RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1916. Första kammaren. Nr 52.
Lördagen den 8 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr statsrådet Hasselrot avlämnade följande nådiga propositioner
:
nr 137, med förslag till lag om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag m. in.;
nr 138, med förslag till lag om förfogande över viss egendom
vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden;
nr 143, angående anvisande av medel till avlönande av en extra
vaktmästare i Svea hovrätt m. m.; och
nr 146, med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten.
Herr statsrådet von Sydoiv avlämnade nedannämnda kungl. propositioner:
nr
139, angående försäljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet
i Västmanlands län;
nr 140, angående överlåtande å staden Falun av kronans rätt till
vissa områden invid nämnda stad;
nr 141, angående försäljning till Stockholms läns landsting av
ett område av kronoegendomen Mörby i Stockholms län; och
nr 142, angående statsbanebyggnaden i Norrland.
Justerades protokollet för den 3 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för telegrafverkets räkning av en fastighet i Flen;
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel; och
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anFörsla
hammarens protokoll 1016. Nr 52. 1
Nr 52 2
Lördagen den 8 april.
vändande av fonden för krigsfartygs byggande till anskaffning av
två motorbåtar för rekognoscering av militärleder m. m.; ävensom
bankoutskottets utlåtande nr 28, angående tillfälligt lönetillägg
åt amanuensen vid riksdagens bibliotek R. Höckert, m. in.
Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj :ts nedannämnda
nådiga propositioner:
nr 135, angående inköp av övre ock nedre klosterträdgården i
Vadstena; samt
nr 145, angående pension åt överläraren vid tekniska skolan i
Stockholm C. A. Hordström.
Vid föredragning av statsutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial nr 50, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i två
frågor rörande anslag under riksstatens fjärde huvudtitel, godkändes
de i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna.
Vid föredragning av första sammansatta stats- och lagutskottets
under gårdagen bordlagda memorial nr 2, angående ersättning
åt utskottets tjänstemän och vaktbetjäning, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.
Om belöning Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 4 och 5 innevarande
för arbete april bordlagda utlåtande nr 40, i anledning av väckt motion om
befrämjande, belöning åt fiskaren August Danielsson m. fl. för arbetet till saltsjöfiskets
befrämjande.
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 176, av herr Olausson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen ville, för det föregångsarbete till saltsjöfiskets förkovran
och utvidgning, som utförts av fiskarne August Danielsson, Nils
Andersson, Karl Petrus Johansson och Patrik Wunsch, besluta tilldela
var och en av dem en belöning, en gång för alla, av 1,000 kronor.
Utskottets uttalande i förevarande utlåtande hade följande lydelse:
»Det
arbete för fiskerinäringens främjande, som utförts av i motionen
namngivna personer, synes värt allt erkännande. Vid bedömande
i allmänhet av frågor rörande utdelande av belöningar, som
få karaktär av nationalbelöningar, bör emellertid av principiella skäl
hänsyn tagas till omständigheter, vilka det torde vara svårt för eu
enskild motionär att helt överblicka. Med hänsyn härtill och i betraktande
jämväl därav att enligt vad till utskottets kännedom kommit
även andra fiskare påståtts hava samtidigt utfört arbete jämförligt
med det, som utförts av de nu till belöning ifrågasatta personer,
kan utskottet icke biträda det av motionärerna framställda förslaget.
Lördagen den 8 april.
3 Nr 52.
Utskottet hemställer följaktligen, att förevarande motion ej må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.»
Reservation hade avgivits av greve Hamilton samt herrar Holmquist
och Olausson, vilka ansett, att sista punkten i utskottets motivering
bort hava haft följande lydelse:
»Med hänsyn härtill och under uttalande av den förhoppning,
att Kung!. Maj:t, på särskild framställning och efter närmare utredning
av frågan, ej skall underlåta att vidtaga de åtgärder, som
förhållandena påkalla, hemställer utskottet--.»
Om belöning
för arbete till
saltsjöfiskets
befrämjande.
(Forts.)
Herr Holmquist: I den motion, som ligger till grund
för det föredragna jordbruksutskottsutlåtandet, hemställa åtskilliga
motionärer av olika partier från riksdagens andra kammare,
att riksdagen ville för det föregångsarbete på saltsjöfiskets område,
som utförts av vissa uppgivna fiskare, fyra till antalet, besluta,
tilldela var och en av dem en belöning, en gång för. alla, av
1,000 kronor.
Utskottet erkänner för sin del i det mycket korta utlåtandet,
att det arbete för fiskerinäringens främjande, som utförts
av de i motionen angivna personer, synes värt allt erkännande.
Jag tror, att man har rätt att säga, att även med dessa vackra
ord utskottet varit mycket måttfullt i sitt uttalande. Var och
en, som även ytligt känner havsfiskerinäringen och dess historia,
vet, att 1884 var ett verkligt bemärkelseår, ty det var det år,
som dessa män gjorde en handling, som man verkligen har rätt
och plikt att kalla en bragd, genom att sätta i verket arbetet
för tillvaratagande av nordsjömakrillen, som blivit en så betydande
inkomstkälla för en stor del av Buhusläns befolkning —
en bragd som även återverkat, då det gällt det norska fisket
och dess utveckling. Det är således ingen som bestrider, att
vad utskottet här säger om att deras handling är värd allt erkännande
är ett måttligt uttryck för utskottets varma känsla för
*en stor handling.
Men härtill kommer något annat, och det är, att de män,
om vilka här är fråga, leva under synnerligen tryckta förhållanden.
Dessa personer äro brutna män. Det intyg, som erhållits
om dem från prästmannen i den ort de tillhöra, har fulltygat
detta förhållande.
Man kan då fråga sig, varför utskottet ställt sig avvisande
till det i motionen framburna kravet. Det första skälet, som
utskottet åberopar, lyder: »Vid bedömande i allmänhet av frågor
rörande utdelande av belöningar, som få karaktär av nationalbelöningar,
bör emellertid av principiella skäl hänsyn tagas till
omständigheter, vilka det torde vara svårt för en enskild motionär
att helt överblicka.» För min del vill jag ingalunda förneka,
att i denna del av utskottets utlåtande ligger en mycket
stor sanning. Jag har för min del icke någon avvikande mening
i detta avseende.
Nr 52. 4
Lördagen den 8 april.
Om belöning
för arbete till
saltsjöjislcets
befrämjande.
(Forts.)
Min avvikande mening gäller fortsättningen av utskottets
utlåtande, där det heter: »Med hänsyn härtill och i betraktande
jämväl därav att enligt vad till utskottets kännedom kommit
även andra fiskare påståtts hava samtidigt utfört arbete jämförligt
med det, som utförts av de nu till belöning ifrågasatta
personer, kan utskottet icke biträda det av motionärerna framställda
förslaget.» Utskottet säger sålunda i denna del ingenting
annat än att det är möjligt, att äran av den handling, som
dessa män utfört, även kan tillkomma ett par andra i livet
varande fiskare, levande å annan ort, och av detta skäl anser
sig .utskottet icke böra bifalla det framställda förslaget. Nog
får man ändå erkänna, att denna motivering är sällsport svag.
Det naturliga vore väl, att om, vilket jag även har vitsordat,
svårigheter möta för enskilda motionärer att helt överblicka
detta område, man gått en annan väg och sagt: då skola
vi lägga det i Kungl. Maj :ts hand, vi överlämna saken till
Kung!. Maj :t, vilken äger alla utvägar att på lämpligt och
naturligt sätt utreda frågan och, sedan sådan utredning skett,
fatta ställning till det framställda kravet på belöning eventuellt
även för dessa två andra, som anses värda en sådan. Det är
ingenting annat jag i min vid betänkandet fogade reservation
velat få fram. I stället för den sista av mig nu angivna meningen
i utlåtandets motivering, har jag för min del velat tillsätta
följande ord: Med hänsyn härtill och under uttalande av den
förhoppning, att Kungl. Maj :t, på särskild framställning och
efter närmare utredning av frågan, ej skall underlåta att vidtaga
de åtgärder, som förhållandena påkalla, hemställer utskottet
—- —. Genom en sådan motivering har riksdagen för sin
del icke givit något på hand, icke gjort mer än vad jag anser
vara riksdagens fulla och klara plikt att göra, nämligen att
understryka det storslagna i dessa mäns handling, men i övrigt
överlämna hela saken åt Kungl. Maj :t till utredning och ställningstagande.
Nu kan man såga: det är alldeles likgiltigt, om riksdagen
säger detta, ty icke lärer Kungl. Maj :t underlåta att, om enskilda
personer eller institutioner hos Kungl. Maj :t anmäla dessa män,
pröva, huruvida det är lämpligt, att de få en belöning i den
form motionärerna avse. Men det är ju alldeles klart, att det
blir något helt annat, om riksdagens kamrar här förklara, att de
giva sitt erkännande åt vad av motionärerna anförts beträffande
dessa personer och överlämna dessa frågor till Kungl. Afaj :ts
ytterligare skärskådande och förslag.
Då jag sålunda ur alla synpunkter tror det vara lämpligt
att acceptera den motivering, jag för min del tillåtit mig föreslå,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Ericsson, A a by: Här föreligger en fråga angå
ende
en handling, om vilken utskottet säger, att den, såvitt
utskottet kunnat finna, är värd allt erkännande. Och ändå
Lördagen den 8 april.
5
>''r 52.
kommer utskottet till det slut, att motionen icke bör bifallas, 0,11 belöning
vilket utskottet motiverar på det sätt, som herrarna sett i ut- för. tl11
låtandet. Vad beror detta på? Jo, det beror på att denna befrämjande.
handling, som vi erkänna varit en bra, en god och berömvärd (Forts.)
handling, bör enligt utskottets mening på annat sätt, än motionärerna
tänkt sig, vinna erkännande, och det finnes så många
vägar, på vilka detta erkännande kan uppnås.
Man kan först och främst tänka sig, att i den bygd, där,
dessa män utfört sin gärning, denna, om det är så, som motionärerna
påstå, skulle hava den resonans bland medborgarne i
orten, dessa gärna skulle vilja sammanskjuta en belöning såsom
ett erkännande åt ifrågavarande personer, och det så mycket
mer som i denna bygd just detta fiske under nuvarande förhållanden
giver särskilt god inkomst. Men det finnes andra
vägar. Inom hushållningssällskapet eller den stora fiskeriförening,
som där nere verkar jämsides med hushållningssällskapet,
ligger det ju ytterligt nära till hands, att man framställer önskemålet,
att ett erkännande må givas åt dessa fiskare, som ju äro
äldre män och delvis oförmögna till arbete. Huru mycket betydelsefullare
vore det icke, om hushållningssällskapet eller fiskeriföreningen,
i den mån deras ekonomiska förhållanden det medgiva,
tillerkände dessa män pensioner för deras återstående livstid?
Landstinget skulle också kunna bidraga till ett erkännande
åt dessa personer, om verkliga förhållandet vore så enastående
och inom orten väckt så allmän uppmärksamhet samt
uppkallat en så allmän känsla av beundran för dessa mäns gärning,
att man ville giva dem ett erkännande. Vidare hava vi
Konungens befallningshavande, som icke bort underlåta att, om
förhållandena äro sådana, som det uppgives, låta utreda saken
och sedan föra den vidare fram. Men något sådant har icke
ägt rum. I stället hava motionärer, som bo i omedelbar närhet av
dessa fiskare, framfört saken direkt till riksdagen, och riksdagen
är enligt min mening bland nu nämnda institutioner den, som
minst av alla är i tillfälle att lämna en belöning på grund av
föreliggande utredning. Detta så mycket mer, som från den ort,
där dessa fiskare bo, det av utskottet inhämtats, att deras gärning
icke väckt vidare uppmärksamhet, och det vidare är bekant,
att riksdagsmän i båda kamrarna från denna trakt erkänt, att
de aldrig hört talas om dessa fiskare, förrän motionärerna framfört
deras namn för riksdagen. Dessutom tillkommer att, såsom
både enskilt'' och offentligen framhållits, andra fiskare finnas
inom samma ort, som utfört samma första banbrytande arbete.
Om riksdagen bifaller motionen, skulle det lätt kunna hända,
att eu nationalbelöning tilldelas vissa personer, under det andra,
som hade fullkomligt samma rätt att erhålla ett liknande erkännande,
icke finge en sådan.
Det kan synas överflödigt att, då ingen yrkat bifall till
motionen, anföra detta, men jag har dock velat göra det.
Jag vill också Vända mig mot den ärade reservanten och
Nr 52* 6
Lördagen den 8 april.
Om belöning
för arbete till
saltsjöfiskets
befrämjande.
(Forts.)
saga. skälet, varför jag icke kan vara med om den motivering
han föreslår. Vad vill han med denna motivering? Han vill,
att riksdagen skall trycka på Kungl. Maj :t att göra något i
denna sak. Något annat kan, såvitt jag förstår, icke ligga i ett
sådant uttalande. Men är det lämpligt, att enskilda motionärer,
som hava förmånen att bo i närheten av personer, som utfört en
eller annan bra gärning, vid sidan av den administrativa vägen,
gå direkt till riksdagen och begära ett erkännande av riksdagen,
och riksdagen uttalar sig angående frågan utan den utredning'',
som måste föregå, för att riksdagen skall kunna handla
rätt och riktigt? Jag tror icke, att det är lämpligt vare
sig att bifalla motionen eller att riksdagen uttalar sig, såsom
reservanten nu sist antydde. Jag tror icke det vore välbetänkt
av riksdagen, och på denna grund Jår jag, herr talman, yrka bifall
till såväl utskottets kläm som den av utskottet förebragta motiveringen.
Herr W i de 11: Utskottets ärade vice ordförande ansåg först
och främst, att det icke vore eu statens sak att här träda emellan,
utan att det närmast borde tillkomma enskilda korporationer,
landsting eller hushållningssällskap eller någon annan dylik
institution att göra det. Jag tror dock, att upphjälpandet av
makrillfisket genom dessa mäns initiativ är en sak, som icke
blott kommit den egna orten, egna länet tillgodo, utan blivit
till gagn för hela riket. Det är i själva verket av ganska betydande
nationalekonomisk vikt. Till en början vill jag nämna,
att avkastningen av detta fiske är ganska stor. Den uppgår
till en och en kvarts miljon kronor om året. Men icke nog härmed,
utan genom detta fiske har det givits en impuls till en
väsentlig förbättring av den bohuslänska fiskeflottan. Det har
tillkommit en massa moderna fartyg, som i främsta rummet användas
för makrillfisket, men sedermera även i fraktfart, särskilt
för frakt av sten. På sådant sätt har en mängd penningar
kommit in i landet, delvis, kan man säga, till följd av dessa mäns
initiativ. Jag tror därför, att fullgoda skäl finnas för att staten
såsom sådan här träder emellan. För övrigt är det alldeles
självklart, att skall det vara en belöning, ter den sig helt annorlunda,
om den kommer från staten, än om den kommer från
enskilda eller från korporationer av mer lokal beskaffenhet.
Så anfördes av den föregående ärade talaren, att desse mäns
gärning var å deras ort tämligen okänd. Ja, man har icke förr
än på allra sista tiden, de sista tio åren, fått ögonen öppna för
den utomordentligt stora betydelsen av detta fiske.
.Vidare sades det, att Konungens befallningshavande här bort
taga initiativ långt tidigare. Konungens befallningshavande har
nog nu sin uppmärksamhet riktad på denna sak, men, såsom sagt,
det är först på de allra sista åren man fått ögonen öppna för
sakens betydelse, då värdet av den fångade makrillen överskridit
miljonen.
7 Nr 52.
Lördagen den 8 april.
Slutligen menade talaren, att riksdagen icke här skulle taga Om
initiativ. Detta borde i sådana här fall ovillkorligen utgå frånalu}sjuka»
Kungl. Maj :t. Riksdagen borde icke härvidlag genom en skri- befrämjande.
velse pressa Kungl. Maj :t i någon viss riktning. Men om jag (Fort..)
icke minnes orätt, lär det icke saknas precedensfall för, att riksdagen
tagit initiativ i sådana bär ämnen. Nationalbelöningen
till Jönsson Rösiö vill jag minnas beslöts just på grund av riksdagens
initiativ.
Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som
framställdes av herr Holmquist.
Herr Alkman: Till vad redan sagts i frågan skall jag
be
att få lägga ett par ord.
Såvitt jag kan finna, har av de två skäl, som utskottet anfört
emot motionen, det ena, av principiell natur, redan undanröjts
genom den form, som reservationen fått.
Vad angår det andra skälet, att även andra fiskare skulle
lia gjort en lika stor insats som de nu till belöning föreslagna,
att således andra personer funnes, som av samma skäl förtjänade
en nationalbelöning, tror jag icke att någon i kammaren
behöver vara rådd för farliga konsekvenser härvidlag. Ingen
har kunnat bestrida att det initiativ dessa fiskare tagit, är av
mycket stor nationalekonomisk betydelse. Skulle det visa sig,
att av andra personer tagna initiativ äro av lika stor nationalekonomisk
betydelse, skulle man väl mycket gärna vara med om
att belöna även dem. Och skulle den omständigheten, att riksdagen
gått med på ett uttalande till förmån för den sak det här
gäller, tjäna som sporre för andra till lika värdefulla initiativ
för framtiden, tror jag, att de penningar, man här skulle anslå.,
vore synnerligen väl använda. Man skulle då gärna vilja giva
eu liten belöning såsom erkännande för den stora vinst, som
tillförts landet.
De skäl, som under debatten anförts från utskottets sida,
synas mig i det hela redan hava till fullo bemötts av^ föregående
talare. Jag vill dock tillägga, att riksdagen på grund
av enskild motionärs initiativ mången gång gått med på exempelvis
beviljande av pensioner. Och vad riksdagen skulle komma att
bevilja här är ju något likartat.
Jag tillåter mig, på grund av vad jag nu anfört och, då
jag finner denna sak ur nationalekonomisk synpunkt synnerligen
behjärtansvärd, att instämma i reservantens yrkande.
Friherre Hermelin: Då överläggningen ånyo upptagits, skall
jag be att få yttra några ord.
Utskottets vice ordförande fällde ett yttrande, att hushållningssällskapet
skulle i mån av tillgång kunna lämna penningebelöning
eller understöd i ett sådant fall som detta. Vi se saken litet annorlunda,
vi som bo i närheten av eller vid kusten. Hushållningssällskapens
tillgångar äro visserligen avsedda för att understödja fisket,
Nr 52. 8
Lördagen den 8 april.
Om fattning^ insjöfisket, ström- och strandfisket, men när det galler storhavssaltljMislJis-
^ket, hava vi ansett oss icke kunna följa med, utan därvidlag har
befrämjande. Kungl. Maj :t genom den under lantbruksstyrelsen lydande fiskeri(Forte.
) administrationen brukat träda hjälpande emellan. De lånemedel
som utlämnas från staten bruka dock förmedlas antingen genom
hushållningssällskapen eller genom landstingen. Att nu då det gäller
storsjöfisket, fisket i Nordsjön, komma och begära, att hushållningssällskapen
skola anvisa medel till belöning åt vissa fiskare,
tror jag kanske är att gå väl långt. Jag vill emellertid giva utskottets
vice ordförande rätt däri, att initiativet möjligen bör utgå
från hushållningssällskapen, när förhållandena nu kunna därtill föranleda.
Herr vice ordföranden menade, att reservationen avsåg att vara
ett tryck på regeringen, men jag bär verkligen icke läst reservationen
så, utan jag har fattat den så, att den skulle vara en upplysning
för dem, som äro intresserade av frågan, vilken väg de borde gå.
Utskottet säger i motiveringen, att vid bedömandet av frågor rörande
utdelande av belöningar, som få karaktär av nationalbelöningar,
av principiella skäl hänsyn böra tagas till omständigheter, vilka det
torde vara svårt för eu enskild motionär att helt överblicka, och
reservanterna säga, att Kungl. Maj:t efter särskild framställning
och närmare utredning av frågan icke torde underlåta att gå in till
riksdagen med förslag.
Jag anser den väg, som reservanterna anvisat, vara tämligen
klar och enkel och ber för min del att få yrka bifall till utskottets
avslagiskläm med anslutning till den av reservanterna gjorda motiveringen.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende på förevarande utlåtande, förutom beträffande
motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, endast yrkats,
att vad utskottet hemställt skulle bifallas.
På härefter gjord proposition bifölls vad utskottet i föreliggande
utlåtande hemställt.
Vidare yttrade herr talmannen, att i avseende å motiveringen
vore yrkat, dels att vad utskottet yttrat skulle godkännas, dels ock
att utskottets uttalande skulle godkännas med den ändring, som angivits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner jordbruksutskottets motivering i utlåtande
nr 40, röstar
J a)
Lördagen den 8 april.
9 Kr 52.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes utskottets motivering med den ändring,
som angivits i den vid utlåtandet fogade reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 62;
Nej — 65.
Om belöning
för arbete till
saltsjö fiskets
befrämjande.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 4 och 5 innevarande Om
månad bordlagda utlåtande nr 41 i anledning av väckt motion om j^ablaT&gskrivelse
till Kungl. Maj :t angående anläggande av transportabla verj. hronans
sågverk å kronans domäner. domäner.
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 117, av herrar Vennerström
och Johansson i Sollefteå hade hemställts, dels att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning om anläggande
av transportabla sågverk å kronans domäner och eventuellt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
ge anledning, dels att riksdagen måtte till kungl. domänstyrelsens
förfogande ställa ett förslagsanslag å 5,000 kronor att användas för
inköp av ett transportabelt sågverk att stationeras inom Tåsjö revir.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t matte
utreda frågan om anläggande av transportabla sågverk å kronans
domäner och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning;
dels och å extra stat för år 1917 anvisa ett förslagsanslag av
5.000 kronor att, därest berörda utredning skulle därtill giva anledning,
användas för inköp av transportabelt sågverk att stationeras
inom norrländskt revir.
Reservation hade avgivits av herrar Ericsson, Fahlén, Holmquist,
Lindblad och Nilsson i Linnås, vilka likväl ej däri antytt sin
mening.
Herr Fahlén: Jämte åtskilliga ledamöter av utskottet har
jag, såsom framgår av utlåtandet, anmält min reservation mot detta
utskottsutlåtande, och jag nödgas anhålla om kammarens uppmärksamhet
ett ögonblick eller ett par för att göra några randanmärkningar
till utlåtandet och samtidigt giva en antydan om vilka syn
-
Nr 52. 10
domänei''.
(Forts.)
Lördagen den 8 april.
°de ZlätranT p,u.“kter varit vägrande för mig'' och, som jag tror, även för åtportabia
såg- skllhfa andra av reservanterna.
verka kronans Motionärerna hava i sin framställning närmast tagit sikte på
en viss kronopark, nämligen Storhällan inom Tåsjö revir, och hemställa,
att förnämligast för de kronotorpare och lägenhetsinnehavare,
som där finnas, ett transportabelt sågverk skulle anskaffas för att
tillgodose deras behov av husbekovssågning. Utskottet har i viss
män i sin motivering utvidgat denna motionärernas tanke, men stannar
i alla fall vid att tillstyrka begäran om utredning just rörande
transportabla sågverk, men icke rörande frågan i dess större utsträckning.
Inom utskottet har jag framhållit, att motionärerna berört
en fråga av sa stor innebörd, att den borde underkastas utredning
i hela sin omfattning, d. v. s. en utredning, som icke begränsas
till de av motionärerna och utskottet föreslagna transportabla sågverken,
utan utsträckes att omfatta alla andra tänkbara och lämpliga
åtgärder för att tillgodose des.sa kolonisatörer på kronoparkerna i
Norrland. För sådant ändamål hemställde jag också i utskottet, att
dess framställning skulle bliva ungefär följande: »att det måtte
föreslå avlatande av en skrivelse till Kung!. Maj :t med begäran,
att Kung! Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i vilken mån
staten må kunna bereda möjlighet för kronotorpare och lägenhetsinnehavare
på kronoparker i Norrland att till husbehov försäga virke».
Jag kan icke undertrycka min förvåning över att utskottet
icke ville ansluta sig till en sådan tanke. Detta kunde utskottet
lätteligen hava gjort i anledning av motionen, men däremot var det
icke möjligt för reservanterna att göra ett sådant yrkande, huru
gärna de än önskade, och jag kan således nu icke heller göra det.
Jag vill emellertid begagna detta tillfälle för att yttra några
ord rörande utskottets syn på denna fråga. Det begränsar sig till att
vilja lösa densamma genom anskaffande av transportabla sågverk.
Då vill jag säga, att detta naturligtvis icke är den enda möjligheten
för att råda bot pa missförhållanden, som sannolikt en var med saken
förtrogen erkänner. Det kan lika väl tänkas, att bristen kunde,
jag tror, bättre och hellre avhjälpas på annat sätt, t. ex. genom anordnande
av fasta sågverk på lämpliga platser. Jag vill därmed
icke hava sagt, att det icke i vissa fall kan vara lämpligt att tillgodose
behovet medelst transportabla sågverk. Men jag är ganska övertygad,
^att i de flesta fall, i avlägsna revir, det icke lämpar sig att
lösa ^fragan pa detta sätt. Det möter hinder på grund av transportförhållandena,
såsom dåliga vägar, långa avstånd och en hel del
svårigheter, som enligt sakens natur måste vara förenade med montering
och uppsättande av ett sådant transportabelt sågverk. Det kan
vidare tänkas, att särskilt beträffande motordrift, om på en avlägsen
plats maskinskada uppstår, som icke kan avhjälpas annat än av
sakkunnig person, en massa svårigheter uppkomma, som göra nyttan
av en sådan anordning illusorisk. Vidare är bränslefrågan, i
synnerhet om olja eller fotogen skall användas, av synnerligen svår
och allvarlig natur, och det kan hända, att i brist på erforderligt
bränsle hela sågverket icke kan komma till användning.
Lördagen den 8 april.
11 Nr 52.
(Forts.;
Men det är en annan sak, soin för mig ar ännu mera avgörande O ^ 99^
och det är, att jag tror, att man missförstår saken, om man tanKer portabla såg,
sia- att den sugning för husbehov, som en lägenhetsinnehavare skulle verk å hrtmam
verkställa, kunde göras på några dagar, en vecka eller tva, och att domäner.
hela apparaten sedan kunde flyttas manga mil darifran. Det „ar
icke till på det sättet. Man hushehovssågar icke i ett tåg lor en
längre tid, utan ett sådant sågverk hehöves nog för en längre tia
och helst för all framtid. . t j ■ i -t 0. x
Yidare kan icke en lägenhetsinnehavare, som ar hanvisad till att
förskaffa sig sitt uppehälle genom annat arbete, när som helst hava
tillfälle att begagna sig av sågverket, nar det kommer till hans
plats. Man har tänkt sig, att transporten skulle ske pa vintern, da.
vävarna äro mera farbara, och då kommer det fram emot varen tall
en nybyggare, hos vilken det skulle monteras för användning pa
våren, då han vore ledig- från skogsarbetet och kunde xöretaga sugning
av virket. Är lägenhetsinnehavaren då sysselsatt med annat arbete,
såsom flottnings-, odlings- eller byggnadsarbete, kan i manga fall
sågverket icke flyttas till annat ställe förr än nästa, vinter för att
användas påföljande vår av en annan. Man synes i basta fall fa
tänka sig en cirkulation årsvis, och antingen behovs det da manga
sådana här inrättningar eller också komma somliga nybyggare att
få vänta ganska länge, innan de få sina behov tillgodosedda. Dessutom
är det uppenbart, att sådana där ständiga transporter av omtåliga"
redskap och maskiner komme att vara förenade med gans a
stora kostnader, och om man över huvud taget här kan tala om
kostnader, tror jag, att anläggningen på lampliga platser av lasta
sågverk icke skulle bliva dyrare, än den anordning motionärerna och
utskottet tänkt sig. . , , , , ■,
Så kommer jag till en annan omständighet, och det ar den, att
det på många håll finns sådana förhållanden, att kronan själv kan
hava gagn av att hava en liten såg, och detta statens behov kam
mycket väl hoppassas med det nu ifrågavarande. Jag tänker mig
särskilt, att i övre .Norrland, vid Inlandsbanan, ett stort behov av
försågat virke naturligtvis kommer att göra sig gällande, och da vore
det lämpligt att samtidigt tillgodose kolonisternas och statens intressen.
Likaså vid de tilltänkta tvärbanornas byggande genom landet
kunna på samma sätt, som jag tror, med fördel det ena och det andra
behovet samtidigt tillgodoses. Med ett ord, det synes mig vara synnerligt
lämpligt, att den ifrågasatta utredningen företages, och jag
är fortfarande urståndsatt att kunna förstå, varför icke utskottet
kunnat i det fallet ansluta sig till det förslag, som framställdes i
utskottet. . , _ .. . . ., n o
Nu hav a motionärerna föreslagit och utskottet upptagit lragan
om ett särskilt anslag till anskaffande av ett sådant transportabelt
sågverk. Det synes mig göra saken större, än den behöver vara.
Det lider intet tvivel, att icke domänstyrelsen har disponibla medel
för tillgodoseende av dessa behov. Sådant faller omedelbart inom
domänstyrelsens verksamhet för kolonisation av Norrland och .uppodlingen
därstädes, och därmed sammanhänger den stora uppgiften,
Nr 52. 12
lördagen den 8 april.
