RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1916:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1916. Första kammaren. Nr 6.

Måndagen den 24 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
inkomna

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för justitiedepartementet den 24 januari 1916.

Till justitiedepartementet hade från Kungl. Maj:ts befallningsiiavande
i Östergötlands län insänts en den 21 januari 1916 dagtecknad
riksdagsmannafullmakt av innehåll, att sedan generalkonsuln
Oa vid .Bergström blivit av länets landsting utsedd till ledamot
av riksdagens första kammare för en tid av sex år, räknade från

- den J Janimri 1914< men denna plats blivit ledig, vid
lön ältning enligt 14 § av lagen om val till riksdagen fabrikören
J. A. Hedenström blivit utsedd att inträda såsom ledamot av
nämnda kammare för tiden till den 1 januari 1920.

. Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet samt vidare av vederbörande
fullmäktige_ i riksbanken och riksgäldskontoret framställdes
mot fullmakten icke någon anmärkning av beskaffenhet att böra
föranleda fullmaktens ogillande.

Efter uppdrag
Sven Hagströmer.

Sedan Kungl. Maj:t uti nådig skrivelse till riksdagen äskat, att
särskilda deputerade måtte jämlikt § 54 regeringsformen och § 50
riksdagsordningen av riksdagen utväljas för att med Konungen överlägga,
företogs val av sex sådana deputerade.

Därvid avlämnades 141 valsedlar, som godkändes och efter
partibeteckning ordnades i två särskilda grupper så, att en grupp
luldades av 86 valsedlar med överskrift »nationella partiet» och
Första kammarens protokoll 1916. Nr 6. 1

Sr 6. 2

Måndagen den 24 januari.

en annan grupp av 55 valsedlar med överskrift »liberala samlings PartlHärpå

bestämdes till den utsträckning, som för utseende av föreskrivet
antal deputerade var nödigt, för varje grupp ordningen mellan
namnen å gruppens valsedlar, och blevo därvid med iakttagande
av härför stadgade grunder namnen uppförda så, som här efteråt
sägs.

För nationella partiet uppfördes såsom

nr 1 herr Trygger,

» 2 greve Wachtmeister, Fredrik,

» 3 herr Swartz,

» 4 » Kjellén,

vilka fyra namn i denna följd upptagits å gruppens alla valsedlar.

För »liberala samlingspartiet» uppfördes såsom

nr 1 herr Kvarnzelius,

» 2 » Petersson, P. Alfred,

vilka två namn i denna ordning förekommo å gruppens alla valsedlar.

Härefter vidtogs enligt givna bestämmelser fördelning av platserna
mellan de olika valsedelgrupperna, och befunnos därvid nedannämnda
personer hava blivit till deputerade valda i följande ordning: herr

Trygger från snationella partiets,

» Kvarnzelius från sliberala samlingspartiet»,
greve Wachtmeister, Fredrik, från »nationella partiet»,

herr Swartz ^ ^ ^ ?

, Petersson, P. Alfred, » »liberala samlingspartiet»,

» Kjellén 8 »nationella partiet».

På framställning av herr talmannen beslöts, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrattas om
detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till den skrivelse i ämnet, som borde till Konungen avlata...

Protokollsutdrag härom justerades.

Herr statsrådet Hasselrot avlämnade Kungi. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner:

nr 6, med förslag till lag innefattande bestämmelser om skyldighet
för städer och vissa andra samhällen att bekosta fastighets reoisters

uppläggande och förande m. m.; .

” nr 7, med förslag till lag angående verkställighet av straffarbete

och f ängelsestr aff;

Måndagen den 24 januari.

Nr <5.

nr 9, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den
10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för
skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman;

nr 20, med förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 §
rättegångsbalken;

nr 21, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 7 i förordningen
den 16 november 1863 angående allmänt kyrkomöte m. m.;

nr 22, med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 mom. i
förordningen den 30 maj 1759 om biskops- och superintendentsval;

nr 23, med förslag till lag, innefattande ändring i gällande stadganden
om nattvardsgång; samt

nr 24, med förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats
m. m.

Föredrogs ånyo Kung!. Maj:ts den 17 innevarande månad bord- Statsverkslagda
nådiga proposition, nr 1, angående statsverkets tillstånd och repositionen.
behov.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Då man genomgår
Kung!. Maj :ts proposition angående statsverkets tillstånd
och behov, finner man, att de kostnader, som vårt land
måst under år 1915 underkasta sig för neutralitetens upprätthållande,
uppgått till cirka 53 miljoner kronor. I enlighet med den av finansministern
uppställda principen skulle dessa kostnader upptagas i 1917
års riksstat. Därvid föreslås, att ett belopp av 26 miljoner kronor
måtte täckas ur budgetårets inkomster, vilka genom nya skattemedel
skulle för ändamålet tillgodogöras ett belopp av 11,3 miljoner kronor.

Resten skulle tillsvidare motsvaras av ett på inkomstsidan under rubriken
»tillfälliga lånemedel» upptaget belopp av 27 miljoner kronor,
men enligt finansministerns förslag slutligen likvideras av löpande
inkomster med hälften i vardera av 1918 och 1919 års riksstater.

I allmänhet måste det anses föga tillrådligt att ifrån den riksstat,
som uppgöres, till framtida riksstater uppskjuta betalningen av verkliga
statsutgifter, som ägt rum under ett föregående år, ty med den
starka tendens till ökning, som statsutgifterna under en följd av år
hos. oss visat, torde man ha en särskild anledning att låta dylika
utgifter täckas i den riksstat, som omedelbart efter deras konstaterande
fastslås av riksdagen. Emellertid, denna norm, huru riktig
den än är, får icke tillämpas så undantagslöst, att viktiga stats- och
samhällsintressen därigenom skulle äventyras. Ett dylikt äventyrande
skulle onekligen ske, ifall budgeten redan förut med anledning
av utomordentliga omständigheter är till det yttersta ansträngd.

Dylika omständigheter kunna ha föranlett antingen ett exceptionellt
hopande av utgifter eller minskad förmåga för de skattdragande att
bära ökade bördor. När det ena eller andra ägt rum kan det bli en
plikt för den, som uppgör budgeten, att på framtiden skjuta täckandet
av sådana utgifter, vilka varit nödvändiga men dock äro av en mera tillfällig
karaktär. Om någonsin ett sådant undantagsfall förelegat, så

Sr G. i

Måndagen den 24 januari.

är detta förhållande med de kostnader, som till skyddandet av Sveriges
ställning under världskriget visat sig erforderliga. Jag tiar därför
med tillfredsställelse tagit del av finansministerns tankar, huru

ar ciena lurmuiauuc w.™. ^ ’ .— ;—n -r- T ~ mjv

— ställning under världskriget visat sig erforderliga. Jag har^dar 1915

års neutralitetsutgifter borde på olika riksstater fördelas. Jag
vill emellertid göra eu liten reservation, visserligen ej emot iinansministerns
principiella ståndpunkt, men emot utförbarheten av hans
program i denna del. Skulle nämligen kriget fortgå ännu något
år håller jag före, att man måste uppge_ tanken pa att under några
få’år betala de speciella utgifter, som kriget förorsakat, och i stallet
fördela desamma på en längre amortenngsperiod. Detta kan icke i

fara för de svenska statsfinansernas solicli

någon män innebära en fara för de svenska statsnnansernas sonuitet.
Men å andra sidan skulle därigenom vårt näringsliv under den
svaghetsperiod, som utom allt tvivel, med undantag för vissa namn
gar, kommer att inträda efter krigets avslutande, bliva befriat tran

diaisvtrKS- ctr lltJLlcL J-Ui n tinauiou ~ ni i- T

propositionen. g.es ställning under världskriget visat sig erforderliga. J ai

.-W-, , \ -t I .. 11 1 1 *i 1 1 .C'' „ ,ni om o för

allt lor stuit

Härmed kommer jag in på en annan fråga, som framkallas a\
statsverkspropositionen. Med allt erkännande av den tydliga avsikt,
«om från Kung!. Maj:ts sida onekligen skönjes i densamma att begränsa
utgifterna, förefaller det mig dock, som om man vid nksstatens
uppgörande kanske icke fullt tillräckligt räknat med de för
ändrade ekonomiska förhållanden, som detta mångåriga världskrig
kommer att medföra. Yare det långt ifrån mig att vid detta tillfälle
med avseende på den ena eller andra utgiftsposten vilja gorå någon anmärkning.
Jag kan emellertid ej underlåta att påpeka, att det nog
kan vara tvivelaktigt, om de upptagna inkomsterna komma att uppgå
till de beräknade beloppen och om icke en eller annan utgift skulle
kunnat anstå till något följande år. Yi måste jämväl beakta, att
även efter kriget tryggandet av vårt lands oberoende kommer att
kräva ökade anslag till försvaret, vilkas storlek man icke far underskatta.
Till denna fråga ber jag att något senare ia återkomma.

Ytt under sådana förhållanden, liksom hittills i regel skeft,
bygga framtidens budgeter så, att ett årligen återkommande lånebehov
av avsevärd storlek, låt vara för högst beaktansvärda ändamål
måste fyllas, synes mig icke berättigat. Yi bliva med all säkerhet
hänvisade huvudsakligen till vår egen marknad, nar staten behöver
låna, och stora upplåningar från statens. sida hava utan tvivci
i stort sett en deprimerande inverkan på näringslivet, ehuru denna
visserligen är väsentligen mindre än upptagandet av tryckande skatter
Näringslivet hämmas i sin utveckling genom bristen pa kapital
och den stora skattekälla, som näringarna utgöra, får icke de tillflöden,
som skola sätta oss i stånd att tillfredsställa de stegrade
stats- och s a in li äl 1 sb el i o v e n. J ag vet visserligen, att åtskilliga finnas,
som anse statens möjligheter att göra utgifter obegränsade, men
erfarenheten från andra länder liksom tidigare från vart eget utgör
tillräckligt bevis därför, att en given gräns dock finnes, over vilken
man ej kan gå utan att möta ett allvarligt bakslag. Denna gräns
kan utflyttas endast därigenom, att de producerande näringarna giva
ökad avkastning och det allmänna välståndet och den därav beroende
skatteförmågan ökas.

O01,

allt för stort skattetryck.

Måndagen den 24 januari.

5 Nr G.

Yi liava en alldeles särskild anledning att under den ekonomiska
brytningsperiod, som kommer att följa efter kriget, omsorgsfullt
vårda vårt näringsliv och därmed sätta oss i tillfälle att utnyttja
våra störa naturliga hjälpkällor. Denna period kommer efter all
sannolikhet att utmärkas av kraftiga bemödanden från de makters
sida, som deltagit i kriget, att återvinna sitt genom kriget rubbade
välstånd. Skulle vi själva bliva förskonade från krigets ödeläggelse,
kunna vi starta i denna ekonomiska tävlan under särskilt gynnsamma
förutsättningar, men vår uthållighet kommer dock alltid att bero på,
att lagstiftningen icke hämmar utan befordrar tillvaratagandet av
våra förvärvsmöjligheter och att det kapital, varav näringslivet har
behoy, kan ställas till dess förfogande på villkor, som möjliggöra en
kraftig konkurrens med andra nationer, vilka göra oss världsmarknaden
stridig. Men även om dessa näringslivets krav tillgodoses, blir
den ekonomiska kampen sannolikt svårare än någonsin på grund av
de särskilda lagstiftnings- och skatteåtgärder, som de främmande staterna
komma att vidtaga för att gynna sina egna näringar på utlandets
bekostnad.

Jag- lägger för min del så mycket större vikt vid, att man ifråga
om vårt. näringsliv ådagalägger vidsynthet och förutseende, som, efD"
förut antytt, erfarenheten från det pågående kriget pekar
pa brister, i vår militära utrustning, som utan dröjsmål synas böra botas.
. Då jag ej känner till, vad som åstadkommits för de medel, som
använts till skyddandet av vår neutralitet, är det mig följaktligen
omöjligt att uttömmande angiva, vad som ytterligare kan fordras.
.lag vill emellertid fästa uppmärksamheten på några militära behov,
som torde böra fyllas, om så ej redan skett. Sålunda bör flygväsendet
fullständigare organiseras, det tunga artilleriet förstärkas,
tillgängen på kulsprutor väsentligen ökas, kokvagnar för alla truppförband
anskaffas samt ammunitionstillgången mångdubblas i jämförelse
med vad man förut ansett behövligt. Ätt kriget jämväl givit oss
ökad insikt i betydelsen av vår flotta och vårt kustförsvar, är ovedersägligt,
liksom ock att erfarenheten adagalagt, hurusom även på
dessa områden anslagskrav för nya oundgängliga behov icke kunna
undgås.

. - Men icke blott säkerheten utåt, utan även trevnaden och lugnet
inåt komma att i framtiden ställa stora krav på statskassan. Varje
riksstat visar anslag till nya sociala behovs tillfredsställande, och vi
maste söka ställa vår ekonomi så, att vi äro i stånd att även i framtiden
kraftigt bidraga till alt skapa ökad lycka och tillfredsställelse
bland vart tolks medlemmar.

. Vi kunna emellertid vinna varken det yttre oberoendet eller den
inre inden titan ett slint och kraftigt näringsliv. Tanken härpå
masto vara ledande såväl vid statens lagstiftnings- som vid dess skattepolitik.
Mm övertygelse är, att vårt folk med enighet, saklittiet och
ömsesidig förståelse skall bli i stånd att till landets båtnad"lösa de
visserligen svara problem, som framtiden ställer på oss. Min varma
förhoppning är, att fosterlandskärleken skall skapa denna enighet,
denna saklighet, denna ömsesidiga uppskattning.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

Nr G, 6

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 24 januari.

blicken stanna vid den närvarande situationen, te
; förhållandena för vårt folk ljusa i jämförelse ^med
få lida och försaka. Sant är visserligen, att, såsom
konungen i sitt trontal påpekat, de ekonomiskt svaga i samhälle!
mångenstädes hårt träffats av den dyrtid, som föranletts av kriget.
Vårt land måste dock skatta sig lyckligt, att vi hittills i mindre grad
än andra folk behövt känna denna verkan av den pågående varldskampen.
Den goda viljan att sörja för folkets livsuppehälle har regeringen
ägt i fullt mått, och för min del tvekar jag ej att med
tacksamhet erkänna, att regeringen i stor utsträckning lyckats i sina
strävanden att säkerställa detta uppehälle. Framfor allt har staten
i högre grad, än man vågade hoppas, kunnat förvärva tor landet
tillgång på brödsäd, och detta är dock det allra viktigaste. I avseende
på livsmedel, som vi själva producera utöver det egna behovet,
har uppgiften varit mera ömtålig, i det att de krigförandes livsmedelsbrist
framkallat en prisstegring, som föranlett en betydande export
och därmed synnerligen höga pris jämväl hos oss. Huru dessa

„ t i ..ii ____1____Tirnrin V -

Cieisunsu inuimanau eu. .--:---- rj -i

port och därmed synnerligen höga pris jämväl hos oss. Huru des^a
skulle kunna på lämpligaste sätt regleras utan att kvava produ.^-+m„nr, rlärmcd motverka sitt eget ändamål, dan lag svårigheten.

försikt vänta, att, när den anbefallda utredningen fullbordats, även
detta problem skall vinna den bästa möjliga lösning.

(.lolla pruuicm divan vmmt — u V • • T IT

Det är slutligen även en annan punkt i regeringens livsmedelspolitik.
som kan ge anledning till en erinran. Detta ar fallet med
de under hösten påbjudna maximiprisen. ^Enligt mitt förmenande

_ ja o* gör emellertid ingalunda anspråk på att i denna iraga vara

någon auktoritet — utgöra maximipris. på brödsäd vid sidan av
enastående höga foderpris ett ganska tvivelaktigt medel ad i lång
den säkerställa folkets behov av detta livsmedel till något så nar
rimligt pris. Man löper nämligen risken att lå broasädsiörraden
tömda, innan den nya skörden blir tillgänglig • något som under
de alltjämt stegrade svårigheter, som importen ar underkastad, kan
bliva för befolkningen ödesdigert. Huvuduppgiften ar ju alltid att
söka någorlunda jämnt på kela den erforderliga tidsperioden fördela
den brödsäd, som kan bliva tillgänglig. Mm rörvissning ar,
att, om vad nu sagts är riktigt, regeringen dock jamval i denna Daga
skall komma till ett gott resultat.

Vi ha nu något dröjt vid frågan om livsuppehälle lör rikets
innebyggare. Det finns emellertid en fråga av ojämförligt större
vikt, som världskriget ställt inför oss. nämligen upprätthållandet
och skyddandet av Sveriges eget liv, dess frihet och oberoende. \
föregående års remissdebatt var jag i tillfälle från denna plats, uttala
att den neutralitet, som Ivungl. Maj:t vid världskrigets början
förklarat sig vilja iakttaga, uppbäres av den allmänna^ meningen
inom vårt land. Det år. som gatt, bär icke i någon man kommit
det parti, jag har äran tillhöra, alt förändra sin då genom mig uttalade
uppfattning härom. I likhet med vad då skedde, nll jag
ytterligare betona såväl vår önskan, att neutraliteten skall opartiskt

Måndagen den 24 januari.

7 Nr 6.

och obrottsligen upprätthållas mot alla de krigförande, som ock vår
bestämda övertygelse, att Kungl. Maj:ts regering i sitt handlande
varit och är ledd av den tanken, att vi böra realisera vår neutralitestförklaring
i enlighet med de inom folkrätten erkända grundsatserna.
För ett litet folk, som icke har någon högre önskan än att
få fritt utveckla sin andliga och materiella kultur, måste rätten
och dess hävdande framstå, såsom det värdefullaste värnet för dess
oberoende och självständighet. Varje ingrepp på rättens fridlysta
område ter sig för ett dylikt folk såsom ett rubbande av de grundvalar^
på vilka dess egen existens bland folken vilar. Jag tror ej,
att någon svensk man skall jäva mig, då jag gör detta uttalande.
Då Sveriges regering och folk förklarat sig vilja stå utom den strid,
i vilken makter på kulturens höjdpunkt för närvarande äro invecklade,
ligger däri emellertid icke blott en åtagen förpliktelse för oss
själva att i vårt förhållande till de krigförande följa de hävdvunna
rättssatser, som på ett sådant fall äro tillämpliga, utan jämväl ett
bestämt anspråk, att man från de krigförandes sida även till vår
förmån skall underkasta sig dessa folkrättsliga regler. Endast under
den förutsättningen kan det vara tal om en verklig neutralitet.
Klart är nämligen, att neutralitet-icke kan bestå däri, att den neutrala
i enlighet med de folkrättsliga neutralitetsreglerna behandlar
de krigförande, men själv av dessa behandlas nästan, som om han
vore deras fiende. Ett dylikt tillstånd är icke ett rättstillstånd mellan
suveräna stater utan ett laglöshetstillstånd med makt på ena
sidan och underkastelse på den andra. Sveriges folk, som städse visat
sådan månhet om andras rätt, är icke villigd att uppge sin egen.
Denna ståndpunkt, som med så ädla ord fastslagits i konungens
trontal, är och måste vara den centrala punkt, kring vilken vi alla
utan åtskillnad till klasser, sympatier eller intressen enigt samla oss.
Hellre än att uppgiva våra anspråk på aktning och hänsyn för vår
suveräna rättsställning äro vi beredda att alla underkasta oss de mest
vittgående inskränkningar, de mest krävande försakelser, de största
offer. "Vara efterkommande skola icke behöva bära den förödmjukelsen,
att svenska män och kvinnor i denna hårda prövotid köpt
den enskildes ostörda bekvämlighet och lugn med uppgivandet av
rikets rätt, dess värdighet, dess säkerhet. Ur denna världskris får
Sverige .ej utgå. minskat till sin ära, stympat i sin suveränitet och
rubbat i. sin självtillit. Endast aktat och självständigt kan det
tro på sill framtid och äga kraft att fylla sin bestämmelse.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! A ven jag vill begagna
don hävdvunna rätten att vid detta tillfälle, i anledning av
den översikt av den svenska statens tillstånd och behov, som det
är den Kungl. propositionens uppgift att lämna riksdagen, yttra
några ord om några de viktigaste livsfrågor, som nu med sådan
styrka tränga sig på vårt folk. Redan trontalets uppställning
ånger tydligt nog, vilka de äro: frågan om vår neutralitet, våra
handelspolitiska bekymmer och den svåra, stora lager av vårt
folk inom nödens gräns tryckande dyrtiden.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

>’r 6. 8

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 24 januari.

Overskyggande allt annat framstår då angelägenheten av
vårt folks bevarande från att indragas i världskriget. Det har
icke saknats stämmor, som än i hotande, än i förmanande ton
varnat för att beröra — välförståendes från vänsterhall beröra
— denna den främsta av alla våra frågor^ Riksdagen skall
visst, efter denna åskådning, icke nedlägga något som helst intresse
därpå, utan överlämna den saken helt och hållet åt regeringens
gottfinnande.

Jag och mina meningsfränder tillåta oss icke förty, att se
saken något annorlunda. I trontalet har nyss givits uttryck
åt regeringens »livliga förhoppning» att alltjämt kunna bevara
vår neutralitet. Och då vid detta uttalande icke fogats någon
reservation, någon som helst antydan om anledningar till bekymmer
i denna del, äga vi rätt att häri se uttryckt icke blott
regeringens bestämda vilja att fasthålla vid sitt uppställda, uppsåt,
utan ock dess fasta tillförsikt, att såvitt nu kan överblickas,
även kunna genomföra detsamma.

Men nu är det och förblir, nu som förr och framgent, en
orubblig uppfattning hos oss, liksom förvisso hos det övervägande
flertalet av vårt svenska folk, att just det. oryggliga
vidhållandet av detta politiska mål, av en fast och opartisk
neutralitet, är den rätta vägen att — för att begagna trontalets
ord — föra vårt fosterland »starkt, tryggt och aktat» genom:
tidens välvningar. Icke en så kallad stark neutralitet d. v. s.
en neutralitet som bjuds ut på aktion eller som lurar på^ rov,,
utan en fullt ärlig, en verklig neutralitet, sådan den av var regering
redan vid världskrigets början tillkännagivits. Det är
av denna grund, i kraft av denna känsla av överensstämmelse
mellan vår och regeringens syn på själva grundfrågan, som vi
kunna uttala vår anslutning och vår redebogenhet att lämna regeringen
vårt stöd. Det var denna varma trygghetskänsla
som förmådde det frisinnade partiet. att strax i världskrigets
början, med bortseende från allt som i vårt inre statsliv skiljer
oss och den sittande regeringen åt, tydligt markera sin anslutning
till denna regering såsom ledare av vår utrikespolitik.

Denna vår ståndpunkt är, som synes, vitt skild från den,
som frånkänner riksdagen all andel i omtanken om vårt lands
yttre välfärd. Det är en orimlighet att icke svenska folkets
representanter tvärtom skulle känna som sin högsta plikt i
denna tid att även gorå sitt till för bevarandet av det, som för
folket kännes som det högsta goda, som det viktigaste av allt.

Det kan och bör emellertid vid detta tillfälle icke fördöljas,
att man med icke ringa förstämning tyckt sig finna, att regeringen
själv icke, såsom dock i krigets början syntes bliva förhållandet,
rätt behjärtat betydelsen av en fortgående beröring med
riksdagen i neutralitetsspörsmålen. 1914 års riksdag hölls samlad
fram emot jul, och ett hemligt utskott äskades av Kungl. Maj :t.
Denna sistnämnda åtgärd upprepades icke i fjol, och överhuvudtaget
har regeringen icke kommunicerat med riksdagen i dessa

Mändagen ilen 24 januari.

9 Ur f..

saker sedan nära ett år, eller ett tillfälle, då vissa upplysningar
rörande kungamötet i Malmö lämnades av hans excellens utrikesministern.
Ej heller fann sig regeringen äga behov av en
anordning, som i dessa oroliga tider möjliggjort ett snabbt och
omedelbart igångsättande av riksdagsmaskineriet.

Och visserligen ha regeringens ledande män vid några tillfällen
funnit anledning till uttalanden, avsedda som det syntes
att för folket kasta ljus över dess ställning till aktuella företeelser
och frågor av utrikespolitisk betydelse. Men det kan
svårligen vara dem själva obekant, att någon ökad klarhet knappast
blev resultatet av dessa ansatser. Häri hade man kunnat
finna sig om allt. verkligen hade fått vara lugnt hos oss. Men
sedan riksdagen sist var samlad, har med allt mera ohöljda uppsåt
framträtt en hittills hos oss lyckligtvis okänd företeelse av
den mest osympatiska art. Enskilda, mestadels anonyma, men
synnerligen högröstade skribenter ha företagit sig att både här
hemma och i utländsk press driva en den äventyrligaste utrikespolitik
på egen hand i klaraste strid mot regeringens av
riksdagen gillade neutralitetsståndpunkt.

För dylika tilltag har man tyvärr ingalunda på alla håll
inom vår press reagerat med den skärpa, som vederbort. En hel
liten grupp av högerorgan har tvärtom, bedrövligt nog, låtit
förmärka en blott halvt förstucken sympati. Och även på håll,
där man avgjort ägt rätt att vänta bättre, har man då och då en
smula kelat med trafiken.

Med häpnad och harm har däremot det svenska folkets stora
flertal i sina skilda bygder blivit vittne till denna aktivisttrafik.
Och därtill har även sällat sig ej ringa oro. Denna oro är förklarlig
och berättigad redan av den erfarenhet vi alla gjort av
huru här hemma utslungade ord i nuvarande tid ge återljud i
världspressen. Det kan därför i trots av all korrekthet hos vår
ansvariga utrikesledning, lyckas en dylik hänsynslöst opererande
liten privat klick att framkalla ett orättvist och ogynnsamt intryck
av vårt lands stämningar. Detta har gjort, att denna riksdags
sammanträdande i vida kretsar länge motsetts med efterlängtan.
Och man har fäst sina förhoppningar vid tanken, att
den avbrutna kontakten mellan regering och riksdag nu skall
komma att återknytas.

Det må erkännas, att vad som redan förekommit vid denna
riksdag, tyder på en viss redobogenhet hos regeringen att tillmötesgå
dess önskningar. 1 trontalet har betonats att även riksdagen
skall tagas med i rådslag som krävas för vårt lands yttre
trygghet. Och ett s. k. hemligt utskott är redan äskat och
ledamöter valda. Det bör dock såsom vår mening här uttalas,
att mera kan göras till ökande av trygghetskänslan, i detta avseende
kunde säkerligen intet vara av större betydelse än om från
regeringens sida man redan nu funne sig kunna göra uttalanden,
ägnade att ingiva riksdagen den uppfattningen, att det är regeringens
avsikt att på allvar taga i sitt förtroende riksdagen" i

Statsverks propositionen,

(Forts.)

Nr & 10

Statsverks propositionen (Forts.

)

Måndagen den 24 januari.

den mån sig göra låter. Även skulle det vara av betydelse att

riksdagen bleve övertygad därom, att det med så varm och. all män

tillslutning begynta skandinaviska samarbetet fullföljts i
hela den utsträckning förhållandena betingat och medgivit.

Vad vår handelspolitik och dess bekymmer angår, kan det
givetvis, med hänsyn till frågornas ömtåliga beskaffenhet, icke
komma i fråga, att här ingå på detaljer, på någon diskussion om
de åtgärder, som här av vår regering vidtagits eller underlåtits.
Men i anledning av trontalets betonande av angelägenheten att
hävda vår folkrättsliga goda rätt, skall jag blott tillåta mig
den reflexionen, att den uppgift, som här föreligger, ju tyvärr
är än svårare och mera komplicerad än så. Ty det krav var

industri och vår handel måste ställa på regeringen, är att det

skall lyckas dem utfinna former och anordningar, sona utan att
eftergiva anspråket på vår rätt, möjliggör det nödvändiga direkta
utbytet med främmande produktionsländer, förhindrar uppkomsten
av nya utländska mellanhänder och som tillika, minskar,
friktionspunkternas antal till det minsta möjliga. Åtskilligt synes
giva vid handen, att åtgärder härutinnan ännu återstå oprovade,
som kunde förtjäna övervägas och försökas, ju förr desto

hellre. .

Den föreliggande statsverkspropositionen är till sm slutsumma
den för landet dyrbaraste av alla, som förekommit i detta land.
Slutsumman är 414,254,000 kronor. Man behöver icke gå många
år tillbaka i tiden för att få en föreställning om, med vilken rent
av svindlande hastighet statsutgifterna ökats. År 1900, då jagbevistade
min första riksdag, slutade statsverkspropositionen utgiftssumma
på 149,681,000 kronor. Om vi för jämförelse ga
endast fem år tillbaka i tiden, sa finna vi, att riksstaten för 1912,
sådan den förelädes 1911 års riksdag, slutade på ett belopp av
257.264,000 kronor. Och nu äro vi uppe i ett belopp över 414
miljoner kronor. Det är en häpnadsväckande stark ökning, och
man måste konstatera, att om vart land. på denna tid varit, statt
i snabb utveckling, så ha statsutgifterna icke allenast hållit jämna
steg med denna utveckling, utan därjämte företeet en ännu snabbare
stegring, en stegring, som enligt min uppfattning masta
mana till den mest allvarliga eftertanke.

