RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1915:71
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1915. Ändra kammaren. Nr 71.
Lördagen den 8 maj, f. m.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 3 innevarande maj.
§ 2.
Föredrogs herr Höglunds vid näst föregående sammanträde
framställda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och
chefen för lantförsvarsdepartementet få framställa spörsmål angående
utfärdat förbud för manskapet vid Värmlands regemente att deltaga
i en av Karlstads arbetarkommun anordnad demonstration; och
blev berörda anhållan av kammaren bifallen.
§ 3.
Vid nu skedd föredragning av de på kammarens bord liggande
motionerna nr 245, av herrar Palmstierna och Sandler, samt nr 246,
av herr Hildebrand, hänvisades den förra till bevillningsutskottet
.samt den senare till särskilda utskottet nr 2.
§ 4.
Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 75 och 76. *
§ 5.
Statsutskottets nu föredragna memorial, nr 77, i anledning av
Kunigli. Maj:ts'' i punkterna 27 och 43 under sjätte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående höjning av
anslaget till statsmedicinska anstalten samt anslag till skyddskoppympningens
anordnande, lades till handlingarna.
§ 6.
Vidare föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet lagutskottets
utlåtanden nr 33—35 och jordbruksutskottets utlåtanden nr 43—53.
Andra kammarens protokoll 1015. Nr 71.
1
Nr 71.
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
§ 7.
, Till avgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 32, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
äktenskaps ingående och upplösning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom eu den 29 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 18r
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;
2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
om äktenskaps ingående och upplösning;
3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;
4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;
5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap.
1 § rättegångsbalken;
6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i
riket den 9 november 1866;
7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och
21 §§ strafflagen;
8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;
9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående;
10) lag om ändrad hädelse av 2 § 15 :o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;
,12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om''
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
och
13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet.
I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
hade utskottet till behandling förehaft följande med anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen:
inom första hammaren:
nr 67 av herr Bergqvist m. fl.;
nr 68 av herr K. J. Ekman;
nr 69 av herr Clason och
nr 70 av herr von Mentzer; samt
inom andra kammaren:
nr 187 av herr Hage m. fl.;
nr 188 av herrar Magnusson i Skövde och Lundgren;
nr 189 av herr Bengtsson i Norup;
nr 190 av herr Hellberg i Ljungskile m. fl.;
Lördagen den 8 maj, f. m.
3 Nr 7L
nr 191 av herr Rydholm m. fl.;
nr 192 av herr Ryclholm;
nr 193 av herr Rydén i Malmö;
nr 194 av herrar Nilsson i Linnås och Gabrielsson;
nr 195 av herr Rehn och
nr 196 av herr Lundgren m. fl.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga vid punkten fogade förslag till
1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;
2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
om äktenskaps ingående och upplösning;
3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;
4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;
5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap.
1 § rättegångsbalken;
6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket
i riket den 9 november 1866;
7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och
21 §§ strafflagen;
8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;
9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående;
10) lag om ändrad lydelse av 2 § 15 :o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;
12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
och
13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet;
B) att riksdagen, med anledning av ifrågavarande proposition,
måtte för sin del dessutom antaga vid punkten fogat förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § i lagen om straff för ämbetsbrott av präst
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889;
C) att herr Lundgrens m. fl. motion, nr 196, inom andra kammaren,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt
D) att de i anledning av förevarande proposition i övrigt väckta
motionerna, därest de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
i punkterna A—C hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga reservationer angående
de särskilda lagförslagen ävensom en reservation i fråga om utskottets
hemställan i punkten C).
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Sr 71.
4
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr Petersson i Lidingö villastad, som yttrade: I avseende
å föredragningssättet tillåter jag mig hemställa:
att lagförslagen föredragas vart för sig paragrafvis och, där
så anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker och utskottets
hemställanden sist;
att vid behandlingen av den först föredragna paragrafen i förslaget
till lag om äktenskaps ingående och upplösning diskussionen
må omfatta betänkandet i dess helhet;
att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;
att för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende
å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar kunna föranledas; samt
att i avseende å nummerbeteckning i paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
Punkten A).
Förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning.
1 Kap.
Enligt Kung]. Maj:ts förslag skulle de i detta kapitel upptagna
paragrafer lyda sålunda:
1 §■
Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå
äktenskap med varandra.
2 §.
Dör en av de troloiväde, äge den efterlevande återfå de gåvor,
han givit den andre för äktenskapets skull, och ändock behålla vad
han fått.
Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor.
Bär den ene huvudsakligen skulden, bave han dock ej den rätt nu
är sagd.
Lördagen den 8 maj, f. m.
5
Jlr 71.
3 §.
Har kvinnan under trolovningstiden blivit hävdad av mannen;
brytes likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden
därtill, give han henne skäligt skadestånd.
Är trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen
brytes, njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av
åtgärd, som han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.
Ang. lag om
äktenslcaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forte.)
4 §.
Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan föräldrars eller
annans samtycke ingå äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter
3 § andra stycket, med mindre han haft sådant samtycke till trolovningen.
Yar mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet
under tjuguett år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån än
om hävdande ej ägt rum.
5 §.
Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller §, instämme sin
talan inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes den tid,
vare rätt till talan förlorad.
I förenämnda motioner hade, så vitt desamma avsåge förevarande
kapitel, yrkats
av herr K. J. Ekman samt herrar Nilsson i Linnås och Gabrielsson,
att 1 § måtte erhålla följande lydelse;
Trolovning är sluten, då man och kvinna skriftligen eller med
två vittnen överenskommit att ingå äktenskap med varandra eller de
i syfte att sluta trolovning växlat ringar;
av herr Hellberg i Ljungskile m. fl., att vid ingående av trolovning
kontrahenterna borde upprätta skriftlig handling, trolovningsbevis,
enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär i två exemplar, av
vilka vardera skulle taga ett, vilkas företeende alltid skulle tjäna
som lagligt bevis, att trolovning dem emellan ingåtts;
av herr Glason, att den i 4 § stadgade åldersgränsen, tjuguett år.
måtte sänkas till aderton år;
av herr Magnusson i Skövde m. fl., att 4 § andra stycket skulle
erhålla denna avfattning:
Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet
under aderton år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån än
om hävdande ej ägt rum;
och att som följd härav den föreslagna särskilda åldersgränsen
i 22 kap. 8 § strafflagen måtte utgå; samt
Hr 71. 6
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forte.)
av herr Rydén i Malmö, att i 4 § det i andra stycket förekommande
ordet tjuguett måtte utbytas mot aderton.
Utskottets förslag beträffande förevarande kapitel överensstämde
med Kungl. Maj:ts med undantag därav, att i 3 § första stycket
ordet »hävdad» utbytts mot orden »rådd med barn», att den i 4 §
andra stycket stadgade åldersgränsen, tjuguett år, sänkts till aderton
år samt att de i sistnämnda stycke förekommande orden »hävdande
ej ägt rum» ersatts med orden »kvinnan ej blivit rådd med
barn». . . .
I fråga om detta kapitel hade emellertid reservationer avgivits:
av herr Vetersson i Lidingö villastad, som tillstyrkt,
att 1 § skulle lyda sålunda:
Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå
äktenskap med varandra och gjort denna överenskommelse kun
I>
Ig’ •
att åt 3 § måtte givas den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen;
och
att 4 § andra stycket skulle erhålla den lydelse, som av Kungl.
Maj:t föreslagits med allenast den ändring, att orden »tjuguett år»
utbyttes mot »aderton år»;
av herrar af Ekenstam, Trana och Gustafsson i Örebro, vilka
beträffande 1 § instämt med herr Petersson i Lidingö villastad;
av herrar Geselius, Pettersson i Bjälbo och Gustafsson i Örebro,
som biträtt den av herr Petersson i Lidingö villastad gjorda hemställan
i fråga om 3 §;
av herrar af Ekenstam., Trana, Gezelius, Valerius Olsson, Pettersson
i Bjälbo och Gustafsson i Örebro, som instämt uti vad herr
Petersson i Lidingö villastad yrkat i avseende å 4 §;
av herr Pettersson i Bjälbo, som föreslagit följande lydelse av
Trolovning är sluten då man och kvinna med vittnen, ringväxling
eller eljest bevisligen överenskommit att ingå äktenskap med
varandra;
av herrar Gezelius och Valerius Olsson. som instämt med sistnämnda
reservant;
av herr af Ekenstam, som med instämmande av herrar Trana
och Valerius Olsson hemställt, att 3 § måtte erhålla följande lydelse:
3 §.
Har trolovad kvinna före eller under trolovningstiden blivit
hävdad av mannen; brytes trolovningen, och bär mannen huvudsakligen
skulden därtill, give han henne skäligt skadestånd.
Är trolovad eljest---äktenskapet;
Lördagen den 8 maj, f. in.
7 Nr 71.
av herr Alexanderson, som förklarat sig icke kunna biträda den A»9-av utskottet i 3 § föreslagna, ändring, enligt vilken skadeståndsrätt i“g&ende pock
efter första stycket skulle tillkomma kvinnan endast i det fall att upplösning
hon blivit rådd med barn, utan hemställt om bifall till Kungl. Maj:ts m. m.
förslag i denna punkt oförändrat; samt (Forte.)
av herr Lindhagen, som beträffande motiven till utskottets förslag
vid 1 § avgivit ett särskilt yttrande.
Efter föredragning av 1 § anförde
Herr Peter sson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Jag skall be att få börja med en allmän anmärkning, nämligen
den, att ingen av lagutskottets ledamöter ifrågasatt att helt och
hållet avvisa det föreliggande förslaget till ny lagstiftning angående
äktenskap. Het förslag, som föreligger, har otvivelaktigt stora
fördelar att erbjuda. Om det antages, kommer lagstiftningen att
vinna en klarhet och reda, som står i ett mycket lyckligt motsatsförhållande
till de synnerligen invecklade och oklara bestämmelser,
som för närvarande råda i dessa hänseenden. Den föreslagna
lagen ordnar vidare förhållandena i det institut, som vi
hittills kallat »skillnad till säng och säte», och ger möjlighet att
i dylika fall redan från början ordna de ekonomiska förhållandena
makarna emellan. Den gör vidare slut på den hittills förefintliga
möjligheten att på administrativ väg vinna äktenskapsskillnad och
förlägger hela detta viktiga rättsinstitut till domstols prövning,
dit det enligt sin natur hör. Slutligen gör förslaget även en ända
på det hittills så mycket överklagade kringgåendet av nu gällande
lag, som består däri, att makar kunna få skilsmässa genom de så
kallade Köpenkamnsresorna. Det finnes även åtskilliga andra
förtjänster i detta förslag, som jag dock icke nu skall uppehålla
mig vid.
Emellertid äro vi nog icke blinda för att förslaget även lider
av åtskilliga brister. Det har anmärkts, att detta förslag skulle
lida av en viss löslighet i uppfattningen av de äktenskapliga förhållandena,
som icke stämmer väl överens med den hittills rådande
svenska rättsuppfattningen. Det har också anmärkts, att förslaget
skulle i åtskillig mån skatta åt det tidsandans självsvåld och
den brist på pliktkänsla, som ju på så många håll träder i dagen
just i våra tider. Om och i vad mån dessa anmärkningar äro berättigade,
skall jag icke inlåta mig på. Så mycket vill jag emellertid
säga för min del, att ur dessa synpunkter tarvar förslaget
otvivelaktigt vissa ändringar, som det står i riksdagens makt att
antaga. Jag vill nämna, att just ur dessa synpunkter har utskottet
vidtagit en ändring, som är av synnerligen stor .betydelse,
och som otvivelaktigt är en mycket god förbättring i jämförelse
med vad förslaget därutinnan innehåller. Den gäller ett ämne,
som vi kanske sedermera komma in på, nämligen förfarandet vid
den medling, som enligt förslaget skall träda i stället för de s. k.
Kr 71. 8
Lördage n den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
fn. m.
(Foris.)
varningar, som skola föregå skillnad till säng ock säte, eller som
det i förslaget kallas »separation». Denna medling är nu lagd på
ett sätt, som jag tror skall tillfredsställa även ganska långt gående
anspråk.
Detta om förslaget i allmänhet. Nu diskutera vi första paragrafen
i lagen om äktenskaps ingående och upplösning, och där
har såsom herrarne behagade bemärka, en avvikande mening uttalats
av mig jämte åtskilliga meningsfränder. Det gäller i denna
§ 1 det viktiga begrepp, som i vår lag heter trolovning. Om jag
då först frågar vad som för närvarande menas med trolovning,
d. v. s. vad vår lag, sådan den för närvarande i lagtext föreligger
och i praxis blivit tolkad, förstår under begreppet trolovning, så
har detta på ett mycket förtjänstfullt sätt utretts av lagberedningen.
Dess resultat är, att enligt nu gällande lag och högsta domstolens
tillämpade praxis föreligger ett trolovningsavtal med de
rättsliga följder, som lagen däri lägger, så snart antingen avtalet
blivit slutet i den form som stadgas i 3:dje kapitlet giftermålsbalken,
eller också avtalet, om det slutits i annan form av kontrahenterna
gjorts kunnigt, d. v. s. så snart de ha, såsom man säger
i dagligt tal, »eklaterat» sin förlovning.
Nu är det så, att trolovning i den form, som omtalas i 3:dje
kapitlet giftermålsbalken, så kommit ur bruk i vårt land, att jag
tvivlar på, att någon numera skall kunna påvisa en trolovning
ingången vare sig i fyra vittnens närvaro, två å hennes och två
å mannens vägnar jämte giftoman, eller genom en skriftlig handling,
som då skulle vara ett slags trolovningskontrakt. Detta har
så kommit ur bruk, att den enda kvarstående vanliga formen för
trolovning numera är den, att kontrahenterna offentligt tillkännagiva,
att de blivit trolovade med varandra och ämna ingå äktenskap.
Ett sådant tillkännagivande kan göras på många sätt,
genom att växla ringar, genom notis i tidningarna o. s. v.
Nu säger lagberedningen själv om den svenska rättens gällande
ståndpunkt, att »den svenska lagstiftningen alltid ogärna sett hemlighetsfullhet
i fråga om äktenskapsavtal, och domstolarna ha
ganska väl träffat lagens andemening, då de såsom trolovningsavtal
karakteriserat bland annat de offentliggjorda förlovningarna».
Den reservation, som här föreligger, går ut på att i en blivande
lag bibehålla den rättsuppfattning angående trolovningsbegreppet,
som sålunda nu är förhanden. Det är så med dessa familjerättsliga
lagar, att det är en ganska stor fara i att springa ifrån det,
som i den allmänna rättsuppfattningen och det allmänna medvetandet
vunnit burskap och erkännande, och det skall vara ytterst
allvarsamt, vägande skäl som skola föranleda en sådan utvidgning
av trolovningsbegreppet, som det föreliggande förslaget innehåller.
Det är nämligen så, att lagberedningen högst väsentligt utvidgat
detta begrepp. Den säger själv, att den givit en väsentlig utvidgning
åt trolovningens begrepp i jämförelse med vad som för närvarande
gäller, då den såsom trolovning karakteriserat varje avtal
om ingående av äktenskap det må vara hemligt eller offentliggjort,
Lördagen den 8 maj, f. m.
9 Nr 7L
det må vara slutet på vad sätt och under vilka förhållanden som
helst. Iför min del är jag av den uppfattningen, att det icke är
lämpligt och icke nödigt att giva trolovnings karaktär och rättsverkningar
åt varjehanda hemliga och understundom ganska lösliga
förbindelser och utfästelser i fråga om blivande äktenskap.
Jag tror ej, att det är lyckligt att fota eu lagstiftning på en så
löslig grund. Yarför har nu lagberedningen föreslagit denna stora,
mot vår nu gällande rättsuppfattning bestämt stridande utvidgning
av begreppet? Jo, egentligen blott ur lagteknisk synpunkt.
Det är nämligen så, att vi i vår lag ha rättsregler angående hävdande
under äktenskapslöfte, d. v. s. en förbindelse av den hemliga
karaktär, som man så litet vill godkänna. Det är så att, om en
kvinna blivit hävdad under äktenskapslöfte, som mannen sedermera
ej vill fullborda, så har hon ungefär samma möjligheter att vinna
upprättelse som en hävdad fästekvinna, och dessa hennes rättigheter
höra, anser lagberedningen — och härutinnan är jag ense
med lagberedningen — .bibehållas ungefär i samma utsträckning
som nu. Detta går, säger lagberedningen, lagtekniskt för sig
allra lättast på det sättet, att man helt likställer de hemliga avtalen
om äktenskap och hävdande under äktenskapslöfte med trolovning,
som är offentliggjord. Ja, det må vara sant, men det är
icke något bärande skäl för det våld på gällande rättsuppfattning,
som lagförslaget otvivelaktigt innebär. Och lagberedningen har
själv givit anvisning till lämpligt ordnande av den enda fråga,
som skulle vålla någon svårighet, nämligen ordnandet av rättsförhållandena
för kvinna, som blivit hävdad under äktenskapslöfte.
Detta kan ske genom att i särskild bestämmelse likställa henne
med trolovad kvinna. Denna väg är ock föreslagen i reservationen
och finnes upptagen under eu senare paragraf, nämligen under 8 §
i promulgationslagen. Jag vill inom parentes nämna, i fråga om
denna reservation vid 8 §, att där av misstag blivit uteglömt ett
stycke, som kräves för att trygga kvinnans rätt på det sätt, som
varit avsett. Jag skall närmare ingå på detta, när vi komma
till denna paragraf.
Då jag alltså anser det betänkligt att bryta nu gällande rättsuppfattning
i avseende på trolovningens begrepp; då det icke är
nödigt att bryta den, då det, som man här vill och behöver säkerställa,
nämligen under äktenskapslöfte hävdad kvinnas rätt, kan
säkerställas genom införande av en bestämmelse i 8 § promulgationslagen,
och då härtill kommer, att alla de frågor som röra utom
äktenskap födda barns rätt och utom äktenskap hävdade kvinnors
rätt äro i sin helhet uppskjutna och bli föremål för behandling i
sammanhang med de övriga frågor, som nu behandlas i promulgationslagen
— sä anser jag, atc defc vore lyckligt, om man i denna
punkt ville bifalla reservationen, som helt enkelt går ut på att
till 1 §, sådan den nu lyder, skall fogas det tillägget, att »trolovning
är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå äktenskap
med varandra och gjort denna överenskommelse kunnig.»
Ang. lag om
äktenslcapt
ingående och
upplösning
m. m.
(Forte.)
Nr 71. 10
Lördagen den 8 maj. f. m.
Äng. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till den av mig
m. fl. vid denna paragraf framlagda reservationen.
Herr Rydholm: Herr talman, mina herrar! Att jag begärt
ordet så här i början av debatten, beror därpå, att jag skulle önska
fästa kammarens uppmärksamhet på vissa sidor i det nya lagförslaget,
som vi nu föreha. Yad den föregående ärade talaren
yttrade om denna lags förträfflighet, däri vill jag i det hela visst
instämma. Framför allt ligger dess förträfflighet i dess utmärkta
form, tydlig och klar som vatten. Emellertid har detta lagförslag
och det sätt, på vilket det tillkommit, väckt rätt mycken uppmärksamhet
av icke oblandat glädjande beskaffenhet i vårt land.
Det börjar med ordet trolovning. Trolovning är ett ord, som
till sin första beståndsdel har ordet tro, och man skulle då kunna
tänka, att detta vore en grundläggande idé för den nya lagen, att
den äktenskapliga troheten är den härskande tanken. Så är visst
icke förhållandet. Det är tvärtom så, att troheten och allt vad
som är av etisk beskaffenhet har blivit kemiskt utrensat från den
nya lagen. Man giver namnet trolovning åt något som förut och
för närvarande i allmänna språkbruket kallas för förlovning. En
förlovning kan vara antingen hemlig eller eklaterad, den är en
privat sak och betraktas som sådan. Den ingås, och man lär
känna varandra, passar det icke, så bryter man den utan vidare
i vanliga fall. Det är de lösa förlovningarna, som nu få namnet
trolovning, men vad som nu i lagen menas med trolovning, det är
försvunnet. Två trolovade behöva alls ej hålla tro och loven mot
varandra, utan vilken av dem som helst kan bryta trolovningen,
när det honom eller henne behagar. Man skulle kunna tänka, att
kanske troheten egentligen är flyttad över till själva äktenskapet.
Nej, icke där heller träffar man på den. När man läser, hur det
skall gå till vid äktenskaps upplösning, ser man, att det genomgående
alls icke betraktas som något omoraliskt eller syndigt att
skiljas åt. Det finnes icke en skymt av en sådan tanke. Ett särskilt
kännetecknande bevis på vad jag nu säger ha vi däri, att
man nu ej talar om att varna oeniga makar. Det går ej an, ty
man varnar människor för att göra vad som är orätt, men detta
är ej orätt, och således kan man ej varna, utan i stället har man
infört det mera neutrala ordet medling, som kan användas även
när folk kivar om ett hästbyte eller om vad som helst.
Jag anser således, att det etiska i lagen leta vi förgäves efter.
Ett ytterligare bevis på detta är den lilla bestämmelsen, att 15
och 16 kapitlen i kyrkolagen skola upphävas. Det torde väl vara
en allmänt erkänd sanning, att ky rkans uppgift är att taga vara
på de etiska värdena i samhället, men denna nya lag har absolut
stängt dörren mellan äktenskapet och kyrkan. Det får ej ens finnas
kvar någon plikt för kyrkans män att försöka gorå vad de
kunna för att hålla äktenskapets helgd uppe. Det behöves nog
icke alls att upphäva dessa kapitel, ty det är alldeles givet, att,
genom att dessa lagar om äktenskaps ingående och upplösning
Lördagen den 8 maj. f. m.
11 Nr 71.
blivit så bestämt och klart formulerade, det aldrig kan uppkomma Ang. lag om
någon ovisshet om, vad som verkligen ännu är gällande i dessa
kapitel i kyrkolagen. Men endast det, att man upphäver dem, upplösning
anser jag känneteckna, att man vill taga bort allt, till och med m. m.
skenet av, att det finnes något etiskt i fråga om äktenskapslag- (Forts.)
stiftningen. Äntenskapet har genom detta lagförslag blivit fullkomligt
sekulariserat. Det är en uteslutande borgerlig institution,
och äktenskapslagen är således, såvitt jag kan läsa innantill, helt
enkelt en avtalslag, vid vilkens tillämpning man icke har något
annat att taga hänsyn till än de juridiska formerna. Nu är det
emellertid så, att prästerskapet inom riksdagen haft livliga överläggningar
och beslutat stödja lagen, men det liar skett under förhoppning
om att vad vi önskade hava ändrat verkligen skulle
kunna bli ändrat. Men lagutskottet har skänkt vår önskan det allra
mest storartade förakt. Det har icke brytt sig om den. Och det
sammanhänger med hela proceduren med lagförslagets tillkomst.
Det har blivit uppsatt av dugliga och duktiga jurister här i Stockholm.
För skam skull hörde man ju domkapitlen om ett par kapitel
i lagen. Men prästerskapet, som under århundraden skött
dessa äktenskapsfrågor och som väl kan sägas sitta inne med sakkunskap
och kännedom om folkets liv, dess krav och dess beskaffenhet,
får icke ens yttra sig. Ja, domkapitlen ha visserligen fått
yttra sig, men det finns icke i den kungl. propositionen ett enda
ord om vad domkapitlen sade. Man har fått veta vad lagberedningen,
lagrådet och statsrådet sagt, men domkapitlen är_det tyst
om." Vad de sagt får ingen veta. Det är dock domkapitlen och
prästerskapet som setat inne med kännedom om dessa saker, och
jag tycker, att om man verkligen vill döma etter folkets liv och
icke bygga upp en lag bara efter teoretiska grunder, så borde man
kunnat höra sig för om stämningen 1 landet en smula.
Nu är det en hel del bestämmelser i lagen som jag vill fästa
uppmärksamheten på, icke i detalj utan mera allmänt, _ bestämmelser
i förslaget som alldeles tydligt ådagalägga en livlig åstundan
att få äktenskapslagen likalydande med utländska lagar framför
allt den tyska men även den danska och den norska. Om icke
denna tanke varit förhärskande, kan jag icke första, varför icke
lagutskottet kunnat bifalla vår motion om ändring i o kap. 3 och
7 §§ eller rättare tillägg till dessa paragrafer, i synnerhet som
utskottet då det skall motivera sitt förslag, kommit in i en bevisning,
som är rent av ett mästerstycke av — ja, jag skall säga sedan
vad det är ett mästerstycke av.
Vidare kännetecknas lagförslaget av eu synnerligen varm nitälskan
och känsla för den borgerliga formen för äktenskaps ingående,
och vi träffa på denna tydliga känsla på många ställen.
Jag vill i detta avseende särskilt påpeka den orubblighet, med
vilken man vidhåller yrkandet att benämningen vigsel skall användas
för det borgerliga äktenskapet. Det ser verkligen ut, som
om man icke tilltrodde det borgerliga äktenskapet att självt kun
-
Jr 71. 12
Lördagen den 8 maj, f. m.
■Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
vi. m.
(Forts.)
na La akt att upprätthålla sin höghet och värdighet, utan man
måste låna från det kyrkliga äktenskapet en benämning för att
lyfta det borgerliga äktenskapet upp till den höjd, där man tror
att det kyrkliga äktenskapet står Det ser åtminstone ut, som om
meningen vore den, att i och för sig räcker icire det borgerliga
äktenskapet, utan det får ha hjälp från det kyrkliga äktenskapet
för att^ bli bi''a. För vår del hälla vi icke alls på någonting dylikt,
da vi icke alls är o rädda för att det kyrkliga äktenskapet
skall sjunka, utan vi ha erbjudit oss att avstå från den kyrkliga
benämningen och taga den borgerliga. Men varför går man icke
in därpå ? Jo, förmodligen därför att det borgerliga äktenskapet
oehöver lyftas upp. Nåväl, det får väl bli så. Förmodligen blir
beslutet sådant.
.lag skall nu återgå till 1 § som vi egentligen diskutera. Då
får jag saga, att den bestämmelse lagen giver där anser jag vara
mycket farlig. Det är ju meningen, att alla slags överenskommelser
om äktenskap skola kallas för trolovning. Varför är det då
farligt? Jo, därtör att det innebär för kvinnorna, att nu äro de
säkra i varje fall. Nu säger lagen, att deras förbindelse är trolovning,
och trolovning har vissa följder med sig, som angivas i
det följande. Följden blir, att de akta sig icke och se sig icke
för utan^ tro, att de ha rätt och säkerhet. Men det ha de icke.
Ty vi skola komma ihåg, att det gäller även hemliga trolovningar
mellan man och kvinna, och jag känner männen tillräckligt
för att veta, att de sannerligen akta sig för att bekänna kort, när
det kommer till kritan, och erkänna dessa hemliga förlovningar,
och på annat sätt än genom erkännande kan en hemlig förlovning
icke bevisas.
Nu tror man att man har säkerhet, därför att det stål- i 3 §,
att för visst fall kvinnan skall ha ersättning och skadestånd. Vad
tro herrarna, _att det blir för glädje med dessa skadestånd? Har
man i 35 år tjänstgjort på en pastorsexpedition i en stor stad och
under 15 år varit medlem av en fattigvårdsstvrelse där. så vet
man, hur det går med ersättningen i sådana fall. De få ingen
helt enkelt, tv barnafadern nekar, och när det icke lyckas längre,
så schappar han till sjöss, till Norge eller till Amerika och så
blir det fattigvården som får taga hand om barnet. Och jag får
säga, att det är ett högst märkvärdigt sätt många stackars kvinnor
ha att skaffa sig far till sina barn: riktiga stackare som ingenting
ha. Jag har ibland sagt till kvinnorna, att när ni ovillkorligen
skall bära er illa åt, så kunde ni åtminstone välja litet
bättre; det finnes väl bättre karlar än den där tassen.
Det är sålunda min övertygelse, att den rätt, som kvinnan
skalle vinna med en sådan här trolovning, är blankt ingen. Då
tror jag, att det förslag, som lagutskottets ordförande i sin reservation
har avlämnat är betydligt bättre. Det är uppenbart, att
lagstiftningen och rättskipningens handhavare icke kunna syssla
med andra trolovningar än dem som kunna bevisas, och det finns
ingen trolovning som kan bevisas, utan att den är bevislig, och
Lördagen den 8 maj. f. in.
