RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1916:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1916. Andra kammaren. Nr 36.

Lördagen den 11 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att herr riksdagsman C. Johansson i Gäre till följd av influensa
f. n. är förhindrad att deltaga i andra kammarens arbete, intygas
härmed på begäran.

Sthlm d. 10. 3. 16.

Sebardt,

med. dr.

§ 2.

Herr statsrådet Hasselrot avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

84, med förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel
och utförsel av varor m. m. samt lag om ändrad lydelse av 8
kap. 25 § strafflagen; och

nr 80, angående anslag till en tredje utbyggnad av Trollhätte
kraftstation.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

Herr Ingvarsons vid kammarens nästföregående sammanträde
framställda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet få framställa spörsmål angående
ordnande av de vid örlogsvarven anställda arbetares löneförhållanden,
som nu föredrogs, blev av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 2, angående
registrators- och kanslistbefattningen i riksdagens kansli.

Den av kanslideputerade anmälda åtgärden godkändes.

Andra kammarens protokoll 1916. Nr 86.

1

Kr 88. 2

Lördagen den 11 mars.

§ 5.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskottets härpå föredragna
utlåtande nr 2 bordlädes åter.

§ 6.

Vidare föredrogos vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt
motion om ändrad lydelse av 21 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd;

bevillningsutskottets betänkande, nr 9, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för åvägabringande av överensstämmelse mellan
Sveriges, Norges och Danmarks postbefordringsavgifter för korsbandsförsändelser
inom dessa länder; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av erforderlig vedtillgång i landet m. m.; och

nr 20, i anledning av väckta motioner om beredande av större
möjlighet för städer och tätt bebyggda samhällen i Västerbottens och
Norrbottens län att erhålla ved från statens skogar.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 7.

Ang. råtta- Till avgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 21, i

^“''åbor och “ anledning av väckt motion angående det av 1915 års riksdag beviljalägenhetsinne-
de anslaget till rättshjälp åt vissa åbor och lägenhetsinnehavare.
havare j anledning av en inom andra kammaren av herr Lindhagen

väckt motion, nr 160, hemställde jordbruksutskottet, till vars förberedande
behandling ifrågavarande motion hänvisats, att riksdagen
måtte besluta, att det av 1915 års riksdag å extra stat för årl916 beviljade
anslag å 15,000 kronor till beredande av rättshjälp åt sådana
obemedlade och mindi e bemedlade åbor och lägenhetsinnehavare,_ vilkas
anspråk ansåges skäligen böra påkalla rättslig prövning inför
domstol eller annan behörig myndighet, måtte, i den mån detsamma
ej under nämnda år toges i anspråk, få för angivna ändamål disponeras
jämväl under följande år.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Hage, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag

har intet annat yrkande att göra än om bifall till utskottets förslag.
Men jag vill det oaktat vid behandlingen av denna fråga rikta uppmärksamheten
på en sak, som har blivit aktuell, under det att frågan
behandlats i utskottet.

Lördagen den 11 mars.

3 Nr 36»

Som herrarna veta, så beviljades av 1915 års riksdag detta anslag
på 15,000 kronor, varom det här är frågan. Det skulle användas
för att åstadkomma rättshjälp åt sådana åbor, vilkas rättsanspråk
på grund av åbokommitténs utredning eller på grund av vissa
andra förekommande omständigheter ansågs böra bli föremål för
domstolarnas prövning. Sedan blev riksdagens skrivelse i ärendet
remitterad till vissa ämbetsverk för att man skulle där utarbeta regler,
efter vilka detta anslag skulle utgå. Bland annat remitterades
frågan till åbokommittén. Denna kommitté, som nu sitter och är
sysselsatt med utredningar om hela denna åbofråga, har för sin del
avgivit ett utlåtande, som åstadkommit en viss oro bland de åbor,
som kunna beröras av detta riksdagsbeslut. Åbokommittén har, säger
jag, avgivit ett utlåtande av sådan art, att dessa åbor ansett sig
hava anledning att mot utlåtandet göra vissa erinringar. Man har
därför från åbornas organisation åboförbundet gått in med skrivelser
dels till Ivungl. Maj :t, dels även till utskottet, det sistnämnda naturligtvis
på det att utskottet skulle hava möjlighet att yttra sig om
detta förslag till regler, som åbokommittén avgivit.

För min del har jag inom utskottet gjort gällande, att utskottet
borde hava tagit upp åboförbundets skrivelse till behandling och yttrat
sig om skrivelsen ifråga i motiveringen till detta utskottsbetänkande.
Orsaken till att jag inom utskottet gjort detta yrkande, är
att jag anser, att det förslag, som åbokommittén kommit med, försöker
åstadkomma bestämmelser för anslagets användande vilka i hög
grad inskränka möjligheterna för åborna till utnyttjande och användning
av anslaget. Jag håller alltså före, att om detta åbokommitténs
förslag vinner stadfästelse av Kungl. Maj:t, så blir det mindre
möjlighet att vinna det, som riksdagen avsåg med sin skrivelse år
1915.

Bland de regler, som åbokommittén har föreslagit böra fastställas
för att vederbörande åbor skulle kunna få del av anslaget, har åbolorbundet
särskilt vänt sig mot en. Åbokommittén föreslår nämligen
bl. a,, att det skulle stipuleras, att den person, som åtar sig uppdrag
att inför råtta bevaka åbors rättsanspråk, skall vara juridiskt
bildad. Nu är det ju så, som vi alla veta, att denna bestämmelse
strider mot vad som är föreskrivet för rättsordningen i allmänhet här
i landet. Alltså mena åborna — och däri måste vi väl giva dem rätt
— att det icke i detta fall bör uppställas strängare bestämmelser
för dem vid valet av deras talesmän inför rätta, iin vad som i allmänhet
uppställes, då det blir fråga om att föra inför rätta en sak av det
ena eller andra slaget. Detta är alltså en av de punkter i åbokommitténs
förslag som åborna anse sig böra reagera mot.

I en annan punkt föreslår åbokommittén, att åbons ombud skall
till förbindas att inför domstolen förebringa den utredning, som åbokommittén
ställer till förfogande. Nu beror det på, hur denna bestämmelse
kan komma att tolkas. För min del vill jag hoppas, att
den kominer att tolkas på det sättet, att åbons ombud har rätt, eller
kanske skyldighet också, att förebringa denna åbokommitténs utredning,
men att han därutöver har rätt att polemisera inför domstolen

Ang. rättshjälp
åt vissti
åbor och
lägenhet sinnehav
are.
(Forts.)

Nr SO. 4

. Lördagen den 11 mars.

Ang. rättshjälp
åt vissa
åbor och
lågenhetsinnehavare.

(Forts.)

mot samma utredning, alltså att lian icke behöver godtaga den ovillkorligen,
och att han vidare har rätt att förebringa all annan utredning
och bevisning, som kan åstadkommas i målet.

Jag antager, att man måste tolka åbokommitténs förslag på det
sättet. Men då måste man likväl säga sig, att det medför vissa
nackdelar för åborna om saken ordnas så. Ty såvitt jag kan se, har
åbokommittén ej tänkt sig, att för anskaffande av denna andra bevisning,
som kommittén icke förebringar, någon hjälp av dessa 15,000
kronor skall kunna erhållas. Detta synes dock icke vara ett rätt
ordnande av denna sak.

Låtom oss taga ett exempel! Antag, att det föreligger en rättegång
mellan en bruksägare och en åbo! Då ställes ju till bägge dessa
parters förfogande den utredning, som förebringas av åbokommittén.
Men bruksägaren, som är den bättre situerade, har synbarligen möjlighet
att därutöver på egen bekostnad anskaffa och inför rätten förebringa
en hel del utredning, som stärker hans ställning, under det
att den obemedlade åbon, om han icke får anslag till att ytterligare
anskaffa utredning utöver vad åbokommittén anskaffat, kommer i en
missgynnad ställning genom detta förhållande. Detta gör, att jag
för min del har den uppfattningen, att det skulle kunna finnas skäl
för att Kungl. Maj:t vid ordnandet av denna fråga bringar det därhän,
att någon liten del av detta anslag får användas och ställas direkt
till åboförbundets eller åbornas disposition i allmänhet, för att
de därigenom skulle kunna förebringa den utredning, som kunde vara
till fördel för dem utöver den som åbokommittén förebragt.

Jag har en alldeles särskild anledning att komma till just denna
uppfattning. Det har nämligen berättats mig — ja, det förekommer
också i det utlåtande som inlämnats av åboförbundet — ett fall, då
det förelåg utredning från åbokommittén, som tillställdes både bruksägaren
och åbons ombud. Ombudet använde emellertid icke inför
rätta denna utredning, som gick emot åbon, utan förebragte en annan
utredning. Domstolens utslag föll till förmån för åbon. Nu har man
på håll, där man uppmärksamt följer denna fråga, med mycket bestämdhet
sagt, att saken knappast skulle ha utvecklat sig på detta
för åbon fördelaktiga sätt, om endast den utredning, som åbokommittén
hade presterat, hade förebringats inför rätta. Nu menar jag alltså,
att man kan riskera, — om saken nu ordnas på det sätt att dessa

15,000 kronor skulle användas uteslutande på förebringande av den
utredning inför rätta, som åbokommittén presterar — man kan riskera,
säger jag, att dessa utslag i många fall skola gå emot åbon. Ordnade
man däremot saken så, att anslaget delvis kunde användas för åstadkommande
av utredning utöver åbokommitténs utredning — eventuellt
genom att någon del ställdes till åboförbundets förfogande —- så
skulle kanske man kunna tänka sig, att det bleve större möjlighet för
åbon att försvara sin sak i en hel del fall. Nu ser det oeskå ut, som
om åbokommittén kommer att göra den meningen gällande,_ att endast
sådana fall skola bringas inför domstols prövning med tillhjälp av
anslag från dessa 15,000 kronor, i vilka åbokommitténs utredning har
gett anledning till det förmodandet, att det finnes någon möjlighet

Lördagen den 11 mars. '' 5

att gorå något i det speciella fallet. I anledning härav vill jag säga,
att om saken lägges på det sättet, kan man ha anledning att påstå, att
detta i viss mån strider mot det direktiv, som riksdagen vid föregående
behandling av saken har givit i frågan. Det är nämligen så, att
när riksdagen år 1915 fattade beslut i denna sak, formulerades riksdagens
skrivelse på sådant sätt, att man sade, att dessa 15,000 kronor
skulle användas vid bevakande av sådana fall »som på grund av förenämnda
utredning» — alltså på grund av åbokommitténs utredning
— »samt i övrigt förekommande omständigheter anses böra bli föremål
för domstols prövning». Jag menar, att särskilt detta tillägg:
»andra i övrigt förekommande omständigheter» talar för den uppfattningen,
att riksdagen menade att inte blott i de fall, då åbokommittén
kommit till den uppfattningen, att saken bör tagas upp till
prövning, utan även i andra fall, då man kan anse, att sannolikhetsskäl
föreligga för ett antagande, att en rättegång skulle kunna utvexla
sig till förmån för åbon, även i sådana fall skall spörsmålet upptagas
till prövning och även i sådana fall skall man kunna få anslag
av dessa 15,000 kronor till detta ändamål.

Jag vill alltså för min del säga, att jag har en känsla av, att i
den skrivelse, som har inkommit till utskottet från åboförbundet, och
i den skrivelse, som inkommit till Kungl. Maj:t från samma åboförbund,
finnes åtskilligt att taga fasta på och att det kunnat finnas anledning
för utskottet att taga upp skrivelsen till prövning vid behandlingen
av denna sak nu i år och att uttala sig till förmån för vissa
yrkanden, som anförts i denna skrivelse.

Då så emellertid icke skett, har jag härmed i alla fall inför kammaren
velat uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:t vid behandlingen
av denna fråga måtte ha sin uppmärksamhet fäst vid dessa
synpunkter, som ha framhållits i denna skrivelse, och att Kungl.
Maj:t vid utformandet av de regler som skola fastställas för erhållande
av anslag ur dessa 15,000 kronor måtte taga tillbörlig hänsyn
till alla de synpunkter, som ha förebringats i nämnda skrivelse, så att
riksdagens avsikt med anslaget i största möjliga mån vinnes.

I övrigt har jag, som sagt, intet annat yrkande att göra, herr talman,
än om bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herar Lindlcy och Sävström.

Härpå yttrade

Herr Karls son i Fjöl: Som herr Hage yttrade, har Kungl.
Maj :t infordrat åbokommitténs yttrande över frågan, dels efter
vilka grunder rättshjälp till åborna borde utbetalas och dels
vilka som höra pröva inkomna ansökningar om rättshjälp. Kungl.
Maj :t remitterade först riksdagens skrivelse angående denna
sak till kammarkollegium, som i avgivet yttrande till Kungl.
Maj :t förklarat, att kollegium icke ansåg sig böra taga befattning
med tillsynen över anslaget till åbornas rättshjälp, bl. a.
av det skäl, att kollegiet i vissa fall, då det skulle bevaka kro -

J«r 38.

Ang. rättshjälp
åt vi^*
åbor och
lägenhet sinnehavare.

(Forts.)

Nr 36. 6

Lördagen den It mara.

Ang. rättshjälp
åt visso,
åbor och
lägenhetsinnehuvare.

