RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1915:63

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1915. Första kammaren. Nr 63.

Lördagen den 8 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 15 § 1, 3, 4, 5, 8 och 9
mom. samt 17 § 2 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin, dels ock en därmed sammanhängande motion; nr

26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, dels ock därmed sammanhängande
motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av bestämmelserna för brännvin och sprit m. m. i
rubrikerna 183—185 i gällande tulltaxa; samt

nr 28, i anledning av väckta motioner angående brännvins- samt
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående
frågor; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i
anledning av andra kammarens beslut rörande väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående initiativ från svensk sida till internationell
överenskommelse om åtgärder till förekommande av
nattarbete för män inom industriella och angränsande arbetsområden
m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden nr 75 och 76.

Föredrogs och lades. till handlingarna statsutskottets under gårdagen
bordlagda memorial nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts i
Första kammarens protokoll 1915. Nr 63. 1

Nr 63. 2

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lag/fotlag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.

punkterna 27 och 43 under sjätte huvudtiteln av statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående höjning av anslaget till
statsmedicinska anstalten samt anslag till skyddskoppympning©^
anordnande.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden nr 33—35 ävensom
jordbruksutskottets samma dag bordlagda utlåtanden nr 43—53.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 5 och 7 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 32, i anledning av dels Kung]. Maj:ts proposition
med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 18,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
framlagda förslag till

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
om äktenskaps ingående och upplösning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap.
1 ■§ rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket
i riket den 9 november 1866;

7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och
21 §§ strafflagen;

8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående;

10) lag om ändrad lydelse av 2 § 15 :o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;

12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
och

13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
hade utskottet till behandling förehaft följande med anledning
av propositionen väckta motioner nämligen

inom första hammaren

nr 67 av herrar O. Bergqvist, P. Valerius Olsson, Sam. Stadener,
C. Mcurling och Ernst Klefbech,

Lördagen den 8 maj, f. m.

3 Nr 63.

nr 68 av herr Karl Johan Ekman,

nr 69 av herr Sam. Clason och

nr 70 av herr C. II. von Mentzer; samt

inom andra kammaren

nr 187 av herrar Ernst Hage, Oskar Kloo, C. 1Vinberg, Z. Höglund,
J. Henry Erikson, Christian Ericson, Axel Lindström, Ernst
Lindley, J. Persson, K. A. Borg, Lars Borggren, G. W. Hansson,
H. E. Nordström, TV. K. Skareen, Axel Gylfe, Nils P. Sköld, Karl
Magnusson, Rikard Eronn, O. W. Edbom, G. TV. Källman, Josef N.
Ericsson, Edv. Uddenberg, K. Lundberg, C. A. Svensson, Emil Molin,
Ivar Vennerström, Verner Hedlund, J. R. Sundström, Helge
Bäcklund, E. A. Leksell, Martin Holmström, O. V. Stenudd, Thure
Widlund, Gast. Nilsson och Algot Törnkvist,

nr 188 av herrar Karl Magnusson och G. F. Lundgren, med instämmande
av herrar S. Welin, David Norman och Harald Hallén,
nr 189 av herr Sv. Bengtsson,

nr 190 av herrar Wilh. Hellberg, Cornélius Olsson och G list.
Rydén,

nr 191 av herrar P. Rydholm, G. F. Lundgren och Harald
Ilallén,

nr 192 av herr P. Rydholm,
nr 193 av herr Warner Rydén,

nr 194 av herrar Bernhard Nilsson och Per Gabrielsson,
nr 195 av herr J. Rehn, och

nr 196 av herrar G. F. Lundgren, Ernst Hage och Nils Olsson.

Vidare hade utskottet till behandling i samband med propositionen
förehaft ett i anledning av densamma inom andra kammaren
vid propositionens remitterande till utskottet av herr Hellberg i
Ljungskile avgivet yttrande.

Vid föredragningen av utlåtandet begärdes ordet av

Herr af Ekenstam, som yttrade: I avseende å föredragningssättet
tillåter jag mig hemställa:

att lagförslagen föredragas vart för sig paragrafvis och, där så
anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker, och utskottets
hemställan sist;

att vid behandlingen av den först föredragna paragrafen i förslaget
till lag om äktenskaps ingående och upplösning diskussionen
må omfatta betänkandet i dess helhet;

att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av
någon kammarens ledamot begäres;

att för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

Är 63. 4

Lördagen den 8 maj, f. m.

»Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
.upplösning
m. m.
^Forts.)

jämkningar, som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas; samt

att i avseende å nnmmerbeteckning av paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Under denna punkt hade utskottet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga lagar om äktenskaps ingående och upplösning
m. m., så lydande, som utskottets utlåtande utvisade.

Hu företogs till behandling

l:o) Utskottets förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning.

1 kap.

1 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att
ingå äktenskap med varandra.

Vid förevarande paragraf hade reservationer avgivits dels av
herr Petersson i Lidingö villastad, som med instämmande av herrar
af Ekenstam, Trana och Gustafsson i Örebro ansett, att utskottet
bort hemställa, att paragrafen skulle erhålla följande lydelse:

»Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att
ingå äktenskap med varandra och gjort denna överenskommelse
kunnig»;

dels ock av herr Pettersson i Bjälbo, med vilken herrar GezcUus
och Valerius Olsson instämt och som hemställt, att riksdagen
måtte för sin del besluta, att § 1 i förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning skulle erhålla följande lydelse:

»Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling
eller eljest bevisligen överenskommit att ingå äktenskap, med
varandra.»

Herr statsrådet Hasselrot: Herr talman, mina herran
Med anledning av de anmärkningar, som redan offentligen framställts
och väl här i dag komma att upprepas angående det sätt,
varpå ifrågavarande lagförslag förberetts i justitiedepartementet,
vilka anmärkningar gå ut på, att i betraktande av förslagets
förhållande till kyrkolagen Kungl. Maj :t tagit för ringa hän -

Lördagen den 8 maj, f. m.

5 Nr 63.

syn till de prästerliga myndigheterna, vill jag tillåta mig att Lagförslag om
lämna följande utredning av frågan i förhoppning att därigenom
kunna visa, att anmärkningarna hava berott på missuppfatt- upplösning
ning. m. m.

Ursprungligen var naturligtvis lagstiftningen om äktenskap (Forts.)
uteslutande borgerlig. Men kristna kyrkan började emellertid
redan tidigt intressera sig för regleringen av detta ämne. Det
blev sed, att nupturienterna vid ingående av äktenskap enligt den
borgerliga lagens stadganden tillika begärde en prästerlig välsignelse.
Därav utvecklade sig sedermera vigseln. Kyrkan gjorde
oek gällande en mängd äktenskapshinder, och det föranledde
prästerna att, innan den prästerliga välsignelsen eller vigseln
företogs, verkställa en undersökning, huruvida ur kyrklig syn Jiunkt

hinder mot äktenskapet fanns; och i sådant syfte uppästes
i kyrkan en kungörelse om den tilltänkta förbindelsen,
lysning. Så småningom utbildades i katolska kyrkan den läran,
att äktenskapet var ett sakrament, och i sammanhang därmed
gjorde kyrkan under medeltiden anspråk på att hava både
lagstiftnings- och lagskipningsrätt i äktenskapsmål, vartill framför
allt räknades frågor om äktenskaps ingående och upplösning.
Sin ståndpunkt härutinnan fastslog den katolska kyrkan
på Tridentinska mötet (1545—1563).

I de äldre svenska lagarna upptogos överallt bestämmelser
om trolovning och bröllop. Även vigseln omnämnes, ehuru äktenskapets
rättsverkan ännu ej var bunden därvid. I övrigt förekommer
endast sparsamt kyrkliga bestämmelser om äktenskapet.
Genom en mängd rent kyrkliga stadganden (brev från påvar
och dylikt) inskärptes emellertid den kyrkliga uppfattningen.
Och vad särskilt den kyrkliga domsrätten angick, blev
den av den världsliga lagstiftningen antingen lämnad obestridd
eller uttryckligen stadfäst.

Bland reformatorerna gjorde sig till en början en annan
uppfattning gällande. Särskilt Luther uttalade med styrka, att
äktenskapet var en borgerlig sak. Det oaktat fortfor dock även
i de protestantiska länderna lagstiftningen om äktenskaps ingående
och upplösning att ingå i de kyrkliga rättskällorna, och
de kyrkliga myndigheterna utövade jämväl domsrätten i förevarande
frågor.

Så var även länge förhållandet i Sverige. Jämte det stadgarna
i lands- och stadslagarna fortfarande gällde, upptogos sålunda
bestämmelser om äktenskaps ingående och upplösning i
1571 års kj^rkoordning. Likaså i kyrkolagen av 1686. Där stadgades
om trolovning och i samband därmed om ofullkomnade
äktenskap, om vissa äktenskapshinder, om lysning, vigsel, skillnad
till säng och säte samt äktenskapsskillnad. Därjämte meddelades
uttrycklig bestämmelse om vilka äktenskapsmål hörde
under världslig och vilka under kyrklig dom, och iakttogos därvid
i det väsentliga förut gällande grundsatser.

Under förarbetena till 1734 års lag ifrågasattes ock till en

Nr 63. 6

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. tn.
(Forts.)

början, att härvid skulle förbliva. Men i de senare förslagen
övergick man till en annan ståndpunkt, som även blev lagens.
I 1734 års lag intogos bestämmelser om trolovning och dess upplösning,
och i samband därmed om ofullkomnade äktenskap, om
äktenskapshinder, om lysning, vigsel (såsom villkor för äktenskap,
ej formen), om skillnad till säng och säte samt om äktenskapsskillnad.
Härmed var sålunda lagstiftningen i dessa ämnen
i det väsentliga överflyttad från det kyrkliga till det borgerliga
området. Jämväl domsrätten i äktenskapsfrågor överflyttades
i allt väsentligt från de kyrkliga till de världsliga myndigheterna.

Formellt upphävdes emellertid icke 1686 års kyrkolags bestämmelser
i ämnet. Förslag var visserligen framlagt om en
ny kyrkoordning, som var lämpad efter den nya lagen, men en
sådan kom ej till stånd. Icke desto mindre är klart, att genom
den nya lagen kyrkolagens bestämmelser upphörde att gälla i vad
de stredo mot den nya lagen; och tvivelaktigt kan vara, huruvida
och i vad mån kyrkolagens stadganden, i vad de överensstämde
med den nya lagen, skulle anses fortfarande gälla eller
vara helt ersatta genom denna. Däremot är det givet, att sådana
bestämmelser i kyrkolagen, som innehöllo regler i ämnen,
om vilka den nya lagen ej innehöll något, fortfarande förblevo
gällande.

Det resultat, som sålunda uppkommit, lämnar mycket övrigt
att önska i fråga om reda och klarhet i lagstiftningen. Om
man går igenom 15 :de och 16:de kap. kyrkolagen i en modern
upplaga, där de bestämmelser, som äro stridande mot 1734 års
lags eller senare tillkomna bestämmelser, äro utmärkta med klammer,
finner man att så gott som alla paragrafer, åtminstone alla
de som hava någon praktisk betydelse, äro till större eller mindre
del sålunda inklammade.

Sedan numera en särskild form är föreskriven för stiftande
av kyrkolag, i det ätt därtill fordras samtycke jämväl av kyrkomötet,
har frågan om och i vad man äktenskapslagstiftningen
är av kyrkolags natur blivit av än större praktisk betydelse.

Upplysande härutinnan äro dels vissa förslag till ny kyrkolag,
dels ock behandlingen av ändringar i lagstiftningen på detta
område.

1828 års förslag upptog i 4 kap. »Om äktenskapet» vidlyftiga
och delvis mot 1734 års lag stridande bestämmelser i
ämnet. I 1846 års förslag däremot voro nästan alla bestämmelser
i detta ämne uteslutna såsom hörande till den borgerliga lagen.
Häremot gjordes emellertid anmärkningar från domkapitlen. Viktigare
än dessa bägge förslag är det av 1873, som avgivits,
efter det den nya ordningen för stiftande av kyrkolag trätt i
kraft. Detta kommittéförslag (Henning Hamilton, A. N. Sundberg,
P. Genberg, W. Flensburg, J. J. Nordström och P. J. Emanuelsson)
upptog i 6 kap. bestämmelser om vigsel och lysning
till äktenskap. Bestämmelserna äro synnerligen kortfattade.

Lördagen den 8 maj, f. m.

7 Jfr 63.

I 1 § stadgas, att äktenskap mellan medlemmar av svenska Lagförslag om
kj''rkan skall med vigsel avslutas efter det sätt kyrkohandbok äktenskaps
ken föreskriver, och att äktenskap mellan medlem av svenska ’
kyrkan och bekännare av främmande kristen troslära må på m. m enahanda

sätt med vigsel avslutas. Häremot anmärkte plura- (Forte.)

liteten i högsta domstolen, att det i bägge styckena av denna
paragraf förekommande uttrycket, att äktenskap skall avslutas
med vigsel, vore oegentligt och vilseledande och läte på första
stället ej förena sig med lagbud, som erkände äktenskap utan
vigsel. Kyrkolagen hade endast att meddela föreskrifter om
vigsels förrättande men icke att bestämma vad som fordrades
för att ett äktenskap skall vara fullbordat och giltigt.

I 2 § 1 mom. meddelades bestämmelse, att innan vigsel
skedde, skulle i den församling och i den ordning, som i allmän
lag sades, lysning till äktenskap vid högmässogudstjänst
från predikstolen avkunnas efter det formulär, som i kyrkohandboken
funnes intaget. Högsta domstolen anmärkte att orden
»innan vigsel sker» borde utgå såsom oegentliga och möjligen
vilseledande, enär det tillhörde den borgerliga lagen att bestämma,
i vilka fall lysning skulle ske, och enligt nämnda lag lysning
skulle äga rum jämväl för äktenskap, där vigsel icke komma
ifråga.

2:dra mom. innehöll, att lysning skulle, såvida ej i allmän
lag annorledes stadgades, utfärdas av kyrkoherden i den församling,
där lysningen borde avkunnas.

Mom. 3 innehöll, att för medlem av svenska kyrkan, som ej
begått nattvarden, lysning till äktenskap ej finge utfärdas eller
avkunnas. Högsta domstolen erinrade att, på sätt kommitterade
anfört, stadgandena om äktenskapshinder hörde till borgerliga
lagen, och att det därför vore oriktigt att under formen av förbud
mot lysning i kyrkolagen bibehålla ett speciellt äktenskapshinder
(att ej hava begått nattvarden).

13 § meddelades förbud mot vigsel eller lysning, när enligt allmän
lag hinder mot äktenskap mötte.

4 § innehöll bestämmelser om sätt för vigselns förrättande och
vilken präst var skyldig förrätta vigsel, stadgande att vigsel
skulle äga rum i kyrka, om ej bägge kontrahenterna begärde
annat, och förbud mot vigsel å vissa helgdagar.

Enligt 5 § skulle prästen innehålla med vigseln, om någon av
kontrahenterna sade nej, och 6 § gav prästen anvisning att i
tvivelaktiga fall låta anstå med lysning och vigsel, till dess han
hunnit rådföra sig med domkapitlet.

Detta var allt. Således inga bestämmelser om trolovning eller
dess upplösning, om äktenskapshinder, om varningar till
oeniga makar, om skillnad till säng och säte eller om äktenskapsskillnad.
Allt detta ansågs tillhöra den borgerliga lagstiftningen.

Angående sättet för ändringar, som tillkommit efter 1734 må
anmärkas:

Är 63. 8

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om I K. F. den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader, varing£™deFoch
^S''enom infördes åtskilliga nya grunder för erhållande av äktenuppiösning
skapsskillnad, angivas de nya bestämmelserna såsom tillägg till
m. m. giftermålsbalkens städganden, utan att kyrkolagens därmed vä(Forts.
) sent! igen överensstämmande stadganden beröras.

K. F. den 19 maj 1845, som medger äktenskap mellan syskonbarn,
innehöll upphävande av det i 2 kap. 3 § G. B. upptagna
förbud mot sådant äktenskap, men omnämnde ej det i samma
hänseende upptagna förbudet i kyrkolagens 15 kap. 9 §.

När genom K. F. 20 november 1860 bestämmelsen om behandling
av oeniga makar ändrades så, att världsligt straff för oenighet
mellan makar ej vidare skulle inträda och att domkapitlet
ej skulle taga befattning med dessa ärenden, ändrades 14 kaj>. 1
och 2 §§ G. B. därhän att vad där stadgades om världsligt straff
uteslöts, varjämte upphävdes bestämmelsen i kyrkolagen 16 kap.
11 § om domkapitlets befattning med dessa ärenden, men däremot
nämndes ej att samma lagrums stadgande om världsligt straff
ändrades.

Bestämmelserna i 2 kap. 5 och 6 §§ G. B. om vissa svågerlag
såsom äktenskapshinder upphävdes genom K. F. den 24 maj
1872, utan att, kyrkolagen undergick någon ändring eller kyrkomötet
hördes.

Genom K. F. den 31 okt. 1873 angående ändring i vissa delar
av kyrkolagen, antagen jämväl av kyrkomötet, medgavs vigsel
mellan medlem av svenska kyrkan och dissenter.

1 K. F. s. d. angående främmande trosbekännare, antagen
såsom allenast civillag, upptogos bestämmelser om civiläktenskap
dels imellan dissenters inbördes och dels mellan dissenter och medlem
av svenska kyrkan.

K. F. den 15 okt. 1880 stadgade rätt för den, som ej blivit döpt
eller ej begått nattvarden, men ej tillhör främmande trossamfund,
att ingå civiläktenskap. Därvid diskuterades utförligt frågan
om kyrkomötets samtycke erfordrades, men slutet blev, att lagen
antogs såsom enbart civillag.

Lagen den 13 maj 1898 åter, varigenom medlem av svenska
kyrkan, som ej deltagit i konfirmation eller nattvardsgång, under
visst villkor fick rätt till kyrklig vigsel, antogs med kyrkomötet.
Och i lagen angavs, att kyrkolagen 15 kap. 11 § ändrades.

Lag den 14 okt. 1898, varigenom klockare berättigades avkunna
lysning vid mässfall för präst, blev såsom innefattande
ändring av 15 kap. 18, § kyrkolagen antagen med kyrkomötets samtycke.

Samma var förhållandet med lag samma dag varigenom med
ändring av 15 kap. 19 § kyrkolagen meddelades vissa bestämmelser
om styrkande av hinderslöshet till äktenskap, samt lagen
den 10 juni 1910 i samma ämne.

Då kyrkolagskommittén år 1892 (Ax. Bergström, N. Claeson,
G. Billing, M. Johansson, A. H. Bagge) avgav förslag till ändrade
bestämmelser om äktenskapsskillnad, föreslogs endast ändring i

Lördagen den 8 maj, f. m.

9 Nr 63.

G. B. 13 kap., ej i motsvarande stadganden i kyrkolagen. I Lagförslag om
motiven säges, att bestämmelserna om ingående och upplösning
av trolovning och äktenskap nästan uteslutande folie inom civil- upplösning
rättens område. m. m.

När lagen den 6 nov. 1908 om äktenskaps ingående antogs, (Forte.)
begärdes kyrkomötets bifall endast beträffande vad förslaget innehöll
om rätt till erhållande av vigsel inom svenska kyrkan
och om sådan vigsels förrättande. Kyrkolagutskottet yttrade, att
enligt förslaget skulle den för medlemmar av svenska kyrkan gällande
skyldigheten att avsluta äktenskap med kyrklig vigsel upphöra.
Ehuru enligt utskottets mening frågan härom vore av natur
att tillhöra kyrkomötets prövning, ansåg dock utskottet icke
den omständigheten att densamma ej hänskjutits till kyrkomötets
bedömande^ böra föranleda, att kyrkomötet motsatte sig lagens
godkännande. Kyrkomötet biföll utskottets hemställan, mot justitieministerns
(A(b. Peterssons) protest. Men i ingressen till lagen
upptogs kyrkomötets bifall, såsom endast avseende vad som av
Kungl. Maj :t dit hänskjutits. (Under debatten yttrade herr
Billing: »En följd av den uppfattning, som alltmer gör sig gällande,
är, att man är böjd att från äktenskapet avskilja det ena
eller det andra, som giver åt äktenskapet den kyrkliga prägeln.

Men det har åtminstone förekommit mig, som om just detta avskiljande,
mot vilket i och för sig jag icke nu har något att invända, detta
äktenskapets avklädande av dessa kyrkliga bestämmelser skulle
vara av kyrkolags natur.»)

Att fastställande av rättsreglerna angående äktenskapet är
en sak, som i det stora hela ankommer på den borgerliga lagstiftningen,
synes numera vara allmänt erkänt. Följer man uppställningen
i lagförslaget, är det väl utan vidare klart, att stadgandena
om trolovning, om äktenskapshinder, om återgång av
äktenskap, om separation och äktenskapsskillnad samt om rättegång
i äktenskapsmål sålunda avse ämnen, som böra och måste
regleras av den borgerliga lagen. Vad angår lysningen, så innehåller
förslaget, utöver vad i 1734 års lag stadgas samt vissa
ordningsbestämmelser, egentligen endast regler om huru hinderslöshet
skall styrkas. Bestämmelser i detta ämne hava hittills
meddelats såsom kyrkolag, beroende på att de hava framstått
såsom ändringar i det genom 1734 års lag ej upphävda stadgandet
i 15 kap. 19 § kyrkolagen. Till sin natur äro dessa stad^
ganden, som stå i närmaste samband med bestämmelserna i 2
kap. om äktenskapshinder, emellertid uppenbarligen av allmän
lags natur. Att prästen verkställer hindersprövningen, kan ej
göra ,dessa bestämmelser till kyrkolag. Prästerna ha redan nu
många bestyr i det borgerliga samhällets tjänst. Bestämmelsen
att lysning skall i kyrkan avkunnas, är ej av annan art än
stadgandena i en mängd borgerliga författningar om kungörelse
i kyrkan av borgerliga rättsärenden. Bestämmelsen avser ju
också både medlemmar av svenska kyrkan och andra, således
jämväl judar och andra okristna, och lysningen avkunnas för dem

Är 63. 10

Lördagen den 8 maj, f. m.

ingående
upplösning
m. m.
(Forts.)

i alldeles samma form (lysning till äktenskap lista gången
ingående och » termen »kristligt äkta förbund» användes ej längre; välsig''
?.e^se avkunnas ej i omedelbart samband med lysningen utan
först vid altaret). Föreskrift huru lysningen skall i kyrkan avkunnas,
är däremot av kyrkolags natur. Härom kommer vid bifall
till förslaget att tillämpas de såsom kyrkolag antagna
lagarna den 1 juni 1894 angående kungörelses uppläsande i kyrkan,
enligt vilken det närmare bestämmandet träffas i handboken,
samt den 14 okt. 1898 innefattande tillägg till 15 kap.
18 § kyrkolagen, varigenom stadgas att klockare vid förfall för
prästen skall fullgöra tysningen.

I fråga om vigseln kan nu icke uppstå den tvist, som förevar
1908, enär det genom lagen av nämnda år redan är fastslaget,
att svenska kyrkans medlemmar kunna erhålla borgerlig vigsel.
Att förslagets stadganden om kyrklig vigsel i dissenterförsainling
och om borgerlig vigsel äro uteslutande av borgerlig natur, torde
vara utom tvist. Återstår då bestämmelserna om vigsel inom
svenska kyrkan, villkoren för erhållande av sådan vigsel, formen
därför och prästernas behörighet och skyldighet att förrätta
vigsel. Dessa bestämmelser åter äro lika uppenbart av kyrkolags
natur. Och den naturen förlora dessa bestämmelser givetvis
ej genom att de intagas i denna lag. Till dem fordras således
kyrkomötete bifall och de kunna ej heller framdeles ändras
utan sådant bifall. Man hade kunnat frånskilja dem och upptaga
dem i en särskild lag. Men det hade ur praktisk synpunkt
varit olämpligt. Det är för såväl vigselförrättarna som partema
bekvämast, om alla bestämmelserna om äktenskaps ingående
äro samlade på ett ställe. Ett frånskiljande skulle ock
medfört, att den borgerliga formen framträtt såsom den huvudsakliga,
under det nu den kyrkliga formen kunnat få intaga den
främsta platsen. Samma förfarande, som nu är föreslaget, iakttogs
1908. ''

Av det föregående framgår även, att det varit nödvändigt
att upphäva bestämmelserna i den gamla kyrkolagen. Detta upphävande
är väsentligen endast formellt. De allra flesta bestämmelserna.
voro redan förut ersatta genom andra, och genom den nva
lagstiftningen försvinner allt vad som återstår och som är av
någon vikt. Om dessa bestämmelser i kyrkolagen i de delar de
överensstämt med 1734 års lag ännu kunna anses gällande, kunna
de dock ej gälla såsom kyrkolag i nyare bemärkelse, annat än i
det ringa omfång, vari nu bestämmelserna om äktenskap skola
anses såsom kyrkolag. Genom ett stadgande enligt herr Rydholms
motion vunnes sålunda intet annat än bibehållande ''av
den nuvarande oklarheten samt av vissa stadganden, som ej
upptagas i den nya lagen. Dessa bestämmelser, som ej ersättas
av nya, äro i själva verket endast stadgandena i 15 kap. 2 §
angående prästernas skyldighet att undervisa sina åhörare om
äktenskaps mål, 4 § om att äktenskap skall begynnas med bön
etc., 17 § om prästernas plikt att förmana folket att ej lätteligen

Lördagen den 8 maj, f. m.

11 Nr <8.

ingå trolovning eller sammanflytta, 20 § att kvinna som låtit Lagförslag om
lägra sig ej finge vigas med vanlig brudheder 21 § att om
prasterna halla företal vid vigseln, det skall ske korteligen,

23 § innehållande förbud mot oväsen och oskick vid bröllop, m. m>

25 § förbud för brudskara att komma till kyrkan med skjutande (Forts.)
och dylikt. Av dessa bestämmelser äro åtskilliga icke av lags
natur. Ingen av dem är av beskaffenhet, att dess upphävande
kan vara betänkligt. Ingen har upptagits i nyare kyrkolagförslag.

Vid granskning av 1846 års förslag framställdes den åsikten,
att civillagens bestämmelser i ämnet borde intagas jämväl i
kyrkolagen, men detta kan numera ej ske, emedan det skulle medföra
att kyrkomötet skulle få bestämmanderätt även över de
rent civilrättsliga bestämmelserna.

Remissen till domkapitlet avsåg: hela 3 kap. (om lysning),
vad 4 kap. innehåller om vigsel i svenska kyrkan, 7 kap. 9 §

(medling vid yrkande om separation), lagen angående fullföljd av
talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,
såvitt angår talan mot beslut av präst eller domkapitel, samt
de administrativa förordningar, som hava sammanhang med den
internationella äktenskapslagen, således både vad som ovan betecknats
såsom kyrkolag och dessutom vissa andra föreskrifter
(särskilt lysningen) uppenbarligen på grund av den befattning
prästerna enligt förslaget i dessa delar skulle hava med äktenskapsmålen.
Däremot hava ej blivit remitterade föreskrifterna
i promulgationslagen om upphävande av 15 och 16 kap.
kyrkolagen och av lagen den 10 juni 1910 (hinderslöshet). Men
dessa föreskrifters upphävande är rent formellt och en omedelbar
följd av de övriga bestämmelserna. Domkapitlen ha i övrigt
ansett sig oförhindrade yttra sig om upphävandet. Denna sak
bör ock hänskjutas till kyrkomötet. Intet skäl finnes att remittera
övriga rent civilrättsliga stadganden.

Tiden för remissen (2 Va månader) —- mot vilken anmärkning
ock framställts —• måste begränsas, för att lagen skulle kunna i
tillräckligt god tid föredragas i lagrådet. Det var nämligen angeläget
att förslaget kom före vid denna riksdag för att bedöma,
huruvida och på vad sätt det fortsatta arbetet på giftermålsbalken
skulle bedrivas.

Anmärkning har även gjorts i anledning därav, att de inkomna
yttrandena ej blivit tryckta. Härtill kan jag kort och
gott svara, att underlåtenheten berott på en, såvitt jag vet,
nästan undantagslös regel inom justitiedepartementet. Yttrandena
ha emellertid tillhandahållits lagutskottet.

Om förslaget, vilket jag trots vad eu del ärade talare i
dag säkerligen komma att framhålla i motsatt riktning, vågar
beteckna som en kulturgärning av rang, nu avslås i syfte att
lämna vederbörande prästerliga myndigheter tillfälle att i vidare
mån än som skett yttra sig däröver, skulle sådant enligt
min mening vara synnerligen olyckligt. Avslag nu, om ock endast

Kr 63. 12

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om i nämnda syfte, skulle vara liktydigt med förslagets undant°^We°ocft
skiutande till en mycket oviss framtid. Och några nya syn"upplåming
Punkter genom en ny remiss skulle säkerligen icke framkomma,
m. m. Man riskerade i stället att inveckla en sak, som redan är klar

(Forts.) och mogen. Ej ofta har ett mera genomtänkt och genomdebatterat

förslag förelagts riksdagen än det nu föreliggande. Det oförtjänta
olycksöde, som drabbade lagkommitténs förslag därför,
att det ej i tid framlades utan undanskjuta för vidare utredning,
synes mig ock böra verka avskräckande från att nu gorå sig
skyldig till samma förfarande.

Särskilt vill jag framhålla en särdeles beklaglig eventuell
följd av förslagets fall. Regeringen lärer i sådant fall icke
kunna undgå att taga i allvarligt övervägande, huruvida det
kan vara lämpligt, att det skandinaviska arbetet på familjerättens
område fortsättes, sedan riksdagen vägrat godkänna det
nu föreliggande förslaget eller den grund, varpa det vidare
arbetet i viss mån måste byggas.

Jag har sällan blivit så förvånad som, då jag genom den
offentliga diskussionen om ifrågavarande lagförslag förnummit,
att detsamma skulle vara alldeles förkastligt från moralisk, etisk
och religiös ståndpunkt. Det var icke utan, att den misstanken
vann insteg hos mig, att jag måtte vara radikalare, än vad
jag föreställt mig. Jag har nämligen icke ens kunnat fatta
— och är allt fortfarande oförmögen därtill — vari förslagets
radikala innebörd skulle bestå.

Förslaget bygger i det väsentliga på det beståendes grund,
den nu rådande rättsuppfattningens grund. Man har med varsam
och len hand borttagit antikviteter, otympligheter och för olyckliga
människor i viss mån förödmjukande former. Vid varje
litet steg framåt, som tagits, har man haft för ögonen vikten,
ja, den absoluta nödvändigheten av, att fullständigt upprätthålla
äktenskapets helgd.

I detta sammanhang anser jag mig böra i korthet redogöra
för de väsentligaste fördelar man avsett att vinna genom föreliggande
förslag.

Det torde icke vara mera än en mening därom, att vår
allmänna lags bestämmelser på familjerättens område äro i mångt
och mycket i hög grad föråldrade. Det är icke underligt, att
förhållandet är sådant. Lagen är nu 180 år gammal. Under
tiden har utvecklingen allt jämt gått rastlöst framåt, och särskilt
på senare tider ha förändringarna i livets alla förhållanden
varit synnerligen störa. Väl ha åtskilliga partiella lagändringar
företagits, men ändringarna ha dock på detta område
i det hela mera än å andra varit ganska litet omfattande. Då
de emellertid i åtskilliga hänseenden byggt på andra principer
än den förut gällande lagen, har ställningen blivit den, att vi
nu "ha ett konglomerat av ''bestämmelser, vilka ''icke ha den
inbördes överensstämmelse, som bör finnas emellan de särskilda
delarna i ett gott lagverk.

Lördagen den 8 maj, f. m.

13 Nr 03.

Redan detta är illa men värre än denna formella brist är Lagförslag <m
dock, att lagen icke längre ger ett uttryck för det åskådningssätt,
som råder bland folket. Och denna divergens har på åt- upplösning
skilliga punkter framträtt med sådan styrka, att lagens bestäm- m. m.
melser på grund av sedvana fått ett annat innehåll än därmed (Forts.)
avsetts. Men en sådan situation innebär en fara för lagens
auktoritet, rättstillståndets upprätthållande. Det är på hög tid,
att lagen bringas till överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet,
sådant det hos vårt folk i vår tid lever. Detta
är också den enda väg vi kunna gå för att värna om familjen,
denna grundval för hela vår samhällsorganisation. Genom ett
motsatt förfarande riskera vi, att folket i större eller mindre
omfattning för förbindelsen mellan man och kvinna, för släktets
fortplantning väljer andra former än den på äktenskapet grundade
familjen.