13 Nr 71.
därför kan icke lagen taga befattning med några hemliga förlovningar.
Nu talar man om de hemliga äktenskapslöftena. Ja, jag har
en mångårig erfarenhet om vad de betyda. Det är så ytterst sällan,
en kvinna kan förmå en man att erkänna, att han hävdat
henne under äktenskapslöfte. Under de 35 år min erfarenhet omfattar
har det förekommit kanske tre eller fyra gånger, och jag
har åtminstone den ena gången starkt misstänkt, att det var av
ren artighet och ridderlighet som mannen ljög på sig detta för att
bereda kvinnan en liten upprättelse. De där hemliga förlovningarna
och hemliga äktenskapslöftena äro så oändligt litet värda.
Nej, låt oss giva åt trolovningen den fasta form som i reservationen
är föreslagen, så veta åtminstone kvinnorna vad de skola göra
för att ha sin rätt bevakad, och då få de skylla sig själva, om de
icke passa sig.
Jag vill sluta med att säga, att jag kan godtaga lagförslaget
i det hela, om vissa ändringar göras däri, och detta gäller särskilt
1 §. Jag yrkar därför bifall till herr Peterssons i Lidingö villastad
reservation vid denna paragraf.
.Herr Hellberg i Ljungskile: I denna punkt finnes en reser"
vation, som ganska nära överensstämmer med den i min motion
gjorda hemställan, nämligen den av herr Petersson i Lidingö villastad
avgivna. Då motiveringen för denna redan framförts av presidenten
Petersson och herr Rydholm, skall jag, för att ej i onödan
uppehålla förhandlingarna, endast yrka bifall till den av herr
Petersson i Lidingö villastad vid denna punkt avgivna reservationen.
Herr Persson i Norrköping: Det torde väl vara nödvändigt, att
innan det fattas beslut om denna 1 §, det från utskottsmajoritetens
sida framställes åtminstone ett yrkande om bifall till lagförslaget,
sådant utskottet framlagt detsamma.
Den näst siste ärade talaren sökte ju argumentera synnerligen
.starkt för att man skulle fortfarande ha någon sorts form för trolovningen
för att skydda kvinnan, och han sökte påvisa, hurusom
det i motsatt fall icke skulle vara möjligt för kvinnan att genom
lagstiftningen få erforderligt skydd. Detta stödde han på de erfarenheter
han hittills haft beträffande kvinnornas möjligheter att i
erforderliga fall bevisa, att verkligen trolovning var kommen till
stånd. För mitt vidkommande ber jag få säga, att reservationen
går ut på raka motsatsen till vau herr Rydholm verkligen önskade.
Reservationen går nämligen ut på att inskränka kvinnans
rätt till att kunna göra sig gällande just i de fall, då trolovning
blivit sluten och offentliggjord, under det att med lagförslaget sådant
det föreligger från utskottsmajoriteten meningen är att giva
kvinnan rätt även därutöver i alla de fall, då det kan framgå på
ett eller annat sätt att trolovning förelegat. För min del anser
jag, att det viktigaste i denna akt mellan mannen och kvinnan
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Kr 71. 14
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Förta.)
är just, Bär de lova varandra sin tro. Det är just till denna ömsesidiga
viljeförklaring, den må sedan ha skett offentligt eller hemligt,
som lagstiftaren skall taga hänsyn. Och talet om, att denna
viljeförklaring icke skulle kunna av domstolen konstateras och bevisas
i andra fall än när den var offentliggjord ramlar vid närmare
undersökning fullständigt, ty det finns många andra omständigheter
som göra, att denna viljeförklaring, denna överenskommelse
verkligen kan bevisas. Jag ber få erinra om, att om parterna
talat om sitt förhållande till varandra för andra, om de
växlat med varandra skriftliga meddelanden o. s. v., o. s. v., så ligger
ju just däri beviset för att överenskommelsen är träffad, ett
bevis av den art, att domstolen helt visst icke skall kunna undgå
att taga hänsyn till detsamma. Just för att förbättra kvinnans
ställning är denna trolovning, som lagberedningen klart och tydligt
utreder, gjord formlös, och vill man över huvud taget fullfölja
detta syfte, då skall man akta sig för att ingå på några
former, som inskränka denna möjlighet för parten — här är det
ju huvudsakligen tal om kvinnan — att komma fram till sin
rätt.
Jag skall icke yttra mig om lagförslagets övriga delar rent
principiellt sett. Jag skall bara be att få erinra herr Rydholm
om, att utskottet, dess medlemmar och jag tror även lagberedningen,
såsom framgår av dess betänkande, ingalunda visat något
»storslaget förakt» för de synpunkter, som domkapitlen anfört utan
tagit all den skäliga hänsyn därtill som lagstiftaren bör taga just
med avseende på att om vi nu skola få en ny lagstiftning, vi
skola få den så ändamålsenlig och så bra som möjligt. Jag ber
även att för mitt vidkommande få säga, att icke skall den föregående
ärade talaren taga alltför hårt vid sig, om man icke citerar
förfärligt långa uttalanden i lagutskottets betänkande. Jag
försäkrar att i lagutskottets betänkande är citerat, vad som varit
värdefullast för utskottet att framhålla för riksdagen, för att den
skall få en något så när klar syn på vad som borde göras i detta
avseende.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till paragrafen.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Jag
ämnar icke ingå på någon större principdebatt angående lagen i
dess helhet, utan jag tänker endast hålla mig vid 1 §, därför att
jag vid denna paragraf avgivit en reservation, som jag anser mig
böra försvara med några ord. Då jag läste den första paragrafen
i förevarande lag — den lyder som vi veta: »Trolovningen är
sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå äktenskap med
varandra» — så syntes det mig, som om denna paragraf vore
alltför enkel, alltför naken, så att säga, för att stå i naturligt
förhållande till den viktiga handling, som det här rörde sig om.
Jag saknade något här. Jag saknade den fasthet och begränsning,
som jag tycker, att begreppet i detta fall borde hava. Jag tänkte
då för mig själv, att om trolovningsbegreppet skall utformas så
Lördagen den 8 maj, f. m.
15 Nr 71.
vidsträckt, som kär är fallet, så kommer ju under detta trolovningsbegrepp
även de allra lösaste förbindelser, ja det kan till
och med bända, att kontrahenterna själva icke veta, om de äro
förlovade eller ej. Då jag alltså fann begreppet alltför vidsträckt,
syntes det mig, att här funnes två vägar att vinna rättelse på.
Den ena vägen var den, som anvisats av åtskilliga reservanter
och som består i att sammanbinda trovlovningen med någon yttre
formell handling och göra trolovningens rättsliga verkningar beroende
av, huruvida denna handling företages eller icke, och den
andra vägen var ju att utan att, så att säga, formbinda trolovningen
ändå utforma trolovningsbegreppet genom att i lagtexten
insätta lämpliga direktiv och anvisningar för bur trolovningen
kunde försiggå. Jag bar för min del noga övervägt, vilken väg
jag anser vara den riktigaste, och bar dä kommit till det resultatet,
att den sista utvägen är den enda lämpliga. I den motivering,
som jag lämnat till min reservation, bar jag också sökt
giva uttryck för orsakerna härtill.
Det är ju så, att huvudmomentet i trolovningen är själva avtalet.
Det är ju, som den föregående talaren yttrade här, den
viljeyttring, genom vilken en man och en kvinna lova varandra
trohet och överenskomma om att ingå äktenskap. Att då göra ett
sådant avtals, en sådan överenskommelses rättsliga verkningar beroende
av en yttre form, ringväxling, skriftlig förklaring eller
något dylikt, det kan jag för min del icke gilla. Det är enligt
min mening att sätta formen framför innehållet, att sätta bisaken
framför huvudsaken. Men frånsett det principiellt oriktiga i ett
sådant lagskrivande, så skulle detta medföra synnerligen farliga
konsekvenser, särskilt för kvinnan. Det är väl bekant, att de allra
flesta förlovningarna åtminstone till en början äro hemliga, och
hemlighetsfullheten över en stor del av dessa förlovningar fortsätter
en ganska lång tid framåt, av orsaker, som jag bär icke
närmare vill gå in på. Nå, om vi nu formbinda trolovningen vad
blir då resultatet i fråga om alla dessa hemliga förlovningar? Jo
resultatet blir, att alla dessa hemliga, förlovningar falla fullständigt
utanför lagen. Två personer hava kommit överens och givit
varandra heliga löften, men så kanske mannen efter ett eller
annat år finner det vara med sin fördel förenligt att bryta förbindelsen
och kanske på ett brutalt sätt övergiver sin trolovade.
Hur ställer sig då saken för henne? Jo hon står så gott som
fullständigt rättslös. Varför? Jo, därför att hon försummat att
vid trolovningens ingående iakttaga en eller annan yttre form.
Jag kan icke för min del anse att det finnes någon rättvisa i
detta. Det skulle ställa kvinnan i vissa fall värnlös inför förhållanden,
som hon sannerligen icke rår för, och detta är enligt
mitt förmenande icke någon human lagstiftning.
Däremot anser jag, att även om man icke kan gå denna väg
att formbinda trolovningen, så kan det likvisst vara lämpligt att
i lagtexten giva uttryck för, hur lagen ändå ifrån sin synpunkt
anser det vara lämpligt, att dessa förbindelser ingås, d. v. s. att
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forte.)
Nr 71. 16
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. in.
(Forts.)
man utformar lagtexten med vissa direktiv, vissa anvisningar,
kur man anser, att från samhällets synpunkt det riktiga förfaringssättet
rättsligen bör vara. Jag har därför tillåtit mig, att
här framföra en reservation som är så lydande: »Trolovning är
sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller eljest
bevisligen överenskommit att ingå äktenskap med varandra.» Här
är trolovningen icke beroende av någon yttre form. Här är den
endast beroende på huruvida det kan förebringas bevisning i det
ena eller andra fallet. Ty oavsett om någon yttre form icke
kommer fram vid förlovningens ingående, så kan det ändå hända
i en massa fall, att den ena eller andra kontrahenten genom brev
eller på annat sätt kan bevisa, att trolovningen verkligen är
sluten, och under sådana förhållanden kan den parten också göra
sin rätt gällande. Jag tror, att denna formulering även ganska
nära ansluter sig till de förhållanden, som äro rådande i det
verkliga livet, och jag skall be att få läsa upp några rader av
min motivering. Jag säger: »Dock tror jag det vore lämpligt om
man till paragrafen i dess föreslagna lydelse fogade något direktiv
angående lämpliga sätt för trolovnings ingående.
Jag hyser ingen överdriven förhoppning beträffande möjligheten
att härigenom leda utvecklingen i önskvärd riktning, men
jag anser att ett sådant direktiv här är på sin plats och kan i
någon mån bliva gagnande och vägledande.
En erinran i denna form synes mig medföra samma nytta,
som vissa motioner avse att vinna genom att formbinda trolovningsavtalet,
utan att äventyra deras rätt, vilka i främsta rummet
behöva lagens skydd», d. v. s. kvinnan.
Nu kan man naturligtvis icke neka till, att de förhållanden,
som här framhållits, äro riktiga. Kvinnorna komma genom denna
formbindning av trolovningen i en farlig ställning. Men, säger
man, detta skola vi försöka bota på ett annat sätt, och detta söker
man göra på det sättet, att man i § 8 av promulgationslagen sätter
in en bestämmelse, som skall skydda kvinnan. Genom denna
bestämmelse blir hon emellertid skyddad, endast i det fäll att hon
under trolovningen blivit rådd med barn, medan hon i alla andra
hänseenden, beträffande svårigheter och förluster, som hon kan
hava åsamkat sig på grund av sin trolovning, fortfarande står
rättslös. För övrigt kan det ifrågasättas, huruvida det kan vara
riktigt att undanskjuta en bestämmelse av den viktiga principiella
innebörd, som det här är fråga om, till en promulgationslag, till
en så att säga ren övergångslag. Det kan jag för min del icke
finna.
På grund av vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig vid 1 § fogade reservationen.
Herr Schotte: Herr talman! Jag begärde ordet för att med
några ord motivera den ståndpunkt, som lagutskottet intagit med
hänsyn till den nu föredragna 1 §.
Det är, som kammaren funnit av utskottets betänkande, åt -
17 Kr 71.
Lördagen den 8 maj, f. m.
skilliga motionärer, som yrkat, att trolovningens laga verkningar
skola göras beroende av, att en eller annan yttre form iakttagits,
varigenom dess förkandenvaro skulle konstateras. Lagberedningens
ståndpunkt och uppfattning av trolovning är ju däremot, att trolovning
skall kunna slutas formlöst och också formlöst brytas.
»Ett huvudsyfte med trolovningen är», säger lagberedningen, »enligt
den hos oss sedan länge härskande åskådningen, att den skall
bereda personer, som ämna taga varandra till äkta, tillfälle att
under ett mera otvunget, av konventionella hänsyn mindre bundet
umgänge lära närmare känna varandra.»
Det har inom utskottet icke hysts mer än en mening därom,
att en formbindning av trolovningen är olämplig; och den föregående
ärade talaren har ju också med styrka framhållit, att det
skulle vara synnerligen olämpligt och riskabelt för kvinnan, om
man vidhölle de gamla bestämmelserna eller utarbetade nya sådana,
i anslutning till vår gällande lag om viss form för trolovnings
ingående. Däremot har ju såväl den föregående talaren som
talaren på Stockholmslänsbänken uppträtt för och i avgivna reservationer^
hävdat att ett visst offentliggörande av trolovningen
borde ske för att lagens rättsverkningar skola inträda eller att åtminstone
ett direktiv för trolovningens ingående borde inflyta i
lagen.
jVad först beträffar den av herr Petersson i Lidingö villastad
angivna reservationen, så har han utgått ifrån, att man borde
följa »den allmänna uppfattningen», som han anser vara den, att
trolovningen skall göras kunnig för utomstående, att den skall
eklateras, som man i dagligt tal uttrycker det. Man måste emellertid
säga sig, att en dylik eklatering, ett dylikt offentliggörande
visst icke är någon undantagslös regel. Denna eklatering är en
plägsed inom åtskilliga klasser och inom vissa kretsar närmast
de »högre» och mera burgna; men man kan icke säga, att så är
regel beträffande den stora allmänheten, särskilt på landsbygden.
Den föregående talaren har ju också med styrka framhållit, att
den hemliga trolovningen är ytterst vanlig. Jag tror därför också,
att lagberedningan bättre givit uttryck för »den allmänna uppfattningen»,
då den anser att lagstiftningen bör läggas på en sådan
grund, att den avstår från alla försök att åstadkomma ändrade
seder och bruk på detta område. Lagstiftningens uppgift lärer
allenast vara att se till, i vilken utsträckning trolovningsavtalet,
sådant det faktiskt förekommer i det dagliga livet, bör utrustas
med lagliga verkningar.
Jag kan icke biträda herr Peterssons i Lidingö villastad uppfattning,
att det här huvudsakligen skulle vara av lagtekniska
skäl, som man på detta sätt ville definiera trolovningsbegreppet
och därunder inbegripa sålunda även de hemliga trolovningarna.
Man har i stället gått efter seden på detta område och icke velat
bryta mot denna sed; de hemliga förlovningarna äro, som känt,
synnerligen vanliga.
Den nämnda ståndpunkten, att trolovning skall kunna slutas
Andra hammarens protokoll 1915. Nr ll. 2
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Fort®.
Sr 71. 18
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forts.)
formlöst, intager också, som lagberedningen påpekat, den moderna
rätten överhuvudtaget, Där anses allmänt, att en överenskommelse
att ingå äktenskap med varandra är giltig oberoende av avtalets
egenskap att vara hemligt eller icke. Så är förhållandet med den
engelska, den tyska och den schweiziska rätten. Och det finnes
utan tvivel fall, när hemlighållandet av trolovningen är icke blott
önskvärt för bägge parterna utan t. o. m. kan vara för dem ett
nödtvång. Ett hemlighållande kan vara påkallat av fullt berättigade
intressen, och det torde vara fåfängt att söka, på sätt som
de bägge reservantgrupperna gjort, vrida utvecklingen i detta hänseende
tillbaka. Det är uppenbart, att kvinnan som den svagare
parten skall i det stora hela komma i sämre ställning, om hemlig
trolovning icke skulle medföra några rättsverkningar. Och det är
alldeles otvivelaktigt, att, även om man föreskreve några sorts
former för trolovningsbegreppet, skulle det vara synnerligen svårt
att så forma det, att icke misstag ofta skulle förekomma, på vilka
kvinnan bleve lidande. Vill man från trolovningsbegreppet avskilja
de hemliga äktenskapsavtalen, så torde man ställas i valet mellan
att verkligen påbjuda en viss form för förbindelsens kungörande
eller också meddela stadganden av annan lydelse av den art, att
man i allmänhet måste säga, att de måste medföra stor osäkerhet
i tillämpningen. Bägge utvägarna äro således lika otillfredsställande.
Hur man än ser saken, invecklar man sig i allt större och
större svårigheter, ju mer man tänker sig att, direkt eller indirekt,
fordra en form för trolovnings ingående. Förslagen från Kungl.
Maj:ts och från utskottets sida intaga en klar och med förhållandena,
sådana de gestaltat sig i det verkliga livet, överensstämmande
ståndpunkt; och det är också den ståndpunkten, som vunnit uttryck
i lagberedningens betänkande. Jag tillåter mig därför, herr
talman, att yrka bifall till utskottets förslag till 1 §.
Herr Lindman: Yi stå idag vid behandlingen av ett lagförslag,
som är av en oändligt ingripande betydelse för hela vårt
samfundsliv och som kommer att medföra verkningar för långa
tider framåt. Det är då icke underligt, om en var går med en
viss tvekan till att bedöma detta lagförslag, och särskilt därför,
vill jag säga, att vi här fått oss förelagt till bedömande ett betänkande
från lagutskottet för ett par dagar sedan, åtföljt av ett
stort antal reservationer. Jag har icke räknat dem, men det lär
vara mellan 40 och 50 stycken. Detta skall nu av riksdagens
båda kamrar bedömas för att avgöras efter ett studium under två
dagar. Val är det sant, att man haft den kungl. propositionen, att
man haft lagberedningens förslag, lagrådets yttrande och så vidare.
Hen i alla fall, såsom betänkandet föreligger hade det efter min
uppfattning varit mycket önskvärt, om kamrarna haft tillfälle att
något längre tänka på denna sak. Jag vill också säga, att jag kan
icke annat än skänka mitt erkännande åt den tvekan som gör sig
gällande då man säger: varför ha vi icke fått se de utlåtanden
Lördagen den 8 maj, f. m.
19 3Nl- 71.
av domkapitlen som förelegat? Det synes mig, att när man inhämtat
utlåtanden från sakkunniga myndigheter, i detta fall domkapitlen,
låt vara i en ganska inskränkt omfattning, men dock
utlåtanden, så böra val dessa utlåtanden av de sakkunniga myndigheterna
i någon form åtminstone komma till riksdagens letlamöters
kännedom. Det finnes ju icke någonting därom i den kungl.
propositionen, och det som i övrigt framkommit utöver vad utskottsbetänkandet
innehåller, tvivlar jag på, att annat än ett litet
fåtal av riksdagens ledamöter haft tillfälle att taga kännedom om.
Nu emellertid stå vi vid behandlingen av lagförslaget. Det är
nödvändigt att taga ställning. Dör min del får jag säga, att jag
är beredd att biträda detta lagförslag, dock under förutsättning
att vissa reservationsvis framförda yrkanden från det parti jag
tillhör verkligen komma att bli införda i lagen. Sålunda vill jag
säga, att om tankegången är den, att man skall försöka fatta beslut
i de båda kamrarna av olika innebörd och sedermera sammanjämkningsvis.
få fram somligt å det ena och somligt å det andra
hållet, så vill jag redan nu ha uttalat, att det är vissa av dessa
reservationer från högern i denna kammare och i första kammaren
som jag anser måste betraktas såsom oeftergivliga.
Nu skall jag icke heller liksom de föregående talarna ingå på
någon principdebatt om denna lag. Då jag emellertid tillkännagiver
min ståndpunkt, att jag kan biträda lagförslaget i stort sett,
så tjänar det ju icke heller någonting till att så göra. Jag skall
därför endast nu uttala mig om detta stadgande i lagförslagets
1 kap. 1 §, som egentligen är vad vi nu skulle behandla. Jag
vill då säga, att jag icke kan förstå annat än att den reservation
som är framförd av lagutskottets ordförande bar min starka sympati.
Och det säger jag därför att jag anser, att det just är för
kvinnans skull som det är nödvändigt att giva något starkare
bindande former åt trolovningen och icke låta den vara så löslig
som den i lagförslagets 1 § föreslagits av Kungl. Maj:t och vilket
förslag omfattas av lagutskottet.
Det har anmärkts i utskottets betänkande, att man kan säga,
att det finns dock fall, när det kan vara både berättigat och rimligt,
att en dylik trolovning kan få hållas hemlig, och jag erkänner,
att så i vissa fall verkligen kan vara fallet. Det är emellertid
lätt att avhjälpa med begagnande som utgångspunkt herr Peterssons
i Lidingö villastad reservation allenast genom ett enkelt
tillägg, att även en skriftlig överenskommelse kan få den verkan
som tillmätts offentliggörandet. Det är för övrigt icke något
främmande för vår lagstiftning, ty den formen finns ju redan nu,
nämligen bestämmelsen om ett skriftligt avtal och dess verkningar.
Jag skulle således, herr talman, vilja be att få yrka, att § 1
måtte erhålla följande lydelse: »Trolovning är sluten, då man och
kvinna överenskommit att ingå äktenskap med varandra och gjort
denna överenskommelse kunnig eller ock skriftligen sig förbundit.»
Med herr Lindman förenade sig herr Söderberg i Hobborn.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71. 20
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Såvitt jag förstår är det lagförslag, som nu föreligger till kammarens
behandling, ett mycket gott förslag. Ju mer jag lyckats
tränga in i detsamma, desto klarare har det stått för mig, att det
skulle vara en verklig vinst för vårt folk att införliva det med
sitt rättssystem. Det må därför tillåtas mig uttala den förhoppningen,
att de diskussioner, som i dag förekomma i bägge kamrarna,
skola leda till det goda resultatet, att lagutskottets förslag blir i
huvudsak antaget.
Det är visserligen sant, som den föregående ärade talaren sade,
att det är många reservationer som medfölja betänkandet, men jag
ber herrarna att icke av reservationernas mångfald draga den slutsatsen,
att här skulle föreligga lika många anmärkningar mot
väsentliga delar av förslaget. Genomläser man dessa reservationer,
skall man tvärtom finna, att större delen avse mera oväsentliga
frågor, och jag är övertygad om att nästan alla reservanter
önska, att dock denna lag med en eller annan jämkning måtte
av riksdagen antagas.
Här har under denna principdebatt framställts en del anmärkningar
mot förslagets anda och allmänna läggning. Till belysning
av den kritik, som sålunda framförts, skall jag bedja att få erinra
om att enligt en talares mening, det här förslaget skulla vara alldeles
»blottat på etik». Detta ganska djärva uttalande sökte den
ärade talaren stödja bland annat genom framhållande av, att enligt
förslaget icke vidare skulle förekomma någonting som kallas »varning»
till makar som äro oeniga, utan för att sådana skulle vinna
skilsmässa skulle i stället för varning användas medling, vilket
uttryck förde den ärade kritikerns tankar till förfarandet vid hästbyte.
Om jag förstår den ärade talarens mening rätt, skulle således,
om en stackars hustru har att dragas med en supig man,
som pinar och misshandlar henne dag och natt, och hon vill bli
skild från honom, det vara i sin ordning, att högvördiga prästerskapet
betraktar denna kvinna som en felande människa, vilken
till råga på sina olyckor också bör av statens myndigheter mottaga
en varning. Jag anser detta vara tillräckligt för att bevisa
arten av den kritik, som här i dag har förekommit. Jag tror, att
den dömer sig själv, och jag är övertygad om att förslaget icke
har något att frukta därav.
Vad nu särskilt beträffar den paragraf som hittills är föredragen,
så har lagutskottets ordförande mot den avgivit en reservation.
Denna reservation går ut på, att de s. k. hemliga förlovningarna
icke skulle räknas såsom verkliga trolovningar. De
skulle visserligen icke frånkännas all rättskraft, tv den ärade reservanten
har riktigt insett, att det skulle vara hårt mot de barn
som äro frukter av en hemlig förbindelse, om de skulle gå miste
om de rättigheter som tillkomma barn, avlade i öppen trolovning.
Och därför har han i promulgationslagen velat infoga en bestämmelse,
att barn, avlat i hemlig förlovning, skulle åtnjuta äkta
barns rätt. Så långt är allt gott och väl. Men jag vill fråga:
Lördagen den 8 maj, f. m.
21 Nr 71.
har går det med mödrarna till dessa barn? De synas ej kunna
påräkna samma välvilliga intresse från den ärade reservantens
sida. Enligt nu gällande lag har en kvinna, som under hemlig
trolovning hävdats av mannen, rätt att bli förklarad för dennes
äkta hustru och åtnjuter därmed vissa rättigheter. Lagutskottet
vill avskaffa denna bestämmelse och i stället införa en skadeståndsrätt
för kvinnan. Men nu kommer den ärade reservanten och vill
så gott som alldeles avskaffa även skadeståndsrätten för en hemligt
trolovad kvinna. Hon skulle visserligen fortfarande åtnjuta
vissa förmåner för det fall att fästmannen avlidit; då skulle hon
hava rätt till underhåll av stärbhuset. Men om fästmannen lever,
skulle hon. stå alldeles rättslös. Jag vill då fråga: finnes det
något rimligt skäl att ställa henne sämre, när fästmannen lever
än då han avlidit?
Jag tror för min del, att kammaren gör klokt i att vid denna
punkt följa utskottet. I själva verket synes det mig vara något
synnerligen tilltalande i att inleda en lag om ett så viktigt ämne
som detta med en paragraf, som öppet proklamerar att tro och loven
är det väsentliga i ett dylikt avtal, även om de icke åtföljas
av ringväxling, lysningspresenter eller lysningskalas. Herr talman,
jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr vice talmannen D. Persson instämde häruti.
Herr Gustafsson i Örebro: Jag har såsom lagutskottsledamot
haft skyldighet att ägna direkt uppmärksamhet åt det genomgripande
lagförslag, som vi i dag behandla, och jag har därvid
funnit, att det har obestridliga förtjänster. I mångt och mycket
kan man säga, att det är av behovet påkallat. Det är givet,
att^ de gamla lagformer, som finnas från 1734 års lag, skola vara
föråldrade och antikverade, så att de nu ej äro tillämpliga på våra
förhållanden, något som tydligen eu var som följt med seder och
bruk, också erkänner.
Om jag således anser, att lagförslaget bör av riksdagen antagas,
följer icke därav, att jag i allt gillar det förslag, som lagutskottet
framställt. Stannar jag då vid den första paragrafen,
som nu är föredragen, kommer jag till det resultatet, att denna
paragraf, sådan den av lagutskottet är avfattad, kan åtminstone
icke tilltala mig, och jag kan sålunda icke följa lagutskottet på
denna väg. Jag har biträtt den reservation, som är avgiven av
lagutskottets ärade ordförande, och kan icke finna annat än att
denna reservation är lagd på sådant sätt, att därigenom allan rättfärdighet
skall vara uppfylld.
Man talar så mycket om hemliga trolovningar, och en reservant,
herr Pettersson i Bjälbo, säger i motiveringen till sin reservation:
»Med hänsyn till den så ytterst vanliga hemliga förlovningen»
etc. Ja, jag känner icke till, hurudana förhållandena äro
i den trakt, där herr Pettersson i Bjälbo bor, men skall jag döma
efter den ort, jag närmast har kännedom om, äro dessa hemliga
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71. 22
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
förlovningar icke så allmänna, som han påstår. Jag tror, att de
höra hemma mera i romanerna än i verkligheten. Jag vill icke
förneka, att det kan inträffa sådana förhållanden, att en förlovning
av kontrahenterna bör hemlighållas, och då det kan vara
ömtåliga förhållanden, men man kan nog finna bestämmelser, så
att även dessa förlovningar kunna medföra rättsverkningar.