?"n?tT«-*S1°m(.edofmänstyrelsen liar och själv erkänner såsom så viktig, att
portabia såg- ska“a fasta arbetare på kronoparkerna. Varför riksdagen då skulle
verk å kronans anvisa ett särskilt anslag för tillgodoseende av sådana behov, som
domäner, det omedelbart tillhör domänstyrelsens uppgift att tillmötesgå bär
(Forte.) jag svårt att fatta. Skulle förhållandena utveckla sig så, att verkligen
ett särskilt anslag från riksdagen av en eller annan anledning
skulle bliva för ändamalet behövligt, måtte väl domänstyrelsen och
Kungl. Maj :t kunna vidtaga åtgärder härför, men någon anledning
för riksdagen att nu bevilja detta anslag kan jag för min del icke
finna föreligga.
Efter allt vad jag nu tillåtit mig anföra skulle jag naturligtvis
helst vilja framställa ett yrkande i överensstämmelse med vad ja"
hemställde i utskottet, men då så icke låter sig göra, tillåter jag
mig hemställa, att kammaren behagade godkänna den första punkten
av motionens kläm eller sålunda besluta, att i anledning av förevarande
motion riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Haj:t an.
halla, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning om anläggande
av transportabla sågverk å kronans domäner och eventuellt för°riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan ge anledning
.lag anser nämligen, att det knappt kan vara behövligt, att fråga ii
återkommer till riksdagen, ty saken kan sannolikt ordnas utan riksdagens
medverkan, sedan uppmärksamheten blivit fäst på densamma
Skulle emellertid Kungl. Maj :t anse, att riksdagen bör i saken höras,
famnar ju motionärernas förslag möjlighet därför; men att såsom
utskottet föreslagit, begära, att Kungl. Maj:t skall för riksdagen
framlägga förslag i frågan synes mig överflödigt. Jag hemställer
darfor herr greve och talman, om bifall till den ur motionärernas
framställning tagna kläm, som jag’ nyss läste upp.
,, i?rfye- a c h f m e i s t e r, Axel: Herr talman! Ja" ber
att ia börja med att bemöta den anmärkning, varmed den°siste
ärade talaren avslutade sitt anförande, nämligen anmärkningen
mot att de 5,000 kronor, varom här är fråga, skulle beviljas
pa extra stat och icke tillsläppas av domänstyrelsen. Hen saken
är ju skäligen likgiltig, men det förefaller mig, som om
sa länge fragan ar pa experimentets stadium, ett experiment
varm! riksdagen skulle taga direkt initiativ, domänstyrelsen
icke skulle vara skyldig att släppa till medel till detta experiment.
håken ställer sig olika, om experimentet faller väl ut och
det visar sig, att på detta sätt mycket virke besparas folkroman,
och att kronan^ erhåller arbetare på detta sätt. Det
ma ju vara en framtidsfråga, men på experimentets stadium anser
jag riktigt, att riksdagen släpper till pengarna för kostnaderna.
Kolonisationen av de norrländska obygderna är en på dagordnmgen
stående fråga, och 1913 års riksdag har såsom önskema.
1 uttalat, att nar sa möjligt och lämpligt vore, staten skulle
tråda hjelpande emellan. Ku erhålla såsom bekant nybyggarna
fritt virke till uppförande av sina byggnader efter utsyning å
Lördngen den 8 april.
13 Nr 52.
närliggande kronoskogar. Syftemålet med föreliggande moti°n,
till vilken utskottet, i huvudsak åtminstone, tillstyrkt bifall, portabla sAg.
är att åstadkomma utredning av frågan, huru man skall kunna ver/. n kronans
hjälpa dessa nybyggare i deras behov av virkesförsågning till domäner.
undvikande av den tidsödande, långrandiga bilningen av timmer (Forts.)
för hand. När staten slä.pper. till trä gratis, innebär lösningen
av denna fråga — på samma gång det blir en lättnad för nybyggarna
— en högst avsevärd besparing för statsverket, då
givetvis sågat virke, åtminstone vad byggnadsinredning beträffar,
sträcker sig mångfaldigt längre än bilat timmer.
Den föregående talaren var icke mot innebörden av det första
momentet, men ville hava utredningen lagd på bredare basis;
men det får jag säga, att nog får man hava den förhoppningen,
att Ivungl. Maj :t anförtror utredningen åt så pass dugliga utredningsmän
att de, säga ifrån, när på vissa platser fasta sågverk
äro lämpligare än dessa transportabla sågverk. Denna
sak klarar nog utredningen utan vidare även med den formulering,
som utskottet givit. Denna formulering är densamma
som i motionen, och jag anser den vara fullt tillräcklig. Utredningen
torde få bestå av två skilda skeden. Först skulle komma
ett teoretiskt skede, då den ekonomiska delen av frågan
utredes på papperet. Om denna utredning ger ett negativt resultat,
är saken därmed klar, och ingenting vidare är att göra.
Men om denna utredning ger ett positivt resultat, skulle utredningen
om anskaffande av sågverk vidtaga, och därefter
skulle försök anställas.
Den föregående talaren ställde sig skeptisk mot dessa transportabla
sågverk och hade en hel del att anmärka mot dem, och
även jag skulle ställa mig tvivlande, om dessa nybyggen läge
spridda kring hela Norrland. Men så är icke förhållandet. Det
har uppgivits, att de blivande kolonierna komma att ligga förhållandevis
sammanträngda på några ställen i vissa regioner,
och då anser jag, med den kännedom jag har om den nuvarande
fabrikationen av lätta och kraftiga fotogenmotorer, som mycket
väl kunna driva dessa sågklingor, att det mycket väl kan gå
för sig att flytta sågverken från en grupp av nybyggen till en
annan. Den föregående talaren sade, att det endast. var, vissa
tider, som nybyggarna hade tid att såga, och att de icke skulle
ha sågningen verkställd på en gång. Men detta matte väl kunna
ordnas. Om nybyggena ligga så pass nära varandra, borde väl
sågningen kunna försiggå turvis. Allt detta torde emellertid en
utredning kunna klargöra.
Den" föregående ärade talaren säde, att Kungl. Maj :t eventuellt
skulle inkomma till riksdagen med förslag i frågan. Mellan
detta och ett antagande av utskottets hemställan blir dock
skillnaden hårfin. Finner Kungl. Maj :t planen icke vara användbar,
kommer Kungl. Maj :t icke med någon framställning.
Att riksdagen skriver, innebär icke något tvång för Kungl. Maj :t
att inkomma till riksdagen med ett förslag. Att av den an
-
Nr 52. 14 Lördagen den 8 april.
Om anläggare ledningen ändra utskottets utlåtande, tycker jag icke är, motidortabla<så>-
Vera''^-
verka kronans Eör mig är det emellertid synnerligen tilltalande ,att ha
domäner, möjlighet att på samma gång bereda dessa nybyggare en stor
(Forte.) lättnad och göra en rätt avsevärd besparing i fråga om statens
skogar, och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Ericsson, A a by: Herr greve och talman! Endast
några ord! Denna framställning påminner mig om det gamla
ordspråket: »När Mohammed icki» vill komma ti''11 berget, får
berget komma till Mohammed». Tänk Er, mina herrar, dessa
nybyggare vilja icke bila sitt virke, och det är för långt att köra
det till sågen, därför skall sågen köras till nybyggarne. Jag
undrar, om det är lämpligt, att första kammaren fattar beslut
efter den tankegången. Innan herrarna fatta sitt beslut, ber
jag herrarna betänka, hur stort Norrland är, hur spridda dessa
nybyggen eller, som den siste ärade talaren framhöll, dessa nybyggarkomplexer
äro. Tänk, om utredningen skulle visa, att
det är förmånligt att skaffa sådana transportabla sågverk, vilken
massa sågar det skulle bli nödvändigt att skaffa. Jag
hemställer till herrarne: gränsar det icke en liten smula, jagvågar
säga, till det löjliga att begära ett anslag av 5,000 kronor
till anskaffande av ett transportabelt såverk för Norrland,
även om det skulle vara endast som ett försök.
På dessa skäl ber jag att påyrka avslag på motionen.
Herr Barthelson: Herr greve och talman! Jag begärde
ordet med anledning av den siste ärade talarens yttrande. Han
framhöll det orimliga i att dessa nybyggare icke bila sitt virke
på platsen, utan köra det till sågverken. Han yttrade vidare:
länk, hur spridda dessa hemman ligga, hur vitt skilda de äro,
och vilken massa sågverk därför skulle komma att behövas.
Ett sådant yttrande visar ju, att han icke satt sig in i de förhållanden,
varom här är fråga. Utskottet har sannerligen icke
tänkt sig, att byggnadstimret skulle försågas vid dessa sågverk.
Vid nybyggena behövas plank och bräder, och det är till
att försäga detta, som de transportabla sågverken skola användas,
icke till att bila byggnadstimret.
Kolonisationen i Norrland har som bekant hittilldags gått
ytterst sakta framåt. En av orsakerna därtill är ju, att materialkostnaderna
på grund av de långa transporterna äro så avsevärda.
Särskilt är det kostnaderna för anskaffande av sågat
virke, som för pioniärerna på detta område ha varit svåra.
Avstånden från dessa kolonier till sågarna är ofta fyra, fem mil.
Då kunna ju herrarna tänka sig, hur det skall vara för fattiga
människor, som icke ha mer än sina armar, att först hugga
timme)- i skogen och köra det till sågen och seda.n lika lång väg
tillbaka. Den såg, som på ett och annat ställe finnes i närheten,
Lördagen den 8 april.
15 Nr 52.
är vanligtvis någon vattensåg, och den kan naturligtvis icke an- Om aniagganvändas.
förrän sommaren kommer. Sedan skall nybyggaren näs- ^rtabl^iAgta
vinter köra hem sitt virke. Därigenom inses klart, att även verk & kronans
om han har förmåga att köra ned allt timmer på en vinter till domäner.
vattensågen, blir bygget i alla fall fördröjt minst ett år. (Fort».)
Jag skall vidare be att få framhålla några omständigheter
särskilt rörande behoven av dessa transportabla sågverk, som
motionärerna begärt, och utskottet tillstyrkt, såtillvida att det
tillstyrkt en utredning och ett anslag å 5,000 kronor till försök.
Jag nämnde, att kolonisationen gått långsamt. Den börjar
dock nu att taga bättre fart. Enligt domänstyrelsens sakregister
för åren 1914 och 1915 ha år 1914 inkommit 175 ansökningar
om upplåtelser av odlingslägenheter och under år 1915 192.
Denna ökning är ju glädjande, men den synes mig på det allra
bestämdaste tala för utskottets förslag, att riksdagen skall kraftigt
ingripa för att underlätta kolonisationsarbetet. Den, som
icke har sett nybyggarstugorna däruppe i obygderna, kan knappast
göra sig en föreställning om vilka försakelser och ofta nog
lidanden dessa människor måste utstå innan de få sina hus
uppförda.
Då här av tvenne talare och speciellt av den förste ärade
talaren framhållits, att dessa sågar icke skulle vara lämpliga,
skall jag be att få framhålla, att sådana transportabla sågverk
varom här är fråga, sedan flera år tillbaka använts för statens
skogsväsen i södra och mellersta Sverige, och att det har visat
sig, att dessa sågar på några få år betalt sig. Det är ju givet,
att så länge virket skall tillgodogöras genom kransågning på
platsen, härigenom uppstår ett kolossalt slöseri med virke och
arbetskraft. Vill man ha dessa marker bebyggda måste man
naturligtvis också laga så, att det blir möjligt för nybyggaren att
inom rimlig tid få tak över huvudet, så att han ej uppgiver ett
kanske påbörjat företag till odling, på grund av svårigheterna att
förskaffa sig sågat virke.
1 domänstyrelsen fick jag helt nyligen tillfälle att se en
hemställan från en jägmästare i Norrland, vilken hemställan jag
anser vara ganska typisk och som jag ber att få uppläsa för
kammaren. Denna jägmästare väckte förslag om byggandet av
eu såg, och motiverade detta sålunda: »Tillgången på sågat och
hyvlat virke i orten är synnerligen begränsad. Närmaste förädlings-
och försäljningsplats öster om revirgränsen (Risliden)
är Stockfors, 4 Va mil från nämnda gräns, och tillgången understiger
där avsevärt efterfrågan.» Jag ber herrarna observera
detta. Då kunna herrarna tänka sig, att avstånden från de
spridda torpen i obygderna till närmaste såg naturligtvis äro
ännu längre. »Ändamålet med anläggningen», fortsätter han,
»är dels att tillverka sågat och hyvlat virke samt takspån för
kronans eget och skogstorparnes behov och dels till försäljning.»
Skogstorpens antal, vilkas virkesbehov avsåges i förevarande
fall, utgjorde 20 st., vartill komme 2 nyupplåtna lägenheter,
Nr 52. 16
Lördagen den 8 april.
Om anläggare skulle slutligen möjliggöra virkesparing och minskning av
portabia^såg- a r B ® t s ko s t ii ad e r ii a för uppförande av nödiga hus vid dessa nybyg
verk
å kronans 0
domäner. -tran ett annat revir, Jörns revir, har uttalats önskvärdheten
(Forts.) av ett flyttbart sågverk för tillgodoseende av virkesbehovet till
ett tjugutal lägenheter.
Behovet av ifrågavarande flyttbara sågverk är sålunda konstaterat.
Nu yttrade herr Fahlén, att det vore lämpligare att taga
denna fråga i mycket större omfattning. För min del kan jag
icke finna annat, än att det är bättre, att vi hålla oss till motionärernas
förslag att nu lämna hjälp åt pioniärerna på detta område,
_ varigenom vi vinna större utsikter att få Norrland bebyggt,
och icke sammankoppla frågan om dessa husbehovssågar med
frågan om de sågar, vilka behövas för tillgodogörande av kronans
virke och vilka, såsom den ärade talaren framhöll, skulle
anläggas utefter de nuvarande och blivande järnvägarna. Det
vore väl ändå opraktiskt, att för erhållande av det för nybyggarna
nödiga materialet, plank och bräder utreda, varest utmed
järnvägarna kronan bör anlägga sågverk då dessa nybyggare väl
i regel bo många kanske tjugutals mil från dessa järnvägar, vilket
omöjliggör all transport av virke från järnvägen till nybygget.
Avsikten ^med de transportabla sågverken är ju att hjälpa dem,
som bo sa till, att de nu ha miltals väg till ett sågverk. De
kunna således icke få den minsta nytta av någon utredning rörande
inrättandet av sågverk för tillgodogörande av virket från
kronans skogar, ty dessa sågverk måste, såsom den ärade talaren
framhöll, förläggas utefter järnvägslinjerna eller också, vill
jag tillägga, nedanför de större vattensystemen, eller nere vid
kusten.
Kammaren har alldeles nyss visat sitt intresse för pioniärerna
på fiskets område, och jag vill hoppas, att kammaren visar samma
välvilja mot pioniärerna i ödemarkerna däruppe i våra lappmarksbygder.
I den förhoppningen ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr F ahlén: Herr talman! I den del av den siste ärade
talarens anförande, vari han bemötte särskilt den näst föregående
talaren,_ som yrkade avslag på utskottets betänkande, kan jag utan
vidare instämma med honom och har därtill ingenting att tillägga.
Man hade i alla fall väntat att från det hållet få höra ett något
kraftigare _ försvar för just den begränsning, som utskottet tilllatit
sig göra i framställningen. Det föreföll mig vara synnerligen
svagt, och såvitt jag förstår vidrörde han näppeligen spörsmålet
om ett särskilt anslag av 5,000 kronor, åtminstone icke på sådant
sätt, att man kan vara övertygad om att ett sådant anslag här
skulle vara ovillkorligen betingat av omständigheterna. Fastmer
skulle jag fortfarande tro, att man kan ha en viss betänksamhet mot
ett sådant anslag, därför att därigenom skulle fastslås, att domän
-
Lördagen den 8 april.
17 Nr 52.
styrelsen icke av sig själv behöver ägna någon uppmärksamhet åt Om aniäggandetta
spörsmål, utan att endast om riksdagen ger ett alldeles särskilt
anslag, en såg skulle behöva anordnas för nybyggarna där - kronans
uppe. Jag bär, som jag tidigare nämnde, en alldeles motsatt upp- domäner.
fattning. Jag anser nämligen, att ifrågavarande ändamål ligger in- (Forts.)
om domänstyrelsens rayon, och medel har domänstyrelsen därför.
Följaktligen skulle ett direkt anslag nu rent av kunna vara ägnat att
tillbakahålla en livligare verksamhet i föreliggande hänseende. Detta
är också för mig ett skäl att icke biträda förslaget om ett anslag
av 5,000 kronor.
Vidare invändes mot mig, att jag talat om de fasta, stationära
sågarna och ansett dem över huvud taget vara lämpligare än transportabla
sågverk. I det fallet föreligger nog ett missförstånd från
den ärade talaren, ty jag vill visst icke förneka, och gjorde det icke
heller, att i vissa fall det kan vara lämpligt att använda transportabla
sågverk, änskönt jag icke tror, att man i detta hänseende kan
draga slutsatser från förhållandena i södra och mellersta Sverige, ty
dessa äro så olika mot i de nordliga delarna av vårt land. De
sågverk, från vilka man bär hämtat och åberopat erfarenhet, äro
väl icke Sådana, som skola användas för direkt husbehovssågning åt
ett litet nybygge eller två, tre, fyra stycken. Gäller det att förädla
och försäga en viss virkesmassa på en bestämd plats, och sedan
man gjort detta, flytta sågen till en annan plats, då förstår jag,
att ett transportabelt sågverk kan vara mycket praktiskt, men detta
är ju icke fallet här. Här är det fråga om att i möjligaste mån
tillgodose icke ett i ett visst ögonblick förefintligt behov, utan ett
successivt behov, som alltid finnes hos dem, som här uppe skola
bygga och underhålla sina hus. Då byggnadsverksamheten icke
förlägges till ett visst ögonblick, utan möjligen kan pågå en längre
tid på grund av utläggandet av nya odlingslägenheter, är man icke
mycket betjänt med att åka fram och tillbaka med ett sågverk i
oländig^ trakter, där uppenbarligen långa tidsintervaller måste äga
rum mellan besöken av detta sågverk.
När jag säde, att den enligt min uppfattning bästa möjligheten
var att anlägga små sågverk, där förutsättningar finnas, t. ex.
vid vattendrag, då menade jag visst icke, att de skulle läggas på
långt avstånd från dem, som skola använda dem. Men det kan
väl i alla fall hända, att järnvägsanläggningarna i Norrland kunna
komma att träffa platser, som redan äro upplåtna för odlingsändamål,
eller att nya utmål för odlingsändamål kunna komma att utläggas
i närheten av dessa kommunikationsleder. och då föreställer
jag mig, att det är ganska lämpligt att försöka samtidigt tillgodose
två ändamål. Skall en såg ligga tjugu mil från ett nybygge, har
den sannerligen förfelat varje uppgift, ty i regel torde val nybyggarna
redan nu ha närmare än tjpgu mil, om de skola köra sitt virke
både bort och hem.
Den föregående ärade talaren, vidrörde också en annan synpunkt.
som jag ber att ytterligare få understryka och taga till inlät
t för min uppfattning. Det var, att det var mycket lämpligt
Första kammarens protokoll 1916. Nr 5%. 2
Nr 52, 18
Lördagen den 8 april.
Om anläggande
av transportabla
sågverk
å kronans
domäner.
(Forts.)
och nyttigt att få såginrättningar för nybyggena, därför att det
skulle åstadkomma en betydande hushållning i fråga om virke. Där
ha vi just ett intresse, som direkt berör vederbörande ämbetsverk.
Hushållningen måste, som jag tidigare framhållit, med naturnödvändighet
bli mycket dålig under de primitiva förhållanden, under
vilka nybyggarna leva. Om de få såga sitt virke, måste en stor
besparing kunna göras. Vem skördar fördelen härav? Jo, staten
såsom skogsägare.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Petersson, Alfred: Herr talman! Jag skall en
dast
be att till fullo få instämma i den tankegång, som fått ett uttryck
i det yttrande, som den ärade talaren på Västgötabänken hade.
Jag tror, att den här föreslagna åtgärder, som har till syfte att
bereda möjlighet för dessa fattiga nybyggare att få sitt virke förädlat,
så att de kunna använda det till bs^ggnadsändamål, är ett
viktigt led i hela kolonisationsarbetet däruppe.
Jag erinrar om att riksdagen sedan en lång tid tillbaka har visat
intresse för och vidtagit åtgärder för skapandet av nybyggen
uppe i våra nordligaste bygder på det s. k. Alträsket. Riksdagen
har anslagit medel för utdikning och medgivit, att staten under
vissa förutsättningar släpper till virke för byggnader. Men det har
visat sig alldeles nödvändigt att också bereda nybyggarna möjlighet
att få detta virke sågat, och staten har också vid ett tillfälle
anvisat medel för inrättandet av en såg däruppe. Den nu föreslagna
åtgärden finner jag stå i full konsekvens med det, som redan
gjorts, och jag anser synnerligen önskvärt, att någonting göres
i denna riktning. Jag kan därför icke instämma i det yrkande
om avslag, som herr vice ordföranden i jordbruksutskottet framställde,
utan jag vill tvärtom på det livligaste tillstyrka ett bifall.
Om kammaren bifaller utskottets förslag eller det av herr Fahlén
framställda yrkandet, tycker jag i själva verket icke betyder
så mycket. Jag anser för min del, att icke den ringaste olycka
sker, om utskottets förslag oförändrat bifalles, men även herr Fahléns
yrkande innesluter ju en utredning rörande anläggning av
transportabla sågverk, såvitt jag uppfattade hans yrkande rätt. Om
de 5,000 kronorna skola anslås på detta sätt av riksdagen, eller om
domänstyrelsen skall få rätt att taga dem ur sina medel, betyder
i själva verket föga. Men det kan ju tänkas, att domänstyrelsen,
som är ett affärsdrivande verk, icke är så benägen, i varje fall icke
utan särskilt medgivande, att göra utgifter till något, som i första
rummet avser sociala ändamål vilket man kan säga att detta. gör.
Det kan alltså finnas skäl att för närvarande bifalla utskottets
hemställan sådan den här föreligger, och jag ber att få yrka bifall
till densamma.
Herr Lindblad, Ernst: Under det att den siste ärade
talaren bär ställde sig något vacklande, huruvida man skulle bi
-
Lördagen den 8 april.
19 Nr 62.
falla utskottets hemställan eller herr Fahléns yrkande, skall jag Om aniägganbe
att avgjort få ansluta mig till herr Fahléns yrkande. p„r™bl™s&g
Beträffande
det anförande, som herr Barthelson holl, skulle verk å ironans
jag vilja saga, att jag tycker, att det varit lämpligare, om han domäner.
hållit det i domänstyrelsen än i första kammaren, ty i domän- (Forts.)
styrelsen torde det vara lämpligt att bevisa, att här föreligger
ett verkligt behov. Men det är vida bättre, att domänstyrelsen
prövar detta efter framställning från sina tjänstemän, än
att man här i riksdagen, kanske till och med först efter gemensam
votering, får det ena förhöjda anslaget efter det andra. Jag
tror, att frågan blir vida bättre bedömd, om den bedömes ur
kolonisationssynpunkt och ur besparingssynpunkt även för statsverket.
Däremot tror jag icke, att motionärerna komma att så
mycket fästa sig vid besparingssynpunkter, utan kanske komma
att fordra, att man skall lägga sådana transportabla sågverk
även ända uppe i obygderna. Det böra vi väl ärndå reagera mot
och låta domänstyrelsen pröva, var det är lämpligast att vidtaga
dylika anordningar. Såsom herr Fahlén nu senast framhållit,
kunde det därjämte möjligen komma att inskränka domänstyrelsens
initiativ, ifall man här blott skall ga och vänta pa, att riksdagen
anslår medel för detta ändamål. Och jag tror icke, att man
bör försöka inskränka befogenheterna för ett affärsdrivande verk
som domänstyrelsen, som har så stora medel till sitt förfogande
och får så stora avverkningar, som ständigt ökas, utan snarare
se till att domänstyrelsen här får öppen fullmakt.
Jag ber att få instämma i herr Fahléns yrkande.
Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman! Endast
några ord! Man har här i dag talat så stora och vackra ord i
denna fråga. Man har talat, som om hela kolonisationen där
uppe i Norrland hängde på anskaffandet av dessa transportabla
sågverk. Man har talat om de stora vinster, som skulle uppstå,
därest virket försågades på dessa sågverk i stället för
att såsom nu bilas eller kransågas. Men låtom oss i all rimlighets
namn se frågan sådan den är! Det gäller att där uppe
bygga ett litet torp eller låt oss säga tio små boningshus med ladugårdar
och uthus. Och nu gäller frågan: skall timret till
dessa stugor först bilas eller skall det sågas? Jag tror, att
norrlänningarna bo hellre i timrade hus än i plankhus. De
senare lämpa sig kanske för de södra delarna av landet, men de
lämpa sig näppeligen för Norrland. Sedan återstår ladugårdarna
och uthusen. Virket till golv och inredning i samtliga hus
skola sågas i stället för att bilas eller kransågas. Då frågas:
är det omöjligt att bygga hus, om man använder de gamla metoderna?
Nej, långt nere i södra Småland både bilas och kransågas
det än i dag, så att ensamt don omständigheten, att man
är hänvisad till dessa gamla metoder, behöver ingalunda omöjliggöra
kolonisation. Na, men fördyras det da sa oerhört mycket ?
Å nej; tänka vi på kostnaderna för transporten av ett sågverk,
Är 52. 20
Lördagen den 8 april.
öm anläggan-så, om det är meningen, att nybyggare själva skola betala dessa
^oruMnTå - transportkostnader, tror jag, om jag icke känner bra litet till
verk å krmans yårt folk, att de hellre kransåga och bila än låta fora, kanske
domäner, åtta eller tio mil upp i en obygd, en lokomobil eller en fotogen(Forts.
) motor och en sågbänk med sågklingor samt tak över allt detta.
Tro herrarne verkligen, att de skulle gorå detta? Jag tror
det icke.
Vill man understödja kolonisationen, må vi då giva, ä la
bonne heure, tio, tjugo, hundra kronor för varje hus för att förbilliga
den större kostnaden för kransågning av virket. Det
vore någon idé med en sådan åtgärd. Men att ställa dessa
transportabla sågverk till nybyggarnes förfogande, jag kan icke
hjälpa, att det, såvitt jag förstår, talar mot sunt förstånd.
Så har man sagt, att vi skola vinna så mycket genom att
våra skogar på detta sätt sparas. Ha herrarna då tänkt på
vad det blir för vinst, och vilken skillnaden är, om jag bilar upp
en stock eller om jag sågar den? Jo, jag får några ytor, när
jag sågar stocken, och några flisor, när jag bilar den; men icke
kan i detta ligga någon så stor värdeskillnad — särskilt i förhållande
till Norrlands skogar — att riksdagen därför bör anslå
ett särskilt belopp till anskaffande av sågverk för detta ändamål.
Även detta förefaller mig orimligt.
Hur mycket jag än intresserar mig för nybyggarne, kan
jag dock med bästa vilja i världen icke göra annat än i det sunda
förnuftets namn yrka avslag på utskottets hemställan.
Herr J onsson, Olof: Herr greve och talman, mina herrar!
Jag har icke begärt ordet för att kasta mig in i ett dryftande
av själva sakfrågan, utan endast för att fråga, vad det finnes för
logik i utskottets hemställan. Den första delen av denna går ut
på att riksdagen skall begära en utredning, som sedan skall
framläggas till riksdagens prövning; i andra delen hemställes
om anvisande av ett anslag å 5,000 kronor att, om det finnes
skäl därtill, användas till inköp av ett sågverk, redan innan riksdagen
hörts. Hur hänger detta ihop ? Det är mer, än jag
förstår.
Jag ansluter mig till herr Fahléns yrkande om bifall till den
första delen men avslag på den andra delen av utskottets hemställan.
Greve Wachtmeister, Axel: Med anledning av herr
vice ordförandens yttrande om timrets användning vill jag säga,
att det för uppförandet av en stuga åtgår mycket virke utöver
det, som behövs till själva vägg ärna. Till dessa är det
nog bra att ha bilat virke, tjockt och stadigt, men till hela inredningen
i övrigt i ett boningshus behöves sågat virke.
Så uttalade herr vice ordföranden en hel del betänkligheter;
men det är väl just dessa betänkligheters hävande, som skulle
anförtros åt den föreslagna utredningen. Det är ju icke fråga
Lördagen den 8 april.
21 Nr 52.
om, att riksdagen nu skall begära dessa transportabla sågverks °m anluggan
anskaffande,
utan riksdagen skall ju endast begära en utred
ning,
som eventuellt skall klargöra om svårigheterna kunna trono»*
hävas. domäner.
(Forts.)''