Om man överväger det föreliggande förslaget från nu angivna
synpunkter, är det icke så förvånande, att det ganska
mycket skiljer sig från nu gällande stadganden, sådana de i
lagen äro avfattade. En närmare granskning visar nämligen,
att man överallt sökt att anpassa de nya stadgandena efter den
förändrade tillämpning de ^amla lagbuden i följd av förändrade
förhållanden och åskådningssätt genom sed och praxis
fått. Förslaget innebär i det väsentliga endast en kodifikation
av vad som redan av det allmänna rättsmedvetandet här i landet
upptagits och i stor omfattning vid sidan av lagen eller
rent av i strid med dess ord kommit till uttryck i rättslivet.

Förslaget är sålunda i bästa mening byggt på det beståendes
grund även om vid en ytlig jämförelse med de äldre lagbuden
rätt stora skiljaktigheter framträda.

Denna förslagets karaktär av en anpassning efter en senare
tids ändrade vanor och föreställningssätt framträder synnerligen
starkt i bestämmelserna om trolovling. I den gamla svenska
lagstiftningen spelade trolovningen eller som den kallades
fästningen en synnerligen stor roll. För tillkomsten av ett äktenskap
förutsattes det fästning samt giftermål (brudens överlämnande
genom fadern) i förening med sängliggning. Giftermålets
betydelse minskades emellertid så småningom. De viktigaste
äktenskapsstiftande fakta voro fästningen och sängliggningen.
Vigseln fick först genom 1734 års lag rättslig betydelse
ifråga om tillkomsten av ett laga äktenskap. Enligt den gamla
lagstiftningen skulle ock trolovningen ske med stor högtidlighet.
I 1734 års lag framträder mycket av den gamla uppfattningen.
Trolovning skall sålunda i regel ske i närvaro av giftomannen
och fyra vittnen, två å mannens och två å kvinnans
vägnar eller ock genom skriftligt avtal. En trolovning utgör
hinder för vardera kontrahenten att ingå äktenskap med annan.

Även om kontrahenterna äro ense om att upphäva förbindelsen,
måste de vända sig till domkapitlet för att få den upplöst. Äro
de ej ense, har domstol att slita tvisten och den som utan giltig

Är m. 14

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagjörslag om orsak bryter trolovning, får ej gifta sig med annan utan att

inglZdeZh han först förlikt sin förra trolovade. Kommer hävd till trolovuppiösning
-^i^^^n sa liv det ett äktenskap som skall fullkomnas med vigsel,
m. _ Allt detta är ännu gällande lag, men det förekommer helt
(Forte.) visst alla främmande, och i själva verket har det till största
delen förlorat sin tillämpning. Bestämmelserna om viss form
för trolovningars ingående iakttages numera aldrig, men på
grund av lagens stagdande om när en trolovning skall anses ogiltig
anser man, att trolovning i lagens mening kommit till stånd,
när kontrahenterna överenskommit om det blivande äktenskapet
och givit någon offentlighet åt denna överenskommelse. Vad
verknirgarna angå ifrågasättes aldrig trolovnings upplösning
genom domkapitlet, såvida ej lysning ägt rum, då sådan upplösning
är nödvändig för att vederbörande skall kunna erhålla
lysning till äktenskap med annan. Förbindelsen upplöses genom
att kontrahenterna överenskomma därom eller genom att den
ene träder tillbaka. Något försök att göra förbindelsen gällande
såsom äktenskapshinder, om den som egenvilligt trätt
tillbaka vill gifta sig med annan, förekommer aldrig, såvida
ej hävd tillkommit. Att sådan rätt förekommer är
för do flesta obekant. Stadgandet om att genom hävd uppkommer
ett äktenskap tillämpas ganska sällan och då i regel icke i
avsikt att få till stånd ett verkligt äktenskap utan för att
få den ekonomiska ersättning som betingas därav, att den hävdade
fästekvinnan har giftorätt i mannens bo.

Förslaget går nu ut på att bringa lagens bestämmelser om
trolovning i överensstämmelse med den gestaltning institutet sålunda
faktiskt fått. Lagstiftningens uppgift, säger lagberedningen,
bör endast vara att se till, i vilken utsträckning trolovningsavtalet,
sådant det faktiskt förekommer i det dagliga livet,
bör utrustas med rättsliga verkningar. Utgår man därifrån
torde det vara klart, både att man icke bör binda trolovningens
ingående vid någon form och att man bör göra dess rättsverkningar
synnerligen inskränkta. Bestämmelserna om trolovning
bli då mycket enkla. För trolovnings uppkomst behöves endast
en överenskommelse mellan kontrahenterna. Det torde motsvara
den allmänna uppfattningen. Att därutöver fordra ett
offentliggörande av förbindelsen, såsom bruket är hos de högre
klasserna, synes överflödigt, då rättsverkningarna äro så bestämda,
att de böra inträda utan avseende därpå, att ett sådant offentliggörande
skett. Rättsverkningarna visa sig egentligen endast
vid upplösningen av förbindelsen.

Den reglering av trolovningen som sålunda föreslås, är enkel
och klar samt sluter sig helt visst efter det allmänna uppfattningssättet.
Genom de häri innefattade reglerna om skadestånd
vid hävd i trolovning har det dock blivit möjligt att komma ifrån
nu gällande, mot den allmänna grundtanken i äktenskapslagstiftningen
alldeles stridande bestämmelser om ofullkomnade äktenskap.

Lördagen den 8 maj, f. m.

15 Nr 03.

1 fråga om äktenslcaphindren har förslaget å ena sidan haft Lagförslag om
till ögonmärke, att ingåendet av äktenskap ej må onödigt för- . a,t}ensJeaPs
svåras. En sådan försiktighet bjudes av den låga giftermåls- ''"uppösning
frekvensen här i landet. A andra sidan har man, då ett sam- m. m.

hälleligt intresse påkallat förbud, också givit sådant. I jämfö- (Forte.)

relse med gällande rätt lämnar förslaget större utrymme åt sådana
äktenskapshinder, som avse att förekomma ärftliga eller smitt-osamma
sjukdomars spridning genom äktenskap. Därutinnan är
särskilt att märka förbud för sinnessjuka och könssjuka att ingå
äktenskap. Kvinnans äktenskapsålder höjes från 17 till 18 år.

Och giftomannainstitutet, som nu väsentligen har karaktären av
en släktens rätt att förhindra ett giftermål har ombildats så,
att den unga kvinnan skall hos föräldrarna eller förmyndaren
finna ett stöd vid avgörandet av livets för henne kanske viktigaste
fråga. A andra sidan mildrar eller avskaffar förslaget
vissa förvantskapshinder, avskaffar de nu såsom äktenskapshinder
gällande ofullkomnade äktenskapen, betager trolovning dess
verkan att hindra äktenskap med annan än den trolovade, avskaffar
avvittringshindret och de särskilda hindren för dem, som
med hor brutit sitt äktenskap, samt ersätter sorgeåret för änka
med annan kortare väntetid och avskaffar sorgetiden för änk l“g Stadgandena

om lysning vila i det väsentliga på samma
grunder som den nuvarande lagstiftningen. Förslaget söker här
i första rummet att till lättnad för kontrahenter och lysningsförrättare
meddela klara och bestämda regler om vad som skall
fordras för styrkande av hinderslöshet till äktenskap. Härutinnan
är den nuvarande lagstiftningen synnerligen bristfällig. I
överensstämmelse med önskemål, som uttalas från prästerligt
håll, har man däri så mycket som möjligt sökt överflytta ansvaret
från prästen till kontrahenterna själva. I sådant syfte har
man bland annat infört förpliktelse för kontrahenterna att genom
försäkran på heder och samvete styrka frihet från vissa hinder,
i fråga om vilka direkt bevis i allmänhet icke kan anskaffas.

Genom do nya stadgandena lättas betj-dligt både kontrahenternas
åliggande att förete bevis om frihet från hinder och prästernas
bestyr med utredningen angående hinderslösheten.

Genom en lag av 1908 infördes ifråga om sättet för äktenskaps
ingående den principen, att kontrahenterna skulle äga välja
emellan den kyrkliga och den borgerliga formen. Valfriheten
blev dock ganska mycket begränsad. Borgerligt äktenskap står
val öppet för alla men det kyrkliga kan ej få användas med mindre
bägge kontrahenterna tillhöra samma trossamfund. Från kyrkligt
håll gjordes redan vid lagens antagande starka anmärkningar
häremot. Och kyrkomötet har sedermera vid upprepade tillfällen
begärt återinförande av den förut gällande regeln, enligt vilken
kyrklig vigsel skulle kunna erhållas även när kontrahenterna
tillhöra olika kristna trossamfund. Detta krav tillmötesgår för*
slaget och genomför sålunda valfrihetsprincipen vida mer konse -

Nr 63. 16

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om ]zv en t än 1908 års lag. Om man sålunda låter kontrahenterna
in ktfond?Foch vä^ja emellan kyrklig och borgerlig form, ligger det emellertid
"upplösning makt uppå att. inskärpa, att den borgerliga formen har lika krafm.
m. tiga verkningar, medför lika stora förpliktelser för kontrahetn (Forts.

) terna som den kyrkliga. Detta är så mycket angelägnare som

erfarenheten visar, att det bland folket råder en ganska allmän
uppfattning, att så icke är förhållandet. I nu angivna syfte bär
förslaget dels upptagit samma benämning för den borgerliga
som för den kyrkliga akten, dels sökt göra den borgerliga akten
mera högtidlig genom föreskrift att därvid skall följas ett av
Konungen fastställt formulär.

Om återgång av äktenskap finnas nu på spridda ställen i
giftermålsbalken några stadganden, som lämna mycket övrigt att
önska ifråga om reda och klarhet. Förslaget innehåller fullständiga
regler ej blott om vilka omständigheter som kunna föranleda
återgång utan även om rättsföljderna därav.

På intet område av äktenskapslagstiftningen har en ny reglering
visat sig mer av behovet påkallad än ifråga om separation
och äktenskapsskillnad. Här äro också förändringarna mest
genomgripande. I avseende å sättet för beviljande av äktenskapsskillnad
finnes nu den oegentligheten, att skillnad kan erhållas
dels genom rättegång vid domstol, dels efter ansökan hos
Konungen. En sådan ordning är olämplig redan ur principiell
ståndpunkt. Det gäller att avgöra över privata rättigheter och
förpliktelser, och ett sådant avgörande bör icke ske i form av
nåd, bör icke tillkomma regeringsmakten utan domstolarna. Skillnads
beviljande i administrativ ordning medför ock den praktiska
olägenheten, att de frågor angående vårdnaden om barnen
och underhåll åt maka och barn, vilka därvid vanligen kräva ett
avgörande av domstol, icke kunna komma till prövning i sammanhang
med avgörandet av själva skilsmässan. Förslagen hänvisar
nu alla frågor om separation eller skilsmässa till domstol.

Vad angår skillnadsanledningarna har man å ena sidan med
avseende på äktenskapets stora betydelse för samhället att se
till, att äktenskapsbandet icke onödigt brytes. A andra sidan
visar erfarenheten, att det kan emellanåt inträffa, att förhållandet
emellan makar blir så förstört, att det icke länder till
båtnad varken för dem själva, för barnen eller för samhället
att söka med tvång sammanhålla bandet. På hänsyn till bägge
dessa omständigheter är förslaget byggt. Den viktigaste frågan
är härvidlag, huruvida makar skola tillåtas att utan vidare undersökning
av myndighet erhålla skillnad, då de äro ense därom.
Den nu gällande lagen besvarar denna fråga med nej. Icke desto
mindre är det visst, att skillnad efter överenskommelse här som
i andra länder, vilkas lagar ej heller öppna direkt tillgång till
sådan skillnad, i stor utsträckning förekommer. Hos oss sker det
i främsta rummet genom begagnande av lagens bestämmelse om
skillnad på grund av egenvillig! övergivande, de s. k. köpenhamnsresorna.
I det närmaste hälften av alla skilsmässor i

Lördagen den 8 maj, f. m.

17 Jfr 63.

Sverige åstadkommes på denna väg. För alla dessa skilsmässor
ligger med säkerhet en överenskommelse till grund. Sådan överenskommelse
föreligger ock i många av de fall, då skillnad beviljas
den så kallade långa vägen, det vill säga efter ett års
skillnad till säng och säte. Här föreligger tydligen ett missbruk,
som bör stävjas men också ett behov, som bör regleras.
Förslaget ger därför möjlighet till skillnad efter överenskommelse,
utan att domstolen skall undersöka förhållandet mellan
makarna. Men i stället för att skillnaden nu vid köpenhamnsresorna
kan vinnas på några veckor, fordras det dels att försök
till medling mellan makarna företagits och dels att makarna
varit separerade minst ett år. För de fall, där skillnad nu erhålles
genom köpenhamnsresa inträder sålunda en högst väsentlig
skärpning. De åter, som nu begagna sig av den långa
vägen, få väsentligen samma procedur att genomgå, som enligt
den gällande lagen. Denna skillnad efter överenskommelse innebär
ingalunda, att man gör äktenskapet till ett kontrakt, som
löses lika lätt som varje annat kontrakt. Det betyder blott,
att, då bägge makarna förklarat, att förhållandet dem emellan är
ohjälpligen brutet och därför anse sig ej kunna fortsätta sammanlevnaden,
man eftergiver fordran på en bevisning, som alltid
är synnerligen svår att åstadkomma och för makarna själva,
som skola nödgas i detalj blotta det inre förhållandet dem emellan,
kan medföra svårt lidande. Reglerna om övriga skillnadsorsaker
äro i det stora hela rätt nära överensstämmande med
vad nu gäller, ehuru de naturligtvis äro mera i detalj utarbetade
och dessutom så avfattade, att de skola förhindra ett sådant
kringgående av lagen, som köpenhamnsresorna nu utgöra.

Ett synnerligt stort framsteg innebär förslaget genom de utförliga
regler det meddelar om rättsverkningarna av äktenskapsskillnad,
det vill säga om makarnas skyldighet att vid behov bidraga
till varandras underhåll, om vem vårdnaden om barnen
skall tillkomma samt om makarnes skyldighet att underhålla
barnen. Bestämmelserna härom äro nu synnerligen bristfälliga.
Den väsentligen utvidgade skyldigheten för frånskild make att
lämna underhållsbidrag till sin förra maka, som härvid stadgas,
är ägnad att motverka lättsinniga äktenskapsskillnader. En
vinst är ock, att domstolen i sammanhang med beviljande av
separation eller skilsmässa kan meddela föreskrifter i dessa
hänseenden.

I avseende å rättegången äro jämväl utförliga föreskrifter
meddelade, och därvid har bland annat tillfälle beretts för
domstolen att under rättegångens lopp förordna om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och underhållsbidrag till make
och barn.

Härmed har jag genomgått de mera väsentliga förbättringar
som den nya lagstiftningen skulle medföra. Därtill komma
naturligtvis en mängd detaljer, på vilka jag nu ej kunnat in Första

kammarens protokoll 1915. Nr 63. 2

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

Nr 63. 18

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om
äktenskap 8
ingående och
upplösning
m. fn.
(Fort*.)

låta mig. Slutligen bör ej förbises de väsentliga fördelar för
parter, lysnings- och vigselförrättare samt domstolar, som vinnas
därigenom, att ifrågavarande stadganden sammanförts i en systematiskt
uppställd, klart och redigt avfattad lag.

Då jag såsom min och regeringens mening uttalat och nu
tillåter mig att ytterligare understryka, att det vore synnerligen
önskvärt, om förslaget antoges, har jag därmed ingalunda velat
bestrida, att det kan vara diskutabelt, huruvida ej en eller annan
detaljbestämmelse må vara i behov av jämkning. Att meningarna
ifråga om ett så stort lagförslag som det föreliggande måste
i mångt och mycket gå i sär, är ju självklart. Mitt hopp är emellertid,
att meningsskiljaktigheterna härutinnan icke skola vara
större än att en för oss alla acceptabel lag kan bli resultatet av
den nu påbörjade debatten.

Ifråga rom de särskilda bestämmelserna i förslaget, vill jag
nu icke ingå i någon kritik av de motsatta åskådningar, som
gjort sig gällande i vidare mån än så vitt de avse den föreliggande
paragrafen (lagförslagets 1 §).

Lagberedningen har, som nämnt, stadgat, att viss form
för trolovnings ingående icke är erforderlig. Mot denna lagberedningens
av Kungl. Maj :t tock nu även av lagutskottet
gillade ståndpunkt ha i olika motioner riktats anmärkningar,
vari man påyrkat, att trolovning skall ingås under en -eller
annan yttre form, varigenom dess förhandenvaro öppet konstateras.
Till stöd härför har bland annat anförts, att, om endera
kontrahenten nekar till överenskommelsen om trolovningen,
»rättsverkningarnas ikraftträdande blir beroende på den bevisning,
den andre kan åstadkomma. Sammanställer man härmed
stadgandet i promulgationsförordningens 8 § att barn, som är
avlat i trolovning är äkta barn, så inses lätt, hurusom i många
fall särskilt de unga kvinnorna kunna lockas in på en väg, där
de tro sig genom en dylik formlös överenskommelse hava säkerställt
åtminstone barnets rätt och framtid, under det att de
i själva verket äro urståndsätta att förebringa den bevisning,
som är nödvändig för att rätten skall kunna göras gällande.»

Detta ändringsförslags syfte är ju sålunda mycket gott.
Själva förslaget däremot är mindre gott. Det skulle, om det
antages, ofta stjälpa i stället för att gagna dem det särskilt
vill hjälpa. ;

Motionärerna tro nog icke själva, att våra unga svenska
flickors ibland tyvärr något för varma blod skulle avkylas
ens av aldrig så försiktjgt avfattade lagparagrafer. Helt visst
skulle även framgent allt emellanåt inträffa, att den unga
kvinnan gåve sig åt den man hon hölle av -endast i förlitande
på hans löfte om äktenskap. Man enligt motionärernas förslag
skulle en dylik kvinna vara alldeles rättslös, därest mannen
vore ärelös. Lagberedningens av Kungl. Maj :t gillade förslag
skyddar däremot både kvinnan och barnet, naturligtvis dock
endast under förutsättning att löftet kan bevisas. Jag medger

Lördagen den 8 maj, f. m.

19 Kr 63.

naturligtvis, det ligger i sakens natur, att det kan vara förenat Lagförslag om
med synnerligen stora vanskligheter att härutinnan''åstadkomma äktenskaps
bevisning. Erfarenheten har emellertid visat, att det icke är
omöjligt, och i varje fall är väl möjligheten att erhålla rätt att
föredraga framför den rena omöjligheten. (Forts.)

Vid lagutskottets betänkande har emellertid fogats en reservation
av herr Petersson i Lidingö villastad m. fl., vilken,
ehuru i viss män tillgodoseende motionärernas syfte, borttar den
svåraste udden av de anmärkningar jag nu framställt. Enligt
denna reservation skulle första paragrafen lyda: »Trolovning
är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå äktenskap
med varandra och gjort denna överenskommelse kunnig.»

Samtidigt föreslås en ändrad lydelse av 8 :de § i promulgationslagen
i syfte att likställa barn som avlats under äktenskapslöfte
med barn som avlats under trolovning, ävensom

1 viss man kvinna, som blivit rådd med barn under äktenskapslöfte
med trolovad kvinna, som blivit rådd med barn.

Mot denna reservation kan anmärkas, att lagförslagets rättsverkningar
för vanliga fall, d. v. s. då hävd ej mellankommer,
allenast visa sig i reglerna om återbekommande av gåvor enligt

2 § och om ett synnerligen begränsat skadestånd enligt 3 §

2:dra stycket (ersättning för direkta utgifter, som kontrahenterna
haft för det tillämnade äktenskapet). För min del förefaller
det som om denna^ regel bör gälla även om förbindelsen hållits
hemlig för utomstående. Har hävd ägt rum, har kvinnan utan
avseende därpå att förbindelsen är hemlig nu rätt att förklaras
för äkta hustru och därmed erhålla giftorätt i mannens bo.

Detta lagförslag sätter i stället rätten för kvinna att erhålla
utvidgat skadestånd. Obilligt synes vara, att denna rätt till
skadestånd skulle undanhållas en kvinna, därför att förbindelsen
är hemlig.

■ I motiveringen till reservationen säger lagutskottets ordförande
: »Om trolovningens begrepp på detta sätt bestämmes

varder det emellertid nödigt att för det fall som i nu gällande lag
omförmäles i 3 :dje kap. 10 § giftermålsbalken — då man hävdat
kvinna under äktenskapslöfte — meddela särskilda bestämmelser
som skäligen tillgodose kvinnans och barnets rätt». En sådan bestämmelse
skulle införas i 8 :de § promulgationslagen. Barnet blir
då liksom nu äkta, men i fråga om kvinnan har icke fullt samma
hänsyn visats. Hon får enligt detta förslag, rätt till skadestånd
allenast i händelse av mannens död, d. v. s. om mannan utan
egen skuld blir urståndsatt att uppfylla sitt löfte. Men om mannen
på ett skurkaktigt sätt övergiver henne, då får kvinnan
ingenting, då står hon ensam med sina tomma händer och sin
fläckade ära. Detta skulle enligt min mening icke vara lyckligt.

(Vid betänkandet har fogats en annan högerreservation av
herr Pettersson i Bjälbo m. fl. Enligt denna reservation skulle
ifrågavarande paragraf hava följande lydelse: »Trolovning är

Nr 63. 20

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller eljest
äktenskaps bevisligen överenskommit att ingå äktenskap med varandra.»
''”afätning Denna reservation innehåller i sak precis detsamma som det
UPm“m. V kungl. förslaget. Men bestämmelsen kan giva anledning till
(Forts.) missuppfattning. Ingen rättighet kan ju göras gällande, därest
man ej kan bevisa den, men rättighetens existens är ju i regel icke
bunden vid bevisningsmöjlighetcn.

Båda dessa reservationer innefatta således enligt min mening
oegentligheter eller oformligheter. Härmed har jag dock icke
velat säga, att dessa —- i allt fall icke de som sammanhänga med
den senare — äro svårare än att man i nödfall, d. v. s. hellre än
att riskera hela förslagets fall, skulle kunna godkänna endera av
reservationerna efter någon mindre jämkning.

Till sist ett enda ord till de mina högt ärade motståndare
som nu här efter mig komma att yrka avslag på förslaget. Jag
är förvissad om att Ni med mig äro övertygade^ om det
önskvärda, däri, att de uråldriga bestämmelser i giftermålsbalken,
om vilka det nu är fråga, synnerligen väl äro i behov av revision
ävensom att denna revision bör ske i överensstämmelse med vad
en sund tids- och samfundsanda kräver.

Meningarna äro visserligen och måste vara delade om vad som
menas med en sund tidsanda. Jag vill emellertid tillika erinra
Eder om huru sällan det är här i livet som någon enda lyckas
åstadkomma allt det goda han åstundan eller vinna allt det goda
han eftersträvar. Jämt och samt händer det, att man måste
finna sig i att göra halt på vägen till det bästa, det mest eftersträvansvärda.
.Vad särskilt lagstiftningen angår, är det ju alldeles
uppenbart, att intet större lagförslag skulle kunna genomföras,
därest det motverkades av alla de för frågan Intresserade.,
som icke på vane punkt, i fråga om varje detaljbestämmelse,
finge sitt speciella önskemål tillgodosett. Förevarande lagförslag
är av de myndigheter som hörts däröver och av de enskilda intresserade
personer som yttrat sig därom erkänt vara i huvudsak
gott eller åtminstone innehålla mycket gott. När tro Ni att ett
bättre förslag kan vara att förvänta, ett förslag bättre ägnat att
hopfoga de divergerade meningarna. Tidsandans utveckling blir
nog tyvärr icke sådan, att man längre fram kan uppnå enighet,
där söndring nu råder. Tåg därför, mina herrar, vad som nu
bjudes. Det bjudes i bästa avsikt och med renaste uppfattning om
äktenskapets utomordentliga betydelse för vårt land. Jag vill
icke tro att Ni, mina herrar, nu skola låta det mindre goda,
som till äventyrs må finnas i detta förslag, alldeles undanskymma
det myckna störa goda, som ostridigt däri finnes, och jag vill
icke tro och kan icke tro, att Ni, mina herrar, nu i dag skola slå
till intet många och långa års troget och träget, samvetsgrant
och gott arbete för Sveriges väl.

Herr af Eken stam: Herr talman, mina herrar! Då föreliggande
kungliga proposition började upptagas till behandling

Lördagen den 8 maj, f. in.

21 Nr 63.

i lagutskottet, var det nog tydligt, att mycket av vad som där Lagförslag om
mötte oss, innehöll nyheter, för vilka vi nästan studsade. Det
ville vid ytligt påseende förefalla, som om Kungl. Maj :t hade ”''upplösning
haft sitt öra öppet mera för de ganska högröstade stämningar, m. m.
som hava funnits i huvudstaden och på några andra platser, än (Forts.)
på den opinion, som nog finnes inom de stora vida områdena ute
i landsbygden. Nutidens så kallade moderna strömningar hava
nog fått sätta sin prägel på detta förslag i mer än ett avseende,
och för dem, som i mycket beklaga allt vad som genom ett
tillgodoseende av dessa strömningar blir bortsopat, för dem har
det för visso mer än eu gång varit fråga, om icke det skulle vara
det rationellaste och riktigaste att med ens ställa sig på avslagssidan
och yrka att Kungl. Maj :ts förslag icke skulle upphöjas
till lag, utan att det skulle på nytt överlämnas till bearbetande
och omläggning.

Såsom herrarna emellertid se av lagutskottets betänkande,
har så icke skett. Ingen enda inom lagutskottet har ansett sig
böra komma med ett sådant avslagsyrkande. Hur kan nu detta
vara möjligt, då, såsom jag nyss säde, man i många delar funnit
sig rätt chockerad av de nya åsikterna? Jo, för visso,
det har varit möjligt därigenom att ju mera man inträngt i detta
lagförslags byggnad och innehåll, har man fått intresse därför
och kommit till insikt om, att det dock i så många och viktiga
fall innehåller stora och verkliga förbättringar i den lagstiftning,
varom här är fråga.

Den föregående ärade talaren, herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, har nyss så utförligt genomgått samtliga
de förbättringar, som skulle åstadkommas genom denna lag,
att det för visso icke skulle vara någon som helst idé för mig
att på nytt genomgå den saken. Men, såsom jag nyss yttrade,
så fanns det dock, trots dessa många stora och verkliga förbättringar,
så mycket som man icke ansåg sig kunna vara med
om, och därför måste man ställa sig på en annan sida, icke
på avslagssidan, utan, om jag så skulle vilja säga, på förbättringssidan.
Det är därifrån de många reservationer, som vidfogats
utlåtandet, ha kommit. Man har försökt en var i sin stad
att med den uppfattning man har i dessa ämnen, komma till
någonting, som skulle kunna göra det stora lagförslaget acceptabelt
och riktigt även i de särskilda detaljerna.

Då herr statsrådet nyss har så i detalj genomgått förslaget
i övrigt, så synes det mig, att det för mig icke är riktigare att
göra någonting annat än att nu på en gång övergå till den reservation,
till vilken jag anslutit mig i avseende å 1 kap. 1 §.

I denna paragraf, som handlar om trolovningens begrepp och
det sätt, varpå trolovning skall slutas, komma vi till den egentliga
grundvalen för nästan det allra mesta, som finnes skrivet i
föreliggande lagförslag. Kungl. Maj :t har ansett, att trolovning
skulle vara för handen, när helst man och kvinna överenskommit
att ingå äktenskap med varandra. Den löslighet i for -

Kr 63. 22

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om men> som ett sådant vidsträckt stadgande lämnar, har icke kunnat
ing&ende^och vara tilltalande för dem, som anse, att ordning och skick dock
upplösning måste här iakttagas och alldeles särskilt då det gäller ett rättsm.
m. förhållande, som kan vara en grund och en utgångspunkt för
(Forts.) så många andra förhållanden inom samhället.

Det är ju alldeles klart, att med den form, som Kungl.
Maj :t har givit- trolovningen, under densamma skulle kunna
innefattas vilka som helst hemliga överenskommelser och förbindelser,
det blir snart sagt äktenskapslöfte givet såsom ett
slags ersättning för coitus, som här skulle kunna betraktas såsom
trolovning. Icke utan anledning har lagberedningen anmärkt,
att den svenska lagstiftningen alltid ogärna har sett hemlighetsfullhet
i fråga om äktenskapsavtal, och det har i allmänhet varit
så, att först när omgivningen haft klart för sig, eller andra
omständigheter tydligt givit vid handen att mellan kontrahenterna
existerade en överenskommelse om äktenskap, så har man
ansett, att verklig trolovning skulle finnas. Den gamla trolovningen
har ju försvunnit. Skick och sed hava ju låtit den s. k.
förlovningen komma fram, men vi veta alla, att den knappast
erkännes, förrän den fått én viss form av offentlighet, vare sig
genom ringväxling, annonsering, annat kungörande eller t. o. m.
det enkla steget, att vederbörande kontrahenter hava så förhållit
sig till varandra som i allmänhet fästfolk pläga. Det synes icke
vara för mycket att, om man skall hava trolovning såsom en
rättsgrund, varpå åtskilliga andra anspråk kunna byggas, det
dock skall vara någon som helst form, under vilken den skall
hava framträtt utåt.

Man har invänt, att det dock alltjämt skulle kunna finnas
något, som kallas hemlig förlovning, och att det vore ganska
betänkligt, om man på en gång avfärdade möjligheten för ingående
av sådana. Jag vill då först och främst anmärka häremot,
att med hela den tidsriktning vi hava, utan tvivel de verkliga
hemliga trolovningarna snart sagt hava försvunnit. Det behövs
i allmänhet nu icke längre, att de unga tu hålla sina avsikter
hemliga för stränga föräldrar eller av andra sådana anledningar;
och skulle i något enda, i något ytterligt sällsynt undantagsfall
något sådant vara för handen, lärer väl ändå icke
vara omöjligt, att verkligen göra denna förbindelse kunnig genom
att de trolovade förtro sig åt några goda vänner eller på annat
sätt inför vittnen göra överenskommelsen kunnig. I allt fall
kan man tryggt säga, att där verkligen ett sådant mål, som här
avses, är att vinna, så har kärleken, som alltid sägs vara uppfinningsrik,
nog sina medel att nå det.

Det är av sådana anledningar, som de reservanter, till vilka
jag anslutit mig, hava ansett, att vi icke kunde stanna vid Kungl.
Maj :ts enkla form, överenskommelse att ingå äktenskap, utan
som vi hava krävt att därtill skulle komma tillägget att överenskommelsen
blivit gjord kunnig.

För att emellertid icke, om nu en sådan bestämmelse skulle

Lördagen den 8 maj, f. m.

23 Nr 63.

antagas, helt och hållet avskära rättsmöjligheten för vad som Lagförslag om
förut har benämnts ofullkomnat äktenskap, nämligen när en
kvinna under äktenskapslöfte blir hävdad, har ett tillägg måst upplösning
göras till 8 § promulgationslagen. Vid avfattningen av den reser- m. m.
vation, som i sådant avseende här avgivits, har en liten brist- (Forts.)
fånighet uppstått, ity att, såsom synes, endast ett moment avseende
barnen har inkommit, då däremot naturligtvis också bör
finnas ett moment angående kvinnans ställning. Herr statsrådet
anmärkte detta, och jag kommer därför, när vi hinna så långt som
till 8 § promulgationslagen, att yrka att där skall intagas ett
nytt moment nr 2 så lydande: Har kvinna blivit hävdad under
äktenskapslöfte; brytes förbindelsen, och är mannen huvudsakligen
skulden härtill, äge kvinnan den rätt till skadestånd, som
i 1 kap. 3 § första stycket lagen om äktenskaps ingående och
upplösning är stadgat.

Vad som nu där är betecknat såsom mom. 2, skulle då bliva
mom. 3.

För att icke alltför mycket inkräkta på den tid, som här
åtskilliga talare, vilka vilja yttra sig i principdebatten, kunna
önska att taga i anspråk, vill jag icke närmare ingå på de övriga
reservationer, som finnas och till vilka jag anslutit mig, utan vill
jag för närvarande, herr talman, endast och allenast yrka bifall
till 1 kap. 1 § ifrågavarande lag i den form, som föreslås enligt
den av herr Petersson i Lidingö villastad m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar!
Det föreliggande lagförslaget berör några av de mest invecklade,
men på samma gång mest djupgående frågor, som över huvud kunna
förekomma inom lagstiftningen.

