RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1916:82

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1916. Första kammaren. Nr 82.

Lördagen den 3 juni, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes till justering kammarens protokoll för den 27 nästlidne
maj.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag finner mig nödsakad att
i sammanhang med denna protokollsjustering framdraga en sak,
som visserligen närmast rör mig personligen men som jag dock
anser vara av beskaffenhet att höra komma till kammarens kännedom.

I utskriften av det stenografiska referatet över kammarens
sammanträde förliden lördag hade i mitt andra anförande tilllagts
mig det uttryck, som herr talmannen, tydligen genom hörfel,
trott, att jag använt, och som utgör den enda möjliga förklaringen
till den tillrättavisning, han vid nämnda tillfälle ansåg
sig böra tilldela mig. Detta uttryck, som alltså, därest jag av
någon anledning varit förhindrad att justera mitt anförande,
skulle kommit att kvarstå i kammarens protokoll, har tillagts
mig i trots därav, att jag i ett senare anförande uttryckligen
och jämväl åberopande vittnesbörd av andra ledamöter av kammaren
tillkännagivit inte blott, att jag inte hade använt uttrycket
i fråga, utan även vilket annat uttryck jag i stället hade använt.
Sekretariatet, under vars auspicier jag har mig bekant att denna
sak behandlats, har sålunda i handling visat sig draga i tvivelsmål
sanningsenligheten av min nämnda förklaring. En i kanten
av referatet anbragt blyertsanteckning, som säkerligen tillkommit
i bästa välmening och som innehåller, att det från referentplatsen
inte var möjligt att med säkerhet uppfatta vad som sades,
framhäver ju ytterligare, att man inte ansett sig behöva fästa
avseende vid vad jag anfört. Sekreteriatets sätt att behandla
mig i detta fall har jag inte kunnat undgå att känna såsom
berörande min heder och jag har känt mig uppfordrad att vid
detta tillfälle däremot inlägga min bestämda gensaga.

Jag vill gärna tro, att sekreteriatet inte för sig fullt klargjort
innebörden av sin åtgärd. Efter vad jag kunnat förstå,
bär motivet för dess handling varit en önskan att markera någon
slags förment meningsskiljaktighet om vad som vid tillfället

Första hammarens protokoll 191(1. NrS2. 1

Protokolls justering.

Jfr 82. 2

Lördagen den 3 juni, f. in.

j\oiokoiu- verkligen hade yttrats. Men någon sådan meningsskiljaktigiotering,
förefanns inte. Den kunde helt enkelt icke förefinnas efter!

(Forts.) mjn förklaring, vilken en hel mängd av kammarens ledamöter
vid varje uppfordran kunde bestyrka.

Ett referat skall naturligtvis så noggrannt som möjligt
återgiva vad en talare yttrat. Och när hans yttrande, såsom
här är fallet, sedan till yttermera visso blivit på en avgörande
punkt av honom själv konstaterat, får det givetvis icke utbytas
mot vad en eller annan tilläventyrs på grund av ogynnsam
akustik eller andra omständigheter, kan ha tyckt sig höra,
att han yttrat. Ett sådant utbyte innebär ju i själva verket ett
moraliskt jäv, som inte får riktas mot någon kammarens ledamot,
vilket parti han sedan än må tillhöra.

Herr Trygger: Jag tror för min del, herr greve och talman,
att den siste ärade talaren alldeles misstager, sig med avseende
å den uppgift, som stenograferna ha vid våra sammanträden.
De ha naturligtvis att så som de uppfattat det återgiva
vad som förekommit. Sedermera står det vederbörande talare öppet
att justera det av stenograferna uppsatta protokollet. Jag
kan icke tänka mig, att det skulle vara lämpligt, att man tilläte
dem, som här föra protokollet, att ändra vad de ha antecknat,
att i utskriften gå ifrån vad de stenografiskt nedskrivit. Säkerheten
för oss alla fordrar, att de så återgiva vad som förekommer
som de själva uppfattat det. Och det ha de ju gjort i detta fall.
Sedermera har herr Hellberg fått justera sitt anförande och då
utbytt det ord, som herrar stenografer antecknat och som många
tyckt, att herr Hellberg använt, mot det, som herr Hellberg förklarat,
att han hade använt, och som vissa andra trott sig ha
hört.

Ingen här i kammaren — jag är övertygad därom — vill
på något sätt göra något moraliskt jäv eller annorledes opponera
sig mot herr Hellberg i denna- fråga. Vi taga hans ord för gott.
Han har sagt, att han icke haft ifrågavarande uttryck, fastän
först och främst ordet självt var så märkvärdigt, att det var
ganska lätt att missuppfatta, och för övrigt uttalades så otydligt,
att man på åtskilliga håll fick det intrycket, att herr Hellberg
använde det ord, som står, i det stenografiska referatet.
Jag får såga, att jag för min del ''hörde uttrycket precis på
samma sätt.

Således, i detta fall finns det icke någon anledning till anmärkning,
och det är alldeles oberättigat att här yttra sig mot
sekreteriatet, såsom herr Hellberg gjort. Nu, sedan herr Hellberg
förklarat, vad han sagt, står han här fullkomligt utan
all vank och därmed får han vara nöjd. Det skulle vara olämpligt
och felaktigt att kasta skulden på någon, som icke är skyldig.
Vad som förekommit är ett misstag, föranlett av herr Hellberg;
detta misstag har nu fått sin förklaring, och därmed borde det
vara slut.

Lördagen den 3 juni, f. in.

3 Nr 82.

Herr Hellberg: Ja, om det förhölle sig så som herr
Trygger säger, att stenograferna hyllade och praktiserade den
gamla Pilatus-satsen, att »vad jag haver skrivit, det haver jag
skrivit», då vore det naturligtvis riktigt, då kunde ingen anmärkmng
göras i detta fall. Men herr Trygger, liksom många andra
av kammarens ledamöter känner, jag är övertygad därom, allt
för väl, att stenograferna, vilkas svåra uppgift jag till fullo senterar,
begagna varje tillfälle, dåde själva kunna hava varit osäkra
om vad som sagts, att inhämta upplysningar. Det är väl ingen
obekant, att de så gott som alltid, då de märjkt, att en talare
haft anteckningar,^ anhålla att få begagna dessa, på det att
deras stenogram ma kunna bliva så korrekta som möjligt. Det
är med kännedom om denna allmänna praxis jag ansåg, att
densamma^ borde praktiseras i detta fall lika val som i varje
annat. Da det således för stenograferna gäller att få fram precis
och exakt vad som yttrats och då i detta fall genast från första
stunden anmärktes, att en missuppfattning förelåg, har jag ansett
mig böra inlägga en gensaga mot det tillvägagångssätt,
som här förekommit och som jag inte minst på grund av nämnda
praxis icke kunnat betrakta annat än såsom innebärande ett mot
mig riktat moraliskt jäv.

Herr Trygger: ''Jag måste påpeka, att herr Hellberg i
detta fall verkligen förbiser en punkt, nämligen att allt vad
som vid ifrågavarande sammanträde förekom efter herr Hellbergs
yttrande, blivit alldeles oförklarligt, ifall stenograferna gjort
en sådan korrigering, som herr Hellberg nu fordrat. Om stenograferna,
när de hörde herr Hellbergs ord, verkligen uppfattat
det så som t. ex. jag och åtjskilliga med mig och så som vår
talman gjorde, och om denna uppfattning sedan inverkat på de
yttranden, som förekommit under debattens fortsättning, kunna
val icke stenograferna vara berättigade att gorå någon korrigering,
utan den korrigeringen gjordes under debatten av herr
Hellberg själv. På sådant sätt kommer protokollet att fullt
troget återgiva situationen, sådan den var. Det synes mig, att
herr Hellberg därmed kunde vara nöjd.

Herr Cl ason: Då jag i åtskilliga år suttit på stenografbänken
i riksdagens båda kamrar, anser jag mig nu böra yttra
några ord. Det synes mig vara tillbörligt, att jag uppträder
till försvar för den tredje part, som för närvarande icke kan
här yttra sig.

Det måste vara en allmän regel för stenograferna att anteckna
orden just så som de uppfatta dem. Det kan hända, att
stenografen märker, att en missuppfattning är begången, genom
att talarens ord fallit otydliga, och det kan under sådana förhållanden
inträffa, att han själv, på eget bevåg, justerar den. Men
i det avseendet äro förhållandena olika. Har det varit så, att
ord ha fällts, som sedermera på ett eller annat sätt visat sig

Protokolls justering.

(Forte.)

Nr 82. 4

Lördagen den 3 juni, f. m

Protokolls- föranleda en missuppfattning under debatten, då måste det vara
justering, gtenografens skyldighet att icke rätta våd han uppfattat, utan
(Forts.) låta (jen rättelsen ankomma på talaren själv. Annars skulle
ju allt, som passerat efteråt, komma att framstå i en mycket
egendomlig dager.

Det är icke första gången någonting sådant passerar. Jag
känner från min egen praxis åtskilliga dylika fall. Och vid
dessa har man måst rätta sig efter den regeln, att, om vad som
sagts, blivit på ett eller annat sätt missuppfattat, och om det
haft. en sådan form, som gjort, att det kunnat missuppfattas,
stenograferna måste återgiva det, så som de ha uppfattat det.
Annars komme allt det följande att hänga i luften.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag vill naturligtvis inte
rikta något klander mot våra stenograf er. Jag inser lika väl
som någon annan det svåra i deras uppgift. Men det är mig
dock omöjligt att kunna godkänna en så — förlåt, att jag säger idet
— formalistisk uppfattning, som här framförts av min högt värderade
granne till höger och nu senast av herr Clason. Ty det
synes mig, att, när på grund av en dålig akustik — vilken ju
inte kan av någon bestridas vara för handen i detta rum —
eu missuppfattning gör sig gällande och denna missuppfattning
sedan offentligt rättas, en motsvarande ändring borde göras också
i sten ogrammen.

Jag hade nu alls icke tänkt att uttala min mening — ty den
betyder ju icke något för kammaren — om icke just herr Trygger
ett par gånger åberopat sig på att även han uppfattat herr Hellbergs
yttrande på det sätt, som stod i stenogrammet. Då jag
nu har äran att sitta alldeles bredvid honom, torde det få tillåtas
mig att giva tillkänna, att jag tydligt uppfattade det ord, som
herr Hellberg använde; och omedelbart efter det intermesso, som
här förekom, vände jag mig därför, full av förundran, till herr
von Sydow och uttalade min förvåning över vad som hänt. Jagfick
sedan av herr Nyström intygat, att även han tydligt uppfattat
herr Hellbergs ord på samma sätt, varpå jag uppfattade det.

Det är således alldeles ojävigt vittnat, att uttrycket uppfattats
på såväl det ena som det andra sättet av olika representanter
i kammaren. Det synes mig, att ett befogat vitsord dock borde
tilläggas den korrigering, som talaren själv offentligen framburit.
Detta, som sagt, utan att vilja uttala något klander över
det sätt, varpå våra stenografer fullgöra sitt svåra uppdrag.

Herr Karlsson, K. G.: Det förefaller mig, som om de

utgångspunkter, från vilka herrar Tryggers och Clasons yttranden
var för sig, utgått, vilade på några felaktiga förutsättningar.
Man har nämligen velat gorå troligt, att om kansliet
upptagit herr Hellbergs yttrande så, som han själv sagt, att det
föll — och såsom det kunde intygas från många håll, ifall ett
dylikt intyg vore behövligt, vilket jag icke anser vara fallet —

Lördagen den 3 juni, f. ni. 5

allt, som därefter följde, skulle komma att hänga i luften. Jag
undrar, om detta är riktigt; det förefaller mig, att herr Hellbergs
senare yttrande skulle ha ställt hela händelseförloppet
i full och riktig belysning. För övrigt får jag säga, att jag
tror, att det kan vara lätt, då man själv icke är den förfördelade,
att taga en sak av denna beskaffenhet så formellt, som herrar
Trygger och Clason gjort. Värre är det, om man själv är den
förfördelade och icke får mottaga ursäkt i någon form.

Heri Hellberg: Herr K. G. Karlsson har ju redan sagt

vad jag ämnade anmärka mot herr Trygger, som påstod, att jag
skulle ha. förbisett sammanhanget. Mitt sista anförande klarade
fullständigt upp det hela; och det hade för övrigt funnits även
andra vägar att klara upp det.

Mot herr Clasons yttrande vill jag endast säga, att vad han
anfört redan på förhand är vederlagt genom den av mig påvisade
praxis som tillämpas av stenograferna för att i tveksamma fall så
långt i deras förmåga står, fa reda på, vad som yttrats.

Men jag vill sedan hemställa till herrarna, om ni verkligen
anse, att det är billigt, att en talare här i kammaren tillskrives
ett yttrande, som han aldrig haft. Antag, att exempelvis denna
del av protokollet skulle läsas av någon utomstående person
eller eventuellt avtryckas. Då kan ju folk komma att säga:
tänk, den herrn tillåter sig sådana otillständiga yttranden. Det
fallet kan inträffa, att vad som följer efteråt, på rätt stort avstånd
därifrån, aldrig kommer att bli beaktat. Jag vill hemställa,
om det kan vara en rimlig ståndpunkt, att stenograferna skola
återgiva hörfel, och om icke varje talare måste ha rätt att på
stenograferna ställa den fordran, att de skola återgiva vad han
sagt och icke tillskriva honom något annat. Detta synes mig
verkligen vara en mycket rimlig begäran; och jag skulle undra,
om herrarna själva ville praktisera sin egen teori, om det gällde
herrarnas egna anföranden.

Efter härmed slutad överläggning'' godkändes det upplästa protokollet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 141, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 219, angående
vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande, dels Kungl. Maj :ts
proposition nr 200, angående vissa åtgärder för lantförsvarets stärkande,
dels ock i dessa ämnen väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående täckande
av kostnader, som avses i § 63 regeringsformen samt en i ämnet
väckt motion; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående be -

Nr 82.

Protolls justering.

(Forte.)

Nr 8& 6

Lördagen den 3 juni, f. m.

redande av medel till bestridande av kostnader, som avses i § 63
regeringsformen; ävensom

bankoutskottets utlåtande nr 55, i anledning av väckt fråga om
begränsning eller upphävande av riksgäldskontorets skyldighet att
tillhandahålla kassaförstärkning åt statsverket.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 31 nästlidne maj och
den 1 innevarande juni bordlagda utlåtande nr 19, i anledning av
dels väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser angående
kommunal rösträtt, dels väckt motion om skrivelse till Kung!. Maj:t
angående införande av allmän och lika kommunal rösträtt för såväl
män som kvinnor m. m.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats

dels de likalydande motionerna nr 76 i första kammaren av herrar
S. H. Kvarnzelius, Alfred Petersson, Nils Alexanderson, F. Holmquist,
K. G. Karlsson, Carl Ekman, Mauritz Hellberg och Lars Olsson
(här nedan kallad herr Kvarnzelius’ motion) och nr 144 i andra
kammaren av herrar Nils Eden, R. G. Hamilton, Axel Schotte, Jakob
Pettersson, Erik Röing, Johan Ericsson, Rob. Karlsson, Linus Lundström,
W. Bäckström och E. A. Nilson (nedan kallad herr Edéns motion),

dels motionen i andra kammaren nr 57 av herrar Harald Hallén,
H). Branting, Herm. Lindqvist, Erik Palmstierna, F. V. Thorsson.
Viktor Larsson, Värner Rydén, Bernhard Eriksson, Nils Persson och
Rick. Sandler (nedan kallad herr Halléns motion).

På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att föreliggande
utlåtande finge företagas till avgörande punktvis och att
vid punkten 1 diskussionen finge röra sig om utlåtandet i dess helhet.
.

Om upphävnn- Punkten 1.

de av korn munal

rösträtt I nu föredragna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt.

för bolag och

omyndiga. att riksdagen med bifall till berr Kvarnzelius’ m. fl. och herr

Edéns m. fl. motioner måtte för sin del antaga följande förslag till

a) Lag erm ändrad lydelse av §§ 8—10 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 8—10 i förordningen om kommunälstyrelse
på landet den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 8.

Envar myndig, välfrejdad svensk undersåte —
ningar och beslut.

— överlägg -

Lördagen den 3 juni, f. m.

7 i\r 82.

Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig
delägare finnes.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt

§q för bolag och

omyndiga.

För fastighet, som innehaves av lantbo eller arrendator, röstar (Ports.)
innehavaren.

För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare finnes, utövas
rösträtten av denne. Äro i boet flera myndiga delägare, må de
utse ett ombud att å kommunalstämma för boet talan fora.

För näring---— må ej röstas.

§ 10.

Mom. 1. I överläggningar och beslut, som angå ärenden, gemensamma
för hela kommunen, deltaga samtliga i kommunen röstberättigade.

Mom. 2. Angår ärende endast i mantal satt jord, tillkommer
talan och rösträtt allenast dem, som sådan jord innehava.

I ärende, som nu sägs, tillkomma talan och rösträtt jämväl omyndig,
bolag och oskiftat dödsbo.

För omyndig röstar förmyndaren eller, där flera äro förmyndare,
den som dessa bland sig utse.

Ej må för samfälld egendom mer än en person talan föra. För
bolag må bolaget eller dess styrelse och för oskiftat bo delägarna i
boet ombud utse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917;

b) Lag om ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade
Hädelse:

§ 9-

Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte--— oguldna

stadsutskylder, är med den i § 10 stadgade inskränkning berättigad
att---stadens medlemmar förbehållna.

Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig
delägare finnes.

.§ io.

För oskiftat dödsbo, däri allenast eu myndig delägare finnes,
utövas rösträtten av denne. Äro i boet flera myndiga delägare, må
de utse ett ombud att vid allmän rådstuga för boet talan fora.

För näring eller---må ej röstas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917;

c) Lag om ändrad lydelse av §§ 7 och 8 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862.

Nr 82. 8

Lördagen den 3 juni, f. in.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Härigenom förordnas, att §§ 7 och 8 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 7.

Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte----oguldna

stadsutskylder, är, med den i § 8 mom. 1 stadgade inskränkning, berättigad
att i val av stadsfullmäktige deltaga.

Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig
delägare finnes.

§ 8.

Mom. 1. För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare
finnes, utövas rösträtten av denne. Äro i boet flera myndiga delägare,
må de utse ett ombud att vid valet för boet rösträtt utöva.

För näring eller---må ej röstas.

Mom. 2. Röstägande är berättigad---vittnens under skrift

bestyrkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917.

Reservation hade vid punkterna 1)—4) av utskottets hemställan
anförts av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, von
Mentzer, Meurling, Räf, Hildebrand, Karlsson i Mo och Gustafsson
i Brånsta, vilka på anförda skäl inom utskottet yrkat avslag i dessa
punkter av utskottets hemställan.

Herr Clason: Det föreliggande betänkandet behandlar, som
kammaren behagade finna, dels frågor om den kommunala rösträtten
i vanlig bemärkelse, dels frågor rörande landsting. De förra beröras
av klämmarna l:o), 3:o)—4:o) samt 7:o) i betänkandet; frågorna rörande
landsting beröras av de övriga klämmarna. Inom utskottet
ha särskilt de förra frågorna behandlats under ett och jag skall be
att få göra detta även nu.

Det gemensamma för alla de framlagda förslagen är ju, att de
avse förändringar i den nu bestående anordningen av den kommunala
rösträtten. Yi reservanter ha motsatt oss dessa ändringar, och
våra skäl kunna sammanfattas i två huvudgrupper.

Den första gruppen av skäl betingas av hänsyn till kommunernas
egen förvaltning. Vi anse det icke tillrådligt att i den nuvarande
anordningen vidtaga de här föreslagna ändringarna, därför att vi
mena, att rättigheter och skyldigheter inom kommunerna böra stå i
ett sådant förhållande till varandra, att icke den alldeles övervägande
delen av rättigheter faller på ett håll, men skyldigheterna på ett
annat. Den stora reformen av 1907—1909 har i det hänseendet från
tidigare lagstiftning behållit den grundsatsen, att den skattskyldige
har rätt att deltaga i kommunala avgöranden på de håll, där han är
skattskyldig. Yi vilja icke vara med om någon ändring därutinnan

Lördagen den o juni, tf. m.

9 Sr 82.

och kunna därför icke tillstyrka, vare sig att juridiska personer icke Om upphäva»-skulle ha rösträtt eller att den enskildes rösträtt skulle inskränkas
till den kommun, där han är mantalsskriven, även om han är skatt- för bolag och
skyldig i flera kommuner, eller att den, som är sjuk eller på annat omyndiga.
sätt förhindrad att närvara vid kommunala avgöranden, icke skall få (Fort».}
avgiva sin röst genom fullmakt. Yi ha således på denna grund avstyrkt
såväl det liberala som det socialdemokratiska författningsförslaget,
vilka förslag beröras i punkt l:o) och delvis i punkt 7:o) av
utskottets betänkande.

Till samma grupp hör även punkt 2:o), som vill begränsa rösträtten
vid landstingsmannaval till den kommun, där vederbörande är
mantalsskiven. Även det strider mot principen om rätt för den skattskyldige
att i kommunala frågor rösta, där han är skattskyldig; ty
vi räkna härvid landstinget såsom en kommunal representation.

Vi anse vidare, att samma reform av 1907—1909 har gått tillräckligt
långt i tillmötesgående mot de lägst beskattade. Ser man
på de statistiska uppgifter, som äro tillgängliga och av vilka vi fogat
några exempel vid vår reservation, skall man finna, att överallt de
lägst beskattade redan nu ha ett ganska stort inflytande i sina kommuner.
De siffror, vi ha bifogat, visa också vad det skulle betyda
att acceptera det liberala kravet om lika rösträtt. Det skulle betyda,
att inom de undersökta kommunerna de, som betala från 4 till 18
procent av skatterna skulle kunna överrösta alla de andra, dem som
betala mellan 81 och 96 procent av skatterna. Detta finna vi icke
rimligt. Och när vi ansett en ändring derutinnan icke tillrådlig, se
vi därvid icke på den ena eller den andra gruppens av kommuninvånare
intressen utan vi se på kommunen i dess helhet. Ty vi äro
övertygade, att det för kommunernas sunda ekonomi är av vikt, att
man icke vidtager sådana förändringar. Vi äro övertygade, att sådana
förändringar i längden skulle komma att lända kommunerna i
deras helhet till skada, så pass obegränsad som i vårt land, i motsats
till åtskilliga andra länder, den kommunala beskattningsrätten är.

Det kan ju även erinras därom, a.tt förslagsställarna icke alls påvisat,
att de nuvarande rösträttsförhållandena skulle ha länt kommunerna
till någon skada. Jag tror tvärtom, att man måste erkänna,
att det försiggått eu ganska rik utveckling på det kommunala området
i olika avseenden, även och kanske icke minst på senare tider.

Vi ha således på dessa grunder icke kunnat tillstyrka skrivelseförslaget
i punkt 4:o) om den graderade skalans avskaffande. Jag
vill dessutom i förbigående erinra om en otydlighet i detta skrivelseförslags
avfattning. Om herrarna behaga se på förslaget å sid. 32,
finna herrarna, att det — sedan där talats om den graderade skalan
— slutar med att man skall skriva och begära en utredning och
förslag till »de ändringar i övrigt i nämnda författningar, som i anslutning
till vad i motionerna anförts, anses böra i sammanhang
härmed komma till stånd». O år man .sedan till motionerna, upptagas
i dessa åtskilliga önskemål, som icke röra den graderade skalan;
men sist sluta motionerna på detta sätt (det står på sid. 19): »T vad
man sistberörda tvenne frågor stå i så nära sammanhang med den

Nr 82. 10

Lördagen den o juni. f- in.

Om upphävan- egentliga kommunala rösträttsfrågan, att de ovillkorligen hera lör
de av kom- jj“n,jas mecL denna, skola vi för närvarande lämna Öppet». Det vill
munal rösträtt att man j motionerna lämnar Öppet, vad som skall tagas med i

f0romy!id?ga°C utredningen. Nu äro ju svävande skrivelser icke sa alldeles ovanliga
X,f) men så svävande, som denna skulle bliva tror jag ända knappast
någonsin lia blivit godkända, i varje fall icke i denna kammare och

allra minst i en så vidktig fråga.

Vårt andra huvudskäl hänför sig till den kommunala rosträtten»
egenskap att vara grundläggande för första kammarens bildande.
Om man läser igenom den liberala motionen och utskottsmajontetens
motivering, skall man finna, att man där så gott som totalt iörbigatt
detta problem. Man låtsar knappast ens om att det existerar. Annorledes
resonerade man emellertid på sin tid vid vår nuvarande riksdagsordnings
tillkomst. Det påpekades i motiven för densamma såsom
en av grunderna för karaktänaskillnaden mellan bada kamrarna,
att »vid val av landsting rösterna beräknas efter skatt». Det uppräknades
också åtskilliga andra moment som bidragande till denna
karaktärsskillnad: arvodeslöshel, valbarhetscensus o. s v. Åtskilliga
av dessa ha nu bortfallit. Så mycket viktigare ar det enligt var
uppfattning att icke borttaga de kvarstående. Vid uppgörelsen lJOl
_1909 bibehölls också, låt vara modifierad, som bekant en viss rosträttens
gradering efter skattskyldigheten. Skulle den borttagas,
skulle det, icke annat än jag kan se, faktiskt betyda införandet av ett
slags enkammarsystem. Vi ha ingen lust för detta, och vi veta att
när vi hålla på denna kammares karaktärsskillnad gent emot medkammaren,
vi även på denna punkt hävda intressen i samhället, som det
är till hela samhällets, till landets gagn att hävda. Jag misstänker,
att även våra motståndare måste erkänna, att det icke så sällan händer
både här i huset och ute i landet, att när medkammaren fattat ett
beslut, man säger, stundom Öppet, stundom i tysthet: »Det är dock
väl, att detta beslut icke är bestämmande för hela riksdagens hall -

Ullig./.'' . ,

" Jag skulle kunna stanna här, ty med vad jag har sagt har jag i
korthet angivet de viktigaste skälen för reservanternas ståndpunkt.
Det kanske dock bör tilläggas ett par ord om punkt 3:o). Där föreslår
utskottet en skrivelse om inskränkning i den tid. under vilken
obetalda utskylder skola medföra förlust av kommunal rösträtt. För
min del har jag icke kunnat vara med om den saken av huvudsakligen
två skäl

Det ena är det nyss anförda allmänna skälet, att man icke bör
vidtaga någon ändring i uppgörelsen av 1907—1909 och de då fastställda
grunderna för den kommunala rösträtten. Men jag har också
ett annat, skäl. Det synes mig principiellt oriktigt, att så länge den
allmänna preskriptionstiden i vårt land är tio ar, staten skall ålägga
kommunerna att ifråga om vissa ''av sina fordringar tillämpa en kortare
preskriptionstid. Vilja kommunerna göra det på egen hand. är
det det deras sak, men staten skall icke tvinga dem därtill. Den
skall icke bidraga till att i de landsändar, där det råder den gamla
goda sedan, att man alltid skall betala sina utskylder. denna skall

Lördagen den 3 juni, f. in.

11 Sr 82.

efterträdas av en annan uppfattning, att det icke är så noga, om man Om upphävanicke
betalar dem jämt och ständigt. Då kanske någon invänder: J''a, * to”.''

men det är icke meningen; enligt det skrivelseförslag, som bär före-”f^boUg''och
ligger, vill man låta kommunerna ha kvar sina fordringar, men utan omyndiga.
att fordringsanspråket skall medföra förlust av den kommunala rösträt- (Forts.)
ten. Det skulle då betyda, att staten i alla fäll så att säga tvinga kommunerna
att ha två grupper kommunalt röstberättigade, dels sådana
som i enlighet med den gamla göda seden betala alla sina utskylder,
dels en annan grupp, som betalar dem endast under en kortare tid.

Men detta är enligt min mening ett upphävande av den princip, som
jag hyllar om ordentlig skattebetalning såsom villkor för rösträtten.

För övrigt vill jag i förbigående påpeka den olikhet, som i denna
punkt råder mellan liberalernas förslag och socialdemokraternas. Det
liberala skrivelseförslaget stannar vid tre års betalning av utskylderna,
det socialdemokratiska lagförslaget stannar vid bara ett år,
och i sin motivering meddela de socialdemokratiska medlemmarna, att
deras principiella ståndpunkt är, att det icke skall finnas något skattestreck
alls. Ser man nu på den snabbhet, som liberalerna sedan
1914 ha ådagalagt för att ifråga om den lika rösträtten hinna fatt
socialdemokraterna — ännu 1914 opponerade de sig som bekant mot
den tanken — kan man måhända räkna ut, hur länge den nya gränsen
skulle bli bestående, som det liberala partiet nu vill uppställa.

Jag har härmed i korthet angivet reservanternas ståndpunkt till
de flesta punkterna i förslaget, d. v. s. punkterna l:o)—4:o) och i
följd därav naturligtvis också punkt 7:o). Den utmynnar i fråga om
punkterna l:o)—4:o) i ett avslagsyrkande.

Vad punkt 5:o) beträffar, som rör valbarhet för kvinna till
landsting, så har lotten där fallit på annat sätt i utskottet än i fråga
om de första punkterna. Den synes mig i stort sett vara en konsekvensbestämmelse
. i anslutning till de föregående. Har man den
ståndpunkt, som vi ha. att vi yrkat avslag på de föregående punkterna,
blir naturligtvis följden, att vi yrka bifall till punkt 5:o), där
utskottet, biträtt vart yrsande om avslag på det framställda ändringsförslaget.

Herr Hellberg: Herr talman! Det är ju givet, att i
det betänkande, som här föreligger, uppmärksamheten inte i synnerligen
hög grad kan dröja vid de mindre detaljyrkanden, som
där äro framförda, utan strax och övervägande vänder sig till
den stora frågan om en utjämning av den kommunala röstskalan.
Jag skall därför inte heller upptaga till något bemötande de
anmärkningar i småfrågorna, om jag så må uttrycka mig, som
den förre talaren gjorde. Det kan ju rent i förbigående sägas,
att det dock förefaller litet egendomligt, att resterande kommunala
utskylder skola diskvalificera mycket längre, när det
gäller kommunala val, än när det gäller politiska val, där som
bekant en annan preskriptionstid är satt. Och vad kvinnans valbarhet
till landsting beträffar, så har förut framhållits, och

Jir 82. 12

Lördagen den 3 juni, f. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

det är någonting mycket påfallande, att i de stora städer, som
intaga landstings ställning alltigenom, särskilt i fråga^ om val
till första kammaren, kvinnorna äro valberättigade; då är det
ju ganska egendomligt, att de inte skola kunna vara det också
till landstingen, som alldeles inte har mer maktpåliggande frågor
att behandla, än vad de stora städernas stadsfullmäktige
ha. Jag skall emellertid som sagt icke uppehålla mig vid dessa
mer detaljerade frågor utan vända mig till den stora huvudfråga,
som här föreligger: frågan om den lika kommunala rösträtten.

INI är nu, som den fortgående talaren har framhållit, det enligt
hans uppfattning bör vara så, att de ekonomiskt starkare höra
ha ett större inflytande inom det kommunala livet, måste jag
ju erkänna, att han kan finna resonans härför i ett rätt allmänt
populärt uppfattningssätt, som kunde uttryckas så, att
»den som betalar mer, väl bör ha mer att säga till». Jag skulle
vilja säga, att detta utgör ett exempel på penningens makt över
tanken. Det är ju så överallt i det privata livet, att den som
har pengar, han kan skaffa sig alla möjliga förmåner. Han får
ett, som de flesta tycka, alldeles naturligt försteg framför andra
människor. Så har det varit sedan urminnes tider också i kommunerna.
Det finns en gammal tradition även där, att den som
är förmögnare, han skall också där ha en företrädesställning framför
andra.

Vi minnas, hur det var i »den gamla goda tiden», när —
jag tror, att det var i ett femtiotal kommuner — en enda person
kunde uppväga alla de övriga röstägande på grund av sin
ekonomiska ställning. Den tidens höger tyckte, att detta var
alldeles i sin ordning; åtminstone stod den under åratal emot
de många försök som gjordes att få en förändring i detta avseende.
Det var den tidens uppfattning, av att den som betalar
mer, bör ha mer att säga till. Varför gav man efter på den’
punkten? Om denna uppfattning är riktig, varför vek man då
undan? Varför införde man någonting i själva verket så godtyckligt
som den 40-gradiga skalan? Den ger ju olika rösträtt
endast upp till en inkomst av på landsbygden 15,500 kronor och i
stad 11,500 kronor. All inkomst, som går däröver, likställes fullkomligt.
Det ,är således en mycket stor skillnad mellan de små inkomsternas
röster, men ingen egentlig skillnad mellan de högres.
Detta är uppenbart en godtycklighet. Det är ingen fast och klar
princip på något sätt. jMen man kände naturligtvis, att det ändå var
något galet .med den där uppfattningen, att det kommunala inflytandet
skall gå efter taxering. Man kände, att kommunerna dock
icke äro alldeles detsamma som ett aktiebolag, och därför vidtog
man då denna jämförelsevis tillfälliga och principlösa begränsning.

Men bolagstanken, som jag vill kalla den, upprätthölls i
alla fall. Det ansågs angeläget, att de förmögnare, eller om man
nu håller sig till partidelningens område, högern, borde ha så

Lördagen den 3 juni, f. m.

13 Nr 82.

att säga aktiemajoriteten i komunnerna. Och det är sörjt därför
genom den ordning, som för närvarande består.