Med hänsyn till den allvarstid, som nu är rådande, då det stora
flertalet av landets befolkning lever under mer än vanligt bekymmersamma
ekonomiska omständigheter, borde man kunnat
hava grundad anledning förvänta att Kungl. Maj:t skulle ha
kunna! hålla sig inom ramen för den summa, varmed innevarande
års riksstat slutar, nämligen i runt tal 400,000,000 kronor.
Men nej. Nu är detta belopp överskridet med nära 14 miljoner
kronor, och om riksstaten skall uppgöras med nödig omsorg och
förtänksamhet, så bör härtill ytterligare läggas det underskott,
som 1916 års riksstat med säkerhet kommer att visa. _ Jag utgår
nämligen ifrån att statsverkets kassafond redan är så hårt. anlitad,
att den icke tål vid en ytterligare minskning, för så vitt

11 Nr 6.

Måndagen den 24 januari.

den i någon man skall kunna tjäna sin uppgift att bereda nödigt
rörelsekapital. ö

Vi närma oss snabbt den tidpunkt, om det skall fortgå på den
inslagna vägen, då riksstaten uppgår till en halv miljard eller
omkring 100 kronor per individ och år. Detta är, dock något
oerhört. En stegring pa 15 år från omkring 30 till omkring 100
kronor per innevånare.

Ehuru jag är ledamot av statsutskottet, och sålunda blir i
tillfälle att redan pa ett förberedande stadium deltaga i prövningar
av det mesta av Kungl. Maj :ts äskanden, så har jag likväl
icke kunnat underlåta att vid detta tillfälle fästa kammarens
särskilda uppmärksamhet på, på vilka betänkliga vägar vi äro
inne. Helt naturligt har landets ekonomiska utveckling i övrigt
icke kunnat hålla jämna steg med statsutgifternas enorma stegring
på de sista femton åren. Det har därför varit nödigt att
anskaffa medel från annat håll, dels genom nya eller stegrad©
skatter, dels ock genom upplåning, och så har Kungl. Maj:t nödgats
förfara vid uppgörandet av 1917 års riksstat för att få debet
och kredit att gå ihop. Beträffande Kungl. Maj :ts förslag att
för produktiva ändamål upplåna över 56 miljoner kronor vill
jag i detta sammanhang endast uttala såsom min mening, att nuvarande
situation såväl inom som utom landet bör mana till mer
än vanlig försiktighet vid fortgåendet på den vägen.

. En ännu större betänksamhet måste framkallas av Kungl.
Maj :ts förslag att skjuta på framtiden gäldandet av de utgifter,
som äro upptagna i 1917 års riksstat. Det är icke mindre än
27 miljoner kronor, som enligt statsverkspropositionen skola täckas
av »tillfälliga lånemedel», avsedda att belasta 1918 och
1919 ars riksstater. Statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet
säger, att detta förfarande icke möter några finanspolitiska
betänkligheter. Ja, härom råda nog mycket delade
meningur. I samma mån, som långvarigheten av det nuvarande
kristillståndet ökas, i samma mån ökas också vådorna
av en dylik finanspolitik. I ett hänseende hade det i varje fall
varit högeligen önskvärt, att Kungl. Maj :t lämnat något närmare
besked. Det är i fråga om sättet, huru detta belopp skall uttagas
av det skattdragande folket. Att det icke går att pressa
in dessa 27 miljoner kronor inom ramen för 1918 eller 1919 års
riksstater utan° tillgripande av nya skatter eller höjande av redan
utgående sådana, därom torde väl, om inte alla, så åtminstone
de flesta av kammarens ledamöter redan nu vara tämligen ense.

Därför synes det mig vara mycket viktigt, att redan vid
denna riksdag grunder för detta belopps uttagande fastställas,
och i det hänseendet vill jag säga redan nu, att de ökade skatter,
som härav bliva en följd måste läggas på de förmögnare
och mera bärkraftiga ungefärligen efter samma, grunder som
den nu utgående värnskatten. De mindre inkomsttagarna äro
till följd av kris och dyrtid sfi hårt tryckta, att det icke kan
bli tal om att belasta dem med ytterligare bördor. Genom mo -

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Sr 6. 12

Måndagen den 24 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

bilisering och. inkallelse till övning och utbildning hava dessa
mindre bemedlade drabbats relativt mycket hårdare än deras ekonomiskt
bättre lottade kamrater i ledet. Här finnes ett osökt
tillfälle till kompensation, för att använda ett ord för dagen,
varigenom en utjämning — om ock ringa — kan äga rum av de
bördor, som genom nu rådande förhållanden trycka vårt land.

Det förekommer i statsrådets och chefens för finansdepartementet
yttrande rörande statsverkets tillgångar och behov ett
uttalande, vari jag på det livligaste instämmer. Det heter nämligen
: »Kristiden har medfört en prisstegring, som är högst

kännbar för den mindre bemedlade delen av befolkningen. På
grund härav erfordras åtgärder i skilda riktningar.» Ja tyvärr,
detta är alltför sant! Sådana åtgärder hava också vidtagits
av Kungl. Maj :t, men vad som i sådant avseende gjorts, har icke
varit tillräckligt. Det är sant, att det är lätt att kritisera men
svårare att säga vad som bort och bör göras, men nog synes det
mig, som om många av de åtgärder, vilka vidtagits, låtit alltför
länge vänta på sig, att desamma icke gjorts tillräckligt djupgående
och varit utan den planmässighet, som varit önskvärd. Näringsintressena
— som ofta rättare borde kallas jobbar.eintressena
— ha i många fall fått göra sig för mycket gällande, och ha icke
tillräckligt effektivt blivit hållna inom tillbörliga gränser.

Kungl. Maj :t ställer nu i utsikt, att sjöfartsnäringen skall
underkastas en för en gång utgående skatt, vars avkastning skall
användas till mildrande av de för landet i det hela uppkomna
olägenheterna. Jag vill hoppas, att Kungl. Maj :t tar till denna
skatt, så att den står i rimlig proportion till de oerhört stora
vinster, som sjöfartsnäringen inhöstat och alltjämt inhöstar. Denna
närings princip tycks uteslutande vara »affär är affär».

Men det är icke endast sjöfartsnäringen, som gjort och gör
goda affärer. Det finnes även andra näringar, som gjort lysande
affärer. I dagarna ha vi ju sett, huru en enda affärsman
varit nog ädelmodig att återbetala till en sin avnämare 90,000
kronor, något för vårt affärsliv i allmänhet nog så enastående
ädelmod.

Jag menar, att detta är ett bland många exempel på att även
dessa näringsidkare böra tåla vid en betydligt kraftigare beskattning,
än vad krigskonjunkturskatten ålägger dem. Enligt min
uppfattning böra alla dessa olika slag av skatter på vinster,
uppkomna genom världskriget och vad därmed hörer samman,
oavkortade gå till ändamål, avsedda att bereda lättnad åt de
mindre bemedlade av befolkningen, som nu tryckes hårt av dyrtiden.
Att bereda dessa billigare pris på de oundgängliga livsförnödenheterna,
det måste bliva målet för allas vår gemensamma
strävan. Vill Kungl. Maj :t föra oss an i det arbetet, så tror
jag, att det skall hälsas med det varmaste bifall i de vidsträcktaste
kretsar och välsignas av alla dessa, som leva under eller
invid svältgränsen. Och huru skulle det kunna vara annorlunda?
Det stora flertalet, vars inkomster under normala förhål -

Måndagen den 24 jannari. 13

landen nätt och jämnt räckte till det nödvändigaste, ha icke fått statavertssma,
inkomster ökade, under det att mat och bränsle, kläder och Pr°positione»•
skodon i nästan alla fall ökat i pris och i många fall fördubb- (For4s-)
lats eller mer än fördubblats. Sant är, att många arbetsgivare
tratt hopande emellan med ökade avlöningar eller tillfälliga
bidrag, men dels hava dessa bidrag varit långt ifrån tillräckliga,
dels torde det stora flertalet arbetsgivare icke ha lämnat sådant
extra bidrag, och många torde icke ha kunnat, även om de velat,
tråda hjälpande emellan, ty, mina herrar, även många näringsidkare
och yrkesutövare beiinna sig i en rätt så bekymmersam
situation.

Med ärkebiskopen i spetsen gjorde Sveriges nykterhetsvänner
underdånig framställning till Konungen om tillfälligt rusdrycksförbud
under kristiden. Miljoner av landets folk motsågo
med spänd förväntan svaret på denna framställning. Vi hade
sett, huru andra länder tillgripit denna åtgärd med rent av överraskande
gott resultat. Kungl. Maj :t fann sig emellertid icke
kunna bifalla den gjorda framställningen. Och jag vill för min
del säga, att etter det man fick del av den utredning, som vederbörande
ämbetsverk åstadkommit i ärendet, var det väl icke många,
som vågade hoppas på någon annan utgång. Jag vill icke i
detta sammanhang ingå på en närmare granskning av den ifrågavarande
utredningen i vidare mån än att såsom mitt omdöme
uttala, att vederbörande myndigheter förbisett eller i varje fall
underskattat värdet för den ekonomiskt svagare delen av befolkningen
av ett låt vara tillfälligt förbud mot försäljning av rusdrycker
och den stora sociala innebörden därav. Det ställdes
emellertid i utsikt, att om ock icke förbud kunde ifrågakomma,
sa skulle vissa inskränkningar i försäljningen komma att vidtagas.
Icke heller dessa hava kommit till stånd! lifter vad ja0,
tror mig veta, hava vederbörande ämbetsverk, som fått i upm
drag att utarbeta förslag till restriktioner, ännu icke avlämnat
något sådan!, Detta måste livligt beklagas, ty på detta område
skulle enligt mm uppfattning mycket kunna göras, som i sig
skulle innebära betydande ekonomiska och sociala förbättrino-ar
i man ga tusen fattiga hem. Jag vill uttala den varma förhoppningen,
att när den anbefallda utredningen föreligger, Kuno-1.

Maj :t . måtte föranstalta om alla de inskränkningar i rusdrycksiörsäljningen,
som kunna befinnas möjliga att genomföra. Detta
skall otvivelaktigt visa sig vara ett betydelsefullt led ibland de
åtgärder, som den nu rådande dyrtiden kräver.

Det är sorgligt att säga sa, att stora massor av landets folk
kämpar cn förtvivlad kamp med nöd och umbäranden och förunderligt
nog utan alt högljutt klaga. Med dyster resignation bära
de sm börda i hopp att landet måtte skonas ifrån det förskräckligaste
att indragas i det förödande världskriget.

Herr Petersson, Alfred: Jag anhåller alt till en början
få yttra mig över eu fråga som på det närmaste sammanhänger med

Måndagen den 24 januari.

Nr <!. 14

Statsverks- Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets tillstånd och behov,
propositionen. ävensom den icke direkt avser någon granskning av föreslagna in(Forts.
) komstberäkningar eller utgiftsposter.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 264 vid 1914 ars senare riksdaghemställde
Kungl. Maj :t om bemyndigande för Kungl. Maj :t att för
bestridande av kostnader, som avses i § 63 regeringsformen, använda
och av tillräckliga medel förskjuta ett belopp, uppgående, jämte redan
för ändamålet förskjutna medel, till högst 50,000,000 kronor. I motiveringen
till denna hemställan framhöll departementschefen att de
försvarsåtgärder, som i anledning av den utrikespolitiska situationen
vidtagits och som avsett att upprätthålla rikets neutralitet, hade förorsakat
kostnader, vilka dittills förskjutits av tillgängliga medel.
För varje dag krävde emellertid dessa åtgärder nya kostnader och
ytterligare försvarsåtgärder kunde visa sig erforderliga. Kostnaderna
kunde icke för det dåvarande fixeras, men han fann emellertid erforderligt
att ett betydande belopp ställdes till Kungl. Maj:ts förfoo-ande.
Kungl. Maj :ts hemställan tillstyrktes av statsutskottet och Difölls
av riksdagen. Ett motsvarande belopp eller 50,000,000 kronor
erhöll statskontoret såsom kassaförstärkning från riksgäldskontoret
enligt nådiga brev den 22 augusti, den 7 september och den 3 oktober
1914 med förbindelse för statskontoret att så snart behållningen a
statsverkets giroräkning det medgåve till riksgäldskontoret återleverera
det sålunda förskjutna beloppet.

Enligt nådigt brev den 13 januari 1915 utbetalade nksgaldskontoret
till statskontoret utöver nyssnämnda förstärkning 15,000.000
kronor eller de medel, som enligt stadgandet i § 63 regeringsformen
av riksdagen anvisats för oförutsedda händelser. .

Nu kommer emellertid det enligt mitt förmenande anmärkningsvarda.
I skrivelse den 18 mars 1915 anmälde statskontoret för Kungl.
Maj:t att ny kassaförstärkning vore nödvändig för bestridande av
de ''löpande utgifterna, varför det anhöll om Kungl. Maj :ts bemyndigande
att i mån av behov lyfta hos riksgäldskontoret en kassaförstärkning
av intill 50,000,000 kronor. Detta bemyndigande gavs
och kännedom därom meddelades riksgäldskontoret genom en staD rådsskrivelse

den 26 mars 1915.

Orsaken till denna starka påfrestning av statskontorets kassatiilgångar,
vilken varit så stor att varken den normala utvägen, anlitandet
av kassafonden,_ eller den i grundlagen för oförutsedda händelser
anvisade utvägen, tillgripandet av det s. k. lilla kreditivet, eller ens
den av riksdagen 1914 öppnade krediten pa 50,000,000, visat sig
kunna bereda tillräckliga medel för bestridande av utgifterna, ligger
i öppen dag. Det är givetvis kostnaderna för neutralitetsvakten,
som medfört denna oerhört stora kassabrist. Om nu detta orsakssammanhang
är klart och obestridligt, varför, frågar man sig ovillkorligen,
har Kungl. Maj:t, inför så oerhört störa av riksdagen icke provade
utgiftsbehov och inför en så exceptionell utväg för beredande
av medel som anlitande av riksgäldskontorets lan erätt, icke inhämtat
riksdagens mening och dess medgivande. Att så icke skett är ett
känt faktum. Det är först genom statsrevisorernas berättelse som

Måndagen den 24 januari.

15 Jfr 0.

50,000.000-förskottet i mars 1915 blivit känt. Varför Kungl. Maj:t
nu underlåtit att vända sig till riksdagen, ja, därom kan jag naturligtvis.
icke uttala någon mening, men man har rätt att hysa en förhoppning
att vid detta tillfälle få höra en auktoritativ framställning
av de motiv, som legat bakom regeringens handlingssätt. Detta
handlingssätt är så mycket mer ägnat att väcka förvåning som
Ivungl. Maj:t själv, enligt vad jag förut omnämnt, från början känt
behov av att först inhämta riksdagens bemyndigande till utgifter av
ifrågavarande slag, och då hade världskriget redan brutit löst. Då
detta bemyndigande med sin tydliga formulering högst 50,000,000
kronor sedermera visade sig ej täcka utgiftsbehovet, skulle väl intet
legat närmare till hands än en hemställan till riksdagen om ett nytt
sådant, i all synnerhet som riksdagen just vid den kritiska tidpunkten
var samlad. Detta blev emellertid icke fallet. Kungl. Maj:t
ansåg sig i stället böra. i strid mot sitt handlingssätt av augusti 1914.
tillgripa utvägen att på eget ansvar förskottera de nödvändiga ansedda
utgifterna, ett förfaringssätt som — därom borde man kunna
vara eniga — det finns allt skäl i världen att undvika. Det må
nu vara att regeringen måhända anser att den nuvarande situationen
är av den art, att riksdagens medverkan är av mindre betydelse, och
sina egna förtjänster om landet så störa att risken av att'' draga 50-miljonersväxlar på t. o. m. ett framtida förtroende och en framtida
tacksamhet från riksdagens sida är ringa eller ingen. Jag skall
för min del pa. intet sätt förneka eller ens förringa regeringens förtjänster
beträffande den för närvarande största av alla frågor, neutralitetens
upprätthållande, men jag kan icke anse att dessa förtjänster
dispensera från skyldigheten att söka riksdagens medverkan framför
allt pa ett område, där riksdagens rått är obestridlig, men Kungl.
Maj ds mer än oviss.

Det är mig icke obekant att regeringen numera söker en auktorisation
för sitt förfaringssätt i riksdagens skrivelse den 29 mai angående
statsregeleringeii för 1916. Där förekommer nämligen uti
motiveringen för bifall till förslaget om tillgripande av en del av
kassafonden för budgeten följande uttalande: »Då riksdagen med hänsyn
till föreliggande förhållande anser sig böra medgiva, att berörda
belopp må tagas i anspråk för budgeten» — det gällde 20,698,100
kronor — »har riksdagen emellertid icke förbisett, att kassafonden
kan komma att vidkännas ytterligare belastning såväl på grund av uppstående
brist i statsregleringen för 1915 som ock på grund därav
filt de utgifter under innevarande år för upprätthållande av rikets
neutralitet, som ma finnas nödvändiga, böra intill dess riksdagen kan
-ålhus i till kille att fatta beslut rörande sättet för samma utgifters
täckande av läders Kungl. Magt förskjutas av omlnindcrhavandc medel.
» Finansministern bär uti sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 januari angående finansplanen
vering med följande ord: »Icke heller för 1915 bär hänsyn nyss tapt1
Is till de ul giller för neutralitet ens bevarande, som under sistnämnda
ar funnits nödiga och som Kungl. Maj:i: i överensstämmelse
med riksdagens nl(elände i dess skrivelse den 29 maj förskjutit av

Statsverkspropositionen
.
(Forts.)

\l* 6. 16 Måndagen den 24 januari.

statsveri.-s- ornhänderhavande medel.» Alltså, i ett i förbigående fällt yttrande
propositionen. i en riksdagsskrivelse, där huvudfrågan gällde eu del av kassaiondens
(Forte.) användning, skulle man nu söka ett bemyndigande att gorå utgifter
av så enastående räckvidd. Den ståndpunkten kan val knappast tagas
på allvar. Och dessutom skall det till mycken god vilja och en
stark pressning av ordalagen för. att härur utlösa ett bemyndigande
sådant finansministern på allra sista tiden känt sig behöva, oknvel_''en
hänför sig som sagt till kassafonden och talar om utgifter, som
eventuellt kunna komma att belasta densamma genom sill natur att
böra utgå förskottsvis, men något direkt bemyndigande att gorå dessa
utgifter kan det icke innebära och ännu mindre något bemyndigande
att göra utgifter, som överstiga kassafondens tillgångar och för vilka
riksgäldskontoret måste anlitas. Men dessutom, hur kan Kung!.
Maj :t i en riksdagsskrivelse den 29 maj söka stöd för en åtgärd vidtaven
den 26 mars? Den 18 mars anmälde statskontoret att kassaförstärkning
är nödvändig och begär 50 miljoner. Kungl. Maj :t betänker
sig en vecka och anmäler den 26 mars behovet till tackande
av riksgäldskontoret. Nu säger man måhända : härmed voro ingalunda
några nya utgiftsbehov konstaterade utöver de i nksstaten upptagna
och utöver de förut beviljade krediterna. Det hela kunde bero pa en
tillfällig ebb i inkomsterna. Detta är tydligen ej Kungl. Maj ds mening.
°I finansministerns redan omnämnda yttrande förekommer
nämligen följande: »Ifrågavarande förskott».— d. v. s. neutralitetskostnaderna
— »hava nämligen redan bestritts av medel, som rusgäldskontoret
med tillhjälp av de under 1914 och 1915. upptagna
statslån tillhandahållit statskontoret såsom kassaförstärkning.» Det
är ju bekant att 1915 års statslån beslöts av riksgäldskontoret den 24
april, alltså i omedelbart sammanhang med Kungl. Ma j ds i mars
gjorda anmälan om kassaförstärkning å 50 miljoner. Alltså: på ena
sidan säger finansministern att ifrågavarande utgifter förskotterats
av omhänderhavande medel i överensstämmelse med riksdagens skrivelse
den 29 maj och på den andra att dessa förskott bestritts genom
åtgärder vidtagna den 26 mars. Att sätta, den sistnämnda åtgärden
i sammanhang med skrivelsen den 29 maj synes, mig vara att rätt
ogenerat ställa hela saken på huvudet. För att få saken fullkomligt
klar kan man ju tänka sig in i den situationen att i riksdagens skrivelse
av den 29 maj den nu åberopade passusen saknats, det kunde
mycket väl inträffat. Efter, allt att döma tillkom den vid. själva
redigering-en och stödde sig icke pa något initiativ vare sig från
Kungl. Maj:ts eller motionärs inom riksdagen sida. Och hur kunde
Kungl. Maj :t på förhand veta att det som Kungl. Maj:t aldrig begärt
skulle räckas vid en tidpunkt då riksdagen var så.gott som upplöst.''''
Xej, låt oss lämna riksdagsskrivelsen den 29 maj i detta sammanhang.
Den iir och förblir ett argument som i nu berörda avseende
icke” är användbart. Det har också tillkommit utan någon Kungl.
Maj ds förskyllan och värdighet. Att bygga ett försvar på denna
skrivelse, är det icke detsamma som att indirekt erkänna att hela
förfarandet utan denna tillflykt är oriktigt?

Måndagen den 24 januari.

> r 6.

Jag återgår nu till själva huvudfrågan om Kungl. Maj:ts rätt stattvarluatt
antecipera utgifter, som äro att hänföra till § 63 regeringsformen, proportion»-Först ber jag da få bemärka att enligt § 58 regeringsformen (lort»-)
Konungen skall för varje lagtima riksdag uppvisa statsverkets tillstånd
och behov i alla dess delar till inkomster och utgifter, fordringar
och skulder. De följande paragraferna som angå detta ämne
utgå ifrån riksdagens ensamrätt att bestämma över utgifter likaväl
som inkomster såsom ett axiom. I detta sammanhang må påpekas
aid ■ klaj :ts handlingsätt även innebär ett underlåtande att

låta riksdagen få del av ett statsverkets behov, som ingalunda var
för regeringen okänt eller oförutsett. Kungl. Maj:t måste redan
vid statsverkspropositionens avlåtande vid 1915 års riksdag varit
medveten om att de medel, som av riksdagen ställts till förfogande,
voro otillräckliga. I varje fall var behovet känt vid det nya 50 miljonerskravet
på riksgäldskontoret i mars och då satt riksdagen samlad.
^ iSiU är det möjligt att på denna punkt den invändningen göres,
att de stat verkets behov, om valka det åligger Kungl. Maj:t att upplysa
riksdagen, ingalunda avse behov'' uppkomna under det löpande
räkenskapsåret och okända, da budgeten för detta räkenskapsår uppgjordes.
Emot en sådan invändning må sägas att en sådan uppfattning
föga låter förena sig med andan hos en grundlag, som i otvetydiga
och klara ordalag ger åt riksdagen ensamrätten att bestämma
över statsreglering och beskattning, ej heller med tron på dessa rättigheter
såsom folkfrihetens yppersta garantier eller med omsorgen
om deras fulla hävdande. Såsom jag längre fram skall visa är en
sådan infattning också oförenlig med tidigare gjorda uttalanden av
riksdagen.

Jag kan härvid icke undgå att erinra därom att, så vitt jag
kunnat finna, det behov som under 1916 föreligger för neutralitetens
uppehållande och som måste vara känt för Kungl. Maj :t fastän
icke till någon fixerad siffra, icke ännu blivit riksdagen delgivet
pa annat sätt, än att finansministern i sitt yttrande om finansplanen
uttalat följande: »Då nämligen även 1916 kommer att i större
eller mindre utsträckning belastas med särskilda utgifter för neutralitetens
bevarande, måste perioden för den fullständiga täckningen
av alla kostnader av detta slag ändå komma att utsträckas även till
ett eller annat följande år.» Något bemyndigande att göra dessa
utgilter begäres icke, någon slags plan om anskaffande av pengarna,
eller upplysning, huruvida kassafonden nu är stark nog att
bära förskotten, om allt detta säges ingenting. Jag tillåter mig
tvivla på att detta är att uppvisa statsverkets behov'' i alla, dess delar.

Övergår jag till frågan, i vilket förhållande det använda förf
S-^ir ^on Praxis’ som vid sidan av grundlagen kan ha
utbildat sig, så måste jag säga att det innebär icke blott en den
mest generösa tillämpning av donna praxis utan ett avsteg från
densamma, som kan medföra konsekvenser av oöverskådlig betydelse.
Den praxis, som kan åberopas, liar. så vitt den stadgat betyingen
tillämpning på det föreliggande fallet, den har ''dessutom,
även när den rört sig om blygsamma belopp och försko!ter, gjorts
Forsla hammarens protokoll IDIG. Nr 0. o

\r 6. 18 Måndagen den 24 januari.

Statsverks- för helt oförutsedda ändamål — jag frånser kommittékostnader,
propositionen. som ha sin särskilda historia — av riksdagen setts med o blida ogen
(Port..) samt vid olika tillfällen blivit föremål för uttalanden från dess
sida med yrkanden om inskränkningar. Sä var lallet ar lobo, da
riksdagen avlät eu skrivelse i frågan om förskotterande av utgifter.

I det statsutskottets utlåtande, som låg till grund för denna skrivelse
heter det bl. a.: »Därigenom att representationen varje^ar kali
reglera statens utgifter bör det bliva möjligt att undvika utgifters
anvisande på förskottstitel helst da, om ändamalet skulle fordra
större skyndsamhet än att den följande statsregleringspenoden kunde
för utgiftsbeloppets anordnande avvaktas, det lika litet hadaneftei
som hittills kan möta hinder att på Kungl. Maj:ts särskilda framställning
anordna medel undantagsvis att utgå under det löpande
riksdagsåret till fyllande av något trängande behov.» Det- iortaringssätt
som här alltså anvisas som det riktiga ar just det som
Kungl. Maj :t icke valt. Jag ber också i förbigående fa anmärka
att detta uttalande icke ger stöd för en sådan uppfattning som jag
nyss talade om, nämligen att Kungl. Maj :t icke hade att delgiva
riksdagen behov, som uppkommit under det löpande räkenskapsår..

Att man tidigare ansett sig i liknande fall höra ställa sig riksdagens
uttalade önskan till efterrättelse visar ett exempel från 18it.
Den då rådande politiska situationen gjorde det nödvändigt att, vidtaga
vissa anstalter för upprätthållande av rikets^ neutralitet, vilka
anstalter ansågos medföra så stora kostnader att ciet s. k. lilla kreditivet
blev otillräckligt. I följd härav ingick Kungl. Maj:t med
en anhållan i ill riksdagen alt 2 miljoner kronor matte Envisas att
uto-å från riksgä-ldskontoret under löpande året med skyldighet ior
statskontoret att det följande året ersätta beloppet, vilket också upptogs
i detta års stat. Således en strikt och regelratt tillämpning av
de principer, som fastslagits i 1866 års skrivelse.

Avsikten med § 63 regeringsformen och riksdagens fastställande
varje år av vissa maximibelopp torde vara tydlig och klar.
A ena sidan en väg öppnad för mötande av vissa eventualiteter,
men å andra sidan och på samma gång en garanti lagd i riksdagens
hand emot ett godtyckligt förfarande och skapande av obegränsade
utgifter utan riksdagens hörande. Härvid måste man också erinra
sig det förhållandet att det s. k. lilla kreditivet ej får lyftas under
pågående riksdag och att erkänd praxis ålägger Kungl. Maj :t vissa
inskränkningar i användandet av huvudtitlarnas besparingar under
samma tid. Vad ligger nu uti detta att t. o. m. fullmakten att
lyfta kreditivet är annullera»! i och med riksdagens sammanträdande,
om ej det, att grundlagsstiftarne förutsatt, att, därest sådana oförutsedda
behov, som avses i § 63, yppa sig under det riksdag är samlad,
dessa behov skola underställas riksdagen. Kungl. Maj :ts^ regering
har dragit en rakt motsatt slutsats. Moll med den uppfattning,
som legat till grund för det skedda, kunde tydligen § 63 utan
saknad strykas ur regeringsformen. Kungl. Maj it har upptäckt en
ny enligt dess mening farbar väg och därmed är ju den omnämnda
garantien lika med noll.

Mandagen den 24 januari.

19 Nr 6.

Det är denna nya väg, som nu med nödvändighet måste tilldraga
sig riksdagens uppmärksamhet, eller med andra ord uppmärksamheten
måste föras på de förhållanden som möjliggjort antecipationer
av detta slag. Det är också detta statsrevisorerna velat göra.
Revisorerna hava nämligen »funnit det böra förtjäna att av riksdagen
och dess vederbörande utskott tagas i övervägande, huruvida
bestämmelserna i § 12: 4 i reglementet för riksgäldskontor böra
bibehållas i sin nuvarande lydelse eller erhålla en i något avseende
förändrad avfattning och fördenskull böra, på sätt nu skett, härå
fästa riksdagens uppmärksamhet».

