RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1915:28

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1915. Andra kammaren. Nr 28.

Lördagen den 27 februari, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning'' statsutskottets
utlåtande, nr 4, angående regleringen av utgifterna under riks.
statens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvars■departem
entet; och lämnades därvid ifraga om punkten 15, angående
avlöning och rekrytering m. m., enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr Eriksson i Grängesberg, som yttrade: Herr talman!

0 ag tror, att vårt partis ordförande, herr Branting, här i eftermiddag
riktigt tolkade den uppfattning, som finnes hos varje ledamot av
vårt parti här i kammaren, när han instämde i det anförande, som herr
Staaff höll. Det var nog den bestämda uppfattningen, som hos alla
gjorde sig gällande, att herr Staaff yttrade vad som borde sägas här.

Men jag kan icke annat än uttala min synnerliga förvåning över
herr statsrådets uttalande. Efter mitt förmenande, efter det intryck,
talet gjorde på mig, var hans uttalande nu fullständigt stridande —
icke i ord kanske, men i sak och allmän anda — mot det anförande, han
höll här under remissdebatten, med den vänliga tillmötesgående ton,
som då anslogs emot de framställningar, som då gjordes. Det lovades
undersökningar, och vore anmärkningarna befogade, skulle rättelse
ske. Det fick man icke höra talas om nu, utan nu ställde sig
herr statsrådet bakom överste Björkman, nästan gick i god för honom,
och skall man draga ut den verkliga meningen ur hans anförande,
har man ingen som helst anledning att förvänta några åtgärder, även
om dessa skulle vara väl så befogade. Åtminstone fick jag det intrycket,
och det var ytterligt överraskande.

Herr statsrådet uttalade en uppfattning, som förefaller mig vara
ytterligt betänklig. Enlig!; hans förmenande skulle endast den militära
dugligheten, ingenting annat, vara det bestämmande beträffande
arméns befäl; om detta icke ordagrant var hans ord, så var detta

1 alla fall andan och meningen i hans anförande. Därav måste ovill Andra

kammarens protokoll 1915. Nr 28. 1

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.

Nr *28. 2

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. »ma för- korligen följa, att civilkommissionen och den blivande militieom hållanden

vid budsmannen egentligen bara äro luft eller komma att behandlas som

Dalregementet. j ^

(Forts.) Tager jag fallet Björkman, så är det nog så, att han och en liel

grupp av officerare, som uppträda ungefär lika som han, icke kunna
dömas för någon egentlig förseelse enligt gällande krigslagar, men
därav följer icke, att deras uppträdande är av den art, att det är
lämpligt för vårt försvar och för landet i dess helhet. Efter herr
statsrådets uttalande följer, att de civila synpunkterna på saken, dessa
så att säga allmänmänskliga krav, som man har rätt att uppställa, äro
av underordnad betydelse. Endast militär förtjänst får vara avgörande;
uppträdandet emot truppen är en sak av underordnad art. .lag*
ber att för min del få säga bestämt ifrån, att icke hade man trött,
att detta skulle förkunnas i riksdagen så kort efter den nya härordningens
genomförande, och sedan civilkommissionen sa länge verkat
i vårt land, utan nog hade man trott, att den civila andan nu gjort
så pass stort intryck, att även civila synpunkter ock icke blott,militära
skulle få vara avgörande vid bedömandet av en officers lämplighet.

Sedan kom herr statsrådet in på förhållandena vid Dalregementet,
och det var närmast i anledning därav, jag begärde ordet. Det.
som i övrigt vore att säga om herr statsrådets anförande, kommer nog
att framföras av en annan talare efter mig, som bättre kan reda ut
den saken. I alla fall föreföll det mig, som om herr statsrådet nu
bildat sig en bestämd och klar mening i saken, nämligen att överste
Björkman icke låtit något komma sig till last; det finnes icke skäl
till de anmärkningar, som framkommit, eller även om. det kunde finnas
en och annan anmärkning att göra, är hans militära duglighet
så pass betydande, att man egentligen icke kan klandra överste Björk 111311

Vi komma här åter in på de civila omdömena, och huru stor betydelse
dessa skola tillmätas. Civilkommissionen har uttalat s;g.
Tre aktade män av denna kammare hava gjort sina undersökningar,
och dessa hava icke varit så bristfälliga att han icke käft anledning
att fästa avseende vid deras uttalande. Dessutom hava vi denna enstämmiga
mening hos ortspressen därom att överstens behandling av

truppen icke är lämplig. . , ,, .

Utöver vad jag därom anförde under remissdebatten skall .lag
nu be att få ytterligare citera ett par tidningsuttalanden. Jag vill
först citera ett uttalande, som Ealu läns tidning gjorde, sedan crviikommissionens
betänkande var avgivet, men före regeringens beslut.
.Tao- antager, att kammarens ledamöter känna till Ealu läns tidnings
politiska tendenser. Om jag säger, att första kammarledamoten häradshövding
Gezelius är dess direktör, torde herrarne första resten.
Tidningen skriver: »Att civilkommissionen har ratt dan, att en
allmänt utbredd misstämning råder bland de värnpliktiga soldaterna
mod anledning av överste Björkmans regim, detta är uppenbart lor
alla, som ha reda på folkstämningen i Dalarne. Det förefaller också,
som om kommissionen sökt gorå sig noggrant underrättad härom, och

Lördagen den 27 februari, e. m.

N r 28.

särskilt ha vx oss bekant, att kommissionens ordförande besökt icke Anq vUta fBr.

uta“ av.en an(lra orter “om länet för att inhämta sa hållanden vid
fullständiga upplysningar som möjligt. Även vi tro oss rätt val känna dalregementet.
stämningen inom provinsen på grund av våra dagliga förbindelser (l''orts-''
med folket ute i socknarna. Och allt vad vi hört bekräftar, att även
för sv ars vänligt sinnade soldater återvända hem missnöjda.» Och
vidare säges i samma ledande artikel: »Genom allt som framkommit
i denna sak framgår, att allt icke är väl beställt på regementet. Det
är nu att hoppas, att rättelse härutinnan skall vinnas, så att gott
förhållande i alla avseenden blir rådande på regementet.» Detta
förefaller mig vara ett klart uttalande från — jag vill hoppas ingen
bestrider det — vederhäftigt och samhällsbevarande håll.

Det har vidare varit en insändare i Svenska Dagbladet från en
man, som är synnerligen försvarsvänligt sinnad och som efter vad
jag tror mig veta under vårens valkampanj kraftigt arbetade för det
moderata partiet, och som vid flera tillfällen gjort försvarsvänliga
uttalanden. Denne man tjänstgjorde på Dalregementet i höstas. Hans
namn är Herndt Hage. Hans insändare var införd den 30 januari i
år. Han tiar satt sitt namn under artikeln och står för densamma.

Han skriver: »Överste Björkmans behandling- av sina underlydande
är nu något, som i denna stund står så klart för allt folket, att Hägra
ord knappt mer behöva spillas därpå. Vi äro övertygade om, att de
hjältar, skribenten finner sig- böra jämföra med överste Björkman,
icke behandlade sitt folk på det småaktiga och skamliga sätt som
praktiserats av kungl. Dalregementets chef.»

Han skriver detta emot en insändare, som förut i Svenska Dagbladet
sökt bagatellisera förhållandena vid Dalregementet. Han
uppmanar samma insändare att komma till Dalregementet och undersöka
förhållandena, och så fortsätter lian: »Törhända han skulle
kunna göra sig en föreställning om dalafolkets känslor gentemot en
krigsherre, som tror sig kunna hälsa en paraderande bataljon ur Dalregementet
med smädliga interjektioner och som vid upprepade tillfällen
tror sig ostraffat kunna behandla ett gammalt självständigt
folk som mesar i stället för soldater.» Även detta tycker jag är
grova anklagelser av en man, som nyligen varit inne vid regementet,
varför man torde få sätta ganska betydande tilltro till vad han sagt.

Mig förefaller det, som om man väl kunde konstatera, att förhållandena
vid Dalregementet icke äro goda, och att skulden därtill åtminstone
i första hand och kanske endast är ledningens.

Nu var det enligt herr statsrådets och chefens för lantförsvarsdepartementet
mening den militära dugligheten, som skulle rara åtminstone
i första hand bestämmande, när det gäller arméns befäl.

•Tåg vet icke, hur det förhåller sig med den militära dugligheten beträffande
ifrågavarande överste, men krigsministern har ju gått i
god för. att hans militära duglighet är utmärkt. Han har själv sett
det med egna ögon, och då får man antaga, att det är så. Men om
jag skulle döma av en anvisning, som ifrågavarande regementschef
lämnade regementets officerare före en fältmanöver, som för några
år sedan ägde rum i Enköpingstrakten, förefaller det mig som om

Nr 28. 4

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

man finge sätta ett stort frågetecken för hans militära duglighet, åtminstone
ter sig anvisningen så ur civil synpunkt. Dessa anvisningar,
som jag syftar på, finnas intagna i Falukuriren för den 15 februari,
och sedan har icke gjorts något uttalande mot det, som där
skrives. Jag har även av andra skäl all anledning att tro, att dessa
anvisningar äro rätt återgivna. Enligt denna framställning skulle
följande anvisningar hava lämnats regementets officerare före fältmanövern
beträffande regementets uppträdande.

»Regementets uppträdande under manövern, som förestår» —
heter det — »skall vara sådant, att det så att säga utgör en särskild
typ, som fördelaktigt skiljer sig från alla andra regementen och tager
hedersplatsen av de i manövern uppträdande med avseende på
ordning och disciplin, befälets platser, gevärets bärande, omslutningen
i kön, samlingsrörelser, tystnad i järnvägsvagnarna och ej som
vilddjur, mössorna på. Anser, att detta är viktigare än taktiska
framgångar, som i regel äro beroende av omständigheter, vilkas verkan
befälet eller manskapet i ledet ej kunna reglera.»

Nog förefaller det i alla fall en lekman, som om detta icke skulle
vara lämpliga anvisningar före en fältmanöver. Icke hava vi val
ändå beslutat ettårig övningstid, för att en regementschef skall säga,
att taktiska framgångar äro av mindre betydelse, än gevärets bärande.
Mig förefaller det, att man genom dessa anvisningar får en
något annan uppfattning om den militära dugligheten, än vad som
här sagts från statsrådsbänken. Just vad jag bär anfört förefaller
mig vara karaktäristiskt för ledningen av regementet och på ett målande
sätt framställer, vad som för vederbörande är det främsta, när
det gäller den militära utbildningen, nämligen att det skall vara
utomordentlig stramhet och noggrannhet i exercis, marsch och sådant,
men att det andra icke är av så stor betydelse.

Det är klart, att detta icke utgör något fullgiltig! bevis för, huruvida
vederbörande är en duglig militär eller icke, men jag har velat
anföra detta, då det förefaller en civil åtminstone vara ett aktstycke,
som är rätt så betänkligt.

Det har sagts om överste Björkman i ortspressen uti eu insändare
och av herr krigsministern i dag, att han har en utomordentlig
förtjänst däri, att han tager god omvårdnad om truppen. Omdömena
i detta fall äro emellertid olika. Jag skall be att få säga, att det
finnes omdömen, som gå i annan riktning, nämligen att det skulle
vara slarv även på Dalregementet. Men detta kan bero, jag medger
det, på underordnade och icke på högsta chefen. Då uppstår den
frågan: vad menas med god omvårdnad om truppen? Jag har sett
uttolkningar av detta begrepp i Ealu Läns Tidning för den 8 februari.
Insändaren tar överste Björkman i försvar, och ett av skälen
är, att överste Björkman har god omvårdnad om truppen. Han säger
härom följande: »Egendomligt är för övrigt att de allra flesta,
som nu rida till doms över Dalregementet och de ledande här, icke
nämna ett ord om de förmåner, som i form av alldeles utmärkta matförhållanden,
extra förplägnad. teater- och biografbesök m. m. komma
de värnpliktiga till godo.» Där hava vi det. Nu skola vi syna

Lördagen den 27 februari, e. in.

5 Sr 88.

•fetta uttalande i sömmarne. Vad dd för»! beträffar maten, så antager
jag, att de värnpliktiga icke fä mera mat, än vad de skola ha.
J ag antager, att översten icke tager ur egen kassa och giver de värnpliktiga,
pa, återstår bara, att lian gör sin plikt, kokar maten ordentligt
och ser till, att den icke är skämd. Och det, tycker jag,
borde vara befälets plikt, utan att de behöva fä någon särskild
eloge därför. Det kan för övrigt lika mycket vara intendentens förtjänst
som överstens. Åtminstone är det icke säkert, att det är
överstens. När det sedan gäller det andra, som det lagts så stor
vikt pa, nämligen teaterbesök, biografer, extra förplägnad och sådant,
sa vill jag erinra om, att det få de värnpliktiga själva betala
och det på ett alldeles överväldigande sätt. Jag tog mig friheten att
såsom statsrevisor i liöstas gå igenom 1913 års räkenskaper för den
enskilda lägerkassan vid Dalregementet. Där kom jag till överraskande
resultat. Enligt dessa räkenskaper har denna enskilda lägerkassa*
haft en inkomst av icke mindre än 26,000 kronor under år
1913, och av dessa 26,000 kronor är det icke mindre än i runt tal
15,000 kronor, som kommo från marketenteriet. Marketenteri! har
lämnat ungefär 15,000 kronor i avkastning. Detta är således pengar,
som inkommit, därigenom att de värnpliktige inköpt sin extra förplägnad
på marketenteriet i stället för i staden. Det vill med andra
ord saga, att priset på de varor, de inköpt, varit så högt, att marketenteriet
kunnat lämna kassan eu inkomst på 15,000 kronor. En
del av dessa medel hava använts på olika sätt, men summan av det
hela äi, att när aret var slut, fanns det ett överskott uppkommet
under året, som fonderats, på icke mindre än nära 13,000 kronor.
Jag skulle verkligen vilja fråga, om det är lämpligt av en regementsledning
att bestämma priset och ordna förhållandena i marketenteri^
så, att detta lämnar 13,000 kronor i nettobehållning från
•it ena året till det andra. Det är väl icke meningen, att de värnpliktiga
skola betala så mycket för sin förplägnad, att marketenteiiet
skall lämna ett sådan! överskott. Och icke kan man då skryta
så fasligt över, att det blir några teaterbesök, ett och annat biografbesök
eller cirkusbesök. Det kan icke vara så mycket att glädja
sig över, när man så grundligt fått betala därför. Det är de, som
icke veta, varifrån pengarna härflyta, som framkomma med dylika
påståenden. De tro val att överste Björkman betalar eller att staten
gör det. Ja, nu vill jag icke därmed säga, att de 15,000 kronorna
från marketenteriet uppkommit uteslutande därför, att man bär höga
priser. Långt därifrån. Nej, de hava också kommit till, därför att
skötseln av marketenteriet är utmärkt. Men det är underordnat befäl,
som sköter den saken, och jag vill giva dem en varm eloge, för
att de skött marketenteriet, som de gjort. Men när man ser, att det
blir ett sådant överskott, borde det ordnas så, att prisen sänkas.
Man vet ju, att de inkallade värnpliktige hava så liten ersättning och
ofta uro så fattiga, afl de icke hava råd att betala alltför höga pris
på marketenteriet.

Genom att sätta Dalregementet i blixtbelysning mot denna bakgrund,
finner man, att det icke är sfi fasligt stort värde i berömmet

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

Nr 28. 6

Lördagen den 27 februari, e. in.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

att omvårdnaden om truppen är så utmärkt. Det sägs, som jag förut
anfört, att maten är bra, och det är naturligtvis utmärkt. Men det
skulle vara alltför galet, om också maten skulle vara dålig, ty då
vore ju allt på tok.

Ja, det var om förhållandena på Dalregementet. Nu kan jag
icke uraktlåta att till sist gå in på, vad herr Lindman här yttrade.
Han är nu icke här, men kammaren hörde vad han sade, och det
tycker jäg illustrerade herr statsrådets uppfattning. Herr Lindman
ansåg, att det borde vara en utredning av kompetenta personer. Det
är just där, skon klämmer. Det skall vara kompetenta personer.
Vet kammaren, vem som efter herr Lindmans och den nuvarande
krigsministerns sätt att se saken är kompetent? Jo, det är endast
militärer och högt stående militärer. Men herrarne, och likaså herr
krigsministern få ursäkta mig, men jag har en känsla som lekman
av. att den ena korpen icke hackar ut ögonen på den andra. Det
ordspråket står sig nog även, när det gäller dessa förhållanden. Folket
kräver att hederliga och präktiga lekmän även skola få säga
sitt ord i saken, och vad andra kammaren bestämt måste protestera
mot är, att så icke får ske.

Jag vill understryka, att jag med det anförda velat fastslå, att
undersökningarna lämnat bevis för, att förhållandena vid Dalregementet
icke äro bra. Herr krigsministern har tagit överste Björkman
i försvar, och man har, synes det mig, ingen anledning att från
det hållet vänta något ytterligare ingripande, och detta beklagar
jag på det allra livligaste. Jag har också velat giva uttryck för den
civila uppfattningen, som råder icke blott i Dalarne, utan i hela
vårt land, som kräver, att de civilas ord verkligen också skola vara
vägledande och, om icke avgörande, så dock sätta sin prägel på bedömandet
av de militära förhållandena. Vi kunna icke, vi_ hava
icke rätt att hängiva oss uteslutande åt den militära uppfattningen,
så att vi utan vidare godtaga det utslag, som kommer från det hållet.

Härpå anförde:

Herr Månsson: Herr talman! Förmiddagens voterings demonstration

— man må hava vad mening, man vill, om den
för övrigt — gjorde på mig ett synnerligen djupt intryck, både
med hänsyn till att den kom till stånd och med hänsyn till
de siffror, som därvid framkommo. Jag tyckte att jag såg
för den kalasande Belsasar, som nu vår officerskår tycks anse
sig vara, fingrar skriva på väggen: Du är vägd på vågen

och befunnen alltför lätt! Ni kunna vara på det klara med att
efter hand som månaderna och åren gå och vi komma ur detta
virrvarr, som nu råder i Europa, och när valmännen härnäst
komma att skriva sitt ord, så kommer det att bli märken i väggen
för lång tid efter fingrarna.

Det saknades icke från arbetarhåll varningar, när man där
tyckte, ätt vi i riksdagen alltför mycket tillmötesgingo de militära
synpunkterna, och man påpekade, att det bara var en form

Lördagen den 27 februari, c. in.

7 Nr 88.

för reaktionen, greppet om folkets hals och handled. Jag för Ang. vitso förmin
del avslog det såsom en fras, men av herr krigsministern^ hattande» vid
ord i dag har jag fått en tydlig förnimmelse, att det icke bara ^ (7’orteT ^
var en fras. Sedan folket visat sitt tillmötesgående, sådant '' or
det förelåg i uppträdandet vid fjolårets riksdag, och folket presterat
denna enorma offerglädje och offervillighet, som präglade
mobiliseringen i denna olyckliga orostid, sedan dess hava vi
icke i de organ, som bland sina medarbetare räknar en del
medlemmar av officerskåren, funnit någon form eller någon
känsla av tacksamhet. Nej, vi hava funnit klorna utsträckta
ännu längre till ett ännu fastare grepp om handled och hals,
och de, som framsträckt klorna, hava haft en enda trall: disciplin,
disciplin, disciplin.

När högern vill genomföra någonting, så är det icke så,
att den kommer med skäl och bevis och redogörelser. Högern
är, som vi veta, affärspartiet. Högern vet, att det icke lönar
sig att komma och säga om en viss vara. t. ex. som så: denna
såpa innehåller de och de ingredienserna, och. den är därför
fördelaktig. Nej, man smäller i med: Svenssons såpa, Svens sons

såpa, Svenssons såpa! Och följden blir, att det sjunger
hvarje husmoders öron: Svenssons såpa, Svenssons såpa! Ingen
människa köper annat än Svenssons såpa. Så hava vi sett högern
uppträda. Så var det, när det gällde tullarna. Då hette det:

Sverige åt svenskarne. Varken mer eller mindre. Och i fjol
och förfjol var det: Försvaret främst, försvaret främst, för svaret

främst! Varken mer eller mindre, intet resonemang vidare.
Nu kommer en ny visa av samma fascinerande art: disciplin,
disciplin, disciplin! Det torde vara skäl för oss att vänja
oss vid att känna igen positivtonerna, när de komma, även om
det för en gångs skull är en ny melodi inlagd. Av det anförande,
vi i dag hörde från statsrådsbänken, framgår oförtydbart, att
här icke felas disciplin i landet, när det gäller att göra något
för det gemensamma fäderneslandet och dess försvar. Det framgick
därav, att ett så oomtvistligt misshandlat regemente som
det, som här är nämnt i dag, dock till krigsministerns fulla
belåtenhet fullgjort sina skyldigheter med glädje och utan knot.

Det vittnar om, att vårt folk tål mycket, mycket, mycket,
innan det på allvar jämrar sig. Om jag icke missminner mig,
var Engelbrekt nere hos kungen i Köpenhamn två gånger, innan
han för tredje gången fann rådligt att komma igen under andra
omständigheter. Det är nog så, att de, som förfäkta de rent
militära synpunkterna, ha aldrig någonsin i vår historia varit
vårt lands och vårt folks hjälpare, de ha någon gång varit användbara
redskap, någon gång till och med nyttiga, men de ha
ofta och oftast varit landets stjälpare, orosandar, intrigmakare,
fördärvare, och den av oss, som har läst t. ex. riksrådsprotokollen
och följt med vår historia en smula, han vet, vilken roll de herrarna
spelat i vårt land. Och de ha icke vant sig av med fasonerna.
Där komma nya generationer, men sätten och fasonerna

Jir 28.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forte.)

8 Lördagen den 27 februari, e. in.

ji.ro
tillmötes, var gång folket trött, att det verkligen gällt för
det att kraftigt rusta sig, varje sådan gång har reaktion varit
å färde. Om något tidevarv kan jämställas med det vi nu.
leva i, så lär det väl närmast vara 1600-talets mitt, och jag
får säga, att ansiktena äro andra och snitten på kläderna äro
andra, men 1600-talets anda är över oss, och 1600-talets olyckor
skola komma över oss och uppsluka oss, om vi inte sätta oss
till värn mot reaktionen, som reser sig mot oss i ny form.

Då man talar om disciplin — och vi komma väl i fortsättningen
åtminstone en gång att få resonera om den saken — är
det bland annat en sak, som man bör lägga märke till, nämligen
det sätt, varpå man på en del regementen anser sig kunna
behandla en så arbetsam, så misshandlad, så plikttrogen och
tålig kår som vår underofficerskår. När man talar med en
del underofficerare och kommer underfund med, hur på de olika
x^egementena den s. k. ini’e tjänsten är högst olika ordnad, så
kan man icke undgå att märka, att på de regementen, där vederbörande
högre befäl stå högst i gunst och nåd, där tvingar man
underofficeraime till ett sådant hundliv, att meningen är alltför
oförtydbar: att göra deras ställning så ohållbar, att ingen vill
träda i deras fotspår, utan att de, som möjligen reflektera på
det, skola föredra att gå ut i det civila livet som arbetare, på
det att man skall kunna peka på omöjligheten att få underoffioerskåren
nöjaktigt rekryterad och ätt man skall kunna fylla
även de luckorna med överklassens ynglingar — naturligtvis
med andra titlar och med helt andra löner. Och samma förhållande,
som råder beträffande den på många regementen sä nedtrampade
underofficerskåren, se vi ju även av talrika exempel
råda vad angår menige man.

