RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1916:74)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1916. Första kammaren. Nr 74.

Onsdagen den 24 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes ook godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 155, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder för bekämpande av arbetslösheten
bland stenarbetare.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
jordbruksutskottets nästlidna dag bordlagda utlåtanden nr 90—93.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 17 och 19 i denna Än9- mrättanmånad
bordlagda utlåtande, nr 76, i anledning av Kung! Maj:ts ,de av ,ea
proposition angående inrättande av en statens hästavelsfond. ''avehfolT''

I en till riksdagen den 11 april 1916 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 172, både Kungl. Maj:t under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att hela det nettobelopp, varmed de till statsverket
redan influtna samt på grund av hittills av Kungl. Maj:t
lämnade utförseltillstånd inflytande hästförsäljningsmedel översköte
686,700 kronor, finge avsättas till en under förvaltning av statskontoret
ställd fond, benämnd: statens hästavelsfond, vilken skulle
av statskontoret göras räntebärande;

dels medgiva, att Kung], Maj:t finge, sedan årligen en tiondel
av fondens avkastning lagts till kapitalet, efter stuteriöverstyrelsens
hörande disponera återstoden av avkastningen av fonden till åtgärder
för hästavelns främjande;

dels och förklara, att fondens kapital icke finge utan riksdagens
medgivande förminskas.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition
ville

dels medgiva, att hela det nettobelopp, varmed de till statsverket
redan influtna samt på grund av utav Kungl. Maj:t före den
Första kammarens protokoll 1916. Nr 7h.

Nr 74. 2

Onsdagen den 24 maj.

Ang. inrådan-11 april 1916 lärt! nade utförseltillstånd inflytande hästförsäljnings*
“® ” medel översköte 686,700 kronor, finge avsättas till en under förvalt^åveltfnnd.
" ning av statskontoret ställd fond, benämnd: .statens hästavelsfond,
(Forts.) vilken skulle av statskontoret göras räntebärande;

dels besluta, att Kungl. Maj:t finge, sedan årligen minst en
tiondel av fondens avkastning lagts till kapitalet, efter stuteriöverstyrelsens
börande, för åtgärder för hästavelns främjande disponera
så stor del av återstoden av avkastningen av fonden, som av riksdagen
för varje år anvisades.

Herr F a h 1 é n: Sedan andra kammaren fattat beslut att
till utskottet återförvisa detta utlåtande angående inrättande
av en statens hästavelsf ond, anhåller jag, herr greve och talman,
att få hemställa, att även denna kammare behagade återremittera
ärendet till jordbruksutskottet.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande annat yrkande ej förekommit, än
att detsamma skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på återremiss; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av lagutskottets den 19 och 20
innevarande maj bordlagda utlåtande, nr 37, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av sista
stycket i övergångsbestämmelserna till lagen den 16 oktober 1914
om tillsyn å fartyg, bifölls vad utskottet i detta Utlåtande hemställt.

Ang. förslag Föredrogs ånyo lagutskottets den 19 och 20 i denna månad
till ny förord- bordlagda memorial, nr 38, med föranledande av kamrarnas skilj”''mobiUråTk''
aktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning
m°m. m. ‘ av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ny förordning om
automobiltrafik dels och fyra i ämnet väckta motioner.

I utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 51 med förslag till ny förordning om automobiltrafik dels
ock fyra i ämnet väckta motioner hemställde lagutskottet. l:o) att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att vid granskning
av berörda förslag riksdagen ej funnit skäl att mot detsamma
göra andra erinringar än utskottet i utlåtandet upptagit, samt 2:o)
att de i anledning av propositionen väckta motionerna, därest de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet sålunda hemställt, ej
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första
kammaren bifallit utskottets hemställan oförändrad, varemot andra

Onsdagen den 24 maj.

3 5r 74.

kammaren bifallit samma hemställan med den ändring, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

För sammanjämkning av den skiljaktighet, som förelåge mellan
kamrarnas beslut, hade utskottet i nu föredragna memorial hemställt,
att vidkommande utskottets hemställan i dess utlåtande, nr
27, punkt l:o) kamrarna, vardera med frånträdande av sina
skiljaktiga beslut, ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anmäla, att riksdagen, efter granskning av Kungl. Haj:ts förslag
till ny förordning om automobiltrafik, icke funnit skäl till
andra erinringar beträffande själva förordningen än de i berörda
utlåtande upptagna, men att riksdagen ansåge, att i förordningens
övergångsbestämmelser borde intagas en föreskrift därom, att beträffande
allmänna vägar, å vilka för närvarande körning med automobil
icke vore tillåten, men vilka enligt § 13 mom. 1 i förordningen
skulle bliva för sådan trafik upplåtna det skulle åligga
Kungl. Maj:ts befallningshavande, efter vederbörande vägstyrelses
hörande, att genom särskilt beslut skyndsamt avgöra, huruvida med
hänsyn till vägens beskaffenhet hinder mot dess upplåtande för automobiltrafik
kunde anses tills vidare föreligga.

Reservation hade avgivits av herr Trana, som anfört:

»Jag anser för min del, att utskottet bort förfara i enlighet
med vad som skett beträffande det från riksdagen begärda yttrandet
om apoteksvarustadgan vid 1913 åns riksdag och sålunda ej inlåta
sig på försök att sammanjämka kamrarnas stridiga meningar
uti ifrågavarande ärende.»

Vidare hade reservation anförts av herr Knut Larsson, vilken
likväl ej däri framlagt sin mening.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Jag
skall ej göra något yrkande, men jag kan ej underlåta att uttala
såsom. min mening, att i det föreliggande fallet någon sammanjämkning
icke hade bort ifrågakomma. Första kammaren har
ju ej haft något att erinra i den punkt, som frågan gäller,
mot det framlagda förslaget. Däremot har andra kammaren
haft en erinran att göra, och vid sådant förhållande har riksdagen
ej haft något att säga, och då denna punkt ej står i något
nödvändigt samband med de övriga, borde på denna grund någon
sammanjämkning icke komma ifråga. Det synes mig alltså som
om det varit riktigast att man stannat vid vad kamrarna första
gången varit ense om. Emellertid: efter denna erinran har jag
ej något speciellt yrkande att göra.

Greve Spens: Den högt ärade föregående talaren gjorde
visserligen intet yrkande, men jag skall ändå be att få nämna,
att inom utskottet framhöll jag för min del samma formella
synpunkter, som han nu framfört, och ansåg jag det vara formellt
riktigast, att någon sammanjämkning ej företoges. Jag ville

Ang. förslag
till ny förordning
om automobiltrojik

m. m.
(Forts.)

Nr 74. 4

Onsdagen den 24 maj.

Ang. förslag
till ny förordning
om automobiltrafik

m. m.
(Forte.)

dock ej motsätta mig sammanjämkningen av den anledningen,
att så sent som under år 1915, då Kungl. Maj :t begärde riksdagens
yttrande angående förordningen om siktning av rågmjöl samt
kamrarna fattade skilda beslut om detta yttrande, lagutskottet
föreslog och riksdagen godkände en sammanjämkning av de skiljaktiga
besluten. Riksdagens praxis i avseende å sammanjämkning,
då det gällt ett yttrande, som riksdagen haft att avgiva,
har således varit vacklande. Goda praktiska skäl synas mig
även förefinnas att i detta fall vidtaga en sammanjämkning.
Första kammaren går ju andra kammaren till mötes utan att
därigenom någon egentlig ändring i sak äger rum. En sådan
undersökning, som utskottet nu samman jämknings vis föreslagit,
torde Konungens befallningshavande även eljest alltid komma
att vidtaga för att kunna utfärda den i förordningen föreskrivna
kungörelsen om tillåtna automobilvägar. Den enda ändringen
i praktiken torde komma att bestå däri, att förutom kronobetjäningen
även vägstyrelsen kommer att höras av Konungens befallningshavande
i fråga om upplåtandet av de nya vägarna,
och däremot, att undersökningen på detta sätt göres ännu fullständigare,
torde någon befogad anmärkning icke kunna göras.

Jag hemställer därför om bifall till utskottets förslag.

Herr Alexand er son: Ja, även jag, herr talman, var

inom utskottet av den mening, att någon sammanjämkning ej
borde äga rum och röstade i enlighet härmed. Men då, som
greve Spens har anmärkt, praxis i det avseende här är i fråga,
varit vacklande, och då något grundlagsenligt hinder ej lärer
kunna påvisas förefinnas för eu åtgärd som den förevarande,
så har jag ej ansett mig böra motsätta mig den allmänna meningen
inom utskottet genom att uttryckligen reservera mig mot utlåtandet.
Saken ligger ''tydligen så, att vännerna inom utskottet
av första kammarens beslut lika väl som vännerna inom utskottet
av andra kammarens beslut var för sig befarat, att Kungl.
Maj :ts beslut, därest någon sammanjämkning ej komme att äga
rum, skulle utfalla i större avvikelse från vederbörande kammares
mening än om man på förhand åstadkomme en sammanjämkning
av det slag, som här är ifrågasatt. Här föreslås
Kungl. Maj :t så att säga en kompromiss mellan dessa skilda
meningar om vilken parterna enat sig, och det kan ju vara
skäl för sig att låta detta förslag komma fram.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i förevarande memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av lagutskottets den 19 och 20 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Onsdagen den 24 maj.

Sr 74.

till lag innefattande tillägg till lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910, och

nr 40, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 16 no.-vember 1863 angående allmänt kyrkomöte samt lag om ändrad lydelse
av 2 § l:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
i vad propositionen angår sistnämnda lag, dels och Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 §
14 :o) i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts den
19 och 20 i denna månad bordlagda utlåtande, nr 17, i anledning av
väckt motion om, skrivelse till Kungl. Maj:t angående studiemöjligheterna
för fattiga lärjungar vid offentliga läroanstalter.

I en inom andra kammaren av herr Tengdahl väckt motion,
nr 205, hemställdes, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa en utredning
av vad som genom donationer eller annorledes f. n. vore åtgjort
för att underlätta studiemöjligheterna för fattiga lärjungar vid
offentliga läroanstalter av skilda slag, samt till riksdagen inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Med anledning av denna motion hade andra kammarens första
tillfälliga utskott, till vilket ifrågavarande motion hänvisats, i avgivet
utlåtande hemställt, att kammaren för sin del måtte besluta,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle, att Kungl. Maj:t
måtte verkställa utredning om vad från statens sida kunde göras för
underlättande av studiemöjligheterna för begåvade men fattiga lärjungar
vid offentliga läroanstalter av skilda slag, samt till riksdagen
inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Sedan andra kammaren bifallit sitt utskotts förenämnda hemställan,
hade ärendet överlämnats till första kammaren, som hänvisat
detsamma till förberedande behandling av sitt första tillfälliga
utskott, vilket i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
genom statens försorg understöd lämpligen måtte kunna beredas begåvade
men fattiga studerande vid högre bildningsanstalter, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde
föranleda.

Herr Ca valli: Herr talman, mina herrar! Hå jag nu tar,
till orda vid behandlingen av ett tillfälligt utskotts betänkande,
ber jag att till en början få fästa kammarens uppmärksamhet på

Ang. studiemöjligheterna

för fattiga
lärjungar vid
offentliga läroanstalter.

Nr 74. 6

Onsdagen den 24 maj.

Ang. studiemöjligheterna

för fattiga
lärjungar vid
offentliga läroanstalter.

(Forts.)

betydelsen och räckvidden av dessa utskotts^ förslag. Då man
har för sig ett ständigt utskotts betänkande så vet man, vad det
gäller. Det framkommer ett förslag bestämt fixerat i en klart
angiven fråga. Man vet således hur man skall handla, och man
vet vad frågan gäller. Med ett tillfälligt utskotts betänkande
är det nästan omvänt. I dess hemställan proklameras en abstrakt
tes, vars konkreta konsekvenser icke kunna överskådas.

Till dessa erinringar av allmän art skall jag beträffande
nu förevarande betänkande foga några speciella randanmärkningar.
Det förslag, som här föreligger, har sin yttersta grund i en
motion, som framlades vid 1915 års riksdag i andra kammaren
av friherre Palmstierna och där han påkallade statens direkta
medverkan för lättnader åt studenterna i de svårigheter av olika
slag, som för många av dem vore förbundna med anskaffandet
av de nödiga studiemedlen. Det tillfälliga utskott i andra kammaren,
till vilket motionen remitterats, avstyrkte visserligen
densamma, men ej därför, att det ej ville saken, utan därför,
att motionen ej var nog vittomfattande. Utskottet sade, att denna
motion utgjorde endast- en del av ett mera omfattande samhällsspörsmål,
nämligen huru mindre bemedlade studerande av
olika slag skulle kunna sättas i tillfälle att utan alltför betungande
ekonomiska svårigheter bedriva sina studier. Och motionären
i år, herr Tengdahl i andra kammaren, har dragit konsekvenserna
härav och framlagt ett förslag, vari han ej inskränkt
sig till studenterna, utan avser studerande i allmänhet
vid våra högskolor. Motionens yttersta syfte är att för studier
begåvade barn från obemedlade hem matte pa allt sätt ekonomiskt
understödjas för att nå den ställning i samhället, där, de kunna
göra den största nyttan.

Jag skall nu i detta sammanhang, utan att i övrigt fästa
mig vid saken, endast i förbigående omförmäla, att det är väl
ingen av kammarens ledamöter obekant, att ofta de barn, som
i skolan ingivit förhoppningar, långt ifrån motsvara dem, när
de komma längre fram. Så att den grunden är ej så säker.
Men jag tillmäter denna min erinran endast en underordnad betydelse
och konstaterar, att andra kammarens utskott finner, att
statens medverkan för här ifrågavarande ändamål måste kräva
mycket stora uppoffringar från statens sida. ''Nu kan man ju
säga: det är ingen olycka skedd därför, att det kräves mycket
stora uppoffringar från statens sida om det är ett gott ändamål
man vill främja, då man vill bereda möjlighet för barnen
till »de små i samhället» att komma fram och bana sig en
väg här i livet. Och det är då att undersöka, hur det är ställt
med framkomstmöjligheterna för dessa barn redan nu. I detta avseende
erinrar första kammarens tillfälliga utskott, att ståndscirkulationen
i vårt land är synnerligen livlig och mera betydande
än i de flesta andra europeiska länder. Och varpa ^beror
detta? Jo, därpå, att undervisningen gives kostnadsfritt, så gott
som, icke endast i de lägre undervisningsanstalterna, utan även

OnS(]agen„den 24 maj.

7 Nr 74.

vid universiteten och de högre undervisningsanstalterna i övrigt. Anp- studieUtskottet
har vidare till stöd för sin mening åberopat en akademisk
författare, som gjort en undersökning beträffande Uppsalastudenternas
antal och sociala härkomst och kommit till det offentliga läroslut,
att det torde utan fara för överdrift kunna sägas, att minst anstalter.
v/3 av samtliga studenter i våra dagar direkt kommit från de (Forts.)
undre samhällslagren. Och vidare har första kammarens utskott
dragit den slutsatsen av denna och två andra citerade vetenskapliga
författare, att de fattigare klasserna i vårt land i stor
utsträckning rekrytera de bildades och förmögnares klasser. Den
sidan av frågan är sålunda nöjaktigt besvarad.

Så föreligger en annan fråga att besvara: förefinnes stort
behov att fylla kadrerna bland ämnessvennerna vid universiteten
? Även i det avseendet har utskottet åstadkommit en utredning
och förklarat till en början, att det ligger i statens intresse,
att icke tillströmningen till de högre bildningsanstalterna alltför
mycket överstiger behovet. Nu frågar jag: är behovet fyllt eller
föreligger till och med överproduktion? Utskottet svarar: Faran
för överproduktion torde vad universiteten beträffar vara
överhängande. Och utskottet åberopar därvid den av mig nyss
citerade författaren, som lämnat den statistiska upplysningen
om Uppsala universitet, att det där år 1904 fanns 1,558 studenter,
och att den siffran har varit i ständigt stigande och för år 1913
utgör 2,419, vadan detta studentantal från år 1903 vuxit med
icke mindre än 56 °/o. Det torde räcka. Författaren sammanfattar
sin undersökning i följande ord:

»Av det ovan anförda framgår otvetydigt, att studentantalet
är statt uti en hastig ökning. Redan nu är det omöjligt för ett
icke så ringa antal akademici, som hunnit avlägga sam examina,
att erhålla platser. Många välmeriterade få vänta i åratal, innan
de kunna finna sin utkomst. Man frågar sig verkligen,
hurudana förhållandena skola bliva vid den tidpunkt, då de yngsta
årsklasserna av studenter blivit färdiga med sina examina. Den
ökning studentantalet i närvarande stund är underkastad, torde
vara en faktor av allra farligaste slag. Vi stå helt säkert inför
begynnelsen av ett de lärdes proletariat, och det synes vara hög
tid, att åtgärder äntligen vidtagas, för att i görligaste mån avvärja
den fara, som hotar.»

Och detta uttalande godkänner utskottet, som kommer till
den slutsatsen, att »någon anledning att befordra tillströmningen
till de högre bildningsanstalterna — varmed utskottet i detta
sammanhang vill förstå sådana som meddela kompetens för viss
levnadsbana, universitet och därmed jämförliga högskolor och institut,
akademier, de tekniska elementarskolorna, folkskoleseminarier
och dylika, dock ej allmänna läroverk — utöver den nuvarande
synes av det ovan sagda icke föreligga, för så vitt angår
universiteten. Någon brist i rekryteringen vid övriga bildningsanstalter
av här avsett slag synes icke heller vara för handen,
överhuvud taget torde kunna antagas, att tillgången i förcva -

Nr 74. 8

Onsdagen den 24 maj.

Ang. studie- rände avseende överstiger behovet.» Nu är det en sak, som i
mför9fattig a fråga ej är utan betydelse. Äro dessa studerande all lärjungar”vid

deles berövade möjligheten att få stipendier och understöd, då de
offentliga läro- gorå sig förtjänta därav? Även i det avseendet har utredning
anstalter, åstadkommits i andra kammarens utskotts betänkande, av vilket
(Forts.) framgår, att det finnes stiftelser och inrättningar för barnavård
och barnundervisning samt stipendiefonder och andra stiftelser
för undervisning, uppgående till sammanlagt 127 miljoner kronor,
av vilka understöd utgått med 4,351,000 kronor. Detta var år
1905. Någon senare statistik finnes ej av särskild anledning,
men utskottet upplyser, att statistiska centralbyrån, som övertagit
även denna del av statistiken, snart torde vara färdig även därmed.
Även i vår tid, mina herrar, då vi med så lätt sinne se, huru
siffrorna växa, så är ett kapital av 127 miljoner kronor med
4,351,000 kronor i utdelning dock något.

Nu har jag lämnat en redogörelse för utskottets motivering,
och så vitt jag kan förstå hade slutledningen härav bort
bliva, att utskottet avstyrkt den väckta motionen. Men det
har utskottet ej gjort, utan det har ställt sig välvilligt både
till direkt understöd i form av statsstipendier och till understöd
genom lån, i vilken senare form understödet enligt utskottets
åsikt främst borde utgå, nämligen lån att successivt lyftas i
mån av studiernas fortgång. Och lånen borde utlämnas endast
åt sådana obemedlade och mindre bemedlade, vilka ådagalade
flit, fallenhet och gott förhållande i övrigt. Och så säger utskottet
vidare, att lånen i regel borde beviljas utan borgen,
borde under visst antal år vara räntefria samt förfalla till betalning
enligt särskilt upprättade grunder. Vinsten av detta skulle
vara, att de studerande, när de komme ut i världen, ej tyngdes av
en så tryckande skuldbörda, att den vore ägnad att menligt inverka
på deras verksamhet på de platser, dit de komme. Jag ber
att till utskottets eget avgörande få överlämna, hur det kan stå
tillsammans,- att de å ena sidan ej skulle tryckas av någon skuldbörda
och dock å andra sidan ha återbetalningsskyldighet i fråga
om lånen. Men vad jag måste reagera mot det är den nya princip,
som utskottet har etablerat, det nya systemet lån utan säkerhet.
Man menar kanske, att då det gäller lån av staten så kan detta ej
spela någon roll. Jag fäster dock uppmärksamheten på, att
utskottet konstaterat, att det kräves mycket stora uppoffringar
från statens sida för att tillhandahålla de nödiga studiemedlen.
Emellertid: cést le premier pas, qui coute — när det första steget
är taget, komma de andra snart efter. Det är svårt att förstå,
varför, när man lämnar studielån utan säkerhet, man icke skall
lämna lån även åt vissa klasser av låntagare t. ex. egnahemsinnehavare
och hantverkare. Varför skola ej även de kunna få lån
utan säkerhet liksom studenterna ? Och då är man inne på den
breda vägen, som går till utgifter utan säkerhet i stor utsträckning.

Jag har vidare något litet att säga utskottet, och det är det,

Onsdagen den 24 maj.

9 Nl- 74.

att jag har sett, att utskottet här inaugurerat ett nytt sys- -in?- studutem
i formellt hänseende, som ej är fördelaktigt. Det förefaller mplis^ema
mig, som om det vore åtminstone i ett hänseende oriktigt. Ut- i{rju{gar9vid
skottet har riktat sin hemställan till riksdagen, men det är ej offentliga läraett
utskott från riksdagen utan från kammaren. Utskottet hop- anstalter.
par över denna lilla formalitet och anhåller helt frankt, att riks- (Forts.)
dagen ville besluta. Jag vet ej, varifrån utskottet fått denna
rätt. Och än vidare vill jag påpeka, att utskottets kläm högst
väsentligt överskrider vad motionären har ifrågasatt, och det vore
verkligen för dem, som ägnat någon uppmärksamhet åt formella
ting i riksdagen, ett riktigt litet studium att se, hur utvecklingen
gått framåt. Motionären har föreslagit en »utredning av, vad
som genom donationer eller annorledes f. n. må vara åtgjort för att
underlätta studiemöjligheterna för fattiga lärjungar vid offentliga
läroanstalter av skilda slag», men utskottet hemställer om en
skrivelse »att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, huruvida
och på vad sätt genom statens försorg understöd lämpligen
må kunna beredas begåvade men fattiga studerande vid högre bildningsanstalter».
Kammaren behagade finna, att detta går högst
väsentligt utöver ramen av vad motionären föreslagit.

Jag yrkar, herr talman, avslag å såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen, men jag ber att härtill få lägga
ett enda ord.

Det går oerhört fort i våra dagar, allt ställes på huvudet,
och vad som förut gällt som en säker grundsats gäller ej längre.

Förr hette det: Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud. Nu heter

det: Hjälper du dig ej själv, så träder staten emellan.

Herr Hammarskjöld: Jag vill till en början svara

på de formella anmärkningar, som herr Cavalli gjort, och då
skall jag gärna erkänna, att formuleringen av klämmen, där det
står »att riksdagen måtte anhålla» är ett förbiseende. Det borde
stå första kammaren. Jag har ej märkt det förr än nu. — Den
andra anmärkningen, att utskottet gått utöver motionen, ifråga
om den vill jag svara, att jag har fattat saken så, att när första
kammaren får ett beslut från andra kammaren till sig remitterat,
så har första kammarens utskott att avgiva förslag till yttrande
om vad den andra har beslutat, och har icke så mycket
att fästa, sig vid vad motionen ursprungligen har innehållit.

Jag skall nu övergå till bemötande av de anmärkningar, som
herr Cavalli har gjort i sak och då först fästa uppmärksamheten
på, att vad som varit syftet med utskottets yttrande det är,
som ock herr Cavalli har understrukit, att underlätta studierna
genom att staten ingriper ifråga om de fattiga studenterna. Hur
är förhållandet nu för tiden, och hur har det varit alltjämt förut
för dem, som äro obcmedlade? Det har varit och är ännu i
denna stund så, att de fattiga studerandena ha fått underkasta
sig mycket stora försakelser för att kunna komma fram på
studiebanan, och dessa försakelser ha kunnat gå ända därhän,

Hr 74. 10

Onsdagen den 24 maj.

Ang. studiemöjligheterna

för fattiga
lärjungar vid
offentliga läroanstalter.