Jag håller också före att ett sådant allvarligt övervägande icke
kan undkommas.

ad nu beträffar bestämmelserna i § 12:4 i nksgäldskontorets
reglemente så torde man ha rätt att antaga att dessa ingalunda avsett
att öppna en bakdörr för Kungl. Maj :t att göra obegränsade utgifter
utan riksdagens hörande, jag tror fastmera att de måste ses från den
utgångspunkten att Kungl. Maj:t beträffande utgifterna rör sig
inom den ram riksdagen prövat och godkänt. Ku har man emeller°
tid pressat ordalydelsen och givit den sådan tolkning att den fått
tjäna till att bereda tillfälliga tillgångar till täckande av utgifter
på många tiotal miljoner, som Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande
beslutit. Jag fäster uppmärksamheten vid att jag icke yttrat
mig om behovet av dessa utgifter för neutralitetens uppehållande.
.lag har endast yttrat mig om Kungl. Maj ds sätt att behandla hela
denna utgiftsfråga, ett sätt som på ett betänkligt sätt krigshär det
svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta. Det torde också
vara ett hittills enastående exempel på åsidosättande av riksdagen
uti en av dess mest fundamentala rättigheter.

Men det är icke enhart den åtgärd, om vilken jag nu talat, det är
en rad av handlingar som vittna om eu vilja och en tendens hos regeringen
att skjuta riksdagen å sido och inaugurera ett regeringssystem,
som strider emot en lång utveckling i riktning mot en allt intimare
samverkan emellan Konung och riksdag. Det är i hög grad anmärkningsvärt.
att regeringen under det gångna året och i en tid som
denna icke känt behov av att i någon form stå i rapport med riksdagen
beträffande viktiga avgöranden, även om dessa formellt och
statsrättsligt legat inom Kungl. Maj ds maktbefogenhet, exempelvis
de svårlösta dyr tidsproblemen^ icke mindre än de handelspolitiska.

.lag skall efter detta anhålla att få göra eif par reflexioner med
anledning av vad som förekommer i statsverkspropositionen. Även
om man hastigt ögnar igenom fjärde huvudtiteln kommer man dock
rätt snart under fund med att do beräkningar som lågo till grund för
1914 års härordning icke hålla streck inför verklighet en och detta
alldeles oberoende av inträdda prisstegringar. Jag skall anföra ett
exempel. Under rubriken »Arméns vapen, ammunition och målsk
jutningsm åter i el in. m.» sid. 178 förekommer ett äskande om höjning
av detta anslag med 1 miljon 118 tusen kronor. I proposition nr
58 vid 1914 ars andra riksdag yttrade föredragande departementschefen
sid. 340 att den föreslagna härordningen har ansetts icke

Statsvei''kspropositionen.

(Forts.)

Nr G. 20

Måndagen den 24 januari.

Statsverks- kunna föranleda någon ändring i vissa uppgivna anslag, bland andra:
propositionen. »^rméns vapen, ammunition och målskjutningsmateriel, samt artil(Forts.
) leriets övningar och materiel.» Enligt beräkningen uti 1914 års
försvarsproposition (sid. 176 uti bilaga I) är det ordinarie vapenansla<ret
för 1914 upptaget till 2,708,850 kronor samt efter genomförd
härordning till likaledes 2,708,850 kronor. Detta bekräftas också av
statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet i hans yttrande
till statsrådsprotokollet av i år. Departementschefen upplyser också
därom att samma anslag var i 1901 ars härordning beräknat att, sedan
härordningen fullständigt genomförts, uppgå till 3,176.000 kronor.
Således 467,150 kronor högre än som beräknades för en genomförd
1914 års härordning. Förklaringen till den underbara beräkningen
1914 är ej lätt att finna. Säkert är emellertid att den var
fullständigt oriktig. Öppenhjärtigt erkänner departementschefen att
de antaganden fråp vilka man utgick 1914 vid beräkningen av det
ordinarie vapenanslaget icke kunna vidhållas. Motiven för den mycket
avsevärda förhöjningen äro nämligen icke såsom man skulle förmoda
till sin väsentliga del att finna uti inträdda prisstegringar. Ne],
det framgår av utredningen att genomförandet av den nya härordningen
redan komme att i och för sig medföra krav på en avsevärd
ökning av övningsammunition för eld handvapen, de omständigheter
som vid infanteriet nödvändiggjorde ökningen vore införandet av
särskild vinterutbildning, organiserandet av kulsprutekompanier, tillkomsten
av reservtrupp- och landstormsövningar m. m. Men allt
detta ingick uti den föreslagna organisationen 1914 och var sålunda
icke något okänt. Det är lindrigt sagt egendomligt att beräkningar
kunna göras, där man fullständigt förbiser eller avhåller sig ifrån
att taga hänsyn till redan kända fakta. Det är fara värt att, då det
ordinarie vapenanslaget blivit beräknat pa ett sa litet tillfredsställande
sätt, samma förhållande råder med åtskilliga andra anslag. Vad besluten
innebära i kostnadshänseende, därom svävar man i okunnighet
efter sådana upptäckter. Ur budgetssynpunkt vore eu kontrollräkning
av kompetenta och opartiska personer önskvärd och detta beträffande
såväl fjärde som femte huvudtitlarna.

Den andra reflexionen gäller de av herr finansministern i utsikt
ställda nya skatterna. Om den ena av dessa skatter får man två
upplysningar, dels att den är avsedd att bidraga till täckande, dock
endast delvis, av neutralitetskostnaderna för 1915 och dels att den
beräknas uppgå till 13,3 miljoner. Vilka som skola bära den nya
skatten och efter vilka grunder den skall utgå är ännu en hemlighet.

I sammanhang med bebådandet av denna nya skatt får nian veta
att även sedan densamma anlitats, återslå 27 miljoner av 1915 års neutralitetskostnader,
som enligt finansministerns förslag skola täckas
genom tillfälliga lån. _ n

Nu är det uppenbart att det rådande krigstillståndet bland andra
olyckor fört med sig rent abnorma förhållanden på det ekonomiska
området. Å ena sidan ett ytterst kännbart försvårande av existensmöjligheterna
för den stora mängden, den mindre bemedlade delen
av befolkningen genom den starka prisstegringen på alla förnöden -

Måndagen den 24 januari.

21 Jfr (}.

heter utan motsvarande förhöjning i inkomster och å andra sidan rent
oanade möjligheter för ett fåtal att göra vinster. Dessa vinster äro
att jämföra med en oförtjänt värdestegring, som ej kan föras tillbaka
på motsvarande uppoffringar av arbete och kapital. De ha sin grund
i kristiden, men det är också denna som nödvändiggjort de stora
extra ordinära utgifterna. Det är då i sin ordning och överensstämmande
med en sund skattepolitik att staten för sina behov ingriper
reglerande och tager i anspråk den sålunda ökade skattekraften och
gör detta just nu medan inkomsterna inflyta rikligt. Jag vet väl
att skatterna äro kännbara utan tillgripande av nya sådana, men det
är nu en gång ofrånkomligt att, om utgifterna så väsentligt ökas,
också skatterna måste höjas. På den stora allmänheten har kristiden
sedan länge verkat som en tyngande indirekt beskattning. Jag vill
därför uttala den uppfattningen att den nya skatten, som nu är beräknad
till 13,3 miljoner måtte läggas på ett sådant sätt att den dels
träffar den verkliga skattekraften och dels ger ett betydligt större
belopp, helst så stort att 1915 års utgifter må kunna täckas i sin helhet.
I varje fall bör icke så stor del som nu är föreslaget skjutas på
framtiden. Ett ytterligare skäl härtill är givetvis att lånemarknaden
är och kommer att bli ytterligt begränsad.

Vad den i utsikt ställda särskilda skatten på sjöfartsnäringen beträffar
så far man om den endast veta på vilken näringsgren den
skall läggas samt att ändamålet skall vara att mildra de för landet i
dess helhet genom krisen uppkomna olägenheterna. Huru detta skall
gå till är ett mysterium för de oinvigda. Man kan möjligen profetera
att skatten skall användas till fraktlindringar å vissa varor.
Men om så är, då kommer åtgärden alldeles för sent för att få någon
som helst betydelse för lindring i dyrtidens olägenheter, åtminstone
för innevarande år.

Mig vill det synas som om detta problem, frågan om reglering
av de orimligt uppdrivna fraktsatserna och dess inverkan på prisstegringen
å de viktigaste förnödenheterna, bort angripas från en annan
sida och på ett långt tidigare stadium.

Här man vet hurudan situationen nu är på fraktmarknaden — den
så gott som omöjliggör import av spannmål och fodermedel — och man
dessutom vet, att livsmedelskommissionen redan för ett år sedan, med
påvisande av fraktsatsernas inverkan på varuprisen ifrågasatte åtgärder
från regeringens sida antingen genom överenskommelser eller
lagstiftning för reglering av frakterna å sådana förnödenheter, som
vore oumbärliga för landets konsumtionsbehov, då frågar man sig
ovillkorligen, varför regeringen underlåtit vidtaga sådana föranstaltni
ngar!

Icke kunde anledningen vara gåvan från rederierna. Visst erkänner
jag, och visst måste det erkännas, att man på detta område
mötes av svårigheter, men icke få dessa svårigheter anses oöverkomliga,
om viljan att övervinna dem är tillräckligt stark. På den vägen
borde man dock kunnat ernå resultat och undkommit det nuvarande
läget, som är att betrakta så gott som ett nödläge.

Den nästföregående talaren bär utförligt yttrat sig om neutrali -

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Sr 6. 22

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 24 januari.

tetsfrågan. Då emellertid denna är av sådan betydelse, att den ställer
alla andra frågor liksom i andra planet, anhåller jag att ta yttra

några ord. „ „ , . , , ,,

I det uttalande herr Trygger hade i förra arets remissdebatt gav
han, liksom de andra talarna som kunde anses tala å sina respektive
partiers vägnar, uttryck åt den varma anslutning till och tillfredsställelse
med den av regeringen proklamerade neutralitetspolitiken
lika val som med det då nyligen kallna mötet mellan de tre skandinaviska
monarkerna. Han var också övertygad om att denna politik
uppbars av den allmänna meningen inom vårt land. Lika övertygad
som jag är därom att herr Trygger både rätt och stod i full
överensstämmelse med folkmeningen, lika övertygad är jag om att
denna folkmening alltjämt kräver av landets regering en tast och
orubblig vilja att fortsätta med en sådan politik. Visserligen tinnes
det, såvitt jag vet, icke någon egentlig anledning att antaga, att
regeringens viljeriktning* sedan i fjol förändrats^ beträffande denna
viktiga fråga, men vissa företeelser även inom vårt eget land, saväl
tidigare under årets lopp som på allra senaste tiden, hava dock ökat
den oro som ett världskrig sådant som det nu pågående helt naturligt
i och för sig själv framkallar. Det minsta landet kan begära
i ''en sådan orolig tid, i en sådan situation, är givetvis att få full
klarhet beträffande såväl regeringens som ledande politicis hållning
i fråga om de stora och avgörande utrikespolitiska, spörsmålen och
deras hållning till sådana rörelser som den s. k. aktivismen.. -Det J1
också min övertygelse, liksom den föregående talarens, att ingenting
kan vara olvckligare eller göra landet större skada än en propaganda,
som har till syfte att föra landet in i en äventyrlig krigspolitik.
Varje skymt av misstanke, att man på något ledande och ansvarigt
politiskt håll omhuldar en sådan, rörelse, måste uppryckas med rotterna.
Man måste se situationen i ögonen sådan den är, och den bjuder
sanningen att undanröja alla de stötestenar och andra anledningar
till misstro, både inåt och utåt, som kunna undanröjas. Eu
var vet och förstår, att situationen är ömtålig, den är full av oberäkneliga
tillfälligheter, lätt ledande till komplikationer. Den fasta,
punkten i denna oro bör vara Kungl. Maj:ts och riksdagens fasta
vilja till fred och beslutsamhet att finna fredliga vägar ut . ur svårigheterna.
Denna fredsvilja måste både inåt och utåt manifesteras
på sådant sätt, att något rum för tvivel om dess ärlighet och upprik
tighet icke får finnas. Med utgångspunkt härifrån gäller det sedan
att i möjligaste mån hävda och tillvarataga alla vara berättigade intressen.
Alt detta sker under förtroendefullt samarbete med riksdagen
skall säkert framkalla en känsla av ökad trygghet.

Beträffande den mycket aktuella och mycket, svåra frågan om
handelspolitiken skall jag till slut anhålla att få citera vad eu morgontidning
skrev för ett par dagar sedan; det var en tidning om vilken
icke en enda misstanke kan finnas att på något sätt bala avog
sköld mot regeringen. Jag citerar, därför , att jag anser, yad. däi
säges vara värt beaktande. Det heter: »Sverige är skyldigt sig självt
att i mån av förmåga hålla på sin rätt mot båda de krigförande si -

Måndagen den 24 januari.

Sr 6.

döma, men det kommer för visso icke att därvid låta sig ledas av
’ett Don Quixotiskt förakt’ för realiteterna. Det förefaller ock
som om svenska staten utan övergivande av själva huvudgrunderna
för sin hitintills varande handelspolitik under kriget, alltså utan att
lämna ifrån sig sin ledande och bestämmande ställning inom eget
land, skulle kunna på ett smidigare och mera praktiskt sätt tillgodose
dessa våra viktiga intressen i den mån, som förhållandenas utveckling
påkallar det. Prof. Hecksehers artikel i Svensk Tidskrift och
.advokaten Eliel Löfgrens utredning i Forum peka båda i sådan
riktning.» Så långt tidningen. Jag tror också, att vi i vår handelspolitik
måste räkna med realiteterna. Yi måste utan att därvid
uppgiva våra folkrättsliga krav anpassa oss efter förhållanden, som
vi icke kunna förändra, alltid med det målet klart för ögonen att bäst
gagna vårt eget land.

Herr statsrådet Vennersten: Jag har tyvärr icke varit i
tillfälle att höra hela den diskussion, som här ägt rum i kammaren,
och nödgas därför utgå från ett kort referat, som en av mina
kamrater tillhandahållit mig.

Jag skall då först be att få säga, att vid uppgörandet av
1917 års budgetförslag man ju stod inför samma svårigheter, i
fråga om de förutsättningar från vilka man borde utgå, som
Kungl. Maj :t och riksdagen hava gjort redan tidigare. Och jag
vill i det sammanhanget påminna om hurusom riksdagens bevillningsutskott
i sitt betänkande nr 41 vid 1915 års riksdag uttalade
sig på följande sätt: »Departementschefen har sålunda vid
beräkningen av statsverkets inkomster av bevillningarna under
år 1916 utgått från förutsättningen, att i huvudsak normala förhållanden
då skola hava inträtt. Då det undandrager sig varje
noggrannare beräkning, huru de rådande förhållandena komma
att utveckla sig även under en näraliggande framtid, har utskottet
icke ansett sig kunna ifrågasätta någon avvikelse från den
sålunda uppställda förutsättningen, utan måste inskränka sig
till en allmän reservation med avseende å hållbarheten av de
gjorda beräkningarna.»

Nu är det så, att Kungl. Maj :t nödgats vid uppgörandet
av föreliggande budgetsförslag utgå från liknande förutsättning,
nämligen den att under år 1917 normala förhållanden skola, i
stort sett, hava inträtt. Så har också statskontoret i sin inkomstberäkning
gjort, och det torde vara svårt, för att icke säga
omöjligt, att uppgöra ett något så när hållbart budgetförslag,
om man vill söka taga hänsyn till alla tänkbara möjligheter som
kunna uppkomma; och så vitt jag har mig bekant har man i
andra länder förfarit på alldeles samma sätt som här. Man har
gått ut från att under ett kommande budgetår normala förhållanden
skola hava inträtt och sökt hålla de extraordinära finansiella
frågorna så att säga vid sidan av eller utom budgeten
tillsvidare.

Jag skulle nu kanske böra något närmare ingå på besva -

Statsverkspr
opositionen.
(Forts.)

Nr 6. 24

Måndagen den 24 januari.

Statsverks- randet av den kritik som riktats mot det föreliggande budgetförpropositionen.
slaget och den i detta förslag inrymda finansplanen för neutra(Korta.
) litetsutgifterna, i den del där de icke äro täckta, d. v. s. 1915 års

utgifter, och även de som man väntar sig och redan börjat gorå
för år 1916. Emellertid vågar jag tro, att kammaren skall tillåta
mig att redogöra för från vilken uppfattning Kungl. Maj :t utgått
vid uppgörandet av detta förslag och under denna redogörelse
lämna några belysande uppgifter och därtill även foga
några reflexioner. Jag tror, att på det viset skola i stort sett
de här framkomna anmärkningarna bliva besvarade så gott sig
göra låter.

Jag nämnde nyss, att man måste utgå från någon given
förutsättning för att kunna göra upp ett hållbart^ budgetförslag.
Nu är det ju ett problem, som vållar de största svårigheter, detta
de tillfälliga neutralitetsutgifternas täckande och vad därmed
sammanhänger. Det gäller att i budgeten bereda plats för så
stor del som möjligt av neutralitetskostnaderna, och utvägarna
att nå detta mål äro två, åtminstone hava två utvägar vid budgetförslagets
utarbetande kommit i fråga.

Den första är sparsamhet med utgifter, så långt man kan,,
med nödig hänsyn till utvecklingens oavvisliga krav. Och den
andra är tillgripandet av nya skatter, därest det visar sig, att
det genom sparsamhet åstadkomna överskottet, som kan tjäna till
täckande av någon del av neutralitetsutgifterna, icke är tillräckligt
stort. 1 detta avseende tillåter jag mig påminna, att Kungl.
Maj :t i sitt förslag lyckats så begränsa utgifterna, att ett överskott
uppkommit av 14,7 miljoner kronor. Till detta lägger man
nu det skattebelopp, som man hoppas pågående utredning skall
visa möjligt åstadkomma, nämligen 11,3 miljoner kronor, och
kommer på detta sätt upp till det belopp, 26 miljoner kronor,
som man i riksstaten föreslår riksdagen avbetala å neutralitetskostnaderna
för år 1915. Jag påminner om att i detta års riksstat
har ungefär lika stort belopp blivit anslaget^ till täckande
av en del av 1914 års utgifter av samma slag. Nu är ju kärnpunkten
i det spörsmål som föreligger egentligen den: hur långt
kan man under nuvarande förhållanden våga sträcka sig i fråga
om nya skatter för att anskaffa täckning till neutralitetsutgifter
under år 1915? Om detta kunna naturligtvis olika meningar
råda. Men Kungl. Maj :t har i överensstämmelse med sina tidigare
uttalanden ansett, att man borde taga hänsyn till den extraordinära
skattebörda, som vilar på de skattdragande i form av
den synnerligen högt tilltagna värnskatten, och att man sålunda
under de s. k. värnskattåren icke borde föreslå och tillgripa nya
skatter i alltför stor utsträckning. Det har därför också synts
att, när man kan nå ett resultat, varigenom 26 miljoner kronor
avbetalas på de beräknade 53 miljonerna för år 1915, man borde
anse detta vara tillfylles. Mot detta har, såvitt jag är riktigt
underrättad, ingen direkt anmärkning framkommit, _ men väl
ifråga om huru man skall täcka de återstående 27 miljonerna av

25 Jfr (i.

Måndagen den 24 januari.

de 53. Jag vill hänvisa till vad Ivungl. Maj :t i detta avseende
sagt i föreliggande stats vårproposition. Det har icke varit
nog med att man önskade täcka så mycket som möjligt på 1917
års budget, utan man har också varit fullt övertygad om riktigheten
av att täcka de återstående 27 miljonerna så snabbt som
öyer. huvud vore görligt. Därför har också Kungl. Maj :t framhållit
lämpligheten att täcka dessa 27 miljoner på två följande
år: 1918 och 1919. Att Kungl. Maj :t icke närmare angivit vilka
särskilda inkomster, som skulle därvid användas, torde väl icke
behöva läggas honom till last. Det torde komma att visa sig
att — under förutsättning att icke något oförutsett inträffar —
dessa båda år skola kunna bära var sin hälft av de 27 miljonerna,
lika väl som innevarande år bär något över 25 miljoner
för ar 1914:, och 1917 anses kunna bära 26 miljoner. Jag vågar
till och med gå ett stycke längre och förutsätta, att riksdagen
skall kunna för åren 1918 och 1919 å budgeten måhända anvisa
ännu något mer för täckande av 1916 års neutralitetsutgifter
till någon del. Vad därefter kommer att återstå, ett större eller
mindre belopp, beroende på huru länge kriget kommer att
läcka, borde kunna täckas pa ett eller ett par följande år. Ja°*
går exempelvis ut från den förutsättningen, att neutralitet^
kostnaderna skulle i samma omfattning som hittills uto-å under
hela innevarande år, och jag vågar uttala den förhoppningen,
att det skulle visa sig möjligt att under sådana förhållanden
täcka även hela detta belopp, i den mån det icke delvis blivit
täckt under åren 1918 och 1919, såsom jag nyss antydde, under
åren 1920 och 1921. Om vi skulle lyckas att på ett sådant
fatal år som då bleve fallet täcka den väldiga skuldbörda vi
tillfälligtvis ådragit oss genom neutralitetsutgifterna, och vi under
dessa samma ar burit en sådan extraordinär börda, som värnskatten
innebär, då förefaller det mig, som Sverige skulle hava
visat, att dess statsfinanser äro i gott skick och att folkets bärkraft
varit synnerligen stor._ Man bör ju betänka, att det nu
ifrågasattes en utgift, som innesluter dels engångskostnaderna
för försvaret till belopp motsvarande värnskattmiljonerna, d. v. s.
brutto 89 miljoner, dels c:a 25 miljoner av neutralitetsutgifterna
för år 1914, dels hela neutralitetsutgifterna för år 1915, beräknade
i runt tal till 53 miljoner, och dels slutligen en motsvarande
summa för innevarande år. Det oaktat har man ändå kunnat
i budgeten bereda utrymme för icke blott våra vanliga normala,
utgifter utan även för något därutöver, varom det föreliggande
budgetförslaget bär vittne.

Det kanske kunde vara av intresse — och jag vågar, herr
talman, räkna på att kammaren icke har något däremot — att
det nämnes något om andra länders neutralitetsutgifter. Det
kan i viss mån vara belysande, även om det material som stätt
till förfogande icke kan vara fullt tillförlitligt, enär uppgifterna
i fråga äro svåråtkomliga. I vissa stycken har man exakta siffror,
i andra åter icke.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Jfr C. 26

MändageD den 24 januari.

Statsverks propositionen.

(Torts.)

,Vad först beträffar vårt grannland Norge har där visat sig,
att utgifterna till 1915 års slut uppgingo till 24 miljoner för
armén mot 12,100,000 kronor för flottan, sammanlagt 36,100,000
kronor och utgörande per huvud av befolkningen kronor 14:66.
Våra utgifter för samma tid utgöra med samma beräkningssätt 1 i
kronor. Med hänsyn till de olika förhållandena, de större områden
vi hava att vaka över och vårt mera exponerade läge förefaller
denna senare siffra icke avskräckande.

Beträffande Danmark hava de uppgifter, som inkommit det
felet, att man talar om tiden från den 1 april 1914 till utgången
av december 1915 för extraordinära utgifter till krigsministeriet.
Antingen föreligger här ett telegraferingsfel eller, också är förklaringen
en annan, som jag nu icke skulle kunna lämna. Men
även med frånräknande av vad som kan antagas falla på tiden
1 april—31 juli 1914 visar det sig, att det bruttobelopp, som här
är i fråga, nämligen 70 miljoner kronor för krigsministeriet och
13 miljoner kronor för marinministeriet, tillsammans 83 miljoner,
är så pass betydligt, att man med den ifrågasatta reduktionen
dock kommer långt över det som för vårt land har angivits. Summan
av utgifterna delad på befolkningen skulle visa ° kronor
29,33 per huvud. Göres en reduktion för 4 manader, återstår
ändock ett vida större belopp (24 kronor) än vi kommit till.

Jag har också siffror från två andra neutrala länder och anhåller
att få nämna; några av dem.

Beträffande Holland nödgas jag med reservation återgiva
vad jag kunnat anteckna. Emellertid är det hämtat ur offentliga
handlingar, så att man har ingen anledning tro, att icke
siffrorna skola visa sig närmelsevis riktiga. Man har under
krigstiden 1914 beviljat 100 miljoner floriner eller, med beräkning
av 1 holländsk gulden till 1 krona 50 öre, loO miljoner
kronor för hären och 7 Va miljoner för, flottan. Av detta bär utbetalts
under år 1914 73 Va miljoner gulden eller 110 Vi miljoner
kronor och efter avdrag för vissa interneringskostnader, som näppeligen
torde böra föras hit, får man ett belopp för samtliga utgifter
år 1915 av 258 s/4 miljoner kronor. Totalbeloppet för båda
åren delat per huvud av befolkningen uppgår till icke mindre än
60 kronor. Jag förbiser ingalunda, att Holland har vida- andra
förhållanden än vi, att Holland är ett land med kolonier i främmande
världsdelar med ett invånareantal av 38 miljoner. Beträffande
medlens anskaffande torde det vara belysande att man
upptagit ett lån för krigsutgifter på 275 miljoner floriner, motsvarande
412 pa miljoner kronor, vilket man ansag kunna räcka
till den 1 april sistförflutna år. Därav skulle komma för militära
utgifter 135 miljoner floriner, för andra kristidsutgifter 65
miljoner floriner samt till ersättning för minskade statsinkomster,
73 miljoner floriner, vilket visar, att man där med^ hänsyn till
de oerhörda utgifterna nödgats gå mycket långt på lånevägen,
och man har icke någon anledning förmoda, att dessa lån skola*

iländagen den 24 januari.

27 Xr 6.

komma att så snabbt återbetalas, som vi ifrågasätta för våra
neutralitetsutgifter.

Beträffande Schweiz nödgas jag i saknad av officiella uppgifter
hålla mig till ett referat ur 1’Economiste frangais för den
25 december 1915. Där finner man den uppgiften, att mobiliseringskostnaderna
för år 1914 uppgått till 108 miljoner francs
och för tiden till den 31 oktober 1915 till 255 miljoner francs, vartill
kan läggas efter beräkning av Va miljon om dagen ett belopp
som gör, att för hela året 1915 utgiften kan sättas till 285 miljoner
francs, det är sammanlagt 393 miljoner francs, motsvarande
283 miljoner kronor eller per innebyggare 73 kronor. Jag gör den
reservationen, att här måste ett icke oväsentligt avdrag göras på
grund av att man icke noga skilt mellan militära utgifter för
mera normala behov och utgifter för neutralitetsändamål. Det
visar sig nämligen att budgeten för sista året i jämförelse med
år 1913 företer en minskning i militära utgifter av omkring 11
miljoner francs. Men även om man ginge så långt, att man reducerade
det ovan angivna totalbeloppet med vad som högst torde
kunna komma i fråga, eller 25 å 30 o/o, får jag en siffra, 51—55
kronor per huvud av befolkningen, som så väsentligt överstiger
vår motsvarande, att man väl kan säga, att vi sluppit lindrigt
undan. Jag förbiser ingalunda, att detta land med sitt mera exponerade
läge torde hava större svårigheter än vi.

Jag her nu att fä yttra mig angående Kungl. Maj ds befogenhet
att utbetala kostnader under år 1915 för neutralitetens
värnande. Det har riktats nog så starka anmärkningar, mot det
förfarande som Kungl. Maj:t använt, och det torde därför vara
nödvändigt att något ingående klargöra huru denna fråga ligger,
och detta så mycket mer som missförstånd på olika håll gjort
sig gällande om allt vad med denna fråga sammanhänger. Man
har ofta nog sammanblandat anslagsfrågor med frågor om statsverkets
kassabehållning, och man har också på grund av sammanblandningen
kommit till slutsatser som, såvitt jag förstår, icke
är o hållbara.

Frågan om kassaförstärkning från riksgäldskontoret till
statskontoret får icke sammanblandas med frågan om Kungl.
Maj ds anordningar under förskottstitel.

Den förra frågan är eu kassafråga, den senare en anslagsfråga.

Förstärkning från riksgäldskontoret är en så gott som regelbundet
återkommande företeelse, vilken beror på att inkomsterna
icke inflyta i samma perioder som de största utgifterna.
Fn särskild omständighet att i detta sammanhang uppmärksamma
är att de utgifter, som av riksdagen anvisas att utgå
i förskott under löpande året, skola provisoriskt bestridas av statskontoret
även om utgifterna sedan skola täckas med lånemedel
d. v. s. stanna på riksgäldskontoret. Att statskontoret våren
1915 behövde kassaförstärkning, var således ingenting ovanligt.

Sannolikt är det beloppet av den kassaförstärkning, som

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 6. 28

Måndagen den 24 januari.

Statsverks- anvisades den 26 mars 1915, som man funnit anmärkningsvärt.
propositionen, I förbigående vill jag till en början påpeka, att beloppet icke är
(Forts.) »50 milj.», utan »intill 50 milj.» Huvudvikten i anmärkningen
skall väl ligga däri, att Kungl. Maj :t gjort denna störa,
anvisning utan riksdagens kännedom. Härmed är jag inne på
själva anslagsfrågan, ty frågan huruvida utgiften på grund av
tillfälligt högt kassabestånd i statskontoret kan bestridas av
detta senare eller om förstärkning fordras från riksgäldskontoret
är i detta sammanhang utan betydelse. Anmärkningen måste,
gälla själva förskottsförfarandet utan riksdagens vetskap.

