RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1915:40
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1915. Första kammaren. Nr 40.
Tisdagen den 23 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 17 i denna månad.
Herr statsrådet friherre Beck-Friis avlämnade Kungl. Maj :ts
propositioner:
nr 69, med förslag- till förordning angående utsyning å viss
skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden;
nr 70, med förslag till förordning om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken;
nr 71, angående avlöningsstat för skogsstatens ordinarie personal
in. m.;
nr 72, angående anslag för tillsyn å enskilda skogar i lappmarkerna
och Sårna socken med Idre kapellag;
nr 73, angående anslag för tillsyn å enskildas skogar i Västerbottens
och Norrbottens läns kustland;
nr 83, med förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område; samt
nr 84, angående tillfälliga understöd åt pensionerade kronojägare.
Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckt motion om ersättning åt friherre Sten Kaab för
förlust, som tillfogats honom genom kronans mot honom förda talan
om återvinning av en fastighet.
Föredrogs konstitutionsutskottets den 28 och 30 sistlidne januari
bordlagda memorial nr 1, punkten 3, innefattande det från 1914 års
senare riksdag vilande förslaget angående ändrad lydelse av §§ 96—
102 och 110 regeringsformen, § 42, 2 och § 68 riksdagsordningen
samt § 4 5:o tryckfrihetsförordningen.
Första kammarens protokoll 1915. Nr bo.
Grundlagsändringsförslag
om ett
militieombudsmansämbete.
1
Kr 40. 2
Tisdagen den 23 mars.
Grundlagsändrings
förslag
om ett
militieombudsviansämbete.
(Forte.)
Herr von Mentzer: Herr talman, mina herrar! I lördags
antog riksdagen efter en intressant debatt ett då framlagt förslag
till instruktion för militieombudsmannen, och nu skola vi
upptaga till behandling konstitutionsutskottets sedan den 30
januari i år på riksdagens bord vilande memorial n:r 1 i vad
angår grundlagens stadganden angående justitie- och militieombudsmannen.
Jag skall då först be att få fästa uppmärksamheten
därpå, att när detta memorial senast behandlades, beslöts
icke, att memorialet skulle antagas under förutsättning, att ett
förslag till ifrågavarande instruktion bleve av riksdagen antaget,
utan detta memorial i grundlagsfrågan skulle uppföras på föredragningslistan
till det plenum, som inträffar näst efter det,
då instruktion för militieombudsmannen blivit av riksdagen antagen.
Denna anordning innebär, såvitt jag förstår, att riksdagen
förbehållit sig rätt att bedöma saken från grundlagssynpunkt
och fatta beslut i grundlagsfrågan, sedan en instruktion
blivit antagen. Riktigheten av en sådan uppfattning synes
mig bliva bestyrkt såväl därav, att den nyss omnämnda instruktionen
antagits endast under förutsättning att den nu föredragna
punkten bleve antagen, som ock därav, att man med skäl
torde ha varit ense därom, att man först ville se instruktionen,
innan man fattade beslut i grundlagsfrågan.
Ja, nu föreligger instruktionen, och nu är alltså frågan, huruvida
denna är sådan, att en grundlagsändring bör vidtagas. Då
jag i konstitutionsutskottet var reservant mot utskottets förslag
vid dess första framläggande, är det uppenbart, att jag för min
ringa enskilda del är motståndare till denna grundlagsförändring
under alla förhållanden. Men även om ett stort antal av kammarens
ledamöter icke gillar en sådan ståndpunkt och således icke
vill intaga densamma, ber jag dock att få framhålla några
synpunkter, som jag anser böra framhållas, innan frågan slutligt
avgöres.
Jag skall då först be få erinra därom, att vid framläggandet
av detta förslag till grundlagsändring fanns icke blott reservanter,
som yrkade rent avslag, utan även icke mindre än sju
reservanter, nämligen herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman
och von Geijer från denna kammare samt herrar Beckman, Lundström
och Hallendorff från andra kammaren, som visserligen biträdde
förslaget men i sin reservation hade ett särskilt uttalande,
där de bland annat yttrade: »Enligt vår mening borde utskottet
här ha erinrat, att det för ett gagnerikt fullgörande av militieombudsmannens
ämbetsplikter lärer vara nödvändigt, att dessa
begränsas mera än i ifrågavarande redogörelse är fallet. Det
synes vara självklart, att det övervakande av militär jurisdiktion
samt av de värnpliktigas behandling och omvårdnad jämte
den ekonomiska kontroll, som i redogörelsen angivits, måste
alldeles tillräckligt taga en persons krafter i anspråk. Att därtill
lägga någon slags kontroll över vår krigsberedskap borde
redan av detta skäl vara alldeles uteslutet och bör desto mindre
Tisdagen den 23 mars.
3 Nr 40.
komma ifråga, som militieombudsmannen icke lärer på detta område
besitta nödig sakkunskap.» Såvitt jag icke missuppfattat
detta yttrande, skulle det innebära, att dessa reservanter godkänna
grundlagsförslaget endast under det villkoret, att någon
kontroll av vad slag som helst över krigsberedskapen icke lägges
i militieombudsmannens hand. Hur har nu detta villkor
blivit uppfyllt? Läser man det stadgande i andra paragrafen
av instruktionen för militieombudsmannen, enligt vilket denne
särskilt skall övervaka efterlevnaden av bestämmelser om förråd,
utrustning och annat, som avser krigsberedskap, så framgår
därav, icke annat än jag kan förstå, att detta villkor icke
har blivit uppfyllt. Visserligen finns det en begränsning i
§ 3, men såvisst som begränsningen icke upphäver själva regeln,
torde det ock kvarstå, att här i instruktionen lämnas åt militieombudsmannen,
vad som enligt reservanterna icke borde lämnas
honom, nämligen någon slags kontroll över krigsberedskapen.
För såvitt som dessa reservanter och de som då delade deras mening
vilja vidbliva sin mening, så synes det mig vara uppenbart,
att de icke ha anledning att nu antaga grundlagsförslaget.
Vid diskussionen i lördags påpekades bland annat, att militieombudsmannen
skulle ha tillgång till alla domstolars, ämbetsverks
och tjänstemäns protokoll och handlingar och följaktligen
även till de hemliga handlingarna. Från sakkunnigt håll framhölls
det olyckliga i att ett sådant obegränsat stadgande fanns
intaget i instruktionen. Här framställdes olika meningar om de
hemliga handlingarnas ställning, men från det mest auktoritativa
håll bestyrktes, att denna fråga var sådan, att det icke var skäl
att nu ingå närmare därpå, utan grundlagen själv skulle få
vara avgörande, om och när det gällde tillämpning. Hur förhåller
det sig i verkligheten därmed? Skulle månne grundlagen
i detta fall få bliva avgörande? Ha vi någon domstol, som i
detta fall skall tillämpa grundlagen? Antag blott, att vi få en
militieombudsman, som håller strängt på den meningen, att han
av hänsyn till dem som ha tillsatt honom och som skola bedöma
hans verksamhet, skall ha tillgång till alla hemliga handlingar.
Visserligen heter det, att militieombudsmannen shall ha de yttersta
kvalifikationer ifråga om redbarhet o. s. v., men han är dock
endast människa, och det är väl icke alldeles säkert, att han icke
möjligen kan vara tillsatt av en makt, som fordrar lydnad och
som han anser sig vara tvungen att böja sig för. Vi ha ett nära
liggande fall. Det heter även om statens högsta ämbetsmän,
att de skola ha de högsta kvalifikationer, men det är väl ändå
ingen som vill helt förneka, att det skulle kunna förekomma,
att även dessa visa prov på mänsklig svaghet. I instruktionen,
som jag nu icke skall närmare inlåta mig på, finnes vidare
ett ganska betänkligt stadgande, vilket också framhölls under
diskussionen i lördags, nämligen att instruktionen för såväl justitie-
som militieombudsmannen stadgar, att dessa ämbetsmän
skola ha tillsyn icke allenast som grundlagen säger över lagars
Grundlagsändring
tf fotlag
om ett
militieombudsmansåmbete.
(Forts.)
Kr 40. 4
Tisdagen den 23 mars.
Grundlagsändringsförslag
om ett
militieombudsmansämbete.
(Forts.)
och författningars efterlevnad, utan också över instruktioners
efterlevnad.
Utom dessa och andra synpunkter, som under diskussionen
i lördags framfördes med talang, pekade herr Thyrén på en annan
sak, i det han yttrade, att det nog är en tyst förväntan från
visst håll, att man såsom en »kompensation» skulle få denna
militieombudsman. Till att börja med vill jag säga därom, att
det synes mig vara något synnerligen motbjudande, att det i en
sådan sak som lösandet av vårt lands försvarsfråga skulle bliva
tal om någon kompensation. Det synes mig nästan som en förolämpning
emot dem, vilka man tänkt sig framställa kravet på en
dylik kompensation. Jag känner mig så mycket mindre bunden
av ett sådant krav, som jag för min del aldrig har gått in på
någonting sådant; och såsom herrarna minnas från frågans behandling
under förra året, förklarade herr Trygger, som ju
torde vara så djupt inne i denna fråga som någon annan, att
det från hans sida aldrig varit tal om någon kompromiss. Vid
sådant förhållande synes det mig, som om det icke vore synnerligen
stor anledning att taga hänsyn till en dylik synpunkt.
I det anförande, som herr Hjärne hade i lördags, vidrörde
han det förhållandet, att sakkunskapen fått göra sig jämförelsevis
litet hörd i denna fråga. Därvid syftade han, såvitt jag
förstår, förnämligast på den militära sakkunskapen. Men det
finnes en annan sakkunskap, som det väl icke är skäl att förbise,
och det är den sakkunskap, som grundar sig på historiens vittnesbörd.
I denna fråga ha vi här haft förmånen att av tvänne
på detta område särskilt sakkunniga höra talas om att historiens
vittnesbörd gå i den riktningen, att de varna för att inrätta
något sådant som här är ifråga. Den sanningen, tror jag,
är skriven i historiens hävder med så fet stil, att även den som
är så obevandrad i hävderna som jag har kunnat läsa ut den.
Denna av historien bekräftade sanning, att det är farligt att
taga några steg, som bidraga till att framalstra en verkligt regerande
riksdag, anser jag bör skjutas i förgrunden vid bedömande
av denna fråga, och det är under åberopande av denna sanning,
som jag, herr talman, ber att få yrka avslag på den föredragna
punkten.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter gjordes propositioner,
först på det vilande grundlagsförslagets antagande samt
därefter på dess förkastande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 19 och 20 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen
samt till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar, dels ock i ämnet väckta motioner.
Tisdagen dcu 23 mars.
3 Nr 4a
Genom en den 14 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 4,
hade Kung!. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
framlagda förslag till
l:o) lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken;
2:o) lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen;
samt
3:o) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar.
I samband med denna proposition hade lagutskottet till behandling
förehaft två i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
av herr Persson i Norrköping (II: 127) och av herr Lindhagen
(II: 158).
Herr Persson i Norrköping hade i sin ovannämnda motion hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under omprövning, dels huruvida icke den
nuvarande revisionsskillingen kunde avskaffas och ersättas med en
fullföljdsavgift, som i mål angående penningar eller sådant, som
kunde skattas i penningar, utginge proportionellt efter tvisteföremålets
värde, dels ock huruvida icke bestämmelserna angående verkställighet
av hovrätts dom, varigenom betalningsskyldighet blivit
part ålagd, skulle kunna skärpas till förhindrande därav, att talan
fullföljdes enbart i förhalningssyfte, samt att Kungl. Maj:t täcktes
till riksdagen, om möjligt redan 1916, inkomma med det förslag,
vartill denna prövning kunde föranleda.
I den av herr Lindhagen avgivna motionen hade yrkats ändring
i vissa hänseenden av Kungl. Maj:ts förslag.
Vid föredragning av utlåtandet begärdes ordet av
Herr Trana, som yttrade: Herr talman! I avseende å
föredragningssättet tillåter jag mig hemställa:
att lagförslagen föredragas vart för sig paragrafvis och, där
så anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker och utskottets
hemställan sist;
att vid behandlingen av 1 § i förslaget till lag om ändrad
lydelse av 30 kap. rättegångsbalken diskussionen må omfatta
betänkandet i dess helhet;
att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ldamot begäres;
att, för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid iärendets förnyade behandling
i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar kunna föranledas; samt
att i avseende å nummerbeteckning i paragrafer och moment
Nr 40.
6 Tisdagen den 23 mars.
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av
kamrarnas beslut.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Punkt en A.
Utskottet hade i föreliggande punkt på åberopade skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga lagar om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen samt
angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar,
alla dessa lagar av innehåll, som angivits i utlåtandet.
Härav företogs nu till avgörande
Lagförslag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken.
l:o) TJtshottets förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap.
rättegångsbalken.
1 §•
Denna paragraf lydde sålunda:
Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten
instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas,
hos Konungen fullföljas genom revisionsansökning.
över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan
över hovrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten
anhängiggjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan
föregången stämning, hovrätten såsom första domstol tagit befattning.
Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd, av talan såsom slutligt
utslag ansett.
Herr Holmquist: Herr talman! Det har ju sagts man
och man emellan och det från håll, där man brukar vara mycket
underkunnig om sådant, att det utlåtande, som här föreligger,
inom några korta stunder kommer att av kammaren bifallas och
att det följaktligen knappast lönar mödan att upptaga någon
strid. Jag skall icke heller så gorå, men då min grunduppfattning
i flera avseenden går i helt annan riktning än det kungliga
av utskottet i stort sett tillstyrkta förslaget, så ber jag
att till dagens protokoll få göra några få erinringar för min egen
personliga del.
Som bekant omfattas i det kungliga förslaget och tillstyr -
Tisdagen den 23 mars.
7 Nr 40.
kes av utskottet en linje, som jag skulle vilja kalla för »summa
revisibilis-linjcn», d. v. s. den uppfattningen, att högsta domstolens
för närvarande oerhörda arbetsbalans skulle avarbetas genom
att vissa mål och ärenden avskures från rätten att där bliva
fullföljda och att detta avskärande skulle i vissa avseenden
ske med hänsyn till tvisteföremålets materiella värde. Jag kan
för min del icke finna., att den rättsuppfattning, som således
av Kungl. Maj :t och utskottet här accepterats, står i full överensstämmelse
med den gamla svenska uppfattningen, att man
uti mål och ärenden av mindre eller större värde får gå till den
högsta myndigheten, vilket hos det svenska folket tagit sig uttryck
i formeln »att gå till kungs». Jag kan heller icke för
min del komma ifrån den tanken, att just på grund av dessia
historiska skäl och nationella traditioner den åskådningen kan
inom folket gorå sig gällande, att det förslag, som här nu föreligger,
byggt på den uppfattning, som jag tillåtit mig skissera,
icke tillgodoser den gamla svenska åskådningen om full likhet
inför lagen. Det är denna min allmänna principiella uppfattning,
som har gjort, att jag icke kunnat ställa mig annat än
avvisande till förslaget.
Men till denna principiella uppfattning vill jag lägga även
en annan synpunkt. Det kan icke bestridas av den, som äger
någon sakkunskap på området, att vår svenska högsta domstol
haft och har inom sig de bästa juridiska krafter, och att denna
domstol, så långt jag känner, besuttit den största praktiska erfarenhet.
Det skall heller icke kunna bestridas, att dessa av
mig angivna omständigheter ha föranlett, att de domar och övriga
beslut, som av denna högsta domstol meddelats, alldeles särskilt
ha varit präglade av en uppfattning om den rent materiella rättvisan,
som. av skäl, som jag här förbigår, vid andra domsäten
knappast kunnat komma till lika rätt. Denna omständighet gör'',
att jag för min del anser, att det är synnerligen farligt att från
en sådan domstol avskära en del mål, som här nu ifrågasättes.
Ett ytterligare skäl, varför jag anser, att det föreliggande
förslaget icke är bärande, är att jag anser, att förslaget icke är
fullt effektivt, ej leder till det åsyftade målet. Jag har med
mycken noggrannhet studerat det statistiska material, som här
förelegat, men jag skall förbigå de skäl, som föranleda mig att
omfatta den meningen, att förslaget icke blir effektivt, dock
vill jag till dessa mina egna tankar lägga något, som även utskottet
uttalat och som efter min mening klargör, att även utskottet
hyser en viss tveksamhet angående effektiviteten av att
gå den nu föreslagna vägen. Utskottet säger nämligen på sid.
15 i sitt utlåtande följande: »Skulle det emellertid komma att
visa sig, att de nu föreslagna åtgärderna till minskning av tillströmningen
av mål till högsta domstolen icke äro tillräckligt
effektiva, vill utskottet uttala» — och så angiver utskottet en
åtgärd att på annat sätt avhjälpa denna eventualitet. Jag tror
knappt, att utskottet skrivit så, om utskottet haft den förviss
-
Lagförslag om
ändrad lydelse
av 30 köp.
rättegångsbalken.
(Forts.)
Sr 40. 8
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag om ningen, att det här ifrågasätta förfaringssättet skulle leda till
ändrad lydelse q. 1(3. t
rättlgångf- •!ag har nu med några få ord angivit den uppfattning, som
baiken. jag hyser, och som står i strid med utskottets i olika avseen(Forts.
) den. Emellertid kan man ju med fog säga, att man knappast
Tiar rätt att under föreliggande omständigheter ställa sig i det
läge, i vilket jag ställt mig. Man har rätt att säga, att här är
ett fullständigt nödläge, och att man här icke har rätt att deklarera
olika principiella uppfattningar utan man är tvungen
att i det nödläge, vari man befinner sig, komma med omedelbart
verkande, positiva, klara förslag. Jag vill, som sagt, icke förneka,
att som läget är, finnes det fullt fog för en sådan gensaga,
och då jag går att betrakta de båda synpunkter, som här
stå emot varandra, nämligen summa revisibilisuppfattningen och
konformitetsprincipen, vill jag såga, att jag för min del sluter
mig till den senare uppfattningen, det i en särskild reservation
ifrågasatta förfarandet med konforma mål. Jag skall icke upptaga
kammarens tid med att utveckla de skäl, varpå denna min
uppfattning är grundad. Jag vill icke bortse från att mot
konformitetsprincipen kunna anföras ganska många invändningar.
Jag vill endast säga, att i valet mellan dessa båda linjer
sluter jag mig till den senare huvudsakligen på de skäl, som angivits
i den till utlåtandet fogade, av herrar Schotte och Pettersson
i Södertälje avgivna reservationen. Jag kan heller icke finna
annat än att även utskottet ställt sig i viss mån ganska sympatiskt
emot konformitetsprincipen. Utskottet säger nämligen
på sid. 15 i sitt utlåtande: »Skulle det emellertid komma att visa
sig, att de nu föreslagna åtgärderna till minskning av tillströmningen
av mål till högsta domstolen icke äro tillräckligt effektiva,
vill utskottet uttala önskvärdheten av att Kungl. Maj :t måtte
taga under övervägande, huruvida icke konformitetsprincipen
skulle kunna i någon form såsom supplementärt medel bringas
till användning beträffande andra förmögenhetsrättsliga mål än
de enligt det kung!, förslaget från fullföljd uteslutna. I detta
avseende har i justitierådet Hellners utlåtande behandlats ett
uppslag, som går därpå ut, att konforma mål, i vilka nedre justitierevisionen
hemställt om fastställelse av hovrätts utslag,
skulle föredragas å en fåtaligare besatt avdelning av högsta domstolen
(se kungl. prop. 1914 nr 64 sid. 15—17). Möjligen skulle
det även kunna tänkas, att ett fullständigt avskärande av konforma
mål från fullföljd läte genomföra sig på något mindre område,
såsom i förmögenhetsrättsliga mål, däri tvisteföremålets
värdo överstiger 1,500 kronor men icke uppgår till exempelvis
5,000 kronor. Genom en sådan bestämmelse skulle, enligt vad
utskottet låtit undersöka, ytterligare omkring 10 procent av revisionsmålen
bliva avstängda från fullföljd.» Jag kan icke se
annat än att med den ställning utskottet där intager till konformitetsprincipen,
denna synes även inom utskottet ha ansetts äga
ett icke så alldeles obetydligt värde.
Tisdagen den 23 mars.
0 Nr 40.
Utskottet säger i betänkandet på sid. 12, att en av de mest Lagföring om
rationella bland de åtgärder, som kunna komma ifråga till minsk- an(i™l0
av arbetsbördan i högsta instans, är begränsning av högsta domsto- rättegångslens
prövning till rättsfrågan. Jag kan för min del icke annat än baiken.
på det livligaste beklaga, att de svårigheter, som ansetts vara (Forte.)
förknippade med en omläggning av förhållandena inom våra
underdomstolar, ha visat sig så stora, att man icke på den vägen
har kunnat nå det mål, som det här gäller att uppnå, nämligen
arbetsbalansens inom högsta domstolen avarbetande; ty säkert är
val, att icke något förslag skulle ha rönt så allmänt gillande,
som om man på denna rationella väg nått det nämnda syftet.
Herr talman, jag har för närvarande icke något yrkande.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Då jag begärt ordet för
att göra ett yrkande i denna fråga, är det uppenbart, att jag
icke härmed gör anspråk på att kunna gentemot utskottets argumentation
för den ståndpunkt, som utskottet företräder, anföra
några på verklig sakkunskap grundade skäl. Jag har emellertid
icke kunnat värja mig för den känslan, att man här står
i begrepp att införa i vår rättskipning ett nytt förfaringssätt,
gentemot vilket även lekmannen måste hysa de allra största
betänkligheter. Och det kan knappast undgås att dessa betänkligheter
växa sig starkare, ju mera ärendet dryftas, även om
man måste erkänna, att det är i ett visst nödläge, som man har
att fatta beslut i denna fråga. Jag tror således, att man allmänt
är ense därom, att kravet på lättande av högsta domsfolens
arbetsbörda är fullt berättigat, och att det ur olika synpunkter
är alldeles nödvändigt att så sker. Detta har ju också utskottet
starkt givit uttryck åt, och samtliga reservanter ha instämt i
denna uppfattning. Det tyckes också, som om man åtminstone
från utskottets sida är fullt på det klara med att annan åtgärd
för att åstadkomma ändring i berörda sakförhållande icke är
möjlig än att helt utesluta vissa mål från fullföljd. Utskottet
säger detta på sid. 13 i sitt betänkande, och jag tror också, att
man allmänt måste acceptera denna tankegång.
Då blir frågan: Är det sätt att utesluta vissa mål från fullföljd,
som av utskottet föreslagits, det lämpligaste, det riktigaste,
det med allmän rättsuppfattning mest överensstämmande ?
Det synes som man icke kan besvara denna fråga jakande. Det
förefaller mig, då utskottet å ena sidan förklarar att i en hel
del mål endast två domstolar i fortsättningen böra ifrågakomma,
som om utskottets resonemang i fortsättningen icke är fullt konsekvent,
när utskottet gör gällande, att det likväl skulle vara
synnerligen riskabelt att utesluta mål, rörande vilka man vid
tvenne domstolar kommit till samma resultat i avseende på själva
domslutet, Uärför att i vissa fall grunderna för denna domstolarnas
uppfattning kunna vara olika. Om för en hel mängd
mål endast två domstolar skola ifrågakomma, så förefaller det
dock vara den största garanti för att rättvisa erhålles, när dom
-
Nr 40. 10
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag om stol ärna kommit till samma resultat ifråga om slutet. Att man
andrad lydelse då, i stället ställt sig på den ståndpunkten, att uppdelningen
rättegångs- för fullföljd skall ske uteslutande med hänsyn till värdet av
baiken. det omprocessade, är säkerligen ett förfaringssätt, som man nog
(Forts.) här i vårt land skall ha synnerligen svårt att förlika sig med.
Dessutom tror jag, att man måste säga sig, att därest man nu
godkänner en sådan skiljoväg och stannar vid ett belopp av
1,500 kronor, så blir detta endast eu början. Man har nog att
räkna Uicd fortsättning på en sådan väg, därest man en gång
slagit in på densamma.
Vid detta sakförhållande och då jag å andra sidan icke
tror, att det är möjligt att nu åstadkomma ett gott resultat,
även om man skulle ansluta sig till den reservation, som avgivits
av herrar Schotte och J. Pettersson och som går ut på, att man
nu bör godkänna konformitetsprincipen, återstår för den, som
icke vågar påtaga sig ansvaret att här vara med om att införa
denna nya uppdelning, i detta ögonblick intet annat än att yrka
avslag.
Det förefaller mig, som om, därest mot förmodan ett sådant
yrkande skulle komma att vinna mera allmän anslutning i kamrarna,
det därigenom skulle vara möjligt att vinna uppskov med
den åsyftade grundlagsförändringen och ett uppskov av den art,
att en prövning i fråga om konformitetsprincipen och eventuellt
andra sig erbjudande alternativ snart skulle kunna äga rum.
Sålunda tror jag att detta uppskov icke skulle kunna behöva
bliva längre än ett år, varför det synes mig, som om verkliga
skäl för ett dylikt anstånd förelåge i stället för att nu utan
vidare gå med på vad som här föreslås.
På grund av vad jag således anfört tillåter jag mig yrka
avslag å utskottets hemställan.
Herr Alexanderson: Såsom bekant, är det en gammal,
mycket segsliten fråga som här ånyo står och väger inför sin lösning.
Det som gjort dess väg så lång och så tung att vandra är utan tvivel
det, att bland vårt folk finnes en så vitt utbredd obenägenhet mot
att överhuvud taget medgiva ett avskärande av vissa mål från fullföljd
till högsta instans.
Numera har man, såsom den siste ärade talaren själv uttryckligen
nämnde, kommit till insikt om, att dylika åtgärder likvisst äro
nödvändiga.. Men vad är det då, som gör, att striden fortfarande
står så het i detta ärende? Skenbart står striden mellan olika principer,
efter vilka avskärandet skall ske. Men i verkligheten är
oenighetens grund ingen annan än att den nyssnämnda obenägenheten,
som man dock inför sig själv måste erkänna icke kan få vara
avgörande, likvisst alltfort är så stark, att varje särskild utväg, som
föreslås, varje särskild anordning, som ifrågasattes och som innebär
ett avskärande av mål från fullföljd, genast mötes av starkaste betänkligheter
— betänkligheter, som i botten intet annat äro än ett
utslag av denna allmänna motvilja.
11 Nr 40.
Tisdagen deu 23 mars.
Man söker var på sitt håll efter en metod, som skall göra det Lagförslag om
bittra steget om möjligt något mindre bittert, än vad det i förstone an^ad)0ly^l‘e
känns; därvid framstår kanske för den ena den ena vägen och för råttegångfden
andra den andra vägen såsom något mindre motbjudande. Det baikm.
är den situation, i vilken vi nu stå. Men om man inför omöjligheten (Forts.)
att vinna full enighet om den bästa vägen låter sig även denna gång
förledas att som den föregående ärade talaren yrka rent avslag, då
når man, såvitt jag kan förstå, ingalunda vad han syntes tro eller
att saken skulle bli uppskjuten allenast på ett år för att då med
större framgång kunna framläggas för riksdagen. Finns det någon
som helst utsikt att vid nästa riksdag meningarna om, vilken princip
för avskärande av mål är den minst motbjudande, ha mera enat sig
än nu? Icke kan det väl vara sannolikt, att under detta år meningarna
skulle ha kunnat ena sig om att nu antaga den i år uppdykande
konformitetsprincipen! En blick i lagutskottets utlåtande och
reservationerna därvid, visar ju i huru ringa utsträckning denna nya
princip lyckats tillvinna sig bifall under det långvariga och mödosamma
arbete, som lagutskottet gjort sig med detta ärende. Bakom
densamma stå ju inom utskottet egentligen endast två reservanter,
medan däremot av utskottets övriga fjorton ledamöter tretton anslutit
sig till Kung!. Maj:ts förslag i förevarande del. Den fjortonde
har ännu en särståndpunkt, som icke lärer komma att vinna något
större antal anhängare.
Jag ber att få erinra om några ord, som lagrådet uttalat i anledning
av det till detsamma remitterade förslaget. De lyda: »Den nuvarande
ställningen framgår med all tydlighet av de statistiska data,
som innehållas i handlingarna. För en var torde det klart framstå,
att man i själva verket kommit till en punkt då det skulle innebära
en allvarlig samhällsvåda att dröja med vidtagande av synnerligen
kraftiga åtgärder för att råda bot mot missförhållandena. Insikten
härom synes böra ena de stridiga meningar, som under det föregående
arbetet städse framträtt och motverkat möjligheten att komma
fram till ett nöjaktigt resultat.»
Bland dessa stridiga meningar, som förut ställt sig i vägen för
detta lagarbetes lyckliga lösning fanns icke konformitetsprincipen
representerad. Den är ännu ett nytt stridsäpple som inkastats, ägnat
att ytterligare förvirra situationen. Men ingalunda för den med sig
någon grundad förhoppning att, såsom den förre talaren och kanske
också landshövding Holmquist tycktes vilja antyda, man skulle komma
till något annat och bättre resultat vid någon av de närmaste riksdagarna.
I själva verket är det tydligt, att de båda föregående talarna stå
på olika linjer. Herr Ekman hyllar sig närmast till konformitetsprincipen.
För herr Holmquist åter ter sig tydligen denna såsom
ett ont föga mindre avskräckande än det, lagutskottet föreslår. Hans
egentliga uppfattning är den, att man borde kunna finna ut ett medel,
varigenom inga mål avskäras från rätt till fullföljd, utan att på
annan väg högsta domstolens arbetsbörda minskas. Visar väl denna
oenighet på några grundade förhoppningar att någon annan och
Nr 4a 12
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag om bättre utväg skall kunna ena meningarna vid nästa riksdag? Men
''"av^o l''Jkaae medan man sålunda skjuter på frågan riksdag efter riksdag, så förrättegångs-
sämras alltmera det tillstånd, som onekligen redan är en verklig
balten. fläck på hela vårt lands rättsväsende. Det finnes icke — det måste
(Forts.) man konstatera — en civiliserad stat i världen, där det är så svårt
att få sin rätt som i Sverige, därest ens motpart envisas att draga
saken från instans till instans. Det antal fall, då rättegången under
sådana förhållanden räcker ända till sju år, även om rättsfrågan och
sakfrågan vore aldrig så klara, växer i allt mera avskräckande grad.
Men såsom man väl vet betyder detta faktum, att parten icke kan
få sin rätt på många år i så ofantligt många fall detsamma som att
han icke kan få någon rätt alls. Vårt folk hotas alltmer av en verklig
rättslöshet.
Detta är ett tillstånd, som man ovillkorligen måste råda bot på
och det med det allra snaraste.
Jag vill blott tillägga ett par ord i anledning av landshövding
Holmquists påstående, att vi genom antagande av en summa revisibilis
skulle komma i strid med en urgammal princip, som vore utmärkande
för den svenska rätten i motsats till andra folk. Ja, sant
är, att hos andra folk principen att avskära de mindre förmögenhetstvisterna
från rätt till fullföljd i allmänhet vedertagits i ofantligt
mycket större utsträckning än i den ringa mån, däri det här
föreslås, då det endast är fråga om ett avskärande från den högsta
instansen. Men sant är däremot ingalunda, att denna princip skulle
vara främmande för vår gamla rättsuppfattning och vår gamla rätt.
Det förhåller sig tvärtom så, att endast under de två sista mansåldrarna
har det varit förhållandet, att man kunnat draga hur ringa
förmögenhetstvister som helst genom alla instanser upp till Eungl.
Maj:t. Ända från den tid i början av 1600-talet, då vi fingo en ordnad
instansordning, har i mycket stor utsträckning de små förmögenhetstvisterna
varit avskurna icke endast från högsta instans utan
redan från rätten att dragas genom vad till hovrätt. Detta gällde
beträffande alla mål där tvisteföremålet var under femtio dalers värde.
Så enligt 1734 års lag; och femtio daler var på den tiden en
summa, som ägde 150—200 kronors köpkraft. I en mängd av våra
städer gällde en vida högre gräns, i vissa städer uppgående ända till
1,000 daler. För de större målen, som kunde komma upp till hovrätten
och jämväl fullföljas till högsta instans, för dem sattes vidare
— det få vi icke glömma — genom revisionsskillingens storlek en
kraftig bom. Denna uppgick enligt 1734 års lag till 200 daler. Om
vi beräkna en dalers köpkraft till 3 å 4 kronor — såsom nationalekonomerna
bruka beräkna värdet — så betydde detta ett belopp av
600—800 kronor i revisionsskilling. Så mycket måste var och en
vedervåga genom att draga sitt mål inför högsta domstolen. Vilken
avskräckande verkan detta måste äga för dem, vilkas mål gällde
endast ringa summor, är lätt att förstå.
Det har således ända intill nyare tid dels i direkt, dels i indirekt
form använts sådana medel, som man här i våra dagar vill be
-
Tisdagen den 23 mars.
13 Nr 40.
gagna. Det förhållande, att de under en kort mellantid bortfallit,
har ingalunda berott på att man kommit underfund med deras förkastlighet.
Det har icke berott på något annat än på penningvärdets
fall och på myntförsämringen, som tillsammans verkat, att eu daler
— i stället för att omkring år 1734 äga ett värde av 3 ä 4 kronor —
kom att utgå ur 1832 års myntrealisation med ett värde av allenast
50 öre. De gamla gränser, som voro satta, hava således av sig
själva eller genom tidens egen kraft kommit att förlora sin betydelse.