Jag kan icke finna annat än att dessa s. k. hemliga förlovningar.
som herr Pettersson i Bjälbo syftar på, äro sådana, som
uppkomma genom att vid ett tillfälle någon ungdom löst framkastar
sådana ord, som att »vi tänka gifta oss» eller någonting
dylikt. Att ett sådant löst uttalande skulle medföra de rättsverkningar,
som med lagen avses, det tycker jag är att gå något för
långt.
Det är kanhända förmätet av mig att göra anmärkningar mot
reservationen då en ganska styv jurist även varit med om densamma
men jag undrar likväl, om den lagtext, som herr Pettersson
i Bjälbo avfattat, kan vara riktig. Det heter i denna paragraf,
som denne föreslagit: »Trolovning är sluten då man och
kvinna med vittnen, ringväxling eller eljest bevisligen överenskommit
att ingå äktenskap med varandra» Ja, man talar om ringväxling
men om ett par personer, en man och en kvinna, bära
ringar, utan att givit tillkänna anledningen är det något egentligt
bevis? Jag tror likväl att det kan gå för sig att omskriva
texten, så att den blir mera tydlig.
Emellertid, med den mening och de åsikter, jag har, finner jag,
att jag måste yrka avslag på lagutskottets hemställan i § 1 och
ansluta mig till den av lagutskottets ordförande avfattade och av
mig biträdda reservationen. Men jag skall även säga, att jag
mycket väl kan vara med om det tillägg till reservationen, som
herr Lindman nyss framförde. Tager man detta, tror jag, att alla
och en var kunna erkänna, att de hemliga förlovningarna, som
man här vill skydda — och det är ju kvinnan i de flesta fall det
här gäller — äro under tak. Jag slutar sålunda med att få yrka
bifall till herr Peterssons i Lidingö villastad reservation med det
tillägg, som herr Lindman föreslagit.
Herr Tengdahl: Herr talman, mina herrar! Jag vill blott
göra mig skyldig till några små anmärkningar, som tilläventyrs
kunna synas småaktiga, men som bottna i den kanhända egendomliga
uppfattningen, att lagar böra vara skrivna så, att de förstås
icke blott av dem, som skola döma, utan även av dem som eventuellt
skola dömas efter desamma. Det är ju gott och väl, att juristerna
själva, om också med nöd, förstå vad de skrivit. Även
de torde dock medgiva, att det är icke alldeles oviktigt — jag
vågar icke uttala mig mera positivt — att den stora allmänheten
åtminstone icke hindras av lagens obegriplighet att läsa lag;en,
detta till eventuellt undvikande av, att andra skola behöva läsa
lagen för dem. Detta är så mycket viktigare, om man rör sig på
ett område, där den gängse uppfattningen hos måhända icke få ej
Lördugen den 8 maj, f. m.
23 Kr 71.
är tillräckligt vaken eller till och med sedan långliga tider måhända
mer eller mindre står i opposition mot lagstiftningen.
Jag opponerar mig då först mot vissa egendomliga satsbyggnader,
såsom att sätta en skenbar bisats först med semikolon efter,
så huvudsatsen och sist följdsatsen, t. ex. i § 3 första stycket:
»Har kvinnan under trolovningstiden blivit rådd med barn av
mannen» och så semikolon; »brytes likväl trolovningen, och bär
mannen huvudsakligen skulden därtill» — där hade man som konsekvens
i galenskapen väntat sig ett nytt semikolon — »give han
henne skäligt skadestånd».
Ingen människa i detta land utom lagutskottet och dess tillskyndare
skriver på det sättet.
Vad menas för övrigt med att en trolovad blivit rådd med
barn? En vanlig människa kan absolut icke förstå det. Säkerligen
blir en trolovad ofta rådd av sin »andra hälft» till ett eller
annat — vanligen väl med goda ord, mera sällan med trätor och
väsen. Men att bliva rådd med barn övergår säkerligen de flestas
förstånd, även om den ena parten skulle hava burit sig så illa åt,
att den andra känner sig förrådd.
Mycket bättre än det nu avhandlade skrivsättet är ett sätt,
som man ibland får se, och som går ut på, att förutsättningen
varunder en brottslig handling sker, den brottsliga handlingen och
straffet angivas i var för sig fristående meningar. Det är en konstruktion,
som nog rätt ofta förekommer.
Med detta har jag icke velat säga, att icke juristerna hava
rätt att röra sig med lätthanterliga och lättfattliga facktermer,
men då skola de också vara lättfattliga och icke av den beskaffenhet,
att de sannolikt voro otidsenliga redan 1734. Över huvud
taget får man det intrycket, att denna lag — om också icke värre
än åtskilliga andra — språkligt är ett oäkta barn mellan 1734
års uttryckssätt och nutidens — saknande den must och den flykt,
som ofta linnes över det gamla uttryckssättet, utan att hava nått
den klarhet och lättfattlighet, som vår tid kräver.
En egendomlig konstruktion, som alltför ofta användes, är
hänvisningen »efter ty där och där sägs». Detta är ett sådant
uttryck, som en vanlig enkel människa snubblar på. Gå ut på
gatan och fråga en poliskonstapel, som väl i allmänhet har tagit
underofficersexamen, om han förstår denna konstruktion, och han
skall stå handfallen! Jag försökte i dag med tre spårvagnskonduktörer.
Jag gav dem en paragraf till genomläsning och frågade
dem sedan särskilt, om de förstått betydelsen av uttrycket »efter
ty i den och den paragrafen säges». Nummer ett svarade: »Det
vet jag inte». Nummer två sade resolut: »Det där är inte svenska»,
och nummer tre utlät sig mycket fult — jag hoppas herr talmannen
ursäktar, att jag citerar det: »det vete tusan». För en vanlig
människa är »efter» en preposition, som är motsatsen till »före» och
»ty» är en förbindande och förklarande konjunktion, såvida man
icke avser verbet »ty», t. ex. i uttrycket »ty sig till någon». Men
sammanställningen »efter ty där och där sägs» begripes icke av
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71. 24
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
en vanlig enkel människa. Saken vore ju lätt avhjälpt, genom att
man i stället skreve »såsom där och där sägs».
I..2 kap. 9 § säges:
»Äktenskap må ej slutas mellan dem, av villa-» etc.
En så hemskt tung konstruktion kan icke tänkas använd av
en person med normalt språköra.
I § 11 samma kapitel förekommer en egendomlig konstruktion,
gående ut på att något icke får ske, om ett visst förhållande icke
är för handen. Det är en konstruktion, som i allmänhet undvikes.
Uttrycket »med mindre icke» ser ut som två negationer och verkar
i hög grad förvillande. I stället för uttrycket »med mindre» kan
man hjälpa sig med uttrycket »endast om». Den dryftande paragrafen
lyder:
»Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets
upplösning ingå nytt gifte, med mindre hon icke är havande
från tiden före upplösningen» etc.
Jag har talat med flera personer, däribland präster, och de
säga, att de äro ytterst tveksamma om vad som enligt denna paragraf
är tillåtet eller vad som är förbjudet.
I 4 kap. 9 § användes »förty» i ett ovanligt sammanhang.
Nu för tiden användes detta ord mycket sällan på detta sätt.
Någon gång får man däremot se uttrycket »icke förty».
I 5 kap. 6 § talas om »skadestånd efter ty med avseende å
makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter
prövas skäligt». En vanlig människa säger: »skadestånd av med
avseende på det eller det skälig storlek» eller något dylikt.
6 kap. 10 § lämnar oss i ovisshet om, huruvida vid det sorgliga
fallet, att makar, övergå till våld emot varandra, den misshandlade
eller den misshandlande äger rätt att fordra skillnad.
Paragrafen lyder:
»Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förrövar han
grov misshandel mot andra maken, äge den make rätt till skillnad
i äktenskapet».
Det står icke »den maken». Jag har i dag talat med framstående
jurister, som erkänt, att detta var mycket illa skrivet,
men de säga, att man får låta sammanhanget avgöra, vad meningen
är. Men man skall väl icke rätta sig uteslutande efter
sammanhanget, utan även fästa litet avseende vid stiliseringen.
6 kap. 15 § talar om fall, då hustrun själv »råder sitt gods».
En vanlig människa säger »råder över». Icke råder väl lagutskottets
ordförande sin villa på Lidingön, utan han råder väl över
den, misstänker jag.
I lagen angående införandet av den nya äktenskapslagen talas
om »lönskaläge, därå sedan fästning följt». Det vore väl rätt
egendomligt, om icke nutida lagstiftare skulle kunna finna lämpligare
och lättfattligare uttryck. Jag frågade i dag några peroner
med vanlig folkskolebildning och litet till, vad de trodde, att
setta innebär. Den förste svarade ingenting; han bara ruskade
då huvudet. Den andre sade: »Lönskaläge måste vara något all
-
Lördagen den 8 maj, f. m.
25 Nr 71.
deles märkvärdigt läge; och fästning — det är väl Långholmen.»
Den tredje förklarade, att det var väl fråga om något brott, som
kunde draga med sig arrest. Härefter gick jag till Nordisk familjebok,
denna guldgruva för oss alla okunniga. Där fick jag då
klart för mig, vad lönskaläge är. Egentligen skall det heta löskaläge,
vilket väl är ännu en nyans. obegripligare. Värre var
det med uttrycket fästning. I den nya upplagan står det: »Fästning:
juridik; se trolovning». När jag gick till gamla upplagan —
den nya har nämligen icke hunnit så långt — stod där: »Trolovning:
juridik; se fästning».
Ja, herr talman, detta är blott en obetydlig axplockning.
Jag kan naturligtvis icke ha något yrkande. Mitt hopp ställes
till en framtid, då vi, som äro här församlade, för länge sedan
förenats med moder jorden; en tid då till följd av ändrad undervisning
även juristerna ha lärt sig att skriva svenska. Jag har
bara velat hävda min mening, att juristerna icke ha något privilegium
framför alla andra att skriva ett språk, som ingen förstår.
Herr Lindhagen: Jag begärde ordet i anledning av herr
Lindmans yttrande och även i anledning av vad herr ftydholm
anförde. Herr Lindman förmenade att denna lagstiftning var
oändligt ingripande på våra förhållanden och det vore därför skäl
att se noga upp med densamma. Jag tror, att herr Lindman icke
har tillräckligt satt sig in i saken. Det förslag, som nu ligger
före, är i själva verket icke oändligt ingripande, utan vad som kan
synas så är absolut lika med gällande lag och praxis. Det är
mera en sammanfattning av rättsregler, som icke blivit kodifierade,
och ett fullständigande av normer, om vilka man förut inte vetat,
hurudana de egentligen skulle i allo vara. I detta avseende kan saken
vara viktig nog, men jag tror, att i all synnerhet alla dessa reservationer,
som herr Lindman talade om, röra sig mera på ytan
av tingen. Det väsentliga och bestående är detsamma som förut,
och även om det skulle vara något märkvärdigt nytt i förslaget,
fortsätter nog livet att gå sin gilla vanliga gång i alla fall vid
sidan av lagarna. Med denna utgångspunkt och föreställning, att
dessa reservationer från olika håll vore någonting så oändligt ingripande,
strök herr Lindman redan i förskott ett streck över alla
förnuftiga och lojala sammanjämkningsförslag, och förklarade, att
vissa av dessa punkter äro så ofantligt viktiga, att därpå kan det
parti herr Lindman tillhör alls icke ge något avkall, utan, menade
han väl, då må förslaget hellre fälla. Ja, där se vi, herr talman,
hur även i sådana här allmänt mänskliga angelägenheter partilivet
trycker alldeles för mycket sin ensidiga och neddragande prägel
på åskådningssättet. Jag tror inte, att herr Lindman skulle
funnit alls något märkvärdigt i dessa delar av förslaget, om icke
från en och annan ledamot av hans parti avgivits en reservation
emot det, och då har han tänkt: »Det här är en partifråga»; och
så gör man ett nummer av det, och om man väl gjort ett politiskt
nummer av en sak, så går det inte alls att avveckla den på ett lojalt
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71. 26
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
och sakligt sätt, utan då skall för den skull exempelvis detta lagförslag,
varpå det nedlagts så mycket arbete, på så lösa boliner,
som herr Lindman kastade ut till kammaren, gå om intet.
Nu vill jag däremot ge herr Lindman rätt i att det hade varit
bättre, om kammarens ledamöter fått längre tid på sig, och
det kanske därför var oriktigt att man icke begärde, att detta betänkande
skulle ligga på bordet till en senare dag till om onsdag
t. ex. Men den till i dag utsatta behandling är nu en olyckshändelse,
som man inte kan vidare förebygga.
Yad åter angår det förhållandet, att äomkapitlens utlåtanden
icke återgivits, vill jag säga, att de synas mig gärna kunnat befordrats
till trycket. Men dessa utlåtande har man lika väl som
andra inkomna utlåtanden tagit hänsyn till under sakens behandling,
för att nu inte tala om de petitioner från kvinnorna, som
icke fått yttra sig här i denna säl men som saken dock särskilt
rör vilka det i synnerhet varit lämpligt, att ha fått kännedom om
•— men inte ens dessa petitioner äro avtryckta. Är det några av
dessa utlåtanden som fått en särskild honnör, så är det domkapitlens
utlåtanden, ty det återgavs ofta i lagutskottet vad domkapitlen
sagt och utdrag därav äro även ordagrant återgivna i utskottets
betänkande icke endast utlåtandena reciterades utan också
domkapitlens förhandlingar. Av alla utomstående, som behandlat
denna angelägenhet, har man kanske tagit mest hänsyn till domkapitlen
vid sakens behandling.
Jag kommer nu till själva saken och det oeftergivliga, som
skulle ligga i en omläggning av § 1. Herr Lindman betonade
tvärsäkert, att det var för kvinnornas skull och för att skydda
dem, som han gjorde sitt yrkande. Det må då påpekas, att de
kvinnor från olika läger, som uttalat sig i ämnet, haft en hel del
olika förslag till ändringar, men i just denna punkt har ingen
enda av dem gjort någon erinran, och då tror jag att vi också
kunna nöja oss därmed. Jag tror icke, att herr Lindman kan sägas
vara speciell målsman för skyddandet av kvinnorna i detta
fall mer än de själva.
Men i alla fall är denna sak principiellt mycket viktig.
Praktiskt tror jag, att det inte betyder mycket, hur man skriver,
utan livet går nog sin gång ungefär som förut: man förlovar
sig på samma sätt som tillförne och slår inte upp lagboken utan
gör en konst i vad där står. Men principiellt har saken en ganska
stor vikt; alla viktiga principer är det bra att slå fast — i synnerhet
när de komma som motto på en lagstiftning i dess första
kapitels första paragraf — därför att det innebär en vägledning,
som kan bli fruktbärande även för framtiden. Striden härvidlag
har sin orsak däri, att man vill göra gällande, som herr Rydholm
sade, att det inte är någon etik i lagförslaget. Det sade han kanske
bara därför att domkapitlen inte hade hörts, men någon etik kan
väl finnas även utan att domkapitlens utlåtande blivit avtryckta, ty en
sådan brist på resurser ha vi inte här i Sverige ändå, herr Rydholm,
så att vi inte skulle kunna få fram någon etik i ett lagfor
-
Lördagen den 8 maj, f. m.
27 Nr 71.
slag utan att auktoritativt i allt blint följa domkapitlens utlåtanden.
Men de ha, som jag här påpekat, fått gorå sig gällande, det
har tagits mycken tillbörlig hänsyn både vid lagförslagets utarbetande
och inom lagutskottet till vad domkapitlen sagt. Herr
Rydholm anförde, att i förevarande bestämmelse icke heller skulle
ligga någon etik, utan att det skulle vara rena formalbestämmelser.
Där ser man, hur olika uppfattningarna kunna vara. Yi,
som biträtt det kungliga förslaget, ha gjort det just därför att vi
trott att det läge en mycket stor etisk grundsats i den av de
kommitterade frän alla tre länderna föreslagna formuleringen av
denna paragraf. Det är riktigt, att de gått något över de nuvarande
formalbestämmelserna, sådana de utvecklats genom praxis.
Men genom att de gått över detta, ha de enligt min uppfattning
just i denna paragraf lagt grunden till någon etik, som
kan vara värd att taga vara på. Det är nämligen uttalat helt
enkelt det, utan allt smussel med formaliteter och utan alla de
möjligheter, som detta kan erbjuda, att smyga sig undan, att
tro och loven i detta fall är i och för sig det avgörande. Det är
klart, att när avtalet skall göras gällande, beror det på om det
kan bevisas, att en sådan tro och loven har givits, och om då den
ena kontrahenten nekar och det inte finns någon bevisning, kan det
hela gå i stycken. Men denna bevisning kan åvägabringas genom
ett blott erkännande. Den formulering, som herr Pettersson i
Bjälbo givit i sin reservation, är ju egentligen ingenting annat
än den, som står i själva lagförslagets § 1. Saken är bara den,
att han givit sig in på att ge en formel för hur man vid lagtilllämpningen
bör gå tillväga för att få saken bevislig, under det att
i den föreslagna lagtexten med rätta endast står fastslagen den
sanningskärnan, att i detta fäll skall tro och loven gälla. Jag
tror, att det särskilt i detta avtal med sitt övervägande andliga
innehåll måste anses vara ett framsteg i kultur, att fastslå regeringens
förslag.
Nu talar man också ofta om att gamla nationella värden böra
tillvaratagas. I detta avseende vill jag erinra, att förslaget innebär
ett återupptagande just av en gammal skandinavisk rättsåskådning,
i all synnerhet på äktenskapets område, men för övrigt i de gamla
skandinavernas hela rättsväsende, att ett formlöst avtal är avgörande
och ingenting annat.
Yi skola nu också erinra oss, att nyligen av riksdagen antagits
en lag om förmögenhetsrättsliga avtal, där man har försökt att
komma till rätta med den formella rättskipningen genom att stadga,
att även förmögenhetsrättsliga avtal icke äro bindande, såvida de
icke överensstämma med rätt och billighet samt tro och heder överhuvudtaget.
Med andra ord, man har fått fram en helt ny etisk
princip även på det förmögenhetsrättsliga området, och den har
redan antagits. Skulle nu, då vi gå att lagstifta om ett avtal på
det rent andliga området, icke följas denna allmänna regel och
här tillämpas samma princip, som vi varit ense om att införa på
det andra lagstiftningsområdet?
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71.
28
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ång. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. in.
(Forts.)
Vidare är det förresten så, att en föreskrift om ett kungörande
av förlovning strider mot plägsed, ty det är en mängd förbindelser
som ingås hemligt, därför att kontrahenterna vilja vårda detta avtal,
åtminstone till en början, som någonting, som endast vidkommer
dem, och vidare är det många fall, där vederbörande icke våga
göra avtalet kunnigt, därför att yttre inflytelser skulle resa sig
mot avtalet på ett obehörigt sätt. Jag tror, att herr Gustafsson
i Örebro, som nyss talade om för oss, att hemliga förlovningar
blott förekomma i romanerna, måste medge, att detta påstående
säkerligen strider mot världshistoriens tusenåriga erfarenhet. Men
varför har han då kommit till det resultatet? Jo, därför att han är
inregistrerad i ett parti, som nu fått till åliggande att tycka, att
ett kungörande är oeftergivligt, och för att fullfölja ett sådant föreläggande
tvingas man mången gång till och med att ställa verkligheten
tipp och ned. Jag tycker verkligen, att partilivet skulle
kunna lägga litet band på sina utsvävningar, som det här tycks
vara frågan om.
Nu vill jag också på tal om vad som skyddar kvinnorna bäst, säga
att, om — som jag tror, att vi allesammans kunna erkänna — förlovningar
fortfarande komma att ingås på samma sätt som hittills,
i det att man ger sitt löfte och icke frågar efter lagen, är det
klart, att om lagen fastslår detta löfte såsom bindande i och
för sig blir kvinnan bättre skyddad — åtminstone lika mycket
och enligt min uppfattning i högre grad — än om det stadgas att
löftet icke blir bindande annat än om det lyckas kvinnan att få
det på något sätt offentliggjort.
Jag skall också tillägga en annan synpunkt, som inom lagutskottet
fick ett erkännande även från högerhåll, och det är, att detta
kungörande, denna vana att kungöra som många vilja lagfästa, är
ett bruk bland de förmögnare samhällsklasserna, där man kungör
och med en del festligheter firar förbindelsen, som i de klasserna
ofta för endera parten medför förmögenhetsrättsliga fördelar. Men
hos folket i allmänhet är däremot ett sådant kungörande med förlovningfester
och annonserande i tidningarna och annat dylikt
framträdande icke vanligt, åtminstone är det icke så på många håll.
Nu skall man väl inte inviga Sveriges nya civillag med ett sådant
motto i dess första paragraf, att med fog kan göras gällande, att
den blir, som man ibland travesterat det, en Sveriges rikes lag i
stället för att bli ett uttryck för hela folkets åskådningssätt.
Detta åskådningssätt är, att förlovningar skola ingås på tro och
loven utan formaliteter. Då kap. 1 § 1 enligt mm uppfattning
är ett stort framsteg i lagberedningens förslag, ber jag att få anhålla,
att kammaren utan vidare, utan partihänsyn måtte biträda
detsamma.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Jag har begärt ordet med anledning av det yrkande, som
framställts om ett tillägg till min reservation i denna punkt. Herr
Lindman har yrkat, att orden »eller ock skriftligen sig förbundit»
Lördagen den 8 maj, f. m.
29 Nr 71.
skulle tilläggas. Att detta icke kommit med från början, beror
helt enkelt därpå att skriftliga trolovningar såsom jag förut sagt,
så alldeles kommit ur bruk, att man praktiskt taget icke har att
räkna med några skriftliga förbindelser därutinnan. Emellertid
har jag ingenting emot, att detta tillägg göres, och det så mycket
mindre, som förslaget därigenom kommer i än närmare överensstämmelse
med gällande lag, som ju tillåter ett dylikt sätt för
trolovnings ingående. Jag skall alltså i denna del förena mig i
det yrkande, som herr Lindman framställt, varigenom vi på denna
sida komma att gå fram med ett enhetligt yrkande. Jag gör det
så mycket hellre, som jag tror, att samma yrkande kommer att
framställas inom första kammaren.
Då jag har ordet, önskar jag att i anledning av herr Petterssons
i Södertälje anmärkning emot den föreslagna lydelsen av § 8
i promulgationslagen redan nu få nämna, att den brist i denna
paragraf, som han talat om, kommer att avhjälpas genom det tilllägg
till samma paragraf, som jag förut omnämnt och som skall
av mig föreslås, när vi en gång i handläggningen kommit dit.
För närvarande torde anledning ej föreligga att närmare ingå på
denna fråga.
Jag får alltså förena mig i det yrkande ifråga om ordalydelsen
av denna paragraf, som herr Lindman framställt.
I detta yttrande instämde herrar Rydholm och TIellberg i
Jjjungskile.
Herr Häf: Herr talman! Jag har icke hört någon framställa
flera anmärkningar mot föreliggande lagförslag än just herr Tengdahl,
som nyss hade ordet, och jag väntade nästan, att han i anledning
av dessa sina många anmärkningar skulle yrka avslag på
lagförslaget ifråga. Men antagligen ansåg han, att anmärkningarna
icke voro av den betydelse, att de kunde uppbära ett sådant
avslagsyrkande, och det kan hända var flera, som delade hans uppfattning
i detta avseende.
Jag har också haft många anmärkningar att göra emot lagförslaget,
ända sedan Kungl. Maj:ts proposition lades på riksdagens
bord. Jag har också försökt sätta mig in i saken och har
därföre använt hela den tid, som varit mig övrig till att försöka
taga reda på, hur det ställer sig i flera avseenden. Men jag må
säga, att om också det första intrycket icke alls var något vidare
angenämt, har det intrycket icke förminskats allt efter som tiden
fortskridit, utan jag måste säga, att förslaget är mig vida oangenämare
i dag, än första gången jag läste propositionen ifråga.
Jag skall nu inte gå in på Hägra detaljer och räkna upp en
massa anmärkningar utan endast tala om min principiella ställning
härvidlag, dä det skulle taga alltför lång tid att sysselsätta
sig med detaljerna, ty de äro så många, att det skulle taga timmar
att tala om den saken. Jag vill då först konstatera, vad jag
i går afton hörde en mycket framstående person säga, att lagför
-
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71. 30
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. 77i,
(Forts.)
slaget ifråga offrar åt löslighet, självsvåld bristande pliktkänsla
och så vidare, och konstaterar också på samma gång, att lagutskottets
ordförande icke bestritt uppgiften ifråga, icke bestritt
detta sakförhållande, och det har gjort ett ganska starkt intryck
på mig, i synnerhet när det står i överensstämmelse med den åsikt,
som jag själv hyser i denna sak.
På mig gör lagförslaget i allmänhet det intrycket, att man
har mera tagit hänsyn till, så att säga, det fysiska äktenskapet
än man tagit hänsyn till det verkliga kärleksäktenskapet, det vill
säga till vad kärleken bestämmer i äktenskapet. Man har, höll
jag på att säga, tagit alldeles för liten hänsyn till antropologin
men däremot för mycket hänsyn till — ja, jag vill inte säga ut
det andra ordet, men det förstår vem som helst. Det är vidare
så — och det tror jag ingen kan förneka, att man får det intrycket,
— att här är fråga om en affärsangelägenhet mera än trohet.
Pin man och en kvinna träffa en affärsöverenskommelse om att de
skola börja ett äktenskapligt samliv eller sluta ett äktenskap eller
avbryta ett äktenskap. Här är inte fråga om att man räknar med,
att troheten, som varit ursprunglig svenskmannadygd, längre skulle
förefinnas i så rikt mått, att den skulle räcka livet ut. Det må
vara ett allvarligt moment för den, som tycker, att allting är gott
och väl och att utvecklingen går i en synnerligen högönskligriktning.
Om det nu är på det sättet i alla fall, att denna trohet
håller på att upphöra, undrar jag, om det inte vore fastmer behövligt,
att man försökte förstärka denna trohet, än att man försökte
stärka en motsatt viljeriktning. Med ett ord sagt, lagförslaget
ger ett uttryck mera av materialism, som går igenom det
hela, än av idealitet och etiska synpunkter. Jag vågar väl inte
säga, eftersom herr Lindhagen redan gått till rätta med herr Kydholm
i denna sak, att förslaget är kemiskt rent från etiska synpunkter,
men nog kan man säga, att det i mångt och mycket är synnerligen
långt avlägset därifrån. Och orsaken därtill tror jag är förnämligast
den, att man har arbetat hela tiden på att sekularisera,
d. v. s. förvärldsliga äktenskapet. Förut har det varit ett kyrkans
skötebarn, men så småningom har det avlägsnat sig därifrån,
och jag tror inte, att utvecklingen på detta område under senare
år har visat, att det första steget här var så synnerligen lyckligt,
och jag tror inte heller, att de fortsatta stegen bli så lyckliga,
och till sist går det naturligtvis på det sättet — och det hör endast
till konsekvenserna, som jag inte vill bedöma för övrigt —
att det blir alldeles slut på kyrkans inflytande med avseende på
äktenskapet.
Orsaken till att förslaget kommit fram så fullständigt rent
från kristliga synpunkter, torde väl mycket nära hänga tillsammans
med att de kyrkliga myndigheterna — för att icke säga, att
de icke fått något som helst inflytande på saken i fråga — verkligen
knappast ha fått tillfälle att yttra sig därom. Men, säger
man nu, förslaget har varit remitterat till domkapitlen. Ja, på
det sättet, att de skulle få yttra sig i avseende å vissa punkter,
Lördagen den 8 maj, f. m.
31 Nr 71.
icke i avseende på kela äktenskapslagstiftningsfrågan. Vidare kar
det varit remitterat under så kort tid, att det kar varit rent omöjligt
för domkapitlen att kunna allvarligt gå igenom det ock begrunda
kela förslaget.