Härmed förhåller det sig så, att Kungl. Maj :t av 1914 års
riksdag erhållit ett särskilt kreditiv å 50 milj. och sedan lyftat
kreditivet å 15 milj. s:a 65 milj. Då nu neutralitetsutgifterna
till den 1/n 1914 beräknades till 32 milj. samt dessa
utgifter alltjämt fortgingo och dessutom mycket betydande
förskott måste ske för livsmedelskommissionens spannmålsinköp,
var det helt visst för varje riksdagsman klart, att de anvisade
kreditiven måste av Kungl. Maj :t överskridas. Var och en, som
något närmare var, inne i statsförvaltningen, måste också inse
att någon del av utgifterna kunde komma att påkalla kassaföistärkning
från riksgäldskontoret. Kör att hålla riksdagen
så noga som möjligt underrättad om neutralitetsutgifternas belopp,
överenskom hans excellens statsministern vid riksdagens
början med statsutskottets ordförande, att, så snart rapporter
ingingo från vederbörande verk angående ifrågavarande utgifter,
lämna ordföranden del av dessa rapporter. Så skedde också.

Under senare delen av riksdagen diskuterades ingående frågan,
om kreditiv av riksdagen skulle begäras eller icke mellan
ledamöter av statsrådet och ledande män inom riksdagens olika
partier. Av skäl, på vilka jag icke här lämpligen kan ingå, kom
man därvid till det resultat, att icke en sådan proposition borde
framläggas. I stället träffades det arrangemanget, att riksdagen
genom ett uttalande i riksdagens skrivelse angående statsregleringen
skulle bekräfta Kungl. Maj :ts förskottsbefogenliet.
Det bemyndigande, som sålunda gavs, vilade, såsom jag förut
påpekat, på fullständigast möjliga uppgifter om redan gjorda
och beräkningar av blivande neutralitetsutgifter.

I ett avseende voro dessa beräkningar dock felaktiga, de
voro för höga. Kungl. Maj :t behövde därför, dess bättre, icke
taga det givna bemyndigandet så starkt i anspråk, som man vid
beräkningarnas framläggande å ömse sidor hade måst förutsätta.

Nu är det att beklaga, och ingen kan livligare än jag göra
det, att trots den uppgörelse, som sålunda träffades, på_ sätt,
vartill omständigheterna gåvo anledning, ledande män i riksdagen
icke synas äga den kännedom om ifrågavarande förhållanden,
som såvitt jag förstår utgör en förutsättning för att
kunna rätt bedöma vad som försiggick och blev överenskommet.
Jag nödgas emellertid fortfarande utgå från, att Kungl.

Måndagen den 24 januari.

29 Nr 0.

Maj :t_ ägt riksdagens på detta extra ordinära sätt givna bemyndigande
att göra dessa utgifter för neutralitetens skyddande
och även att göra andra utgifter, som på grund av med kristiden
sammanhängande omständigheter kunde visa sig nödvändiga.

Man har hänvisat på, att ordalydelsen i motiveringen till
ifrågavarande skrivelse icke synes giva stöd för den uppfattning,
som Kung!. Maj :t utgått ifrån och av vilken jag här givit en
framställning. Men även om det är att beklaga, synes det
mig, icke likväl vara avgörande för sakens bedömande, enär det
ansågs av dem, som härutinnan hade ansvaret, att detta just
var vad som motsvarade Kungl. Maj :ts krav och som man från
detta håll önskade; synbarligen lyckades man även förmå riksdagen
att gå in härpå.

Eu annan fråga, som varit föremål för mycken diskussion
och även missförstånd, har varit den om neutralitetsutgifternas redovisning.
Då denna fråga här icke bragts på tal, skall jag inskränka
mig till meddelandet, att Kungl. Maj :t utgått från den förutsättningen,
att man bör på neutralitetsutgifterna föra allt i utgiftsväg,
som framkallades av de extra ordinära inkallelserna
till jkrigstjänstgöring, men däremot icke den av den rådande
dyrtiden framkallade merbelastningen på förhandenvarande förslagsanslag.
Således den del av merutgifterna för militära
ändamål, som förorsakades av höjda pris på livsförnödenheter
m. m. för sådant manskap, som under normala förhållanden
skulle varit inkallat, bör vila på förslagsanslagen, under det att
allt, som går däröver, går på neutralitetsutgifterna.

Jag tror att detta är den enda hållbara grunden vid en
redovisning, och om jag nu tillåtit mig att framhålla detta,
så är det därför att mellan marin- och arméförvaltningarna råder
något olika uppfattning om, huru härmed rätteligen bör
förfaras. Jag har emellertid utverkat Kungl. Maj :ts befallning
till vederbörande förvaltningar att gemensamt inkomma
med uppgift om huru dessa bokföringsåtgärder lämpligen höra
vidtagas och med förslag hur fördelningen skall ske, så att full
enhetlighet och överensstämmelse kommer att råda i fråga om
sättet för redovisningen på båda hållen. Jag har dessutom
för avsikt att sedan utlåtandet inkommit underkasta
det granskning av den mest sakkunniga person, som jag
för ändamålet kan få till min disposition. Detta torde
vara av vikt att framhålla med anledning av att även
statsrevisorerna haft sin uppmärksamhet riktad på dessa
förhållanden och kanske icke utgått från samma tankegång,
som jag ifråga om kostnadsfördelningen här gjort gällande. Det
får sedan visa sig, vilken uppfattning riksdagen kan komma
att ansluta sig till.

Man bär, detta vill jag här i största korthet beröra, på
vissa håll riktat sig mot att den kungl. statsverkspropositionen
.skulle visa sig allt för sangvinisk ifråga om inkomstberäkningar -

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Sr 6. 30

Måndagen den 24 januari.

Statsverks- na i vissa fall. Jag vill då meddela kammaren, att jag beträfpropositionen.
fancie statskontorets inkomstberäkningar låtit gorå en utredning,
(Forte.) som vigar några synnerligen intressanta siffror. Det visar sig
nämligen, att under de senast gångna tio åren till och^med 1914
statskontorets inkomstberäkningar med undantag för två år alltid
kommit att visa ett så betydande underskott mot vad i verkligheten
influtit, att sammanlagda summan av influtna överskottsmedel
uppgå i runt tal till 147 miljoner, således delat på 10 år
nära 15 miljoner om året. De två ar, som i detta fall utgöra
undantagen, äro 1908 och 1909. För dem visa verkligen statskontorets
beräkningar en brist, d. v. s. man har räknat iör högt,
omkring 1,100,000 kronor 1908 och i runt tal 800,000 kronor 1909.
Men det är att märka, att i dessa års inkomstberäkningar förekommer
en post, järnvägstrafikmedel, som järnvägsstyrelsen upptagit
för de båda åren "till sammanräknat icke mindre än 10,800,000
kronor högre än vad i verkligheten inflöt, men jag förebrår icke
statskontoret för att det godtagit dessa siffror, lika litet som jag
förebrår järnvägsstyrelsen, att den på detta sätt missräknat sigenär
det beror på en lönereglering, som riksdagen gjorde, och vilken
visat sina svårberäkneliga verkningar åren 1908 och 1909 pa
nämnt sätt.

Av detta synes framgå, att man i allmänhet kan antaga, att
statskontorets inkomstberäkningar äro gjorda med mycken försiktighet,
och jag vågar understryka det omdöme i liknande aktning,
som jag tillåtit mig uttala i mitt yttrande till statsrådsprotokollet''
angående nu föreliggande inkomstberäkning. Jag har
i fråga om denna låtit göra en granskning av kompetent person,
vilken granskning jag kanske sedermera under riksdagens lopp
får tillfälle att .visa, och vilken skulle^ kunna intressera vederbörande
utskott. Det skulle föra för långt och vore säkerligen
icke lämpligt i övrigt att nu ingå på detta ämne.

Jag övergår därför till att säga något om ett par anmärkningar,
som framkommit under den gångna debatten. Man har ansett,
att det vore — jag vet icke hur uttrycket föll, men jag antar,
man menade en något lättvindig lånepolitik, som fatt sitt. uttryck
i Kungl. Maj :ts statsverksproposition. Det är visserligen
sant, att lånesumman är betydande, den går upp till något över
56 miljoner bortsett från posten tillfälliga lånemedel, men om vi
påminna oss, hur det varit tidigare, måste vi medgiva att det varit
synnerligen svårt att hålla denna siffra nere. Man försökte under
fjolåret att hålla den vid 27 miljoner, men nödgades sedermera under
riksdagens lopp höja densamma, oavsett den betydande ökning,
som nödvändiggjordes med anledning av tobaksmonopolets
införande. Till vad skola nu dessa lånemedel användas ? Jo, till
sådana anstalter, som riksdagens överväldigande flertal kommit
att vara med om: anstalter för förbättrade kommunikationer och
för annan beredskap att möta de stora krav, som den kommande
fredstiden väl i olika avseenden skall ställa på oss.. Det
är först järnvägarna, som här kommit i fråga, men åtskilliga

Mandagen den 24 januari.

31 >r 6.

andra ändamål äro nog- kammaren väl bekanta, och jag får säga
att om man också med svårighet fogat sig i de stora krav, som
i. dessa avseenden framkommit, måste man dock erkänna, att vi
icke kunna vara försvarade med att låta alla dessa krav anstå
eller söka ordna dessa viktiga kommunikations- och andra frågor
vid en tidpunkt, när en mängd andra, kanske ännu svårare spörsmål
tränga sig på oss. Det har varit ett genomgående drag i
pressdiskussionen härom, att man i fråga om denna fredsberedskap
ansett att icke något skulle försummas, som kunde och borde
göras för tillgodoseende av detta önskemål. Man har sagt mot
den nu debatterade lånepolitiken, att den inhemska lånemarknaden
är den enda, som star oss till buds, och denna vore så starkt
ansträngd, att man manades till försiktighet. Ingen kan livligare
än jag behjärta sanningen av detta, men å andra sidan har
erfarenheten visat oss, att man här i landet kunnat genomkämpa
den svåra tiden på i finansiellt avseende mycket lyckligare
sätt^ än man vid krisens början vågade förutsätta. Det torde
också komma att_ visa sig, att den inhemska lånemarknaden är
upptagningskraftigare än man tidigare vågat antaga, och om
sa är förhållandet, torde det icke heller med den ifrågasatta
lånesumman möta svårare hinder vid placeringen.

Jag ber slutligen att i detta sammanhang få påpeka, att vissa
redan upptagna tillfälliga lån komma att åter inflyta inom så
nära framtid, att även ifrågavarande medel kunna bliva tillgängliga
för nära föreliggande lånebehov. Jag syftar närmast på de
26 miljoner, som det är utsikt att få täckta uti 1917 års budget,
om riksdagen därtill lämnar bifall, men även andra lån av tillfällig
natur finnas, på lika sätt gjorda, som komma att återbetalas
inom jämförelsevis kort tid.

Det ämne, som det nu gällt att klargöra, är av så omfattande
natur, att jag icke vågar trötta kammaren med att djupare ingå
på detsamma, huru önskligt det än vore från min synpunkt, och
jag vågar förutsätta äfven från Kungl. Maj:ts, att" få göra det
för att i detalj klarlägga vissa förhållanden, som ävenledes givit
anledning till mycket ledsamma missförstånd. Emellertid
vill jag till sist gentemot den anmärkning, herr Kvarnzelius framställt,
att man borde kunnat vänta, att 1916 års brist fått
upptagas på 1917 års budget, om jag rätt förstod denna anmärkning,
säga, att ett sådant förfarande skulle fullkomligt strida
mot den riksstatsreform, vilken vi alla hälsat med tillfredsställelse,
och som innebär, att intet överskott å en statsreglering skall
få tagas i användning för ett följande års statsreglering, och sålunda
att icke heller befintliga eller uppkommande brister få
på liknande sätt täckas. Denna anordning har fatt sitt uttryck
i bestämmelsen om, att statsverkets kassafond skall mottaga
uppkommande överskott och automatiskt täcka bristerna.
Det är därför naturligtvis oriktigt att på 1917 års stat täcka en
brist, som uppkommit under innevarande år, på sätt som föreslagits.
Då man vidare kan invända, att ett annat sätt, än det jag

Statsverkspropositionenr

(Forts.)

Nr C. 32

Måndagen den 24 januari.

Statsverks- nu antytt, finnes att täcka uppkommen brist, att man kunnat
propositionen, upptaga anslag till förstärkning av kassafonden, vilket skulle
(Forts.) bidraga att göra denna fond bättre i stånd till att möta och täcka
sådana brister, som de ifrågavarande, vill jag häremot göra anmärkning
för det första, att man ännu icke vet, trots att man
förutsätter en sådan brist, huruvida den verkligen uppkommer,
och till vilket belopp. Jag har gjort det uttalandet, att kanske
den blivande bristen icke kommer att uppgå till mer än vad
1915 års brist sannolikt kommer att uppgå till. Men jag har även
antytt att, även om man antoge sannolikheten av en liknande
brist, finnes icke omöjlighet att det kan komma att reduceras genom
av Kungl. Maj :t föreslagna åtgärder eller genom den lyckliga
omständigheten att krigskonjunkturskatten kommer att giva
ett större belopp, än som någonsin kunde ifrågasättas vare sig
av Kungl. Maj :t eller av riksdagen. I detta sista avseende
tillåter jag mig nämna, att krigskonjunkturskatten antagits
komma att giva 9 miljoner vid beskattning av vinsterna från
1914 och 1915 och att enbart den del som avser först nämnda
år giver ett bruttobelopp, som uppgår till 6 Vä miljoner.

Huru mycket därav, som kan bestå efter klagomål och besvär
i kammarrätten och regeringsrätten, vet man icke. Men
man får icke glömma, att den allra största rensningen redan har
försiggått. Då de fem krigsmånaderna under år 1914 givit ett
bruttobelopp av 6 Vä miljoner kronor, vore det kanske icke alltför
sangviniskt att våga förutsätta, att under det sistförflutna
året — då de affärstransaktioner, som giva denna beskattningsbara
vinst, kommit betydligt bättre i gång och _ varit _ i gång,
så vitt jag vet, under hela året — beloppet av krigskonjunkturskatten
i dess helhet borde stiga till dubbelt det belopp, som
riksdagen förutsatt. Möjligen kan man få se, att den kommer
att giva ännu mera.

En annan omständighet, som även talar mot den av mig antydda
senare anordningen i fråga om täckandet av 1916 års brist,
om en sådan uppstår, är också omnämnd i statsverkspropositionen,
nämligen att om riksdagen godtager de förslag till nya skatter,
som Kungl. Maj :t kommer att under riksdagens lopp
framlägga, kan riksdagen — och Kungl. Maj :t vågar förutsätta,
att så skall ske — också besluta, att dessa skatter skola tråda;
i kraft redan under innevarande år. Därigenom uppkomma nya
inkomstkällor, som kunna komma att i någon mån reducera en
eljest möjligen uppstående brist.

Härmed har jag sökt att bemöta förslaget om att täcka den
brist, som för 1916 kan uppkomma, på 1917 års stat. Jag tror
mig knappast behöva gå närmare in på övriga anmärkningar,
då de i huvudsak redan torde hava blivit bemötta.

Jag vill emellertid sluta med att säga, att om riksdagen med
anledning av det sätt, varpå Kungl. Maj :t med hänvisning till
det bemyndigande, som nu varit på tal, använt sig av förskottsväsendet,
skulle vidtaga en sådan åtgärd, om vars behövlighet

Måndagen den 24 januari.

3a Nr 6.

statsrevisorerna uttalat sig, vägar jag likväl hysa den förhoppningen,
att så icke skall ske, förrän man mycket noga undersökt konsekvenserna.
av ett sadant förfarande. Även om den nuvarande
legeringen måhända anses böra bindas något hårdare än som i
vanliga fall anses höra ske, kunde ju en sådan åtgärd komma att
hämna sig framdeles, och jag tror icke, att det vore klokt att
binda någon regerings händer så hårt, att statskontoret en vacker,
dag stode inför omöjligheten att bestrida de löpande utgifterna.
Visserligen säger man, att det skulle gälla extraordinära förhållanden
och. att det är på grund av summornas storlek, man
förutsatt ett lörfarande, som nu avses, men man får väl antaga,
att vi snart åter gå lugnare tider till mötes och att normala förhållanden
åter inträda och att den sålunda ifrågasatta åtgärden
kommer att visa sig överflödig.

Herr talman! Jag har så länge upptagit kammarens tid,
att jag anser mig nu höra sluta, men jag vill icke underlåta att
tillägga, att om under debattens lopp skulle givas uttryck åt
den meningen, att jag lämnat alltför mycket obesvarat, kammaren
torde ursäkta mig, om jag återkommer.

Herr Lindblad, Anders: Herr talman, mina herrar!

är världskriget i augusti 1914 bröt ut, avgav regeringen den förklaringen,
att dess avsikt var att under kriget söka upprätthålla
bvenges neutralitet, och till denna utrikespolitik anslöto sig riksdagens
alla partier. Denna förklaring har sedermera, och senast
i årets trontal, upprepats och alltjämt stå partierna bakom regeringen
i denna strävan. För Sveriges folk har nämligen sedan krigets
början intet varit angelägnare, än att vårt land genom förandet av
en så långt möjligt opartisk neutralitetspolitik måtte bliva förskonat
tran krigets fasor, vilka med varje dag framträda i allt grellare belysning.

Men ensamt den göda viljan hos svenska folket och dess regering
är icke. tillräcklig för att avlägsna farhagorna för värf lands
indragande i det fruktansvärda kriget. Vi måste ju med beklagande
erkänna riktigheten i trontalets ord, att de krigförande i allt
högre grad »åsidosatt folkrättsliga regler» och därigenom hårt fresta
de neutrala staterna i deras strävan att bevara sin neutralitet. De
upprepade fall av kränkningar utav vår goda rätt, som förekommit,
na också framkallat allvarlig oro och bekymmer hos vårt folk. Men
ej minst ha dessa bekymmer framträtt, emedan folket och regeringen
belemnit sig på allt för långt avstånd från varandra. De motåtgärder.
som av regeringen vidtagits för att trygga våra rättigheter
hos de krigförande, ha, ej minst härigenom, för många tett sig,
som. om regeringen hade lämnat sin i början av kriget intagna neutralitets,
ståndpunkt och som om den nu styrde efter linjer, som
småningom kunde föra oss bort från det mål, vi satt oss. Det är
därför att beklaga, att regeringen icke lyssnat till de röster, som
höjdes vid 19.15 års riksdag, att densamma måtte liksom 1914 års
riksdag fn bliva samlad som en mellanhand mellan regeringen och
Första leammarens protokoll IDIG. Nr G. 3

Statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Kr 6. 34

Måndagen den *24 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

folket i sa kritiska tider som de vilka da och allt sedan dess varit
rådande. Svenska, folket ser i sin representation en trygghet försina
önskningar och intressen och särskilt i så kritiska tider som de
närvarande vill det se en samverkan mellan denna representation och
regeringen. Ty även om folket liyser förtroende för eu regering,
har det dock endast riksdagen som garanti för att inga sidoinflytelser
få makt med densamma. Sådana sidoinflytelser saknas icke
under normala förhållanden men de kunna vara rent av farliga
i ömtåliga tider. Det är ju icke för vårt folk någon hemlighet, att
inflytelserika krafter plädera för en politik, som icke varit och icke
är det svenska folkets och som ej heller står i överensstämmelse med
den neutralitetspolitik, regeringen officiellt proklamerat såsom sin
och vilken den säkerligen efter sin egen uppfattning sökt att samvetsgrant
fullfölja. _ _

Regeringen synes ju nu också själv ha insett behovet- i dessa
tider av ett närmare och mer förtroendefullt samarbete med riksdagen.
I likhet med vad som skedde vid 1914 års senare riksdag har
ju nu ett hemligt utskott blivit tillsatt. Tyvärr svarar ej denna form
av samarbete mellan regering och riksdag mot kraven i våra dagar
och det hade därför varit önskligt, om eu annan och vidare form
kunnat väljas. Detta står ju emellertid ännu regeringen fritt och
säkerligen skulle det överallt hälsas med tillfredsställelse, om från
regeringsbänken sades ett oförbehållsamt ord om regeringens vilja
till ett sådant intimt samarbete med större grupper av eller helst
med hela riksdagen i de viktiga frågor, som särskilt i denna tid
intressera vårt folk; och detta oj blott medan riksdagen är lagenligt
samlad utan även efter denna tid, därest läget då är lika allvarsamt.

Men Sverige utgör ej ensamt Skandinavien och drabbas icke
ensamt av olyckan, om den mot allas våra önskningar och mot vår
egen förskyllan skulle komma. Detta insågs redan vid krigets utbrott,
och med tillfredsställelse hälsades Malmömötet av alla de tre
nordiska folken, detta Malmömöte som i sin fortsättning av ett intimare
samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark skulle skänka
ökad trygghet för dessa folk. Av trontalet framgår, att svenska
regeringen delvis i samförstånd med Danmarks och Norges regeringar
vidtagit åtgärder för de hittills erkända folkrättsliga reglernas
upprätthållande och efterlevnad. Detta meddelade korn nästan som
en överraskning jag kan inlägga, som en angenäm sådan. Ty

den tystnad, som rått sedan Malmömötet, har framkallat farhågor
för att detta samarbete hade helt och hållet avstannat, och dessa
farhågor ha också i sin mån bidragit att öka oron och bekymren för
vår ställning. Man kan endast av hjärtat önska, att detta samarbete
mellan de nordiska folkens regeringar måtte få _ fortgå och
att däri inlägges något av den energi, som visar verklig vilja att
övervinna eventuella svårigheter. Säkerligen skulle även ett ord
härom från regeringsbänken, som tillkännagav den nuvarande regeringens
fortsatta intresse för detta samarbete, verka lugnande och
skapa ökat förtroende till regeringens neutralitetspolitik. Ty om -

Maud ngen deri 24 januari.

35 Jir 6.

kring upprätthållandet av eu last ueh orubblig neutralitet,spolitik,
lika gent emot båda de krigförande maktgrupperna, samlas i dessa
vargatider vårt folks tankar och vilja. Det är denna utrikespolitik,
lord av vilken regering- som helst, som kan påräkna anslutning från
hela svenska folket.

Men står denna fråga .-om den utan tvivel viktigaste, så är
därmed icke sagt, att det icke finnes även andra och vik tiga- frågor,
som sysselsatt vårt folk under den tid kriget pågått och ej
minst sedan senaste riksdag åtskildes. Jag syltar i främsta rummet
på dyrtidsfrågan, som varit den allt behärskande i den inre
politiken. ^ Även för denna fråga hade det utan tvivel varit av värde,
om ett intimare samarbete mellan regering och riksdag ägt ruin
Ät det är icke nog med att trontalet uttalar en djup och uppriktig
medkänsla med de ekonomiskt svaga i samhället, som träffas av
denna dyrtid. Det medgives gärna, att denna dyrtid väsentligen är
en frukt av kriget, men den beror också i sin män på de åtgärder,
som från statsmakternas sida vidtagits. Jag erkänner också utan omsvep
de många svårigheter som mota. och jag bestrider icke, att de
åtgärder, som av regeringen vidtagits, äro både många och betydelsefulla.
Därom lämnar den riksdagen nyss tillställda s. k. blå boken
tillräckligt vittnesbörd. Men kvar stål- det beklagliga faktum, att
vi för närvarande leva i en dyrtid. som ställer breda folklager inför
de allvarligaste bekymmer för sin utkomst. Visserligen, och till
all lycka, har näringslivet kunnat upprätthållas inom de flesta förvärvsgrenarna,
så att den i början av kriget befarade arbetslösheten
icke inställt, sig i den omfattning man då fruktade. Men lönerna
räcka, icke till för de priser på livsförnödenheter, so™ rå^?. och cam
nog till icke oväsentlig del få skrivas på regeringens tvekan att använda
de medel för ett betvingande av prisskruvningarna, som riksdagen
med beredvillighet lågt i dess händer. Det är ju ingen hemlighet,
att jobberiet i livsmedel haft för fria bänder och att jobbarna
och de stora livsmedelsproducenterna i hög grad profiterat
på småfolkets nödläge. På detta kan regeringen svara, att priserna
äro höga även i våra grannländer. Men vad särskilt Danmark vidkommer,
torde priserna där i de flesta fall vara lägre än hos oss,
detta. ej minst beroende därpå, att de danska statsmakternas syn
på livsmedels!rågan mera sammanfallit med konsumenternas, än
detta varit fallet hos vår regering. Det är en väsentlig skillnad
mellan de åtgärder som i Danmark vidtagits och de som vidtagits
hos oss. Här ha åtgärderna, synes del mig, i allmänhet kommit
för sent och därtill icke varit nog genomgripande för att något verkligt
resultat skulle kunnat uppnås. Att ute i landet och särskilt
bland småfolket häröver råder både bekymmer och förbittring, detta
anser jag som en plikt att säga regeringen från denna talarstol.
Nu utlovas i trontalet ett fortsättande av åtgärderna för beredande
av tillgång på oumbärliga förnödenheter och i prisreglerande syfte,
och det är att hoppas, att regeringen skall göra allt för att hejda
vidare uppskridning och söka pressa nod priserna i allmänhet på
de förnämsta livsförnödenheterna. Endast så kan den bebådade krigs -

Statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 6. 36

Måndagen den 24 januari.

Statsverks- tidshjälpen för de lägst avlönade statstjänstemannen fa någon veikpropositionen.
]•„ -betydelse. Om regeringen härutinnan behöver riksdagens hjälp,
(Forte.) sban riksdagen för visso icke vägra sin medverkan. Denna strävan
att skapa drägliga livsmedelspris är, såvitt jag kan se, icke blott
en nödvändighetsåtgärd för att skydda arbetarklassen och andra med
den likställda samhällsgrupper mot undernäring och de faror som
därav följa, utan lika mycket ett behov för industrien, om denna
skall kunna ''upptaga den konkurrenskamp på världsmarknaden, som
påkallas av de ansträngningar, som säkerligen komma att göras av
de krigförande efter det stora världskrigets slut.

Det har också, med tanke härpå, icke kunnat undgå att vacka
en viss förvåning i landet, att landets redare ansett sig böra i denna
tid till utlandet avyttra sina fartyg och därmed minska tonnaget
för den svenska handeln. Att även regeringens^ uppmärksamhet fästats
på denna sak är att anteckna, liksom också, att regeringen i de
oerhörda fraktvinster, som kriget medfört för rederierna, torde ha ett
synnerligen lämpligt skatteobjekt, då den nu går att utkräva nya
skatter. Ty näppeligen kan den väl för de folklager, som drabbats
hårdast av dyrtiden, nu tänka att ytterligare skärpa denna genom
skatter på några av de utav dessa använda oumbärligaste förbrukningsartiklarna.
Detta skulle vara ägnat att öka ett redan förut starkt

missnöje. . . . .. ,

Fråga är också, om ej vissa besparingar skulle kunna göras,
som lättade något för den ansträngda statskassan. Jag syftar på
mobiliseringarna, som kosta så störa summor, och om_ vilka debatten
nyss närmast rört sig. Att i tider som dessa vakttjänstgönng
måste äga rum. kan jag, och jag tror. hela landet förstå. Men
fråga är i vilken utsträckning detta behöver ske. Det vill synas
som om den vidsträckta tjänstgöring, som äger rum inuti landet,
icke vore av omständigheterna fullt påkallad trots det allvarliga
läget. Om således här avsevärda besparingar skulle kunna göras,
stode det blott i överensstämmelse med den allmänna uppfattningen.
«om har svårt att i denna utsträckta tjänstgöring se en av förhållandena
ovillkorligen påkallad åtgärd. Dessa inkallelser till
krigstjänstgöring bidraga nämligen till att för stora massor av mindre
bemedlade öka dyrtidens i sig själv tillräckligt tunga följder. Slanga
av de inkallade äro fattiga familjefäder och för dem betyda dessa
tjänstgöringar förlust av arbetsinkomst och umbäranden för familjen.
Men det betyder därjämte — och detta skall icke bär förbigås
med tystnad — för många av de ofta under en lång tid inkallade
förlust av deras medborgarrätt. Så illa är det tyvärr ställt,
att oförvållad dyrtid och fullgörandet av plikterna mot fäderneslandet
belönas med strykning i röstlängden och därigenom med
förlust av det kommunala och politiska medborgarskapet. Borde
inte denna omständighet, som väl av alla måste erkännas som grymt
orättvis, vara tillräcklig för att äntligen råda hot mot dessa svara
brister i vår författning. Medan man med tillfredsställelse ser
trontalet bebåda ytterligare utbyggnad av den sociala försäkringen
- och lagstiftningen, måste man beklaga, att även detta år tystnad läkt -

Måndagen den 24 januari.