Det är egendomligt, att ehuru, som jag sade, det är på de
regementen, där ledarne på vederbörande central ort stå i höggunst,
som man märker sådana reaktionära, folkhätska tendenser,
kan man, om man kommer dessa personer och regementschefer
närmare, i stort sett icke ge dem annat än det vitsordet,
att de formellt fullt uppfylla sin plikt och att de ganska ofta få
vitsord om sig att vara omtänksamma såväl om regementet i dess
helhet som om manskapet. De äro vad man kallar hyggliga

Eersoner, till vilka man i det allra längsta tager all möjlig
änsyn, innan missnöjet bryter ut. Det är inte personerna sålunda
det beror på, det är ett system, som man söker inarbeta,
och i det systemet är det, som felet ligger, och detta system är
ingenting annat än en ny form av den evigt gamla kampen
mellan underklass och överklass eller som den geniala florentinaren
formulerade det redan på 1400-talets slut: i varje stat finnes
det tvenne partier, som uppkomma därav, att folket ej vill befallas
och förtryckas av de störa, under det att dessa stora endast
önska befalla och förtrycka folket. Han säger vidare, att
man kan ej tillfredsställa dessa stora — och det ha vi nog här

Lördagen deri 27 februari, e. m.

9 Nr 28.

i riksdagen erfarenhet av — utan att skada andra, men väl kan vista for man

tillfredsställa folket, ty folkets önskningar äro hederligare
än de storas. De senare vilja förtrycka, de förra blott icke för- — ^
tryckas o. s. v. Dessa grupper, som vilja förtrycka, trampa
ner, befalla och bli åtlydda av allesammans utan reson, de ha
alltid i den högre ämbetsmannakåren sina naturliga exekutorer
gent emot underklassen och de små. Ämbetsmannakåren har också
i stort sett i alla tider — därom vittna var historias detaljer
alltför väl och hemskt — ansett sig vara en naturlig exekutor
åt överklassen gent emot underklassen, och när valet stått
mellan samhället och den samhällsfientliga privilegierade överklassen,
då ha i regel samhällets tjänare valt att först tjäna den
privilegierade klicken och först i andra hand samhället. Och
när detta framför allt har varit fallet med officerskåren, när de
privilegierade speciellt i den sett sitt handgångna verktyg framför
andra kårer, och när uppfattningen om, att så är förhållandet,
i denna kår måhända vunnit starkare rotfäste än i andra kårer,
har så småningom därvid en misstämning vuxit upp mellan folkmassorna
och officerskåren, och framför allt är det fallet i de
länder, där som i vårt, officerskåren är rekryterad ur genuina
överklasskretsar. Där ha vi sålunda att söka en del av roten
till det onda.

Krigsministerns svar här i dag, jämställt med hans anförande
i remissdebatten, ledde hos mig tanken på den klagovisa, som
vi ofta haft anledning att sjunga, att vilken regering, som än
sitter — jag nämnde om denna sak här om dagen i en debatt,
där jag talte om folk, som har vissa intressen och ledda av dessa
kretsa omkring regeringen och hänga sig fast vid den — märker
man titt och ofta, att det utom regering och riksdag gives i samhället
mäktiga krafter, som öva ett betydande inflytande, mången
gång ett starkare än det regering och riksdag utöva. De krafterna,
det är att märka, äro aldrig samhällsbevarande, aldrig
samhällsuppbyggande och ordnande, utan alltid plundrare, alltid
rovdjur, i djungeln lurande på ett får här och en ko där, alltid
anarkiserande, samhällsupplösande och samhällsförvirrade krafter,
som arbeta i pressen, i än de ena och än de andra kretsarna.

Dessa intressen kan man också se skymta fram här. För dem
är frågan att göra sig gällande inte bara på det rent ekonomiska
området, utan även, om det är möjligt, på det andliga
området, att få, som jag sade, handen om folkets nacke för att
trampa ned folket till ingenting. Detta är i sin tur ett medel
till ekonomisk framgång, ty därigenom kan man sådan utan alltför
mycket missnöje eller alltför mycket verkligt motstånd att
räkna med tillgodose nya ekonomiska krav, som man har i baltfickan.
Men det är så, som jag nyss nämnde, att den geniale
1''lorentinaren sagt för flora hundra år sedan, att dessa kretsar
och intressen äro fullkomligt omättliga.

På tal om, hur anarkiserande och upplösande dessa krafter
verka, så måste jag säga ett ord om det eviga politiserande, som

Nr 28. 10

Lördagen den 27 februari, e. in.

-4»g. vissoföi''- pågår i vissa, ämbetskretsar och framför allt i offieerskretsarkåilanden
vid na_ Det har på mig gjort ett mycket pinsamt intryck att höra
“ r*f,e™™teL meddelanden från de värnpliktige om den upplösande, förvirran''
or s'''' de agitation, som stundom bedrives på en del lägerplatser och även
på andra håll, och om jag ser på de skrivelser, som spridas från
det hållet, om jag ser på de profeter de utvalt åt sig och granskar
de samhällsläror de förkunna, så måste jag saga, att framtidsperspektivet
rent av är hemskt, och jag må säga som en känd författare
sagt i dagarna, att få de hållas, då blir Europa inte något
samhälle, där gentlemän kunna uppehålla sig längre, utan då får
man söka dem på annat håll. Av de böcker, som ha s_pritts,
märkes särskilt en, som nog är känd av er allesammans. Ur
denna kan man göra sådana citat som: »Kriget är alltings fader.
Det är alltings förkovran och fader till afl verklig kultur, genom
ätt det ger den ena seger och den andra nederlag, i att
åstadkomma aet urval, som därigenom uppstår, ligger krigets
skaparegärning.» Här är ett annat citat: »Den, som blott vill
vara och inte bliva något, den är en mindervärdig person och
mindervärdig stat.» »Lag och rätt», lyder ett annat citat, »nedärvas
såsom en evig sjukdom.» Naturligtvis antar inte författaren
eller översättaren-predikanten, att självsvåld och godtycke
är eu evigt uppdykande sjukdom. »Freden», sägen det på ett
annat håll, »är den största olycka, som kunde drabba allt mänskligt
framåtskridande.» »Alla de strävanden, som avse krigets
avskaffande, äro icke blott dåraktiga utan rent av osedliga och
brännmärkas såsom ovärdiga. Fredens bevarande kan aldrig få
utgöra politikens mål», o. s. v., o. s. v. Klart är, att en sådan
predikan — framför allt när den förekommer i de skrifter, som
läsas synnerligen mycket inom kretsar, som äro så inflytelserika
— icke lian utöva något vidare lugnande inflytande vare sig
på den inre eller yttre politiken.

På tal om civilkommissionen och det yttrande, som här i
dag fälldes från statsrådsbänken, att denna icke vore kompetent
att avgöra det föreliggande fallet, skall jag bara be att få peka
på, att här gäller icke att avgöra, huruvida vederbörande regementschef
skött sitt regemente så, att han är försvarbar ur rent
militärteknisk synpunkt, utan här gäller det blott den frågan,
huruvida ett folk, som offervilligt och glatt kommer för att fullgöra
den värnplikt, som dess representanter i riksdagen å deras
vägnar eller som de själva genom sina representanter i riksdagen
åtagit sig, under detta arbete ideligen skall mötas av glåpord
och ärekränkande tillvitelser. Jag tror, att de ärade herrar, som
utgöra kommissionens majoritet, i detta fall äro fullt kompetenta
att avgöra, huruvida dessa yttranden och denna behandling står
i överensstämmelse med vad folket anser sig kräva, när det åtager
sig värnplikten och alla skatterna. Ty det är att märka, att
det är icke i ett erövrat fiendeland, som man huserar och härjar
om, som man vill. Att märka är, att folket självt åtagit sig
bördorna, såväl de personliga prestationerna som de finansiella

Lördagen den 27 februari, e. ni.

11 Nr 28.

utgifter, som därmed äro förbundna. Den saken har icke att
gorå med frågan om regementets fältduglighet eller icke. Behandlingssättet
har icke heller att göra med den frågan. \ i
veta, att det finns land i världen, Bulgarien och Serbien, där
det icke sällan förekommer, att ett så gott förhållande råder mellan
officerare och menige man, att man ser en kapten eller
major tända cigaretten ät en menig och hjälpa honom på med
kappan — själv har jag under mina resor på Balkanhalvön varit
i tillfälle att se sådana exempel såväl i Turkiet som i Bulgarien,
ehuru jag icke varit i tillfälle att iakttaga detta i Serbien.
Ingen vill väl säga, att den tappra serbiska armén och lika tappra
bulgariska armén är mindre fältduglig och mindre uthållig,
därför att menige man behandlas såsom människor under övningstiden
och i fredstid. Likaså tror jag —- jag känner icke tillräckligt
till de franska och engelska arméerna för att komma med ett
bestämt påstående — att ett sådant uppträdande från regementschefs
och officerares sida, som vi här varit vittne till, skulle
vara otänkbart i dessa länder. Denna fråga om vederbörandes
uppträdande har icke alls något att göra med ett regementes
fältduglighet, men det har att göra med frågan om kapitalismens
herravälde, om strävandena till folkmaktens kuvande. Det har
att göra med alla de strävanden överhuvud taget, — såsom nyss
nämnts — som avse att skapa största möjliga ynkedom, materiell
och andlig för de små, på det att de få samhällsfienderna, oordningsmakarna
och utsugarna utan motstånd från det kuvade folkets
sida skola ytterligare få plundra och kuva. Med den saken
har det att göra.

Jag nämnde när jag började — och det slutar jag med —
att, när jag tog initiativet och var den förste, som höjde fanan
för att den organiserade arbetareklassen skulle lägga sig till med
ett positivt försvarsprogram och deltaga såväl i den grenen av
förvaltningen som i andra grenar genom att bestämma, huru
det skulle vara och se ut — varnades jag därför av folk, som
sade: »Det är bara reaktionens hand, som griper efter folkets
nacke, och du är bara deras hjälpare, ehuru du icke vet om det.»
Jag säger, att när jag nu sett det svar, som kommit från regeringen
på civilkommissionens skrivelse och ännu mera när jag
hörde herr krigsministern här under förmiddagens plenum, började
jag förstå, att när man har att göra med militärväsendet,
får man icke bara tro, att det är någonting, som man kan känna
med hjärtat, att det är någonting, som bara är en form för en
garanti med syfte att bevara vårt folks frihet inåt och utåt,
utan att det även för med sig någonting, som man känner med
näsan, om det får hållas — och jag har i dag börjat känna
det med näsan. Det finns däruti pestfrön, som, om de få hållas
och växa ut, syfta till ingenting mindre än att kufva, förpesta,
förnedra, och förstöra vårt folk. Men de skola icke få gro, dessa
frön. Dessa samhällsupplösande krafter skola icke få hållas.
Svenska folket har i sin hand makten att bestämma, huru mycket

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

5ir 28. 12

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. visea för- det vill betala, och det har därigenom makten att bestämma,.
hållanden vid kura det, som betalar det, skall se ut. När vi en gång komma.
Dalngmmetet. ur ^enna oordning och detta virrvarr, kunna vi vara säkra på
(Forts.) att kraftiga ansträngningar komma att göras ifrån verkligt samhällsbevarande
och verkligt samhällsuppbyggande håll, ifrån
folkets breda lager, som icke ha några särintressen i fråga om
att kuva och plundra, — ifrån dessa komma kraftiga tåg att
göras för att trygga deras rätt att vara ett fritt folk och icke
ett ärekränkt folk, ett starkt folk och icke ett slavfolk.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Jag hade icke ämnat deltaga
i denna debatt, men det yttrande, som här avgivits från statsrådsbänken,
har nödgat mig att avge en deklaration från min och mina
kamraters sida, som med mig deltagit i det beslut, som finnes i kommissionens
protokoll antecknat.

Det framgår av herr statsrådets yttrande, att han fått impulsen
till sin tolkning väsentligen ifrån den reservation, som avgivits till
kommissionens protokoll. Jag lämnar därhän, huruvida det icke varit
bättre att allenast läsa vad som står i kommissionens protokoll
och låta detta tala för sig själv än att gå till väga på det sättet att
läsa vad reservanterna sagt och sedan därav draga den slutsatsen, att,
när reservanterna yttrat sig på det sättet, måste följaktligen det
och det vara innebörden i det uttalande, som innehålles i protokollet.
Det är för mig icke angenämt att tala om förhållandet inom kommissionen,
men i anledning härav vill jag förklara, att då reservanterna
avigåvo denna sin reservation, sade jag till dessa mina två kamrater:
ni ha reserverat er mot något, som icke finns i kommissionens protokoll;
och i detta mitt uttalande instämde mina två kamrater, som
jämte mig dikterat kommissionens beslut.

Jag behöver nu icke beträffande denna sak avgiva ett vittnesmål,
som tilläventyrs kan i någon män vara influerat av de stämningar,
man kan befara i detta ögonblick finnas här. Samma timme,
som kommissionens protokoll justerades, fick jag besök av en tidningsman
på kommissionens lokal, som frågade mig speciellt rörande de
förhållanden, som finnas berörda i reservanternas yttrande. Jag låter
icke intervjua mig i allmänhet —- jag har en ytterlig ovilja däremot
— men vid det tillfället ansåg jag mig böra göra det; och det
svar, jag då lämnade, finnes återgivet i Aftonbladet på aftonen samma
dag, som kommissionens protokoll på eftermiddagen justerats.
Där heter det, att jag lämnade det svaret på den fråga, som framställts
till mig, att kommissionens majoritet varit medveten om,
att Kungl. Maj:t har medel till sitt förfogande för att ordna förhållandena
vid Dalregementet på ett för allas vidkommande tillfredsställande
sätt och att det redan på grund av uttryckssättet i detta
beslut vore uteslutet, att någon tanke fanns på att avsätta en förtroendeämbetsman.
Men, mina herrar, man kan ju även låta reservanterna,
motparten avgiva sitt vittnesmål. Förhållandet var det. att
samma tidning hade också frågat en av reservanterna, nämligen herr
Kronlund, om hans uppfattning, och med utgångspunkt från den me -

Lönlagen deri 27 februari, e. in.

13 Nr 28é

ning, »om jag liade uttalat, svarade herr Kronlund pa följande sått.
kommissionens ordförande liar ju under gårdagen förklarat, att detta
icke innebär något krav på Björkmans avsättning. Ja, sade herr
Kronlund, tacka för det, eu sådan fordran skulle väl varit det orimligaste
av allt. Så säger den man. som är en av reservanterna angående
detta spörsmål, och det kan ju vara nog att hänvisa till detta
yttrande från reservanten.

Härmed kunde jag ju gärna sluta, men jag vill dock i korthet
stanna vid ett par omständigheter. Herr krigsministern har givit
Dalregementet ett synnerligen vackert erkännande för dess militära
duglighet. Därom gör jag icke någon som helst uttalande varken i
min egenskap av svensk medborgare eller på grund av det uppdrag,
som Kungl. Maj:t har lämnat mig. Men jag ber att få bringa till
herr krigsministerns kännedom en enda yttring ifrån chefens för Dalregementets
sida, förutom vad civilkommissionens protokoll innehåller.
Jag bedömer icke den militära innebörden därav, men vad
jag vet är, att åtgärden icke är behaglig för de värnpliktiga vid Dalregementet,
Jag vill också säga, att tillvägagångssättet i allmänhet
Icke användes vid arméns övriga truppförband. De värnpliktiga sätta
ett icke ringa värde på att, när de rycka in till vapenövningarna,
sammanföras i kompanier allt efter sina olika hemorter. När de på
detta sätt komma tillsammans, uppstår på kompaniet ett föreningsband
dem emellan, därigenom att de äro från samma hembygd. Jag
vet, att man annorstädes från rent militär synpunkt sätter ett ganska
stort värde på ett sådant förfarande. Systemet har förut även tilllämpats
vid Dalregementet, men det har nu brutits därmed. I stället
för att gorå kompaniindelningen med hänsyn till de värnpliktigas
hemorter göres den nu med hänsyn till de värnpliktigas längd; de.
som ha ungefär lika kroppslängd, sammanföras till samma kompani.
Jag ber att till herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
få framställa den frågan, huruvida herr statsrådet anser, att en
sådan indelning av de värnpliktiga i kompanier, vilken för dem medför
ett obehag, kan ha något större värde ur militär synpunkt?

Den förste ärade talaren har redan omnämnt, hurusom tjänstgöringsreglementet
vid armén föreskriver, att befälet skall vara ett föredöme
för truppen. Jag anser mig böra säga, att det på många ställen
är på det sättet, och jag vill vidare i detta sammanhang uttala,
att man gör den svenska arméns officerskår mycken orätt, om man
dömer alla dess medlemmar efter ett och annat ledsamt undantag,
som kan finnas. Jag skall i vad jag ytterligare här vill säga. ansluta
mig till något, som står i kommissionens protokoll. .Tåg vill då inledningsvis
lämna det meddelandet, att i dagrum, i korridorer och
även. i logement i Dalregementets kaserner finnas på flera, håll uppsatta
tänkvärda sentenser och maningsord. Men om sådana maningsord
förnekas av befälet i deras liv. vad blir då resultatet av dessa
maningsord? Det är icke uteslutande tillämpligt på prästerskapet,
nät man skall leva. som man lär. utan det gäller, tror jag. för allt
vad fostrare heter. Bland do maningsord, som förekomma i logement,
korridorer och dagrum där uppe vid Dalregementet, skall jag anföra

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forte.)

Nr 28. 14

Lördagen den 27 febrnari, e. in.

Ang. visso förhållanden
vid
Dalregemntet.
(Forts.)

ett enda, som lyder: »Svär icke!». Huru olika meningarna än kunna
vara beträffande både ett och annat, så synes det mig, att vi borde
kunna vara eniga därom, att svärjandet är ett uttryck av råhet, en
råhet, som i mina ögon, i mitt sinne och i mitt tänkande blir vederstyggligare,
ju högre social ställning den person intar, som gör sig
skyldig till något sådant. Men, mina herrar, att då framför trupp
bruka svordomar blir ett föredöme, som går i alldeles bakvänd riktning.
Xu förmäler protokollet, att chefen för Dalregementet icke
vill bestrida, att han brukat svordomar inför trupp. Protokollet förmäler
vidare i fortsättningen, att en kompanichef medgivit, att han
likaledes brukat svordomar inför trupp. Denna senare sak är nu
föremål för krigshovrättens prövning, och den känna ju herrarna
mycket väl till. Jag har visserligen sett, att denne kompanichef anfört,
att svordomarna eller yttrandena icke varit riktade mot någon
viss, utan till alla; jag lämnar därhän, huruvida det kan vara något
försvar eller ej. Men föredömet går vidare. Kommissionens protokoll
förmäler hurusom de värnpliktiga, som äro inkallade för att utbildas
till reservunderbefäl, under denna sin utbildning också få
tjänstgöra såsom befäl, och det förmäler huruledes vid en sådan övning
man varit i tillfälle att iakttaga, att den, som tjänstgjorde såsom
underbefäl, så väl hade iakttagit föredömet uppifrån, att han
begagnat sig av alldeles samma verba formalia i svordom, som hans
kompanichef använt. Översten ansåg visserligen såsom troligt, att
det var mera på skämt som detta skett, men han medgav •— och detta
hans medgivande synes mig vara alldeles rätt och riktigt — att, även
om så vore fallet, vore det svårigheter att på ett verksamt sätt kunna
ingripa däremot, då det fanns ett sådant föredöme. I anledning härav
och då av herr statsrådets yttrande nästan synes framgå, som om
herr statsrådet icke funnit något som helst vara att klandra vid Dalregementet,
så vill jag direkt fråga, vilken ståndpunkt herr statsrådet
_ intager till det flerstädes och vid Dalregementet erkänt förekommande
svärjandet inför trupp? Gillas eller ogillas detta? Jag
skulle vördsamt anhålla att få ett bestämt svar på den frågan. Vilken
ståndpunkt herr statsrådet än må intaga till det spörsmålet, är det
alldeles klart, att svenska folkets flertal finner förhållandet vkra
högeligen olämpligt. Tusendel! av unga värnpliktige känna sig pinsamt
berörda härav, och den olust, som härigenom skapas, går sedan
ut över försvarsväsendets självt, den går ut över plikttrogna och all
aktning och allt erkännande värda officerare, som oförskylt få lida,
ett lidande, som de icke gjort sig förtjänta av.

Chefen för lantförsvarsdepartementet herr statsrådet Mörcke:
Herr talman, mina herrar! Jag ber att till en början få ge uttryck
åt min glädje över, att den siste ärade talaren, civilkommissionens
ordförande, här uttalat, att meningen med civilkommissionens nu
ifrågavarande framställning ingalunda varit att avlägsna den regementschef,
det här gäller, från hans plats, utan vidtagandet av
andra åtgärder.

Samme ärade talare ställde för övrigt ett par direkta frågor

Lördagen den 27 februari, e. in.

15 Nr 28.

till mig, som jag nu skall be att få besvara. Den ena frågan var,
om jag både mig bekant, att vid Dalregementet manskapet icke ordnades
i kompanier allt efter socknar, så att de, som kände varandra
kommo tillsammans, utan att det ordnades så, att de längre kommo
på ett kompani och de mindre på ett annat o. s. v. Jag vill härtill
svara, att det var mig icke bekant, att så skedde vid detta regemente,
men däremot var det mig bekant, att så tillgick vid andra regementen.
Jag kan tillägga, att jag icke tycker om detta sätt att indela
truppen och att jag icke har använt det vid det regemente, vars
chef jag är. Men jag vill framhålla för herrarna, att denna indelning
icke är så löjlig, som den i första ögonblicket måhända kan
förefalla, ty det finnes ett skäl därför. Det är nämligen ur utrustningssynpunkt
fördelaktigt att förfara så, ty då kan man lägga
rockar och byxor, som äro lika stora, på ett ställe för sig och sedan de
andra storlekarna för sig- undan för undan, varigenom truppen vid
mobilisering hastigare kan utrustas. Detta är ett skäl för en sådan
indelning, men jag har, som sagt, själv icke använt detta system.

Den andra frågan, som här framställdes direkt till mig, var,
om jag gillar eller ogillar svärjandet vid regementena. Jag behöver
väl icke säga, att jag på det allra högsta ogillar, att svordomar användas
och att jag skall följa denna sak vid Dalregementet, och om
det visar sig, att svordomar där förekomma, skall jag försöka att
gripa in däremot. Jag vill dock framhålla, att dessa två fall, som
här åberopats, kunna vara sporadiska fall, och det är väl ändå icke
därför sagt. att där dagligen brukas sådana ord, som undfallit regementschefen
och en kapten vid ett par tillfällen. Jag har, som
sagt, till regementschefen personligen framhållit det olämpliga i,
att officerarna bruka svordomar, eu sak, varom han hade alldeles
samma åsikt som jag, i det han nämligen på det allra högsta ogillade
sådant.

Jag anser mig med detta ha givit svar på de till mig framställda
frågorna.