(Forts.)

att de blivit rent av förstörande för deras fysiska hälsa. Jag
skall bara erinra om ett enda fall, som torde vara hela denna
kammare bekant. Det var ärkebiskop Ekman. Det är för alla,
som kände honom, bekant, att han under sin studietid — han hade
utgått från ett fattigt husartorp nere i Västergötland — fick
till den grad svälta och fara illa, att hans hälsa tog skada för
hela livet. För övrigt skulle det ej vara svårt att nämna många
andra exempel på sådana, som ha fått lida en verkligt bitter nöd
för att kunna komma fram till sin nuvarande ställning —- jag
tror ej ens, att vi behöva gå utanför denna kammare för att
finna sådana personer — och det skulle ej förvåna mig, om hos
dem, som ha fått lida svält och nöd för att kunna kämpa sig
fram på studiebanan, denna nöd vållat en viss bitterhet mot det
nuvarande samhället. Det skulle icke heller förvåna mig, om
denna bitterhet har lett dem in på ett åskådningssätt ifråga om
de nuvarande samhällsförhållandena, som vi, som äro bättre lottade
i ekonomiskt hänseende, ej finna tilltalande. Jag säger vidare,
att jag finner det naturligt, att utskottet vill söka att göra
det möjligt för de fattiga studerandena — märk: jag lägger vikt
vid, att det skall vara sådana., som giva anledning tro, att deti
skall bliva goda karaktärer av dem, och sådana, som ha framstående
begåvning — att kunna fullborda sina studier utan en
så stor skuldbörda som den, som de nu i ofantligt många fall
måste ådraga sig. Hur är det nu? De måste vända sig till
penninginrättningar och enskilda för att låna, naturligtvis mot
mer eller mindre hög ränta. Vid årets slut ha de ej något att
betala räntan med, och då gäller det att låna på nytt. Och på
detta vis växer skulden år efter år med ränta och ränta på ränta
till mycket större belopp än som hade behövt ske, om det funnits
möjlighet för dem.att få pengar på annat sätt. När de så
komma ut i livet tryckas de ned av en skuldbörda så stor, att
det kan hända, att de aldrig lyckas att helt bli kvitt den, och hur
detta skall inverka på deras arbetslust och på deras förhållande
i övrigt, det kan ju envar tänka sig. Det är detta och endast
detta, som utskottet har velat råda bot på. Herr Cavalli har
läst upp ur utskottets motivering allt vad vi där ha sagt om
överproduktionen på detta område. Ja, vi äro fullkomligt ense
med honom därom, att det för närvarande råder en överproduktion
av studerande, och utskottet vill på intet vis befordra den. Det
skall gärna vara med om en inskränkning därav, men det vill ej
göra den inskränkningen på det sättet, att de förmögna medelmåttorna
skola kunna befolka bildningsanstalterna hur mycket som
helst under det att de stora anlagen bland de fattiga skola av sin
fattigdom hållas nere och hindras att komma fram.

Utskottet har tillåtit sig att gorå en utredning, varav framgår,
att rekryteringen av de bildade och förmögna klasserna till
mycket väsentlig del kommer från de undre lagren, och det har
tillåtit sig säga, att ett sådant tillopp är av vissa orsaker nödvändigt.
På grund av att nativiteten är lägre inom de förmög -

Onsdagen den 24 maj.

11 Kr 74.

nare klasserna, måste dessa klasser rekryteras nerifrån. Vi anse, studieatt
det är alldeles uppenbart till fördel för det allmänna, att för
de obemedlade och mindre bemedlade studievägen jämnas genom lärjungar vid
ekonomiskt bistånd. offentliga läro Herr

Cavalli yttrade, att det blir ju i allt fall en skuldbörda, anstalter.
som de fattiga få vidkännas för sin utbildning. Men jag har (Forts.)
redan sagt, att denna skuldbörda då blir naturligtvis högst väsentligt
mindre, än om de skola låna under de hårda villkor, vartill
de nu äro hänvisade. Ty det är väl dock ett axiom, att det
är lättare att betala en mindre skuldbörda än en större.

Jag skulle vilja göra en liten jämförelse. Staten beviljar
stora anslag till odling av ännu obrukad jord, i många fall utan
återbetalningsskyldighet. Den underlättar på många sätt genom
stora anslag, att obemedlade personer kunna komma till en mera
burgen ställning och bli egnahemsinnehavare eller vad man vill
kalla dem även på andra områden. Jag medger gärna, att i de
flesta fall få de icke sådana understöd utan att ställa säkerhet,
men hur de studerande ynglingarna skola kunna ställa säkerhet,
kan jag verkligen icke säga. Det ha vi måst lämna åt sidan. Nu
vill jag säga, att staten icke gör dessa uppoffringar för odling
av jorden och för egna hem och för förbättrande av den jordbrukande
befolkningens ställning av enkel människokärlek, utan
det huvudsakligaste skälet, varför staten gör dessa uppoffringar,
torde vara statsnyttan. Staten gör det därför, att staten räknar
med att på olika sätt få igen de utgifter, som staten gör, genom
landets uppodling och befolkningens stigande välmåga. År
det då orimligt att tänka sig, att de uppoffringar bli fruktbärande,
som staten skulle gorå på nu föreslaget sätt genom att hjälpa
begåvade ynglingar? Jag ber än en gång att få fästa uppmärksamheten
på, att det är icke fråga om annat än sådana, som ha
goda anlag och därmed förena en god karaktär, såvitt man kan
se. Om staten gör det, är det då för mycket att vänta, att den
får igen detta med ränta, och att dessa utgifter, som staten kommer
att göra därför, icke äro bortkastade?

Jag behöver icke lägga till mycket. Jag tror, att jag sagt,
vad jag i detta fall behöver säga. Jag vill blott säga: tycker
kammaren, att det är bra som det är, att fattiga ynglingar, i
många fall sådana, som verkligen borde komma fram, bli hindrade,
för att det icke skall bli en överproduktion, medan förmögna medelmåttor
ohejdat kunna befolka universiteten och läroanstalterna,
då bör kammaren naturligtvis avslå, vad utskottet här har
hemställt, men det förefaller mig som om det skulle vara ett
underligt åskådningssätt, åtminstone i detta fall, att tillämpa
den grundsatsen, att det är bra som det är, och därför, herr greve
och talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr K j ollon: Herr greve och talman! Jag vill icke underlåta
att deklarera på den sidan, där man verkligen har denna
»underliga åskådning», som utskottets ärade herr ordförande nyss

Nr 74, 12

Onsdagen den 24 maj.

Ang. studie- talade om. Om något drag i vårt svenska samhälle är klart och
möjligheterna säkert, så är det nog det, att där råder en osedvanligt stark
iårjungar9<vid ståndcirkiilation, och att den går regelbundet i riktning från de
offentliga läro- praktiska yrkena till de litterata. Det råder en bestämd tendens
anstalter, att föredraga de senare och kanske rent av förakta de förra. Av
(Forts.) detta nationaldrag synes det nu framlagda förslaget vara en
verkan, på samma gång som ett bifall därtill skulle bli en ny
befordrande orsak till den skadliga imderskattningen av de praktiska
yrkena. Enligt min mening är redan nu jämvikten mellan
de praktiska och de litterata yrkena överskriden till förmån
för de senare, så att vi hava en för stor litterär överbyggnad.
Vad vi böra befordra, är åtgärder för stärkande av grunden, av
det praktiska arbetet och det materiella välståndet, så att vi sedan
kunna bättre uppbära denna rent kulturella överbyggnad.
Jag tror ej heller, att det är så farligt, att slita litet ont i barndomen
och ungdomen, som herr utskottsordföranden tycktes anse;
jag tror tvärtom, att det kan vara ett befordrande element i den
personliga utvecklingen. Ej heller har jag den erfarenheten av
Sveriges historia, att de verkliga begåvningarna haft svårt att
göra sig gällande, även om de härstammat ifrån de lägsta samhällslagren.
Då jag nu tror, att vår verksamhet här bör gå ut
på att motarbeta skadliga tendenser i samhällslivet och icke att
befordra dem, så yrkar jag avslag på den föreliggande hemställan
från utskottet.

Herr Olsson, Oscar: Utskottets ärade ordförande har talat
om, att det kan finnas även andra medel att hindra överproduktionen
av studenter än att låta läroanstalterna fyllas av rika
medelmåttor, under det att de fattiga verkliga begåvningarna
icke kunna få någon utbildning. Det tycker jag borde vara
tämligen axiomatisk!, även om åtskilliga i denna kammare anse,
att bildningen skulle monopoliseras rätteligen endast för dem,
som hava råd att skaffa sig denna högre bildning.

Det har talats åtskilligt om ståndcirkulationen, även med
hänvisning till utskottets utlåtande. Om herrarna ha utlåtandet
i händerna och om herrarna se på sid. 8 och på den gruppering,
som där är gjord efter förmögenhetsförhållanden, så synes det
därav, att i Lunds studentkår ha endast fyra procent av de
studerande kommit från fattigt folk. I Norrlands nation är det
åtta procent. Där har siffran sjunkit med en procent på ett årtionde.
Ståndscirkulationen finnes visserligen, men det är en
ofantligt liten del av de fattiga svenska pojkarna, som få komma
till universiteten.

Nu tro herrarna alldeles säkert, att det svenska folket är ett
åå rikt folk, att svenska folket icke behöver taga vara på dugligheten
och förmågan, var de än förekomma, utan att vi kunna
höja oss med dugligheten och begåvningen inom de rikare samhällsklasserna
för att rekrytera de ansvarsfulla platserna här i
landet från dessa samhällsklasser. Jag tror icke, att svenska

Onsdagen den 24 maj.

13 Nr 74.

folket är ett så rikt folk, att det har någon som helst anledning
att låta fattiga förmågor gå under här i landet.

Professor Kjellén trodde icke, att de fattiga förmågorna
gånge under här i landet, åtminstone ej att tala om. Ja, det beror
på var man sitter i samhället, vad man tänker, och han
sitter så pass bra, att han har råd att tänka på det sätt som herr
Cavalli, men de, som icke sitta så bra, finna att det är icke alltid
så val ställt i samhället.

Det utskottets ärade ordförande sade om den bitterhet, som
bland många duktiga karlar här i landet måste finnas mot ett
samhälle, som trampar ned deras begåvning, på grund av att
de icke själva kunnat skaffa sig penningar för sin utbildning, det
är också ett ord, som i. denna kammare icke borde förklinga
alldeles ohört. Det är nu icke bara fråga om studerande vid
universiteten — jag skall be att i förbigående få fästa herr
Cavallis uppmärksamhet på detta — utan det är fråga även om
lantbruksinstitut, högre fackskolor och tekniska elementarskolor.
Det är sålunda fråga om att tillgodose även det praktiska arbetet
i landet. Det är möjligt, att denna kammare har så gott som
uteslutande tänkt på universiteten. Det har utskottet icke gjort,
utan utskottet har sagt ifrån, att utskottet tänkt även på andra
bildningsanstalter, varifrån folk går ut i livet med viss kompetens.

Vidare anförde herr Cavalli — och han lade stor tonvikt
därpå — att vi icke skola befordra tillströmningen till dessa
högre skolor. Det är ingen orsak att göra det, därför att det är
redan en överproduktion där. Jag vill säga: skärp villkoren hur
mycket som helst, då lär säkerligen ingen överproduktion förekomma,
och då kunna herrarne finna, att när medelmåttorna
icke släppas fram hur som helst, så kan det vara bra att taga
vara på den samhällsduglighet, som finnes även i de fattiga
samhällslagren här i landet.

Vidare undrade herr Cavalli vad utskottet menat, då det å
ena sidan förklarade, att de obemedlade studenterna ej skulle
behöva tryckas av någon skuldbörda, och å andra sidan talade
om, att de skulle avbetala skulderna. Herr Cavalli har tydligen
icke varit i den bekymmersamma ställningen att behöva låna
penningar till sina studier, men rätt många i denna kammare ha
varit i den ställningen, så att de veta mycket väl, att det skulle
vara en förfärligt stor skillnad, om de hade kunnat få låna
utan att behöva skaffa särskild borgen, endast på enkla livförsäkringsbrev.
Om de hade kunnat få penningar genom statens
förmedling, så begripa vi ju val, huru mycket bättre det hade
varit för dem, och den skuldbörda, som då uppstått, hade varit
mindre tryckande än den, som nu uppstått. Här ha vi ytterligare
ett exempel på, att folk kan se på samma sak på högst olika sätt,
beroende på, var man sitter i samhället.

Andra kammaren har funnit det lämpligt att taga detta förslag,
och har ansett, att svenska staten icke har råd för framti -

Ang. studiemöjligheterna

för fattiga
lärjungar vid
offentliga läroanstalter.

(Forts.)

Nr 74* 14

Onsdagen den 24 maj.

Ang. studiemöjligheterna

för fattiga
lärjungar vid
offentliga läroanstalten''.

(Forte.)

den att låta begåvningarna kvävas på grund av fattigdom, var
de än finnas i samhället. I dessa tider då nationalitetens och
fosterlandets talan föres så mycket starkare på läpparna än under
vanliga förhållanden, tycker jag, att det skulle vara underbart,
om första kammaren skulle vilja motsätta sig en utredning
för att tillvarataga i största möjliga mån den duglighet och
kraft, som bör få komma på sin rätta plats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindblad, Ernst: Ja, jag skulle ha förstått detta
utskottsbetänkande, om det hade varit avfattat på det sättet,
att vissa banor t. ex. läkarbanan och den prästerliga banan,
hade påvisats vara i behov av ett sådant här stipendieunderstöd,
enär det faktiskt är en för liten tillströmning till dem
vid våra universitet. Men när man läser utskottsbetänkandets
första del, så finner man, att det är fullkomligt nedgörande för
utskottets kläm. Det är först mot slutet, som det kommer,
som man säger, en kovändning, som för till den andra uppfattningen.
Det säges på sid. 9: »I statens intresse ligger dock
även, att icke tillströmningen till de högre bildningsanstalterna
allt för mycket överstiger behovet. Vad folkskoleseminarierna
beträffar är som bekant antalet elever begränsat och bestämt
med hänsyn till det behov, som beräknas föreligga. Samma gäller
även de militärläroverk, som förbereda för officersanställning.
» Ja, där har man en begränsning, men min övertygelse
är, att just i folkskoleseminarierna borde stipendierna utökas,
för att understödja de där studerande, tv det råder inom landet
ständigt en stor brist på examinerade, fullt tjänstdugliga folkskollärare,
och därför tror jag, att man kunde med allt skäl
öka antalet av sådana stipendier. Men när det faktiskt vid
universiteten visat sig, såsom särskilt visas från Uppsala universitet,
att tillströmningen under tio år ökats med 56 o/o,
så finnes det intet statsintresse att draga dit flera. Jag är
övertygad, att skulle denna utredning resultera i, att en sådan
lånefond infördes, så bleve följden, att man kanske omedelbart
finge upplägga en ny fond att tillgripas för de studerande,
som lockats in på studiebanan, men som borde återföras till^ de
praktiska yrkena. Och nog finnes det användning för de fonderna,
men jag tror, att den senare borde göras åtskilligt större
än den förra. Litet var av oss har nog från skolåren erfarenhet
om kamrater, som släppts in på studievägen och kanske kommit
till universitet, men man har träffat dem senare, olyckligtvis
nog, under andra former, där de kommit tillbaka och
nödgats bedja alltjämt om fortsatt understöd. Jag tror icke,
att den trafiken behöver uppmuntras. Vi kunna alla erkänna,
att detta är ett hårt tal, men livets lag är ännu hårdare, och
jag tror, att vi här i riksdagen höra taga lärdom härav. Av

15 Hr 74.

Onsdagen den 24 maj.

den anledningen ber jag, herr talman, att få yrka avslag på
utskottets betänkande.

Herr Hellberg: Den föregående talaren hänvisade till
överbefolkningen vid universiteten såsom skäl, varför man nu
skulle avslå utskottets hemställan. Man bör dock först, tror jag,
göra klart för sig, varpå denna överbefolkning beror. Och
den beror säkert förnämligast därpå, att som förhållandena nu
äro, blir det möjligt för förmöget eller i allt fall välmående
folks söner att komma upp till universitetet, hur litet skickade
för studier de än kunna vara. Klassfåfängan åstadkommer, att
man vill ha sina söner dit upp, och därför sträva de föräldrar,
som ha råd, att få sina söner dit.

Herr Cavalli pekade på ståndcirkulationen och påstod, att
en stor del av de studerande kommer från de nedre lagren. Herr
Olsson har redan visat, huru komplett missvisande detta påstående
är, om man till de nedre lagren räknar den andra klassen,
vilken i så stor utsträckning sänder sina söner till universiteten.
Från de verkliga bottenlagren — tredje klassen —
kommer en försvinnande liten procent. Men från samhällets
synpunkt är det angelägna att de verkliga begåvningarna komma
fram. Nu säges, att det göra de, även om de icke få någon
hjälp. Ja, det är en av dessa halvsanningar, som ha en god
kurs. Men prövar man den i verkligheten, så visar sig påståendet
icke hålla streck. Det blir en oerhörd skillnad för
även en begåvad yngling om man har hjälp av föräldrar eller
andra, eller om han skall vandra de törniga stigar som en understödssökande
måste gå och som jag tror i dessa tider bli
allt svårare. Det är icke lönt att sluta ögonen för det faktum,
att här föreligger ett stort, ja, jag vill säga upprörande socialt
missförhållande. En hel det medelmåttor eller rent av undermåliga
begåvningar kunna komma fram till rätt framskjutna
platser endast av den orsaken, att de utgått från sådana sociala
lager, som kunnat underlätta deras framkomst, under det
att å andra sidan många exempel förekomma på verkliga begåvningar,
som aldrig kommit fram, därför att de saknat ekonomiska
möjligheter.

Det är nu frågan huruvida första kammaren i detta fall
vill uttala sig för en utredning, som skulle pröva huruvida
möjligheter finnas att genom statens bistånd göra en början
till en förändring till det bättre av detta upprörande sociala
missförhållande. Det kan egentligen icke sägas något mer missvisande,
än vad som yttrades av den förste talaren, när han
slutade sitt anförande med den epigramatiskt tillspetsade satsen,
som framkallade sådant bifall här i kammaren, att förr
hette det: hjälp dig själv och Gud hjälper dig, nu däremot
heter det: hjälp dig icke själv, och samhället skall hjälpa dig!
Det är dock allbekant hurusom ungdomar i stort antal, vilka
icke alls eller åtminstone icke så synnerligen mycket vilja hjälpa

Ang. studiemöjligheterna

för fattiga
lärjungar vid
offentliga läroanstalter.

(Forts.)

Nr 74. 16

Onsdagen den 24 maj.

Ang. studiemöjligheterna

för fattiga
lärjungar vid
offentliga läroanstalter.

(Forts.)

sig själva, komma fram tack vare att deras föräldrar vilja hjälpa
dem, under det att en stor mängd ungdomar, som vilja komma
fram och sträva allt vad de kunna —• och det är, herr Cavalli,
uteslutande sådana, som det här är fråga om, det har betonats
både av utskottets ordförande och andra — icke kunna komma
fram, tack vare ekonomiska svårigheter.

Jag vill påstå, att, om första kammaren denna gång avslår,
förevarande utskottsutlåtande, det vittnar om en snäv syn i
fråga om samhällets sociala förhållanden; som är ytterligt beklaglig.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Magnusson, Gerhard: Med anledning av det ytt rande,

som herr Kjellén fällde, då han framhöll, att han av historien
hade funnit, att många unga män ifrån fattiga hem hava gått
upp och blivit stora män, vill jag bara påpeka, att alla dessa, som på
grund av ekonomiska svårigheter icke hava kunnat komma någonstans,
dem talar historien ingenting om.

Herr Cavalli: Endast ett par ord — det skall bliva mycket
få — för att svara på de personliga repliker, som här riktats till
mig. Jag har mycket lätt att svara på dem, därför att man gjort
mig personligen ansvarig för de yttranden, som jag läst upp ur utskottets
betänkande.

Den ena av dessa repliker fälldes av representanten på Värmlandsbänken.
Han sade, att ingenting kunde vara mera missvisande
än den uppgiften att minst två tredjedelar av samtliga studenter
i våra dagar direkt komma från de undre samhällslagren. — Härpå
vill jag bara svara, att detta står att läsa i utskottets betänkande nedtill
på sidan 7; det är icke mina ord.

En annan replik fälldes av representanten från Örebro län. Han
framhöll, att jag hade sagt det och det. — .Ja. det har jag visst,
men jag läste upp även detta ur utskottets betänkande, och som, om
jag icke missminner mig, talaren själv sitter i utskottet, kan han
ju vända skärpan av sin dialektik mot sig själv!

Herr Olsson, Oscar: Man kan läsa• på olika sätt. Jag

citerade för övrigt sidan 8 i utskottets betänkande; herr Cavalli
citerar sidan 7. Den grupp herr Cavalli omnämnde var de folkskolebildade.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det finns grosshandlare
och sågverksägare och gulaschbaroner och mycket annat
folk, som hör till den tredje gruppen på den sidan, men som hör till
första gruppen på den sida jag läser. Jag talade om över-, medeloch
underklass i socialt avseende, icke om sådana klasser i fråga
om universitets- och folkskolebildning.

Det är med anledning av dessa olika citat, som jag tror att herr
Cavalli kunnat bespara sig den insinuationen mot utskottets ledamöter,
att de icke själva skulle ha reda på vad som står i utskottets
betänkande.

Onsdagen den 24 maj.

17 Kr 74.

Herr Hellberg: I anledning av lierr Cavallis senaste an förande

tillåter jag mig endast fästa herrarnas uppmärksamhet därpå,
att när herr Cavalli söker skydd bakom utskottets betänkande,
han i själva verket icke finner något skydd, ty utskottet säger icke
blott vad han citerade, utan åtskilligt annat, som visar —- att detta
är grundlöst. Men herr Cavalli tar ut den enda satsen, att minst
två tredjedelar av samtliga studenter i våra dagar direkt kommit
från de undre samhällslagren, och endosserar den med förbigående
av allt det andra.

Herr Cavalli: Herr talman, endast ett ord!

Jag söker icke skydd bakom någonting. Jag står själv för vad
jag säger.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle avslå såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 53;
Nej — 70.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets den 17 och 19
innevarande månad bordlagda utlåtanden:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i föreskrifterna om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter m. m., och

Första kammarens protokoll 1016. Nr 2

Ang. studiemöjligheterna

för fattiga
lärjungar vid
offentliga läroanstalter.

(Forts.)

flr 74. 18

Onsdagen den 24 maj.

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till husmodersskolor m. m.,

bifölls vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Ang.beredande Föredrogs ånyo statsutskottets den 17 och 19 i denna månad
a”lolaffår**''bordlagda utlåtande nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposipatent-
och tion angående beredande av ny ämbetslokal för patent- och registreregistrerings-
ringsverket.
verket.

I en den 14 april 1916 till riksdagen avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition, nr 177, hade Kungl.-Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att det
Kungl. Maj:t och kronan tillhöriga kvarteret Doktorn vid Valhallavägen
mellan Artilleri- och Skeppargatorna inom Hedvig Eleonora
församling i Stockholm finge för ett pris av 500,000 kronor överlåtas
å patent- och registreringsverket för uppförande därå av ämbetslokal
åt samma ämbetsverk, att i nämnda kvarter finge för en
kostnad av 1,200,000 kronor för berörda ändamål uppföras en byggnad
i huvudsaklig överensstämmelse med av arkitekten Ragnar Östberg
uppgjort förslag, samt att för gäldande av omförmälda kostnader
å tillhopa 1,700,000 kronor finge tagas i anspråk reservationerna
å anslaget till upprätthållande av patent- och registreringsverkets
verksamhet.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade skäl hemställt,
att riksdagen måtte medgiva,

a) att det Kungl. Maj:t och kronan tillhöriga kvarteret Doktorn
vid Valhallavägen mellan Artilleri- och Skeppargatorna inom Hedvig
Eleonora församling i Stockholm finge för ett pris av 500,000
kronor överlåtas å patent- och registreringsverket för uppförande därå
av ämbetslokal åt samma ämbetsverk;

b) att i nämnda kvarter för en kostnad av 1,200,000 kronor för
berörda ändamål uppfördes en byggnad i huvudsaklig överensstämmelse
med av arkitekten Ragnar Östberg uppgjort förslag; samt

c) att för gäldande av omförmälda kostnader å tillhopa 1,700,000
kronor finge tagas i anspråk reservationerna å anslaget till upprätthållande
av patent- och registreringsverkets verksamhet.

