RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1914:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Herr statsrådet friherre Beck-Friis avlämnade Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 134, med förslag till ändrad lydelse av 20 regeringsformen; nr

116, med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen; nr

121, med förslag till lag om tillsyn å fartyg;

nr 122,_ angående anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs
sjövärdighet m. m.;

nr 8, angående upplåtande av vissa områden från förra militiebostället
Long nr 3 Storegård i Skaraborgs län;

nr 9, angående försäljning av förra militiebostället Ängsholmen
nr 1 med Borghaga nr 1 i Stockholms län med visst undantag;

nr 10, angående upplåtande av en lägenhet från förra skogvaktarbostället
Stora Söderby nr 3 i Stockholms län;

nr 43, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Bredevik nr 1 och 2 samt Skjunnaryd nr 1 i Jönköpings län;

nr 44, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Götestorp nr 1 jämte Götestorp nr 2, en utjord, i Kalmar
län;

nr 45, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Ljung nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 123, med förslag till lag om förekommande och släckning
av skogseld;

nr_ 124, angående ändring i gällande bestämmelser i fråga om
fördelning av odlingslån;

nr 125, angående understöd åt lantbruksingenjören J. E. Berggrens
änka och barn;

nr 126, angående ålderstillägg åt vissa kronojägare;

Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 19H. Nr 19. 1

1914.

kammaren. Nr 19.

''Lördagen den 13 juni.

Kl. 11 f. m.

§.l.

Justerades protokollet för den 7 innevarande juni.

§ 2.

Nr 19.

g Lördagen den 13 juni.

nr 127, angående avstående eller upplåtande i vissa fall av

m“knr£1?8lrSe7pplWnae av lanter från förra militiö b0S‘““lfÄäeade

»Säd? äf kgejleter fria förra
skrivarbostället Torpa nr 4 Måns Jonsgården och nr 5 Arvid Smc kargården

i Skaraborgs län; ... , , «> • TTnrmpIrmds nr

130, angående upplåtande av lagenheter från Hunnelund

torp under Visborgs kungsladugård i Gottlands lan;

P nr 131, angående upplåtande av en lagenhet från forra mihtie
bostället Tofta nr 1 och 2 Söder- och Västergard i Kronobergs lan,
nr 132, angående upplåtande av lägenheter från forra militi -bostället Sälshög nr 7, 11 och 14 med Sälshög nr 12 i Kristianstads

kn’ nr 133, angående upplåtande av en lägenhet från förra militieboqtället
Väster Bitterna nr 2 Kartegarden i Skaraborgs lan, och

nr 135, angående efterskänkande av viss del av kronans fordran
av inspektören A. Carleson i Hedtorp för a auktion inköpt björkved.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts

å kammarens bord vilande proposition, nr 114, med förslag till förordning
om arvsskatt och skatt för gåva.

§ 4.

Herr Molins i Dombäcksmark på kammarens bord liggande motion,
nr 216, som nu föredrogs, remitterades till konstitutionsutskottet.

§ 5-

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande nr 8, angående
regleringen av utgifterna under nksstatens åttonde huvudtite ,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält detta ärende till handläggning,
begärdes ordet av

Herr Hildebrand, som anförde: Herr talman, mina herrar''
För några år sedan tillät jag mig föreslå, att vid föredragning
av huvudtitlar endast marginalrubrikerna, icke klammarna
"skulle behöva uppläsas. Uppläsningen av klammama, särskilt
i fråga om åttonde huvudtiteln, tager ju mycket lång
tid. Det skulle spara tid för kammaren om endast marginalrubrikerna
behövde uppläsas, och när varje marginalrubrik ioredrages,
finnes det ingen svårighet för kammarens ledamöter
att följa med och hålla reda på, var i huvudtiteln man ar. Jag

3 Sr 19.

Lördagen den 13 juni.

tillåter mig därför, herr talman, föreslå, att vid huvudtitelns
iörearagning endast marginalrubrikerna, icke klämmarna behöva
uppläsas, för såvitt icke någon begär, att vid någon viss punkt
klämmen skall uppläsas.

Härpå yttrade:

Herr Rydén: Herr talman! Jag instämmer iförslaget
med den förändring, att de punkter, vid vilka reservationer finnas,
nämligen punkterna 28, 29 och 186 måtte utan särskild framställning
från kammarens sida uppläsas.

Efter härmed slutad överläggning rörande föredragningssättet
gav herr talmannen propositioner på dels bifall till herr Hildebrands
förslag dels ock bifall till det förslag, som framställts av herr Rydén;
och blev sistnämnda förslag av kammaren bifallet.

Punkten 1.

Eades till handlingarna.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—18.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20 och 21.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar biföllos av
kammaren.

Efter föredragning härpå av punkten 22, angående anslag till Ang. anslag
Nordiska museet, gav herr talmannen på begäran ordet till till Nordiska

museet.

Herr Olofsson i Digernäs, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Jag har intet yrkande att gö|ra, men jag vill göra
ett litet påpekande vid denna punkt.

Jag läste i en av Stockholms tidningar ett referat av ett
tal, som hölls den 1 maj på Skansen av en herr von Melsted.

Lördagen den 13 juni.

Nr 19.

Ang. anslag
till Nordiska
museet.
(Forts.)

Ang. extra
prästmän i
Norrbottens
finnbygder.

4

I detta tal sades bland annat följande: »Men dessa arbetare,
som, även om barn och åldringar inberälpas, ej till numerären
ens utgöra hälften av Sveriges folk, ha icke rätt att bestämma
om försvaret. Vi andra däremot äro nog manga att befalla
härom».

Detta innebär ju en politik i försvarsfrågan av det juag,
att det synes mig opassande, att det förekommer vid ett sådant
tillfälle som första majfirandet på Skansen. Den platsen, a,nser
jag, bör vara fri från politiska utgjutelse^ den bör vara fri för
både fattig och rik och fri för alla Sveriges medborgare att samlas
där ostörda, särskilt i vad det gäller politik.

Jag har endast velat göra detta korta uttalande och vill
också hoppas, att det för framtiden skall göras åtskillnad, då
det gäller att engagera talare vid dylika tillfällen, och att de
talare, som engageras, icke måtte ge sig ut på sådana betraktelser
som denne herr von Melsted. Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 23—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28, angående extra prästmän i Norrbottens finnbygder.

Uti punkten 28 under åttonde huvudtiteln hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att till anställande under åren 1915—1917 av tre
kontraktsadjunkter inom Norrbottens norra kontrakt samt Juckasjärvi
och Karesuando församlingar av lappmarkens tredje kontrakt
bevilja 18,000 kronor, därav på extra stat för år 1915 6,000 kronor;

att till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter bevilja
2,400 kronor, därav på extra stat för år 1915 800 kronor; _

samt att till tre stipendier för utbildande vid universitet av
präster, förtrogna med finska språket, bevilja 6,750 kronor, därav
2,250 kronor på extra stat för år 1915, med rätt för Kungl. Maj:t att
meddela de närmare bestämmelser, som kunde erfordras rörande anslagens
användande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) till anställande under åren 1915—1917 av två kontraktsadjunkter
inom Norrbottens norra kontrakt samt Juckasjärvi och Karesuando
församlingar av lappmarkens tredje kontrakt bevilja 12,000
kronor, därav 4,000 kronor på extra stat för år 1915;

b) till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter bevilja
1 500 kronor, därav 500 kronor pa extra stat för ar 1915; samt

c) till tre stipendier för utbildande vid universitet av präster,
förtrogna med finska språket, bevilja 6,750 kronor, därav 2,250 kronor
på extra stat för år 1915,

Lördagen den 13 juni.

5

Nr 19.

Ang. extra
prästmän i
N&rrbottens
finnbygder.
(Forts.)

a) till anställande under år 1915 av tre kontraktsadjunkter samt
åren 1916 och 1917 av två kontraktsadjunkter inom Norrbottens norra
kontrakt samt Juckasjärvi och Karesuando församlingar av lappmarkens
tredje kontrakt bevilja 14,000 kronor, därav 6,000 kronor
på extra stat för år 1915;

b) till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter bevilja
1,800 kronor, därav 800 kronor på extra stat för år 1915; samt

c) till tre stipendier för utbildande vid universitet av präster,
förtrogna med finska språket, bevilja 6,750 kronor, därav 2,250 kronor
på extra stat för år 1915,

med rätt för Kungl. Maj :t att meddela de närmare bestämmelser,
som kunde erfordras rörande anslagens användande.

med rätt för Kungl. Maj :t att meddela de närmare bestämmelser,
som kunde erfordras rörande anslagens användande.