Herr Liljedahl: Herr talman! Det är eu mycket allvarlig fråga,
som vi här behandla, men det synes mig som om bär egentligen blott
den ena parten berörde själva saken, medan den andra parten talar
om något helt annat. Herr statsrådet har nu kompletterat den karaktäristik
av civilkommissionen, som han givit i konseljen, med ett
tjänstgöringsbetyg åt Dalregementet och dess chef. Han har intygat,
att detta regemente är fältmässigt utbildat och att således dess
ledning ingivit herr statsrådet liksom förut arméfördelningschefen det
största förtroende. Men det är ju icke härom, som själva saken rör
sig. Civilkommissionen har ju icke annat än antydningsvis talat
om tjänstgöringen vid regenmentet, och den har då betonat det intryck,
som denna tjänstgöring gjort hos de värnpliktige, alltså med hänsyn
till försvarsviljan i Dalarna. Civilkommissionen har, synes det mig.
hållit sig till (let djupare förhållandet mellan trupp och befäl, vilket
en befälhavare såsom sådan, ej kan pejla. Varken arméfördelningschefen
eller chefen för lantförsvarsdepartementet eller vilken annan

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

Nr 28. 16

Lurdaicen den februari, e. in.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregmentet.
(Forts.)

befälhavare som helst kan av eu trupps yttre uppträdande i skog
och mark blicka in i den andliga bakgrund, vilken står bakom det
hela. Det är icke genom inspektioner, som man får reda på, om en
trupp verkligen villigt och med hela sin själ ger sig hän åt tjänstgöringen,
utan det är andra och djupare liggande synpunkter, som
därvidlag måste beaktas. Jag tror mig kunna våga konstatera såsom
ett faktum, utan något undantag från regeln, att där befälhavarna behandla
de värnpliktige strängt, men rättvist, och där de värnpliktige
känna, att en befälhavare har den rätta blicken på deras människovärde,
på samma gång som han är duglig i sitt yrke, där kommer alltid
att uppstå ett gott förhållande mellan trupp och befäl. När nu
det faktum, som ingen försökt bestrida, föreligger, att en hel provins
med alla sina sju tidningar inom alla partier, vilka avspegla
hela den stora folkmeningen i provinsen, är enig härvidlag, när en
enda ton ljuder ur alla dessa tidningar, och när civilkommissionen
reser dit för att på ort och ställe söka taga reda på denna folkmening
och konstaterar, att det verkligen så förhåller sig, då har man
ställt hela problemet på ett helt annat plan, än där arméfördelningschefen
såsom sådan kan ha kompetens att yttra sig. Han har kompetens
att yttra sig angående regementets militära duglighet, men
han saknar all kompetens att yttra sig om det intryck på de värnpliktige
i fråga om tjänsten, som civilkommissionen yttrat sig om.

Det föreligger vidare såsom ett faktum — och jag är härvidlag
förekommen av herr Nilson -— att det användes svordomar i tjänstgöringen.
Jag väckte vid föregående riksdag en motion, som avsåg
att komplettera en paragraf i våra nya krigslagar, den paragrafen
nämligen, som säger, att svordomar äro förbjudna vid gudstjänst,
då trupp är uppställd vid gudstjänst liksom inför krigsrätt. Jagville
ha formuleringen så, att svordomar skulle vara förbjudna vid
all tjänstutövning. Lagutskottet avstyrkte motionen under hänvisning
till annan paragraf i krigslagarna, jag erinrar mig nu icke
vilken, enär man med tillämpandet av denna kunde redan nu komma
åt dem, som använde svordomar i tjänstgöringen. Jag hade en annan
mening än lagutskottet, och jag tror, att den händelse, som nu inträffat
vid Dalregementet, bekräftat, att jag i detta fall haft rätt.

Jag har här Gustav II Adolfs krigsartiklar, som äro skrivna
år 1621, och jag skall be att få låsa upp den tredje artikeln, vilken
handlar om svordomar. Redan på 1600-talet, då Gustaf II Adolf
förde sin lilla svenska armé till den stora seger, som räddade mänsklighetens
största värde, kristendomen, åt oss, bestämde han för sitt
befäl och alla sina soldater följande: »Allt Guds namns missbrukande
med svärjande och bannande vare förbjudet. Finnes någon och övertygas
sådant att gorå i hastighet eller i någon iver i sitt kall, då give
därför i fattigbössan eller pundas», d. v. s. han skulle agas inför
regementet, då korum är hållet. Sedan tillägger Gustav II Adolf:
»Gör det någon av lättfärdig vana eller i dryckesmål, då böte han
en halv månads sold till hospitalet, och i nästa korum mitt i ringen
göre Gudi avbön på knä.» Ja. mina herrar, vi stå icke på 1600-talets
ståndpunkt, men jag undrar dock. om det icke vore skäl att åter -

Lördagen den 27 februari, e. m.

17 Nr 28.

upptaga grundtanken i dessa Gustav XX .Adolfs bestämmelser angående
svordomar.

c s^srådet erkände till min — ock jag förmodar till allas

var glädje — att lian ogillar svordomar. Men det förvånar mig då,
att lian icke uttalade ett sådant ogillande i den konselj, där kan fällde
sin dom över civilkommissionen. Där kunde mycket väl ha uttalats,
att, med allt erkännande åt Dalregementet för dess fältmässighei
och dess chefs duglighet såsom ren militär, skäl dock förefanns~ för
de anmärkningar, som civilkommissionen hade gjort, och såsom ett
fullt gripbart exempel kunde just. då ha framhållits svärjandet.

Man bör ju behandla alla militärer lika och man bör ju icke såsom
herr statsrådet har gjort, begagna eu särskild behandlingsmetod
i vissa fall, såsom då t. ex. när undertecknad tog sig före att i ett företag
citera ett yttrande ur en världshistoria angående en krigshistorisk
tilldragelse, da anställdes ett rättsligt förfarande med anledning därav,
och en lång tjänsteskrivelse publicerades i pressen, liksom den
aven tillställdes mig,, där det hette, att jag uppträtt på ett sätt, som
betänkligt närmade sig den gräns, där man brister i anständigt uppförande.
Jag. hade endast sagt, att vid den och den striden, som
iorekom till sjöss, hade troligen, att döma av de källor, som föreligga,
befälet icke varit fullt nyktert, men jag yttrade mig blott om
rent krigshistoriska tilldragelser. Vad jag då sade, tolkades såsom en
förolämpning mot ett visst lands officerskår. Man skulle då lika gärna.
kunna säga om alla våra elementarlärare och skollärare att de
brista i anständigt uppförande, då de om slaget vid Narra säga, att
s.venskarne segrade därför, att de skötte sig bättre än ryssarna. Det
a.r,;nll **tt förolämpa den ryska officerskåren. Jag menar alltså, att
allt be.fäl^ bör behandlas lika, och en regementschef hör icke vara fritagen
ifrån denna kritik, som verkligen har ett underlag av fakta att
stödja sig på. Det stärker disciplinen när de underivdande se, att
deras befälhavare blir behandlad efter samma moraliska principer
som de själva. . Jag vet detta mycket väl från min egen tjänstgöringstid
som löjtnant. Jag begick då, liksom de flesta gorå. många
ad i min tjänstgöring. Så. minns jag en gång, när jag en morgon
kom. för sent två minuter till uppställningen och hurusom min kompanichef,
som var en mycket präktig man, gav mig en uppsträckning
inlör hela kompaniet för att jag kommit för sent. Jag satte mycket
stort värde, liksom jag gör än i dag, på, att denne min kompanichef
handlade pa det sättet, ty därigenom visade han truppen, att
han behandlade sina officerare efter samma principer som manskapet.
Det st äi k er icke disciplinen, när de värnpliktige se och höra, att deras
regementschef, utan det anmärkes, fastän han i övrigt kan vara cn
mycket duktig man, begår vissa fel, beträffande vilka de värnpliktige
veta, att det är förbjudet, såsom t. ex. svärjandet. När de sedan få
veta, att det kommer upp en kommission till regementet för att undersöka.
denna sak och konstatera faktum, varpå följer en anmälan till
krigsministern, men han lämnar saken åsido utan anmärkning, så är
detta att riva ned den disciplin, som måste vara den levande "kraften
i eu armé. Vad jag saknar i herr statsrådets behandling av denna sak.

Andra kammarens protokoll tolk. Nr SS. 2

Ang. visaa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

Sr 28. 18

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forte.)

det är den sanna militära anda, utan vilken vi icke kunna tillkämpa
oss seger, om vi komma nt i fält, och det kan ske förr, än
vi tro.

När kriget mellan Tyskland och Ryssland, som nu pågår, utbröt,
fick jag samma dag krigsförklaringen ingick ett brev från en tysk
kapten, med en bok, prydd med de tyska färgerna, som denna kapten
— en varm idealist och en varm patriot — har författat. Nu har
han stupat för sitt fosterland, men han har lämnat detta monument
efter sig. Till hans minnes hedrande och såsom en slutbelysning av
hela den sak, som det här innerst gäller, ber jag att få läsa upp vad
han säger mot slutet av sin broschyr och som bör vara ett mål att nå
även för oss svenskar. Han säger där följande i svensk översättning:
»Man påträffar redan en ny officerstyp i den tyska härens alla delar.
Den består av män, som känna att de äro kallade till folkuppfostrare.
De vilja ej längre veta av, att deras ställning skall lägga hinder i
vägen, när det gäller deras soldaters väl. Den nye officeren vet, huru
oändligt mycket det är, som försummas och som nu måste gottgöras.»

Herr Hallendorff: Herr talman, mina herrar! Jag erkänner
att det är med åtskillig tvekan, som jag beslutat mig för att säga
några ord i denna debatt. Det betraktas ju såsom en alldeles speciell
ungdomssvaghet, om man här erinrar om, att det finnes eu del
grundlagsbestämmelser, som vilja draga upp gränser för vad som må
förekomma i riksdagsförhandlingarna, och alldeles särskilt att det
finnes en § 90 i regeringsformen, som därvidlag ger bestämda anvisningar.
Jag förmodar, att just därför att det betraktas som så utomordentligt
ungdomligt att komma ihåg detta, som riksdagsmännen
i allmänhet helst glömma, att ifrågavarande paragraf existera^ Men
nu har jag för min del ännu icke tillräckligt länge varit med i riksdagslivet,
och därför vållar kanske min ungdom, att jag erinrar mig
ifrågavarande paragraf. Jag kan således icke neka, att det förefaller
mig, som om åtskilligt av vad här under debatten förekommit,_ för
att icke säga hela debatten, icke just stå i överensstämmelse med ifrågavarande
föreskrift. Därmed har jag naturligtvis icke velat rikta
någon som helst anmärkning mot kamm&rens ärade talman, för att
något sådant har fått passera, utan allenast nödgats vittna om min
personliga uppfattning på den punkten. När nu i alla fall debatten
har gått på och när man på förmiddagen kunnat hänga upp hela den
stora frågan om försvaret på den lilla frågan om höjning av anslaget
till amanuenser och skrivbiträden i försvarsdepartementet, så kan
man ju hänga upp ungefär vad som helst på den punkt, som nu föredragits.
Och så tillåter jag mig att göra åtminstone ett par anmärkningar,
som fallit mig i sinnet under denna debatt.

Jag vill först och främst gripa fast vid det, att från ingen av
dem, som här uppträtt, har förekommit något annat än de livligaste
uttryck av omsorg om att våra försvarsanstalter matte utvecklas att
bli så effektiva och förträffliga som omständigheterna kunna jnaedgiva.
Jag tror att dessa utsagor från alla håll äro värda att ihåg -

Lördagen den 24 febrnari, e. m.

19

kommas såsom resultat av det, som för resten diskuterats. I övrigt
nar disskussionen rört sig på alla möjliga områden, och det kunde
vara mycket frestande att gå in på både ett och annat. Särskilt kan
i *leka till de historiska utläggningar, som eu ärad talare
pa bavleborgsbänken, hade, skulle vara rätt roliga att diskutera, men
.lag finner icke, att det är lämpligt att göra det nu; det må hellre
ske privat.

^d beträffar det ärende, som nu speciellt är under debatt, nämligen
fragan om civilkommissionens ingripande i det s. k. Dalregementsfallet,
så tror jag, att vi alla ha den känslan, att det under alla
omständigheter är ett delikat område, på vilket civilkommissionen
bär rört sig. Jag kan för mm del icke undgå att sätta ett mycket
stort frågetecken, om civilkommissionen verkligen har här noga iakttagit
andemeningen i den instruktion, som för samma kommission
föreligger. Det förefaller mig särskilt av herr Staaffs anförande i
början av debatten, som om åtgärden egentligen hängts upp på den
bestämmelsen i instruktionen, att kommissionen skall ägna sin uppmärksamhet
speciellt åt de värnpliktigas behandling och omvårdnad
Ja, det är ju ett svävande uttryck. Nu är förhållandet, att i instruktionen
säges, att för ett rätt förstående av densamma har man
att rätta sig efter det särskilda utlåtande, som de sakkunniga vilka
utarbetade förslaget till instruktionen, framlagt. Detta bär också
“ei''r ötaaff i sitt anförande i debattens början påpekat. Nåväl, det
är da av ett visst intresse, att detta utlåtande försöker att så gott
sig gorå låter praktiskt klargöra vad som skall ligga i uttrycket ”>de
värnpliktigas behandling och omvårdnad». Utlåtandet drar upp en
råd av olika punkter, som de sakkunniga velat ha därunder inneslutna.
Det skulle sålunda gälla att åt de värnpliktiga ägna all den
vård, som hänsynen till övningarnas mål medgiver; så att deras ställning-
och personliga rättigheter icke göras motbjudande genom oskäligt
intrång o. s. v.; vidare att de icke utsättas för sådan behandling,
som vållar ohälsa;^ slutligen att övningarnas betydelse icke skadas genom
att de på något sätt få karaktären av bestraffning etc. Vad
man här vid kommissionens åtgärd tagit till utgångspunkt skall väl
vara föreskriften, att de värnpliktigas ställning och personliga förhållanden
och rättigheter icke för mycket få inskränkas. Ja, man
måste kanske medgiva, att det är ett rasande stort intrång i den personliga
friheten, om t. ex. ett 5 cm. långt har klippes till 3 cm., men
icke vet jag ändå precis, om instruktionen syftat på så riksviktiga
saker. Det kan ju för övrigt vara mycket möjligt, att en del fall so^
verkligen här bort beaktas, ha förekommit, men inte förefaller det
mig vara upplyst att över huvud taget allt, som nu torde ha undersökts,
kan subsummeras under ifrågavarande föreskrift i instruktionen.

För övrigt bör det bemärkas, att do sakkunniga i nämnda utlåtandet
vidare uttala följande: Då det är omöjligt att i allo draga

gränser, är det självklart, att det uppdrag, som kommissionen
får, kan efter omständigheterna utvidgas eller göras snävare, vilket
efter behov skall ske under samverkan med Kung]. Maj:t. Jag har

Nr 2&

Ang. vissa fufhå
Handen vid

Dalregementet.

(Forte.)

Nr 28. 20

Lördagen den 27 febrnari, e. m.

A»g. vissa förhållanden
vill
Balregementet.
(Forts.)

mig icke bekant, att framställningen om sådana utvidgningar eller
inskränkningar gjorts, speciellt icke i detta fall om utvidgning.

Under alla omständigheter måste väl dylika föreskrifter och förhållanden
av berörda art, vilka icke med säkerhet falla under kommissionens
uppdrag, nödvändiggöra, att man vid utarbetande! av
ett yttrande i saken måste öva den största försiktighet, så att det
visserligen blir fullt klart vad man vill, men att man dock håller
sig strängt inom den marginal, som kommissionen fått åt sig^ uppdragen.
Men jag kan icke neka att kommissionen sjnes pa den
punkten åtminstone gjort sig skyldig till oförsiktighet, alldenstund
dess yttrande blivit så lätt misstolkat som det onekligen blivit. Jag
vill därmed naturligtvis icke rikta någon anmärkning gent emot de
ärade medlemmarna av civilkommissionen och särskilt icke mot dess
energiske och nitiske herr ordförande, men det kan icke hjälpas, att
det förefaller mig, som om man rört sig på en mark, som icke egentligen
tillhör kommissionens verksamhetssfär.

Det kan naturligtvis icke komma ifraga, att härmed säga, att
allt är bra som det är, som det heter. Det kan naturligtvis icke komma
ifråga, att icke de missförhållanden, som finnas, böra noggrann! observeras
och även bortarbetas. Men jag vågar hemställa till er, mina
herrar: tro ni verkligen att vi över huvud taget göra något avsevärt
gott i den vägen genom debatter som denna liksom genom alla möjliga
extraordinarie undersökningar, som nu så ofta sättas i gång. Jag
vill erinra om, att vi hava icke så långt ifrån oss ett par stormakter.
I den ena vimlar det formligen av över- och underrevisioner och extra
ordinarie undersökningskommissioner. Det oaktat är det väl bekant,
att förvaltningen på olika områden därstädes ingalunda beimner sig
i det skick den borde hava. Å andra sidan finnes det en stormakt,
där man hör mycket litet talas om några dylika extra ordinarie apparater,
men där i allt fall både den civila och den militära förnämligen
verka med en rent underbar precision. Jag vill icke saga, att
vare sig existensen av det ena eller frånvaron av det andra ar det,
som vållar de olika resultaten, men vad jag vill betona ar, att vi ia
akta oss för att tro, att just undersökningar av dessa slag aro sa avgörande
som man i allmänhet tycks tro här i landet. Harvidlag ai
det givetvis icke bara fråga om det militära området, utan detsamma
gäller hela vår förvaltning. Och felet ligger nog särskilt dan att
icke bara på det civila och militära området utan over huvud taget
i all vår handel och vandel ha vi här i landet alldeles for litet kant
oss ha några verkliga uppgifter och ett verkligt ansvar; man bär
gått framåt efter gammal slentrian utan någon sådan känsla, och det

är frånvaron av den, som dödat. ... .. , , •

Det kan vara skäl erinra om, hur det i allmänhet staller s g

på ett annat område, inom undervisningen nät en lärare nodgas

arbeta under de vidrigaste förhållanden med kort undervisning. -och dålig materiel och städse utsatt för mer eller mindre illvillig
kritik från omgivningen. Vi veta. att under sa dana omständigheter
skapas ingå bestående undervismngsresultat. och over huvud .aget
kommer då lätteligen allt i lägervall. Det kan icke rättvisligen

Lördagen den 27 februari, e. m.

21 Nr 28.

förvåna, om inom den armé, som ända till år 1901 både att arbeta
under förhållanden, som voro de nyssnämnda mycket snarlika, om
inom den armén mycket icke kunde bliva så, som det bort bliva, och
det kan icke heller förvåna, om det betydande uppryckningsarbete,
som ägt rum under de sista tio, tolv åren ännu icke kunnat på alla
punkter skapa de resultat, man haft anledning önska.

Med detta vill jag som sagt icke försvara allt som det är, men
jag tror att vi få inrikta kritiken åt annat håll än som skett, och att
vi få hoppas på förbättringar genom andra medel än dem man vanligen
ropar på. Det är först i och med det att en verklig känsla
av gemensamma förpliktelser på alla områden, det civila och det
militära, trängt igenom folket, som andra uppfattningar kunna göra
sig gällande. Därvidlag har utan tvivel den högsta ledningen ett
synnerligen stort ansvar. Till den skulle jag gärna vilja rikta samma
vädjan som en ärad talare på Skånebänken framställt vid ett
föregående tillfälle, att man måtte med tillräcklig hänsynslöshet gå
fram vid valet av chefer och icke visa några som helst personliga
hänsyn. _ Men jag tillägger: om detta skall vinnas, är det också
nödvändigt att vi litet var här i landet tillkämpa oss en annan personlig
uppfattning, att vi göra det litet var, pressen och hela publiken.
Det finnes för närvarande ingenting, som så lockar publikens
intresse som om det uppdagas, att en eller annan person blivit förbigången
ur ansiennietetssynpunkt .till en befattning eller om, som det
plägar heta, det är fråga om en »uppseendeväckande utnämningsskandal».
Det är detta bedömande av befordringar såsom oföryttörliga
rättigheter, som icke minst bidragit till de missförhållanden,
som rotat, sig in i fredsförvaltningen under hundra år och därutöver.
På det hållet och till ändring i berörda uppfattning tror jag att vi
särskilt borde rikta vår uppmärksamhet, när vi vilja en avsevärd
och fortgående förbättring inom vår förvaltning över huvud taget
men speciellt inom vårt svenska försvarsväsende.

Herr Sandler: Herr talman! Genom regeringens handläggning
av civilkommissionens skrivelse har detta ärende fått
vida större dimensioner än det hade från början. Det gäller nu
naturligtvis me,ra än förhållandena vid Dalregementet, om de
äro bra eller dåliga, det gäller även mera än formen för civilkommissionens
hemställan. Det gäller naturligtvis här frågan
om den civila kontrollen över militära förhållanden, om det
civila förståndet verkligen skall falla på knä inför de militära
principerna. Jag har icke något att tillägga rörande detta ämne,
utöver vad jom förut under debatten anförts.

Men då diskussionen nu har kommit in på vad som från början
givit uppslag till det hela, nämligen förhållandena vid
Dalregementet, och särskilt sedan herr statsrådet uttalat ett så
förbehållslöst erkännande om de goda förhållandena där uppe —
såvitt jag tolkade hans anförande rätt —, så har jag ansett det
behövligt att för min del säga ett par ord närmast av den anledning,
att jag haft tillfälle att lära känna åtminstone något rö -

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

Nr 28. 22

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. visna förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

rande förhållandena vid Dalregementet under några dagar, då
jag var inkallad till tjänstgöring i januari detta år. Om jag förstod
herr statsrådets yttrande rätt, så skulle herr statsrådet haft
tillfälle att under senaste manöver icke allenast iakttaga, att
manskapet skött sig mycket bra och att den militära utbildningens
resultat varit gott, utan även trott sig finna, att manskapet trivdes
gott med förhållandena sådana de äro. Det är möjligt, att
jag missuppfattade ordalagen, men jag tyckte, att det lät så. Om
detta är herr statsrådets uppfattning, så beklagar jag, att jag
efter att ha vistats vid Dalregementet under januari, visserligen
endast ett par dagar, känner mig förhindrad att instämma i
detta tal i vad det rör de värnpliktiges egen uppfattning om
förhållandena där uppe. Det säger sig ju alldeles själft, att en
person, som endast har två dagars erfarenhet att bygga på, icke
kan på den grundvalen basera ett slutgiltigt omdöme rörande
hela det system, som finnes där uppe, och det vågar jag naturligtvis
icke göra på grundvalen av den erfarenhet, som jag
har. Men det är givet, att så mycket hinner man få reda på
under ett par dagar, att man kan verifiera, huruvida det finnes
någon allmän misstämning rörande det system, under vilket de
värnpliktiga leva. Jag nödgas framhålla, att de talare här och de
stämmor inom ortspressen, som sagt, att stämningen inom detta
regemente icke är till förmån för det nuvarande systemet, de
stämmorna ha rätt. Naturligtvis kan jag icke bestrida, att den
regementschef, det är fråga om, har sina förtjänster — motsatsen
vore något otroligt — och, naturligtvis kan jag icke heller
påstå, att förhållandena vid Dalregementet i allo äro dåliga.
Jag skall tvärtom gärna giva det erkännandet, att beträffande
mathållningen har jag för min del icke någon anledning att framföra
några klagomål efter de erfarenheter, som jag gjort. Men det
finns mycket mera än maten här i livet, och jag tror, att de
svenska värnpliktige skulle sätta mycket värde pa om man
inhämtade, vad de tycka i andra förhållanden än då det gäller
maten .Jag tror, att herrar militärer borde tänka sig in i,
huru det verkar på de värnpliktige, då de iakttaga ett system,
som i mycket hög grad karakteriseras av en allmän strävan ^från
ledningens sida, att man skall åstadkomma alla slags yttre åthävor,
som manskapet icke kan begripa ha det bittersta att göra
med det, som skulle vara ändamålet med manskapets vistelse där
uppe vid lägerplatsen.

Det har framhållits i allt, som sagts om Dalregementet, att
paradsynpunkterna spela en oerhört framträdande roll där uppe.
Jag måste för min del vitsorda, att nog var det omdömet man fick
höra av de värnpliktiga där uppe. Vad man hört från så många
håll har påpekats med så påtagliga exempel, att man icke gärna
kan betvivla, att här har man gått alldeles orimligt för långt
i detta avseende.

