RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1914:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1914. Andra kammaren. Nr 34.

Onsdagen den 8 juli.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 21, i an- Ang. fast
ledning av väckt motion om skrivelse till Ivungl. Maj:t angående un- anställning
dersökmng i vad mån hos statens verk och myndigheter nersoner äro åt Personer’
arbete ^gvarande sätt sysselsätta med städnings- och rengörings- I^“

hos statens

1 en inom andra kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion, nr 120 hade herrar Lindhagen och Hage hemställt, att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta undersöka, i vad
man hos statens verk och myndigheter personer vore på ett stadigvarande
satt sysselsatta med städnings- och rengöringsarbete, samt
därefter overvaga i vilka fall och under vilka förutsättningar dylika
bitraden borde tillerkännas fast anställning eller åtminstone vissa
skaliga med fast anställning förbundna förmåner såsom rätt till sjukhjalp,
semester eller pension.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation både emellertid avgivits av herrar Lindberg, Eriks”''u
uSbelfj Jansson 11 Falun och Strid, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa om bifall till den i ämnet väckta motionen.

pä Ä “rdeftm temsUII“ blivi* herr talmannen

tv,'' ^ ^ ei rg,’• J30!111 .yttra<ie: Herr talman! Jag tager

mig friheten att yrka bifall till den vid detta betänkande fogade
reservationen. Det kan kanske synas egendomligt att yrka bifall
till en motion, som icke för mer än ett år sedan avslagits av
riksdagen, men jag tror, att enligt de senaste erfarenheter Och
det ,har skaffat mig, så ligger nog saken på

det sattet, att en fordrad pa undersökning av förhållandena

Andra hammarens protolcoll vid senare riksdagen 1914. Nr 34. i

Nr 84. 2

Ang. fast
anställning
åt personer,
sysselsatta med
städning m. m.
hos statens
verk.
(Forts.)

Onsdagen den 8 juli, e. m.

bland det folk, som har denna sysselsättning till sitt levebröd,
mvcket väl kan vara motiverat. Det åberopas av utskottet ett
yrkande från föregående tid, däri man säger, att dessa människor,
som ha denna sysselsättning, ha den huvudsakligen såsom en
bisyssla. Men, mina herrar, det är dock folk, som uteslutande
lever på denna sysselsättning i statens verk och tjänst, och
sådant kan man väl näppeligen kalla för en bisyssla. Det galler
här statens arbetsgivarskyldighet, och vi ha vid liera föregående
tillfällen varit överens, att staten bör vara monsterarbetegivare
i alla möjliga fall. Denna statens skyldighet galler icke
endast för den större löntagaren utan även och kanske i an
högre grad för dem, som stå lägst på trappstegen Draga om
arbete inom statens verk. Jag tror, att en utredning ar nödvändig,
och jag tror att den kommer att blotta för oss förhållanden
som vi kanske icke skola kunna känna oss tillfredsställda
med och det är av denna anledning, som jag, herr talman,
vill inskränka mig till att yrka bifall till reservationen.

Härpå anförde:

Herr Bengtsson iNorup: Herr talman! Det är j''u alldeles
klart, att då denna motion kommer igen år efter ar läggas
efter hand andra synpunkter på den, men det är särskilt tva
skäl, som tett sig ganska betydelsefulla för utskottet, da det
här har ställt sig såsom det gjort för avslag. Det kan icke nekas
till för det första, att de personer, som har asyltas, ha dessa
småtjänster såsom bisyssla, och då måste man saga, att, skall
man slå in på den bogen att giva dessa särskild pension och
statsanslag, så vet man icke, vart detta kommer att leda. hor
övrigt ha vi den allmänna folkpensioneringslagen, som riksdagen
antog förra året, och därigenom komma dessa personer lika
väl som andra medlemmar i samhället att tillgodoses pa sm

ålderdom.^ ller de här i motinen åberopade vagnsstäderskorna
vid statens järnvägar är det känt, att för pensionering av den
extra personalen vid statens järnvägar pagar utredning, och det
kan icke gärna vara möjligt, att riksdagen fattar ståndpunkt
i pensionsfrågan, förrän denna utredning ligger framme pa riksdagens
bord, och för övrigt mera talande skal an i motionen
frambringats kunna framläggas, så att riksdagen far taga han Syn

Jag måste därför, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på motionen.

Hem Lindhagen: Jag gläder mig att i år finna mina

partikamrater i statsutskottet på samma bog som motionärerna
Förra gången var statsutskottet enhälligt, vill jag minnas, isitt
avstyrkande. Men de skäl, som då anfördes av statsutskottet,
har jag försökt bemöta, och det är förmodligen dessa skal, som

Onsdagen den 8 juli, e. in.

3 Nr 34»

föranlett en del ledamöter inom utskottet att medgiva, att en
utredning behöves, vilket jag tjecker skulle vara bra svårt för
vem som helst, som vill behjärta frågan, att kunna avstyrka.
Nu har utskottet begagnat det bekväma sättet, att det åberopat
sina gamla skal, men däremot inte upptagit till bemötande
vad motionären i år däremot anfört, utan inskränkt sig till att
förklara, att det »icke finner dessa vara övertygande». Ja, det
tror jag nog är försiktigast för utskottet att säga så, ty skulle det
ha gett^sig in på motionärens bemötande av vad utskottet anförde
förra gången, skulle utskottet nog ha trasslat in sig högst betänkligt.
Och för att undvika det skriver man på ett sådant sätt, som
nu har skett.

Det är ganska underligt ändå, att när det gäller högre tjänstemän
— och jag förundrar mig över, att det så är förhållandet
även i den folkvalda kammaren — är man verkligen ganska flott
i det här landet, och man ser till, att deras löner följa med deras
sociala ställning och tidsförhållandena, och det möter från intet
håll några egentliga svårigheter att förbättra dessa löner. Man
är även tillmötesgående mot vaktmästarnas löneförmåner;
ehuruväl med mycket större tvekan och med mycket längre mellanrum
vårdar man sig nödtorfteligen även om dem. Men de
allra lägsta, ifrån vilka man till på köpet ej behöver frukta
något, då de icke ha rösträtt vid riksdagsmannavalen, bli naturligtvis
åsidosätta fullkomligt. De, som äro allra fattigast och
som till pa köpet äro kvinnor, men som ändå äro oundgängligen
nödvändiga för respektive verk och som dagligen måste finnas
där och utan vilka verket ej kan fungera, har man inte den minsta
tanke på och begagnar alla möjliga svepskäl att slippa ifrån,
detta t. o. m. i den folkvalda kammaren; då kan man tänka sig,
hur det skall vara på andra håll. Förhållandet är emellertid det,
att denna kammare i själva verket inte är i alla avseenden
folkvald, utan man sitter här för att tillvarata sina egna intressen,
och där man ej ser dem hotade, ''är man gärna med på ;att
yrka avslag på alla möjliga punkter.

Här är det nu fråga om en sådan förtryckt folkklass, som
inte alls har någon representant i kammaren och som har förfärligt
svårt att få sina krav tillgodosedda.

Nu medger jag villigt, att det finnes en hel del andra människor
i landet, som behöva hjälp lika väl som dessa städerskor,
men det är naturligt, att man måste gå från den ena positionen
till den andra. Staten har ju också börjat uppträda som
mönsterarbetsgivare på visst sätt, för att man så småningom
skalig kunna komma in på det enskilda området. Men när det gäller
sådama här personer, är det också slut med statens goda vilja,
de ha ej tillräckligt mäktiga förespråkare, och därför falla deras
krav till föga.

Hr Carl Persson sitter här bredvid; han var ju så stark motståndare
till min framställning angående bland annat behovet
av en undervisning i social etik. Jag begagnar tillfället att

Ang. fast
anställning
åt personer,
sysselsatta med
städning m. m.
hos stetens
verk.
(Forts.)

Nr 34. 4

Ang. fast
anställning
åt personer,
sysselsatta med
städning m. m.
hos statens
verk.
(Forts.)

Onsdagen den 8 juli, e. m.

med anledning härav påpeka vad den sociala etiken just i detta
fall kräver av denna kammare och sålunda även av hr pari
Persson. Jag ser emellertid, att det är ogörligt i att få de
synpunkterna att bli gällande i statsutskottet. Social etik
är enligt min uppfattning känslan hos människan, att hon icke
blott hör tillgodose sina egna intressen, utan att man, i all
synnerhet som folkrepresentant, maste beakta deras intressen,
som äro mest förtryckta och undertryckta. Detta är social etik,
och i överensstämmelse härmed borde herr parl Persson åtminstone
gått med på en utredning i denna fråga.

»Men», sade den siste talaren, »det kan icke bestridas, att
det här är fråga om tillfällig anställning.» ^Hur kan den siste
talaren säga det ? Man kommer ju inte någon vart med sadana
argument, då motionären sagt, att det icke förhaller sig
på det sättet, och man icke undersökt saken. I alla händelser
är detta sålunda en sak, som den siste talaren alls icke känner
till, och då borde han väl åtminstone kunna gå med pa en undersökning,
hur det förhåller sig med saken.

Dessa ''städerskor äro i allmänhet sysselsatta dagligen och
vanligen ha de ingen annan sysselsättning än denna. £tskilliga
ha kanske även något annat för sig, men så är förhållandet
med en hel del ämbetsmän, som ha sina löner genom riksdagens
mellankomst. Uteslutet är icke att i vissa fall anställningen
kan vara verkligt tillfällig och detta får då utredning

^ Nu kunna visserligen löneförmånerna bestämmas olika, allt
efter den tid, som var och en är syselsatt, men det blir ju en
senare fråga. Det är ju också efter den principen, som man
reglerar ämbetsmännens löner. „ ...

Ja, det måste sålunda bli en utredning om denna sak, såvitt
jag förstår, och jag får därför yrka bifall till reservanternas

Nu^var det också ett par andra skäl anförda i utskottets
utlåtande, som åberopades av den siste talaren. Motionärerna
ha fäst uppmärksamheten på, att dessa städerskebefattnmgar
äro viktiga ur ämbetsverkens synpunkt, icke blott för att ta
rummen städade över huvud taget, utan även därför, att hälsan
hos dem, som skola arbeta i ämbetsverken i hög __ grad ar beroende
av, hur det städas, och därför bör man också uppmuntra
dessa städerskor att sköta sin tjänst ordentligt, och i detta hänseende
ha motionärerna framhållit, hur olämpligt det ar att använda
entreprenadsystemet, så att en person får en rund summa
av ämbetsverket, och han sedan skall kanske betala svältlöner
åt andra personer, som han engagerar. Detta har utskottet beaktat
och synes vilja ge motionärerna en liten uppmuntran, i
det att det förklarar: »Med anledning av vad som anförts beträffande
det vid städning i många ämbetsverk tillämpade entreprenadsystemet,
vill utskottet hava uttalat, att utskottet förutsätter,
det vederbörande ämbetsverk haller behövlig tillsyn däröver,

Onsdagen den 8 juli, e. m.

5 Nr 34.

att de, som faktiskt utföra städnings- och renhållningsarbetet, Ang. fatt
härför erhålla den gottgörelse, som skäligen hör tillkomma dem.» anställning
Det är då bara skada i alla fall, att statsutskottet ej för egen Sysselsattamed
del följt dessa principer, vilket jag vet är fallet, såvida man städning m. m.
icke ändrat sig nu. Det förhåller sig nämligen på det sättet, Ao* statens
att under detta års första riksdag hade, när jag hörde efter saken, verkett
av riksdagens eget verk, riksgäldskontoret, avskaffat entre- (Forte.)
prenadsystemet för städning i riksdagens lokaler från och med
den 1 januari 1914. Men när statsutskottet nu kom hit första
gången i år, upphävde utskottet denna åtgärd för utskottets
räkning och återinförde entreprenadsystemet, ett system, som
det likväl här polemiserar emot. Huruvida utskottet sedan ändrat
sig, känner jag icke till, men jag vet, att man inom riksgäldskontoret
var ganska bekymrad över denna åtgärd från utskottets
sida.

Vidare har det talats om, att motionärerna önskat utredning
angående städerskorna vid statens järnvägar, och utskottet tycker,
att när nu en utredning pågår i fråga om dem och man
undersöker, huru åt denna personal skall kunna beredas särskilda
förmåner, behöver man icke skriva om den saken. Detta är alldeles
riktigt, men då utskottet tycker, att det är bra, att en utredning
pågår i syfte att undersöka möjligheten att bereda
dessa städerskor pension och ordinarie anställning, tycker jag,
att utskottet borde ha kunnat gå med på en undersökning även
beträffande andra städerskor, huruvida icke även de kunde beredas
liknande förmåner. Men då får det ena skälet slå ihjäl
det andra, för att man skall kunna komma till avslagsståndpunkten.
Detta betänkande innebär ännu ett typiskt utslag för
bristen på social etik, herr Carl Persson, och jag skall därför be
att få yrka bifall till reservanternas yrkande och avslag på det
brutala statsutskottsutlåtandet.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag därå
och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lindhagen,
i anledning varav nu uppsattes, justerades och avslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 34. 6

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. fatt Vinner Nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda

anställning hemställan, bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

åt personer.

?tädningta,™m. Voteringen utvisade 96 ja mot 61 nej, vadan kammaren bifallit
hos statens utskottets hemställan.
verk.

(Forts.) § 2.

Ang. fast anställning
åt
skrivbiträden
å domsagornas
kanslier.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 22, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t angående utredning i fråga om beredande av förbättrad ställning
åt vissa å domsagornas kanslier anställda skrivbiträden.

X en inom andra kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion, nr 121, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt låta utreda på vad sätt
skrivbiträden, som vore i domsagornas kanslier påsett stadigvarande
sätt sysselsatta med skrivarbete, skulle kunna erhålla antingen fast
anställning med rätt till sjukhjälp, semester och pension eller ock åtminstone
vissa skäliga förmåner.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lindhag en: Som herrarna erinra sig, har riksdagen
beslutat, att skrivbiträdena vid statens verk och inrättningar
skola erhålla fast anställning. Förut ha de ju avlönats
enskilt av tjänstemännen, men riksdagen har i alla fall ansett,
att de borde erhålla fast anställning och tillförsäkras med fast
anställning följande förmåner av sjukhjälp, pension, semester
och dylikt. Emellertid har ett statens ämbetsverk härvid blivit
bortglömt, nämligen domhavandenas kanslier. Även där
tjänstgöra skrivbiträden liksom i andra verk och avlönas av
de ordinarie tjänsteinnehavarna. Deras arbete har varit för
verket alldeles oundgängligt, och detsamma har icke kunnat
upprätthållas utan dessa biträdens verksamhet. Nu är det emellertid
så, att även där komma skrivbiträdena att råka i stort
bekymmer. Utom att de, som finnas anställda för de löpande
göromålen, icke hava den trygghet, som en fast anställning bereder,
så är det även en annan omständighet, som jag i min motion
i synnerhet fäst mig vid, nämligen att de skrivbiträden,
som icke längre orka med att förrätta sin tjänst eller i följd
av bristande kunnighet i maskinskrivning icke få behålla den
utan bli avskedade av nya domhavande, såsom ofta är fallet,
komma in i fullkomlig fattigdom. Det är icke rättvist, att staten
behandlar dessa biträden på ett sätt, som skiljer sig från
det, på vilket biträdena inom andra verk och inrättningar behandlas.
Det är en mycket brådskande sak för dessa biträden, att

Onsdagen den 8 juli, e. m.

7 Nr 84.

frågan blir avgjord, så att de hinna få pension. Det finns näm- /ovänligen
i författningarna den bestämmelsen om dylika biträdens
anställande på ordinarie stat, att äldre skrivbiträden, som haft å domsagornas
privat anställning, få räkna sig denna anställning till godo, kanslier.
om de hinna få den nya anställningen, innan de avskedas, d. v, (Forts.)
s. om de komma under den nya lagens hägn. Saken är således
ofantligt brådskande för dessa biträden i domsagornas kanslier.

Även denna gång liksom förra gången, då jag väckte motionen
om städerskorna, har statsutskottet varit enhälligt i sitt
avslagsyrkande. Motiveringen är mycket kortfattad och lyder
endast på följande sätt:

»Såsom bekant pågår för närvarande en förberedande utredning
rörande en allmän rättegångsreform. Att vid detta förhållande
nu föranstalta om en särskild utredning i det av motionären
angivna syftet har utskottet icke ansett lämpligt.»

Ja, om utskottet hade tänkt litet på den så ofantligt klandrade
sociala etiken, så kanske det hade funnit, att någon liten
lämplighetshänsyn bort tagas i detta fall. Hur jag vänder mig,
får jag vatten på kvarnen angående den sociala etikens betydelse
för funktionärerna. Först och främst kan jag nu tala om för
statsutskottets ledamöter, att den förberedande utredningen angående
rättegångsreformen pågått i över hundra år, och skola vi
vänta på den utredningen, så kanske det dröjer ännu hundra
år. Ja, låt oss icke vara pessimistiska, utan hoppas, att det kan
hinnas med på femtio år. Under dessa hundra år, som detta förberedande
arbete redan ägt rum, har man, trots att man naturligtvis
också kunde vänta med avseende på domhavandena, dock
tillgodosett dessa. Deras löneförmåner har man plåstrat på, så
gott man kunnat, och med avseende på dem har man icke avvaktat
rättegångsreformens fulländande. Detta har varit billigt och riktigt.
Men varför kan man icke göra på samma sätt med dessa
renskrivare och renskriverskor ? Varför skola dessa, de fattigaste,
nödvändigtvis vänta på denna hundraåriga reform? Jag
fattar icke alls, vad det är för social etik i ett sådant resonemang.

När nu motionären särskilt framhåller, att det är brådskande
för dessa människor, av vilka år efter år många bli avskedade.,
vore det då icke lämpligt att tänka på dem, som mista sitt levebröd
och icke avslå förslaget endast därför att man vill vänta
på den allmänna rättegångsreformen ? Det finns icke den ringaste
mening i detta. Det saknas fullständigt social etik däri. Jag
ber att få yrka bifall till motionen.

Herr O d q v i s t: Med dessa biträden förhåller det sig så,

att de äro anställda av vederbörande domare, och då kan icke
riksdagen lägga sig i detta. Nu äro i allmänhet domarna rikligen
avlönade och hava stora sportler, så att man kan begära,
att domarekåren skall själv betala sina biträden. För min del
anser jag, att dessa skrivbiträden i många fall äro dåligt avlönade,
men jag tror icke, att man från riksdagens sida gärna

Nr 84. 8

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. fast an- kan gå deras önskningar till mötes i den riktning, som herr
MvbiträdL Lindhagen föreslår. Därför ber jag att få yrka bifall till utå
domsagornas skottets hemställan.
kanslier.

(Forts.) Herr Lindhagen: Den siste talarens anförande var som ett

»Gods fred — yxskaft». Det han talade om var icke alls utgångspunkten
för motionen. Han började med att säga, att det icke är
mer än rimligt, att domhavandena själva skulle avlöna sina skrivbiträden.
Ja, det är lika mycket rimligt eller orimligt, som det var,
att tjänstemännen i hovrätten och i andra verk skulle avlöna sina
enskilda biträden, såsom de gjorde förut. Man kan göra precis samma
invändningar, som talaren gjort, mot det ena som mot det andra.
I förra fallet ansåg riksdagen, att resonemanget icke kunde
upprätthållas. Varför skall det då kunna upprätthållas i detta fall?
I varje fall är det här fråga om, huruvida dessa gamla skrivbiträden
skola kunna få pension, när de lämna sin tjänst; och man kan
ju icke begära, att domhavandena skall pensionera dem. På samma
sätt förhöll det sig med de andra skrivbiträdena jag talade om. De
fingo pension av statens medel; staten ansåg, att man icke kunde
betunga de ordinarie tjänsteinnehavarna därmed och att man för
övrigt icke hade juridisk möjlighet att tvinga dem därtill. I ena
fallet handlade man på detta sätt. Varför skall då staten i det
andra fallet ställa sig så omöjlig mot saken? Det är på denna gåta,
som jag skulle vara tacksam, om den siste talaren ville giva mig en
förklaring.

Herr Lindberg: Herr talman! Den votering, som nyss

företogs bär, visade alldeles tydligt, att jag stod på fel sida i fråga
om min ståndpunkt till herr Lindhagens föregående motion, och
det är därför med viss tillfredsställelse, som jag kan konstatera, att
jag nu troligen står på den rätta sidan. Jag känner mig därför
nödsakad att yrka avslag på hr Lindhagens föreliggande motion
ooh bifall till statsutskottets hemställan. Jag gör detta så mycket
hellre, som mitt förstånd absolut icke räcker till att förstå sambandet
mellan denna motion och den sociala etiken. På samma
gång skall jag be att få säga, att då jag yrkar bifall till statsutskottets
avstyrkande av denna fråga, gör jag det med den bestämda
förhoppningen, att i den utredning, som skall företagas angående
rättegångsreformen, hänsyn skall tagas till dessa frågor, och att, om
det finnes något att rätta, man även kommer att fästa uppmärksamheten
därpå.

Herr Lindhagen: Den siste talarens förhoppningar torde
han, som jag sagt, icke få uppfyllda, därför att dessa skrivbiträden,
som skulle få stöd på ålderdomen till tack för livstidslångt
arbete, icke få det, om man skall vänta på denna
rättegångsreform, innan man ger dem en förbättrad ställning.

Vad jag menar, är det, att, ifall man anser, att det är orättvist,
att statens faktiska trotjänare, som år efter år måste

Onsdagen den 8 juli, e. m.

9 Nr34,

avskedas, skola komma in i den rena fattigdomen, bör man skynda
sig att hjälpa dem, medan man kan det. Däri ligger den
sociala etiken, att man känner sig uppfordrad att handla på
detta sätt. Jag kan förstå, att den sista talaren icke kunde
finna något sammanhang mellan denna motion och den sociala
etiken. Här stå de djupa leden från alla partien, och
de hava en känsla av, att det är något av etik i detta, under det
att ledningen tydligen är alldeles oförstående för en dylik förflugen
och opraktisk tanke. Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr talmannen
givit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§3.

Vidare förekom till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 9,
angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4—6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—17.

Kammaren biföll utskottets i dessa punkter gjorda framställningar.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Ang. fast anställning
åt
sh''ivbiträden
å domsagornas
kanslier.
(Forts.)

Nr 34. 10

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Härefter föredrogs punkten 31, angående övriga ordinarie anslag;
och yttrade därvid

Herr W ahlquist: Herr talman! I till riksdagen av lämnad

proposition nr 188 hemställer bland annat Kungl. Maj .t,
att riksdagen mätte besluta, »att det under tionde huvudtiteln
nu uppförda ordinarie anslaget å 243,640 kronor till Vadstena
krigsmanshuskassa’ må utgå ur samma huvudtitel och i stället
därstädes uppföras två ordinarie anslag, det ena a 106,000 kronor,
benämnt ''till arméns pensionskassa, ersättning för inkomster
från Vadstena krigsmanshuskassas äldre medel’ och det andra
å 137,640 kronor under titel ''till Vadstena krigsmanshuskassa’.»

Denna hemställan från Kungl. Maj :t har inkommit, sedan
detta utskotts utlåtande blivit avlämnat till riksdagen. Det
kan nu inträffa, att om riksdagen bifaller denna framställning,
som göres i propositionen 188, att detta har inverkan på den
nu föredragna punkten, och därför ber jag, herr talman, att få
hemställa, att kammaren ville återremittera punkt 31 i detta
utlåtande till bankoutskottet. Samma yrkande har framställts
i första kammaren och av denna kammare bifallits.