Vid punkten fanns emellertid fogad reservation av herrar greve
A. F. Cl:son Wachtmeister, Åström, I. E. G. Svensson, Widett och
Andersson i Skivarp, vilka ansett, att utskottet bort föreslå, att riksdagen
måtte

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Lundström i Göteborg, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Jag kan icke underlåta att yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen, då det förefaller mig,
som om statsutskottet på denna punkt hade låtit leda sig av ett
strängt fasthållande vid en doktrin, att man, om ändrade förhållanden
inträda under den period, för vilken ett anslag begäres,
icke alls skulle kunna bevilja anslaget ens för någon del av perioden.
I den utredning, som i statsverkspropositionen till januari-riksdagen,
åttonde huvudtiteln, finnes fogad till anslagskravet,
var, så vitt jag kan se, det stora behov fullkomligt ådagalagt,
som föreligger av en tredje kontraktsadjunkt i Norrbottens
norra kontrakt och närmast därtill belägna församlingar. Den
kontraktsadjunkt, om vilken här närmast är fråga, skulle tjänstgöra
inom ett område så stort i geografiskt hänseende, att det
nästan förefaller mig, som om flertalet ledamöter inom statsutskottet
icke hade sett på kartan, hur stort det är, då de trott, att
en förändring inom Pajala och Tärendö skulle kunna förorsaka,
att i det väldiga område, där denne kontraktsadjunkt skulle
tjänstgöra, han därför icke skulle behövas. Till området höra
nämligen icke endast Pajala och Tärendö utan även Junosuando
församling ävensom Muonionalusta kapellag, varjämte han delvis
skall tjänstgöra i Vittangi och Karesuando. Det är tydligt,
att denna förändring i de prästerliga förhållandena i Pajala
och Tärendö år 1916 åtminstone ytterst litet inverkar på
behovet av denna tredje kontraktsadjunkt. Dessutom är det

Nr 19. 6

Lördagen den 13 juni.

Ang. extra
jprästmän i
Norrbottens
finnbygder.
(Forts.)

alldeles klart, att, även om en dylik förändring inom en del av
detta distrikt skulle komma till stånd under 1916 — och det är
tvivel underkastat, om det kan ske förrän i början av år 1917
— så skulle i allt fall i två år detta oavvisliga och av statsutskottet
icke förnekade behov icke fyllas.

Om man nu litet känner till, huru stort det religiösa behovet
och det andliga intresset är där uppe bland dessa i de vida bygderna
och de vida obygderna boende, förstår man, att här verkligen
är en svensk kulturuppgift att fylla.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid
punkten av herrar Wachtmeister m. fl. fogade reservationen, att
under väntan på den nya löneregleringens genomförande medel
för anställande av den tredje kontraktsadjunkten böra beviljas
även under år 1915.

Vidare anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Utskottets majoritet
har avstyrkt framställningen beträffande tillsättande av
ytterligare ,en kontraktsadjunkt inom detta område. Mot detta
beslut .har reservation anmälts, yari påyrkas tillsättandet av
[ytterligare en prästman att gälla för år 1915. Således är den
fråga, om vilket det här rör sig, ganska Obetydlig, då det endast
gäller att inrätta en tjänst för ett år. Men vi ha ju den erfarenheten
.inom riksdagen, att, så snart man inrättar en tjänst även
för en mycket kort period och en tjänst, som endast är avsedd,
att vara tillfällig, det är sällsynt, att det beviljade anslaget
sedermera kunnat indragas. Åtminstone har jag den övertygelsen,
att, om riksdagen bifaller, vad här begärts, det icke
endast kommer att gälla för 1915 utan kommer att fortsättas
under .åtskilliga år framåt. Vid sådant förhållande har vederbörande
avdelning inom utskottet liksom utskottets majoritet
ställt sig på den ståndpunkten att endast tillstyrka, vad som förut
under föregående varit beviljat av riksdagen, även för det
nu närmast kommande året.

Vi veta, att riksdagen antagit en lag beträffande reglering
av prästerskapets avlöning, ;vilken skall gälla för hela
landet, pch att tillämpningen av den nya regleringen börjar
feuccessivt från o,ch med år 1915 och fortgår sedan under nagra
år framåt. Om man ser efter, hur det i detta avseende ställer
sig i Luleå stift, så finner man, att det är på samma sätt som
i övriga stift, nämligen att löneregleringens genomförande sker
successivt. Om jag bara tar Norrbottens län, sa skola ju alla
pastoraten där ''hava inträtt i den nya löneregleringen till år
1923, och det är blott tre av dem, som inträda under det sista
året, för två av dem utlöpa löneregleringarna, såsom det också
antydes både i reservationen och i utskottsbetänkandet, redan
från och med år 1916. Varför skall man da behöva inrätta denna

7 Nr 19.

Lördagen den 13 juni.

tjänst ? Jag kan icke se, att det är något behov därav endast för ^ästmäTi

detta ar. Norrbottens

Nu har det talats om, att däruppe äro så stora vidder, att finnbygder.
det därför är nödvändigt att där göra ett undantag. Ja, det (Forts.)
låter ju säga sig. När man talar om Norrland och de stora
stiften, så vet man, att man har att göra med mycket störa
vidder, men man får väl också taga i betraktande vilka motiv,
som äro andragna för inrättande av denna tjänst. Gör man det,
så finner man, att det är meningen, att den ena adjunkten skulle
tjänstgöra inom Neder-Torneå och Karl-Gustavs församlingar,
och när man ser detta, så tror jag, att man får något moderera
sin uppfattning beträffande dessa vidder. Enligt statistiken har
nämligen Neder-Torneå ett ytinnehåll av endast 4 kvadratmil
och ,Karl-Gustavs av 4,4 kvadratmil, och jämför man detta ytinnehåll
med ytinnehållet hos många av pastoraten i andra stift,
så skall man finna, att många församlingar äro betydligt större
än dessa församlingar i de nordliga stiften. ^

Om man ser efter i statskalendern, hur många präster, som
äro anställda i-församlingarna inom dessa områden, s-å skall
man finna, att många församlingar inom andra stift i vårt
land, såväl i avseende å folkmängd som ytinnehåll kunna jämföras
med dessa. ,

Jag skall i detta fall, då det lägges så mycken vikt vid
församlingarnas ytinnehåll, framhålla, att man i Karlstad stift,
som också är mycket vidsträckt till sitt ytinnehåll, har pastorat,
som både i folkmängd och ytinnehåll mäta sig med båda två
dessa pastorat, som det här är fråga om. Där finns särskilt ett
pastorat som har närmare 9 kvadratmils yta, men icke blott detta,
utan flere pastorat inom Karlstad stift ha större ytinnehåll
än dessa båda församlingar och ha färre präster än de.

Jag har velat framföra detta för att visa, att man icke får
lägga församlingarnas ytinnehåll till grund för beviljande av
anslag till inrättande av nya prästtjänster, utan man bör först
och främst taga hänsyn till statistiken.

Den nya löneregleringen ställer sig på samma grund som
löneregleringen år 1862, nämligen den, att för reglering av
prästernas avlöning sysslor skulle inrättas i sådant antal, att
befattningarna kunde ordentligt skötas, och lönerna tilltagas
så, att prästerna skulle ha en efter sitt stånd anständig bärgning.

Hur har det nu gått i Norrland? Folkmängd och egendom har
vuxit och lönerna ha därav betydligt stigit. Om man ser, hur
lönerna voro tilltagna då och jämför med huru de efter samma
grunder utgå nu, så ha de som sagts ökats, och prästerna, som''
då tillsattes i varje pastorat, skulle ha till uppgift, att det
arbete, som de hade att för sina avlöningar utföra, också blev
för dessa avlöningar utfört.