Detta framhölls av en talare i remissdebatten, illustrerat
med ett exempel, att man använt snören för att få tåspetsarna

Lördngen den 27 februari, e. m

23 Nr 28.

på eu och. samma räta linje. Det är ett typiskt exempel. Jag har
haft tillfälle att taga del av ett aktstycke, i vilket regementschefen
sammanfattar några iakttagelser rörande utbildningsarbetet
under ett av de sista åren, och jag har däri funnit ganska
karakteristiska uttryck för den uppfattningen, som tycks känneteckna
ledningen vid regementet. Det klagas nämligen däri över
hur ytterst lätt under nuvarande otillräckliga övningstid den
yttre soldatfernissan faller bort, därest den ständiga kontrollen
upphör eller slappnar. Vederbörande officerare få det rådet,
att, om de möta de värnpliktige i Falu stad, de utan att väcka
uppseende och utan att åstadkomma obehag för de värnpliktiga
höra säga till dem med låg röst och i förbigående, att de böra
skicka sig militäriskt, det vill säga räta på sig. Det är naturligtvis
en bagatell. Jag anför den endast därför, att den är
så karakteristisk för den omätliga vikt, som man där uppe tycks
lägga vid sådana yttre åthävor, och jag vill säga herrar militärer,
dem som ha tillfälle att vara här närvarande, att de värnpliktiga
tänka nog en smula över sådant och göra sina reflexioner däröver.
Det civila förståndet är så pass oresonligt, att det söker finna
förnuft även i eu sådan institution som militärväsendet. Man
frågar sig därför beträffande den ena eller andra åtgärden: vad
är det för förnuftigt i detta?

Jag erkänner, att om jag från den begränsade erfarenhet,
jag har, skall taga exempel för att illustrera mina påståenden,
det icke kan bliva fråga om något annat än bagateller. Till
herr Hallendorff, som visst framhöll, att det här endast var
fråga om bagateller, vill jag göra det medgivandet, att det,
som jag här kommer att draga fram, naturligtvis är en ytterligt
liten bagatell, och det är klart, att om det vore fråga om
endast en sådan liten bagatell, den icke kan vara tillräcklig
för att motivera en aktion i en sådan sak. Jag skall gärna
erkänna, att om intet annat förelegat än att det eu eller annan
gång förekommit, att officerare begagnat svordomar, så skulle
jag för min del icke känt mig så ytterligt pinsamt berörd
därav, att jag velat göra någon stor affär av den saken. Men
det är de många bagatellerna, som göra systemet, herr Hallendorff,
och låt mig då taga fram ännu en sådan bagatell. Det
finnes en militär funktion, som kallas sängbäddning. För min
del har jag utbildats i 6 månader, och jag trodde, då jag kom
till Dalregementet, att jag var utbildad även i denna sak. Men
det visade sig, att det var jag icke, ty där begagnades ett annat
system, och det var antagligen viktigare på kungl. Dalregementet
än på andra håll att göra detta på det enda riktiga sättet.
Man har två filtar att bädda sängen med. Den ena filten
dragés upp över huvudändan, så att den täcker kudden. På
andra håll anses det riktiga vara, att kudden icke täckes, men
på Dalregementet skall kudden täckas, och det kan ju ha sina
goda skäl, så att jag vill icke säga något om den saken. Den
andra filten bredes ut över fotändan. Så uppstår en skarv,

Ang. viss a förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

Kr 28. 24

Lördagen den 27 februari, e. dj.

A«g. vissa för- och det finaste i denna kråksång är, att denna skarv skall bekåiiandm
vid fföna sig vid en viss bestämd slå i sängen, så att när vederböQ
(FortT)"6 rando befälhavare kommer in i logementet, skall han endast
or '' behöva böja sig ned för att kunna se, att alla dessa skarvar
befinna sig i samma räta linje. Här framskymtar det här
snöret, som man talade om i remissdebatten. Man säger: vad
är detta för en struntsak att tala om i andra kammaren! Ja,
visst är det en struntsak, det medger jag, men lägger man tillhopa
allt sådant, som förekommer, så får man systemet, och de
värnpliktiga, som tänka över detta, tänka: är det för sådant
ändamål, som vi äro inkallade hit ? För övrigt då man hör
en sådan order, som för någon stund sedan framlades från talarstolen
av en kamrat på Dalabänken, en order från regementschefens
sida, att en sådan sak som sättet att bära geväret vore
viktigare än den taktiska framgången, därför att den senare
beror på omständigheterna, då börjar man verkligen undra:
kan det verkligen vara sa, att det finnes militära hjärnor,
som äro konstruerade på det sättet, att kanske t. o. m. sängbäddningsmetoden
med filtskarvarna i samma linje av dem anses
som viktigare än både taktik och strategi? Herrar militärer
få ursäkta, att det civila förståndet reser sig mot sådant, och
att man inför något sådant som filtskarvshistorien vid kungl.
Dalregementet undrar: Är sådant verkligen »tjänstgöring för
rikets försvar?»

Herr Thorsson: Herr talman! Jag skall alls icke gå in
och fördjupa mig i ett ämne, som varit föremål för kammarens överläggning.
Men jag känner ett behov av att få säga några ord beträffande
den ytterligare utökning av befälet, som ifrågasattes i
denna punkt.

Genom det beslut, som fattades, när denna härordning antogs,
vidtogos åtskilliga åtgärder i syfte att förbereda möjligheterna att
få den rätta mannen på den rätta platsen. Yi veta, att under den
gamla härordningen var det synnerligen svårt, att, om någon person
blivit otjänstbar på ett tidigare stadium, kunna bereda honom möjlighet
att avgå från sin tjänst och få avkortad pension. Nu är
den åtgärden vidtagen. Samtidigt har sörjts för, att pensionsberättigade
officerare hädanefter icke få begagna sig av de så kallade
respitåren i samma utsträckning som hittills. Dessutom har inrättats
en reservstat, till vilken man kan överföra ett antal officerare,
som av en eller annan anledning icke funnit sig till rätta med den
dagliga tjänsten. Vidare har officersstyrkan, särskilt vid infanteriet
och fortifikationen, avsevärt utökats. Det är naturligt, att,
om man vidtager sådana åtgärder på en gång, detta kommer att medföra
en viss påkänning, när man skall fylla alla de uppstående luckorna,
och jag finner också, att man exempelvis vid den övergångsstat,
som ifrågasatts, beräknat, att själva kaderökningen skall verkställas
på 5 år, under det att övergången i övrigt för härordningen
är 10 år. Härav blir en följd, att man från Karlberg måste ut -

Lördagen den 27 februari, e. in.

25 Nr 28.

examinera minst 350 nya officerare under dessa 5 år. Men jag tror
icke, att detta räcker till, utan det kräves naturligtvis åtskilligt utöver
dessa 350, ty jag förutsätter, att det beslut, som riksdagen fattat
dels i fråga om att avlägsna otjänstbara officerare, dels i fråga
om att inskränka respittiden, också skall inverka på det antal officerare,
som under tiden skall utexamineras. Jag finner därför uti
denna framställning övergången för täckandet av officersbehovet på
alla håll och kanter vara ganska påfrestande, och jag ser häruti
en svårighet för att man med fullt dugligt folk skall kunna besätta
alla dessa nya beställningar, som det gäller att tillsätta. I årets
proposition föreligger ett förslag om att utnämna femton nya majorer.
Om jag tänker mig, att den ordinarie avgången skulle bli 10
stycken eller kanske 12, så är det ju ett avsevärt antal officerare,
som då skulle befordras till regementsofficersbefattningen.

Herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet yttrade
uti sitt uttalande i remissdebatten, att det fanns icke möjlighet
för Kuugl. Maj:t att avlägsna en person, som hade fullmakt på sin
tjänst, och detta sträckte sig i det militära lägret upp till överstelöjtnant.
Detta talar naturligtvis för att just vid utnämning till
major och i all synnerhet till överstelöjtnant, man söker och får
den rätte mannen på den råtta platsen. Det är min bestämda uppfattning,
att om man just vid denna tidpunkt gör valet omutligt,
vi för vår armé skola få en ledarekår, som skall fylla alla berättigade
anspråk, men då skall man verkligen här göra valet och göra
det omsorgsfullt. Om man av en eller annan hänsyn släpper fram
personer på regementsofficersbeställning, som icke äga förutsättningar
för att kunna avancera så långt, som man anser att en regementsofficer
har rätt att anvaneera, så kan det hända, att man,
just när det gäller att utse själva ledaren för armén, kan komma
att vara i saknad av den rätte mannen. Jag vill för min del icke
intaga någon position i den strid, som föres inom den svenska armén
mellan officerare ute på truppen och generalstabens officerare om
vilka som skola vara bäst kvalificerade att i största möjliga utsträckning
få befordran. Jag håller för troligt, att generalstabsskolan,
om jag får använda detta uttryck, i viss mån ger företräde åt de personer,
som få lov att inträda i generalstaben och där göra sin karriär,
och att detta i sin mån berättigar till ett visst försprång och
vissa företräden. Men jag tror icke, att det är till arméns gagn, att
man alltför ensidigt befordrar till de högre funktionerna personer
från generalstaben utan att taga nödig hänsyn till den kraft, duglighet
och intelligens, som finnes ute bland truppens officerare. Jag
håller före, att ett träget arbete i trupptjänsten skapar en mångfald
av förutsättningar för att man därifrån skall kunna rekrytera regementsofficerarna
uti större omfattning än hittills skett, och då
det nu erbjuder sig ett sådant tillfälle som detta, i det att Kungl.
Maj:t har att erbjuda icke mindre än omkring 25 majorsbeställningar,
så skulle det ju vara ett lämpligt tillfälle att man toge reda på alla
de krafter, som även finnas ute på truppen och genom en bättre
avvägning mellan dessa båda parter kunde komma till ett bättre

Ang. vissa förhållanden
vid
Dalregementet.
(Forts.)

Nr 28. 26

Lördagen den 27 februari, e. ni.

för. ar“én;. det tyckf ^mig funnit, att det missDalregementet.
no-le’ .som ar att finna ute bland armens officerare över vissa be(Forts.
) fordringsprinciper, det missnöjet gagnar icke det egentliga utbildningsarbetet
bland våra värnpliktiga.

Jag vill ännu eu gång säga, att jag icke vill taga någon bestämd
ställning till denna fråga, men när jag ifråga om befordringar till
regementsofficersgrad och passagen sedan upp till överstegrad, jämför
förhållandet mellan å ena sidan officerare, som utgå från generalstaben,
och å andra sidan sådana, som utgå från trupp, så tycker
jag mig finna en disproportion mellan dessa båda grupper så stor,
att jag tror det kunde vara klokt, att Kungl. Maj:t vid nästa utnämning
toge sig en liten funderare, om det ej skulle vara riktigt
att söka även ute bland truppförbanden efter kandidater till de nu
förestående utnämningarna.

Jag har velat begagna den rätt, som tillkommer mig, att säga
dessa ord vid behandlingen av detta ärende och yrkar i övrigt bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Jag får
be kammaren om tillgift, att jag återkommer till en fråga, som
redan så mycket debatterats, men under den pågående debatten
ha några tankar fallit mig in, som jag skulle vilja framföra. Jag
vill då inledningsvis inskjuta, att jag icke har varit i tillfälle
att bilda mig något i detalj gående omdöme om förhållandena vid
en viss regementsort och att jag därför uttalar mig mera principiellt,
icke med avseende på just den platsens förhållanden, ehuru
jag naturligtvis måste beröra dem.

Jag har fått det intrycket, att för många av de kammarledamöter,
som uppträtt här, se saken alltför enkelt. Det synes mig,
och det intrycket har skärpts under debattens gång, att många
här se för ensidigt på de förhållanden, om vilka vi ha talat. Här
har sagts vackra och goda ord om att det bör vara ett förtroendefullt
förhållande mellan officerare och manskap. Detta är naturligtvis
alldeles riktigt, därmed lägges just den grund, på vilken
man skall bygga vidare, men det förefaller mig, när nu anmärkningar
endast riktats mot officerare och officerskåren och
kraven endast vändas mot dem, som om man glömde, att för ett
förtroendefullt förhållande erfordras ömsesidighet. Om man tänker
på läraren i en skola, så har han i barnen ett mera bildbart
material,^ de äro lärjungar med böjligare viljor och naturer än
vad förhållandet är med de värnpliktige. Dessa ha redan kommit
vida längre, de äro mera utpräglade individualiteter, och man
far icke glömma, att officerarnes arbete och värv därför är i
många avseenden ofantligt mycket svårare, mera krävande och
ömtåligare än en skollärares, med vilket man mycket ofta jämför
detsamma. För att resultatet skall bli gott, behöves en förmåga
och vilja att gå till mötes få ömse håll.

Nu anser man sig hava märkt missförhållanden på en förläggningsplats.
Genast blir kritiken mycket skarp mot office -

Lördagen deri 27 februari, e. in.

27 Nr 28.

rarne, särskilt mot översten. Ett par tidningar, främst en Hd- A^uvniTj^A
ning, samla oupphörligen ihop nya skvallerhistorier, anföra dem Dalregementet
för att visa hur bedrövligt det står till, och sa är en opinion (Forts.)
unparhetad mot förhållandena där. Hade regeringen fallit undan,
vad hade då följden blivit? Ja, nog kan det hända,
att det även vid det regementet märkts något självsvåld från de
värnpliktiges, från manskapets sida, och nog skulle val ändå
närmaste följden ha blivit, att detta självsvåld hade vuxitj ty
man skulle ha sett att genom att sätta i omlopp en massa mer
eller mindre riktiga skvallerhistorier man skulle kunna komma
åt regementschefen. Mina herrar, hur skulle detta verka pa
andra håll ? Jo, naturligtvis så, att där några personer, kanske
ett fåtal bara, vore missbelåtna med en regementschef,, sä iiaae
de bara att sätta i gång ett ordnat fälttåg — ty alltid finnes
det några angreppspunkter — och så kunde man komma därhän,
att regementschefen finge försvinna från den plats, där han tjänstgjorde.
Och jag kan icke hjälpa, att jag, liksom de flesta torde
ha gjort, har uppfattat fejden i allmänhet så, opinionens bearbetande
så, att det vore meningen att få den ifrågavarande översten
förflyttad. Om nu ett sådant resultat skulle ha vunnits och en
likartad stämning sedan skulle visa sig på andra håll, tro icke
herrarna, att detta skulle på det djupaste beröra de bästa inom
vår officerskår ? Tror någon, att de bästa, de som ha den ärligaste
viljan, den största kunskapen, den förnämsta förmågan,
skulle vilja underkasta sig ett sådant härnadståg mot allt vad
de gjorde med möjligen samma resultat ?

Jag tror, att det här gäller något mycket mera, och det har
också någon sagt men ur annan synpunkt, mycket mera.än att
bara ordna förhållandena på en ort. Här gäller det att^icke ur
tjänsten skrämma bort just de män, vilka alla som hålla på,
att vi hava en duglig armé, helst vilja ha kvar. Jag har hört
dugliga, kunniga, erfarna officerare i högre grad tala om, att
förhållandena känts så tunga och så svåra med den disciplinlöshet,
som alltför ofta inställer sig och med det oupphörliga hackandet
på officerarna, att de helst skulle vilja taga avsked och
lämna tjänsten. Det är en fara för hela vår armé, för hela vårt
militärväsende, om en sådan känsla infinner sig, och man bör betänka,
att den känslan infinner sig fortast hos de verkligt dugliga.
Det är dessa personer som, så vitt jag kan tänka mig, äro
de ömtåligaste i detta fall. Man får sannerligen besinna officerarnes
svåra ställning i våra tider. Det är deras plikt att
fordra disciplin och lydnad och ett arbete, som är motbjudande
för ett stort antal värnpliktige. De mötas genast från början
från dessa, som känna vapenövningarna motbjudande, av en att
börja med visserligen dold opposition, men dock opposition och
misstro. Det är icke så lätt att övervinna detta, och det är icke
så lätt för officerarne att i varje situation, i varje ögonblick
iakttaga ett uppträdande, så att ingen som helst anmärkning kan
riktas mot dem. Jag beklagar varje gång en anmärkning är bo -

28. 28 Lördagen den 27 februari, e. in.

Ang. vissa för- f°ga(l, därför att deri gör skada, men officerarne äro icke mer
Dalregementetän människor, och jag skulle vilja saga, att det väl knappast fm(Forts)
nes en kår * v^rt land, som har en så ömtålig och vansklig ställning
som just vår officerskår. Det är detta som synes mig gorå,
att hithörande spörsmål också äro så ömtåliga, att det fordras
stor försiktighet vid deras behandling.

Då kanske någon vill fråga mig, om jag icke är med om
att ntöva kontroll över officerskåren. Jo, naturligtvis, och en
mycket skarp kontroll; men denna kontroll bör även rikta sig
nedåt. Den bör rikta sig mera, än kanske varit fallet de senare
åren, mot manskapet och mot indisciplinära förseelser; och jag
skulle vilja såga, att kritiken mot officerskåren kan med fog
vara starkare i samma mån man bättre söker hämma den försvarsfientliga
propagandan och stärka disciplinen. Jag skulle
önska, att alla de kammarens ledamöter, som i dag talat om ömsesidig
förtroendefullt förhållande mellan officerare och manskap,
ville draga ut konsekvenserna härav, när vi vid ett annat tillfälle
komma att diskutera den försvarsfientliga propagandan
inom armén.

Så endast några ord avslutningsvis om opinionen. Här har
sagts, att man måste fästa stort avseende vid en opinion, och jag
kan till viss grad medge detta. Men det finnes två olika slagav
opinion, en som växer upp spontant och som är berättigad, och
eu som är konstgjord. Vem vill i varje ögonblick giva sig till
att bedöma, om en offentlig opinion tillhör det förra eller det
senare slaget? Det är här som svårigheten ligger, och det är
därför^som man sannerligen icke får väja undan, bara det blåser
upp någon opinionsvindpust. Här har talats stora ord om att
det tillhör demokratien att rätta sig efter opinionen. Ja, är
det ett särmärke på den modärna demokratien — och det vill
synas, som om det på vissa håll vore så, både här och i utlandet —
att man skall väja undan för varje opinionsvind som kommer, då
tror jag, att den demokratien är dömd till döden, och med allt
fog. Jag tror, att militärväsendet spelar en så stor roll, att dess
uppgift är så hög —- det gäller ju att skydda landet mot fientliga
inkräktare — att den allra minst får bli beroende av dylika
små vindpustar, som blåsa upp på olika håll; och jag skulle
vilja tillägga, att om samma intresse, samma arbete, som år efter
år nedlägges på att kritisera och draga fram små fel, som särskilt
officerare begått, i stället nedlades på att förmå folket att
fatta^ och förstå vad försvarsväsendet verkligen innebär, att
första dess egenart, då skulle förhållandena genast bli bättre, då
bleve det mycket lättare för officerarne att arbeta, då de möttes
av större förtroende från manskapets sida, och då skulle vi
slippa sådana debatter, som vi hava hört här i dag.

I detta anförande instämde herrar Holmdahl, Lindvall, Jönsson
i Boa, Nilsson i Bonarp, Hellberg i Bjungskile, T Velin och Lithander.

29 Nr 28.

Lördagen den 27 februari, e. m.

Herr E d é n: Herr talman! Den senaste ärade talaren har uti så
gott som hela sitt anförande rört sig med en del allmänna satser, som Dalregementet
jag skulle tro att litet var av kammarens ledamöter kan underskriva. (Forto.)
Men kammaren kanske frågar sig, om i det här fallet verkligen iinns
anledning till sådana allmänna satser. Här gäller det ett alldeles
speciellt regemente, för att icke säga att det gäller en alldeles speciell
åtgärd av krigsstj^relsen i förhållande till detta regementes skötsel
— är det då verkligen någon anledning att taga upp en debatt om
opinionens betydelse för krigsväsendets ledning i allmänhet om
militäryrkets betydelse för landets försvar i allmänhet, om den iragan,
huruvida man i militära ting skall »väja undan for varje opinion»,
såsom den ärade talaren uttryckte sig. Jag tror, att det är
ingen som vill på något vis fordra att här skall »väjas undan för varje
opinion». Det är ingen som förnekar, åtminstone gör jag det sannerligen
icke, att försvarsväsendets uppgift a.r av så stor betydelse, att
man får akta sig för att undergräva de militära mjmdigheternas auktoritet.
Men frågan ligger också helt annorlunda. Tror den senaste
ärade talaren, att man stärker militärväsendets auktoritet och att
man stärker tilltron till detsamma under de tider vi nu genomleva,
genom att behandla en kontrollerande kommission på det sätt som
civilkommissionen nu blivit behandlad och genom att behandla förhållandena
vid Dalregementet på det sätt som de nu blivit behandlade?
Den frågan misstänker jag, att den ärade talaren icke kan besvara
lika frankt, som han nyss utförde sina allmänna satser. Den
är alltför allvarsam för att kunna dränkas i dessa allmänna satger Jag

har emellertid icke begärt ordet för att bemöta herr Hildebrand.
Jag skulle verkligen icke hava förlängt debatten, om det icke
hade förefallit mig, som om här funnes anledning att, innan den slutar,
fästa uppmärksamheten på ett par omständigheter i själva saken
skarpare än som hittills skett.

Det är först och främst icke så, att denna debatt i kammaren
har kommit upp på något vis spontant eller därför att man önskat
att i dessa allvarsamma tider inlåta sig på dylika ömtåliga förhållanden.
Debatten har tvingats fram genom det sätt, varpå Kungl. Mai ds
regering har behandlat den av en föregående Kungl. Maj ds regering
tillsatta civilkommissionen; och den har tvingats fram genom det
sätt, varpå man nu tycks tänka att lägga hela frågan om förhållandena
vid Dalregementet till handlingarna.

Herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet uttryckte
uti sitt senare anförande, en förvåning över att civilkommissionen
kunde fatta den diktamen, han hade avgivit till statsrådsprotokollet,
såsom för denna civilkommission sårande. Jag ber att få uttala
en viss överraskning över att uppfattningen om vad som är sårande
och icke sårande kan vara så oerhört olika på militärt och civilt
håll. Jag undrar, vilken av Kungl. Majd särskilt förordnad förtroendeman
skulle kunna mottaga en sådan »skrapa», för att använda
den triumferande karaktär i stiken i vissa pressorgan, utan att känna
sig på det allvarsammaste sårad. Om verkligen herr krigsministern icke

Kr 28. 80

Lördagen den 27 februari, e. in.

mssa ferj käft för avsikt att såra kommissionen, hade det bestämt varit lyekDairegementet.
att kan tänkt något bättre över formen för sin diktamen, innan
(Forts) den nedskrevs.

Herr krigsministern har vidare uttryckt sin glädje över att han
nu genom vad som bär i debatten kommit fram bar fått full klarhet
därom, att civilkommissionens mening icke var att för dess del framställa
något yrkande om överste Björkmans avskedande från sitt
förtroendeämbete. Det förefaller mig, att om man läser klämmen i
kommissionens inlaga, man måste finna, att det väl skulle vara ett
besynnerligt sätt att framställa ett sådant yrkande i så allmänna
ordalag. Det är väl tvärtom alldeles uppenbart, att de ordalagen
valts för att ge utrymme i yrkandet för olika utvägar; det måste
ankomma på Kungl. Mai:t om han ville använda den ena eller andra
metoden för att rätta missförhållandena. Men om nu herr krigsministern
icke v.ar på det klara med att kommissionens mening var denna,
så undrar jag, om det icke hade varit tillfälle att bereda sig själv
den nu uttryckta glädjen över vad som var kommissionens verkliga
mening en smula tidigare än genom denna debatt. Så lång är väl
ändå icke vägen mellan herr statsrådet och en så betrodd man som
civilkommissionens ordförande, att det icke hade varit möjligt att
rent av fråga honom, vad kommissionen menat. En tidningsman har
frågat honom och fått svar, en annan tidningsman har frågat eu av
reservanterna i kommissionen och också fått svar; och båda svaren
avgåvtos omedelbart efter det att kommissionens protokoll offentliggjorts.
Men ändå är det först nu, som herr krigsministern med glädje
och överraskning finner, att man icke menat så illa i kommissionen
som herr krigsministern uppfattat det! Det är väl ändå icke riktigt
rimligt att behandla en så grannlaga sak på det viset.