Hur ställer sig nu detta i praktiken ? Låt oss tänka oss
ett konkret fall. Låt oss tänka oss en stad, där, såsom regeln
är, de förmögnare bo i de centrala, väl tillgodosedda
stadsdelarna, de mindre förmögna, de fattigare i utkanterna.
Nu säga de, som bo i utkanterna till dem, som bo i de
centrala stadsdelarna: »V arför skola våra gator vara så dåliga,
så dammiga och så smutsiga? Varför skola inte vi kunna få
belysning, likaväl som i de inre stadsdelarna? Varför skola
inte vi kunna ha vattenledning utdragen hitut, så att våra kvinnor
slippa gå långa vägar i höstsmutsen för att skaffa vatten
till hemmet?» — Ja, då svara de, som bo i de centrala
delarna, att det blir för dyrt: »vi ha inte råd !med det, och vi
betala största delen av skatterna, därför höra vi kunna bestämma
om den saken». — Vad skola nu de, som bo i utkanterna tänka
om ett sadant svar ? De måste väl fråga sig: »Är detta verkligen
rätt ? Det är visserligen sant, att de där inne betala större skatter,
men de ha också så mycket större inkomster, att skattebetalningen
för dem i själva verket är mycket lättare. Det gör dem
i själva verket ingenting. De ha det bättre ställt på alla sätt
och vis, de ha alla möjliga förmåner, som vi sakna, och ävein
den förmånen, att skatten trycker dem mycket mindre. Men är
det då rätt, att de, därför att de ha det så mycket bättre än
vi andra, också därjämte skola de ha den förmånen, att de kunna
bestämma allting i kommunen, bestämma också över våra förhållanden
? Är det rätt, att vi skola stå faktiskt maktlösa gent
emot deras övervälde ?»

Naturligtvis är det icke alltid så, att framställningar från
dessa mindre gynnade avvisas på det sätt, som jag nu har tänkt
mig. Men det förekommer faktiskt inte så sällan även i verkligheten,
och detta visar, synes det mig, att man här laborerar
med ett radikalt fel i själva grunden för rättsfördelningen.
Jag upprepar ännu en gång: kommunen är inte något bolag,
kommunen är ett mänskligt samhälle, och ett sådant kan inte
vid en viss kulturnivå tillfredsställande ordnas annat än på
likställighetens gnund. Medborgarnas gradering efter taxeringslängderna
blir på längden odräglig.

Nu är naturligtvis det jag här säger för konservatismens
judar eu förargelse^ och för dess greker en galenskap. De anse,
att, som den föregående talaren har framhållit, det skulle vara
förenat med verkliga vådor för den kommunala förvaltningen,
om maktförhållandena inom kommunerna omflyttades. Ja, detta
är naturligtvis mycket lätt att säga, och det verkar ju alltid
i viss mån avskräckande. Men låt oss även här se litet på verkligheten.
Vi ha ju dock^ för närvarande åtskilliga kommuner i
vårt land, i varje fall några, där de fruktansvärda socialisterna
äro i majoritet. Ha herrarna hört, att det kommit något nödrop
från dessa kommuner, för att det där är så illa ställt?

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndig o.
(Forts.)

Xr 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forte.)

14 Lördagen den 3 juni, f. in.

Det skulle ju naturligtvis inte vara så överraskande, om i
första början, när makten gått över från en sida till en annan,
några ojämnheter förekomme. Sådant är helt naturligt och det
jämnar ut sig med tiden. Men i alla fall tror jag inte man kan
saga, att det verkligen kan påvisas några sådana missförhållanden
i dessa kommuner. Och det är också mycket naturligt,
om man tänker närmare på saken. Ty samma intresse, att kommunerna
skötas väl, finnes i själva verket för alla kommunens
medlemmar. Det är inte något de förmögnares särintresse, utan
det är allas intresse. Därest den kommunala hushållningen vanvårdas,
träffa därmed följande högre skatter de mindre skattdragarna
inte bara lika tungt utan åtskilligt tyngre än de lörmögnare.
För dem som sta vid existensgränsen, kan fem kro
nor’ vara mycket svårare att betala i skatt än 100 kronor lör
den som befinner sig uppe i välståndets regioner.

I parentes anmärkt anser jag förresten visst inte, att mycket
låo-a skatter alltid äro bevis på ett mycket sunt och gott kommunalt
liv. Jag har erfarenhet av detta ur verkligheten. Jag
känner ett stadssamhälle, där under den gamla regimen skatterna
höllos mycket låga, men detta kunde ske, därför att utkanterna
försummades totalt och man endast tänkte pa de inre stadsdelarna.
Sedan kom en ny ordning, och då måste man taga itu
med de länge försumpade problem, som uppstått i de yttre stadsdelarna.
Detta medförde en höjning av omkring 50 procent i
kommunalutskylderna. Men enligt min mening är det kommunala
livet mycket sundare där nu under den högre kommunal beskattningen,
än det val förut under den lägre.

På tal om denna farhåga för att det skulle kunna, uppstå
vådliga konsekvenser av en utjämning av röstskalan, kan det ju
också vara skäl att hänvisa till de överkommunala korporationer,
om jag så må kalla landstingen, där vänsterpartierna ha övervikten.
Det finns ju några sådana landsting. Kan° man påvisa,
att där vidtagits några åtgärder, som i minsta mån varit vådliga,
jag skulle vilja till och med fråga mindre välbetänkta?
Jag'' tror inte, att man kan påstå det. Jag tillhör själv ett
sådant landsting, och jag har från sedan föregående tid ledande
personer inom detta landsting’ fatt det vittnesbördet,
att de inte kunna se annat än att landstingets angelägenheter
skötas precis lika bra under den nya regimen som under
den äldre, i vissa avseenden kanske till och med^ bättre.

Dessa olycksprofetior om vad som skulle inträffa, därest
även i vårt land liksom i andra länder den kommunala rösträtten
gjordes lika, tror jag med respekt tillsägandes egentligen äro
bara prat. Om reformen vore genomförd, skulle de konservativa
förvånas över hur litet deras^ profetior ha slagit in, ifall
de bara inte glömde bort att förvånas, därför att de så förvånande
lätt finna sig tillrätta i de nya anordningar, som de förut
ansett vara så samhällsvådliga.

För övrigt, skulle det nu anses, att garantier vore nödvän -

Lördagen den 3 juni, f. m.

15 Nr 82.

(liga mot eventuell uppdrivning av beskattningen — farhågor,
som jag anser vara alldeles ogrundade — så vore det ju mycket
lätt att införa några sådana bestämmelser, som exempelvis finnas
i Norge, att skattesatserna inte få höjas över en viss procent,
efter vissa bestämda normer. Det är ju förresten — det vill
jag bär i förbigående anmärka — nu inte alls fråga om att något
visst förslag skall antagas, utan bara om ett skrivelseförslag.
Meningen är, att få denna stora och viktiga fråga utredd. Det
skulle i alla fall dröja länge nog, innan den komme att bli löst.

Emellertid är det, tror jag, inte egentligen bekymret om
kommunerna, som är det stora motivet för högerns motstånd mot
den lika kommunala rösträtten. Det verkliga motivet ligger
nog i det andra moment, som den föregående talaren framhöll,
nämligen den omständigheten, att den kommunala rösträtten utgör
grundvalen för första kammarens sammansättning. Det gäller
med andra ord de förmögnare klassernas politiska prerogativ. Därför
avvisas varje förslag till en rubbning, om än så oskyldig, av
den 40-gradiga skalan, till och med en så oskyldig sak som det lokala
vetot. Och jag har ibland rent av förundrat mig över,
hur det verkligen har varit möjligt att få denna skala upphävd
vid prästval. Kanske beror det på att man ändå känt det som
nästan skamligt, att penningen skulle råda över själarna även
vid val av själasörjare. I alla händelser bildar denna lika rösträtt
vid prästval liksom en liten söndagsledighet från grottetjänsten
i vardagslag.

Nu har det visats, att även om den lika kommunala rösträtten
genomfördes den icke skulle vålla någon så synnerligen stor
omstörtning. De siffror, som den förste talaren hänvisade till
äro framlagda på sådant sätt, att de skola suggerera den föreställningen,
att det kommer att bli ett fåtal av de lägsta röstgrupperna,
som skulle avgöra alltsammans. I det praktiska livet vet man
att saken ställer sig på helt annat sätt. Där går partidelningen
fram över alla dessa raka ekonomiska linjer, och man ser
exempelvis, att på landsbygden skillnaden i medelröstetalet mellan
högern och socialdemokraterna inte är större än ungefär mellan
7,5. och 6 röster. Även under den lika rösträtten skulle högern
säkerligen bli det starkaste partiet. Men den skulle förlora
sin absoluta majoritet, som garanterar den nuvarande första
kammarens sammansättning, och det är naturligtvis det, som det
kommer an pa. Och jag vet, att herrarne av majoriteten äro beslutna
att till det yttersta försvara detta penningens primat i vårt
offentliga liv. Det har eljest här i kammaren ibland fällts
stolta ord från högerns ledare, att hans parti icke skall frukta
att taga upp kampen med de andra partierna, utan ge sig ut i
ärlig tävlan och kämpa sig till seger. Men denna modighet har
alltid det förbehållet, när det kommer till kritan, att de andra
partierna, när det gäller första kammaren, skola vara handika
pade. Utgångspunkten får inte vara lika.

\’u har jag, det får jag uppriktigt bekänna, icke gjort, mig

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forte.)

Sr 82. 16

Lördagen flen 3 juni, f. m.

(Forts.)

Om uppkävan- störa förhoppningar om, att vad jag tala! har skall
de av kom- tyo-a herrarne, att det finnes någon anledning att upp c den
munal rösträtt £ts ståndpunkten, utan jag vet, att herrarne aro beslutna att
för bolag och § yttersta försvara sin position. Jag skall darfor endast
0m’jni,9n'' be åt* fa göra herrarne av majoriteten eu fråga: tro herrarne
egentligen, att denna position ar mycket stark. Jag medg ,
att den är stark för ögonblicket, men ar den stark i längden .
Det finnes ett gammalt franskt ordspråk, som sagor: La raison
du plus fort est toujours la meilleure — den starkastes skal åt
alltid det bästa, och det gäller för ögonblicket. Alen jag undrar,
om man ej. när det gäller på längden, skulle kunna vånda om uttrycket
och säga: De bästa ''skälen äro alltid de starkaste. Vi
ha eu viss erfarenhet att åberopa. Om vi bara tänka oss en 2,>
år tillbaka i tiden, när rösträttsrörelsen var i sin början, öa
stod mot denna rörelse en så kompakt första kammare, a.tt den
kunde hånleende och skrattande avvisa varje förslag om amdrino-ar
i rösträttsbestämmelserna, klen det dröjde inte sa lång
tid förrän denna imposanta, enhälliga kammare maste uppgiva
sin position. Varför ? Helt enkelt därför, att vara skal voro de

bästa, och de segrade på längden.

Ku vill jag fråga: anse herrarne verkligen, att skalen tor
penningens övervälde i det kommunala och politiska livet aro
mycket starka skäl? Jag antar, att herrarne allmänt anse det
och med en mun bekänna, att det äro in övertygade om. Det
ha majoritetens män all anledning att söka inbilla sig sjalva
och även andra, om de kunna. Jag undrar emellertid, om det
är så säkert, Om vi gå ytterligare tillbaka i .tiden, ke2:>
utan SO år. så inträffade då, just vid denna Hd pa aret det enastående
skådespelet, att bördsprincipen av trädde från det politiska
livet i Sveriges historia. Denna bordsprincip hade da
mera. än 400 års traditioner bakom sig, och anda växt den vagd
och befunnen för lätt. Jag är visserligen icke någon beundrare
av bördsprincipen. Jag tror, att den ar falsk i giunden. De
rarne erinra sig kanske det svar, som en av Kapoleons marskalker
gav en markis av den gamla regimen: »skillnaden mellan mig och
eder, herr markis, ä,r den, att ni är endast en ättling, jag a
emot en stamfader». Stamfäderna äro i regeln mera va™a an
ättlingen, och stamfäderna äro som bekant ofrälse. Det porso
liga är och förblir dock trots allt det högsta i historien. Men
jag medger, att vissa traditioner kunna vara vardefunä. JNar
de finnas inom en familj, kunna de utgöra ett värdefullt stod för
individen i hans livskall. Jag tror, att det fanns mångenstädes sadana
förpliktande traditioner bland de gamla adelsfamiljerna
gent emot samhället och staten. Dessa traditioner ha bl. a. tagit
sig form i det bekanta uttrycket Noblesse obhge, I det fallet
tror fag, att den gamla bördsprincipen hade företräde framför
penningprincipen. Alan hör icke mycket talas om. att »nchesse

oblige», eliuru den borde göra det.

Om nu den företrädesställning, som denna kammares majo -

. Lördagen den 3 juni, f. m. - 17

ritet hävdar för rikedomen inom samhällslivet, skulle vara berättigad,
då borde naturligtvis de förmögnare kunna sägas vara
mer än andra — ty med mindre räcker det icke — mer än andra
genomträngda av levande samhällsanda och av ansvarskänsla
inför stat och samhälle. Jag undrar, om det kan påstås, att
så verkligen är förhållandet. Majoritetens ledare i denna kammare
har för en tid sedan formulerat motiven för de förmögna,
klassernas privilegieställning så, att han ansåg förmågan att förvärva
och bevara utgöra en hållbar rättsgrund för denna särställning.
Denna förmåga, som väl ändå i alla fall måste erkännas
vara rätt primitiv, är, det vill jag visst icke förneka,
värdefull, ehuru jag därmed alls icke är beredd att erkänna,
att den är så värdefull, att den bör berättiga till särskilda särrättigheter
inom samhället. Men jag skulle också vilja säga,
att jag tror icke, att det existerar ett så intimt samband mellan
denna förmåga och de stora inkomsterna. Det råder, vill jag
påstå, icke något verkligt proportionellt förhållande dem emellan.
Jag vågar påstå, att där denna, förmåga framträder mest
äkta och mest aktningsvärd, där ger den ofta nog inga stora inkomster.
Låt oss ta ett fall, som har sina motsvarigheter i livet.
Vi tänka oss t. ex. att det är två lantmän, som äga ungefär
lika stora egendomar. Den ene av dem är en av dessa små flitiga,
sparsamma och omtänksamma lantbrukare, som vi ännu lyckligtvis
ha så gott om i vårt land. Den andre är en mer »spekulativ»
natur. Han finner, att det icke ger så mycket att gå
på åkern och knoga och sträva från solens uppgång till dess nedgång
; han har utfunnit, att man kan förtjäna pengar på annat
sätt och mera pengar än på det gamla sättet, och han slår sig
på t. ex. skogsaffärer eller egendomsjobberi. Han går omkring
i trakten och försöker övertala den ena efter den andra — det
finnes motsvarighet i verkligheten — att sälja sina egendomar
till honom för så billigt pris som möjligt, och så säljer han själv
till andra för så högt pris som möjligt. På det sättet uppnår
han själv snart en bättre ekonomisk ställning. Av dessa
båda, kommer sålunda, den ene efter något år att fortfarande endast
ha tre å fyra röster i kommunen, den andre åter är uppe
i trettio eller fyrtio röster. D;å må jag fråga: vilken av dessa
är, i samhälligt avseende den värdefullaste? Jag tror icke,
att herrarna äro i tvivelsmål om den saken.

Här är frågans egentliga kärnpunkt. Utvecklar penningförvärvet
i större stil en starkare samhällsanda, en mera levande
ansvarskänsla mot samhället, en villigare pliktuppfyllelse gent
emot det allmänna? Men det är icke blott detta, utan utvecklar
det dem i en så alldeles särskilt hög grad, att det berättigar
till en särställning i samhället. Jag vågar svara nej. Jag vågar
tvärtom säga, att rikedomen är snarare en lockelse bort från
solidariteten med det allmänna. Den som vant sig ''vid att tumla
med affärer, tas mer och mer av dem, så att de för honom bli
mer och mer bestämmande, affärs- och kapitalistintressena bli

Första kammarens protokoll 1910. Nr ti 2. 2

Nr 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr 82.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

18 * Lördagen den 3 juni, f. m.

för honom det högsta. Man ser också, hur stora penningföretag
ofta bli såsom ett slags stat i staten och att de just icke vårda
sig så synnerligen mycket om vad samhällskravet fordrar, utan
i främsta rummet hävda sina egna intressen, över huvud taget
— jag vågar falla det i denna församling hädiska yttrandet
— är kapitalet till sin tendens icke patriotiskt utan kosmopolitiskt.
Det höres också icke så sällan — även från medlemmar
i denna, kammare — närhelst det är fråga om något, som kan
träffa kapitalet: pressa icke kapitalet för hårt, ty då kommer
det kanske att utvandra — d. v. s. det kommer att göra en konst
i fosterlandet och går dit, där de största förtjänsterna vinka.
Jag har i allmänhet fått det intrycket, att rikedomen isolerar
människorna, löser dem från samhörighetskänslan med mindre
lyckligt lottade medmänniskor. Det vänjer dem att mer eller
mindre betrakta de andra bara som tjänare och som verktyg och
redskap. Om man t. ex. någon gång haft tillfälle att vistas i
ett lyxhotell i en stor stad, så må jag säga, att ingenstädes kan
man starkare känna rikedomens omänsklighet — det är väl
en förfärlig oartighet jag gör mig saker till, men jag måste bekänna,
att ibland har jag något av den känslan även i denna kammare
— ja, det är sant.

Nej, mina herrar, jag tror icke, att rikedomen är någon hållbar
grund för en politisk företrädesställning. Tvärtom tror jag,
att det är en mycket angriplig grund och att den grunden kommer
att angripas mer och mer. Dör några år sedan utkastade
en oförvägen talare i andra kammaren den lösen att det gällde
att sätta kniven på första kammarens strupe. Förlåt, herr talman,
jag bara citerar ett uttryck som icke kan sägas vara strängt
parlamentariskt! Jag tror nog för min del, att utvecklingen
kommer att följa en liknande taktik gentemot första kammaren.
Det går till en tid att stå emot, men det går icke i längden. Det
går icke att upprätthålla andra principer än personlighetsprincipen
såsom värdemätare. En framstående forskare, som föddes
för hundra år sedan, har en gång uttalat de orden: »mot demokratien
går världens gång; det är summan av Europas historia.» —
Det var Erik Vilhelm Svedelius, som sade detta. Och demokrat
tien kräver den personliga likställigheten som grundval för samhället.
Demokratiens seger kommer förr eller senare, det är min
livliga övertygelse. Den har varit stadd i stark frammarsch
hela tiden och kommer säkerligen icke att låta hejda sig, icke
ens av en sådan reaktionär stormakt som världskriget.

Men jag förstår mycket väl, att allt vad jag sagt under den
alltför långa tid jag uppehållit kammaren, har för dess majoritet
blott varit tal i det blå. Jag känner nog, att här är icke
fråga om att resonera utan bara att votera, och herrarna av
majoriteten känna sig glada och lugna i medvetandet om den röstmakt
med vilken de komma att nedslå det förslag, som bär föreligger.
Den glädjen missunnar jag icke herrarna. Men jag vill
å min sida säga, att vi äro icke heller ledsna, fastän vi nu bli

Lördagen den 3 juni, f. m.

19 Jir 82.

slagna, ty vi veta att »en gång kommer den dag, då det heliga Om upphävanIlion
faller». lle a” *®m''

Av parlamentariska etikettsskäl, herr talman, anhåller j”/sjölag och
att få yrka bifall till utskottets hemställan. omyndiga.

(Forts.)

Herr Thyrén: Herr greve och talman, mina herrar! Då jag
anhåller att få ta kammarens uppmärksamhet en kort stund i anspråk,
skall jag först göra samma föranmärkning som jag gjorde här
om dagen uti ett annat, i någon man likartat ärende fastän det icke
rörde den inrikes utan den utrikes politiken. Det finnes i dessa vänstermotioner
åtskilliga punkter, som jag för min del vill erkänna att
jag icke kan ställa mig utan vidare negativ till. Emellertid torde
det nu ej finnas anledning att närmare utveckla detta. Yad som bestämt
mig att nu begära ordet är fastmera ett par argumenter, där
jag måste anse, att motionärerna stå synnerligen svagt.

Den ena punkten finner man på sid. 16 i utskottets utlåtande,
där det heter: »I de flesta främmande länder har man redan kommit
till denna slutsats och infört lika kommunal rösträtt» o. s. v. Yi
torde ha litet var i detta ärende likaväl som i många andra hört detta
sätt att argumentera, att då ståndpunken i de flesta eller många
andra länder är så och så, då höra vi ej komma i sista hand. Träffar
nu detta verkligen in här? Kan man hos oss kräva införande
utan vidare av lika kommunal rösträtt med den argumenteringen,
att de flesta länder stå på den ståndpunkten, som vi då skulle komma
till? Hej mina herrar, jag måste säga, att det är, om jag får begagna
ett fult ord, en fullkomlig förfalskning av sakförhållandena, ehuru
naturligtvis icke en medveten sådan. Om man ser på dessa olika
länder, så står det så till, att i Norge och Danmark finnes det 25-årsgräns;
medelbarhetsprincipen alldeles genomförd, i Norge till och
med i viss mån dubbelt — först väljes där »representantskabet» och
sedan av detta »formandskabet» —; en effektiv beskattningsgräns;
en ganska ingripande kontroll, som exempelvis i Norge går så långt,
att det fordras 2/3 majoritet, innan ett kommunens beslut såsom sådant
kan bliva definitivt. I England är det grevskapsrådet,, som har
de stora frågorna om fattigvård, hälsovård, polisväsende och mycket
annat om hand, under det att själva den primära kommunen har ganska
litet att säga. Det är, överfört på våra förhållanden, ungefär
som om vi skulle låta landstingen och socknarna byta plats och låta
landstingen få den huvudsakliga makten; vartill kommer, att de
kommunala besluten i allmänhet i England ligga under domstolarnas
prövning och dessutom i mycket stor utsträckning under regeringens
bedömande uti Local Government Board m. fl. departementer. Gå
vi till Frankrike, kan man där och i andra romanska länder knappast
tala om någon kommunal självstyrelse i vår mening, ty det viktigaste
är där alldeles uteslutet från kommunernas avgöranderätt. Det
hör i stället under administrationen, och i det övriga har mären ofantligt
mycket att säga: han tillsätter t. ex. alla kommunala tjänstemän.
Och vad som återstår för kommunen, litet nog efter våra begrepp,
ligger fortfarande under regeringens kontroll.

Nr 82. 20

Lördagen den 3 juni, f. in.

Om upphävan- Så, ser det ut i främmande länder, och jag sätter ifråga, om. det
de av kom- foli möjligt för de ärade motionärerna att kunna visa upp något

"fsr^olågoch med oss jämförligt land, som skulle något så när stå på den ståndJomyndiga,
punkt som vi skulle komma på, om detta ginge igenom.

(Forts.) tfag tror, att den föregående ärade talaren yttrade, att det skulle

vara mycket lätt att arrangera det hela genom en utredning, och att
det vore blott en skrivelse det vore fråga om, men jag ber att få
.göra herrarna i övrigt uppmärksamma på, att i ett skrivelseförslag i
en sådan sak bör man veta, vad man vill. Är det meningen, att vi
.skulle med ens rycka främst och gå före, så att vi bleve det allra
mest demokratiska av alla samhällen i kommunala frågor,. vilket
bleve följden, om detta ginge igenom? Eller vill man, att det införes
garantier? Det bleve något så ytterst olika, att jag föreställer mig,
att om en sådan skrivelse avlätes, så komme den att behandlas på
rakt motsatt sätt, allteftersom det sitter eu vänsterregering eller en
högerregering. Och då är det väl riktigt, att riksdagen intager en
bestämd ståndpunkt, så att om den vill sätta något i gång, man någorlunda
gör sig reda- för den riktning, man önskar.

Så kommer jag över till ett annat skäl som står nederst på sid.
14 i utskottets utlåtande. Där förekommer något, som rör den politiska
sidan av saken; motionärerna ha sökt övertyga oss, att vad de
föreslagit skulle i själva verket icke förvandla första kammarens. karaktär.
»Den åtskillnad», står det, »som må anses höra upprätthållas
i fråga om sammansättningen av vår folkrepresentations, båda kamrar
kan komma till uttryck utan denna graderade skala vid bildandet
av första kammarens elektorsförsamlingar». Hur skall den då komma
till uttryck? Jo, svaret följer efter. Garantierna härför bestå i
den kommunala rösträttens beroende av skattskyldighet till kommunen,
de olika valbarhetskvalifikationerna, de . medelbara valen till
första kammaren samt den längre mandattiden för första kammarens
ledamöter. Ja, utan att göra mig skyldig till någon ohövlighet
mot motionärerna, vill jag säga, att jag icke tror, att man
kan ta dessa motiv på allvar, med undantag i någon män för det
första. Jag förstår sålunda icke, vad herrarna mena med åberopandet
av den längre mandattiden. Här väljes t. ex. en vänsterman
till första kammaren för sex år och en annan för tre år till andra
kammaren. Skall det bli en skillnad härigenom på kamrarnas kvalitet?
Äro icke båda två alldeles i samma grad bundna av besvärjelsepunkterna
i programmet. Antag att, när den förre setat tre
år av de sex, han genom att politiskt uppfostras av denna kammare
kommit att ändra sin ståndpunkt. Äro herrarna av vänstern då med
om att respektera denna ändring och låta honom sitta kvar och representera
sin valkrets? Fordra herrarna icke, att han skall avgå?
Betraktas han icke såsom halvt ärelös, om så icke sker? Hava vi icke
praktiska belägg på att så är förhållandet? Vad menar man då med
att tala om den längre mandattiden?

Tro herrarna kanske mera på valbarhetskvalifikationen? Tro
herrarna eller vilja herrarna få oss andra till att tro att, om. det
t. ex. från vänstersidan väljes en miljonär och en daglönare, vilket

Lördagen den 3 juni, f. in.

21 Jir 82.

torde förekomma, dessa två äro på olika sätt bundna vid sina pro- 0m «pphävangram?
Tro icke herrarna, att miljonären sitter precis lika fast i par- mun al rösträtt
tiprogrammet som den andre? Har lian kanske mera rätt att tumma iui„g 0(.j
på programmet, därför att lian är miljonär? Och vidare, tro herrar- omyndig«.
na, att medelbar-heten vid valet har mera värde i ett fall som delta, (Forts.)
där det blott är fråga om att ingen slipper in, som ej har besvurit
programmet? Jag behöver icke fortsätta. Om de ifrågavarande personerna
äro unga eller gamla, rika eller fattiga, valda på kort tid
eller lång tid, det inverkar icke, får icke inverka på deras ståndpunkt
i de frågor, som äro partifrågor. Och därmed torde det vara klart,
att för första kammarens karaktär kunna dessa synpunkter icke betyda
något. Pudelns kärna ligger i öppen dag, och den är naturligtvis
striden om, huruvida det skall bli vänstermajoritet i första
kammaren eller icke vänstermajoritet. Det kan ingen bestrida, att
det är den realpolitik, som ligger bakom. Nåja, i denna punkt skulle
man lätt kunna lockas in på sådana vidlyftiga resonemang, som den
föregående talarens om rikedom och fattigdom etc. Sådana synas mig
emellertid ganska meningslösa och jag vill blott konstatera, att de
skäl, som utskottet anfört på sid. 14, äro svepskäl och ingenting annat
än svepskäl. Därtill vill jag lägga, att eu vänstermajoritet i första
kammaren måste ovillkorligen konsekvent leda till ett enkammarsystem,
ty vad skall man med en första kammare, som ånyo representerar
vad som redan finnes representerat i andra kammaren. Man
förstår ju, att partiställningen måste bli densamma i första kammaren
och andra kammaren. Vad är det då för ovärdig komedi i att repetera
frågans behandling, och vem skall vinna något på det? Vi hava alldeles
tillräcklig erfarenhet av vänsterpolitik, för att veta, att i sällskap
med enkammarkravet kommer det vidare krav, att regeringen,
om den skall åtnjuta vederbörandes »förtroende», utgöres av majoritetens
ledare; och det blir då ett fullt vänsteren välde, som omedelbart
ligger bakom det hela. Herrarna ha i allt fall icke framfört
något, »om kan. få oss att förstå, att här avses något annat än ett
vänsterenvälde i landet.

Det är med flit jag icke närmare inlåter mig på detta. Jag anser
mig icke behöva .bekänna kort, i vad mån sådant må vara önskvärt
eller icke, men jag anser, att det bör vara rent spel. Man måste
själv se och låta andra se, vad det gäller, och avföra alla svepskälen
från dagordningen.

•lag har med allt detta icke velat förneka, att det finnes mycket
i motionerna, som tål att tänka på. För min del är jag icke en absolut
anhängare av de bestående förhållandena i alla punkter av den
kommunala rösträtten, men jag tror icke, att det är någon mening i
att ta saken såsom motionärerna göra, ty det kommer för oss adla
att te sig så, att här gäller det, huruvida det skall bli en envåldsmakt
i landet för det ena av de två olika partierna.

Under sådana förhållanden anser jag mig, herr greve och talman,
böra instämma i herr Clasons yrkande.

Herr Petersson, Alfred: Herr talman, mina herrar!

Nr 82. 22

Lördagen den 3 juni, f. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Jag skall be att först få säga några ord med anledning av den siste
talarens argumentering mot dessa motioner och mot utskottets hemställan
över huvud taget om avskaffande av den 40-gradiga skalan.

Talaren ifråga sade först, att det var en oriktig argumentering,
man använt, när man åberopat främmande länder som exempel och
sagt, att där har man infört den lika kommunala rösträtten. Han
sade vidare, att det vore oriktigt av oss att uppställa sådana exempel
och göra efter. Nu vill jag säga herr Thyrén med anledning av detta
för det första det, att motionärerna och utskottet ha aldrig åberopat
främmande länders exempel som ett huvudargument för sitt yrkande
på avskaffande av den 40-gradiga skalan och införande av lika
kommunal rösträtt. Jag ber herr Thyrén vara så god och bemärka
denna skillnad. De hava sagt: den lika kommunala rösträtten finnes
införd där och där i våra grannländer, och även ute i de
europeiska länderna, men deras huvudmotiv är dock något helt
annat. Nu sade han, att i dessa länder, ^som^ man pekat på,
där finnes det så många garantier och så många bestämmelser
i sådant syfte. X Danmark t. ex. har man 25-arsgräns, där
har man medelbarhetsval och skattegräns, och likaså i Norge.
Därför går det ej att hos oss utan vidare införa den lika kommunala
rösträtten utan att också taga med alla dessa garantier, eller
åtminstone flera eller färre av dem. Ja, men, herr Thyrén, kunna vi
icke gå före i ett enda fall? Han vände sig mot den tanken, att
man skall gå efter och taga de andra länderna som exempel och
menade att det går icke an. Men om vi i detta fall skulle säga. lat
oss gå före och införa den lika kommunala rösträtten och tilläventyrs
bibehålla de garantier vi ha — det finnes ju rätt många sådana —
men i allt fall gå ett- tuppfjät före de andra länderna. Nå, vad skulle
herr Thyrén säga om det? Vore det så förskräckligt farligt? Då
hade man åtminstone ej bara gått i de andras fjät. Men för honom
lika väl som för denna kammares majoritet är det nog så, att det är
fruktan och farhågan för, att första kammarens karaktär skulle förändras,
som utgör det starkaste motivet för motståndet. Det syntes
mig vara detta skäl, varför han på inga villkor kunde vara med om
den föreslagna förändringen. Han ville på inga villkor medgiva, att
det sedan skulle finnas kvar någon karaktärsskillnad mellan första
och andra kammaren, utan han precis som herr Clason — ehuru jag
trodde, att det fanns en ganska stor skillnad för övrigt i uppfattningen
hos dessa två professorer, i detta fall voro de dock eniga — ansag,
att det skulle bli ett enkammarsystem. Han helt enkelt borteliminerade
fullständigt betydelsen av de medelbara valen, han borteliminerade
betydelsen av den längre mandattiden, han borteliminerade
betydelsen "av de olika valbarhetsbestämmelserna. Allt det där är
bo sch, det duger ej till att konstituera någon skillnad av värde mellan
de båda kamrarna enligt herr Thyréns mening. Just detta är ju också
den ena stora huvudsynpunkten, som reservanterna anfört i sin motivering
för avslag, att nämligen den kommunala rösträtten. skulle
vara den grundval, på vilken artskillnaden mellan kamrarna vilar
»en väsentlig grundval för den bestående karaktärsskillnaden», som

Lördagen den 3 juni, f. m.