(Forts.)

nans rätt, kunde komma i strid med åbornas intressen. Kammarkollegium
förklarade vidare, att, när det granskat åbokommitténs
instruktion samt riksdagens skrivelse beträffande rättshjälpen,
kollegium fått den uppfattningen, att riksdagen närmast
syftat på att åbokommittén borde ha denna fråga om hand. Sedan
kammarkollegium avgivit sitt yttrande, remitterades frågan
till åbokommittén, som i januari månad i skrivelse till Kungl.
Mai :t har besvarat denna remiss. Åboförbundets styrelse har
sedermera genom sin sekreterare inkommit till Kungl. Maj :t
med en del anmärkningar emot åbokommitténs förslag och har
därvid huvudsakligen vänt sig mot två bestämmelser, som åbokommittén
har föreslagit. Den ena gällde de kompetensfordringar
för åbornas rättegångsombud som åbokommittén föreslagit.
Åbokommittén har nämligen ansett, att dessa rättegångsombud
böra ha avlagt juridisk examen eller tjänstgjort å advokatkontor
eller också böra vara hemma i kamerala göromål.
Även kammarkollegium uttalar i sitt yttrande som sin åsikt,
att dylika kompetensfordringar borde uppställas för rättegångsombudet,
försåvitt rättshjälp skall kunna erhållas. Kammarkollegium
yttrar nämligen i sitt utlåtande: »Enligt kollega

mening ligger det synnerlig vikt uppå att användningen av ifrågavarande
anslag kommer under sådan tillsyn, att säkerhet finnes
att detsamma fullt tillgodokommer det angivna ändamålet.
Denna tillsyn bör framför allt hava till uppgift att förekomma,
å ena sidan, att verkligt rättshjälpbehövande åbor och lägenhetsinnehavare
icke gå miste om understöd, men, å den andra, att
anslaget icke kommer att utnyttjas till uppmuntran av fullkomligt
gagnlösa rättegångar eller till arvode åt rättegång sbiträden utan därtill
erforderliga kvalifikationer.»

Nu förmenar den siste ärade talaren i likhet med åboförbundets
sekreterare i sin inlaga, att sådana kompetensvillkor skulle
vara alltför stränga och strida mot vanlig praxis i landet. Ja,
men när staten här lämnar rättshjälp, synes det inte vara annat
än billigt, att staten skall äga rätt att uppställa vissa kompetensvillkor
beträffande de ombud som skola handha dessa rättegångar.
Det är så med dessa åborättsfrågor, att de äro i hög
grad invecklade, och det fordrar nog att man har både juridisk
bildning och dessutom är mycket tränad och inarbetad just
på detta särskilda område för att med utsikt till framgång
kunna föra dessa rättegångar. Nu har åbokommittén föreslagit,
alt åborna skulle äga rätt att inkomma med förslag till visst
rättegångsombud och att Kungl. Maj :t borde ta hänsyn till
deras önskan i detta avseende, försåvitt ombudet uppfyller de
stadgade kompetensvillkoren och i övrigt befinnes vara lämpligt.
Kommittén har vidare uttryckt en önskan om att det rättegångsombud
eller den advokatfirma, som kommer att föra dessa
rättegångar, bör såvitt möjligt föra samtliga rättegångar, därför
att det fordras mycket arbete att sätta sig in i dessa frågor,
och det kan sålunda endast vara till fördel för saken och för,

Lördagen den 11 mars.

7 Nr 36.

åborna själva, om en och samma person kommer att föra samtliga y^3''
rättegångar. ^Ibor »lT"

Vidare har åboförbundet framför allt vänt sig mot att rätte- iå0mhet>inntgångsombudet
skulle vara skyldigt att innan rättegång anstäl- k avari.

les, taga kännedom om den utredning, som åbokommittén verk- (Forte.)
ställt. Nu heter det i riksdagens skrivelse, att rättshjälpen
skall beviljas i den mån utredningarna föreligga, och det är
ju alldeles klart, att riksdagen inte menade, när den beviljade
sitt anslag, att därmed skulle befordras en hel del onödiga
och utsiktslösa rättegångar utan endast sådana, där verklig
anledning förefinnes till rättegång och där det finnes utsikt
till framgång för åboarna. Det kan icke heller vara en klok och
riktig hushållning med dessa medel att lämna en advokat i
uppdrag att företaga en hel mängd dyrbara utredningar, vilka
redan på förhand blivit verkställda på statens bekostnad av en
sittande kommitté. Dessa utredningar får ju rättegångsombudet
så att säga till skänks. Vidare kan det ju tänkas, att åbokommitténs
utredningar i många fall komma att giva vid handen,
att en rättegång är fullständigt utsiktslös. Åborätten kan nämligen,
såsom ofta visat sig vara händelsen, ha försålts på auktion
eller tagits i mät för skuld o. s. v., och i sådana fall är det
ju alldeles utsiktslöst och meningslöst att låta det gå till rättegång.

För min del anser jag sålunda, att de villkor och regler,
som åbokommittén här föreslagit för erhållande av rättshjälp,
äro fullt befogade; det tillkommer ju sedan Kungl. Maj :t att
ta den hänsyn till åbokommitténs förslag, som Kungl. Maj :t finner
detsamma förtjäna. Men när staten beviljar medel till rättshjälp,
måste det väl icke anses obilligt att vissa villkor uppställas
för denna rättshjälps erhållande.

Herr H am il ten: Herr talman! Såsom herrarna finna avjordbruksutskottets
förevarande utlåtande, har utskottet tillstyrkt
den motion, som här föreligger, och således gått åboförbundets
önskningar till mötes i den mån detta låtit sig göra med hänsyn
till, att man här måst hålla sig inom motionens ram. Utskottets
majoritet har icke ansett sig böra taga ställning till de tvistigheter,
som uppstått mellan åbokommittén och åboförbundet. Detta
senare har i en enskild skrivelse till utskottet framställt sina
önskningar i detta fall, men utskottet har så mycket mindre
haft anledning att taga ståndpunkt i den frågan, som åboförbundet
även avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj :t, som ju har
att bestämma över, huru anslaget i detalj skall användas. För,
min enskilda del tror jag, att det finnes åtskilligt beaktansvärt
i denna åboförbundets skrivelse till Kungl. Maj :t, och jag är
övertygad om, att jordbruksministern skall taga denna fråga
under övervägande och i den mån, som det låter sig göra, tillmötesgå
åboförbundets önskningar. Men för utskottet bär det,

Nr 86.

Ang. rättshjälp
åt vissi
åbor och
lägenhetsinne
hatare.
(Forts.)

® Lördagen den 11 mars.

som sagt, icke förelegat någon anledning att taga upp den frågan
1 till närmare behandling.

Jag ber, herr, talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke
här inga pa mer än en av de punkter, som berördes av herr
Karlsson i Fjäl. Han har ju här i överensstämmelse med uppfattningen
inom å bo kommittén, som han tillhör, gjort gällande,
att reglerna för detta anslags beviljande och användande borde
formuleras på sådant sätt, att endast i de fall, där, efter åbokommitténs
utredning det kunde finnas utsikt till, att en rättegång
skulle kunna lända till fördel för åbon, endast i de fall
skulle anslag få beviljas, och endast i sådana fall skulle man
taga upp saken. Jag vill emellertid här åberopa ett fall, som
jag redan^ förut omnämnt, nämligen fallet Hallen vid Kilafors.
Där ^förelåg en utredning från åbokommittén av just sådan art,
att åbokommittén säkerligen icke hade velat tillstyrka anslag
till rättshjälp. Nu inträffade emellertid, att frågan fördes inför
domstol, och denna fällde utslag till förmån för åbon. Jag
anser, att ett påpekande av ett sådant förhållande är ägnat att
ställa den uppfattning, som herr Karlsson i Fjäl här förde fram,
i en viss misstänksam dager. Jag menar alltså, att det vore
beklagligt, om den principen undantagslöst skulle fastslås, att
någon statshjälp aldrig får lämnas, så fort åbokommittén kommit
till den uppfattningen, att en viss rättsfråga ej bör framföras
inför domstol, även om det kanske finnes utsikt — som
andra sakkunniga personer se saken — till att göra något för
åbon ifråga.

Herr Karlsson i Fjäl: Vad fallet Hallen beträffar, som

herr Hage här berörde, förhåller det sig så, att rättegångsombud,
som där anlitades, nämligen åbokommitténs sekreterare,
använde sig just av den utredning, som verkställts av åbokommittén.
Nu vet jag, att denne person gjort affär av, att enligt
åbokommitténs utredning åbon i fråga under några tiotal år
befunnits stå upptagen i mantals- och taxeringslängderna såsom
landbo, vilket ju syntes tyda på, att han under en viss tidsperiod
icke varit betraktad såsom åbo, utan såsom arrendator
av bolagsjord. Sedan år 1902 har han emellertid med bruksägarens
medgivande återigen blivit i mantals- och taxeringslängderna
uppförd såsom åbo, vilket ju tyder på, att han så sent som
vid den tidpunkten verkligen ansågs vara åbo. En kommitté,
som är tillsatt för att allsidigt och opartiskt utreda ett spörsmål,
kan naturligtvis icke i sin utredning förbigå en dylik omständighet
och endast framhålla vad som talar till förmån för
ena parten; utredningen måste naturligtvis göras fullt opartiskt
och utvisa, vad som vid den gjorda undersökningen verkligen
framkommit. Nu skall rättegångsombudet i här ifråga -

Lördagen den 11 mars.

9 Nr 86.

varande fall ha förklarat, att om icke ombudet vid rätten för- Ang. råtutegat
den omständigheten, att åbon under dessa tiotal av år be- h^alPbo^t
funnits stå antecknad såsom landbo, skulle målet förlorats. För iägenheuinnemin
del tror jag icke, att förtigandet av dessa fakta var anled- havare.

ningen till målets utgång, utan var nog det förhållandet, att (Forts.)

åbon i fråga så sent som år 1902 med bruksägarens medgivande
återigen blivit införd såsom åbo i taxerings- och mantalslängderna.
Jag tror således, att det icke är sant, att, såsom herr
Hage sade, processen vanns på den grund, att ombudet skaffade
annan bevisning än den, som förekom i åbokommitténs utredning.

Det är för övrigt icke riktigt, att, såsom herr Hage nämnde
i sitt första yttrande, åbokommittén föreslagit, att ett rättegångsombud
icke skulle kunna få förebringa annan bevisning
utöver den, som åbokommittén verkställt, och att icke ersättning
skulle kunna erhållas därför. Något sådant har aldrig varit åbokommitténs
mening, men kommittén håller före, att innan process
anhängiggöres, bör man vara skyldig att taga reda på, vad den reden
verkställda utredningen visar i det föreliggande fallet och om
det förefinnes någon utsikt för att vinna rättegången eller ej.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Herr statsrådet friherre Beck-Friis avlämnade Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 77, angående utsträckning av tiden för tullfri disposition av
tullpliktiga utställningsföremål, som införts till Baltiska utställningen
i Malmö år 1914;

nr 85, angående förstärkning av arbetskrafterna å. statskontorets
riksbokslutsbyrå;

hr 86, angående ålderstillägg åt aktuarien i statistiska centralbyrån
J. A. Carlson;

nr 81, angående ändring i gällande grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt;

nr 82, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Pålsboda nr 1 och Folkasboda nr 1 i Örebro län; och

nr 83, angående pension åt förre aktuarien vid Sveriges geologiska
undersökning G. H. Santessons änka Alma Johanna Santesson,
född Lindberg.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 9.

Vid härpå skedd föredragning av andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion av herr
Eriksson i Grängesberg om skrivelse till Kungl. Maj:t angående reformering
av fängelseväsendet biföll kammaren utskottets hemställan.

sr 88. 10

Lördagen den 11 mars.

§10.

föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 8, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält detta ärende till handläggning begärdes
ordet av

Herr Rydén i Malmö, som yttrade: Herr talman! Jag

tillåter mig hemställa, att vid föredragningen av detta betänkande
endast punkternas nummer samt kantrubrikerna uppläsas
i de fall, da icke reservation föreligger vid någon punkt eller
da icke någon ledamot av kammaren annorlunda påyrkar.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Punkterna 1—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. religiös
och social
verksamhet
bland, svenskar

Punkten 27, angående anslag för religiös och social verksamhet
bland svenskar i utländska hamnstäder.

i utländska , innevaraii<ie ^ års statsverksproposition hade Kungl. Ma,j:t
hamnstäder. under punkten 26 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att för
religiös och social verksamhet bland svenskar i utländska hamnstäder
anvisa på extra stat för år 1917 ett anslag av 35,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren av herr von Kock väckt motion, nr 44, däri
hemställts, att riksdagen ville besluta, att svenska pastorn i K,öpenhamn
från och med år 1917 skulle erhålla en avlöning av 6,000 kronor,
vilket komme att medföra, att det anslag, varom i denna punkt
vore fråga, höjdes från 35,000 till 36,000 kronor.

_ Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å berörda
motion, bifalla Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.

_ Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Swartz,
Strömberg, H. H. K. Ericson, Ekelund och Liibeck, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till herr von
Kochs ovanberörda motion, för religiös och social verksamhet bland
svenskar i utländska hamnstäder anvisa på extra stat för år 1917
ett anslag av 36,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Liibeck: Herr talman, mina herrar! Jag finner mig
genom omständigheternas makt försatt i den situationen, att jag
här har att yrka bifall till den vid denna punkt avgivna re -

11 Nr 86.

Lördagen den 11 mars.

servationen och därmed bifall till herr von Kochs motion om, att Ang. religiös
svenske pastorn i Köpenhamn måtte avlönas med 6,000 kronor ""^åmhet
i stället för, såsom av Kungl. Maj :t påyrkats, 6,000 kronor. bland svenskar

Det har nu givetvis inom statsutskottet förts sparsamhetens i utländska
talan på denna punkt. Jag har emellertid för min del icke hamnstäder.
kunnat bliva övertygad om, att det är lämpligt att inrikta spår- (Fort*.)
samhet på en punkt, där det gäller en hjälpverksamhet för alla
dessa många våra landsmän, som vistas där nere; det rör sig
ju om ett antal av icke mindre än 18,000 svenskar, som bo ''i
Köpenhamn och som vant sig att i den svenske pastorn ha en
hjälp att lita till, när det behövs. Det har vidare blivit upplyst,
att den svenske pastorn i Köpenhamn är en sjmnerligen
dugande man och en hjälpsam man, som gar i de fotspår, som
hans företrädare, den nuvarande kyrkoherden i Saltsjöbaden,
utstakat. Det erinrades vidare därom, att denne man har samma
ställning till sin församling i Köpenhamn, som en kyrkoherde
i en svensk församling intager, och att han lyder under ärkestiftet.
Vore han då kyrkoherde i Uppland, skulle han vara
avlönad med 8,000 kronor jämte fri bostad och andra förmaner.

Att under sådana förhållanden avlöna honom med 5,000 kronor,
när han är på främmande mark, har jag för min del icke funnit
vara riktigt.

