RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1914:55

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1914. Andra kammaren. Nr 55.

Onsdagen den 5 augusti, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till avgörande förelåg nu särskilda utskottets nr 2 utlåtande,
nr 1, i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av sjölagen, dels ock särskilda i ämnet
väckta motioner.

Särskilda utskottet nr 2 både till förberedande behandling fått
emottaga:

l:o) Kungl. Maj:ts proposition nr 116, vari Kungl. Maj:t under
åberopande av de vid propositionen fogade i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga i propositionen intaget
förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen;

2:o) herr Lindleys motion nr 85 i första kammaren; och

3:o) herr Indebetous motion nr 224 i andra kammaren.

I motionerna hade hemställts om ändringar i speciella delar av
förslaget, varjämte herr Lindley yrkat, att riksdagen måtte genom
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att snarast möjligt få sig förelagt
förslag till civillag i vissa delar, som av Kungl. Maj:t avsetts skola
regleras genom administrativ lagstiftning.

Utskottet hemställde att riksdagen under förklarande, att Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet icke kunnat oförändrat antagas, ville,

a) med bifall till herr Indebetous motion nr 224, i fråga om övertidsersättning
till däcks- och maskinbefäl, samt med avslag såväl å
denna motion i övriga delar som å herr Lindleys motion nr 85 i den
mån sistnämnda motion avsåge 5 a, 44, 45, 96 och 292 §§, för sin del
antaga i punkten intaget förslag till lag om ändring i vissa delar av
sjölagen; och

b) förklara, att herr Lindleys motion nr 85, såvitt däri hemställts,
att riksdagen genom skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
att snarast möjligt få sig förelagt ett utarbetat förslag om vad
i vissa avseenden skulle iakttagas beträffande fartygs sjövärdighet,
utrustning (inklusive bestämmelser om båtar och annan livräddnings Andra

hammarens protokoll vid senare riksdagen 19H- Nr 55. 1

Ang. lag om
ändring i vissa
delar av
sjölagen.

Kr 55. 2

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om attiralj samt bestämmelser om lämpliga skyddsåtgärder till förhindändring
i vissa j,an(jet av olycksfall i arbete ombord å fartyg), om fartygs lastning
sjölagen av olika slags laster (inklusive lastlinjebestämmelser även för österS(Forts)
sjöfart och inskränkande bestämmelse i fråga om rätten att föra däckslast)
samt förslag till bemanningslag, icke till någon riksdagens åtgärd
föranledde.

Vid utskottets utlåtande voro fogade:

dels åtskilliga reservationer angående särskilda paragrafer i
lagförslaget;

dels beträffande utskottets hemställan under punkten b) reservation
av herr Lindley, som hemställt, att riksdagen genom skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att snarast möjligt få sig förelagt
det i punkten omförmälda förslaget om vad i vissa avseenden skulle
iakttagas beträffande fartygs sjövärdighet m. m.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Indebetou, som yttrade: Herr talman, mina her rar.

Jag skall hemställa, att med avseende å föredragningssättet
följande må beslutas:

att utskottets hemställan föredrages punktvis;

att vid behandlingen av § 5 a) i lagförslaget diskussionen
må omfatta lagförslaget i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare man än sadant
av någon av kammarens ledamot begäres;

att för den händelse lagförslaget kommer att i en eller annan
del till utskottet återremitteras utskottet lämnas öppen rätt
att vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar,
som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar
kunna föranledas; samt

att i avseende å nummerbeteckningen av paragrafer eller delar
av paragrafer utskottet må äga vidtaga sådana ändringar,
som påkallas av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

Punkten a).

Lagförslaget.

Enligt Kungl. ,Maj:ts förslag skulle 5 a § lyda sålunda:

5 a §.

Fartyg skall, när det till sjöfart nyttjas, vara i sjövärdigt skick
och behörigen utrustat samt så inrättat, att nödigt skydd mot olycksfall
och ohälsa beredes de ombordvarande. Bostäder ombord å fartyg

Onsdagen den 5 augusti, e. m. 3

skola vara tillräckliga och lämpliga. Fartygs inrättningar och redskap
skola, när arbete med dem utföres, erbjuda tillräcklig säkerhet
till förekommande av olycksfall och ohälsa.

Fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt; och må i
intet fall för resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än
tolv timmars oavbruten gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten
måste indelas på skift, fartyget hava mindre däcksbesättning än som
järnte^ befälet är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten
å däck, medan fartyget är i gång, ej heller, om ''det är ångfartyg,
mindre maskinbesättning än som jämte maskinbefälet är i vardera
av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten i maskinen under
fartygets gång.

För resa skall fartyg vara så lastat eller barlastat, att säkerheten
för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Närmare föreskrifter om vad i förenämnda avseenden skall iakttagas
så ock särskilda bestämmelser rörande passagerarfartyg utfärdas
av Konungen.

I sin ovannämnda motion både herr Lindley i avseende å den i
paragrafen införda bestämmelsen i fråga om bemanningen yrkat, att
följande tillägg måtte göras:

»Å maskindrivet fartyg skall vid resor i Nordsjön och vidsträcktare
fart maskinbesättningen vara tillräcklig för maskintjänsten under
gång i tre vakter.»

I utskottets förslag hade åt förevarande paragraf givits den av
Kungl. Maj :t föreslagna avfattningen.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Lindley, Christiernson
och Sävström, vilka hemställt, att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

5 a §.

Fartyg---ohälsa.

Fartyg---gång.

Å ångfartyg skall vid resor i Nordsjön och vidsträcktare fart
maskinbesättningen jämte maskinbefälet vara tillräcklig för skeppstjänsten
i maskinen under fartygets gång i tre vakter.

För---äventyras.

Närmare---Konungen.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Sävström: Herr talman, mina herrar! De många

reservationer, som åtfölja detta betänkande, vittna om, att meningarna
på vissa punkter ha varit mycket delade ibland utskottets
ledamöter, vilket kanske icke är så mycket att förvåna
sig över, när det gäller ett sa betydande förslag, som här är fråga
om. Jag skall emellertid icke för min del gå in i någon principdebatt
rörande förslaget i dess helhet — det kommer för -

Nr 55.

Ang. lag om
ändring i visso
delar av
sjölagen.
(Forts.)

Nr 55. 4 Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om modligen en annan talare efter mig att gorå —, utan jag skall enändring
i vissa dast be att få saga några ord i anslutning till den reservation till
de‘ar av denna paragraf, som på sid. 40 finnes återgiven.

TrTT Bland andra bestämmelser i denna 1 § framgår tydligt, att

(ior '' fartyg skola vara bemannade på ett betryggande sätt, men
samtidigt inför man en mycket låg miuimibestämmelse i fråga
om vakttjänstgöringen. Pa ett fartyg, som är i oavbruten gång
både dag och natt, måste ju skeppstjänsten indelas i vakter, och
för att ombyte må kunna ske, måste det vara minst två sådana
vakter. Det är denna minimibestämmelse, som här är frågan om
att sanktionera. Emellertid förstår ju var och en, att °vid vidsträcktare
fart i utomeuropeiska farvatten blir en tvåvaktsindelning
alltför betungande för manskapet, i synnerhet för eldare
och maskinbefäl, och man brukar därför också på sådana
resor indela tjänsten i tre vakter. Isynnerhet vid resor 1 tropiskt
klimat inträffar det ofta, att eldare till följd av hetta och
överansträngning avsvimma och måst avlösas, och kan den ersättningen
givetvis icke ske på annat sätt än att de eldare, som
ha frivakt få rycka in på sina kamraters platser. Nu är det
klart, att sådant kan inträffa, även om trevaktssystemet införes,
men i så fall har den inträdande erhållit längre vila,
än som kan bliva möjligt med tvåvaktssystemet. Ja, säger man,
om det här skall införas bestämmelse om trevaktssystem för
maskinpersonalen så böra väl i vissa fall samtidigt liknande
bestämmelser gälla även för däcksbesättningen. Mot detta har
jag ingenting att invända, men om det enligt utskottets mening
är fråga om att utfärda eller fastlå minimibestämmelser, varför
kan man då icke gå med på trevaktsindelning av maskintjänsten,
som väl trots allt är den mest krävande och ändå i praktitiken
och verkligheten icke kan frångås, när det gäller vidsträcktare
fart. Också har sjöfartssäkerhetskommittén ansett
det vara nödvändigt, att det i lag stadgas tvång för trevaktsindelning
för maskintjänst, när det gäller vidsträcktare fart. Nu
har emellertid utskottet för sin del icke velat vara med härom,
utan i likhet med departementschefen vill utskottet överlämna
hela denna viktiga fråga till Kungl. Maj:t att avgöra genom
administrativ lagstiftning. Motionären och övriga reservanter
ha emellertid yrkat på en definitiv bestämmelse, som lyder:
»A ångfartyg skall vid resor i Nordsjön och vidsträcktare
fart maskinbesättningen jämte maskinbefälet _vara tillräcklig
för skeppst jänsten i maskinen under fartygets gång i tre vakter.»
Här blir sålunda ett tillägg utöver vad sjöfartssäkerhetskommittén
uttalat sig för, nämligen att vi fordra trevaktsindelningen
jämväl vid resor i Nordsjön. Vi anse, att en sådan bestämmelse
står i full harmoni med en revision av sjölagen, när det nu är
fråga om att trygga säkerheten till sjöss, såväl för de ombordvarande
som de som stanna i tjänstgöring.

Jag ber endast att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Onsdageu den 5 augusti, e. m.

5 Kr 55.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall först be att få Ang. lag om
ytterligare understryka, att den bestämmelse, mot vilken den
föregående ärade talaren riktade sig, är avsedd att vara en sjölagen.
winimibestämmelse, och att det genom uttryckligt stadgande i (Forts)
paragrafen lägges i Kungl. Maj:ts hand att meddela närmare
och strängare bestämmelser för särskilda fall.

När jag nu skall försöka försvara den anordning, som Kungl.

Maj:t föreslagit och utskottet gillat, är jag i den lyckliga ställningen
att helt och hållet kunna åberopa det yttrande, som förre
justitieministern, dåvarande statsrådet Sandström, avgav vid frågans
första behandling i konseljen. Han erinrade därom, adt
vid ärendets förberedande behandling hade i fråga om fartygs
bemanning i vidsträcktare fart och särskilt beträffande maskinbesättningen
mycket skiljaktiga meningar yppat sig. En reservant
i kommittén ville, likasom nu reservanterna i utskottet, föreskriva
ett ovillkorligt införande av trevaktssystemet vid all
nordsjöfart. Andra ville ha ett sådant system endast för viss
fart i Atlanten och Medelhavet, under det att åter en annan
ansäg trevaktsindelningen behövlig på långresor i Medelhavet
och Svarta havet men endast för fartyg av viss större storlek.

Vidare erinrade justitieministern om att den utländska lagstiftningen
vore mycket växlande. Såvitt av handlingarna upplyses, har
icke någon utländsk lagstiftning gått så långt som reservanterna
inom utskottet vilja gå. Justitieministern sammanfattade sitt
yttrande på följande sätt:

»Då skiftande meningar sålunda gjort sig gällande om den
lämpliga utsträckningen av det så kallade trevaktssystemet, och
det torde vara omöjligt att för någon avsevärd tid framåt på ett
allmängiltigt sätt bestämma principerna och omfattningen för
dess tillämpning, har jag icke ansett mig böra förorda intagandet
i sjölagen av en sådan bestämmelse som den i detta avseende
av kommittén föreslagna», vilken går i samma riktning,
som den av reservanterna föreslagna. Jag ber slutligen att få fästa
kammarens synnerliga uppmärksamhet därpå, att den förra regeringen
och den nuvarande intagit precis samma ståndpunkt
i frågan, nämligen den, som fått sitt uttryck i Kungl. Maj:ts förslag
och i utskottets hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Det betydande
lagförslag, som nu föreligger till kammarens behandling,
har naturligtvis icke kunnat tillfredsställa alla parter, som äro
intresserade i rederinäringen. Den ena parten är redarna, den
andra besättningen och den tredje befälet på fartygen. Alla
dessa kunna naturligtvis icke känna sig tillfredsställda.

§ 5 a) giver på sätt och vis en liten anvisning på vilka
störa krav, som nu ställas på rederinäringen, en näring, som i
vårt land är ganska ny och ännu icke hunnit taga någon vidare

Nr 55. 6

Onsdageu den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om fart, om den också, såsom statsrådet och chefen för finansdeparteändring
i vissa mentet nyligen uttalade, kan sägas vara stadd i mycket lycklig
yiz en utveckling. Det är visserligen sant att så är, men i varje fall
Tiorte) man betrakta rederinäringen i vårt land som skäligen outveck lad,

och mycket torde för densamma ännu vara att göra. Om nu
den föreslagna lagstiftningen i många avseenden på sätt och vis
lägger hinder i vägen för utvecklingen, så får det kanske icke
tillskrivas enbart denna lag, som nu föreligger på kammarens
bord utan också de internationella åligganden, som vila jämväl
på vårt land, att följa med utvecklingen, och om vi icke skriva
dessa lagar, underkastas vår rederinäring dessa författningar
av främmande stater.

§ 5 a) innehåller en del frågor av mest social beskaffenhet,
men därtill kommer dessutom sjövärdighetsbesiktningen och inspektionen
av fartyg, allt åtgärder, som åsamka rederinäringen
synnerligen stora kostnader.

Jag skall be, att sedan jag yttrat dessa allmänna ord med
avseende å den reservation, som här blivit framställd på sid. 40
i utskottsbetänkandet, få säga, att det förefaller mig som herrar
reservanter ansett, att rederinäringen jämväl skulle tåla en sådan
ytterligare, den nu av dem ifrågasatta ökningen i kostnaderna
för anskaffande av arbetskraft. Detta vittnar delvis kanske
om okunnighet om vad rederinäringen i vårt land tål, men
att den tål mycket, tyckas reservanterna ha klart för sig, när de
säga längst ner på sidan: »Ty denna minimibestämmelse torde
helt säkert icke kunna, hur än snikenheten månde regera en redare,
i praktiken undgås.» Om man nu har klart för sig, huru
mycket nytta och gagn en redare gör vårt land, skulle man säkert
lägga sina ord litet omsorgsfullare, och om man förstode den
betydelse rederinäringen äger för Sverige, skulle man säkert använda
mera varsamma ord, än dessa som blivit här framförda.

Rederinäringen är ingalunda någon så lukrativ och lysande
affär. Det torde icke vara för kammaren obekant, att i regeln 8
—10 år av fallande konjunkturer medföra, att rederinäringens
idkare därunder sällan få någon utdelning. Så händer det, att på
det nionde, tionde, elfte eller tolfte året kan komma ett uppsving,
som räcker två å tre år, och som ofta visserligen är ganska lysande,
men i varje fall får detta vara tillräckligt för de långa
intervallerna av dåliga tider, som ligga emellan.

Jag har begärt ordet huvudsakligen för att få säga detta,
men framför allt för att protestera mot detta orättfärdiga uttalande
om Sveriges redare. För övrigt skall jag, herr talman,
be att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Utöver det
allmänna intresse, som man måste ha av att sjölagen blir så tillfredsställande
som möjligt ur både trafikanternas och besättningarnas
synpunkt, är det framför allt ett intresse, som ligger mig
synnerligen varmt om hjärtat, och som föranlett mig att redan

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

7 Nr 55.

vid behandlingen av denna paragraf begära ordet för att fram- Ang. lag om
föra några synpunkter. Det är därför, att för sjöfolkets, för and^r''
besättningens del, står denna lag i det mest intima samband sjölagen.
med lagen om arbetarskydd, som riksdagen antog år 1912. Vi, (Ports.)
som då hade med denna lags utskottsbehandling att göra, nöjde
oss med och gingo med på iden bestämmelse, som pu finnes i
lagen om arbetarskydd av 1912, att sjöfolkets arbete är inräknat
bland de undantag, som gälla för denna lag, och det var under
ett uttryckligt betonande av att det var vår absoluta förvissning,
att när en ny lag om sjöfartssäkerheten skulle komma till stånd,
denna lagstiftning skulle komma att beakta de synpunkter, som
vi då framförde beträffande sjöfolket, och att man skulle se
till, att skyddslagen för sjöfolket icke i något avseende skulle
stå tillbaka för lagen om arbetarskydd av 1912. Det framfördes
också från yrkesfarekommittén, som utarbetade stommen
till ifrågavarande lagförslag, att — efter vad jag kunde fatta
åtminstone — när den undantog sjöfolket, så var det därför,
att samtidigt sjöfartssäkerhetskommittén arbetade, och att man
i yrkesfarekommittén höll före, att densamma skulle tillräckligt
beakta skyddslagstiftningen för sjöfolket.

Jag tager för alldeles givet, att det icke kan vara riksdagens
mening att på något sätt införa ett förhållande i arbetarskyddshänseende,
vilket skulle göra sjöfolket sämre ställt än
arbetarna på land, utan att vad som kan göras i lagstiftningsväg
för att bereda sjöfolket samma säkerhet vid utförande av
sitt arbete, så långt som säkerhet för arbetare till sjöss kan
ernås, det bör också göras. I detta Kungl. Maj :ts förslag, som
utskottet i det väsentligaste gjort till sitt, äro de grundläggande
bestämmelserna endast utförda med de raderna i § 5 a), »att
nödigt skydd mot olycksfall och ohälsa beredes de ombordvarande.

Bostäder ombord å fartyg skola vara tillräckliga och lämpliga.

Bartygs inrättningar och redskap skola, när arbete med dem
utföres, erbjuda tillräcklig säkerhet till förekommande av olycksfall
och ohälsa.»

Denna paragraf, vill jag säga, motsvarar både till innehåll
och anda ungefär vad 3 § i lagen om arbetarskydd innehåller,
men 3 § i lagen om arbetarskydd lika väl som denna paragraf
är utan ansvarspåföljd, och då blir det blott ett slags moralisk
uppmaning i lagen, att arbetsgivarna, i detta fall redarna, böra
iakttaga det och det. Således är bestämmelsen icke av någon
som helst bindande karaktär utan uttrycker en önskan, att det
bör vara på det sättet. Sedan följer den bestämmelsen i sista
stycket av paragrafen, att närmare föreskrifter om det, som i
första stycket angives såsom riktigt, skola av Kungl. Maj :t utfärdas.

Jag kan icke neka till, att det måste hava känts ur skyddslagstiftningssynpunkt
mera betryggande, om Kungl. Maj :t följt
sjöfartssäkerhetskommittén. Denna hade i sitt kommittéförslag
linjerat upp en hel del bestämmelser, avsedda för olika områden

Nr 55. 8

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om och olika slag av verksamhet ombord. Om man icke velat gå.
ändddar av*" ^ att man tagit dessa bestämmelser i sin helhet, tror jag,

sjölagen. att det hade känts säkrare om i denna lag hade funnits grundläg(Forts.
)'' gande bestämmelser, till både karaktär och omfattning iikartacfe
med innehållet i 4 och 5 §§ i lagen om arbetarskydd. Där uppräknas
en massa utgångspunkter, som lagen omedelbart ålägger
arbetsgivarna att iakttaga för att trygga arbetarnas säkerhet
mot olycksfall och ohälsa i arbetet, och det hade då givits
i själva sjölagen säkra utgångspunkter, givna, utan att om dem
några förordningar behövt komma till. Nu skola alla detaljerna
överlämnas till Kungl. Maj :t, vilken skall utarbeta de förordningar,
som skola ersätta vad som icke finnes i denna lag.
Jag är alldeles övertygad om att det intresse och den förståelse,
som riksdagen visade skyddslagen av 1912, skulle även hava
visats ett förslag från Kungl. Maj :t i samma riktning beträffande
denna lag, och det skulle också hava behandlats av riksdagen
med samma förståelse. När jag framför denna synpunkt,
är det icke beroende på något misstroende emot Kungl.
Maj :t, att icke Kungl. Maj :t skulle hava både förmåga, möjlighet
och god vilja att utfärda förordningar, vilkas innehåll
skulle komma att fullt motsvara, vad skyddslagen i sina fundamentala
satser innehåller beträffande arbetarne på land, men det
är dock någon skillnad, under vilka förhållanden som dessa
förordningar skola tillkomma. Med avseende på de förordningar,
som Kungl. Maj :t har rätt att utfärda i det ena och
andra fallet, blir det olika myndigheter, som skola utföra det
förberedande arbetet. Det är visserligen Kungl. Maj :t, d. v. s.
vederbörande statsråd, som skall granska de underordnade myndigheternas
förslag, och sedan skall kontrasignation ske, men i
fråga om själva det grundläggande arbetet beror det så ofantligt
mycket på, huru Lvederbörande myndigheter se på och behandla
dessa saker. Då hava vi den för arbetarne obestridliga
fördelen, att när det kommer att gälla förordningar, som skola
komplettera skyddslagen av 1912, skola dessa i första hand
handhavas av yrkesinspektionens chefsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen,
och där finnes såsom fullmäktig även en representant
för arbetarne, som kan anlägga arbetarnes direkta syn på vad
en eventuell förordning skall innehålla och även har medinflytande
vid förordningens utarbetande. Jag kan icke finna,
att någon sådan möjlighet kommer att givas vid utfärdandet
av de förordningar, som icke blott skola komplettera den nu
föreslagna lagen utan i sin helhet ersätta, vad som denna lag
icke innehåller. Det skall kommerskollegium i detta fall göra,
och det är en institution, där det mig veterligt icke finnes möjlighet
att vid den förberedande behandlingen föra fram arbetarnes
synpunkter på sakerna.

Nu säger utskottet: »Utskottet anser sig på nu angivna
grunder böra avstyrka herr Lindleys motion, därvid utskottet
emellertid förutsätter, att Kungl. Maj :t före utfärdandet av

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

9 Nr 55.

de administrativa bestämmelserna i ämnet kommer att inhämta Ang. lag om
yttrande från i olika avseenden sakkunniga personer, företrä-“"*7"®’*
dande olika intresseområden.» sjölagen

Ja, det finnes ju rätt starka och viktiga intressen, som skola (Forts.)
föra fram de negativa synpunkterna, om Kungl. Maj :t skulle
hava lust att gå för långt, men att få fram positiva synpunkter,
när det gäller att utfärda förordningar, som skola ersätta arbetarskyddslagens
föreskrifter, det är icke så lätt. I det skick
saken nu befinner sig förstår jag mer än väl, att när man kommer
så långt som till punkten b), där herr Lindleys motion avstyrkes,
är det fullständigt utsiktslöst att få hans reservation
antagen, tj7 han står där fullkomligt ensam om sin reservation.

Det finnes därför knappast någon utsikt att få ett lagförslag
från Kungl. Maj :t framlagt, som skulle kunna giva riksdagen
tillfälle att granska och pröva dessa bestämmelser, innan de
utfärdas i förordnings form i stället för, som sig bort, i form
av en utav Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag.

Detta går ju icke då saken redan avslagits av första kammaren,
och jag tror icke heller, att ens andra kammaren skulle vilja
gå den vägen. Men jag skulle då vördsamt vilja hemställa till
Kungl. Maj :t, att, när det gäller att utarbeta dessa förordningar,
söka gå en väg, som så mycket som möjligt motsvarar den,
som gives för förordningarnas utfärdande i lagen om arbetarskydd
av 1912, att sålunda Kungl. Maj :t i första hand ville
inhämta, så långt sig göra låter, yttranden och meningar ifrån
de arbetare, som det i detta fall gäller, nämligen sjöfolket.

De stå, vågar jag såga, om man jämför dem med arbetarne i
land, i en ändå sämre ställning med hänsyn till möjligheten
att ge sina meningar tillkänna, deras förmåga att kunna fackligt
organisera sig är bedrövligt liten, och deras förmåga att skaffa
sig organ, som kunna föra deras talan, ha de ej lyckats utveckla
i någon högre grad hittills, förmodligen beroende till största
delen på arten av deras arbete, i det att de ju cirkulera mellan
hamnarna och icke äro bofasta. Det kommer att gå långt om,
tror jag, innan de ens bli underkunniga om tillvaron av denna
lag, som nu blir antagen. De äro således alldeles efterblivna
beträffande en hel del saker, som folk i land har reda på.

Det vore därför önskligt, att Kungl. Maj :t, så långt sig
göra låter och på sätt, som är möjligt, innan förordningarna
utfärdats, inhämtar sjöfolkets mening om vad de anse desamma
skola innehålla.

Därtill skulle jag vilja lägga den önskan — jag tror inte
det skall möta något oöverstigligt hinder, ehuru jag ej kan
bestämt uttala mig därom — att i en förordning måtte åt sjöfolket
ges samma rätt som 31 § i lagen om arbetarskydd ger
arbetarne i land, d. v. s. så att sjömännen, när inspektionerna
äga rum, skola ha rätt att genom sina ombud ge sin mening
tillkänna för vederbörande inspektionsförrättare, så att om de
vid en inspektion vill ha några särskilda krav framförda, de

Nr 55. 10

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om skola kunna på ett av Kungl. Maj :t sanktionerat sätt, utan
ändring t mssa något sätt råka i klammeri med befälet, komma till tals

sjölagen. me(l inspektionsförrättaren och därvid gorå honom uppmärksam
(Forts.) på de missförhållanden, som de önska få avhjälpta och beivrade.

Detta är för mig de två mest viktiga synpunkter, som jag
vid behandling av denna lag skulle vilja ha framförda till
benäget beaktande.

Ja, jag skulle vilja tillägga en sak beträffande den reservation,
som är avgiven vid denna paragraf i vad den rör bemanningsfrågan.
Det har sagts mig, att man redan på långgående
trader använder detta trevaktssystem; och det kan då
ifrågasättas, huruvida man ej skulle kunna införa detta i lagen
för på kortare trader, som räcka över tolv timmar utan
att det oaktat kunna kallas för långgående trader. Jag är
långt ifrån någon fackman på detta område, men det förefaller
mig, att om detta system redan i viss utsträckning av redarna
tillämpas vad angår maskinpersonalen, kan jag ej finna, att
någon så väsentlig svårighet i praktiken skulle vara till finnandes
att låta detta praktiskt tillämpade — i stor utsträckning,
har jag till och med hört, tillämpade — system bliva fastslaget
i lagens direkta minimiföreskrift.

Som generellt omdöme om vad en sådan lag skall innehålla
i fråga om skyddsföreskrifter, måste jag säga, att ju högre
riksdagen kan bestämma minimiföreskrifterna, ju mer underlättar
man därigenom, såvitt jag förstår, Kungl. Maj :ts arbete
att utfärda lagen kompletterande förordningar. Sättas däremot
dessa minimibestämmelser mycket lågt eller meddelar man inga
dylika alls, blir det för Kungl. Maj :t, därest Kungl. Maj :t verkligen
vill fastslå lagbestämmelser av något större värde, rätt
besvärligt att emot de framställningar, som kunna göras från
redarnas, arbetsgivarnas sida, våga sig på det experimentet att
utfärda eu sådan förordning. Jag tror, att Kungl. Maj :t iså
fall skulle dra sig rätt mycket för att göra det.

En annan synpunkt, som jag inte kan uraktlåta att fästa
uppmärksamheten på, är vikten av att, när man skriver denna
lag, man låter sig angeläget vara att söka göra den så tillfredsställande
som möjligt för det svenska sjöfolket. Det klagas,
och det har alltid klagats över, att ynglingar, som ge sig ut på
sjön, betrakta tjänstgöringen på svenska fartyg såsom ett övergångsstadium
och efter detta ge sig över på utländska fartyg,
där förhållandena äro bättre. Ju mer man kan förbättra förhållandena
på de svenska fartygen, dess större utsikt kan det
vara för dessa att få behålla sitt folk.

I fråga om den nu föredragna paragrafen ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr Herlitz: Herr talman! För att om möjligt be spara

kammaren en ny diskussion med anledning av utskottets

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

11 Nr 55.

hemställan under punkt b) skall jag be att redan nu få yttra Ang. lag om
några ord med avseende å den siste ärade talarens anförande, ändring i vissa

Den anmärkning han framställde mot den föreslagna lagstift- ™

ningen kan i korthet uttryckas så, att han jämförde den nu ifråga- ,Fort,''
varande § 5 a med § 3 i arbetareskyddslagen, och han sade sig
sakna i sjölagstiftningen bestämmelser motsvarande §§ 4 pch 5 i
arbetareskyddslagen. Han erinrade vidare, att § 3 i arbetareskyddslagen
är utan straffpåföljd och sålunda icke är tvingande.

Jag uppfattade ej, om han ansåg, att detsamma var förhållandet
med § 5 a ;i sjölagen, med vilken vi nu sysselsätta oss, men i allt
fall ber jag att få påpeka, att detta stadgande ingalunda är »utan
påföljd», utan att i 292 § meddelas mycket stränga straffbestämmelser
för eftersättande av de skyldigheter, som § 5 a ålägger
redare och befäl. Det är sant, att i den föreslagna lagstiftningen
ej förekomma några bestämmelser motsvarande 4 och 5 §§ i arbetareskyddslagen;
men härför kunna anföras två skäl: för det
första, att de bestämmelser, som skola komma att motsvara 4 och
5 §§ i arbetareskyddslagen och som skola meddelas på administrativ
väg, äro till den grad detaljerade och vidlyftiga, att man
ej rimligtvis kan ifrågasätta, att riksdagen skall befatta sig med
dem. I arbetareskyddslagens §§ 4 och 5 innehållas en hel mängd
detaljföreskrifter, men jag har fått det intrycket — att endast de
så där mera i allmänhet förklara, att det och det redskapet skall
vara »tillräckligt», att den och den anordningen skall vara »lämplig»
och »betryggande», då däremot de kammarens ledamöter,
som tagit kännedom om sjöfartskommitténs förslag, torde hava
funnit, att de bestämmelser, som äro avsedda att meddelas i
detta ämne, rörande sjöfarten, äro på helt annat sätt detaljerade,
med angivande av det antal redskap av det och det slaget, som
skall finnas o. s. v. Vid en kunglig proposition, som utgör föremål
för kammarens handläggning i afton, har intagits såsom
en bilaga en konvention mellan Sverige och åtskilliga utländska
makter, vilken är avsedd att ratificeras. Där innehållas bl. a.
bestämmelser angående livbåtar, och endast dessa föreskrifter
uppta två hela sidor i riksdagstrycket. Jag nämner detta som
exempel på, hur detaljerade dessa bestämmelser måste bli och hur
olämpligt det därför vore att meddela dem i en av konung och
riksdag gemensamt stiftad lag.