Samhället är byggt på familjen. Det är otänkbart, att ett
sunt och livskraftigt samhälle skulle kunna uppbyggas allenast
på individerna och deras individuella intressen. Det är familjen,
som är samhällets grundval. Varje åtgärd, som är ägnad att
stärka hem och familjeliv, är sålunda direkt samhällsuppbyggande,
men varje åtgärd, som är ägnad att försvaga hemmet och
familjelivet, är ägnad att försvaga samhället och innebär ett
frö till dess upplösning.

Det är icke minst ur dessa synpunkter en lagstiftning i
förevarande ämne bör ses. Men går man till lagberedningens,
av regeringen nu framlagda förslag, finner man dessa synpunkter
alltför litet beaktade. Än mindre har hänsyn tagits till den
kristliga grundåskådning, som hittills präglat vårt samhällsskick
oen som utgör dess fastaste stöd. Däremot bär stort utrymme
keretts åt rent individualistiska synpunkter och åt juridiskt formella
krav.

I sistnämnda hänseende har lagutskottet framhållit, att den
gällande rättens bestämmelser på ifrågavarande område äro i

Nr 63. 24

Lördagen den 8 rnnj, f. m.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
7)i. in.
(Forts.)

många stycken föråldrade, och att en genomgripande omgestaltning
här i fullständighetens, klarhetens och överskådlighetens
intresse är i hög grad påkallad. Och det bestrides ingalunda,
att så är förhållandet. Men innan det gamla kullkastas, hör
man hava full klarhet över vad man vill sätta i stället. Och
en så genomgripande förändring bör icke ske utan det mognaste
övervägande.

Den lagstiftning, som nu b judes riksdagen till godkännande,
synes omfatta endast en ringa del av familjerätten. Den berör
endast frågorna om äktenskaps ingående och upplösning och
vad därmed omedelbart sammanhänger. Men i själva verket omspänner
den hela familje- och arvsrätten. Ty vad nu beslutas
blir grundläggande för hela den blivande giftermålsbalken, och
på giftermålsbalken kommer sedan den blivande ärvdabalken att
byggas.

Jag var, då jag först tog kännedom om detta lagförslag, av
den meningen, att detsamma skulle kunna godkännas med vissa
ändringar och jämkningar, och jag har även motionerat i sådan
riktning; men ju mera jag har sökt tränga in i lagförslaget,
desto mera har den övertygelsen stadgat sig hos mig, att förslaget
icke bör antagas utan en väsentlig omarbetning, och att det
är nödvändigt, för att bereda tillfälle till en sådan omarbetning,
att nu yrka avslag å detsamma. Jag skall i det följande
söka giva skäl för en sådan uppfattning.

Enligt det föreliggande förslaget uppkommer den äktenskapliga
förbindelsen mellan mannen och kvinnan i och med vigseln.
Trolovningen, vare sig med eller utan hävdande, grundar icke
under några omständigheter en äktenskaplig förbindelse.

Det är för första gången i vårt land, som lagstiftningen
skulle komma att intaga en sådan ståndpunkt. Och redan denna
omständighet är ägnad att i hög grad inrikta uppmärksamheten
just på denna punkt.

Enligt våra äldsta skrivna lagar, landskapslagarna, erfordrades
för tillkomsten av ett äktenskap fästning och sängliggning.
Äktenskapets borgerliga rättsverkningar inträdde i allmänhet
i och med sängliggningen. De följande lands- och stadslagarna,
vilka gällde under hela den senare medeltiden, och ända
fram till 1734, intogo härutinnan samma ståndpunkt som landskapslagarna.
Fästningen och sängliggningen voro alltjämt de
huvudsakliga fakta, vilka konstituerade äktenskapet.

Genom kyrkans inflytande kom vigseln i bruk. Den omnämnes
redan i landskapslagarna, men var emellertid icke något
nödvändigt villkor för ett laggillt äktenskap. Härutinnan
gjordes ingen ändring genom reformationen. I konsekvens härmed
stadgades i Västerås ordinantia av år 1527, att om fästeman
lägrade sin fästekvinna, skulle han icke bota för lägersmålet,
»efter emellan dem är rätt äktenskap för Gudi, och må han
icke åtskiljas vid henne». Samma uppfattning återfinnes i den
ännu gällande kyrkolagen av år 1686. Enligt densamma fram -

Lördagen den 8 maj, f. m.

25 Nr 63.

står visserligen nu vigseln såsom den normala formen för akten- Lagförslag om
skåpets fullbordan; men ett giltigt äktenskap kunde enligt kyr- äktenskaps ,
kolagen uppstå aven utan vigsel. »Om de trolovade varannan upplösning
hävda» — säger kyrkolagen — »sd är det ett äktenskap, som med m. m,
kyrkans band fullkomnas skall.» Även hävdande under äkten- (Forte.)
skapslöfte erkändes av kyrkolagen såsom medförande äktenskapliga
rättsverkningar.

Först i och med 1734 års lag upphöjdes vigseln till att bliva
ett väsentligt äktenskapsstiftande moment. Äktenskapet konstituerades
i regeln genom trolovningen och den därpå följande
vigseln. Men man frångick ingalunda den gamla uppfattningen
att, även utan vigsel, en äktenskaplig förbindelse kunde inträda
redan genom trohetslöftet och det äktenskapliga umgänget, ehuru
visserligen med ringare rättsverkningar än det vigselfästa äktenskapet.
Det heter nämligen i 3 kap. 9 § giftermålsbalken:

»Hävdar man sin fästekvinna; då är det ett äktenskap, som skall
fullkomnas med vigsel. Kvinnan har i ett sådant fall rätt att
bliva förklarad för äkta hustru och att åtnjuta full giftorätt i
mannens bo. Enahanda rättsverkningar inträda, om man hävdar
kvinna under äktenskapslöfte och löftet förklaras fast. Ja,
även vid hävdande i lönskaläge, därå sedan fästning följer, inträder
ett slags äktenskaplig rätt, dock endast av ekonomisk art, i
det att kvinnan »njuter laggift hustrus rätt» i mannens bo. I
alla dessa fall bliva barnen äkta barn.

Gent emot denna från äldsta tid fortlevande uppfattning,
uppställer förslaget den satsen, att äktenskapet existerar endast
i och genom vigselförrättarens förklaring att kontrahenterna äro
äkta makar.

Förslaget ställer sig härutinnan på en rent formell ståndpunkt.
Trohetslöftet hör icke längre till äktenskapets begrepp.
Trolovningen förpliktar icke längre till trohet. »Ett huvudsyfte
med trolovningen är», säger lagberedningen, »att den skall bereda
personer, som ämna taga varandra till äkta, tillfälle att under
ett mera otvunget, av konventionella hänsyn mindre bundet
umgänge lära närmare känna varandra. För detta ändamål böra
kontrahenterna under förlovningstiden bibehållas vid full valfrihet.
Trolovningen bör sålunda, enligt beredningens mening,
kunna brytas icke blott efter överenskommelse mellan parterna,
utan även genom den enes tillbakaträdande. Och liksom trolovningen
slutes formlöst, bör den ock kunna formlöst brytas; det
bör vara tillräckligt att båda parterna komma överens att häva
trolovningen eller att den ene av dem på vad sätt som helst, i
ord eller handling — t. ex. genom en ny trolovning eller giftermål
med en annan -— tillkännagiver sitt tillbakaträdande; och
detta även efter hävdande. Genom detta förslag skulle — säkerligen
för första gången i vårt folks historia — trolösheten
införas såsom ett lagligt rättsinstitut.

Det råder, såsom av det sagda framgår, en betydlig skillnad
emellan den nu gällande lagens uppfattning av äktenskapets

Sr 63. 26

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagf&rslag om begrepp och det nya förslagets ståndpunkt i detta avseende.
ingåendePoch är ^är själva grundfelet i den nya lagstiftningen ligger; ty
upplösning de bägge olika uppfattningarna leda till vitt" skilda konsem.
m. kvenser. Motsättningarna framträda redan i det nu föreliggande
(Forts.) förslaget, men komma att göra det ännu mer i den blivande lagstiftningen
rörande förmögenhetsförhållandet mellan makarna och
rörande barnens rättsliga ställning. Det är i hög grad egendomligt
att detta förslag kunnat framläggas med anspråk på att det
skulle av riksdagen godkännas, innan den ringaste utredning förebragts
rörande principerna för ordnandet av dessa viktiga rättsförhållanden.
Ty har riksdagen väl en gång antagit det nu framlagda
förslaget angående äktenskaps ingående och upplösning,
så har riksdagen därmed bundit sina händer i fråga om den fortsatta
lagstiftningen på äktenskaps- och arvsrättens område. Jag
undrar, om riksdagen verkligen är beredd att nu taga ett så
avgörande steg. Den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna
reservationen om bibehållandet av bestämmelserna rörande de
s. k. ofullbordade äktenskapen till år 1919 i syfte att möjligen
få dessa i någon moderniserad form bibehållna i lagstiftningen,
synes mig utgöra det starkaste bevis för att även de som nu
förklarat sig beredda att godkänna den nya lagen, likväl icke
gjort klart för sig innebörden av de principer, på vilka denna lag
är byggd. Ty yrkandet på att de ofullkomnade äktenskapen i
någon form, vilken det vara må, skola bibehållas, bottnar i den
gamla uppfattningen om trohetslöftets förpliktande betydelse och
bär alls intet med lagberedningens äktenskapsbegrepp att skaffa.

Då jag i det föregående påpekat, att trohetslöftet i förening
med äktenskapligt umgänge i vissa fall. även utan vigsel, konstituerar
en äktenskaplig förbindelse, så bär därmed givetvis
icke varit avsett att prestera något försvar för vilka lösa förbindelser
som helst; och icke heller för alla de olika former av ofullkomnade
äktenskap, som upptagas i 1734 års lag. Jag har endast
talat om den förbindelse, som uppkommer, då trohetslöftet är
uppriktigt och då avsikten är åstadkommandet av ett verkligt
äktenskapligt samliv, låt vara att endera sedermera sviker löftet.
I verkligheten existerar i detta fall en långt djupare förbindelse
mellan mannen och kvinnan än om blott en tillfällig förbindelse
föreligger. Skillnaden är lätt att iakttaga för den som
i det verkliga livet kommer dessa förhållanden nära.

Jag vill också i detta sammanhang hava uttalat, att det givetvis
bör med största eftertryck betonas, att en dylik förbindelse
bör beseglas antingen med kyrklig vigsel eller med en borgerlig
förmälningsakt, ty ur både familjens och samhällets synpunkt
är det av vikt, att äktenskapet offentligen erkännes och bekräftas;
och för kristlig uppfattning framstår det alltid såsom ett ofrånkomligt
krav, att äktenskapet genom vigseln vinner religiös
bekräftelse och helgd.

Jag skall nu icke längre uppehålla mig vid lagförslagets uppfattning
av själva äktenskapsbegreppet, utan övergå till att

Lördagen den 8 maj, f. m.

27 Nr 63.

nämna något om kvinnans och barnens rättsliga ställning, för den Lagförslag om
händelse att kvinnan blivit hävdad utan att vigsel tillkommer. i^tmd^och

iVad kvinnan beträffar, stadgas i 1 kap. 3 §, att om kvinnan upplösning
under trolovningstiden blivit hävdad av mannen, men trolovnin- m. m.
gen likväl brytes, och mannen huvudsakligen bär skulden därtill, (Forts.)
så skall han giva henne skäligt skadestånd.

Enligt nu gällande lag har kvinnan i sådant fall rätt att bliva
förklarad för äkta hustru samt åtnjuter full giftorätt i mannens
bo. Hon har sålunda möjlighet att förskaffa sig både ideell
och materiell upprättelse. Och den rätt hon därvid kan gorå
gällande är till sin art en äktenskaplig rätt. Enligt lagberedningens
förslag åter skall hon avspisas med ett skadestånd i penningar,
utan att därvid ens sörjts för att skadeståndsplikten verkligen
blir effektiv. All äktenskaplig rätt för henne på grund av
förbindelse före vigseln bortfaller. Principiellt sett betyder detta
för kvinnan en i hög grad försämrad ställning. Och det torde
vara detta som föranlett herrar Pettersson i Södertälje m. fl. att
reservationsvis hemställa om en skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran om utredning, på vilket sätt genom lagstiftningens försorg
ej blott ekonomiskt skadestånd utan jämväl upprättelse i
andra avseenden lämpligen må kunna beredas utom äktenskapet
födda barns mödrar, särskilt i de fall, då hävdandet skett under
trolovning eller under äktenskapslöfte.

Men under det att den konventionella och godtyckliga gräns
lagberedningen uppdrager emellan vad som skall vara äktenskap
och icke äktenskap sålunda blir, åtminstone principiellt
sett, och säkerligen mången gång också i verkligheten, i hög
grad missgynnande i fråga om mödrarnas rätt och ställning,
då förbindelsen faller utanför det vigselfästa äktenskapets råmärken,
så blir tvärtom den lika godtyckliga gränsskillnad, som,
låt vara provisoriskt, uppdrages mellan äkta och oäkta barn sådan,
att den i hög grad gynnar barnen av dessa missgynnade
mödrar. Det är svårt att förstå, varför gränsen skall dragas
på ett sätt, när det gäller mödrarna, och på ett annat sätt, när
det gäller barnen av dessa samma mödrar. I en och samma
förbindelse får modern en sämre rätt, barnet en bättre, utan att
någon verklig grund därför kan uppvisas. Om modern avspisas
med ett skadestånd i penningar, varför skall det då icke vara
nog, att även barnet då säkerställes genom en penningsumma
till dess uppfostran och underhåll? Men om barnet skall vara
äkta barn, varför skall icke modern då njuta äkta hustrus rätt?

Den skillnad mellan moderns och barnets rätt och ställning, som
lagberedningen här uppdragit, är fullkomligt godtycklig och vi-,
lar på en rent formell uppfattning av hithörande förhållanden.

På ett helt annat sätt fattade man saken vid utarbetandet
av 1734- års lag. Där ställdes moderns och barnets rätt på en
och samma grund och i bestämt förhållande till varandra. I
1692 års lagförslag heter det uttryckligen: »ty då moderns villkor
bättras, då bättras ock barnens». Och i den slutliga lagtexten
är barnets rätt och ställning såsom äkta barn genom -

Nr 63. 28

Lördagen den 8 maj, f. in.

Lagförslag om gående motsvarad av en rätt för modern, i vissa fall att bliva
inoåemf/ocA förklarad för äkta hustru, och i andra fall åtminstone att eruppiösning
hålla äkta hustrus rätt i mannens bo.
m. m. Man kan naturligtvis häremot invända, att stadgandena rö (Forts.

) rande barnens rätt härutinnan i det framlagda förslaget endast
äro av provisorisk natur. Men, mina herrar, godkännas dessa
stadganden nu av riksdagen, så hava de därmed faktiskt förlorat
sin provisoriska karaktär, ty sedan är en återgång icke
möjlig. Jag fruktar, att ett bifall till förslaget kommer att
binda den fortsatta lagstiftningen även pa denna punkt; och
därmed hava de av mig gjorda anmärkningarna sitt fulla berättigande,
och det går icke att bemöta dem allenast därmed,
att bestämmelserna endast äro avsedda att hava en provisorisk
giltighet.

Jag skall till sist även något beröra den nya skadeständsprincipen
och dess tillämpning. Har kvinnan under trolovningstiden
blivit hävdad av mannen, men trolovningen brytes, och mannen
bär deu huvudsakliga skulden därtill, skall han giva heune skäligt
skadestånd. Förslagets mening är, säger lagberedningen, att
mannen skall vara skyldig undanröja följderna av det skedda,
såvitt detta genom ekonomiska värden låter sig göra. Men
jag frågar: borde icke mannen hava samma skyldighet gent emot
den kvinna, vars ära han rövat för en natt? Om den trolovade
kvinnan, säger lagberedningen, redan förut vanvårdat sitt rykte,
kanske rent av är känd för lösaktighet, så lärer den ersättning,
hon enligt förslagets bestämmelser kan påräkna, i allmänhet bliva
ringa eller ingen. Dock, även en sådan skulle kunna tillerkännas
ersättning, om ock till ringare belopp. Skulle icke då,
med ännu mycket större skäl, en dittills fläckfri kvinna, som under
en tillfällig nedsättning av den moraliska motståndskraften
blir förförd av eu samvetslös man, kunna göra anspråk på ersättning
för vad hon förlorar, icke blott i materiella utan även i
ideella värden, ära, ställning, hälsa och utkomst.

Skadeståndsrättens begränsning till kvinna, som blivit hävdad
under trolovningstiden, saknar, såvitt jag kan förstå, all
verklig grund, när man icke vill tillerkänna kvinnan någon
äktenskaplig rätt till följd av trolovningen. Den är alltså en
ren godtycklighet.

Men icke ens i de fall, då lagberedningen ansett ekonomisk
gottgörelse böra ifrågakomma, har lagberedningen förmått genomföra
sin nya skadeståndsprincip. För det fall nämligen,
att trolovningen brytes genom mannens död, kan något skadeståndsanspråk
icke göras gällande. Även på denna punkt har
lagberedningen nödgats tillgripa en provisorisk anordning för att
icke ställa kvinnan alldeles rättslös. Och lagberedningen har
därvid icke haft annan utväg än att bygga på den hittills gällande
rättens grund, i det att kvinnan tillerkänts »skälig andel»
i mannens kvarlåtenskap, dock ej utöver hälften därav. Det
är andel i kvarlåtenskapen, men det är icke laggift hustrus andel.

Lördagen den 8 maj, f. m.

29 Bfr 63,

Huru stor denna andel skall vara är icke utsagt. Den skall Lagförslag om
vara »skälig». Men det lämnas osagt, huruvida andelens stor- p0‘ck

lek skall bedömas uteslutande med avseende å kvinnans eller upplösning
jämväl med avseende å de lagliga arvingarnas ekonomiska ställ- m. m.
ning. Den tillgodokommer icke heller alla kvinnor av ifråga- (Forts.),
varande kategori; rätten är nämligen ställd i beroende av, huruvida
kvinnan är i behov av ''underhåll. Lagberedningen säger
härom, att det har »synts riktigast att begränsa den nya regelns
räckvidd till fall av mera ömmande natur». Återigen
alltså en ren godtycklighet! Beträffande alla andra kvinnor,
vilkas trolovning efter hävdande blivit bruten utan deras eget
förvållande, skall givas skäligt skadestånd utan avseende å om
de äro i behov av underhåll eller icke. Det större eller mindre
behovet kan endast inverka på skadeståndsbeloppets storlek. Men
i fråga om dessa kvinnor, vilkas trolovning blivit upplöst genom
mannens död, göres själva rätten till ekonomiskt vederlag beroende
på huruvida de äro i behov av underhåll eller icke. Stadgandet
har visserligen endast provisorisk karaktär. Men även
här gäller, att någon annan utväg ur svårigheterna icke heller
för framtiden lärer stå att vinna, så framt man icke vill omlägga
hela förslaget på sådan grund, att även för detta fall, det ofullkomnade
äktenskapet i någon moderniserad form bibehålies.

I alla händelser lärer väl riksdagen icke vara försvarad med
att fatta ståndpunkt till och slutgiltigt antaga det ifrågavarande
lagförslaget, innan de därmed på det intimaste sammanhängande
frågorna om de nämnda mödrarnas och barnens rättsliga ställning
blivit principiellt utredda, så att lagförslagets åtminstone
närmast liggande konsekvenser härutinnan kunna tillförlitligt
bedömas, vilket nu icke är möjligt. Mycket mer skulle vara att
anmärka, särskilt beträffande de nya bestämmelserna om äktenskaps
upplösning, men jag skall icke längre taga kammarens tid
i anspråk.

Jag förstår till fullo vikten av att en revision av giftermålsbalken
kommer till stånd såsom ett led uti det pågående
arbetet för åstadkommande av ett nytt, efter vår tids behov avpassat
lagverk till ersättande av 1734 års lag.

Men det nu framlagda förslaget, vilket skulle bilda stommen
till den nya giftermålsbalken, lider enligt min mening av
så väsentliga brister och är till sin innebörd och sina konsekvenser
så ofullständigt utrett, att det skulle vara i hög grad förhastat
att nu godkänna detsamma såsom grund för en lagstiftning
avsedd att gälla kanske i sekler. Jag vill i sådant avseende
erinra, att konung Kristoffers landslag gällde från 1442
till 1734 eller i nära 300 år, och att 1734 års lag nu snart varit
gällande i 200 år. När man nu står inför ett nytt lagverk,
avsett att intaga dessas plats, synes det mig mer än någonsin
vara angeläget, att avgörandet icke sker i förhastande utan efter
mognastc övervägande.

Det torde dessutom befinnas ogörligt att nu i riksdagens

Jlr 68. 30

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagfår,lag om gista timme få till stånd ett verkligt enhetligt och konsekvent
ingående ^och genomförande av de olika ändringsförslag, som vid en detaljaflösning
behandling skulle kunna vinna riksdagens bifall,
m. in. Jag^ anser sålunda, att förslaget för denna gång bör avslås;

(Forte.) och tillåter mig, herr talman, att å den föredragna paragrafen
yrka avslag.

Herr C 1 a s o n: Min ståndpunkt, herr talman, till den före liggande

frågan betingas, liksom, förmodar jag, allas, av den
övertygelsen, att den icke blott är denna riksdags viktigaste
fråga, utan överhuvud taget berör ett ämne av den allra mest
ingripande betydelse för hela vårt samhällsliv. En lagstiftning
på detta område verkar icke blott för stunden, utan för generationer
framåt, till godo eller till ondo; ett eller flera felsteg
bliva därför så, mycket ödesdigrare. Det är ett område, där man
icke har rätt att experimentera, och när man går framåt, bör
man därför gå endast med största varsamhet och med klar insikt
om betydelsen av varje steg som tages. Det är nu så att enligt
min uppfattning skulle denna varsamhet icke bliva iakttagen,
om vi nu skulle antaga det föreliggande förslaget.

När jag säger detta, gör jag det med fullt erkännande av det
goda, som förslaget i vissa delar innehåller. Det har emellertid
förefallit mig, som om detta goda icke skulle stå i det organiska
samband med förslagets svagare sidor, att det nödvändighetsvis
måste släpa dessa med sig. Förbättrade bestämmelser
t. ex. i en sådan fråga som den om äktenskap mellan svensk
och utlänning kunna naturligtvis antagas ganska fristående från
det övriga; och nog kunde exempelvis de s. k. Köpenhamnsresorna
avskaffas och i samband därmed proceduren vid äktenskapsskillnad
samt rättsverkningarna på detta område omarbetas, utan att
det behövde draga med sig förslagets alla övriga bestämmelser,
där meningarna äro ofantligt mycket mera delade. Och det är
rätt märkligt att erinra sig, att just på båda dessa punkter föreligga
skrivelser om reformer från riksdagen och kyrkomötet, men
så vitt jag vet icke på de andra områdena, i varje fall icke
på alla. Vad som emellertid överhuvud taget synes mig vara ett
hinder för förslagets antagande nu är att frågan ligger för oss
så ofullständigt utredd och i ett så oklart skick. Därför menar
jag-, att vi behöva ett uppskov med dess antagande;

Vad utredningen angår syftar jag först och främst på det
bristfälliga sätt, varpå man inhämtat den kyrkliga erfarenhetens
vittnesbörd. Jag skall för ögonblicket lämna alldeles därhän,
huruvida äktenskapet bör sekulariseras i den utsträckning
förslaget mnebär. Säkert är emellertid, att det hittills i vårt
land också har haft sin kyrkliga sida, att vårt folk fortfarande
i stor utsträckning önskar ställa det under kyrkans helgd och
att kyrkans medverkan därför alltid använts både vid äktenskaps
ingående och för främjande av deras fortbestånd. Därför
finnas ock rörande de äktenskapliga frågorna hos kyrkans

Lördagen den 8 maj, f. m.

31 Nr 63.

olika organ, präster och lekmän, en den mest djupgående erfarenhet,
en erfarenhet som jag tror är minst lika djupgående som
hos några andra statsorgan. Detta är således icke en fråga om
vad som hör till kyrkolag eller icke, utan frågan är helt enkelt,
var den mest djupgående erfarenheten på detta område finnes
som det kunde vara skäl att rådfråga.

Under sådana förhållanden förefaller det mig synnerligen
beklagligt, att man på sätt som skedde handhade remissen till
de kyrkliga organen. Som bekant, begränsades den nämligen
både till tiden och till innehållet. Förslaget kom dem till hända
i slutet av oktober 1913, och deras yttranden skulle vara avgivna
före den 1 januari 1914. Flera av dem hava också starkt beklagat
sig över den alltför begränsade tiden. Men icke nog med
detta; såsom herr statsrådet nyss meddelade, var ju remissen också
begränsad med avseende på innehållet och flera av de enligt min
uppfattning'' mest grundläggande spörsmålen, frågorna om trolovning,
äktenskapshinder, äktenskapsskillnad o. s. v. voro, så
vitt jag kunnat finna, alldeles undantagna. Således, vi sakna
till största, delen allt det material, som vi från det hållet borde
äga för frågans närmare belysning och avgörande.

Så vitt jag förstod herr justitieministern rätt, framhöll han
mr nyss, att remissen hade skett från den synpunkten, att de,
kyrkliga myndigheterna hade fått yttra sig över sådana punkter,
med vilka de framdeles skulle hava något att göra. Men det
både väl varit skäl, att fråga dem även om sådana punkter, med
vilka de hittills haft att göra och beträffande vilka de sitta inne
med en mycket stor erfarenhet.

Man har också frågat sig om anledningen till brådskan med
remissen, och det har både förut under frågans föregående behandling
och nu nyss av hem justitieministern meddelats ett par
svar. Så vitt jag fattade, innebur o dessa, att det dels var hänsyn
till skandinaviska intressen, som vållade brådskan; det var
ett skandinaviskt intresse att få fram förslaget så fort som möjligt.
Vidare framhölls, att man också brådskade för Sveriges egen
skull, av intresse att få in förslagen till lagrådet i början av 1914;
även därför gjordes denna remiss så hastigt. Men vilketdera av
dessa skäl än vägt tyngst i vågskålen, så förefaller mig intetdera
riktigt tillfredsställande, ty vad som verkligen är viktigt
från Sveriges synpunkt, då man skall lagstifta på ett område
sådant som detta, är att få utredningen så fullständig som möjligt,
och icke om man får den några månader förr eller senare.

Emellertid stannade det icke ens härvid. De kyrkliga myndigheterna
icke blott klagade över, att tiden var för kort för
remissen och remissen för begränsad, utan på en hel del punkter
utttaladc de ganska starka betänkligheter, både principiella och
andra. Om detta resultat av deras yttranden finnes emellertid
icke ett ord i det kungl. förslaget. Så vitt jag kunnat finna,
finnes där icke någon som helst diskussion av förslagets principiella
innebörd och icke heller ett ord om detaljanmärkningarna

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning

m. 77i.

(Forts.)

Xr m. 32

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag on
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

från det nämnda hållet. När vi motionärer skulle skriva våra
motioner pa den korta tiden av femton dagar, voro vi, åtminstone
jag, alldeles okunniga om detta förhållande; annars skulle
jag för min del hava sökt bidraga till ytterligare belysning
på den punkten. Och ännu i detta ögonblick är jag övertygad
om att de flesta av oss hava icke någon kännedom om vad där
står. Jag ber att få tacka lagutskottet för de brottstycken som
det meddelat på en och annan punkt, men jag måste tillägga,
att det är långt ifrån allt av intresse, och jag beklagar, att Oden
icke tillåtit mig att nu meddela mera.

Herr statsrådet sade, att vissa av dessa myndigheter dock icke
hade undanhållit sig från att gå in även på den principiella
sidan av saken. Ja, det är riktigt att några gjorde det, men
andra hava icke gjort det. Från en av dessa myndigheter —
domkapitlet i Lund — börjar yttrandet på ungefär följande
sätt: »Då blott vissa delar remitterades, anser sig domkapit let

förhindrat att avgiva något yttrande över de föreslagna
lagförslagen i andra delar. Under annan förutsättning skulle skal
för domkapitlet hava förelegat att uttala betänkligheter mot den
genomgående tendensen att så alt säga sekularisera äktenskapslag -stiftningen, något, som ej lär kunna undgå att medföra faror i religiöst
sedligt avseende.»

Nu skulle jag i detta sammanhang vilja be kammarens ledamöter
att erinra sig några andra kungl. propositioner. Vi hade
för kort tid sedan ett förslag inne på kamrarnas bord om ändring
i lasarettsstadgan. Det hade remitterats över hela landet
till landsting, till lasarettsdirektioner, till medicinalstyrelsen,
till läkareföreningar och jag vet ej vilka; och det fanns i propositionen
en synnerligen utförlig redogörelse för vad alla dessa
hade yttrat. Vi hade för ett par år sedan en kungl. proposition
om ändrad kommunallagstiftning, som varit på remiss till stadsfullmäktige
och magistrater i alla rikets städer och till landshövdingeämbeten
o. s. v. I propositionen fanns redogörelse för
alla dessa yttranden. Vi hade 1908 en proposition om ändringrörande
kyrkoråd och skolråd, rörande upprättande av särskilda
skolstyrelser. Där hade principiella betänkligheter uttalats under
remisserna; de upptogos till diskussion i den kungl. propositionen.
Och när vi 1907 hade det föregående stora förslaget
från lagberedningen — om ändring i jordabalken —- så hade
under remisserna en av de hörda myndigheterna uttalat vissa
principiella betänkligheter rörande en punkt. Dessa upptogos
till diskussion i den kungl. propositionen. I denna fråga däremot
sakna vi för närvarande alldeles tillgång till en viktig
del av det föreliggande utredningsmaterialet.

Herr statsrådet sade, att man kunde ej ifrågasätta en ny
remiss: det skulle i alla fall ej komma fram nya synpunkter,
sade han. Ja, jag skulle däremot vilja säga, att ett annat
förfaringssätt på denna punkt åtminstone hade medfört, att
vi hade fatt kännedom om de redan framkomna synpunkterna.

Lördagen den 8 maj, f. m.

33 Kr 63.

Till denna lucka i den föregående utredningen har nu också Lagföring om
kommit den orimligt korta tid, som kammarens ledamöter haft äktenskaps
på sig. Förslaget bordlädes i onsdags, men det utdelades ''"uppösning
ej samtidigt, och en stor del av oss har ej haft på sig mer iän ,n. m.

högst två dagar, och det är ju dock en bra kort tid för att tänka (Forts.)
sig in i ett förslag med så många olika detaljer och så många
skiftande meningar.

Då jag säger, att förslaget är ofullständigt utrett och oklart,
så syftar jag ock på en annan punkt. Det är, såvitt jag kan
fatta, så, att förslaget skall medföra en hel del kompletteringslagar,
följdlagar, och dess ställning till dessa synes mig icke vara
fullständigt utredd. Såvitt jag förstår är meningen, att förslaget
skall draga med sig som konsekvenser vissa ändringar
i tryckfrihetsförordningen, exempelvis rörande hemlighållande
av protokoll i vissa äktenskapsmål, men därom, hur dessa böra
formuleras, finnes ingenting, och till dess att dessa ändringar
kommit till stånd, måste det alltså bli en ganska egendomlig
rättskipning i de målen. Så vitt jag förstår, förutsätter man
också ett hemlighållande av t. ex. vissa läkarebetyg, men därom
är ännu ingenting stadgat. Det råder vidare, så vitt jag kan
förstå, étt alldeles bestämt samband med den nuvarande kyrkostämmoförordningens
bestämmelser om de kyrkliga myndigheternas
ställning till vissa frågor rörande äktenskapet. Hur
det förhållandet skall regleras, därom är inte ett ord nämnt.

Om behövligheten av, att i samband med förslagets bestämmelser,
ha full klarhet om frågan om barnens ställning och arvsrätt,
har redan den föregående talaren talat. Jag kan således
inskränka mig till att hänvisa till honom, men det synes mig,
som om detta samband är fullt påtagligt.