Detta var fullbordat på en tid då man genom vissa förändrade anordningar
i fråga om de högre instanserna lyckats åstadkomma, att den
högsta instansen ägde möjlighet att medhinna handläggningen av
alla dit inströmmande mål. Nu äro förhållandena åter ändrade; nu
tränger ånyo fram det behov av minskad tillströmning, som varit
välkänt för vår äldre tid, och då är det helt naturligt, att man återvänder
till den väg som vår rättsutveckling tidigare varit inne på.
Jag ber att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Endast eu kort replik. Jag
skulle icke ha sökt besvara vad den föregående talaren anförde, om det
icke varit så, att min tvekan i denna punkt blivit i hög grad förstärkt
just genom vad utskottet självt i föreliggande fråga yttrat. Det förefaller
mig sålunda vara något egendomligt, att den ärade utskottsrepresentanten
så starkt kritiserade konformitetsprinicipen efter det yttrande,
som utskottet självt avgivit rörande denna princip. Utskottet yttrar
nämligen att det vill uttala »önskvärdheten av att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida icke konformitetsprincipen
skulle kunna i någon form såsom supplementärt medel bringas till
användning beträffande andra förmögenhetsrättsliga mål än de enligt
det kungl. förslaget från fullföljd uteslutna». Och vidare säger
utskottet: »Möjligen skulle det även kunna tänkas, att ett fullständigt
avskärande av konforma mål från fullföljd läte sig genomföra
på något mindre område, såsom i förmögenhetsrättsliga mål, däri
tvisteföremålets värde överstiger 1,500 kronor men icke uppgår till
exempelvis 5,000 kronor.»
Utskottet ifrågasätter således självt användningen av det alternativet
för vissa områden och under vissa omständigheter. Ligger det
då icke nära till hands, att man önskar en prövning av den principens
användande för hela det område, där målen skulle avskäras från
fullföljd? Förhåller det sig icke så, att när den siste ärade talaren
yttrade något om den »i år uppdykande konformitetsprincipen», man
då måste bibringas den uppfattningen, att vad som sammanhänger
därmed icke blivit under den förberedande behandlingen till fullo
beaktat, och att den principens möjligheter icke blivit ur olika synpunkter
tillräckligt prövade? Och blir det icke sedermera, om utskottets
tankegång fullföljes, i fortsättningen så, att man använder
ett slags avgränsning i fråga om vissa mål men tillämpar mot andra
däröver liggande andra fullföljdsprinciper? Skulle man icke under
sådana förhållanden med skäl kunna tala om ett större virrvarr på
Lagförslag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken.
(Forts.)
Nr 40. 14
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag om detta område än det, som skulle åstadkommas genom ett uppskov, och
“"av^o^kap36 en förnyad prövning av samtliga föreliggande möjligheter?
rättegångs- Jag nödgas därför, herr talman, vidhålla mitt yrkande.
balken.
(Forts.) Herr Alexander son: Herr Ekmans sista anförande nöd
gar
mig att gå in på vad jag trodde mig kunna utelämna nyss, inen
som han berörde, nämligen en kritik av konformitetsprincipen. Jag
berörde i mitt förra anförande icke den frågan, därför att jag ansåg
i främsta rummet nödvändigt att påvisa vad som talar för att beträda
en väg, om vilken man kan enas. Men då herr Ekman nu gjort
gällande, att utskottet självt hänvisat till konformitetsprincipen såsom
en hjälpprincip, väl värd att tagas i övervägande, så ber jag få
säga, att för min del var det icke långt ifrån att jag reserverat mig
mot denna passus i lagutskottets utlåtande, på sätt två socialdemokratiska
reservanter gjort under uttalande, att denna väg icke syntes
framkomlig. Om jag dock icke g.jort detta, så har det varit därför,
att jag ansåg mig böra beakta lagrådets erinringar att man bör försöka
i möjligaste mån genom ömsesidigt tillmötesgående komma till
enighet.
Att konformitetsprincipen kunde vara något för de utredande
myndigheterna helt och hållet nytt har jag naturligtvis icke ett
ögonblick velat påstå. Tvärtom, denna princip har både varit tagen
under begrundande under ärendets tidigare behandling och den har
särskilt av justitierådet Hellner såsom processkommissionens ordförande
blivit granskad, vägd och befunnen icke lämplig eller användbar.
Den har på samma sätt också granskats i en del andra länder
och ingenstädes kommit till tillämpning. I Tyskland var den ifrågasatt
för några år sedan men blev förkastad. I Norge var den under
övervägande under den pågående processreformen, men detta övervägande
ledde mycket hastigt till, att man där ansåg att konformitetsprincipen
icke borde tillämpas. Däremot har principen om
summa revisibilis såsom bekant gått sitt segertåg världen runt. Och
om den även hos oss bör väljas, beror detta enligt min mening därpå
att valet mellan summa revisibilis och konformitetsprincipen, det
är detsamma som att välja mellan verkligheten och skenet. Skenet
kan konformitetsprincipen hava för sig för dem, som icke trängt
närmare in i vad den innebär, sådan den rimligen kan utformas,
d. v. s. då den avser konformitet blott beträffande domslutet och icke
därjämte beträffande domsskälen. Skenet har den för sig, emedan
det låter så vackert, att två domstolars sammanstämmande beslut
bör vara en viss garanti för, att resultatet är riktigt, under det däremot
olikheten i de bägge domstolarnas beslut kan ge anledning till
att antaga, att en ändring skulle kunna äga rum i högsta instans.
Och någon sanning ligger ju också i ett sådant antagande, såsom man
kan se därav, att i konforma domar ändring blott i viss mindre
mån sker än i de difforma. Däremot har ju summa revisibilis emot
sig, att man lätt får den uppfattningen, att därmed den fattige avstänges
från att processa, medan den rike har sin möjlighet kvar —
en uppfattning, som grundar sig på den felaktiga föreställningen,
Tisdagen den 23 mars.
15 Nr 40.
att de processer, som gå till högsta instans, i allmänhet då det gäller
små mål föras av fattiga parter och när det gäller stora mål föras av
rika parter.
Men som jag nyss har antytt är det endast ett vackert sken av
rättvisa och ingenting annat, som ligger över konformitetsprincipen.
Och likaså är det endast ett sken av orättvisa ur social synpunkt,
som summa revisibilis har med sig. Med konformitetsprincipen följer
nämligen den svåra olägenhet att den alltid skall i sin tillämpning
visa sig fall från fall synnerligen godtycklig. Jag ser, att
reservanterna här i lagutskottets utlåtande uttalat, att båda de
ifrågavarande principerna äro godtyckliga, och att i det hänseendet
kan den ena vara så god som den andra. Men detta uttalande beror
utan tvivel på en stor felsyn. Man får nämligen skilja på godtycklighet
och godtycklighet. Ett sorts godtycke är oskiljaktigt från
stiftande av lag. Det nämligen, som betingas därav, att man måste
ha en fast regel och därför måste uppställa fasta gränser. Att denna
fasta gräns dras just här eller där, därför kan ingen inre grund
med bestämdhet angivas. I den meningen råder med nödvändighet
»godtycke». Den fixa gränsen sättes därför, att i rättssäkerhetens
intresse en gräns måste finnas. Men är denna gräns en gång satt,
så är därmed bestämt t. ex., att vad som faller därunder är uteslutet
och vad som faller däröver går fram. I förevarande fall komme sålunda
alltid summa rerm/uZis-principen att vila på det enkla och odisputabla
faktum, att t. ex. 1,800 kronor alltid är mera än 1,400 kronor.
Ett helt annat godtycke är det, som komme att vidlåda konformitetsprincipen.
Dess godtycklighet träder fram, kanske icke så starkt
i det ögonblick, då lagen skall antagas, men den kommer att verka
dess mera irriterande sedan: den kommer att kännas som en fortvarande
orättvisa vid lagens hela tillämpning. Vid närmare påseende
skall det nämligen visa sig, att den s. k. konformiteten i ett oändligt
antal fall icke innefattar någon verklig likhet i de lägre instansernas
ståndpunkt, medan å andra sidan den difforma domen i många
fall skall visa sig i själva verket innebära en så obetydlig skiljaktighet
i mening hos underrätt och hovrätt, att »difformiteten» ej
borde lämpligen föranleda, att målet finge fullföljas till högsta domstolen.
Om vi antaga ett sådant fall, som att i ett stort kontokurantmål
underrätten har räknat fel på någon obetydlig post — en
ren felräkning sålunda — eller att parten beträffande en liten
post ej i underrätten företett tillräcklig bevisning, men företer
denna bevisning i hovrätten; här har måhända i själva
verket underrätten och hovrätten ställt sig på samma ståndpunkt,
men hovrätten har dock måst företaga en obetydlig
ändring. Genast blir detta mål difformt, ehuru i allt väsentligt
bedömt på lika sätt av de båda domstolarna. Då får det fullföljas
till högsta domstolen. T ett annat fall däremot ha underrätt och
hovrätt kommit till alldeles samma slut, men på fullkomligt olika
grunder. Underrätten har t. ex. ansett, att käromålets riktighet
ej alls är bevisat av de grunder, käranden anfört, eller att icke något
bindande avtal finnes, överrätten däremot anser detta avtal be
-
Lagforslag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken.
(Forts.)
Nr 40. 16
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag om visat och anser det vara bindande, men anser tillika, att något seändrad
lydelse nare moment parterna emellan kommit till, en uppgörelse rörande
''råtuaålZ- cleras mellanhavande t. ex., som gör, att käranden numera e.i äger
balken. grunda något anspråk på det gamla avtalet. Vad har i detta fall infort,
.) träffat? Jo, att hovrätten har underkänt den ståndpunkt i målet,
som underrätten intog, och att den däremot själv har prövat en helt
annan fråga, som underrätten från sin ståndpunkt i målet aldrig
kommit att ingå i bedömande av. Av en ren tillfällighet, av en fullkomlig
slump har resultatet av denna sistnämnda prövning, råkat
bli detsamma, som det, till vilket underrätten vid prövning av en
helt annan fråga kommit. Emellertid, domen är »konform», ° och
detta mål får icke fullföljas, ehuru domstolarna^ ställt sig på en
olika rättsståndpunkt eller bedömt fakta i målet i det väsentliga
olika. ....
På detta sätt är det, som principen, när den skall bringas i tilllämpning,
kommer att visa sig från fall till fall leda till de mest
stötande resultat. Följd härav blir bl. a. en naturlig önskan från
den utestängda parten att ändå på dispensvägen få sitt mål bragt
under högsta domstolens prövning — vartill ju det föreliggande förslaget
öppnar en viss utsikt. Denna väg kommer sannolikt nog att
prövas i mycket flera fall, än lämpligt och rimligt är, med påföljd,
att den ifrågasatta dispensavdelningen i högsta domstolen komme
att få en långt större arbetstid, än som rimligtvis bör tagas från det
egentliga dömandet, och så småningom förrycka den arbetsplan,
som ligger till grund för den kungliga propositionen, och för övrigt
varje förnuftig plan för högsta domstolens arbete.
För min del är jag sålunda av den uppfattningen, att det vore
lyckligast, om konformitetsprincipen icke komme till tillämpning
— icke ens i den mycket blygsamma omfattning, som utskottet i
viss män velat eventuellt afvisa den genom sitt av herr Ekman
citerade uttalande om önskvärdheten av en viss utredning. Det finnes,
om de föreslagna medlen icke skulle visa sig effektiva andra
medel att tillgå — medel, till vilka det torde bliva tillfälle att
återkomma på ett senare stadium av diskussionen. Och för min personliga
del vill jag säga, att jag bestämt bestrider, att det uttalande,
som fått inflyta i utskottets utlåtande på denna punkt, må uppfattas
såsom ett verkligt erkännande till förmån för konformitetsprincipen,
till vilken jag på grund av vad jag anfört, måste alldeles
bestämt ställa mig som motståndare.
Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf vore yrkat,
dels att densamma skulle godkännas dels ock att utskottets förslag
skulle avslås.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ekman, Carl Gustaf, begärde votering, i anledning varav
Tisdagen den 23 mars.
17 Nr 40
uppsattes justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som godkänner lagutskottets i utlåtande nr 15, punkten
A 1 framställda förslag till ändrad lydelse av 30 kap. 1 § rättegångsbalken,
röstar
Lagförslag om
ändrad lydelse
av dO kap.
rättegångsbalken.
(Forts.)
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
"Vinner Nej, avslås utskottets förslag i denna del.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna liava
utfallit sålunda:
Ja — 105;
Nej — 20.
2—5 §§.
Godkändes.
6 §.
Förevarande paragraf hade följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag)
1 möm. I brottmål, som fullföljts
i hovrätt eller blivit dess
prövning underställt, må ej ändring
i hovrättens slutliga utslag
sökas:
av allmän åklagare eller målsägande,
med mindre hans talan
avsett ansvar för brott, varå
straffarbete eller avsättning efter
lag kan följa;
av tilltalad, med mindre han
blivit sakfälld eller ställd under
framtiden för sådant brott eller
för annat brott dömts till fängelse
eller mistning av ämbete på viss
tid.
Allmänt åtal må i mål, som
ovan sagts, ej fullföljas av annan
än justitiekanslern eller riksda
Första
hammarens protokoll 1915. Nr 10. 2
(i utskottets förslag)
1 mom. I brottmål, som fullföljts
i hovrätt eller blivit dess
prövning underställt, må ej ändring
i hovrättens slutliga utslag
sökas:
av allmän åklagare eller målsägande,
med mindre hans talan
avsett ansvar för brott, varå
straffarbete eller avsättning efter
lag kan följa;
av tilltalad med mindre han
blivit sakfälld eller ställd under
framtiden för sådant brott eller
för annat brott dömts till fängelse
eller mistning av ämbete på viss
tid.
Allmän åklagares talan i mål,
som ovan sagts, må ej fullföljas
av annan än justitiekanslern eller
Nr 40. 18
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken.
(Forts.)
(i Kungl. Maj:ts förslag)
gens justitieombudsman eller militieombudsman
eller den någon
av dem därtill förordnar.
2 mom. Utan binder av vad
i 1 mom. är stadgat äge målsägande
eller tilltalad fullfölja
talan mot hovrättens utslag, där
målet rörer annat än ansvar och
utslaget därutinnan gått honom
emot, dock där i denna del fråga
är enbart om penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
allenast såframt det icke
är uppenbart, att värdet av vad
parten tappat ej uppgår till etttusenfemhundra
kronor. Har tilltalad
fällts till böter eller vite,
som, ensamt eller i förening med
vad han tappat i penningar eller
penningars värde, uppgår till belopp,
som nu sagts, vare honom
ej heller förment att fullfölja talan
mot utslaget.
(i utskottets förslag)
riksdagens justitieombudsman eller
militieombudsman.
2 mom. Utan hinder av vad
i 1 mom. är stadgat äge målsägande
eller tilltalad fullfölja
talan mot hovrättens utslag, där
målet rörer annat än ansvar och
utslaget därutinnan gått honom
emot, dock där i denna del fråga
är enbart om penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
allenast såframt det icke
är uppenbart, att värdet av vad
parten tappat ej uppgår till etttusenfemhundra
kronor. Har tilltalad
fällts till böter eller vite,
som, ensamt eller i förening med
vad han tappat i penningar eller
penningars värde, uppgå till belopp,
som nu sagts, vare honom
ej heller förment att fullfölja talan
mot utslaget.
Vid förevarande paragraf hade reservation avgivits
av herrar Schotte och Vetter sson i Södertälje, vilka påyrkat följande
ändrade lydelse av 6 § 2 inom.:
Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande eller
tilltalad fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat
än ansvar och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna
del fråga är enbart om penningar eller sådant, som kan skattas i
penningar, allenast såframt hovrätten ide fastställt det slut, vartill
underrätten i målet kommit;
av herr Alexanderson, vilken med instämmande av herrar Söder -bergh och Stärner, yrkat, att 6 § 1 mom. måtte erhålla följande lydelse:
I
brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning
underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:
av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott,
varå straffarbete eller avsättning efter lag kan följa;
av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under
framtiden för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse
eller mistning av ämbete på viss tid.
Allmänt åtal må i mål, som ovan sagts, ej fullföljas av annan
än justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman;
-
Tisdagen den 25 mars.
19 Jfr 40.
av herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna, vilka Lagförslag om
yrkat, att 6 § 1 mom. måtte erhålla följande ändrade lydelse: undrad lydelse
'' av SO kap.
I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning rättegångsunderställt,
må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas: balten.
av allmän åklagare---kan följa; (Forts.)
av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under
framtiden för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse
eller mistning av ämbete på viss tid eller för brott, som i 10 kap. 11
§ eller 15 kap. 22 § strafflagen sägs, fällts till böter.
Herr Alexanderson: Vid denna punkt bär jag och jämte
mig åtskilliga andra ledamöter av lagutskottet fogat en reservation.
Den rör visserligen endast en jämförelsevis underordnad fråga — från
de synpunkter sett, som ligga till grund för själva fullföljdslagen,
men ur eu annan synpunkt är den av en något större betydelse.
Enligt redan nu gällande rätt har ingen annan allmän åklagare
rätt till fullföljd i högsta domstolen än justitiekanslem och riksdagens
justitieombudsman samt numera dess militieombudsman. Nu
har emellertid Kungl. Maj:t i sitt förslag, som utskottet följt, föreslagit,
att även beträffande dessa höga åklagare samma begränsning
skulle gälla i avseende på rätten att fullfölja mindre mål, som
paragrafen stadgar för enskilda parter. Skulle alltså någon av de
nämnda åklagarne finna det ur rättssäkerhetens eller annan allmän
synpunkt viktigt, att ett enligt 6 § från fullföljd avstängt mindre
mål bleve föremål för prövning av högsta domstolen, bleve han nödsakad
att anlita den dispensväg, som 13 § anvisar. Han skulle med
andra ord vara hänvisad att ansöka hos en avdelning av högsta domstolen,
bestående av endast tre medlemmar, om tillstånd att få fullfölja
detta mal. Med hänsyn till den ställning-, som ifrågavarande
åklagare intaga, ha vi reservanter för vår del icke ansett denna anordning
riktigt lämplig. Det synes oss, att det måste kännas ej fullt
tilltalande för en statsfunktionär i den ställning-, som justitiekanslem
eller dessa ombudsmän intaga, att få en sådan ansökan avslagen av
den beredning inom domstolen, som skall avgöra dispensansökningar
enligt 13 §. Jag erinrar också därom, att då senast ett förslag om
avskärande av fullföljd förelädes högsta domstolen.till granskning, så
uttalade dess flesta medlemmar, instämmande i en av justitierådet
Trygger gjord anmärkning, att vad riksdagens justitieombudsman
anginge, funnes ej anledning att göra inskränkning i den rätt till
fullföljd, som för närvarande tillkomme honom. Nu har det ansetts,
och det tycker jag vara riktigt, att i detta hänseende bör justitiekanslern
vara jämställd med justitieombudsmannen. Men av denna
åsikt, som det kungliga förslaget följt, bör enligt min uppfattning ej
följa, att justitieombudsmannen i likhet med vad det äldre förslaget
innehöll ifråga om justitiekansler!! avskäres från fullföljd, utan
tvärtom att såväl kansler som ombudsman må på sitt eget ansvar
få bedöma, när ett mål, som rör en ringare fråga, likvisst på grund
av sin inneboende rättsliga betydelse är av beskaffenhet att böra
Nr 40. 20
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag om dragas under högsta domstolens prövning. Ur balanssynpunkt kan
C^e^a undantag från eljest gällande regler ej spela någon som helst
rättegångs- r°d. Ty det visar sig, att justitiekansler!! för närvarande anbefaller
balten. fullföljd av allenast omkring tjugu mål om året och justitieombuds(Forts.
) mannen i ett vida färre antal fall. Den kolossala mängd av små brottmål,
som för närvarande tynger högsta domstolens arbetsbalans, förskriver
sig från målsägares och tilltalades full följdsiver. Då det sålunda
ej finnes någon som helst betänklighet ur lagens effektivitetssynpunkt
att göra undantaget ifråga, så- måste jag för min del tillmäta
de av mig anförda skälen avgörande betydelse och hemställer,
herr talman, om bifall till den av mig med flere avgivna reservationen,
sid. 78 och 79 i utskottets utlåtande beträffande lydelsen av §
6 mom. 1.
Herr Trana: Herr talman! Då Kungl. Maj:t och lagut
skottet
i denna- fråga äro ense, så vill jag endast i största korthet
bemöta vad herr Alexanderson anfört. De två skäl han anfört
i sin reservation äro det ena, att »då högsta domstolen år
1906 avgav yttrande över ett då föreliggande förslag till begränsning
av fullföljdsrätten till högsta instans, uttalade domstolens
fleste ledamöter, att anledning ej syntes föreligga att
göra rubbning i den åtalsrätt, som tillkommer riksdagens justitieombudsman»,
och det andra, att »nu nämnda åklagares ställning,
erfarenhet och verksamhet synas betinga att de icke hindras
av några inskränkningar i rätten att fullfölja talan i högsta
domstolen».
Vad det första skälet beträffar så tillkom ju högsta domstolens
yttrande år 1906, och högsta domstolen behövde då ej taga
någon hänsyn till tanken på inrättande av en militieombudsman,
en fråga som då ännu befann sig på ett mycket tidigt stadium.
Hade en sådan ombudsman funnits redan då så antager
jag, att högsta domstolens yttrande redan då varit sådant att
det överensstämt med utskottets förslag i detta hänseende. Det
är visserligen logik i vad herr Alexanderson säger, att om justitieombudsmannen
hör ha denna rätt att fullfölja, så hör även militieombudsmannen
ha den, men man kan även få logik på ett annat
sätt, om man nämligen utgår från militieombudsmannen, och
det gör jag för min del. Jag anser, att då militieombudsmansinstitutionen
är ny och oprövad och militieombudsmannen ofta
kan komma i beröring med en så ömtålig fråga som disciplinen
inom armén, så är detta i och för sig alldeles tillräckligt att
från början hålla sig till Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.
Militieombudsmannen är ju icke annat än en vanlig människa och
måste ju vara behäftad med mänskliga fel och svagheter. Det
är ju ej uteslutet, att fåfänga och rättshaveri kan komma att förmå
honom att fullfölja talan hos högsta domstolen onödigtvis. Ej
bör han då själv få avgöra, om han skall få fullfölja sådan i
mindre mål. Om detta gäller om militieombudsmannen så bör
det väl gälla även om justitieombudsmannen, och i detta avse
-
21 Nr 4a
Tisdagen den 23 mars.
ende föreligger det ej någon risk alls. Den senare skall ju
beivra ämbetsmäns förseelser, och av alla brottj som äro uppräknade
u''i 25 kap. strafflagen, är det endast ett enda, varpå avsättning
ei kan följa. Han är sålunda härigenom i allmänhet berättigad
att fullfölja talan till högsta domstolen. Jag anser sålunda,
att det ej finnes minsta fara i att antaga lagen sådan
den av utskottet föreslagits. Det är ju sant, att de högsta
åklagarnes ställning, erfarenhet och verksamhet kunna betinga,
att de ei bindas av någon inskränkning i rätten att fullfölja
talan, men jag undrar just, hur man skall kunna tala om någon
erfarenhet i fråga om militieombudsmannen, som har varken egen
eller föregående militieombudsmäns erfarenhet att stödja sig
på. Det kan då vara bra att ha kvar det band, som enligt förslaget
lagts på denne ämbetsman. Jag yrkar sålunda bifall till
utskottets förslag.
Herr Alexander son: Med anledning av de av herr
Trana, yttrade farhågorna för att innehavarna av de folkrepresentativa
ämbetena, särskilt det nyinrättade militieombudsmannaämbetet,
skulle i oträngt mål besvära högsta domstolen, därest
den av mig förordade rätten bleve dem tilldelad, vill jag påpeka,
att det i själva verket ingalunda är av intresse för dessa
ombudsmän som jag för min del väckt detta förslag utan av intresse
för justitiekanslerns ställning. Såsom herr Trana riktigt
anmärkte ^beträffande /wstöieombudsmannen förhåller det sig
också i fråga em MÄfieombudsmannen, nämligen, att enligt 6
§ :s lydelse i utskottets förslag det så gott som aldrig skall kunna
inträffa, att han icke är berättigad fullfölja; detta även i fråga
om de disciplinmål, som herr Trana omförmälde. Under vilken
form komma de under militieombudsmannens handläggning ? Jo,
i den form, att han åklagar för ett begånget tjänstefel, för fel vid
disciplinmaktens handhavande. Men då till följd av allmänna
strafflagens ståndpunkt ett tjänstefel kan medföra avsättning
efter lag, så är han enligt 6 § icke avskuren från rätten att dra
målet under högsta domstolens prövning. Den som bleve avskuren
från en sådan rätt i en hel del fall, ehuru även de icke
äro synnerligen många, det är justitiekanslern. Och det är med
hänsyn till hans ställning såsom generalprokurator i landet som
jag framför allt anser, att det bör stadgas, att han själv må bestämma,
huruvida ett mål bör dragas under högsta domstolens
prövning.
Herr Lindley: De socialdemokratiska reservanterna inom
lagutskottet ha till betänkandet fogat en reservation, vari de yrka på
fullföljdsrätt till högsta domstolen för brott mot den s. k. Åkarpslagen
och för brott mot den s. k. Staafflagen. Bägge dessa lagbestämmelser
äro enligt vårt förmenande fullständiga undantags- eller
klasslagar. Att i detta sammanhang ge sig in på att giva exempel
på dessa lagars verkningar och dessa lagars natur, det kan icke
Lagförslag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken.
(Forts.)
Nr 40- 22
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag om falla mig in ooli det behövs icke, men det är inom vida kretsar bland
ändrad lydelse arbetarbefolkningen i vårt land en mycket starkt utbredd uppfartråttegångs-
ninS’ att domarna och domstolarna äro mycket partiska vid bedöbaiken.
mandet av frågor av socialpolitisk räckvidd. De socialdemokratiska
(Forts.) utskottsmedlemmarna ha också i sin reservation anfört några uttalanden
av herr Lindhagen vid denna frågas föregående behandling.
Det säges där följande: »Då domarne visserligen omedvetet men helt
naturligt i följd av sin sociala ställning ofta med sina känslor här
stå på kapitalets sida, blir följden såsom erfarenheten visat att underrätterna
här mången gång hänynslöst och enhälligt gå på formella
grunder till nackdel för det levande livets fordringar.» I detta
allmänna omdöme ber även jag att få instämma. Och att icke denna
uppfattning är någon exklusiv uppfattning eller egenhet hos herr
Lindhagen och socialdemokraterna för övrigt vill jag söka visa med
ett uttalande från en i Amerika mycket högt ärad person, nämligen eu
av presidenterna i amerikanska republiken. Thomas Jefferson, vilken
där med mycket stora skäl sättes i paritet med Washington och
Lincoln. Jefferson har gjort ett uttalande, som till punkt och pricka
understryker den allmänna förkastelsedomen i berörda avseende. Han
säger »det är icke nog med att utnämna hederliga män till domare.
Alla känna intressets inflytande på en persons tankegång och huru
omedvetet hans dom tar intryck av detta inflytande.» Förtroendet:
till lag och rättskipning är otvivelaktigt samhällets, viktigaste
grundpelare. Alla borde därför vara aktsamma om att icke förtroendet
härvid brister, ty då ha de åstadkommit urbota skada.. Om
det nu visar sig, att domare låta sig påverkas av socialpolitiska
antipatier eller sympatier, bör man söka råda bot häremot och åtminstone
se till, att alla missgrepp bli rättade så långt som görligt
är. Alla sådana felaktiga domslut böra då av rättskipningen släppas
fram till de allra högsta instanserna, där man kan ha förtroende
för, att de stå mera oberoende av den allmänna miljön, den allmänna
lokala stämningen, än vad som är fallet vid underrätterna.. Det är
därför, herr talman, jag tager mig friheten att yrka bifall till herrar
Perssons och Svenssons vid betänkandet fogade reservation.
Herr Gezelius: En ärad talare har föreslagit en ändring,
söm uttryckligen motiverats med, att ett stadgande här bör
inrymmas till förmån för en viss klass eller, för att citera en
reservants yttrande, »för att neutralisera olägenheterna av en
lag, som inom vissa klasser betraktas såsom en undantags- eller
klasslag vill man i ifrågavarande lag inrymma likaledes uttryckliga
och klara undantagsbestämmelser.»
För utskottet har det knappast synts vara möjligt att ifrågasätta
ett dylikt stadgande. Att en ny sådan bestämmelse, sedd
i belysning av den snäva begränsningen av den av lagen medgivna
rätten att dra sin sak inför högsta domstolen skulle om något
komma att verka oförmånligt för uppfattningen om rättskipningen,
det synes mig uppenbart.
Den förste talaren har hemställt om en sådan ändring i
Tisdagen den 23 mars.
*3 Nr 40.
utskottets förslag, att åklagarens rätt till talan i högsta domstolen
icke skulle vara begränsad av annat än hans eget omdöme.
Den huvudsynpunkt som den förste talaren syntes anlägga
på detta stadgande, är, om jag så vågar uttrycka mig, konvenanshänsyn,
hänsyn till dessa åklagares höga ställning. Det
vore icke tillrådligt, att dessa höga åklagare bleve i sina åtgör-anden
i tjänsten möjligen kritiserade av en dispensavdelning
av endast tre justitieråd. Ja, låt oss då anlägga en konvenanssynpunkt,
och kalla den gärna det! Jag ser då saken från den
synpunkten, att man därmed skulle ställa åklagaren i en förmånligare
ställning än den tilltalade, enär den tilltalade icke
skall äga obegränsad rätt att fullfölja sin talan. Skulle åklagaren
ha denna förmån, skulle man gorå en skillnad mellan åklagare
och den tilltalade härvidlag, så är det nödvändigt enligt mitt förmenande,
att den göres efter den linjen, att den tilltalade har en
friare rätt att draga sina yrkanden inför den högre instansens
prövning. Lagförslaget har följt denna väg.
Då, såsom också den förste ärade talaren framhöll, man
icke behöver befara, att, vilken väg man här än tager, arbetsbalansen
skulle komma att avsevärt höjas för högsta domstolen
eller att arbetsbördan för högsta domstolen skulle komma att influeras
därav, synas mig skäl finnas för att ej bifalla reservanternas
eller det av herr Alexanderson avgivna förslaget.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att med anledning av de yrkanden, som därunder framställts,
propositioner liomme att göras särskilt beträffande vart och
ett av de olika momenten i föreliggande paragraf.
Härefter gjordes i enlighet med de angående 1 mom. framställda
yrkandena propositioner: l:o) på godkännande av utskottets förslag
i denna del, 2:o) därpå att ifrågavarande moment skulle erhålla den
lydelse, som förordats i herr Alexandersons därom avgivna reservation,
och 3:o) därpå att enligt herr Lindleys yrkande, momentet
skulle antagas med den lydelse, som föreslagits i herrar Perssons och
Svenssons reservation; och förklarades propositionen på momentets
godkännande i enlighet med utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.
Vidkommande härefter 2 mom., yttrade herr talmannen, hade
därom under överläggningen ej framställts annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag. På sedermera gjord proposition godkändes
utskottets förslag i denna del.
Övriga delar av utskottets förslag till lag om ändrad lydelse av
30 kap. rättegångsbalken.
Lagfor slag om
ändrad lydelse
av 30 kap.
rättegångsbalken.
(Forte.)
Godkändes.
Nr 40.
24
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag
ang. högsta
domstolens
tjänstgöring
få avdelningar.
2:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.
Godkändes.
3:o) Utskottets förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta
domstols tjänstgöring på avdelningar.
Herr Trana: Jag1 tillåter mig hemställa, att kammaren
ville besluta, att de beslut, som kammaren kommer att fatta beträffande
förslaget till lag angående högsta domstolens tjänstgöring
på avdelningar, skola gälla allenast under förutsättning,
att det i konstitutionsutskottets memorial n:r 1 intagna vilande
förslaget till ändrad lydelse av paragraferna 18 och 22 regeringsformen
varder av riksdagen antaget.
Denna hemställan bifölls.
1 och 2 §§.
Godkändes.
3 §.
Föreliggande paragraf hade följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag:)
I fall, då tillstånd av Konungen
är i lag stadgat såsom villkor
för måls dragande under
Konungens prövning, ankomme
det på en särskild avdelning av
högsta domstolen, bestående av
tre ledamöter, att pröva och avgöra
ansökan om sådant tillstånd.
Yppa sig olika meningar, skall
ansökningen bifallas, såframt två
av ledamöterna äro därom ense.
(i utskottets förslag:)
I fall, då tillstånd av Konungen
är i lag stadgat såsom villkor
för måls dragande under
Konungens prövning, ankomme
det på en särskild avdelning av
högsta domstolen, bestående av
tre ledamöter, att pröva och avgöra
ansökan om sådant tillstånd.
Yppa sig olika meningar, värde
tillstånd beviljat, såframt två av
ledamöterna äro ense därom eller
i fall, som i 20 § andra stycket
av 30 kap. rättegångsbalken avses,
någon ledamot finner skäl bifalla
ansökningen.
Reservation hade avgivits av herrar Petersson i Lidingö villastad,
Trana och Gezélius, grevarne Lagerbjelke och Spens samt herr
Dahl, vilka yrkat, att Kungl. Maj:ts förslag i denna del måtte av
utskottet i oförändrat skick tillstyrkas.
