RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1915:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Lördagen den 13 mars, f. in.

Kl. 11 f. m.

§1-

Föredrogos, men blevo anyo bordlagda bevillningsutskottets betänkande
nr 10 och andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3.

§ 2.

. Till. avgörande förelåg först jordbruksutskottets utlåtande, nr 15, Ang. stan1
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående till

utredning och förslag i fråga om bidrag av statsmedel till kostna- enski‘d.a våSar
derna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda vägar å P“
landet m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 56, hade herr Molin i Dombäcksmark
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj -t
anhåHa såväl om utredning och förslag, i vad mån och under vilka
villkor staten borde bidraga i kostnaderna för indelning, förbättring
och underhåll av by- och utfartsvägar (enskilda vägar på landet»
enligt lagen den 5 juli 1907, som ock utredning och förslå»- till
bestämmelser i syfte att, inom rimlig tid få mera betydande by- och
utfartsvägar indelade till allmänt underhåll.

Utskottet hemställde, att riksdagen matte i anledning av förevarande
motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj .t till nästa ars riksdag i samband med äskande av anslag till
distnktslantmätares tjänsteresor m. m. måtte framlägga sådana
ändrade grunder, att i fråga om sådan av lantmätare verkställd förrättnmg,
som avsåges i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli
1907, finge, där sakägare vore obemedlad eller mindre bemedlad av
statsmedel gäldas, förutom ersättning för resa, jämväl kostnaden’för
själva förrättningen jämte lösen för handlingar.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:

av herrar Auby yl. IV. Hiicsson, Odclhc.vrj, F oI, lin och greve
A. II:son Wachlmeister, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

Andra hammarens protokoll 1915. Nr 80. 1

Nr 86.

Ang. statsbidrag
till
enskilda vägar
på landet.
(Forts.)

Lördagen den 13 mars, f. m.

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd för anleda,

^ Lindblad, Nilsson i Linnås och Svensson i Be tingetorp,

vilka inom utskottet yrkat, att riksdagen måtte, i anledning
av förevarande motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte till nästa års riksdag framlägga förslag, att i
fråga om sådan förrättning, som avsåges i lagen om enskilda vägar
på landet den 5 juli 1907, ersättning finge utgå av statsmedel saval
för resa som jämväl för själva förrättningen jämte lösen för handlingar;
samt .

av herr Åkerlund, som med särskild motivering instämt i det

slut, vartill sistnämnda reservanter kommit.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr vice talmannen D. Persson, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! På förekommen anledning anser jag mig höra lämna
en kort redogörelse för orsakerna till den ställning, som utskottet
intagit till den nu föreliggande frågan. o

Redan vid lantmäterikärens omorganisation ar 1909 beviljade
riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning ett förslagsanslag pa
extra stat av 30.000 kronor till ersättning för vissa tjänsteresor
för lantmätare. Det hade nämligen visat sig — och det framgick
även av statistiken — att för en del, för övrigt ganska manga,
lantmäteriförrättningar uppgingo resekostnaderna till högre belopp
än själva förrättningskostnaderna, i nagra fall blevo de till
och med mer än dubbelt så stora som förrättningskostnaderna.
Med anledning härav föreskrevs, att distriktlantmätare skulle företaga
vissa tjänsteresor och att för mindre förrättningar, som företages
under dessa resor resekostnaderna skulle betalas av staten,
så att på det sättet kostnaderna för dessa mindre förrättningar
skulle kunna nedbringas. Nu har det visat sig, att helt obetydligt
av dessa 30,000 kronor disponerats för detta ändamål, varför
Kun°i. Maj:t på grund av ett uttalande av 1914 års riksdag
framlast förslag till innevarande års riksdag om utvidgning av
det område, för vilket nämnda anslag skulle kunna användas,
nämligen så, att beträffande jorda vsöndringar, vilka avsago_ obemedlade
eller mindre bemedlade, skulle även själva förrättningskostnaderna
jämte lösen för karta och handlingar betalas av dessa
30 000 kronor. De bestämmelser, som gälla beträffande användningen
av detta anslag finnas återgivna i ett kungl. brev av den
23 december 1914. Där äro bestämmelserna i mom. 2 fortfarande
desamma, som utfärdades redan 1909 vid lantmäterikårens omorganisation.
, .. , ,

Men i mom. 14 har Kungl. Maj:t pa grund av riksdagens uttalande
år 1914 kommit med den nya bestämmelsen, att man beträffande
jordavsöndringar skulle för vissa kategorier jordägare fa
från samma anslag taga ersättning även för dessa förrättningar.

lördagen den 13 mars, f. m. 3

Det heter nämligen i nämnda mom., sista stycket: »År fråga om
jordavsöndring och styrker sakägare genom intyg av kronofogde,
länsman, pastor eller ordförande i kommunalstämman eller kommunalnämnd,
att han är obemedlad eller mindre bemedlad, och
uppgår icke arealen av hans ägolott, därest den är belägen i Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmarker, till 50 hektar, i annan
del av dessa län eller i Värmlands, Kopparbergs, Gfävleborgs
Västernorrlands eller Jämtlands län till 25 hektar samt i övriga
län till 10 hektar, må av statsverket även gäldas å sådan ägolott
belöpande arvode till lantmätare för förrättning, som verkställts
under tjänsteresa av ifrågavarande slag samt lösen för karta och
handlingar.»

I de bestämmelser, som givits rörande lantmätares tjänsteresor,
ingick även en punkt, i vilken det heter, att sådana resor, som
avses i § 11 i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907,
skulle lantmätare även fa taga betalt av statsmedel för sådana resor.
Då ju, som jag redan erinrat, mycket litet tagits i anspråk
av detta anslag på 30,000 kronor — jag kan nämna att under år
1914 disponerades ett belopp av endast 1,373 kronor 64 öre — så
hade jordbruksutskottet trott, att man skulle kunna gå motionärens^
önskningar till mötes genom att man ytterligare utvidgade
området för användandet av dessa 30,000 kronor. Det är på denna
grund som jordbruksutskottet föreslagit den bestämmelsen, att man
även för vissa andra förrättningar skulle kunna få taga av detta
anslag därest nämligen dem det gällde vore obemedlade eller mindre
bemedlade.

... ,^u föreligga här, som herrarna finna, två till sin hemställan
likalydande reservationer, den ena av„herr Lindblad m. fl. i forsta
kammaren, och den andra av herr Åkerlund i denna kammaren.
Dessa reservationer skilja sig väsentligen i det avseendet från utskottets
förslag, att här skulle medlen icke tagas av dessa 30,000
kronor, och det av det enkla skälet, såsom framgår av motiveringen
till detta förslag, att man då icke skulle kunna få använda allmogemän
vid dessa förrättningar, utan finge lov att vända sig till
lantmätare, sålunda till statstjänstemän. Det är klart, att rörande
ett anslag, som är beviljat irnder den förutsättningen, att det skall
utgå vid lantmätares resa, kan man icke få inbegripa ersättning
till lekmän. 1 b

Det vill sålunda synas, åtminstone vid en ytlig betraktelse,
som om reservanternas förslag skulle vara att i hög grad föredraga
framför utskottets förslag, därför att man, vem som än verkställde
förrättningen, skulle få ersättning såväl för resan som för själva
förrättningskostnaden och detta utan avseende på om sökanden och
dem förrättningen gällde voro mindre bemedlade eller obemedlade
eller icke.

V^d den saken beträffar vill jag blott erinra därom, att det
icke är så alldeles säkert, att reservanternas förslag är förmånligare
än utskottets förslag. Reservanternas förslag avser visserligen’att
ge en större hjälp, men utskottets förslag innebär en snar hjälp

Jfr 36.

Ang. statsbidrag
till
enskilda vägar
på landet.
(Forte.)

Jjj. 36. 4 Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. stats- och en säker hjälp. Enligt utskottets förslag skulle hjälpen komndrag
till ma redan vid nästa års riksdag och måste komma då, men enligt
enskilda någorresPrvanternHS förslag är det nog hänskjlitet till framtiden, när
pa landet. hjäj sfeall ]-omnia. jag måste blott uttala den förhoppningen,
(iorts.; föungl_ Maj:t, om vi fatta samstämmiga beslut i båda kam rarna,

skall finna sig föranlåten att sä snart som möjligt äska
anslag för det ändamål, som avses i dessa reservationer.

Ehuru jag således anser, att utskottets förslag ur dessa synpunkter
varit att föredraga, måste jag dock saga.att,_ då nu det
egendomliga inträffat, att första kammaren, sannolikt i ett anfall
av radikalism, bifallit herr Lindblads reservation, det är helt naturligt,
att även jag kommer att yrka bitall till samma reservation
i syfte att få samstämmiga beslut i båda kamrarna och sålunda
få ställt i utsikt att man skall fa någon hjälp rörande dessa
förrättningar. Motionären, som gjort sig till tolk för behovet av
denna hjälp, uttalade redan i sin motion 1912 att, därest staten
ville tråda emellan och betala ersättningen för vägindelnmgen, sa
skulle väsentligt mycket vara vunnet, och man skulle sedan kunna
fortgå på samma väg och lämna ytterligare bidrag. Jag vill nu
icke yttra mig vidare om detta senare, men jag tror, att motionären
i detta fall har fullkomligt rätt, då han säger, att det skulle
bli till väsentlig fördel för dem, som ha enskilda vägar att underhålla,
om de åtminstone finge hjälp enligt det föreliggande förslaget;
då det bleve genomfört skulle man nämligen få full ersättning
för kostnaderna för indelning av dessa vägar.

Utskottet skulle mycket gärna velat gå längre, till och med
längre än reservanterna, men vi ha varit så fast övertygade, att
icke någon möjlighet skulle förefinnas att få första kammaren att
gå med på ett förslag, som gick längre än vad utskottet i detta
fäll föreslagit, och detta var anledningen till att vi stannade just
vid vårt förslag. Vi ansågo. att detta var en väg, som riksdagen
anvisat och som Kung!. Majrt redan beträtt, och att man således
endast hade att fortgå på densamma. o

Men då nu enda möjligheten att vinna det asyftade målet
ligger i ett bifall till herr Lindblads reservation, skall jag, herr
talman, anhålla att få yrka avslag på utskottets hemställan och
bifall till herr Lindblads m. fks reservation.

Häruti instämde herrar Hage och Tysk.

Härpå anförde

Herr Molin i Dombäcksmark: Jag anser det vara min skyldighet
att vid detta tillfälle frambära mitt ta>''k till de jordbruksutskottets
ärade ledamöter, som låtit sig angeläget vara att föra
fram denna fråga. Helt säkert skall det beslut, som jag hoppas
nu kommer att fattas, vara ägnat att i någon mån lindra den
kommunikationsnöd, som för närvarande gör sig gällande i obyg -

5 Nr 36.

Lördagen den 13 mars, f. m.

derna.. Herr talman, jag ber att få instämma i det yrkande, som Ang. statsherr
vice talmannen framställt, bidrag till

enskilda vågar

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioi1?/
J?a. t bifall till utskottets hemställan dels ock avslag därå och
bifall i stället till den av herr E. A. Lindblad m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i sistnämnda proposition.

§3.

4 föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlutande,
nr 8, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält detta ärende till handläggning begärdes
ordet av

Herr Rydén i Malmö, som yttrade: Herr talman! Jag ber
att beträffande föredragningen få föreslå, att vid denna huvudtitel
icke må behöva föredragas alla klämmar utan att endast marminalrubrikerna
uppläsas i varje särskild punkt utom beträffande sådana
punkter, där reservationer finnas, vid vilka jag hemställer
att även klämmarna må uppläsas.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Punkterna 1—19.

Vad utskettet hemställt bifölls.

Efter nu skedd föredragning av punkten 20, angående kleresi- Ang. iieresistaten,
begärdes ordet av staten.

Herr Rydén i Malmö, som anförde: Den grupp av anslag till
kleresistaten, som möter oss under punkterna 20-23, har säkerligen
tilldragit sig en ganska allmän uppmärksamhet inom denna
kammare. Genom föreliggande förslag ordnas nu för första gången
i budgetmässigt avseende de anslag till statskyrkans framtida
uppehållande, som till sina grunder beslöts av 1910 års riksdag.
Det blir inte småsummor, som för framtiden skola belasta
vår kulturbudget för statskyrkliga ändamål. Särskilt gäller
detta anslaget under punkt 22, ersättning för prästerskapets tionde
vilket anslag år för år kommer att växa tills det år 1944 skall
slutligt fixeras. Om hastigheten i detta anslags tillväxt gav oss
senast 1914 års statsverksproposition eu föreställning. Den återgav
en tablå ur 1910 års prästlöneregleringsproposition, enligt
vilken anslaget skulle börja år 1914 med 30,000 kronor för att

Nr 36. 6 Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. kleresi- redan år 1918 vara uppe i 1,523,000 kronor och därefter stiga till
stöten. 3,897,000 kronor år 1944. ... ...

(Forts.) Innevarande års statsverksproposition visar emellertid, att

denna tablå redan nu uttrycker alldeles för låga siffror. Enligt
kammarkollegii beräkningar skall exempelvis 1915 års anslag utgå
med 131,500 kronor i stället för beräknade 117,000 kronor, 1916
års anslag med 476,500 kronor i stället för beräknade 423,000 kronor
o. s. v. Alltså en höjning redan nu med mer än 10 procent utöver
dem, som lågo till grund för 1910 års riksdagsbeslut. Betänker
man vidare den ökning i markegänyspriser, som maste följa
med nuvarande abnorma förhållanden, av vilka sannolikt åtskilligt
hänger efter långt efter världskrisens avveckling, så är det ej
underligt om riksdagen med bekiämmande känslor ser framtiden
an i avseende å dessa anslag; självfallet maste åtminstone hetta
vara fallet med ett parti, som det socialdemokratiska, inom vilket
många betrakta statskyrkan såsom en rent kulturfientlig och skadlig
institution och partiet som helhet principiellt omfattar kravet
på statskyrkans avskaffande. . ...

I den nu föreliggande situationen har det ej vant mig mojlio-t
att följa mina naturliga intentioner och yrka avslag på den
störa statskyrkobudget, som här tecknar sig. Anslagen i fråga
bestämmas nämligen genom en av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag — lagen om kyrkofond — som måste ändras, innan
anslagen kunna nedsättas eller avskrivas. Men jag känner ett
bestämt behov av att å egna och det partis vägnar, som lag tillhör,
nu få framhålla att frånvaron av ett yrkande i enlighet med
vår principiella åskådning vid detta tillfälle på intet sätt knngskär
vår rätt eller innebär ett avkall på våra önskningar att i
framtiden upptaga en allvarlig kamp för statskyrkans avskaftande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—76.

Kammaren biföll utskottets i dessa punkter gjorda framställningar.

Ang. materiel Punkten 77, angående materiel för astronomiska observatonet

{IkTobser- 1 Lund.

vatoriet i Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj .t

Lund- under punkten 77 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att för
beredande av höjning till 5,000 kronor av den i utgiftsstaten för universitetet
i Lund, avdelningen B) Till materiel m. m., för astronomiska
observatoriet upptagna anslagsposten å 3,500 kronor, oka det
ordinarie anslaget till nämnda universitet med ett belopp av 1,5U
kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte av riksdagen bifallas.

7 Nr 36.

Lördagen den 13 mars, f. m.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Sommelius: I denna punkt har Kungl. Maj:t hemställt
om höjning av anslaget till materiel för astronomiska observatoriet
i liund från 3,500 kronor till 5,000 kronor. Professor Charlier har
gjort en särskild framställning i ärendet, vilken av konsistorium
blivit tillstyrkt, och Kungl. Maj:t har i enlighet därmed hemställt,
att riksdagen måtte bevilja ett anslag av 5,000 kronor. Emellertid
har universitetskanslern uttalat sina betänkligheter och hemställt,
att man på grund av tidsförhållandena, som nödvändiggöra den
största sparsamhet, skulle nöja sig med ett anslag av 3.500 kronor,
eller samma belopp som under föregående år. Då utskottet kommit
till annat resultat än Kungl. Maj:t, beror det kanske till stor del på den
blygsamma form, vari framställningen blivit gjord av observatoriets
målsman i Lund, professor Charlier. Det synes mig, som om han
gjort denna framställning mera som om det gällde ett filantropiskt
anslag, ett anslag som universitetets observatorium skulle få endast
av nåd och barmhärtighet, och herrarna bli nog icke litet förvånade,
ifall jag talar om vilket syfte som avses med anslaget i fråga.
Av en skrivelse, som är intagen i statsverkspropositionen, framgår
till vilka ändamål pengarna skulle gå. Det nuvarande anslaget,
som man anser vara för litet, är avsett för eldning, för utvidgning
av den vetenskapliga verksamheten, för vetenskapliga publikationer,
för underhållande av förbindelser med utländska observatorier, för
inbindning av böcker samt för belysning och för papper m. m.
Det gäller sålunda inköp av sådan materiel, som vilken vetenskaplig
institution som helst nödvändigt måste påräkna, och det är att
beklaga, att förevarande framställning icke blivit mera positiv utan
sådan, att man får den förnimmelsen, att det är meningen att riksdagen
skulle bevilja ett nådevedermäle, om jag så får uttrycka
mig, då man ju icke tyckes ha råd att elda tillräckligt eller hålla
tillräcklig belysning och ej heller att köpa papper eller bestrida
bokinbindningar och icke ens binda in de vetenskapliga arbeten, som
man får i present från utländska observatorier. Observatoriet kan
icke låta trycka de vetenskapliga avhandlingar, som bliva inom
institutionen utarbetade, utan professor Charlier bär hos de vetenskapliga
samfund, av vilka han är medlem, hemställt att fä dem
tryckta i dessas publikationer, för att de på detta sätt skola bli
offentliggjorda. Detta har medgivits, men även det kostar pengar.

Nu tror jag icke, att andra kammaren är sinnad att säga nej,
då det gäller ett så absolut nödvändigt anslag som det ifrågavarande.
Mig förvånar det, att det räcker med 5,000 kronor.

10,000 kronor vore näppeligen för mycket, men man har av ren
blygsamhet nöjt sig med 5.000 kronor. Jag förstår emellertid de
skäl, som gorå att statsutskottets ärade ledamöter icke ens velat
gå med på detta belopp av 5,000 kronor. Jag är övertygad om,
att det för statsutskottet icke är lätt att ibland den mängd anslagskrav,
som underställas dess prövning, sovra ut dem, som äro absolut
nödvändiga, men jag tror emellertid, att om någon ledamot

Ang. materiel
för astronomiska
obsei''-vatoiHet i
Lund.
(Fort».)

Kr 36. 8

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. materiel
för astronomiska
observatorHet
i
Lund.
(Fort*.)

av utskottet ville bär resa sig upp och förklara, att han för sin
del icke hade något emot att öka anslaget till 5,000 kronor, så
skulle det vara tillräckligt för att kammaren skulle inse, att detta
krav, som ställdes på densamma, borde beviljas.^

Om jag nu gör ett så stort nummer av en så liten siffra, är det
därför, att jag tycker, att denna vetenskapliga institution, som har
så skickliga vetenskapsmän och så varma förespråkare, icke skall
behöva i en sådan bagatellfråga tigga riksdagen om att få pengar
till att trycka sina vetenskapliga alster, för att få bläck och skrivmateriel
eller för att få sina lokaler uppvärmda. Jag skulle
såluda vilja till kammaren rikta en vördsam hemställan att trots
de eljest beaktansvärda skäl, som förestavat statsutskottet, bevilja
det anslag, varom här är fråga. Jag ber sålunda, herr talman,
att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet och avslag
å utskottets hemställan.

Herr Rydén i Malmö: Vore det så som herr Sommelius här

säger, att observatoriet icke hade pengar att elda eller att köpa
bläck och papper för, skulle det icke förvåna mig, att han här
uppträder och talar för förhöjt anslag, men nu är det icke så,
utan observatoriet i Lund har till och med 1,000 kronor mera än
observatoriet i Uppsala för ifrågavarande ändamål. Vad det här
gäller är att observatoriets föreståndare önskat att bli i tillfälle
att göra något större utbyte med andra institutioner av vetenskapliga
meddelanden. Nu vill jag säga, att jag icke skulle taga
hårt vid mig, om kammaren bifölle det högre anslaget, då jag är
lika intresserad av att Lunds universitet utvecklas, som den föregående
ärade talaren, men vi ha inom statsutskottets andra avdelning,
som handlagt detta ärende resonerat som så, att man med
hänsyn till rådande tidsförhållanden borde se till att bevilja endast
sådana nya anslag, om vilka man kan säga, att de icke
utan våda kunna uppskjutas, och det gör, att jag bär varit med
om att stryka anslag, som legat mitt hjärta nära, därför att mitt
sanningssinne sagt mig, att det icke skulle vara törenat med någon
våda att uppskjuta dem till över den nuvarande krisen. Ett
sådant anslag kommer längre fram, när det gäller gymnastikkurser
för småskollärarinnor. Jag har varit med om att avstyrka det
visst icke därför, att jag icke önskar framgång åt själva saken,
utan därför att jag inser, att det icke sker någon olycka eller
någon skada, om den får anstå till över krisen.

Vad den nu föreliggande anslagsökningen beträffar, så har
universitetskanslern avstyrkt densamma med hänsyn till önskvärdheten
av att iakttaga sparsamhet, och jag hemställer till denna
kammare och till vilken upplyst opinion som helst, om icke greve
Fredrik Wachtmeister, den nuvarande universitetskanslern, visat i
all sin verksamhet en sådan nitälskan för de svenska universiteten,
att man kan antaga, att han icke skulle försummat att framhålla
detta anslags nödvändighet, i fall det icke kunnat uppskjutas.

Däremot har jag för min del varit med om att i nästa punkt

Lördagen den 13 mars, f. m.

9 Nr 36.

tillstyrka ett anslag till en annan institution i Lund, vilket an- Ang. materiel
slag blivit av universitetskanslern avstyrkt. Men beträffande detta för astro,l°-anslag till geologisk-mineralogiska institutionen är det faktiskt så,
att det föreligger en brist. Under en följd av år har man anlitat Lund.
universitetets reservfond. Institutionen nar genom testamente av (Forts.)
av en . professor erhållit stora samlingar, som måste underhållas.
Utredningen i denna fråga har tillkommit efter det universitetskanslern
avgivit sitt yttrande, och vi ha funnit inom statsutskottet,
att framställningen om anslagsökning var så starkt motiverad,
att vi följt Kungl. Maj:t.

Jag har sagt, och jag upprepar det, att jag personligen icke
skulle ha något emot att bevilja det ifrågasatta anslaget å 5.000
kronor, men när man går till sadana övercbifter, att det icke vore
för mycket att för eu enda liten institution begära ett materielanslag
å 10,000 kronor, så undrar jag, vart det skulle bära hän,
om man fortsatte på den vägen. Det bleve oerhörda summor med
den massa institutioner, som vi ha. Vill kammaren bevilja det
högre anslaget, så tar nog icke statsutskottet det så nära vid sig.
men säkert är, att utskottet haft skal för sin ståndpunkt, att detta
är. ett anslag, som under nuvarande kritiska situation kan uppskjutas,
och därför tillåter jag mig att i egenskap av utskottsledamot
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sommelius: Herr talman, med anledning av herr Rydéns
anförande och påpekande, att han icke skulle ha något emot
det högre anslaget, om det nämligen förhölle sig så som jag framställt
det, så vill jag fästa uppmärksamheten på, att jag icke haft
något annat till ledning för mina påståenden än statsverkspropositionen.
Där står tydligt framhållet, att anslaget på 3,500 kronor
visat sig otillräckligt för ändamålet, och till stöd härför göres
en längre utredning, som bland annat visar, att utgifterna för eldning
mer än fördubblats — eldning ingår sålunda i anslaget —
och att i övrigt de utgifter, som jag nyss uppräknat täckas av anslaget.
Det förvånar mig, att detta anslag kan räcka till alla de
poster som därmed avses. 1 andra liknande full är det ju så, att
kostnader för eldning och dylikt bestridas ur andra kassor än dom,
som ställts till förfogande för vetenskaplig forskning. Här däremot
framhålles särskilt, att anslaget även avser kostnaderna för belysning,
papper, inköp och inbindning av böcker, tryckning av publikationer,
in- och utländska, m. m. Jag kan således ej finna
att jag gjort mig skyldig till några överdrifter i mitt förra anförande.

Här gjordes i denna fråga av herr Ilydén en jämförelse med
Uppsala universitet, som gick ut på att visa, att nian där icke hade
mer än 2,500 kr. i anslag. Ja, det är riktigt, men det är att
märka, att här avser anslaget icke blott detsamma som i Uppsala,
observatorieanläggningen, utan det avser också den metereologiska
anstalten, och denna har i Uppsala sitt egna anslag på 3,500 kronor.
Sålunda är det 6,000 kronor, som anslås i Uppsala för sam -

Är 36.

Ang. materiel
för astronom
miska observatoriet
i
Lund.
(Forts.)

10 Lördagen den 13 mars, f. m.

ma ändamål, för vilka i Lund anvisats 3.500 kronor. Jag tror,
att dessa mina uppgifter äro fullt korrekta.

