RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1915:48

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1915. Första kammaren. Nr 48.

Onsdagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 8 i denna månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr Öl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område från förra militiebostället Älgaräs nr 2 Mellangärden
i Skaraborgs län;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss kronans andel i det till soldatroten nr 67 vid Uppvidinge
kompani av Kalmar regemente hörande soldattorp i Kronobergs
län;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Strängnäs landsförsamling av mark från förra hospitalshemmanet
Stenby nr 1 i Södermanlands län; samt

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 49 under sjätte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
ålderstillägg åt ett kvinnligt biträde i socialstyrelsen;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsättning
av tjänster vid länsstyrelsen i Stockholms län m. m.;

nr 29, i anledning av väckt motion om efterskänkande av kronans
rätt till danaarv efter Christina Molin i Härnösand;

nr 30, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning i fråga om beredande av förbättrad ställning
åt vissa å domsagornas kanslier anställda skrivbiträden; och
nr 31, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning, i vad mån hos statens verk och myndigheter
personer äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med städnings-
och rengöringsarbete m. m.;

Första kammarens protokoll 1915. Nr is.

1

Nr 48. 2

Onsdagen den 14 april.

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 17, i anledning av väckta motioner om dels upphävande av
tullen å spannmål, m. m., dels borttagande av tullen å korn; och

nr 18, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 14, i anledning av väckta motioner angåendetillägg
till bestämmelserna om ersättningar till följd av statsmonopol
å tobakstillverkningen;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring av kommunala
arkivalier; samt

nr 9, i anledning av väckta motioner angående rätt till en fri
resa till och från hemorten för till tjänstgöring inkallade värnpliktige
och landstormsmän; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i
anledning av en av herr Bergström väckt motion, nr 63, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående vidtagande av förberedande åtgärder för
begagnande av de utvecklingsmöjligheter, som efter världskrigets
upphörande kunna erbjuda sig för Sveriges handel, industri och sjöfart.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts
nästlidne dag bordlagda proposition nr 106, angående försäljning av
Karlbergs kungsgård m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden nr 20—22 ävensom
första kammarens första tillfälliga utskotts samma dag bordlagda
utlåtande nr 7.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets den 10 och
12 i denna månad bordlagda utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion angående omorganisation av riksdagsarbetet, biföll kammaren
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om dm poli- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 10 och 12 innevara
rösträt- ran<Je april bordlagda utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion
‘m Tm3 angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning av
'' P ’ frågan om den politiska rösträttens utveckling till röstplikt.

I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 74, hade herr Kjellén hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
i sammanhang med behandlingen av riksdagens skrivelse nr 137 av
år 1908 låta utreda frågan, huruvida och under vilka villkor röst -

Onsdagen den 14 april.

3 Nr 4K

rättens utövning vid valen till riksdagens andra kammare kunde göras
obligatorisk för alla röstberättigade, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning eventuellt kunde giva anledning.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder
hemställt, att herr Kjelléns ifrågavarande motion ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

herr K. J. Ekman, vilken likväl ej däri antytt sin åsikt; samt

herr Kjellén, som ansett, att utskottet bort i anledning av motionen
hemställa, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj :t låta utreda frågan, huruvida och
under vilka villkor rösträttens utövning vid valen till riksdagens
andra kammare kunde göras obligatorisk för alla röstberättigade,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredningeventuellt
kunde giva anledning.

Herr Kjellén: Herr talman, mina herrar! Då jag förra
gången förde denna fråga på tal, använde jag 33 sidor för att
söka övertyga konstitutionsutskottet, men det avvisade min motion
på 33 rader, eller knappt en sida. Denna gång upptager min
egentliga motion knappt 4 sidor, och nu svarar utskottet på
6 Va sidor. Då effekten sålunda synes stå i omvänt förhållande
till den energi, varmed jag förordar reformen, skall jag försöka
att denna gången fatta mig helt kort.

Naturligtvis är jag tacksam för att utskottet nu anser
frågan vara värd en ordentlig diskussion. På en punkt har jag
också redan givit utskottet rätt, då jag nämligen i mitt yrkande
i reservationen slopat sammanhanget med 1908 års skrivelse;
jag erkänner att ett sådant sammanhang skulle ytterligare försena
expeditionen av denna skrivelse, varpå riksdagen redan
länge väntat. För övrigt vill jag visst icke bestrida, att i detta
utskottsutlåtande förekomma många och goda skäl i sak. Eu
stor fråga är givetvis aldrig så enkel, att endast skäl tala för den,
utan måste vara komplicerad med skäl både för och emot; det är
balansen mellan båda som bestämmer övertygelsen. Utskottet har
nu bidragit till diskussionen genom en samling av motskälen.
Jag skall här icke ingå i någon närmare granskning därav, så
inbjudande detta än kunde vara; utan nöja mig med tvenne
anmärkningar, en kritisk och en positiv.

Den kritiska anmärkningen riktar sig mot utskottets grundläggande
resonemang på sidorna 4 och 5 angående det principiellt
betänkliga uti att föra fram till valurnorna sådana »som
alls icke äga någon vilja i politiska ting» eller, som det längre ned
heter, »sakna politisk mening eller politiskt intresse». När jag
läste detta, fick jag ett mycket starkt intryck hurusom »allt
går igen». Var och en, som närmare studerat utvecklingen av

Om den politiska
rösträttens
utveckling
till röstplikt.

(Forts.)

Nr 48. 4

Onsdagen den 14 april.

Om den politiska
rösträttens
utveckling
till röstplikt.
(Forts.)

den allmänna rösträttsreformen liär i landet, vet att detta just
var ett av kardinalskälen, med vilka man städse rest motståndet
mot reformen: bristande håg och intresse hos vederbörande —
man sökte också på den tiden bevisa påståendet, vilket utskottet
här icke försökt, medelst anförande av svaga procentsiffror för
deltagandet vid valurnorna. Alltså, motståndarna mot röstplikten
använda samma tankegång som på sin tid motståndarna mot
den allmänna rösträtten; och det är att observera att det synes
vara många bland den förra reformens starka anhängare, som
nu blivit den senares motståndare. Enligt min mening avblåstes
den striden 1909, då vi antogo den allmänna rösträtten, som
innebar personlighetsprincipens tillämpning i medborgerligt
avseende; ty vad är denna princip annat än den upphävande
motsatsen till kvalifikationsprincipen ? Det får
ej längre vara frågan vid valurnorna om hög eller låg, rik
eller fattig, lång eller kort, ljus eller mörk, dum eller klok, intresserad
eller likgiltig —■ allt detta försvinner i det stora personlighetsbegreppet
och uppgår i detsamma. Det är meningen
med den allmänna rösträtten, att folkviljan skall göra sig gällande
sådan den är. Naturligtvis kan man införa en eller annan
ordningsregel, såsom de som stadgas i vår § 26 RO, i avseende å
en begränsning av folkviljan. Men huru skulle det väl taga sig
ut att i nämnda paragraf intaga en sådan klausul: ej må till
riksdagsman väljas eller till valurnan framsläppas den som ej
ådagalagt håg eller intresse för politiska ting ? Den diskussionen
är, såvitt jag förstår, fullständigt avslutad.