37 Nr (i.

Inges rörande den kommunala skattereformen, som för närvarande
torde vara en av de mest trängande reformkraven, jämte en på
demokratisk grund vilande kommunal och politisk författningsreform.
Visserligen kan den nuvarande regeringen anse sig icke vara
kallad att omhändertaga dessa frågor, men aldrig liar väl det politiska
läget mer allvarligt pekat på nödvändigheten av en sådan
nyorientering i vår inre politik. För ett litet land som vårt tränger
sig fram med oemotståndlig styrka behovet av inre enighet, grundad
pa ett rättvist fördelande av bördorna och på full medborgerlig likställighet
i stat och kommun. Tysklands maktägande insågo detta,
när landets ödestimma kom och löftet, som då gavs, har förnyats.
Av en vårt lilla södra grannland har mitt under världskrigets stormar
utanför dess gränser så omlagt sin författning, att denna nu
vilar på en hela folket samlande demokratisk grundval. Vårt land
äi nu det enda av de skandinaviska länderna, där man anser sig
kunna utkräva fulla medborgarplikter utan att giva fulla medborgarrättigbeter.
För min del anser jag det vara ytterst viktigt, att vi,
innan det är för sent, beställa om vårt hus — för att nu använda
ett bevingat uttrjmk, fällt inom andra kammaren av en nuvarande
medlem av denna kammare — att man icke av misstroende till folket
i örvä.grar det dess solklar» rättigheter utan genom att giva dessa
helt och fullt skapar den enhetliga samling, som är nödvändig förvårt
lands inre styrka och därmed för vår yttre trygghet. Med förlänandet
av dessa rättigheter skall väl icke den inre strid avslutas,
som framgår av de rådande kraftmotsättningarna i samhället, men
dessa strider skola då utkämpas på den kommunala och politiska
likställighetens mark och alla skola i ägandet av dessa rättigheter
känna sig likvärdiga i strävandena att bygga ett rättvisans och
fredens Sverige, ett Sverige som fullt hävdar sin rangplats bland
de övriga kulturnationerna.

Hans excellens herr statsministern H a m m a r s k j ö 1 d t Herr
greve och talman! Mina herrar! Då, efter vad jag försport,
talare från de olika partierna i dag- berört utrikespolitiska frågor,
vill jag säga, att detta ur vissa synpunkter är ägnat att
väcka tillfredsställelse. Det är tillfredsställande ur den synpunkten,
att man således på alla håll trots tidernas trångmål
dock icke anser vår ställning vara sämre, än att vi hava rätt och
plikt att saga ett offentligt och frimodigt ord i sådana frågor,
och även ur den synpunkten, att jag därigenom får tillfälle att
något klargöra ministärens ståndpunkt.

Det förhåller sig icke så, mina herrar, att man vare sig inom
eller utom landet skulle äga någon giltig anledning att betvivla,
att regeringens politik är en den ärliga neutralitetens politik. Åt
alla håll, såväl inåt som utåt, ha vi upprepade gånger därutinnan
givit klart besked, och det både i ord och i°liandling.
Föreligga detta oaktat sådana tvivelsinål, så är det icke vårt
fel. Det är omöjligt att finna något, som icke kan missförstås

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 6. 38

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 24 januari.

av dem, som vilja missförstå, och det finnes ingenting, som icke
kan väcka misstro hos den sjukliga misstänksamheten.

Men icke blott tvivel på, utan rent av ett förnekande av var
neutralitets vil ja måste framkomma, om man hyser en helt annan
uppfattning än vi om vad en ärlig och opartisk neutralitet kräver
och innebär. En sådan uppfattning uppkommer ju iatt hos
den, som antingen själv är deltagare, i striden eller också pa en
eller annan grund fattats av en passionerad och därtor också
blind sympati för någon av de stridande. _ Den neutralitet, som
från sådana utgångspunkter påyrkas, är icke vår. Den är något
helt annat än en verklig neutralitet. _ ,

I direkt anslutning till Sveriges neutralitetsförklaringar och
till Konungens offentligt gjorda uttalanden funno vi vid etc tillfälle
sistlidna sommar anledning att söka för alla klargöra var
ståndpunkt. Därvid tillbakavisade vi den föreställningen, att,
vår politik skulle innebära, att neutraliteten under ingå iorhallanden
skulle kunna komma att frångås. Till detta tillbakavisande,
vilket på sin tid i tidningar av de mest skilda färger
vitsordades såsom icke blott riktigt utan självklart, och som
naturligtvis har giltighet beträffande alla försök, som kunna
göras att i var politik inlägga något annat än vad vi sjalva
mena, till detta tillbakavisande anknötos då några ord, som jag
skall be att få läsa upp: »I överensstämmelse med de avgivna
neutralitctsförklaringarna och med Konungens vid skilda tillfallen
gjorda oförtydbara uttalanden är det vår varma önskan att
bevara freden och vår plikt att av alla krafter verka härtor.
Men vi räkna också med eventualiteter, då för bveriges skull fredens
bevarande trots alla våra bemödanden icke längre är möj
ligt.» Genom dessa ord och genom det övriga innehållet i samma
tal, vilket i sin helhet hade Konungens och alla statsradsledamöternas
fulla gillande, kännetecknas vår politik med all
den tydlighet, som är möjlig att ernå utan ett olämpligt, för att
icke säga otänkbart, ingående på speciella fall, vare sig verkliga

eller supponerade. .... ,

I ett senare tal betonades ytterligare, att det nar vid ar uteslutande
svenska synpunkter, som ha att göra sig gällande, och
att således sympatier i ena eller andra riktningen sakna betydelse.
Kär jag nämner detta tal, vill jag på därtill i medkarnmaren
given anledning tillägga, att detsamma varken antydde
eller framkallade någon som helst rämna i enigheten och sammanhållningen
inom ministären. _ .

Enligt de angivna grunderna ha vi hittills förfarit, rmnes
på något håll den uppfattningen, att vi varit partiska för den
ena eller andra krigförande, måste det bero antingen pa en oriktig
utgångspunkt eller på en alltför ofullständig kännedom om
förhållandena, sådana de verkligen äro. Vid den hittills torda
politikens principer komma vi att fasthålla.

Detta gäller även i avseende å förhållandet till Övriga neutrala
stater. Med dessa stater, och särskilt med Danmark och

Mandagun den 24 januari.

39 Nr 6.

Norge, ha vi sökt, och också i avsevärd man lyckats, att uppnå,
en samverkan för gemensamma mål, som också innebära ett tillgodoseende
av kravet att bevara vad trontalet kallar folkrättens
arv. Att dessa samfällda strävanden icke tagit en ännu större
utsträckning, äro vi de första att beklaga. Det beror på omständigheter,
över vilka vi icke äro herrar och över vilka vi icke
-äro satta att döma. Men det skall vara sagt, att enligt vår
övertygelse skulle en framgång för dessa de neutrala staternas
strävanden innebära en vinst icke blott för Sverige, i både materiellt
och ideellt avseende, icke blott för de neutrala länderna
i allmänhet, utan även för de krigförande själva och för hela
Europa. Den nuvarande maktkonstellationen är icke evig. Det
kan komma en tid, då en av de nu krigförande länderna kan
komma att bittert ångra att den för erhållandet av en tillfällig
och ofta nog tvivelaktig fördel varit med om att sönderslita fördrag
och folkrättssatser, som det sedan är för sent att återupprätta
eller ersätta.

Vad handelspolitiken angår, är det obestridligt att vissa lättnader
skulle kunnat för tillfället ernås särskilt på näringslivets
område, om vi velat taga det mindre noga med neutraliteten
även i handelspolitiska frågor, och om vi alltså kunnat visa oss
mera tillmötesgående mot de fordringar som framställts än från
ett, än från ett annat håll. Men dessa lättnader skulle knappt
kommit oss tillgodo annat än för tillfället. Vi hava egen erfarenhet
därav att man i följd av handelskrigets alltjämt och
i snabbt tempo fortgående skärpning icke kan påräkna någon
längre tillämpning eller större säkerhet ens i avseende å förmåner,
vilka man genom generella avtal lyckats tillförsäkra
sig. Från andra neutrala länder förspörjes också, att eftergifter
framkalla ständigt nya krav. Eftergifternas väg kan lätt leda
allt längre bort från den verkliga neutralitetens ståndpunkt. A
andra sidan måste man säga, att det är att befara att, om vi
nu underkasta oss betänkliga inskränkningar i våra rättigheter
och i vår frihet, komma dessa inskränkningar icke blott att, troligen
i skärpt form, bestå till krigets slut, utan även att lämna
kvar såsom definitivt resultat ett beroende, politiskt och ekonomiskt
beroende, av smärtsam art.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att påpeka, att
den politik, som är och vill vara fast, i hög grad kan försvåras
genom åtgöranden av det egna landets press och medborgare.
Utlandet, som naturligtvis gärna tror vad det vill tro, föraniåtes
att tvivla på allvaret och den definitiva karaktären hos den
svenska regeringens förklaringar och åtgöranden, när en viss
främmande stat från svenskt håll hugnas med bedyranden om
en kärlek, som fördrager allt och som förlåter allt. Vad de i
utlandet bosatta svenskarna angår, är i det avseendet mindre
att säga; det är begripligt att de leva i en så stämningsmättad
atmosfär, att de hava svårt att undgå att därav taga intryck.
Dock kunde man vänta! sig något större moderation än den som

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Sr 6. 40

Måndagen den 24 januari.

Statsverks- framkommit i de förklaringar, som de stundom avgivit även å
proposiiimen. hemlandets vägnar. Men andra hava icke samma ursäkt när de
(Ports.) lämna sina känslor i ena eller andra riktningen fritt lopp.

Dessa borde inse att i sådana vargatider som dem, varuti vi nu
leva, är det nog bra med utländska sympatier, men det är också
bra med utlandets respekt.

Vi hava, som nämnts, kanske avstått från en del tillfälliga
näringspolitiska lättnader, som vi skulle kunnat vinna genom
en annan politik. Detta oaktat har emellertid det samlade resultatet
av vår handelspolitik blivit sådant, att vårt näringsliv
icke ter sig sämre än näringslivet uti andra neutrala länder, snarare
tvärtom. Vi äro i stånd att till jämförelsevis moderata,
priser tillhandahålla importerad spannmål. Någon arbetslöshet,
på grund av brist på råämnen eller eljest i sammanhang med
vår handelspolitik har hittills åtminstone icke i avsevärd mån
förekommit. Tvärtom har i stor utsträckning vår handelspolitik
positivt förebyggt den arbetslöshet, som skulle blivit en
oundgänglig följd, om vi givit efter för varjehanda utländska
fordringar. Bortsett från dyrtidens beklagliga och oundgängliga
tryck är den ekonomiska situationen icke otillfredsställande.

Det är sant att av skördade vinster och samlade besparingar
äro en del att tillskriva spekulationer, av föga tilltalande art.
men det är nog icke de s. k. gulaschbaronerna eller deras vederlikar,
som ökat insättningarna i våra sparbanker, och det är nog
icke heller dessa, som hava någon väsentligare del i den kapitalökning,
som kommit till synes genom statistiken.

Det har från vissa håll klagats över bristande samverkan
mellan regeringen och riksdagen i avseende å utrikespolitiken,
närmare bestämt över att i avseende å denna politik riksdagen
skulle hava blivit på något sätt åsidosatt. Vi tro dock icke att
det finnes någon verklig grund för, dessa klagomål. Kritiska förhållanden
såsom de närvarande ställa otvivelaktigt särskilt stora
anspråk på samarbetet. Men den närvarande tiden, som så ofta
kräver hastiga beslut och som gör, det så svårt att förvärva
och bevara den nödiga överblicken över, de olika frågorna, är
nog mindre ägnad än andra för en månghövdad behandling av
ärendena. I avseende å grundprinciperna för vår utrikespolitik
har alltifrån krigets början rått enighet mellan riksdagen och
regeringen, en enighet som vid flera tillfällen fatt otvetydiga
uttryck. I tillämpningsfrågor, kan man tänka sig olika former
för samarbetet, former, som hava både sina fördelar och sina
olägenheter, och av vilka alltså den ena kan lämpa sig bättre
under en tid, den andra bättre för en annan tid. Under krigets
första skede hade en ledamot av statsrådet förtroliga sammanträden
med representanter för alla tre partierna ^inom riksdagens
båda kamrar. Något senare tillsattes på Kungl. Maj.:ts
förslag ett hemligt utskott, som därefter, tid efter annan fick
mycket utförliga och fullständiga redogörelser för vad som inom
förvaltningens olika grenar åtgjorts, förehades eller till ämnades.

Måndagen den 24 januari.

Nr 6.

i anledning- av krisen. Vid 1915 års riksdag återgick man till Statsverksden
förstnämnda anordningen, med den skillnad, att talmännen propositionen.
och vice talmännen tillkallades, utan avseende å partiställning. (I''orts-)
Även tillämpades under samma riksdag än friare former. Vid
ett tillfälle höll riksdagen som bekant ett sammanträde inför
slutna dörrar.

båsom förhållandena nu gestaltat sig ha vi tillrått Konungen
att hos riksdagen begära tillsättande av särskilda deputerade
eller ett s. k. hemligt utskott, och detta strax vid riksdagens
början, yår avsikt härvid har varit att söka anordna jämförelsevis
ofta återkommande sammanträden av detta hemliga utskott,
så^ att meddelanden och rådplägningar vid varje sammanträde
må vara begränsade och därigenom må kunna bättre tillgodogöras
å ömse sidor. Någon önskan om något slags onödigt hemlighetsmakeri
finnes icke hos oss och kan icke finnas. Vi tro
oss endast kunna vinna därpå, att riksdagens förtroendemän få
fullständigare kännedom om alla de svårigheter, med vilka vi
dagligen ha att kämpa,'' och det skall vara oss kärt att bereda
riksdagens förtroendemän tillfälle att i utskottet för oss framlägga
de uppfattningar, som i viktigare frågor göra sig gällande
inom representationen.

Greve La g er bjelke: Det är utan tvivel en fråga av vital
betydelse för vårt lands näringsliv, att driften å statens järnvägar
fungerar på ett tillfredsställande sätt. Nu lärer det dock vara ett
beklagligt faktum, att så, åtminstone i åtskilliga avseenden, icke
varit fallet under sistförflutna året, särskilt under julhelgen. Bristerna
hava i sjal va verket varit sa stora, att jag anser frågan böra
bringas på tal under denna remissdebatt.

Nu vill jag dock till en början gärna medgiva, att stora svårigheter
^— frånsett de mera tillfälliga, som legat i de svåra väderleksförhållandena
under slutet av 1915 — förefunnits.

Beträffande persontrafiken har denna från slutet av 1902—

1915 i det närmaste fördubblats, under de två sista åren har den
procentuella ökningen varit nära 20 %. Ökningen av godstrafiken
har varit ännu väldigare. Ensamt under 1915 utgjorde den ej mindre
än 45 %.

Med denna trafikstegring har oj nyanskaffningen av rullande
materel hållit jämna steg. Den rådande bristen på särskilt lokomotiv
och godsvagnar är ett ojävaktigt bevis därpå. Såsom exempel
vill jag åberopa under mars 1915 rekvirerades 7,604 godsvagnar, men
lastades endast 3,429. Den högsta lastningssiffrån förekom under
november med 3,919 godsvagnar, men det fattades ändå 2,430. Likväl
är härvid att märka det den rullande materielen utnyttjats vida
mer än förr. Att icke medelst ändring i planen för vagnfördelningen
ett bättre resultat kan vinnas, lärer dock ej vara uteslutet.

Förutom denna brist på tillräcklig rullande materiel föreligga
stora brister med avseende å nödiga dubbelspår och bangårdsojiordningar.

Samtliga dessa brister hava även beaktats i statsverksproposi -

Nr G, 42

Måndagen den 24 januari.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

tionen, och begäras stora anslag till deras avhjälpande. Detta är
givetvis tillfredsställande — om ej ur budgetens så ur trafikens synpunkt
— men synes mig ej vara nog för att råda bot på de rådande
missförhållandena. För att detta i möjligaste man må ske, torde det
vara nödvändigt att jämväl beakta själva organisationen av statsbaneförvaltningen,
något som, såvitt jag kan finna, ej skett i statsverkspropositionen.
... ... i

Den nuvarande organisationen av kungl. järnvägsstyrelsen,
gällande från och med 1915, synes mig principiellt sett vara god.
Det förefaller mig dock, som om statsbaneförvaltnmgens viktigaste
förvaltningsgren, trafikavdelningen, f. n. icke är pa ett tillfredsställande
sätt tillgodosedd. Som bekant handlägger nu den ene
av de två överdirektörerna både trafik- och taxeärenden. Utan tvivel
kräva dock de viktigaste trafikärendena en särskild överdirektör,
som på området är verklig fackman. Det synes mig därför nödvändigt;,
att en tredje överdirektör ytterligare tillkommer med angiven

kvalifikation. n M

Väsentligare anmärkningar torde emellertid kunna iramstalias
mot organisationen av den ytterst viktiga linjeförvaltningen; och bör
här erinras om, att överrevisorerna upprepade gånger framhållit behovet
av dennas reformering.

De nuvarande distriktsförvaltningarna, vilka till antalet äro o,
tillkommo som bekant år 1898; och var syftet med desamma att
åstadkomma en decentralisation för att lätta styrelsens arbetsbörda,
något som utan tvivel var lika lämpligt som nödvändigt. Jag vill
ej bär lämna någon detaljerad redogörelse för distriktsförvaltnmgarnas
organisation utan vill inskränka mig till a it helt allmänt uttala
den meningen, att i dessa förvaltningar finnas för många instanser.
Detta medför avsevärda olägenheter, särskilt på trafikavdelningen.

För en ny organisation av distriktsförvaltningarna synes mig
målet böra vara: flera distrikt och färre instanser.

Vidare anser jag mig böra något beröra frågan om rekryteringen
av stambanepersonalen. _

Det har talats mycket om överkvalificerad arbetskraft vid statsbanorna,
och detta nog ej heller utan skäl. _Det är dock nödvändigt
att icke gå för långt i motsatt riktning och i stället i vissa fall använda
underkvalificerad arbetskraft. Man måste nämligen fordra
att de personer, som bekläda befälsposter inom tjänstemannaklassen,
äga allmänbildning, specialkunskaper och organisationsförmåga.
Särskilt måste detta vara av vikt, då trafiken, såsom under 1915
varit och fortfarande är fallet, är överbelastad.

Till sist vill jag i detta sammanhang erinra om, att av stater,
som anses civiliserade, endast Sverige och Serbien lära sakna ett särskilt
kommunikationsdepartement.

Jag har nu yttrat vad jag hade i tankarna, då jag vid debattens
början begärde ordet. Sedermera hava emellertid gjorts några uttalanden
angående den rådande dyrtiden. Med anledning därav, vill
jag yttra några ord och finner en särskild anledning deruti, att en

Måndagen den 24 januari.

43 Nr fi.

•av mina partivänner, som begärt ordet för att yttra sig i denna fråga,
numera låtit stryka sig.

dag vill då till en början gärna medgiva att det för närvarande
råder en för konsumenterna svår dyrtid, men på tal om detta måste
man dock hava för ögonen den ekonomiska lagen, att de prisbildande
faktorerna i stort sett äro tillgång'' och efterfrågan.

När utomordentliga omständigheter nödga det allmänna att genom
tvångsåtgärder söka inverka prisreglerande, är det nödvändigt,
att framgå med stor försiktighet. Det hamnar sig eljest självt.
Maximiprisen äro ej effektiva i och för sig. Erfarenheten, särskilt i
Tyskland, har i rikt mått visat detta. Maximiprisen ha där allt som
oftast fått höjas, jämväl på begäran av vederbörande ortsmyndigheter.
Till sist har statsexpropriation fått tillgripas. Men vilken
apparat medför ej detta?

Staten kan givetvis även inverka på de prisbildande faktorerna,
tillgång och efterfrågan, så att bestämda maximipriser kunna bestå.
Tillgången kan ökas genom import, efterfrågan kan minskas
genom brödkorg köttfria dagar, förbud att för varje gång köpa mer
än en viss kvantitet av en vara m. fl. dylika åtgärder.

Man lärer dock vara nödsakad att handla ej blott för stunden
utan även tänka på framtiden. Tillgången på en vara ökas eller
minskas allt efter som produktionen är mer eller mindre lönande.

En talare har förut i dag yttrat, att de stora livsmedelsproducenterna
producera på de små, nödlidandes bekostnad. Jag vill då
anmärka, att produktionskostnaderna ej minst på livsmedel nu ökats
så, att jordbrukarnes vinst visst icke är så stor, som många vilja
föreställa sig. Jag vill icke nu gå in på för mycket detaljer, men
vill dock erinra om att priset på standardfodret för svin, d. v. s.
majs, som vid krigets början var 10 ä 11 kronor per 100 kg-., nu
ökats till mer än det dubbla, d. v. s. i samma proportion som priset
på fläsk.

Ju mindre priset blir lönande, desto mindre blir produktionen.
Fördelen för konsumenterna av billigt pris på en vara reduceras
starkt. om tillgången är obetydlig och ej motsvarar efterfrågan.

Jag vill till sist yttra ett par ord om verkan av exportförbud
med eventuella licenser eller av genom exporttullar minskar export.
Jag vill då först erinra, att den export, som hittills ägt rum till höga
pris, har hållit uppe produktionen och möjliggjort lägre pris inom
landet pa ansenliga kvantiteter livsmedel. Jag'' vill även erinra om,
att handelsförbindelser med utlandet, som en gång avbrutits, äro
ej lätta att åter förvärva. Även handelsbalansen måste beaktas. Vi
måste, utföra tillräckligt med varor att därmed betala vår import,
och vi behöva tillgodohavanden i utlandet att betala den stora import.
som maste vara, att förvänta'' efter krigets slut.

Herr statsrådet von Sydow: Den siste ärade talaren har

riktat en kritik mot förhållandena vid statens järnvägar under den
nu gangna krisen och särskilt under sistlidna julhelg. Jag anser
mig därför höra yttra- några ord.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

?ir H. 44

Måndagen den 24 januari.

Statsverks propositionen.

(Forte.)

Det Lar givetvis icke varit för mig möjligt att i detalj fastslå,,
huruvida icke i ett eller annat avseende förekommit fel och försummelser
från statsjärnvägarnas sida vid skötseln av den _ betydande
trafiken; därtill saknar jag till en början de nödiga tekniska förutsättningarna.
Men jag skulle kunna tänka mig och till och med
hålla för ganska troligt, att sådana fall förekommit. Under dessa
oerhörd; pressande förhållanden må sådant dock förefalla tämligen
för klar lig-t. Jag liar emellertid försökt bilda mig ett mera allmänt
omdöme om huru statens järnvägar under dessa brydsamma förhållanden
fullgjort de krav, som man ställt på dem, och jag vill för
min del uttala — man må tillmäta mitt omdöme det värde det kan
äga — att jag tror, att från statens järnvägars lednings sida och
från dess tjänstemän gjorts vad som varit möjligt.

Kritiken, särskilt den offentliga, har varit nog sä bitter. Det
vill dock synas mig som om den ofta skulle blunda för ett faktum,
som i allt fall är ofrånkomligt — att det försiggår något därute i
Europa, som har en bestämd inverkan på alla våra förhållanden.
Det går icke att genom ett enkelt handgrepp, vare sig från regeringens
sida eller från vederbörande myndigheter, neutralisera dessa
verkningar av det störa kriget.

Vad särskilt angår järnvägarna, ha krigets verkningar vant
enorma, kanske icke så mycket beträffande persontrafiken, oaktat
även flen företer en del egendomligheter på grund av Sveriges egenskap
av genomgångsland mellan krigförande makter, men så mycket
mera i fråga om godstrafiken. Till en början har godset, särskilt
till följd av avstängningen i sjöfarten, sökt sig helt nya och mycket
längre vägar än förut. Tidigare fördelade sig godstrafiken någorlunda
jämnt över hela järnvägsnätet; nu söker sig den stora, massan
av godset fram till vissa brännpunkter, där det hopar sig. Hela
klasser av varor, som förut så gott som uteslutande befordrats sjövägen.
måste nu transporteras på järnväg, och deras transport på
järnvägarna har tilltagit i förut oanad omfattning. Därom vill jag
också erinra, att bland kommunikationsanstalterna det icke är statens
järnvägar ensamma, som icke förmått att fylla alla de krav, som
ställts på dem. Alldeles samma har förhållandet varit vid de enskilda
järnvägarna. Jag vill också erinra om en annan kommunikationsanstalt,
våra hamnar i de stora städerna. Det har icke varit
möjligt för vederbörande förvaltningar att ordna så, att hamnarna
kunnat svälja hela den stora trafik, som där hopat sig. Denna
stockning i hamnarna har i sin tur haft återverkan på statens järnvägar
och verkat hämmande och rubbande.

Det är givetvis att beklaga, om vissa industrier och näringar
ej kunnat få alla. sina trafikbehov fyllda i den utsträckning, som
varit önskvärt, och utan större svårigheter, men det är självklart så,
att järnvägarnas kapacitet icke har mer än eu viss omfattning.
Den har en gräns, och jag tror man kan säga. att denna blivit uppnådd.
Genom vissa förfoganden kunna gränserna möjligen flyttas
något framåt, men det blir i allt fall endast en nyans, som icke

Muudagen dcu 24 januari.

45 Nr tu

blir jnycket märkbar för industrien och. näringarna, hör övrigt har Statsv&%ksdet
under ifrågavarande tid vidtagits ganska energiska åtgärder för proposition™.
att öka kapaciteten, dels organisatoriska, dels trafiktekniska, för (Forts'')
vilka en sammanträngd redogörelse lämnats i den grå boken, som
bär utdelats. Jag erinrar om transportbyråerna och den störa uppgörelse
med trafikförvaltningen Göteborg—Stockholm—Gävle och
Uppsala—Gävle järnväg om provisoriskt vagnförbund —• åtgärder
som utan tvivel verkat i synnerligen gynnsam riktning.

Den. siste ärade talaren nämnde, att rullande materiel icke anskaffats
i den utsträckning, som varit önskvärd. Jag vill dock erinra,
att sedan krigets utbrott i augusti 1914 köpts rullande materiel
till statens järnvägar för icke mindre än 17 miljoner kronor
och det vill icke saga så litet — dels av anslagsmedel, som riksdagen
ställt till förfogande, dels av förnyelsefonden. Att några
mera omfattande nyDyggnader vid stationer eller anläggande av
dubbelspår under'' denna tid skulle kunnat ifrågakomma, är så gott
som uteslutet. Men jag vill också påpeka — och det tycktes icke
den föregående talaren vilja bestrida — att de åtgärder, som vidtagits,
ha visat glänsande resultat. Jag skall icke trötta kammaren
med många siffror. Jag skall endast anföra några få. Det
kan sålunda till en början påpekas, att den samlade mängden av
godstrafik under elva månader av år 1915 stigit med över 30 %, under
det att den vanliga ökningen under ett år är 1: å 5 %. Då’ finner
man ju vilket arbete som här uträttats. Såsom den nästföregående
talaren också nämnde, har vagnparken till följd av de vidtagna
åtgärderna kunnat, utnyttjas på ett helt annat sätt än tillförene.
En v agnslast gick sålunda under ar 1914 i genomsnitt
en längd av 180—240 km., men under år 1915 260—350 km., och
det oaktat bär omloppstiden för vagnarna till och med kunnat göras
kortare än under normala, förhållanden. Vagnarnas nyttiga
användning har uppdrivits med 30—40 %.

Det är utan vidare klart, afl med en så oerhörd trafik vissa oregelbundenheter
masie uppkomma. Dem far man alltid höra talas
cm; de som möjligen blivit utsatta för en felaktig förändring eller
länge fått vänta på en transport, låta sålunda nog högljutt höra av
sig, men från den störa massan, som fått sina transporter väl besörjda,
böres icke något erkännande. Det kan också anmärkas, att
när klagomål hörts från eu och annan trafikant all han icke fält sina
"varor transporterade i önskad omfattning, det i mango fall vid undersökning
visat sig. att lian. långt ifrån afl 1m blivit'' illa tillgodosedd
under denna lid fått transporterat 50 eller ännu flera procent mer.
än under normala förhållanden.