En mycket omstridd fråga har varit spörsmålet om kommissionens
befogenhet. Jag skall icke tillåta mig att upptaga kammarens
tid därmed, så mycket mindre som lag tror, att den redan är till fullo
klarlagd. Jag vill bara påpeka, att även en av aftonens talare på
regeringssidan, min granne nå Stockholmsbänken, som haft ett för
mjg i flera avseenden sympatiskt anförande, när han började gå in
pa detta spörsmål, icke kunde förneka, att om man läser kommissionens
instruktion och det bakomliggande sakkunnigutlåtandet, det åtminstone
finnes, möjlighet, som han uttryckte det, att ge kommissionen
befogenhet att röra vid en sådan angelägenhet som kommissionen
tagit _upp. För min del finner iag ingen möjlighet att förneka,
att kommissionen har både rätt och plikt att ingripa i en fråga, som
så utomordentligt allvarsamt berör just »manskapets omvårdnad»,
som den fråga, vilken det här gäller.

Det är emellertid, såsom saken nu ligger, icke egentligen detta,
som nu behöver framhållas. Utan det är en annan sak, som det till
sist är angeläget att söka få klart.

I remissdebatten yttrade herr krigsministern, med anledning av
ett par anföranden av herr Christiernson och herr Eriksson i Grängesberg,
i sitt svar till den senare följande: »Vad jag hittills åtgjort i
denna sak» — med anledning av anmärkningarna mot Dalregementets

Lördagen den 27 febrnari, e. m.

31 Nr 28.

ledning — »är, att jag i går hade ett personligt samtal med armé- A*9- visfoförfördelningschefen,
och att detta samtal resulterade i, att han skulle ^air^menM.
anställa en undersökning om förhållandena. Förrän resultatet av (Forts)
denna undersökning föreligger, kan jag icke avgiva något som helst
yttrande om min ställning till frågan.» Det var sålunda, med den
humana och tillmötesgående ton som utmärkte hela krigsministerns
anförande, ett löfte att förhållandena vid Dalregementet skulle undersökas,
låt vara genom arméfördelningschefen, och därefter skulle herr
krigsministern taga ställning till frågan. Kort därpå överraskades
man emellertid därav, att i pressen återgavs ett yttrande från arméfördelningschefen
— jag kan icke i detta ögonblick säkert påminna
mig, i vilket sammanhang, men jag skulle tro, att det var ett utlåtande
avgivet med remiss av en handling till krigsstyrelsen —
ett yttrande, i vilket denne arméfördelningschef uttalade ett
mycket ampelt lovord åt ledningen vid Dalregementet, och detta, så
vitt man kunde se av vad som kommit fram i pressen, innan den utlovade
undersökningen hade blivit utförd. Man kan icke undgå att fråga
sig: vad är då meningen med undersökningen, om betyget och överbetyget
till och med, ges på förhand? Men ännu allvarligare ter sig
saken nu. Så vitt jag kunnat finna, har herr krigsministern själv här
i andra kammaren i dag givit ytterligare ett betyg, och ett överbetyg,
åt ledningen av Dalregementet. Han har givit detta, om jag uppfattat
honom rätt, i den formen, att han talat om erfarenheter från
några övningar, som han bevistat, erfarenheter som vittnat mycket gott
om truppens fältduglighet. Och han drog därav den slutsatsen, att
den trupp, som sköter sig så, icke kan vara illa ledd.

Nu frågar jag — och det är angeläget att få detta klart, innan
debatten avslutas —•: Är med dessa betyg, av fördelningschefen och
av herr krigsministern i dag, frågan om förhållandena vid Dalregementet
från krigsstyrelsens sida slutagerad? Är det verkligen meningen
att allt vad som skett där uppe, alla klagomål som'' framkommit
från olika håll, skall få begravas i glömska och täckas av den
gamla formeln: »till ingen åtgärd föranleda», trots allt det, som dock
verkligen styrkts om missförhållandena vid detta regemente?

Skulle detta vara fallet, då är jag rädd att behållningen av denna
debatt blir för försvarsväsendet självt synnerligen betänklig. Det
skall icke någon behöva påminna mig om, hur allvarsamt det är att
röra vid sådana här fråg-or, medan världen står i brand runt omkring
oss. Och av hela mitt hjärta vill jag för min del vara med om att söka
stärka även den inre kraften i det svenska försvarsväsendet, som kan
komma att tagas i anspråk för att värna vår självständighet under
denna fruktansvärda världsbrand. Men illa ser man den stora uppgiften
att göra vad göras kan i just detta syfte, om man tror, att det
med den mycket sorgliga brytning, som ägt rum i uppfattningen av
vår försvarsfråga och vårt försvarsväsen, skulle vara det bästa för
detta försvarsväsen självt att tiga ih.iäl en sådan sak. Det är icke
på det sättet som man fullgör det stora arbetet för att stärka Sveriges
försvarsväsen.

Det fälldes en gång ett ord av en gammal byråkrat, sedan ofta

Nr 28. 32

Lördagen den 27 februari, e. m.

''täliande/Tid citerat’ ock det ordet kan förtjäna citeras även nu: »gagnar det staten,
Dalregementet. s? till». Den enskilde riksdagsmannen kan naturligtvis icke yttra
(Forte.! om huru man bör slå till. Jag vill på intet sätt lägga mig i, om

det är den ena eller andra åtgärden som bör vidtagas. Men framför
allt — icke »svampen på» efter vad som nu kommit fram om Dalregementet! Jag

har icke kunnat underlåta att säga detta. Naturligtvis skulle
jag önskat, att varje debatt av denna art hade varit överflödig i
svenska riksdagens andra kammare under dessa tider. Men när detta
tyvärr icke varit förhållandet, så tror jag, att man har rätt från den
sida, där man vill göra allt vad göras kan för att samla landets
krafter i landets försvar just nu, att säga ut sin övertygelse, att det
går icke an att bagatellisera sådana inre svagheter i ett regemente,
som här kommit fram. Det är icke krigsstyrelsens uppgift att bara
skydda disciplinen i ledet — att den skall och måste hävdas, därom
kan ingen vara mera på det klara än jag. Håll på disciplinen också
där uppe, i det omtalade regementets ledning. Det behöves lika
väl.

Chefen för lantförsvarsdepartementet, herr statsrådet M ö rc
k e: Herr talman, mina herrar! I anledning av den siste ärade
talarens ord skall jag be att få uppläsa den rapport, som arméfördelningschefen
ingivit till Konungen med anledning av den
undersökning, som anställts vid Dalregementet. Den lyder så
här:

»Sedan jag med anledning av en i Tidning för Falu län och
stad, den 21 sistlidne januari införd, mot chefens för Kungl.
Dalregementet , ämbetsutövning riktad artikel, undertecknad av
Bernt Hage, vilken sedermera befunnits vara en pseudonym, infordrat
nämnda chefs förklaring i frågan, får jag jämlikt föreskrifterna
i tjänstgöringsreglementets § 46:11'' härjämte i underdånighet
insända sagda förklaring och tillika anmäla, att, då
andra med denna fråga sammanhängande förhållanden vid Kungl.
Dalregementet äro under utredning, förklaringen icke kan föranleda
någon åtgärd från min sida.

I sammanhang härmed anser jag mig böra framhålla dels
att — med undantag av Hages ovannämnda artikel och tvänne
anmälningar mot regementschefen av fanjunkaren Gelhaar, vilka
senare av högre ^ myndighet lämnats utan avseende — inga
klagomal över förhallandena vid Dalregementet till mig ingivits
eller kommit till min kännedom utom i form av anonyma
skrivelser eller tidningsartiklar, vilka befunnits minst sagt lämna
mycket övrigt att önska i fråga om oväld, moderation och vederhäftighet,
dels att den kännedom, som jag sökt förskaffa mig om
regementet, i stort sett givit mig den uppfattningen, att tjänsten
därstädes utövas med synnerligt nit och ansvar samt med
självuppoffrande strävan att främja regementets anseende och
duglighet, vilket ock efter allt att döma givit regementet en
erkännansvärd disciplin, hållning och krigsduglighet.

Lördagen den 27 februari, e. m.

33 Är 28.

Med anledning av denna rapport anser jag, att jag för Ang. tisan fernärvarande
icke kan vidtaga någon annan åtgärd än att’ med häll""</‘" vid
uppmärksamhet följa förhållandenas utveckling vid Da''r gemen- Dalre''J''"‘tnt*ttet
och även de mål, som där förekomma, varav ett är hänvisat till (Forte’)
justitiekanslern och ett till krigsrätt, någon annan åtgärd kommer
jag för närvarande icke att vidtaga.

® t a a f f: Jag tror mig efter denna debatt kunna för säkra

herr statsrådet, att det också finns andra, som komma
att med fortfarande uppmärksamhet följa förhållandena vid Dalregementet.
Man kan säga, att debatten egentligen har utmynnat,
vad regeringens hållning beträffar, i en livlig eloge åt den
regementschef och ledningen för det regemente, varom här är
fråga. Jag har icke kunnat uppfatta annat, än att herr statsrådet
och chefen för lantförsvarsdepartementet har i allo ställt
sig på denne regementschefs sida med ett enda undantag, nämligen
att han måste livligt ogilla, att regementschefen svor inför truppen
— dock gav han kammaren den trösten, att det väl icke
var givet, att detta skedde varenda dag! Det är således vad
man från regeringsbänken haft att säga. Likväl är — detta säger
jag liksom den näst siste ärade talaren — så pass mycket upplyst
i denna sak och från så vederhäftigt håll —- låt vara att ett
och annat, som kommit fram, helt naturligt kan föras till överdrifternas
kategori — att man måste betrakta det som en ovillkorlig
skyldighet för en regering att intaga en annan ställning,
än den herr krigsministern i detta fall förklarat sig vilja intaga,
och jag beklagar, att denna ställning måste i hög grad minska
förtroendet för krigsministern.

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld:

Herr talman, mina herrar! De anmärkningar, som framställts,
ha ju direkt riktats mot chefen för lantförsvarsdepartementet
och även av honom besvarats. Jag har icke begärt ordet för
att söka komplettera det svar han sålunda givit. Jag skall
icke heller i övrigt ingå på de frågor, som här på mer eller
mindre direkt sätt framkommit, sålunda icke på frågan om
civilkommissionens befogenhet och gränserna för densamma, icke
heller pa frågan om rätta tolkningen av civilkommisuonens
med skrivelse till Kung!. Maj :t överlämnade uttalande, som
genom denna skrivelse fick karaktären av en framställning.

Jag vill endast säga, att jag i dag för första gången hört den
tolkning framställas, som här göres gällande som den autentiska.
Jag skall icke heller söka anställa en jämförelse mellan
olika synpunkter för bedömande av vare sig en militärs vi,ken
som helst lämplighet eller en regementschefs lämplighet. Därvidlag
vill jag dock tillägga, att det är uppenbart, att en mans
lämplighet för en chefsbefattning skall bedömas med hänsyn ti 1
hela hans verksamhet, så att man icke får ensidigt fästa sig
vid den ena eller andra sidan av densamma. Jag hoppas och

Andra hammarens protokoll 1915. Nr 88. 3

Nr 28. 34

Lördagen den 27 febrnari, c. m.

Ang. rista för- tror, att en sådan regementschef varken existerar, har existerat
håiinmitn ruieuer kommer att existera, men jag kan tänka mig en regoment jDulngemeutet
gom vore ytterst populär bland sitt folk och dock full göra!.

) ständigt olämplig för sin befattning och därför borde skiljas
därifrån.

Det är, som sagt, icke för detta jag begärt ordet, utan för
ett uttalande av mera allmän karaktär. Den första ärade talaren,
som tillika är den senaste, har själv anfört atsbilliga
uttalanden av H. M. Konungen och av både en förutvarande och
den nuvarande krigsministern, uttalanden, vilka visa, att man
ingalunda är blind för den stora betydelsen därav, att. befälet
äger sitt manskaps förtroende. Dessa ^förklaringur tillmätas
emellertid, efter vad det synes, icke någon vidare vikt.

Det borde dock icke behöva misstänkas, att dm nu ärende
ministären, vilken ju bildats för försvarsfrågans ^ lösning oeh
sannerligen icke visat brist på intresse för denna frngas lösning,
att denna ministär, säger jag, skulle med likg.l ignet åse, å t
försvaret förfuskades och dess ändamål förfelades genom felaktigt
förfarande från befälets sida.

Eu särskild anledning till att vänta mera förtroende i detta
avseende kunde jag ju också finna däri, att den förste änade
talaren vitsordade, att han visserligen kun de In anlein ng tillgripa
parlament iriskja åtgärder, men på grund av nuvarande
kritiska utrikespolitiska omständigheter ville under vissa förutsättningar
låta därmed anstå. Även om han där genom avkunnat
en villkorlig avsättningsdom av ungefär samma beska fenhet
som den, vilken civilkommissionen uttalat mot den åsyftade
regementschefen enligt den sista tolkningen, så ligger dock i
själva villkorligheten ett erkännande darav, att han hyser ett
visst förtroende för den nuvarande regeringens vilja och förmåga
att reda ut de nuvarande svårigheterna oeh farorna.

Jag vågar tillägga, att åtskilligt framkommit under denna
debatt av beskaffenhet att i viss mån styrka tillvaron av.e.t
sådant förtroende, ty här har sagts mycket, som säkert icke
skulle sagts, om man icke haft en fast förtröstan på att de
faror, som nu hota vårt land, komma att gå förbi, vilket dock
i viss mån måste bero på regeringens verksamhet. I annat fall
skulle sådana uttalanden icke varit möjliga av fosterlandsälskande
och ansvarskännande män.

Den ministär, vilken jag tillhör, har som sagts icke brus it
och kommer icke att brista i intresse för försvarets sanna va ,
lika litet som för rikets sanna väl i övrigt. Av hänsyn härtill
ha vi funnit oss i att, utöver vad vi först tänkte oss, stanna
kvar under denna mer än vanligt krävande tid. Detta har man
kunnat begära av oss, ehuru jag för min del manga gånger funnit
min personliga insats vara så foga betydande, att den väl kunnat
ersättas på annat sätt, så att jag kunnat slippa detta. Men vad
man icke kan fordra av oss, det är, att vi under den tid vi
stanna kvar — den må bli längre eller den må bli kortare

Lördagen den 27 fehrnari, e. m.

35 Nr 28.

(Korts.)

skulle handla annorlunda, än vår övertygelse om rikets bästa Ana ritsa firoch
rättvisans krav det fordrar. hållande» <iJ

Jag vill tillägga — i anledning av vad som sagts om det a‘,e9"tttn •
sårande mot civilkommissionen — att det verkligen icke varit
med lätt hjärta, som ministären i viss män desavuerat kommissionen.
Vad mig personligen angår, gäller detta så mycket
mer, som jag under samarbete med civilkommissionens ordförande
lärt högt uppskatta hans intresse för och insikter i militära
organisationsfrågor.

Detta har dock icke kunnat hindra, att, då vi ansett det nödvändigt
i försvarets och landets sanna intresse allra helst under
nuvarande prövande förhållanden, taga som en ofta använd term
lyder, bestämt avstånd från den doktrin, som söker gorå sig
gällande i civilkommissionens framställning.

Herr St a af f: Herr talman, mina herrar! Den vändning,
som hans excellens herr statsministern nu givit debatten, nödgar
mig att säga några ord.

Det parti, som jag har äran tillhöra, skattar högt att den
nuvarande regeringens verksamhet In af tigt och orubb ig t gått ut
på hävdandet av vår neutralitet. Det är oss icke obekant, att
bär funnits svårigheter och hinder att övervinna. Ministären
har övervunnit dem och fört en kraftig och säker neutraiitetspolitik.
Detta gör, och vi ha många gånger uttalat det, men det
hör också uttalas nu, att vi, som jag sade, under närvarande omständigheter,
vilka ju äro abnorma, icke kunna och icke böra
förfara på det sätt och med de parlamentariska medel, som till
äventyrs eljest kunde vara att tillgripa. Det faller oss heller
icke in att ifrågasätta, att regeringen skulle handla på annat
sätt, än dess övertygelse bjuder i det ena eller andra fallet.
Men är det icke å andra sidan att ställa alltför stora anspråk på
politiskt-parlamentariska partier, då man begär, att de icke ens
skola få förbehålla sig sin ståndpunkt i den parlamentariska
diskussionen, att de icke ens skola med anledning av de händelser,
som inträffat, fä uttrycka sin mening inför landet och
söka hävda den med skäl och bevis? Jag tror, att hans excellens
herr statsministern kanske vid närmare övervägande måste
medge, att även vi ha en rätt att handla efter vår övertygelse.
Vi ha gjort det i detta fall; vi ha därvid sökt iakttaga den grannlaga
ram, den gräns, som är nödvändig under nuvarande förhållanden.
Vi skola helt säkert fortfarande hålla den gräns n, men
vi kunna icke inför landet tiga vid sådana fall som detta, som på
det livligaste upprört oss och vars behandling strider mot hela
vår åskådning i dessa fosterlandsviktiga saker.

Vidare anfördes ej Utskottets hemställan bifölls.

Punläerna 16—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Sr 28.

36

Lördagen den 27 februari, e. m.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—31.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkterna 32 och 33.

Lades till handlingarna.

Punkterna 34—36.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Punkten 37.

Lades till handlingarna.

Punkterna 38—42.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Ang. anslag
till rrntrr(hningar.

Efter föredragning härpå av punkten 43, angående anslag till
vinterövningar, begärdes ordet av

Herr Berg i Munkfors, som yttrade: Herr talman! Jag
har intet annat yrkande än om bifall till den föreliggande punkten,
men har, i samband med behandlingen av densamma, velat
rikta några ord till herr krigsministern rörande vinterfälttjänstövnin
gärna, alldenstund det har kommittén del meddelanden,
särskilt från dem, som varit mobi''iserade långt uppe i Norrland,
om åtskilliga förhållanden beträffande transporten av de värnpliktige,
förhållanden, som äro synner igen beklagansvärda. Jag
ber att få läsa upp några rader ur ett brev från eu av dessa värnpliktige:
»Vill blott nämna något om vår hemresa; fredagen
den 29 januari på e. m. skulle resan anträdas och det i samma
vagnar som vår avlösning ankommit pa f. m. Dalregementets
kompani skulle marschera till stationen först, vilket även skedde;
efter c:a en timmes bortovaro kommo dessa tillbaka med underrättelse
att värmeledningen i vagnarna frusit, och detta skulle
nu först avhjälpas, härefter kom turen till Värmlands komp.
Framkomna till stationen, genomväta av svett, fingo vi stå där en
dryg halvtimma i — 42 , varefter vi instuvades i vagnarna
för att efter fem minuter återigen bli utkörda, och iiilgo nu
för andra gången stå ute en Va timma i den gräsliga kylan; äntl.g n
inkomna för att få stanna, sågo vagnarna helt annat än tillta -

Lördagen den 27 februari, e. m. v*.

lande ut* de voro nämligen vita som marken av rimfrost och i cn
del kupéer var temperaturen — 15° och i en av dessa tick en
person bägge sina fötter förfrusna för att ej tala om andia krämpor,
som drabbade en del personer under vägen. Sedan man åkt
några timmar och isen började smälta, fick man ur medhavda
kappsäckar leta fram smutsiga kläder för att torka väggar och
tak med, för att på detta sätt göra tillvaron något drägligare.

Detta var verkligen den mest hemska resa jag varit med
om och hoppas slippa att ytterligare vara med om något dylikt.»

Jag har velat meddela detta såsom ett exempel på, hur
man behandlar dessa värnpliktige. När man da vidare tänker
på, hur synnerligen måna vederbörande äro om att officerarne få
resa i uppvärmda och präktiga kupéer, och så far höra om
sådant som jag nu antytt, då tycker man verkligen, att det är
beklagligt att ej mera hänsyn tages.till manskapets väl. En
humanare behandling skulle bidraga till att militärtjänsten icke
bleve så motbjudande, som den nu till stor del befinnes vara lör
många människor. Det är givet, att svårigheter finnas vid en
vintertjänstgöring, hur man än gar tillväga, men med god vilja
kan och skall väl något kunna göras för att rätta dessa missförhållanden,
så att de människor det här gäller något sä när bli
skyddade till liv och hälsa. Vår ungdom är den värdefullaste
egendom vi ha i vårt land, och det är nödvändigt att se^ till,
att man gör sitt bästa för att den skall duga något till, då det
gäller i ett viktigt ögonblick. Det finnes åtskilliga — och
det är talat därom förut under debatten i dag — som tro, att den
militära drillen och träningen under abnorma former och bård
behandling skall skapa utmärkta soldater, men man masta tvivla
därpå när man läser om, hur det går till under det nu pågående
kriget och hurusom soldater, efter att ha under några veckor varit
mei? om de värsta strapatser och pressats till det yttersta komma
tillbaka vithåriga och fullständigt nedbrutna till både kropp
och själ, då förstår man, att en sådan drill som överanstränger
människorna icke är ägnad att skapa någon varm fosterlandskänsla
eller utveckla någon särskild säkerhet vid själva hantverkets
utövande vare sig under krig, eller under övningar för
krig. o .

Jag har anfört interiörerna från Värmlänningarnas Bodenresa
för att det åtminstone i framtiden må kunna bli någon
rättelse, så att de värnpliktige måtte behandlas mera humant
än som då var fallet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 44, angående anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande.

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t i punkten 43 av fjärde
huvudtiteln föreslagit riksdagen hemställde utskottet, att riksdagen
måtte till det frivilliga skytteväsendets befrämjande å extra stat

Kr, 28..

Anq. anslag^
till vinter- \
övningar.
(Forts.)

Ang. det frivilliga
skytt*-väsendets befrämjande.

Är 28. 38

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. det frivilliga
skyttevåtendets
befrä
mjttnde.
(Forts.)

för år 1916 anvisa ett anslag av 1.125,000 kronor samt medgiva,
att av detta anslag ett belopp av 512,000 kronor, motsvarande ammanitionsbidraget,
ställdes till förfogande av arméförvaltningens artilleridepartement
för anskaffning av mobiliseringsammunition, mot
det att departementet till skytteförbundens överstyrelse utlämnade
12,800,000 slcarpladdade patroner m/94.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar A. C.
Lindblad, Thorsson, Nilsson i Kabbarp, Strid, Ingvarson och Sävström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts
framställning i ämnet icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs, varefter

Herr Ingvarson yttrade: Herr talman! Inom utskottet har
jag varit med om att yrka avslag på denna punkt och ber därför att
i korthet nu få motivera ''min ståndpunkt därvidlag.

Det lär väl ingen kunna påstå, att varken jag eller mina meningsfränder
i allmänhet ställt oss likgiltiga eller oförstående för betydelsen
av att vårt lands invånare bli i stånd att prestera ett verksamt försvar
av vad som är dem dyrbart, men om formerna för detta försvar
eth om iämpligaste sättet för användningen av de anslagna medlen
äre meningarna betydligt delade. Genom föregående års riksdags
beslut ha kostnaderna för försvaret stigit med ett belopp, som med
cirka et; trettiotal miljoner överskrider den kostnadsgräns, inom vilken
jag och många med mig anse, att ett efter våra förhållanden fullt
effektivt försvar kan åstadkommas, och dessutom överstiger det belopp,
som enligt vad verkställda utredningar givit vid handen, är det
högsta disponibla, därest nödiga hänsyn skola tagas till andra nödiga
statsändamål.