I föreliggande fall betyder detta, att den politiskt ointresserade
har pricis samma principiella värde vid valurnan som, låt
oss säga, den fanatiske partigängaren. Har den förre intet annat
intresse, så har han alltid det intresset att få vara i fred för
politiska experimenter; och detta måste staten akta på likaväl
som på deras intresse, som vilja göra staten till ett perpetuum
mobile av reformer. Då invänder man: om han vill vara i fred,
varför då köra fram honom till valet? Invändningen är mycket
kortsynt. Röstplikten innebär, att han får göra sig besvär och
gå upp en gång på 3 år för att med sin valsedel skaffa sig den
garanti, som överhuvud ligger i hans makt, för att sedan få
vara i fred för reformexperimenter under tre år. Men röstpliktensmotståndare
skona honom på det sättet, att de vilja giva honom
ro vid valögonblicket för att han kanske sedan skall göras
till försökskanin för lagstiftaren under hela valperioden!

Jag kan icke hjälpa, att jag anser röstplikten vara den enda
verkligt demokratiska ståndpunkten. Det är ju ledsamt om det
föres fram verkligt mindervärdigt folk till valurnorna, men det
är i så fall icke röstpliktens fel utan rösträttens, den demokratiska
principens eget fel. Och det motväges inför den helhetssyn,
som den demokratiska åskådningen medför. Det är icke fråga
om att var väljare för sig är bra, eller ens hela grupper äro bra;
demokratien är en tro, att »detta folk är gott i sin innersta rot».

Onsdagen den 14 april.

5 Nr 48.

Det är en tro, att ont och gott i den slutliga blandningen jämna
ut varandra till det godas förmån. Det är en tro på själva
folket, som ligger bakom och är demokratiens ideella förutsättning (Men

detta är något annat än att tro på folket sådant det
blir i frihet dresserat av agitationen, såsom nu är fallet. Jag
menar, att då man tror på röstplikten, tror man på folket
självt, men det är icke utan att man hyser en viss misstro mot
agitationens förmåga att ta ut det göda ur folket. Men motståndet
synes mig tvärtom vara byggt på misstro mot follcet men
i[ro på. agitatorerna.

Och här kommer jag till den positiva anmärkningen. En
agitation har ju två sidor, dels att ingjuta åsikter och dels att
mobilisera dessa vid tillfälle i form av valsedlar. I båda fallen
underlättas den uppenbart där befolkningen är tätt sammanträngd
och av samma beskaffenhet. Ju homogenare ett befolkningslager
är och ju lättare att samla, desto lättare faller
det offer för en på dess intressen spekulerande agitation. Det
är detta som är socialismens uppenbara triumf i den nuvarande
ordningen. Detta är ett försprång, som ovillkorligen ägnar sig
att giva en sålunda samlad folkvilja starkare drag av arbetarnas
klassintressen än som ens numerärt är sanning. Det är
en förryckning av folkviljan sådan den i verkligheten är. Landsbygdens
brukarebefolkning, glest utbredd över vårt vidsträckta
land, kommer här i en efterhand, som den icke vare sig numerärt
eller kvalitativt förtjänar.

Det är denna synpunkt, som framför allt sporrat mitt nit
i frågan, och som är dess kärna. Komma vi blott överens i
den frågan, så skola vi nog bli ense i avseende å de praktiska
svårigheterna, vilka det just är utredningens uppgift att klarlägga
och övervinna. Äro vi blott ense om den principen, då
bli vi nog sams i fortsättningen. Det glest bebyggda landet
t. ex. skall då icke visa sig som något hinder för reformen,
utan såsom ett motiv för reformen; ty röstplikten blir då en
motvikt mot den frestelse att sitta hemma, som de stora avstånden
föra med sig. Och vad beträffar svårigheterna med hänsyn
till de stora avstånden, torde nog, utom den skriftliga voteringen,
finnas andra sätt att ordna det förhållandet; man kan
t. ex. tänka sig en decentralisation i fråga om själva valförrättningen,
såsom indelning i mindre valdistrikt, anordnande av
flera vallokaler o. s. v. Det låter nog reglera sig, blott man
inser att här föreligger något som i sig självt ej är som det borde
vara. Jag skulle vilja understryka att röstplikten i sig själv
innebär »en tanke av djup och oemotståndlig rättvisa», för att
citera ett känt ord om det proportionella valsättet. Det är icke
fråga om att beröva någon viss klass densamma tillkommande
rättigheter — endast att hindra en kategori av medborgare
att i jämnlikhetens och frihetens missbrukade namn faktiskt få
mera än sin rätt.

Om den politiska
röstr&tr
tens utveckling
till röstplikt.
(Forts.)

Kr 48. 6

Onsdagen den 14 april.

Om dm poli- Att här verkligen är fråga om realiteter, det torde de setmu“utmcMngnaste
valen ojävaktigt ha ådagalagt. Tro herrarne, att socialism
röstplikt. demokratiens insteg hos vårt svenska folk verkligen är så
(Forte.) stort som dess nuvarande numerär i andra kammaren angiver?

Dock måste vi här observera, att den yttre politikens konjunkturer
förra året voro särskilt ogynnsamma för socialdemokraterna,
i det att en stark nationell vind låg emot dem. Då de icke desto
mindre gingo fram som den förste till målet, så kan detta endast
förklaras därmed att partiets målmedvetna och skickliga
ledning begagnat sig av de konjunkturer situationen ger dem
— det premium för agitation och organisation som partiet nu
har i sin väljarkårs enhetlighet och lättillgänglighet. Här göres
icke mera vittne behov.

Jag förstår motståndet hos dem, som tycka att allt är bra
som det är, och jag förstår också oviljan hos dem, som icke
hava nog tro på sin goda sate, att den tål vid beröringen med
alla slag av valmän. Ur båda dessa synpunkter förstår jag
mycket väl att socialdemokraterna motsätta sig reformen. Det
kunde väcka mera undran varför motstånd rests även å liberalernas
sida — jag skall ej tillåta mig att undersöka ur vilken
av de två angivna synpunkterna. Däremot dristar jag mig att
till de konservativa, som med öppna ögon medverkade till 1909
års reform, vända mig med den frågan: är det nog med vår goda
sak, har det verkligen gått bra för oss som det gått? Vi lågo
dock i vinden vid 1914 års val på ett sätt som vi icke gjort på
länge och kanske icke komma att åter göra på länge; omständigheterna
talade högt för det riktiga och rätta i vår sak, visande
framför allt att vår sak var rättvis. Skola vi då vara nöjda
med att blott ha kommit fram som god andre ? Skola vi verkligen
försmå en metod, som, utan att kränka någons intresse, ger
vårt naturliga klientel vid valurnorna lika god start som andra
partier ?

Jag vet val, mina herrar, att det icke är tacksamt att tala
här om plikter, ej ens då det gäller plikter mot det allmänna.
Det är lättare att göra sig till målsman för enskilda rättighetskrav.
I över hundra år har det också varit sådant tal som varit
bestämmande för våra samhällsreformatorer. Det har gått in
i våra föreställningar och t. o. m. stämplat våra slagord. Alltid
har det varit den enskildes syn, som dominerat perspektivet.
Sålunda har uppgiften att försvara land och rike av oss betecknats
endast såsom en värn plikt, uppgiften att ansvara för nationens
vilja som en rösträtt. Det skulle efter mitt förmenande
stå bättre till här i landet med mångt och mycket, om vi kunde
spänna blicken så högt, att vi i det förra också sågo en värnrätt
och i det senare även en röst plikt. Det skulle vara ägnat att
röja upp med många gamla fördomar och ge oss mera motståndskraft
i den hårda tid, som står omkring oss.