23 Nr 82.

de säga i sin reservation. Är nu detta riktigt? Tror herr Thyrén,
att han kan förmå folk i allmänhet att tro detta? Att högern tror
det, det vet jag, men jag tror det ej, och många med mig tro det ej.
Ett vet jag, och det är, att de, som byggt upp tvåkammarsystemet i
detta land, de byggde i varje fall ej sin uppfattning om behovet av
en skillnad mellan de båda kamrarna därpå, att den kommunala rösträtten
skulle bli grundvalen för denna skillnad. Och det torde också
herr professor Thyrén veta. De undersökningar, som på allra sista
tiden äro gjorda i detta avseende rörande de förarbeten, som skedde
för representationsreformen 1896 visa oförtydbart att man då
knappast snuddade vid tanken på någon sådan betydelse av den
kommunala rösträtten. Det var något, som man den tiden alldeles
gick förbi, den kommunala rösträtten hade ej den betydelse på långa
vägar, som den nu har för denna kammares bildande. Det vet nog
herr Thyrén, men det har utvecklat sig därhän på allra sista tiden,
att man anser, att högern i detta land står och faller med den kommunala
rösträtten. Det är nu för mig obegripligt, att till och med herr
Thyrén, så skarpsinnig för övrigt, vill hävda en sådan uppfattning,
att om vi få den lika kommunala rösträtten införd här i landet, så
få vi vänsterregemente, då är det alldeles slut med högern i detta
land. Men om högerpartiet vilar på en så usel grund som den 40-gradiga
skalan, då är det partiet sannerligen ej mycket värt. Jag tror
ej, att högerpartiet i detta land upphör att vara till eller blir utan
inflytande därför, att vi få den 40-gradiga skalan upphävd och den
lika kommunala rösträtten införd, men högern får möjligen lägga sin
politik efter andra linjer om den skall få tillräckligt stöd av folket.
Jag skulle, om jag stode i herr Thyréns ställning, verkligen ej vilja
argumentera på det sätt, att jag uti den 40-gradiga kommunala rösträttsskalan
såge den enda garantien för högerns inflytande i detta
land. Det är helt enkelt ett fattigdomsbevis.

Ja, jag kommer nu till reservanterna och deras skål. De ha ju
upptagits redan förut av herr Hellberg till bemötande. De två skälen
äro följande: hänsynen, som de säga, till den kommunala förvaltningen
och så det, att grunden för den bestående karaktärsskillnaden
mellan kamrarna skulle falla undan i och med införande av
den lika kommunala rösträtten. Den senare delen av argumenteringen
bär jag redan något vidrört, och den förra skall jag nu med
några ord vidröra.

Kan det verkligen uppvisas, ens med sannolikhetsskäl, att den
kommunala förvaltningen skulle lida något genom införande av den
lika kommunala rösträtten? Kan det ens med några sannolikhetsskäl
visas, att anslagen och de därpå följande skatterna skulle drivas i höjden,
om det bleve lika kommunal rösträtt. Jag har en rätt lång erfarenhet
i det kommunala livet, jag också, men denna min erfarenhet
på det kommunala området säger mig, att de, som äro mest återhållsamma
ifråga om utgifter inom kommunerna, det är i allmänhet de
små skattebetalarna — och jag behöver ej erinra herrarna om, att
skattebetalare måste enligt detta förslag de vara. som skulle få kommunal
rösträtt. Det är så, och varför? Jo, därför, att den kommu -

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bola
omyndiga.
(Forts.)

Nr 82. 24

Lördagen den o juni, f. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

nalskatt, som alla skola taga del i, den kännes lika hård för alla, och
mig synes det som om den trycker till och med hårdare för den lilla
än för den stora inkomsttagaren och skattebetalaren. Det är alldeles
uppenbart, att detta kommer att i fortsättningen verka lika återhållande
som hittills. Men, säger man, de, som ha de större inkomsterna,
de ha ock det större intresset för det kommunala livet
och de största insikterna. Därför vore det- orätt, om man ville på
något sätt beskära deras maktställning i kommunerna. Jag tror ej
på den invändningen heller. Kunde det sägas i någon mån för femtio
år sedan, så kan det i oändligt mycket mindre mån sägas i dag,
ty genom den förbättrade skolundervisningen och den stigande upplysningen,
som vi trots allt ändå ha fått här i landet, så är det uppenbart,
att även insikterna och det medborgerliga intresset ha vuxit hos
folkets stora flertal, och det är rätt märkligt att se, hur ute i landskommunerna
på många håll även de små skattebetalarna fått ökat
intresse för de kommunaa angelägenheterna och taga del däri. Jag
tror sålunda för min del ej på, att någon skada skulle ske. Herr Clason
sade verkligen: vi äro övertygade om att en sådan förändring ej
kan ske utan skada för kommunerna. Jag tror raka motsatsen. Jag
tror ej på någon skada för den kommunala förvaltningen genom införandet
av den lika kommunala rösträtten, och det därför, att jag
tror på någonting annat än att de stora inkomsterna skulle vara
kriteriet på den medborgerliga insikten, det kommunala intresset och
omsorgen om kommunernas väl.

Det har tagits fram några stickprov av högerreservanterna, och
de stickproven skulle visa, att redan nu de små skattebetalarna ha
så stort inflytande, att man ej kan rimligen begära mera, men jag
tycker, att man samtidigt därest man ville uppvisa faran av ökat
inflytande för de mindre inkomsttagarna borde ha visat, att där de
små skattebetalarna ha så stort inflytande, där har det gått på
tok inom kommunen. Det borde herr Clason ha visat, men det har
ej påvisats från någon enda kommun, där övervikten ligger hos de
små, att det gått på tok för den sakens skull, Att den kommunala
skattebördan är tung på vissa ställen, det skall jag erkänna, lika väl
som jag vill vara med om att vidtaga åtgärder för att utjämna och
om möjligt minska denna börda, men jag erkänner ej, att den blivit
tung därför, att de små skattebetalarna, de små inkomsttagarna ha
fått större inflytande. Högerreservaftterna säga nu, att de anse,
att samma skäl, som enligt dem varit gällande förut för bevarande av
det starkare inflytandet inom kommunerna för de stora inkomsttagarna,
fortfarande äro giltiga, Om jag läser högerreservanl ernas
argumentering här, så får jag verkligen det intrycket — jag fick det
intrycket genast när jag läste den — att de ha betydligt starkare,
krassare kan jag säga, hävdat denna gamla princip, penningeprincipen,
gentemot personlighetsprincipen än man här i landet vid
behandlingen av dessa frågor har gjort på mycket, mycket länge.
Jag kan ej se annat än att högerreservanterna i sin argumentering i
ar ha ställt sig långt bakom 1907, långt bakom 1900 till och med, då
de tidigare kommunala rösträttsreformerna genomfördes, om jag ej

Lördagen den 3 jun’, f. in.

Nr 82.

OX

missminner mig''. De hävda utan undantag denna penningeprincip i
strid mot personlighetsprincipen. Jag vill påminna om, att under flen
strid, som utkämpades 1907 om dessa saker, försiggick verkligen en
ganska allvarlig brottning mellan de två principerna — en brottning,
som slutade med en kompromiss, vilket var och en vet, som vill
se, vad den nu gällande 40-gradiga skalan innehåller — men bär
hävdar man alldeles obetingat denna penningeprincip gentemot personlighetsprincipen.
Jag för min del tror, att lika väl som personlighetsprincipen
med avseende på utmätandet av rösträtten har fått göra
sig gällande vid valen till riksdagens andra kammare, så måste
denna princip också slå igenom och göra sig gällande beträffande
den kommunala rösträtten och valen till första kammaren. Professor
Sundbärg sade en gång, att den allmänna rösträtten kom 50 år
försent, och det ansåg han vara en olycka för Sverige. Jag tror, att
om man håller på med motståndet litet till så skall man kunna säga,
att även den lika kommunala rösträtten kommit för sent, och att
mycken skada åstadkommits i detta land just på grund av detta dröjsmål.

Det är därför, herr talman, som jag för min del ej på något
sätt hyser några betänkligheter mot att yrka bifall till vad utskottet
i fråga om dessa ting har hemställt. Jag tror ej på någon olycka
för land och folk eller för kommunerna såsom sådana genom införandet
av denna lika kommunala rösträtt. Jag tror ännu på människorna
och på fördelen av genomförandet av denna personlighetsprincip,
och det på ett sådant sätt, att den får göra sig gällande helt och fullt
såväl inom det kommunala livet som inom statslivet.

Herr von G eij er: Herr talman! Det skulle kanske ej synas
behövligt, att jag efter de uttömmande anföranden, som ett par föregående
talare haft till försvar för reservationen, än yttermera tar
till orda i denna sak. Dock har jag under debatten gjort några randanteckningar,
vilka jag icke anser mig böra underlåta att framföra.

Jag skall kasta mig in i en av de synpunkter, som jag antecknat
mig till minnes. Den gäller frågan om de s. k. garantierna. Jag vill
framhålla, att det torde hittills hava varit tämligen allmänt fastställt
som en regel, att därest man ej vill äventyra det kommunala
ekonomiska livet, så är det nödvändigt att på ett eller annat sätt
hava vissa garantier, vare sig man söker dem på det sätt. att man
inför en graderad rösträttsskala, varigenom man kan tillförsäkra
dem, som ha största delen av skattebördan, ett större inflytande, eller
ock så, att man begränsar de kommunala maktbefogenheterna vis
ä vis beskattningen. Denna princip har verkligen hittills i vårt land
varit fullständigt erkänd. Jag vill endast citera ett yttrande, som
fälldes år 1912 och återfinnes i konstitutionsutskottets utlåtande,
just underskrivet av dess nuvarande ordförande, som ju ock som bekant
är ledare för det liberala samlingspartiet inom andra kammaren.
Det är ganska kort, och därför herr talman, ber jag att fn
läsa upp det: »Jämväl bör en mera genomgripande reform av den

kommunala rösträtten vara förenad med en revision av kommunal -

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr

26

Lördagen den 3 juni, f. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.J

förordningarna i olika riktningar, såsom i fråga om de kommunala
myndigheternas kompetens och ställning i förhållande till statsmyndigheten,
i syfte av verksam kontroll över beskattning och utgifter
och mera dylikt.»

Detta var 1912. Nu är uppfattningen helt annorlunda. Den
förste ärade talaren på Värmlandslänsbänken snuddade visserligen
något vid principen om nödiga garantier. Men detta skedde, som
också talaren på Uppsalabänken framhöll, helt lättvindigt. »Det torde
emellertid ej vara lätt att införa verkliga garantier»; något i den
vägen yttrade herr Hellberg. Talaren på Uppsalabänken framhöll
att detta säkerligen ej alls vore lätt. Så anser jag också; tvärtom
torde det bliva mycket svårt. Till stöd vill jag peka på några data
i frågans historia och understryka några yttranden i dag. Jag vill erinra
den ärade talaren på Värmlandslänsbänken om ett anförande, som
han själv hade 1912, då han polemiserade ganska starkt mot inskränkningar
i kommunernas självbestämningsrätt. Den ärade talare,
som hade ordet före mig, pekade på de inskränkningar, som
nu gällande författningar innehålla, såsom tillräckliga. Redan
dessa talares yttranden giva föga hopp om någon förändring. Lägg
därtill det uttalande, som frisinnade landsföreningen i november i
fjol fällde i ämnet. Dess uttalande i resolutionen lyder så: »Utan
att i övrigt ingå på de spörsmål, som kunna väntas komma under
övervägande i samband med den kommunala rösträttsreformen, vill
landsmötet endast uttala, att därvid icke bör ifrågakomma någon
åtgärd, som innebär begränsning av den hävdvunna kommunal^,
självstyrelsens princip.» Är det ej fullständigt bevisat, att deras
mening därmed var att ej införa några garantier, herr Hellberg?
Det torde kanske ej bli så lätt nu, att få dem införda.

Vidare nämnde herr Hellberg, att förmågan att deltaga i det
kommunala livet ej är proportionell mot förmögenheten. Nej, det är
visserligen riktigt i viss mening, men jag vill för min del bestämt
hålla på den satsen, att den. som bär vana att handlägga större enskilda
affärer, också har större förmåga att sköta ekonomiska angelägenheter
inom det kommunala livet. Under alla förhållanden må
jag väl äga rätt att säga, att den, vars hud det gäller att skära remmar
ur, torde ha någon förmåga att bedöma, hur tjocka remmarna
böra vara. Det är ej något fåvitskt tal när jag säger, att ^det tenderar
i den riktningen att de, som ej älls betala skatt eller åtminstone
en ringa skatt, bli de, som få bestämma alla kommunens utgifter.
Sålunda vad andra skola betala. Så mycket mera äger jag rätt att
säga detta, som det faktiskt gäller ej lika utan allmän och lika
rösträtt. Den siste ärade talaren rörde något vid personlighetsprincipen
den logiska slutföljden av denna princip är ej den lika, utan
den lika och allmänna rösträtten. Människa är människa. Just perssonens
egenskap att vara människa är ju det som skulle vara grunden
för rätten härvidlag, med nödvändighet följer därför av personlighetsprincipens
upphöjande till ledande maxim, vilket ock nyss framhållits
av en kommunalkommitté i Norge, att en kommuns utgifter
komma att bestämmas av en grupp medlemmar men betalas av en an -

Lördagen den 3 juni, f. m.

27 Nr 82.

nan. Huruvida det kan vara till fromma för kommunerna, därpå
vill jag i detta sammanhang ej närmare ingå. Min mening är klar:
så kan ej vara förhållandet.

Eftersom vi äro inne på personlighetsprincipen vill jag säga, att
för mig ter sig denna princip i och för sig ingalunda som något oomtvistligt.

Den är psykologiskt oriktig. Människa är icke lika människa.
Vidare vill jag säga, att den passar sämre i vår tid än någonsin. Vår
tid är icke individualitetens tid, den är kollektivitetens. Så har utvecklingen
gått och någon tillbakagång är ej att vänta, tvärtom. Individen
spelar mindre roll nu än förr. Partiet, massan är det avgörande.

Det är också frågan om de politiska maktförhållandena om större
makt och ingenting annat, som ligger bakom hela denna strid.
Talet om personlighetsprincipen är endast en ganska skickligt funnen
arbetshypotes, som kan användas, att med den som utgångspunkt
draga för eget intresse lämpliga slutsatser, men som delar arbetshypotesers
vanliga öde att vid närmare granskning kanske ej hålla
streck, då den och alla slutsatserna samlas ihop.

Till slut en liten anmärkning med anledning av ett yttrande av
den ärade talaren på Värmlandslänsbänken. Det föreföll mig emellertid
att han argumenterade med rena obetydliga detaljer. Han nämnde
som exempel på de nuvarande olämpliga förhållandena, som genom
reformen skulle ändras, att de som bodde i utkanten av samhället,
vore berövade förmånen av gas och vatten och annat. Hur kan det
vara möjligt att åberopa detta som stöd för krav på en reform, som
har den stora räckvidden att i själva verket innebära en författningsrevision.
Att förslaget verkligen innebär detta, därom är jag fullständigt
ense med den ärade talaren på Uppsalabänken. Under sådana
förhållanden, herr talman, ber jag att få förena mig med dem,
som yrkat bifall till den av herr Clason m. fl. avgivna reservationen.

Herr von Zwe igbergk: Herr talman! Jag begärde ordet
när herr Thyrén hade det. Jag börjar alltmer känna mig rörd —
och jag är säker på, att även mina partivänner inom landet göra
det — över den omsorg, som han under sina sista riksdagsdagar
alldeles särskilt ägnat åt oss. Så funno vi för någon tid sedan,
att vi i honom ha en mycket varm bundsförvant då vi rikta
vår uppmärksamhet på att inom statligt begränsa plutokratiens
makt här i landet. Vår vänlige rådgivare uppmanade oss i det
sammanhanget att sätta vår lit till Konungens rätt att adla.
Den anvisningen ha vi naturligtvis med skyldig vördnad tagit
till minnes, men nog torde herr Thyrén själv livligt sentera, att
vi nu denna gång äro inne på en bättre och effektivare väg.
Ty jag skall ingalunda, herr Thyrén, förneka, att bakom kravet
att få bort den 40-gradiga skalan, naturligtvis ligger en strävan
att i samhället göra demokratiens synpunkter gällande. Den
avsikten ligger i öppen dag.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr 82. 28

Lördagen den 3 jnni, f. m.

Om upphäv an- Herr Thyrén lät oss emellertid veta, att vi vid detta vårt

de av hom- förehavande bete oss mindre skickligt. Vi skulle gripa saken an
''“förhaia^och pa ett helt annat sätt. Om jag förstod honom rätt så menade han,
Zmyndiga. att vi visserligen hade rätt i valet av utgångspunkt beträffande
(Forts.) personlighetens rätt även på det kommunala området, men att
vi borde slå in på den vägen att samtidigt med att vi begära
en så stor utvidgning av den kommunala rösträtten söka finna
lämpliga garantier, som skulle kunna göra, att ett sådant steg
kunde tagas utan våda. Det föresvävade mig, att om herr Thyrén
ägnade samma välvilliga uppmärksamhet åt partiet till höger,
som han ägnat oss, så kunde det ligga nära med detta betraktelsesätt
att säga till detta parti: se då icke herrarna, att er ståndpunkt,
när ni kämpa emot personlighetsprincipen och för den
40-gradiga skalan är så ohjälpligt svag, att därifrån vinnas
sannerligen inga segrar? Nej, klokare gjorde ni, om ni inedgåve
det principiellt riktiga i vad som från vänstersidan yrkats och
uppställde edra villkor efter den regeln, som biskop Billing på
sin tid proklamerade i fråga om den politiska rösträttsreformen:
»gärna stora rösträttsreformer, men då också starka garantier.»
Emellertid, herr Thyrén har icke sträckt sin omsorg till ett parti,
som jag dock har tyckt att han under sin riksdagstid har visat
påfallande sympati.

Hans egentliga argumentering mot vad som från vänstersidan
här i betänkandet föreslagits, tycktes vara bestämd av hans
omtanke om bibehållandet av karaktärsskillnaden mellan de båda
kamrarna. Han begick dock härvidlag, tror jag, ett historiskt
misstag, då han hänvisade till den stora betydelse, som den
graderade skalan i detta avseende haft alltifrån den nuvarande
författningens uppbyggande för femtio år sedan. Det är ju allmänt
bekant att kommunallagarna .antogos före representationsförändringen.
Det är sålunda fullkomligt oriktigt, då författarne
till reservationen vid detta betänkande uppgiva, att förhållandet
var det rent motsatta, och det torde också, såsom redan blivit
antytt, av den moderna forskningen på detta område vara till
fullkomlig evidens ådagalagt, att de, som uppbyggde detta politiska
system, ingalunda fäste det avseende vid den graderade
skalan, som det nu göres i den högerpolitiska vetenskapen och
parlamentariska diskussionen rörande dessa ting. Herr Thyrén
fann det emellertid alldeles orimligt att i detta avseende gå
vänsterkraven tillmötes, ty, säger han, man skulle under sådana
förhållanden få två kamrar, som upprepade varandras beslut, och
vad skulle det tjäna till? Jag förmodar, att flertalet inom
kammaren också finner denna polemik mycket talande och bevisande.

Jag är emellertid icke riktigt säker på, att det i ögonblicket
föll talaren i minnet att vi verkligen haft ett tvåkammarsystem
här i landet, där den ena kammaren oförtrutet har upprepat
den andra kammarens beslut. Det var på den enligt
mångas mening lyckliga tid, då vi hade högermajoriteter i båda

Lördagen den 3 juni, f. m.

29 Nr 82.

kamrarna. Säkerligen vill herr Thyren icke medge att detta Om upphävanenkammarsystem
innebar någonting i och för sig orimligt de av kom~

Nu vet jag mycket val vad utgången av denna diskussion
blir och av den votering, som vi eventuellt kunna komma att 1 omyndiga.
pakallä. bvaret på den framställning, som vänstermotionerna (Forts.)
i detta ämne innehålla, fingo vi redan för två och en halv månaher
sedan, då ledaren för denna kammares majoritetsparti
inför landet yttrade följande ord: »Inga fraser, intet hot, ingen
hänsyn för utgången av de nu förestående eller framtida val skola
hindra oss att säga .bestämt nej till varje radikalisering av den
kommunala rösträtten.» Det är ju så tydligt, som man rimligtvis
kan begära! När jag läste det beskedet av högermajoritetens
ledare, kom jag att erinra mig det ögonblick, då jag, jag tror val
för första gången, hörde hans företrädare såsom chef för högern
i första kammaren yttra sig. Det var år 1891. Då diskuterades
också en rösträttsfråga, och den myndige biskopen greps
under dess fortgång av en verklig förskräckelse — det hände
nämligen någonting. Det hände .att landshövdingen Per Axel
bergström, understödd av herr Carl Ekman på Finspång, förordade
en riksdagsskrivelse med begäran om att den politiska
rösträtten skulle göras lika vidsträckt som den kommunala. Då
utbrast herr Billing förfärad — jag såg själv utanpå, så att
saga, hans förskräckelse över vad som hade skett: »Det betyder
för mig mer .än alla dessa massmotioner och masspetitioner att i
dag från detta håll framställts ett sådant förslag.»

Emellertid hade herr Billing en stor och säkerligen av alla
observerad förmåga att finna sig och finna sig till rätta, och det
dröide icke mer än tre år, förrän han stod upp här i samma
kammare och fordrade ett förslag, som innebar något av just
det, som nu är så farligt, nämligen en rätt avsevärd jämkning
pa den graderade röstskalan. Jag har dragit mig själv till
minnes och sett efter med vilken motivering han då gjorde det.
lian sade. »Det är något rätt märkligt i det faktum, att saker
mogna här i världen. Jag tror att donna fråga nu är mogen.

Den har åtminstone mognat hos mig.» — Han upplevde också, att
han icke så värst lång tid härefter — det var dock åtta år senare
—• var med om att frambära det skrivelseförslag, som utpekade
den allmänna politiska rösträttens väg såsom den, man för framtiden
borde gå.

Den utveckling, som herr Eilling genomgick i detta avseende,
är, synes det mig, ganska typisk för den utveckling, som en
god konservatism undergår. Det lönar uppenbarligen icke mycket,
det hava vi val alla eu stark känsla av, att i denna stund och
i denna församling diskutera den allmänna eller lika kommunala
rösträtten såsom ett teoretiskt rättsspörsmål. Det leder icke
till något det minsta resultat, och jag skall icke försöka att draga
något strå till den stacken. Men månne det icke skulle finnas
något intresse för att en liten smula se, hur denna fråga ter
sig i sin så att säga historiska miljö ?

Nr 82. SO

Lördagen den 3 juni, f. m.

Om upphävande
av kornmal
rösträtt
ör bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Ingen kan gärna förbise att vi svenskar redan för femtio
år sedan en gång för alla accepterat personlighetsprincipen i
fråga om de allmänna ärendenas avgörande, personlighetsprincipen
i överensstämmelse med den gamla svenska bondebetänksamheten,
kombinerad med plikten av fullgjorda skyldigheter emot
stat och kommun. Alltifrån den tiden borde det stå klart för
värjo något så när eftertänksam högerman, att det avgörande
steget i själva verket togs då och att det är ett rent hopplöst
och förtvivlat företag, då man nu verkligen söker ifrågasätta
att personlighetsprincipen eventuellt skulle vara en fullkomligt
oriktig princip eller som första kammarmajoritetens ordförande i
samma av mig citerade anförande uttryckte det i ord, som jag
fortfarande förvånar mig över: »Personlighetsprincipen na turligtvis

var det om principens tillämpning inom politiken som
herr Trygger talade —- är intet annat än individens upphöjande
över samhället, okunnighetens över insikten, omogenhetens över
erfarenheten, likgiltigheten över allmänintresset, den ögonblickliga
stämningens över betänksamheten.» .

Denna definition på personlighetsprincipen kan svårligen hava
några egentliga utsikter att vinna erkännande i våra dagar.
Allra minst borde den kunna hava det pa det håll, där man i likhet
med talaren har fullkomligt klart för sig sanningen av professor
Svedelii redan citerade ord, att vi gå oemotståndligt emot
demokratien. Och i själva verket, om redan för femtio år sedan
personlighetsprincipen erkändes i detta land, är det då tänkbart,
att icke den allmänna värnplikten och den allmänna rösträtten
på det politiska området skulle i detta hänseende beteckna
framsteg i samma riktning, som göra det ännu omöjligare att
rygga vad som en gång är gjort? De som ar 1907 och 1909 voro
med om den författningsreform, som införde den 40-gradiga skalan
— åt vilken man redan nu tycks ägna en nästan religiös vördnad
— måste så gott som allesammans redan vid tiden för dess
utfinnande och framläggande hava känt pa sig, att detta kan
då icke vara annat än en mycket tillfällig station på vägen. Det
är så mycket svårare att tänka sig, att någon skulle hava förbisett
det. som det vid det stora kompromissförslagets genomtrumfande
år 1907 från ett håll, som jag vet, att kammaren hade
för vana att lyssna mycket uppmärksamt till, fastän rösten var
lågmäld, med mycken styrka sades ifrån, att det ligger en djup
motsägelse emellan den proportionalism, för vilken man da offrade
— jag höll på att säga — allt, och den graderade röstskalan.
Där proportionalismen går in, går den graderade^ röstskalan ut,
sades det. Och talaren uttryckte det för sin del på följande sätt:
»Om jag ock kan väl förstå en proportionalism, som bereder vart
parti dess rätt, beräknad i förhållande till antalet valmän inom
partiet, förstår jag vida mindre en sådan proportionalism, där
icke antalet valmän utan antalet fyrkar eller bevillningskronor,
på visst sätt beräknat, fäller utslaget. Logiken pekar tydligt,

Lördagen den 3 juni, f. m.

31 Nr 82.

i vilken riktning den vidare utvecklingen kominer att gå, och Om upphäva»-denna svaga damm kommer snart att bli genombruten.» av korn Det

sades redan år 1907, och jag tycker, att herr von Geiier ''T°! !“e
borde kunna förlika sig med den tanken, att de, som varit benägna ^ImvndLT
att dock lämna rum för några års erfarenhet, anse att man re- /Iris ''''
dan nu, nio ar senare, kan vara i sin goda rätt, om man för fram
ett krav, vars riktighet nog stod klar redan vid den tiden. Det
ar nämligen så, som herrarna väl alla ha bemärkt, att detta
krav pa lika kommunal rösträtt det är intet dagens modehugskott.

Ddi jag har räknat rätt, är det vid icke mindre än 27 av riksdagarna
efter 1865, som denna tanke är framförd, antingen över
hela området eller åtminstone i fråga om val. Det är således
omöjligt att saga, att man här står inför ett krav, som skulle
hava efemär och tillfällig karaktär och där de ivriga ropen nog
tystna, bara man icke fäster sig vid dem eller, ännu bättre, avvisar
dem sa strängt som herr Trygger gjorde den 13 mars i
ar. Det ar icke möjligt att ens med så kraftiga ord få floden att
vända sig.

Dftersom hem Thyrén varit sa vänlig att giva oss på vänstersidan
råd, skulle jag vilja undrande och vördsamt hemställa, om
det icke även för nutida ledare av högermajoriteten i denna kamkunde
vara något att tänka på i biskop Billings ord från
1914, som jag nyss citerade: »det är något rätt märkligt i det faktum,
att saker mogna här i världen». Det är min livliga övertygelse,
att frågan om lika kommunal rösträtt nu håller på att
mogna.

Hem talmannen meddelade, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7,30 e. m.

Hem Thyrén: Hem greve och talman, mina herrar! Jag
tillåter mig endast rikta några repliker till ett par av de föregående
talarna.

/Herr Petersson i Paboda nämnde, att mina invändningar
de utländska jämförelserna icke träffade så mycket,
därför att de icke hade varit något huvudargument från motionärernas
sida. Ja, om de äro huvudargument eller ej från motionärernas
sida, därom har jag icke yttrat mig, de må för deras
rakning gälla vad de kunna. Jag vill blott hava strukit ut
detta argument, och varför vill jag det? Jo, jag vill det, därför
att jag tror, att det påverkar den svenska opinionen ofantligt
mycket, ifall man kan visa, att vi äro på något område »efterblivna».
Därför tror jag, att vad värde än motionärerna själva
tillmäta dessa jämförelser, de om de få stå oemotsagda, komma
att i den följande diskussionen göra sig i mycket hög grad gällande.
ö

Herr Petersson i Påboda apostroferade mig och sade, att
jag väl ändå för en gångs skull icke kunde hava något emot, att
vi komme ett tuppfjät fram i jämförelse med de andra. Nej,

Nr 82.

32

Lördagen den 3 juni, f. m.

omyndiga (Forts.

)

Om upphävan- det har jag visst icke, men jag fragar bara: bj det ett »tuppfjät*,
de av korn- att vi ställa så till, att alla de garantier vi ha, dem stryka vi
munal rösträtt un(ier åberopande av utlänska exempel, och de mycket betydande
för bolag «<* „arantie, som de andra hava, dem taga vi icke i stället.

ö Herr Petersson i Påboda vände si,g vidare till mig och det
gjorde även herr von Zweigbergk — med den förfrågan, om det
kunde vara mi g obekant, att de, som uppbyggde var författning,
hade en annan mening — inom parentes vill jag här bara påpeka,
att herr von Zweigbergk begick det misstaget att pasta,^ att^ jag
skulle hava uttalat mig därom, men det måtte bero pa någon
förväxling, det har jag aldrig gjort. —- Hej, det ar mig icke
obekant. "Jag tror nog, att de, som uppbyggde var författning,
hade en annan mening. Men jag behöver endast svara med en
motfråga: tro herrarna, att det år 1866 kunde se ut pa samma satt,
som det nu ser ut? Kunde de personer, som da räknade med vid
den tiden befintliga fakta, förutse våra dagars partiförhållanden .
Jao- är övertygad om, att den riktning, vars hmes, vars slutmål
kunde tänkas bli den blinda partilydnaden, perinde ac cadaver,
var något, varmed de alldeles icke räknade. De tänkte sig sakerlio-en
representanterna såsom fria individer pa helt annat satt,
äu det senare visat sig vara möjligt att genomföra. I dessa, ord
liga-er inte det ringaste klander över att partiväsendet uppkommit
ty det är, sådana förhållandena nu äro, en självklar sak,
det’är nödvändigt; jag vill blott fastslå det faktum att läge
är så absolut annorlunda nu mot vad det var pa 1860-talet, att
man rakt icke kan draga slutsatser från vad dessa personer möjligen
tänkte sig i den frågan. .

Herr Petersson i Påboda vädjade vidare till mig och säde
att jag väl icke måtte tro, att högerpolitiken upphör, darior att
majoriteten omkastas här i kammaren. Hej, det tror jag naturligtvis
icke, men den blir i permanent minoritet. Hen kommer
att för lång tid framåt stå såsom minoritet gentemot vanstermajoriteten.
Och det vill väl herr Petersson — man ma sedan ranka
hur man vill därom, man må tycka att det är bra eller att det
är illa — icke förneka, att det är av vital betydelse. „

Herr von Zweigbergk angav, hur han uppfattade mitt ga
kallade råd till vänsterpartiet, och jag vill gorå full rättvisa
åt hans fattningsförmåga: det stämde till punkt och

pricka med vad jag menade. Det var verkligen mm mening,
att herrarna borde försöka — om jag nu skall tillåta mig
säga det i form av ett »råd» — att komma igen med forslaget
en annan gång på det sätt, att man genomarbetade det
och under jämförelse med utlandet, närmare angå ve, vilka garantier
man ville ha. Framlade man ett sålunda genomarbetat
förslag då funnes det kanske utsikter att få det igenom. Jag
tror hvarje fall, att en sådan metod har ofantligt mycket större
utsikter att göra sig gällande. Icke alla här i landet aro nämligen
alldeles klavbundna av vare sig höger- eller vänsterpolitik,
utan många, ja, kanske flertalet står och väger mellan partierna,

Lördagen den 3 juni, f. m.

33 Nr 82.

och det är. dessa indifferenta, som ofta till slut giva utslaget.
De komma nog att känna sig mera tilltalade av den metod, jag
nu tillåta mig skissera, än av den högst abstrakta metod, som
herrarna tyckas älska, den metoden nämligen att skära allt över
en kam.

Herr von Zweigbergk frågade, varför jag gåva råd åt vänstern
och icke lika gärna kunde giva råd åt mina närmare
vänner — som han tycktes mena —"högern. Ja, det är icke så
länge sedan jag tillät mig göra det i en kommunal rösträttsfråga
— rådet följdes icke, men aet är ju''icke mitt fel. Jag har icke
därvidlag låtit mig komma något till last. J a g har för visso
den uppfattningen nu lika väl som häromdagen, att en sådan
fordran som den på kvinnornas i kommunen rätt att influera på
br.ännvinsförsäljningen i kommunen är en absolut förnuftig fordran,
vars avvisande jag icke nu behöver karakterisera, då jag
redan tillräckligt tydligt gjort det. Det är därför icke alldeles
befogat av herr von Zweigbergk att rikta den förebråelsen mot
mig. Ej heller torde han gärna kunna mena, att jag nu skulle
vara^ skyldig att själv lägga fram ett program, rekommendera
det åt högern och säga: i de och de punkterna bör personlighetsprincipen
få gälla, i de och de punkterna bör den icke få gälla,
o. s. v. Det hade varit att ställa alltför stora krav på mig, även
om jag icke hade haft åtskilligt annat att göra än att ägna mig
åt detta.