För min del har jag inte heller kunnat bli övertygad om att de
under denna huvudtitel beviljade medlen i sin helhet bli använda
på mest ändamålsenliga sätt, och senare tidens händelser ute i världen
ha styrkt mig i denna min uppfattning. Men det oaktat ha varken
jag eller mina kamrater i utskottet reserverat oss mot de begärdaanslagen,
då de ju övervägande innebära en konsekvens av föregående
års beslut och dessutom nuvarande tidpunkt inte är den mest
lämpliga för att resa debatt på detta område. Förhållandet är emellertid
ett annat i fråga om det anslag, som här är på tal, nämligen
anslaget till den frivilliga skytterörelsen.

Det har. som jag har mig bekant, icke på något sätt gjorts gällande,
att denna skytterörelse kan anses som något organiskt led i
vån försvarsväsende i dess helhet. Men det hävdas från olika håll,
att vårt lands invånare genom densamma erhålla eu bättre och mera
grundlig skjututbildning, än som beredes dem under värnpliktstjänstgöringen.
Grundvalen för det påståendet har emellertid avsevärt
rubbats genom det beslut, som föregående års riksdag fattade, enligt
vilket dels både första och andra uppbådet och dels även landstor -

Lördagen den 27 februari, e. m.

39 Nr 28.

alt inkallas till särskilda övningar skulle få tillfälle att
et effektivare sätt, än hittills varit fallet, öva sig^i sk.juu- väieajet:, ^
Det har från mitt parti redan under föregående <>r i ram- främjande.

men genom att inkanas till sarsKima uvmu^i ~ v . , . v,uiua sky

på ett mycket effektivare sätt, än hittills vant fallet, ova sig^i sk]Uu- väsen(le[s (
utbildning. Det har från mitt parti redan under föregående ar tram- främjaua
hållits, att om de medel, som anslås till skytterörelsen, i stället an- (Korta.)

vändes till bättre skjututbildning under beväringstiden skulle resultatet
därav komma att ställa sig annorlunda, och denna uppfattning
hyser jag för min del fortfarande, och jag tror, att nen är riktig.

Men härtill kommer ytterligare en omständighet, som .lag inte
kan underlåta att fästa avseende vid. Det är, såvitt jag kan se endast
ett jämförelsevis ringa antal av landets invånare, som delta i
denna frivilliga skytterörelse, och av dem, som deltaga, torde det behöva
frånräknas ytterligare ett avsevärt antal, innan man kommer
fram till siffran för dem. som verkligen äro aktiva deltagare i rörelsen.
Det är alldeles upnenbart, att under sådana omständigheter kan
skytterörelsen icke komma att ha någon nämnvärd praktisk betydelse
för vårt lands försvar.

Nu gör man — det förstår jag — häremot den invändningen, att
ju mera intresse speciellt statsmakterna visa för. denna rörelse, dess
större blir anslutningen och dess större följaktligen dess betydelse..
Men därpå ville jag svara, att i samma man som det möjligen.sker, i
samma mån få vi en militärbudget nummer tva, som skiljer sig från
den förutvarande framför allt i det avseendet, att riksdagen icke har
den nödiga kontrollen däröver. Det är för oss, såvitt jag kan se, inte
möjligt att fullt klart kunna bedöma, hur dessa medel användas. Att
en betydande del därav utgår i form av utgifter för ammunition, det
har jag mig bekant, men en slor del därav utgår som kontanta medel,
och det är under alla omständigheter synnerligen svårt för riksdagen
att utöva den nödiga kontrollen över användningen av dessa, medel.
Ju mer summan stiger år från år, ju större denna budget blir, dess
större blir följaktligen det belopp, som på det. sättet användes.^ mer
eller mindre okontrollerat, och det förefaller mig, som om ett sådant
förfaringssätt icke så värst väl överensstämde med den svenska riksdagens
traditioner.

Så kommer ytterligare härtill, att vid en tidpunkt som denna,
då otaliga av vårt lands invånare lida nöd, då riksdagen här håller
på att i timmar debattera om ganska nödvändiga anslag, till vilka
man anser medel icke lämpligen för närvarande böra beviljas pa.grund
av den knappa penningetillgången, så behöver all sparsamhet iakttagas
och ändamål, som inte äro oundgängligen nödvändiga, måste sättas
tillbaka. DeUa ändamål är enligt mitt förmenande ett sådant, och
jag kan därför inte vara med om att bevilja det anslag här är fråga
om, i all synnerhet inte under nuvarande förhållanden, och då jag
inte är övertygad om att det medför det praktiska resultat, som man
avser med detsamma.

Under sådana, förhållanden, herr talman, och utan att i sakens
nuvarande läge vil ia gå närmare in på denna fråga, ber jag att få
hemställa om bifall till reservationen.

Herr Kloa instämde häruti.

Xr 28. -SO

Lördagen den 27 febrnari, e. m.

Ang. det frivilliga
sky tf e väsendrts

be främjande.

(Forts.)

Vidare anförde:

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Den föregående talaren
började sitt anförande med att påpeka, hurusom man ansett,
att de nuvarande forhallandena borde mediöra, att man icke från det
kallet gjorde en del invändningar mot åtskilliga punkter i huvudtitein
vilka invändningar man kanske under andra omständigheter
skulle finna lämpligt att framkomma med, men, sade han, ifråga om
den frivilliga sky t terörelsen måste han säga, att han fann det nuvarande
ögonblicket lämpligt att komma med förslag om anslagets indragning,
och i slutet av sitt anförande underströk han ytterligare

a,t detta pa grund av de just nu rådande förhållandena skulle vara
särskilt lämpligt.

Jag får saga, att jag ingalunda kan följa detta resonemang ifråga
om anslaget till den frivilliga skytterörelsen. Jag kan främst icke
gorå det pa grund av de förhållanden, som råda utanför vårt lands
gränser, där det i dessa tider mera än någonsin har ådagalagts, vilken
he-oyaelse skjutskickligheten har. Vi ha sett i den utländska pressen,
hurusom man i länder, där man ansett sig stå på höjden av militär
utbildning, dock nödgats beklaga, att den frivilliga skytterörelsen
icke pa iorhand omhändertagits på sådant sätt, som man nu funnit
skulle vant önskvärt.

Men även förhållandena inom landet göra, att jag har svårare
än någonsin att första, att man nu vill föreslå indragning av varje
anslag till den frivilliga skytterörelsen. I statsverkspropositionen
angives, vilken oerhörd anslutning till denna rörelse skedde redan
under ar 1913, en anslutning bland vårt folk, som var större än under
något tidigare år. Men, mina herrar, sedan statsverkspropositionen
skrevs, nar man kommit närmare en utredning om anslutningen
iinrier 1914, och ehuru siffrorna för denna anslutning icke äro fullt
definitiva, sa är det dock påtagligt, att den vida överträffar anslutningen
under år 1913. Det är sålunda påtagligt, att den frivilliga
skytterörelsen i vida kretsar av vårt land, ja, över hela landet röner
allt mera och mera anslutning, och då säger man, när detta är fallet,
är ögonblicket inne att indraga varje anslag till denna rörelse.

Jag tillåter mig bestyrka vad jag uttalat med siffror, som ännu
så länge äro approximativa, men vilka, såsom det försäkrats genom
meddelande från skytteförbundens överstyrelse, komma de verkliga
mycket nära och sålunda böra tillmätas vitsord, ökningen bland
nyinskrivna medlemmar i skytteförbunden under år 1914 uppgick
till icke mindre än 106.747 och överträffar således siffran för 1913
med icke mindre än 42.125. Antalet aktiva medlemmar visar eu
motsvarande höjning under året med icke mindre än 48.891.

Den ärade talaren uttalade, att han trodde, att ur försvarssynpunkt
den frivilliga skytterörelsen hade liten betydelse, och han
ansåe-, att det skulle vara bättre, om jag förstod honom rätt. ifall man
i stället ökade skjututhildningep hos de värnpliktiga. Givetvis skulle
en sådan ökning av skjutskickligheten hos de värnpliktiga kräva ökade
anslag från statsmakternas sida, men jag är icke lika säker på, att

Lördagen den 27 februari, e. m.

41 Jfr 28.

når eu proposition om sålunda ökat anslag förelåge i riksdagen, den
ärade talaren skulle vara lika villig att acceptera sådana anslagskrav,
so mellan nu är att ställa dem i utsikt, men även om så skulle
vara förhållandet, tillåtar jag mig saga, att jag icke tror, att en sådan
ökning pa det området skulle täcka vad den frivilliga skytterörelsen
täcker. Den frivilliga skytterörelsen öppnar möjlighet till
förvärvande av skjutskicklighet för många, som icke komma i åtnjutande
av den undervisning, som de värnpliktige komma i åtnjutande
av. och jag ber alldeles särskilt att i detta avseende få erinra
om, huruledes de, som under året i egenskap av landstormsmän inkallats,
funnit hos sig själva en brist, som de sökt avhjälpa, därigenom
att de, sedan de återkommit till hemorten, i stora skaror inträtt
i den frivilliga skytterörelsens led. Dessa kunna givetvis icke på annat
sätt få den skjututbildning, som de nu genom den frivilliga skytterörelsen
kunna förvärva, och jag ber få meddela, att ökningen bland
dem, vilka såsom landstormsmän anslutit sig till den frivilliga skytterörelsen,
uppgår till 28,589.

Vid denna sena timme är det icke skäl att ingå på flera detaljer
beträffande den frivilliga skytterörelsen, utan jag ber endast att för
min del fa säga, att ett av de viktigaste skälen för mig att ivrigt
taga till orda för statsutskottets här gjorda framställning är, att
detta bidrag till vårt försvar är byggt på frivillighe+ens grund, och
när vi se svenska folket i så stor utsträckning frivilligt ställa sig i
denna- försvarsgrens led, bör sannerligen svenska riksdagen icke ställa
sig avvisande.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Med herr Ekman förenade sig herr Lindvall.

Herr Bran ting: Jag ber endast få till protokollet an tecknat,

att om det blir votering, kommer jag att ge min röst för
anslag till den frivilliga skytterörelsen.

Häruti instämde herr Palmstierna.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen^ propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen: och förklarade.
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Då votering emellertid begärdes.
blev au uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:

Den, som vill. att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 44 av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Ang. det /vivi
liga skytteväsendets
befrämjande-.

(Forts.)

Sr 28. 42

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. det frivilligt!
skytt eväsendets
befrämjande.

(Förta.),

Ang. gnrnisonssjnkh
ute >• i
Stockfiol in, å
Kurlsbory och
i Boden.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har hammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 93 ja mot 55 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkten 45.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Härpå föredrogs punkten 46, angående garnisonssjukhusen i
Stockholm, å Karlsborg och i Boden; och yttrade därvid

Herr Kaijser: Herr talman, mina herrar! Jag har ingen ting

att invända emot utskottets förslag i denna punkt, men jag ville
begagna tillfället att vid föredragningen av densamma säga några
ord angående garnisonssjukhuset i Stockholm.

Vid besök på detta sjukhus har jag funnit det vara nästan i
förfall. Frågan om garnisonssjukhusets förflyttning har varit på
tal sedan 10 å 15 år tillbaka, och det har även varit en kommitté
tillsatt för cirka 12 år sedan för att inkomma med förslag i frågan.
Emellertid tror jag, att den kommitténs förslag gick ut på förflyttning
av garnisonssjukhuset till Ladugårdsgärde, och när regementena
nu skola flyttas därifrån, äger detta förslag icke längre aktualitet.

Det tyckes nu, som om vederbörande anse, att garnisonssjukhuset
under tiden skall stå och alldeles förfalla. Jämför man detta
sjukhus med ett annat sjukhus, som snart skall förflyttas, nämligen
Serafimerlasarettet — detta är äldre än garnisonssjukhuset och det
är meningen att förflytta det om 10 år — så finner man, att Serafimerlasarettet
är snyggt och fint och fullkomligt modernt, och att
där intagna patienter kunna få den allra bäs+a vård, som står att få.
Vad beträffar garnisonssjukhuset, är emellertid detta under nuvarande
förhållanden icke möjligt. När så är fallet under fredstid,
hur skulle det då se ut i krig? Likaledes frågar man sig, huru
andra garnisonssjukhus skola se ut, när garnisonssjukhuset i Stockholm
ser ut på detta vis. Jag har sökt taga reda på den saken och
funnit, att garnisonssjukhuset i Karlskrona är mycket väl hållet,
men det tillhör icke armén, utan flottan, och av de övriga garnisonssjukhusen
skall det i Boden vara något så när tillfredsställande, men
med de andra är det si och så med.

Naturligtvis är det icke min mening att göra chefen för lantförsvarsJepartenienfet
på något sätt ansvarig härvidlag, men iag
skulle vilja hemställa till honom, om icke genom hans bemedling
de värsta bristerna skulle kunna snarast avhjälpas och det till nästa
års riksdag skulle kunna komma in ett förslag om nödiga repara -

Lördagen den 27 febrr.ari, e. nu

43 Nr 28.

tioner och eventuell tillbyggnad av garnisonssjukhuset, så att de
patienter, som vårdas där, må erhålla en vård, som motsvarar nutidens
fordringar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 47—i9.

I

Utskottets framställningar biföllos av kammaren.

Punkterna 50 och 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52—55.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter föreslagit.

Sedan punkten 56, angående övriga ordinarie anslag, föredragits,
anförde:

Herr Ingvarson: Herr talman, mina herrar! Innan klubban
faller över huvudtiteln i sin helhet, kan jag icke underlåta
att uttala en förhoppning. Såsom alla ha sig bekant, har
det för icke länge sedan vid laboratoriet här ute på Ladugårdsgärde
inträffat en sorglig olycka, som kostat flera arbetare livet
och bragt deras efterlevande i nöd och bekymmer. Det finns
i denna huvudtitel, av helt naturliga skäl, ingenting talat om
den saken, men jag vågar uttala dan förhoppningen, att riksdagen
måtte få motse en framställning om statens ing ipande för
att hjälpa olyckans offer, i den mån detta låter sig göra. Jag
känner till, att genom frivilliga insamlingar en del medel redan
ha anskaffats för detta ändamål, men dels torda dessa vara
■otillräckliga, och dels förefaller det mig, att det i föreliggande
fall är statens skyldighet att ^ripa in och göra någonting. Det
finnes enligt mitt förmenande sa mycket större anledning därtill,
som de förhållanden, under vilka ifrågavarande personer arbetade,
voro sådana, att man inte gärna kunde kalla dem fullt tillfredsställande.

Vid en liknande statsanstalt i Karlskrona inträffade för
tio år sedan en liknande olycka, som visserligen icke medförde,
att ett flertal människor blevo offrade, men som lätt kunde ha
medfört detta. Efter den olyckan ordnades lokalerna på den
platsen på sådant sätt, att man för framtiden sökte i görligaste
mån undvika en upprepning av det skedda. På den arbetsplats,
det här är fråga om, har det, enligt vad jag erfarit, varit så
ordnat, att ett flertal personer med delvis olikartade sysselsättningar
voro sysselsatta i samma rum, varigenom olyckans omfång
måhända har blivit större, än annars skulle ha blivit fallet. Under

Ang. garnison»^
ukhusen i
Stockholm, a
Kar isberg och
i Bodtn.
(Forts.)

Ang. öfrig a
ordinarie
anslag.

Nr 28. 44

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang Övriga
ordinarie
anslag.
(Fort».)

Ang. Ålderstilirigtj
för
kvinnliga biträden
hos
stutskontoi''et.

dessa förhållanden synes det mig dess mera önskvärt och riktigt
att staten griper in för att i görligaste mån skydda de efterlevande.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra, utan har endast
velat uttala den förhoppningen, att så måtte komma att
ske.

Chefen för lantförsvarsdepartementet, herr statsrådet Mörcke:
Jag ber att få upplysa, att propositioner i detta ärende äro under
utarbetande och med det snaraste skela till riksdagen avlämnas. Det
enda, som fördröjt saken litet grand, är den utredning, som måste
ske angående i vad mån de olika familjerna äro i behov av pension.
Men, som sagt, propositioner äro under utarbetande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Härefter förelåg till avgörande statsutskottets utlåtande, nr 7,
angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna, 9 och 10.

Lades till handlingarna.

Efter föredragning härpå av punkten 11, angående ålderstillägg
för kvinnliga biträden hos statskontoret, gav herr talmannen på
begäran ordet till

Herr Pål sson, som yttrade: Jag skall be att få yttra några
ord med anledning av denna punkts ordalydelse. Det är här meningen
att ge de kvinnliga biträdena en favör genom att ge dem ett ålders!
illägg omedelbart, då de befordrats till närmaste högre lönegrad.
Det är ju så, att vi ha tre stycken olika lönegrader för de kvinnliga
befattningshavarna, den lägre, från 1.200 kronor med två ålderstillägg
upp till 1,600 kronor, där nästa avlöningsgrad vidtar, vilken i sin
ordning har två ålderstillägg upp till 2.000 kronor, varefter den tredje
tar vid. Nu har man ju åsyftat att ordna det så, att då någon t. ex.
passerar mellan den lägre och den högre avlöningsgraden och då erhåller
1,600 kronors avlöning, så skulle den befattningshavaren därvid
genast få ett ålderstillägg, och den saken är naturligtvis rättvis nog,
såvitt man åtnjutit senaste ålderstillägget under så många år att man
bort intjänat ett nytt. Man började visst redan i fjol med dessa bestämmelser.
Den här gången gäller det statskontoret, och sedan kom -

Lördagen den 27 februari, e. ro.

45 Nr 28.

mer man naturligtvis att gå igenom alla verken. Men skulle det i
alla fall icke kunna hända, om man drar ut konsekvenserna av denna
punkts ordalydelse, sådan den här föreligger, att resultatet skulle
kunna bli något egendomligt. Det skulle ju kunna inträffa, att en
sådan befordran till högre lönegrad skulle kunna ske endast åtta eller
fjorton dagar efter intjänat ålderstillägg 1,600 kr. Om så skulle
äga rum, så skulle således vederbörande enligt denna punkt kunna
hoppa över 1,600-kronors-lönegraden genom att endast kvarstå dessa
åtta eller fjorton dagar i denna lönegrad och med detsamma komma
upp till 1,800, och det får man väl säga, att det bleve för mycket av
det goda. Här borde väl göras en supplerande bestämmelse, så att
det icke bleve möjligt att hoppa över en lönegrad, utan man skulle i
varje fall stanna i vanlig tid i den lönegrad, som uppnåtts innan man
gick i en ny.

Jag har endast velat påpeka detta. Jag antar, att saken på något
sätt kan ändras vid kommande riksdag, så att det blir bättre och mera
rättvist ordnat, och så att det blir möjligt att — såsom jag tror. att
det enligt denna punkts ordalydelse skulle kunna ske — kan gå nästan
direkt ifrån 1,400 till 1,800 kronors avlöning. Jag har således
intet yrkande, herr talman, utan jag har endast velat påpeka denna
sak.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13—18.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20 och 21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2\.

Lades till handlingarna.

Ang. åldersti/lägj
för
kvinnliga biträden
hos

statskontoi-et.

(Forts.)

Lördagen den 27 februari, e. m.

Punkterna 25—40.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Sedan punkten 41, angående ersättning till sjömanshusen, härpå
föredragits, yttrade

Herr Thore: I förevarande punkt har Kungl. Maj :t begärt
en ersättning av 40,000 kronor åt sjömanshusen för dem å iggande
göromål med värnpliktigas inskrivning och redovisning samt
utarbetande av sjöfartsstatistiska uppgifter. Det heter i den
kungl. propositionen, att det skall lämnas »skälig ersättning».
Om med »skälig ersättning» menas, att sjömanshusen skola behörigen
gottgöras för de göromål, som de härvidlag ha att utföra,
så kan emellertid ordet »skälig» icke användas i detta sammanhang.

Här nämnas ett par av de göromål, som sjömanshusen ha att
utföra för statsverkets räkning, nämligen värnpliktigas inskrivning
och redovisning. Men detta är inte på långt när allt, som
åligger sjömanshusen i statsverkets tjänst. Om man går till reglementet
för sjömanshusen eller i övrigt studerar deras verksamhet,
så skall man finna, att det är en betydlig mängd förrättningar,
som de ha att göra för staten. Det finnes i instruktionen
för siömanshusombudsmannen punkter från A ända till och
med S, vilka allesammans beröra statsverket.. Varför nu icke
ersättning skall lämnas för alla dessa göromål utan endast för
en del, kan jag icke riktigt förstå.

För att man skall få se, hur mycket sjömanshusen ha att
uträtta så skall jag be att få nämna några siffror angående
deras omkostnader. Dessa uppgingo 1881 till 80,000 1897 till
118,000, 1907 till 178 000, 1910 till 1J7 000 och 1913 till omkring
220,000 kronor. Dessa utgifter ha huvudsak.igen utgått
för utförande av statsverkets angelägenheter, och det synes då,
som om de 40,000 vore en mycket ringa ersättning. Det finnes
inga medborgare i vårt land, som lidit så mycket av de rättsvidriga
förhållandena, som inträtt under kriget, som just vårt sjöfolk.
De ha förolyckats kanske i hundratal i utförande av
verksamhet, som för landet äro absolut nödvändigt. Det synes
då ganska hårt, att de pengar som sjöfolket inbetalt och som av
red alna för dem inbetalts och vilka äro avsedda till sjömännens
understöd och hjälp, i så betydande grad skola gå tiLl utgifter
för statsändamål.

Herr talman, jag har icke något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 28. 46

Ang ersättning
till sjömanshusen.

Punkterna 42 och 43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 27 februari, e. m.

47 Sr «a

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkten 45.

Kammaren biföll vad utskottet föreslagit.

Härefter föredrogs punkten 46, angående understöd åt aktie- j’>9 »rnierstM
bolaget Svenska Amerika-Mexikolinjen; och anförde därvid at

bvenskn Amf

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall be att linjen.
från början få säga ifrån, att jag icke kommer att framställa något
annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan, men det är
några saker, som jag i sammanhang med behandlingen av denna ocii
följande punkter anser lämpligt att yttra några ord om. Jag skall
därvid försöka vara så kortfattad som möjligt, då jag tror, att det är
ett allmänt intresse att icke draga ut i onödan på debatten. Jag hade
annars tänkt i dess helhet citera en ledande artikel i en morgontidnings
nummer av den 14 december 1914. Man hade med fullt fog kunnat
citera alltsammans och sedan draga vissa konsekvenser utav de följande
händelserna. Jag skall emellertid nu inskränka mig till att göra
några korta citat ur denna artikel.

Där skrives sålunda: »Sedan århundraden tillbaka har i alla sjöfartsidkande
länder staten nödgats konstituera sjöfarten såsom ett från
vanlig näringsdrift avskilt verksamhetsområde av offentlig karaktär
och betydelse. För detta samhällsområde har överallt uppbyggts
en speciell civil lagstiftning genom vilken helt andra rättsnormer
träffats än de som gälla handel och vandel i övrigt. I det stora hela
har man emellertid ej velat socialisera hela denna verksamhet utan
bibehållit det drivande moment till framåtskridande, som ligger i bevarandet
inom vissa gränser av det privata företagareintresset — redareintresset.
Genom en sjmnerligen utgrenad speciallagstiftning har
sålunda staten organiserat grunderna för sjöfartsdriften och undanröjt
en mängd vid densammas utövande uppkommnade hinder, men
själva utnyttjandet av detta avgränsade område har i huvudsak överlämnats
åt enskilda. Statens medverkan har dock icke stannat vid
endast detta, utan måst anlitas jämväl för en mängd av sjöfartens säregna
natur betingade anordningar, som direkt komina sjöfartens kikare
till godo, men vilka dessa icke kunnat själva åvägahrmga. Det
torde med avseende härå vara nog att erinra om lotsverket, fyrinrättningama.
livräddningsanstalterna. sjömanshusen o. s. v.»