Det har invänts, att den förre svenske pastorn i Köpenhamn
hade 6,000 kronor först vid den tidpunkt, da han lämnade
församlingen där nere. Därtill må emellertid erinras, att, enligt
vad som blivit mig meddelat, den förutvarande svenske pastorn
i Köpenhamn därjämte hade en bisyssla i Lund, som inbragte
honom omkring 3,000 kronor, så att hans löneförmåner, förutom
bostad, följaktligen utgjorde omkring 9,000 kronor. För den
nuvarande pastorn, som väl behöver de löneförmåner, som kunna
komma honom till del, är alltså en lön a 5,000 kronor en avsevärt
mindre ersättning för arbetet, än vad den föregående
pastorn hade. o

Jag tillåter mig, herr talman, att på dessa skäl vädja till
kammaren att här bevilja det högre anslaget å 6,000 kronor till
lön åt pastorn i Köpenhamn, ett belopp, som, såvitt jag kan
finna, icke är för hög ersättning för hans arbete där nere.

Herr Kydén i Malmö: Den hittillsvarande lönen för
svenske pastorn i Köpenhamn har utgjort 4,000 kronor, och
därjämte har svenska kyrkans missionsstyrelse, som förr anställt
denne präst där nere, på senaste tiden utbetalat 2,000 kronor
till den förre innehavaren av tjänsten. Nu har emellertid
svenska kyrkans missionsstyrelse förklarat, att den behöver dessa
penningar för andra ändamål, och därför skall det hela betalas
av staten. Svenske ministern i Köpenhamn har nu föreslagit
eu avlöning a 6,000 kronor åt denne pastor, medan åter
Kungl. Maj :t efter prövning av ärendet funnit, att man borde
stanna vid ett belopp av 5,000 kronor. Statsutskottet har, lat

Nr 86. 12

Lördagen den 11 mars.

A7ch loctÖi vara med tvekan på något håll, velat tillstyrka Kungl. Maj :ts

verksamhet förslag.

Hand svenskar Att man kunnat hysa en viss tvekan redan beträffande
utläntd*ka Kungl. Maj :ts förslag, borde vara uppenbart för en var, som satt
hamnstader. Slg närmare in i saken. Och jag skulle i detta sammanhang
or '' vilja hemställa, till den förre talaren att studera den svenska
prästlöneregleringen, innan han uppträder här i kammaren och
talar om kyrkoherdarnas löner, beträffande vilka hans uppgifter
alldeles icke äro tillämpliga i nu förevarande fall.

Vi ha en hel grupp av svenska präster i samma ställning
som den, varom nu är fråga, och jag skall här be att få meddela,
vilka löner dessa präster ha, på det att herrarna må kunna
bilda sig ett omdöme om, vilka konsekvenser ett bifall till
den föreliggande motionen kunde medföra. Vi ha sålunda en
svensk prästman i Kiel med en avlöning av 4,000 kronor och
vidare eu i West-Hartlepool, som är avlönad med 4,500 kronor,
en i Stettiu med 4,000 kronor, den nuvarande i Köpenhamn med

4,000 kronor, en svensk sjömanspräst i London, som är avlönad
med 3,500 kronor, en i Antwerpen med 3,000 kronor, en i Rotterdam
med 4,500 kronor och en i Kristiania med likaledes 4,500
kronor. Bland alla nuvarande svenska prästmän, som arbeta
pa detta område i utlandet, finnes det således ingen enda, som
har det lönebelopp, som Kungl. Maj :t här föreslagit, eller 5,000
kronor. Det må då icke förvåna herrarna, om de medlemmar av
kammaren, som ha att år efter år följa dessa anslags utveckling,
känna en viss betänksamhet, när det gäller att gå upp till ett
lönebelopp, som är avsevärt högre, än vad de övriga präster
åtnjuta, som äro verksamma på detta område. Jag gör mig helt
säkert icke skyldig till någon överdrift, när jag säger, att även
med det förslag, som Kungl. Maj :t här framlagt, kommer den
svenske pastorn i Köpenhamn att bliva avsevärt bättre ställd
än någon av de övriga svenska prästmän, som på olika platser
av Europa arbeta på samma verksamhetsområde. Den svenske
pastorn i Köpenhamn har därjämte, förutom det att lönen är
högre, en utmärkt bostad. Att då gå så långt, som motionären
här begärt, och icke ens stanna vid vad Kungl. Maj :t föreslagit,
utan bevilja ett belopp, som är 1,000 kronor högre, har icke
statsutskottets majoritet kunnat finna tillrådligt, och för min
del måste jag mycket energiskt hemställa till kammaren att icke
bifalla reservationen. Om man nämligen här går med på ett
sådant lönebelopp, som här av motionären föreslagits, måste man
vara beredd på, att de övriga prästmän, som äro verksamma i
utlandet, genast skola komma med framställningar om löneförhöjning,
och de kunna för dessa sina framställningar åberopa
starkare skäl än denne prästman i Köpenhamn.

Jag kan icke heller underlåta att till de medlemmar av kammaren,
som nu äro så starkt intresserade för denna sak och som
omedelbart vilja ställa den nuvarande prästmannen i Köpenhamn
i paritet med den, som kallats därifrån, gorå den erinran,

Lördagen den 11 mars.

13 Nr 36.

att den förre innehavaren av tjänsten nådde upp till en slutav- Ang. religion
löning av 6,000 kronor först efter en lång och förtjänstfull lamhet
tjänstgöring och efter att ha utfört ett av alla erkänt arbete, svenskar
medan återigen den nuvarande pastorn där nere helt nyss, till- i utländska
trätt platsen. Hade denne senare stannat här i Sverige på den hamnstäder.
tjänst, han här hade såsom folkskoleinspektör, skulle han ha åt- (Fort*.)
njutit en avlöning av 4,000 kronor jämte två ålderstillägg å 500
kronor och utan någon bostadsförmån. Man måste väl något
litet taga hänsyn till sådana synpunkter.

Jag ber således för min del, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Liljedahl: Jag skulle icke ha yttrat mig i denna

fråga, om jag icke alldeles nyss hade åhört diskussionen i första kammaren
rörande denna sak. Det framfördes där med mycken kraft
och värme från socialdemokratiska och liberala talare, liksom även
från högerpartiet, nödvändigheten av att bifalla reservationen, och
den har nu också blivit i första kammaren bifallen utan votering.

Det påpekades i första kammaren, att den svenska församlingen
i Köpenhamn är ovanligt stor. Den räknar sålunda 18,000 medlemmar,
medan t. ex. den svenska församlingen i Berlin endast utgöres
av 1,500 medlemmar. Men den svenske pastorn i Berlin har 6,000
kronor och likaså pastorn i London, alltså mer än vad som här föreslås
för den svenske pastorn i Köpenhamn. Det framhölls under
diskussionen i första kammaren av herr Wavrinsky, herr Pers och
herr von Koch, motionären, att dessa 18,000 svenskar i Köpenhamn
äro till allra största delen fattiga arbetare och hantverkare. Vidare
nämnde statsutskottets ordförande, att han fått meddelande från
svenske ministern i Köpenhamn, att därest icke dessa 6,000 kronor
beviljades av riksdagen, måste han sätta igång med ett sammanskott
inom den svenska församlingen i Köpenhamn, och det bleve då huvudsakligen
de många fattiga arbetarna, som med sina styvrar finge
lämna bidrag därtill.

Då jag hörde diskussionen i första kammaren, och herr statsrådets
yttrande där -—- han framförde såsom skäl för den av Kungl.

Maj :t vidtagna åtgärden endast sin vana att pruta ned allting i dessa
tider, men förklarade, att han naturligtvis icke alls hade något emot
en förhöjning av lönebeloppet — kunde jag icke annat än söka att i
min ringa mån här bidraga till att om möjligt giva en klarare uppfattning
om reservationen, än vad kammaren må hända haft tillfälle
att skaffa sig.

Den i Köpenhamn anställde svenske pastorns verksamhet vitsordades
även i första kammaren, i det att man förklarade, att den
nuvarande innehavaren på ett utmärkt sätt sköta sin tjänst.

Då alltså i första kammaren såväl liberala som socialdemokratiska
talare uppträtt till förmån för reservationen, liksom densamma
även förordats av talare ifrån högerpartiet, tror jag, att hår föreligger
klara och tydliga skäl för ett bifall till densamma. _ Särskilt har motionären
med sitt värma sociala intresse satt sig in i det vittutgrenade

Kr 36. 14

Lördagen den 11 mars.

A''och ''umfaf ^jälpar^e<;e> os0m bedrives av den svenske pastorn i Köpenhamn, och
verksamhet det ,är iu På denna grund han även framfört sin motion med den
blund »venskar motiveringen, att den, som har hand om denna storartade hjälpverki
utländska samhet i Köpenhamn, bör själv stå på en så stark ekonomisk basis,
hamnstäder. att han hven en och annan gång kan personligen bidraga med
(Forte.) understöd.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr L ii beck: Herr talman! Jag hade måhända icke behövt
tillägga något efter det varmhjärtade anförande, som herr
Uiljedahl nu hållit, men med anledning av vad herr .Rydén yttrade
vill jag dock framhålla, att enligt vad jag erfarit är svenske
pastorn i Köpenhamn enligt en kungl. resolution av den 3
november 1911 underkastad en instruktion, som bl. a. lyder sålunda:
»Pastor är med avseende å skyldigheter och rättigheter,
som ej angå löneförmåner, i allmänhet likställd med svenska
kyrkans övriga kyrkoherdar. Pastor lyder i sin ämbetsutövning
under ärkebiskopen och domkapitlet i Uppsala.» Det har
från håll, som jag trop, att jag kan anse såsom kompetent, lämnats
mig den upplysningen, att om denne pastor vore kyrkoherde
i ärkestiftet, skulle han åtnjuta en lön å 8,000 kronor, jämte
bostad.

Vidare nämnde herr Rydén, att de svenska pastorerna i utländska
hamnstäder icke på något håll hade så hög avlöning som

6,000 kronor. Om jag icke är oriktigt underrättad, har svenske
pastorn i Berlin 6,000 kronor. Visserligen är nu icke Berlin
någon hamnstad, men förhållandena där äro i alla fall fullt jämförbara
med förhallandena i Köpenhamn, vad nu ifrågavarande
verksamhet angår, och jag tror icke att det föreligger skäl att
ha en högre lön för pastorn i Berlin än för pastorn i Köpenhamn.

Herr Rydén utmålade bjärt de farliga konsekvenserna av att
här bevilja det högre anslaget. Jag för min del har dock icke
alls denna fasa för konsekvenserna härvidlag, ty även om det
skulle kunna visas — jag vet icke om så är förhållandet — att
det finnes med denna fullt jämförliga platser, där man skulle
behöva höja lönen, så vore detta endast fullt riktigt. Herri
Rydén räknade upp en del platser, där något sådant skulle kunna
komma ifraga, och med tanke på den storartade verksamhet, som
dessa präster böra och kunna utöva på dessa platser, tror jag,
att fasan för en ytterligare löneförhöjning på ett eller annat
håll icke behöver vara alltför stor.

Slutligen ber jag att med anledning av de argument, som
framförts i statsutskottet och nu här i debatten av herr Rydén,
fa säga, att jag tror, att Kungl. Maj :t med allra största jämnmod
skulle se, om kammaren nu beviljade det högre belopp, som
herr von Koch i sin motion föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vi -

Lördagen den 11 mars.

15 Nr 86.

dåre på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och för- An3h
klarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande verksamhet
ja för den förra propositionen. Då votering emellertid begärdes, blev Mamj svenskanu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: « utländska

hamnstäder.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan (Forts.)
i punkten 27 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

■ Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid nämnda punkt fogade
reservationen.

Omröstningen utföll med 121 ja mot 51 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 28—84.

Kammaren biföll utskottets i dessa punkter gjorda framställningar.

Härpå föredrogs punkten 85, angående undervisning i entomologi;
och yttrade därvid

Herr R y d é n i Malmö: Herr talman! Till statsutskottets ordförande
har efter avgivandet av detta betänkande inkommit en skrivelse
från statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i
vilken meddelas, att han har under övervägande ett förslag om att
på annat sätt ordna ifrågavarande angelägenhet. Med anledning
därav har ett yrkande om återremiss, så vitt jag vet, bifallits
i första kammaren. I varje fall har jag åtagit mig att här i
kammaren framställa ett yrkande om återremiss, vilket jag härmed
har äran att göra.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
i ämnet beslöt kammaren att återförvisa ifrågavarande punkt
till utskottet för ny behandling.

Punkterna 86—90.

Vad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.

Punkten 91.

Lades till handlingarna.

Nr 86. 16

Lördagen den 11 mars.

Ang. statens
läroverk.

Punkterna 92—96.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 97.

Lades till handlingarna.

Punkterna 98—115.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Efter nu skedd föredragning av punkten 116, angående arvode
åt en amanuens hos läroverksöverstyrelsen, begärdes ordet av

Herr Sommelius, som yttrade: Herr talman! Jag skall tilllåta
mig att vid denna punkt yttra några ord om statens läroverk och
därvid anhålla att få göra några uttalanden i allmänhet om desamma,
med herr talmannens tillåtelse.

Det torde icke vara kammaren obekant, att det esomoftast inom
den offentliga diskussionen och icke minst inom vår tidningspress
förekommer ganska häftiga utfall mot de allmänna läroverken och
det sätt, varpå de arbeta särskilt efter 1904 års läroverks reform. X
vad mån dessa uttalanden inom pressen äro berättigade eller icke,
därom vågar jag icke göra något uttalande, men dessa uttalanden
rikta sig ofta även mot undervisningen och mot de reala följderna av
densamma. Man ser sådana anfall, som äro signerade av kända läroverkskapaciteter,
och sådana, som äro anonyma; å andra sidan framföres^
också kraftigt försvar för de allmänna läroverken och det sätt,
varpå de arbeta. Man anför t. ex. till försvar för läroverken, att de
fungera i glädjande utveckling, man påpekar, att kommunerna uppföra
störa och präktiga byggnader för läroverken, att lärareantalet
ständigt behöver ökas, att parallellklasser oavbrutet inrättas, att tillströmningen
av elever till de allmänna läroverken är stor o. s. v., och
därav följer, att man anser allt detta som bevis på en god och lycklig
utveckling. Meningarna härom kunna dock vara mycket delade. För
min del kan jag icke anse, att man får betrakta dessa förhållanden
såsom absolut säkra tecken på en lyckosam utveckling, kanske snarare
tvärtom.