Vidare anfördes ej. Efter det herr talmannen framställt propositioner
först på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt
och vidare på bifall till yrkandet om punktens återremitterande till
utskottet för ny behandling, fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i sistnämnda proposition.

§4.

Ang. rätt för Härefter förelåg till avgörande lagutskottets utlåtande, nr 9, i
gift kvinna att anledlling av väckt motion om beredande av rätt för gift kvinna att
talan.anS fora egen eller annans talan vid domstol eller hos annan myndighet.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 39, hade herr F. Berglund hemställt om en lagändring av
sådan beskaffenhet, att gift kvinna ägde att utan hinder av giftermålsbalkens
bestämmelse i kap. 9 § 1, om mannens målsmansrätt för
hustru, vid domstol eller hos annan laga myndighet föra egen eller
annans talan.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av ^förevarande
motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta utreda, huruvida och på vad sätt jämväl gift kvinna skulle
kunna tillåtas att inför rätta föra annans talan, samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herr Ber sson
i Norrköping, med vilken herr Borg instämt och som hemställt, att
riksdagen måtte antaga följande förslag till

Onsdagen den 8 juli, e. in.

11 Nr 34.

Lag, innefattande ändring i 15 kap., 3 § rättegångsbalken.

Med ändring av vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken är stadgat
därom, att den ej må vara fullmäktig, som själv under målsman står,
förordnas, att gift kvinna må utan hinder därav, att hon står under
mannens målsmanskap, för andra tala och svara.

Ang. rätt för
gift kvinna att
föra annans
talan.
(Forts.)

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Herr talman!
Som herrarne behagade finna, har jag tillåtit mig att anföra
en reservation till detta utskottsbetänkande. Jag tillåter mig
angående detsamma också erinra om vad motionären anfört, nämligen
det olämpliga i att gifta kvinnor icke skola äga rätt att
inför domstol kära och svara för andra, även om de hava avlagt
juridisk examen, under det att en man, oavsett i vilken
ställning han står, och utan någon som helst juridisk bildning
äger denna rätt.

Motionären har emellertid icke nöjt sig med detta utan
antagligen i känslan av att en ändring i detta avseende med
nödvändighet skulle kräva upphävandet av målsmanskapet i
allmänhet föreslagit ändring i 9 kap. 7 § giftermålsbalken.

Hela utskottet har varit enigt om att man givetvis icke
vid detta tillfälle kan inlåta sig på någon mera ingående behandling
av ändringar i giftermålsbalken och angående målsmanskapet
i allmänhet, i synnerhet som dessa frågor ligga under
särskild utredning, men däremot har utskottet varit enigt om
behovet och lämpligheten av att man gör en särskild ändring
i 15 kap. 3 § rättegångsbalken, för att gift kvinna skall få
rätt att inför domstol kära och svara för andra än sig själv,
något, som icke har med målsmanskapet i dess egentliga mening
att skaffa.

Utskottets motivering är synnerligen välvillig; den framhåller,
att det har avsevärd betydelse för enskilda personer, att
denna frågas lösning utan dröjsmål verkställes, vadan utskottet
ansett, att motionen förtjänar att snarast möjligt leda till praktiskt
resultat. Utskottet har vidare påpekat, hur detta skall
kunna gå till, och ansett, att snarast möjligt en ändring bör
komma till stånd, men inför svårigheten att skriva en lagparagraf
har emellertid utskottet dragit sig och ansett, att denna
sak bör gå den för lagfrågor regelmässiga vägen och hänskjutas
till Kungl. Maj:t för utredning och övervägande samt
därefter genom kungl. proposition komma in till riksdagen.

Jag bär emellertid för mitt vidkommande ansett, att så
pass klar som saken ligger, så pass behjärtansvärd som den är
och så pass enkel som den förefaller att vara, borde utskottet
icke hava nöjt sig med en skrivelse till Kungl. Maj:t vari, begärcs
utredning om huruvida och på vad sätt o. s. v., utan utskottet
kunde mycket väl själv hava gjort en dylik lagändring. Jag

Sr 84. 12

Onsdagen den 8 juli, e. ro.

Ang. rätt för har för denna min uppfattning anfört huvudsakligen tre skäl.

6/öra ''annans -^ör ^örs^a kan man en lagändring till stånd snarast

°1talan.anS möjligt redan under innevarande år, vilket är behövligt i syn(Forts.
) nerhet för de personer, vars levebröd i viss man är beroende av
att en dylik lagändring kommer till stånd. För det andra har
jag ansett, att ändringen är synnerligen lätt att åstadkomma,
och för det tredje har jag ansett det vara praktiskt att göra
ändringen utan vidare och därigenom bespara Kungl. Maj:t ett
onödigt arbete, bespara statsverket kostnader, visserligen ringa
tryckningskostnader, och bespara riksdagen onödigt arbete att
efter Kungl. Maj:ts utredning upptaga frågan på nytt.

Jag har ansett, att lagutskottet borde kunna göra en lag,
desto mera som lagutskottet vid tidigare tillfällen ingalunda
dragit sig för att på enskilda motionärers framställning göra
lagändringar. Jag skall tillåta mig erinra om, hurusom nästan
varje år sedan 1898 — längre tillbaka har jag icke undersökt
förhållandet — lagutskottet företagit sig att förelägga riksdagen
förslag till av utskottet formulerade paragrafer, lagändringar,
varav en del varit av den enkla innebörd som i här
förevarande fall, men däremot en del varit av synnerligen omtvistad,
synnerligen omfattande och synnerligen svår beskaffenhet.
När lagutskottets majoritet har velat, och trott, att
riksdagens majoritet har velat, då har man icke dragit sig
för att göra lagparagrafer direkt. Jag erinrar i detta avseende
blott om den s. k. åkarpslagen, vilken kom till stånd på yrkande
av enskild motionär, utan att man därom skrivit till regeringen,
utan att man hört lagrådet, utan att man företagit den
grundliga utredning, som tydligen ifrågavarande lag hade varit
i behov av, innan den godkändes av riksdagen. Men då ansåg man
förhållandena kräva, att man omedelbart gick till handling,
omedelbart förde fram en formulerad lagparagraf, och därför
kom denna lag till stånd. Jag erinrar vidare om, hurusom vid
två särskilda tillfällen man på rak arm vidtagit förändringar i
anledning av enskilda motionäres yrkande, nämligen i 13 § av
18 kap. strafflagen, den paragraf, som handlar om de s. k. preventiva
medlen, och har man ansett sig utan någon föregående utredning
av Kungl. Maj:t våga skriva denna lag. Jag erinrar
vidare om, hurusom utskottet särskilt vid ett tillfälle företagit
en så omfattande och svår lagskrivning, som den vilken gjordes
år 1907, då man gjorde upp en hel liten lag med flera paragrafer
angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorpte befriande i vissa
fall från ansvar för inteckningar å stamhemmanet etc.

Jag kan här som sagt räkna upp ett fyrtiotal olika lagändringar,
som företagits och beslutats av riksdagen, utan att
det förelegat någon kungl. proposition. Det har varit på enskilda
motionärers initiativ, som lagutskottet vågat sig på att
tillstyrka detta.

Nu föreslås av utskottet en skrivelse med begäran, att
Kung!. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad sätt järn -

Onsdagen den 8 juli, e. m.

13 Nr 84.

väl gift kvinna må kunna tillåtas att inför råtta föra annans
talan. Huruvida hön bör tillåtas, den saken bör då vara klar
efter den starka motivering, som lagutskottet i sitt inlåtande
presterat, och på vad sätt det skall ske, torde vara rätt enkelt
även för riksdagen att avgöra på rak arm, ty det förefaller
mig, som om det endast kunde ske på två sätt, ettdera genom en
ändring i 15 kap. 3 § rättegångsbalken eller också genom ett
tillägg till samma lagrum. Man kan göra denna ändring så, att
man där det nu heter i lagen, att den icke må föra annans
talan, som själv under målsman står, i stället för »som själv ununder
målsman står» helt enkelt sätter »som är omyndig». Men
då inträffar den antagligen för rätt många stora svårigheten,
att även s. k. fattighjon skulle få rätt att föra annans talan
inför rätta. Det vill man kanske icke. Man kan vidare i samma
paragraf efter orden »ej heller den, vars fader eller svärfader,
son eller måg, broder eller svåger i rätten domare sitter» inflika
en så lydande sats: »dock att gift kvinna må utan hinder!
därav, att hon står under mannens målsmanskap, för andra
tala eller svara.»

Jag har emellertid ansett det lämpligare, att man gör förändringen
genom ett tillägg till den av mig nämnda paragrafen,
ett tillägg, som jag i min reservation framfört,
och jag vädjar till lagutskottets jurister, som äro emot
att man gör ändringen, att angiva vilka skäl de egentligen
kunna anföra emot den av mig föreslagna ordalydelsen av denna
Kila särskilda lag, som skulle komplettera 3 § av 15 kap.
rättegångsbalken. Kan det icke mot denna min formulering anföras
några bärande skäl, tror jag det skulle vara på sin plats,
att andra kammaren för att visa, att man vid sådana enkla
tillfällen, när behovet det kräver, bör i stället för att gå den
långa vägen runt Kungl. Maj:t, som ju för övrigt har mycket
annat att göra, besluta de erforderliga lagändringarna utan
vidare omgång. Risken torde icke vara stor, ty innan lagändringen
stadfästes av Kungl. Maj:t, lär Kungl. Maj:t helt visst
taga reda på, huruvida den är av den art, att den verkligen
kan få passera. Man kommer således icke ut på farliga äventyrligheter,
sådana som man råkade ut på vid ''antagandet av åkarpslagen,
vilken, jag medgiver det, icke är att anföra såsom något
smickrande exempel, men vilken dock stått sig under alla dessa
år, och vari det icke lyckats att få någon ändring av de värsta
felaktigheterna.

Jag tillåter mig yrka bifall till min reservation, så att
riksdagens andra kammare beslutar en lagändring direkt.

Jag vet väl, att första kammaren fattat beslut om bifall till
utskottets förslag, och jag misstänker, att det kommer att invändas,
att därest andra kammaren nu tager en lagändring
direkt, under det att första kammaren tagit utskottets förslag
om skrivelse, det hela skulle förfalla, men det är inte alls
säkert, ty det lär väl vara fritt för utskottet att vid sådant för -

Ang. rätt för
gift kvinna att
föra annans
talan.
(Forts.)

Nr 84. 14

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. rätt för
gift kvinna att
föra annans
talan.
(Forts.)

hållande upptaga frågan till ny behandling, och jag tror icke,
att det möter svårigheter för utskottet att, därest det vill,
föreslå en hemställan till första kammaren att bifalla andra
kammarens beslut. Omöjligt är det inte, om god vilja finns, och det
värsta, som kan hända, sedan saken är prövad, är, att utskottet
hemställer till andra kammaren att bifalla första kammarens
beslut. Jag anser icke, att man för en sådan liten sak
behöver sätta igång en så stor apparat som att skriva till
Kungl. Maj:t, och jag yrkar därför bifall till reservationen.

Härpå anförde:

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar! Det är ju så, att vi inom utskottet äro ganska ense i
sak, och debatten rör sig nu endast om hur man skall bäst främja
denna sak. Det leder ungefär till samma resultat och därtill
mycket säkrare till samma resultat på ungefär samma tid, om
man följer den väg utskottet föreslagit, som om man följer reservanterna.

Vi äro ense om att det under nuvarande förhållanden är
önskvärt, att gift kvinna får rätt att föra andras talan inför
domstol, såsom i motionen är föreslaget. När vi då vilja genomföra
det, har utskottet valt den väg, som är den vanliga, som
i de allra flesta fall anlitas, och som otvivelaktigt är den försiktigaste
och för riksdagen mest lämpliga, nämligen att skriva
till Kungl. Maj:t och begära förslag till lagändring. Det hjälps
inte, att en lagändring, hur liten och obetydlig den än kan se ut,
i alla fall behöver undersökas med hänsyn till sina konsekvenser
och med hänsyn till det sammanhang, den har med lagstiftningen
i andra delar, en undersökning, som lagutskottet icke kan göra
med samma visshet och säkerhet som Kungl. Maj:t. Utskottet
har därför sagt, att utskottet funnit önskemålet lämpligast
främjas genom en skrivelse i ämnet, och att då också bör tagas
i övervägande, i vilken omfattning ifrågavarande rätt bör medgivas
gift kvinna och vilket lämpligaste sättet är att införa
den i lagstiftningen. Jag vet verkligen ej, varför reservanterna
icke skulle kunna vara med på detta.

Herr Perssons tal om besparing i kostnad och arbete vill jag
icke tillmäta någon betydelse, ty tryckningskostnaden på riksdagens
tryckeri lär icke bli stor, och besväret för Kungl. Maj:t lär
bli detsamma. Även om såsom herr Persson yrkar en formulerad
ändring antages av riksdagen, så måste den underställas lagrådet,
och detta har att undersöka saken på samma sätt som om
Kungl. Maj:t framlagt förslag i ämnet. Men detta bör, såsom
erfarenheten visat, hälst ske innan riksdagen fattat sitt beslut och
ej^ efteråt. Det är otvivelaktigt lämpligast och säkrast att
gå den väg, som utskottet anvisat.

Herr Persson anförde som stöd för sitt yrkande en del
exempel på fall, då riksdagen gått fram på egen hand, såsom

Onsdagen den 8 joll, e. m.

15 Nr U.

herr Persson yrkar att nu skall ske. Men några av de exempel, Ang. råttjör
som han anförde, tyckas mig visa, att det varit mera lyckligt,
om riksdagen icke gått den vägen. Ett exempel var kanske ''''°r*a^an*
icke rätt väl funnet. Han nämnde preventivlagen; såvitt ^Fort8_)
jag icke minns fel, var det jag själv, som i egenskap av justitieminister
framlade förslag till denna lag i en proposition till
riksdagen. Om herr Persson studerar det lilla häfte, som här
finns tillgängligt för oss, detta häfte med alla riksdagsmännens
porträtt, skulle han finna, att vederbörande anfört bland mina
meriter, att jag bland andra lagförslag genomdrev den s. k. preventivlagen.
Inte vet jag, varför just detta skulle finnas vara
så synnerligen utmärkande för min verksamhet, ty det får jag
säga, att så skattar jag icke det lagförslaget. Men om herr
Persson sett efter där, hade han kanske funnit, att hans exempel
i den delen var litet förhastat.

Nå, saken är i sig mycket obetydlig, men när nu första
kammaren, som herr Persson själv säger, redan tagit utskottets
förslag om en riksdagsskrivelse; när vi alla önska nå det mål som
i den skrivelsen angives, och när detta säkrast främjas på det
sätt, utskottet föreslagit, så vill jag verkligen hemställa till
kammaren, om den icke finner sig böra gå den väg, som utskottet
föreslår. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Norrköping: Den föregående talaren sade,
att man bör kunna ena sig om denna sak, då utskottet föreslagit
en skrivelse till Kungl. Maj:t, och förebrådde mig, att jag icke ville
nöja mig med den saken. Ja, men så hette det icke, bland annat
då man vidtog ändringen med Åkarpslagen. Då hette det, att en
lagändring verkligen var så starkt av behovet påkallad, att man
måste antaga en lag, som sedan visat sig vara så genomdåligt gjord,
att högsta domstolen fann sig föranlåten att avstyrka den och
många jurister förklarade, att de omöjligen kunde våga sig på att
skriva den.

Och vad herr Peterssons försök att komma undan preventivlagen
beträffar, ber jag herr Petersson studera lagutskottets betänkanden
under de gångna åren, med tillhjälp av vilka en statistik
uppgjorts — den är icke uppgjord av mig, utan av en annan ledamot
i lagutskottet — av vilken herr Petersson kan få reda på, att
åtskilliga lagändringar äro vidtagna utan att proposition därom avlåtits.
Jag åsyftar dock icke den lagändring, justitieminister Petersson
framlade på sin tid, utan en annan. Jag har velat framhålla
detta.

Det förefaller mig för övrigt som om saken är den, att det man
vill göra en ändring i, det gör man, och om man vill göra en ändring
av sådana lagar, som avse att klämma efter småfolk, arbetare och
vederlikar, gör man den, men när man inte vill, skriver man till
Kungl. Maj :t för att behändigast komma undan det, och man vill
inte så gärna göra ändringar i lagar, som avse att hjälpa en del
medborgare, som kunna vara i trångmål. Det är kanske rent omed -

Jfr 34. 16

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. rått för vetet detta, men det förefaller i allt fall ofta vara sa, och det är
gift kvinna att just f]ck jag tillåtit mig att påpeka just i detta sammanhang.
f5rtalan Jag her vidare att få erinra därom, att man skall inte så bagatel fForts

) lisera besvären. Man säger, att tryckningskostnaderna bli obetydv
liga. Det är sant. Man säger, att Kungl. Maj:ts arbete blir unge fär

detsamma, om Ivungl. Maj:t skall göra en ny lag eller granska
vad riksdagen antagit; det är också sant. Men därest Kungl. Maj :t
skall uppgöra förslag till en lag, skola vi ha den in till riksdagen
nästa år eller kanske året därpå i form av en kungl. proposition.
Den skall gå till lagutskottet och där vederbörligen behandlas,
återgå till kammaren och där vederbörligen behandlas, och sedan
skall det skrivas till Kungl. Maj :t. Det är inte så förfärligt
litet besvär, och vidare har man inte någon absolut garanti för att
Kungl. Maj:t verkligen framlägger någon lagändring, utan det kan
hitta på att hända, att Kungl. Maj :t blir upptagen och inte gör någonting
åt saken, och under tiden ga de gifta kvinnorna, som sa väl
behövde rätt att föra andras talan inför domstol, utan denna rätt,
som lagutskottet velat ge dem.

Jag har velat anföra dessa synpunkter, emedan det förefaller
mig, att man på sina håll velat motivera än si och än sa utan klara
principer. Jag vidhåller mitt yrkande.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
å dels bifall till utskottets hemställan, dels ock avslag därå
och bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen, blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§5.

Herr statsrådet von Sydow avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 217, med förslag dels till lag om ändrad lydelse av 6, 7, 9,
14, 15, 23, 26, 31 och 37 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring, dels ock till lag om tillägg till 37 § i samma lag.

Nämnda proposition bordlädes på begäran.

§6.

Ang. tillägg Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppför,, lagut tili

lagen om skottets utlåtande, nr 10, i anledning av kungl. Maj ^ proposition
försäkrings- med förgl till lag 0m ändrad lydelse av 2, 5 25 48, 77, 99, 101,
rareise. 12Q_124 ^126—128, 134, 139, 144 och 164 §§ i lagen om försäkringsrörelse
den 24 juli 1903 och till lag innefattande tillägg till
lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903.

Genom en den 13 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 72,
vilken blivit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av de Kungl. Maj:ts proposition till innevarande ars
första riksdag nr 50 bifogade utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll ävensom av ett förevarande proposition Intägt ut -

Onsdagen den 8 juli, e. m. 17

drag _av statsrådsprotokollet, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

l:o) Lag

om ändrad lydelse av 2, 5, 25, 48, 77, 99, 101, 120—124, 126_

128, ±34, 139, 144 och 164 §§ i lagen om försäkringsrörelse den

24 juli 1903.

2:o) Lag

innefattande tillägg till lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte av
riksdagen bifallas.

Herr Persson i Norrköping, med vilken herr Borg instämt, hade
uti avgiven reservation, beträffande förstnämnda lagförslag,
hemställt att riksdagen måtte besluta avslå lagförslagets § 5 mom!
4 och § 121 samt i stället bibehålla §§ 48 och 99 i förutvarande lydelse,
med det undantag dock, att tredje stycket av dessa paragrafer
erhölle den lydelse, som vore angiven i andra stycket av samma
paragrafer i nu föreliggande lagförslag. .

Ifrågavarande lagrum skulle enligt Ivungl. Maj:ts förslag lyda
sålunda:

5 §.

Avser försäkringsaktiebolags rörelse livförsäkring, skola upprättas
bestämmelser angående följande grunder för livförsäkingsverksamheten,
nämligen:

4) grunderna för beräkning och fördelning av den vinst, som
må tillkomma försäkringstagarna, så ock, där förutberäkning skall
ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget förväntas kunna
av sin behållning utbetala till försäkringstagare utöver de i försäkringsavtalet
bestämda grunder för denna förutberäkning samt
för avsättning till och nedsättning av till tryggande av sådan premieåterbäring
avsedd fond (premieåterbäringsreserv).

121 §.

De i 5 § omförmälda grunderna för beräkning av försäkringspremier
och premiereserv för livförsäkring skola angiva den räntefot,
det dödlighetsmatt eller andra riskmått och de antagandes beträffande
omkostnaderna, som skola läggas till grund för beräkningen.

Räntefoten må icke väljas högre än som, med hänsyn till kända
förhållanden, kan anses för framtiden betryggande. Dödlighetsmåttet
må, i fråga om försäkringar för dödsfall, icke väljas lägre,
och, i fråga om försäkringar för livsfall, icke högre än som på
Andra lcammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 34. 2

Nr 34.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forte.)

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Nr 34.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

grund av tillgänglig erfarenhet beträffande den ifrågavarande arten
av försäkringsrörelse kan anses betryggande. Omkostnaderna
må icke antagas lägre än vad enligt tillgänglig erfarenhet från försäkringsrörelse
av den ifrågavarande arten kan anses vara erforderligt
för sådan rörelse. . . 0

Grunderna för premiereservens beräkning1 skola vara sa avlattade,
att premiereserven för varje särskild försäkring iramkoxnmer
såsom det belopp, varmed kapitalvärdet av bolagets beräknade framtida
utgifter för försäkringen må överskjuta kapitalvärdet av härefter
omförmälda reservpremier, vilka ingå i de försäkringspremier,
bolaget enligt försäkringsavtalet ma hava att ytterligare ^ uppbära.
Reservpremie beräknas så, att vid försäkringsavtalets ingående kapitalvärdet
av alla reservpremier är lika med kapitalvärdet av bolagets
alla beräknade utgifter för försäkringens anskaffande och förvaltning
och för försäkringsförbindelsens fullgörande, dock med den
inskränkningen att anskaffningskostnaden icke må vid denna beräkning
antagas högre än som motsvarar vid försäkring för dödsfall åtta
procent och vid försäkring för livsfall fyra procent av kapitalvärdet
av bolagets beräknade utgifter för försäkringsförbindelsens fullgörande
samt vid kapitalförsäkring ej heller högre än två och en
halv procent av försäkringssumman.

"Varda grunderna för beräkning av premiereserven ändrade,
skola, där ej Konungen fastställer särskilda grunder för beräkningen
av premiereserven för äldre försäkring, de nya grunderna tillämpas
jämväl å sådan försäkring, dock att reservpremien skall så
avpassas, att premiereserven vid övergången blir minst lika stor
som efter de äldre grunderna.

48 §.

De vid försäkringsaktiebolags bildande och därefter före utgången
av andra räkenskapsåret till organisation använda kostnader
må, där sådant i bolagsordningen bestämmes, i bolagets balansräkning
uppföras som tillgång intill i bolagsordningen medgivet belopp;
dock skola dessa kostnader avskrivas med minst en åttondedel
för varje efter andra räkenskapsåret följande år. _ o

Innan organisationskostnaderna fullständigt avskrivits, må ej
för något år till aktieägare och försäkringstagare utdelas sammanlagt
mera än fem procent å det inbetalda aktiekapitalet.