Då herr Rydén anförde, att universitetskanslern greve Wachtmeister
avstyrkt anslaget, så vill jag erinra om, att han gjort det
med den motiveringen, att det vore nödvändigt att iakttaga, den
största sparsamhet. I fråga om herr Rydéns prisande av universitetskanslerns
intresse för universiteten skall jag giva mitt fulla
erkännande åt hans mening härutinnan. Jag vill säga, att detta
intresse icke kan av oss tillnärmelsevis högt nog taxeras. Men
jag tror, att den allmänna depressionen i ekonomiskt avseende
också tryckt sin prägel pa hans framställningar, då han för universitetens
vidkommande icke velat besvära riksdagen med några
nya eller ökade utgifter, ehuru jag samtidigt är av den uppfattningen
att det nog varit med svidande hjärta, som han vägrat
lämna sitt bifall till den föreslagna ökningen av 1,500 kronor till
materiel för universitetets i Lund observatoriska anstalt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Herr talman, mina herrar! Jag ber att få erinra kammaren
därom, att tack vare beslut vid 1911 och 1912 års riksdagar det
astronomiska observator^ i Lund erhållit två nya byggnader, och
att det är framför allt till följd härav, som behov av ökat materielanslag
framträtt.

Av det nuvarande materielan slaget går sedan några år en större
del än förut, nämligen årligen 792 kronor mera, till ljus och värme.
Samtidigt som detta belopp alltså går förlorat för de direkta vetenskapliga
ändamålen, erbjuder den nya anstalten ökade vetenskapliga
arbetsmöjligheter för föreståndaren, som det gäller för honom
att taga vara på. Att institutionens föreståndare känner det vara
en hedersak att fullt utnyttja alla dess resurser i vetenskapens
tjänst, är naturligtvis värt all erkänsla, och han synes vara väl
förtjänt av att erhålla det understöd, som han därvid behöver.

Det har glatt mig att finna, att statsutskottet trots sitt avslagsyrkande
tydligen är av denna åsikt, fastän utskottet ansett,
att anslagsökningen kan uppskjutas till ett följande år. Jag ber
att fa framhålla, att, om jag fattat statsutskottets uttalande rätt,
så inger det goda förhoppningar om att den behövliga anslagsökningen
snart skall komma till stånd.

Herr Rydén i Malmö: Jag vill för min del begagna tillfället
att här vitsorda, att i statsutskottets motivering finnes direkt uttalat,
att anslagsökningen bör beviljas, sedan krisen är över. Jag
tror icke någon av statsutskottets medlemmar, om de då äro med,
ämna undandraga sig konsekvenserna av detta yttrande.

Jag kan icke förstå den uppfattning, som herr statsrådet här
uttalat, att den omständigheten att man använder en del av materielanslaget
till ved eller bränsle, att man sålunda använder icke

Lördagen den 13 mars, f. m.

11 Sr 86.

fullt 800k ronor av 3,500 kronor för detta ändamål, skulle särskilt Ang. materiel
motivera en höjning av hela anslaget. för aatrono Jag

skall emellertid be att få säga ett par ord angående vad ”‘^torieiT
som mahända varit i yttersta hand avgörande för statsutskottets Lund.
ståndpunkt i denna fråga. Det är ju allom bekant, att Kungl. (Forts.)
Maj:t i höstas utsände en erinran till alla myndigheter, att vid
upprättande av petita till riksdagen iakttaga all tänkbar sparsamhet,
och detta bud följdes av myndigheterna, såvitt jag vet,
rätt allmänt. Vad nu särskilt beträffar Lunds universitetskansler,
så följde även han denna uppmaning så långt som han ansåg det vara
möjligt. Om man nu utgår ifrån att riksdagen skulle gå längre
än vederbörande myndigheter ansett sig böra göra i sådana fall,
då icke nödfallsomständigheter föreligga, kan jag ej undertrycka
den farhåga, som kom till uttryck inom statsutskottets andra avdelning,
när denna fråga behandlades, den farhågan, att ett dylikt
förfaringssätt skulle uppmuntra myndigheterna att överväga, huruvida
de icke gått för långt i sparsamhet, när det gällt att framställa
petita. Och jag tror det ej kan anses önskvärt, att man
uppmuntrar i detta avseende.

Frågan är ju ej stor, och det finnes ju intet skäl att den gives
några stora dimensioner, men jag tror, att statsutskottet haft goda
skäl för sin ståndpunkt.

Herr Sommelius: Ursäkta mig herr talman, att jag åter begär
ordet, men jag har blott velat meddela, att jag icke anser det
vara skäl att besvära kammaren med votering. Av det uttalande
som den statsutskottsledamot, som nyss yttrat sig, haft i frågan,
har jag emellertid ansett mig kunna draga den shitsatsen, att det
bör finnas grundad anledning antaga, att det ökade anslaget vid
nästa riksdag har större utsikt att bifallas.

Härmed var överläggningen slutad. Efter det herr talmannen
givit propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till Ivungl. Maj:ts framställning
i ämnet, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punlctcrna 78—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109, angående statssamskola i Sollefteå. An9-

samskola i

Under punkten 109 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t Sollefteå.
föreslagit riksdagen att dels medgiva, att en statssamskola finge
upprättas i Sollefteå, under villkor att Sollefteå köping enligt sitt
åtagande ej blott tillhandahölle erforderliga undervisningslokaler och
bostad eller hyresersättning åt rektor utan även till statsverket årligen
inbetalade ett belopp, motsvarande en fjärdedel av den vid
samskolan anställda lärarpersonalens begynnelselöner, dock att under

*r 36. 12

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

övergångstiden endast skulle inbetalas ett belopp, motsvarande 400
kronor för termin för varje vid läroverket inrättad samskoleklass,
till dess alla klasserna blivit inrättade, varefter från och med påföljande
kalenderår full avgift skulle erläggas; mot vilket åtagande
köpingen skulle äga rätt att av lärjungarna i samskolan upptaga
terminsavgifter, dock ej till högre belopp eller under strängare villkor
för befrielse, än som stadgades rörande de avgifter, som av realskolornas
lärjungar erlades till statsverket;

dels föreskriva, att första och andra klasserna vid statssamskolan
skulle upprättas med ingången av läsåret 1916—1917 samt att
vid början av varje följande läsår skulle upprättas ytterligare en
klass, i ordning nedifrån räknat, intill dess samskolan blivit färdigbildad
;

dels ock för inrättandet vid samskolan från och med den 1 juli
1916 av en rektorstjänst och en första lärarinnebefattning från och
med år 1916 höja reservationsanslaget till de allmänna läroverken
med 7,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft eu
inom andra kammaren av herr Berg i Stockholm väckt motion, nr
98, däri hemställts, att det av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
framställda förslaget om inrättande av en statssamskola i Sollefteå
icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till herr Bergs
i Stockholm ovanberörda motion, måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar Smärt z,
Strömberg, II. 11. K. Ericson, Åström, Ekelund, greve Posse och
Bergqvist vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl.
Maj :ts framställning i ämnet.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman,
som yttrade: Herr talman, mina herrar! Statsutskottet har
under den "nu föreliggande punkten behandlat Kungl. Maj:ts förslag
om inrättandet av en statssamskola i Sollefteå och tillika eu av
herr Fridtjuv Berg i Stockholm väckt motion, vari yrkas avslag å
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottsmajoriteten har mot sju reservanter
slutit sig till avslagsyrkandet.

I Sollefteå finnes för närvarande en enskild samskola, för vars
uppehållande Sollefteå köping och socken visat stor offervillighet,
och som därjämte åtnjuter ett statsunderstöd av 4,300 kronor.
Sedan flera år tillbaka har man i orten hyst en livlig önskan att
få denna enskilda skola ersatt med en statens samskola. Redan år
1906 gjordes en framställning i sådant syfte, men den avslogs av
Kungl. Maj:t av det skälet, att skolan icke hade uppnått det elevantal
av i-20 lärjungar, som enligt då tillämpade grunder ansågs

Lördagen den 13 mars, f. m.

13 3ir 36.

vara en förutsättning för att staten skulle övertaga omsorgen om
undervisningen genom att inrätta en samskola. Nu har skolan ett
elevantal, som överstiger denna siffra, och nu komma Sollefteåhorna
tillbaka med sin framställning, men nu mötas de med den
förklaringen, att de komma att erhålla avslag å densamma av eu
annan anledning.

Utvecklingen däruppe har visserligen gått raskt, men den har
icke varit snabb nog. Någonting har inträffat under mellantiden.
Och vad är det då som har hänt? Jo, svarar man: riksdagen har
genom sitt år 1909 fattade beslut om understöd åt kommunala
mellanskolor och enskilda mellanskolor slagit in på en skol politik,
som innebär, att det fastslagits, att inga nya statssamskolor eller
realskolor vidare skola inrättas.

För min del har jag vid ett studium av 1909 års riksdagsbeslut
icke kunnat finna, att det har en sådan innebörd. Och jagber
att ta framhålla, att ej heller den myndighet, som närmast har
att göra med tillämpningen av detta beslut, nämligen läroverksöverstyrelsen,
kommit till den uppfattningen, att riksdagens beslut
i frågan skulle vara av sådant innehåll. Beslutet innebär, såvitt
jag kan förstå, endast att statsunderstöd på vissa villkor tilldelats
en ny skoltyp, mellanskolan. Men lika litet, som beslutet innebar,
att statens real- och samskolor skulle avskaffas, lika litet innehöll
det, att statsmakterna förbundo sig att icke vidare inrätta nya
statsskolor. Det yttrande, som dåvarande departementschefen i
1913 års statsverksproposition fällde på tal om en ifrågasatt allmän
revision av vart läroverkssystem, synes mig alldeles riktigt
karakterisera den skolpolitik, som bestämdes år 1909. Han yttrade,
att realskola och kommunal mellanskola tills vidare borde få verka
vid sidan av varandra, vardera efter sin natur och sina resurser.
Först så kunde det bli möjligt att bilda sig ett på oomtvistlig erfarenhet,
icke endast på antaganden och försäkringar, grundat omdöme
om deras inbördes värde och rätta plats i vårt framtida skolväsen.
Någonting mera än detta, någonting, varigenom realskoletypen
skulle erhållit en tillbakasatt plats i vart skolväsen, inneslöts,
^ såvitt jag kan se, icke i 1909 års beslut.

Såväl 1913 som 1914 års riksdagar ha sedermera uttalat sig
för den ifrågasatta reformen av vårt läroverksväsen. Men de ha
icke närmare yttrat sig om den riktning, vari denna reform borde
gå. Jag hänvisar herrarna till det referat, som lämnats i föreliggande
utskottsbetänkande. Men just i detta betänkande går
utskottet ett steg längre och gör ett synnerligen viktigt och bindande
uttalande. Det heter där, sedan utskottet lämnat de ny-s
åberopade referaten, pa sidan 49: »Utskottet vill visserligen icke
mera utförligt uttala sig om den riktning, i vilken denna revision
kan förmodas komma att gå, men av det senaste årtiondets utveckling,
synes man dock kunna draga den bestämda slutsatsen,
att det ej kan förväntas, att staten utvidgar sin medverkan till
upprätthållandet av två med varandra parallella barndomsskolor.»

Om detta uttalande inflyter i riksdagens skrivelse, så betyder

Ang. stats
samstola
Sollefteå.
(Forts.)

Nr 3G. 14

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

detta, att riksdagen förklarat som sin mening, att inga nya statens
realskolor eller samskolor hädanefter få inrättas, utan endast
kommunala mellanskolor. Men därmed har också riksdagen tillerkänt
denna senare skolform en bestämd företrädesrätt. Jag vagar
ifrågasätta, om det är tillrådligt, att riksdagen nu utan närmare
utredning på detta sätt intager ståndpunkt i en fråga, som
är av så stor betydelse för vårt skolväsen.

Jag ber att i detta sammanhang få yttra några ord av mera
allmän räckvidd om de båda skolformer det här gäller att jämföra,
den sexåriga realskolan och samskolan å ena sidan, och den fyraåriga
kommunala mellanskolan å den andra. . Först ber jag likväl
att få förutskicka den anmärkningen, att jag nu lika litet som
jag gjort det i statsverkspropositionen på något sätt ämnar rikta
något angrepp mot den kommunala mellanskolan. Det är ett fullkomligt
missförstånd, om man fattar mig på det sättet.

Anledningen till att man på många håll ger mellanskoletypen
ett bestämt företräde framför realskoletypen, är som bekant, att
samskolan bygger på folkskolan som bottenskola och härutinnan
ställes i motsats till realskolan. I mångas tankar erhåller genom
en sådan motsättning realskoletypen en karaktär av överklasskola,
som den alls icke har i verkligfieten.

Ser man t. ex. på uppgifterna om det antal lärjungar i de
olika skolformerna, som helt eller delvis befriats från terminsavgifter,
så skall man finna, att det skett i ungefär samma omfattning
ifråga om båda skoltyperna, och man får det intrycket, att
barnen komma i stort sett från hem av ungefär samma sociala
struktur.

Undersöker man vidare, från vilka läroanstalter å ena sidan
de kommunala mellanskolorna och å den andra de allmänna läroverken
erhålla sina nytillträdande lärjungar, så skall man finna,
att i båda fallen större delen av lärjungarna komma från folkskolan.
o ,

I fråga om de allmänna läroverken framgår detta av följande
siffror. Läsåret 1913—14 inskrevos vid dessa läroverk 4,036 lärjungar,
som förut icke tillhört allmänt läroverk. Av dessa kommo
omkring 2,400 från folkskolan, alltså nära 60 procent av samtliga
nyinskrivna. Jag ber få tillägga, att endast ett obetydligt antal,
om jag minns rätt omkring 400, av dem, som kommo från folkskolan,
åtnjutit någon som helst enskild undervisning för att förmedla
övergången. Dessa uppgifter ur läroverksstatistiken visa,
huru lätt övergången är från folkskolan till de allmänna läroverken
och huru flitigt den användes.

Vänder jag mig så till de kommunala mellanskolorna, visar
det sig, att vid de 27 kommunala mellanskolorna nyinskrevos läsåret
1913—14 755 lärjungar och att av dem 510 kommo från folkskolan.
Dessa utgjorde alltså 67,5 procent av hela antalet.

Ur denna synpunkt utgjorde alltså folkskolan bottenskola för
de allmänna läroverken i nästan lika hög grad som för de kommunala
mellanskolorna (omkring 60 procent av eleverna i ena fal -

Lördagen den 13 mars, f. m.

15 Kr 36.

let, 67,5 procent i det andra). Jag vill naturligtvis med detta
uttryck icke undandölja det förhållandet, att folkskolan i en helt
annan mening utgör bottenskola för den kommunala mellanskolan,
i den meningen nämligen, att mellanskolan organisatoriskt sett
utgör eu direkt påbyggnad på folkskolans A-typ.

Det har säkerligen förvånat mer än en av kammarens ledamöter
att få höra, att så jämförelsevis många av de kommunala
me 11 anskolor nas elever tidigare åtnjutit undervisning på annat
håll än i folkskolan. Förklaringen härtill är den, att på åtskilliga
av de orter, där kommunal mellanskola inrättats, finnas enskilda
läroanstalter, vanligen 2- eller 3-åriga, som ha lagt sina läroplaner
sa, att de direkt förbereda till inträde i den kommunala mellanskolans
första klass. Huruvida inrättandet av dylika förberedande
privatskolor är en anordning, som kommer att försvinna,
eller om den kommer att få ökad spridning, därom kan först framtiden
lämna upplysning. Så mycket torde man dock gissningsvis
kunne säga, att om det visar sig, att barnen genom dylika privata
läroanstalter kunna föras fram ett år tidigare till den kommunala
mellanskolan än genom folkskolan, så torde man nog ha
att räkna med tillkomsten av flera dylika privata läroanstalter.
I annat fall däremot, d. v. s. om erfarenheten går i den riktningen,
att det går lika fort genom folkskolan, så torde väl de privata
läroanstalterna komma att försvinna.

Jag har med vad jag senast sagt kommit att vidröra en viktig
fråga, den om studietiden. Jag ber att få meddela några upplysningar
om, i vad mån användandet av den ena eller andra skol.
vägen, mellanskolans eller realskolans, inverkar på studietidens
längd, och jag har så mycket större anledning därtill, som den
ärade motionären varit inne på denna fråga. I sin motion har
han på ett ställe, som finnes avtryckt i utskottets betänkande nederst
på sidan 47, vänt sig mot den åsikten, att mellanskolans
lärjungar skulle bli rätt mycket fördröjda i sina studier och komma
att avlägga sin realskoleexamen vid högre ålder än andra. Motionären
meddelar siffror från senaste läsår rörande medelåldern vid
realskoleexamen vid olika läroanstalter, vilka siffror visa, att
den av honom bekämpade åsikten är oriktig. Mot dessa siffror
har jag ingen invändning att gorå, lika litet som mot den slutsats
han därur drager. Medelåldern vid avläggandet av realskoleexamen
är icke högre vid de kommunala mellanskolorna än vid
realskolorna.

Men när man bedömer värdet av siffrorna från de allmänna
läroverken, måste man erinra sig, att dessa läroverk förbereda icke
blott till realskoleexamen utan också till studentexamen. Tyvärr
finnas i läroverksstatistiken icke några siffror tillgängliga för senare
tid än höstterminen 1909 rörande medelåldern i de olika klasserna
och ringarna vid de allmänna läroverken. Jag får alltså
hålla mig till siffrorna från höstterminen 1909. Vid de allmänna
läroverken var nämnda termin medelåldern i klass 1 10,3 år. När
lärjungarna lämna klass 5, dela de sig som bekant, så att en del

Ang. statssamskola

Sollefteå
(Forts.)

Nr 36. 16

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. statssamskolci
i
Sollefteå.
(Forts.)

gå till klass 6 och där avlägga realskoleexamen, andra, åter till
gymnasiets ring I. Man skulle nu tro, att lärjungarna i klass 6
och i ring I hade samma medelålder, med så är icke fallet. I ring
I är medelåldern 15,3 år eller just den siffra, som man får, om
man adderar fem år till medelåldern i klass 1. I klass 6 åter är
medelåldern högre, den är 16 år. Härav framgår, att de äldsta
bland lärjungarna, däribland synbarligen flertalet av dem, som någon
gång varit kvarsittare, gå in i klass 6. I ring 1 är medelåldern
den, som svarar mot medelåldern i klass 1 utan att höjas genom
kvarsittare över det normala.

Den jämförelsevis höga medelåldern för realskoleexamen vid
de allmänna läroverken beror alltså icke på studieplanen utan på
det examinerade lärjungematerialets beskaffenhet. ^

Det återstår nu för mig att beröra den frågan, i vad män
organisationen av den ena eller andra studievägen inverkar på tidpunkten
för avläggandet av studentexamen. Enligt en inom departementet
utarbetad redogörelse förhåller det sig härvidlag på
följande sätt. De elever, som från folkskolan inskrivas vid de <
allmänna läroverken, ha i allmänhet tillbringat de tre första skolåren
i småskolan och folkskolan. Om en lärjunge inskrives i småskolan
det kalenderår, under vilket han fyller 7 år samt från folkskolans
törsta klass övergår till första klassen i allmänt läroverk,
blir han 19 år det år, han avlägger sin studentexamen. En lärjunge,
som väljer vägen småskola-folkskola-kommunal mellanskolagymnasium
fram till studentexamen, fyller 13 ar det år, då han
från folkskolans fjärde klass vinner inträde i mejlanskolan, samt
17 år det år, han avlägger realskoleexamen. A gymnasiet behöver
han tillbringa åtminstone tre år (i medeltal 3 1/2) och blir
således i gynnsamma fall student det år han fyller 20 år. Oen
lärjunge, som väljer vägen över folkskolan fram till studentexamen,
förlorar i båda fallen tid i jämförelse med den, som gått
igenom en enskild för inträde vid de allmänna läroverken avsedd
förberedande skola. Tidsförlusten blir något mer än ett år för
den, som väljer den hittills vanliga vägen att från folkskolans
första klass gå in i läroverkets första, den blir två ä tre år för
den, som väljer vägen över folkskola och kommunal mellanskola.

Jag ber att få framhålla, att denna fråga om studietidens
längd naturligtvis är en synnerligen betydelsefull fråga icke minst
för de ekonomiskt mindre bärkraftiga hemmen. Ty det betyder
dock åtskilligt i mindre bemedlade hem, om föräldrarna bli nödsakade
att hålla sina barn till studier ett, två eller tre år längre
än vad som med en på studentexamen inriktad studiordning skulle
vara behövligt.

Jag har naturligtvis med vad jag här sagt icke avsett att
lämna en fullständig översikt över de olika skolsystemens förtjänster
eller bevisa, att det ena efter en allsidig jämförelse bör
erhålla företräde och göras till al len aråd ande. Min avsikt har
endast varit att uppvisa, att kammaren skulle handla förhastat,
om den ställde sig på den ståndpunkt, statsutskottets majoritet

17

Nr 3S.

Lördagen den 13 mars, f. m.

intagit, och nu utan närmare utredning fastsloge, att det ena systemet,
mellanskolans, bör undantränga det andra, det som representeras
av realskolan som huvudtyp.

-För min del har jag vid förordandet av det förslag i statsverkspropositionen,
som nu är föremål för debatt, utgått därifrån,
att de båda skolformerna — mellanskolan och realskolan — äro
i lika mån erkända av staten och att man, när fråga bleve, om
en skola av den ena eller andra typen skulle inrättas på en viss
ort, borde välja dem emellan efter praktiska hänsyn, med hänsyn
till ortsförhåliandena. Detta är den enda princip, jag i detta
ärende vill företräda. Det är en frihetens, en valfrihetens princip,
i motsats till den uniformitetsprincip, som statsutskottets majoritet
förfäktar.

Den konkreta fråga, som det i nu föreliggande fall gäller att
lösa, bör alltså enligt min mening ställas på det sättet: är en
statens samslcola eller en kommunal niellcinslcola att föredraga med
hänsyn till Sollefteå behov och förhållandena i orten?

Jag har i statsverkspropositionen framdragit de skäl, som
tala för samskolan. Det torde icke vara nödvändigt att här utförligt
utveckla dessa skäl ånyo. Jag ber endast att få erinra
därom, att i hela den bygd, som tillhör Sollefteå läroverksområde
finnes endast en folkskola av A-typ och att alltså i stort sett den
grund saknas, varpa mellanskolan såsom organisation är uppbyggd.
Jag ber vidare få erinra därom, att en icke ringa del av Sollefteå
befolkning nämligen särskilt officerare och underofficerare vid
de båda truppförband, som där äro förlagda — äro underkastade
nödvändigheten av förflyttningar, och att det för dem och deras
barn är av vikt, att i Sollefteå finnes en skola med samma kursindelning
som i de orter, varifrån de komma eller dit de flytta.

Innan jag slutar, vill jag i korthet beröra endast två ytterlig8™
frågor. Den ena är kostnadsfrågan. För det närmaste året
skulle inrättandet av en samskola för staten medföra en utgiftsökning
av endast 2,700 kronor. Det är svårt att beräkna, hur
mycket mera en statssamskola, sedan den vuxit ut och blivit fullfärdig,
skulle komma att årligen kosta staten än en fullständig
kommunal mellanskola. Något särdeles stort misstag torde man
ej begå, om man anslår merkostnaden till omkring 10,000 kronor
årligen. Detta är ju naturligtvis att anse som en avsevärd summa,
men^ om man betänker, att skolan skall tillgodose ett läroverksområde,
som innefattar en betydande del av den rika Ådalen, med
ett invånareantal på 52,000 personer, om man betänker, vilka stora
inkomster, som inflyta till statsverket i form av skatter av den
rörelse, som bedrives i denna bygd, så tror jag, att man icke behover
vara norrlänning för att anse, att det icke skulle vara
obilligt, om staten offrar den summan för att lösa skolfrågan på
ett tillfredsställande sätt och på ett sätt, som ortsbefolkningen
själv önskar. ö

Den sista fråga, som jag vill upptaga, är frågan om konsekvenserna
av ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Statsutskottet

Andra hammarens protokoll 1915. Nr 30. 2

Ang. stat.!
samskola
Sollefteå.
(Forte.)

Nr 36

18

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå,.
(Forts.)

vill gorå gällande, att ett bifall skulle medföra vittgående ekonomiska
konsekvenser, i det att liknande krav skulle resas från
en mängd samhällen, som skulle kunna åberopa ej blott en vida
större folkmängd än Sollefteå utan också minst lika vägande skäl.
Jag vågar påstå, att statsutskottet icke skulle framställt denna
mening, om statsutskottet tagit hänsyn till olikheten mellan förhållandena
i Norrland och i de södra delarna av riket. _ Tager man
hänsyn härtill, så tror jag, att man i stället kommer till den åsikt,
som uttalats av läroverksöverstyrelsen och av mig, att ett beslut
om en statssamskola i Sollefteå icke medför som konsekvens, att
man behöver anse sig därigenom vara bunden att upprätta samskolor
även å andra orter.

Med stöd av vad jag sålunda yttrat vågar jag uttala den förhoppningen,
att kammaren måtte finna Kungl. Maj:ts proposition
vara grundad på goda skäl och lämna sitt bifall till densamma.

Vidare anförde:

Herr Kaijser: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall
Kungl. Maj:ts proposition. Jag gör det i första hand därför att
jag anser, att en statens samskola i Norrland skulle vara av stor
betydelse. Staten har visserligen andra skolor i Norrland, men
alla dessa skolor ha med undantag av dem i Östersund blivit förlagda
i närheten av kusten och icke inuti landet. Vi skola komma
ihåg, att Härnösands stift och Luleå stift äro 50.000 kvadratkilometer
större än alla de andra stiften tillsammans, och för den
inre delen av detta stora område, d. v. s. frånsett kusttrakterna,
finnes endast Östersunds stats läroverk. Genom att i Sollefteå inrättades
ett statsläroverk, skulle det bliva ett till, beläget cirka
12 mil från kusten. Sollefteå synes mig för övrigt vara synnerligen
lämpligt härtill på grund av de stora framsteg, som där
gjorts under de senare åren. Jag vill vidare säga, att det särskilt
för Norrland skulle vara av synnerligt stor vikt, att det bleve en
samskola i stället för en kommunal mellanskola just av de anledningar,
som herr statsrådet framhållit. Het gäller här att tänka
på den fortsatta utbildningen vid allmänt läroverk. Det är givet,
att om en pojke i Sollefteå skulle vilja ta studentexamen, så är
det svårt för honom — om en mellanskola skulle ersätta den privata
samskolan, som nu finnes — att från denna mellanskola komma
direkt in på gymnasium. På samma sätt förhåller det sig, om
han från Sollefteå skulle flytta till en annan plats och vilja övergå
till en statsskola; han kan då icke från mellanskolan flytta över
till motsvarande klass i en samskola.