Vad man anmärker mot de allmänna läroverken är först och
främst den ofantliga produktionen av studenter. Det torde icke vara
många obekant, att för varje år ökas antalet studenter, som gå till
universiteten att där fullborda sina studier för att i en framtid kunna
erhålla ämbets- och tjänstemannaplatser. Huruvida det stora tilloppet
av studenter till universiteten är en hälsosam företeelse, därom
tror jag meningarna även inom denna kammare kunna vara delade.
Och helt säkert är det icke lyckligt, att staten ständigt får bära nya
kostnader till avlöning av den ökade lärarpersonalen vid allmänna

Lördagen den 11 mars.

17 Nr 36.

läroverken. Yi ha i dag före en fråga i anledning av en framställning
om nya lärarekrafter. Jag ber att härom få erinra, att år 1913 på
hösten framförde överstyrelsen för rikets läroverk en anhållan om
31 nya tjänster för år 1915. Följden blev att riksdagen beviljade 13
nya tjänster. I dag har Kungl. Maj :t föreslagit nio nya befattningar
nämligen fyra lektors- och fem adjunktsbefattningar. Resultatet
har blivit, att vederbörande utskott föreslagit två lektors- och fyra
adjunktsbefattningar. Utskottet har således gjort en avsevärd reducering
i vad överstyrelsen ansett sig behöva för läroverkens utveckling.
Det är naturligtvis icke heller nyttigt, att läroverkens anspråk
på lärarkrafter så beskäras. Men jag undrar inte alls på, att statsutskottet
reducerat antalet härvidlag, och jag ämnar icke heller söka
åstadkomma någon opposition i detta avseende, ty även här bör en
gång gränsen vara uppnådd.

Vad man anmärker emot resultatet av undervisningen är, att
denna på senare tiden mer och mer börjat omfatta en mångfald av
ämnen, och att man således för kvantiteten får offra en del av kvaliteten.
Det är att beklaga, om så är fallet. Och det förefaller mig,
som om det vore gagneligt att en undersökning i detta hänseende verkställdes.
Icke tror jag att en sådan undersökning skulle giva vid
handen, att de lärare staten nu äger i skolorna äro mindre fullvärdiga
än de, som tidigare arbetat vid de allmänna läroverken. Det torde
icke vara eder obekant, att helt säkert de mest begåvade och de rikast
utrustade av dem, som genomgå de allmänna läroverken, upptagas av
universiteten och gå därifrån tillbaka till läroverken som lärare.
Faktiskt torde det vara så, att skolan upptager den intelligentaste
och mest begåvade delen av den studerande ungdomen, brukar och
förbrukar dess krafter. Och jag tillåter mig här säga, att gentemot
denna lärarkår har riksdagen icke så litet ansvar på sitt samvete då
den låtit densamma utöva sin verksamhet under ytterst små ekonomiska
villkor. Sådant borde helst undvikas, om skolan skall vara
till verklig nytta.

Mitt syfte vid detta tillfälle var att erinra om den stora fara.
som uppstår genom den väldiga tillökningen av studenter, bland vilka
kvinnorna ryckt fram i ovanligt stort antal. Någon gång måste man
finna en gräns även för detta behov av studier, för denna mängd av
abiturienter större än vårt lilla land kan konsumera. Jag kan mycket
väl förstå att i vårt land, där man så ogärna vill taga sig fram på
egen hand och med egen kraft utan hellre med mindre risk och lugnare
framtid man gärna vill genom universiteten nå sina önskningars
mål. Jag tror också att till den stora studentproduktionen har staten
också till stor del skuld, då den satt studentexamen som en fordran
för kompetens till en hel mängd anställningar och tjänstemannabefattningar.
Jag har velat peka på detta förhållande och på faran av
en fortgående produktion av studenter i obegränsat antal, varigenom
helt säkert här kan komma att uppstå ett studentproletariat, vilket
vore allt annat än glädjande.

Men det är också en annan sak jag skall tillåta mig erinra om.
Jag påminner mig från mina ungdomsår, huru jag strax efter stu Andra

hammarens protolcoll 1916. Nr SO. 2

Ang. statens
Läroverk.
(Forts.)

Hr 36. 18

lördagen den 11 mars.

Ang. statens dentexamen erhöll erbjudande om anställning i utlandet, men icke
läroverk. vågade åtaga mig densamma på grund därav att jag var skäligen
(Forts.) okunnig i det landets språk. Jag tror detta är ett fall, som inträffat

för många andra ungdomar. Men man skulle nu kunna vänta, att
sedan man delvis undanskjutit latinet och grekiskan nära nog helt och
hållet samt hebreiskan alldeles borttagits, och icke längre finns på
studieprogrammet, man skulle kunna vänta och tro, att man åt studierna
av levande språk skulle ägna mera uppmärksamhet. Men en
mångfald andra ämnen har upptagit de klassiska språkens plats och
utgöra en betydlig arbetsbörda för ungdomen, som fortfarande har ett
fåtal timmar för de levande språken. Vid ett allmänt läroverk- på
latinlinjen läser man i första ringen, d. v. s. före detta sjätte nedre,
tyska två timmar i veckan, i andra ringen två timmar, i tredje ringen
två timmar och i fjärde ringen två timmar. Det är således genom.
gående två timmar i veckan, som man ägnar åt tyska språket. Franska
språket läses endast de tre sista åren, med fyra timmar i veckan,
och engelska de fyra sista åren, två timmar i veckan. Det är en obetydlig
skillnad på reallinjen, där engelskan ägnas i medeltal en timme
mer. Det är alldeles tydligt, att med denna undervisning kan den
studerande ungdomen, då den lämnar läroverken för att träda ut i
livet, icke hava lärt sig behärska något utländskt språk. Nu säga
elementarlärarna: att det icke är meningen, att de studenter, som
lämna dem som dimissionerade, skola kunna tala levande språk. Det
är endast de elementära grunderna som skall bibringas dem, sedan
må de försöka arbeta vidare själva.

Jag har gjort den erfarenheten, att liksom svenskarne äro mycket
okunniga i främmande språk och bortkomna så fort de sätta foten
på utländsk botten, lika visst är förmågan att yttra sig på främmande
språk minimal hos dessa dimissionärer, vilket icke är lyckligt.

Det är två synpunkter beträffande betydelsen av kunskap i främmande
språk, som jag skulle vilja särskilt framhålla, då jag nu vågar
påstå, att språkkunskap är något av det tidigare som eleverna vid
läroverken kunna förvärva under sin skoltid. Den ena synpunkten
är den, att den, som vill gå ut i fria livet för att försöka slå sig själv
fram, har stora svårigheter att bekämpa på grund av sin bristfälliga
kunskap i levande språk. Den tyska nationen har till livsuppgift
att betrakta hela världen som sitt arbetsfält. Vi i vårt land våga inte
sticka näsan utom våra dörrar för att i utlandet förbättra våra kunskaper
och lära av utländsk verksamhet och sedan tillgodogöra dem
vårt eget fädernesland. Men detta är ett rent merkantilt syfte, som
skolan väl kanske icke direkt har att befordra. Men hos en stor och
folkrik nation som Tyskland har ej ungdomen alldeles samma behov
av kännedomen om levande språk som hos en liten.

Det andra syftet, som skolan bör taga hårt fasta på, är det rent
vetenskapliga syftet. Om vi tänka oss en person som lämnar skolan
och går till universitetet för fortsatta studier, så är det för en sådan
yngling på grund av bristande språkkunskap, nästan omöjligt att
tillgodogöra sig de arbeten som äro skrivna på främmande språk.
Han kan kanske översätta en utländsk bok och reda sig någorlunda,

Lördagen den 11 mars.

19

Nr 38.

men lian kan inte obehindrat läsa den och inhämta dess innehåll på
det sätt, som en levande kunskap i språket skulle lämna honom möjlighet
att göra. Om någon ägnar sig åt den medicinska vetenskapen,
så måste han även kunna behärska språk för att kunna inhämta innehållet
av främmande literatur; samma förhållande äger rum i.andra
vetenskapsgrenar vare sig det gäller naturvetenskap, teologi eller
annan forskning. Vi kunna icke undvara utlandets vetenskap och
kultur, och därför måste vi försöka inrätta oss så, att våra dimissionärer,
våra studenter vid universiteten, bibringas förmåga att tillgodogöra
sig de vetenskapliga skatter, som främmande länder kunna
ha att erbjuda.

Jag har velat ägna häråt några ord, även om man inom skolkretsar
skulle anse, att skolan icke har någon annan uppgift än att
bibringa endast en elementär språkundervisning.

Jag läste helt nyligen ett uttalande i hithörande fråga av en
svensk mycket genialisk författare, som skrivit några tänkvärda rader,
som jag med kammarens benägna tillstånd skall tillåta mig att
anföra. Det är blott några ord. Han skriver på ett ställe: »Vår
naturliga tröghet och en med högfärd något uppblandad blyghet
hindra de flesta av oss att tala vår bristfälliga tyska eller franska
med utlänningar och även att upprätthålla skriftlig förbindelse med
främmande länder. Våra gamla så välgörande relationer med fransk
kultur upphöra mer och mer; man gör allt för att motarbeta och inskränka
studiet av franskan vid våra läroverk, och för varje år blir
det färre svenskar, som kunna läsa en fransk bok, varigenom slutligen
förstahandskunskapen om det romerska tanke- och känslolivet blir
oss undandraget.» Detta är för oss mycket tänkvärda ord. Men
författaren hade icke bort blott inskränka sig till franska språket.
Han kunde taga med både tyska och engelska, ty även på båda dessa
språk finnas ofantliga skatter av kulturellt innehåll.

Jag har härmed också till vad jag i förra delen av mitt anförande
antydde om önskvärdheten att begränsa tilloppet till läroverken även
velat påpeka önskvärdheten av att någonting göres för att sätta den
studerande ungdomen i tillfälle att inhämta konsten att tala åtminstone
ett levande språk. Herr talman, jag har icke något annat
yrkande än bifall till statsutskottets hemställan i denna punkt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Härefter föredrogs punkten 117, angående inspektion och sakkunnigt
biträde inom läroverksstyrelsen i fråga om fysisk uppfostran
m. m.; och anförde därvid

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! Ehuru den punkt,
som är föredragen, med avseende på anslagsbeloppet är rätt obetydlig,
har jag icke kunnat underlåta att här i kammaren, alldeles
särskilt sedan herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nu blivit i tillfälle att komma tillstädes, rikta

Ang. statens
läroverk.
(Forts.)

Ang. sakkunnigt
biträde
inom
läroverksöverstyrelsen.

Är 86. 20

Lördagen den 11 mars.

Ang. sakkunnigt
biträde
inom
låroverksdverstyrelsen

(Forts.)

en anmärkning mot ett sakförhållande, som sammanhänger med
nu föredragna ärende. Förhållandet är det, att läroverksöverstyrelsen
i sin septemberskrivelse till Kungl. Maj :t meddelade,
att den skulle ha till sitt förfogande en besparing för 1914 och
1915 av 500 kronor, vilka 500 kronor styrelsen ville använda
för att skaffa sig en särskild sakkunnig angående biblioteksärenden.
Läroverksöverstyrelsen meddelade även i sin anförda
skrivelse till Kungl. Maj :t, att samma överskott även torde;
komma att uppstå under kommande år. I följd därav hemställde
styrelsen, att den för framtiden skulle få av detta anslag på

5,000 kronor disponera 500 för denne särskilt sakkunnige i biblioteksärenden.
Kungl. Maj :t stödde på denna läroverksöverstyrelsens
septemberskrivelse sin här förevarande framställning till
riksdagen. När ärendet behandlades i statsutskottet, blevo vi
eniga om att någon ersättning till särskild sakkunnig kunde
vi icke vara med om att bevilja, då dels man hade rätt att förutsätta
en viss allmän sakkunskap hos överstyrelsens egna medlemmar
och dels, när extra förstärkning av sakkunniga behövdes,
överstyrelsen borde kunna utverka tillstånd att anlita de
inom folkskolöverstyrelsen anställda bibliotekskonsulenterna.

Eftersom läroverksöverstyrelsen emellertid meddelat, att den
hade ett belopp av 500 kronor, som den vid sådant förhållande;
icke behövde, uppstod frågan, om man skulle bevilja anslaget
på 5,000 kronor oavkortat, eller om man, såsom det var på
tal, skulle nedsätta anslaget till 4,500 kronor. Då insände
läroverksöverstyrelsen en promemoria genom ecklesiastikdepartementet
till statsutskottet, och de upplysningar, som lämnades
i denna promemoria, stå på sådant sätt i strid mot
de upplysningar läroverksöverstyrelsen lämnat i sin septemberskrivelse,
att jag här måste påtala förhållandet. Läroverksöverstyrelsen
meddelar nämligen i denna promemoria, att det
belopp av 500 kronor, som den i septemberskrivelsen hade förklarat
tillgängligt för ett nytt ändamål, icke vidare fanns tillgängligt,
därför att läroverksöverstyrelsen hade måst betala
mera pengar till ett av sina nuvarande sakkunniga biträden.
Ett av följande två sakförhållanden måste sålunda hava varit
för handen. Antingen — och det är väl det minst sannolika
— har läroverksöverstyrelsen, när den i september 1915 överlämnade
sin skrivelse till Kungl. Maj :t, haft kännedom om, att de:
medel, som den sade vara tillgängliga, icke voro det, eller också
har läroverksöverstyrelsen efter avlåtandet av sin septemberskrivelse
och oaktat den visste, att Kungl. Maj :t gjort framställning
till riksdagen i saken, disponerat medlen i strid mot
egna utfästelser. I vilket fall som helst är handlingssättet
oförsvarligt. Ty det har Kungl. Maj :t och riksdagen rätt att
vänta av en styrelse, att vad den skriver i semtember månad
och följaktligen bildar grundval för Kungl. Maj :ts äskanden
i statsverkspropositionen, det skall vara och förbliva sant. Efteråt
få inga ändrade dispositioner träffas, som göra att Kungl.