Det är detta denna reform pekat på, det är dit mitt intresse
syftar. Besluta vi en utredning i motionens syfte, så hava vi

Onsdagen den 14 april.

7 Nr 4H.

•ej bundit oss mera än 1902 års beslut om skrivelse angående allmän
rösträtt och proportionella val faktiskt band liberalerna
eller 1906 års skrivelse om utredning angående kvinnans röst- m rö,tPiikt.
rätt i fortsättningen band denna kammare. Utredningen kan (Forts.)
giva oss en giltig anledning att stanna på vägen. Men, mina
herrar, ett viktigt resultat skulle det i allt fall fört med sig,
och det vore att vi hade officiellt fastslagit principen att medborgerlig
rätt är tillika medborgerlig plikt. Vi hade inför historien
givit på hand, att vårt folk under ett sekellångt arbete
för individualismens sak ej tappat blicken för det djupa sammanhang,
som helgar denna sak i en högre saks tjänst. Och
skulle det i framtiden gå så, att det ej finnes motståndskraft
ens i denna kammare för denna individualismens yttersta seger
— som heter kvinnlig rösträtt — då kanske litet var av oss högermän
skola finna det gott att vi ha den principen klar även
till praktiskt bruk.

Med dessa ord tillåter jag mig yrka bifall till min reservation.

Herr von Geijer: Herr talman! Motionären inledde sitt
anförande med att peka på den disproportion, som förefanns
mellan hans motion år 1912 och det utlåtande, som konstitutionsutskottet
bestod densamma. Jag skall utan tvekan biträda
den lilla skiftning av indignation, som låg i detta, men vill
samtidigt fästa uppmärksamheten på, att jag icke bär något
ansvar för detta utlåtande utan reserverade mig mot, att denna,
som jag tyckte, mycket beaktansvärda motion blivit så pass
knapphändigt och snäft behandlad. Emellertid hindrade den
omständigheten mig icke att då rösta mot min högt ärade vän
motionären, och jag skall nu försöka att giva några skäl härför.

I motsats till motionären, som antydde att han skulle denna
gången söka vara kortare än han var vid föregående tillfället,
då ärendet förelåg till behandling, vill jag erkänna, att förhållandet
kanske blir motsatt med mig; jag har gjort djupare
studier i hans motion i år än jag gjorde 1912. Jag har sökt
efter det ledande motivet eller den normerande principen för vad
motionären här för fram, och jag undrar, om jag icke träffar
det rätta, att den principen finnes återgiven i den passus uti
1912 års motion, där motionären säger (jag tycker, att hans ord
även i dag styrka denna min mening): »Röstplikten är ett

rent korollarium av valrättens allmännelighet och ett korrektiv
mot folkviljans förfalskning.» Några tittryck gående i samma
riktning hava nog återfunnits i dagens anförande. Jag erinrar
mig, att 1912 var det en ärad medlem av denna kammare, som
pekade på den omständigheten och yttrade då, att det som
hindrade honom att biträda motionärens framställning var huvudsakligen
den veneration för denna folkvilja, såsom den enda
eller åtminstone huvudsakligen bärande grunden för staten. Det
var den omstnädigheten, som hindrade honom följa motionären

Jir 48. 8

Onsdagen den 14 april.

Om den poli- i hans förslag. Jag tyckte som han redan då, känner det ännu
ock upprepar, att efter förnyade studier av motionen har jag
■titt röstpUJet? snarare fått min mening styrkt än förringad. Detta yttrande
(Fort».) är icke det enda i den riktningen, som återfinnes i motionen,
jag skall taga mig friheten att med herr talmannens tillåtelse
citera ytterligare ett par punkter. Så säger motionären: »Röstplikten
accepterar alltså begreppet folkvilja, men uppsöker inom
detta begrepp just sådana punkter, från vilka samhällsbevarande
intressen borde kunna starkare tillgodoses än under nuvarande
förhållanden.» Och vidare yttrar motionären: »Folkviljans
olösta gåta läge däri, att man saknade kännedom om
meningarnas fördelning inom stora avdelningar av valmanskåren,
som icke deltaga i valen, men», fortsätter motionären,
»om något är av nöden i en demokratisk tid, så borde det väl
vara att äntligen lösa denna gåta, alltså att skapa finare instrumenter
än de nu brukliga för att utröna folkmeningens verkliga
vindriktning.» Jag medgiver gärna, att det kan hava sina
sidor att rycka lös citater ur deras sammanhang, jag har ju
här föredragit dem helt naket, men om man läser motionen,
så äro dessa ord så avfattade, att de utgöra slutet på en avdelning
samlande det hela, så att för denna gången torde kanske
detta sätt att citera tillåtas mig. Jag kan nu icke finna
annat än att detta varit det bärande, denna veneration för folkviljan,
i vidsträcktare mån än jag för min del hyser. Jag
vill dock icke påstå att av motionen framgår, att motionären
själv skulle göra detta med någon större entusiasm, utan jagskulle
vilja karaktärisera det så, att han anser det såsom en
nödvändig eftergift, som det icke lönar sig att längre spjärna
emot. Jag ställer mig på en annan ståndpunkt. Jag har icke
samma uppfattning om denna sak. Folkviljan är ett ganska
svårdefinierbart begrepp, men det vet jag att det är löst till
sin konsistens och av ett ämne, som är lätt bildbart och ägnat
att i en driven och skicklig politikers hand användas för att
gynna partipolitiska och ännu mera privata intressen. Men
som jag säger, två olika riktningar tyckas göra sig gällande,
en eftergivenhetens, som uppger motståndet, och en som ej vill
böja sig på denna punkt. Jag ställer mig på sista ståndpunkten.
Jag undrar, om icke dessa båda riktningar skulle
kunna karaktäriseras bäst med ett uttryck, som motionären
fällde i denna kammare, då det var fråga om rättighet för
kommunerna att avlöna sina förtroendemän, och den replik
härpå som fälldes. Motionären yttrade då, att om man tagit
demokratien i båten, så får man också ro honom i land, men
han möttes av den repliken, att det kanske vore bäst att lära
den att själv ro. Jag ställer mig utan tvekan på den senareståndpunkten.
Att förslaget gynnar denna doktrin finner jag
påtagligt. Man kan väl icke påstå annat än att den kammare,
som skulle gå fram ur sådana val som motionären förutsätter,
.skulle känna sin auktoritet ytterligare ökad, åtminstone poc -

Onsdagen deri 14 april.

9 Nr 4H.

kande pasta detta. Otänkbart vore väl att sådant tal skulle
höras som att här, d. v. s. i den så kallade folkvalda kammaren,
är all makt i staten samlad. Sådant ha vi ju hört från andra,
oss närstående land. Tankar sålunda, pekande hän på en suverän
riksdag. Jag vill icke säga, att en sä vittgående konsekvens
skulle följa genom införandet av röstplikt, men det är motionären
själv, som använt detta ordet suverän riksdag och sålunda
pekat på ett möjligt sammanhang, då han försöker förekomma
vissa farhågor från ett beräknat motstånd. Motionären säger
just i avseende härå följande: »Vi sammanblanda så ofta två
slag av demokrati, den politiska och den sociala. Den politiska
demokratien är republiken. Den är en suverän riksdag med
rättigheter, som överflygla alla andras. Riksdagen såsom ensam
berättigad i staten. Men den sociala demokratien vill ej på
något sätt ändra riksdagens bestående rättigheter, den vill endast
låta riksdagen stå i intimare överensstämmelse med den valmansmassa,
som ju den är satt att avspegla. Det är detta allena,
som röstplikten vill.»