Med denna vilja till sekulariserande känger nog också tillsammans,
att man egentligen i närvarande ögonblick knappast vet, hur
det kela kommer att ställa sig i förhållande till kyrkomötet, det
vill säga, huruvida man skall göra på ena eller andra sättet med
hänsyn till kyrkomötet, vet man icke. Man tycker, att det är
litet besvärligt med grundlagen i den kär saken, men det finns
väl alltid något sätt att komma förbi det. Jag kar läst utskottets
motivering i detta avseende ock ser väl, vad utskottet egentligen
syftar till. Men det är farligt att profetera om vad man kan vidtaga
för åtgärder i frågan. Vi få väl se, kur det kommer att gå. Rörelseriktningen
med det hela är väl ändå, för att citera ett ord
ifrån lagberedningen, »en avvikelse ifrån Guds sons bud ock apostlarnas
lära». Detta kan ingen komma ifrån, ock detta uttryck är,
som sagt var, ett citat direkt ur lagberedningens stora arbete.
Rör min del ser jag verkligen från dessa synpunkter ingenting
att vinna här, ock jag kar inte heller kört någon kär i kammaren,
som kunnat uppvisa, vad man skulle kunna vinna med
denna ändring, ifrån rent etiska synpunkter. Ock då man säger,
att det blir lämpligare i avseende på den ena eller andra saken,
vill jag svara: ja, men kur mycket olämpligare blir det icke på
andra områden. Tänk t. ex. på antalet barn till de frånskilda föräldrarna.
Nog kan det komma att köjas högst betydligt. Åstadkommer
icke en sådan utveckling de största ledsamheter i samhället
— en massa andra omständigheter nu att förtiga, då jag
för min del icke skall ingå på några detaljer.
Nu vill jag också säga det, att när vi lagstifta kär i riksdagen,
böra vi ka den känslan, att vi representera folket. Jag frågar:
vet folket i de svenska bygderna vad vi göra i dag? Om
svenska folket finge en verklig inblick det lagförslag, som det
kär är fråga om, och de följder det kan ka, tror man, att svenska
folket skulle vara benäget för att ett, tu, tre avge sin röst till förmån
för detta? Jag tror det inte, åtminstone är jag ganska viss
om, att folket i de småländska bygderna skulle alldeles bestämt
avge sina röster emot det, om de vore insatta i förslaget. Ock
det må jag säga, att jag kan icke med gott samvete inför mina
valmän försvara ett ja till förslaget, men däremot skall jag med
både kraft ock gott samvete försvara ett nej till lagförslaget.
Ock jag tror, att jag på den vägen skall stå mig i alla avseenden
allra bäst, ock det kan kända, att om saken kommer sanningsenligt
ut till valmän inom andra distrikt, det kommer att gå på
samma sätt där.
Emellertid har jag väl något litet förstånd även jag och känner
därföre, att det är för bedrövligt att kär behöva stå ock yrka avslag
på ett lagförslag, som kostat sådant arbete som detta ock som till
stor del är tillstyrkt av t. ex. presidentent Petersson, till vilken
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. in.
(Forts.)
Nr 71. o2
Lördagen den S maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
jag har så stort förtroende. Men jag låter, herr Lindhagen, härvidlag
visst icke binda mig av några partipolitiska band, och dessutom
vill jag säga, att några sådana band har man, mig veterligt,
aldrig ens försökt inom högerpartiet att lägga på oss. Huruvida
man verkligen rustat sig med sådana band inom andra partier,
därom vet jag ingenting. Och jag anser, att man bör inte
kasta ut sådana beskyllningar inom partierna, att enskilda personer
måste löpa med dem, då man saknar fullständigt all bevisning
därom, och då det förresten ingenting finns, som förråder, att så har
skett. Jag säger följaktligen, att jag måste yrka avslag på lagförslaget
ifråga. Och då jag gör detta, vet jag väl, att jag inte har
att påräkna i den nuvarande andra kammaren någon majoritet för
detta mitt yrkande — så pass känner jag andra kammaren, sedan
jag varit där så många år — men det skall i alla fall vara inskrivet
i andra kammarens protokoll, att ett avslagsyrkande blev
framställt på lagförslaget ifråga, och därför yrkar jag, herr talman,
avslag på hela förslaget.
Vad nu beträffar § 1 i förslaget, så har jag inte känt mig
så tillfredsställd av något förslag beträffande denna paragraf som
av det av herr amiral Lindman alldeles nyss framställda. Det
synes mig, så långt det är möjligt över huvud taget, betäcka
möjliga luckor. Skulle det därför till äventyrs komma till en
sammanjämkning och jag nödgas rösta för något av dessa förslag,
är det klart, att jag kommer att avge min röst för nämnda förslag.
Men jag hoppas, att jag inte behöver göra ens det, och för övrigt
förbehåller jag mig, som saken nu ligger, naturligtvis att i voteringarna
få rösta som klok taktik i olika avseenden kan bjuda.
Vart jag skulle syfta i de olika voteringarna, förstår man nog
eftervad jag nu anfört.
Herr Hallén: Herr talman: Den omständigheten, att jag fått
ordet omedelbart efter herr Räf må ej av kammaren uppfattas som
någon önskan från min sida att upptaga herr Rafs betraktelser till
någon kritik. Jag kan så mycket lättare bespara både kammaren
och mig detta arbete, som det herr Räv hade att yttra var, kan
man säga, i en åtskilligt mer populariserad form ungefär samma
synpunkter, som framfördes av en annan talare tidigare i dag, en
talare på Göteborgsbänken, mot vilken jag skulle be att få rikta
några gensagor; det är egentligen därför jag bett om ordet.
Denne prästerlige talare, som då hade ordet, framhöll som
vägande skäl emot hela det nu föreliggande lagförslaget dels, att
det är i stort sett ganska kemiskt fritt från etiska synpunkter,
och dels att den svenska kyrkan har blivit i ganska hög grad avlägsnad
ifrån sitt handhafvande av de äktenskapliga frågorna. Vad
det sista beträffar, skall jag till herr Rydholm säga, för att visa
så stor artighet som möjligt, att detta påstående, att kyrkans .inflytande
blivit så starkt undanskjutet, väl i alla fåll är en sanning
med ovanligt stor modifikation. Vi kunna väl icke neka till, att
det är dock hos de kyrkliga myndigheterna, som allt förfarande i
Nr 71.
Lördagen den 8 maj, f. m. o3
dessa äktenskapliga frågor skall avgöras. Det är inför prästen
som hinderrannsakan skall komma att företagas; han har såväl att
utfärda mannens hinderslöshetsbetyg som att överhuvudtaget pröva,
om mannen och kvinnan kunna få uttaga lysning, och denna rätt
till lysning skall noggrant skärskådas av pastorsämbetet i den
församling, där kvinnan är skriven. Vidare är det ju också genom
de prästerliga, kyrkliga myndigheterna, som lysning och lysningskungörande
komma att verkställas. Även på en sådan viktig
punkt, som när det gäller att söka bilägga de äktenskapliga tvisterna,
är ju kyrkans rätt att här öva sitt inflytande till det bästa
fortfarande beståndande. Visserligen säges det ju, att en av de
tvistande makarna kan begära hos rätten, att annan person än
prästman i detta fall utses; men det ser dock ut av lagförslagets
ordalydelse, som om man tänkt sig, att det generella fallet blir
dock, att man vänder sig till vederbörande präst för erhållande
av medling. Vad det sedan skall ligga för mera motbjudande uti
att kalla denna ytterst ömtåliga och allvarliga sak, nämligen försöket
att bilägga äktenskapliga tvister, för »medling» i stället för
»varning» och i vad avseende detta skall vara en försämring, är
mig alldeles obegripligt. Jag tycker i stället, att det gamla begreppet
»varning» härleder sig ifrån den tid, då kyrkan icke blott
både ett rent själasörjande arbete, utan även något av polismyndighet
över sig, en maktbefogenhet, som på vissa håll finnes kvar
och som man är angelägen att fortfarande få behålla, men vilken
man på andra håll inom kyrkan sätter ytterst ringa värde på.
Att man får uttrycket »varning» i dessa äktenskapliga tvister utbytt
mot »medling», anser jag från rent kyrklig och prästerligsynpunkt
vara en övervägande vinst och visst icke någon förlust;
irvändningarna härvidlag äro blott uttryck för en rent hierarkisk
maktlystnad, som på ett och annat håll gjort sig gällande, då
detta lagförslag kom fram, och det är någonting sorgligt och vemodigt
att bevittna. Från en allvarlig och djupare religiös
ståndpunkt _ sett, måste man val säga, att kyrkan själv bör icke
fråga sig, i vad mån den äger någon av lagen avhängig makt i
dessa frågor, utan _ dess käraste intresse bör väl överhuvudtaget
vara, att de moraliska och etiska grundtankar, varpå den bygger
sin förkunnelse, få genomtränga och genomväva själva lagen. Om
sedan kyrkan ställer sig såsom funktionär utanför, borde den väl
icke ha anledning att sörja.
Om man sedan går till den kritik, som herr Iiydholm tillät
sig i detta avseende, då han menade, att de etiska synpunkterna
äro tämligen undanskjutna i den nya lagen, så vägar jag påstå,
att det är val också en ganska stark överdrift att yttra något
sådant. Jag vill blott erinra om ett par punkter, som alla kammarens
ledamöter väl känna till. Först och främst är det så, att
den oskyldiga parten, som alltid blir den mest lidande genom’alla
olyckliga äktenskap eller andra olyckliga förbindelser mellan man
och kvinna, nämligen de oskyldiga barnen, här fått sin rätt på ett
avsevärt sätt tillvaratagen. Blott den bestämmelsen, att barn, som
Andra kammarens protokoll 1915. Nr 71. 3
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71. 34
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 8 maj, f. m.
ävo födda utav ett par personer, soiu varit trolovade med varandra,
få äkta barns rättsliga ställning, ärva faderns namn och även i
andra avseenden bli likställda med barnen inom lagenliga äktenskap,
är val både en strävan att inskärpa ansvar och plikt hos
mannen och även en oförtydbar strävan att tillvarataga dessa
oskyldiga barns rätt — en tanke, som man hittills icke sett så
klart avspeglas i lagstiftningen på detta område.
Då både herr Rydholm och nu senast herr Bäf talade om att
de nya bestämmelserna i fråga om rätten att upplösa äktenskap
äro ett tecken på tilltagande lösaktighet och ett bevis på, hur litet
man förlitar sig på den gamla äktsvenska troheten man och
kvinna emellan, så skulle jag vilja säga, att man kan se den saken
även ur en annan synpunkt. Man måste då erkänna, att det
är ett avsevärt framsteg, om man, såsom framhållits av en talare
här förut, underlättar för olyckliga makar möjligheten att kunna
göra slut på en sådan förbindelse, som endast drar elände över det
äktenskapliga samlivet. Icke minst många av kyrkans präster ha
fått mycken personlig erfarenhet om, hur många sadana tall det
varit, där man måst beklaga, att lagen icke tillåtit ett upplösande
av de äktenskapliga banden, därför att icke bägge makarna
varit ense därom. Att man hår tillvaratager den olyckliga partens
intressen — oftast är det väl kvinnan, som här kommer att
framställa sina yrkanden -— det kan väl icke anses vara ett försämrande
på något sätt, och även måste man väl saga,, att detta
underlättande i många fall av lörsöken att få äktenskap hävda,
har dock den stora etiska betydelsen, att det blir allt färre och
färre av dessa i etisk mening rent osedliga äktenskap, som ännu
alltjämt finnas; ty det kunna vi väl vara ense om, att där icke
den rent personliga kärleken makarna emellan är det konstituerande
momentet i deras äktenskapliga samliv, där kommer ett drag
av personlig osanning över deras äktenskap, ett lyte, som^ den nu
gällande lagen icke ger någon möjlighet att befria oss ifrån
Nog
måste man väl säga sig, att det är så långt ifrån att
detta lagförslag innebär en tillbakagang i etiskt avseende, a,tt förhållandet
i stället är det rakt motsatta, ty vad som nu sker är
väl ett försök att på familjerättens område lagfästa dessa rättstankar,
både när det gäller de oskyldiga barnens rätt och även
när det gäller strävandet att göra slut på dessa äktenskap, som
faktiskt äro, kan man säga, en legaliserad osanning — och det
finnes sådana på många båll. Dylika strävanden att lå fram mera
sanning i den personliga samlevnaden man och kvinna emellan
kan man icke säga innebära en etisk tillbakagång.
Det är blott dessa ord, jag här velat ha framförda såsom en
gensaga till den kraft och verkan det hava kan, gentemot vad som
här anförts av en annan av kyrkans män i denna kammare.
Herr Gustafsson i Örebro: Blott ett par ord! Herr Lindhagen
sade, att jag hade påstått, att de hemliga förlovningarna
endast förekommo i romanerna. Såvida jag icke felsade mig
Lördagen den 8 maj, f. m.
35 >’r 7L
men det tror jag icke, att jag gjorde, — så uttalade jag, att de
hemliga förlovningarna hörde mera till romanen än till verkligheten.
Jag vill visst icke förneka, att det kan finnas hemliga
förlovningar och att de också kunna ha sitt berättigande, men den
saken är ju avhjälpt med det tillägg, som herr Lindman föreslagit
till den av lagutskottets ordförande avgivna reservationen.
Herr Lindhagen sökte också här, såsom ofta nog händer, att
föra in denna fråga på partipolitikens område, och om icke den
sak, som vi nu ha att behandla, vore så allvarlig, som den är, så
skulle frestelsen att något vidröra detta försök vara ganska stor.
Jag.vill endast säga herr Lindhagen, om han vore här närvarande,
att i denna fråga såväl som i alla andra följer jag min egen övertygelse,
oavsett vad partiet och partimedlemmarna i övrigt önska.
Herr Hallendorff: Herr talman, mina herrar! Den djupa
vördnad, som jag hyser för all verklig sakkunskap, gör, att jag
icke vågar mig mera utförligt in på hithörande spörsmål. Men
jag har dock känt det som en nödvändighet att, innan talmannens
klubba faller, åtminstone göra ett par korta erinringar.
Jag vill då först och främst på det livligaste instämma i den
uppmaning, som en talare på Stockholmsbänken för en stund sedan
lät höra, nämligen att i denna fråga bör icke någon partiståndpunkt
få göra sig gällande. Jag tror, mina herrar, att vi kunna vara
ense därom, att hela den lagstiftning, som det nu är fråga om, är
av den centrala karaktär, att den går mycket djupare och har en
mycket större betydelse än all partiåtskillnad, och därför är det
nödvändigt, att vi frigöra oss från de snäva partisynpunkterna
och se på saken i och för sig utan någon hänsyn till dagspolitikens
slagord, vare sig de komma från högersidan eller vänstersidan.
Men samtidigt som jag betonar detta, måste jag för min egen
del uttala de livligaste tvivelsmål om, huruvida vår tid verkligen
är kompetent att ordentligt genomföra en sådan lagstiftning, som
det här är fråga om. Vi måste ovillkorligen erkänna, att de nuvarande
förhållandena förete en hel del brister just på detta område,
och. dem måste vi söka avhjälpa. Därvidlag har jag för min
del särskilt fäst mig vid den lättvindiga väg, de s. k. Köpenhamnsresorna,
varpå nu emot lagens mening äktenskap allt för lätt upphävas.
Jag tror, att vi alla kunna vara ense om, att den vägen
bör i samhällets intresse stängas. Vidare torde det vare alldeles
klart, att det är nödvändigt att på helt annat sätt än hittills
tillvarataga kvinnans ställning inom äktenskapet i fråga om de
ekonomiska förmåner och rättigheter, som böra tillkomma henne.
Beträffande båda dessa områden borde vi alla kunna vare ense om
att vidtaga förändringar.
Men detta lagförslag går, såvitt jag kunnat förstå, väsentligen
längre än till sådana nödvändiga förändringar. Därvid framställa
siff vissa betänkligheter. Det är visserligen självklart, att lagen
icke kan skapa den allmänna åskådning, som är avgörande för
uppfattningen om äktenskapet, och det är alldeles riktigt, såsom
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forts.)
Är 71. 36
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenslcaps
ingående och
upplösning
m. in.
(Forts.)
herr Lindhagen nyss yttrade, att utvecklingen går sin gång mycket
oberoende av lagen, men å andra sidan blir dock den allmänna
uppfattningen starkt påverkad av lagen, av dess föreskrifters formulering
och av de meningar, som där skymta fram. Jag kan nu
icke neka till, att åtskilligt, som finnes i detta lagförslag, gör intryck
av att innebära ett accepterande av utvecklingstendenser,
som för visso icke kunna betraktas såsom betryggande. Jag tilllåter
mig härvidlag betona, att detta är rätt och slätt lekmannasynpunter,
och kanske mycket okunniga sådana, ty — Gud ske
lov! — jag har icke haft någon anledning att studera äktenskapslagarna
annat än vid sådana här tillfällen, och jag tror för min
del, att det är bäst för medborgare i allmänhet, om de få så liten
anledning som möjligt att taga närmare kännedom om dessa lagar.
För att exemplifiera den farhåga beträffande lagförslaget, som
jag antytt, må följande påpekas. I kap. 6, som handlar om separation
och äktenskapsskillnad, heter det i första stycket av 2 §:
»Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att
försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter lian eljest i
märklig mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk
av rusgivande medel», etc. Detta är så vitt jag förstår särdeles
väl funnet; där ges ju en möjlighet för skilsmässa i ömmande
fall, vilken givetvis bör genomföras. Sedan följer ett andra stycke,
så lydande: »Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt
eller av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan
makarna, och vill endera erhålla separation, vare därtill berättigad»,
etc. Ja, mina herrar, det må nu visserligen låta aldrig så
bra, när man säger, att äktenskapet skall först och främst vara
byggt på sinnenas likhet och själarnas överensstämmelse och allt
möjligt sådant, men vi böra väl ändå komma ihåg, att äktenskapet
är framför allt en samhällelig institution. Det är ur den synpunkten,
som det, herr Hallén, kan ha varit fog för att tala om
varning vid äktenskaps upplösning; att det uttrycket använts, betyder
Icke, att det varit någon med en viss polismakt utrustad
myndighet, som utdelat denna varning, utan det har rätt och slätt
berott därpå, att en samhällelig institution som äktenskapet icke
bör upplösas, såvida det kan förhindras, och att därför en skilsmässa
är något, som samhället har rätt att avgiva sin varning
mot. Nåväl, det förefaller, som om just den samhälleliga sidan
utav äktenskapsskillnadsfrågan har förbisetts vid det anförda lagrummet,
och jag tror, att ett liknande förbiseende ägt rum på åtskilliga
andra håll i förevarande lagförslag. Detta gör, att jag
måste erkänna, att jag för min del är mycket tveksam gent emot
hela detta förslag.
Men vad en lekman säger i detta fall spelar ju ingen roll.
Säkerligen är lagförslaget förträffligt gjort — vi ha ju mycket
skickliga jurister, för vilkas arbete man måste hysa all respekt
— men jag är icke viss om, att man här nöjt sig med att rätta
det, som bör rättas. Då det i alla fäll är så, som vi väl alla måste
erkänna, att den allmänna uppfattningen i äktenskapliga frågor
Lördagen den 8 inaj, f. m.
37 Nr 71.
för närvarande befinner sig på en ganska låg ståndpunkt; då man
över huvud taget allt för lätt ser på dylika förbindelsers upplösande;
då alltså respekten för vad som bör vara det bärande i
äktenskapet står sällsynt lågt i vår tid, drar jag verkligen mycket
i tvivelsmål, huruvida den nuvarande tidpunkten är den rätta
för sammanfattande i lagform av de härskande åskådningarna.
Jag skulle för min del med glädje se, om man ur detta förslag
kunde taga ut de bestämmelser, som verkligen äro nödvändiga att
få igenom, men om förslaget i övrigt finge falla. Det är emellertid
ingen utsikt till, att så skall ske, och jag gör därför icke något
yrkande i den vägen. I den punkt som det bär närmast gäller,
kommer jag att ansluta mig till herr Lindmans yrkande.
Herr Hamilton: Innan denna debatt slutar, ber jag att få
fästa uppmärksamheten vid en punkt i det nu föreliggande förslaget,
vari detsamma innebär en ändring av nu gällande äktenskapslagstiftning,
som måhända kan ha menliga följder, men som icke
synes ha blivit det ringaste beaktad. Enligt nu gällande lagstiftning
är det ju så, att när kontrahenterna fått ut lysning, äro de
bundna till äktenskap, och för att bliva skilda, måste de begära
skiljobrev från domkapitlet. Det har blivit inrotat i det allmänna
medvetandet, att i och med detsamma som lysning skett, äro även
kontrahenterna i det närmaste äkta makar. Åtminstone på hela
vår landsbygd råder den uppfattningen, att lysningen är första
steget till äktenskap och att vigseln är det steg, som kommer
efteråt, och ibland händer det, att detta senare steg tages först,
när tillfället lämpar sig därtill. Men genom den nya lagstiftningen
skulle, såvitt jag förstår, varje betydelse av denna lysning
upphävas, och en vacker dag finner vår lantbefolkning, att i sådana
fall, där lysning ägt rum och kontrahenterna trött sig vara
bundna, så alls icke är förhållandet och att den hittillsvarande
grundtanken med lysningen fullständigt försvunnit. Jag tror, att
denna ändring kommer att åtminstone under de närmaste åren medföra
betänkliga följder.
Jag har intet yrkande att göra, men jag har velat framhålla
detta, innan debatten slutar.
Herr Schotte: Herr talman! Det har av ett par föregående
talare här sagts, att i det ena och andra avseendet partisynpunkter
här skulle ha fått göra sig gällande. Herr Lindman har därvidlag-
gått i spetsen genom att direkt hota med sin och högerpartiets
bestämda avsikt att förkasta hela lagförslaget, därest icke
vissa ändringar i detsamma vidtagas, en paroll, som dock icke
tycks så enhälligt omfattas av hans partikamrater, som han kanske
väntat sig men vars resultat vi säkerligen få se, när det blir
fråga om en sammanjämkning. Jag är emellertid övertygad om,
att kammaren icke låter skrämma sig av dylikt hot, utan att en
var av kammarens ledamöter skall rent sakligt och efter de syn
-
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. in.
(Forts.)
Nr 71. 38
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
punkter, som han finner rättvisa och riktiga, pröva det föreliggande
lagförslaget och dess olika detaljer.
Det är ju så, att de reservanter, som här anmält sig, i allmänhet
tillhöra högern, och man kommer väl därför att vilja utmåla
det så, som att det är vänstern, som här intagit eu yttererad
ståndpunkt och sökt driva igenom obilliga krav. Kammaren torde
dock observera, att detta så långt ifrån varit fallet, att vi på vänstersidan
i allmänhet stå på den ståndpunkt, som lagberedningen
och Kungl. Maj:t intagit. Att det icke är onda tendenser eller
mindre »samhällsbevarande» meningar, som vi från vänstern alltså
här förfäkta, framgår väl därav, att vi grunda våra meningar på
förslag från lagberedningen, som torde ha bestått uteslutande av
goda högermän, samt frän Kungl. Maj:t, som väl icke torde från
högerns sida här i kammaren kunna beskyllas för några särskilt
upplösande tendenser i dessa avseenden.
Herr Hallendorff sade, att han icke trodde, att vår tid vore
kompetent att bedöma denna fråga. Ja, jag förstår så väl, efter
vilken tid herr Hallendorff längtar; han hoppas väl, att även på
detta område en reaktionens ström skall komma, så att man kan
vrida utvecklingen ett eller annat århundrade tillbaka. Detta bör
vara ett memento för kammaren att icke låta locka sig att nu förkasta
de i det hela goda förslag, som här föreligga. Jag tror också,
att vad herr Hallendorff här yttrade om ett speciellt fall berodde
på något missförstånd, då de föreslagna bestämmelserna i 6 kap.
2 § angående separationsanledningar, som skola prövas av domstol,
i väsentliga delar ansluta sig till vad som nu gäller i detta avseende
och således ej äro några revolutionerande förslag.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Innan diskussionen avslutas,
vill jag tillkännagiva, att min uppfattning i den fråga, som
beröres av nu förevarande paragraf, sammanfaller i det närmaste
med herr Petterssons i Bjälbo reservation. Jag anser nämligen,
i likhet med honom, att det icke är lämpligt, att trolovningsavtalet
formbindes. Jag inser å andra sidan mycket väl, att det icke
är lagtekniskt behövligt att ge något direktiv för, hur trolovningen
bör äe, men jag tror, att det vore förmånligt, särskilt för kvinnan,
att hennes uppmärksamhet fästes vid, att den trolovning, som
sker, på något sätt är bevislig. Det är därför av lämplighetsskäl,
som jag tror, att man bör vidhålla den uppfattningen, att »trolovning
är sluten då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller
eljest bevisligen överenskommit att ingå äktenskap med varandra».
Jag yrkar sålunda bifall till herr Petterssons i Bjälbo reservation.
Häruti instämde herr Nilsson i Linnés.
Överläggning-en var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av utskottets förslag'' till lydelse av
förevarande paragraf, 2:c) bifall till det förslag, som innefattades
Lördagen den 8 maj, f. m.
39 Sr 71.
i den av herr Pettersson i Bjälbo vid paragrafen avgivna reservationen,
3:o) bifall till det förslag till avfattning av paragrafen, som
under överläggningen framställts av lierr Lindman samt 4:o) avslag
å såväl utskottets förslag beträffande den nu föredragna paragrafen
som lagförslaget i dess helhet; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3:o) angivna propositionen, nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i 1 kap. av lagutskottets
förevarande förslag till lag om äktenskaps ingående och
upplösning, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit det förslag till lydelse av
§:en, som under överläggningen framställts av herr Lindman.
Voteringen utvisade 124 ja mot 71 nej, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf.
2 §.
Godkändes.
Härpå föredrogs 3 §; och anförde därvid
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Utskottet har i denna paragraf vidtagit en ändring, som är
ganska olyckligt tillkommen och som också föranlett mycket starka
reservationer inom utskottet. Det är nämligen så, att åtta ledamöter
av utskottet, däribland även en från den liberala sidan, anmält
sitt missnöje mot utskottets beslut.
Det gäller i denna paragraf frågan om det skadestånd, som
lagförslaget vill bereda en kvinna, som under trolovningstiden blivit
hävdad av mannen, men sedan av honom övergivits. Om trolovningen
brytes, och mannen huvudsakligen bär skulden därtill,
så skall han ge henne skäligt skadestånd, står det i lagförslaget.
Nu har utskottet ändrat detta därhän, att kvinnan skall få sådant
skadestånd endast ifall hon blivit »rådd med barn». Skälet härtill
skall vara, efter vad det uppgavs inom utskottet, en petition av
kvinnor, som vilja ha bort bestämmelsen, sådan den föreligger i
Kungl. Maj:ts förslag, av den anledning, att de tro, att denna rätt
till skadeersättning skulle kunna missförstås. Utskottet har i anslutning
till denna uppfattning motiverat ändringen därmed att
det synes »utskottet riktigare, att den strängare rättsföljden av
brytningen inträder allenast om kvinnan blivit rådd med barn.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forts.)
Nr 71. 40
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Förslagets ståndpunkt kunde nämligen av menige man missuppfattas
därhän, att det skadestånd, varom här är fråga, skulle avse
att utgöra ersättning för könsumgänget, och att här förelåge ett
utslag i lagstiftningen av vad man plägar kalla den dubbla könsmoralen.
» Detta är alltså orsaken till att utskottet ändrat paragrafen.
Detta är emellertid, som jag sade, mycket olyckligt, ty
härigenom förryckes helt och hållet uppfattningen om innebörden
och betydelsen av det skadestånd, som lagförslaget velat tillerkänna
kvinnan. Det har nämligen varit lagförslagets avsikt, att
kvinnan skall få ersättning icke allenast för lidande och den materiella
skadan utan även för den ideella skada, som hon tillfogas,
därigenom att en sådan förbindelse som denna brytes. Men detta
begrepp förryckes, om utskottets förslag antages, därhän att skadeståndet
får karaktären av att vara eu ersättning för kvinnans
lidande och omkostnader vid barnsbörden och ingenting vidare.