Herr Barthelson: Blott ett par ord! Jag vill med anledning
av herr vice ordförandens yttrande, att det skulle vara
alldeles omöjligt eller åtminstone för dyrt för dessa torpare att
transportera sågverken, be att få .upplysa, att för transporten
av det sågverk, det här är fråga om, erfordras summa summarum
två hästar. Det torde då vara klart för var och en,
att man icke precis behöver vädja till det sunda förnuftet för
att inse, att det går lätt för sig att verkställa denna transport,
och att detta för nybj^ggaren blir, betydligt billigare, än om
han skall göra en massa resor samma väg, fram och tillbaka för
att frakta virket- till ett sågverk och åter.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende å förevarande utlåtande förekommit följande
yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
av herr Fahlén, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, att i första stycket ordet »dels» utelämnades och näst efter
orden »för riksdagen framlägga det förslag» insattes »eventuellt»
samt att sista stycket uteslötes; och 3:o) att utskottets hemställan
skulle avslås.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Fahléns yrkande vara
med övervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 4 och 5 i denna månad Om utiildbordlagda
utlåtande nr 42, i anledning av väckt motion om skrivelse ntngskurserjör
till Kungl. Maj:t angående anordnande av utbildningskurser för ia4ug&rdsskekvinnliga
ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna. ture i Norr
land
och
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets för- Dalame.
beredande behandling hänvisad motion, nr 111, av herr Ober g m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida
och på vad sätt utbildningskurser borde anordnas för kvinnliga ladugårdsskötare
i Norrland och Dalarna.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville utreda, huruvida
och på vad sätt utbildningskurser böra anordnas för kvinnliga
ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda.
Nr 52. 22
Lördagen den 8 april.
Om utbildning
skurser för
kvinnliga
ladugårdsskötare
i Norrland
och
Dalarne.
(Forte.)
Reservation hade avgivits av herrar Ericsson, Lindblad, Linders
och Ingeström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman, mina
herrar! Jag skall anhålla att få yrka avslag på motionen och
bifall till reservationen på de skål, som d reservationen äro anförda.
Greve Wacht meister, Axel: Jag skall be att i största
korthet få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag tror visserligen
icke, att dessa kvinnliga ladugårdsskötarkurser komma
att vinna någon överväldigande anslutning. Men jag anser ett
bifall till motionen vara en gärd av rättvisa mot Norrland,
som livligt önskar få dessa kurser, då det är så, som motionären
sagt, att man där uppe icke har den minsta nytta av de manliga
ladugårdsskötarkurser, som nu finnas och för vilka statsbidrag
utgår. Dessutom ha ju motionärerna påvisat erfarenheterna
från Finland, där resultatet av ett liknande försök slagit
synnerligen väl ut. Jag anser således, att ett försök bör göras
även här. Utfaller det lyckligt, är allt igott och väl; utfaller
det icke lyckligt, är ingen skada skedd och knappt heller någon
nämnvärd kostnad åsamkad staten.
Herr Holmquist: Jordbruksutskottets ärade vice ordförande
bemötte ju mycket kort utskottets hemställan i föreliggande
fråga. Även jag skall fatta mig synnerligen kort, men
jag kali icke i min framställning bli lika kort som han.
Beträffande skälen för den ärade talarens avslagsyrkande
har jag i vad hän sade ingenting att hålla mig till, ty i hans!
yrkande låg endast den nakna negationen. Jag måste därför,
taga hänsyn till vad talaren ,i egenskap av reservant säger i
den vid utlåtandet fogade reservationen. I denna påpeka reservanterna,
att utskottsmajoritetens nu gjorda hemställan skulle
vara av jämförelsevis mindre betydelse, och att förslaget borde
läggas på ett annat sätt, än utskottet i sitt utlåtande ifrågasatt.
Jag ber att få säga, ,att det förefaller mig, som om reservanterna
tänkt sig, att dessa kurser för kvinnliga ladugårdsskötare
skulle läggas på ungefär samma sätt som de hittillsvarande
kurserna för manliga ladugårdsskötare, d. v. s. som
om man ville försöka att genom sådana kurser utbilda kvinnliga
tjänare för att ladugårdsarbetet skulle komma att förrättas
uteslutande av dem. För min del tror jag icke, att detta i stort
sett låter sig göra, då det gäller dessa för Norrland och Dalarne
avsedda ''kurser. I dessa ''landskap är det nämligen husmodern
själv, som ombesörjer ladugårdsarbetet, ofta därvid biträdd av
hemmavarande ''döttrar. Vid sådant förhållande är det naturligtvis
angeläget att ordna dessa kurser på ett sådant sätt, att
dessa husmödrar och dessa andra kvinnliga familjemedlemmar,
Lördagen den 8 april.
23 Nr 52.
som sköta ladugårdsarbetet, verkligen kunna få en ökad inblick i
detta arbete. Ty man kan dock knappast ifrågasätta, att dessa
husmödrar och barn skola till något mer avsevärt antal deltaga
i! kurser av större längd eller i vilka ingå, vid sidan om
den egentliga ladugårdsskötseln, även en del andra ämnen, som
måste förlänga kurserna. Därest riksdagen godkänner detta utlåtande
och man kan i de tätt bebyggda delarna av Norrland och
Dalarne etablera sådana ladugårdsskötarkurser, som de nu föreslagna,
tror jag, att det i praktiken skall visa sig, att de komma
att bliva besökta av ett så betydande antal husmödrar och andra
kvinnliga familjemedlemmar, att det verkligen i stort sett kan
åstadkommas ett uppbyggande arbete på detta område.
Det har invänts, att man nu har andra undervisningsanstalter,
där ett dylikt upplysningsarbete på ladugårdsskötsel område
redan bedrives. Men det är klart, att detta arbete där bedrives
i en helt annan och .mindre omfattning. Skall här verkligen
göras något för att öka kunskaperna och intresset i denna
fråga, måste det ske i en helt annan takt och en helt annan omfattning
än hittills ägt rum.
Slutligen säga reservanterna, att detta är en sak, som hushållningssällskapen
böra taga hand om. Men jag tror, att så
skulle bliva fallet även vid ett bifall till utskottets hemställan.
Hushållningssällskapen ha emellertid sina begränsade tillgångar,
under det att kraven på dem bliva allt större. Här är icke
fråga om något annat än en utredning och sedan eventuellt ett
statsbidrag; och jag förmodar, att när dessa statsbidrag komma
att utdelas, detta skall ske genom hushållningssällskapens försorg,
och att de lämnas endast under det villkoret, att sällskapen
själva skola släppa till åtminstone .halva kostnaden. Pa det sättet
är man efter min mening inne på de utvecklingslinjer, som i
en hel del andra likartade frågor hittills varit normgivande.
Det är på dessa grunder, herr greve och talman, jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Om utbildning
skur ser för
kvinnliga
ladugårdsskötare
i Norrland
och
Dalarne.
(Forts.)
Herr Ericsson, Aaby: Ja, herrarna få ursäkta mig,
men jag kan inte låta bli att med några ord bemöta den siste ärade
talaren.
Man brukar anordna skolor och kurser för att man skall
lära folk något. Men tro inte herrarna, att dessa kvinnor där
uppe redan kunna mjölka och sköta kreatur? Jo, förvisso kunna
de det; men det är en annan sak, att de icke vilja det. Tro herrarna
då, att de komma att besöka skolor, där de uteslutande
skola gå i ladugården och sitta och mjölka, för att lära sig vad
de anse sig redan kunna? Nej. En sådan anordning har reservanterna
ansett vara lönlös, och det har också visat sig på
andra orter, där man försökt att anordna dylika kurser, att det
icke går. Det strider mot kvinnornas hela önskan och läggning
nu för tiden att ga ned klockan halv fem pa morgonen i en
ladugård för att sitta och luta sig mot en mer eller mindre
Kr 52. 24
Lördagen den 8 april.
land och,
Dalarne.
(Forts.)
JStoStftr*¥ °Ch “iölkf några timmar. Det vilja de icke. Och
kvinnliga man *a?‘ ,~eili..lcke kill det, om V1 anordna huru många kurser
ladugårdsskö- ®om helst. Man får i Norrland förfara på samma sätt som i
inre i Norr- de södra delarna av riket. Där är det män, som få göra detta
mindre omtyckta arbete mot en betalning, som utgör skälig ersättning
därför. s
Men om det nu förefinnes ett behov av sådana kurser, låt
da detta såsom ett i orterna känt behov komma fram genom husnngssällskapen
till Kungl. Maj it, så att frågan blir utredd.
Men ga icke den där moderna och efter min mening förkastliga
vägen, som bestar i att en riksdagsman kommer in till
riksdagen med en motion och vill, att riksdagen skall taga hand
om denna och sedan pressa på Kungl. Maj :t och begära en utredning,
för att man pa det viset skall komma en genväg och
la ett anslag beviljat, utan att hushållningssällskapen begärt
något sadant eller framhållit något behov av själva saken.
i icke besvära kammaren längre utan'' ber att få yrka
bil all till reservationen.
Herr Holmquist: Jag tillåter mig fästa uppmärksam
heten
pa att det här icke är fråga om kurser uteslutande .i
mjölkning sådana kurser finnas såsom bekant redan i danska
stor utsträckning i vårt land — utan om kurser i ladugårdsskötsel.
Nu har den siste ärade talaren sagt, att kvinnorna.
icke vilja mjölka. Jo, visst vilja de mjölka och sköta ladugården,
men de göra både det ena och andra illa; så är det åtminstone
i Norrland och Dalarne. De föreslagna kurserna åsyfta
icke egentligen att skaffa några nya krafter på området, utan
de avse huvudsakligen att av de redan förefintliga ladugårdsskötarna
av kvinnligt kön göra utmärkta eller åtminstone bättre
ladugårdsskötare. Det är hela saken.
„ ^aS’ kan således icke finna, att den siste ärade talaren på
något sätt gendrivit de skäl, som förut anförts. Ty för närvarande
är det sa, att Dalarnes gifta kvinnor och en del av de
ogifta sköta ladugårdarna, men det sker icke på det sätt, som
äi önskligt. Därför vill man genom dessa kurser söka få upp
deras kunskaper och därmed deras intresse. Något annat är
det icke fråga om.
kindblad, Ernst: Reservanterna ha visst icke hel
ler
förbisett denna sak, men vi anse, att man icke bör glömma
ett mycket viktigt faktum här, nämligen att det i värjo län
finns något, som kallas hushållningssällskap. Och vi ha ansett
det mycket bättre, att hushållningssällskapen taga hand om
denna sak och anordna dessa kurser efter de behov, som förefinna,
? just^i Norrland och Dalarne. Det är av den anledningen vi
pekat på, att hushållningssällskapen böra undersöka denna fråga
och sedan taga fasta på den och föra den ut i det levande livet.
Jag tror därför, att vi ännu så länge kunna nöja oss med det,
som nu är. f ,
Lördagen deri 8 april.
25 Nr 52.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr Om afbildtalmannen,
att i avseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att''“"|
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle ladngårdsskoavslå
utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades fart i Novri
den vid utlåtandet avgivna reservation. l°nf och
Dalariie.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med (Forts.)
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs eu så ljudande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 42, röstar
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid utlåtandet avgivna reservation.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 59;
Nej — 57.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets den 4 och 5 innevarande
april bordlagda utlåtanden:
nr 43, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungh
Maj:t angående förbud mot tjurars utsläppande på allmänt bete; _
nr 44, i anledning av väckt motion om ändring i gällande villkor
och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen;
samt
nr 45, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för upplåtande till odling av tjänlig kronojord, belägen vid kommunikationsleder
i Norrland.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts den Om upprättan4
och 5 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 11, i anledning*
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbereda- ^9enska siJnn
de åtgärder i och för upprättande av en fullständig järnvägsstation invid riktgränpå
svenska sidan invid riksgränsen å Dalslands järnväg. ■-''«» « Dal>''
Innia järnväg.
Nr 52. 26
Lördagen den 8 april.
de a^en^årn 1 en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga
vägZatd^på utskott hänvisad'' motion, nr 80, hade herr Kjellén hemställt, att rikssvensia
sidan dagen matte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
invid riksgrän Maj :t täcktes snarast möjligt låta utreda möjligheterna för upprättancle
av en fullständig järnvägsstation på svenska sidan invid riks''J''
gränsen å Dalslands järnväg.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att första kammaren icke måtte bifalla ifrågavarande motion.
Reservation hade avgivits av herr C. Magnusson, vilken likväl
ej däri framlagt sin åsikt.
Herr Magnusson, Carl: Herr vice talman! Då jag har
angivit mig som reservant mot utskottets förslag, ber jag att
få säga några ord.
Jag vill icke underkänna vad utskottet anfört såsom skäl
för sitt avslagsyrkande, men jag ber att få påpeka, att utskottet
icke fäst något avseende vid den nationella tanke, som motionären
framhållit i motionen. Motionären har där starkt och
tydligt påvisat, att här är ett fall, där man avser att återbörda
svensk handel och industri åt Sverige. Vad motionären föreslagit
är endast, att riksdagen måtte ingå till Kungl. Maj :t med
en begäran om utredning i frågan, huruvida en station skulle
kunna anläggas ^ vid Högen. Den ekonomiska utredning, som
utlåtandet innehåller, har utskottet erhållit från en person, som
står Dalslands järnvägsbolag ganska nära. De kostnader, som i
denna utredning upptagits^ anser jag vara oskäligt högt uppdrivna.
Det är ju klart, att då norrmännen själva äga aktiemajoriteten
i nämnda bolag, de ej gärna se, att eu station förlägges på
den svenska sidan om gränsen, ty därigenom skulle ju en del handel
och industri dragas från Kornsjö över till den svenska sidan.
Men då svenska staten på banans byggande offrat en miljon kronor,
är det väl också skäligt, att de svenska intressena bliva tillgodosedda.
Jag anser även, att uts''kottet underkänt de utvecklingsmöjligheter,
som föreligga vid Högen, därest en station
kommer att förläggas där.
Jag ber, herr vice talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till motionen.
Herr Kjellén: Jag måste givetvis såsom motionär hålla utskottet
räkning för den uppmärksamhet, som utskottet visat motionen,
även om jag ju måste beklaga det resultat, vartill utskottet
kommit. Utskottet har uppenbarligen gjort sig mycken möda att
självt åstadkomma den utredning, som jag och mina medmotionärer
satt L fråga. Utskottet har undersökt bygdens geografiska och ekonomiska
förhållanden, den nuvarande järnbanetrafikens ställning
och den finansiella sidan av saken. Utskottet har med ett ord haft
omsorg om mångahanda. Det är bara ett, som utskottet glimt.
Lördagen den 8 april.
27 Nr 52.
och det är det väsentliga. Det har, såsom reservanten redan an
märkt,
alldeles förgätit att se frågan ur den synpunkt, som .lag veäsZationpå
försökt lägga på den, som efter min mening måste läggas pail)ens/ta sidan
frågan, och som över huvud taget gjort, att jag velat engagera mig invidriksgräni
ärendet — det är den nationella synpunkten. sen 1>als''_
Föreställom oss en bygd i vårt land, som notoriskt lider av svår *J,a™ag''
emigration! Så kommer en motionär in till riksdagen och föreslår
en utredning, huruvida man icke genom ett statsanslag till förbättrade
kommunikationer skulle kunna upphjälpa detta missförhållande.
Då sätter sig riksdagens rådgivande utskott att räkna
ut, huruvida en sådan kommunikation just nu skulle bära sig, konstaterar
att så inte är förhållandet, förklarar att det är^ alldeles
naturligt att det måste vara emigration under så usla förhållanden,
som här existera, drager så en belåten suck och övergår till nästa
ärende på föredragningslistan. Det är så det första tillfälliga utskottet
enligt min mening här förfarit. Det bekymrar sig föga eller
intet om sjukdomen, utan är fullt nöjt, bara det kan undanröja det
botemedel, som föreslås.
Detta är det första, jag måste anmärka vid detta utlåtande,
att det behandlar såsom endast eu teknisk järnvägsfråga vad som
är en nationell fråga och såsom bara ett ortsintresse vad som i
eminent mening måste anses vara ett statsintresse, för såvitt staten
har skyldighet att taga vård om landsmännen under _ olika förhållanden.
’ Jag skall då till en början tillåta mig. att insätta frågan
i detta större sammanhang, ty först därmed få vi det perspektiv på
lokalfrågan, som jag saknar i utskottets behandling.
Det är ju så, mina herrar, att vid alla riksgränser uppkommer
en fredlig ekonomisk konkurrens, som också den lätt tar en i viss
män nationell färg. Det ena landet strävar att utvidga sin ekonomiska
intressesfär över gränsen, att binda en del av det andra
landet till sitt affärsliv. Sålunda kan det gå därhän, att på det
sättet stora delar av ett land kunna fredligt erövras som uppland
åt den starkares handel och företagsamhet.
Det är ingen av oss obekant, att det i stor utsträckning gått
så med delar av vår västra gräns. Det bär gått därhän där, som
statsrådet Schotte yttrade i andra kammaren redan den 13 mars
1906, att »den ekonomiska tyngdpunkten allt mer och mer överflyttas
till Norge». Vi veta, att stora delar av våra gränsområden
äro intecknade för det norska kapitalets räkning, utan motsvarande
kompensation för det svenska. Även där detta icke är fallet,
går våra gränsbors handel och affärsliv avgjort över till grannfandets.
Vi se en omfattande process, genom vilken svenska gränsbygder
således förlora sitt fäste i det svenska rikshushållet och i
stället förstärka det norska.
Här som så ofta i ekonomiska ting ha vi svenskar en märkvärdig
förmåga att blunda. Då och då skrämmas vi kanske upp
av någon tidningsnotis, som förkunnar, att ett nytt stort skogseller
brukskomplex i Värmland gatt i främmande händer, men
därpå glömma vi det igen och tänka pa trevligare saker. Hur var
N r 52. 28
Lördagen den 8 april.
delavZäjZl-å^ icke med emigrationen? Fick den e.i gå ända till folkntsngvägsstation
på innan vi över huvud bekymrade oss om den? Hur bär det
svenska sidan icke vant med latifundiebildningen i Norrland? Ständigt sitta vi
invid rik,grän-och sluta ögonen, ända till dess missförhållandet har vuxit till
Zd^ärnväå.1??*! stor.a Tmoportmner. Då först taga vi hänsyn till det; men
(Forts.) da tycka vi oss också stå inför en naturlag, som det ej lönar att
spjärna emot! Jag undrar, om ej något av detta betraktelsesätt
iorekommer i utskottets begynnelseresonnemang, där det med tydlig
tillfredsställelse konstateras, att Norge har övertaget i fråga om
gynnsamma ekonomiska förutsättningar för en rik utveckling. Detta
har jag visserligen icke. förbisett. Utefter stora delar av gränsen
har Norge genom åtskilliga omständigheter — alldeles särskilt
genom det närmare tillträde till världshavet, som det erbiuder__
ett naturligt privilegium framför Sverige. Men jag kan icke dra
den slutsatsen, att vi skola neka våra gränsbor ett handtag därför
att de befinna sig i en ojämn kamp.
, är (l°c^ så, att naturen gör ej allt; människorna gorå
också sitt. Norges övertag kommer sig ej blott av geografiska
skal, utan även av en överlägset klok politik, en beundransvärd
vakenhet och energi att utnyttja naturen till sin förmån. Framför
allt har detta visat sig i eu öppen blick för kommunikationernas bebetydelse
för avsides belägna bygder. Var och en, som gjort resor
lovara gränsbygder, har kunnat iakttaga detta. Från färjstället vid
Svinesund i söder upp till Fjällnäs i Härjedalen och Skalstugan
i Jämtland, finner man, hurusom den svenska vägen är ganska
dålig, kanske blott ett par hjulspår, men så snart man kommit över
gränsen, har man eu fast och jämn väg. Ett ypperligt exempel
ges den, som över de orimliga backarna utmed Bullaredalen, strax
söder om nu ifrågavarande trafikled, kommer in i Norge; det
dröjer icke länge, förrän vägen blir en riktig chaussée, jämnad
genom backar och klippor, enligt ett inhugget årtal färdig 1912,
till Prmstebakke. När man någon gång finner en vägförbättring
Pa svenska sidan, sa kan det hända, att den griller sträckningen
inåt .Norge, såsom vid Södra Finnskoga, medan sträckningen inåt
v Sverige försummas.
Detta är nu bara ett sätt, genom vilket vårt grannfolks företagsamhet
^framträder, men det synes ganska talande. Men detta
är ett område, där vi ej .behövde ligga under. Här kunna vi upptaga
tävlingen, så att vi åtminstone icke komma längre efter, än
vi behövde göra.
var ep *^a ^enna fråga tycktes på väg att segla upp
till en stor fråga i svensk politik, och detta var, rätt naturligt
för resten, närmast efter unionens upplösning. Då fanns det. särskild!
i andra kammaren 1908, en stark stämning för att använda
lnlandsbanetanken i. södra delen som ett sätt att parera denna
trafikens dragning, åt Norge, som ett vapen att draga den svenska
^i?j^en tillbaka till Sverige. Jag hade vid det tillfället det ej
alldeles vanliga nöjet att inom riksdagen samarbeta med det liberala
regeringspartiet. Vi veta alla, hur det sedan gått med den saken.
Lördagen deri 8 april.
29 Nr 52.
Av tekniska skäl blev saken skjuten åt sidan; i stället har man
bestämt sig för ett system av bibanor längs floddalarna åt
Sverige till, och för det ändamålet upplagt en fond, som 1914
sattea till 12 miljoner. Med beslutet om Härjedalsbanan 1912 ha
vi tagit ett nytt steg direkt för att parera denna dragning från
norska sidan. Här är sålunda ett arbete i gång. oavsett alla partisyftningar,
på att förbättra våra gränstrakters kulturella möjligheter
och ekonomiskt såväl som nationellt knyta dem fastare vid
det svenska moderlandet.
I detta arbete inställer sig nu min motion som ett litet strå till
stacken på eu särskilt påfallande punkt. Jag har under åtskilliga
strövtåg i gränsbygderna samlat en del material, som just belyser
Horges övertag. Jag har tänkt mig det som material för en mera
omfattande motion angående en allmän utredning av kommunikationsbehovet
och kommunikationsmöjligheterna på västra gränsen,
men då jag ej lär få tillfälle att framlägga den, så har jag ansett
mig böra framlägga detta lilla brottstycke som ett stickprov på
ifrågavarande missförhållanden.
Härmed äro vi inne på den lokala frågan. Här är det ej
fråga om landsvägspolitik, utan om järnvägspolitik. Här beror det
norska övertaget visserligen på naturliga gynnsamma förhållanden,
däri ger jag utskottet rätt; men det beror också på, att den norska
.gränsstationen blivit lagd invid gränsen och vid vatten, medan den
svenska lagts eu mil från gränsen i mossig ödemark. Genom dessa
förenade omständigheter har det kommit sig, att kring den norska
stationen uppstått Kornsjö blomstrande samhälle, som dragit även
den svenska bygdens trafik och affärsliv till sig medan den svenska
stationen ligger kvar i sin mosse, öde och tom utom när tågen
rulla fram, utan en enda bosättning mera än tjänstemännens. För
att nu i någon mån åstadkomma en jämvikt och stärka de svenska
intressena i gränsorten har jag tänkt mig det vara lämpligt, att den
svenska huvudstationen flyttades närmare gränsen, till den punkt,
där landsvägen skär järnvägen, där bygd redan finnes och förutsättningar
för tillväxt. Detta har jag avsett med min motion, och
nu skola vi höra utskottets invändningar.
Utskottet lägger sig först mycket vinn om att framställa
själva nyttan av botemedlet såsom skäligen obetydlig. Ej mindre
än tre gånp;er talar det om motionärens »stora förväntningar», som
ej skulle motsvaras av medlet, om dess betydelse, som av motionären
skulle hava överskattats, om att behovet icke besitter de proportioner
motionären tillmätt detsamma. Ja, jag vet nu ej, om jag verkligen
bär gjort mig saker till så ofantligt överdrivna förhoppningar. T
själva motionen har jag inskränkt mig till att på eu punkt säga,
att det svenska intresset genom motionen blir »skäligen tillgodosett»,
och på eu annan punkt har jag uttryckligt varnat för att bygga
för stora förhoppningar därpå: »därmed vore visserligen ej», bär
jag sagt, »en verklig jämvikt mellan svenska och norska intressen
upprättad ens på denna punkt av gränsen.» Men skulle jag verklige»
hava överskattat nyttan är det därför skäl att beröva gräns
-
Om upprättande
av en järnvägsstation
på
svett ska sidan
invid riksgränsen
å Dalslands
järnväg.
(Forts.)
.Nr 52. 30
Lördagen den 8 april.
Om upprättande
av en järnvägsstation
på
svenska sidan
invid riksgränsen
å Dalslands
järnväg.
(Forts.)
hörna det gagn, som utskottet dock självt på sid. 2 erkänner? Om
jag förespegla! en nytta av låt mig säga 50 grader, ock utskottet
icke skattar nyttan högre, än till 30 eller 20 grader, är det rimligt,
att straffa de arma gränsborna för motionärens optimism genom
att förvägra dem även de 30? Jag förstår icke den logiken.
Utskottet slutar ock sin bevisning ganska försiktigt därmed,
att det ekonomiska behovet »knappast kan anses oavvisligt» eller
»oeftergivligt», som det säger på ett annat ställe. Skall det verkligen
behövas en så sträng måttstock på saken? Är första kammarens
första tillfälliga utskotts hjärta så stenhårt, att det cj
kan ömma för något annat än rent oeftergivliga krav?
Gå vi nu att närmare pröva behovet, så kunna vi utgå från den
ekonomiska statistik, som utskottet har lämnat. Jag skall då icke
fästa mig vid att den är ofullständig, så till vida som den endast
håller sig inom enmils-rayonen; det finnes åtskilliga platser även
därutanför, som skulle ha en uppenbar nytta av stationen. Men jagsaknar
i detta enkla räknesätt alldeles särskilt den nationella synpunkt,
som förvandlar siffrorna. Det finnes en liknelse om det
borttappade fåret, som var mera värt än de 9 och 90, som kanske
utskottets ärade herr ordförande erinrar sig. För övrigt har jag
aldrig riktigt förstått denna ståndpunkt, som tyckes betrakta en
statens kommunikationsanstalt uteslutande som en penningeplacering
och därför vill ha alla räkningar klara med pengarna på bordet,
innan man över huvud gör något. Mot det ställer jag min gamla
lösen, att statsjärnvägarna skola vara ej så mycket mjölkkor åt staten
som dragare åt samhället. Staten får igen sitt i alla fall genom
bygdens uppblomstring. Att utgå från det närvarande är i alla
händelser alldeles falskt, då ju järnvägsstationen i fråga just avser
att utveckla det närvarande; vi hava ett exempel strax för ögonen i
Kornsjö station, som har uppblomstrat från ingenting just genom
järnvägen. Lägges så den nationella synpunkten till, så får ju staten
sitt igen redan genom tillökning i det nationella hushållet överhuvud.
Utskottets ekonomiska resonemang är rimligt endast under den
förutsättningen, att det skulle ligga ett slags död hand över bygden,
som från början förlamar alla utvecklingsmöjligheter, och jag
finner också denna tanke i utskottets uttalande på sid. 3, att »förutsättningarna
för industriell utveckling lära vara skäligen ringa».
När utskottet skriver detta, så vet det dock, att det är fråga om vidsträckta
och rika skogsbygder i själva centrum av en utsträckt flottningsled
på åtminstone 2 mil i sammanhang. Kornsjö ligger, som
bekant, strax bredvid, och där finnas på denna grund stora sågverk.
Det är sålunda ej omöjligt att tänka sig, att den svenska sidan skulle
ha samma utvecklingsmöjligheter. Jag skall i det hänseendet nöja
mig med att uppläsa ett meddelande från platsen, som kommit mig
tillhanda efter motionens avfattande. Det lyder så:
»På grund av att allt virke av furu och gran, som utföres annorledes
än per järnväg, ej är underkastat utförselförbudet, ha norrmännen
i vinter uppköpt flera tusen tolfter virke, som nu köres dels
Lördagen den 8 april.
31 Nr 52.
(Forts.)
landsvägen till Kornsjö station i Norge, dels till Kornsjöarna och 0m “pprättanBoksjön
för att flottas över till Kornsjö station, där förädling till ^ä^ltationpl
plank och bräder m. m. av det grövre virket försiggår. Hade det nu syriska sidan
varit station på svenska sidan (vid Högen), så kan man med säker- invidriksgränhet
påstå att ett sågverk där varit i gång, och det mesta av ovannämn-sen å. _ Dals~
da virke hade blivit förädlat där. Norrmännen ha funderat på attlanås
sätta upp ett primitivt sågverk på svenska sidan nu i år, fast det
bliver lång transport av det förädlade virket efter häst till Kornsjö
station, detta på grund av att det ej finns plats för flera sågverk
på Kornsjö station eller på norska sidan, och de som finnas där ej
förmå verkställa alla beställningar. Alltså skulle en station vid Högen
icke allenast tjäna svenska gränsorten och Sveriges intressen,
utan även norska driftherrar skulle ha fördel av en sådan. En stor
del av arbetsförtjänsten skulle stanna i Sverige, och vad detta betyder
för en gränskommun både i skattehänseende och annat ligger ju i
öppen dag, förutom att det skulle knyta en stor del svenskt arbetsfolk
till sitt eget länd.»