Och slutligen kommer frågan om förslagets ställning till
kyrkolag och kyrkomöte. Även den saken är, såvitt jag förstår,
ganska outredd. Det framhålles i förslaget, att 15 och 16 kap.
i kyrkolagen skola upphävas, men det har sagts i vissa kommentarier
—- och nu även av herr statsrådet — a-tt det ej är meningen
att upphäva dem utan vidare, utan att det är meningen
att i stället sätta in andra bestämmelser av kyrkolags natur
i kyrkolagen. Men då borde väl på ett tidigare stadium av
frågans behandling ha förelegat utredning om, hur därmed skall
förfaras; och det borde i förslaget ha sagts ifrån, vilka bestämmelser
i lagen, som äro beroende på kyrkomötets samtycke eller
ej. Nu inledde herr statsrådet sitt anförande med en noggrann
redogörelse för dessa förhållanden, men jag kan ej underlåta
att påpeka, att det för sakens klarhet varit väsentligt förmånligare,
om vi fått denna redogörelse redan i den kungl. propositionen.
Det var nu ej så lätt att på rak arm uppfatta hans
yttrande.

1 detta samband skall jag be att få uttala ett par rent
principiella anmärkningar om förhållandet mellan stat och kyrka
på äktenskapslagstiftningens område, emedan det förefaller mig,

Första kammarens protokoll 1915. Nr OS. 3

Nr 63. 34

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om som om just här förslaget lider av eu ganska stor principiell
äktenskaps oklarhet. Förslaget är, såvitt jag kan förstå, i vissa rätt varnande
ocä gentiiga deiar uppbyggt med ledning av icke minst den tyska
UPm. m!”5 äktenskapslagstiftningen. Den är emellertid en lagstiftning med
(Forts.) obligatoriskt civiläktenskap. Man har nu till vår lagstiftning
velat överflytta dess bestämmelser. Hos oss har emellertid förslaget
ej kunnat ställas på principen om obligatoriskt civiläktenskap,
ty det vill vårt folk ännu ej ha. Men likväl har man
velat flytta över de normer, som gälla för det utländska civiläktenskapet,
på det svenska äktenskapet, vilket majoriteten av
folket ännu vill ha under kyrklig helgd. Detta har dock med
sig vissa svårigheter, ty det går ej så lätt att så att säga använda
en profan dräkt såsom kyrklig skrud. Det är naturligtvis
detta, som gör, att man nu vill lägga sig till med den kyrkliga
termen »vigsel» och använda den på en rent profan förrättning
för att i viss mån skyla över skillnaden.

Men det finnes även andra svårigheter, som härav blivit
en följd. ''Kyrkomptet har gång pa gång skrivit till Kungl.
Maj :t och begärt utredning i syfte att vinna möjlighet för
prästerna att slippa förrätta kyrklig vigsel i vissa fall, därifrån
kyrkans ståndpunkt det saknas förutsättningar för en sådan.
Detta önskemål går förslaget alldeles förbi, och aet är sa mycket
egendomligare, som de skandinaviska parallellerna, som man i
övrigt så ofta velat draga fram, här bort kunna visa vägen, ty
i det danska parallellförslaget, som är framlagt i lagberedningens
yttrande, finnes en bestämmelse om detta. Där har man
tillmötesgått detta önskemål, i det att man har stadgat, att en
präst, som av religiösa betänkligheter anser sig förhindrad att
företaga en viss vigsel, har rätt att underställa saken högre
myndighet, som då avgör, om han skall tvingas därtill eller ej.
Det synes mig egendomligt, varför på denna punkt den skandinaviska
hänsynen icke har fått göra sig gällande genom ett tillmötesgående
av de önskemål, som här framställts från kyrkligt
håll. Det synes mig, som om även den tyska lagstiitningen
för övrigt på den punkten kunde ha förtjänat ett större beaktande.
Där finnes ju den bekanta s. k. kejsarparagrafen, som
stadgar, att de kyrkliga bestämmelserna med hänsyn till äktenskap
ej beröras av vissa delar av den tyska civiläktenskapslagen,
och som alltså ger de olika kyrkorna full frihet att bestämma,
vilka som böra vara vigselberättigade eller ej. Om hela denna
ytterst viktiga fråga finner man icke ett ord i förslaget; alltså
åter en punkt, där utredning saknas, och där det hela är oklart.

När jag nu på detta sätt har berört förslagets ställning
till de kyrkligt religiösa önskemålen, så skulle jag vilja tilllägga
en principiell anmärkning. Jag vet, att det i våra dagar
finnes en hel del folk, som så litet som möjligt vilja höra talas
om denna sida av saken, om kyrka och religion på detta område.
Jag är emellertid övertygad, att dit hör ännu varken den svenska
staten eller majoriteten av det svenska folket. Detta vill fort -

Lördagen den 8 maj, f. m.

35 Nr 63.

farande hava äktenskapet under kyrkans helgd — detta ej där - Lagförslag om
för, att kyrkan är en gammal hävdvunnen institution, utan . äktenskaps''
därför, att man sätter värde på denna institution. Man vill m9ae"ffni„
ha kyrkans välsignelse med sig vid ett sådant steg i livet som PPm. 9
äktenskaps ingående, och man sätter värde på att ha den insti- (Forts.)
tutionens hjälp till bevarande av de sedliga och etiska grundvalar,
som man erkänner vara nödvändiga för folkets liv. Men
ju starkare man är övertygad om, att dessa grundvalar behöva
upprätthållas, dess starkare måste man givetvis vara mån om,
att den erfarenhet, som insamlats på detta område, också kommer
lagstiftningen till del och av denna fullt tillgodogöres.

Så har nu emellertid ej skett vid detta ärendes tidigare handläggning,
och det är därför, som många av oss i dag ej äro
beredda att föra detta förslag igenom.

Bland de principiella synpunkterna berördes av herr statsrådet
nyss också de skandinaviska hänsynen. Jag skulle därvid
vilja fråga: är det dock icke så, att de bestämmelser, som i detta
förslag, detta svenska förslag tillkommit på skandinavisk grund,
äro relativt ganska få och i varje fall i väsentlig mån inom lagutskottet
blivit borttagna ur förslaget? Och är det ej vidare så,
att det är rätt tvivelaktigt, huruvida detta arbete skall fortsättas
eller utvidgas — i varje fall på skandinavisk basis ? Principiellt
synes det mig, som om formerna för äktenskaps ingående
och upplösning väl kunna vara rent svenska och ej behöva vara
skandinaviskt gemensamma, men som om gemensamheten måhända
kunde vara av större vikt på andra områden t. ex., de förmögenhet
sr ätt sliga. Men det har ju för några dagar sedan meddelats
från Norge, »att det nu icke låter sig överblickas, i vad
mån strävandet att uppnå enhetliga rättsregler rörande äktenskapets
förmögenhetsrättsliga verkningar i de tre nordiska rikena
gjorde det nödvändigt eller önskvärt, att gällande norska lagbestämmelser
rörande äktenskapets personliga rättsverkningar ändrades
eller kompletterades, i syfte att enhetlighet jämväl på
detta område uppnåddes. För närvarande har det därför icke
ansetts lämpligt att vidga de norska delegerades uppdrag» i detta
syfte. Således skall just på det området, där man tycker, det
måhända kunde vara av större intresse, något skandinaviskt samarbete
för närvarande ej äga rum.

Detta om den bristande utredningen och den bristande klarheten
i vissa allmänna sidor av förslaget. Det synes mig emellertid,
då jag kommer att sluta med ett avslagsyrkande, också
vara min skyldighet att även något beröra vissa av förslagets detaljer,
där liknande brister synas mig möta.

Om trolovningen ha redan de föregående talarna talat åtskilligt,
och jag skall ej tillägga mycket. Men nog förefaller det
mig, som om här råder en ganska egendomlig cirkel i den bevisföring,
som presterats av förslagets försvarare. Man säger: den
gamla trolovningen enligt 1734 års lag skall bort, ty den har
numera kommit ur bruk. När vi då skola taga bort den med

Sr 63. 36

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om dess rättsverkningar, fortsätter man, finnes det ej annat att göra
^akunskap^ an faua tillbaka på den formlösa trolovning, som förslaget
”''uppfösning'' innebär, med minskade rättsverkningar — ungefär desamma, som
m. ™. hittills varit följden av vad som kallas »hävdande under äkten(Forts.
) skapslöfte». Det synes mig, som om man därvid glömde en synnerligen
viktig sak. Det är sant, att den gamla trolovningen
enligt 1734 års lag med vittnen o. s. v. fallit bort, men det är
icke så, att icke en verklig trolovning dock fortfarande finnes
kvar. Tvärtom är det ju så, att man i rättspraxis tillägger
eklaterad förlovning den gamla trolovningens rättsverkningar.
Det finnes sålunda fortfarande föräktenskapliga förbindelser, om
jag får använda det uttrycket, av mycket olika slag, mellan man
och kvinna: dels mycket lösliga, men dels ock verkliga trolovningar,
båda arterna himmelsvitt skilda och sådana, att de ej
under några förhållanden kunna jämföras. Varför skall man ej
då bevara denna skillnad även i lagen ? Varför skall den vida
högre form av trohetsförpliktelse, som en verklig trolovning innebär,
likställas med alla dessa lösliga förbindelser ? Därpå har
jag åtminstone ej kunnat få något svar, som för mig har någon
beviskraft. Jag vill i förbigående påpeka, att vad jag om den
saken yttrat i min motion ej behöver innebära, att rättsverkningarna
av det gamla institutet »hävdande» etc. skulle bortfalla.

Men är man nu verkligen ense om, att det faktiskt i realiteten
finnes olika slag av föräktenskapliga förbindelser med helt
olika valör, så synes det mig klart, att det ej går an att stoppa
in dem under samma benämning och allra minst passar därtill
begreppet »trolovning». Utskottet säger i polemik gent emot mig
att »alla de överenskommelser, varom här är fråga, ju innebära,
att mannen och kvinnan lova varandra sin tro». Jag skall be
att därvid endast få svara med lagberedningens eget resonemang.
Då den diskuterar sitt trolovningsbegrepp säger den bland annat:
»Särskilt intresse knyter sig till frågan, huruvida till trolovning
skall hänföras även ett sådant fall, då mannen lovar kvinnan
äktenskap under förutsättning, att hon tillmötesgår hans önskan
om könsumgänge, och hon därav låter locka sig. Tvekan kunde här
uppstå bland annat av det skälet, att mannens anbud om äktenskap
här ofta närmast framstår såsom ett medel att häva kvinnans
betänkligheter mot samlaget och på den grund ej i samma
grad som ett vanligt frieri vittnar om hans uppsåt att taga
henne till äkta.» Lagberedningen har emellertid funnit — modigt
synes det mig — all denna sin tvekan höra falla, och räknar sålunda
även det nyssnämnda fallet in under »trolovning». Enligt
min uppfattning är emellertid den riktiga termen för vad där
skildras icke »trolovning», utan helt enkelt »att förföra», och jag
tror ej, att svenska folket önskat att i lagens text det begreppet
hädanefter skall räknas in under »trolovning».

Nu har på denna punkt lagutskottets reservanter sökt gå
motionärernas önskningar tillmötes, men utom vad den föregå -

Lördagen den 8 maj, f. m.

37 Nr 63

ende talaren liär har erinrat vill jag påpeka, att reservanterna här Lagförslag om
ej stå eniga om, vilken lagtext de önska. Jag måste alltså saga,
att även på den punkten frågan ej är tillräckligt klarlagd för upplösning
att vi alla nu skola vara mogna för beslut i frågan. m. m.

I förbigående vill jag tillägga, att beträffande vad som om (Forts.)
utskottets förslag i pressen och annorstädes anförts, att nämligen
dess trolovningsbegrepp skulle vara det allmänt europeiska
och att förslaget därför därutinnan skulle vara modernt, så
vågar jag sätta ett frågetecken. Åtminstone i den tyska rätten
och jag tror även i den schweiziska lär det vara så, att trolovning
med rättsverkningar ej kan ingås av omyndiga, och det
gör ju deras trolovning till något helt annat än vad förslaget
innebär.

Om nödvändigheten av, att sätta trolovningsbegreppet i samband
med frågan om barnens arvsrätt är så mycket förut yttrat,
att det ej är nödvändigt att gå in på den saken vidare.

I intimt samband med trolovningen står vidare frågan om
de ofullkomnade äktenskapen. Jag kan ej neka till, att jag
känner mig ganska tilltalad av den reservation, som herr Pettersson
i Södertälje m. fl. avgivit, låt vara att formen synes mycket
tvivelaktig. Jag skulle emellertid vilja göra den erinran, att
om man vill bibehålla detta institut och omändra det, så synes
mig konsekvensen vara, att man behåller det tills vidare och
ej endast för tre år, ty man lär väl ej veta, om man är färdig
med en förändring på den tiden.

En annan mycket omtvistad fråga är den om giftermål mellan
anförvanter. Även där har utskottets övervägande majoritet
ställt sig mot mitt förslag, att det skulle bli vid det gamla.

Jag skall ej mycket uppehålla mig vid den saken, men vill
dock anmärka, att då lagberedningen såsom skäl för sin ståndpunkt
har anfört ett så underligt motiv som det, att »förbudets
stränghet manar till överträdelse», ja då synes det mig, som om
man ej behöver vidare karakterisera motiveringen. Och de övriga
skälen äro ju i själva verket ungefär thesso likt. Nu säger
lagutskottet här, att »dispensrätten allenast sparsamt skall komma
till utövning», och att vid dess utövning »den medicinska synpunkten
skall vinna synnerligt beaktande». Ja, men om detta
varit meningen, varför säger man ej något om den saken i själva
lagen? Jag hyser för övrigt ganska starka tvivelsmål om, att
Nungl. Maj :t, när parterna komma inför honom och säga, att
deras »livs lycka» kräver, att de få ingå äktenskap -— också
ett av lagberedningens argument — då skall svara: »nej, först
skola ni ha medicinsk undersökning, och endast om den undersökningen
ger gott resultat, kan jag förorda bifall, eljest blir det
avslag». Jag misstänker, att om man öppnar dörren på det området,
så bliva riskerna stora, och det blir svårt att stoppa dessa
förbindelser, som dock från medicinsk synpunkt förklarats höra
till »de mera betänkliga» och, som det heter i Uppsala medicinska
fakultets utlåtande, »från rent ärftlighetsteoretisk synpunkt----

Nr 68. 38

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om närmast, äro att jämföra med en förbindelse mellan två hel äktenskaps

syskon».

''"upplösning1 Det finnes en annan fråga beträffande äktenskapshindren,
m. m. som jag ej var i tillfälle att uppmärksamma då jag skrev min

(Forts.) motion, men som jag måste räkna till förslagets allra mest be tänkliga

bestämmelser. Det är dess ställning till äktenskapsbrott1.
till horsbrott. I den nuvarande lagstiftningen är det
som bekant så, att horsbrott utgör hinder för nytt äktenskap
mellan de båda skyldiga. I de flesta främmande länder, —
åtminstone piå många håll — gäller samma lagstiftning. Den
gamla lagstiftningen står alltså här i Sverige i nivå med det
utomlands gällande. Detta hinder har dock nu genom förslaget
alldeles borttagits. Men ej endast det, utan förslaget har blivit
så formulerat, att äktenskapsbrott, såvitt jag förstår, här
kommit att premieras som skiljsmässogrund. Skilsmässa kan
i andra fall ej erhållas utan föregående separation, i flera fall
skall det vara en mellantid av två år, i andra ett år. Efter
horsbrott däremot kan skilsmässa ske så gott som omedelbart
och intet hinder kommer att förefinnas för att nytt äktenskap
genast kan ingås; ej ens den väntetid, som i vissa främmande
länder är införd, är här upptagen. Lagstiftningen skulle sålunda
premiera äktenskapsbrott som skilsmässoanledning. På
det betänkliga i detta hava de kyrkliga myndigheterna pekat,
men deras betänkligheter ha här, som annorstädes, ej kommit
till synes.

Så hava vi den stora frågan om skilsmässa och skilsmässoförfarandet.
I fråga om institutet »skilsmässa efter överenskommelse»
blev jag först ganska tilltalad av lagutskottets förslag, då
jag nämligen fick se det tillägg, som utskottet har gjort, där det
står, att »makar, som finna sig på grund av djup och varaktig
söndring, ej kunna fortsätta sammanlevnaden» etc. Men då jag
sedermera blev upplyst därom, att det icke är domstolen, som
skall pröva, om en sådan söndring föreligger, utan att det är
makarnas subjektiva uttalande, som skall vara det avgörande, så
kan jag naturligtvis på den punkten ej annat än vidhålla mina
förra betänkligheter.

Till sist vill jag också yttra några ord om medling sinstitutet.
I min motion tillät jag mig erinra, att medlingen borde vara
obligatorisk, att den borde förrättas av präst, och att den borde
ske på ett tidigare stadium av proceduren än då saken redan dragits
inför domstolen. Lagutskottet har i de båda sista fallen
något gått mig till mötes men ej i det första* Det gör medling
obligatorisk endast vid skilsmässa efter överenskommelse, ej i
andra fall. Detta synes mig vara en väsentlig brist. Jag har påpekat
i min motion, att de hittills meddelade varningarna utan
tvivel i många, många fall lett till biläggande av oenigheten,
och jag vill framhålla, att även om den saken finnes det åtskilliga
ganska beaktansvärda uttalanden i de kyrkliga myndigheternas
utlåtanden. Emellertid, trots detta har icke av vederbö''-

39 Nr 68.

Lördagen den 8 maj, f. m.

rande någon undersökning gjorts, i vad man denna medling verkligen
har medverkat till äktenskapens upprätthållande, håken ingående och
har emellertid ansetts vara av den betydelse, att man pa enskild upplösning
väg sökt göra undersökningar. Dessa ha utmynnat däri, att i m. m.
vissa först undersökta fall — tre olika församlingar — mellan 50 (Forts.)
och 60 o/c, av alla de fall, som inställde sig för varning hos pastorn,
blivit förlikta innan de kommit till kyrkorådet. Ytterligare undersökningar
hava sedan anordnats, omfattande fem församlingar,
tagna över hela landet under den sista femårsperioden, och de
hava givit det resultat — jag skall icke besvära med detaljer
utan endast med slutsiffrorna — att av de 179 fall, som varnats
av pastor (oberoende av dem, som varnats utan att anteckning
skett i kyrkoboken) gingo endast 80 vidare till kyrkorådet, under
det att 99 förliktes. Av dessa 80, som .gingo vidare till kyrkorådet,
blevo 53 av kyrkorådet förlikta, under det att 27 blevo
skilda. D. v. s. med andra ord: av dem, som hos prästen inställde
sig för medling, gingo endast 44 °/o till kyrkorådet och endast
15 o/a gingo vidare till skilsmässa. Sådan har effekten varit av
detta förfarande, som lagförslaget icke längre vill göra obligatoriskt.
Nu säger lagutskottet: ja, men vi skjuta i stället in dessa
medlingar i de fall, som hittills gått den s. k. »korta vägen»,
och där de hittills ej förekommit. Ja, det är ju bra, men det är ej
alls något logiskt skäl att samtidigt taga bort dem på den s. k.
långa vägen, d. v. s. att ej där bibghålla dem som obligatoriska
där de dock hittills visat sig hava så god effekt. Ty alla dessa
fall, om vilka vi ha statistik, ha allesammans gått den långa
vägen.

Ja, då har man nu sagt, att det understundom kan inträffa,
att det är svårt att få parterna eller en av dem tillstädes. Men
vad har därvid hänt? Har det hänt något annat, än att medlingen
uppskjutits en eller annan månad ? Jag tror icke, att det hänt
någon annan olycka, och under sådan förhållanden synes mig detta
vara ganska karakteristiskt för den anda, i vilken förslaget går.

Man bygger på ett par enstaka fall, där det blivit en smula uppskov
i skilsmässan, men man tager icke reda på de tusentals fall,
där medlingen har medfört, att tanken pa skilsmässan stannat
av, där trohetstanken segrat över söndringstanken, tack vare medlingen.
Uppskovet med ett eller annat skilsmässomål har fått
väga tyngre än det goda medlingen i tusentals fall medfört. För
mig är detta ofattligt.

Jag har redan alltför länge upptagit kammarens tid, och
jag skall nu be att endast få göra en kort sammanfattning. Det
blir, vad förslaget i dess helhet angår, att det är icke moget att
antagas, därför att frågan är i väsentliga delar realiter outredd,
därför att spörsmålet om förslagets konsekvenslagar i vissa delar
är outrett och därför att vi själva icke fått tillräcklig tid att
sätta oss in i alla dess olika bestämmelser. Ser jag åter på
dessa detaljbestämmelser, så finner jag, att på så gott som
alla förslagets grundläggande punkter — i fråga om trolovning,

Nr 68. 40

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forte.)

Lördagen den 8 maj, f. m.

i fråga om förslagets samband med barns arvsrätt, i fråga om
ofullkomnade äktenskap, i fråga om släktskapsgrader, inom vilka
äktenskap icke böra äga rum, i fråga om väntetiden vid horsbrott,
och i fråga om skilsmässa och medling — på alla dessa
punkter står endast en sak fast, nämligen att lagberedningens
förslag icke kunnat godkännas, ty än har det övergivits av
utskottet självt, än av olika medlemmar i detsamma, särskilt
av medlemmar av denna kammares majoritet, vilkas skäl för sina
reservationer på dessa punkter jag för min del måste finna mycket
vägande. Det från början ofullständigt utredda förslaget har sålunda
av lagutskottet och dess reservanter sönderplockats. Hela
dess auktoritet är minskad, med däremot har jag icke kunnat
finna, att lagutskottets reservanter inbördes presenterat några
enhetliga linjer. Hur skola då vi andra i denna ytterst ömtåliga
fråga, där varje steg är av så oerhörd vikt, kunna vara beredda
att taga de avgörande steg, som kunna ha en så stor betydelse och
alltför lätt bliva felsteg ? ''

Jag skulle vilja tillägga ännu ett ord. Sedan förslaget äntligen
kom till synes, så har det, såvitt jag kunnat finna, rönt sitt
mest ampla erkännande från ett av den yttersta vänsterns organ,
som hälsat det med det vitsordet, att det förtjänade »från det
hållet ett gott betyg», bland annat därför att det var »så modernt
i hela sin läggning, som de nuvarande sociala och politiska förhållandena
i vårt land» möjliggjorde. Jag tror, att detta erkännande
är ganska karakteristiskt. Förslaget framstår i flera av
sina bestämmelser, och ännu mer om man läser igenom dess motiv,
såsom barn av en tidsriktning, som för några år sedan var modern
och som utmärktes av en ganska långt gående, rätt löslig individualism,
med bristande sinne för pliktkänsla gent emot samhället
och mot det hela. Vad den nu pågående världskrisen bär i sitt
sköte, det veta vi icke, men en sak kunna vi vara ense om, och
det är, att uti de stora världsländerna danas en ny tid, som i
stället skall utmärkas av pliktkänsla till det yttersta mot samhället
och av vaknad insikt om de etiska och religiösa momentens
grundläggande betydelse för samhällets bestånd. Just i det ögonblicket
vill man emellertid, att vi skola antaga ett förslag, som
i många stycken bär prägeln av den löslighetens tid, som går. När
andra stater träda upp på fastare mark än förr i fråga om hela
sin samhällsåskådning, då skola vi ut, om jag så får säga, på den
lösare marken, da skola vi, såsom man så ofta förut velat, driva
ut på vidder, som man på andra håll står i begrepp att övergiva
eller redan har övergivit. Jag anser det icke nödvändigt att
vi skola gå den vägen eller, om jag så får säga, den omvägen på
ett lagstiftningsområde som detta. Det är därför som jag mågte
yrka avslag på utskottets hemställan, viss om att med det uppskov,
som. därigenom skall kunna erhållas, det skall bliva oss ett
annat år möjligare än idag att taga fram ur förslaget det goda,
som där finnes utan att behöva samtidigt medtaga alla dess
brister.

Lördagen den 8 maj, f. m.

41 Nr 63.

Greve Hamilton, Hugo: Herr talman, mina herrar! Det Lagförslag om
är så sällan som jag besvärar herr talmannen och kammaren med
något anförande, att jag känner behov av att förklara anledningen upplösning
till, att jag kommit att kasta mig in i diskussionen i en så omfat- m. m.

tande och viktig fråga som denna. Mitt anförande är helt och hål- (Forts.)

let föranlett av de båda sista ärade talarna. De och några med dem
ha, allt sedan denna kungl. proposition lagts fram, så ivrigt både
offentligt och enskilt ventilerat detta förslag, att jag gripits av
samma iver, men mina studier ha fört mig i rakt motsatt riktning.

Herr K. J. Ekman sade, att då han mottog förslaget, fick han det
intrycket, att det borde kunna antagas, men att han sedan kommit
till en motsatt uppfattning. Med mig är det alldeles tvärtom. Till
en början ryggade jag tillbaka, men ju mer jag studerade förslaget
desto mer blev jag övertygad om, att det skulle kunna antagas, och
icke blott det, utan att kammaren skulle begå ett stort och ödesdigert
missgrepp, om detta förslag förkastades. Och sedan jag kommit
till den övertygelsen, har jag icke kunat underlåta att för kammaren
framlägga min uppfattning. Det sker i den största anspråkslöshet.

Det är, mina herrar, ett beklagligt faktum, att det svenska folket
ännu icke mäktat åstadkomma, vad så många andra kulturfolk
för länge sedan förmått, nämligen en fullt systematisk, en efter det
moderna livets förhållanden avpassad lagbok. Den lagbok vi äga,

1734 års lag, var ju ett mönster föf sin tid, men så överkorsad som
den numera är av ett virrvarr av lagar och författningar, kvarstår
dess stomme endast såsom ett minnesmärke över vad våra förfäder
förmådde. Det är så mycket mera anmärkningsvärt detta, som intresset
för ett sådant mera omfattande och djupgående lagstiftningsarbete
hos oss länge funnits. Sedan mer än hundra år tillbaka har
den svenska riksdagen gång på gång med stor iver uttalat, sig för
en fullständig revision av 1734 års lag, och regeringen har icke varit
mindre intresserad än riksdagen. Den har varje gång skyndat
att hörsamma riksdagens uppmaning och gripit sig an med saken.

På det sättet tillkom 1810 års lagkommitté och 1840, 1875 och 1902
års lagberedningar. De hava arbetat dessa lagkommissioner genom
årtionden och framlagt omfattande betänkande^ framstående genom
grundlighet och sakkunskap. Alldeles utan resultat har arbetet förvisso
icke varit. Det har spelat en stor roll för jurisprudensen och
även i stort sett för lagstiftningen, men om man bortser från den nuvarande
lagberedningen, har man icke vunnit vad man åsyftat. Impulser
har man kunnat giva, men någon nationell samling, ledande
till ett resultat, har man icke varit mäktig av. Man har förfallit
till den gamla svenska seden att hellre kritisera och rycka sönder än
att skapa något nytt. Då det gällt att få ett förslag fram, har man
blivit oense, ej sällan på ganska oväsentliga punkter, och så har allt
gått sönder. Lagkommissionerna ha fått upplösas, och man har
åter hängivit sig till det gamla, lappverket, till dess efter ett eller
annat årtionde någon inom riksdagen börjat fråga, huru går det med
den utlovade systematiska omarbetningen av 1734 års lag, och så

>''r 63. 42

Lördagen den 8 maj, f. m.

La°kt''rslk 9 °''n ^ar man ,^ö.rJa^ isen. Sedan mer än ett decennium arbetar en sådan
ingående mh lagkommission, nämligen 1902 års lagberedning, och nu har man
upplösning verkligen kommit ett steg framåt. De lagar, som år 1907 antogos
m. m. och som sammanfattades under rubriken den nya jordabalken, äro
(Forts.) ju i visst hänseende det mest betydelsefulla lagstiftningsarbete, som
tilkommit sedan år 1734. Denna lagstiftning är ju visserligen endast
till hälften genomförd, men jag säger ändå, att detta är det
mest betydelsefulla, icke minst därigenom, att med dessa lagar kom
man ett steg framåt till det önskemål, som man så ivrigt åtrått sedan
hundra år tillbaka.

Nu föreligger ett nytt, viktigt led i lagstiftningsarbetet, denna
gång. på äktenskapslagstiftningens område. Jag tror, att varje sakkunnig
skall vara villig erkänna, att det förslag, som nu föreligger,
har utarbetats, med synnerlig sakkunskap och grundlighet och med
noggrant aktgivande på alla på frågan inverkande omständigheter.
De bestämmelser, som föreslagits, ha från mer än ett håll fått det
amplaste erkännande för den klarhet och reda, varmed de avfattats.
Detta lagförslag har i allt väsentligt godkänts av lagrådet, av justitieministern
och regeringen och nu även av lagutskottet. Det synes
mig då, som om man skulle kunna hava de bästa förhoppningar, att
det även skulle.godtagas av riksdagen; men man kan icke undgå att
gripas av en vis oro, när man läst alla motioner och reservationer
och när man hör den diskussion, vi nyss åhört, och man därjämte
erinrar sig, huru det gått många gånger förut med dylika lagstiftningsförsök.
Man gripes av en viss oro och detta icke blott för
lagförslagets utan även för hela lagstiftningsarbetets öde, ty om,
förslaget nu faller, då äro vi, såvitt jag förstår, komna tillbaka
till den döda punkt, där vi så många gånger förut befunnit oss.
Då finnes intet annat att göra än att upplösa lagberedningen, och
åter ägna sig åt de partiella förbättringarna, till dess riksdagen
kanske efter något tiotal år åter vaknar upp och frågar: huru går
det med den systematiska omarbetningen av 1734 års lag, för vilken
vi uttalat oss för hundra år tillbaka? När jag säger detta, så ber
jag att icke bli missförstådd. Detta lagförslag är, såsom lagrådet
framhållit och även den siste talaren så skarpt betonat, av den
utomordentligaste betydelse; det rör sig på ett område, där det är
helt naturligt, kanske naturligare än på något annat område, att
nyheter skola mottagas med tveksamhet och lätt mötas av gensagor.
Men oavsett detta kan jag naturligtvis icke mena, att kritiken
skulle tystna. Vad jag menar är blott det, att jag skulle vilja
bakom denna kritik se en begäran att förbättra, icke en begäran att
förstöra^ eller hindra. Jag skulle vilja se en sådan tendens hos kritiken,
så mycket hellre som det här ingalunda är fråga om, vad åtskilliga
tyckas vilja göra gällande, ett hugskott för stunden, utan
det gäller ett av våra äldsta reformkrav. Det är, mina herrar, i år
jämt hundra år sedan det första kommittébetänkandet i detta ämne,
lagkommitténs förslag till giftermålsbalk, framlades. Jag tror emellertid.
mig. kunna våga det påståendet, att åtskilliga av de angrepp,
som i motioner och under diskussionen riktats mot förslaget, i högst

Lördagen den 8 maj, f. m.

43 Nr 63.

väsentlig mån skjutit över målet. Man har gjort sig skyldig till Lagförslag om
de betänkligaste överdrifter. Man säger, att de kyrkliga synpunk- ak[ens^aP«
terna kommit till korta. Herr Clason klagar över, att domkapitlen
icke blivit börda i tillräcklig omfattning; ban klagar över, att icke m. m.
alla deras yttranden blivit publicerade. Justitieministern bar i (Forts.)
båda fallen avgivit en förklaring. För min del tror jag, att hans
bevisning varit fullt bindande. Och vad beträffar den omständigheten,
att domkapitlens uttalanden icke in extenso blivit återgivna
av lagutskottet eller fogade vid lagutskottets utlåtande, så vet nog
den ärade talaren, att när det gäller frågor, som gå till lagrådet,
så är det en undantagslöst tillämpad kutym, såsom statsrådet nu
framhöll, att man icke förfar på det sätt, som herr Clason önskade.
Lagrådet bar haft dessa utlåtanden i ett hälft år och lagutskottet
i tre månader, och det bar tagit därav det, som varit av
vikt att bringas till riksdagens kännedom. Att döma av dessa brottstycken
synes det icke hava varit så oändligt mycket av vikt i dessa
utlåtanden som herr Clason velat göra gällande. Det är en kutym,
som aldrig påtalats i riksdagen, och den bar alltid följts. Om deu
är riktig eller icke, vill jag icke ingå på, men det finnes icke någon
särskild anledning att klandra, att man förfarit nu såsom alltid förr.

Man vidhåller detta: de kyrkliga synpunkterna ha kommit till
korta. Ja, såsom herrarna hörde, man går så långt, att man rent av
vill göra gällande, att om detta förslag antages, så skulle detta innebära
ett angrepp på vår kristna samhällsordning, och dock äro dess
bestämmelser, såsom herrarna funnit av lagberedningens betänkande,
i princip desamma som de, vilka länge tillämpats i åtskilliga
kristna länder, där man för visso icke sätter mindre värde på den
kristna samfundsordningen än bos oss. Då man emellertid gång på
gång kommer fram med, att förslaget väckt ^n sådan ovilja på kyrkligt
båll, har jag kommit att tänka på ett uttalande av en ansedd
prästman i ämnet. Jag tror, att det var kort efter det lagberedningens
förslag publicerades, som numera avlidne kyrkoherden S. A.