Herr Trana: Kungl. Haj:ts förslag till lydelse av denna paragraf
ber jag att få läsa upp, och det lyder så:
Tisdagen deu 23 mars.
25 Nr 40.
»I fall, då tillstånd av Konungen är i lag stadgat såsom villkor
för måls dragande under Konungens prövning, ankomme det på
en särskild avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter,
att pröva och avgöra ansökan om sådant tillstånd. Yppa sig
olika meningar, skall ansökningen bifallas, såframt lvu av ledamöterna
äro därom ense.»
Denna sista punkt har av utskottet ändrats till följande lydelse:
»I fall, då tillstånd av Konungen är i lag stadgat såsom villkor
för måls dragande under Konungens prövning, ankomme det på
eu särskild avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter,
att pröva och avgöra ansökan om sådant tillstånd. Yppa sig
olika meningar, varde tillstånd beviljat, såframt två av ledamöterna
äro ense därom eller i fall, som i 20 § andra stycket av 30 kap. rättegångsbalken
avses, någon ledamot finner skäl bifalla ansökningen.»
Denna 20 § lyder så:
»Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning nedsatt
föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått nedsätta
stadgad fullföljdsavgift, äge utan hinder därav fullfölja sin
talan, såframt han iakttager vad för sådant fall stadgas i 22 § eller
36 § första stycket.
Är part icke i stånd att gälda ens det belopp, som skall tjäna
motparten till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ändock fullfölja
sin talan, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna
i målet finner skäl giva tillstånd därtill. Huru ansökan om sådant
tillstånd göres, skils i 27 § och 36 § andra stycket.»
Härom yttrar utskottet följande: »Emellertid håller utskottet före,
att vid dispensansökningar av denna art målet bör få släppas fram till
prövning i högsta domstolen, så snart en av ledamöterna å dispensavdelningen
röstar härför. Detta innebär med andra ord, att ett dylikt
mål kan avvisas endast om alla tre ledamöterna äro därom ense. Den
klagande parten kommer härigenom i nästan samma situation, som
om målet verkligen blivit föredraget på en femmansavdelning; även
i sådant fall skulle hans ändringsj^rkande hava avvisats, om tre ledamöter
enats om denna mening.» I förbigående vill jag säga, att
jag''icke finner denna jämförelse på något sätt slående. Emellertid
anser jag, att likheten inför lagen fordrar, att detta moment, som jag
uppläste, icke antages i enlighet med utskottets förslag, och har
därför anmält min reservation.
Vi veta ju alla, att man på skämt säger, att minoriteten alltid
har rätt, men jag anser det vara ganska vådligt att införa i lagstiftningen
den grundsatsen, att en skulle få diktera beslutet för två
andra. Jag finner det därför icke vara tillrådligt, att minoriteten
skulle få diktera beslutet i dispensavdelningen. Man bör icke förbise,
att för den fattige är det synnerligen frestande att fortsätta
en rättegång så långt som möjligt, då det ej kostar honom något,
och den s. k. rättvisan i hans inbillning är något mycket ovisst.
Eör tillgodoseende av hans rätt synes mig lagen, sådan den föreligger
enligt Kungl. Maj:ts förslag, hava väl sörjt; och någon ytterligare
Lagförslag
ang. högsta
domstolens
tjänstgöring
på avdelningar.
(Forts.)
Nr 40. 26
Tisdagen den 23 mars.
Lagförslag
ang. högsta
domstolens
tjänstgöring
jgå avdelningar.
(Forts.)
uppmuntran att fullfölja talan bör man ej giva den fattige för hans
egen skull.
Jag ber att få yrka bifall till den av mig jämte fyra ledamöter
av denna kammare framförda reservationen och alltså till
Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Alexanderson: Jag skall däremot be att få vädja
till kammaren att här följa utskottet. Det förhåller sig ju så,
att den dispensprövning som en part i här avsedda fall är underkastad
för att kunna ''få fullfölja målet, beror uteslutande därpå,
att han varit för fattig för att kunna fullgöra föreskrivna prestanda.
Hittills har det ju varit erkänt, att en dylik fattigdom
icke bör verka avstängning från fullföljd. ‘Kan sökanden visa
fattigdomsbevis, så ersätter detta fullgörandet av penningprestanda.
. I förslaget har man gjort ett avsteg från denna princip,
såtillvida som den fattige, som icke förmår ens nedsätta penningar
till säkerhet för den kostnadsersättning, som han kan
bliva dömd att utgiva till motparten, icke skall få fullfölja
sin talan, så framt icke dispensavdelningen på hans ansökan
funnit, att han bör få släppas fram till fullföljdsrätt. Om nödvändigheten
att göra detta avsteg är utskottsmajoriteten enig
med reservanterna. Men det bör å andra sidan beaktas, att
den dispens, som här är ifråga, ligger på ett helt annat plan
än den dispens, som i övrigt förekommer i fullföljdslagen. Där
gäller det en dispens från allmänna principen sålunda, att i
ett mål, som i och för sig är av beskaffenhet att icke få fullföljas,
skulle parten undantagsvis släppas fram. Här återigen är fråga
om ett mål, som enligt allmänna principen för fullföljas, och
behovet av dispens beror uteslutande av att partens fattigdom
hindrar honom att fullgöra ett penningprestandum.
Det kan på mycket goda skäl anföras betänkligheter mot
att här över huvud taget göra fullföljdsrätten beroende av dispens.
Flera reservanter inom utskottet ha. också med styrka
hävdat, att fattigdomsbevis borde grunda fullföljdsrätt på samma
sätt som nu och avstått från att göra något yrkande därom
uteslutande på grund av konsekvenserna i lagtekniskt avseende;
en omläggning a denna riktning skulle nämligen föra med sig
ändringar i störa delar av lagförslaget. Den uppfattning, som
herr Trana företräder, är den motsatta ytterlighetsprincipen. Utskottets
majoritet har ansett sig höra gå en medelväg, och med
hänsyn till sakens art böra medgiva, att så snart någon av de
i dispensavdelningen prövande medlemmarne ansett målets beskaffenhet
höra föranleda medgivande av fullföljd, bör också
dispensansökningen beviljas. Jag ber för min del få framhäva,
att det synes vara av stor vikt, att utskottets förslag på denna
punkt verkligen antages. Detta måste utan tvivel vara ägnat
att minska betänkligheterna mot hela det system, som man går
att inaugurera genom den nya lagen. Det kan nämligen nog med
vida större skäl mot dispensinstitutet i förevarande punkt än
Tisdagen den 23 mars.
27 Nr 40.
mot summa revisibilis riktas den anmärkning, att den verkar
utestängning just av den fattige. Om man det oaktat anser
sig nödsakad upprätthålla det särskilda hinder, som dispensprövningen
innebär, så är det icke mer än rätt, att man gör detta
hinder sä litet frånstötande som möjligt. Jag ber därför att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende å nu föredragna paragraf vore yrkat, dels
att utskottets förslag skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle
erhålla den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av
Kungl. Maj :ts förslag till ifrågavarande paragrafs lydelse vara med
övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som godkänner 3 § i Kungl. Maj :ts förslag till lag angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Kej;
Vinner Kej, godkännes det av lagutskottet i utlåtande nr 15
framställda förslag till ifrågavarande paragrafs lydelse.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 72;
Nej — 49.
Övriga delar av utskottets ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.
Utskottets hemställan i ''punkten A.
Förklarades besvarad genom kammarens i avseende å lagförslagen
fattade beslut.
Lagförslag
ang. högsta
domstolens
tjänstgöring
på avdelningar.
(Forts.)
>r 40. 28
Tisdagen den 23 mars.
Om den nuvarande
revisionsskillinfftns
utbytande
mot en progressiv
fullföljdsavgift
m. m.
Punkten B.
Utskottet kade i uu föredragna punkt hemställt att herrar Perssons
i Norrköping och Lindhagens förevarande motioner, i den man
de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet beträffande punkten
A ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits av, bland andra,
herrar Söderbergh, Stärner, Lindhagen, Pettersson i Södertälje
och Schotte, vilka hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga i övervägande,
huruvida genom tillsättande av ordförande i högsta domstolen och
dess avdelningar, jämte andra möjliga omläggningar av arbetet i högsta
domstolen, arbetsledningen därstädes kunde förbättras och arbetsresultatet
ökas; ävensom därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill övervägandet givit anledning;
herrar Söderbergh, Stärner, Lindhagen, Pettersson i Södertälje
Persson i Norrköping, Schotte och Svensson i Eskilstuna, vilka hemställt
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga i övervägande, huruvida lagrådet längre borde
bibehållas och, om så befunnes oundgängligt, huruvida ändring i lagrådets
verksamhetsområde kunde vidtagas i syfte att vinna inskränkning
av det lagområde, som skulle underställas lagrådets prövning,
samt begränsning av själva laggranskningen i övrigt; ävensom därefter
för riksdagen framlägga de förslag, vartill övervägandet givit
anledning;
herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna, vilka
yrkat:
1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under omprövning, huruvida icke den nuvarande
revisionsskillingen kunde avskaffas och ersättas med eu fullfölj
dsavgift, som i mål angående penningar eller sådant, som kunde
i penningar skattas, utginge i viss proportion till tvisteföremålets
värde, samt att Kungl. Maj :t täcktes till riksdagen, om möjligt redan
1916, inkomma med det förslag, vartill denna prövning kunde föranleda;
2)
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida icke bestämmelserna
angående verkställighet av hovrätts dom», varigenom betalningsskyldighet
blivit part ålagd, kunde skärpas till förhindrande
därav, att talan fullföljdes enbart i förhalningssyfte, samt att Kung!.
Maj:t täcktes till riksdagen, om möjligt redan 1916, inkomma med
det förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda;
av herrar Alexander son och Stärner, vilka instämt i herrar
Perssons och Svenssons under mom. 1) i deras nyssnämnda reservation
gjorda yrkande.
Tiadugeu den 23 mars.
29 Nr «J.
Herr Alex an de rson: Bland de yrkanden, som äro av
färdade
genom utskottets ''hemställan under punkt B befinner
sig ett av herrar Persson i Norrköping och Svensson i Eskilstuna
inom utskottet med stöd av en av herr Persson väckt motion
fframställt, vilket jag för min del har ansett tvärtom böra bifallas.
Det är det som i utskottets utlåtande återfinnes på sidan 104
under en romersk IV punkt 1. Yrkandet går ut på att riksdagen
skall till Kungl. Maj :t skriva och begära utredning angående
den nuvarande revisionsskillingens ersättande med en fullföljdsavgift,
som skulle utgå i viss mån proportionellt till det
förmögenhetsvärde, varom tvisten rör sig.
Den tanke som föres fram här är ingalunda ny eller helt
radikal. _ Tvärtom, det är densamma som varit utförd i Kungl.
Maj :ts till högsta domstolen år 1906 remitterade förslag, där just
i § 17 föreslås en progressiv fullföljdsavgift. För min del är jag
övertygad om, ätt detta förslag ligger i framtidslinjen. För
det första måste det erkännas, att den revisionsskilling, som nu
utkräves till lika belopp, vare sig målet rör en jämförelsevis
helt obetydlig summa eller ett mycket stort värde, fyller sin uppgift
på ett mycket ojämnt och otillfredsställande sätt, i den mån
dennauppgift är att avhålla från fullföljd i oträngt mål. Gäller
målet mycket stora värden, är det uppenbart att en liten
revisionsskilling av 150 kronor verkar mycket litet. Är däremot
målet av jämförelsevis ringa art, verkar den starkare, stundom
alltför starkt.
överhuvud taget ar den nuvarande revisionsskillingen byggd
på eu grund som måste betraktas såsom något föråldrad. Den
är att uppfatta såsom en staten tillfallande bötesavgift för det
fall att man klagat utan att få den lägre instansens dom ändrad.
Såsom sådan är den icke så alldeles rättvis. Det kan ju hända,
och det kan t. o. m. tydligt framträda vid högsta instansens
avgörande, nämligen genoin de delade meningar, som därvid komma
till synes, att parten haft goda skäl att draga saken upp
till denna högsta instans. Såsom brott mot det allmänna är
således fullföljandet av mål ingalunda att betrakta i en hel
del fall, där likvisst revisionsskillingen för närvarande förverkas
till staten. Om man däremot omdanade denna revisionsskilling
till att vara en rättegångsavgift, som den part ägde i sista hand
bära, vilken i högsta domstolen tappar saken, och som således
utgjorde ett bidrag, lagt på den tappande parten, till gäldandet
av de kostnader, vilka uppehållandet av rättskipningen i högsta
instans vållar staten, lades därmed för institutet i fråga en
grundval, som i min tanke vore vida riktigare. Men lägger
man om det på en sådan grundval, då är det oek naturligt att,
i likhet med vad i stor utsträckning utomlands brukas i fråga
om rättegångsavgifter, man låter avgiften stå i viss proportion
• till det värde, varom parterna tvista. Fn utredning i förevarande
hänseende skulle måhända ock hjälpa oss att få ytter
-
Om den nuvarande
rev\-sionsskillingens
utbytande
mot en progresiiv
fullfuljdsavgift
m. fn.
(Forts.)
Nr 40. 30
Tisdagen den 23 mars.
Om den nu- digare medel i vår hand till avhållande från fullföljd i oträngt
varande revi- mÅ.l
SmT''utbytande Då fullföljdsgränsen dragés genom uppställande av en sum
mot
en pro- ma revisibilis kan det icke undgås att en del stora mål obehörigt
gressie full- komma att dragas upp till högsta domstolen och taga dess arbetsjoijdsavgift
tid i anspråk. Beträffande sådana mål vore skäl att försöka
m'' genom utvecklande och modernisering av den tanke, som ligger till
(loris.) grund. för revisionsskillingen, söka vinna bättring.
Jag ber därför att få yrka bifall till det skrivelseförslag, som
under denna punkt har yrkats av herr Persson i Norrköping och
Svensson i Eskilstuna.
Herr Söder berg h: Herr talman! Vid denna punkt av
utskottets hemställan ha reservationer anförts av mig jämte
flere kamrater inom utskottet till förmån för ett par önskemål,
som framställts i en motion av herr Lindhagen och som vi ansett
förtjänta av uppmärksamhet och övervägande.
Den ena rör arbetsledningen och arbetsordningen för övrigt
i högsta domstolen. Vi ha hemställt: »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga i
övervägande, huruvida genom tillsättande av ordförande i högsta
domstolen och dess avdelningar, jämte andra möjliga omläggningar
av arbetet i högsta domstolen, arbetsledningen därstädes
må kunna förbättras och arbetsresultatet ökas; ävensom därefter
för riksdagen framlägga de förslag, vartill övervägandet givit
anledning.»
Jag skall i största korthet framföra de skäl, som kunna vara
att åberopa för detta vårt skrivelseförslag.
I högsta domstolen är ingen ledamot utsedd att såsom president
övervaka arbetet i dess helhet, och inte heller förordnas
särskilda ordförande på avdelningarna. På varje avdelning skall
den äldste ledamoten självskrivet vara ordförande.
I andra länders högsta domstol är vanligt att en ordförande,
president, fungerar såsom ledare av arbetet och att särskilda
ordförande förordnas å de olika avdelningarna inom domstolen.
Nu kan det väl inte bestridas, att även det utmärktaste justitieråd
kan vara en olämplig ordförande, att han kan sakna de
betingelser, som ett ordförandeskap oundgängligen kräver. Endast
den bör få fungera som ordförande, som besitter särskilda
egenskaper och fallenheter härför. Det synes åtminstone mig
självklart.
1 en vid 1905 års riksdag väckt motion, åsyftande åtgärder
till förekommande av balans i högsta domstolen fördes denna
fråga på tal. Det påpekades därvid vilka brister som vidlåder
arbetsledningen i denna domstol och framhölls kraftigt, vilket
stort inflytande på arbetets produktivitet, som ordföranden i en
kollegial domstol kan utöva.
Vid motionens behandling i denna kammare ansåg sig emellertid
en talare böra nedlägga en gensaga mot det av motionären
Tisdagen den $Jo mars. 31
uttalade klander mot det sätt, varpå ordförandena i högsta domstolens
avdelningar lett dessas förhandlingar. Men denna gensaga
fick ett bemötande av en annan ledamot i kammaren, som
själv förut tillhört högsta domstolen. Bemötandet åberopas
av reservanterna mitt på sid. 100 i betänkandet. Där kunna
herrarna också finna namnet på denne ärade talare.
Han yttrade: »Jag anser det vara en förtjänst av motionären,
att han uttalat detta, att frågan om arbetsledning verkligen är något
som bör beaktas. För dem som vid utländska domstolar sett,
vilken stark arbetsledning där förekommer, vilken planering för
arbetet, man där finner, för den är det överraskande, att man
icke finner något sådant lämpligt och naturligt hos oss. Jag tror
tvärtom, att man på den vägen kan vinna icke litet.»
Mera behöver knappast sägas om denna sak. Reservanterna
äro livligt övertygade att genom förordnande av lämpliga ordförande
inom högsta domstolen, som med auktoritet och kraft
loge ledningen av arbetet om händer, ett icke obetydligt resultat
skulle stå att vinna i ökad arbetsprodukt. Vi anse, att detta
spörsmål i varje händelse förtjänar att grundligt utredas.
Helt visst böra vissa organisatoriska omläggningar i arbetssättet
inom högsta domstolen, syftande till samma mål, också
tagas i övervägande, sådana nämligen som även under nuvarande
rättegångssystem kunna lämpligen genomföras.
Det förefaller mig som om skrivelse i nu berörda avseende
inte kan anses opåkallad, utan att kammaren borde utan tvekan
kunna gå med på en sådan.
Jag tillåter mig därför hemställa om bifall till reservationen
på denna punkt.
Den andra reservationen, som jag slutit mig till, avser eu
skrivelse till Kungl. Maj :t rörande lagrådets vara eller icke vara,
eller inskränkning i lagrådets versamhetsområde. Även denna
fråga förtjänar helt visst ett allvarligt övervägande, så omtvistad
och omtvistlig, som den verkligen är.
På sid. 102 och 103 i betänkandet ha reservanterna motiverat
sin ståndpunkt. Jag skall även i detta fall yttra mig
helt kort och endast stryka under ett par synpunkter, som förefalla
mig särskilt beaktansvärda.
Som bekant består lagrådet av 4 ledamöter, 3 justitieråd
och 1 regeringsråd. Dessa ledamöter utses för viss tid i tur
och ordning och utväljas inte med hänsyn till några särskilda
kvalifikationer eller någon särskilt förefintlig lagstiftarekompetens
hos vederbörande. Men icke förty skall detta lagråd fungera
som något slags överkommitté eller övergranskningsnämnd, sedan
särskilt sakkunniga kommittérade efter grundlig utredning utarbetat
något lagförslag, av vad slag som helst. Ja, till och medförslag
som avgivas av vårt allra yppersta kollegium på lagstiftningens
område, lagberedningen, skall underställas detta lagråd för
granskning och yttrande. Vad nu alla dessa beredningar under
äratal sysslat med, diskuterat och begrundat, det skall lagrådet
.Nr 40.
Om den nuvarande
revisionåskillingens
utbytande
mot en progressiv
jullföljdsavgift
m. m.
(Forts.)
40. 32 Tisdagen den 23 mars.
Om dm nu- ytterligare genomtränga och överväga, och detta med största
"sslilUn''skyndsamhet på en bråkdel av samma tid. Ty en mängd frågor
gms utbytande tränga fram och hopa sig på dess bord, och anmaningar att raska
mot en pro- på med den eller den frågan torde allt emellanåt låta höra sig.
gressiv full- Nu ingår lagrådet icke allenast i granskning av ett lagför''m**
slaSs tekniska avfattning och dess förhållande till gällande rätt
(Forts) eHer rättsgrundsatser, utan lagrådet ger sig också in på mer
eller mindre vidlyftiga detaljerade utlåtanden om lagförslagens
lämplighet i och för sig. Kan detta verkligen vara nödigt eller
lämpligt?
Jag avser naturligtvis inte att kasta den ringaste skymt av
misstro mot de enskilda ledamöterna i lagrådet. De äro nog i
allmänhet utmärkt skickliga och beprövade män. Men jag tror
inte det kan anses förmätet att ifrågasätta, huruvida lagrådet,
sådant som det nu är organiserat, verkligen kan besitta en sådan
där allt omfattande kompetens och erfarenhet på alla områden,
som nu kräves av detsamma. Särskilt gäller frågan det sociala
lagstiftningsarbetet. Detta lagstiftningsarbete är dock det svåraste
och ömtåligaste av allt. Och för detta står nog lagrådets
ledamöter i allmänhet, rent praktiskt sett, ganska främmande.
Det måste anses ligga i sakens natur.
Härtill kan pekas på en annan omständighet. Genom avskaffandet
av lagrådet skulle ju de 3 justitieråden, som där sysselsättas
med laggranskning, återbördas till lagskipningsarbetet i
högsta domstolen, och detta skulle självfallet vara till betydande
gagn för domstolens arbetsprodukt.
Anser man sig emellertid inte kunna under nuvarande förhållanden
gå så långt som till lagrådets avskaffande, så synes
åtminstone av de skäl, som jag nyss vidrört, en begränsning av
dess verksamhetsområde kunna ifrågasättas. Och detta därhän,
att lagrådets granskningsrätt eller rättare sagt granskningspliktf
skulle avse allenast visst slag av lagstiftning, ren civil- och
kriminallag, eller också inskränkas till den rent tekniska avfattningen
av ett lagförslag och till frågan om dess överensstämmelse
med gällande rättsgrundsatser.
Det torde vara av synnerlig betydelse att denna sak blir
vederbörligen utredd och kommer i betraktande vid sidan av
andra åtgärder, som ytterligare kunna befinnas nödiga för främjandet
av en snabbare både lagskipning och lagstiftning.
Jag får alltså hemställa:
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville taga i övervägande, huruvida lagrådet
längre bör bibehållas och, om så befinnes oundgängligt, huruvida
ändring i lagrådets verksamhetsområde må kunna vidtagas i syfte
att vinna inskränkning av det lagområde, som skall underställas
lagrådets prövning, samt begränsning av själva laggranskningen
i övrigt;
ävensom därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill
övervägandet givit anledning.
Tisdagen den 23 mars.
33 Nr 40.
Herr Trana: Jag vill endast i korthet saga, att vad Om de» nu-''
som föranlett lagutskottet att icke fästa sig vid den i denna varande revireservation
uttryckta mening varit det yttrande, som avgivits avn‘en”utbyt(mde
justitierådet Hellner om 1913 års riksdagsskrivelse och som finnes * mot enproomförmält
i Kungl. Maj :ts proposition n:r 64 till 1914 års riks- gressiv fridag.
Han säger nämligen där: »Det inom högsta domstolen flljdtavgift
tillämpade systemet som ju innebär, att så att säga varje beford- m''
rån inom domstolen är utesluten anses enligt en inom högsta (Fort*d
domstolen allmän mening medföra så stora fördelar, att de mer än
uppväga den obetydliga ökning i arbetsprodukt, som till äventyrs
vore att vinna genom en övergång till ovan ifrågasatta ordning.
För övrigt skulle tillsättande av fasta ordförande näppeligen
kunna genomföras utan att uppdelning i fasta avdelningar
ägde rum, vilket i sin tur skulle förutsätta en fullständig omdaning
av grundvalarna för domstolens funktionerande. En
sådan genomgripande åtgärd lärer väl emellertid icke på detta
stadium böra ifrågakomma.» Skrivelseförslaget bör därför ej
bifallas.
Beträffande det sista av herr Söderberghs yrkanden, nämligen
avskaffandet av lagrådet, har utskottet varit av den meningen,
att erfarenheten har visat, att lagrådets verksamhet i
många avseenden varit av sådan vikt för rättskipningen och
lagstiftningen att utskottet icke kunnat gå in på att avskaffa
denna institution. Det har hänt många gånger, att lagrådet
kommit med sådana anmärkningar, att Kungl. Maj :ts proposition
därefter ändrats, och även har det inträffat, att då lagrådet och
Kungl. Maj :t varit av olika mening, .utskottet och riksdagen
ansett sig böra följa lagrådet. Utskottet anser således, att
lagrådet bör bibehållas, och jag ber därför att få yrka avslag
på herr Söderberghs hemställan i denna del.
Herr Gezelius: Då en talare yrkat bifall till den av herr
Söderbergh avgivna reservationen, anser jag mig skyldig att något
bemöta den.
Jag ber då först att principiellt få framhålla att det säkerligen
möter stora betänkligheter att uttala sig för den form
av beskattning efter progressivt system som ligger däri, att
den rättssökande skall betala efte.n värdet av tvistens föremål.
Det är, frånsett denna principiella betänklighet, förenat med
avsevärda praktiska olägenheter att lösa det spörsmål, som här
framkastats. Själva yrkandet skulle ju gälla en i förhållande
till tvistens föremål utgående avgift endast för mål, som kunna
direkt i ekonomiskt hänseende värdesättas. Tvister av annan
art kunna dock säkerligen vara praktiskt taget av större värde
eller större vikt. Därmed är också ådagalagt, att värdet å
tvistens föremål icke giver någon ledning för bedömande av
dess värde för den part, som skulle drabbas av avgiften. Att
ålägga den som nödgas fullfölja talan för att söka få ett rättsanspråk
prövat en högre avgift, därför att föremålet för tvisten
Första kammarens protokoll 1915. Nr iO. 3
Nr 40. 34
Tisdagen den 23 mars.
Om den nu-''1, har högt värde, skall säkerligen drabba de ekonomiskt synnervarande
revi- ligen svagt ställda individerna.
gZ7Ttb‘ltande Med hänsyn till de av mig skisserade praktiska svårighe9mot
eu9pro- terna och då det principiellt har mött stora betänkligheter att
gressiv full- gå efter den linjen har det förefallit utskottet, som om det icke
följdsavgift vore skål att riksdagen på en så knapphändig utredning hos
m. m. Kungl. Maj :t gjorde ett positivt uttalande i den av första ärade
(Ports.) talaren angivna riktning; och ber jag att med åberopande härav
få yrka avslag på detta yrkande.
Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen: Under
det utskottet i föreliggande punkt hemställt, att ifrågavarande
motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, hade under
överläggningen gjorts yrkanden att åtgärder skulle vidtagas i tre avseenden.
Herr Alexanderson hade yrkat, att riksdagen måtte till Kungl.
Maj:t avlåta en skrivelse av det innehåll, som angivits i herrar
Perssons och Svenssons under IV: 1 å sid. 104 i utlåtandet antecknade
reservation.
Herr Söderbergh hade yrkat, att till Kungl. Maj :t skulle avlåtas
dels en skrivelse rörande arbetsledningen m. m. i högsta domstolen
i enlighet med hans m. fl. under I å sid. 99 i utlåtandet förekommande
reservation, dels ock en skrivelse angående lagrådet enligt den
av honom ni. fl. avgivna, under II på sid. 101 i utlåtandet intagna
reservation.
Vid sedermera beträffande vart och ett av dessa skrivelseförslag
gjorda propositioner på dels bifall till dels avslag å de föreliggande
yrkandena, förklarades propositionerna på avslag vara med övervägande
ja besvarade.
Punkten C.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning av lagutskottets den 19 och 20 i denna
månad bordlagda utlåtande nr 16, i anledning av väckt motion
angående förslag till lagstiftning om testamentsexekutörer, biföll
kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Om utsträckt Föredrogs ånyo lagutskottets den 19 och 20 innevarande mars
rätt för sjö- bordlagda utlåtande nr 17, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den
3 ''12 juni 1891, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 22 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 9, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
Tisdagen den 23 mars.
35 Nr 40.
framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den
12 juni 1891.
I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft två i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
av herr IAndley i Stockholm (I: 66) och av herr Thore (II: 185).
Herr IAndley både i sin motion hemställt, att riksdagen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 9 måtte besluta sådan ändring
i 85 § sjölagen att, utöver vad i propositionen föreslagits, genom
paragrafens avfattning måtte tillgodoses vissa i motionen framförda
och andra liknande önskemål.
Herr Thore hade i sin motion hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att följande tillägg göres till den av Kungl. Maj :t föreslagna
lydelsen av 85 §.i sjölagen den 12 juni 1891:
Uppbringningsfara eller minfara, allaredan genom särskild gottgörelse
beaktad vid hyresavtalets ingående, må icke åberopas som
skäl för entledigande.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande, att det i Kungl. Maj:ts förevarande
proposition innefattade lagförslag icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick godkännas, måtte med avslag å herrar Lindleys
och Thores i ämnet väckta motioner för sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse av 85 § i sjölagen den 12 juni 1891.
{Kungl. Maj:ts förslag:)
Härigenom förordnas, att 85 §
i sjölagen den 12 juni 1891 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Sjöman, som visar, att han kan
få fartyg att föra, äge rätt att
erhålla entledigande, om han utan
ökad utgift för redaren sätter
annan duglig karl i sitt ställe.
Lag samma vare, där anställning
såsom förste styrman eller ansvarsmaskinist
erbjudes sjöman,
som är förhyrd i ringare ställning.
Utbryter krig, som till följd
av fartygets nationalitet eller
lastens beskaffenhet samt resans
riktning medför fara för uppbringning
eller till följd av resans
riktning medför minfara, eller
{Utskottets förslag:)
Härigenom förordnas, att 85 §
i sjölagen den 12 juni 1891 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
Sjöman, som visar, att han kan
få fartyg att föra, äge rätt att
erhålla entledigande, om han utan
ökad utgift för redaren sätter
annan duglig karl i sitt ställe.
Lag samme vare, där anställning
såsom första styrman eller ansvarsmaskinist
erbjudes sjöman,
som är förhyrd i ringare ställning.
Utbryter krig, som till följd
av fartygets nationalitet eller
lastens beskaffenhet samt resans
riktning medför fara för uppbringning
eller till följd av resans
riktning medför min- eller torped
-
Om ut stridt
rått för sjöman
att erhålla
entledigande.
(Fort*.)
>''r 40. 36
Tisdagen den 23 mars.
Om utsträckt
rätt för ijöman
att erhålla
entledigande.
(Forts.)
{Kungl. Maj:ts förslag:)
inträda under krig sådana ändrade
förhållanden, att enligt vad
nu är sagt tära för uppbringning
eller minfara uppstår, äge sjöman
ock rätt att erhålla entledigande.
I de fall, nu äro nämnda, utgår
hyran efter ty i 82 § sägs.
Denna lag skall träda i kraft
dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling,
samt äga tillämpning
jämväl där avtalet om anställning
dessförinnan ingåtts.
(Utskottets förslag:)
fara, eller inträda under krig
sådana ändrade förhållanden, att
enligt vad nu är sagt fara för
uppbringning eller min- eller
torped far a uppstår, äge sjöman
ock rätt att erhålla entledigande.
I de fall, nu äro nämnda, utgår
hyran efter ty i 82 § sägs.
Denna lag skall träda i kraft
dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling,
samt äga tillämpning
jämväl där avtalet om anställning
dessförinnan ingåtts.
Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! Trots att det
föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande, måste jag likväl opponera
mig mot detsamma. Anledningen till att mina partivänner
icke hava reserverat sig, beror dels på ett missförstånd
och dels därpå, att man ansett det vara fruktlöst att hoppas
att kunna vinna något mera utan att stjälpa hela frågan.
Orsaken till att Kungl. Maj :t framkommit med förslag till
ändring av 85 § sjölagen är, att domstolarna tolkat den gamla
''bestämmelsen högst olika. Där står, att då resans riktning
kan föranleda fartygs uppbringning äger sjöfolk rättighet _ att
erhålla entledigande. Då genom detta krig uppbringning icke
är den mest överhängande faran, utan fastmer faran att stöta på
minor har varit den överhängande, har sjöfolket ansett att det
på grund av denna ökade fara för liv och säkerhet skulle hava
rättighet att bliva befriade från mönstringskontrakt och har
på grund härav vägrat att gå till sjöss, men blivit ställda inför
domstol inom olika delar av vårt land. Under det att man
i Gävle och Norrköping m. fl. platser dömt ordagrant efter
bestämmelsen och straffat sjöfolket, i det att man sagt att §:en
icke talar om något annat än fara för uppbringning, hava andra
domstolar åter velat anlägga en mera human synpunkt på denna
sak, såsom i Stockholm och Hälsingborg, där sjöfolket blivit
frikänt.
Nu vill Kungl. Maj :t söka att rätta detta missförhållande
genom att i lagtexten inflika ordet »minfara». Enligt min uppfattning
är icke ens detta tillräckligt. Så hastigt ändra sig
förhållandena ute i världen, att till och med från den tid Kungl.
Maj :t framkommer med proposition till dess kammaren hinner
behandla denna eller jag hinner skriva mitt andra yrkande, hava
förhållandena ändrats så, att till minfaran har ock kommit tor
-
Tisdagen den 23 mars.
37 Nr 40.
Sedfaran, ett sakförhållande, som man förut icke tänkt sig.
''ch det är ingenting som hindrar att, innan denna lag träder i
kraft — och den är avsedd att träda i verkställighet från den
dag den utkommer från trycket — kan det hända att det inträffar
nya förhållanden, som göra att även den lagen befinnes fullkomligt
otillräcklig. Det är icke alls uteslutet att någon eller
nagra av de krigförande makterna för att förhindra den
neutrala handeln, d. v. s. sjöfarten på neutrala länder, kan kasta
ned bomber från aeroplan och flygskepp på fartygen. Det är
icke alltid möjligt att urskilja, huruvida det är ett neutralt fartyg
eller ett fartyg från krigförande land. Man kan alltså
konstatera nya brister i lagen, innan den trätt i verkställighet.