Detta om detta. Jag skall ej uppehålla mig vid utskottets nästa
argument, att trafiken vid Högens hållplats faktiskt varit så liten,
mera än för att konstatera samma fel som förut: en bevisning, som
utgår från det närvarande, då det just är fråga om att upphjälpa det
närvarande. Det verkar ej mycket övertygande att peka på en låg
trafik på en punkt, där just ingenting är gjort för trafiken!
Men jag förstår, att utskottets resonemang endast avser att förstärka
effekten av det, som utskottet behandlar sist, nämligen kostnadsfrågan.
Kan utskottet reducera behovet, så verkar det naturligtvis
ännu kraftigare, när det till sist pekar på kostnader, som
»icke kunna sättas lägre än till 200,000 kronor». Ja, denna summa
i sådant sammanhang synes i förstone vara så avskräckande, att jag
må säga, att om den håller streck så blir utskottets hela övriga resonemang
knappast annat än krut på en död hök —- ett slöseri med
ammunition, som särskilt i dessa tider ej är att rekommendera. Men
på denna punkt skulle man alldeles särskilt önska en ytterligare utredning.
Om det är ett fel i en vetenskaplig avhandling att icke
redovisa sina källor, så kan det också vara ett fel i ett utskotts utlåtande,
om det nämligen finnes anledning att antaga att källorna på
ett eller annat sätt äro grumliga. I det hänseendet har redan reservanten
gjort en anmärkning. Det plägar ej var så, att man nöjer
sig med andra partens beräkningar allena, allra minst i ett nationellt
ärende. Utskottets resonemang bygger nu på en kostnadsplan,
upprättad genom det norska bolagets egen försorg, som bilaga bifogad
min motion. Det kan ju ej hjälpas, och det innehåller ej det
ringaste personliga gravamen, om man framhåller, att under sådana
förhållanden det är en benägenhet att räkna sin ståndpunkt till
godo. Beräkningen islutar ändå på bara 118,000 kronor. Den bär
icke hindrat vederbörande svenska landsting att anse saken förtjänt
av en ny utredning.
Att frågan icke är klar med den utredning, som hittills förekommit,
skulle jag kanske kunna visa genom att påvisa en annan ut
-
Nr 52.
Lördagen den 8 april.
<u avPenjärn- v^= an ^en, som utskottet liar framlagt. Man skulle kanske kunna
vägsstation på undvika den förutsatta höjningen av jämvägsprofilen genom att
svenska siden kringgå den höjd, där landsväg och järnväg skära varandra, alltså lägga
invidriksgrän- om linjen på kanske 1 */2 kilometers längd, vilket skulle kunna medföra
T"ndsUjärnväg. ^.en yttei''ligare fördelen, att stationen kunde läggas nere vid en vik av
(Forts.) J s*!ön °°h således få samma fördel, som utskottet framhållit för Kornsjös
räkning; där finnes de j^ppersta betingelser för en sågverksanläggning.
. Hela den proceduren skulle, som jag hört från sakkunnigt
håll, icke gå mycket över 100,000 kronor. Nu kan jag naturligtvis
ej säga, att den räkningen är oangriplig, jag sitter ju ej inne
med den tekniska järnvägssakkunskap som utskottet, men jag har
velat visa, att saken ej kan anses slutdebatterad med det utlåtande,
som utskottet framlagt.
Men sedan vill jag skärskåda kalkylens andra sidor. Först får
avdrag göras för den kostnad, som måste nedläggas på nybyggnad av
Mons fallfärdiga tullokaler, den må nu bli större eller mindre. Vidare,
och detta ber jag kammaren särskilt lägga märke till, skulle
staten göra en årlig besparing genom att slippa underhålla dubbel
tullpersonal vid Mons järnväg och Högens landsväg. Jag har olika
uppgifter därom, men alltid kunna ett par platser indragas, och
vinsten lär icke kunna sättas mindre än till 3,000 kronor. Detta blir,
som man ser, en ingalunda föraktlig'' ränta, som anläggningskapitalet
skulle avkasta från början, innan det börjat förränta sig självt.
Jag får verkligen saga, att utskottet icke bort undanhålla kammaren
denna viktiga upplysning till frågans bedömande.
Jag håller utskottet särskild räkning för, att det ej hämtat aågot
motiv, för avstyrkande från sakens internationella sida, då det ju här
gäller en enskild bana, vars styrelse även på den svenska sidan är
i norska händer. Det är ingens mening, att saken skulle behandlas
annat än med största möjliga hänsyn till bolaget; men då får man
väl räkna med samma hänsyn tillbaka. Man kan nämligen icke alldeles
glömma,^ att svenska staten från början bidragit till järnvägen
med en ren gåva av en miljon kronor eller nära en femtedel av anläggningskapitalet:
med uttrycklig motivering, att svenska staten
skulle få inflytande på bolagets förvaltning, och med uttryckligt
förbehåll av riksdagen, »att det allmännas» (d. v. s. Sveriges) »intresse
på allt sätt tillgodoses». Härav vill det synas, att om det tilläventyrs
nu skulle synas bolaget ekonomiskt fördelaktigt, att ingenting
göres., det kanske skulle kunna sägas, att det vore en moralisk
eller politisk fördel, om det icke satte sig emot saken. Av vad jagnyss
framkastade, skulle det förövrigt kanske följa, att det vid närmare
betraktande icke längre framstode som ens en ekonomisk nackdel
för bolaget, om stationen komme till. Det duktiga folk, som
bor här på andra sidan, lär icke heller missförstå en åtgärd, som så
uppenbart, är ägnad endast till ekonomiskt självförsvar, och som ju
dessutom icke sträcker sin verkan längre än till Kornsjö trafik- och
handelsområde: den skulle ej avskudda Fredrikshalds grepp på
gränsskogarna.
Jag vill emellertid starkt betona, att om det begärts direkt
Lördagen den 8 april.
33 Nr 52.
100,000 eller 200,000 kronor jag skulle bättre ha förstått utskottets Om upprattanavvisande
hållning. Men motionären har uttryckligen sagt: tägTstmdZpl
»Förutsättningen för varje åtgärd i det angivna syftet är emel- svlnska sidan
lertid, att behovet klart ådagalägges, ur den lokala ej mindre än ur invidriksgränden
nationella synpunkten, och detta lärer icke kunna ske på ett*«» Dals~
fullt opartiskt och tillika betryggande sätt annat än genom en av‘“nds järnväg.
Kungl. Maj :t föranstaltad utredning. Det är endast i denna mening, (Forts-''
som jag nu dristat mig att påkalla riksdagens uppmärksamhet för
fråg''an.» Jag erkänner naturligtvis, att det i allmänhet är fullkomligt
berättigat att icke skilja på en utredning och dess ändamål, men
jag vågar dock påstå, att det finnes fall, då utredningen kan liksom
avkopplas från det positiva yrkandet, och det gäller här. De:t är
möjligt, att jag har misstagit mig om medlets verkan, det är möjligt,
att jag överdrivit hela saken, men det är icke möjligt,_ att saken
icke skulle vara förtjänt av en ytterligare belysning, än jag och utskottet
nu bestått. Ett beslut i den riktningen bleve ju alltid en
lämplig utgångspunkt för Kungl. Maj:t, som ju ingalunda hindrade
Kungl. Maj:t att utvidga undersökningen kanske över hela gränsbygdens
kommunikationsproblem.
Jag föreställer mig, och här läggar jag en ny synpunkt till de
föregående, att det icke heller skulle vara Kungl. Maj:t oangenämt
att få en sådan skrivelse, därför att det av särskilda skäl kan tänkas
mycket snart ifrågakomma, att staten skall inlösa banan, och den
begärda utredningen då skulle komma till pass vid fattande av
ståndpunkt även i den frågan.
Ett beslut om skrivelse skulle således alltid medföra fördelar,
utan att riksdagen behövde binda sig i fortsättningen. Men ha
herrarna tänkt på vad ett avslag skulle innebära, och detta just i
denna kammare, vars majoritetsparti själv betecknat sig såsom det
nationella partiet? Ha herrarna tänkt på, hur det skulle kännas
för gränsbygden själv? Folket där har länge legat i skuggan av
unionen, som beslöjade det faktum att här gick en nationell gräns,
och än mera i skuggan av en unionspolitik, som systematiskt gick
ut på att med svenska eftergifter köpa glömska på andra sidan av
det faktum, att unionen var den sidan påtrugad. Ku existerar detta
skäl icke längre. Nu ha dessa förbisedda och glömda landsmän
rättighet till statens uppmärksamhet och stöd. Det gäller dock både
först och sist, om svensk gränsbygd skall vara uppland för norsk
eller svensk af färsföretagsamhet. Det gäller, om svenska gränsbor
skola läggas under svensk eller norsk kultur. Vi ivra ju för svenskhetens
bevarande i främmande land; böra vi då icke hava intresse
för svenskhetens bevarande i vårt eget? Vi visade vid närmast föregående
plenum genom rikliga anslag vårt intresse för tuberkulösa,
sinnessjuka, alkoholister och spetälska: är det för mycket begärt att
påkalla kammarens intresse även för landsmän vilkas enda fel är,
att do kommit att leva i rikets periferi, i en ojämn kamp med ogynnsamma
omständigheter? Det är friska och färdiga, göda svenska
medborgare, som intet högre önska än att fullständigt förbindas med
fosterlandet: är det för mycket begärt, att vi ägna dem åtminstone
Forsta kammarens protokoll 1916. Nr 52. 3
Nr 52. 34
Lördagen den 8 april.
Om upprutum-s?x mycket intresse, att vi vilja sprida ljus över deras lott? Jas?
vägs s t åt i onpå kan icke troget, och därför yrkar jag avslag på utskottets hemsvenska
sidan ställan och bifall till motionen.
invid riks grän
sen
& Dala- Herr Hammarskjöld: Kammaren har nu fått höra ett
lands järnväg. myCket vackert, mycket patriotiskt och såsom alltid från den
(Forts.) sidan mycket vältaligt anförande. Och jag’ förmodar, att kammaren
med samma nöje som jag själv har hört på det anförandet,
vari jag i många hänseenden kan instämma, särskilt med avseende
å vad talaren yttrade om svensk sorglöshet och norsk företagsamhet.
Utskottet fick nu den förebråelsen, att vi för litet
sett på den nationella sidan av frågan. Det är möjligt, att vi
icke ha i den mån, som motionären önskat, yttrat oss om den
nationella sidan, ehuru vi icke alls förbisett den. Men utskottet
har ansett sin uppgift vara att framför allt pröva frågans materiella
sida. Jag anser, att motionären har utgått från oriktiga
förutsättningar. Det förefaller som om han byggt på den
omständigheten, att på norska sidan förut fanns endast en stor
obygd, och att denna nu blivit en blomstrande bygd i synnerhet
genom att exploatera det svenska gränsområdet. Detta skulle
ha skett, såsom han på ett par ställen i motionen angivit, genom
vissa konstlade anordningar från järnvägsbolagets sida. Nej,
mina herrar! Bolaget har icke behövt göra några konster. Det
har naturen gjort själv. Naturen har sörjt för, att alla fördelar
ligga på den norska sidan och olägenheterna på den svenska. På
den norska sidan är ett mycket rikare uppland än på den svenska.
Där finnas stora utvecklingsmöjligheter, där finnes ett för en
stationsanläggning alldeles självklart gynnsamt läge nere vid
stranden av sjötrafikleden, och så finnes där vidare närheten
till västerhavet, lättheten således att över Norge utföra alla
varor, som söka sig till världshavet. På den svenska sidan är
det ett kargt och magert land, såvitt utskottet kunnat finna, där
det finns mycket små utvecklingsmöjligheter, och åtminstone
i den riktning järnvägslinjen nu ligger tycks den enda möjliga
platsen för en stationsanläggning vara vid Högen, som ligger
en kilometer från sjöarna. Aven om från början en station på
svenska sidan blivit placerad vid Högen, så anser jag, att den
ovillkorligen skulle ha legat under i konkurrensen, och att gränsmärkens
produkter i alla händelser skulle ha gått till Norge.
Låt oss bara tänka på den omständighet, som motionären nyss
talade om, nämligen flottleden i sjöarna! Den går till Kornsjö
station, som har järnvägsspår ända nere vid vattnet. Det är
icke möjligt för en station vid Högen att kunna tävla med
Kornsjö, då den förra skulle ligga en kilometer från vattnet.
Det har talats om, att sågverk skulle, kunna anläggas på den
svenska sidan, och på det viset svenska intressen tillgodoses.
Men varför ha icke svenskarna anlagt sågverk där? Det är
väl ingen, som hindrat dem, såvitt jag kan förstå.
Som slutsumma av sin bevisning uti motionens första del
Lördagen den 8 april.
35 Nr 62.
har motionären, yttrat''följande lord, som han själv kursiverat: Omupprättan»Vi
se en svensk gränsmark, som ekonomiskt erövrats av Norge». * a» mjam
Nu
är jag tyvärr mycket okunnig i fråga om affärstermer, ''^^''"sidan
Jag har icke klart för mig vad uttrycket »ekonomiskt erövra» invid riksgränbetyder.
Jag har tänkt mig, .att det land, vars import är mycket sen å Dalsstörre
än dess export, skulle vara ekonomiskt erövrat, men här landi järnväg.
är ju förhållandet tvärtom. Om jag ser på förhållandena år (Forts.)
1914, så finner jag, att från ifrågavarande gränsdistrikt i Sverige
exporterades till Norge varor ''för omkring 300,000 kronor
och att vi endast importerade för 23,000 kronor. Går jag till förförhållandena
år 1915, så exporterades det från Sverige till
Norge för 183,000 kronor och importerades för 18,000 kronor.
Om nu detta betyder, att Sverige är ekonomiskt erövrat av
Norge i den delen, kan jag icke bedöma, ty jag är som sagt
mycket okunnig i affärstermer. Men om så är, att Norge har
ekonomiskt erövrat denna gränsmark, då är orsaken den, att de
naturliga betingelserna varit till fördel för norska intressen,
och jag håller fortfarande fast vid, att en station vid Högen
endast i mycket ringa mån skulle kunna motverka detta. Alldeles
bestämt måste jag också opponera mig mot ett uttalande
i motionen. Det är på sid. 5, långt nere, där motionären säger: »Det
kan dock icke vara rimligt, att svenska staten skall hava offrat
en miljon endast» — och detta är kursiverat av motionären —
»för att hämma en gränsbygds utvecklingsmöjligheter och lägga
den ekonomiskt under ett grannlands välde.» Jag må härtill
anmärka och fråga: järnvägen har väl icke kommit till ensamt
för den där gränsmarkens skull vid Högen, och den svenska miljonen
har väl icke blivit skänkt endast för Töftedals socken
och platserna kring Högen, utan den har väl skänkts för hela
Dalsland. Jag har ännu icke hört någon påstå, att icke provinsen
Dalsland har haft ofantligt stor nytta av denna järnväg.
Motionären måste dock medgiva, att i det anförda uttrycket
ligger en mycket betänklig överdrift. På sid. 7 i motionen fäller
motionären ett mycket omilt omdöme om järnvägsbolaget och dess
norska intressen. Jag tror, att det varit bättre, om detta omilda
omdöme vant borta, ty det bär Loke tillräckligt stöd i do verkliga
förhållandena.
Utskottet har som sitt väsentliga skäl för avstyrkande sett
på kostnadsfrågan. Jag ber då få hänvisa till den profilritning
av järnvägen vid riksgränsen, som jag här satt upp. Den visar,
att på en sträcka av 3 km. från riksgränsen åt Sverige till järnvägen
stiger med en oavbruten stigning av 10:1000, d. v. s.
1:100, och på första tredjedelen av denna stigning ligger gården
Högen, där stationen skuile anläggas. Man behöver ju icke vara.
järnvägsbyggare för att kunna inse, att det skall möta ganska
stora ''tekniska svårigheter och behövas ganska stora kostnader för
att uti en så brant lutning på en så lång sträcka åstadkomma
ett avbrott medelst ett 300 meter långt horisontalplan. Det
behöver ju icke vara ett fullkomligt horisontalt plan, men det
Nr 52. 36
Lördagen den 8 april.
Om upprättande
av en järnvägsstation
pa
svenska sidan
invid riksgränsen
d Dalslands
järnväg.
(Forts.)
skall vara en betydligt mindre lutning * än den angivna. Det
måste kosta mycket penningar, och detta har utskottet velat fästa
uppmärksamheten på.
Utskottet har såsom beräknad kostnad nämnt en summa av
200.000 kronor. Den kostnad, som av järnvägens trafikchef uppgivits,
är 300,000 kronor, men så säger han: under nuvarande
förhållanden. Nu ha vi tänkt oss, att om en station skulle där
anläggas, det icke skulle ske under så uppdrivna priser som nu,
och vi ha även tänkt oss, .att han kanske tagit till för mycket,
och därför ha vi prutat av en tredjedel. Det tycka vi vara en
ganska duktig avprutning. Nu anser motionären, att det är en
grumlig källa, som vi ost ur, då vi hämtat våra uppgifter från
bolagets trafikchef. Jag tycker, att detta är en ledsam förebråelse.
Jag önskar, att han icke kommit fram med den, men
jag skall giva med mig ännu vidare. Jag skall kunna gå ända
ned till den summa, som uppgives i hans egen motion i en bilaga,
där en löjtnant Folke Winbladh vid väg- och vattenbyggnadskåren
år 1913, sålunda långt innan prisen voro så uppskruvade
som nu, beräknade kostnaden till 113,000 kr. Jag tror
icke, att någon kan tänka sig, att kostnaden kan bliva mindre
än den.
Vem skall betala denna kostnad, om en station skall anläggas
där? Skall bolaget göra det? Bolaget har under de fyra
sista åren haft 1 Va °/o utdelning på aktierna, och förut var utdelningen
1 o/o. Då kan väl svårligen begäras, att bolaget skall
tvingas att bekosta en dyrbar station, som skulle kosta över
100.000 kronor och varav bolaget självt icke skulle hava någon
nämnvärd fördel, men sannolikt ren förlust. Då kommer frågan:
skall svenska staten bekosta den? Då vill jag först fråga: kan
verkligen bolaget tvingas till att låta svenska staten anlägga
en station vid Högen? Denna station kommer ju att ligga på.
bara en kilometers avstånd från den närmaste stationen, Kornsjö,
på norska sidan, och det kan väl icke bliva annat än till hinders
åtminstone för snabbtrafiken, att ha två stationer liggande så
inpå varandra. Men även om vi antaga, att bolaget går in på att
vara med om att anlägga stationen för svenska pengar, vill riksdagen
verkligen bevilja denna summa av, som jag må<ste säga, bara
nationella hänsyn. Om det vore ett stort område, där det gällde
att bevara svenskheten, så komme ju saken i ett helt annat läge.
Nu gäller det en trakt, med omkring 600 personer. Då har åtminstone
icke utskottet velat taga på sin risk att tillstyrka, att
staten skulle ådraga sig en så betydande kostnad.
Nu säger motionären, att han bara vill ha en utredning av
Kungl. Maj :t. Den utredning, som utskottet gjort, är naturligtvis
icke så fullständig som Kungl. Maj :t skulle kunna gorå
den, men utskottet har tyckt, att den utredningen varit tillräckligt
belysande för att göra det klart, att det vore ett mycket dåligt
ekonomiskt företag att anlägga en station vid Högen. Det
är beklagligt, men det står icke att ändra. Riksdagen kan begära
Lördagen den 8 april.
37 Nr 52.
en utredning och bevilja penningar till en ny station, men riksdagen
kan omöjligen ändra naturförhållandena.
Nu har i motionärens anförande kommit fram ett uppslag,
som vi i utskottet icke visste om, att det skulle vara möjligt att
lägga om linjen på en längre sträcka och få stationen förlaga nere
vid sjön. Det förbättrade otvivelaktigt förhållandena, men nog
står kostnadsfrågan kvar. Nu gäller det, huruvida riksdagen
vill med fullt medvetande om, att kostnaden blir mycket stor,
begära en utredning och ta konsekvenserna därav, eller om den
vill avslå motionen.
Jag kan gärna omtala för motionären, att när jag första
gången läste motionen, jag tänkte, att det var en ovanligt väl
motiverad motion, men i den mån jag under arbetets gång fick
tränga in i frågan och fick ta reda på verkliga förhållandena,
har jag, jag kan säga, med ledsnad nödgats gå från den åsikt,
jag först hade, och komma till den, som jag nu uttalat. Ja, mina
herrar! Vill kammaren besluta att bifalla motionen, så skall
jag ta den saken mycket lätt. Kan därmed den nationella synpunkten
hjälpas och även denna mycket lilla gränstrakt få en
förbättring, så gärna för mig! Men från utskottets synpunkt
är det mig alldeles omöjligt att komma till ett annat resultat, än
vi gjort, och därför ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Köhlin: Herr greve och talman! Med den bekantskap
jag har om hur denna del av landet, som i århundraden fått tjänstgöra
som buffert vid oupphörliga sammanstötningar mellan de
olika nationerna och vilken bufferttjänst därför satt en sådan
prägel av betryck och oföretagsamhet över denna bygd, att ej ens
en över 100-årig fred mäktat fullt betaga dess verkningar, har jag
icke tvekat att sätta mitt namn under den vädjan till riksdagens
och regeringens hjälp, som ortsbefolkningen från dessa trakter
genom professor Kjellén framfört, för att om möjligt söka få rättelse
i ett missförhållande, varmed de länge tålmodigt dragits. Och
ehuruväl jag inser de svårigheter, som möta och varom utskottet
givit klart besked, har jag, för den händelse riksdagen ändå skulle
vilja behjärta det i motionen framställda önskemålet och anhålla
hos Kungl. Maj:t om en utredning eller, som det i motionen kallas,
förberedande åtgärder, icke velat avhålla mig från att lämna den
upplysning, att det kostnadsresultat, vartill utskottet kommit, synas
mig onödigt högt, då här ej kan eller hör bliva tal om stora förhållanden.
Blott en enkel station närmare gränsen för att. såvitt
jag kunnat fatta, göra möjligt att å svenskt område förädla de
skogsprodukter, vilka komma att i framtiden drivas ut till det vid
gränsen belägna sjöområdet jämte tillvaratagandet av övriga mindre
ortsintressen på svenska sidan!
Då det sålunda ej här är tal om större förhållanden, torde sannolikt
för kostnadsbedömandet kunna läggas till grund de nu
slutförda kostnadsberäkningarna för en blott några mil längre
Om upprättande
av en järnvägsstation
på
svenska sidan
invid riksgränsen
å Dalslands
jäimväg.
(Forte.)
Jir 52. 38
Lördagen den 8 april.
Om upprättan- upp föreslagen bredspårig bana, visserligen e.i avsedd att övergå
tä “station''"åK™nsen’ men Härma sig densamma. Denna bana, renstakad och
svenska°sidan kostnadsberäknad under distriktschefens kontroll så sent som i
invidriksgrän- februari i år, kostar enligt bär föreliggande utredning 58,680 kronor
sen å Dals- per kilometer. En stationsanläggning utom bangård, men med
lands järnväg, hus, lastkajer, plattformer, inventarier etc., avsedd för förenings(Forts.
) punkten mellan tvenne banor, kostar 26,000 kronor, en vagnvåg
6,000 kronor, en vattenstation 6,000 kronor etc. En mindre stationsbyggnad
för samma bana går till 13,000 kronor. Med dessa siffror
för ögonen förefalla utskottets 200,000 kronor vara onödigt högt
kalkylerade, då enligt dess förslag det ju endast skulle bli fråga
om ett 300 meters extra spår med bangård samt en höjning av
spåret på en längd av cirka 1,600 meter och man, som ovan framhållits,
kan lägga 1 km. helt ny bana för icke fullt 60,000 kronor,
vari ingå alla de av utskottet uppräknade posterna enligt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens cirkulär för beräkning av nyanläggningar.
Nu har ortsbefolkningen, låt vara fåtalig, vädjat till sitt land.
Då svaras: »Ni äro för få. Vid Högen, där motorvagnslägenhet
bjudes och två handelsbodar finnas, ha endast 234 personer på ett
år av- och påstigit, och ni kunna få ut vagnar för linjelastning,
och därmed få ni nöja eder. Det blir för dyrt, tro vi.» Detta svar
vädjar just inte till fortsatta strävanden, utan verkar allt fortfarande
betryckande och modfällande. Låt åtminstone de svenskar,
som ryckt upp sig ur dvalan och vågat sig fram för att tillvarataga
ortens intressen få ett förstående svar, åtminstone i form av
en utredning, som visar dem och landet, vad deras begäran kostar
i verkligheten, och deras arbetslust blir då en helt annan! De
hava fått förståelse från det egna landet och behöva ej vända sig
till grannlandet, vilket nog gärna vill taga emot dem. Måhända
kan en välvilligt verkställd utredning leda till nya förmånligare
uppslag. Vart _ den alldeles säkert leder är till en ljusare förhoppning
på framtiden och en större benägenhet att tillvarataga det
egna landets intressen och möjligheter.
Herr Kjellén: Det föreföll mig, som om utskottets ärade
herr ordförande i sin replik tagit mera hänsyn till min motion
än till det anförande jag nyss hade. Hade han tagit mera hänsyn
till mitt anförande, hade han knappast kunnat komma fram med
ett sådant skäl, som att Norge skulle hava alla förmåner på sin
sida. Jag trodde mig ha ganska tydligt avvisat det. Man måste
skilja på två saker, en skillnad, som det är alldeles nödvändigt att
göra för att rätt bedöma frågan: Å ena sidan Kornsjös övertag
över den närmaste gränstrafiken, och å andra sidan Eredrikshalds
övertag över bredare trakter av de svenska gränsprovinserna. Här
är endast fråga om Kornsjö. Dess uppblomstring beror väsentligen
på, att det har ett uppland på den svenska sidan. Det förhåller
sig nämligen knappast så, som herr utskottsordföranden synes
Lördagen den 8 april.
39 Nr 52.
föreställa sig, att det är en rik kulturbygd på norska sidan bakom Om uppråttan
Kornsjö.
Tvärtom. Jag har färdats rätt mycket där, och jag
kan intyga, att det finnes mycken obygd även där. svenska sidan
Vidare vidhåller herr utskottsordföranden fortfarande, att om - invid riksgränläggningen
är omöjlig som affär betraktad, och tar sålunda fort-sen “ _ Dal*~
farande ingen hänsyn till den besparing i lönerna för tullpersonalen,
vilken jag framhöll, och som kapitaliserad betyder mycket. '' 0 ''
Jag beklagar, att herr utskottsordföranden trodde, att jag velat
inlägga en elak mening i mitt uttryck om den »grumliga källan».
Jag nämnde dock uttryckligen, att det icke var meningen att här
inlägga något »personligt gravamen». Det är icke personligt graverande
för en person, som på grund av hela sin ställning har
ett intresse i en sak att han pläderar denna sak: detta kan han gorå
fullkomligt lojalt, omedvetet och på god tro. Men det kan ändå
vara så, att saken för en opartisk åskådning måste te sig annorlunda.
Så kom den ärade utskottsordföranden med ett par nya skäl,
som jag ber att med ett par ord få besvara. Det ena var, att
det skulle vara för trafiken orimligt att få ytterligare en station
på en kort sträcka, men han har icke tänkt på, att här icke är
fråga om ett egentligt uppehåll till, ty på samma gång som den
nya stationen vid Högen kommer till, dragés det gamla uppehälle^
vid Mon väsentligen in. Det är ju likgiltigt för tidtabellen, om
det större uppehållet blir på det ena eller andra stället.
Vidare framhöll herr ordföranden, att exporten till Norge
hade varit väsentligt mycket större än exporten från Norge. I
den mån detta kan ha någon beviskraft, så är det väl ett bevis på
riktigheten av vad jag sagt, nämligen att Norge har den större
dragningskraften i fråga om trafiken. Det förefaller mig nästan,
att om herr ordföranden är större järnvägsexpert än jag, han knappast
är styvare handelsexpert.
Han sade vidare —■ jag tror, att han ångrar det — att det
var »bara nationella hänsyn», som skulle spela in här. Det är väl
ändå icke »bara».
Även nämnde herr ordföranden, att han först var mycket
tilltalad av motionen, men att ju mera han tänkte på saken, desto
mera tveksam blev han. Jag är rädd för, att han blev mera tveksam,
i samma mån han uppgav de nationella hänsynen, vilket jag
ur flera synpunkter beklagar.
Herr utskottsordföranden sade vidare, att han alltjämt sympatiserade
rätt mycket med motionen och ingalunda skulle bliva
ledsen, om kammaren skulle antaga den. Jag kan _ icke hjälpa,
att detta ledde min tanke på den där friaren, som fick nej, men
Bom i den fatala situationen hade nog själsnärvaro att fråga föremålet:
får jag kanske uppfatta detta nej som ett bly (it ja? ° Ordföranden
är här föremålet, och om jag finge tro honom nu, så skulle
jag nästan kunna uppfatta utskottets nej som ett blygt ja. För
egen del kunde jag vara näjd därmed; men det gäller här icke
endast mig, det står en mängd intresserade medborgare bakern mig
Nr 52. 40
Lördagen den 8 april.
d‘e av järn-1— oc^ därför hoppas jag, herr greve och talman, att kammaren
vägsstation på förvandlar utskottets »blysa .ia» till ett öppet ja!
svenska sidan
invid rihsgrån- Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammansen
å Dals- trädets fortsättande kl. 7,30 e. m.
lands järnväg.