Jag får först säga, att jag har svårt att se den distinktionen
emellan de två sakerna, och jag fruktar än mer, att utvecklingen
skulle hava ännu svårare att göra detta. Och vidare,
även om motionens avsikt skulle vara den antydda, kan
den garantera att effekten blir den avsedda.

Om vi sedan taga någon hänsyn till vilka följderna av en
dylik reform skulle bli, finner jag mig, uppriktigt sagt, icke
av dem mera benägen att acceptera förslaget. Jag citerade nyss
ett yttrande av motionären, i vilket han antydde, att röstpliktens
syfte vore att finna finare instrument för att utröna folkmeningens
verkliga vindriktning.

Jag undrar för min del, om den satsen slår sig igenom, man
skall kunna hålla kvar den nuvarande situationen, om man skall
nöja sig med att låta, som motionären''själv säger, den »manliga,
myndiga och ograverade» delen av samhället ensam vara den,
som angiver folkmeningens verkliga riktning. Jag för min del
kan icke se annat än att, om det befinnes så nödvändigt att staten
därvidlag får reda på alla sina medborgares vilja, det skall
vara bra svårt att hålla kvinnans rösträtt ute. Vidare kan jag
icke finna annat än att dessa bestämmelser om röstplikt stå i
bestämd motsats mot de stadganden, vi ha i grundlagen, som
i vissa fall begränsa rösträtten, de s. k. strecken. Emellan röstplikt
och dessa streck, förefaller det mig föreligga en bestämd
motsättning; och svårt skall det vara, att, om man accepterar
den ena principen, likväl söka hävda den uppfattning, som ligger
bakom dessa streck. Praktiska skäl hava dikterat dem, skäl,
som för mig äga värde. Jag tror snarare, att upphävandet av
dessa streck blir ett korollarium av röstplikten, än att röstplikten
nödvändigtvis skall vara ett korollarium av den allmänna
rösträtten. Jag ville peka på, att även denna sida av saken
torde föresvävat motionären, men synes han mena, det är icke

Om den politiska
rösträttens
utveckling
till röstplikt.

(Forts.)

Nr 48. 10

Onsdagen den 14 april.

Om den poli- någon risk för att något sådant skall inträffa, åtminstone icke
fiska röitrat-nu Varför? Därför att detta går in i fredsuppgörelsen av
rMplikt9 år 1909; det är en klausul i freden, som måste i skälig tid

(Forts.) respekteras. Jag kan för min del icke se annat än att detta

är en svag garanti. Den logiska princip, som ligger bakom,

torde icke genom ett s. k. fredsslut hindras från att tränga sig

fram.

Vidare antyder motionären, att man på detta sätt skulle
kunna skydda riksdagen från onödiga riksdagsupplösningar från
kronans sida. Jag undrar verkligen, om det är så alldeles säkert,
att så skulle bli förhållandet. Jag vill icke neka till, att
mot eu kammare, som framgått av sådana val som här äro i
fråga, kronan icke torde vilja använda sitt prerogativ. Men finnes
det någon garanti för att en regering, som stöder sig på en
sådan majoritet, skulle ha samma uppfattning gentemot medkammaren.

Det talas i motionen därom, och det har även berörts av
motionären i dag, att denna reform skulle hindra eller åtminstone
förekomma de mera obehagliga sidorna av en agitation.
Jag undrar, jämväl på denna punkt, om motionären har fullt rätt.
Nog har väl ändå rörelsen i vårt land visat, att första försöket
att nå valmännen sker genom partiorganisationen. Räcker
icke den, får agitationen taga vid. Jag förmodar, att om denna
reform nu skulle gå igenom, försöken att driva folk in i partifållorna,
där man har listor över dem, med bestämdhet skulle
taga fart. Det gällde ju då högst avsevärt att få in dem i
organisationen. Jag tror därför icke, att agitationen skulle minskas.
Den skulle snarare taga andra former; men om dessa skulle
vara bättre, lämnar jag därhän.

Vidare vill jag peka på en annan omständighet. Det är
uppenbart, att om röstplikt införes, staten därmed på folket
lägger skjJdigheter, som i vissa- fall kunna vara ganska svåra
att uppfylla. Vi kunna icke neka till, att det i ett land med
våra geografiska förhållanden kan vara svårt att uppfylla denna
röstplikt. Då förmenar jag, att det blir nödtvungen, att staten
blir ytterst liberal i sina bestämmelser för att underlätta för
valmännen att avgiva sina röster. Därigenom kommer enligt
min mening den skriftliga voteringen att nödvändiggöras och
taga en avsevärd omfattning. Den skriftliga voteringen är synnerligen
lätt utsatt för agitation. Det galler ju bara att hämta
upp sedlarna, låt vara att de äro förseglade; man går ur hus
i hus och samlar upp dem och lägger dem på posten eller hur
det nu skulle gå till. Agitationen försvinner således icke men
tager andra mindre behagliga former.

Jag har tillräckligt länge uppehållit kammarens tid. Jagskall
till slut bara säga, att det är dock en genomgripande nyhet,
som det här är fråga om. Den strider dock mot urgammal
uppfattning/ Jag menar icke så som motionären kanske skulle
vilja tolka detta, att man icke har känsla för att rätt motsvaras

Onsdagen den 14 april.

11 Nr 48.

av plikt. Men moralisk och juridisk plikt äro två skilda saker,
och här är fråga om att på ''medborgarna lägga en juridisk
plikt, som de hittills icke varit underkastade. Det förefaller
mig därför, att redan användandet av tvång härvidlag innebär något
för känslan stötande och att det motstånd, som reser sig häremot,
kan betecknas som naturligt och befogat; kommer nu därtill
att man, såsom jag, anser reformen ingalunda nödvändig utan till
på köpet snarare har den åsikten, att konsekvenserna av förslaget
i fråga näppeligen äro så gynnsamma utan fastmera tvärtom,
så är ju, herr talman, den logiska slutsatsen ''den, att man
yrkar bifall till utskottets avslagsyrkande, vilket jag härmed
ber att få göra.

Herr Olsson, Olof: Den röstplikt, som vi nu debattera,

annonserades egentligen som ett slags politiskt kraftpiller med
synnerligen förträffliga verkningar. Om man läser igenom bara
den första sidan i herr Kjelléns nya motion, finner man, att röstplikten
skulle vara för staten en säkerhetsventil mot hastiga
omkastningar, för riksdagen en garanti för ökad auktoritet och
eu större trygghet mot upplösning, för samhället en sordin på
partisträngarna, för partierna själva en lättnad vid agitationen.
Som vi se: en hel del verkligen förträffliga verkningar. Men nu
vill det nästan synas, som om allt det där icke vore något annat än
en skyddande förklädnad. Vad söm år 1912 låg hälft bemantlat,
ha vi nu i öppen dag. Röstplikten är helt enkelt ett schackdrag
mot socialismen. 1912 var det en hastig men energisk fingerpekning,
som ville säga. så mycket som: herrarna förstå naturligtvis!
Men eftersom herrarna inte förstodo, blev man tvungen
att tala litet tydligare, och jag tycker, att herr Kjellén i det
fallet gjort vad han kunnat både i sin motion och i sitt anförande
här i dag.