99 §.

De vid ömsesidigt försäkringsbolags bildande och därefter före
utgången av andra räkenskapsåret till organisation använda kostnader
må, där sådant i bolagsordningen bestämmes, i bolagets balansräkning
uppföras som tillgång intill i bolagsordningen medgivet
belopp; dock skola dessa kostnader avskrivas, med minst en åttondedel
för varje efter andra räkenskapsåret följande år.. . _ _

Innan organisationskostnaderna fullständigt avskrivits, ma icke
för något år till garanter och delägare utdelas sammanlagt mera än

Onsdagen den, 8 maj e. m.

19 Nr 34.

fem procent å inbetalt garantikapital till den del detta icke må hava
blivit till garanterna återbetalt.

Uti nu gällande lag om försäkringsrörelse hava sistnämnda två
paragrafer följande lydelse:

48 §.

0 L)e V1(l försäkringsaktiebolags bildande och därefter före utgången
av andra räkenskapsåret till organisation använda kostnader
ma, dar sadant i bolagsordningen bestämmes, i bolagets balansräkning’
uppföras såsom tillgång dock skola dessa organisationskostnader
i bolag, vars rörelse allenast avser livförsäkring, vara avskrivna
senast vid utgången av det tionde räkenskapsåret sålunda, att vid
utgången av det sjätte året skall hava avskrivits minst en femtedel
och vid. utgången av varje följande år ytterligare minst en femtedel
tor varje ar, samt i annat bolag avskrivas med minst en åttondedel
för varje efter andra räkenskapsåret följande år.

Kostnad, som under loppet av ett'' räkenskapsår använts till
anskaffande af nya livförsäkringar, må i balansräkningen uppföras
såsom tillgång, dock icke till högre belopp än en och halv procent
av summan av de under året anskaffade och på bolagets eget ansvar
bibenallna, i kraft varande livförsäkringar, livränteförsäkrine*ar
oraknade. Har anskaffningskostnad för något år sålunda uppförts
såsom tillgång, skall den avskrivas med minst en femtedel för
varje ar.

. Innan organisations- och anskaffningskostnader fullständigt avskrivits,
ma e.j för något år till aktieägare och försäkringstagare uttalet*
Samman agt mera än fem Procent å det inbetalda aktiekapi -

99 §.

„I)e vid ömsesidigt försäkringsbolags bildande och därefter före
utgången av andra räkenskapsåret till organisation använda kostnader
ma, där sådant i bolagsordningen bestämmes, i bolagets balansräkning
uppföras såsom tillgång; dock skola dessa organisationskostnader
i bolag, vars rörelse allenast avser livförsäkring, vara avskrivna
senast vid utgången av det tionde räkenskapsåret sålunda,
att vid utgången av det sjätte året skall hava ''avskrivits minst en
femtedel och vid utgången av varje följande år ytterligare minst en
femtedel för varje år, samt i annat bolag avskrivas med minst en
åttondedel för varje efter andra räkenskapsåret följande år.

, -Kostnad, som under loppet av ett räkenskapsår använts till
anskaffande av nya livförsäkringar, må i balansräkningen uppföras
såsom tillgång, dock icke till högre belopp än en och en halv procent
av summan av de under året anskaffade och på bolagets eget ansvar
bibehållna, i kraft varande livförsäkringar, livränteförsäkringar
oräknade.. Har anskaffningskostnad för något år sålunda uppforts
såsom tillgång, skall den avskrivas med minst en femtedel
för varje ar.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forte.)

Nr 34. 20

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkrings-.
rörelse.
(Forts.)

Innan organisations- och anskaffningskostnader fullständigt
avskrivits, må icke för något år till garanter och delägare utdelas
sammanlagt mera än fem procent å inbetalt garantikapital till den
del detta icke må hava blivit till garanterna återbetalt.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan begärdes ordet av

Herr Persson i Norrköping, som anförde: Ja, i den föredragna
frågan har jag icke alls den säkra uppfattning, som jag hade
i den förra, emedan den förra var en synnerligen lätt ^ fråga att
sätta sig in uti, under det att den förevarande förefaller åtminstone
mig så pass svår, att jag far verkligen erkänna, att jag knappast
förstår, vad som är riktigt och vad som är oriktigt; och jag misstänker
mycket starkt, att den allra största delen av denna kammare
och av riksdagen i dess helhet beiinner sig i precis samma ställning.
Det har icke varit möjligt att sätta sig in i denna lags innebörd; och
det är därför, som åtminstone jag vid behandlingen av frågan blivit
en smula tveksam. Jag ber till eu början att fa erinra om att^ fragan
ingalunda är ny för riksdagen, ity att riksdagen tidigare, så tidigt
som 1905, skrev till Kung!. Maj:t, »det täcktes Kungl. Maj:t taga i
övervägande, huruvida icke de i lagen om försäkringsrörelse av den
24 juli" 1903 givna stadganden rörande premiereservens beräkning
i vad de avse livförsäkring, behöva ändras eller förtydligas i syfte
att fullt trygga försäkringstagarnes intressen, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, vartill förhållandena må giva anledning».
Denna skrivelse remitterades på sin tid av regeringen till försäkringsinspektionen,
som för sitt vidkommande avstyrkte, att en lagändring
skulle komma till stånd. _ Emellertid har frågan sedan dess
avancerat, och försäkringsinspektionen har slutligen inkommit med
en skrivelse till regeringen, vari den sade, att den höll. på att utreda
om vissa ändringar i försäkringstagarna, rätt vidlyftiga ändringar,
men att det icke förefunnes någon utsikt att få denna försäkrmgslag
i dess helhet ändrad på några år, vadan den föreslagit de ändringar,
som sedan framlagts av både den föregående och den nuvarande
regeringen i proposition till denna riksdag.. Utskottet bär nu "vidare
behandlat dessa ändringsförslag och tillstyrkt desamma, sadana
de framlagts av försäkringsinspektionen. Mig förefaller __ det
dock av utskottets rätt knapphändiga och enligt min mening något
ensidiga motivering att döma, som om utskottet skulle ansett sig i
detta fall nödgats lita på försäkringsinspektionens auktoritet, i den
tron att den hade rätt, utan att själv så noga och klart kunna verkligen
i grund och botten bedöma, huruvida det var riktigt. J ag har
inom lagutskottet varit i tillfälle att förut behandla en annan lag,
som även förelåg ifrån försäkringsinspektionen.. Det var lagen angående
understödsföreningar. Jag ber att få säga, att jag vid
detta tillfälle icke fick så stark tro på försäkringsinspektionens auktoritet,
ty enligt mitt förmenande blev just, tack vare försäkringsinspektionens
förslag, denna lag angående understödsföreningar sådan,
att åtskilliga sådana föreningar komma, så snart lagen skall

Onsdagen den 8 juli, e. m.

21 Nr 34,

tråda i kraft att icke kunna existera, att gå under på kuppen, så att
åtskilligt av småfolkets lilla försäkringsverksamhet, som under tidernas
lopp kunnat bära sig bra, kommer att bli trängt undan,
kommer att bli tvunget att ansluta sig på ett eller annat sätt till
bolagen. _ Detta lagförslag gav sålunda min auktoritetstro på försäkringsinspektionen
en ingalunda ringa knäpp. När jag så läste
den förevarande propositionen, fann jag, att de s. k. sakkunnige i
denna fråga här i landet stodo delade i två ungefärligen jämstarka
läger, ity att en del av de s. k. försäkringsaktuarierna voro för den
ändring som försäkringsinspektionen föreslog, under det att andra
i synnerligen starka och bestämda ordalag kritiserade och försökte
nedgöra dessa ändringsförslag och påvisa, att det skulle vara synnerligen
äventyrligt för svenska försäkringsförhållanden. Jag tilllåter
mig att upprepa namnen som i förra propositionen stå under
den inlaga, som gick emot och försökte få inspektionens förslag avslaget.
Det var: Ivar Fredholm i Försäkringsaktiebolaget Skandia,
Nils Ekholm i Svenska Livförsäkringsbolaget, Edvard Göransson
i Livförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan, T. Montén i Svenska Livförsäkringsbolaget
Framtiden, N. E. Y. Nordenmark i Livförsäkringsaktiebolaget
Nordpolen, Martin Sandört i Brand och Livförsäkringsaktiebolaget
Svea, D. F. Lundgren, ledamot av svenska aktuarieföreningen,
A. Lagerqvist i Livförsäkringsbolaget Sveda,
Herman Lundgren i Livförsäkringsbolaget Yaland och Erik Stridsberg
i Svenska Livförsäkringsanstalten Trygg. Dessa aktuarier
äro på sitt område ingalunda så obekanta och kunna väl
i allmänhet anses vara åtminstone på sitt område synnerligen vederhäftiga;
och en var som läser deras inlaga, måste få den uppfattningen,
att det förliggande lagförslaget skulle vara, såsom aktuarieföreningen
säger, synnerligen äventyrligt för svenska livförsäkringsverksamheten.
Å andra sidan må det erkännas, att emot den
och för försäkringsinspektionen stå de andra ledamöterna i aktuarieföreningen,
åtta ä nio stycken, och bland dem synnerligen vägande
namn och obestridligt skickliga män, vilkas namn icke förekommer
här; men där finnas, bland annat, professor Phragmén och
professor Jäderholm. I varje fall går det icke att utan vidare avfärda
den kritik, som riktas mot förslaget och rycka på axlarna och
saga, att detta icke är någon sakkunskap, utan en lekman måste
ovillkorligen ställa sig en smula tveksam.

För att nu förstå denna sak en smula ber jag få i korthet lämna
eu koncentrerad redogörelse för vad saken egentligen gäller. Jag
ber dock att få säga, att jag redan ifrån början måste framhålla, att
det kan hända, att jag begår åtskilliga misstag, ty den skall verkligen
vara bra insatt i sakförhållandena, som skall kunna utreda
detta. Det går näppeligen för en lekman, därest han icke har synnerligen
god tid på sig; och det bär icke någon lagutskottsledamot
i dessa dagar. Vad som lagförslaget innebär och jag skall rikta
mig emot, är att man föreslår i detsamma, att bolagen skola uppgöra
en omkostnadsplan, som skall godkännas av försäkringsinspektionen,
för att bolaget skall få komma i gång och bedriva sin verk -

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Nr M. 22

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

samhet. Vad menas med deri saken? Jo, att det bolag, som skall
starta, givetvis måste såsom andra affärer beräkna inkomster och
utgifter. Vad utgifterna beträffar beräknar man dels anskaffningskostnader,
kostnader för anskaffning av försäkringar, vidare organisationskostnader,
förvaltningskostnader samt slutligen den försäkringssumma,
som skall motsvara försäkringspremierna, och som de
försäkrade skola komma i åtnjutande av. Vad inkomsterna beträffar,
bär man dessa bestående utav premierna och de beräknas ju
efter en särskild metod, som kallas den klassiska nettopremiemetoden,
men vilken beräkningsmetod enligt lagförslaget skall efter detta
ändras. Vid beräkningen har hittills tagits hänsyn till dels en viss
räntefot och dels en viss dödlighetsprocent. Räntefoten har hittills
varit bstämd till 3V2%; och vad dödlighetsprocenten beträffar
har man begagnat sig av engelska tabeller, byggda på sjutton engelska
livförsäkringsbolags verksamhet, vilkas beräkning av dödlighetsprocenten
visat sig vara så pass stark garanterad, att det uppstått
underdödlighet — det vill säga uppstått vinst — efter dess
beräkning på svenska förhållanden. Nu skulle man emellertid övergå
till en annan beräkningsmetod, den s. k. bruttometoden och enligt
denna metod skulle man dela upp utgifterna för omkostnaderna
till en viss del i anskaffningskostnader, till en viss del i organisationskostnader
och vidare till en viss del i själva premierna; och härjämte
skulle man ha en viss angiven säkerhetsmarginal, ett visst
belopp som skulle tjäna såsom säkerhet för att affärerna skulle gå
ihop; och man beräknade då, att för att detta belopp skulle komma
försäkringstagarna tillhanda, skulle det komma dem till banda i
form av återbäringspremier, i form av vinst.

Nu påstå emellertid de, som kritisera detta lagsförslag, att genom
detta nya system skulle det inträffa, att bolagen skulle nödgas
beräkna sina premier högre än som oundgängligen bleve nödvändigt
för bolagets verksamhets säkra gång och fulla trygghet. Naturligtvis
skulle i grund och botten försäkringstagarna icke förlora därpå,
utan vad som beräknades för rundligt skulle komma försäkringstagarna
till godo i form av vinst, i form av återbäringspremier.
Men man förmenar, att försäkringsverksamheten skulle hämmas genom
att sålunda premierna sattes högre än de i verkligheten skulle
behöva sättas, därest man icke beräknade återbäringspremier, därest
man icke beräknade vinst åt försäkringstagarna. Huruvida nu detta
är riktigt är för mig verkligen svårt att säga. Den ena auktoriteten
säger, att det är riktigt, den andra säger lika bestämt och
med ännu hugljuddare eftertryck, att det icke är riktigt, att det
tvärt om i stället skulle bliva sämre än hittills varit. För en lekman
är det synnerligen svårt att avgöra vilkendera av parterna,
som har rätt isynnerhet om man icke på förhand svär på vare sig
den ena eller andra auktoriteten.

Huru har man i andra länder? För att bedöma en sak brukar
man alltid söka efter erfarenhet ifrån andra land. Aktuarieföreningen
förklarar i sin skrivelse, som finnes intagen i den tidigare
propositionen, att man icke i något annat land vågat sig på en lag -

Onsdagen den 8 juli, e. m.

23 Kr 34.

stiftning motsvarande den, som bär förelagts oss. Jag skall tillåta
mig att föredraga en bit ur deras skrivelse.

»Kungl. försäkringsinspektionen bar i sin motivering kunnat
åberopa uttalanden av tillsynsmyndigheten i Schweiz. Dessa uttalanden
hava dock icke vunnit något beaktande vid lagstiftningen
i detta land. Med hänvisningen till Förenta Staterna kan man näppeligen
räkna, då dessa stater, såsom bekant, icke ha någon gemensam
försäkringslagstiftning; sådan lagstiftning är varje särskild
stats ensak, och de olika staternas försäkringslagstiftning är
därför en provkarta på alla möjliga och även i måuga fall, från
europeisk synpunkt, omöjliga bestämmelser. Det åberopade exemplet
från Danmark att där ett lagförslag i likartad riktning framlagts,
torde ej heller vara att räkna med, då detta lagförslag, såsom
bekant, icke ännu lett till något resultat och på flera håll mött ett
starkt motstånd.

Å andra sidan må erinras om, att i Tyskland diskussionen om
de av Kungl. försäkringsinspektionen förordade grundsatserna icke
lett till resultat i annan män, än att den tyska försäkringslagen
av år 1901 medgiver tillämpning av s. k. zillmering, varvid zillmeringsprocenten
dock icke får överstiga 1,25 % av försäkringssumman.

Vad Österrike beträffar är denna fråga ordnad genom en ministeriel!
förordning av år 1896, das Assecuranz-Regulativ, som
innehåller bestämmelser närmast jämförliga med vår nuvarande försäkringslags.
I detta land har man, oaktat en livlig debatt ä,ven
där ägt rum mellan vetenskapsmännen i dessa frågor, _ dock icke
ännu kommit så långt, att något förslag väckts om ändring av gällande
bestämmelser för premiereservens beräkning.

I England, livförsäkringens föregångsland av gammalt, håller
man, såsom synes av tillgängliga uppgifter (se Journal of the Institute
of Actuaries, vol. XXXVIII, pag. 83 och följ.) bestämt
fast vid nettopremiemetoden, som torde vara så gott som genomgående
tillämpad av de engelska bolagen.

Vi hava lagt synnerlig vikt därpå, att den vetenskapliga diskussionen
icke i de störa länderna — icke ens i det land, Tyskland,
där denna varit som allra livligast — lett till en omläggning av
lagstiftningen. Att så icke skett, torde böra uppfattas såsom en allvarlig
maning att i stället för att skrida till handling i ovisshetens
tecken avvakta resultatet i de länder, där livförsäkringens utveckling
är längre framskriden än hos oss.»

Man måste fästa synnerlig vikt vid de tyska förhållandena, emedan
det nya systemets allra främsta förespråkare äro att finna i
Tyskland. Men såsom jag tillåtit mig framhålla i min reservation,
har det icke ännu lyckats att övertyga de lagstiftande myndigheterna
om fördelarna av detta nya system. Nu kan det ock sättas i fråga,
när en fråga är så omdebatterad och tvivelaktig, som de sakkunniga
här framhållit, huruvida det är skäl uti att man vid sådant förhållande
tillåter sig att experimentera, därest icke förhållandena
äro sådana, att en lagändring är absolut nödvändig.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Nr 84. 24

Onsdagen den 8 juli, e. ra.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Det föreföll mig att icke vara, i varje fall icke nödvändigare,
än att man bör kunna få så pass god tid på sig, att riksdagen
må bli i ytterligare tillfälle att granska och sätta sig in i
de olika förslag, som föreligga, och med något större insikt än nu
gå att fatta beslut.

Det är sant, att denna proposition framlades vid föregående
riksdag, och jag tror, att om den riksdagen hade fått fortsätta, möjligheterna
måhända skulle ha varit större då än vid denna riksdag
att sätta sig in i detta synnerligen krångliga och svåra förslag. Denna
riksdag synes mig vara en av de mest olämpliga för att genomföra
ett förslag utav den art, som det här är fråga om, vadan jag
anser, att det icke skadar, om frågan ligger till sig en smula. Det
som försäkringsinspektionen vill komma till, synes mig ingen anmärkning
kunna riktas emot, men fråga är, om man verkligen genom
förevarande lagstiftning kommer fram till det resultat, som
försäkringsinspektionen säger sig åsyfta, och vidare, huruvida man
icke på andra mera lämpliga vägar kan komma fram till samma
eller måhända än bättre resultat. Det föreligger icke någon tillfredsställande
och uttömmande utredning om den saken, vare sig
i den kungl. propositionen vid årets tidigare riksdag eller Kungl.
Maj ris proposition nu, och det är därför, som man givetvis måste
ställa sig tveksam. Aktuarieföreningen exempelvis har med styrka
framhållit omöjligheten för försäkringsinspektionen att verkligen
komma till det resultat, som man tänkt sig, tack vare att, såsom
aktuarieföreningen framhåller, det inom bolagen nätt opp icke går
för sig, åtminstone icke i de flesta fall, att skilja på anskaffningskostnader
och löpande kostnader, därför att anskaffningskostnaderna
och de löpande kostnaderna mången gång gå in
i varandra. Med löpande kostnader menar man då kostnader
för den dagiiga förvaltningen, återbäring av premier o. s. v. Med
anskaffningskostnader menar man de utgifter, som åtgå för att anskaffa
nya livförsäkringstagare. Försäkringsinspektionen har icke
heller i sina skrivelser eller inlagor kunnat lösa denna sak. Yad
är det försäkringsinspektionen slutligen säger om denna fråga? Jo,
efter att ha framhållit, att anskaffningskostnaderna och de löpande
kostnaderna ofta flyta samman, säger försäkringsinspektionen: »För
att göra kontrollen effektiv måste därför försäkringsinspektionen
fastställa vissa regler för uppdelningen av sådana kostnader, som
äro gemensamma för anskaffningen och för förvaltningen i övrigt.
Dessa regler måste avpassas efter bolagens utveckling och organisation.
Till kontrollen kommer att även höra, att försäkringsinspektionen
tid efter annan undersöker, huruvida dessa regler motsvara
de förhållanden, under vilka bolaget arbetar, eller om de behöva
ändras. Det kan, enligt försäkringsinspektionens förmenande, ej
lida något tvivel därom, att kontrollen på detta sätt kan bliva fullt
effektiv och ett verkligt hinder för bolagen att oförmärkt höja vare
sig sina anskaffningskostnader eller sina löpande kostnader. Ja,
denna motivering verkar icke så värst övertygande, ty hur är det
ställt här? Dessa förhållanden regleras icke alls genom lagbestämmelser,
utan man har lagt den ensambestämmande makten just

Onsdagen den 8 juli, e. in.

25 Nr 34»

hos försäkringsinspektionen, och man har förmenat att genom att
utrusta denna myndighet med sådan makt, skulle man kunna fullt
lita på att, trots det att bestämmelserna äro oklara, lagens syfte
skulle komma till sin rätt. Men det vågar icke jag för mitt vidkommande
lita på, utan jag tror, att man borde först undersöka, huruvida
man icke med lagstiftning kunde komma närmare förverkligandet
av själva lagens syfte än genom att lägga makten hos för
säkringsinspektionen. Jas ber att få säga, att principiellt sett har
jag ingenting emot, att en kunglig myndighet, en statsmyndighet,
utrustas med stor makt, men då vill jag också ha garanti för, att
denna myndighet icke med eller mot sin vilja — ja det kanske är
för starkt sagt —- tar alltför starkt intryck av ett eller flera av de
kapitalstarka bolagen, som tilläventyrs kunna önska genom sådana
reformer vinna fördelar i konkurrensavseende, men jag har icke här
dessa garantier. Jag litar fullt och fast på den nuvarande försäkringsinspektionen
och dess nuvarande chef; jag vill visst icke på
något sätt uttala minsta skymt av klander mot honom, men personerna
växla, och man har enligt min mening icke lyckats få så
betryggande garantier, som man skulle önskat. I alla händelser
synes, såsom jag tillåtit mig framhålla i slutet av min reservation,
frågan icke vara av den brådskande natur, att man behöver absolut
avgöra den nu, utan man kan enligt min mening mycket väl vänta
med dessa omstridda ändringsförslag, till dess att större klarhet
vunnits, och då kan man ta de ändringsförslag, som de sakkunniga
varit eniga om att anse såsom mest av behovet påkallade, men
lämna de övriga till ett kommande tillfälle. Det synes mig icke
vara någon fara på taket i att uppskjuta avgörandet, ty man kan
på det sättet få större insikt i ärendet. Det är därför, herr talman,
som jag — jämte det jag i övrigt yrkar bifall till utskottets hemställan
— tillåter mig att, såsom jag i reservationen gjort, föreslå,
att riksdagen ville besluta att avslå lagförslagets § 5 mom. 4 och
§ 121 samt i stället bibehålla ''§§ 48 och 99 i förutvarande lydelse,
med det undantag dock att mom. 3 i dessa paragrafer erhåller den
lydelse, som är angiven i lagförslaget, nämligen: »Innan organi sationskostnaderna

fullständigt avskrivits» etc. i överensstämmelse
med förslaget. Härmed har jag icke velat säga, att jag är på något
sätt sakkunnig på detta försäkringsområde. Jag har icke heller velat
utgiva mig för att vara speciellt inne i denna fråga eller att
kunna tillräckligt klart fatta innebörden av densamma, men jag
har ansett, att den stora tvekan, som gjort sig gällande gent emot
denna lag från de sakkunnigas sida, bör få komma fram på samma
gång som de auktoritativa uttalanden, som gjorts av försäkringsinspektionen.
Det är med anledning därav som jag avfattat min reservation
och nu framställt mitt yrkande, på det att kammaren må
bli i tillfälle att om möjligt fatta ståndpunkt med iakttagande av
alla synpunkter, som böra anläggas på frågan.

