RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1917. Första kammaren. Nr 13.

Lördagen den 17 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 13, 14 och 16 innevarande manad.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande nr 4.
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t i fråga
om viss ändring i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1 och jordbruksutskottets utlåtande
nr 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 2, angående regleringen
av utgifterna under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen
till justitiedepartementet.

På framställning av herr talmannen beslöts, att föreliggande utlåtande
skulle företagas till avgörande punktvis, med iakttagande att
punkterna 6 och 7 behandlades i ett sammanhang.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Med tillstyrkande av vad Kungl. Maj :t i punkt 3 av förevarande
huvudtitel i statsverkspropositionen föreslagit, hade utskottet i nu

Första kammarens protokoll 1917. Nr 13. 1

Förberedande
utredning ang.
en rättegångsreform.

Nr 13. 2

Lördagen den 17 februari.

Förberedande föredragna punkt hemställt, att riksdagen måtte till fortsatt bestriutmAning
ang. (jan(je av kostnaderna för en förberedande utredning angående eu
refor™93 rättegångsreform å extra stat för år 1918 bevilja ett reservations--(Forts.) anslag av 25,000 kronor.

Herr Högberg: Herr talman! Det är icke för att framställa
något yrkande med anledning av statsutskottets hemställan under
denna punkt, som jag begärt ordet, utan endast för att uttala ett
önskemål, närmast riktat till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

När Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag i en proposition äskade
ett visst belopp för upprättande av en processkommission, blev Kungl.
Maj:ts proposition av riksdagen avslagen huvudsakligen av två skäl,
det ena, att det var svårt att finna lämpliga personer för det viktiga
värvet, och det andra att ett allt för forcerat lagstiftningsarbete skulle
medföra en fara, att myndigheterna och allmänheten icke skulle
kunna smälta materialet samt ägna den uppmärksamhet åt de viktiga
frågorna, som vore förutsättningen för ett gynnsamt resultat.

Emellertid återkom Kungl. Maj:t med sin proposition till 1911
års riksdag. Då ansågs den svåra personfrågan vara på ett lyckligt
sätt löst, och Kungl. Maj:t angav i propositionen som ett syfte med
den utredning, varmed kommissionen skulle syssla, att lämna en
allsidig belysning av de särskilda processuella frågorna, och grundprinciperna
för den betydelsefulla och i folkets liv djupt ingripande
reformen skulle få bli föremål för allmän granskning, innan arbetet
med det slutliga förslaget började. Propositionen bifölls, som bekant,
och processkommissionen arbetar från den 1 januari 1912, då
Kungl. Maj:t förordnade den man, som fått sig det allvarsfulla värvet
anförtrott, jämte en sekreterare åt honom, ett hovrättsråd. Ungefär
samtidigt förordnade Kungl. Maj:t en akademiskt utbildad
advokat att biträda kommissionen, och något senare, 1914 eller 1915,
en juris professor med samma uppgift.

Kommissionen representerar alltså, om jag så får uttrycka mig,
den högre juridiska träningen, sakförareerfarenhet och vetenskaplighet.
Men den sakkunskap, som kan hämtas från rådstuvurätternas
och häradsrätternas domare, från dessa domstolar, som främst
skola föra ut i livet den blivande rättegångsbalken, är ej representerad
i kommissionen för närvarande. Man kan nog tycka, att kommissionen
icke skulle ha annat än gagn av att anlita någon underdomare
från stad eller från land vid sitt arbete, någon av dessa domare
med praktisk erfarenhet, som ju stå i en stadig och direkt beröring
med den stora allmänheten, känna den stora allmänhetens
uppfattning och förstå dess rättsåskådning. Jag vågar alltså till
herr statsrådet uttala en vördsam anhållan att taga under övervägande,
om det ej kunde vara lämpligt att vid tillfälle låta underdomstolssakkunskapen
bliva representerad i processkommissionen.

I huvudsaken har jag ingenting att yrka.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Lördagen den 17 februari.

Punkterna -f och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

3 Nr 1».

Punkterna G och 7.

I punkten 6 av förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen, bland annat, att godkänna
ett av departementschefen tillstyrkt förslag till förändrad avlöningsstat
för Svea hovrätt, att tillämpas från och med år 1918.

Den förändring i staten, som Kungl. Maj :ts förslag innebar, hade
föranletts huvudsakligen av uppförande å ordinarie stat av en sedan
flera år tillbaka befintlig extra division, den så kallade åttonde divi -

Förändrad avlöningsstat
för
Svea hovrätt
in. m.

sionen.

För uppehållande av denna division under ett år från och med
den 1 september 1916 hade å extra stat för år 1917 beviljats ett belopp
av 32,900 kronor.

Det belopp, som, utöver det för den extra divisionen för innevarande
år beviljade, äskades av riksdagen för denna divisions uppflyttande
å ordinarie stat, utgjorde 10,900 kronor.

Vidare skulle det i hovrättens stat uppförda anslaget till arvoden
åt amanuenser m. m. enligt Kungl. Maj:ts förslag höjas med,
förutom det belopp av 2,600 kronor, som föranleddes av den extra
divisionens uppförande å ordinarie stat, ett belopp av 3,500 kronor,
avsett till förbättring av de e. o. tjänstemännens gratifikationer samt
höjning av amanuensarvodena.

I den första av nu föredragna två punkterna hade utskottet yttrat,
att utskottet finge tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i fråga om
åttonde divisionens uppförande å ordinarie stat, men hade utskottet
på anförda skäl förklarat sig icke kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts
framställning, i vad den avsåge frågan om höjning av anslaget till
arvoden åt amanuenser, vikariatsersättningar m. m. med 3,500 kronor.
På grund härav samt för övrigt i anslutning till vad Kungl.
Maj:t i ovannämnda punkt i statsverkspropositionen föreslagit hade
utskottet hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna en i utlåtandet intagen ändrad avlöningsstat för
Svea hovrätt, att tillämpas från och med år 1918,

b) förklara, att för åtnjutande av de avlöningar, som vore förenade
med de i hovrättens stat sålunda uppförda nya hovrättsråds-, notarie-
och skrivbiträdesbefattningarna, skulle gälla de villkor och bestämmelser,
som stadgats för åtnjutande av andra i samma stat upptagna
hovrättsråds-, notarie- och skrivbiträdesavlöningar,

c) ur riksstaten utesluta den å särskild övergångsstat för hovrätten
uppförda lön åt en vaktmästare 600 kronor,

d) i anledning av ändringarna i hovrättens avlöningsstat samt
uteslutandet av berörda övergångsstat höja det ordinarie anslaget till
Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess nuvarande
belopp 788,487 kronor med 43,200 kronor till 831,687 kronor.

Nr 13. 4

Lördagen den 17 februari.

Förändrad av- Vill föreliggande punkt hade reservation avgivits av herrar C. G.
uSveå*hovrätt Ekman, K. V. Rydén och S. Bengtsson i Norup, vilka på anförda.
m m grunder ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med
(Forts.) avslag å Kungl. Maj:ts förevarande framställning i vad den avsåge
ny stat för Svea hovrätt jämte avlöningsvillkor för föreslagna nya
befattningar i samma hovrätt samt med bifall till framställningen om
uteslutande av den å övergångsstat uppförda lön åt en vaktmästare
i hovrätten, 600 kronor, bestämma det ordinarie anslaget till Svea
hovrätt med därunder lydande justitiestat till 787,987 kronor.

Uti den i sammanhang med punkten 6 föredragna punkten 7
hade utskottet, med tillstyrkande av vad Kungl. Maj:t i punkt 7 av
förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen föreslagit, hemställt,
att riksdagen måtte för fortsatt uppehållande från och med den 1
september 1917 till samma års slut-av en extra division i Svea hovrätt
för behandling av vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål
å extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag, högst 10,970
kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att förskottsvis av tillgängliga medel
utanordna detta belopp under år 1917.

Vid denna punkt hade likaledes reservation avgivits av herrar
C. G. Ekman, K. V. Rydén och S. Bengtsson i Norup, vilka ansett,
att utskottet bort under hänvisning till avstyrkandet av förslaget om
den extra divisionens uppförande på ordinarie stat samt med förklarande
att utskottet i övrigt funnit divisionens bibehållande allt jämt
vara av behovet påkallat, hemställa, att riksdagen måtte besluta att
för fortsatt uppehållande under ett år från och med den 1 september
1917 av en extra division i Svea hovrätt för behandling av vädjade
mål och till hovrätten instämda tvistemål å extra stat för år 1918
anvisa ett belopp av 32,900 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att
under år 1917 förskottsvis av tillgängliga medel utanordna vad av
detta belopp belöpte å tiden från och med den 1 september till årets
slut.

Herr statsrådet Hassel ro t: Herr greve och talman! Med.
anledning därav, att tre ledamöter i utskottet yrkat avslag å Kungl.
Maj:ts förslag om upprättande av en åttonde division i Svea hovrätt
å ordinarie stat, vill jag tillåta mig att ett ögonblick taga kammarens
tid och om möjligt uppmärksamhet i anspråk.

Det finnes icke någon som helst förhoppning, icke någon tanke
på att det sedan flera år förefintliga behovet av denna division framdeles
skall upphöra. Alla sakkunniga ha sedan länge fastslagit,
att behovet är konstant. Mot detta faktum har ej heller någon
gensaga försports. Alla torde också vara ense därom, att extraordinariesystemet
i och för sig icke är något gott utan tvärtom något ont,
om också stundom ofrånkomligt. Man torde också vara ense därom,
att det innebär en synnerligen beklaglig oegentlighet, att nu ifrågavarande
så viktiga, stadigvarande domarebefattningar skola beklädas
med extraordinarie tjänstemän, och detta gäller i all synnerhet efter

Lördagen de» 17 februari.

Nr 18.

det att genom 1914 års genomgripande lagreform ökad vikt och betydelse
givits åt hovrättsarbetet. Hovrätten är ju som bekant i
synnerligen stor utsträckning sista instans. Redan vid behandlingen
av 1914 års lag framställdes till legeringen från olika håll uppmaningar
även här inom riksdagen, att regeringen skulle söka åstadkomma
ökad styrka i rättskipningen vid hovrätterna.

Det nu föreliggande förslaget utgör också ett led i regeringens
strävan att söka tillmötesgå dessa uppmaningar. Nu är det visserligen
sant, att man icke, om Kungl. Maj:ts proposition antages, genast
kan vinna all den fördel, som därmed avses, i det att endast
två av de nya fem hovrättsråden kunna påräknas genast tjänstgöra
i hovrätten. Men redan den omedelbara vinsten av två nya
hovrättsråd tjänstgörande vid hovrätten är icke att förakta, utan
är tvärtom synnerligen önskvärd och eftersträvansvärd särskilt för
en domstol, vilken likt Svea hovrätt i så utomordentligt stor utsträckning
har sina ordinarie ledamöter tjänstgörande utom verket. Detta
särdeles ledsamma förhållande, som har sin grund dels i det ökade
behovet av revisionssekreterare, dels och framför allt i det pågående
forcerade lagstiftningsarbetet, har jag under min justitieministertid
sökt såvitt möjligt varit att avhjälpa, men att helt råda bot på det
är icke görligt, då man icke kan undvara hovrättskrafter vid fullgörande
av de uppdrag, varom här är fråga. Om man skulle vänta
med att sätta åttonde divisionen på ordinarie stat ända tills man
kunde påräkna, att alla fem hovrättsråden på en gång skulle inträda
i tjänst i Svea hovrätt, ja, då vore det lika gott att på en
gång avföra denna fråga från dagordningen. I varje fall ber jag
få erinra om den utomordentliga fördel man vinner, nämligen att
faktiskt fem extraordinarie domarebefattningar genast förvandlas
till ordinarie, och detta verkar gott långt nedåt.

Som skäl för sitt avstyrkande ha reservanterna erinrat om
Kungl. Maj:ts och riksdagens upprepade uttalanden att andra ökningar
i statsutgifter än sådana, som vore av förhållandena oundgängligen
betingade, icke nu under kristiden borde vidtagas.. Ja,
detta skäl är ju mycket allvarligt. Det har imponerat på mig en
gång, år 1915. Ännu en gång, 1916, tog jag hänsyn till det, men
nu, 1917, har det till större delen för mig förlorat sin betydelse. Jag
har nämligen, då ingen kan förutse, när det nuvarande eländet i
världen skall upphöra, icke ansett mig kunna stå till svars med att
alltjämt låta denna i sak så viktiga men till sin ekonomiska innebörd
ringa fråga vila i avvaktan på krigets slut, utan jag fann mig
ha skyldighet att överlämna saken till riksdagens prövning.