Herr K ilson, Karl August: Herr talman, jag är icke
nog förmäten att tro, att jag kan mot ett enhälligt statsutskott åstadkomma
en ändring i här föreliggande förslag. Jag kan dock icke
låta tillfället gå mig förbi utan att nedlägga en enkel protest emot
det sätt, varpå här resoneras.

Statsutskottet betygar, fastän det icke bestämt kan säga ifrån
det, att de lokaler, som finnas tillgängliga för patent- och registreringsverket,
äro tillräckliga, men enär medel förefinnas för det föreslagna
ändamålet, må man då bygga ett nytt hus! Jag kan icke

Onsdagen den 24 maj. 19

finna det resonemanget vara riktigt. Visserligen finnas dessa medel
tillgängliga, men hur skola de användas? De som finnas äro
sparade på de inkomster, som hava influtit till patent- och registreringsverket
i form av patentavgifter. Man betonade vid ett föregående
tillfälle, då _ omorganisationen av patentverket var före, att
dessa medel .skulle finnas tillgängliga för att motverka ett kommande
behov av höjning i patentavgifterna. Nu gör man slut på alla dessa
pengar, som bär finnas, och man beräknar således icke att hava
några medel kvar, då de dåliga tiderna komma. Herrarna kunna
vara förvissade därom, att patentverkets utveckling icke kommer att
fortskrida i samma tempo hädanefter, som varit fallet under de senare
åren. Vid omregleringen beräknade man, att det skulle komma
in 4,000 patentansökningar per år. Under det sista året, 1915, har,
såvitt ,jag vet,^ icke kommit in mer är 2,700 patentansökningar. Behov
finns aliså icke att för närvarande skaffa större lokaler än som
redan användas.. Och även om nya lokaler inom någon tid kan
tänkas bli behövliga, maste man säga sig att de här föreslagna bliva
alldeles orimligt dyra. Det beräknas i propositionen, att om det hus,
som nu äges av patentverket, bygges om, så skulle kostnaderna därför
bliva 626 kronor per rum. Men om vi på det kapital, som användes
för byggandet av det nya huset räkna 6 % ränta, och det anses
till och med i patentlagstifningskommittén att man bör göra, komma
de nya lokalerna att kosta minst 900 kronor per rum. Jag tror för
min del icke att det är rätt eller väl använda pengar.

Därtill kommer, att man har förlagt patentverkets nya byggnad
till en fullständig utkant av Stockholms stad, och det kan icke vara
med ett gott förhållande överensstämmande. 1 andra länder söker
man för motsvarande institution en fullkomligt central punkt. Om
herrarna vilja se efter t, ex. i Berlin eller i Washington, skola herrarna
finna, att patentverkets byggnader där äro synnerligen centralt
belägna.

Nå, det kan ju vara mindre att tala om. Men det väsentliga är,
att om man här gör slut på alla besparingar av influtna patentavgifter
och da patentansökningarnas antal under de närmaste åren
helt säkert kommer att minskas, en brist i patentverkets stat kommer
att uppstå och att denna brist måste täckas genom höjning i
patentavgifterna. Det är mot denna tendens jag ber att få inlägga
min protest, ty genom att höja patentavgifterna för uppfinnarna kommer
man att försvåra deras ställning, eller också skall man tvingas
att tillgripa en uttaxering även för det ändamålet.

Jjar’ ^ierr talman, intet yrkande, ty det anser jag som sagd
vara lönlöst att framställa. Jag har endast velat göra detta påpekande,
emedan jag finner det vara fullständigt orimligt, att man
slösar sa med det kapital, som skulle användas för helt annat ändamål.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

Sr 74.

Ang. beredande
ao ny ämbete
lokal för
patent- och
registreringsverket,
.
(Forts.)

Mr 74.

Onsdagen den 24 maj.

Föredrogos ånyo bankoutskottets den 17 och 19 innevarande
maj bordlagda memorial och utlåtanden:

nr 46, i anledning av kamrarnas återremiss av bankoutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av justitieombudsmannens framställning
om fastställande av vissa avlöningsvillkor för justitieombudsmannen
m. m.;

nr 47, i anledning av kamrarnas återremiss av bankoutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av militieombudsmannens framställning
angående avlöning för tjänstemän och vaktbetjäning vid militieombudsmansexpeditionen
m. m.;

nr 49, angående användande av riksbankens vinst för år 1915;

samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Ang. ändring Föredrogs ånyo lagutskottets den 17 och 19 i denna månad bordnv
io köp. it § ]ao,(|a utlåtande nr 36, i anledning av väckt motion om ändrad ly26m§
straff- delse av 10 kap. 14 § samt 8 kap. 26 § strafflagen.

Uti en inom andra kammaren väckt till lagutskottet hänvisad
motion, nr 97, hade herrar Lindman, Andersson i Skivarp, Holmdahl,
Persson i Stallerhult, Odqvist, Nilsson i Bonarp, Jesperson, Petersson
i Lidingö villastad, Hildebrand, Sommelius, Jeansson i Kalmar,
Westman, Lithander, Kaijser, Rydholm, Åkerman, Wiklund, Olsson
i Blädinge, Beckman, Gustafsson i Örebro, Räf, Liibeck, Pettersson
i Bjälbo, Svensson i Betingetorp, Svensson i Kompersmåla, Jönsson
i Mårdslycke, Norman, Nilsson i Linnås, Vubiquist, Öberg, Lorentzon,
Gustafson i Kasenberg, Ivarsson i Bondarve, Welin, Lindvall,
Bengtsson i Kullen, von Hofsten, Lingström, Andersson i Knäppinge,
Henrikson, Elisson, Jönsson i Boa, Westerström, Kahlström, Isaksson,
Anderson i Skrädene, Kant, Johansson i Brånalt, Thore, Nilsson
i Antnäs, Lindmark, Hallendorff, Magnusson i Tumhult, Persson i
Fritorp och Hellberg i Ljungskile hemställt, att riksdagen måtte för
sin del besluta

dels att 10 kap. 14 § strafflagen skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

»Var som---- stadgas.

Där någon---mom. sägs.

Har någon---— fängelse.

Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk eller
då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen
äro samlade, muntligen eller i skrift, den han utspritt eller
utsprida låtit, söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka
hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,
vare lag som i 3 mom. sägs.

Onsdagen den 24 maj.

21 Nr 74.

Vad i--— verkan.»

dels att 8 kap. 26 § samma lag- skulle erhålla denna lydelse:

»Har någon — — — sex månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning eller till
annat brott, för vilket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten
och vara kan följa straffarbete eller svårare straff, dömes,
om det sker i krigstid, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år och, om det sker i fredstid, till böter eller fängelse
i högst sex månader, där icke gärningen är i denna lag belagd
med svårare straff.»

Ang. ändring
av 10 kap. 14 §
samt 8 kap.
26 £ sträflagen.

(Ports.)

Utskottet hade i föredragna utlåtande på åberopade skäl hemställt,
att riksdagen, i anledning av herr Lindmans m. fl. motion,
måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse av S kap. 26 § och 10 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 26 § och 10 kap. 14 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

8 kap.

26 §.

Har någon i uppsåt att undandraga sig värnplikt genom stympning
eller annorledes gjort sig oduglig till uppfyllande, under längre
eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet, som eljest skolat av
honom fullgöras, straffes med fängelse eller straffarbete i högst sex
månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning eller till
annat brott, för vilket straff finnes utsatt i strafflagen för krigsmakten
och varå kan följa straffarbete eller svårare straff, dömes,
om det sker i krigstid, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år och, om det sker i fredstid, till böter eller fängelse
i högst sex månader, där icke gärningen är i denna lag belagd med
svårare straff.

10 kap.

14 §.

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i
skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å
person eller egendom eller till annat brott, värde, där ej uppmaningen
särskilt med straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg
uppmaningen brott, vara strängare straff än fängelse kan följa, eller
voro eljest omständigheterna synnerligen försvårande, då må till
straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen
förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt,
galle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Jir 74. 22

Onsdagen den 24 maj.

Ang. ändring Där någon annorledes, såsom genom prisande av brottslig hand“lamt
”s kap. ^''na\ muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den
26 § straff- ban utspritt eller utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som
lagen. i 1 inom. SägS.

(Forts.) Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles sökt förleda

till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, straffes med böter eller
fängelse.

Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk
eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen
äro samlade, muntligen eller i skrift, den han utstpritt eller utsprida
låtit, söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka
hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,
vare lag som i 3 mom. sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat galle även om den. som annans
skrift, vars innehåll är efter samma paragraf straffbart, utspritt
eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften åsyftade
verkan.

Reservation hade avgivits av herrar Alexander son, Söderbergh,
Stärner, Lindhagen, Persson i Norrköping, Karlsson i Fjät, Igel och
Lindqvist i Kosta, vilka förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa
att herr Lindmans m. fl. ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! De

båda förslag till ändrad lagstiftning, som innefattas i utskottets
utlåtande, äro såtillvida av olika beskaffenhet, som det ena är
en gammal bekant från i fjol, det andra däremot är nytt, är ett
tillägg av i år.

I fjol väcktes av åtskilliga motionärer ett förslag till ändring
av 10 kap. 14 § strafflagen, i vilket lagrum man ville infoga
ett straffbud för viss muntlig offentlig agitation, innebärande
försök att »upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller uppväcka
till hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden».

Kammaren debatterade då ganska ingående denna fråga.
Jag hade för min del tillfälle att framföra de skäl, som enligt
min uppfattning talade för att framställningen borde avslås.
Då motionärerna emellertid hava kommit igen i år med sina
gamla argument och dessutom hava försökt reducera betydelsen
av de motskäl, som anfördes i fjol och då även utskottet ånyo
upptagit frågan samt gjort den till föremål för en tämligen
utförlig behandling, nödgas jag besvära kammaren med att åhöra
ett återupprepande i stort sett av de viktigare skäl, som för
min del varit avgörande, då jag icke kan vara med om en lagstiftning,
sådan som den föreslagna.

Jag erinrade i fjol, hurusom denna fråga om en lämplig
väg att motverka den antimilitaristiska agitationen icke är ny,
utan att denna fråga tillförene har varit föremål för grundligt

Onsdagen den 24 maj.

23 Nr 74.

beaktande och omsorgsfull utredning även från Kungl. Maj :ts An9- ändring
sida samt att man därvid fann, att en utvidgning av straffstad- avs^ag''^ ^
gandena emot en dylik agitation icke läte sig gorå på ett sätt,
som å ena sidan medförde lagbudens effektivitet och å andra sidan lagen.

icke satte yttrandefriheten i fara; utan man fann sig nödsakad (Forts.)
att gå en annan väg än den kriminaliserande. Man insatte i tryckfrihetsförordningen
en bestämmelse, varigenom befälhavarna hava
en möjlighet att indraga skrift, som sprides vid vederbörande
truppförband, å fartyg o. s. v., utan att man såsom villkor
för utövandet av denna indragningsmakt kräver, att skriften i
fråga skall vara brottslig. Sfan kompletterade denna åtgärd
emot den skriftliga agitationen med den åtgärd ifråga om den
muntliga agitationen, att befälhavare förlänades rätt att förbjuda
manskap .att bevista vissa sammankomster, varvid det kunde
befaras, att en agitation av här antydd art skulle ifrågakomma.

Man kunde naturligen, då man valde en sådan utväg, också
utan större betänkligheter använda sig av sådana uttryck i
lagtexten, som däremot icke äro tillrådliga i en kriminal lagtext,
men som motionärerna nu hava upptagit. Man kunde t. ex.
tala om skrifter, ägnade att undergräva krigslydnaden, ja, man
kunde t. o. m. använda ett så allmänt uttryck som syfte att
utplåna känslan av plikt emot fäderneslandet.

Vad motionärerna nu emellertid föreslå är att man vid sidan
av dessa bestämmelser, som vi sålunda redan hava, skulle gå
fram även den väg, som Kungl. Maj :t år 1906 och 1907 av olika
anledningar fann icke kunna tillrådas. Men mot detta står
fortfarande, nu som då, den tydliga fara för utplånandet av
klara gränser för yttrandefriheten, som innebäres i att så vaga
uttryckssätt användas som då här talas om »upphetsande till
ovilja mot krigstjänsten» eller »uppväckande av hat mot det
militära befälet», och framför allt då här säges: »eller eljest
undergräva krigslydnaden».

Man har i motionen och i utskottet pekat på att man i Norge
har, insatt ett motsvarande stadgande i den norska strafflagen.

I avseende härå tillät jag mig dock i fjol med skärpa påpeka,
att man där ingalunda använde den utpräglade kautschukbestämmelse,
som avslutar motionärens föreslagna stadgande: »eller
eljest undergräva krigslydnaden», vilken bestämmelse onekligen
lämnar ett betydligt spelrum för subjektiv uppfattning och godtycklig
tillämpning. Även där detta godtycke icke utövas på
något förkastligt sätt av domstol, skall ovillkorligen den farhågan,
den känslan inställa sig hos dem, som på något sätt känna
sig träffade av lagtillämpningen, att ett sådant godtycke har
legat till grund för domstolens utslag. Man undergräver domstolarnas
auktoritet genom att på ett så ömtåligt område, som
just det ifrågavarande är, ställa till deras förfogande en så
vag bestämmelse som den här föreslagna.

Därjämte tillät jag mig påpeka, att man genom eu dylik
lagstiftning bryter emot en mycket viktig princip, vilken sedan

Jir 74.

Onsdagen den 24 maj.

Ang. ändring 50 år tillbaka behärskat vår yttrandefrihetslagstiftning. Den
“''samtid''kap ^orna bristen på motsvarighet emellan tryckfrihetslagens brottsjö
§ straff- bestämningar och allmänna strafflagens brottsbestämningar för
lagen. yttra-ndefrihetsbrott — emellan de missbruk av yttrandefriheten
(Forts.) alltså, som utövas genom tryckt skrift och för den som utövas
på annat sätt, har man sedan den nuvarande strafflagens tillkomst,
år 1864, oavlåtligen varit uppmärksam på att häva, och
man har också i stort sett lyckats att häva densamma. Här
skulle man emellertid åter öppna denna klyfta emellan den ena
och den andra arten av yttrandefrihetslagstiftning.

I årets motion har mot denna erinran genmälts, att det
är, klart, att man icke kan i tryckfrihetslagen införa ett motsvarande
stadgande, enär enligt tryckfrihetslagen den enda ansvarige
är författaren av skriften (eller boktryckaren), men ej skriftspridaren,
och att således olika regler icke kunna gälla angående
straffbarhet, allteftersom skriften sprides på det ena eller det
andra hållet.

Detta är alldeles riktigt och leder till den slutsats, att man
icke kan införa ett motsvarande stadgande i tryckfrihetslagstiftningen,
så länge man anser sig böra bibehålla — och det hoppas
jag skall räcka länge — de allmänna grundsatser, som behärska
tryckfrihetslagstiftningen angående ansvarigheten för tryckt
skrift. Men därav borde man också draga den naturliga slutsatsen,
att man, även om det skulle ske med någon ledsnad, bör
avstå ifrån att bygga den allmänna strafflagstiftningen på ett
sätt som med nödvändighet kommer att medföra en sådan oemotsvarighet.
Jgg ber att få påpeka, vad följden blir, — hur
den ställer sig rent praktiskt av dylik oemotsvarighet. Här står
i utskottets förslag till 10 kap. 14 § strafflagen, fjärde stycket:
»Där någon i annat fall, än nu är sagt, inför samlat krigsfolk
eller då värnpliktiga, som icke äro krigsmän, på grund av värnpliktslagen
äro samlade, muntligen eller i skrift, den han utspritt
eller utsprida låtit, söker upphetsa till ovilja mot krigstjänsten»,
o. s. v.

Tro ni då icke, mina herrar, att den »skrift», som vid agitationer
komme till användning, är av det slag som de skrifter
som i allmänhet spridas, nämligen tryckt skrift ? Detta spridande
av icke beivrade tryckta skrifter är enligt tryckfrihetsförordningen
och skulle alltså ock förbliva fullkomligt strafffritt
! Endast om en antimilitaristisk agitator skulle vara nog
oklok att taga sig det orådet före att sprida sin skrift i handskrift
eller i skrivmaskinstryck, komme han under den nya 10
kap. 14 § strafflagen! Om han däremot begagnar sig av den
utväg, som är nästan självfallen, som i praktiken är den nästan
ensamt begagnade, nämligen att sprida den såsom tryckt skrift,
så kommer lian icke under denna bestämmelse och icke heller
under någon annan; ty här är icke fråga om skrift som_är förklarad
brottslig. Det kan icke nekas till att en lagstiftning,

Onsdagen den 24 maj. 25

som leder till sådana resultat, är behäftad med ett betänkligt
tekniskt och sakligt fel allifrån början.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid denna äldre del av
lagförslaget, utan jag skall i stället hänvända mig till den komplettering,
man ansett sig böra göra i årets förslag.

Man säger i motionen och i utskottets utlåtande: det är
icke längre nog med att hänvända sig, som man förut tänkt,
mot den offentliga agitationen, även den enskilda antimilitaristiska
agitationen måste bekämpas. Man har likväl ingalunda
utfört denna tanke så, som det kunde väntats, nämligen så att
man beläde med särskilt straff, oberoende av deras effekt, även
enskilda uppmaningar, som innefattade försök att upphetsa till
ovilja mot krigstjänsten, uppväckande av hat mot det militära
befälet eller eljest undergrävande av krigslydnaden o. s. v. Utan
man går en helt annan väg. Man straffbelägger ej agitationen
som sådan; man vill bestraffa anstiftaren till vissa militära
förbrytelser och sträcker sig då ock till att bestraffa även medhjälp
till dylika förbrytelser.

Det förhåller sig nämligen så enligt gällande lag, att sådana
förbrytelser enligt den militära strafflagen, som icke på
samma gång innebära något brott emot allmän strafflag, icke föranleda
delaktighetsstraff på civila delaktiga, utom i ett särskilt
fall, nämligen om någon förlett eller hjälpt krigsman att rymma.
Nu vilja motionärerna utvidga denna bestämmelse till att gälla
varje brott för vilket finnes straff utsatt i strafflagen för krigsmakten
och varå kan följa straffarbete eller svårare straff. Angående
syftet tycks råda en viss oklarhet såväl hos motionärerna
som utskottet. Motionärerna tyckas föreställa sig att döma
av uttalandet överst på sidan 11 att över huvud taget all brottslighet,
som omtalas i strafflagen för krigsmakten, skulle för närvarande
vara undandragen delaktighetsansvar för civila. Det är
naturligtvis icke fallet. Utskottet har på sidan 13 visat sig i
detta avseende hava en något riktigare uppfattning. Utskottet
har funnit att delaktighetsansvar förefinnes i fråga om brott
som äro straffbelagda i allmän strafflag, ehuru de där belagts
med ringare ansvar än i strafflagen för krigsmakten. Men utskottet
synes mena, att den lägre straffskalan i allmänna strafflagen
medför, att den civile blir bestraffad alltför lindrigt i jämförelse
med krigsman. Men grunden till den strängare straffbestämmelsen
i strafflagen för krigsmakten är ju just den, att
den brottsliges egenskap av krigsman anses försätta honom i
en särskild pliktställning, som föranleder, att förbrytelsen är
att bedöma hårdare än om han är civil person. Nu tror utskottet
vidare, att de nu föreslagna bestämmelserna skulle råda bot på
denna av dem tänkta brist. Det gör den å andra sidan icke
alls heller, ty utskottet går t. ex. för. fredstid icke högre än till
fängelse i högst sex månader även i fråga om anstiftan till
eller medhjälp till cn förbrytelse, varå kan följa många års
straffarbete enligt strafflagen för krigsmakten. Här skulle, om

Nr 74.

Ang. ändring
w 10 kap. 14 §
samt 8 kap.
26 § strafflagen.

(Forts.)

Nr 74. 26

Onsdagen den 24 maj.

Ang. ändring utskottet både rätt i sitt nyss anmärkta resonemang, just den
ka ^ ^öljd inträffa, som utskottet har trott sig vilja bekämpa.

2™§ straff- Emellertid, det må vara huru som helst beträffande utskotten.
tets klarhet i avseende å sina egna syften ■— om man därefter

(Forts.) går att se till huru utskottet lyckats förverkliga sina ganska
djärva uppsåt att omedelbart i strafflagen, utan att frågan varit
föremål för närmare utredning genom Kungl. Maj :ts försorg, insätta
ett helt nytt stadgande av så betydande räckvidd som här
är i fråga, tror jag att det icke skall kunna bestridas, att detta
försök har helt och hållet misslyckats.

Gällande svensk strafflag står på den ståndpunkten, att delaktighet
i ämbetsförbrytelse, där den delaktige själv icke innehar
det ämbete, vari förbrytelsen begås, är straffritt. Strafflagen
menar, att dessa förbrytelser äro straffbelagda just med hänsyn
till det brott mot tjänsteplikt, som åligger tjänstemannen
själv. Om man nu tillämpar, som föreliggande förslag vill, en
rent motsatt princip beträffande vissa ämbets- och tjänstemän,
nämligen dem som stå under strafflagen och därvidlag gör frågan
om principens tillämplighet till på köpet beroende av den tillfälliga
omständigheten, huruvida särskilt straff är utsatt i strafflagen
för krigsmakten eller denna hänvisar till allmän lag, så
kommer man till ganska besynnerliga konsekvenser, som jag
strax skall peka på.

Men förslaget har icke helt ut gått den väg, det har icke
fullt utfört den tanke, att belägga med vanligt delaktighetsansvar
anstiftan eller medhjälp vid ifrågavarande brott. Förslaget
har konstituerat denna anstiftan eller medhjälp till ett särskilt
brott med sin bestämda strafflatitud. Denna strafflatitud är
icke satt i relation till, regleras icke automatiskt i förhållande
till det straff som själva huvudbrottet förtjänar, utan vare sig
detta är ett mycket grovt brott eller ett vida lindrigare brott,
är alltid en och samma strafflatitud för delaktiga given i 8
kapitlet 26 § strafflagen. Även detta kommer att leda till
ganska egendomliga konsekvenser, som jag strax skall påvisa.
Men vidare: det saknas icke blott relation till huvudbrottets
straffskala, utan ock till den straffskala, som skulle gälla, i fall
det begångna brottet hade varit ett huvudbrott av den, som nu
har begått det blott som delaktighet i en annans förbrytelse.
Även detta leder till betänkliga konsekvenser.

Slutligen lägger man straffskalan generellt högre i krigstid
än i fredstid och tillämpar således en annan princip än den som
härutinnan gäller för huvudbrottet. I två hänseenden olika. Ty
strafflagen för krigsmakten låter å ena sidan den omständighet,
att brottet begås under krigstid, utöva försvårande inverkan endast
beträffande vissa, uppräknade brott; å andra sidan inträder
krigsartiklarnes tillämplighet icke blott under krigstid, utan så
snart krigsmakten är mobiliserad. Så icke här beträffande delaktighetsbrotten.

Jag förstår, att detta är för kammaren tämligen abstrak -

Onsdagen den 24 maj. 27

ta resonemang, men jag skall be att få med några konkreta exempel
belysa varthän en sådan lagstiftning leder.

Om en civil förleder en sergeant att släppa lös en häktad,
som står under hans bevakning, blir man hädanefter som hittills
straffri. Det är endast sergeanten, som straffas, för svikande
av sin tjänsteplikt, i fall han är nog dåraktig att följa uppmaningen.
Om någon civil däremot förleder en korpral till samma
pliktsvek, blir förledaren numera straffad. Och detta på grund
av den rent tillfälliga omständighet, att i 120 paragrafen strafflagen
för krigsmakten hänvisas beträffande straff för officer
och underofficer till allmänna strafflagen, och då är alltså icke
8 kap. 26 § tillämplig. Straffet för samma brott, begånget av
manskap, är däremot i lagrummet utsatt, och strax är ock 8 kap.
26 § strafflagen att tillämpa. Blott den omständigheten att
straffbestämmelsen är tekniskt utförd på ett sätt i ena fallet
och i det andra på ett annat sätt gör det ena brottsligt, ;men
det andra straffritt. Det gäller vidare icke blott om detta enstaka
fall, utan en så allmän straffbestämmelse som: i 129 § militära
strafflagen, där det står: »Begår krigsman uppsåtligen på
annat sätt, än annorstädes i denna lag är sagt, förbrytelse i sitt
ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att annan gynna
eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt
eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i avsikt, som
sagd är, etc.» I tillämpningen av detta mycket vidsträckta stadgande
gäller alldeles detsamma. Det blir straffritt, om man
förleder eller hjälper en officer eller underofficer, men det går
ingalunda lika bra, om man förleder eller hjälper en korpral
eller menig. Det behöver härvidlag, det vill jag vidare erinra
om, visst icke vara fråga om en agitation. Det är ju fråga ej
blott om förledande, utan ock om medhjälp, vartill initiativet
kanske icke utgått från den medhjälpande, utan vartill han tvärtom
kanske uppmanats av gärningsmannen.