Det är icke blott de i Sollefteå befintliga officerarne och underofficerarne,
som flytta, utan hela befolkningen däruppe i Norrland
är mycket rörlig, och särskilt bland arbetarebefolkningen är det
vanligt, att man flyttar till och från de olika distrikten, Sundsvallsdistriktet,
Härnösandsdistriktet. Umeådistriktet. ^

Vad sedan kostnaderna beträffar ber jag få påpeka en sak,

Lördagen den 13 mars, f. m.

19 Nr Sfi»

som icke blivit nämnd, nämligen att i den händelse Sollefteå privata
samskola skulle indragas, så måste de två lägsta klasserna
överflyttas till folkskolan. I sådant fall måste det för dessa
lärjungar, som uppgå till omkring 60, anställas två nya lärare,
och då staten skall bidraga till deras löner med 9/io, så blir skillnaden
mellan omkostnaden för en statens samskola och en mellanskola
icke så stor, som man anfört. Då härtill kommer, som i
statsverkspropositionen meddelas, att såväl kommunalstämman i
Sollefteå socken som kommunalfullmäktige i Sollefteå enhälligt anhållit
att få en statens samskola, så anser jag för min del att
riksdagen icke bör knussla på detta anslag, utan i stället tillmötesgå
ortsbefolkningens önskningar.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Med herr Kaijser förenade sig herr Öberg:

Herr Berg i Stockholm: Den argumentering för den kungliga
propositionen, som förebragts av departementschefen och den senaste
talaren, har jag icke kunnat finna övertygande.

Allraminst kan jag medgiva riktigheten av det försök, som
gjorts, att liksom bagatellisera den principiella innebörden av det
förslag, som föreligger. Tvärtom, propositionen har i mina ögon
en mycket stor förtjänst i det hänseendet, att den givit riksdagen
tillfälle att så att säga i renodlad form, utan sammanblandning
med andra ting, behandla en stor principfråga, nämligen den om
folkskolan som bottenskola. Här skola vi idag avgöra frågan:
Skall folkskolan vara bottenskola i Sollefteå? Men detta spörsmål
är endast en liten del av ett större: skall man överhuvud taget
sträva mot det målet, att folkskolan steg för steg alltmer blir
bottenskola för vårt offentliga undervisningsväsen i det hela£

Från olika håll svarar man olika på det spörsmålet. A ena
sidan har det inom andra kammaren alltifrån dess tillkomst funnits
en stark stämning för folkskolan som bottenskola, och med
riksdagsbeslutet 1909 om upprättande av kommunala mellanskolor
har strävandet härför vunnit sin första stora seger. Denna innebar
naturligtvis ej, att riksdagen då skulle formligen ha förklarat,
att hädanefter ingen statssamskola eller realskola skulle kunna
upprättas, och då herr statsrådet syntes vilja antyda, att jag påstått
något dylikt, gjorde han sig skyldig till en missuppfattning
av vad som sagts i motionen och i allmänhet från den sida jag
tillhör. Men 1909 års beslut innebar, att man då slog in på att
använda folkskolan som bottenskola, och att man visade sig ha
för avsikt att för framtiden sträva alltmera i den riktningen. A
den andra, motsatta sidan har man med stor iver förkunnat, att
just det ifrågavarande riksdagsbeslutet av år 1909 var början till
vår högre undervisnings dekadans och ruin, samt att statsråden
Carl von Friesen, Hammarskiöld och Lindström, genom det erkännande,
som de i stigande grad givit principen folkskolan som
bottenskola, visat en högst klandervärd eftergivenhet för den onda

Ang. statssams
kola ?
Sollefteå.
(Forts.)

Nr SO. 20

Lördagen den lo mars, f. m.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

tidsandan. Det förefaller, som om man på den sistomnämnda sidan
nu skulle mena, att man äntligen fått ett tillfälle att kasta om
rodret och föra skolskeppet åter in i den gamla trygga hamnen.

Sedan jag härmed i korthet pekat på den bakgrund, mot vilken
föreliggande fråga bör ses, skall jag övergå till det speciella
fall, som i dag föreligger, fallet Sollefteå.

Till en början vill jag då på det eftertryckligaste betona
oriktigheten uti den föreställningen, att jag genom min motion
och utskottet genom sin tillstyrkan därav skulle velat förmena
Sollefteå samhälle en förmån, som Kungl. Maj:t genom propositionen
sökt bereda nämnda samhälle, ja, hela Norrland — man har
ju varit mycket ivrig att söka göra detta till en stor norrländsk
fråga. Förhållandet är helt enkelt, att Kungl. Haj:t velat ge
Sollefteå en 6-klassig statssamskola, medan vi ansett, att det
borde hava en 4-klassig kommunal mellanskola. Båda dessa skolor
leda till realskoleexamen och genom denna till gymnasiet samt
vidare upp till universitetet. Båda föra således — jag upprepar
det — alldeles lika högt upp. När det sålunda gång på gäng
blivit antytt, att en statssamskola skulle tillgodose ortsbehovet
av en högre läroanstalt än folkskolan, men att en kommunal mellanskola
däremot icke skulle göra så, är detta fullständigt vilseledande.
Tvärtom: det förhåller sig snarare så, att kommunala
mellanskolan lämnar ett mera öppet tillfälle för studiebegåvade
barn i orten att få högre undervisning, eftersom alla, som genomgått
folkskolan, kunna söka sig in i en kommunal mellanskola,
medan däremot statssamskolan egentligen endast är avsedd för
det mindretal folkskolelärjungar, som två år i förtid övergivit
folkskolan. Jag vill i alla händelser slå fast, att kommunala
mellanskolan leder precis lika högt upp som statssamskolan.

Ja — kan man säga, och det sade också herr statsrådet nyss
— men den leder icke dit lika säkert och icke heller lika snart.

Lika säkert kan den icke leda dit, menar man, ty den kommunala
mellanskolan har med sina fyra klasser endast folkskolan
att bygga på, medan däremot statssamskolans motsvarande fyra
övre klasser bygga på samma skolas båda lägre klasser, och dessa
senare, menar man, äro naturligtvis en solidare grund än folkskolan.

Ja, om denna argumentering vill jag, för det första säga, att
den fullständigt underkändes av 1909 års riksdag. Denna ansåg
nämligen, att kommunala mellanskolan med sina fyra klasser kunde
leda till en examen, vilken, såsom riksdagen uttryckte sig, vore
f ullt likvärdig med realskolans avgångsexamen, samt att den kunde
göra det just på folkskolans grund. Detta framhålles upprepade
gånger i riksdagens skrivelse 249 år 1909. De påståenden som
Sollefteå kommitterade gjort i motsatt riktning, t. ex. på sidan 138
och flerstädes, dem bar riksdagen således prövat och befunnit för
lätta. Härtill kommer dessutom för det andra, att under de år,
som sedan dess gått, givit 1909 års riksdag rätt i dess nyss
nämnda antagande.

Lördagen den 13 mars, . m. 21

wf,1lltaammafIlllrg1ilärm^l!,n!Äste jaS Påpeka ett särdeles betydelsefullt
missförstånd, vartill herr statsrådet gjort sig skyldig dels
l.sitt anförande till statsrådsprotokollet, dels ock i sitt nyss fallna
n oran e. I propositionen yttrar han: »Den kommunala mel*
{?”''fn°,laa Vfger som bekant på folkskolan som grund, i det att
or inträde i kommunal mellanskof förutsattes det kunskapsmått,
- ] .hoSat? årskursen av folkskola, anordnad enligt

+,?Äd I10rmalplans typ likt. A. En förutsättning för upprät oa,

nkToiraoenä , mel“a sJnes därför böra vara, att

folkskoleväsendet i vederbörande ort nått den utveckling, att det

Än6" fIfUmuaV. lll/ä/;k;h- bärighet och erbjuder sina lärjungar
la i i att» Vnhamja det kunskapsmått, som den kommunala mellanskof
maste fordra av dem, som där söka inträde.» Och han fortsätter:
»Undersöker man nu folkskoleväsendets tillstånd i de trakter
som skulle komma att utföra j läroverk sområde för en Barnskola i SolQnea,
™ai? emellertid, att i dessa orter med undantag av
sjålfva Sollefteå ej finnes någon folkskola litt. A, d. v. s. den tyn
varpa den kommunala mellanskof skall vara byggd.» Alldeles
detsamma säde han ock, som herrarna erinra sig nyss. Men vid
framställandet av donna mening synes han ha förbisett vad härom
yttrades av 1909 ars riksdag, densamma genom vars beslut kommunala
mellan skolan kom till. I den kungliga proposition, som
da avgavs om kommunala mellanskof, hade Kungl. Maj:t föreslagit
bl. a. följande bestämmelse: J

»Pa den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola
anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.» Men riksdagen
ansag denna, av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelse obehövlig och
yttrade i sin skrivelse: »En mellanskof bör icke mottaga andra
Jarjungar an sadana, som visat, sig innehava de kunskaper, vilka
meddelas i folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ
litt. A Däremot anser riksdagen det icke nödvändigt, att folkskolan
pa platsen skall vara just av denna typ, då det nämnda bildningsmattet
kan mhamtas även i andra skolformer. Momentet har fördenskull
omformulerats.»

... års riksdag ansåg, att kommunal mellanskof icke

förutsatte, att en s k A-skola. måste finnas ens på den plats, där
den kommunala mellanskof inrättas, än mindre då att även de
omgivande kommunerna måste vara utrustade med skolor av dylik
JyP’ V1 dock herr statsrådet synes anse vara förutsättning för
kommunal mellanskof s inrättande. Haas uppfattning går sålunda
i detta avseende stick i stäv med den riksdags mening, som skapade
kommunala mellanskof.

Bland skälen mot en kommunal mellanskof i Sollefteå har
vidare, särskilt av de kommitterade i Sollefteå, vilkas skrivelse i
propositionen åberopas, blivit anfört, att det med folkskolan som
grundval icke skulle ga för sig att på fyra år komma fram till
realskolexamen utan att utsätta eleverna för forcerino- och överansträngning.
ö

Aven i den saken ber jag få åberopa, vad riksdagen sade 1909.

Sr 36.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

]Sr 30. 22

_4»^.

-jiomskola i
Sollefteå.
/Forts.)

Lördagen den 13 mars, f. m.

1 den kungliga propositionen var då beträdande kommunala mellanskolor
föreslagen en bestämmelse sä lydande: »Skolan skall omfatta
tre årsklasser utöver den egentliga folkskolan.» Pa förslag
av särskilda utskottet, som jag hade äran tillhöra, ändrade riksdagen
denna bestämmelse och skrev till Kungl.. Maj:t: »Det är uppenbarligen
av stor vikt, att examen avlagd vid mellanskolan är
fullt likvärdig med realskolexamen.. Med nu gällande fordringar
i denna examen torde mellanskolan icke kunna medhinna realskolans
kurser på tre år, utan att lärjungarna utsättas för faran av
att överansträngas. På grund härav har årsklassernas antal bestämts
till minst 4 i stället för minst 3.»

Alltså: Kungl. Maj:t hade 1909 trott, att kursen skulle kunna
erenomgås på t. o. m. tre år. Riksdagen tog på utskottets förslag
och förlängde kursen till fyra år just för att ha fullt garanterat
sig mot forcering och överansträngning av barnen. Och nu kornmer
man ändå och förklarar helt bestämt, att med »endast* lyia
år måste det ovillkorligen bliva forcering och överansträngning.
Några skäl för det påståendet har man icke framlagt, och man
har°icke heller ur erfarenheten kunnat hämta några sådana, eftersom,
mig veterligen, ingen undersökning blivit verkställd rörande
förefintligheten av forcering och överansträngning vid de kommunala
mellanskolorna — liksom för övrigt icke heller vid realskolorna
och statssamskolorna.

Ytterligare bär man emot de kommunala mellanskolorna andragit,
och det gjorde även herr statsrådet i sitt anförande, nyss
att ”genom deras begagnande studierna skulle fördröjas. I den
framställning från Sollefteå, som åberopas i propositionen, förklaras
t. o. m., att med anlitande av mellanskola uppnåendet av studentexamen
skulle, såsom det heter, fördröjas ticka sällan två hela år».

Det är verkligen ganska märkvärdigt, att någon kunnat väga
ett sådant påstående och särskilt att detta kunnat komma frän
Sollefteå år 1914. Påståendet förutsätter ju, att det då fanns något
avsevärt antal personer, som genomgått kommunala mellanskolan
och sedermera avlagt studentexamen,_ vidare att de personer, som
watt en dylik studiebana voro kända i Sollefteå samt att man där
funnit, att de genom att anlita mellanskolan, icke sällan blivit fördröjda
i två hela år. Till jämörelse ber jag få nämna, att i början av
år 1914 företogs — med anledning av ett påstående, att de kommunala
mellanskolorna bidragit till sänkande av studenternas allmänna
bildningsnivå — inom ecklesiastikdepartementet på departementschefens
föranstaltande en undersökning just angående sådana
personer som genomgått kommunala mellanskolan och sedermera
fortsatt till gymnasiet samt avlagt studentexamen. Man lyckades
genom denna undersökning få uppgift om en enda sådan person.
Han hade blivit student vårterminen 1913. Förut både han avlagt
realskoleexamen. Då man nu vet, att realskoleexamen från kommunal
mellanskola första gången i Sverige avlades år 1910, synes detanta,gligt,
att denna person avlagt studentexamen tre år efter realskoleexamen.
Är detta riktigt, lär man svårligen kunna säga, att hans

Lördagen den 13 mars, f. m.

23 Nr itti.

studentexamen genom kommunala mellanskolans användande blivit
fördröjd hela två år. Till någon sänkning av universitetsnivån
lär han icke kunnat bidraga, enär han ej blivit vid universitet
inskriven. Jag vet icke, om under det år, som sedan förflutit,
någon ny undersökning blivit anordnad, jag bar icke hört talas
därom.^ I alla händelser tror jag mig kunna påstå, att man icke
har något som helst material för det omdömet, att personer, som
genomgå kommunala mellanskolan och sedan fortsätta till studentexamen,
komma senare till denna examen än andra.

Vad man däremot med bestämdhet vet, det är, att de icke
komma senare till realskoleexamen. Detta har jag i min motion
genom statistiska, siffror visat, och herr statsrådet har nyss förklarat,
att han icke hade något emot mina uppgifter härom att
invända. Det. kan sålunda slås fast, att eleverna komma till realskoleexamen
lika tidigt vid de kommunala mellanskolorna som vid
statssamskolorna och realskolorna.

Särskilt i Sollefteå har man icke varit van vid, att barnen
ct\lågt realskoleexamen tidigare, än de skulle gorå i de kommunala
mellanskolorna. Vid 1911 års realskoleexamen från Sollefteå samskola
var medelåldern hela 17 år, 1912 var den 16,36 år, och 1913
var den 16,7 5 år, vilket är något högre än den ålder, som eleverna
vid de kommunala mellanskolorna i allmänhet kommit till, när de
avlagt sin examen.

Det gjorde på mig ett ganska egendomligt intryck, när jag i
herr statsrådets anförande slutligen tick möta en gammal gengångare,
som spelat en betydande roll vid åtskilliga tidigare tillfällen,
då läroverksfrågan varit före. Det var den s. k. normalåldern.
Jag hoppas herrarna lade märke till den jämförande tablå som
upplästes och som avsåg att bevisa, hurusom barn från folkskolan
ovillkorligen måste komma senare fram till vederbörande examen
än de som gå en annan väg. Men vari bestodo bevisen? Herr
statsrådet nämnde, så vitt jag minnes, icke termen »normalålder»,
3aea använde han i alla fall, hela hans bevisning grundades

därpå. Resonemanget om »normalåldern» är följande. I allmänt läro\erk
kan man vinna inträde vid 9 års ålder; »normalåldern» för inträde
är följaktligen 9 år. Så följa 6 realskoleklasser; »normalåldern»
lör realskoleexamen blir alltså 15 år. Vidare följa efter inträdet
x törsta klassen 9 år till studentexamen; »normalåldern» för studentexamen
är således 18 år. På samma sätt för folkskola och kommunal
mellanskola: »normalålder» för inträde i folkskolan 7 år,
för avgång till kommunal mellanskola 13 år, för realskoleexamen
och övergång till gymnasiet minst 17 år, för studentexamen minst
i ar j ^ar man de tva årens skillnad! Alltsammans är uteslutande
grundat på vad man räknat ut böra »normalt» vara ålder
vid inträde och vid examen.

Nu har det emellertid många gånger blivit i riksdagen visat,
att denna s. k. normalålder är ett rent abstraktum, ett tanketing,
en skrivbordsfäntasi utan minsta motsvarighet i verkligheten. Vill
man gorå bekantskap med verklighetens värld, måste man taga

Ang. ttätt
samskola
Sollefteå.
(Forts.).

Sr 36. 24

Lördagen den 13 mars, f. m.

)ug. stutssamskola
i
Sollefteå.
(Forte.)

reda på den faktiska medelåldern för realskolexamen och för studentexamen.
Uen är något helt annat, den är mer än 1 V» år högre
än »normalålderns. Den saken har upprepade gånger påvisats i riksdagen.
De som äro något äldre i kammaren minnas nog, att frågan
härom bland annat var före vid 1904 års riksdag, då realskolexamen
beslutades. Då förutsade jag, att denna examen icke skalle
komma att bli avlagd vid den beräknade »normalåldern» 15 år, såsom
man önskade, utan att det i verkligheten skulle gå så, att
den bleve avlagd vid 16—17 års ålder, något som man icke önskade.
All senare statistik har givit mig rätt, ja mer än rätt, eftersom
faktiska åldern för realskolexamens avläggande blivit icke 15—16
år utan 16—17, ja, närmare 17. Jag både därför hoppats, att man
icke vidare skulle få höra resonemanger på grundvalen av den
fiktion, som heter »normalålder», utan man hädanefter alltid skulle
låta sig angeläget vara att undersöka, hurudan verkligheten är.

När det med stöd av verklig statistik blivit visat, att de lärjungar,
som begagna sig av kommunala mellanskolan, icke i denna
skola bli fördröjda i sina studier, utan att de komma till realskolexamen
praktiskt taget lika tidigt som andra, gör man den invändningen:
det må vara sant, men ett fördröjande inträder i alla
fall för det mindretal lärjungar, som efter realskolexamen vilja
över till gymnasiets andra ring. Denna invändning gjordes ock i
herr statsrådets anförande. Den klass, där realskolexamen avlägges,
är parallell med första ringen och står icke i organiskt samband
med denna samt har icke alldeles samma undervisning. Härav
följer, att de lärjungar, som efter realskolexamen vilja över till
gymnasiets andra ring, måste undergå en särskild fyllnadstentamen
i några ämnen, och bli de därvid kuggade, nå de icke andra ringen
utan stanna i den första samt förlora då, säger man, ett år.
Ja, detta är delvis riktigt. Men om man närmare undersöker förhållandena
sådana de faktiskt ställa sig, finner man, att de ojämförligt
flesta, som efter realskolexamen gå över till gymnasiet, icke
bliva fördröjda vid övergången. Enligt uppgifter, som jag förskaffat
mig, finnas i gymnasierna 103 lärjungar, som kommit dit
efter realskolexamen. Av dem ha 71 kommit in i andra ringen
eller t. o. m. i tredje, endast för 32 har tentamen utfallit så, att
de måst stanna i den första. Hur många av dessa 32, som kommit
från högre läroverk, realskola, statssamskola, enskild skola
eller enskild undervisning eller från kommunal mel lanskol a, vet
man icke; det upplyser statistiken icke om. Men orsaken till deras
missöde ligger icke i skolarten utan i den extra tentamen som fordras,
och denna i sin ordning beror därpå, att den klass, i vilken
realskolexamen avlägges, står vid sidan av första gymnasieringen.
Vill man nu taga bort denna tentamen med därav följande risk
för kuggning, maste man laga så, att övergången från realskolans
avslutningsklass till gymnasiets begynnelsering blir omedelbar.
Man kan då ordna förhållandet på två sätt: antingen skall realskolexamen
bibehållas där den nu är men gymnasiet förkortas till
3 klasser, eller ock skall gymnasiet bibehållas 4-klassigt, men real -

Lördagen den 13 mars, f. m.

25 Nr m.

skolexamen sänkas ett år. En omläggning av gymnasiet är nu
under förberedelse, och vilken av de båda vägar man därvid än
väljer, måste man alltid söka få direkt övergång från realskolexamen
till gymnasiet, utan övergångstentamen och Titan risk för
kuggning. När den reformen är genomförd, kommer den kommunala
meilanskolan att även i nu förevarande hänseende vara likställd
med statssamskola och realskola.

Av vad jag nu anfört, torde framgå, att med avseende på barnen
och deras framsteg i sina studier är den kommunala meilanskolan
lika förmånlig som statssamskolan. För föräldrarna, för
kommunerna och för staten är den förmånligare.

Att den är förmånligare för föräldrarna, särskilt för föräldrarna
på landsbygden är ju klart, enär de måste sända sina barn till
en statssamskola redan vid 10 års ålder ungefär, medan de däremot,
om en kommunal mellanskof finnes i trakten, kunna ha dem
kvar i hemmet ända till 12 års ålder och först då behöva sända
dem från sig. De få härigenom två hela år på sig att närmare
överväga barnens studieanlag och begåvning, vilket utan tvivel är
både ekonomiskt och moraliskt synnerligen förmånligt. Yad den
kommunala synpunkten beträffar är det för Sollefteå kommun tydligen
ekonomiskt förmånligare att skaffa sig en kommunal mellanskof
än att erhålla en statssamskola. Detta kan var och en räkna
sig till, och det har också herr statsrådet uttryckligen framhållit
såväl nu som i propositionen. I framställningen från Sollefteå
samhälle ser man gång på gång starka farhagor uttalade
för att samhällets ekonomiska bärkraft skulle bliva alltför hårt ansträngd.
Det är då ganska underligt, synes det mig, att detta
samhälles myndigheter kunnat så ivrigt motsätta sig en skolform,
som blir för samhället mycket billigare, och i stället strävat efter
en statssamskola, som för kommunen skulle bliva avsevärt dyrare.

Att det också för staten skulle vara ekonomiskt förmånligare
att låta Sollefteå skaffa sig en kommunal mellanskof än att giva
det en statssamskola, det bär med klara siffror ådagalagts; herr
statsrådet upplyste ju nyss, att det åtminstone blir 10,000 kronors
ökad utgift för staten att ha en statssamskola där, mot att understödja
en kommunal mellanskof. Det är visserligen sant, att
en årsutgift på 10,000 kronor icke ensam för sig kan anses vara
någon så särdeles dyr historia för staten, ilen det som blir en
dyr historia — och det måste jag bestämt framhålla gentemot herr
statsrådets motsatta mening — det är konsekvenserna. Det heter
visserligen vid detta tillfälle som vid andra: här är ett undantagsfall;
den här kommunen har en särställning; det är alldeles särskilda
omständigheter, som här göra sig gällande; det är rent lokala
skal, som tala för den här saken; ett godkännande nu skulle
icke innebära någon förbindelse att gå vidare på samma väg o.
s. v. Men hur kan det vara möjligt att trygga sig vid dylika
bedyranden, då alldeles samtidigt det anspråket framställes, att,
om en kommun kan uppvisa ett visst inbyggarantal och ett visst
elevantal, så skall den ha nästan ett slags rätt att få statssam -

Ang. statnsamskola
i
Sollefteå.
(Forts.

Nr 36. 26

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

skola? Det är tydligt att Sollefteå endast är den första i en
lång rad. Om herr statsrådet nu vore personligen närvarande i
kammaren, skulle jag direkt till honom vilja säga, att om i dag
Sollefteå får sin statssamskola. kan jag profetera, att han redan på
måndag morgon och i vaje fall icke långt härefter skall ha en
ko i sitt väntrum, och varenda en av supplikanterna skall då bevisa,
att hans samhälle intager en särställning och utgör ett undantagsfall
samt, att det icke på något vis skulle vara förbindande,
om man gåve honom, vad han begär, och att man ingalunda
därmed förbunde sig att också ge de andra, vad de begärde
o. s. v.

Vill man se denna sak alldeles sådan den är, får man nog
erkänna, att nyckeln till det hela ligger i de uttalanden från Sollefteå,
i vilka det talas om de befolkningselement, som stå bakom
framställningen. Gång på gång framhålles med alldeles särskilt
eftertryck, att i Sollefteå finnas en mängd officerare och underofficerare,
vilka för sina barn icke vilja nöja sig med en fyrklassig
mellanskola ovanpå folkskolan utan måste ha en sexklassig samskola,
som går delvis parallell med folkskolan. På ett ställe i
motiveringen tillägges, att därjämte i Sollefteå och i Adalen finnas
bosatta dels talrika ämbets- och tjänstemän samt affärsmän, dels
också hantverkare, lantmän och arbetare, för vilka det likaledes
uppgives vara ett trängande behov att få ett sexklassigt läroverk
i stället för ett fyrklassigt, byggt på folkskolan.