Fries skrev en en artikel i ämnet i Svensk Tidskrift. I denna artikel
yttrar ban bland annat: »Jag kan för min del icke se, att den kyrkliga
uppgiften i evangelisk mening är på något sätt förkortad i det
nya lagstiftningsförslaget. Äktenskapet självt karakteriseras gång
efter annan i detsamma som en ej endast rättslig utan ock sedlig
institution.» Och på ett annat ställe säger han: »När man sålunda
väger det ena mot det andra i avseende på det allmänna omdömet
av lagsförslagets etiska hållning, vågar jag tro, att ett rättvist bedömande
från kyrkligt båll ej har skäl att frånsåga lagförslaget en
etisk hållning, som bör kunna tillfredsställa en evangelisk uppfattning
av äktenskapets sedliga kvalifikationer.» Jag bar trott, att det
kunnat vara av intresse att erinra om detta uttalande, då man sökt
göra så mycket väsen av den förmenta misstro och ovilja, som förslaget
skulle rönt från kyrkligt håll. Och för övrigt, mina herrar, kan
verkligen någon av eder påstå, att de motioner, som bär i riksdagen
väckts av samtliga prästmän i riksdagen, avse förslagets centrala
delar. Jag tror icke det. Förslaget bibehåller i allt väsentligt nu

Nr 63. 44

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forte.)

gällande grundsatser angående lysning och vigsel. De ändringar,
man föreslagit, ha, såsom det framgår av lagberedningens betänkande,
i många fall tillkommit på yrkande från kyrkligt håll eller med
bifall av kyrkliga myndigheter. Man har ondgjort sig över, att man
betecknat lysningen såsom varande av rent borgerlig natur. Om detta
är oriktigt, så är det lika oriktigt i nu gällande lag, ty enligt denna
har lysningen samma roll som i det nu föreliggande förslaget. Någon
ändring i det avseendet har ej ägt rum. Man har vidare klagat
över den möjlighet, som beretts att erhålla ny lysning omedebart
efter en tidigare. Detta anföres såsom bevis för den löslighet, varmed
förslaget är behäftat. Däri ligger en uppenbar överdrift; men
om kammaren i denna punkt vill behjärta detta, så kan ju kammaren
antaga den reservation, som herr Albert Petersson i Lidingö
avgivit. Därigenom skulle varje anledning till anmärkning härvidlag
försvinna. Herr Clason klagar över, att man velat i förslaget
införa den bestämmelsen, att de, som begått äktenskapsbrott med
varandra, skola få gifta sig med varandra Han sade: varför har
man icke bibehållit den väntetid, som man har vid andra skilsmässoanledningar?
Det är väl ändå ett missförstånd. Icke föreskriver
väl lagen sådana väntetider. Det är ju på ett helt annat sätt som
de äro lagda. Det vore väl en besynnerlig bestämmelse, om man
skulle fordra en väntetid, sedan äktenskapsbrottet begåtts. Det vore
ju rent av, för att använda herr Clasons terminologi, att premiera
konkibunat. Är man ense om, att de, som begått äktenskapsbrott,
få gifta sig med varandra, så tror jag, att man ur samhällssynpunkt
bör vara angelägen om, att de gifta sig med varandra så snart som
möjligt.

Borttagandet av bestämmelsen om de ofullkomnade äktenskapen
tycks också på vissa håll ha väckt ogillande, men från kyrkligt
håll tror jag, att de i allmänhet mötts med gillande Kyrkoherde
Rydholm i andra kammaren säger rent av i sin motion, att detta
bör räknas som ett av förslagets allra största förtjänster. Från alla
håll erkännes väl också såsom en stor förtjänst hos förslaget, att
det sätter en damm för s. k. Köpenhamnsresor, på vilken väg, såsom
det framhållits, över hälften av skilsmässorna här i landet äga rum;
och icke minst i denna kardinalpunkt är det av vikt, att man handlar
snabbt. Ty det är icke så, som man velat göra gällande, att
Köpenhamnsresorna endast komma de rika tillgodo. Nej, efter vad
jag från sakkunnigt håll inhämtat, är det alldeles tydligt, att den där
oseden gripit alltmer omkring sig och kommit till användning även inom
de bredare lagren av samhället. Någon har, och jag undrar icke
därpå, stannat i förundran och tvekan om vad man velat sätta i
stället, nämligen skilsmässa efter överenskommelse. Ett närmare
studium av lagberedningens förslag torde dock ställa denna sak i
en annan belysning och visa, att lagberedningens tanke här är i
väsentlig mån missförstådd, och med den ändring, som lagutskottet
föreslagit i den avsedda paragrafen, synes det mig, att talet om
bristande etisk hållning även på denna punkt borde förstummas.
I övrigt gälla ju anmärkningarna strider om ord, vigsel eller gifter -

Lördagen den 8 maj, f. m.

45 Nr 68.

mål, separation eller hemskillnad och trolovningsterminologi. Man °sm
kan utan tvivel hava mycken aktning och pietet för språket utan ^gåJd^p0sch
att vilja tillmäta dylika invändningar någon avgörande betydelse, upplösning
när det är fråga om ett förslag av en sådan betydelse. som detta. m. m.

För övrigt beträffande striden om orden vigsel eller giftermål, så (Forte.)

undrar jag, om man icke kan våga påstå, att den striden är^i själva
verket slutgiltigt avdömd av språkbruket. Lagstiftaren må skriva
giftermål i lagen hur mycket som helst, så kommer dock svenska
folket fortfarande att tala om kyrklig och borgerlig vigsel.

Yad beträffar striden om huruvida man skall använda ordet
»separation» eller »hemskillnad», så skulle det vara. önskvärt, om
man kunde få ett svenskt ord, och kanske »hemskillnad» kunde
duga. Jag kan icke neka till, att det i mina öron klingar litet —
hemmagjort, men kanske det kan vara lämpligt att använda detta

uttryck. . . r

Yad därefter slutligen trolovningsterminologien angar, sa är
det utan tvivel en viktigare fråga, ty där komma ju även reella synpunkter
med. Jag hyser den allra största aktning och vördnad för
de män, som här reserverat sig vid 1 §, men jag får säga, att jag
denna gång icke kan följa dem. Jag kan icke förstå deras resonemang.
Det är, såsom herrarna hört och sett, så, att lagutskottet
föreslår i 1 §, att det skall heta »trolovning är sluten, då man och
kvinna överenskommit att ingå äktenskap .med varandra». Herr Albert
Petersson och hans medreservanter vilja tillägga: »och gjort denna
överenskommelse kunnig». Jag skulle vilja fråga: vad är det
att göra en överenskommelse kunnig? Herr af Ekenstam sade, att
om man i förtroende talar om det för ett par vänner, så är^det kunnigt.
Jag tror för min del, att om man ställer den fragan till
kammarens jurister och andra: »när blir eu förlovning kunnig?»
så skulle det bli ganska olika svar. Jag undrar, om icke uttrycket
såsom det formulerats komme att medföra en stor osäkerhet
vid tillämpningen. Man säger, att det. vackra ordet trolovning skulle
dragas ned eller degraderas, om det finge tillämpas på hemliga äktenskapsavtal,
bakom vilka kunna ligga ganska lösa förbindelser.

Jag kan icke fullt förstå, vad man menar. I förbigående vill jag
vända mig mot min ärade vän, herr. af Ekenstam. Han yttrade,
att hemliga förlovningar finnas egentligen icke numera, ity att föräldrarna
nu icke äro så stränga, att de unga äro rädda för att publicera
sina trolovningar. Hur kan han da påstå, att det finnes
många lösliga förbindelser bakom hemliga äktenskapsavtal, om de
icke finnas? Jag har icke lyckats förstå vad han menar med den
där invändningen. De lösliga förbindelserna äro nog. oftast icke förbundna
med något äktenskapsavtal alls, och den etiska bakgunden
vid en eklaterad förlovning kan nog vara ganska klen. Men, mina
herrar, icke kunna ni väl ända pasta, att ett hemligt äktenskapsavtal,
en hemlig trolovning är i och för sig något förkastligt, något
fördömligt? Anledningen till att avtalet hålles hemligt kan ju vara
den allra vackraste och finaste. Det kan åtminstone där bakom ligga
de oskyldigaste motiv. Men icke är det tilltalande, att lagen på

Nr 63. 46

Lördagen den 8 maj, f. m.

Laäkte»!håpT delikata punkt skall få en sådan formulering, att de unga

ingående och kunna fa den. föreställningen, att om jag lovat en flicka min tro,
upplösning sa ar det pa intet sätt bindande, om jag icke gör det kunnigt, ty
rn. rn. man förväxlar på detta område så ofantligt lätt de juridiska och de

(Forte.) moraliska förpliktelserna. Herr Ekman sade, att trolovningarna förplikta
icke längre till trohet. Jag vågar påstå, att raka motsatsen
är förhållandet. Det är just genom att göra en sådan här besynnerlig
bestämmelse och förklara, att trolovning icke är förpliktande, om den
icke är kunnig, som det omdöme, herr Ekman fällde, kan få sin fulla
tillämpning. Man säger vidare, att det nog är bäst, att förlovningen
eklateras, ty då har kvinnan bevis för att äktenskapsavtal föreligger,
och hon behöver det. Ja, det är mycket sant. det har hon, men
kan detta verkligen vara ett skäl för att inskränka bevisningen till
endast eklateringen? . Mig synes det rent av upprörande, att om
sii kvinna, som rakat i olycka, kan med fullgiltiga bevis genom brev
från en man eller på annat sätt — det finnes många sätt att ådagalägga
förekomsten av ett dylikt avtal — om hon kan på det mest
ovederlägghga sätt bevisa, att äktenskapsavtal finnes, man då skall
på lagens grund avvisa henne med att invända: det må nu vara
sant detta, men det betyder ingenting, ty förlovningen var icke eklaterad.
Det synes mig vara rent av upprörande. Detta förslag i 1 §
hänger ju sa ytterligt nära tillsammans med det ändringsförslag,
som av reservanterna framställts vid 8 § av promulgationslagen,
act man i själva verket icke kan tala om det ena utan att tala om
det andra. Herr justitieministern har redan påpekat, och det har
också herr af Ekenstam erkänt, att den formulering man givit 8 §
är fullkomligt ohållbar. Ja, herr af Ekenstam har sagt, att den
egentligen tillkommit genom ett misstag. Jag ber ändå att få erinra
om vad det var man här hade föreslagit. Jo, som reservationen är
formulerad, innebär den ett högst betänkligt och fullkomligt omotiverat
avsteg från nu gällande lags princip. Om man tager del av
vad reservanterna föreslagit i 8 § av promulgationslagen, skall man
finna,^ att därest förbindelsen icke eklaterats, ställes kvinnan helt
och hållet rättslös, för den händelse mannen kanske under de mest
upprörande omtändigheter övergiver henne. Endast om förbindelsen
upplöses genom mannens död kan hon framställa några anspråk men
icke eljest. Det är ju klart, att ett sådant förslag kan icke denna
kammare acceptera. Det. vore rent av upprörande, och reservanten
har själv erkänt, att det tillkommit genom ett missöde. Nu läste herr
af Ekenstam upp ett förslag till ändring med en annan formulering
av 8 §, varigenom, han skulle, avhjälp a detta missöde. Ja, jag kunde
verkligen icke följa med riktigt, men det föreföll mig svårt att förstå,
vad reservationen da skulle tjäna till. Varför skall man då
göra denna omflyttning? Jag förstår icke, var finesser i allt detta
är. Men i alla händelser, mina herrar: jag undrar, om icke herr af
Ekenstam. är ense . med mig däri, att icke kan riksdagens första
kammare i ^en så viktig civillag som denna besluta en lydelse av en
paragraf på grund av ett yrkande, som framställts under diskus -

Lördageu den 8 maj, f. m.

47 >''r 63.

tionen. Det är väl ändå omöjligt. På de anförda skälen kan jag, Lagförslag om
herr talman, icke för min del biträda reservationen. in^mde^ch

Jag skall be att få säga endast ett par ord ytterligare. Jag upplösning
läste i går i en av stadens aftontidningar, att redan mängden av m. m.
reservationer vid detta lagförslag häntyder på, att det är omöjligt, (Forts.)
att det skall kunna antagas. Jag hörde i går vid ett enskilt sammanträde
samma tema utvecklas con amore. Man förklarade, att
när det var ett lagförslag, som framkallat mer än ett dussin motioner
och ett fyrtiotal reservationer, kunde man genast begripa, att
det var omöjligt att antaga det. Jag undrar, om icke både den som
yttrade detta och den ärade aftontidningen gjort sig skyldiga till
ett synnerligen ytligt bedömande. Om man vill göra sig besvär
med att gruppera dessa reservationer och motioner, skall man finna,
att de koncentrera sig på ganska få punkter. Det är helt naturligt
att vid riksdagsbehandlingen av ett stort och viktigt lagförslag skall
intresset nästan helt och hållet koncentrera sig på de punkter, där
meningarna bryta sig mot varandra, och det göra de ofta i en sådan
grad, att man nästan glömmer bort, att det finnes punkter, där icke
meningarna bryta sig mot varandra. Vill man ur denna synpunkt
genomgå detta förslag, skall man frapperas av i huru hög grad enighet
verkligen vunnits, huru stora, viktiga delar av förslaget det finnes,
där ingen gensaga gjorts. Ja, detta äger enligt mitt förmenande
rum i sådan grad, att däri bör ligga en borgen för att om vi
verkligen vilja komma till ett resultat, så kunna vi göra det nu.

Närmare ha vi aldrig stått målet i denna fråga, som varit under
debatt i hundra år. Herr Clascn säger, att här föreligger bristande
utredning, propositionen har kommit in så sent till riksdagen, domkapitlens
yttranden äro icke publicerade, vi behöva tid att längre
tänka på saken, betänkandet har utdelats så sent i kammaren, att vi
icke hunnit sätta oss in i frågan. Jag undrar, om herrarne känna
igen dessa argument. Det är samma attiralj, som alltid framförts,
då det gällt genomförandet av något stort lagförslag. Jag undrar.
om det imponerar på er så mycket, mina herrar. Vi som varit med
litet längre veta, att det är genom detta taggtrådsnät man alltid
måste slå sig fram, om man vill uppnå någon landvinning på lagstiftningens
område. Var och en bör väl ändå förstå, att ett så genomgripande,
ett så omfattande förslag som detta icke kan formuleras
på det sätt, att alla bliva nöjda. Om nu detta förslag avsloges, och
de båda ärade sista talarna och de talare av samma åsikt, som komma
efter dem, finge helt och hållet dirigera förslagets omläggning, om
de finge avfatta det precis enligt de regler, som de här angivit som
de rätta, tror då verkligen kammaren och tro mina värderade vänner,
herrar K. J. Ekman och Clason, att ett sådant förslag skulle ha
de allra ringaste utsikter att bliva antaget i den svenska riksdagen.

Nej, jag är övertygad om att de icke tro det, och därför yrkar jag
bifall till lagutskottets förslag.

Herr Holmquist: Herr talman! Man kan ju säga, att
det är en olycklig tillfällighet, som låtit mig få ordet just efter

Nr 63. 48

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om den föregående talaren, som med avseende å sin allmänna syn
ingåmd^och På den föreliggande frågan i alldeles särskilt hög grad delar min
upplösning allmänna åskådning. Liksom han anser jag, att det skulle vara
m. m. en verklig fara, om detta lagförslag nu här av kammaren avslås.
(Forts.) Liksom han kan jag icke finna annat, än att i stort sett det
lagstiftningsarbete, som resulterat i det föreliggande förslaget,
har varit präglat av mycken måttfullhet, då det gällt att avskära
en del gammalmodiga oegentlighet ifrån nu gällande
lag, och jag har även den uppfattningen, att det tillfredsställer
de etiska och juridiska synpunkter, som åtminstone jag för min
ringa del sätter högt. Jag kan icke heller finna annat, än att
framställarna av dessa lagförslag visat prov på en synnerligen
framstående förmåga, då de kunnat i lagförslagen inrymma,
det allmänna moderna rättsmedvetandet i de lagformer, som här
nu bjudas. För min del är jag sålunda beredd att med min
röst skänka förslaget mitt understöd.

Varför jag emellertid begärde ordet, var egentligen för att
jag ville uttrycka en enda betänklighet emot det föreliggande
lagförslaget, och den gäller lagförslagets ställning till de så
kallade ofullkomnade äktenskapen. De ofullkomnade äktenskapen
förutsätta som bekant för sin uppkomst en överenskommelse
om äktenskaps ingående — en trolovning eller ett äktenskapslöfte
— samt ett därpå följande könsumgänge. Nu säges
i Kungl. Maj:ts proposition och i utskottets utlåtande, att denna
gamla form av ofullkomnade äktenskap är en kvarleva från en
länge sedan svunnen tid, vilken kom in i 1734 års lag och där
sedan förblivit. Utskottet säger vidare, att dessa äktenskap,
såsom ju känt är, alltid haft en lägre rang och ställning, och att
det särskilt visat sig, att de äktenskap av ofullkomnad art, som
genom domstolsbeslut blivit konfirmerade, icke blivit några lyckliga
förbindelser, utan endast varit anledning till trakasserier och
olyckor; och utskottet pointerar jämväl, att dessa äktenskap mer
än en gång anlitats, särskilt då det gällt att vinna ekonomiska
fördelar med åsidosättande av äktenskapets ideella sida. Jag
kan i många hänseenden gå med på vad sålunda av utskottet angivits,
detta såvida man alldeles särskilt fäster avseende vid
de genom domstolsbeslut stadfästade äktenskapen av nu ifrågavarande
slag. Ser man däremot djupare på saken, så tror jag,
att man har rätt att anlägga en annan syn på dessa förhållanden.
Det kan icke nekas, att bakom nu gällande lags bestämmelser
ligger den idén, den rättsuppfattningen, att ett givet trohetslöfte
skall hållas, ett löfte om äktenskap skall hållas, och
det äktenskap, som är utlovat, bör och skall bliva en verklighet.
Utskottet har heller icke i detta avseende anlagt någon
bestämt avvikande synpunkt från den jag har, ty utskottet
påpekar, att man rörande dessa ofullkomnade äktenskap sagt,
att de verkat skärpande på vårt folks ansvarskänsla och hedersbegrepp.
Jag tycker dock, att detta utskottets uttalande är
så att säga något urvattnat. Jag tror, att med bestämmelserna

Lördagen den 8 maj, f. m.

49 Nr 63.

om dessa ofullkomnade äktenskap, där det ju heter: »Hävdar man Lagförslag om
sin fästekvinna, då är det ett äktenskap» o. s. v., i den allmanna
rättsuppfattningen inskrivits den bestämda förklaringen, upplugga
att om man lovat äktenskap, detta s~kall fullföljas. m. OT.

Lagberedningen säger även om dessa ofullkomnade äkten- (Forts.)
skap: »Under diskussionen för och emot de ofullkomnade äktenskapen
har även framhållits, hurusom bland allmogen i vissa
trakter av vårt land det överensstämmer med allmänt vedertaget
skick och bruk, att det äktenskapliga samlivet tager sin början,
så snart trolovning skett, eller i allt fall före vigseln. Det är
helt naturligt, att man i dessa orter dömer övergivandet av hävdad
fästekvinna särskilt strängt, men dill den del kvinnan där
behöver skyddas genom lagbud, torde de av beredningen föreslagna
bestämmelserna visa sig lika verksamma som de nu gällande.
Det lärer få antagas, att dessa senare i sin mån bidragit
att hålla den nämnda ålderdomliga uppfattningen angående
trolovningens betydelse vid makt, och detta är i själva
verket ett ytterligare skäl för deras upphävande.» Jag kan
icke finna annat än att denna lagberedningens av utskottet åberopade
uppfattning är ytterst egendomlig. Kan man verkligen på
fullt allvar säga, att en rättsuppfattning, som fått sitt uttryck
i ett lagbud, att utlovad trohet skall hållas, och i den skärpning
av trolovningens betydelse, som våra nu gällande lagbestämmelser
angiva, bör såvitt möjligt undertryckas, och att i
stället en sådan åskådning bör införas i lagen, att trolovningen
icke får denna bindande betydelse, utan man i stället förklarar,
att man äger rätt att skilja sig efter behag trots detta trohetslöfte,
och att enda påföljden blir ett skadeståndsanspråk från
den övergivnas sida? Lagberedningen angiver, att den nu gällande
lagbestämmelsens grunduppfattning endast skulle gälla
i vissa trakter, men den gäller efter min uppfattning inom högst
betydande områden i vårt land. Det är tiotusentals enskilda
män och kvinnor, som leva i den bestämda åskådningen, att när
de äro fästefolk och få ett barn, ett äktenskap existerar dem
emellan. Jag ber vidare att få påpeka, att i vårt land femtio
procent av de gifta kvinnorna börjat sin äktenskapliga sammanlevnad
med mannen före den tid, då vigsel tillkom.

Är man alldeles övertygad, att därest man borttager nu
gällande bestämmelser och inför den av utskottet här ifrågasatta,
samma känsla av löftets helgd verkligen skall kvarstå
inom dessa stora massor av Sveriges folk? Jag är långt ifrån
övertygad därom. Jag vill visserligen gå så långt, att jag erkänner,
att det naturligtvis finnes en hel del andra faktorer,
som medverka för att uppehålla detta stora sedliga intresse, men
jag är ingalunda säker, att icke eu förändring i lagens bud på
sätt här ifrågasatts skall kunna verka till försvagande av detta
betydelsefulla etiska betraktelsesätt. Med denna åskådning är
det, herr talman, alldeles givet, att jag vill försöka att under
behandlingen av lagförslaget få något fotfäste för de synpunk Första

hammarens protokoll 1015. Nr 03. 4

Nr 63. 50

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Fort*.)

ter, för vilka jag här sökt göra mig till tolk, och jag kan icke
finna annat, än att det bästa medel jag därvid kan välja är att
biträda de i fråga om ofullkomnade äktenskap vid betänkandet
fogade reservationerna av herr Pettersson i Södertälje och hans
medreservanter, och jag kommer att skänka dessa reservationer
understödet av min röst.

Jag har nu intet yrkande att göra.

Herr von Mentzer: Herr vice talman, mina herrar! På
fjärde sidan i föreliggande utlåtande säger utskottet, att enligt
dess mening hava uti Kungl. Maj :ts proposition svårigheterna
blivit på ett lyckligt sätt lösta och samhällets såväl som den enskildes
intressen blivit vederbörligen tillgodosedda. Då jag för
min del icke kan biträda denna mening, anser jag det vara
min skyldighet att i största korthet söka angiva några skäl
för min ståndpunkt.

Vad först beträffar samhällets eller statens intressen, så
hava dessa icke blivit, så långt ske kan, tillgodosedda i detta
förslag. Det finnes en sanning, som lyder så: den som är trogen
i det lilla, han är också trogen i det, som är mer. överförd
på nu ifrågavarande område synes mig denna sanning lyda
så: den som är trogen i det lilla samfundet, d. v. s. i hemmet,
han är också trogen i det större samhället, d. v. s. staten. Ju
mer staten avstår från kravet på trohet i familjeförhållandena,
desto större blir faran för staten att förlora den stora gåva, som
sanningen för med sig. Vad är det för en gåva? "jo det är
icke mindre än friheten. Det heter icke förgäves, att det är
sanningen som skall göra eder fria. ^Vi behöva för vår frihets
bevarande icke endast det yttre, utan även det inre försvaret.

Det har vidare sagts, i utskottets utlåtande, att den enskildes
intressen enligt utskottets mening blivit vederbörligen ''tillgodosedda
i den kungl. propositionen. Huru förhåller det sig månne
härmed? Jo, på sid. 607 i lagberedningens betänkande upplyses,
att antalet barn i de trolovningar och äktenskap, som blivit
upplösta åren 1901—1910 uppgår till 7,581. Dessa barn ha förlorat
den rätt de hava till vård av sin frätte fader och sin rätta
moder, så länge dessa leva. Den rätten är icke, som förslaget
synes mena, inskränkt till det ekonomiska. Nu öppnar förslaget
ännu större möjligheter än förut till äktenskapsskillnader och
därpå följande nya förbindelser. En naturlig följd därav är, att
antalet barn i förenämnda ställning kommer att förökas. Vid
detta förhållande kan jag icke se, att de enskildas intressen blivit
tillgodosedda, och det är så mycket ömtåligare, som vi, när
det handlar om dessa intressen, ha att tänka på barn, ja även
på ännu icke födda barn, d. v. s. på dem, som här icke själva
kunna försvara sig.

Men det är icke nog med att det föreliggande förslaget
efter min uppfattning icke tillgodosett samhällets och vissa enskildas
intressen. Det tager icke heller, som redan av en före -

Lördagen den 8 maj, f. m.

51 Jir 63.

gående talare särskilt betonats, vederbörlig hänsyn till något,
som^ är synnerligen betydelsefullt, nämligen den kristliga livsåskådningen.
Av våra fäder ha vi ärft vår senska flagga, och
det var helt säkert icke utan avsikt, som de i densamma insatte
icke endast vackra färger, utan även korsets tecken. Vid den
tid, då svenskarna, enligt vad beredningens betänkande även bestyrker,
trogna vidblevo detta tecken, fingo svens"karna också
i historien göra sitt hittills största inlägg. Denna åskådning
medger visserligen, att de, som icke tro på Honom, vilken i
lagberedningens betänkande finnes omnämnd med sitt råtta namn,
Guds son, få skiljas från sina makar, men ''den medger icke ingående
av nytt äktenskap, då båda makarna leva och hor ej förekommit.
I stället för att söka närma oss denna åskådning liar
det föreliggande förslaget, såvitt jag förstår, öppnat tillfällen,
som avlägsna oss från densamma. Ifall en gärning på detta
område icke är frukt av eller ett uttryck för kristlig kultur,
är gärningens värde minst sagt mycket tvivelaktig, den må hur
mycket som helst berömma sig av ätt vara en kulturgärning av
rang, och det är för mig obegripligt, hur det är möjligt, att man
kan säga sig befordra äktenskapets helgd genom ett förslag,
som ökar möjligheterna till äktenskapsupplösning.

Ja, när man här velat ändra de första grundläggande kapitlen
i vår lagbok, tyckes man ha glömt, att före dem stå domareregler,
som äro ägnade att hava i minnet, icke endast då det
gäller att tillämpa lagen, utan även då det är fråga om att
stifta lag. Jag ber att få erinra om att bland dessa regler
står även den, att man icke skall bättra ont med hälften värre.
Itedan genom 1879 års skrivelse till Kungl. Maj :t fäste riksdagen
uppmärksamheten därpå, att det missbruk, som vore ''i svang
under åberopande av nu gällande lag angående de s. k. Könenhamnsresorna,
borde förekommas. Det rätta sättet att hjälpa
härvidlag har Kungl. Maj :t redan angivit i 1898 års proposition
till riksaagen, men i stället för att vidbliva vad i denna proposition
har föreslagits, har nu föreslagits, visserligen att man
skall omöjliggöra skilsmässa genom de s. k. Köpenhamnsresorna,
men att man i stället skall stifta en lag, som gör det ännu lättare
än hittills att uppnå syftemålet med dessa resor. Detta
tillvägagångssätt synes mig vara att bota det onda med det,
som är mycket värre. I Holland har, som känt är, man i forna
tider vunnit betydliga landvinningar genom invallningssystemet.
Om det nu upptäckes, att dessa vallar på något ställe visade sig
otillfredsställande, och några finge i uppdrag att bota felen,
så tror jag icke, att dessa personer ginge lyckligt tillväga, om
de visserligen lagade de hål, som funnos på det anmärkta stället,
men öppnade ännu större hål på ett annat ställe i vallen.

Den näst föregående talaren betonade särskilt vikten av att
vi här skulle få en fullständig och systematisk revision av lagstiftningen
på detta område. Det har redan med full klarhet av en
föregående talare visats, att det är detta, som brister. Här före -

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

K* GB. 52

Lagförslag om
akténskaps
ingående och
upplösning
m. m.
{Förts.)

Lördagen den 8 maj, f. m.

ligger nu ett förslag angående en liten del av e''tt stort sammanhängande
område. Man har tillsvidare lämnat åsido det område
av ärvdabalken, sola på det allra innerligaste står i sammanhang
med det nu föreliggande förslaget.

Vidare har samma talare liksom herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet velat peka på betydelsen av att vi giva
akt på, vilka auktoriteter som stå bakom detta förslag. Jag är
den förste att bära vördnad för och vilja skänka allt avseende åt
auktoriteter, men man kan låta den vördnaden gå för långt.
Det kan i stället för vördnad för auktoriteter bliva auktoritetsdyrkan.
Ja, jag vore färdig att begagna ett ord, som den näst föregående
ärade talaren använde. Han talade om taggtrådsnät. Man
kan även sätta upp detta, som i sig självt är något gott, nämligen
vördnaden för auktoriteter, såsom ett taggtrådsnät. Detta
gör man, ifall man låter denna vördnad så behärska sig, att man
icke anser sig kunna eller höra i första rummet taga i noggrant
övervägande tanken på tillgodoseendet av äktenskapets
idé, tanken på fosterlandets bästa, tanken på troheten mot fäderneärvd
kristen ordning och tanken på ansvaret icke minst inför barnen
i de upplösta äktenskapen, dessa barn, som här icke kunna
försvara sig.

Jag skall till sist bara säga ett ord. Skulle det vara någon,
som vid sakens bedömande från nu antydda sunpunkter
känner sig tveksam, vill jag erinra om den gamla goda satsen: i
tvivelaktiga fall bör man icke handla.

På bland andra de skäl, vilka jag, som sagt, i största korthet
sökt framlägga, anser jag utskottets förslag oantagligt, vadan
jag, borr vice talman, ansluter mig till,dem, som yrkat på avslag
å den nu föredragna punkten.

Herr Gezelius: Herr vice talman, mina herrar! Efter den
synnerligen ingående debatt, som här förevarit rörande den principiella
ståndpunkt man borde intaga till frågan om lagförslagets
antagande över huvud eller icke, skall jag icke trötta herrarna med
något inlägg i denna fråga i vidare mån, än att jag icke anser
mig kunna tillbakahålla den uppfattningen, att i stort sett
de skäl, som åberopats för att avslå förslaget, grunda sig1 på
skiljaktiga uppfattningar om olika delars i lagförslaget avfattning.
Dessa skiljaktigheter synas mig dock icke svårare än, att
efter vad som hittills kommit till synes, enighet på förslagets
grund icke är utesluten. Det gäller, om jag gör ett undantag för
den talare, som ville grunda äktenskapslagstiftningen på de ofullkomnade
äktenskapens bibehållande såsom en vital del av denna
lagstiftning, således att söka tillse, om icke skiljaktigheterna kunna
enas.

Jag skall nu inskränka mig till att säga några ord angående
den föredragna 1 §. Jag gör det därför, att även jag vid denna

Lördagen den 8 maj, f. m.

53 JJr 63.

paragraf anmält en reservation, som återfinnes under beteckningen:
herr Petterssons i Bjälbo.

Som kammaren utan tvivel funnit, är denna reservations
ståndpunkt principiellt sammanfallande med utskottets. I denna
reservation ha vi intagit den ståndpunkten, att vi icke vilja från
trolovningens rättsverkningar utesluta sådana förbindelser, som
grunda sig på ett avtal om äktenskaps ingående, oavsett huruvida
det blivit kunnigt eller skett under någon vedertagen form.
Ett klarläggande av skiljaktigheten mellan de två linjerna har
från vissa synpunkter här redan skett. Jag kan dock icke underlåta
att med några ord söka framlägga min uppfattning om
vad denna skiljaktighet egentligen innebär. Den begränsning
av trolovningsbegreppet, herr Petersson i Lidingö villastad i sin
reservation angivit och herr af Ekenstam här tillstyrkt, har
icke avsett att sätta en kvinna i den ställning, att hon, utan att
hennes äktenskapsavtal varit kunnigt, skulle stå rättslös inför
lagen om avtalet brytes. Men man har drivits till denna konsekvens
från den utgångspunkt man tagit, och utgångspunkten är i
stort sett densamma, som varit bestämmande för den reservation,
till vilken jag anslutit mig. Avsikten är att söka genom anvisningar
säkerställa en kvinna i den situation att hennes äktenskapsavtal
brytes mot att icke erhålla lagens skydd, men man
tillgriper en metod, som synes mig vara av den beskaffenhet, att
man stjälper i stället för att hjälpa. Den reservation, som avgivits
av herr Petersson i Lidingö villastad, har tvingat till den konsekvensen,
att en kvinna i denna ställning icke skulle erhålla något
skydd, därför att hon icke rättat sig efter den anvisning, som
lagstiftaren velat lämna, eller att giva avtal av ifrågavarande
art kunnighet. Utskottets syfte är förvisso icke att premiera ett
hemlighållande i oträngt mål av avtal av ifrågavarande art.
Men det har dock synts mig och mina medreservanter, som om
det vore skäligt och lämpligt att giva någon anvisning i ifrågavarande
hänseende för dem, som därav kunna vara i behov,
och det är uteslutande detta syfte, som det av oss avformade
tillägget tagit sikte på.