Herr von Zweigbergk påstod vidare, att jag skulle hava
resonerat ologiskt genom att klandra det onödiga repeterandet av
andra kammarens beslut i första kammaren. Herr von Zweigbergk
sade • det har tydligen icke fallit honom in, att vi haft det
förut,. att samma förhållande rått tidigare, då vi haft högermajoritet
i både första (och andra kammaren. Döt„är precis samma
förbiseende å herr von Zweigbergks sida, som båda herrarna gjorde
sig skyldiga till förut vid åberopandet av 1860-talets män.
Herrarna, glömma, att partierna den tiden icke hade den ställ -ning, som de nu hava och som de framför allt komma att få alltmera,
ty vi gå mer och mer — ingen mänsklig makt kommer att
kunna, förhindra det — i riktning åt skarpa partibildningar och
hänsynslöst genomförande av partiprogram; dessa förhållanden
tedde sig helt annorlunda på 1860-talet, än herr von Zweigbergk
tycks vilja gorå gällande. Ännu viktigare och mera påfallande
.är, att på den tiden det fanns högermajoritet i andra
kammaren och även i den första kammaren, dessa högerpartier
visst icke alltid voro så kongruenta, som en vänstermajoritet i
båda kamrarna nu skulle bliva. Och framför allt är det den
stora, skillnaden, att det då icke fanns någon sannolikhet för att
en sådan kongruens skulle bliva permanent "(såsom den ej heller
blev), ty kamrarna voro (och äro ännu) byggda på så olika grunder,
att det måste betraktas som en ren tillfällighet, om samma partigruppering
inträdde i dem båda. Någonting helt annat är det
däremot, när man bygger första och andra kamrarna på samma

Första kammarens protokoll 1916. Ni 82. 3

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

Nr 82. 34

Lördagen den 3 juni, f. m.

Om upphävan- grund, ty då blir likheten dem emellan självklar och evig, och
de av kom- härmed den enas repetition av den andras beslut lika självklar,
för boiaq och evig och meningslös.

omyndiga. Slutligen ett ord om ett argument, som vi hört här för hund (Forts.

) rade eller tusende gången; i dag två gånger, först av herr Hellberg
och sedan av herr von Zweigbergk; detta välkända argument:
»herrarna kunna väl begripa, att utvecklingens gång är,
att vi till slut skola få rätt, vad kan då motstånd tjäna till?» Det
är för det första intet argument, utan en profetia. ° Och för det
andra: om utvecklingen är sådan, att det någon gång i världen
uppstår det resultat, som herrarna vilja hava fram, är det skäl
för oss, som anse detta oriktigt, att då taga ansvaret på oss?
Om herrarna äro så säkra på den utvecklingen, genomdriven den
då och tagen ansvaret! Men vi andra låta oss icke bestämmas
av herrarnas profetior, utan av slcäl. Om någon anser, att utvecklingen
på en viss punkt tenderar åt fördömligt håll, vad skulle
man tänka om honom, därest han voterade för det fördömliga,
därför: att han befarade, att det icke kunde hindras? Na, nu
anser jag för min del icke den utvecklingen fördömlig. Jag har
icke den barnsliga tron, att första kammaren eller den graderade
röstskalan skulle kvarstå in saecula saeculormn. Men när är
rätta tidpunkten? Om jag exempelvis måste antaga, att detta
är gjort och bör vara gjort år 2016, är det skäl nog för mig
att i dag besluta, att så nu skall ske? Vad som är helt naturligt
år 2016 kan val vara ett kapitalt politiskt misstag den dag
i dag är. Jag för min del är icke endast övertygad om detta, utan
jag är dessutom övertygad om att det är ett kapitalt misstag
av vänstern att taga denna fråga som den gjort, och jag säger
ännu en gång: jag tror, att vänstern långt förr än år 2016 skulle
komma till sitt mål, om den undersökte och uppdelade frågan, i
stället för att taga allt i klump.

Herr Pers: Jag för min del ser denna fråga framför allt
ur rättens synpunkt, och jag tror, att svenska folket är ganska
lyhört för vad som är rätt eller orätt även på detta område.
1 förhållandet emellan rika och fattiga kan det dock i allt fall
vara ett sken av rättvisa, att den, som har mera, får ett högre
inflytande genom en större rösträtt, men den mest påfallande
orättvisan i den nuvarande skalan ligger enligt min uppfattning
i förhållandet emellan de fattigare. Om det är två arbetare med
800 å 1000 kronors inkomst och den ene är barnlös, men den andre
har stor familj, så får familjefadern några hundra kronors beskattningsfritt
avdrag och resultatet blir, att han kommer ned
till ett par röster, kanske till en enda röst, under det att den
arbetare, som förtjänar ungefär lika mycket som han, men som
icke har så många barn, väger dubbelt så mycket och måhända
ännu mer på röstvågen än den, som har många barn. Jag tror,
att det är en alldeles upprörande orättvisa, och när man betänker
att utvecklingen på kommunalskattens område kommer att gå i

Lördagen den 3 juni, f. m.

35 Nr 82.

den riktningen, att de barntyngda familjerna bliva mer och1 Om upphävanmer
befriade från skatt, skulle detta innebära en fortgående de av kom~
deklassering av de medborgare, som hava en talrik barnskara, ”j^LiTVih
till förmån för de barnlösa. Den, som ger samhället en skara omyndig™
barn, är en mindervärdigare medborgare, här mindre att säga (Forts.)
än den, som har ett fåtal barn eller är barnlös. Vid anordnandet
av skolor och sådant, kommer den barnlöse att vara privilegierad
gent emot den, som har en stor skära barn. Det finner jag
fullkomligt upprörande, och jag skulle vilja höra, vad högermännen
kunna anföra till stöd för rättvisan i en sådan uppfattning.

Herr Klefbeck: Herr talman! Det måste väl sägas något

frän vårt håll också. Jag hade väntat, att någon annan skulle göra
det. Jag skall emellertid försöka att icke bliva för långsam.

Här ha framförts de båda olika synpunkterna, och det kan ju
kanske icke bliva något egentligt resultat i den riktning vi önska,
ty de där båda principerna mötas ju icke. Den ena principen är
den, att inflytandet i kommunerna skall vara beroende på den
enes eller andres förmögenhet, och den andra är den, att personligheten,
som själv fattar ståndpunkt i frågorna och har intresse för
sin kommun, skall få mer att säga till om. Emellan dessa båda
ståndpunkter finnes helt naturligt ingen brygga, utan den ena måste
väl vika. Vår får väl vika tills vidare.

Jag vill till att börja med stanna inför den svartmålning, som
herr Tkyrén målade, när han framhöll, huru den av oss åtrådda förändringen
skulle innebära en total omgestaltning av denna kammare
och grundfasta ett vänstervälde, som nära nog hotade att bliva
evigt. Det är klart, att jag icke ett ögonblick vill förneka, att jag
har den allra varmaste önskan att förändring i denna kammares
fysionomi skall komma till stånd. Det är så många, många av folkets
krav, som stranda på denna kammares motstånd, att det vore
högst besynnerligt, om man icke önskade ett annat förhållande. Den
klagan, som en ansedd representant av denna kammare gav uttryck
åt i går, att reformarbetet går så förfärande fort i våra dagar,
hade jag oändligt svårt att förstå. Men när vi verkligen önska
en något raskare takt och såsom förutsättning härför önska en behövlig
förändring i första kammarens fysionomi, vilken skulle ernås
genom att få den kommunala rösträttsskalan lika, så begära vi ingenting
mer än att de olika idéerna skola få strida om sitt inflytande
på lika plan, så att icke den ene skall handikapas, om jag får
använda det uttrycket, därför att han icke besitter någon vidare
förmögenhet. Värdera partiet sl ulle då under tilltro till sin menings
sanning och styrka få möta det andra i jämn strid. Det synes
mig, att en sådan begäran icke alls är obillig, och var odh en som
tror på sina idéer skulle väl icke vara rädd för en sådan jämnare
strid.

Ett argument, som icke blivit bemött bland dem som av den
förste ärade talaren frambars, var, att ingen kan visa, att de nuvarande
rösträttsbestämmelserna hava länt till skada för kommunerna

Nr 82. 36

Lördagen den 3 juni, f. m.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forts.)

i deras förvaltning. Ett sådant argument bevisar enligt min mening
ingenting. Precis pa samma sätt kunde man bava sagt före
1907, att de gamla kommunala rösträttsbestämmelserna icke åstadkommit
någon skada alls, och det fanns icke något skäl då heller
att gå ifrån den ståndpunkten.

Icke heller synes det vara möjligt att med allvar gorå gällande,
att just gränsen 40 är, om jag så får säga, den allena saliggörande.
Det kunde precis lika gärna vara BO, 35 eller 50. . Och såsom ett
ytterligare exempel på huru orättvis denna 40-gradiga skala i dess
nuvarande form är, må jag få tillåtelse att åberopa ett exempel som
icke heller varit berört i dag, nämligen det ogynnsamma sätt, varpå
denna 40-gradiga skala ställer dem, som innehava jordbruksfastighet
i landet. Landets jordbrukare stå genom denna skala i fullständig
underlägsenhet gent emot lönearbetare och inkomsttagare, och
det kan väl icke finnas någon rimlig anledning att visa misstro
emot den grupp av svenska medborgare, som kanske framför andra
är utmärkt för sparsamhet, ansvarskänsla och besinning.. Utvecklingen
går ock i den riktningen, att dessa jordbrukares inflytande
minskas. Ju mera penningvärdet sjunker och inkomsttagarnas och
lönearbetarnas inkomster stiga, desto mindre blir jordbrukarnas inflytande.
Taxeringsvärdet kanske ock'' stiger, men icke på långa
håll i jämförelse med vad inkomsttagarnas löner gorå. Alltså . en
utveckling, som år från år ställer våra jordbrukare i en mera missgynnad
ställning, synes mig icke vara en utveckling, som man önskar
gent emot den del av befolkningen, vilken, som jag sade, framför
andra gjort sig känd för besinning och sans och sparsamhet i kommunala
ärenden.

Yad nu särskilt beträffar den föredragna första punkten, som
säger, att bolagen icke längre skulle få utöva sin rösträtt, gäller
allt vad man talat om personlighetsprincipen i alldeles eminent
mening om denna punkt.

Jag vill nu sluta med att citera ett yttrande av den. ärade talare,
som inledde debatten i dag. Han skrev helt nyligen i eu
tidskrift några behjärtansvärda ord, sotm .lag, som sagt, skall, be att
få anföra. Han sade: »Ej blott negativt, utan även positivt, ro par

till oss krisen för hundra år sedan sitt allvarsord om den nationella
endräktens betydelse då landets hela välfärd står på spel.
1807—1809 förlamade tvedräkt och splittring: som följd en tredjedel
av riket förlorat! 1812—1814 enighet och kraft:, som följd ett
återupprättat rike! Det var på denna skillnad i det inre allt hängde;
utåt var politikens huvudriktning, som bekant, vid båda tillfällena
ganska likartad. Säkert är i varje fall att om inre tvedräktskall
råda, har Sverige mycket små utsikter att ur den nu pågående
krisen rädda sitt framtida liv.» När han skrev dessa ord. förmodar
jag, att han hade i sina tankar det stora försvarsanslag, som
snart kommer före till behandling. Men det förefaller mig, att ett
riktigt behjärtande av hans egna ord skulle hava manat honom att.
när han inledde debatten i dag, yrka bifall till utskottets förslag i
de fyra första punkterna. Ty det lär väl icke kunna av någon

Lördagen den 3 juni, f. m.

37 Nr 82.

enda i denna kammare bestridas, att en sådan bestämmelse som den Om upphävannu
i fråga om den kommunala rösträttsskalan rådande, där förmö- de a,v hom~
tennet och. återigen iormogeniiet erkannes vara det, som iramtor för i0iag 0CÄ
allt annat gör eu person duglig i kommunala ting, omöjligen kan omyndiga.
godkännas av alla dessa, som ingen förmögenhet hava, men som (Forts.)

hava levande intresse för sin kommun och nitälska för dess bästa.

Det är icke möjligt att tala om någon enighet, så länge en sådan
enligt min mening orättvis och sårande bestämmelse som denna
finnes.

Till sist vill jag bemöta ett litet yttrande av herr Thyrén, vilket
för övrigt återkom under debatten i går i en annan fråga, nämligen
att det talet, som vid ett och annat tillfälle förts fram, att
»frågan mognar» och »utan tvivel kommer till sin lösning», icke
skulle vara berättigat. Ja, jag vill säga, att det där kompakta
motståndet, som icke på något sätt vill giva med sig, när vi komma
med våra hjärtekrav, det kan vara en sak, som är farlig att lära
oss andra. Högern har ju också sina hjärtefrågor. Vi kanske komma
att göra en'' dygd av nödvändigheten. Vi hava sagt nej en tid
och sagt ja sedan. Det kanske icke är så bra att lära oss att säga
nej i oändlighet. Till vinnande av den beprisade enigheten, vilken
enligt min mening skulle kraftigt befordras av att giva medborgarna
i riket samma ställning och inflytande i de frågor, som för dem
äro av högsta vikt och intresse — till vinnande av en sådan enighet
är det som .jag tror, att ett bifall till det förevarande förslaget
skulle i allra högsta grad tjäna, och jag vill därför, herr talman,
nu yrka bifall till den första punkten i det föredragna betänkandet.

Herr von Zweigberglt: Herr talman! Endast ett ord!

Herr Thyrén har upprepade gånger återkommit till, att han anser,
att vi med det numera rådande partiväsendet kommit in ett skede,
då de allmänna principer, som tillämpades på 60-talet icke längre äro
riktigt opportuna och förenliga med statsnyttans krav. Det föresvävar
mig på grund av de upprepade uttalandena av honom, att hans
egen s. k. vildeställning inom den nuvarande riksdagen ingivit honom
en något överdriven föreställning om arten av det åsiktsslaveri, som
hans kamrater i övrigt lida under. I likhet med många andra andans
män föreställer han sig, att så där för en femtio år sedan den
goda tiden rådde, den verkliga guldåldern. Detta torde dock både i
det ena och det andra avseendet vara i viss mån en synvilla av herr
Thyrén. Då Karl Ivarsson i andra kammaren reglerade majoritetspartiets
votum med sin näsduk, var det ett partityranni så gott som
något. Nu för tiden får en partiledare, som vi veta, använda betydligt
större teknisk färdighet för att nå sitt mål. Så pass mycket
har jag sett, afl jag kan säga herr Thyrén, att icke heller på den
tiden, då Patrik Reuterswärd var styrande inom denna kammare, individen
hade tillfälle att göra sig så särskilt fritt gällande.

Herr Thyrén dömer säkerligen i detta avseende en smula historiskt
orätt, och detta har tydligen någon betydelse för honom och

Kr 82. 38

Lördagen den 3 juni, f. in.

Om upphävande
av kommunal
rösträtt
för bolag och
omyndiga.
(Forte.)

Ifrågasatt
ändring i
landstingsföi''ordning
en.

hans ställning till den fråga som nu är före. Jag tror nämligen, att
herr Thyrén i grund och botten är benägen för att, medan första
kammarmajoriteten och dess ledare mogna i denna fråga, vara med
oss ense därom, att man knappt kan med framgång bygga rösträtt
och medborgarrätt på den på det yttersta i dessa dagar proklamerade
dogm, som jag vågar omskriva så: Tro på den göda och välluktande
penningen och misstro till den dåliga och suspekta människan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att vad utskottet hemställt
skulle avslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på avslag vara med
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår vad konstitutionsutskottet hemställt i punkt en
1 av sitt utlåtande n:r 19, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 42.

Punkten 2.

Utskottet hade i förevarande punkt hemställt att riksdagen med
bifall till förutnämnda motioner likaledes måtte för sin del antaga
följande förslag till

Lag om ändrad lydelse av § 5 mom. 1 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 5 mom. 1 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Rätt att deltaga i landstingsmannaval tillkommer inom den kommun,
där han är mantalsskriven, envar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917.

Lördagen den 3 juni, f. m.

39 Nr 82.

Herr Klefbeck: Blott ett par ord! Den nu ifrågavarande
bestämmelsen är kanske mera motbjudande än de andra. Enligt densamma
skall en person kunna utöva sin rösträtt i olika valkretsar.
Hans förmögenhet skall på så sätt få göra sig gällande på den ena
platsen efter den andra. I Norge är lagen så pass sträng, att där
förloras rösträtten av den, som röstar i mer än en valkrets. Jag
hemställer, om icke åtminstone denna blygsamma begäran, som innehålles
i andra punkten måtte kunna av första kammaren bifallas.

Ifrågasatt
ändring i
landstingsförordningen.

(Forts.)

Herr Cl a son: Med hänvisning till vad jag anförde under

principdebatten om sambandet mellan kommunal rösträtt och kommunal
skattskyldighet ber jag att i denna punkt få yrka avslag på
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på avslag därå; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 3. Om legråns ning

av den

Utskottet hade i förevarande punkt på anförda skäl hemställt, att <>''<?> /*• vilken
riksdagen med bifall till förutnämnda motioner måtte i skrivelse till obetalda
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd ut- Xr"med//ra
redning låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana förlust av
ändringar i gällande kommunalförfattningar, att den tid, under vilken kommunal
obetalda kommunalutskylder medförde förlust av kommunal rösträtt, rösträtt.
begränsades enligt i huvudsak samma grunder, som vore bestämda i
fråga om den politiska rösträtten.

Herr Cl ason: Jag ber att även i denna punkt få framställa
avslagsyrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i avseende å nu föredragna punkt annat yrkande
ej framställts, än att utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på avslag därå; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Punkten -1. Om utsträck lång

av den

Utskottet hade i denna punkt hemställt, att riksdagen med bifall
till förutnämnda motioner likaledes måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
i gällande kommunalförfattningar, att den nuvarande kommunala
röstskalan avskaffades och ersattes med bestämmelser, enligt vilka
var och en, som betalade skatt till kommunen, skulle äga en röst,

Nr 82. 40

Lördagen den 3 juni, f. in.

Om utsväfning
av den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)

Ifrågasatt
valbarhet för
kvinna till
landstingsledamot.

ävensom till de ändringar i övrigt i nämnda författningar, som i anslutning
till vad i motionerna anförts, ansågos böra i sammanhang
härmed komma till stånd.

Herr C 1 a s o n: På grund av vad jag yttrat i huvuddebatten anhåller
jag att få yrka avslag på denna punkt.

Herr Klefbeck: Jag ber att få yrka bifall till denna fjärde
punkt.

När den berördes i den inledande debatten, anmärktes särskilt
emot den, att den var oklar, emedan där stod hänvisat till »ändringar
i övrigt i nämnda författning», som skulle göras till föremål för utredning.
Av motiveringen framgår vad det är för punkter som möjligen
i samband med den stora utredningen, om man får kalla den
så, skulle utredas. Den ena är, i vilken utsträckning fullmakt skulle
kunna få användas, och den andra om upphävandet av åtskillnaden
mellan land och stad vid val till landsting. Båda dessa saker innefatta
önskemål, som länge legat oss om hjärtat och som för att kunna
tillfredsställande lösas nog behöva sin utredning.

Då således det skälet, att framställningen icke skulle vara fullt
klar, enligt min uppfattning icke håller streck, ber jag att så mycket
frimodigare få yrka bifall till fjärde punkten.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i nu föredragna punkt hemställt samt vidare
på avslag därå; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 5.

Utskottet hade i förevarande punkt hemställt att herr Halléns
m. fl. motion, i vad den avsåge sådan ändring i landstingsförordningen
§ 10, att kvinna skulle bliva valbar till landsting, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid förevarande punkt hade reservation avgivits af herrar Eden,
Hellberg, Olof Olsson, Stadener, von Zweigbergk, Larsson i Västerås,
Waldén, Hallén, Kropp och Janson i Bråten, vilka yrkat att utskottet
måtte hemställa, att riksdagen, med bifall till herr Halléns m. fl. motion
i denna del, måtte för sin del besluta följande ändrade lydelse
av § 10 i förordningen om landsting:

§ 10.

Valbar till landstingsman är envar inom landstingsområdet röstberättigad
man eller kvinna, sota uppnått tjugufem års ålder.

Landstingsman kan ej vara:

a), b), c) och d) (lika med nuvarande bestämmelser).

Lördagen den 3 juni, f. m.

41 Nr 82.

Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att
bon står under mannens malsmanskap, obehörig att utöva uppdrag,
varom nu är fråga.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som för
valbarhet till landstingsman. .

Landstingsman eller suppleant må ej kunna unpdraget sig avsäga,
^ såvida^ han ej i fyra år tjänstgjort såsom landstingsman eller
uppnått 60 års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av landstinget
godkännes.

Väljes kvinna till landstingsman eller suppleant, äger hon när som
helst avsäga sig uppdraget.

Herr Klefbeck: Det är ju för hela kammaren bekant, att

kvinnan är valbar till stadsfullmäktig, och det är ju då blott i överensstämmelse
härmed som det nu föreslås, att hon ock måtte kunna
bliva valbar till landsting, varför jag hemställer, att denna femte
punkt måtte av kammaren avslås och kammaren i stället bifalla den
vid punkten 5 av herrar Edén m. fl. fogade reservationen.

Herr Cl ason: Herr talman, mina herrar! Jag framhöll redan
under principdebatten min uppfattning i fråga om denna punkt
och ber i enlighet därmed att få yrka bifall till utskottets hemställan
i densamma.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan i föreliggande punkt samt vidare därpå att kammaren,
med avslag å vad utskottet hemställt, skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Edén m. fl. vid punkten avgivna
reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till vad utskottet hemställt vara med
övervägande ja besvarad.

Ifrågasatt
valbarhet för
kvinna till
landstingsledamot.

(Forts.)

Punkten G. 0m da?trakta.

Utskottet hade i förevarande punkt på åberopade grunder hem - tman*"*''"

ställt, att riksdagen med anledning av herr Halléns m. fl. motion måtte n9S,nan''
för sin del besluta följande ändrade lydelse av § 24 i förordningen
om landsting:

§ 24.

Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i
dagtraktamente under landstingets möte sex kronor ävensom ersättning
för resekostnaden fram och åter beräknad efter skjutslega för en
häst, där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas,
men efter avgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes,
och för en hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats
på ångfartyg, där resan såmedelst sker.

Nr 82. 42

Lördagen den 3 juni, f. m.

Om dagtrakta- Vid nu föredragna punkt hade reservation avgivits av herrar
mente åt lands- cittson, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentor, Meurling
u*9s™an- Hildebrand, vilka på anförda skäl yrkat avslag å föreliggande

(rorts.) ,

punkt.

•

Herr Clason: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få hänvisa
till den reservation vid punkten 6 i utskottets hemställan, sona
återfinnes på sid. 39, och med denna hänvisning ber jag att på de i
reservationen anförda skälen få yrka avslag å denna punkt.

Herr Klefbeck: Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
punkten 6. Det synes mig, att det skäl, som reservanterna anfört,
icke är hållbart. De ha velat göra gällande, att vi önska, att ersättning
skulle lämnas landstingsman såsom avlöning. Vår mening
är i stället, att även till dem, som bo på den plats, där landstinget
hålles, skulle utgå gottgörelse för extra kostnader. Det ställer sig''
för en hel del landstingsmän så, att de måste gå ifrån sitt vanliga
förväi*vsarbete och sålunda gå förlustiga sin dagliga inkomst, och det
synes mig därför blott vara en konsekvens av nu gällande bestämmelser,
att även deras kostnader, som bo på platsen, ersättas, så att
de sålunda få gottgörelse för verkligt lidna förluster.

På denna grund ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
punkten 6.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare på avslag däråroch
förklarades den senare propositionen vara med övervägande jabesvarad.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. lika re- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 31 nästlidne maj''
presentations- c]en ] [ denna månad bordlagda utlåtande nr 20, i anledning av
''och [andtid vackt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående lika represenlai
axlands- tationsrätt för stad och land vid val av landstingsmän.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion nr 14 av herr Olausson hemställdes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes
låta verkställa utredning om sådan ändring i landstingsförordningen,
att stad och land erhölle lika representationsrätt vid val av landstingsmän,
samt för nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det täcktes

Lördagen den 3 juni, f. m.

43 JNr 82.

Kungl. Maj :t låta verkställa utredning-, huruvida och på vad sätt
sådan förändring i förordningen om landsting kunde vidtagas, att den
olikhet, som nn förefunnes mellan landsbygd och städer i avseende
å valkrets- och representationsbestämmelser för val av landstingsman,
utjämnades, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan utskottsledamot, herrar
Bellinder, von Geijer, von Mentzer, von Balir och Hallendorff, vilka
på anförda skäl hemställt, att herr Olaussons ifrågavarande motion ej
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Hem von Geijer: Herr greve och talman, mina herrar!
Då jag vid detta utlåtande inom utskottet avgivit en reservation,
skall jag be att i korthet få med några ord motivera
denna.

Den kvalificerade representationsrätt, som städerna åtnjuta
i landstingen, ha de haft alltifrån landstingsinstitutionens .inrättande.
Det skäl, som anförts till stöd för detta förhållande, är,
att man på det viset velat åstadkomma en motvikt mot den
numeriska undervikt, vari städernas ombud alltid komma att
befinna sig i förhållande till häradenas ombud. Detta skäl
framhålles av kommunallagskommittén och det utskott — det
var allmänna besvär- och ekonomiutskottet vid 1859—1860 års
riksdag — som avgav yttrande över kommitténs förslag, godkände
detta skäl och tilläde några ord i samma riktning. Det skäl,
som sålunda legat till grund, torde ännu hava bärande kraft, även
om förhållandena i någon mån ändrats. Jag skall icke uppehålla
mig vid den ekonomiska sidan, att städerna bidraga till de gemensamma
landstingsutgifterna i större proportion än efter deras
representation. Man måste emellertid se detta förslag i alldeles
särskilt sammanhang med den fråga vi nyss behandlat, en
fråga som har en ganska vitt gående politisk karaktär. Jag vädjar
till alla, som deltagit i landsting, huruvida verkligen den
omständigheten, att städerna ha större representationsrätt, vållat
några som helst olägenheter. Några klagomål i denna riktning
hava icke, såvitt jag vet, blivit framförda.

Det är på dessa skäl som jag för min del, herr greve och
talman, anser, att utskottets förevarande hemställan icke bör
bifallas, och jag ber därför, att få yrka avslag å såväl motionen
som utskottets hemställan.

Greve H am il ton, Alexander: Herr greve och talman,
mina herrar ! Då detta utlåtande avgjordes i utskottet, anmälde
jag min reservation; av en tillfällighet. Jag ber därför nu att
få yrka bifall till den av herr Bellinder med flera avgivna
reservationen, och stöder jag mig i huvudsak på samma skäl,
som konstitutionsutskottet vid 1914 och 1915 års riksdagar anförde
mot de då i detta ärende väckta motionerna, nämligen att

Ang. lika representationsrätt
för stad
och land vid
val av landstingsmän.

(Forts.)

Nr 82. 44

Lördagen den 3 juni, f. m.

Ang. lika representationsrätt
för stad
och land vid
val av landstingsman.

(Forts.)

det- icke förefinnes någon opinion för ändring. Den orättvisa,
varom motionären talar, kännes nog sålunda icke tryckande för
landsbygden.

Herr Hellberg: Denna motion står naturligtvis i ett

visst samband med den stora frågan om den kommunala rösträtten
men den kan dock behandlas alldeles oberoende av denna.

Jag skall rörande det här föreliggande förslaget endast erinra
om det bekanta förhållandet, att det förr funnits bestämmelser om
skilsmässa mellan land och stad även vid riksdagsmannaval till
andra kammaren. Denna åtskillnad är numera, som bekant, upphävd,
och det blir då en tämligen naturlig konsekvens därav, att
även skilsmässan upphäves i fråga om landstingsvalen. Det är
så mvcket större anledning att vidtaga denna förändring, som
redan år 1909 olikheten mellan land och stad förminskades.
Den moderna samhällsutvecklingen medför att överallt stadsliknande
samhällen så att säga sprängas in i landsbygden, och
till följd därav försvinner den gamla skillnaden mellan land
och stad mer och mer. Gentemot den föregående talarens yttrande
om städernas representationsrätt i landstingen, kan det vara
skäl att framhålla, att om en sådan likhet mellan land och stad,
varpå här yrkas, åstadkommes, det inte alls är säkert, att städernas
representanter i landstingen bli fåtaligare, därför att städerna
komma att ingå i landsbygdens valkretsar. Jag har roat
mig med att se efter och funnit, att i andra kammaren, för
vilken skillnaden mellan land och stad i valhänseende numera
är i huvudsak upphävd, för närvarande sitta, grovt räknat, 87
representanter från städerna, sålunda 7 mer än under den tid,
då städerna voro skilda från landsbygden. Det är mycket sannolikt,
att något liknande skulle inträffa, därest även i fråga
om landstingsvalen samma likställighet mellan land och stad
bleve genomförd som i fråga om riksdagsmannaval. Jag förstår,
att förslaget nu inte bär någon utsikt att vinna bifall, men jag
kan med ganska stor säkerhet förutsäga, att det är eu fråga, som
kommer att arbeta sig fram, ty den skillnad mellan land och
stad som i detta avseende ännu upprätthålles synes mig inte
hållbar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att därunder yrkats, dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle avslå såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på avslag vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets den 31
sistlidne maj och den 1 innevarande juni bordlagda utlåtanden:

Lördagen den 3 juni, f. m.

45 Hr 82.

nr 21, i anledning av väckt motion om viss ändring i § 8 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, ock

nr 22, i anledning av väckt motion om viss ändring i § 16 b)
ock c) i riksdagsordningen,

bifölls vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets den 31 nästlidne maj och
den 1 innevarande juni bordlagda utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete, till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,
till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar ock till
lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna
i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägsdrift; dels ock i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 10 april 1916 dagtecknad proposition, nr 111,
kade Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
i propositionen intagna förslag till

lag om försäkring för olycksfall i arbete;

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken;

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; ock

lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av
bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift.

I samband med denna, proposition, som hänvisats till särskilda
utskottet, hade utskottet till behandling förehaft följande med anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen •

inom första hammaren

nr 104 av herrar Sixten Neiglick, Erik Ilallin och J. S. Almer;

» 109 av herr Charles Lindley, och

» 110 av herr Hjalmar von Sydow; samt

inom andra kammaren

nr 266 av herrar Axel Sundberg, Aug. Larsson och Wilh. Hellberg; nr

274 av herr Per Tysk;

» 275 av herrar Bernh. Eriksson, IIj. Branting, F. V. Thorsson,
Ilerm. Lindqvist, Värner Rydén, Nils Persson, Erik Palmstierna,
Vikt. Larsson och Rich. Sandler; och

nr 276 av herr Alex. Thore.

Nr 82. 46

Lördagen den 3 juni, f. m.

Utskottet hade avfattat sin hemställan under tre med A), B)
och C) betecknade avdelningar, utav vilka avdelningen A) innefattade
fyra särskilda punkter, avseende vardera ett lagförslag.

Ifråga om sättet för detta utlåtandes föredragning yttrade

Herr Sven sson: Herr greve och talman! I avseende a
föredragningssättet tillåter, jag mig hemställa:

att utlåtandet föredrages punktvis;

att i fråga om punkten A) först föredragas vart för sig de
under punkten upptagna lagförslagen fo-ch därefter utskottets
hemställan;

att förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete
föredrages paragrafvis, och att vid behandling av 1 § i detta
förslag överläggningen må omfatta ntlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse lagförslagen komma att i en eller annan
del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, som bliva
med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas;
samt

att i avseende å nummerbeteckning av- paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Avdelningen A).

Utskottet hade här hemställt, att riksdagen måtte med tillkännagivande,
att de i förevarande proposition framlagda förslag till
lag om försäkring för olycksfall i arbete, lag om ändrad lydelse av
17 kap. 12 § handelsbalken, lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen
den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
och lag angående tillämpning med avseende å elektrisk
järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick antagas, i anledning av sagda proposition samt med
anledning därav väckta motioner för sin del antaga förslag till
lagar i dessa ämnen, så lydande, som utskottets utlåtande utvisade.

Lagförslag Punkten 1.

om försäkring

för olycksfall Utskottets förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

> arbete.

1 §■

Denna paragraf hade följande lydelse

Lördagen den 3 juni, f. m.

47 Nr 82.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna
lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel
till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Såsom skada till följd av olycksfall
i arbete anses jämväl sjukdom,
som förorsakats av särskilt
giftigt, vid arbetet begagnat ämne.

Vid förevarande paragraf hade reservationer avgivits

dels av herrar Lindman, Svensson, Antonsson, von Sydow, Wiilell,
Beckman och Vetter sson, vilka anfört:

• Då ersättning för yrkessjukdomar enligt sakens natur hör till
sjukförsäkringen och icke till olycksfallsförsäkringen samt man, om
yrkessjukdomar hänföras under olycksfallsförsäkringslagen, riskerar,
att så småningom stadgandet härom allt mer och mer utvidgas, så att
åtskilliga. sjukdomar, t. ex. tuberkulos m. fl., vilka antagas hava
uppkommit eller förvärrats genom förhållandena å arbetsplatsen, efter
hand skjutas under olycksfallsförsäkringen och komma att i försäkringshänseende
vila uteslutande på arbetsgivarna, hemställa vi att
sista punkten i denna paragraf måtte utgå,

dels ock av herr Widell, som hemställt, att riksdagen måtte på det
sätt bifalla herr Neiglicks med fleras och herr Sundbergs med fleras
motioner, att i 37 § infördes ett nytt moment, så lydande:

Därest försäkringsavgifterna enligt i denna lag- stadg''ade grunder
skulle för någon arbetsgivare bliva synnerligen betungande, må
under en tid av tio ar efter lagens trädande i kraft, på därom gjord
framställning, Kungl. Maj:t, efter prövning i varje särskilt fall, bevilja
sådan arbetsgivare skäligt bidrag av statsmedel till fullgörande
av avgiftsskyldigheten ifråga.

Herr von Sydow: Herr greve och talman, mina herrar!
Då jag hör till dem, som i åtskilliga viktiga delar reserverat sig mot
utskottets utlåtande, vilket nära sammanfaller med Kungl. Maj:ts
proposition, anhåller jag att få yttra några ord i frågan.