Jag tror således, att det går att inom dessa områden få
prästtjänsterna väl skötta, även om det skulle hända, att någon
av de pastorer, som ha de stora, lönerna, finge anställa ytter,-

Nr 19. 8

Lördagen den 13 juni.

Ang. extra
prästmän i
N(yrrbottens
finnbygder.
(Forts.)

i

ligare en pränt. Jag tror, att om man tar frågan på detta sätt,
jitskottet har ställt sig på en rätt ståndpunkt och ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Den mängd
av statistik, som den senaste högt ärade talaren anförde, var
mig delvis bekant delvis icke bekant, men jag måste i alla fall
säga, att den har ganska litet inflytande på denna frågas bedömande.
Det är alldeles klart, att om det kommer en kontraktsadjunkt
till dit upp, så få de präster, som hava att arbeta på
de största vidderna, i varje fall mindre vidd, om två församlingar
borttagas. Dessutom finns det här ett förhållande, som trotsar
all statistik, som gör att all statistisk jämförelse med andra
bygder i Sverige blir haltande, och det är det förhållandet, att
vi hava två-, ja ända till trespråkiga församlingar att göra med,
något som i hög grad försvårar prästerskapets och alla andra i
kulturarbetet tjänstgörande personers arbete däruppe. Även om
det så väl från den vane lönestatistikerns som från »sörländingens»
synpunkt kan synas obetydligt det som här är i frågasatt — om
anslaget är så obetydligt, är det väl inte heller farligt att bevilja
det — så är det dock ingen obetydlighet det gäller för dem
däruppe, och jag har den förhoppningen, att när det gäller dylika
alldeles särskilda undantagsfall som två- å trespråkiga församlingar,
det skall finnas tillräckligt många i denna kammare som
förstå, att här icke är fråga om någon obetydlighet. Här gäller
icke att bara strikt tillämpa samma doktriner som i det övriga
landet, utan här gäller att se till det verkliga behovet i levande
livet däruppe.

Under dessa säregna förhållanden, herr talman, vågar jag,
trots den högt ärade senaste talarens anförande, att ännu en gång
yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Herr talman, mina herrar! Erfarenheten har givit vid handen,
att de två kontraktsadjunkter, som, tack vare det anslag, som nu utgått
under en följd av år, varit anställda i Norrbottens finnbygd, där
utövat en synnerligen gagnande verksamhet, men det har också visat
sig, att den uppgift, som blivit dem förelagd, är så stor och omfattande,
att för dess fyllande ytterligare en kontraktsadjunkt är
av nöden.

Det är, såsom redan framhållits, de särskilda och egendomliga
förhållandena i dessa nordliga trakter, som framtvingat anställandet
av särskilda prästerliga krafter. Då befolkningen är dubbelspråkig
och lever i spridda byar, ofta liggande på ofantliga avstånd från
varandra, måste detta framkalla en särskild form för den kyrkliga
verksamheten. Det har blivit nödvändigt att vid sidan om församlingsprästerna
anställa särskilda resepräster, som för sina arbeten
icke äro bundna inom en enda församlings gränser utan
verka inom större områden. Så skulle också bli förhållandet

Lördagen den 13 juni.

9 Nr 19.

enligt den anordning, som föreslås i statsverkspropositionen. De
tre kontraktsadjunkterna skulle utöva sin syssla inom områden,
bestående av flera församlingar, ock var och en av dem
skulle endast huvudsakligen men icke helt och hållet verka inom
något visst bestämt av dessa områden. Han skulle alltså kunna
användas även utanför detta områdes gräns. Lämpligheten av eu
organisationsform sådan som denna, avpassad som den är efter ortsförhållandena,
är påtaglig.

Det förefaller emellertid, som om man inom statsutskottet hyst
den tanken, att denna organisation med resepräster borde försvinna,
allt eftersom prästlöneregleringen genomföres för församlingarna i
dessa trakter. Utskottets majoritet avstyrker nämligen det i statsverkspropositionen
framställda förslaget, att medel måtte beviljas
till anställande under åren 1915 till och med 1917 av tre kontraktsadjunkter
i Norrbottens finnbygder, med följande motivering:

»Vid det förhållande, att löneregleringarna för sistnämnda två
församlingar (det är fråga om Pajala och Tärendö) utlöpa redan
under år 1916 eller under den tid, varför anslag begäres för ytterligare
en kontraktsadjunkt, och då efter den nya löneregleringens
genomförande något vidare anslag å riksstaten icke torde bliva
erforderligt för tillgodoseende av behovet av prästerlig arbetskraft
i dessa båda församlingar, har utskottet ej ansett sig böra förorda
Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avser anställande av en tredje kontraktsadjunkt.
» Även reservanterna i utskottet godkänna denna
motivering men komma dock, som kammaren vet, till en annan slutsats,
nämligen den, att medel för anställande av den tredje kontraktsadjunkten
bör beviljas, men icke för längre tid än till och med 1915.
Utskottets medlemmar ställa sig alltså på den principiella ståndpunkten,
att i den mån löneregleringen genomföres skola reseprästerna
försvinna och ersättas med församlingspräster, och att samtidigt
de särskilda anslag, som för dylika ändamål uppförts i riksstaten,
skola upphöra och att i stället kyrkofonden skall bestrida alla
utgifter, för vilka församlingarna icke hava tillgångar. Enligt min
mening är det icke tillrådligt, att Riksdagen utan all utredning fastslår
denna principiella ståndpunkt, vars lämplighet är tvivelaktig
och vars konsekvenser äro mycket vittgående. Den ställer nämligen
icke blott de nu ifrågavarande anslagen på avskrivning utan också
de anslag, som beviljats till särskilda kyrkliga ändamål i lappmarken.
Den hotar de anslag, som beviljats under titeln »Lappmarks
ecklesiastikverk, kyrkliga ändamål», å 40,000 kronor, och anslaget
till extra prästmän i lappmarkerna å 8,000 kronor årligen.

Det må tillåtas mig att ur rent ekonomiskt synpunkt framhålla,
att det är synnerligen vågat att redan nu utan vidare förutsätta,
att kyrkofonden skall förmå bära dessa utgifter till alldeles
särskilda kyrkliga ändamål. Det stora prästerliga löneregleringsverket
befinner sig för närvarande i sin första början, och först
år 1918 eller 1919 har det fortskridit så pass långt, att man med
någon .säkerhet kan överskåda förhållandena mellan kyrkofondens
inkomster och utgifter. Det torde bäst överensstämma med tillbör -

Ang. extra
prästmän i
Norrbottens
finnbygder.
(Forts.)

Nr 19. 10

Lördagen den 13 juni.

Ang. extra
prästmän i
Norrbottens
finnbygder.
(Forts.)

lig försiktighet, om man till den tidpunkten låter de nuvarande
förhållandena bestå och alltså fortfar med att åtminstone till dess
låta särskilda anslag i riksstaten utgå till vissa särskilda kyrkliga
ändamål i rikets nordliga delar.

För denna ståndpunkt talar ytterligare en omständighet. När
statsutskottet utgått från den principiella förutsättningen, att vid
löneregleringens genomförande i en församling det skulle tillses, att
församlingens prästerskap bleve tillräckligt för alla kyrkliga uppgifter,
som möta inom församlingen, så synes utskottet ha förbisett,
att lagen om kyrkofond den 9 december 1910 talar ett annat språk.
I denna lags 6 § 8 mom. heter det nämligen, att ur kyrkofonden
skall utgå bland annat», i den mån fondens tillgångar det ^ medgiva,
anslag, som konungen till främjande av den kj^rkliga organisationens
utveckling må finna skäligt bevilja extra ordinarie präst för särskild
prästerlig tjänstgöring». Genom detta stadgande bär lagstifttaren
tagit hänsyn därtill, att det även i framtiden kan vara lämpligt
att hava särskilda präster för egenartade kyrkliga uppgifter, och
härunder falla tydligen även resepräster i de nordliga trakterna. Men
anslag till sådana ändamål kunna utgå endast i den mån kyrkofondens
tillgångar det medgiva, och härom får man först om 4 eller 5
år någon kännedom.