(Forte.) Herr Olsson, Oscar: Motionären yttrade ett par ord
om att vi i utskottet hatt omsorg om mångahanda och därför glömt
det väsentliga. Ja, vi ha som väsentliga ansett de sakliga uppgifter,
som motionären anfört, och funnit, att de voro felaktiga
och missvisande nära nog allesammans. Så är det ställt med vad
utskottet haft för sig. Det är ju möjligt, att de sakliga uppgifter,
varpå motionären byggt sin motion, varit oväsentliga, men
utskottet ansåg sig icke ha rätt att vid prövningen av motionen
utgå från den synpunkten.
Att alla eller så gott som alla uppgifterna äro missvisande,
kan naturligtvis bero på den nationella synpunkt, som är lagd
på saken, fastän det vill jag icke gärna tro. Det gäller här
icke någon nationell fråga, fastän motionären vill ta det så. Här
gäller saken närmast: skall en station på svenskt område, belägen
1 % km. på vägen från en ypperligt belägen station på det norska
området, kunna dra rörelsen från den 15 minuters väg längre
bort belägna stationen? Det är den saken frågan gäller. Nu
säger motionären, att bakom denna fråga ligger den svenska gränsbygdens
avfolkning genom emigration o. s. v. Det är icke nog
med ett påstående i det fallet.
Motionären har i dag gent emot utskottsordföranden beklagat
sig över, att uppgifterna i hans motion blivit bemötta men icke
hans resonemang i dag. Jag får såga, att jag fortfarande håller
mig till motionen, tills jag fått pröva även de sakliga uppgifter,
som motionären kommit fram med i dag. Jag kan icke tro, att
kammaren utan en prövning av alldeles nya primäruppgifter skall
vara färdig att taga en motion, då de gamla uppgifterna som blivit
prövade i utskottet befunnits felaktiga.
Jag vill fästa uppmärksamheten på ett par nya saker, som
motionären kommit med alldeles nu. Det var först fråga om
export- och importsiffrornas belysande verkan. Ja, men denna
svenska bygds naturliga exporthamn är Fredrikshald. Såvitt
jag kan se, hava vi icke någon svensk hamn, som skulle kunna
bliva exporthamn för densamma mer än Strömstad, men det
föreligger icke alls någon fråga om att draga exporten från dessa
trakter till Strömstad. Jag tror att, sedan urminnes tider, höll
jag på att säga, eller åtminstone sedan mycket långt tillbaka liggande
tider det varit så, att Fredrikshald varit denna svenska*
bygds exporthamn, liksom den nog för framtiden kommer att
bliva det, och då tycker jag icke det är illa gjort av norrmännen
att hjälpa svenskarna med en järnväg, så att svenskarna lättare
få tillgång till denna exporthamn, än de förut haft.
I detta sammanhang bör också ses, vad motionären yttrade om
Lördagen den 8 april.
41 5r 52.
Kornsjö, att om den stationen legat på den svenska sidan, denna Om upprättanskulle
hava uppblomstrat. Men hur var det före järnvägens * “®
tillkomst? Jo, all rörelse från dessa trakter gick till Fredriks- sv9eMlcn''
hald. Svenska gränsbefolkningen har sålunda genom banan fått invid riks gränden
fördelen, att den icke behöver gå ända till Fredrikshald, utande» å Dalskan
stanna vid Kornsjö. Det är enda skillnaden. Således den lanäs Jarnva9-rörelse, som annars från svensk sida skulle hava gått till Fre- '' orts''''
drikshald, fördelas nu på Fredrikshald och Kornsjö.
Vidare var det en högst underbar upplysning jag fick allra
senast. Det var, att tågen icke skulle stanna vid Mon, ifall vi
finge station vid Högen. Här gäller det dock, att vid Mans
järnvägsstation det finns en befolkning på 600 personer, varav
ungefär hälften, om det bleve station vid Högen, för att komma
dit måste gå förbi Kornsjö station under nuvarande trafikförhållanden.
Ku säger motionären, om jag hörde rätt, att stationen
vid Mon naturligtvis skall slopas, så att tågen icke stanna där,
utan tågen skola stanna vid Högen och vid den 1 Va kilometer
där bortom belägna Kornsjö station. Hur skall det då gå med
de personer, som hava Mon till central punkt ? De äro ju många
flera än de 200 å 300, som hava Högen till centralpunkt. De
äro väl svenska inbyggare, som bo omkring Mon också, och icke
blott de som bo vid gränsen. Skola vi beröva ett större antal
svenska medborgare deras kommunikationer till förmån för dessa
svenska medborgare, vilka äro bosatta i trakten av Högen och
vilka jag också ömmar ganska mycket för? Jag kan icke finna,
att den politiken är så synnerligen nationell.
För att gå till de sakuppgifter, som äro lämnade till stöd
för denna, motion, börjar den med det yttrandet, att »Dalslands
järnväg av svenska staten uppmuntrats med ett anslag, som
lär vara alldeles enastående i sin fullständiga renonsering på
finansiell valuta för staten». Så förhåller det sig visst icke.
Det är flera järnvägar svenska staten givit lån till utan att
fordra igen pengarna.
Vidare säger motionären, att »detta naturliga premium för
den ena parten på ett konstlat sätt jförstärkts till den andra partens
ytterligare förfång». Vi skola nu se bevisen på detta »konstlade
sätt».
Här står så talat om att Korn- och Boksjöarna är det centrala
i trafikavseende här. Nu vill jag fästa uppmärksamheten på
vad redan utskottets ordförande påpekat, nämligen att den lämpliga
hamnen ligger vid Kornsjö station, under det att vid Högen
icke finnes någon lämplig hamn. Motionärens intressanta meddelande,
att Högens station kan förläggas längre ner, så att den
kommer att ligga vid en vik, är ett alldeles nytt uppslag, som
jag tycker icke precis kan godtagas obesett.
Sedan påpekas i motionen, att från början på norska sidan
utbredde sig nästan oavbruten obygd från gränsen, liksom på den
svenska sidan. — Jag har redan förut fäst uppmärksamheten på
att all svensk handel förut gått till Fredrikshald, så att trakten
>r 52. 42
Lördagen den 8 april.
°?ZZä?äZ må hava varit liur mycket eller hur litet som helst bebyggd, den
ZZatZZ slaska handeln ^ dock alltid gatt åt den norska sidan. Norge
svenska sidan S-Kjutei iiär ned i Sverige med en. två. till tre mil lång kil, som
invid rikslän- är 1—2 mil bred och som har Bohuslän på den ena sidan, Dalsland
/oo</s "iaZ-iL ha hen andra. På detta område hör man ungefär lika mycket
(Forts) ''svenska talas som norska. Det skulle vara beviset, menar motionären,
för att emigrationen går ut till norsk bygd. Man skulle
också kunna säga, att det visar, hur en norsk landsända håller på
att erövras av svenskhet. Det beror ju bara på hur man ställer
fragan. Det är emellertid den bästa bygden, och det är helt natuiligt,
att de på båda sidor om denna bygd liggande svenska
omradena måste hava sin trafik över denna bygd och ha denna
bygd till sitt uppland precis lika mycket, som norrmännen hava
den svenska bygden till sitt uppland.
Motionären säde,. att det tycks vara en självklar följd på
grund av de omständigheter han anfört, att stationen ursprung|1Pe4?n.
var^ avsedd att förläggas till Högen, och han anför till stöd
härför, att befolkningen ursprungligen ville hava stationen förlagd
till Högen. Ja, naturligtvis vill folk överallt hava en station
föi±agd i sin närhet, om man kan få det! Emellertid vill
jag upplysa kammaren om — vilket motionären försummat göra
att ^Konungens befallningshavande och generalstaben, när det
var fråga om huruvida stationen skulle förläggas vid Högen eller
vid Mon, uttalade sig för Mon. Det är således icke något påhitt
av det norska bolaget, att stationen skulle ligga vid Mon. Det
norska bolaget ville hava en station vid Kornsjö på grund av att
förutsättningarna därför voro lämpliga, men de svenska myndigheter,
som yttrat sig, hava på svensk sida icke förordat Högen,
utan Mon.
Det är ganska konstigt, att stationen fick namnet Mon,
säger motionären. Ja, så hette hemmanet, där stationen anlades.
Värre är det icke med den saken.
Nu påstås det, att Mon fortfarande är en obygd, en mosse
o. s. v. Ifrån en tidning däruppe förefinnes dock ett uttalande,
som lyder på detta sätt: »Paktum är att efter järnvägsstationens
tillkomst vid Mon omfattande torrläggnings- och odlingsföretag
utförts varvid flera hundra tunnland jord lagts under plog. Denna
egendom, nu tillhörande staten, med sina arrendegårdar, boställen
och torp, håller större ladugårdsbesättningar än någon annan
egendom inom det vidsträckta pastoratet.» Paktum är, att de,
soni ivra något för modernäringen här i landet, kanske få giva
mig rätt i att denna station måhända har sin betydelse ändå, särskilt
om vi se efter vad det är för varor, som exporteras över
gränsen. Det är i första hand levande djur och i andra hand
livsmedel.
Följaktligen har, såvitt jag kan se, denna järnväg i sin
helhet en ofantligt stor betydelse för de isvenska handelsintressenas
tillvaratagande i Dalsland. Talet om att här är fråga om
att bygden avfolkas och går tillbaka och ,att det är emigration
Lördagen den 8 april.
43 Nr 52.
därifrån belyses allra bäst därav att efter år 1906 det varit ett Om upprättankolossalt
uppsving i denna bygd, vilket motionären emellertid * m’*VarBr
icke heller aktat nödigt att .underrätta kammaren :om. lJet arÄrÄM^.a silian
efter 1906, som de två relativt stora handelsbodarna där kommit invidriksgräntill.
Före 1906 fun nos inne i landet fyra handelsbodar, som**» å Dalsförde
en ganska torftig tillvaro, och efter 1906, efter upphävandetland* Jarnvä9-av mellanrikslagen och gränslagen, hava dels dessa .två nya af- (Forts.)
färer ''kommit till, dels de andra fyra ryckt upp till en mycket
blomstrande tillvaro. Jag tror, att vi hava andra bygder i
Sverige, där faran för emigration är större än vad fallet här är.
Det är några dagar, sedan herr Ingeström ,i denna kammare försvarade
en motion, som rörde -Värmlands Näs. Han ville hava
anslag till en järnväg där, på grund av att från denna bördiga
och folkrika bygd på några tiotal år ungefär hälften av
befolkningen —• tror jag —■ måst utvandra, så att befolkningssiffran
nu är betydligt mindre, än den var för tio år sedan.
Kammaren ansåg, att här icke alls förelåg några skäl för att
staten i det fallet skulle lämna bidrag till en sådan bana.
Det skulle vara högst underligt, om denna kammare, efter den
frågans utgång, beträffande eu betydligt .mindre folkrik bygd
skulle anse de skäl föreligga, som kammaren då icke kunde
finna föreligga.
Det är en riktig uppgift, som sedan kommer, att Kornsjö
station har till väsentlig del både sitt trafik- och sitt handelsområde
på den svenska sidan .av gränsen. Det är en riktig uppgift,
men denna skall ställas i belysning av vad jag förut har
sagt, nämligen att Fredrikshald förut hade det trafik- och handelsområde,
som Kornsjö nu har. Således järnvägen har icke
bidragit att göra det svenska gränsområdet i högre grad beroende
av de norska intressena, .än det varit förut.
Sedan belyser motionären de svenska intressena genom »e/f
enda praktiskt exempel» — och det är fullkomligt felaktigt.
Detta enda praktiska exempel, som motionären tagit med i denna
nationella motion, lyder på följande sätt: »En gränsbo vid
Högen behöver kalk till sin magra jord och hämtar den från Kinnekulle,
med båt över Vänern till Sunnanå lastageplats, som är
utgångspunkt för Dalslands järnväg. Där -omlastas den alltså
för att med järnvägen föras till landsvägen vid Högen. Då har
han att betala: 1) järn vägsfrakt från Sunnanå över Mon förbi
Högen till Kornsjö; 2) frakt tillbaka från Kornsjö hela våglängden
till Mon; 3) särskild avgift (2 kr. per, vagn) för att få lossa
på banan vid Högen mellan stationerna.» Detta enda praktiska
exempel är fullkomligt felaktigt, ty gränsbon får visserligen betala
frakt till Kornsjö — så långt är det rätt — men för övrigt
får han endast betala vagnuttagningsavgift vid Högen, såsom
vid alla svenska järnvägsstationer, såvitt jag har mig bekant.
Vad detta exempels praktiskhet betyder vill jag icke mycket
yttra mig om. Faktiskt är, att (det aldrig varit någon sådan
vagn, som lastats vid Högen; och faktum är också, att de gräns
-
Nr 62. 44
Lördagen den 8 april.
d?av™äjäZ e°r,’,SOm skulle hava den. första nyttan ,av stationen vid Högen,
vågsstation på bortfarande måste tagajäina gödningsämnen över Kornsjö, därför
svenska sidan desso. ^ fraktas i pramar över sjön till respektive hemman.
invidriksgrän- Således så värst praktiskt torde exemplet icke .heller vara i
det ''avseendet. Dessutom är det som sagt alldeles felaktigt.
(Forts) 9 Utskottets ärade ordförande har påpekat, att det är fullkomligt
Orimligt att_tala om att vi här se en svensk gränsmark,
som ekonomiskt erövrats av norrmännen, åtminstone om däri
skall läggas — och det måste det ju, om det skall vara någon
mening med påståendet — att denna erövring skett genom järnvägens
anläggning. Så förhåller det sig nämligen icke. Vad beträffar
rörelsen över Högen var det 1914 en import till ett värde
av 22,000 kronor och en export på 300,000 kronor. 1915 ha
siffrorna ändrats så att importen sjunkit till 18,000 kronor
och exporten till 183,000 kronor. Hur pass storartad utvecklingen
blev efter 1906, får man en .aning om genom att se på
tullavgifterna här. Det är icke blott exporten som blivit livlig,
utan importen har också ökat, och det är ju därpå som herr Kjellén
sätter särskilt värde. Tullinkomsterna uppgingo år 1907
till 1,800^ kronor, 1908 till 2,700 kronor och 1909 till 5,000
kronor. Sålunda hava både exporten och importen här avsevärt
ökats, vilket icke brukar vara fallet med bygder, som äro dömda
till att för sin ekonomiska existens vara beroende av grannländerna.
En sak, som kanske i någon mån förvånat kammarens ledamöter,
är att herr Kjellén väckt motion i kammaren, innan den
kommitté, som tillsatts av Älvsborgs läns landsting för att
taga saken under behandling, yttrat isig därom. Motionären
upplyser, att denna kommittés arbete avstannat. Skälen därtill
få vi icke reda på. Ja, skälen äro, att kommitténs ordförande
anser, att det icke finns så pass starkt intresse i landstinget för
saken, att han tycker det är skäl att komma med en utredning
inför landstinget. Det är ändå något besynnerligt >att, när en sak
ligger under behandling av en utav vederbörande landsting tillsatt
utredningskommitté, draga den inför riksdagen, innan den
blivit slutbehandlad av nämnda kommitté. Landstinget är väl
här den institution, som närmast borde hava .intresse av dessa
saker, och ifall förevarande behov är av den art, som herr Kjellén
här vill göra gällande, så låter väl icke landstinget utredningen
.av saken, om den är av någon vikt, somna bort i all tysthet.
Vad motionären visar i sin motion synes mig .allt annat
än stärka behovet av den föreslagna stationen vid Högen. Det
är sant, att utskottet här påvisat, att i de socknar, som skulle
kunna räknas till dem som skulle höra till stationsområdet, finnas
cirka 600 invånare. Men beträffande de 200 å 300, som bo
i Bohuslän, förhåller det sig så, att de för att komma till
Högen måste åka förbi Kornsjö station, och jag tror icke det är
någon god nationalism att söka få folk att resa förbi närmaste
station till en därpå följande, därför att den första ligger på
Lördagen den 8 april.
45 Nr 52.
(Forts.)
norskt område. Beträffande en hel del av dem, som bo p& Om upprättanområdet
i övrigt, förhåller det sig på samma sätt. Skola de åka * "station^l
till Högen, måste de under nuvarande förhållanden pckså åka TeTia ''Tida»
förbi Kornsjö station. invid riksgrän
Motionären
säger att det för övrigt icke är nog med den före- *«» « DaUslagna
stationen, utan att man också behöver nya vägar därin- ‘“»^järnväg.
till. Ja, skulle vi icke kunna få de där vägarna först, så kanske
det i någon mån stärkte förtroendet för det ,nu föreliggande
förslaget.
Ytterligare en synpunkt vill jag i detta sammanhang något
belysa, och det är frågan, vad dessa till ett par hundra personer
uppgående gränsbor skola säga, om riksdagen javslår motionen.
Den frågan ställdes icke här i kammaren, när 55 °/o
av svenska folkets myndiga män och kvinnor bådo kammaren genomföra
spritförbudet. Den frågan ställdes icke här ,i kammaren,
när nykterhetsdeputationen, representerande en majoritet av svenska
folket, bad kammaren om spritförbud. Jag har därmed
icke sagt, att man icke skall höra på vad ett par hundra personer
säger. Det sympatiuttalande, som herr Kjellén fått, är underskrivet
av ungefär 75 personer, och jag (bär den allra största
känsla ''för dessa 75 personers behov, när de såga, att de behöva
en station vid Högen. Men jag kan ändå icke anse, att det är
ett skål, som här får spela någon (avgörande roll.
Herr Kjellén anmärkte, att denna motion närmast vore att
betrakta såsom ett stickprov, ett brottstycke av en stor motion
för gränsmarkernas utnyttjande. Jag må då säga, att det skulle
vara synnerligen olyckligt, om sakuppgifterna i det stora förslaget
icke skulle vara bättre fotade, än de äro i det här av utskottet
behandlade.
På grund sålunda av att de uppgifter, som lämnats i motionen,
icke på något sätt giva stöd för det behov, som motionären
anser föreligga, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Ek lund h, Carl: Då jag begärde ordet, var det för
att påpeka en sak, nämligen att Älvsborgs läns landsting tillsatt eu
kommitté för att utreda förevarande fråga. Detta nämndes också
av herr Olsson, men han lämnade tillika den uppgiften, att kommitténs
ordförande skulle låtit kommittén do, därför att icke tillräckligt
intresse för saken förefunnes i landstinget. Detta är likväl
icke förhållandet, utan anledningen till kommittéarbetets avstannande
är det motstånd, som frågan rönt från järnvägens sida. Den
har ständigt härvidlag fört en non-possumus-politik. Förslagsställaren
i landstinget har i själva verket sedan 1907 arbetat på att
få saken ordnad och har säkerligen sin del i att genom denna motion
få fram frågan för riksdagen. Kan nu riksdagen icke gå längre,
skulle åtminstone en skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning hålla
frågan vid liv. Ett avslag nu skulle för all framtid lämna frågan
oavgjord i det outredda skick, vari den för närvarande befinner sig.
Kr 52. 46
Lördagen den 8 april.
Om upprättan- Det är alldeles tydligt att icke kan Älvsborgs läns landstings komJägtstatiotTpå
m^é taga upp frågan vidare, om motionen nu avslås av riksdagen.
svenska sida» Det är av denna anledning, som det vore behjärtansvärt att första
invid riksgränr kammaren ginge med på motionen.
sen å. Data- Beträffande frågan i övrigt, synes det mig, som om det lagts
Cn a^e^es för ensidigt ekonomisk synpunkt på densamma. Det
1 0 d finns verkligen även en ytterligt stor kulturell synpunkt att härvidlag
beakta.
Jag vill erinra om, att i detta område finns ingen fast folkskola,
utan man får nöja sig med en ambulant sådan. Bleve en
station förlagd vid Högen och ett stationssamhälle därstädes utvecklade
sig, skulle den frågan bliva löst, så att man snart finge
åtminstone en fast folkskola; och det förstå vi litet var, vad det
skulle ha för betydelse. Det är icke många år sedan posten till
denna trakt gick över Norge. Detta har visserligen ändrats på sista
tiden, man i alla fall är det fortfarande mest norska tidningar, som
läsas i denna svenska landsända. Det vill således synas mig, som
om alla skäl tala för att denna kammare åtminstone vore med om
bifall, då nu icke begäres annat än en skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan om utredning.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till motionen.
Herr Barthelson: Herr talman! En ärad ledamot av
utskottet frågade nyss, om de kilometer, som ligga mellan den nuvarande
stationen och den vid Kornsjö, skola kunna hava någon
betydelse. Härpå vill jag för min del obetingat svara ja. De trakter,
som ligga på svenska sidan om Kornsjön äro en skogsbygd med
den geologiska formation att utfartsvägarna måste gå ned till Kornsjö
för att över denna fraktas till förädlingsverk på norska sidan.
En följd härav är, att all virkesförsäljning i dessa orter är beroende
av norska bolag. Någon konkurrens finnes egentligen icke.
Jag ber i detta avseende få påpeka, att det är icke blott nationalekonomiska
hänsyn, som det här gäller, utan även statsekonomiska.
Vi hava nämligen å dessa orter avsevärda kronoparker,
från vilka vi nu hava ganska svårt att få någon avsättning för virke,
speciellt därför att vi erhålla så dålig betalning från den norska
sidan. Avsättning åt den svenska sidan är ringa på grund av brist
på förädlingsverk därstädes. Jag kan nu icke uppgiva arealen på den
mark, som ligger emellan vattendelaren och Kornsjön. Men jag
anser mig kunna konstatera, att den är avsevärd och att det således
är en avsevärd virkesmängd, som årligen får flyta ned till
Kornsjö för att den vägen gå över till Norge. Kunde man nu genom
en omändring av stationens läge få en station vid sjön med
möjlighet till sågverk där, så är det givet, att vi finge större konkurrens
och därmed bättre betalt såväl för statens som för enskildas
virke.
Det är denna synpunkt på frågan, som jag tagit mig friheten
framhålla. För övrigt anser jag, att motionären så kraftigt försvarat
Lördagen den 8 april.
47 Kr 52.
sin motion, att jag för min del utan tvekan ber att få yrka bifall till
densamma.
Herr Hammarskjöld: I mitt föregående anförande frå
gade
jag, vem som skulle betala kostnaderna, jag ansåg nämligen
orimligt, att bolaget skulle göra det. Då återstår icke något
annat, än att staten skall gorå det. Men då framställde jag
den frågan, om staten verkligen kan tvinga bolaget att vid sin
järnväg taga emot en stationsanläggning, som sannolikt skulle
medföra olägenhet för bolaget.
Jag vill nu ytterligare poängtera den saken. Så vitt jag
kunnat förstå och även fått höra av kammarens lagfarna ledamöter,
är det absolut omöjligt för staten att kunna juridiskt
tvinga bolaget till ett sådant medgivande, om icke bolaget frivilligt
vill gå in på saken. Nu har visserligen motionären (i
sin motion framhållit, att staten skulle kunna hava en tumskruv
på bolaget genom att neka ändring i bolagsreglerna. Men, såsom
vi sagt i utskottsbetänkande^ föreligger ingen anledning tro,
att bolaget vill hava sina bolagsreglor ändrade, och då kan det
dröja oändlig tid, innan staten kan komma i tillfälle att begagna
denna tumskruv, över huvud taget förefaller det mig ytterst
obehagligt, om staten genom sådana repressalier skulle söka tilltvinga
sig en rättighet. Om så är, och jag tror det är obestridligt,
att staten icke har hågon makt att tvinga järnvägsbolaget
att medgiva anläggning av en station, går det väl ändå icke an
att riksdagen avlåter en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om en utredning, som då praktiskt taget skulle utmynna i
att staten skulle fordra av bolaget att få anlägga en station.
Det går väl icke an, jag säger det ännu en gång, att svenska;
staten utsätter sig för risken att få ett blankt nej ifrån det
norska bolaget.
Herr Bellinder : Herr talman, mina herrar! Utskottets
ärade ordförande anförde i sitt första yttrande, att utskottet
mindre fäst sig vid den nationella sidan av denna motion än vid
den ekonomiska. Det är ju klart att den ekonomiska sidan härvidlag
har stor betydelse, men jag vågar säga, att det hade varit
lyckligt, om utskottet ändå fäst mera vikt vid den nationella
och kulturella sidan av saken. Det är oemotsägligt, att
gränsbebyggarna i dessa trakter med nuvarande anordning av
stationsförhållandena befinna sig i ett synnerligen ofördelaktigt
läge.
Det har nämnts av herr Olsson att efter 1906 uppstått flera
handelsbolag på den svenska sidan. Om så är förhållandet,
är det ock klart att dessa bolag behöva en station för att på
egen mark kunna driva sina affärer utan att behöva anlita
den norska gränsstationen.
Jag vill nu icke förlänga diskussionen, som har blivit nog
så lång i denna fråga, men jag är av den åsikt, att den utredning
Om upprättande
av en järnvägsstation
på
svenska sidan
invid riksgränsen
å Dalslands
järnväg.
(Forts.)
Nr 52. 48
Lördagen den 8 april.
Om upprättande
av en järnvägsstation
på
svenska sidan
invid riksgrän8
en å Dalslands
järnväg.
(Forts.)
som liar presterats av utskottet och av motionären icke är tillräcklig.
Därför tror jag, att kammaren skulle kunna kosta på
sig att skriva till Kung!. Maj :t för att få en grundligare utredning
utförd, vilken skulle giva riksdagen en god ledning vid
frågans bedömande; och därför, herr talman, ber jag att få tillstyrka
bifall till motionärens anhållan om en sådan skrivelse
till Kungl. Maj :t.
Herr Kjellén: Jag anser mig, herr greve och talman,
böra säga ett par ord till; det skall icke bliva många.
Vad beträffar utskottsordförandens påpekande att saken har
en ömtålig sida, så har detta naturligtvis icke undfallit någon.
Jag har redan i mitt första anförande framhållit, att största
möjliga hänsyn måste tagas på båda sidor. Men det vore märkvärdigt,
om icke vänliga och fredliga underhandlingar skulle
kunna upptagas mellan staten och bolaget, då staten har en
medlem i styrelsen och sitter inne med en slags moralisk om än
icke juridisk rätt.
Vidare vill jag säga ett par ord med anledning av vad en
annan av utskottets ärade ledamöter framhöll. Åtskilligt kan
jag gå förbi, men ett och annat behöves kanske till sakens ytterligare
utredning. För det första var det rätt onödigt att uppkonstruera
en kommande konflikt emellan Mon och Högen. Det
är givetvis endast uppehållet för tullbehandlingen, som skulle
komma att flyttas till Högen; naturligtvis komma tågen eljest
att stanna vid Mon, men det blir i alla fall icke någon ston
förlängning av tiden.
Det framhölls vidare, att de svenska myndigheterna hade
tillfälle att uttala sig, när järnvägen anlades, och stannade då
vid Mon. Men då hör man icke heller glömma, under vilken tid
dessa förhandlingar ägde rum. Det var under unionstiden. Det
framgår redan av den korta framställning jag givit att det var
det unionella intressekravet, att »knyta ett nytt band emellan
de skandinaviska folken», som var det ena störa intresset, som
motiverade statsanslaget och genomdrev det gent emot ganska
starka meningar inom riksdagen. På den tiden var det god
svensk politik att eftersätta svenska intressen för norska. Från
generalstabssynpunkt voro ju förövrigt bägge rikena ett. Vi ha
absolut ingen anledning att repliera på de synpunkter, som
då gjorde sig gällande.
Vidare är det ett missförstånd som måste undanrödjas, i
detta ständiga tal om att exporten måste gå till Fredrikshald.
Här är icke fråga om den utländska exporten — åtminstone icke
i första hand — utan om bygdens eget affärsliv, handel och vandel
och arbetsförtjänst.
Det nämndes, att jag skulle hava kommit med felaktigheter
i mina uppgifter. I så fall står det på den sagesmans konto,
som jag åberopat. Men det har dock icke bestritts, att det skulle
vara en fördel med stationen, även om den icke skulle vara riktigt
Lördagen den 8 april.
49 Nr 52.
så stor som för mig uppgivits. Det har sagts att bygden redan Om npprättanvunnit
det, att man nu icke behöver gå till Fredriksnald, utan
får sina affärer klara redan i Kornsjö. Ja, men om man kan ''^dan
låta affärerna stanna i Sverige, är det väl ändå bättre! Det är invid riksgränväl
ändå icke något skäl mot en station vid Högen, att man förr »en å Dalsbehövde.
gå ända till Fredrikshald! landa järnväg.
Det har vidare sagts, att utvecklingen till bygdens för- (Ports.)
män varit stark på senaste tiden. Ja, det är riktigt; herrarna
skola minnas att det tills helt nyligen icke ens fanns post
på stället, och följaktligen så gott som endast norska tidningar;
herrarna kunna förstå, vad det betyder i kulturellt hänseende.
Järnvägsstationen skulle öka denna pågående emancipering från
Norge. Och jag har aldrig hört det skälet åberopas emot en föreslagen
reform, att den ligger just i utvecklingens egen riktning.
Jag yrkar fortfarande bifall till min motion.
Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framställts, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att kammaren, med avslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 67;
Nej — 52.
Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts den Om åstadkom4
och 5 innevarande april bordlagda utlåtande nr 12, i anledning av
dels herr Åkermans m. fl. inom andra kammaren väckta motion nr lutering »för
194 om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åstadkommande av me- hållanden fur
ra likartade inkvarteringsförhållanden för arméns gifta underoffi- armén» gifta
Första kammarens protokoll 1916. Nr 52. 4 nnderoffice
värr vt. m.
Nr 52. 50
Lördagen den 8 april.
Om åstadkom- cerare dels ock herr Lindqvists m. fl. inom samma kammare väckta
"likartadeT»-* ?l0^0n nj[ 209 om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av
kvarteringsför- inkvartering in natura åt vid Stockholms truppförband tjänstgöranhåilanden
för de underofficerare.
arméns gifta
underoffice- I en inom andra kammaren av herr Åkerman m. fl. väckt mo‘tion
nr 194 hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
( orts.) Ma.j :t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt taga under
omprövning, vilka åtgärder som borde vidtagas för att åstadkomma
mera likartade inkvarteringsförhållanden för arméns gifta underofficerare
än nu vore fallet.
I eu likaledes inom andra kammaren av herr Lindqvist i Stockholm
m. fl. väckt motion nr 209 hemställdes att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t vidtaga åtgärder i syfte att snarast möjligt bereda vid Stockholms
truppförband tjänstgörande truppunderofficerare inkvartering
in natura.
Ifrågavarande motioner hade hänvisats till andra kammarens
andra tillfälliga utskott, som, efter att hava från arméförvaltningen
emottagit ett jämlikt § 46 riksdagsordningen infordrat yttrande i
ämnet, i avgivet utlåtande hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt
taga under omprövning vilka åtgärder som borde vidtagas för att
åstadkomma mera likartade inkvarteringsförhållanden för arméns
gifta underofficerare än nu vore fallet, och att därvid jämväl måtte
beaktas, om åtgärder kunde vidtagas i syfte att snarast möjligt bereda
vid Stockholms truppförband tjänstgörande truppunderofficerare
inkvartering in natura.
Efter det andra kammaren bifallit sitt utskotts ifrågavarande
hemställan, hade detta andra kammarens beslut delgivits första kammaren,
som hänvisat ärendet till förberedande behandling av sitt
första tillfälliga utskott, vilket i nu föredragna utlåtande hemställt,
att första kammaren, med biträdande av andra kammarens i ärendet
fattade, beslut, måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast
möjligt taga under omprövning, vilka åtgärder som borde vidtagas
för att åstadkomma .mera likartade inkvarteringsförhållanden för arméns
gifta underofficerare än nu vore fallet, och att därvid jämväl
måtte beaktas, om åtgärder kunde vidtagas i syfte att snarast möjligt.
bereda, vid Stockholms truppförband tjänstgörande truppunderofficerare
inkvartering in natura.
Herr Gullberg: Jag har intet annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan. Jag anser nämligen i likhet med utskottet
att hyresersättningen för de underofficerare, som icke få bostad i
kronans lägenheter utgår med alldeles för små summor — 180 kr. för
sergeanter och 240 kr. för fanjunkare.
Lördagen den 8 april.
51 Nr 5&
Men det är en annan sak jag vill fästa uppmärksamheten vid. Om åstadkomRiksdagen
har 1908 uttalat sig för att fanjunkare bör ha tre rum
och kök och sergeant två rum och kök. Men alla de underofficers- kvarteringsföt^
bostäder, som byggdes före nämnda tid innehålla ett rum och kök hållanden för
för sergeant och två rum och kök för fanjunkare. Det torde icke arméns gifta
vara omöjligt att i dessa äldre bostadshus åstadkomma förändring ^eroffic»-av rumsindelningen, på det att det må bliva likformighet, så långt 1 ''
det är möjligt, även med avseende på inkvarteringen in natura. Jag or
har endast velat uttala detta.
Herr W rån g el: Herr greve och talman! Det händer tyvärr
icke alltför sällan, att bestämmelser, som röra vare sig armén eller
marinen, utfärdas utan att äga motsvarighet inom den andra försvarsgrenen,
och detta även i frågor, där alldeles enahanda föreskrifter
både kunde och borde råda. Sådana företeelser, stämma
ju icke väl överens med kravet på planmässighet och enhetlighet och
de kunna mången gång innebära en orättvisa.
I det nu föreliggande ärendet föreslår utskottet »att första kammaren,
med biträdande av andra kammarens i ärendet fattade beslut,
måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt taga under
omprövning, vilka åtgärder som böra vidtagas för att åstadkomma
mera likartade inkvarteringsförhållanden för arméns gifta underofficerare
än nu är fallet, och att därvid jämväl måtte beaktas, om
åtgärder kunde vidtagas i syfte att snarast möjligt bereda vid Stockholms
truppförband tjänstgörande truppunderofficerare inkvartering
in natura».
Enligt mitt förmenande hade det varit ytterst lämpligt och väl
befogat att här upptaga jämväl marinens underofficerare. Hurudana
inkvarteringsförhållandena för flottans underofficerare nu gestalta
sig, har jag icke hunnit förskaffa mig någon närmare kännedom
om. Men för kustartilleriets underofficerare ställa de sig så,
att av underofficerare av första graden, motsvarande arméns .fanjunkare,
hava två fyra rum och kök, tolv tre rum och kök, fyrtiotvå
två rum och kök och en ett rum och kök, och av underofficerare
av andra graden, motsvarande arméns sergeanter av första graden,
hava sju tre rum och kök, fyrtiotvå två rum och kök och sextio
ett rum och kök. Övriga hava kontanta inkvarteringsbidrag.
Utav det nämnda torde framgå, att marinens eller åtminstone
kustartilleriets underofficerare äro i lika stort behov av sins emellan
likartade inkvarteringsförhållanden som arméns underofficerare.
Då jag emellertid av formella skäl är förhindrad påyrka någon
ändring i utskottets hemställan, nödgas jag inskränka mig till att
uttala en förhoppning, om vilken jag vågar tro att den skall delas
av flertalet av riksdagens ledamöter, den förhoppningen nämligen,
att då den begärda omprövningen och utredningen företages, Kungl.
Maj :t skall draga försorg om att den kommer att omfatta jämväl
marinens underofficerare.
I denna förhoppning och under uttalande av min glädje över
Nr 52. 52
Lördagen den 8 april.
Om åstadkom- att det ställes i utsikt åtminstone någon förbättring av de ekonomiska
^ukartad^iri- villkoren för våra underofficerare, vilka mer än de flesta andra
hvar ter ing sför- torde känna tungan av den rådande dyrtiden, ber jag, herr greve
hållanden för och talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
arméns gifta
rorTm^m'' Herr Hammarskjöld: De båda motioner, som utskottet
(Forts) hade att behandla, rörde båda två endast arméns underofficerare.
Yi hade således icke någon direkt anledning att sysselsätta oss med
flottans. Det hade icke behövt hindra oss från att skaffa oss upplysningar
om dessa, men det får jag erkänna, tänkte vi icke på.
Med anledning av herr Wrangels yttrande vill jag endast säga,
att jag mycket gärna vill instämma i det önskemål han uttalat, och
jag hoppas, att Kungl. Maj:t vid en blivande utredning skall undersöka
på vad sätt även flottans underofficerare kunna få sina bostadsförhållanden
ordnade.
Under uttalande av den förhoppningen yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets den 5 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts propositoin angående årliga
understöd åt postvaktmästaren Karl Herman Lundbäcks änka och
barn, samt
nr 27, angående tillfälligt tilläggsarvode åt förste deputeraden
i riksgäldskontoret,
bifölls vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Angående vill- Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 5 och 7 innevarande
åtnjutande avaPr^ bordlagda utlåtande nr 46, i anledning av väckt motion angå"
statsbidrag ende villkoren för åtnjutande av statsbidrag från norrländska avdikfrån
norrländ- ningsanslaget och allmänna avdikningsanslaget.
ska avdik
"''ch^Umänna
^ en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets föravdiknings-
beredande behandling hänvisad motion, nr 114, av herr Molin i Domanslaget.
bäcksmark hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kunsi.
Maj :t hemställa, att i asveende å villkoren för åtnjutande av statsbidrag
från norrländska avdikningsanslaget och allmänna avdikningsanslaget
bland annat borde gälla
1) att fixa anslag beviljades och att redovisningsskyldigheten
bortfölle;
2) att all mark likställdes, så att avdrag ej finge ske på grund
av att en del av marken odlats; och
3) att anslag erhölles till båda exemplaren kartor och handlingar.
Lördagen den 8 april.
53 N r 52.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder Angående vi like
inställt, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i ^utl/de av
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga statsbidrag *
sådan ändring i gällande villkor för erhållande och tillgodonjutande från norriändav
statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget och allmänna s}a
avdikningsanslaget, att bidrag från nämnda anslag finge meddelas “''"Allmänna
till av Kungl. Maj:t vid bidragens beviljande bestämt belopp att avdikningsutgå
oavkortat, att bidrag skulle kunna lämnas till utdikning av järn- anslaget.
väl redan odlad jord samt att bidrag finge utgå till dubbla exemplar (Forts.)
av kartor och handlingar.
Reservation hade avgivits av herr Lindblad, som dock ej däri
antytt sin åsikt.
Herr Lindblad, Ernst: Jag ber om rrrsäkt att jag måste
här framhålla skälet för min reservation och det är det, att den bevisföring,
som utskottet här har accepterat, kan man omöjligt gilla.
Förhållandet är, att man nu begär att av detta stora anslag
det hädanefter skall bestämmas fixa anslag, utan att man behöver
redovisa för, hur arbetet bedrives och om det kunnat ske med besparing.
Man skulle således icke behöva till statsverket återbära
vad som besparas. F. n. gäller precis samma bestämmelser i fråga
om anläggning av allmänna vägar, där man får två tredjedelar i
statsanslag, att om man kan göra en besparing, är man skyldig redovisa
den.
Nu har lantbruksstyrelsen tyckt, att den där granskningen efteråt
är så besvärlig och utskottet har vänt sig till byråchefen å
avdelningen inom styrelsen och fått utredning om att detta arbete
tager så och så många timmar, men man bär icke med dessa timmars
arbete kunnat komma till högre återbäring till statsverket än
att nettoförtjänsten med granskningsarbetet frånräknat är cirka 500
kr. Är sådan bevisning tillräcklig? Hur skulle man då ställa sig,
om man kunde bevisa att kammarrättens revisionsavdelning med
granskningen av statsverkets utgifter icke kunde tillvinna statsverket
mer än så och så många kronor i anmärkningsmedel? Skulle
vi därför avskaffa hela kammarrättens revision? Man tänker icke
på vad man vinner medelbart genom redogörarnas vetskap, att de
ha revisionen över sig och därför måste begränsa utgifterna.
Detta anslag gäller inga småsummor, ty på riksdagens bord ligger
ännu oavgjord och skall lösas efter påsk frågan om riksdagen
skall bevilja 1,500,000 kr. eller 1.900.000 kr. till norrländska avdikningsanslaget
och detta årligen, sålunda inga småsummor! Och
när man ser på villkoren för anslagets åtnjutande, att det är meningen
att utvidga rättigheten att få anslag även till förut odlad
jord, så kan man ju sedermera få sådant nytt anslag och på det
sättet om en 20 år få kostnaderna för en tilläventyrs försummad
diknings återställande och förbättring betald av statsverket och detta
utan all kontroll, om det till och med kunnat ske med besparingar.
Jag kan för min del icke finna, att här anförts tillräckliga
Nr 52. 54
Lördagen den 8 april.
Angående vill*
''koren för
åtnjutande av
statsbidrag
från norrländska
avdikningsanslaget,
och allmänna
avdikningsanslaget.
(Forts.)
Författning sförslag
om
automobiltrafik.
skal för att i detta fall handla annorlunda än man gör beträffande
, väganslaget, och det är av den anledningen, herr talman, jag ber
att få yrka avslag på den gjorda framställningen.
Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman, mina herrar!
Anledningen, varför utskottet gått med på motionärens förslag i
detta fall, har varit, att det vid bandläggningen av hithörande frågor
varit synnerligen svårt och besvärligt att kunna kontrollera de uppgjorda
räkningarna. De uppgifter, som lämnats hava visat isig
vara. ytterst summariska och ofta oriktiga, och man har ansett, att
det näppeligen kunde inträda bättre förhållanden med avseende å
dessa frågor. Såsom det föreliggande, synnerligen vidlyftiga jordbruksutskottets
utlåtande giver vid handen, ha vi hört oss för hos
lantbruksstjrrelsen, som bekräftat att de förändringar motionären
åsyftar äro ytterst önskvärda. Vidare hava de församlade lantbruksingenjörerna
vid ett möte i Stockholm enhälligt förklarat, att vad.
här föreslås, är välbetänkt och gott. Under sådana förhållanden har
utskottet ansett sig icke kunna ställa sig avvisande i denna fråga,
och de farhågor den siste talaren sökt framkonstruera har utskottet
icke ansett vara av beskaffenhet att kunna motväga de fördelar, som
vinnas genom ett bifall till motionen.
Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till motionen
och utskottets utlåtande.
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositoiner, först på bifall till vad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på avslag
därpå, och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 5 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion om upptagande av en skattefri maltdryck i
spisordningen för flottans värnpliktiga manskap, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas medkammaren.
Vid ånyo skedd föredragning av lagutskottets den 4 och 5 innevarande
april bordlagda utlåtande nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
samt till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 4 och 5 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj ris propo
-
Lördagen den 8 april.
55 Nr 52.
sition med förslag till ny förordning om automobiltrafik dels oek fyra
i ämnet väckta motioner. automibil
ci
trafik.
Genom en den 31 december 1915 dagtecknad proposition, nr Öl, (Fort8.)
vilken blivit hänvisad till lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över förslag till
förordning om automobiltrafik, lydande sa som propositionen utvisade.
I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft fyra med anledning av propositionen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen:
inom första kammaren:
nr 97 av herr Alkman och
nr 98 av herr Ernst Lindblad samt
inom andra kammaren:
nr 232 av herr Magnusson i Tumhult med instämmande av fem
andra kammarens ledamöter och
nr 233 av herr Åkerlund, i vilken motion tre av kammarens ledamöter
instämt.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade skäl hemställt,
l:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att vid granskning av nu ifrågavarande förslag riksdagen ej funnit
skäl att mot detsamma göra andra erinringar än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit, samt
2:o) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, därest
de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet sålunda hemställt,
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar Gezelius, Rogberg, Lars
Olsson, Pettersson i Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät och
Lindqvist i Kosta, vilka i avseende å bestämmelserna i 13 § 1 mom.
om bredden å väg, varå körning med automobil skulle vara tillåten,
velat hemställa, att riksdagen måtte göra den erinran, att här inrymda
bestämmelser borde innehålla, att körning med automobil skulle, .
där ej av stadgandena i paragrafen annorlunda framginge^ vara tilllåten
å allmän väg, vars bredd överstege 3,6 meter, samt å gata och
torgplats; dock med rätt för Konungens befallningshavande att, efter
vederbörande vägstyrelses hörande, medgiva automobiltrafik, där
sådan utan olägenhet kunde äga rum, jämväl å allmän väg av mindre
bredd än eljest i samma moment sagts.
Herr Gezelius: Vid behandlingen av förevarande ärende
har inom lagutskottet framkommit skiljaktiga meningar uti åtskilliga
punkter men endast i en har vid utlåtandet fogats en reser
-
Nr 52. 56
Lördagen den 8 april.
^förslag''o»T vation; Pen reservationen går ut på, ehuru det icke så tydligt
avtomobil- kommit till synes i avfattningen, att reservanterna jämte de erintraflk.
tingar, om vilka utskottets majoritet enat sig, jämväl velat hem
(Kort*.
) ställa, att ytterligare en erinran till föreliggande förslag till auto
mobilförordning
skulle från riksdagens sida uttalas. Jag ber att
med några få. ord få angiva, i vilka hänseenden reservanterna och
utskottets majoritet skilja sig och de skäl, som för reservanterna
varit bestämmande.
Såväl utskottets majoritet som reservanterna godkänna den av
Kungl. Maj :t i förslagets § 13, som handlar om körning med
automobil, angivna princip,, enligt vilken varje allmän väg må
kunna upplåtas för automobiltrafik, där sådan utan olägenhet kan
äga rum. Men reservanterna skilja sig från majoriteten inom
utskottet härutinnan, att de icke godtagit majoritetens tillstyrkan av
Kungl. Majrts förslag, rörande vilka vägar o villkorn nen, alltså
oavsett huruvida automobiltrafik utan olägenhet kan äga rum eller
icke, skola upplatas till automobiltrafik. X det hänseendet har
majoriteten tillstyrkt ^ Kungl. Maj :ts förslag, att automobiltrafik
skall vara medgiven på sådana allmänna vägar, vilkas bredd uppgår
till minst 3,6 meter, under det reservanterna uttalat sig för att
endast de vägar, som överstiga 3,6 meters bredd ovillkorligen skola
vara upplatna för automobiltrafik. X)å jag säger »ovillkorligen»,
gäller det för såväl IXungl. Maj :ts som reservanternas förslag
i. fragan, att undantag må kunna göras även för sådana vägar,
vilka i övrigt rubriceras som ovillkorligen upplåtna, på sätt angives
i andra momentet av den föreslagna 13 §. Men dessa undantag
skola, enligt samma bestämmelse, motiveras av att vägen är
av för automobiltrafik otjänlig beskaffenhet, så att särskild fara
eller olägenhet genom dess upplåtande kan anses föreligga vare sig
för automobiltrafik över huvud taget eller för visst slag av sådan
trafik.
Skillnaden kan synas oväsentlig och efter orden skulle den
vara millimeterfin, men den uppfattning, på vilken Kungl. Ma.i:t
byggt sitt förslag skiljer sig från reservanternas i principiellt hänseende.
Det är visserligen sant, att det är den faktiska vägbredden
som skall vara bestämmande för, huruvida vägen faller under
eller över den begränsning, som angivits i detta moment. Men
med den ståndpunt reservanterna intaga, hålla reservanterna fast
vid den princip, pa vilken den nuvarande förordningen är byggd.
Denna princip avser att, på samma gång det så långt som möjligt
skall kunna medgivas automobiltrafik på alla allmänna vägar,
begränsa det obligatoriska hänförandet till lovgivna eller icke lovgivna
vägar till det minsta möjliga. Då Kungl. Maj :t i sitt förslag
gått ifrån nu gällande stadganden, så har Kungl. Maj:t, enligt
vårt förmenande, gått åt felaktigt håll. Kungl. Maj:t har velat
efter. vägbreddens storlek. begränsa en klassifikation av tillåtna
och . icke tillåtna, vägar i stället för att, enligt reservanternas
mening, den riktiga utvecklingen varit, att prövningen av frågan
om en vägs upplåtande för automobiltrafik skulle i konkreta fall
Lördagen den 8 april.
57 Nr 52.
kunna ske även och väsentligen efter andra synpunkter än vägens
bredd. Det har synts reservanterna anmärkningsvärt, att Kungl.
Maj:t lämnat den ståndpunkt, på vilken den nuvarande förordningen
byggts i ifrågavarande hänseende. Då denna förordning antogs,
inhämtades även riksdagens yttrande. I det utskottsutlåtande, som
avgavs över Kungl. Maj:ts förslag, vilket var byggt på principen
om alla allmänna vägars upplåtande för automobiltrafik, enade sig- en
ojämförligt stor majoritet —- endast två reservanter uttalade sin
anslutning till Kungl. Maj:ts förslag — om den uppfattning, som
sedan blev bestämmande för förordningens avfattning och båda
riksdagens kamrar följde sitt utskotts majoritet, i andra kammaren
utan votering.
I anledning av en framställning från kungliga automobilklubben,
som avsåg utvidgning av den nuvarande begränsningen,
inhämtades samtliga länsstyrelsers i riket utlåtanden. Sexton av
dessa avstyrkte framställningen, fyra tillstyrkte den, fem ställde
sig neutrala, de hade ingenting att erinra mot framställningen;
och enligt den kungliga propositionens redogörelse för förevarande
ärendes gång hava vederbörande länsstyrelser intagit enahanda
ståndpunkt till den fråga, det här gäller, eller spörsmålet om, huruvida
eu utvidgning eller ändring ifråga om bestämmelserna från
det nuvarande till det som Kungl. ila.j:t föreslår bör äga rum.
Alltså, av rikets samtliga 24 Konungens befallningshavande hava
16 uttryckligen avstyrkt förslaget.
Den myndighet, som Kungl. Maj:t åberopat för förslaget, vilket
icke heller är byggt på den av vederbörande kommitté verkställda
utredningen — ty denna kommitté har också enhälligt tillstyrkt,
att den nya förordningen i detta hänseende skulle stanna
vid nu gällande regel, är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dess
yttrande återgives på sid. 46 i den kungliga propositionen sålunda:
»betydande vägsträckor, som byggts med bredden 3,6 meter under
åtnjutande av statsanslag vore ojämförligt mycket bättre och mer
lämpade för automobiltrafik än flertalet andra något bredare vägar,
som icke utförts under statskontroll. I följd härav vore det lämpligast
föreskriva att vägar, vilkas bredd uppgår till minst 3,6 meter
i regel skola vara tillgängliga för automobiltrafik». För mig
6ynes det icke logiskt, att med den motiveringen, att betydande vägsträckor
med en bredd av 3,6 meter byggts under statskontroll, fastslå
som generell regel, att minst 3,6 meters bredd bör vara bestämmande
för obligatorisk upplåtelse av alla allmänna vägar för automobiltrafik.
Jag behöver icke erinra om det notoriska förhållandet,
att det också finnes betydande allmänna vägsträckor med sådan
bredd, som icke byggts under statskontroll, liksom också betydande
vägsträckor, byggda med (iller utan statskontroll, som hålla större
eller mindre bredd än 3,6 meter. Bakom detta från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen infordrade utlåtande ligger, synes det mig,
en åskådning, att icke enbart, ja kanske icke ens väsentligt vägens
bredd bör vara avgörande för, huruvida vägen skall upplåtas för
automobiltrafik eller icke, utan även andra faktorer, såsom om
Författning sförslag
om
automobiltrafik.
(Förta.)
Nr 52. 58
Lördagen den 8 april.
Författnings■
förslag om
automabiltrajik.
(Forts.)
vägen är krokig, backig eller i övrigt med hänsyn till beskaffenhet
eller, eljest olämplig för automobiltrafik. Men då skall man,
enligt mitt förmenande, bygga på den andra linjen att icke snäva,
till bestämmelserna om vägbreddens avgörande betydelse, utan man
skall i stället såvitt möjligt vid avgörande i det konkreta fallet
pröva även andra faktorer, något som med lagförslagets avfattning
i övrigt på. ett lyckligt sätt kunnat tillgodoses.
Vad Kungl. Mai :t i övrigt åberopar till stöd för ändring i nu
gällande, författning och i de sakkunnigas förslag är kungliga
automobilklubbens uttalande. Ingenting annat har ställts mot de
1Ö länsstyrelsernas uttalade uppfattning, och det torde vara rätt
förklarligt, om icke envar vill erkänna automobilklubben såsom
mera tillförlitlig representant för »allmänhetens intresse» — för att
citera automobilklubbens eget uttalande — än exempelvis länsstyrelserna
angående, förhållandena i de skilda länen. Ty, såsom
jag redan framhållit, gäller det här, huruvida man mot det ostridiga
förhållandet, att automobiltrafiken föranleder olägenheter, skall
kunna tilltvinga sig i allt högre grad att få vägar upplåtna för
automobiltrafik. Detta är givetvis i första rummet ett ortsbefolkningens
intresse. Det gäller olägenheter för annan trafik och även
i övrigt för den allmänhet, som beröres av automobiltrafiken. I
konsekvens härmed har också i förslaget införts, att ifråga om
upplåtelse av rätt till automobiltrafik på väg, som icke obligatoriskt
faller. under bestämmelserna, vederbörande vägstyrelses yttrande
skall inhämtas. Det sakförhållandet är därför icke vidare anmärkningsvärt,
att det väsentligen är representanter från landsbygden,
som .ställa sig betänksamma mot den av, Kungl. Maj :t ifrågasatta
ändringen, ett förhållande som kraftigt lyser igenom vid sortering
av de olika representanterna inom utskottet efter deras skilda
ståndpunkter i frågan. Jag för min del har icke kunnat komma
ifrån, att man bör tillmäta den uppfattning, landsbygdens befolkning
hyser, större betydelse än man på sina håll velat göra. Ty
det är ofrånkomligt, att en automobiltrafik, som icke regleras även
med nödig hänsyn till det lokala behovet och lokala intressen,
kan medföra även andra olägenheter än den direkta faran för
andra trafikanter, såsom exempelvis ökade kostnader för den trafik,
som från ortsbefolkningens sida med nödvändighet måste bedrivas
på respektive vägar.
Ku säger man, att denna reservation — för att icke tala om
annan kritik, som ägnats densamma — skulle åsyfta att hindra en
skälig utveckling av automobiltrafiken i landet. Det synes mig
egendomligt ^ att klaga över den hastighet, med vilken automobiltrafiken
i vart land utvecklat sig under hägnet av en förordning,
som har samma innehåll och verbatim samma avfattning, som den
reservanterna på ifrågavarande punkt tillstyrkt att bibehållas. Jag
tror mig utan att behöva framdraga några statistiska siffror kunna
säga, att utvecklingen gått i synnerligen raskt tempo även på vår
landsbygd och att utvecklingen av automobilvägnätet skett i en
utsträckning, som i regel icke lämnar något övrigt att önska, utom
Lördagen den 8 april.
59 Nr 52.
till äventyrs för de speciella intressen, för vilka blicken på det hela
kanske icke är bestämmande. automobu
Jag
hade nöjet att för ett ögonblick höra herr civilministern trafik.
i andra kammaren lämna den upplysningen, att inom Norrbottens (Pörte.)
län, om vilket han äger särskild kännedom, i stort sett samtliga
bygdevägar, med undantag av några mindre, olämpliga, partier,
upplåtits för automobiltrafik. Det torde vara förhållandet i mycket
stor omfattning även inom andra län och särskilt hava norrländska
vägar upplåtits för automobiltrafik, ehuru de icke nått eller, såsom
den nuvarande förordningen stadgar, överstigit 3,6 meters bredd.
Det gäller endast, huruvida man skall pröva, om de olägenheter,
som med upplåtandet av en smalare väg för automobiltrafik kunna
vara förenade, uppvägas av de fördelar, i första rummet för orten
och ortsbefolkningen men även för den allmänna trafiken, som av
ett sådant upplåtande vinnas.
Vidare har man dragit fram såsom en betänklighet mot att
följa reservanterna, att vissa enklare vägar i Norrland — »vägar
av enklare beskaffenhet» — som icke byggas ens till 3,6 meters
bredd, skulle komma att uteslutas från automobiltrafik, om. man
följer reservanternas förslag och alltså låter bestämmelserna i den
nuvarande förordningen stå kvar. Häremot behöver man endast
erinra, att i vilketdera fallet som helst icke alla vägar ovillkorligen
skola uteslutas eller upplåtas för automobiltrafik vare sig man
bestämt vägens bredd till att överstiga eller till att minst uppnå
3,6 meter och att särskilt i Norrland stora sträckor av vägar,
som icke hava större bredd än 3 meter, redan äro upplåtna för
automobiltrafik.
Det gäller alltså, mina herrar, här väsentligen endast, huruvida
riksdagen genom ett uttalande för det kungliga förslaget skall
giva vederbörande .administrativa myndigheter, som hava sig anförtrott
handhavandet av denna lag i ifrågavarande hänseende, den
uppfattningen, att utvecklingen av automobilvägnätet går så sakta,
att vi skola tvinga fram en obligatorisk utveckling utan hänsyn till
de olägenheter en sådan utsträckning särskilt för ortsbefolkningen
kan medföra eller icke. Det är vad frågan gäller.
Under hänvisning till de skäl jag anfört, och under erinran,
att andra kammaren redan uttalat sig i enlighet med reservanternas
hemställan, ber jag, herr greve och talman, att få yrka bifall till
reservationen, vilket alltså innefattar hemställan om bifall till
utskottets förslag med det tillägg, att mot den föreslagna förordningen
bort göras även den erinran, som finnes omförmäld i reservationen.
Herr Hallberg: Herr talman, mina herrar! Jag skall
icke inlåta mig på den fråga, som den ärade reservanten, den föregående
talaren, yttrade sig om. Det förefaller mig .nämligen,
som om det skulle vara tämligen betydelselöst, huruvida de bestämmelser,
det här gäller, hava den ena eller andra lydelsen,
helst som det lämnats Konungens befallningshavande öppet att
Jir 52. 60
Lördiigcn den 8 april.
Författnings•
förslag om
automobiltrafik.
(Forts.)
■ efter beprövande ingripa justerande och således förbjuda trafik på
en väg, vare sig den har den ena eller andra bredden. Jag ber
i stället få göra några erinringar beträffande andra punkter av
föreliggande lagförslag.