Vidare yttrade:

Chefen för civildepartementet herr statsrådet von Sydow:

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringtrörelse.

(Forts.)

Nr 84. 26

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Herr talman, mina herrar! Den ärade reservanten framhöll, att
det är en svår fråga, som nu föreligger till riksdagens bedömande.
Den är också av en speciellt försäkringsteknisk natur,
och det är naturligtvis svårt för lekmannen att bilda sig en riktig
uppfattning om densamma. Det är också säkerligen svårt
att klart ge uttryck åt den uppfattning, man bildat sig. Jag
tror icke, att man säger någon oartighet mot den ärade reservanten,
om man påstår, att dessa svårigheter i viss mån tyckas
ha satt sin prägel både på reservationen och den ärade talarens
anförande här i kammaren. Jag inser till fullo, att även
jag kommer att löpa risken av samma anmärkning för bristande
klarhet, när jag nu går att söka bemöta den ärade talarens yttrande
och något motivera grunderna för detta lagförslag.

Det har, så har det sagts mig, på senare tider börjat väcka
allt allvarligare bekymmer, att omkostnaderna inom livförsäkringsverksamheten
allt mer och mer stegrats. Det har gatt
därhän, att omkostnaderna numera kunna uppgå till ungefär
en femtedel av premierna. Anledningen till denna stegring av
kostnaderna beror väsentligen därpå, att anskaffningen är så
dyr. Det är avlöning av inspektörer, provisioner till agenter och
sådant, som allt mera stegrats. Det lärer förhålla sig_ så, att
x själva verket anskaffningskostnaden för en livförsäkring ofta
nog stiger till 40 kronor per 1,000 kronor, och det är icke sällan,
som denna siffra till och med överskrides. Det är klart,
att dessa stora omkostnader i själva verket drabba försäkringstagaren,
antingen på det sätt, att han får erlägga högre premie,
än som eljest varit nödigt, eller också så, att han får mindre
vinst, än han i annat fall bort få. Det har därför visat sig
vara en angelägenhet av vikt att finna något medel att minska
dessa omkostnader. Och det är huvudsakligen därtill, som detta
förslag nu syftar.

Vi ha i vår nu gällande lag i §§ 48, 99 och 121 bestämmelser,
som tillämpas på det sätt, att vid beräknandet av premiereserven,
d. v. s. den fond som skall motsvara värdet av alla löpande försäkringar,
tar man icke hänsyn till anskaffningskostnaden. I stället
avskrivas omedelbart dessa kostnader. Nu har man tidigare
trott, att just häri, att dessa anskaffningskostnader omedelbart
avskrivas, skulle ligga ett bestämt regulativ mot att omkostnaderna
icke stiga i höjden. Erfarenheten har emellertid visat,
att sä icke är förhållandet. De stora och starka bolagen, som
redan hunnit samla en betydande försäkringsstock och fått sin
ekonomi på mycket säkra fotter, erhålla i allmänhet högst betydande
vinster, dels därigenom att dödligheten är så försiktigt
beräknad, — den försäkrade dör senare, än man beräknat —
varigenom s. k. underdödlighetsvinst uppstår, dels därigenom
att räntefoten är alltför försiktigt beräknad, så att man får
en vinst även i form av överränta. I fråga om användandet
av dessa underdödlighets- och räntevinster, har för närvarande
försäkringsbolagen full frihet att däröver disponera. De stora -

Onsdageu den 8 juli, e. m.

27 Nr 84.

bolagen använda en del av dessa vinster för att omedelbart avskriva
anskaffningskostnaderna. Något sådant går ju givetvis
icke för sig för de små och nybildade bolagen. Hur ställer det
sig da för dessa? Jo, för att kunna avskriva dessa kostnader
sälja de en del av sina försäkringar till återförsäkringsbolag.
När nu försäkringsinspektionen sökt efter ett effektivt medel att
begränsa dessa omkostnader, har man trott sig finna ett sådant
däld, att man borttager denna fria dispositionsrätt över underdödlighets-
och räntevinsten och fordrat framläggandet av en
omkostnadsplan.

Jag skall nu här närmare redogöra för vad en sådan omkostnadsplan
innebär. Ett bolags utgifter hänföra sig, såsom
ungefär den förste talaren sade, dels till anskaffningskostnader,
dels till förvaltningskostnader och dels till den försäkringssumma,
som bolaget en gång i tiden skall betala till de försäkrade.
Premierna skola nu beräknas på sådant sätt, att de täcka
alla dessa utgifter. Med _ avseende å grunden för beräknandet
av kostnaden för försäkringssummans utbetalning är för närvarande
helt säkert icke någon anmärkning att framställa; snarare^
kan man såga, att dödlighetstabellen och räntefoten äro
alltiör försiktigt beräknade. I avseende å förvaltningskostnaderna
däremot äro bolagens beräkning’ar mera slumpvis uppgjorda.
I allmänhet äro dessa beräkningar för låga, i förhoppning att
vad som brister skall täckas av underdödlighets- och räntevinsterna.

Nu föreskrives i § 121 av lagförslaget, att i grunderna för
beräkning av försäkringspremierna skola angivas den räntefot,
det dödlighetsmått eller andra riskmått och de antaganden beträffande
omkostnaderna, som skola läggas till grund för beräkningen.
Vidare är stadgat, att dessa beräkningar skola var för sig vara
betryggande.

Detta stadgande kompletteras av en bestämmelse i § 134,
att av aktuarie i livförsäkringsbolag skall varje år till försäkringsinspektionen
avlämnas en jämförelse mellan omkostnadsplanen
och omkostnaderna sådana de i verkligheten ställt sig. Finner
nu försäkringsinspektionen, att omkostnaderna varit väsentligen
större än omkostnadsplanen angiver, då har försäkringsinspektionen
möjlighet att begära, rättelse. Man har sålunda där
en kontroll på, att omkostnaderna icke till försäkringstagarnas
skada gå i höjden. Nu tycks den ärade reservanten föreställa
sig, att omkosfnadsplanerna skola bli tämligen uniforma, lika för
alla bolag, och han ser häri en fara för försäkringsväsendets utveckling.
Men det är uppenbart, att för ett bolag, som har billiga
försäkringskostnader och billig förvaltning, kan fastställas en
lägre omkostnadsplan än för ett bolag, som har större anskaffnings-
och förvaltningskostnader.

För närvarande ställer det sig så i praktiken, att bolagen i
allmänhet ha samma tariff premier, såväl de som ha stora omkostnader,
som de vilka arbeta billigt. Införes i enlighet med lag -

Ang. tillägg
till lagen om
försäh%ings~
rörelse.
(Forts.)

Nr 34. 28

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

förslaget omkostnadsplan och kontroll över densamma, kunna
tarifferna i klara och tydliga siffror framlägga för försäkringstagarna,
hur bolagen förvalta vad som egentligen är försäkringstagarnas
tillgång.

Nu påstå reservanterna, att fastställandet av denna omkostnadsplan
och detta sätt för beräknande av premierna, varigenom,
man skulle se till, att varje särskild del av premierna vore tillräcklig,
skulle medföra, att premiema i själva verket komme
att springa i höjden, naturligtvis till stor skada för en massa små
försäkringstagare. Detta påstående är emellertid, jag nödgas
säga det, tydligen alldeles grundlöst. Om erfarenheten visat, att
den nu utgående tariffpremien är tillräcklig, i det bolagen faktiskt
kunnat bestrida sina omkostnader, gorå avsättningar till
premiereserv och säkerhetsfond, utbetala försäkringsbeloppen och
därutöver utdela vinst till försäkringstagarna, så är det klart,
att denna tariffpremie skall kunna delas upp på det sättet, att
varje särskild del skall vara fullt tillräcklig med avseende å sitt
ändamål; nettopremien tillräcklig för att betrygga utbetalningen
av försäkringssumman och omkostnadspremien tillräcklig
för att betacka omkostnaderna o. s. v. Det kan sålunda icke bli
tal om att den riktigare beräkningen av nettopremien och omkostnadspremien
skall i och för sig medföra någon höjning av tariffpremien.
Nettopremien torde nu beräknas för hög, omkostnadspremien
för låg. Vid riktigare beräkning sänkes den förra och
höjes den senare. Därvid kan totalbeloppet, tariffpremien, bliva
oförändrad.

Men det kan hända, att tariffpremien blir, icke höjd, såsom
reservanten förmenar, utan sänkt. Detta inträffar, om det
vid den noggrannare beräkningen av kostnadspremien visar sig,
att man kan välja sådana grunder för beräkningen av nettopremien,
att denna sänkes mer än omkostnadspremien höjes.
Sannolikhet härför förefinnes enligt mitt förmenande på grund
av de stora överskott bolagen erhållit. Jag erinrar exempelvis,
att premierna nu beräknas efter 3 Va procent, d. v. s. man beräknar
att å de penningar, som försäkringstagaren betalar in i
form av premier, skall icke utgå mer än 3 Va procents ränta under
den tid försäkringen gäller. Erfarenheten har. visat, att
bolagen erhållit väsentligt högre ränta på sina placeringar. Om
man nu genom fastställande av omkostnadsplan kan försäkra
sig om, att bolaget räknat försiktigt i fråga om omkostnadernä,
kan det hända, att försäkringsinspektionen och sedan Kungl.
Maj:t kunna vara med om att bestämma räntefoten vid premieberäkningen
till 4 procent, vilket har en mycket stor inverkan på
premierna och sannolikt kommer att medgiva en sänkning av
tariffpremien.

Den ärade reservanten har även sagt, att det lägges för stor
makt i försäkringsinspektionens hand, att det blir ett visst^ envälde,
den kommer att utöva, och han har i sin reservation något
mera tryckt på detta. Han menar, att en genomgåenae grund -

Onsdagen den 8 juli, e. m.

29 Nr 34.

tanke hos lagförslaget är inspektionens strävan att tillvälla sig
envälde över den privata försäkringen. Ja, det kan nog låta så,
men om man ser efter i gällande lag ■— och i den delen föreslås nu,
ingen ändring — är det icke så synnerligen farligt med inspektionens
envälde. Bestämmelserna i detta fall återfinnas i § 136
och där står, att om avvikelse sker från lagen eller från bolagsordningen
eller från stadfästa grunder etc. så äger försäkringsinspektionen
att ingripa. Här blir, som sagt, icke någon ändring
enligt det nya förslaget. Men enligt förslaget skulle såsom nämnt
omkostnadsplan stadfästas, och sålunda kommer den under kontroll.
Om nu försäkringsinspektionen finner, att avvikelse skett
från den sålunda fastställda omkostnadsplanen, vad är det inspektionen
då har att göra? Jo, den äger att förelägga bolaget att
vidtaga erforderliga åtgärder. Om bolaget icke bryr sig om att
göra någonting, vad händer då? Försäkringsinspektionen kan i
sådant fall icke göra annat än att anmäla saken hos Kungl. Magt
som då prövar saken, och så kan Kungl. Magt förelägga bolaget
att vidtaga de erforderliga åtgärderna. Om nu bolaget fortfarande
tredskas, vad kan Kungl. Magt göra? Jo, om Kungl. Maj :t
finr.er, att försäkringstagarnas säkerhet äventyras, kan Kungl.
Maj:t förbjuda bolagets fortsättande och förordna om dess upplösning.
Inspektionens anmälan leder sålunda till åtgärd från
Kungl. Maj:ts sida endast om försäkringstagarnas säkerhet äventyras.
Jag hemställer till herrarna, om det är för mycket, att
Kungl. Maj:t i detta fall, då inspektionens och Kungl. Maj :ts föreläggande
icke lett till resultat och försäkringstagarnas säkerhet
äventyras, kan tillgripa det yttersta medlet att upplösa bolaget.

Den ärade reservanten har även framhållit, att auktoriteterna
på detta område varit synnerligen delade i sin uppfattning.
När för ett par år sedan detta lagförslag framlades från försäkringsinspektionen,
möttes det med tämligen olika uppfattningar
från olika håll. Försäkringsbolagen delade sig, kan man säga,
tämligen jämnt i vänner och motståndare till förslaget. Inom
akutarieföreningen var ställningen, såsom även den ärade reservanten
påpekade, den, att till en början 11 och sedermera 10
av dessa medlemmar rätt skarpt kritiserade förslaget, under det
att 8, däribland föreningens ordförande, professor Phragmén och
vice ordföranden professor Jäderin, bestämt stjällde sig på lagförslagets
sida. Så gick ännu en tid och detta lagförslag lades
sedan fram av den förra regeringen vid januaririksdagen. Det
hölls då ett sammanträde i försäkringsföreningen, och nu hade,
kan man säga, kritiken tystnat. Man hade nämligen tänkt sig in
i förslaget och granskat detsamma, och man hade därvid funnit,
att det i själva verket var ganska välbetänkt, även om det ålade
bolagen en tämligen sträng kontroll. Jag vill påpeka, att det
här icke är meningen att på något sätt binda bolagens rörelsefrihet;
det är icke meningen att i lagen föreskriva vissa taxor i
fråga om. premier, omkostnader eller sådant, utan endast att en
fullt tydlig plan skall läggas fram, så att man kan vara förvis -

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Nr 29. 30

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

säd om, att bolaget självt har kalkylerat riktigt med hänsyn till
försäkringstagarnas säkerhet. Nu har den sittande regeringen
likaledes lagt fram förslaget, det har blivit ingående granskat av
lagutskottet, och dess övervägande majoritet, sammansatt av personer
från olika partier, har varit med om att tillstyrka förslaget.
Jag tror därför, att herrarna göra klokt i, om ni här följa .utsitta
ttsmajoriteten i dess yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Den omständigheten, att flertalet av våra livförsäkringsbolag
nu ställa sig på lagförslagets sida, tycker jag för min del vittnar
mycket högt om den svenska försäkringsverksamhetens ståndpunkt
för närvarande. Försäkringsbolagen äro icke rädda att
underkasta sig en så vittgående kontroll, som här är ifrågasatt,
och jag tror icke heller, att denna kammare skall göra något oriktigt
eller oklokt, om den biträder detta förslag, som åsyftar eu
strängare kontroll.

Utom den fråga, som jag här närmast berört, finnes det ju en
hel del andra nya saker i detta förslag, om vilka man kan säga,
att de så gott som stå i organiskt sammanhang med den omkostnadsplan,
jag förut omnämnt. Så i fråga om beräkning av premiereserven,
premieåterbäring o. s. v. Då emellertid den första
ärade talaren icke närmare gått in på dessa frågor och desamma
för övrigt äro av mycket teknisk art, skall jag för närvarande
icke vidare yttra mig om desamma, men förbehåller mig att sedermera
få återkomma därtill.

Herr Persson i Norrköping: Jag har här endast begärt
ordet för en liten replik. Herr statsrådet trycker skarpt på den
uppfattning, som försäkringsinspektionen lägger till grund för sin
ståndpunkt i denna fråga och som även lagutskottet synes dela,
nämligen att genom detta nya lagförslag skulle försäkringen
bliva billigare i stället för dyrare. Men aktuarieföreningen
säger dock något annat. Den säger nämligen: »Det är svårt
att inse, att en lag, som sålunda lämnar rikligare medel att
förfoga över, skall kunna tvinga bolagen till sparsamhet.
Kungl. försäkringsinspektionen synes ej heller själv hysa stora
förhoppningar, att sparsamhet skall kunna ernås, åtminstone genom
anskaffningskostnadernas nedbringande, om lagförslaget antages.
» Vidare anföres att försäkringsinspektionen räknar med
en anskaffningskostnad av 35 kronor pro mille vid grunderna
av ordningen 1 och 2, och det framhålles, att dessa anskaffningskostnader
äro synnerligen höga och att det blott är undantagsfall,
då de gått upp till det belopp, som herr statsrådet angäv
eller 45 kronor pro mille. I något fall, kan det ju ha inträffat,
men det är, som sagt, undantagsfall. Om jag vore säker på, att
genom detta förslags antagande anskaffningskostnaderna skulle
nedbringas under dessa oproportionerligt höga belopp, skulle jag
icke ha något att anmärka, men jag tvivlar på, att man kommer
till ett sådant resultat.

Onsdagen den 8 juli, e. m.

31 Nr 34.

Nu säger herr statsrådet, att då de hittillsvarande premiebeloppen
fördelade efter de grunder, som nu tillåtas, ha räckt
till, böra de även kunna räcka till i fortsättningen till anskaffningskostnader,
löpande omkostnader, förvaltningskostnader och
utbetalningar av försäkringssummor. Men det kommer någonting
till här; det finnes nämligen något som heter återbäringspremier.
Det är sant, att återbäringspremierna icke äro obligatoriska,
utan de äro självfallet frivilliga, men frågan är: kommer
försäkringsinspektionen att i något enda fall godkänna en
omkostnadsplan som är så nätt tilltagen, att där icke lämnas någon
marginal för vinst? Kommer icke försäkringsinspektionen
i stället att i full överensstämmelse med lagens bestämmelser
kräva, att så och så stor skall premien vara, eljest godkännes
icke omkostnadsplanen och bolaget får icke fortsätta med sin
verksamhet. När det här talas om omkostnader, skola vi komma
ihåg, att dessa omkostnader icke äro till finnandes, de äro icke
faktiska, utan det gäller här en tänkt plan, en på förhand uppgjord
plan för, huru det i framtiden kan komma att ställa sig.
Det står nu . i lagen: »Omkostnaderna må icke antagas lägre än
vad enligt tillgänglig erfarenhet från försäkringsrörelse av den
ifrågavarande arten kan anses vara erforderligt för sådan rörelse».
Nu kan man ju misstänka, att försäkringsinspektionen
kommer att lägga allt för stark försäkringsteknisk synpunkt på
denna omkostnadsplan och att den följaktligen alls icke kommer
till det resultat som herr statsrådet här antog, att den skulle
komma till,. eller billigare omkostnader, i synnerhet i fråga
om anskaffningskostnaderna, vilket ju dock vore en synnerligen
god sak.

Vidare säger herr statsrådet något, som var en ny upplysning
för mig, nämligen att försäkringsbolagen allmänt gå med
på denna lag. Och det skulle visa, att det är en god sida av bolagsverksamheten,
att bolagen äro villiga att underkasta sig kontroll.
Det var en ny upplysning för mig, ty av propositionen
och dess bilagor har det framgått, att de bolag, som gått
med på lagen, äro Thule, Skåne, Allmänna Liv, Oden, Balder
och De förenade. Vad beträffar De förenade tillåter jag mig betona,
att detta bolag avsätter icke några fonder utan återförsäkrar
allt. Det kan därför endast betraktas såsom en agent för
fem andra större bolag. De bolag, som äro emot lagen, ba angivits
vara Skandia, Svea, Nordstjernan, Viktoria, Nordpolen,
Svenska Liv, Valand, Trygg, Stockholm och Framtiden. Då nu
dessa bolag övergått, är det desto bättre. Då skall man tro
att det är bra, men detta har icke av handlingarna framgått
utan först nu upplysningsvis meddelats av herr statsrådet. Nu
är det klart, att mitt lekmannaförstånd räcker icke långt till mot
alla de auktoriteter, som uttalat sig, men jag vill verkligen
tillåta mig att uttala en varning mot att alltför mycket lita på
auktoriteter. Och må vi noga vara på det klara med att icke
fatta något avgörande definitivt beslut i denna sak, som kan

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Nr 34. 32

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

skada den försäkringsrörelse, som man på annat håll har strypt
till på grund av vissa oegentligheter på området, som givetvis
höra rättas. Utan hör man fara varsamt fram med denna försäkringsrörelse,
ty det är dock av betydelse, att man icke lägger
uteslutande teoretiska synpunkter på saken.

Herr Petersson i Lidingö villstad: Herr talman, mina
herrar! Efter det utförliga och sakrika anförande, som herr statsrådet
och chefen för civildepartementet hållit, återstår det för
mig icke mycket att säga. Det är väsentligen samma synpunkter,
som han framhållit, som varit för oss inom utskottet bestämmande.

Det är klart, att i en så ytterligt speciell sak som den föreliggande
känner man sig i mycket främmande och tvehågsen; och
jag ger den ärade reservanten rätt i att man får gå fram med stor
varsamhet, innan man ger sig på något nytt. ° Men även om
man icke kan i alla detaljer behärska ämnet, så att man t. ex.
själv skulle kunna göra upp de grunder, som det i vissa stycken
talas om, eller i visst fall göra upp beräkningar efter dem, så
kan man emellertid — och det måste man kunna — bedöma de
stora linjerna och de grundsatser, på vilka den nya lagen är
byggd. Annars vore det ju meningslöst att skicka saken till riksdagen.
Det är också på det sättet som vi gått till väga, inom
utskottet, och det är på det sättet den ärade reservanten själv
gått tillväga. Han har försökt lägga de stora linjernas mått
på detta.

Vad reservanten egentligen synes frukta för, är att börja
med ökade premier, att den nya lagen skulle leda till ökade högre
premier. Jag vill tillägga ett ord till vad herr statsrådet sade
därom. Vi fingo i utskottet oss förelagt ett räknat exempel avseende
tre olika arter av ''försäkringar, tågna från ett av våra
större bolag. Tariffpremien är i denna räkning upptagen sådan
den för närvarande utgår och denna tariffpremie är väl ungefär
densamma som i andra försäkringsinrättningar. De maste ju halla
något så när lika höga premier. Da visar det sig, att om den
tariffpremien delas upp efter de grunder, som bolaget enligt
gällande lag nu följer, får man för hög andel till den egentliga
premiereserven, d. v. s. det, som skall täcka själva försäkringen,
och för lag andel som skall täcka omkostnaderna. Delas åter samma
premie upp efter de grunder, som det nya lagförslaget angiver,
få vi att börja med en avsevärt mindre del, som täcker
själva försäkringen, d. v. s. vad som engång skall betalas ut. Och
detta visar, mina herrar, att premierna böra kunna nedbringas, ty
vad som är nödigt för att säkerställa en så och så stor försäkring
är i verkligheten icke så mycket som nu för tiden beräknas.
Däremot är det belopp som i de gällande tariffpremierna enligt
nuvarande beräkningsgrunder avses till omkostnadernas betäckande
för litet; det måste ökas något. Men det behöver icke
ökas så mycket som upp till tariffpremiens fulla belopp, utan det

Onsdagen den 8 juli, e. m.

återstår i alla fall en liten säkerhetsmarginal med vilken tariffpremien
överskjuter vad som behöver åtgå till premiereserv
och omkostnad.

Således betyder lagförslaget i grund och botten huvudsakligen
en omläggning av de olika delar, som ingå i nu gällande
tariffpremier, ken, säger man, vad skall då^et hell tjäna
tal. Varior skall en sådan omläggning behövas? Pengarna
som komma in äro ju desamma och om den ena posten är större
och den andra mindre eller tvärtom inverkar ju icke. Jo det
inverkar sa till vida, att omkostnaderna kunna och böra fixeras

ui sitt verkliga belopp så långt möjligt är, varken mer eller
mindre.