Av vad jag sagt framgår, att jag icke kan omfatta den tankegång,
som har följts av statsutskottets medlemmar. Det arbete, som
det här gäller att understödja, är ju icke blott av mycket stor kyrklig
betydelse, utan även av synnerligen stort nationellt värde. Det
är, som var och en vet, ett försvarsarbete för svenskt språk och
svensk odling. För detta arbetes kraftiga fortsättande är det tydligen
tjänligt, att man för den närmaste tiden upprätthåller och utvecklar
den nuvarande organisationen, och jag tillåter mig därför
hemställa, huruvida icke kammaren för att undvika att binda sig
vid den motivering, som använts av statsutskottets medlemmar, såväl
de i majoriteten som de i minoriteten, kunde finna skäligt att
biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Rydén: Genom herr ecklesiastikministerns anförande
har ju denna fråga fått en principiell innebörd, som gör, att jag
för min del anser mig böra yttra några ord. Skillnaden mellan
majoritetens och minoritetens i statsutskottet uppfattning har fått
en saklig belysning genom det anförande, som hölls av herr
Persson i Stallerhult. Men herr statsrådet polemiserar mot såväl
majoriteten som minoriteten inom statsutskottet och vill förmå
kammaren att i »försiktighetens» intresse underkänna den princip,
om vilken hela statsutskottet varit enigt, nämligen att i män
som den nya löneregleringen träder i kraft, skulle de särskilda
anslag till prästtjänster inom landet, som på riksstaten nu utgå,
komma att försvinna, och i stället skulle avlöningarna till
prästerna i församlingarna övertagas av kyrkofonden. Jag tror,
att om vi skola tala om försiktighet i detta sammanhang, så har
andra kammaren all anledning att följa den princip, som hela

Lördagen den 13 juni.

11 Nr 19.

statsutskottet omfattar, nämligen ätt kyrkofonden skull, så snart
löneregleringen träder i kraft, betala de i Sverige anställda prästernas
avlöning, och att några särskilda anslag i riksstaten utöver
det anslag, som går till kyrkofonden, icke vidare skola
komma ätt utgå.

Herrarna minnas, huru lång striden om prästerskapets lönereglering
var här i landet och även i riksdagen. Efter omfattande
utredningar och långa strider kommo vi omsider 1910
till en lösning av denna fråga, och denna lösning gick ju därpå
ut, att bland annat Norrland skulle i och med den nya löneregleringens
ikraftträdande få ett betydande tillskott i antalet
präster utöver det antal, som Norrland nu har. Det skulle fördelas
på olika landsändar, men i varje fall skulle de delar av
Norrland, som det här är fråga om, få ett tillskott utöver det
antal präster, som nu finnes där.

Jag vill också fästa herrarnas uppmärksamhet på att vi i år
för första gången möta på åttonde huvudtiteln den post, som
tillkommer under punkt 34, nämligen den punkt, där riksdagen
skall för fullgörande av den statsverket åliggande skyldigheten
att till kyrkofonden betala ersättning för avskrivning av
prästerskapets tionde bevilja ett anslag av ''60,000 kronor. Det
utgår nu för det första året med 60,000 kronor, men vad kommer
det att gå till i fortsättningen? Jo, om icke så ofantligt många
år kommer det att uppgå till 3,897,000 kronor om året. Det
blir alltså eu post, som kommer till på åttonde huvudtiteln, en
kontant ersättning på åttonde huvudtiteln till kyrkofonden. Den
börjar med 60,000 kronor i år och stiger år för år under ett
tjugutal år upp till nära 4 millioner kronor om året. Jag vågar
säga det, även om herr statsrådet icke kunnat bilda sig en uppfattning
i saken, att meningarna äro icke delade bland dem,
som sökt följa med detta ärende, om att kyrkofondens ekonomiska
ställning blir vida gynnsammare, än vad man kalkylerade med,
då^ man gjorde sina beräkningar beträffande kyrkofondens förmåga
att bära prästerskapets avlöning. "Kan det då vara förenligt
med försiktighet att samma år, som vi föra upp på riksstaten
^detta begynnande och år för år sig förkovrande anslag till
kyrkofonden, inrätta nya prästerliga befattningar, som skola
betalas genom särskilda anslag på riksstaten? Jag tror, att
om man skall tala om försiktighet, herr statsråd, sä har herr
statsrådet vädjat till känslor i denna kammare, som komma att
föra kammaren på den motsatta sidan mot den, på vilken herr
statsrådet ställt sig.

För övrigt skall jag be att få säga några ord ytterligare
beträffande dessa extra prästmän. Det är redan av herr Persson
i Ställhult antytt, att prästlönerna vuxit alldeles enormt
på vissa håll uppe i Norrland. Jag vill såsom exempel på vilka
anspråk, som kunna komma där uppifrån, nämna den prästerliga
befattning,. vi nyss beslöto, en extra ordinarie prästman
vid järnvägslinjen Gellivare—Riksgränsen och järnvägsbygg -

Ang. extra
prästmän i
Xorrbottens
Jinnbygder.
(Forts.)

Nr 19. 12

Lördagen den 13 juni.

Ang. extra
''prästmän i
Noirbottens
finnbygder.
(Forts.)

naden Gellivare—Porjus. Den prästmannen ha vi beviljat pengar
till för en följd av år. Inom statsutskottets vederbörande avdelning
påyrkade jag för min del, att denna befattning nu skulle
upphöra. Det förhåller sig nämligen så, att han förlägger nästan
hela sin verksamhet till Juckasjärvi församling, och i Juckasjärvi
församling utgår lönen till kyrkoherden — som bekant
ligga de stora malmfälten i den församlingen — under det prästerliga
året 1913—1914, enligt vad jag erhållit kännedom om,
med 46,000 kronor, och efter uppgift från samma håll kommer
den att under det nu påbörjade kyrkliga aret uppgå till 50,000
kronor. Oaktat denna präst har sådana inkomster, skall här
stå på åttonde huvudtiteln en extra prästerlig befattning, vars
innehavare förlägger sitt arbete till övervägande del inom hans
församling! Borde det då icke finnas någon gräns för anspråken
däruppifrån? Tåg har tagit mig friheten nämna detta, men
jag har, då jag fått principen fastslagen, icke nu velat ställa
till strid om denna prästman, utan uppskjuter denna till dess
löneregleringsperioden går ut. Jag har endast velat framhålla
det såsom ett bevis på, att man icke får locka sig iväg av sina
känslor, som exempelvis herr Lundström i Göteborg alltid låter
förleda sig till, när vi komma in på någonting, som i någon
mån tangerar hans särskilda intresseområde: svensk kultur i
utlandet. Jag kan icke underlåta att säga, att jag för min
del icke mycket tror på dessa kontraktsadjunkters arbeten och
kulturuppgifter i finnbygderna. Vad verksamhetsområdet för
denna nya prästman beträffar så skulle det bli Karl Gustavs
och Neder-Torneås församlingar, och var det från början tänkt,
att han skulle bo i Haparanda och följaktligen bliva prästerligt
biträde till kyrkoherden i Neder-Torneå, som har sin bostad
i Haparanda. Dessa båda församlingar äro relativt små; i Värmland
och många andra delar av vårt land finnas det dubbelt
så stora församlingar som de, i vilka denne prästman skulle
stationeras.

Jag tror som sagt, att icke dessa präster betyda så mycket
för arbetet på dessa bygders försvenskning. Jag hade tillfälle
i fjol att göra ett besök i dessa bygder och hade då bland annat
tillfälle sammanträffa med en av dessa kontraktsadjunkter, som
nu är stationerad i Torneådalen. Han var född skåning, som
jag höll på att säga naturligt är, ty man träffar skåningar
över hela världen eller åtminstone över hela vårt land. Han
var naturligtvis en mycket entusiastisk och livlig ung man. Under
loppet av de två år, han tjänstgjort däruppe, hade han emellertid
till den grad förfinskats, att han faktiskt fick gå i sällskap
med herr Jesperson, som också var med, och mig en halv timmes
tid, innan han återvann sitt modersmål. Tro herrarna, att en
person, som hinner under loppet av ett par år så fullständigt
förfinskas, att han tappar bort sitt skånska modersmål, tro herrarna,
att han inför svenska språket i finnbygderna? Hej, det
första han fick göra var att lära sig finska språket för att komma

Lördagen den 13 juni.