Jag skall icke säga många ord om denna sak. Yad arbetarna,
lantmännen och hantverkarna hava ett trängande behov av, det är
väl först och främst en fullgod folkskola. Adalen förklaras i propositionen
och förklarades av herr statsrådet i hans anförande vara
eu rik och tätt befolkad bygd. Enligt vad statistiken visar, äro
kommunerna där i allmänhet icke i någon påfallande grad tyngda
av skatter. Detta oaktat måste det sägas, att folkskolorna i Ådalen
äro i stor utsträckning ovanligt litet utvecklade; man finner där
dåliga skolformer i stort antal. Att få en förbättring i det avseendet
är vad som främst behöves. Därjämte är det ett trängande
behov för arbetarna, lantmännen och hantverkarna, att, när deras
barn genomgått en ordentlig folkskola och därunder visat studiehåg
och studiebegåvning, det i närheten finnes en kommunal mellanskola,
som kan taga emot och föra vidare dem, vilka särskilt ägna
sig för studiebanan. Och alldeles samma förhållande tror jag för
min del, att det är med underofficerarna.

Yad så officerarna, ämbetsmännen och affärsmännen angår,
kan jag icke förstå, varför de icke i Sollefteå kunna finna sig
tillrätta på samma sätt som officerarna, ämbetsmännen och. affärsmännen
i t. ex. Hässleholm. Det är mig alldeles omöjligt, att
fatta, varför deras barn icke skulle kunna sitta i rad med arbetarnas,
lantmännens och hantverkarnas barn: först i en fullgod
folkskola och därefter i en fullgod kommunal mellanskola.

Herr statsrådet har i sitt anförande medgivit, att det fordras
starha skäl för att ifråga om Sollefteå bifalla förslaget om en

Lördagen den 13 mars, f. m.

27 Nr

statssamskola. Han anser ock, att det finnes starka skäl för att
här icke följa den väg, som anvisades år 1909. Jag anser för min
del motsatsen, och det är därför, som jag nu hemställer om bifall
till utskottets förslag.

I detta yttrande, under vilket herr vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Bengtsson i
Norup och Ström.

Herr Hallendorff: Herr talman, mina herrar! Jag ber att
helt och hållet få instämma i det yrkande eller rättare sagt i den
önskan, som den siste ärade talaren uttalade mot slutet av sitt
anförande. Han betonade, att barnen från de olika familjer, som
finnas i och vid en sådan ort som Sollefteå, böra bland annat,
sedan de genomgått folkskolan, även hava möjlighet att lätt komma
vidare till den fortsatta undervisning, som kan vara nödvändig
för dem. På denna punkt finnes säkerligen ingen verklig meningsskiljaktighet
mellan partierna. Skillnaden i åskådning ligger endast
däri, huru denna övergång lättast skall åstadkommas. Jag
tror för egen del icke, att man för denna övergång behöver vara
hänvisad blott till en enda utväg eller en enda skoltyp.

Yi hörde i onsdags herr Berg från Stockholm i sitt anförande
då med stor iver betona, att särskilt foikskolinspektörerna borde
gå fram med försiktighet och icke kräva uniformitet över hela
linjen. Jag skulle vilja understryka detta. Yi få akta oss för
allt för mycken uniformitet, och hava vi möjligheter att nå samma
resultat med olika typer, böra dessa möjligheter användas, allt
efter som omständigheterna kräva utvecklande den ena eller den
andra skoj typen.

Knappast är det emellertid skäl att nu gå in på långa diskussioner
om det gamla principiella spörsmålet »folkskolan såsom bottenskola».
I detta avseende kanske partierna komma att föras
mera tillsammans, än vad många tro. Men jag kan icke neka,
att det frapperade mig något, när herr Berg besvärade sig över,
att det hade gjorts sä mycket buller av nu föreliggande sak: det
vore nämligen ingalunda någon hans avsikt att rikta ett slag mot
statssamskolan och icke heller någon avsikt att göra den norrländska
landsändan någon särskild skada. Ja, vad det sista beträffar,
hade jag verkligen icke trott, att herr Berg hade så fula
avsikter mot Norrland; men för övrigt, icke kan det förnekas, att
man av hans motion drar den slutsatsen, att om över huvud taget
någon ny statssamskola skall få upprättas, nog skall det bli rasande
sällan, och därav frestas man lätt att häri se en allmän attack
mot hela typen.

Från herr Berg i Stockholm gjordes nu en hel del invändningar
mot de uppgifter, som förekommit i den angående denna
fråga förda skriftväxlingen. Herrarna få ursäkta, att en kammarledamot,
som icke har tillräcklig tillgång till det statistiska material,
det bär gäller, eller kanske icke haft tillfälle att studera

Ang. staiésamskofa
i
SolUfteo:
(Forte.)

K r SB. 28

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang, statssamslola
i
Sollefteå.
(''Ports.)-

det, icke giver sig in på att diskutera dessa statistiska frågor.
Det måste jag emellertid anmärka, att det icke går riktigt bra att
emot de erfarenheter, som verkligheten lämnat och statistiken ådagalagt,
åberopa de åskådningar, som 1909 års riksdag uttalade vid
grundandet av den kommunala mellanskoletypen. Det är en helt
annan sak, vad man då hoppades åstadkomma och vad som sedermera
i verkligheten visat sig hålla streck. Att man icke beträffande
åldern vid studentexamen har mycken direkt erfarenhet att
bygga på, är ju alldeles sant, men herr Berg får komma ihåg, att
man dock äger en viss möjlighet att av den ståndpunkt, vartill
redan för närvarande lärjungarna från den kommunala mellanskolan
kommit, bedöma, vilket resultatet skall bliva. Detta i allmänhet
om den framlagda statistiken.

Nu har herr Berg i sin motion betonat, att om ett bifall gåves
till ifrågavarande yrkande i statsverkspropositionen, skulle
detta innebära ett brett streck över den skolpolitik, som riksdagen
har följt. Ja, mina herrar, jag kan icke neka till, att jag blev
något förvånad över själva formuleringen. Jag är, såsom herrarna
torde veta, alltför ny i kammaren för att rätt känna traditionerna
här, men jag har i alla fall försökt att sätta mig in i vad som
vid sådana föregående tillfällen förekommit, och jag har icke kunnat
få klarhet om, var riksdagen skulle hava uttryckt sin bestämda
mening om den s. k. skolpolitiken. I statsutskottets nu
föreliggande yttrande står visserligen, att »av det senaste årtiondets
utveckling synes man dock kunna draga den bestämda slutsatsen,
att det ej kan förväntas, att staten utvidgar sin medverkan
till upprätthållandet av två med varandra parallella barndomsskolor».
Men vad beträffar den sista utvecklingen, som går, låt
mig säga ett tiotal år tillbaka, så har den bestämts därav, att
1904 skedde den s. k. stora läroverksreformen; det är självklart,
att man icke velat vara med på att omedelbart efter denna reform
och innan den var genomförd eller fullt prövad göra några större
förändringar ifråga om skoltyper och dylikt. Av detta förhållande
kan man icke draga någon bestämd slutsats i vilken riktning utvecklingen
skall gå för framtiden. För övrigt kan det påpekas, att
det skedde dock så sent som år 1914 ett litet avbrott i detta stillastående,
ity att samskolan i Södertälje ombildades till realskola.
Men det var i Södertälje, det; då opponerade man sig icke. När
det däremot är fråga om skolan i Sollefteå, då opponera man sig,
vad grund som nu kan ligga därunder.

Val vet jag, att enskilda ledamöter i kammaren hava sin personliga
uppfattning i skolfrågor. Jag är t. ex. alldeles övertygad
om att herr Berg i Stockholm har en mycket bestämd skolpolitik,
men jag vågar ifrågasätta, om t. ex. herr Berg i Staby också nar sin
särskilda skolpolitik eller herr Berg i Munkfors, för att nu blott
hålla oss till namnlikheterna? Jag undrar, om vi icke litet var,
ifall den frågan ställdes till oss, vilken skolpolitik vp hava, skulle
bliva rätt tveksamma, helt enkelt därför att det här icke är fråga
om några störa principiella linjer utan det gäller att efter pras -

Lördagen den 13 mars, f. m.

29 Nr 3&

tiska behov tillgodose varje orts intressen såväl som möjligt, naturligtvis
med noggrann prövning av behovet.

Nu sporde herr Berg i Stockholm: Varför kunna de icke därPPe
* Sollefteå nöja sig med samma förhållanden som råda i
Hässleholm. Bet är dock en rasande stor olikhet mellan förhållandena
i dessa båda orter såtillvida, att om på grund av utsikt till
förflyttning eller kommendering till annan ort några av de i Hässleholm
bosatta familjerna finna önskligt att låta sina barn besöka statsJaroverk
pa andra håll, hava de mycket kort väg. I Skåne vimlar
det av olika skolor. Men från Sollefteå är det lika långt till de
närmaste statsläroverken i Härnösand och Örnsköldsvik som — skulle
jag tro — från Malmö bortemot Elmhult eller som härifrån till
Sala, och detta gör, att förhållandena icke äro jämförliga.

„ övrigt, efter saken är på tal, må det påpekas, att det icke

gar an att, för att nu kanske göra en viss demokratisk effekt, säga,
S”" ^ Sollefteå är fråga endast om officersfamiljer. Herr

Berg får komma ihåg, att det dock är tvenne regementen, som äro
förlagda till Sollefteå, och åtminstone vid det ena av dessa, vid
Norrlands Hängbår, äro underofficersfamiljerna lika utsatta för
att skickas till andra orter som officersfainiljerna. För resten har
ju orten erhållit stark tillströmning av många andra folkelement,
vilket allt gör ett tillgodoseende av skolbehovet nödvändigt.

. 1 anser, att statens samskola har bestämda före träden

framför den kommunala mellanskolan, behöver detta icke
innebära någon som helst misstro mot den kommunala mellanskolan
i och för sig. Saken är rätt och slätt den, att denna kommunala
mellanskola är en relativt ny skapelse, vars verkningar för
skolväsendet ännu icke äro så prövade, att på dem alltför mycket
kan byggas. Att man då vid sidan av densamma och i orter, som
£ava förutsättningar därför, använder sig av av andra skolformer
förefaller mig mycket naturligt. Nu kan det ju synas vara ett
ledsamt förhållande, att Sollefteåborna efter vad som här påståtts
lönnligen illfänas att för skolväsendet göra en utgift, som är större
än vad den behövde vara. Jag förutsätter dock, att Sollefteåborna
själva hava en smula omdöme på den punkten, så att de kunna
räkna ut, vad sotn i längden är förmånligare för dem och för
deras orts utvecklingsmöjligheter. Dessutom, det bör säskilt understrykas,
det är skillnad mellan en sådan ort som Sollefteå och
nertalet andra skolorter i det avseendet, att staten här tvångsvis
placerar ett stort antal familjer. Låt vara att det »blott är militärer»
det här gäller — vederbörande hava icke haft möjlighet att
välja sin bosättningsort, såsom man annars i allmänhet har, utan
blivit hit förlagda. Såvitt jag förstår, bör det vara statens skyldighet
att över allt, där på detta vis koncentreras en befolkning
bestående av framför allt i statens tjänst anställda, också speciellt
varda sig om ortens utveckling på de områden, där staten kau göra
det. Det kan icke förnekas, att i det avseendet just undervisningsväsendet
är av särskild vikt. Om på liknande sätt genom stats--kommendering skapades ett stort och betydande samhälle å någon

Ang. statssam$koia
i
Sollejteu.
(Forts.)

3ir 36. 30

Ang. statsbarnskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

Lördagen den 13 mars, f. m.

annan fjärran ort — låt oss säga vid Porjus - så vore det en
enkel skyldighet för staten att för denna tillämpa de särskilda
grundsatser, som just där kunna vara nödvändiga

Hade det varit så, mina herrar, att för avslagsyrkandet har
framförts sparsamhetssynpunkter, så skulle jag mycket val hava
förstått det. Men dessa synpunkter har man icke kommit med,
utan i stället har förts fram just dessa principiella invändningar,
att det kungliga förslaget gjorde ett försök att formligen hota den
kommunala meilanskoJan. Som stöd för detta påstående har
mi o- veterligen herr Berg i Stockholm icke anfört något annat än
den allmänna åskådning, som tagit sig uttryck i vissa yttranden,
såsom att 1909 års beslut vore ruinerande för vart skolväsen.
Skulle man på detta sätt lägga vikt vid vad som diskussionsvis
framförts på det ena eller andra hållet i pressen, då bleve sannerligen
konsekvenserna högst betänkliga. Dylikt^ giver ingalunda
någon utgångspunkt för aen uppfattning, som från den siste ärade

talarens sida gjorts gällande. „

Till sist varnade herr Berg mycket energiskt mot att ga me a
på ett godkännande av Kungl. Maj:ts förslag, därför att det skulle
bliva så förskräckliga konsekvenser därav. Han menade, att den
ena orten efter den andra skulle komma och begära samma förmaner.
Ja, det har nog herr Berg rätt i, att de komma att begära,
men det är dock en annan sak, om de få, vad de begära. V i fa
minnas, att Kungl. Maj:ts rådgivare, riksdagen och statsutskottet
bland mycket annat dock äro till just för att pröva det berättigade
i dylika anspråk och säga ifrån, huruvida verkliga skal förefmnas
för de pretentioner, som framställas. Det är så typiskt detta sätt
att resonera, att sker så eller så, har man därmed uppgivit prmciperi
och då riskeras allt möjligt ont. Men, när det gäller praktiska
saker, är det väl ändå så, att man måste pröva dem från
fall till fall, och vederbörande, vare sig de tillhöra denna kammare
eller medkaramaren eller statsutskottet eller konungens råd, äro i
varje särskilt fall skyldiga att pröva de reella skälen ock därelter
handla, alldeles såsom skett i det här fallet. I överensstämmelse
därmed har Kungl. Maj:ts rådgivare nu framställt sitt yrkande
vilket, såvitt jag kan förstå, är mycket väl grundat, Man lar väl
icke säga rätt och slätt, att eftersom herr Andersson far en förmån,
böra även herr Pettersson och herr Lundström få samma förmån.
’ Det beror på, om herr Pettersson och herr Lundström kunna
uppvisa några reella skäl, för att de böra erhålla denna förman.

Detta skall alltid prövas. . . ,, - ,

Såvitt jag kan se, böra om vi nu avslå Kungl. mayts
förslag, säga ifrån helt kort och gott, att vi göra det av sparsamhetsskäl
eller därför att Sollefteå icke förtjänar denna forman.
Men att avslå framställningen av det skälet, att man gör det foi
att avvärja ett angrepp mot den kommunala mellanskoian, det ar
att mycket svårt överdriva hela affären.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas

förslag.

Lördagen den 13 mars, f. m.

31 Xf 86.

Herr Vennerström: „ Herr talman! Som Sollefteåbo och samtidigt
representant för Ångermanlands södra valkrets, som närmast
har gagn av den ifrågasatta samskolan, är jag naturligtvis
synnerligen tacksam och glad över det värma intresse, som från
statsrådsbänken ägnats Sollefteå skolfråga. Det är ju en aktningsfull
honnör, som vederbörligen bör givas åt det stora offer
som man onekligen från Sollefteå sida ägnat sin samskola. Det
kunde val också synas vara min plikt som ortsrepresentant att
tala och rösta för regeringens förslag och mot utskottsmajoritetens
förslag ungefär som min granne på Västernorrlandsbänken, doktor
Kaijser. Jag kan emellertid icke gå den vägen utan måste ställa
mig pa den rakt motsätta ståndpunkten, d. v. s. rösta och tala
icke för utan mot regeringens förslag.

Jag har för min del redan på det förberedande stadiet av
denna Dagas behandling i Sollefteå ansett, att den riktliga lösningen
av Sollefteå skolfråga vore att välja den kommunala mellanskolan
och icke statssamskolan, och denna min uppfattning har
sedan i intet avseende rubbats. Den har snarare väsentligen stärkts
av de starka principiella skäl, som hava framförts gent emot samskoletanken,
särskilt från herr Bergs i Stockholm sida. Redan
de ekonomiska skälen tala, synes det mig, ur kommunal synpunkt
för den kommunala mellanskolan och mot samskolan. ''De tala
visserligen svagt, men i varje fall tala de, och det har också medgivits
till och med från statsrådsbänken, att så är fallet och att
den kommunala mellanskolan är billigare både ur kommunens och
även ur statens synpunkt än vad en statens samskola skulle vara.

Men den för mig mest avgörande synpunkten är dock en
annan. Det är nämligen den, att om man skall välja mellan den
kommunala mellanskolan och eu statens sam skola, så synes mig
valet höra utgå från den grundsatsen: Vad är det bästa icke för
en del utan för hela den befolkning, som det här gäller? Ställer
man frågan så, kommer svaret omedelbart, att den bästa skolformen
inaste vara den kommunala mellanskolan. Här har visserligfn
från doktor Kaijsers sida talats om, att arbetarna och småfolket
i trakten skulle vilja kräva en samskola. Jag är visserligen
synnerligen tacksam för att herr Kaijser i detta fall uppträtt
som talman för småfolket i Sollefteå och trakten där omkring, men
lag vagar för min del försäkra, att vad som för arbetarna, småbönderna,
arrendatorerna och hantverkarna är det bästa, det är
en bättre folkskola och en bättre kommunal mellanskola och icke
en statens samskola. Det är ju ändå så, att om man inrättar en
statens samskola, så kommer det skolintresse. som finns, att ensidigt
koncentreras på denna skola, till förfång för skolväsendet
i dess helhet, för folkskoletanken. Men om det förefintliga skollntresset
måste koncentreras på den kommunala mellanskolan med
folkskolan som bottenskola, är det uppenbart, att som en naturlig
följd av^ väljandet av mellanskolan kommer ett höjande av folk
skolan både i Sollefteå och även i den kringliggande trakten.

Nu talade doktor Kaijser synnerligen varmt om de stora

Ang. statssamskola

Sollefteå.
(Forts.)

JJr 30.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

32

Lördagen den 13 mars, f. m.

vidderna de många milen o. s. v. där uppe i Norrland och skisserade
till och med upp en storartad framtidsdröm om Sollefteå som
ett s£gs kulturcentrum. Jag vill visst icke jäva denna stolta
framtidsdröm, det är ord som höra anammas, kanske i viss man
understrykas av eu Sollefteåbo. Men samma skal kunna med
samma styrka anföras även för den kommunala mellanskolan i
Sollefteå ^och ja°- vågar påstå, att om man för en sådan tar man
dock en’ tämligen acceptabel lösning av skolfrågan för åtminstone
övre Ådalen och den skogs- och smäbiukande befolkning, som dai

bySgTiU°Sstbhar man ju som det väsentliga och avgörande skälet
mot den kommunala mellanskolan saval i ^^^ jorr^även ha
i kammaren framfört den omständigheten, att i Sollefteå. särskilt
tack vare förläggningen där av Västernorrlands regemente och
Norrlands trängkår, det funnes ett synnerligen stort antal föräldrar
vilkas barn behövde flyttas från Sollefteå till en annan
skola eller från en annan skola till Sollefteå, och för en sådan
flyttning skulle i detta fäll bristen på dimissionsratt lagga vasentlim,
hinder i vägen. Då vill jag först och främst saga, att det
torde icke vara sfnnerligen svårt för underofficerskarens barn att
sätta sio- där på den kommunala mellanskolans bankar alldeles
som andra barn. Det kan underofficerskårens barn gorå, och jag
tror även, att officerskårens barn skulle hava tämligen gott av
att sätta sig på dessa en smula mer demokratiska bankar, fc linnés
det en tanke i annan riktning, tror jag, att denna, tanke ar
uttryck för ett sådant andligt högmod, som staten för'' sinMel icke
har synnerligen stora skäl att lägga hyende under. Och vad sedan
flyttningen till andra skolor beträffar ar det beklagligt, att bristen
på dimissionsrätt lägger hinder i vägen. Men samma anrnårknino-
kan riktas mot andra kommunala mellanskof. Da ai val
den’ rätta vägen den, icke att ge Sollefteå en saJs}\ll(i samskola
utan i stället att ändra de bristfällighet er, som vidlåda skolväsendet
över hela landet. På den vägen har aven utskottet, sa vitt
fao- förstår, gått. Förresten är denna synpunkt väsentligen överdriven.
Det Åar roat mig att studera ärsredogörelserna fran^ Sollefteå
privata samskola. Jag har därvid funnit, att årligen sa där
14 å 15 barn till föräldrar inom officers- och underofficerskarerna
bevistat samskolan; och man kan väl taga tämligen för givet, att
samtliga de officers- och underofficersbarn, som befinna sig i skolåldern!
gått såsom elever i skolan. Jag vill nu gorå den jämförelsen:
å ena sidan ha vi hänsynen till detta dussin, denna handfull
av barn, som komma från Västernorrlands regemente och i\onlands
trängkår, och som med mer eller mindre verklig ratt krava,
att man till stor del för deras skull skall inrätta en statf;ns Sam"
skola, och å andra sidan kommer befolkningen i sm helhet vars
intressen uppenbarligen kräva en kommunal mellans’o a. or mig
ställer sig valet tämligen lätt; och jag går pa den kommunala
mellanskolan och går icke med regeringen pa en statens samskola.

Lördagen den 13 mara, f. m.

33 Kr 36.

Det har från kommunalfullmäktige i Sollefteå skickats ut till
en del av riksdagens ledamöter — huvudsakligen representanterna
frän Norrland — ett cirkulär, försett med personliga namnunderskrifter
från en del av vederbörande kommunalfullmäktige. Jag
måste ägna en liten stunds uppmärksamhet åt detta cirkulär, ty
det synes mig motiverat på ett sådant sätt, att man genom detsamma
lägger stenar i vägen för denna fragas lösning och bidrager
icke att lösa densamma i en verkligt god riktning. Detta cirkulär
slutar med en vädjan, sålunda motiverad: »Vi göra det därför,
att vi nogsamt veta, att våra norrländska riksdagsmän äro
sinnade att gemensamt söka stödja norrländska intressen, och det
föreliggande är enligt vår åsikt ett så gott norrländskt intresse
som . något». På denna varma appell till norrlandsledamöterna är
det ju möjligt att en och annan svarar. För min del är jag icke
av den uppfattningen, att man på något sätt bör skymma undan
verkligt berättigade norrländska intressen. Men det synes mig,
att frågan om denna skolform — en fråga som i viss mån blir
en principfråga för hela landet — icke speciellt är en norrländsk
fråga och bör icke heller lösas såsom eu sådan. I de fall, där tillgodoseendet
av. vissa lokala intressen, vissa landsbygdsintressen
komma i konflikt med och bli av viss förbindande innebörd för
riket i dess. helhet, i sadana fäll synes mig rätten kräva, att man
väljer riksintresset och låter det lokala intresset träda en liten
smula åt sidan. 1 detta fall är valet synnerligen lätt, därför att
— såsom jag förut sade — det lokala intresset kan fullkomligt
lika bra och kanske bättre tillgodoses genom att välja en kommunal
mel lanskola istället för en statens samskola.

Här har också i detta cirkulär sagts ifrån, att särskilt genom
herr Bergs i Stockholm motion har denna fråga istället för att
vara en ren sakfråga kommit att bli ett principspörsmål eller rent
av en politi-k fråga. När därtill kommer, att man låter skymta
fram att enligt vederbörandes mening främmande synpunkter lagts
på irågan, kräv es såsom svar, att man tillbakavisar den insinuation,
som utgått från en del av Sollefteå kommunalfullmäktige
Jag kan för min del icke underlåta att nedlägga en energisk protest
mot den insinuationen, att partipolitiska synpunkter och icke
de rena sakskälen fatt diktera utskoitsmajoritetens beslut. Såsom
bekant har ju icke heller någon högerman i andra kammaren reserverat
sig gent emot denna ståndpunkt.

På grund af det anförda ber jag för min del, herr talman, att
få yrka bilall till utskottsmajoritetens förslag.

Häruti instämde herr Johansson i Sollefteå.

Herr Åkerman: Herr talman, jag har begärt ordet närmast
med anledning av en fråga från herr Berg i Stockholm, varlör
otticerarne och underofhcerarne icke kunna nöja sig med att låta
sina barn gå i folkskolan och sedermera i den kommunala mellanskolan
vid sidan av andra barn. Det låg något insinuant i denna
fråga.

Andra kammarens protokoll 1915. Nr 30. 3

Ang. »tåls
Barnskola
Sollefteå.
(Fwts.)

Nr 36.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Eo^s.)

34 Lördagen den 13 mars, f. m.

Officerare och underofficerare i allmänhet äro som bekant i
viss mån skyldiga att underkasta sig förflyttning, och särskilt
äro officerarna och underofficerarna vid Norrlands trängkar efter
förra riksdagens beslut skyldiga att underkasta sig förflyttning.
De komma också att fä kännas vid många sådana förflyttningar,
ty trängen är, såsom bekant, ett för hela armén gemensamt förband,
inom vilket officerarna och underofficerarna kunna förflyttas.
De komma därför nog icke att i allmänhet bo så länge i Sollefteå
utan måste flytta till andra platser, där det finns trängförband,
nämligen Örebro, Sala, Hässleholm, Skövde eller Linköping. Här
se vi således en alldeles bestämd anledning, vartör denna grupp
av medborgare i Sollefteå önska en skolform, som medger en förflyttning
till annan skola utan särskilda studier och utan särskilda
examina för deras barn. Jag tror, att denna förklaringsgrund
räcker gott till och att man icke som den siste ärade talaren
behöver söka sådana förklaringsgrunder som andligt högmod och
dylikt Det är möjligt, att officerarna och underofficerarna även
ha andra skäl att önska en statens samskola. Hem känner jag
icke till; och jag vill icke ge mig in på en diskussion om den ena
eller andra skolformen. Men jag vill hava sagt, att man icke behöver
gripa till sådana insinuationer, som här framkastats, för att
förklara, varför en viss grupp av medborgare önska den ena skolformen
och icke den andra.

Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att säga, att
det förefaller mig ganska egendomligt, då såsom ett skäl mot inrättande
av en statens samskola framhälles, att vi i sådant fall
kunna vänta oss en störtflod av ansökningar om inrättande av
sådana skolor även på andra platser. Det skälet borde väl icke
anföris av dem, som äro så ivriga anhängare av den kommunala
mel lansko lan. Är då verkligen den kommunala mellanskolan så
underlägsen statens samskola, att alla dessa samhällen skulle givet
föredraga statens samskola framför eu kommunal mellauskola?

Herr Kristensson: Jag begärde ordet, när jag hörde herr
Hallendorff ironisera över uttrycket »en bestämd skolpolitik». Han
sade, att nog hade herr Berg i Stockholm en bestämd skolpolitik,
men han drog i tvivelsraål, huruvida herr Berg i Staby och herr
Berg i Munkfors hade en sådan. Då jag jämte motionären är den
enda i denna kammare, som äro kvar av dem, som voro ledamöter
i det särskilda utskott, genom vars förberedande arbete denna samskola
kom till, har jag en liten smula erfarenhet härvidlag.^ Jag
skulle därför vilja fråga herr Hallendorff, om han tror, att sadana
män som Jansson i Djursätra, Ericsson i Ofvanmyra och Lundell
m. fl., vilka så energiskt och ivrigt gått i-petsen för införandet av
denna skolform, om icke de haft en mycket bestämd uppfattning
om just denna skolforms lämplighet och ändamålsenlighet, och om
icke de haft på känn att här var en möjlighet till att lösa landsbygdens
stora skolfråga.

Lördagen den 13 mars, f. m. 35

Den siste ärade talaren, herr Åkerman, kände och förstod,
att den lilla grupp officerare, som finns i Sollefteå, behöva en skolform,
som medger förflyttning utan särskilda examina för deras
barn till en annan skola. Men, herr Åkerman, vad är detta annat
än just samma känsla, som besjälar 93 procent av detta lands befolkning,
som ha sina barn i folkskola, där man stängt till så, att
det icke finnes en sådan organisk förflyttningsrätt till andra skolformer?
Det är ju detta, som den kommunala mellanskolan avser
att lösa. Detta är det ena stora skälet för denna skoltyns tillkomst.

Det andra störa skalet är just det ekonomiska. Vår skolbudget
har stigit år för år så, att den nu är uppe i ett rätt ansenligt
antal miljoner. Vi veta alla, huru mycket som fattas i detta
avseende för 93 procent av Sveriges ungdom. Och för att vi skola
komma fram till en ordentlig lösning av skolfrågan för den stora
massan av vårt folk, äro vi tvungna att välja en sådan skolform,
som medger samtidigt största möjliga bildning och största möjliga
sparsamhet, ty i annat fall kunna vi icke lösa skolfrågan här i
landet. Detta är de två huvudskäl, som dikterade 1909 års särskilda
utskottsbeslut, och som gjorde, att hela andrakammarhalvan
stod fullkomligt enig mot en lika enhällig förstakammarhalva. I
stort sett företer arets statsutskottsutlåtande en upprepning däravj
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Kaijser: Jag skall med anledning av herr Vennerströms
yttrande be att få påpeka, att kommunalfullmäktige och
kommunalstämman i Sollefteå enhälligt anslutit sig till Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av en statens samskola. Den åsikt,
som herr Vennerström uttalade, torde således mera få stå för honom
själv än såsom ett uttryck för den uppfattning, som är rådande
i Sollefteå i allmänhet. Även den skrivelse, som herr Vennerström
omnämnde, är enligt uppgift underskriven av samtliga
kommunalfullmäktige i Sollefteå köping. Sålunda tyckas de fortfarande
ha samma åsikt som när de skrevo till Kungl. Maj:t.

Jag vill nu vända^ mig med några ord mot, herr Berg ^Stockholm,
som yttrade något om att det icke skulle vara så synnerligen
väl ordnat med folkskoleväsendet inom Västernorrlands län.
Vi fingo i går här i kammaren utdelad statistisk årsbok. Där
finnes uppgifter rörande folkskoleväsendet och dess utgifter, beräknat
för varje barn. De gå beträffande Västernorrlands län
upp till 53 kronor 17 öre per barn och av de 24 övriga länen är
det 13, som har mindre utgifter per barn. Under sådana förhållanden
förefaller det mig, som om Västernorrlands län stode över
medelmåttan i avseende på folkskoleväsendet.

Nr 8R.

Ang. statsBarnskola

Solltftea.
(Forte.)

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Här har flera
gånger berörts, huru det gick till, när 1904 års läro ver ksreform

Nr 36. 36

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. statssamslcola
t
Sollefteå.
(Forts,)

antogs. Jag erinrar mig mycket väl, att, när detta spörsmål diskuterades
här i kammaren, framhölls det, att till följd av att denna
läroverksreform samtidigt var sammankopplad med en löneregleringsfråga,
kunde man icke få den läroverksreform, som man
egentligen önskat för att därigenom kunna skapa ett bättre samband
mellan den högre och den lägre skolundervisningen, utan
kravet på att få igenom denna lönereglering för lärarkrafterna
vid läroverken tvingade många av riksdagens ledamöter att då
svälja en oformlighet, nämligen att bibehålla första och andra
klasserna uti läroverken. Nu vill man fortfara att bygga på bibehållandet
av denna oegentlighet genom att tillskapa den ena
institutionen efter den andra, som skall förhindra, att man skulle
kunna borttaga första och andra klasserna i läroverken och därigenom
framtvinga folkskolan såsom en verklig bottenskola. Iför
min del vill jag icke vara med om att de högre läroverkens första
och andra klasser bibehållas varigenom en rangskillnad mellan
barnen lpgaliseras, utan jag anser, att både överstens den och den
pojke och kalfaktorns den och den pojke borde kunna sitta på
samma skolbänk, när de börja sin skolgång, och jag tror, att inrättandet
av en kommunal mellanskola är vägen att gå för att
nå detta mål. Jag måste därför för min del önska denna fråga löst
icke bara med hänsyn till intressen i Sollefteå eller någon annan därmed
jämförlig ort, utan jag måste fordra, att frågan löses med
hänsyn till landet i dess helhet. Och under sådana förhållanden
kan jag ej under några omständigheter vara med om att biträda
Kungl. Maj:t nu föreliggande förslag.

Jag medger emellertid, att det ligger åtskilligt i vad överste
Åkerman framhöll, att dessa officerare och underofficerare till följd
av tvångskommendering icke ha samma frihet att kunna välja sin
bostad, som övriga statstjänare kunna ha, vilka, med viss inskränkning,
äga rätt att söka sin tjänst på än den ena och än den andra
platsen. Men jag ifrågasätter, om det kan vara lämpligt, att för
denna sak biträda ett förslag sådant, som det Kungl. Magt här
har skisserat i fråga om ordnandet av skolfrågan uppe i Sollefteå.
Snarare vore väl naturligt, att man ginge den motsatta vägen och
skaffade dessa statstjänare lättnader till följd av deras tvångskommendering,
i det avseendet, att deras barn skulle kunna övergå
från den ena skolformen till den andra.

Här har det visserligen framhållits, att mellan Hässleholm
och Kristianstad är avståndet så kort, att man, vad Hässleholm
angår, icke behöver taga hänsyn till där existerande förhållande,
då man går att bedöma den skoltyp, som nu föreslås för Sollefteå.
Men det är klart, att så snart riksdagen biträtt detta förslag, så
kommer icke denna fråga att ligga så enkel som herr Hallendorff
sökt framhålla, då han ville gorå gällande, att man kan besluta
den ena gången si och den andra gången så, allt etter olika omständigheter,
utan att det lär väl vara så, att när riksdagen godkänt
en ny skolform härvidlag, så ligger genom detta steg vägen
sedan jämnad för vidare marsch i denna riktning, och då jag är

37 Kr 8&

Lördagen den 13 mars, f. m.

anhängare utav att få tolkskolan i så nära anslutning som möjligt
till läroverken, kan jag icke vara med om att inrätta ett sådant
mellanstadium, som det Kungl. Alaj:t nu sätter ifråga och
som jag betraktar som ett hinder för en sund och riktig utveckling
av skolväsendet i landet.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Vennerström: Herr talman! Jag påstod i mitt förra
anförande, att det cirkulär, som jag tillät mig citera, var underskrivet
av en del kommunalfullmäktige i Sollefteå. Min granne
framför mig, doktor Kaijser, rättade min uppgift och sade, att detta
cirkulär har underskrivits av samtliga kommunalfullmäktige. Jaostoj:
emellertid för min uppgift, ty bland kommunalfullmäktige 1
Sollefteå ar riksdagsman Johansson från Sollefteå, och han har
icke underskrivit detta cirkulär; han instämde tvärtom med mig- i
mitt anförande.

. Dessutom ber jag få påpeka, att jag i viss mån kan stödja
mig pa en auktoritet, då samma uppfattning, som jag gjort gällande
beträffande Sollefteå skolfråga, delas av den man, som ända
till årsskiftet var den främste skolauktoriteten i Sollefteå, nämligen
samskolans förutvarande rektor, numera nyutnämnde folkskoleinspektör
Hugo Sandström.

Herr Hallendorff: Herr talman! Jag begärde ordet i an ledning

av herr Thorssons yttrande. Det förhållande, som herr
1 borsson önskade se, nämligen att överstens pojke och kalfaktorns
pojke skulle sitta på samma skolbänk, detta förhållande finner även
jag ömkligt, och går herr Thorsson till statens allmänna läroverk
sa nnner han det just oupphörligen där. Alan kan sålunda ej påstå,
att dessa statssamskolor ha någon som helst aristokratisk karaktär,
de befordra tvärtom i allra högsta grad ett dylikt sammanförande
av olika klasser.

Gentemot herr Kristensson vill jag säga, att det är mig ingalunda
obekant, att män sådana som herr Jansson i Djursätra m. fl.
med stor energi arbetat för ifrågavarande reform. Värdet av deras
omdöme bär jag ej satt ifråga och har heller icke ett ögonblick velat
rikta något som helst angrepp på den kommunala mellanskolan.
alen jag har mast betona, att riksdagen som sådan icke kan sä^as
ha bundit sig för någon bestämd skolpolitik, samt att utan nämnda
form behöva vi även andra skolformer. Det kan ingalunda vara
Klokt att i ett överdrivet uniformitetsintresse urgera en enda skoliorm,
ja,, det vore rent av skadligt för ifrågavarande skolform, om
denna drives fram på alla möjliga punkter, även där, varest den
ej ratt motsvarar de faktiska behoven.

Slutligen det var, herr Thorsson, med flit, som iag betonade
att man maste ibland i statsförvaltningen handla si och ibland så
nämligen om de praktiska förhållandena det kräva. Det finnes
kanske ingenting, som gjort förvaltningen så djupgående skada
som detta, att man gömt sig bakom uppdragna allmänna principer

Ang. staiss
a vis kola i
Sollefteå.
(Poite.)

Nr SO.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Forts.)

38 Lördagen den 13 mars, f. m.

och förklarat: efter dessa principer skall allting skäras; det som
passar in, godkännes och det som inte passar, skall strypas, även
om det för övrigt vore aldrig så goda skäl därför. Det är till god
del genom dylikt principrytteri vi skapat den formalistiska byråkrati,
som det ofta klagas över, och som är en av de största svårigheter
vi ha att kämpa med här i landet. När Kungl. Maj:t har
haft det kuraget att göra ett speciellt yrkande i ett fäll som detta
och haft det kuraget att bedöma denna sak efter dess reella värde
och icke efter någon bekväm allmän princip, så tror jag det vore
^ott för de svenska skolförhållandena och^även för hela vår förvaltning,
om riksdagen ville bifalla detta Kungl. Haj:ts förslag.

Herr Rydén i Malmö: Efter det enligt min uppfattning synnerligen
värdefulla och vägande anförande, som herr Berg i Stockholm
höll i denna fråga, var det min avsikt att icke medverka
till att denna debatt därutöver förlängdes. Men det har under
fortsättningen av densamma lämnats en del uppgifter och framhävts
en del synpunkter, som varit orsaken till att jag ansett mig
höra komma med en replik, som i så fall far bliva mitt bidrag
till denna viktiga diskussion.

Jag vill då i förbigående säga den sist ärade talaren, att det
är bra länge, sedan jag hörde en kammarledamot halla en sådan
eloge över principlösheten, som han här gjorde, då han ville framhäva
frånvaron av ledande principer som eu verkligt viktig förvaltningsprincip.
Jag tror för min del, att han star tämligen ensam
om sina lovsånger för handlandet än si och än så, och jag
tror, att det är nödvändigt, att man i detta fall, som uti allt handlande,
handlar efter plan och princip.

Jag måste också inlägga en gensaga mot ett yttrande uti hans
förra anförande. Jag gör icke anspråk pa att kunna citera det
ordagrant, men tankegången däld var, att där staten förlägger en
hel del tjänstemän, där kan det i viss mån bliva statens skyldighet
att upprätta sådana skolor, som det här är frågan om, för att
tillgodose dessa tjänstemäns intressen och deras barns behov av
att få sådan undervisning, som meddelas i statsläroverken. Jag
tror, att den principen för med sig mycket stora konsekvenser.

Och om jag nu tager som exempel Porjus, som nämndes av
honom — det var väl troligen inte hans mening att själv vidhålla
det vid närmare eftersinnande — så frågar jag, om det kan vara
rimligt att bygga statsläroverk uppe i dessa ödebygder, där det
sammanförts en liten grupp av statstjänare, sammanlagt, kan man
säga, ett femtiotal personer med ett tiotal barn i skolåldern. Nu
tror jag icke, som sagt, att detta var talarens mening, utan det
var väl ett olyckligt valt exempel. Men vart skulle det leda, lian
ämbetsmännen kunde framställa det kravet, att när ett antal statstjänsteman
hopas på en plats, skall staten bygga lör deras barn,
icke en skola, som är avpassad efter vederbörande ortsbefolknings
krav, utan ett statsläroverk, som åsyftar att underlätta dessa barns
inträde på tjänstemannabanan? Jag skall taga två exempel, som

Lördagen den 13 mars, f. m.

39 Nr 38.

visa, vilka konsekvenser som ligga allra närmast till hands, ifall
detta anslag skulle beviljas. Vi ha tvä garnisonsorter i Sverige,
som ej ha statsläroverk eller kommunal mellanskola, det ena är
Bodens stora garnisonsort, och vidare är det Vaxholm. Tro icke
herrarna, att man, så snart detta förslag blivit bifallet, kommer
att, och det med mycket större rätt, frän Boden och från Vaxholm
kräva, att staten inrättar ett läroverk på dessa platser, och vad
Boden speciellt angår ett, som är ännu fullständigare än här är
fråga om. En dylik begäran har man emellertid hittills ansett
icke rimlig, men när man får se ett sådant uttalande som herr
HallendorfFs, så skulle det icke förvåna mig, om man gjorde en
sådan framställning.

Jag skall taga ett annat exempel för att visa konsekvenserna
härav. Staten har ju i Trollhättan en hel del ämbetsmän, och där
finns även en ganska stor arbetarbefolkning. Folkmängden i
Trollhättan är omkring 8,000 personer, i Sollefteå vid samma tidpunkt
ungefär 2,400. Nu har Trollhättan icke något som helst
statsläroverk, icke någon kommunal mellanskola, utan där finns
endast en enskild samskola. Emellertid måste det naturligtvis,
om man beviljar anslag till ett statsläroverk här i Sollefteå, i
detta samhälle på 2,400 människor, bli så, att Trollhättans kommun
kommer att göra en sådan framställning med stor styrka:
varför få icke vi inom vår kommun, som är tre gånger så stor
som Sollefteå, ett statsläroverk, när man fått det däruppe? Och
det går icke, herr Hallendorff, att bara hänvisa till denna Ådalsbygd
däruppe.

Jag skall lämna kammaren ytterligare några uppgifter för att
visa, vilka konsekvenser — herr statsrådet har försökt bagatellisera
dem, men jag tror det är med orätt — som skulle följa av
ett sådant beslut som detta. Jag har gjort mig besvär med att
taga reda på, hur många samhällen utan statsläroverk i Sverige,
som äro större än Sollefteå och som ha kommunal mellanskola, å
ena sidan, och å andra sidan, hur många samhällen i Sverige, som
äro större än Sollefteå och som ha privata samskolor och som följaktligen
framdeles skulle kunna göra anspråk gällande i överensstämmelse
med dem, som man nu har gjort. Jag skall icke nämna
de olika folkmängdssiffrorna för att icke bli alltför tröttande.

Följande samhällen med kommunala mellanskolor äro större
än Sollefteå: Huskvarna — jag skall nämna dess folkmängdssiffra:
den är 6,764 personer mot 2,400 i Sollefteå, alltså nära på tre
gånger större — och sedan komma i följd: Nässjö, Eslöv, Stora
Malm — d. v. s. Katrineholm — Avesta, Tidaholm, Ronneby, Hässleholm,
Ludvika, Ulricehamn och Vetlanda. Det är alltså 11 samhällen,
som nu ha kommunal mellanskola, men intet statsläroverk,
och som dock äro större än Sollefteå.

Sedan vill jag nämna några samhällen, som äro ungefär jämnstora
med Sollefteå, och som ha kommunal mellanskola: Hjo, Tranås,
Simrishamn, Nybro och Säfile, vilka samhällen ha mellan ungefär

2,000 och 2,400 invånare.

Ang. stats
samskola
Sollefteå.
(Forts.)

Nr 36. 40

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. stataaamskoia
i
Soilefieå.
(Forts.)

Så skall jag gå över till de privata sämskolorna och visa, hur
många samhällen, som äro större än Sollefteå och som ha sådana
skolor. Det är: Trollhättan — jag skall nämna siffran för dess
invånareantal, 8,000 — Falkenberg, Lysekil, Malmberget — det
är bolaget, som bekostar skolan där — Sölvesborg, Lindesberg,
Motala. Hedemora, Saltsjöbaden — där har man ej heller begärt statsunderstöd
hittills — och så kommer Sollefteå. Det är alltså 9
samhällen, vilka äro större än Sollefteå och ha privat samskola
men icke något statsläroverk.

Om jag lägger tillsammans siffrorna för de privata samskolorna
och kommunala mellanskolorna, finner jag, att det är 20
samhällen, som icke ha något statsläroverk men som äro större än
Sollefteå, och att det är ett tiotal samhällen, som äro ungefär
jämförliga med Sollefteå.

Naturligtvis kan man göra den invändningen vad beträffar
enstaka av dessa samhällen — det gäller t ex. Huskvarna, som
ligger nära Jönköping — att de ligga i närheten av större platser
med läroverk. Men när det gäller alla dessa 30 samhällen, 20
större än och 10 ungefär jämnstora med Sollefteå, hur kan man då
föreställa sig, att icke ett bifall till denna punkt skulle medföra
konsekvenser av den art jag omnämnt, åtminstone i avseende på
några av hela denna rad av samhällen, som jag nämnt. Och det
är att märka, mina herrar, att av dessa samhällen, som jag räknat
upp här, är en hel del städer, och jag skall ytterligare skärpa
jämförelsen genom att framhålla, att däribland finnes en hel del
av de städer, som ha haft statsläroverk men som fått dem avskaffade
vid 1904 års läro ver ksreform. Nästan alla dessa småstäder
ha haft treklassiga eller enklassiga läroverk, som blevo avskaffade
vid detta tillfälle. Och vad skall man tänka i t. ex.
Ronneby eller Sölvesborg, när man får se, att Sollefteå, som aldrig
förut har haft läroverk, skall få ett, men att dessa städer, som
haft det, men fått det avskaffat en gång genom statsmakternas
ingripande, icke skall få ha något. Det är omöjligt att upprätthålla
en sådan mening, som herr statsrådet och läroverksöverstyrelsen
uttalat, att detta icke skulle få några konsekvenser. Jag för min
del tror, att det blir vittgående sådana, och jag tror icke, att det
är rätt att försöka använda sådana argument.

Jag vill dessutom säga några ord till norrlänningarna med
anledning av att man försökt göra detta till en norrlandsfråga.
Jag har gjort mig besvär med att sammanställa några siffror häruppifrån,
som ha avseende på skolförhällandena där. Det visar sig
då, att det inte är riktigt vad reservanterna skrivit i sin reservation,
nämligen att läroverksförhållandena skulle vara särskilt
dåliga i Härnösands stift i förhållande till övriga stift. Jag skall
be få visa detta genom följande siffror. I Härnösands stift finnes
en folkmängd av i runt tal 33ö,000 invånare. I stiftet finnas tre
fullständiga högre allmänna läroverk och en samskola med ett
elevantal av tillsammans 1,338. Detta enligt läroverksöverstyrelsens
sista berättelse, som jag följer i detta fall. Luleå stift bar

Lördagen den 13 mars, f. m.

41 Jfr 38.

ungefär 309,000 invånare, alltså i det närmaste lika stor folkmängd
som Härnösands stift, och inom stiftet finns det två fullständiga
_ högre allmänna läroverk och tre samsbolor. Men elevantalet
i dessa uppgår icke mer än till 971. Och ser jag efter,
hur det ställer sig inom själva Härnösands stift, så märker jag,
hur orättvist det egentligen är, om det gäller att förlägga ny
skola inom Härnösands stift, att upprätta denna statssamskola
just i Sollefteå. Inom Härnösands stift har nämligen Västernorrlands
län 225,000 invånare i runt tal och Jämtlands län 111,000.
Emellertid har Västernorr lands län två fullständiga högre allmänna
läroverk, däribland Sundsvalls, som riksdagen tämligen nyligen
gjorde fullständigt, och en samskola, medan däremot Jämtlands
län har ett enda läroverk, i Östersund. Och jag vill nämna
för dem, som talat så mycket om Adalens befolkning, att jag har
vant i den lyckliga ställningen att få se dessa underbart vackra
dalgångar och fara genom de bygder, som här lovprisats, men jag
har den uppfattningen, att om man skulle gä in för skapandet av
ett statsläroverk här uppe, så föreligger det behovet starkare för
Jämtlands län än för Västernorrlands län. Om man följer Ådalen och
Faxeälvens dalgång upp till Ströms vattudal, finner man där ett
samhälle, som måhända bär inom sig större utvecklingsmöjligheter
för framtiden än Sollefteå gör. Strömsund, som ligger uppe vid
Inlandsbanan, rymmer sannolikt inom sig större utvecklingsmöjligheter
än Sollefteå. Och statistiken utpekar i detta fall sannerligen
icke Sollefteå, utan visar på en plats ett stycke längre upp i Ådalen,
ifall det nu skulle gälla att tillgodose ett behov av ett läroverk
där uppe.

^Jag vill sluta mitt anförande med att påpeka, att man blir ju
ändå icke utan skola här. Det måste komma till stånd en ändring
av skolförhållandena. Och jag vill i det sammanhanget säga, att
lag icke är ledsen över, att statsrådet dragit fram denna sak, ehuru
han givetvis gjort det i helt andra syften än dem, som jag måste
ge ruin anslutning till, jag är icke ledsen därför, säger jag, ty
därigenom ha vi fatt tillfälle att här inbördes överlägga om vår
skolorganisation. Uti 1913 års riksdagsskrivelse, uttalade man sig
för en allmän revision av vårt skolväsende. I 1914 års riksdagsskrivelse
i fråga om samskolan i Sollefteå, varnade man för att gå
in på inrättandet och utvecklandet av skolformer, som med hänsyn
till denna revision måste tagas under särskild omprövning. Nu
ha vi från statsutskottsmajoritetens sida blivit i tillfälle att skissera^
hur au ungefär tänka oss den närmaste utvecklingen på detta
område. Jag skall icke fördjupa mig så mycket i den frågan, därför
att jag i det avseendet endast kan ge uttryck för min egen
personliga uppfattning, och den kan ju icke ha det intresse för
kammaren, att jag därför skulle vilja upptaga kammarens tid, men
jag vill säga, att av utskottsmajoritetens yttrande framgår uppenbart,
att man tänker sig, att denna revision skall just avse att
undanröja de organisatoriska missförhållanden, som ''finnas så till
vida, att mellanskolan icke passar in till gymnasiet och icke pas -

Ang. stats
sams kota
Sollefteå.
(Forts.)

Nr 36, 42

Lördagen den 13 mars, f. in.