I 117 och 118 §§ strafflagen för krigsmakten omtalas ett par
brott, som, vad huvudbrottet angår, bestraffas på samma sätt i
fredstid och i krigstid, men den delalctige kan få böter eller
fängelse högst sex månader i det ena fallet och i det andra
fallet minst fängelse, eventuellt straffarbete.

I 71 § strafflagen för krigsmakten talas om en viss antimilitaristisk
agitation, som begås av krigsman. Jämför man paragrafen
med 160 § i samma lag, finner man att även i krigstid kan
huvudman för en sådan gärning straffas med ned till disciplinstraff.
Men enligt utskottets förslag blir det för den delalctige
alltid minst fängelse. Detta även om det är frågan om en
medhjälp, som är så kallad ringare medhjälp, vilken dock enligt
allmänna strafflagens regel skall straffas ringare än om medhjälparen
vore gärningsman. Här åter bleve, som vi sett, straffminimum
högre för medhjälparen än för huvudmannen och på
så sätt t. o. m. att minimum för medhjälparen här är ett högre
straffslag än det, till vilket man kan gå ned för huvudmannen.

>''r 74.

Ang. ändring
iv 10 kap. 14 §
samt 8 kap.
26 § strafflagen.

(Forte.)

Nr 74.

Ang. ändring
av TO kap. 14 £
samt 8 kap.
JO § strafflagen.

(Forts.)

Onsdagen den 24 maj.

Det system man i förslaget tillämpat gör ock, att omständigheter,
som enligt allmänna straffrättsliga principer icke böra få
utöva inflytande på frågan om den delaktiges straffbarhet, komma
att här öva sådant inflytande. Enligt allmänna delaktighetsreglerna
skall den delaktige straffas som vore han själv gärningsman,
vilket betyder bl. a., att i fråga om den betydelse
återfall i brott, och försvårande omständigheter i allmänhet skola
tilläggas, det är beträffande honom själv man ser efter huruvida
återfall eller försvårande omständigheter föreligga, då man bestämmer
hans straff. Men enligt detta förslag kommer straffbarhetens
inträde att bero på en omständighet om vilken kanske
den straffade icke ens har någon kännedom, nämligen huruvida
det föreligger försvårande omständigheter för huvudmannen eller
återfall i brott för denne. Det finnes brott enligt militära strafflagen,
där straffet icke går upp till straffarbete i annat fall än
där återfall i brottet sker eller försvårande omständigheter föreligga;
där inträffar alltså det missförhållande, jag påpekat.

Jag skall slutligen taga ett exempel på att det kunde bliva,
farligare att om ock i ringa mån hjälpa en annan och det till
på köpet under sådana omständigheter, att det verkar förmildrande
för en själv, än att begå brottet som huvudbrott. Om en
militär är satt att bevaka en fora av varor och snattar av dessa
varor och därvid får medhjälp i ringa mån av en annan person,
blir denna person straffad i krigstid med fängelse i sex månader
eller straffarbete i högst två år. Hade han icke låtit locka
sig av den vakthavande själv att deltaga i hans snatteri, men
däremot på egen hand begått snatteriet, hade han fått vanligt
snatteristraff, som är böter eller fängelse i högst sex månader.

En annan omständighet, som kan påpekas, är att man skulle
få två straffbestämmelser för samma brott. Den som sprider
ut en indragen skrift vid militär förläggning, får enligt tryckfrihetsförordningen
4 § 14 mom. ett i lagrummet fixerat straff,
därest han icke lyder under krigsmakten, ty i så fall straffas han
enligt hänvisning i samma lagrum efter strafflagen för krigsmakten.
Men numera kan man gorå sig delaktig i, bliva anstiftare
till att krigsman sålunda utsprider skrift och skall då straffas
enligt 8 kap. 26 § strafflagen. Vid sidan därav är man alltjämt
hemfallen under 4 § 14 mom. tryckfrihetsförordningen.
Således två lagbestämmelser, med olika straffsats, för exakt samma
brott, båda siktande på det specifika fallet att- man har låtit
utsprida en tryckt skrift, som är indragen.

Jag tror knappt, att jag behöver fortsätta exemplen för att
kammaren skall finna, att utskottets försäkran att vid granskning
av motionärernas förslag »det icke funnits skäl till anmärkning
mot vare sig dess innehåll eller form» kommer i en något
egendomlig belysning.

Mina herrar! Vad som här—efter vad jag tror mig hava visat
— har inträffat har ock varit att det har straffat sig självt att
utskottet i sin iver att komma åt den antimilitaristiska agita -

Onsdagen den 24 maj.

29 Nr 74.

tionen —- som det tror skulle komma att röna något så märkligt Ano- ändring
intrång av en sådan här lagstiftning — gått ifrån den princip, horn $

utskottets jurister, enkanneligen högerjurister — och med dem straJ''.
ock jag konsekvent för min ringa del — hållit på, nämligen att lagen.''
man skall akta sig för att på grundval av en eller flera motionär (Forts.)
rers framställning föreslå riksdagen att antaga en avfattad lagtext
och sedan riskera bakslag efter en förkrossande kritik av
lagrådet t. ex., i stället för att anlita utvägen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t framhålla, att det eller det syftet finner man böra
behjärtas. Kungl. Maj :t äger ju tillgång till de lagstiftningsexperter,
som efter tillfälle till mera grundligt och allsidigt övervägande
kunna komma fram till en tekniskt tillfredsställande lösning
av dylika uppgifter.

Men vid vilket tillfälle eller i vilket sammanhang är det som
utskottets majoritet har lämnat denna princip? Jo, vid ett av de
minst därtill ägnade tillfällen man kan tänka sig. Om man företager
sig att så där på fri hand avfatta en lagtext så att säga på lagstiftningens
utkanter, inom den mera efemära, av gammalt s. k.
commercie-, politie- och ekonomilagstiftningen, må så vara! Men
när det gäller allmän borgerlig rätt, själva ryggraden, själva
centrum i vår lagstiftning bör man icke förfara på det sättet; och
allra minst, då det gäller ett så ömtåligt område som strafflagstiftningens,
både därför att det just där är i rent tekniskt hänseende
mycket kinkigt att bedöma vilken innebörd en företagen
lagändring får och därför att man där befinner sig på ett ömtåligt
område även i det hänseendet att allmänhetens rättskänsla
så skarpt reagerar mot uppkomna orättvisor.

Skall det ske, bör det åtminstone gälla att sätta in ett isolerat
specialstadgande. Då han risken vara minimal för återverkan
i synnerlig mån på andra områden. Men sätter man in
ett stadgande av här föreslagna generella räckvidd, där det stadgas
att alla brott, som äro belagda med så och så stort straff i den
militära strafflagen, skola för den civile delaktig© medföra ett
visst straff, då bär man, ytterligare ökat de tekniska svårigheterna
för sig. Man har givit sig in på ett av de tekniskt vanskligaste!
områden, som finnas, i det att man har att sörja för att den allmänna
strafflagen och en vidsträckt specialstrafflag stå i behö^
rig korrespondens med varandra.

Beträffande själva sakens principiella sida, huruvida man
skall gå vidare uti strafflagstiftningen därhän, att man bestraffar
enskild agitation, tror, jag, att det i sakens nuvarande läge
icke är mycket anledning att därpå giva sig in. Jag vill för min
del alldeles bestämt hävda, att någon dylik lagstiftning för närvarande
icke gör någon nytta eller, är av något särskilt behov
påkallad.

I fjolårets debatt var det en talare — det var visst ingen
mindre än statsrådet och chefen för justitiedepartementet — som
gjord© gällande, att vänstern beträffande antimilitaristiska lagstiftningsfrågor
ridit fort sedan 1906. Nej, vänstern har icke

Nr 74. 30

Onsdagen den 24 maj.

Ang. ändring alls ridit ifrån sin då intagna ståndpunkt. Det parti jag har
“samt*8Pko* § arai1 tillhöra har icke ett ögonblick yrkat på, att de straffbestämT”§
straff- melser, som då antogos, eller andra lagbestämmelser, som till
lagen. motverkande av antimilitaristisk agitation finnas givna, skola
(Forts.) upphävas eller i mildrande riktning förändras. Vi ha däremot
icke velat följa högern i dess snabba ritt till allt flera och flera
lagbestämmelser på området. Vi ha icke velat göra detta, därför
att vi äro klart övertygade om, att det gör så föga eller nästan
ingen nytta men däremot åtföljes av mycket skadliga biverkningar
av två slag: den ena, att det sätter yttrandefriheten i
oförneklig fara och den andra, att det verkar i hög grad i motsatt
riktning på den allmänna känslostämningen bland vissa
folklager mot vad lagstiftningen borde avse att verka. Av mycket
sansade, kloka och vederhäftiga människor, som levat uti
nära beröring med de folklager, varom här är fråga, speciellt
arbetareungdomen, har jag flera gånger under den sista tiden
fått höra nedslående underrättelser, om vilken fruktansvärd bedrövlig
verkan, de uti de s. k. landsförräderimålen avkunnade
domarna gjort på denna befolkning. Då jag nämner detta, sker
det icke för att ett ögonblick beröra frågan, huruvida dessa
domar efter gällande lag äro riktiga eller icke, utan för att
konstatera, att sådana domar, vare sig de äro riktiga enligt
gällande strafflag eller icke, ha den allra mest sorgliga verkan
på fosterlandskänslan och gemensamhetskänslan i vida folklager.
Det är i själva verket så, att de klasser, som bära upp kravet på
ökad antimilitaristisk lagstiftning, så pass litet stå i kontakt med
uppfattningen inom de samhällslager, för vilka lagstiftningen
närmast är avsedd, att de göra sig skyldiga till de betänkligaste
missgrepp ifråga om valet av medel att söka stärka fosterlandskänslan
och statens styrka inåt. De medel de välja hava en
motsatt verkan mot vad de tro, medan däremot det mål de
själva satt sig före, av åtskilliga skäl icke i nämnvärd mån
vinnes ens i det enskilda fallet. Det drabbar mycket litet den
ena eller andra agitatorn, därför att han väl vet att lägga sin
agitation så, att den endast tangerar det straffbaras gräns även
efter de nya bestämmelserna, och hans agitation blir. icke mera och
icke mindre effektiv ändå.

Beträffande denna agitations effektivitet kanske det nu vore
skäl att säga ett par ord. Det är min övertygelse att det i denna
kammare bedrives den allra starkaste övertro beträffande allvaret
i och verkningsfullheten av en sådan uppblåst frasagitation,
på vars lydelse exempel äro anförda i motionärernas framställning.
Det är helt enkelt en inbillning att tro, att det förgiftar
hela stämningen hos breda lager av vårt folk och gör dem
odugliga att öva sig i vapnens bruk till fosterlandets tjänst och
ifall det gäller, att visa, vad denna övning betyder ifråga om
förmåga att värna fosterlandet.

I tidskriften Forum för februari månad detta år är det
en befälhavare — jag tror. han har furirs ställning, men han

Onsdagen den 24 maj. 31

tillhör tydligen en bildad samhällsklass — som skildrar sin
samvaro med sin trupp, som, enligt vad han säger, till hälften
bestod av de vildaste antimilitarister och till den andra hälften
av andra unga män, som icke delade denna åskådning. Han
konstaterade ständiga livliga dispyter mellan bägge riktningarna,
men den ena lyckades icke ett ögonblick övertyga den andra;
det var egentligen endast ett rullande och lekande med ord och
stora fraser. Han konstaterade tillika, att det bästa folkmaterial,
han hade, just var dessa ivriga antimilitarister; de hade den
egenskapen, att de icke kunde tolerera, att någon annan avdelning
var bättre i tjänsten än de själva. Han fick beröm för sin
avdelning såsom varande såväl vad beträffar den militära ordningen
som själva övningen det yppersta materialet av alla.
Att han just hade dessa pojkar att tacka härför berodde nog
till väsentlig del på, att just livliga intelligenser och i grunden
praktiga karaktärer bland den arbetande ungdomen anstuckits av
antimilitaristiska ideer, men man bedrager sig mycket om man
tror, att deras verkliga leverne står i överensstämmelse med
de läror de sålunda roa sig med att driva.

Det är klart — det bör ju tilläggas — att denna observation,
ehuru gjord av, såsom jag med bestämdhet har mig bekant,
även många officerare och underofficerare, icke får utan vidare
generaliseras. Jag säger blott, att effektiviteten av agitationen
i mångt oclg mycket är överdriven, på grund av att man icke
riktigt förstår psykologien hos de personer det här gäller.

Det torde också vara en annan sak som man missförstår,
nämligen ordens valör. Man tar till så förfärligt starka ord i
dessa kretsar och i den litteratur som av personer ur dessa
kretsar läses, men de åhörare, för vilka orden äro avsedda, känna
till deras valör och göra av sig själva avprutning till vad som
för oss förefaller vara ett mera normalt mått. Men läsare från
andra kretsar, som äro vana vid en annan stil, förfäras naturligtvis
över att se, vilka grova ord och talesätt man brukar och tror
kanske också mycket pa bravader angående den företagna antimilitaristiska
hållningen i tjänsten o. s. v. som här förekommer,
men som säkerligen i allmänhet icke alls motsvaras av verkligheten.

På grund av vad jag nu anfört skall jag, herr talman,
be att för min del få yrka avslag å såväl lagutskottets förslag
som ock å den väckta motionen.

Herr T hy rån: Herr greve och talman, mina herrar! Yad
som närmast, föranlett mig .att begära ordet, är det, att jag till
högst väsentlig del måste instämma i den föregående ärade talarens
betänkligheter med avseende å den ändring, som föreslås i 8 kap.
26 § strafflagen, .lag skall sedan nämna några ord även om den
andra fragan, .beträffande vilken jag har en annan mening än den
föregående talaren. Men, som sagt, med reservation för ett par
detaljer i vad han yttrade, om vilka jag icke här behöver uttala

Nr 74.

Ang. ändring
av 10 kap. 14 §
samt 8 kap.
26 § stråtfLagen.

(Forts.)

Nr 74.

Ang. ändring
av 10 kap. 14 §
samt 8 kap.
26 § strafflagen.

(Forts.)

32 Onsdagen den 24 maj.

mig, kan jag i allt väsentligt instämma med honom rörande förstnämnda
fråga.

Det tjänar ingenting till att söka fördölja, att det här föreligger
en ganska allvarlig lapsus såväl i motionen som utskottets betänkande;
det får väl förklaras av det starka hopandet av ärenden
som nu mot riksdagens slut drabbat icke minst lagutskottet. Mycket
av vad som eljest kunde varit att anföra är redan sagt av den föregående
ärade talaren, och jag skall därför inskränka nug till att
betona, vad »om torde vara själva huvudanmärkningen vid denna
lagstiftning. Det är det, att den princip, som man här vill införa
i strafflagen för krigsmakten, står i rakaste motsats till den princip
som för närvarande måste anses gälla inom den allmänna strafflagen.
Härtill vill jag genast knyta den anmärkningen, att, då
man åberopat sig på den norska lagen, borde man icke förbisett,
att densamma i den allmänna strafflagen tvärtom har. en princip,
som stämmer med den, som man här hos oss vill införa i strafflagen
för krigsmakten.

Den ärade föregående talaren anförde rätt många. .exempel,
och det stora flertalet av dem äro fullständigt ovederläggliga. Jag
skall be att få anföra ännu några, delvis i samma riktning, för att
om möjligt göra det mera åskådligt.

Det är så i vår nuvarande strafflag, att, om jag mutar en
domare att fälla orätt dom — förutsatt att det icke gäller en straffdom,
varigenom oskyldig fällts till straff — blir visserligen domaren
strängt straffad, men jag absolut straffri. Angående delaktighet
i ämbetsbrott överhuvud finnes en annan mening än den
föregående ärade talarens, även om jag för min del anser hans
mening vara den riktiga. Men i fråga om det exempel jag nämnde
finnas inga delade meningar, ty 25 kap. 1 § strafflagen känner
inga andra straff för domaren i fråga än avsättning och ovärdighet
att i rikets tjänst nyttjas. Det är alltså icke möjligt att
straffa en person, som icke är ämbetsman, för delaktighet i sadant
brott, ty det finnes icke något applikabel straff. Huru stämmer
nu denna princip med den princip, som man här vill införa i strafflagen
för krigsmakten? Jag skall taga några exemepel. Om jag
är delaktig i ohörsamhet, som visas mot »någon till krigsmaktens
polisväsen hörande person» (88 §), blir jag enligt förslaget

straffad, även om jag är en utomstående, som icke har med militärväsendet
att göra. Om jag t. ex. lämnar tändstickor till en person,
som- tänder en cigarr, där viss krigsredskap förvaras (99 §), blir
jag, ehuru civil, straffad, även om ingen skada sker. Om jag anstiftar
krigsman att såsom lån mottaga varjehanda persedlar
(101 §.), blir jag straffad, fortfarande även såsom civil. Om jag
är behjälplig vid avgivande av rapport i olovlig avsikt (114 §)
det behöver icke vara fråga om någon förskingring — rörande
tjänstedagar, krigsförnödenheter etc., blir jag straffad. Om. jag
är med om att på olovligt sätt förmå någon att antaga krigstjänst
(117 §), blir jag straffad. Om jag är med om att förmå förman
hindra någon att föra klagan i mål, som har med krigstjänsten

Onsdagen den 24 maj.

33 Nr 74.

att göra (118 §), blir jag straffad. Och äntligen — vad som Anff- ändring
redan påpekats av den föregående talaren och kanske är det allraav t0!caJ)H ®
mest slående — om jag. själv icke ämbetsman, är invecklad i en strå».
ämbetsmans brott av den allmänna art, som beskrives i 25 kap. lagen.

16 § allmänna strafflagen, är jag i alla civila fall straffri. Men (Forts.)

enligt § 129 strafflagen för krigsmakten skiljes det mellan det
fall, att gärningsmannen är officer och underofficer och att han
tillhör manskap etc. . Om gärningsmannen är officer eller underofficer,
straffas han icke enligt § 129 i strafflagen för krigsmakten
utan i enlighet med. 16 § 25 kap. allmänna strafflagen, varav
följer, att ja a, den civile, är straffri. Om det däremot är någon
av manskapet som begått brott mot § 129 i strafflagen för .krigsmakten,
. blir han straffad enligt sistnämnda paragraf, och med
honom jag, den civile medhjälparen. Var och eu, även en fullständig.
lekman på detta område, måste säga sig, att detta är ett
lagtekniskt fel. av den art och beskaffenhet, att det synes fullständigt
omöjligt att antaga nu föreslagna bestämmelse. Den är,
som jag sagt, en lapsus, det tjänar ingenting till att fördölja det.

Jag anser mig emellertid härmed hava sagt nog i saken, i betraktande
av att den föregående talaren gått så vidlyftigt in på densamma.

Medan jag har ordet skall jag be att få yttra något även i
den fråga, beträffande vilken jag har eu annan mening än den
föregående ärade talaren. Jag för min ringa del tror, att de ärade
motionärerna skulle hava gjort klokt uti att icke, på sätt som skett,
negligera första kammarens i fjol med ganska stark majoritet fattade
beslut. Den kombination, som då skedde mellan etik jämförelsevis
. litet, straff i 10 kap. 14 § allmänna strafflagen och den
administrativa åtgärd, som föreslogs i regeringspropositionen i fjol,
tror jag för framtiden skulle visat sig vara en mera framkomlig
väg; jag tror, att. den kanske till slut lett till ett resultat, som, även
om det.icke varit så bra som man önskat, dock icke skulle varit
ineffektivt. Med den ståndpunkt motionärerna nu intaga, fruktar
jag, att det kommer att gå, såsom vi veta att det någon gång kan
hända, att där partipolitiken går in, går det sunda förnuftet ut.

Det kan hända, att år efter år första kammaren antager och andra
kammaren automatiskt avslår och således inget resultat vinnes.

Ehuru jag sålunda anser, att man hellre bort bibehålla den brygga,
som lades genom regeringspropositionen, kan emellertid detta icke
bestämma mig att rösta mot den föreslagna ändringen. Jag måste
fråga: föreligger här verkligen en samhällsfara och, om så är, kan
man parera denna fara genom den föreslagna bestämmelsen? Jag
erinrar om, att det här icke är fråga om straffarbete eller eljest
nagr.a drakoniska straff, utan endast böter och fängelse. Om det
bedrives en verksamhet, som man måste anse på väsentligt siitt sätta
effektiviteten av våra försvarsåtgärder i fara, borde alla vara ense
om, att något måste göras. Man kan då icke skäligen helt bekvämi
stanna vid att avslå alla förslag och själv lägga armarna i kors,
utan man måste själv söka finna någon annan bättre väg, om man
Första kammarens protokoll 1910. Nr 7h. 3

Nr 74. 34

Onsdagen den 24 maj.

Ang. ändring 0gillar den föreslagna. Yad beträffar frågan, om fara verkligen
av 10kap.14 $ föreligger, så får ett enstaka exempel, som berättats i en tidskrift,
26 § straff- icke vara avgörande; man maste lasta mera avseende vid vad kngslagen.
befälet, som bär ansvaret, anser.

(Ports.) Jag skall nu, efter den behandling, dessa frågor förut fått,

icke längre upptaga kammarens tid. Jag har kommit till det
resultat, att den föreslagna ändringen i 10 kap. 14 § bör bifallas
och den föreslagna ändringen i 8 kap. 26 § avslås. Nu kunna
kanske meningarna ivara delade om, huruvida Idet är rättast att
avslå den senare paragrafen på stående fot eller återremittera densamma
till lagutskottet. Om det skulle framställas något yrkande
om återremiss, är jag icke obetingat emot en sådan. Men för min
personliga del har jag rätt litet förhoppning om, att det nu skall
kunna lyckas .lagutskottet att lösa denna högst invecklade fråga
angående 8 kap. 26 § på något annat vis än genom att helt och
hållet överkorsa densamma. Såsom saken ligger, anser jag mig
därför böra i denna punkt yrka avslag å utskottets hemställan,
vadan jag, herr greve och talman, för min del anhåller att kammaren
måtte besluta att antaga den av utskottet föreslagna ändrade
lydelsen av 10 kap. 14 § men däremot avslå förslaget om ändringav
8 kap. 26 §.

Herr Gezelius: Den kritik, som riktats mot den föreslagna
ändrade lydelsen av 8 kap. 26 § strafflagen måste, även
om jag icke är övertygad om att kritiken i alla delar är befogad,
dock erkännas vara av den art, att jag icke kan tillstyrka
kammaren att antaga lagförslaget i denna del. Skälet
varför förslaget ifråga så lindrigt undgått en väl befogad
kritik inom utskottet, nyttar det icke mycket till att här taga
fram. Lagutskottet kan med visst fog göra gällande, att dess
arbetskraft under en stor del av denna riksdag varit synnerligen
starkt tagen i anspråk, mer än för arbetets utförande -i allt kanske
varit lyckligt. Under behandlingen av detta ärende inom utskottet
ställde sig helt naturligt mot varandra två principiellt
motsatta åskådningar, av vilka den ena funnit uttryck i utskottets
motivering, den andra i den första ärade talarens anförande
här under debatten. Kritik av förslaget i dess tekniska
detaljer förekom icke.

Med avseende å utskottets hemställan rörande 10 kap. 14 §
strafflagen finner jag icke anledning att här ingå i någon
närmare motivering. Spörsmålet ifråga är redan så ingående
debatterat och första kammarens ståndpunkt i denna fråga så
klart angiven, att det synes mig tillräckligt att här förena
mig i det yrkande beträffande detta lagförslag som framställts
av herr Tihyrén. Jag vill alltså, i enlighet med hans hemställan,
yrka: att riksdagen måtte besluta för sin del antaga
följande: »Lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen»,
med den ändring uti nästa stycke att det får följande
lydelse: »Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen

Onsdagen den 24 maj. 35

skall erhålla följande ändrade lydelse:» att därefter orden till
och med 14 § utgå och att därefter lydelsen intill slutet blir
ordagrant lika med utskottets hemställan, men att dessutom
kammaren måtte besluta, att utskottets betänkande, i vad detsamma
avser ändring i 8 kap. 26- § strafflagen, måtte till lagutskottet
återremitteras.