13 Nr 19.

i förbindelse med folket. Skall jag våga uttala någon tro om,
vad som kommer att försvenska den nuvarande finska befolkningen,
så blir det järnvägen och icke prästerna, om denna nämligen
kommer att dragas i Torneådalen och icke inne i skogstrakterna,
som vissa krafter nu arbeta för.

För min del skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Ang. extra
prästmän i
Non''bottens
Jinnbygder.
(Forts.)

Herr Andersson i Skivarp: Jag skall be, herr talman, att
från början få tillkännagiva, att jag har alldeles samma uppfattning,
som herr Carl Persson i detta fall i fråga om inrättande
av nya tjänster att vi då böra vara mycket försiktiga. Men här
är icke fråga om en permanent tjänst utan om en tillfällig anställning,
som jag anser i motsats till herr statsrådets egen
uppfattning, som bestämt avviker från den mening, som uttalats
både av majoriteten i statsutskottet och av reservanterna. Jag
tror, att det är riktigt, att när löneregleringen skall tillämpas,
de prästtjänster som finnas utöver de ordinarie, betalas genom
kyrkofonden, och jag liar också den tron, att kyrkofonden skall
vara i tillfälle att avlöna de präster, som behövas.

Nu nämnde herr Rydén, att man får vara försiktig, emedan
det redan i år ä,r 60,000 kronor, som gå till kyrkofonden.
Det är alldeles riktigt, och summorna komma att stiga år från år till
det väsentliga beloppet av över 3 miljoner kronor. Vem betalar
nu dessa kyrkomedel? Jo, allmänheten betalar dem till prästerna.
Men i stället kommer framdeles allmänheten aitt få betala
dem till kyrkofonden. Således om vi betala till kyrkofonden
eller till prästerna direkt spelar efter min mening ingen roll.

Nu har också sagts, att de församlingar däruppe, där meningen
är att prästerna skulle tjänstgöra, icke äro så stora. En av dem
är exempelvis icke större än 86,430 hektar, men, mina herrar, dessa
församlingar ligga icke såsom andra församlingar i ett enda fält.
Här ligger så en mycket stor skärgård, och i den ligger exempelvis
en ö, Säskarön, tre mil från fastlandet, hysande en befolkning
av 1,500 personer. Där är icke så litet att göra för en präst.
Han behöver åtminstone någon tid resa dit ut och vara därute, ty
de personer, som bo där, lära väl icke så ofta resa till fastlandet
och uppsöka prästerskapet, utan det blir nog prästerskapet,
som får uppsöka dem därute.

Vidare ha vi nu den prästman, som skulle tjänstgöra i överTorneå,
Hietaniemi och Korpilombolo församlingar. Han skulle
få ett område på 387,000 hektar, och den, som skulle tjänstgöra
i Pajala, Tärendö och Junosuando skulle få en församling på
1,266,000 hektar och uppgår folkmängden där till över 7,000
personer. Emellertid skall denne dessutom tjänstgöra även i
Vittangi och Karesuando församlingar. Det är således fråga
om ganska väsentliga områden. Häremot kan man nu invända,
att det icke bor folk på alla områdena. Det gör det icke,
men det finns bebodda platser, som ligga långt skilda från

Nr 19. 14

Lördagen den 13 juni.

Ang. extra
prästmän i
Norrbottens
finnbygder.
(Forts.)

varandra och dit en sådan här präst kan behöva resa men dit kyrkoherden,
komministrarna och vice pastorerna icke hinna komma
på åratal.

Jag har därför, herr talman, icke knnnat finna annat än att
det förslag, som reservanterna kommit med, är riktigt, nämligen
att det avlönas av statsmedel en präst däruppe till 1915, och jag
tror, det får jag säga, att den avlöningen kommer även att utgå
år 1916, ty iöneregleringen kan icke komma att tillämpas för
hela året 1916; man har således icke kyrkofonden att tillgå för
hela året 1916.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Efter vad jag
kunuc fatta uttalades från statsrådsbänken, att jag nog har
rätt i min uppfattning, att detta är en fråga av särskild beskaffenhet.

Då vill jag säga, att frågan om inrättande av nya prästsysslor
av sådan beskaffenhet, som den nu ifrågavarande är
för tidigt väckt, därför, att den nya löneregleringen, som kommer
att successivt tillämpas ännu icke har börjat att tillämpas.
Vore det då icke skäl att avvakta denna tid, innan man inrättar
nya tjänster i en lönereglering, som är upprättad för hela vårt
land? Hur ställer sig denna lönereglering exempelvis för Härnösands
stift, som det kallades, när kommittén utarbetade sina förslag?
Jo, inom Härnösands stift skulle inrättas 30 nya kyrkoherdebefattningar,
53 komministraturer och 15 adjunktbefattningar,
alltså 98 prästerliga tjänster, allt under det att det
skulle indragas 32 komministraturer. Således är beräknat ett
tillskott på 66 prästerliga tjänster. Går jag sedan över till
andra stift, exempelvis Skara stift, så finner jag, att det stiftet
får släppa till icke mindre än 51 prästsysslor, som där skola
indragas. Jag har icke velat framdraga detta därför, att jag
finner, att man gått för hårt åt Skara stift, utan jag har tvärtom
funnit det rättvist, att man icke inrättar mera tjänster, än
att tjänsteinnehavarna ha full sysselsättning. När nu herrarna
se, vilken omfattande lönereglering detta är, vore det. då
icke skäl att se, om icke dessa 66 nya tjänster äro tillräckliga,
innan man inrättar nya sådana?

Nu sägs, att man icke vågar förutsätta, att kyrkofonden
skall kunna betala sådana här särskilda befattningar. Därom
torde dock icke behöva råda något tvivel, att kyrkofonden kan
komma att betala många befattningar utöver dem, med vilka
man räknat vid löneregleringens fastställande. Då räknades det
med 1907 års taxeringsvärden, och efter 1907 års taxeringsvärden
skulle inkomster beräknas, som tillföras kyrkofonden. Ser man
efter hur det ställer sig, är det endast några få församlingar som
förmå med de fasta medlen och skatteinkomsterna, som de ha
utom kyrkofonden, att betala sina präster, till vilka kyrkofonden
får betala den större summan. Inom nästan varje
församling är det så, att i samma mån som taxeringsvärdena
stiga, minskas kyrkofondens utgifter i form av lönefyllnad

Lördagen den 13 juni.

15 Jfr 19.

av prästerliga sysslor, och kyrkofonden får således större styrka.
Räknar man efter och går från 1907 års taxeringsvärden fram
till 1913 och 1914 års, ha dessa stigit så, att kyrkofonden får
mindi e utgifter, än vad som beräknades, då löneregleringen fastställdes.
Den kan således bära mycket mera, än vad som beräknats.
Jag vågar vidare framhålla, att meningen med denna
reglering var, att tiondegivarna, nämligen jordbruksfastigheterna,
skulle få lindring och få avskrivet 40 procent första året
och så vidare allt efter som löneregleringen tillämpades inom varje
pastorat. Genom att taxeringsvärdena vid 1913 års taxering
höjts med 15 å 20 procent ställer det sig så, att jordbruksfastigheterna
fa större utgifter under de 10 första åren även
genom den nya löneregleringen, oaktat den var baserad på,
att de även under dessa år skulle få det lindrigare.

Ja^g tror, att det är så många faktorer att räkna med, att
man får vara försiktig, innan man inrättar flera tjänster på
detta område.

Herr Hallendorff : Herr talman! Jag skall bara be
att få säga några ord till herr Rydén. Jag delar alldeles hans
uppfattning, att vad som mest och snabbast kommer att befordra
den svenska kulturens framväxt där uppe är givetvis järnvägsanläggningen,
men jag tror, att det är ganska gagneligt,
om man jämsides med den och till och med något före den tillgodoser
även medelst andra kulturarbetare, bl. a. den, som det
här är fråga om.