Ang. statssamskola
i
Sollefteå.
(Ports.)

sar an till gymnasiet, som den borde göra. Det måste vi komma
till. Och det är icke bara för Sollefteå, som det behövs, utan för
riket i dess helhet. Om herr Hallendorff och för övrigt alla, som
så intresserat stödja herreinanssynpunkterna på vår skolorganisation,
i stället för att koncentrera sitt arbete på att utveckla sådana
här dödsdömda och oformliga skoltyper som statssamskolan, i
stället ville arbeta hand i hand med oss, som äro intresserade av
att utveckla skolväsendet på bredare linjer, är det min uppfattning,
att vi mycket lätt skulle kunna få en lämplig övergångsform,
så att man passade in mellanskolan som det naturliga ledet
mellan folkskolan och gymnasiet. Jag vill i detta fall till denna
kammare, som har goda och gamla traditioner i fråga om sina omsorger
om vårt undervisningsväsende, rikta en vädjan. Jag och
många med mig äro födda på landet i ett fattigt hem och ha känt
de svårigheter, som följa med omöjligheten för landsbygdens barn
att i hemorten få en ordentlig undervisning utöver folkskolestadiet,
svårigheter, som äro gemensamma för hart när hela den svenska
landsbygden. Jag vill påstå, att den nya kommunala mellanskolan
är framför allt en lösning av landsbygdens skolfråga. Och
jag hemställer till mina kamrater i kammaren, som äro lantmän
eller födda på landsbygden, om jag icke har rätt i att det blir ep
stor fördel för landsbygdens befolkning, om man löser skolorganisationsfrågan
på det sättet, att man för det första får en god folkskola
för våra barn och att man sedan i låt mig säga kyrkbyar
eller stationssamhällen upprättar kommunala mellanskolor, som bli
billigare men som föra fram till ett bildningsstadium, som motsvarar
exempelvis den nuvarande realskolexamen. Da kunna barnen
gå i denna utan att behöva flytta från far och mor och utan
att behöva resa in till städerna och vidkännas dyra inackorderingsavgifter
etc. En massa av landsbygdens barn skulle därigenom
beredas tillfälle att åtnjuta en undervisning, som ligger högre än
folkskolestadiet. Sedan blir det icke så svårt, om de i hemorten
fått denna undervisning, som för upp till gymnasiet, att låta dem
som skola gå vidare gå genom gymnasiet och få den ytterligare
utbildningen där. Jag vill vädja till kammaren i detta fall att
icke låta ett litet fåtals intressen, eller, om jag får begagna det
uttrycket, herremanssynpunkterna på vårt skolväsende breda ut
sig och förfuska vår skolorganisation, utan lägga den på bredare
och folklig basis, som tillgodoser icke blott städernas och ett fåtal
större landssamhällens intressen utan hela den svenska landsbygdens
skolintressen överhuvud taget.

Jag har, herr talman velat begagna tillfället att utveckla min
personliga synpunkt i denna fråga, och jag har nu i senaste delen
av mitt anförande närmare angivit densamma, medan jag i anförandet
i övrigt talat om utskottsavdelningens ståndpunkt härvidlag.
Jag skulle nu till slut blott vilja till den nuvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet rikta en vädjan att icke betraktande
uttalanden, statsutskottet här gjort, såsom en direkt uppmaning
till honom att sätta i gång med den revision av vårt undervis -

Lördagen den 13 mars, f. m.

43 Nr 3B.

ningsväsende, som här i utskottsbetänkandet omnämnes. Jag skulle
för min del önska, att läroverksöverstyrelsen finge ostört slutföra
förarbetena för den gymnasialreform, varmed den nu håller på, och
att hem statsrådet följaktligen icke betraktade vad som här uttalats^
såsom en uppmaning till sig att taga initiativ i denna fråga,
ty jag får säga, att jag hyser vissa farhågor, för den händelse så
skulle komma att ske. Jag hoppas, att den saken skjutes upp något,
så att det blir under andra auspicier, som denna skolreform
en gång lägges upp, än under herr statsrådets.

Med vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde:

Herr Thorsson: Herr talman! Den siste talaren har här redan
svarat herr Hallendorff på hans resonemang om fördelen av,
att riksdagen handlar än si och än så i frågor sådana som denna.
Jag uppkallades egentligen av herr Hallendorffs replik, vari han
framhöll, att det förhållandet redan existerar, att överstens och
kalfaktorns barn sitta på samma skolbänk i läroverket. Om jag
nu skall medgiva, att herr Hallendorflf har rätt i detta sitt påstående,
vill jag dock göra ett tillägg, på det att ramen omkring
tavlan må bliva mera fullständig. Jag tror, att hem HallendorS’
skall erkänna, att om det nu i verkligheten är så, att kalfaktorns
son sitter i läroverket, trots det att han är kalfaktorns son, så
sker detta därför, att han under sin föregående utbildning i folkskolan
visat anlag, som så att säga framtvungit hans vidare förflyttning
till läroverket. Men det är ett helt annat förhållande
med överstens son eller vilket som helst annat barn från förmöget
hem; de skola givetvis fortast möjligt börja i läroverket, och statsverket
tvingas att utgiva en betydligt större ersättning för att
utbilda dessa de förmögnares barn på ett tidigt stadium. Om i
stället alla barn finge börja i folkskolan och om man finge litet
mera ordning på hithörande område, vore det icke så alldeles säkert,
att den förmögnares pojke komme in i läroverket, ty han
kunde ju möjligen sakna förutsättningar därför, men såsom det nu
är, skall han under alla omständigheter dit, även om han icke har
förutsättningarna därför. Det är detta, som jag inlagt i mitt resonemang,
att alla barn skola börja i samma skola, och jag vill
såga, att om herr Hallendorff bär rätt i, att »kalfaktorns pojke»
i vissa fall redan sitter i läroverket, så sker detta, såsom jag förut
framhållit, därför, att pojken har gott huvud och beror i många
fall av att det är någon, som vill hjälpa honom med studierna.
Men det är icke dessa undantagsfall vi sträva efter, utan vad vi
vilja är, att alla barn skola gå igenom en bottenskola och från
denna skola vidare de, som ha möjlighet att därmed göra landet
och samhället den största tjänsten, fortsätta upp i högre läroanstalter,
men de andra skola nöja sig med grövre arbete, även

Ang. stats
sångskola
Sollefteå.
(Forte.)

Nr m. 44

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. statssamsiola
i
Sollefteå.
(Ports.)

om de äro födda av förmögna föräldrar; de göra samhället en
större tjänst med att ägna sig åt det, som de äro skickade till.
Men det nuvarande undervisningsväsendet vänder ju upp och ned
på alla begrepp i den vägen.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Innan denna debatt
slutar, måste det även sägas något från en landsbygdens representant
— samtliga talare, som här haft ordet, ha ju, såvitt jag kunnat
finna, vant från städer eller större samhällen.

Då jag inom vederbörande avdelning av statsutskottet ställdes
inför detta Kttngl. Maj:ts krav, gjorde jag mig den frågan, vilka
konsekvenser ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag kunde föra med
sig. För det första kan det icke förnekas, att om riksdagen nu
går med på detta förslag, liknande framställningar skola inkomma
från det tjugo- eller trettiotal samhällen, som anse sig lika berättigade
att få ett statsläroverk som det samhälle, varom nu är fråga,
och därtill komma de många städer, som förut haft statsläroverk,
men genom den stora läroverksreformen ha förlorat dessa. Det
skall icke heller döljas, att den tanken är riktig, fastän man här
bestrider avseendet vid densamma, som ligger till grund för den skolpolitik,
som riksdagen slog in på år 1909. Och i den omständigheten,
att denna politik måste fullföljas, ligger nog det starkaste
skälet för, att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag icke bör bifallas.

Det har inom utskottet upplysts, att Härnösands stift har tre
högre statsläroverk. medan ett annat stift, nämligen Västerås stift,
med lika stor folkmängd som det förstnämnda, icke har mer än
två dylika läroverk. Men i detta senare stift bär befolkningen
efter hand inrättat sig med kommunala mellanskolor och samskolor,
och på samma sätt kan man ju även gå tillväga i Härnösands stift.
Vad landsbygden beträffar, måste den kommunala mellanskolan
vara den typ. som har utsikt att bäst tillgodose just de behov i
undervisningsväg, som där göra sig gällande. Då kunna barnen,
medan de undervisas i folkskolan, vistas i hemmet, och när sedan
i de större kyrkbyarna och stationssamhällena kommunala mellanskolor
hunnit inrättas, blir det tillfälle för barnen att där fortsätta
sin utbildning för att så småningom bliva färdiga att komma in i
gymnasiet.

Till sist vill jag säga, att om man nu skulle gå med på
Kungl. Maj:ts förslag, överger man de linjer, som man fastslog
år 1909, och då kommer alldeles säkert folkundervisningen i stort
sett att bliva lidande därpå. Det är ju lätt att räkna ut, att om
de förmögnare och ämbetsinannaklasserna skola ha särskilda skolor
för sina barn, då måste intresset hos dessa minskas för de lägre
skolformerna och folkupplysningen i stort sett bliva lidande härpå.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Hallendorff: Jag skall blott med ett par ord vända

Lördagen den 13 mars, . m.

45 Nr 30.

mig mot herr Rydén, främst för att anhålla att bli något så när Ang. statsriktigt
citerad. Jag har icke sagt, att det vid Porjus skall upp- omskola i
rättas nagra nya undervisningsanstalter av det slag, varom nu är 8ollefteåfråga,
men väl bär jag sagt, att om till följd av statens anord- (Fort8-)
mngar uppe vid Porjus. där växer upp ett så stort samhälle, att
det kräves alldeles särskild omsorg om dess skolväsende — vilken
omsorg skall nu lämnas därhän — anser jag det vara statens skyldighet_
att även speciellt observera dessa förhållanden. Härav lär
man ej kunna draga några som helst slutsatser i den riktning som
iierr Ryden nyss behagade göra.

Jag måste vidare gent emot herr Rydéns påpekande om konsekvenserna
härvidlag säga, att, såvitt jag vet, har läroverksöverstyrelsen
i sina beräkningar icke, såsom herr Rydén gjorde, utgått
tran, att vissa orter med så och så mänga invånare skulle ifrågakomma
till liknande skoltyp. Överstyrelsen har vid sina beräkningar
tagit hänsyn till vad man kallar skolområden, och det är
tran denna synpunkt, vilken är den enda riktiga, som den här
åberopade statistiken är uppgjord. Jag tillägger, det är naturligtyis
en stor skillnad mellan å ena sidan Sollefteå och å andra
sidan t. ex. Vaxholm eller Trollhättan, vilka orter på ganska få
kilometers avstånd från sig ha möjligheter till vitt skilda skolformer,
allt efter sig företeende behov.

.T,i.U *ist> JaS tror det kan vara skäl i, att när vi nu ha en
speciell Norrlandsfråga före, vi en gång tänka på, att Norrland
kanske behover tillgodoses med annat än med förbudslagar och
lagar om fridlysningsområden, vanhävd och dylikt; här är nu, som
sagt, ett tillfälle att visa detta praktiskt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Efter av herr talmannen
givna propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock pa avslag därå och bifall i stället till Kungl. Maj :ts framställning
i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan.

i Härefter föredrogs punkten 110, angående nya lärartjänster vid Ang. nya
de allmänna läroverken; och yttrade därvid lärartjänster

vid de all Herr

Beckma,n: Jag vill icke uppriva någon debatt i denna verken.
punkt, utan vill här endast uttrycka den förhoppningen, att det
avslag, som kommer att bli en följd av utskottets hemställan, icke
matte vara uttryck för annat, än att det är den svära tiden, som
åstadkommer, att man nu icke kan gå med på en nödvändig ökninoav
elementarlärarnas antal. Jag gör, herr talman, intet yrkandet

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 111.

Lades till handlingarna.

m. 46

Lördagen den 13 mars, f. m.

Punkterna 112—116.

Utskottets i nämnda punkter gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

Punkten 117.

Lades till handlingarna.

Punkterna 118—147.

Kammaren biföll vad utskottet föreslagit.

Punkten 148.

Lades till handlingarna.

Punkterna 149—152.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 153.

Lades till handlingarna.

Aug. under- Punkten 154, angående understöd åt folkhögskolor.

I enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslagit uti punkten 153 av
förevarande huvudtitel hemställde utskottet, att riksdagen matte höja
det i riksstaten å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till un a eistöd
åt folkhögskolor från dess nuvarande belopp, 339,200 kronor,
med 80,800 kronor till 420,000 kronor.

Ifråga om denna punkt hade reservation avgivits av herrar
Pers och Persson i Ställhult.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Persson i Stallerhult, som anförde: Herr talman! En ledamot
av första kammaren har reserverat sig mot denna punkt,
och iag har låtit anteckna mig såsom reservant tillsammans med
honom. Då detta utgör en s. k. blank reservation, skall .lag med
några få ord giva tillkänna, vad vår åsikt såsom reservanter innehåller När

nu denna framställning innebär en nedsättning med 1000
kronor i anslaget, som vår reservation avser, tar det sig märkvärdigt
ut, att man reserverar sig mot denna punkt och gärna
skulle önska, att an.-laget bibehölles åtminstone_ för närvarande
sådant det är. Men i alla fall är denna nedsättning förenad med

Lördagen den 13 mars, f. m.

47 Hr 3G.

sådana förändringar i inspektionen av folkhögskolorna, att vi såsom
reservanter icke kunnat gå med härpå. Som det nu är anordnat
veta vi ju att det var meningen, att denna inspektörsyssla
skulle upptaga hela tiden för att inspektören skulle kunna sköta
detta uppdrag väl. En föreståndare för en folkhögskola blev utsedd
till folkhögskoleinspektör. Då denne man lär ha skött sin
syssla utmärkt väl, som alla inspektörer måtte väl göra, är det
icke nagla skal att icke ställa så till att denne person icke
far bibehålla sitt uppdrag. Nu har han givit tillkänna, att om
ban icke tar denna syssla såsom inspektör betraktad såsom en
bisyssla och far behålla sin ordinarie tjänst och sköta den samtidigt
med inspektörsysslan, kan han icke mottaga uppdraget
längre. Da syntes för vederbörande icke någon annan utväg

vara än att låta denne man få sin vilja fram och ändra reglerna
sa, att sysslan får betraktas såsom en bisyssla. Vi såsom
reservanter ha ansett, att detta sätt att frirena dessa båda sysslor
varom det nu är fråga, icke är fullt lämpligt. Det är att tjäna
tva herrar. För det forsta är det icke möjligt, att föreståndaren
för en större folkhögskola skall kunna, såsom riksdagen antytt
och vederbörande framhållit, sköta inspektörsysslan väl. Båda sysslorna
kunna väl icke skötas väl, utan skall den ena skötas med
största omsorg, maste den andra tillbakasättas. Det är icke rikk™’’
anse reservanter, alldenstund riksdagen varit
sa frikostig mot folkhögskolorna i sina anslag, utan man-bör ha
en person, som har denna inspektörsyssla såsom huvudsyssla. Vi
tänka osa vilken strid skad uppstå, om inspektören bibehåller sin
ordinarie syssla sitt förestån dårskap, och han har att inspektera
de längst i norr liggande folkhögskolorna. Det skulle draga minst
en vecka, och da kan det icke gå för sig att samtidigt hinna inspektera
de Övriga i Norrland liggande skolorna. Det blir för dyrt
om inspektören icke kan göra detta samtidigt, utan måste resa
hem till sin ordinarie syssla och en annan gång, någon vecka senare,
resa och inspekiera en annan skola. Detta sätt att få en
syssla inrenad med en annan syssla, som står under annan styrelse
ån staten, anse vi icke lämpligt. J

kan a''lan. saga att när denna syssla icke ger full sysselsättning,
är, det icke skal att bibehålla de bestämmelser, som fin
nas. _ Lat sa vara, att den icke ger full sysselsättning, det vill
jag icke yttra mig om, så lär väl dock icke stateu sakna utvägar
att lämna denne person arbete på annat håll, som är närbesläktat
med detta, sa att han helt och hållet blir en statens tjänare och
icke tjänar även en privat styrelse. Det är icke reservanterna,
som kunna lämna anvisning på hur arbetskraften skall utnyttjas
men vi anse det icke uteslutet, att det kan ske. Vi tänka oss’
hur det ställer sig med inspektörerna för folkskolorna. Folkskoleinspektörerna,
både i de bestå fall inspektörstjänsten såsom en bisyssla.
Det gick icke för sig att ha den såsom en bisyssla, ty den kunde
icke skötas väl, utan riksdagen har helt lagt om det så, att inspektörerna
ha kommit på ordinarie stat och nu ägna sig åt sin syssla

Ang. understöd
åt folkhögskolor

(Forte ’

Jir BO. 48

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. under- såsom ordinarie syssla. Här har man inrättat en sådan folkhögståd
åt folk- skoleinspektion på samma sätt som folkskoleinspektionen nu är. Nu
högskolor. skau maQ gå ifrän denna förträffliga anordning, om jag så tär ut(Forte.
) tryCka mig, och gå tillbaka till samma uppfattning som man förut
hade rörande folkskoleinspektörerna, men som man måst övergiva.
Yi anse icke att detta är ett rätt sätt att gå till väga, utan vi ha
trott, att det låter sig göra att på något sätt ge denne inspektör
arbete i statens tjänst utan att man skall behöva sammanlägga
hans statssyssla med en privat syssla. .

Nu ha vi icke framställt något motiverat yrkande, och jag
skall icke heller tillåta mig att göra något yrkande. Yi badeuppgjort
ett förslag till motivering, som skulle hava det till utgångspunkt,
att denna sysslan icke fastsloges för flera år såsom bisyssla,
utan att det ordnades endast för ett år, och att det jmder detta
år skulle göras en undersökning, om man icke kunde få arbete åt
denne man i statens tjänst fullt ut även om inspektörsysslan icke
gåve full sysselsättning. Skall man ordna denna syssla såsom en
bisyssla och detta kvarstår för en längre tid, är det icke möjligt
att få en reform, utan det blir fastslaget, att det blir en bisyssla,
och vederbörande inspekterar skolorna, när han kan slä sig lös
från sin ordinarie befattning. Det är icke rätt.

Jag har endast velat yttra detta, eftersom icke några skäl angivits
i reservationen. Jag anser icke skäl att uppläsa det förslag
till motivering, som vi tänkt oss, då det icke vann understöd
i statsutskottet.

Härpå yttrade:

Herr Welin: Herr talman! Orsaken till att denna anord ning

blivit vald, nämligen att folkhögskoleinspektören även skall
kunna upprätthålla tjänst vid folkhögskola, är såsom framgar av
Kungl. Maj:ts proposition, den, att det befunnits ganska svårt att
för ^folkhögskolorna erhålla någon lämplig inspektör, som kan
odelat ägna sig åt inspektionen och tillika innehar de kvalifikationer,
som erfordras för ett sådant uppdrag. Folkhögskolan, liksom
åtskilliga andra läroanstalter, har sitt speciella kynne och
därför erfordras också, att den inspektör, som skall övervaka verksamheten
i skolorna, har den inblick i deras verksamhet, att han
på fullt tillfredsställande sätt kan sköta sysslan. Det är
själv klart, att icke vilken skolman som helst och ännu mindre
vilken tjänsteman som helst skulle kunna åtaga sig _ denna
inspektion. Nu har det å ena sidan befunnits, att den inspektör,
som för närvarande tjänstgör, visat sig synnerligen lämplig
för sitt kall. Å andra sidan har styrelsen för den skola, som
han leder, icke gärna kunnat finna sig i, att skolans ledare under
hela läsåret är upptagen av annan syssla. Därlör ha vederbörande
inom folkskolöverstyrelsen själva tunderat ut denna lösning av
frågan. Jag vill betona, att förslaget till den anordning, som föreligger,
är kommet från folkskolöverstyrelsen, utan att inspektören

Lördagen den 13 mars, f. m.

i

49 iNr 36.

själv eller styrelsen för den skola, som ban tillhör, Hvilans folkhögskola
i Skåne, har tagit initiativ i den riktningen. Det är
sålunda eu anordning, som högsta myndigheten på detta område
själv funnit lämplig, och för min del får jag säga, att den under
nuvarande förhållanden är synnerligen lämplig. Vi kunna icke
gärna få en inspektör, som dels bättre förstår folkhögskolornas
verksamhet och dels innehar den kompetens i olika riktningar, som
erfordras för att övervaka det hela. Men å andra sidan är det
mycket svårt för Hvilans folkhögskola att avstå honom, och därför
är den anordning, som här valts, mycket lämplig för närvarande.
Under nuvarande förhållanden vill jag för min del på det livligaste
förorda den. Ehuru den föregående ärade talaren icke hade
något yrkande, har jag i alla fäll velat uttala detta.

Motsvarighet till den anordning, som här föreslagits, finnes för
övrigt på ett annat område. Inom dövstumskolorna är det nämligen
på samma sätt. En av föreståndarna är inspektör och får
sålunda dela sin verksamhet mellan skolarbetet och inspektionen.
Det är klart, att om det är lämpligt för ett sådant specialområde
som detta, så är det också mycket lämpligt för folkhögskolornas
område tills vidare. Då jag säger tills vidare, tänker jag på den
utveckling, som skolorna kunna fä, att de kunna giva så mycket
arbete, att inspektionen fullt tar inspektörens tid i anspråk. För
närvarande finnes det 45 skolor, men det tillkommer nästan årligen
nya, så att det kan hända, att de snart äro uppe i ett sådant
antal, att en person uteslutande behöver ägna sig åt att övervaka
deras verksamhet.

Den anordning, som av den föregående högt ärade talaren
tänkts, nämligen att folkhögskoleinspektören, jämte inspektionen,
icke skulle ka någon verksamhet vid folkhögskola utan i stället
någon annan inspektion eller annan slags verksamhet i statens
tjänst, den kan ju för all del vara tänkbar, men jag får säga, att
det kan bli svårt för närvarande att finna eu person, som har den
särskilda lämpligheten att vara inspektör, som är fallet med den
nuvarande inspektören. Man får icke lita på, att denne avgår från
sin plats vid skolan för att övertaga en inspektörstjänst av det
antydda slaget inom folkskolöverstyrelsen.

Till dess att man kan finna en för kallet så särskilt lämplig
person som den nuvarande, är den anordning, som föreslagits, synnerligen
lämplig. Måhända, jag säger det än en gång, kan snart
inträffa, att man kan giva full sysselsättning åt en inspektör eller
kan man kanske finna en person, som icke är knuten vid en folkhögskola
men dock befinnes innehava de kvalifikationer, som erfordras
för att övervaka folkhögskolorna.

Herr talman, jag har icke något yrkande att göra, utan jag har
endast velat framhålla dessa synpunkter, då frågan nu har kommit
under debatt.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Då herr Carl Bersson
uttalade, att det skulle vara lämpligt, att folkhögskoleinspek Andra

kammarens protokoll 1015. vVr 4

Ang. understöd
åt folkhögskolor.

(Forts.)

Nr SB. 50

Lördagen den lo mars, f. m.

Ang. understöd
åt folkhögskolor.

(Forts.)

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

tören under den tid, han icke användes för inspektionen, skulle
kunna erhålla anuat uppdrag av folkskolöverstyrelsen, så vill jag
säga, att jag icke tror, att en sådan anordning skulle vara nyttig
vare sig för folkhögskolorna eller med hänsyn till inspektörsbefattningen.
Jag tror, att Kungl. Maj:t funnit en mycket lämplig
lösning av denna situation. £)et är ju endast 45. folkhögskolor i
landet, och det kan ju icke vara möjligt att ha en inspektör endast
för att inspektera dessa skolor, utan han måste naturligtvis ha
något arbete bredvid. Skulle inspektören nu erhålla någon annan
sysselsättning hos folkskolöverstyrelsen, så bleve nog den huvudsysselsättningen
och uppdraget som inspektör bisysslan. Nu förhåller
det sig nog så, att den inspektör, som har verklig kontakt
med folkhögskolearbetet så som denna lärare vid Hvilans folkhögskola
har, kan på sådant sätt följa detta arbete och gorå sådana
rön, att de komma såväl folkhögskolesaken som dessa skolors ungdom
till godo på ett helt annat sätt än eljest. .Därför är jag i
motsats till herr Carl Persson av den mpningen, att det är lämpligt,
att saken ordnas, som här skett. Man talar om hälftenbruk
och att ingen kan tjäna två herrar. Det kan hända, att det finnes
sådana områden, där eu sådan anordning som denna icke skulle
vara lämplig, men här tror jag den vara lämplig liksom också beträffande
inspektionen av blindas och dövstummas undervisning.

På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 155 och 156.

Utskottets framställningar biföllos av kammaren.

Punkten 157.

Lades till handlingarna.

Punkten 158, angående musikföreställningar för allmänheten.

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj :t föreslagit uti punkten
157 av åttonde huvudtiteln hemställde utskottet, att riksdagen
måtte, i likhet med vad för innevarande år ägt ruin, till understöd
åt föreningar, som anordnade god orkestermusik för allmänheten,
samt för inspektion av ifrågavarande föreningars och orkestrars
verksamhet anvisa på extra stat för år 1916 ett belopp av 42,000 kronor
att utgå under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj :t kunde
finna gott föreskriva.

Efter föredragning av punkten begärdes ordet av

Herr Öberg som yttrade: Herr talman! Vid behandlingen för
någon tid sedan av nionde huvudtiteln under diskussionen rörande

Lördagen den lo mars, i'', m.

Öl Nr 36.

*?r höJande av det mindre jordbruket med ett belopp av

120,000 kronor, som då ifrågasattes, och vid valet av de väv-ar
som man borde gå för att åstadkomma största möjliga sparsamhet
‘8F att ,at det mindre jordbruket kunna rädda detta anslag,
tillät jag mig erinra, hurusom det efter min mening skulle vara
riktigt och med god ordning överensstämmande, om man kunde indraga
detta anslag på 42,000 kronor, varom nu är fråga och som
i- in!'' .. Aragasatt på åttonde huvudtiteln. Jag ber nu att
ta fullfölja mm då uttalade åsikt genom att nu yrka avslao- på Kuno-1
Makts proposition i ändamål, att när anslagskr^vet till det mindre
jordbruket återkommer till kammaren efter dess återremiss till utskottet,
vi åtminstone på något håll skola hava inbesparat, ett eller
annat belopp, så att vi vid den slutliga behandlingen av anslaget för
höjande av det mindre jordbruket skola kunna få vad som då för detta
ändamål ifrågasattes. Jag tror, mina herrar, att om vi verkligen villa
beflita oss om en rättvis och väl avvägd besparing i det ena eller
andra avseendet, vi måste komma till den slutsatsen, att det är
ojämförligt mycket viktigare att åt det mindre jordbruket giva
det ifrågasätta anslaget än åt musikföreställningar för allmänheten
som Kungl. Maj:t begär under denna punkt 42,000 kronor. Jaotror
icke, att den störa allmänheten är så trakterad eller så i be°
bov av dessa musikföreställningar, att den icke ett eller annat år
skulle kunna avstå därifrån på det att vad som är verkligen nödvändigt
för det mindre jordbruket må kunna erhållas. °

Nu skall det troligen komma att invändas, att detta kommer
att stola på en hel del svårigheter, emedan dessa musikföreställnmgar
äro redan organiserade och igångsatta, varigenom en del
personer som fått en fast anställning härigenom skulle, om anslaget
indroges, komma i en obehaglig ställning. Men då det upplysts
mig,, att antalet sådana anställda personer för givande av
dessa musikföreställningar endast utgör ett fåtal, så synes mioatt
man gott kan förfara så, att man nu avslår Kungl. Maj:ts
framställning och sedan överlämnar åt Kungl. Maj:t eller dessa
personer att sörja för, huru de på annat sätt må kunna söka si°-eu mera gagnande och nyttig anställning.