Jag skall då först be att uttryckligen få betona, att min opposition
mot det framlagda förslaget icke bottnar i någon principiell
avoghet gent emot socialförsäkringen. Tvärtom är jag en varm anhängare
och beundrare av den moderna socialförsäkringen. Jag är
övertygad, a,tt en väl avvägd och klokt inrättad socialförsäkring är
en stor välsignelse för ett folk. Detta visar erfarenheten från det
land, som nu omkring en mansålder haft en omfattande socialförsäkring
införd, nämligen Tyskland.

i-i °ckså uttryckligen betona, att jag instämmer i den kri tik

utskottet riktat mot nu gällande olycksfallsersättningslag. Denna

Jfr 82. 48

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag lag är otillfredsställande — den var det redan vid sin tillkomst
om försäkring ^ • trängande behov av en omfattande revidering.

■för. olyffaU Frågan är nu, om det förslag, som erbjudes oss här, är av be''(Forto)
skaffenhet att medföra en klokt inrättad och väl avvägd socialförsäkring.
Jag medgiver, att detta lagförslag i många avseende är
förtjänstfullt, buret som det är av en uppriktig önskan att skänka
vårt arbetande svenska folk en modern olycksfallsförsäkring, och i
många delar avfattat med stor skicklighet. Men jag har icke kunnat
dölja för mig, att förslaget är behäftat med svagheter och brister av
den beskaffenhet att de måste avhjälpas, innan förslaget göres
till lag.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang nämna nagra
ord om själva utredningen i ärendet. Den är i flera avseenden icke
tillfredsställande. Kommittébetänkandet vilar i själva verket icke
på något statistiskt underlag. Visserligen finnes det i betänkandet
en del statistiska tabeller, som äro omsorgsfullt utförda men om man
jämför utlåtandet med dessa tabeller, skall man finna, att utlåtandet
knappast i en enda punkt vilar på denna statistik. Tabellerna äro
lösa påhäng till betänkandet och hava icke blivit använda vid utarbetande
av lagförslaget. Detta leder till att kommitténs beräkningar
i stort sett sväva i luften, att man icke kan vara viss om huruvida
de resultat i ekonomiskt hänseende, som kommittén kommit till, äro
riktiga eller icke. Jag förbiser icke svårigheterna att åstadkomma en
tillförlitlig statistik i detta avseende, men jag tycker, att saknaden
därav bort mana kommittén att i hög grad iakttaga varsamhet vid
avfattandet av sina förslag. En sådan varsamhet har icke iakttagits.

Jag kan icke heller underlåta att anmärka, att kommittén icke
försökt tillgodogöra sig de erfarenheter i ämnet, som förfinnas i utlandet.
I kommitténs betänkande finnes visserligen en redogörelse
för lagstiftningen i de flesta europeiska länder, men denna redogörelse,
som helt säkert i isig är fullkomligt riktig, saknar all upplysning
om huru dessa lagbestämmelser verkat, huruvida man i de olika
länderna är nöjd med det system man har eller önskar en förändring
däri. Det är känt, att i åtskilliga länder, däribland Tyskland, det
vuxit upp en ganska allvarlig kritik mot åtskilliga delar av socialförsäkringen
särskilt olycksfallsförsäkringen. Härom får man i kommitténs
betänkande ingen kunskap. Det synes mig, som om kommittén
beträffande en så utomordentligt viktig fråga bort sända ut
någon av sina medlemmar att studera förhållandena på ort och ställe.
Det är mig en gåta, varför så icke skeft, och jag tror, att om det skett,
kommitténs förslag i åtskilliga delar varit annorlunda.

Det är också en betänklig sak att. sedan kommitténs betänkande
avgavs, hela ärendet handlagts med sådan brådska, att man lämnat
för knapp tid till nödig kritik. Jag förstår mycket val, att detta
berott på en i och för sig förklarlig önskan av civilministern att få
fram ärendet så fort som möjligt, men det finnes mycket social sakkunskap
i detta land utom den i kommittén representerade, och denna
sakkunskap fick alldeles för kort tid på sig till att gorå sig hörd.
Man ser, att ämbetsverk, som uttalat sig i ärendet, beklagat sig här -

Lördagen den 3 juni, f. m.

49 Nr 82.

över. Det är också ofördelaktigt att propositionen framlagts så sent
som skett, ty därigenom fick utskottet arbeta under en brådska, som
tagit sig uttryck i betänkandet. Såsom herrarne se av betänkandet,
är det ett kaos av olika meningar och reservationer. Hade man käft
bättre tid, torde en del av dessa meningsskiljaktigheter kunnat arbetas
bort, ehuru förvisso åtskilliga kommit att stå kvar.

Då jag nu övergår att säga några ord om det principiella innehållet
i själva lagförslaget, kommer jag först till den mest omdebatterade
frågan, nämligen den om karenstiden. Detta är en fråga av
synnerligen stor vikt. Jag vill emellertid icke nu ingå i någon detaljerad
redogörelse för densamma, ty detta blir nödvändigt vid det
ändringsförslag, som jag framställt vid 6 §, och jag vill icke trötta
herrarne med att upprepa samma sak två gånger. Jag vill här endast
säga såsom min övertygelse, att den omständigheten, att man förlagt
de kortare olycksfallen från deras början till olycksfallsförsäkringen,
utgör en avvikelse från de rationella principerna för en modern socialförsäkring
och medför en felaktig organisation av olycksfallsförsäkringen,
en felorganisation, som sedermera svårligen låter sig rättas.
För mig står det därför som en obetingad nödvändighet, att rättelse
i detta avseende företages i förslaget, om det skall upphöjas till lag.

Vid all social försäkring gäller det- att iakttaga två skilda synpunkter
och väga dem mot varandra. Å ena sidan får man icke giva
för litet, så att försäkringens ändamål icke uppnås, men å andra sidan
får man icke heller giva för mycket, enär då försäkringen i själva
verket motverkar sitt eget ändamål. Man får vid olycksfallsförsäkring
icke giva så hög ersättning, att det blir en vinst för den skadade
att hava varit utsatt för olycksfall. Ja, man får icke ens giva så
mycket, att alla hans förluster bliva betäckta. Någon del av dem
böra stå kvar, så att den skadades eget ekonomiska intresse må driva
honom att gå åter i arbetet så fort han kan.

Av dessa båda synpunkter har kommittén egentligen beaktat endast
flen första. Man torde få svårt att finna den andra på något
satt framhävd i kommitténs betänkande. Detta har också tagit sig
uttryck i lagbestämmelsernas avfattning. Det vill synas som om
kommittén i regel gått till väga på det sätt, att den ur utländska
lagar plockat ihop det i varje fall för arbetarne mest fördelaktiga
och fört det samman i lagen. Och sedermera, mina herrar, har utskottet
. ytterligare spätt pa och ökat, så att man enligt min mening
otvivelaktigt kommit långt i fråga om ersättningarnas belopp.

Yad kostnaderna beträffa skulle förslaget enligt beräkning medföra
en kostnad för arbetsgivarn© av mellan 9 och 10 miljoner, oberäknat
tilläggsavgifter av 5 procent av premierna. Man bär beräknat,
att olycksfallsförsäkringen nu kostar 2 å 3 miljoner, det blir
sålunda en ökad tunga på arbetsgivarna av omkring 7 miljoner. Av
hela kostnaden anses */» falla på industrien. I avseende å kostnaderna
vill jag saga, att såvitt jag känner till stämningen hos arbetsgivarna.
de icke principelit sätta sig emot att giva ut dessa miljoner, men
fordra, att om de skola giva ut dem, det skall vara för eu fullgod
olycksfallsförsäkring, icke för en underhaltig eller mindre god för Första

hammarens protokoll IDIG. Nr 82. 4

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Nr 82. 50

Lördagen den 3 juni, f. in.

Lagförslag
cm försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forte.)

säkring. Huru som helst, säkert är, att avgifterna komma att tungt
belasta arbetsgivarna och särskilt industrien. Det finnes vissa industrier,
för vilka en sådan tunga kan bliva rent av ruinerande.
Jag tänker härvidlag särskilt på stenindustrien, som redan nu arbetar
— såvitt den över huvud taget kan sägas arbeta — under
ytterst tryckta konjunkturer. För denna industri har gjorts framställning
om lindring i ett par motioner, och jag är utskottets majoritet
tacksam för den i stort sett välvilliga behandling, som dessa motioner
fått röna.

Herr greve och talman, jag tillåter mig, medan jag har ordet,
att även yttra mig om den särskilda ändring i § 1, som jag och mina
meningsfränder påyrkat. Den rör en sak av pricipiell betydelse
nämligen yrkessjukdomarna. Det är så, att dessa sjukdomar böra
höra till sjukförsäkringen redan därför, att olycksfallsförsäkringen
icke är organiserad för att taga emot och lämna vård åt dem som
insjuknat i invärtes åkommor. Man har visserligen i en och annan
utländsk lagstiftning hänfört de s. k. yrkessjukdomarna till olycksfallen.
Men detta har man icke gjort av någon rationell grund, utan
därför, att olycksfallsförsäkringen uteslutande bekostas av arbetsgivarna
medan sjukförsäkringen endast till en del bekostas av arbetsgivarna,
så t. ex. i Tyskland till en tredjedel, i Norge till en tiondel
o. s. v. Det är sålunda givet, att man genom att överföra yrkessjukdomarna
till olycksfallsförsäkringen, kan öka arbetsgivarnas tunga
för socialförsäkringen i dess helhet. Utom det principiellt oriktiga
uti att hänföra yrkessjukdomar till olycksfall, ligger ock av nu antydda
grunder en fara däruti, att man sedan man väl tagit, det
första steget kommer så småningom att yrka på, att allt fler sjukdomar
skola föras dit. Detta ärendes behandling visar i själva verket
på ett eklatant sätt denna fara. Kommittén har blott föreslagit, att
till olycksfallsförsäkringen skulle räknas sådana sjukdomar, som förorsakats
av särskilt giftiga, i arbetet begagnade ämnen. Ärendet
hann icke komma längre än till riksförsäkringsanstalten, förrän man
föreslog en utvidgning: dels skulle Kungl. Maj:t bestämma, vilka
ämnen skulle falla härunder och dels skulle även inbegripas sjukdomar,
förorsakade av smitta från ämnen, som hanterades i arbetet, bestämmelser,
som skulle kunna giva anledning till en mycket evasiv
tillämpning. Detta förslag har senare upptagits i motion av min
ärade kamrat på Stockholmsbänken, herr Lindley vilken emellertid
ytterligare utsträckt förslaget så att även sådana sjukdomar som
malaria, gula febern, m. fl. skulle kunna falla under olycksfallförsäkringen.

Då både principiella och praktiska skäl tala mot ett sådant stadgande
som här av utskottet föreslagits, skall jag, herr greve och
talman, be att få yrka avslag på utskottets förslag i denna del och
bifalla till herr Lindmans m. fl. reservation.

Herr von K och: Herr talman, mina herrar! Det var

med stor tillfredsställelse, som jag lade märke till. att den föregående
ärade talaren hade en, enligt min tanke, riktig utgångspunkt

Lördagen den 8 juni, f. m.

Öl Nr 82.

för sitt anförande, när lian ställde sig på den moderna socialförsäkringens
ståndpunkt och ville göra sitt till, för att även i vårt land
ett stort steg framåt skulle tagas på detta område. Det synes mig,
att denna deklaration redan vid första behandlingen bådar gott för
frågans lösning.

Den ärade talaren riktade åtskilliga anmärkningar mot den utredning,
som föreligger i frågan. Det kan icke för mig finnas
anledning att bär söka bemöta dem. Vi ha i utskottet fått mottaga
betänkande och utredning från Kungl. Maj:t, och den korta
tid, som statt oss till buds, har knappast medgivit någon mera djupgående
utredning. Jag ber dock att få säga, att det knappast syntes
mig^ fullt befogat, när den ärade talaren klagade över den bristande
tid, som vederbörande myndigheter käft att förfoga över i
och för utlåtandens avgivande. Den, som verkligen studerar sig in
i frågan, kominer till den uppfattningen, att det är ganska utförliga
och grundliga utlåtanden från olika myndigheter och även enskilda
personer, som här föreligga. Jag vill i detta avseende särskilt
omnämna riksförsäkringsanstaltens omfångsrika utlåtande, ett
utlåtande, som grundar sig på trettonårig erfarenhet på detta område.

Vidare klagade den ärade talaren över det kaos, som rådde
i frågan till följd av de många reservationer, som föreligga. Det
är mycket sant, att det i början förefaller, som det skulle råda ett
verkligt kaos på detta område, men studerar man sig in i saken,
torde man finna, att det icke är fullt så farligt, som det ser ut. I
de viktigaste principiella frågorna har dock fullständig enighet kunnat
åstadkommas. Jag vill i detta avseende nämna, att den betydelsefulla
frågan om övergång från ersättningsskyldighet till försäkringsplikt
i princip omfattats av utskottets alla medlemmar. Vidare
är man enig om att utsträcka försäkringen till att omfatta
ett ofantligt mycket större antal personer än förut, inemot 1,350,000.
Man tiar ock enat sig om vem som skall bära kostnaden för den
nya försäkringen. Man har varit på det klara med, att det bör inrättas
en slags överdomstol i fråga om försäkringstvister, det s. k.
försäkringsrådet, en institution som jag i förbigående sagt anser
vara av en utomordentlig vikt. Man har slutligen även enat sig
om grunderna för ersättnings utgående. Det är egentligen i fråga
om karenstiden och beträffande ersättningsbeloppen, som man stannat
i olika meningar.'' Enigheten har också varit fullständig i fråga
om uppfattningen att vår nuvarande lag av år 1901 är behäftad
med mycket störa brister, och att den därför så fort som möjligt bör
ersättas med en bättre lag. Jag tror mig också efter den föregående
ärade talarens anförande kunna säga, att i det störa hela utskottet
varit enigt om att det nu föreliggande förslaget — om jag
bortser från nyss nämnda divergenser — är en i stort sett tillfredsställande
lösning av denna stora fråga, och att om lagförslaget
i huvudsak anlages, vårt land kommer att rycka upp i främsta ledet
bland nationerna i fråga om olycksfallsförsäkring.

Den ärade talarens huvudanmärkning gällde de kortvariga

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Sr 82. 52

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

olycksfallens placering. Han hade den uppfattningen, att de kortvaliga
olycksfallen ovillkorligen tillköra sjukförsäkringen. Såsom
herrarna finna av den utredning, som lämnas av utskottet, kar denna
fråga varit föremål för mycken diskussion ock olika meningar.
Det finnes de, som med styrka framhållit, att de kortvariga olycksfallen
skola köra till sjukförsäkringen, men också de, som hålla före,
att de köra till olycksfallsförsäkringen. Utskottet kar citerat eu
verklig auktoritet, som ställer sig på den senare ståndpunkten, nämligen
presidenten för det tyska riksförsäkringsämbetet, doktor Kauffmann.
Jag skall för närvarande icke närmare ingå på denna fråga,
emedan jag kommer tillbaka till densamma vid 6 §, men jag
skall i stället nämna ett par ord om några andra saker, som den
ärade föregående talaren anförde.

Han betygade på ett för mig sympatiskt sätt arbetsgivarnas villighet
att påtaga sig kostnaden för den nya grenen av socialförsäkringen.
Men, betonade kan, det måste vara en god ock icke en underhaltig
försäkring, som arbetsgivarna ville uppbära. Han både
den uppfattningen, om jag förstod honom rätt, att det nu föreliggande
utskottsförslaget i någon mån skulle innebära en ur principsynpunkt
mindre värdefull försäkring eller innefatta bestämmelser,
som ur social försäkringssynpunkt icke vore tillfredsställande. Härom
kan man tvista. Jag kar för min del den uppfattningen, att
reservanternas förslag ovillkorligen lider av betänkliga brister.^ Undersöker
man nämligen de förändringar reservanterna gjort i Kungl.
Maj :ts förslag, finner man alltigenom ganska vittgående försämringar.
Med avseende härpå tillåter jag mig som exempel i korthet
anföra, att man tagit bort yrkessjukdomarna från lagens räckvidd.
Man kar uteslutit eu stor de! tillfälliga arbetare från försäkringen.
Man har utsträckt karenstiden från av Kungl. Maj :t föreslagna fyra
dagar till sextio dagar, under vilken tid arbetsgivaren kar ersättningsskyldighet,
vilket måste medföra följder, som jag sedermera
i annat sammanhang skall tillåta mig motivera såsom otillfredsställande
ock i samband därmed bli sjukpenningarna väsentligt lägre
än enligt utskottets förslag. Livräntan, som i utskottets förslag under
vissa förhållanden skulle utgå även till den skadades efterlevande
föräldrar, är utesluten. Keservanterna ha vidare påyrkat, att
hö.gsta livräntan skall sänkas från 1,200 kr. till 1,000 kr.,. oen de
ha icke gått med på utskottets förslag att höja den lägsta livräntan
från 200 kr. till 300 kr. Sjukpenningarna äro dessutom alltigenom
förminskade, och dessutom har påyrkats att sjukkassorna skola förbjudas
lämna sjukhjälp. Tager man i betraktande alla dessa olika
förändringar, kan man icke komma ifrån, att det är en väsentlig
försämring, som reservanterna vidtagit i Kungl. Majrts och utskottets
förslag, och ställer man sig på den ståndpunkten, att man endast
vill främja och bekosta en verkligt god socialförsäkring, måste
jag säga, att nog tycker jag man då borde gå på utskottets förslag.

Jag skall icke vid detta tillfälle ingå på några flera detaljer.
Jag måste emellertid yttra ett par ord om yrkessjukdomarna, emedan
dessa ju höra till 1 §. Den föregående talaren yttrade, att de

Lördagen den 3 juni, f. in.

53 Kr 82.

borde utgå ur lagen. Dessa yrkessjukdomar höra ju visserligen icke Lagförslag
till någon av förslagets kardinalpunkter. Tager man bort dem, be-om försäkri»9
höver man icke därför ändra andra paragrafer i lagförslaget, och^
det är känt, att i Kungl. Maj:ts förslag dessa yrkessjukdomar icke ''(porto)
voro medtagna. Men å andra sidan tiar ålderdomsförsäkringskommittén
medtagit dem, och riksförsäkringsanstalten, som måste anses
representera stor erfarenhet på detta område, har uttryckligen framhållit,
att de böra medtagas. Anstalten har för övrigt medtagit flera
yrkessjukdomar, än kommittén gjort. Riksförsäkringsanstalten anför
dessutom, att redan nu hänföras till olycksfallsskador en hel
del sådana skador, som stå på gränsen till sjukdomsfall, såsom blodförgiftning
m. m. Nu kan jag icke neka till, att det vore eu stor
fördel, om i denna lag medtoges sådana yrkessjukdomar, om vilkas
karaktär av yrkessjukdomar icke den minsta tvekan råder. Jag
tillåter mig ock i detta sammanhang anföra, att en del utländska
lagar medtagit dessa sjukdomar, t. ex. den engelska och den schweiziska
lagen. I den nyligen i Frankrike antagna lagstiftningen om
olycksfallsförsäkring äro de medtagna, och om jag ej är illa underrättad,
är detsamma förhållandet i det danska lagförslaget. Det
är sålunda enligt min mening många skäl, som här föreligga, för
att dessa yrkessjukdomar medtagas i lagstiftningen. Jag tror, att
hela olycksfallsförsäkringen därigenom kommer att medföra större
nytta, än om de nu skulle uteslutas.

Innan jag slutar, herr talman, ber jag till sist att vid denna
paragraf _fä säga ytterligare endast, att jag under behandlingen av
denna fråga, på vars lösning arbete nedlagts under så många år,
både hoppats, att den skulle kunna lösas i enighetens tecken. Jag
behöver knappt antyda, att det vore synnerligen lyckligt, om så
korume att ske just i dessa tider, som nu råda. Nu har inom utskottet
icke sa kunnat bli fallet. Det synes åtminstone av reservationerna,
som om meningsskiljaktigheterna vore större, än någon
från början kunde förutsätta. Jag vill dock uttala den förhoppningen,
att det skall bli möjligt att föra denna viktiga sociala
fråga till en lycklig lösning, och jag skall även tillåta mig uttrycka
den önskan, att det skall lyckas majoriteten i denna kammare, som
ju har lagens öde i sina händer, att i vissa punkter, där reservationer,
avseende minskning av försäkringens förmåner, föreligga, se
denna fråga icke endast ur de bemedlades synpunkt, utan även ur
arbetarnas, ty det är ju dock för deras räkning det hela har kommit
till. _ Jag har åtminstone alltid hoppats, att när denna lag
kommit till stånd, den skulle bidraga till att verka försonande i
striden mellan samhällsklasserna och väsentligt öka samhällssolidaritefen.

Jag ber att få yrka Di fall till paragrafen enligt utskottets förslag.

Herr W i de 11: Herr greve och talman, mina. herrar! Jag
skall icke i någon vidare mån ingå på förslagets allmänna principer,
vare sig beträffande förhållandena i nu gällande lagstift -

Nr 82. 54

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag ning eller de ändringar, som enligt min mening böra vidtagas i
om försäkring förslaget i olika avseenden. Jag kan inskränka mig till att
f5r. °Jrfatsfal1 instämma med den förste ärade talaren.

(Forts) Emellertid kan jag icke underlåta att gå något närmare in

på ett förhållande, som av honom redan delvis berörts. Det
gäller den i vissa delar otillfredsställande utredningen. Förutom
vad han i detta avseende yttrat, skulle jag vilja erinra om ett
par andra omständigheter. Det är ju så, att försäkringsrådet
kommer att intaga en mycket central ställning i den nya försäkringsorganisationen.
Det kan då icke betraktas annat än som
anmärkningsvärt, att man i den kungliga propositionen icke finner
någon som helst antydan, kan jag säga, huru detta försäkringsråd
skall taga sig ut i verkligheten. Kommittén har på
några få rader i allmänna fraser talat om, huru det borde vara
sammansatt, men utan något konkret förslag, och denna anordning
beröres icke alls av departementschefen.

En annan sådan punkt, där det förefaller mig, att utredningen
är bristfällig, är den, som gäller den viktiga frågan om debiteringen
av försäkringsavgifterna och därmed sammanhängande
förhållanden. För att debiteringen skall kunna ske, fordras
naturligtvis först och främst, att man har reda på arbetsgivarna
samt arbetarna och deras löner. Det säges nu i propositionen och i
riksförsäkringsanstaltens utlåtande en hel del om denna sak, men
någon verklig plan för densamma får man icke. Det hänvisas
till man talslängderna och riksförsäkringsanstaltens ombud. Jagfår
för min del säga, att vad mantalslängderna beträffar, med
den kännedom jag har om dem, jag tror, att de bliva en dålig
källa därvidlag, och dessa ortsombud innebära en administration,
som kommer att kosta så oerhörda belopp, så vitt jag kan
se, att det icke blir möjligt att komma till en tillfredsställande
lösning, utan att stadga obligatorisk uppgiftsskyldighet för arbetsgivarna.
Kiksförsäkringsanstalten föreslår en obligatorisk
uppgiftsskyldighet, om också mera begränsad, än jag anser lämpligt,
men Knngl. Maj :t har icke ansett sig böra upptaga detta
förslag. Kiksförsäkringsanstalten har påvisat, att utan denna
obligatoriska uppgiftsskyldighet förvaltningskostnaderna måste
bliva synnerligen höga. Jag instämmer till fullo i detta, och
inom utskottet har jag påyrkat, att i 17 § skulle stadgas obligatorisk
uppgiftsskyldighet för arbetsgivarna. Jag har icke på
den punkten funnit tillräckligt understöd och då jag icke haft
tillfälle att själv formulera någon bestämmelse därom, nödgats vid
denna bestämmelse avgiva en blank reservation för att därmed
beteckna den stora vikt jag måste fästa vid denna fråga.

Icke heller beträffande uppbörden av försäkringsavgifterna
har jag ansett utredningen tillfredsställande.. Visserligen talas
det om olika möjligheter, men vilken av dessa som skall väljas,
har icke sagts. Beträffande den saken återkommer jag vid en
senare paragraf. De brister, som utredningen enligt mitt förmenande
företer, hava gjort, att jag från början ställt mig tvek -

Lördagen den 3 juni. f. m.

55 Nr 82.

som, om jag för min del skulle kunna gå med på bifall till Lagförslag
detta förslag. Att jag gjort det, beror naturligtvis på samma0” försäkring
skäl, som dikterat den förste talarens ståndpunkt, att nämligen °a^ete
den nuvarande lagen är otillfredsställande, och i högsta behov (Forte)
av förbättring, under det att i alla fall grundprincipen för det
nya förslaget är riktig. Detta överensstämmer även med
min åsikt.

Vad nu beträffar den föredragna första paragrafen, skall
jag beträffande yrkessjukdomarna inskränka mig till att instämma
med den förste talaren i hans yrkande om bifall till den däri
framförda reservationen. Jag vill endast erinra gentemot herr
von Koch, att det här gäller endast en ringa del av y rkess j ukdotmarna,
och att om man stannar därvid, saken kanske icke är
så farlig, men att det är mycket svårt att säga, var man skall
stoppa. Börjar man med en grupp av yrkessjukdomar, kan det
taga en mycket stor utsträckning, och enligt mitt förmenande
vore detta mycket olyckligt, då dessa sjukdomar givetvis måste
anses tillhöra sjukförsäkringen. Det är tydligt, att sjukdomar
och olycksfall icke äro detsamma, det säger sig självt.

Slutligen vill jag i denna paragraf beröra en annan fråga,
som också framhållits av den föregående talaren. Det gäller
stenindustriens nödläge. Jag har ansett mig nödsakad att på
denna punkt anföra reservation. Det har, som kammaren har sig
bekant, väckts en motion i båda kamrarna, som går ut på, att i
första paragrafen skulle införas en bestämmelse om rätt för
Kungl. Maj :t att, därest premierna för någon näringsgren skulle
visa sig alltför tryckande, inedgiva bidrag till premierna av statsmedel.
Detta gäller nu närmast stenindustrien. Liksom den
förste ärade talaren skall jag tacksamt erkänna, att utskottet icke
ställt sig avvisande till denna sak. Utskottet har föreslagit en
skrivelse, och det är ''gott och väl, men för min del,kan jag icke
anse, att det är tillräckligt här. Motiveringen för denna skrivelse
utgår så gott som uteslutande från nuvarande kristillstånd
inom stenindustrien, nuvarande nödläge, men motionen syftar
mot något helt annat. Den utredning, som legat till grund för
motionen, är baserad på uppgifter för normala förhållanden, och
denna utredning säger enligt min mening, att premierna för
stenindustrien komma att gå upp till sådan höjd, att denna industri
sättes i fara även under normala förhållanden. Nu är
det min mening, att om man står inför att stifta en lag, som man
vid själva stiftandet vet komma ått för ett så betydelsefullt område
verka nedbrytande och förstörande, det är lagstiftarens plikt
att, samtidigt som lagen stiftas, se till huru olägenheterna skola
kunna undvikas. Jag menar därför, att det vore behövligt att
i själva lagen införa erforderliga bestämmelser om huru nödlidande
industrier och närmast stenindustrien skola bispringas.

Jag medger gärna, att den form, som framlagts i motionen, icke
kan betraktas som vidare tillfredsställande, men jag för min del
har icke kunnat finna någon bättre, och i utskottet har icke hel -

Nr 82. 56

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag ler någon annan kunnat gorå det. Jag har därför nödgats stanna
om försäkringmotionärernas yrkande, endast med den ändring, att jag för
'' i arbete.011 k©f°na, att detta dock är en övergående bestämmelse, före(Forts.
)" slagit, att stadgandet skulle överflyttas till 37 §, i övergångsbestämmelserna,
och i fråga om giltigheten inskränkas till 10 år.

Vid denna paragraf har jag emellertid intet yrkande om den
saken, utan återkommer jag härtill vid 37 §.

Herr statsrådet von Sydow: Herr greve och talman, mina

herrar! Jag skall endast tillåta mig att med några korta ord
beröra förslaget i dess helhet. Här jag fick detta utskottsbetänkande
i min hand, blev jag liksom en föregående ärad talare
tämligen betänksam just med anledning av det vimmel av reservationer,
som fogats till utlåtandet. Men vid närmare gransknin
gav dessa reservationers innehåll fann jag dock, att skiljaktigheterna
röra sig väsentligen om detaljfrågor, visserligen viktiga
nog. En del av dessa detaljfrågor äro sådana, om vilka man
• utan tvivel rent objektivt sett kan hava skiljaktiga synpunkter.
I fråga om vissa av dem hava, vill det synas mig, ganska goda
skäl anförts för både den ena och den andra synpunkten. Om
de grundläggande principerna för denna lagstiftning — och dit
kan jag omöjligt räkna frågan, huru ersättningen under nuvarande
karenstid skall ordnas •—• har man dock varit ense i
utskottet. I detta vågar jag också se ett tecken på att man
redan vid denna riksdag skall komma fram till en tillfredsställande
lösning av denna viktiga sociala fråga.

Jag har haft en levande känsla av att den nuvarande lagstiftningen
på området är så otillfredsställande, att man från
Kungl. Maj :ts sida icke borde underlåta något för att snarast
möjligt få saken löst. Med denna syn på tingen har jag icke
kunnat tillstyrka uppskov med frågan, även om jag givetvis
hade önskat, att vissa detaljfrågor, vissa tillämpningsfrågor, varit
mer utformade, när förslaget kom på riksdagens bord. Jag
är helt ense med den siste talaren däri, att det varit önskligt^
om man exempelvis kunnat lägga fram förslag till organisation
av ''försäkringsrådet liksom ock detaljerat förslag, huru man tänkt
sig insamlandet av uppgifterna angående arbetsgivare och arbetare
samt uppbörden av försäkringsavgifterna, men detta är
dock endast tillämpningsfrågor. Vad särskilt den viktiga frågad
jo''m försäkringsrådet angår, ha reservanterna i den delen
hemställt, att frågan skall avgöras genom en av Konungen och
riksdagen stiftad lag. Jag vill härtill anmärka, att reservanternas
förslag icke väsentligen skiljer sig från Kungl. Maj :ts, ty
det är uppenbart, att en huvudsaklig del av frågan om försäkran
gsrådets organisation •— frågan om försäkringsrådet såsom
domstol — den saken måste ordnas genom lag.

I den andra punkten, frågan om uppgifter på arbetsgivare
och arbetare liksom ock frågan om uppbörden, ha åtskilliga utredningar
gjorts. Om än dessa icke äro avslutade, ha de dock

Lördagen den 3 juni, f. m.

57 Nr 82.

kommit så långt, att jag är tämligen säker, att dessa frågor
skota i praktiken kunna lösas. En vida större organisationsiraga,
en större uppgift på detta område än den här ifrågavarande
har man visat sig kunna gå i land med — jag syftar på
ordnandet av pensionsförsäkringen.

^ J ag hade icke tillfälle att höra den förste ärade talarens
anförande, och jag skall som nämnt icke gå in på detaljfrågor.
Jag skall endast yttra mig om den särskilt föredragna 1 S,
som gäller yrkessjukdomarna. I detta fall har utskottet gatt
1 ° i ra5 -Kungl. Maj :ts förslag tillbaka till kommitténs och
sålunda hänfört yrkessjukdomarna under olycksfallsförsäkringen.
Såsom herrarna finna av kommittébetänkandet, är det
endast ett par länder, där man hittills fort yrkessjukdomarna
under olycksfallsförsäkringen, nämligen England och Schweiz.
Visserligen är det sant, att även i andra länder förslag varit uppe
att lägga yrkessjukdomarna under olycksfallsförsäkringen, men
enligt min mening synes det klokast ått i alla händelser till en
början skilja dessa från. denna senare försäkringsform. Enligt
sm natur höra ju dessa sjukdomar till sjukförsäkringen, och dessutom
är det givetvis förenat med svårighet att skilja mellan
yrkessjukdomar och vanliga sjukdomar. Därför synes det mig
klokt, om kammaren, som jag antager blir fallet, följer reservanterna
i denna punkt.

yltrade nyss, att jag med hänsyn till beskaffenheten
av skiljaktigheterna hyste vissa förhoppningar att komma fram
till eu god lösning. Jag gör det så mycket mera, som enligt
mm mening en god social lagstiftning är till gagn icke blott för
de stora arbetarmassorna, utan icke mindre för arbetsgivarna
och för landet i dess helhet. Dessa utgifter för arbetarförsäkringen
fa icke betraktas som, och äro icke heller uteslutande
en tunga, lagd på industrien och arbetsgivarna. De lämna en direkt
valuta framför allt i form av förbättrad folkhälsa, ökad
arbetskraft och stegrad konsumtionsförmåga hos de stora breda
lagren av folket. Det är säkerligen icke någon tillfällighet, att
1 -tyskland ett väldigt nationalekonomiskt uppsving framträdde
ungefär samtidigt med eller kort efter det arbetarnas villkor
sa väsentligt förbättrats. I alla händelser hava vetenskapsmän
både på det nationalekonomiska och socialpolitiska området ställt
dessa företeelser i nära inre sammanhang, och jag har hört liknande
omdömen från industriens män. För min del tror jag
på eu storartad utveckling även inom vår svenska industri, justi
hägn av en god sociallagstiftning.