Lördagen den 11 mars.

21 Nr §6.

Maj :ts framställning icke kommer att vila på ett riktigt underlag.

Det är första gången under min riksdagstid, som jag iakttagit
att en styrelse förfarit på ett sådant sätt. Därför vill jag
påtala det. Det kan icke vidare få upprepas, att en styrelse pa
det sättet brister i vederhäftighet, ty vart skall det då taga
vägen med förtroendet för gjorda framställningar. Att summan
den här gången är liten gör därvid till saken ringa. Jag hoppas
att ett sådant tillvägagångssätt icke vidare måtte upprepas av
något svenskt ämbetsverk. Ty då är det i ohjälplig misskredit.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkterna 118—143.

Vad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.

Punkterna 144 och 145.

Lades till handlingarna.

Punkterna 146—159.

Kammaren biföll utskottets i dessa punkter gjorda framställningar.

Punkterna 160 och 161.

Lades till handlingarna.

Punkten 162.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 163, angående upphjälpande av skolväsendet inom Hotagens
och Frostvikens församlingar.

Under punkten 165 av förevarande huvudtitel hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till beredande av möjlighet till
skolgång för fattiga, på längre avstånd från skola boende skolpliktiga
barn inom Hotagens och Frostvikens församlingar bevilja på
extra stat för år 1917 ett anslag av 3,000 kronor att användas enligt
de bestämmelser Kungl. Maj:t kunde finna gott meddela.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte för ifrågavarande ändamål
bevilja på extra stat för år 1917 ett anslag av 2,000 kronor att
användas enligt de bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna gott
meddela.

Ang. sakkunnigt
biträde
inom
läroverksöverstyrelsen.

(Forts.)

Ang. skolväsendet
inom
Hotagens och
Frostvikens
församlingar.

Nr 36. 22

Lördagen den 11 mars.

Ang. skolväsendet
inom
Hotag ens och
Frostvikens
församlingar.
(Forts.)

Efter föredragning av punkten yttrade*

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Herr talman, mina herrar! För fjorton år sedan började
riksdagen bevilja medel för att bereda möjlighet inom vissa lappmarkssocknar
till skolgång för de fattiga barn, som äro bosatta
på så långt avstånd från skola, att de måste inackorderas för,
att komma i åtnjutande av skolundervisning. Sedermera har,
riksdagen beviljat ett motsvarande anslag även till en socken
i Jämtlands län, nämligen Hotagen, där förhållandena äro jämförliga
med de, som råda i lappmarkssocknarna.

Nu har Kungl. Maj :t hemställt, att ytterligare en socken i
Jämtlands län, nämligen Frostviken, måtte komma i åtnjutande
av anslag i samma syfte. Statsutskottet har emellertid icke
velat gå med på, att hela det belopp som Kungl. Maj :t föreslagit
skall komma socknen till godo. Kungl. Maj :t har begärt ett
belopp av 2,000 kronor, men statsutskottet har nedsatt detta till

1,000 kronor under bibehållande likväl av det villkor, som föreslagits
i statsverkspropositionen, nämligen att motsvarande belopp
skall lämnas av socknen.

Jag skall be att något få granska de skäl som statsutskottet
anfört till stöd för sin ståndpunkt. Utskottet säger till en
början: »Utskottet har måst ställa sig ytterst tveksamt mot
det föreliggande förslaget, vilket, därest de härför andragna
skälen vinna ett principiellt godtagande, kan i händelse av bifall
medföra vittgående konsekvenser.»

Jag måste erkänna, att jag icke kan förstå anledningen till
detta statsutskottets uttalande. De skäl, som jag har anfört,
äro alldeles samma skäl som anfördes år 1902, då första gången
ett anslag begärdes för motsvarande ändamål. Det gällde då
Vilhelmina och Risbäcks socknar. Samma skäl ha sedan anförts
år efter år, när liknande anslagskrav framställts, och riksdagen
har år efter år funnit dessa skäl goda. Jag kan alldeles
icke förstå, varför statsutskottet nu finner samma skäl betänkliga.
Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet på, att dessa)
skäl finnas sammanfattade i mitt yttrande i statsverkspropositionen.
Jag säger där: »Vad vidare beträffar Frostvikens församling
hava nu samma skäl blivit anförda för beviljande av
statsunderstöd till upphjälpande av skolgången i denna församling,
som tidigare föranlett riksdagen att bevilja medel till skolgångens
förbättrande i vissa lappmarksförsamlingar samt i Hotagen.
Dessa skäl äro huvudsakligen följande: det bristfälliga
skick, i vilket skolväsendet för närvarande befinner sig; befolkningens
gleshet samt i många fall därav följande stora avstånd
mellan hem och skola ävensom brist på vägar; oförmåga hos ett
stort antal föräldrar att själva bekosta inackordering av sina
barn samt församlingens oförmåga att i tillräcklig grad komma''
dessa föräldrar till hjälp.»

För övrigt, även om nu statsutskottet skulle finna, att det

Lördagen den 11 mars.

23 Nr 36.

skulle medföra principiella vådor att medgiva ett anslag på Ang.skohägrund
av dessa skål, kan jag icke förstå, hur statsutskottet kan
anse sig undvika dessa principiella faror genom att nedsätta an- Frostvikens
slaget från 2,000 till 1,000 kronor. församlingar.

Statsutskottet anför emellertid även ett annat skål. Ut- (Forts.)
skottet säger: »Och har beträffande det fall, varom här är fråga,
utskottets tvekan ytterligare ökats^ därav, att församlingens
ekonomi, såsom i utredningen framhålles, i avsevärd grad förbättrats
efter tillkomsten av den kommunala skogsaccisen.»

Vaa utskottet här säger är ganska riktigt. Utskylderna,
som 1911 utgjorde omkring 25 kronor, hade 1912 och 1913 för
de sista åren äro officiella siffror icke tillgängliga nedgått
till omkring 12 kronor, men det är härvid att märka, att utöver
dessa utskylder förekomma inom församlingen debiteringar inom
särskilda skolrotar, debiteringar, vilkas belopp jag icke är i
tillfälle att uppgiva men som dock icke torde vara alldeles
obetydliga. 1 varje fall finna vi, att utskylderna i församlingen
äro synnerligen höga, och jag ber att fa fästa kammarens uppmärksamhet
därpå, att utskylderna i denna församling under de
senaste åren varit betydligt högre än i någon av de lappmarksförsamlingar,
som kommit i åtnjutande av liknande understöd för
sitt skolväsende.

Man måste, synes det mig, erkänna, att församlingen själv
gjort, vad man med hänsyn till dess ekonomiska förmåga skäligen
kan begära, för att hjälpa upp sitt skolväsende. Folkskoleinspektören
har lämnat församlingen ett gott vitsord för dess intresse
i detta avseende, och jag ber särskilt att få nämna, att
församlingen på de senaste åren^ anslagit ungefär 1,800 kronor
om året till inackorderingshjälp åt barn, som måste inackorderas
för att komma i åtnjutande av skolundervisning. Det har emellertid
visat sig, att församlingen måste lämna ett så betydande
inackorderingsbidrag som 120 kronor om aret till varje skolbarn.
Med det angivna beloppet har församlingen således kunnat
hjälpa 15 barn till skolundervisning. Är då, icke detta tillräckligt?
Nej, mina herrar, det är långt ifrån tillräckligt. Förhållandena
i Frostviken äro för närvarande sadana, att icke
mindre än en femtedel av församlingens skolpliktiga barn, nämligen
81 stycken, gå utan undervisning. Vad skulle det då
kosta att bereda alla dessa barn tillfälle till inackordering? Jo,
enligt den beräkningsgrund, som jag nyss anförde, skulle det
kosta ungefär 10,000 kronor. Lägger man därtill kostnaden för
de förut omtalade 15 barnen, skall man finna, att inackorderingskostnaden
för samtliga barn i församlingen, vilka icke utan
inackorderingshjälp kunna komma i åtnjutande av skolundervisning,
skulle uppgå till 12,000 kronor om året. Nu har Kungl.

Maj :t föreslagit, att riksdagen skulle bevilja 2,000 kronor, under
villkor att församlingen lämnade lika mycket.. Det är således
e*t långt ifrån tillräcklig åtgärd, »om Kungl. Maj :t har föreslagit,
och om jag väntat mig någon kritik från riksdagens sida, sa skulle

Nr 36. 24

Lördagen den 11 mars.

Ang. skolväsendet
inom
Hotagens och
Frostvikens
församlingar.
(Forts.)

det snarast varit den, att Kungl. Maj :t icke gjort tillräckligt
för att avhjälpa de missförhållanden, som här föreligga.

Det är val tydligt att i fall, sådana som dessa, måste
staten kraftigt ingripa. Man kan icke lämna dessa nordliga
kommuner, där befolkningen har att kämpa mot stora naturliga
svårigheter, utan hjälp i deras strävanden att bereda de skolpliktiga
barnen inackordering, så att de komma i åtnjutande av
skolundervisning. Riksdagen har för övrigt själv erkänt denna
grundsats genom att under en följd av år bevilja anslag till sådana
ändamål.

Jag ber er, mina herrar, att behjärta det beklagliga tillståndet
där uppe, i denna vidsträckta och glest bebyggda församling.
Jag ber er att ömma för dessa barn, som icke ha tillfälle ,att
komma i ^åtnjutande av skolundervisning. Jag ber er, mina herrar,
att låta de betänkligheter fara, som statsutskottet har framställt,
och hemställer på det bevekligaste, att kammaren måtte
bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! När jag

gick igenom statsutskottets utlåtande angående åttonde huvudtiteln,
fästes min uppmärksamhet vid denna punkt, där statsutskottet
föreslår en minskning med 1,000 kronor på Kungl.
Maj ds begäran om anslag till Frostviken. Hade jag vetat, att
ecklesiastikministern skulle uppträda i frågan, så hade jag
kanske icke behövt yttra mig i ärendet, men då jag begärt ordet
tidigare, anser jag mig skyldig att använda det.

Statsrådet har klart utvecklat de faktiska grunderna för
den framställning, som Kungl. Maj :t gjort. Jag för min del
skall i huvudsak hålla mig till de rent filantropiska synpunkterna.
Jag ber då att få nämna, att förevarande framställning
avser ett anslag till Frostvikens församling, som har ungefär
2,500 invånare, boende på ett vidsträckt område av nära 43
kvadratmil. Jag tycker, att dessa siffror vittna om att här
om någonsin är av behovet påkallat att räcka en hjälpande
hand, för att möjliggöra skolgång åt ett icke ringa antal fattiga
barn, som på grund av våglängden till skolan måste inkvarteras.
Jag vet ej, hur stort Skåne är, men denna församling är väl
långt mer än hälften så stor som hela Skåne, och jag tänker
mig den möjligheten, att inom vår provins funnes en socken,
som hade så fruktansvärt stor ytvidd, och som beboddes av
fattiga medborgare, som vore ur stånd att hålla sina barn i
skolan — hur bittert det kunde förefalla. Skatterna äro, som
herr statsrådet anförde, ytterligt uppdrivna, och den utsikt kommunen
har att med sin skogsaccis i någon mån upphjälpa sin
ekonomi synes icke vara synnerligen stor. Det oaktat har emellertid
kommunen byggt icke mindre än åtta småskolor och folkskolor
för en kostnad av sammanlagt 60,000 kronor.

Det är således synnerligen beaktansvärda omständigheter,
som föreligga för andra kammaren att tillgodose den gjorda

Lördagen den 11 mars.

25 Nr 86.

framställningen från Frostvikens kommun. För bifall till denna An9- skohuframställning
har folkskoleinspektören uttalat sig, domkapitlet
har likaledes tillstyrkt ansökningen, och Konungens befallnings- Frostvikem
havande har därjämte lämnat sitt tillstyrkande till en hemställan församlingar.
om ett belopp av 2,000 kronor; likaså har folkskoleöverstyrel- (Forts.)
sen gjort. Statskontoret däremot har ansett, att framställnin fen

borde kunna begränsas till ett anslag på allenast 1,000
ronor, och denna vink har statsutskottet följt.

Nu vill jag säga, att jag tycker, att andra kammaren har
så ofta vid skilda tillfällen, när det gällt att träda emellan
för att lämna ett stöd åt fattiga och behövande, icke tvekat
om, var den skulle ställa sig, och jag kan därför, icke tänka mig,
att kammaren denna gång skulle vägra att lämna sitt bifall
till beviljandet av detta ringa belopp av 2,000 kronor för att
därmed förhindra, att ett alltför stort antal barn, enligt uppgift
81 stycken, blir i saknad av folkskoleundervisning.

Herr talman, jag skall därför tillåta mig att göra en direkt
hemställan, att andra kammaren ville i överensstämmelse med
Kungl. Maj :ts förslag besluta att till beredande av möjlighet
till skolgång för fattiga, på längre avstånd från skola boende,
skolpliktiga barn inom Hotagens och Frostvikens församlingar,
bevilja på extra stat för år, 1917 ett anslag av 3,000 kronor att
användas enligt de bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott
meddela.

Med herr Sommelius förenade sig herrar Lingström, Hage, Wikström,
Stenudd, Welin och Lithander. ,

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Statsutskot tet

har i denna punkt varit enigt både ifråga om motiveringen
och ifråga om sin hemställan. Jag hade trott, att de motiv, som
utskottet här använt, skulle vara bärande, och att även kammaren
skulle gilla dem, och detta så mycket mer, som man har
att åberopa en sådan auktoritet på detta område som statskontoret,
vilket här uttalat sin stora tveksamhet att ens tillstyrka

1,000 kronor, ehuru statskontoret, under hänvisning till att en
närbelägen församling, nämligen Hotagen, fått ett understöd på

1,000 kronor för dylikt ändamål, ansett det vara obilligt, om
icke även Frostviken finge något anslag, och därför har statskontoret
tillstyrkt att bevilja 1,000 kronor. Vid sådant förhållande
har också statsutskottet ställt sig på den ståndpunkten.