° Det är kravet att få fram en omkostnadsplan, som det här är
draga om, och en sådan omkostnadsplan verkar i två riktnin£ar-,
. börja med bör man kunna räkna med lägre premier
an hittills om omkostnaderna behörigen begränsas. Man kan
rakna premierna snävare, då man har garanti för att omkostnadspianen
icke överskrides. Det är det ena. Det andra, det vikt11^s*e’.
ar att ^t blir möjligt att få något håll på dessa anskaffningskostnader,
som för närvarande springa i höjden nå
sadant sätt, att det i vissa fall till och med sätter i fara den
försäkrande anstaltens soliditet. Det är icke rimligt, mina herrar,
när, såsom herr statsrådet nämnde, omkostnaderna springa
upp till en femtedel av premierna och när anskaffningskostnaderna
ga upp till 40 kronor och mera pro mille av det försäkrade
beloppet Och varför springa de upp? Jo, på grund av den ohejdade
konkurrens, som råder emellan de olika bolagen. Får man
nu såsom lagförslaget innehåller, en omkostnadsplan, blir det
möjligt a,tt kunna kontrollera och hålla hand över att omkostnaderna
icke springa i höjden för starkt. Då kan försäkringslnspektionen
ingripa mot de osunda anskaffningsmetoder som
tinnas pa en del håll inom försäkringsrörelsen. Hur det o-år
till hanherr statsrådet redan skildrat, och jag vill fästa uppmärksamheten
pa, att de yngre och svagare bolagen för att kunna
draga sina störa anskaffningskostnader se sig nödsakade att
tillgripa den bestämt förkastliga utvägen att sälja en del av
sm försäkringsstock till återförsäkringsbolag. Därigenom få de
in en stor summa på en gång, och den använda de för sina omkostnader.
Vem tro herrarna att detta till sist går ut över? Jo naturligtvis
över försäkringstagarna. De bliva absolut uteslutna
tran den möjlighet av billigare villkor genom premieåterbäring
bjudas SUnt °Ch förståndiSt skött bolag verkligen kan er Jag

vill, eftersom jag har ordet, beröra en sak till, som tycks
ha legat reservanten mycket om hjärtat. Den står också omtalad
i reservationen. Han fruktar att detta förslag skulle gynna de
aldre bolagen och sätta de yngre bolagen i en ofördelaktig ställning.
Hot är nu ett av de huvudskäl, som föranlett reservationen.

Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 101^. Nr Sb. 3

Nr 84.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Nr 34. 34

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Nå, först och främst är det ju givet, att ett gammalt inarbetat
företag ovillkorligen måste i viss mån ° hava försprång
framför ett nystartat av samma slag. . Det är något, som ar helt
naturligt och som gäller över hela linjen i var affarsrorelse. Det
kan man icke komma ifrån. Vad man sålunda har ratt att krava
är, att den naturliga överlägsenhet, som det gamla bolaget tiar,
den skall icke genom lagstiftningen göras om intet, den skall icke
paralyseras. Men lagstiftningen skall tillika sa inrattas, att den
icke lägger några obehöriga hinder för de nystartade bolagen att
komma sig upp och växa sig starka. Äldre bolag, fa icke obehörigt
gynnas på bekostnad av de unga utan rättvisa skall skipas
åt båda hall, och det är just vad denna lagstiftning gor.
Den lämnar sålunda åt de yngre bolagen ett par medel, som i
konkurrensen med de äldre bolagen höra for dem vara av synnerligt
stor betydelse. Det ena är att de anskaffningskostnader,,
som måste utgå, få amorteras icke som nu inom en kort tid utan
under hela den tid, som försäkringen gäller. Och det andra ar
att den premieåterbäringsreserv, som finnes föreskriven i iao-en
och vars uppgift är att användas för att gorå premierna
billigare i den mån detta kan ske — denna prenueaterbaringsreserv
får i vissa delar ersätta säkerhetsfonden. Den nuvarande säkerhetsfonden
kan alltså räknas lika med den blivande säkerhetsfonden
och premieåterbäringsreserven. Dessa saker aro ju
av teknisk natur, men efter vad man sagt oss, maste de vara av
synnerligt stort värde för yngre bolag, for vilka det galler

att konsolidera sig. , , -,i

Jag vet mycket väl, att det är av omsorg för de nybildade
bolagen som herr Persson avgivit sm reservation och att densamma
dikterats av någon farhåga för att lagförslaget .skulle valr
stenar i vägen för under bildning varande försaknngsinrattnmgar.
Jag är ense med honom, att så icke far ske, men om han
vill göra sig besvär att undersöka forhallandena pa det område,
som intresserar honom, så skall han kanske finna, a ag
slaget hellre bör hälsas med tillfredsställelse och vara välkommet
just på det håll, som han tänkt pa. Ty kan ett sa beskaffat nystartat
bolag — som frågan gäller — arbeta med mindre om -kostnader — och det är ju det, som är meningen — sa kan det
också erhålla fastställelse på en omkostnadsplan som upptager
dessa lägre kostnader, och kan därigenom fa de lägre premier,

som bolaget anser sig kunna utlova. . v Det

är nog icke lönt att giva sig in i detaljer vidare. Vi ha
tillräckligt sysselsatt oss med sadana i utskottet, och fullt Kan
man ju icke smälta dem. Majoritetens uppfattning har emellertid
varit den, att vi icke kunnat finna något hal i detta nya
förslag, någon punkt som skäligen skulle kunna giva anledning
till grundade farhågor för dess verkningar, men däremot ha vi
funnit sådana sidor hos förslaget, som lova oss - savida man
över huvud kan lita på sitt omdöme i dessa frågor — åt. det

Onsdagen den 8 juli, e. m.

35 Nr 34.

skall givas en verksam hot för de osunda företeelser, som hota
att menligt inverka pa försäkringsrörelsen.

förslag^ tillåter mig’ herr talman> att yrka bifall till utskottets

I detta anförande instämde herr Pettersson i Södertälje.

• engdah 1: Herr talman! Jag vill börja med att

giva ålit erkännande åt utskottet för det sätt, varpå det behandlat
denna svara punkt i denna svåra fråga och jag tillåter mig
uttala som mm och jag tror även andras mening, att det icke
Ju-ra n°dvandlS;t>. atij terr Persson i Norrköping så ingående
skildrat sina sjalskval eller sina tvivelsmål inför denna fråga,
i de+tta föfäkringstjänsteman vill jag beklaga, att

han pa detta satt fatt hela saken om bakfoten. Han fruktar tydlgen,
att försäkrmgsinspektionen kan komma att sätta upp fordringarna
pa omkostnaderna och att detta skulle återverka på
premierna. Men saken är, som vi, som äro något inne i de verklga
orhalla,ndena;, veta, att det just klagas över att en del

b°*ag,’, fiafkllj ,“imdre> drivas med alltför höga omkostnader,
och att det ar detta somj utgör hindret. Då är det väl mycken liten
utsikt ±or,. att forsäknngsmspektionen skulle fordra större omkostnader
in toto an de omkostnader äro, över vilkas stora höjd
man klagar. Jag skulle vilja fråga: vilka äro de affärer, som
kunna tankas bliva grundade hädanefter? De, som finnas, torde
mahanda mindre komma att träffas av detta förslag, men efter
vilken typ kunna de affärer tänkas bliva grundade, som kunna
lida något men av den större stränghet, som denna lag represen SrV;n0’+det+tri'',

USi bolaS av en typ* som ja g för mig själv
dopt till struntbolagstypen. Det är för närvarande så, att det

hdiskar den fuLstandigaste frihet för varje person, som har tillacklig
fåfänga att bliva kallad för direktör och som har tillräckligt
antal släktingar, som kunna vara villiga att bliva
styrelsemedlemmar och revisorer i företaget och därtill ha lust
att vedervåga sina penningar, det finnes säger jag för sådana
personer den fullständigaste frihet att starta bolag, oaktat det
icke kan bevisas, att bolaget har det allra ringaste existensberättigande.
Av hurudan typ blir ett sådant bolag efter nå°ra
ar . Ja, säsong redaktör för en publikation till försäkringstagare
ar jag or nagra ar sedan haft nöjet eller åtminstone plikten
att ga igenom samtliga dessa bolags årsberättelser, och därvid
har man kunnat träffa på denna struntbolagstyp i ungefär följande
siffror. De behöfva ju icke vara exakta, då jag icke vill
chikanera någon. Bestånd vid årets början 8 miljoner, anskaffning
12 miljoner, tentering 6 miljoner, bestånd vid årets slut
» miljoner, icke avskrivna anskaffningskostnader 300,000 kronor
Det är möjligen affärer av denna osunda beskaffenhet, som
skulle kunna bliva glidande av, att man stramade till en liten
smula i avseende pa den alltför obegränsade friheten att till -

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelsen.

(Forte.)

Nr 84.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Onsdagen den 8 juli, e. m.

fredsställa. direktörssjukan genom, att bilda nya bolag. Min ärade
vän talade om att han var rädd för att försäkxmgsinspektionen
skulle erhålla för stor makt. Det verkliga förhållandet ar, som
verkliga försäkringsmän väl känna till, att man klagar a
högljuddare för varje år över, att försäkrmgsmspektionen har
för liten makt. Jag vill icke säga, att sa ar förhållandet under
den nuvarande överdirektören, men då tjänsten var en bisyssla,
kan man säga, att det ofta inträffade, att försäkrmgsinspektionen
icke använde den lilla makt, som den hade. Min ara e
herr Sven Persson är ju mycket intresserad för förvaltningen
av folkets penningar, men om han är det, sa ar det ju klart, att
han måste vara intresserad av, att tillsynen över dem, som förvalta
folkets penningar — i det här fallet försäkringsbolagen
_ blir något litet stramare än den nu är, ty ur den mest demokratiska
synpunkt finnes, såvitt jag kan första, icke någon
anmärkning att framställa mot denna lagstiftning, utan de sm
intressen bevakas i ganska hög grad genom denna lagstiftning,
som en hel del försäkringsmän, det vagar ]ag försäkra mina
kamrater oich vänner i kammaren, finna vara långt ifrån nog

Stranjgäg ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Det må tilllåtas
mig att avgiva en liten replik, vilket torde kravas i
synnerhet som den siste talarens anförande hade med saken mycket
litet att skaffa utan i stället sökte excellera i diverse kvickheter,
som denna debatt vant frigjord från hittills.

Då han talade om så kallade struntbolag, sa erinrar jag
mig, att han använde samma uttryck, då vi hade att debattera
lagen om understödsföreningar: som struntförenmgar benämndes
då de små föreningarna. Hela hans teori synes i princip huvu -sakligen gå ut på en stark kontroll. Men det ar icke darpa det
hänger utan pa att försäkringsväsendet visserligen ar säkert,
men därjämte praktiskt lämpat efter förhandenvarande förhållanden.
Det bolag, som herr Tengdahl talade om och van han
varit tjänsteman, har inga fonder till återbäring åt de försakande
alls. Det kan populärt räknas som en agent för fem stycken
andra bolag och intet annat, varför jag anser, att det satt, varpa
detta bolag är ordnat, icke kan läggas till grund för förevarande
lagstiftning och för de bolag, som skulle komma att lyda under

densamma-er betona; att -jag lämnar kritiken beträffande mig

själv å sido.

Herr Tengdahl: Herr talman! Jag ber bestämt få protestera
mot, att jag skulle uttalat mig på något sätt ringaktande
om understödsföreningarna, då den lagen var under behandling,
såsom det tycktes framgå av herr Perssons anförande. Det
har jag bestämt aldrig gjort.

Onsdagen den 8 juli, e. m.

37 Nr 84.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till det av herr Persson i Norrköping under
överläggningen framställda yrkandet, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§7.

Härpå upptogs till behandling särskilda utskottets nr 1, utlåtande,
nr 1, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, omfattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.

Punkt er na 1—l.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—8.

Lades till handlingarna.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 12 och 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—18.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.
Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. tillägg
till lagen om
försäkringsrörelse.

(Forts.)

Nr 34.

Onsdagen den 8 juli, e. in.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkten 22.

Kammaren biföll ntskottets hemställan.

Punkterna 23 och 24.

Lades till handlingarna.

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

Punkten 25, angående mötesbidrag åt vissa officerare och underofficerare.

I punkten 26 under fjärde huvudtiteln av statsverkspropositionen
hade Kungl. ,Maj:t föreslagit riksdagen att för tilldelande av
mötesbidrag åt vissa officerare och underofficerare enligt i statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för den 14 januari 1914 angivna
grunder å extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag av
130,988 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner i förevarande ämne, avgivna den ena, nr
52, inom första kammaren av herrar Dahl och F. Söderbergh och den
andra, nr 31, inom andra kammaren av herr Nilsson i Bonarp m. fl.
Uti dessa motioner hemställdes, att riksdagen måtte för tilldelande
år 1914 av mötesbidrag åt vissa officerare och underofficerare med
vederlikar enligt ovan angivna grunder anvisa ett förslagsanslag av
160,000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte för tilldelande av mötesbidrag åt vissa
officerare och underofficerare med vederlikar enligt i statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden den 14 januari 1914 angivna grunder
å extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag av 130,988 kronor.

b) att herrar Dahls och F. Söderberghs samt herr Nilssons i Bonarp
m. fl. förberörda motioner icke måtte till någon riksdagens vidare
åtgärd föranleda.

Vid punkten fanns emellertid fogad reservation av herrar greve
H. Hamilton och Andersson i Skivarp, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
förslag samt herrar Dahls och F. Söderberghs och herr Nilssons i
Bonarp m. fl., ovannämnda motioner, måtte för tilldelande av mötesbidrag
åt vissa officerare och underofficerare med vederlikar under
åren 1914 och 1915 enligt i statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
den 14 januari 1914 angivna grunder å extra stat för år 1915
anvisa ett förslagsanslag av 290,988 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att av tillgängliga medel under år 1914 förskjuta ett belopp

Onsdagen den 8 juli, e. m.

39 Nr 34. ,

av högst 160,000 kronor för att sedermera ersättas av vad sålunda
anvisats.

Punkten föredrogs, varefter

Herr Andersson i Skivarp yttrade: Herr talman, mina
herrar! Under punkten a) har icke någon skiljaktighet rått
mellan ledamöterna inom utskottet, vare sig ifråga om behovet
av detta anslag eller ifråga om sättet för dess utgående. Men
ifråga om punkten b) i utskottets betänkande har jag för min
del jämte en annan ledamot av utskottet — vi voro för resten
flera, fastän de övriga icke reserverade sig — ansett, att vi här
icke kunde följa utskottet.

Det är ju så, att redan när nu gällande härordning år 1901
antogs, det var åtminstone tämligen säkert sagt ifrån att kasernerna
vid samtliga regementen skulle vara färdigbyggda under
år 1913. Denna plan har emellertid icke kunnat realiseras; och
därigenom har en del av de officerare och underofficerare, som
skola tjänstgöra vid de icke kasernerade regementena, fått och få
ådraga sig ganska stora kostnader under den tid rekrytskolan pågår,
därför att de måst skaffa sig bostäder även på de platser
där regementena övas, när dessa icke ligga i närheten av deras
hem.

Nu ha vi reservanter för vår del ansett, att dessa mötesbidrag,
som nu enligt Kungl. Maj :ts förslag under 1915 skola tillkomma
officerare och underofficerare med vederlikar, böra tillkomma
dem även under 1914. Det är ju så, att redan 1911 ingick
en arméfördelningschef till Kungl. Maj :t och anhöll att
dessa personer måtte få ett sådant mötesbidrag, visserligen icke
alldeles lika med detta, men han anhöll om 50 P/o& av den dagavlöning,
som de förut hade. Kungl. Maj :t ansåg emellertid
detta icke kunna föranleda till någon åtgärd. Oaktat ny anmälan
inkom under år 1912 har Kungl. Maj :t icke brytt sig
om denna sak förrän efter 1913, när ny ansökan inkommit från
en ny arméfördelningschef. Då kom Kungl. Maj :t till 1914 års
riksdagar och föreslog, att dessa underofficerare m. fl. skulle
hava ett extra mötesbidrag för 1915. Då borde väl saken ligga
så, tycker man, att samma personer, som nu skola hava sitt mötesbidrag
för 1915, samma personer borde vara lika berättigade
att 1914 få det mötesbidraget, alldenstund det var beräknat och
för dem tillkännagivet att kasernerna skulle vara färdiga under
1913.

Nu kan man visserligen säga, och jag vet mycket väl att
det kommer att sägas också, att det är en principsak, som riksdagen
icke gärna vill gå med på, att lämna sådana här ersättningar
retroaktivt. Men den ersättning det här gäller är på
sätt och vis icke retroaktiv. En del därav skulle redan vara
utbetalad, nämligen för de rekrytskolor som började nu på våren,
men det är ju ännu en tid som de ligga inne, och sålunda

Ang. mötesbidrag
åt vissa
ofjicerare och
underofjicerare.

(Forts.)

Nr 34. 40

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. mötes- kan man saga, att detta bidrag icke är fullt retroaktivt. Däre^officerare^och
mo^ ^au man saSa anna^ an att det ar rättvist. Dessa offi°under-
°° csrare, underofficerare och vederlikar hava icke någon skuld i
officerare, att de icke hava kommit med, just därför att de redan under 1911
(Forts.) och 1912 hos Kungl. Maj :t sökt att få detta anslag. Jag har
därför icke kunnat finna annat än att det är fullt rättvist, att,
i överensstämmelse med motionärernas begäran, de även under
1914 få sig detta möteshidrag tillerkänt; och jag her härför, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr Hamilton och mig vid
betänkandet fogade reservationen.

Vidare anförde:

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag har
icke många ord att tillägga till vad den föregående ärade talaren
har anfört. Herrarna hava naturligtvis själva läst såväl
själva förslaget och utskottets utlåtande som också reservationen
och veta således, hur ärendet ligger. Jag vill blott rikta
en vördsam hemställan till kammarens ledamöter, att de måtte
beakta det rättvisa och billiga i den gjorde framställningen.

Jag vill erinra om att det här gäller blott gifta officerare
och underofficerare och deras vederlikar, och att framställningen
avser att de skulle erhålla därför en gottgörelse på den grund
att de sex månaderna av året äro hänvisade att tjänstgöra på
annat ställe än det, där de hava sin verkliga förläggning. Jag
förmenar att man kan säga, att utskottet, liksom Kungl. Maj:t,
gjort ett uttalande om det rättvisa häruti, i det att bägge, både
Kungl. Maj:t och utskottet, för år 1915 fastställt ett lönetillägg
för dessa personer; och vad som för år 1915 anses behövligt
bör väl med samma rätt utgå även för år 1914.

Jag tillåter mig därför förnya min vördsamma hemställan
till kammaren, att kammaren vid detta tillfälle måtte behjärta
den framställning, som här är gjord för dessa officerare, underofficerare
och vederlikar; och jag ber, herr talman, att få tillstyrka
bifall till den av herr Hamilton och herr Hans Andersson
avgivna reservationen.

Herr E. A. Kilson i Örebro: Herr talman, mina herrar!
Vid alla löneförbättringar och alla löneregleringar, som under senare
tid ifrågasatts, har man låtit sig angeläget vara att icke låta
dessa förbättringar få en retroaktiv verkan. Den uppfattningen har
man kommit till på grund av de erfarenheter, som man ej minst
inom statsutskottet har varit i tillfälle att göra beträffande de icke
överskådliga konsekvenser, som varje biträdande av eu retroaktiv
tillämpning av en löneförbättring har med sig. I dag gäller det
en grupp av tjänstemän, i morgon kan det gälla en annan.

De skäl, som nu av en ärad talare på Malmöhusbänken här
hava anförts, de kunna med säkerhet anföras till stöd för snart sagt
vilken löneförbättring som helst. Ty det inträffar minsann icke

Onsdagen den 8 juli, e. m.

41 Nr 34.

sällan, att det av personalen inom en eller annan tjänstemannagrupp
göres framställning till Kungl. Maj:t om löneförbättring, utan att
detta föranleder någon som helst framställning till riksdagen eller
där föranleder beslut. Men skulle den omständigheten, att framställning
uti ifrågavarande fall gjorts, anses prejudicera, att då löneförbättring
anses böra vidtagas eller ifrågasättas, densamma på den
grunden skall tillämpas retroaktivt, ja, då tror jag att riksdagen
är inne på vägar, som riksdagen i detta nu icke är i tillfälle att
överskåda och som på grund av sina verkningar icke komma att bli
lyckliga.

Jag ber härmed att få anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Jag skall
be att få instämma i den siste ärade talarens erinran om, att riksdagen
hittills i allmänhet icke har velat vara med om att vid löneförbättringar
lata dessa fa en retroaktiv verkan, och jag tror också,
att det är i sin ordning att riksdagen vidhåller denna uppfattning.
Men jag anhåller att få erinra om, att det här icke alls är tal
om någon löneförbättring, utan det är fråga om en fullt befogad
ersättning på grund av de högre kostnader, som vissa officerare,
underofficerare och deras vederlikar ha fått vidkännas och få vidkännas^
på den grund att de ända till sex månader om året få tjänstgöra
på annat ställe än där de äro bofasta. Det är således här icke
någon löneförbättring det gäller utan en ersättning till dessa personer
för större kostnader vid utförandet av deras arbete i statens
tjänst; och om en sådan ersättning kan man icke säga att den är en
löneförbättring.

t Jag ter även att fa erinra om, att den princip, varom riksdagen
nu i dag skulle besluta, redan genom kungl. brevet den 28 september
1907 blivit tillämpad för sådana officerare som skulle tjänstgöra
vid så kallade utbildningsskolor. Detta skedde som sagt redan
1907, och vi göra i dag genom att villfara den gjorda framställningen
icke alls något som strider mot riksdagens tidigare handlingssätt
i dylika frågor.

Jag ber därför, med erkännande för övrigt av den siste ärade
talarens fullt berättigade framhållande av att löneförbättringar icke
böra utgå retroaktivt, att få förnya min hemställan om bifall till
reservationen.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag kan icke dela den
siste ärade talarens uppfattning att icke detta skulle vara en
löneförbättring. Men det är naturligtvis icke därför, att det
är en löneförbättring, som jag motsätter mig anslaget, utan det
är ur ren statsregleringssynpunkt. Riksdagen har hittills icke
varit benägen att belasta den statsreglering, som man håller på
med att göra upp, med anslag som gå tillbaka. Här gäller det
ju dock, om motionärernas förslag bifalles, att riksdagen skall
besluta att på 1915 års stat uppföra 160,000 kr., som redan

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

(Forts.)

Nr 34. 42

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

(Forts.)

Onsdagen den 8 juli, e. m.

under 1914 skola utgå. Alltså, man kan icke komma ifrån, att
vad det här gäller, det är en retroaktiv reglering, som icke kan
vara hälsosam ur själva statsregleringens synpunkt.

Det har ju fyrfaldiga gånger i statsutskottet och även har
i kamrarna diskuterats för och emot denna princip, och jag medger
villigt, att det någon gång har så att säga avvikits från
densamma, men då har det varit i alldeles särskilt ömmande fall.
Jag erinrar mig särskilt, när det gällde att reglera lönerna för
ett visst verks lägre tjänstemän. Då inkom Kungl. Maj:t med
en proposition, vilken riksdagen som sådan icke hann att behandla
vid den riksdag, då propositionen gjordes. Uti det utlåtande,
som då skrevs, och vari utskottet avstyrkte, Kungl. Maj:ts proposition,
utfäste sig emellertid riksdagen, pa utskottets förslag,
att, om den kungl. propositionen återkomme påföljande år uti
så pass god tid att riksdagen hade tid att behandla ärendet, riksdagen
vid det förhållandet skulle tillgripa denna retroaktiva
form. Men då gällde det verkligen också tjänstemän, vilkas
avlöningar voro så orimligt små, att det lag fara uti att förvägra
det då framställda lönekravet.