Jag vågar giva uttryck för den förhoppningen, att ur de boslut,
som kunna komma att fattas av riksdagens båda kamrar,
dock skall framgå ett positivt resultat för denna fråga, som knåppast
längre kan vänta på sin lösning.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

HorrLindley: Herr greve och talman, mina herrar! Jag
skall här, försöka att i stället för att gå över hela förslaget

Jfr 82. 58

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

koncentrera mig- på 1 § och angiva, vad där särskilt finnes för
skäl till anmärkningar.

Det sades av den förste ärade talaren, att det framgår som
ett bevis på oresonligheten i de yrkanden, som framkommit från
arbetarhåll synnerligast och från utskottsmajoritetens sida, att
yrkessjukdomarna enligt dessa yrkanden skulle tillföras olycksfallsförsäkringen.
Därvidlag anfördes bland annat, att jag yrkat
på ett än längre gående förslag, enligt vilket jag även till yrkessjukdomar
önskat få hänföra sådana fall som berberi, malaria,
gula febern, solsting och andra klimatsjukdomar. ^ Det måste ju
— ansåg han — vara alldeles orimligt att göra ett sadant yrkande.
Jag tror dock, att det kunde vara skäl att i någon man syna
alla de längst gående yrkandena för att kunna få. se, .på vilken
resonlig grund ändå dessa yrkanden stå. Det är ju så, det kan
icke förnekas av någon, att det yrkande, som här i första hand
framställts, gäller sjöfolket. Jag yttrade i fråga om sjömännen,
som äro mönstrade ombord på fartyg, att de icke äro fria män,
som kunna välja destinationsort, välja så att de kunna undvika
den klimatsjukdom, den smittosamma sjukdom, som grasserar på
den ort, dit de komma, utan tvingas att medfölja fartyget och
alltså kunna ådraga sig under utövande av sitt arbete en. sjukdom,
som kan medföra död eller invaliditet. Nä,r en sjöman
under sådana förhållanden blir tvingad att medfölja ett fartyg,
och han då ådrager sig en smittosam sjukdom, anser man da, att
hela bördan därav eller åtminstone största delen skall läggas
på sjömannen själv, och att arbetsgivaren, i detta fall redaren,
som bestämt fartygets ''destination, icke har det ringaste ansvar
gent emot honom? Jag kan icke se, att det kan finnas något rimligt
skäl att befria redaren från skyldigheten att åtminstone
försäkra sjömannen mot de faror, som han sålunda kan ådraga
sig. Sjömannen kan icke undvika dem, men redaren kan se till,
att de undvikas, ty han kan låta bli att destinera ett fartyg’ till
en febersmittad ort eller en ort, där malaria grasserar. Han kan
också skydda sig genom att försäkra sjömännen för den skada,
som denna kan ådraga sig.

Nu söker ju utskottet trösta mig, antar jag, genom att säga,
att detta är en fråga, som man får taga upp i samband med
sjukförsäkringen. Ja, det kan vara mycket riktigt och bra, att
frågan tages upp i samband med . sjukförsäkringen. . Men det
löser icke frågan, åtminstone icke i sadana fall, där invaliditet
följen på grund av smittosam sjukdom. Det finns ju en hel del
av dessa smittosamma sjukdomar, t. ex. gula febern, som icke
allenast framkalla tillfällig sjukdom, utan också.har med sig
sviter, som göra den sjuke mer eller mindre till invalid. I sa
fall skulle en person, som ådragit sig en sådan sjukdom, icke få
någon annan ersättning än eventuellt det lilla understödet under
den tid, han faktiskt har legat sjuk. Det är därför, som jag
verkligen tror, att just dessa sjukdomar ha mycket större samhörighet
med olyckfallsförsäkringslagen, än de skulle ha med

Lördagen den 3 juni, f. m.

59 Nr 82.

sjukförsäkringslagen. Jag kan därför icke finna, att det av lagförslag
mig framställda yrkandet är oresonligt, utan jag tror tvärtom,om försäkring
att oresonligheten ligger på den andra sidan, där man icke vill °h‘k»fal^

aktgiva på sadana skäl och icke taga den hänsyn, som man väl 1 ,”r fe''
ändå måste taga. (Forts-)

Orsaken till att jag, trots det att jag icke är belåten med
utskottets förslag i denna punkt, likväl anser mig böra yrka
bifall därtill, är den, att även med utskottets formulering delvis
komma att täckas sådana fall, där, man kan tänka sig, att sjömannen
eventuellt kan ådraga sig en smittosam sjukdom genom
beröring- med lasten. Helt nyligen förekom i tidningarna en
notis nedifrån Göteborg, som kanske kammarens ledamöter ha
fäst sin uppmärksamhet vid. Där hade icke mindre än sex
sjömän ombord å ett fartyg blivit mycket svårt sjuka, så att de
måste föras till ett sjukhus, endast på grund av att lasten bestod
av kiseljärn och att dettas giftiga avdunstning förorsakade sjukdom.
Vi veta ju, att även dödsfall inträffat på grund härav.

Det är alltså icke, det måste jag säga, endast genom direkt
beröring med lasten, utan också på grund av giftig utdunstning
från densamma, som sjukdom kan förorsakas, vilken till och
med kan valla död. Borde då icke sådana fall inrymmas under
olycksfallsförsäkringen? Jag kan icke se, att det finns något
rimligt skäl för att utesluta dessa fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
i 1 §.

Herr Mannheimer: Herr talman! Bara ett par ord till
bemötande av vad den siste talaren anförde.

Jag vill gärna instämma med honom däri — och jag tror,
att jag kan säga, att utskottet i dess helhet står på den ståndpunkten
— att principiellt sett arbetsgivarne böra bära risken
för yrkessjukdomar. I det fallet tror jag icke, att det råder
någon meningsskiljaktighet, men svårigheten har varit att lösa
denna mycket svårlösta fråga i sammanhang med olycksfallsförsäkringen.
Utredningen påvisar nämligen, att denna fråga
icke är löst i utlandet. Vidare har utredningen påvisat, att fragan
icke är mogen att nu tagas upp till lösning här i landett.

Kommittén inskränkte sig därför till att taga upp endast ett
slag av yrkessjukdomar, nämligen det slaget, som lätt kan konstateras
vara en följd av yrket, d. v. s. sådana sjukdomar, som
uppkomma genom giftiga, vid arbetet använda ämnen. Jag tror,
att den si,ste talaren skall ha mycket svårt att jäva, att det
icke finns mycket goda skäl för den ståndpunkt, som utskottet
således har nödgats att ställa sig på i denna punkt, d. v. s. att
i allmänhet icke upptaga yrkessjukdomarna nu.

Det finns ju reservanter, som påyrkat, att man icke ens skall
taga med bestämmelsen angående det slag av yrkessjukdomar,
som jag nyss nämnde. Däremot har utskottet funnit, att då
kommittén vågat sig på att taga med det slaget av yrkessjuk -

Sr 82. 60

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

domar, och då det är alldeles klart, att arbetsgivaren bör ha
ansvaret för yrkessjukdomarna, har utskottet ansett sig höra
föreslå riksdagen att åtminstone gå så långt.

Jag får, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag
även vid denna punkt av paragrafen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende å förevarande paragraf yrkats, dels att vad
utskottet föreslagit skulle godkännas, dels ock att utskottets förslag
skulle godkännas med den ändring, som förordats i den av herr Lindman
m. fl. vid paragrafen avgivna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på antagande
av herr Lindmans m. fl. förslag vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det förslag, som innefattas i den av herr Lindman
m. fl. vid 1 § av särskilda utskottets i utlåtande nr 1 punkten
Al) framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i denna del.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen hefunnos rösterna
hava utfallit sålunda

Ja — 72;

Nej — 44.

2 §.

Denna paragraf hade följande lydelse ■

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utsliottets förslag:)

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom
vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som
för vinnande av yrkesutblidning utan avlöning utför dylikt arbete.
Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare
användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje person,
vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets
utförande.

Såsom arbetare enligt denna Såsom arbetare enligt denna
lag anses ej den, som utför arbe- lag anses ej den, som utför arbetet
i sitt hem eller å arbetsställe, tet i sitt hem eller å arbetsställe,

61 Nr 82.

Lördagen den 3 juni, f. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

som av honom bestämmes, ej heller
arbetsgivares barn och föräldrar
i förhållande till honom,
ej heller minderårig, som icke
fyllt. tolv år, ej heller den, som
av tillfällig anledning användes
till arbete av någon, som eljest
ej använder arbetare.

(i utskottets förslag:)

som av honom bestämmes, ej heller
arbetsgivares barn och föräldrar
i förhållande till honom,
ej heller den, vilkens avlöning hos
arbetsgivaren, för dr räknat, överstiger
femtusen kronor, ej heller
minderårig, som icke fyllt 12 år,
ej heller den, som av tillfällig
anledning användes till arbete av
någon, som eljest ej använder
arbetare.

Reservation hade avgivits av herrar Lindman, Svensson, Antonsson
von Sydow, Widell, Beckman, Nilsson och Pettersson, vilka på
anförda skäl yrkat, att stadgandet i denna paragraf gåves den begränsmng,
att till lagparagrafen gjordes följande tillägg:

f j använder arbetare eller till arbete, som icke avser

arbetsgivarens näring eller yrke.»

Herr von Sydow: § 2 i utskottsutlåtandet handlar om det
omfång, i vilket man skall genomföra försäkringsplikten.

Kungl. Maj :t och utskottet ha givit denna lag ett vidare
omfång än motsvarande lag i något annat land.. Jag syftar
pa att den omfattar även tjänare, som användas till husliga syssför.
Det har varit med ganska stor tvekan, som jag för min del
kunnat biträda förslaget redan i denna del.

Men förslaget går ännu längre. Det tager också med tilliälnga
arbetare hos sådana arbetsgivare, som ha fast anställda
arbetare hos sig, och detta även i fråga om tjänare för husliga
®y.sslor. Alltså, mina herrar, om en person som har fast anställda
tjänare, får tillfällig hjälp till tvätt, skurning eller
uppassning- o. s. v. i hemmet, så skall han betala försäkringspremier
för! denna hjälp, ty i och med detsamma, som den tillfälliga
tjänaren kommit i arbete, är han eller hon försäkrad.

i^U man> hur. det försäkringstekniskt kan vara möjligt

att beräkna försäkringspremier för den olycksfallsrisk, som en
person löper genom att för en dag ha arbete med tvätt eller skurning
i en familj. Ja, det sypes svårt? Vi frågade också i
utskottet en framstående representant för kommittén, hur man
tänkt sig att försäkringsavgifterna i detta fall skulle beräknas.
Han svarade: Det är mycket enkelt. Om en person har t. ex. två
tjänare, är det alldeles givet, att han också har tillfällig hjälp

+ -ii^“ivet'' lä£ger man På premien t. ex. en krona för denna
tillfälliga hjälp. Ku kan det vara en annan person, som också
har två tjänare men som kanske har, mera främmande än den
iorre, da lägger, man på 1,50 eller 1,75. Om lian tycker, att detta
icke är rättvist, så kan han gå upp i riksförsäkringsanstalten och

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Nr 82. 62

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag klaga. Om då riksförsäkringsanstalten gillar hans klagomål,
om försäkring kan jian få ^ ex. 25 öre tillbaka.

för olycksfall jag fråga herrarna, om herrarna tycka, att det är!

‘ en riktig statsförsäkring, som sker så, att premierna sättas god ''

tyckligt, i den förhoppning, att vederbörande skola underkasta

sig denna godtyckliga debitering, endast därför^ att beloppen
äro så små, att det icke tjänar något till att braka om dem. I
reservationen har yrkats, att endast sådan tillfällig arbetskraft
skall komma med under försäkringen, som utövas i arbetsgivarens
näring eller yrke. I sådant fall kan en riktig premiersättming
ske. Om en målarmästare bar fast anställda arbetare hos sig
och dessutom anlitar extra hjälp i malaryrket, maste han för egen
rakning fora, en förteckning över de arbetstimmar, som de extra
anställda arbeta hos honom. Däri har man en god grund, efter vilken
man försäkringstekniskt kan uträkna arbetsgivarens premier
för denna extra arbetskraft. , „

Jag ber därför, herr greve och talman, att få yrka avslag pa
utskottets hemställan och bifall till herr Lindmans m. fl. reservation.

Herr Mannlieimer: Herr talman! Reservanterna ha här.
framställt ett yrkande, att man skulle begränsa lagens omfattning.
Den som anser, att det är ett av de mest tilltalande dragen
hos detta lagförslag, att det just omfattar en sa stor mängd
arbetare i vårt land, måste naturligtvis motsätta sig varje sådant
vrkande. Här har ju utskottet sa mycket lättare kunnat halla
fast vid sin ståndpunkt att motsätta sig det yrkande, som har
framställts från reservanterna, som denna ståndpunkt står i full
överensstämmelse med den, som intagits saväl av kommittén enhälligt
som av Kungl. Maj :t.

Mot detta förslag att även taga med arbetare, som sysselsättas
tillfälligt, har av den siste ärade talaren framhållits, att det
skulle vara, så störa svårigheter ur försäkringsteknisk synpunkt
att fastställa premierna för. dylika tillfälliga arbetare. Men
för dem av herrarna, som tagit del av Kungl. Maj :ts proposition
och utskottets utlåtande, är det klart, att denna svårighet i hög
grad överdrivits. Man kan rent av säga, att någon sådan svårighet
i själva verket icke alls föreligger. Det förhåller sig nämligen
så, att denna premiesättning ju i allmänhet sker kollektivt.
För de större arbetsgivarna bestämmas premierna efter antalet
arbetare, och man beräknar då, att en större arbetsgivare i
sin verksamhet även sysselsätter tillfälliga arbetare. Detta kan
ju alla i något större eller något mindre gradoch det är naturligtvis
omöjligt att exakt bestämma, vad en sådan risk är vär.d.
Men det vågar jag påstå, att detta är icke endast fallet med den
försäkring, som vi nu tala om, utan det tror jag, att var och en
som har någon erfarenhet på sakförsäkringens område, erkänner,
att då det exempelvis gäller sjöförsäkring eller brandförsäkring,
är det ytterligt svårt att säga, att den och den risken är värd pre -

63 Nr 82.

Lördagen den 3 juni, f. m.

cis så och så mycket. Det är en sak, som man ''får lära sig Lagförslag
av erfarenheten. Man får en viss känsla, en viss instinkt, påon> försäkring
grund av vilken man kan saga, att den och den risken är, värd ^or- olycksfaU
ungefär så och så mycket. '' > arbete.

Detta gäller också då. det är fråga om de mindre arbetsgi- ''I''orts-''
■^an vet, a^t t. ex. i ett vanligt hushåll det användes tillfällig
arbetskraft. Det kan vara i något större eller mindre grad,
men jag tror icke, att det undandrager sig bedömande, och jag
tror som sagt icke, att det blir svårare att bedöma detta än
manga andra frågor, som falla under en dylik försäkring.

Jag håller därför före, att denna svårighet är lätt att komma
över. Man kan vidare lätt förstå, hur lågt premierna egentligen
behöva, sättas för att få en sådan risk täckt. Det påvisas i
utskottsutlåtandet, hurusom man beräknat premierna för en ordinarie
arbetare till lägst två kronor om året och högst 70—80
kronor per^år. Om man nu tänker sig, att man har en tillfällig
arbetare, låt oss säga för en dag, betyder det i en sådan verksamhet,
som är den ofarligaste, där det betalas två kronor om året,
för de vanliga arbetarne, att risken skall vara värd ungefär
2/3 öre. För den högsta farlighetsklassen skulle risken under nu
angiven förutsättning bliva värd ungefär 25 öre. Härav framgår
ju, att själva premiefrågan är en ytterst liten fråga, men däremot
har själva försäkringen en ytterst stor betydelse för de arbetare,
som bli försäkrade. Det förefaller mig också, att arbetsgivarne
mke borde ha något emot att även dessa arbetare försäkrades.

Om jag tänker mig, att jag i mitt hushåll har extra hjälp, t. ex.
en skurgumma, eller om jag får hjälp vid tvätt, så''förefaller
det mig, som om det skulle vara en synnerligen tilltalande känsla
att veta, att om de som sålunda arbeta för mig träffas av olycksfall,
iäro de, och detta för nästan ingen kostnad, försäkrade för
dylikt olycksfall. Jag tycker, att det skulle vara en ytterst behaglig
känsla att veta detta. Jag vill gärna medgiva, att man ur
rent försäkringsteknisk synpunkt kan göra anmärkning häremot.

Men jag tror i alla fall, att den reella vinsten av att få dessa tillfälliga
arbetare med i så stor omfattning som möjligt är så betydande,
att man mycket val, synes det mig, kan lämna åsido1 de skäl,
som herr von Sydow framställde och som rent teoretiskt sett ju
kunna ha en viss giltighet.

Jag ber att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet von Sydow: Herr greve och talman! För

min del tror jag, att både utskottet och reservanterna lagt något
för stor vikt vid denna fråga. Även om reservanternas förslag
skulle bifallas, skulle det helt säkert bli endast ett fåtal arbetare,
som bleve undantagna från försäkringen. Just ur den
synpunkten synes mig, att reservanterna knappast borde vidhålla
sitt förslag. Av den anledningen bör man icke heller lägga
alltför stor vikt vid deras skäl. Svårigheten att bestämma premierna
lär nog icke vara så synnerligen stor. Den eventuella

Nr 82. 64

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forte.)

premieförlusten, blir, såsom utskottet även papekat, helt säkert
också mycket ringa. Alldeles säkert bör denna lilla förlust
uppvägas av det minskade besväret för försäkringsinrättningen,
att i varje särskilt fall fastställa, huruvida den tillfällige arbetaren
använts i arbetsgivarens näring eller icke.

För den enskilde arbetaren återigen är det ju en avsevärd
försämring, om reservanternas förslag bifalles. Dessutom måste
det bli mycket svårt för honom att göra klart för sig, varför
han i det ena fallet skall få ersättning och i det andra icke.

Jag skall be att få taga ett exempel. En grosshandlare
här i Stockholm skickar ett stadsbud med ett° brev. Stadsbudet
blir på vägen överkörd av en automobil. Innehaller nu brevet en
beställningsorder, får han ersättning. Skulle brevet ka innehållit
eu middagsbjudning, får han det icke!

Jag tror, att denna sak har ringa betydelse för fragan i
dess helhet men kan vara av stor betydelse för arbetaren. Jag
vill därför hemställa, huruvida icke kammaren skulle kunna
följa utskottet i denna punkt.

Överlägningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att angående föreliggande paragraf yrkats, dels att utskottets
förslag skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, som förordats i herr Lindmans m. fl.
reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr Lindmans
m. fl. förslag vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det förslag, som innefattas i den av herr Lindman
m. fl. vid 2 § av särskilda utskottets i utlåtande nr 1 punkten
Al) framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i denna del.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 43.

3 §.

Godkändes.

Lördagen den 3 juni, f. m.

65 Nr 82.

•4 §• Lagförslag

om försäkring

För denna paragraf hade föreslagits följande lydelse: för olycksfall

Försäkringen äger juni i riksförsäkringsanstalten; dock att, där (Forts.)
för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna
svara med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas
arbetare i stället må äga rum i det bolag.

Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta samtliga delägarens
arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan verksamhet, som
med försäkringen avses.

Reservation hade vid denna paragraf avgivits av herrar Bränning,
Daniel Persson, Lindqvist och Holmström, vilka på anförda
skäl hemställt, att 4 § måtte givas följande lydelse:

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten.

Herr Lindley: Jag tror visserligen icke, att det finns

stora utsikter att få det krav beaktat, som jag här vill yrka bifall
till, men jag har ändå ansett det nödvändigt att yrka bifall
till den av herrar Bran ting, Daniel Persson, Lindqvist och
Holmström till punkten fogade reservationen.

Jag utgår nämligen från att arbetsgivarintresset kommer
att ligga så tungt på de av arbetsgivarna startade försäkringsföreningarna,
och att man kommer att nedpressa premierna till
lägsta möjliga nivå och reducera ersättningen till minsta möjliga
belopp, så att det kan innebära en fara för arbetarna att icke
få ut den största möjliga ersättning, som kan lämnas dem. Det
blir då arbetarna, som i sista hand få sitta emellan.

Ävenså är jag alldeles övertygad om att om den vid 25 §
av högerrepresentanterna fogade reservationen blir antagen, vilket
den med all säkerhet blir i denna kammare, komma säkerligen
förhållandena att bli ännu värre, i det att man då med säkerhet
kommer att rubricera en hel del olycksfall såsom åstadkomna
genom vårdslöshet, och då proponera nedsättning i ersättningarna.
Säkerligen komma dessa av arbetsgivare och andra
startade försäkringsföreningar i mycket stor utsträckning att begagna
denna möjlighet att nedpressa ersättningsbeloppen. Detta
är ett tillräckligt skäl för mig att yrka bifall till den av herr
Branting m. fl. till punkten fogade reservationen.

Herr von Sydow: Herr greve och talman! Jag ber att

få påpeka, att såväl i kommitténs som i Kungl. Maj :ts förslag
fanns stadgande upptaget om arbetsgivarebolag såsom bärare av
försäkringen. Det synes mig vara en mycket billig, rättvis och
naturlig fordran från arbetsgivarna, att då de skola betala hela
försäkringen med bortåt 10 miljoner om året, de lämnas till Första

kammarens protokoll 1916. Nr 82.

5

Nr 82. 66

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag fälle att ställa det så klokt, praktiskt och billigt för sig som
om försäkring mgi''ligt genom att själva taga saken om hand.
för. '' Jag ber också att få säga, att i Tyskland, där denna för ’(Forte)"

säkring; uteslutande handhaves av yrkesföreningar bland arbets°
‘ givarna, de farhågor, som herr Lindley uttalade, icke alls besannats.
Jag ber få tillägga att jag tror det vore nyttigt, om riksförsäkringsanstalten
finge en .viss konkurrens med sig och icke
finge uteslutande monopol på denna försäkring.

Jag ber därför, herr greve och talman, att få yrka avslag
på reservationen och bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende å förevarande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att åt paragrafen skulle givas den
lydelse, som föreslagits den av herr Branting m. fl. vid paragrafen
avgivna reservation.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets förslag i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

5 .<?.

Denna paragraf hade följande lydelse.

(i Kungl. Maj ds förslag:)

Besvär och framställningar,
som i 33 § omförmälas, prövas
av ett för hela riket gemensamt
försäkringsråd, som jämväl i övrigt
har att med uppmärksamhet
följa försäkringens tillämpning
och utveckling.

För säkring srådets organisation
bestämmes av Konung och riksdag.

(i utskottets förslag:)

Besvär och framställningar,
som i 33 § omförmälas, prövas
av ett för hela riket gemensamt
försäkringsråd, som jämväl i övrigt
har att med uppmärksamhet
följa försäkringens tillämpning
och utveckling.

Förande grunderna för försäkringsrådets
organisation och verksamhet
stadgas i särskild lag.

Herr Trygger: Herr greve och talman! Jag har icke

något yrkande att göra, utan jag är fullständigt ense med utskottet
därom, att paragrafen, sådan utskottet föreslagit den är bättre
än i Kungl. Maj :ts förslag, och detta erkännes ju delvis av
herr statsrådet själv. Men med anledning av en vid denna paragraf
fogad reservation — som kan giva upphov åt den meningen,
att Kungl. Maj :ts förslag, i vilket det stadgas att försäkiringsrådets
organisation bestämmes av Konungen och riksdagen,
skulle kunna tolkas så, att icke båda kamrarnas beslut skulle
vara erforderliga för ifrågavarande organisation — har jag härmed
velat säga, att när det på detta ställe liksom pa andra
ställen talas om en organisation, som skall bestämmas av Konung
och riksdag, är det alldeles uppenbart, att det erfordras Konun -

lördagen den 3, juni, f. m.

67 Nr 82.

gens och bägge kamrarnas sammanstämmande beslut för att en Lagförslag
sådan organisation skall komma till stånd. försäkring

Jag bar som sagt intet yrkande. för. oly°k*fal1

Herr Mannheimer: Då jag undertecknat den reserva- (FortoJ
tion till utlåtandet, som avser denna paragraf, skall jag be att
få säga några få ord.

Det har ju varit så, att den sida jag tillhör i allmänhet
stött det förslag som kommit från Kungi. Maj :t. I denna punkt
ha vi också i en reservation yrkat bifall till paragrafens lydelse
sådan Kungl. Maj :t föreslagit den. Nu vill jag gärna
medgiva riktigheten av den synpunkt som framhölls av den siste
ärade talaren, nämligen att när det gäller en organisation av
den natur som det här är fråga om, nämligen ett slags högsta
domstol i vissa viktiga frågor, en del av det område, för vilket
sålunda skall bestämmas grunderna, borde fastställas i den ordning,
som är föreskriven för lag. Men det finnes ju andra delar
av detta område, som icke ha samma betydelse, och de borde tillhöra
Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt. Därför har jag
för min del trott, att man bättre gav uttryck åt den tanke,
som låg bakom Kungl. Maj :ts förslag genom att fasthålla uttrycket
»Konungen och riksdagen» än att välja det förslag utskottsmajoriteten
gjort.

Jag iskall emellertid vid denna punkt icke, göra något yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter förevarande paragraf
godkändes.

6 §.

Förevarande paragraf lydde

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på
grund av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag sjukdomen varar, utgörande vid
förlust av arbetsförmågan ett belopp, motsvarande två tredjedelar
av den skadades dagliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock
att sjukpenning ej utgår under de fyra första dagarna, efter olycksfallet,
dagen för olycksfallet inräknad, och ej heller utgår, där ej
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter sjukdomens upphörande, medfört under
längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan: -

Nr 82. 68

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag (i Kungl. Haj ds förslag:'')

om försäkring „ ,, 0

för olycksfall livränta under tiden a ett ari
arbete, ligt belopp, motsvarande vid för(Forts.
) lust av arbetsförmågan två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst,
och vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen;
dock att livränta ej utgår,
där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en tiondel.

Kan vid sjukdom läkarvård ej
utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan
lämplig vård beredas den skadade.

(i utskottets förslag:)

livränta under tiden å ett årligt
belopp motsvarande vid förlust
av arbetsförmågan två tredjedelar
av den skadades årliga arbetsförtjänst,
och vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen;
dock att livränta ej utgår,
där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en tiondel.
På därom av den slcadade gjord
ansökan, må försäkringsrådet, där
synnerliga skäl äro för handen,
besluta, att i stället för livränta
eller del därav skall till den skadade
utgivas ett kapital för en
gång, till belopp, motsvarande
högst livräntans eller livräntedelens
kapitalvärde enligt gällande
beräkningsgrunder.

Kan vid sjukdom läkarvård ej
utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan
lämplig vård beredas den skadade.

Vid denna paragraf hade reservation avgivits av, bland andra,
herrar Lindman, Svensson, Antonsson, von Sydow, Widell, Beckman
och Pettersson, vilka hemställt, att åt 6 § måtte givas följande förändrade
lydelse:

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på
grund av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättnting av arbetsförmågan under mera än sextio dagar efter
olycksfallet, från och med den sextioförsta dagen och så länge sjukdomen
varar:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades
dagliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning
ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel; 2)

om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
vare sig denna varat sextio dagar efter olycksfallet eller icke,

Lördagen den 3 juni, f. m.

69

medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:

livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust
av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,
och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som
svarar mot nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel.

/ stället för livränta eller del därav må med försäkringsrådets
medgivande till den skadade utgivas ett kapital för en gång till belopp
motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde
enligt gällande beräkningsgrunder; dock att, där den skadades arbetsförmåga
genom olycksfallet nedsatts med mer än 15 %, livränta eller
del därav må utbytas mot kapital endast på framställning av den
skadade och under förutsättning, att f örsäkring sr åudet finner betryggande
säkerhet vara för handen, att utbytet länder den skadade till
verkligt gagn.

Kan vid sjukdom läkarvard ej utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Herr von Sydow: Herr talman! Den sjätte paragrafen

nandlar om det mest omdebatterade ämnet i beta lagen, nämligen
den så kallade karenstiden. Meningsskiljaktigheten beror därpå att
inom utskottet uppkommit tvekan huruvida det är principiellt riktigast
att olycksfallen under en viss karenstid, beräknad till sextio
dagar, läggas till olycksfallsförsäkringsanstalten eller hänföras till
SJ ukf örsäkringen.

. ber att i detta avseende få säga någ''ra ord om organisa tionen

av den sociala försäkringen i ''allmänhet. Det är ett vedertaget
bruk att likna denna försäkring vid en byggnad. Sjukförsäkringen
utgör bottenvåningen, sedermera kommer olycksfallsförsäkringen
som den andra våningen samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen
som den tredje våningen. Det är en vedertagen
grundsats, att alla fall skola passera genom sjukförsäkringen, där
skall man sortera dem och fördela dem på de andra grenarna. I
fråga om kostnaderna gäller att medan olycksfallsförsäkringen betalas
helt och hållet av arbetsgivarna, så betalas sjukförsäkringen blott
till någon del av arbetsgivarna och för övrigt av de försäkrade
själva med någon hjälp av statsmedel. Arbetsgivarnas del i sjukförsäkringan
är olika på olika håll, sålunda i Tyskland en tredjedel,
i Norge eu tiondedel. _ Skälet till att arbetsgivarna skola
vidkännas en viss andel i sjukförsäkringen är huvudsakligen det
att denna försäkringsgren omhändertager utom de egentliga sjukdomarna
ä,ven olycksfallen intill en viss tid, 13 veckor i Tyskland,
10 dagar i Norge.

. Att man anser, att korta olycksfall skola först komma till
sjukkassorna och behandlas där, beror på två skäl. Det första är
det, att sjukkassorna äro lokalt organiserade. I varje kommun
linnés en sjukkassa med sin styrelse. Ifall det inträffar ett olycksfall
mom kommunen, får sjukkassans ledare taga hand om den ska -

Nr 82.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Kr 82. 70

Lördagen den o juni, f. m.

Lagförslag dåde och skaffa honom vard o. s. v. Sedermera vårdas han på
om försäkring sjukkassans bekostnad under den första tiden. I all olycksfalls förför
olycksfall erL stor vikt därå att den skadade omedelbart får vård.

* *?'' Denna synpunkt tillgodoses då sjukkassorna först omhändertaga

olycksfallen, enär sjukkassans styrelse omedelbart kan besluta om
och anordna vården.

Det samma blir icke förhållandet om olycksfallet i första hund
skall omhändertagas av olycksfallsförsäkringen, enär denna är centralt
och icke lokalt organiserad. Detta följer av hela dess natur.
Olycksfallsförsäkringsanstaiten skall bestämma om stora invaliditetsräntor,
stundom av ett kapitalvärde av 20,000 till 25,000 kronor,
vilket icke kan betros åt underordnade funktionärer i landsorten
utan måste ske centralt. Skall nu olycksfallsförsäkringsanstalten
i första rummet taga hand om den skadade, måste det gå rapport
från arbetsgivaren till olycksfallsförsäkringens styrelse. Denna behandlar
ärendet i behörig ordning och måste efter utredning i saken
remittera ärendet till sitt ombud i orten eller någon annan för
att få den sjuke omhändertagen. Detta leder till en omgång, som
är till mycken nackdel för den skadade, och jag vill säga herrarna,
att då sjukkassenämnden, som har mycken erfarenhet sadana
ting, var samlad i Stockholm, förklarade den, att den ifrågasätta
anordningen var absolut otillfredsställande.

Vidare är det så, att sjukkassan kan vida mer än olycksfallsförsäkringen
utöva effektiv kontroll över att den skadade återgår
till arbetet så snart detta är möjligt. Nu är det vid all social
försäkring en mycket viktig sak att se till, att försäkringen icke
missbrukas, så att den leder till ohåg för arbete och försök, att
skaffa sig obehörigt underhåll på det allmännas bekostnad. Aven
i de svenska sjukkassorna med deras relativt ringa sjukbidrag ^ har
man stor erfarenhet av att de sjuka icke återgå till arbetet, da de
borde. Detta kallas för semestersjuka, en åkomma, som inom svenska
sjukkassorna är ganska utbredd, enligt vad jag inhämtat av ledare
inom sjukkasserörelsen. Au är det givet, att de lokala sjukkassorna
mycket bättre än olycksfallsförsäkringsanstalten kunna kontrollera,
att de skadade i tid gå tillbaka till arbetet, dels därför att sankkassorna
i regel ha en särskild s. k. besökare för sådant ändamål och
vidare emedan medlemmarna ha ett eget ekonomiskt intresse av att
det icke utgår sjukhjälp eller olycksfallshjälp till personer som e.i
äro berättigade att erhålla sådan. Det belastar medlemmarnas
kassa och okär deras utgifter, om dessa ersättningar utgå för länge.

Jag vill också konstatera, att både kommittén och Kungl. JVlaj .t
i princip synas ha varit av den meningen, att det riktiga är, att
olycksfallen i början skola gå till sjukkassorna. Utskottet har
däremot förklarat sig vara tveksamt samt anfört en del skal för
eu motsatt uppfattning, som är helt ny. Ty eljest, mina. herrar,
har ovannämnda regel gällt som en trossats inom den sociala försäkringen.
Utskottet åberopar att olycksfallen gå direkt till olycksfallsförsäkringen
i Italien, Schweiz och Holland. Vad Italien beträffar
är detta icke något lyckligt exempel, ty i Italien finnes

Lördagen den 3 juni, f. in.