Nu kan med fog sägas, som av departementschefen redan vid
debattens början framhållits, att denna avfattning icke är tillfredsställande
i formellt hänseende, och jag erkänner, att utskottets
förslag rent lagtekniskt har stort företräde. Men jag ber att
få fästa uppmärksamheten på, att den reservation, som här
vunnit förespråkare, den av mig först nämnda, med minst lika
stort skäl kan klandras för att vara mindre tillfredsställande i
formen. Ty såsom förut framhållits och som jag från en annan synpunkt
vill ytterligare pointera, för bedömandet av huruvida
ett avtal är kunnigt eller icke, blir det givetvis utomordentligt
svårt att uppställa någon norm. Tillämpningen kommer att lämnas
åt domstolarna, och det är den allmänna rättsuppfattningen
hos folket, som i en sådan fråga åtminstone så småningom blir
bestämmande för domstolarnas tolkning. Vilken väg man kommer

Lag förslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forts.)

Nr 63. 54

Lördagen den 8 maj, f. ni.

Lagförslag om att gå fram, bliva huvudlinjerna desamma, som vid bevisningens
äktenskaps bedömande, i fråga om ersättning för barnuppfostringsbidrag.
''”uppkörning '' Det är för mig icke därför likgiltigt, huru bestämmelsen blir
m. m. avformad.

(Forts.) Om, såsom jag har anledning antaga, det även i denna kamma re

kommer att framställas ett yrkande, som avser en något förändrad
avfattning av paragrafen i enlighet med det yrkande,
som i andra kammaren samlat oppositionen mot utskottets förslag,
skall jag nu begagna tillfället att med några ord erinra om
vad detta förslag enligt min mening lider av för väsentligt
fel. Det förslaget skulle göra ett tillägg till herr Peterssons i
Lidingö villastad avformning av denna lydelse: »eller ock skriftligen
sig förbundit». Där vill man således till kunnighetskravet
ställa ett alternativ, men detta alternativ är en skriftlig form.
Man fordrar ett formavtal i förevarande hänseende, och därtill
en form, som jag tror man lugnt kan säga, icke för närvarande
förekommer annat än i mycket sällsynta undantagsfall. Jag har
aldrig hört eller ens tänkt mig, att ett skriftligt kontrakt angående
trolovning upprättas mellan man och kvinna. Huru man än
skriver lagen, lär en sådan motbjudande form för ett sådant avtal
eller utfästande aldrig kunna vinna burskap hos vårt folk.

Om jag alltså ansluter mig till utskottets förslag med den
formella ändring, som innefattas i hem Petterssons i Bjälbo reservation,
är jag visst icke tveksam om, att i ifrågavarande
hänseende det vore lyckligt, om man kunde finna en utväg, som
ledde folk till större försiktighet på ifrågavarande område. Men
då det enligt mitt förmenande är omöjligt att vinna detta genom
lagstadganden, har jag stannat vid den uppfattning, åt vilken
jag här givit uttryck. Jag ber i detta sammanhang även få fästa
uppmärksamheten på, att med den ändring av 8 § i promulgationslagen,
som avformats av herr af Ekenstam, har man drivits till
den ståndpunkten, att man ger en kvinna, vars trolovningsförhållande
är kunnigt, samma ställning, som man ger en kvinna,
lägrad under äktenskapslöfte, ehuru man sökt undvika, vad som i
själva verket synes hava varit bestämmande, att få likhetsteeknet
synligt, genom att inrymma bestämmelserna på skilda platser i
lagen. Om man endast erinrar sig, att ett rättsinstitut bör
bedömas efter dess rättsverkningar och icke efter dess namn,
och vidare kommer ihåg, att trolovning enligt föreliggande lagförslag
har en annan innebörd i judiciellt hänseende än i nuvarande
lag såväl enligt dess bokstav som sådan den tillämpas, så
bör den veneration man har för trolovningen i dess hittillsvarande
former, icke få vara avgörande för den ståndpunkt man här bör
intaga.

Herr vice talman! Jag yrkar bifall till herr Petterssons i
Bjälbo reservation.

Häri instämde herr Olsson, Valerius.

55 Nr 63.

Lördagen den 8 maj, f. m.

Herr Bergqvist: Mina herrar! I det varmhjärtade tal, Lagförslag om
som greve Hamilton nyss höll, riktade han till oss alla en varm äktenskaps
vädjan att tänka på det ansvar, som vilar på oss, när vi taga ''"syende och
ställning till detta lagförslag. Jag är förvissad om, att vi ock- uppm ™''n?
så alla känna detta ansvar starkt, detta så mycket mer som det (Forts.)

ju här är fråga om en lag, som kommer att djupt ingripa i det
svenska folkets liv under många år, ja årtionden framåt. Jag
vill också för min del villigt erkänna, a’tt det föreliggande förslaget
har många förtjänster och fördelar bland annat därigenom,
att man får alla dessa spridda bestämmelser och stadganden
om äktenskapet samlade och ordnade, och även därigenom,
att man, såsom det påpekats, avskaffat dessa odiösa Köpenhamnsresor,
som så mycket kommit att praktiseras under den senaste
tiden. Det finnes nog också andra förtjänster, vilka jag icke
här behöver beröra. i

Men ehuru jag ytterst villigt erkänner allt detta och det
samvetsgranna arbete, som ligger bakom lagförslaget, kan jag
dock icke frigöra mig från vissa betänkligheter mot att nu antaga
denna lag. Jag kan icke bedöma förslaget från juridisk
synpunkt, utan måste inskränka mig till att se på detsamma
från kyrklig och etisk synpunkt. Redan i det första kapitlet
och dess första paragraf finner man en bestämmelse, som
kommer en att stanna och undra, om den verkligen kan vara ändamålsenlig.
Det är stadgandet om trolovning, varom här redan
så mycket talats. Denna trolovning behöver icke ingås under
några, som helst former och behöver icke heller vara kunnig
för någon annan än de trolovade själva. Den kan alltså ha en
fullständigt hemlig karaktär. Härom yttrade greve Hamilton:
är då en hemlig förlovning så förkastlig ? Nej, ingalunda i och
för sig; det är den icke. Men då trolovningen skall hava vissa
rättsverkningar, måste man hysa sina betänkligheter mot denna
hemliga form. Greve Hamilton yttrade: man säger, att det
nog är bäst, att trolovningen eklateras, ty då har kvinnan bevis.

Men han tilläde: det är dock upprörande, att en kvinna, som varit
hemligt trolovad, men blivit bedragen och kan bevisa detta,
skall avvisas med den förklaringen: detta må vara sant, men
trolovningen var icke eklaterad. Ja, om det förhölle sig så,
skulle det vara upprörande. Men i själva verket förhåller det
sig icke så, som greve Hamilton förutsatte, utan i verkligheten
kommer det att gestalta sig så, att bevisning icke kan förebringas
i något enda fall, där icke trolovningen varit på ett
eller annat sätt kunnig. Ty vet ingen människa om, att den
existerat, så finnes det, så vitt jag kan förstå, ingen som helst
möjlighet att mot mannens nekande kunna bevisa, att den varit
till. Men har den varit kunnig för åtskilliga andra, då är den
ju i och med detsamma på sätt och vis »eklaterad».

Det andra, som gör mig betänksam mot det i lagförslaget
föreliggande trolovningsbegreppet, är att trolovningen kan lika
formlöst brytas som ingås. Den medför ingen som helst för -

Nr 68. 56

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

pliktelse annat än detta, att ifall mannen hävdar kvinnan och
hon kan bevisa, att de varit trolovade, hon skall få ett skadestånd.
Jag vet icke, på vad sätt man skall kunna råda bot mot denna
löslighet. Det är möjligt, att det icke kan ske, men jag vill
säga, som en ärad talare i andra kammaren en gång sade: jag
vet icke om det är möjligt, men det är nödvändigt.

Vidare förefaller det mig ytterst betänkligt, att lysningen
icke får någon som helst bindande kraft. Hittills har ju lysningen
varit ett påbörjande av äktenskapet, så att de, som låtit
förelysa sig med varandra, därmed varit bundna vid varandra
och icke kunnat ingå annat äktenskap, förrän de erhållit skiljebrev.
Det är ju möjligt, att denna bestämmelse icke kan bibehållas,
ty det vore detsamma som att återgå till det ofullbordade
äktenskapet, och jag vet icke, huruvida man ens kan framställa
något önskemål i den vägen. Men nog tycker jag i alla fall,
att lagutskottets majoritet skulle kunnat tillmötesgå den uppenbart
berättigade önskningen, att lysningen åtminstone skulle få
förbindande kraft för båda kontrahenterna under den tid lysningen
gäller, det vill säga enligt lagförslaget tre månader eller efter motionärernas
framställning under sex månader, så att ingendera
av kontrahenterna under denna tid måtte kunna uttaga ny lysning.
De skäl, på vilka lagutskottets majoritet grundat sitt avvisande
av denna framställning, finnas på sid. 28 och 29. Jag
skall icke upptaga dessa skäl, men jag måste dock säga, att det
icke finns ett enda av dem, som är bevisande. Och när denna
majoritet av lagutskottet mot slutet av sin motivering dristar
sig säga, att sådana fall 1 verkligheten knappast förekomma,
vågar jag med den erfarenhet, jag haft såsom pastor i en stor
församling, jäva detta påstående. Jag kan berätta bland annat,
huru det en gång hände, att en kvinna en förmiddag kom och
begärde lysning med en man. Han var icke skriven i församlingen
utan företedde endast ett arbetsbetyg, varpå stod anteckningen
: icke gift. På detta kunde han icke erhålla någon lysning.
Jag meddelade dem, att det icke kunde gå för sig, varpå
de gingo sin väg. Men på eftermiddagen samma dag kom kvinnan
med en annan man och begärde lysning till äktenskap. Sådant
kan hända, och därför är det icke omöjligt, att de upprepade
lysningar, som befarats och som skulle bli skandalösa i våra
församlingar, kunna komma att i verkligheten existera.

Vad jag vidare tycker mig finna i detta förslag är, att det
etiska momentet alltför litet kommer till sin rätt. Äktenskapet
är till sitt väsen en på moraliska grunder vilande och av
moraliska förpliktelser hägnad förbindelse. Detsamma bör då
också naturligtvis gälla trolovning, men det synes mig, som om
denna karaktär icke kommit till fullt uttryck i det föreliggande
förslaget. Snarare ser det ut, som om äktenskapet till stor del
finge karaktär av att vara ett ekonomiskt avtaf, åtminstone ett
på mer eller mindre uttryckliga ekonomiska grunder vilande avtal
mellan två kontrahenter. Att det etiska satts tillhaka för

Lördagen den 8 maj, f. m.

57 Nr G3.

det ekonomiska, tycker jag mig se redan av förslagets termino- Lagförslag om
logi. Man kar tagit bort det gamla uttrycket varning, vilket in- .
nebar att man sökte föreställa makarna deras bristande enighet upplösning
i äktenskapet, och i dess ställe satt in uttrycket medling. Detta m. m.
ords innebörd tyder ju på, att här avses något annat än en strä- (Forts.)
van att moraliskt inverka på makarna. Härmed korrespondera
bestämmelserna om skadestånd, vilket får ersätta den moraliska
förpliktelsen, som mannen bör ha till den kvinna, med
vilken han ingått en förbindelse. Men nog måste detta moraliska
band vara ett starkare band än det ekonomiska. Om jag ^tänker
mig till exempel en trolovad, som kanske börjar ledsna på sin
förbindelse och önskar ingå en annan, så kan han, likväl genom
en i lagen uttryckt moralisk förpliktelse fortfarande nödgas
känna sig bunden vid den kvinna han en gång ingått förbindelse
med. Men enligt det nu föreliggande förslaget är det en
lätt sak för honom att gorå sig fri. Det finnes ett band, men
ett ekonomiskt. Han skall ge skadestånd. För manga är det
dock så, att detta betyder ingenting. De kunna giva det mycket
gärna, ty det spelar ingen roll för deras ekonomi. För andra
spelar det återigen ingen roll därför, att de ingenting hava att
ge. Det kan ock vara så, att även om de skulle hava något,
ingenting kan på rättslig väg uttagas. Och vilken är det då
som blir lidande på detta? Jo, just kvinnan.

Det förefaller mig ock, som om den formellt juridiska synpunkten
sålunda blivit alltför mycket dominerande. Här man —
detta har ju också framkommit under diskussionen — sökt framlägga
skälen, varför vi nu borde antaga denna lag, har bland annat
som ett mycket starkt skäl, man kan nästan säga det starkaste,
anförts, att om vi nu icke antaga lagen, vi komma att inverka
rubbande på lagberedningens arbete. Men nog måste jag såga,
att detta är en sekundär synpunkt, när det gäller en sådan
sak som äktenskapslagstiftningen. Vore det fråga om att välja
mellan att få en för vårt folk ändamålsenlig och god äktenskapslag
genom ett uppskov och å andra sidan att genom uppskovet
något rubba lagberedningens arbete får jag säga, att jag icke
ett ögonblick kunde tveka i det valet.

Formella juridiska synpunkter hava också kommit till synes
på det sätt, att i många fall, då det framställts önskemål
om ändring, det svarats: nej, det står icke i överensstämmelse
med hela lagens anda, eller också har det svarats: önskemålet
må vara berättigat, men det står icke i överensstämmelse med
lagstiftingen på området i de båda andra skandinaviska länderna.

Ävenså har det starkt framhållits att om vi skjuta upp det här,
vi komma att äventyra det fortsatta arbetet på den gemensamma
nordiska lagstiftningen. Är icke allt detta formella juridiska
synpunkter, som väl må hava sitt stora berättigande — det vill
jag icke förneka — men som inför själva saksynpunkterna dock
böra få träda tillbaka?

Här det framhölls, att ärendet vore för litet förberett, sade

Jfr 68. 58

Lördagen den 8 maj, f. m.

Mgf/h-.iagom greve Hamilton, att detta är en ständigt återkommande invändingåZeTch
?lnS för varJe stor fraga man vill genomföra i riksdagen. Nu
upplösning kärn man säga, att ärendet ju från vissa synpunkter icke är
m. m. litet förberett, tvärtom grundligt förberett, ty det ligger oerhört

(Forte.) mycket arbete bakom detsamma, men i andra avseenden är det

faktiskt för litet förberett, särskilt därigenom att det icke
vant tillräcklig tid för myndigheterna att yttra sig över detta
djupgående förslag. Luleå domkapitel t. ex. erhöll remissen
den 20 oktober 1913 med föreläggande att vara färdigt med sitt
utlåtande den 1 januari 1914. Samtidigt hade vi flera andra
ärender. på remiss, som upptogo vår tid framemot årsskiftet, när
man alltid har så många andra arbeten. Därför kunde det yttrande,
som avgavs från vart domkapitel, icke bliva vare sig av
större omfattning eller av större vederhäftighet. Det var* ett
yttrande, som avgavs, därför att vi vore tvungna att avgiva
det, men det får icke bedömas såsom ett utlåtande, som vilar
pa, det grundliga studium av lagen, vilket här varit av nöden.
Vidare är ärendet för litet förberett därutinnan, att den svenska
allmänheten ännu icke fått synnerligt stor kännedom om detta
förslag och dess innebörd. Det är visserligen sant, att åtskilliga
mycket belysande artiklar stått att läsa i dagspressen,
men^någon allmännare kännedom om vad folket tänker på detta
område har hittills icke kommit till synes. Det skulle utan tvivel
va.ra av en viss betydelse, om den svenska allmänheten finge
litet tid på sig även den att lära känna och eventuellt lägga sitt
ord i vågskålen för den ena eller andra bestämmelsen på detta
område.

Det framhölls också av^greve Hamilton, att den omständigheten,
att här funnes sa manga motioner och reservationer var
något, som man icke kunde fästa mycket avseende vid; särskilt
framhöll greve Hamilton, att då det funnes stora partier
i lagen,_ mot vilka någon opposition icke kommit i fråga, man icke
borde tillmäta de reservationer, som framkommit, stor betydelse.
Men enligt min uppfattning är det så att, om också en större
del av lagen vore antaglig, såsom den ju är, så, om det endast vore
en eller två punkter, mot vilka väsentliga anmärkningar kunde
göras, skulle man likväl nödgas'' ställa sig betänksam mot densamma.
Nu sade greve Hamilton, att han hos dem, som gå till
storms mot lagen, hellre skulle vilja se en tendens att förbättra
än en tendens att förstöra, och han har så innerligen
rätt i detta. Jag får dock säga, att de motioner, som blivit
väckta i denna fråga, säkerligen allesammans äro tillkomna i
avsikt att förbättra och icke att förstöra lagen. Och om ett
yrkande nu göres, att lagen icke må antagas utan beslut fattas
om uppskov med dess antagande till ett annat år, kan jag försäkra
greve Hamilton, att detta yrkande göres i bästa uppsåt,
icke i uppsåt att förstöra lagen, utan i uppsåt att få den förbättrad.

Då det icke finnes stor utsikt att få de ändringar, som mai

Lördagen den 8 maj, f. m.

59 Nr 63.

skulle önska för att kunna antaga lagen, genomförda vid en Lagförslag om
sammanjämkning, måste man fråga sig, om icke det bästa är att ak‘ensJu''Ps
nu yrka avslag. För min del skulle jag, ifall man kunde tänka ‘"uppicuming1
sig, att de högerreservationer, som finnas, och andra reservationer, m. m.
som innehålla förslag till förbättring av lagen, hade någon utsikt (Forts''
att komma till sin rätt vid en sammanjämkning, icke tveka att
spara med avslagsyrkandet till en senare tidpunkt, till den tidpunkt,
när jag såge, att icke ens vid en sammanjämkning avseende
fästades vid de önskemål, som blivit uttalade. Men då enligt
mitt förmenande man icke har någon stor förhoppning på,
att lagen skall så väsentligt förbättras, att den kan bliva acceptabel
från de synpunkter jag nu sökt framhålla, får jag, herr
talman, förena mig med dem, som yrkat avslag på föreliggande
punkt.

Greve Lagerbjelke: Då jag begärde ordet, var det

för att uttala mig angående innehållet i förslagets första paragraf.
Nu har emellertid den föregående talaren sagt, bland
annat, att enligt hans förmenande det etiska momentet i åtskilliga
avseenden icke i förslaget kommit till den rätt, som vederborde;
och har han även i övrigt haft sådana betänkligheter
mot grunderna i förslaget, att han anser omöjligt att få dem
undanröjda även genom en komprimiss, varför han slutade med
ett avslagsyrkande. Jag vill då erinra den föregående talaren
om, att nu föreliggande förslag i väsentliga delar står på samma
ståndpunkt som den nuvarande rättsutvecklingen och här rådande
sedvänjor. De nyheter, som förekomma, förskräcka mig ingalunda,
och ser jag ett stöd för denna min mening däruti, att lagberedningen,
lagrådet och Kungl. Maj :t äro i allt väsentligt
ense. Från lagutskottet, vars medlemmar ju utgöra båda kamrarnas
förtroenderåd, har icke heller förekommit vare sig reservationsvis
eller i dag under debatten i denna kammare något avslagsyrkande
å förslaget.

När jag nu går att säga några ord angående den första
paragrafen, vill jag inskränka mig till att yttra mig om de
meningar, som framgå dels av utskottets förslag och dels av de
vid detta fogade reservationerna.

Enligt första paragrafen i förslaget skall trolovning vara
för handen, även om avtalet därom är hemligt. När detta säges
vara en nyhet för gällande rätt, är det dock att märka, att
1734 års lag vid sidan av trolovning eller fästning jämväl
nämner förbindelser, grundlagda genom äktenskapslöfte, och så
som gränsen mellan dessa båda begrepp f. n. uppfattas, torde
under det senare falla sådana avtal om äktenskaps ingående,
vilka ej äro slutna i de i 3 kap. 1 och1 2 §§ giftermålsbalken anvisade
former och hållits för yttervärlden mer eller mindre
hemliga, så ock avtal, som blivit ingångna utan vederbörande
giftomans samtycke. Någon skillnad mellan trolovning och äktenskapslöfte
göres ej i förslaget. Någon anledning synes ej heller

Kr 63. 60

Lördagen den 8 maj, f. m.

Logföratag om föreligga att frånkänna sådana avtal, som kontrahenterna av
inglmde^ch en e^eF annan anledning hemlighållit för sin omgivning, en
upplösning trolovnings fulla rättsverkningar. Ett sådant hemlighållande kan
m. m. vara påkallat av fullt berättigade intressen. Vill man från
(Forts.) trolovningar avskilja hemliga äktenskapsavtal, ställes man i
valet mellan att påbjuda viss form för förbindelsens kungörande
och att meddela ett stadgande av den art, att det måste föranleda
stor osäkerhet i tillämpningen.

Om sålunda sammanförandet av alla de förberedande äktenskapsavtalen^
till ett enhetligt rättsinstitut icke innefattar det
brott mot vår rättsutveckling, som mången tror sig finna, är
det även utan tvivel det principiellt riktiga. Ord och avtal
böra här gälla, även om de icke, såsom yrkas i herr Peterssons
i Lidingö villastad reservation, gjorts kunniga. 1 denna reservation
utgår man från att den i de övre samhällslagren brukliga
eklateringen av förlovning skulle vara normgivande, men en
sådan eklatering brukas icke bland de stora lagren av folket.
Men när man nu stiftar lag, skall den icke bliva en klasslag
utan avse alla medlemmar av samhället. Uttrycket: göra kunnig
är därjämte synnerligen svävande, och det blir svårt om icke
omöjligt att tillämpa i praktiken. Även är här förut av flera
talare anmärkt, att trolovning, tagen på detta sätt, skulle för
kvinnan i vissa fall innebära högst betänkliga följder, men anser
jag mig icke behöva därpå närmare ingå.

. Beträffande sedermera det i herr Petterssons i Bjälbo reservation
framställda yrkandet, att i lagtexten skulle införas dels
ett direktiv om formen för trolovnings ingående, dels alternativt
en bestämmelse, att trolovningen skall vara bevislig, så synes,
vad angår det angivna direktivet, detsamma vara ganska värdelöst.
Hörande den alternativa bestämmelsen vill jag säga, att
därest ena parten nekar till avtalets befintlighet, är det självfallet,
att den andra parten skall vara bevisningsskyldig, för
att rättsverkningarna lagligen skola kunna göras gällande; men
att såsom villkor för, att rättsförhållandet skall finnas till,
kräva bevisning, synes orimligt.

På grund av vad jag nu anfört, anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag rörande 1 kap. 1 §.

Herr T hy rån: Efter den långa debatt, som nu pågått

i principfrågan, skall jag endast tillåta mig att i största korthet
precisera min ståndpunkt.

I valet mellan avslag och bifall till 1 § får man, åtminstone
enligt, min uppfattning, icke låta sig bestämmas av den frågan,
huruvida man skulle vilja antaga eller icke antaga förslaget, såsom
det här föreligger från utskottet — vore det förhållande^,
skulle jag nu sluta mig till avslagsyrkandet — utan man bör
fråga sig, huruvida det förnuftigtvis kan antagas någon möjlighet
att i sista hand genom sammanjämkning eller eljest komma till
ett positivt resultat, som kan godkännas, och den frågan har

Lördagen den 8 maj, f. m.

61 Nr 68•

jag för min del besvarat med ja. Jag anser då, att man icke har Lagförslag om
rätt att direkt yrka avslag. Men som sagt, efter denna långa debatt i“gl™sd“p0‘c)l
vill jag icke, såsom jag annars skulle hava gjort, närmare utveckla upplösning
skälen för min nämnda uppfattning, utan inskränker mig att säga, m. m.
huru min åsikt är om den nu speciellt föreliggande 1 §:s ordaly- (Forts.)
delse.

Här är att välja mellan herr Peterssons i Lidingö villastad
reservation och utskottets förslag såsom de två ståndpunkter, som
snarast torde kunna påräkna anhängare från den positiva sidan.

Jag skall därför nu icke yttra mig om någon annan möjlighet.

Det gäller här företrädesvis den frågan, huruvida det för kvinnorna
i samhället är en fördel eller icke en fördel, att begreppet
trolovning utvidgas så långt som möjligt. Är det nyttigt, att
lagen säger till dem: ni kunna betrakta eder såsom trolovade,

vare sig ert förhållande till mannen blir bekant eller det förblir
en ren hemlighet er emellan? Jag kan för min del
omöjligen komma till annat svar på denna fråga, än att det i
längden, i det stora hela måste vara nyttigt för kvinnorna,
att lagen, som ju icke minst är och bör vara pedagogisk, på samma
gång som den är en befallande lag, visar dem på den fara, som
verkligheten allt för tydligt uppenbarar, nämligen faran, att de i
förlitande på mannens löften i en situation, som kan göra dem
mindre överlagda än annars, tro sig hava mera att hålla sig till,
än de i själva- verket hava. Ty i själva verbet är det så, att
trolovning enligt utskottsförslaget innesluter tvenne fall, det ena
där trolovning med rimlig säkerhet, t. ex. därigenom att den kungjorts
genom ringväxling, annonsering, eklatering, lysning o. s. v.,
kan bevisas, och det andra fallet, det hemliga äktenskapslöftet,
då möjlighet icke finnes att mot mannens bestridande få fram en
bevisning. Är det så, att mannen vill bryta sitt äktenskapslöfte,
huru stor är då chansen för att få fram ett erkännande från hans
Sida, att han givit det? Bryter han sitt löfte, är det icke då också
sannolikt, att han skall neka till löftet? Man behöver icke ens
taga med i räkningen den svenska allmänt medborgerliga rättigheten
att bestrida inför domstol. Bryter han löftet, så nekar
han, utom möjligen i ett fall på tusen; och det vill säga, att kvinnan,
i den situation det här gäller, har av lagen lockats i en snara.

Vi hörde nyss herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
säga, att det varma blodet hos svenskarna av båda könen
nog icke kommer att förneka sig, antingen man skriver det
ena eller andra i lagen. Det är alldeles riktigt, om han därmed
vill hava sagt, att det självklart kommer att inträffa många
fall av förförelse hädanefter som hittills. Men frågan är, huruvida
icke denna lags pedagogiska hållning kan i någon mån inskränka
antalet av alla dessa tusen och åter tusen, som varje år
stupa för den fara, varför de med nuvarande lagstiftning faktiskt
äro utsatta. Med någon geometriskt bindande bevisning kunna
vi ej övertyga varandra. Men jag tror, att en sådan hållning i
lagen, att den påpekar, att kvinnorna böra akta sig att förblanda

Nr 63. 62

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lugforslag om löftets faktum med möjligheten att åstadkomma bevisning däringåmdéZlh
om’ * längden kommer att hava en vida bättre verkan, än den
upplösning petod manbar vill uppställa. Det finnes ingen bland oss, som
m. m. icke vill hålla tro och loven högt, men jag ifrågasätter om icke
(Forts'' jag med min mening får anses göra det i högre grad än lagberedningen,
^för vilken trolovningen ej så mycket avser att grunda
ett förhållande för hela livet som att inleda en »prövotid». Lagen
bör hos kvinnorna inskärpa: Tro icke på ett ovisst löfte! Lita icke
på att mannen efter någon tid skall erkänna sitt löfte! Ty —
jag upprepar vad jag redan sagt: den, som kan bryta sitt löfte
utan verkliga skäl, han kan neka därtill. Detta gör, att jag på
denna kritiska punkt obetingat måste sluta mig till dem, som vilja,
att lagen här skall stipulera ett bevisligt rättsfaktum.

_ Närmare anser jag mig icke hava rätt att vid denna framskridna
tid gå in på principfrågan, men då flera talare från den
motsatta sidan yttrat sig om svårigheterna för domstolen att här
uppdraga gränslinjer, vill jag erinra, att svårigheterna varken
bleve större eller mindre än de, som nu förefinnas vid fråga om
tillämpning av 3 kap. 9 och 10 §§ giftermålsbalken. Domstolarna
få ju redan nu utreda, vad som faller under den ena eller den
andra av dessa §§, vad som skall anses för trolovning och vad för
äktenskapslöfte.

Däremot vill jag sanningen till ära medgiva, att det av
greve Hugo Hamilton anförda argumentet naturligtvis i och för
sig är fullkomligt oemotsägligt. Han ställde föreliggande paragraf
i sammanhang med herr Peterssons i Lidingö villastad m.
fl. reservation vid 8 § i promulgationslagen och frågade, om det
var reson i att äktenskapslöfte icke skulle gälla för kvinnan,
men komma igen i ett senare stadgande och göra barnet äkta. Det
är fullkomligt riktigt, och när vi komma till den paragrafen,
skall jag icke underlåta att göra vad jag kan för att få misstaget
rättat; det rättas genom att taga bort äktenskapslöftet även där
och låta trolovningen vara ''det avgörande, naturligtvis med undantag
för de barn, som redan blivit äkta enligt äldre lag. Argumentet,
ehuru fullkomligt riktigt, utgör sålunda på intet vis något
skäl att i denna viktiga punkt lagstifta i den praktiskt taget skadliga
riktning, som utskottet vill göra gällande.

Jag skall bedja att få tillägga endast ett par ord. Jag tror
för min del, att man skulle kunna tillmötesgå de synpunkter, som
framkommit från motsatt håll genom en liten omredigering av
formuleringen utav herr Peterssons i Lidingö villastad reservation.
Jag tror nämligen, att det kan tänkas fall — de äro kanske
icke så sällsynta i verkligheten — då kontrahenterna vilja hålla
sin förbindelse hemlig till varje pris. Om kvinnan då är så förståndig,
att hon vill få till stånd vad lagen betraktar såsom trolovning-,
skulle en utväg stå henne öppen att göra den gällande enligt
lagen genom att, såsom redan nu 3 kap. 2 § giftermålsbalken
medgiver, upprätta en överenskommelse i skriftlig form utan
vittnen. Jag får därför yrka, att kammaren måtte antaga 1 kap.

Lördagen den 8 maj, f. m.

63 Nr 63.

1 § med följande lydelse: Trolovning är sluten, då man och kvinna Lagförslag om
överenskommit att ingå äktenskap med varandra och gjort denna aktenskaPs
överenskommelse kunnig eller ock skriftligen sig förbundit.

Jag ber att få tillägga, att i andra kammaren en minoritet av
71 röster accepterat den formulering, jag nu tillåtit mig att
föreslå.

ingående och
upplösning
m. m.
(Forte.)

Herr Alexanderson: Icke heller jag skall många minuter
komma att taga kammarens uppmärksamhet i anspråk efter den
långa debatt, som här i dag ägt rum såväl i själva principfrågan
som i den därmed i diskussionen sammanvävda angående 1 kap. 1
§. Jag skall dock be att till en början i största korthet få rekapitulera
de skäl för avslag, som de tre talarna herrar Ekman, Clason
och Bergqvist ansett sig kunna framföra såsom bärande skäl för
att hela detta stora lagstiftningsverk nu skulle vältas omkull.

Yad herr Ekman angår, så var hans skäl för avslag det, att
lagberedningen och regeringen endast hade framlagt det första partiet
av giftermålsbalken, medan enligt hans uppfattning det vore
nödvändigt, för att kunna bilda sig någon uppfattning av innebörden
av denna lagstiftning, att på samma gång hava för sina ögon ett
förslag om äktenskapets rättsverkningar och en ärvdabalk samt speciellt
även lagstiftningen angående barnens ställning. Ja, detta påstående
har ju gång på gång hörts och setts även i pressen under den
gångna tiden. Men såvitt jag förstår, hava de ärade kritikerna, som
ju i det avseendet haft emot sig lagberedningens uppfattning, regeringens
uppfattning — och regeringen innefattar just för närvarande
tre vetenskapligt utbildade jurister — lagrådets enhälliga
uppfattning och slutligen lagutskottets enhälliga uppfattning, icke
kunat förebringa några som helst övertygande skäl, varför de bestämmelser,
som här föreslagits rörande äktenskaps ingående och
upplösning, vore av det slaget, att man icke kunde beräkna deras
verkningar, förrän man erfarit, vilken ståndpunkt lagberedningen
ärnar intaga i följande delar av familjerätten. Det avslagsskälet
synes mig således föga bärande.