...n^ed dessa ord bär jag, herr talman, velat förnya min framställning
om avslag på ifrågavarande anslagsbegäran.

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Forts.)

Vidare anförde

... dlerr Andersson i Gävle: Herr talman, mina herrar! Det
förefaller, som skulle man icke riktigt känna till huru långt dessa
dessa föreningars verksamhetsområden sträcka sig. Man tycks föreställa
sig, att deras verksamhetsområden äro väsentligt begränsade
till den stad, där de höra hemma. Emellertid är så icke
fallet. Orkesterföreningen i Gävle har icke bara Gävle till verksamhetsfält
utan hela Gävleborgs län och kanske därutöver. Den
bär därför också utfört konserter i samtliga städer inom länet, ju,
jag skulle vilja säga på varje större plats inom länet, om det över

Nr 30.

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Förte.)

52 Lördagen den lo mars. f. m.

huvud varit möjligt att skaffa lokal för dessa föreningar, vilket
kanske ibland varit svårt på grund av den stora anslutningen.
Skulle anslaget nu icke beviljas, så skulle dessa orkesterföreningar
brytas sönder. Det gäller icke endast det bidrag, som riksdagen
lämnar, utan även de särskilda kommunerna giva avsevärda bidrag.
Yad Gävle beträffar, så har denna stad för 1915 anslagit jag vill
minnas 6,000 kronor. Dessutom håller staden lokal för repetitionsövningar
och har anskaffat möbler och dylikt, som är nödvändigt
för föreningens verksamhet.

Det är alldeles självklart, att på de håll, där orkesterföreningarna
haft sin verksamhet och hunnit bliva uppskattade, man
ingalunda vill mista dem. De ha utfört en kulturell uppgift, lika
god som någon annan, och vunnit stor anslutning särskilt från de
bredare lagrens sida. Anslutningen till dessa orkesterföreningar
och deras musik torde måhända sakna motstycke.

Skulle därför detta anslag indragas, så bleve det visserligen eu
sparsamhet men vad jag ville kalla en missriktad sparsamhet, och
därför, herr talman, ber jag fä yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! När herr Öberg fram ställde

sitt förra propos här i kammaren i denna punkt, så hade
statsutskottets andra avdelning icke fattat slutligt beslut angående
huvudtitelns alla punkter, och detta gjorde, att avdelningen tog
upp till förnyad prövning spörsmålet, huruvida man kunde tänka
sig att gorå ett ] avslagsyrkande på denna punkt. Men vi kommo
enhälligt till den uppfattningen, att vi måste motsätta oss ett sådant
yrkande, och detta först och främst av det skälet, att här
gäller'' det hundratals människors existens. Dessa musici, som finnas
i de tre städer, där dessa orkesterföreningar verka, ha ordnat sig
med beräkning på dessa anslag, och staten har faktiskt ställt i
utsikt, att anslagen skulle bli beständiga. De ha utom anslagen
intet annat att existera på än de bidrag, de få från dessa orkesterföreningar.
Skulle man därför avslå detta anslagsäsKande, sa skulle
det innebära, att man bragte i ett verkligt armod hundratals personer,
vilka befinna sig i en ringa och kanske i många fall en
ytterligt fattig ställning. Jag kan under sådana förhållanden icke
vara med om att i en tid, då nöden breder ut sig, gripa till sådana
åtgärder, som skulle bringa hundratals personer med familjer pa
bar backe. Detta bär varken jag eller mina kamrater kunnat vara
med om.

Det andra skälet, som måste framhållas, år, att man ur rent
kulturell synpunkt icke synes mig kunna vara med om ett avslag.
Dessa orkesterföreningar ha kommit till efter mycket arbete och
mycken vedermöda. Var och eu känner tran sin egen ort, huru
svårt det är att bygga upp sådaua föreningar. Förmögna personer
utfästa sig att ikläda sig vissa ekonomiska uppoffringar, stadsrulimäktige
i vissa städer lämna bidrag, och så lyckas man till slut
att timra ihop dessa föreningar, som äro verksamma på vissa orter.
Vad bleve följden, om man nu droge in statsanslaget i Det ramlar

Lördagen den 13 mars. f. m.

Nr 36.

53

alltsammans. Det går icke för dessa människor i fattig ställning
att upprätthålla denna verksamhet utan statshjälp, och följaktligen
faller alltsammans. Och då sker efter min uppfattning — och
den delas av nästan alla dem, som jag talat med om denna sak
inom det parti, jag tillhör — en verklig skada för stora medborgaregrupper
inom vårt land. Dessa orkesterföreningar utföra en
förstklassig musik icke blott för personer, som tillhöra de bättre
situerade, utan de utföra framför allt folkkonserter. I kyrkorna
på landsbygden, i Folkets hus och andra tillgängliga lokaler giva
de konserter för en inträdesavgift av 25 öre. Där får folk njuta
av en värdefull musik och detta för en avgift, som icke är högre,
än att till och med de ekonomiskt allra sämst ställda kunna åstadkomma
densamma. Yi ha tagit reda på, huru det är ställt i detta
avseende, och det är faktiskt så, att var helst dessa folkkonserter
hållas av föreningarna, är anslutningen av folk, framför allt ur
arbetarklassen och bondeklassen, så stor, att lokalerna knappast
vilja räcka till. Om herr Öberg icke anser detta vara en nyttig
sysselsättning, utan snarare önskar, att dessa människor ägnade
sig. åt ett »samhällsnyttigt arbete» i stället för att vara musiei,
så jag vill erinra herr Öberg om, att människan lever icke allenast
av bröd, utan människan behöver också kulRirella njutningar och
det skulle bliva till skada för stora medborgaregrupper, om man
bråte sönder denna verksamhet för ett år.

•Tåg måste därför, herr talman, på det bestämdaste yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och utskottets hemställan; och jag föreställer
mig, att den ståndpunkt, som herr Öberg företräder och
som efter min uppfattning icke gärna kan förefinnas synnerligen
långt utanför en liten grupp, där man låter alla andra intressen
skymmas bort av klassynpunkter.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Anderson i Råstock, llöh: g.
Törnqvist, Kloo, Borggren, Berg i Munkfors och Burström.

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman, mina herrar!
Efter den ärade statsutskottsledamotens anförande med dess många
instämmanden kan det synas förmätet av mig att framkomma med
en annan åskådning i det ärende, som här är före. Men i den
ställning, vari vi för närvarande stå, är, såsom den förste talaren
också påpekade, vårt läge sådant, att vi verkligen behöva spara
allt vad sparas kan. De skäl, som herr Rydén framställt, hava
icke övertygat mig om, att icke här föreligger ett sådant där kulturellt
ändamål, som man karl spara på.

Ser jag däremot på själva rubriken för det begärda anslaget,
så heter det, att det skall vara »musikföreställningar för allmänheten».
Detta är emellertid något, som enligt mitt förmenande
icke kan realiseras av staten. Det är endast tre orkesterföreningar,
som för närvarande hava kunnat komma till stånd; och meningen
med det nu begärda anslaget är, att det skulle bliva fyra. Men

Ang. musikföreställningar
för allmänhetsn.

(Forte.)

Nr 36. 54

Lördagen den 13 mars, f. in.

Ang. musik -föreställningar
för allmänheten.

(Forts.)

vad har det egentligen att betyda mot hela landet, särskilt om man
tänker på landsbygden? Det är min övertygelse, att de, som bo
ute på landet, aldrig någonsin kunna få vare sig njutning eller intresse
av, att ett sådant anslag som detta utgår år efter år med
större och större belopp. Ty säkert är, att skulle vi komma dithän,
att det skulle bli så, som en ledamot av kammaren i jåns
viskade mig i örat: »Det är meningen, att även landsbygden skall
få höra dessa goda orkestrar», ja, då är det alldeles säkert, att vi
icke få räkna i 1,000-tal på den kostaadssiffra, som här av Kungl.
Maj:t föreslagits, utan då måste vi räkna i 100,000-tal.

Frånsett allt detta, kan jag icke annat än instämma i den
tankegång, som just den förste talaren framhöll. När — oaktat
den stora betydelse, som det i dessa dagar har, att man lägger an
på privatekonomiska intressen — vi här i kammaren kunnat avslå
ärenden, som, man kan säga, praktiskt-ekonomiskt äro av den beskaffenhet,
att de göra hela folket en tjänst, att de lämna stöd åt
alla, som verkligen behöva få någon hjälp för sitt uppehälle, dä
kan jag för min del icke förstå, att vad här begärts skulle vara
ett äskande, som man icke kunde, avslå; och det är min bestämda
övertygelse, att här skola framkomma ännu många andra ärenden
av betydligt större ekonomisk omfattning, av en omfattning, som
ger stöd för, att man verkligen vill hjälpa dem, som behöva hjälpas.
Här däremot gäller det ju en njutningslystnad, som man vill ha
tillfredsställd; men det är en njutningslystnad, som jag för min
del anser, att det icke behöver vara ett statsintresse att tillgodose.
Det bör vara ett privatlivets intresse att utöva musik och att göra
sig skicklig däruti och att skaffa sig njutning på det området.

Jag kan, som sagt, i den ställning vari landet nu står, då
man skall och bör spara på alla områden, icke vara med om att
bär rösta för utskottets och Kungl. Maj:ts förslag. Jag anser det
icke vara med kammarens fullkomliga sparsamhetsintresse förenligt
att göra på det sättet, utan finner mig ovillkorligen manad
till att med detta yrka, att såväl Kungl. Majrts proposition i detta
ärende som också utskottets förslag måtte avslås.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Det kunde måhända
vara överflödigt, att flera talare upptaga tiden i detta ämne.
Men jag anser mig dock böra göra ett uttalande i ärendet, särskilt
som Hälsingborg ju är en av de få städer, som blivit hugnade med
det anslag, som här blivit föreslaget och till vilket statsutskottet
lämnat sitt tillstyrkande.

Jag ber då att få understryka vad min bänkkamrat herr Kydén
i detta ärende har yttrat, likasom också vad herr Andersson i Gävle
har sagt. Det gladde mig särskilt att höra, att båda fullkomligt
korrekt uppfattat innebörden av detta anslag och avsikten med detsamma.
Musiken är icke, såsom den senaste ärade talaren antydde,
enbart ett njutningsmedel, utan den är också ett bildningsmedel,
kanske lika gott som något annat av alla de bildningsmedel, som
vi här i dag ha talat om; och jag finner det alldeles befogat, att

Lördagen den 13 mars, f. m.

55 Sr 36.

detta uppfostringsmedel också får en, om än ringa, plats på åttonde musiihuvudtiteln.
föreställnin Jag

kan nämna, hur det anslag på 13,500 kronor, som tillfallit 9ZälZtm!
Hälsingborg, har använts. Det är nämligen så, att för erhållande ™orto
av detta anslag fordras, att lika stort belopp skall anskaffas från
kommunen eller enskilda. Summan i fråga har huvudsakligen
lämnats av Hälsingborgs stad och av personer därstädes; men även
samhällen i kringliggande bygd hava bidragit, så att påståendet,
att detta bildningsmedel icke trängt ut på landet, det håller icke
streck. Nordvästra Skånes orkesterförening har förra året hållit
icke mindre än 50 konserter, däribland också i Landskrona, Ängelholm,
Åstorp, Klippan, Höganäs m. fl. platser, vilka till anslaget
lämnat bidrag; och jag får säga herrarna, att det är mig en sann
glädje att konstatera, hur, särskilt bland de bredare lagren, kärleken
till musiken utvecklats under den tid orkesterföreningen varit
i verksamhet, och med vilket nöj’e och hur talrikt man infinner sig
på orkesterföreningens föreställningar. Jag kan nämna, liksom
herr Rydén nyss gjorde, att avgiften endast varit 25 öre, så att
konserterna varit åtkomliga för var och en, som velat begagna
sig av dem; och Nordvästra Skånes orkesterförening torde val
näppeligen hava hållit eu konsert, utan att den varit så besökt,
att man knappast kunnat skaffa tillräcklig plats för alla, som velat
åhöra musiken. Jag tror, att bland alla orkesterns vänner, särskilt
bland dem i de bredare lagren, en stark misstämning skulle göra
sig gällande, om riksdagens andra kammare vid detta tillfälle underläte
att visa, att också den förstår att uppskatta musiken som ett
bildningsmedel.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att tillstyrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Även j"ag får
tillkännagiva, att j’ag liksom några föregående talare finner mig
nödsakad att yrka avslag på den föreliggande punkten.

Om man granskar statsverkspropositionen för innevarande år,
så finner man, att på nionde huvudtiteln, beträffande anslag för
jordbrukets befrämjande, det har gjorts ganska stora besparingar,
medan det däremot icke kan sägas, att regeringen på denna huvudtitel
har följt samma sparsamhetssynpunkt. Icke heller kan man
om statsutskottet säga, att detsamma här har iakttagit den sparsamhet,
som man skulle finna oneklig. Detta, vad nu själva anslaget
till dessa musikföreningar angår.

Men vad som i denna sak mest grämer mig, är att statsutskottet
utan anmärkning tillstyrker, att ett belopp av 1,500
kronor av detta anslag skall utgå till inspektion för dessa tre
orkesterföreningar. Här synes mig verkligen, att statsutskottets
sparsamhetsprinciper framträtt i all sin prydnad. Ja, jag sade
sparsamhetsprinciper, men jag borde kanske snarare sagt slöseriprinciper;
ty det är väl ändå bra märkvärdigt, att det för var och

Nr 3<>.

Lördagen den 13 mars, f. n:.

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Forts.)

515

en av dessa tre orkesterföreningar skal] behövas ett anslag av
500 kronor för inspektion. Här kunde helt säkert besparingar
gjorts.

Då detta anslag år 1911 för första gången beviljades i denna
kammare, talades det så vackert om, att denna musik skulle komma
den stora allmänheten, hela landet, tillgodo. Men det bär visat
sig, att det icke är mer än tre föreningar, som kommit i åtnjutande
av anslag, nämligen i Hälsingborg, Gävle och Norrköping;
och det förvånar mig- därför icke mycket, att representanter för
dessa städer uppträtt här i kammaren och förordat detta anslag.

Nu säger eu ärad talare från Malmö, herr Rydén, att om
detta anslag indroges, en hundra musikanter skulle sättas pa bar
backe. Ja, "mina herrar, fördelar man dessa 42,000 kronor på ett
100-tal personer, så blir det väl inte mer än omkring 400 kronor
på var och en; och jag måste verkligen undra, om det icke är
många av Sveriges innebyggare, som i denna tid få tåla en minskning
i sin inkomst av 400 kronor men leva ända. Jag tror verkligen
icke, att man behöver befara, att man, genom att draga in
detta anslag, sätter dessa musikanter på svält. Jag tror, att med
den hjälp de kunna få av dessa förmögna städer, såsom Hälsingborg
till exempel, de nog kunna klara sig, även om anslaget för
ett år skulle indragas. Ja, jag skulle verkligen kunna gå så långt,
att jag gärna såge, att detta anslag för framtiden indroges; ty
denna musik må hava hur stor betydelse som helst för folkets
uppfostran, så är den väl dock av en sådan beskaffenhet, att folket
självt kan arrangera dessa tillställningar såväl som andra nöjen,
utan att staten därtill bidrager. Staten har verkligen på alla områden
så mycket att uträtta och så mycket att gorå, att dessa förhållanden
böra ordnas utan statsbidrag; och särskilt under nu rådande
förhållanden, då vi måste göra så störa uppoffringar för
vår krigsberedskap och så stora uppoffringar för att lindra nöden
och så stora uppoffringar för att motarbeta arbetslösheten, synes
det mig, att dessa 42,000 kronor skulle vara av större gagn för
folket, om de ansloges till avhjälpande av arbetslösheten, än om
de användes för dessa musikföreställningar. Därom tror jag att
de flesta i kammaren äro eniga med mig.

Under sådana förhållanden, och då sparsamhet kräves på alla
områden och det alldeles säkert behöves statshjälp för att lindra
nöden och skaffa folket bröd, kan det icke vara klokt att i stället
bjuda folket på musik. Det vore verkligen att bjuda folket stenar
i stället för bröd. Jag skall därför, herr talman, be att fa förena
mig med dem, som yrka avslag på propostionen och utskottets
hemställan.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! ^ Jag hade

egentligen icke tänkt att yttra mig i denna fråga, då utskottet
är fullständigt enigt, men då det samhälle, jag tillhör, är ett av
dem. som närmast beröras av denna fråga, vill jag belysa den -

Lördagen den 13 mars, f. in.

57 Nr

samma något ur lokal synpunkt, något som jag icke annars brukar
gorå.

Yi veta alla, att Norrköping är ett mycket stort fabrikssamhälle
med en talrik arbetarbefolkning, och kammaren vet kanske
också, att i det samhället finnes icke tillfälle till förädlande nöjen
på långt när i den utsträckning som i andra jämbördiga platser.
Detta har gjort, att oaktat samhällets ekonomiska ställning visst
icke är lycklig, stadsfullmäktige hava enhälligt beslutat sig för
att bevilja detta stora bidrag, som fordras för erhållande av statsanslag
till musik, och man har gjort det därför, att man därigenom
skulle bereda tillfälle för litet var och icke minst för de arbetande
klasserna att kunna få ett förädlande nöje, vilket kunde
i någon män åtminstone bidraga till att draga dem ifrån andra
nöjen och njutningar, som ej'' ha denna musikens förädlande
egenskap.

Det har också visat sig. att resultatet varit över förväntan
gott. Inträdesavgifterna till dessa av orkesterföreningen anordnade
musikföreställningar äro mycket låga. det talades här om 25
iire, jag vill nästan minnas att avgiften ibland i Norrköping varit
10 öre. Emellertid har det visat sig, att vid varenda sådan konsert,
de ha varit många till antalet, det varit överfullt med besökande,
och de ha verkat synnerligen gott inom samhället.

Nu kan man saga, att, även om så är, man i alla fall borde
kunna för ett år indraga eller minska på detta anslag, när man
vet, att man måste med ljus och lykta söka efter besparingar.
Men det har sig icke så lätt i det fallet. Vi ha icke någon musikkår
förlagd hos oss. Det har gjort, att vi måst skaffa musici
från andra håll, som bosatt sig till stort antal i samhället och
utgöra kärnan i denna orkester. Det anslag, som staten beviljat
jämte vad stadsfullmäktige beviljat, har icke alls räckt till för
ändamålet, utan enskilda ha måst underkasta sig stora uppoffringar.
Om anslaget indrages, blir följden, att vi ej kunna avlöna_
dessa musici, som bilda stamtruppen. I sådant fall få vi en
tredje klass av arbetslösa hos oss. Genom beslut för två år sedan
här i riksdagen i sockerfrågan fingo vi alla våra sockerbruksarbetare
arbetslösa; genom beslut i fjol fingo vi våra tobaksarbetare
arbetslösa; och skola vi nu också få dessa musici arbetslösa, då
blir ju arbetslösheten än större.

Därför, om jag ser denna sak ur deras synpunkt, förefaller mig
ett avslag ytterst hårt. Men vill jag se saken i större stil, skulle
det i alla fäll förefalla mig mycket olyckligt, om man avsloge
detta anslag. Ty vi fä icke bara fästa oss vid det materiella, vi
få även se litet pa det ideella och försöka höja kulturnivån hos
Sveriges invånare i allmänhet. Vi få också tänka på att hjälpa
varandra, och det är icke bara fråga om att bevilja anslag för en
eller annan klass. Jag tror det vore olyckligt, om detta anslag
avsloges, och jag får rikta en vördsam vädjan till kammarens ledamöter
att godkänna detsamma.

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Forts.)

Sr 36. 58

Lördagen deri 13 mars, 1’. in.

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Forts.)

Med herr Zetterstrand instämde herrar Persson i Norrköping och
Kant.

Herr Carlson i Herrljunga: Herr talman, mina herrar! Jag

skall endast be att fä säga ett par ord i föreliggande fråga. Ehuru
varm vän till musik och med den uppfattningen, att musiken spelar
en stor roll i folkuppfostringens tjänst, måste jag i alla fall
ställa mig på avslagslinjen här och det av tvenne skäl. Då vi
sitta här i riksdagen och bevilja anslag än till det ena och än till
det andra ändamålet, böra vi väl också, så långt möjligt är, taga
hänsyn till rättvisan; men jag kan icke finna, att vi hava gjort
det i denna fråga, därför att det endast är ett ringa fåtal kommuner,
och personer i landet som här ha blivit tillgodosedda. Det
kan icke hjälpas, att i vida kretsar bland landsbygdens befolkning
dylika beslut väcka missnöje och avundsjuka, och är det alldeles
klart, att man på många platser i landet skalle med lika
stor rätt som i Gävle, Norrköping och Hälsingborg kunna göra
anspråk på att fä anslag till musikorkestrar. Om man skulle konsekvent
tillmötesgå dylika berättigade krav, menar jag, att man
skulle komma ut i det oändliga, och kostnadsfrågan skulle bli både
avsevärd och avskräckande.

Nu var det, som någon sade, här från början meningen, att
genom detta anslag den stora allmänheten i landet skulle beredas
tillfälle till uppbygglig musik, men det är alldeles klart, att man
icke kan tänka sig möjligheten att genom dessa tre orkestrar nå
den stora allmänheten. Det blir blott ett ringa fåtal skåningar,
östgötar och gästrikar som komma i åtnjutande av dessa förmåner,
under det de stora massorna, som sagt, aldrig få höra en enda ton
för dessa 42,000 kronor, som här äskas.

Nu tror jag för min del, att dessa orkestrar böra kunna bära
sig själva genom de bidrag de få från vederbörande kommuner, ty
med den kännedom, jag bär om folkets benägenhet att gå åstad
och höra musik, är jag övertygad om, att de icke dra sig för att
betala något litet högre inträdesavgifter, än dessa orkestrar tagit
vid sina konserter i bygderna, och härigenom skulle deras ekonomi
bli bättre och orkestrarna klara sig utan statsbidrag.

Yad sedan den saken beträffar, som man framhållit, att en hel
del personer skulle bli arbetslösa och komma i nödläge, om detta
anslag indroges, får man väl ändå lägga en trängre synkrets pa
den saken. Det blir väl rättvisligen de enskilda komunerna, som
få sörja för den saken, och icke skall den ena eller den andra
kommunen ha statsbidrag för denna sak framför andra kommuner?
Dessutom behöva vi så innerligt väl spara under den närvarande
tiden, och jag kan icke finna, att det föreligger ringaste fara i att
för närvarande indraga detta anslag, och därför ber även jag, herr
talman, att få ställa mig på avslagslinjen.

Häruti instämde herrar Johansson i Brånalt och Larsson i
Kroken.

Lördagen deu lo mars, f. m.

59 Sr

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Då jag begärde
ordet, gjorde jag det icke för att instämma med den nybildade
kvintetten, Öberg, Carlson i Herrljunga, Olausson, Johansson i
Brånalt och Andersson i Knäppinge, i deras uppfattning i musik -frågan. Jag har varit med och diskuterat här i kammaren arméns
musikfråga flera gånger, och därvid talat för, att vi skola få armémusiken
indragen eller åtminstone reducerad, men jag har alltid
fort fram den uppfattningen, att vi skulle övergå till dessa frivilligt
organiserade musikföreningar för att därigenom utbreda
musiklivet till en större allmänhet, än vad som kan åstadkommas
så länge musiken till sin huvudsakliga del är förlagd till regementena.

Nu ha flera talare som skäl för avslag på detta anslag anfört,
att riksdagen vid ett föregående tillfälle återremitterat ett ärende i
syfte att utröna, huruvida det finnes medel för att tillfredsställa de
anslagskrav, som det då gällde; vi veta alla, att det då gällde anslag
till premiering av småbruk. För min del får jag säga, att
när jag biträdde förslaget att återremittera den frågan, det icke
var i syfte att ställa mig ovillig mot detta anslag, när det skulle
återkomma. Men jag kan icke med bästa vilja i världen jämföra
det anslaget med det nu förevarande, ty mina herrar, även
om det gäller understödjandet av modernäringen, skola vi icke förgäta,
att det i det fallet visserligen gäller att understödja ett
antal småbruk, men dessa småbruk gå uppenbarligen icke under,
därför att de bli utan detta anslag ett år; och den förhoppningen
har jag till landets småbrukare, att indragningen av detta anslag
i ingen mån avskräcker dem från att fortsätta med sitt arbete,
då de hava på hand, att, även om premieringen uteblir 1916, så
kunna de säkert emotse den påföljande år.