71 Nr 82.

icke någon obligatorisk sjukförsäkring, utan endast en frivillig sjuk- Lagförslag
försäkring, ock den är ytterligt litet spridd. I Schweiz är ogent- försäkring
ligen förhållandet detsamma. Där finnes obligatorisk sjukförsäk- ,• °arlel{“
ring endast i en kanton. Schweiz kan därför icke heller med rätta (Forts.)
anföras såsom exempel. Däremot är det fullkomligt riktigt, vad
utskottet säger om Holland. Men det förhåller sig också så, att
chefen för olycksfallsförsäkringen i Holland på direkt tillfrågan om
sin uppfattning uttryckligen förklarat det vara ett missgrepp, att
olycksfallen gå direkt till olycksfallsförsäkringen i stället för till
sjukkassorna.

Vidare har utskottet åberopat en utländsk auktoritet i denna
fråga. Det är så, att bland den oerhört omfångsrika litteratur, som
finnes i detta ämne, kan man hitta ett eller annat uttalande som
går i utskottets riktning, och utskottet har haft tur att kunna åberopa
som auktoritet en person, som onekligen intager en auktoritativ
ställning. Men om herrarna läsa hans uttalande, så finna ni, att
det icke är absolut i den ena eller andra riktningen. Det framhålles
där vissa synpunkter, men man kan icke saga, att något bestämt
resultat fastslås.

Det uppgives också, att det i Tyskland har visat sig, att olycksfallsförsäkringen
ofta omedelbart tager hand om olycksfallen, övertager
dem av sjukkassorna, och därav vill man sluta, att det vore
bättre, att de genast ginge till olycksfallsförsäkringen. Jag vill säga
herrarna, att det är fullkomligt riktigt att det sker som utskottet
uppgiver i vissa stora industricentra, i Essen, Stettin och liknande
industridistrikt. Där har i allmänhet olycksfallsförsäkringen ett
eget sjukhus. Ifall det då inträffar smärre olycksfall, att någon
skadar ett finger o. s. v., får ärendet gå till sjukkassan, men om
det inträffar ett allvarsamt olycksfall, vars följder uppenbarligen
komma att räcka mera än 13 veckor, är det naturligt, att försäkringsanstalten
efter överenskommelse med sjukkassan genast tager
den sjuke om hand och inlägger honom på sitt sjukhus. Denna
omständighet bevisar således icke någonting annat, än att om
hela Tyskland bestode av sådana stora industricentra som nyss
nämnts, så vore det lämpligt att anordna olycksfallsförsäkringen
»om utskottet tänkt sig, och jag går längre och säger, att om hela
Sverige vore som en enda stad eller ett enda centraliserat industridistrikt,
så vore här också lämpligast att anordna det så som utskottet
föreslår. Men förslaget passar absolut icke för landsbygden
vare sig i Tyskland eller i Sverige.

Eu kan man hos oss icke utan vidare lägga de kortvariga
olycksfallen på sjukförsäkringen, därför att vi icke ha någon obligatorisk
sjukförsäkring i vårt land. Den frivilliga sjukförsäkringen
kan icke tvingas att taga emot olycksfallen och dessutom är det
stora delar av vårt land, där inga frivilliga sjukkassor finnas. Man
måste alltså ha ett provisorium, en övergångsbestämmelse. Då har
man två utvägar att välja. Antingen kan man lägga alla olycksfallen
från början på olycksfallsförsäkringen, eller också kan man.
såsom föreslagits av en mängd myndigheter och även i vår reser -

>''r 82. 72

Lördagen den o juni, f. in.

Lagförslag vation, för karenstiden bibehålla en omedelbar ersättningsplikt för
°m försäkring arbetsgivarna.

»'' Arbete ° Mot det förra förslaget, som Kungl. Mai :t biträtt, ehuru, efter
(Forts.)'' vad ^err statsrådet och chefen för civildepartementet tillkännagivit,
med en viss tvekan, vill jag säga, att det efter min övertygelse icke
blir något provisorium. Lägger man alla olycksfallen, även de
kortvariga, till olycksfallsförsäkringen, så komma de att ligga där.
Detta framgår efter min tanke, såsom maktförhållandena äro här i
landet, av den olika betalningsskyldighet, som måste finnas för
olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring. Ifall dessa olycksfall läggas
på olycksfallsförsäkringen, så skola arbetsgivarna betala det hela
för dem, och det blir sedan icke möjligt att få dem överflyttade
till sjukförsäkringen, där arbetsgivarna betala högst en tredjedel.
Detta kan leda till att det icke blir någon obligatorisk sjukförsäkring,
ty en sådan försäkring kan i själva verket icke organiseras
utan betydliga bidrag från arbetsgivarnas sida.

Sedermera kommer också frågan om riksförsäkringsanstalten.
Skall den få alla olycksfall, måste den ha en stab av tjänstemän,
1,500 avlönade ombud i landsorten och en mängd funktionärer vid
huvudkontoret. Ifall man tager reservanternas förslag, skulle man
enligt riksförsäkringsanstaltens egen beräkning kunna minska ombuden
åtminstone med 500. Jag tror, att man kan minska dem med
750, och jag tycker att detta vore en vinst.

Vad centralanstalten angår, hade den holländska anstalten, som
är fullt jämförlig, den sista december 1915 764 fast anställda
tjänstemän. Riksförsäkringsanstalten förklarar sig kunna sköta arbetet
med ett vida mindre antal tjänstemän, och jag betvivlar visst
icke, att den kommer att ärligt försöka det, men förefaller mig,
som om den icke beaktat tillräckligt i sitt yttrande, hur stor skillnaden
är mellan den försäkring, som nu bedrives med fasta avgifter,
och den försäkring av ny typ, som skulle bedrivas enligt detta
förslag. Jag har därför icke övertygats av riksförsäkringsanstalten.

Gånge man nu in på Kungl. Maj:ts förslag om ett provisorium,
vore man alltså, när man skulle föra över de kortvariga olycksfallen
från riksförsäkringsanstalten till sjukkassorna, tvungen att
minska riksförsäkringsanstaltens personal i hög grad. Man skulle
få avskeda minst 500 ombud, och man skulle även få minska _ centralanstalten
med ett betydligt antal tjänstemän. Riksförsäkringsanstalten
beräknar själv skillnaden i stat till 170,000 kr. och det
är ju icke så litet, men jag tror, att skillnaden skulle bli vida större.
Man kan tänka sig, vilka svårigheter det skulle bliva, vilket motstånd
det skulle möta, då man skulle försöka att genomföra reduktionen.
Jag tror icke, att det skulle lyckas.

Jag är således övertygad, att om man lägger dessa olycksfall,
om också på papperet endast provisoriskt, på olycksfallsförsäkringen,
då bliva de där för alltid, och därigenom har man en felaktig organisationsform
för den sociala försäkringen här i vårt land.

Det har sagts, att vi överdriva betydelsen av denna punkt. Nej,
mina herrar, jag är övertygad att vi icke göra det. De, som säga så,

Lördagen den 3 juni, f. m.

73 Nr 82.

underskattar själva betydelsen av denna fråga. Vid dessa miljonför- Lagförslag
säkringar, som. omfatta ett helt folk eller hela klasser inom ett folk, om försäkring
gäller det, att i fall man organiserat fel från början, kan det visserli- ^ °alblt{aU
gen hända, att det går en viss tid, innan följderna av felet komma ''(Forte T
fram, men de komma ofelbart, och de bliva i regel mycket betänkliga.

Den sociala försäkringens historia har flera exempel på att, på grund
av felaktig organisation från början, stora försäkringsföretag, som årligen
kosta miljoner, slagit så illa ut, att värdet av dem är mycket
ringa.

Emellertid har man gjort vissa anmärkningar mot det av oss
reservanter framställda förslaget om bibehållande av den omedelbara
ersättningen för arbetsgivarna. Man säger, att arbetsgivaren kan
bliva insolvent, och då får arbetaren icke ut något, eller också kan
arbetsgivaren vägra att betala, och det är hårt, att arbetaren skall behöva
processa. Jag tror, att man bryter udden av dessa anmärkningar
genom det stadgande, som finnes i vårt förslag, nämligen att
i fall icke den skadade får ut ersättning av arbetsgivaren, skall den
försäkringsanstalt, han tillhör, förskjuta beloppet, och om det blir
förlust för anstalten, skall denna ersättas av statsmedel. Därvid är
det givetvis meningen, att i fall arbetsgivaren tredskar, arbetaren bör
få överlåta sin fordran hos arbetsgivaren å riksförsäkringsanstalten,
som direkt får föra talan mot arbetsgivaren. Jag tror, att därmed äro
dessa anmärkningar vederlagda.

Det är också sagt, att det kan medföra olägenheter särskilt för
de smärre arbetsgivarna, att de skola ha en direkt ersättningsplikt i
stället för försäkringsplikt. Ja, det kan vara sant, men för det första
vill jag fästa herrarnas uppmärksamhet på att vidare stora belopp kan
det icke bli. Sextio dagar efter en krona och femtio öre per dag gör
90 kronor vartill komma kostnader för läkemedel och medikamenter.

Det lilla bör ju icke bliva ruinerande. Dessutom kan arbetsgivaren
för en obetydlig tilläggspremie till riksförsäkringsanstalten skydda
sig för denna risk, och i fall han icke gör det, får han väl skylla sig
själv. Det kommer alldeles säkert att i de papper han får från
riksförsäkringsanstalten, cirkulär och dylikt, som gälla försäkringen
av hans arbetare efter karenstiden, på det mest tydliga sätt påvisas
för honom och läggas honom på hjärtat, att han gör klokast i att
försäkra även för karenstiden, och gör han icke det, får han väl stå
sitt kast.

Vidare anmärkes på, att ersättningen måste bli något mindre.

Skall arbetsgivaren själv omedelbart betala ersättningen, kan denna
icke gärna utgå i förhållande till lönen, utan måste fixeras till beloppet.
Detta belopp måste sättas så, att det åtminstone i regel icke
kommer att överstiga arbetarens inkomst — utan håller sig något
under denna inkomst. Därför ha vi stannat vid ett belopp av 1 krona
50 öre för man och 1 krona för kvinna. Det är sagt, att en sådan
lagstiftning skulle i vissa fall innebära en försämring för arbetaren,
men jag vågar säga, att detta påstående är fullkomligt orimligt. För
närvarande bar arbetaren under denna tid icke laglig rätt till någon
ersättning, vi föreslå, att han skall få en laglig rätt Ull ersättning

Nr 82. 74

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

nämligen 1 krona 50 öre för man och 1 krona för kvinna. Däremot
invänder man, att i några kollektivavtal högre ersättning är bestämd,
nämligen 2 kronor om dagen, men utom att detta blott gäller en hand
full arbetare, är det givet, att dessa avtal fortfarande skulle bli gällande.
På dem inverkar naturligtvis icke den blivande lagbestämmelsen.
. o

Vidare vill jag erinra, att vårt förslag icke såsom utskottets innebär
en reducering av sjukpenningarna; någon sådan skulle icke komma
i fråga, vilket ju är en fördel för arbetarna.

I övrigt ber jag få fästa uppmärksamheten på, att alla dessa bestämmelser
äro avsedda att endast vara provisoriska och till sin nfitur
icke kunna vara annat än provisoriska. De övergå av sig självt
till sjukförsäkring så snart den införes, och detta göra de just därför,
att de högt avlönade industriarbetarna, vilka hava ledningen
av arbetarnas organisationer, måste sträva efter att komma in under
sjukförsäkringen med dess högre sjukpenningar. . o

På grund av vad jag sålunda anfört yrkar jag avslag pa utskottets
förslag och bifall till herr Dindmans m. fl :s reservation.

Herr von Ivoch: Då jag tillhör utskottets majoritet i uenna
fråga, ber jag att få yttra några ord.

Jag vill då till en början säga, att utskottets förslag i denna
fråga intager en mellanställning. Det finnes, såsom herrarne
''torde finna, ett yrkande, framställt av några reservanter,
som går ut på, att all karenstid skulle försvinna. Ersättning
skulle utgå från och med dagen efter olycksfallet. Utskottet
har icke ansett, att detta förslag, som ursprungligen
framställts av kommittén och som från vissa håll vunnit
understöd, vore lämpligt, närmast på grund av de skal,
Kungl. Maj :t framställt. Men å andra sidan har utskottet icke
heller kunnat gå med på de andra reservanternas förslag, att
karenstiden skulle bestämmas till 60 dagar, utan har utskottet
stannat vid en tid av 4 dagar, d. v. s. Kungl. Maj :ts förslag, och
det förefaller mig, som om utskottet verkligen på denna punkt
anfört starka skäl för sin åsikt.

Vad först angår den reservation, som avser avskaffande av
all karenstid, ber jag få påminna om, att riksförsäkringsanstalten,
som har praktisk erfarenhet på området, uttalat sig mot
denna anordning. Det har visat sig, att de flesta försäkringar,
som tecknas i anstalten, gälla från och med fjärde dagen, och
anstalten anför även att i Holland, där ingen karenstid finnes,
denna anordning befunnits vara olämplig och att man där önskar
en övergång till 4 dagars karenstid.

Vad sedan angår 60 dagars karenstid, så är det utan vidare
tydligt, att den från arbetarsynpunkt måste betecknas som mycket
ofördelaktig. Herr von Sydow har nyss anfört, att om man
går med på ersättningsskyldighet för arbetsgivarna, så som han
jämte flera reservanter föreslå, måste ett fixt belopp sättas såsom
sjukpenning och har i detta avseende föreslagit ett belopp av

Lördagen den 3 jnni, f. m.

75 Nr 82.

1 krona 50 öre och 1 krona resp. för man och kvinna. Om man
följer Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, skulle ersättningsbeloppet
utgå med högst 4 kronor per dag. Skillnaden är sålunda
mycket avsevärd, och förklarar ganska lätt, varför från
arbetarhåll rests en så bestämd opposition mot reservanternas
förslag i denna del. Härtill har nog bidragit, att på arbetarhåll
förefinnes en viss, enligt min tanke delvis oberättigad, känsla
av, att om saken ordnas på detta sätt, det skulle uppstå obehag
och tvister av olika slag. Jag tror det vore lyckligt, om, såsom
arbetarne i detta fall önska, sjukhjälpen kunde utgå från så att
säga neutralt håll.

Men härtill kommer en annan omständighet, att även å arbetsgivarhåll
en för lång karenstid onekligen skulle medföra
stora olägenheter. Jag behöver icke säga, att jag då icke syftar på
de stora arbetsgivarna — de ordna sig efter förhållandena och
korning helt säkert att försäkra sig även för den s. k. karenstiden.
Men man bör icke förglömma, att det nu gäller att utsträcka
försäkringen så, att den skulle gälla en massa arbetsgivare,
som hittills stått utanför försäkringen. Det gäller en ökning
av försäkrade arbetsgivare från 50,000 till 300,000, d. v. s.
till sexdubbla antalet, och en massa små arbetsgivare, torpare,
hantverkare och husbönder, skulle bliva ersättningsskyldiga under
en jämförelsevis lång tid. Jag tror det utan vidare framgår,
att den långa tidens ersättningsskyldighet, som kan medföra
en utgift, uppgående till 168 kronor, om t. ex. en tjänare blir
sjuk under 60 dagar, bleve mycket betungande. Dessa smärre
arbetsgivare kunna med skäl ansett sig ha gjort nog, om de erlägga
försäkringspremierna, och de blir missnöjda, när de presenteras
räkning på en ersättning, som kan gå till betydliga belopp.
Visserligen kan man med reservanterna svara, och herr
von Sydow gjorde det nyss, att arbetsgivarna kunna försäkra sig
mot ersättningsrisk även för karenstiden. Men den som känner
förhållandena ute i landet, har klart för sig, att ett jämförelsevis
ringa- antal av de små arbetsgivarne komma att försäkra sina
arbetare under denna tid. Såsom nyss nämndes, anse de sig
hava gjort nog om de betala sina premier.

För min del kan jag ej finna annat, än att både från arbetar-
och arbetsgivarsynpunkt utskottets förslag med 4 dagars
karenstid är att föredra. Under en viss punkt i utskottets förhandlingar
trodde jag, att det skulle finnas möjlighet, att komma
till enighet i frågan genom tillmötesgående från båda hållen,
och jag framställde därför ett sammanjämkningsförslag innefattande
bl. a. 3 veckors karenstid, men då det visade sig, att detta
icke kunde vinna sympatier, både jag naturligtvis icke någon anledning
att frångå den linje, som enligt min tanke onekligen är
bäst, nämligen Kungl. Maj :ts och utskottets förslag. Nu ha
emellertid reservanterna anfört, att går man med på utskottets
förslag, skulle man fastlåsa de kortvariga olycksfallen för all
framtid vid olycksfallsförsäkringen, och det skulle således vara

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Nr 82. 76

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

omöjligt att överföra dem till sjukförsäkringen, när denna i
sinom tid kan genomföras här i landet. Såsom jag förut vid ett
föregående tillfälle tillåtit mig anföra, är det icke säkert att de
kortvariga olycksfallen höra till sjukförsäkringen. Därom råder,
såsom man finner av utlåtandet, mycket delade meningar. Jag
erkänner, att mycket goda skäl tala för båda synpunkterna, att
både sjuk- och olycksfallsförsäkringen borde taga hand om de
kortvariga olycksfallen. Jag ber emellertid få betona, att utskottet
icke ställer sig på någon definitiv ståndpunkt i dennä
fråga utan tvärtom anser att bestämmandet härom bör anstå, till
dess sjukförsäkringsfrågan är fullständigt utredd. Utskottet säger
nämligen, att frågan om de kortvariga olycksfallen bör bli
föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning, och att
ett beslut, skall fattas först i samband med ett eventuellt införande
av obligatorisk sjukförsäkring. Jag tror, att man härigenom
verkligen lämnar den s. k. socialförsäkringskommittén,
som nu arbetar med sjukförsäkringsfrågan, fria händer att utreda
denna angelägenhet. Skulle man därutöver vilja i lagen
ytterligare uttrycka den åsikten, att den nu föreslagna lösningen
av frågan rörande dessa kortvariga olycksfall endast är av provisorisk
karaktär, har åtminstone jag för min del Ingenting däremot.

Den förnämsta invändningen som riktats mot förslaget i
fråga om de kortvariga olycksfallen, den invändning herr von
von Sydow nyss anförde, är att riksförsäkringsanstalten genom
här föreslagen anordning skulle få ofantligt ökade kostnader och
svälla ut orimligt. Och, säger man, om efter några år sjukförsäkringen
skulle övertaga de kortvariga olycksfallen, skulle en helt del
personal inom nämnda anstalt bli överflödig. Man har t. o. m.
sagt, att det av denna anledning skulle vara omöjligt att förflytta
dessa kortvariga olycksfall från riksförsäkringsanstalten till någon
annan förvaltningsmyndighet. Att denna invändning har
en viss betydelse, vill jag icke förneka, men jag tror, ått man
överdriver denna högst betydligt. Visserligen är det svårt att
beräkna, huru mycket riksförsäkringsanstalten skulle svälla ut
om den övertoge för en kortare tidsperiod de kortvariga olycksfallen,
men jag tillåter mig omnämna, att riksförsäkringsanstalten
efter mångårig erfarenhet och i frågan verkställda utredningar
kommit till den slutsatsen, att om förvaltningen av dessa
olycksfall skulle fråntagas densamma, skulle indragning behöva
ske av följande personal: en byråchef, två sekreterare, fem första
gradens tjänstemän, en kvinnlig bokhållare samt tretton kvinnliga
biträden av första och andra graden. Det förefaller mig
knappast, att detta skulle vara någon så ofantligt stor personal,
att på denna grund man skulle anse sig behöva gå cn annan väg,
än den man i övrigt från alla synpunkter anser vara riktig.

Jag tror Järf öre att, huru man än ser saken, vare sig från
arbetsgivar- eller arbetarsynpunkt, det är bäst, om utskottets
förslag i denna del antages, och jag tillåter mig därför, herr talman,
yrka bifall till detsamma.

77 Nr 82.

lördagen den 3 juni, f. m.

Herr Olsson, Lars: Herr talman! Efter herr von Kochs Lagförslag
störande skulle jag kunna låta bli att uppträda, men jag ber om försäkring
att fa framhålla en synpunkt, som jag lägger synnerlig vikt på för olyc^sfal1
i detta lagförslag och vid denna paragraf, och det är rörande l,T fe<!''
den 60 dagars karenstid, som här är föreslagen. Jag tror, att
beträffande de större arbetsgivarna har det mycket ringa betydelse,
om det är 60 dagars eller 4 dagars karenstid, men för de
hundratusentals små arbetsgivare, som komma under lagen, har
det en synnerlig stor betydelse. Man får komma ihåg, att en
familj som har en. barnpiga eller en drängpojke som endast är
tolv ar, den familjen kommer även under lagen. Jag vill taga
ett exempel. Det kan finnas små jordbrukarfamiljer, där hustrun
kanske är .sjuklig och har många barn. De kunna därför icke
reda sig^ själva. De hava därför en barnpiga, en yngre flicka
Pac ''t°lv ar hjälp. Under skördearbetet blir mannen sjuk och
maste då leja arbetskraft. Så går det så illa, att även''den lejda
arbetaren skadar sig under arbetet. Jag är säker om att dessa
små arbetegivare av den kategori jag nu nämnt, aldrig komma
ihåg att försäkra under karenstiden. Eöljden blir sålunda, att
denna arbetare, som har en sjuk hustru och många barn och som
själv är sjuk, måste till sin sjuka arbetare, om han blir skadad,
utgiva ersättning kanske under hela karenstiden med 90 kronor
och ytterligare för läkarvård och medicin. Och såsom förhålland®naar°
1 Norrland- kan läkarvården i ett sådant fall komma att
gä» till lika mycket som ersättningen till den skadade. Jag tror
det skulle vara synnerligen oklokt att stifta en lag, som skulle
träffa de minst bärkraftiga. Ja, många av dem som
träffas av lagen, kunna vara mindre bärkraftiga än de som
skola hava nytta av lagen. Det är därför av synnerligen stor
betydelse, att en karenstid av 60 dagar icke blir införd i lagen,
och jag tror, att detta även kunde vara en anledning till att
från början göra lagen impopulär. Jag tror, att dessa försäkringsavgifter,
när de komma fram på debetsedeln, icke mottagas
med synnerligen vänliga känslor. Jag tror dock att folket förlikar
sig med detta, men om de tillika få erfarenhet om att de,
oaktat de få betala försäkringsavgifter, ändå i många fall skola
betala dryga ersättningsbelopp, så tror jag, att det blir synnerligen
stort missnöje.

I dessa små arbetsgivares intresse ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr W idell: Om jag i detalj skulle bemöta vad de sista
tvenne talarna anfört, skulle jag behöva punkt för punkt upprepa
vad herr von Sydow nyss sade. Jag kan icke finna annat,
an att allt vad nu yttrats i förskott blivit bemött. Det är endast
ett par små punkter som jag ytterligare skulle vilja taga

. H(r?jr v°n Koch dröjde något vid frågan om att denna ersättnmgsplikt
skulle bli betungande för de små arbetsgivarna, och

Nr 82. 78

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag herr Lars Olsson har ytterligare upptagit denna synpunkt. Herr
om försäkring von jyoeh yttrade, att kostnaderna för en sådan arbetsgivare
för olycksfall kunde gå till pgg kronor förutom kostnad för medicin och läkar''
“rV *• vård. Jag får säga, att jag icke förstår, varifrån han fått denna
1 siffra. Jag kan icke beräkna -dem till mer än 90 kronor såsom

maximum, 1: 50 om dagen under 60 dagar går till nämnda belopp,
men 168 kronor kan jag icke få.

Ytterligare vill jag beträffande denna sak erinra om, att ett
stort antal arbetsgivare, cell ingalunda de bärkraftigaste, äro
redan nu i mycket stor utsträckning ersättningsskyldiga gent
emot sina arbetare. Detta gäller nämligen för alla husbönder i
fråga om lagstadda tjänare. Nu kan man invända, att städsel
så småningom upphört, även på landsbygden, men ännu^ är städjan
mycket vanlig i stora trakter av vart land, och i fråga om
lagstadda tjänare är det gällande lag, att husbonden är ersättningsskyldig,
om tjänarien blir sjuk eller råkar ut för något
olycksfall. Han skall då svara för lön och kost o. s. v., med
rätt att å den kontanta lönen göra avdrag för läkarvård och
medicin. Datta kan uppgå till mycket mer än vad den nu föreslagna
ersättningen utgör. .....

Så sade vidare herr von Koch, att riksförsäkrmgsa-nstaltens
kostnader för karenstiden i verkligheten icke hleve så stora, som
vi föreställde oss. Ja, riksförsäkringsanstalten har beräknat derå
till 170,000 kronor, vill jag minnas, och det är ju icke ett så
avskräckande belopp. Men jag kan icke, med all aktning för
riksförsäkringsanstaltens stora sakkunskap, bärga mig för den
föreställningen, att riksförsäkringsanstalten högst betydligt underskattat
skillnaden mellan nuvarande försäkring och den blivande.
Man bör komma ihåg", bland annat att det är en oerhörd
skillnad, när såsom för närvarande ersättningsbeloppet^ är fixerat
och när detta i framtiden skall fastställas för varje särskilt
fäll. Man måste då taga reda på, vad varje arbetare har i lön,
innan det kan bestämmas, vad han skall ha i ersättning. ^ Jag
tror, att riksförsäkringsanstalten här har räknat miste på ett
betänkligt sätt.

Jag vill icke dröja vidare vid frågan om karenstiden, det
torde vara omöjligt att därvidlag övertyga varandra. Emellertid
vill jag yttra några ord om en särskild punkt i var reservation,
som icke av herr von Sydow berördes. Där stål’ på sidan 92 ett
kursiverat stycke: »I stället för livränta eller del därav må med
försäkringsrådets medgivande till den skadade utgivas ett kapital
för en gång till belopp motsvarande högst livräntans eller
livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder;
dock att, där den skadades arbetsförmåga genom olycksfallet nedsatts
med mer än 15 °/o, livränta eller del därav må utbytas mot
kapital endast på framställning av den skadade och under
förutsättning, att lorsäkringsrådet finner betryggande säkerhet
vara för handen, att utbytet länder den skadade till verkligt
gagn.» Utskottet har icke velat var med om att vid invaliditet,

Lördagen den 3 juni, f. m.

79 Nr 82.

beräknad till under 15 o/o av den skadades arbetsförmåga, utbyte Lagförslag
skulle få ske såsom här är föreslaget i varje fall, då försäk-om försäkring
ringsrådet sådant medgiver. Utskottet anser, att även i sådant för olyfsfal1
fall det skulle fordras, att synnerliga omständigheter förelåge. ViT"
Skälet^ för vår framställning är det, att erfarenheten särskilt orts''
från Tyskland visar, att i många fall dessa små livräntor, som
en person kan få, när arbetsförmågan genom olycksfall nedsatts
med 10 å 15 o/0, kunna lända den skadade kanske mer till skada
än gagn. Denna livränta är hans enda kapital, och han vårdar
detta kapital med synnerlig omsorg, han ställer om så att han
aldrig blir bra. Så länge han sitter med sitt lilla lyte, lika
länge utgår livräntan, och han undviker faktiskt vad som kunde
göra att han åter bleve vid full vigör. Så visar erfarenheten.

Hu kan det naturligtvis därjämte ofta vara eu mycket stor
fördel för den försäkrade att få utbyta sin livränta mot ett kapital.
Särskilt om livräntan icke uppgår till mer än ett obetydligt
belopp. Det kan för honom vara mycket bättre att få kapitalet
på en gång för att t. ex. betala skuld å hans egna hem, och
någon risk med vår bestämmelse torde icke förefinnas, då det
är föreskrivet, att utbytet icke får ske annat än med försäkringsrådets
medgivande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet von Sydow: Reservanternas ståndpunkt i
huvudfrågan, frågan om ersättning under den nuvarande karenstiden,
är väsentligen bestämd arv den uppfattningen, att de kortvariga
olycksfallen lämpligen böra hänföras till sjukförsäkringen och icke
till olycksfallförsäkringen. Den motion, som ligger till grund för
reservationen, utgår från detta påstående rent av som från ett axiom.

Det är därför med stor tillfredsställelse jag konstaterar, att min
ärade frände, den förste talaren, medgav, att det kan råda tvekan i
detta fall. Det finnes verkligen tvenne skolor, som bekämpa varandra
på denna punkt.. För min del var jag tidigare mest böjd för
att tro, att de kortvariga olycksfallen lämpligen borde omhändertagas
av sjukförsäkringen, men jag får säga, att min tvekan allt
mer och mer växt. Just erfarenheten från Tyskland har i detta fall
spelat in för mig. Den förste ärade talaren citerade doktor Kauffmann,
chefen för Reiehsvensicherungsamt, toppen av hela olycksfallsförsäkringen
i Tyskland, en man som besitter stor insikt och erfarenhet
på detta område. Doktor Kauffmann är för sin del mest böjd
för att anse, att man rationellt bör lägga även de kortvariga olycksfallen
till olycksfallsförsäkringen. Anledningen är givetvis den, att
olycksfallsförsäkringen har direkt ekonomiskt intresse av att så vårda
den skadade patienten, att fara för invaliditet så vitt möjligt undvikes
eller i alla händelser minskas. Sjukkassornas intresse är att
tillse, att patienten sa fort som möjligt uppnår relativ hälsa och kassans
ersättningsskyldighet upphör. Särskilt när det gäller olycksfall
är det klart, att för att undvika invaliditet behöves ofta vård
av specialist. Det behöves kanhända ett operativt ingrepp, och dylikt

Jir 82. 80

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

står icke alltid till buds i landsorten. För olycksfallsförsäkringen
kan det vara en direkt vinning att kosta pa något mera, t. ex. föra
patienten till huvudstaden för speciell behandling, och därigenom
slippa de kostnader som medfölja invaliditeten. I Norge har man
alltmer övergått på den uppfattningen, att de kortvariga olycksfallen
höra hemma hos olycksfallsförsäkringen; man har sålunda minskat
karenstiden från 28 till 10 dagar.

Det må nu vara hur som helst med denna fråga, så är den uppenbarligen
ännu icke slutdebatterad, den måste bli föremål för mycket
ingående undersökning och utredning. Så kommer också att ske
genom den socialförsäkringskommitté, i vilken den förste ärade talaren
är en mycket värderad ledamot.

Påståendet att man låser fast saken genom ett beslut, i den av
Kungl. Maj :t och utskottet förordade riktningen kan jag icke finna
vara riktigt. Saken blir därigenom provisoriskt ordnad lika väl som
genom reservanternas förslag. Särskilt efter de uttryckliga uttalanden,
som finnas i utskottets utlåtande, att saken bör göras till föremål
för förnyad undersökning, tycker jag, att man på.båda hållen
kunde vara ense om, att vad som här göres blir ett provisorium.

I fråga om vilka fördelar den ena eller andra utvägen medför,
ha fördelarna av Ivungl. Maj ds förslag så utförligt utvecklats i propositionen
och av föregående talare, att jag skall fatta mig tämligen
kort.

Alla misshälligheter och tvistigheter mellan arbetsgivare och
arbetare undvikas genom Ivungl. Maj :ts förslag. Arbetarnes rätt till
ersättning blir fullt tryggad; jag medgiver dock, att reservanternas
förslag i denna del innebära en väsentlig förbättring i förhållande
till motionen. Arbetsgivaren får mindre besvär och — kanske det
väsentligaste — arbetsgivaren undgår den icke obetydliga risken att
få utgiva en ersättning, som i särskilda fall bleve oskäligt betungande
och kanske någon gång ruinerande. Jag tänker mig exempelvis
det fallet, att hos en mindre hantverkare eller innehavare av en
fabrik med några få arbetare inträffar ett olycksfall med t. ex. genom
explosion av en motor, så att samtidigt flera arbetare skadas.
Då kan ersättningen gå till ganska väsentliga belopp, för två arbetare
till 168 kronor under hela karenstiden, oberäknat kostnad för
läkarvård och medicin.

Herrar reservanter hava gjort åtskilliga erinringar mot Kungl.
Maj :ts förslag, framförallt att detsamma skulle fastlåsa saken. Det
tror jag redan har blivit bemött. Ett skäl, som framkommit i reservationen,
berördes av den förste talaren och synes från den sidan
tillmätas rätt stor betydelse. Man tror, att. därest man nu överlämnar
de kortvariga olycksfallen åt olycksfallsförsäkringen, som helt
bekostas av arbetsgivarna, bleve det mycket svårt att sedan flytta
över dessa till sjukförsäkringen. Även om man skulle få dem över
till sjukförsäkringen, befarar man, att arbetsgivarna få betala på
två håll. Jag tror icke, att detta skäl har synnerlig stor bärkraft,
ty plikten till ersättning får icke ses isolerad med hänsyn endast
till det ena slaget av arbetarförsäkring. Arbetsgivarnas skyldighet

Lördagen den 3 juni, f. m.

81 Kr 8*2,

måste ses i ett sammanhang, vare sig de kortvariga olycksfallen nu gå
till olycksfallsförsäkringen eller sjukförsäkringen. Någon dubbelbetalning
får naturligtvis icke förekomma. Jag ber få meddela, att
socialdemokraternas chef i andra kammaren i sådant avseende gav
så uttryckliga garantier under debatten, att det synes mig att man
har skäl att lita därpå.