Då jag deltagit i ärendets behandling inom utskottet och
med utskottets majoritet tillstyrkt förslaget, anser jag mig
böra hemställa, att utskottet beredes tillfälle till en avformning
av ett yrkande, mot vilken inga tekniska anmärkningar
med fog kunna göras. Jag avser att komma till ett avgörande
av spörsmålet här, även om jag också befarar att det slutliga
resultatet i vilketdera fallet som helst blir detsamma med hänsyn
till den ståndpunkt medkammaren tvivelsutan i enlighet
med reservanternas förslag kommer att intaga.

Herr L i n d 1 e y: Herr vice talman! Då alla föregående
talare antingen yrkat återremiss eller rent avslag beträffande
8 kap. 26 § strafflagen, skall jag icke vidare syssla med denna
fråga utan endast be att få säga några ord angående de ändringsyrfianden
som blivit gjorda beträffande 10 kap. 14 § strafflagen.

Även denna § lämnar rum för en hel mängd oriktigheter
beträffande tillämpningen. Jag tror, att ett antagande av det
ändringsförslag, som där föreligger, skall hindra till och med
den mest berättigade kritik gent emot militärväsendet. Bland
de yrkanden, som där framställts, föreligger också ett om att
man skall hindra all upphetsning till ovilja mot krigstjänst. Vad
innebär då en sådan ovilja mot krigstjänst? Man konstaterar
i motiveringen, att det förefinnes ganska stor brist beträffande
vissa permanenta trupper, som äro behövliga för militärväsendet.
Jag tänker mig förhållandena ombord på örlogsfartyg,
där det delvis förekommer ständig, permanent brist på manskap.
Man anser, att det är den antimilitaristiska agitationen som åstadkommit
denna manskapsbrist, men jag betvivlar detta storligen.
Jag tror icke, att det varit denna agitation som åstadkommit
manskapsbristen, utan att det helt enkelt varit andra
orsaker, som gjort att ungdomen och andra icke vilja taga
anställning inom armén och flottan.

Vad flottan beträffar, har jag ändå kanske mer kunskap
om dithörande förhållanden än beträffande armén. Jag vet, att
det faktiskt är de ekonomiska villkoren för det första, som äro avgörande,
och för det andra den militära disciplinen och behandlingen,
som gör, att mycket få, som ha möjlighet att få annan
anställning, vilja där låta binda sig. Vill man på detta område
åstadkomma en förändring, finnes det säkerligen helt andra
vägar att gå. Redan för ett antal år sedan — jag tror 1908
— påpekade jag i andra kammaren, att det system i vårt land,
som föranledde stora grupper av sjöfolket att emigrera till

Nr 74.

Ang. ändring
av 10 kap. 14 §
samt 8 kap.
26 § strafflagen.

(Forts.)

Nr 74.

Ang. ändring
av tO kap. T4 §
samt 8 kap.
2& § strafflagen,

(Forte.)

36 Onsdagen den 24 maj.

andra länder, var; en av de mest bidragande omständigheterna
till, att det var så svårt att få folk till flottan. Det är naturligt,
att en permanent allmän brist på utbildat dugligt sjöfolk
även måste ytterligare öka bristen på manskap för • marinens
vidkommande.

Men jag skall gå än längre. Jag vill påvisa, att denna lag,
om den skulle bli antagen, skulle verka orättvis. Jag ber blott
få påpeka, att jag i egenskap av redaktör för Sjöfolkets tidning
ganska många gånger känt mig frestad att uttala min uppfattning
beträffande tjänstgöringen. Exempelvis har vid flottan
inträffat fall av övergrepp, fall av sådan art, att det
framkallat allmän förbittring. Fall hava inträffat som väckt
så stort uppseende, att jag många gånger känt mig uppfordrad
att i Sjöfolkets tidning varna sjöfolk för att taga anställning i
flottan, förrän sådana missförhållanden blivit omöjliggjorda.
Skulle jag fallit offer för denna frestelse, skulle jag säkerligen,
om en sådan lag funnits till med dessa föreslagna paragrafer,
haft störa utsikter att bliva straffad, och dock skulle jag anse,
att min kritik varit fullt befogad och att jag haft moralisk
rätt att varna folk från att taga anställning, förrän dessa missförhållanden
blivit rättade.

Jag kan gå än längre. Jag kan tänka mig att genom
en tidning eller eventuellt på ett möte skulle ställas den frågan
till mig, huruvida folk bör taga anställning vid flottan.
Jag skulle då kanske såga: Nej, det böra de icke gorå, ty de
förutsättningar till avancemang och befordran, som möjligen
äro till finnandes såväl inom armén som flottan, gorå, att ynglingar,
även om de äro aldrig så begåvade och kunniga, dock
stanna i underbefäls ställning utan någon möjlighet att komma
längre på denna bana. — Endast en sådan uppmaning att icke
taga anställning, skulle ju enligt denna lagändring bli en straffvärd
handling.

Men i realiteten vill man nog gå än längre. Man behöver
blott låsa vad de allmänna tidningarna sagt i denna fråga
för att bli på det klara med, att man syftar mycket längre än
åt dessa små, allmänt hållna råd och uppmaningar, som därigenom
till äventyrs skulle bli straffvärda. Jag fick just i min
hand en tidning, som låg på mitt bord här, det är en Stockholmstidning,
vari man t. o. m. tillåter sig säga följande: »Ifrån dessa
narcissprydda fredsagitatorer av inhemsk eller utländsk nationalitet
till de mera ohöljt ordnings- och försvarsfientliga uppviglarna
av herrar Höglunds, Hedéns och Oljelunds cert är,
dock steget icke långt. Och i dessas följe hava vi den ungsocialistiska
organiserade antimilitära propagandan, från^ vars
verksamhet den nu föreliggande motionen lämnar nog så allvarliga
stickprov.»

Man menar naturligtvis, att man med denna lagskärpning
även skall kunna ingripa mot dessa fredsagitatorer, alla dessa som
ha avvikande mening beträffande militarismens ändamålsenlig -

Onsdagen den 24 maj.

37 Ir 74,

het, då det galler att befordra nationernas och folkens gagn. Det Ang. ändring
är dessa, man i själva verket vill åt, fastän man siktar p^aviokap.u§
dem, som kanske direkt kunna ställas till ansvar, för att de *^**BJ^.
råkat säga något ofördelaktigt angående militarismen. " lagen"

Jag tror därför, att det icke endast är kap. 8 § 26, på vil- (Forts.)
ket man har anledning yrka avslag, utan säkerligen också det
som föreslagits genom lagändringen i kap. 10 § 14. Ty förvisso
finnes det i tillämpningen av dessa påyrkade straffskärpningar
tillräckligt mycket, som skall försvåra och borttaga möjligheten
till försvarsvillighet hos arbetsklassen i vårt land långt
mer än något annat. Jag hoppas att även de mest försvarsvänliga,
som torde finnas i vårt land, verkligen någon gång borde lära
sig inse, att man icke skapar försvarsvänlighet genom straffskärpningar.
Jag har ännu för mina ögon ett skådespel, som jag
såg i England, av Bernhard Shaw, där man såsom enda botemedel
mot allt samhällsont, mot all agitation och mot allmänna
opinionen hade det uttrycket: »Skjut ned dem!» Då finnes
det icke längre någon opinion som man behöver taga hänsyn
till. Den vägen tror jag nog, att många skulle önska att gå,
men jag är övertygad, att även med den kraftigaste lagskärpning
det säkerligen icke skall lyckas att genom sådana medel
få bort denna agitation mot militarismen eller mot militära övergrepp
och än mindre att med dessa medel framskapa en ökad
fosterlandskärlek, ty den måste säkerligen åstadkommas med
andra medel.

Jag ber i anledning härav få yrka avslag även å ändringarna
i 10 kap. 14 §.

Herr statsrådet Hasselrot: Herr greve och talman, mina
herrar! Jag skall icke yttra mig i själva saken. Jag har begärt
ordet endast med anledning av, att herr Alexanderson kritiserade
ett yttrande, som jag fällde i fjol, »att vänstern ridit fort
sedan 1906». Jag syftade naturligtvis med detta yttrande icke
endast på den då föreliggande frågan eller den antimilitaristiska
lagstiftningen utan även på åtskilligt annat. Jag trodde icke
— och tror ej heller nu — att någon med fog kan förneka, att
yttrandet var riktigt. Är det icke, herrar vänstermän, ett allbekant
faktum, att vänstern flyttat sina partipolitiska slaglinjer
rätt väsentligt sedan 1906? Även om jag nu uteslutande
fäster mig vid den antimilitaristiska lagstiftningen, vågar jag
hålla före, att mitt yttrande var befogat. Herr Alexanderson
sade visserligen, att han anser Staafflagarna från 1906 berättigade,
men lida hans yttrande i senare delen gick dock ut på att
visa, att antimilitaristlagar över huvud och följaktligen även
Staafflagarna icke vore behövliga utan rent av skadliga. Jag
tror ej heller, att jag säger för mycket, då jag bestämt påstår, att
om vi icke redan hade Staafflagarna, skulle vi icke få dem, vänsterns
röster för en sådan lagstiftning vore icke att påräkna.

Till stöd för sitt avslagsyrkande i nu föreliggande fråga,

Nr 74. 38

Onsdagen den 24 maj.

Ang. ändring anförde herr Alexanderson bland annat, att man icke finge taga
aviokap.^4§ våra unga socialistiska arbetare alltför allvarligt. De vägde
26m§ straff- icke sina ord på samma sätt som bildade män, de förstodo icke
lagen. ordens valör. Framför allt finge man akta sig att utsätta dem för
(Forts.) straff —- sådant skulle icke åstadkomma något gott, utan endast
väcka misstämning, och detta icke blott hos dem själva utan även
bland stora delar av vårt folk i övrigt.

Jag vill anföra ett exempel från senaste dagar, som i viss
mån tjänar att belysa detta förhållande. Vi ha i Europa ett
tämligen litet land — var det ligger kan vara det samma. Detta
land är ännu icke självständigt, men det har gärna velat bli det.
Jäsning har rått i sinnena sedan lång tid tillbaka. På senare tid
har det förekommit utomordentligt våldsamma tidningsartiklar,
och på möten hava antagits mycket våldsamma resolutioner. Den
man, som styr och har makten i denna lilla stat, är en godhjärtad
och välmenande man. Han ville icke ingripa, utan sade: »De

mena icke så illa. De förstå icke ordens valör, och om man
straffar dem, åstadkommer man mycket värre ont än man velat avvända.
» Han gjorde följaktligen ingenting. Denna hans underlåtenhet
kostade tusentals människors liv, varjämte egendom för
många miljoner kronors värde gick förlorad! Jag hoppas, att jag
icke träder grannlagenheten för nära, om jag nu röjer den mannens
namn. Han hette eller kunde åtminstone ha hetat — Alexanderson.

Herr Ericson, Hans: Herr greve och talman, mina herrar!
Ett par föregående talare hava uttalat sig angående den
militära agitationens ringa betydelse för vårt land. Jag skall
be att få yttra några ord med anledning härav. Herr Lindley
angav anledningen till svårigheten att hålla bemanningen inom
flottan fulltalig vara behandlingen samt missgrepp av befälet
och missförhållanden i övrigt. Det är mycket lätt att utslunga
sådana beskyllningar, men man bör ange, vilka särskilda fall
man menar, det är icke möjligt att bemöta allmänna uttalanden.

Dessutom säde herr Lindley, att emigrationen bidrager till
att medföra permanent manskapsbrist inom flottan. Men vad
är anledningen till emigrationen? Jo, säkerligen icke i ringa
mån de överdrifter man gör sig skyldig till, då man talar om
behandlingen inom flottan.

Herr Alexanderson trodde icke, att den antimilitaristiska
agitationen hade den betydelse man inom denna kammare i allmänhet
tillmäter den, och att den icke skulle göra folket mera
odugligt i vapnens bruk. Sedan anförde han som exempel en
furir, som lyckats få sin avdelning synnerligen framstående. Det
kan ju möjligen hända, att detta berodde på furirens förmåga att
behandla sådana ynglingar, som innan de inträtt i militär tjänstgöring,
utspritt osannfärdiga rykten angående denna tjänstgöring.

Jag skulle vidare vilja säga, att sådana antimilitaristiska
agitationer hava ett synnerligt ogynnsamt för att icke säga far -

Onsdagen den 24 maj. 39

ligt inflytande på rekryteringen, och jag kan bestyrka detta genom
att återgiva några yttranden, som avgivits från en del arméfördelningschefer
och regementschefer vid infanteriet.

Vid I 21 säger sålunda regementschefen härom: »Sistlidna
rekryteringsår har icke givit ett tillfredsställande resultat. Anledningen
härtill torde till ej ringa grad — enligt vad från skilda
håll uttalats — vara att söka i den försvarsfientliga propagandan.
»

IPå I 9 säger regementschefen: »Detta undermineringsarbete

tager sig även sådant uttryck att den, som ämnar taga fast anställning,
av anhöriga och bekanta avrådes härifrån, och sannolikt
även trakasseras, om ej annat skulle hjälpa. Fall lära även
hava förekommit, att redan i tjänst varande värnpliktiga av sina
kompanikamrater förmåtts att avstå från uppsåtet att övergå till
fast anställning.»

Vid I 13 säges: »Stora svårigheter möta, då det gäller

att förmå värnpliktiga taga fast anställning. Orsaken härtill
är farhåga att bliva utsatt för obehag från antimilitaristiskt
håll såväl under fritid inom garnisonsorten som i hemorterna,
så snart det blir känt, att någon värnpliktig ämar söka eller redan
tagit volontäranställning.»

Angående samma sak säger chefen för I 18: »Orsaken här till

får man nog huvudsakligen söka i den antimilitaristiska propagandan.
»

Chefen för I 14 utlåter sig: »Den, som bland kamraterna

upptäckes vara villig bliva krigsman till yrket, är snart sagt
en förlorad man. Han utsättes för trakasserier och förföljelser
av alla slag och lämnas icke i • ro>, förrän han överger sina
vägars villa. Så genomusel är andan bland en stor del av meniga
man inom detta inskrivningsområde, framkallad under en följd
av år utav hatfulla och hänsynslösa agitatorer, vilka ostörda
fått bedriva sin nesliga verksamhet.»

År det nu så, att den antimilitaristiska agitationen verkar
därhän, att ynglingar icke våga taga frivillig anställning vid
krigsmakten, måste ju följden bli värnpliktstidens utsträckande
för att skapa erforderligt befäl vid armén och bemanning vid
flottan. Denna emigration kommer därigenom att verka som
ett tveeggat svärd. Detta bör beaktas av dem, som söka bagatellisera
den försvarsfientliga propagandans betydelse.

Herr Trygger: Herr greve och talman, mina herrar! Med
avseende på den föreslagna förändringen i 10 kap. 14 § är det
väl icke tvivel om, att kammaren kommer att bifalla denna förändring.
Kammaren var ju redan vid förra årets riksdag i tillfälle
att undersöka och pröva saken och kom därvid till samma resultat.

Vad från herr Alexandersons sida anförts, torde icke av kammaren
kunna uppfattas såsom tillräckligt skäl att frångå denna
ståndpunkt, vilken än mer befästs av vad som i dag anförts till
stöd för denna nya lagbestämmelse.

Är 74.

Ang. ändring
av 10 kap. 14 §
samt 8 kap.
26 § strafflagen.

(Forts.)

Jfr 74.

Ang. ändring
av JO köp. 14 §
samt 8 kap.
26 § strafflagen.

(Forts.)

Onsdagen den 24 maj.

Vad däremot beträffar den av motionärerna föreslagna ändringen
i 8 kap. 26 § strafflagen, vilken ändring lagutskottet tillstyrkt,
så bär åtminstone jag klart för mig, att man icke kan
vederlägga de anmärkningar, som först från herr Alexandersons
sida och sedan av herr Thyrén gjorts mot denna paragraf. Den
duger icke, denna ändring sådan den är föreslagen. Emellertid
har herr Gezelius hemställt, att man skulle återremittera saken
till lagutskottet. Jag tror dock icke, att detta skulle kunna vara
till någon nytta. Att lagutskottet icke första gången beaktade de
anmärkningar, som kunde göras mot den föreslagna bestämmelsen,
är ganska förklarligt, när man tager hänsyn till det enorma
arbete, som påvilat lagutskottet. Men jag tror icke, att med den
tid, som återstår, det för lagutskottet är möjligt att så noga
intränga i .saken, att utskottet skulle kunna komma med ett förslag,
varigenom syftet med den föreslagna ändringen skulle vinnas
och samtidigt de anmärkningar, som gjorts .mot formuleringen av
denna bestämmelse, kunde undvikas. Därför synes det mig bäst
.att redan ,nu avslå vad lagutskottet i denna del hemställt.

Herr greve och talman! På grund härav ber jag att få instämma
i det av herr Thyrén gjorda yrkandet.

i Herr Alexanderson: Herr talman! I anledning av herr
statsrådets och chefens för justitiedepartementet anförande ber jag
få betyga min tacksamma förvåning över, att, då han i fjol under
motsvarande debatt anmärkte, att »vänstern ridit fort sedan 1906»,
han icke alls avsåg vänsterns ståndpunkt i det ämne, som då avhandlades,
utan endast gjorde en allmän reflektion angående partiställningen
förr och då. Herr statsrådet har däremot verkligen
flyttat sina linjer sedan i fjol. I fjol var uti den kungl. propositionen
gjort ett uttalande angående här ånyo föreliggande motion,
i vad den avser ändring av 10 kap. 14 § strafflagen. Om detta
uttalande tillät jag mig i debatten anmärka, att det icke innefattade
det ringaste stöd åt motionen, då snarare ur de använda ordalagen
strömmade en ganska tydlig fläkt av kyla mot det uppslag, med
vilket motionen kom. Jag tilläde, att det ju vore möjligt, att jag
däruti misstagit mig, men nog vore det den uppfattning, propositionens
hållning föranledde till. Herr statsrådet begagnade icke
debatten, varuti han likvisst deltog, till att på något sätt bibringa
.första kammaren den uppfattningen, att han verkligen intoge en
annan ställning, än jag tillåtit mig antaga, till förslaget. Men
då motionen kommit tillbaka i år, har däremot herr statsrådet ansett
sig kunna utmärka såsom det mest typiska politiska oförstånd
att icke antaga detta av honom förut så behandlade lagförslag.
Jag kan icke fatta saken annorlunda, än att han måtte ha flyttat
sin ståndpunkt i denna fråga sedan dess.

i Då herr statsrådet däremot menat, att den ståndpunkt, jag
tillät mig uttala, skulle konsekvent leda till, att man över huvud
taget icke borde ha någon lagstiftning alls, som kunde drabba antimilitarismen,
tror jag dock det är att draga ut en konsekvens, som

Onsdagen den 24 maj.

41 Kr 74.

jag icke på något sätt behöver vidkännas. Jag och över huvud mitt £udr‘%
.parti hör icke till dem, som tro, att man i dessa politiska ting, där a"snmt ^''tap6
det gäller att mot varandra avväga så många var för sig i sin män 26 § su-affberättigade
synpunkter, kan driva konsekvensmakeri och bara gå lagen.
till den ena eller andra ytterlighetsståndpunkten, utan vi tro, att (Forts.)
man där såväl som annorstädes måste intaga en »juste milieu».

Jag ber få vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet Hasselrot: Herr greve och talman, mina

herrar! Herr Alexanderson har missuppfattat mig. Jag yttrade
verkligen icke något ord till förmån för denna motion. Jag ansåg
mig icke böra göra detta. Om jag å min sida missuppfattat herr
Alexandersons och hans meningsfränders ställning till Staafflagarna,
skulle det bereda mig ett ogement nöje.

Herr Ström: Jag blev uppkallad närmast av herr Ericson,

när han sökte göra gällande, att det var den antiinilitaristiska agitationen,
som försvårade rekryteringen inom armén och flottan.

Jag har den uppfattningen, att det är de särskilda missförhållanden,
som äro rådande inom armén och flottan, vilka äro de avgörande
faktorerna härvidlag, och icke minst de mycket stränga
domar, som så ofta fällas inom armén och flottan för synnerligen
ringa förseelser. Skulle man vilja komma åt detta, som sålunda verkar
menligt på rekryteringen, bleve ju konsekvensen den, att man
skulle förbjuda, att sådana domar och missförhållanden finge omtalas
i den allmänna tidningspressen. Ty detta — att det där omtalas,
verkar sannerligen minst lika mycket som någonsin en agitators
ord. Så långt som till censur på pressen vill väl dock icke
herr Ericson gå.

Sedan vill jag säga herr Thyrén, när han påstår, att det här
endast är fråga om icke alltför stränga straff, endast böter eller
högst fängelse några månader, men framför allt böter, att jag icke
har den uppfattningen, att, när man i allmänhet tillämpar de antimilitaristiska
lagparagraferna, man tager till just de mildaste straffen.
Sannerligen tvärt om!

Jag skulle slutligen vilja framhålla, att det synes mig ganska
egendomligt, att uti denna kammare, där det säkerligen finnes en
stor fond av historisk kunskap, det ändå saknas, synes det mig,
kännedom om historien i visst hänseende, nämligen vad den lär
ifråga om att genom förföljelse och straff söka undertrycka vissa
misshagliga eller såsom samhällsskadliga ansedda åsikter och meningar.
Därvidlag synes det mig uppenbart, att historien verkligen
ger alla den lärdom, att det aldrig lyckas att med våld komma misshagliga
åsikter till livs eller på den vägen att få ur världen meningar
och övertygelser, som man anser vara skadliga. Och allra
minst meningar som äro djupt rotade hos folkets djupa led och omfattade
med stor hänförelse. Jag vill icke här påminna om mycket,
som man skulle kunna erinra om från hislorion. Jag vill endast
påpeka, huru i Tyskland man en gång försökte genom de s. k. Bis -

Nr 74.

Ang. ändring
av 10 kap. 14 §
samt 8 kap.
26 § strafflagen.

(Forts.)

42 Onsdagen den 24 maj.

^ marckska socialistlagarna med mycket effektiva åtgärder,^ mycket
> stränga straff komma åt kela den socialistiska samhällsaskadningen
och varje propaganda för densamma, men huru det fullkomligt misslyckades,
ehuru man satte alla samhällets maktmedel i rörelse, huru
sedan efter några årtionden denna lagstiftning måste som fullständigt
ineffektiv upphävas, och huru en av de ledande tyska socialdemokraterna,
Bebel, förklarade, att intet i så hög grad hade bidragit
till att föra de socialistiska idéerna fram i Tyskland som
just denna undantagslagstiftning, som jag berört. _

Jag vill också här i förbigående nämna, att jag en gång träffade
en ungsocialist, som på min fråga, varför han icke gick och
röstade vid politiska val, förklarade, att han icke kunde gorå det,
därför att socialdemokraterna motarbetade de antimilitaristiska lagförslagen
i riksdagen. Jag frågade honom, om han icke fann det
vara riktigt. »Nej», sade han, »det är mycket bättre, att dessa lagförslag
gå igenom, ty ju värre det blir — dess bättre. Då först
kommer folket att vakna och fullkomligt inse, hur fördärvligt hela
det nuvarade samhällsskicket är.» Jag tror dock icke, att det är
på den vägen man bör gå, ty .jag tror icke det kan vara gagneligt.

Jag vill till sist endast tillägga, att man må ha vilken uppfattning
man vill rörande denna antimilitaristiska agitation, så är det
dock någonting man förbisett, och det är det, att den dock är buren
av en utomordentlig hänförelse för en mycket stor sak, för freden
i världen. Om icke denna hänförelse för en stor sak, o-m icke en djup
sanning och ett stort behov, legat och ligger såsom grund för det
hela, skulle denna rörelse, denna agitation aldrig på något sätt
kunnat vinna någon som helst framgång. Men nu växer och utbreder
den sig över allt. Just därför, att det är min bestämda uppfattning,
att denna rörelse bottnar i en ideell åskådning och syftar
till ett högt och ädelt mål, finner jag det fullkomligt oriktigt, att
på sätt här föreslås, försöka förhindra densamma. Man kan icke
heller nå målet på den vägen.