Ävenledes kan man tänka sig, att ett fartyg blir sänt till
någon hamnstad, där man har befogad anledning misstänka, att
hamnen blir bombarderad av någon krigförande makt. Om sjöfolket
i medvetande av den oerhörda fara det löper vägrar att
gå till en sådan hamn, kunna de på nytt åtalas och straffas, och
då blir det på nytt för domstolarna att avgöra, huruvida faran
att bombarderas i en hamn, till vilken fartyget är destinerat,
eller faran för bombers nedsläppande från aeroplan och flygskepp
är av den karaktären att kunna komma under bestämmelserna
»min- och torpedfara».
Jag har i, min motion pekat på eu annan fara, som kan
tänkas uppkomma genom kriget, nämligen pestfaran. Det är
icke uteslutet att såsom slut på kriget kan uppstå pestartade farsoter
i många länder. Om det råder pest i ett land och ett fartyg
skickas dit, löper besättningen risken att smittas och do på
kuppen. Sjöfolket har enligt nuvarande 85 § icke rättighet ens
inför den faran att fordra att bliva befriade från kontraktet.
Jag har emellertid utgått ifrån att Kungl. Maj :t med denna
lagändring ville så mycket som möjligt försöka gardera livssäkerheten
i ifrågavarande fall, att, där så möjligt är, icke tvinga
en person att offra sitt liv, då det är möjligt att spara det. Frågan
är då: Har utskottet löst uppgiften fullt tillfredsställande?
Min uppfattning är, att så icke är förhållandet. Ser man på utskottets
formulering av § är det ingenting annat än vad Kungl.
Maj:t föreslagit med det lilla tillägg, att den på sista tiden
uppkomna nya faran, torpedfaran, blivit inflikad. Det står nämligen
: »Utbryter krig, som till följd av fartygets nationalitet
eller lastens beskaffenhet samt resans riktning medför fara för
uppbringning eller till följd av resans riktning medför mineller
torpedfara, eller inträda under krig sådana ändrade förhållanden,
att enligt vad nu är sagt fara för uppbringning eller
min- eller torpedfara uppstår, äge sjöman ock rätt att erhålla
entledigande.» Enligt den bestämmelsen och med den inskränkning
som den har till min- och torpedfara kan, såsom jag förut
sagt, den ökade faran genom andra tillkomna risker icke berättiga
sjöfolket att mönstra av.
Bestämmelsen berör icke bombkastning och icke bombarde -
Om utsträckt
rätt för sjöman
att erhålla
entledigande.
(Forts.)
Nr 4a 38
Tisdagen den 23 mars.
Om utsträckt
rätt Jör sjöman
att erhålla
entledigande.
(Forts.)
ring av hamnar och icke ens fartygs sändande till pestsmittad
ort. Vi må här komma ihåg, att risken hänger uteslutande på
sjöfolket. För redarens del betyder det ingenting. Han kan
hava fart37get mycket väl försäkrat och därtill en så hög riskfrakt,
att även om fartyget blir bombarderat, skulle han kunna
tillförsäkra sig en oerhört stor vinst.
Nu har här utskottet i motiveringen inflikat ett uttryck,
som skulle utgöra någon sorts värdering emot nåjgot dylikt. Utskottet
har nämligen här inflikat ett ord »veterligen». Om en
sjöman »veterligen» har reda på riskfaran vid hyreskontraktets
ingående, skall han vara skyldig att g''å med. »Veterligen» är,
det erkänner jag villigt, ett svävande ord, som av en del sjömän
skulle kunna begagnas, men »veterligen» såsom sådant har endast
tillkommit för att i någon mån försvaga utskottets anslutning
till herr Thores motion.
Herr Thores tankegång är för övrigt ganska typisk för
svenska sjömanshusombudsmän. Och jag kan icke underlåta att
i sammanhang härmed peka på en år 1909 även av denna kammare
accepterad skrivelse till Kungl. Maj:t, vari man bland
annat beslutat, att sjömanshusombudsmän såväl som konsuler
skulle hava i uppdrag att gå sjömän tillhanda med anvisningar
om sättet för anställande av talan i anledning av från
överordnades sida begångna övergrepp. Detta uttalande tillkom
på grund därav, att det kunde påvisas, att sjöfolk ofta blivit
lidande part på grund av obekantskap med förhållandena i
landet. I detta sammanhang torde förtjäna nämnas, att i nämnda
utlåtande, som avfattades av en så högt uppburen och en så
opartisk man som herr Bror Petrén, det starkt framhölls olämpligheten
av att konsuler eller sjömanshusombudsmän skulle stå
i något politiskt förhållande eller i något motsatsförhållande till
sjöfolket genom att vara representanter för sjöfartsnäringen. Dock
är det så, att herr Thore i riksdagen representerar sjöfartsnäringen.
När utskottet ansluter sig till den av honom företrädda
tankegången, kommer det säkerligen icke att förbättra saken,
även ''om man inflikar det där lilla ordet »veterligen».
Sjöfolk känner mycket litet till lagtext och ännu mindre till
motiven för densamma. Jag är övertygad om, att man skall
kunna söka med ljus och lykta över hela landet för att få tag i
någon sjöman, som har reda på att »veterligen» förekommer i
moti\en. Det hade därför varit bättre, om man i stället
redan i lagtexten klart och tydligt uttryckt vad man menat;
då hade det åtminstone varit någon möjlighet för sjöfolket att
hava någon nytta därav, såvida de ens då få reda därpå.
Men en annan sida av frågan, som man icke alls har tänkt
på — och i detta fall är det beroende därpå, att lagutskottet
icke har haft det under sin omprövning — det är vad som skiljer
lantkrabban från sjömännen, nämligen att de som vistas i land
verkligen icke förstå, vad sjömännens hyresavtal betyder i motsats
till ett vanligt civilrättsligt avtal. Om jag här ingår ett
Tisdagen den 23 mars.
39 Nr 40.
civilrättsligt avtal, är jag skyldig att hålla det. Bryter jag
det, kan jag åtalas, och det kan utkrävas skadestånd av mig.
Men om en sjöman vägrar att fullgöra sitt avtal, så hämtas han
av polisen facil tvingas att fullgöra sitt avtal. Jag har här ett
fall, som inträffade i september månad i Sundsvall. En sjöman,
som var anställd på Hälsingborgsångaren Avance, vägrade
att gå° med fartyget på grund av minfara. Befälhavaren vände
sig då till polisen. Polisen gick och hämtade ifrågavarande
sjöman, satte honom ombord på fartyget och tvang honom att gå
med fartyget. Det är icke fråga om någonting sådant som att
sjömannen i ett sådant fall ställes inför domstol, nej, han placeras
ombord på fartyget för att gå döden till mötes i händelse
av en olycka. Det är detta, som gör skillnaden så stor och som
gör, att sjölagens bestämmelser verka så ohyggliga som de göra.
En person kan således mot sin vilja tvingas att gå mot en nästan
säker död. Kristna och rättskaffens män i denna kammare skola
icke tveka att med rent samvete och utan protest rösta för en
dylik lagparagraf, vilkens tillämpning kan leda till sådana
konsekvenser, att jag är benägen att betrakta detta såsom nära
nog liktydigt med mord.
Jag har yrkat på att man även skall taga med dessa andra
bestämmelser för att gardera säkerheten till livet så långt som
möjligt. Då säger utskottet:
»Huruvida en dylik, mera genomgripande ändring av de
grunder, varpå gällande lagbestämmelser om hyresavtal vila,
må vara påkallad och lämplig, lärer icke kunna bedömas, innan
en omfattande utredning därutinnan föregått, och synes under
alla förhållanden icke böra ifrågasättas med mindre förhandlingar
inledas med de övriga skandinaviska länderna om gemensamma
lagstiftningsåtgärder, så att icke den enhetlighet inom
sjörätten, som i ifrågavarande avseende råder mellan Sverige
och dess båda grannländer, rubbas.»
Först ber jag att få påpeka, att även detta, som utskottet
säger, icke riktigt håller streck. Den enhetlighet inom sjörätten,
som här åberopas, förefinnes nämligen icke. Förlidet
år antogo vi ändringar i sjölagen i icke mindre än 31 paragrafer.
I Norge och Danmark har man. antagit ändringar, vilket
gör att det i närvarande stund finns mycket liten samhörighet
i de tre länderna beträffande sjölagens ordalydelse. Den är i
själva verket i vissa fall fullständigt olika i överensstämmelse
med varje lands egenart och uppfattning. Om viljan varit god,
hade icke större hinder förelegat för utskottet att gå ännu
längre, än det gjort. Det hade åtminstone, i överensstämmelse
med sin egen uppfattning’ att det icke kan bedöma frågan,
kunnat i skrivelse till Kungl. Maj:t göra hemställan om att
få den utredning, som här tycks brista. Jag hade därför tänkt
mig göra ett sådant yrkande. Jag hade skrivit det så här: det
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning <ych förslag till sådan ändring av sjölagens
Om utsträckt
rätt för sjö*
män att erhålla
entledigande.
(Forts.)
Nr 40. 40
Tisdagen den 23 mars.
Om utsträckt
rätt får sjöman
att erhålla
entledigande.
(Forts.)
bestämmelser beträffande sjöfolks rätt till avmönstring, att sjöfolket
beredas en friare ställning än den, som enligt nu gällande
lagrum kommer dem till del.
Nu säger emellertid herr talmannen, att det är att »börja med
en knappnål och sluta med en silverskål», om man försöker
tränga sig fram på detta sätt och göra en ändring i rätten att
få framlägga yrkanden. Jag vill bemöda mig om att vara hygglig,
fastän jag verkligen trodde, att ett sådant yrkande vore på
sin plats och då jag nu icke får framlägga detta yrkande, vill jag
åtminstone hemställa till den närvarande ledamoten av statsrådet,
att han dock ville försöka taga denna fråga under allvarligt
övervägande, huruvida icke Kungl. Maj :t, oavsett en sådan
skrivelse, skulle vilja försöka verkställa en utredning för att
bereda, svenskt sjöfolk större frihet härutinnan, än vad som numera
kommer dem till del.
Jag vill också säga, att förhållandena äro icke analoga i något
annat land. I England finns icke denna bestämmelse, den
finns icke ens i Tyskland, och den finns icke heller i Amerika.
Även i Skandinavien för övrigt, fastän vi ju i mångt och mycket
hava snarlika förhållanden i andra avseenden, råder ett annat
förfaringssätt. I Köpenhamn föll nyligen dom i ett mål, där
några sjömän åtalades för att de vägrat medfölja ett fartyg.
Alen do åtalades därför att de icke följt den kutym, som i detta
avseende rär gällande i Danmark, nämligen att sjöman, innan
han lämnar föregående hamn än den, där han önskar avmönstra
från fartyget, skall säga upp sin plats. Dessa sjömän åberopade
nu, att befälhavaren sagt, att fartyget icke skulle komma att gå
till sådan ort, att det vore fara för minor, och på den grund
blevo dessa frikända. Man skall följaktligen icke tro, att samma
förhållande som hos oss, existerar i andra länder. Nej, vårt
land intager härvidlag en undantagsställning.
Till slut vill jag härmed göra en personlig deklarering.
Jag tror, att när landets intressen kräva det, det är varje individs
skyldighet att offra sig. Jag tror därför, att när landets intressen
kräva, att vi få födoämnen och materialier från utlandet,
det är sjöfolkets skyldighet att sätta livet på spel för ett
sådant syfte. Afen detta skall vara en frivillig åtgärd, en frivillig
hjältemodig handling, icke någon tvångsåtgärd. Aled sådana
sjölagsbestämmelser, som vi nu hava, fostra vi inga hjältar,
sådana som vi behöva i nödens stund, och därför föreligger här
ett behov att ändra sjölagen.
Greve Lager bjelke: Afed anledning av den föregående
talarens anförande vill jag påpeka, att det här är fråga om en
lex in casu och att det är ganska betänkligt att avfatta bestämmelserna
i fråga om sjömans rätt att erhålla entledigande så, att
dessa bestämmelser bliva alltför vida. Det skulle säkerligen
därigenom uppkomma stor förvirring inom hela sjöfartsnäringen.
Jag vill vidare uttryckligen framhålla, att den föregående
Tisdagen den 23 mars.
41 Nr 40.
talaren säkerligen har tolkat uttrycket »min- och torpedfara» utririett
alltför restriktivt. Utskottet säger på sidan 5: mal/ttlrUlU
»Med minfara bör uppenbarligen jämställas annan tara, som gnuggande.
uppkommer till följd av det sätt, varå i ett modernt sjökrig (Forts.)
sprängämnen''komma till användning, exempelvis fara för torpedering.
»
Således är det använda uttrycket »torpedfara» endast ett
exempel.
Jag vill till slut också erinra därom, något varom för
övrigt den föregående talaren redan nämnt ett ord, att man får
vara betänksam, när det gäller att rubba den enhetlighet i avseende
å sjörätten, som råder mellan Sverige och dess grannländer.
Jag ber, herr talman, att på anförda skäl få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt.
av kommunala
uppdrag.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 20 och 22 i denna Om
månad bordlagda utlåtande nr 9, i anledning av väckta motioner om * an 6 mn?
dels skrivelse till Kungl. Maj:t angående medgivande av rätt för
kommun att tillerkänna innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag
ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m., dels skrivelse till Kungl.
Maj :t angående utvidgad befogenhet för landskommun att besluta
om ersättning för utförande av kommunala uppdrag.
Till konstitutionsutskottet hade hänvisats dels de likalydande
motionerna nr 53 i första kammaren av herrar Gerhard Magnusson
och Klefbech och nr 65 i andra kammaren av herrar Tengåahl, Strid
och Anderson i Råstock, dels och motionen i andra kammaren nr 39
av herr Öberg; och hade utskottet förehaft motionerna till behandling
i ett sammanhang.
I förstnämnda motioner hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande
för riksdagen av tillägg till kommunalförordningarna av innebörd,
att kommunerna berättigades besluta ersättning till innehavare av
kommunala förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för
direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.
Herr Öberg hade i sin motion hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t täcktes anhålla om sådan utredning och förslag till
ändrade bestämmelser i kungl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, att vissa i motiouen angivna syftemål
vunnes.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t ville
Är 40. 42
Tisdagen den 23 mars.
°?r£f}V.erkställa utredning, huruvida och i vad mån, med bibehållande
''aviJmmu- såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendenaia
uppdrag. uppdrag skulle vara oavlönade, kommun bleve berättigad att till in(Forto.
) nehavare av dylika uppdrag under de begränsningar och villkor, som
kunde befinnas erforderliga, besluta ersättning samt för riksdagen
framlägga de förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar,
vartill utredningen kunde föranleda.
Reservationer hade avgivits
dels av herr Bellinder, vilken likväl ej däri antytt sin mening;
dels oek av herrar C fason och von Mentzer, vilka anfört:
»Då ett likartat ärende 1913 var föremål för konstitutionsutskottets
och riksdagens handläggning, begränsade sig utskottet till
att föreslå en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t ville efter verkställd utredning framlägga förslag till införande
av sådana bestämmelser i gällande kommunaförfattningar, genom
vilka kommunerna berättigades besluta ersättning till innehavare av
kommunala förtroendeuppdrag för direkta utgifter i och för sådana
uppdrags fullgörande. Förslaget, mot vilket åtskilliga ledamöter av
utskottet reserverade sig, antogs av andra kammaren med 67 röster
mot 48, men blev av första kammaren avslaget med 58 röster mot 27.
Såsom av nu föreliggande skrivelseförslag framgår, inskränker
sig detsamma icke ens till frågan om ersättning för direkta utgifter,
utan ifrågasätter, jämte ersättning för sådana, jämväl både ersättning
vid förlust av inkomst och arvoden för vissa fall. Vad direkta
utgifter angår, framgår av utskottets motivering (sid. 7), att gottgörelse
för en mängd utlägg av dylik art redan nu kan givas. Likaledes
framgår av motiveringen, att intet hinder möter för anställande
av avlönade tjänstemän, där ett uteslutande oavlönat kommunalt
arbete skulle i längden bliva för betungande.
Av ovanstående är uppenbart, att det nu föreliggande förslaget
innebär en högst väsentlig utvidgning av vad hittills ifrågasatts med
hänsyn till införande av ersättningar för fullgörande av kommunala
förtroendeuppdrag. Sa mycket större skäl hava under sådana förhållanden
synts oss föreligga att avstyrka den föreslagna skrivelsen.
Även om enstaka olägenheter kunna påvisas vid tillämpningen av
en princip, som allmänt erkänts såsom god och verkat välgörande, är
det icke välbetänkt att begära ändringar, som faktiskt innebära principens
upphävande. Allra minst synes en skrivelse, sådan som den
föreslagna, lämplig i en tid, da det på olika områden är av nöden
att hos vart folk inskärpa behovet av sträng sparsamhet.»
Vidare hade reservation avgivits av herr K. J. Ekman, vilken
pa anförda skäl förenat sig med herr Clason i dennes avslagsyrkande.
Herr Bellinder: Herr talman! Då jag låtit anteckna
mig såsom reservant vid förevarande utlåtande, ber jag att i
korthet få anföra den ställning till föreliggande motioner, som
jag i utskottet intagit, en ställning, som delvis skiljer sig från
Tisdagen den 23 mura.
43 Nr 40.
mina inedreservanters, varför jag icke heller fullt kunnat gilla 0ni rättning
deras vid utlåtandet fogade skriftliga reservation. av”hmm£
Frågan om beredande av ökad möjlighet att lämna ersättning no/a uppdrag.
till kommunala förtroendemän har, som utskottet säger, vid flera (Fort*.)
föregående tillfällen varit, föremål för riksdagens prövning. Sista
gången beslut i dessa frågor fattades i konstitutionsutskottet
var år 1913. Då gjordes liknande yrkande i då föreliggande motioner,
som nu skett, nämligen dels på ersättning för direkta
personliga utgifter åt kommunala förtroendemän, dels på ersättning
för mistad arbetsförtjänst eller arvode åt medellösa Törtroendemän,
som kunde vara i behov av en sådan ersättning.
Den gången stannade utskottet vid det första yrkandet.
Utskottet gjorde nämligen framställning om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning, huruvida och på vad sätt ersättning
skulle kunna lämnas åt kommunala förtroendemän för havda direkta
utgifter. I denna utskottets hemställan instämde även jag
för min del. Emellertid blev denna hemställan år 1913 avslagen
i denna kammare. I år föreligger samma yrkanden, men nu bär
utskottet icke, som man skulle kunnat vänta, stannat vid sin
förra hemställan, utan utskottet har gått in på det vida mer
omfattande och svårlösligare området, huruvida ersättning skall
kunna beviljas kommunala förtroendemän för förlorad arbetsförtjänst
eller mistad arbetstid m. m. Då utskottet härigenom har
inlåtit sig på en fråga, som det enligt mitt förmenande för närvarande
är omöjligt att lösa, om man icke vill riskera att ådraga
kommunerna alltför stora utgifter, har jag för min del icke vågat
instämma i denna hemställan. Nu är utskottets kläm så avfattad,
att icke heller mitt bifall år 1913 till uttalandet om beviljande
av ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
för direkta utgifter nu gärna kan vidhållas. Nu lyder
nämligen klämmen så:
»att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl.
Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån, med
bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala
förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, kommun må berättigas
att till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar
och villkor, som kunna befinnas erforderliga, besluta ersättning,
samt för riksdagen framlägga de förslag till lindringar i
gällande kommunalförfattningar, vartill utredningen må kunna
föranleda.»
Såsom man finner, har utskottet härvidlag icke skilt på de
båda yrkandena, utan de äro här sammanblandade. Därför har
jag icke kunnat gilla denna utskottets kläm. Visserligen har
utskottet varit mycket försiktigt både i motiveringen till sin
hemställan och i sin kläm. Utskottet tycks vilja giva vid handen,
att även om man avlåter en sådan skrivelse, så skulle man
fortfarande såsom regel kunna göra gällande, att kommunala förtroendeuppdrag
skola vara oavlönade. Jag undrar dock, huru
-
Jfr 4a 44
Tisdagen den 23 mars.
Om ersättning vida det är möjligt. Ifall nu en viss dagspenning kommer att
av kommu- u^»f'' som jag an.ser skulle bliva följden av ett beslut
vala uppdrag.beviljande av ersättning för förlorad arbetsförtjänst, kan väl
(Forte.) icke en sådan dagspenning utdelas till en och annan medlem av
kommunalrepresentationen. Det är svårt att uppdraga gränsen
mellan mindre bemedlade och något mera bemedlade. Därför
bleve det nog^ dagspenning till dem allesammans. Då äro vi inne
på arvodesfrågan och avlöning för kommunala förtroendeuppdrag.
Det är en så svårlöst och vansklig fråga, att jag tror, att
kammaren fortfarande bör betänka sig, innan den ger sitt bifall
till en framställning i detta syfte. Man har icke heller i utlandet
att hämta vidare stöd för tanken på avlöning av kommunala
förtroendemän. Visserligen äro förhållandena i Tyskland ganska
mycket olika de svenska, när det gäller den kommunala
förvaltningen, men man kan i alla fall göra vissa jämförelser.
Såvitt jag kunnat finna, har man icke dylik ersättning i
Tyskland i vidare mån än som finnes hos oss på annat håll än
i Wiirtemberg. I Norge och Danmark har man icke heller gått
längre i ersättning till kommunala förtroendemän, än vi hava
gjort i Sverige. Och jag tror, att vi i avseende å bristande
sparsamhet ^vid handhavandet av kommunernas medel ej böra
bliva ett föregångsland för våra grannar i Norge och Danmark.
Jag anhåller därför, herr vice talman, att få i likhet med övriga
reservanter yrka avslag såväl på motionerna som på utskottets
förevarande hemställan.
Herr Cl ason: Herr vice talman, mina herrar! Då jag nu
gar att något närmare utveckla, varför jag står såsom reservant
vid detta betänkande, vill jag till en början erkänna, att jag icke
vill bestrida, att det nuvarande systemet i enskilda fall kan vara
förenat med någon olägenhet. Jag syftar då på, att sådana fall kunna
inträffa, då det för en enskild person av ekonomiska skäl kan
vara svårt att mottaga eller behålla kommunala förtroendeuppdrag.
Men att därav draga den slutsatsen, att man skulle avlåta en skrivelse
sådan som den förevarande, synes mig vara att gå alldeles
för långt. Jag har i varje fall icke av utskottets skäl kunnat övertygas
därom, att det vore vare sig nödvändigt eller klokt.
Här fattas nämligen ett mycket viktigt led i bevisföringen. Vad
utskottet här sysslar med, det är olägenheter för enskilda individer,
för herr A. eller herr B., som av ekonomiska skäl icke kunna obegränsat
taga del i den kommunala förvaltningen. .När utskottet
emellertid samtidigt har velat åtminstone antyda, att hela grupper
skulle utestängas, ligger däri enligt mitt förmenande en tydlig och
ganska betydlig överdrift. Det är nog faktiskt icke på det sättet.
Komma ur den ena gruppen icke individerna A och B, så komma
i stället C och D. Gruppen blir i alla fall representerad eller rättare
sagt grupperna, ty att av ekonomiska skäl icke vem som helst kan
mottaga uppdrag, det gäller icke blott inom en grupp, utan det
gäller inom flera. Men vad som här är ännu väsentligare, det är
Tisdagen den 23 mars.
45 Nr 40.
att, om en sådan förändring, som här förordas, skulle genomföras,0m ertättning
då skulle naturligtvis först hava letts i bevis, att de nämnda olägen- * "”lommuheterna
för individerna också hava varit olägenheter för samhället, nai„ uppdrag.
och däri brister enligt min tanke utskottet alldeles. Utskottet har (Fort*.)
icke ens försökt leda något sådant i bevis. Det finnes, såvitt jag
kan finna, icke ett ord nämnt om, att den kommunala självstyrelsen
skulle med vårt nuvarande system hava fungerat illa, i stort
sett, men detta skulle väl hava bevisats, innan man vidtager så vitt
gående ändringar som de föreslagna. Än mindre finnes något bevis
för, att den kommunala självstyrelsen skulle komma att fungera
bättre, om dessa genomgripande ändringar vidtoges.
Iiär är nämligen fråga om mycket vittgående förändringar.
När frågan sista gången var före, 1913, gällde det, såsom den siste
talaren erinrade, endast direkta utgifta- vid kommunala uppdrags
fullgörande. Men även det steget ansåg denna kammare såsom
bekant med stor majoritet, icke vara rådligt att taga. Och varför
icke? Säkerligen därför, att redan detta var ett så pass stort
avsteg från den princip, som hittills varit gällande, och som i stort
sett i tillämpningen fungerat tillfredsställande.
Sedan dess har ju för övrigt, exempelvis här i utskottets betänkande
ådagalagts, att för en del direkta utgifter, nämligen sådana
som hava form av utlägg för själva uppdragets fullgörande, ersättning
får givas redan nu. Utskottet talar i sammanhang därmed
om resekostnader och menar, att sådana nu icke kunna ersättas.
.Tåg tror att utskottet tagit denna sak något för allmänt. Det beror
på, vad man menar med resekostnader. Resekostnader inom samma
kommun, för att man infinner sig på förrättningsstället, kunna ju
icke för närvarande ersättas annat än i vissa bestämda fall, då nyare
lagstiftning därtill giver rätt, men skickas någon på resa till annan
kommun i hemortens ärenden lär icke hinder finnas att giva honom
ersättning. Att man åter tvekar att giva ersättning för resor inom
samma kommun, synes mig verkligen icke underligt, ty där står
man ju inför en bestämmelse, som bleve mycket besvärlig att tilllämpa.
Om en jordbrukare reser med egen häst, skall han få ersättning
eller icke? Om han däremot leger sin häst, då skall han hava
ersättning. Eller är det meningen, att alla skola hava ersättning,
och efter vilken norm? Att utskottet själv i varje fall icke tvekat
att gå ganska långt, framgår av vad utskottet yttrar på sidan 18 av
betänkandet, vartill jag ber att få hänvisa. Där diskuterar utskottet
en sådan restriktion, att innehavare av kommunala representativa
uppdrag, stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige, icke skulle
vara berättigade till ersättning för medlemskap i nämnda korporationer,
men så tillägger utskottet: »annat än möjligen till gottgörelse
för resekostnader.» Jag hemställer, om det icke är att gå
bra långt, då det förutsattes, att stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige
vid sina resor till sammanträdena eventuellt skulle få
ersättning för resekostnaderna.
Emellertid har utskottet, som vi se, icke stannat ens vid dessa
direkta utgifter, som 1913 förorsakade vår tvekan. 1912, då frågan
Nr 40. 46
Tisdagen den 23 mars.
Om ersättning vaT före, avvisade dåvarande konstitutionsutskott ersättning för mis\v\ommu-
nota uppdrag, genomföras utan att det skulle leda till »stora orättvisor i tillämp(Forts.
) ningen». Nu åter upptager och rekommenderar utskottet även denna
sak, men bekänner samtidigt, att svårigheterna härvidlag äro så
stora, att det sannolikt komme att ställas så, att ersättningen komme
att utgå med »visst fixt mindre belopp» över hela linjen. Därpå
säger utskottet, att detta belopp icke skulle hava »karaktären av
arvode». Men blir det i själva verket något annat, om det, såsom
utskottet säger, skall utgå med visst belopp, »oberoende av inkomstförlusten
i det konkreta fallet»? Det skall utgå alltså lika över lag
till alla, som inställa sig till fullgörande av sitt förtroendeuppdrag.
I detta sammanhang kan jag icke underlåta att berätta en liten
historia, som meddelades under en förberedande överläggning i denna
fråga. Den gäller ett taxeringsdistrikt, där man enligt nu gällande
lag besluta att ett visst, mindre belopp skulle utgå för inställelse
vid nämndens sammanträden. Då sade en medlem: »Men när vi
nu få fyra kronor varje gång får ordföranden vara så snäll och låta
bli att, såsom han brukat, göra undan en hel del arbete på förhand,
ty då bliva inställelsedagarna färre, och vi få mindre, än vi annars
skulle hava.» Där se herrarna, hur en bestämmelse om fixt belopp
såsom ersättning för inställelse till varje sammanträde tenderar att
verka. Yad man än må kalla det, traktamentsersättning eller arvode,
icke kommer det att påskynda det kommunala arbetet och icke kommer
det att gorå det kommunala arbetet sparsammare eller billigare.
Emellertid, utskottet stannar icke ens vid denna punkt, utan har
såsom en tredje grupp tagit upp frågan om »arvoden i pissa fall»,
varmed utskottet menar vissa större arvoden för vissa särskilda uppdrag.
Utskottet anför såsom skäl, att det kan inträffa, att ett kommunalt
uppdrag kan vara av den omfattning, att »det icke rimligtvis
kan begäras, att en av eget arbete upptagen kommunmedlem
skall utan ersättning betungas därmed». Ja, men i många atv
dessa fall finns ju den utvägen att använda kommunala
tjänstemän. Men det finnes även andra, menar utskottet. Jag
vill då säga, att jag här ser bort från exempelvis en sådan
kommun som Stockholm, där, såsom vi veta. denna fråga
redan är å bane, och för vars skull man alltså icke behöver avlåta en
sådan skrivelse som den föreslagna till Kungl. Maj:t. Men när utskottet
i övrigt icke vill nöja sig med de bestämmelser som finnas
i gällande lagstiftning, varigenom i vissa fall redan uttryckligen
medgives att besluta om arvode, utan framhåller, att vid sidan°av
lagen, på vissa hall —• »manga håll» säger till och med utskottet —
man kommit in på en praxis att i vissa andra fall giva arvoden, då
undrar jag, om icke utskottet bär gjort sig skyldig till en viss
överdrift. Så vitt jag kunnat finna enligt en föreliggande utredning,
är det endast ett ganska litet fåtal städer, där man gått tillväga
pa detta sätt — Uppsala och några andra — jag tror inalles
nio städer av hundra. Behovet tycks vid sådant förhållande icke
vara sa överväldigande. Och även här brister enligt min uppfatta
Tisdagen den 23 mara.
47 Nr 40.
ning alldeles bevisföringen däruti, att det alls icke ådagalagts, att Mattning
det skulle gå bättre för samhället i dessa nio städer, där man be
slutat
att giva sådana arvoden, än i övriga städer, det störa fler- naia uppdrag.
talet, där icke dylika arvoden finnas; och därmed synes mig argu- (Kort».)
mentets hela värde hava fallit. För övrigt vill jag tillägga, att
skulle en kommun undantagsvis vara enhällig om att giva ett sådant
arvode, kan det såsom undantagen visa möjligtvis ske redan nu.
Så säger utskottet till sist, att det icke är meningen att bryta
med den stora huvudprincipen, att kommunala uppdrag skola vara
oavlönade; den skall bibehållas såsom regel. Men mig synes det
vara ett ganska egendomligt sätt att upprätthålla denna regel, när
man pekar på den ena punkten efter den andra och på så gott som
alla tänkbara punkter förordar ersättning. Ville man verkligen
upprätthålla denna regel — även medgivet att den kan vara till
nackdel för en och annan enskild individ -—- skall man försöka att
upprätthålla principen i dess renhet så långt möjligt är. Och då vill
jag säga, att utskottet har alldeles rätt, när det på sidan 13, i sitt
priciputtalande, betonar, att den kommunala självstyrelsen »är i
hög grad ägnad att skapa och upprätthålla en stark och sund allmänanda,
en levande känsla av solidaritet med samhället», men/omedelbart
därefter tillägger: »För att systemet skall verka i avsedd riktning
kräves emellertid givetvis, att de medborgerliga krafterna drivas
till sitt arbete i kommunens tjänst av rent intresse för kommunens
angelägenheter och icke av begär efter ekonomisk vinning.
Den kommunala självstyrelsen förutsätter därför såsom ett naturligt
komplement, att de kommunala förtroendemännen — oberoende av
den förmögenhetsställning de intaga — skola lämna sitt arbete utan
ersättning.» Därpå framhåller ju även utskottet, hur nyttig tilllämpningen
av denna grundsats hittills varit. Men vill man bibehålla
dessa fördelar, då skall man icke, såsom utskottet gör, på
alla punkter öppna dörren för ersättningskrav. Man kan vara fullkomligt
övertygad, att dessa ersättningar då komma att utgå i stor
utsträckning. Ty skall man ha betalt i kommunen A, därför att man
arbetar i dess tjänst, då kommer man naturligtvis att också vilja
ha det i kommunen B; och skall personen A ha det i sin kommun —■
vare sig arvode eller reseersättning eller gottgörelse för mistad arbetsförtjänst
— varför skulle icke inom samma kommun också personen
B hava det? Det blir helt visst då ingen som. då dörren öppnats
för dessa många ersättningar, kommer att tillbakavisa mottagandet
av sådana. Och därmed är man inne på raka motsatsen till
principens upprätthållande.
Till sist ett par ord om sakens ekonomiska sida. Vad tror
kammaren att det skulle kosta? Det finnes icke ett spår till försök
att utreda den saken. Kommunerna i riket äro emellertid i runt tal
2,500. Det är mycket folk, som i varje kommun kunde komma i
fråga, om ersättning skall betalas för hela raden av uppdrag. Men
vi få väl ändå icke glömma, att vi för närvarande befinna oss i en
tid, som på alla områden inskärper hos oss nödvändigheten av att
vara så sparsamma som möjligt, att vara, skulle jag vilja säga, spår
-
Nr 4a 48
Tisdagen den 23 mars.