Den personliga anmärkning, som herr Rydén gjorde, att den
där prästmannen från att vara skåning så hastigt förfinskats,
är väl egentligen endast ett gott bevis på hur läraktig han varit.
Han har naturligtvis haft att sätta sig in i bygdeförhållandena
och han har väl icke kommit dit för lära finnarna
skånska heller. t

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Jag skall
be att fa påpeka tvenne saker, av vilka den ena förefaller mig
icke hava blivit tillräckligt framhållen förut under debatten.
Här har man dragit in kyrkofonden i diskussionen om denna
sak, men så mycket är alldeles säkert, att för det ändamål, som
det nu gäller, nämligen frågan om anställande av denne prästman
för åren 1915 och 1916, kan kyrkofonden aldrig hjälpa till
med ett öre. Det har, såvitt jag förstår, icke blivit med några
vägande skäl bestritt, att denne prästman skulle vara verkligen
behövlig däruppe. ^ Det omedelbara svenskhetsarbetet däruppe
är, såvitt jag förstår, en mera underordnad sak för honom. Det
viktigaste är, att befolkningen känner, att Sverige, det må nu
vara på svenska, finska eller lapska, vårdar sig om dem och vill
tillfredsställa deras behov, och det torde finnas få, om ens några
trakter i vårt land, där det religiösa behovet är så stort som
däruppe. Detta torde icke från något håll kunna bestridas.

Ang. extra
prästmän i
Norrbottens
finnbygder.
(Forts.)

Nr 19. 16

Lördagen den 13 juni.

Ang. extra
prästmän i
Norrbottens
finnbygder.
(Forts.)

Den andra saken jag skulle vilja säga, det är, att det förefaller
mig, som om herr Rydén, som så gärna, så fort jag vågar
höja min stämma här i kammaren, börjar tala om utlandssvenskarna,
härvidlag skulle behöva något kontrollera sina historiska
och geografiska begrepp. Ännu har, gudskelov, detta anslag
intet att göra med frågan om utlandssvenskarna, och jag hoppas
— och jag förmodar, att även herr Rydén gör det — att
det icke heller skall komma att hava det.

Herr Stenudd: Herr talman! Mina herrar! Jag kan icke
underlåta att, som jag känner till de lokala förhållandena, i
denna sak lämna en del upplysningar.

En ärad talare har nämnt, att utskottet icke i sitt utlåtande
tagit tillbörlig hänsyn till den synnerligen utförliga utredning
och motivering, som Kungl. Maj:t här i denna fråga framlagt.
Jag har sökt efter denna utredning och motivering och kan icke
finna annat än att där endast åberopas en skrivelse av kontraktsprosten
Nyman i Haparanda. Hans motivering för denna tredje
prästmansbefattning angives i domkapitlets skrivelse på följande
sätt: »Med erinran, att befolkningen i meranämnda försam lingar

nu vuxit till en numerär av inemot 30,000 invånare, spridda
på ett område av nära 140 kvadratmil, hade Nyman slutligen
framhållit, att i den sydligaste delen av kontraktet inom Nedertorneå
pastorat, uppstått på den 3 mil från fastlandet belägna
ön Seskarö ett industricentrum med en folkmängdssiffra av 1,500
personer, samt att för denna befolkning, till väsentlig del rekryterad
från Finland, behovet av själavård och tillsyn av skolväsendet
vore trängande». Jag kan icke finna någon annan utredning
eller någon annan synnerligen vägande motivering, om
man ens kan kalla detta vägande motivering.

Riksdagen har förut under en följd av år beviljat anslag åt
två kontraktsadjunkter i denna del av Norrbottens län. Men
under åren ha förhållandena ändrats därhän, att jag för min del,
om jag hade den ringaste utsikt till framgång, skulle yrka avslag
å anslaget till alla tre befattningarna. Det är nämligen så, att
det har tillkommit nya ordinarie eller åtminstone extra ordinarie
prästbefattningar, som göra dessa adjunkters verksamhet så
att säga obehövlig. Visserligen äro områdena stora, men folkmängden
är så gles och vederbörande församlingar ha i följd
härav så jämförelsevis liten folkmängd, att om kyrkoherdarna
skulle finna det med sin bekvämlighet förenligt, skulle de mycket
väl kunna sköta sina prästerliga befattningar till full belåtenhet,
under förutsättning nämligen, att de icke hade en massa
andra befattningar, som till största delen upptoge deras tid.
Jag ber att få nämna, att icke mindre än tre av dessa Tornedalens
kyrkoherdar hava haft förordnande som folkskoleinspektörer,
vilka förordnanden upptaga en stor del av deras tid. Om man
där icke hade tillgång till kompetenta folkskoleinspektörer så lätt
säga utanför kyrkoherdarnas ring, kunde man ingenting säga

Lördagen den 13 juni. 17

om det. Men när jag känner till och vet, att det skulle finnas lika
eller kanske mer kompetenta alumner till folkskoleinspektörer,
borde icke kyrkoherdarna belastas med så tidskrävande sysselsättningar.

Om jag går från församling till församling efter hela Tornedalen,
finner jag, att ingen församling ,är större, än att kyrkoherdarna
mycket väl själva kunna göra sig förtrogna med sina
församlingsmedlemmars behov, och det skulle för övrigt behövas
att de gjorde det mera, än vad nu är fallet.

Vad Seskarö beträffar, kan det ifrågasättas, huruvida vi här i
Sverige böra känna oss skyldiga att tillgodose församlingsvården
åt eu övervägande finsk befolkning, icke blott finsk till språket,
utan helt simpelt folk från Finland, som kommer dit under
sommarmånaderna,^ då sågverksdriften pågår, och sedan till stor
del far därifrån på hösten.

I Korpilombolo ha vi ordinarie prästbefattning, i Tärendö,
Paj ala, j^uonionalusta och. Junosuando ha vi också ordinarie
prästbefattningar. Jag anser icke några som helst skäl föreligga
att där anställa adjunkter. Komma vi så till Juckasjärvi församling,
beklagar jag, att jag icke hann begära ordet, när det
var fråga om avlönande av en extra ordinarie järn vägspräst
därstädes. Denna befattning anser jag fullständigt obehövlig,
vilken uppfattning^ domkapitlet också själv s. a. s. konfirmerat.’
Det är nämligen så, som en föregående talare redan nämnt, att
kyrkoherden i Juckasjärvi församling har under ecklesiastikaret
1913 1914 åtnjutit en lön, överstigande 46,000 kronor. Vis serligen

avlönar han med denna, lön en komminister i Vittangi med
4,500 kronor och en i Kiruna med 5,000 kronor, alltså sammanlagt
9,500 kronor. Men det återstår ändå över 36,000 kronor, som
han själv uppbär. Enligt sin instruktion är han skyldig att avlöna
ett ämbetsbiträde, om domkapitlet finner det nödigt. Men
järnvägsprästen, somenligt kungl. brevet angående befattningen
ifraga, icke skulle få tjänstgöra i Kiruna, har domkapitlet förordnat
såsom ämbetsbiträde åt kyrkoherden. Därigenom har domkapitlet
erkänt, att behovet av en ytterligare prästman där uppe
icke är så synnerligen stort.

Det förhåller sig alltså på det sättet att i dessa församlingar,
Juckasjärvi församling och Vittangi kapellförsamling, finnas
en ordinarie präst i Vittangi, två ordinarie präster i Kiruna
och dessutom denna järnvägspräst, varför jag icke kan finna.,
att när ivi hava fyra ordinarie prästmän inom Juckasjärvi pastorat
det där göres behov av någon ytterligare prästerlig ''tjänst varken
i form av kontraktsadjimktur eller någon annan.

Vad beträffar sjäiavården, är min erfarenhet, att dessa kontraktsadjunkter
i allmänhet äro nykomna präster. Då de bliva
förordnade till kontraktsadjunkter, äro de mycket litet inne i
förhållandena. ^ De kunna icke finska språket stort mera, än
att de kunna något sa när läsa innantill en förut skriven predikan.
Då förstår man, huru mycket dessa präster kunna meddela si .g

Andra hammarens protokoll vid senare riksdagen 191Jf. Nr 19. 2

yr 19.

Ang. extra
prästmän i
Nwrbottens
finnbygder.

C Forts.)

Nr 19.

Ang. extra
prästmän i
Norrbottens
finnbygder.

(Forts.)

18 Lördagen den 13 jnni.

med befolkningen på dess eget språk. De känna icke folkets religiösa
riktning, och detta har medfört, att dessa adjunkter äro
fullständigt isolerade och icke kunna utöva någon församlingsvård.
De kunna möjligen hålla nattvardsläsning när och där,
men någon församlings- eller själavård kunna de icke utöva.