Jag instämmer till sist i vad en av reservanterna i lagutskottet,
nämligen herr Lindhagen, så utomordentligt träffande sagt om hela
denna sak. Särskilt vill jag understryka hur nödvändigt det är, att
någonting verkligen göres, som verkar i motsatt riktning mot deras,
som driva en så utomordentligt häftig agitation icke i fredens tecken
utan i krigets tecken, och vilken landsfördärvliga agitation går
alldeles oantastad fram och får fortgå, utan att man ifrågasätter något
ingripande.

Herr Lindley: Det torde icke finnas någon möjlighet att

övertyga kommendörkapten Ericson och hans militära auktoriteter
eller rubba deras kolartro på att genom lagskärpningar kunna fylla
de fast anställda manskapskadrerna. Jag vill emellertid be att få
angiva de enligt mitt förmenande största orsakerna till att det för
närvarande icke finnes möjligheter att kunna fylla dessa kadrer.
Därvid ha vi som jag förut påpekat, först att tänka på lönerna.
Hur kan man begära att den som har möjlighet att få anställning

Onsdagen den 24 maj. 43

och kunna få en bättre inkomst, skall gå och ta anställning vid
armén eller flottan. Man skulle icke tycka att det vore klokt av
en människa, som kan få en bättre anställning, att taga en sämre.

Det andra skälet är disciplinen, bundenheten. Om herrarna
gå till sina fruar och fråga, varför de icke kunna få tjänarinnor,
så skola de säga, om de äro ärliga och uppriktiga: därför att tjänarinnorna
icke vilja finna sig i den bundenhet, som hushållet pålägger
dem. De taga hellre anställning i en fabrik, där de få sämre
betalt och sämre i många avseenden, just därför att de där ha sin
frihet. Det är frihetens förlust inom armén och flottan, som är en
mycket avgörande faktor härvidlag.

Slutligen är det också — ja icke slutligen, det är många skäl!
— översitteriet inom armén och flottan. Tror man icke, att det
har sin stora inverkan? Man kan icke låta bli att förarga sig, då
man ser befälets sätt att behandla sina underordnade gång efter
annan. Kommendörkapten Ericson sade: Visa på dessa övergrepp!
Ja, en gång i tiden gjorde jag ett försök att samla sådana händelser,
som kommo till offentlig kännedom, men det har jag slutat upp
med för länge sedan. Men jag måste också å andra sidan erkänna,
att tack vare militieombudsmannens tillkomst ha de i någon mån
förminskats. Detta är verkligen en åtgärd, som åstadkommits på
parlamentariskt vis, varigenom man åstadkommit eu minskning av
dessa övergrepp inom armén och flottan.

Vidare är det, som jag förut påpekade, befordringsmöjligheterna.
Man kan ju icke begära, att en yngling, om han har någon
utsikt att slå sig fram på en annan bana, skall gå här och förspilla
sin bästa tid inom armén och flottan, framför allt då han
icke har möjligheter att komma upp ovanför underofficersgraden.

Jag pekade också på ett anförande, som jag hållit en gång i
tiden, då jag sade, att en av de bidragande omständigheterna till
manskapsbristen får också emigrationen av svenskt sjöfolk sägas
vara. Då säger sedan kommendörkapten Ericson: Ja, det är den
antimilitaristiska agitationen, som åstadkommer, att folk emigrerar.
Mej, det är icke den antimilitaristiska agitationen! Det är icke den,
utan det är herrar skeppsredares snålhet, genom det förhållandet att
man huvudsakligen mönstrar jungman och lättmatroser på sina fartyg,
vilket har gjort, att allt utbildat manskap måste gå till England,
Amerika och Tyskland för att få anställning, och då är det
helt naturligt, att just genom denna ständiga utkörning av det
svenska sjöfolket manskapsbrist uppkommit och att det sannolikt
också är mycket litet för flottan att hämta. Då jag pekade på detta
för ett antal år sedan, ville man icke vara med om att vidtaga
några åtgärder, därför att de träffade de kapitalistiska intressena,
och dom vill man i första hand skydda även med uppoffrande av
de fosterländska, då det gäller. Vad man här vill åstadkomma, det
är att förhindra all kritik av militärväsendet, och nu vill man här
genom dessa straff skärpningar försöka strypa denna så långt som
görligt. Men det värsta är med alla dessa straff skärpningar, att det är
kautschuksparagrafer. Man kan tillämpa dem såväl mot legitim som

Nr 74.

Ang. ändring
av 10 kap. 14§
samt 8 kap.
26 § strafflagen.

(Forts.)

Sr 74. 44

Onsdagen den 24 maj.

Ang. ändring illegitim kritik. Om jag t. ex. som jag förut sade skulle vilja kri^snmtlFka
* visera vissa förhållanden vid flottan och varna folk för att taga anT™§
straff- ställning, förrän dessa missförhållanden kommo bort, skulle jagkunlagen.
na straffas enligt en sådan straffskärpning. Skulle det vara rätt
(Forts.) och rättvist, att jag skulle straffas, därför att jag säger till dem,
att de icke skola taga anställning, så länge dessa missförhållanden
vara. Ja, man skrattar, man tycker kanske, att det skulle vara
lämpligt, att jag skulle straffas, just därför att man vill dölja dessa
missförhållanden och hindra kritiken, det är den, man vill ha skydd
för, och det är därför man behöver dessa straffsatser.

Jag vidhåller mitt yrkande om avslag på utskottets förslag
även i den sista punkten.

Herr Ericson, Hans: Jag anhåller att till herr Lindley
få uttala min tacksamhet för den omgruppering han gjort av anledningarna
till bristen på manskap vid flottan. Är det så, att
han vill arbeta på att få ökade avlöningar för, flottans manskap,
så skall jag gärna därvid biträda honom.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande vore yrkat: l:o)
av herr Thyrén, att kammaren skulle besluta att i anledning av herr
Lindmans m. fl. motion för sin del antaga följande lag angående
ändrad lydelse av 10 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse (= utskottets förslag i denna del); 2ro) av
herr Gezelius, lika med herr Thyrén med det tillägg att utlåtandet
i vad det avsåge 8 kap. 26 § strafflagen skulle visas åter till utskottet;
och 3:o) att kammaren skulle avslå såväl utskottets hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare enligt nyssnämnda yrkanden;
och förklarade herr talmannen sig anse propositionen på bifall till
herr Thyréns yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag å såväl utskottets hemställan som
motionen, uppsattes justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller herr Thyréns under överläggningen om lagutskottets
utlåtande nr 36 framställda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen.

Onsdagen den 24 maj.

45 Jfr 74.

Vid ''slutet av den häröver anställda omröstningen befunnen Ayrösterna
hava utfallit sålunda: “tamt 8Ptap.‘

T„ 7 r.. 26 § sträf ua

- o, lagen.

Nej — 50. (Forte-)

Vid ånyo skedd föredragning av lagutskottets den 20 och 23 i
denna månad bordlagda utlåtande nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om inskränkning i innautningsräiton,
dels ock en i anledning därav väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets den 20 och 23
innevarande maj bordlagda utlåtande nr 84, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående upplåtande av änkesäte åt Hennes Kungl.
Höghet Kronprinsessan, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 20 och 23 i denna må-medel0fsr ärna.
A bordlagda utlåtande nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts propo- Ordnande
sition angående anvisande av medel för anordnande av jägmästar- jägmästariobostäder.
stader.

I en till riksdagen den 7 april 1916 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 154, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
för samma dag föreslagit riksdagen att till anordnande av fjorton
bostadslägenheter åt jägmästare i revir inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker i huvudsaklig överensstämmelse med
domänstyrelsens förslag den 24 mars 1916 såsom kapitalökning för
år 1917 för statens domäners fond anvisa ett belopp av 364,500 kronor
ävensom medgiva, att Kungl. Maj:t ägde härav låta under år
1916 av tillgängliga medel förskottsvis utanordna 203,300 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren väckt motion, nr 277, av herr Holm, däri
hemställts, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, i vad det gällde uppförande av bostad åt jägmästaren i Juckasjärvi
revir i Wittangi kyrkoby, måtte besluta att bostad skulle
för honom uppföras i Kiruna.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å herr Holms ifrågavarande
motion i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning till
anordnande av tretton bostadslägenheter åt jägmästare i revir inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker i huvudsaklig över -

Nr 74. 46

Onsdagen den 24 maj.

Anvisande av
medel för anordnande
av
jägmästarbostäder.

(Forts.)

Ang. försäljning
av områden
från
kungsladugården
Skålby.

ensstämmelse med domänstyrelsens förslag den 24 mars 1916 såsom
kapitalökning för år 1917 för statens domäners fond anvisa ett belopp
av 337,600 kronor ävensom medgiva, att Kung!. Magt skulle
äga härav låta under år 1916 av tillgängliga medel förskottsvis
utanordna 189,850 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar TIolmquist och Lindblad,
Ernst, beträffande utskottets motivering.

Herr Holmquist: Herr greve och talman! Jag och herr
Lindblad ha till detta utlåtande fogat en reservation beträffande
utskottets motivering. Jag ber att få säga, att denna endast avser
att få fram ett uttalande, som från vår sida gjorts inom
utskottet men där efter vår uppfattning icke vann tillräckligt
beaktande, nämligen att denna motivering måtte göras vidare
och utan något som helst ställningstagande till frågan om var
jägmästaren i Juckasjärvi revir skulle komma att bo. Vi ansågo,
att den motivering, som förekommer i utskottsutlåtandet, tilläventyrs
genom några där gjorda uttalanden skulle giva ett visst
stöd åt att denna jägmästare lämpligen borde placeras i Kiruna
och icke i den i Kungl. Maj :ts framställning förordade orten
Vittangi kyrkoby. Vi ha med vår reservation endast antytt,
att den ytterligare prövning, som enligt utskottets utlåtande
kommer att av Kungl. Maj :t- ägnas denna fråga, icke på något
sätt skall vara bunden av ett uttalande om lämpligheten för
revirförvaltarens placering på vare sig det ena eller andra av
dessa ställen. Jag har rättighet att uttala denna uppfattning
även å min medreservants vägnar.

Men jag vill till detta för egen del säga ytterligare några
ord om Juckasjärvi revir. Detta är ett område på, om jag minns
rätt, 20 mils längd och 15 mils bredd. Det omfattar ungefär
500,000 hektar utom fjällmarksområdena. Det torde för envar
vara ganska naturligt, att vid den undersökning som Kungl.
Maj :t antagligen kommer att ägna denna fråga, man även tan
i betraktande en annan lösning, nämligen att dela detta revir.
Jag tror att det möjligen skall visa sig vara den allra lämpligaste
utvägen för att skaffa erforderliga arbetskrafter inom detta
för närvarande oerhört stora område.

Herr greve och talman, jag har blott velat uttala detta utan
att göra något som helst yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 20 och 23 innevarande
maj bordlagda utlåtande nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av områden från kungsladugården Skälby
i Kalmar län..

Onsdagen den 24 maj.

47 Kr 74.

I en till riksdagen den 31 mars 1916 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 158, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva,

dels att ett å en av arkitekten greve S. Cronstedt upprättad
kartskiss till folkpark föreslaget område med undantag av lägenheten
XTT finge med en areal av 61,233 hektar från kungsladugården Skälby
om 5 mantal i Kalmar socken med utjorden Värsnäs i Kläckeberga
socken av Kalmar län försäljas till staden Kalmar mot en
köpeskilling av 40,200 kronor att betalas kontant vid tillträdet samt
i övrigt under de av departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagna
villkor;

dels ock att de å nämnda kartskiss upptagna lägenheterna IX,
X, XI och XV finge från samma kronoegendom mot nedan angivna
köpeskillingar försäljas, lägenheten IX till konsuln J. Jeansson mot
2,475 kronor, lägenheten X till doktorn Hj. Kingberg mot 634 kronor,
lägenheten XI till kontoristen K. Bergvall mot 176 kronor och
lägenheten XV till handlanden O. Abramson mot 471 kronor, alla
köpeskillingarna att betalas kontant vid tillträdet, samt i övrigt under
de av departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagna villkor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två
särskilda inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 112 i första
kammaren av herr Malmborg, som hemställt, att riksdagen måtte,
med avslag å den kungl. propositionen, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes förordna, att vid nu förestående
utarrendering av kungsladugården Skälby om 5 mantal i Kalmar
socken med utjorden Värsnäs i Kläckeberga socken av Kalmar län
skulle bland arrendevillkoren upptagas skyldighet för arrendatorn
att under arrendeperioden åt Kalmar städs invånare kostnadsfritt
upplåta den så kallade Tallhagen för idkande därstädes av ett sunt
friluftsliv såväl vinter- som sommartid; samt nr 286 i andra kammaren
av herr Magnusson i Kalmar, vilken föreslagit, det riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i övrigt besluta,
att Kalmar stads framställning om inköp av viss del av Tallhagen,
häri ingående jämväl lägenheten nr XII, allt utgörande en areal av
62,9580 hektar måtte bifallas,

att köpeskillingen för det område, som Kalmar stad komme att
tillösa sig, måtte utgå med 200 kronor pr hektar,

att lägenheterna IX, X och XI, med hänsyn till huvudgårdens
strandrätt, icke måtte försäljas, och

att torplägenheterna Bränntorpet, Svensknabben, Kunkabotorpet,
Moen, Oxhagstorpet och Olstorp måtte utarrenderas med optionsrätt
i vanlig ordning till innehavarna, utan huvudgårdens arrendator
till mellanhand.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,

Ang. Jörsäljning
av områden
från
kungsladugården
Skälby.
(Forts.)

Jfr 74. 48

Onsdagen den 24 maj.

Ang. försäljning
av områden
från
kungsladugården
Skälby.

(Forts.)

1) att riksdagen, med avslag å herr Malmborgs motion och med
bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning måtte medgiva,

dels att ett å en av arkitekten greve S. Cronstedt upprättad
kartskiss till folkpark föreslaget område med undantag av lägenheten
XII finge med en areal av 61,233 hektar från kungsladugården Skälby
om 5 mantal i Kalmar socken med utjorden Yärsnäs i Kläckeberga
socken av Kalmar län försäljas till staden Kalmar mot en
köpeskilling av 40,200 kronor att betalas kontant vid tillträdet samt
i övrigt under de av departementschefen i statsrådsprotokollet föreslagna
villkor;

dels och att lägenheterna IX, X, XI och XV finge från samma
kronoegendom mot nedan angivna köpeskillingar försäljas, lägenheten
IX till konsuln J. Jeansson mot 2,475 kronor, lägenheten X till
doktorn Hj. Ringberg mot 634 kronor, lägenheten XI till kontoristen
K. Bergvall mot 176 kronor och lägenheten XV till handlanden O.
Abramson mot 471 kronor, alla köpeskillingarna att betalas kontant
vid tillträdet, samt i övrigt under de av departementschefen i statsrådsprotokollet
föreslagna villkor; samt

2) att herr Magnussons motion i vad den icke blivit besvarad
genom beslutet under 1) icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Malmborg: Efter det bristande tillmötesgående min
motion rönt inom jordbruksutskottet skall jag icke tillåta mig
att yrka bifall till densamma, vilket jag anser lönlöst. Jag beklagar
dock att denna fråga, om vilken så länge underhandlingar
förts, dock till sist dessa underhandlingar troligen icke komma
att föranleda till något resultat, ty jag är övertygad om att
Kalmar stad på de villkor Kungl. Maj :t föreslagit och som nu
godkänts av jordbruksutskottet icke kommer att vilja inköpa
Tallskogsområdet till folkpark, huru välbehövligt detta än är
därtill. Jag skall därför inskränka mig till att uttala den önskan
och förhoppning, att då Skälby kungsladugård nu troligen kommer
att utarrenderas på längre tid, såväl Kungl. Maj :t som domänstyrelsen
måtte taga under övervägande, om icke staden
skulle kunna beredas tillfälle att på samma tid för ett billigt
arrende övertaga området i fråga, exempelvis för några hundra
kronor. Jag är viss om att Skälby kungsladugård med eller utan
detta område kommer att lämna ungefär samma arrende, så att
någon förlust för staten skulle det icke bli, och skogen kan
givetvis i båda fallen övervakas och skötas på alldeles samma
sätt av jägeristaten.

Herr talman, jag halt i denna frågas nuvarande läge intet
yrkande utan har blott velat framställa denna önskan till vederbörande
myndigheter.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Onsdagen den 24 maj. 49 Nl* 74.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbrnksutskottets den 20 och
23 i denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställande
under år 1916 av ökat antal extra skogsingenjörer och extra
tillsyningsman för tillsyn å enskilda skogar i Västerbottens och Norrbottens
läns kustland, samt

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag
till kostnader för laga skifte i Killinge by i Norrbottens län,

biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 20 och 23 i denna må- Vr_*?"att
nåd bordlagda utlåtande nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts propo-WinomZJZ
sition angående försäljning av den inom staden Marstrands hamn- Marstrands
område belägna Hedvigsholmen eller Kvarnholmen m. m. hamnområde

belägen holme.

I en till riksdagen den 31 mars 1916 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande handläggning hänvisad proposition, nr 155, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för samma dag föreslagit riksdagen
medgiva, att den kronan tillhöriga, inom staden Marstrands hamnområde
belägna Hedvigsholmen eller Kvarnholmen jämte Hedvigsskäret
eller Grisskäret med därå befintliga, kronan tillhöriga byggnader
måtte på de uti statsrådsprotokollet angivna, av föredragande
departementschefen tillstyrkta villkor försäljas till handlanden A.

Qvirist och aktiebolaget Marstrands mekaniska verkstad mot en köpeskilling
av 30,915 kronor 92 öre, samt

att den för fastigheterna inflytande köpeskillingen finge, efter
avdrag av värderings- och andra av försäljningen föranledda kostnader,
tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Utskottet hade i föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att förevarande proposition ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Ericsson och Paulson samt
greve Waclitmeister, utan att dessa däri antytt sin åsikt.

Herr Hallin: Herr talman! Ett oblitt öde har ju vilat över
den kungliga proposition, över vilken jordbruksutskottet här avgivit
sitt utlåtande. Kammarens ledamöter erinra sig måhända propositionens
irrfärder på sin tid mellan kamrarna och jordbruksutskottet, där
densamma dock slutligen hamnade och varifrån den nu kommit, ehuru
beklagligtvis i det skick, att utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka
Kungl. Maj :ts proposition. Då jag tilltror mig att ha någon liten
kännedom om förhållandena på den ort det gäller, skall jag tillåta
mig att lämna kammaren några upplysningar, som möjligen kunna
komma att ställa denna fråga i en annan belysning än som den genom
utskottets utlåtande har fått.

Första kammarens protokoll 1916. Nr 7It. 4

Nr 74. 50

Onsdagen den 24 maj.

ifrågasatt Till en ''början skall jag då i största korthet be att få orientera

försäljning av hämmarens ledamöter något med avseende på den plats och de för Marstrands

hallanden i övrigt, varom det nu ar traga.

hamnområde Marstrands stad ligger, som allmänt bekant är, i Bohusläns
belägen holme, södra skärgård, ungefär fyra mil norr om Göteborg, på den s. k.

(Forte.) Marstrandsön, vilken begränsas i norr och väster av öppna sjön, Kategat,
i söder och öster av ett par stora öar, Klöverön och Koön. Dessa
tre öar bilda en ram omkring Marstrands naturliga hamnbassäng.
Vid den sydöstra sidan av den nyss nämnda Koön och ett avsevärt
stycke ifrån den plats å Marstrandsön, där själva badlivet så att säga
pulserar, ligger den lilla holme det nu är fråga om, som är benämnd
Hedvigsholmen eller Kvarnholmen efter en där befintlig gammal
kvarn. Denna holme äges av kronan men utarrenderas sedan år
1906 till en duktig fiskeriköpman herr Qvirist och Marstrands mekaniska
verkstad, som har en mindre varvsanläggning här. Ku har det
satts ifråga, att dessa arrendatorer skulle få köpa holmen, som har
en areal av cirka 2 hektar, d. v. s. närmare bestämt 19,175,92 kvadratmeter.
De ha velat göra detta för att kunna företaga utvidgningar
av den industri och de anläggningar, som befinna sig på platsen,
utvidgningar som skulle mycket kunna gagna den så viktiga fiskerinäringen
men som de nu icke anse sig kunna göra på grund av att
de sakna äganderätten. I deras arrendekontrakt förekommer nämligen
den klausulen, att vid frånträdandet av arrendet äro arrendatorerna
skyldiga att avträda där befintliga hus och anläggningar till
kronan utan någon ersättning. Ku har man, som jag nyss nämnde,
velat utvidga den industri, som befinner sig där och göra en del nybyggnader,
men man har icke velat taga itu med det, innan man försäkrat
sig om äganderätten. Fråga om köp har därför uppkommit,
och där har varit värdering. Alla myndigheter ha yttrat sig, och man
har kommit till det resultat, som här föreligger i ett för kronan fullt
acceptabelt anbud. Köpeskillingen skulle vara 30,915 kronor 92 öre,
vari ingå byggnader för 11,000 kronor och marklösen för 19,175
kronor 92 öre, d. v. s. en krona per kvadratmeter för denna mark, ett
så vidt jag kan finna fullt skäligt pris. Ja, om detta ha nu alla varit
eniga ända tills det kom till jordbruksutskottet. Då blev man betänksam,
och jordbruksutskottet har i sitt avstyrkande utlåtande här
givit några skäl, som jag skall be att nu något få bemöta. De skäl,
som jag här kommer att framdraga och de upplysningar jag kommer
att lämna kammaren innehållas i en skrivelse, som nyss kommit mig
tillhanda ifrån en stor del av de ledande personerna i staden Marstrand,
som ha intresse av att denna fråga vinner sin lösning på sätt
Kungl. Maj:t föreslagit. Den är nämligen undertecknad av såväl
badortens innehavare och badintendenten som ordföranden i stadsfullmäktige,
borgmästare och rådmän samt en hel del stadsfullmäktige
och affärsmän där nere i staden. Denna skrivelse innehåller, om
jag förbigår en liten kort ingress, följande »att den verksamhet, som
bedrives av grosshandlanden Alex. Qvirist och Aktiebolaget Marstrands
mekaniska verkstad å Hedvigsholmen är för Marstrands samhälle
i högsta grad gagnelig och tillförande staden och dess befolk -

Onsdagen den 24 maj.

51 Nr 74.

ning avsevärd inkomst och arbetsförtjänst; att det skulle vara till r.,J''råPasa“
uteslutande fördel för staden om den redan nu befintliga verksam- ^JtnomsLJén
heten under den energiska, insiktsfulla och för Marstrands framåt- Marstrands
skridande varmt intresserade ledning, som nu finnes, kan ytterligare hamnområde
utvidgas; att en sådan påtänkt utvidgning dock är väsentligt bero-belägen holme.
ende på att förfoganderätten över holmen för dess innehavare bättre (Forts.)
säkerställes genom förvärvande av äganderätten; att verksamheten
på intet sätt kan anses vara eller bliva hindrande för Marstrand såsom
badort; att, då holmen är belägen inom Marstrands hamnområde,
redan i denna omständighet en trygghet torde förefinnas mot att
området skulle kunna utnyttjas på ett för staden eller badorten ofördelaktigt
sätt; samt att de nu befintliga varvsanläggningarna på senaste
åren erhållit en sådan omfattning, att större fartyg, jämväl av
mindre krigsfartygs storlek, kunna upptagas å slip för nödigt reparationsarbete.
Med framhållande av denna vår uppfattning, ville vi
också livligt uttala, att vi anse det skulle vara synnerligen önskvärt,
om den kungl. propositionen kunde vinna riksdagens bifall».

Ja, i denna skrivelse ha ju undertecknarna bemött de allra flesta,
för att icke säga alla skäl, som jordbruksutskottet har anfört mot den
ifrågavarande försäljningen. Utskottet har, som kammarens ledamöter
behagade finna, visserligen ej haft något att erinra mot vare
sig köpeskillingen eller försäljningsvillkoren i övrigt, men däremot
varit av den uppfattningen, att en sådan här försäljning skulle komma
att menligt inverka på Marstrands framtid som badort. Det har
i vad jag nyss läste upp med all önskvärd tydlighet sagts ifrån, att
så icke är förhållandet utan att tvärtom eu försäljning skulle vara
gagnelig för staden, -gagnelig för den fiskerinäring, och den industri
som dessa arrendatorer bedriva och på så sätt också fördelaktig för
samhället och befolkningen i en vid krets däromkring.