Om man ser saken, sådan den verkligen föreligger, är det således
så långt ifrån i kvinnans intresse, att denna förändring sker, att
det tvärt om skulle vara henne till skada. Som jag nämnde ha
därför också många reservanter anmält sig, vilka anse, att Kungl.
Maj:ts förslag i denna del är bättre.
Jag skall icke vidare inlåta mig på saken, då skälen för att
Kungl. Maj:ts förslag har företräde här ligga i öppen dag, utan
jag skall inskränka mig till att yrka avslag å lagutskottets förslag
till lydelse av denna paragraf och bifall till Kungl. Maj:ts
förslag oförändrat.
Herr Hellberg i Ljungskile: Herr talman, mina herrar! Jag
har vid denna punkt i min motion gjort den hemställan, att trolovad
kvinna, med undantag för vissa i motionens motivering uppgivna
fall, må stadgas vara berättigad till ersättning för den ideella
och ekonomiska skada, som genom trolovningens brytande för
henne uppstått, och detta oavsett om ett sådant fall föreligger,
där hävdande av kvinnan under trolovningstiden förekommit. Jag
har i motiveringen erkänt, att ideell skada, djupt sett, svårligen
låter sig ersätta genom materiella medel, men det torde dock
knappast vara försvarligt att, som det i lagförslaget sker, taga
hänsyn uteslutande till den grova gärningen, hävdande av kvinnan
under löfte om äktenskap, men ej på något sätt stämpla såsom
brottsligt att bryta ett givet löfte. Det är att taga bra liten
hänsyn till själslivets känslor och stämningar, att ej erkänna, att
en kränkning av svåraste slag kan föreligga genom brytandet av
trolovning, utan att den nämnda grova gärningen förekommit.
Kan man verkligen anse, att en kvinna i senare fallet skulle vara
mindre. värdig lagens skydd och omvårdnad? Kan ej den djupa
kränkning, som brytandet av en trolovning i många fall innebär,
förorsaka ett lidande, tillräckligt stort för att beaktas och genom
straffpåföljd, ersättningsskyldighet för den felande, stämplas såsom
något orätt? Kan ej redan den ideella kränkningen vålla så djup
sorg, att sjukdom följer? Erfarenheten bekräftar detta allför väl.
Lördagen den 8 maj, f. m.
41 tfr 71.
Därmed kan även följa ett försvårande av förvärvsmöjligheterna.
Såsom ett hårt slag för en kvinna må väl även räknas att se det
löfte, hon mottagit, utan vidare brytas, kanske alldeles utan skuld
å hennes sida, och att se sina framtidsförhoppningar i ett slag
förintas. Det är dock onekligt, att en kvinna, som varit förlovad
och fått sin förbindelse bruten, i många fall har minskade utsikter
att få ett eget hem. Om nu lagförslaget stadgat ersättningsskyldighet
i vissa fall för brytande av sådant trohetslöfte, sä hade
detta i sig inneburit eu viss upprättelse för den ideella kränkning,
som. ett dylikt löftesbrott innebär, även om kvinnan, som
jag visst tror bleve fallet, ej begagnade sig av en sådan rätt.
Det skulle ock ställa mannens skyldighet för honom i en skarpare
dager.
Som saken nu ligger, vore det gagnlöst att framställa något
yrkande. Jag avstår därför därifrån, men har likväl ansett mig
hava rätt och skäl att fästa uppmärksamheten vid saken.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar! Lagutskottets
ordförande har yrkat bifall till sin reservation, som
innebär, att skadestånd skulle tillerkännas kvinna, som blivit hävdad
under trolovningstiden, även för det fall att hon därigenom
icke blivit havande. Denna reservation överensstämmer med lagberedningens
och Kungl. Maj:ts förslag, vilka även gå ut på att ur
rättssystemet utmönstra den'' anordning, som i nu gällande lagstiftning^
avser att. säkerställa kvinnan under dylika förhållanden,
nämligen de ofullkomnade äktenskapen. Jag vill nu icke ge mig
in på frågan, huruvida detta är välbetänkt eller ej; det få vi anledning
att tala om, när vi sedan komma till promulgationslagen.
Däremot skall jag uppehålla mig något vid den gottgörelse till
kvinnan som enligt lagberedningens och Kungl. Maj:ts förslag liksom
enligt reservationen skall träda i stället. Det är en rätt till
skadestånd. Detta skadestånd skulle avse, att, när trolovningen
brytes, gottgöra först och främst den direkta ekonomiska förlust
kvinnan under dylika omständigheter kan lida. Vidare skulle hon
därigenom ersättas för det lidande, den ideella skada, som av samma
anledning kan hava åsamkats henne. Även skulle därigenom
beredas henne gottgörelse för hennes minskade arbetsförmåga till
följd av havandeskapet. Och slutligen — nu kommer jag till vad
det här egentligen gäller — skulle hon få ersättning för den vanära,
som genom lägersmålet tillfogats henne.
Då förslaget sålunda tillerkänner kvinnan ersättning för den
vanära hon lider genom själva lägersmålet men givetvis icke tillerkänner
mannen något skadestånd under motsvarande förhållanden,
så kan det. ju ligga nära till hands att häri se ett särskilt
gynnande av kvinnan, och mången torde nog därför i denna bestämmelse
vilja finna ett uttryck för lagstiftarens särskilda ömsinthet
om henne såsom den svagare parten. Det lider väl icke
heller något tvivel, att de ärade herrar, som framburit förslaget,
Ang. lag om
äktenskap$
ingående och
upplösning
m. in.
(Forte.)
Är 71. 42
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. in.
(Forts.)
därvid varit ledda av de allra bästa bevekelsegrunder och verkligen
trott sig därigenom göra kvinnan en tjänst.
Emellertid har det inträffat, att kvinnorna själva i ganska
stor utsträckning, både äldre och yngre kvinnor och kvinnor i
olika samhällsklasser, mycket bestämt protesterat motsatt deras kön
skall bliva föremål för en sådan välvilja, och ett sådant privilegium.
Och granskar man närmare denna bestämmelses innebörd,
så tror jag också, att man skall finna, att den i grund och botten
icke är så gynnsam för kvinnorna, som den vid första påseendet
kan tyckas vara. Ty vad innebär det, att kvinnan, men icke
mannen skulle få skadeersättning för den vanära, som förorsakas
genom lägersmålet? Jo, naturligtvis ingenting annat, än.att kvinnan,
men icke mannen, vanäras genom lägersmålet. Nu vill jag ingalunda
bestrida, att en sådan dom uppbäres av en mycket utbredd
åskådning; ja, man kanske till och med kan säga, att den är ett
uttryck för den s. k. allmänna meningen. Jag vill här icke alls
inlåta mig på att undersöka, hur en sådan mening uppkommit, och
icke heller skall jag försöka utreda, huruvida den är riktig och
human och rättvis eller ej. Jag vill endast konstatera, att en
sådan uppfattning utgår från den satsen, att samma sak, könsumgänget,
skämmer kvinnan, men icke skämmer mannen, varför denna
åskådning också benämnts den dubbla könsmoralen. Vidare vill
jag konstatera, att denna moral i vårt samhälle framträder i många
former och vid många tillfällen, men i all synnerhet klart och tydligt
i den företeelse, som är känd under namnet prostitutionen.
Vid denna tillgår nämligen så, att kvinnan av underklass till sin
egen vanära säljer sig, samt mannen, i regel av överklass, utan
vanära för sig höper henne.
På grund härav tror jag, att man i likhet med lagutskottet kan
antaga, att, ifall lagen ''skulle uttryckligen tillerkänna kvinnan,
men icke mannen skadeersättning under dylika förhållanden, menige
man i eu sådan bestämmelse skulle komma att se ett slags
sanktion av den dubbla könsmoralen. Ja, man kan befara, att allmänheten,
med dess benägenhet att förgrova allt möjligt, skulle i
eu sådan lagstiftning rent av vilja se ett fastslående av kvinnans
lagliga rätt till penningersättning för könsumgänge. Om det sedan,
såsom lagberedningen i sina motiv mycket^ riktigt antyder,
när det gäller att tillämpa denna bestämmelse, bleve så, att beloppet
av skadeersättningen komme att utmätas med hänsyn till
alla förhållanden i målet, däribland särskilt också den omständigheten,
huruvida kvinnan förut visat sig rädd om sitt rykte eller
ej, så tror jag, att det nog icke skulle dröja många år, förrän
allmänheten, fortfarande på grund av sin benägenhet att förgrova,
skulle komma att i domstolarnas praxis vilja finna ett slags taxa
för den kontanta ersättningen för könsumgänge.
Jag vill ingalunda klandra de ärade herrarna i lagberedningen
eller herr justitieministern för att de ha föreslagit en lag, som
möjligen skulle kunna få sådana konsekvenser, men_ å andra sidan
tycker jag, att det nog också blir svårt att allvarligt klandra all
-
Lördagen den 8 maj, f. in.
43
Nr 71.
mänheten, om den drar dessa slutsatser av en sådan lagstiftning.
Icke keller vill jag, som sagt, nu taga upp någon diskussion om
den dubbla könsmoralen. Den är förklarlig, och naturlig och det
är möjligt, att den på sätt och vis är nyttig; den saken skall jag
icke nu vidröra. Men ett vill jag säga, och det är: vilken ståndpunkt
vi för övrigt må intaga i politiskt och kyrkligt avseende,
så borde vi kunna vara överens därom, att Sveriges rikes lag icke bör
sanktionera någon dubbel moral för sina medborgare.
Jag är därför övertygad, att lagutskottet handlat fullt riktigt,
då det avstyrkt förslaget, att kvinnan skulle få ersättning
för den skada, som åsamkats henne genom könsumgänget i och
för sig, och jag tror, att det är riktigt, att lagutskottet inskränkt
rätten till skadestånd endast till det fall, att kvinnan blivit havande.
Har hon blivit havande, så har hon utsatts för en hel del
obehag, som icke drabba mannen. Till de fysiska krämporna och
olyckan att ogift, ensam och övergiven föda barn, kommer också
minskning i arbetsförmågan genom havandeskapet och barnsbörden.
Det är därför på sin plats, att hon i händelse av havandeskap
får ersättning i penningar.
Jag vill i detta sammanhang tillägga, att om riksdagen accepterar
denna lagutskottets uppfattning, kommer den svenska lagen
på ifrågavarande punkt ej blott att nära överensstämma med det
danska parallellförslaget, utan även att närma sig den norska lagstiftningen.
Den norska strafflagen innehåller nämligen den bestämmelsen,
att om en man, efter att ha lockat en kvinna till lägersmål
genom trolovning eller äktenskapslöfte, sedan utan skäl avbryter
förbindelsen med henne, han ej blott drabbas av fängelsestraff,
utan även blir skyldig att giva kvinnan skadestånd, nota
bene, om havandeskap inträtt. Det är således en ståndpunkt, som
har nära frändskap med den som lagutskottets majoritet här intagit.
Mot lagutskottets förslag i denna del har reservation avgivits
av ett flertal medlemmar, bland dem också lagutskottets ärade
ordförande. Jag är emellertid glad att kunna konstatera, att lagutskottets
ordförande utan omsvep erkänner, att den skadeståndsrätt
som i reservationen påyrkas, i regel nog icke skulle komma
att anlitas av kvinnor i andra fall, än då havandeskap följt på
lägersmålet. Med denna uppfattning anser jag fastslaget, att skadeståndsrätten
för själva könsumgänget icke skulle bliva av så
synnerligt stor praktisk betydelse. I själva verket, mina herrar,
om vi fullfölja tankegången i herr Albert Peterssons reservation,
så kan det frågas: viika kvinnor skulle komma att begära skadestånd
endast för den vanära, som åsam kats dem på grund av själva
lägersmålet? År det troligt, att de mera oskyldiga och oerfarna
kvinnorna skulle vilja skaffa sig penningar genom att bringa inför
offentligheten intima förhållanden, som kanske eljest aldrig skulle
bliva kända, .lag tror det icke.
Nu söka visserligen reservanterna försvara sin ståndpunkt med
att kvinnan i allt fåll skulle få större ersättning, om paragrafen
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
vi. in.
(Forts.)
Nr 71. 44
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forts.)
formulerades enligt deras önskan ock herr Albert Petersson har
härvidlag särskilt framhållit, att det undantagsvis kunde vara ändamålsenligt
att även giva hävdad, men icke havande kvinna ersättning
för själva lägersmålet. Såsom exempel härpå anför han
det fallet, att trolovad kvinna av mannen åsamkats smittosam
könssjukdom: i sådant fall anser han, att det skulle vara lämpligt
att kunna giva henne ersättning för själva lägersmålet. Denna
invändning förefaller ju ganska befogad, men är i själva verket
icke av den betydelse, reservanten förmenar. Låt oss utgå från
att det vore riktigt, att en sådan kvinna finge ersättning, då tala
även starka skäl för att en icke trolovad "kvinna, som blivit på
detta sätt behäftad med smittosam könssjukdom, också tillerkännes
ersättning av den man, som påfört henne smitta. Om åter kvinnan
under dylika omständigheter förklaras berättigad till skadestånd
av mannen, synes rättvisan fordra, att även mannen i motsvarande
fall tillerkännes rätt till skadeersättning av kvinnan.
Det nu anförda synes mig visa, att denna sak måste lösas
efter andra linjer, behandlas ur mera omfattande synpunkter, än
dem lagutskottets ordförande anlagt på densamma. I själva verket
torde vi ej heller behöva vänta länge på eu uttömmande lagstiftning
i det sist berörda ämnet. Den så kallade reglementeringskommittén
har nämligen, som herrarne torde veta, bland annat
utarbetat förslag, gående ut på, att den person, som genom könsumgänge
med en annan ådrages smittosam könssjukdom, skulle
vara berättigad till skadeersättning av denne, varjämte den senare
skulle drabbas av straff, jag tror t. o. m. frihetsstraff. Om ett
förslag i sådan riktning antages, så skipas verklig rättvisa, men
så sker ej om man vid denna paragraf antager herr Albert Peterssons
reservation.
Det vore synd, att icke i detta sammanhang uppmärksamma
även den reservation, som avgivits av herrar af Ekenstam, Trana
och Valerius Olsson från första kammaren. Jag har visserligen
icke hört någon yrka bifall till densamma, men det synes mig, att
något dock bör sägas om den. Denna reservation går i korthet
ut på att ifrågavarande skadeståndsrätt skulle bliva ännu mera
vidsträckt än enligt den förra reservationen. Herr af Ekenstam
m. fl. anse, att skadeståndsrätten rättvisligen bör utsträckas även
till det fall, att hävdandet föregått trolovningen. Men då ligger
det nära till hands att fullfölja tankegången sålunda: skall kvinnan
hava skadestånd för lägersmål, som efterföljts av trolovning,
så bör hon även hava skadestånd, då trolovning icke följt, och så
är man framme vid den vulgära ståndpunkt, som jag nyss talade
om, och som jag befarar skulle kunna bliva populär, om en sådan
lag antoges, d. v. s. att här vore fråga om att fastslå ersättning i
S erm in gar för könsumgänge som sådant. Jag menar, att inför såana
perspektiv, lagstiftning av nu nämnd innebörd icke framstår
såsom tilltalande.
För min del, herr talman, är jag visserligen övertygad om att
lagstiftningen i sig själv mycket litet kan uträtta för att utrota
Lördagen den S maj, f. m.
45 Nr 71.
den dubbla könsmoralen. Men jag menar, å andra sidan, att lagstiftningen
åtminstone kan akta sig för att sanktionera eller stödja
den. Fördenskull ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner å de därunder framställda yrkandena,
godkände kammaren utskottets förslag till paragrafens avfattning.
4 § föredrogs nu. Därefter yttrade
Herr Gustafsson i Örebro: Herr talman! I konsekvens med
vår reservation under § 3 ber jag att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag under § 4 med den ändring, som är föreslagen i
herr Peterssons i Lidingö villastad reservation.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Under åberopande
av vad jag med avseende å näst föregående § yttrat ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag under 4 §.
Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen framställda propositioner
å de under överläggningen gjorda yrkandena godkände
kammaren paragrafen enligt utskottets förslag.
5 §; överskriften till 1 Köp.
Godkändes.
2 Kap.
Uti en vid detta kapitel avgiven reservation hade herr af Ekenstam
med instämmande av herrar Trana, Valerius Olsson och Gustafsson
i Örebro föreslagit, att i kapitlet skulle intagas en paragraf av
följande lydelse:
12 §.
År mannen dömd till skadestånd jämlikt 1 kap. 3 § första stycket
eller är stämning i sådant mål honom delgiven, må han ej utan
Konungens tillstånd ingå äktenskap med någon annan innan skadeståndet
blivit guldet eller antaglig säkerhet därför ställd eller oek
talan om skadestånd genom laga kraftvunnen dom ogillats.
1—5 §§.
Godkändes.
Vid föredragning härpå av 6 § begärdes ordet av
Herr Hellberg i Lycksele, som anförde: Herr talman! Vid
denna paragraf är ingen reservation avgiven, men jag tar mig friheten
i alla fåll att säga några ord.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning a
in. m.
(Forts.)
Nr 71. 46
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Yi äro väl alla överens om — det har ju för övrigt av ett par
talare här i dag redan uttryckts — att detta förslag till ny äktenskapslag
är ett av de viktigare, om icke det viktigaste, riksdagen
i år har att avgöra. Mycken möda och omsorg äro nedlagda på
detta förslag, som är resultatet av ett flerårigt arbete. Det har
sina stora förtjänster, men det har som allting annat även sina
brister. Beträffande bristerna vill jag så gott först som sist i detta
sammanhang säga, att det är att beklaga, att man icke kunnat
finna någon tillfredsställande form för att hindra notoriska alkoholister
från att ingå äktenskap. Detta anser jag vara eu brist i
lagförslaget som är att beklaga.
Om förslaget sålunda lämnar rum för eu och annan anmärkning,
erbjuder det å andra sidan värdefulla uppslag. Ett av dessa
värdefulla uppslag i denna paragraf vill jag icke låta gå obeaktat
förbi, utan måste säga åtminstone ett par ord därom.
Det är väl tämligen allmänt erkänt, att äktenskapet äger en
stor rashygienisk betydelse; det är därför man i en äktenskapslagstiftning
måste taga hänsyn till flera sjukdomar. Av dessa intaga
de smittosamma könssjukdomarna i flera avseenden säkerligen
ett framstående rum, ja, kanske ett av de främsta. Frågan om de
smittosamma könssjukdomarna bör också i vida högre grad beaktas,
än vad hittills varit fallet. Man måste därför, anser jag, med
största glädje hälsa de bestämmelser, varigenom man vill förhindra
ingåendet av ur sanitär och rashygienisk synpunkt förkastliga
äktenskap. Dessa bestämmelser komma icke en dag för tidigt.
Könssjukdomarnas stora utbredning och deras förödande roll inom
äktenskapet har för länge sedan framkallat en ganska allmän fordran
på att någonting göres däremot; men motstånd har därvidlag
tyvärr ej saknats. Särskilt har från prästerligt håll rests en rätt
skarp opposition mot ifrågavarande bestämmelse. Så har t. ex.
Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse bland annat uttalat,
att en sådan bestämmelse förvisso i många svenska hem
skulle komma att kännas kränkande och att stadgandet icke skulle
bli annat än en bestämmelse på papperet, det skulle icke få någon
betydelse i verkligheten. Det finnes ju ett par motionärer i kammaren,
som intagit en ungefär likadan ståndpunkt. Men det
kunna vi säga, att såsom utskottets utlåtande i detta avseende
föreligger •— det är glädjande nog nästan enhälligt — riksdagen
nog kommer att se på denna sak något mera realistiskt, än vad
dessa opponenter hava gjort. Det har nämligen sedan länge varit
en önskan hos både läkare och lekmän att skapa något hinder för
det samvetslösa, för att icke säga, brottsliga ingåendet av äktenskap
utav personer, behäftade med könssjukdom. Av diskussioner
i Svenska läkaresällskapet år 1910 framgår, att samvetslösheten
har varit förfärande stor just i detta avseende. Och det går icke
an att av någon slags blygsamhet avvisa ett försök att råda bot
på ett ont, isynnerhet då det är ett stort ont. Ett sådant är könssjukdomarna.
De ha en stor social betydelse, deras största betydelse
ligger kanske just i den omständigheten, att de fördärva
Löräagen (ten 8 maj, f. m.
47 Nr 71.
familjen och icke nog därmed, de fördärva även det kommande
släktet. Yi få nämligen komma ihåg, att antalet smittofall för
dessa sjukdomar beräknas hos oss uppgå till över 15,000 om året.
Och det är icke med könssjukdomarna som med många andra sjukdomar,
t. ex. lungsot, att de sopa undan de minst livskraftiga individerna,
utan det är snarare tvärtom.
Det är därför — det vill jag hava sagt — enbart glädjande,
att ingen vederbörande under arbetet med detta lagförslag intagit
en avvisande hållning i detta avseende, utan alla ha från början
varit ense. Likaså är det glädjande, att ingen har upptagit tanken
på de danska och norska förslagen. I dessa båda länder synes man
icke alls vilja erkänna, att ett förbud ens i något fäll kan vara
berättigat. Enligt i dessa båda länder uppställda förslag fordras
för äktenskaps ingående blott att den av kontrahenterna, som lider
av könssjukdom, skall meddela detta för den andre. Men härpå
svara vi med tanke just på de sanitära och rashygieniska vådorna,
att respektive kontrahenter absolut icke ha rätt att på det sättet
disponera över efterkommandes hälsa.
Den av mig nu här berörda lagbestämmelsen kommer, det tror
jag, antagligen att med sin blotta tillvaro verka uppfostrande,
uppfostrande på det allmänna rättsmedvetandet. Den kommer
säkerligen att särskilt väcka ansvarskänslan gent emot egna efterkommande,
och den moraliska verkan, den för samhället kan få,
har till och med större betydelse än den juridiska.
Efter dessa reflexioner har jag, herr talman, intet annat yrkande
att göra än om bifall till den ifrågavarande paragrafen.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.
7 §.
Godkändes.
Härpå föredrogs 8 §; och anförde därvid
Herr Hellberg i Lycksele: Jag ber om ursäkt för att jag
ännu en gång besvärar kammaren.
Vid behandlingen av denna paragraf framställer sig osökt, åtminstone
hos mig, en undran, huruvida samarbetet med de danska
och norska kommitterade varit så i allo förmånligt. Jag undrar,
om icke förslaget i somliga hänseenden lidit därigenom att man
tagit för mycket hänsyn till de nämnda ländernas lagar och förslag,
varigenom gammal god svensk rättsåskådning och rättsuppfattning
fått så att säga maka åt sig.
I denna paragraf är det fråga om ett släktskapshinder, som
förut varit ovillkorligt, men från vilket nu skulle kunna givas
dispens. Förslaget stadgar nämligen, att äktenskap mellan ett
syskon och det andras avkomling ej må ingås utan Konungens tillstånd.
Att dispens kan meddelas, visserligen, som det heter, blott
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forte.)
Nr 71. 48
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
under viss närmare angiven förutsättning, kan ju vara gott och
väl, men enligt min uppfattning överensstämma sådana äktenskap
knappast med den allmänna rättsuppfattningen i vårt land, vartill
kommer, att den rashygieniska vetenskapen näppeligen kan känna
sig fullt tillfreds därmed. Från medicinskt håll har nämligen
framhållits och betonats, att intet grundat skäl finnes att frångå
hittills hos oss gällande lagbestämmelser angående skyldskap som
äktenskapshinder. För kringgående av gällande svensk lag har
det förut tillgått på det sättet här i landet, att kontrahenterna
rest till Danmark eller Norge, där förskaffat sig medborgarrätt
och så låtit viga sig, varefter de sedan fått sina giftermål giltiga
även här i landet. Nu slippa de genom denna paragraf dessa besvär,
denna omgång och denna kostnad. Men vad säger man om
dessa äktenskap i Danmark? Jag vill erinra om, att danska och
norska medicinska auktoriteter hava framhållit önskvärdheten av
att äktenskap med broders eller systers dotter borde förbjudas.
Nu finnes här visserligen en reservation från förstakammarhåll
vid denna paragraf, men då utskottet nu för övrigt enhälligt
tagit denna paragraf, få vi väl antaga, att Kungl. Maj:t skall låta
pröva de särskilda omständigheterna i varje fall och rensa bort
olämpliga fall. Till sådana fall, som då skulle kunna tillåtas,
höra givetvis de, där bägge kontrahenterna kunna anses fria ifrån
ärftliga sjukdomsanlag även uti ringa grad, och på detta sätt får
man väl åtminstone hoppas, att bestämmelsen skall bli, om icke
fullt, så dock något så när betryggande.
Då jag icke tror, herr talman, att jag med ett yrkande om
bifall till den vid paragrafen fogade reservationen kan vinna någontig,
vill jag i alla fall icke göra något yrkande.
Vidare yttrades ej. Kammaren godkände utskottets förslag till
lydelse av paragrafen.
9—11 §§.
Godkändes.
Härefter yttrade
Herr Gustafsson i Örebro: Herr talman! Vid detta kapitel
har jag instämt uti en av herr af Ekenstam i första kammaren
avgiven reservation. iAawvagp*
I denna reservation föreslås en ny paragraf. Anledningen till
att vi gjort detta förslag, är den, att om trolovning är ingången
mellan man och kvinna, kvinnan sedan blivit hävdad under trolovningen
och mannen blivit dömd lämna skadestånd, vi mena, att
han icke bör egentligen äga rätt att ingå nytt äktenskap, förrän
han gjort rätt för sig. Vi ha menat, att han skall uppgöra sina
ekonomiska förpliktelser mot den kvinna, han varit trolovad med,
innan han ingår giftermål med en annan. Vi ha därför föreslagit
en § 12 av följande lydelse:
Lördagen den 8 maj, f. m. 4''J
»År mannen dömd till skadestånd jämlikt 1 kap. 3 § första
stycket eller är stämning i sådant mål honom delgiven, må han
ej utan Konungens tillstånd inga äktenskap med någon annan innan
skadeståndet blivit guldet eller antaglig säkerhet därför ställd
eller ock talan om skadestånd genom laga kraftvunnen dom ogillats.
» ö
Jag ber att få yrka bifall till denna nya paragraf.
Herr Pettersson i Södertälje: Jag tror, mina herrar, att det
vore högst olyckligt, om kammaren skulle bifalla det förslag, som
blivit framställt av den siste talaren. Jag fäster mig därvid icke
huvudsakligen vid den föreslagna lagtextens formulering, ehuru
.n .ganska besynnerlig. Het heter i densamma, att mannen
ma 1 detta fall »utan Konungens tillstånd ingå äktenskap med
någon annan», utan att det talats om den kontrahent, som han
vant förlovad med förut; uttrycket »annan» verkar därför ganska
förbryllande. Denna lagtext måste väl i alla händelser skrivas
om, då det förefaller mig, som om den icke vore användbar. Hen
detta betyder mindre. Värre är en saklig och principiell anmärkning,
som kan göras mot förslaget. Meningen är, att om en person
är skyldig att betala sin före detta trolovade skadestånd, så skulle
han icke få ingå nytt äktenskap, förr än skulden till den förutvarande
trolovade blivit gulden eller ordnad på något sätt. Detta låter
ju i och för sig ganska antagligt. Men enligt andra bestämmelser
i det föreliggande lagförslaget skulle det kunna hända, att en person,
som skall ingå nytt gifte, sedan han förut varit gift, har ekonomiska
förbindelser till hustrun i det förra äktenskapet. Det
förra äktenskapet kan nämligen ha blivit upplöst genom skilsmässa,
och domstol kan hava förordnat, att mannen skall betala skadestånd
eller underhåll till sin förra hustru. Det kan således finnas
ouppgjorda ekonomiska förbindelser på grund av det förutvarande
äktenskapet. Om nu det av herr Gustafsson i Örebro framställda
förslaget bleve antaget, så skulle mannen av dessa förbindelser
till sin förutvarande hustru icke vara förhindrad att ingå nytt
äktenskap, men hans eventuella ekonomiska förpliktelser till förutvarande
fästmö skulle för honom utgöra äktenskapshinder. Nog
skulle det väl vara rosenrasande att lagstifta på det viset.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner först på
bifall till det vid förevarande kapitel av herr af Ekenstam reservationsvis
framställda yrkandet om intagande i kapitlet av ytterligare
cn med 12 betecknad paragraf samt vidare på avslag därå; och blev
berörda yrkande av kammaren avslaget.