Det, bär talats om det kåta stro farin de läget i julas. Jag tror icke.
otc man får fästa, alltför stor betydelse därvid. Där spelade in eu massa
olyckliga omständighet er. Tidtabellerna och tågplanerna voro uppgjorda
på samma sätt som förut och man både härvid sökt tillgodogöra
sia gångna tiders erfarenhet. På, grund av den begränsade dragkraft,
varöver statens järnvägar förfogar, ii ro tabellerna cell planerna uppsmörja
under Förutsättning, alt, godstrafiken väsentligen avstannar

Nr 6. 46

Mandagen den 24 januari.

statsverk- under själva julhelgen. Så har också alltid varit förhållandet förut.
propositionen. jjen nu inträffade tvärt om, att godstrafiken pågick i samma ut(Forte.
) sträckning som före julhelgen och till och med något ökades. _ Härtill
kom en köld, vars make vi knappast bevittnat i södra Sverige, och
så de oerhörda snöfallen. Praktiskt taget blevo tidtabellerna upprivna,
och det blev icke möjligt att ställa allt till råtta förr än etter
en viss tid. Jag vill emellertid erinra, att enahanda lörhallanden
voro rådande såväl vid de enskilda järnvägarna, även sådana, vilkas
trafik icke var beroende av statens järnvägar, och som — och det till
och med i skärpt omfattning — i våra grannländer, ehuru man dar
i tidningspressen tyckes hava haft mera förståelse av de oovervinnerliga
svårigheter, som vederbörande järnvägsförvaltnmgar hade att

kämpa med. . ,

Den siste talaren framhöll såsom önskvärt att påskynda nyan
skaffningar med hänsyn till de erfarenheter vi nu vunnit. Jag har
berört denna fråga i mitt yttrande till statsrådsprotokollet; det ar
sålunda också enligt min mening nödvändigt att gorå upp eu plan over
vad som under den närmaste tiden verkligen behöver anskaffas A.
andra sidan vill jag varna för att i detta avseende draga förhastade
slutsatser av den senaste tidens enorma trafik. Vi ha under den
trälinna tiden lärt oss att bättre utnyttja var materiel och det kan
bända, att när trafiken börjar återtaga sill normala omfattning, man
med tillgodogörande av denna erfarenhet skall kunna möta en lort
gående trafikökning, utan att behöva alltför mycket ga ifrån tidigare
upp^iorda planer i fråga om nyanläggningar och nyanskaffning.

Den ärade talaren berörde också frågan ony statens järnvägars
organisation och ställde påstådda missförhållanden i åv

iörmeuta brktcr 1 hänseende. Han nämnue i detta sam manhang.

att den nuvarande organisationen härstammade tran ar
1898 Jag antager, att detta berodde på en felsagmng tran hans
sida. men misstaget kan ju också haft sin inverkan pa bedömandet av
förhållandena. Organisationen är sedan ar 1908, sålunda i sjalva vekhet
icke mer än åtta år gammal. Jag tror ej, att det ar nyttigt med
alltför täta omkastningar i en organisation, särskilt icke inom de
affärsdrivande verken. Åt organisationsfrågor ägnar man emellertid
intresserad uppmärksamhet både inom regeringen och järnvägsstyrelsen
och i de avseenden, där brister förefinna*, tror .lag också, att
man så småningom skall komma fram med förslag, som kunna bota

desamma.kan un[]erlåta att ]lär beröra eu sak. som framkommit

i eu och annan publikation. Det bär sagts, att de överklagade förhållandena
vid statens järnvägar skull i någon man vara att tillskriva
obstruktion från järnvägsfolkets sida, det har också talats om, att
förhållandena äro beroende av bristande disciplin bos svenska toLvet
i allmänhet och järnvägsfolket i synnerhet. Inom järnvägsstyrelsen
av dess högsta ledning, tillbakavisas detta tal såsom fullständigt >mot
och ovederhäftigt. Från personalens sida, från stationskarlen ock
banvakten upp igenom alla grader, har under denna för personal
oerhört ansträngande tid presterats ett intensivt och mycket plikttroget

Mandagen den 24 januari.

47 Nr 6.

arbete. Järnvägsmännen na hävdat sin rangplats såsom eu första
klassens kår, och det är en glädje att här kunna vitsorda det. Vad
beträffar järnvägarnes högsta ledning, har jag varit i tillfälle att
följa dess arbete, och så mycket kan jag säga. att ett mera intensivt,
mera hängivet och jag tror också mera kunnigt arbete än det, som
där presterats, knappast kan fordras.

Herr Klefbeck: Herr talman! Det skall icke falla mig

in att påkalla kammarens uppmärksamhet för något längre anförande
vid denna tidpunkt på dagen, utan jag vill blott med några
ord giva uttryck åt några krav, som med makt röra sig bland de
djupa leden i folket, som jag i någon mån representerar här.

Jag vill utgå från en punkt i statsverkspropositionen avdelning
om inkomsterna. Där förekommer en hemställan, att
bland de medel, varmed kostnaderna för neutralitetsvärnet skola
täckas, malle upptagas, utom »tillfälliga lånemedel» 27 miljoner
kronor »nya inkomster av skattemedel» till belopp av 11,3 miljoner.
Var dessa skattemedel skola tagas, det få vi icke reda
på. Herr finansministern säger blott, att den saken är föremål
för utredning. Det,o som vi nu med all kraft be att få framhålla
är, att icke under några omständigheter dessa nya skatter kunna
fa tagas ut på indirekt väg, utan, såsom många gånger framhallits,
dessa nya bördor måtte läggas på de mera bärkraftiga
skuldrorna. Och vi ha denna fordran, icke blott därför att vi
i allmänhet äro mycket litet vänligt stämda mot indirekta skatter,
utan därför att småfolket icke lean bära några ökade sådana
skatter.

Vi ha talal så ofta om dyrtid, att herrarna kanske ledsnat
att höra på det talet, men för småfolket är dyrtiden en fruktansvärd
verklighet. Jag skall bara be att, för att styrka vad jag
sager, få anföra några siffror ur det sista häftet av socialstyrelsens
sociala meddelanden. Där får man läsa, att på 44 orter
medelpriset undergått en höjning från november 1913 till november
1915 på t. ex. oskummad mjölk med 21 o/0, ärter med 80 o/o,
biuna bönor med 102 %. vetemjöl med 22 1■ o och rågmjöl med
42_ o/0 samt Dask: iaea 69 o/0 0. s. v. Jag har räknat ut, att meueiGalet
av ökningen från november 1914 till november 1915 på
livsmedel, uppgår till icke mindre än 38,3 o/o. Vad detta skall
betyda för människor, som ha levat, såsom man säger med rätta,
vid svältgränsen, det kunna herrarna räkna ut själva.

Här man såsom motvikt häremot framhåller, att arbetslönerna
samtidigt ökats, så vill jag påpeka, huru litet detta verkligen är
förhållandet. Det är till mitten av december 1915 icke mer än,
säger och. skriver, 820 arbetsgivare i hela Sveriges rike, som
lämnat sina arbetare någon som helst dyrtidshjälp.

När man nu jämte dessa siffror blir i tillfälle att snart sa<H
dagligdags se, huru de fattiga få lida under donna dyrtid, så känner
man, att det ligger berättigande bakom det krav, som ställts
till oss och regeringen, att gorå vad vi göra kunna, för att om möj -

Statsverks propositionen (Forts.

)

JJr fi. 48

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Måndagen den 24 januari.

ligt denna dyrtidsnöd må kunna lindras. Det hjälper icke att,
såsom greve Lagerbjelke gjorde, framhålla, att dessa saker regleras
av de gamla faktorerna tillgång och efterfrågan. Den där
tjocka grå boken, som vi fingo, lika väl som greve Lagerbjelkes
eget yttrande i fortsättningen visar, att åtgärder kunnat och i
fortsättningen kunna vidtagas. Det, som vi önska, ar blott, att
hos dem, som på detta område sitta inne med insikt och förfarenhet
ett levande och brinnande intresse må förefinnas, att söka
åstadkomma, att dessa ytterligt svåra nödförhållanden i högsta
möjliga mån lindras.

Härtill kommer, att detta, som nu trycker pa de fattiga i allmänhet,
i alldeles särskild grad trycker på dem och deras familjer,
som ha utkallats till fosterlandets försvar. Här de komma hem
från sin mobilisering, mötas de av skulder pa hyran, skulder j.
matvaruboden och skulder hos vedhandlaren. De ha. ytterligt
svårt att kunna något så när draga sig fram, än mindre kunna
de betala sin skatt, på grund av den nöd de rakat i under sitt arbete
för fosterlandets försvar. Och ytterligare bedrövelse i allt
elände är, såsom framhölls av herr Lindblad, att det gång pa
gång händer, att just den medborgare, som givit sm kraiu och sitt
intresse för att värna om sitt fosterlands frihet, av samma fosterland
får till lön. att, dä de på grund av mobiliseringen icke kunnat
betala sin skatt, dem förvägras rätt att i vad pa dem ankommer
deltaga i avgörandet av samma fosterlands öden. Det synes mig
som om det för vår regering, som enligt trontalet värnar om »folkrättens
arv», skulle ligga nära till hands att söka skipa ratt
och rättfärdighet också med hänsyn till landets egna innebyggare.
Det är enligt min mening en orättvisa, att de, som giva sig ock
sin kraft för fosterlandets frihet, skola lönas med att dem franta ges

deras medborgarrätt. _

Till sist vill jag giva uttryck åt mm glädje, att en fradga,
som mer än någon annan varmt intresserar vårt folk, här i dag
fått ett tillfredsställande svar, åtminstone mer än vad den pa länge
fatt. Det svaret har nämligen givit stöd åt det, som under hela
tiden hållit uppe vårt arbetande folk, nämligen hoppet, att trots
allt och i allt neutraliteten skulle bevaras. Det gladde mig
att från majoritetspartiets ledare höra, att han var varmt intresserad
för, att neutraliteten skulle opartiskt upprätthållas mot
alla de krigförande. Det gladde mig än mera att höra herr statsministern
ännu mera klart och tydligt giva uttryck åt samma

förhoppning. m

Men det var några stolta manliga ord, varmed herr 1 rygger
slutade sitt anförande, som något litet, som det syntes mig, fördunklade
klarheten i hans uttalande. De orden voro visserligen
formulerade så, att vem som helst, som är svensk, med glädje kan
instämma i dem, men det sammanhang, i vilket de iörekommo,
var ägnat att i någon mån oroa. Han sade, att Sverige icke ar
villigt att uppgiva sin rätt, och vem vill ej instämma dan f Sverige
vill ej uppgiva sin värdighet, Sverige vill ej ga ut ur krisen,

Måndagen den 24 januari. 49

minskat till sin ära. Det var stolta och vackra ord, som vi litet
var kunna göra till våra, ty Sveriges ära den är oss alla kär.
Men när det nu gäller att kombinera dessa båda uttalanden om
a ena sidan neutralitetens upprätthållande, å andra sidan värnan
et av Sveriges ära, då är det ju, som alla dessa många frågeframträda,
huru man skall i det ena eller andra hänseendet
förfara. Och det ar ju ingen obekant, att det finnes en ära,
den som man kanske närmast tänker på, när det rör sig om krigiska
förvecklingar, den äran att med kraft och .makt göra sitt
intresse gällande — jag vill ej förneka den äran — men det finnes
också en annan ära, den att std fullt ren och klar inför alla de
krigförande makterna i sin neutralitetspolitik, både gentemot
öster och söder och väster, och det finnes även en ära, som består
i, såsom trontalet manade oss, att handla med besinning. Och
den besinningen kräves kanske ej minst, när det gäller att vä^a
mot varandra maktärans krav och hänsynen till de många, många
tusen hemmens välfärd i vårt vida svenska land. Jag är glad
åt att fa uttala den förhoppningen, att i detta kritiska° läge vår
regering icke minst skall veta att följa konungens ord att handla
med besinning.

i /%rr ljunggren, Elof: Herr talman! Jag liar begärt

ordet för att fasta vidare uppmärksamheten på en fråga, som redan
av en föregående talare något berörts, men som synes av många såsom
alltför speciell och obetydlig, för att ägnas något större intresse
vid ett sadant tillfälle som detta. Uti landet, bland folkets bredare
fager, och inom de samhällsklasser, som drabbas hårdast av dyrtiden,
torde dock just denna fråga framstå som en av de mest betydelsefulla,
en fråga, som regering och riksdag ha skyldighet att
med alfvar och kraft ägna sin uppmärksamhet åt

Såsom kammaren torde förstå, syftar jag härmed på frågan om
de åtgärder pa. nykterhetslagstiftningens område, som fortfarande
luta vänta pa sig och som regeringen alltjämt låtit svenska folket
iorgaves kräva och .bönfalla om. Här har under denna debatt talats
allvarliga och förvisso sanna ord om den vanskliga ställning, vari
landet befinner sig, och om nödvändigheten utav, att allt göres för
bevarande t av freden samt för stärkandet av den ekonomiska baryt1^611.
’ , ^ förbättrande av det nödtillstånd, som uppstått mångenstädes
i landet. . I de krav och önskemål, som härutinnan uttalats
från det parti jag tillhör, instämmer jag till fullo. Men det är
agnat att vaeva förvåning och förstämning i vida kretsar, att man
under alle detta ordande om folkets nödläge antingen icke alls eller
ork mera i förbigående berör del spörsmål, som'' dock sedan snart
va ar sysselsatt er so. »langa tusendens tankar: spörsmålet om inrörande
av rusdrycksförbud under kristiden.

Vid förra årets riksdag framfördes som bekant denna fråga
genom motioner från olika håll, men ledde då icke till någon åtgärd,
tack vare förstakammmarmajoritetens motstånd. Måhända skulle
da utgången ha blivit eu annan, om icke samtidigt förelegat regeFörsta
kammarens protokoll 1010. Nr 0. a

>r 6.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 6.

Måndagen den 24 januari.

Statsm-ks- ringens eget förslag, som lada denna fråga i Kung!. Maj :ts och dess
propositionen. i,efaliiringshavandes händer. Säkerligen var det en allmän iorhopp(Forts.
) nin ute i ian(iet, att Kungl. Maj :t icke _ skulle underlåta att begagna
sig av den makt, som sålunda vunnits. Ocn denna förhoppning
vann i styrka, efter det att, såsom av eu föregående talare framhållits,
ärkebiskopen i spetsen för all. Sveriges nykterhetsfolk härom
riktat en enträgen och varm vädjan till Konungen och hans raci, till

vilken vädjan även anslöto sig hundratusentals medborgare utanför
de speciella nykterhetsorganisationernas led. Alla dessa forhoppningar
hava dock kommit på skam, och vi sta i denna dag ungefär
på samma ståndpunkt sorn vid världskrigets utbrott. I trots utav
den välvilja, varmed den stora petitionen mottogs, och de sympatier
för densamma, som uttalades från aller högsta hall, sa nores ännu
intet av från tronen. Regeringen tiger och dröjer och aven andra,
som hava det närmaste ansvaret, akta icke nödigt att ingripa. 1
dess ställe reser sig reaktionen pa detta område allt starkare ocn
djärvare och har på sista tiden till och med organiserat sig■ i »inbundet
för medborgar frihet», vars uppgift skall vala att hindra
ytterligare ingripande mot rusdryckshantermgen. Tull detta underliga
förbund, vars förnämsta uppgift ar att bekampa folkets självbestämmanderätt
genom det lokala vetot, samtidigt som de för,-o-iver sio- att kämpa just för medborgarfnheten, hava .1 a urval anstalt
sio- flera framstående ledamöter av riksdagens högerpartier.

“ Under sådant förhållande få herrarna icke förundra sig over, om
man här och var i landet börjar att med en viss misstro mottaga försäkringarna
om. att landets intresse sättes framför en del privatas
njutningslystnad och profithunger. Rör egen de. ar jag ännu nog
optimistisk att hoppas, att regeringen och högern i det s.ora hela
icke önska giva rusdrycksintressenterna alltför fria tyglar. Men det
vore farligt att blunda för det faktum, att man synes i viss man
falla undan för de reaktionära vindar, som börjat Masa och som
avse- icke att skapa verklig medoorgarfriket och ekonomiskt välstånd,
men väl att draga ekonomisk vinst av en s k näring, som
tiderna igenom mer än någonting annat skapat fattigdom och brott
inom nationerna, och detta icke minst inom vart eget svenska folk

Reo-erino-en skall måhända hänvisa till den inskränkning i hrannvinsförsäljningen,
som vidtagits, och till den utredning som ännu
lär påo-å rörande restriktioner i rusdrycksforsaljiiingen för ad dangenom
söka ådagalägga, att den dock äger god vilja att .gorå någonting
till lindrande av folkets nöd pa. detta område. Härtill hor
då säeas. att nedsättningen i brännvinstillverkningen var alltför
obetvdlig för att äga någon större nykterhetseffekt.. alldenstund
brännerierna lågo inne med så stora lager, att omsättningen näppeligen
rönt någon vidare inverkan av dessa åtgärder. Härtill kommer
att man nog kan befara, att allvarliga försök komma att göras
att lossa på de band, som finnas, enär - såsom vi ana v^a -redan nu föreligger krav från brännarnas sida att fa oka produkt!o
nen Dock får man väl i det längsta hoppas, att regeringen åtminstone
på denna punkt icke skall inlåta sig på någon ytterligare

Måndagen den 24 januari.

>''r 6.

eftergift. Vad de pågående utredningarna beträffar, så synes det Statsverksmig,
som om denna sak redan för länge sedan bort kunna vara proposition».

,JaJl överhuvudtaget bemödat sig om att taga frågan (F°rts0

aUvarhgt. Det ar^ harf att nödgas konstatera, att folket nu måst
vänta i nära tva ars tid på sådana reformer, som en föregående
regering- kunde bliva färdig med på några dagar. Jag syftar härvid
pa de vittgående restriktioner, som genomfördes år 1909 under
råde ™S’ S°m '' ^ ^ (^a Senomlevåe på arbetsmarknadens om Sorgligt

är även att bevittna, med vilket lättsinne en del av våra
myndigheter behandla nykterhetsfrågan. Det torde säkerligen ännu
icke hava fallit ur minnet, hurusom t. ex. en av dessa under förra
aret avgav yttrande till Ivungl. Maj:t rörande fattigvårdsförhållandena
i huvudsta len utan att ens hava aktat nödigt att inhämta uppfilter
Iran vGuerbörande £att i c^å.rds myndigheter.

Jag har med detta, herr talman, velat erinra om, att det ännu
linnés ett område, där man, enligt min mening och — såsom ia»- är
övertygad om — enligt folkflertalets mening — icke vidtagit” de
åtgärder, som landet käft rätt att vänta av sina styresmän, när
de i denna allvarliga tid gått att värna om folkets inre fysiska, moraliska
och ekonomiska styrka. Denna erinran har jag ansett vara
sa mycket mera nödvändig och påkallad, som det i årets trontal fortfarande
av alldeles tyst med det löfte, som gavs år 1913, nämiigen
att for riksdagen skulle framläggas proposition om en reviderad
forsa],mingslagstr tnmg med lokalt veto. Landet väntar ännu
med otalighet pa uppfyllandet av detta löfte, som skulle giva medborgarna
möjlighet att själva genomföra sådana reformer, som de
anse. nödvändigt, och som äro av beskaffenhet att även kraftigt
befrämja landets nacionella självständighet och försvarskraft, såväl
inåt som utåt.

Gentemot detta krav på införandet av verklig medboro-arfrihet
inom ett viktigt område av samhällslivet har man invänt, att borg1
reden icke nu finge störas, ocli att landet borde befrias från strider
om sa,.ana ting, varom icke full enighet är rådande. Detta påminner
om ett yttrande, som en framstående riksdagsman lär ha
tant nar han strax efter världskrigets utbrott inbjudits till ett större
nykterhetsmöte: »man sysslar icke nu med sådana saker». Jao- vet
icke, _ huru manga inom denna kammare, som dela en sådan "upptattnmg.
Säkert är emellertid, såsom herrarna torde veta, att nationer,
mera maktlös och betydande än vår. och att statsmän, som
i truga om realpolitisk kapacitet och skarpblick väl tåla on jämforel.
se
m -1? *Vr abvarlic-t dryftas mitt under brinnande världskrig.

. va.°m. aar. man bevittna, att regeringarna och statsmännen
just i anledning härav agnat densamma on uppmärksamhet, som man
icke tomt kunnat drömma om.

Och man har, som bekant, icke stannat vid vackra ord och löften
utan man bär med kraft och beslutsamhet gått från ord till
handling. Det må vara tillräckligt att härutinnan endast hänvisa till

Nr 6. 52

Måndagen den 24 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

de exempel, som lämnats av Frankrike och Ryssland. Vittnesbörden
om rusdrycksförbudets goda verkningar i Ryssland äro sa samstämmiga
och auktoritativa, att det numera torde vara lönlöst att
söka bagatellisera desamma. Till den grad har förbudsviljan slagit rot
inom det ryska folket, att när en talare inom duman den dl sistlidna
december uttalade farhågor för brännvins försäljningens ingivande.
så protesterade finansministern indignerat emot en dylik insinuation.
. .

Det skulle säkerligen icke skada, om var regering och vara
statsmän, mera än vad fallet synes vara, ville uppmärksamma dessa
tidens tecken. Om så skedde, så skulle de få bevittna ett instämmande
från nationen och en nationell samling som i knappast någon
annan fråga. Är det månne förmätet att hoppas, att den nu sittande
regeringen, och att denna kammares majoritet äntligen skola
öppna sina sinnen och sina hjärtan för folkets befogade krav och
önskemål i detta avseende?

I vilket fall som helst har jag ansett det vara en plikt, som
icke finge försummas, att redan nu vid riksdagens början påminna
om denna landets erkänt största inrepolitiska försvarsfråga,; och jag
dristar mig i detta sammanhang att ställa en vördsam vädjan till
regeringen, att icke låta ännu en riksdag gå förbi, utan att denna
försvarsfråga blir löst i enlighet med nationens önskan.

Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! Jag

hade ej haft för avsikt att taga till orda i denna remissdebatt
men vissa moment i det svar, som herr statsrådet och chefen tor
finansdepartementet här i dag avgivit på anmärkningar, som
herr Petersson i Påboda framställt, har givit mig anledning att

begära att få yttra några ord. ...... »..

Jag har hittills under den tid, jag deltagit i riksdagens förhandlingar,
föga kommit utom det område, som ligger närmast
mitt borgerliga yrke, nämligen lagstiftningens. Jag har tagit
mycket liten del i särskilt frågorna rörande statsreglenngsarenden
och dylikt, sådana de taga sig ut i praktiken men jag ma
säga, att då jag i år läste igenom statsrådets och chefens tor
finansdepartementet utläggningar rörande riksstat^ och härmed
jämförde vad jag redan förut hade blivit uppmarksamgjord
på i statsrevisorernas berättelse, jag greps av en sådan förvåning
över hur det svenska statslivet på det området ställer sig i praktiken,
jämfört med vad man varit van alltifrån sina statsrättsliga
studier att anse vara a-b-c-d i svensk statsregleringsrätt, att jag
ej kunde underlåta att något närmare intressera mig för dessa

saker^v Petersson har redan erinrats, hurusom enligt vår

statsrätt ju riksdagens statsregleringsmakt och beskattningsmakt
anses för hörnstenar i hela vårt statsskick, och hurusom_ statsverkets
tillstånd och behov i alla dess delar skall framiaggas
för riksdagen att däröver fatta beslut, och hurusom slutligen det
undantag, som grundlagarna giva härvidlag, den marginal, som

53 Nr 6.

Måndagen den 24 januari.

jav, praktiska hänsyn lämna, angives i 63 § K. P. genom de Statsverk*-bada kreditiv, som det är riksdagens skyldighet att bestämma Pr«po»tionen.
ior a ut av regeringen tagas i anspråk för oförutsedda behov mellan (Forts-)
riksdagarna.. Men som herr Petersson också angivit: såsom det
nu gar till i praktiken, ser man verkligen ej, vilken betydelse
längre skulle tillkomma denna i grundlagen så noggrant till sin
räckvidd fixerade inskränkning. Varför behöves det över, huvud
taget några dylika kreditiv, ifall man är av den uppfattningen,
att mellan riksdagarna och även till och med under riksdagens
lopp det star regeringen till buds en fri förfoganderätt över de
medel som ligga inom räckhåll för att användas för diverse oförutsedda
utgifter i oinskränkt omfattning? Det är givet, att den
anmärkning, som här riktats däremot, ej i någon mån avser själva
användningen själva nedläggandet av de neutralitetskostnader,
som gjorts. Det kan så mycket mindre vara förhållandet, som
man ju tills vidare ej äger någon kännedom om, vari dessa .bestått.
utan fragan rör sig helt och hållet om den statsrättsliga
ordningen för utanordnandet av dessa utgifter.

.har herr statsrådet sagt, att man får gorå noggrann
skillnad mellan två saker. Den ena är de nödvändiga förskotten
för att hålla det ekonomiska statslivet löpande — man behöver
ju ofta göra utgifterna före inkomsterna. Den andra är
ragan om utanordnandet av dessa medel för bestämda ändamål.

Det ar naturhgtvis alldeles riktigt, att dessa båda saker äro
att halla isar; och da herr statsrådet berörde den rekvisition på
JO miljoner kronor, som gjordes i mars månad i fjol, sålunda
vid mitten av riksdagen, så gav han ock vissa antydningar om, att
bär vore fråga om medel för olika ändamål, men jag hörde
honom ej påstå i motsats till vad herr Petersson ansåg sig
nödsakad antaga att man icke skulle kunnat bland de behov
som avsages med dessa 50 miljoner — »intill 50 miljoner» säde
herr statsrådet, men samtliga dessa SO miljoner äro ju nu tagna och
„ anordnade — hava tänkt även på utgifter av den art, som här
al’.1, . 0ch detta är ju helt naturligt. Den 13 januari

i fjol lyfte ju regeringen det lilla kreditivet: 15 miljoner. Man
rnaste taga för givet, enär det lyftes två dagar före riksdagens
sammankomst, att det togs för att täcka redan gjorda utgifter.

Det kunde ej ha varit meningen att täcka sådana utgifter, som
kom me att visa sig nödvändiga under den tid riksdagen vore
samlad, ty det är ej därför, som det lilla kreditivet enligt 63 §
år till. v id deri tiden var sålunda både det och, som vi för övrigt
veta, åtskilligt mera redan gånget. Då riksdagen började, kunde
det ju med säkerhet förutses, att åtskilligt mera skulle behövas,
horn herr Petersson redan understrukit, nämndes därom intet i
ijolarets statsverksproposition. Det fanns ej på tal om de behov
som regeringen ansåg höra komma till riksdagens kännedom’
något yttrande i den riktningen. Sa blevo sedermera dessa 50
miJjonei rekvirerade lör att så småningom utgå under året. Vid
den tiden under riksdagen kunde det omöjligen''ha varit regeringen
obekant, afl störa dylika behov förefunnos att fylla. Icke desto

Sr 6. 54

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Mundageu den 24 januari.

mindre fick riksdagen löpa till ända, utan att något som helst
initiativ från regeringens sida kom, någon begäran att få medel
till sitt förfogande för dessa ändamål.

Nu kan man kanske saga, att den där marginalen, som grundlagen
nämner, de båda kreditiven — särskilt dep som här ifrågakommer:
det mindre — äro efter moderna förhållanden alldeles
otillräckliga: de oförutsedda utgifterna kunna komma på i vida
större utsträckning. Men häremot framställa sig omedelbart flera
invändningar, dels den, att detta s. k. mindre kreditiv,_ som
ännu för ett par decennier sedan utgjorde en och en halv miljon,
nu utgör 15 miljoner. Man kan ju visserligen svara: hur långt
räcker det? ''Ännu mer är det, som under den nuvarande situationen
behöves, vida mera. Ja, i så fall finnes den utvägen att
höja det, men det finnes också en annan mycket närmare utväg,
nämligen att för dessa specifika behov, som te sig såsom tydligt
befintliga under den närmaste framtiden, begära ytterljgare förhöjning.
Detta gjorde man vid 1914 års sommarriksdag, liksom
det ock förut skett för neutralitetsändamål.

Nu svarade emellertid herr statsrådet och chefen för linansdepartementet
på denna anmärkning två saker. Den ena var, att
det ej vore lämpligt av skäl, som han ej ville låta komma till
riksdagens närmare kännedom, att man bestämde någon viss Film
för dessa neutralitetskostnader. Det vore ej lämpligt att lata
det komma till synes inför offentligheten, vilken denna ram vore.
Det är ju ej gott att svara på en sådan invändning, att kunna
bedöma dess riktighet i och för sig, ehuru det väcker uppmärksamhet,
att om det ej fanns något hinder att fixera eu ram till
50 miljoner kronor 1914, det är egendomligt, om det för dessa,
nu ifrågavarande utgifter skulle blivit sa mycket större behov
av hemlighet sedan dess. Dessutom går det ju naturligtvis att
taga till ramen så vid, att den ej säger så synnerligen mycket.
Emellertid finnes det eu tredje möjlighet, som synes mig böra
ha legat mycket nära till hands, nämligen att anlita precis samma
utväg som 1914, nämligen att icke upplösa riksdagen utan
hålla den i ett så att säga latent sammanträdestillstand. 1 sadant
fall skulle man ej utåt giva tillkänna något som helst genom
att sätta det begärda beloppets storlek till en viss summa, ty
man kunde ju göra så, att i den mån detta ej visade sig längre
behövas, man av riksdagen begärde mera, då den ju alltid fanns
samlad. Dessa obekanta anledningar till att man ej använde
den utväg, till vilken grundlagen förefaller tämligen klart hänvisa
såsom den riktiga, äro i alla fall, isynnerhet för den, som
ej känner dem, ej så synnerligen imponerande gentemot vad man
måste finna vara grundlagens mening.