Jag hoppas kammaren icke kommer att taga det såsom ett
utslag av övermod, då jag säger, att jag icke är det minsta
Tädd för schackdraget; att jag således icke faller under den
dom, som herr Kjellén tycktes vilja- fälla över oss socialdemokrater,
nämligen att vi skulle vara motståndare mot denna röstplikt
huvudsakligen därför, att vi voro rädda, därför, att vi
icke trodde på vår goda sak. Jag personligen gör ett mycket
lugnt överslag över den nuvarande situationen i vårt land och
resonerar som så, att om 75 personer av 100 ha ungefär samma
intressen, skola dessa förr eller senare komma underfund med
vad deras frid tillhörer, och om de andra 25 ha intressen, som stå
emot dessa, blir det i längden värst för de 25. De schackdrag
mot socialismen, som äro farliga, det är sådana, som så småningom
förverkliga det socialistiska programmet, och sådana faror
hoppas jag socialismen alltid måtte komma att befinna sig i.

Det är således icke av rädsla som jag icke kan vara med
om röstplikten, utan det är på grund av helt andra ting, vilka
jag redan 1912 skisserade här; och jag kan ju mycket val tillägga,

Om den politiska
rösträttens
utveckling
till röstplikt.

(Fort*.)

Nr 48. 12

Onsdagen den 14 april.

Om den politiska
rösträttens
utveckling
till röstplikt.

(Forts.)

att jag nära på är ledsen att motionen av 1912, som rent formellt
var en idealmotion, där varje sida eggade en att läsa vidare,
nu vid omläsning gav mig samma intryck av att här rör sig författaren
med saker och ting, som för mig är den upp- och nedvända
världen.

Herr Kjellén vill, att hela nationen skall vara med; attlida
folkviljan skall vara med. Han sade i dag, att han icke
kvalificerade den: det skulle vara ont och gott om vartannat,
och det kunde vara så, därför att vi innerst tro om denna folkvilja,
att det goda överväger det onda. Nu tror jag, att en sådan
folkvilja också finnes, men den räknar i närvarande stund väl
en 3,300,000 själar. Hur kommer däremot herr Kjellén till sin
folkvilja? Jo, först stryker han 1,700,000 och litet till, d. v. s.
alla kvinnorna, sedan stryker han 230,000 ungefär, d. v. s. männen
i 21—25-årsåldern, så stryker han ytterligare ungefär en 300,000,
d. v. s. alla de s. k. häftande. Återstå 1,100,000 ungefär,
d. v. s. 33 procent. Dessa kallar herr Kjellén en ren och oförfalskad
folkvilja. Jag måste säga, att jag tycker det är bra,
att vi icke visa samma generositet i andra livets förhållanden.
Tänk, om jag på samma sätt skulle giva eu man en krona. Jagströk
först bort av en eller annan anledning de 51 örena, sedan
7 öre; och så strök jag bort 9 öre. Men när jag kom till den
punkten, ryckte jag upp mig till en manlig beslutsamhet och
säde, att eftersom mannen skall ha en krona, skall han så sant
ha vartenda ett av de återstående 33 örena.

Jag tänker kammaren kan förstå, hur det kommer sig, att
jag — ur den »rena folkviljans» synpunkt —- äx absolut likgiltig
för om de 33 procenten äro fulltaliga eller icke.

Men det är inte bara detta. Herr Kjellén säger på sidan
22 i sin stora motion: »Den moderna staten nalkas individen

med vaccinationstvång redan strax efter hans entré i världen,
med obligatorisk skolundervisning i mera framskridna barnaår,
med värnplikt i ynglingaåren, med skatteplikt, vittnesplikt o. s.
v. i mannaåldern — varför skulle den rygga tillbaka när det gäller,
en enstaka gång på åratal, hans medverkan att bilda en
sann och oförfalskad folkvilja?» På sätt och vis strök han
under detta i dag, då han sade, att det ju bara är en gång vart
tredje år, som han vill draga fram den ointresserade till valurnan.
Ja, det är visserligen sant allt detta i motionen. Och
nyttan av dessa saker är i ögonen fallande. Och den skada,
som skulle uppstå, därest vi icke hade dessa plikter mot staten,
är val också iögonen fallande. Men vad är det för skada, som
uppstår, om jag icke röstar på riksdagsman den där gången vart
tredje år? Jag förstår, att om en övertygad socialdemokrat eller
en lika övertygad högerman icke röstar, han skadar sina socialistiska
eller sina högerintressen; och det kan vara demoraliserande
för honom själv i viss mån, att han icke tillvaratager dessa
sina hjärteangelägenheter. Men på vad sätt skadar han staten?

Uttrycket för den nuvarande folkviljan är ju 87 socialister,

Onsdagen den 14 april.

13 Nr 48.

86 högermän och 57 liberaler — d. v. s. i andra kammaren; här
i första kammaren ha vi ju ingen folkvilja, här äro vi finare,
som onekligen gång på gång märkes. Antåg nu, att vi ha
röstplikt och gå till val och få ett valresultat, som består av 87
socialister, 86 höger män och 57 liberaler — ty jag kan tänka
mig ett sådant valresultat även med röstplikt — vad är det då
för skada, som den åstadkommit, som icke röstat? Men, säger
herr Kjellén, så blir det icke. Nå, då antaga vi ett annat resultat.
Låt oss säga, att vi få 96 högermän — ty det är ju för
att få fram flera högermän, som förslaget kommit fram — 77
socialister och 57 liberaler. Vad skada har nu den vållat
staten, som icke röstat ? Inte menar väl herr Kjellén, att staten
skall straffa en människa, därför att det blivit tio flera högermän
r Från socialistisk synpunkt ligger det något sympatiskt
i en sådan tankegång, men jag förmodar, att herr Kjellén
skall bli litet betänksam.

Till detta komma så ytterligare alla de inre bristfälligheter,
som vidlåda röstplikten och som jag åtminstone tangerade i mitt
anförande 1912, exempelvis det där att skattebetalning skall
vara en förutsättning för röstplikt. Jag ber herrarna ännu en
gång tänka på detta. Jag är skattepliktig och jag är röstpliktig.
Om jag inte skattar, straffas jag med att icke bliva röstpliktig.
Hur är sådant egentligen möjligt? Det vill säga, hur
kan detta straff bliva en frihet för mig att icke fylla en annan
plikt mot staten? Jag sviker i det ena stycket, och detta svek
blir för mig en rättighet och en skyldighet att svika i ett annat
stycke. Jag får då säga, att för mig är detta moraliska besynnerligheter,
som jag inte kan komma förbi.

På grund av vad jag sålunda anfört, ber jag att få instämma
med den föregående talaren i hans yrkande.

Herr K j e 11 é n: När jag'' hörde det närmast föregående anförandet,
var jag nära att falla i överdriven respekt för mig själv. Jag
fick höra, att jag strök det ena och jag strök det andra; jag var en
rent förskräcklig strykare! Jag får då säga den ärade talaren, att
jag är icke »den starke som haver makten» att stryka 1,700,000 kvinnor
m. m. här i landet: den, som strukit dem, är lagen, d. v. s. 1909
års rösträttsreform.