Nr 71.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående ock
upplösning
m. m.
(Forts.)
Överskriften till 2 K av.
Godkändes.
Andra kammarens protokoll 1915. Nr 71.
4
Kr 71. 50
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
■upplösning
m. m.
3 Kap.
1 §■
Godkändes.
(Forte.)
2 §.
1—i mom.
Godkändes.
För 5 mom. andra stycket hade utskottet i likhet med Kungl.
Maj:t föreslagit denna lydelse:
Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete
att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i
smittosamt skede.
I sin förutnämnda motion hade herrar Nilsson i Linnås och
Gabrielsson föreslagit, att detta stadgande skulle utgå.
Momentet föredrogs, varefter
Herr Nilsson i Linnås yttrade: Herr talman! Då jag och herr
Gabrielsson avgivit en motion, som avser ändring i femte momentet,
skall jag be att med anledning härav få yttra några ord.
Andra stycket av detta femte moment innehåller den bestämmelsen,
att trolovad skall, för erhållande av lysning avgiva skriftlig
försäkran på heder och samvete, att han, sa vitt honom är
veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede. För min
del har jag den uppfattningen, att denna bestämmelse kommer att
mottagas med stor ovilja särskilt bland landsbygdens befolkning
både av kontrahenterna och deras föräldrar. Jag har nämligen
den uppfattningen, och jag tror, att denna uppfattning är ganska
allmän på landsbygden, att en sådan bestämmelse icke är behövlig,
och för att en lagbestämmelse skall omfattas med sympati, måste
befolkningen ha den uppfattningen, att den är behövlig och nödvändig
och att den därför bör tolereras av ifrågavarande personer.
Nu har jag, som sagt, den uppfattningen, att denna bestämmelse
beträffande landsbygden icke är behövlig. _
Lagutskottet har emellertid framhållit, att en sådan bestämmelse
som denna behöver inflyta såsom utgörande en komplettering
av 2 kap. 6 §, som talar om könssjukdom, såsom äktenskapshinder.
Det har ansetts, att om icke en sådan försäkran avgives, som här
ifrågasättes, så skulle bestämmelsen i 2 kap. 6 §, icke bliva så
efterlevd, som efter genomförande av det förslag, som nu föreligger,
skulle bliva fallet. Jag har emellertid den uppfattningen,
att personer med ansvarskänsla icke ingå äktenska,p, om de veta
med sig att de äro behäftade med könssjukdom i smittosamt skede,
och sålunda skulle denna bestämmelse icke få den minsta betydelse.
Om vi försöka bedöma, huru det skulle ställa sig i tillämp
-
Lördagen den 8 maj, f. m.
51 Kr 71.
ningen, är det väl så — och det erkännes nog av alla — att på
landsbygden förekomma dessa sjukdomar i ytterst ringa omfattning,
ja, man kan knappast säga, att de alls förekomma, och sålunda
är en bestämmelse sådan som denna beträffande landsbygden
obehövlig. Yad beträffar städerna, så är den stora mängden
av deras innevånare icke behäftad med dessa sjukdomar, och bland
återstoden eller dem, som äro behäftade med sådan sjukdom, så
få vi väl förutsätta, att det finnes sådana, som under alla förhållanden
icke ingå äktenskap. Det kan naturligtvis även finnas
sådana, som trots de veta, att de ha dessa sjukdomar, icke hysa
betänkligheter att ^ingå äktenskap. Men jag vill påstå, att en
person, som har så liten ansvarskänsla, att han, oaktat han är
behäftad med sådan sjukdom, likväl ingår äktenskap, skall icke ha
minsta betänklighet mot att avgiva en försäkran på heder och
samvete, att han icke har en sådan smittosam sjukdom, detta så
mycket mindre, som det finnes fall då, icke ens läkare kunna bedöma
om sådan sjukdom förefinnes, eller huruvida den är i smittosamt
skede eller ej.
Under sådana förhållanden och då det icke kan ifrågakomma
att stadga straffbestämmelser för överträdande av det stadgande,
som här är i fråga, samt då jag anser en sådan bestämmlse för
landsbygden icke behövlig, och i övrigt ej effektiv, yrkar jag uteslutning
av andra stycket av ifrågavarande moment.
Härpå anförde
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Den föregående
ärade talaren har riktat sig mot en del av förslaget, som nog av
förslagets framställare och även av utskottet ansetts som eu viktig
del, nämligen bestämmelsen, att trolovad skall avgiva skriftlig
försäkran på heder och samvete, att han icke lider av könssjukdom
i smittosamt skede. Den föregående ärade talaren uttalade
den meningen, att en sådan bestämmelse icke skulle vara behövlig.
Gent emot detta antagande torde vara nog att hänvisa till drå
utredning, som förebragts av lagberedningen angående de smittosamma
sjukdomarnas stora utbredning i vårt land och om den
fara, som deras förekomst medför särskilt inom familjerna. Nu
sade visserligen den ärade talaren, att dessa sjukdomar icke förekomma
på landsbygden, han menade — som landsbor ofta göra —
att på landsbygden är det så utmärkt bra, men i städerna, där
finnes det all möjlig uselhet. Det torde icke förhålla sig så. Visserligen
äro dylika sjukdomar mycket vanligare i städerna än på
landsbygden, men icke heller landsbygden är alldeles förskonad
därifrån. Och för övrigt lär den ärade talaren förstå, att det
icke går an att skriva en lag för städerna och en annan för landsbygden.
Vidare försökte talaren angripa förslaget med den anmärkningen,
att personer med ansvarskänsla icke ingå äktenskap, om de
veta med sig, att de äro behäftade med dylik sjukdom. Det låter
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Ports.)
Nr 71. 52
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Torta.)
ganska bra och är kanske i sin allmänhet ett riktigt uttalande,
men jag hemställer till berrarne, om det icke förhåller sig så, att
det linnes åtskilliga personer, som visserligen icke äro alldeles
utan ansvarskänsla, men vilkas ansvarskänsla icke är synnerligen
starkt utvecklad, och just dessa personer behöva en sådan här lag:
just för deras skull kan det vara lämpligt, att lysningsförrättaren
lägger för dem en handling som de skola underteckna, i vilken
det försäkras, att de icke äro behäftade med smittosam könssjukdom.
Med den kännedom, jag har om människorna, tror jag, att
det är ganska många, som icke skulle våga sig på att, när de
ställdes inför kravet att underteckna en sådan handling, dock göra
det, ifall de visste med sig, att de hade sådan sjukdom. Nu
händer det tyvärr icke så sällan, att personer ingå äktenskap, trots
de veta med sig, att de äro behäftade med sådana sjukdomar.
Något skydd mot ett sådant förhållande skulle alltid den föreslagna
bestämmelsen i 3 kap. 2 p. 5 mom. innebära. Jag tror
därför, att det skulle vara i hög grad beklagligt, om kammaren
i enlighet med herr Nilssons yrkande avsloge densamma.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.
Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
på dels bifall till utskottets förslag till lydelse av förevarande
moment, dels ock bifall till berörda förslag med den ändring
däri, som påyrkats av herr Nilsson i Linnås, fattade kammaren beslut
i enlighet med den förstnämnda propositionen.
6—8 mom.
Godkändes.
3 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag lyda sålunda:
3 §.
Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner
ej prästen hinder mot äktenskapet möta, utfärde genast lysning,
vari de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist utsättas;
och varde lysningen genom utfärdarens försorg kungjord i
kyrkan nästföljande tre söndagar.
I de av herr Bergqvist m. fl. och av herr Rydholm m. fl. avgivna
motionerna hade föreslagits, att till förevarande paragraf skulle
fogas ett tillägg av följande innehåll:
Har lysning så utfärdats, må ny lysning till äktenskap med annan
person ej utfärdas förrän sex månader efter sista lysningsdagen,
såvida ej det fall föreligger, att en av kontrahenterna avlidit.
Lördagen den 8 maj, f. m.
53 Nr 71.
Utskottet föreslog följande avfattning av paragrafen:
Ang. lag om
äktenskap*
ingående och
upplösning
m. m.
3 §•
Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och fin- (Porta.)
ner ej prästen hinder mot äktenskapet möta, utfärde genast lysningssedel,
med. angivande av de trolovades fullständiga namn jämte
yrke och hemvist; och varde den genom utfärdarens försorg kungjord
i kyrkan nästföljande tre söndagar.
Reservationer hade dock avgivits
av herr Petersson i Lidingö villastad, som tillstyrkt, att paragrafen
måtte antagas i följande lydelse:
Hava de trolovade---lika med utskottets förslag ----
tre söndagar.
Sedan lysning skett, äge ej mannen eller kvinnan erhålla lysning
till annat äktenskap, förrän tre månader förflutit från sista
lysningsdagen, med mindre den andra trolovade avlidit.
av herrar af Ekenstam, Trana, Gezelms, Pettersson i Bjälbo
och Gustafsson i Örebro, som instämt i vad herr Petersson i Lidingö
villastad föreslagit; samt
av herr Valerius Olsson, som dels ansett, att utskottet bort föreslå
sådan ändring i och tillägg till paragrafen, att orden »nästföljande
tre söndagar» utbyttes mot »tre söndagar i rad», dels ock
instämt med herr Petersson i Lidingö villastad, dock med yrkande,
att orden »tre månader» måtte utbytas mot »sex månader».
Sedan paragrafen föredragits, yttrade
Herr Petersson i Lidingö villastad. Vid denna paragraf
föreligger en reservation, föranledd av åtskilliga anmärkningar,
som gjorts av motionärer. Det har nämligen sagts, och detta med
rätta, att så som lysningen i förslaget är anordnad och med den
karaktär förslaget givit åt densamma, finnes det intet hinder för
att det samtidigt kan lysa för en man med flera olika kvinnor.
Anmärkningen har blivit avvisad av utskottet, väsentligen på den
grund att utskottet tror, att åtskilliga andra bestämmelser i lagen
skulle lägga hinder i vägen för ett dylikt oskick. Utskottet säger
nämligen, att ett samtidigt avkunnande av lysning förhindras,
bland annat, därav att lagförslaget förbjuder tvegifte. På detta
svaras helt enkelt, att om förslaget förbjuder tvegifte, vilket är
riktigt, så .betyder det, att en person, som redan är gift, icke kan
få vigas vid en annan, men detta förbud avser uppenbarligen icke
alls de förberedande åtgärder, som föregå ett äktenskaps slutliga
§ 3.
Nr 71. 54
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
ingående. Den bestämmelsen träffar således icke lysningen, som
det nu är fråga om.
Utskottet bar vidare sagt, att man skulle överväga, huruvida
icke genom adminstrativa förordnanden skulle kunna förebyggas
en samtidig lysning. Men jag tvivlar på att några adminstrativa
åtgärder kunna vidtagas, som lägga binder i vägen för vad som
enligt gällande lag är tillåtet. — Vidare bar utskottet på slutet
av sitt yttrande erkänt, att även om hänsyn tages till de uttalanden,
utskottet gjort, »kan emellertid ej påstås, att jämlikt den
nya lagstiftningen möjlighet blir utesluten, att en person, lör vilken
lysning ägt rum, inom helt kort tid därefter erhåller lysning
till annat äktenskap». Jag får verkligen säga, att jag har sällan
läst en utskottsmotivering, som varit så alldeles särskilt ägnad
att stärka icke utskottets förslag utan just den reservation, som i
detta fall föreligger.
Nu ha reservanterna i enlighet med motionärernas yrkande
och för att förebygga de angivna olägenheterna föreslagit en mycket
enkel utväg, den nämligen att till denna paragraf foga ett
tillägg, som väsentligen innehåller, att om lysning en gång är uttagen,
så får icke den ena av de personer, som lysningen gäller,
uttaga ny lysning med en annan, förrän tre månader förflutit från
sista&Ivsningsdagen, med mindre den trolovade avlidit. Denna bestämmelse
står i god samklang med det stadgande, som finnes på
annat ställe i lagen, och som innehåller, att lysning överhuvud
taget gäller i tre månader, och att vigsel skall ske inom tre månader
efter sista lysningsdagen, vid äventyr att lysningen eljest
är förfallen, och ny lysning måste uttagas, om vigsel skall få ske.
Jag förstår verkligen icke vad det skall vara för betänkligheter,
som kunna hindra att en så enkel och, som jag tycker, naturlig
åtgärd vidtages som den att i lagen stadgas, att om det
lyst för två personer, så får icke den ena av dem uttaga ny lysning,
förrän så lång tid förflutit, att enligt lag den gamla lysningen
förfallit. Med andra ord, så länge den gamla lysningen
har gällande kraft, bör icke ny lysning äga rum.
Jag får med anledning härav hemställa, att kammaren, med
bifall till reservationen, ville besluta att till 3 § foga det tillägg,
som upptages i den av mig jämte flera av lagutskottets ledamöter
vid denna paragraf avgivna reservationen.
Herr Schotte: Herr talman! Utskottet bär vid sin behand
ling
av ifrågavarande paragraf naturligtvis icke velat bestrida,
att det förfaringssätt, som av lagutskottets ärade ordförande omtalats
såsom möjligt, är i och för sig stötande, men utskottet har,
och därvid kan utskottet åberopa sig på lagberedningens auktoritet,
funnit anförda fall vara i hög grad konstruerade och därför
ansett det föreslagna tillägget i sak obehövligt. Förutom bestämmelserna
om tvegifte och vad det kan inverka här, har det också
åberopats, att 4 kap. 6 § innehåller den bestämmelsen, att om
lysning blivit fullbordad, men vigsel ej förrättats inom tre må
-
Lördagen den 8 maj, f. m.
55 Nr 71.
nåder därefter, så må vigsel ej vidare ske på den lysningen. Den
präst, som utfärdar lysningsbevis, kan i anledning därav icke
utfärda nytt lysningsbevis, utan att förvissa sig om att den gamla
lysningen ej lett till vigsel, och ban kan genom lysningsbevisets
återtagande förhindra, att det framdeles tages i bruk.
Utskottet anser, att erforderliga bestämmelser härutinnan
just i sist nämnda hänseende kunna lämnas på administrativ väg,
och enligt det bemyndigande, Kungl. Maj:t enligt nämnda kapitel
skulle erhålla. På dessa skäl har därför utskottet ansett det tilllägg,
som här är föreslaget i reservationen, vara obehövligt. Det
är uppenbart, att det i sådana här lagförslag kan konstrueras
fram ett och annat tänkt fall, som man icke i alla avseenden kan
gardera sig emot. Skulle man göra bestämmelser härutinnan
skulle i onödan lagtexten tyngas. Kanske icke heller alla konsekvenser
kunna överskådas. Jag tror därför, att utskottet haft
anledning finna, att det förslag, som lagberedningen och Kungl.
Maj:t samstämmande framlagt, är tillfredsställande, och jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hydholm: Herr talman, mina herrar! Den reservation,
som av lagutskottets ordförande har fogats till denna paragraf,
går ut på bifall till den motion, som samtliga präster i riksdagens
båda kamrar ha framburit. Vi ha i den motionen sagt, att erfarenheten
visar, att i äktenskapsfrågor kan det mest otroliga och
orimliga inträffa, och vi anse, att det är högst anstötligt, om det
skall kunna vara möjligt att tvinga en präst att lysa och lysa
och lysa om igen för samma person med olika kvinnor eller olika
män.
Lagutskottet har emellertid avvisat denna motion och motiverar
detta på ett högst märkligt sätt. Lagutskottets ordförande
har redan påpekat det orimliga i att man skulle kunna anse något
dylikt vara omöjligt på grund av förbudet mot tvegifte. Man
behöver blott tänka på att lysnings uttagande är i rättsligt avseende
rakt ingenting. Trolovningen blir icke varken mer eller
mindre, därigenom att lysning uttages, och allra minst är det
något slags gifte. Saken har icke det bittersta med tvegifte att
göra. Det kan möjligen bli fråga om tvelysning, men sådan är
ingenstädes förbjuden.
Nu säger utskottet, att »av samma förbud?- —- nämligen mot
tvegifte — »lär jämväl följa, att den präst, som utfärdat lysningsbevis,
icke inom den tid, som angives i 4 kap. 6 §, får utfärda
lysning till annat äktenskap utan att förvissa sig om, att den
förra lysningen ej lett till vigsel.» Ja, det är ju alldeles klart,
att han icke får göra, men det behöver han alls icke ha några
större bekymmer för, ty det är föreskrivet i den andra paragrafen
att den, som vill ha lysning, skall avgiva en skriftlig försäkran,
när han begär sin nya lysning, att han icke är gift. Det kan
han naturligtvis göra, i all synnerhet om den nya lysningen kom
-
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71. 56
Lördagen den 8 maj, f. in.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. in.
(Forts.)
mer mycket snart, innan det lyst tredje gången, då han alltså
icke kan vara gift.
Vidare säger utskottet, att prästen kan, eventuellt genom lysningsbevisets
återtagande, förhindra att det framdeles tages i bruk.
Nej, det kan han icke. Det går icke, ty det lysningsbevis, som
han utfärdat, har omhändertagits av prästen i den församling,
där det lyst. Det har den prästen låst in i sitt arkiv och släpper
aldrig ut därifrån, ty det är säkerheten för honom, att han utfärdat
en laglig lysning. Det beviset kan aldrig användas mer
än en gång, men däremot kan en person tvinga prästen att giva
ut nytt bevis och åter nytt bevis, ty det finnes ingenting, som
hindrar honom att tvinga sig till ett sådant.
Vad sedan beträffar talet om att Kungl. Maj:t skulle kunna
på administrativ väg bota denna brist i lagen, så tilltalar det mig
icke. År det icke bättre, att vi göra lagen riktig från början, sä
att icke Kungl. Maj:t behöver tvärt komma och säga: Här är ett
fel i lagen, det få vi bota. Jag tror heller icke, att Kungl. Makt
kan bota det, ty om detta en gång är statens lag, så kan icke
Kungl. Maj:t på administativ väg ändra vad Konungen och riksdagen
gemensamt beslutat. Det argumentet tror jag sålunda icke
är mycket värt.
Emellertid tror jag mig veta, hur det kommer sig, att utskottet
visat sig så oförstående emot prästerskapets motion i detta
stycke. Här står något på första raden på sidan 29 därom, att
detta stadgande icke upptagits i förslaget, »lika litet som i främmande
lagar». Där ha vi nog nyckeln. Därför att det icke står
i den tyska lagen och icke i den danska och i den norska, så går
det icke heller an att taga in det i den svenska, ty vi svenskar
kunna ju aldrig gilla annat än det, som är utländskt, och kunna
således icke hitta på något, som är riktigt äkta svenskt. Det
är den gamla vanliga historien.
Jag vill till sist fästa min uppmärksamhet vid lagutskottets
och den siste ärade talarens, herr Schottes, påstående, att detta
är fäll, som kunna tänkas inträffa, men i verkligheten knappast
förekomma, eller som äro »konstruerade», såsom herr Schotte sade.
Jag skall be att få upplysa, att detta är fall, som förekomma och
skola förekomma och förekomma säkert. Jag skall icke räkna
upp alla de fäll jag känner till av mer eller mindre ditåt pekande
art. Jag skall blott anföra tre fäll ur erfarenheten, som äro så
barocka, att de tillräckligt visa, att det här verkligen är fara på
färde.
I det första fallet var det en man, som kom och begärde lysning
med en kvinna på fredagen och fick sådan beviljad. Följande
dag, lördagen, kom han igen och sade, att de rivit upp sin förlovning,
och nu ville han ha lysning med en annan. Det kunde han
icke få, så länge den nuvarande lagen gäller, att när lysning är
uttagen, så är trolovningen fäst, och således fick han först skilja
sig från den första. Men i alla fall han kom dagen efter och begärde
lysning med en annan kvinna.
Lördagen den 8 maj, f. m.
57 Nr 71*
I det andra fallet var det en person, som kom ock begärde
lysning. Jag minnes för övrigt namnen: Han bette Larsson och
hon Charlotta. Det lyste för dem, och någon dag efteråt infann
sig en ung, vacker flicka, Tilda, bos mig och sade, att hon var
förlovad sedan flera år med Larsson och ville icke låta honom gifta
sig med Charlotta. Jag skickade bud efter Larsson och Charlotta,
och Tilda kom också samtidigt, och de voro alla tre inne. Då kom
det fram, att han hade fått veta, att Charlotta hade ett par hundra
kronor på banken och att han därför ''oeslutit sig för att gifta sig
med henne. Men när han tittat litet fram och tillbaka på Tilda
och Charlotta, sade han: Jag tror, att jag tar Tilda. Ja, han fick
lov att gå till domkapitlet för att få trolovningen upplöst, och
Charlotta var snäll och ville icke bråka eller begära något skadestånd.
Han fick sin trolovning med Charlotta upplöst, och sedan
kunde jag lysa för Larsson och Tilda. Det var det andra fallet.
Det tredje fallet är ännu mera barockt. En man och en kvinna
kommo och begärde lysning, men mannen hade icke sina papper i
ordning, så att lysning kunde beviljas. Han blev ju missnöjd,
men det hjälpte inte, utan han fick gå hem för att komma igen
med riktiga papper. På eftermiddagen samma dag kom kvinnan
med en annan karl och sade: Det var så krångligt med den där
andra, så att jag skall be att få lysning med den här i stället.
Herrarna se således, att detta är sådana fall, som visst förekomma,
men de borde icke få förekomma, det är en skandal, att
sådant skall inträffa. År det då så rysligt påkostande att bevilja
vad prästerskapet här begär för att slippa den skandalen att tvingas
till att utfärda lysningsbevis i oändlighet? Skulle icke kammaren
dock kunna bifalla detta? Det är icke någonting samhällsupplösande
eller farligt, och vi skulle då kunna få denna lilla
hämsko på all den löslighet och allt det individuella godtycke, som
tillräckligt mycket kommer fram enligt denna lag i alla fall.
Jag skall be, herr talman, att få på det allra livligaste anhålla,
att kammaren måtte bifalla herr Peterssons i Lidingö villastad
yrkande.
Herr Lundgren: Herr talman! Jag skall be att till kammaren
få framställa en liten blygsam anhållan, nämligen att kammaren
behagade bifalla den av herr Valerius Olsson under § o gjorda
reservationen, vilken återfinnes på sidan 129 i utskottets betänkande.
För närvarande är det ju så bestämt i lagen, att avkunnandet
av lysning i vissa fäll kan framflyttas en eller ett par söndagar
efter det lysning uttagits. Enligt det nya förslaget skall lysning
ovillkorligen börja söndagen näst efter den dag, då vederbörande
kontrahenter anhållit om lysning. Jag tycker verkligen, att detta
förslag är något rigoröst. Det är nu regel, att lysning avkunnas
söndagen efter den, då vederbörande begärt densamma, men det
kan nog hända en eller annan gång, att det kommer upp ett par
på pastorsexpeditionen och ber att av en eller annan orsak få lysningen
framflyttad en vecka eller två, och jag tycker, att det vore
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 7L 58
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. in.
(Forte.)
inhumant att i en ny lag införa en bestämmelse, som gjorde det
alldeles nödvändigt att vägra en sådan blygsam framställning.
På grund av vad jag här anfört, skall jag be att få yrka bifall
till den av herr Valerius Olsson under § o avgivna reservationen.
Herr Persson i Norrköping: Jag kan icke alls dela en föregående
ärad talares uppfattning, att man skall kunna hindra vad
han anser vara löslighet genom en lagbestämmelse om, att det,
sedan lysning skett, skall förflyta viss tid, innan ny lysning
får uttagas för en av kontrahenterna med en annan.
Utskottets ståndpunkt är icke endast baserad på att man icke
i onödan vill gå ifrån den bestämmelse, som i allmänhet gäller i
äktenskapslagarna i andra länder, ehuru även detta är ett skäl,
som icke är att förakta. Varför skall man, när man utan olägenhet
kan få likställighet, avstå från denna likställighet? Det är
emellertid även andra synpunkter, som utskottet haft. Jag ber
att få erinra herrarna därom, att mellan skilsmässa och ny lysning
till giftermål finnes icke stadgad någon obligatorisk väntetid
på tre månader, utan man kan faktiskt, omedelbart sedan skilsmässa
är åstadkommen, erhålla lysning utan denna väntetid. Varför
skall man göra villkoren strängare, när det gäller erhållande
av ny lysning, än när det gäller äktenskapsupplösning och lysning
därefter? Man skall väl icke utan alltför trängande behov
göra sig skyldig i lagstiftningen till sådana inkonsekvenser, som
skulle uppstå genom ett bifall till det förslag, som lagutskottets
ordförande framställt, och som herr Rydholm förordade. Ingalunda
botar man sådana fall, som dem han drog fram, med de bestämmelser
han ville ha införda. Löslighet i förhållandet mellan
man och kvinna förhindras väl icke därigenom, att parterna icke
kunna få ut lysning förrän efter bestämd tid, utan aet beror väl
på helt andra förhållanden. Är det bättre att den, som kommer
och begär lysning och icke kan få det, lever i samliv med kvinnan
i alla fall, lever i konkubinat? Är det bättre, än att han får
lysning, när han behagar, och får ett ordnat samliv till stånd?
Jag kan icke alls förstå den tankegång, som ligger bakom
motionen i detta fall; den synes mig bottna i ett sken och icke
i någon verklighet. Till detta sken vill jag icke lämna min medverkan
och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Den diskussion, som
här förekommit, torde för alla ledamöter av kammaren, som hört
på den, hava klarlagt, hur oändligt svaga de skäl äro, som framförts
av herrar Schotte och Sven Persson. De äro egentligen icke
några skäl alls. De talarna kräva i realiteten, att det i lag skall
medgivas en man att ena dagen erhålla lysning med en kvinna,
andra dagen med en annan och tredje dagen med eD tredje o. s. v.
Detta är hela innebörden. När herr Sven Persson talar om att
Lördagen den 8 maj, f. m.
59 Nr 71.
ett bifall till reservationen skulle lägga hinder i vägen för folk, Ang. lag om
som vilja få en förbindelse legaliserad, att få lysning och vigsel iäk^>J‘ea^.k
så vill jag säga, att det sannerligen icke är för mycket begärt, ln^ö$ni7g
om de få vänta de månader, som det här är fråga om, ifall så m. ro.
skulle vara att det nyss förut lyst för någondera av dem med (Forts.)
annan.
Såvitt jag fattade den av de föregående ärade talarna rätt,
som yrkade bifall till herr Yalerius Olssons reservation, så skulle
hans yttrande innebära yrkande om bifall till förslaget även i den
del, som det nu är fråga om. Då jag i så fall fått understöd även
från detta håll vill jag verkligen hemställa till kammaren, om
icke på denna punkt, där otvivelaktigt de verkligt vägande skälen
ligga på reservanternas sida, kammaren skulle för en gångs skull
vilja bifalla denna reservation, trots att den icke vunnit understöd
från de härskande partierna inom kammaren. Och jag skall gå så
långt i tilltro till, att någon gång verkliga skäl skola få tala, att
jag herr talman, vid denna punkt kommer att begära votering.
Herr Lundgren: Då jag ju icke är i tillfälle att vid öp
pen
omröstning ge min mening tillkänna, skall jag, herr talman,
be att, innan klubban faller, få offentligen deklarera, att jag
dels är en av motionärerna i denna fråga och dels kommer att
rösta till förmån för herr Peterssons i Lidingö villastad reservation.
Det är en allmän önsk
fruktar, att i en del fall sl x ^ u
förslaget bli ett medel att legalisera den rena oordningen.