Men därmed är jag också inne på den andra synpunkten.

Dessa bestämmelser äro avsedda att meddelas, såvitt möjligt är, i
överensstämmelse med utlandets lagstiftning och efter formliga
avtal med främmande makter. Det kan då ej vara lämpligt, att
den svenska lagsiftningen iklädes så tunga former som alltid
äro förenade med utövande av konungens och riksdagens gemensamma
lagstiftningsmakt.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr Sommelius riktade
en protest mot en sats, som reservanterna skrivit i sin reservation
vid denna punkt. Då jag finner denna protest ganska

Nr 55. 12

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om obefogad, vill jag ej, att den skall stå oemotsagd i protokollet,
ändring i vissa jjerr Sommelius citerade nämligen följande: »Ty denna minimisjöiaqen
bestämmelse torde helt säkert icke kunna, hur än snikenheten
5(Forts) månde regera en redare, i praktiken undgås.» Herr Sommelius

°r '' vill ha i denna sats inlagd en direkt anklagelse från reser vanternas

sida mot hela redarkåren för snikenhet. Men en sådan
anklagelse kan man väl näppeligen utläsa ur detta reservanternas
yttrande. Här har förut påvisats, att detta tal om
minibestämmelser rörande tolv timmars skifte är ganska meningslöst,
ty i praktiken Jean man inte komma upp till längre arbetstid
än tolv timmar. Reservanterna säga därför här, att
om det skulle hefinnas, att någon redare vore så sniken, att han
ville gå över tolvtimmarsskiftet, skulle det i praktiken visa sig
bliva omöjligt för honom, och detta är väl ej detsamma som att
rikta en förebråelse mot redarkåren för snikenhet. Det är detta
jag velat säga som en förklaring över den märkliga innebörden i
vad reservanterna skrivit.

För övrigt anser jag det yrkande reservanterna framställt
vara mänskligt, och det är ytterligt svårt att i detta fall, som
utskottet gör, tala om mmmibestämmelser, då det är fråga
om ett tolvtimmarsskifte, som absolut inte kan överskridas, därest
man över huvud taget vill ha folk på våra fartyg. När man
talar om minimibestämmelser och däri vill inlägga betydelsen av
en fördel, som riksdagen vill skänka åt sjöfolket, böra väl dessa
bestämmelser verkligen innebära ett avsteg från nuvarande ordning
till sjöfolkets förmån.

Jag ber sålunda, herr talman, att i den punkten få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hasselrot:
Herr talman, mina herrar! Såsom den förste ärade talaren
på Stockholmsbänken redan gjort, ber även jag att få erinra om
att stadgandet här om bemanning ej är annat än en minimibestämmelse.

Vidare vill jag understryka vad han sade, nämligen att
den ståndpunkt jag och mina kamrater i ministären nu intagit,
ej är annat än densamma, som min företrädare i den föregående
ministären intog. Det gäller sålunda här icke någon
politisk fråga, utan här är det fråga om att skipa rätt mellan
olika parter.

Herr Lindley har föreslagit, att i Nordsjöfart skulle finnas
tre maskin vakter. Jag anser en sådan bestämmelse ej vara
tillrådlig, och jag vill i detta hänseende erinra därom, att inom
kommittén icke fanns någon mer än herr Lindley, som förordade
detta. Och enligt vad jag från sakkunnigt håll hört, är
det, understundom åtminstone, tillräckligt med två vakter, och
då kan det ej vara lämpligt att i lagen stadga som minimum mer
än detta.

Med anledning av vad den andre talaren från Stock -

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

13 Nr 55.

holmsbänken anförde, vill jag vidare uttala den bestämda förmodan,
att Kungl. Maj it, vem som äm är justitieminister, när
frågan föreligger till slutligt avgörande, kommer att ta all hänsyn
till de av den ärade talaren framlagda synpunkterna, som
de förtjäna, och Kungl. Maj :t kommer helt visst ej att gynna
någon part utan jämnt avväga båda parternas intressen.

Ang. lag om
ändring i vissa
delar av
sjölagen.
(Forts.)

Herr Indebetou: Herr talman, mina herrar! Med anledning
av det yttrande, som fälldes av en ärad Stockholmsrepresentant,
herr Söderberg, skall jag be att få säga några ord
rörande vad han sade om arbetareskyddshänsynen. Han erinrade
om, huru det var ordnat för arbetaren i land. Han erinrade också
om •—• och det med full rätt — att vid arbetareskyddslagens
antagande framhölls det, att särskilda bestämmelser skulle utfärdas
för sjöfolk för att tillvarataga deras rätt. Att så även kommer
att ske, därför ''torde finnas en borgen i den omständigheten,
att Kungl. Maj:t ju hemställt i en särskild proposition om
att i socialstyrelsen skall anställas en särskild nautiskt erfaren
person, som under socialstyrelsens ledning skall övervaka, att
besättningens bostads- och kostförhållanden vederbörligen tillgodoses.
Han sade vidare, att det icke förefanns möjlighet för
sjöfolk att på sätt, som förhållandena nu gestaltat sig, få fram
sina önskemål. Med anledning därav vill jag erinra om, att
genom kommerskollegium och sedermera genom socialstyrelsen
sedan ett par år frågeformulär varit utsända till alla svenska sjömän
i vårt land, som kunnat anträffas. Tusentals svar ha ingått.
Det fanns på utskottets bord en kort resumé av dessa svar, genom
vilka mycket olika synpunkter kommit fram, och man hade
inom utskottet tillfälle att studera dessa svar. Jag är övertygad
om att de synpunkter, som där av sjöfolket framlagts,
givetvis komma att vara en vägledning för dem, som i sin tur
skola utarbeta det första förslaget till de närmare bestämmelser,
Kungl. Maj:t sedermera i enlighet med § 5 a) skall låda utarbeta,
framlägga och bestämma. Detta anser jag innebära en garanti
för att just de farhågor, som herr Söderberg här framfört,
icke äro av den art, han tror. Ja, jag vill t. o. m. säga, att de
icke förefinnas. Vi ha redan hört utav herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, huru han tänkt sig denna saken ordnad,
när detta stora material står till förfogande, vilket icke fanns
vid den tidpunkt, då arbetareskyddslagstiftningen behandlade
denna gren, nämligen sjöfartsfrågorna. Anledningen därtill var,
att man saknade material, och den utredning, som pågick beträffande
sjöfolk, var ävenså orsaken till att arbetareskyddslagen
icke kom att omfatta sjöfolket. Det finnes också — såsom
den ärade talaren just nämnde — en representant i fullmäktige,
vår riksdagskamrat herr Lindqvist, som givetvis kommer att
tillvarata de intressen, som här herr Söderberg framfört. Och
jag tror, att detta ytterligare borgar för att det icke blir
någon ensidighet i det hänseendet. För övrigt vill jag säga, att

Nr 55. 14

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om jag; är fullt på det klara med — såsom iherr Söderberg — att,
ändring i vissa om vj icke gorå, vad vi kunna, för att inom lämpliga gränser
s^öia en tillgodose vårt sjöfolks krav på hyra, kost och trevnad, mista
(Forts) vi det nödvändiga antal sjömän, som vi behöva för handelsflottan.
Och det är icke bara den faran, att en del av dem går till
utlandet som förefinnes, utan rekryteringen inom. landet kommer
att försvåras. Och har det ifrån något håll dragits i tvivelsmål,
huruvida en sådan fara förefinnes, tror jag och vet, att 1913 års
erfarenhet lärt rederierna tillräckligt inse betydelsen av att
icke bara söka behålla dem, vi ha, utan att göra villkoren för
folket på våra fartyg sådana, att ynglingar verkligen vilja
ägna sig åt yrket. Det året var det nämligen nära nog permanent
folkbrist. Sjöfarten var då visserligen ovanligt livlig, men vi
få tänka oss, att, om handelsflottan utvidgar sig, såsom den
gjort under de sista tio åren, skall bristen bli ännu mer kännbar.
Om icke herr Söderberg delar min tro . på att sjöfartsnäringens
målsmän av omtanke för sjöfolket vilja förbättra deras
förhållanden så bör man åtminstone tilltro redarna så mycket
förstånd, att de av självbevarelsedrift, för sin egen närings förkovran
göra vad de kunna för att förbättra sjömännens vilkor,
ty det är enligt min mening bästa sättet för att kunna få tillräckliga
besättningar å våra fartyg.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ingvarson: Herr talman, mina herrar! Det vore

synnerligen glädjande, om de skäl, som herr Indebetou till sist
antytt såsom drivkraften för vissa förbättringar i sjöfolkets
ställning, verkligen vore så starka och bärande, att de åstadkomma
önskat resultat; men för min del har jag dels på grund
av min personliga erfarenhet och dels på grund av min kännedom
i allmänhet om förhållandena mina tvivel härvidlag. Jag kan
därför verkligen icke underlåta att, innan debatten i denna
punkt avslutas, säga ett par ord.

Det är mycket möjligt, att kammaren, synnerligast efter
det varma förord, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
lämnade, kommer att taga utskottets formulering.
Men även om så skulle vara, vill jag i alla fall, innan frågan avgöres,
påpeka ett par synpunkter, som jag tror förtjäna beaktande.
Det är kanske icke alla av herrarna, som reflekterat
över att för närvarande och allt hitintills, även enligt den
formulering paragrafen fått, har det allra största flertalet av
svenskt sjöfolk i helg och socken under den tid, de vistas pa
sjön. under gång i genomsnitt en arbetstid av tolv timmar,
d. v. s. 84 timmar pr vecka. Tager man hänsyn till det för
många av dem synnerligen hårda arbetet, bör en var inse, att det
är eu mycket lång arbetstid. Undantag ifrån denna regel finnes
för eu mindre del av personalen vid svenska handelsflottan,
nämligen för en del av eldarepersonalen, som är anställd på
några av våra större på utlandet gående handelsfartyg. Men

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

15 Nr 55.

då reservanterna nu hava krävt en för alla fartyg på Nordsjön Ang. lag om
och längre bort, gällande bestämmelse, som begränsar denna el- ändrin9»««««
darepersonals arbetstid till 8 timmar på dygnet d. v. s. — såsom d-l?r av
sjöfolket själv kallar det, satt vakterna till 4 och 8, bör man "(Forte?
taga hänsyn till att härigenom icke arbetstiden blivit så synnerligen
kort jämförd med förhållandet hos vissa andra sjöfartsidkande
nationer. Det finnes åtskilliga fartyg, tillhöriga främmande
nationer, som gått så långt, att de infört 3 och 9 timmars
vakt, d. v. s. tre timmars tjänstgöring och 9 timmars fri vakt
för eldarepersonalen under gång i varmare farvatten.

Nu kan det finnas något fog för vad herr statsrådet antydde
om att vid vissa tillfällen kan det gå för sig med vakt
om vakt, d. v. s. 4 timmars arbete och 4 timmars vila. Men
uppenbarligen kommer detta i längden att medföra överansträngningar;
och i all synnerhet på långfärd, som det här är fråga
om, blir det för tungt och för hårt arbete. Ja g upprepar
ännu en gång, att skall man lita på den goda vilja, som herrar
redare j)å grund av sitt intresse att få behålla folket kommer att
visa, °då hyser jag åtskilliga tvivelsmål rörande möjligheten
att pa den vägen uppnå någon förbättring.

Men då denna sak verkligen har avsevärd betydelse för
att kunna tillfredsställande bemanna den svenska handelsflottans
fartyg, åtminstone vad maskinpersonal angår, tror jag det
vore i hög grad lyckligt med en sådan bestämmelse i lagen,

Det är gott och väl, att det lägges i Kungl. Maj :ts hand att
utfärda sådana bestämmelser, men jag hyser tvivelsmål, huru pass
långt Kungl. Maj :ts intresse i det hänseendet kommer att gå.

Jag anser, att det är högst lyckligt, om det kommer att inskrivas
i lagen. Nu göres av utskottet den invändningen, att man
skulle behöva gorå likadant beträffande åtskilliga andra grupper.
Vi skola då erinra oss, att den grupp, som är i största
behovet av en dylik lagbestämmelse, är dock maskin- och eldarepersonalen,
och för deras vidkommande är det icke för mycket
att få detta inskrivet i lagen. Jag ber att i detta avseende
få hemställa om bifall till reservanternas förslag.

Herr Sommelius: Jag vill endast säga ett par ord gentemot
herr Törnkvist angående hans reservation på sid. 40 och
jag ber då att få läsa upp vad som där står skrivet i betänkandet:

»denna minimibestämmelse torde helt säkert icke kunna, hur
än snikenheten månde regera en redare, i praktiken undgås».

Om det icke varit meningen att med detta uttala en förolämpning
emot redarna, tillåter jag mig säga, att då ha reservanterna liksom
herr Törnkvist icke alls förstått ordens valör.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på godkännande av utskottets förslag till lydelse av
förevarande paragraf samt vidare på bifall till den av herr Lindley
m. fl. avgivna, vid paragrafen fogade reservationen; och fann herr

Nr 45. 16

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
ändring i vissa Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades
sjölagen, och anslogs följande omröstningsproposition:

(Forts.) Den, som vill, att kammaren godkänner 5 a § i särskilda utskot tets

nr 2 förevarande förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit den av herr Lindley m. fl. avgivna,
vid §:en fogade reservationen.

Voteringen utvisade 94 ja mot 71 nej, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

6 §.

Godkändes.

26 §.

För denna paragraf hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t
föreslagit följande lydelse:

26 §.

Befälhavaren åligge att tillse, att fartyget är i samtliga de avseenden,
som i 5 a § omförmälas, i behörigt skick.

Innan resa anträdes skall han särskilt tillse:

1) att fartyget är tillräckligen försett med proviant, vatten och
läkemedel samt, där fartyget är ångfartyg, med kol och övriga för
maskinens drift nödiga ämnen; att nödiga signalapparater, bärgningsoch
eldsläckningsredskap, sjökort, seglingsbeskrivningar, fyrlistor,
nautiska tabellverk samt nautiska publikationer och instrument finnas
ombord, ävensom att bärgnings- och eldsläckningsredskap samt
lod och lodapparater äro klara till omedelbart bruk;

2) att ej större last intages, än fartyget kan bekvämligen bära
och rymma, och att fartyget i intet fall lastas djupare än som.angives
genom det lastmärke, som må vara tillämpligt; att gods, som inlastas,
behörigen stuvas; att fartyget är försett med allt vad till lastens betryggande
erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag, skott och
surrningar, samt att skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas;
att, där däckslast lämpligen kan föras, den är försedd med nödiga
stöttor och, om så erfordras, med mantäta vandringsrelingar; att
däckslast icke belamrar båtar eller andra bärgningsredskap, styrledningar,
nedgångskappar, vattenportar, förhalningsvinschar eller
ankarspel och icke heller är så anbragt, att den väsentligen försvårar

Onsdagen den 5 augusti, e. in. 17

fartygets manövrering; ävensom att däckslasten icke är större, än att
fartyget vid avgång från hamn ligger utan slagsida, orsakad av däckslastens
övervikt, och icke heller skäligen kan antagas bliva rankt- under
resan;

3) att, då fartyget har barlast, denna är lämplig och tillräcklig
samt så anbragt, att den icke må förskjuta sig under resan;

4) att fartyget i lastrum och där det eljest må vara behövligt
tätas så, att last eller barlast icke kan oklara befintliga länsanordningar;
att, där fartyget för last av spannmål eller annan last, som har
benägenhet att förskjuta sig, det förses med säkra skott eller andra
anordningar till förekommande av lastens förskjutning; samt att, om
fartyget för last, som i annat avseende kan medföra fara för fartyg
eller gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, behövliga försiktighetsåtgärder
vidtagas.

Befälhavaren åligge ock att hålla uppsikt därå, att, när arbete
ombord utföres eller skeppstjänst vare sig ombord eller i land förrättas,
nödiga anordningar till skydd mot olycksfall och ohälsa finnas
vidtagna i enlighet med de föreskrifter, som kunna vara av Konungen
meddelade.

Har fartyget grundstöd eller har eljest någon händelse inträffat,
varav skada kan antagas hava uppstått, åligge befälhavaren att, så
snart undersökning kan äga rum, därom foga anstalt.

I fråga om andra stycket 2) hade i anslutning till framställt yrkande
i herr Indebetous ovanberörda motion avgivits reservationer:

av herr Berlitz, som ansett, att utskottet bort tillstyrka följande
lydelse .av denna del av paragrafen:

2. ^ att ej större —---manövrering; ävensom att däckslasten

ej är så stor, att förefintlig slagsida eller annan omständighet giver
skälig anledning antaga, att fartyget saknar den stabilitet, som erfordras
för resan; och

av herr Indebetou, som hemställt, att paragrafen i nämnda del
måtte erhålla följande lydelse:

2. att ej större---— manövrering; ävensom att däckslasten

icke är så stor, att fartygets säkerhet under resan på grund av förefintlig
slagsida kan anses äventyrad.

Efter föredragning av paragrafen lämnade herr talmannen ordet
till

Herr Indebetou, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Beträffande sista stycket ''.av nu föreliggande moment har jag,
såsom synes av utskottsbetänkandet, reserverat mig emot formuleringen
av just nämnda punkt. Anledningen härtill är icke den,
att jag vill pa något sätt underkänna behovet av en kontroll över
däckslasten, men jag har ansett, och detta i allmänhet med talrikt
instämmande av mina kolleger på detta område, att den
nu föreslagna formuleringen är olämplig. Den är så opraktisk,
att den svårligen torde kunna tillämpas i det praktiska livet.
Samma uppfattning har även gjorts gällande av flertalet av de
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 191\. Nr 55. 2

Nr 55.

Ang. lag om
ändring i vissa
delar av
sjölagen.
(Forts.)

Sr 55. 18

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om korporationer på sjöfartsområdet, som yttrat sig angående denna
ändring i vissa sak_ j mer eiier mindre positiva ordalag ha de förklarat, att denna
sWaqm formulering är svårförstådd och svår att tillämpa. Utskottet före*(Forte.
) slår här,_ »att däckslasten icke får vara, större, än att fartyget
vid avgång från hamn ligger utan slagsida, orsakad av däckslastens
övervikt, och icke heller skäligen kan antagas bliva rankt
under resan». Denna formulering innebär utan tvivel, att om ett
fartyg vid avgång från hamn har den allra minsta slagsida,
må en statens inspektör hä rätt att förhindra dess avgång, oavsett
om fartyget för övrigt har den nödiga och tillräckliga stabiliteten.
Vi sjömän veta, att denna bestämmelse är alldeles
omöjlig att i praktiken tillämpa, med mindre än att densamma
skulle innebära ett fullkomligt förbud för sådana fartyg att
gå till sjöss. Följden av detta stadgandes bibehållande i den
form, som utskottet i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag förordat
skulle bli den, att när en befälhavare under pågående intagning
av däckslast finner att fartyget har någon liten slagsida,
måste han för att skydda sig emot den eventuella risken av
stoppning ifrån inspektörens sida se till, att denna^ slagsida genom
ändring av lasten blir hävd. Han måste da mot slutet
av lastningen lägga en större kvantitet av lasten på den ena
sidan än på den andra, men detta innebär isig själv eu stor fara
ty de däckslaster, varom nu är fråga, utgöras i 99 procent
av så gott som huvudsakligen sågat virke, och sådan
last måste lastas så, att den lag för lag stuvas jämnt, så
att idiot blir en homogen bunke på däcket. Om man nu vid
avslutandet av lastningen skall för att rätta upp fartyget lasta
ett par fot eller en halv meter mera på den ena sidan än på
den andra, så kommer detta att medföra, att däckslasten icke
blir nog fast stuvad, och den kan i själva verket då omöjligen
surras på ett ordentligt sätt. Och om nu lasten, såsom oftast är
fallet, består endast av bräder, inverkar dels regn, dels överspolning
pa lasten på det sätt, att på den sidan, där den större
kvantiteten befinner sig, suger lasten åt sig mera vatten än pa
den andra sidan, där lastkvantiteten är mindre. Följden härav
blir då den, att även om fartyget i hamnen i följd av lagens ordalydelse
lastas så, att det är fullständigt upprätt, får det så
småningom en slagsida åt det motsatta hållet, och kan man da
komma i den situationen att under storm eller dåligt väder behöva
lämpa eller flytta denna däckslast. A.tt flytta lasten över
från den ena sidan till den andra är ogörligt, ty det är detsamma
som att rubba själva lastens stuvning och att riskera icke blott
lasten, utan även de mäns liv, som syssla med densamma. Man
har då blott att söka hålla kvar lasten eller att låta densamma
gå över bord, ifall oöverstigliga svårigheter uppstå.

Denna bestämmelse kommer sålunda att under vissa situationer
medföra försämringar i den sjövärdighet, som man här strävar
efter att erhålla genom föreskrifter i denna och andra paragrafer.

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

19 Nr 55.

Vidare har utskottet, väl förstående att man icke får vara Ang. lag om
alltför noggrann i praktiska livet med efterlevnaden av denna ändring i visso
bestämmelse om däckslasten, samt att formuleringen bär avser sjölaom
sådana fall, då verklig slagsida är för handen. Vad innebär då ™
detta? Jo, det innebär, menar utskottet, ett slags medgivande, att
ett fartyg dock får ha en liten slagsida. Detta har utskottet sagt
i motiveringen, men lagparagrafen har den ordalydelsen, att
fartyget skall vara utan slagsida, när fartyget går från hamn.

En medlem av utskottet, en aktad jurist, förklarade även, att
det icke skulle falla honom in att döma en befälhavare skyldig
till straff, för att han gått från hamn med ett fartyg, som haft
en mindre slagsida, ty detta har icke varit lagens mening.

Då frågar jag: varför skall man giva lagen en sådan formulering,
att icke ens jurister anse, att man skall döma efter
dess ordalydelse, utan vilja göra undantag från lagens stadgande?

Och framför allt, varför skall man skriva en lag med en sådan
formulering, att den icke kan fattas på annat sätt, än såsom jag
nu här anfört? Jag vet mycket väl, att man från dem, som här
komma att försvara utskottet, skall få höra det uttalandet, att
vi skola lägga märke till, att det i lagtexten står »utan slagsida,
orsakad av däckslastens övervikt». En slagsida, som ett
fartyg har på grund av annan orsak, skall alltså icke medföra
något straff för befälhavaren eller giva inspektören möjlighet
att ingripa.

Jag vill då först fråga: huru kan det vara möjligt för en
inspektör, som icke känner det fartyg, som han inspekterar, att
kunna avgöra, om en eventuell mindre slagsida är orsakad av
däckslastens övervikt eller ej ? Kan icke denna slagsida lika
gärna vara förorsakad av, att kolboxarna i fartyget icke äro
lika lastade på båda sidor, eller därav, att barlasttankarna icke
äro likformigt fyllda? Jo, helt visst kan orsaken till fartygets
slagsida vara att söka i ett sådant förhållande, och fartygets befälhavare
kommer nog att säga om en eventuell slagsida, att den
icke förorsakas av däckslasten, utan just av någon annan dylik
omständighet. Men huru skall då denna officiella inspektör kunna
bevisa, att så ej är förhållandet ? Han har ingenting annat att
göra än att hålla på sin mening, och sedan kan fartyget stoppas,
och eventuellt andra personer få i uppdrag att undersöka, vilkendera
som har rätt, kaptenen eller inspektören. Men under tiden
ligger fartyget stilla, och om det slutligen visar sig, att det är
inspektören, som haft orätt, så blir det staten, som får ersätta
fartygets tidsförlust, och om det är så, att inspektören har
dömt rätt, måste det ju vara mycket klart att det verkligen varit
av däckslasten som slagsidan förorsakats. Men det är just dessa
ständigt uppkommande oändliga tvister, som äro orsaken till,
att jag vill ha denna paragraf ändrad, och såsom den skulle lyda
enligt det föreliggande förslaget, kommer den icke, såsom jag
här framhållit, att medföra den säkerhet som man med detta
stadgande avsett. Den, som i likhet med mig sysslat med trä -

Onsdagen den 5 angnsti, e. m.

Nr 55. 20

Ang. lag om laster under ett tiotal år, vet mycket väl, att man nog’ kan lasta
ändring i vissa fartyg, som för sådan last, alldeles upprätt, precis sa som
delar av ett vattenpass utvisar, men att detta fartyg likväl kan vara
yöagen- jjjyeJjgt Tänkare och ha en mycket mindre stabilitet, utan att
(Forte.) någ0n inspektör kan upptäcka detta, än ett fartyg, som har
ett par tre graders slagsida eller sä. Då blir följden av en sådan
lagbestämmelse som den nu föreslagna rätt underlig. Jag vill här
inom parentes anmärka, att jag icke träffat någon, som tolkat
denna paragraf med den av utskottet föreslagna ordalydelsen
på samma sätt, som utskottet här gör. Jag vet nog att juristerna
inom utskottet säga, att vi å vår sida tolka lagen fel, men det är
icke frågan därom, utan det gäller ju att skriva en lag så, att
den kan i praktiken tillämpas och icke ständigt är föremål för
missförstånd. Om man nu emellertid antager den ordalydelse,
som här är föreslagen, kommer en befälhavare måhända att,
oavsett om hans fartyg har den nödvändiga stabiliteten eller icke,
framför allt lasta det så, att det icke utsättes för en stoppning
av inspektören. Enligt mitt förmenande är det emellertid mycket
oklokt att lagstifta på ett sådant sätt._

Jag har i min reservation föreslagit en annan lydelse av
hithörande stadgande, och denna formulering är i ganska nära
överensstämmelse med den norska lagens föreskrift i detta fall.
Den norska lagen stadgar helt generellt sa: »Det paahviler

skibsforeren ved foring af traelast paa daeck åt paase, åt skibet
beholder en efter farvandet, aarstiden og ovrige omstaendigheder
fuldt betryggande stabilitet.» De norska lagstiftare ha förstått,
att det icke går an att i detalj bestämma, huru ett trälastat
fartyg skall vara lastat. Detsamma synes även utskottet
ha insett, da det här talar om, ätt verklig slagsida skall konstateras,
och i sammanhang därmed säger, att »avgörandet härom
ansetts böra såsom hittills falla under befälhavarens fria bedömande».
Ja, om lagen hade varit skriven så, att den tydligt
hade givit befälhavaren rätt att i detta fall handla såsom nittills,
att alltså hans sjömannaerfarenhet och hans kunskap om
sitt fartyg skulle vara vad som vore avgörande för honom vid
lastningen, då vore icke något att säga härom, men när man
skriver en formulering pa sätt här skett och sedan för att förbättra
det, som man funnit vara praktiskt ohållbart i motiveringen,
dels talar om befälhavarens fria bedömande och dels
om, att det skall vara verklig slagsida, detta, som sagt, för att
eliminera bort de anmärkningar, som man gjort mot lagens
formulering, så borde det vara tillräckligt att endast påpeka
detta förhållande för att förslaget skall framstå såsom olämpligt.

Hittilldags ha ju befälhavarna lastad sina fartyg så, som
de själva önsnat, åtminstone har det varit sa i huvudsak. Men
även om missförhållanden till följd därav uppstått — gbe
i många, utan i enstaka fall —, så har nu en inspektör ratt
möjlighet kunna förhindra, att ett överlastat fartyg gar till
sjöss utan den nödiga stabiliteten. Nu är givet, att om inspek -

Onsdagen den 5 augusti, e. m. 21

tören skall tillämpa lagen fullkomligt efter ordalydelsen, är
det icke längre något värde med motiveringens ord om befälhavarens
fria bedömande, utan det blir blott en fullkomlig
bokstavstolkning av lagen, som här kommer att tillämpas.

Under denna frågas behandling i utskottet anfördes, att en
av utskottsmedlemmarna vid ett tillfälle frågat en befälhavare,
huruvida det vore möjligt att kunna avgöra, om en förefintlig
slagsida vore orsakad av däckslasten eller ej. Den tillfrågade
— vi ha icke fått veta vilken fackman det var — lär därpå ha
svarat, att omöjligt var det icke, men dock ganska svårt att
avgöra den saken. Nä.r det sålunda icke var omöjligt att avgöra
något sådant, ansåg utskottet, att vi kunde taga denna
svårförstådda formulering. Jag beklagar, att jag icke här i
kammaren ser en av våra största och kanske den största experten
på detta område närvarande, nämligen Norrlandsrepresentanten
herr Sundström. Han har mycket deltagit i stuvningen av dylika
laster, och jag vet, att personer, som vänt sig till honom,
ha fått alldeles samma uppgifter och hört honom uttala alldeles
samma uppfattning som den, jag och många andra här i denna
kammare hysa, vilka ha någon erfarenhet på detta sjöfartsområde.
Denne person har för sin del uttalat, att han anser nu
ifrågavarande bestämmelse vara nästan omöjlig att tillämpa i
praktiken. Jag kan även nämna, att lagrådet likaledes har
dragit i tvivelsmål, huruvida denna paragraf vore lämplig.