Yad herr Clason angår är det egentligen den otillfredsställande
utredningen i vissa delar och bristen på vissa kompletterande bestämmelser,
som han anfört jämte sitt missnöje med lagstiftningens reella
innehåll i vissa delar. Beträffande utredningen, som skulle varit
bristfällig särskilt beträffande de kyrliga myndigheternas hörande,
har ju i det avseendet utförligt svarats från statsrådsbänken, och
det svaret tyckes också hava betagit anmärkningen det. som väl skulle
utgjort kärnan däri, nämligen att de kyrkliga myndigheterna icke
skulle hava hörts i den omfattning, som erfordrats på grund av förslagets
karaktär av kyrkolag. De hava tydligen blivit hörda icke
blott i den omfattning nämnda karaktär betingar, utan ett stycke
därutöver. Jag vill ytterligare erinra, att icke blott hava domkapitlen
hörts över det färdiga förslaget, utan på ett tidigare skede av
lagarbetet bär lagberedningen tillgodogjort sig den erfarenhet ro -

Sr 63. 64

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om rande förhållandena beträffande äktenskaps ingående och delvis ockingåendePoch
äktenskaps upplösning och äktenskapshinder, som onekligen måste
■upplösning vara tillfinnandes hos prästerskapet i riket, genom en rundskrivelse
m. m. till samtliga kontraktsprostar i landet, vilka också så gott som var(Forts.
) enda en inkommit med svar, vari ofta åberopas inhämtade utlåtanden
av andra prästmän inom kontrakten. Man har således verkligen i
vidsträckt omfattning tillgodogjort sig den prästerliga erfarenheten.

Vad de följdlagar angår, som herr Clason saknade i förslaget,
och det behov av ändringar i vissa andra lagar som lagberedningen
skulle förbisett, vill jag anmärka, att denna hans kritik nog icke har
något fog. Det gäller bland annat ett par ändringar i stadgandena
angående hemliga handlingar i tryckfrihetsförordningen. Men eftersom
tryckfrihetsförordningen har grundlags natur, kunna vi ändå
icke fatta något definitivt beslut därom, förrän nästa allmänna val
till andra kammaren ägt rum och ny riksdag därefter sammanträtt.
Det är följaktligen utomordentligt god tid att åstadkomma dessa
förändringar, vilkas innehåll ju icke kan på något sätt inverka på
någon riksdagsmans ställning till det stora lagförslaget. Herr Clason
nämnde, att under mellantiden det skulle uppstå svårigheter med
avseende på hemlighållandet av vissa i förslaget nämnda handlingar,
men den svårigheten hade iu icke på något sätt blivit undanröjd genom
att för riksdagen framlagts grundlagsförslag att antagas såsom
vilande. Dessutom lär nog, såsom det blivit mig påpekat, frågan
kunna lätt redas, t. ex. genom att de läkarbetyg, om vilka herr
Clason talade, uppfattas och behandlas såsom bilagor till lysningsboken.
Därmed torde man kunna uppnå det erforderliga hemlighållandet.
På grund av anmärkningar i så obetydliga detaljer bör
man icke rimligen låta förmå sig att gå på avslag på ett stort och
viktigt lagförslag.

Yad däremot den lilla förändringen i kyrkostämmoförordningen
angår har jag inhämtat, att i själva verket man ansett det likgiltigt
att där kvarstår ett stadgande, som i händelse av förslagets antagande
icke kommer att vidare äga tillämplighet, nämligen rörande
kyrkorådets befattning med varningar, och att detta är det enkla
skälet, varför det icke framlagts något förslag om ändring i detta
lagrum.

Jag vill i detta sammanhang erinra om, hurusom åtskilliga talare
och även kritiker inom pressen o. s. v. trott sig kunna spåra, att
man vid lagens utarbetande förfarit med en viss vårdslöshet, så att
man förbisett den eller den frågan. I anledning härav vill jag understryka
vad som redan antytts av herr af Ekenstam, nämligen att
under den behandling lagförslaget undergick i utskottet detta hade
talrika tillfällen att lägga märke till att, vilka frågor som än bragtes
å bane, vare sig i motioner eller genom att de togos upp i utskottet,
de alltid befunnos vara grundligt ventilerade i lagberedningen
och lagrådet, så att det praktiskt taget aldrig hände, att man råkade
på något spörsmål, som icke redan varit vänt på alla sidor och vartill
efter noggrant övervägande tagits ståndpunkt. Det här förslaget
håller verkligen att slita i. Långt ifrån att vara ett »läsligt» för -

Lördagen den 8 maj, f. m.

65 Nr 63.

slag är det tvärtom på ett synnerligt hållbart och fast sätt sammanfogat.

Yad slutligen clet reella avslagsskälet för herr Clason angår var
det — tycktes det mig — framför allt förslagets »sekulariserande
tendens». Det ordet har man hört i debatten nämnas gång på gång
och även sett i pressen, men ingen av de ärade anmärkarna har kunnat
säga, vari denna sekulariserande tendens skulle ligga! Den
uppfordran har sedan blivit gjord av greve Hamilton, men jag tillåter
mig ånyo be den ärade talaren att närmare angiva, vari denna sekulariserande
tendens är att finna. Icke kan den ligga däri, att det
borgerliga äktenskapet skall gälla jämte det kyrkliga. Den saken
är redan avgjord för åtskilliga år sedan; i det avseendet beträder
förslaget inga nya banor. Ej heller kan den nämnda tendensen
ligga i lysningens karaktär enligt det nya förslaget; ty icke heller
i detta fall innefattar förslaget någon principiell nyhet. Den kan
val svårligen ligga bara i lösningen av den lilla terminologifrågan,
huruvida det borgerliga äktenskapet skall sägas grundat genom
»vigsel» eller icke. För övrigt har detta förslag i namnfrågan inom
utskottet samlat sådana män omkring sig som herrar Petersson
i Lidingö villastad, af Ekenstam, Trana och greve Lagerbjelke. Dessa
namn giva väl dock en viss garanti för att det icke är någonting det
religiösa underminerande, som därmed skulle åstadkommas.

Herr Bergqvists avslagsskäl slutligen måste jag säga, att jag
har svårast att förstå av alla. Jag har svårt att förstå hans avslagsståndpunkt
redan då jag jämför den med den ståndpunkt han tidigare
intagit. Herr Bergqvist har nämligen haft anledning befatta
sig med det föreliggande förslaget förut i två egenskaper, första gången
såsom presiderande i Luleå domkapitel vid det tillfälle, då domkapitlet
avgav utlåtande och förslag i ärendet, och andra gången såsom
motionär i frågan jämte åtskilliga andra, I utlåtandet från
domkapitlet beklagar sig detta ingalunda över att två och en halv
månader icke skulle hava räckt till för domkapitlet att sätta sig
in i ärendet. Där uttalas uttryckligen, att det kapitlet icke hade
några andra anmärkningar mot förslaget än de i yttrandet framkomna,
och dessa anmärkningar röra sig uteslutande om obetydliga
detaljer rörande själva lysningsförfarandet och termen vigsel och
slutligen frågan, huru länge en lysning skulle bliva gällande. Bland
de paragrafer, som uttryckligen voro remitterade till domkapitlen,
var den, som innebär, att den nuvarande varningen skulle ersättas
med medling. Domkapitlet hade icke den ringaste invändning mot
denna ändring. Utskottet har i det fallet jämkat på förslaget därhän,
att medling blir obligatorisk i vissa fall, där enligt det kungl.
förslaget den icke var det, Det har alltså jämkats i flen riktning,
som herr Bergqvist tydligen vill hava det; men likvisst är herr Bergqvist
i dag så missbelåten med förslaget i denna punkt, att lian rent
av yrkar avslag på hela förslaget. Jag tror. att man häri kan se
bevis på att ett förnyat remitterande till de kyrkliga myndigheterna
icke giver någon garanti för vilken ståndpunkt man sedan på kyrkligt
håll intager i riksdagen. Det visar sig ju, att i eu punkt, där

För.''tfa dammar ens protokoll 101Ö. Fri:..: 5

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. m.
(Forts.)

Är 68. 66

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lo g förslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Förta.)

en kyrklig myndighet icke haft någon anmärkning att gorå, samma
kyrkliga myndighets representant i riksdagen finner så starka skäl
till anmärkningar, att han därpå grundar ett avslagsyrkande mot
hela lagförslaget. Jämte denna anmärkning angående varningens
utbyte mot medling framfördes nämligen av herr Bergqvist inga andra
anmärkningar, än'' dels att lysning icke gjorts bindande en viss
tid, och dels att trolovningsinstitutet icke ordnats, såsom han ville
hava det.

Med berörandet av den sista frågan kommer jag nu in på 1
kap. 1 § i föreliggande lagförslag. Herr Bergqvist säger för sin
del. att det icke går an att godkänna den hemliga trolovningen såsom
rättsgrund, ty bevisning kan, såsom ihan sade, absolut icke i ett
enda fqll åstadkommas. Vet ingen om förlovningen, eftersom den
är hemlig, så kan -— menade han ■—- den naturligtvis icke heller
bevisas. I så fall får jag säga herr Bergqvist, att vi tvista om påvens
skägg. Kan den hemliga trolovningen aldrig bevisas, kan det
väl icke uppkomma sådan våda av att upptaga den i lagförslaget,
som herr Bergqvist vill göra gällande. Men det är väl orimligt att
påstå, att den aldrig kan bevisas. Motsatsen framgår därav, att
antalet av de ofullkomnade äktenskap, som grundas icke på trolovning
med därpå följande hävdande utan på hemligt äktenskapslöfte
med därpå följande hävdanden äro i majoritet. Såvitt man
kan döma av uppgifterna från prästerskapet, skulle det vara två ä
tre gånger så många ofullkomnade äktenskap på grund av hemligt
äktenskapslöfte som på grund av föregående trolovning. Det visar
sig således, att en formulering av trolovningsbegreppet, som låter
det omfatta även hemlig trolovning, nog ingalunda saknar praktisk
betydelse.

Då komma vi emellertid till den frågan, huru man med hänsyn
till åtskilliga andra skäl bör ställa sig i denna punkt. Det föreligger
här nu minst fyra linjer att välja på. Först Kungl. Maj:ts
förslag, som är godkänt av utskottets majoritet. Därtill synes närmast
ansluta sig det av herrar Gezelius och Pettersson i Bjälbo framställda
förslaget, att man skulle i paragrafen giva en maning åt
de trolovade att genom ringväxling eller på annat sätt skaffa sig
bevis om att trolovning äger rum, utan att dock formellt binda trolovningen
vid förutsättningen att den skall vara bekantgjord. Vidare
för det tredje den av herrar Petersson i Lidingö villastad och
af Ekenstam m. fl. framburna reservationen. Såsom greve Hamilton
påpekat, innebär ju denna, i det skick den i dag fått genom dess
formulering i kamrarna av herr Petersson i andra kammaren och
av herr af Ekenstam här, att man skulle i fråga om sådana fall,
där hävdande tillkommit, i sak alldeles likställa den kungjorda trolovningen
med hemligt äktenskapslöfte. Det skulle endast vara på
olika ställen i lagen det skulle stadgas i saken. I promulgationslagen
skulle det nämligen heta: Detsamma som i förevarande avseende
stadgas om trolovning skall gälla även om hävdande under äktenskapslöfte.
Mot detta bär redan herr Gezelius med skäl anmärkt
att, vill man hava alldeles samma rättsverkningar, så skapas alldeles

Lördagen den 8 maj, f. in.

67 Nr <SL

samma rättsinstitut i ena som andra fallet, och då saknas också skäl Lagförslag om
att åt detta enhetliga rättsinstitut giva två olika benämningar. Där- iikt^k«p«
av uppkommer endast oklarhet och oreda.

Det fjärde förslaget, det är herr Thyréns. Detta förslag har " m, m, 9
under förmiddagens lopp enskilt plägat framställas såsom ett med- (Forts.)
lingsförslag mellan det af Ekenstamska och det, som framlagts av
herrar Gezelius och Pettersson i Bjälbo. Det skulle, har det sagts,
i viss mån tillmötesgå de sistnämndes och även utskottets ståndpunkt.
Denna uppfattning var nog härskande i andra kammaren,
då minoriteten där röstade för det förslaget. Men som vi nyss
hörde från förslagsställaren i denna kammare, är detta så långt
ifrån fallet, att förslaget tvärtom går långt på andra sidan om det
av herr Petersson i Lidingö villastad och herr af Ekenstam framställda,
sådant detta i dag är framlagt. Dessa herrars förslag skiljer
sig, såsom jag nyss framhöll, i fråga om verkningarna av äktenskapslöfte
med därpå följande hävdande, icke i sak, utan endast
formellt från utskottets förslag. Barnen skulle vara äkta barn, och
den under äktenskapslöfte hävdade skall kunna göra skadeståndsyrkande
gällande. Däremot är allt detta bortsopat enligt herr Thyréns
förslag. Det är således helt enkelt meningen att helt och hållet
jämnställa kvinnor, som hävdas under äktenskapslöfte, med dem,
som hävdas i lönskaläge, och deras barn skulle icke kunna blivaäkta
barn. Man skulle således med ett språng göra en våldsam
förändring i reglerna om äkta och oäkta barn, medan enligt lagberedningens
förslag frågan om oäkta eller äkta barn skall nu lämnas
orörd. Den skulle enligt lagberedningen icke vara beroende
på vad vi besluta här i dag. Därom skulle förslag komma att framläggas
sedermera efter moget övervägande. Enligt herr Thyréns
mening skulle beslut härutinnan plötsligt och käckt fattas i dag,
utan att några myndigheter därom yttrat sig, utan att lagberedningen
tagit frågan under omprövning, utan att lagrådet hörts och utan att
lagutskottet övervägt saken. Skola vi verkligen taga detta språng och
ställa alla dessa kvinnor, som hävdats under äktenskapslöfte, men
utan trolovning, och deras barn i så mycket sämre ställning, än de
i århundraden haft? Jag tror icke, att detta förslag kan vinna någon
anklang i denna kammare.

Det är visserligen sant, att den invändningen kan framställas,
att det å andra sidan är det Thyrénska förslagets mening, att såsom
trolovning skall få gälla även viss hemlig trolovning, nämligen den,
som har slutits skriftligen. Men denna bestämmelse är för det första
till sin innebörd ganska dunkel: för den icke kungjorda trolovningen
fordras, att man .skriftligen sig förbundit. Vad för sorts
skriftlighet avses? Skriftligt avtal eller blott bevisning genom växlade
brev? Därom lämnas man i okunnighet. Det är vidare klart,
att med detta skriftliga avtal kommer det att bliva lika litet av
hädanefter som hittills. Herr Thyrén tyckes visserligen vara behärskad
av den föreställningen, den falska föreställning, som efter
min uppfattning egentligen är roten och källan till kritiken emot det
föreliggande lagförslaget, vare sig från höger eller vänster — den över -

Nr 63. 68

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

drivna föreställningen om lagtextens inneboende förmåga att forma
det mänskliga livet. Det är på den grunden man å ena sidan väntar
sig så mycket av detta formbindande av trolovningen. Det är på
den grund man å annat håll, såsom vi hört här i dag, tror, att de ofullkomnade
äktenskapens inskrivande i lagen såsom rättsinstitut har
en sådan märkvärdig betydelse för det sätt, varpå vårt folkliv formar
sig. Den, som haft anledning att syssla just .med delta problem
om rättens och livets inbördes förhållande, om gränserna för lagens
förmåga att inverka på människornas handlingssätt, lärer nog i allmänhet
hava fått en ganska blygsam föreställning om vad som pa
den vägen kan vinnas. Han inser, att varje försök att på det viset
pressa folk att gå en viss annan väg än den, som den naturligautvecklingen
tagel- sig, är dömt att misslyckas. Långt ifrån att
lagen blir den makt den borde bliva, förlorar den tvärtom kontakten
med livet, förlorar förmågan att leda utvecklingen. Den måste taga
en närmare anslutning till livet i de former det leves. Den är ju
ingenting annat än en reglering av livet sådant det leves. Värjo
försök till förhävelse från dess sida i den vägen leder alltid till
misslyckande och till svåra desillusioner.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka bifall till lagutskottets
utlåtande i princip och särskilt till utskottets förslag i föreliggande
paragraf.

Herr St a den er: Såvitt jäg kunnat följa den debatt, som

här försiggår, synes ingen hava funnit anledning eller tillfälle
att observera den egendomlighet, vari svenska riksdagen befinner
sig så till vida, att nu här avgöres en fråga, som ingående berör
både männens och kvinnornas intressen, utan att de senare hava
någon möjlighet att inverka på eller deltaga i dessa förhandlingar.
På mitt bord lades för något ögonblick sedan ett avtryck
av eu skrivelse, som från en representativ kvinnoorganisation
insänts till lagutskottet under behandlingen av föreliggande
lagförslag. Ur denna skrivelse skall jag citera följande
ord, som författarinnorna själva kursiverat: »I anledning av

det här anförda få vi vördsamt hemställa, att den humana och sedligt
riktiga grundtanke, som fått sitt uttryck i nu gällande rättsregler
om s. k. ofullkomnade äktenskap i den nya lagstiftningen bevaras,
och däri gives en sådan form, att de ''olägenheter, som vidlådado
nuvarande bestämmelserna, måtte i den nya lagen undvikas.
» I viss beröring med tankegången i detta citat står vad
jag ärnar andraga.

Jag har nämligen, herr talman, närmast begärt ordet för
att inlägga en gensaga mot ett påstående, som förekommit både
i utskottets utlåtande och i herr statsrådets och chefens för
justitiedepartementet yttrande ävensom sedermera i debatten. Jag
har känt det såsom en plikt att icke låta denna debatt avslutas-,
utan att först göra denna vördsamma gensaga. Herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet betonade, att det var
nödvändigt att bringa äktenskapslagstifningen i överensstämmeb

Lördagen den 8 maj, f. m.

69 Nr CS.

se med rättsmedvetandet inom vårt folk, vidare att det förelig- Lagförslag om
gande förslaget egentligen är att betrakta såsom en kodifika- . äk^^“^h
tion av vad vårt allmänna rättsmedvetande godtagit, och att "^upplösning
förslaget sålunda utgör en anpassning till tidens vanor och åskåd- m. m.

ningar. Det sista var väl också vad den ärade talare, som före! (Forts.)

mig hade ordet, ville säga, då han sökte göra troligt, att idet
var en fullständigt felaktig uppfattning, att lagen på något
sätt genom sin formulering eller med sitt innehåll har att uppfostra
folket och dess sedliga tankegång. I stället har lagen,
enligt hans mening, att vara en anpassning, för att använda de
nyss citerade orden, till det allmänna rättsmedvetandet och till
de vanor och åskådningar, som redan förefinnas.

Nu säger utskottet, med tillämpning av denna tankegång, att
vad den hittills gällande lagen stadgar i fråga om trolovning blivit
rättsmedvetandet främmande. Med andra ord, vårt folk känner
enligt utskottets påstående icke längre och praktiserar icke längre
trolovningsinstitutet, sådant det föreligger i hittills gällande
rätt, och därför bör äktenskapslagstiftningen icke längre bevara
detta trolovningsinstitut, utan giva åt trolovningsbegreppet en
fullkomligt ny, för att icke säga revolutionerande betydelse.

Det finnes säkerligen utan tvivel vissa former av detta gamla trolovningsinstitut,
om vilka utskottet har rätt att säga, att de icke
längre äga något större utrymme i det allmänna rättsmedvetandet
och att de icke längre ingå i tidens vanor och åskådningar.

Detta, gäller exempelvis om trolovning med vittnen, två å mannens
och två å kvinnans sida. Vidare gäller detta om kyrkotagning
av under äktenskapslöfte hävdad kvinna och ytterligare
om domfästande av sådant äktenskapslöfte, varå hävdande skett.

Dessa former av trolovning äro sällan praktiserade, och därför
torde de icke heller hava någon vidare rätt att utan reformering
kvarstå i den moderna äktenskapslagstiftningen.

Men det finnes eu annan form av trolovning, som visst
icke bortfallit ur det allmänna rättsmedvetandet, men som utskottet
ändå strukit ett streck över, och det är den form av
trolovning, som i allmänhet kallas lysnings uttagande. Då en
man och eu kvinna infinna sig hos lysningsförrättaren och begära,
att deras avsikt att ingå äktenskap skall inregistreras i
civilregistret, så är detta en trolovning enligt nu gällande rätt,
och denna trolovning tillägges i allmänhet en så avgörande betydelse,
att man i oerhört stor omfattning i vårt land på denna
trolovning bygger den äktenskapliga sammanlevnaden. När kontrahenterna
uttagit lysning, börjar kanske i de flesta, åtminstone
i mycket talrika fall sammanlevnaden mellan de båda kontrahenterna.
Jag försvarar ingalunda denna folksed, ännu mindre
berömmer jag den. Jag endast konstaterar dess förefintlighet,
och jag påstår, att lysningens karaktär av sådan trolovning
i gammal mening, som både socialt, etiskt och juridiskt förenar
människorna med varandra är fullt medveten hos vårt folk.

Detta ingår alltjämt och överallt i det allmänna rättsmedve*

Nr 68. 70

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

tandet, och i den punkten är det gamla trolovningsinstitujtett
vid full vigör och utövar ett utomordentligt inflytande på
folklivet. Allt vad utskottet invänder mot trolovning i gammal
mening för att styrka att den överlevat sig själv är fullkomligt
förfelat, så snart man tager i sikte den form för trolovning,
som heter lysnings uttagande.

Utskottet säger, att trolovning enligt hittills gällande rätt
icke har någon praktisk betydelse. Jag tror mig med vad jagredan
antytt hava visat, att trolovning''med lysning är av största
praktiska betydelse för vårt folk. Utskottet säger vidare, att
enligt gällande rätt trolovning tillgripes såsom en sista nödfallsutväg
för erhållande av kompensation, då illusionerna redan
brustit och det således icke kan vara tal om verkligt äktenskaps
åstadkommande. Vad beträffar den trolovning, som ingås
genom lysning, är det uppenbart, att situationen är den rakt
motsatta. Bär har illusionen visst icke brustit. Där inleder
man med denna handling den äktenskapliga sammanlevnaden.
Utskottet säger vidare, ätt trolovning enligt hittills gällande rätt
ofta förekommer såsom ett tvångsförhållande, vilket ju aldrig
är önskvärt på ett område sådant som det nu avsedda. Därtill
vill jag säga, att trolovning genom lysnings uttagande tvärtom
är en frihetsakt i dess mest eminenta mening och icke någon
tvångsakt. När det gäller trolovning genom lysning, erkänner
jag av utskottets många invändningar mot det gamla trolovningsinstitutet
endast en såsom riktig: det är den invändning, som
stöder sig på åberopande av utländsk rätt. Då säger utskottet,
att eftersom utländsk lagstiftning icke har tillagt lysning den
bindande karaktär, som trolovning sedan gammalt har i vårt
land, så bör icke heller den svenska lagstiftningen känna detta
rättsinstitut. Men mot denna undfallenhet för utländsk lagstiftning
sätter jag såsom mera viktig hänsynen till de förhållanden,
som hos oss äro inhemska, och jag vill mycket hellre,
att vi hava en sådan lagstiftning, som tillgodoser vad vi svenskar
i detta avseende behöva än en sådan, som är en bättre eller sämre
kopia av utlandets seder och bruk. Jag är icke alldeles utan
erfarenhet av vilket värde det kan hava, att den svenska lagstiftningen
befinnes i kontakt med de internationella förhållandena
på detta område. Jag tror mig hava haft tillfälle att praktisera
åtskilligt i de tingen, men det hindrar icke, att enligt min uppfattning
här föreligger en nationell folksed, som kräver mera
hänsyn än utskottet visat den.

Det föreliggande förslaget har i mig icke någon motståndare,
framförallt icke en motståndare, som är o medgörlig. Jag
tillmäter detta förslag stora förtjänster, 1 synnerhet i fråga
om sättet för äktenskapets upplösning, men jag kan icke värja,
mig för att på vissa punkter hava mottagit ett stötande intryck
av att tankegången är bra litet nationell och bra mycket internationell.
På ingen punkt har detta intryck blivit så starkt
som just på den punkt jag nu berört, och där det gäller ned -

Lördagen den 8 maj, f. in.

71 Nr 83.

brytande av en allmän åskådning hos vårt folk i fråga om lysningens
karaktär av trolovning i gammal mening.

Här kan man fråga sig, om utskottet har haft känning av
vad det föreslår. Det är så långt ifrån att lagförslaget utgör
en anpassning till det allmänna rättsmedvetandet, att det i
stället kränker och våldför sig på detsamma. Det förvandlar
med ett slag lysningen till att vara en kungörelse, ett meddelande,
en annons, vilken, utöver det intresse, som notisen kan
hava såsom nyhetsmaterial, icke på något sätt inverkar på förhållandet
mellan mannen och kvinnan, för vilka det lyses. Mannen
och kvinnan bliva i förhållande till varandra efter lysningens
uttagande varken mer eller mindre bundna, än de varit
före densamma och om tre månader förflyta, sedan lysningen
skett, utan att vigsel kommer till, är lysningen ^ att betrakta
såsom luft, som om den aldrig ägt rum. Om något är revolution
inom folkseden på detta område, är det sannerligen detta
förslag. Nu betraktas nämligen lysningen som ett oerhört viktigt
steg, som det ojämförligt viktigaste momentet vid ingående
av äktenskap, som något fullkomligt avgörande för det hela.
Lysningen är nu ett band så starkt som över huvud taget vigseln
kan vara. Makarnas förpliktelser mot varandra och mot
barnen börja med lysningen. Men lagförslaget säger: från och
med den 1 januari 1916 är det slut med detta; från och med den
dagen äro alla förbindelser, som ingås efter lysnings uttagande
och utan att vigsel kommit till, så lösaktiga att någon bundenhet
i desamma över huvud taget icke finnes, med undantag av
den skadeståndsplikt, som åligger mannen, därest kvinnan blivit
rådd med barn.

Detta är, efter mitt sätt att se saken, ägnat att för det
första framkalla en alldeles oerhörd förvåning ute bland allmänheten,
då saken blir bekant. Man kommer att känna sig oerhört
överraskad över den underliga hänsynslöshet mot folkseden,
lagstiftningen i detta stycke begått. Vidare befarar jag för
min del, att så småningom den sedliga uppfattningen i hithörande
förhållanden kommer att undergrävas i icke ringa grad.
Ty det står alls icke till att vänta, att lagstiftningen skall kunna
avskaffa den nämnda folkseden. Vore det verkligen så, att man
kunde samtidigt med genomförandet av denna lagstiftning jämväl
förmå allmänheten att lägga bort den sedvanan att efter
lysningens uttagande begynna den äktenskapliga sammanlevnaden,
dä skulle jag medgiva, att man kunde utan betänkande gå
med på utskottets förslag. Men den sedvana, som jag antytt,
kommer säkerligen att äga bestånd, och allt vad vi med detta,
förslag åstadkomma är, att vi tvinga dessa människosätt övergå
från eu äktenskaplig sammanlevnad till en illegitim sådan. Den
regleras icke längre av lagen, utan blir ett stycke laglöshet.

Häremot skall man icke invända, att därest folkseden hittills
visat, att denna sammanlevnad lett till vigselfästande,
den kommer att fortfarande gorå. detsamma. Det tinnes säker -

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Kort».)

>r m. 72

Lördagen den 8 maj, f. nu -

Låg förslag om
äktenskaps
ingående och
•Upplösning
m. m.
(Forte.)

ligen otaliga fall, mina herrar, där man i denna sammanlevnad
efter lysningen, förrän vigseln kommer till, upplever en misshällighet,
låt vara av alldeles tillfällig art och framkallad av
obetydliga orsaker, men som kan vara tillräcklig för att för
ögonblicket komma den unga mannen och kvinnan att tänka
pa att det vore bekvämligt att lämna varandra. Ett sådant
ögonblick är för närvarande icke så synnerligen farligt, av det
enkla skälet, att man är medveten om att man här med varandra
ingått en bindande förbindelse, som icke utan vidare kan hävas;
vid denna reflektion vaknar den nödvändiga sedliga energien,
och man griper sig verket an och övervinner svårigheterna och
har kanske därigenom vunnit en mycket närmare förening med
varandra, än man hade före misshälligheterna. Men hur blir
läget, om man i det avgörande ögonblicket icke har stöd av
detta medvetande, att lysningen medför en sådan förbindande
trolovning i gammal mening? Då ligger den frestelsen nära
för vederbörande ungdomar att kasta yxan i sjön och löpa bort
från plikt och skyldighet. Det ligger nära till hands, att förbindelsen
brytes, till båtnad för ingen och i alla händelser
oftast till skada för kvinnan och barnet och säkerligen också
till skada för samhället.

Man skall icke invända, att det nya förslaget för sådant
fall stadgar, att mannen skall utgöra skadestånd till kvinnan.
Jag shall här lämna alldeles åsido, huruvida det ekonomiska
skadeståndet kan anses ersätta den etiska och sociala sidan av
kvinnans berättigade krav. Det är fullständigt lönlöst att framställa
det spörsmålet till övervägande i detta sammanhang och
överhuvudtaget i denna debatt. Men jag skall endast påpeka
beträffande detta tal om mannens skadeståndsskyldighet, att
denna i otaliga fall ofta är en ren illusion. Antingen drager sig
kvinnan för att väcka den nödvändiga processen, eller också
har mannen över huvud taget ingenting att betala såsom skade*
stånd, eller förflyttar han sig till en arbetsplats i en annan del
av fäderneslandet, därest han icke företager en ännu längre
resa. Korteligen, det finnes få möjligheter för kvinnan att
utfå något skadestånd.

Herr talman! Det är ingalunda min avsikt att yrka avslag
på det föreliggande lagförslaget. Jag befinner mig med avseende
å den punkt, som jag ansett det vara min skyldighet att särskilt
framhålla, i ett läge liknande det herr Thyrén förmälte
sig vara i, såvida jag fattade honom rätt. Det finnes enligt
min mening så stora och beaktansvärda fördelar att vinna med
det föreliggande lagförslaget, att när man väger det ena mot
det andra, jag för min del icke vågar att avstyrka det. Men jag
vill därvid taga fasta på vad en och annan talare och särskilt
greve Hugo Hamilton antytt, nämligen att under lagförslagets
fortsatta behandling man bör kunna här och där tillfredsställa
de synpunkter, som kommit fram under principdebatten, men
som man lagt å sido för att icke vålla hela lagförslagets fall.-

73 Nr 68.

Lördagen deu 8 maj, f. in

Jag'' föreställer mig och hyser den förhoppningen, att då vi längie 1
fram komma till behandlingen av frågorna om lysning och J>romulgationslagens
bestämmelser i 8 § och kanske även nag-ra
andra punkter, den nämnde talaren och de, som med honom instämde,
skola vara hågade att taga i betraktande den brist,
som enligt mitt förmenande i nu behandlade stycke vidlåder
förslaget, och vara villiga att vidtaga de förbättringar, som
äro möjliga att vidtaga.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag- utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Steffen: Herr talman! Innan jag övergår till realfrågan,
kan jag icke underlåta att uttrycka mitt beklagande över
att den tid, som stått oss till förfogande för att studera utskottets
förslag, varit synnerligen kort, relativt till utlåtandets utomordentliga
betydelse och ytterst komplicerade innehåll. Det kan
ju sägas, att vi haft lagberedningens förslag och den kungl. propositionen
länge nog framför oss. Men det är ju sä, att utskottets
utlåtande bringar fram en hel del för avgörandet ytterst
betydelsefulla synpunkter, för vilkas övervägande man dock behöver
en ganska rundlig tid, vilken enligt min uppfattning icke
stått till vårt förfogande. Det må ju vara fallet, att riksdagens
arbetssätt egentligen bär skulden till detta missf örhallanae; men
jag undrar, om man icke i vissa trängande fall skulle kunna
jämka, så att mer tid ställes till förfogande.