Men herr statsrådet har givit ännu ett svar. Han har sagt
att här verkligen förelåg ett bemyndigande av riksdagen till
denna utgift. Han kallade det i sitt anförande för ett riksdagens
bemyndigande, men herr Petersson har ju belyst denna
sak. Riksdagen har icke fattat något som helst beslut om att

Måndagen den 24 januari.

55 Jir 6.

ställa till Kungl. Maj :ts disposition någon summa för detta ändamål.
Det förekommer icke i någon enda beslutkläm någonting
därom, utan vad som förekommer äro några instuckna ord om
en viss förutsättning, varifrån riksdagen har utgått, då den
gjort en beräkning i ett visst ärende. Men det är tydligen en
ytterligt svag grund att stå på, då han kallar detta för ett bemyndigande.
_ Det är ju också tydligt, att man redan vid statsverkspropositionens
avfattande har haft det klart för sig. Men
man bär ej åberopat det såsom rättsgrund. Man har ej sagt, att
man handlat på grund av ett bemyndigande, utan man har sagt,
att då man handlat på det här viset, detta skett i överensstämmelse
med den uppfattning, som visat sig behärska riksdagen, då
den lät dessa ord stå i en motivering, insatta av statsutskottet.
Man har sålunda ej kunnat påstå, att saken blivit statsrättsligt
annorlunda beskaffad, man har endast sagt, att samma uppfattning
tyckes ha gjort sig gällande inom riksdagen. Det är tydligt,
att därmed man ej åberopat en verkligt giltig förklaring.
Denna riksdag är ingalunda bunden av en passus, som kan förekomma
i en motivering i förbigående given till ett beslut av
annan karaktär av en föregående riksdag. Det är en gammal
erkänd statsrättslig sats, som plägar gå igen i alla statsrättsliga
framställningar hos oss och för övrigt även annorstädes.

Men nu kommer själva poängen i herr statsrådets svar. Han
säger, att han med en viss förvåning hört, att man från ledande
håll inom riksdagen gjort anmärkning på detta förhållande.
Det har väckt förvåning därför, att det här arrangemanget
ju träffats i samförstånd med andra ledande män inom
fjolårets riksdag. Ja, därom svävade väl utan all fråga riksdagens
allra flesta ledamöter i den fullkomligaste okunnighet, då
denna riksdag sammanträdde, och för de flesta torde det ha varit
en fullständig nyhet, då det uttalades av herr statsrådet i dag.
När var det, som denna riksdagsskrivelse avläts, i vilken man
inflickade denna passus i motiveringen? Jo, vid ett tillfälle,
den 29 maj, då vi bruka vara ett 10—15-tal ledamöter i vardera
kammaren! Denna »riksdag» var det, som hade tillfälle att se
över det förslag till betänkande, som kom till utskottet, och som
hade tillfälle att, i fall den det förmådde, tänka sig in i vilka
konsekvenser som skulle kunna givas ett sådant yttrande. Det
ligger ju i öppen dag, att detta icke kan vara det rätta sättet
att såsom för framtiden normerande behandla de grundläggande,
statsregleringsfrågorna i vår representation.

Men det är andra invändningar, som där bredvid tränga sig
fram gentemot ett dylikt förfarande. Jag har försökt att göra
mig underrättad om huruvida de upplysningar, som herr statsrådet
lämnat angående de förtroliga förhandlingarna med något
större eller mindre fåtal av riksdagens ledamöter, sprida samma
ljus över vad som förekommit, som denna episod står i för dem.,
och det befanns, att så visst icke var förhållandet. Av herr statsrådets
anförande torde kamrarnas ledamöter i allmänhet ha fått

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 6. 56

Måndagen den 24 jannnri.

Statsverks- den uppfattningen, att regeringen under hela riksdagens lopp var
propositionen, betänkt på att ordna den här saken, närmast genom att begära

(Forts.) ett anslag, men om det skulle kunna visa sig någon angenämare

väg, genom dess beträdande, samt att det var på grund .av ett
regeringens initiativ, som den här riksdagsskrivelsen tillkom,
att den sålunda är svar på en, låt vara ej i officiell väg från
regeringen gjord anmodan. Men såsom det tydligt uttalats från
annat håll, där man har kännedom om de här sakerna, har det
visst icke varit så förhållandet. Man har ej det ringaste erfarit
något regeringsinitiativ, man har ej funnit regeringen vara
besjälad av den uppfattningen, att den verkligen nödvändigt
måste äga ett bemyndigande av riksdagen. Detta stämmer ju

också med det sätt, varpå saken nu uppfattats i statsverkspro positionen.

Det torde, såvitt jag har kunnat finna, knappast ha
varit för den andra parten uppfattbara närmanden, som från regeringshåll
förekommit i den här saken, och de förhandlingar,
som ägt rum, tyckas ha ägt rum i riksdagens elfte timma, då
man till sin förvåning erfor, att ej något regeringsinitiativ i
den här punkten var att förvänta. Redan den omständigheten,
att saken i statsverkspropositionen ej ens angavs såsom^ påtänkt,
såsom något; som möjligen kunde komma, är i viss mån en bekräftelse
härpå.

Nåväl, det må vara hur som helst med denna säk, den ena
eller den andra parten må ha rätt uppfattat vad som försiggått,
men en fullkomligt blixtlik belysning sprider väl
olycksaliga verkningarna av, att dylika i den mest påtagliga
mån riksviktiga saker behandlas under dessa rent privata och
förtroliga former i en liten krets, som i själva verket ej kan ha
någon sorts auktoritativ befogenhet att därvid förfara på ett
statsmakterna bindande sätt. Det lian ej vara annat än angenämt,
om man så får förstå herr statsrådets i dag givna uttalande,
att han för sin del verkligen finner, att det ej går för sig^att
utan ett riksdagens bemyndigande förfara så, som uti ifrågavarande
avseende förfarits, och jag tror därför, att det ligger
vida mindre vikt på frågan om vilken dom som här gives
över det förfarande, som regeringen vidtagit, än därpå, att det
för framtiden må bliva fullkomligt klart, att vi på denna
punkt varit inne på en väg, som ej bör längre beträdas.^ Herr
statsrådet och chefen för "finansdepartementet varnade för att
vidtaga åtgärder, som hade framskymtat såsom föreslagna i den
här vägen. Jag är ingalunda den, som är i tillfälle att bedöma,
i vad mån dessa påtänkta åtgärder äro av beskaffenhet att ur
någon synpunkt medföra sådana betänkliga konsekvenser, att
ej den vägen är framkomlig, men att en väg måste påfinnas och
beträdas, som betecknar ett återstigande från den stig, som vi
här varit inne på, det står för mig fullkomligt klart. ''I dag för
fyra år sedan satt jag för första gången i denna kammare såsom
åhörare av en debatt. Det första, anförandet erinrar jag mig
mycket väl: det var kammarens vice talman, dåvarande chefen

Måndagen den 24 januari.

57 Jfr 6.

för kammarens högerparti, herr Billing, som yttrade sig och i
åtskilliga hänseenden angrep den då sittande regeringen. Hans
slutord, som av det nationella partiet i kammaren hälsades med
valdsamma bravorop, utgjordes av ett par satser, varav den ena
var denna , det svenska tolket vill icke vara med om den minsta,
avprutning på riksdagens befogenheter och rättigheter. Jag
hoppas för min del, att detta ännu i denna dag efter de förflutna
fyra åren måtte vara det nationella partiets i denna
kammare mening.

Då jag nu har ordet, skulle jag vilja tillägga blott ett par.
reflexioner angående de finansiella frågor, som här i övrigt
varit pa tal. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
upprullade ju för kammarens tjusta blickar en så förmånlig syn
över hur det skulle komma att ställa sig med årets och de närmaste
årens inkomster, eventuellt även utgifter, att litet välkände
sig lättare om hjärtat. För min del kan jag icke neka till
att denna målning ändå erinrar mig om en tidigare finansminister
i vart land, som av sina samtida fick namnet »blomstermålaren».

Det var för herr statsrådet en lätt sak att lägga 13 1/2 miljoner
på år 1918 samt 131/2 miljoner på år 1919, ty, sade han,
25 miljoner kronor bär ju vardera av de båda föregående budgeterna
hur lätt skall det da icke vara för vardera av dessa
bada senare att bära 13V2 miljoner kronor! Men såvitt jag kan
finna, har herr finansministern även med tillägnande av den
optimistiska syn på den finansiella ställningen, han har måst
medgiva, att en brist på dessa föregående statsregieringar är att
räkna med, som han för den ena beräknar till 15 miljoner kronor,
och för den andra icke kan fixera till någon viss summa.
Han säde: vem vet, om det blir någon brist eller om det icke
bni en mindre brist? Men jag å andra sidan säger: vem vet
om det icke blir en större brist? Under sådana förhållanden bör
man räkna med sådana brister, och då är det icke sä lätt .för
de där^ statsregleringarna att bära de 25 miljoner kronor man

pä dem. Herr statsrådet måste också själv räkna med en
förlängning av de förhållanden, som medföra extra utgifter,
och måste då lägga på även de följande åren, 1920 och°1921,
bördor, som härröra från redan tidigare uppätna utgifter.

Om man får tro den historiska skola, som då och då har
rullat upp framtidsperspektivet över Europas närmare öden för
våra blickar, hava vi anledning att i det nu utbrutna världskriget
snarare se inledningen till en tämligen permanent orosperiod,
och i sa fall är det tydligt, att det blir allt flera och flera
ar framåt, till vilka man måste skjuta över och som man måste
belasta med utgifter, vilka gjorts redan långt dessförinnan.

Vid sådant förhållande tror jag, att (let varmånga av kammarens
ledamöter, som ändå lyckönskade sig till, att det var statsrådet
Vennerstens och icke herr Tryggers syn på dessa frågor,
som fått reglera statsverkspropositionen. Enligt herr Trygger
var det icke riktigt lämpligt afl söka .ställa in sig sa, att man

Statsverks propositionen.

(Forts.)

>''r 6.

Måndagen den 24 januari.

stat,™*,, belastade bara åren 1918 och 1919, utan det framskymtade i
propositionen, hans anförande en önskan att i ännu högre grad frångå den
(Forts.) princip, som ju emellertid herr Trygger förut med sådan styrka
här i riksdagen framhållit såsom den där bör vara bestämmande
för vårt sätt att sköta vara statsfinanser. .. .

Även i ett annat avseende tror jag, att man tick kanslan
av belåtenhet med att icke personställningen var den av mig
nyss supponerade. Jag fick nästan en föreställning, att det rnaliända
också var den ärade talarens mening att angiva det. 11-nansministerns statsregleringsplan, som från var sida vant toremål
för rätt blandade känslor, kom genom den bild, som herr
Trvaner rullade upp för oss, att framstå så att säga i den
vackraste relief. Det finns ett gammalt medeltida danskt ordspråk;
med anledning av att den nbeska ratten var, känd tor att
vara så grym, som lyder sålunda: gudskelov da, min son, att
du icke koin för Rike rätt, sade käringen, da hon fick se sm
son hänga i Koldings galge. Och det var val närmast denna
känsla av relativ belåtenhet med den nuvarande .statsverkspropositionen,
som det var den ärade talarens mening att framkalla
Enligt honom skulle problemet hava kommit a,tt stalla
sig rätt egendomligt. Nya skatter vill herr Trygger icke veta
av, åtminstone icke sådana som, såsom det hos honom kette,
trycka industri och näringar — d. v. s. förmodar jag, sadana som
trycka de mera bärkraftiga skuldrorna i någon särskilt hog
oråd. Nya lån varnade herr Trygger alldeles bestämt för, och
han ställde i utsikt utgifter, mycket betydande utgifter pa militärväsendets
område, medan han erinrade om, om jag förstad honom
rätt, att det finns åtskilliga stora sociala ändamål, som med

nödvändighet sluka stora belopp. .,. ,

Ja hur skall man då kunna åstadkomma allt detta samtidigt,
ingå nya. inkomstkällor av det ena eller det andra^slaget, men väsentligt
starkare utgifter, det är verkligen icke sa^gott att saga,.

Beträffande just den punkten, faran för att varf lands kapitalstyrka
skulle ''så väsentligt försvagas, ifall man försökte signa
att fortfarande kraftigt beskatta och ännu mer att utveckla beskattningen
av de större inkomsterna, kan jag icke neka till att
det fägnade mig att höra de uttalanden, som gjordes först av herr
finansministern och sedermera av herr statsministern, vilka, uttalanden
pekade i en betydligt olika, ja rent av motsatt riktning.
Herr finansministern lät mycket tydligt första, att anledningen
till att han icke ifrågasatte särskild direkt beskattning för ar l9i!7
var den, att det året ännu belastas med värnskatten. Härutinnan
måste man ändå till sin glädje se en bestämd föresats att
sedan detta hinder bortfallit, icke låta sig förhindras darav att
anlita den skattekälla, som här erbjuder sig. Och hans excellens
herr statsministern strök i själva verket under möjligheten av att
gå fram den vägen genom att betona, att varf land tack vare
regeringens handelspolitik kommit att i verkligheten ia mycket
goda tider för sina näringar samt att det visst icke var endast
gulaschbaroner och andra dylika, som gjort de stora vinster -

jVJlndngen den 24 januari.

59 Jfr (».

na, utan att det i stor utsträckning tydligen också var en
mycket lojal och berättigad inkomst, som i stora strömmar tillflutit
vårt land.

Det är således tydligt, att den nuvarande beskattningen —
en gång ansedd för att komma att bliva fullkomligt fördärvlig för
vårt lands industri och dess näringars möjlighet att ernå kapital
-— icke kommit att få den effekten, utan tvärtom tydligen icke
har hindrat, att utvecklingen gått i rent motsatt riktning. Vid
sådant förhållande förefaller det mig uppenbart, att vi med förtröstan
kunna tänka oss, att man skall kunna, såsom i denna
tid tydligen är så väl behövligt, åtdraga skatteskruven på den
punkten även för framtiden och icke nöja sig med blott den tillfälliga
skatt, som nu har pålagts genom värnskatten.

Jag ber att allra sist få nämna ett par ord med anledning
av hans excellens herr statsministerns anförande rörande våra utrikespolitiska
och handelspolitiska förhållanden.

Beträffande först handelspolitiken vet jag icke, om det kunde
vara hans excellens avsikt med de betonande^ han hade av vikten
utav, att Sverige icke låter på något vis inkräkta på sig i sin fria
självbestä.mningsrätt och suveränitetsställning, att giva någon replik
på vad som i den vägen förut varit i denna kammare yttrat.
I så fall måste det hava berott på något missförstånd, ty i dessa
anföranden betonades med styrka, att om man fann anledning
till uttalanden på denna punkt, detta icke berodde på att man
på något vis ville neka regeringen sitt erkännande för att den
hävdade fasthållandet av våra folkrättsliga anspråk såsom neutral
stat, utan att man blott ville yttra en"reflexion om möjligheterna
av att även på andra vägar och måhända med lyckligare
resultat än alltid hittills varit givna, kunna förena detta fasthållande
av rättsståndpunkten med bättre, friare och direkt tillförsel
till landet.

Nu har hans excellens herr statsministern menat, att vi i
den vägen verkligen stått oss mycket bra. Men det kan icke nekas,
att inom handels- och industrilivet man ändå känner som en
stark tyngd de svårigheter, framför allt den osäkerhet och den
fruktansvärda oberäknelighet, som det nuvarande systemet i många
punkter drar med sig.

Beträffande slutligen själva frågan om samverkan i neutralitetspolitiken
mellan riksdagen och regeringen tror jag, att åtminstone
från vårt partis sida man icke kan vara hans excellens
annat än synnerligen tacksam för hans meddelande om regeringens
fasta avsikter att i den vägen taga riksdagen, så långt sig gorå
låter, i sitt förtroende. Men jag kan icke förneka att intrycket
av denna försäkran hade blivit ännu starkare, ifall icke i
hans excellens anförande framskymtat den uppfattningen, att
även i det framfarna varit i den vägen från regeringens sida
gjort allt vad göras kan. Det anfördes av hans excellens ett
och annat, som var gjort även under den föregående riksdagen
för ett sådant samarbete. Men det är ju ändå så, att för rfks -

Statsverhfpr
opositionen.
(Forts.)

j^r 6, 60 Måndagen den 24 januari.

Statsverks- dagens ledamöter och för svenska folket i gemen dessa åtgärder
propositionen. no„. ffll större delen voro okända, ända tills vi nu erfarit dem. 1
(Forts.) allt fall voro de, om det må tillåtas mig att säga det, icke gjorda
riktigt med beräkning av den psykologiska effekt, som uppstår
oren om att det klart och tydligt utåt framstar, att här är fråga
om en verklig samverkan och ett verkligt förtroende, som regeringen
ger åt riksdagen eller dess särskilda förtroendemän.

Hans excellens herr statsministern har under föregående
sommar haft tillfälle att rikta sig mot ett visst snapphane^,
som förts inom pressen och på annat sätt från olika sidor^ från
två olika läger gent emot varandra, och han manade till att man
i stället skulle på var sitt håll ålägga sig därvidlag den allra
största besinning och samling. Men just för denna samling vore
det utan tvivel av den största betydelse, om det framträdde med
den mest påtagliga tydlighet för riksdagen ^först och tor landet
därefter, att det verkligen äger rum ett sådant samarbete, om
vilket jag här har talat.

Herr Ström: .Tåg har närmast begärt ordet för att få framställa
ett par synnerligen vördsamma frågor till herrar stats- och
jordbruksministrarna. . . „

I början av sommaren hade en deputation av arbetarombud från
skilda delar av landet företräde hos herr statsministern och herr
jordbruksministern i syfte att framföra sina bekymmer i anledning
av den rådande och ständigt förvärrade dyrtiden. Deputationen blev
synnerligen vänligt och förekommande mottagen, och pa de synpunkter,
som framfördes och på de krav som framställdes, gavs i
det hela taget rätt tillmötesgående och löftesrika svar.

Man började ute i landet verkligen hoppas på eu ljusning. Men
det är en mycket stor sanning, som står i bibeln — där det för resten
står många sanningsord — när det heter: förliten eder icke på furtar!
Jag är övertygad om att hade den boken skrivits i var tid,
skulle där också hava funnits tillagt: och hoppens intet av ministrar:

Man har blott att med sorg konstatera, att de förväntningar,
som dessa folkets ombud ställde på regeringen, i stort sett icke hava
uppfyllts. Jag vill för min del icke betvivla regeringens goda vilja,
även om jag icke gör en sa djup reverens för den, som herr Tryggei
gjorde, men jag är övertygad om att det har brustit i styrka och
beslutsamhet att bryta det mäktiga, sega och målmedvetna motstånd,
som storproducent-, export- och spekulationsintressena upprest
gentemot den. X)et finns här, det vill jag erkänna, legitima intressen,
som måste tillvaratagas, men det finns också i högsta grad
illegitima, uppenbart lands- och folkfördärvliga sådana. Dessa senare
äro säkerligen icke de minst pockande och aggressiva.

Konsumenternas, de stora arbetande klassernas, behov och rättigheter
hava icke blivit i tillbörlig grad beaktade. Regeringen bär i
stort sett varit Sveriges rikas regering. Visserligen bär regeringen
efter mycket dyrbara dröjsmål och mycken vacklan vidtagit en och
annan åtgärd, men tyvärr hava även dessa åtgärder blivit halva

Måndagen den 24 januari.

61 Kr 6.

åtgärder, och dyrtid eu liar, om också en och annan vara tillf äl- Statsverksligtvis
sjunkit i pris, dock blivit allt värre. Det råder därför propositionen.
bitter besvikelse och en växande harm, såsom flera talare konstate- (Forts.)
rat ute bland folket, där nöden faktiskt gästar månget hem.

Det är särskilt tre uraktlåtenheter hos regeringen, som äro föremal
för skarpt klander och där man efter det svar, som deputationen
fick, kunnat hava rätt att vänta en annan livsmedelspolitik.

Först och främst frågar man sig, vad orsaken är till att exportförbuden
på livsmedel gjorts i så hög grad illusoriska genom alltför
talrika och omfattande licenser, som tömt och fortfarande tömma
landet på de förnödenhetsvaror det självt så väl behöver — licenser
som i. hög grad bidraga till att just hålla de höga prisen uppe och
ytterligare driva dem i höjden. På detta sätt förtjäna visserligen
exportörerna enorma summor, men folket utsuges och de arbetande
klassernas levnadsstandard sjunker, så att olust överallt håller på
att göra sitt intåg — och detta tror jag är en ganska dålig nationalekonomi.

När här av herr Trygger nyss anförts, att kompensationssystemet
skulle vara en oriktig väg, liksom att de fastställda maximiprisen
skulle vara ett oriktigt sätt att råda bot på dyrtiden, så tror
jagt att man kan säga om kompensationssystemet, att om det ytterligare
utnyttjas i rätt riktning, så att exporten i någon mån
ytterligare inskränkes, detta system ingalunda gjort den bankrutt,
som herr Trygger ville gorå gällande, och icke heller är detta förhållandet
med maximiprisen.

Men det är en annan fråga, som också framställer sig: varför
har icke regeringen, som dock har i sin mitt en alldeles särskilt
sakkunnig och om det allmänna bästa alldeles särskilt varmt nitälskande
man, gjort något allvarligt försök för att nedbringa de
oerhörda prisen på tonnage, vilka så avsevärt bidraga till att fördyra
de importerade varorna? Våra redare, någon har kallat dem
för våra moderna trustkungar till sjöss, förtjäna miljoner och åter
miljoner. Även om det kan ligga någon överdrift i de uppgifter,
som komma från England, att vi redan äro uppe i 200 miljoner
kronors vinst, så är det dock alldeles säkert, att de tjäna enorma
summor. Dessa hava nu bidragit med fattiga 000.000 kronor, såvitt
man får tro den »blå» boken — min ärade partivän herr Lindblad
kallade den blå, men såvitt jag icke är färgblind, är den en
smula grfu Där upplyses nu om att det är 000.000 kronor i allt,
som kommit från det hållet. När herrar redare kunna förtjäna mer
än de berömda 400 procenten genom afl till och mod sälja själva
fartygen till utlandet, göra de också gladeligen detta, och det är
väl ett uttryck för den maximen, som öppenhjärtigt uttalats i en
bekant intervju: »jag spekulerar!» Men att staten bord o expropriera
dessa spekulativa redares fartyg, att staten själv borde skaffa
sig kölar både för det egna behovet och för folkets, har regeringen
tydligen ansett vara ett olovligt ingrepp i den enskildes laga näringsfång.

Nu bebådas emellertid en särskild beskattning av rederiernas

Nr 6. 62

Måndagen den 24 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

störa inkomster, ock jag kan icke annat än uttala den önskan, att
man icke må taga alltför litet, utan gå ganska ojupt ner.

Om möjligt ännu bittrare äro känslorna ute hos folket, emedan
regeringen alldeles uraktlåtit att ingripa emot det pa alla områden
otroligt florerande jobberiet. Det är obegripligt halt enkelt, att regeringen,
som redan vid krigsutbrottets början såg, hur detta jobberi
slog ut i full blom, sedan latit eif och ett halvt ar ga, innan
man gjorde någon liten ansats till någon åtgärd. Då tillsattes en
kommitté, som bland mycket annat också skulle utreda frågan om
åtgärder mot livsmedelsocker. Går det med samma snigelfart som
hittills, få vi väl bevittna, att resultatet föreligger — samma dag
som kriget slutar. Under tiden fortgår spekulationen. Det förhaller
sig så, att de högre klasserna här i landet, likasåväl som i alla
andra land, just i dessa tider berika sig oerhört. Det. är bekant att
juvelerare och sidenhus, pälsvaruaffärer och lyxbutiker haft och
hava en högsäsong som aldrig någonsin tillförene. Men dar nere på
djupet härjar svält och köld också värre än någonsin. Sådant är
detta samhälle — sådant är herr Tryggers samhälle!

Hela det arbetande folket lider under den rådande dyrtiden.
Här i Stockholm har pressen var dag sedan lång tid tillbaka haft
upprörande skildringar av nöden i de fattiga hemmen, och likadant
hör man från de allra flesta hall. Det är emellertid ett par, tre
grupper som äro alldeles särskilt illa utsatta.

En av dessa grupper är stenhuggarna i södra och västra Sverige.
Här håller faktiskt en stor präktig arbetarstam på att långsamt gä
under, långsamt svälta och frysa ihjäl. Jag har här med mig,
men när det är så sent, skall jag icke föredraga den, en skildring,
som jag fått av en ledamot av andra kammaren, en skildring över
förhållandena inom denna industri. Det år fullkomligt upprörande
förhållanden, och det är förvånansvärt, att man kunnat låta det ga
med så små bidrag i förhållande till sakens vikt, som xaktiskt gjorts
från regeringens sida. .1 ag skall endast här tillägga, att jag själv
fått från en” stenhuggare i Bohuslän ett brev, som skildrar det
olyckliga tillståndet på hans trakt. Han slutar brevet med dessa
ord: »säg riksdagen att vi förgås».

Det är icke nådesmulor som hjälpa, när en hel . arbetarstam
håller på att gå under, utan här krävs verkligen effektiva åtgärder.
om det skall bliva något bevänt med resultatet.

Eu annan arbetargrupp, som också behandlas illa, är tobaksarbetarna.
X synnerhet under den tid, da man ännu icke hade
monopolet fullt i gång, hade dessa det synnerligen svårt,_ och det
är också högst förunderligt, att icke regeringen här ingripit, som
dock har, åtminstone borde hava, en synnerligen stark hand över
detta monopol. Det har även i övrigt, kan det tilläggas, från denna
monopollednings sida bedrivits en sådan politik, att i pressen framförts
den uppfattningen och framkastats den tanken, att värre kunde
man egentligen icke fara fram, om man hade för avsikt att misskreditera
hela monopolidén för att avskräcka från framtida monopolisering
och socialisering.

Måndagen den 24 januari.

63 Jir 6.

_En tredje arbetargrupp, som jag ber att få lägga herr civilministern
på hjärtat, är arbetarna vid statens vattenverk och banbyggen,
i synnerhet uppe i .Norrland, där de hava det synnerligen
svårt både i fråga om löner och i fråga om hostads- och andra förhållanden.
Jag har haft besök av ett par arbetare, som kommit
däruppeifrån och soin skildra förhållandena i den allra mörkaste
dager.

Medan i dessa tider de större jordbrukarna se guld regna från
himmelen, finns det kategorier av små jordbrukare, som hava det
mycket bekymmersamt. Jag vet nu mycket väl, att man i valagitationen
tran högerhåll säger, att socialdemokraterna vilja taga jorden
från bönderna. Men i dessa dagar ha småbönderna vänt sig
till socialdemokratien för att erhålla dess värn mot sina av bolag och
byråkrati hotade gårdar och hem. I andra kammaren har, efter
vad vi erfarit, av högerpartiet väckts en motion för att rädda några
bönder från en process med kronan. Jag är alldeles övertygad om
att detta är ett utslag av en alldeles ny politik i denna fråga från
högerns sida, så att vi från denna stund kunna vara övertygade därom,
att högern även skall värna de fattiga åborna och småbönderna
och torpama, också när det gäller bolagen, som hittills tagit mera
än 10,000, ja mer än 15,000 hem från Sveriges bönder.

Jag skall be att få instämma i vad som här från herrar Kvarnzelius’
och Ljunggrens sida anförts i nykterhetsfrågan. Det är förvånansvärt,
att icke regeringen åtgjort någonting i den frågan.

Men icke heller på andra områden bringar regeringen folket
några glädjebudskap. Ty sådana ligga icke uti det dunkel och mörker
som inneslutes i årets trontal liksom — det måste jag också för
min del säga •—- i statsministerns senaste anförande. För en verkligt
stor regering -— och jag är övertygad om att åtskilliga av regeringens
medlemmar ha den uppfattningen, att vi nu äga en stor regering
— vore den mörka tiden i hög grad ägnad att bringa folket
något ljust och tändande, som skulle kunna skapa liv och arbete ute
i bygderna och bidraga till att skänka strålarna av hopp åt alla dem,
som därute känna sig liksom vandrare i en mörk öken. På alla
andra håll i världen lovar man de arbetande klasserna, vilka erkännas
vara grundvalen i nationerna, ökat inflytande på de nationella
angelägenheterna. Så i England och Frankrike, så i Ungern, ja så
till och med i Preussen. I våra grannländer Danmark och Norge
ha nyligen stora konstitutionella reformer på detta område trätt i
kraft. Men här i Sverige skall mörkret fortfarande råda —■ man
har icke någon tanke på exempelvis en rubbning av den 40-gradiga
skalan och icke ett ord om politisk medborgarrätt åt kvinnorna, trots
att både de finska, norska och danska kvinnorna blivit politiskt myndiga,
och trots att i 1914 års trontal gavs ett löfte härom även för
vårt lands del. I stället ser det svenska folket, huru det alltmer
mörknar.