Men icke förty har nu denna paragraf blivit oförändrad
tillstyrkt av utskottet, och det är ju mycket glädjande för
Kungl. Maj :ts auktoritet, att den varit så avgörande för utBkottsmedlemmamas
bedömande av denna sak, att de icke på
något sätt låtit de invändningar, som här framkommit från praktiskt
folk, vinna gehör. Jag vet nu, att första kammaren tagit
paragrafen i oförändrat skick, och det är då naturligtvis ganska
svårt för en enskild reservant att nu få paragrafen ändrad.
Jag har dock i detta fall det stödet, att herr Herlitz, utskottets
vice ordförande, även ansett, att denna paragraf vore olyckligt
formulerad och svår att uppfylla. Han har nu föreslagit en
något annan formulering av hithörande bestämmelse. Både herr
Herlitz och jag syfta åt samma håll, men på grund av min bortovaro
från riksdagen ha vi råkat att få olika formulering. Jag
hade nämligen på grund av bortresa ingivit en skriftlig reservation
i förväg, och på grund därav har i min reservation föreslagits
denna formulering av ifrågavarande moment: »att ej
större — — — manövrering; ävensom att däckslasten icke är
så stor, att fartygets säkerhet under resan på grund av förefintlig
slagsida kan anses äventyrad».

Enligt den av mig föreslagna odalydelsen stadgas sålunda
ej i denna paragraf något förbud att gå från hamn med en
mindre slagsida, men den utestänger möjligheten av bristande
sjövärdighet genom för hög däckslast samtidigt som den ej framkallar
onödiga trakasserier mot fartygen.

Nr 55.

Ang. lag om
ändring i vissa
delar av
sjölagen.
(Forts.)

Är 55. 22

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om Jag skall sålunda, herr talman, be att få hemställa om bi ändring

i vissa fa]| till den av mig avgivna reservationen.
delar av

sjölagen.

(Forts.)

Härpå anförde:

Herr L y b e r g: Herr talman! Den förevarande paragrafen
innehåller en del föreskrifter om vad en befälhavare med avseende
å fartygs sjövärdighet särskilt har att iakttaga, innan
resa med fartyget anträdes. Paragrafen avhandlar sålunda i
mom. 1 fartygets utrustning med proviant, läkemedel, kol etc.,
i mom. 2 fartygets last, i mom. 3 fartygets barlast och i mom.
4 huvudsakligen fartygets skrov och vad därmed kan ha sammanhang.
För bedömande av de föreliggande reservationerna är^det
alldeles nödvändigt att fasthålla detta och att särskilt fasthålla,
att mom. 2, som det nu särskilt är fråga om, avhandlar fartygets
last över huvud taget.

Angående ett fartygs last, såväl rumslast som däckslast,
lämnas i mom. 2 föreskrift, att större last icke får intagas, län vad
fartyget bekvämligen kan bära och rymma; vidare finnes en bestämmelse
om, att lasten icke får vara så stor, att fartyget kommer
att ligga djupare än ett möjligen å detsamma anbragt lastmärke
tillåter, att lasten skall stuvas ordentligt och stöttas etc.
Men i momentet stadgas därjämte något alldeles särskilt med
avseende å en viss del av lasten, nämligen däckslasten och speciellt
däckslastens storlek. Anledningen därtill är ju alldeles
uppenbart den, att däckslastens storlek så högst väsentligt inverkar
på fartygets stabilitet, och detta i högre grad än någonting
annat ombord å lastat fartyg. Ju högre över vattenytan
denna däckslast når och ju tyngre densamma samtidigt är, desto
mindre påkänning av vind och vågor tål givetvis fartyget, och
desto större anledning är därför att antaga, att fartyget är vad
man på sjömansspråket kallar rankt. Den minsta vindstöt kan
under sådana förhållanden komma fartyget att kantra, på alldeles
samma sätt som den minsta stöt kan förorsaka, att en
person, som bär på huvudet en stor och tung börda, störtar omkull.
Därav har nu föranletts den mera generella bestämmelsen
i detta moment, att däckslasten icke får vara så stor, att fartyget
vid avgång från hamn kan tänkas bli rankt under resan. Samtidigt
har emellertid tillagts den mera specifika bestämmelsen,
att däckslasten icke får vara så stor, att fartyget vid avgång
från hamn har slagsida, orsakad av denna däckslasts övervikt.
Därmed har man nu helt enkelt velat säga, att, om däckslasten
är så stor, att slagsida har orsakats av densamma, då är fartygets
stabilitet alltid äventyrad, alldeles på samma sätt som eu tyngd
anbragt uppe i masten på en båt, hur rakt över båtens mittlinje
man än placerar denna tyngd, föranleder, att båten på ett oroväckande
sätt vill luta över åt den ena eller andra sidan, och
därför sedan mycket lätt kommer båten att kantra, om densamma
blir utsatt för påkänning av vinden. Man har således, såvitt

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

23 Nr 55.

jag förstår, resonerat helt enkelt på det sättet: tar en befälhavare Ang. lag om
in så stor däckslast, att slagsida icke kan undgås utan särskilda ändd^r''^*a
balanseringsåtgärder, som dock i varje fall icke kunna förhin- sjölagen.
dra rankheten, då har han överskridit den yttersta gränsen för (fort8^
vad med hänsyn till stabiliteten är tillåtligt.

Sjöfartskommitterade uttrycka samma sak på det sättet, att
kommitterade på sid. 170 i sitt betänkande säga, »att en sådan
av däckslastens storlek orsakad slagsida är ett avgörande bevis
för fartygets bristande stabilitet». Det synes mig, som om vanligt
sunt förnuft säger, att denna uppfattning är riktig. Men
därjämte har sjöfartsäkerhetskommittén utan meningsskiljaktighet
förordat denna bestämmelse; och denna kommitté har bland
sig räknat ledamöter med speciell sakkunskap och med särskilt
stort intresse för rederinäringen, för vilken denna bestämmelse
enligt herr Indebetous utsago skulle vara för sträng. Bland sjöfartssäkerhetskommitténs
ledamöter finna vi sålunda t. ex. nuvarande
sjöministern, chef för ett av våra största rederibolag, vidare
en förutvarande ledamot av denna kammare herr ödman
och kommerskollegii dåvarande sjötekniska biträde Bjarke, vilken
.alldeles särskilt hållit på, att denna bestämmelse är nödvändig
och lämplig.

Den omständigheten, att lagrådet, såsom här påpekats, för
sin del uttalat — dock utan någon motivering — att denna bestämmelse
är för sträng, lärer väl vid nu angivet förhållande
icke kunna anses vara så synnerligen vägande. Mera vägande
skulle det då kanske vara, att herr Indebetou delar lagrådets
uppfattning härutinnan. Men jag måste säga, att den omständigheten
inte verkat så starkt på mig som i allmänhet eljest herr
Indebetous uttalanden på detta område, detta därför, att herr
Indebetou — av hans motion och uttalanden inom utskottet att
döma — såvitt jag förstått rätt, från början helt enkelt missförstått
nu ifrågavarande stadgande, läst det fel. Han har förbisett,
att det här icke är fråga om en generell bestämmelse om
slagsida, utan, som jag sagt, om en bestämmelse angående däckslastens
storlek. Av samma anledning kan jag icke heller tillmäta
så stor betydelse åt de uppgifter, som herr Indebetou lämnat
om uttalanden från sakkunnigt håll, då om dessa sakkunnigas
uttalanden ingenting finnes nämnt i den kungl. propositionen,
och då uppgifterna, såvitt jag kunnat finna, äro sådana,
som hänföra sig till uttalanden på grund av herr Indebetous
referat av bestämmelsens innebörd, som herr Indebetou själv
från början missuppfattat, och då uttalandena därjämte icke här
föreligga på annat sätt, än att herr Indebetou själv muntligen
refererat dem. Jag kan alltså med hänsyn till den enstämmighet ,
som rått bland sjöfartssäkerhetskommitterade, icke tillmäta herr
Indebetous inlägg vidare betydelse, vilket icke heller skett inom
utskottet, där man dock från början på sina håll ställde sig något
tveksam gentemot bestämmelsen, en tvekan, som emellertid försvann,
när man närmare studerat lagrummets innehåll.

Kr 55. 24

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Aug. lag om Nu säger herr Indebetou, att det skulle vara så gruvligt
svårt att avgöra, om eu förefintlig slagsida är förorsakad av
sjölagen däckslasten och icke av något annat. Jag får först erinra om
(Forte) samma invändning kan man göra mot herr Indebetous eget

förslag därför, att även han talar om slagsida, som, om den är
orsakad av däckslastens storlek, skall under vissa förhållanden
medföra förbud för avresa eventuellt ansvar för befälhavaren.
Således, hans erinran mot det kungl. förslaget träffar hans egen
reservation, såvitt jag förstår. Men nu kan jag icke inse, att
det för en befälhavare, som mycket snart har kännedom om
sitt fartygs stabilitet, skall vara så svart att avgöra, när han
skall sluta intaga däckslast, att avgöra när den gräns inträder,
då slagsida på grund av däckslastens storlek måste
uppkomma. Herr Indebetou säger visserligen, att det i varje
fall är svårt för inspektören att avgöra, om slagsidan är orsakad
av den ena eller andra anledningen; men det är givet,
att inspektören icke bildar sitt omdöme uteslutande efter vad
han ser av själva slagsidan utan också och framför allt efter
däckslastens utseende. Han skaffar sig vidare uppgifter från
besättningen, som deltagit i lastningen o. s. v. och fattar därefter
ståndpunkt. Och det lär icke vara riktigt, att man ick«
i allmänhet med kännedom om däcks- och rumslastens storlek
och fartygets förhållanden i allmänhet kan räkna ut: här är det
däckslasten, som förorsakar slagsidan. Måhända medför det, att
tekniska biträden ibland behöva anlitas, men det lär man få
underkasta sig. För övrigt, om svårigheter uppkomma vid bevisnings
förebringande, vad betyder då detta? Jo, det betyder,
att under sådana förhållanden en befälhavare eller redare,
som eventuellt skulle underkastas åtal och ansvar, kommer att
gå fri från åtal och ansvar därför att det åligger åklagaren att
bevisa, huruvida slagsidan är förorsakad av däckslasten. Det
blir således befälhavaren och redaren, som eventuellt komma att
profitera av denna svårighet i bevisningshänseende.

Jag tror sålunda, att anmärkningarna mot bestämmelsen
icke äro på. något vis bärande och, såsom jag anmärkt, ha de
icke funnit resonans inom utskottet ens bland dem, som själva
liksom herr Indebetou ha ett alldeles speciellt intresse för rederinäringen.

Vad särskilt herr Indebetous reservation angår, vill jag säga
några få ord om den. Jag vill säga, att det med min utgångspunkt
är givet, att vad han föreslår är sämre än Kungl. Maj:ts
förslag, men därjämte, att förslaget efter vad jag kan förstå
är oantagligt, och detta dels av den anledningen att avfattningen
icke är så tydlig, att den futesluter misstolkning, och dels och
framför allt därför, att han råkat utesluta det generella stadgandet
om rankhet och bibehållit endast en bestämmelse om slagsida,
vilken bestämmelse därtill är synnerligen »utvattnad». Han
har bibehållit bestämmelsen om slagsida på det sättet, att han

Onsdageu den 5 augusti, e. m.

25 Jfr 55.

säger: är det så att däckslastens storlek orsakar en slagsida, som Ana- lag om
»kan anses» äventyra fartygets säkerhet, då skall den icke vara ändring i trissa
tillåten. Det är ju alldeles givet, att en sådan bestämmelse, där Ij/iaqen
man icke har något fast att hålla sig till, kommer att medföra ''vJV
ännu större svårigheter vid eventuella processer än dem som
enligt herr Indebetou skulle vara förbundna med Kungl. Maj:ts
förslag. För övrigt är den tilläggsbestämmelse, som herr Indebetou
föreslagit, fullkomligt överflödig därför att densamma icke
säger något utöver vad som sagts i början av moment 2, nämligen
att lasten över huvud taget icke får vara större än fartyget kan
bekvämligen rymma och bära. För övrigt, då den ärade reservanten,
herr Indebetou, retirerat till detta intetsägande förslag
från vad han i sin motion yrkat, kan man icke känna sig så övertygad
om, att han själv är så deciderad för vad bestämmelsen
lämpligen skall innehålla. Han föreslog från början, som han
nyss sade, att stadgandet skulle få ett innehåll, som motsvarar
bestämmelsen i den norska lagen, nämligen, att det skulle åligga
befäjlhavaren, då han intar däckslast av trä att tillse, att fartyget
behåller en med hänsyn till farvattnet, årstid och övriga omständigheter
fullt betryggande stabilitet, och detta är något helt
annat än vad herr Indebetou nu föreslår i sin reservation.

Vad angår den andre reservantens, herr Herlitz’ förslag, så
kommer han, såvitt jag kan se, med samma utgångspunkt som herr
Indebetou, in på en helt annan väg än herr Indebetou. Då den
senare utesluter det generella stagandet och bibehåller en skugga
av det specifika och kategoriska stadgandet om slagsida, så behåller
herr Herlitz däremot det generella, men vill ha bort det
kategoriska och det som man skulle ha att särskilt hålla sig till,
nämligen bestämmelsen om av däckslasten orsakad slagsida. Han
vill ha en bestämmelse som säger, att däckslasten icke får vara
så stor, att »förefintlig slagsida eller annan omständighet, giver
skälig anledning antaga, att fartyget saknar den stabilitet, som
erfordras för resan». Vad jag nyss sagt om att herr Indebetous
förslag skulle medföra mycket stora processuella svårigheter
på grund av bestämmelsens avfattning gäller i viss mån, ja,
kanske i lika hög grad om herr Herlitz’ reservation. Det kan
visserligen ifrågasättas, om vid rättstillämpningen resultatet efter
herr Herlitz’ förslag skulle bli något annat än efter Kungl.

Maj:ts förslag, detta emedan ju sjöfartssäkerhetskommittén som
inom sig har haft mycken sakkunskap, sagt, att slagsida
alltid är ett avgörande bevis för ett fartygs bristande stabilitet,
vilket omdöme givetvis måste komma att verka mycket kraftigt,
då det gäller att avgöra huruvida en dylik slagsida giver
skälig anledning antaga bristande stabilitet. Men i varje fall är
formuleringen efter herr Herlitz’ förslag mera obestämd och lämnar
icke samma säkerhet för uppfattningen om när brist i stabiliteten
är för handen, som Kungl. Maj:ts förslag gör.

•lag vill till sist säga, då herr Herlitz påpekar i sin reservation,
att det icke kan vara meningen att varje obetydlig slag -

Nr 55. 26

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om sida orsakad av däckslastens storlek, skall vara förbjuden, jag
ändring i vissa vjj] saga, att detta måste vara ‘meningen, eftersom ju, såsom
^slagen. nämnts just detta angiver, att gränsen överskridits i fråga, om
(Forts) vad man kan lägga på i däckslast, dock därvid att märka att,
då man talar om slagsida, man menar sådant, som enligt sjömansspråk
är slagsida, och icke en förändring, som man blott med
vattenpass kan konstatera.

Då herr Indebetou sagt, att lagrådet skulle riktat sig mot
bestämmelsen såsom olämpligt avfattad, får jag framhålla, att
lagrådet, icke sagt annat, än att bestämmelsen enligt lagrådets
uppfattning är för sträng. Lagrådet har sålunda icke riktat den
anmärkning mot bestämmelsen, såsom svårfattlig, vilken — jämte
annat — herr Indebetou tror sig kunna rikta mot densamma. Och
då lagrådet vidare, såsom herr Herlitz erinrat, gjort anmärkning
mot uttrycket »däckslastens övervikt» såsom mindre exakt, är
det väl tydligt, att lagrådet därmed icke menat annat, än att man i1
stället för detta uttryck egentligen skulle säga »däckslastens och
fartygets över vattenyta liggande delars övervikt». Men liksom
vederbörande statsråd ansett, att ett sådant förtydligande är
överflödigt, lära i allmänhet utskottets ledamöter ha ansett, att
ett förtydligande är onödigt.

Vidare vill jag säga, att då herr Herlitz gör gällande, att den
avfattning han föreslagit skulle giva större möjlighet åt Kungl.
Maj:t än Kungl. Maj :ts eget förslag att utfärda föreskrifter i administrativ
väg och att träffa konventioner med främmande makter,
jag icke kan se, att han däri har rätt, utan anser att bägge
förslagen i det fallet gåva lika stora möjligheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts av
;utskottet tillstyrkta förslag rörande § 26.

Herr Borg: Herr talman! Då jag har litet erfarenhet på

detta område, skall jag be att få säga några ord, och detta i all
sjmnerhet i anledning av vad herr Indebetou uttalat, som tedde
sig allt för mörkt inför kammaren. Här får man gorå skillnad
på slagsida och slagsida på grund av däckslastens övervikt. Det
är två saker. Ett fartyg kan ha slagsida utan att det är pa
grund av däckslastens övervikt, och därför är det fråga om att
stadga något mot att fartyget skall läggas på så stor däckslast
att det lägger sig på ena sidan på grund av dess övervikt.
Då man talar om däckslasten och dess storlek och att
det skall vara fara med densamma, får man komma ihåg, att
det kan icke gärna komma i fråga med annan last, åtminstone
icke i avsevärd grad, än med trälast, d. v. s. trävirke. Då
går det till på det sättet, att då fartyget börjar lasta, går man
från botten och sedan man gått från botten och kommit till
man höjt sig ett gott stycke upp mot däcket, börjar man arbeta
från sidorna och »kista», som det heter. Nu kan ett fartyg,
då man börjar »kista», på grund av rumslasten resa sig så, att
man får det lättare på den ena sidan än på den andra, och

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

27 Nr 55.

-detta därför att man tar in virket från båda sidorna. Denna Ang. lag pm
bestämmelse kommer att verka gott i så måtto att man kan ändring i viss»
hålla fartyget på rätt köl även med däckslast. Man har icke %“aqm
varit så noga med att hålla fartyget på rätt köl utan man har J(„

haft ganska avsevärd slagsida till och med då man slutat 1
intaga rumslasten och börjat intaga däckslasten. Jag menar att
blir det föreskrifter att icke lägga på så mycket däckslast,,
att fartyget får slagsida på grund av dess övervikt, så försöker
man hålla fartyget på rätt köl tills man börjar med däckslasten.

Det är en av de goda följder, som denna paragraf vilken utskottet
förordat, har med sig.

Nu säger herr Indebetou, att det skall bli svårt att avgöra,
om båten har slagsida på grund av däckslastens övervikt. Jag
vill på grund av den mångåriga erfarenhet jag har på detta
område säga, att det ter sig icke så svårt. Dels kan man få
icke endast besättningens bevis på att båten icke har någon
slagsida med rumslasten utan även arbetsfolkets intyg på att
så förhållit sig.

Sedan vill jag- säga, att då man talar om att ett fartyg
får slagsida på grund av däckslastens övervikt, då talar man
om att fartyget nått den gräns vid intagning av last, att
det icke får läggas på en bit mera. Ty då fartyget får slagsida
på grund av däckslastens övervikt, blir det så känsligt, att vid
den minsta rörelse på ena sidan, t. ex. att något enda ton
kommer att hänga i vinschen på ena sidan, så kastar det sig
på den sidan. Då ligger det så känsligt därför att däckslasten
är så stor. Fartyget tål då icke något mera på någon sida.

Då säger paragrafen, att då bör man sluta lasta, när fartyget
icke tål något alls utan kastar sig efter minsta tyngd.

Sedan föreligger en annan fara här. Därest ett fartyg får
avgå med slagsida från en hamn, är kanske faran icke så stor
då, men faran blir större efter några dagar, i synnerhet om vinden
ligger på sidan. Man kan förstå, att fastän fartyget har slagsida
ligger det icke stilla i öppen sjö utan det kastar sig i alla
fall då vinden ligger på den ena eller andra sidan, blir faran
större och större, ju längre fartyget går på det sättet. Därför
är det nödvändigt att se till, att fartyget ligger på rätt köl
och att lasten icke får möjlighet att på grund av rörelse orsakad
av vind och Istorm, kasta fartyget åt ena sidan.

Herr Indebetou nämnde också, att det skulle bli eu fara
på grund av den nya bestämmelsen, som förslaget har med sig,
att sjökaptener skulle nödgas lägga mera last på en sida för att
fartyget skulle hålla rätt köl. Han menade, att lägger man
mera på ena sidan, då blir lasten högre på den ena sidan än på
den andra, och då blir det svårare att surra densamma. Detta
kan man förekomma genom att reglera det så, att man tar in
den grövre och tyngre lasten på ena sidan och lägger den lättare
lasten på den andra sidan, så får man fartyget på rätt köl utan
att lasten stiger i höjden. Granvirke, som är torrare, och smått

Nr 55. 28

Onsdagen den 5 augusti, e. ra.

Ang. lag om
ändring i vissa
delar av
sjölagen.
(Forts.)

virke och bräder pläga vara lättare och dem lägger man på ena
sidan, men den grövre och tyngre lasten placerar man på den
andra sidan. Då får man fartyget på rätt köl utan att lasten
blir högre.

Ja, det torde kanske icke vara skäl i att upptaga kammarens
tid längre därför att det har hållits ganska långa anföranden
före mitt. Därför vill jag sluta med att säga, att denna bestämmelse,
som utskottet här förordat, ter sig icke för sträng
för den, som något praktiserat på detta område, men den kan
kanske te sig för sträng för den, som icke alls praktiserat på
detta område, och bland dem, som icke det gjort, kan man
nog inräkna många av de auktoriteter, som herr Indebetou åberopat
sig på. Det är icke sagt, att man förstår detta därför,
att man kan skriva lagar.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Indebetou: Herr talman! Jag skall icke med många
ord bemöta ilen siste talaren utan endast säga, att jag uppskattar
hans sakkunskap beträffande frågan, hur lastning bör
tillgå. Jag tror nämligen, att han är en av de få i kammaren,
som har reda på den saken. Men han har tydligen missuppfattat
mitt syfte med reservationen, ty jag har icke gått mot att överlastning
skulle beivras och icke heller gått mot att däckslasten
skulle kontrolleras, men jag har gått emot den opraktiska formulering,
som utlåtandet i denna del fått. För att bevisa oriktigheten
av mitt påstående säger han, att om ett fartyg får slagsida
på grund av däckslastens övervikt så blir det så känsligt.
Därtill vill jag blott säga, att i sådant fall anser jag att man
långt förut bort sluta lastningen, ty eljest blir fartyget alldeles
för rankt. Så långt vill jag ''gärna gå. Men härom rör sig icke
diskussionen utan om vad som är innebörden i utskottets formulering,
och därvid vill jag framföra gentemot den ärade
talaren på Falubänken, herr Lyberg, som sade, att om däckslasten
var för hög, kunde detta förorsaka, att fartyget genom
minsta vindstöt kantrade — och det var en sådan kantring han
ville förebygga — gentemot detta vill jag säga, att om däckslasten
är så hög, att fartyget är nära att kantra för minsta
vindstöt, då är den befälhavaren värd ett mycket stort straff
som lastar sitt fartyg så, och borde av inspektören hindras att
gå till sjöss.

Vad innebörden av uttrycket slagsida beträffar säger herr
Lyberg, att det icke får tolkas för strängt. Men huru skall
man då tillämpa förbudet för fartyg att utgå ur hamn med
slagsida, om slagsidan är orsakad av däckslastens övervikt?
Vidare säger herr Lyberg, att slagsida icke är ett avgörande
bevis på fartygs bristande stabilitet, enligt vad på sjömansspråk
menas med slagsida. Nej, alldeles riktigt, det är den
icke, och om det i varje fall kunde bevisas, att fartyget genom
slagsidan har mindre stabilitet än det borde ha då det ligger

Oasdagen den 5 augusti, c. m.

29 » 55,

upprätt, då vore lians påstående riktigt, men nu förhåller det Ang. lag om
sig sa, att stora, moderna fartyg (med stor barlast äro icke så ändring i vista
känsliga, som han säger, utan de kunna även med en 13 å 14 del.?r av
fot lastning ha en slagsida på flera grader och kunna detta
oaktat vara mera stabila än ett fartyg, som ligger upprätt och °r
fyller de fordringar, soml herr Lyberg uppställde, nämligen att
det skall vara utan slagsida. Man tillgodoser praktiskt taget icke
sjöfa.rtssäkerheten på detta sätt. Så säger herr Lyberg, att inspektören
skall undersöka orsakerna till slagsidan. Jag har
förut sagt, huru svårt det är för honom att göra detta, Herr
Lyberg säger då att bevisningen åligger åklagaren. Men huru
skall åklagaren kunna lämna bevisning, om han icke har något
bevismaterial från inspektören i första hand, så att han är
säker pa sin sak ? Och dessutom äro svårigheterna störa, när
två partier strida med varandra om frågan, huruvida en liten
slagsida bör få utgöra skäl för att hindra ett fartyg från att
avgå eller ej. Jag vill ännu en gång pointera, att ett fartyg,
som har slagsida, kan ha bättre stabilitet än ett fartyg som
ligger upprätt. Det hänger icke på om slagsida finnes eller
ej, utan på fartygets styvhet, som vi sjömän kalla det.

Jag hade tillfälle att för någon tid sedan träffa Norges fartygsinspektör,
och jag frågade honom, om han gillade dessa
av mig föreslagna bestämmelser. Han sade, att det icke innebure
någon fara alls för sjöfarten att skriva denna paragraf så,
som jag föreslagit. Med slagsida, sade han, mena vi en sådan
snedhet hos fartyget, att det icke kan bliva rakt igen. Ja, får
man taga en sådan tolkning, då skulle man kunna instämma med
herr Lyberg, men. så är det icke, utan inträder slagsida enligt
var uppfattning, när fartyget icke ligger upprätt. Och inspektören
har tyvärr säkerligen rätt att tolka detta yttryck så,
som vi på svenskt sjömansspråk mena med slagsida, vilket
är detsamma som herr Lyberg menar därmed.

„ Vidare har herr Lyberg som auktoritet åberopat för sitt
påstående den starkaste auktoritet, som man över huvud kan
åberopa, nämligen^ sjöfartssäkerhetskommittén. Ja, jag erkänner,
att däri satt åtminstone en av våra för närvarande största
kapaciteter på sjöfartsområdet, en redare. Det fanns också en
annan mycket skicklig man, den numera avlidne kapten Bjarke
i kommerskollegium, som just har formulerat denna paragraf,
och det är klart, att han. haft den uppfattningen, att den var
riktig. Men med all respekt för den mannens stora erfarenhet,
sa väga väl något även de sammanslutningar, som uttalat en
emot hans stridande uppfattning. Jag har inom utskottet uppläst
deras uttalanden och namnen på Jern, som gjort dessa uttalanden,
och jag har dessa uttalanden i avskrift eller original.

De äro från Nautiska föreningen, från Handels- och sjöiärtsföreningen
i Gävle, från Handels- och sjöfartsföreningen i Göteborg,
och andra, jag kan icke räkna upp dem alla, jag har dem
på min plats där borta, och jag kan visa, att dessa uttalanden

Sr 55. 30

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

(Forts.)

Ang. lag om varit avstyrkande. Dessa mäns uttalanden väga naturligtvis
ändring i vissa mera än vad jag eller herr Bjarke haft att säga i denna sak, och
del“r av de ha framkommit långt innan jag yttrat mig i frågan och obe SIOvClQGTl»

^ \

roende av mig.

Det referat, som herr Lyberg säger att jag muntligen gjort,
och som skulle vara anledningen till att alla dessa andra sakkunniga
uttalat sig på det sättet, är icke så tillkommet, utan
mitt referat är gjort efter samtal med sjökaptener som jagträffat,
sedan frågan kommit upp i utskottet. ^ Men de betänkanden,
som jag åberopat, äro från 1911, alltså långt tidigare.

Med all respekt i övrigt för övriga medlemmar av denna
sjöfartssäkerhetskommitté, är det icke så säkert, att därför att
man är en skicklig redare, man har aning om hur en däckslast
skall lastas, och icke är det heller så säkert, därför att man
varit befälhavare på en mindre kustträdare, man därför vet
hur en däcklast skall lastas; och likaså har en behälhavare på
en malmångare, som går med malmlaster i all sin tid, föga
reda på, hur en däckslast skall lastas. Detta är den bristande
sakkunskap, som jag påstod fanns i kommittén; där fanns bara
en, som i detalj förstod denna sak.