Det finns dess bättre icke mången fråga, som är av den utomordentliga
beskaffenhet, att man med skäl kan säga, att ett iakttagande
av fosterlandets väl oundgängligen kräver frågans omedelbara
avgörande, utan i de allra flesta fall, i de allra flesta frågor,
har det icke mycken betydelse, om man låter frågan anstå ett år.
Men härav följer naturligtvis icke, att när denna frist är till ända,
man med lätt hjärta kan våga sig på ånyo en årsfrist o. s. v. in
infinitum.

Förändrad avlöning
a stat för
Svea hovrätt
in. in.
(Forts.)

Nr 13. 6

Lördagen den 17 februari.

Förändrad avlöning
sstat för
Svea hovrätt
m. m.
(Forts.)

Jag vågar för övrigt tro, att den av reservanterna här upp''
ställda regeln icke alltid utgjort rättesnöre för riksdagen under de
sista åren, detta naturligtvis sagt utan all anmärkning vare sig mot
mina kolleger, som begärt anslag, eller mot riksdagen, som beviljat
dem. Jag tror, att bådadera härvidlag handlat rätt, att de icke rätteligen
kunnat handla annorlunda än de gjort, men jag vågar tro,
att åtskilliga miljoner anslagits till ändamål, som icke i större grad,
om jag skall uttrycka mig milt, än det nu ifrågavarande varit ägnade
att gagna hela landet.

Jag misstänker, att många häri icke vilja instämma med mig
utan förmena, att frågan nu huvudsakligen gäller att skapa fem nya
ämbetsmän, och sådana ha vi ju gunås redan förut tillräckligt många.
Dem som så tycka kan jag icke trösta med annat än att det nu
rör sig om ett högst ringa belopp. Kostnaden är ju ingalunda betydande.
Det är emellertid icke en liten fråga. Frågan är stor. Förslagets
syfte är att giva en ökad garanti för en god rättskipning
åt det svenska folket, och jag har därför den livliga och den
varma förhoppningen, att folkets representanter också skola bevilja
de därför nödiga medlen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! Den division av
Svea hovrätt, vars överflyttande på ordinarie stat det nu är fråga
om, blev ju inrättad redan år 1904. Omedelbart efter dess inrättande
ifrågasattes divisionens uppförande på ordinarie stat, men då ansåg
man, att det fortfarande vore oprövat, huruvida de balanserade
ärendenas mängd skulle i fortsättningen påkalla divisionens tillvaro.
och av det skälet blev då icke divisionen uppförd på ordinarie stat.
År 1908 förelåg frågan hos löneregleringskommitten, som emellertid
då bestäm: avstyrkte, att en sådan överflyttning skulle ske, och sedermera
har icke frågan varit uppe förrän vid 1915 års riksdag. Såväl
den Lindmanska regeringen på sin tid som den Staaffska på sin
berörde detta ämne med en fras ungefär av den lydelsen, att då av de
balanserade ärendenas mängd framgick, att divisionen vore behövlig,
äskade man anslag å extra stat till divisionen i fortsättningen.

Det var först när den nuvarande regeringen tillkom, som herr
statsrådet och chefen för justitiedepartemenetet fäste uppmärksamheten
på önskvärdheten av denna divisions uppflyttande på ordinarie
stat, men han anförde, att han då. d. v. s. vid 1915 års riksdag, som
han också här i sitt anförande sagt, enär det gällde ett ganska väsentligt
penningbelopp och sparsamhet på alla områden vore synnerligen
önskvärd, icke ville framlägga ett dylikt förslag, en uppfattning
som han ånyo gav uttryck åt i fjolårets proposition. När
han nu i år kommer med ett annat förslag, så gäller det således att
från hans utgångspunkter söka överväga, huruvida de skäl, som
kunna anföras för att en avvikelse från 1915 och 1916 års ståndpunkt
skall ske, äro övertygande eller icke.

Som skäl för en överflyttning anföres då först de balanserade
målens antal. I det avseendet må dock kunna erinras, att om ock
detta antal är så högt, att det alltjämt motiverar divisionens till -

Lördagen den 17 februari

7 Ni 18.

varu, liar det dock icke sedan 1914 ökats. År 1914 var antalet mål Fur andrad ««,-1,000, 1915 var det 1,577, vid 1916 års slut 1,567, således en
.också liten dock under dessa år ståndigt fortgående minskning. An- '' m m
talet av dessa mål kan således icke, så vitt jag förstår, vara något (i.''orts.)
skål, varför nu en avvikelse från den ståndpunkt, som herr justitieministern
intog år 1915, bör ske.

Det andra skälet som här anförts är, att genom en uppflyttning
skulle en förändring åstadkommas i det missförhållande, sorn ligger
i att Svea hovrätts domar och utslag meddelas av en domarekår, som
till mera än hälften utgöres av domare, som sitta allenast på förordnande.
Jag skall gärna medge, att det i och för sig är ett missförhållande,
men jag frågar: blir detta missförhållande avhjälpt genom
den åtgärd, som regeringspropositionen på denna punkt innehåller?

Det är ju för närvarande så, att 11 av de 34 hovrättsråden icke utöva
sin domartjänst, utan äro kallade att fylla andra särskilda upp-.
drag, och deras befattningar uppehållas således, av. vikarier. Det
upplyses ytterligare, att av de nu till uppflyttning ifrågasätta tern
tjänstemännen inom hovrätten skulle även efter sin utnämning^till
hovrättsråd tre komma att i fortsättningen utöva icke hovrättsrådsämbetet
utan utöva annat uppdrag. Om man vill beteckna den omständigheten,
att domsutövningen i Svea hovrätt icke omhänderhayes
av ordinarie domare, som olämplig och riskabel, då förefaller det mig,
som om herr statsrådet skulle ha gjort sig vida mer förtjänt av erkännande,
om han sökt råda bot just på det missförhållande, som består
i att de nuvarande ordinarie domarna i sådan utsträckning icke utöva
domarämbetet utan att deras tjänst fullgöres av vikarier, än då
man som nu sker föreslår riksdagens medverkan och sanktion, av ett
dylikt missförhållande. Ty en sådan sanktion ligger, såvitt jag
förstår, i att man på förhand säger om ett antal domare, som skola,
om riksdagen bifaller propositionen, utnämnas till hovrättsråd, att de
i allt fall efter denna sin utnämning icke komma att fullgöra hovrättsrådstjänsten
utan vara sysselsatta på andra områden. Det förefaller
mig, som om riksdagen, därest den anser detta vara ett missförhållande
icke bör lämna sin medverkan och understöd åt en fortsatt
utveckling därav, vilket så vitt jag förstår sker genom ett bifall
till den kungl. propositionen.

Nu kan man ju säga, att i detta fall- gäller det icke ett så stort
belopp, och därför behöver man icke fästa så stort avseende vid sparsamhetssynpunkten.
För min del måste jag säga, att jag har svårt
att förstå, att icke detta sparsamhetsskäl skulle vara fullt lika giltigt
nu som 1915. Sedan dess har, som vi ju alla känna, vår statsskuld
ökats rätt väsentligt. I årets stat måste man uppföra nya skatter,
vilket icke behövde göras år 1915. Kassaförlagsfonden, som man då
räknade på i viss utsträckning, är borta, och ur olika synpunkter
måste man väl säga, att de ekonomiska svårigheterna för statsverket
att reglera årets statsbudget äro större nu än 1915. Vid sådant förhållande
förefaller det mig, som om man haft god anledning att iakttaga
samma varsamhet nu, som man hade då.

Därtill kommer, ju, att det finns en hel mängd stora tjänsteman -

Nr 13. 8

Lördagen den 17 februari.

Förändrad, av- nagrupper, som i ekonomiskt avseende äro väsentligt sämre ställda än
^8vea*hovr~tt ^en här ifrågavarande, vilka fortfarande och just under hänvisning
m_ till de svåra tiderna få vänta på sina löneregleringsfrågor. Jag ber
(Forts.) nämligen att få fästa kammarens uppmärksamhet på att man kan
beteckna denna fråga som en lönebefordringsfråga. En och annan
tror, att det här är fråga om en extra division, vars ledamöter permanent
stå på extra stat, och att således för dem gäller att komma i eu
med övriga medlemmar i hovrätten likvärdig ställning. Så är icke fallet.
Denna division i hovrätten är sammansatt på samma sätt som övriga
divisioner. Som dess ordförande tjänstgör liksom i de övriga
äldsta hovrättsrådet, och även ett annat hovrättsråd sitter på denna
avdelning. Således är icke divisionen olikställd i fråga om sin sammansättning
med de övriga divisionerna, utan det hela reduceras
till, huruvida, som herr statsrådet uttryckte sig, de extra tjänstemännen
inom hovrätten skola fortare bliva befordrade till ordinarie ledamöter
och på så sätt vinna en förbättrad ekonomisk ställning. Jagvill
då framhålla, att även om man kan erkänna, att hovrättsassessorernas
lön icke är så hög, så äro de dock inne på en bana, som brukar
utgöra kortaste och snabbaste vägen till besättande av de bäst avlönade
befattningar såväl inom statsförvaltningens område, där juridisk
sakkunskap är en förutsättning för att erhålla plats, som också
på det speciella domareområdet.

Linder sådana förhållanden kan jag icke förstå, att det är så viktigt
att inrikta sitt löneregleringsintresse speciellt på denna punkt,
under det andra stora grupper, som befinna sig väsentligt sämre,
fortfarande under hänvisning till de svåra tiderna få stå kvar i sin
förutvarande ställning. Det är också rätt så egendomligt, att hovrätten,
som det här just gäller, i sitt yttrande över förslaget, som
ursprungligen kom fram i följd av en framställning från de extra
ordinarie tjänstemännen, har uttalat sig på sådant sätt, att det måste
läsas som ett avstyrkande av förslaget. När det gäller att yttra sig
om framställningen från Svea hovrätts tjänstemän, säger hovrätten
i förklaring, varför den icke kommit fram med förslaget tidigare:
»Hovrätten hade nämligen ansett, att behovet av denna förändring
icke varit till den grad trängande, att icke med dess tillgodoseende
kunnat anstå, till dess fredliga förhållanden åter inträtt, och hovrätten
hade hämtat stöd för denna uppfattning av vad departementschefen
i frågan yttrat vid föredragning av statsverkspropositionerna
till 1915 och till 1916 års riksdagar. Därest emellertid i nämnda hänseende
ställningen nu skulle kunna anses mindre ogynnsam, komme
visserligen hovrätten att med tillfredsställelse se, att en förändring, för
vars genomförande trott böra avvaktas en efter hovrättens tanke lägligare
tidpunkt, bleve redan nu vidtagen.» Det är såvitt jag förstår
uppenbart, att i detta yttrande ligger ett underkännande av de skäl.
som ha anförts för att man nu från ekonomiska synpunkter skulle
gorå, vad man fann sig förhindrad att göra 1915.

är såddes, förefaller det mig, herr talman, en rad rätt goda
skål, som tala emot ett bifall till den kungl. propositionen på denna
punkt, och jag tillåter mig därför hemställa om bifall till den vid

Lördagen den 17 februari.

9 Nr 18.

punkten fogade reservationen. Dock her jag få fästa uppmärksam- Furandrad arbeten
på att i reservanternas förslag vid sjätte punkten förekommer "^"^‘hovrätt
ett siffertal. I näst sista raden står det: »bestämma det ordina- m_

rie anslaget till Svea hovrätt, med därunder lydande justitiestat (Forts.)

till 787,987 kronor». Denna summa skall vara 787,887 kronor. Jag
hemställer, herr talman, om bifall till reservanternas förslag vid de
båda punkterna med den av mig nyss angivna ändringen beträffande
beloppet för det ordinarie anslaget i sjätte punkten.

Herr Swartz: Ohefen för justitiedepartementet har ju vid

debattens början på ett som mig synes fullt klargörande sätt framhållit.
varför han nu har lagt fram denna jjroposition, och vilka
kraftiga skäl, som tala för ett bifall till densamma. Han har ju
där framhållit, att denna division, som inrättades för åtskilliga år
sedan — tio. tolv år sedan — visat sig vara fullkomligt oumbärlig.