Sedan gör man vissa jämförelser och påvisar, under vilka omständigheter
man har reglerat förhållandena inom eft annat kommunikationsområde.
men därvid skall jag inte uppehålla mig nu. Jag skall
fortsätta med att citera ett stycke längre fram i samma artikel:

»Den privilegierade ställning, som staten barett sjöfartens kikare,
har dock icke varit tillfyllest, för dess utvecklande i bredd med landets
växande behov. Det har visat sig nödvändigt att med direkta stats -

Kr 28. 48

LOrda^ea den 27 februari, e. m.

fa9akti?bulaÖ?i åt£är(*.er ekonomiskt och eljest taga denna verksamhet under armarna.
Scenshu Ame- I den internationella konkurrensen måste driften stödjas genom statens
riht-Mrxiko- politiska makt och organ — våra traktater, legalioner och konsulat
l-njtn. äro ofta huvudsakligen inriktade på sjöfartens stödjande, ja vanligen
(Ports.) endast på vissa särskilda rederiers rörelse. Men icke nog härmed.

Regelbundet anvisas högst betydliga belopp av statsmedel till hjälp
åt rederier för att sätta dem i stånd att vidga och stärka sin verksamhet.
Under synnerligen gynnsamma villkor utlämnas rederilån på
sammanlagt 1V2 å 2 miljoner kronor till 12 å 15 rederier varje år. Och
för uppehållande av vissa regelbundna sjöfartsförbindelser, som ansetts
vara av större betydelse för landet, utgå årligen avsevärda sfatssubventioner.
Känt är ju ock. att staten iklätt sig ekonomiskt ansvar
till enorma belopp för att möjliggöra sjöfartens fortgång trots krigstillståndets
risker.»

I fortsättningen göres det vissa reflexioner över hur vederbörande
uppfattat sin ställning i förhållande till det starka stöd, som
statsmakterna givit denna näring. Men jag skall icke heller citera
detta.

•Tåg skall gå över till att citera en annan tidskrift, som lämnar
åtskilliga upplysningar i denna fråga, som det kan vara av intresse
att här få citerade. _ Jag kan nämna, att det är tidskriften »Forum»
för den 6 februari i år, för den händelse någon av kammarens ledamöter
önskar se efter, vad som står i artikeln i dess helhet. Den
handlar nämligen om vårt livsmedelsbehov och där omnämnes, att
Förenta Staterna i år haft en rekordskörd i vete och att priset är ungefär
(10 % högre än det normala priset. »Men», säges det, »i en oerhört
mycket starkare takt ha frakterna stegrats. Under vanliga tider äro
de redare, som föra tonnage mellan Amerika och Skandinavien, fullt
belåtna — även om utresan sker i barlast — med en hemfrakt av 3/6
per q marter vete från U. S. A. och 16/- å 17/6 per ton från Sydamerikas
ostkust (La Platå). Under de sista veckorna har nu begärts
och villigt betalats i förra fallet 13/- å 14/- och i det senare 75/-å SO/-. D. v. s., medan vefet stigit med 60 procent, ha frakterna
sprungit upp med omkring 400 procent!»

Man talar därpå om hur frakterna undan för undan stigit och
kommer till den upplysningen, att en fyrdubbling av frakten från U.
S. A. eller Sydamerika med nuvarande kursvården betyder en bölare g
av det importerade vetets pris med i runt tal 4.75 kronor per 100 kg.
i svensk hamn. »Denna fraktstegring», heter det, »överstiger således
med drygt en krona hela spannmålsOillens belopp och mer än
mot väger den prisminskning, som tullsuspensionen skulle medföra.
»

Därpå gör man åtskilliga reflexioner och polemiserar mot vad
vad som skrivits i åtskilliga av huvudstadstidningarna -—■ jag vill
inte trötta med att citera längre — och kommer sedan med en direkt
beräkning om, hur olika förhållanden kunnat inverka för att st°gra
fraktkostnaderna. Man talar om de ökade premierna för krigsförsäkring,
den ökade avlöningen, kolnrlserna. frak+assuransema och den
längre restiden 0. s. v., och artikelförfattaren kommer med en myc -

Lördagen den 27 februari, e. in.

49 Nr 28.

ket specificerad och detaljerad uppgift härom för en ångare på 6,000
ton, som är beräknad med utfärd till U. 8. A. i ballast och hemfrakt''
med vete. Efteråt gör han några reflexioner, som grunda sig på de
siffror, som anförts i tabellen och säger: »För varje resa kvarstår
således en ren extravinst på omkring 262,000 kronor. Denna extravinst
uppgår till drygt två och en halv gånger bruttofrakten för en
resa under normala förhållanden och betyder omkring ‘SO procent i
nettovinst å fartygets värde. Tre sådana resor — fullbordade under
loppet av nio månader — och så gott som båtens hela värde är intjänat
utöver vanlig vinst! Det må förlåtas, att man vid begrundande
av dylika siffror gör denna tysta fråga: vilket är för folkhushållningen
angelägnare — att ett litet fåtal ägare av ett för hithörande
av vårt viktigaste livsmedel nödvändigt material göra oerhörda
vinster eller att detta livsmedel under en tid, då alla utgifter för det
dagliga livets nödtorft stegrats, kunde bjudas alla landets innebyggare
till ett 15 å 20 procent billigare pris?»

Nu kan man fråga sig: äro dessa uppgifter riktiga? Ja, därom
vågar jag naturligtvis inte säga någonting bestämt, men jag har försökt
att göra mig underrättad därom, och funnit, att det är inte alls
något fel med dem, utan att man nog kan ta dem för goda, och jag
får sålunda utgå ifrån, att uppgifterna äro riktiga, tills motsatsen
bevisats. Under sådana förhållanden skall jag be att få säga såsom
min personliga mening, att genom ett sådant tillvägagångssätt synes
det mig, att både statens och för övrigt allas intressen, industriens
och lantbrukets, kort sagt, allas intressen ha trätts för nära genom
denna oerhörda höjning av fraktsatserna. Det är särskilt att ta i betraktande,
att man vet, att på många håll i landet, och kanske överallt,
denna brist på spannmål är ytterst kännbar så att man nästan
skulle kunna tala om nödtillstånd på sina håll. Men vad skall man
då tänka om att höjningen i frakterna ensamt har pressat upp priserna
på nödvändighetsvarorna i en så avsevärd grad som den beräkning
jag nyss citerat gav vid handen. Jag kan inte uraktlåta att peka
på, att det i dessa tider torde finnas inte så fä, som karske få nöja
sig med bara brödet till sin huvudsakliga föda. Det är inte möjligt
helt enkelt att kunna åstadkomma någonting annat för dem i många,
alltför många fall. Att då få vidkännas en 15, 20 % förhöjning av
priserna enbart på grund av att det inte varit möjligt att åstadkomma
rimliga fraktsatser tycker jag är alldeles ovanligt hårt.

Jag kan inte uttrycka vad jag i detta hänseende känner bättre
än min partikamrat herr Christiernson gjorde i remissdebatten, då
han talade litet om dessa saker. Han säger där på sätt, som följer:
»Man blir verkligen något bitter, när man finner, att dessa rederibolag
alldeles tyckas ha glömt, att de dock äro staten någon tack
skyldiga. De ha glömt, att svenska folkets ställning i närvarande
stund är synnerligen bekymmersam i det vi sakna den behövliga
spannmålskvantiteten. Att då dessa stora rederibolag, intet nämnt
och intet glömt, utnyttjat fraktmarknadens läge till det yttersta —
ja, jag vill gå så långt, så lag säger till det yttersta för att klå staten
— är icke vackert. Särskilt i en tid som denna, då det patriotiska

Andra hammarens protokoll 1915. Nr 28. 4

Ang. understöd
2t aktiebolaget
Svenska Amerika-Mexikolinjen.

(Forte.)

50

Lördagen den 27 februari, e. m.

it3aktieboiTact £!let ha,r. llödat nk^0} starkt- är det icke vackert att finna, att man
Svenska Ame- ^ .m°jhgheten att förtjäna glömmer allt annat» Jag kan för min
rika-Mexiko- ^cl inte annat än pa det kraftigaste instämma i detta yttrande, emelinjen.
dan det enligt min uppfattning är fullt berättigat.

(Forts.) Man kan vidare, då man är anställd inom kommunikationsver ken

— ehuru visserligen i enskild tjänst — inte underlåta att åtminstone
försöka göra en liten undersökning om vilka möjligheter man i
detta avseende har att kunna åstadkomma en reglering och se efter,
om det finns några möjligheter beträffande detta kommunikationsområde
motsvarande dem man har inom t. ex. järnvägsväsendet. Jag
ber då att få understryka, att de enskilda järnvägsföretagen inte lia
någon möjlighet att på eget bevåg höja frakttaxor och dylikt, utan
om det också gäller en aldrig så liten ökning, måste dessa enskilda
järnvägar gå en mycket lång omväg för att nå sitt mål att kunna
åstadkomma en höjning i dessa. Det är möjligt, säger jag, överallt
annars, att kontrollera denna verksamhet. Men huru är det bär
ifråga om rederinäringen, som ju också måste anses, till övervägande
del åtminstone, vara ett kommunikationsföretag, ett kommunikationsverk
i stort, kanske man vågar kalla det? Jag tror, att härvidlag har
det visat sig, att det inte finnes någon annan regulator än den, som
ligger i att man försöker komma upp till så höga frakter som möjligt
även med utnyttjande av en för landet i övrigt prekär situation.

Häremot gör man helt säkert den invändningen, att tonnaget är
internationellt och att det därför möter åtskilliga svårigheter att ingripa
här. Ja, det är givet, att jag såsom varande, om jag får begagna
uttrycket, landkrabba, har mycket små förutsättningar att
ge mig in på att bedöma den saken, men så mycket torde vara säkert,
att det inte borde vara alldeles omöjligt att åstadkomma någonting
även på det här området. Det skulle ju kunna tänkas, att man skulle
genom att samtidigt föreskriva maximitaxor och exportförbud för
tonnage ändå kunna åstadkomma något för att hålla fraktsatserna
nere, och jag. för min del kan inte underlåta att säga, att jag hyser
den uppfattningen, att om det visar sig nödvändigt, bör staten till
och med kunna uppträda som konkurrent på detta område. Vi ha
sett, att på lantkommunikationernas område har detta gått ganska
bra. och det har verkat reglerande i många hänseenden. Det är min
uppfattning, att det kanske icke vore omöjligt för staten att gorå
något i den riktningen här också, och om vi inte ha möjlighet att
skaffa oss nödigt tonnage nu med detsamma, kan jag icke inse, varför
vi, då vi i alla fall äro underkastade följderna av ett ekonomiskt
krig, skulle kunna vara litet grand hårdhänta och gent emot en
näring, som dock så mycket har syndat på nåden, om jag får begagna
det. uttrycket, taga till hårdhandskarna och skaffa oss det
tonnao-e vi nödvändigt behöva genom att anlita expropriation, där
så befinnes nödigt. Jag tror i alla händelser, att det är eu allmän
uppfattning —. och att den åsikten är spridd i alla samhällsklasser,
— som med stvrka kräver, att regeringen med fastare hand än hittills
ingriper i frågan om rimligare fraktsatser för de nödvändighetsvaror,
som landet behöver importera.

Lördagen den 27 februari, e. in.

51 Nr 28.

Jag skall tillåta mig göra den frågan: Saknar regeringen för bindelser

med rederierna? Det är en sak, som jag inte vågar bestämt
yttra mig om, men det förefaller mig, som om man inte skulle
ha så värst stora möjligheter i det fallet. Eller vågar man fälla
det yttrandet, att viljan till ingripande blivit för svagt manifesterad
gent emot rederinäringens målsmän? Yad vet jag? Jag har
endast velat framkasta dessa tankar, och det skulle vara kärt, om
man finge veta, att motsatsen vore förhållandet. Men jag vill säga:
vad skall man tro, när det befinnes, att resultatet av den s. k. fraktkonferensen
blivit plus minus noll, blivit en fullständig kapitulationsakt
inför det, av allt att döma, kompakta motstånd, som rests
på varje punkt? Då jag begagnar så pass starka ord, så — jag ber
få framhålla det — gör jag det på grund av det resultat, som denna
fraktkonferens kommit till, nämligen att rikta eu vädjan till redarföreningarna
att till närmare behandling uppta frågan om lägre
frakter. Yad betyder detta? Mig påminner detta om den gamla
fabeln om vargen och lammet, och man kan lätt räkna ut, vem som
spelar lammets roll härvidlag. Man har alltså inte kunnat komma
till annat resultat än till en uppmaning till redarföreningarna att
uppta frågan till närmare behandling om lägre frakter, men jag
får säga, att något mera har man dock haft rätt att vänta av en
sådan konferens, och särskilt med hänsyn till svenska förhållanden
tror jag, att det vore möjligt att åstadkomma något mera givande,
än hittills visat sig vara fallet.

Men det kan ju hända, att det är så, att regeringen anser sig
sakna nödiga maktmedel. Ja, i så fall tror jag, att riksdagen skall
befinnas vara villig medverka för att avhjälpa denna brist, för att
möjliggöra, att de, av allt att döma, med så rymligt samvete utrustade
handhavarna av de privata profitintressena hållas inom rimlighetens
gränser. Ett är visst, att alla, som känna trycket av de
abnorma fraktpriserna i en eller annan form, alla, som erfara, att
priset å eu del nödvändighetsvaror därigenom onaturligt stegrats
och en förut nog så pressande dyrtid gjorts ännu svårare, ännu outhärdligare,
skola hålla regeringen räkning för vad den gör i nationens,
i hela samhällets intresse för att nu pågående uppskörtning av
såväl staten som allmänheten må bringas att upphöra.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan i förevarande punkt.

Herr vice talmannen, som under herr Anderssons i It åstock
yttrande övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter
ordet till

Herr Palmstierna, som anförde: Ja, herr talman, den

föregående talaren har berört ett ämne, som enligt mitt förmenande
likväl borde ge anledning till ett svar från rcgeringsbänken, och därför
tog jag mig friheten begära ordet, innan klubban föll för att
anmoda herr finansministern om ett uttalande. Här har nämligen
riksdagen under årets remissdebatt fått ett löfte från regeringen, ett

Ang. understöd
åt aktiebolaget
Svenska Amerika-Mexikolinjen.

(Forts.)

Nr 28. 52

Lördagen den 27 februari, o. m.

Ang. understöd löfte, uttalat av hans excellens herr utrikesministern, där han till
n« aktiebolaget gvar en fråga, som av herr Christiernson framställdes, sade, att
rTa-uJko- det skulle komma till stånd en överläggning mellan representanter

linjen. för de tre nordiska länderna i syfte att söka stäcka denna frakthö,j (Forts.

) ning och för övrigt ordna dessa fraktsatser till de respektive län dernas

nytta. Nu, herr talman, när denna punkt föredragits, tror
jag, man har rätt att till den närvarande regeringsrepresentanten få
framställa en del spörsmål i denna fråga.

Efter utrikesministerns förklaring fick man den ganska bestämda
uppfattningen, att ett säkert och kraftigt initiativ skulle tagas
från regeringens sida. Under sådana förhållanden blev förvåningen
ganska stor, när herr sjöministern tillsatte en konferens, där
statens representanter bestodo av trenne redare och blott en representant
från statens livsmedelskommission. Jag vill gärna säga, att
även personvalet var av den beskaffenhet, att man redan från början
kunde ana, vilket resultat denna redarkonferens skulle komma
till.

Men ändå, fast man liksom i förväg kunde vara förvissad om
detta, steg förvåningen alltmer, när man läste i dagens tidning om
att resultatet av redarkonferensen blivit plus minus noll. Den vill
ingenting gorå, det läser man påtagligt mellan raderna, och ganska
symptomatiskt är, att det inte gått genom dagspressen, att till denna
redarkonferens protokoll finnes fogad en reservation, en reservation
avgiven av direktör Wettergren, som i densamma förklarar, att vederbörande
icke gittat försöka att få någon framställning utav kostnaderna
för rederierna. När man läser aktstycket, får man även det
intrycket, att man sorgfälligt har undvikit att ge den svenska allmänheten
någon del av verkliga sifferuppgifter, som kunna motivera
den ståndpunkt, som konferensen har intagit. Vidare uttalar reservanten,
herr Wettergren, även som sin åsikt, att hela konferensen
har uttryckt sig i synnerligen svävande ordalag. Ännu har inte denna
reservation kommit till allmänhetens kännedom, men jag vill hoppas,
att en diskussion i pressen kommer till stånd i anledning av icke
minst denna reservation.

Men, herr vice talman, när nu denna punkt om de statssubventionerade
linjerna föredragits, vill iag också för min del göra det uttalandet,
att när svenska staten gjort vad den kunnat — och det är
mycket rikliga medel, som givits till dessa linjer för att uppamma
en samfärdsel med fjärran länder — så borde representanterna för
dessa subventionerade linjer ha känt en moralisk förpliktelse till den
svenska staten i dessa tider, och den moraliska förpliktelsen skulle
ha varit så mycket större, som respektive företag gjort alldeles utomordentliga
vinster under det sista året. Men vad se vi? Ingenting
av denna känsla präglar deras uppträdande. Ja, jag skulle inför kammaren
rent av kunna säga. att det nästan är tvärt om, att den svenska
statens organ i dessa tider, för att få livsmedeltransporterna till
Sveriges kust så billiga som möjligt, får söka utländskt tonnage och
icke svenskt tonnage. Det är eu skam,, jag vågar använda det uttrycket,
det är en skam, att sådant skall förekomma i synnerhet efter den

Lördagen den 27 februari, e. in.

53 Jir 28.

uppmuntran, som svenska staten och Sveriges riksdag givit rederinäringen.
Jag vågar framhålla för den närvarande ledamoten av
regeringen, att man väntar ett initiativ från regeringen i denna sak.
Det kanske kan vara av ett visst intresse att erfara, att den italienska
regeringen, stödd på 1908 års lag, genom en nyligen utgiven förordning
har nedsatt frakttaxorna med 50 % för spannmål och mjöl för
ingående frakter och dessutom låter anordna extra turer med ångare
tillhörande de subventionerande linjerna, vilka ångare då ombesörja
befraktningen till det egna landet.

Nu förhåller det sig så, det är sant, med våra egna statssubventionerade
linjer, att det är endast ifråga om exportgods, som staten
kan åsätta maximitaxor, och det är vidare så, att det är endast när
den svenska staten invecklas i krig, som den mot viss gottgörelse
kan taga fartyg och disponera över dem. Men jag vill framhålla,
att när vårt land nu befinner sig i det allvarliga läge, som det gör,
med hänsyn till sina lifsmedelstransporter, har dock månad efter
månad förgått utan att regeringen velat taga ett initiativ av motsvarande
beskaffenhet, som det den italienska regeringen tagit. Vi ha
skapat lagar för de exceptionella förhållanden, som nu råda, lagar
beträffande moratorium, lag beträffande sedelutgivningen, och här
föreligger ett lagförslag om att ge ökad befogenhet åt myndigheterna
ifråga om rusdryckshanteringen o. s. v. Men i föreliggande sak, där
det gäller att betrygga för svenska folket att på billigaste sätt få
sitt bröd forslat över haven till Sverige, har från regeringens sida
faktiskt intet initiativ av värde kommit. Jag vill för min del säga,
att här kunde man ha väntat en framställning till riksdagen, eventuellt
åsyftande en provisorisk lag, som gåve rätt för regeringen att
disponera svenska fartyg, att åsätta maximitariffer för infrakter hit
till Sverige och att utfärda förbud mot export av fartygstonnage. Nu
är dbt ju så, att medan det är brist på tonnage, som går till Sveriges
kust, låta rederierna sina båtar gå runt alla hav men vilja inte låta
dem forsla säd till Sverige, fastän de tillhöra statssubventionerade
linjer. Man kan ha rätt att fordra regeringens initiativ i detta hänseende.

Men lag vill, herr talman, för att icke ytterligare förlänga debatten
endast giva en allmän reflexion mot slutet. Här är det dock
så, att vi tangera med det lilla anförande, som jag hållit, ett spörsmål,
som är av mycket stor och allmän räckvidd. Inom länderna ha
vi sett nödvändigheten av alt socialisera kommunikationsmedlen. I
det staternas samfund, som ekonomiskt håller på att utveckla sig, har
den nuvarande världskrisen också visat, hur oändligt viktigt det är,
att mellan respektive stater icke förtrustning, icke den ekonomiska
organisationen att utsuga konsumenterna får göra sig gällande, utan
det allmännas intresse och följaktligen att på dessa linjer också en
socialisering så småningom måste fortskrida.

Ja. herr talman, vårt halvöfolk. som är beroende av sina förbindelser
utåt. kämner säkerligen mycket starkt, när dessa linjer äro
lagda i händerna på bolag, som icke tillräckligt i dessa tider känna
sina förpliktelser. Och hårdast drabbar domen de statssubven -

Ang. understöd
åt aktiebolaget
Svenska Amerika-Mexikolinjen.

(Forts.)

Nr 28. 54

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. understöd
åt aktiebolaget
Svenska Amerika-Mexikolinjen.

(Forts.)

tionerade linjerna. Ännu vågar man hoppas, att regeringen vill komma
till riksdagen med en framställning, som undanröjer dessa mycket
allvarliga missförhållanden. När brödet, spannmålen kan fördyras
med 5 kronor per 100 kg. på grund av stegrade fraktsatser som uppgå
till mellan 400 och 500 procent, medan det ursprungliga priset på
spannmål endast stegrats med 60 å 70 procent, och då man icke kan
komma och säga, att här är det endast fråga om riskpremier och dylikt
— nej, spekulationsmomentet är utomordentligt stort — då tror
jag, att det är många, som vänta, att från regeringens sida ett kraftigt
och lyckat initiativ måtte tagas i denna sak. Och det kvarstår
ännu ett löfte från årets remissdebatt. Måtte det infrias på ett
bättre sätt än den förolyckade redarkonferensen i Göteborg.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
yttrade

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Vennersten:
Herr talman. Den fråga, som de båda sista ärade talarne berört,
kunna vi ju gärna alla erkänna vara av utomordentlig betydelse.
Men lika säkert är — och det är jag alldeles viss om att dessa talare
skola giva mig rätt i — att frågan är synnerligen svårlöst.

Nu har herr Palmstierna påpekat, att under remissdebatten ett
löfte avgivits här från regeringsbänken om att något skulle från regeringens
sida åtgöras för att, såvitt möjligt vore, bringa någon lindring
till stånd i de höga fraktsatser, vi få kännas vid för vår import
av livsmedel och andra förnödenheter. Tyvärr måste jag med den
siste ärade talaren säga, att det är beklagligt, att resultatet av redarekonferensen
blivit sådant det blev. Men jag vågar ställa mig något
mera förhoppningsfull gent emot detta magra resultat likvisst, än
den siste ärade talaren tycktes göra. Jag har ännu icke officiellt
varit i tillfälle att se, till vilket resultat konferensen ifråga har
kommit, och jag har icke heller därför något annat än ett tidningsreferat
att hålla mig till. Jag förmodar emellertid, att det är exakt.
Där står då, bland annat, något, som jag fäst mig vid, nämligen:
»Men om ingen liknande orsak föranleder förhöjning av frakterna,
men dessa likväl skulle stiga, kan man tänka sig, att de skandinaviska
redarna av hänsyn till det allmännas intresse skulle kunna förmås
att icke begagna sig av dylik höjning för transport till Skandinavien
av sådana viktiga varor som spannmål, fodermedel och kol.» Ja, det
synes mig, som om häri läge en antydan, som icke borde lämnas obeaktad.
Och det är ju möjligt, att detta uppslag kan leda därhän,
att under regeringens medverkan någon åtgärd kan vidtagas, som
knyter fast vid detta halva löfte och försöker utnyttja det till fromma
för frakternas reglerande. — Men som jag sade nyss, detta är ett
utomordentligt svårlöst spörsmål, och var och en kan väl inse, att
det måste så vara.