Sedan säger nu herr Lyberg i en anmärkning i diskussionen,
att jag frånträtt mitt första yrkande angående ett förslag
om den norska bestämmelsen. Ja, inom utskottet förelåg en
av en medlem gjord formulering, naturligtvis på svenska, av
samma innebörd som den norska föreskriften. Men man ansåg
från juridiskt håll inom utskottet, att man väl skulle kunna
formulera en sådan sak själv, utan att taga norrmännens formulär.
Nu menar jag, att min enkla formulering, som jag på
rak arm framställde utan juridiskt biträde, innebär samma sak
som det norska förslaget. Åtminstone är det så enligt min
uppfattning. Det är möjligt, att den ''formuleringen icke är
hållbar inför juridisk kritik; då böjer jag mig för den juridiska
sakkunskapen i detta avseende, och för att andra kammaren
(må bli i tillfälle att veta, huruvida den här formuleringen lär
juridiskt hållbar eller icke, behöver andra kammaren bara följa
reservationen, så går frågan tillbaka till utskottet, och, da få
herrar jurister, med herr Lyberg i spetsen, formulera innebörden
på ett sådant sätt, att den håller sig inför den juridiska
kritiken; men att den håller sig inför sjömännens uppfattning
och inför praktiken, det vågar jag påstå.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olofsson i Ävik: Herr talman! Jag beklagar för
min del, att sjömansyrket icke är något mer representerat i denna
kammare än det är; ty hade så varit förhållandet, så är jag
övertygad, att en sådan debatt, som nu försiggår, icke skulle
kunna uppkomma. Såväl herr Lybergs som herr Borgs resonemang
i denna sak äro väl resonemang, som skulle vara en advokatyr
för utskottets betänkande. Man blir icke heller klok på

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

31 Jfr 55.

vad herrarna velat bevisa med allt det myckna, som herrarna Ang. lag om
sagt. Ty vad är det, som här är fråga om? Jo, här är fråga, ändring i vissaom,
huruvida ett fartyg med däckslast kan vara sjö värdigt, del-T'' av
om det har en liten slagsida, och huruvida det under såjdana % T?''
förhållanden kan äga stabilitet. Ja, med den lilla erfarenhet
jag bär som sjöman är jag alldeles övertygad, att ett fartygkan
äga fullkomlig. stabilitet och vara fullkomligt sjövärdigt
med icke så obetydlig slagsida, oaktat det är däckslastat.

]S!u resonerar man och säger som så, att talan skall utröna,
om slagsidan uppkommit av däckslastens övervikt. Ja, så står
det i paragrafen. Men jag trotsar vilken fackman som, helst
att bedöma det, sedan fartyget är lastat. Herr Borg talar om,
hur rankt ett fartyg blir, om det får en slagsida och däckslasten
blir så hög, att fartyget kränger vid lastning med vinschen.

Ja, det är naturligtvis ett rankt fartyg, och det är inte nog
stabilt att ga till sjöss med; men icke har den rankheten uppkommit
av slagsidan, det bör en sjöman förstå, utan den har
uppkommit därigenom att däckslasten blivit för hög för far■hygfds
stabilitet. Den saken är för mig klar. Men nu är det
tydligt och klart, att för dem som lasta större ångbåtar t. ex.
det är förfärligt svårt att på förhand så fördela lasten, att icke
en liten slagsida kommer att uppstå, då fartyget ä,r färdiglastat.
Men vad inträffar, om man tar paragrafen efter Kungl.

Maj :t,s och utskottets förslag ? Jo, om den "allra ringaste lifla
slagsida skulle uppstå, så skulle man kunna hindra ett sådant
fartyg att utlöpa. Det anser jag alldeles orimligt och alldeles
onyttigt och onödigt. Ty det är icke därpå det hänger, utan
fartygets stabilitet beror på helt andra omständigheter, än om
det har en liten slagsida. Den beror på, om fartyget i sig självt
är rankt eller icke rankt. Herr Borg har rätt i att rankheten
är av ofantlig vikt för fartyg som gå till sjös, men icke en liten
slagsida för en ångare som går till sjös tamd däckslast, det
är lika säkert.

Man skulle möjligen kunna tro, att man i praktiken skulle
tillämpa detta på annat sätt; men om det skall vara någon mening
i att lagar skola tillämpas efter deras ordalydelse, och
då bär tydligt och klart står, att vid minsta slagsida skall göras
.anmärkning, så fort man misstänker att den är uppkommen
av däckslastens övervikt, så kommer nog denna bestämmelse
att tillämpas. Men man lär icke kunna bevisa saken, ty fartygets
stabilitet känner ingen mer än befälhavaren, som har
erfarenhet om hur fartyget är, när det kommer ut i sjön. Mankan
icke bedöma rankheten efter däckslastens höjd, utan den
beror på fartygets konstruktion, naturligtvis i förening med
däckslastens beskaffenhet.

För min del tror jag, att det vore synnerligen klokt och
en ren välgärning för sjöfarten, om kammaren ville biträda
herr Indebetous reservation, till vilken jag, herr talman ber
att få yrka bifall.

Nr 56. 82

Onsdagen den 5 augusti, c. in.

Ang. lag om
ändring i vissa
delar tv
sjölagen.
(Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Jag begärde ordet egentligen
endast för att säga, att när jag lika litet vid denna § som framdeles
i fråga om § 96 kommer att yrka bifall till min reservation,
detta icke är beroende därav ätt jag blivit övertygad att min
reservation är ett löst hugskott, vid vilket jag därför icke bor fasthålla,
utan därpå att jag icke funnit något understöd för min
mening inom utskottet och att jag icke hyser någon förhoppning
om att kunna bringa kammaren över på min sida. Vid sadant
förhållande kan det icke falla mig in att upptaga kammarens
tid med att plädera för min mening.

Därest det blir votering om den paragraf, som det nu ar
fråga om, så kommer jag att rösta för herr Indebetous förslag,
därför att alla som jag rådfört mig med rörande avtattningen
av denna paragraf — åtminstone alla som vant speciellt
sakkunniga — hava sagt mig, att Kungl. Majrts förslag omöjligen
kan få uppfattas så, att varje, även den minsta slagsida
orsakad av däckslastens övervikt skulle vara förbjuden.
Jag kan icke finna, att det är riktigt att skriva lagar pa det
sättet, att, såsom det hände i utskottet, en domare maste såga:
det kan naturligtvis aldrig falla mig in att tillämpa den lagen
efter orden.

Herr Som me Hus: Herr talman! När herr Indebetou har
sagt, att med bifall till utskottets formulering av paragrafen
slagsida skulle förhindra fartyg från att lämna hamn, sa tror
jag mig kunna säga, att så icke är förhållandet.

Jag försäkrar kammaren, att denna paragraf har inom utskottet
ivrigt ventilerats och flera dagar undergått en fruktansvärd
skärseld. Först har den behandlats av en särskild kommitté,
och sedan av lagrådet; därefter av Kungl. Maj:t och
slutligen av utskottet, is om hyser inom sig icke mindre an 8
jurister. Många voro de förslag som framburos för att fa en bättre
formulering av paragrafen, men alla dessa förslag folio ohjälpligen
till marken. Nu har jag därför icke väntat, att man här i
kammaren skulle upprepa om igen precis detsamma som inom
utskottet blivit föremål för behandling och där blivit tillbakaslaget
så grundligt. Herr talman! Jag anhåller därför att fa tillstyrka
utskottets framställning.

Herr Ly ber g: Herr talman! Endast några få ord! Till

herr Olofsson i Avik vill jag endast säga, att jag beklagar,
att han ej kunnat förstå vad herr Borg och jag velat bevisa
med våra anföranden. Jag måste väl då emellertid tala om för
herr Olofsson i Avik, att vi velat bevisa, att Kungl. Maj:ts
förslag är det riktiga; en annan sak är, hur vi sökt bevisa detta.
Herr Olofsson anser det vi sagt vara advokatyr. Vilken advokatyr
som i det fallet varit den bästa, vår eller herr Olofssons
i Avik, därom kan man naturligtvis ha olika meningar.

Herr Olofsson i Avik sade emellertid, att slagsida med

33 Nr 55.

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

måttlig däckslast icke är farlig. Sådan slagsida eller sådan Ang. lag om
däckslast är icke heller förbjuden enligt förslaget. Det är när ändring i vissa
däckslasten icke är måttlig och för den skull orsakar slag- del.?r av
sida, som den ej är tillåten. sjölagen.

Gentemot herr Indebetou vill jag, då han vänt sig mot (Forts,)
mitt uttalande om att slagsida, orsakad av däckslastens övervikt,
skulle vara ett avgörande bevis för fartygs bristande
stabilitet, upprepa vad jag redan antytt, nämligen att vad
jag sålunda sagt är ett rent citat ur sjöfartssäkerhetskommitténs
utlåtande, där det på sid. 170 på tal om stabiliteten heter: »Några
allmänna regler till ledning för iakttagandet härav hava icke
kunnat föreslås, utan har det närmare utförandet med uttryckligt
angivande av berörda förutsättningar för intagande av
däckslast ansetts böra såsom hittills falla under befälhavarens
fria bedömande, likväl efter den anvisning till befälhavaren,
att av däckslastens övervikt orsakad slagsida är ett avgörande
bevis för fartygets bristande stabilitet.» Det är sålunda
vad sjöfartssäkerhetskommittén sagt och vad jag tillåtit miocitera.
°

Jag vill ytterligare en gång stryka under, att herr Indebetous
reservation betyder, att den allmänna bestämmelsen om
rankhet såsom hinder för fartygs anträdande av resa kommer
att falla bort, och att enligt hans förslag skulle komma att
återstå endast en specifik och för övrigt onödig föreskrift, att
slagsida orsakad av däckslastens övervikt kan komma att utgöra
hinder för anträdande av resa.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till
lydelse av förevarande paragraf och dels på godkännande av samma
förslag med den ändring, som innefattades i herr Indebetous vid
paragrafen avgivna reservation; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Då votering emellertid begärdes av herr Indebetou, blev
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren godkänner 26 § i särskilda utskottets
nr 2 förevarande förslag till lag om ändring i vissa delar
av sjölagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § med den ändring,
som föreslagits i herr Indebetous vid §:en avgivna reservation.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 39 nej; och hade kamma Andra

kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 55. 3

Nr 56. 34

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om ren alltså godkänt utskottets förslag till lydelse av förevarande

ändring i vissa
delar av

sjölagen.

(Forts.)

32, 37, 40 och 44 §§.

Godkändes.

45 §.

Kungl. Maj :t hade föreslagit, att paragrafen skulle lyda sålunda: 45

§.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg
fastställda spisordning. Finner befälhavaren, under resa nödvändigt
att nedsätta kosten, äge han rätt därtill; dock skall besättningen
därför undfå skälig ersättning, vilken i händelse av tvist
bestämmes av skiljemän. Befälhavaren äge jämväl att med avseende
på klimat och hälsoförhållanden förskriva lämplig omväxling
i kosten, dock att besättningens rätt icke må därigenom inskränkas Äger

utvikt av proviant rum, må befälhavaren ej förvägra
besättningen att kontrollera utvikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens kosthåll pa en P

I avseende å denna paragraf hade särskilda yrkanden framställts
i de motioner, som i anledning av förevarande proposition avgivits av
herrar Indebetou och Lindley.

Den förra hade föreslagit, att bestämmelsen i förevarande paragraf
att, då utvikt av proviant ägde rum, besättningen skulle
äga rätt att kontrollera densamma, måtte ur disciplinär synpunkt
kompletteras med ett tillägg om att sådan kontroll borde ske genom
någon av de två i sjömansyrket äldste bland besättningen.

Herr Lindley hade i sin motion yrkat, att till paragrafen måtte
göras följande tillägg:

»Å varje annat maskindrivet fartyg än passagerarfartyg skall
i utomskärs kustfart och vidsträcktare fart manlig person, ansvarig
inför befälhavaren, vara anställd för kosthållningen.»

Utskottet hade biträtt Kungl. Maj:ts förslag till lydelse av
paragrafen.

Vid paragrafen hade reservationer avgivits:

av herr Indebetou, som i anslutning till vad han föreslagit i
sin förenämnda motion hemställt, att näst sista stycket av paragrafen
måtte få följande lydelse: »Äger utvikt av proviant rum, ma
befälhavaren ej förvägra besättningen att genom någon av de tva
äldste bland dem kontrollera utvikten»; och

av herr Lindley.

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

35 Nr 55.

Sedan paragrafen föredragits, gav herr talmannen på begäran An9- la9 omordet
till ändring i vista

delar av

Herr In d e b e to u, som anförde: Herr talman! Jag ber att
i [korthet få yrka bifall till min reservation. Orsaken till den- °r
samma ,är, att jag anser, att den av utskottet föreslagna formuleringen
kommer att medföra en fara för att disciplinen ombord
ej kommer att, som hittills varit, i tillräcklig grad bibehållas.
Därför har jag antytt i min reservation, att ett par
ord skulle inflyta i den av Kungl. Maj :t föreslagna formuleringen.
Paragrafen avser en sak, som är alldeles riktig, nämligen
att besättning må ha rätt att kontrollera utvikten av proviant,
som tillkommer den ombord. Mitt förslag avser, att det
skulle vara någon av de äldsta som skulle kontrollera utvikten.

Orsaken till reservationen är att man genom en sådan bestämmelse
skulle lättare undvika stridigheter ombord. Jag skall
inskränka mig till att yrka bifall till denna reservation.

Härpå yttrade

Herr Herlitz: Herr talman! Jag vill endast säga, att den
föreslagna lagändringen borde medföra en fördel för rederiet
nämligen att förekomma^ misstro och missnöje ombord. Denna
fördel skulle man kunna gå miste om genom en bestämmelse sådan
soin herr Indebetou föreslagit. Jag tror det är bäst att saken
far utan närmare detaljföreskrifter ordna sig själv genom den
praktiska tillämpningen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Efter av herr talmannen
givna propositioner å de därunder framställda yrkandena godkände
kammaren utskottets förslag till lydelse av förevarande paragraf.

52, 70, 71, 80, 87 och 90 §§.

Godkändes.

96 § hade i Kungl. Maj:ts förslag erhållit följande avfattning:

96 §.

Därest medan fartyg ligger i hamn sjömans arbetstid, med
undantag för arbete i nöd eller med anledning av sjöskada, som
träffat fartyget, eller för dess förtöjning eller säkerhet i övrigt,
överstiger tio timmar eller inom tropikerna nio timmar om dygnet,
skall han åtnjuta särskild ersättning för det på övertid utförda arbetet,
vilken ersättning icke må sättas lägre per timme än att den
utgör: för däcks- och maskinbefäl en halv procent av munadshyran
samt för envar av den övriga besättningen 0,8 procent av medeltalet,
såvitt angar däcksbesättningen, av dess samtliga månadshyror,

Nr 55. 36

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om samt, såvitt angår maskinbesättningen, av dennas samtliga månads ändring

i vissa Jjypor

¥öiaZ Finner befälhavare i trängande fall nödigt att å söndagar eller

IfForts.)'' andra här i riket brukliga helgdagar ålägga sjöman att i hamn
utföra arbete, som icke berör fartygets säkerhet, erhålle han för den
tid, varunder arbetet pågår, likaledes ersättning efter ovan angivna
beräkning.

Gör sjöman i hamn nattvakt, utan motsvarande fritid om dagen,
vare lag samma.

Vad ovan är stadgat skall ej äga tillämpning å fiskefartyg.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:

96 §.

Därest---utgör för envar av besättningen 0,8 procent

---månadshyror.

Finner---beräkning.

Gör---samma.

Vad ovan är stadgat gäller icke om ersättning till styrman och
maskinist och skall ej äga tillämpning å fiskefartyg.

Vidkommande denna paragraf hade reservationer avgivits:

av herr Berlitz, som ansett, att paragrafen bort erhålla ungefär
följande lydelse:

Därest, medan fartyget ligger i hamn, arbete, som icke erfordras
för fatygets säkerhet, ålägges sjöman under en arbetstid,
som överstiger tio timmar eller inom tropikerna nio timmar om dygnet,
skall han, där ej annat avtal träffats, äga att i ersättning för
det på övertid utförda arbetet undfå, för timme, 25 öre med tilllägg
av en trehundradel av månadshyran..

Lag samma vare, där befälhavaren i trängande fall finner nödigt
att å söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar ålägga
sjöman dylikt arbete, så ock om sjöman i hamn gör nattvakt utan
motsvarande fritid om dagen.

Rätt till övertidsersättning tillkomme dock icke styrman eller

maskinist. . ,

Vad ovan är stadgat skall ej äga tillämpning a fiskefartyg; ocn

av herrar Christiernson och Sävström, som hemstställt om följande
lydelse av paragrafen:

Därest, medan fartyg ligger i hamn, sjöhamns arbetstid överstiger
tio timmar eller inom tropikerna nio timmar om dygnet, skall
han åtnjuta särskild ersättning för det på övertid utförda arbetet,
vilken ersättning icke må sättas lägre per timme än att den ut S°r’

för däcks- och maskinbefäl en halv procent av månadshyran

för envar av den övriga besättningen 0,8 procent av månadshy -

ran.

Onsdagen den 5 augusti, c. in.

37 Nr 55.

Finner befälhavaren i trängande fall nödigt att å söndagar el- Ang. lag om
ler andra här i riket brukliga helgdagar ålägga sjöman att i hamn ändrin9 * vista
utföra arbete, erhålle han för den tid, varunder arbetet pågår, lika- de‘?r av
ledes ersättning efter ovan angivna beräkning.

Gör sjöman i hamn nattvakt, utan motsvarande fritid om da- °r ''
gen, vare lag samma.

Vald ovan är stadgat skall ej äga tillämpning å fiskefartyg;

av ^err ^• Ostberg, som yrkat, att första stycket av paragrafen
skulle erhålla följande lydelse:

Därest, medan fartyg ligger i hamn, sjömans arbetstid, med
undantag för arbete i nöd eller med anledning av sjöskada, som träffat
fartyget, eller för dess förtöjning eller säkerhet i övrigt, överstiger
tio timmar eller inom tropikerna nio timmar om dygnet, skall
han åtnjuta särskild ersättning för det på övertid utförda arbetet,
vilken ersättning, där ej annat avtal träffats, icke må sättas lägre
an att den utgör för envar av besättningen för timme 25 öre med
tillägg av en trehundradel av månadshyran;

av herr Lyberg, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen ville för sin del besluta

1 .o) med avseende a arten av det arbete, för vilket övertidsersättning
skulle till sjöman utgivas, att i första stycket skulle utgå
orden:

»eller med anledning av sjöskada, som träffat fartyget, eller för
dess förtöjning eller säkerhet i övrigt»;

2:o) med avseende å vem rätt till övertidsersättning tillkomme
och a sättet för ersättningens beräknande, att första stycket efter orden
»utförda arbetet» skulle erhålla följande lydelse:

»vilken ersättning icke må till någon av besättningen utgå med
lägre belopp för timme än trettio öre meld tillägg av en fyrahundrade!
av hans hyra för månad»,

varigenom första stycket i sin helhet skulle erhålla följande
lydelse:

»Därest, medan fartyg ligger i hamn, sjömans arbetstid, med
undantag för arbete i nöd, överstiger tio timmar eller inom tropikerna
nio timmar om dygnet, skall han åtnjuta särskild ersättning för
det pa Övertid utförda arbetet, vilken ersättning icke må till någon
av besättningen utgå med lägre belopp för timme än trettio öre med
tillägg av en fyrahundrade! av hans hyra för månad»; samt

3:o) att §:en i övrigt skulle erhålla följande lydelse:

»Lag samma vare, där befälhavaren i trängande fall finner nödigt
att a söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar ålägga
sjöman dylikt arbete, sa ock för det fall att sjöman i hamn gör nattvakt
utan motsvarande fritid om dagen.

Vad ovan är stadgat skall ej äga tillämpning å fiskefartyg»;

av herr W i jk, som instämt i herr Lybergs yrkande punkt 1; och

av herr Indebetou, som ansett, att sista stycket av paragrafen
borde erhålla följande avfattning: »Vad ovan är stadgat skall ej äga
tillämpning å fiskefartyg eller å fartyg sysselsatta i fart å kanaler

Nr 55. 38

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om
ändring i vissa
delar av
sjölagen.
(Forts.)

eller insjöar eller å fartyg, som efter en på förhand kungjord plan
göra regelbundna resor mellan orter på denna sidan om linjen bkagen
—Lindesnäs.»

Paragrafen föredrogs, varefter

Herr Lyberg yttrade: Herr talman! Jag skall be att få

säga några ord för att belysa den reservation, jag tillåtit mig f oga
vid utskottets utlåtande angående förevarande paragraf, i denna
paragraf möter man enligt förslaget någonting sa gott som
alldeles nytt i vår lagstiftning, nämligen bestämmelser om minimiersättning.
som skall utgå vid arbete som pagar under
längre tid än '' 10, i vissa fall 9 timmar om dygnet. Dessa bestämmelser
motiveras därav, att en snart sagt obegränsad lydnadsplikt
enligt sjölagen åligger sjöman och att sjöman också
har att underkasta sig en så ;gott som obegränsad arbetstid,,
om så kräves. Bestämmelserna avse emellertid icke^ blott att
vara supplerande, d. v. s. träda i kraft, då icke något avtal
föreligger mellan arbetare och arbetsgivare, utan också att såtillvida
vara tvingande, att ersättning icke får under nagra
förhållanden utgå med mindre belopp än vad som i lagrummet

Det är givetvis synnerligen viktigt, att sadana bestämmelser
bli icke blott rättvisa, utan också åtminstone _ lika klara
och tydliga, som man i allmänhet vill gorå ett privat arbetsavtal.
. ,

För egen del har jag och jämte mig åtskilliga andra reservanter
funnit, att man i sådant hänseende kan göra anmärkningar
mot det föreliggande förslaget. Dessa anmärkningar röra da
först frågan om arten av det arbete, för vilket lagstadgad övertidsersättning
enligt förslaget skulle utgå. Härvid är emellertid
till en början att märka, att sådan ersättning enligt förslaget
ej skall utgå "för arbete till sjöss, utan endast för visst arbete,
som utföres, medan fartyg ligger i hamn. Mot denna allmänna
begränsning av övertidsersättningens omfattning har icke någon
erinran gjorts inom utskottet, ehuruväl det finnes länder, sou*
ha lagstiftning angående sådan övertidsersättning och arbetstid,
även när det är fråga om arbete till sjöss.

Däremot har invändning gjorts mot bestämmelsen, ant tran
rätt till övertidsersättning skulle undantagas »arbete i nöd eller
med anledning av sjöskada, som träffat fartyget, eller för dess
förtöjning eller säkerhet i övrigt». Dessa anmärkningar grunda
sig huvudsakligen därpå, att uttrycket »arbete med anledning av
sjöskada» enligt ordalagen utesluter från lagstadgad rätt till
ersättning sjöman, som efter det fartyget träffats av sjöskada
anvisas att, under det fartyget ligger i hamn, under längre
tid, kanske dag och natt, deltaga i reparationsarbete. Vidare
invändes, att under uttrycket »arbete för fartygets förtöjning»
kan inbegripas förtöjningsarbete, som erfordras i sammanhang

Onsdugea den 5 augusti, e. in.

39 Nr 55.

med fartygets förhalning från en plats till en annan, även om Ano- la9 om
förhalningen ej varit påkallad av något nödläge eller för far- änd7^rl v^,a
tygets säkerhet, samt att, vad åter angår förtöjning vid an- sjölagen.
komst till hamn, fartyget ej kan sägas ligga i hamn, innan för- (Forte.)
töjningsarbetet vid sådan ankomst blivit utfört, varför detta arbete
redan på grund av den allmänna begränsningen av rätten till
övertidsersättning måste anses uteslutet från stadgandet härom,
utan att särskilt undantag behöver göras.

Slutligen har man med rätta sagt, att något tal om, att rederinäringen
skulle oskäligt betungas, om man inskränker denna
undantagsbestämmelse till att omfatta endast arbete i nöd, ej
gärna kan ifrågakomma.

Nu kan man visserligen säga detsamma om uttrycket »arbete
i nöd». Man skulle alltså möjligen hava anledning att, såsom
socialdemokraterna vilja enligt sin reservation, helt och ''hållet
utesluta denna undantagsbestämmelse, men för min del har jag,
liksom min medreservant, herr AVijk, ansett, att man dock kan
säga, att det ej bör förekomma, att en person skall äga ovillkorlig
rätt till betalning för arbete, varigenom han söker rädda sig
själv, låt vara samtidigt en del andra, ur ett nödläge.

Vidkommande åter frågan om sättet för övertidsersättnings
beräknande, har jag för min del ej kunnat fullt dela den uppfattning,
som gör sig gällande i Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende.
Detta förslag innebär, att övertidsersättningen beräknas på
det sättet, att befälet skall för timme i övertidsersättning erhålla
0,5 procent av den kontanta månadshyra, som till var och en utgår,
under det att till envar av besättningen i övrigt skall för
timme utgå 0,8 procent av samtliga månadshyrors medeltal.

Jag kan för min del ej ''finna det fullt rättvist, att sålunda alla
besättningskarlar, oavsett deras eljest olika avlöningsförmåner,
oavsett deras olika ålder och förhållanden i övrigt, bli alldeles
jämställda i detta avseende. Och inte heller kan jag finna annat,
än att kommerskollegium har rätt i sitt under ärendets behandling
gjorda uttalande, att det kan befaras, att eu bestämmelse
enligt Kungl. Maj ds förslag leder till att man på ett obehörigt
sätt, på ett olämpligt sätt i varje fall, exploaterar den mera
kvalificerade arbetskraften, den, som presteras utav de äldre
och i regel bättre avlönade besättningskarlarna.

Därjämte har anmärkts att det måste bli ganska besvärligt
för en besättningskarl att kontrollera att han får vad honom tillkommer,
ty han har givetvis mycket ofta svårt att hålla reda
på vad som är medeltalet utav besättningskarlarnas hyror, efter
som han säkerligen inte alltid vet, hur stor hyra varje besättningskarl
har, särskilt om besättningen varierar, vilket icke
så sällan händer.

Vidare har anmärkts, att ett oegentligt förhållande skulle
inträda, därest, som också emellanåt sker, någon del av besättningen
utgöres av personer, som i verkligheten äro elever och
för den skull hava en mycket obetydlig hyra.

Nr 55. 40

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om På grund av sålunda anmärkta, med Kungl. Maj:ts förslag
ändring i vissa förbundna oegentlighet^ och olägenheter, har jag föreslagit, att
dföZ m timpenningen skulle för varje besättningskarl — även för beV fälet, som jag senare skall nämna ett par ord om — utgå med ett

mindre fixerat belopp 30 öre, med tillägg av ett varierande
1/400-del av den kontanta hyran för månad. Därigenom skulle
man tillgodose kravet på, att icke alla besättningskarlarna i detta
fall bli alldeles jämställda; man erhåller en liten variation,
som ej hör vara stor, och som enligt mitt förslag ej skulle bliva
större än mellan 10 och 15 öre. Likartade förslag ha i reservation
framställts utav ett par andra utskottsledamöter. Enligt deras
förslag —- herrar Herlitz’ och Östbergs — blir variationen något
större.

Orsaken till att jag valt just de siffror, som nu nämnts, är
den, att de — frånsett de övriga fördelar jag nu framhållit — utan
att medföra för stora variationer kunna tillämpas även på befälet,
på styrman och maskinist, vilka enligt det kungliga förslaget
skulle få övertidsersättning, ehuru, som jag nyss sade, efter en
annan grund än besättningen i övrigt, under det att utskottet
anser, att någon lagstadgad övertidsersättning för befälets del
ej bör förekomma. Jag har därmed också sagt, att jag för min del
ej kan dela denna utskottets uppfattning, och jag stöder mig
därvid, utom på Kungl. Maj:ts eget förslag, även på kommerskollegii
yttrande däröver och på åtskilliga uttalanden, som gjorts
utav korporationer, som yttrat sig i ärendet, bl. a. Sjökaptenssocieteten
i Stockholm, Göteborgs fartygshefälhavareförening,
Ångfartygsbefälhavaresällskapet m. fl. sådana sammanslutningar.
Detta är sålunda grunden till den särskilda mening, som
jag i detta hänseende låtit anteckna vid utskottsutlåtandet.

Jag vill emellertid i det här sammanhanget också säga några
ord om socialdemokraternas reservation, eftersom denna enligt
min mening är alldeles o antaglig med hänsyn tilläde orimliga konsekvenser,
vartill den leder. Enligt densamma snulle såväl befälets
som manskapets övertidsersättning utgå för envar med viss
procent av hans kontanta hyra; de vilja sålunda, att för hela
besättningens vidkommande skall tillämpas samma princip härutinnan
som Kungl. Maj:t ansett borde tillämpas endast med
avseende å befälet. Denna reservation utav socialdemokraterna
åsyftar alltså, att åt styrman och maskinist skall utgå sådan ersättning
för timme med 0,5 o/q av den kontanta hyran, sålunda
med samma belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit, samt — och det
är däremot jag opponerat mig — för besättningen i övrigt med
0,8 o/o på varje besättningskaris personliga kontanta hyra, under
det att, som sagt, Kungl. Maj:t bär vill ha ett medeltal och jag
i min reservation yrkar på en fix siffra med en mindre variation
i förhållande till de kontanta hyresbeloppen.

Enligt socialdemokraternas reservation skulle sålunda exempelvis
en jungman, som har 25 kronor i hyra i månaden, fa
20 öre i timmen i övertidsarbete, och en båtsman, som har 75

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

41 Nr 55.

kronors månadshyra, 60 öre, d. v. s. båtsmannen skulle få tre Ang. lag om
gånger större övertidsersättning än jungmannen. Det är all- ‘‘"Äring i vista.
deles tydligt, för det första, att man därvid förbisett, att de sjölagen.
särskilda sjömanskvalifikationer som gjort, att dessa två fått (rorts)
så olika kontant hyra, icke i allmänhet gorå sig så mycket
gällande vid övertidsarbete, samt för det andra, och vad värre
är, att reservanterna förbisett, att avlöningsförmånerna ej utgöras
enbart av den kontanta hyran, utan ett däri ingår också
kost och logi, vilket högst väsentligt naturligtvis inverkar på
förhållandet mellan avlöningsförmånerna i dessa två av mig nu
särskilt framdragna fall. Detta inverkar nämligen på det sättet,
att, om man nu bara räknar med värdet på kosten — departementschefen
har sagt, att detta värde kan beräknas uppgå
till ungefär kr. 1:25 per dag — och lägger detta belopp till
såväl jungmannens som båtsmannens hyra, man kommer till det
resultatet, att det verkliga förhållandet mellan avlöningsförmånernas
storlek visst icke blir som 1: 3, vilket socialdemokraternas
reservation förutsätter, och som de kontanta hyrorna utvisa, utan
att förhållandet blir som 6:11. Tillägger man sedan något belopp
för logi, blir naturligtvis förhållandet mellan avlöningsförmånerna
än mindre överensstämmande med vad dessa reservanter
föreslå.