Statsutskottet vill visst icke förneka, att det är synd om
dessa barn, att det är beklagligt, att icke så många barn, som
finnas inom distriktet, kunna beredas skolgång. Det är här
emellertid endast fråga om, huruvida riksdagen skall träda hjälpande
emellan, i syfte att samtliga skolbarn inom detta distrikt,
som behöva inackordering i närheten av skollokalen, skola kunna
få det. Jag tror, att konsekvenserna i sådana fall som detta bor -

Nr 36. 26

Lördagen den 11 mars.

Ang. slöhet- de våga ganska mycket och verka avgörande, innan man fortHotagens°o7h
sa^er a^t Pa detta vis understödja den ena församlingen efter
Frostvikens ^en andra. Ty det lär val lätt med exempel kunna påvisas,
församlingar, att största delen av skoldistrikten uppe i Norrland har en sådan
(Forts.) ytvidd, att inackordering kan behövas för åtskilliga barn, om
de skola kunna bevista skolorna stadigt.

Jag tror emellertid, att man borde också något draga fram
jämförelserna mellan dessa båda skoldistrikt, som här äro ifråga,
nämligen Hotagen, som förut fått ett anslag, och Frostviken,
för vilken ett sådant nu blivit ifrågasatt. Jag tror, att jämförelserna
få anses tala till förmån för det slut, till vilket statsutskottet
kommit. Hur ställer det sig nämligen med Hotagens
församling, som fått dessa 1,000 kronor? Jo, där finnes enligt
statistiska årsbokens redogörelse jordbruksfastighet taxerad till

520.000 kronor. Och huru är det i Frostviken? Jo, där är jordbruksfastigheten
taxerad till 1,640,000 kronor, eller omkring tre
gånger så mycket som i Hotagen. Ifråga om annan fastighet
finnes sådan i Hotagen till ett värde av endast 4,800 kronor,
under det motsvarande siffra i Frostviken är 18,000 kronor, således
även där betydligt, eller omkring fyra gånger högre än i den
förra församlingen. Ser man sedan på den starkaste skattetiteln,
kapital och arbete, så visar sig, att Hotagen endast har siffran

50.000 under det att Frostviken når upp till 273,000.

Herrarna se således av denna jämförelse, att man icke lär

kunna påstå, att Frostviken blivit mindre tillgodosedd, än Hotagen
förut varit och fortfarande blir.

_ Ser man sedan på utgifterna, så har Hotagen högre kommunalutgifter
än Frostviken, i det hithörande tal utgöra för Hotagen
16,50 och för Frostviken 12,30 pr 100 kr. inkomst enligt samma
statistik. Således ser man, att skattekraften icke är så hårt
anlitad i Frostviken som i Hotagen. Kommer man sedan till
inkomsterna, så visar sig, att Frostviken har betydliga Inkomster,
såsom skogsaccis 5,287 kr., vilket Hotagen enligt statistiken
icke har.

Jag tror, att man får ta sådana här synpunkter i betraktande,
innan man alltför frikostigt anslår medel för att hjälpa
ett och annat skoldistrikt, som har vidsträckt område.

Jag kan icke underlåta att anföra några siffror ur samma
statistik, som visa, huru det ställer sig härvidlag på andra håll.
Jag vill då endast gå till Älvsborgs län. Huru är det där?
Jo, ser man på ytinnehållet, så kan väl detta ej jämföras med
de norrländska skoldistrikten, det vill jag visst icke påstå, men
i alla fall finnas även här så långa vägar för barnen att gå,
att de bli alldeles uttröttade och deras krafter hårt ansträngda,
om de skola gå till skolan varje dag. Men huru är det med
kommunernas skatter inom länet? Ja, jag skall endast ta några
få exempel. I en kommun, Kilanda, har man 27,57 pr 100 kr.
inkomst, säger 27 kronor, det blir således 27 eller 28 o/o. Redslared
har 22 kronor, Koasjö 21, en annan kommun, Karl Gustav,

Lördagen den 11 mars.

27 Nr 36.

29,50, d. v. s. 29,5 o/o av all inkomst, som måste betalas för att
uppehålla de kommunala institutionerna. Hotagm^odt

Det undras mig, om icke sådana kommuner som de nyss Frostviken»
nämnda ännu mer äro i behov av understöd för att uppehålla församlingar.
sina kommunala institutioner än Frostviken, som icke har mer (Forts.)
än hälften så stora utgifter pr 100 kr. inkomst. Det är att
märka även, att denna statistik, som jag här anfört, grundar sig
på 1914 års räkenskaper. I fråga om dessa har således icke det
stora understöd kunnat bokföras, som skolväsendet numera har
att påräkna. Detta kommer först att visa sig i 1915 års räkenskaper,
som sålunda komma att påverkas av det från 66 °/o.
till 90 o/o höjda statsunderstödet för varje skollärare och lärarinna.
Vad angår denna Frostvikens församling med tio skolläraie,
kan man förstå, vilka inkomster detta innebär för skolväsendet
och skolräkenskaperna i förhållande till 1914 års statistik,
som här blivit anförd.

Man kunde åberopa ännu flera jämförelser, som tala för
att statsutskottet här icke handlat alltför hårt gentemot Frostviken
i avseende på det förevarande anslagskravet. Jag tror
även, att just därför att sådana skäl varit använda undan för
undan, så har det väl haft den verkan, att man gatt ganska försiktigt
till väga, så att icke alltför många av de norrländska
skoldistrikten blivit angelägna att för sådana här ändamål anlita
svenska folkets skatteförmåga till sin förmån. Om icke
starka skäl verkligen förelegat för att härvidlag gå fram med
försiktighet, så hade enligt min mening understöd av här ifrågavarande
slag både lättare och oftare blivit beviljade vid andra
tillfällen.

Jag hade trott, att kammaren skulle godkänna, vad statsutskottet''här
enhälligt har tillstyrkt, och att utskottet, som ställt
Frostviken i avseende på förmånen att statsunderstöd i jämnbredd
med Hotagen, bort kunna påräkna erkännande i stället för klander.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Karlsson i Mo: Herr talman, mina herrar! Såväl

statsutskottet som den senaste talaren har ordat åtskilligt om konsekvenserna
av ett eventuellt bifall till Kungl. Majits framställning
under nu föredragna punkt. Man skulle möjligtvis kunna såga, att
dessa närmast giunda sig på ett beslut från år 1909, då riksdagen
första gången anslog 1,000 kronor för att bereda möjlighet till skolgång
för fattiga barn inom Hotagens socken. Det gällde då att bereda
denna möjlighet för 20 ä 30 barn, och jag får säga herrarna, att
det var och är fortfarande mycket väl använda pengar, och å deras
vägnar, som den saken närmast rör, kan jag verkligen framföra
ett tack till riksdagen för det då lämnade anslaget, vilket även sedan

dess utgått. .

Nu gäller det att bereda möjlighet till skolgång för ett stort

Jfr 36. 28

Lördageu den 11 mara.

stillt: ^oken Vi ha ju hört från statsråds Hotagem

och fräken, aR det ar cirka 80 barn i denna församling, som fullstänFrostvikens
digt sakna undervisning, och jag frågar er, mina herrar, hur länge
församlingar, detta förhållande verkligen skall få fortgå. Om riksdagen nu skulle
(Forts.) bevilja det av Kungl. Maj:t begärda anslaget, så är det väl endast
göda konsekvenser, och jag vågar påstå, att var helst liknande misshäliigheter
yppa sig, så lärer det väl vara riksdagens skyldighet, för
att icke säga en kär plikt, att träda hjälpande emellan.

I sin ansökning till Kungl. Maj:t säger skolrådet i Frostviken
bland annat, att det i följd av denna församlings synnerligen tryckta
ekonomiska ställning och då befolkningen, 2,194 personer, vore vitt
spridd inom det vidsträckta området av nära 43 kvadratmil, vore förenat
med de största svårigheter att vidmakthålla en ordnad skolgång.
JJen anmärkta omständigheten, att befolkningen vore vitt spridd
inom området, gjorde nämligen, att en stor del av föräldrarna måste
betala inackordering för sina barn vid skolorna, vartill de i de flesta
fall saknade tillgångar, De måste då, om de skulle kunna skolhålla
sina barn, anlita den kommunala fattigvården, som redan förut vore
ytterst betungande för de skattdragande i församlingen. Detta torde
med all tydlighet framgå av att det årliga fattigunderstödet för en
icke större befolkning utgjorde omkring 8,000 kronor och att 1911
ars kommunalutskylder utginge med icke mindre än 20 kronor 30 öre
på bevillningskrona. Att denna fattiga församling för övrigt icke
sökt ^ undandraga sig kännbara uppoffringar för skolväsendet torde
också med lika tydlighet framgå av att den under de senaste 10 åren
latit uppföra icke mindre än 8 tidsenliga skolhus för en kostnad av
över 60,000 kronor.

Av det andragna framgår, att kommunen i fråga har en areal
av 43 kvadratmil, det vill säga nära en och en halv gång så stor som
Blekinge eller Gottland och något mindre än hela Malmöhus län.
Byarna äro spridda inom socknen här och var, oftast på flera mils
avstånd från varandra. För att barnen skola kunna beredas möjlighet
till skolgång måste de inackorderas i närheten av någon närbelägen
skola, och herrarna kunna förstå, hur svårt detta skall vara
för fattiga föräldrar.

De synpunkter, som jag här framhållit, hava ju även understrukits
av folkskoleinspektören, domkapitlet och Konungens befallningshavande
i länet samt av folkskolöverstyrelsen. Men så säger statskontoret,
att det kan ifragasättas, om icke anslaget borde begränsas
till samma belopp som det för Hotagens församling, eller 1.000
kronor, helst som Frostvikens församling synes vara något bättre
ekonomiskt lottad än Hotagens. Nå, hur ställa sig nu vid en jämförelse
med ^andra lappmarksförsamlingar, som också åtnjuta statsbiförhållanden
för Frostvikens vidkommande? Om vi först se på
förhallandena i Vilhelmina församling, så har den en folkmängd av
7,986 personer rned en debitering av 8,90 kr. per bevillningskrona.
Samma församling bär nyss blivit tillerkänd 4,000 kronor i statsbidrag.
Risbäcks församling med 665 invånare och en debitering
av 3,58 kronor har erhållit 1,800 kronor. Stensele med 3,822 invå -

Lördagen den 11 mars.

29 Nr 36.

nare och en debitering av o,50 kronor, har fått 3,000 kronor. För Ano- *&>(»<*-Tärna, med 1,570 invånare och en debitering av 5,15 kronor utgör Fota^ens^och
statsbidraget 2,500 kronor, för Sorsele med 3,689 invånare och en de- Frostvikens
bitering av 10 kronor 3,000 kronor, och för Arjeplog, som har 3,039 församlingar.
invånare och 8,40 kronor i debitering, är det 2,500 kronor. Mala, (Forte.)
där antalet invånare är 3,103 och debiteringen uppgår till 6,28 kr.,
utgör statsanslaget 2,300 kr. Fredrika, med 1,472 invånare och 6,38
kr. i debitering, har ett statsbidrag på 900 kr., medan detta för Jockmock
med 6,522 invånare och 8,40 i debitering uppgår till 3,000 kr.

Hotagen har en folkmängd av 921 invånare och en debitering av
16,26 kr., medan Frostviken har 2,275 invånare och en debitering av
12,50 kr.

Som herrarna finna, är det endast Hotagen, som bär större debitering
än Frostviken. Den ärade statsutskottsledamoten, som nyss
hade ordet, gjorde åtskilliga jämförelser mellan Hotagen och Frostviken,
men han förbigick en omständighet, nämligen att det allra
mesta av Frostvikens församling är i bolags ägo, och det är något,
som herrarna nogsamt måste beakta.

På grund av det anförda ber jag att i fråga om anslaget till
Frostvikens församling få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herrar Bergman och Olsson i Rödningsberg instämda häruti.

Herr Hamilton: Herr talman! Må det ursäktas, att det
uppväckte min förvåning, då jag genomgick föreliggande utskottets
förslag till kulturbudget, uppgående till 40 milj. kronor,
att därvid finna, att utskottet som tillstyrkt nära nog
varje anslag —- och därom är ingenting att säga — likväl beträffande
ett litet anslag av 2,000 kronor nedpruta! detsamma,
till hälften. Man frågar sig, när så skett, om utskottet har
missunnat några fattiga barn uppe i en lappmarkssocken en
den ringaste och allra minsta kulturföda, och den, som icke känner
statsutskottets särskilda motiv, kan icke gilla utskottets tillvägagångssätt
härvidlag.

uppnår man den officiella statistiken, så finner man, att
Frostvikens kommun är en av dessa lappmarkssocknar, vilkas
befolkning är ytterst fattig. Den beskattningsbara inkomsten
belöper sig till endast 60 kronor per invånare, då den i huvudstaden
utgör 1,200 ä 1,500 kronor. Barnantalet uppgår till 187
på vart tusental personer, medan det i huvudstaden inskränker
sig till 82. Detta är jämförelser, som herrarna böra taga
hänsyn till för att kunna bedöma den föreliggande frågan. Kommunalskatten
uppgår till 13 gånger bevillningen, och därtill komma
prästskatt samt vägunderhåll, som belöper sig till 6 å 7 kronor,
så att jag antar, att de nämnda skatterna sammanlagt utgöra
minst 20 gånger bevillningen.

Av handlingarna finna vi, att församlingen icke saknat intresse
för utan gjort vad den kunnat för skolväsendet. 60,000
kronor ha anslagits för uppförande av 8 skolor, men likväl sakna

Nr 86. 30

Lördagen den 11 mars.