Såsom herrarne väl förstå, anser jag, att Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag är vida att föredraga framför reservanternas. Jag
vill därmed icke hava sagt, att icke reservanternas förslag, under
förutsättningar av väsentliga jämkningar, skulle vara oantagligt.
Tvärtom, det kommer att medföra betydande förbättringar i nuvarande
förhållanden. Vi få icke blunda för dessa förbättringar; i lagen
bleve, ju fastslaget att arbetarne under karenstiden skola hava ersättning
och att denna ersättning skall utgå från arbetsgivarna. En
betänklig sak är dock, att ersättningen i många fall bleve betydligt
reducerad, om det av reservanterna förordade förslaget skulle vinna
bifall.

Jag vill slutligen med några ord beröra en fråga, som den siste
ärade talaren tog upp, nämligen frågan om utbyte av små livräntor
mot kapital. Han var rädd för simulering och åberopade i detta fall
erfarenheter från Tyskland. Jag ber att få säga, att erfarenheterna
i detta fall icke äro så samstämmiga, som den siste ärade talaren ville
gorå gällande. Åtskilliga specialister mena, att simulering icke är
så^vanlig som andra påstå. Jag har sett uttalanden av mycket framstående
läkare i den riktning, att frekvensen av simulering — det
gällde, traumatiska nevroser — ofta nog står i omvänt förhållande
till skickligheten och erfarenheten hos läkaren. En skickligare läkare
med mera psykologisk-medicinsk erfarenhet finner mera sällan
simulering, han ser djupare till orsakerna. En annan omständighet
som innebär betänkligheter, mot utbyte av livränta mot kapital ligger
däiuti, att när den lilla livräntan kommer att läggas till pensionsunderstödet
eller, pensionstillägget och avgiftspensionen, densamma
kan för vederbörande på gamla dagar spela en icke obetydlig roll.
Med våra svenska arbetares tyvärr allt för lättsinniga natur kan man
befara, att, om de få kapitalet i sin hand, do snart förslösa detta
till ringa gagn för individen, och det komme slutligen gå ut över
familjen och kanske samhället och fattigvården. Jag tror att i detta
iail utskottets förslag är att föredraga framför reservationen.

i u Hjlr ft\n d 1,ey: J)el utfför sannerligen icke något vidare upphvilande
skadespel att se majoriteten i denna kammare nästan enig
i att försöka hjälpa arbetsgivarna att i största möjliga grad undandraga
sig sin moraliska förpliktelse att bereda skydd åt sina arbetare.
Man känner sig frestad att göra några stickprov i de vackra
uttalandegia om de moraliska rättsgrundsatserna, som gjorts i denna
kammare av en hel del mera eminenta medlemmar av densamma,
och jag finner, att åtskilliga av dessa uttalanden visa mycket litet
sammanhang mellan lära och leverne. Alla utskottsreservanternas
yrkanden bära vittne om på varje punkt, att man försöker nedpruta
Första hammarens protokoll 1916. Nr 82. 6

Lagför slag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

Nr 82. 82

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag och i allra högsta grad undandraga sig sina moraliska förpliktelser.
om. försäkring jjerr Yon Sydow yttrade, att hans syn på saken var den, att man
för. skulle försöka åstadkomma förbättring av de fel och brister för ‘(Forte)''

slaget innehåller, men sannerligen jag kunnat finna ett enda försök
i den riktningen. Jag har tvärt om funnit, att hans förslag
är en förändring till det sämre i fråga om ersättningsskyldigheten
och sådant.

Huvudangreppet riktar sig emot skyldigheten att redan från
olycksfallets början lämna ersättning och går ut på att i stället påföra
densamma sjukförsäkringskassan. Intill dess den obligatoriska
sjukförsäkringen kommer till stånd, har man tänkt sig möjligheten
att lämna en liten direkt ersättning, uppgående till en krona
50 öre till manlig och en krona till kvinnlig arbetare.

Om vi först undersöka, om arbetsgivarna hava någon moralisk
rätt på den ståndpunkten, har jag icke hört något sådant skäl framdragas,
att arbetsgivarna skulle hava rätt att undandraga sig. att
lämna ersättning under karenstiden. Det kan man ju visserligen
besvara med det, att det har icke varit meningen, då de äro villiga
att lämna en ersättning av en krona 50 öre till man och en krona
till kvinna. Men frågan är den, om dessa arbetare hava möjlighet
att under den långa karenstiden livnära sig på denna ersättning.
Säkerligen icke.

Det sades, att det kan råda tvekan om huruvida kortvariga
olycksfall äro sammanhörande med olycksfallsförsäkring. Om det
på arbetsgivarsidan råder tvekan därom, så kan det säkerligen icke
på min sida råda tvekan om deras sammanhörande. Alla parter
äro ju fullkomligt ense om att det påvilar. arbetsgivarna skyldighet
att försäkra och skydda sina arbetare för invaliditet. Så långt äro
vi fullkomligt ense, och man skiljer sig endast i fråga om karenstidsersättningen.
Men faktum är ju det i bägge .eller alla dessa
fall, att invaliditet, dödsfall eller skada av övergående natur äro
framsprungna av samma anledning. Ett olycksfall kan lika väl leda
till invaliditet och dödsfall som till övergående skada, och således
måste det sammanhöra med olycksfallsförsäkringsf rågan. Det är enligt
mitt förmenande omöjligt att ställa det i en annan kategori.
Och någon moralisk rätt för arbetsgivarna. att lägga någon del av
denna börda på arbetarna förefaller mig icke finnas. Även med
godkännande av Kung!. Maj:ts förslag kommer en mycket stor portion
av denna börda att påvila arbetarna. Enligt Kungl. Mai :ts
förslag är det ju endast föreslaget, att. ersättning skulle utgå med
!/s av den skadades dagliga arbetsförtjänst. Alltså skulle /* av
den avlöning, som under andra förhållanden, då arbetaren ar frisk
och färdig, intjänas, komma att förloras.. Det kommer att T)^v^a
honom förutom sveda och värk som åtfölja olycksfallet. Och detta
för en i arbetsgivarens tjänst ådragen skada. Framförallt anser
jag det ganska olämpligt för en person i ledande ställning inom
arbetsgivarorganisationen att vara malsman för detta yrkande, lust
därför att arbetsgivarna med ofantlig styrka hävda^ vid alla förhandlingar
såsom en första princip rättigheten att få leda arbetet,
rättighet att kommendera arbetarna att utföra arbetet såsom han

Lördagen den 3 juni, f. m.

83 Kr 8-2.

vill och att ikläda sig ansvaret för arbetets utförande. Om arbe- Lagförslag
tärna sedan bliva skadade i arbetet, undandrager han sig ansvaret.

Det anser jag icke vara riktigt. Moraliskt är det säkerligen icke }ori "ariett
riktigt, när arbetsgivaren vill försöka skydda sig ekonomiskt mot (Forts.)
arbetarna på detta sätt. Om arbetsgivaren, med den rätt han har,
kräver att ensam bestämma i fråga om arbetets ordnande och gång
och äga befalla huru arbetet skall utföras, och därigenom skada
eller olycksfall inträffar, kan jag icke se, att det finnes någon noralisk
rätt för honom att sedermera undandraga sig det ekonomiska
ansvaret för den olycka som inträffat.

Man anför också såsom ett skäl för att icke godtaga utskottsmajoritetens
yrkande det, att man icke vore fullkomligt på det
klara med huruvida det vore lämpligt, att dessa övergående skador
skola tillhöra olycksfallsförsäkringen eller huruvida de icke borde
övergå till sjukkasseförsäkringen förr eller senare. Och för att
icke då föregripa detta vill man redan nu endast fastställa en liten
ersättningsförpliktelse. Man befarar nämligen att, om man giver
riksförsäkringganstalten det stora uppdraget att handhava alla dessa
angelägenheter, kostnaderna skulle komma att bliva så stora, att
det sedermera icke funnes någon möjlighet att reducera riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. Men nu är det ett faktum, som icke
kan förnekas, att även om man låter ersättningsförpliktelsen hemfalla
under riksförsäkringsanstalten och om den kommer att tagas
i bruk i större omfattning, vilket jag har anledning antaga att den.
kommer att göra, kommer naturligtvis riksförsäkringsanstalten ändå
att svälla ut i omfång, såsom man fruktar att den skulle komma
att göra. Det enda skälet, som jag här kan tillmäta någon betydelse.
skulle vara det här angivna, att sjukförsäkringskassan skulle
kunna hava större kontroll över den skadade arbetarens möjlighet
att simulera och därigenom draga ut på ersättningens utbekommande
till orimlig tid. Men det förefaller mig att även detta kan säkerligen
kontrolleras och handhavas på ett förnuftigt sätt från riksförsäkringsanstalten,
som gör det allaredan nu. Och jag har icke
från något vederhäftigt håll hört talas om någon allmän praktiserad
plan från arbetarnas sida att så länge som möjligt draga ut på övergående
skador för att därigenom utfå olycksfallsersättning.

Man säger, att det finnes erfarenhet på detta område i Tyskland,
men det har jag icke haft tillfälle att konstatera. Men vad
jag är rädd för, det är, att man giver på hand möjligheter att så
mycket som möjligt undandraga sig sina skyldigheter. Det finnes
säkerligen ganska goda ansatser i den riktningen redan nu, och säkerligen
har det varit så även i det förflutna.

Jag är också rädd för att detta förslag på grund av motstånd
från högerhåll blir avslaget och att vi komma att få räkna med
en period med bibehållande av den gamla oförmånliga lagen, och
vad det betyder skall jag be att få med några få ord belysa.

Jag skrev nämligen häromdagen en artikel i Social-Demokraten
såsom kammaren ju torde hava varit i tillfälle att se med anledning
av förlisandet av fartyget Å., där man uraktlåtit att försäkra besättningen.
Man hade bjudit en efterlevande änka 150 kronor i ett

Nr 82. 84

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)

för allt. Så ringde redaren på till mig och sade, att han var mycket
ledsen åt mitt skriveri, och ville, att lag skulle dementera; då
svarade lag, att det ville lag gärna gorå, om han ville säga mig vad
lag skulle dementera. »Är det inte riktigt», sade lag, »att ni bjudit
änkan 150 kronor?» »Jo, men den där änkan, som ni skrev
om, har nu behagat gå till en advokat och hotar mig med att på
rättslig väg försöka göra sina anspråk gällande, och lag är icke
skyldig till det ringaste, lag har fullg.iort vad lagen fordrar, lagbehöver
icke göra ett dugg mera.» Någon moralisk skyldighet finns
icke där. Följaktligen, avslår man nu den föreslagna lagen, får
man behålla den gamla lagen utan skyldighet att försäkra folket.
Samma uppfattning finnes på arbetsgivarsidan i stor utsträckning,
och därför vädjar lag till kammaren att åtminstone gå till mötes
i den fråga som för arbetarklassen är av stor vikt och betydelse,
nämligen beredande av effektivt skydd även under karenstiden, enär
de äro i behov av denna ekonomiska hjälp.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr von Sydow: Jag har begärt ordet med anledning av
vad herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet yttrat.
Jag vill då säga, att herr statsrådet icke uppfattat, mig fullkomligt
rätt, när herr statsrådet trodde, att lag skulle medgivit att det mera
än i enstaka fall rådde tvekan, huruvida enligt de rätta linjerna för
organisationen av socialförsäkringen de kortvariga olycksfallen böra
höra till olycksfallsförsäkringen eller till sjukförsäkringen. Jag anser
de sakkunniges mening i detta avseende så gott som enhällig,
om lag också medgav att i den omfångsrika litteraturen i ämnet en
eller annan avvikande mening kan uppletas, t. ex.. det av utskottet
åberopade yrkandet från Tyskland. Man skulle i detta avseende
möjligen kunna bortse från Tyskland med dess stora industricentra,
där förhållandena i flera avseenden äro olika mot hos oss, och hålla
sig till vår inhemska sakkunskap i detta fall. Man bör då besinna
att det av oss framställda förslaget har blivit förordat av socialstyrelsen,
den myndighet här i landet, som besitter den största sakkunskap
i frågan. Det har vidare förordats av sociala rådet, en samling
utom socialstyrelsen stående, av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga,
av sjukkassenämnden, som har en betydande erfarenhet i dylika förhållanden,
av kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen
m. fl. ämbetsverk, av industriförbundet, av alla rikets handelskammare
o. s. v. Jag vågar säga, att den inhemska sakkunskapen
är enhälligt på vår sida, med undantag för riksförsäkringsanstalten.
vilken emellertid för några år sedan hade enahanda mening. Vad
riksförsäkringsanstalten beträffar bör man besinna vilken mera betydande
ställning den skulle få genom Kungl. Maj :ts förslag. Och lag
frågar: när händer det här i Sverige, om man frågar ett ämbetsverk:
kan ni fullgöra det eller det uppdraget, att ämbetsverket svarar nej?
Det förvånar mig ur sådan synpunkt icke att riksförsäkringsanstalten
säger: naturligtvis kunna vid sköta det här lika bra som sjukkassorna
kunna göra.

Lördagen den 3 juni, f. m.

» arbete.
(Fort*.)

85 Nr 82.

i- i Tf8''3;1'' äyenså saga, att min ärade medreservant herr Widell, Lagförslag
da nan yttrade sig om de lågprocentiga livräntorna icke, såvitt jag0”1 /ikring
horde, grundade sm argumentation på faran av simulering. Det var fär- ol^aU
därmed 6r ^ menin°’ att reservationen i huvudsak skulle motiveras

• %rr statsrådet sag icke någon fara föreligga för dubbelbetaln
ng för arbetsgivarna. Socialdemokratiska partiets ledare skall i
det avseendet hava i andra kammaren lämnat garantier. Jag vill
icke ga in pa fragan i vad mån han kan för framtiden förplikta partiet
i iragan, och jag vet icke vad han sade i andra kammaren, men
g förmodan, att det var ungefär detsamma som han sade i utskottet,

!lv!w°uC .Sade kan olycksfallsförsäkringen finge alla

oljcksfallen, aven de kortvariga, han skulle vara med på att avlasta

bldrag t]11 sjukförsäkringen. På min fråga sade han

1? ~ rv a"!''a SlB 611 minskmng frän 33 procent till omkring
15 procent. Dar har herr statsrådet in optima forma en dubbelbe S*2,

,8Vf i^betS?1VarT , far man bort från sjukförsäkringen
Lke k i ^ de kortvanga’ samt yrkessjukdomarna vilka

Smle frfn rePr^nt^a mera T ett par Procent och Vilkas undanta,

»ande tran sjukförsäkringen för övrigt utskottet föreslagit ekall
arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen icke vara 15 % utan noll.

inöiWrioff an 11 Vi! r;Jag ska11 söka fatta mis så kort som
mojiigt eftersom debatten i denna fråga nu pågått ganska länge

Det. förslag som framkommit från reservanterna är en försäm Dnf

föP''arbetarn K™g|i Maj.:ts. försla§''- Det är en försämframhfili+fi
u1 ,sasom redan pavisats, och det har fika klart

Iramhallits, att det ar också en försämring för de smärre ar
betsgivarna. Dessa komma med all säkerhet att i de flesta fall
till overvagande antal underlåta att försäkra si o- för kortvariga
o ycksfallsnskcr Och då kunna de komma att träffi? avut
gifter som för dem kunna bliva synnerligen betuno-ande Nu
la vi komma ihåg, att alla dessa arbetsgivare som ia^ nu''talar

olvckSfalldsfSSa-ra arbe^sSivare komma att påföras premie/ Jör
o ycksiallsforsakring. De paföras premier för de olycksfall

S lnfiaicke I o6r kar?+StidenS, °m -som afi utglr

lu r^ u !113, att försäkra sig mot kortvariga olycksfall
blir följden den, att de, trots att dl få betala prfmier som de

uWtfifim f tafi° t1acka alla olycksfall i deras verksamhet, få en
utgilt som för dem kan vara synnerligen hård. Det är vidare så

ÄarTftfit? fiPrrieJ S°m fihÖV?r Påföras dessa smärre arbets!
fpn a 1 J at,t kTdd,a dem mot risken av kortvariga olycksfall

ar endast en brakdel av den premie, som sålunda i varje fall
SKSV?'' dem'' *« debetsedel,, med preS ‘för

S s 0rSakJr?g?D. da tycka de att skatten är tung och

betalaStlge’xm2krdeöt00beh"Set bhr n<?g icke större> om man ska11
Detaia t. ex 2 kr. 50 ore an om man har att utge 2 kr. Missnöjet

emellertid1''^''r ^ge-far lika stort; 1 ena fallet är han

emellertid forsakrad for all risk, i andra fallet endast för den

Nr 82. 86

Lördagen den 3 juni, f. m.

i arbete.
(Forte.)

Lagförslag risk som. finnes efter karenstidens utgång. Detta är for honom.

om försäkring en stor skillnad. .. . ... , i.

för olycksfall säger den ärade talaren pa Stockholmsbänken, men ae

kunna ju försäkra sig. Genom denna lag erbjudes dem tillfa le
att försäkra sig i riksförsäknngsanstalten. Na, för det törsta
om de toge den ärade talaren pa hans ord och forsakrade sig, sa
torde denna anstalt komma att svälla ut pa det sattet, s°m man
befarar och som utgör det måhända viktigaste skalet pa grund
varav man icke vill gå med på detta lagförslag. Nu ar det emellertid
i verkligheten så, att de komma icke att försäkra sig.
Den saken är alldeles säker. Det övervägande antalet komma
att stå risken själva. Jag ber att i det fallet fa åberopa en
ärade talarens egen auktoritet i motionen nr 110. Herr von
Sydow säger där med avseende pa denna uppfattning, att de små
arbetsgivarna komma att försäkra sig: »Denna uppfattning beror
i min tanke på ett psykologiskt felbedömande aw massan av små
arbetsgivare. Enligt mm uppfattning ar otvivelaktigt, att in an g
den av smärre hantverkare, torpare och dy lika arhetsgivare åtminstone
till en början skulle fatta den nya lagstiftningen såsom
en av staten dem pålagd tunga och icke inbetala större avgifte
till riksförsäknngsanstalten, än vartill de vore absolut tvungna
De komme helt visst att fatta avgifterna såsom en tillökning pa
kronoskatten.» Alltså, jag instämmer dan fullkomligt med den
ärade talaren, de komma icke att försäkra sig, och det ar dan,
som enligt min mening den allra tyngst vägande anmärkningen
kan göras mot reservanternas förslag. De försäkrande arbetsg -varna, mina herrar, komma, — de är o, som herr v0^ n]$''

lyste, nu 50,000 - att bliva 6 gånger sa manga eller 300,000
Av dessa äro det övervägande antalet smärre arbetsgiva
bör anmärkas, att den synpunkt, som sålunda gjorts galande f
högerhåll, står i god överensstämmelse med den asikt, som om
fattas av de större arbetsgivarna, de arbetsgivare som samma -slutit sig och som borr von Sydow är särskild representant foi oc
vilkas behov han känner bättre än kanske någon annan.

Nu är utgångspunkten för reservanternas ståndpunkt den,
att de kortvariga olycksfallen böna hänföras till sjukförsäkringen.
Det har framhållits förut och även från statsradsbanken att man
i avseende å riktigheten av denna uppfattning som hittills■ ansetts
vara nästan ett axiom, börjar hysa eu viss tvekan Det har fram
hållits från det mest auktoritativa hatt, i lyskiand att man
där icke längre är säker, att denna uppfattning hallci streck.
Jag ber då att här få anföra att även från annat hall samma
mening gjorts gällande. Även den är grundad pa praktisk erfarenhet
Den härrör från Norge. Uti ett för kort tid sedan
hållet föredrag framhöll sålunda underdirektören i den norska,
riksforsikringsanstalten följande: »I roblemet om ratta foidel ningen

av olycksfallsskadorna under den forsta tiden mellan
sjuk- och olycksfallsförsäkringen vore ännu ej definitivt lust i
Norge, utan finge man so tiden närmare an. ltiksloisic -

Lördagen den 3 juni, f. m.

87 Nr 82.

(Forts.)

ringsanstalten ansåge emellertid mycket tvivelaktigt, om sjuk- Lagförslag
Kassorna borde få övertaga försäkringen under den första tiden °m föräring
Man hade val hittills antagit såsom ett axiom, att sjukkassorna förol’Jffal1
skulle vara bäst skickade att övertaga sjukbehandlingen. Tala- '' ar ee''
rån hade också själv förut varit fången i denna åsikt. Men sedan
han fatt tillfälle att närmare iakttaga dess tillämpning i
praktiken, hade han blivit betänksam samt mer och mer bibragts
jf6?-, uppf^Hiingen, a^ föreställningen om sjukkassornas förer
träde framför olycksfallsförsäkringen närmast vore en fiktion.»

^ Härav framgår sålunda, att det visst icke är säkert, att den
på vil^e? reservanterna byggt sitt förslag, är så
tillförlitlig gom de vilja gorå gällande. Jag vill dessutom framhalta
den synpunkten, att riksförsäkringsanstalten, som har ansvaret
för olycksfallsförsäkringarna efter karenstidens utgång,
måste vara intresserad av det sätt, varpå de kortvariga olycksfallen
behandlas och därför måste, för att kunna se till att invalidi ii

iii6 p „r „svarare än nödvändigt, följa dessa kortvariga
olycksfall från första början. Den får följaktligen att göra med
dessa kortvariga olycksfall, oavsett huruvida de försäkras i
riksförsäkringsanstalten eller icke.

i Eljie,111iertif’ äve? °“ man nu ntgår från att reservanterna
hava fullkomligt rätt i sin uppfattning, att dessa kortvariga
olycksfall höra omhändertagas av sjukkassorna, kan man dock
icke enligt mm mening komma till samma resultat som reservanterna.
— Här är, ju icke fråga om annat än ett provisoriskt ordnande,
och under utskottets behandling har det framhållits från
utskottsmajoritetens sida, att man var alldeles beredd att gå till
rnotes reservanterna på det sättet, att man införde ett stadgande
i lagen, varav skulle framgå, att försäkringen för kortvario-a
olycksfall skulle icke räcka längre, än till dess vi här i Sverige
finge en lag om obligatorisk sjukförsäkring. Således, om frågan
föstes pa sadant sätt som nu antytts, hade i allt fall problemet
huru man bör bäst ordna i avseende å de kortvariga olycksfallen
mast upptagas till behandling i sammanhang med "den störa
sjukförsäkringsfrågan.

Jag för mm del har därför svårt att förstå den uppfattning
som sa starkt gjorts gällande från herr von Sydows sida, då han
sa&eH att om. vi nu Sa med Pa detta förslag, är det omöjligt
att fa en rationellt ordnad sjukförsäkring införd här i landet.
fJet förefaller mig, att om man ordnade saken exempelvis på det
sätt, som jag nyss antydde, så ligger ju frågan fullkomligt öppen
för en dylik lösning.

Det enda skal, som enligt vad jag kan se har någon giltighet
ar, att riksförsäkringsanstalten sväller ut till en ganska stor
anstalt. Riktigheten härav medger jag, men givetvis kan man
icke la någonting för intet. Det är tydligt, att om man tager, det
förslag, som reservanterna framkommit med, ställer man det
mycket sämre både för de försäkrade, arbetarna, och för försäkringstagarna,
särskilt de mindre arbetsgivarna. Man får na -

Kr 82.

88

Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag turligtvis en enklare organisation, men vill man hava forsakrm
om försäkring p,en rationellt ordnad, får man taga organisationen, aven om
för olycksfall gu nå „ot vidlyftigare. Men jag kan icke för mm del forsta annät
än Itt med den utveckling, som statens sociala verksamhet nu
(ror,8'') nätt här i Sverige, man utan någon som helst svårighet hor kunna
få nod användning för den byrå, som behöver, särskilt mrattas tor
försäkring av de kortvarigare olycksfallen, även sedan de överflyttats
till sjukförsäkringen. Den hör kunna flyttas exempelvis
till den centrala sjukförsäkringsanstalt, som maste komma till
stånd i samband med den obligatoriska sjukförsäkringens införande
i vårt land. Skulle icke detta visa sig lämpligt förefaller
det mi» i allt fall, som om det icke vore for djar.vt att antaga,
att det icke skall visa sig svårt att placera tjänstemännen som
icke behövas hos riksförsäkringsanstalten, inom andra grenar av
statens sociala verksamhet.

Här föreligger, mina herrar, ett fall, dar forsta kammaren
borde kunna giva efter. Denna fråga om karenstiden är ju den
som blir avgörande för förslagets öde, vid denna riksdag.
galler här, efter, vad jag kan förstå, icke en principfråga. Det
gäller icke här en fråga, som är jämställd med exempelvis det
lokala vetot, som första kammaren säger, sig avboja av principiella
skäl, därför att det skulle komma att ingripa pa den kommunala
rösträtten. Här föreligger icke heller något ingrepp pa
den »heliga äganderättens» princip, som gör, att forsta kammaren
exempelvis visat sig åtminstone hitintills omöjlig, nar de
gällt en jämkning eller en överenskommelse med avseende pa den
viktiga frågan om erhållande av en ny expropriationslag. Det
gäller här en enkel organisationsfråga. Hos de breda lagren hos
vårt folk, hos de små arbetsgivarna och hos arbetarna förefinnes
ett starkt önskemål att äntligen få införd i varf land en olycksfallsförsäkring,
som är, rationellt och modernt ordnad. Om det
då vädjas till första kammaren att i detta fall giva efter, da
menar lag, att en dylik eftergift bör. icke vara allt för svar att
»öra, då det uteslutande rör, en lämplighetsf råga: är det lämplig^
att organisera försäkringen av do kortvarigare olycksfallen pa
det ena eller det andra sättet? Det är, val hela fragan I en
sådan fråga har man synes det mig rätt att vänta, att forsta
kammaren skall söka gå så långt till mötes, som det är möjligt.

Jag anhåller att fa yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Trygger: Jag skall icke förlänga debatten. Allt
är sagt, som kan sägas till förmån för de olika meningar, som
här gjort sig gällande. För min del har jag blivit livligt övertygad
av de skäl, som äro anförda för reservationen.

Gent emot den siste ärade talaren vill jag säga, att jag peka
kan förstå honom, då han säger, att här icke föreligger någon
stor principfråga, och att det därför vore lätt för första kammaren
att giva vika. Här gäller det endast, säde han, en lämplighets-
eller organisationsfråga. För mig åter ligger saken sa,

89 Hr 82.

lördagen den 3 juni, f. rn.

att det gäller, huruvida hela den sociala försäkringen skall bli
på bästa sätt anordnad eller icke. Det är just denna syn på saken,
som enligt min åsikt reservanterna ha, och som de gjort
gällande. För min del är jag övertygad om, att ifall denna paragraf
icke får en avfattning, som tager hänsyn till de synpunkter,
som gjorts gällande i reservationen, kan den icke antagas.
Då kommer resultatet att bli ett sådant, som vi alla skulle djupt
beklaga, nämligen att denna lag icke nu komme till stånd.

För att förebygga allt missförstånd vill jag säga, att den sociala
försäkringen ligger mig och mina meningsfränder, det är
jag viss om, lika varmt om hjärtat som någon annan. Men just
därför är det vår plikt att se till att den icke förfuskas, utan
att den blir så anordnad, att den kan i fullaste mått fylla sin
störa uppgift.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ström: Det var endast ett par ord, jag skulle vilja
stiga till herr von Sydow, som nyligen gentemot hem civilministern
förklarade, att hela den inhemska sakkunskapen stode på
hans sida. Jag undrar^ om man .ändå inte får tillmäta den kommitté,
som under Derå år sysselsatt sig med denna fråga, en viss
sakkunskap; och jag undrar, om man kan alldeles frånkänna
arbetarorganisationerna — vilka dock äro ett uttryck för vad arbetarna,
som det här närmast gäller, själva anse och tänka i
denna sak — den sakkunskap, som man vill tillerkänna vissa
ämbetsverk och kungliga styrelser, vilka ändå icke ha någon,
särskild erfarenhet i dessa ting. Jag tror sålunda, att lika väl
som denna sakkunskap från utlandet är delad och kan sägas i
väsentlig mån stå pa utskottets sida, lika väl kan man också åberopa
en inhemsk sakkunskap till stöd för utskottets uppfattning.

Jag vill också erinra därom, att, när den nu gällande pensionsförsäkringslagen
antogs och det därvid gällde, huruvida arbetsgivarne
skulle bidraga till denna försäkring eller icke, såsom
ett skäl för att arbetsgivarne icke skulle bidraga till denna pensionsförsäkring
framhölls, att de skulle komma att få bära hela
bördan av den kommande olycksfallsförsäkringen. Men nu, när
det gäller denna olycksfallsförsäkring, vill man i stället lyfta
av den allra väsentligaste bördan från arbetsgivarnas skuldror
och lägga den i mer eller mindre grad på arbetame själva därigenom,
att man vill flytta den i huvudsak över på sjukkassorna
och en kommande sjukförsäkring. Jag tror inte man kan säga,
att det är riktigt att gå så tillväga.

Beträffande herr Tryggers nu lämnade förklaring, att om
denna lag särskilt i denna j>unkt icke blir antagen i det av högerreservanterna
föreslagna skicket, lagen kommer att falla, vet
jag ju icke, hur därmed kan komma att gå. Men det vet jag,
att det inom arbetarkretsar finns mycket starka stämningar °i
den riktningen, att det är bättre, att lagen faller, än att den blir
sa väsentligt förfuskad, att den blir en dålig lag. Ansvaret
Första kammarens protokoll Wlft. AV 82, 7

Lagförslag
om förankring
för olycksfall
i arbete
(Forte.)

Sr 82. 90 Lördagen den 3 juni, f. m.

Lagförslag för lagens fall får i sådan händelse alltså falla på arbetsgivame
om försäkring och deras representanter i denna kammare, vilka icke velat vara
för olycksfall med Qm att taga den skyldiga hänsynen till arbetarnes be rät (Fort».

) tigade intressen.

Herr Antonsson: .Endast ett par ord! Det förefaller mig,
som om denna överläggning icke skulle ha fått så stor omfattning
som nu skett, därest man tagit vederbörlig hänsyn till
denna frågas verkliga innebörd. Det ämne, som nu närmast föreligger,
rörande ersättnings- eller försäkringsplikt, här ju avseende
endast ,å en kortare övergångstid. Det förväntas nämligen,
att lagen om obligatorisk sjukförsäkring skall vara färdig
om fyra eller fem, måhända högst sex år, medan å andra sidan
den lag, som nu föreligger till antagande, skulle träda i kraft ar
1918. Det skulle således bliva endast omkring tre år, under vilka
detta som föreslås i herr Lindmans m. fl. reservation rörande
karenstiden skulle upprätthållas. Sedan kommer säkerligen enligt
lagen om sjukförsäkring att inträda försäkringsplikt även
med hänsyn till de kortvariga olycksfallen; och i fråga om de
långvariga olycksfallen skall ju olycksfallsförsäkringslagen tilllämpas.
Jag tror, att om man försökte se frågan mot denna bakgrund,
den skulle vara mycket lätt att lösa. Jag yrkar bifall
till reservationen.

Herr Mannheimer: Endast ett par ord till herr Trygger!
När jag tillät mig vädja till första kammarens majoritet att
i denna fråga söka ga tillmötes sa långt som möjligt, var anledningen
därtill naturligtvis den, att jag visste, att den uppfattning,
som i detta fall gjort sig gällande hos utskottsmajomteten,
stred mot den uppfattning, som gjorde sig gällande hos herr
Trygger. I annat fall hade en sådan vädjan icke behövt ställas.
Det var nu emellertid en vädjan att giva efter i en fråga,^som
icke kan anses såsom en principfråga utan måste betraktas såsom
en ren lämplighets- och organisationsfråga; och det synes mig,
att jag kunde ha ganska goda skäl att göra en sådan vädjan, när
las* erinrar, .att en sådan uppfattning som den, vilken ligger
bakom utskottets yrkande, bär hyllats av ålderdomsförsäkrmgskommittén
enhälligt och framburits av Kungl. Maj :ts regering.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att
utskottets förslag skulle godkännas, dels ock atp utskottets förslag
skulle godkännas med den ändring, som förordats i den av herr Lindman
m. fl. vid paragrafen avgivna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen ipropositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av
herr Lindmans m. fl. förslag vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 3 juni, f. m.

91 >''r 82.

Den, som antager det förslag, som innefattas i den av herr Lind- Lagf°r‘l*g
man m. fl. vid 6 § av särskilda utskottets i utlåtande nr 1 punkten
A 1) framställda lagförslag, röstar i arbete.

-Ja; • (Fort3-)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i denna del.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen hefunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — GO;
Nej — 34.

Herr talmannen hemställde, att som tiden vore långt framskriden,
den fortsatta föredragningen av nu föreliggande utlåtande ävensom
av övriga ärenden på föredragningslistan finge uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag till räntor å statsskulden;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anvisande
av anslag för avbetalning å statsskulden; och

nr 146, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning
av väckt motion om anslag till beredande av lindring i de mindre bemedlades
levnadsvillkor;

bevillningsutskottets betänkande nr 35, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om tonnageavgift
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom

bankoutskottets memorial:

nr 56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande punkten
3:o av bankoutskottets utlåtande nr 52, angående vissa framställningar
rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna; samt

nr 57, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets utlåtande nr 53 i anledning av väckt motion angående
understöd åt vissa folkskolläraränkor.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 186, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Är 82. 92

Lördagen den 3 juni, f. in.

verkspropositionen ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner
gjorda framställningar om vissa anslag för utgifter för kapitalökning
i avseende å statens järnvägar och vattenfallsverk jämte
i dessa ämnen väckta motioner.

Kammaren åtskildes kl. 5,20 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1916.

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

162183