Här kan man visserligen, ur den synpunkten att kasernbyggandet
har fördröjts utöver den för arbetets färdigställande
beräknade tiden, säga, att det formellt sett är rätt, att riksdagen
bifaller vad motionärerna framställt; men jag tror, att dessa
tjänstemän, som det här gäller, skola vara synnerligen _belåtna
med att från och med 1915 få den av Kungl. Maj:t ifrågasatta
förhöjningen i deras inkomst. Av rent principiella skal har
jag därför inom utskottet icke kunnat biträda den mening, som
här företrätts av de talare, som stå bakom motionen, och de reservanter
som här hava antecknat sig. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Det är endast
i anledning av vad den ärade representanten från Helsingborg
anförde beträffande 1907 års prejudikat, som jag vill, er_
inra därom, att det icke är minst erfarenheten om varthän just
det prejudikatet skulle kunna föra, som har givit statsutskottet
full klarhet om en sak, och det är, att man måste beträffande
löneförbättringar, löneregleringar eller ersättningar, såsom herr
Sommelius sade, följa en viss princip, ty annars kommer allting
att bli flytande på detta område och det skulle ur statsregleringssynpunkt,
som herr Thorsson mycket riktigt ^anfört, komma
att verka synnerligen ofördelaktigt. Jag kan sålunda icke av
vad herr Sommelius anförde på något sätt känna mig övertygad
om det rätta i att frånträda det yrkande jag här framställt.

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Då
jag är en av motionärerna i denna fråga, ber jag att få säga
några få ord. Jag ber da att först fa uttala ett erkännande
till första särskilda utskottet därför, att det sa ennälligt har

Onsdagen den 8 juli, e. m.

43 Nr 34.

tillstyrkt den framställning, som gjorts av Kungl. Maj :t i detta
ärende. Men jag skulle ha varit ändå mera tacksam, om utskottet
hade sträckt sin välvilja något längre och även godkänt
den framställning, som jag och mina medmotionärer framfört
i detta ärende, ^ ty enligt mitt förmenande ha vi anfört särskilt
goda skäl för vår framställning.

Det är ju onekligen så, att i övergångstider det händer,
att tjänstemän kunna bli lidande på de anordningar, som under
dessa övergångstider göra sig gällande. Så har nog varit förhållandet
för de tjänstemän det här gäller. De olägenheter, som
dessa officerare, underofficerare och vederlikar fått dragas med
under denna övergångstid, ha varit stora. Ändock har från deras
sida ej något helst knot uttalats. Då nu emellertid övergångstiden
är slut, tycker man, att de icke böra genom statsmakternas
förvållande åsamkas särskilda kostnader i tjänsten, men detta
är just vad som äger rum. Övergångstiden, som skulle varit
slut med 1913, har genom statsmakternas eget förvållande så att
säga kommit att utsträckas utöver denna tid, och däruti ha ju
dessa tjänstemän ej någon som helst delaktighet. Det är sålunda
orätt, att de skola bli lidande därför, att regering och riksdag,
ej hava under den tiden kunnat bestämma gamisonsorterna.
Naturligtvis voro det då rätt, att man gåve dessa officerare
m. fl. den ersättning, som de äro berättigade till på den grund
att de, som sagt, ej ha varit vållande till att förläggningsfrågorna
icke blivit ordnade under den tid, som har förutsatts.

Nu vill jag gärna erkänna, att man skall fasthålla vid de
principer, som här äro uttalade av tvenne av särskilda utskottets
ärade ledamöter, att icke bevilja retroaktiv löneökning, men,
mina herrar, här är det fråga om något helt annat och principer
måste man hålla på allenast då de äro rättvisa. Då de icke äro
rättvisa bör man ej hålla på dem, ty principer, som gå ut över
enskilda löntagare och undandraga dem deras rätt äro icke längre
principer, som det är riksdagen värdigt att upprätthålla. Därför
tror jag, att det i detta fall är att driva principen för långt.
Jag kan därför icke finna annat än det vore synnerligen välbetänkt
och riksdagen värdigt att nu bifalla den framställning,
som vi motionärer hava gjort och som också har vunnit understöd
av två ledamöter i det utskott, som haft att behandla detta
ärende. Det vore, som sagt, mera riktigt och riksdagen mera
värdigt att handla så. Vi skola komma ihåg, att det dock här
gäller en hel del folk i rätt svag ekonomisk ställning. Det
gäller nämligen icke officerare allenast utan också underofficerare.
Att nödgas hava hushåll på tvenne platser är en ekonomisk
börda, som givetvis i deras små förhållanden kan kännas
ganska tryckande. Det är omkostnader, som de icke på något
sätt förut räknat med. Och därför anser jag, att det skulle
vara riktigt, att riksdagen ginge med på den reservation, som
här är avgiven av herrar Hugo Hamilton och Hans Andersson.

Man skall möjligen komma att invända, att vår motion skulle

Ang mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

Torts.)

Nr 04. 44

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

(Forts.)

ha framkommit tidigare, att så att säga tiden är försutten, att
motionen skulle ha framkommit vid innevarande års första riksdag
eller till äventyrs att den skulle ha framkommit ännu tidigare,
och jag måste till detta säga, att det kan ligga något berättigat
däri. Men i alla fall är det nu icke för sent, och då
tillfälle nu yppats, vore det riktigt, att riksdagen reglerade detta
förhållande i den riktning, vari motionärerna och reservanterna
uttalat sig. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
den av herrar Hamilton och Hans Andersson avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Jeansson i Kalmar, Ekerot,
Jönsson i Slätåker, Larsson i Dala, Bosson, Hildebrand, Berlitz,
Jjundström i Göteborg, von Hofsten, Welin och Bengtsson i Kullen.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Den siste
ärade talaren anförde, att det icke är nog med att hålla på principer,
utan man skall alltid se till, att principerna äro riktiga.
Ja, det håller jag med om. Men det är på det viset, att vad jag
ibland kan anse vara en fullkomligt riktig princip, anser min ärade
motståndare vara en oriktig princip, och hur går det då?

Nu är det ju så, vad själva den saken beträffar att ge anslag
till dessa officerare och underofficerare, att därom icke råder
någon meningsskiljaktighet. Meningsskiljaktighet råder endast
därutinnan, huruvida detta anslag skall utgå även för 1914,
d. v. s. innevarande år.

Den siste ärade talaren anförde själv, att det kunde måhända
anföras mot denna begäran om anslag, att den ej framfördes
vid detta års första riksdag; och jag hade just begärt ordet
för att påpeka den saken, innan den ärade talaren själv fäste
uppmärksamheten därpå. Men hur hade det gått med principen,
som den ärade talaren i detta fall slår så orimligt hårt pa, om
icke det hade inträffat en viss händelse i februari månad, i år?
Då hade ju hela denna princip varit fullständigt begraven även
från motionärernas sida. Då hade det varit absolut omöjligt
att diskutera denna sak, därför att till förra riksdagen väcktes
ingen som helst motion för att få upp detta ärende till behandling.
Nu är det ju klart som dagen, att man härvidlag jnåste,
om man skall ha någon metod i statsregleringarna, försöka att
hålla på den uppfattningen, att när man reglerar statens utgifter
för ett visst år, man skall hålla sig- till den regleringen,
och icke, utom i absolut trängande fall, gå ifrån denna princip
och reglera bakåt. Ty skulle man i statsregleringshänseende
frånträda den uppfattningen, då vet man egentligen icke var
det skall sluta.

Då jag av helt naturliga skäl biträder det kungl. förslaget,
så har jag därmed sagt ifrån, att jag för min del finner, att det
är riktigt, att de tjänstemän, som därav beröras, av statsmakterna
i någon mån hållas skadeslösa för det uppskov, som blivit

Oasdagen den 8 juli, e. m.

45 Nr 84.

en följd av kasernbyggandets försening. Men jag kan icke biträda
den uppfattning, som sträcker sig till, att de även för
1914 skola ha denna extra reglering. Om man skulle hålla strängt
på den uppfattning, som gjort sig gällande från motionärernas
och med dem liktänkandes sida, mot vilka jag icke alls på något
sätt riktar någon förebråelse, därför att de anse, att de ha rätt,
hur många gånger har då icke riksdagens andra kammare och
ännu mera första kammaren i mycket, mycket mera brydsamma
fall för principens skull avslagit förslag, som framkommit just
i syfte att reglera bakåt! Jag är för min del rädd för konsekvenserna
av detta, och det är det som bjudit mig att sälla
mig till utskottsmajoritetens förslag, och jag ber därför, herr
talman, att fortfarande få vidhålla mitt yrkande.

Herr Rydén: Herr talman! I det betänkande, som här
föreligger, står antecknat, att jag skulle hava deltagit i behandlingen
av detta ärende inom försvarsutskottet. Jag har icke varit
i tillfälle därtill, och jag ber att få detta till protokollet antecknat,
då jag kanske annars kommit att stå som reservant
i någon punkt.

Då emellertid en viss debatt uppstått om denna fråga, ber
jag få säga några ord, ty denna fråga är icke av den ringa
räckvidd, som man möjligen föreställer sig, då man endast tänker
på huruvida dessa 160,000 kronor skola beviljas eller icke.
Det torde icke kunna bestridas, att det måste vara riktigt, att
man så långt som möjligt upprätthåller den ordningen, att
den riksdag, som reglerar utgifterna för ett visst år, icke belastas
med utgifter för själva det löpande året. Annars skulle
man ju aldrig veta, var det kommer att sluta. Statsutskottet har
under den tid jag tillhört detsamma haft en mängd fall, jag
vågar säga många tjog fall, som varit med detta besläktade,
och vid alla tillfällena har man dragit två prejudikat. Det ena,
omnämnt i kväll, är 1907 års löneregleringsförslag för statens
järnvägar. 1907 års riksdag beslöt nämligen utgifter för statens
järnvägar dels för 1907, d. v. s. det löpande året, och dels
för det ordinarie budgetsåret 1908, men som skäl för detta fanns,
dels att dåvarande civilministern hade givit en mycket stark
utfästelse till personalen, som det var fråga om, att han skulle
försöka få detta igenom, och dels att det var fråga om den mest
illa avlönade statstjänstemannakår, som någonsin funnits här i
landet. Det var på den tiden, då våra banvakter gingo med
löner på 600 kronor om året. Vi ansågo det vara alldeles obilligt
att på detta sätt avlöna människor, och därför gingo vi med på
det förslaget.

Det andra prejudikatet gällde posttjänstemännens lönereglering
år 1909. Därmed förhöll sig så, att riksdagen fick in
en proposition från dåvarande regeringen så sent på våren, att
det ansågs från alla håll, att man icke ville stanna fjorton
dagar extra för den frågans skull, utan riksdagen avvisade

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

(Forts.)

Nr 84. 46

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

(Forts.)

propositionen, men så skrevs i riksdagens skrivelse, att personalen
icke borde bli lidande härpå, utan att, om framställning
om retroaktiv verkan av löneregleringen skulle göras, skulle en
sådan framställning med välvilja prövas av riksdagen. Riksdagen
ansåg sig med anledning härav skyldig att infria detta
sitt löfte, ehuru det gick med knapp nöd i gemensam votering.

Dessa två prejudikat, särskilt det av 1907, ha hotat att
verka därhän, att varenda lönereglering blir ställd på sådan
bog, att den omfattar dels det ordinarie budgetsåret och dels
det löpande året, och följaktligen skulle man på det år, då man
reglerar lönerna för en tjänstemannagrupp, få kumulera två
års ökade utgifter för ändamålet.

Senast i dag ha vi, mina herrar, behandlat i ett statsutskottsbetänkande
en fråga, som har sammanhang med detta, att
man icke bör bevilja utgifter, som avse det löpande året, åtminstone
icke annat än i trängande undantagsfall, vilka ju kunna inträffa.
Jag syftar på den fråga, som vi hade att behandla
på åttonde huvudtiteln, nämligen om anslag till meteorologiska
meddelanden. Kungl. Maj:t hade begärt anslag för 1914 och 1915,
vilka båda skulle gå på 1915 års budget, men vi avslogo anslag
för 1914 och beviljade det blott för 1915.

Jag skall taga ytterligare ett exempel för att visa, vad
ett sådant förfarande, som här ifrågasättes, i princip innebär.
Här föreligger en motion, som jag hoppas att herrarna skola ha i
minnet, om detta förslag går igenom. Den är bra mycket mer
behjärtansvärd än den nu förevarande framställningen med hänsyn
till vederbörande statstjänares behov. Jag syftar på den
av herr Bärg i Katrineholm väckta motionen om tillfällig löneförbättring
för den lägre personalen vid statens järnvägar. Kostnaderna
för genomförandet av denna löneförbättring uppgå till
omkring 3 miljoner kronor, och motionen avser innevarande års
budget. Vi skulle alltså på 1915 års budget anslå pengar, som
redan skulle vara utbetalda baklänges år 1914. Enligt min uppfattning
är denna lägst avlönade personal vid statens järnvägar
i vida större behov att få sin lönereglering snart, än vad den
statstjänarkår är, som det här gäller. Jag vill naturligtvis
icke för min del här göra annat uttalande än det, att om riksdagen
bifaller det här föreliggande förslaget, så måste den i
rättvisans och rättfärdighetens namn bifalla även det andra,
som avser den lägst avlönade personalen vid statens järnvägar.

Jag vill vidare säga, att här finnes en kommitté tillsatt, som
behandlat frågan om lönereglering för den nämnda lägst avlönade
personalen. Vad den löneregleringen kommer att gå till,
när förslaget kommer att föreligga, har jag ingen möjlighet
att yttra mig så bestämt om, men jag vågar säga, att det kommer
att gå på flera miljoner. Om vi då förutsätta, att 1916 års
riksdag får att behandla den löneregleringen och att Kungl.
Maj:t begär ökat anslag att utgå från och med den 1 januari
1917, men motionärer här i kammaren påyrka, att de ökade

Onsdagen den 8 juli, e. m.

47 Nr 84,

lönerna skola utgå dels för 1916 och dels för 1917, så frågar
jag, om man kan påstå med rättvisa att en sådan framställning
icke bör bifallas. Då skulle vi komma att på 1917 års budget
lägga dels denna ökade utgift för år 1917 och! dels denna särskilda
retroaktiva löneförhöjning för år 1916, alltså lägga det
dubbla beloppet av låt mig säga 12 eller 14 miljoner kronor
kumulerat på ett enda år.

Jag har velat säga detta till försvar mot de anmärkningar,
som framställas därom, att statsutskottet många gånger är alltför
principfast. Nu är det visserliegn icke statsutskottet, som behandlat
denna fråga, såsom herr Nilsson i Bonarp sade, utan
försvarsutskottet, men de personer, som suttit i detta utskott,
äro desamma, som sitta i första avdelningen i statsutskottet,
och det är samma principer, som där tillämpas. Man må klandra
utskottet hur mycket som helst för att det håller på principerna
i detta fall, men släpper man dem här, så kan jag för
min del icke finna, att det skall bli möjligt att vägra medverkan
till andra liknande framställningar, när de komma från
andra statstjänaregrupper.

Jag har som sagt, den uppfattningen, att man måste hålla
på den principen, att budgetsregleringen skall avse det kommande
året och icke det löpande. I undantagsfall, när händelser inträffa,
som man icke kunnat förutse, måste man naturligtvis göra avsteg
från den principen, men i ordinära fall, när fråga är om
förhållanden, som förelegat och varit kända redan när budgetsregleringen
för det löpande året uppgjordes, anser jag, att man
måste hålla på principen, att man icke får på den statsreglering,
som nu uppgöres, lägga kostnader, som bort läggas på
den reglering, som uppgjordes i fjol. Herrarna förstå litet var
att sådana förslag som detta föreliggande draga med sig konsekvenser
av mycket stor vidd.

Jag vill betona ännu eu gång, att går detta förslag igenom,
så anser jag mig för min del absolut skyldig att yrka,
att rättvisa skipas mot de grupper av statstjänare, som icke
ha en hel rad mäktiga och inflytelserika män, som föra deras
talan i kammaren. Vi få då komma ihåg, att vi måste taga
konsekvenserna och hjälpa dessa grupper, när de komma, och
därför vill jag ha sagt dessa ord i detta sammanhang.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman, mina herrar!

Jag vill tala om för den siste ärade talaren här bakom mfg,
att jag är lika angelägen som han att hålla på den principen, att
statsregleringcn skall göras upp endast för det kommande året,
därest det icke därigenom sker någon orättvisa, och att jag icke
vill vara med om och aldrig har varit med om att löneregleringar
tillämpas retroaktivt. Men här är icke fråga om någon lönereglering.
Dessa personer voro genom uttalanden 1901 tillförsäkrade
att bli kasemerade senast år 1914 och att deras kaserner
skulle vara byggda 1913. För de allra flesta regementen ha

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

(Forts.)

Nr 34. 48

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

(Forts.)

också kasernerna blivit färdigbyggda, och officerare, underofficerare
och vederlikar vid dessa regementen äro således icke berörda
av denna fråga, utan blott motsvarande befattningshavare vid de
regementen, som icke ännu fått sina kaserner färdiga. Det är
blott dessa det gäller, och det är en helt annan sak än att reglera
lönerna för en hel kår. Det är detta jag velat påpeka för herr
Rydén, att frågan här icke är om lönereglering för en hel kår,
utan en gottgörelse åt några personer, som blivit lidande därför
att deras rätt icke blivit tillgodosedd av dem det vederbort.
Det är så frågan ligger och icke på annat sätt. Då bör väl riksdagen
giva dem den rätt, som de förut icke blivit tillgodosedda,
med, och jag håller därför fortfarande på, att detta icke är en
lönereglering, utan blott en rättvisa, som skipas mot en liten
del av en kår.

Jag vidhåller således mitt yrkande.

Herr Lindberg: Herr talman! Det har blandats ihop under
denna diskussion statsutskottsprinciper och riksdagsprinciper,
och med anledning av vad som yttrades för en liten stund sedan,
skall jag be ätt få säga ifrån, att jag i den föreliggande frågan
kommer att rösta med försvarsutskottet, utan att därför på något
sätt vilja binda mitt görande och låtande i den fråga, som jag
troligtvis sedermera under riksdagens lopp kommer att få taga
befattning med, nämligen den, som väckts av herr Bärg i
Katrineholm.

Herr Lilj edahl: Herr talman! Yi befinna oss nu i en liknande
situation som i förmiddags. Då liksom nu stod en formalprincip
i strid med en realprincip, och då fäste man sig huvudsakligen
vid att det blev formell överensstämmelse i tillämpningen av
vissa grundsatser. Jag röstade dock med den socialdemokratiska
reservationen, emedan jag ansåg att den var rättvis. Den var däremot
icke någon fullt riktig grundsats ur formell synpunkt, såsom
ju också påvisades, men det händer ofta här i livet, att de formella
principerna komma i strid med de djupare liggande och rättvisare
principerna. I en sådan pliktkollission gör jag för min del så, att
jag håller mig till den djupare sanningen, den djupare rättvisan, och
jag kan icke finna annat än att denna i detta fall ligger på motionärernas
och reservanternas sida. Yi minnas ju, att då vår nuvarande
härordning antogs år 1901, övningstiden utsträcktes från 3
månader till 8 månader. Under den korta tid av 3 månader, som
man förut exercerade på våra lägerplatser med 68 dagars rekrytmöte
och 22 dagars regementsmöte, var det icke någon särskild uppoffring
för gifta officerare och underofficerare att ligga på lägerplatserna,
men när sedan övningstiden utsträcktes ända till 8. månader
med 6 månaders vistelse i sträck på lägerplatsen, blev situationen
en helt annan. Då blevo dessa gifta officerare och gifta underofficerare
— det är endast dem Kungl. Maj:t vill lämna detta bidrag
och det anser jag vara riktigt — nödsakade att hålla hus -

49 Hr 34.

officerare.

(Forts.)

Onsdagen den 8 juli, e. m.

hall pa tva ställen, dels för hustru och barn hemma och dels för sig mötessjähm
pa. lägerplatsen. Men det kan ju icke undvikas, att när man bidrn''J åt »«««
övergår till en ny härordning, vederbörande måste finna sig uti att °^‘ceraJe och
under övergangsåren olika förhållanden bli rådande för olika ''

regementen. Man kan ju i eke trolla fram alla kaserner på
en gång, utan det ena regementet blir kasernerat då och det andra
da. hiu fastställdes det 1901, att denna övergångstid skulle
racka i tolv år, att 1913 skulle vara det sista övergångsåret
och att sålunda alla regementen då skulle vara kasernerade.
emellertid har denna proposition kommit först nu, något som
den nuvarande regeringen ju icke rår för, och har alltså faktisk
t.komnnt ett år för sent. Vad propositionen föreslår kan komma
att tillämpas först år 1915. Alltså ligger år 1914 i skarven, det
ligger mellan sultet på övergångstiden, som var år 1913, och början
pa denna ersättnings utgående. Jag anser det därför av detta speciella
skäl, rättvist att man medtager även år 1914, ehuru jag eljest
icke är anhängare av att dylika löneförbättringar skola verka
retroaktivt.

Jag ber därför, herr talman, att fa yrka bifall till reservationen.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mina herrar! Jag
är av annan uppfattning i denna fråga än motionärerna, och då jag
icke reserverat mig inom utskottet, är klart att jag gillat utskottets
hemställan.

Jag kan då för min del instämma i vad herr Rydén har sagt.
Den, som varit med i riksdagen under de senare åren, erinrar sig,
hur man fått. kämpa sig fram till den principen, att man icke bör
anslå medel till det^löpande årets utgifter att täckas å riksstaten för
nästa ar. Det har gatt ganska sakta, innan man fick denna princip i
allmänhet fastslagen, men nu är den så gott som fullständigt genomförd.
. Då söker man nu från inflytelserikt håll att bryta denna
princip, och sker det, då tjänar det icke mycket till att man tvistar
. sedermera, utan da blir det att anslå medel undan för undan, så
snart man finner ett ändamål, för vilket anslag begäras, vara behjärtansvärt,
såsom jag erkänner att det här föreliggande fallet är.
Men när det talas om att detta icke är någon lönereglering, vill jag
icke gärna instämma i det påståendet. Ty detta är väl analogt med
en lönereglering, och säga vad man vill, så är det väl ändå en
penningförmån, som tillskyndas en statens ämbetsmannakår. Nu
åberopas att det 1901 utlovades, att dessa förmåner skulle erhållas
från och med 1914. För min del är jag icke god till att läsa detta
så, att. man genom 1901 års härordningsbeslut skulle tillförsäkrat
vare sig officerare eller underofficerare, att hela härordningsförslaget
skulle vara genomfört 1914 i detta avseende, nämligen hyggnadsfrågan.
Men även om. det skulle kunna tolkas på det sättet, så lär
väl det icke vara tillräckligt skäl att nu anslå medel även för
1914. Förresten har ju olikheterna för de femton regementena
börjat långt innan detta år ingått. Den ena kasernen efter den andra
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 84. 4

Nr 34. 50

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. mötes- Pa yj ju fatt färdig och mark val, det gäller icke blott femton utan
bidrag åt vissa t ju cm åtta kaserner; de tretton ha ju haft sina kaserner långt förut

officerare och ^ in o o.. ^ —j. ~ oö^alrilrl

under officerare.

(Forts.)

tj tig tlditLd, A.döCIUCI , VLC xxcu ,|W ii. o •• 1 *1J

och olikheter ha alltså förefunnits förut, om det nu är någon särskild,
förmån för officerare och underofficerare att bo i de nya kasernerna.