Om ersättning stimmare än förut, och det inom ett folk, där sparsamheten i allmänavltommu-
icke tillhör de allra mest uppskattade dygderna. Vi stå vidare
nato uppdrag, i en tid, då hos andra folk individen får lära sig att även med
(Forts.) större uppoffringar än någonsin förut tjäna samhället, och där just
denna tjänst räknas såsom en medborgerlig dygd av särskilt värde.
Att då avlåta en skrivelse, vars resultat skulle bli en väsentlig ökning
av de kommunala utgifterna, och ett förringande av hittills
gällande princip att i största möjliga utsträckning man skall arbeta
för det allmänna utan ekonomisk ersättning, det kan jag för min del
finna välbetänkt, och jag ber därför, herr vice talman, att få yrka
avslag å utskottets hemställan.
Herr v o n Bahr: Herr talman, mina herrar! Konstitutionsutskottets
föreliggande utlåtande synes mig vara så övertygande
avfattat, att det för bemötande av de avgivna reservationerna
och de yttranden, som nyss av ett par av reservanterna anförts,
måhända kunde vara tillfyllest att hänvisa till och åberopa
samma utlåtande. Då jag det oaktat begärt ordet, är det
endast för att ännu ytterligare bemöta några av reservanterna
för deras avslagsyrkande framhållna synpunkter och för att på
samma gång bliva i tillfälle att klarlägga de skäl, varför jag
för min del ansett mig böra biträda utskottets skrivelseförslag.
Till en början vill jag då såsom min bestämda mening
framhålla, att jag ingalunda kunnat betrakta denna fråga såsom
en angelägenhet för något särskilt politiskt parti, utan har jag
i det påyrkade förslaget om utredning av hithörande långt ifrån
lättlösta spörsmål allenast sett ett av billig rättvisa och rent
praktiska kommunala hänsyn påkallat reformkrav, som icke utan
skada för kommunernas verksamhet och framåtskridande längre
låter sig tillbakahållas.
Utskottet begär allenast,
»att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl.
Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån, med
med bibehållande såsom regel av gällande rättsgrundsats, att kommunala
förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, kommun må berättigas
att till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar
och villkor, som kunna befinnas erforderliga, besluta ersättning,
samt för riksdagen framlägga» o. s. v.
Man och man emellan och även av den siste ärade talaren
har det blivit antytt, att det av utskottet i klämmen använda
ordet »ersättning» skulle kunna fattas i en alltför vidsträckt
bemärkelse, och att häruti läge en fara. Granskar man emellertid
närmare utskottets motivering, finner man snart, att detta
ord »ersättning», som godtagits för att undvika förut använda
och alltför lätt mångtydda uttryck sådana som »ersättning för
mistad arbetsförtjänst» och »ersättning för direkta utgifter» o.
s. v., enligt utskottets förmenande avser huvudsakligast — för
att icke säga allenast —. dels sådan ersättning, som kommu
-
Ti tf (Ingen den lift in lira.
49 Nr 40.
nerna redan nu i vissa fall i form av arvoden ansett sig nödsakade
att anvisa till en del av sina, av kommunalt arbete alltför
betungade förtroendemän, dels oclc sådan ersättning, som avser
att möjliggöra för kommunala förtroendemän, som eljest till följd
av vare sig kännbara direkta kostnader eller indirekta förluster
härtill skulle vara absolut förhindrade, att, därest så av kommunen
påfordras, fullgöra dem anförtrodda kommunala uppdrag.
Utskottet har lämnat öppet, i vilka fall och på vad sätt dessa
ersättningar skola utgå, vilket allt givetvis blir beroende av vad
en blivande utredning kan giva vid handen. Men utskottet har,
och detta bör man nogsamt bemärka, icke blott erinrat om nödvändigheten
av att införa en hel del mot missbruk garanterande
bestämmelser, vartill jag senare skall återkomma, utan även uttryckligen,
såväl i klämmen som på flera ställen i motiveringen,
framhållit såsom självklart, att för närvarande gällande rättsgrundsats,
att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade,
allt fortfarande skall upprätthållas.
Betraktar jag nu närmare de av mig sålunda påpekade
båda formerna för ersättning åt kommunala förtroendemän och
därvid först arvodena åt förtroendemän, som i särskilt hög grad
betungas med kommunalt arbete, torde det vara känt, att kommunerna
redan nu i ganska stor utsträckning, till följd av kommunal
verksamhetens alltjämt växande omfattning, ansett det
vara i kommunens eget välförstådda intresse nödvändigt att
bevilja dylika arvoden. Kommunerna äro emellertid därmed,
vilket nogsamt framgår av de utav utskottet åberopade rättsfallen,
inne i den mindre behagliga situationen, att de å lena
sidan finna det för kommunens bästa nödvändigt och skäligt att
bevilja ett anslag, men å andra sidan samtidigt inse, att ett
härom fattat beslut, på klagomål av vilken samhällsmedlem som
helst, blir av regeringsrätten upphäft. Detta rättstillstånd kan
jag icke finna vara för kommunernas verksamhet och värdighet
ändamålsenligt. Men, säger man då, i dessa fall, då ett arvode
är av betungande kommunalt arbete erforderligt, kan man
ju tillsätta en kommunal tjänsteman, som då blir oförhindrad
att mottaga ersättning. Ja, detta låter sig göra, men det är icke
säkert, att kommunen anser ett sådant förfarande för kommunen
lämpligt, dels därför att förtroendemannen, som själv har säte
och stämma i kommunens beslutande eller verkställande delegationer,
i vanliga fall bättre och intimare samt med större ansvar
än en tjänsteman kan med dessa samarbeta, dels ock därför
att en tjänsteman, om en duglig sådan skall erhållas, med all
säkerhet skulle betinga ersättning vida överstigande de måttliga
belopp, som pläga tilldelas förtroendemannen. Att tvinga kommunerna
mot deras vilja att i stor utsträckning för fullgörande
av kommunala uppdrag tillsätta tjänstemän, som sedermera måhända
till följd av förändrade förhållanden befinnas obehövliga
och som skola högt avlönas och pensioneras, synes mig ingalunda
lämpligt vare sig för kommunernas ekonomi eller för deras
Första kammarens protokoll 1915. Nr 1/0. 4
Om ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.
(Forts.)
Nr 40. 50
Om ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.
(Forts.)
Tisdagen den 23 majs.
framgångsrika utveckling. Typiska äro i detta fall de av utskottet
åberopade prejudikaten i regeringsrättens årsbok för åren
1913 och 1914, enligt vilka en kassaförvaltare bos folkskolestyrelse,
vald inom styrelsen icke betraktas såsom tjänsteman och
därför ej heller är berättigad att uppbära arvode, under det att
en sådan kassaförvaltare, vald utom styrelsen, förklarats vara
tjänsteman och sålunda ägt rätt att tillgodonjuta ersättning för
sitt arbete. I förstnämnda fall skulle således vederbörande styrelse,
som säkerligen varit bäst tillfreds med att få de ansvarsfulla
och tämligen besvärliga kassagöromålen för en ringa penning
utförda av en sin egen ledamot, vara nödsakad att, då ett
sådant vittomfattande arbete rimligtvis icke kan begäras utfört
utan någon gottgörelse, i stället utse en tjänsteman utom styrelsen
med avsevärt arvode och möjligen anspråk på pension.
Jag övergår nu till den andra av mig förut berörda formen
för ifrågasatt ersättning, nämligen sådan ersättning, som avser
att möjliggöra för kommunala förtroendemän, som eljest till följd
av vare sig kännbara direkta kostnader eller indirekta förluster
härtill skulle vara absolut förhindrade, att, då kommunen ansett
sådant för kommunen nyttigt, fullgöra dem anförtrodda kommunala
uppdrag. Beträffande denna form av ersättning vill
jag erinra om det av förutvarande ledamoten av denna kammare,
bankdirektören Rabe, den 26 mars 1914 avgivna betänkandet
med förslag i fråga om kommunalförvaltningens i Stockholm
omorganisation. Utskottet berör vissa delar av detta betänkande,
men jag anhåller att få delgiva kammaren även följande
allmänt skisserade yttrande. Häradshövding Rabe förordar, att
den i svensk självstyrelse av ålder gällande grundsatsen, att
de folkvalda förtroendemännen för sitt arbete i det allmännas
tjänst icke åtnjuta någon ersättning, alltjämt såsom regel bibehålies,
och fortsätter därefter: »En annan fråga är emellertid,
om icke styrelsernas ledamöter av staden borde hållas skadeslösa
för de direkta utgifter, måhända ock för den inkomstminskning,
de genom sina respektive uppdrag tillskyndas. För en dylik
anordning synas mig starka skäl kunna anföras. Så länge dessa
uppdrag övervägande innehades av mera bemedlade personer,
förorsakade icke de förluster, som uppdragens fullgörande kunde
medföra, några egentliga olägenheter. I förhållande till vederbörandes
förmögenhetsställning voro nämligen dessa förluster obetydliga
och inverkade väl endast undantagsvis å viljan och
förmågan att åtaga sig uppdraget. Annorlunda har emellertid
förhållande nu blivit, då med rösträttens demokratisering även
representanter för de mindre bemedlade samhällsklasserna i
växande omfattning inväljas i nämnder och styrelser. För deras
ekonomi kunna de ifrågavarande förlusterna vara så kännbara,
att de blott med stora svårigheter kunna bäras. De särskilda
utgifter för kläder, måltider, böcker och skrivmaterial,
resor o. s. v., liksom de direkta förluster i form av minskad
dagspenning, som fullgörandet av ett kommunalt förtroendeupp
-
Tisdagen den mar»
51 Nr 4a
drag medför för eu person ur arbetarklassen, behöva icke stiga Om ersättning
till mera än några kronor för varje sammanträde, för att han '' anledning
måste avsäga sig uppdraget i fråga — eller ock underlåta att a,v komn‘u''
infinns, sig vid styrelsens saminantraden.
Ett dylikt förhållande är icke blott ur den enskildes utan °r
även ur det allmännas synpunkt föga tilltalande, då härigenom
ett icke ringa antal stadsfullmäktige indirekt utestängas från
förvaltningen. Då genom rösträttens utsträckning möjligheter
öppnats för de mindre bemedlade klasserna att erhålla representanter,
kräver följdriktigheten onekligen, att dessa representanter
också beredas tillfälle att deltaga i förvaltningen. — — —
Den invändning, som kan resas mot ersättning för själva uppdraget
.och för i sammanhang därmed utfört arbete, nämligen
att dylika arvoden kunde användas såsom partibelöningar, drabbar
icke en ersättning för i sammanhang med uppdraget lidna
förluster, då denna uppenbarligen icke kan giva anledning till
någon vinst. Arvoden av denna art äro icke heller i utlandet
ovanliga och hava t. ex. i Wurtemberg uttryckligen föreskrivits
av lagstiftningen.»
Jag kan icke finna det annat än med billighet och rättvisa
förenligt, att rättighet medges kommun att i sålunda antydda,
verkligt ömmande fall bereda en person, som kommunen själv anser
med sin fördel förenligt att utse till sin förtroendem,an, möjlighet
att fullgöra detta förtroendeuppdrag. Det är beträffande denna
form ,av ersättning man måhända skulle kunna, såsom skett, påstå,
att den föreslagna reformen skulle vara en partifråga, då ju
densamma givetvis komme att mest gagna arbetarpartiet, av den
anledningen, att dess medlemmar oftare befinna sig i en mindre
god ekonomisk ställning än övriga partiers representanter. Men,
mina herrar, för det första kommer reformen nog även ofta att
gagna de andra partiernas förtroendemän^ och för det andra -— och
detta är för mig i detta avseende avgörande — är en sak rättvis,
s|å böjer jag mig för densamma, även om jag därigenom skulle
gagna eu politisk motståndare.
Det är ersättningar av sålunda omförmäld natur, som reservanterna
anse vara av beskaffenhet att faktiskt innebära upphävande
.av principen, att kommunala förtroendemän skola vara
oavlönade. Jag vill hålla före, att utskottet i sin motivering
till fullo uppvisat ohållbarheten i detta påstående. Jag är den
första att inse nödvändigheten av att nyssnämnda princip bibehålies
såsom regel och att det icke är orimligt, ätt man offrar något,
även annat gm själva arbetskraften, i arbetet för en kommun,
6om man håller k''är, men jag kan icke härav draga den slutsatsen,
att uppoffringen rättvisligen kan räras så betydande, att den
till och med förhindrar från deltagande i de kommunala värven.
Vill man gagna den kommunala självstyrelsens syftemål och1 vill
man överhuvud taget, att en kommun skall gå framåt och icke
tillbaka, måste det kommunala arbetet och ansvaret stödjas av
Sr 40. 52
Tisdagen den 23 mars.
Om ersättning kommunmedlemmarnas förtroende och allmänna samverkan i stör<
anledning möjliga utsträckning.
Hala uppdrag I en av de avgivna reservationerna framhålles, och det har
(Forts) också herr Clason muntligt påpekat, att den föreslagna skrivelsen
allra minst skulle vara lämplig i en tid, då det på olika områden
är av nöden att hos vårt folk inskärpa behovet av sträng sparsamhet.
Medgivas .måste, att sparsamhet är en dygd, men det är
icke alltid sagt, att den bästa sparsamheten ligger i att icke
göra utgifter. Det gäller ;att placera utgifterna på rätt ställe,
(dör man detta, låta inkomsterna sällan vänta på sig. Även om
de utgifter, varom nu är fråga, låter detta sig sägas. Det ligger
för eu kommun stor makt uppå att till sina beslutande och verkställande
förtroendemän erhålla de bästa möjliga av sina medlemmar,
och om en kommun för vinnande av detta ändamål i ett
eller annat undantag skulle bliva nödsakad att vidkännas en rimlig
utgift, kan man vara förvissad om att utgiften inom kort är
inbetald till såväl kapital som ränta. Man måste se föreliggande
angelägenhet även från kommunernas egen synpunkt. Kommunerna,
som själva givetvis bäst äro i tillfälle att bedöma, när
ersättning av nu ifrågavarande art lämpligen bör utgå, äro för
övrigt, enligt vad erfarenheten visat, ingalunda så angelägna,
som reservanterna tyckas antaga, att bevilja sina representanter
fördelar. Säkerligen komma de att härutinnan jämväl i framtiden
ådagalägga stor försiktighet och sparsamhet.
Emellertid är det ju icke ens ifrågasatt att lämna kommunerna
fria händer vid avgörandet av de frågor, som nu avhandlas.
Utskottet föreslår tvärtom en hel del föreskrifter och bestämmelser,
som skulle utgöra en säker garanti för att missbruk icke
kunde förekomma. Utskottet icke blott, såsom redan förut framhållits,
anser det vara en självklar sak, att gällande rättsgrundsats
om oavlönade kommunala förtroendemän skall såsom regel bibehållas,
,utän fastslår även såsom sin mening, att den enskilde
förtroendemannen icke skäll äga rätt att påfordra ersättning, utan
att det enbart skall tillkomma kommunen att, om den så prövar
nödigt, besluta gottgörelse, att viss kvalificerad majoritet skall
fordras för beviljande av anslag av förevarande art, att besluten
skola underställas Konungens befallningshavandes godkännande,
ati ersättning skäll utgå endast vid vissa av omständigheterna
särskilt påkallade fall samt under de begränsningar och
villkor, ,som kunna befinnas erforderliga, att t. ex. innehavare
av de representativa kommunala uppdragen, stadsfullmäktigoch
kommunalfullmäktigskap, icke kunna berättigas till ersättning
för sitt medlemskap av nämnda korporationer, att ersättningen
icke får överskrida ett visst mindre belopp o. s. v. Att under
.sådana omständigheter tala om fara för missbruk i den ena
eller andra riktningen, såsom t. ex. att ersättningen skall komma
att användas till partibelöning, synes mig fullkomligt obegripligt.
Härtill kommer nu slutligen, att utskottet icke framlägger
något bestämt förslag i den ena eller andra riktningen, ja, att
Tisdagen den 2«‘$ mars.
58 Nr 40.
utskottet icke ens bestämt uttalar sig för, att en ändring i nu
gällande förhållanden skall ske. Utskottet allenast hemställer
om verkställande av en grundlig och allsidig utredning av
förevarande svårlösta spörsmål i hela dess sammanhang, en utredning
som icke utan olägenhet och ständigt återkommande
missnöje längre bör uppskjutas, och som för övrigt kommunerna
för klargörande av sin befogenhet i förevarande avseende kunna
hava rätt att påfordra.
Men, säger man då, varför besvära Kungl. Maj :t med eu
sådan utredning och därmed liksom giva på hand, att något skall
åtgöras r Kunna icke vederbörande intresserade motionärer eller
konstitutionsutskottet eller kommunerna själva, om de därom äro
så angelägna, åstadkomma denna utredning? Jag tror icke att
detta låter sig- göra. Endast Kungl. Maj :t kan från rikets olika
kommuner infordra de yttranden och förslag, som för bedömande
av frågan i hela dess vidd äro nödvändiga. Först sedan sådana
yttranden, vilka till följd av särskilda inom olika kommuner
rådande förhållanden måhända bliva ganska olikartade, inkommit,
kan det bliva tillfälle att överskådligt och fullt korrekt
bedöma föreliggande spörsmål. Giver utredningen vid handen,
att önskemålen äro befogade och lämpliga att tillmötesgå, kommer
naturligen ett reformförslag att framläggas och underställas
riksdagens prövning. Visar åter utredningen, att de påyrkade
reformkraven, om än önskvärda för en del kommuner, likväl
äro för landet i dess helhet obehövliga och onyttiga, kommer något
förslag till ändrade bestämmelser icke att avlämnas. Men utredningen
är likväl utförd.
Då jag, herr talman, icke kan finna annat, än att den föreslagna
utredningen, i vad riktning den än må utfalla, är synnerligen
nyttig och av behovet påkallad, anhåller jag att få yrka
bifall till konstitutionsutskottets skrivelseförslag.
_ Herr K o o t h: Jag ber att till eu början iä säga, att jag alldeles
icke betraktar denna fråga ur partipolitisk synpunkt, utan endast
vill söka göra gällande vad jag anser vara praktiskt och lämpligt.
Då riksdagen beslöt, att landstingsman skola åtnjuta resekostnads- och
traktamentsersättning, samt att kommunerna kunde bevilja motsvarande.
ersättning till ledamöter i taxerings- och pensionsnämnder, så
gav riksdagen på hand, att kommunala uppdrag böra vara avlönade.
Ku komma följderna av dessa beslut. Det framhålles såsom ett rättfärdighetskrav,
att man vid fullgörandet av kommunala förtroendeuppdrag
bör hava ersättning. Kan det då verkligen'' med skäl anses
såsom en orättvisa, att man såsom medlem av en kommun tillförbindes
att någon kortare tid av sitt liv utan kontant ersättning
deltaga i behandlingen av kommunens gemensamma angelägenheter?
Det är väl ändå så, att man därvid i avsevärd mån har att bevaka
sina egna intressen. Under min mer än tjuguåriga erfarenhet i det
kommunala livet bär det icke en enda gång inträffat, att det mött
Om fr Hattning/
i (inledning
av kommunala
uppdrag.
(Fort,».)
Nr 40. 54
Tisdagen den 2o mars.
Om ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.
(Forts.)
svårighet att få personer att åtaga sig kommunala förtroendeuppdrag.
Jag skall tillåta mig att påvisa, huru en bestämmelse sådan motionärerna
föreslå, komme att verka i den kommun, jag tillhör.
Inom kommunen finnas följande nämnder och styrelser: kommunalfullmäktige,
kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd,
taxeringsnämnd, valnämnd, pensionsnämnd, municipalnämnd,
kyrkoråd och skolråd. Om nu ledamöterna i dessa nämnder skulle
åtnjuta exempelvis 4 kronor för varje sammanträde, så komme detta
att för kommunen medföra en utgift av över 2,000 kronor.
Nu säges i motiveringen till utskottets hemställan, att det icke
kunde komma i fråga att exempelvis kommunalfullmäktige skulle
erhålla ersättning. Jag frågar då: vilken skillnad gör det, om jag
som kommunalfullmäktig bevistar ett sammanträde eller som ledamot
i kommunalnämnd? Jag kan ej förstå, att här finnes någon
skillnad. De skäl som föranleda motionen, vinna, säga motionärerna,
i styrka, ju mera fattigt folk tränger sig in i kommunalförvaltningen.
Jag tror knappast, att man med fog kan säga, att de samhällsmedlemmar,
som numera kunna åläggas kommunala förtroendeuppdrag,
i allmänhet äro fattigare än de som tidigare haft denna förpliktelse.
Enligt motionen bör ersättning utgå icke blott för mistad arbetsförtjänst
utan även för direkta utgifter för uppdraget. Huru
vanskligt det skulle vara att bestämma ersättning för mistad arbetsförtjänst
framgår redan därav, att personer med helt olika samhällsställning
sitta i nämnderna. Det skulle helt visst bliva en ytterst
svår och grannlaga uppgift att på ett tillfredsställande sätt ordna
denna ersättningsfråga. Enklare förefaller det i fråga om ersättning
för direkta utgifter. Men även en sådan anordning erbjuder
högst avsevärda svårigheter. Om exempelvis en person färdas gående
till ett kommunainämndssammanträde, så har han icke haft någon
utgift och bör sålunda icke åtnjuta någon ersättning. Färdas
han efter egen häst, så har han ju icke heller haft någon direkt utgift.
Men om Petter Andersson och Anders Pettersson i samma by
låna skjutsar av varandra, så kunna de måhända ifrågasätta ersättning
för direkta utgifter. Sådana egendomligheter kommer man till,
då man går för långt i lagstiftning.
Herr talman, den ifrågasatta reformen är enligt min mening
varken nödig eller nyttig, och därför ber jag att få yrka avslag på
utskottets hemställan och bifall till herrar Clasons m. flis reservation.
Herr Ekman. Karl Johan: Jag har såsom reservant instämt
i herr Clasons avslagsyrkande, men skall likväl be att få säga
några ord till ytterligare belysning av frågan.
Det erkännes från alla håll. att den grundsatsen bör upprätthållas,
att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, och
jag är av samma mening. Herr von Bahr bär nyss förklarat, att han
55 Nr 40.
Tiadagen deri 2.‘> mars.
också gillar den grundsatsen, men det synes mig, som om han då
bort komma till ett annat yrkande.
De socialdemokratiska motionärerna hava påyrkat rätt för kommunerna
att besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
i två särskilda hänseenden: det ena för mistad arbetsförtjänst
och det andra för direkta utgifter i och för sådana uppdrags
fullgörande. Nu har utskottet icke allenast godkänt detta
yrkande utan även med anledning av herr Öbergs motion förordat,
i vissa fall, en ännu vidsträcktare ersättningsrätt i form av verkligt
arvode.
Enligt utskottets förslag skulle kommunerna berättigas att beträffande
så gott som alla kommunala förtroendeuppdrag bevilja ersättning
i en eller annan form. Endast stadsfullmäktig- och kommunalfullmäktiguppdragen
skulle vara principiellt undantagna, men
även beträffande dessa ifrågasätter utskottet, huruvida icke ändå
gottgörelse för resekostnader borde givas. Utskottet har således på
alla punkter, hela linjen utefter, släppt principen att man skall fullgöra
dessa uppdrag utan ersättning. Det återstår icke ett enda kommunalt
uppdrag, där icke utskottet tänkt sig, att något slags ersättning
skulle kunna förekomma. Nu förstår jag mycket val, att anhängarna
av utskottets förslag givetvis häremot invända, att därmed
icke principen blivit bruten, att kommunala förtroendeuppdrag skola
vara oavlönade. Man säger, att man får icke sammanblanda så
skilda saker som å ena sidan arvode för nedlagt arbete och å andra
sidan ersättning för mistad arbetsförtjänst och ersättning för havda
kostnader. Beträffande havda kostnader medgives, att sådan skillnad
existerar. Men om dessa kostnader avse kontanta utlägg för
skrivmaterialier, postporton o. d., så behövs icke någon lagändring,
ty redan under nu gällande lagstiftning torde kommunerna vara
pliktiga att återgälda i sådant hänseende utgivet belopp. Utom för
dylika utlägg kunna direkta kostnader icke gärna uppkomma för
annat än resa till platsen för sammanträde och för uppehållet därstädes,
om det blir mera långvarigt. I detta avseende är redan beträffande
de viktigaste befattningarna medgivit, att ersättning får givas.
Det är stadgat, att landstingsmän och deras suppleanter få ersättning
för resa och uppehåll på platsen. Och det är likaledes stadgat,
att samma ersättning skall utgå till ledamöter i taxerings- och pensionsnämnder.
Dessa uppdrag torde vara de viktigaste, där sådan
ersättning kan ifrågakomma. Det är ju möjligt, att sådan rese- och
traktamentsersättning skulle kunna ifrågakomma beträffande ett
eller annat uppdrag i övrigt, men något visst sådant uppdrag, där en
dylik ersättning skulle vara särskilt av behovet påkallad, har icke
framhållits i motionerna, och att endast för möjligheten av att ett
eller annat dylikt fall skulle ifrågakomma nu avlåta en skrivelse
till Kung!. Maj:t av den vidsträckta omfattning, som utskottet har
föreslagit, anser jag icke kunna komma ifråga.
I den mån motionerna avse beredande av ersättning för havda
kostnader föreligga sålunda enligt min mening icke tillräckliga skäl
för en skrivelse till Kungl. Maj :t. Återstår då frågan om ersättning
Om ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.
(Korts.)
Nr 44). ;>6
Tisdagen den 23 mars.
Om eriättuiag för mista*! arbetsförtjänst, och detta är naturligtvis hela förslagets
n^komZ- kärnpunkt. Vad motionärerna framför allt syftat till, det är just
nnia uppdrag, detta, att man skulle kunna beredas ersättning för mistad arbetsför(Forta.
) tjänst. Vid den av berr Tengdahl m. fl. år 1913 i ämnet väckta
motionen fanns fogad en statistisk redogörelse för antalet socialdemokratiska
kommunalmän och för deras fördelning på de särskilda
förtroendeuppdragen. Antalet socialdemokratiska förtroendemän i
131 kommuner, som undersökningen omfattade, uppgick till 1,128 st.
Förutom i stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige och landsting voro
dessa socialdemokratiska förtroendemän anställda uti följande uppdrag:
i kommunal- och municipalnämnder, fattigvårdsstyrelser, hälsovårdsnämnder,
revisorsuppdrag, sinnesslöanstaltstyrelse, sjukhusstyrelser,
badhusstyrelser, barnhemsstyrelser, styrelse för barnkrubba,,
barnavårdsnämnd, fosterbarnsnämnd, såsom fattigvårdare, i nödhjälpskommitté,
i föreläsningsstyrelse, i skol- och kyrkoråd, skolstyrelse,
biblioteksstyrelse, styrelse för högre folkskola, styrelse för teknisk
aftonskola, byggnadsnämnd, byggnadskommitté, drätselkammare,
drätselnämnd, taxeringsnämnd, valnämnd, lönenämnd, arbetsförmedlingsstyrelse,
egna-hemsnämnd, tomträttskommitté, koloninämnd,
brandstodskommitté, styrelse för gas- och elektricitetsverk,-slakthusstyrelse, kyrkogårdsnämnd, gat- och vägstyrelse, vattenledningsstyrelse,
hamnstyrelse, brandstyrelse arbetsförmedling, föreläsningsstyrelse
m. fl. kommittéer, beredningar och styrelser. Jag undrar,
om man verkligen är beredd att öppna möjlighet till ersättning
för mistad arbetsförtjänst åt alla dem, icke allenast av arbetsklassen
utan av alla klasser, som äro sysselsatta i alla dessa mångskiftande
kommunala uppdrag. Hittills har detta arbete fullgjorts utan ersättning,
och jag är viss om att de, som hittills burit arbetsbördan, icke
hava gjort det utan betydande uppoffring av tid och arbetskraft, som
eljest kunnat användas till eget gagn, icke minst i ekonomiskt hänseende.
Herr von Bahr talade om rättvisa, men det kan också vara
en akt av rättvisa, att de nytillträdande kommunalmännen underkasta
sig samma uppoffringar, som de andra gjort före dem. för sina
förtroendeuppdrags fullgörande.
Xu har utskottet gjort sig mycken möda att söka bevisa, att
ersättning för mistad arbetsförtjänst skulle vara något helt annat
än arvode för nedlagt arbete, och att således grundprincipen icke blivit
bruten. Men jag kan icke finna, att det är någon väsentlig skillnad
på dessa båda former av ersättning. Arvode är ersättning för
den tid och det arbete, som jag nedlägger på ett uppdrag, och gottgörelse
för mistad arbetsförtjänst är likaledes ersättning för tid och
arbete. T bägge fallen hade jag kunnat använda min tid och mitt
arbete till annan inkomstgivande sysselsättning, om jag icke velat
offra dem i kommunens tjänst. Utskottet har icke heller kunnat angiva
något annat praktiskt sätt att bestämma gottgörelsen för mistad
arbetsförtjänst än genom att fastställa den till. såsom utskottet säger.
ett »visst fixt mindre belopp», oberoende av inkomstförlusten i
det konkreta fallet, d. v. s. ersättningen skulle utgå i form av arvode.
Utskottet söker visserligen åt detta arvode vindicera någon
Tisdagen den 23 mars.
57 Nr 44).
frändskap med traktan! entsersättning, men traktamentsersättning är
ju, såsom namnet antyder, någonting helt annat, det är ersättning
för mat och dryck, och det har alldeles ingenting med minskad arbetsförtjänst
att skaffa. Jag förstår mycket väl, att det kan kännas
såsom en betydande uppoffring för mångea arbetare att nödgas avstå
från en större eller mindre del av arbetsförtjänsten för att kunna
deltaga i det kommunala livet och där göra sin insats, men så länge
man vill hålla på principen, att de kommunala förtroendeuppdragen
skola vara oavlönade, kan enligt min mening någon ersättning för
mistad arbetsförtjänst icke givas. Vill man åter släppa denna princip
— det kan ju diskuteras — vill man släppa den, kan man icke,
såvitt jag förstår, göra det utan en fullständig omläggning av hela
vårt kommunala självstyrelsesystem, men därför anser jag icke tiden
vara mogen.
På dessa skäl anhåller jag att få yrka avslag å utskottets hemställan.
Herr Åkesson, Nils: Jag skall gärna erkänna, att jag
icke är tilltalad av att bryta med den förut gängse principen
att kommunala uppdrag skola vara oavlönade, och jag vill även
hoppas, att denna i fortsättningen blir regel. Utskottet har
också givit uttryck åt denna, tanke, då det säger, att det håller
fast vid denna princip, och det kan man visserligen säga, att utskottet
gör. Den tankegången, att man icke går ifrån principen,
då man i vissa avseenden tillerkänner ersättning för mistad
arbetsförtjänst, strider icke häremot. Man kan säga att det är
två olika namn på en och samma såk. Jag tror även, att det
i fortsättningen blir såsom hittills särskilt i landskommunerna
och i synnerhet i de kommuner, som överhuvud taget bestå av
folk tillhörande den jordbrukande klassen. Men en annan sak
blir det och på annat sätt kommer Het att ställa sig, då det
gäller de stora industrisamhällena och städerna, där ersättningskraven
göra sig gällande på annat sätt och därifrån tydligen
också yrkandet på denna reform kommit.
Jag tror, att i allmänhet motståndarne till denna reform se
mörkt på saken, enär man anser, att en annan kategori av kommunens
medlemmar möjligtvis härigenom skulle förhjälpas att
taga ledningen om hand och även gorå sig till godo denna förmån
med avlöningen. Jag tror icke denna fara ar så synnerligt
stor, om man också kan säga, att just i sistomnämnda samhällen
ifrågavarande krav gorå sig gällande på annat sätt, därför
att i dessa betydligt mera arbete är lagt på de kommunala
förtroendemännen. Mam invänder härvidlag och säger, att det
finns alltid någon, som kan åtaga sig detta uppdrag, och för
vilken det icke medför särskild stor ekonomisk uppoffring. Ja,g
undrar, om denna tankegång egentligen är riktig. Man har
också gjort den invändningen, att om den kommunala förtroendemannen
ålägges så mycket arbete, att det kan vara värt att
ersättas, har man den vägen att gå, att avlöna särskilda korn
-
Om ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.
(Forte.)
Nr 4a 58
Tisdagen den 2;» mars.