Utskottet nämner i slutet av sin motivering, att »härtill kommer
den åtminstone i viss mån tveksamma ställning, som vederbörande
myndigheter intagit vid tillstyrkande av den ifrågasatta försäljningen».
Ja, det har verkligen varit så. att marinförvaltningen vid ett
tillfälle varit något tveksam. Det var på den tid, då det var tal om
att skeppsgossekåren, som ligger där, möjligen skulle behöva taga
ifrågavarande plats i besittning för en förläggning där. Men denna
avsikt synes marinmyndigheterna helt och hållet hava frångått, och
marinförvaltningen har också nu sagt, att den icke har något att emot
saken erinra. De myndigheter, som ha yttrat sig, ha således, såvitt
jag kan finna, allesammans tillstyrkt denna försäljning.

»Slutligen», säger utskottet såsom det allra sista skälet, »synes
utskottet den i ärendet framhållna vikten av att å holmen anordnas
en slip, varå en lasta klass torpedbåt vid förefallande behov kan upptagas,
tala för holmens bibehållande i kronans ägo.» Det förhåller
sig emellertid så, att i det föreslagna köpekontraktet skulle ingå såsom
ett villkor, att köparna skulle tillförbindas att hålla en slip, där
torpedbåtar, om det behövdes, skulle kunna tagas upp, och där kronan
skulle ha förtursrätt vid upptagandet. Det förefaller mig, som om
det skulle vara bättre för kronan att få in en sådan bestämmelse i

IVr 74 52

Onsdagen den 24 maj.

Ifrågasatt
försäljning av
en inom staden
Marstrands
hamnområde
belägen holme.

(Forts.)

köpekontraktet och alltid kunna räkna på plats på slipen, än att kronan
i framtiden skulle nödgas själv bygga en slip där för att vid
något enstaka tillfälle, när det kunde komma ifråga, någon flottans
båt där skulle kunna tagas upp. Jag vågar tro att, om de upplysningar,
som nu här på allra sistone kommit mig tillhanda, hade varit
för utskottet tillgängliga på ett tidigare stadium, de kanske hade
inverkat så på utskottet, att dess utlåtande hade blivit något annorlunda
än det nu är. I varje fall hoppas jag, att de komma att inverka»
så på kammaren, att kammaren finner sig oförhindrad att nu
gå med på den kungliga propositionen, till vilken jag, herr talman,
tillåter mig att yrka bifall.

Herr Holmquist: Herr greve och talman! Hur de nu av
den förre ärade talaren lämnade upplysningarna komma att verka
här i kammaren, kan jag icke uttala mig om, men så mycket
tror jag mig känna, att de nog icke inom utskottet hade kunnat
åstadkomma någon väsentlig rubbning av dess uttalande.

Den föregående ärade talaren har redan angivit, hur denna
fråga rörande Kvarnholmen och därinvid befintliga skär ligger.
Som bekant har det träffats en överenskommelse mellan kronan
och herr Qvirist om hans rätt till holmen, och genom ett upprättat
arrendekontrakt fick han rätt att under tjugu års tid inneha holmen
och begagna kronans därå varande byggnader mot ett arrendebelopp
av 20,000 kronor, således efter år fördelat 1,000 kronor om året.
Sedan har herr Qvirist delat besittningsrätten till holmen med . ett
aktiebolag, Marstrands mekaniska verkstad. Båda dessa institutioner,
som driva sin verksamhet sida vid sida, betala nu för holmen
till kronan sammanlagt 1,000 kronor om året Hur man än ser
denna sak, måste man ju säga, att det som nu betalas av en framstående
grosshandlare i sillbranschen och ett icke så obetydligt
bolag väl ändå är den allra minsta ersättning, som egentligen kan
ifrågasättas, för att få förfoga över denna holme och dessa ganska
avsevärda byggnader. Jag tror således, att staten å sin sida, även
om man tager hänsyn till att detta var en. överenskommelse om
rättegångs nedläggande, ändå varit synnerligen liberal. Därom
kan knappast någon tvekan råda.

Yad beträffar det som den siste ärade talaren berörde, nämligen
Marstrands städs ställning till den föreliggande frågan, får jag
säga, att det icke för mig är det viktigaste.. Hur Marstrands befolkning
och dess ledande män skola ställa sig till denna fråga, är
en omdömesfråga, som denna stad får bedöma som den finner
lämpligt. Det har icke för mig varit det avgörande vid detta ärendes
behandling. Det har efter min uppfattning varit hänsynen
till statens allmänna intresse, som i detta fall fört till ett avstyrkande
av den kungliga propositionen.

En hel del olika myndigheter ha här hörts. Jag erkänner,
att en del av dem ställa sig sympatiskt mot förslaget, men åtskilliga
ställa sig synnerligen tveksamma.

Jag ber att få påpeka, att då befälhavaren vid flottans station

Onsdagen den 24 maj.

53 Nr 74.

i Stockholm yttrade sig, sade han visserligen, att »åtminstone för ifrågasatt
det dåvarande» ansåg han kronan icke ha någon användning för ^f^J^stadm
denna holme med därtill hörande skär. Från denna myndighets Marstrands
sida är det ju således ett tämligen lamt uttalande; hur framtiden, hamnområde
till och med den närmaste framtiden, kommer att ställa sig, lämnar Magen holme.
han helt enkelt oavgjort. Vidare säger samma myndighet, att om (Forts.)
eljest behov av holmen skulle uppkomma — vilket han icke vill
förklara för otänkbart — syntes detta ej bliva så trängande, att ett
avhysande av de nuvarande arrendatorerna behövde ske, utan man
skulle i stället kunna få någon annan plats i Marstrand. Ja, det
är ju alltid en väg, som man kan gå. Men hur det kan komma
att ställa sig ekonomiskt, därom kan man ha olika meningar. Nu
äger staten denna holme och dessa skär, och då säger man, att de
åtminstone för närvarande icke direkt behövas, och om vi behöva
ett område, kunna vi få det på annat håll än denna av staten ägda
holme, som redan tagits i anspråk för vissa kommersiella syften.

Jag kan icke finna annat än att detta resonemang är i viss mån
egendomligt.

Då marin förvaltningen avgav sitt första yttrande — det var
i en skrivelse av den 28 november 1913 — sade marinförvaltningen,
att så länge det icke blivit bestämt, huruvida skeppsgossekåren
skulle fortfarande kvarbliva i Marstrand eller förläggas till annan
plats, marinförvaltningen ansåge, att försäljning av ifrågavarande
holme och skär icke syntes böra ifrågakomma.

i Sedermera yttrade sig ifråga om denna holmes användning
för kronans räkning ordföranden för de sakkunniga för utredning
av vissa frågor rörande skeppsgossekårerna, och han förklarade, att
ett par platser undersökts, som alternativt ifrågasatts för skeppsgossekårens
förläggning, men ingen hade ifrågasatt, att förlägga
kåren på den nu ifrågavarande platsen, på denna holme med tillhörande
skär. Men jag ber att få påpeka, att ordföranden för de
sakkunniga tillika säger, att däremot skulle man kunna tänka sig,
att ifrågavarande markområde skulle kunna av kronan utbytas mot
annat inom Marstrandsön beläget dylikt, om eventuellt en permanent
förläggning av en skeppsgossekår till Marstrand skulle beslutas.

Det syntes därför, som om med beslut i försäljningsfrågan borde
anstå, intill dess det blivit bestämt, huruvida skeppsgossekåren i
Marstrand skulle fortfarande kvarbliva därstädes eller förläggas
till annan plats. Där säger således de sakkunnigas ordförande, att
man i alla fall bör tänka på att man i denna av kronan ägda holme
med skär kan ha ett bytesobjekt, om man vill skaffa ett annat
område för skeppsgossekårens förläggning. Jag kan icke finna
annat än att detta långt ifrån är ett klart tillstyrkande.

Jag vill dock medgiva, att marinförvaltningen under tiden
hade så tillvida ändrat uppfattning, att sedan denne sakkunnigeordförande
förklarat, att denna plats antagligen icke skulle komma
att erfordras för skeppsgossekårens förläggning, marinförvaltningen
då förklarade sig icke ha något att erinra mot försäljningen.

Men nog är det väl ganska egendomligt, att medan ännu denna

Nr 74. 54

Onsdagen den 24 maj.

ifrågasatt utredning rörande skeppsgossekårens förläggning pågår, kronan
försäljning av u^an vidare skall avsluta denna försäljning och avhända sig ifrågaCnMarstrandT
varande holme och skär. Man har ju icke framtiden i sin hand,
hamnområde och man borde väl åtminstone låta denna utredning slutföras, innan
belägen holme, kronan fattar beslut om holmens överlåtande. Jag kan icke finna
(Forts.) annat än att det är i strid mot alla de uppfattningar, som i sådana
frågor bruka göra sig gällande.

Sedan är det'' en annan fråga, som den siste ärade talaren berörde,
och det är frågan om denna slip för kronans mindre örlogsfartyg.
Därvidlag har med bestämdhet från vederbörande myndighet
gjorts gällande, att vid köpet en överenskommelse bör träffas,
att kronan får förmånsrätt till att använda en slip på denna holme.
Det är nämligen ofta svårt att få kronans båtar slipade i Göteborg,
och det kan inträffa sådana förhållanden, att omedelbar slipning
måste ske vid Marstrand. Därför skulle man nu i en särskild klausul
i detta köpeavtal förklarat, att kronan hade förmånsrätt för
sina egna fartyg till användningen av den slip, som komme att
byggas på holmen.

I allmänhet tycker jag, att det är märkvärdigt att göra ett sådant
»samröre» mellan kronan och de enskilde. Jag tänker mig det
fallet, att en av kronans båtar kommer och behöver tagas på slip, och
alla slipar äro upptagna av andra fartyg. Det kan ju inträffa sådana
förhållanden, att det är omöjligt att verkligen utnyttja denna kronans
förmånsrätt. Och vem kan å andra sidan egentligen i närvarande
stund säga, om inte svenska flottan kan komma i ett sådant läge, att
den behöver en slip på västkusten, som helt och hållet står till dess
egen disposition. Då staten nu äger denna holme med tillhörande
skär, finns det då någon anledning, att icke staten där bygger en slip
för sina egna fartyg? För min del kan jag icke finna annat än att
detta är så ofantligt, myoket bättre än den andra anordningen, att
mycket talar för att man verkligen bör gå den vägen.

Men för övrigt, hur skulle man egentligen kunna få garantier
för att kronan permanent för framtiden får använda denna slip med
förmånsrätt? Det har visserligen uppdragits åt marinförvaltningen
att träffa åtgärder i det syftet, men för min del kan jag icke förstå,
hur det skall gå till. Visserligen komma de personer, som direkt ha
avtalat härom, att vara bundna av sitt avtal. Men bolag förändras
och rekonstrueras, och enskilda personer do, och ingen människa vet,
hur det kommer att ställa sig om några tiotal år, för att icke tala om
en mera avlägsen framtid.

Det är detta, som har gjort, att jag för min del ur statens egen
synpunkt, och då de sakkunniga efter min uppfattning äro av så
pass olika åskådningar i denna fråga, har ansett, att man bör handla
efter det klassiska ordspråket »in dubiis non est agendum» Jag
tycker verkligen icke, att det finnes någon anledning att nu »fjäska
på», så att säga, från statens sida för att sälja denna statens tillhörighet.

Detta om statens ställning och flottans ställning. Men det finnes
även åtskilliga omständigheter i övrigt, som göra, att detta köp

Onsdagen den 24 maj. 55 Nr *4.

ganska mycket bjuder mig emot. De av herrarna, som läst detta _Vrf?asatt
utlåtande och Kungl. Maj:ts proposition, ha nog sett, att det finns
någonting på denna holme, som kallas för »gamla väderkvarnen» Marstrands
och denna är en historisk kvarn. Redan en av de första myndig- hamnområde
heterna, som hördes, påpekade, att denna kvarn genom enskildes belägen holme.
offervillighet hållits i stånd, och samma myndighet säger, att bort- (Forts.)
tagandet av kvarnen, som utgjorde ett karakteristiskt minnesmärke,
skulle helt visst djupt beklagas såväl av Marstrands invånare som av
andra för staden intresserade personer.

Vad har man då gjort för att bibehålla denna kvarn? Jo, man
har sagt, att bland försäljningsvillkoren i köpekontraktet skall intagas
en bestämmelse om skyldighet för dem, som nu vilja övertaga
holmen — det gäller i detta fall bolaget, som har just den del av
holmen, där denna kvarn finnes — att hålla kvarnen i stånd, men,
märk väl, endast så länge som den mark, där kvarnen står, icke behöves
för industriens utveckling. Då nu hela affärsföretaget skall
läggas om med äganderättens övergång till bolaget, så är det väl
ganska naturligt, att den dag mycket snart skall komma, då kvarnen
vräkes bort, och industrien tager platsen i anspråk för annat syfte.

Jag ber nu att få övergå till en sak, som endast mycket lätt berördes
av den förre ärade talaren, och det är köpeskillingen. För
åtskilliga år sedan bjöds, som bekant, av herr Qvirist ett belopp av
50,000 kronor. Det nuvarande beloppet är 30,915 kronor. För att
få upp beloppet i höjden, har man här i handlingarna talat om att
man ser bort ifrån att till detta belopp 30,915 kronor skall även läggas
de 20,000 kronor, som han betalt för nyttjanderätten i 20 år. Men
åtminstone får man väl draga ifrån de 10,000 kronor, som belöpa sig
på den redan gångna tiden. För detta belopp har han redan fått
valuta såsom besittningshavare av holmen under dessa år.

Vidare har man sagt, att vederbörande numera iklätt sig att
betala ränta på köpeskillingen, vilken skall erläggas i vissa perioder.

Men jag får verkligen säga, att skall det vara att framhålla den ekonomiska
förmånen för staten, då tycker jag, att man har väl svaga
skäl. Det är väl alldeles uppenbart, att om man icke betalar en köpeskilling
på åratal, man får betala ränta i vanliga normala fall.^

Jag ber nu emellertid att få återgå till köpeskillingen. Går.man
till handlingarna, som jag har gjort, så finner man, att man i själva
verket ganska litet känner till, hur stort det område verkligen är,
som skall försäljas, ty det är, som det står i handlingarna, »uppstegat».
Det är det sätt, varpå uppmätningen av detta område skett.

Men är det då en karl, som tager stora, långa steg — och det göra väl
ofta fiskare på västkusten — så är det klart, att det blir en annan
norm för uppstegningen, än om han tar mindre steg. Jag har för
min del aldrig varit med om att en fastighet sålts från kronan, där
den endast blivit »uppstegad».

Men även om jag går till de belopp, som ha erbjudits för övertagandet
av kronans byggnader, kan jag icke finna annat än att
det är ofantligt billiga priser, även sedda ur en helt allmän synpunkt.

Vad sägs t. ex. om ett boningshus för 400 kronor, en byggnad av

Nr 74. 56

Onsdagen den 24 maj.

Vrpasatt tegel med tak av plåt, 125 kronor, ett större torkhus av resvirke och
e« «Com™ade»kräder för 200 kronor, en mindre smedja av resvirke och bräder för
Marstrands kronor, ett uthus av resvirke och bräder för 5 kronor, och så komhamnområde
mer en sjöbod av resvirke och bräder för 200 kronor. Jag får verkbeiägen
holme, ligen saga, att man i dessa dyrtider skulle vara synnerligen tacksam,
(Forts.) ifall man ilek bara virket för dubbla priset.

Men därtill kommer en annan omständighet, som gör saken ännu
betänkligare, och det är att då arrendeavtalet uppgjordes med herr
Qvirist, så ingick däri, att han skulle ställa alla dessa byggnader i
prydligt skick, så att om detta avtal har följts, får man icke tro, att
dessa byggnader äro helt förfallna, ty i så fall kan jag icke finna
annat än att herr Qvirist icke fullgjort, vad han enligt kontraktet
åtagit sig. För min del kan jag icke förstå annat än att denna köpesumma
måste synas närmare i sömmarna. Åtminstone av den utredning,
som här föreligger, kan man icke få annan uppfattning än
att det är en synnerligen låg betalning för vad man här skulle erhålla
av kronan.

Den föregående ärade talaren omnämnde Marstrand och dess
intressen, och han gav en antydan om, att dessa intressen komme staden
Marstrand själv att gardera. Det tror jag också, men Marstrand
och dess »patres conscripti» kunna misstaga sig, de som alla andra,
oph därför tror jag det icke vara ur vägen, att man söker såvitt möjligt
föra fram vissa synpunkter, som jag tror, att även Marstrand
bör tänka på.

Marstrand har icke alltid varit så jämförelsevis apatiskt i denna
fråga, som det nu tyckes vara, ty Marstrand har säjlv tävlat om att
få denna. holme, och den som då hindrade Marstrand därifrån var
herr Qvirist. Han bjöd mera, och han fick holmen. Men även sedan
har Marstrand här varit mellankommande part, Marstrand, som nog
ser ett och annat i denna affär utöver vad den förste talaren behagade
nämna. Marstrand vill, att i kontraktet bland annat skall intagas,
att om den här holmen kommer i enskild hand, skola byggnadsstadgans
och hälsovårdsstadgans föreskrifter samt hamnstyrelsens
i staden befogenhet komma att gälla för hela detta område. Ja,
vad hamnstyrelsen beträffar, finner jag ganska egendomligt, om
detta utan vidare skulle bliva fallet, ty hamnstyrelsen är ju en
offentlig styrelse, som ej kan tänkas hava annat än stadens offentliga
hamnar under sin tillsyn. Men om denna ö säljes, tager jag för
givet, att trots att den ligger inom stadens område, bolaget och herr
Qvirist komma att bestämma över denna hamn, samt avgöra både,
vilka som få lägga till och vilka som icke få lägga till där. Något
annat kan jag icke se; om någon av kammarens ledamöter kan giva
skäl för en annan uppfattning, skall jag med nöje godtaga den, men
för närvarande haller jag på, att genom denna överlåtelse ifrågavarande
hamn bleve en privat hamn, och det kan ur mer än en synpunkt
vara betänkligt, att ett sådant förhållande komme att äga
rum.

Så en annan sak, och det är, att Marstrand i alla händelser är
en kurort, och denna »västkustens pärla», såsom den med fog kallas,

Onsdagen den 24 maj.

57 Nr 74.

bör väl dock i sitt eget intresse tänka på, att den får i framtiden
behålla det bärliga vattnet och den härliga luften. Nu säger man,
att genom den här åtgärden skulle allting vara väl tillgodosett, och
Kungl. Maj:t har i propositionen sagt, att den frågan, som stadsfullmäktige
i Marstrand framkastat, bör behandlas i den ordning,
som gällande författningar föreskriva. Ja, vad föreskriver gällande
författning, då det är fråga om att hålla vatten och luft rena? Då
det gäller vatten- och luftförorening som icke är rent hälsofarlig
säga författningarna ingenting. Denna fråga är för närvarande
under utredning av en kommitté, vars förslag torde komma att innehålla
långt gående åtgärder till förekommande av vattens eller lufts
förorening, men kommitténs förslag är icke ännu slutbehandlat. Nog
tycker jag det vore ganska naturligt, om Marstrand för sin del väntade
med att tillstyrka detta förslag om holmens överlåtande till enskilda,
till dess att den nya lagstiftningen i nyss nämnda avseende
blivit klarerad och man fått en för framtiden effektiv lag, som
verkligen räddade det yppersta och bästa som Marstrand äger.

Jag bär nu, herr talman, uttalat och närmare angivit de skäl,
som för mig varit vägledande, då jag biträtt utskottets förslag, och
jag kan för min del icke annat än tillstyrka bifall till detsamma.

Herr Paulson: Jag har liksom säkerligen övriga leda möter

i utskottet icke funnit denna fråga vara någon stor fråga.
Jag både därför trott, att utskottet lätt skulle kunna bliva enhälligt
i sitt uttalande. Då så ej kunnat ske och jag är antecknad
såsom reservant, skall jag bedja att få säga några ord.

Jag har den uppfattningen, att de skäl, som utskottet anfört
för avslag på Kungl. Maj :ts proposition är o mera befarade än
verkliga skäl. Det första skälet för avslag, som utskottet anfört,
är att den föreslagna försäljningen skulle menligt inverka på
badorten Marstrand, vilken föregående talare — och detta med
rätta — benämnde västkustens pärla. Emellertid tror jag icke,
att man i sadant avseende behöver hysa betänkligheter, efter
vad den förste ärade talaren, en av representanterna på Bohuslänsbänken,
meddelade angående befolkningens i Marstrands stad
ställning till frågan. Särskilt att märka har även badintendenten
instämt däri, att försäljningen av ifrågavarande holme ingalunda
skulle medföra något men för badorten, utan att han tvärtom
ansåg lämpligt och ändamålsenligt, om försäljningen komme
till stånd. Jag menar, att vi för vår del då icke behöva i detta
avseende hysa betänkligheter.

Det andra skälet, som utskottet anfört är, att åtgärden skulle
kunna bliva till förfång för fiskerinäringen, men då man läser
den kungl. propositionen, finner man därav, att såväl havsfiskeföreningen
för Göteborgs och Bohus län, som vederbörande fiskeriintendent
uttalat, att försäljningen av holmen och därmed
avsedda åtgärder skulle fylla en ur fiskerinäringens synpunkt
viktig uppgift och vara till stort gagn för denna näring, som är

Ifra gas att
försäljning av
en inom staden
Marstrands
hamnområde
belägen holme.

(Forte.)

Nr 74. 58

Onsdagen den 24 maj.

Ifrågasatt
försäljning av
en inom staden
Marstrands
hamnområde
belägen holme.

(Forte.)

den väsentliga, eller så att säga modernäringen, för ifrågavarande
skärgård.

En sak, som föregående ärade talare berörde, nämligen att
genom ifrågavarande åtgärd de industrier, som finnas på platsen,
skulle utökas och förhållanden uppstå, som kunde anses menligt
inverka på de sanitära förhållanden inom samhället,^ kan jag
icke heller tillmäta vidare betydelse. Talaren menade, såvitt jag
uppfattade honom rätt, att man skulle låta anstå med försäljningen,
till dess man fått en lag mot förorening av vatten och luft.
Genom att lägga en sådan syn på saken, skulle all industri eller
i varje fall en mycket stor del av industrien här i landet under
tiden, till dess man finge en sådan lag, ligga nere eller åtminstone
ej någon vidare utveckling kunna äga rum.

Vidare anför utskottet, såsom det fjärde skälet, att behovet
av anordnandet av en slip talade för holmens bibehållande i kronans
ägo. Men i propositionen anföres, att bland villkoren skulle
ingå skyldighet för köparen att bygga en slip, som vore lämplig
för upptagande av första klassens torpedbåtar, liksom också att
detta skulle vara utfört inom viss tid, som av myndigheterna
bestämdes. Att kronans företrädesrätt vid slipens användning
skulle komma i kollision med enskilda intressen, kan mycket
väl hända, men då jag föreställer mig, att i så fall de enskilda
intressena få stå tillbaka för statens, torde man icke heller
behöva hysa farhågor i detta avseende.

Så anförde föregående ärade talare ett nytt skäl, som utskottet
i sitt avslagsyrkande icke berört, nämligen att de för försäljningen
åsätta värdena skulle vara för låga, och den ärade talaren
gick därvid mycket i detalj. Jag får såga, att jag då jag
genomläste den kungl. propositionen fick det intrycket, att det
måtte vara synnerligen dåliga byggnader det gäller. Det kan i
varje fall icke vara lämpligt för oss i riksdagen att försöka göra
en omvärdering, och jag får erinra, att den värdering, som ligger
till grund för propositionen, verkställdes i maj 1914. ^ Den kvarn,
som finnes på platsen, som även berördes av föregående talare,
torde knappt vara något att tala om i detta sammanhang, da den
är värderad till ett belopp av endast 100 kronor.