Vidare har han framhållit, att domarämbeten i allmänhet böra utövas
av ordinarie innehavare, och att detta icke minst är fallet med
hovrätterna efter den ändring genom 1914 års lag, som har gjort
hovrätterna till sista instans i åtskilliga mål.

Det vill synas mig, sorn om dessa båda skäl i och för sig
skulle vara alldeles tillräckliga för att bifalla vad Kungl. Maj:t
här har föreslagit. Det har icke heller, såvitt jag förstår, av den
föregående talaren, som inom statsutskottet var den enda reservanten
från denna kammare mot det eljest, särskilt härifrån, enhälliga
utskottet, gjorts gällande, att dessa skäl icke skulle vara bärande,
utan vad han egentligen velat framhålla är att detta är en ekonomisk
angelägenhet av sådan beskaffenhet, att de nuvarande tiderna
icke böra tillåta ett godkännande just nu av förslaget. Därvidlag
har han framför allt hållit sig till de uttalanden, som av departementschefen
gjorts vid de två föregående riksdagarna, klen det
är nog. såsom chefen för justitiedepartementet bär sade, lyckligtvis
på det sättet, att intet beslut val i allmänhet är av den beskaffenhet,
att rikets val eller ve hänger på att det just då blir fattat av
riksdagen. Därför har departementschefen kunnat göra ett sådant
uttalande vid en tidpunkt, då både han och flera andra, och jag
skulle nästan tro ibland dem icke minst den föregående talaren,
hade den förhoppningen, att den situation, som då var rådande,
snart skulle komma att upphöra. Om man under sådana förhållanden
fäller ett sådant uttalande, synes det mig likvisst icke kunna
med någon framgång tagas till intäkt för att detta påstående
ovillkorligen måste vidhållas, då förutsättningarna blivit helt andra
under tiden.

Jag minns mycket väl, när denna krigiska situation, som gunås
så visst fortfarande råder, först inträdde, hur vid ett samtal med
just ett par av den föregående talarens meningsfränder från deras
sida yttrades: »Det här kan väl icke räcka mer än ett par, tre
månader; det är väl omöjligt.» Det var uppfattningen då. Det
var till mig yttrandet fälldes, och jag kunde endast svara: »Jag
vet ingenting om den saken. Jag vet bara, att lord Kitchener för -

Nr 18. 10

Lördagen den 17 februari.

förändrad a»-klarat på förhand, att det kommer att räcka i tre år.» Nog får
/aning $ stat för m an ygj säga, att det finns stor utsikt för att hans uttalande skall
V6am. °m.a bli bekräftat. Men i var.ie fall är det ju tydligt, att de andras
(Forts.) förhoppning gått i kvav.

Då därtill kommer, att ingen människa kan veta, hur det
kommer att ställa sig, även efter det att fred en gång blivit ernådd
—■ ty sådana hava omvälvningarna här varit, att det är alldeles
omöjligt att förutse, om man överhuvud taget, och i så fall huru
snart, kan komma tillbaka till sådana förhållanden, som existerade
före kriget — skall man då, när man kommit till denna ändrade
insikt, verkligen låta alla åtgärder anstå, som i och för sig själva
måste anses vara av stor vikt och betydelse för landet att få
genomförda. Skall man anlägga den synpunkten, att det kostarför
mycket att vidtaga en åtgärd, som man i grund och botten
måste erkänna är nödvändig ur andra synpunkter för staten, skall
man tillämpa detta på området för domarverksamheten: skall man
tillämpa det på en överrätt, en slutdomstol, skall man tillämpa
det, när det är fråga om en utgift för staten av mellan tio och elva
tusen kronor om året — ty det är hela summan. Jag tror icke,
att man kan stå till svars med att med sådana skäl uppskjuta en
reform, som i och för sig måste anses vara av största vikt och''
värde för rättsväsendets trygghet här i landet.

Vad den föregående ärade talaren yttrade om att man i alla
händelser, åtminstone icke till en början, får behålla dessa fem
ordinarie domare i hovrätten, därför att de äro upptagna på annat
håll, är nu visserligen mycket sant. Men frånsett, att man icke
vet, hur det kan komma att gestalta sig i framtiden, synes det
mig icke vara något skäl att, därför att ett antal domare tagas i
anspråk för andra ändå mera maktpåliggande statstjänster än
deras ordinarie tjänst, vägra uppförande av dessa domare bland ordinarie
tjänstbefattningar, vilkas antal ju, även enligt detta resonemang
skulle bli alldeles för litet, jämfört med det egentliga behovet.
Det vill synas, som om detta snarare styrker nödvändigheten
av att gå åtminstone så långt, som här av Kungl. Maj:t är
föreslaget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Ja, herr talman, min replik
skall icke bli lång.

Jag skall be att få säga, att visserligen de skäl, som anförts av
herr statsrådet, och som statsutskottets ärade ordförande nu åberopat,
ju äro av den art, att de tala för divisionens fortfarande bibehållande.
men de verka icke avgörande för frågan, huruvida denna
division nu böra uppföras på ordinarie stat eller icke. Statsutskottets
ärade ordförande frågade också, hur länge man skulle kunna
låta anstå med åtgärder av den art, som här äro ifrågasatta, då
man numera måste räkna med att de tryckta och svåra ekonomiska
förhållandena bli mera långvariga, än man 1915 ansåg kunde bli
fallet. Naturligtvis menar icke jag, att alla möjliga lönereglerings -

Lördagen den 17 februari.

11 Nr 1&

frågor av denna anledning måste anstå, tills andra och bättre tider
inträffa. Men jag menar, att när dessa frågor måste tagas unn,
under medgivande av och under sikte på att man har att räkna med m,
en fortsatt svår ekonomisk situation, de då böra tagas unn i ett (Forts.)
sådant inbördes sammanhang, att man avväger vad som visar sig
vara nödvändigt och oundgängligt och vad som visar sig kunna i
viss mån tillsvidare anstå. Yad man däremot icke bör gorå är att
på så sätt föregripa detta avvägande, att man inriktar sitt intresse
på do punkter, där man utan olägenhet kan avvakta en senare reglering.
Jag tror således, att det av herr Swartz anförda skälet icke
bör vara'' avgörande för riksdagen vid detta tillfälle. Jag hemställer
fortfarande om bifall till reservationen.

Herr Swartz: Herr Ekmans uppfattning skiljer sig naturligtvis
från min på följande sätt. Frågan är här: kan man utan
olägenhet låta detta tillstånd fortfara, eller kan man det icke? Herr
Ekman anser, att man utan olägenhet kan fortfara med det nuvarande
tillståndet att ha dessa domare på extra ordinarie stat, och
jag anser och med mig statsutskottet och Kungl. Maj:t, vilkens förslag
vi därvidlag följa, att denna olägenhet varat så länge, att man
icke längre står till svars med att låta den fortfara. Och vad jag
vill framhålla är, att då man i alla händelser icke ser någon
utsikt till att någon ändring skall inträda i den ekonomiska situationen
■—- vilket enligt herr Ekmans uppfattning, skulle vara det
«nda, som kunde inverka till en ändring av detta förhållande —
men man å andra sidan anser det nödvändigt just ur statsnyttans
synpunkt att få denna ändring nu, så finnes ingen anledning att
vänta, utan man kan snarare säga, att man dröjt för länge.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! Endast ett
enda ord! Jag ber att få erinra om, att den ifrågavarande förändringen,
uppflyttning av denna division på ordinarie stat, icke
i någon mån påverkar hovrättens sammansättning och icke har någon
inverkan på vare sig antalet eller vilka personer, som i hovrätten
komma att avgöra dess domslut. Erågan reducerar sig till, huruvida
två av hovrättens ledamöter skola komma att utöva arbetet i
egenskap av hovrättsråd eller i egenskap av hovrättsassessorer, och
jag måste säga, att en sådan omständighet omöjligt kan tillmätas
den vikt, som statsutskottets ärade ordförande nu gjort.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande punkter yrkats, dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Ekman, Carl
Gustaf, att kammaren skulle antaga de förslag, som innefattades i
de vid ifrågavarande punkter avgivna reservationerna med den av
honom under överläggningen påyrkade ändringen.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 18. 12

Lördagen den 17 februari.

Punkterna 8—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Civil personal Punkten 14.

vid regemente och

stations- J punkt 14 av förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen

krigsrätterna, [^[g Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till avlönande av civil
personal vid regements- och stationskrigsrätterna på extra stat för
år 1918 bevilja ett förslagsanslag, högst 126,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att av detta belopp under år 1917 använda högst 5,675
kronor till ökad avlöning åt nämnda personal under innevarande år.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
eu av herr S. Neiglick inom första kammaren väckt motion (nr 50),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att ordinarie krigsdomare och auditörer finge under år 1918 åtnjuta
semester under 45 dagar utan avstående av avlöning och att
för sådant ändamål på extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag
av 11,662 kronor 50 öre;

att krigsfiskalerna finge under år 1918 åtnjuta semester under
30 dagar och att för sådant ändamål på extra stat för år 1918 anvisa
ett förslagsanslag av 1,950 kronor;

att auditör finge för varje truppförband, vid vilket han vore anställd,
under år 1918 uppbära ett expensbidrag av 75 kronor och att
för sådant ändamål på extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslagav
4,725 kronor;

att avlöningarna för nedannämnda befattningshavare skulle för
tiden från och med den 1 juli 1917 till och med den 31 december

1918 fastställas till följande belopp:

krigsdomaren vid Västernorr lands regemente och

Norrlands trängkår ..... 1,200 kronor
» » Jämtlands fältjägareregmente och

Norrlands artilleriregemente . 1,200 »

» > Västerbottens regemente ochNorr lands

dragonregemente .... 1,200

» » Norrbottens regemente, Boden—

Karlsborgs artilleriregemente
(med undantag av Karlsborgsdetachementet)
och Bodens

ingenjörkår......... 1,800 »

auditören vid Vaxholms grenadjärregemente .... 1,800 »

» » Norrlands dragonregemente.....1,600

krigsfiskalen vid Bohusläns regemente....... 600

och att i anledning härav höja det av Kungl. Maj:t på extra stat för
år 1918 till avlöningar av civil personal vid regements- och stationskrigsrätterna
begärda förslagsanslaget med 1,915 kronor med rätt
för Kungl. Maj :t att därav till avlöning åt nämnda personal under
år 1917 använda 650 kronor.

13 Nr I».

Lördagen den 17 februari

Utskottet både i nu föredragna punkt pa anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte med avslag a herr Neiglieks förslag om
bestämmande av vissa avlöningar till åtskilliga civila befattningshavare
vid krigsrätterna och höjande av nu ifrågavarande anslag utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit, samt med bifall till Kungl. Majits
föreliggande framställning, till avlönande av civil personal vid
regements- och stationskrigsrätterna på extra stat för år 1918 bevilja
ett förslagsanslag, högst 126,000 kronor, med rätt lör Kungl. Maj:t
att av detta belopp under år 1917 använda högst 5,675 kronor till
ökad avlöning åt nämnda personal under innevarande ar;

b) att herr Neiglieks ovanberörda förslag om beredande av .semester
åt krigsfiskalerna icke måtte av riksdagen bifallas; samt

c) att samme motionärs förslag om anvisande av expensmedel åt
auditörerna ej heller måtte vinna riksdagens bifall.

Civil ptvsonaT
vid regenientsocli
statinngkrig
träff ernå.
(Forts.)

Herr N e i g 1 i c k: Då jag tillät mig att väcka den motion, som
statsutskottet avstyrk! i den föredragna punkten, avsåg jag därmed
att i någon mån söka undanröja den misstämning, som är allmän hos
deri civila personalen inom krigsdomstolarna på grund av disproportionen
mellan arbetsbördan och ansvaret å ena sidan och avlöningsförhållandena
å den andra.

Nu är jag visserligen själv för närvarande krigsdomare, och
det skulle kanske kunna tyckas, att jag borde som part anse mig
förhindrad att framföra några önskemål och krav, men jag vill nämna,
att även ett bifall till min motion skulle på grund av särskilda
förhållanden i så ringa mån tillföra mig någon särskild förmån, att
jag icke anser mig böra taga hänsyn därtill.