Jag känner icke heller talarens ekonomiska principer; men är
det så, att lagen ger mig rätt till 33 öre av en krona, så föredrager
jag för min del att få dessa 33 ören fullt ut framför att få endast 15
eller 20 öre.

Jag skall övergå till den ärade talare och vän, som tog ordet
närmast efter mig. Jag vill tacka honom för den uppmärksamhet,
han visat min motion, såsom framgick av hans anförande. Jag skall
endast taga upp ett par av de lena stridshandskar, han kastade till
mig. Även till honom har jag anledning säga, att hela denna reform
är fotad direkt och uteslutande på 1909 års reform och ligger
inom ramen för densamma. När han nu talar om att denna reform

Om den politiska
rösträttens
utveckling
till röstplikt.
(Forts.)

Nr 48. 14

On9tlagen den 14 april.

Om den poli- skulle avkasta andra reformer, i fråga om rösträttens utsträckning
tmsrutveckUn ^ nya s''*''ora kategorier av valmän, så förstår jag icke detta tal.
till röstplikt. Komma konsekvenser, så äro de rösträttens, icke röstpliktens. Den
(Forts.) senare reformen rubbar ju icke i något avseende den rösträtt, som
föreligger; den stora frågan löstes 1909, och i den punkten är lösningen
klar. Ku gäller frågan endast att samla dem, som då fingo
denna medborgarerätt. Tekniskt sett är det en mycket liten reform;
snarast att kalla en expeditionsåtgärd till det stora beslutet. Att
den praktiskt sett blir en mycket stor reform, tycker jag är en förmån.
Och den ligger, som sagt, inom den vida ramen av själva det
föregående beslutet.

Den ärade talaren hade, som jag väl förstår, anledning att tilllämpa
konservativa synpunkter på själva detta, jag medgiver det,
något proteusartade ord: folkviljan. Jag känner mig skyldig att
lämna ett klart besked, ty jag finner, att jag i min förra framställning
blivit fullständigt missförstådd. Talaren har alldeles förbisett
den grundläggande begränsningen i frågan, nämligen att röstplikten
gäller den ena kammaren allenast, och att reformen förutsätter alltjämt
ett effektivt tvåkammarsystem. Det talas om folkviljan såsom
en grund för den ena av de två likaberättigade kamrar, där svenska
folket är representerat.

Det är alldeles riktigt, som den närmast föregående talaren sade,
att i denna kammare finnes något annat än folkviljan. Här finnes
något annat än den oorganiserade folkviljan. Vid val till denna
kammare ha vi icke den allmänna och lika rösträtten gällande i alla
dess konsekvenser, utan det är meningen, att den här skall sovras så,
att det framkommer en kvalificerad folkvilja. Folkviljan skall för
övrigt aldrig sväljas så att säga rå. Det finnes vid dess sida en
statsvilja. Den folkvilja, som uppenbarar sig vid valen, är ingenting
annat än den sista böljan i en rinnande ström — den sista ståndpunkten
i ett stort historiskt förlopp, på vars samlade erfarenhet
statsviljan har att bygga. Men denna insikt bör icke hindra oss
att söka i statslivet inställa denna folkvilja så ren och oförfalskad
och fullständig som möjligt på sitt rum.

Den ärade talaren fann anledning citera mitt yttrande i en föregående
diskussion, att »om man tagit demokratien i båten, finge
man lov ott ro den i land». Jag möttes då av det blixtrande svaret,
att man skall se till, att demokratien själv kan ro sig i land. Jag
erkänner naturligtvis tanken i denna bild, nämligen att ansvar följer
med den nya demokratien; men jag måste fråga: hur skall den lära
sig ro i land, om den aldrig får komma fram till årorna? Var skall
den få medvetandet av ansvar, om den icke får göra sig verkligt gällande? Här

går onekligen en gräns mellan två konservativa ståndpunkter.
Enligt min mening måste man se till, att demokratien uppfostras
genom ett allmänt deltagande i allmänna värv. så att vi icke snegla
tillbaka till stränder, som vi övergivit, och låta demokratien åter
känna tvånget av inskränkande bestämmelser. Det skadar både
demokratien och — oss. Jag anser, att demokratien bör få göra sitt

Onsdagen den 14 april.

15 Kr 48.

fullt ut på sitt område. Därför är det, som jag velat låta de små °’u Jen rökkort!
ma fram till förtroendeuppdragen inom det kommunala livet. “utvtckfiiu

Därför har jag varit med om arvoden åt landstingsmän. Där- ail rdatplikt.

för har jag varit intresserad av att underlätta deltagandet i va- (Forte.)

len genom införandet av lämpliga valdagar. Av samma ståndpunkt
är nu också denna motion ett uttryck, om man tager den för vad den
är, nämligen endast ett utförande av de linjer, som fastslogos 1909,
beträffande den ena av riksdagens två likvärdiga kamrar. Om man
ser reformen i detta sammanhang och från denna synpunkt, då skall
man kanske bättre förstå, att även konservatismen kan vara väl betjänad
av densamma; och jag vågar hoppas, att åtminstone några
skola dela denna min syn, då jag nu upprepar mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de därunder framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, samt vidare därpå att kammaren, med avslag å utskottets
hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i den av herr
Kjellén vid utlåtandet avgivna reservation; och förklarade herr talmannen
sig finna den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kjellén begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, rö3tar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den av herr Kjellén vid utlåtandet avgivna
reservation.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 31.

Föredrogs ånyo lagutskottes den 10 och 12 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 18, i anledning av väckt motion med
förslag till ändrad lydelse av 92 § växellagen.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 29, hade herr Hedenlund föreslagit, att riksdagen måtte

Om ändrad
lagstiftning
för bevarande
av växelrätt i
vissa fall.

Nr 48. 16

Onsdagen den 14 april.

Om ändrad för sin del besluta, att 92 § i växellagen den 7 mai 1880 måtte få
förfil er arande följande förändrade lydelse: »Varder det i följd av lagbud (moratovexelrätt
i rium) eller ock avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande
vissa fall. utomordentliga tilldragelser (vis major) för någon omöjligt att före(Forts.
) taga en handling, varav växelrättens bevarande är beroende, have

han sin rätt förvarad, därest ban oförtövat efter sådant binders
upphörande företager vad honom ålåg.»

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda grunder hemställt,
att riksdagen, med anledning av herr Hedenlunds ifrågavarande
motion, måtte för sin del antaga förslag till

l:o) lag om änrad lydelse av 92 § växellagen, och
2:o) lag angående undantag i vissa fall från bestämmelserna
om preskription av växlar och checker,

så lydande, som utskottets utlåtande utvisade.