Ang. skolväsendet
inom
Hotagens och
Frostvikens
församlingar,
(Forts.)

i denna församling 20 procent av barnen varje skolundervisning.
Avstånden äro störa och kommunikationerna äro synnerligen dåliga,
och detta är anledningen till, att barnen icke kunna gå från sina
.hem till skolan. Därför blir det nödvändigt att inackordera dem
i närheten av någon skola. Oaktat kommunen är så skattebelastad,
har den likväl underhållit 15 barn i de hemmen närbelägna
skolorna för en kostnad av 120 kronor för vart barn, och
härigenom har skatten höjts med en och annan krona per bevillningskrona.
Man kan knappast begära, att kommunen med sina
höga skatter skall göra mer, än den gör, och likväl finns det 81
barn, som fullständigt sakna undervisning. Jag frågar därför,
om icke här föreligger ett tillfälle, då riksdagen måste ingripa.
År det icke statens skyldighet att se till, att verkligen varje
svenskt barn får nöjaktig skolundervisning — jag säger nöjaktig,
och mina anspråk äro i detta fall icke stora, ty skolorna
äro i den kommun, som här är fråga om, vandrande skolor, där
undervisningen i varje fall blir minimal.

Utskottet har framhållit, att ett bifall till Kungl. Maj :ts
förslag skulle medföra farliga konsekvenser. Vilka äro då dessa
konsekvenser? Jo, att riksdagen skall ingripa, då det på annat
sätt är omöjligt att skaffa landets barn undervisning. De konsekvenserna
äro icke farliga, ty det är riksdagens skyldighet
att taga dem.

Ja, jag har icke kunnat finna några skäl tala för den lilla
avprutning av en tusenlapp, som statsutskottet här tillåtit sig
göra, då det gäller en budget på 40 milj. kronor, och jag ber därför
att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr vice talmannen, som under herr Hamiltons anförande övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till

Herr Helger, som yttrade: Herr vice talman! Jag ber att
få i likhet med ett par föregående talare yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag har vid övervägande av de skäl, som anförts för och mot
detta anslag, funnit dem, som av Kungl. Maj :t anförts för anslaget,
vara långt mera övertygande än de andra. Det egentliga
huvudskäl, som av statsutskottet anförts för nedsättning av
anslaget, är att dess beviljande skulle medföra konsekvenser,
som statsutskottet icke vill vara med om. Jag anser emellertid,
att denna kammare icke bör vara rädd för dessa konsekvenser.
Kammaren har nämligen med anledning av en av mig vid 1914 års
riksdag väckt motion just i princip uttalat sig för att staten
skulle vid beviljande av anslag till skoldistrikten taga hänsyn
till dessas ekonomiska bärkraft. Denna princip har som sagt
andra kammaren uttalat sig för genom sitt beslut i anledning;
av nyssnämnda motion, och jag anser, att vi icke böra vara rädda
för att tillämpa densamma.

Visserligen är det sant, att en reglering av dessa statsbidrag

lördagen den 11 mars.

31 Nr 86.

bör ske för hela landet, men denna kan icke äga rum förrän efter
en mycket långvarig utredning. Om vi då skulle, medan vi
•vänta på denna, till enstaka fattiga skoldistrikt i avlägsna bygder
bevilja ett särskilt anslag, anser jag det icke vara olämpligt.
De konsekvenser detta medför är jag för min del icke rädd för.
Skulle det befinnas, att i flera socknar i vårt land det finnes
81 skolbarn, som ej få någon undervisning alls, och församlingarna
icke själva kunna åstadkomma den, då ber jag herr,
statsrådet vara välkommen med proposition om särskilt anslag
till sådana kommuner.

Det kan icke vara oss värdigt, att ett så stort antal svenska
barn, därför att de äro födda i en avlägsen del av landet, skola
vara utan skolundervisning.

Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till
Kungl. Maj :ts förslag.

Häruti instämde herrar Tengdahl, Osberg och Sävström.

Vidare anförde

Herr Lubeck: Herr .talman! Då jag för min del varit
delaktig i statsutskottets beslut i denna fråga, men känner mig
övertygad av de skäl, som framförts för bifall till Kungl. Maj :ts
förslag, ber jag att få meddela, att jag kommer att rösta för
detta förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Jag begärde, herr talman,
ordet med anledning av det påstående, herr Hamilton under;
sitt anförande hade, att statsutskottet skulle missunna de fattiga
barnen skolundervisning och att detta hade väckt hans förvåning.
Jag ber att å egna och jag tror a samtliga statsutskottsledamöters
vägnar, på det bestämdaste fa såga, att ingen
enda av oss missunnar dessa barn att få den undervisning, skolstadgan
föreskriver. Jag tror, att herr Hamilton betydligt misstagit
sig, om han trott på en sådan orsak till den ställning statsutskottet
tagit till förevarande punkt.

Vad statsutskottet i första hand och riksdagen sedan egentligen
har att undersöka är väl, om skolrådet i varje distrikt
fyllt sin uppgift att se till, att alla barn få den undervisning,
skolstadgan föreskriver. Först för den händelse något skoldistrikt
är i den ekonomiska ställning, att det omöjligen kan uppfylla
denna sin plikt utan att särskilt statsanslag utöver vad
andra skoldistrikt få, är det val riksdagen skall träda hjälpande
emellan.

Statistiken visar, att detta skoldistrikt icke är sa skattesvagt,
utan att det har förmåga att uppfylla sin plikt, om det
blott har den starka viljan.

Nu vill jag ställa mig på den ståndpunkten, att det icke är
skäl, att riksdagen lämnar anslag, sa snart ett skoldistrikt icke

Ang. skolväsendet
inom
Hotagens och
Frostvikens
församlingar.
(Forts.)

Nr 36. 32

Lördagen den 11 mars.

Ang. skolväsendet
inom
Hotagens och
Frostvikens
församlingar.
(Forts.)

gör sin plikt. Vart skulle det taga vägen ? Är det icke skäl att
vara försiktig, innan man beträder den vägen ? Kan det vara
rätt av riksdagen att särskilt understödja ett skoldistrikt, som
. endast har omkring 12 Vs °/''o skattskyldighet till alla kommunala
utgifter, under det att ett annat skoldistrikt, som har 29 Vs °/o,
icke åtnjuter dylikt understöd ? Skall man härvid lägga klander
på någon, är det väl på skolrådet i detta distrikt, som icke gör
sin plikt i likhet med skolråd i andra mera skattetryckta distrikt.

Herr Rydén i Malmö: Herr talman, mina herrar! Det

torde vara klart för kammarens ledamöter, att det här framlagda
förslaget är resultatet av ett tillmötesgående från olika
sidor. Det har naturligtvis varit så, att någon velat bevilja
det hela, men någon annan ingenting alls med hänsyn till de
skäl, som framförts. Man har därför, för att gå varandra till
mötes, framlagt det nu föreliggande förslaget.

Med allt det berömvärda intresse, herrar Hamilton och Helger
och ett flertal andra här visat, tror jag dock, att de i sina
anföranden här tagit för enkelt på problemet.

Det är för det första fråga om, huruvida en kommun bör
erhålla statsanslag på grund av att den är skattetyngd. Denna
fråga är av mycket omfattande natur. Den församling, som det
här gäller, är icke en fattig församling i den mening vi få säga
det om en massa andra svenska församlingar. Den är ej en
lappmarksförsamling i samma mening som andra lappmarksförsamlingar,
vilka ha särskilt bidrag till sitt skolväsende. Frostvikens
församlings ekonomi har efter tillkomsten av den kommunala
skogsaccisen förbättrats; och när den fått tillgodogöra
sig ökat statsbidrag till lärarnes avlöning, kommer skatten måhända
att gå ned till inemot 10 kronor per bevillningskrona,
vilket — det får jag säga —■ icke är någon hög skatt i förhållande
till vad en massa svenska landskommuner få underkasta
sig. Den synpunkten har alltså icke kunnat väga så starkt.
Jag får erkänna, att om man kunde komma därhän, att kommuner
med skatter upp till 15 kronor per bevillningskrona kunde
få hjälp att lindra skattetrycket, däremot intet vore att invända,
men det är klart, att när man är nere vid omkring 10 kronor,
som jag tror Frostviken kommer att visa sig vara, när 1915 års
räkenskaper bli klara, så lider man icke av ett skattetryck,
som kan vara avgörande för, huruvida man skall bevilja ett
anslag eller icke.

Fn annan fråga, som vi varit inne på, är den om de särskilda
kostnader, som på grund av de stora avstånden äro förenade
med skolgången där uppe; men den frågan lokaliserar sig ej
till Frostviken, Hotagen och de lappmarksförsamlingar, som ha
anslag, utan den rör praktiskt taget hela Norrland. När jag
uttalar detta, stöder jag mig bland annat på en under det gångna
året verkställd undersökning beträffande skolförhållandena för

Lördagen den 11 mars.

33 Nr 36.

en viss kategori av tjänstemän. Det visar sig av denna, att
man kan säga, att för nästan hela Norrland och till och med
vissa delar av Svealand det är fråga om, hur man skall kunna
bereda barn, som bo avlägset från skolan, tillfälle att gå i skolan.
Den frågan är brännande. Inackordering av skolbarn är nödvändig
ej blott i Frostviken, Ho t agen och lappmarksförsamlingarna
utan också i en mängd andra norrländska skoldistrikt och
till och med skoldistrikt i Svealand. Jag vill också meddela,
att en utredning angående detta, verkställd av domkapitlet i
Luleå, för närvarande, så vitt jag vet, ligger hos folkskolöverstyrelsen.
När den mycket värdefulla utredningen blir känd
och i tryck tillgänglig, komma herrarna i tillfälle att få se,
att sådana förhållanden som de beträffande Frostviken åberopade
finnas för en hel mängd av våra norrländska församlingar,
som icke tillhöra Lappmarken och icke ligga inom det län, som
det nu är fråga om.

Det torde sålunda vara klart, att statsutskottet icke kunnat
se denna fråga lokaliserad, då det vetat, att liknande förhållanden
finnas, beträffande skattetrycket i många hundra svenska
socknar och beträffande inackorderingsnödvändigheten i en mängd
socknar förutom de här ifrågavarande. Herrarna kunna förstå,
att det icke kan vara möjligt för oss i statsutskottet, som
syssla med sådana frågor år, efter, år, att se denna fråga lokaliserad,
utan att man där måst tänka på konsekvenserna.

Jag får för min personliga del säga, att om icke överenskommelse
träffats, jag utan tvekan skulle ställt mig på det högre
anslagets sida, därför att jag anser, att vi äro tvungna att
taga de konsekvenserna. Vi måste bereda våra svenska barn
skolundervisning, även där de bo under sådana ogynnsamma förhållanden
som i många norrländska socknar. Jag förklarar därför
för min del att jag icke på något sätt skall känna, att statsutskottet
eller jag personligen lidit det allra minsta nederlag, om
det högre anslaget beviljas, men jag kan icke vara med om att
man på detta sätt reser sig upp och uttalar en förkastelsedom
över utskottet och sätter sig på så rysligt höga hästar gentemöt
dem, som inom statsutskottet måst tänka på, att denna fråga
icke är en ensam, isolerad fråga, utan att det finnes en mängd
socknar i Sverige, som antingen i det ena eller i det andra avseendet
i avseende å skattetrycket eller också i avseende å hjälp
till inackordering av skolbarn, befinna sig i samma läge, som
här gäller beträffande två enstaka socknar.

Då det meddelats mig, att man i första kammaren synes
vara benägen bifalla anslaget, har jag, om andra kammaren i
detta fall följer sitt hjärtas bud och bifaller beloppet, intet
däremot — tvärtom — men jag tycker, att man gärna kunde
spara på de hårda orden mot de medlemmar av statsutskottet,
som varit betänksamma.

Ang. skolväsendet
inom
Hota g ens och
Frostvikens
församlingar.
(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet W e s tAndra
kammarens protokoll 191 G. Nr SO. it

Nr 86. 34

Lördagen den 11 mars.

Ang. skolväsendet
inom
Hotcigens och
Frostvikens
församlingar.

(Forts.)

man : Herr talman! Jag ber att få yttra endast några ord om en
sak, som ligger mig såsom departementschef om hjärtat med hänsyn
till framtida framställningar i ett syfte liknande den nu
föreliggandes.

Den förste ärade talaren från statsutskottet lämnade i sitt
anförande upplysning, som ger vid handen varifrån statsutskottet
fått sina principiella betänkligheter. Vi veta nu att de härstamma
från det yttrande, som statskontoret avgivit i det föreliggande
ärendet. Detta yttrande finnes anfört i statsverkspropositionen.
Statskontoret erinrar där om det förhållande, att
statskontoret i det utlåtande, som ämbetsverket avgav år 1907
rörande anslag till Hotagens församling, uttalat principiella betänkligheter.
Men mina herrar, jag måste säga, att jag nödgas
antaga, att statsutskottet icke läst detta äldre utlåtande från
statskontoret och sett efter, vilka dessa principiella betänkligheter
voro. De betänkligheterna voro nämligen framkallade endast
därutav, att man dittills hade beviljat anslag endast till
lappmarkssocknar. Då Hotagen ligger i Jämtlands län, ansåg
statskontoret det principiellt betänkligt att gå över länsgränsen
och meddela anslag åt en socken i ett annat län. Emellertid underkände
ju riksdagen dessa statskontorets betänkligheter genom
att bevilja anslaget till Hotagen, och därmed torde väl den principfrågan
få anses vara ur världen.

Jag förmodar — helst sedan, efter vad jag hört uppgivas,
första kammaren utan votering bifallit Kungl. Maj :ts förslag —
att jag vågar påräkna även denna kammares bifall. Jag skall
därför, herr talman, icke längre taga kammarens tid i anspråk
och underlåter på den grund att bemöta en del av de invändningar,
som under debattens gång framställts från en del talares
sida.

Herr Hamilton: Herr talman! Blott ett par ord! Det ena
till herr Carl Persson, som framhöll, att Frostvikens kommun
icke gjort sin plikt med avseende på anordnande av skolväsendet.
Av Kungl. Maj :ts proposition finner man emellertid, att
kommunen såsom jag redan påpekat under de senare åren byggt
icke mindre än åtta skolor för ett belopp av 60,000 kronor.