Men kanske ännu mer egendomligt ställer det sig, om man
jämför vad exempelvis en båtsman och en styrman skulle erhålla
enligt två olika procenttal, som socialdemokraterna tillstyrkt
i sin reservation. En styrman, som har 100 kronor i
månadshyra, skulle få 50 öre i timpenning för överarbete, men
en båtsman, som har 80 kronor, skulle få 64 öre i timpenning
för övertidsarbete, d. v. s. båtsmannen skulle få 14 öre mer än
styrmannen, ehuru styrmannen har 25 o/0 högre kontant avlöning.
Detta är naturligtvis alldeles orimligt och beror på, att man
använt olika procentberäkning för de olika fallen utan att taga
hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter. Det är
givet, att beräkningsgrunder, som alltigenom ge sådana resultat,
ej kunna vara riktiga.

Till sist vill jag säga, att vilken av de ifrågasatta beräkningssätten
man än använder, blir det ungefärligen samma ekonomiska
resultat från redarens synpunkt; det ä,r endast fördelningen
mellan besättningen det här gäller.

Vad angår mina ändringsförslag i övriga delar av paragrafen
— vad jag nu talat om rör första stycket —, torde jag ej
behöva beröra dem, då de antingen endast avse konsekvenser av
min reservation i övrigt eller innefatta redaktionella förändringar,
som jag ansett lämpligt att i detta sammanhang tillstyrka.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till den av mig vid
utlåtandet fogade reservationen.

Vidare anförde

Herr Indebetou: Herr talman! Jag står i avseende å denna

Nr 55. 42

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om paragraf i den gynnsamma situationen att till största delen ha
ändring i vissa jjunnat instämma med utskottet och sålunda ha all utsikt att vinna
delöia en gehör för min uppfattning bland det sextiotal av kammarens ledarta?
möter, som anse sjöfartsintr esset påkalla deras närvaro, och även
°r '' bland det hundratal, som jag förmodar studera sjöfarten på annat
håll inom riksdagshuset. Utgången är sålunda alldeles given, och
det är roligt att för en gångs skull stå på den sida, där kammaren
med säkerhet också kommer att ställa sig.

Jag vill här gentemot den föregående ärade talaren säga, att
jag för det första beträffande hans anmärkningar emot utskottsbetänkandet
i vad angår risken för sjöman att behöva arbeta på
övertid oskäligt länge, då fartyget på grund av sjöskada skulle
behöva undergå en reparation i hamn, tror, att denna risk ej är så
stor, som han velat göra gällande. Ty det är klart, att när fartyget
blivit inbärgat i hamn eller inbärgat sig självt efter en förut
erhållen skada, det endast kan tänkas två fall, såvitt jag kan förstå,
nämligen antingen att besättningen måste för fartygens säkerhets
skull medverka vid pumpning eller dylikt, vilket särskilt kan
tänkas bli fallet på äldre segelfartyg, varvid besättningen sålunda
skulle kunna tänkas bliva utsatt för en överansträngning, men då
skulle detta falla under bestämmelsen, att så krävdes för fartygets
säkerhet, eller också, att det gäller företrädesvis andra fartyg, ångfartyg
o. d., som bärgats till hamn på grund av sjöskada, att, som
vanligen sker, en verkstad eller ett bärgningsbolag tar handkorn dem,
och sålunda kommer besättningen ej att behöva tagas i anspråk för sadant
arbete, men båda dessa arbeten skulle ju vara att hänföra i viss
mån »till fartygets säkerhet», och detta anser den ärade talaren
kunna utsträckas så, att man även skulle kunna använda dessa män
över huvud taget vid eventuell reparation av sådant sjöskadat
fartyg. Jag kan icke erinra mig, att jag varit med om något sådant
fall, att man använt besättningen natt och dag eller på övertid
för att reparera en skada, som icke varit överhängande, utan då
brukar den vanliga arbetstiden anlitas. Jag tror icke, att det finnes
någon sjömanskutym för ett sådant arbetssätt. Det är således
i detta avseende icke någon fara för överansträngning, tv vi sjömän
hålla rätt mycket på kutymen; vi äro tyvärr åtskilligt konservativa
och stå på den ståndpunkt i fråga om arbetsordning vi
varit vana vid från våra ynglingaår.

Vad beträffar den farhågan, som den ärade talaren uttalade,
nämligen att sjöfolket skulle kunna användas vid förtöjning eller
förhalning i otillbörlig grad, så vill jag erinra om, att med förtöjning
menar man fartygets fastgörmg i hamn och med förhalning
dess förflyttning och i samband därmed förtöjning. Förtöjning
är en säkerhetsåtgärd, varom sjölagen innehåller bestämmelser,
som man icke får tubba på, vilket utskottet också tagit hänsyn
till. Härför måste man såväl för fartygets som de ombordvarandes
skull om så är erforderligt vidtaga nödiga åtgärder. . Så ha vi det
andra fallet, förhalning, d. v. s. fartygets förflyttning och förtöjning
i ett sammanhang. Därvid är att märka att om man på

Onsdagen den 5 augusti, e. m. 43

Övertid förhalar ett fartyg, är det icke längre fråga om ett arbete
för fartygets säkerhet, och det kan således icke falla under den
rubrik, den ärade talaren ansåg det kunna göra. Det är icke sjömannapraxis,
och jag har mig icke bekant, att något sådant arbetssätt
brukar ske. Icke heller kan det tänkas, att fartyg efter
ankomsten till hamn skulle, hur man än formulerar denna paragraf,
bli utsatta för en förtöjning, som skulle kunna räcka över
10 timmar. Ty för att besättningen enligt paragrafens ingress
skulle vara berättigad till övertidsersättning, förutsattes, att fartyget
legat i hamn över 10 timmar, och att man därunder skulle
behöva arbeta med förtöjning är alldeles otänkbart. Även den
anmärkningen förfaller sålunda.

Den del av paragrafen, som väl givit anledning till det mesta
meningsutbytet, då det gällde att bestämma, hur den skulle formuleras,
det är själva beräkningen för övertidsersättningens storlek.
Den ärade talaren har här mycket tydligt belyst de anmärkningar,
som gjorts mot den socialdemokratiska reservationen, och jag skall
icke upptaga tiden med att ytterligare bemöta denna reservation.
Men beträffande hans eget förslag, skall jag gärna erkänna, att
det är en mycket stor tanke i detsamma, och jag har själv haft
mycket starka sympatier för den av herr Herlitz först väckta och
sedan av herr Lyberg utvecklade tanken med en viss minirnigrundlön
och därtill en viss procent av hyran, en trehundradel i
det ena fallet och en fyrahundradel av hyran i det andra. Jag
tror dock icke, att det praktiskt taget skulle medföra någon fördel,
utan bli lika svårfattligt för sjöfolket som herr Lyberg anser,
att Kungl. Maj:ts förslag skulle bli. Jag tror icke, att Kungl.
Maj:ts förslag skulle bli så svårt att förstå för manskapet.
Ty om vi exempelvis ha en besättning på 8 man i en skans,
så veta nog alla där, hur stor hyra var och en av kamraterna
har, och för att sedan räkna ut vad var och en skall få i
övertidsersättning som minimum fordras icke mer än vanliga skolkunskaper,
då det ju bara gäller att multiplicera med medeltalet
av hyrorna 0,8 procent. Vilket system jag än tager, Kungl. Maj:ts,
herr Herlitz’ eller herr Lybergs, fordras det ungefär lika enkel
matematik och vem som helst kan räkna ut beloppet, och man
kommer att få en övertidsersättning, som begränsas på bråkdelen
av ett öre. I praktiken kommer den att utgöra ungefär 43,5 å 43,9
öre, och känner jag styrmännen och befälhavarna rätt, så komma
de att fastställa denna ersättning till 45 öre för att icke för varje
gång man mönstrar av en besättningsman behöva göra om kalkylen.
Även om det härigenom skulle bli något mera än minimum,
så runda de nog av det till en jämn femöring, och denna
lön kommer att gälla, tills det blir någon större förändring i besättningens
antal. Någon svårighet för besättningen att kontrollera,
att de få rätt, tror jag alltså icke man behöver förutsätta,
och den saken får icke avgöra, hur man skall ställa sig till den
här frågan.

Nu har det även föreslagits, att övertidsersättning borde till -

er 55.

Ang. lag om

ludring i vissa

delar av

sjölagen.

(Forts.)

Kr 55. 44

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om erkännas var man i förhållande till hans hyra. Den saken föreändring
t »issa fa]jer ju enkel och rättvis, och jag vill gärna erkänna, att den har
sjölagen. visst f°g för sig. Men under den tid, då nu gällande lag prak(Forts.
) tiserats, har i allmänhet varje man haft samma övertidsersättning,
kanske har en donkeyman eller en timmerman haft en tioöring
mer på timmen än de andra, på grund av att han är speciell fackman.
Och varför ha förhållandena varit sådana. Jo, därför att de arbeten,
som förekomma under övertid på ett fartyg — jag tänker
nu närmast på ångarna, då ju dessa dominera inom vår handelsflotta
— äro i huvudsak lossning och lastning. Det är egentligen
samma arbeten, som komma i fråga. Det är att sköta eu vinsch
eller att på annat sätt biträda med dylika arheten, vilket den unga

Eojken på 16, 17 år kan göra lika bra som matroserna. Resultatet
ärav har blivit att till dessa arbeten användas i allmänhet de
unga pojkarna såväl under dagen som på kvällen under det att de
äldre vanligen användas till annat arbete på dagen, men äro fria
på kvällen.

Skulle man nu taga den av socialdemokraterna föreslagna beräkningen,
eller viss procent av varje mans hyra, skulle, som herr
Lyberg påpekat, de unga pojkarna få göra övertidsarbete för en
mycket ringa ersättning, och det skulle också medföra, icke som
herr Lyberg tror, en exploatering av de äldre, så att man skulle
använda dem i första hand, utan det skulle tvärtom måhända
urarta därhän, att befälhavarna i större utsträckning än redan nu
sorgligt nog är fallet just med hänsyn till denna mindre övertidskostnad
skulle mönstra unga pojkar i stället för matroser. Denna
fara har framhållits i motsats till den av kommerskollegium framhållna
farhågan för en eventuell exploatering av de äldre, och jag
tror, att faran för att pojkarna ännu mer än hittills skulle komma
att bemanna fartygen är större än faran för eu exploatering av
de äldre. Jag har icke i min praktik märkt, att man företrädesvis
använt de äldre männen till övertidsarbete, utan snarare tvärtom.

Ser man nu på hur det är ställt i andra länder i detta avseende,
så har jag icke kunnat finna mer än ett land, som har en
fixerad viss ersättning per timme, och det är Norge, som har bestämt
den låga ersättningen av 40 öre per timme. Arbetstiden
är som i vår lag, 10 timmar i våra farvatten och kortare i tropikerna.
Norge gör undantag beträffande övertidsersättning för befälhavare,
förste maskinist och förste styrman och utesluter därjämte
segel- och fångstfartyg. Dessutom finnas reglerande bestämmelser
för arbetstiden i hamn och till sjöss, men denna sak är
icke upptagen av Kung!. Maj:t, och jag skall icke heller beröra
den.

Danmark har samma bestämmelser som vi, men dessutom det
tillägget, att besättningen skall deltaga i rengöring utan särskild
övertidsersättning under högst två timmar. Där har danska sjöfolket
sålunda en sämre ställning än vårt. Ersättningen är icke
lagstadgad till beloppet, men i praktiken betalas en ersättning av
45 öre per timme.

Onsdagen den 5 augusti, e. m. 45

I Tyskland har man en arbetstid av 10 timmar i vanliga fall
och 8 timmar i tropikerna. Där har man även en överenskommelse,
som mycket tilltalar mig, men vilken jag av praktiska skäl
måst frångå,_ nämligen att övertidsersättningen skall bestämmas
genom frivillig överenskommelse. Det fastslås endast i lagen, att
den skall förefinnas. I Tyskland betalas på emigrantångare 50
pfennige, d. v. s. 44 öre, i övertidsersättning, och på lastångare i
nordsjöfart endast 40 pfennige eller 35 öre. Allt befäl och all
kökspersonal är undantagen och har ingen rätt till övertidsersättning.

Orsaken varför jag icke velat stå på den för mig mest tilltalande
ståndpunkten, den tyska, är att därav kanske skulle föranledas
svårigheter, såsom dispyter vid mönstringarna, och därför
har jag ställt _ mig på den mera praktiska ståndpunkt, som utskottet
föreslagit.

Holland har ingen lagstadgad arbetstid, och övertidsersättningen,
som är frivillig, utgår med 22,5 öre för yngre och 37,5 öre för äldre.
Således äro den svenska lagens föreskrifter gynnsammare än den
holländska.

England har mig veterlig! icke alls några bestämmelser i detta
fall, utan där regleras övertidsersättningen genom avtal mellan de
olika korporationerna.

Om man nu ser efter, vad som för sjömännen är mest ekonomiskt
fördelaktigt, vill jag påpeka, att dessa tre förslag, som herr
Lyberg antydde, egendomligt nog ställa sig ganska lika. Tager
jag en medelstor lastångare på 2,500 tons lastkapacitet och med en
besättning på däck av 8 man, skulle övertidsersättningen bli i
medeltal enligt Kungl. Maj:ts förslag 42 öre, enligt herr Herlitz’
förslag 44,9 och enligt herr Lybergs förslag 43,1 öre, således
ganska lika. För maskinpersonalen återigen ger Kungl. Maj:ts
förslag de bästa fördelar. De få 50 öre övertid på dessa medelstora
ångare.

Det är således icke någon ekonomisk fördel för redarne att
taga vare sig det ena eller andra förslaget, och jag har inte heller
alls ställt mig på min ståndpunkt med hänsyn härtill, utan endast
tagit det förslag, som jag ansett vara mest praktiskt.

Nu omfattar min reservation, vilket torde observeras, icke någon
. av de punkter, som här beröras, utan har jag i dem samma
uppfattning som utskottet. Endast i en punkt har jag en avvikande
mening nämligen i sista stycket, där utskottet säger: »Vad ovan
är stadgat gäller icke om ersättning till styrman och maskinist
och skall ej äga tillämpning å fiskefartyg.» Jag har därvid velat
gå längre än att göra inskränkning bara för fiskefartyg. Jag har
velat intaga den positionen, att alla fartyg uti inrikes reguljär
fart skola vara undantagna, och formulerat detta yrkande sålunda:
»Vad ovan är stadgat skall ej äga tillämpning å fiskefartyg eller
å fartyg, sysselsatta i fart å kanaler eller insjöar, eller å fartyg,
som etter en på förhand kungjord plan göra regelbundna resor
mellan orter på denna sidan om linjen Skagen—Lindesnäs.» Jag

Nr 55.

Ang. lag om

ändring i vissa

delar av

sjölagen.

(Forts.)

Nr 55. 46

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag om stöder mig därvid dels på den nuvarande sjölagens bestämmelser
ändring i visso dels på den av hem Lyberg vid så många tillfällen förut åbed/öZ
en ropade sjöfartssäkerhetskommittén. Jag är således i den lyckliga
"(Forts)'' situationen att kunna åberopa dess uttalande. för en gångs skull.

Orsaken till detta mitt yrkande är praktiska skäl. Den som
känner huru kanal- och sötvattentrafiken bedrives, vet, att arbetstiderna
äro olika och mycket oregelbundna. Man ligger och sover
mellan bryggorna, vid en brygga ligger fartyget stilla en halvtimma,
så far man en bit, och så kommer en sluss, och därefter
får besättningen vila några timmar igen. Arbetet blir sålunda
mycket oregelbundet. Det är ingen vakt och inga andra sjömanskutyiner,
utan inom denna trafik härskar helt andra förhållanden.
Därför har jag ansett det vara olämpligt att sammanföra dessa
besättningsmän under samma kategori som de, vilka gå i utrikes
sjöfart. Och jag gör det inte med den tanken, att det skall medföra
någon som helst fördel för dessa redare. Tvärtom, efter de
efterforskningar jag gjort på de senaste dagarna, särskilt rörande
kanaltrafiken, har jag kommit till den slutsatsen, att redarne slippa
att betala någon som helst övertidsersättning, med undantag kanske
för arbete vid ändstationerna, under det att besättningen dock får
vidkännas mycket övertidsarbete. Jag har därför tänkt mig att
Kungl. Maj:t skulle utfärda särskilda bestämmelser för denna del
av vårt lands trafik, i vad den skiljer sig från annan ångbåtstrafik.

Nu förstår jag dock mycket väl att det inte går att i afton
kunna vinna gehör för detta yrkande, ty sjöfartsintresset är
som vi se inte så stort för närvarande. Jag skall dock be, herr
talman, att av formella skäl få hemställa om bifall till min reservation,
vilken, som jag nyss antydde, är lika med utskottets hemställan
med undantag av formuleringen av sista punkten av förevarande
paragraf.

Herr Sävström: Herr talman, mina herrar! Som herrarne
finna, är det inte mindre än sex reservationer på denna punkt, därav
en avgiven av herrar Christiernson och mig. För att nu inte uppehålla
debatten mer än nödigt är och för att i någon mån förenkla
ställningen anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till herr
Lybergs reservation.

Herr Borg: Herr talman. Jag skall be att få säga endast
ett par ord i den här frågan. Skulle kammaren bifalla utskottets
förslag, så kommer detta sjöfolk att få utföra arbete i hamn utan
övertidsbetalning, även om arbetet utfördes på övertid. Jag vill
då taga ett exempel, som visar detta och som borde vara avgörande
härvidlag. Vi tänka oss ett fartyg, som måste läggas ut
på redden första lossningsdagen. Så arbeta de till kvällen, och
just då arbetstiden är slut för dagen går fartyget in i hamnen
och förtöjer. Då får detta sjöfolk inte övertidsbetalning för det
arbetet, för dessa timmar, som måste tagas i anspråk för förtöjning
i hamnen, sedan fartyget flutit in. Förhållandet är nämligen

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

47 Nr 55.

det, att en del fartyg måste, då de komma från sjön, lägga sig Ang. lag om
ute på redden och ute i öppna farleden för att där lossa viss last. ändrin9 >''»«««
Sedan få de förtöja, när en del av lasten är lossad. **lia m

Sedan är det en annan sak som även borde styrka oss i att gå
med reservationen. Det händer nämligen på en del platser, att °r ''
fartyg under dagens lopp måste lossa på sina förtöjningar, d. v. s.
försvaga desamma därför att de icke kunna ha dem kvar, då järnvägsvagnar
måste passera på kajen, där förtöjningen ligger, för
att komma fram och emottaga lasten. Det händer att förtöjningarna
måste lossas varje morgon och varje kväll förstärkas ånyo.

Antager man nu utskottets förslag, får detta sjöfolk göra detta
arbete utan någon övertidsbetalning sedan det vanliga arbetet är
slut för dagen. Det finnes således åtskilliga sakförhållanden och
skäl, som tala för att kammaren, därest den önskar, att sjöfolket
skall få betalt för verklig övertid, går med på någon av de föreliggande
reservationerna. Jag för min del ber att få yrka bifall
till herr Lybergs reservation.

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman, mina herrar!

Jag kan verkligen icke uraktlåta att säga några ord angående det
beräkningssätt utskottet använder, när det gäller övertidsersättningen.
Hör det första måste jag då erkänna, att det ligger ett
väsentligt framsteg däri att sjöfolket ställts i nivå med andra
arbetare och tillerkänts begränsad arbetstid när fartyget ligger i
hamn. _ Men när nu riksdagen skall ge sig in på att lagstifta om
minimilöner, då tycker jag verkligen, att man inte kan gå tillväga
på det sätt, som Kungl. Maj:t och utskottet föreslår. Jag har mig
verkligen ^inte bekant, att i någon uppgörelse ute på det enskilda
arbetsområdet, varken personlig eller kollektiv, det någon gång
från någondera sidan urgerats den meningen, att samtliga arbetares
lön skulle sammanslås till ett belopp, och att sedan övertidsersättningen
skulle beräknas utgå i procent av det sammanlagda
beloppet. Skall första steget till en minimilönlagstiftning här i
Sverige ske på detta sätt, måste jag bestämt vända mig däremot.

Däremot ligger det rim och reson i herr Lybergs reservation, att
övertidsersättningen skall beräknas utgå efter vad varje mans
hyra uppgår till. Och den farhågan, som herr Indebetou hade,
att redarna då skulle övergå till allt billigare och billigare arbetskraft,
torde väl vara ogrundad, såtillvida, att förhållandena
härvidlag skola regleras därigenom, att den unga och billiga
arbetskraften inte kan vara lämplig att engageras till alla modiga
uppgifter och arbeten.

Jag skulle helst vilja yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen, som är avgiven av herrar Christiernson och Sävström,
därför att den tager saken generellt, sådan som den bör tagas,
nämligen att för allt övertidsarbete i hamn skall övertidsersättning
utgå. Den har naturligtvis synnerligen liten utsikt att gå igenom.

Man får därför söka samla sig kring det, som har utsikt att vinna
åtminstone denna kammares gehör, så att särskilda utskottet kan

Nr 55.

Ang. lag om

ändring i vissa

delar av

sjölagen.

(Forts.)

48 Onsdagen den 5 augusti, e. m.

taga frågan under förnyat övervägande och komma med ett nytt
förslag för att söka tillgodose de synpunkter, som äro anförda i
herr Lybergs reservation. Den reservationen går ut på först och
främst det, att beräkningsgrunden skall vara varje mans hyra, och
den utgår även ifrån att man från ersättning skall undantaga
endast det arbete, som är förorsakat av verkligt nödläge för fartyget,
och att således förtöjningsarbete inne i hamn skall tillhöra
den arbetsgrupp, för vilken övertidsersättning utgår. Till stöd
härför har herr Borg angivit mycket talande skäl. Jag ber, herr
talman, på grund av det anföraa och då jag anser denna inkörsport
till minimilönlagstiftningen vara alldeles oriktig, att få yrka
bifall till herr Lybergs reservation.

Jag vill tillägga, att de belopp, som skola utgå som övertidsersättning,
de bliva ju under alla förhållanden synnerligen minimala
och komma inte att std i rimlig relation till de ersättningar,
som utgå för övertid till arbetare i land, vilka ersättningar dessa
tillkämpat sig genom sina organisationer. Det måste erkännas,
att åtminstone för närvarande synes sjöfolket icke vara mäktigt
att självt åstadkomma detta, vore så förhållandet, så behövdes
ingen lagstiftning på detta område.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag vill inte
förlänga debatten i detta ämne genom ett detaljerat bemötande av
föregående talare, utan nöjer mig med att hänvisa till de uttalanden,
som återfinnas i utskottets motivering, och på grund av
dessa hemställa om bifall till utskottets framställning.

Herr Ingvarson: Det är för mig omöjligt att godkännande
motiv, som varit vägledande för den föregående talaren. Jag måste
tvärtom bestämt reagera mot den uppfattning, som förts tram dels
av utskottets, dels av herr Indebetou ävensom av flera föregående
talare angående sammanslagning av personalens hyra för att etter
den beräkningsgrunden få fram övertidsersättningen, något som
skulle av flera skäl verka synnerligen olämpligt och opraktiskt
och därför icke heller torde höra tillämpas. Icke heller kan jag
försona mig med den uppfattning, för vilken herr Indebetou gjort
sig till målsman, rörande befälet, ty att följa honom, det. är att
taga ifrån den del av besättningen, som icke är minst förtjänt av
ersättning för övertidsarbete, en sådan förtjänst och vore sålunda
här fullkomligt obefogat. Han har stött sitt resonemang på det
förhållandet, att enligt hans mening skulle befälet vara direkt
intresserat av ökat övertidsarbete för att eventuellt därigenom fa
någon liten ökad inkomst. Men jag vill då hänvisa till att det
under lastning och lossning icke är, såsom herr Indebetou ville
göra gällande, befälet ombord, som egentligen åstadkommer den
större eller mindre hastigheten i arbetets utförande, utan det är
de lossnings- och lastningsanordningar, som finnas på platsen, och
den lossnings- och lastningspersonal, som finnes tillgänglig, som
är bestämmande för takten ombord. Således är det i underordnad

Onsdagen den 5 augusti, e. m. 49

grad befälet, som härvidlag har något att bestämma, och att det
skulle pa den vägen kunna tillskansa sig fördelar, är därför nåo-ot
som har föga fog för sig. Således synas mig de skäl, han anfört
tor denna sin uppfattning, rent av icke hålla streck, och följaktligen
har icke heller hans yrkande någon bärkraft.

Vidare vill jag till sist be att få instämma — liksom det
redan gjorts av föregående talare — däruti, att det är fullständigt
oriktigt, att besättningen skulle berövas ersättning för arbete, som
uttores pa övertid med förtöjning och därmed jämförligt arbete av
annat _ slag. Herr Borg har nyss visat, vad detta innebär. Realiter
innebär det detsamma, som att besättningen på ett fartyg
som bär arbete med lastning eller lossning under dagens lopp och
kanske en eller två timmar på övertid, sent på kvällen skall verkstol^
forhalnmg och förtöjning och därunder får arbeta flera timmar
1 sträck utan minsta ersättning. Och detta kan upprepas
gång efter gång, i den ena hamnen efter den andra, därest befäl.
.hayaren försöker att anordna lastnings- och lossningsarbetet med
största möjliga tidsvinst. Följden blir den, att personalen blir
överansträngd. Så fort fartyget kommit till sjöss, sättes sjövakt
ut, och da skall allt arbete utföras utan övertidsersättning

Ur nu angivna synpunkter är det för mig omöjligt att gå med
pa den formulering, som utskottet och herr Indebetou här föreslagit,
varför jag skall be, att med den utveckling, saken nu
tagit, få hemställa om bifall till den reservation, som hem Lyberg
här avgivit. J

Hem Olausson: Hem talman, mina herrar! Blott ett par
ord. diet har väckt min synnerliga förvåning, att bestämmelsen i
denna paragraf icke skall äga tillämpning å fiskefartvg. Nu förhaller
det sig med fiskefartyg så, att det vanligen är ägarna som
bemanna fartygen, men allteftersom trålfisket växer ut allt mer och
mer, blir det. uppenbart, att det vore önskvärt, att paragrafen
finge tillämpning även i fråga om fiskefartyg. Nu vågar jag icke
göra något yrkande i denna riktning, då det ju icke finnes någon
reservation i utskottet härutinnan, men jag har ansett mig böra
fästa uppmärksamheten på denna sak.

Jag vill även yttra några ord om det omdebatterade övertidsarbetet,
och jag får då säga, att jag i denna fråga ställer mig
helt och hållet på utskottets ståndpunkt, då jag tror, att utskotta
haft göda grunder för sitt förslag i frågan. Det stöder sig
pa sjofartssäkerhetskommitténs betänkande, och detta betänkande
bär förut åberopats som en auktoritet. Det är nog sant, att det
kan synas olämpligt, att en ung matros, en jungman, får lika
stor övertidsersättning som en äldre matros, men det är att märka
arbete, som det är fråga om att utföra, är av sådan beskaffenhet,
att en yngre matros kan vara lika lämplig härtill som
en äldre i sjömansyrket mera förfaren person. Och då det är
samma arbete, som dessa personer ha att utföra, så synes det mig
riktigt, att samma ersättning skall utgå.

Andra hammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 55.

Nr 55.

Ang. lag om
ändring i vissa
delar av
sjölagen.
(Forts.)

4

Nr 55. 50

Ang. lag om

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Jag kan därför icke finna annat, än att utskottets ståndpunkt

o - , i ___ —J, biroll noTTÄv nP n.T.T, tA. VTKä

ändring ivissa^ denna del är den riktiga, och jag skall därför be att fa yrka
k,-fall +;il nt,skottets förslae härutinnan, medan jag däremot i av sjölagen -

l q en ii ci uei ai ucn .

delar av bifall till utskottets förslag härutinnan, medan jag däremot
(Forfe) seende _å den första punkten skall be att få instämma i yrkandet

i herr Lybergs reservation.