Herr Hedenlund: Jag skall endast herr talman, be att få
framföra ett vördsamt tack till lagutskottet för att detsamma, oaktat
min motion i den form den framkom icke fullt täckte det mål, jag
önskade ernå, likvisst ägnat motionen en välvillig behandling och
med anledning av densamma verkställt en lika vacker som uttömmande
utredning. Samtidigt med detta uttalande ber jag få meddela,
att jag genom korrespondens med ledamöter av norska och danska
riksförsamlingarna fått den bestämda uppfattningen, att, om svenska
riksdagen bifaller lagutskottets föreliggande hemställan, man i Norge
och Danmark kommer att vidtaga ändring i § 92 växellagen, gående
i samma riktning.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande att göra än om bifall
till lagutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 10 och 12 i denna månad bordlagda utlåtande
nr 7, i anledning av andra kammarens beslut rörande väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skyldighet för tillverkare
av frukt- och bärsafter m. m. att å varans etikett och omslag angiva
tillverkarens namn och varans ingredienser, biföll första kammaren
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Sammanjåmic- Föredrogs ånyo lagutskottets den 12 och 13 innevarande april
mngsförslag bordlagda memorial nr 19, med föranledande av kamrarnas skilj°iydeise
o» aktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtande nr 15 i anledning
vissa §§ i .30 av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
köp. vätte- lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av
gångsbalken 49 oc}-, 230 §§ utsökningslagen samt till lag angående Kungl. Maj:ts

m. m.

Ousdn^cu den 11 april.

17 Nr 4*.

högsta domstols tjänstgöring på avdelningar, dels ock i ämnet väckta
motioner.

I utlåtande nr 15 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen
samt till lag angående Kung], Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar, dels ock i ämnet väckta motioner, hemställde lagutskottet
A) att riksdagen måtte antaga nämnda lagförslag med den
lydelse, utskottets berörda utlåtande innehölle, B) att de i anledning
av förevarande proposition väckta motionerna, därest de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet sålunda hemställt, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda, samt C) att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes taga
under övervägande, huruvida och i vilken omfattning åtgärder skulle
kunna redan under nu gällande rättegångsordning vidtagas för beredande
genom det allmännas försorg av rättshjälp åt parter, som på
grund av svag ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga
sina intressen därav kunde vara i behov, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av detta övervägande kunde föranledas.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade vid behandling
av detta utlåtande båda kamrarna, med bifall i övrigt till
utskottets hemställan, i vissa uppgivna delar stannat vid olika beslut.

Med anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet till
behandling förehaft frågan om sammanjämkning av den skiljaktighet,
som alltså förelåge mellan kamrarnas beslut; och hade utskottet
i sådant avseende i nu föredragna memorial hemställt,

A) att kamrarna, med frånträdande i angivna fall av förut
fattade beslut måtte antaga av utskottet i memorialet föreslagen
lydelse av 6 och 13 §§ i lagen om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken
och av 3, 5 och 6 §§ i lagen angående Kungl. Majt:s
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; samt

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huruvida genom tillsättande
av ordförande i högsta domstolen och dess avdelningar, jämte andra
möjliga omläggningar av arbetet i högsta domstolen, arbetsledningen
därstädes måtte kunna förbättras och arbetsresultatet ökas; ävensom
därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill övervägandet
givit anledning.

Herr T rygg er: Herr talman, mina herrar! När man läser
det samman jämkningsförslag, som här föreligger, kan man
icke undgå att finna, att lagutskottet icke tagit synnerligt stor
hänsyn till de beslut, som i denna fråga fattats i denna kammare.
Sammanjämkningen har uppenbarligen skett så, att de beslut, som
fattats i andra kammaren, tillerkänts avgörande betydelse vid
sammanjämkningen. Jag har emellertid endast velat konstatera

Första kammarens protokoll 1015. Nr -’i8. 2

tiammanjamkningsförslag

om ändrad
lydelse av
vissa §§ i .10
kap. rättegångsbalken

m. m.

(Korta.

Nr 48. 18

Onsdagen den 14 april.

Sammanjämk- detta och kommer icke vidare att sysselsätta mig med den sidan av

»i*g,förslag sa]jen

Titeise™» Jag övergår till själva innehållet i sammanjämkningsför vissa

§§ i no slaget och först till 6 §. Där har utskottet accepterat den ståndkop"rätte-
punkten, att den tilltalade i brottmål får en sämre ställning än
gångsbalken åklagaren i fråga om rätt till fullföljande av talan i högsta domm''
m'' stolen, överhuvud taget är det emellertid en i straffprocessen
(Forts‘'' godkänd princip att så vitt möjligt tillerkänna den tilltalade den
förmånligaste ställningen. Men här går man i motsatt riktning.
Här giver man åklagaremakten rätt att utan vidare fullfölja
talan hos Kungl. Maj :t, under det den tilltalade icke får
fullfölja i samma utsträckning.

Nu är det dock otvivelaktigt, att, när särskilda skäl föreligga,
undantag kan göras från den allmänna principen om
den tilltalades företrädesställning. Och när högsta domstolen,
1905 eller 1906, yttrade sig över förslaget till lagstiftning
angående fullföljd av talan, ansåg domstolen, att
justitieombudsmannen borde få fullfölja utan begränsning, under
det att annan åklagare skulle ha en mindre fri ställning. Justitieombudsmannen
skulle enligt förslaget hava rätt att fullfölja
talan även i sådana fall, där den tilltalade icke hade rätt därtill.
Om detta var rätt, må nu lämnas därhän. Det kan förklaras av
den speciella karaktären av de mål, i vilka justitieombudsmannen
uppträder som åklagare. Där föreligger ett nytt statsintresse,
som kan anses viktigare än det, som består i att giva den tilltalade
en bättre ställning än åklagaren. I det nu föreliggande sammanjämkningsförslaget
tager man och utsträcker vad som förra
gången inom högsta- domstolen föreslagits om justitieombudsmannen
till att gälla alla åklagare. Sant är visserligen att åtalets
fullföljd i vanliga mål beror på justitiekanslern, men det kvarstår
alltid att åtalssidan får enligt detta sammanjämkningsförslag rätt
att utan inskränkning fullfölja talan hos Kungl. Maj :t.

Jag övergår nu till en annan sida av samman jämkningsförslaget
beträffande förevarande §. Ändamålet med de av
Kungl. Maj :t framlagda lagförslagen var ju att minska
arbetsbördan i högsta domstolen. Men i detta sammanjämkningsförslag
har man gjort den ändring i det förslag Kungl.
Maj :t framlagt och som antagits av denna kammare, att
man tillåter den tilltalade att fullfölja talan icke blott i sådana
fall, där straffarbete eller ämbetets förlust ingår i straffsatsen
eller då han blivit dömd till fängelse eller mistning av ämbete
på viss tid, utan så snart dessa senare straff ingå i straffsatsen,
låt vara att han blivit endast fälld till böter. Det måste väl erkännas
såsom synnerligen egendomligt, att man, då det gäller
att stifta en lag för att minska högsta domstolens arbetsbörda,
ändrar Kungl. Maj :ts väl motiverade förslag i den riktning, att
arbetsbördan betydligt ökas. Man frågar sig helt naturligt, vad
orsaken kan vara till, att lagutskottet gjort detta.^ Ja, jag kan
icke finna annat svar än att lagutskottet velat undgå att på något

Onsdugcn de» 14 april.