Det skulle förefalla egendomligt, då man i våra dagar så
mycket talar om, att man vill gorå allt för främjande av näringarna
i landet, om man på grund av dessa, såsom jag anser mera
befarade än verkliga skäl skulle avslå en framställning, ^som
skulle vara till verkligt och stort gagn för fiskerinäringen på orten.
Föregående talare har sagt — med avseende å vad talaren
på Göteborgs- och Bohuslänsbänken anfört — att ortsbefolkningens
uttalanden av honom icke tillmättes (någon betydelse, men jag
anser, att de uttalanden, som här kommit till vår kännedom, äro
av avsevärd betydelse, och då på grund av dessa nya skäl jag uar
mig bekant, att man i andra kammaren kommer att yrka återremiss
till utskottet, skall även jag, herr talman, i det läge frågan

Onsdagen den 24 maj.

59 Nr 74.

nu kommit, be att få yrka återremiss av ärendet till jordbruksut- ifrågasatt
skottet. försäljning av

er» inom staden

o . ... -i i • i Marstrands

Herr Ericson, Hans: Då marinen blivit inblandad i detta hamnområde
ärende, skall även jag bo att få yttra några ord. belägen holme.

Jag har gjort mig underkunnig om anledningen, varför ma- (Fort».)
rinförvaltningen ändrat den ståndpunkt, som den först iptagit
i denna fråga, nämligen från avstyrkande till tillstyrkande av
försäljningen, och jag har funnit densamma vara, att marinförvaltningen
anser ifrågavarande holme icke vidare vara nödvändig
för kronans behov. Marinförvaltningen har vidare ansett, att
det vore en synnerligt stor fördel för flottan, om man utan kostnad
för kronan där kunde få till stånd en slip med förhandsrätt
för kronans fartyg vid begagnandet av densamma. Att kronan
själv där skulle anlägga en slip synes uteslutet. Vid sådant
förhållande kan jag för min del ej anse annat än synnerligen
förmånligt, om man kunde träffa överenskommelse om överlåtelse
av holmen till detta bolag med skyldighet för detsamma
att hålla slip där och med förhandsrätt för kronans fartyg vid
användningen av densamma.

Herr Holmquist frågade: »Vad är det som garanterar att
kronan får behålla denna förhandsrätt?» Sådan kan nog kronan
förskaffa sig genom inteckning i slipen vid kontraktets uppgörande.
Han talade även om »samröre». Ett sådant samröre finnes
redan exempelvis i fråga om Beckholmsdockan, där kronans
fartyg också hava företrädesrätt. Samme talare framhöll även,
att slipen vid behov kunde vara upptagen av andras fartyg och
således hinder föreligga för dess användning av kronans fartyg.

Ja, ligger ett kronofartyg förut på slipen blir ju förhållandet
likadant.

Jag kan för min del icke se, att något skäl föreligger för
att skjuta på frågan. Ju förr den blir avgjord, ju bättre är
det, och jag får därför yrka bifall till den kungl. propositionen.

Herr Holmquist: Jag vill med avseende å vad den siste
talaren yttrade påpeka, att han i sin replik icke nämnde, huru
man skall kunna garantera, att kronans rätt med avseende å
den tillämnade slipen blir permanent. För min del har jag själv
tänkt på saken samt också frågat andra, men ingen har kunnat
angiva något sätt, varigenom denna rätt för framtiden kan garanteras.

Herr Lindblad, Ernst: Ehuru jag tillhör majoriteten i
utskottet, som yrkar på avslag, kan jag icke dela alla de betänkligheter,
som framställts av herr Holmquist. Sedan upplysningar
inkommit från representativa män på åtskilliga områden i
Marstrands stad, är jag för min del benägen att efter återremiss
taga frågan i förnyat skärskådande, ty jag tror, att det, som bestämde
utskottets votum, var, att det fanns ett arrendekontrakt

Nr 74. 60

Onsdagen den 24 maj.

ifrågasatt på ytterligare tio år. Man ansåg därför, att saken icke särskilt
eninomstaden brådskade, och då man i utskottet icke hade tillräckliga uppe"i/urStrand™
lysningar i ämnet, blev utskottets hemställan sådan den nu föhamnområde
religger.

belägen holme. Jag får därför numera tillråda, att ärendet återremitteras.

(Forts.)

Herr Hallin: Ehuru det kunde vara mycket lockande att
ingå i bemötande av herr Holmquists spekulationer och avslagsskäl
vilka senare förut icke kommit till synes i utskottets utlåtande,
skall jag avstå därifrån och med återtagande av mitt förra
yrkande förena mig med dem, som yrkat återremiss.

Herr Ericson, Hans: Även jag instämmer med den siste
ärade talaren i yrkandet på återremiss.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att utlåtandet skulle visas åter till utskottet; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga
utskotts den 20 och 23 innevarande månad bordlagda utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändring i grunderna för underbefälets vid armén befordran,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 20 och 23 i denna månad bordlagda utlåtande nr 16,
i anledning av andra kammarens beslut rörande väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående frigivande av laxfisket i Mörrumsbukten,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om insh-änk- Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts den
T mft och 23 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 17, dels i anledvärnpiiktige
nbig av väckt motion om inskränkning av möjligheten för värnplikm.
fl. att in- tige med flere att å utminuterings- eller utskänkningsställe inköpa.
kupa brännvin, brännvin, vin eller Öl, dels ock i anledning av andra kammarens
beslut i frågan.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 87, hade herr Gullberg m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på vad sätt möjligheten för
värnpliktige och för vid armén och marinen fast anställda av manskaps
grad att å utminuterings- eller utskänkningsställe inköpa bränn -

Onsdagen den 24 maj.

61 Nr 74.

vin, vin eller Öl kunde inskränkas i sådan omfattning, att de vid
armén ock flottan på berusning genom dylika drycker beroende talrika
brotten och förseelserna mot krigslagarna i största möjliga måtto
kunde förekommas, samt därefter vidtaga de åtgärder, som genom
utredningen påkallades.

Samma motion hade väckts i andra kammaren, som hänvisat
densamma till förberedande behandling av sitt andra tillfälliga utskott,
vilket i avgivet utlåtande hemställt, att andra kammaren måtte
för sin del i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, om, för vinnande av enhetliga bestämmelser på
nu ifrågavarande område, tilläventyrs borde utfärdas förbud för
värnpliktiga ävensom för vid armén och marinen fast anställde av
manskaps grad att inköpa brännvin, samt därefter vidtaga de åtgärder,
som av utredningen kunde påkallas.

Sedan detta beslut delgivits första kammaren, hade dess andra
tillfälliga utskott, till vilket ärendet hänvisats, i avgivet utlåtande
hemställt, att första kammaren måtte på så sätt biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut, att första kammaren för sin del beslutade,
att_ riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det
Kung!. Maj :t täcktes lata utreda, om och i vad mån verksamma inskränkningar
skulle kunna vidtagas i möjligheten för värnpliktige
ävensom för vid armén och marinen fast anställde av manskaps grad
att å utminuteringsställe inköpa brännvin, samt därefter föranstalta
om de åtgärder, som av utredningen kunde påkallas.

Friherre Fleming: Fastän detta icke är någon synner ligt

stor fråga,o kan jag dock icke låta den alldeles gå förbi
utan att säga några ord. Jag skall icke se frågan från nykterhetssynpunkt,
utan från en helt annan.

Utlåtandet är, såsom herrarna finna, föranlett av en motion
av herrar Gullberg, Nilson och Rosén. I motionen göres ett yrS0om
längre än utskottets kläm, och jag kan mycket
väl törsta motionärerna, när jag genomläser motionen, ty genom
hela motiveringen går såsom en röd tråd, att motionärernas
önskan är att genom förhindrande av tillgången på spirituösa
drycker minska antalet förseelser mot krigslagarna, d. v. s.
minska bestraffningarna för indisciplinära förseelser. Om detta
är icke något ont att säga, tvärtom, kunde man tycka. Men det
är tämligen säkert, att en sådan åtgärd icke i någon mån bidrager
till att underlätta skapandet av den förståelse för den militära
disciplinen, som ä,r nödvändig, och jag hyser vissa betänkligheter,
att den möjligen skulle kunna verka i motsatt riktning.
I den verkliga disciplinens begrepp ingår såsom en mycket viktig
faktor, att soldaten under alla förhållanden skall kunna handla
under ansvarskänsla, och en sådan skapar man icke genom allehanda
skyddsåtgärder mot möjliga frestelser. Jag tror icke,
att det är till någon nytta, att man söker bibringa denna diseip -

Om inskränkning
av möjligheten
för
värnpliktige
m. f. att inköpa
brännvin.
(Forts.)

Nr 74. 62

Om inskränkning
av möjligheten
för
värnpliktige
m. fl. att inköpa
brännvin,
(Forts.)

Onsdagen den 24 maj.

linära anda genom att personer omhändertagas, ledas och skyddas
såsom små barn. Det är icke de värnpliktiga. Långt viktigare
synes för mig vara, att man, i stället för att söka skydda den
enskilda individen för bestraffning, söker framkalla en verklig
uppfattning om disciplinens betydelse, och jag kan icke underlåta
att i detta sammanhang uttala ett beklagande av den ringa förståelse,
som de militära myndigheternas arbete i denna riktning
röner inom riksdagen, för att icke säga att det helt och hållet
motarbetas. o

En helt annan sak är det, om man på denna fråga lägger
uteslutande en militär ordningssynpunkt, och jag är mycket
villig att erkänna, att mycket bör göras och kan göras i den
vågen såväl för disciplinens upprätthållande som för den enskilda
individens trevnad. Sålunda har det på manga ställen tillämpats,
att kasernerat manskap icke får medföra inköpt brännvin
till kasernen, ävensom en del andra åtgärder, som kunna vara
till nytta. Men detta är saker, som icke falla inom riksdagens
lagstiftningssfär, det är ordningsföreskrifter, som riksdagen icke
bör taga hand om.

Jag kan finna det helt naturligt, att, såsom det kommit till
uttryck i insändare i tidningar o. s. v., man i vissa militära
kretsar känt sig ganska kränkt av ett förslag i denna riktning.
Man får den uppfattningen, att man av riksdagen betraktas såsom
en mindervärdig klass av medborgare, och det är mycket ledsamt,
om så sker i tider, då man strävar att gorå varje man duglig
att försvara sitt land, att skapa en verklig folkhär. Skulle
så vara händelsen, att förslaget skulle leda till ett sadant resultat,
då skulle man ju komma därhän, att motionen k om me att
verka rent av i den antimilitaristiska propagandans tjänst. Jag
tror icke, att det varit motionärens mening, men såsom ofta
händer, kan man helt ofrivilligt komma till ett resultat, som
man icke avsett.

Det är, herr talman, på grund av denna mm farhåga, som
jag ansett mig böra taga till orda. Det fordras nu mycket av
våra värnpliktiga, men det höres sällan, åtminstone här i riksdagen,
ett erkännande ord vare sig för arméns eller flottans män.
Jag har velat uttala ett erkännande åt arméns och flottans män
för deras arbete, och jag vill icke, att personer tillhörande armén
och flottan skola genom riksdagens åtgörande sättas under .en
klasslagstiftning, som gör, att de känna sig såsom mindervärdiga
medlemmar av svenska folket. De skola i stället uppfostras
till att känna sitt fulla ansvar såsom varje annan medborgare.

I det läge frågan nu kommit vill jag icke yrka avslag; men
jag vill uttala den förhoppningen, att den utredning, som utskottet
föreslagit och riksdagen möjligen beslutar,_ måtte^ läggas
enligt av mig uttalade synpunkter, d. v. s. att frågan får vara
vad den är, en ordningsfråga, som icke berör riksdagens lagstiftningsområde,
att intet småaktigt pjunk matte komma i betraktande
vid utredningen, samt att man med full förståelse

Onsdagen den 24 maj.

63 Nr 74.

av nödvändigheten av en verklig disciplin håller fast vid målet Om inskrånkatt
skapa en folkhär, som känner sitt ansvar, men även känner n™g av
3ig likvärdig och lika berättigad med alla övriga goda med- värnpliktige
borgare. »«. att in Jag

har intet eget yrkande att göra. kupa brännvin.

(Forts.)

Herr Gullberg: Den föregående ärade talaren gjorde åtskilliga
invändningar mot att riksdagen skulle lagstifta på detta
område och ville hänvisa detta ärende till de militära myndigheterna
såsom varande en ordningsfråga. Men jag vill gent
emot detta påminna om att riksdagen redan förut lagstiftat på
detta område. Då regementenas förläggningsorter bestämdes till
landsbygden, skedde det i sammanhang med av riksdagen utfärdad
bestämmelse om dessa områdens torrläggning. Nu hava regementena
flyttats till städerna, och då hava de, som bo i städerna,
tillfälle att se, att både brännvinsutskänkningen och öldrickandet
åstadkomma åtskilliga svårigheter. Jag har hört sägas,
att det är ganska många, som straffas på grund av att de varit
inne i staden och fått sig någon sup och några halvor Öl. Jag
har tänkt mig, att man på något sätt skulle kunna ställa detta
under Kungl. Maj :ts utredning och få bestämmelser, som skulle
kunna undanröja dessa svårigheter. Vi skola komma i håg, att
dessa gossar komma för att fullgöra sina vapenövningar, och
att de stå under en särskild klasslag med avseende på hela
sitt uppträdande. Det är skillnad på dem och vanliga civila
människor. En civil kan vara full och uppträda bråkigt, kanske
till och med slå till polisen och få 40 å 50 kronors böter. Men
herrarna veta mycket väl, att det ter sig annorlunda, om en full
beväring slår till en sergeant eller fanjunkare eller om han
skulle förgå sig mot ett högre befäl. Vi minnas, huru för icke
längesedan en ung man dömdes till 1 Va års fängelse för att han
i dåligt ölsinne, då han blev tillsagd av en överordnad i logementet
att vara tyst, tilldelade honom en munfisk. Hans hustru
sade sedan, när jag en gång besökte henne för att höra efter
huru det var: »min man är den snällaste man, som finnes, men
han har dåligt ölsinne. När han är full, gör han sig skyldig till
sådant där». På sådant sätt få många år, åtminstone lång tid,
gälda vad stunden brutit. Jag anser därför fullständigt berättigat
att göra en undantagslagstiftning med avseende på åtkomstmöjligheten
av spritdrycker för de värnpliktiga, då de stå under en
undantagslagstiftning med avseende på sitt uppträdande. Om
friherre Fleming ville gå med på att den vanliga borgerliga lagen
skall råda över den militära ungdomen i fred, anser jag, att man
saklöst skulle kunna låta den få lika fri tillgång till ifrågavarande
drycker som övriga medborgare.

Jag har här en liten skrift från Schweiz, som utkommit i
dagarna. Det är ett sanitetsråd, som uttalar sig om huru i kriget
visat sig, att över 50 °/o av alla krigsrättsdomar inom tyska
och österrikiska arméerna fällts på grund av spritmissbruk. Han

Nr 74. 64

Om inskränkning
av möjligheten
för
värnpliktige
m. fl. att inköpa
brännvin,
(Forts.)

Onsdagen den 24 maj.

beklagar, denna läkare, om man, när dessa skaror komma tillbaka,
verkligen icke gör allvar av förbudet, ty det skulle vara
fruktansvärt, om dessa, som legat i skyttegravarna och^ kämpat
för vår frihet, när de komma hem, supa sig fulla och så kanske
begå brott, så att man måste döma dem till tukthus. Det
skulle bliva lönen för deras trogna arbete i skyttegravarna. Det
är skyddsåtgärder häremot, som han payrkar. Och jag vill betrakta
detta lilla anspråkslösa motionsförslag såsom en skyddsåtgärd
för gossarna, sa att de icke utsättas för de vanskligheter,
som alkoholen drager med sig.

Nu har icke den föregående ärade talaren yrkat avslag, och
därför har jag icke annat att göra än att yrka bifall, ehuru jag
får säga, att jag tycker att utskottet något för mycket kringskurit
det undersökningsområde, som vi i motionen begärt. Men
för att nå ett resultat ber. jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Ericson Hans: Det är med anledning av ett yttrande
i motionen som jag ber att få säga några ord.

Där uttala de ärade motionärerna, bland annat: »Man tor de

utan minsta överdrift kunna våga det påståendet, att aldrig
ha så många förut oförvitliga svenska ynglingar genom spritens
förvållande blivit ådömda mer eller mindre hårda frihetsstraff
som under de senaste två åren.» Det synes mig ganska, lätt
att framkasta ett sådant påstående, och jag vet icke, varifrån
motionärerna fått sina upplysningar i det avseendet. Jag har ansett
det angeläget att taga reda på förhållandet vid flottan under
dessa sista år och för det ändamålet vänt mig till kårchefen
för flottans station i Stockholm och fått följande upplysningar.
Han har givit mig en statistik rörande antalet disciplinära bestraffningar
för spritmissbruk, som under dessa år ålagts vid
Stockholms station. Därav framgår, att det 1912 var sammanlagt
158, 1913 131, 1914 117, och 1915 108. Detta säger ju
ingenting i och för sig självt, om man icke gör jämförelse med det
antal man, som varit inkallade vid stationen. Man finner da,
att detta antal går i rakt motsatt riktning. 1912 voro 2,126 man
och 1915 4,681 man inkallade. Denna statistik synes som sagt
påvisa, att den beskyllning, som i detta avseende framslungats,
åtminstone vad flottans station i Stockholm beträffar icke äger
tillämpning.

Jag skulle också vilja påpeka, att motionärerna i motivenngen
yttra sig sålunda \ »Militärtjänsten är ofta både trist och
ansträngande, behandlingen icke alltid den bästa^ stundom synnerligen
långt därifrån, kamratandan mången gång mindre god»
o. s. v. Jag vet icke vad anledningen kan vara juli att man i
detta sammanhang gjort en sådan svartmålning. Sådant bidrager,
även det, till att minska möjligheten att hålla rekryteringen

vid makt. _

Vad angår utskottets utlåtande skall jag, med anledning av

Onsdagen den 24 maj.

65 Nr 74.

att utskottet anser utredningen böra omfatta manskap i allmän- Om in,krankhet,
be att få påpeka, att inom marinen finnes i manskapsklas- /tff

sen en kategori, nämligen underofficerskorpraler, som i regeln vlrnpuuiSe
äro gifta män och hava bildat familj. Dessa kunna hava upp- m. fl. att innått
ända till 30 å 35 års ålder. Jag undrar, huru det skulle kapa brännvin.
komma att verka, om bestämmelsen skulle komma att träffa även (Forts.)
dem. Vilken stämning komme väl att uppstå bland dem och
hur skall det gå med rekryteringen! Behöver man verkligen
anordna förmynderskap för sådant folk? I regeln synnerligen
präktigt och plikttroget både vid flottan och kustartilleriet. Här
måste man gå synnerligen varsamt fram och jag kan icke finna
att det går an att för dessa kategorier träffa några undantagsbestämmelser.
Även beträffande korpralerna är jag mycket tveksam,
om det över huvud taget kan vara lämpligt ens för dem
med sådana bestämmelser. I varje fall säkerligen icke för sådana,
som bildat familj. Jag skulle därför vilja ha till protokollet
antecknat, att om denna utredning kommer till stånd, den
bör göras mycket försiktigt. Jag gillar fullkomligt den synpunkt,
som arbetar för ökad nykterhet, men jag tror, att man
bör vara varsam, så att man icke skapar undantagslagstiftning
för vissa kategorier av svenska folket, där sådan icke behöves!

I övrigt ber jag att fullt och helt få instämma i vad friherre
.Fleming sagt.

Herr Nyländer: Endast ett par ord med anledning av

vad herr kommendörkapten Ericson senast yttrade, rörande utskottets
utlåtande.

Jag ber då att få påpeka, att utskottet i motiveringen till sitt
förslag med bestämdhet framhållit, att den ifrågasatta utredningen
bör avse, dels att fastställa graden av de föreslagna inskränkningarne
i inköpsrätten, men dels ock att undersöka, till vilka grupper
av ifrågavarande personer dessa inskränkningar böra utsträckas;
endast en sådan närmare utredning torde, anser utskottet, därvidlag
kunna angiva det lämpligaste tillvägagångssättet i varje fall.

Härigenom synes mig utskottet hava på ett nöjaktigt sätt
möjliggjort, att ett eventuellt förslag icke nödvändigtvis skall behöva
omfatta eller beröra sådana personer av manskaps grad, om
vilka herr Ericson nyss talade.

Jag tror att kammaren gör klokt uti att biträda utskottets
förslag, till vilket jag alltså herr talman, anhåller att få yrka bifall.

Herr G ullberg: Endast ett par ord.

Det har varit anmärkning mot vad som står i motiveringen i
motionen. I avseénde på själva uppgifterna där vill jag nämna,
att jag framfört ungefär samma tankar, som jag tillkännagav här
i kammaren under diskussionen för ett år sedan. Sedan framförde
jag dem inför nykterhetsgruppen, och så sammanskrevos de av en
ledamot i andra kammaren. Beträffande uppgifterna om en del av
förseelserna undrar jag, om de icke äro hämtade från södra Sverige.

Första kammarens protokoll 1910. Nr 7h. It

SJr 74. 66

Onsdagen den 24 maj.

Om inskränk- Och vad beträffar det goda förhållandet med avseende på S tock”"u
heten "för h°lms station, som herr Ericson anförde, undrar jäst, om det icke
värnpliktige sammanhänger med Stockholmssystemets inskränkningar för manm.
jt. att in- skåpet med avseende på rätten att köpa spirituösa drycker.

köpa brännvin.

(Forts.) Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskot tet.

i förevarande utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas inedkammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 159, till Konungen angående åtgärder till beredande
av eu mera tryggad ställning åt lärare vid småskolor och mindre
folkskolor samt biträdande lärare vid folkskolor.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets memorial nr 17, angående fullbordad
granskning av de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild
ersättning till vissa flottan tilldelade värnpliktiga under mobiliseringstjänstgöring
samt en i ämnet väckt motion;

nr 115, i anledning av väckt motion angående särskild ersättning
till vissa armén tilldelade värnpliktiga under mobiliseringstjänstgöring; nr

116, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till vissa byggnads- med
flera arbeten vid Ulriksdals, Haga och Drottningholms slott m. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj tis propositoin angående utredning
rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England; nr

118, i anledning av Kungl. Maj tis i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda avlåtna propositioner gjorda framställningar om
vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende å statens järnvägar
och vattenfällsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående
ifrågasatt överenskommelse mellan Kungl. Maj ti och kronan, å ena,
samt Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag, å andra sidan,
angående vissa förutsättningar för eventuell framtida inlösen för
svenska statsverkets räkning av bolagets järnväg mellan Torved
och Gullspång m. m. jämte i ämnet väekta motioner;

nr 120, i anledning av väckt motion om ersättning åt viss från
Uddevalla till Göteborg förflyttad järnvägspersonal för av flyttningen
föranledda kostnader;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående vissa

Onsdagen den 24 maj.

67 Nt 74.

ändringar i a v lö n i ags reglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. samt en i ärendet väckt motion;

nr 122, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
angående en för stora fartyg användbar farled mellan Baggensfjärden
och Lilla Yärtan m. m.;

nr 123,-i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående böjning
av räntan å lån från fonden för rederinäringens ''understödjande; nr

124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser för lån från fonden för befrämjande av hantverk
och därmed jämförlig mindre industri;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse om återtagande
av i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anvisande
för år 1917 av vissa belopp för anläggande av ny docka vid flottans
station i Stockholm m. m.; och

nr 127, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
bidrag till Sveriges allmänna exportförening;

bevillningsutskottets memorial och betänkande:

nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande viss
del av utskottets betänkande nr 22, i anledning av väckta motioner
angående tillägg till bestämmelserna om ersättning till följd av statsmonopol
å tobakstillverkningen; och

nr 30, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter, dels ock i ämnet väckta motioner; bankoutskottes

memorial nr 51, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande bankoutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av väckt motion angående pension åt förra poststationsförestånderskan
Anna Broberg; ävensom

jordbruksutskottets memorial:

nr 94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av ett statsstuteri
vid Ottenby;

nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande punkt
10 i Kungl. Majrts proposition nr 198 angående försäljning av vissa
kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar;
samt

nr 96, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillsättande
av en jordkommission.

Justerades tretton protokollsutdrag för denna dag ävensom första
kammarens protokoll för den 19 innevarande maj.

Nr 74 68

Onsdagen den 24 maj.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,45 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1916. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

182021