Herr Indebetou: Herr talman! Blott några få anmärkningar
med anledning av herr Ingvarsons anförande. Herr In g var son
hade invändningar att göra särskilt mot motiveringen i utskottets
uttalande och ville gorå gällande, att befälet icke skulle ha något
inflytande på arbetsledningen, utan att det var lastnings- och loss
ningsmaskinerna, som »bistämde takten», som herr Ingvarson
uttryckte sig. Ja, nog bestämma de takten, nar arbetet val börjat,
men herr Ingvarson bör ge mig rätt i att det ar befälet som bestämmer,
hur arbetet skall ledas var lasten skall placeras hur
länge det skall arbetas, vilken last som skall intagas, var den
skall läggas m. m. sådant, och sedan är det just maskinerna ock
arbetarna från land, som få utföra arbetet, och styrmannen som
få leda detsamma. I fråga om maskinisterna galler .ick.e detta i
alla avseenden; maskinpersonalen är såtillvida helt och hållet
isolerad från arbetsmaskiner i land. Och det måste herr Ingvarson
erkänna, att det beror i de flesta fäll pa maskinistens förmåga att
leda arbetet, om det behövs något övertidsarbete under vanliga ^

förhållanden i hamn. „ ., „ , °

Herrar Borgs och Ingvarsons exempel pa ett fartyg, som pa
aftonen var färdiglastat och sedan skulle förhalas till en annan
plats, skulle enligt dessa herrars mening visa, att en dylik lorhalning
kunde ske^ utan att besättningen skulle kunna enligt detta
lagförslag tillerkännas någon övertidsersättning. ^ Jag skall da be
att få fästa herr Ingvarsons uppmärksamhet pa, vad utskottet i
sin motivering till § 96 härvidlag säger ett uttalande, som gjort
att denna paragraf fått stå orubbad. Utskottet sager. »Av samma
anledning bär utskottet icke heller ifragasatt borttagande av orden
''för dess förtöjning’. Det har nämligen synts utskottet vara klart,
att under denna bestämmelse icke kan hänföras sadant arbete, som
erfordras i hamn för fartygets förhalning från en plats till en
annan, såvida icke denna förhalmng orsakats av hänsyn till fartygets
säkerhet.» Det kan aldrig vara tal om att fartygets säkerhet
skall vara beroende på en förhalning från en plats till en annan
för lossning, men väl kan det inträffa det fallet, a t om en storm
blåser upp eller det blir starkt tidvatten eller dylikt, fartyget
kan flvttas och förtöjningarna behöva förstarkas under natten,
men detta inträffar endast, då det är fråga om fartygets säkerhet
Ävenså kan det inträffa, att en båt eller ett fartyg kan behova
flyttas från en plats till en annan pa grund av hamnmyndighetens
tillsägelse, därför att fartyget icke ligger fullt säkert och
en sådan förhalning ingår i folkets åliggande enligt sjölagen.
Men det kan aldrig vara tal om här med den motivering, som
utskottet förebragt, att det exempel, som herr Ingvarson framdrog,

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

51 Nr 55.

skall äga tillämpning, utan det förhåller sig med all säkerhet så, Ang. lag om
att den besättning, som gör yrkande om ersättning i sådant fall ändring i vissa
kan få den, och om befälhavaren vägrade att utbetala ersättning! de,“r av
sa skulle detta ovillkorligen medföra en dom till folkets favör. a^e"‘

(Forts.)

Herr Ingvarson: Herr Indebetou vill väl ändå icke göra
gällande, ^att det är utskottets motivering, som kommer att anvåndas,
da denna lag skall tillämpas, utan det är väl förmodligen
paragrafens formulering, som blir avgörande, och paragrafen synes
S^l £°Hauderad’ aH möjligheten till en tolkning av den beskaffenhet
lag antytt är för handen, när det uttryckligen står att
»därest, medan fartyg ligger i hamn, sjömans arbetstid, med undantag
för arbete i nöd eller med anledning av sjöskada, som träffat
fartyget, eller för dess förtöjning eller säkerhet i övrigt etc.»
i i®r, f,or des® förtöjning» — jag är viss. att detta i många fall
skall tolkas just sa, som jag antytt, och att personalen icke får den
ersättning som den rätteligen skulle ha. Jag känner fullväl
till de iorhallanden, som herr Indebetou betonade rörande arbetsbi’,
elnmgen ombord, och hans hänvisning till maskinpersonalen
V1 4. JaS ‘3esvara därmed, att det endast är i jämförelsevis sällsynta
tall som det behöver förekomma övertidsarbete för maskiniolket,
medan det däremot ställer sig helt annorlunda med däckslolket
trots vad herr Indebetou sade. Det förhållandet äger i
mycket stor utsträckning rum, som jag påvisade, att det är i
underordnad grad befälet, som leder arbetet och bestämmer övertidsarbetet.
Det är i mycket högre grad lastnings- och lossningsan
ordningarna samt den personal, som kommer där till användning,
som bär bestämmande härvidlag.

Den formulering, som herr Lyberg givit åt paragrafen i sin
reservation, fyller de anspråk, som rätteligen böra ställas på densamma.
Detta är däremot icke fallet med utskottets formulering
och jag skall därför be att få yrka avslag på utskottets hemställan
ocn bilan till herr Lybergs reservation.

Herr Borg: Jag är delvis förekommen av herr Ingvarson och
bär icke mycket att tillägga, men vill likväl tillfoga en anmärkmng,
i all synnerhet efter det anförande, som herr Indebetou sist
*ai\..daA han talade om förhalning. Jag erinrar om, att jag i
mitt forsta anförande nämnde, att det finns fartyg, som måste för
varje morgon och kväll taga bort förtöjningarna, för att järnvägsvagnarna
skola komma fram på spåren och hämta lasten ur fartyget
Da har icke fartyget förflyttat sig en enda tum, utan lig s

1^a> 0Ca det kan ei kallas för »förhalning», då fartyget ligger
stilla, men det blir dock nödvändigt att taga bort förtöjningarna
pa morgonen och sätta dit dem på kvällen och förstärka''desamma.

I det taltet bör sjöfolket få betalt såsom för övertid.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner på l:o) godkännande av utskottets förslag

Jfr 55.

Ang. lag o
ändring i vit
delar av
sjölagen.
(Forts.)

52 Onsdagen den 5 augusti, e. m.

till lydelse av förevarande paragraf, 2:o) godkännande av nämnda
förslag med den ändring, som föreslagits i den av herr Indebetou avgivna
reservationen, 3:o) bifall till det av herr Olausson under överläggningen
framställda yrkandet och 4:o) befall till den av herr Isberg
vid paragrafen avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen hava flertalets röster för sig. Votetering
begärdes emellertid, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 4:o) angivna propositionen, nu uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition av följande
lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner 96 § i särskilda utskottets
nr 2 förevarande förslag till lag om ändring i vissa delar av
sjölagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lyberg vid
nämnda § avgivna reservationen.

Omröstningen utföll med 60 ja, men 96 nej, vadan kammaren
bifallit den av herr Lyberg vid paragrafen avgivna reservationen.

108, 285, 288 och 289 §§.

Godkändes.

292 §.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle paragrafen lyda sålunda:

292 §.

1 mom. Har befälhavare, utan att nödtvång därtill föranlett,
gått till sjöss med fartyg, som haft sådana brister till skrov,^ maskin
eller utrustning eller som vant sa illa bemannat eller sa hart eller
olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att han bort inse, att
resan var förbunden med uppenbar livsfara för dem, som voro ombord,
straffes med fängelse i högst ett år eller böter från och med
etthundra till och med femtusen kronor.

Lika med befälhavare straffes redare eller annan, där han uppsåtligen
förlett befälhavaren till sådan förbrytelse eller med råd
eller dåd densamma främjat, så ock redare eller annan, som å redares
vägnar haft befattning med fartyget, där han med vetskap om sadana
brister eller fel, som ovan omförmälas, underlåtit att, såvitt
det stått i hans makt, hindra fartyget att gå till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de skyldigheter, som enligt

J

Onsdagen den 5 augusti, e. m. 53

26 § åligga honom, och är ej sådant fall för handen, som i 1 mom.
förmäles, straffes med böter till och med ettusen kronor.

Till enahanda straff dömes redare eller annan, som å redares
vägnar haft befattning med fartyget, där han uppsåtligen förlett befälhavaren
till sådan förseelse eller med råd eller dåd densamma
trämjat eller ock med vetskap om, att fel eller brist förelegat i något
av de avseenden, 5 a § omförmäler, underlåtit att, såvitt det stått
i hans makt, föranstalta om felets eller bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit att iakttaga något av vad
enligt 32 § är honom ålagt, straffes med böter till och med ettusen
kronor.

4 mom. Har genom åtgärd eller försummelse, som ovan sagts,
skada vållats, må i fall, varom i 1 mom. förmäles, till fängelse i högst
två år, samt i de i 2 och 3 mom. nämnda fall till fängelse i högst ett
år dömas, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

Utskottet föreslog följande avfattning av paragrafen:

1 mom. Har befälhavare -—--femtusen kronor.

Lika med---eller annan, som i redares ställe haft---—

till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare — — — ettusen kronor.

Till enahanda straff dömes redare eller annan, där han uppsåtligen
förlett befälhavaren till sådan förseelse eller med råd eller dåd
densamma främjat, sa och redare eller annan, som i redares ställe
haft befallning med fartyget, där han med vetskap om---av hjälpande.

3 mom. —---------------------

4 mom.------------------

Vid paragrafen hade fogats reservationer:

av herrar Holmquist, Cedcrcrantz, S. F. E. Söderbergh, Fallen.
Trana, Sommelius, Fagerlin och Uselt, vilka ansett, att utskottet
saknat anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag; och

av herr Lindley, som i enlighet med vad han föreslagit i sin
ovanberörda motion yrkat, att det i 2 mom. föreslagna maximibötesstraffet
måtte fastställas till 5,000 kronor.

Efter det paragrafen föredragits, anförde:

Herr Sommelius: Herr talman! I)å första kammaren vid
denna punkt avvikit från utskottets förslag, skall jag tillåta mig
att yrka bifall till den av herr Holmqvist m. fl. och däribland
undertecknad avgivna reservationen, d. v. s. att andra stycket i
mom. 2 av denna paragraf bibehålies oförändrat i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lyberg: Herr talman! Utskottet har i förevarande

paragraf föreslagit ändring i två särskilda hänseenden, vilket ju

Nr 55.

Ang. lag om
ändring i visaa
delar av
sjölagen.
(Forte.)

t

Nr 55. 54

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

(Eorts.)

Ang. lag om också indirekt framgick av det sätt, på vilket herr Sommelius
ändring i vhsa framställde sitt yrkande. Nu ber jag få påpeka, att för den hän -ysta m delse att ändringsförslaget rörande mom. 1, det ifrågasatta utbytet
sj° agen. ^ orden »å redares vägnar» mot orden »i redares ställe», vinner
kammarens bifall, måste i konsekvens därmed också en motsvarande
ändring i mom. 2 av denna paragraf ske. Om man sålunda
bifaller ändringsförslaget i mom. 1, måste en ändring vidtagas i
mom. 2.

Den ena ändringen skulle innebära, att man far med under
ansvarsbestämmelserna s. k. tidsbefraktare, vilket man ansett icke
vara möjligt utan att formulera om paragrafen i mom. 1 på sätt
jag nyss antytt. Då icke något yrkande gjorts mot utskottets
hemställan i den delen, bar jag ingen anledning att vidare uppehålla
mig vid den sålunda ifrågasatta ändringen av Kungl. Maj:ts
förslag.

Den andra ändringen, den som berör uteslutande moment 2,
skulle medföra, att anstiftan av eller delaktighet i brott, som begås
av befälhavare, då han underlåter iakttaga sjövärdighetsföreskrifterna,
bestraffas, vare sig det är redaren eller den som handlar
i redares ställe eller någon som helst annan person, vilken gjort
sig skyldig till sådan delaktighet. Det är detta att vilken som.
helst som gör sig skyldig till sådant delaktighetsbrott, skall bli
underkastad straff som utgör skillnaden mellan utskottets och
Kungl. Maj:ts förslag. Det har ansetts synnerligen oegentligt, att
en sådan anstiftan eller delaktighet icke skulle kunna bestraffas.
Om man exempelvis under ett åtal mot en befälhavare konstaterar,
att han gjort sig skyldig till underlåtenhet ! avseende å sjövärdighetsföreskrifterna,
och att han gjort detta i anledning därav,
att en passagerare eller lastägare givit honom ett större penningbelopp
för att han skulle anträda resan utan att iakttaga dessa
föreskrifter, t. ex. utan att tillse, att kolförradet är tillräckligt,
skulle likväl en sådan anstiftare icke kunna straffas. Då icke mot
utskottets hemställan anförts något skäl nu eller i den reservation,
som bifogats utskottets betänkande, förefaller det mig något egendomligt,
att man ifrågasätter denna ändrings lämplighet och gil ^

Jag vill för resten anhålla, att herrarna icke skola för mycket
skrämmas av den omständigheten, att det vid denna punkt finnes
icke mindre än åtta reservanter, ehuru det i utskottet fanns blott
fjorton ledamöter och två förslag. Det heror först och främst
därpå, att ett par ledamöter av någon outgrundlig anledning —
därom i varje fall icke någon antydan givits efter beslutets
fattande ändrat åsikt och antecknat sig såsom reservanter, samt
vidare på den egendomligheten, att första kammar-högern reserverat
sig så våldsamt, att det antecknats fem högerreservanter
från kammaren, ehuru den i utskottet haft endast fyra högerledamöter.
. . ,, , ,

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
i båda momenten.

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

55 Nr 55.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner la? om
på dels godkännande av utskottets förslag till lydelse av förevarande
paragraf, dels ock godkännande av samma förslag med eller av herr sjölagen.
Sommelius under överläggningen föreslagna ändring däri; och fattade (Ports.)
kammaren beslut i enlighet med den förstnämnda propositionen.

Återstående delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten a) förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten b).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget särskilda utskot- Ans- lag om
tets nr 2 utlåtande, nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposi- °

tion med förslag till lag om tillsyn å fartyg, dels ock särskilda i ämnet
väckta motioner.

Särskilda utskottet nr 2 hade vidare till förberedande behandling
fått emottaga:

l:o) Kungl. Maj:ts proposition nr 121, vari Kungl. Maj:t under
åberopande av de vid propositionen fogade, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga i propositionen intaget
förslag till lag om tillsyn å fartyg;

2:o) herr Lindleys motion nr 86 i första kammaren; och

3:o) herr Indebetous motion nr 225 i andra kammaren.

I motionerna hade hemställts om vissa ändringar i speciella delar
av förslaget.

Utskottet hemställde, att riksdagen under förklarande, att Kungl.

Maj:ts förslag icke kunnat oförändrat antagas, ville, med avslag å
herr Lindleys motion nr 86 och å herr Indebetous motion nr 225, för
sin del antaga i utlåtandet intaget förslag till lag om tillsyn å fartyg.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren, att lagförslaget
skulle föredragas paragrafvis samt att de särskilda paragraferna
ej skulle uppläsas, såvida detta icke påyrkades av någon utav kammarens
ledamöter.

Lagförslaget.

1—12 §§; rubriken till första kapitlet; 13 §.

Godkändes.

Nr 55, 56

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

k

Ang. lag o
tillsyn å
fartyg.
(Forts.)

För 14 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit
denna lydelse:

14 §.

1 mom. Å fartyg, som för svensk mans räkning nybygges, skall
sjövärdighetsbesiktning verkställas innan det må till sjöfart nyttjas.

Har utländskt fartyg övergått i svensk mans ägo, skall, så snällt
ske kan, sjövärdighetsbesiktning å fartyget verkställas.

Vad nu sagts gäller ej om fartyg, som har mindre bruttodräktighet
än 100 registerton.

2 mom. Om sjövärdighetsbesiktning å fartyg, innan det må förses
med passagerarfartygscertifikat, stadgas i 3 kap.

Uti en vid denna paragraf fogad reservation hade herrar Indebetou
och Olausson, i anslutning till vad den förstnämnde ifrågasatt i
sin ovannämnda motion, yrkat, att fartyg under 150 tons bruttodräktighet
skulle fritagas från vad som i paragrafen stadgades och att
således siffran 100 i näst sista stycket skulle ändras till 150.

Efter föredragning av paragrafen yttrade

Herr Indebetou: Herr talman! Som kammaren behagade

finna har herr Olausson och jag reserverat oss mot denna paragrafs
bestämmelse, att lagen skall omfatta alla fartyg över 100 ton.
Vi vilja ha sagt, att lagen endast skall äga tillämplighet på fartyg
över 150 tons dräktighet och att sålunda fartyg därunder
skola vara befriade från det besiktningstvång, som lagen avser.
Orsaken till att jag har intagit denna ståndpunkt är den, att
dessa små fartyg säkert ha den största olägenhet av denna för
vårt land alldeles nya lagstiftning, och dessutom skall ett tillmötesgående
av utskottets förslag komma att innebära ganska
mycket mera arbete för den institution, som skall inrättas i form
av en särskild inspektionsmyndighet för fartygs säkerhet. Denna
blir, såsom av Kungl. Maj:t påvisats, stor nog, och de fartyg, som
skola besiktigas, räknas till icke mindre än 900 för år, även om
detta antal fördelas på respektive 2, 4, 6 år, som lagen medger,
och även om man undantar s. k. »klassade» fartyg. Det antal,
som man skulle komma upp till även med den av oss gjorda begränsningen,
är så stort, att inspektionsmyndigheten skulle få
över nog med arbete och säkert icke under de närmaste åren skall
kunna tillämpa lagen såsom det är avsett. Ty det fordras icke
bara att döma ett besiktigat fartyg till vissa reparationer, utan
det fordras också att våra varv och verkstäder skola kunna mottaga
de fartyg som ådömas besiktning och reparation enligt lagens
bestämmelser, och det är icke så lätt som man inbillar sig.

Vår begränsning kommer endast att omfatta 174 fartyg, som
komma att undantagas ytterligare från lagen, och dessa äro mycket
små. Av dem äro 148 stycken segelfartyg och därav äro 54
»klassade», d. v. s. sådana, som redan äro undantagna och i all -

Onsdagen den 5 augusti, e. tn.

57 Nr 55.

mänhet ägas av folk i små omständigheter. Jag tror mig kunna
saga, att det kommer att drabba dem ganska svårt. Skulle det
visa sig, när denna inspektion kommer till stånd, att utsträckningen
behöver ske, kan det ske då, men jag anser att man nu
kan ställa sig på den av sjöfartssäkerhetskommittén intagna ståndpunkten,
nämligen en gräns av 150 ton. Jag vet väl, att den
ståndpunkten icke vunnit gehör inom utskottet, men jag vill dock
göra . mig till tolk för ägarna av dessa mindre fartyg. Jag vill
samtidigt betona, att den förening och de intressen jag representerar^
ha inga fartyg av den typ, varom det här är fråga. Det
är sålunda inga egna intressen, som jag talar för, utan det är
med hänsyn till ägarna av de små fartygen, särskilt segelfartygen,
som runt landets kuster finnas här och där och vilkas ägare ha
svag ekonomi, som jag gör detta yrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Olausson
och mig vid denna punkt avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Olofsson i Åvik.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Vennersten:
Herr talman, mina herrar! Det går i detta fall, som det gått i
fråga om andra inspektionsområden, där man önskat fritaga åtskilliga
anläggningar — jag tänker särskilt på yrkesinspektionen.

I nu förevarande avseende har man åberopat två skäl. Hör
det första skulle det icke bliva möjligt att tillämpa lagen, därför
att så många, inspektioner skulle företagas. Men den ärade talaren
anförde ju själv, att, om Kungl. Maj:ts förslag bifalles, det icke
blir mer än 174 fartyg som skulle inspekteras utöver dem som
ifrågakomma enligt talarens eget förslag.

Det förefaller mig som om man måste fråga sig: är inspektionen
över huvud taget behövlig, eller är den det icke? Jag har
icke genom vad den ärade reservanten anförde blivit övertygad,
att den icke även för dessa 174 fartyg är behövlig. Och ett bevis
för inspektionens behövlighet även för dem finner jag däri, att en
del likartade fartyg äro s. k. klassade, vilket ju medför ett övervakande
eller inspektion, som fartygsägaren funnit nödvändigt att
frivilligt låta sina fartyg undergå.

Det andra skälet var, att det skulle bli synnerligen betungande
för de små fartygsägarna med denna inspektion. Jag vill då säga,
att även yrkesinspektionen innebär ganska stora svårigheter för
många ägare, av små anläggningar, men då den ansetts behövlig,
så har man i alla fall måst hålla på att de skola underkasta sig
vissa därmed förenade besvärligheter. Jag anser, att man även i
detta fall måste fordra detta. Därvid förbiser jag ingalunda, att
det nog till en början kan bliva rätt svårt att fullgöra alla de
inspektioner, som här krävas. Men jag vill påminna om, hur det
gått på det område, som jag här till jämförelse tillåtit mig åberopa.
Blott den. omständigheten, att bestämmelser om tillsyn finnas,
kommer för övrigt säkerligen att verka synnerligen gott, och om

Ang. lag om
tillsyn å
fartyg.
(Forts.)

Nr 55. 58

Onsdagen den 5 augnsti, e. m.

Ang. lag o
tillsyn å
fartyg.
(Forts.)

inspektionspersonalen enligt förslaget icke är tillräcklig, så får
man väl likvisst tills vidare se tiden an.

Enligt mitt förmenande är det i främsta rummet nödvändigt
att se till, att kravet på erforderlig säkerhet fylles, och jag anhåller,
herr talman, om bifall till Kungl. Maj:ts proposition oförändrad
i denna punkt.

Herr Olausson: Mina herrar! Min medreservant herr Inde betou

omnämnde, att denna sak icke alls berör de intressen han
representerar. Jag däremot får säga, att den i hög grad rör det
område, som jag representerar, nämligen den Bohuslänska kusten.

Det föreslås i lagen, att fartyg under hundra tons dräktighet
skola vara befriade från denna inspektion, och orsaken härtill är
väl den, att lagförfattaren, Kungl. Makt, tänkt sig, att det skulle
bli ganska svårt för dessa fartyg under 100 ton, om tillsyningslagen
på dem tillämpades. Nu finnas kusterna runt en del mindre
fartyg, en särskild grupp för sig, och det är ju tydligen dessa
fartyg som Kungl. Maj:t velat undantaga från lagens bestämmelser.
Men så har dock faktiskt icke blivit förhållandet. _ Ty av
dessa fartyg är det ganska många, som gå upp i en dräktighet av
125 till 130 ton. Man har således med denna bestämmelse icke
dragit gränsen ovanför denna grupp av fartyg, utan man har snarare
huggit mitt i flocken. Det kan väl ändå icke vara rättvist,
att av två i alla avseenden fullkomligt likställda fartyg det ena,
som uppgår till några ton över hundra, skall drabbas av detta besiktningstvång,
men det andra, vars dräktighet icke når upp fullt
till 100 ton, skall gå fritt.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet frågade om
denna besiktning är behövlig eller icke. Jag vill då svara: den
är icke alls mera behövlig för dessa fartyg mellan 100 och 125 ton
än för dem under 100 ton. Då herr finansministern ju anser besiktningen
av de senare obehövlig, så borde han rätteligen också
anse den obehövlig för hela denna grupp av fartyg upp till 125
ton. Jag vill också säga att det för dessa fartyg skulle bli ganska
svårt att uppfylla lagens bestämmelser, och jag tror, att det ur
alla synpunkter skulle vara lyckligt, om riksdagen gick med på
en utsträckning av tonnaget till åtminstone 125 ton.

Nu föreslå ju vi reservanter en höjning till 150 ton. Men
första kammaren har redan antagit Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag. Om nu därför andra kammaren går med på vår reservation,
där tonnaget som sagt höjts till 150, så kommer sammanjämkningen
sedan att stanna vid 125 ton, vilket just är det tonnage
som jag helst önskar.

Jag får därför på det varmaste vädja till kammaren
— jag säger »Kammaren» — fast det faktiskt bliver en vädjan till
tomma bänkar, att den godhetsfullt ville bifalla den vid denna
paragraf avgivna reservationen. Det är verkligen ledsamt, att då
man diskuterar så här viktiga saker, så når man inte kammarens
ledamöter, därför att de sitta på andra platser. Men det kan väl

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

59

Nr 55.

icke vara annorlunda, då diskussionen drar för långt ut på natten.
Jag får som sagt kraftigt vädja till kammaren att bifalla herr
Indebetous och min reservation.

Herr Lyberg: Herr talman! Jag tillåter mig påpeka, att den
förevarande paragrafen endast avser sjövärdighetsbesiktning i fråga
om nya fartyg och sådana fartyg, som av svensk förvärvas från
utlandet. Att från denna besiktning undantaga de fartyg, varom
nu är fråga, därtill finnes, såvitt jag förstår, icke något som helst
skäl. Jag får för övrigt säga, att jag icke kan inse, varför herr
Olausson tycker, att det är så godtyckligt att över huvud ha någon
gräns eller att sätta gränsen vid 100 registerton, då herr Olausson
i nästa andedrag själv finner gränsen vid 125 ton så synnerligen
tilltalande och lämplig.

I § 16 — om vilken jag med herr talmannens tillåtelse skall
be att få säga några ord redan här för att slippa senare upptaga
tiden — föreslås däremot periodiska sjövärdighetsbesiktningar. Jag
kan icke tro annat än att man något överdriver de besvär och
kostnader, som äro förenade med dem. Jag vill erinra, att det är
statsverket, som betalar de direkta kostnaderna för dessa sjövärdighetsbesiktningar,
låt vara att vederbörande redare får underkasta
sig vissa åtgärder med avseende å fartyget vilka äro förenade med
kostnader. Men jag vill också erinra därom, att dylik besiktning
i regel skulle förekomma beträffande dessa mindre segelfartyg endast
vart sjätte är och beträffande dessa mindre ångfartyg endast
vart fjärde år.

Det vill synas mig, som om den omständigheten, att det är
relativt många fartyg som hava ett tontal mellan 100 och 150, väl snarare
bör tala för, att man medtager dessa fartyg, än att man undantager
dem från besiktningstvånget. Jag hänvisar här till vad
vederbörande statsråd, nämligen förre finansministern sagt i sitt
anförande i statsrådet om denna sak. Han säger: »Då det särskilda
behovet av besiktning å de mindre fart3Tgen från sjöfartskunnigt
håll allmänt vitsordats» — han vill förklara varför gränsen
satts till 100 registerton — »har 1 agförslaget grundats på samma
uppfattning. Och synes härmed skyldighet till sjövärdighetsbesiktning
komma att gälla för alla fartyg, som gå i något vidsträcktare
och sålunda mera farlig fart.»

Slutligen vill jag tillägga, att det förhåller sig så, att Kungl.
Maj:t skall utfärda särskilda föreskrifter om vad som vid dessa
sjövärdighetsbesiktningar skall iakttagas; och det är, såvitt jag
förstår alldeles givet, att därvid Kungl. Maj:t kommer att se till,
att sådana fartyg, som längre eller kortade tid, innan ifrågavarande
lagbestämmelser träda i kraft, varit använda i sjöfart, icke
betungas med alltför stränga föreskrifter.

Jag anhåller sålunda om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Indebetou: Herr talman! Med anledning av den siste

ärade talarens anmärkning gentemot oss två reservanter, som här

Ang. lag om
tillsyn a
fartyg.
(Forts.)

Nr 55. 60

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. lag o
tillsyn å
fartyg.
(Fort®.)

begärt ändring i § 14, att vi också icke begärt sådan vid §§ 16
och 17, vill jag erinra om, att vi reserverat osa även vid § 16.
Det skulle dock ba sett egendomligt ut, om vi vid § 14 satt gränsen
till 150 ton och vid §§ 16 och 17 till 100 ton. För konsekvensens
skull måste vi ha samma tonnagegräns vid alla paragraferna för
denna besiktning.

Beträffande kostnaderna är det ju alldeles riktigt som herr
Lyberg sade, att kostnaderna för besiktningen betalas av staten,
men detta är en bagatell mot kostnaderna för reparationerna.

Sedan vill jag svara, då herr Lyberg förvånar sig över, att vi
satt gränsen till 150 ton, att det säkert icke saknar sina skäl,
varför sjöfartssäkerhetskommittén föreslagit gränsen vid 150 ton,
ty om man granskar Sveriges Skeppslista så finner man att cirka
500 fartyg ligga under gränsen av 100 och cirka 230 fartyg häremellan
och 150 ton. Någon markerad gräns mellan fartygstyperna
uppstår först vid fartyg över 150 ton. En annan orsak, varför
man icke behöver förfara så strängt med avseende på de mindre
fartygen, är, att deras trafik till största delen går inomskärs. Det
kan ju dock vara möjligt att de kanske gå över Kattegatt eller
Östersjön en vacker sommardag, men huvudsakligen röra de sig i
skärgården. Det är således icke här fråga om någon sådan lifsfara,
som kan sägas förefinnas för de stöxue fartygen. Nu kunde
man säga, att man icke skulle sätta någon gräns alls eller också
stanna vid lotsgränsen, 40 ton, eller registergränsen, 20 ton, men
då skulle det bli flera hundratals fartyg, kanske ända till 1,500,
som besiktningen skulle komma att omfatta pr år, men ett bestämt
antal är svårt bestämma, tv massor av dessa små fartyg äro ej
inregistrerade. Jag har hört den uppfattningen uttalas, att om
man går under 20-tonsgränsen, skulle antalet besiktningsskyldiga
fartyg uppgå till 3,000. Det är därför man har dragit sig för att
ställa sig på den ståndpunkten om besiktningstvång för alla fartyg.
Frågar man sig nu, varför icke de små fartygen skola, besiktigas,
då konsekvensen ju bjuder, att alla fartyg skola besiktigas, så vill
jag härpå svara, att det är av praktiska skäl man har måst draga
en gräns. Yi ha då stannat vid 150-tonsgränsen, och för den
ståndpunkten ha vi stöd av sjöfartssäkerhetskommitténs beslut.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
först på godkännande av utskottets förslag till lydelse av
förevarande paragraf samt vidare på godkännande av samma förslag
med den ändring, som yrkats i den av herrar Indebetou och Olausson
vid paragrafen avgivna reservationen; och blev utskottets förslag
till paragrafens avfattning av kammaren godkänt.