Vad angår den saken, att de skulle utbreda svenska språket,
är detta av nyss anförda skäl lika omöjligt. Först när de
lärt sig* finska språket, kunna de uträtta något, och da bliva
de i allmänhet ordinarie på andra håll. Dessa adjunkturer äro
intet annat än en skola att lära sig finska språket för att sedan
vinna ordinarie anställning, inom finsktalande församling.

Vidare äro de som sagt obekanta med folkets religiösa, riktning
och detta gäller i allmänhet även de ordinarie prästmannen.
Det finnes icke mer än en enda präst bland Tornedalens finsktalande
befolkning, som sympatiserar med och förstår laestadianismen,
och det är denna enda prästman, som folket besöker och
åhör. De övriga äro fullständigt isolerade. ^

På dessa grunder vågar jag påstå, att från församlingarnas
sida. gör sig icke något behov av dessa adjunkturer gällande, och
jag ber, herr talman, att på av mig hu anförda skäl få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Jesperson : Herr talman, mina herrar! Herr Rydén
har redan upplyst kammaren om, att jag samtidigt som han
besökte dessa trakter under förra året och att vi också da kommo
att träffa på en prästman, bördig från Skåne, kontraktsadjunkten
Westesson. Jag fick en annan uppfattning än herr
Rydén om den verksamhet denne hade sig ålagd däruppe. Enligt
min mening utövade han ett synnerligen gynnsamt inflytande
på befolkningen från svensk synpunkt sett. Herr Ryden
påstod, att han så förfinskats, att han icke kunde tala skånska,
men det bestrider jag på det bestämdaste. Han talade mycket
god skånska. Visserligen bröt han pa finska, men det är ganska
naturligt, då han ju varit alldeles nödsakad att lära sig finska
språket” för att kunna predika för dem, som endast tala detta

Sprajjenne präst berättade åtskilligt från sin verksamhet, bland
annat, att han under två å tre månader i början av året levde
nomadens liv i fjällbygderna, varvid han besökte den nomadi
serade befolkningen och meddelade undervisning och besörjde dess
själavård. Jag undrar hur herr Stenudd vill, att denna uppgift
skall skötas av den ordinarie prästen. Menar han, att denne
skall resa från sin hostad och vara borta en ä två månader,
i sträck för att kunna utöva denna verksamhet, såsom den borde
utövas. Jag frågade även lärarna vid Matarengi folkhögskola,
om dessa prästmäns verksamhet vore av någon betydelse,
och de betonade enstämmigt, att den har en alldeles ofantlig betydelse
från svensk kulturell synpunkt sett, och de förklarade
även, att denne unge prästman, som jag talat om, var mycket

Lördagen den 13 juni.

19 Nr 19.

uppburen av befolkningen, så att det skulle vara till mycket
stor avsaknad för dem att bliva av med honom. Detta talar
ju för behovet av dessa kontraktsadjunkter, och jag ber därför
att få, i likhet med flere föregående talare, yrka bifall till reservationen.

Herr Hellberg i Lycksele: Endast ett par ord. Någon

torde till äventyrs anse, att jag såsom representant för övre Norrland
— i stort sett torde förhållandena i Västerbottens och Norrbottens
lappmarker vara ungefär desamma — här skulle ställa
mig på Kungl. Maj:ts förslag. Att jag icke så gjort, är av
samma skäl, som förut anförts av herrar Carl Persson och Rydén,
och vilka jag icke vill upprepa.

Jag skall emellertid be att få erinra om, ätt det upplysts här,
att efter den nya löneregleringen kommer det att bli stort tillskott
av präster i dessa trakter, varigenom deras tjänstgöringsområden
komma att betydligt förminskas. Reservanten på den avdelning,
som behandlat denna fråga, upplyste inom utskottet, att
det efter den nya löneregleringen kommer att finnas 16 präster på
40,000 invånare, alltså en präst på 2,500 invånare. Jag anser,
att detta är långt ifrån ogynnsamt, 1 Lycksele i Västerbottens
län hava vi två präster på 8,000 invånare, och i Asele och Vilhelmina
är förhållandet ungefär detsamma. Därför anser jag, att de
förhållanden, som sedermera inträda, komma att i detta avseende
ställa sig icke så ogynnsamt som hittills från vissa håll framhållits.

, ,Milj ställning är kort och gott den, att jag anser, att ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle bliva ett föregripande,
eftersom löneregleringen för Pajala och Tärendö utlöper redan
1916. Vidare har saken en provisorisk karaktär och för det tredje
är det sanning, som här sagts, att om en hy prästerlig befattning
skulle inrättas, kommer det sedermera antagligen att bli så gott
som omöjligt att få bort den. Därpå finnes exempel förut.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Blott ett par ord! Jag skall icke taga

upp en stor debatt om, huruvida prästen i Över-Torneå talade
skånska eller finska. Jag vill bara konstatera, att även herr
Jesperson medgav, att han hade en stark finsk brytning. Bladet
icke ändå, mina herrar, ett bra märkligt tungomål, denna
skånska med finsk brytning, som han kommer att utbreda bland
de finsktalande i Tornedalcn ?

Herr S t e n u d d: Den föregående ärade talaren frågade,
om jag ansåg det tillbörligt, att den Ordinarie prästen i församlingen
reste ifrån sin expedition och vore borta ett par månader.
Härtill vill jag svara, att avstanden visserligen äro störa,
men dock icke större, än att kyrkoherden på en vecka hinner
fara igenom hela sin församling, åtminstone på två veckor. Om

Ang. extra
pi''ästmän i
Norrbottens
finnbygder..
(Forts.).

Nr 19. 20

Lördagen den 13 jnni.

Ang. extra
prästmän i
Norrbottens
finnbygder.
(Forts.)

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvärvningen.

kyrkoherdarna företoge någon resa inom sina församlingar då
och då, skulle detta vara välgörande för dem själva och kanske
även för församlingarna. Men för detta ändamål behöva de
icke inställa expeditionen eller stänga den. Nu är det emellertid
så, att kyrkoherdarna, framför allt de som äro folkskoleinspektörer,
måste, om också icke stänga expeditionen, dock lämna
sin tjänst, kanske för en längre tid, för att fullgöra inspektionskallet
och även andra kall. Kunna de för dessa ändamål
lämna sin tjänst för lång; tid, så måtte de väl också kunna
lämna expeditionen för nagra dagar för att besöka olika delar
av sina församlingar. >

Jag vill nu säga, att jag är mycket glad, om riksdagen
visar uppmärksamhet mot och vill göra uppoffringar för det
övre Norrland, enkannerligen de finska bygderna, men jag kan
icke .finna, att det är lämpligt eller lyckligt, att uppoffringar
göras på sådant sätt, att de icke lända dem, de avse, till största
möjliga nytta. Jag tror också, att riksdagens offervilja kommer
att även vid denna riksdag ställas på ganska hårda prov, framför
allt när den kungl. propositionen angående folkskoleinspektionen
framlägges.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
därå och bifall i stället till den vid punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 28 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Voteringen utvisade 136 ja mot 51 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 29, angående anslag för bekämpande av mormonvärvningen.

I enlighet med vad Kungl. Maj:t i punkten 29 av förevarande
huvudtitel föreslagit riksdagen, hemställde utskottet, att riksdagen

Lördagen den 13 juni 21

måtte för motarbetande genom offentligt upplysningsarbete av den i
Sverige bedrivna mormonvärvningen anvisa på extra stat för år 1915
ett anslag av 4,000 kronor.