Om ersättningmunala tjänstemän; men denna utväg är för mig särskilt motav^onmu
bjudande. Det är, så vitt jag kan se, ett kringgående av lagen
nåla uppdrag.a^t man skall behöva avlöna särskilda tjänstemän, då man icke
(Fort».) kan ersätta förtroendemännen inom de kommittéer eller nämnder,
som hava att göra arbete för kommunens räkning. Jag har
kanske icke så stor kommunal erfarenhet som en annan talare,
vilken här yttrade sig, men något litet har jag ändå, och denna
erfarenhet giver vid handen, att det är ett mycket vanligt fall,
att man i nämnder eller kommittéer önskar sätta in personer,
som hava ganska svårt att mottaga uppdraget, just därför att de
gå miste om arbetsförtjänst. Särskilt såsom taxeringsnämndsordförande
har jag den erfarenheten, att från dessa personer mycket
goda inlägg kunnat göras i nämndens arbete, och att nämnden
skulle haft mycket svårt att träffa det rättvisa, om den icke
haft dessa ledamöter från de lager, som här äro i fråga. Nu
gör man häremot den invändningen, att det finnes redan bot
härför, emedan det gives möjlighet att tillerkänna ersättning
åt taxeringsnämndens ledamöter; men jag kan icke inse, varför
man skall hava rättighet att giva ersättning endast åt ledamöter
i taxeringsnämnderna för deras arbete, då lika goda skäl
tala för rättigheten att tillerkänna ersättning åt dem, som sitta
i kommittéer eller nämnder med uppdrag av annan beskaffenhet
för kommunens räkning.
Det har också sagts, att en förändring här skulle hava mycket
svåra konsekvenser och föranleda mycket stora utgifter. Så
sade en talare nyss. Men man kan fråga sig, om det verkligen
är så farligt med dessa utgifter. Kan det icke mången gång
hända, att man gör väsentliga besparingar, därför att man till
sitt förfogande haft krafter, varigenom sakkunskap blivit inlagd
i kommittéernas arbete, i stället för att man annars finge
gå till någon fackman på området för inhämtande av upplysningar?
En sådan persons inlägg komme säkerligen att kosta
mycket mera.
Om detta förslag skulle genomdrivas utan vidare tanke på
konsekvenserna, skulle jag icke vilja vara med därom. Men
utskottet har tydligen sagt ifrån, att man icke bör gå med på
något sådant utan att skaffa sig betryggande garantier. »Uppenbarligen
är det av vikt», säger utskottet, »att ej heller
kommunerna missbruka den rätt att besluta ersättning, som kan
komma att tillerkännas dem. Vilka särskilda garantier häremot
höra föreskrivas lärer vid frågans utredning böra tagas under
noggrant övervägande.» Jag menar också, att om riksdagen
fattar beslut härom, måste den ovillkorligen förskaffa sig sådana
garantier, ty det kan icke nekas att här gives tillfälle till
överrumplingar, och en motionär har öppenhjärtligt nog i utredningen
i sin motion talat om, öppet och ärligt sagt ifrån, att
här vore. gott tillfälle att besluta om ersättning i vissa fall,
då sådan icke hörde utgå, men säger han, vl veta mycket väl, att
vederbörande myndighet skulle upphäva ett sådant beslut. Detta
Timlagea <kn
59 Nr 40.
lli> man.
finner jag motbjudande, att om eu kommun vilt giva ersättning
och fattar beslut därom, det skall upphävas, och att det nu är
så ställt, att om en kommun vill ersätta gjorda tjänster, får den
gorå det på sådant sätt, att gällande lag kringgås. Detta
synes icke vara rätta vägen, utan man bör iiava eu lag, soin i
vissa fall tillåter, att sådan ersättning beslutes. Under sådana
förhållanden förenar jag mig med dem, som yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Danström: De nyss anförda skälen för bifall till konstitutionsutskottets
förslag torde nog delvis hava sin tillämpning på
städerna, särskilt de större, där den kommunala arbetsbördan för en
del nämnder nog kan vara ganska dryg. Men de gälla icke i avseende
å landskommunerna, och således icke i det stora hela.
Konstitutionsutskottet uttalar att det vid den utredning, som
föreslås, bör fastkållas, att den hos oss sedan gammalt gällande
grundsatsen i allmänhet bör bliva orubbad, att kommunala förtroendeuppdrag
skola vara oavlönade, men just genom detta i allmänhet,
som förutsätter undantag, komma efter all sannolikhet allt fler
och fler undantag, som till sist bliva regel, och utskottet har härigenom
anvisat en säker utväg att så småningom underminera hela
grundsatsen vilket helt visst kommer att bliva följden, huru försiktigt
utredningen än må kunna läggas. Ja, en motionär säger ju:
»den förut hävdade principen, att kommunala uppdrag skola betraktas
såsom förtroendeuppdrag, vilka icke skola ersättas, kan sägas vara
bruten genom de ändringar, som landstings-, kommunalstämmo- och
bevillningsförordningarna i sådana hänseenden nyligen undergått».
och då tycker han tiden vara inne att taga steget fullt ut i denna
riktning till den gamla grundsatsens slopande. Detta är åtminstone
rent och öppet språk, som borde gjort utskottets majoritet litet mera
betänksam. Det kan ju vara fog för att personer, som för sitt och
sin familjs uppehälle äro beroende av sin dagavlöning, erhålla ersättning
för mistad arbetsinkomst, och i den riktningen ha också
vissa kommuner begagnat sig av sin befogenhet att medgiva ersättning
åt en och annan ledamot i taxerings- och pensionsnämnder. För
fullgörande av t. ex. taxeringsnämndsuppdrag kunna t. ex. åtgå flera
dagar å rad, ja en och annan vecka. Men däremot erfordras för andra
kommunaluppdrag i allmänhet blott en dag åt gången och ofta
kanske endast en kvällsstund utan något som helst intrång på den
ordinarie arbetstiden. I fråga om kommuners rätt att besluta ersättning
för kommunala uppdrag åt ledamöter i taxerings- och pensionsnämnder
har ju hittills ingen erfarenhet vunnits, och det torde
därför vara skäl att avvakta en sådan, innan man fortsätter vidare
på den inslagna vägen. Efter mitt förmenande kommer nog beviljande
av dylika ersättningar icke så mycket att bero på lokala förhållanden,
såsom utskottet velat göra troligt, utan fast hellre på
partiställningen inom de olika kommunerna, och garantier mot framställande
av oberättigade anspråk bliva säkerligen mycket tvivelaktiga.
Följden av denna angelägenhets överlämnande åt kommu
-
Om ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.
(Förta.)
>ir 4«). 60
Om ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.
(Fort».)
Tisdagen den 23 mars.
nernas fria beslutanderätt blir nog en ojämnhet och olikformighet deolika
kommunerna emellan, som knappt kan vara tillrådlig, och eu
allmängiltig bestämmelse voro då säkerligen vida att föredraga. Den
hållhake mot större ersättningsanspråk, som enligt utskottets förmenande
skulle ligga däruti, att två tredjedels majoritet erfordras
för beviljande av anslag för nya ändamål, är ju icke hållbar mer
än första gången, och då kan man ju helt blygsamt börja med ett
oansenligare belopp; men sedan gärdet en gång är uppgivet för ersättnings
beviljande, fortsätter man nog på den vägen och fattar sedan
beslut med endast enkel majoritet. Konungens befallningshavandes
makt att här stämma i bäcken tror jag icke mycket på.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen samt avslag på utskottets
hemställan.
Herr Hallberg: Debatten har redan pågått så länge,
att den kan anses fylla rimliga anspråk på att ha varit långvarig,
så att jag skall fatta mig helt kort. Jag måste emellertid
förklara, att jag icke kan annat än finna utskottets förslag
acceptabelt, avfattat som det är med all varsamhet i syfte
att icke binda riksdagen att framdeles godtaga vilket förslag som
helst rörande ordnande av ifrågavarande angelägenhet. Min
ståndpunkt fixeras först och främst av känslan utav att rättfärdighetskravet
stundom bjuder att ersättning må kunna utgå
för fullgörande av ett kommunalt uppdrag, som föranleder avsevärda
uppoffringar utav tid och krafter. Har man nu genom
ändringar i kommunalförfattningarna berett tillfälle för folkvalda
att i större antal än förut deltaga i de kommunala bestyren,
kan jag icke annat än finna det vara fair play, om jag så
får uttrycka mig, att ordna det så, att tillfälle till sådant deltagande
icke omöjliggöres eller i orimlig grad försvåras därigenom
att en och annan eljest lämplig eller kompetent person icke
förmår bära de med uppdragets fullgörande förknippade uppoffringar.
Att sådant ibland inträffat lär väl ingen kunna bestrida.
Men jämväl beror min ståndpunkt på den kännedom
jag äger om huruledes man i kommunerna här och var beslutar ersättningar
för diverse kommunala uppdrag, överklagas nu icke
dessa beslut, så har saken sin gång; överklagas de, bliva besluten
undanröjda. Den omständigheten emellertid, att besvär icke anförts,
torde väl bottna i den uppfattningen inom kommunen, att
beslutet varit väl motiverat såsom av omständigheterna påkallat,
men ett sådant osäkerhetstillstånd kan väl icke anses tillfredsställande.
Utskottets förslag går nu ut på att bringa reda och
ordning häruti, att det må bliva genom lag reglerat, i vilka fall
och jämväl stundom med vilka belopp ersättning kan få utgå.
Av dessa skäl kan jag icke finna den föreslagna utredningen vara
annat än önskvärd.
Visserligen har man sagt att det här är fråga om att
bryta mot den gällande grundsatsen om att kommunala förtroendeuppdrag
skola utföras utan arvode eller ersättning, men
Tiådagon don 23 mar*.
fil Nr 40.
utskottet har ju tydligen sagt, att det icke är meningen att bryta Um «•*»ilning
emot denna princip, och jag- förstår icke, huru det är tänkbart 1 a"l*d*''n!/
att uttrycka den saken tydligare. Utskottet liar, synes mig, på n ™la
ett ganska tillfredsställande sätt angivit grundlinjerna för en (port»)
dylik lagstiftning, och riksdagen är fullständigt i tillfälle att
förkasta ett blivande lagförslag, som på ett eller annat sätt är
stridande mot dessa grunder.
Jag kan för min del icke annat än tillstyrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Klefbeck: Då jag dels skrivit under herr Magnussons
motion och dels fått deltaga i utskottets behandling av ärendet,
anhåller jag att få yttra ett par ord, men jag skall, då
diskussionen så länge fortgått, inskränka mig till det minsta
möjliga.
Jag tror först, att vi kunna slå fast, att den princip, som
hittills legat till grund för våra kommunala arbeten, nämligen
att desamma såvitt möjligt böra utföras av oavlönade förtroendemän,
länt våra kommuner till stort gagn, så att vi kunna berömma
oss av såväl eu god ledning av dessa kommuner, som av att eu
mängd dugliga och framstående män ägnat betydande krafter
åt desamma. Det är därför i överensstämmelse med utskottets
hela utlåtande och, såvitt jag rätt förstått, med alla deras mening,
som här yttrat sig, som jag ber att få förklara, att jag
med dem är fullt ense däruti, att principen om att alla kommunala
arbeten i regeln skola utföras utan avlöning allt fortfarande
bör upprätthållas. Vi ha sålunda icke ett enda ögonblick försökt
motsätta oss densamma eller däremot göra någon som helst
anmärkning, vi ha blott velat för vissa undantagsfall bereda möjlighet
att lämna ersättning, och det är så långt ifrån, att principen
därigenom skulle upphävas, att, såvitt jag förstår, denna
som andra principer mycket väl tål vid att vid särskilda av omständigheterna
påkallade förhållanden undantag från densamma
göras.
När därför t. ex. herr Ilooth ville göra gällande, att ett
förslag i den riktning utskottet här förordat skulle hava till
följd, att alla de tjänstemän han uppräknade skulle avlönas, kan
jag icke förklara detta hans yttrande på annat sätt, än att han
icke ordentligt genomläst utskottsbetänkande^ ty en sådan uppfattning
skulle ju vila på en alldeles motsatt princip, nämligen
att kommunala tjänstemän höra avlönas, och vår princip är ju
den, att dessa skola vara oavlönade och endast i vissa undantagsfall
beredas gottgörelse.
Det är nu egentligen två synpunkter, som jag vill trycka på
och vilka för mig varit avgörande. Jag vill därvid icke uppehålla
mig vid det, som kanske varit utgångspunkten för "att dessa
motioner en gång i världen blevo väckta. Det förekommer nämligen
här i Stockholms kommun, att personer, föreslagna till
inval i den ena eller andra nämnden, förklara sig icke kunna taga
Kr 40. 62
Tisdagen den 2o mars.
Om ersättning
i anledning
'' av kommunala
uppdrag.
(Forte.)
emot dessa uppdrag, eftersom dessa namnclers sammanträden
hållas på sådana tider, att de föreslagna, om de skulle bevista
desamma, måste gå förlustiga sin arbetsförtjänst. Däremot är
det två andra synpunkter jag vill trycka på. Först och främst,
såsom herr von Bahr uppenbarligen visat, kommunernas berättigade
krav med hänsyn till deras eget bästa att få rättighet sig
given att i särskilta fall bevilja ersättningar för de arbeten,
som en eller annan inom kommunen utfört. Det bar påvisats
från annat håll, att just detta kan vara en sund och riktig sparsamhet,
när man nämligen beslutar en utgift för att anordna
t. ex. ett större verk inom en kommun, så att detsamma kan på
bästa sätt motsvara sitt ändamål och sålunda ganska snart bringa
till avkastning de utgifter, som kommunen offrat. Sålunda, hänsynen
till kommunernas eget bästa samt till deras egen göda och
lyckliga utveckling är den första synpunkten jag skulle vilja
betona. Den andra är, såsom herr Hallberg nyss anförde, vår
känsla för att lag och ordning må vara rådande i samhället och
att, såvitt möjligt, samma förhållanden måtte göra sig gällande
på alla ställen. Denna synpunkt bör framstå för oss såsom ett
synnerligen behjärtansvärt önskemål. Nu förhåller det sig så,
att det råder eu fullständig oreda på detta område överallt i
vårt land, i det att den ena kommunen t. ex. beviljar ersättning
för ett uppdrag, för vilket den andra kommunen i liknande fall
vägrar att lämna ersättning. Och ej nog med det, utan, såsom
i utskottet vittnats, det har givits exempel på att, sedan en kommun
beslutat ersättning för vissa uppdrag, men beslutet överklagats
och blivit av högre myndighet upphävt, samma kommun
året därpå fattat samma beslut, detta då icke blivit överklagat,
utan stått sig, och den ifrågasatta ersättningen lämnats. Det
kan väl icke vara sunt och riktigt, att på det sättet ett ordnande
av kommunens angelägenheter skall bliva beroende på om en
eller annan behagar anföra klagomål över de beslut, som fattats.
Till sist ber jag att till min glädje få konstatera, att denna
fråga icke fattats såsom någon partifråga, utan att vi från
skilda håll enats om den gjorda hemställan. Endast fyra reservanter
från denna kammare ha reserverat sig, men för övrigt
ha alla varit eniga om utskottets framställning, och i förvissning
om att ett bifall till utskottets förslag skulle i högsta grad
befordra allt som för en kommuns sunda utveckling och goda
ledning är gagneligt, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Montgomery: I den gamla göda tiden var allting
mycket
billigare än nu för tiden, och det är förvånansvärt, huru
mycket som då uträttades utan ett öres ersättning. Jag erinrar mig
t. ex. de s. k. gångledsdagsverkena, som presterades av jordbrukare,
utan att de därför betingade sig någon som helst ersättning. Nu
för tiden är allting mycket dyrare, och tiden själv vill aldrig räcka
till. Men då är det ju icke heller underligt, om de personer, som
Tisdagen den »3 mars.
63 Nr 44).
bekläda kommunala förtroendeuppdrag, yrka på någon ersättning0"* ersättning
för den tidsförlust, som de måste lida vid uppdragens fullgörande,
öcli därför bär nu också i många avseenden redan plägat beviljas er- na\a “uppdrag.
sättningar, såsom vi nyss bort omtalas, exempelvis för landstings- (Forts.)
rnannauppdrag, ledamotskap i pensionsnämnder o. s. v., och det är
ju orättvist att, då det beviljas på ett håll, det icke beviljas på ett
annat. Jag måste alltså instämma med den föregående talaren i
att detta är en sak, som tarvar utredning, och att bär behöves eu
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om den utav utskottet föreslagna
utredningen, så att vi på detta område måtte vinna likformighet
inom de olika kommunerna och ej sådana olägenheter vidare må
förekomma som de, vilka nyss blivit påpekade.
Jag ber därför att få instämma i yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.
Herr Östberg, Johan: Den ärade talaren på Upplands
bänken,
som hittills varit huvudtalare för utskottets förslag, slutade
sitt anförande med att framhålla, att utskottet visst icke vore så
säkert på att någon ändring behövdes, utan att utskottet mera begärde
eu utredning, huru saken må kunna förhålla sig och huru den
hör förhålla sig. Om denna utredning gåve vid handen, att ingen
ändring borde ske, vore det ju blott att böja sig för denna utredning.
En utredning, som i och för sig vore ett gott, hade då skett, och man
finge nöja sig med resultatet.
Men är det väl någon i denna kammare som tror att, om ett
sådant här spörsmål göres till föremål för en utredning, i och för
sig kommer att tillfredsställa de krav på gottgörelse, som nu framställas,
så att dessa krav skola tystna? Förvisso icke, alltid kommer
en dylik utredning att lämna något stöd för fortsatta yrkanden
om ersättning för kommunala uppdrag, och yrkandena därom upphöra
då icke blott och bart genom den försiggångna utredningen.
Sålunda, är utskottet icke säkert på, att någon förändring bör
ske, borde utskottet förvisso icke blott för utredningens egen skull
hava gjort sin framställning, ty utredningen, jag upprepar det ännu
en gång, kommer icke att tysta anspråken, och utredningar ha vi
ju nog och övernog av här i landet.
Det har nu framhållits och särskilt alldeles nyss betonats, att
man för all del vill behålla själva principen om oavlönade kommunala
uppdrag. Man vill blott undersöka om det icke skulle kunna
gå att skära sönder principen genom så många undantag som möjligt.
Man är icke belåten med de hittills i särskilda av omständigheterna
påkallade fall gjorda undantagen, utan man säger, att man vill
undersöka, om icke allt fler och fler fall kunna finnas, så att till slut
kanske ingenting återstår av den princip, som man nu säger sig vilja
hålla på. Mej, vill man ha principen kvar, då torde man kunna nöja
sig med förhållandena sådana de för närvarande äro.
Så säger man vidare, att det nya avlöningssystemet skall införas
icke för individernas skull, icke för deras, som vilja hava arvoden,
utan för kommunernas egen skull. Det är för kommunernas
Sr 40. 64
Tisdagen den 23 mars.
Om ersättning bästa och deras lyckliga och göda utveckling, som man vill hava allt
i anledning detta. Då frågar jag: finnes det några befogade klagomål över den
hittillsvarande"kommunala utvecklingen i vart land? Har den icke
(Forts) vant nöjaktig på alla områden, i vissa avseende storartad, och.^ hai
den icke vant detta måhäncia just därför, att en var känt det såsom
en kommunal plikt, on samhällsplikt, som man fullgjort, då man
åtagit sig arbete i den kommuns tjänst, där man bär sin vistelseort?
Jag°tror icke, att den kommunala utvecklingen kommer axt
befrämjas genom en utsträckning av avlöningssystemet utöver de
undantagsfall, som redan nu kunna förekomma. Och det märkvärdiga
är, att fastän man åberopar, att detta nya skulle ske för »kommunernas
skull», det ingalunda är kommunerna, som gjort framställning
härom, utan dessa ha ju i allmänhet låtit bero vid vad som
hittills ägt rum och från deras sida föreligger icke något till Kungl.
Maj:t eller riksdagen framkommet förslag i denna väg. Men, säger
man, man hör ändå låta kommunerna själva bestämma, och man
hör ej hindra dem att, om de vilja, giva ersättning åt personer, som
äro hågade att ägna tid och krafter åt kommunalt arbete. Men
»kommunerna själva» — det är ju i detta sammanhang i själva
verket blott majoriteterna i de beslutande församlingarna, och dessa
äro nog icke alltid att jämställa med kommunerna själva. Säkert är
att dylika majoritetsbeslut i många fall lätt skulle leda till missbruk.
Man säger slutligen, att arvodena i dessa fall äro av nöden därför,
att med den demokratiska utveckling, som vi numera givit åt
våra kommunala institutioner, uppkallas till arbete på det kommunala
fältet personer, som icke hava råd eller tillfälle att på samma
sätt, som personer inom burgnare samhällsklasser, vilka ägna
sig åt det kommunala livet, ställa sina krafter till kommunens tjänst,
och att alltså den demokratiska principen kräver, att man utsträcker
avlöningsförhållandena till allt flera och flera. Konsekvensen av
denna åskådning är naturligtvis, att man tar steget fullt ut och avlönar
varje kommunalt uppdrag, även dem, som bestå i fullmäktigskap
och sådant. Men huruvida det kan kallas för en demokratisk
princip, eller om det ej snarare är ett offrande åt penningesökandets
princip, det lämnar jag därhän. Ett dylikt ingalunda efterföljansvärt
system finnes i vissa kommuner utomlands, där fullmäktigskapet
är mycket väl betalt och där fullmäktige dessutom inom sig
själva välja sekreterare med ändå högre avlöning, fastän de låta
andra sköta göromålen.
Nu tror jag, att var och en skall medgiva, att någon svårighet
för de nya valberättigade samhällsgrupperna, vilka deltaga i det
kommunala livet, att få värdiga representanter till det kommunala
arbetet hittills icke existerat. I flera kommuner har arbetarpartiet
en övervägande majoritet, och det partiet har satt in sina förtroendemän
i kommunala sysslor, i styrelser, nämnder och fullmäktige,
och någon svårighet att placera personer på dessa platser har, såvitt
jag vet icke yppat sig. Jag tror, att ett stort antal personer inom
bossa kategorier äro lika väl i tillfälle att ägna sig åt kommunalt
arbete som många andra inom andra samhällslager.
Tisdagen den 23 mars.
65 Nr 4a
Alltså har erfarenheten från kommunernas sida efter min uppfattning
icke hittills lagt i dagen något behov att gå vidare på denna
avlöningsväg, och då denna väg bär utför, nämligen till framställande
av allt större och större krav på ersättningar, tror jag, att den
skrivelse, som utskottet nu föreslagit, varken är nödig eller nyttig,
och förhåller det sig så, som herr von Bahr lät förstå, att utskottet
icke heller varit säkert på att en förändring är behövlig, utan ställt
sig tvekande i denna fråga, tror jag, att kammaren har all anledning
att i så tveksamt fall icke handla, och ber jag därför att få yrka
avslag på utskottets hemställan.
Herr T r y g g e r : Herr talman, mina herrar! För min del kan
jag icke vara med om den skrivelse, som konstitutionsutskottet här
förordat, och detta av det skäl, att när jag ställer denna skrivelse
i förhållande till den föregående motiveringen, jag kommer till
den bestämda uppfattningen, att man i betänkandet i själva
verket övergivit den gamla principen om att för kommunala förtroendeuppdrag
ersättning icke skall lämnas.
Om herrarne se på sid. 16 i betänkandet, finna ni, att konstitutionsutskottet
där uttryckligen påpekat, att huvudsyftet med
den reform, som man nu vill ha fram, är att undanröja de hinder,
som för medborgare av de mindre bemedlade klasserna skulle
resa sig emot ett deltagande i det kommunala arbetet. Är detta
huvudsyftet, är det alldeles klart, att det finns ingen annan väg
att realisera detta än att lämna den gamla ståndpunkten och
övergå till den nya med ersättning för det arbete, som göres i
kommunens tjänst.
Emellertid kan jag för min del icke vara med om en övergång
till eu dylik grundsats och det därför, att jag anser, att den huvudsynpunkt,
som för oss bör vara den avgörande vid denna frågas
lösning, är icke huruvida med den ena eller andra principen något
hinder för någon enskild medborgare kan förefinnas att mottaga
ett visst förtroendeuppdrag i kommunen, utan vad som är det
fördelaktigaste för kommunen själv. Och i det avseendet är ju
här med styrka framhållet, att den nuvarande ordningen visat
sig i stort sett — det är ju klart, att undantag alltid finnas —
vara till gagn för vårt kommunala liv. Jag kan mycket väl
tänka mig, att om man överginge till en annan princip i fråga
om ersättning, det lätt skulle kunna hända, att personer, som
hittills gjort kommunerna stort gagn, kunde få lämna plats för
sådana, som icke äro i stånd att göra kommunerna samma tjänster.
Den föreslagna förändringen med avseende å ersättning
skulle sannolikt medföra att, der det finnes den erforderliga
majoriteten, man offrar den större sakkunskapen, den större
skickligheten och de personer, som för kommunen vore de lämpligaste,
för att bereda plats åt andra, som vore de förra betydligt
underlägsna. Sålunda kan jag icke finna annat än att, om man
tager hänsyn till kommunernas intresse, man med den erfarenhet,
man för närvarande bär, bör stå kvar på den gamla ståndpunkten.
Första hammarens protokoll 1915. Nr 40. 5
Om ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.
(Forte.)
Sr 4a 66
Tisdagen den 23 mars.
Om ersättning Därjämte är det eu annan, mera allmän synpunkt, jag ville
aZkZZ- §öra gällande. Jag tror, att när vi nu gått fram alltmer och mer i
nato, uppdrag, demokratisk riktning, d. v. s. så, att allt större och större inflyCPorta.
) tande i politiskt och kommunalt hänseende blivit givet åt den
stora massan av landets befolkning, det är av stor vikt, att dessa
personer som numera fått tillträde till förtroendeuppdragen, vänja
sig vid att känna ansvaret med sin nya ställning, och framför allt
att de följa den gamla grundsats, som, man må säga vad man
vill, dock följts av dem, som förut varit de huvudsakligen maktägande,
nämligen att, såvitt möjligt, icke söka vinna fördelar
på det allmännas bekostnad, utan offra sitt arbete och sina
tjänster, åt det allmänna, när det allmänna är i behov därav.
Det kan icke förnekas — om vi nu tala mera förtroligt oss
emellan, utan att det kommer vidare — att man kunnat spåra i
vårt land under de sista tiderna en viss benägenhet hos personer,
som deltagit i det offentliga livet, att söka för sig utvinna
så mycket som möjligt i form av arvoden eller andra förmåner
för detta sitt arbete. Detta är en tendens, som det gäller att på
det allra kraftigaste motarbeta, och det är en tendens, som enligt
min åsikt skulle visa sig icke minst farlig på det kommunala området.
Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets förslag.
Herr Lamm: Det är icke min mening att uppehålla kammaren
med något längre anförande, utan jag har endast några få ord att
säga. Om det varit för vana i denna kammare att göra instämmanden,
hade jag redan gjort ett instämmande i det anförande, herr
Åkesson hade; ty jag delar i de flesta punkter då åsikter, han framställde,
och även den tankegång, som framgick ur hans anförande.
Jag har blivit uppkallad därav, att andra kamrater på Stockholmsbänken
yttrat sig, antagligen på grund av sina erfarenheter
från sin kommunala verksamhet i Stockholm. Jag kan icke säga annat,
än att jag i mycket delar de betänkligheter, som här blivit
framställda. Min erfarenhet har emellertid lärt mig, att här föreligger
behov av en förändring.
Herr Klefbeck fäste uppmärksamheten på hur svårt det är nu
för tiden, när hela den kommunala verksamheten är lagd på en mera
demokratisk basis, för en del representanter för t. ex. arbetarpartiet,
att deltaga i styrelsers och nämnders verksamhet, på den grund att
denna vanligen är förlagd till tider, då de i regel icke utan stora
ekonomiska uppoffringar kunna komma loss från sitt arbete.
Detta är också min erfarenhet från min verksamhet i Stockholms
kommunalförvaltning, såväl från drätselnämndens första avdelning
som än mer från kommittéer, där jag suttit och där det gällt att få
arbetarrepresentanter med. Följden har blivit den, att man, för att
icke förorsaka dem förluster, fått förlägga arbetet till sent på kvällarna,
då de varit fria från dagens sysslor. Att detta är högst ofördelaktigt
för själva arbetet, förstår var och eu, med den intensiva
tankeansträngning, man ibland får lägga i dagen i avseende på kom
-
Tisdagen den 23 in ari. 67
munala frågor. Jag frågar då: vore det icke tänkbart att ställa så
till, att möjlighet beredes för vederbörande att utan för stora uppoffringar
kunna deltaga i detta arbete?
Det är också detta behov, som enligt vad jag tror, föranlett, att
det i förevarande utlåtande omnämnda Eabeska förslaget till omorganisation
av Stockholms stads kommunalförvaltning resulterat i en
hemställan, huruvida det icke vore lämpligt, att till ledamöter av
nämnder och styrelser finge utgå någon viss liten ersättning för
varje bevistat sammanträde. Jag tror, att detta vore något att taga
i övervägande, och att det vore särdeles praktiskt.
För övrigt och för att återgå till vad den siste talaren sade, tror
jag, att han överdrivit faran av frågan om ersättningar. Man ser ju,
huru omständigheterna tvinga en till detta numera, sedan hela rösträttsväsendet
blivit omlagt. Denna kammare smickrade sig ju förut
med att den var utan arvode, men så kom den störa reformen, och
då var det nödvändigt att avlöna även denna kammares ledamöter.
Icke kan man väl påstå, att någon går in i denna kammare för att
fa detta arvode, och jag tror, att detsamma skulle bliva förhållandet
i det kommunala livet. Jag tror icke, att om man tänker sig ersätta
varje sammanträde med 3, 4 eller 5 kronor, någon åtrår platsen bara
därför, att man får arvodet i fråga.
Jag tror, att, så försiktigt som konstitutionsutskottets utlåtande
här är skrivet, man mycket väl kan gå med på det, och jag tror, att
det är nödvändigt, för att i alla fall få en viss klarhet om det lagliga
eller olagliga i det tillvägagångssätt, som nu praktiseras i en del
kommuner, att få frågan utredd; jag ber därför att få för min del
ansluta mig till utskottets utlåtande.
Herr K j e 11 é n: Det är mig personligen mycket okärt att
vid detta tillfälle nödgas undandraga mig den upplysta och viljefasta
ledning, som jag annars i politiska ting så gärna följer. Jag får
ju också erkänna, att jag icke sitter inne med den erfarenhet i kommunala
ting som många av dem, som här uppträtt mot utskottets uttalande.
Men jag känner mig styrkt i min ställning på den inslagna
vägen genom att jag är i sällskap icke blott med de erfarna kommunalmän,
som här i kammaren uppträtt för reformen, utan särskilt därför,
att jag är i sällskap med alla de representanter i utskottet, som
tillhöra medkammarens högersida, i det att ingen av dem är reservant.
Som en förmildrande omständighet vill jag också anföra, att
i utskottet beslutet föregicks av en vidlyftig debatt, där jag fick
draga ett tämligen stort lass, och i det lasset hade jag just de synpunkter.
som här anförts mot reformen. De allra flesta av dem förde
jag då i elden för att tvinga de ursprungliga förslagsställarna från
deras utgångspunkt. Men så kommo vi slutligen till en linje, där
jag ansåg att man kunde stanna och enas. Jag skall nu, med allt
erkännande av de synpunkter, som alltså mot uskottets förslag utvecklats,
söka sammanfatta vad som talar för saken under tre synpunkter
— var för sig betydelsefull och tillsammans för mig avgörande.
Nr 40.
()in ersättning
i anledning
av kommunala
uppdrag.-(Forts.)
Nr 40. 68
Tisdagen den 23 mars.
Om ersättning Det första är, att praxis redan smyger omkring osis; vi ka redan
OTkommu- åtskilliga exempel därpå under debatten. En hel del folk sitter
nala uppdrag. redan, trots lag och rättsgrundsatser, med ersättning för kommunala
(Forte.) uppdrag, folk i den ställningen, att det i många fall kan antagas,
att det bara behövdes en klagan, för att regeringsrätten skulle upphäva
den. Det är ju för dem själva icke vidare behagligt. Men jag
undrar, om icke detta system i sig själv är ett laglöshetens system,
om det icke innebär en smygande anarki, som vi alla borde önska
bort. Jag tror, att vi äro inne på en vildmark, som det vore gott att
bringa under laga hävd. Detta är samma princip, att legalisera
praxis, som jag förut här sökt företräda, så nyss i fråga om justitieombudsmannen
och så i fjol beträffande nyriksdagsteorien.
Det andra skälet är, att här finnes enligt min mening ett otvetydigt
moment av rättvisa på den sida, där man yrkar cn ändring i
det bestående. Jag instämmer naturligtvis i att det måste vara ansvar
på de håll, där man skall taga del i offentliga angelägenheter,
men jag kan icke helt sluta mina ögon för att det finnes ett visst
berättigande i ett dylikt missnöje, efter de steg vi redan tagit, speciellt
1909. Det måste väl frappera oss alla, hur litet försonlighet
i vårt samhälle utlöstes genom 1909 års reform, vilken dock innebar
så oerhörda eftergifter från de maktägandes sida. Detta beroddedärpå,
att man på den andra sidan tyckte sig finna, att högern genom
de proportionella valen tagit tillbaka med ena handen vad den
gav med den andra. Yi ha ju sedan sett, att detta var en överdriven
farhåga, men man trodde i alla fall så på den tiden. På samma sätt
tror jag, att nu inånga skola kunna få den uppfattningen, att det bestående^
vänner vilja behålla osynliga sociala streck, sedan de slopat
de synliga, politiska strecken. Detta finner jag icke lyckligt. Jag
är av den åsikten, att har man tagit demokratien i båten, bör man
ro den i land. Den nu förevarande reformen synes mig sålunda endast
vara en konsekvens av 1909 års beslut, likasåväl som t. ex. arvodet
åt landstingen. Jag undrar i detta sammanhang, om icke utskottets
ärade vice ordförande skall finna, att en del av vad han yttrat
emot denna reform, gäller lika väl även om arvoden åt riksdagsmännen!