15—19 §§; rubriken till andra kapitlet; 20—22 §§; rubriken till
tredje kapitlet.

Godkändes.

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

61 Nr 55.

Enligt utskottets med Kungl. Maj :ts överensstämmande förslag Ån9- lao °m

Fartyg, varå någon är mot betalning anställd eller färdas såsom
passagerare, är underkastat inspektion för utrönande, huruvida fartyget
är i behörigt skick. För sådant ändamål må tillsynsmyndighet
närhelst så finnes påkallat eller lämpligt och i ett vart hänseende, vari
fartyget är föremål för tillsyn, företaga undersökning, dock att för
inspektionens verkställande icke må krävas vidtagande av sådana åtgärder,
varom i 13 § förmäles.

Beträffande denna paragraf hade reservation avgivits av herr
Lindley, som hemställt, att orden: »dock att för inspektionens verkställande
icke må krävas vidtagande av sådana åtgärder varom i 13 §
förmäles» måtte ur paragrafen utgå.

Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Söderberg i Stockholm, som yttrade: Herr talman!
Jag skall be att få fästa kammarens uppmärksamhet på den reservation,
som är bifogad denna paragraf av herr Lindley, i vilken
reservation det yrkas, att det sista stycket uti paragrafen skall
uteslutas. Det föreskrives i 13 § vad befälhavare eller redare har
sig ålagt att utföra vid sjövärdighetsbesiktning, vilka åligganden
han emellertid enligt 23 § sista stycket skall vara befriad från
vid den _ tillfälliga inspektionen. Jag kan för min del icke neka
till, att jag finner,t att reservanten här är inne på rätt spår, därför,
att om en sådan tillfällig inspektion skall bliva av någon
verklig nytta, får ju icke befälhavaren eller redaren fritagas från
allt, vad han skall utföra vid sjövärdighetsbesiktningen, ty kommer
inspektören icke åt att inspektera fartyget ordentligt, kan
han icke avgöra, om det behövs förbättringar, eller om brister behöva
repareras. Jag har förut framfört min uppfattning, att denna
lag bör stå i närmaste samklang med arbetarskyddslagen. I den
lagen gives inspektionsförrättaren i 29 § oinskränkt tillträde till
en arbetsplats och dess samtliga delar, ty om någonting kommer
till inspektionsförrättarens kännedom, som han anser värt att undersöka,
så har lagen förutsatt, att han för att kunna undersöka
förhållandena och giva sitt utlåtande däröver, måste ha tillträde
till samtliga delar av den arbetsplats, som inspektionen kan omfatta.
Fn sådan möjlighet skulle nu icke få förekomma beträffande.
inspektion å fartyg. Jag vill härmed icke säga, att de inspektionerna
äro nödvändigare än inspektionen vid arbetsplatserna,
men de äro fullt så nödvändiga, ty inspektionen å fartyg avser
icke blott skydds- och säkerhetsåtgärder för sjöfolket utan också
utrönande av, huruvida fartygen äro i sjövärdigt skick. Häremot
bär anförts, att om inspektören anser, att han måste ha tillträde
till de delar av fartyget, som lagen annars skulle giva befälhavaren

skulle 23 § lyda sålunda:

23 §.

tillsyn å
fartyg.
(Forts.)

Nr 55.

Ang. lag o
tillsyn å
fartyg.
(Forts.)

62 Onsdagen den 5 augusti, e. m.

rätt att avstänga honom ifrån, har han enligt 18 § rätt att påkalla
chefsmyndighetens biträde och genom dess förmedling få ett
sådant tillfälle. Då vill jag för min del såga, att jag dock icke
tror detta vara den rätta utgångspunkten för en sådan lagstiftning
att förutsätta, att inspektören, om han anser behövligt att vidtaga
inspektion i fartygets alla skrymslen och vrår, skall behöva vända
sig till chefsmyndigheten för att tå sådan rätt.

Nu får ju särskilda utskottet ånyo företaga denna lag till behandling
i fråga om vissa paragrafer, där kamrarna stannat vid
olika beslut, och jag tror då icke det skulle skada, om utskottet
Unge se en gång till på denna paragraf och undersöka, om icke
något stadgande skulle kunna givas, som skulle kunna ligga emellan
det, som paragrafen nu innehåller, och något som ändå skulle
kunna giva inspektionsförrättaren större möjlighet att påkalla redarens
eller befälhavarens bistånd för en verkligt ingående inspektion
av fartygets alla delar. Det gives härvid en hel del uppslag.
Man skulle exempelvis kunna tänka sig, att det lades i Kung!.
Maj:ts hand att utfärda närmare föreskrifter därom. _ Man skulle
kunna tänka sig att i synnerhet i en av punkterna i 13 § skulle
kunna stadgas, att redaren eller befälhavaren skulle göra fartyget
och dess rum tillgängliga för besiktning, även om man icke behövde
gå så långt, att redaren eller befälhavaren skulle behöva
underkasta sig alla de åtgärder, som 13 § stadgar för sjövärdighetsbesiktning.
Jag tror sålunda, att vill man taga bort inskränkningarna
i 23 §, så finnas möjligheter att göra det. Denna paragraf
är ett avsteg från den rätt, som arbetarskyddslagen giver åt
yrkesinspektören, och ett avsteg, som icke ligger i inspektionens

verkliga intresse. .

På grund av de skäl, jag här framlagt, och pa grund av vad
jag förut anfört, nämligen att ett återremitterande av denna paragraf
icke skulle vålla något särskilt besvär, da utskottet ända
till behandling har att företaga en hel del andra paragrafer i
sammanjämkningssyfte, tager jag mig, herr talman, friheten att
yrka bifall till herr Lindleys reservation.

Vidare anförde:

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att för dem av kammarens ledamöter, som möjligen icke närmare
känna till dessa saker, få nämna, att 13 § och 23 § beröra vitt
skilda ting. § 13 ha vi redan antagit. § 23 behandlar frågan om
inspektion. Nu vill jag hemställa till kammaren om det kan vara
lämpligt, att vid varje inspektion inspektören skall ha rätt att vidtaga
sådana åtgärder vid besiktningen som t. ex. »låta verkställa
uthuggning och borrning, öppna fartygets klädsel och garnering,
våghålsplankor och ribbor i garneringshål samt manhålsluckor,
pröva drivning med rabb och järn samt i övrigt gorå fartyget och
dess rum tillgängliga för besiktning». Jag tror verkligen inte att
detta vore ett sätt att på något vis uppmuntra rederinäringen.

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

63

Nr 55.

Herrarna skola inte tro, att det går så lätt för folk att åstadkomma
fartyg, så att man skall arrangera särskilt mycket besvär
för dem. Enligt detta förslag skulle väl inte finnas någon åtgärd
så våldsam att det inte vore tillåtet för inspektören att utföra
den. Nu sade visserligen till slut den siste ärade talaren, att man
skulle kunna gå en medelväg och inte helt och hållet hantera fartyget
på det sätt § 13 medgiver för sjövärdighetsbesiktning. Jag
tror, att. utskottet handlat välbetänkt då det formulerat § 23 såsom
här blivit gjort, och jag tillåter mig hemställa om bifall till densamma,
eftersom det i förra fallet är fråga om sjövärdighetsbesiktning
men i detta senare endast om inspektion.

Herr Herlitz: Herr talman, mina herrar! Den förste talaren
anmärkte att arbetarskyddslagen tillerkänner besiktningsmyndigheten
oinskränkt tillträde till arbetsplatsen, och han menade att
någon sådan bestämmelse borde också finnas här. Ja, så är ju
också förhållandet; jämlikt 4 § skall tillsynsmyndigheten jämte
till äventvrs åtföljande biträde äga tillträde till fartyget. Jag
tror, att herr Lindleys reservation egentligen beror på, att han
missuppfattat stadgandet eller velat däri inlägga något, som det
helt. säkert icke innebär, något som säkerligen icke är lagstiftarens
mening. Han . har känt sig upprörd därav, att det förklaras, att
vederbörande icke skall vara skyldig att underkasta sig sådana
åtgärder, som i § 13 omförmälas, men därvid kan det inte vara
fråga om annat än sådana så att säga våldsamma ingrepp, som i
paragrafen särskilt uppräknas. Att inspektionsmyndigheten skall
ha tillträde till alla fartygets rum, är självklart. Men den kan
t. ex. icke fordra, att fartyget skall lossa lasten för att inspektionsmyndigheten
skall få tillfälle att undersöka fartygets skrov
o. s. v. Jag tror att paragrafen, rätt tolkad, inte innehåller något
som behöver väcka betänkligheter. Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Efter det. överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner dels på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av förevarande paragraf, dels ock på godkännande
av samma förslag med den i herr Lindleys reservation föreslagna
ändringen, godkände kammaren utskottets förslag till paragrafens
avfattning.

Rubriken till fjärde kapitlet; 2-1 och 25 §§; rubriken till femte
kapitlet; 26 och 27 §§; rubriken till sjätte kapitlet; 28—31 §§.

Godkändes.

32 § skulle enligt Kungl. Maj ds förslag lyda sålunda:

32 §.

dill enahanda straff som befälhavaren dömes redare eller annan,
som å redares vägnar haft befattning med fartyget, där han uppsåtli -

Ang. lag om
tillsyn å
fartyg.
(Forts.)

Nr 55.

64

Onsdagen dén 5 augusti, e. m.

Ang. lag om
tillsyn å
fartyg.
(Forte.)

gen förlett befälhavaren till förseelse, som i 29, 30 eller 31 § sägs,
eller med råd eller dåd främjat sådan förseelse.

Utskottets förslag till avfattning av paragrafen överensstämde
med Kung!. Maj:ts med det undantag, att orden »å redares vägnar»
ersatts med orden »i redares ställe».

Uti avgiven reservation hade herrar Holmqvist, Cedercrantz, S.
F. E. Söderbergh, Trana, Fahlén, Sommelius, Fagerlin och Tisell,
förklarat sig anse. att utskottet saknat anledning att frångå Kungl.
Maj:ts förslag.

Paragrafen föredrogs, varefter

Herr Sommelius yttrade: Herr talman! Då första kamma ren

redan antagit Kungl. Maj:ts förslag sadant det är formulerat
i 32 §, anhåller jag på grund av den reservation, som avgivits av
bland andra undertecknad, att också få instämma i yrkande om
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Vidare anförde:

Herr Lyberg: Då den ändring, som utskottet föreslår, är en

konsekvens av den ändring, som utskottet föreslagit och andra
kammaren beslutat i § 292 av sjölagen, hemställer jag att utskottets
hemställan i denna del måtte bifallas.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner å de därunder framkomna yrkandena;
och godkände kammaren paragrafen med den av utskottet föreslagna
lydelsen.

33—36 §§; rubriken till sjunde kapitlet.

Godkändes.

över gång sstadgandet.

Vid nämnda stadgande hade reservation avgivits av herr Indebetou,
som beträffande tiden för lagens ikraftträdande, i utskottets
förslag bestämd till den 1 januari 1915, ansett, att utskottet bort
göra ett i reservationen intaget uttalande i fråga om tillämpningen
av den nya lagen på vissa äldre fartyg.

Efter föredragning av stadgandet yttrade:

Herr Indebetou: Herr talman! Jag ber att i korthet få yrka

bifall till den reservation, som i fråga om övergångsstadgandet av
mig avgivits, och jag gör det så mycket mera, som jag är övertygad
om att den fara, som jag pekar på, är värd att uppmärk -

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

65

Nr 55.

fartyg.

(Forts.)

lummer attoå (lessa. förordningars utfärdande Ang. tåg <

hel massa fgt+ tlU V^ga’ ar d?n faran ganskastor, att en ««*s» «

JtZ 7 dV*Te, förtygen komma i en mycket svår ställning

knLä anT?\ helt, 6Dkelt få sluta aPP med sin näring ocf

tillffl iptup«+; ?a+ fiDfusmniistern är närvarande, begagnfr lag
)''agfuttalttt KUDgL Maj:ts uppmärksamhet på de önskemål

Herr flerlitz: Jag vill fästa uppmärksamheten därpå att
den omständigheten, att lagen kommer att träda i kraft på’den
tidpunkt som har bestämmes, icke hindrar Kungl. Makt att med
dela särskilda bestämmelser i vilken mån äldre fartyg skola vara
skyldiga att underkasta sig dessa föreskrifter. De önskemål som
även ''ÄÄ Tll+ iM tillgodosedda, kunna således tillgodoses

a si sa ars g-Herr tai”an! jag yrka „

ji Vldarf anfönies ej På av herr talmannen given proposition
SSE* utstottefa *»** ‘ill lydelse ,v öveSSS

mn Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen
nå S10ner di6 S Pa godkännande av utskottets motivering, dels ock
pa godkännande av den motivering, som föreslagits av herr Indebetou,
och blev utskottets motivering av kammaren godkänd.

Lagförslagets rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

§ 3.

''Vidare forekom till behandling särskilda utskottets nr 2 utlå- a ,
tande, nr 3, i anledning av dels Hund TVrQ1’-+c. ^ , Ang. statskon ett

äsääts1 sJSté&äsxz ?■

nansarenden föreslagit riksdagen

att för anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs siövärdighet
m m. i huvudsaklig överensstämmelse med de av depaX
entschefen i namnda protokoll angivna grunder å extra stat under
.uvudhlel” för är 1915 bevil» ett ensla/ä Sonor 171 400
med ratt för Kung], Maj:t att därav redan under år 1914 förskottsvis
av tillgängliga medel anvisa kronor 3,275- och

att besluta att från och med år 1915 det i Viksstaten under sjunAndra
kammarens protokoll vid senare riksdagen 191b. Nr 56. 5

Nr 55.

66

Onsdagen den 5 augusti, e. na.

(Forts.)

Ang. staten- de huvudtiteln upptagna ordinarie> anslaget å kronor tlU b®''

troll å fartygs främjande av handel och sjöfart skulle ur nksstaten ut»a.
sjövärdighet j sammanhang med denna proposition som hanvisats till

skilda utskottet nr 2, hade utskottet till behandling upptaga

hen Ä motion nr 226 i andra kammaren, van motionären
föreslagit, att det av Kungl. Maj:t i propositionen askade beWi
171 400 kronor måtte med 7,000 kronor höjas till kronor 178,400,
!3 rätt för Kung! Maj:t att därav under år 1914 förskottsvis anvisa
4,000 kronor. , .. , ...

Utskottet hemställde, att riksdagen ville , . idmid

med avslag å herr Herlitz motion, för anordnande av utvidgad
statskontroll å fartygs sjövärdighet m. m. i duviidsaklig
stämmelse med de av Kungl. Maj:t angivna grunder a extra stat u

frTmfandf av hindef och ''sjöfart3skulle ur rikststaten utgå.

Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationen
av herr Christiernson mot utlåtandet i dess helhet; och
„v v.crr Indebetou, som ansett, att viss del av motiveringen til
»tskottete LmstaC bort hav» annan i reservahonen angiven ly ^Vtskottets

hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av
Herr Herlitz som yttrade: Kammaren behöver icke befara

■“J-WS Ätts. SÄ

ordet för att J t arS endast velat uttala den, som jag tror, val S“‘S*

vinår taT.St denna befattning icke kommer att
glras tili en bisyssla til? en annan tjänst i kommerskolleg.um.

Med herr Herlitz förenade sig herr Lyberg.

Vidare anförde:

S?S

S.S Sfi*

diSl,Kn”ngf1t*;C£tÄ“SS skall vara tek -

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

67 Nr öa.

erinra sig, att alla dessa ärenden, som komma att behandlas i
denna sjöfartsinspektion och sedan föredragas inför byråchefen i
kommerskollegium, skola basera sig på de uttalanden, som denne
nautiskt bildade person avger. Om då den man, som borde vara
en erfaren fackman och som skulle vägleda myndigheterna, inte
besitter tillräcklig kunskap och erfarenhet på området, löper man
den risken, att dessa ärenden icke bli behandlade och utredda på
mest sakkunniga sätt.

Man kan inte gärna tänka sig, att någon sjöman av större
kompetens skulle lämna yrket på sjön, där han förtjänar dubbelt
så mycket som Kungl. Maj:t föreslår till lön, för att taga hand
om en sådan befattning, i synnerhet som därtill kommer att det
är dyrare att leva i land än ombord, där han har allting fritt.
Det enda man då skulle kunna tänka sig är att en äldre befälhavare,
som har en mindre förmögenhet, varmed han kan bidraga
till sitt uppehälle eller också någon av dessa mera teoretiska män,
som sakna kontakt med det praktiska livet — och sådana ha vi
mer än nog av — skulle tycka detta vara en lämplig sysselsättning
vid sidan av andra sysslor. Jag tror icke, att denna chefsinspektion
i så fall skulle röna det förtroende och den tillit, som
den nödvändigt ^behöver hos sjöfartens män för att kunna uppfylla
sitt ändamål eller att alla ärenden skulle komma att på ett
sakligt sätt avgöras av detta ämbetsverk, utan riskera att förlora
förtroendet hos såväl de sjöfarande som hos allmänheten. Med
hänsyn till dessa synpunkter har jag tillåtit mig reservera mig
utan att dock föreslå någon ändring i den av Kungl. Mai:t uppgjorda
lönestaten.

... dag änser sålunda, att endast denne andre inspektör, som kan
• ilva ff, säga assistent åt chefsinspektören, behöver vara ingenjörsutbildad
och att sålunda ej de två främsta männen inom detta
ämbetsverk båda behöva vara tekniskt utbildade, utan håller jag
före att förste byråinspektören bör vara en nautiskt bildad man,
ty han far arbeta alldeles självständigt utan möjlighet att hos
chefen vinna något stöd på grund av deras olika praktiska erfaren±ieter,
ocl1 jag håller vidare före, att han därför ej bör få den underordnade
ställning, _sonp man har anledning befara, att han kommer
i, ifall Kungl. Majrts förslag utan vidare här bifalles.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till uts
ottets hemställan, men med ändring av motiveringen i det syfte
jag har anfört. ö J

... härmed slutad överläggning gav herr talmannen propo i°iSt

Pl blJalI l1l111 skottets hemställan samt vidare på bilIt
till det av herr Indebetou under överläggningen framställda vrkandet;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen. ''

§ 4.

Vid

låtande,

nu skydd föredragning av särskilda utskottets nr 2 utur
4, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med för -

Ang. statskontroll
å fartygs
sjövärdighet
m. m.
(Forts.)

Sr 55. 68

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Om ändring av
82 § sjölagen.

slag till lag om ändring i 3 kap. sjölagen samt om ändrad lydelse
av 294 § samma lag. biföll kammaren utskottets dan gjorda hemställan.

§ 5.

nr 2 utom
ändring

Härefter förelåg till avgörande särskilda utskottet
låtande, nr 5, i anledning av herr Lindleys motion
av 82 § sjölagen.

Uti eu inom första kammaren väckt till särskilda utskottet
nr 2 hänvisad motion, nr 8, hade herr Lindley hemställt att riksdagen
måtte med uteslutning av satsen i sjölagens 82 §. »dar ej
hyresavtalet annorlunda bestämmer», giva ifrågavarande paragra
följande formulering:

82 § Förhyrd sjöman skall kvarstanna i tjänst, till dess fartyget
ankommit till förhyrningsorten eller, om hanvfor^tsf3
rige, till annan svensk hamn, där resan slutar. År han .orhjrd
____lika med europeiska.

Utskottet hemställde att ifrågavarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Lindley. Christiernson och Sävström, som ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande
" ville genom skrivelse till Kungl. Maj.t anhaUa a t RungL
Mai-t måtte taga i övervägande under vilka betingelser svensut
sjöfolk kunde medgivas ovillkorlig rätt att — utöver vad gående
sjöko- bestämde — efter anmälan avmönstra i svensk hamn, aven
llmSwen framlägga det förslag till ändrmg . sjölagen,
vartill detta övervägande kunde föranleda,

av herrar Lyberg och Wijh, vilka föreslagit att riksdagen i anIprlnino-
av herr Lindleys motion ville genom skrivelse till Kungl.
Mai-1 “anhålla att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruS
oei «nL vilt»TeLgelser sgenskt sjöfolk kunde medgiva.
rätt att — utöver vad gällande sjölag bestämde — före anstalhnngjstidens
uto-ång avmönstra i svensk hamn. ävensom för riksdagen
framlägga” det förslag till ändring i sjölagen, vartill detta övervägande
kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr L vberg, som anförde: Den motion, som av utskottet

till svensk hamn eller till förhyrningsorten. En sådan ratt o De

e. m.

69 Nr 55.

Onsdagen den 5 augusti,

roende av förhallandena och särskilt av den tid, under vilken sjö- 0m ändring av
man vant i tjänst, lärer icke lämpligen kunna medgivas. Men82 § völag*njag
och min medreservant ha ansett, att motionären så tillvida (Forte'')
hatt rätt, att en oeftergivlig tillämpning av arbetsavtalet för sjöfolk
i vad detsamma angår tjänstetidens längd ofta måste te siosåsom
synnerligen hård trots den i gällande sjölag förefintliga
bestämmelsen, att oberoende av avtalets innehåll sjöman skall kunna
avmönstra efter två, i vissa fall tre års tjänstetid. Vi ha ansett,
att det ofta inträffar, att kontrahenterna vid avtalets träffande —
särskilt gäller detta sjöfolket — sakna de yttre förutsättningarna
att bedöma, hur arbetsförhållandena i längden komma att gestalta
sig under tjänstetiden.

Vi. ha för den skull föreslagit, att riksdagen i anledning av
hem Lmdleys motion skulle skriva till Kungl. Maj:t med anhållan,
att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida och under
V1-ii betingelser svenskt sjöfolk må medgivas rätt — utöver vad
gällande sjölag bestämmer — att före anställningstidens utgång
avmönstra i svensk . hamn, ävensom för riksdagen framläo-ga det
förslag till ändring i sjölagen, vartill detta övervägande kan föranleda.
balunda har föreslagits en skrivelse, som ej syftar så
långt som herr Lindleys motion, men som ligger inom ramen för
densammas syfte. Detta skrivelseförslag står i ungefärlig överensstämmelse
med vad som med anledning av en likartad motion
+ I?10 års riksdag föreslogs i en vänsterreservation inom lag utskottet.

Den andra reservation, som nu föreligger och som avgivits
av socialdemokraterna inom det särskilda utskottet, skiljer
sig, icke så oväsentligt från vad herr Wijk och jag i vår reservation
föreslagit: den skiljer sig.nämligen därifrån särskilt så tillvida,
att dessa reservanter, socialdemokraterna, ha velat i skrivelsen
fa inryckt att denna eventuella rätt att fä avmönstra skulle
tillkomma sjöfolket omedelbart »efter anmälarn, vilket givetvis ej
kan vara lämpligt Jag vill tillägga, att, då vi sålunda ha ansett,
att en skrivelse vore påkallad, vi på sätt och vis för det
JJ imn oV1 sålunda framställt kunna åberopa ett yttrande, som,
da 1J10 ars motion behandlades av första kammaren, fälldes utav
en framstående .högerledamot därstädes. Han sade dä: »Om man
ser saken från sjöfolkets synpunkt, kan man visserligen ej underlåta
att erkänna, att det finns fall, då billigheten kräver, att en
sjöman bör bliva, fri från sitt avtal, även då gällande sjölag icke
gei honom juridisk rätt därtill.» Den som sade detta, var lagutskottets
dåvarande ordförande, herr Trygger. Jag väll dock
tillägga, att han samtidigt yrkade avslag på då föreliggande
skrivelseförslag av den anledningen, att han i allt fall ej ansåg
det vara nödvändigt att ändra lagen, emedan, som han förmenade,
nagra faktiska olägenheter ej hade förekommit med den avfattning
som lagen för närvarande har.

i övrigt också till stöd för vad här föreslagits av

deri- Wijk och mig kunna åberopa vad en ärad sakkunnig medlem
av denna kammare tidigare i dag sagt. Det var herr Indebetou,

>''r 55. 70

Onsdagen den 5 augusti, e. ra.

0m ändring av som yttrade sig på följande sätt: »Om vi ej för Bjöfolket göra vad
82 § sjölagen. yi hwm rimliga gränser kunna gorå, riskera \i att faa-hfolkft o-er
(Forts.) med bemanningen av våra fartyg, man riskera!-, att ®J^olkåetf ?n
sio- i annan tjänst eller söker sig utomlands.» Ungefär sa folio
heSrr IndebetoJ ord under en av de debatter, som har forts i kväll.

Jag ber herr talman, att få yrka bifall till den av mig och
herr Wijk vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Vidare ytrade:

Herr Sävström: Då den av herr Lindley m. fl. avgivna re servationen

i sak överensstämmer med den reservation, som ar avo-iven
av herrar Lyberg och Wijk. vill jag for mm del. toiatt
enighet må kunna uppnås, yrka bifall till denna åt herrar Lyberg
och Wijk avgivna reservation.

Herr Herlitz: Herr talman, mina herrar! Inom utskottet

framställdes ju detta yrkande om ett sknvelseforslag, men det
blev ej föremål för någon ingående diskussion, och nagla bevis för
att erfarenheten ådagalagt behovet av en revision av lagen i detta
hänseende framkommo ej. Jag känner inte, huruvida säd an a skal
verkligen föreligga, men det förefaller mig något egendomligt att
på grund av eif motion, som endast mycket losligt beror detta
ämne nu en skrivelse skulle avlåtas av riksdagen, utan att man
saga något annat än att de n. v. bestämmelserna i lagen aro
sådana, att man kan tänka sig, att av dem skulle kunna upp^
olägenheter. Det har inte visats, ej ens uppgivits att den nuvarande
avtalsfriheten blivit av redarna missbrukad till att
tvinga oskäligt långa hyresavtal. Jag yagar naturligtvis ej förneka8
att sådana olägenheter förekommit jag vagar inte hel
förneka, att möjligen bevis därom kan ha förelagts 1910_ ars ribs
dac vars förhandlingar jag nyss hörde åberopas, men jag maste
Ä att några Bftfana bevis" hittills ej framlasta för detta ars
riksdag. Jag yrkar därför avslag pa sknvelseforslaget och bifall
till utskottets hemställan.

Herr Ingvarson: Det är mycket möjligt, att några sådana skäl
eller bevis, som av den föregående talaren omnämndes, ej presterats
inför utskottet, men inte desto mindre finns det enligt mm erfarenhet
åtskilliga sådana, och jag vill endast tiilata mig erinra
om det bekanta förhållandet, att eu avsevard del av det svenska
sjöfolket ständigt överger den svenska handelsflottan och saker
anställning i främmande länders handelsmannen .Ett annat icke
mindre känt förhållande är det, att det svenska sjöfolket nar det
kommer ut till främmande land ombord pa svenskt fartyg ofta
rymmer för att söka anställning pa annat hall. ^nle. ^fSarna;

därtill kunna vara mångahanda, men en och kanske den icke minst

väsentliga, är de anställningsförhållanden, som för narvaian e
q ed an mycket lång tid tillbaka tillämpas i den s\ enska handels -

Onsdagen den 5 augusti, e. in.

71 Jfr 55.

flottan. Det ligger ju i öppen dag, att när man mönstrar ombord Om ändring
på ett fartyg kanhända tidigt på våren och sedan ej har någon82 § sjölag,
möjlighet att slippa ifrån detta fartyg förrän tidigast sent på (Ports-)
hösten eller rent av på nyår eller mången gång till och med
efter nyår eller kanhända först, efter att fartyget uppehållit sigifrämmande
farvatten bortåt två, tre år, ehuru man under mellantiden
haft rikliga tillfällen att få bättre och förmånligare anställning
på andra fartyg, det är tämligen klart, säger jag att man blir
missnöjd med dylika förhållanden och rymmer för att på det
sättet skaffa sig bättre villkor på ett annat fartyg eller också
reser direkt ut till ett annat land för att där få en bättre anställning.

Jag vet, att i debatten angående denna fråga här påpekats,
att i vissa andra handelsflottor, speciellt i Englands, förekommer
rätt för sjöfolket att lämna fartyget, så fort det kommit till hamn
och förtöjt vid kajen. Men man har mot detta påvisat, att
det kan möjligen gä för sig i England på grund av den stora
tillgången där på sjöfolk, men att det skulle stöta på svårigheter
här i landet.

Min erfarenhet går emellertid ej i denna riktning. Jag har
den uppfattningen, att de svårigheter, som i detta hänseende skulle
resa sig, äro skäligen minimala, och att det tvärt om skulle
bidraga till att hålla kvar sjöfolket, därest detta hade möjlighet
att under seglationsåret, t. ex. en gång på sommaren, om de så
skulle önska, vinna annan anställning, som av en eller annan anledning
tilltalar dem mera. Att detta skulle på ena eller andra
sättet försvåra anskaffandet av folk eller vara till hinders för
handelsflottans verksamhet, är någonting, som all erfarenhet, bland
sjöfolk åtminstone, talar emot.

Nu har motionären här, liksom de inom utskottet, som delat
hans uppfattning, nöjt sig med att hemställa om en skrivelse till
regeringen med begäran om utredning, och då jag har den uppfattningen,
att frågan på det sättet kommer att bliva allsidigt
belyst och både fördelar och nackdelar bli framhållna, skall jag
ej heller göra något annat yrkande än om bifall till detta förslag
om skrivelse, och jag skall gärna förena mig med det yrkande herr
Lyberg framställt. Men jag kan inte underlåta att till sist ändå
betona den stora önskvärdheten av att en sådan utredning måtte
kunna verkställas så fort som möjligt för att inom en nära framtid
leda till positivt resultat, som blir till gagn för sjöfolket och
säkert också till gagn för hela den svenska handelsflottan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till den av herrar Lyberg
och Wijk avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade
kammaren beslut i överensstämmelse med sistnämnda proposition.