T fråga om vad som sagts om huru folkets, riksdagens bevillningsrätt,
bevillningsmakt, kan äventyras, skall jag bo att få instämma
i de bekymmer, som flera föregående talare givit uttryck

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr G. 64

Måndagen den 24 januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

åt, och jag kan i varje fall icke för min del finna, att finansministern
på något sätt undanröjt dessa bekymmer genom sitt anförande,
utan fastmera ytterligare fastslagit deras existens. Jag tror att det
är alldeles nödvändigt att det skjutes en, ordentlig rigel för alla
sådana försök i framtiden. „

Det är ännu ett par saker, som jag skulle vilja beröra. Allt
liögljuddare knotar faktiskt folket, såsom min partivän Lindblad
yttrat, över den permanenta mobiliseringen ock de orättvisst verkande
inkallelserna, de av militärbyråkratien på olika grunder vidtagna
åtgärderna, de till beloppet alldeles för obetydliga understöden och
de mycket försvårade utbetalningarna av dessa understöd. A-klassarnas
behandling har särskilt varit föremål för synnerligen starkt
missnöje. Man frågar sig, varför denna stora utsträckning av neutralitetsvakten
alltjämt skall vara behövlig — faktiskt tager den
ju armar från arbetet och bröd från hemmen. Allt starkare gör sig
den meningen gällande, att det är militärbefälet som. kräver denna
mobilisering för att vid sidan av värnpliktslagen fa till stånd extra
övningar. Men nog kan man väl, i varje fall nu, utan fara för freden
och neutraliteten minska på dessa stora uppbåd av folk. Ännu
ha vi ju, Gud ske lov. icke så ställt, att Mars regerar vårt land.
även om några vettvillingar skulle önska det. Svenska folket, de
stora arbetande klasserna, som alltid bära i sitt sinne Torgny lagmans
ord på tinget och Engelbrekts på herredagen, skola väl veta
att icke låta Mars taga väldet i sitt land.

Dessa mobiliseringar äro tillika fruktansvärt dyra, Då regeringen
nu emellertid är så pass rundhänt, vet val regeringen
också, varifrån den skall taga penningarna? Det _ förebådas
nya skatter. Må regeringen då blott komma i håg att icke vräka
dessa bördor genom indirekta skatter på den av dyrtid och arbetslöshet
redan så tryckta arbetarklassen! Låt de rika betala, låt
dem, som förtjäna på kriget, och dem, som dyrka^ kriget, själva få
bestå fiolerna! Ja, jag skulle också vilja säga: låt oss se till, att
alla dessa kostnader betalas nu, så att de icke vräkas över på framtiden!
Herr Tryggers utväg att skjuta dem framåt tror jag är den
allra sämsta av utvägar.

Men herr Trygger har även förebådat nya stora militärbördor.
Jag måste verkligen säga, att jag nästan väntade mig att få höra
vad som helst, dock icke detta. Att ett och ett halvt år efter det eu
lag är genomförd, som oerhört okär militärbördorna, komma och
säga, att det behöves ännu större sådana bördor, och att säga detta
samtidigt som världskriget pågår ■— världskriget som visar, vad
dessa militärbördor ha att betyda — det måste jag finna synnerligen
förvånansvärt.

Av några talare ha klander och beklagande uttalats mot att den
aktivisti ska agitationen, som åsyftar landets indragande i kriget, fått
så opåtalt pågå. Jag måste skärpa klandret, säga, att en farligare
propaganda för landet och en brottsligare agitation kan man väl icke
påträffa. Då vi dagligen se framför oss. huru de olyckliga i kriget
indragna folken fysiskt och ekonomiskt förblöda, hur deras civilisa -

Måndagen den 24 j

januari.

Xr 6.

t^,kU^r-fPrÖdef’.hr n8d odl förtvivlan härska överallt — statswusarsimt
tios de i kriget indragna små folken — då måste lag finna 2>roPusill°ntn fl-,

TanU 1fbrytels!’ .när manTyiU ha ™rt folk med i denna av it

tuvl T T °rd lran-ien arnnan tlcJ; då man också spelade krona
.ch klave om Sveriges val och ve: »Kriminaldårar!» ett milt ord

trent emot dem borde regeringen ordentligt taga bladet från munnen

mr högt de an mande stå i samhället. Och då statsministern nyss

bordfL +nkMa± ''f tidningspressen, tycker jag, att han även
borde ha tegit orden ligt itu med den aktivistiska agitationen, som
jamval pa andra stallen bednves, ty Sveriges folk vill ha fred och
återigen fred, opartisk och lojal neutralitet, en neutralitet av både ekonomisk
och politisk art, sålunda icke endast en politisk neutralitet
utan aven en ekonomisk. ’

jlr yärt f^.yf1]; icke dragas med i denna fruktansvärda världssom
faktiskt ar resultatet av det kapitalistiska samhällets hela
prisade system, kronan pa imperialismens och militarismens lysande
epok. Yi erinra oss alla en gammal tavla — jag tror den “ är av
Ourer dar tre gestalter skrida fram: Hunger, Brand och Död.

Det ar precis sa, som dessa nu skrida fram över jorden. Ansvaret
Lor denna världskatastrof bära de härskande i alla länder. Ansvaret
barafurst penningmännen och rustningsivrarna, ansvaret bära
triton ’ iS°im f°rtramIjat folken och förkvävt deras freds vilja. Men
tolken skola — darom kunna vi vara ganska övertygade, ty det vi?
r 81" redan tecken därpå, — en gång utkräva ansvaret, och fredens
kronor skola se annorlunda ut än krigets.

Man skulle om man ville sammanfatta detta kunna säga, att det
ai hogerandan i de olika länderna, som fört folken till den avgrund
vilken de stortåts, den anda som är liktydig med å ena sidan ökad
makt åt monarken, omatliga rustningar, hemligt dinlomatspel ett ensidigt
uppodlande av nationalkänslan och icke att förglömma ett

Pefar,cfter okade rikedomar åt fåtalet och å andra sidan
ideligt motstånd mot folkliga reformer, förakt för fredsarbetet och

nnT •e(?erffl f|.1I1,d.r:l foUret att få avgörande inflytande på staternas
oden Detta inflytande måste i alla fall komma. Därför skall
fopet, haf,pa b.la“d folket tystna, förrän dess innebörd blir verklighet,
och efter detta krig skall allt starkare höras kravet på att
denna anda matte krossas, denna anda, som har sitt främsta säte
i överhusen i de olika länderna, denna herremakt, om vilken en
gång en nyss död liberal statsman, yttrade sig uti denna kammare
som nu kan fira sin oO-anga tillvaro. Jag vet. att man ute bland
folket, ute i bygderna Dirjar längta efter en ny representationsreform
en fortsättning pa den förra, då de fyra stånden avskaffades
en reform, som kommer att avskaffa den första kammaren. Därom
rada ingå delade meningar därnere, även om man har helt andra

'' hd Tn ^7 1 b„ro1tninpr mellan dessa båda makter
i , J , 1 * .slut, folkmakten ga segrande fram. tv den allena betyder
bröd, fred och frihet åt folken.

Första kammarens protokoll IDIG. AV (i.

Sr tf. 66

Statsverks ■propositionen.

(Forte.)

Måndagen den 24 januari.

Herr Trygger: Herre greve och talman! Endast några

få ord! Då den siste ärade talaren steg fram till talarstolen, vallag
ganska nyfiken, ty vi skulle ju få höra en talare, som talade
för första gången i denna kammare. Men när jag hörde honom, trodde
jag att hans mening var att också tala för sista gången. Ty annorlunda
kan jag icke förklara det faktum, att han sa grundligt uttömde
alla möjliga ämnen. Jag kan rakt icke forsta hur det skall
vara honom möjligt att hädanefter yttra sig, da alla frågor pa detta
sätt och på en gång av honom blivit _ losta. o ,

Jao- skall emellertid icke närmare ingå pa nagra detaljer av vad
denne talare hade att säga. Det är blott i en punkt, som aven av eu
tidigare talare berörts, där jag i rättvisans intresse maste yttra

några ord.

Då man här talat om eu extra skatt pa rederinäringen — propositionen
är ju icke framlagd, och det är alltså icke fråga om a
tao-a position varken för eller emot densamma — sa vill jag saga, att
hur man än gör, är otvivelaktigt den motivering, som har kommit
till synes, oriktig, och de angrepp, sora liar gjorts mot rederinäringen,
absolut obefogade. Den siste ärade talaren yttrade att dessa
redare givit staten futtiga 600,000 kr. i gåva. kfter vad jag kort,
skulle de hava givit mycket mera, därest alla deltagit i denna sjalv Sattning

A *»«’ Wto-! “!>» “t

järn väl underkastade beskattning för sina kngsvinster som andra. Om
en slaktare förtjänar på försålt fläsk sa och sa mycket Pa grund
tv krio-et vet jag icke, varför han bör slippa billigare undan a
eu redare,’som förtjänar på sin fartygsrörelse. Hela krigskonjunkturskatten
kan man ju diskutera, och mången kan anse sig berattigaa
saga, att progressionen bör göras starkare, om vmsterna aro större.
Men jag kan icke inse. varför den ena näringen skall i detta avseende
behandlas annorlunda än den andra. Det ar alldeles orimlio-t.
Det kan väl icke var någon skada, som rederinäringen gjort
landet, då den fört spannmål hit. Det är väl icke av någon dy i''
anledning de herrar tagit till orda, vilka har gjort gällande, att rederinäringen
måste beskattas särskilt? Jag sägen man ma beskatta
denna rörelse ytterligare och mera an de andra, som gjort krig
vinster, men då får man icke göra det med en motivering sådan
som den här anförda. Man kan säga, att det ar en stor rörelse, att
den drives av folk. som ser saken i stort och kanske de da också
kunna vara med om, att staten inom mattliga gränser för bestanida
ändamål tager pengar, där de synas lätt tillgängliga. Men detta
är icke några rättsskäl, ty sådana finnas icke. . .. ,

Ja" ber nu att få vända mig med några ord till mm arade van.
herr Alexanderson. Herr Alexanderson visade sig i sin granskning
eller rättare sagt i sin statsrättsliga exposé, synnerligen subtil, såsom
jag förmodar, att herrarna allesammans markte Sa t. ex aae
han regeringen till last, att i den kungi. propositionen det icke
yttrats, att regeringen gjort ifrågavarande rekvisitioner tran rik»
gäldskontoret på Grund av riksdagens beslut, utan i enlighet m rf
riksdagens uttalande o. s. v. Emellertid: di man in si snitt,1 med

Måndagen den 24 januari.

67 Nr ii.

å£™äterTM ”ta?.*1”8 '' vill1 SkritSamyHm Aleiatde““ lÄ

att komma mig pa livet sa mycket som möjligt! Jag tror fast hellre

orsaken mT gav ^ början silf ylande! ^meHertid
demJkg ^at^ytterligaim skät^e^skol^vi^icke^a^v

:ä*ä;“ä ä-sä ä

Men „T hT ÄSÄ *&■ £

^\f ava funmt> att jag yttrade: vi skola akta oss för’ tryckande

si f*s ——

SttflfsS f "''^rf " s #ä »* vÄ S“5£

T<i att de skattei, _vi aga, komma att giva mera än de nu inbringa

Med * T “ Lmitt.yttrande vid ifrågavarande tillfälle
ed avseende därefter pa hur herr Alexanderson tänkt sio- att
man skulle komma tillrätta med budgeten 1918 och 1919 yttrade
han något, som förresten redan sagts av herr Petersson i ffia
( ler att man borde vara betänkt på att beskatta de mera bärkraftiga’
och särskilt åt när värnskatten icke längre förekommer såsom skatt’

Wr 7fniskdttemedlea radan in«ålt tiU Statsverket, man borde —
PeterssonXandfrS f11"sade detta “ke fullt klart, men det gjorde herr
iarl’ vin f-"7 f?r ''ffa Pa d<?n ffenom värnskatten inslagna vägen Men
ag vill fasta herrarnas uppmärksamhet på att man bär vara mv *
ket försiktig att uttaga skatter i eu sådan form, som man Envälde

att" vfbör! ffreP"Virnrk<itfen’ Herrarna iLro Ju av den uppfattningen’
v?rnAnb+t f °ka 1fofikovra utvecklingen av vårt näringsliv Men
armkatten ar en skall, som i särskilt hög grad träffar kapitalet
Den Lm möjligen användas i undantagsfall, men den kan ornöi’

lands S“endra»fso"1 På ett mera. permanent sätt ingå ndoTe t
lamls skattevasen. Sålunda, även de. som vilja lägga ökade skatter
pa dem vilka de anse vara mera bärkraftiga — man kan möilio-en

fWs äTadm7''r,fk,'')m han,vida dM1 gradering, sou, för närvarande
linnés, nr len råtta —- hora aldrig glömma, att det är inkomsten

;0m. ska- lieskattns °°h icke kapitalet, såvida man vill hålla sitt

skoSälla 11,1 •••llt.iän.t givande

Morr Hellberg: Jag kan inte underlåta att med anlcd ing

av herr Trvggors Rista yttrande en passant. uttala den för -

Nr (i. 68

Statsverkspropositionen.

''(Forts.)

Måndagen den 24 jannari.

modan att därest hans önskan om ökning av de militära anslagen
skall så i uppfyllelse, han får bereda sig pa, att denna varnskatt
som här betecknats såsom rent tillfällig, blir permanent. Nodvan diShMe”„

,ha“ bejfärde Inte ordet för att saf» detta utan för att
yttra mig i anslutning till vad en föregående talare av mitt

parti anmärkt med anledning av herr statsministerns uttalande

angående det förutvarande samarbetet mellan regering och riks
Jag ber Sl ätt tå råga, att för mig hade detta »tate»„n,steros
yttrande nyhetens hela behag. Jag. kan gärna saga, hu
jag tron. att den rätt allmänna uppfattningen har 1 “““f®.
hittills varit om detta samarbete. Jag tror, att man allmänt
haft den föreställningen att sedan vid sommarriksdagen 1914 ett
hemligt utskott begärts och tillsatts, något egentligt sam ar be t

mellan detta utskott och regeringen aldrig^ “gS ^utskott

Vad sedan 1915 års riksdag beträffar —- da något hemlig

inte tillsattes - har man allmänt haft den uppfattningen att

“ågot ‘Imirbete det året Oför huvud mte ulls ägt rum Nu bär

herr statsminister» lämnat upplysningar, som g»

mot denna uppfattning och da ar den rimi g o

den bristande överensstämmelsen emellan vad han sa

trott, att vi, som befunnit oss i periferien, inte haft^nagon an ö

om vad som försiggått i de invigdas kretsar. Men jag ar an

deles säker om att den allmänna uppfattningen vant den av

''”ig Emellertid vill jag taga fästa på vad hers statsmini.tou yttrade
angående det blivande samarbetet och det Jetaljerade pio
gram för detta samarbete, som han skisserade Jag ^.ppas, åt
det kommer att till alla delar uppfyllas, sa att deu verklig d
ett intimt och fruktbärande samarbete mellan regering och n

dag'' Vad beträffar herr statsministerns uttalande angående J®g£
ringens neutralitetspolitik, så skall jag villigt saga att detta
uttal ande beredde mig tillfredsställelse — det ar naturiigtv
mte regeringens medlommar obekant, att man ute ilandet haft

Srsffa Tal''d“t riorsatdåsPncfä»“h» ““stmleS Ägen "sist

~ ?äff tf dt8e“trmi?t tSÄÄ

k,,priseri som regeringen ‘ålit utsatt för på grund uv.uin ueutru göra,

skaldjag därför be att få uttrycka mm och säkert mangas
tillfredsställelse över det narnnda uttalandet. i . sj0-

Ledaren för denna kammares majoritetsparti uttalade s g

också, såsom vi alla hörde i sitt inledningsanförande för en kor

rekt och obrottslig neutralitetspolitik, och detta, bei jag
få konstatera med tillfredsställelse. Emellertid kunde jag ju
inte undgåatt lägga märke till, att han för sm del mte, sa v,It

Måndagen den 24 januari.

69 Nr«.

jag hörde, på minsta sätt tog avstånd från den aktiviströrelse, som
av ett par andra talare karakteriserats såsom för vårt land i
högsta måtto farlig. Jag kan inte heller undgå att märka, att
det synes mig, som om den sammansättning, vilken det talarens
parti i dag givit sin kontingent i det hemliga utskottet, kommer
att uto i landet väcka den föreställningen, att någon bestämd vilja
att taga avstånd från denna aktiviströrelse inte förefinnes inom
samma majoritetsparti.

Den nämnde talaren betonade med mycken skärpa, att det
i närvarande stund gäller för vårt land att hävda rättens princip
i sitt förhållande till utländska makter, och detta uttalande
finner jag för min del i och för sig mycket tilltalande, inte minst
när det kommer från ledaren för ett parti, inom vilket man allt
emellanåt hört uttalas en tämligen otvetydig benägenhet att skatta
åt den nya rättslära, som hävdar att makt går före rätt. Men
samma talare hade också i sitt anförande en passus, i vilken han
talade om vad äran ålägger oss. En föregående talare, hem
Klefbeck, har redan anmärkt, att det kan ligga något betänkligt
häri, inte därför att vi inte allesammans äro angelägna att hävda
vårt lands ära, utan därför, att det kan råda mycket olika uppfattning
om vad ärans krav innebär. Man kan, om man hävdar
ärans princip mycket stramt och energiskt, komma till den rena
absurditeten, såsom på den tid, då den spanska äran förpliktade
att vid varje minsta anledning, som kunde uttolkas såsom missaktning,
draga blankt. Men det synes mig, att vi väl alla borde
vara på det klara med, att nu, när hela vår världsdel synes hotad
att drunkna i ett hav av blod, ingen ära kan vara mer oäkta än
den, som anser, att ett i striden inte invecklat folk bör utan
tvång att värna sitt liv och sitt nationella oberoende kasta sig ut
i detta hav av blod, elände och barbari.

Herr Olsson, Oscar: Endast ett par ord! Det var två

saker, herr Trygger ville lägga oss varmt på hjärtat och som han
var övertygad om, att vi alla hade stort intresse för: det allmänna
välståndet och Sveriges liv och frihet. Det är nog riktigt, att allas
intresse riktar sig på båda dessa saker. Vad det allmänna välståndet
beträffar, är det fullt förklarligt, om en hel del av denna kammares
ledamöter under gången av herr Tryggers tal tyckte sig få
klart för sig, att herr Trygger egentligen eller huvudsakligen menar
det allmänna välståndet bland näringarnas män, under det att
vi från början hade hoppats, att med det allmänna välståndet skulle
menas välståndets utsträckande till de stora lagren av vårt folk.
Vår uppfattning om herr Tryggers mening visade sig så mycket
mer berättigad, när talet föll på den hårda skattetungan, som med
nödvändighet borde mindre tungt falla på näringslivet. Det var ett
underligt tal för oss, som äro så helt och fullt besjälade av omtanke
om dessa fattiga och nödlidande stora massor av vårt folk,
vilka skatterna trycka i så oerhört stor utsträckning, att näringarnas
män därom icke kunna göra sig cn föreställning.

Staitveriapropositiontu.

(Forts.)

Nr 6. 70

Måndagen den 24 januari.

Statsverks- Det är sant, att redarna icke göra oss någon otjänst genom att
propositionen. fgra Spannmål till Sverige. Det är ock sant, att det är av stor vikt,
(F°rts.) a££ brödsäden fördelas jämnt under året, men det är av minst lika
stor vikt, att brödsäd finnes i landet så rikligt, att icke heller de
fattiga samhällsklasserna här i landet behöva lida hungersnöd, och
det är det, som vi också i första hand böra taga i betraktande. Visserligen
kan det vara sant, att värnskatten träffar kapitalet i någon
mån, men det torde också vara sant — en sanning, som väl bör
behj ärtas i nödtider som dessa — att kapitalet dock är till för
människornas skull och icke tvärtom. De fattiga ha det icke bra;
de måste ha det bättre, om icke landets kraft skall försvagas på
grund av den nöd, som faktiskt råder.

Sveriges väl och frihet var det också fråga om. Ja, må vi
då erinra oss, att Sveriges väl och frihet skyddas av många, många
män, som tack vare fullgörandet av sin militära värnplikt gå förlustiga
sina medborgerliga rättigheter i detta land. Just på grund
av mobiliseringen bliva många tusen oförmögna att betala sina skatter,
sålunda just på grund av att de fullgöra sin skyldighet, sin
värnplikt mot landet. Jag skulle tro, att herr Trygger då skulle
vara synnerligen angelägen att göra vad i hans partis makt står
för att undanrödja denna skriande orättvisa på något sätt Jag vill
också säga, att svenska folket har rätt att fordra, icke blott av sin
representation, utan även av sin regering, att utvägar sökas, så att
icke fullgörandet av plikten att värna sitt fosterland nödvändigtvis
skall åtföljas av förlust av medborgerliga rättigheter.

Alla äro vi beredda att underkasta oss de mest vittgående inskränkningar,
de mest krävande försakelser, såsom herr Trygger
yttrade, för höjandet av vår vämkraft. Jag upptager detta^ ord
därför, att det finnes ett annat folkkrav, som varit på tal många
gånger förut och som är av den art, att dess tillgodoseende skulle
Irunna stärka vår vämkraft. Så länge under denna dyrtid här i
huvudstaden i genomsnitt varje dag 30 personer bliva anhållna för
fylleriförseelser, så länge är det icke väl sörjt för tillvaratagandet
av landets moraliska och ekonomiska kraft. Jag hoppas således,
att denna försäkran, att vi vilja underkasta oss de mest krävande
försakelser, också skall sträcka sig till avstående från vanor och
njutningar, som visserligen kunna anses ofarliga för oss, men vilka
dock — det kan ingen vara blind för — undergräva vårt folks krafter
i oerhört hög grad. Vi ha här att göra med ett folkkrav, som i
ett tiotal år uppburits inom riksdagens andra kammare och går därpå
ut att alla vuxna män och kvinnor här i landet skola själva få avgöra,
om de vilja tolerera dessa lockelser från rusdryckerna, som
åstadkommit så mycket fördärv och elände, eller icke.

Herr Trygger har rätt uti, att alla äro eniga i att vilja taga
hänsyn till det allmänna välståndet och Sveriges liv och frihet.
Alla borde vara eniga i kampen för de båda mål. som ligga herr
Trygger så varmt om hjärtat. Jag vill hoppas, att enigheten icke
i avgörande ögonblick brister på den punkt, varifrån maningen utgått.

Måndagen den 24 januari.

71 Nr &

Det är alldeles riktigt, som den siste ärade talaren säde, att
just nu kravet på en fast ock ärlig neutralitetspolitik, som kan
samla alla kring regeringen, är det mest övervägande. Men vid
sidan av en sådan neutralitetspolitik är jag övertygad om, att regeringen
skulle uppväcka en tacksamhetskänsla, starkare än som
kommit någon annan regering till del, om regeringen kunde åstadkomma
den hjälp i dyrtid och nödtid, om vilken rop höjts i över ett
år och vilka rop förvisso icke på något sätt varit överdrivna.

Herr T r y g g e r: Endast några ord, herr talman! Herr
Hellberg har ansett, att jag icke uttalat mig tillräckligt tydligt
med avseende å den utrikespolitiska situationen. Han har ansett
att jag icke tagit tillräckligt avstånd från den så kallade aktivismen.
Till svar härå vill jag endast hänvisa till mitt eget
yttrande, som i denna del är klart nog.

Vad beträffar de personer, som hysa en sådan uppfattning,
som herr Hellberg karakteriserade som aktivism, får jag för
min del säga, att jag personligen hyser den allra största högaktning
för dem, för såvitt de driva denna politik därför att de anse
den vara den för Sverige nyttigaste. Men jag kan icke säga
alldeles detsamma om personer, som vilja fred, men bete sig så
klumpigt och obetänksamt, att man i utlandet får den föreställningen,
att man med Sverige kan göra vad som helst. Ty i en
dylik utlandets uppfattning ligger, enligt min åsikt, den största
fara för fredens bevarande. Och mina herrar, alldeles tydligt
är, att man icke kan bete sig felaktigare än att vilja ett och
handla så, att man befarar motsatsen.

Herr Hellberg: Jag kunde kanske inte behöva svara på
vad herr Trygger senast yttrade. Men han tycktes framkomma
men en insinuation om, akt vissa personer i utlandet bete sig,
som om Sverige vore berett att tåla vad som helst eller hur han
nu uttryckte sig — för att få behålla freden. Har jag missuppfattat
herr Trygger?

Herr T r y g g e r: Absolut.

Herr Hellberg: Nå, så mycket mer glädjande för mig,
ty det föreligger då ej någon insinuation, på vilken jag har personlig
anledning att svara.

Vad beträffar de så kallade aktivisterna sade herr Trygger,
att han personligen hyste högaktning för dem, och det kan ju
vem som helst göra. Men här är det ju fråga om hans ställning
till dem som politisk företeelse, och jag ber då att än cn gång
få konstatera, att han i denna sin egenskap av partiledare inte
på något sätt tagit avstånd från denna rörelse. Den sammansättning
hans parti givit det hemliga utskottet tyckes mig också,
jag upprepar det, tala ett mycket tydligt språk.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 6. 72

Mandagen den 24 januari.

Statsverks- Efter härmed slutad överläggning hänvisades statsverksproposi prepesitioncn

tioneili [ va(j f}en angick pensions- och indragningsstaterna, till banko(Forts.
) utskottet, såvitt propositionen rörde de under jordbruksdepartementet
lydande ärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning
av propositionen inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda den
22 innevarande januari bordlagda motioner:

nr 7, av herr Holmquist, angående årligt understöd åt vakt konstapel

E. Swartz; .

nr 8, av herr Olsson, Valerius, m. fl., om ersättning åt vaktmästaren
J. Gr. Andersson för mistad avlöning; samt

nr 9, av herr Kjellén, angående utgivande av ett personalregister
till riksdagens protokoll 1809—1866.

Vid föredragning av den av herr Nilson, Karl August, den
22 innevarande månad avgivna och da bordlagda motion, nr 10, om
vidtagande av åtgärder för att bereda mottagare av efterkravs- och
postförskottsgods effektiv möjlighet att skydda sin rätt, hänvisades
denna motion till ett tillfälligt utskott.

Föredrogs och godkändes riksdagens kanslideputerades den 22
i denna månad bordlagda memorial, nr 1, angående antagande av
tjänstemän i riksdagens kansli.

Föredrogos och hänvisades till lag-utskottet nedannämnda under
sammanträdet avlämnade nådiga propositioner:

nr 6, med förslag till lag innefattande bestämmelser om skyldighet
för städer och vissa andra samhällen att bekosta fastighetsregisters
uppläggande och förande m. m.;

nr 7, med förslag till lag angående verkställighet av stratt arbete

och fängelsestraff; ,

nr 9, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den
10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän;

nr 20, med förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 3 8

rättegångsbalken; ...... „ ....

nr 22, med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 mom. i iorordningen
den 30 maj 1759 om biskops- och superintendentsval,

nr 23, med förslag till lag, innefattande ändring i gällande stad ganden

om nattvardsgång; samt

nr 24, med förslag till lag om nyttjanderätt till gravplats

in. m.

Måndagen den 24 januari.

73 Nr ft.

Föredrogs och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts under dagen
avlämnade nådiga proposition, nr 21, med förslag till lag om ändrad
lydelse av § 7 i förordningen den 16 november 1863 angående
allmänt kyrkomöte in. m.

Vid föredragning av justitieombudsmannens till innevarande
riksdag avgivna ämbetsberättelse hänvisades framställningen angående
ändrad ls^delse av § 35 i förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet till konstitutionsutskottet, framställningarna
angående fastställande av vissa avlöningsvillkor för justitieombudsmannen
m. m., angående lönereglering för justitieombudsmansexpeditionens
vaktbetjäning och angående tillfälligt anslag till
bestridande av expenser vid justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs
expedition till bankoutskottet samt berättelsen i övrigt
till lagutskottet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen angående val av deputerade att,
jämlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen, med Konungen
överlägga.

Avgåvos och bordlädes följande motioner:

nr 11, av herr Clason och friherre Fleming, om anslag för anskaffande
av tungt artilleri, kulsprutor m. in.:

nr 12, av herr Bergqvist m. fl., om anslag till främjande av
soldathems verksamhet under tillsyn av pastor å militära förläggningsorter
och mötesplatser;

nr 13, av herr Ekman, Karl Johan, om anslag till centralstyrelsen
för »Förbundet soldaternas vänner»;

nr 14, av friherre Hermelin, om anslag för verkställande av
djupbormingar i Skåne och sydligaste delen av Halland:

nr 15. av herr Ekman, Karl Johan, om ersättning åt friherre
Sten Raab för liden förlust genom en fastighets återvinning till
kronan:

nr 16. av herr Ekman. Karl Johan, angående skrivelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om de med
medlemskap i svenska kyrkan förenade rättigheter och skyldigheter;
samt

nr 17, av herr Thyrén, om vidtagande av åtgärder till motverkande
av förefintliga missförhållanden med avseende på det sedliga
tillståndet i riket.

Första kammarens protokoll lott). Nr G.

Nr 6. 74

Måndagen den 24 januari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hammarskjöld fr. o. m. den 25 innev. jan. till den 7 nästsk.
febr.

» Petterson, Malkolm fr. o. m. den 27 innev. jan. t. o. m.
den 7 nästk. febr.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 5,27 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1916. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. ieo4ät