För
det tredje föreligger här, såvitt jag förstår, ett tillfälle, som
kanske icke så lätt kommer åter, att reglera och ordna praxis. På
det mest uttryckliga sätt har utskottet, icke en utan två gånger i
motiveringen och även i själva klämmen fått in själva principen om
ieke-avlöning och fått den erkänd även på håll, där man kanskeicke
varit så villig att lämna ett sådant medgivande. Nu har man
sagt. att den föreslagna ändringen skulle i praktiken släppa principen.
Men utskottet har ju samtidigt fastslagit, att principen skall
gälla med avseende å stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige, och
ingen vill väl påstå, att detta är någon småsak — åtminstone vill
väl inte herr vice ordföranden i Stockholms stadsfullmäktige påstå, att''
det är en småsak i självstyrelsen! Vidare ha vi ju kringgärdat undantagen
med en massa restriktioner, kvalificerad majoritet i kommunerna,
eventuellt tillstyrkande av myndighet, kommunernas eget
Tisdagen den 23 mara.
69 Nr 40.
intresse — ty här är ju icke tal om en plikt, utan blott om en rätt —,
och det hela har ställts under Kungl. Maj:ts upplysta omdöme. Det
förefaller mig, att man icke gjorde oklokt i att begagna detta tillfälle
att. fastslå en sådan anordning, som, jag uprepar det, kanske
icke alltid står till buds.
Men jag måste också med beklagande konstatera, att det mellan
mig och flertalet inom denna kammares majoritetsparti understundom
råder en olikhet i uppfattning rörande medlen att uppnå det för
oss gemensamma målet. Nyss ha vi förehaft en stor fråga, en riksfråga,
en konstitutionell fråga, där det icke fanns en misstanke om
privata intressen; där ansåg jag, att man borde vara oböjlig, men då
fann majoriteten, att man skulle kunna anpassa sig. Här åter är
det en social fråga med ekonomisk innebörd, där det — utom själva
principen, varom vi ju alla äro ense — kan gälla enskildas eller
låt vara kommuners intressen inom riket. Här förefaller det mig, att
förutsättningar föreligga för en konciliant politik, men bär synes
majoriteten vara oböjlig. Jag beklagar denna bristande överensstämmelse,
icke blott för min egen skull, då jag härmed yrkar bifall
till utskottets hemställan.
Herr T ryg-ger: Herr talman! Endast ett enda ord. Herr
Kjellén har givit uttryck åt sin uppfattning av denna fråga
genom sentensen, att »när man tagit demokratien i båten, skall
man ro den i land». Jag ber då att få säga, att jag för min del
tänker mig saken så att när man tagit demokratien i båten;
skall man lära den att själv ro båten i land.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle avslå såväl utskottets
hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 9, röstar
Ja;
Den. det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås såväl utskottets hemställan som de i ämnet
väckta motionerna.
Om ersättning
i (inledning
av kommunala
uppdrag.
(Forts.)
Nr 40. 70
Tiadagen den 23 mars.
Om ersättning Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
, anledning utfamt sålun(}a;
av kommu
-
nala uppdrag.
(Forte.)
Ja — 51;
Nej — 69.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
den 20 och 22 innevarande mars bordlagda utlåtande nr 6, angående
regleringen av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.
Punkterna 1—7.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8.
Lades till handlingarna.
Punkterna 9 och 10.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 11 och 12.
Lades till handlingarna.
Tillfällig Punkten 13.
löneförbätt
nng
it krono- På grund av Kungl. Maj:ts i punkt 13 av förevarande huvudof
r m. fl. ■ statsverkspropositionen därom gjorda framställning hade utskottet
i nu föredragna punkt hemställt, att riksdagen måtte, i likhet
med vad för innevarande år ägt rum, på extra stat för år 1916
anvisa ett förslagsanslag av 793,500 kronor för beredande av tillfällig
löneförbättring under samma år åt 117 kronofogdar, 116 häradsskrivare
och 516 länsmän, att utgå med följande belopp, nämligen:
för 11 kronofogdar (i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län) en var 800 kronor, därav 200 kronor skulle anses utgöra lön, 400
kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg;
för en var av övriga 106 kronofogdar 600 kronor, därav 200
kronor skulle anses utgöra lön och 400 kronor tjänstgöringspenningar;
för
10 häradsskrivare (i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län) en var 900 kronor, därav 200 kronor skulle anses utgöra
lön, 500 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg;
för 106 häradskrivare (i övriga län) en var 700 kronor, därav
200 kronor skulle anses utgöra lön och 500 kronor tjänstgöringspenningar;
och
Tiftdu^eu den U8 mars.
71 Nr 4a
för samtliga liäradsskrivare extra förvaltningsbidrag med 75 kronor
för varje fullt 5,000-tal av folkmängden i tjänstedistriktet;
för 4 länsmän (i Tärna distrikt av Västerbottens län samt i Arjeplogs,
Jukkasjärvi och Karesuando distrikt av Norrbottens län) en
var 1,000 kronor, därav 600 kronor skulle anses utgöra lön, 200 kronor
ortstillägg och 200 kronor torvaltningsbidrag;
för 66 länsmän (övriga länsmän i Västerbottens och Norrbottens
län samt länsmännen i Jämtlands län) en var 1,300 kronor, därav
600 kronor skulle anses utgöra lön, 300 kronor 1 jänstgöringspenningar,
200 kronor ortstillägg och 200 kronor förvaltningsbidrag; samt
för eu var av övriga 446 länsmän 1,100 kronor, därav 600 kronor
skulle anses utgöra lön, 300 kronor tjänstgöringspenningar och
200 kronor förvaltningsbidrag.
Herr It o o t h: Uti den kungl. propositionen angående nu
ifrågavarande anslag, anför herr statsrådet och chefen för kungl.
fcivildepartementet, med avseende, å fögderiförvaltningens omorganisation
och lönereglering för fögderitjänstemännen följande:
»Det var min avsikt att förelägga Kungl. Maj:t förslag till proposition
i förevarande ämne att avlåtas till nu sammanträdande
riksdag. Den sedermera inträdda situationen har emellertid ställt
staten inför nödvändigheten att iakttaga den strängaste sparsamhet.
Det har därför icke ansetts lämpligt att nu förelägga riksdagen
förslag till allmän lönereglering inom någon del av statsförvaltningen.
Hur önskvärd den här ifrågavarande omorganisationen
med därav följande lönereglering i och för sig än är,
synes frågan därför icke böra göras till föremål för behandling
vid den nu stundande riksdagen.»
Ehuru det, enligt min mening, torde varit möjligt att med
en jämförelsevis ringa utgift för statsverket genomföra en tillfredsställande
lönereglering för fögderitjänstemännen, kan det
naturligtvis icke komma ifråga, att jag vill söka i någon mån
förringa de skäl herr statsrådet anfört för uppskof med detta
ärende. Jag kommer fördenskull icke heller att framställa något
yrkande. Men — med hänsyn till den störa betydelse denna
fråga har för dem det gäller — ber jag att vid detta tillfälle få
göra ett kort uttalande.
Det var redan år 1878, som nu gällande lönereglering för
fögderitjänstemännen fastställdes. Alltså har sedan dess nära
40 år förflutit. I vad mån levnadskostnaderna under denna
långa tid ökats, det behöver jag icke för kammaren närmare påvisa.
Det skall med tacksamhet erkännas, att riksdagen genom
tillfällig löneförbättring någorlunda tillgodosett de i tjänst varande
befattningshavarne. Men för de tjänstemän, som till följd
av uppnådd pensionsålder nödgas avgå från tjänsten, och för
tjänstemännens änkor och oförsörjda barn, ställer det sig mycket
bekymmersamt, i det att såsom pensionsunderlag alltjämt räknas
de vid 1878 års lönereglering bestämda löneförmåner. Jag tilllåter
mig i sådant avseende erinra om att den högsta pension
TiUfiUig
löneförbättring
åt kronofogdar
m. fl.
(Fort».)
Kr 40. 72
Tisdazen don 23 mars.
Tillfällig
löneförbättring
åt kronofogdar
m. fl.
(Fort».)
en länsmansänka för närvarande kan erhålla uppgår till 240
kronor. Om nu detta belopp för 40 år sedan var med sparsamhet
tillmätt, så förstår en var, huru otillräckligt detsamma under
nu rådande förhållanden måste vara.
Den 26. oktober 1900 anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret
att föranstalta om allmän revision av löneförhållandena vid
landsstaten. Riksdagshandlingarna vittna om att en mycket
ingående utredning i frågan redan för sex år sedan förelåg,
men ännu, efter femton års förlopp, har den anbefallda revisionen
såvitt densamma avser fögderitjänstemännens löneförhållanden,
icke blivit slutförd.
Vid sådant förhållande får jag i all vördsamhet uttala önskvärdheten
av att det måtte av Kungl. Maj:t befinnas lämpligt
att inom den närmaste tiden för riksdagen framlägga förslag
till lönereglering för fögderitjänstemännen.
Jag har, herr talman, som sagt, icke något yrkande.
Herr statsrådet von Sydow: Jag delar fullständigt den
uppfattning herr Rooth nu uttalat, att pensionsförhållandena
för fögderiförvaltningens tjänstemäns efterlevande äro synnerligen
beklagansvärda; särskilt gäller detta beträffande änkor
efter länsmän. Här kan man tala om ett verkligt nödläge.
Jag har också mycket tidigt fäst min uppmärksamhet vid denna
fråga och gjort en undersökning för att utröna, om man icke
kunde provisoriskt ordna saken för att undanröja de svåraste
missförhållandena. Undersökningen gav emellertid negativt resultat.
Den visade, att man icke kan genomföra ett sådant
provisorium med det sätt, varpå civilstatens änke- och pupillkassa
nu är anordnad. Frågan kan sålunda icke lösas annat än i
sammanhang med att fögderiförvaltningens organisation och avlöningsförhållanden
bliva slutligt ordnade. Detta är för övrigt
uppenbarligen mycket angeläget icke allenast med hänsyn till
pensionsförhållandena, utan även med hänsyn därtill, att .nuvarande
förhållanden beträffande lantregeringen i dess helhet
och särskilt länsstyrelsernas och lantstatens rekrytering äro synnerligen
otillfredsställande. Jag vill därför med anledning av
herr Rooths uttalande säga, att jag icke kommer att underlåta
något av vad på mig ankommer för att snarast möjligt bringa
denna fråga till en slutlig lösning.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i förevarande punkt hemställt.
Punkterna 14—20.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 21.
Lades'' till handlingarna. • - I
Tisdagen den fö mara.
73 Nr 40.
Punkterna 22—25.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 26.
I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
(nr 18) av herr II. Falilén m. fl. och den andra inom andra
kammaren (nr 21) av herr C. J. Öberg m. fl., hade föreslagits, att
riksdagen måtte för år 1916 anslå ett belopp av 100,000 kronor att
användas till anläggande av enklare vägar inom Västernorrlands län
på de villkor och bestämmelser, som Kungl. Maj:t kunde finna gott
föreskriva.
Härjämte hade uti en av herr G. Rosén inom första kammaren
väckt motion (nr 48) hemställts, att riksdagen måtte ställa till
Kungl. Maj:ts förfogande ett extra anslag av 250,000 kronor för år
1916 till anläggning av enklare utfartsvägar i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län.
Vidare hade herrar N. G. Åkerlindh och A. Mossberg i en inom
andra kammaren väckt motion (nr 41) hemställt, att riksdagen ville
besluta, att som extra anslag för ombyggnad, eventuellt nybyggnad
och förbättrande av enskilda vägar, som i en snar framtid kunde till
allmänt underhåll antagas i Värmland, anslå för år 1916 av statsmedel
100,000 kronor.
Slutligen hade herr O. Osberg i en inom samma kammare väckt
motion (nr 70) föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t utreda på vad sätt och under
vilka villkor statsunderstöd borde beredas företag, som avsåge nybyggnad
eller förbättring av till allmänt underhåll ej indelta utfartsvägar
samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen
kunde föranledas.
Utskottet hade i förevarande punkt på anförda grunder hemställt,
a) att herr Fahléns m. fl. och herr Öbergs m. fl. ovanberörda
motioner icke måtte av riksdagen bifallas;
b) att jämväl herr Roséns omförmälda motion icke måtte vinna
riksdagens bifall;
c) att herrar Åkerlindhs och Mossbergs förenämnda motion icke
heller måtte av riksdagen bifallas; samt
d) att herr Osbergs ovannämnda motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Fahlén: Det kan icke falla mig in att göra något
yrkande i anledning av den motion jag väckt i denna punkt och
icke heller att upptaga kammarens tid med något anförande i
sak. Jag böjer mig fastmera för den enhälliga motivering, stats
-
Anslag till
väganläggningar
in. m.
Nr 4A 74
Tisdagen den 23 mars.
Anslag till utskottet fogat till sitt avslagsyrkande. Men jag tillåter mig
Jngår‘m3m dock begagna tillfället att såga, att det torde vara tillåtet att ur
(Forts) denna motivering e contrario draga den slutsatsen, att därest
'' ‘’ icke den av statsutskottet åberopade situationen vore förhanden,
och sålunda i och med det att normala förhållanden inträtt, en
framställning i det syfte min med fleras motion avser icke skall
undgå att vinna såväl statsutskottets som riksdagens bifall.
Herr talman, jag har intet yrkande att göra.
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i nu föredragna punkt hemställt.
Punkten 27.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 28. .
Lades till handlingarna.
Punkterna 29—48.
Vad utskottet hemställt bifölls
Punkten 49.
Lades till handlingarna.
Punkterna 50—54.
Vad utskottet hemställt bifölls
Punkten 55.
Lades till handlingarna.
Punkterna 56 och 57.
Vad utskottet hemställt bifölls
Punkten 58.
Lades till handlingarna.
Punkterna 59—65.
Vad utskottet hemställt hittills
Tisdagen den 23 mun.
75 Nr 4a
Punkterna 66 och 67.
Lades till handlingarna.
Punkterna 68—81.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets den 20 och 22 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättande
av vissa förskottsvis utgivna medel, och
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av motorcyklar för armén,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 20 och 22 innevarande mars
bordlagda utlåtande nr 21, i anledning av väckta motioner om anslag
till centralstyrelsen för förbundet soldaternas vänner.
I en inom första kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad
motion (nr 20) hade herr K. J. Ekman hemställt, att riksdagen måtte
för år 1916 bevilja ett anslag på 10,000 kronor åt centralstyrelsen
för »Förbundet soldaternas vänner» att emot redovisning användas
dels till att inom folket sprida kunskap om och sålunda uppväcka ett
större allmänt intresse för stödjandet av soldathemsverksamheten och
dels till att direkt stödja nämnda soldathemsverksamhet genom anordnande
av föredrag och annat mera, som kunde gagna denna verksamhet.
Vidare hade herrar N. G. Åkerlindh och O. Johanson i Huskvarna
i en inom andra kammaren väckt, likaledes till statsutskottet
hänvisad motion (nr 42) hemställt, att riksdagen måtte för år 1916
bevilja ett anslag av 10,000 kronor till centralstyrelsen för förbundet
»Soldaternas vänner» att emot redovisningsskyldighet användas till
förbundets verksamhet.
Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att herrar Ekmans samt Åkerlindhs och Johansons i Huskvarna
ovanberörda motioner icke måtte av riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits av bland andra, herrar C. J. iG.
Smärta, S. H. Kvarnzelius, O. M. Strömberg, H. F. Lamm, H. H. K.
Ericson, A. Åström, J. Nilsson, A. Pers, I. E. G. Svensson, H. Andersson
i Skivarp och A. W ibland, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa., att riksdagen måtte i anledning av ifrågavarande motioner
på extra stat för år 1916 under fjärde huvudtiteln till understöd åt
Anslag till em
förening för
stödjande av
soldathemeverksamhet.
Sr 40,
76
Anslag till en
förening för
stödjande av
soldathemsverksamhet.
(Forts.)
Tisdageii den 23 mars.
föreningar, som verka för ökad trevnad för manskapet ock dess höjande
i sedligt och religiöst hänseende, bevilja ett anslag av 10,000
kronor att på de villkor Kungl. Maj:t kunde finna gott föreskriva
användas som bidrag till föreningarnas omkostnader för soldathemsverksamhet
å förläggning-sorter och mötesplatser.
Herr Ericson, Hans: Herr talman! Det måste givetvis
vara av intresse för staten, att sådana anslag främjas, som avse att
bereda de värnpliktiga trevnad och hemkänsla under deras tjänstgöring
och att genom lämpliga föredrag söka stärka de värnpliktiges
karaktär och goda uppfattning. Det synes mig, som om åtgärder i
denna riktning skulle kunna motverka den antimilitaristiska propaganden.
Sedan en följd av år har en dylik verksamhet bedrivits vid
arméns förläggningsorter och mötesplatser inom de s. k. soldathemmen.
Dessa hava tillkommit huvudsakligen genom medverkan
av den s. k. soldatmissionen och underhållits genom frivilliga bidrag.
För närvarande finnas ett 30-tal föreningar i landet, som arbeta i
detta syfte, och av dessa hava, enligt vad motionärerna upplyst. 23
sammansluta! sig till ett förbund »soldaternas vänner». Nu hava i
motioner i bägge kamrarne framställningar gjorts om statsanslag till
»soldaternas vänner» för att verksamheten skall kunna bedrivas med
mera framgång och energi än hittills. Inom utskottet hava två olika
uppfattningar hävdats. Den ena liar avsett avslag å framställningen
under hänvisning till nu rådande ekonomiska förhållanden. För min
del kan jag icke se, att statens finansiella ställning skulle äventyras
om detta anslag beviljades. Den andra uppfattningen avsåg, att anslaget
borde beviljas, men ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, så
att det kunde fördelas mellan samtliga de föreningar, som verka för
ändamålet, och att Kungl. ,Maj:t dessutom skulle utöva en viss kontroll
över medlens användning. Man trodde inom avdelningen, att
den motivering, som skrevs för den senare uppfattningen, skulle bliva
utskottets motivering, emedan man antog, att utskottet skulle gå
med på denna uppfattning. Den kom emellertid med som reservation,
och det har nu påpekats, att, då denna reservation går utöver
motionernas syfte, det vore nödvändigt att ändra reservationens innebörd.
Jag ber att få nämna, att framställning härom kommer att
göras även inom andra kammaren.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att framställa förslag om
ändring dels beträffande motiveringen och dels beträffande klämmen.
Ändringen innebär, att sista stycket på sidan 5 skulle utgå
med undantag av de två första raderna, och motiveringens avslutning
skulle sålunda bliva följande: XJtshottet finner sig emellertid icke
kunna på det sätt motionärerna föreslagit förorda, att nyssnämnda
förbund skulle få understöd av statsmedel utan bör. enligt ritskottets
mening, det ifråigakommande statsbidraget ställas till Kungl. Maj:ts
disposition för att på de villkor Kungl. Maj:t kan finna skäligt bestämma
tilldelas nämnda förbund. Anslag sbeloppet synes lämpligen
höra bestämmas till det av motionärerna angivna eller 10.000 kronor.
77 N r 4(1;
Tisdagen den mars.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa
så kommer den nya klämmen —:
att riksdagen i anledning av ovanberörda motioner må för år
1916 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett extra anslag å -i: de
huvudtiteln av 10,000 kronor alt tilldelas centralstyrelsen för förbundet
»soldaternas vänner» för att mot redovisningsskyldighet användas
till förbundets verksamhet på villkor som Kungl. Maj:t kan
finna skäligt bestämma.
Jag hemställer sålunda, herr talman, om bifall till den av mig
angivna ändringen av reservationens motivering och kläm.
och -l,lgla9 till e*
förening för
stödjande av
soldathemsverlc
samhet.
(Forte.)
Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar!
Statsutskottet har med hänsyn till nu rådande ekonomiska förhållanden
.ansett sig böra avstyrka detta anslag, och jag medgiver,
att förhållandena verkligen äro sådana, att i allmänhet
anslag till nya ändamål icke höra begäras eller beviljas. Men
om någonsin ett undantag från denna regel bör äga rum, så
torde det väl vara i fråga om ett anslag, som så nära sammanhänger
med och framkallats av den nya härordningen och som
kan bliva till alldeles särskilt gagn just under tider som dessa.
Reservanterna hava också såväl i sitt tidigare uttalande som
i det av herr Ericson nu omformulerade yrkandet betonat, att
denna verksamhet för ungdomen länder till väsentligt gagn.
Det första soldathemmet bildades redan 1877 i Stockholm
med uppgift att verka för soldaternas andliga och sedliga lyftning.
För närvarande uppgå antalet soldathem, såsom herr Ericson
nyss nämnde, till 23, vilka sammansluta sig i förbundet »soldaternas
vänner», och dessutom finnes ett 10-tal, vilka upprättats
av andra föreningar än »soldaternas vänner», men arbeta i
samma syfte. Såväl till hemmens uppförande som till verksamhetens
bedrivande anskaffas medel så gott som uteslutande genom
frivilliga gåvor, och arbetet går alltjämt framåt. Så t. ex.
invigdes för några veckor sedan i Jönköping ett nytt soldathem,
avsett för båda de i staden förlagda regementena. Initiativet
har tagits av Jönköpings kristliga ungdomsförbund, som med
stor entusiasm och offervillighet gått till verket. Medlen äro
insamlade i bygderna huvudsakligen bland ungdomen och den
mindre bemedlade befolkningen, och många gripande drag av
uppoffrande intresse berättas därifrån. Till byggnadsföretaget
hava på detta sätt insamlats 27,300 kronor, vilket verkligen är
en stor summa, när man betänker, vilka givarna varit. Hemmet
inrymmer — jag nämner detta såsom exempel på huru verksamheten
bedrives — en hall, två läs- och skrivrum, sällskapsrum,
samlingssal för minst 300 personer, kök och serveringsrum,
telefonhytt, kläd- och bagagerum samt bostadslägenheter för föreståndaren
och betjäningen.
Ingen torde förneka betydelsen av ett sådant hem, där de
unga i flera avseenden få den bästa möjliga ersättning för ett
gott föräldrahem. Där känna de sig hava en alltid öppen till
-
Nr 40. 78
Tisdagen den 23 mars.
Anslag till en (flykt, där få. de skriva sina brev, hava tillgång till tidningar
^°r- oc^ S0(i litteratur, Jå intaga sitt kaffe eller té, få idka sällskapSt»ldat£ms
ligl umgänge med kamraterna, deltaga i sång och musik, få åhöra
verksamhet, göda föredrag i religiösa och fosterländska ämnen m. m. samt kom(Ports.
) ma under ett gott. sedligt stärkande inflytande.
Mycket omtyckta äro de i de större hemmen anordnade aftonunderhållningarna,
vid vilka de stora minnena från fordom
föras fram; och dessa äga ju en särskild förmåga att väcka hänförelse
och intresse. Vidare förekomma litteraturaftnar, vilka
närmast äro avsedda för de mera bildade värnpliktige, samt
hembygdsaftnar med föredrag, sång och musik ur hembygdens
natur och folkliv. Ett hängivet arbete nedlägges även på nykterhetsarbetet
bland de unga soldaterna, och föredrag i sådant
syfte ingå överallt i programmen för soldathemmens verksamhet.
Men tyngdpunkten ligger i alla fall i de ungas kristliga
fostran och sedliga lyftning samt deras bevarande mot kasernoch
lägerlivets frestelser.
Det arbete, som sålunda nedlägges på omsorgen om de unga,
är i hög grad ägnat att stärka förtroendet för vårt försvars,
väsende. Detta har allt för länge betraktats med ovilja och
misstroende. Det är angeläget att avlägsna allt, som kan skapa
eller underhållal en dylik misstro, och, ifall riksdagen beviljar
detta anslag, skulle därigenom ett ganska viktigt steg tagas till
ökat förtroende för försvaret. Å lägerplatserna mötas samhällets
såväl bättre som sämre element, och det är synnerligen
viktigt, att de unga skyddas mot det mindre goda inflytande,
som där kan ifrågakomma.
Av dessa skäl skall jag, herr talman, anhålla att få förena
mig i det av herr Ericson framställda yrkandet.
Herr Pettersson, Olaus: Det var med verkligt nöje
jag såg, att en hel del av denna kammares ledamöter intresserat
sig för och instämt i denna motion. Som herrarna torde veta,
har denna verksamhet fortgått i många år, i åtskilliga årtionden,
och den har varit byggd uteslutande på enskild offervillighet.
Det har också visat sig, att det varit deltagare från alla
samhällsklasser ända upp från tronen och ned till kojan, det
har visat sig, att denna verksamhet vunnit starka sympatier
och haft rätt stor framgång. Nu har emellertid utskottet avstyrkt
motionen med en tämligen mager motivering. Man har
nämligen sagt, att svåra tider råda, och att det vore skäl att
iakttaga sparsamhet med statens medel. Ja, jag är eu av det
s. k. sparsamhetspartiet, men tror dock, att, när det gäller denna
sak, det kanske icke är så alldeles klokt att spara, alldenstund
ganska stora förändringar inträtt i de värnpliktigas förhållanden,
då de numera inkallas tidigare, d. v. s. på hösten, och
skola ligga inne i kasernerna under dessa långa höst- och vinterkvällar.
Det är då naturligtvis gott för dem att hava en
Tisdagen den »3 mars.
7a Nr 40.
flata, där do kunna komma tillsammans, där god litteratur till- inslag till m
andahålles och goda föredrag hållas, där de kunna skriva och färe?in9 /*•
vara så att säga hemma hos sig. Man har invänt, att det en- Md;a®
däst är vissa, som hava tillträde* till dessa hem, men så är icke “verksamhet.
förhållandet, utan de äro avsedda för alla, och det är icke me- (Forts.)
ningen, att någon skall vara främling där, utan att alla skola
känna sig hemma i dessa soldathem. Ja g tycker därför, att
det skulle vara av synnerligt stort intresse, om staten i sin män
kundo och ville bidraga härtill, och jag är viss om, att första
kammaren skulle hedra sig genom ätt gå med på detta, enligt
min uppfattning, mycket blygsamt tilltagna anslag.
Jag tillåter mig att i likhet med herr Ekman yrka bifall till
reservanternas förslag med den ändring, som föreslagits av herr
Hans Ericson.
Herr Ivlefbeck: Herr talman! Då jag skrivit på herr
Ekmans motion, ber jag att få säga några ord.
Herr Ericson anförde såsom huvudsakligt skäl för sitt yrkande
om bifall till det förslag han framställt, att soldathemmen
väsentligen skulle motverka den antimilitaristiska propagandan.
Jag är icke vän av denna, men anser dock, att detta skäl
icke bör vara avgörande för vårt beslut i denna punkt, ty soldathemmen
“böra, enligt min mening, hållas fullständigt utanför
alla politiska hänsyn och påtryckningar. Med den erfarenhet
jag har av dessa soldathem har jag sett dem såsom platser,
där det varit möjligt för de värnpliktiga att mitt uti deras
från det ^vanliga livet sa vitt skilda levnadsförhållanden kunna
bjudas någon trevnad och upplysning, till höjande och bevarande
i sedligt och religiöst hänseende; och det är endast från denna
synpunkt jag anser dem ha sitt berättigande. Härtill kommer,
att riksdagen förra året beslöt att lägga om övningstiden så, att
dess tyngdpunkt förlädes till vintertiden. Och därav följer,
enligt min mening, att behovet av soldathem blir mycket större än
någonsin, i ty att behov av rekreation för de unga värnpliktiga
måste te sig mycket större under den långa kasernförläggning,
som med vinterprogrammet, om jag så får säga, är förenad. Jag
skulle som min bestämda, mening vilja säga — och jag hoppas
att det är hela kammarens mening, då den nu, såsom jag tror, går
att bifalla herr Ericsons yrkande — att man strängt bör uttala
och skrapt för framtiden iakttaga, att dessa platser skola vara
politiska^ neutrala platser, där ingen som helst politisk propaganda
far bedrivas, men att de uteslutande skola vara medelpunka
för sådan verksamhet, som åsyftar de värnpliktigas trevnad
och höjande i andlig riktning, och att för övrigt ingen som
helst annan uppgift tfllägges dessa soldathem.
Herr Ekman, Carl Gustaf: Ett särdrag, som utmärker
1915 ars riksdag, är, att den pa alla punkter tillämpar sparsamhetens
princip. I detta syfte hava också åtskilliga anslag blivit
Nr 40. 80
Tisdagen den 2o mars.
Anslag till en
förening för
stödjande av
soldathemsverksamhet.
(Forts.)
Anslag till
svenska fredsoch
skiljedomsföreningen.
indragna och andra blivit sänkta. Men det förefaller mig, som om
på ett område denna kammare skulle uppgiva principen och gå på
en helt annan linje, och det är, så snart ett anslag är av den art,
att det snuddar vid ett militärt ändamål. Detta och detta ensamt
förklarar åtskilliga avbrott från sparsamhetsprincipen, när det
gällde behandlingen av vissa andra huvudtitlar t. ex. den åttonde,
och detta ensamt förklarar, varför nu på denna punkt ett dylikt
avsteg göres. Här pågår en frivillig verksamhet, om vilken kan
sägas, att den utvecklat sig framgångsrikt. En hel mängd nya
förläggningsplatser äro ännu icke ordnade, utan regementen finnas
fortfarande kvar på platser, där de icke komma att stanna. Äro
under sådana förhållanden verkligen goda sakskäl anförda för att
på denna punkt uppföra ett nytt anslag, rakt i strid mot vad som
icke medgives på åtskilliga andra viktiga områden? Det är detta
statsutskottet icke ansett vara fallet, och därför skall jag, herr
talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare därpå att kammaren, med avslag å
utskottets hemställan, skulle antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Swartz m. fl. vid utlåtandet fogade reservation, sålunda
förändrat, som herr Ericson, Hans, under överläggningen angivit;
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 20 och 22 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 22, i anledning av väckta motioner om anslag
till svenska freds- och skiljedomsföreningen.
I tvenne likalydande, till statsutskottet för förberedande behandling
remitterade motioner, väckta den ena (nr 46) inom första
kammaren av herr E. Wavrinsky och den andra (nr 96) inom andra
kammaren av herrar N. A:son Berg i Munkfors och A. Larsson i
Säby hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att till svenska
freds- och skiljedomsföreningen för år 1915 anslå 3,000 kr. att huvudsakligen
användas till resebidrag för representanter vid innevarande
års världsfredskongress i San Francisco samt nordiska fredsmötet i
Köpenhamn.
Utskottet hade i förevarande utlåtande av uppgiven anledning
hemställt, att ifrågavarande motioner icke måtte av riksdagen bifallas.
Herr Wavrinsky: Herr talman! Med den uppgift statsutskottet
har att vid framställningar om bidrag av statsmedel, i
synnerhet under dessa bekymmersamma tider, med den allra
största noggrannhet och skärpa söka verka för besparingar och
varsamhet med statens medel, är det tydligt, att framställningar
Tydligen dou
81 Nr 40.
mars.
från enskilda motionärer i första hand måste avvisas. Ett sådant
öde har nu träffat den framställning motionärerna gjort i denna
punkt, och jag ber därför, herr talman, att med några få ord
få motivera, varför jag gjort mig till målsman för den svenska
freds- och skiljedomsföreningens önskan.
Nu, då världskriget rasar, då kanske den fruktansvärdaste
naturkatastrof, som någonsin träffat mänskligheten, går över
oss, då våldet triumferar och den internationella rättsordningen
synes vara- i upplösningstillstånd, synes det mig angeläget, att
varje samverkan för den internationella rättsordningens värnande
och upprätthållande möter sympati och befrämjas. Nu skulle,
om krigets långvarighet icke förbjuder det, på eftersommaren i
San Francisco hållas en internationell fredskongress av enskilda
sammanslutningar i olika länder, vilka hava sitt centrum i fredsbyrån
i Bern. Bet skulle, föreställer jag mig, väcka synnerlig
uppmärksamhet, om vid denna kongress representanter saknades
från svenska freds- och skiljedomsföreningen, — en förening, som
bildades av ledande politiska män i vår riksdag för jämnt 30 år
sedan och vilken oavbrutet sedan dess upprätthållit förbindelse
med föreningar i andra länder, som verka för samma behjärtansvärda
ändamål —• då denna kongress hålles i det enda neutrala
land, som har betydelse för upprätthållande av den rättsordning,
som nu synes vara så starkt hotad. Det är också med hänsyn
till, att i Amerika miljoner av våra landsmän leva och bo, och
att dessa^helt säkert vänta att få se representanter från Sverige
vid ett sådant tillfälle. Nu lägga de dryga kostnaderna hinder i
vägen för svenska freds- och skiljedomsföreningen att sända representanter
dit ut. Det torde hända, att en eller annan frivillig
skulle erbjuda sig, men det är icke på sådan grund representanterna
skulle utses. Särskilt i dessa tider kräves av dessa representanter
urskiljning och insikter å ifrågavarande område, för att de
skola kunna fylla sin uppgift. Det är därför angeläget, att icke
en så dålig grund som erbjudande att resa skulle vara avgörande
för valet av dessa representanter. Med det nordiska mötet i
Köpenhamn förhåller det sig annorlunda. Kostnaderna äro i fråga
om detta mindre, men man väntar stor anslutning från Norge och
Danmark, och det är därför önskligt, att Sverige icke kommer att
stå tillbaka. Man har beräknat, att ett par ombud skulle sändas
från värjo provins i vårt land, och härför kräves hjälp till resekostnaderna.