Det är ju alldeles riktigt, som framhålles i den kungl. propositionen,
att arbetsbördans ökning i viss mån eller kanske i avsevärd
mån är beroende av de särskilda inkallelserna till krigstjänstgöring
för neutralitetsvaktens upprätthållande. Men herr justitieministern
uttalar själv, att 1916 års statistik otvetydigt giver vid handen, att
ökningen i arbetet dock är så avsevärd, att arbetsbördan blivit större
än man beräknat vid fastställande av avlöningsförmånerna, och att
avlöningen sålunda åtminstone i de flesta fall icke kan anses stå i
rimligt förhållande till arbetet.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att de tabeller, som äro
fogade vid den kungl. propositionen, verkligen icke lämna något
tillfyllestgörande materiel för bedömandet av arbetsbördan. De upptaga
i fråga om handlagda mål endast brottmålen, men icke undersökningsmålen,
som säkerligen även uppgå till ett ganska avsevärt
antal vid de flesta krigsdomstolar, och de lämna intet stöd för bedömandet
av auditörernas mångfaldiga arbete utöver arbetet vid
krigsrätterna och vid handläggande av disciplinmålen.

Då oaktat dessa förhållanden ingenting avsevärt gjorts från
Kungl. Ma,j:ts sida vare sig av tillfällig eller beständig art för att
avhjälpa de dåliga avlöningsförhållandena, har detta givetvis kommit
den civila personalen att anse sig vara styvmoderligt behandlad,

» 13. 14

Lördagen den 17 februari.

Civil personal helst då den ser, hur pengar ganska lätt utbetalas på andra områden
> loch Nation!'' * sarn^ari(l med neutralitetsvakten.

krigsrätterna. Det ar Ju givetvis omöjligt för en enskild motionär att fram(Forts.
) lägga något löneregleringsförslag, men man har inom intresserade
kretsar trott, att åtminstone frågan om semester och expensbidrag
. vore av en så rimlig och naturlig art, att ett förslag därom skullekunna
bifallas.

De flesta kigsdomare och auditörer ha ju ordinarie anställning
som domare; som sådana åtnjuta de semester. Det förefaller då
orimligt, att de icke skulle kunna få semester även som militärdomare.
Deras yrke som militärdomare binder dem så hårt vid
platsen, att de icke kunna utan anskaffande av vikarie, utan ansökan
om tjänstledighet eller åtminstone utan anmälan till krigshovrätten
och vederbörande regementschef, knappast ens för en dag, lämna den
ort, där de äro placerade. Jag menar, att denna bundenhet är en av
nacksidorna hos dessa ganska lågt avlönade tjänster, som man icke
får förbise. Då emellertid statsutskottet avstyrkt frågan om semester
med hänvisning till bristande utredning, så får jag säga,
att jag har svårt att förstå det, ty om man bara vill, så är det ett
synnerligen enkelt räkneexperiment att fastslå, vad det kostar att
lämna den militära civila personalen semester.

I fråga om expensbidrag ber jag att lä erinra om att auditörerna
på gammal stat åtnjuta, om jag icke missminner mig, en avlöning av
1,400 kronor och en pension av 800 kronor. Dessa villkor bestämdes
på en tid, då det var relativt mycket litet att göra i tjänsten. De nya
auditörerna med ofantligt ökade göromål åtnjuta ofta en ännu mindre
avlöning utan någon sorts kompensation. De ha ingen semester,
inga ålderstillägg, ingen pension, inga sportler, icke ens fast anställning,
som grundlagsenlig! är domare tillförsäkrad. Men de få
däremot själva vidkännas alla kostnader, som äro förenade med expeditionens
och tjänstens skötande. Enskilda auditörer ha uppgivit
för mig, att dessa kostnader för dem uppgå till omkring 200 kronor
om året och därutöver. Det kan väl ändå icke vara rimligt, att desjälva
skola vidkännas detta. Nu måste jag visserligen med tacksamhet
och glädje anteckna, att statsutskottet erkänt billigheten av
att staten skall bidraga till kostnaderna för expenser, även om denna
glädje något grumlas av hänvisningen till bristande utredning^
ty det är ju mycket svårt att säga, när och om utredningen kan komma
att anses vara tillfredsställande.

Utan att vilja upptaga kammarens tid med några bevis ber jag.
att också få göra det påståendet, att militärjuristernas yrke verkligen
är av den svåra beskaffenhet, att det ställer synnerligen störa
krav på utövaren av detsamma. Det må vara nog att hänvisa til!
militieombudsmannens digra redogörelse. Det riktas i denna mångfaldiga
anmärkningar mot krigsdomare, om vilka man dock icke kan
tänka sig annat än att de allvarligt sökt göra sitt bästa. Jag ville
även gorå det uttalandet, att då statsmakterna och allmänheten visa
ett så° vaket ch levande intresse för domarkårens verksamhet och
med sådan minutiös noggrannhet beivra varje förbiseende från dess -

Lördagen den 17 februari.

15 Nr 18.

sida — och därom är ju i stort sett ingenting att säga — vore det
verkligen önskvärt om något av detta intresse också komme till synes,
när det gäller att tillvarataga den svenska domarkårens berättigade
ekonomiska intressen. Jag tror, att det är risk, att de unga
dugande juristerna gå bort från en domarbana, som i sig själv av
många skäl icke är så synnerligen lockande. Det är åtskilligt, som
tyder på att den flykten redan tagit ganska stor fart. Jag tror icke,
att det är ett förhållande att glädjas åt.

Jag kan, herr talman, icke gorå något yrkande, men jag har velat
göra detta uttalande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
vad utskottet i föreliggande punkt hemställt.

Punkterna 15—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Under punkt 25 av förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

dels att medgiva, att av den under domänstyrelsens förvaltning
bibehållna delen av kungsgården Marieholm i Leksbergs socken av
Skaraborgs län finge, mot den ersättning, Kungl. Maj:t kunde bestämma,
eller motsvarande nedskrivning i statens domäners fond,
den 14 mars 1917 överlåtas till fångvården den del, som vore belägen
öster om en gränslinje, vilken å en av domänstyrelsen i dess i ärendet
den 8 december 1916 avgivna utlåtande åberopad kartkopia över delar
av Marieholm betecknats med A—B—C—D,

dels att till beredande åt kungsgårdens nuvarande arrendator av
gottgörelse för det han måste före nu löpande arrendetids slut frånträda
arrendet samt till inlösen av vissa arrendatorn och andra enskilda
personer tillhöriga byggnader och ledningar å kungsgården
ävensom för reparationer m. m. å dessa byggnader å extra staf
för år 1918 anvisa ett anslag å 65,000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj :t att förskottsvis av tillgängliga medel utanordna vad av detta
belopp må finnas erforderligt under innevarande år,

dels ock att medgiva, att de belopp, som i anledning av fångvårdens
övertagande av ifrågavarande del av kungsgården erfordrades
för bestridande av utgifter för lantbruksrörelsen därstädes, finge efter
Kungl. Maj:ts prövning av fångvårdsstyrelsen tills vidare förskotteras
av tillgängliga medel att, tills dessa förskott blivit genom jordbrukets
avkastning ersatta, i styrelsens huvudbok redovisas å kontor
»Förskott för fångvårdens övertagande av Marieholms kungsgård.»

Utskottet hade i nu föredragna punkt på anförda skäl hemställt,
att- riksdagen måtte

a) medgiva, att den av domänstyrelsen utarrenderade delen av

Civil personal
vid regementsoch
stationskrigsrätterna.

(Forts.)

Omändring av
straffängelset i
Mariestad
till jordbruksfängelse.

Nr 18. 16

Lördagen den 17 februari.

''Omändring a
straffängelset
Mariestad
till jordbruks
fängelse.
(Forts.)

r kungsgården Marieholm i Leks.bergs socken av Skaraborgs län finge,
* mot den ersättning, Kungl. Maj:t kunde bestämma, eller motsvarande
. nedskrivning i statens domäners fond, den 14 mars 1917 överlåtas
till fångvården,

b) till beredande åt kungsgårdens nuvarande arrendator av gottgörelse
för det han måste före nu löpande arrendetids slut frånträda
arrendet samt till inlösen av vissa arrendatorn och andra enskilda
personer tillhöriga byggnader och ledningar å kungsgården ävensom
för reparationer m. m. å dessa byggnader å extra stat för år 1918
anvisa ett reservationsanslag å 65,000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att förskottsvis av tillgängliga medel utanordna vad av detta
belopp kunde finnas erforderligt under innevarande år.

c) medgiva, att de belopp, som i anledning av fångvårdens övertagande
av ifrågavarande del av kungsgården erfordrades för bestridande
av utgifter för lantbruksrörelsen därstädes, finge efter Kungl.
Maj:ts prövning av fångvårdsstyrelsen tills vidare förskotteras av
tillgängliga medel att, tills dessa förskott blivit genom jordbrukets
avkastning ersatta, i styrelsens huvudbok redovisas å konto: »Förskott
för fångvårdens övertagande av Marieholms kungsgård».

Herr Barthelson: 1 föreliggande proposition har Kungl.
Maj:t hemställt, att riksdagen skulle till fångvårdens disposition
ställa en större areal av en kronodomän, belägen intill Mariestad.
Det område, Kungl. Maj:t avsett för detta ändamål, utgör 170 tunnland
inägor och 227 tunnland hagmark. Dessa hagmarker äro till
stor del detsamma som man kallar skog, då de äro till stor del
skogbeväxta. I dessa hagmarker finnas dessutom stora bestånd av
lövskog, ek, björk och al, sålunda virke, som är lämpligt för snickeri
eller sådant som fångvården här vill ha. Nu har emellertid
statsutskottet icke allenast bifallit Kungl. Maj:ts proposition, utan
har också utvidgat densamma. Det vill nämligen till detta område
lägga en areal skog av 3—4 tid, som hittills på rationellt sätt
varit skött och som är beväxt av kvantitativt och kvalitativt fullgod
skog. Då statsutskottet gör detta, har statsutskottet brutit såväl
med det uttalande, som riksdagen flerfaldiga gånger gjort, nämligen
att statens domäner skola skötas av därför särskilt anlitade funktionärer,
d. v. s. sådana som tillhöra domänstaten, som mot i dylika
fall gällande praxis. Jag kan i detta avseende erinra om riksdagens
beslut 1911, då budgetsreformen genomfördes. Denna reform grundar
sig på en av riksstatskommitterade gjord utredning, varvid
framhålles det olämpliga i att ett affärsdrivande verk icke ensamt
förvaltar vad som hör till dess område. Jag kan vidare erinra om
ett riksdagsbeslut, så sent som från föregående år, som rörde ett
fall fullkomligt analogt med det ifrågavarande. Kungl. Maj:t föreslog
nämligen då, att riksdagen skulle för sin del bifalla ett förslag
att till arméförvaltningens artilleridepartement avstå en större kronodomän
på den grund att artilleridepartementet behövde detta till
skjutfält. Riksdagen avslog emellertid denna hemställan i enlighet
med av jordbruksutskottet avgivet utlåtande. Utskottet yttrade ro -

Lördagen den IT februari.

17 Nr IS.

rande detta speciella fall, att det här gällde tillvaratagandet av sta- Omändring ar
tens skogsintresse och ansåg därför, att lvungl. Ma,j:ts proposition''
ej borde bifallas. Däremot hölle utskottet före att, för undvikande m jordbruksi
möjligaste mån av att olägenheter uppstode mellan olika förval- fängelse.
tande myndigheter, den skogsförvaltande myndigheten eller domän- (Forts.)
styrelsen skulle handhava skötseln i egentlig mening av skogen med
försäljningar m. m., under det att artilleridepartementet skulle äga
rättighet att bestämma i fråga om sådan avverkning och sådana åtgärder,
som för militära behov vore nödvändiga.

Av Kungl. Maj:ts proposition framgår, att statsrådet och chefen
för justitiedepartementet följt dessa riksdagens tydliga anvisningar.

Jag ber att i en speciell punkt få anföra vad departementschefen
säger rörande tillgodogörande av skogen för fångvårdens behov. Han
säger dä.r: »Att märka är, att en lösning av spörsmålet i denna

riktning (d. v. s. den riktning Kungl. Maj:t föreslagit), på sätt också
framhållits av dem, som företrätt skogsvårdsintresset, icke torde
behöva innebära ett utestängande av fångpersonalen från allt arbete
å den mark, som skulle förbehållas skogsstaten. 4''ad särskilt angår
arbete i skogen, skulle ett dylikt arbete för fångarna — under teknisk
ledning av på platsen bosatt skogsbi änsteman och under erforderlig
bevakning av vederbörande fångvårdstjänstemän — säkerligen
kunna irnder fullt betryggande former anordnas även utan att den
mark, vard arbetet bedreves, införlivades med själva jordbruksfängelset.
»

Vad herr statsrådet här i propositionen anför måste väl var
och en, som läst den, erkänna vara grundat på sakskäl. Det synes
mig därför, att synnerligen starka skäl böra framläggas för att motivera
att avvikande från Kungl. Maj:ts proposition. Utskottet har,
såvitt jag förstår, icke presterat några sådana. Jag ber att något
litet få belysa detta. »Enligt utskottets mening borde», säger utskottet,
»hela den av kungsgårdens arrendator hittills disponerade
delen av skogsmarken ställas under fångvårdsstyrelsens förvaltning,
så att det av denna styrelse disponerade området bleve ett sammanhängande
helt. För bevakningen av fångarna och deras användande
i gårdens olika arbeten måste det nämligen anses innebära en avgjord
fördel, om fångarna kunde föras till olika delar av egendomen utan
att beröra annat område än som vore till fångvården upplåtet.»