Kommitterade som haft i uppdrag att uppgöra förslag till
ny automobilförordning föreslogo i § 4 en bestämmelse angående
automobilers bredd, gående ut på att vid begäran om registrering
uppgift skulle lämnas jämväl om automobilens bredd. Denna
bestämmelse har icke influtit i den kungliga propositionen,
och jag har icke kunnat finna någon motivering härför. För
mig förefaller det ganska erforderligt, att en sådan bestämmelse
finnes. Man skönjer en avgjord tendens att göra automobilerna.
allt bredare, detta evad det gäller automobiler för persontrafik
eller för lastningsändamål. Man förser lastautomobiler med sidoutsprång,
krokar m. m., allt i1 ändamål att öka lastningsförmågan.
Det finnes automobiler — jag tror man kan säga att den
vanliga typen har en bredd av ungefär 1,81 meter — vilkas bredd
går upp till över 2 meter. Tänker man sig, att en sådan bil
framföres pa en väg av 3,6 meters bredd, behöver man icke mycken
räknekonst för att finna, huru svårt det måste vara att möta.
ett åkdgn förspänt med häst. Det går nämligen icke an att allenast
räkna geometriskt, utan man får tänka sig även litet spelrum
för hästen, vars matematiska sans icke är så fullt utvecklad.
Och än vidare, därest Konungens befallningshavande bemyndigas
att förbjuda automobiltrafik på en viss väg eller automobiler
av viss beskaffenhet att färdas fram på vissa vägar,
måste, synes det mig, i de flesta fall hänsyn tagas dels till°automobilens
tyngd men jämväl till dess bredd. En smal väg kan
icke ''vara lämplig för framförande av en bil med oskälig bredd.
Göres vid registrering av automobil ingen anteckning i det
exemplar av besiktningsinstrumentet, som tillhandahålles bilägaren,
förutsätter ''jag, att han i de flesta fall själv icke vet, huru
bred automobilen är, men detta torde dock vara nödvändigt, om
han skall kunna taga sig till vara för att befara vägar, som äro
förbjudna för automobiler, som hålla över en viss bredd. Jag
haller alltså före dels att vid anmälan om registrering uppgift
bör lämnas om automobilens bredd, och dels att vid automobilens
registrering anteckning härom bör ske i registret. En tidsfråga
torde det nog vara, då föreskrift om automobils maximibredd
blir erforderlig, men ännu är tidpunkten kanske ej inne.
Vidare förekommer i § 5 av förslaget en bestämmelse angående
provkörning. Tillåtelse till provkörning skall lämnab
i Stockholm av överståthållarämbetet, i övriga städer av vederbörande
stads- eller polismyndighet och på landet av Konungens
befallningshavande. Jag förbiser icke, att sådana bestämmelser
redan gälla, men om dessa bestämmelser äro olämpliga, torde det
nu, då det är fråga om utfärdande av ny förordning, höra tagas
i övervägande, om rättelse bör ske på denna punkt. Att Konungens
befallningshavande skall sitta på sitt ämbetsrum och an
-
Lördagen den 8 april.
Öl Kr »2.
visa viss plats för provkörning kan icke vara lämpligt, ty Konungens
befallningshavande saknar i de flesta fall möjlighet att
bedöma denna plats lämplighet och måste alltså förhöra sig hos
underlydande myndighet, vilket vållar tidsutdräkt. Däremot är
en sådan myndighet som kronofogden på orten väl skickad att
härutinnan bestämma. En ändring i detta avseende anser jag
alltså nödig i § 5.
Slutligen gäller det § 13. Där har utskottet uttalat sig angående
önskvärdheten av en bestämmelse, som uttryckligen tillerkänner
rätt för läkare, veterinärer och sjuka att, där så erfordras,
med automobil befara varje väg. Jag tror, att det är
i högsta måtto otjänligt, att en sådan bestämmelse inrymmes.
Man syftar ju här på fall av nödläge. Men en prövning måste
ju dock ske in casu, huruvida nödläge föreligger eller ej. En
läkare eller vilken som helst, stadd i nödläge, torde väl utan risk
för ansvar kunna befara vilken väg det än är, men det får i
varje fall prövas, huruvida nödläge föreligger. Ordnar man nu
saken så, att genom lag fastställes, att läkare och andra likställda
skola få fara saklöst fram, äventyrar man, såvitt jag kan se,
att man ger denna bestämmelse större räckvidd, än man möjligen
åsyftar. Det är ju icke alltid, som en läkare, då han får
bud om sjukbesök, är nödgad fara fram huru hastigt som helst.
Lika litet är ju alltid en sjuk i den belägenheten, att den allra
största skyndsamhet är nödig. Jag vet icke annat än, att till
exempel en tandläkare också är läkare. Om en sjuk skall färdas
till tandläkare, kan jag icke finna, att något periculum in mora.
är för handen, så att han skall få fara fram på en väg, som eljest
är förbjuden. Jag tror också, att, om man stadgar en uttrycklig
rätt härutinnan, man lätt kunde råka utesluta fall av nödläge,
där samma behov som för läkare och sjuka m. fl. att befara vissa
vägar kan vara för handen.
Dessa äro de erinringar jag har att göra. För övrigt kan
jag icke finna annat än, att detta förslag är väl avpassat. Såsom
utskottets betänkande är arrangerat, erbjuder det emellertid svårighet
att framställa något visst bestämt yrkande. Jag tror
knappt heller, att det är behövligt. Ty därest vad jag anfört befinnes
hava skäl för sig, torde mina erinringar komma under övervägande
vid den slutliga utformningen av lagförslaget.
Jag har alltså intet yrkande att framställa.
Greve Spens: Herr greve och talman, mina herrar! Den
förste ärade talaren har i likhet med två motionärer ansett, att
vägbredden på automobilvägar borde bibehållas vid över 3,6
meters bredd, under det Kungl. Maj :t upptager bredden till minst
3,6 meter. Skillnaden mellan ena eller andra fallet kan sålunda
vara hur obetydlig som helst, vilket den förste talaren ock anförde,
t. ex. en millimeter eller en centimeter. Jag tror, att i
praktiken det icke kommer att spela så synnerligen stor roll,
vilket stadgande som nu antages, och att man givit denna säk
Författnings
förslag om
automobiltrafik.
(Forts.)
Nr 52.
Författning sförslag
om
automobiltrafik.
(Forte.)
62 Lördagen den 8 april.
alltför stora dimensioner. Konungens ''befallningshavaride hava
nog i allmänhet redan upptagit alla vägar om 3,6 meter, som
äro fasta och goda, såsom automobilvägar, och Kungl. Maj :ts
förslag kommer därför säkerligen icke att i någon avsevärd mån
utsträcka antalet automobilvägar. De vägar om endast 3.6 meter,
vilka icke hava fast botten eller eljest äro otjänliga för
automobiltrafik, komma Konungens befallningshavande med all
säkerhet icke att upptaga bland tillåtna automobilvägar. Enligt
15 § i förslaget skall liksom nu Konungens befallningshavande
hava skyldighet att årligen utfärda kungörelse angående tilllåtna
automobilvägar och de villkor, under vilka tillstånd äger
rum. Om nu Kungl. Maj :ts föreliggande förslag antages, kommer
Konungens befallningshavande naturligtvis att från kronobetjäningen
inhämta deras åsikt om, vilka ändringar i kungörelsen
som böra vidtagas i anledning av den nya författningen, och
Konungens befallningshavande kommer därvid givetvis att påpeka
för kronobetjäningen, att vägar som icke hava fast vägbotten
eller hava dåliga broar eller eljest äro olämpliga för
automobiltrafik, icke höra bliva tillåtna för automobiltrafik.
Jag tror, att det blir ett mycket litet antal nya vägar, som
komma att intagas i Konungens befallningshavandes kungörelser
och som sålunda bliva tillåtna automobilvägar.
Kungl. Maj :t har stött sitt förslag på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utlåtande, såsom den förste talaren framhöll. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen säger, att »betydande vägsträckor,
som byggts med bredden 3,6 meter under åtnjutande av statsanslag,
vore ojämförligt mycket bättre och mer lämpade för
automobiltrafik än flertalet andra något bredare vägar, som
icke utförts under statskontroll. I följd härav vore det lämpligast
föreskriva, att vägar, vilkas bredd uppgår till minst 3,6
meter, i regel skola vara tillgängliga för automobiltrafik.» Såsom
ytterligare skäl för denna begränsning av vägbredden vill
jag framhålla fördelen av att få en fullt bestämd gräns mot den
obestämda »över 3,6 meter». Då nu mycket starka garantier
äro föreslagna för, att försiktighet skall iakttagas vid automobilkörning,
och för större kompetens hos chaufförerna, samt
strängare ansvars- och skadeståndsbestämmelser upptagits i förslaget,
synes det icke kunna medföra någon fara att bestämma
vägbredden till minst 3,6 meter.
Jag skall be att få påpeka, att de gamla häradsvägarna,
som nu kallas för bygdevägar, endast behövde vara 6 alnar
breda, d. v. s. 3,56 meter, sålunda under 3,6 meter. Dessa komma
följaktligen icke, såvida de icke uppgå till 3,6 meter, att ingå
bland tillåtna automobilvägar enligt förslaget, så framt icke
Konungens befallningshavande efter vägstyrelsens hörande förordnar
därom. Detta, att vägstyrelsen skall höras, är ytterligare
en garanti, som förut icke finnes, men som föreliggande
förslag har, mot att olämpliga vägar skola intagas som automobilvägar.
Samma förhållande som med häradsvägarna råder i
Lördagen den 8 april.
63 Nr 52.
detta avseende med de gamla socknevägarna. Dessa äro, som Fa-fattningsman
vet, i allmänhet smalare än häradsvägarna, och av dessa för*,a9
socknevägar intogos en del som bygdevägar vid tillkomsten av
den nya väglagen. Dessa komma således i regel icke heller att (Forte.)
bli automobilvägar, utan att Konungens befallningshavande där- °r
till meddelar särskilt tillstånd. De av herr Gezelius åberopade
avstyrkande yttranden av sexton länsstyrelser avsågo förslag
av Kungl. Automobilklubben, att alla allmänna vägar, oavsett
deras bredd, och således även de gamla härads- och socknevägarna
med mindre bredd än 3,6 meter skulle bliva upplåtna för
automobiltrafik. Att detta förslag avstyrktes av så många länsstyrelser
är icke underligt.
Jag skall be att i detta sammanhang få upptaga en anmärkning
av herr Lindblad i hans motion. Han har där talat om
ett prejudikat, som han anser synnerligen viktigt, från regeringsrätten,
och sagt, att Konungens befallningshavande i Stockholms
län skulle i enlighet med detta prejudikat hava ålagt enskilda
väghållare att på egen bekostnad utlägga landsväg till 6 meter
och bygdevägar till 3,6 meter. Jag kan icke tro, att detta skett
i annat fall, än då vägarna rätteligen skulle haft denna bredd,
men minskats genom väghållarnas försumlighet att underhålla
vägkanterna, så att dessa icke rasat. Har väg aldrig haft lagstadgad
bredd, men behöver utläggas därtill, skall detta ske i
den ordning, som bestämmes i 4 § av väglagen angående omläggning
av vägar. Då skall ansökning göras hos Konungens
befallningshavande, samt vägstämman och kronofogden höras,
varefter Konungens befallningshavande meddelar utslag i
ärendet.
Jag ber sålunda att i avseende på vägbredden få tillstyrka
utskottets förslag.
Sedermera har herr Hallberg anmärkt, att vid automobilernas
registrering borde i! registret införas bredden på automobilerna.
Frågan om registrering av automobiler behandlades
av förra riksdagen och var då föremål för behandling av ett
särskilt utskott. Då gjordes ingen anmärkning i detta hänseende.
En kunglig förordning utfärdades den 11 juni 1915 i överensstämmelse
med riksdagens beslut. Bestämmelserna i denna
förordning hava nu oförändrade influtit i föreliggande förslag
till ny automobiiförordning. Lagutskottet har icke haft anledning
att nu föreslå någon förändring i det, som så nyligen
som förra året beslutats. Bestämmelsen synes mig knappt behövlig
att införa på de skäl, den föregående talaren anfört.
Automobilerna växla visserligen högst betydligt i bredd, men de
större automobilerna hava den fördelen framför de mindre, att
de icke så lätt kunna stjälpa, och de större äro därför i regel fördelaktigare
och böra icke motarbetas. En sådan bestämmelse,
som herr Hallberg föreslagit, skulle nog hava sin nytta med
avseende å automobiler, som skola gå i regelmässig trafik, men
då vid tillstånd till sådan .trafik utredning skall göras och till
-
Nr 52.
Författning sförslag
om
automobiltrajik.
(Forts.)
64 Lördagen den 8 april.
ståndet skall avse trafik med viss automobil eller vissa automobiler,
kan ju Konungens befallningshavande lätt inhämta upplysningar
om bredden på automobilerna, innan tillståndet lämnas.
Herr Hallberg anmärkte vidare, att utskottet icke hade
bort föreslå rätt för läkare ocK veterinärer vid sjukbesök samt
för sjuka vid deras forslande till läkare eller till sjukvårdsanstalt
att med automobil befara även sådana allmänna vägar,
vara automobiltrafik eljest icke !vore tillåten. Talaren har i
likhet med de sakkunniga ibefarat, att ett sådant stadgande kunde
missbrukas och ansett, att läkare eller sjuka ej borde få göra
sådan resa, om ej sjukdomsfallet vore trängande. Jag tror
emellertid icke, att det är äventyrligt att införa en sådan generell
rätt. Tandläkare torde knappast kunna anses vara läkare, såsom
herr Hallberg antydde. Läkare har nog icke i allmänhet kännedom
om det i kungl. propositionen åberopade utslaget, enligt
vilka läkare vid trängande sjukbesök skulle hava rätt att färdas
även å vägar, som icke eljest äro tillåtna. Enligt min tanke är
det praktiskt att införa en uttrycklig bestämmelse om denna
rätt. Nu göras oupphörligen till Konungens befallningshavande
framställningar skriftligen eller per telefon i sådant avseende.
De sökande få betala en massa stämpelavgifter för resolutioner
i anledning av sina framställningar. Dessa åstadkomma även
rätt mycket besvär såväl för de sökande som för länsstyrelserna.
I avseende på provkörning hade herr Hallberg också en anmärkning.
Förra året, då denna fråga var före, gjorde herr
Hallberg en liknande anmärkning. I anledning av denna anmärkning
har nu i förslagets 5 § upptagits den bestämmelsen, att
då fråga är om provkörning i stad magistraten skall lämna tillstånd
därtill och anvisa plats för provkörningen. Nu vill herr
Hallberg, att kronofogden i stället för Konungens befallningshavande
skall lämna tillstånd till provkörning på landsbygden.
Detta är väl ändå en småsak, och jag tror icke att detta kommer
att besvära. Konungens befallningshavande så mycket eller vålla
någon olägenhet i övrigt.
Jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.
Herr Linål ey: Herr talman, mina herrar! Jag måste säga,
att jag redan vid behandlingen av själva lagen hade stora betänkligheter
mot de påförda ökade juridiska och ekonomiska straffskärpningar,
som äro ämnade att gå ut över chaufförerna. Det är ju helt
naturligt och självklart, att om dessa chaufförer gorå sig skyldiga
till förseelser, man straffar dem för dessa förseelser; men även oavsett
detta kunna de komma i det predikament, att de råka in i svåra
juridiska och ekonomiska förhållanden på grund av omständigheter,
över vilka de i själva verket icke hava kontroll. De hava nämligen
icke någon bestämmanderätt över själva körningen, utan bliva kommenderade
att utföra densamma. Följaktligen är det icke chauffören
utan ägaren, som skulle påtaga sig hela detta ansvar. Även Klungl.
Lördagen den 8 april.
65 Nr 52.
Maj:t har ju i sin framställning beaktat detta och själv uttalat några
små betänkligheter häremot, men likväl försökt trösta sig med, att
detta offer vore nödvändigt för att därigenom tillfredsställa allmänheten,
som givetvis är mycket förgrymmad på grund av små
personliga obehag med autom obiltrafik en. Emellertid få en hel del
chaufförer sig pålagt ökat juridiskt och ekonomiskt ansvar, som
dock i mångt och mycket kunde hava mildrats genom motsvarande
bestämmelser i förordningen.
Då detta utlåtande justerades, fick jag icke tillfälle att närvara;
i annat fall skulle jag vid betänkandet hava fogat en hel del
reservationer. I § 16 talas om, att »automobilförare skall, innan
körning börjar, förvissa sig om, att alla apparater, särskilt styr-,
broms- och andra säkerhetsanordningar, äro i fullgott skick och
verka säkert». Med detta menar man naturligtvis, att om en av de
vanliga droskchaufförerna anmodas köra och finner dessa säkerhetsanordningar
icke verka fullt tillfredsställande, han skall på denna
grund säga: »Nej, jag kör icke.» -—- Det är naturligtvis vad som
åsyftas med detta. Men det kan också hända en sådan chaufför,
att han kan få i uppdrag att köra ut åt landet exempelvis till Lidingön
på en tid, då alla vägar äro belagda med isskorpa och det
lätt inträffar olyckshändelser i följd av att bilen slirar. Givetvis
skulle en sådan olyckshändelse anses hava inträffat på grund av
chaufförens förseelse, och då finge han till hälften dela det ekonomiska
ansvaret med ägaren. Det finnes icke det skyddet för chauffören,
att han har rätt att vägra körning under sådana förhållanden,
då fara kan föreligga, att olyckshändelse skall uppstå.
Men icke nog därmed, utan man skall ock i andra hänseenden
finna, att förordningen icke är tillfredsställande. Hur förhåller det
sig till exempel i Stockholm beträffande så viktiga omständigheter
som arbetstiden? I allmänhet är det två chaufförer på varje bil.
och dessa två dela då arbetstiden sinsemellan. Jag vet en hel del
bilar här — vi taga Stockholm som utgångspunkt — vid vilka man
har 24 timmars tjänstgöring, alltså 12 timmar för varje chaufför.
Denne måste med spänd uppmärksamhet ge akt på alla förekommande
omständigheter under dessa 12 timmar, förutsatt att icke bilen får
stå stilla och vänta och chauffören vila sig. Men det kan ju inträffa,
att körning ideligen förekommer. Att då under 12 timmar hava sin
uppmärksamhet spänt riktad på alla de faror, som möta chauffören
på hans väg, är givetvis bara detta en oerhört stark nervspänning,
vilken borde begränsas. Men till detta kommer, att det icke är ovanligt
i Stockholm, att en chaufför får köra 24 timmar i sträck, d. v. s.
när ombyte skall ske, sä att icke samme chaufför ideligen skall behöva
ha samma tjänstgöringstid, varför han som allaredan fullgjort
sina 12 timmar får fortsätta med sammanlagt 24 timmar. Det
är givet, att sådana fall skola öka olycksfaran i mycket hög
grad. Det är också därför jag anser, att i denna förordning borde
finnas sådana reglerande bestämmelser, att de i någon mån kunde
skydda mot dylika missförhållanden.
Sedan skulle beträffande förordningen i övrigt en hel del punk
Första
hammarens protokoll 1016. Nr 02. 0
Fårfattningsförtlo.
g om
automobiltrojik.
(Forte.)
Nr 52. 66
Lördagen den 8 april.
Författningsförslag
om
automobiltrafik.
(Forts.)
ter kunna kritiseras, vilkas formulering visar hän på, att de herrar,
som gjort upp denna förordning säkerligen icke bland sig haft någon
representant för de verkliga bilförarna, för dem vilka hava detta
till sitt yrke. Visserligen har denna fråga varit hänskjuten till automobilklubben,
men jag tror, att dessa herrar sportmänniskor icke
se på dessa frågor på samma sätt som en vanlig chaufför gör, som
endast får månads- eller veckolön för, att han utför ett visst arbete.
Trots vad jag förut framhållit, kunna vi ju dock vara glada åt, att
så ytterst få olyckor inträffat.
Emellertid har jag vidare fäst mig vid en passus i mom. 5 § 16.
Där fälas om — vi ha också inom utskottet resonerat angående den
saken — skyldigheten att vid vissa vägar föra automobilen tillbaka
till härför lämplig plats. Ja, det finnes så många andra förhållanden i
samband härmed, som även borde beaktas, men det är kanske omöjligt
att i denna förordning inflicka bestämmelser därom. Jag tänker
exempelvis på, att det även från de häst-åkandes sida, särskilt på
landet, kan visas tjurighet. Fall kunna inträffa då en skjuts från
en stor bred landsväg kör in på en smal byväg för att trakasserande
tvinga bilen att gå tillbaka kanske ett par kilometer, då den icke
kan komma förbi den mötande. Det borde givetvis finnas straffpåföljd
för sådant. Jag har också hört talas om fall, då en åkande
hållit sig framför bilen och låtit densamma gå efter en vanlig bondskjuts
ett par kilometer och vägrat släppa förbi automobilen. Även
i det hänseendet borde det finnas reglerande bestämmelser, som kunde
göra en dylik obstruktion straffbar.
Jag skall härefter be att få framhålla paragraf 28, som förefaller
mig orimlig i sin formulering. Där står nämligen under
»Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad» i momentet 1
följande:
»Förare, som brukar automobil,
-a) vilken ej registrerats och erhållit igenkänningsmärke, där
sådant bort ske, eller
b) mot vars användande förbud, enligt § 10, föraren veterligen,
meddelats, eller
c) som icke överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser,
där ej brukandet allenast avsåg framförande av automobil,
som skadats under färd, till närmast belägna plats för skadans avhjälpande,
samt uppenbar fara ej var därmed förenad,
böte från och med 10 till och med 500 kronor.»
Xu.är det enligt min tanke oriktigt, att här står »förare», ty det
är val icke föraren, som skall ansvara för dessa uppräknade omständigheter.
_Jag har i anledning härav skrivit en reservation, som
jag icke fick tillfälle att avgiva, men jag tager mig friheten läsa upp
densamma nu:
Ansvaret i denna § har uppenbarligen lagts på fel person. Det
måste ovillkorligen vara ägarens skyldighet att tillse det honom tillhörig
bil blivit vederbörligen inregistrerad, innan han utlämnar densamma
till den engagerade föraren. En nyanställd förare har säker
-
Lurdagen den 8 april.
67 Jfr 52.
förslag om
automobiltrafik''
(Forts.)
ligen mycket ringa möjlighet att verkställa undersökning i hithörande''Förfottningsspörsmål,
innan han antager erbjuden plats.
Oresonligheten i detta stadgande framträder ännu tydligare i
momentets sista stycke, där det hänvisas till i § 1 fastställda villkor
beträffande bilars utrustning, säkerhetsanordningar m. m. Skulle
det till äventyrs visa sig, att en bil icke är utrustad eller underhållen
i enlighet med däri stadgade föreskrifter, så blir föraren den ansvars-skyldige.
Visserligen stadgas i mom. 2, att även ägaren blir förfallen
till böter, om han haft vetskap om dessa fel och brister, men
detta ändrar ingalunda orättvisan av förarens bötfällande.
Antagligen synes Kungl. Maj:t vid bestämmelsens avfattning
ha utgått från den förutsättningen, att detta stadgande kunde vara
behövligt för att tvinga förare att till ägaren inrapportera eventuella
fel och brister samt genom hänvändelse till ägaren söka få denne att
-vidtaga åtgärder för felens avhjälpande. Dessa ständigt återkommande
bilreparationer uppgå årligen till ganska avsevärda belopp,
varierande mellan 20—50 % å bilens värde och framkalla därför en
stark benägenhet från bilägarens sida att lämna förarens framställning
utan avseende. Det kan även medföra, att en alltför mycket
reparationskrävande bilförare kan råka i onåd samt därigenom förlora
sin innehavda anställning, vilket återigen medför en ökad fara
för allmänheten därigenom, att förare hellre än att riskera avsked,
föredrar att taga den ökade risken genom att köra med en underhaltig
bil.
Förhållandena ha även undergått en betydande förändring,
sedan denna bestämmelse i 1906 ''ård bilförordning tillkom. Det
jämförelsevis lilla fåtal biler, som då fanns i bruk, voro mestadels
lyxfordon, där föraren intog en helt annan ställning än de förare
eller utkörare av allehanda förnödenheter, som nu trafikera våra gator
och vägar. De senares inflytande på bilens tillstånd och underhåll
torde vara ytterst ringa och därför bör ansvaret rätteligen över
-
flyttas på ägaren. Det är därför jag tager mic
följande ändring av moment 1:
friheten i § 28 yrka
§ 28.
Mom. 1. Ägare, som till bruk utlämnar automobil,
a) vilken ...................... ske, eller
b) mot vars användande förbud, enligt § 10 meddelats, eller
c) som ........................ förenad, böte från och med
10 till och med 500 kronor.
Jag anser, att det är mera korrekt att giva denna bestämmelse
en sådan form.
I konsekvens härmed bör också vidtagas en ändring i 35 §, där
det också talas om föraren i stället för ägaren, varför jag i avseende
på denna paragrafs mom. 2 ber att få yrka, att det måtte få följande
lydelse:
Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för
Nr 52. 68
Lördagen den 8 april.
Författningsförslag
om
automobiltrafih.
(Forts.)
sådan trafik godkänd, böte ägaren från och med 10 till och med
500 kronor.
Skedde brukandet med vetskap av trafiktillståndets innehavare,
vare jämväl denne brukare förfallen till ansvar, som nyss sagts.
Jag tror emellertid, att vad än beträffande dessa moment kommer
att beslutas, Kung!. Maj:t möjligen skall vidtaga alla de ändringar
i den blivande förordningen, som kunna vara av behovet påkallade.
Jag har därför endast velat fästa uppmärksamheten på
dessa i förordningsförslaget föreliggande brister.
Kanske jag då även bör till detta lägga en annan liten brist,
som förefaller mig uppenbar, nämligen att i § 1, där det talas om
alla säkerhetsanordningar, som automobilerna skola hava, man intet
nämner om belysningsanordningarna, vilka jag .''anser tillhöra; de
viktigaste delarna, när det gäller bilernas framförande. Det finnes
visserligen bestämmelser om den saken i en annan paragraf, men
dessa borde rätteligen ändras till skyldighet för förare att tillse,
att belysningen är tänd och hithörande anordningar fungera ordentligt.
Jag hoppas dock, som sagt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga behövliga
åtgärder för dessa bristers avhjälpande.
Herr X i 1 s o n, Karl August: Herr talman! Jag har begärt
ordet endast för att yttra ett par ord till förmån för motorcyklarna,
I §§ 41 och 42 finnas upptagna bestämmelser för motorcyklar.
De äro i ganska stor utsträckning desamma som för automobilerna.
Dit hör, att en sådan motorcykel skall hos Konungens
befallningshavande anmälas och registreras. Man får vidare icke
provköra en motorcykel på landet utan att ha tillstånd av Konungens
befallningshavande, och om en motorcykel blir obrukbar och kommer
ur användning, skall också detta anmälas inom fjorton dagar
efter det att det blivit känt. Därjämte följer, att alla straffsatser
för brott emot stadganden om motorcyklar äro desamma som ifråga
om automobiler. Xu känna naturligtvis herrarna allesammans till,
att man icke kan jämställa motorcykeltrafiken med automobiltrafiken.
Motorcyklarna äro för det första numera en handelsvara, som
mycket ofta går ur hand i hand. Varje år säljas i landet tusentals
cyklar, och de utgöra ett fortskaffningsmedel, som väl behöves för
den stora allmänheten ute på landsbygden.
Jag skulle vilja till herr statsrådet och chefen för civildepartementet.
hemställa, huruvida det icke skulle vara möjligt att göra
några förändringar i bestämmelserna om motorcyklar. Så t. ex.
skulle väl anmälan på landsbygden — i stad skall den naturligtvis
ske hos magistraten, vilket är msmket enkelt — kunna ske hos länsmännen
eller annan lämplig myndighet i stället för denna långa omväg.
Dessutom skulle väl de mest besvärande detaljerna i övrigt,
som jag nyss omnämnde, t. ex. bestämmelsen om provkörning och
bbnande, kunna bortfalla.
Det är ju dock en smula obilligt, att fabrikationen av motorcyklar,
som är en svensk industri och som anstränger sig att varje
Lördagen den 8 april.
6‘J Sr 52.
år få ull flera ock flera motorcyklar, här endast skall mötas av
så stränga restriktioner, som nu äro föreslagna. Dessa bestämmelser
kunna omöjligen vara av behovet påkallade. Då vi nu ha hunnit
vänja oss vid trafiken med motorcyklar så väl, som vi redan gjort
här i landet, borde vi väl kunna övergå till en enklare behandling av
dem än av automobiler. Det är endast dessa synpunkter jag velat
framföra för att fästa departementschefens uppmärksamhet på denna
fråga. Jag är förvissad om att det skall kunna finnas någon utväg
att mildra de här föreslagna bestämmelserna.
Därtill kommer en omständighet, som jag särskilt skulle vilja
påpeka med avseende på frågan om vägbredden. Ifall reservationen
skulle komma att antagas, kunde det inträffa, att man icke får med
motorcyklar med sidovagn, som äro något bredare än 1,40 meter,
fara på en väg, som är 12 fot eller 3,6 meter bred. Det är naturligtvis
alldeles orimligt, att motorcyklar med sidovagn i sådana fall
skola jämställas med automobiler. Jag förmodar, att det icke skall
bli omöjligt att avhjälpa sådana små brister, och har endast velat
fästa uppmärksamheten på dem.