Nu är det säkerligen ingen i denna kammare, som
mer än jag ivrar för sparsamhet, men det är dock önskvärt, att
riksdagen icke, såsom herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för några dagar sedan yttrade, »lägger en död hand
på utvecklingen» i dessa tider.
Jag finner av statsutskottets utlåtande, att utskottet hänvisar
till de anslag, som lämnats till den internationella fredsverksamheten.
Men jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på,
att dessa anslag, med undantag av det första Bila anslaget å 750
kronor till fredsbyrån i Bern, äro avsedda för den interparlamen
Första
leammarens protokoll 1915. Nr 40. 6
Anslag till
svenska freds•
och skiljedomsföreningen.
(Fort*.)
Sr 4a
Anslag till
s uttala fredsoch
skiljedoms/öreningen.
(Forts.)
82 Tisdagen den 23 mars.
tariska fredsrörelsens bedrivande. Här är icke fråga om denna,
utan om enskild verksamhet inom olika länder, och denna verksamhet
har icke fått någon del eller lott uti annat anslag,
svenska freds- och skiljedomsföreningen har aldrig förr kommit
i åtnjutande av någon statshjälp.
Det är under särskilda omständigheter denna framställning
nu göres. Men om jag jämför statsutskottets behandling av motionärernas
framställning i denna punkt med den i den föregående
ftunkten, synes det mig, att motionerna blivit något styvmoderigt
behandlade, då här icke finnes någon reservant. Jag skall,
herr talman, då tiden är långt framskriden på anförda skäl tillåta
mig att framställa ett yrkande, men jag skall be att få formulera
det något, annorlunda än framställningen i motionen med hänsyn
till vad som förekommit i den nyss förut behandlade punkten.
Jag hemställer därför, att riksdagen måtte bevilja ett extra anslag
på 3,000 kronor, att ställas till Kungl. Maj :ts förfogande
för att efter Kungl. Maj :ts beprövande användas till resebidrag
åt svenska freds- och skiljedomsföreningens representanter
vid den internationella fredskongressen i San Francisco samt
nordiska fredsmötet i Köpenhamn detta år.
Herr Swartz: Jag skall endast tillåta mig att med hänvisning
till statsutskottets motivering yrka bifall till dess kläm
och avslag å föreliggande motion.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande nu föredragna utlåtande yrkats, dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Wavrinslcy,
att riksdagen skulle bevilja ett extra anslag av 3,000 kronor att ställas
till Kungl. Maj :ts förfogande för att efter Kungl. Maj :ts prövning
användas till resebidrag för den svenska freds- och skiljedomsföreningens
representation vid den internationella fredskongressen i
San Francisco och det nordiska fredsmötet i Köpenhamn detta år.
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets den 20 och 22
i denna månad bordlagda utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
av postverkets stat för driftkostnader år 1916 jämte i hithörande
ämne väckta motioner;
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnader och anläggningar vid statens trafikerade järnvägar
m. m.; samt
nr 25, i anledning av väckt motion om anslag till undersökning
Tisdagen den 23 mars.
83 Nr 40.
och upprättande av kostnadsförslag för järnväg från Hede kyrkoby
till gränsen mot Norge,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 20 och 22 innevarande Om utarbetanmars
bordlagda utlåtande nr 24, i anledning av väckt motion om de av ny taxa
skrivelse till Kungl. Maj :t angående utarbetande av ny taxa för
distriktsveterinärer m. m. Z Z
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 86, hade herr Åkerlund
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta ny, betydligt reducerad taxa
för distriktsveterinärerna, så att landets talrika mindre bemedlade
djurägare bleve i tillfälle att utan deras krafter överstigande omkostnader
anlita dem, samt att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,
i vilken mån och på vad sätt distriktsveterinärerna genom
förhöjd avlöning kunde vinna gottgörelse för sina genom sänkning
av taxan förminskade inkomster, och att Kungl. Maj:t ville förelägga
riksdagen förslag saväl till ny taxa för distriktsveterinärerna
som även till den förhöjning i deras avlöning, Kungl. Maj:t kunde
pröva erforderlig.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motion
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utreda, huruvida, där landsting önskade tillämpning av viss annan
taxa för distriktsveterinärer än den nu gällande, en sådan taxa
matte på ansökan av landsting av Kungl. Maj:t fastställas till efterrättelse
med rätt för vederbörande att av medel, varöver landstinget
ägde förfoga, erhålla ersättning för härav förorsakad minskning i
inkomst, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar Ericsson, Odelberg, Petersson,
Holmquist, Punison, Fahlén och Jonsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att förevarande motion ej måtte av riksdagen
bifallas. °
Herr Fahlen: Herr talman! Den långt framskridna tiden
ar särskilt, att man fattar sig mycket kort, och jag sTrall
därför inskränka mig till några få randanmärkningar till den
reservation, som fogats vid betänkandet.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att jämväl reservanterna
bäva erkänt, att den nu gällande veterinärtaxan kan
synas för hög, och detta torde vara förhållandet särskilt inom
vissa orter Jag tänker härvid närmast på Norrland, men förhaliandena
torde ''såra enahanda jämväl annorstädes. Att råda
Nr 40. 84
T isd ngen den 2?> mars.
Om utar betan- bo t på ett förhållande, som möjligen kan visa sig böra karakal;
av ny taxa teriseras som ett missförhållande, blir naturligtvis en angelägen
veterinärer'' sa^’ Ilär man vunnit tillräcklig erfarenhet om, huruvida de förm,
m. menta förhållandena verkligen existera eller icke. Men att söka
(Forts.) råda bot på dessa förhållanden på sätt här föreslagits har icke
synts reservanterna riktigt. Att, om veterinärtaxan är så hög,
att den kan anses lägga hinder i vägen för i synnerhet mindre
bemedlade och småbrukare att komma i åtnjutande för sina respektive
kreatur av behövlig veterinärvård, söka bota detta med
hänvisning till kommunala myndigheters större eller mindre anslagsvilja,
kan näppeligen vara det rätta.
Som det huvudsakligaste skälet för sitt avstyrkande av
ifrågavarande motion hava reservanterna anfört, att den nu gällande
veterinärtaxan ännu knappast hunnit träda i tillämpning.
Den blev nämligen fastställd den 31 juli 1914, och det torde
icke vara för mycket att säga, att någon verklig erfarenhet om
densamma ännu icke kunnat vinnas. För övrigt kan tilläggas,
att den nu gällande veterinärtaxan väl är att betrakta — detta
framhölls upprepade gånger under behandlingen i utskottet —
som en maximitaxa, och följaktligen finnes intet tvång för veterinärerna
att tillämpa denna taxa i hela dess vidd, för så vitt
detta skulle visa sig vara mindre lämpligt. Särskilt kan framhållas,
att just veterinärernas eget intresse talar för, att, då
förhållandena sådant betinga, jämkningar vidtagas i taxan, på
det att deras praktik måtte bliva så mycket större. Det har
också uppgivits, att så praktiserats i många fall, och särskilt
den ärade kammarledamot, som anslutit sig till majoriteten inom
utskottet, har med styrka framhållit, att taxan vore så hög, att
den ofta icke kunde tillämpas.
Det är för övrigt uppenbart, att, därest landstingen eller
annan kommunal myndighet vilja träda hjälpande emellan för
att lätta den tunga, som förmenas vila på kreatursägarne, dessa
myndigheter äro fullkomligt oförhindrade att med vederbörande
veterinärer träffa avtal om jämkning i taxan, och det skulle
verkligen förvåna mig, om ett sådant avtal icke skulle komma
att äga giltighet. Nu har det visserligen invänts, att detta
väl kan gälla beträffande de veterinärer, med vilka avtalet
träffas, men att det däremot icke kan tillämpas ifråga om nytillträdande
veterinärer. Men det synes mig, att svårigheterna
med avseende å dem icke skulle behöva bli så mycket större,
än de varit tidigare, och att följaktligen de av utskottet framhållna
olägenheterna icke ha så stor betydelse.
Dessa äro de huvudsakliga skäl, som''föranlett reservanters.,
att intaga en från utskottet avvikande ståndpunkt.
Jag ber att till vad jag sagt få lägga ytterligare en sak,
närmast av formell beskaffenhet. Jag tillåter mig hemställa,
om det kan vara lämpligt, att, när riksdagen överlåtit åt Kungl.
Maj :t att fastställa veterinärtaxan, nu skriva till Kungl. Maj:t
och begära, att Kungl. Maj :t skall utreda, huruvida icke en
Tisdagen den 28 mars.
85 Nr 40.
viss jämkad taxa för vissa förhållanden under förutsättning av
landstingsbidrag skulle kunna vinna tillämpning för vissa
distrikt eller län samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill denna utredning skulle föranleda. För det första vill det
synas, att detta spörsmål icke kräver eller gärna kan bli föremål
för någon utredning, utan över huvud taget endast kunna föranleda
ett svar från Kungl. Maj it — ja eller nej. Och för det
andra synes det mig icke stå i överensstämmelse med tidigare
beslut, varigenom åt Kungl. Maj :t överlämnats att själv utfärda
denna taxa, att nu begära, att ett taxeförslag skulle underställas
riksdagens prövning.
Jag tillåter mig, herr talman, att med åberopande av vad
jag nu i korthet yttrat, yrka bifall till reservationen.
Herr In ges t rom: Som jag på avdelningen anslutit mig
till utskottets förslag, vill jag med några ord redogöra för,
varför jag obetingat gjort detta.
Då veterinärväsendet 1912 ordnades, beslöts, att de olika
tjänstgöringstaxorna, som i de olika landstingen upprättades,
skulle gälla, tills ny taxa av Kungl. Maj :t utfärdades. I samråd
med veterinärerna uppgjorde då landstingen sådana taxor,
allmänheten var belåten med dessa, veterinärerna även, åtminstone
förekom icke någon klagan. Landstingen gingo också i
regel veterinärernas önskningar till mötes. Men så kom i höstas
den nya av Kungl. Maj :t bebådade taxan, vilken skulle avse att
giva veterinärerna ersättning för tidsspillan och upptager väsentligt
högre arvodesbelopp. Denna nya taxa väckte allmän
förvåning och misstämning hos landstingen och allmänheten; jag
tror till och med, att veterinärerna blevo förvånade.
Jag kan icke underlåta att med några exempel påvisa, Ifiiru
denna nya taxa verkar. En djurägare, som har D/2 mil till
veterinär och skall hämta honom till egendomen i och för utförande
av en vanlig operation, erlägger först 4 kronor för operationen
och därjämte 8 kronor för tidspillan för resan, inalles
12 kronor. Det säger sig självt, att djurägaren dessutom är skyldig
bekosta veterinären skjuts. Är avståndet 3 mil, blir arvodet
15 kronor, såvida det icke gäller de 4 nordligaste länen, där ersättningen
är än högre och förrättningen skulle kosta kr. 16 :50,
förutom fri skjuts. Nu frågar man sig ofrivilligt, varför ersättningen
för tidsspillan skall utgå med avsevärt högre belopp
i.Norrland. Jag har icke kunnat finna någon egentlig anledning
härtill. Vidare finnes det en bestämmelse 1 taxan, att om
veterinären hämtas till sjukbesök och måste använda såväl järnväg
eller ångbåt som landsväg, hans ersättning för tidsspillan skall
utgå med kr. 1:50 per timme, även om han använder automobil,
som är ställd i ordinär trafik. Men om djurägaren ställer automobil
till veterinärens förfogande, skall veterinären icke behöva
åtnöja^ med kr. 1:50 för tidsspillan, utan har rätt att utkräva
ersättning, räknad efter mil. Det är också en annan bestäm
-
Om utarbetande
av ny taxa
för distriktsveterinärer
m. m.
(Forts.)
Nr 40. 86
Tisdagen den 23 mars.
Om utnrbetan- melse i denna stadga, som varit ägnad att väcka vår förvåning.
dfö“Vd”triictT ar ^en, en veterinä-r har rättighet, när han använder be*
veterinärer dövning vid operationen, att tillgodoräkna sig ytterligare ett
m. m. arvode av 2 kronor. Nu är det allmänt känt, att operationen går
(Forts.) mycket lättare, när djuren bedövas, och när i alla fall djurägaren
är skyldig bekosta bedövningsmedel, finnes icke någon anledning,
att veterinären skall hava högre arvode. Jag hoppas dock,
att denna bestämmelse icke i praktiken skall få någon betydelse,
ty våra veterinärer äro nog i regel så humana, att de icke låta
sina patienter underkasta sig större plågor, även om de icke kunna
få denna högre betalning av djurägaren.
Men vad blir följden, om denna nya taxa i alla sina former
tillämpas? Jo, följden blir givetvis den, ätt de större jordägarna
göra upp årsackord och betinga sig avsevärt bättre villkor,
men det blir den mindre jordägaren, som otvivelaktigt
hårdast drabbas av denna nya taxa, och då betänker han sig
många gånger, innan han skickar efter veterinär. Han får
ju betala skjuts per mil, och ersättningen jämte kostnad för
medicin och skjuts uppgår ända till 25 å 30 kronor för ett sjukdomsfall.
Det är mängen gång en stor procent av vad det
sjuka djuret är värt. I stället plåstrar man då med djuren så
gott man kan och anlitar kvacksalvare, vilket icke torde vara
förenligt med vare sig kreatursskötselns, djurskyddets eller veterinärernas
eget intresse.
Innan jag bemöter reservanterna, vill jag fastslå, att utskottet
med den skrivelse, som föreslås, under inga förhållanden
avsett att förorsaka någon minskning i veterinärernas inkomster.
Utskottet har endast sökt åstadkomma ordnade ersättningsförhåll
anden på de orter, där detta är synnerligen önskvärt och särskilt
i de distrikt, vilka med nuvarande avlöningsnormer av
brist på sökande icke kunna få veterinärplatserna besatta. Nu
medgiva reservanterna, såsom herr Fahlén nyss sade, att deri
nu gällande taxan är beträffande arvoden och ersättningsbelopp
avsevärt hög. Reservanterna medgiva således, som herr Fahlén
gjorde, att ett missförhållande förefinnes. Men vad ha reservanterna
föreslagit för att råda bot på detta missförhållande?
Jo, reservanterna säga, att det står landstinget fritt att träffa
personlig överenskommelse med distriktsveterinärerna att följa
en lägre taxa, mot att landstingen tillförsäkra veterinärerna
gottgörelse genom visst lönetillskott. Ja, det går ju för sig,
men icke medför det ordnade förhållanden. Den ene veterinären
går in på landstingets anbud, den andre icke. Stundom är
veterinären borta, han kan ha semester eller sjukledighet, och vikarien
är naturligtvis icke skyldig att underkasta sig dessa bestämmelser.
Motionären, herr Åkerlund, har yrkat, att en ny betydligt
reducerad taxa skall utarbetas. Utskottet har icke kunnat följa
motionären så långt, då utskottet hållit före, att den nuvarande
taxan på vissa trakter, där distanserna äro korta och kreaturs
-
Tisdagen den 23 mars. 87
stammen värdefullare, kan. anses berättigad. Utskottet vill,
att sådana bestämmelser skola fastslås, att landstingen må kunna,
däj sä befinnes önskvärt och nödigt, med Kungl. Maj :ts tillstånd
få tillämpad en efter ortens förhållanden lämpligare taxa
mot det att skälig gottgörelse beviljas veterinärerna.
Jag har mig bekant, att det finnes ett distrikt, där svårigheter
alltid möta att få någon veterinär. Distriktet har uppfört
bostadslägenhet, är villigt tillskjuta medel för att sålunda
kunna erbjuda veterinären bättre villkor, och bör då icke detta
distillat, som består av huvudsakligen mindre jordbrukare, när
platsen en gång annonseras ledig, i kungörelsen få meddela
dessa förmåner, som distriktet* ger, på samma gång som det kungör,
vilken taxa veterinären har att följa?
Nu säga reservanterna, att överenskommelse lika väl kan
göras, sedan platsen en gång är tillsatt. Men jag vill fråga,
om det kan vara någon reda och ordning med sådana tillfälliga
överenskommelser. Vårt land är nog så olikartat, och kreatursskötseln
står på skilda håll i landet på så olika ståndpunkt, att
jag aldrig tror, att det skall lyckas att med framgång ordna vårt
veterinärväsen efter samma norm för hela landet. Det är väl då
bra mycket riktigare, att de olika landsdelarna få avpassa sig
efter de förhållanden, som äro rådande, och under de former, som
anses lämpligast, och att förändringen sanktioneras av Kungl.
Maj:t. Jag är övertygad, att såväl jordbruket och kreatursskötseln
som och veterinärernas ställning därigenom skulle bli bättre
och tryggare.
Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Holmquist: Herr talman! Det är redan av en föregående
talare påpekat, att den av Kungl. Maj :t utfärdade veterinärtaxan
är en maximaltaxa, och att den sålunda icke hindrar veterinärerna
att antingen genom ackord med de särskilda djurägarna förbinda
sig till lägre taxa eller genom överenskommelse med vederbörande
landsting nedsätta sina pretentioner enligt taxan. Nu har man
mot detta invänt, att en sådan överenskommelse blir bindande för
den person, som träffat överenskommelsen, men icke för hans eventuella
efterträdare och icke heller för den, som under veterinärens
tjänstledighet tillfälligtvis förrättar hans tjänst. Men jag ber att
få säga, att man med ett annat tillvägagångssätt kan åstadkomma en
överenskommelse, som enligt min uppfattning tillbakavisar alla sådana
framförda erinringar. Vad vill i själva verket utskottet med
den kläm, till vilken utskottet kommit? Jo, utskottet vill icke, att
den nuvarande av Kungl. Maj:t utfärdade taxan skall nedsättas, utan
utskottet vill, att denna taxa fortfarande skall gent emot veterinärerna
ekonomiskt äga giltighet, men att vederbörande landsting skall
äga få en annan taxa fastställd mot det att den minskning i inkomst,
som genom den senare taxans fastställande skulle åsamkas vederbörande
veterinärer, av landstinget dem ersättes. Jag tager mig fri
-
tid- 41),
Om utarbetande
av ny taxa
för distriktsveterinärer
m. in.
(Forts.)
Nr 40. 88
Tisdagen den 23 mars.
I™ ten fråga: då distriktsveterinärlön utgår till eu viss del av
/ör°distrikt»- statsmedel och till en annan del av landstingsmedel, och då icke nåveterinärer
gon begränsning förefinnes i landstingets rätt att höja sitt bidrag till
m. m. lönen, kan icke då ett landsting med nu bestående bestämmelser förport».
) fara på det sättet, att landstinget, när en tjänst kungöres ledig, bestämmer,
att viss del av de taxeavgifter, som skulle belöpa på de
enskilda djurägarne, kommer att av landstinget ersättas? Därest
ett sådant beslut av landstinget fattas, som efter min tanke är fullkomligt
lagligt, kan ju landstinget sedan självt reglera på sådant
sätt, att endast viss del av det i Enngl. Maj:ts taxa föreskrivna beloppet
faller på den enskilde djurägaren. Landstinget kan jämväl
träffa sådana bestämmelser, att dylik lindring i avgifterna endast
kommer vissa enskilda, mindre bemedlade och obemedlade till godo.
Landstinget kan över huvud taget genom sin rätt att bevilja medel
i sådant fall ordna saken hur det självt behagar och så, att det njm
förhållandet kommer att gälla för envar innehavare av veterinärtjänsten.
Då dessa möjligheter förefinnas att på enskild väg eller på
den våg jag tillåtit mig senast angiva få dessa förhållanden på det
sätt anordnade, som landstinget anser fördelaktigast och efter bygdens
krav bäst och lämpligast, kan jag icke finna annat än, att
man redan nu är i det läge att fullkomligt kunna genomföra vad som
enligt utskottets mening skulle kunna genomföras först efter den av
utskottet ifrågasatta utredningen och eventuellt Kungl. Maj:ts och
riksdagens beslut.
Under sådana förhållanden och med instämmande fullkomligt i
vad den siste talaren yttrade, att just ortsförhållandena böra vara bestämmande,
ber jag, herr talman, för min del att få yrka bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Hallberg: Herr talman! Jag skall först som sist
giva tillkänna, att jag är ense med reservanterna i det slut,
vartill de kommit, men eu del av reservanternas motivering
finner jag förtjäna ett varningsord. Jag syftar på den del av
motiveringen, vari reservanterna giva landstingen en anvisning,
att, därest man finner en av Kungl. Maj :t fastställd taxa icke
lämpa sig för ett visst län, landstingen utan vidare kunna ordna
Baken genom avtal med veterinärerna, så att de finna sig i en
lägre taxa mot kompensation i kontanter. Det är detta jag
finner betänkligt. Statens ställning till distriktsveterinärerna
är ju sådan med avseende å det statsintresse, som deras verksamhet
innebär, att staten förbehåller sig, därest man gör anspråk
på rätt t ill tjänstårsberäkning och statsbidrag, att få pröva, huruvida
veterinärerna beredes en betryggad ställning, och huruvida
den tillförsäkrade avlöningen är tillräcklig och motsvarande
deras jämförelsevis kostbara utbildning och det arbete de utföra.
Avlöningen består av kontant lön och arvode enligt taxa. Nu
menar man å ena hållet, att det alltså är föreskrivet, att, därest
tjänstårsberäkningsrätt ifrågasättes och bidrag begäres, Kungl.
Maj :t skall pröva såväl taxan som det kontanta lönetillägget.
Tisdagen den 23 mars.
89 Nr 10.
Dä)''emot anse reservanterna, att det ifrågavarande förhållandet d»* utarietankan
ordnas genom privata uppgörelser. Men man bringar väl
därigenom alldeles på sned statens uppsikt över veterinärernas veterinärer
ställning. Det invändes emellertid, att det beror på överens- m. m.
kommelse med veterinärerna, huruvida de vilja gå in på ned- (Forts.)
satt taxa och mot den minskade taxeinkomsten svarande förhöjning
i kontant avlöning. Men detta kan vara en ganska otillfredsställande
lösning, tv, man kan mycket väl tänka sig, att
en veterinär finner sig i denna uppgörelse, under det att densamma
från allmän synpunkt ingalunda är lämplig. Hade reservanterna
i sin motivering förutsatt, att en sådan anordning, som de
finna kunna gå för sig, skulle godkännas av Kungl. Maj :t, skulle
jag icke ha något att erinra, men såsom reservanterna uttalat
sig, kan jag icke finna annat än, att deras uttalande innefattar
en betänklig anvisning åt landstingen att rangera denna angelägenhet.
Det är med denna erinran jag, herr talman, biträder reservanternas
yrkande om avslag å motionen.
Herr Lindblad, Ernst: Jag läste häromdagen, att ett
veterinärdistrikt i södra Sverige, Sölvesborgs-distriktet, var ledigt
och hade lockat 14 sökande, och för icke längre än en månad
sedan läste jag om ett annat distrikt, som annonserades ledigt i
Norrland, till vilket icke någon sökande hade anmält sig. Detta
torde tyda på, att det icke är imöjligt att hålla en generellt gällande
taxa över hela riket, utan att taxebeloppen jämte lönerna
höra rätta sig after de olika provinsförhållandena. När nu
två landsting, Stockholms läns och Södermanlands läns, ingått
till Kungl. Maj :t med begäran att få sina gamla taxor fastställda,
men fått det svaret, att de icke kunna fastställas av Kungl. Maj :t,
vid det förhållande att Kungl. Maj :t fastställt en generellt gällande
taxa, har ju Kungl. Maj :t därmed svarat, att man icke
får räkna med olika taxor inom de olika länen.
Nu har hela andrakammarkontingenten i utskottet med min
röst tillika fått utskottsmajoritet för att hänskjuta till Kungl.
Maj :t om icke olika taxor med hjälp från landstingen i form av
lönetillskott kunna bättre motsvara ortsbehoven. Varför har
då den större anparten från denna kammare kommit med ett motsatt
yrkande? Jag kan icke se annat, än att det måtte bero
på, att av dessa utskottsledamöter några icke äro jordägare och
do övriga representera det större jordbruket. Men man får väl
antaga, att de, som i andra kammaren ställt sig på motionärens
ståndpunkt, representera, de mindre jordägarna, som närmast
hava intresse av denna fråga.
Jag tillåter mig påpeka, att enligt Sveriges officiella statistik
det finnes 463,000 brukningsdelar under 20 hektar, men
36,000 brukningsdelar över 20 hektar, därav blott 3,200 över
100 hektar. Dessa, som äro över 100 hektar, kunna väl komma
ut med den taxa-, som är fastställd för hela riket, men ingå
-
Nr 40. 90
Tisdagen den 23 mars.
Om utarbetan- lunda de 463,000, den stora parten. Det torde val vara skäl
dförVdUtratXs- att Htet tänka på dem, när man går att fastställa taxor för
Jveterinärer veterinärerna. Och då det är så, att veterinärer själva funm.
m. nit, att de icke kunna tillämpa den generella taxan, och icke hel(Torts.
) ler göra det, då frågar jag: är det rimligt att ha en sådan taxa?
När man haft en mycket lägre provinstaxa för Södermanlands
län med tre olika kategorier efter den grund, att de, som ägde 10
stycken boskapsdjur, skulle betala 2 kronor, de, som hade 25 djur.
3 kronor, och de, som ägde över 25 djur 5 kronor som arvode för
förrättningen, nu motsvarande tidsspillan m. m., och då man
av denna taxa haft den erfarenhet, att veterinärerna i nämnda
provins haft en årsinkomst av 6,000'' — 8,000 kronor, torde det icke
vara så orimligt begärt att få återgå till det förra tillståndet och
få Kungl. Maj :ts sanktion därpå. Det är icke meningen att sätta
veterinärerna på avknappning, utan att söka utjämna och förbättra
förhallandena. Ty det förstår man ju, att den mindre
jordägaren icke anlitar veterinär, då han, såsom påvisats, får
betala 12 å 15 kronor för besöket, och detta i mellersta Sverige,
i norra Sverige blir det ännu dyrare. Är det då så orimligt att
skriva till Kungl. Maj :t och få saken utredd och övervägd ?
Kungl. Maj :t kan ju lätt nog prestera en utredning och höra
landstingen.
Nu hänvisar man till, att landstingen kunna träffa överenskommelser
med veterinärerna. Det vill säga, att det skulle göras
så där 20b överenskommelser, gällande under vederbörande tjänstinnehavares
tid, och att inom angränsande trakter den ena skulle
ha en taxa och den andra en annan, något som är orimligt.
Detta kunna landstingen ordna själva, säger herr Fahlén.
Men det kanske behöver övervägas, om icke ytterligare statsbidrag
också behöver tillsläppas för de nordligaste trakterna
av Norrland, och det torde då vara lämpligt, att Kungl. Maj :t
gör den utredningen. Av denna anledning har man velat hänskjuta
frågan till Kungl. Maj :t, och man begär nu blott första
kammarens medgivande, att saken må få tagas om hand av
Kungl. Maj :t. Är det sa orimligt att i 463,000 mindre jordbrukares
namn anhålla hos första kammaren, att den måtte medgiva,
att saken får undersökas av Kungl. Maj :t.
Jag her att få yrka bifall till utskottets hemställan. ''
Herr Peters so n, Alfred: Den siste ärade talaren frå
gade
i början av sitt anförande, varför denna kammares ledamöter
med undantag .av honom själv icke kunnat biträda det beslut,
som andra kammarens ledamöter i utskottet samfällt gått
in på, och han besvarade själv frågan så, att detta berodde på,
att de antingen icke vore djurägare eller också representerade
de .större djurägarna, varför de saknade intresse för denna veterinårtaxa.
Så enkel är nog''icke förklaringen. Jag vill säga,
att, så gärna jag än instämmer med andra kammarens ledamöter
inom utskottet och så gärna och villigt jag i mångt och myc
-
Tisdagen den 214 mars.
Öl Nr 40.
ket sympatiserar med deras synpunkter, var det mig omöjligt <?">
att göra det i denna fråga. Jag ber att fä påpeka för herrarna^, "ör dilfrikts.
vad detta skrivelseförslag innebär och mot vilken bakgrund veterinärer
det bör ses. Vad innebär det i själva verket ? Jo, att riksdagen m. m.
skulle hos Kungl. Maj :t begära dels utredning, huruvida icke (Forts.)
Kungl. Maj :t må på ansökan av landstingen fastställa taxor,
sådana som landstingen själva vilja ha — d. v. s., om jag omskriver
det: Kungl. Maj:t skulle utreda huruvida icke Kungl. Maj :t
må bli skyldig alt fastställa läxor, sådana landstingen vilja
ha —; dels ock att utredningsförslaget skulle framläggas för riksdagen.
Det är vad som begäres. Då ber jag att få erinra
herrarna om, att när veterinärfrågan 1912 ordnades, framhölls
av medicinalstyrelsen och departementschefen bland annat angelägenheten
av att i möjligaste mån söka få en viss likformighet
till stånd mellan veterinärtaxorna i de olika orterna. Riksdagen
gillade också denna tankegång, då riksdagen avslog en
motion av herr Olausson, som gick ut på, att taxor skulle fastställas
av veterinärstyrelserna eller landstingen. Men riksdagen uttalade
och förklarade, att den ansåg lämpligare, att Kungl. Maj:t med
landstingen fastställde taxorna, och lade således saken i Kungl.
Maj :ts hand. Nu vill jag icke förneka, att icke riksdagen är i sin
goda rätt att diskutera veterinärtaxan huru många timmar och dagar
som helst, men faktum är, att riksdagen ansett lämpligt så sent som
1912, att detta ärende lades i Kungl. Maj:ts hand och bleve mera
en instruktionsfråga. Det är den verkliga sanningen härvidlag. _
Om det nu varit så, att motionären eller utskottet velat påstå,
att denna taxa, som Kungl. Maj:t fastställde under senare hälften
av år 1914, är för hög med hänsyn till veterinärernas existensvillkor
och behov av inkomst för att kunna redligen sig försörja, hade
det ju varit en sak att skriva till Kungl. Maj :t och säga; Vi anse
denna taxa för hög och anhålla, att Kungl. Maj:t matte vidtaga åtgärder
för nedsättning. Nej, denna väg har varken motionären
eller utskottsmajoriteten velat gå, utan. en annan besynnerlig väg,
som avser, att Kungl. Maj :t skulle bli skyldig fastställa taxorna
sådana som landstingen önska få dem, men med rätt för landstingen
att kunna förhöja lönen. Om det nu är sa, och det utgå saväl motionären
som utskottet från, att den minimilön, som. fastställts för
veterinärerna från statsmakternas sida, därest, statsbidrag skall erhållas,
tillsammans med den taxa, Kungl. Maj:t fastställt, icke ger
veterinärerna, i regel, större inkomst, än vad som är behövligt för
dem, och om därtill kommer, att åtminstone de större jordägarna i
landet både ha förmåga att betala och böra betala den ersättning,
som enligt taxan är föreskriven att utgå, finnes det ju ingen anledning
att skriva till Kungl. Maj:t, i all synnerhet icke. på det sätt och
med den formulering, som här är föreslagen. Nej, jag kan icke se
det. Skulle landstingen i ett eller flera fall anse, att taxan drabbar
för hårt exempelvis de mindre jordägarna och. dem, som bo långt
ifrån veterinärstationen, har landstinget -möjlighet, om det vill,
att träda emellan och säga: för de mindre jordbrukarna, dem som
Nr 40. 92
Tisdagen den 23 mars.
d?avZv''taxa lia sma tillgångar och verkligt behov av lindring i taxan, anse vi oss
för distrikts- l)öra träda emellan genom att betala viss del av taxebeloppet eller
veterinärer träffa ackord med vederbörande. Ett sådant förfarande står helt
m. m. visst öppet för landstingen.
(Ports.) Jag kan på de grunder jag nu angivit icke på något sätt finna,
att det föreligger något skäl för en sådan skrivelse, som är föreslagen,
varför jag yrkar avslag å utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder
framställda yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle avslå såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.
På framställning av herr talmannen beslöt kammaren uppskjuta
behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan till ett
annat sammanträde.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 41, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående disponerande av medel för understödjande av arbetslösa
tobaksarbetare jämte en i ämnet väckt motion.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 40, till Konungen i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 35 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
brännvin m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes riksdagens kansliförslag till delar av
riksdagsbeslutet:
nr 1, ingressen;
nr 2, slutmeningen;
nr 3, angående val av tryckfrihetskommitterade;
nr 4, angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter;
nr 5, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken;
nr 6, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontöret;
nr 7, angående ändrad lydelse av 19 kap. 17 § strafflagen;
.31 r 8, angående lag om anstånd med erläggande av vissa patentavgifter;
nr
9, rörande förslag till förordning angående siktning av rågmjöl
och förordning om viss sammansättning av rågbröd;
nr 10, angående pension åt änkefru Anna Amalia Sundström,
född Pilblad;
Tisdagen den 23 mars.
93 Nr 40.
nr 11, rörande ändrad lydelse av 32 § i förordningen den 9 juni
1871 angående fattigvården;
nr 12, angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning;
nr 13, angående lag, innefattande vissa bestämmelser om insändande
till hovrätt av underrätts dombok; samt
nr 14, rörande ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 16 juni
1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och
andra ärenden.
Efter föredragning av de vid sammanträdets början avlämnade
nådiga propositionerna blevo dessa på begäran bordlagda.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
Anmäldes och bordlädes första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, om skrivelse till Kung]. Maj:t angående revision
av gällande resereglemente.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 5,35 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.