Från dessa synpukter ber jag att fä yrka bifall till denna
reservation.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Trots de bevekande
anföranden, som här hållits till förmån för reservationen,
vågar jag dock bedja kammaren att icke låta sig därav bevekas
att frångå utskottets förslag i denna punkt. Jag har den största
veneration för den auktoritet, som representeras av lagutskottets
ärade ordförande. Men i denna fråga har jag ännu större veneration
för lagberedningens auktoritet, och då lagberedningen under
sin långvariga och grundliga behandling av detta ämne icke funnit
den fara, man här varnar för, vara så stor, att en bestämmelse
därom anses erforderlig, tror jag, att vi andra också kunna
känna oss ganska lugna. Det är väl ändå så, att det icke låter
sig tänka, att någon präst kan falla på den idén att meddela
lysning för samma person med två särskilda kontrahenter på
samma gång. Det säger sig självt, att då lagen förbjuder tvegifte,
kan det icke vara riktigt, att en man låter lysa för sig
med två kvinnor samtidigt eller ungefär samtidigt. Det är orimligt,
och lagen behöver icke förbjuda allt, som är orimligt.
För övrigt äro vi ju alla ense om att det kan behövas vissa
supplerande bestämmelser. Men bär som beträffande åtskilliga
ändrad i den riktning, som
anauves i aenna reservation, ocn lag
1 .....
Nr 71. 60
Lördagen den 8 maj, f. m,
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. in.
(Forte.)
andra lagar är det nog bäst, att Kungl. Maj:t i administrativ väg
får utfärda sådana bestämmelser, vilka därför icke såsom en föregående
talare sagt, komma att innebära ett partiellt upphävande
av lagen.
En föregående talare opponerade sig emot att man till försvar
för utskottets förslag åberopade främmande lagstiftning, särskilt
skandinavisk lagstiftning. »Vi svenskar», utbrast han hånfullt,
»kunna ju icke gilla något annat, än det som är utländskt».
Jag kan icke neka till, att jag kände mig ganska beklämd,
när jag hörde det talet. Här ha Kungl. Maj:t och riksdagen
kommit överens om att söka åstadkomma eu gemensam skandinavisk
lagstiftning på ett mycket viktigt rättsområde, och detta
mötes med förståelse från de andra skandinaviska länderna. Från
alla tre rikena har man sökt ut sina bästa män för att utarbeta
förslag till sådan lag. Man har länge hållit på med detta maktpåliggande
arbete och sökt åstadkomma något som av mera kompetenta
kännare, än vad jag är, förklarats vara i det stora hela
förträffligt. Det anses också rätt allmänt, att det är en vinst,
att de tre skandinaviska länderna på detta viktiga rättsområde
stå i begrepp att åstadkomma enhetlighet. Då kommer en ledamot
av riksdagens andra kammare och visar sitt förstånd på denna
sak genom att säga: Yi svenskar kunna icke gilla annat än det
som är utländskt. Det vore sannerligen beklagligt om kammaren
skulle vilja taga intryck av ett sådant uttalande.
Hem talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Hem Zetterstrand: Herr talman! I likhet med en föregående
talare anser jag också, att lagutskottets motivering i denna
punkt är den svagaste, som framkommit vid någon paragraf. Utskottet
säger, att »lagtexten ej bör belastas med föreskrifter beträffande
sådana fall, som väl kunna tänkas inträffa, men i verkligheten
knappast förekomma».
Sådana fall förekomma dock, som vi nyss hört, och som vi väl
kunnat tänka oss, och man skall lagstifta även för sådaDa fall,
som kunna tänkas. Jag tror, att det i ordningens intresse är högeligen
påkallat, att få sådana föreskrifter. Det hänvisas till att
Kungl. Maj:t i administrativ väg kan ordna detta. Kan det vara
rätt? Vi skola väl icke överlämna åt Kungl. Maj:t att meddela
en bestämmelse, som på sätt och vis står i strid med lagen eller
som åtminstone tenderar att göra det. Det är väl bäst, att när vi
nu hålla på att stifta en lag, vi även taga in sådana bestämmelser,
som kunna behövas. Att man med införande av en dylik föreskrift
skulle riskera enheten i den skandinaviska lagstiftningen, kan jag
icke finna. Jag tror, att det är riktigt att i detta faflet, frånsett
alla partisynpunkter, taga vad som är lämpligast.
Jag yrkar bifall till den av herr Petersson i Lidingö villastad
avgivna reservationen.
Herr Persson i Norrköping: Den sista ärade talaren anförde
som ett argument för sin mening, att lagutskottets motivering för
Lördagen den 8 maj, f. m.
61 Nr 71.
sin ståndpunkt i detta fall skulle vara svag. Ja det är ju möjligt,
att utskottets motivering icke framförts så starkt och så övertygande,
som det kunde ha gjorts. Men jag ber herrarna jämföra
den motivering, som lagutskottet i detta fall åstadkommit, med den
motivering, som reservanterna vid vissa andra punkter åstadkommit,
och därefter torde det bli rätt klart, hur man skall behandla
denna punkt.
. Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen till en
början propositioner beträffande första stycket av förevarande paragraf,
nämligen dels på godkännande av utskottets förslag till nämnda.
stycke, dels ock på godkännande av samma förslag med den ändring
däri, som reservationsvis föreslagits av herr Yalerius Olsson;
och blev utskottets förslag till styckets avfattning av kammaren
godkänt.
Vidare gav herr talmannen i avseende å det av herr Petersson
i Lidingö villastad föreslagna tillägget till förevarande paragraf
propositioner först på bifall till utskottets förslag samt vidare på
bifall till herr Peterssons i Lidingö villastad ifrågavarande förslag;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Då votering emellertid
begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:
Den, som vill, att kammaren i avseende å det av herr Petersson
i Lidingö villastad föreslagna tillägget till 3 § i 3 kap. av föreliggande
förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning bifaller
lagutskottets förslag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bär kammaren bifallit herr Peterssons i Lidingö
■villastad ifrågavarande förslag.
Omröstningen utföll med 103 ja mot 89 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets förslag i förevarande del.
4—6 §§.
Godkändes.
Härefter föredrogs 7 §; och yttrade därvid
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Jag
anser mig skyldig att för konsekvensens skull yrka bifall till min
reservation vid denna paragraf.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Är 71. 62
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forte.)
Herr Schotte: I anslutning till kammarens nyss fattade be
slut
anhåller jag, att kammaren måtte bifalla paragrafen med
den lydelse utskottet föreslagit.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit,
blev utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf utav
kammaren godkänt.
8 §; överskriften till 3 Kap.
Godkändes.
4 Kap.
1 § skulle enligt Kungl, Maj:ts och utskottets förslag lyda sålunda
:
1 §•
Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.
Uti avgiven reservation hade herr Gezelius med instämmande
av herr Valerius Olsson samt i anslutning till vad som föreslagits i
de av herr Bergqvist m. fl. och av herr Rydholm m. fl. väckta motionerna
tillstyrkt följande ändrade avfattning av paragrafen:
1 §■
Äktenskap ingås genom kyrkligt eller borgerligt giftermål.
Paragrafen föredrog3, varefter ordet begärdes av
Herr Hellberg i Ljungskile, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! I anslutning till vad jag yttrade vid remissen av detta
lagförslag skall jag be att få säga några ord till angivande av
min mening.
Jag har i denna punkt i min motion vänt mig däremot, att
här rent ut stadgas, att kristna former ej behöva iakttagas vid
en så viktig förrättning som ingående av äktenskap, ändå att
laga hinder däremot ej föreligga. Jag har ingalunda förbisett,
som jag hört någon påstå, att vi i nu gällande lag hava bestämmelser,
som tillåta detta. Men dessa hava dock ej denna stötande,
jag må nästan säga brutala form, som ej blott juridiskt utan
även etiskt och moraliskt sett ställer de båda olika sätten att
ingå giftermål med varandra fullt likvärdiga. Att de äro det i
juridiskt avseende och vad de juridiska påföljderna beträffar, är
ett faktum, men det är icke mindre ett faktum, att äktenskapet
kan och bör innebära något annat och mera än blott en juridisk
överenskommelse och dess ingående något annat och mera än blott
Lördagen den 8 maj, f. m. 63
en juridisk handling. Ur rent historisk synpunkt sett måste det
erkännas, att äktenskapet, alltsedan Sverige klev ett kristet land,
haft en religiös karaktär, och ingen torde kunna förneka, att just
detta varit i hög grad bidragande till stärkande av förbundet
mellan makarna och till fördjupande av äktenskapets sedliga och
moraliska karaktär.
Det måste därför anses vara av vikt, att i lagen om äktenskaps
ingående det ej pointeras, att det vore totalt likgiltigt, om
något annat och mera än blott dess juridiska karaktär av parterna
observerades. Icke heller bör det av kristna statsmakter
anses och behandlas med fullkomlig likgiltighet, om kristna bruk
alltmer försvinna. Att, som här sker, ställa bortläggandet av
kristna bruk fullkomligt likvärdigt med deras iakttagande kan
och bör ej ske utan protest av någon representant för valmän,
som hysa kristna grundsatser. Om det kommer därhän, att allmänheten
får den uppfattningen, att det är lika gott och värdigt
att »vigas» — som ju det enligt förslaget skulle kallas — av en
polisman som av en kyrkans representant, så få vi se, om ej äktenskapet
kommer att anses mindrevärdigt i sig självt och såsom
en förbindelse, som ganska godtyckligt kan brytas, och detta till
stor skada för stat och samhälle likasåväl som till olycka för
många enskilda makar och barn.
Om man vill säga, att det är för mycket begärt, att lagen
skall innehålla anvisningar i moraliskt syfte, som ej samtidigt
innebära juridiska bud med straffbar påföljd, så ber jag få hänvisa
till ett exempel på att detta visst kan förekomma. I giftermålsbalkens
första kapitel, första paragraf hava vi just en sådan
anvisning i moraliskt syfte, en så att säga faderlig ''förmaning till
Sveriges folk av dess lagstiftare. Här är helt enkelt en anvisning
utan juridisk påföljd, huru en man bör göra, emedan det är
rätt moraliskt taget. Kunde man då ej här begära, att vid stiftande
av ny äktenskapslag det kyrkliga sättet att ingå giftermål
finge ställas såsom regel framför ett onödigt brytande av den kyrkliga
formen, och detta i synnerhet när man ej därmed begär någon
inskränkning i rätten till ingående av borgerligt äktenskap.
Kanhända skola vi snart nog komma att inse, att vi äro på
vilse väg, då vi — än i ett och än i ett annat stycke och nu
t. o. m. i eu sak av så stor vikt som ingående av äktenskap är —
avlägsna oss alltmer från kristen tro och kristen åskådning. Vad
föregår väl nu därute i världen omkring oss? Jo, kristendomen
får där ett sådant erkännande, som den ej på länge fått. Under
krigets gissel finner man, att man behöver Gud. En liknande
erfarenhet kan snart nog träffa även oss.
Frågan ligger icke så till, att jag här med ringaste utsikt
till bifall kan göra ett yrkande. Jag får därför åtnöja mig med
att uttala en protest emot varje lagstiftning, som vill kasta det
kristliga äkta förbundet över bord som norm för svenskt familjeliv
och svensk barnuppfostran.
Nr 71.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Nr 71.
64
Lördagen den S maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Vidare anförde
Herr Rydliolm: Jag vill inskränka mig till att hänvisa till
vad herr Bergqvist m. fl. i sin motion anfört angående såväl rubriken
som första paragrafen i detta kapitel och även andra paragrafer
och ber att få yrka bifall till herr Gezelius’ på sidan
131 anförda reservation, som ytterligare utvecklats på sidan 147
angående borgerlig vigsel, och där det föreslås, att såväl kyrklig
som borgerlig form för äktenskaps ingående skall kallas giftermål.
Jag ber således att få yrka bifall till denna reservation.
Herr Lindhagen: Len förste talaren gjorde gällande en upp
fattning,
som han kände sig själv djupt gripen av och som jag
på det högsta respekterar. Det får emellertid icke förbises, att
striden på detta område är utkämpad i och med det att borgerligt
äktenskap numera är tillåtet och sanktionerat av lagen. Och
att gå tillbaka till gamla tider har ej heller den förste talaren
ifrågasatt.
Frågan inskränker sig således till, huruvida med anledning av
den ståndpunkt, lagen förr intog, man skall bibehålla några formella
saker utan reellt innehåll, vilket var den siste talarens uppfattning,
då han yrkade bifall till herr Gezelius’ reservation. Han
vill nämligen, att det skall stå kvar, att endast kyrkligt äktenskapsfastställande
skall kallas för vigsel, under det att det borgerliga
äktenskapet skall få så att säga en mindre förnäm karaktär
och kallas med ett annat namn. Vad nu angår själva befogenheten
av det påståendet i och för sig, vill jag säga, att när
lagstiftningen eu gång förklarat, att man kan både genom kyrkligt
och borgerligt formulär bli förklarad för äkta makar, så har
därmed erkänts, att dessa två slag måste vara likvärdiga, den ena
formen är icke sämre än den andra, det ena äktenskapet icke bättre
än det andra i något hänseende, och då är det värdigt lagstiftaren
att framhålla detta uttryckligen. Jag vill också för min personliga
del, då jag är vigselförrättare i stor utsträckning, förklara,
att vi borgerliga vigselförrättare godkänna icke detta anspråk från
de kyrkliga vigselförrättarne, att de förhäva sig och anse att deras
ämbetsgärning bör utpekas i lagen såsom den förnämligare.
Vi protestera däremot helt och hållet och kunna ej tillåta, att ett
sådant åskådningssätt får göra sig gällande.
Nu invänder någon, att ordet vigsel icke fått hävd i det allmänna
språkbruket annat än för den kyrkliga förrättningen. Härtill
vill jag emellertid genmäla, att så ingalunda är förhållandet.
Överallt i magistraterna tala både kontrahenterna och vigselförrättaren
om borgerlig vigsel som ett kort och riktigt uttryck, och
man kan således ej undgå att erkänna, att detta uttryck ingått i
det allmänna språkbruket. Man finner detta ytterligare av tidningarna,
vilka i sina notiser om ingångna äktenskap begagna uttrycket
borgerlig vigsel.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Lördagen den b maj, f. in.
65 i\r 71.
Herr Hallén: Herr talman! Jag ber att vid detta tillfälle
få tillkännagiva, att, då jag och en prästerlig kamrat i första
kammaren undertecknat den motion, i detta ämne, som av herr
Rydholm framburits här i kammaren, var det av rent formella
skäl vi därvid icke gjorde någon särskild anteckning i fråga om
det stycket, där motionären krävde, att man skulle skilja på kyrklig
vigsel och borgerligt äktenskap. Såväl jag som min kamrat i
första kammaren ville protestera mot detta yrkande i motionen,
men då det var svårt att underteckna en motion, där vi instämde
i vissa punkter men i andra icke, underskrevo vi motionen i dess
helhet, dock med förbehåll att få i kamrarna begagna tillfället
förklara, att vi i den punkten icke ställde oss solidariska med motionären.
Jag vill i det sammanhanget säga, att det visserligen
är sant, som herr Rydholm framhöll, att det här kan sägas vara
ett usurperande av ett ursprungligen kyrkligt begrepp, nämligen
ordet vigsel, men jag förstår icke, hur man kan känna grämelse eller
förtrytelse över detta, tv där bakom ligger väl i alla fall hos allmänheten
en strävan att åt den akt, som avser att utgöra äktenskapets
officiella bekräftelse, ägna så mycken veneration, solennitet
och högtidlighet som möjligt. Det vore betydligt mera att
beklaga, _ om det framträdde en så att säga flack och förytligad
uppfattning. Just denna strävan att även med lån från gamla
nedärvda _ begrepp omgiva den borgerliga vigselakten med sä pass
stor värdighet och högtidlighet som möjligt är innerst en ganska
god tendens, som varslar om eu ärlig strävan att göra även den
rent borgerliga vigselakten så högtidlig och värdig som möjligt,
och det är eu strävan, som jag icke kan förstå, att ''man på en del
håll har så svårt för att uppskatta.
Då den saken är före, ber jag att — en smula vid sidan av själva
frågan om uttrycket kyrklig eller borgerlig vigsel — få begagna
tillfället att uttala en önskan att, när det borgerliga vigselförmulär,
som utlovats, kommer till stånd, man också må taga hänsyn
till det hos allmänheten ganska utbredda önskemålet, att man skall
omgiva även den så kallade borgerliga vigselakten med en så pass
hög grad av värdigt allvar och solennitet som möjligt, tv jag tänker
att de borgerliga vigselförrättarna kunna vittna om, att det
nuvarande förfärandet vid borgerligt äktenskaps ingående är ovanligt
torftigt och knapphändigt i mänga avseenden. Det är ett
önskemål, som jag vet på många håll gör sig gällande. Över huvud
taget vill jag säga, att alla strävanden att skänka åt den borgerliga
vigselakten så stor högtidlighet och så mycket värdigt allvar
som möjligt, äro någonting, som man icke bör motsätta sig, utan
det är en god tendens, som man bör hälsa med glädje. Jag ber
att fä yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Med anledning av vad den senaste talaren
sade något vid sidan av saken, vill jag bara framhålla att det beträffande
det borgerliga vigselformuläret dock bör vara någon måtta
med högtidligheten, sä att det icke sväller ut och upptager eu del
Andra lcammarens protokoll 1015. Nr 71. 5
Ang. lag om''
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.;
>''r 71. 66
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forte.)
Lördagen den 8 maj, f. in.
säker, som finnas i det kyrkliga formuläret ocli som visst icke av
alla uppfattas som värdiga utan såsom någonting, vilket man tycker,
att det är si och så med. Manga sätta värde pa det korta
borgerliga vigselformuläret, därför att det går rakt på sak utan
några krumbukter. För min del tror jag mycket talar för detsamma.
Det kan dock möjligen utsmyckas något, men det får icke
bli för mycket, och det får icke vara för mycket länegods ur
det kyrkliga formuläret, som väl högeligen behöver reformeras.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Här hava uttalats
mycket kraftiga beklaganden av, att förslaget likställer den
borgerliga formen för äktenskaps ingående med den kyrkliga, och
en ärad talare från Västkusten har förklarat, att det nu är Iråga
om att avskaffa de kristna bruken. Sammanställt med det yttrande,
samma talare hade, när propositionen remitterades till utskottet,
giver detta vid handen, att enligt hans mening vårt land
skulle, som uttrycket lyder, »avkristnas», om lagstiftningen bibehölle
det fakultativa civiläktenskapet. Jag skall i anledning av
de sålunda uttalade farhågorna, som säkerligen äro allvarligt menade,
endast upplysa om, att obligatoriskt civiläktenskap - d. v. s.
det civila giftermålet såsom den enda normala och lagliga formen
för äktenskaps ingående — f. n. är infört icke blott i Frankrike,
som kanske ej anses som ett kristet land, utan även i Holland,
i Tyskland, i Belgien, i Schweiz, i Ungern, i Portugal och i Italien.
Om det nu vore så, att civiläktenskapet innebär avskaffande av
kristendomen, skulle det ej finnas mänga kristna land hvar i
Europa.
Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr talmannen
givna propositioner å de därunder framkomna yrkandena godkände
kammaren utskottets förslag till paragrafens avfattning.
Utskottet hade i likhet med Kung!. Maj:t föreslagit, att 2 §
skulle erhålla denna lydelse:
2 §■
Kyrklig vigsel må äga rum:
inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av
kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat
kristet trossamfund; och ,
inom främmande trossamfund, om Konungen lörklarat dess
prästerskap äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade
äro medlemmar av samfundet eller, där samfundet är kristet, den
ene är medlem därav och den andre av annat kristet trossamfund.
:Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tilllämpas
å den som ej är döpt.
Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeiisktluterskt
trosssamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som
medlem av svenska kyrkan.
Lördagen den 8 maj, f. m.
67 Nr 71.
I överensstämmelse med vad herr Bengtsson i Xorup och herr
Rydén i Malmö i sina motioner föreslagit, hade uti en vid förevarande
paragraf fogad reservation herrar Pettersson i Södertälje och
Schotte, med instämmande i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist
i Stockholm och Persson i Norrköping, hemställt, att punkten”
»Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas
å den som ej är döpt» måtte utgå.
Sedan paragrafen föredragits, anförde
Herr Schotte: Herr talman! Vid förevarande paragraf har
av åtskilliga ledamöter, däribland fem tran denna kammare, avgivits
en reservation, däri yrkas, att det stycke, som lyder sålunda:
»Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke
tillämpas å den, som ej är döpt» måtte ur förslaget utgå.
Hela det förslag angående vigsel, som nu föreligger, grundas
på valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Den frågan har
något debatterats tidigare, varför jag ej skall uppehålla mig vid
principfrågan. Styrkan av ett sådant system ligger däri, att det
ger en var rätt att välja den form för vigseln, han helst önskar.
1 samma mån som denna frihet kringskäres, försvagas också hela
systemets bärande grund.
Villkoren för rätt att erhålla kyrklig vigsel böra. synes oss,
göras sa lindriga som möjligt. Staten har ingen anledning att
genom skärpning därav hindra dem, som helst önska erhålla kyrklig
vigsel, att fa denna form för äktenskaps ingående begagnad.
Det_ måste också vara i kyrkans intresse, att personer icke bliva
avvisade, när de själva önska kyrklig vigsel, åtminstone bör så få
ske inom rimliga gränser. Enligt propositionen och utskottets förslag
må ju kyrklig vigsel kunna äga rum, om den ene trolovade
är medlem av svenska kyrkan ocn den andra tillhör annat kristet
trossamfund. Däremot må ej kyrklig vigsel äga rum, om båda
äro medlemmar av svenska kyrkan, därest den ena eller båda icke
äro inom svenska kyrkan döpta. I berörda avseende har ju en
liten misskrivning i reservationen kommit att inflyta, som ja°-härmed rättat. '' °
Man har med Kung!. Maj:ts och utskottets förslag utgått från
medlemskapet i svenska kyrkan i dogmatisk mening. Enligt denna
dogmatiska mening lärer, enligt vår kyrkas uppfattning, den icke
kunna betraktas såsom döpt, som är döpt av lekman. I yttre
rättsligt hänseende är emellertid den, vars föräldrar tillhört svenska
kyrkan, och som icke enligt därom gällande bestämmelser har anmält
sig till utträde, att anse såsom medlem av den svenska kyrkan
även om han icke blivit döpt alls eller blivit döpt av lekman. Det
har synts oss reservanter ej vara fog för att, när det nu är fråga
om kyrklig vigsel, latta medlemskapet i kyrkan i dogmatisk mening,
utan, då här är fråga om en borgerlig lagstiftning, ur rätts
synpunkt.
Lagrådet har ju också, dock utan att framställa
något yrkande uttalat ungefär samma uppfattning, då lagrådet
Ang. lag om
äkteuskapsingående
och
upplösning
in. rn.
(Fortg.)
Nr 71. 68
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forte.)
Lördagen den 8 maj, f. m.
yttrar: »Med. hänsyn till de stridiga meningar, som sedan lång tid
tillbaka gjort sig gällande angående dop, förrättat av lekman, och
angående den ställning, kyrkan härvidlag bör intaga, låter det sig
icke förnekas, att åtskilliga svårigheter skulle undgås, om man
helt och hållet utmönstrade detta villkor för vigsels erhållande.»
Frågan har ju, som redan nämnts, sin största betydelse med
avseende på lekmannadopet, med hänsyn således till den omständigheten,
att det finnes tusentals medlemmar av svenska statskyrkan,
som i väsentliga delar omfatta dess troslära, men som ha
undergått lekmannadop. Dessa borde, synes oss, ur kyrklig synpunkt
kunna anses vara lika värdiga att få kyrklig vigsel som
de många andra, vilka blott rent formellt äro medlemmar av
svenska kyrkan, men som i själ och hjärta kanske icke omfatta
statskyrkans trosläror eller åtminstone allenast omfatta en ringa
del av dem. En motionär i ämnet, herr Bengtsson i Norup, har
också i sin motion lämnat exempel, på fall, då lagens föreslagna
ståndpunkt synes hård och olämplig. Kyrkan börjar nu också,
såsom i samma motion erinras, intaga en annan ställning än förr
med hänsyn till lekmannadopet; motionären har i sadant hänseende
erinrat om det uttalande, som gjordes av 1910 års kyrkomöte.
Enligt vår mening är riktigaste vägen här att ej bibehålla nu
förevarande stadgande i lagen. Det föreligger full anledning, synes
oss, att således släppa det förbud för kyrklig vigsel, som utskottsförslaget
innehåller, när båda eller den ena av kontrahenterna icke
är döpt inom svenska kyrkan.
Jag skall, herr talman, på grund härav be att fa yrka bifall
till den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. vid denna paragraf
fogade reservation.
Herr Lundgren: Herr talman! Jag skulle be fä instämma
i den föregående talarens yrkande.
Det är ju sagt i motiveringen här: »Att utesluta sådana personer»,
nämligen sådana som icke äro döpta, »från rätten att erhålla
statskyrklig vigsel utom i de fall, då medkontrahenten blivit döpt
inom statskyrkan, synes oss innebära en av förhållandena ej påkallad
hårdhet.» Jag skulle hemställa, om detta ej är att gå tillväga
med en av förhållandena icke påkallad oklokhet. Jag kan ej
finna, att det är klokt att så avhålla dylika personer, som vilja ha
kyrklig vigsel, från det tillfälle att komma i beröring med prästen,
som därigenom erbjuder sig för dem. Jag kan ej förstå, att det
kan bli till skada vare sig för kyrkans eller dess prästerskaps intressen
att göra ett sådant medgivande, och för min del får jag
säga, att jag ej kan finna, att det strider mot mitt samvete att
läsa Guds ord och uttala välsignelsen över sådana personer, som t.
ex. äro döpta av en predikant inom svenska missionsförbundet.
Jag skall be att få yrka bifall till reservationen.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan, d. v. s.
till paragrafen, sådan den föreligger i Kungl. Maj:ts förslag.
Lördagen den 8 maj, f. m. 69
Yi ha förut talat om, att det skall fastslås två former för ingående
av . äktenskap, en borgerlig och en kyrklig. Dessa skola,
såvitt möjligt, i alla hänseenden sättas på samma plan, så att den
ena icke i något avseende framstår såsom mindre värd än den
andra. Härom ha vi varit ense. Men därav följer något, för vilket
herrar reservanter ej torde haft ögonen öppna, nämligen att därmed
blir också det kyrkliga äktenskapet en kyrklig akt, lika väl
som det borgerliga äktenskapet är eu borgerlig akt. Blir giftermålet
en kyrklig akt, så gäller om den detsamma som om andra
kyrkliga akter, exempelvis kommunionen och mera sådant att den
tillkommer medlemmar av kyrkan och inga andra. Det är, synes
mig,. alldeles orimligt — jag ber om ursäkt för uttrycket — jag
kan ju åtminstone säga, att- det är för mycket begärt, att en kyrklig
akt skall vara tillgänglig för personer, som ej tillhöra kyrkan
enligt dess mening. Och utslagsgivande för frågan om en person
tillhör kyrkan, är ju, om han är döpt. Nu sade herr Lundgren,
att han för sin del ej har något emot att uttala kyrkans välsignelse
över eu person, som blivit döpt av en svenska missionsförbundets
predikant. Javäl, men då föreligger ju ett dop, låt
vara ett lekmannadop. Men tag bort detta, stadgandet gäller
även om dem, som icke alls äro döpta. Jag vill fråga herr Lundgren:
är det. så, att ni, som representera den kyrkliga åskådningen
åtminstone i någon mening, att ni anse som medlem i svenska
kyrkan den, som ej alls är döpt? Tag bort detta stadgande på
sätt nu yrkats, så är prästen skyldig att viga även den, som icke
alls är döpt. Och vill denne icke tillhöra kyrkan i något annat
avseende, så förstår jag icke, varför man ej med rätta skall anvisa
eu sådan person just den vigselform, som är speciellt lämpad
för honom, nämligen den borgerliga vigseln. Nu talar man om
— det var den sträng, som herr Schotte spelade på — att det är
hårt för sådana av lekmän döpta som kanske i själ och hjärta
äro mycket kyrkligt sinnade och vilka representera eu sådan kyrklig
uppfattning, och en sådan uppfattning av äktenskapet, att de
gärna skulle vilja ha kyrkans välsignelse över detsamma, att se
sig utestängda från kyrklig vigsel. Nej, mina herrar, så sker
icke, ty efter vad som upplysts har alltmera den gamla striden
om .lekmannadopets betydelse'' börjat avblåsas. Alltmer erkänner
kyrkan som ett behörigt dop även lekmannadopet, och vad man
nu påyrkar kar: lätteligen leda till att den gamla striden om
lekmannadopets betydelse, åter rives upp. Jag tror därför, att
det icke finnes något praktiskt behov att ändra lagförslaget i nu
förevarande del; och det är bestämt en oriktig uppfattning av
hela lagens läggning och av den likställighet emellan borgerliga
och kyrkliga äktenskap, som lagen uppställer, då man nu påyrkar
att vilken person som helst även den som saknar varje annan förbindelse
med kyrkan har rätt att få kyrklig vigsel, endast därför
att det så faller honom in. Kyrklig vigsel är, som sagt, en kyrklig
akt, som bör få anlitas av kyrkans medlemmar och inga andra.