Men det är icke endast officerare och underofficerare, som drabbas
av dessa ojämnheter, utan även de värnpliktiga. Det är alltså
naturligt att, om ett sådant löfte är givet, som sedan icke kunnat
hållas, så lider även beväringen därav.. Ooh det må jag säga att pa
våra gamla, mötesplatser ha de värnpliktiga icke hälften av^ de förmåner,
som de beväringar kommit i åtnjutande av, vilka fått fullgöra
sin värnplikt och bo i de nya kasernerna. Men beväringen talas
det icke alls om. Det synes mig att liknande förmåner, som man nu
vill tilldela officerare och underofficerare, även borde givas beva °

Jag hade den uppfattningen, att man icke borde hava tillstyrkt
Kungl. Maj :ts framställning, men när den nu blivit framställd, ar
det väl icke värt att motsätta sig densamma, utan man får val avvakta
tiden; och så fort man hinner bygga, få då inflyttningarna

3.gä i*u.m

Nu avser ju Kungl. Maj:ts framställning först ar 1915 och det
kan jag ju vara med om, men att för 1915 anslå, medel att fördelas
bland dessa statens tjänstemän såsom en ersättning avseende 19 U,
det kan jag omöjligt vara med om.

Med herr Persson i Stallerhult förenade sig herrar Odqvist,
Lundblad och Åkerlindh.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Det har
talats mycket om principer vid detta tillfälle, och man har sagt,
att man för underlåtenheten att fasthålla vid principer begär
orättvisor mot andra. För min del kan jag icke finna, att den princip,
som av den siste ärade talaren blivit framhållen, skulle taga
obotlig skada om man bifölle motionen. Vikten av att fasthålla
vid principerna i avlöningsfrågor har också herr Rydén fram-,
fört, och han tolkade nyss sin motvilja att bryta dem, da han
yttrade att riksdagen icke bör belastas med utgifter för det löpande
året. Det är riktigt, att riksdagen icke skall belastas med
sådana utgifter, och i detta fall tror jag icke heller att det ar
meningen, men om riksdagen här vid detta tillfälle fattar ett beslut
om gottgörelse till en viss klass av statstjäntemän för ett
visst år, ha vi godkänt samma princip, som innefattas i k. .pro-»
positionen om gottgörelse för år 1915. Ofta har jag hört herr
Thorsson tala om rättfärdighet i alla riksdagens åtgöranden och
ja°- har ofta hört honom kämpa för rättfärdighetens sak. Och nh
har han sagt, att han anser det naturligt, att dessa officerare och
underofficerare skola hållas skadeslösa för det uppskov med kasernernas
byggande, som uppstått. Kasernerna skulle vara färdiga
deu 31 december 1913, men för vissa regementen ha de ännu icke
blivit färdiga. Dessa statstjänstemän ha, såsom herr Liljedahl

Onsdagen den 8 juli, e. m.

51 Jfr 84.

Idig att lämna gott- °-Oicera’''e och
; att de erhålla gott- officin.
med den tiden kunna n?0rts''i

rni-------. j ''''rurus*''

•«" .. T ° i . ,----n ° viu statens

Ja™va.f?r* kar lcke funnit, att någon velat motsätta sig

raitmatiga och billiga anspråk, men jag anser icke, att den frågan
i något avseende passar ihop med det föreliggande ärendet
dar ingen princip löper fara att brytas. Jag tror därför, att
det ar högst olämpligt att skjuta in denna fråga här. 1 detta
tall har det lyckats, sager herr Rydén, att få fram inflytelserika
PeF.soner’ s°m kunna tala för vederbörandes intressen. Nej, de
inflytelserika personerna äro de som bekämpa reservationen och
en av dem är den mäktige som sitter på Malmöbänken här bakom.
Jag skulle önska, att jag kunde skaffa mig samma inflytande
som hem Ryden; då skulle jag helt säkert kunna genomdriva
denna fråga.

Vad sedan angår beväringen, som den siste ärade talaren
berörde i sitt anförande, blir den ju inkvarterad. Men godkänner
man, att man är skyldig dessa officerare och underoffi i~rafninÄot;

f°r da ar man även skyldig att honorera dem

för 1914, ty ar 1913 den 31 december utgick den sista fristen,
inom vilken kasernbyggandet skulle vara färdigt, och från den
tiden bär också staten enligt min mening en viss skyldighet att
betala ior bada aren, om så hundra principer skulle falla. Ty i
främsta rummet är det dock rättvisa, som skall utövas, och
först i andra rummet må principerna tillgodoses.

i Ä" ,tal“an’ Jag riktar en vördsam vädjan till kammaren
att behandla detta ärende så, som första kammaren redan gjort
■och bifalla reservationen.

Hem E. A. Nilson i Örebro: Jag kan icke underlåta att
erinra därom, att om det också tidigare uttalad förhoppningar
att kasernerna ^ skulle vara färdiga år 1913, så bär det dock
icke avgivits något löfte, som kan åberopas som ett skäl för den
uppfattning den siste ärade talaren här har velat gorå gällande
liksom före honom en del andra talare, som stått på samma stånd•punkt.
Ty, mina herrar, likartade förhoppningar ha varit uttalade,
da det gällt tjänstemän på andra områden av stadslivet,
och det har visat sig, att dessa förhoppningar icke i allo kunnat
förverkligas.

För övrigt vill jag säga att, då den ärade talaren yttrade,
att är det rättvisa beträffande år 1915, så är det även rättvisa
för år 1914, så är detta en argumentering, med vilken man
kan komma ännu längre tillbaka i tiden på det område där
vi nu röra oss. - ’

Nr 84. 52

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. mötesbidrag
åt vissa
officerare och
underofficerare.

(Forts.)

Det har talats om att vi, som förfäkta den enligt statsregfleringssynpunkt
enda riktiga principen, äro orättvisa och orättfärdiga.
Jag her att på det bestämdaste få tillbakavisa Iden
beskyllningen. Det har även talats om att vi icke på ett behörigt
sätt velat tillgodose vad som är .riksdagen värdigt. Även
denna beskyllning tillbakavisar jag på det bestämdaste. För min
del bär jag sådana beskyllningar med lugn tillsammans med
de många aktade och ärade ledamöter av saväl denna kammare
som medkammaren, vilka stå bakom det uttalande, som vi här
ha gjort, men jag har icke kunnat underlåta att bestämt tillbakavisa
dem.

Häruti instämde herr Andersson i Raklösen.

Herr Widlund: Jag kan icke underlåta att tillkännagiva
min mening i detta fall. Jag anser att genom uttalande
vid 1901 års härordning de herrar officerare och underofficerare,
som icke vore kasernerade 1914, då äro berättigade till här
ifrågavarande bidrag. Principer sådana som herr Rydén och
även hen- Carl Persson talat om äro ju goda och bra, men man
kan icke i allt hålla sig till dessa principer, och därför ber
]ag att få yrka bifall till herrar Hamiltons och Anderssons
reservation.

Herr Ryd én: Ja, den siste ärade talaren behöver jag väl
icke bemöta, ty han har tydligen icke reda på vad saken gäller,
men jag skall be att få säga ett par ord till min ärade kamrat på
Skånebänken. Han yttrade, att han icke kunde förstå, att det
vore något brott mot själva principen för en budgetsbehandling,
som jag talade om i mitt förra anförande. Jag måste ha varit
mycket otydlig, om herr Sommelius icke kunnat följa min tankegång.
Det måste vara riktigt att för de fall, som kunnat förutses,
den budget skall .gälla, som göres upp i år; den budgeten
gäller de anslag, som skola utgå år 1915, och de äro alltså .
fastställda av detta årets ordinarie riksdag. För sådana fall»
som kunnat förutses, bör således icke någon rubbning av den i
år uppgjorda riksstaten äga rum på grund av beslut vid 1915
års riksdag. Att det inträffar händelser, som ingen människa
kan förutse, det är ju alldeles klart, och därför måste man ibland
göra avsteg från denna princip. Men genom att begränsa avvikelserna
från det normala förfaringssättet, så som jag fram- *
hållit, får man fasta normer för statsregleringens genomförande.
Jag vill säga herr Sommelius, att om hans uttalande att vad
som är rätt för 1915 även är rätt för 1914 skulle få gälla, då''
kunna vi med samma rätt säga, att om det är rätt att 1915
reglera lönerna för en tjänstemannakår, så är det även rätt att
denna lönereglering skall få tillämpas för det närmast föregående
året.

Nu låter det på herr Sommelius och andra, som ha talat

Onsdagen den 8 juli, e. m.

53 Nr 34.

här, som om dessa officerare och underofficerare skulle ha en Ang. mötesjuridisk
rätt gentemot staten i detta fall. Vad skulle det vara bidras åt vissa
för en rätt? Nej, den rätten, både den juridiska och den mora- °ffice™dZr- °Ch
liska, ha motionärerna framkonstruerat, då de sagt: Den nya officerare.
härordningen skulle vara genomförd år 1913 och från och med (Forts.)
den 1 januari 1914 har alltså denna rätt uppstått. Detta har
icke med härordningen att göra, utan med kasernbyggandet, och
det vet var och en att detta krav uppkommit därigenom, attkasernbyggnadsarbetena
fortgått olika på olika håll, varigenom,
som Herr Persson i Stallerhult framhållit, en mängd ojämnheter
uppkommit. Förut har det icke kunnat göras gällande,
att detta krav på mötesbidrag stöddes av någon rätt att erhålla
det.

Men jag vill ännu en gång betona, att herrarna få vara
rättvisa även mot de lägre statstjänstemännen. Här gäller det
officerare och underofficerare, som ha talemän här i riksdagen.

Kommen ihåg att även vara rättvisa mot de lägsta befattningshavarna
och tillämpa samma princip på deras sak, som på den
nu föreliggande. För min del har jag icke vågat gå med på
detta, ty det kommer att alldeles förrycka hela statsregleringen
och arbetet med budgetens uppgörande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen: och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Då votering emellertid begärdes, blev
nu uppsatt, justerad och avslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller första särskilda utskottets
hemställan i punkten 25 av utskottets förevarande utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid nämnda punkt fogade
.reservationen.

Omröstningen utföll med 126 ja mot 55 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkten 26, angående avlöningstillägg åt officerare och underofficerare
med vederlikar vid Bodens trupper.

Kungl. Maj:t hade i punkten 27 föreslagit riksdagen att för beredande
enligt i statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 14

Ang. avlöningstillägg
åt
vissa officerare
och underofficerare.

Nr 34. 54

Onsdagen den 8 juli, e. m.

»in''"stilla16''maj 1914 an8''ivna grunder av ett provisoriskt avlöningstillägg åt
"''villa ofjtce- officerare och underofficerare med vederlikar vid Bodens trupper å
rareockunder- extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag av 60,000 kronor.

ofjicerare.

(Forte.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft.

dels en inom första kammaren avgiven motion, nr 53, däri herr
Biörklund föreslagit, att det av Kungl. Maj:t begärda förslagsanslag
för beredande av provisoriskt avlöningstillägg åt officerare och underofficerare
med vederlikar vid Bodens trupper måtte utsträckas att
omfatta även provisoriskt avlöningstillägg med 150 kronor om året
åt underofficerare med vederlikar vid de i Umeå, Östersund och Sollefteå
förlagda trupper samt att för den skull anslaget måtte höjas
till förslagsvis 96,000 kronor;

dels ock en av herrar Wedin och Hellberg i Lycksele inom andra
kammaren väckt motion, nr 154, däri hemställts, att riksdagen med
ändring av vad som föreslagits i den vid denna riksdag avlämnade
statsverkspropositionen under fjärde huvudtiteln, 27 punkten, måtte
besluta att för beredande av ett provisoriskt avlöningstillägg åt
underofficerare med vederlikar vid Bodens trupper samt vid de i
Umeå, Östersund och Sollefteå förlagda trupper, beräknat att utgå
med 200 kronor om året åt dem vid Boden och med 150 kronor om
året åt de övriga, å extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag
av 60,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kung], Maj:ts
förevarande framställning och med avslag å herrar Biörklunds samt
herrar Wedins och Hellbergs ovanberörda motioner, i vad de skilj de
sig från Kungl. Maj :ts förslag, måtte för beredande, enligt de i statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden den 14 maj 1914 angivna
grunder, av ett provisoriskt avlöningstillägg åt officerare och underofficerare
med vederlikar vid Bodens trupper å extra stat för år 1915
anvisa ett förslagsanslag av 60,000 kronor.

Uti en vid punkten fogad reservation hade herr Liljedahl gjort
ett särskilt uttalande beträffande principen för ifrågavarande provisoriska
avlöningstilläggs utgående.

Efter det punkten föredragits, yttrade

Herr We din: Herr talman! Vid denna punkt beröres en

av herr Hellberg i Lycksele och mig avlämnad motion, vari vi
gjort framställning om provisoriskt avlöningstillägg åt underof-*
ficerare med vederlikar vid vissa i Norrland förlagda truppförband.
Motionen innebär ett återupprepande av en motion, som
väcktes år 1913, vari gjordes enahanda framställning. 1913 års
statsutskott avstyrkte motionen på den grund, att den icke var
nog omfattande, i det att det heter i utskottsbetänkande!,
att även officerare vid samma truppförband borde ha varit medtagna.
Det särskilda utskottet har nu yrkat avslag på motionen
på enahanda skäl.

Onsdagen den 8 juli, e. m.

55 Nr 34.

Då jag håller före, att samma förhållande kan vara rådande
för de underofficerare med vederlikar, vilka äro anställda vid
regementen, förlagda i Umeå, Östersund och Sollefteå, som för
dem, vilka äro anställda vid Bodentrupperna, anser jag, att ett
bifall till motionen hade varit på sin plats. Att det råder
något olika förhållanden vid Boden och de övriga truppförband,
som här äro ifrågasatta, kan jag naturligtvis icke förneka, men
att det måste råda en stor skillnad ifråga om levnadskostnaderna
för de underofficerare och vederlikar, varom i motionen talas,
mot vad som gäller dem, som äro anställda vid regementen, förlagda
i södra delarna av landet, därom kan man icke hysa något
tvivel. Jag vill påpeka, att på grund av den, kan man såga,
obligatoriska vintertjänstgöring, som dessa underofficerare nu
ha vid de norrländska truppförbanden, tillkommer utrustning,
som underofficerare vid de södra regementena ej äro skyldiga att
hålla sig med. För det första skola dessa underofficerare hålla sig
med skidor och övrig vinterutrustning, som kräver åtskilliga kostnader.
Det har upplysts mig från underofficerarna vid de i
Östersund förlagda regementena, att detta kräver en kostnad
något överstigande 100 kr. i engångskostnader, och dessutom krävas
avsevärda utgifter för underhållet, vartill de icke erhålla
bidrag.

Vidare ber jag att få framhålla, att i motionen också har
tagits nödig hänsyn till att det möjligtvis kan råda någon
skillnad i levnadskostnaderna för underofficerare vid Bodentrupperna
och vid de truppförband som äro förlagda till Umeå,
Östersund och Sollefteå. Därför ha vi i motionen också gjort
framställning om att bidraget skulle utgå med 200 kr. till underofficerare
i Boden och med endast 150 kr. till de övriga i motionen
omnämnda underofficerare med vederlikar. Jag anser så
starka skäl i detta fall tala för att de underofficerare, som här
äro ifrågasatta, höra falla under enahanda bestämmelser, att jag
vågar, trots utskottets enhälliga avstyrkande, yrka bifall till
motionen.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Jag bestrider
ej, att det kan vara högre levnadskostnader på en garnisonsort
i jämförelse med kostnaderna på en annan. Ja, jag skulle t. o.
m. kunna gå så långt, att jag skulle vilja göra det påståendet,
att officerarna och underofficerarna vid de truppförband, om
vilka vi för en stund sedan diskuterade, kanhända — om
man ginge till botten med det spörsmålet — strängt taget
ha det bättre ställt än officerare och underofficerare vid en del
på andra garnisonsorter förlagda truppförband. Men den saken
föreligger i varje fall icke i sådant skick, att riksdagen nu kan
ta någon ståndpunkt till densamma.

Jag ber att få erinra därom, att den avlöningsprineip, som
motionärerna vilja föra fram, är principen om s. k. källor t stillägg,
men vad som här är ifrågasatt för officerare och underofficerare

Ang. avlöningstilläqg
åt
vissa officerare
och underofficerare*

(Forts.)

Nt 34. 56

Onsdagen den 8 juli e. m.

Ang. avlöningstillägg
a\
vissa officerare
och underofficerare.

(Forts.)

Ang. premiering
av lastautomobiler.

vid Boden är ett provisoriskt avlöning stillägg på grund av de
säregna förhållanden, som äro rådande vid denna garnisonsort.
Den ärade talare, som hade ordet närmast före mig, bestred ej
heller, att det föreligger en avsevärd skillnad mellan Boden åi
ena sidan och Umeå och Östersund å andra sidan. Vid det
förhållandet, och då det nog inte är alldeles riktigt, som den ärade
talaren sade, att officerare och underofficerare vid sydligare
belägna truppförband icke ha skyldighet att på vederbörligt
sätt tillgodose kravet på vinterutrustning, synes det mig, att
det icke finns någon som helst anledning att nu bifalla motionen,
utan jag ber att få anhålla om kammarens bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag därå
och bifall i stället till den av herrar Wedin och Hellberg i Lycksele
väckta motionen; och blev utskottets hemställan därvid av kammaren
bifallen.

Punkterna 27—29.

Lades till handlingarna.

Punkten 30.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 31 och 32.

Lades till handlingarna.

Punkten 33.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 34, angående premiering av lastautomobiler.

Kungl. Maj:t hade under punkten 35 föreslagit riksdagen att i
riksstaten under fjärde huvudtiteln uppföra ett nytt ordinarie anslag
å 40,000 kronor benämnt »premiering av lastautomobiler, reservationsanslag».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte för inköp av och försök
med lastautomobiler på extra stat för år 1915 anvisa ett anslag
av 40,000 kronor.

Reservationer hade dock avgivits av:

herrar Thorsson och Johansson i Uppmälby, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att Kungl. Maj:ts föreliggande förslag icke
för närvarande måtte vinna riksdagens bifall; samt

herrar B. A. Petrén och E. A. Nilson i Örebro.

Onsdagen den 8 juli, e. m.

57 Nr 34.

Punkten föredrogs. Därefter anförde

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Kungl. Maj :t
bar under den nu föredragna punkten äskat ett nytt ordinarie anslag
till premiering av lastautomobiler och begärt, att anslaget
måtte på 1915 års stat uppföras med 40,000 kr. Detta har,
som närmare framgår av utekottets utlåtande, utskottet ansett
sig böra. avstyrka. Utskottet anhåller i stället i sin motivering
om förnyad utredning av vissa spörsmål. Utgångspunkten
för denna anhållan är utshottets mening, att kravet på premierade
automobilers ställande till förfogande i fred måtte frånträdas.
Fredsbehovet vill utskottet tillgodose dels genom inköp
av bilar, dels, i yttersta fall, genom förhyrande av premierade
bilar, och utskottet hemställer om att 40,000 kr. anslås till
inköp av och försök med bilar.

Denna utskottets hemställan har jag för min del icke kunnat
biträda. Det har nämligen förefallit mig, att utskottet icke
tillräckligt beaktat själva kärnan i Kungl. Maj :ts förslag, nämligen
att tillförsäkra armén vid mobilisering ett större antal
bilar av en för ändamålet lämplig enhetstyp.

Visserligen finns det i vårt land ett stort antal lastautomobiler,
men de äro i huvudsak avsedda för varutransport inom
städerna. Den stora skillnad, som förefinnes mellan en stadsgata
och en väg ute på landet, — särskilt i de mera kommunikationsfattiga
landsdelarna — gör, att de typer av bilar, vi se på
våra stadsgator, icke gärna passa för varutransport på landsvägarna.
De försök, som gjorts under fälttjänstövning att organisera
bilkolonner, ha tydligt ådagalagt olämpligheten av
stadsbiltypen för transport å landsväg. Automobilerna äro både
för breda och för tunga. Man har icke ens i utlandet lyckats
få fram en landsvägstyp utan premiering, och det torde därför
vara föga sannolikt, att det skall lyckas hos oss. Vill man
emellertid själva saken, synes det mig, att man nog också måste
tillgripa de medel, som kunna föra till målet.

Att frånträda kravet på, att bilarna skola mot viss moderat
ersättning under fälttjänstövning ställas till arméns förfogande,
har jag av vissa militära skäl icke kunnat vara med om. För
det första kommer bilarnas fältmässighet icke att ställas på
så allvarligt prov, om det kravet frånträdes, och för det andra
anser jag, att härigenom kunna ernås vissa ekonomiska fördelar.
Utskottets uppfattning, att behovet för armén under fälttjänstövning
skulle väsentligen tillgodoses genom de inköp för fredsbruk,
som utskottet förordat och jag för min del ur principiell
synpunkt icke har någon som helst erinran mot, kan jag emellertid
icke dela. Utskottet synes förutsätta, att från de olika garnisonsorterna
skulle bilarna samlas till de störa fälttjänstövniDgarna.
Men utskottet har då icke tillräckligt beaktat, att samtidigt
som de stora fälttjänstövningarna pågå med arméfördelning
mot arméfördelning eller till och med mer än en arme -

Ang. premiering
av lastautomobiler.

(Forts.)

Nr 84. 58

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. premiering
av lastautomobiler.

(Forts.)

fördelning mot mer än en arméfördelning — som det var 1912
i Västergötland -— pågå också de mindre fälttjänstövningarna.
inom de arméfördelningar, som icke deltaga i de stora fälttjänstövningarna,
och då finnas vid de sistnämnda övningarna behov av
de bilar, som kunna finnas till förfogande inom de truppförband,
som tillhöra ifrågavarande arméfördelningar.

Det antal lastautomobiler, som erfordras vid mobilisering,
är avsevärt, och det övergår vida det antal, som skulle drömma
i åtnjutande av premier. Sedan premieringstiden är slut, finnas
bilarna kvar, och de kunna medelst rekvisitionslagen tagas i anspråk
vid mobilisering. Premieringen avser sålunda att säkerställa
tillgången å en enhetlig typ vid mobilisering.

Utskottets hemställan att för inköp av och försök med
lastautomobiler lämna ett visst anslag kan jag icke biträda,
därför att det synes mig vara obehövligt att för detta särskilda
ändamål lämna anslag. Kung!. Maj :t har redan till vissa truppförband
inköpt bilar, och Kungl. Maj :t har vidare å det ordinarie
intendenturanslaget medel för ändamålet i fråga, och å detta anslag
fanns i början av innevarande år en reservation, som uppgick
till över 321,000 kr. enligt uppgift som jag erhållit från
arméförvaltningen. Anslaget utgör för i år närmare 800,000
kr. Medel saknas sålunda icke för Kungl. Maj :t att verkställa
de av utskottet ifrågasatta inköp av och försök med bilar,
som jag för min del icke har någonting emot.