Herr talman! Jag anser mig böra tillkännagiva, att jag
hyser vissa betänkligheter beträffande det föreliggande lagförslaget
såväl ur allmänt principiell synpunkt som också mot vissa
dess detaljer. Min allmänna grundläggande uppfattning i den
föreliggande frågan är den, att det rätta i den tidpunkt, i vilken
vi nu befinna oss, hade varit att bygga lagförslaget på principen
om obligatoriskt civiläktenskap och fakultativ kyrklig vigsel
jämte civiläktenskapet. Allt vad den kyrkliga vigselns
anhängare kunna ur rent religiösa, till skillnad från kyrkliga,
synpunkter anföra såsom väsentligt för sin ståndpunkt, synes
mig kunna vinnas genom en sådan anordning, som jag nu har
antytt. Den kyrkliga aktens rent religiösa och djupt etiska
helgd kan omöjligen minskas därav, att denna akt föregås av
eu obligatorisk civilrättslig handling. Jag underskattar på intet
sätt behovet inom svenska folket av en religiös vigsel vid äktenskaps
definitiva ingående, och jag är på intet sätt någon fiende
till, att denna kymiliga vigsel må fortfara såsom ett allmänt
institut hur länge som helst inom vårt folk. Men min uppfattning
om religionens väsen för med sig, att jag är övertygad om,
att den kyrkliga vigselns rent religiösa karaktär kommer bättre
till sin rätt, då vi ha det obligatoriska civiläktenskapet, än
då den religiösa kyrliga vigseln är ett med civiläktenskapet jämställt
institut. Ty det är ju så, att den borgerliga ordningen

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

Jir ti8.

74

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lusförslag om underkasta vi oss och den kunna vi underkasta oss utan samvetsiwåZd^mh
tvänS> hven då dess skilda institut och förordningar icke i allo
upplösning motsvara vad vi önska såsom det bästa. Men då det gäller en
m. m. religiös handling, då uppställa vi absoluta och rent personliga
(Forts.) krav. Den bör vara fullt valfri, och denna dess karaktär tror
jag skulle bättre framträda vid sidan av étt obligatoriskt, i
stället för vid sidan av ett fakultativt, civiläktenskap.

Vad å andra sidan beträffar mina betänkligheter mot vissa
detaljbestämmelser i föreliggande lagförslag, vill jag vid detta
tillfälle begränsa mig till att framhålla, att jag icke kan gilla
den kungl. propositionens och utskottets redan i 1 § klart tillkännagivna
rent negativa ståndpunkt gent emot de s. k. ofullk
o m n a d e äktenskapen, vilka nu skola utmönstras ur lagen,
och detta, på sätt den senaste ärade talaren med stor kraft och
vederhäftighet framhöll, fullständigt i strid mot en ytterst bet3''delsefull
sedvänja inom vårt folk. Lagberedningen och Kungl.
Maj :t och utskottet ha alla i allmänhet kraftigt framhållit, att
alldeles särskilt i detta fall lag måste på sed byggas;
och det förefaller mig i högsta måtto anmärkningsvärt, att lagberedningen
och Kungl. Maj :t och utskottet på ett så betydelsefullt
område, som det jag här berört, fullständigt frångått just
denna princip.

Till stöd för regeringens och utskottets ståndpunkt i denna
fråga har åberopats »att de ofullkomnade äktenskapen icke höra
hemma i ett modernt rättssystem, enär enligt ett sådant för
uppkomsten av ett äktenskap måste förutsättas, att mannen och
kvinnan avgiva på äktenskapets omedelbara ingående riktade, fria
och ovillkorliga viljeförklaringar och detta i en form, som garanterar
såväl uppriktigheten och allvaret hos deras avsikter som
nödig publicitet åt det nya rättsförhållandet.»

De ord jag nu anfört synas mig ganska märkliga icke blott ur
saklig synpunkt, som jag nyss framhöll, utan jämväl ur rent
logisk synpunkt. Man talar här om, att de »ofullkomnade äktenskapen»
icke höra hemma i ett modernt rättssystem, enär ett
sådant för uppkomsten av »ett äktenskap» måste förutsätta etc.
Man behandlar sålunda här såsom likställda begrepp »ofullkomnade
äktenskap», varom här är fråga, och »ett äktenskap» —•
detta av sammanhanget i fortsättningen att döma uppenbarligen
i betydelsen av ett »fullkomnat» äktenskap. Man gör sig således
skyldig till det logiska konstgreppet att i läsarens uppfattning
förklena det ofullkomnade äktenskapet genom cn argumentering,
som har avseende blott på det fullkomnade äktenskapet.

Jag är övertygad om, att i detta uttalande föreligger eu
mycket svår missuppfattning eller ett förbiseende av de ofullkomnade
äktenskapens, av olika slag, egentliga innebörd och djupa
psj-kologiska och sociala orsaker och betydelse inom det svenska
folkets sedvänja. Denna fråga har nyss så utförligt berörts, att
jag icke nu behöver i detalj belysa "den.

Lördagen den 8 maj, f. m. 75

Jag tror för min del, rent allmänt talat, att trolovningen är
oum härlig såsom förberedelse till det fullkomnade äktenskapet,
och jag tror vidare, att äktenskapet i ett modernt samhälle blir
ställt på en alldeles för smal legal basis, om man, såsom enligt
föreliggande lagförslag skulle bli fallet, underlåter att möjliggöra,
att den lagomgärdade trolovningen i vissa fall
får karaktär av ofullkomnat äktenskap, ett äktenskap
i varje fall. Jag kräver, att lagen skall på så vis omgärda trolovningen,
att då hävdande och havandeskap komma till, det skall
föreligga ett lagligt strängt bindande »ofullkomnat äktenskap».
Jag tror, att den för avsevärd tid outrotliga folkseden
därigenom bleve lagomgärdad på det sätt, som det är lagens
uppgift att särskilt på detta område omgärda sedvanan, på det
den icke skall kunna falla ned till ett lägre etiskt plan.

Vi kunna aldrig och böra ej heller utrota de förberedande
avtal och förbindelser, som äro ägnade att leda fram till
äktenskap. Men vi kunna ej heller hindra att dessa trolovningar
och förberedande förbindelser stundom, och i vissa folkklasser
mycket ofta, bli ett slags ofullkomnade äktenskap därigenom,
att sexuellt umgänge och havandeskap komma till jämte
det förberedande äktenskapsavtalet. Och då det faktiska livet
gestaltat sig på detta sätt, kräves det, att lagstiftningen tar
äen skyldiga hänsynen härtill. Vad skall nu denna hänsyn från
lagstiftningens sida innebära? Den skall naturligtvis framför
allt innebära en lagstiftning, som garanterar upprätthållandet
av kvinnans och barnens ideella samt sociala och ekonomiska
ställning, i den händelse det förberedande äktenskapsavtalet
kompliceras genom hävdande, havandeskap och barns födelse,
men mannen underlåter att fullkomna äktenskapet. "Det
synes rimligt och överensstämmande med sund hedersuppfattning,
att lagen skyddar kvinnan mot den sociala olyckan att
nödgas ogift föda barn och sedan, ensam samt utan en gift kvinnas
namn och ställning, draga försorg om barnet.

1 stället härför erbjuder lagförslaget den övergivna kvinnan
endast rätt till »ekonomiskt skadestånd». »Detta surrogat
är redan av det skälet mindre tillfredsställande, att det ej
lämnar vad kvinnan i ett dylikt förhållande behöver i nästan
lika hög grad som livsförnödenheter* nämligen social upprättelse,
något som åtminstone i viss mån beredes henne genom att
domstol förklarar henne för äkta hustru.»

Jag har här gjort ett citat ur motiveringen till borr Petterssons
i Södertälje m. fl. reservation beträffande § ''4 i promulgationslagen.

Herr talman! På grund av vad jag anfört kommer jag i
det följande att yrka bifall till vissa reservationer, som särskilt
gälla de detaljer jag här framhållit; men jag kan naturligtvis
icke bidraga till att för dessa detaljers skull stjälpa hela lagförslaget
och ber därför att få yrka bifall till detsamma.

Nr 68.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående ock
upplösning
m. m.
(Forts.)

Nr 63. 76

Lördagen den 8 maj, f. ni.

Lagförslag om Herr Klefb-eck: Vid denna tidpunkt skall jag icke tillingåend^ock
^.a att hålla något egentligt anförande, men biskop Berguppiusning
frists slutyrkande tvingade mig att begära ordet. Det förvånade
m. m. mig nämligen i hög grad; ty under den tid den s. k. prästerliga
Forts.) motionen utarbetades och skrevs, hade jag den bestämda uppfattningen,
att vi alla önskade framgång åt det kungl. förslaget, även
om vi i vissa punkter stodo tvekande och önskade ändringar.
På den ståndpunkten står jag fortfarande och, jag vågar säga,
även^en ganska stor del präster, och detta beror helt enkelt dela
därpa, att vi årligen ha att brottas med de bristfälligheter, som
vidlåda den nuvarande lagen, och dels därpå, att vi uti församlingslivet
gång på gång påträffa sedliga missförhållanden, som vi
på grund av nu gällande lag inte kunna råda bot på. Det står
därför för oss såsom ett livligt önskemål, att vi måtte få en bättre,
lag i detta hänseende hos oss införd.

Jag skall icke vidare yttra mig om förslaget i dess helhet,
och ii fråga om den nu förevarande paragrafen vill jag blott
med greve Hamiltons tillåtelse åberopa mig på hans motivering
och därför yrka bifall till ifrågavarande paragraf.

Herr Thyrén: Herr talman! Endast några ord i anledning
av herr Alexandersons yttrande. Herr Alexanderson använde det
uttrycket, att det vore en tvist om påvens skägg att diskutera
om äktenskapslöftet, om man utgick från att det i alla fall aldrig
kunde bevisas. Ja, om den saken har jag redan yttrat mig förut.
Men jag ser den nu i sammanhang med ett annat''yttrande av herr
Alexanderson.

Han bestred med all energi och konsekvens mitt uttalande,
att lagen borde vara pedagogisk, och såsom redan herr Stadener
erinrat, uppställde han i stället lagens uppgift på det sättet,
att den borde så att säga avlyssna folkmedvetandet, vad som i
det givna ögonblicket var gällande åskådning, och sedan fastslå
detta. Detta är i mina ögon en fruktansvärt farlig missuppfattning
av lagens betydelse i samhället. Enligt min mening är lagen
den förnämste pedagogen, den starkaste pedagogiska faktor som
finnes i samhället, och långt ifrån att den skulle, såsom kanske
stundom en partiledare gör, avlyssna de meningar folkmassan
vid ett givet tillfälle hyser, bör den om någon verkligen leda.
Men att gå närmare in på det spörsmålet är nu icke möjligt.

I en annan punkt anförde herr Alexanderson mot mig, att
vad jag yttrat angående oäkta barn skulle betyda ett fullständigt
upp- och nedvändande av vad som för närvarande vore gällande
rätt. Han avsåg, att jag med hänsyn till 8 § promulgationslagen
uttalat såsom det riktiga, att man där inskränkte barnens äkthet
till att vara en följd av trolovningen och borttoge äktenskapslöftet.
Det får jag så förklara, att herr Alexanderson yttrade sig
omedelbart efter mig och icke haft tid att genomtänka vad han
själv sade.

Låt oss se, hur det ställer sig i praktiken. Här äro två unga

Lördagen den 8 maj, f m.

77 Sr 63.

personer, som giva varandra hemligt äktenskapslöfte. Detta är lagförslag om
icke trolovning. Så tillkommer hävdande, och det födes barn.

Nu säger hei''r Alexanderson, att då blir det barnet oäkta efter min upplösning
ståndpunkt. Endast för det praktiskt rätt osannolika fall, att m. m.

mannen skulle samtidigt erkänna och bryta sitt löfte. Ty ett av (Forts.)

tvänne, mina herrar, antingen bevisas äktenskapslöftet, vilket
rimligtvis icke kan ske annat än genom erkännande från mannens
sida — detta är, såvida han fortfarande står till sitt löfte,
eu trolovning som följer efter hävdandet, och leder enligt 8 §
till barnets äkthet — eller bevisas ingenting, och då först blir
det en tvist om påvens skägg.

Däremot innehåller denna 8 §, eftersom vi kommit in på
den frågan, åtskilligt, som på mer än ett vis utgör en förändring i
vad jag åtminstone måste anse såsom gällande rätt. Lagberedningens
diskussion av begreppet äktenskapslöfte har såsom bekant
lett lagberedningen till det extrem, att den uttryckligen medtager
äktenskapslöfte, givet i och för könsumgänge; medräknar
detta i vad den kallar trolovning. Min uppfattning är, att man i
allmänhet hittills icke i rättspraxis så tolkat begreppet äktenskapslöfte
i 13 kap. 10 § giftermålsbalken. På denna punkt sker
således en utvidgning av gällande lag. De barn, som tillkomma
även efter det flyktigaste äktenskapslöfte komma hädanefter,
enligt den nya bestämmelsen, att vara äkta.

Ytterligare har nu gällande lag den bestämmelsen i 3 kap.

5 § giftermålsbalken, att om någon fäster sig flera, är det den
första fästningen, som blir gill — »ändå att han den senare hävdat»,
står det uttryckligen. Hur kommer det att bli enligt förslaget?
Jo, enligt allmänna avtalsregler skall den senare fästningen
gälla. Alltså, om en man fäster sig fem _ kvinnor suecessive,
blir det den senare, som i varje fall blir gällande ^i
förhållande till de förra, och han kan naturligtvis gå tillbaka och
ömsom uppliva den ena fästningen efter den andra. I praktiken
betyder detta, att han står i samma förhållande till alla fem
på en gång; även deras inbördes vetskap om varandra inverkar
icke. Detta är beträffande barnens rättigheter det rena månggiftet.
varken mer eller mindre.

Jag vill härtill lägga, att med hänsyn till framtiden, varom
herr Alexanderson talade, jag har en alldeles annan uppfattning
än han om vad detta beslut kommer att betyda. Det är
visserligen sant, att i praktiken det betyder så ofantligt litet
i och för sig, om vi säga, att äktenskapslöftet kommer att gorå
barnet äkta. Ty, såsom sagt, bryter mannen löftet, erkänner
han det icke, och då blir det ingen bevisning och ingenting alls.

Så till vida kunde det vara likgiltigt att här stå och diskutera
den saken. Men det finnes en annan effekt, och det är den
effekt, som det har för lagstiftningen själv. Skriva vi in i lagen
och slå fast, att det lösaste äktenskapslöfte gör barnet äkta, medan
det, ''i motsats till nuvarande lag, icke har någon bindande verkan
föräldrarna emellan, hur skall det sedan bli möjligt när

Sr 63.

78

Lord libell den 8 mnj, f. m.

Lagförslag om v i skola behandla frågan om barns äkthet över huvud taget,
i^lZde^olh antaget det fall, att en man och en kvinna levat till uypissning

samman under åratal, men aldrig ämnat ingå äktenskap med varas.
m. andra och aldrig lovat varandra äktenskap, att, säger jag, neka

(Fort*.) dessa barn att bli äkta, då även de lösaste löften mellan föräldrar,

som aldrig levat tillsamman, kunna ha den effekten ? Och var
finnes det sedan någon möjlighet att få en gräns mellan barn med
arvsrätt och utan arvsrätt ? Icke kan det komma an på sammanlevnad
»xmder längre tid» eller dylikt? Eftersom herr Ålexanderson
dragit fram detta, har jag tillåtit mig att taga upp frågain
redan nu. Vi öppna genom antagande av dessa bestämmelser, i
det att barnens äkthet göres oberoende av någon som helst bindande
äktenskaplig verkan av den s. k. trolovningen, på vid gavel
dörren till en lagstiftning inom arvsrättens område, som vi
icke komma att ha i vår makt att reglera. Detta skäl är för mig
det allra viktigaste och absolut avgörande, varför jag för min del
icke vill gå in på någon annan formulering av 1 §, än den jag
yrkat och till vilken jag, herr talman, fortfarande yrkar bifall.

Herr af Ekenstam: Jag tillåter mig att med frånträdande
av mitt yrkande om paragrafens formulering i enlighet med
herr Peterssons i Lidingö reservation få tillstyrka den formulering
herr Thyrén föreslagit. Dock vill jag redan på förhand säga,
att jag därmed icke vill gå med på 8 § promulgationslagen enligt
hans åsikt.

Herr Cl ason: Blott några korta repliker. De anmärk ningar

mot mitt första anförande, vilka framställdes av greve
tiamilton beträffande mitt yttrande i avseende på de kyrkliga
myndigheternas utlåtanden, hava tydligen till väsentlig del berott
på missuppfattning å hans sida. Jag har alldeles icke begärt
något offentliggörande in extenso av dessa utlåtanden i den
kungliga''propositionen, men vad jag sade var, att de från detta
håll framkomna principiella anmärkningarna bort i den kungl.
propositionen upptagas till någon diskussion, alldeles på samma
sätt som skedde i propositionen om ändringar i jordabalken.

Herr Alexanderson sökte stödja vad som i detta hänseende
passerat genom att framhålla, att på ett tidigare skede en rundskrivelse
skulle ha avlåtits i frågan till åtskilliga kyrkliga myndigheter.
Jag skulle emellertid vilja fråga, vad denne rundskrivelse
gällde ? Icke var det lagen i dess helhet, utan gällde den
icke fasthellre blott en enstaka detalj i densamma ?

Jag har icke, såsom greve Hamilton ville göra gällande, i
mitt yttrande frånkänt det framlagda förslaget all etisk hållning.
Tvärtom har jag erkänt, att det finnes en del goda sidor i detsamma.
Men jag har påpekat, att på åtskilliga punkter det finnes
mycket olika meningar om dess värde, och att vi bort ha fått kännedom
om den diskussion, som förts därom. — Vad för övrigt för -

Lördagen den 8 maj, f. m.

79 Nr <&.

slagets etiska värde beträffar, så kan man stödja sin etik på
olika -utgångspunkter. Den ena bygger sin på individualistiska lyckokrav,
den andra på pliktlärans krav; de olika omdömena om förslagets
etiska värde bero kanske på skillnad i utgångspunkt.
För min del tror jag emellertid att det är säkrare att intaga den
senare ståndpunkten.

Greve Hamilton berörde frågan om horsbrott och dess betydelse
för rätten att gifta sig ånyo eller icke. Jag vill påpeka,
att den farhåga jag ansåg här föreligga, i viss mån delats av
lagberedningen, som debatterat densamma. På sidan 224 i dess betänkande
heter det: »Onekligen kan denna ändring i vad nu gäller
tänkas medföra en ökad frestelse för den, som önskar snar äktenskapsskillnad
för att därefter träda i nytt gifte, att söka genom
horsbrott ernå sitt syfte.» o. s. v.; jag skulle även vilja hänvisa
till fortsättningen. Sedan kan man ju hava olika uppfattning
om frestelsens styrka och vad som här kan vara motverkande,
men att fara föreligger, tror jag icke kan bestridas.

Hen Alexanderson var något inne på följdlagarna och ville
göra gällande, att det vore alldeles likgiltigt, om det i kyrkostämmoförordningen
stode kvar, vad som nu där står om kyrkans ställning
till förhållanden rörande äktenskapet. Jag undrar, om det
kan vara så alldeles likgiltigt, vilka uppgifter den svenska kyrkan
har att på det sedliga och etiska området utöva i församlingen
och vilka möjligheter man ger henne att utföra dessa uppgifter.
För min del anser jag detta ingalunda likgiltigt.

Så sade herr Alexanderson för att trösta oss beträffande
dessa följdlagar, att alla dithörande frågor diskuterats uti lagberedningen,
och att lagutskottet erfarit, huru man tänkt på alla
dessa saker. Ja, det är ju bra för dem, som hört denna diskussion,
men för oss, som stått utanför, är det ingen tröst att höra, att
dessa tänkt på saken, då vi ju icke fått veta vad därvid yttrats.

Herr Alexanderson upptog frågan, huruvida här förelåge någon
sekulariseringstendens, och frågade, vari den i så fall bestode.
Jag tror, att man med fog skulle kunna svara, att den ligger
däri, att man icke tillmötesgått eller ens till diskussion upptagit
vissa yrkanden om förbättringar på föreliggande område,
vilka kommit från kyrkligt håll, från kyrkomötet. Jag tror,
att den även föreligger däri, att man utan tillräckliga skäl velat,
på sätt jag förut omnämnt, ur lagförslaget i vissa fall utesluta
Kyrkans medling mellan oeniga makar, trots allt det goda den
verkat, ehuru man nu sedermera delvis återtagit den. Den ligger
även uti det nyss berörda förhållandet, att man vill gå förbi
vilka uppgifter kyrkoförsamlingen skall hava i fråjga om oenighet
uti äktenskap, och vilka möjligheter den har att utöva och
fylla dessa uppgifter. Den ligger jämväl däruti, att man trots
den utländska lagstiftningens förebilder ej upptagit frågan, huruvida
vår kyrka skall kunna såsom andra kyrkor ha möjlighet
att själv taga ståndpunkt till frågan, vilka den skall vara förpliktad
att giva kyrklig vigsel. Men framför allt ligger tenden -

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
in. in.
(Forts.)

Nr 63. 80

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om sen uti det sätt, varpa man under förslagets behandling skjutit
äktenskaps undan resultaten ifrån den kyrkliga erfarenheten.
violin Greve Hamilton hade en "elegant slutspurt, som ju bragte ho .

upp^osnmg a()m ^pi^er från olika håll. Jag vill dock säga med avseende
(Forts.) på hans tal om lappning på lagar i stället för fullständig nybyggnad,
att jag tror, att han nog själv ej varit främmande för
någotdera systemet. Den ena gången bygger man nytt, den
andra går man fram med partiella förändringar, och jag tager för
alldeles givet, att det är ganska många lagar, som han själv varit
med om att antaga, men vilka dock snart blivit i behov av den
av honom nu så förkättrade lappningen. Huru förhåller det sig t.
ex. med pensioneringsförsäkringslagen, greve Hamilton?

''Vad så beträffar hans ironiska anmärkning mot mig och mina
meningsfränder om omöjligheten för oss att själva på denna punkt
skriva ett lagförslag, som skulle kunna antagas av riksdagens
båda kamrar, så vill jag säga, att jag för min del alls icke gör
något anspråk på att kunna skriva lagar; det bär icke tillhört
de saker, för vilka jag för min del haft någon särskild utbildning,
i vilket avseende jag dock torde vara likställd med många andra
kammarledamöter. Men det lär väl icke hindra, att jag, liksom
andra ledamöter av denna kammare, har både rätt och plikt
att taga ståndpunkt till de lagförslag, som föreligga, och att vi
icke i avseende å dessa förslag behöva svära på magistrarnas
ord, även om dessa magistrar sitta i lagberedningen. Det hindrar
väl icke heller, att om riksdagen nu skulle underlåta att antaga
ett ur teoretiska och praktiska synpunkter så omtvistat förslag
som detta, det nog skall finnas så många dugliga karlar här i
landet, att man till ett kommande år kunde få emotse ett
nytt förslag, som ur detta tagit ut det goda där finnes, men lämnat
kvar, vad som är mera omtvistat och omtvistligt.

; Herr Ekman, Karl J«ohan: Jag skall icke upptaga till

bemötande de invändningar, som blivit gjorda mot mitt anförande,
men vill blott betona, att det mest betänkliga i detta lagförslag,
vad grunderna för detsamma angår, är, att de ofullkomnade
äktenskapen avskaffas, utan att man i stället bereder någon
äktenskaplig rätt för kvinna, som är hävdad före äktenskapet.
Därmed berövar man sig varje fast underlag för ordnandet av
såväl kvinnans rättsliga ställning som barnens arvsrätt. Och
då jag icke tror, att man på sammanjämkningens väg kan få erforderliga
ändringar härutinnan till stånd, måste jag vidhålla
mitt avslagsyrkande.

Herr Alexanderson : Endast ett par ord till bemötande

av herr Thyréns sista anförande.

Herr Thyrén tilläde mig den uppfattningen, att lagstiftningen
endast hade att avlyssna folkmeningen dess innebörd
och inregistrera denna, men icke att själv leda denna folkmening.
Någonting dylikt har jag väl aldrig sagt, och ännu mindre har

Lördagen den 8 maj, f. m.

81 Nr 63.

detta varit min mening. Tvärtom betonade jag, att därest lagen
skall kunna fylla sin viktiga uppgift att verka ledande på samhällslivet,
den måste bibehålla kontakten därmed. Den får icke
tilltro sig alltför stor förmåga att med våld ombilda eller påtvinga
livet en annan gång, än det har, utan måste behålla nära
känning just för att kunna utöva sin viktiga funktion i detta
hänseende.

Beträffande herr Thyréns ordande om hans förslags ställning
och lagberedningens förslags ställning till gällande rätt, får
jag säga, att han därvid ställde förhållandena alldeles på huvudet.
Herr Thyrén utgick från, att, såsom han sade, han trodde,
att för närvarande ett »flyktigt» äktenskapslöfte med därav omedelbart
följande könsumgänge icke föranleder domfästande enligt
3 kap. 10 §. Däremot skulle det betraktas såsom bindande
enligt det nya förslaget; och häri skulle förslaget innebära en
nyhet. Vad herr Thyrén här »tror» beror på ett misstag från
hans sida, ty det har hittills varit en stadig praxis att tillerkänna
sådan betydelse även åt dylika »flyktiga» äktenskapslöften;
och det skulle icke ändra en prick av denna praxis, antingen
man här fortfarande använder nu gällande termer trolovning
och äktenskapslöfte eller man ändrar dem på det sätt, som är
föreslaget. Det har till och med funnits domare, vilka utgått
från den uppfattningen, att 3 :10 syftar just på sådana äktenskapslöften,
som varit givna för att omedelbart locka till och som
föranlett könsumgänge. Däremot torde nog herr Thyréns uppfattning,
att kvinnorna skulle bliva lika väl skyddade enligt
hans förslag, icke hålla streck. Herr Thyrén sade, att antingen
är äktenskapslöftet bevisat, och då är det trolovning, eller också
är det icke bevisat, och då kan det gorå detsamma i alla fall.
Men herr Thyrén fordrar ju, att hemlig trolovning skall ingås
medelst skriftligt avtal, och då är det ju icke nog, att trolovningen
blir bevisad.

Det förhåller sig nog så, som jag har påpekat, att man
här i allra sista stund av ärendets behandling velat kasta in en
ny fråga, skapa ny rätt på ett mycket viktigt lagstiftningsområde,
där lagberedningen velat låta den nu gällande rätten
tillsvidare gälla, intill dess detta område blir föremål för behandling
av beredningen. Det har visat sig, att så förhåller
sig, och jag kan icke underlåta att rikta en allvarlig protest
mot den ordning, i vilken en sådan fråga av "herr Thyrén inkastats
vid detta lagförslags behandling. Det är nu snart två år sedan
lagberedningen lade fram sitt förslag. Herr Thyrén såsom själv
juridisk vetenskapsman har haft gott tillfälle att, därest han
på denna punkt ville verka för en ändring, uti facklitteraturen, i
tidskrifter eller särskilda broschyrer gorå sin mening gällande.
Och vidare har han haft tillfälle att såsom riksdagsman motionsvis
framlägga sitt förslag, så att det blivit tillfälle till en
allvarlig prövning av detsamma, åtminstone på det stadium av
lagarbetet som lagutskottets handläggning utgör. Han har valt

Första leammarens protokoll 1015. Nr 03. f>

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

Hr 68. 82

Lördagen den 8 maj, f. in.

Lagförslag om den vägen att i principdebattens elfte timma framkasta detta
«n^ående^ch oc^ nya förslag. Som sagt, herr Thyréns förslag kom ‘

upplösning mer visserligen icke att giva skydd åt en hel del kvinnor, som
m. m. allt fortfarande såsom tillförene förgäta det gamla ordspråket:

(Forts.) om skalkar locka dig, följ icke! Men det är min livliga för hoppning,

att första kammaren åtminstone skall besinna detta
gamla ordstäv: om skalkar locka dig, följ icke!

Herr Trygger: Jag skall icke uppehålla herrarna länge.
Jag vill endast säga, att jag kommer att rösta för det förslag,
som framställts av herr Thyrén, varav dock ingalunda följer,
att jag med avseende på 8 § i promulgationslagen binder mig
vid vad han här eventuellt föreslagit; det är fortfarande en
öppen fråga vad vi skola göra, när vi (komma till denna 8 §
Men så mycket vill jag säga, att det föreföll mig, som om herr
Alexanderson icke riktigt fattat herr Thyréns förklaring, att om
det skett hävdande under äktenskapslöfte samt det bleve process
och svaranden, mannen, erkände, att han givit kvinnan äktenskapslöfte,
detta då skulle vara trolovning, enligt den lydelse,
som herr Thyrén föreslog för 1 §. Man kan väl icke göra
överenskommelsen att ingå äktenskap kunnigare för en var,
än när kvinnan stämmer mannen och säger, att hon är trolovad
med honom, och mannen säger: ja, vi äro trolovade. Herr

Alexandersons anmärkning torde följaktligen icke vara så alldeles
berättigad.

Det må nu därmed vara huru som helst, när vi komma till
8 §, få vi avgöra, vilken lydelse denna § skall hava, och det
inverkar icke på avgörandet i avseende på 1 §. Jag kan för min
del icke komma ifrån, a''tt om man ser bort från speciella fall
och riktar uppmärksamheten på kvinnans ställning över huvud
taget, det är i hennes intresse, att man icke gör trolovningen så
formlös som här är föreslaget, utan att man tager in bestämmelser,
sådana som herr Thyrén föreslagit: ett visst offentliggörande,
eller också att kvinnan förser sig med klar bevisning,
om kontrahenterna av ett eller annat skäl vilja hava sin trolovning
hemlig.

Som sagt, för min del vill jag icke vara med om att avslå
det föreliggande lagförslaget; det har alltför stora förtjänster
trots de anmärkningar, som med skäl i en eller annan punkt
kunna göras, för att jag skulle våga taga på mitt ansvar att
rösta emot detsamma. Men å andra sidan anser jag 1 kap. 1 §
enligt utskottets förslag icke var tillfredsställande formulerad,
utan ber att få instämma i det av herr Thyrén väckta förslaget,
vilket enligt min mening är det bäst funna.

Herr Bergqvist: Jag har begärt ordet med anledning

av herr Alexandersons yttrande, vari han tycktes göra gällande,
att jag yrkade avslag huvudsakligen på den grund, att det
saknades bestämmelser om varning i detta förslag. Jag har

Lördagen den 8 maj, f. m.

83 Sr 68.

emellertid alls icke talat om den saken, jag endast nämnde Lagförelag om
ordet varning i samband med ordet medling, vilket senare uttryck “
syntes mig betecknande för den juridiska och ekonomiska syn- upplösning
punkt, som enligt min uppfattning i förslaget framträder på m. m.

bekostnad av den moraliska. Jag skulle nästan känna mig (Forts.)

frestad att »varna» herr Alexanderson för att på detta sätt
misstolka sina kamraters yttranden.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande paragraf vore framställda
följande yrkanden: l:o) att densamma skulle godkännas enligt utskottets
förslag; 2:o) av herr Thyrén, att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den av herr Petersson i Lidingö
villastad avgivna reservation, dock med tillägg i slutet av orden
»eller ock skriftligen sig förbundit»; 3:o) att paragrafen skulle
intagas att lyda så som herr Pettersson i Bjälbo i sin reservation
föreslagit; och 4:o) att .paragrafen skulle avslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
huvudvoteringen; och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition antaga bifall till herr Thyréns
yrkande.

Jämväl om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid antagits
avslag å utskottets hemställan, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen om 1 kap. 1
§ av lagutskottets i utlåtande nr 32 punkten A 1 framställda lagförslag
antager bifall till herr Thyréns yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits
avslag å ifrågavarande paragraf.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;
Nej — 54.

ffr <58. 84

Lördagen den 8 maj, f. m.

Lagförslag om
äktenskaps
ingående och
upplösning
m. m.
(Forts.)

Härefter uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 kap. 1 § av lagutskottets i utlåtande nr
32 punkten A 1 framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande paragraf med den av herr
Thyréu föreslagna ändring.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen hefunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 65.

På framställning av herr talmannen beslöts, att den fortsatta
behandlingen av förevarande ärende skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Friherre Fleming väckte en motion, nr 96, med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till hästutskrivningslag.

Denna motion blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 12, angående fullbordad
granskning av de i statsrådet förda protokoll;

bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning av vissa framställningar
rörande pensioner och understöd å allmänna indragningsstaten;
ävensom

första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om behörighet
att utöva läkarkonsten, dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren åtskildes kl. 5,10 e. m.

In fidem

A. v. K rusenst jer na.

Stockholm 1915. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, utses