Det mål statsutskottet vill nå kan omöjligen nås på detta sätt
därför att den väg, som leder från fängelset till utgården, vilken ligger
omkring en halv mil från fängelset, icke går genom den skog,
som utskottet föreslår att undantaga åt fångvården, utan den går
längs med denna skog och den går dessutom delvis genom kronoparken,
så att man icke kan komma till denna utgärd utan att passera
denna. År det så, att man vill ha en särskild väg från fängelset
till denna utgärd, synes det lämpligare att bygga en sådan väg. Till
denna skulle icke åtgå mer än ungefär två hektar, och man behövde
därför icke uppoffra mellan 3 och 4 hundra tunnland skog. Nödvändigheten
därav kan åtminstone jag för min del icke inse.

Detta var ett av utskottets huvudskäl. Så säger utskottet yt Första

kammarens protokoll 1917. Nr 13. 2

Ni* 18. 18

Lördagen den 17 februari.

Omändring a\
straffängelset
Mariestad
till jordbruksfängelse.

(Forte.)

terligare: »Vidare skulle en utvidgning av det till fångvårdens dis*
position föreslagna området jämväl medföra den fördelen, att fängel.
sets behov av skogsprodukter härigenom skulle kunna till större delen
eller möjligen till fullo täckas. Utsyningen av detta virke kunde
lämpligen såsom hittills anförtros åt vederbörande revirförvaltare.»

Det förefaller mig egendomligt att framhålla, att fängelseförvaltningen
skulle kunna komma i någon sorts dilemma för att den
saknade skog, när den har intill sig en kronopark. För övrigt är jag
övertygad, att fängelsets behov av vedbrand och husbehovsvirke m. m.
kan fullständigt täckas från den skog eller hagmark, som enligt den
Kung!, propositionen skulle upplåtas till dess disposition. Detta
utskottets skäl synes sålunda icke heller vara tillräckligt talande.

Jag har här uppehållit mig huvudsakligen vid de ekonomiska
skäl, som enligt mitt förmenande tala för bifall till Kungl. Maj:ts
förslag; men, mina herrar, det finnes ett annat i mina ögon ännu
mycket mer vägande skäl, och det är hänsynen till det samhälle
där skogen är belägen. Det är en stad, som dock har 5,000 invånare.
Marieholms kronodomän och kronopark är, såsom jag i början nämnde,
belägen intill Mariestad, och den har under alla tider begagnats av
samhällets arbetande befolkning och även av andra såsom förlustelsepark.
Egendomen ligger utefter sjön Vänern och den strandlängd,
som enligt utskottets förslag, skulle överlämnas till fångvården utgör
mellan tre och fem kilometer. Vi böra tänka oss, att förhållandet med
Marieholms kronopark och Mariestad är precis detsamma som förhållandet
med Djurgården och Stockholms stad. Skulle ni, mina
herrar, som bo i Stockholm, vilja vara med om att Djurgården upplätes
för fångvårdens räkning, så att den skulle avstängas för besökande?
Jag är övertygad, att något sådant icke kan förekomma.
Det synes mig, att vi också borde taga hänsyn till behovet av en
folkpark för en liten stad, låt vara att den ligger i landsorten. Vad
utskottet i detta avseende föreslår strider även mot den praxis, man
i riksdagen följt. Riksdagen har nämligen alltid visat särskilt tillmötesgående,
när det gällt samhällenas intresse i berörda avseende.
Senast förra året överlät riksdagen till Kalmar stad en areal av cirka
120 tunnland just för bildande av en folkpark. Det är denna hänsyn
till staden Mariestad som jag för min del sätter så högt. Genom
Kungl. Maj:ts förslag mister Mariestad visserligen ett betydande
område; men, om riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag, skulle
dock såsom folkpark bibehållas en avsevärd skogsareal, belägen utefter
Vänern och med en strand av mellan två å tre kilometer, vilket
ju vore av stor betydelse för Mariestad.

Då jag för min del omöjligen kan finna det rättvist att beröva Mariestad
hela det område, som staden i alla tider begagnat och njutit av
och icke på något sätt missbrukat, och då jag icke anser rätt att stadens
intresse helt och hållet uppoffras för fångvårdens skull — den får
ju ändå avstå en betydande del av vad den hittills ansett såsom ett
agremang för sig — ber jag, herr talman, att på denna grund och
på grund av skäl, som jag förut anfört, få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och avslag på statsutskottets hemställan.

Lördagen den 17 februari.

19 Nr 13.

Herr Svensson: Jag ber att i största korthet få bemötaOmandnng av
den föregående talaren cell yrka bifall till utskottets hemställan. * Maråltad

Denna fråga bör naturligtvis bedömas ur synpunkten av vad tm jordbruk»-som kan vara nyttigast och bäst för det allmänna, oavsett vad riks- fängeUe.
dagen med kommitterade till äventyrs förut uttalat i princip. Jas (Forte.)
kan icke finna annat än klokt och riktigt, att samma styrelse, som
har att sköta åkerjorden även äger dispositionsrätt över skogsmarken,
som i alla fall är relativt liten för den stora personal, det här
gäller att skaffa sysselsättning och arbete. Detta arbete bör kunna
mera rationellt fördelas, om den som bär förvaltningens skötsel om
hand äger att förfoga över både inägor och utägor. Såsom föregående
talare framhöll, är det en relativt obetydlig skogsmark, som
det här gäller, låt vara att marken är delvis bevuxen med mycket
värdefull skog. men den omständigheten, att den skulle komma
att lyda under fångvårdsstyrelsen, gör icke skogen mindre värdefull
eller förminskar dess avkastningsförmåga. Fångvårdsstyrelsen har
goda tillfällen att förskaffa sig hjälp av forstligt bildade personer
vid förvaltningen av denna egendom, om icke på annat sätt så genom
biträde av domänstyrelsen och dess tiänstemän. Jag håller
före, att denna egendom kan bliva bättre behandlad, om den i sin
helhet lyder under samma styrelse, som för övrigt har förvaltningen
om hand.

Nyss framhöll föregående talare, att genom ifrågavarande områdes
upplåtande åt fångvårdsstyrelsen, varigenom fångarna sålunda
fritt finge arbeta över hela kronoparken, tillfogades en orätt åt
Mariestads invånare. Denna fråga har statsutskottet icke haft uppe
till sin omedelbara prövning, men jag tänker mig, att sådana anordningar
bliva vidtagna, att Mariestadsborna lugnt skola kunna använda
vad de behöva av området till promenadplats. Staten kan
dock icke reservera kronoparker särskilt till promenadplatser.

Statsutskottets avdelning har kommit till den uppfattningen,
att frågan lämpligast bör avgöras såsom utskottet nu enhälligt har
tillstyrkt; och jag får därför, herr talman, anhålla om bifall till
utskottets förslag, fullt förvissad, att en rationell skogsskötsel därigenom
kan bibehållas, och att det bästa och mest praktiska handhavandet
av det helas förvaltning därigenom möjliggöres. Det är ju
också en sak, att fångvårdsstyrelsen kan genom denna anordning få
möjlighet att taga ut det stora virkesbehov, som den kan komma
att behöva för anstalten. Den kan få detta virke utan att behöva
inlåta sig på för staten mindre förmånliga inköp.

Herr Ericsson Aabv: Jag ber att få stryka under vad
den ärade talaren på Yästgötabänken nyss yttrade, då han sade, att
första kammaren stode i begrepp att taga ett avsteg från vad hittills
varit riksdagens praxis i liknande frågor, ett förhållande, som
också Kungl. Haj:t tagit hänsyn till i nu föreliggande proposition;
och jag får säga, att det var med en viss förvåning jag läste statsutskottets
betänkande i detta stycke, ty man är icke van vid att sådana
här nya uppslag komma från det hållet. I detta fall får jag

Nr 13.

Omändring c
straffängelset
Mariestad
till jordbruksfängelse.

(Forts.)

20 Lördagen den 17 februari.

nämligen säga, att man kommer med något, som strider mot gammal
sed.

För min del tror lag, att det icke skall bli svårare för fångvårdsstyrelsen
att fullfölja sin uppgift därborta på Marieholm, om
skogen, som icke är så liten, — arealen är omkring tre hundra
tunnland, såsom vi nyss hörde av herr Barthelson — fortfarande
kvarbleve under domänstyrelsens överinseende, liksom fallet är med
samtliga övriga domäner. Och då härtill kommer, att talande skäl
kunna anföras från mariestadshåll, nämligen med hänsyn till samhällets
trevnad, tror iag. att kammaren gjorde klokast i att hålla
sig till vad Kungl. Maj:t föreslagit och i ett enda sällsynt fall
gå emot statsutskottet.

Herr Swartz: Jag tillåter mig upplysa den förste och den
siste ärade talaren, att de gjort denna fråga större, än den i själva
verket är. Båda två talade om skogens areal. Jag vet icke. om det
var den förste eller siste ärade talaren, som sade att det här rörde
sig om cirka trehundra tunnland, men i vilket fall som helst vill
jag säga, att de misstagit sig, ty enligt Kungl. Maj:ts proposition
är det meningen att låta den till Marieholms kungsgård hörande
hanmarken ställas under fångvårdsstyrelsens förvaltning. Det är
endast den egentliga skogen som hör till Marieholms kungsgård,
som skulle undantagas. Därom är det som skiljaktig mening råder
mellan Kungl. Maj:t och statsutskottet. Hur stor är då egentligen
denna hagmark? Enligt upplysning på sidan 120 i den Kungl. propositionen
skulle den vara 51,68 hektar, således ungefär 100 tunnland:
därtill inskränker sig saken. Redan av denna anledning tror
jag frågan får väsentligen mindre dimensioner än som de båda
ärade talarna givit densamma.

Vidare ber jag få anföra, att de särskilda jordbrukssakkunnige.
som tillkallats för att i handling omsätta den lag. som kom
till på grund av riksdagens egen begäran om anordnande av friluftsarbete
för fångar, ha för sin del förklarat, att de anse. att
hela Marieholms kungsgård borde komma under fångvårdsstyrelsens
vård. Detsamma har framhållits icke blott av fångvårdsstyrelsen
utan jämväl från lantbruksstyrelsen och slutligen har Kungl. Mai:ts
befallningshavande i Skaraborgs län, som är boende i Mariestad
och icke kan anses sakna allt intresse särskilt för vad mariestadsborna
vidkommer, för sin del förenat sig om detta. Det är endast
och allenast domänstyrelsen, som ansett att ifrågavarande mark
helst fortfarande bör stå under domänstyrelsens vård. Dessa äro
de tvänne synpunkter, som gjort sig gällande mot varandra; den
ena har framhållits från de myndigheter jag nyss nämnde och går
ut på, att man i främsta rummet bör göra anordningarna för detta
friluftsfängelse, som tillkommit på grund av en lag, som riksdagen
besluta, för ändamålet så lämpliga som möjligt. Gentemot
detta står domänstyrelsens önskan att fortfarande sköta dessa 51,68
hektar skogsmark. Vad beträffar att statsutskottets förslag skulle
vara av alltför revolutionär innebörd, så är det åtminstone av mindre

21 Nr 13.

Lördagen den 17 februari.

revolutionär natur än s.iälva den lag. som ligger till grund för för- °rajj-ångel9tet ,•
slaget från Kungl. Mai:ts sida, och med den har statsutskottet Mariettad
icke haft något att skaffa, utan det har endast haft att ställa sig till jordbruksi
vad som beslutits. För min del anser lag och fängelse.

till efterrättelse »—------ --- ----- - ,, ,

hoppas, att detta förslag skall bli till fördel. Statsutskottet har
efter — såsom lag hört — synnerligen noggrann och omsorgsluli
prövning på avdelningen, i vilken lag icke suttit, kommit till det
resultat, att för tillgodoseende av det syfte, den kungl. propositionen
avsett, det ovillkorligen är av behovet att dessa 100 tunnland
eller 51,68 hektar ställas till fångvårdsstyrelsens disposition. Att
vid skötseln av denna areal all hänsyn tages till, att ifrågavarande
skogstrakt kommer under lämplig vård, håller jag. för alldeles uppenbart,
likasom att man därvidlag söker skaffa sig insiktsfull hiälp
från så sakkunnigt håll som möjligt

Vad synpunkten av mariestadsbornas bekvämlighet betraiiar
och lämpligheten för dem att behålla denna kronopark såsom promenadplats,
får jag hänvisa till vad av Kungl. Maj:t föreslagits..
Denna synpunkt är naturligtvis ingenting att taga hänsyn till i
detta sammanhang, i all synnerhet som det icke är förbjudet att
gå på detta område, utan det mycket val kan ordnas så, att det
kan begagnas som promenadplats, vilket är den egentliga synpunkten,
som här framhållits.