Jag kommer alltså beträffande själva slutet precis till samma
resultat, som herr Thorsson angivit i sin reservation, men
jag skulle i anslutning till vad ja,g anfört vilja ha en något
förändrad motivering. Jag vill ha kvar det sista stycket, som
står på sid. 22, dock med den ändring, att ordet »säkerställa»
utbytes mot »tillgodose». Därefter borde motiveringen ha följande
ändrade lydelse:

»Utskottet, som visserligen inser betydelsen av, att armén
för krigsbehov beredes möjlighet att erhålla för detta ändamål
lämpade lastautomobiler av en god och enhetlig typ, har emellertid
icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att för närvarande
bevilja det begärda, anslaget. En ytterligare utredning,
särskilt beträffande möjligheten av att nedbringa det ifrågasatta
premiebeloppet, vilket förefaller utskottet vara särdeles
högt, synes nämligen vara önskvärd.

Att åtgärder vidtagas i syfte att under krig och fred utan
särskild kostnad tillgodose arméns behov av personautomobiler
och motorcyklar, synes utskottet vara välbetänkt, men finner
utskottet, i likhet med vad av föredragande departementschefen
i det ovan åberopade statsrådsprotokollet anförts, det vara ömkligt,
att staten därvid icke göres beroende av enskild klubb eller
förening.

Utskottet får sålunda hemställa, att Kungl. _Maj :ts föreliggande
förslag icke för närvarande må vinna riksdagens bifall.
»

Onsdagen den 8 juli, e m.

59 Nr 84.

Jag hemställer således om bifall till det av mig nu framställda
yrkandet och jämväl den motivering jag här har lämnat.

Ang. premier
in g av lastautomobiler.

Herr Petrén instämde häruti.

(Forte.)

Herr Andersson i Skivarp: Jag har icke riktigt kunnat
följa Kungl. Maj:t i den nu föreliggande framställningen, ty
jag har ansett, att det skulle bli väl dyrt att gå den väg Kung!.
Maj:t föreslagit. Det är visserligen sant, att det för i år stannar
med 40,000 kr. till premiering av lastautomobiler, men det räcker
icke länge med dessa 40,000 kr. Kungl. Maj:t har ju tänkt sig
saken så, att premierna skulle utgöra ungefär 4,000 kr. för var bil
de första 5 åren. Men det stannar icke därvid, utan det skall
betalas 50 kr. om dagen för den tid bilarna skola begagnas. De
skulle få begagnas under fredsövning i 14 dagar, vilket gör
sammanlagt 3,500 kr. Således är 7,500 kr. det minsta, som skall
betalas för varje bil. Till denna summa behöver man icke lägga
till så synnerligen mycket för att staten skall förvärva egna
bilar. Vi skola vidare komma ihåg, att underhåll och reparation
under den tid, som automobilerna begagnas, föranleda utgifter,
som få läggas till de 7,500 kr. Det är ju också ifrågasatt, att
en chaufförskola skall upprättas, och då får man tänka på att
anskaffa automobiler för att eleverna skola kunna öva sig. Dessutom
ha de flesta regementen behov av en del transporter, och det
är alltid lämpligast att härför använda egna bilar. Om man
då har flera eller färre spelar icke någon roll.

Departementschefen säger i den föreliggande frågan: »1 jämförelse
med de fördelar, premieringssystemet sålunda erbjuder,
torde kostnaderna för detsamma icke böra verka alltför avskräckande.
Visserligen komma kostnaderna icke att stanna vid den
av generalstabschefen angivna maximisiffran av 80,000 kr. årligen,
utan systemet torde även medföra utgifter för besiktning
och prövning av automobiler för driftmedel under den tid automobilema
i fredstid användas för arméns räkning och för ersättning
av därvid ådragna skador m. m.».

Sålunda se vi, att det icke stannar vid de 80,000 kr., som!
äro ifrågasatta. En inspektör skall resa omkring och inspektera
automobilerna, som finnas runt omkring i landet. Kan det vara
lämpligt? Låt Kungl. Maj:t få 80,000 kr. för att köpa bilar,
inom ganska kort tid skola vi vara uppe i ett rätt stort antal.
Det behövs 20 å 22 st. i fredstid och mobiliseringsbehovet utgör
100. Sedan är det en annan sak, som vi icke bör glömma och det
är, att antalet automobiler i vårt land ökats så väsentligt under
senare åren. och det kommer att ökas fortfarande, så att det
ej spelar någon roll, om modellen icke är likartad, blott bilarna
äro sådana, att de kunna taga sig fram på olika vägar. Och det
är ju klart, att med ökningen av bilarna blir det flera, som kunna
användas för armén vid mobilisering. Det återstår då blott
att göra en ändring i rekvisitionslagen, så att man får rätt att

Nr 34. 60

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. premier
ing av last■
automobiler.
(Forts.)

utskriva bilar liksom hästar och fordon, på det sättet blir behovet
snart tillgodosett.

Nu säger herr Nilson, att om vi skola ha egna bilar, så
måste vi transportera dem från ena slället till det andra,
för att de skola kunna användas på ett par ställen, och vidare att
det i kommunikationsfattiga delar av landet icke finnes några
bilar. Ja, finnes det icke bilar förut, få vi transportera sådana,
om vi premiera eller icke.

Jag kan icke finna, att det är ekonomiskt att gå tillväga på
det sätt, som Kungl. Maj:t föreslagit. Därför vill jag nu, att
det skall anslås 40,000 kr. till inköp av bilar. Sedan får Kungl.
Maj:t verkställa utredning, om det kan vara möjligt att genom
billig premiering få bilar för mobiliseringsändamål. Men låt
oss åtminstone skaffa de automobiler, som behövas under fredsövningar,
så att vi kunna se, om det är lämpligt. Ingen automobilägare
vill underkasta sig den uppoffringen att släppa till
bil under övning i fredstid, därför att han anser det vara en stor
olägenhet. Om han skall göra sig betäckt för sina kostnader,
nödgas han taga dubbelt betalt mot eljest för de 14 dagar, som
bilen begagnas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thorsson: Jag bär tillåtit mig att vid denna punkt
avgiva en reservation. I det stora hela är jag ense med utskottets
majoritet därom, att det här ärendet behöver närmare utredas, för att
det skall undersökas, i vad mån det skulle lyckas att få billigare
premiering, för den händelse man inskränker premieringen till endast
sådana bilar, som man anser sig behöva för mobilisering. Det
är ganska naturligt, att om man skall ingå på premieringssystemet
i alltför stor utsträckning och använda det även för bilar, som användas
vid den årligen återkommande fredstjänstgöringen, så blir
det ett helt annat pris för premieringen av dessa bilar, och vid det
förhållandet behövs det nog en undersökning, huruvida man icke
skulle kunna åstadkomma nödigt antal bilar för fredstjänstgöringen
efter billigare grunder enligt Kungl. Maj :ts förslag. Men jag kan
icke följa utskottet i dess slut. Kungl. Maj:t har begärt ett ordinarie
anslag å 40,000 kronor för premiering av bilar, men särskilda
utskottet säger: nej, det kunna vi icke biträda, men här får
Kungl. Maj:t ett extra anslag å 40,000 kronor för inköp av bilar.
Jag är ännu inte på det klara med, om det är alldeles riktigt, att
man gör på det sättet. Jag tror, att det är rimligare, att man, när
man inte fullt kan vara överens med Kungl. Maj :t om disponerandet
av de medel, han begär, för närvarande avslår hela framställningen
med begäran om en förnyad utredning och undersökning. Och jag
anser, att det finnes så mycket starkare skäl för ett sådant förfarande,
då, såsom den förste talaren erinrade, Kungl. Maj:t icke saknar
utvägar att företaga de inköp av bilar, som erfordras just ur försökssynpunkt.

Onsdagen den 8 juli, e. m.

61 Nr 34.

Men i detta spörsmål angående lastautomobiler ligger i motiveringen
även invävt ett annat ärende, då man där nämligen ifrågasätter,
att man för anskaffande av personautomobiler skulle gå en
annan väg än den, som föreslagits beträffande lastautomobilerna. I
avseende på personautomobilerna skulle man nämligen tillämpa den
principen, att personer, som förfoga över sådana, skulle, om de ville
gratis eller annorledes ställa dem till statens förfogande, inrangeras
i en särskild kungl. automobilklubb, och medlemskap i denna klubb,
inom vilken man inom parentes sagt skulle förvärva vissa grader
och gradbeteckningar, skulle utgöra förutsättningen för att få ställa
sin bil till kronans förfogande. Nu kan jag för min del icke erkänna,
att en sådan princip är riktig. Ty om en person vill ställa sin
automobil till Kungl. Maj:ts förfogande för att användas vid en
fredsövning eller annorledes, så kan jag icke förstå, att man skall
behöva ålägga honom att ingå i en särskild organisation för det.
Jag har därför i den reservation, jag tillåtit mig att foga vid detta
betänkande, ifrågasatt, att riksdagen även i detta avseende skulle så
att säga svara på Kungl. Maj :ts i motiveringen gjorda uttalande.

Då nu emellertid herr Nilson i sitt anförande kommit till samma
slut som undertecknad och, såvitt jag förstod, i motiveringen till
detta sitt avslagsyrkande medtagit denna del fastän i andra ordalag,
så synes det mig riktigast, att jag icke gör något yrkande på
bifall till det förslag till motivering, som jag framställt, utan ber
att få förena mig i herr Nilsons yrkande om avslag på utskottets
förevarande hemställan med den av honom föreslagna motiveringen.

Med herr Thorsson förenade sig herrar Larsson i Västerås och
Johansson i Uppmälby.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman! Då kanhända
en eller annan av kammarens ledamöter, som möjligen inte hunnit
sätta sig in i detta betänkande riktigt grundligt, till följd
av herr Thorssons senaste yttrande skulle kunna föranledas att
tro, att här även föreligger frågan om personautomobiler, så vill
jag meddela, att Kungl. Maj:t här icke begärt ett öre till personautomobiler
och icke heller något yttrande av riksdagen angående^
denna sak. Därför har också utskottet helt och hållet
förbigått den frågan. Jag har bara velat göra denna erinran, så
att icke herrarne skola tro, att det nu är fråga även om person*-automobiler. Det blir en senare fråga, som vi nog framdeles
få tala om.

Herr Thorsson: Jag har icke med mitt uttalande

på något sätt velat göra gällande, att motiveringen till Kungl.
(Maj:ts förslag är så lagd, att utskottet till följd därav
skulle vara tvunget att avge något yttrande angående denna
sak. Men jag har för min personliga del ansett, att när denna
fråga är berörd i motiveringen, så vore det lämpligt, att riksdagen
yttrade sig angående densamma, så att icke hela denna auto -

Ang. premiering
av lastautomobiler.

(Forts.)

Sr 34. 62

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. premiering
av lastautomobiler.

(Forts.)

mobilklubb eller automobilkår kommer inkörande så att säga
genom en "bakport, sedan planen för denna organisation dock
genom motiveringen i den nu föreliggande propositionen framlagts
till riksdagens påseende.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till det av herr E. A. Nilson i Örebro under överläggningen
gjorda yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes likväl, till
följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller första särskilda utskottets
hemställan i punkten 34 av utskottets förevarande utlåtande nr 1,
röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr E. A. Nilson i
Örebro under överläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 64 ja, men 95 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit det av herr E. A. Nilson i Örebro under överläggningen
framställda yrkandet.

Punkterna 35—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 40 och 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—50.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.
Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52 och 53.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 8 juli, e. in.

63 Nr 34.

Punkten 54, angående anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande.

Kungl. Maj:t hade i punkten 55 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till det frivilliga skytteväsendets befrämjande å
extra stat för år 1915 anvisa ett anslag av 1,080,000 kronor samt
medgiva, att av detta anslag ett belopp av 473,600 kronor, motsvarande
ammunitionsbidraget, finge ställas till förfogande av arméförvaltningens
artilleridepartement för anskaffning av spetskuleammunition,
mot det att departementet till skytteförbundens överstyrelse
utlämnade 11,840,000 skarpladdade patroner m/94.

Utskottets hemställan innefattade bifall till Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet med den ändring att ordet »spetskuleammunition»
utbyttes mot ordet »mobiliseringsammunition».

Mot denna hemställan hade reservation avgivits av herrar Thorsson
och Johansson i Uppmälby, som yrkat avslag å Kungl. Maj:ts
framställning.

Sedan punkten föredragits, lämnade herr talmannen på begäran
ordet till

Herr J ohanssoni Uppmälby, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Som herrarna torde finna, har vid denna punkt fogats en
reservation, som går ut på avslag å Kungl. Majrts framställning i
ifrågavarande avseende. Jag skall, trots tiden är långt framskriden,
tillåta mig att med några ord motivera min ställning till detta avslagsyrkande.

Anslaget till den frivilliga skytterörelsen har ju under den tid
so in gått för varje år ökats, och i år kommer man med den betydliga
ökningen av icke mindre än 105,000 kronor eller ifrån 975,000 kronor
år 1914 till 1,080,000 kronor år 1915, och man motiverar detta
därmed, att antalet anslagsberättigade skyttar beräknas bli 13,000
fler än föregående år. Jag vill då först uttala, i likhet med vad jag
vid föregående riksdag tillät mig göra vid behandlingen av denna
fråga, att jag har den åsikten, att man för dessa medel får en ur
försvarssynpunkt mycket tvivelaktig valuta. Jag tror, att om man
i sället använde dessa pengar för att sätta de värnpliktiga, under den
tid de ligga inne i tjänstgöring, i tillfälle att lossa ett större antal
skott, så skulle det vara till minst lika stort gagn, då ju i så fall
övningarna åtminstone skedde under ledning av utbildad militär
personal. Ty vad resultat tror herrarna man har att vänta, när det
finns skyttegillen, där instruktörerna, som skola leda skjutövningarna,
helt och hållet sakna militär utbildning, ja, äro så i saknad
av sådan, att de aldrig i sitt liv exercerat beväring? Det kan under
sådana förhållanden icke annat än förvåna, att icke flera olyckshändelser
inträffa än det verkligen gör på skjutbanorna vid skottlossningen,
när en hel massa ungdomar och barn roa sig med skarpskjutning
under så ytterst bristfällig ledning, för att icke säga utan
någon ledning alls. Nu motiverar utskottet sin framställning med

Ang. det frivilliga
shytteväsendets
befrämjande.

Nr 04. 64

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

den stora ökning i antalet skyttar, som beräknas skola tillkomma,
nämligen från 135,000 år 1914 till 148,000 år 1915. Men det skulle
vara intressant att veta, hur många procent av dessa skyttar °som
äro minderåriga. Jag vet nämligen alldeles säkert, att i många
av våra skyttegillen skriver man in barn redan vid 9 ooh 10 års ålder.
I den kommun jag tillhör, ehuru den kanske har en särställning,
därför att skolläraren där är gillets ordförande, bär denne tagit
sig friheten att inskriva alla gossar som komma till folkskolan som
medlemmar i skyttegillet, och få de sålunda lossa sina 50 skott. Jag
kan icke gilla detta, då lag anser, att skjutvapen i händerna på barn
äro alldeles för farliga leksaker, som man icke skulle tillåta komma
till användning, förrän barnen kommit till sådan ålder, att de åtminstone
kunna hålla ett gevär. Jag har själv barn, och jag säger
icke, att jag vill neka dem när de bliva störa och få förmågan att
lossa skott, att vara medlemmar i ett skyttegille, men jag skall bara
såsom exempel be att få nämna, att under den tid jag låg i riksdagen
i fjol, lät den ordförande i skyttegillet, _ som jag nyss talade om,
skriva in min gosse, som nyss fyllt 9 år, i detsamma, så att när jag
kom hem, berättade man för mig, att han var medlem i skyttegillet
och redan lossat sina 50 skott. Om han träffat tavlan vet jag icke.
Jag tror icke heller, att det var huvudsaken, utan huvudsaken var
nog, att skotten lossades, och att man sålunda skulle få större anslag.
Det är ett sätt, som jag icke alls kan gilla.

Det är också en annan sak, som väckt min uppmärksamhet och
jag vågar säga även min stora förvåning och det är, att man från
statskyrkligt-prästerligt håll och visst annat religiöst håll aldrig
hört talas om protester mot att skjutövningar, särskilt fältskjutövningar,
få pågå på söndagar under tid, då allmän gudstjänst hålles.
"Väl har jag däremot hört, att från det hållet skarpa protester framförts,
när man hållit annat än religiösa föredrag t. ex. politiska föredrag
på söndagens förmiddag eller fråga exempelvis varit att förrätta
val till riksdagens andra kammare. Då har man alltid haft
stora betänkligheter. Jag vill dock härmed icke saga, att jag anser,,
att skjutövningar äro lämpliga för ett rätt sabbatsfirande, _

Till sist en sak, som i denna fråga varit bidragande till, att jag
kommit att yrka avslag. Det föreligger vid denna riksdag ett förslag
om betydliga ökningar för försvarsändamål, ökningar så väl
i avseende på kostnader som beträffande övningstiden, och även om
icke Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende går igenom, utan det
blir det liberala partiets förslag som segrar, så. innebär även detta
betydlig ökning både i fråga om kostnader och i fråga om övningstiden.
Då jag, som sagt, mycket tvivlar på att dessa 1,080,000
kronor, som detta anslag gäller, ur försvarssynpunkt giva någon valuta,
undrar jag, om man icke skulle kunna använda dessa medel på
bättre sätt.

Om saken läge så, att det vore frågan om att minska övningstiden
och minska kostnaderna, såsom i den socialdemokratiska motionen
föreslås, då skulle jag kunna finna det vara berättigat, att man
understödde kravet på detta anslag till den frivilliga skytterörelsen,

Onsdagen den 8 juli, e. m.

65 Nr 34.

och då skulle jag ej yrka avslag på detsamma. Men då skulle jag
ka yrkat, att anslaget beviljades under vissa förutsättningar, och
dessa förutsättningar skulle egentligen varit tre, nämligen för det
första, att kontrollen över de resp. skyttegillena skärptes betydligt,
ty för närvarande är denna kontroll ofantligt svag, och för det andra,
att till instruktörer, som ledde skjutövningarna, anställdes personer,
som åtminstone hade någon fackmannamässig kunskap om, hur dessa
övningar skulle bedrivas, och för det tredje, att en viss gräns sattes
för den ålder, vid vilken man tilläts inträda i skyttegillena, så att
man ej som nu helt enkelt plockar in en massa barn just i syfte
att kunna visa ett stort antal medlemmar och få ett stort statsanslag.
Som skytterörelsen nu är ordnad, måste jag — det få herrarna förlåta
mig — beteckna den såsom endast ett folk- och barnnöje, och
jag förstår mycket väl, att man från militärt håll, såsom jag hört,
inte alls vill tillmäta dessa skyttegillen så stor betydelse för förkovrandet
av skjutskickligheten.

Då tiden är långt framskriden, skall jag ej gå längre in på denna
fråga, men som saken f. n. är ordnad, och då vi likväl ha att motse
betydligt ökade kostnader för försvarsändamål, ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på Kungl. Maj:ts framställning i ifrågavarande
punkt.

Vidare anförde:

Herr Sommelius: Herr talman! Redan förra året, då
denna fråga var före, uttalade jag min tillfredsställelse över
den ökning av antalet skyttar, som statistiken år för år utvisar,
och jag har sedan dess ej ändrat min ''uppfattning i detta hänseende.

Nu vill jag gentemot den siste ärade talaren endast framhålla,
att ingenting är fullkomligt här på jorden, och att naturligtvis
i skytterörelsen liksom i all annan verksamhet, många
missgrepp kunna äga rum, och att kanske händelser där kunna
inträffa, som visa, att icke allt är just så som det borde varaj,
men i stort sett tror jag man kan vara nöjd med de resultat,
som uppnåtts, och därför tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr E. A. Nilson i Örebro. Jag ber att här endast få
yrka bifall till utskottets hemställan, men när jag det gör, vill
jag, då på grund av den ärade talarens på Sörmlandsbänken
anförande en och annan av kammarens ledamöter möjligen skulle
kunnat få den uppfattningen, att anslaget utgår i förhållande
till det antal skyttar, som finnes i föreningarna, oavsett huruvida
de äga sådana kvalifikationer, att de berättiga till anslag
eller ej, meddela kammaren, att så ingalunda är förhållandet.
Anslaget utgår ej annat än i förhållande till det antal anslagsberältigade
skyttar, som finnes i föreningarna. Om det följaktligen
inom föreningarna finnas medlemmar, som med hänsyn

Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 191\. Nr Sh. 5

Ang. det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

Nr 84. 66

Onsdagen den 8 juli, e. m.

Ang. det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

(Forts.)

till skjututbildningen ej äga nödiga kvalifikationer, erhålla föreningarna
följaktligen icke något anslag för dessa.

Jag ville endast lämna denna upplysning och anhåller om
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Efter det herr talmannen
framställt propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 55 och 56.

Lades till handlingarna.

Punkterna 57 och 58.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Punkterna 59 och 60.

Lades till handlingarna.

Punkten 61.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Punkterna 63 och 64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Eöredrogos vart för sig särskilda utskottets nr 1 utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts prouosition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av åtskilliga
kostnader för vissa nya byggnader vid armén;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av ett vinterstall vid Norrlands artilleriregementes kasernetablissemang
i Östersund m. m.; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ångpanneanläggning
m. m. för Göta livgarde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 8 juli, e. m.

67 Nr 84.

§ 9.

Herr Helger avlämnade en motion, nr 234, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 145, angående omreglering av folkskoleinspektionen.

Denna motion blev på begäran bordlagd.

§10.

Härefter föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 186, innefattande delgivning av nämnda kammares
beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i fråga
om herr Steffens motion, nr 80, om skrivelse till Kungl. Haj:t angående
åtgärder för beredande av bättre vård i vissa fall åt barnsängskvinnor
jämte nyfödda barn; och beslöt andra kammaren överlämna
detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för kapitalökning, i
vad dessa angå statens vattenfallsverk;

nr 26, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja till statens kraftverk
hörande elektriska ledningsnät m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för kapitalökning, i
vad dessa angå under civildepartementet hörande utlåningsfonder;

nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om ökning av fonden för befrämjande
av hantverk och därmed jämförlig mindre industri, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av anslag för täckande
av förvaltningskostnaderna för nämnda lånefond år 1915;
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
av visst belopp till den i 19 § av lagen angående rätt till
pension för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 omförmälda
fond;

lagutskottets utlåtande, nr 11, i anlednnig av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884, lag om ändrad lydelse
av 4 och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884
samt lag om ändrad lydelse av 20 § i lagen om skydd för vissa
mönster och modeller den 10 juli 1899;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder för förbättring av folkskoleväsendet på landsbygden; samt

Er U, 68

Onsdagen den 8 jnli, e. m.

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 1, angående herr Olaussons motion, nr 28, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående viss ändring i hittills tillämpat förfarande
vid fastställande av taxor för färjinrättningar; och

nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i förordningen angående befäl å
svenska handelsfartyg m. m. den 29 mars 1912.

§12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Andersson i Höckerum under 2 dagar fr. o. m. den 10 juli,

	Hermelin	»	3 »	>	»	9	»
	Bengtsson i Göteborg		den 11	juli,
»	Olsson i Broberg		2 dagar fr. o.	m. den	9 juli,
	Eklund		2 »		>	10	>
	Akerlindh		5 »			10
	Olofsson i Digernäs		2 »			10	*
	Andersson i Knäppinge	»	8 »	>		11
»	Lundström i Göteborg		6 »			11
	Stenudd		7 »		*	11
»	Rune		5 *	»		11
»	Dahlberg		4 »			11
	Osberg		4 »			11
	Olsson i Löräng	3»	6 »			10
	Jesper son		2 »		1	10	»

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,55 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. U2217