Jag anser det därför oriktigt att föra fram dessa båda spörsmål
mot varandra; och det kan väl ingen förneka, att dessa musikföreningar
icke kunna fullfölja sin verksamhet utan stöd av detta
anslag. Det är nog en hel del personer, som enskilt lämnat bidrag
till dessa föreningar och lämnat detta under förutsättning av statsbidrag,
om statsbidraget utebliver kan detta giva dessa enskilda
bidragsgivare anledning att taga tillbaka sina anslag. Jag vet
speciellt, att det dessutom finnes samhällen, som anslå medel till
dessa orkesterföreningar under förutsättning av statsbidrag. Under
sådana förhållanden kan man icke som herr Olausson säga, att
denna organisation stål- sig lika bra om statsbidrag utgar eller
icke. Jag måste därför, för min del säga, att indragandet av detta
anslag skulle verka mycket upplösande på denna musikverksamhet.

Det är visserligen sant, som herr Olausson framförde, att folk
kan skaffa sig musik efter andra metoder. Jag föreställer inig då,
att han tänkte på, att man skulle gå omkring med några dragharmonikor
eller andra enkla instrument och att folk skulle sentera
denna musik, men en musik, som står på det planet vill jag
icke vara med om att ge företräde, utan jag vill vara med om

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Forts.)

Sr 36. 60

Lordagcu dra 13 mars. f. m.

Ang. musikföreställningar
för allmåaheten.

(Forts.)

att framskapa och ge statsanslag till musik, organiserad på det
sättet, att den skal] kunna tjäna til] andlig lyftning för dem, som
åhöra den.

Nu har motståndaren till detta anslag anfört, att musiken icke
utgår till samtliga kommuner, utan att det är bara ett litet fåtal,
som få njuta härav. Ja, det finnes nog många anslag i huvudtiteln.
om vilka man skulle kunna säga: detta anslag utgår icke
för att tillfredsställa hela landets behov av ifrågavarande sak, och
just därför kunna vi helt enkelt icke vara med om att biträda det.
Jag tror icke, att detta är i och för sig riktigt. .Det är visserligen
sant, att det härvidlag i främsta rummet gäller Norrköping,
Hälsingborg och Gävle, men närmare sett komma tre stora befolkningscentra
i åtnjutande av anslaget, och på det sätt, som musiken
utföres å landsbygden i dessa trakter, är det ju ett avsevärt stort
anta! personer, som för en billig penning få njutaav god musik.
Den musikundervisning som dessa musici äro skyldiga att lämna,
även personer från andra orter i riket bidrager ju till en ännu vidare
spridning av musiken inom landet.

Herr Carlson i Herr ljunga anförde, att man kunde bara lagga
på en litet högre entréavgift, varigenom denna sak skulle, klarera
sig mycket enkelt och musiken bestå. Ja, men jag tror icke, att
det står i direkt samklang med resonemanget om, att vi ha orimligt
dyra tider, ty de, som hårdast tryckas av tiderna, ha icke så
lätt att komma ut med eu fördubblad entréavgift, utan då få de
allt avstå från musiken. Jag har den uppfattningen, att musiken
ingår som ett bildande, underhållande element i människornas tillvaro.
En person, som 10—11 timmar får arbeta inne i en lokal,
under jorden eller annorstädes, vara hårt i selen för att få. sin
lekamliga utkomst, får icke missunnas att få tillbringa en liten
stund med att tillsammans med sin familj för en ringa penning
njuta av god musik. Vi få dock icke vara allt för mycket jordbundna,
ty om vi det äro, tror jag icke, att det kommer att gå
bra i fortsättningen. Vi få i någon mån offra åt det rent. kulturella,
och jag ber för min del, herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr Rydén i Malmö: Herr talman! Jag begärde ordet för
att få säga ett par ord herr Olausson. Det är mer än i ett avseende
han pratar i luften, när lian yttrar sig här i kammaren,
och alldeles speciellt har han gjort det i dag.

Han sade för det första, att bara jordbrukshuvudtiteln fått
sitta emellan. Den åttonde har däremot icke alls fått sitta emellan.
När herr Olausson gör det påståendet, så visar det, att han icke
läst statsverkspropositionen beträffande den huvudtitel som nu är
i fråga. Om han läst den och hunnit över de 5 .första sidorna, så
skulle han ha funnit, att icke mindre än 1,5 miljoner kronor äro
reserverade och redan beviljade för denna huvudtitel. Hade han
gått närmare in på och studerat statsverkspropositionen, skulle
han ha funnit, att mycket stora besparingar äro gjorda på den

Lördagen den 13 mars. f. in.

Öl Nr 3Ö.

nu föreliggande huvudtiteln, och framför allt skulle han dä icke
hållit detta anförande. Jag håller med honom därom, att man
skall i dessa tider gorå alla indragningar, som äro möjliga att
göra.

På samma sätt pratade herr Olausson fullständigt i luften, då
han tänkte vederlägga mig med vad han sade därom, att dessa
musikutövare vore 100 man och anslaget 42,000 kronor och att det
därför bleve 400 kronor per man. Det var konstiga människor,
tyckte han, som kunna leva på en sådan summa, och därför att
de icke kunde leva på den, skulle man taga ifrån dem också dessa
400 kronor. Om herr Olausson hade satt sig in i denna sak, så
skulle han ha sett, att för att dessa föreningar skola få detta anslag,
skola enskilda eller kommuner tillskjuta lika mycket som
staten, och därigenom att de taga entré, låt'' vara liten, komma inkomsterna
att uppgå så, att jag tror att en hel del. som slutat
annat arbete och ägnat sig åt denna gärning i musikens tjänst,
ha 100 kronor i manaden eller något dylikt. På den summan få
de existera, och vi veta ju,, att människor i sådan ställning som
dessa draga sig fram på litet. Men icke kan man resonera på
det sättet, att därför att de kunna draga sig fram på litet, skall
man taga ifrån dem det lilla de ha.

Jag för min del uttalar den förhoppningen, att kammaren
skall bevilja anslaget till premiering av det mindre jordbruket och
jag säger fullt uppriktigt, att jag ämnar rösta för båda anslagen,
och jag vet, att inom mitt parti man mycket allmänt närer förhoppning
om att kunna bevilja båda. jVTen om ni lantbrukare
banala hårt här genom att draga in detta anslag och därmed
ställa ett hundratal människor på bar backe, så gör ni icke Tutt
mot den medborgargrupp, som det här är frågan om, och stämmer
dem, som stå utanför aenna sak, emot den sak, ni vill tjäna.

Att. herr Olausson anser att handklaveret är tillräckligt för
musikalisk njutning, det begriper jag, men jag tror och hoppas för
min del, att icke andra kammaren vill göra detta till sin kulturella
ståndpunkt i musikfrågan.

Jag vrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekerot: Herr talman! Jag skall be att särskilt få

taga fasta på vad herr Rydén i slutet av sitt sista anförande yttrade,
nämligen att han skulle, då den fråga, som här blivit ställd
jämsides med den nu föreliggande frågan, kommer att avgöras
bär, rösta för densamma.

Jag skall icke rösta emot detta förslag. Jag tror nämligen,
att statsutskottet, då det så enhälligt gått på detta förslag, haft
bärande skäl, vilka icke kommit till synes i utskottets utlåtande,
men som dock framkommit under utskottets behandling av frågan.
Jag vill framhålla, att, då vi behandlade nionde huvudtiteln och
särskilt anslaget till det mindre jordbrukets främjande, många
varmhjärtade ord fälldes för ett bifall till det förslag, som då
förelåg, men som av kammaren återremitterades till utskottet. Jag

Ang. musik
föreställningar
för allmänheten.

(Forts.)

» 36. 62

Lördagen den 13 mars, f. m.

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Forte.)

hoppas, att när detta ärende en gång återkommer på kammarens
bord, kammaren måtte taga särskild hänsyn till att detta anslag
till orkesterverksamheten bifallits — vilket jag hoppas, att det
kommer att göra — och även bevilja anslaget till det mindre
jordbrukets främjande.

Jag står icke på den ståndpunkten, att jag anser musiken
vara något, som vi kunna undvara. Det är en sak så god som
någon annan. Men om det gäller musik eller bröd, röstar jag
först för brödet och sedan för musiken. Detta är ju dock saker,
som icke behöva ställas mot varandra i detta sammanhang.

Jag skall nu icke uppehålla tiden längre, utan endast uttala
den förhoppningen, att, när frågan om anslaget till det mindre
jordbrukets främjande kommer på kammarens bord, det också skall
befinnas, att de, ''som så varmhjärtat talat för musiken i dag, även
skola rösta för anslaget till det mindre jordbruket. Som en konsekvens
av detta mitt yttrande skall jag icke göra något yrkande.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar.

Det händer icke så sällan, att i kammaren höja sig, och det med
all rätt, starka röster, som påvisa, att det finnes hos vårt folk
svåra lyten, som man vill motarbeta och stäcka. Jag finner detta
alldeles riktigt, men vill man lyfta och höja tolket gör man detta
icke blott genom lagparagrafer med än aldrig så stränga straffbestämmelser,
utan man måste också giva folket något av positivt
innehåll, som är ägnat att lyfta och lyfta och höja detsamma, och
såsom ett medel i det syftet betraktar jag musiken. Musiken är
ett bildningsmedel, och såsom ett bildningsmedel är det detta anslag
har sitt berättigande. Detta gör, att jag för min del, om jaghade
deltagit i behandlingen av detta ärende inom statsutskottet,
vilket jag icke gjort, skulle ha ställt mig på samma ståndpunkt
som utskottet, visserligen finner jas; talet om sparsamhet hava

sitt berättigande, men icke är det väl någon av Jern, vilka talat

om vikten av att under närvarande förhållanden iakttaga sträng sparsamhet,
som tror, att om detta anslag icke bifalles, skatterna på
något sätt skulle komma att minskas. Och det är väl icke heller
någon av dessa, som tala om vikten av sparsamhet, som vill hävda
den meningen, att, om anslaget biialles, tå vi lägga på nya skatter.
Så ligger icke saken.

Här har blandats in ett ärende, som icke hör under denna
huvudtitel, utan under nionde huvudtiteln, och då så är fallet,
vill jag nämna, att jag hörde till dem, som, då det ärendet förevar,
talade och röstade för det anslag, som nu har ställts emot

förevarande anslag. Sålunda kan ingen mot mig, rikta den beskyllningen,
att jag icke i det fallet velat giva folk bröd, men
människan lever icke blott av bröd, utan hon behöver också något
annat därjämte. Man skall giva människan bröd, men man skall
giva henne mera än bröd, och jag tror icke, att det är rätt och
tillbörligt att taga ifrån svenska folket det bildningsmedel, som
dessa orkestrars verksamhet utgör, och den bildning, den lyftning

Lördagen den 1») mars, f. m.

63 Nr 36.

och den höjning av vårt folk, som man avser att åstadkomma
genom detta anslag. Detta gör, herr talman, att jag her att få
anhålla om kammarens bifall till utskottets hemställan.

Herr Åkerlund: Herr talman, mina herrar! För att icke det
skall kunna sägas, att samtliga lantmän, som uppträtt i kammaren
\ denna fråga, motsatt sig det anslag, om vilket utskottet hemställt,
ber jag att tå tillkännagiva, att jag anser mig icke kunna
motsätta mig detta anslag. Jag kan icke finna det klokt och riktigt,
att landsbygdens representanter skola sätta sig emot ett anslag
endast eller huvudsakligen därför, att det blir till nytta och
glädje endast för ett fåtal av vårt lands samhällen. Det är dock
visat och särskilt framhållet av herr Zetterstrand, huru dessa
musiktillställningar ha intresserat arbetarbefolkningen i mycket
hög grad och därigenom hindrat många dåliga nöjen. När man
har fatt fram något sådant, anser jag, att man skall fortsätta därmed,
och blir vårt folk intresserat för musiken allt mer och mer,
vilket jag hoppas, ty den är i sanning ett förädlande nöje, så ha
vi också anledning hoppas, att denna musik skall sträckås ut till
långt flera bygder i värt land.

Jag ber att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Åkerlund förenade sig herr Tamm.

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman! Det var e^entheir
Thorsson, som uppkallade mig med sin besynnerliga
jämförelse mellan anslaget för premiering av jordbruk och anslaget
till orkestermusiken. Han tycktes vilja jämställa dessa båda anslag,
mem mig förefaller det, som om de vore varandra rakt motsatta.
Anslaget för premiering av jordbruk är avsett att möjliggorå,
att en framstående jordbrukare, som länge och strävsamt arbetat
i sitt kall och visat, att han verkligen kunnat utföra något,
som är värt uppmuntran, också skall kunna få en sådan uppmuntran
i form av en premie. Här är däremot frågan om att underhålla
en musikkar, icke att premiera en sådan. Vi hava ju tidigare haft
framstående musikutövare på olika områden och om man här i
stället både följt den enligt mitt förmenande goda principen, att
staten, pa samma sätt som vid premiering av småbruk är fallet
hade premierat de musikutövare, som lyckats göra sig framstående!
och på sadant sätt uppmuntrat till god musik, så hade det varit
en helt annan sak, men jag kan aldrig komma att gå med på, att
det är nödvändigt, att staten skall på sätt här ifrågasattes taga
(lenna sak om hand och helt och hållet underhålla musiken för
landet. Detta är, som jag förut sade, en ren omöjlighet. Jag förstår
mycket väl sammanhanget bär. Befolkningen i stadssamhällen
ic ,.ln4ustn,samflälIeri 0°h de, som äro representanter för denna
befolkning, ha direkt nytta av detta anslag därigenom, att de dä
kunna få litet gratisunderhållning, men det är någonting, som
aldrig kan komma den stora utbredda lantbefolkningen till del,

Ang. musikföreställningar
för allmänheten
.
(Forts.)

Sr 36. 64

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Forts.)

Lördagen den 13 niars, f. in.

och därför kan jag icke annat än instämma i vad som här förut
sagts, att detta är en kommunal angelägenhet, att det är någonting,
som varje samhälle för egen del får inom sitt område uppmuntra
och hjälpa fram. Men att staten skall taga denna sak om
hand, det kan aldrig bidraga till en sådan rättvis och jämn fördelning,
som så mycket framhållits från det håll, där man nu
talar för denna musik. Ty någon rättvis fördelning även till landsbygden
av denna orkestermusik kan aldrig åstadkommas, emedan
detta skulle fordra alldeles för stora uppoffringar. Jag kan sålunda
icke finna bland de skäl, som anförts för Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag, något, som kunnat överbevisa mig om, att detta,
äi en statens angelägenhet, och därför yrkar jag fortfarande avslag.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag.skulle icke hava
begärt ordet i denna ur många synpunkter bedrövliga kulturdebatt,
om det icke varit så, att utom de synpunkter, som här framkommit,
det finnes ytterligare en, som man bör taga sikte på, då det gäller
att bedöma denna fråga. Det är nämligen icke så, som den siste
talaren sade, att detta anslag blott kommer de samhällen till godo, där
musikkårer äro stationerade, utan det kommer hela vårt lands
kultur och hela vårt folk tillgodo. Med anslaget är nämligen
förbundet bland andra det villkoret, att orkestermedlemmarna äro
skyldiga att giva varje vecka vissa timmars kostnadsfri undervisning
i musik åt obemedlade, och dessa sålunda undervisade fattiga
medborgare gå sedan ut i landets olika delar på olika verksamhetsområden
och föra med sig från dessa musikkulturhärdar musikkultur
ut till landets olika delar. Det finnes åtskilligt folk i dessa tider, som
oerhört beundra tyskarna för deras organisation och för deras höga
kultur. I Tyskland beviljas ärligen av riksdagen miljonanslag
till musikkulturen i Tyskland på liknande sätt, som här är ifråga;
här i den svenska riksdagen prutar man på 42,000 kronor, vilket
bevisar enligt min tanke, att vi äro föga långt komna i fråga om
kulturell utveckling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olausson: Herr talman! Jag begärde ordet med an ledning

av herr Rydéns kritik. Han sade, att jag icke bär läst
igenom statsverkspropositionen. Jo, jag har läst den lika noggrant,
som han, och jag har då visserligen funnit, att man gjort
besparingar på åttonde huvudtiteln — och det har jag heller icke
bestritt — men jag har sagt, att man icke sparat i samma utsträckning,
som man gjort på nionde huvudtiteln, och det \idhäller
jag.

Sä sade herr Rydén, att jag fått den högst oriktiga uppfattningen,
att dessa musikanter, eller vad de kallas, skulle na att
leva på 400 kronor. Det har jag aldrig sagt. Jag bär sagt, att
statsbidraget är omkring 400 kr. per man och att, då de säkerligen
ha bra hög lön. de nog skulle kunna leva ett år, om man inskränkte

Lördagen den 13 mars, £. m.

65 Nr 36.

deras inkomst med 400 kronor. Jag är säker på, att många i dessa
dagar leva på en inkomst, som är 400 kronor under deras vanliga.

Så liar herr Rydén talat om, att jag skulle ha förordat dragharmonika.
Jag nämnde aldrig dragharmonika, utan det är herrar
Thorsson och Rydén, som ha dragit fram dragharmonikan i denna
kammare, och jag vill också låta dem fortsätta att spela på den
— jag vill icke ha del däri.

Så till slut måste jag säga herr Rydén i Malmö, att det icke
är lämpligt att i debatterna här använda dylika skolmästarfasoner,
som han gjort. Jag har trott, att skolläraren Johannes Bengtzén
endast förekom på våra teatrar och i våra skämttidningar, men
efter denna dag måste jag konstatera, att han vunnit inträde i
riksdagens andra kammare.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet:
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning varav’
nn uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
punkten 158 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej,^ har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj :ts framställning i ämnet.

Voteringen utvisade 131 ja mot 70 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 159.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 160.

Lades till handlingarna.

Punkterna 161—163.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Andra, kammarens protokoll 1915. Nr SO. 1 5

Ang. musikföreställningar
för allmänheten.

(Forte.)

Nr &>.

66

Lördagen den 13 mars, f. in.

Ang. viss
lönetursrätt
för lektor vid
teknisk elementarskola.

Punkten 164.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 165—175.

Vad utskottet i dessa punkter hemställt bifölls av kammaren.

Punkten 176, angående viss lönetursrätt för lektor vid teknisk
elementarskola.

Under punkten 175 av åttonde huvudtiteln hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att medgiva, det lektor vid teknisk elementarskola
finge för åtnjutande av ålderstillägg räkna sig till godo föregående
tjänstgöring såsom ordinarie lektor vid allmänt läroverk.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Tengdahl: Herr talman! Det förefaller ganska beteck nande

för ett formalistiskt, delvis mycket klyftigt sätt att se saken,
att detta måhända det anspråkslösaste av alla anslag, som Kung!.
Maj:t kommit med under åttonde huvudtiteln, skall underkännas,
ehuru det, åtminstone i frågans nuvarande stadium, icke förefaller
att kunna kosta någonting och ehuru dess konsekvenser väl icke
kunna anses vara sä rysligt farliga. Kungl. Maj:t har föreslagit,
att, liksom vid övergång från allmänt läroverk till teknisk elementarskola
en lektor skall få tillgodoräkna sig tjänsteår, han
skulle få gorå detsamma, när övergång i motsatt riktning äger
rum. Detta förefaller mig vara en så ytterst enkel och självfallen
sak, att jag icke kan förstå, hur man kan underkänna en sådan
solklar fordran. Nu anför statsutskottet som motivering för sin
ståndpunkt, att de tekniska elementarskolorna stå inför omorganisation.
Vi veta vad det betyder. Det finnes ett otäckt klingande
ord i vårt offentliga liv — »under utredning». När en fråga är
under utredning, vet man icke, huru länge det kan dröja, innan
den är klar. Emellertid är det alldeles säkert, att frågan om de
tekniska elementarskolorna är under utredning. Vad ^ det sista
stadiet av utredningsarbetet beträffar, har det varat åtminstone
8, 10 år, och utredningen har pågätt nnder fyra ecklesiastikministrar
bara under min korta riksdagstid, vilka ministrar icke
hunnit bli utarbetade på denna fråga, utan tvärtom lågt ner alldeles
för litet arbete på densamma, och det är stor sannolikhet för,
att lika många ecklesiastikministrar till bli förbrukade, innan frågan
vunnit sin lösning. Att man da vill undanskjuta denna sak,
som Kungl. Ma.pt begärt, därför att de tekniska elementarskolorna
stå inför sin omorganisation, kan jag icke förstå. Att de stå inför
omorganisation är för övrigt — uttryckt på sa allmänt sätt,

Lördagen den 13 mara, f. m.

67 Nr 86.

som här skett — för mig eu nyhet Det föreligger ett kommitté- visa
förslag, ett ytterst omtvistat kommittéförslag, och att med hänsyn ltineturiirätt
till detta förslag, om vilket men icke vet, när det kommer att ■för,l''k[or fid
föranleda till något resultat, undanskjuta en i och för sig nyttig TZZatlu
reform, tycker jag är att gå för långt. Det vittnar om, att man (Forfa)
icke har öga för den tekniska undervisningens betydelse. Man har
icke klart för sig, att de tekniska elementarskolorna på sitt område
äro i hela landets undervisningsväsende ett lika viktigt led,
som de allmänna läroverken äro på sitt område.

. Jäg kan, som sagt, icke finna, att detta tal om omorganisationen
är tillräckligt bärande för att undanskjuta denna visserligen
obetydliga, men på sitt sätt viktiga reform, som Kungl. Maj:t
begärt, och jag ber därför att få yrka bifall till Kungl. Mai:ts
proposition.

Herr Ry,lén * Mälmö: Jag uppfattade ej, huruvida herr Tengdahl
framställde något yrkande eller ej. jag ber emellertid att
ta säga, att frågan fallit, genom att första kammaren bifallit utskottets
hemställan, och jag anser det därför ej vara behövligt
att ingå på någon närmare motivering för att stödja utskottets
ståndpunkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

\ ioare anfördes ej. Etter av herr talmannen givna propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
dära och bifall i stället till Kungl. Maj :ts framställning i
ämnet blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 177—180.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Sedan punkten 181, angående eu inom andra kammaren väckt
motion om anslag till Bergslagernas verkmästare- och tekniker-kola
i Krylbo, härpå föredragits, begärdes ordet av motionären

Herr Tengdahl, som yttrade: Herr talman! Jag skall ej
framställa något yrkande, utan har endast velat såsom min livlio-a
uppfattning framhåHa, att det är svenska staten fullkomligt ovärdigt
att år efter år, årtionde efter årtionde förhala eller åtminstone
ej göra något nämnvärt åt denna viktiga fråga om en reform
av den lägre tekniska undervisningen. Under tiden, som svenska
staten icke gör sin solklara skyldighet att ordna denna undervisning,
få enskilda personer, som söka utfylla denna brist i undervisningsväsendet,
göra större eller mindre förluster. Det är på ett
sådant tillstånd, vilket jag vågar beteckna som svenska staten
ovårdigt, som jag hoppas att regeringen snart skall göra slut genom
att framlägga erforderliga förslag i ämnet.

I övrigt ber jag, vad nu speciellt den här förevarande anstå!-

Ang. andag
till Bergslagernas
verkmästare-
och
tekniker skola
i Krylbo.

Nr m.

Ang. anslag
till Bergslagernas
verkmästare-
och
teknikerskola
i Kry Ilo.
(Forts.)

63 Lördagen den 13 mars, f. in.

ten beträffar, att få säga, att jag bort, att det finns förhoppning
om att få kommunalanslag till densamma. Jag vill därför uttala
den förhoppningen, att när skolan ånyo kommer att begära anslag
av Kungl. Maj:t, Kungl. Maj:t måtte ställa sig välvillig till en
sådan begäran, i synnerhet som den tidigare framställda begäran
varmt förordades av Chalmers tekniska instituts styrelse.^ „*■
Medan jag Tiar ordet, vill jag framhålla som min asikt till
kammarens behjärtande, att vi nu kommit bara en liten obetydlig
bit framåt på vägen till den tekniska undervisningens ordnande i
och med det, att vi bifallit vissa reformer med avseende a den
tekniska högskolan och Chalmers teknologiska institut. Det är
bara små obetydliga, visserligen pretentiöst framförda frågor i
problemets topp, så att säga. Den viktigaste delen av problemet
är naturligtvis frågan om ordnandet av den lägre tekniska undervisningen.
Och jag ber vidare att få framhålla vad jag nyss sagt,
att det är svenska staten ovärdigt att icke fortast modigt se till,
att denna del av den tekniska undervisningen blir reformerad, sa
att ej enskilda, tekniskt intresserade personer råka i olycka, dartor
att de söka göra vad som varit, svenska statens enkla skyldighet
att ha gjort för länge sedan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 182—184.

Utskottets framställningar biföllos av kammaren.

§ 4.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner: nr

57, angående beviljande av lån av statsmedel för understödjande
av behövande konstidkare; . ,

nr 59, angående anslag till iståndsätfande av bandvikens hamn

pa angående tillsättning av tjänster Hd länsstyrelsen i Stockholms
län m. in.; . „ . ... , , , , -i

nr 61 angående pension åt ritaren a ingenjordepartementet vid

flottans stations i Stockholm varv N. A. A. Petterssons änka Ida

.Augusta Pettersson; och _ .

nr 62, angående årliga understöd åt konstapeln vid flottan,,
poliskår N. G. Brukas änka Jones Anna Larsdotter Bruka och makarnas
minderåriga barn samt åt konstapeln vid samma poliskår
J. A. Svenssons änka Amalia Charlotta Svensson och makarnas

minderåriga barn.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

Som tiden 1m var långt framskriden, lieslöt kammaren, på bemstäl -

Lördagen den 13 mars. f. ra.

69 Sr 3K.

lan av herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av
statsutskottets utlåtande, nr 8, ävensom handläggningen av övriga å
föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdat anslag komrne att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,9 e. in.

In fidem
Per Cronvall.