Jag tror, att från skogsvårdens synpunkt frågan är av skäligen
obetydlig beskaffenhet, men från fångvårdens tror jag det är
allt skäl i världen, då man gör första försöket i denna väg.i vårt
land, att följa de myndigheters uppfattning, som särskilt tagit hänsyn
till denna sida av saken, och tillåter mig yrka bifall till utskottets
hemställan.

(Forts.)

Herr Barthelson: Statsutskottets ärade ordförande vän de

sig mot att jag skulle hava lämnat oriktiga arealuppgifter. Om
jag det har gjort, så har det skett genom missägning mot min
vilja. Enligt de officiella uppgifterna utgör hela skogs- och hagmarken
till Marieholms kungsgård en areal av 163,14 hektar eller
mellan 3 och 4 hundra tunnland; men det är ju möjligt, att jag
missade mig, så att mitt yttrande ansågs innebära, att den omtvistade
skogen ensam upptoge denna areal. Statsutskottets ärade
ordförande sade vidare, att detta är en småsak. Det Deror på vad
man i avseende på statsmedel anser vara en småsak. Jag anser för
min del, att detta icke är en småsak. Om jag tager medeltalet av
de tre sista åren, så ha dessa 163 hektar årligen lämnat en behållning
av 6,154 kronor 85 öre.

Så nämnde den ärade talaren vidare att. vad Mariestads. stad
beträffar, fanns där icke någon opposition rörande den omtvistade
skogen och att Konungens befallningshavande hade tillstyrkt fångvårdsstyrelsens
förslag. Jag ber med anledning härav att få läsa
upp vad som i statsverkspropositionen finnes anfört från Mariestads
stadsfullmäktiges sida. De borde väl också få anses känna till
saken. Där säges:

Nr 13. 22

Lördagen den 17 februari.

Omändring ai
straff ängelset
Mariestad,
till jordbruks
J ängelse.
(Forts.)

\ »Vidare hade staden genom grannskapet med kungsgården hatt
'' eu högt uppskattad förmån av härliga promenadplatser, vilka också
. av stadsinnevånarne flitigt tagits i anspråk. I följd av vetskapen
om att när som helst kunna påträffa straffångar med sina vaktare
komme helt visst innevånarne i staden att i stor omfattning inskränka
små utflykter till kungsgårdens skogar, ängar och stränder och
därigenom gå miste om ypperliga tillfällen till rekreation.»

Och jag vet dessutom, att från Mariestad ytterligare protesterats,
ehuru jag själv icke sett denna protest, som lär vara avlämnad
till statsutskottet.

Jag kan fortfarande icke annat än vidhålla vad jag framhållit,
att med hänsyn till Mariestad är det bättre att nu ställa sig på
Kung!.. Maj :ts sida än på utskottets, då Kungl Maj:t haft tillfälle
att bättre utreda denna sak, än vad statsutskottet kunnat under
den korta tid, utskottet haft saken om hand. Jag yrkar därför fortfarande
bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Herr Ekman, CarlGu staf: Den nu av herr Barthelson lämnade
uppgiften, att yrkandet skulle avse 163,14 hektar, är på det
sättet riktig, att den siffran omfattar både skogs- och liagmarken.
Men enligt Kungl. Maj:ts proposition skulle härav 111,46 hektar
upplåtas åt fångvårdsstyrelsen, vadan skulle kvarstå endast 51,68
hektar, varom striden^ nu står. Under sådana förhållanden är det
uppenbart — att påståendet i de anföranden man nu hört — att det
här gäller 3 å 4 hundra tunnland, icke är riktigt.

Jag ber att få påpeka ett annat förhållande, som icke blivit
berört under diskussionen, men som delvis varit avgörande vid avdelningens
ståndpunkttagande. Och det är, att inom det område,
varom här är fråga, äro belägna åtskilliga torplägenheter eller
mindre ställen, som enligt Kungl. Maj ds proposition förutsättas,
ehuru det icke uttryckligen uttalas, skola bebos av arbetare som
sortera under domänstyrelsen. Således skulle här det underliga förhållandet
inträffa, att vid detta jordbruksfängelse, som är ett experiment.
som icke har sin motsvarighet någon annanstädes, och där
det gäller att från början inrikta sig på ett klokt och ur fångvårdssynpunkt
lämpligt utförande, skulle inom detta speciella arbetsområde
bliva bosatta familjer, som icke tillhörde fångvårdsstateö
och med vilka fångvårdsstyrelsen icke skulle hava att taga någon
befattning. Det måste vara synnerligen olämpligt, om ett sådant
förhållande skulle äga rum på detta speciella område, där fångvårdssynpunkter
och icke skogsvårdssynpunkter borde vara avgörande.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson: Mot herr Barthelson vill jag framhålla,
att han resonerade, som om skogsmarkens avkastningsförmåga
skulle förminskas, i fall den förlädes från domänstyrelsen till fångvårdsstyrelsen.
På statsutskottsavdelningen, som behandlade frågan,
trodde vi, som jag förut uttalat, att det skulle vara ekonomiskt
fördelaktigare, att skogen förvaltades av samma myndighet, som

Lördagen den 17 februari.

23 Nr 13.

hade att sköta inägorna. Yi trodde, att skogens produkter kunde
bekvämligast och bäst tillgodogöras, om den förvaltades av. fångvår- Murieatad
den, som genom fångarnes användande har mer än tillräcklig arbets- till jordbruksstyrka
för inägornas skötande och som därför borde kunna förvalta fängelse.
egendomen i dess helhet. Jag tror därför, att förvaltningen av (Forts.)
skogen även bör uppdragas åt fångvården, som på detta sätt får
sysselsättning för den stora arbetsstyrka, som står till dess förfogande.

Vidare slipper fångvårdsstyrelsen inköpa virke för fångvårdens
behov, vilka inköp ofta kunna bliva ganska oförmånliga. Som sagt.
den förstuga skötseln behöver icke bliva sämre, därför att förvaltningen
av skogen förlägges till fångvårdsstyrelsen, ty det finnes numera
god tillgång på forstligt bildade tjänsteman, vare sig uppgörelse
därvidlag träffas med domänstyrelsen eller med vederbörande
skogsvårdsstyrelse.

Herr Ericsson, Aaby: Jag giver statsutskottets ärade

ordförande fullkomligt rätt däri, att detta icke är någon stor fråga,
och jag erkänner också, att den reducerats betydligt genom de upplysningar,
som lämnats från statsutskottets sida. Men vi, åtminstone
inom jordbruksutskottet, som äro vana att höra, att så
ofantligt stort avseende fästes även vid små skogsarealer och vid
deras bibehållande under rätt skötsel, vi tycka ändå icke. att dessa
100 tunnland äro någonting så litet.

Anledningen varför jag begärde ordet var det uttalande som
gjordes av statsutskottets ärade ordförande och som underströks av
den siste talaren beträffande skogens rationella skötsel: man skulle
nämligen anlita domänstyrelsens tjänstemän eller andra forstligt
bildade personer. Men, mina herrar, vad tjänar det till att först taga
skogen från domänstyrelsen med dess förstuga och sakkunniga skötsel
och lägga den under fångvårdsstyrelsen för att — såsom den siste
talaren yttrade — sedermera för skogens lämpliga vård köpa arbetskraft
från domänstyrelsen. Det tycker jag icke är praktiskt.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Barthelson: Herr Ekman framhöll, att vissa torp,
som i propositionen föreslagits att överlämnas till skogsväsendet
av utskottet föreslagits att tilldelas fångvårdsstyrelsen. Nu är det
såsom vi alla veta, för jordbruk och skogsbruk i närheten av vissa
industrisamhällen mycket svårt att erhålla lämpliga arbetskrafter.

Detta har särskilt skogsväsendet fått vidkännas. Därför har man
också numera övergått till att skaf fa. sig egna fasta skogsarbetare,
och detta är av största behov påkallat just här vid Marieholm. Då
den ärade talaren säger, att fångvårdsstyrelsen måste behärska alla
ställen på den platsen, måste det vara honom obekant, att där finnas
även enskilda villaägare. Vill han att dessa villaägare skola avhysas?
Det finnes också å kronoparken skogvaktarboställe. Skola
där boende skogvaktare också avhysas för att fångvårdsstyrelsen
skall få ensam vara i allt här bestämmande.

Nr 18. 24

Lördagen den 17 februari.

itra/TänqeUet i <. ^01j övrigt, om^ nu fångvårdsstyrelsen erhåller dessa torp, så
Mariestad skogsstaten pa platsen, för att få sitt arbete utfört, antaga

till jordbruks- röst folk, och jag undrar, om det blir bättre för fångvårdsförvaltfängehe.
ningen, att dessa tillfälliga arbetare komma i beröring med fångarna,
(Forte.) än om de på torpen bosatta arbetarna göra det. Det synes, soni
- om skogsförvaltningen borde vara lika skickad som den andrå förvaltningen
att handhava dessa torp. De skäl som häremot anförts
kan jag ej godtaga. Och jag säger ännu en gång. att man därigenom
berövar Mariestads samhälles medlemmar dess gamla rättighet
att besöka området i fråga utan att riskera att där träffa på strafffångar.

Herr Svensson: Jag ber att emot herr Aaby Ericsson få

såga, att det är nog en betydlig skillnad på möjligheten att få avkastning
av egendomen, om någon del av densamma skall ligga under
annan förvaltning. Jag har icke sagt, att man skall försöka
hyra arbetskraft från domänstyrelsen annat än för den rent förstuga
skötseln. Det kommer att finnas överflöd av arbetskraft på egendomen,
mera arbetskraft än som lämpligen där kan sysselsättas, och
skogsarbete kan mycket väl behövas för att utfylla fångarnas arbets -

Herr Ekman, Carl Gustaf: Med anledning av herr Barthelsons
erinran därom att en del villaegendomar finnas å egendomen vilka
icke komme att inlösas och därigenom icke disponeras av fångvårdsstyrelsen
samt att styrelsen därigenom icke bleve i tillfälle att bestämma
vilka som finge bebo byggnaderna i fråga, så ber jag att få
framhålla, att i propositionen ingår även inköp av åtskilliga enskilda
ägares hus.

Vad för övrigt beträffar det mer eller mindre lämpliga uti att
å torpen bo skogsarbetare eller att dessa upplåtas åt bevakningspersonal
som det här gäller för fångvårdsstyrelsen att anställa och placera,
så förefaller det mig, som om fångvårdsstyrelsens uppfattning
att dessa bostäder höra förbehållas den senare personalen, vore riktig.
Det är ingenting som hindrar domänstyrelsen att anställa fasta
arbetare med bostad på annat ställe, till ex. i det närbelägna Mariestad.
'' Beskaffenheten av deras anställning är icke beroende av om
de bo i torpen eller i staden bredvid.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Bart helson: Jag ber om ursäkt, att jag ånyo begärt
ordet, men jag vill endast lämna en upplysning i anledning av herr
Ekmans sista yttrande. Då jag nämnde ordet område ville jag framhålla,
att det på Marieholmsområdet i närheten av dessa torp finnas
lägenheter, som inköpts av enskilda personer, och ett kronojägareboställe.
Det är väl detsamma, om dessa lägenheter ligga invid
gränsen av eller på själva fångvårdsområdet. Faktum är att de
finnas på Marieholms ägor.

Ivördagcn den 17 februari.