Nr 71.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forts.;
Nr 71. 70
Lördagen den 8 maj. f. m.
Ang. lag om
äktenskap*
ingående och
upplösning
ni. m.
(Fort*.)
.Tåg anser mig på dessa skäl kava fullt log att yrka bifall
till utskottets hemställan i denna del.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman, mina herrar! Då jag
beträffande denna paragraf Täckt en motion, så skall jag be att här
få säga några ord.
ALd behandlingen av denna sak har lagberedningen uttalat,
att den finner »den nya lagstiftningen i fråga om formen för äktenskaps
ingående böra grundas på valfrihet mellan kyrklig, och borgerlig
vigsel. Styrkan hos ett sådant system ligger däri, att det
giver en var rätt att välja den form, han helst önskar. I samma
mån denna frihet kringskäres, försvagas systemets bärande grund».
Efter detta lagberedningens uttalande hade man väntat, att förslaget
också skulle gå i den riktningen, att det för allt Sveriges
folk undanröjde hindren för valfrihet i detta avseende. Så har
emellertid icke blivit fallet.
Det är intressant att se utvecklingen av villkoren för erhållande
av kyrklig vigsel. I gamla tider krävdes det, att man
skulle kunna Luthers lilla katekes samt ha begått nattvarden inom
kyrkan. Så blev konfirmationen införd här i landet, och då uppställdes
konfirmation och nattvardsgång i kyrkan såsom villkor. År 1898
borttogos båda dessa krav, såväl konfirmation som .nattvardsgång,
och man nöjde sig med endast konfirmationsundervisning.. Och nu
släpper man även kravet angående konfirmationsundervisningen.
Därom säger lagberedningen: »Den omständigheten, att någon en
gång deltagit i konfirmationsundervisning, utgör åter ej något bevis
på, att han har det sinnelag, som kyrkan helt naturligt önskar
skola förefinnas hos den, åt vilken hon skall lämna sin medverkan
vid ingående av äktenskap.» I stället har man nu ställt upp det
kravet, att man skall vara döpt inom kyrkan. Detta krav drabbar
ju på olika sätt. Å ena sidan drabbar det alla dem, som äro döpta
av lekmän, och å andra sidan alla dem, som icke blivit döpta, därför
att deras föräldrar på grund av att de varit baptister eller av
andra skäl uraktlåtit att döpa sina barn. Såsom det nu jämkats
med dessa villkor, är kyrklig vigsel tillåten t. ex. då den ene trolovade
är medlem av svenska kyrkan och den andra tillhör annat
kristet trossamfund, men om båda tillhöra svenska kyrkan, men
den ena är döpt av lekman och den andra inom svenska kyrkan,
då vägras kyrklig vigsel. Kär man gör dessa jämförelser, så kan
jag icke förstå, hur man kan komma fram med ett sådant förslag
som utskottets. För att visa hur lekmannadopet betraktas ur
kyrklig synpunkt, skall jag be att få anföra vad 1910 års kyrkomöte
yttrat angående lekmannadopet. Kyrkomötet uttalade, att
ett lekmannadop, utfört med rätt intention, är “»till sin sakramentala,
sin kristligt religiösa sida ett verkligt dop, ett nådemedel,
således i detta avseende likvärdigt med det kyrkliga dopet».
Då nu kyrkomötet erkänt lekmannadopet vara likvärdigt med det
kyrkliga dopet, hur kan man då, när det gäller, eu sä borgerlig
handling som ingående av äktenskap, vägra kyrklig vigsel, om så
-
Lördagen deu 8 maj, f. m.
71 Nr 71.
dan önskas. Jag skall också tillåta mig att anföra ett exempel,
som jag också medtagit i min motion: »Antag att en odöpt eller lekmannadöpt
ung man överenskommer om äktenskaps ingående med
dottern i en strängt kyrklig familj, kanske prästfamilj. Dottern,
med stor vördnad för det kjuddiga, vill ej höra talas om borgerlig
vigsel, ej heller gå hennes föräldrar med på någon sådan. Den
unge mannen, som kanske helst önskat borgerlig vigsel, ger dock
efter. Brudens far ville gärna själv viga de båda ringa, men det
kan ej ske, ty lagen lägger hinder i vägen för dessa att få kyrklig
vigsel. Den odöpte kan ju döpas, men den lekmannadöpte lär väl
ej gärna kunna döpas om.»
Nu har man, såsom också den förste ärade talaren anförde,
fått ytterligare ett stöd för denna ståndpunkt i ett uttalande av
lagrådet, som för sin del sagt, att man skulle komma ifrån åtskilliga
svårigheter, »om man helt och hållet utmönstrade detta villkor
för vigsels erhållande». Lagrådet har dock icke velat göra något
yrkande.
Nu hade man trott, efter ett studium av dessa olika yttranden,
att utskottet skulle ställa sig välvilligt till de i motionen anförda
synpunkterna. Så har dock icke skett. Egentligen är det två
huvudskäl utskottet drar fram.
Det första skälet är det, att prästerna skulle kunna hysa
samvetsbetänkligheter mot att viga en lekman eller odöpt, och
lagutskottets ordförande underströk ju nyss synnerligen kraftigt,
att han ansåg, att det var orimligt att fordra någonting sådant.
Men jag vill då fråga den ärade ordföranden om det icke är, eller
åtminstone borde vara lika stora samvetsbetänkligheter hos en
kyrkans man mot att viga en, som icke gått till nattvarden? Eller
är det ena sakramentet i detta fall av betydelsefullare karaktär
än det andra? Det finnes ju sådana personer, som visserligen såsom
späda barn av sina föräldrar i omedvetet tillstånd burits fram
till dopet, men som, då de växa upp, stå främmande för kyrkans
lära och visa brist på religiös känsla, ja kanske rent av uttrycka
sitt förakt för kristendomen. Men detta hindrar icke att dessa, om
de begära kyrklig vigsel, äro berättigade att få den, och detta
stöter icke på några samvetsbetänkligheter från prästernas sida.
En person däremot, som är döpt av en lekman och vuxit upp
under kristlig fostran samt har både sinne och hjärta för kyrkan
och religionen, han kan icke få kyrklig vigsel.
Det andra skäl, som utskottet framhåller, är, att det skulle
vara en »tämligen enhällig uppfattning inom kyrkan», att icke medgiva
kyrklig vigsel annat än åt dem, som äro döpta av kyrkan.
Ja, jag undrar det. Kanske har man på visst prästerligt håll
sådana betänkligheter, men jag vill hänvisa till vad som här redan
anförts, och om jag är rätt underrättad, så kommer biskop Bergqvist,
som väl får anses vara en auktoritet på detta område, att i
första kammaren göra ungefär samma uttalande som kyrkoherde
Lundgren här nyss, nämligen att från deras sida inga betänkligheter
möta mot kyrklig vigsel även för lekmanna- eller odöpta.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
St 71.
72
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående ''och
upplösning
m. m.
(Forte.)
För övrigt vill jag erinra därom, att det icke är längre sedan än
år 1913 som andra kammaren tog seminariereformen, vilken innehöll
bland annat den bestämmelsen, att odöpta äga rätt vinna inträde
på seminarierna. Detta tog andra kammaren, utan att en
röst höjdes däremot. En odöpt kan således komma in på seminarium
och bli folkskollärare samt undervisa våra barn i skolorna.
Men om denne skollärare vill ingå äktenskap med någon av bygdens
döttrar, så kan prästen i församlingen icke viga honom; det
strider mot lagen. Jag undrar ändå, om det kan anses rimligt att
föra ett sådant resonemang som den ärade ordföranden i lagutskottet.
Har man sagt a, så får man väl också säga b.
Beträffande vad utskottet sist anför, att stridigheterna angående
lekmannadopet hålla på att utjämnas, så är detta riktigt.
Men jag tror, herr ordförande i lagutskottet, att om utskottets förslag
här går igenom, så kommer denna strid bliva lika svår som
förut. Detta villkor är, såvitt jag känner till, den sista kvarlevan
i lagen av allt motstånd emot lekmannadöpta och odöpta under
forna tider.
Herr talman, med dessa ord ber jag få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar Modig. Johanson i Huskvarna,
Olsson i Ram sta, Lingström, Olsson i See och Andersson i Stärte.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner först på godkännande av utskottets förslag''
till lydelse av förevarande paragraf samt vidare på godkännande av
berörda förslag med den ändring däri, som innefattades i den av
herrar Pettersson i Södertälje och Schotte vid paragrafen avgivna
reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i sistnämnda proposition.
3 och 4 §§.
Godkändes.
För 5 § hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:
Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot
av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den
för staden särskilt tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden
ävensom, där Konungen för visst område det medgiver, den som
Konungens befallningshavande särskilt förordnar till vigselförrättare.
Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende
därav, att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsort!
råde.
73 Nr 71.
Lördagen den 8 maj, f. m.
Är kronofogde bosatt i stad, äge lian jämväl inom staden förrätta
vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade
har sitt hemvist inom fögderiet.
Herr Hage m. fl. hade i sin motion föreslagit att ifrågavarande
paragraf måtte erhålla följande ändrade lydelse:
5 §.
Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot
av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den
för staden särskilt tillsatta styrelse, och på landet, kronofogden.
Inom landskommun, där ej kronofogde finnes bosatt, skall Konungens
befallningshavande förordna lämplig person att vara borgerlig
vigselförrätt are.
Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende
därav, att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.
År kronofogde bosatt i stad, äge ban jämväl inom staden förrätta
vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av
de trolovade har sitt hemvist inom fögderiet.
Utskottet biträdde Kungl. Maj:ts förslag till paragrafens avfattning.
Efter föredragning av paragrafen lämnade herr talmannen på
begäran ordet till
Herr Lindhagen, som yttrade: Med anledning av förevarande
paragraf har herr Hage jämte åtskilliga andra ledamöter av
kammaren väckt en motion, däri begäres sådan ändring av paragrafen,
att det skulle bli utvidgad möjlighet för folket på landsbygden att
kunna, där man så önskar, anlita borgerlig vigselförrättare. Ku har
Kungl. Maj:t i viss män tillgodosett ett sådant krav genom föreskriften,
att på landet är kronofogde vigselförrättare, ävensom där
Konungen för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande
särskilt förordnar till vigselförrättare. Emellertid
är det väl ganska antagligt, att ett sådant medgivande icke kommer
att ske i så värst många fall. Det kommer väl att fordras en
viss allmän mening för saken samt Konungens befallningshavandes
tillstyrkan, innan Kungl. Maj:t förordnar borgerlig vigselförrättare.
I alla händelser kan det icke tänkas, att han är beredd att förordna
borgerliga vigselförrättare över allt, där sådana nu saknas men behövas.
I anledning härav har jag inom utskottet påyrkat en annan
formulering av paragrafen, och det var genom ett rent förbiseende
i sista stund, som jag glömde anmäla min reservation. Därför skall
jag, herr talman, i stället nu tillåta mig att med anledning av herr
Hages m. fl. motion yrka, att § 5 första stycket erhåller den förändrade
lydelsen, att orden »på landet, kronofogden ävensom» otc.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
7ii. m.
(Forte.)
Nr 71. 74
Lördagen den 8 maj, f. m.
Ang. lag omj utbytas mot »på landet, kronofogden ävensom, där kommunalstämma
ir^fmd^olh °^er minst tio i kommuns allmänna anglägenheter röstberättigade
upplösning personer det begära, den, som Konungens befallningshavande för visst
m. m. område särskilt förordnar till vigselförättare.» Jag tycker, att man
(Forts.) väl icke nödvändigt borde behöva gå till Konungen i varje sådant
fall, utan det borde vara befallningshavande medgivet att på egen
hand förordna dylik vigselförrättare. Emellertid måste man naturligtvis
ha en garanti mot, att icke vem som helst har rättighet att
begära detta, utan det måste finnas eu viss opinion i orten för saken.
Och efter föredöme i andra författningar har jag därför ifrågasatt,
att där kommunalstämma eller minst tio i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigade personer det begära, befallningshavande
skulle äga att för visst område särskilt förordna vigselförrättare.
Detta är också ett uttryck för strävan till likvärdighet mellan den
kyrkliga och den borgerliga vigseln, i så måtto, att under det att
kyrklig vigsel numera kan fås i varje socken av en eller flera präster,
så är det icke lika väl sörjt för den borgerliga vigseln, särskilt
på landet.
Herr talman, jag ber få yrka bifall till detta mitt förslag.
Härpå anförde
Herr Hage: Herr talman, mina herrar! Sedan herr Lindhagen
nu gjort yrkande om ett tillägg till paragrafen av ungefär
samma beskaffenhet som min motion, så anser jag mig ha
rätt säga några ord angående denna sak. Jag har ju, såsom han
påpekade, tillsammans med icke mindre än 34 medlemmar av
andra kammaren, väckt en motion rörande denna fråga. Jag
hade för min del väntat, att den motionen skulle åtminstone i
någon form ha blivit av utskottet förordad. Jag har nämligen
den uppfattningen, att detta hade varit eu riktig konsekvens av
grunddragen i hela den äktenskapslagstiftning, som här föreligger.
Det har ju nämligen gjorts gällande, att man genom denna
äktenskapslagstiftning skulle ställa den borgerliga och den kyrkliga
vigseln i paritet med varandra. Man skulle åstadkomma
lika stor möjlighet för alla samhällets medborgare att ingå borgerlig
som kyrklig vigsel, och'' det icke blott i Stockholm utan
även exempelvis i Ljungskile eller i Tveta i Småland, där man
kanske har behov av borgerliga vigselförrättare.
Ku har ju utskottet gjort gällande, att man kan vinna den
här saken lika väl på det sättet, att man säger ut det i motiveringen.
Ja, därmed må nu förhålla sig huru som helst, men det
vill jag dock säga, att det är bra mycket begärt — när man nu
lägger fram ett så stort och så omfattande lagförslag som detta —
att Per och Pål och alla, som skola leva efter denna lag, skola
läsa icke blott denna digra lag, utan att de dessutom för att kunna
förstå lagen skola gno igenom motiveringen.
Vidare skulle jag vilja påpeka, att denna motivering dock
är ganska otydlig. Det står på det ställe, där man talar om
Lördagen den 8 maj. f. in.
75 Nr 71.
denna sak, ock där det antydes, huru man skall gå till väga för
att få tillsatt borgerlig vigselförrättare: »Det är tillräckligt,
att regeringsmaktens uppmärksamhet av för frågan intresserade
enskilda personer fästes på behovet av vigselförrättare.» Men
det står icke ett dugg om, hur många personer det minst bör
vara, som skola göra en sådan framställning, om det skall
kunna anses, att behovet är konstaterat. Vidare skall frågan
— som ju också herr Lindhagen framhållit — gå till Kungl.
Maj :t, för att det skall bli någonting av. Man har icke ens ansett
sig kunna gå med på, att denna sak skulle kunna få ordnas
t. ex. av Konungens befallningshavande, vilket varit en något
mindre omgång.
Nu kan man möjligen göra gällande, att det är väl mycket
att ha borgerliga vigselförrättare i alla kommuner, som jag föreslagit
i min motion. Men om det är så, då hade man åtminstone
kunnat från utskottet föreslå,, att den ovan citerade motiveringen
hade kommit in i lagtexten omformulerad på sådant sätt, att
det blivit säkrare möjligheter att verkligen erhålla borgerliga
vigselförrättare i kommuner, där man önskar det. Det borde
kunna bli bestämda föreskrifter i lagtexten om hur det skall gå
till, när man begär en borgerlig vigselförrättare.
Det borgerliga äktenskapsinstitutet har ju, som bekant,
ganska svårt att slå sig igenom, även om de bestämmelser som
jag för min del föreslagit skulle gå igenom. Det är ju, som
herrarna, veta, så, att även de, som skola ingå borgerlig vigsel,
skola gå och taga ut lysning hos präst. Jag tror, att för en
stor del av dessa, som vilja ingå borgerlig vigsel är den omständigheten,
att de skola vända sig till en kyrklig myndighet i detta
fall verkligen något ganska obehagligt, och lysningen betraktas
av dem på sätt och vis som en kyrklig institution. Men i det
avseendet finnes ju nu ingen möjlighet åstadkomma någon
ändring. Nu några ord om en annan del av utskottets motivering
för avslag på motionen!
Det har ju antytts av utskottet att det i vissa kommuner ej
skulle finnas personer lämpliga att bli borgerliga vigselförrättare.
Häremot skulle jag vilja säga: är det icke att ha en alldeles
för låg tanke om det svenska folket och de förtroendemän som
finnas ute i landskommunerna ? Man kan dock peka på, att
man haft möjlighet t. ex. att få personer att sköta en så verkligt
ansvarsfull post som ordförandeposten i pensionsnämnderna, som
jag för min del verkligen anser vara en post av mycket mera maktpåliggande
art än den, som det här är fråga om. Dessutom kan
man visa på, att hinderslöshetsprövningen som väl är det mest
ansvarsfulla vid äktenskaps ingående skall som hittills, till
större delen åtminstone, skötas av prästerskapet, så att dessa bor
förliga
vigselförrättare icke behöva syssla mycket med den saen.
Att det här gjorts gällande, att man måste taga hänsyn
till, att det icke finns lämpliga personer ''till dessa uppdrag, den
Ang. lag om
äktenskap*
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
Kr 71.
76
Lördagen den 8 maj. f. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
■upplösning
m. in.
(Forte.)
uppfattningen vilar sålunda, såvitt jag kan förstå, icke på någon
riktig uppfattning av de verkliga förhållandena.
Det har också, påståtts, att det icke finnes lämpliga lokaler
på sina håll att använda till dessa borgerliga vigselförrättningar.
Det har ju sagts av en föregående talare häfr i kammaren, att man
bör åstadkomma vid dessa vigselförrättningar en viss festivitas,
en viss solennitet. Ja, det är ju mycket bra om man kan göra
det, men jag tror för min del, att landsbygdens befolkning är
nöjd, även om detta icke kan åstadkommas, även om man icke
har sådana där eleganta vigsellokaler som finnas på vissa håll,
där det ju ifrågasatts vackra målningar och tavlor. Jag menar,
att landsbygdens befolkning skulle vara belåten, även om man
exempelvis icke kunde få Griinewaldsmålningar på väggarna.
Ett sådant skäl som det sist anförda är ju icke så vitt jag kan
förstå något som bör avskräcka för att söka komma fram någon
väg på detta område.
Vid bedömande av denna fråga bör det särskilt påpekas,
att det existerar, utöver dem, som på grund av vissa åskådningar
anse sig icke vilja ingå kyrklig vigsel, eu hel del som äro odöpta
— vilka åtminstone enligt den kungl. propositionens förslag ej
skulle kunna erhålla kyrklig vigsel — och dessutom en hel del,
som tillhöra vissa sekter, d. v. s. även religiösa människor, som
icke anse sig vilja gifta sig inom den kristna statskyrkan. Under
sådana förhållanden förstår man, att om det icke gives tillräckliga
möjligheter att få borgerlig vigsel, så tvingar man
en hel massa människor antingen att kosta på sig dryga resor,
som de kanske icke gå ut med, eller också att leva ett samliv
utan att ha ingått äitenskap.
Jag antar, herr talman, att jag med detta har anfört så vägande
skäl för, att det bör göras något mera på denna punkt än
det, som utskottet tänkt sig, och jag skall alltså be att få sluta
detta anförande med att hemställa om bifall till herr Lindhagens
yrkande.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! J ag
skall be att få säga några ord med anledning av det yrkande,
som nu framställts i fråga om borgerliga vigselförrättare. Det
är otvivelaktigt så, som ock utskottet vitsordar, att det behov
av borgerliga vigselförrättare, som kan föreligga på landsbygden,
väl tillgodoses genom Kungl. Maj :ts av utskottet biträdda
förslag. Det är givet, att så snart behov av borgerlig vigselförrättare
för en viss ort uppstår, så förordnar Kungl. Maj :t
en sådan. Lagen själv ger anvisning på en tjänsteman på landsbygden,
som i vanliga fall icke är alltför långt bort boende,
nämligen kronofogden. Xu kan det ju tänkas, att det inom
någon viss ort kan finnas ett större behov utan att Kungl.
Maj :t vet något därom. Men jag förmodar, att, om ett sådant
behov yppas, så vända sig de, som känna detta behov, till vare
sig Konungens befallningshavande eller kronofogden och fråga:
Lördagen den 8 maj, f. in.
77 Nr 71.
varför kunna vi inte få en borgerlig vigselförrättare här? De
få då till svar: »jo, det kunna ni visst få». Och så få de anvisning
på att hänvända sig till Kungl. Maj :t. De behöva, inte,
som herr Hage målade ut det, läsa lagmotiven för att få ögonen
öppna för huru det i dylika fall skall gå till. ''Och det behöver
icke tillsättas mer än en enda vigselförrättare på sådant initiativ,
innan genom tidningspressen saken blir spridd över hela
landet. Det är klart att när man stannat för dessa två former
för äktenskaps ingående, den kyrkliga och den borgerliga, så
är det ock angeläget att de, som önska begagna den ena vägen,
ha den lika tillgänglig som de, som Önska begagna sig av den
andra. Men min uppfattning är, att Kungl. Maj :ts förslag har
tillgodosett detta krav på fullt tillfredsställande sätt.
Jag skulle vilja begagna tillfället att säga ytterligare e''tt
ord till herrar Lindhagen och Hage och till dem i övrigt, som
nu äro så ivriga att på allt möjligt sätt tillgodose det borgerliga
äktenskapet och som, såsom herr Hage tänkt sig saken i
sin motion, vilja hava en borgerlig vigselförrättare i varje kommun.
Det vore, mina herrar, tro mig*, det sämsta ni kunde göra
för civiläktenskapet, ifall ni vunne bifall till er önskan i det
stycket. Ty därigenom komma civiläktenskapet att så fullständigt
förlora varje spår av den högtidlighet och värdighet
och festivitas, som man vill ha vid ett äktenskaps ingående,
att det sannerligen icke bleve många, som just av den anledningen
skulle vilja anlita denna form. Inte därför, gode herrar, att
icke denna kommunalnämndsordförande, eller vem det nu bleve,
möjligen kan ha lika stor förmåga att göra akten värdig som
en präst, och även sökte att göra sitt bästa för att värdigt och
lämpligt förrätta vigseln, utan helt enkelt därför att det hela
finge en karaktär över sig av vanlig kommunal förrättning,
ungefär sådan som varje annan förrättning, som eu kommunal
förtroendeman verkställer. Och sådant skulle sannerligen, mina
herrar, civiläktenskapet icke vinna på. Jag tror därför, att ni,
som önska civiläktenskapet tillämpat så mycket som möjligt
och som önska höja det till samma nivå som det kyrkliga äktenskapet,
ni göra klokast i att nöja er med Kungl. Maj :ts förslag,
som tillgodoser det verkliga behovet, och att icke söka härutinnan
driva igenom något annat som kan ha en verkan, som man nu
icke räknar med.
Herr talman! Jag hemställer om bifall till Kungl. Maj :ts
och utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Den senaste ärade talarens bekymmer
tror jag man kan taga ganska lugnt. Saken är den att vi få utgå
från det förhållandet, att om borgerlig vigsel är införd för att
bereda de medborgare, som vilja begagna sig av denna vigselform
möjlighet att använda den, så bör staten se till att det
finnes vigselförrättare. De äro ostridigt ense därom föreställer
jag mig. Nu har visserligen herr Hage ifrågasatt, att för att
Ang. lag om
äktenskaps
ingående ock
‘Upplösning
m. rn.
(Forts.)
Nr 71. 78
Lördagen den 8 maj, f. in.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
likställa vigslarna och få tillräckligt många borgerliga vigselförrättare,
så skulle, enligt den motion, som ar undertecknad avett
stort antal medlemmar av kammaren, tillsättas en sådan
vigselförrättare i varje kommun. Men det är ju klart, att behovet
icke i en början, kanske icke på långliga tider, allra minst
i de små socknarna, är tillräckligt stort, utan att man kan nöja
sig med att slå ihop flera kommuner. Men det förslaget ingår inte
i den lagtext vi föreslå, och inte heller förefinnes den faran att
det skulle få karaktären av kommunal förrättning. När en kyrkoherde
viger, så blir det också på sätt och vis en kommunal förrättning.
Men herr Petersson i Lidingö villastad fruktar, att
någon person, som innehar befattning som kommunal tjänsteman
och på samma gång icke har något statens eller kyrkans ämbete
skulle få detta uppdrag. Det blir väl så, att finnes det icke
någon lämplig person på den ort, som är ifrågasatt, så blir det
icke någon förordad där. Men jag tror icke, att herrarne höra
vara ängsliga för att den person, som Kungl. Maj :ts befallningshavande
förordar, skulle vara mera olämplig än mången magistratsledamot
och mången pastor, som även de kunna vara konstiga
företeelser och inte alls särskilt värdiga och skickade till
vigselförrättare. Jag föreställer mig, att denna sak kommer
att klara sig i alla fall; och man skall inte försöka komma
åt själva saken genom dessa formella betänkligheter.
Herr Hage: Herr talman! Endast några korta ord! Jag
vill mot herr mot herr Peterssons i Lidingö villastad endast betona
— och det tror jag litet var känner till — att det är inte så
synnerligen stor festivitas på landsbygden, även när man viger
sig hos en präst. Så jag tror inte att konkurrensen på grund av
detta blir så förskräckligt stor mellan de två herrarna, den
prästerlige och den borgerlige vigselförrättaren. För övrigt tror
jag, att, är det så, att en person har en viss principiell uppfattning
och ovillkorligen vill gifta sig borgerligt så komma icke
sådana småsaker, som frånvaron av högtidliga ceremonier och betraktandet
av akten som en kommunal förrättning m. m., att på
något sätt inverka på vederbörandes handlingssätt.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av förevarande paragraf, dels ock på bifall till det
av herr Lindhagen under överläggningen framställda yrkandet, blev
utskottets förslag till lydelse av paragrafen av kammaren godkänt.
0—9 §§.
Godkändes.
Överskriften till 4 Kap. skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda
: »Om vigsel.»
Lördagen den 8 maj, f. m.
79 Nr 71.
Häremot hade reservation avgivits av herr Gezelius, med vilken
herr Valerius Olsson i denna del instämt och som i överensstämmelse
med ett av herr Bergqvist m. fl. och herr Rgdholm m. fl. i deras
motioner framställt förslag ansett, att överskriften bort hava följande
lydelse: »Om äktenskaps ingående.»
överskriften föredrogs, varefter
Herr Hellberg i Ljungskile anförde: Herr talman! Vid
denna punkt finnes reservation avgiven, med samma syfte, som
det i min motion angivna, och jag skall därför inskränka mig till
att yrka bifall till denna av herr Gezelius avgivna reservation
med den ändring däri, som påyrkas av herr Valerius Olsson.
R idare yttrades ej. Efter av herr talmannen framställda propositioner
först på godkännande av utskottets förslag till lydelse av
överskriften till förevarande kapitel samt vidare på godkännande av
det förslag till överskriftens avfattning, som reservationsvis föreslagits
av herr Gezelius, godkände kammaren utskottets förslag.
Som tiden nu var långt framskriden beslöt kammaren på hemställan
av herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen av
förevarande utlåtande ävensom handläggningen av övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m„ då detta sammanträde
enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.
§ 8-
Herr Branting avlämnade en motion, nr 247, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 181, angående inrättande av en rikskommission
för den ekonomiska krigsberedskapen.
Denna motion bordlädes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4.20 e. m.
Ang. lag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)
In fidem
Per