Herr Larsson, Knut: Herr greve och talman! Endast
några ord! Den automobillag, som här är framlagd, skärper på
alla sätt straffen för vårdslöshet under körning såväl för ägare som
chaufförer. Även bestämmelserna med avseende på besiktning och
inregistrering ha skärpts, och särskilt noggrann är lagen med trafik,
som sker mot lega med passagerare i stad och på landet.
Alla, som ha kört en automobil, veta bestämt, att det avgjort
mindre är vägens bredd, som är hindrande och farlig för de vägfarande,
än just att chaufförer och ägare icke fara varsamt fram.
Detta har nog efter mitt förmenande Kung!. Maj:t velat uppnå genom
att skärpa straffsatserna och ansvaret vid körning med automobil.
I stället har man upplåtit även bygdevägarna. Nu för tiden
skall ju en bygdeväg vara 3,6 meter. De gamla bygdevägarna äro
icke det, men dessa gamla bygdevägar äro mycket bra gjorda och
lämpa sig synnerligen väl för automobiltrafik. Jag vet ett ställe,
där våglängden blir en mil att resa, om man far en smal bygdeväg,
men tre mil, om man måsle fara landsvägen till samma
plats. Och då det icke finns någon som helst risk, om både chaufförer
och ägare iakttaga varsamhet, vore det väl, tycker jag, rent
av kinesiskt att hindra automobilåkande att använda denna bygdeväg.
Vi ha sett, hur den vanliga cykeln, som nu för tiden är så allmän,
då den började införas, möttes av lika starka klagomål, som det
nu är mot autornobilerna. Nu ha automobilerna i sin tur börjat
falla i pris, och i min provins ha flera hemmansägare, som ha
långa vägar att resa, köpt automobiler. Dessutom går det lastautomobiler
till stor fromma för befolkningen på landsbygden. Allt
detta skulle på sätt och vis hindras, om icke stadgandena i denna del
bli i överensstämmelse med Kungl. Maj ds nu framlagda förslag.
Författning.*
förslag om
automobiltrafik.
(Forts.)
Nr ÖL 70
Lördagen den 8 april.
Författningsförslag
om
automobiltrajik.
(Forte.)
Jag kan icke finna anledning att yrka annat än bifall till utskottets
förslag.
Herr Lindblad, Ernst: Herr greve och talman! För
att icke herr Larsson skall vara den enda landsbygdsrepresentant
i denna kammare, som tar till orda i denna särskilt för
landsbygden viktiga sak, anser jag det vara min skyldighet att
också säga några ord. Vi representera nämligen två olika ståndpunkter.
Han representerar automobilägarens ståndpunkt, och
jag, som icke har någon automobil, men i egenskap av vägstyrelseordförande
får höra åtskilliga klagomål över bilarnas framfart,
representerar den del av befolkningen på landsbygden, som icke
hittills har gjort sig direkt hörd i kammaren.
Den verkligt avgörande punkten här är naturligtvis just
den om vägbredden. Man har framhållit, att det borde icke
vara mycket, som i realiteten skiljer dessa uttryck, »minst 3,6 meter»
och »överstigande 3,6 meter». Ingen kan ju gärna inbilla
sig, att man här skall gå och taga några hårfina mått, utan det
är naturligtvis till vägens beskaffenhet och vägbredden i allmänhet,
som man tar hänsyn, då det gäller att avgöra, om man
skall upplåta en väg eller inte. Men varför har man då satt
en bestämd gräns? Jo, därför att väglagen säger, att en bygdeväg
skall vara 3,6 meter bred. Således har Konungens befallningshavande
rätt att föreskriva, att bygdeväg skall utläggas till
denna bredd. Där har man det drivande momentet. Denna bestämmelse
kommer med all säkerhet också att genomföras, annars
skulle det icke vara någon mening med de olika ståndpunkter,
som nu förfäktas. Varför stanna anhängarna av regeringsförslaget
vid eu bredd av 3,6 meter såsom det avgörande, om icke
däri läge någon mening? Meningen är, tycker jag, ganska tydlig
och klar.
Vi hörde ju nyss av statsrådets mun, att man i Norrbottens
län redan med nu gällande lags bestämmelser funnit möjlighet
att utsträcka automobiltrafiken till så gott som alla bygdevägar.
Men när man med den nuvarande lagens bestämmelser
kan komma därhän, då frågar jag, varför man icke kan vara
nöjd därmed.
Jag har här ett utslag :av Konungens befallningshavande i
Södermanlands län, undertecknat av landshövding Boström och
kontrasignerat av dåvarande landssekreteraren Widén. Däri medgavs
år 1897, att vissa vägar i vårt väghållningsdistrikt skulle
få bibehållas vid en bredd av 3 meter, därför att det, som det uttryckligen
säges, för den trafik, som där fanns, icke behövdes
någon bredare väg. Att skriva det utlåtandet nu torde näppeligen
låta sig göra, ty nu är automobiltrafik anordnad på dessa
vägar, och denna skall med allt skäl kunna pretendera på att
få den lagliga vägbredden genomförd.
Landshövdingeämbetet i vårt län har visat sig mycket villigt
att upplåta vägar för automobildrift, och det är uteslutande i
Lördagen den 8 april.
71 Är 52.
sådana fall, där t, ex. en för smal väg skall snart omläggas, och
vägstyrelsen framhållit, att det för närvarande är olämpligt och
lika farligt för automobilåkare som för de mötande att där föra
fram en automobil, som Konungens befallningshavande har ställt
sig avvisande. Det har dessutom i mitt distrikt inträffat i ytterligare
ett fall. Det rörde en väg, som leder till kyrkan, på vilken
eu sågverksägare begärde att få komma till sin egendom,
som var utarrenderad, men som han besökte någon gång om året
för att jaga rapphöns. Då man visste, att vägen — cirka 1 V* kilometer
lång -—- var krokig och backig, och att det i krökarna delvis
fanns skog, avstyrkte vägstyrelsen ansökningen, och Konungens
befallningshavande biföll den ej heller. Så gick det ena
året. Men nästa år kom samme man tillbaka med sin ansökan.
Konungens befallningshavande avslog den fortfarande, men mannen
fick en vink, antager jag, från högre håll, varav dét framgick,
att om han kunde prestera vissa intyg, skulle det icke
vara omöjligt att få någon ändring, om han klagade i civildepartementet.
Här är mycket riktigt ett utslag, kontrasignera!
av var nuvarande civilminister, att denna väg är öppnad
för ifrågavarande persops automobilkörning, men dock med sådana
inskränkande bestämmelser som att »körning med automobil
å vägen äger rum endast under dagsljus, att automobil icke
framföres med större hastighet än 10 kilometer i timmen samt
att föraren backar med automobilen till lämplig mötesplats å
vägen, när sådant är nödvändigt, för att möta med häst förspänt
åkdon eller om däri åkande så påfordrar.
Ku är det ju ingenting annat man begär än att just få sådana
inskränkande bestämmelser; till och med om man skulle gå
till 15 kilometer i timmen vid dagsljus, tror jag, att man icke
skulle opponera sig ''mycket mot det, men några 30—40 kilometer
i timmen bör ej komma, i fråga på en sådan väg. Men just därav
att Kungl. Maj :t i förevarande fall bär gått ned till så
låg hastighet som 10 kilometer vid dagsljus, förstå vi, att denna
väg är absolut olämplig för automobiltrafik. Emellertid har
man tyckt, att han kunde få sin ansökan, då den upprepas bifallen.
Mannen hade visat sig envis och kunde prestera sådana
intyg, att man trots vägstyrelsens upplysningar ansett, att det
kunde tillåtas honom att med dessa försiktighetsmått föra fram
sin bil några få gånger om året. Men vad hindrar mannen att
uppträda på en söndag — det går lika bra att jaga på en söndag.
Men då detta är den enda väg, som för till kyrkan och begravningsplatsen,
är det väl då lämpligt, frågar jag, att utsätta ds.
i socknen boende, den inhemska befolkningen, för äventyret att
just på denna, väg möta automobiler?
.lag är livligt övertygad om att vi om tio år ha de allra
flesta bygdevägar öppnade för automobiltrafik, men man behöver
ytterligare denna övergångstid, och vårt hästmaterial är ännu
icke så val skolat, att man var som helst, även på smala vägar,
kan komma förbi. Ej heller vet man, huru den ökade hastig
-
Författning
förslag om
automobiltrafk.
(Forts.)
Nr 52. 72
Lördagen den 8 april.
Författnings- heten kommer att verka och än mindre hur ans varighets bestämautomoMi-
melserna Jaga sig ut i verkligheten: det kanske lätt nog kan bli
trafik. en ^aS'' Pa papperet; låt oss först se tillämpningen. Det är
(Forts.) av den anledningen, som jag har tillåtit mig att här föra landsbygdens
talan. Och då. vi hört utgången av dagens votering
i andra kammaren, där reservationen antagits med 104 röster mol;
96, och ortsrepresentanterna, som. stå folket närmast, fått säga sin
mening, vågar jag vädja till denna kammare, att även den ville
gå dessa önskningar till mötes. Jag vill erinra om det gamla ordet
»richesse oblige», och jag tror, att denna kammare icke bör visa
sig okänslig för innebörden däri.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr statsrådet von Sydow: Herr talman, mina herrar!
Jag skall be att till en början få göra några korta erinringar med anledning
av en del yttranden under debatten.
J ad herrar Hallberg och Xilson anförde skall komma under övervägande
före det slutliga utfärdandet av författningen. Givetvis
kan jag dock i sakens nuvarande läge icke utfästa mig att gå deras
önskningar till mötes.
b)m herr Lindleys anförande kan jag fatta mig ganska kort.
Såvitt jag förstod hans yttrande rätt, innebar det, att chaufförerna
i stort sett skulle fritagas både från ekonomiskt och straffrättsligt
ansvar för sina förseelser och underlåten hetssynder, och att detta
i allt väsentligt skulle läggas på automobilägarna. Jag befarar, att
om dessa funderingar över huvud taget skulle leda till något resultat,
detta skulle komma att medföra ett tillstånd, som innebure en allvarlig
fara för allmänhetens säkerhet till liv och lem. Jag kan således
icke ställa i utsikt att tillmötesgå dessa önskemål.
Beträffande den egentligt debattfrågan här, frågan om vägarnas
bredd, synes det mig olämpligt att se den helt och hållet isolerad. Man
bör se den i belysning av automobil väs endels allmänna utveckling
under de sista tio åren och av den här föreslagna lagstiftningens allmänna
läggning.
Jag tillåter mig da att erinra om att automobilerna ifrån att hava
varit en lyxartikel, som de här ha kallats, ha övergått till att bli ett
nödvändigt kommunikationsmedel, som tagits i det praktiska arbetets
och affärslivets tjänst, och i all synnerhet i våra nordliga bs^gder,
där järnvägsnätet är glest, ha de i hög grad bidragit att förkorta
avstånden. Automobilernas antal har också vuxit på ett högst betydande
sätt under de år, som gatt, sedan denna fråga senast debatterades
av riksdagen. År 1907 utgjorde automobilernas antal omkring
660; den dag som är går deras antal upp till över 5,600.
Jag kommer sedan till lagens allmänna läggning. Jag vill visst
medge, att det är ett ömtåligt problem att rätt avpassa de intressen,
som å ena sidan representera landsbygdens berättigade krav och allmänhetens
anspråk på säkerhet till liv och lem och å andra sidan
automobilismens lämpliga utveckling. Den siste ärade talaren ställde
i motsats till varandra å ena sidan automobilägarna och å andra si
-
Lördagen den 8 april.
73 Jir 5*2.
clan landsbefolkningen och allmänheten, vilka senare lian säde sig
själv representera. För min del kan jag deklarera, att jag icke är
automobilägare, men före detta hästägare i ett län, där vi hade samtliga
vägar upplåtna för autom obiltrafik med undantag av en enda
liten väg på några få kilometer. Detta medförde icke några olägenheter,
tvärtom vi befunno oas väl därav.
Beträffande lagstiftningens allmänna läggning, ha automobilägarnas
och förarnas skyldigheter i mycket hög grad skärpts. Först
och främst ålägges dem väsentligt ökad skadeståndsplikt, och lagen
har gjorts effektiv i detta avseende genom att bevisskyldigheten
lagts om till kärandens förmån. Det är således väsentligt lättare
att utkräva det skadestånd man kan ha anspråk på i anledning av inträffad
olycka.
Vidare har rättigheten att köra automobil gjorts beroende av särskilt
tillstånd från offentlig myndighet. Det kommer sålunda att i
varje fall äga rum en prövnng av en förares kvalifikationer, innan
han får sätta sig på kuskbocken och köra. Mycket detaljerade föreskrifter
ha meddelats angående sättet att köra automobil. Särskilt
ifråga om ömtåliga och farliga situationer är i detalj föreskrivet
huru föraren har att förhålla sig, och förordningen meddelar bestämmelser
om straff för den, som icke ställer sig dessa föreskrifter till
efterrättelse. Över huvud taget ha strafföreskrifterna i mycket hög
grad skärpts, och fängelse har för svårare förseelser införts i strafflatituden.
Ifråga om automobilägarnas intressen — om man nu skall skilja
mellan det ena eller andra intresset, vilket jag för min del anser
olämpligt, man bör se endast på det allmänna intresset — får man
enligt den nya förordningen endast rätt att köra något fortare huvudsakligen
under situationer, då någon fara över huvud taget icke existerar,
då vägbanan ligger rak en avsevärd längd framåt och ingen
körande eller ridande uppehälle sig på densamma, och vidare är
man berättigad att komma fram på något större antal vägar än hittills.
Det är sålunda denna siffra 3,6 meter det gäller. Herrarna erinra
sig kanske, att man i det förslag, som framlades av de sakkunniga,
som utarbetade den första automobilförordningen, gått ut ifrån,
att alla allmänna vägar utan hänsyn till bredden skulle upplåtas
för automobiltrafik, och detta innebar också Kung! Maj ds förslagtill
1906 års riksdag. Så korn frågan upp i riksdagen, där man
krävde, att vägens bredd skulle överstiga 3,6 meter för att automobiltrafik
där skulle vara tillåten. Man trodde sig därigenom från automobiltrafik
kunna utesluta en stor kategori byvägar, som enligt nu
gällande väglag skola hava en bredd av 3,6 meter. Men förhållandenas
makt bär gjort, att lagens tillämpning gått långt förbi lagstiftarens
tanke. Enligt de upplysningar jag inhämtat bär ett stort antal
byvägar upplåtits för allmän trafik på grund av det allmänna
tillstånd Konungens befallningsliavande har att upplåta vägar Hven
av mindre bredd än 3,6 meter för automobiltrafik. Det är också givet,
att denna siffra, 3,0 meter, icke kan vara något rationellt tal, som
framkommit av automobilens särskilda egenskap eller giver ett speciellt
uttryck för, huruvida en vilg, som bar just denna bredd, är sär
-
Författningsförslag
om
automohäirajik.
(Forts.)
>r o2. 74
Lördagen den 8 april.
F ur fattning&•
förslag om
automobiltrajilc.
(Forts.)
skilt lämpad för automobiltrafik eller icke. Tvärtom, vill jag säg*ar
bredden spelar en rätt underordnad roll. Andra omständigheter äro av
större betydelse, såsom om vägen är backig, krokig, hurudan sikten
är, omgivningarna o. s. v. En väg som är bredare men krokig och
backig, är mindre lämplig än en, som är väsentligt smalare men
ligger rak och framgår i öppen terräng.
För övrigt tror jag icke, att mellan Kungl. Maj:ts och reservanternas
förslag någon så ofantlig skillnad förefinnes i praktiken. För
min delbar jag- mera sett på det principiella, att automobiltrafik
bör få gå fram på det störa flertalet allmänna vägar. Jag- har låtit
undersöka, huru Ivungl. Maj:ts förslag skulle komma att verka. Vi
hava ungefär 65,000 kilometer vägar, därav 40,000 kilometer bygdevägar.
Genom Kungl. Maj :ts förslag skulle, därest icke särskilda
restriktioner göras av Konungens befallningshavande — vilket dock
säkerligen kommer att ske — omkring 9,000 kilometer upplåtas för
automobiltrafik. Relationen mellan 65,000 och 9,000 är icke alltför
avskräckande. _ Såsom herrarne veta, är det dessutom föreslaget i
denna förordning, att Konungens befallningshavande skall hava
rättighet, därest körning med automobil å viss allmän väg, vara sådan
trafik enligt första momentet av § 13 skulle vara tillåten, kan
till följd av vägens för dylik trafik otjänliga beskaffenhet eller annat
förhållande medföra särskild fara eller olägenhet, meddela förbud
vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning därå med
a.utomobil av viss beskaffenhet. Det synes mig uppenbart, att om
det föreliggande förslaget genomföres, Konungens befallningshavande
i länen komma att infordra yttrande från länsmän och kronofogdar
och till äventyrs vägstyrelserna för att undersöka, huruvida de av
dessa vägar, som nu automatiskt upplåtas till automobiltrafik, uppfylla
de bestämmelser man tänkt sig för sådana vägar. Därest vägen
är krokig, backig eller på grund av andra omständigheter särskilt
farlig eller olämplig, kommer man givetvis att förbjuda automobiltrafik
å densamma. Men då kvarstår dock såsom allmän princip,
att det stora flertalet vägar böra vara öppna för detta nya och nyttiga
kommunikationsmedel. För min del ser jag saken så, att det
vore olämpligt av statsmakterna att lägga direkt hinder i vägen för
utvecklingen av detta kommunikationsmedel, som slagit igenom och
blivit en nyttighetsvara.
Med en sådan syn på tingen hyser jag förhoppning, att denna
kammare ville ansluta sig till utskottets förslag.
Herr Gezelius: Herr civilministern utlovade, att de erinringar,
som gjorts mot förslaget av herrar Hallberg och Nilson,
skulle tagas i övervägandet, då det gäller att slutligt utfärda
författning.
Herr Nilson sysselsatte sig med motorcyklars ställning enligt
föreliggande författningsförslag, och detta har föranlett mig
att från utskottets behandling av ärendet lämna den upplysningen,
att ett vid behandlingen väckt förslag att begränsa den frihet
med avseende å motorcyklars användning, som Kungl. Maj :ts
Lördagen den 8 april.
75 Nr 52.
förslag innebär, väckte rätt stora sympatier, men yrkandet föll Författningsdock
jämte en del andra. Då det gällde att uttala sig över ett
författningsförslag, ansåg man icke lämpligt att komma med trafik.
alla möjliga reservationer. Det yrkandet avsåg, att man skulle (Forts.)
ifrån den frihet, som lämnats motorcyklar, utesluta sådana med
bivagn, oavsett om bredden av fordonet »styrstången oräknad översteg
1,40 meter». Det visades oss från åtskilliga håll, att det i
flere hänseenden vore synnerligen betänkligt att fritt släppa fram
dessa motorcyklar med bivagn på alla vägar, och jag tror man kan
stå för, att det bör ske med en viss försiktighet. Varken ljuddämpare
eller hänsyn till vägens plan är utmärkande för en hel
del motorcyklar med bivagn, som man ser utefter vägarna. Jag
har velat säga detta, i förhoppning att Kungl. Maj :t må taga
hänsyn till betänkligheterna mot att gå så långt som av herr
Nilson föreslagits ifråga om dessa motorcyklar.
I anledning av herr civilministerns anförande ber jag att
få gorå ett par erinringar, vilka jag hoppas även kommer att
fästas avseende vid, då Kungl. Maj :t går att besluta i äfendet._
Det är sant, att med denna-nya förordning i viss man följer
skärpt skadeståndsplikt för missbrukande av rätten till automobiltrafik.
Men det är en mycket klen tröst i särskilda fall.
Om en olycka, som det heter, sker av betänklig art, är det icke
så synnerlig glädje med, att ett stort skadestånd kan uttagas.
Men det synes mig alldeles självfallet, att ökad skadeståndsrätt,
respektive plikt måste vid en friare prövning komma att inverka
vid handhavandet av lagens bestämmelser om upplåtelse
i särskilda fall av vägar för automobiltrafik och att denna skärpning
i skadeståndsbestämmelserna så tillvida skulle återverka,
automatiskt skulle jag vilja säga, på dessa upplåtelsebestämmelsers
utvidgning. Nej, men den fråga, som står kvar, är,
huruvida det finnes på grund av erfarenheten giltiga skäl för
att utsträcka, rätten till automobiltrafik å, såsom herr civilministern
i siffror angivit, 9,000 kilometer svenska allmänna vägar,
som ju redan nu'' kunna upplåtas till automobiltrafik, därest
sådant kan ske utan olägenhet, till att gälla för dessa 9,000 kilometer
även då det konstateras, att en sådan upplåtelse måste föranleda
övervägande olägenheter. Det är spörsmålet. Det är en
väsentlig skillnad mellan vad som säges i 1 mom., att automobiltrafik
kan medgivas, där »sådan utan olägenhet kan äga rum»
och vad som talas om i andra mom. första stycket, där det heter,
att automobiltrafik må förbjudas å väg, som eljest skulle vara
upplåten för sådan, där vägens otjänliga beskaffenhet kan medföra
särskild fara eller olägenhet. Det är endast i konstaterade
flagranta undantagsfall vägen kan undantagas.
Den upplysning herr civilministern lämnade om den utvidgning
automobiltrafiken fått under det senaste årtiondet, vilken
utveckling skett under hägnet av den lags bestämmelser, vars bibehållande
reservanterna uttalat sig för, synes mig giva vid handen,
att något behov, någonting som motiverar en sådan ändring
Sfr 52.
76
Lördagen den 8 april.
Författnings- icke kan av utvecklingsstatistiken hämtas. När vi hört herr
‘Mtomobu-civilministern, med den erfarenhet han har om Norrbottens lön,
trafik. bekräfta, att under nu gällande bestämmelser så gott som hela.
(Forts.) Norrbottens landsvägssystem av bygdevägar, med en enda liten
väg undantagen, upplåtits för allmän automobiltrafik, så tillåter
jag mig fråga, vad det finnes för behov att beträffande Norrbottens
län göra någon skärpning. Det skulle enligt mitt förmenande
kunna komma att i särskilda fall föranleda underlåtenhet,
ja, det måste föranleda underlåtenhet att i särskilda fall pröva
även viktigare faktorer i mina ögon än vägens bredd vid bestämmande
av, huruvida en väg skall upplåtas för automobiltrafik
eller icke. Det är mot den principen jag reagerat med min
anslutning till reservationen, att man skall gå ifrån den vägen
att låta även andra reella faktorer vara bestämmande, och
utesluta ett stort antal av våra vägar från saklig prövning.
Det är på dessa grunder som jag, herr greve och talman, ber
att få vidhålla mitt förut framställda yrkande.
Herr Lindley: Jag har uppkallats av ett yttrande av
herr civilministern, då han sade, att, om han fattat mig rätt,
det av mig gjorda yrkandet innebar, att chaufförerna, skulle
fritagas från allt väsentligt juridiskt och ekonomiskt ansvar och
att han för sin del icke kunde tillstyrka en sådan inskränkning.
Jag tror, att det delvis beror på en missuppfattning, om han uppfattade
mitt yttrande så. Jag har icke yrkat något sådant. Jag
har sagt, att man endast med stor tvekan kan gå med på den
skärpning som lagen om automobiltrafik innebär beträffande
chaufförernas delaktighet. Ty det står i 2 §: »Vare automobilens
ägare ansvarig ändå han ej är till skadan vållande» och så står
det i sista delen: »Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta
sådan skada som ovan sägs, där ej av omständigheterna framgår,
att föraren icke varit vållande till skadan.» Men han kan vara
indirekt vållande till skadan och blir säkerligen ieke då fritagen.
Han kan, såsom jag pekade på i mitt förra anförande, tvingas att
köra å en isgata, på en väg, belagd med is och råka ut för olycksfall.
Han blir då ansvarig för skada som tillfogats annan. Han
kan t. ex. på grund av en lång arbetstid vara trött och blir då
direkt ansvarig. Fastän arbetsgivaren, som hållit honom till
denna långa arbetstid är den verkligt moraliskt ansvarige, blir
föraren till hälften ansvarig. Nu säger man, att detta icke betyder
så värst mycket, enär förarne i allmänhet icke ha någonting
att ersätta med. Ja, men vad skall detta nu återigen innebära?
Jo, just någonting, som vi icke vilja skall komma ifråga.
Ägaren kan försäkra sig, förarne bruka icke försäkra sig, men
det kan hända finnas förare, som icke äro så absolut utan alla
resurser utan kanske ha någon sparpenning. Om de finna, att
försäkringsbolagen taga ut ersättning från förarna, kommer det
att verka därhän, att ingen, som har någon sparpenning, vill bli
Lördagen den 8 april.
>’r 52.
förare. Vi kanske komma att få en sämre klass chaufförer, just
på grund av att vi gå för långt ifråga om ansvarsbestämmelserna.
Nu har jag icke begärt, att ansvarsbestämmelserna för chaufförerna
skola tagas bort. Vad jag begärt är, att hänsyn skall
tagas till de svåra förhållanden, som möjligen äro tillfinnandes
på vissa områden och i förordningen vidtaga de åtgärder, som
äro erforderliga. Det ligger nära till hands, att vi skulle gå
på den andra linjen och säga: icke skola vi öka chaufförernas faror
genom att öppna smala vägar för allmän trafik, varigenom faran
för olycksfall ökas i högre grad, och följaktligen skulle vi givet
rösta mot alla sådana utvidgningar. Men jag har icke velat göra
det på grund av att jag icke vill hindra ett fortskaffningsmedel
av det slag, som automobilen är, från dess rikliga utnyttjande
och användning i vårt land, där vi ha så svårt beträffande järnvägskommunikationer
och andra fortskaffningsmedel. Jag har
därför icke velat gå på den linjen, men å andra sidan har man
rättighet att kräva, att alla åtgärder, som kunna vidtagas för
att skaffa chaufförerna rättvisa också iakttagas i den förordning
Kung!. Maj :t äger att giva för att reglera dessa förhållanden.
Det är bara ett uppenbart missförhållande jag velat ha ändrat, och
jag kan icke se, att detta är liktydigt med, aft jag, såsom he:rr
statsrådet sade, skulle vilja fritaga chaufförerna från juridiskt
och ekonomiskt ansvar. Det vill jag sannerligen icke gorå. Jag
tror, att även jag har en liten smula känsla av den allmänna:
ovilja som är till finnandes hos allmänheten mot biltrafiken
på grund av en del chaufförers vårdslösa framfart. Det är just
därför chaufförerna i närvarande stund hava så få försvarare både
här och i angränsande kammare, men jag vill tillägga : men även
chaufförerna äro ju också människor och ha rätt att kräva rättvis
behandling.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende å förevarande utlåtande yrkats, dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Gezelius, att utskottets
hemställan skulle bifallas med det tillägg i punkten 1, soin
angivits i den vid utlåtandet fogade reservation.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
27, röstar
Ja ;
Nej;
Författningsförslag
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
i\r 52. 78
Lördagen den 8 april.
Författning sföi''slag
om
automobiltrafik.
(Forts.)
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med det tillägg i
punkten 1, som angivits i den vid utlåtandet fogade reservation.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 79;
Nej — 24.
På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.
Föredrogos och hänvisades till lagutskottet följande vid sammanträdets
början avlämnade nådiga propositioner:
nr 137, med förslag till lag om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
m. m.;
nr 138, med förslag till lag om förfogande över viss egendom
vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden; samt
nr 146, med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrät
ten.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. ,Maj:ts under
sammanträdet avlämnade nådiga propositioner:
nr 135, angående inköp av övre och nedre klosterträdgården i
Vadstena;
nr 142, angående statsbanebyggnader i Norrland; och
nr 143, angående anvisande av medel till avlönande av en extra
vaktmästare i Svea hovrätt m. m.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda
denna dag avlämnade nådiga propositioner:
nr 139, angående försäljning av vissa delar av det s. k. Ivöpingskomplexet
i Västmanlands län;
nr 140, angående överlåtande å staden Falun av kronans rätt till
vissa områden invid nämnda stad; samt
nr 141, angående försäljning till Stockholms läns landsting av
ett område av kronoegendotnen Mörby i Stockholms län.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts under
dagen avlämnade nådiga proposition nr 145, angående pension åt
överläraren vid tekniska skolan i Stockholm C. A. Nordström.
Lördagen den 8 april.
79 Nr 52.
Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 68, till Konungen angående beredande av skydd
för vissa fågelarter.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion om ändringar i §§ 44 och 45
regeringsformen samt §§ 5, 6 och 7 successionsordningen m. m.;
samt
nr 13, i anledning av väckt motion om upphävande av Konungens
rätt att upphöja i adligt stånd samt förläna friherrlig och grevlig
värdighet in. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte
huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet; och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till arbetslöshetens bekämpande, ävensom en i ämnet väckt motion;
jämte
bankoutskottets memorial:
nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
punkterna l:o) och 2:o) av utskottets utlåtande nr 22, i anledning av
fullmäktiges i riksbanken förslag till ny avlöningsstat för tjänstemännen
vid Tumba pappersbruk; samt
nr 30, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
bankoutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av riksbankens
verksamhet.
Justerades fjorton protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 4,57 e. m.
In fidem
A. v. K rusens t jer na.