25 Nr Vi.

Herr Swartz: Jag borde icke besvära kammaren med vidare Omändring av
ordande i frågan, då redan så mycket sagts; men det var sä, att herr ''

Barthelson upprepade ett uttalande, som lian gjort en gång förut tiu jordbruksoch
som han förklarade, att vi icke ville inlåta oss att svara på. fängelse.
Därför anser jag mig böra svara. Och jag vill mycket gärna inlåta (Forts.)
mig därpå, därför att det är lätt att göra.

Herr Barthelson framhöll i fråga om mariestadssynpunkten —
jag vet icke huruvida det var meningen att uttalandet vore Mariestads
stadsfullmäktiges — att det icke var utan betydelse, om de 51 hektaren
ställdes under domänstyrelsen eller under fångvårdsstyrelsen.

I den delen kan jag säga, att det smäller ungefär lika högt. Men
det var icke heller den konklusion Maristads stadsfullmäktige kommo
till i det yttrande, som herr Barthelson åtregav, utan vid Mariestads
stadsfullmäktige vilja, det innehålles i fortsättningen av det som
herr Barthelson nyss uppläste, nämligen: »På grund av vad sålunda
anförts anhölle stadsfullmäktige, att en framställning om kungsgårdens
användande för ovan angivna ändamål icke måtte vinna bifall.»

Det vill med andra ord säga, att hela fängelset icke skulle förläggas
till Maristad, och det kan jag förstå. Men departementschefen säger
därom på följande sida: »De skäl mot jordbruksfängelsets förläggande
dit, som stadsfullmäktige i Maristad anfört, synas mig ej vara
av den vägande natur, att förslaget på grund därav bör avvisas.»

Det tror jag litet var kan vara med om.

För övrigt vill jag säga det, att något yrkande på grund av mariestadsbornas
klagan icke gärna nu kan komma i fråga, ty deras
yrkande går ut på att något fängelse icke skulle förläggas till Mariestad.
Huru förhåller det sig med den saken? Jo, på det sättet att
efter noggranna undersökningar av sakkunniga för att se till, var
det kunde finnas plats för tillgodosende av det sjette, som genom
den nya lagen blivit fastslaget såsom skolande tillgodoses, har man
kommit till det resultat, att detta är den enda lämpliga plats, som
kan komma i fråga. Och så har kammaren nyss under ett par föregående
punkter bifallit tjänster vid Mariestadsfängelset, som inrättats
med särskild tanke på att ett jordbruksfängelse skall förläggas till
Marieholm. Den saken är redan avgjord, så att i alla händelser äro
fatalierna försuttna i avseende på fängelsets förläggande dit.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i föreliggande punkt hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan,
såvitt den skilde sig från Kungl. Ma,j:ts i ämnet gjorda framställning,
bifalla denna framställning oförändrad; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen, vilken upprepades
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Barthelson begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Nr 18. 26

Lördagen den 17 februari.

Omändring av
straffängelset i
Mariestad
till jordbruksfängelse.

(Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i punkten 24 av
sitt utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan, såvitt den skiljer sig
från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifalles denna
framställning oförändrad.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 66;

Nej — 42.

Punkterna 25—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.
Punkten 35.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid föredragning av statsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Lördagen den 17 februari.

27 Nr 18.

Maj:t angående utredning i fråga om beredande av förbättrad ställning
åt vissa å domsagornas kanslier anställda skrivbiträden, och
nr 15, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående reglering i visst syfte av lönerna för de löntagare,
vilkas avlöning är beroende av riksdagens beslut,

biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
utlåtande nr 4, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse
och förvaltning.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2. Granskning av

bankofullmäk I

nu föredragna punkt hade utskottet som förmält sig hava tiges protokoll
tagit del av dels fullmäktiges i riksbanken allmänna och särskilda och berattels(rprotokoll
för tiden från och med den 15 januari 1916, intill vilken dag
ansvarsfrihet beviljats för deras i protokollen antecknade beslut och
åtgärder, och till början av innevarande års riksdag, dels de av vederbörande
revisorer avgivna berättelser om verkställd granskning av
riksbankens såväl huvudkontors som samtliga avdelningskontors i
orterna förvaltning under år 1915, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående
riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning år 1916, ävensom de av
styrelserna för riksbankens avdelningskontor i avseende å dessa kontors
förvaltning under samma år lämnade redogörelser, yttrat, att
utskottet vid granskning av dessa protokoll och berättelser ej, utöver
vad i punkten 1 omförmälts, funnit några uttalanden, som påkallade
särskilt yttrande från utskottets sida.

Vid föreliggande utlåtande hade reservation avgivits av herrar
Neiglick, Wickman, Sandler, friherre Adelswärd, Kristensson, Berg
i Munkfors, Molin i Södertälje och Jonsson i Gumboda, vilka ansett,
att i utskottets utlåtande bort intagas ett så lydande uttalande:

»Vid läsningen av fullmäktiges särskilda protokoll för år 1916
har utskottet funnit innehållet av protokollet den 28 november samma
år vara av beskaffenhet att böra bringas till riksdagens kännedom.

Nämnda protokoll, vilket icke angiver någon meningsskiljaktighet
inom fullmäktige vid ärendets behandling, är av följande lydelse:

''Förste deputeraden anförde:

’Jag har i dag varit kallad till sammanträde hos statsministern
för överläggning i frågan om lämpligaste sättet att ordna folkhushållningskommissionens
behov av medel för betalning av spannmål,
som för statens räkning kommer att uppköpas eller beslagstagas. Vid

.Nr 13. 28

Lördagen den 17 februari.

Granskning av sammanträdet meddelades, att med bankföreningens ordförande, bankbankofuilmäk-
direktör Kjellberg, förts förberedande underhandlingar, gående ut
o!h berättelse!-. på, att ett konsortium privatbanker skulle ställa erforderliga medel
(Forts) till folkhushållningskommissionens förfogande. Med anledning härav
uttalade jag den meningen, att lämpligaste sättet att bereda kommissionen
nödiga medel vore att, såsom förut plägat ske vid liknande
tillfällen, ställa medel till förfogande hos statskontoret, vilket bemyndigades
att hos riksgäldskontoret rekvirera nödigt förskott, varefter
riksgäldskontoret i sin ordning hade att vända sig till riksbanken
för erhållande av försträckning, i händelse riksgäldskontoret icke
självt förfogade över tillräckliga medel.

Enligt vad jag har mig bekant, är riksgäldskontorets och statskontorets
finansiella ställning för närvarande sådan, att folkhushållningskommissionens
penningbehov böra kunna tillfredsställas ett
stycke in på nästa år, utan att riksgäldskontoret för detta ändamål
behöver anlita riksbanken om försträckning. Att samtidigt med att
statskontoret resp. riksgäldskontoret disponera tillräckliga medel för
fyllande av kommissionens behov hos privata banker upplåna medel
för samma ändamål, vore att ådraga statsverket en onödig ränteutgift.

Sedan bankdirektör Kjellberg, vilken var vid sammanträdet närvarande,
meddelat, att privatbankernas medverkan till beredande av
nu ifrågavarande kredit åt folkhushållningskommissionen förutsatte
antingen att av riksgäldskontoret utfärdade, så kallade skattkammarväxlar
skulle ställas såsom säkerhet för kommissionens skuld till bankerna,
eller att riksbanken förklarade sig villig att, även om sådan
säkerhet icke blivit ställd, åt privatbankerna rediskontera växlar, för
vilka folkhushållningskommissionen häftade såsom gäldenär, riktade
statsministern till mig frågan, huruvida riksbanken kunde godkänna
folkhushållningskommissionen såsom gäldenär för i riksbanken diskonterade
växlar, för vilka skattkammarväxlar icke blivit deponerade
som säkerhet. Denna fråga förklarade jag mig icke kunna besvara
utan att hava underställt densamma fullmäktiges prövning.

Statens skuldsättning bör, såvida icke riksdagen för särskilda
fall annorlunda beslutat, ske genom riksgäldskontoret. Då fullmäktige
icke böra medverka till att denna regel i nu föreliggande fall
åsidosättes genom att riksgäldskontoret förbigås och statens skuldsättning
sker genom folkhushållningskommissionen, hemställer jag,
att fullmäktige ville bemyndiga mig att till svar på nämnda fråga
meddela statsministern, att fullmäktige anse sig kunna diskontera
växel med folkhushållningskommissionen såsom gäldenär endast under
den förutsättningen, att supplementär säkerhet för växeln deponerats
i form av utav riksgäldskontoret utfärdade skuldförbindelser.
’

Med instämmande i vad förste deputeraden sålunda yttrat biföllo
fullmäktige förste deputeradens hemställan.»

Herr Petersson, Alfred: Vid detta betänkande är fogat
en reservation, om vilken man måste säga, att den genom sitt innehåll
och vad den omtalar är utav den mest uppseendeväckande be -

Lördagen den 17 februari.

29 Nr lä.

skaffenhct. Det liar ända hittills vilat en, man kan saga, mystisk
slöja över det sätt, varpå statens spannmålsaffärer finansierats, och ti^es proto/coa
jag tillät mig för min del redan vid remissdebatten uttala en undran, och berättelser.
för att icke säga en fråga, rörande denna sak. Emellertid fick man (Korts.)
icke vare sig i denna kammare eller i andra kammaren någon som
helst upplysning, huru denna sak ordnats och huruvida staten skuldsatts
på andra vägar än de vanliga för denna finansierings skull.

Nu har emellertid genom denna reservation så att säga en flik av
slöjan lyfts. Och vad som dolt sig där bakom måste jag för min del
beteckna såsom synnerligen anmärkningsvärt. Det tyder på, att
man vidtagit förberedande åtgärder, och det är väl mycket sannolikt,
fastän det icke framgår av denna reservation, att dessa förberedande
åtgärder lett till resultat i den riktning, att man gått
i författning att skaffa medel och skuldsätta staten utan riksdagens
medverkan och utan anlitande av riksgäldskontoret eller riksdagens
egen delegation för sådana ärenden. Det måste betecknas såsom i
hög grad anmärkningsvärt och som en nyhet.

Jag skall icke vid detta tillfälle närmare ingå på denna sakfråga
i annan mån, än att jag vill betona det högst uppseendeväckande
och anmärkningsvärda i detta förhållande. Jag är övertygad
att saken i annan form och vid annat tillfälle måste komma upp
och dragas inför riksdagen.

Emellertid är det ju också en annan sak, som är egnad att
väcka en viss förvåning, och det är, att bankoutskottet icke varit
fullkomligt enigt om att delgiva riksdagen vad bankoutskottet sålunda
fått kännedom om genom det förda protokollet.

Det är alldeles uppenbart, förefaller det mig, att man icke
med denna reservation, på något sätt velat rikta någon anmärkning
mot fullmäktige i riksbanken. De ha ju endast gjort sin skyldighet.

Det är klart, att det, som är anmärkningsvärt i detta fall, adresserar
sig åt helt annat håll.

Herr Hedenstierna: Endast ett enda ord! Eftersom den
föregående talaren gav en fingervisning åt utskottet, att det nästan
åsidosatt sin plikt, har jag endast velat säga, att den del av utskottet,
som icke fann denna sak anmärkningsvärd, såg saken på så sätt
att här har intet hänt. Enligt vad protokollet, som var tillgängligt
för utskottet, utvisar, har det här endast varit en preliminär underhandling
om en sak, om vilken man icke kan se, att den lett till
något resultat. Vid sådant förhållande ansåg utskottet sig icke alls
ha något skäl att finna saken anmärkningsvärd.

Ilerr W i c k m a n: Det var icke reservanternas i denna kammare
uppfattning, att de borde bringa denna fråga under någon större
debatt i kammaren. Jag och mina medreservanter hava som jag
tror samma uppfattning, som vår ärade ordförande nyss uttalade,
att den konferens, som omnämnes i protokollet, var av den art, att
den icke lett till något resultat. Vi som reserverat oss, ha haft den
uppfattningen, och vi hade den också i utskottet, att saken var så

Kr 13. 30

Lördagen den 17 februari.

Granskning av pass anmärkningsvärd, att vi ansågo den böra bringas till kammatiges
protokollrens kännedom, men något resultat av dessa förhandlingar kom ju
och berättelser, icke till stånd på grund av de deputerades ställning och uppfattning,
. (Forts.) och då menade vi, att det icke var något skäl att göra ett så stort
nummer därav.

Jag har endast velat meddela kammaren, att vi icke avsett, att den
här saken skulle bringas till någon större debatt.