Beträffande våra statssubventionerade linjer har ju redan den
senaste ärade talaren framhållit, hurusom i de kontrakt, som mellan
dem och staten uppgjorts, det endast bestämts maximifrakter för

Lördagen den 27 februari, e. m.

55 Nr 28.

vårt exportgods. Man hade vid dessa kontrakts uppgörande tydligen jn3- understöd
icke kunnat tänka sig in i en sådan situation som den nu förelig- ^ensU^lmegande.
Eljest hade måhända klok förtänksamhet bjudit att söka rika-Mexikoäven
för sådana fall fastslå något villkor i rimlig form. Jag tänker linjen.

mig möjligheten därav. Nu har så icke skett, och dessa subventio- (Forts.)

nerade linjer hava endast den förpliktelsen att frakta ut svenska
exportvaror till vissa högsta frakter, vilka icke få överskridas; och
så sker givetvis nu. Man måste härutinnan se en betydande fördel,
som vi för närvarande äga för vår export, låt vara att den icke så
omedelbart kommer den stora allmänheten tillgodo som en nedsättning
av infrakterna till landet skulle göra.

Emellertid är det så, att de statssubventionerade linjerna —
jag syftar här på dem, för vilka fortsatt subvention nu begäres —
icke befara trader, på vilka vi nu kunna hämta vår spannmål. Ostasiatiska
linjen går äveti till Indien men där råder exportförbud å
spannmål. Den australiska linjen går likaledes till land, där sådant
exportförbud råder. Vi ha vidare den mexikanska linjen, delad i deD
nordliga och den sydliga, men för dessa ha frakterna, såvitt jag är
riktigt underrättad, sedan en lång tid varit uppgjorda, så att dessa
linjer icke kunna användas för den nu ifrågavarande importen av
närings- och fodermedel. Livsmedelskommissionen har också därför
i huvudsak fått hålla sig till trampångare, och det är ju givet, att
gent emot dem har man icke samma hållhake, om jag så får uttrycka
mig, som man, moraliskt sett åtminstone, skulle kunna ha gent emot
de statssubventioneiade linjerna, vilka som nämnt äro bundna vid
sina bestämda reguljära trader.

Emellertid skulle man kunna säga: ja, men dessa trampångare
ägas ofta nog av firmor, som ha rederilån, och här kunde en liknande
moralisk förpliktelse anses föreligga, som den jag nyss åsyftade.

Ja, jag vill säga, att efter det magra resultat man har kommit till
vid redarekonferensen, skulle man ju kunna tänka sig, att nästa
steg vore att nu söka vidtaga någon verksammare åtgärd. Det är
mig väl bekant, att saken redan varit föremål för förberedande utredning.
vilken eventuellt efter närmare undersökning skulle kunna
leda till någon sådan åtgärd som den, som här under debatten omnämnts.
Jag kan icke här förbinda mig till att försöka driva den
saken fram. Den kanske icke ens tillhör det område jag har att
företräda. Men jag ber att få försäkra, att saken haft min uppmärksamhet
sedan någon tid tillbaka, och att den icke gått snabbare fram,
beror just på den omständigheten, att man velat avvakta resultatet av
ifrågavarande redarekonferens.

Emellertid, huru sorgligt det än må vara med dessa höga frakter
och deras inverkan på vår spannmålsimport, kunna vi i viss mån
finna en tröst däri. att vår livsmedelskommission lvckats befrakta
en mängd ångare till relativt låga frakter. Jag vill nämna några
siffror, och jag fager då fraktsatserna från Förenta staterna i engelskt
mvnt r>er quarter spannmål. De ha varit 7/3, 7/8, 8/3. 8/7, 10 3,

10''fi. 10/(5 och 11/—. Def, gör ett genomsnitt, som rätt väsentligt
understiger de nu rådande fraktsatserna. Det är ju en tillfreds -

Sr 28. 56

Lördagen den 27 februari, e. in.

fetotSf11,6136 1 allt M1’ att, ? Pä detta vi* bakats tillförsäkra oss jäm,
Srenska Ame- ™relsevis moderata frakter lör en stor del av det behov vi tillgodorika-Mexiko-
sett genom inköp från Nordamerikas Förenta Stater. Jag har därmed
hnjen. icke velat säga, att det icke varit ännu lyckligare, om man kunnat
(Forts.) genom någon överenskommelse med rederierna, som här är antytt,
få dessa frakter ännu lägre. Som saken ligger nu, är det emellertid
synnerligen svårt att göra någonting utan mycket starkt ingripande
åtgärder, vilka vanligen visa sig medföra verkningar, som reducera
de avsedda fördelarna och som icke i första ögonblicket kunna rätt
överskådas.

Jag har härmed önskat säga, att saken haft regeringens uppmärksamhet,
och jag försäkrar, att den fortfarande skall ha det.
Jag vågar tillägga, med hänvisning till vad jag nu anfört, att resultatet
av redarekonferensen blott skall vara en eggelse till att söka
tränga frågan närmare inpå livet.

Herr Thore: Det skulle vid detta tillfälle vara av ett visst

intresse att ingå på huru subventionerna till vissa av våra svenska
ångbåtslinjer verkat, särskilt som det i år är 10 :e året som dessa
subventioner förekomma i budgeten. Går man då tillbaka till år 1906
skall man finna att det var fråga om två ångare på 8,000 bruttoton
tillhörande .Rederiaktiebolaget Nordstjärnan. Nu har denna transoceana
trafik utvecklats därhän, att vi för närvarande ha omkring
40 ångare pa omkring 150,000 bruttoton. Vidare framgår att bland
de fyra ångbåtsbolag, som blivit subventionerade, 2 allaredan försvunnit
från denna huvudtitel, vilket visar att de nu kunna reda
sig själva. Subventionen till det tredje bolaget har t. v. blivit
avförd. Och beträffande det Gärde, synes det som om man knappast
behövde befara, att det under den närmaste framtiden komme att
taga några statssubsidier i anspråk. Det har alltså visat sig, att
den subventionspolitik, som följts här i kammaren — visserligen
införd med en viss betänksamhet och tvekan — har lämnat mycket
göda resultat. Vi ha fått dessa transoceana linjer mycket billigt
från statsverkets sida sett, i jämförelse med vad man i utlandet
i subventioner fått betala för sina linjer. Och ur nationalekonomisk
synpunkt ha de varit till stor fördel, särskilt ifråga om vår
exportindustri. Det skulle som sagt kunna vara ganska mycket
att säga om den saken, men jag vill icke gå in på det ytterligare.
Jag vill endast med några ord bemöta ett par föregående talare.

Herr Andersson i Råstock uppläste vissa delar av en artikel
i Stockholmstidningen för den 14 december förra året, en artikel
som var särdeles tendentiös mot redarenäringen och sjöfarten. Så
många vilseledande uppgifter om sjöfarten har jag sällan sett sammanförda
i en tidningsspalt. Det framhålles i denna artikel, vilka
störa tjänster, som staten gjort sjöfarten. Staten har exempelvis
upprättat lotsverk, fyrar och dylikt. Men det talas icke om, att
det är sjöfarten, som får betala detta. Sjöfarten får det ingalunda
gratis. . Som statsinkomster i år stå upptagna 2,500,000 i fyr- och
båkavgifter och 1,200,000 kronor i lotsavgifter. Vilket betalas av

Lördagen den 27 februari, e. m.

57 Är 28.

den utrikes sjöfarten medan all inrikes sjöfart, fiskefarten och örlogs- Ang. understöd
marinen få fyrbelysning och utprickning gratis. Yi ha vidare ^

ett belopp av 900,000 kronor i budgeten som kallas lastpengar, en rika-Mcxiim direkt

skatt, som icke vilar på någon annan näring och »om ingår linjen.

som direkt inkomst till staten. Man skulle kunna fortsätta och upp- (Forts.)

visa, vilka stora belopp som staten får i årlig intäkt av sjöfarts näringen,

men det sagda må vara nog.

Man talar vidare om att sjöfarten åtnjutit rederilån. Ja, det
har den fått till en ränta av 4 procent. Kommerskollegium yttrade
sig för någon tid sedan om dessa rederilån, att de voro synnerligen
ägnade att utveckla sjöfarten och att staten på dem icke gjort någon
förlust utan en. om också obetydlig, räntevinst. Detta kan man icke
säga om en del andra lån, som utlämnats av staten, t. ex. till de
enskilda järnvägarne. I fråga om dessa gör staten i vissa fall
både rånte- och kapitalförlust för varje år.

Herr Andersson i Råstock och herr Palmstierna hava talat om
de höga frakterna och de dåliga resultaten av den skandinaviska
fraktkonferensen, men jag tror, att om man studerar det aktstycke,
som framlagts av konferensen, så skall man finna att mycket goda
skäl anförts för det resultat till vilket den kommit. Om man försöker
att sätta sig in i situationen, framgår ovedersägligen att sjöfarten
haft och har att kämpa med en mängd ogynnsamma omständigheter,
och detta gäller icke minst den svenska sjöfarten. Jag
skulle kunna komplettera aktstycket i fråga med en mängd uppgifter
särskilt rörande den svenska sjöfarten angående de svårigheter,
denna varit underkastad.

Man talar om, att frakterna äro så och så höga och att man förtjänar
så och så mycket på varje resa, och så multiplicerar man med 3
eller 4; men kanske icke ens den första resan är gjord, på vilken dessa
höga frakter skulle intjänas.

Avbränningarna äro även betydliga. Så har t. ex. till krigsförsäkringskommissionen
utgått omkring 4 miljoner kronor. Vidare har
det blivit en betydlig ökning i hyrorna. Uppehållet'' i hamnarna är
abnormt långt, 3 eller 4 gånger längre än under vanliga förhållanden.
Resorna förlängas genom min- och uppbringningsfaran. Kort
sagt, det finnes knappast någon situation till sjöss, som icke. verkat
ogynnsamt för sjöfarten och som alltså i sin mån åstadkommit stegring
av frakterna.

Det har av herr Palmstierna framhållits, att man i Italien kunnat
utöva ett visst tryck på redarna. Man säges där ha stipulerat maximitaxor
för vissa sjöfrakter. Ja det är möjligt, att man lyckats bättre
där än här på den grund att Italien lämnar stora subventioner åt sina
rederier. Vi skola därjämte komma ihåg, att Italien icke liar så stor
känning av kriget som vi. Det är Nordsjön, som är farlig för sjöfarten,
medan Medelhavet är jämförelsevis fritt från de stora krigsriskerna.

Nu synes det mig egendomligt, att herr Palmstierna omnämnt
en så relativt liten sjöfartsnation som Italien, då det gällt att få en
fraktöverenskommelse till stånd. Varför icke gå till den största sjö -

Sr 28. 58

Lördagen den 27 februari, e. m.

rika-Mexiko linjen.

(Forts.)

Ä;"^r1n^H°rne?’tm En?Iand-, Där har 7arit ifrågasatt eu maximitariff
Svenska Ame- 1(?r Haktfarten, men for icke manga dagar sedan omtalades det i tid■"
" ” - ■ ningarna, att premiärministern i parlamentet måst medge, att det icke
fanns stor möjlighet att få en överenskommelse till stånd, och att ett
tryck på redarna skulle försämra situationen i stället för att förbättra
den. Nu är att komma ihåg, att England under normala förhållanden
äger 40 procent av världstonnaget. Sedan nu den tyska, österrikiska
och största delen av den ryska flottan är innestängd och då
man därjämte borttager den del av den amerikanska flottan, som ombesörjer
fraktfarten på insjöarna och som icke är obetydlig, skulle
man kunna säga, att England disponerar ungefär 60 procent av det
aktuella världstonnaget. Man borde tycka, att ett land, som äger
huvudparten av det aktuella tonnaget, skulle kunna hava i sin hand
att utfärda vissa bestämmelser för att reglera frakterna. Men när det
misslyckats för denna nation, hur skulle då vi, som icke äga mer
än 3 å 4 procent av världstonnaget kunna stipulera maximitariffer.
Det förefaller omöjligt.

Vad vi behöva för att kunna hålla frakterna nere och för att
hålla vår export och import i gång, är ökat tonnage. Det har visat
sig, såsom även anförts av ett par talare, att vårt svenska tonnage är
alldeles för litet till den trafik, som erfordras. Enligt statistik från
Göteborgs hamn, omfattande tiden 1 oktober 1913—15 januari 1914,
alltså 3 72 månader, jämfört med motsvarande tid för i år, visar det
sig, att det norska tonnaget ökats från 34,000 ton till 179,000 ton.
Man kan vara övertygad om, att våra vänner norrmännen icke gått
till Göteborg för några särskilt favorabla frakter utan att de försökt
utnyttja fraktmarknaden så mycket som möjligt.

Det har ifragasatts, att staten själv skulle ingripa och driva rederinäring.
För min del tror jag, att redarna icke skulle ha något
emot, om staten här gjorde ett försök. Om staten skaffade fartyg,
byggda på svenska varv, och satte dem i fraktfart. Då skulle man
kunna.få till stånd en jämförelse, en jämförelse som redarna antagligen
icke behövde frukta. Men skall staten försöka sig på detta,
sa bör staten också betala de avgifter, som påvila rederinäringen och
icke försöka att komma ifrån det på billigare sätt, än den privata
näringen.

Herr Andersson i Råstock: Blott ett par ord.

Jag skall be.att få konstatera, att fraktkonferensen har försökt
leta fram alla möjlis-a. små detaljer, som kunde giva rätt att säga, att
de hava medverkat till.en förhöjning av fraktprisen. Man talar exempelvis
under.punkt 7 i det referat, som jag bär har i min hand, om
»den förhöjning av hyrorna till befäl och besättning, som efter krigsutbrottet
mast betalas, samt kostnaderna för personalens försäkring
mot krigsfaran. Ökning i utgifterna i dessa avseenden kan uppgå
till 50 å 75 procent av kostnaden före kriget.»

Man.uttrycker sig försiktigt för att kunna taga så höga siffror
som möjligt och imponera därmed. Sedan plockar man ihop sådana
småsaker, som återfinnas i punkt 8, där man säger: »Utöver vad ovan

59 Nr 28.

Lördagen den 27 februari, e. m.

nämnts förekommer givetsyis på flera andra områden betydliga ök- Ang^nted
ningar av utgifterna, och i sådant avseende kan exempelvis nämnas Svenaka Ame_
ökningen av lotsutgifter samt för kosthåll och övertidsarbete.» wi-a—Mexiko Man

har sålunda varit synnerligen noga med att plocka fram linjen.
allt som kunde vara till fördel för redarenäringen, då man skulle (Forts.)
lägga fram resultatet, men man har varit synnerligen aktsam, då det
gällt att välja uttryck. Man har skrivit »kan» och »torde» o. s. v.
överallt. Man har icke vågat, synes det mig, göra några direkta påstående!!.
Man har gatt sa långt, att man pa ett ställe säger. »A.onferensen
är dock böjd för att tro, att fraktsatsernas inverkan på prisbildningen
för dessa varor ingalunda är så stor, som att döma av diskussionen
i pressen allmänt antages.» Där »tror» man till och med
bara. Man aktar sig visligen att gå in på fakta. ^ Jag tycker, att
man borde hava kunnat säga ifrån litet klarare, sa att allmänheten
fått någon ledning vid bedömandet av frågan.

Sedan skall jag be att få läsa upp slutet aV. det av herr statsrådet
citerade referatet av konferensens betänkande, om jag så får
kalla det. Det heter i fortsättningen efter de satser, som herr statsrådet
läste upp: »Att få detta allmänt genomfört bjuder i ögonen
fallande svårigheter, men trots dessa bör dock försök göras att på
denna väg uppnå något resultat. Konferensen riktar i sadant ändamål
en vädjan till de tre ländernas redareföreningar att till närmare
behandling bland sina medlemmar upptaga denna fråga.»

Och så till sist själva slutorden. Då icke någon annan läst upp
dem, anser jag mig hava en viss rätt att göra det. »En förutsättning
för att nå det önskade målet är dock, att de fraktsökande i Skandinavien
vid avgivandet av fraktanbud hålla dessa inom nu. gällande
fraktsatser och icke, vilket otvivelaktigt i viss utsträckning skett,
uppdriva frakterna genom inbördes konkurrens om tonnaget.»

Vad är detta annat än ett försök att rent ut säga, att det egentligen
är befraktarna som vållat, att man fatt sa pass bra betalt för
vad man åtagit sig? Det är ett försök att komma ifrån saken genom
att säga: Hade icke ni överbjudit varandra, så hade vi varit mycket
hyggligare. Jag kan icke finna någon särskild beviskraft i ett sådant
påstående.

Jag har blott tillåtit mig att citera detta för att belysa, att det
över allt i detta utlåtande är gott om påståenden och förmodanden,
men det saknas tämligen fullständigt alla bevis för vad man vill
komma till.

Vad slutligen beträffar frågan om statssubvention eller icke,
skall jag be att få säga. att det visat sig ganska fördelaktigt för de
rederier, som kommit i åtnjutande av subvention. Jag tror icke, att
man vågar påstå motsatsen.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punlcterna 47—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Jlr 28. 60

Lördagen den 27 februari, e. m.

Ang. tullverket, Efter det punkten 52,
yttrade

angående tullverket, nu föredragits.

Herr L e m k e: Herr talman! I denna punkt anhåller jag att få
göra en hemställan.

På sätt framgår av statsverkspropositionen i föreliggande huvudtitel
på sidan 110, har från packhusinspektionen i Malmö gjorts framställning
om att denna inspektions båda chefer, överinspektören och
överkontrollören, måtte med avseende på tillämpningen av de löneklasser,
som för dylika tjänster äro gällande, bliva likställda med sina
kollegor vid packhusinspektionen i Göteborg. För denna framställning
har framförts så vägande skäl, att generaltullstyrelsen ansett
sig böra på det kraftigaste förorda densamma.

Emellertid har departementschefen med hänsyn till de rådande
extraordinära förhallandena, såsom det heter, ansett sig icke kunna
“^"äda den nu gjorda framställningen. Detta departementschefens
skäl får man naturligtvis respektera. Det fram föres i dessa tider
på skilda områden i manga likartade fall, och man får naturligtvis
respektera det, ehuru det här gäller ett i förhållande till tullstatens
slutsumma på nära 7 miljoner kronor så ofantligt ringa belopp som
2,000 kronor.

Emellertid bör särskilt observeras, att just av samma skäl, som
departementschefen anför, den här ifrågavarande begäran är den enda
bland alla dem, som framförts, vilken generaltullstyrelsen ansett sig
kunna förorda, och detta pa grund av den billighet och den rättvisa,
som anses hava legat till grund för den gjorda begäran. Det ligger
nämligen bakom denna begäran en statistik, som visar på ett ofantligt
ökat arbete och ansvar för en mångdubblad uppbörd. Jag skall
icke trötta kammaren med att ingå på siffrorna utan skall allenast
anhålla att fa till protokollet antecknad en vördsam anhållan, att vid
uppgörandet av nästa stat för tullverket, ifall vi då befinna oss i
mindre prekära förhallanden i ekonomiskt avseende än nu, herrstatsfadet
matte behjärta denna tullpackhusinspektionens i Malmö av generaltullstyrelsen
tillstyrkta hemställan.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 53 och 54.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—59.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Lördagen den 27 februari, e. ni.

61 Nr 28.

Punleten 60.

Lades till handlingarna.

Punkterna 61—63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Efter härpå skedd föredragning av andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i fråga om skrivelse till Kungl.
Majrt angående skyldighet för tillverkare av frukt- och bärsafter
m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens namn
och varans ingredienser, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen;
och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 4.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,
i anledning av herrar Henriksons och Elissons motion, nr 91, samt
herr Molins i Dombäcksmark m. fl. motion, nr 169, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående rätt till en fri resa till och från hemorten
för till tjänstgöring inkallade värnpliktige och landstormsmän, föredrogs
härpå; och yttrade därvid

Herr Bäckström: Herr talman! Som det, sedan föreliggande
utskottsutlåtande uppsattes och justerades, uppstått tvivel om möjligheten
att, på sätt i punkt 1 av slutyrkandet hemställts, vinna det avsedda
syftet med motionärernas önskningar och utskottets utlåtande i
denna del, anhåller jag att få yrka, att ärendet måtte till utskottet
återremitteras för ytterligare utarbetning.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att återförvisa ifrågavarande
ärende till utskottet för ny behandling.

§ 5.

Slutligen föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående minskning i kostnaderna för expeditionslösen vid
lagfart å fång till fast egendom; och biföll kammaren därvid utskottets
hemställan.

§ 6.

Herr E. A. Nilson i Örebro avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 24,

Nr 28. 62

Lördagen den 27 februari, e. m.

med förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10 och
21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 201, blev på begäran
bordlagd.

§ 7.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen i riksdagens
andra kammare och de kammarens ledamöter, som blivit
utsedda att jämte herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal
och vaktbetjäning, den 26 februari 1915.

. S. D. Beslöto herrar deputerade, att det förordnande att under
kanslisten N. J. Bagges bortovaro i och för tjänstgöring till rikets
försvar vara kanslist hos kammaren, som den 17 januari meddelats
juris studeranden J. H. Wallin, skulle upphöra i och med innevarande
dag; och förordnades e. o. hovrättsnotarien M. D. Hjertstrand
att bestrida en kanslistbefattning från och med nästkommande dag
intill dess Bagge efter avslutad militär tjänstgöring inträdde i tjänsteutövning
hos kammaren.

som ovan

In fidem
Per Cronvall.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående utgifter
för kapitalökning i avseende å de till civildepartementet hörande
af färsdrivande verken;

bevillningsutskottets memorial, nr 7, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 4, i
anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande bestämmelser
om skyldighet att lämna uppgifter till ledning vid taxering;
samt

jordbruksutskottets utlåtan den:

nr 6, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förläggning av statens lantbruksskolor till lämpliga kronoegendomar; nr

7, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
bestämmelser för lån ur torvlånefonden;

nr 8. i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ersättning åt torpare och lägenhetsinnehavare å kronopark
för av älgar förorsakad skada;

nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ersättning till mindre jordbrukare i skogsbygder för å dem
tillhörig gröda av älgar förorsakad skada;

Lördagen den 27 februari, e. m.

63 Kr 28.

nr 10. i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Ma.j:t angående avsöndringsinnehavares befriande från avgäld;

nr 11, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående upplåtelse
av vissa kronan tillhöriga områden till Malmbergets municipalsamhälle; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Thore under 5 dagar fr. o. m. den 28 febr.

2>	Jönsson i Boa		6	2>			1	-----, mars,
2»	Åkerlindh	2>	4	»	»		1
»	Andersson i Skivarp	2>	7	»	»		2
2>	Fetter sson i Södertälje		4	2>		»	3	2>
»	Jesperson		6				1	2>
2>	Öberg		10		>		3	2>
2>	Widlund	Tf	2	»	»		28	febr.,
	Ekman	»	2		2>	5>	1	mars,
	Sigfrid		4				1	»
2>	Osberg		6				1	>
*	Helger		3	3>		»	1
	Johansson i Trollhättan		6	»	2>		1
Tf	Eurén		3		»	2>	28	febr.,
7>	Karlsson i Mo	»	4			»	1	mars,
	Thorsson	Tf	3		2>		1	» oc
>	Liljedahl	T>	den 3 mars.
	Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl.	12 på	natten.

In fidem
Per Cronvall.