Nr 55. 72

Ang. försäljning
av områden
från
kung sladugården
Skälby.

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

§ 6.

Vidare föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 7, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående utredning i fråga om landsbygdens befriande från
vissa av städernas privilegier bärflytande bördor; och blev utskottets
i detta utlåtande gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§.7.

Slutligen upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande*
nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av områden från kungsladugården Skälby med Värsnäs i Kalmar
län jämte tvenne i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 20 juni 1914 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande granskning hänvisad proposition, nr 181, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av bilag-t utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag föreslagit riksdagen med dels

att ett i statsrådsprotokollet angivet, till kungsladugården
Skälby om 5 mantal i Kalmar socken med ut jorden Värsnäs i Kläekeberga
socken av Kalmar län hörande område om 7 hektar 42,6 ar av
torpen Kymåla och BrotorxJ finge till Kalmar nya järnvägsaktiebolag
försäljas mot eu köpeskilling, som skulle bestämmas enligt förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för
allmänt behov, men ej finge understiga ett belopp av 3,000 kronor för
hektar, och under villkor i övrigt:

att köpeskillingen skulle erläggas vid tillträdet och av bolaget
inbetalas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet; samt

att bolaget skulle ensamt vidkännas de med områdets avskiljande
samt med köpet och lagfart därå förenade kostnader;

dels ock att till samma egendom hörande torplägenheten Perstorp
med i statsrådsprotokollet angivet område samt de i samma protokoll
omfönnälda, med nr 1—24 betecknade tomter å torpen Nymåla och
Brotorp med tillägg av gatuinark, på sätt uppskattningsmännen föreslagit,
finge från ifrågavarande egendom var för sig upplåtas enligt
kungörelsen den 17 oktober 1913 angående grunder för upplåtande
av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomer och med iakttagande
av de i kungl. brevet till domänstyrelsen samma dag meddelade
närmare bestämmelser i fråga om tillämpningen av berörda grunder
samt med skyldighet för innehavare av tomt, som^ erhållit del av
gata, att upplåta densamma till allmänt begagnande såsom sådan.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft tvenne
inom riksdgen väckta motioner, nämligen

nr 92 i första kammaren av herr P. V. Olsson, i vilken hemställts,
att riksdagen i anledning av förenämnda preposition, ville medgiva
att i överensstämmelse med vederbörande uppskattningsmäns hemställan
ett kungsladugården Skälby i Kalmar län tillhörigt område,
å av distriktslantmätaren J. Gezelius år 1911 upprättad karta omfattande
ägofigurerna nr 356, 378—392, 436—443, 447, 451, 453

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

73 liv

462, 491—494 samt delar av nr 377, 435, 448, 450 och 483, finge till
Kalmar stad försäljas mot ett pris av 52,921 kronor samt att samma

kungsladugård tillhöriga å samma karta med nr IX—XI och XIII_

XVII angivna områden finge till nuvarande innehavare försäljas mot
av Kungl. Maj :ts befallningshavande för samma områden föreslaget
pris; samt

nr 241 i andra kammaren av herr Magnusson i Kalmar, vilken
hemställt, att riksdagen måtte bifalla Kalmar stads framställning om
inköp av den del av Tallhagen under kungsladugården Skälby som
begärdes i skrivelser av den 30 december 1912 och 12 september 1913,
med undantag, av torpet Brändtorpet, och med villkor att hela området
användes till folkpark, samt vidare, att samma kungsladugård tillhöriga
toipen^ Brändtorpet och Svensknabben måtte av nuvarande
innehavarna få friköpas och att den försäljningssumma, som av uppskattnmgsmännen
åsatts nämnda torp, nedsattes med 25 procent å
Brändtorpet och 20 procent å Svensknabben.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte

I. bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition; och

II. i anledning av herrar Olssons och Magnussons förevarande
motioner i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
låta verkställa utredning enligt angivna grunder av frågan om försäljning
till Kalmar stad av visst område av den s. k. Tallhagen och
om dispositionen i sammanhang därmed av vissa å sagda område belägna
torp- och villalägenheter samt därefter för riksdagen framlägga
fullständigt förslag i ärendet, innefattande jämväl förslag till
uppgörelse med Kalmar stad och vederbörande lägenhetsinnehavare.

Mot utskottets hemställan i punkten II hade reservation avgivits
av herrar Linders, Hamilton och Ingeström.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Härpå föredrogs punkten II. Därvid yttrade:

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
har utskottet yrkat pa ett skrivelseförslag till regeringen
i denna fråga. Innan kammaren går att besluta — såsom
jag hoppas och förmodar — i enlighet med utskottets förslag,
skall jag be att få säga några ord.

I örhudlandet är nämligen, att Kalmar stad gjort framställning
till regeringen att få inköpa ett visst område — ett skogsområde,
benämnt Tallhagen — liggande straxt utanför Kalmar stad och
tillhörande kungsladugården Skälby. Här har Kalmar stads befolkning
under åratal haft — så att säga — sin vistelse sommar -

Ang. försäljning
av områden
från
kungsladugården
Skälby.
(Forts.)

>''r 55. 74

Ang. försäljning
av områden
från
kungsladugården
Skälby.
(Forts.)

Onsdagen den 5 augusti, e. in.

tid under vackra sommardagar för att få litet rekreation och idka
friluftsliv. Nu är det här ett förhållande, som enligt min uppfattning
omöjliggjort för Kalmar stad att för närvarande få köpa
detta område. Det är nämligen så, att åtskilliga privatpersoner
byggt villor på området och därigenom gjort frågan mera svårlöst.
På kartan här synes, var dessa villor äro^belägna, nämligen
vid stranden på den vackraste delen av området. Det är också
egendomligt att se på vad sätt dessa villaägare kommit _i besittning
av detta villaområde. Jag vet icke huru långt enskilda personers
eller ärrendatorers rätt att handha statens jordegendomar
sträcker sig, men i detta fall synes det mig vara egendomligt, att
andra under arrendetiden å en kronoegendom kunna — sa att saga
— utan medgivande av någon myndighet få inhägna vissa områden
och där uppföra byggnader. Jag vill villigt medgiva det framgår
för övrigt av uppskattningsnämndens protokoll — att dessa
villaägare fått tillstånd, de flesta av domänstyrelsen att ta besitta
dessa områden, och en av dem utav Kungl. Maj:t i skrivelse
den 22 december 1904, vari han erhållit tillåtelse att fortfarande
få besitta området. Det är dessa omständigheter, som inom Kalmar
stad och bland dess befolkning väckt ett ganska stort uppsej
ende, då man sett, att folk på detta sätt kunna få slå sig ned pa
kronans jordegendom utan att ha medgivits rätt därtill och
sedan uppfört åt sig hus och fatt tillåtelse a/tt fortfarande vara
kvar där. Om det icke varit så att dessa villaägare slagit sig ned
på detta stora område, är jag absolut övertygad, att Kke regeringen
skulle avslagit Kalmar stads framställning att få inköpa ifrågavarande
skogsområde. -,,-11 j

Jag skall be att få citera några ord, som skote belysa, vad
man påstår gent emot villaägarnas rättsliga anspråk till dessa,
områden. De äro hämtade ur tidningen Barometern, utgiven 1
Kalmar, och där heter det bland annat: »Villorna ha ej på vanligt
sätt utarrenderats av kronan för viss tid. Tvärtom gäller arrenderätten
endast tillsvidare, och i det ena av de båda angivna fallen
har domänstyrelsen beviljat denna arrenderätt »tillsvidare» törst
efter ett föregående avslag. Som ett ^ytterligare bevis pa lösligheten
av denna arrenderätt ma ävensa anföras,, att den ene av innehavarna
till dessa lägenheter förklarat^sig villig att »även före
nu löpande arrendeperiods utgång, om sadant från kronans sida
påfordras, bortföra villan och till kronan återlämna det upplatna
området». Rörande den andra har kronan själv uppsatt samma
villkor. Och i båda fallen har uttryckligen betonats, att för bortflyttningen
och bortförandet av byggnader m. m. kan intet som
helst vederlag påräknas samt att områdena skote när bortflyttning
sker återställas i förut befintligt skick.»

Nu fordra dessa villaägare, att man skall taga hänsyn till
deras krav, då det gäller för Kalmar stads vidkommande att få
köpa detta område. Jag nekar icke tillsatt man bör taga rättvislig
hänsyn till dem, men jag frågar: Vilken hänsyn skulle staten

själv ha tagit till dessa villaägares krav, i händelse staten själv

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

75

Nr 55.

behövde använda detta område? Jag skall be att få erinra om
att för några år sedan hade det ifrågasatts, att en regementsförläggning
skulle hava skett till Kalmar, nämligen av Kalmar regemente,
och då var det avsett, att just dessa områden skulle tagas
i bruk därför. Om nu detta blivit en verklighet och staten
behövt detta område, skulle staten då tagit någon hänsyn till dessa
villaägare med avseende på de kostnader, som de nedlagt på detta
område, där de byggt på denna ofria grund — såsom de i själva
verket gjort? Jag vill påstå, att det skulle vara ganska betänkligt
för staten, i fäll man skulle giva prejudikat genom att här taga
hänsyn till vissa förhållanden, som tillkommit på sådant sätt som
här är fallet.

Uppskattningsmännen ha, bland annat, föreslagit, att dessa
villaägare skulle få friköpa sig, men avstyrkt detta beträffande
exempelvis åtskilliga torpares friköp av sina lägenheter, torpare,
som nedlagt livslångt arbete på sina torp, vilka de för övrigt innehaft
en lång tid — en utav dessa torpare i 23 år och torpet har
varit i hans släkt i 66 år och en annan av torparna har innehaft
sitt torp i 13 år. Man kan då förstå, vilket arbete dessa nedlagt
på sina jordbitar; men det oaktat ha uppskattningsmännen avstyrkt
dessas friköpande. Och vad gäller värderingen, ha uppskattningsmännen
värderat torparnas jord till 1,500 och 2,500 kr. pr
hektar. Men villaägarnas jord uppskattas endast till mellan 600
och 800 kr. pr hektar. För torparna, som nedlagt — såsom förut
nämnts — ett oerhört arbete på sina jordbitar, har satts ett avsevärt
högt pris, när det gäller för dem att kunna friköpa sig.
Men villaägarna har man gått tillmötes genom att värdera deras
mark endast till 800 kronor pr hektar och genom att tillstyrka
deras framställning om friköp. Ku vill jag visserligen erkänna,
att Kungl. Maj:ts proposition icke gått på denna linje, utan innefattar
avslag såväl på villaägarnas som Kalmar stads begäran.

Dessa villaägare ha för övrigt i arrende för de områden de
besuttit och ännu besitta, att betala tio ä tjugufem kr. årligen.
Vart detta tager vägen, till arrendatorn eller Kronan, det är för
mig obekant. Det är i alla fall ett ganska lågt arrende för sådana
störa jordområden, som de här ha inhägnade. Nu säger utskottet
bland annat: »Givetvis måste det anses av synnerlig vikt
att, då det såsom bär gäller att utlägga ett område för ett allmännyttigt
ändamål, såväl områdets storlek och form som gränserna
för detsamma så avvägas, att skäliga„anspråk på utrymme och
trevnad bliva behörigen tillgodosedda. A andra sidan synes emellertid
vid bedömandet av förevarande fråga behörig hänsyn jämväl
böra tagas till de villa- och torplägenhetsinnehavare, vilkas rätt
beröres av den ifrågasatta försäljningen till Kalmar stad.» Utskottet
såväl som i det stora hela taget samtliga myndigheter,
vilka hörts i ärendet, ha sympatiserat med den tanke, som Kalmar
stad bar för avsikt att förverkliga i händelse staden får köpa detta
skogsområde Tallhagen, nämligen att där förlägga en folkpark och
därigenom fortfarande möjliggöra för befolkningen att kunna ut -

Ang. försäljning
av områden
från
Tcung sladugården
SJcälby.
(Forts.)

Nr 55. 76

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. försäljning
ar områden
från
kungsladugården
Skälby.
(Forts.)

nyttja densamma. Men det är nödvändigt, att man så att säga
även får strandrätt på strandområdet. Det är nämligen för närvarande
nästan omöjligt att kunna sjöledes komma in till
detta skogsområde, enär nästan hela området är inhägnat åt detta
håll och stängsel draget långt ut i sjön. Jag vet, att särskilt en
torpare uttalat sin förvåning över att man stängslat så långt ut
i sjön, då enligt hans uppfattning det skulle vara ganska farligt
i händelse en eldsolycka skulle inträffa; och. stängsel skulle föranleda
dessutom besvärligheter vid andra tillfällen. Nu synes
här som om åtminstone beträffande Kalmar stads anspråk inga
myndigheter äro däremot, och som om striderna endast stode om
formerna. Nu gäller det en förnyad utredning, huruvida i första
hand man skall beakta statens eller stadens intressen eller man
skall beakta dessa privata villaägares intressen. För min del anser
jag, att den utredning, som, hoppas jag, skall bliva en följd
av riksdagens beslut, må gå i den riktningen, att man får den
lagd så, att därigenom statens och Kalmar stads vederbörliga intressen
bli i första hand tillgodosedda, men även så att de å kungsladugården
Skälby boende torpares intressen tillgodoses. Jag anser,
att det inte är rätt, att ett helt samhälles utveckling och
trevnad skall stå tillbaka för några enskilda privata personers
oberättigade anspråk. Jag skall be att få erinra om, att jag härvidlag
har ett ganska starkt stöd i kalmarbornas uppfattning om
denna sak. I övrigt vill jag meddela, att ett antal opinionslistor
ha cirkulerat och att blott under fyra dagar på dessa listor ha
antecknat sig icke mindre än 1921 personer, därav 1411 män och
510 kvinnor; alla undertecknarna äro till myndig ålder komna, i
Kalmar bosatta personer. Jag skall även taga mig friheten att
föredraga eu del av vad denna opinionslista innehåller, vilken för
övrigt bestyrker vad jag här varit i tillfälle att meddela. Det
heter sålunda: »opinionsyttringen måste betecknas som storartad.
Man må besinna, att endast fyra hela dagar stått till förfogande,
att underskrivandet skett under en årstid, då en stor del kalmarbor
befunnit sig borta från staden, samt att på vissa håll man ej
haft klart för sig, att kvinnor fått vara bland undertecknarna.

Hade listorna varit ute under annan årstid, och hade man vågat
anslå t. ex. 14 dagar till deras cirkulerande, skulle långt flera, namn
erhållits. Säkerligen är det icke för mycket att antaga, att i så
fäll mer än 90 procent av alla myndiga kalmarbor skulle ha yttrat
samma mening, som nu uttalats genom opinionslistorna. Att
det är en verklig samhällsmening, som dessa visa, är emellertid
visst. Och djupt skulle man allmänt i Kalmar beklaga, om riksdagen
skulle ställa sig avvisande vis-å-vis Tallhagens försäljning
till Kalmar stad.» Det är sålunda ett allmänt intresse, som här
skulle tillgodoses, och i förhoppning om, att i en kommande utredning
vederbörligt beaktande även kommer att ägnas de under ifrågavarande
kronoegendom lydande torplägenheter, skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag.

77 Sr 55,

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Herr Linders: Herr talman! Jämte två andra av ut skottets

ledamöter har jag vid denna punkt reserverat mig mot
utskottets hemställan. Vi reservanter ha nämligen ansett, att
utskottet icke haft skäl att här frånträda Kungl. Maj :ts förslag.
De angelägenheter, varom här är fråga skulle, enligt vår memng,
bli alldeles förträffligt ordnade genom Kungl. Maj :ts
förslag. Nu vill jag icke på denna sena timma uppriva någon
längre debatt i denna fråga, utan jag har med detta endast velat
giva en förklaring samtidigt med att jag yrkar bifall till vår
reservation, d. v. s. avslag å utskottets hemställan i denna
punkt, vilket i sig betyder rent bifall till Kungl. Maj :ts framställning.

Herr Ekerot: Herr talman! Då den siste ärade talaren inskränkte
sitt yttrande till endast några få ord, skall jag lika kortfattat
här endast be att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag kan icke inse annat, än att utskottet har sökt att gå den
väg, som utskottet liksom riksdagen bör gå. Här föreligger en
begäran från Kalmar stad att för allmännyttigt ändamål få förvärva
ett område, som är statens och som på grund av den ringa
skogsväxt, som därå förekommer, är av ''bra liten betydelse,
och villkoret för att staden skall kunna gorå något av området i
fråga är just, a tt det kan av staden förvärvas med äganderätt.
Detta är således utgångspunkten för Kalmar stads uppfattning
i detta fall.

Beträffande denna fråga har tvenne motioner blivit väckta.
I den ena av dessa motioner har begärts, att torparna skola få
friköpa sina lägenheter, i den andra, att villaägarna skola få
friköpa sina områden. Den föregående talaren, herr Magnusson,
har nu i sitt anförande framhållit det berättigade i att torparna
skulle få köpa sina områden, under det han framhöll det oberättiga’de
i att villaägarna skulle friköpa sina tomter. Utskottet
har icke delat denna herr Magnussons uppfattning, utan anser, att
fra.gan bör utredas och att denna utredning bör omfatta icke
blott torparna och stadens anspråk, utan även villaägarnas, och
att ärendet därefter framlägges i sådant skick, att riksdagen
kan bli i tillfälle att taga ställning till detsamma.

Jag ber att- med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag
och uttalar den förhoppning att den utredning, som här skall
företagas, må komma att bli så allsidig, att ärendet därefter
föreligger i sådant skick att utskottet kan taga ställning till detsamma,
vilket utskottet nu icke kunnat göra.

Herr Lundell: Herr talman, mina herrar! På grund av
kungl; domänstyrelsens hemställan, att nu ifrågavarande område
icke måtte försäljas, utan upplåtas på arrende, har jag
även ansett, att det fanns möjlighet för att den önskan skulle
kunna förverkligas att området finge, upplåtas såsom folkpark
även genom ett arrende. Senare har jag emellertid funnit, att

Ang. försäljning
av områden
från
kungsladugården
Skälby.
(Forts.)

Kr 55. 78

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

Ang. försälj■ opinionen i Kalmar stad är alldeles emot ett sådant arrangemang
ning av områ- och att det för staten bleve mycket förlust!», nigande ,

iv dålig ^skogsmark, K det

biléw sa

f,åde, skulle staten kunna kopa skogsmark till 6 a 10
så stor areal som det nu ifrågavarande området och detta
nyinköpta område skulle då kunna producera 6 a 10 gånger
så mycket mera värdefull skog än som Tallhagen nu lamnar.
Domänstyrelsen har lika litet som Kungl. Maj it motiverat sitt
avslagsyrkande i fråga om stadens begäran att fa inköpa jorden,
och jag vågar tro, att Kungl. Maj :t icke har något emot
att utskottets förslag bifalles. Det galler att fa eu fullständig
utredning i fråga om de olika intressena i detta tall. Man
måste noga taga i betraktande, att villaägarna i god tro och
efter löfte där slagit sig ned och att de kunna ha berättigade
anspråk på en reel behandling. Sådana områden som villaägarna
innehava. och vitna äro nödvändiga för att en anda,

malsenlig folkpark skall kunna åstadkommas hora villaagarna
avträda, men å andra sidan ar det orimligt att fordra, att
de skulle bortflytta sina hus och villor och lämna sina trädgårdsanläggningar,
som de med stora kostnader åstadkommit
utan att trängande behov förefinnes. Man far skipa rättvisa
både åt ena och andra hållet, och det tror jag genom utskottets
förslag kan åstadkommas.

Jag skall icke upptaga tiden längre i denna sena timma,
utan skall be att få yrka bifall till utskottets förslag med det
bestämda uttalande, som jag fatt mig- meddelat från Kalmar
stad, att om riksdagen avskär möjligheten för staden att inköpa
området till folkpark, så är saken omöjliggjord och det göda
ändamålet, kan icke förverkligas genom utsikt till arrende, dag
vill också påpeka, att det skulle vara alldeles enastående, om
stadens begäran att få inköpa detta område till sitt fulla varde
och mer till skulle vägras, då staten nu använder detsamma
endast till skogsproduktion och köpeskillingen utgor marig
dubbelt mera, än vad området nu i statens hand är vart. Jag
tror icke, att riksdagen bör avslå en sådan begäran, da därigenom
möjliggöres för staten att inköpa ett annat större område
för skogsproduktion, som ger minst sex gånger större avkastning
än detta område. ... .

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet friherre
Beek-Friis: Herr talman, mina herrar! Utav den diskussion,
som här är förd och av det utlåtande, som utskottet avgivi t
torde framgå, att det är ett högst ovanligt förhållande med denna
gård. När den skulle värderas i och för förnyad utarrendering
till år 1915, framställdes begäran om försäljning av åtskilliga
delar av gården. Först och främst önskade torparna lorvarva

Onsdagen den 5 angnsti, e, m.

79 Sr 55.

sina torp,- vidare önskade Kalmar nya järnvägsaktiebolag förvärva
en del för utvidgning av sitt stationsområde, Kalmar stad
önskade en del av Tallhagen till folkpark och slutligen önskade
där boende villaägare att få lösa sina tomter. Ovanligt nog
blevo värderingsmännen oense redan när de skulle bedöma denna
fråga, sa att det föreligger icke något enigt förslag från dem;
och av de myndigheter som uttalat sig har ingen enda tillstyrkt,
vad den föregående hemställt. Det är endast i fråga
om. ntt litet torp, ^som heter Perstorp, vilket ligger tämligen
långt borta från gården samt det område, som skulle upplåtas

Järnvägsbolaget, om vilkas försäljning man varit enig, om
allt det övriga ha åsikterna varit olika.

Under sådana förhållanden är det väl alldeles givet, att jag
icke kunnat tillstyrka Kungl. Maj :t att föreslå till försäljning
mer än vad som är upptaget under punkt 1 i utskottets betänkande^
och soin redan av kammaren beslutats.

dvå motioner hava väckts, båda av kalmariter, men dessa
motioner gå i alldeles olika riktningar och sålunda råda även
där skilda meningar.

Jag skulle naturligtvis helst ha sett, att Kungl. Majrts
förslag blivit godkänt av riksdagen, men jag har naturligtvis
icke något emot, om på grund av den skrivelse, som utskottet
föreslagit och som första kammaren redan beslutat, eu förnyad
utredning i enlighet med riksdagens önskan kommer till stånd
och som da även kommer att omfatta den del, som nu icke är
föreslagen till försäljning. Men då skulle jag bra gärna vilja be
herrar kalmarbor att försöka komma fram med ett förslag, om vad
verkligen Kalmar stad vill ha av Skälby. Det synes av de handmgar,
som föreligga, att Skälby redan flera gånger har fått lämna
mark till Kalmar stad för olika ändamål. Ku begär Kalmar
stad en del av Tallhagen till folkpark, men värderingsmännen ha
sagt, att torpet Olstorp vilja de icke föreslå till försäljning, därför
att denna lägenhet behöver Kalmar stad för utvidgning av
sm kyrkogård. I den delen är det antagligen givet, att staden
framdeles kommer med ett helt och hållet nytt krav. Om nu
kammaren finner lämpligt att besluta en förnyad utredning av
denna fråga, sa hoppas jag, att Kalmar stad också beräknar och
meddelar vad aen behöver av denna gårdens mark för stadens
utveckling, sa att denna fråga kan bli fullt klargjord, innan den
nästa gång kommer fram för riksdagen.

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! Jag tror att
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i viss mån
bär missuppfattat Kalmar stads begäran att få köpa detta
Tallhagsomrade. I de andra fall, där det varit fråga om inköp
av mark från Skälbygarden, har denna mark legat åt ett helt
annat hall, d. v. s. i andra utkanten av egendomen, och markmkopet
har da gjorts för järn vägsändamål. Denna Tallhagen

Ang. försäljning
av områden
från
kungsladugården
Skälby.
(Forts.)

Jfr 55. 80

Ang. försäljning
av områden
från
kungsladugården
Skälby.
(Forts.)

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

ligger i helt- motsatt riktning och är endast avsedd-till folkpark.
Kalmar stad har i två särskilda skrivelser av den 30
december 1912 och den 12 september 1913 framställt sina tydliga
önskemål i vad det gäller ifrågavarande köp. Vad sedan
beträffar, att uppskattningsmännen framhålla Kalmar städs behov
av en torplägenhet för utvidgning av sin kyrkogård, sa
vill jag icke yttra mig därom, men så pass mycket tror jag
mig kunna säga, att icke har Kalmar stad för avsikt att nu i
detta sammanhang ingå med en sådan begäran, enär det icke är
mer än ett par år sedan denna kyrkogård nyanlades och densamma
är mycket stor till sitt omfång. Jag tror därför, att
Kalmar stads behov av denna torplägenhet för utvidgning av
kyrkogården icke behöves pa många år, och den frågan har ju
icke något sammanhang med frågan om inköpet av Tallhagen.

För övrigt kan jag dela den uppfattning, som herr statsrådet
här gav uttryck åt, att man bör precisera vad man önskar, och
det tror jag också, att kalmarhorna villigt äro med om, och
de hoppas och vänta, att från herr statsrådets sida skall visa»
samma tillmötesgående som förut och att saken snäll prövas pa
vederbörligt sätt, och i denna förhoppning ber jag även att
få instämma.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag å såväl berörda hemställan som de i ämnet väckta
motionerna, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr
talmannen i riksdagens andra kammare och de
kammarens ledamöter, vilka blivit utsedda att
jämte herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal
och vaktbetjaning, den 4 augusti 1914.

Sekreteraren anmälde, att av de hos kammaren anställda notarierna
följande blivit inkallade till militär tjänstgöring, nämligen:
S. G. Junker, I. Arnoldsson, L. Norrman, G. A. K. Dahlén och E.
Bergendahl från och med denna dag samt C. O. H. Humble från och
med den 7 i denna månad.

I anledning härav beslöto herrar deputerade att uppdraga åt notarierna
hos kammaren S. Norrman och E. Elfner samt kanslisterna
hos kammaren A. T. N. Gabrielsson och P. Sterne att 1 iilsvidare var
för sig jämte förutvarande befattning uppehålla en notarietjänst hos
kammaren, Elfner, Gabrielsson och Sterne från och med den 5 samt
S. Norrman från och med den 7 innevarande augusti.

Onsdagen den 5 augusti, e. m.

81 Nr 55.

Vidare anmälde sekreteraren, att kanslisten hos kammaren X.
J. Bagge och vaktmästaren hos kammaren C. J. F. Svensson likaledes
inkallats till militär tjänstgöring, Bagge från och med den 7 dennes
samt Svensson från och med nästlidne dag. Sistberörda anmälan
funno herrar deputerade böra till protokollet antecknas, men för närvarande
icke föranleda någon deputerades åtgärd.

Som ovan
In fidem
Per Cronvall.

§9.

Angående följande nya motioner, nämligen av:

herr Hamrin motion, nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 242, med förslag till förordning angående försäljning av
alkoholhaltiga drycker m. m.; och

herr Palmstierna m. fl. motion, nr 263, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 254, med förslag till förordning angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket samt förordning om vad iakttagas
skall i avseende å införande av statsmonopol a tobakstillverkningen
m. m.

Nämnda motioner bordlädes på begäran.

§10.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 5, 6 och
15 regeringsformen, §§ 6, 10, 20, 32, 33, 38 och 43 riksdagsordningen
samt 1 § 4:o tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, angående utgifterna under riksstatens femte huvudtitel,

avdelningen: handeln; .....

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 10 av sjätte
huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning om höjande
av förslagsanslaget till anstalter för bildbara sinnessslöa jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående omorganisation av Chalmers tekniska läroanstalt m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av en byggnad för vaktmästarbostäder vid naturhistoriska
riksmuseets nybyggnad å Djurgårds-Frescati; _

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understödjande
av skididrotten bland ungdomen;

nr 73, i anledning av väckt motion om ändring i lönestaten tor
vissa vaktmästare vid kungl. biblioteket;

Andra lcammarens protokoll vid senare riksdagen 19lif. Nr 55. 6

Jfr 55. 82

Onsdagen den 5 augusti, e m.

nr 74, i anledning av väckt motion om anslag till anordnande
av strandskoningar å Yisingsö;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för påbörjande av anläggningar i Nyköping för trafikutbyte mellan
statsbanan Järna—Nyköping—Norrköping, å ena, samt Oxelösund
—Llen—Västmanlands järnväg, å andra sidan, m. m.; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av direkt telefonförbindelse mellan Sverige och Tyskland;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 118, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition _ med förslag till förordning angående ersättning
till landsting och vissa städer samt hushållningssällskap för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel jämte en i ämnet väckt
motion; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i
anledning av herr Månssons motion nr 172 om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående utarbetande av förslag till nästkommande fredskonferens
om bildande av en internationell exekutiv makt till förhindrande
av krigsutbrott m. m.

£11-

Justerades protokollsutdrag.

Ledighet från

§12.

riksdagsgöromålen beviljades:

herr

2>

2»

»

Nilsson i Bonarp under 6 dagar fr. o. m.

Eurén ~ »2

Osberg > 5

Svensson i Eskilstuna » 2

Pettersson i Bjälbo » 3

Enderstedt » 4

Indebetou » 3

J esperson » 3

Persson i Malmö » 8

den 7 aug.,

»7 »

» 7 »

» 6 »

» 6 »

» 8 »

» 6 »

» 6 » och

> 7 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,28 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 142bbi