19 Kr 4*.

sätt acceptera den formella otymplighet, som skulle ligga i antagandet
av herr Perssons i Norrköping reservation, vilken antagits
av andra kammaren, och som innebär, att den tilltalade
skulle äga klaga över straff enligt de så kallade Staaff- och
Akarpslagarna, även när han blivit fälld blott till böter. Man
ansåg med rätta nämnda reservation vara omöjlig att acceptera
och för att komma ifrån dess formella bristfällighet tog man
hellre en reell brist, nämligen att överhuvud taget, så snart;
fängelse eller förlust av ämbete på viss tid ingår i straffsatsen
låta den tilltalade klaga, även när han ej blivit dömd strängare än
till böter. För min del tycker jag att det rätta både varit
att utan vidare avvisa det legislativa missfoster, som — jag
vågar nästan säga det — herr Perssons reservation verkligen
innebär. Hade man velat visa en särskild hänsyn till dem, vilka
hysa, den uppfattning, som låg till grund för denna reservation,
hade man kunnat tacka den socialdemokratiska gruppen för dess i
så fall oegennyttiga samverkan för åvägabringande av den lagstiftning,
varom nu är fråga. Men att gå till väga på sätt här
skett låter sig icke lätt försvara.

Vi komma nu till 3 §. Herrarna erinra sig från förslaget,
att vid fullföljd av talan från hovrätten hos Konungen den klagande
skall ställa säkerhet för den ersättning, han av Konungen
kan befinnas skyldig att giva sin motpart, ifall han tappar, och
att om han icke förmår ställa sådan säkerhet, Konungen kan med
hänsyn till särskilda omständigheter i målet befria honom därifrån.
Denna dispensfråga skall enligt förslaget avgöras av en
avdelning utav högsta domstolen, bestående av 3 ledamöter, och
enligt Kungl. Maj :ts förslag var det så, att om det visade sig, att
två ledamöter bifölle dispensen, fick sökanden rätt att gå till
Konungen utan säkerhet för kostnadernas ersättande. I sammanjämkningsförslaget
har åter i överensstämmelse med andra kammarens
beslut fastställts, att så snart en ledamot av de tre beviljar
en dylik dispensansökan, får sökanden rätt att fullfölja sin
talan hos Konungen. Jag kan icke underlåta att säga, att jag
finner det mera än egendomligt, att när det gäller dispens från
en regel, som är fastställd i motpartens berättigade intresse,
skall denna dispens kunna givas utav en minoritet hos den prövande
myndigheten. Jag kan icke förstå annat än att detta är att
sätta saken alldeles på huvudet, och jag tycker, att det är svårbegripligt,
att de herrar, som fordrat en dylik omröstningsregel
för sammanjämkningen, kunnat lämna sin gamla ståndpunkt,
så väsentligt, som ett biträdande av ett sådant förslag innebär.

Vi hörde sålunda nyss av en ärad talare, att det kan komma eu
tid, då det inom den politiska valmanskåren blir 25 procent, som
stå emot 75, och då skulle de 25 tvingas att hålla sig på mattan
och icke få det för trevligt. Där var det fråga om personer, av vilka
25 procent kanske vore sakkunniga och de 75 måhända
de minst kvalificerade. Man har vidare i tidningarna
— jag vet icke om det är sant — berättat om ett politiskt

Sammanjämkning
sförslag
om ändrad
lydelse (tv
visso §$ i 30
kap. rättegångsbalken m.

77i.

(Farts.)

Nr 48. 30

Onsdagen den 14 april.

(Forts.)

Sammanjämk- parti hos oss, att inom detta skulle fattats ett beslut, att
"om ”ändrad mal orsten har rätt att bestämma, huru minoriteten skall rösta,
''lydelse av oc^1 detta trots det att minoriteten i ett visst fall kanske består
visso §§ i do av de klokaste och insiktsfullaste och majoriteten av de dumkap.
rätte- maste och lättsinnigaste. Men här, där det är fråga om tre
personer, som alla få anses lika sakkunniga, tre justitieråd,
här skall ett justitieråd överrösta två justitieråd. Ja, mina herrar,
för många förefaller det bra, att icke vara konsekvent; då kan
man alltid laga efter omständigheterna. Emellertid syns det
åtminstone mig omöjligt att hylla en princip, när jag avgör en
fråga, och en helt annan princip, när det gäller en annan likartad
fråga. Men detta får stå för de herrars egen räkning, som
genomdrivit förevarande stadgande.

När man nu söker komma till klarhet, huru man bör göra med
detta sammanjämkningsförslag, är det otvivelaktigt enligt min
åsikt, att vad jag nu påpekat under vanliga förhållanden skulle
hindrat antagandet av förslaget. Därjämte förefinnas åtskilliga
andra brister, som vidlåda förslaget; på dessa vill jag dock
icke nu gå in. Men trots alla dessa brister kan åtminstone ej
jag taga på mitt ansvar att rösta mot förslaget. Det är en
trängande praktisk nödvändighet att åvägabringa en lösning på
denna fråga, och Hå måste alla andra betänkligheter vika. Vi
ha så mycket mera försvar, för vårt antagande av förslaget, som
vi kunna hoppas, att detta förslag, vilket otvivelaktigt är ett
provisorium, må bliva ett relativt kort provisorium, det vill
säga att vi snart förvänta en fullständig lösning av vår processlagstiftning.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till sammanjämkningsförslaget.

Herr statsrådet Hasselrot: I likhet med herr Trygger fin ner

ock jag resultatet av denna sammanjämkning mindre lyckligt.
Jag vill emellertid i anledning av herr Tryggers anförande göra en
liten erinran.

Enligt ifrågvarande sammanjämkningsförslag skall allmänt åtal
icke få hos Konungen fullföljas av annan än justitiekansler!! eller
ook riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman. Deras
rätt att fullfölja talan är visserligen enligt detta förslag alldeles obegränsad.
Man har emellertid utgått från, att de skola hava förstånd
att icke i onödan draga mål inför Kungl. Maj:ts högsta domstol. Och
i varje fall har nog riksdagen genom de nyligen antagna instruktionerna
för justitieombudsmannen och militieombudsmannen sörjt för,
att icke dessa ämbetsmän skola i andra fall, än när verkligt vägande
skäl föreligga, gå till Konungen. Jag vågar utgå från, att Kungl.
Maj:t inom närmaste tiden skall till yttermera säkerhet i justitiekanslerns
instruktion införa motsvarande bestämmelse.

Under nuvarande förhållanden vill jag på det livligaste hoppas,
att kammaren måtte biträda sammanjämkning-sförslaget.

Onsdagen den 14 april.

21 Nr 4K

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag har endast en liten
replik till herr Trygger, en replik, som kommer därför, att han
direkt lockade fram den. Det var ju jag, som talade om de 75 och
de 25. Jag sade, att om 75 av 100 hava samma intressen, komma
de så småningom en gång att upptäcka detta, och om de tjugofems
intressen då gå emot, blir det värst för de 25 i längden. Men jag
yttrade mig, som herr Trygger kanske lade märke till, icke alls om
kvalifikationerna hos de 75 eller de 25. Då nu herr Trygger velat
lancera den tankegången, att minoriteten kanske är bäst kvalificerad,
är detta en så pass vacker artighet mot oss socialister i denna kammare,
att jag icke kan underlåta att stryka under den. Yi räkna,
som bekant endast med talet 14 under det att högerpartiet representeras
av en betydligt större siffra.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i förevarande memorial hemställt.

Herr Almer avgav en motion, nr 79, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag till förordning om behörighet att utöva läkaryrket.

Denna motion blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 50, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fastställande av postverkets stat för driftkostnader
år 1916.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,29 e. m.

Sammanjämkningsförslag

om ändrad
lydelse av
vissa §§ i do
kap. rättegångsbalken

in. in.

(Forte.)

In fidem

A. v. Krusenstjema.