Herr Kydén framhöll, att kommunen ifråga icke var någon
fattig sådan. Från det mest auktoritativa håll i denna kammare
har jag emellertid fått den alldeles motsatta uppgiften eller
att kommunen är synnerligen fattig. Dess skogar ligga nämligen
uppe på fjällen och äro underkastade skyddsskoglagstifbningens
föreskrifter, vadan kommunens medlemmar således icke
äga fri dispositionsrätt över dem. Förutom vad jag förut framhöll,
kan anföras ännu en siffra, som talar för att det är en fattig
kommun, och det är den, att på en inkomst av 10,000 kronor
vilar underhållet av trettio skolbarn. Till jämförelse erinrar
jag om att här i huvudstaden blott 2/ä skolbarn underhålles av
denna inkomst.

Lördagen den 11 mars.

35 Nr 86.

Ja, efter första kammarens beslut i frågan, behöver debatten
icke vidare förlängas. Då första kammaren någon gång visar sig
gå i folklig riktning, så kan jag icke antaga annat, än att andra
kammaren skall instämma med första kammaren.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Innan talmannens
klubba faller för att avsluta denna debatt, anser jag mig
böra säga ett par ord. Det gäller icke så mycket själva sakfrågan,
ty det är givet, att sedan statsutskottet med hänsyn till
de oöverskådliga konsekvenserna här har uttalat sitt varnande
ord, så kan ingen, som ömmar för de behjärtansvärda förhållanden,
som det här gäller, vara missnöjd, om riksdagen slutligen
skulle fatta ett emot statsutskottets varning gående beslut. Men
jag har begärt ordet, för att icke i kammarens protokoll
skall få stå oemotsagt ett uttalande från ett annat ständigt utskotts
ordförande i denna debatt angående det sätt, varpå statsutskottet
behandlat denna fråga. Herr greve Hamilton uttalade
i sitt första anförande — där han nonchalant sade, att det här
gäller endast en tusenlapp, vilket det givetvis icke gör, då statsutskottet
icke yttrar sig om dessa tusen kronor, utan om de konsekvenser,
som detta anslag kan medföra — att man måste med
förvåning se, att statsutskottet på detta sätt missunnade en fattig
lappmarkssocken ett sådant obetydligt anslag. Jag vågar
på det bestämdaste protestera mot att man i statsutskottets utlåtande,
inlägger idet motivet, d. v. s. (missundsamhet mot en fattig
lappmarkssocken.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr vice
talmannen givit propositioner å de därunder förekomna yrkandena,
biföll kammaren Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Punlcten 164.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 165.

Lades till handlingarna.

Punkterna 166—169.

Vad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.

Punkten 170.

Lades till handlingarna.

Punk terna 171—174.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Ang. skolväsendet
inom
Hotagens och
Frostiikens
församlingar.
(Forts.)

Nr 86. 36

Lördagen den 11 mars.

Ang. utarbetande
av en
handledning
gymnastik
m. m.

Punkten 175.

Lades till handlingarna.

Punkten 176.

Utskottets hemställan bifölls.

Efter det herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
föredrogos jmnkterna 177—183: och biföll kammaren vad
utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 184.

Lades till handlingarna.

Punkterna 185—187.

Yad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.

Punkten 188.

Lades till handlingarna.

Punkterna 189—200.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Punkten 201, angående anslag till utarbetande av en handled.
ning i gymnastik med lek och idrott för landets folk- och småskolor.

I

Med tillstyrkande av bifall till vad herr Rydén i Malmö föreslagit
uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 68, hemställde utskottet,
att riksdagen måtte på extra stat för år 1917 anvisa ett belopp
av 12,000 kronor för utarbetande genom gymnastiska, centralinstitutets
försorg av en handledning i gymnastik med lek och idrott
för landets folk- och småskolor, med rätt för Kungl. Maj:t att redan
under innevarande år disponera intill hälften av anslaget.

Punkten föredrogs, varefter ordet begärdes av

Herr Sch o t te, som yttrade: Herr talman! Jag skall tilllåta
mig att göra ett par anmärkningar vid ifrågavarande
punkt.

Det förefaller mig, att statsutskottet här har visat en synnerlig
välvilja, då utskottet på enskild motionärs framställning
föreslagit riksdagen att bevilja detta anslag till en åtminstone
kvasistatsinstitution, ehuru ärendet redan föreligger till Kungl.
Maj :ts prövning. Man skulle snarast, tyckes det mig, kunnat

Lördagen den 11 mars.

37 Nr 36.

vänta, att utskottet hemställt om eu skrivelse till Kungl. Maj :t
med anmodan att få ifrågavarande ärende så snart som möjligt
framlagt för riksdagen. Emellertid har utskottet nu helt och
hållet gått med på motionärens förslag och på grundvalen av
hans utredning föreslagit riksdagen att bevilja ifrågavarande anslag.
Jag torde kunna tillåta mig bemärka, att det dock på ifrågavarande
område förut funnits och finnas läroböcker, för vilka
icke något statsbidrag sökts eller beviljats, och att så varit fallet
även beträffande de handledningar av ifrågavarande, slag,
som blivit utgivna av lärare vid gymnastiska centralinstitutet.
Det förefaller mig också, som om instruktionen skulle ålägga
dessa lärare att utan särskild ersättning utgiva och tillhandahålla
behövliga och lämpliga läroböcker. Det kan således ifrågasättas,
om så stort behov av en handledning förefinnes, att detta
behov nu genast måste tillfredsställas.

Det är med avseende på kostnadsfrågan särskilt en sak,
som tilldragit sig min uppmärksamhet. I den bilaga, som åberopats
av motionären och som bl. a. innehaller en kostnadsberäkning
för ifrågavarande handlednings utgivande, slutande på
en summa av 12,000 kronor, förekommer bland kostnaderna dels
arvode åt fem sakkunniga å 1,000 kronor vardera, dels dagtraktamente
under tre månader till samma sakkunniga å 10
kronor per dag. Jag vill icke precis säga, att det är alldeles
orimligt att tänka sig, att något mindre särskilt arvode tillerkännes
de sakkunniga, ehuru det ju eljest är regel, att riksdagsmännen
liksom också de sakkunniga, som av Kungl. Maj :t och väl
även av verken tillkallas, få nöja sig med endast 10 kronors dagtraktamente.
Men jag tror, att det kan vara lämpligt, att uppmärksamheten
fästes på detta förhållande, så att icke här utan
vidare inledes en alldeles ny praxis.

Med vad jag nu har sagt har jag icke velat framställa något
särskilt yrkande, då statsutskottet i detta fall är enhälligt,
och då det naturligtvis icke alltför ofta går att kullkasta ett
enhälligt statsutskott. Men jag har velat framkomma med nu
anförda anmärkningar, därför att jag för min del icke vill vara
meddelaktig i de överraskningar, såväl beträffande arbetets utförande
och tiden därför som ifråga om kostnaderna, vilka till
äventyrs detta beslut kan komma att medföra för riksdagen.

Éerr talman! Jag har intet yrkande.

Härpå anförde

Herr Helger: Icke heller, jag önskar, herr talman, framställa
något annat yrkande än om bifall till statsutskottets
förslag.

Det är endast en liten detaljanmärkning jag har velat göra
med avseende på utskottets motivering. Utskottet säger i slutet
av sin motivering så här: »Utskottet vill därvid allenast framhålla
önskvärdheten av att det spörsmålet överväges, huruvida

Ang. utarbetande
av eu
handledning
gymnastik
m. m.
(Forts.)

Nr 36. 38

Lördagen den 11 mars.

Ang. utarbetande
av eu
handledning
gymnastik
m. m.
(Forts.)

handboken ej till vinnande av prisbillighet lämpligen kunde
i utgivas även i olika serier, avpassade med hänsyn till de växlande
förhållanden, under vilka gymnastikundervisningen måste
bedrivas.» Jag vill nu icke yrka, att denna punkt i motiveringen
uteslutes, men jag skall till herr statsrådet be att få hemställa,
att han icke måtte taga alltför mycken hänsyn till detta statsutskottets
uppslag, som jag icke finner vara riktigt praktiskt.
Om handboken skulle utges i olika serier, så fruktar jag, att
till de skolor, som måste arbeta under mycket små förhållanden,
endast skulle komma den edition av boken, som är avsedd just
för de mest primitiva förhållanden. Men jag tror icke, att detta
skulle vara lämpligt, utan jag tror, att det tvärtom är önskligt,
att även till dessa skolor och skoldistrikt kommer en fullständig
upplaga, som även visar, hur förhållandena böra vara i de olika
skolorna, när de hunnit utveckla sig bättre. För övrigt, med den
utveckling, som vi ,väl få hoppas, att skolväsandet på landsbygden
skall taga, !så komma väl iså småningom även i de avlägsna
skolorna bättre förhållanden att införas i avseende på gymnastiken
samt därtill erforderlig materiel. Följden bleve då endast
den, att dessa skolor finge skaffa sig även ett exemplar av
den fullständiga upplagan, och då går det, som så ofta händer,
att snålheten bedrar visheten, och det blir icke någon verklig
besparing.

Jag har endast velat erinra om detta, för att man icke måtte
lästa, alltför mycket avseende vid denna punkt i utskottets motivering,
vilken jag, som sagt, icke kan finna praktiskt.

Herr Rydén i Malmö: Då intet yrkande i denna punkt
framställts, skall jag blott be att få säga några ord.

Behovet av en handledning av här ifrågavarande art är i
högsta grad trängande, och när vi år, efter år bevilja så stora
anslag till idrotten, sa vore det val ändå bra märkvärdigt, om
vi icke skulle kunna fa för gymnastiken ett erforderligt understöd
åt vad som är den första betingelsen för att denna över huvud
skall kunna bedrivas. Detta understöd skulle komma hela vårt
folk till godo, alldenstund ju gymnastiken avser att utbilda
fysiskt harmoniska människor. Det saknas nu. på detta område
en handledning, som är så uppställd, att den fyller de
anspråk, man maste ställa pa en sådan. Det är visserligen
sant, såsom herr Sehotte sade, att en kvinna i Stockholm på
eget initiativ utgivit en handledning i gymnastik, men jag tror
mig våga uttala den uppfattningen, att många nog önska, att
hennes särmeningar måtte begränsas åtminstone till det experimentalfält,
som hon nu har sig anvisat.

Vi önska att fa gymnastiska dagövningar, som bygga på
rena Lingska principer, och det torde ej vara möjligt att få sådana
på annat sätt, än att gymnastiska centralinstitutet får
bära ansvaret därför, och ordna saken i samråd med sakkunnigai
på området.

Lördagen den 11 mara.

39 Nr 38.

Det är en detaljfråga, hurudan uppställningen skall bli, om
man skall få en stor handbok, som kanske då blir dyr, eller, om
man skall ge ut flera mindre. Detta är icke någon avgörande
fråga. Uttalandet från utskottets sida har kommit in därför,
att det framhölls, att man kanske ej får till alla skolor vad som
behöves om handboken blir för dyr. Nu tror jag, att, om statsutskottets
förslag bifalles, det skall kunna träffas en sådan
överenskommelse med ett förlag, att hela handboken kan göras
tillgänglig för skäligt pris.

Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 202—223.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 224.

Lades till handlingarna.

Punkterna 225—228.

Vad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.

§ Il Herr

talmannen tillkännagav, att enligt överenskommelse mellan
kamrarnas talmän gemensamma voteringar komme att äga rum onsdgen
den 22 i denna månad angående de voteringspropositioner, som
då vore av kamrarna godkända.

§12.

Vidare meddelade herr talmannen, att herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet tillkännagivit, att han vid kammarens
sammanträde nästkommande tisdag ämnade besvara herr Höglunds
interpellation angående kvarhållandet i tjänst av visst vid flottan
stamanställt manskap.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 7, angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjunde
huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande
av brand- och dyrkfria valv inom generalstabens ämbetshus;

Ang. utarbetande
av en
handledning i
gymnastik
m. in.
(Forts.)

Nr 36. 40

Lördagen den 11 mars.

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av uppkommet överskott å anslag till uppförande av mässbyggnader
för underofficerare och manskap vid vissa truppförband
m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av eu laboratoriebyggnad å Karlsborg;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående verkställande
av vissa tillbyggnadsarbeten m. m. vid Karlskrona grenadjärregementes
kasernetablissemang i Karlskrona;

nr 32, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
av vissa förskottsvis utgivna medel för anskaffande av flygmateriel
m. m.;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
bestämmelser om skyldighet för städer och vissa andra samhällen att
bekosta fastighetsregisters uppläggande och förande m. m., dels Kungl.
Maj :ts i punkten 28 under andra huvudtiteln gjorda framställning
om anslag till bidrag till städer och därmed jämförliga samhällen till
kostnaden för inrättande av fastighetsregister, dels ock sex i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande, nr 10, i anledning av väckta
motioner angående brännvins- samt vin- och ölhandelns ordnande
ävensom i samband därmed stående frågor; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående årliga
understöd åt vissa befattningshavare vid postverket;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket, ävensom i
ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt biträdena hos mynt- och justeringsverket A. E. Holmström
och E. A. Zetterberg;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt myntgravören vid mynt- och justeringsverket J. A. Lindberg;
och

nr 17, angående regleringen av utgifterna under riksstaten tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

41 Nr Mu

Lördagen den 11 mars.

herr Nilsson i Antnäs under 10 dagar fr.

» Magnusson i Kalmar » 10 »

» Kaijser » 8 »

» Andersson i Resebo » 5

> Persson i Västervik » 11

» vice talmannen » 2 »

» Lundberg » H »

» Magnusson i Skövde 2 »

» Sjöblom 11 »

» Hildebrand » 2 >

» Andersson i Grimbo » 5 »

» Hellberg i Ljungskile » 5 »

> Bengtsson i Göteborg » 2

o. m. den 15 mars.

» 15 »

» » » 13 »

» » » 14 »

» » » 14 »

1 o

» » » lo »

» » » 13 »

» » > 13 »

> » i 13 >

» » »13 »

» » » 14 »

» » » 14 » och

> » » 14 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.17 e. m

In fidem

Per Cronvall.

Andra kammarens protokoll 1910. Nr •JO.

4