överläggningen ansågs härmed avslutad, varefter förevarande
punkt lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
utlåtande nr 5, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos bankoutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion om anslag till utgivande av
en uppslagsbok över 1917 års lagtima riksdags verksamhet;

nr 7, angående tillfälligt lönetillägg åt amanuensen vid riksdagens
bibliotek R. Höckert;

nr 8, angående dagarvodet till e. o. amanuensen vid riksdagens
bibliotek;

nr 9, i anledning av väckt förslag rörande förändrade anordningar
inom riksbankens fastighet i Uppsala; och

nr 10, angående ersättning till vaktmästaren vid riksbankens
huvudkontor J. Carlsson för mistade avlöningsfömåner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 17 februari.

31 Nr 18.

Vid föredragning av jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss del av den inom Landskrona stad belägna ön Gråen,
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av visst område av förra kronofogdebostället
8/s mantal Kvarnberga nr 1 i Åkers socken av Södermanlands
län,

biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar
och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar.

I en till riksdagen den 8 december 1916 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 13, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att i de i berörda protokoll
närmare angivna, under 14 särskilda punkter upptagna ärenden,
medgiva försäljning av kronoegendomar eller upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts berörda förslag hade utskottet
i nu föredragna utlåtande hemställt, bland annat, under
punkt 12, att riksdagen måtte medgiva, att förra militieboställslägenheten
Stora Bro kvarn i Ullervads socken av Skaraborgs län
finge försäljas på offentlig auktion under de i brevet den 29 maj
1874 stadgade villkor.

Under sistnämnda punkt hade reservation avgivits av, bland
andra, herr Holmquist, vilken likväl ej däri antytt sin mening.

Herr Holmquist: Herr greve och talman, mina herrar! Vid
det föredragna utlåtandet har jag låtit anteckna mig såsom reservant
in blanco. Min reservation gäller den tolvte punkten, och jag skall be
att med några ord få framhålla vad som ligger däri.

Den nu av mig angivna punkten avser Kungl. Maj :ts framställning
rörande försäljning av förra militieboställslägenheten Stora Bro
kvarn i Ullervads socken av Skaraborgs län. Den är utarrenderad för
900 kronor om året och blir arrendeledig den 14 mars 1918. Den kan
egentligen icke sägas vara en s. k. mindre lägenhet eller egnahemslägenhet.
Det är en fastighet, som är uppskattad till ett värde av
37,000 kronor och följaktligen av icke så alldeles obetydligt värde.

Man kan egentligen säga, att detta forna militieboställe har
ägoslag av tre olika arter. Till en del består bostället av en
kvarn med strömfall i Tidan, och detta strömfall är visserligen icke
av så storartad natur — det är ungefär 90 hästkrafter under åtta
månader av året. Det andra området, som väl får anses vara det

Försäljning av
vissa kronolägenheter.

Nr 13. 32

Lördagen den 17 februari.

Försäljning ce
^ vissa kronolägenheter.

(Forts.)

viktigaste och mest betydelsefulla, är ett skogsområde av omkring 21
hektar. Det är ett område bevuxet med synnerligen präktig ståndskog.
Vidare förekomma inägor, som äro inskjutna i detta skogsområde
och äro av jämförelsevis mindre betydelse.

Nu får jag säga, att i allmänhet, då man står inför frågan, att
Ivungl. Maj:t skall sälja ett av sina innehavande vattenfall, man blir
mycket betänksam, men å andra sidan kan man ju säga, att det vattenfall,
varom här är fråga, är av synnerligt obetydlig omfattning;
jag tror dock, att i och för sig det ligger en nödvändighet i att vara
mycket varsam vid sådana försäljningar. Man bör enligt min uppfattning
nu vara det med alldeles särskild noggrannhet, ty vi stå ju
inför förhållanden på vattenrättsområdet, som kunna bli av mycket
genomgripande betydelse och alldeles särskilt få en sådan betydelse,
när det gäller mindre vattenfall i statens hand. Vi veta ju, att ett förslag
till vattenfallslag, som är ganska genomgripande, kommer att
föreläggas riksdagen. Man vet icke, i vilken form det kommer att
föreläggas, men det innebär i varje fall såsom ett betydelsefullt moment
att mindre vattenfall kunna sammanläggas och följaktligen få
ökad betydelse. Och därmed skulle staten tillföras en ingalunda betydelselös
förmån. Vid sådant förhållande har jag ansett, att man
med hänsyn till nämnda vattenfalls- eller strömfallsfråga icke bör påskynda
försäljningen av denna lägenhet. Det är visserligen förbundet
med det obehaget, att staten skulle få vissa utgifter för några
b3Tggnadsföretag, som stå i sammanhang med vattenfallet, och särskilt
med den dammbyggnad, som här torde vara erforderlig, men det
belopp som därför blir nödvändigt, torde dock inskränka sig till omkring
6,000 kronor.

Vad som emellertid väckt min största betänksamhet vid den
här ifrågasatta försäljningsåtgärden har varit försäljningen av skogen.
Som jag nämnde, är denna lägenhet till väsentlig del en ren
skogslägenhet. Den är beväxt med en mycket präktig ståndskog,
som av vederbörande uppskattningsmän värderats till icke mindre
än i det närmaste 26,000 kronor.

Det är ju en tämligen erkänd uppfattning, att staten bör så vitt
möjligt koncentrera sitt skogsbruk. Staten bör där så anses lämpligt
försälja mindre skogsområden, som ligga spridda, för att sammandraga
sina skogskomplex i större områden. Detta kommer att
underlätta förvaltningen och genomföra bättre skogsvårdande verksamhet.
Men förhållandena kunna ju växla, och jag tror, att alldeles
särskilt den tid, i vilken vi nu röra oss, väl får anses vara utmärkt
av att man begagnar alla möjligheter att gnaga på landets skogskapital.
Det skall vara få delar av vårt land, där man icke märker,
att i det fallet aptiten växt ofantligt. Kan det då vara lämpligt,
eller bör det icke mötas med en viss betänksamhet att under sådana
förhållanden kasta ut i den enskilda spekulationens gap en sådan här
skogbit, om vilken det nu är fråga och vilken ingalunda är så liten?
Om denna egendom kommer att försäljas, och jag har ingen anledning
att tro, att denna kammare kommer att särskilt lyssna till min
i det fallet avvikande mening, så har jag den bestämda känslan, att
den icke kommer att gå till en enskild jord- och skogsbrukande man,

Lördn^en deri 17 f(‘brunn.

Sr 18.

.‘i: i

utan till personer, som alldeles särskilt komma att begagna den för
att driva spekulation i dess skog, och denna spekulation kommer att
göra, att fastigheten vid försäljningen betydligt ökar i pris, men den
kommer förmodligen också att föranleda, afl skogen blir fullständigt
avverkad. Låter det då icke tänka sig, att det vore bättre att vänta
med en dylik försäljning, till dess förhållandena möjligen något ändrat
sig till det bättre, och att i värsta fall staten själv toge en rationell
avverkning om hand och i samband därmed på lämpligt sätt försålde
den ståndskog, som möjligen bör på rationellt sätt avverkas?
Detta är en synpunkt, vilken åtminstone icke jag kunnat bortse ifrån.
Det är egentligen dessa skäl, som föranlett min reservation och
föranleda mig att nu yrka avslag på Ivungl. Maj:ts framställning.
Jag vill icke säga, att icke framtida förhållanden kunna inträffa,
som göra, att försäljningen av denna fastighet kan bliva från statens
sida i viss mån välbetänkt, men jag tror, att man särskilt under
rådande förhållanden bör acceptera det gamla klassiska ordspråket:
»in dubiis non est agendum». Man bör kunna se tiden an och
därmed vinna ett bättre resultat, än jag tror skulle kunna vinnas genom
den försäljning, som här ifrågasatts.

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka avslag på Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta hemställan i punkt 12, men bifall till
utskottets hemställan i övrigt.

Herr Ericsson, A aby: Herr greve och talman! Jag hör
icke till dem, som »gnaga på statens skogskapital», lika litet som jag
önskar, att statens tillgångar skola utkastas »i spekulationens vida
gap», som den förre talaren säde, men jag anser, att någon fara i
detta avseende icke föreligger här.

Den ärade talaren redogjorde ju så samvetsgrannt för propositionen,
att jag tror, att jag nästan i mitt yrkande på bifall till utskottets
förslag skulle kunna stödja sig på vad den ärade avslagsyrkaren
framhållit. För att icke uppehålla och icke trötta kammaren
vill jag nöja mig med att tillägga, att hela saken gäller, att denna
egendom skall säljas på auktion, och således lär väl staten, icke minst
i dessa tider, få fullt ut vad skogen är Värd; den ärade talaren känner
naturligtvis till de höga skogsvärden, som för närvarande äro rådande.
Detta angående skogen till avsalu. Om skogsmarken säger vidare
överjägmästaren, att det icke finns någon kronoskog i närheten,
och tillstyrker därför också försäljningen. Jag undrar då, om det
icke skulle lämna mindre nettobehållning att, som den föregående
talaren talade om, för detta skogskapital på 25,000 kronor sätta igång
en större rationell avverkning genom domänstyrelsen än att som
sagt under förhandenvarande förhållanden sälja skogen på rot.

Vad själva kvarnen beträffar, så är den nedruttnad, och den hav
icke vattenkraft mer än åtta månader om året på 90 hästkrafter, och
»ytterligare uppdämning vid kvarnen kan ej äga rum», upplyser departementschefen.

Under sådana förhållanden hemställer jag till kammaren, om det
icke är skäl att följa jordbruksutskottets majoritet. För övrigt är

Första kammarens protokoll 1917. Nr 13. 3

Försäljning av
vissa kronoliif)
enheter.

(Forts.)

Nr 18. 34

Lördagen den 17 febrnari.

Försäljning av visst utskottet enhälligt med undantag av herr Holmquist, tror jag,
vissa krono- oc^ greve Hamilton i andra kammaren, i fråga om den föreslagna förZ
X sälj ningen, vartill jag yrkar bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nu föredragna utlåtande
hemställt samt vidare därpå, att kammaren skulle med avslag å
utskottets hemställan i punkten 12 bifalla vad utskottet i övrigt
hemställt; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
eftergift i fråga om gällande villkor för beviljade statsbidrag från
allmänna och norrländska avdikningsanslagen;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist i extra anslag för år 1916 till expenser för Sveriges
geologiska undersökning;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
eller upplåtande i vissa fall av mark från kronoegendomar; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om upphävande av pastors självskrivenhet såsom ordförande
å kyrkostämma; och

o nr 3, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om införande av lika representationsrätt för land och stad vid
val till landsting;

bevillningsutskottets betänkande nr 5, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående progressiv beskattning
av innehav eller nyttjande av större bostadsvåningar; samt

lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning;

nr 3, i anledning av justitieombudsmannens framställning till

Lördagen den 17 februari.

35 Nr 18.

riksdagen angående ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14
.september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad
m. m.; och

nr 4, i anledning av väckt motion om antagande av en lag angående
vård och tillsyn av ännu kvarvarande milstolpar m. in.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1,40 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerneu

■Nr 13. 36

Tisdagen den 20 febrnari.

Tisdagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 3,80 e. m.

Herr talmannen anförde, att lian efter överenskommmelse med
herr talmannen i andra kammaren finge hemställa, det första kammaren
ville besluta, att vid sammanträde, som komme att hållas nästinstundande
lördag, skulle företagas val av valmän och suppleanter
för utseende av dels fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och
kontor.

Denna hemställan bifölls.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att baron Otto Silfverschiöld på grund av trigeminusneuralgi
och sinusit. frontal. ac. är tillsvidare oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
intygas.

Stockholm den 13 februari 1917.

Nils Arnoldson.

med. dr. docent.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser

nr 18, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning
av riksbankens styrelse och förvaltning; och

nr 19, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd
granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Vid föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 124, med delgivning av nämnda kammares beslut
Över dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning av herr
von Sneiderns m. fl. motion, nr 312, om skrivelse till Kungl. Maj:t
om bibehållande i tillämpning för hela innevarande år av gällande

Tisdagen den W februari

Nr !:i.

:i7

kungörelse angående tidsberäkning inom riket, beslöt första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 2 och 3, bevillningsutskottets
betänkanden nr 4 och f> samt lagutskottets utlåtanden nr 2—4.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,40 e. m.

In fidem

A. v. Krusens t jer nu.