Reservation hade dock avgivits av herrar A. C. Lindblad, Rydén,
Lindberg, Eriksson i Grängesberg och Jansson i Falun, som yrkat.
, att. Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag icke måtte av riksdagen
bifallas.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade:

Herr Rydén: Herr talman, jag har vid denna punkt tillsammans
[med några kamrater avgivit en reservation, i vilken
vi hemställa om avslag på utskottets hemställan och på Kungl.
Maj:ts ,i ärendet gjorda framställning. Jag skall icke här för
min .del lägga, grunden till eller framkalla en vidlyftig debatt
uti denna fråga. Jag vill bara i korthet angiva skälen för ett
avslagsyrkande. Redan ifrån början, såsom var och en torde erinra
sig, när denna fråga först behandlades, har jag ställt mig
synnerligen .tveksam i fråga om lämpligheten av detta anslag
och det resultat, som skulle kunna vinnas med detsamma. Jag
har .sedermera av vad som anförts angående denna fråga icke på
något sätt blivit övertygad om att jag hade orätt uti min
första uppfattning. Och jag vill hänvisa till att för hela detta
anslags fortsatta utgående finnes det ingen annan motivering
än den° som står på sid. 38 uti januari-propositionen:

»På förfrågan har domkapitlet meddelat, att ifrågavarande
verksamhet, varemot anmärkning hos domkapitlet icke förekommit,
.enligt domkapitlets uppfattning varit till sådant gagn, att
anslag för dess fortsättande under år 1915 borde av Riksdagen
äskas».

Jag minnes knappt, att jag någonsin sett, att ett anslag, som
förelagts riksdagen, varit så utomordentligt svagt och vagt
motiverat .som detta anslag; och då jag för min del icke vill vara
med^ om att lämna min medverkan'' till detta anslags fortsatta
utgående, har jag avgivit min reservation och yrkar avslag på
utskottets hemställan.

Herr He 11 berg: Herr talman! Jag vill i likhet med

den föregående ärade talaren icke giva anledning till någon längre
^debatt, men kan icke underlåta att säga ett par ord. Då denna
fråga förra gången var före i riksdagen, röstade jag för bifall till
anslaget; och detta berodde därpå, att jag upplysts om, att det
bedrevs ett energiskt, ett agitatoriskt arbete för denna sak. Det
uPPlysf,es> a,tt det fanns icke mindre än 60 å 70 agenter, som
värvade för utvandring av i synnerhet kvinnor till Utah1. Det
upplystes också, att under de första åtta månaderna av år
1905 det var över femhundra unga kvinnor, som begivit sig till

Nr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvärvningen.

(Forts.)

Nr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvöirvningen.

(Forts.)

22 Lördagen den 13 juni.

Ulah, där månggifte existerar. Föreningen »Vaksamhet», som
bekämpar den s. k. vita slavhandeln, skrev redan 1907 till då,-varande regeringen; och alla som sedermera hördes i saken, emigrationsutredningen,
Allmänna svenska prästföreningen, Kyrkomötet,
alla erkänna de, att det bedrives en omfattande, en energisk,
en väl organiserad propaganda. Bedrägliga syften och bedrägliga
framställningar göras gällande. Det är i själva verket
en förtäckt emigrantvärvning, ja, rent ut sagt en vit slavhandel,
som här är fråga om. Ifrån Amerika upplystes det om att mormonsamfundet
endast till namnet är en religiös sekt och att den
i stället blott tjänar sina ledares matriella intressen. Det är
bekant, att månggifte alltjämt florerar i Utah, där det finnes
omkring 25,000 svenskar. De mycket ivriga framställningarna
mot denna propaganda resulterade slutligen däri, att 1912 års
Riksdag beviljade medel för bekämpande av mormonverksamheten
här i landet under två år, varjämte det beslöts, att en
uppsats skulle införas i almanackan. Det var sålunda ett dubbelt
upplysningsarbete, som då beslöts.

Su vilja reservanterna icke vara med om detta anslag längre,
därför att »något i förhållande till de beviljade ansla^gens storlek
motsvarande resultat icke kan sägas hava ernåtts». Ja,
huru veta de det, om jag får fråga? Om nu för övrigt några
så märkbara resultat ännu icke framkommit, beror det väl därpå,
att anslaget utgått under så kort tid, att man icke skäligen
kan begära, att så kunnat ske. Almanackan med dess uppsats
är ju bra, men vi anse också, att den andra verksamheten är
bra. Alla medel behövas här. Jag skall be, att ur en tidningsuppsats,
som sjud inne för två år sedan, da denna fråga var
före, uppläsa ett litet utdrag, mycket kort, endast fem å sex
rader — jag skall icke draga det hela —: »Att huvudkvarteret
i Stockholm även förmedlar respengar för vackra men fattiga
svenska flickor, det veta vi med säkerhet och regeringen har
säkra bevis därför. När därför en mormon önskar en tillökning
i sitt harem, behöver han blott att rekvirera en flicka från
Sverige, som agenterna villigt sända honom. Naturligtvis mot
kontant erkänsla. Detta är vit slavhandel, som i och för sig
borde vara nog att ur riket inom 48 timmar utvisa alla mormonagenter».

Inom utskottet upplyste en representant ifrån Örebro län,
hurusom en polisundersökning för några månader sedan där hållits
med ett par mormonagenter, som farit fram i^trakten därstädes.
Skola vi nu bryta av denna verksamhet? Nej, det skola
vi icke enligt mitt förmenande, då vi veta, att något bör göras
och då det talas om agenternas finurlighet, huru de fara fram
med osanning och bland annat säga, att månggifte icke existerar
i Utah. Ja, avslå vi detta, då är det fråga, om icke andra kammaren
ger ett slags medhåll åt mormonagitationen. Det vill jag,
herr talman, icke vara med om, och därför ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Lördagen deu 13 juni. 23

Herr Ingvarson: Jag skall icke här inlåta mig på något

meningsutbyte rörande mormonernas värvningar. Jag delar i mångt
och mycket den uppfattning, som man nyss givit uttryck åt; men
däremot kan jag under inga förhållanden vara med om att bevilja
det anslag för en särskilt för ändamålet anställd prästman, som här
är tal om. Herr Hellberg satte ifråga, huru det skulle gestalta
sig, om Riksdagen genom att neka detta anslag nu skulle avbryta
den nyligen påbörjade verksamheten. Mina herrar, den verksamheten
är delvis — för övrigt i ganska stor utsträckning — redan avbruten
av andra skäl. Den prästman, som här är tal om, är nämligen
sedan den 1 maj innevarande år fast anställd som pastor i
Hudiksvalls stad med fast lön och kan sålunda under inga förhållanden
ägna sig åt det uppdrag, riksdagen här har avsett, på det sätt,
man naturligtvis förutsätter, om anslaget skall beviljas. De av herrarna,
som deltogo i den debatt, som här fördes år 1912, minnas alla
väl den motivering, som anfördes. Jag tillåter mig erinra därom.
Bland de talare, som den gången särdeles varmt tillstyrkte bifall till
anslaget, befanns exempelvis herr Nilson i Örebro, som bland skälen
för sitt bifallsyrkande bland annat anförde, att den prästman, det
här vore tal om, är synnerligen lämplig, och herr Lindman, vilken
sade, att han hölle före, att det vore till stor skada om den verksamhet,
som på detta sätt påbörjats av denna prästman, vilken vore väl
bekant bland mormonerna, skulle helt plötsligt avbrytas. Och den
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet synes i sitt anförande
utgå ifrån just samma synpunkt, att på grund av denna prästmans
särskilda kvalifikationer förorda bifall till anslaget; och detta torde
också ha varit det mest vägande skälet för att riksdagen överhuvudtaget
beviljade detsamma.

Nu gestaltar det sig emellertid, såsom herr Rydén nyss anförde,
så, att domkapitlet icke mottagit några anmärkningar rörande hans
verksamhet. Det är nog riktigt. Men det hindrar icke att denna man
i rätt stor utsträckning tjänstgjort såsom vikarie för annan prästman
i Hudiksvall •— åtminstone under någon del av den sedan dess
förflutna tiden. Det är också betecknande, att statsutskottet stödjer
sitt yrkande på så svaga skäl, då det säger: »Beträffande det i
sådant hänseende med statsunderstöd bedrivna upplysningsarbete torde
visserligen icke kunna sägas, att några mera märkbara resultat
av detsamma hittills framkommit». Nej, det torde näppeligen kunna
sägas, och det är uppenbart, att, då den ifrågasatte prästmannen nu
är fast anställd i statskyrkan, blir resultatet naturligtvis hädanefter
ännu mindre.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Lindberg : Min uppmärksamhet har blivit fäst vid
att någon sjunde klassens högertidning använt vår reservation
i denna fråga för att komma med det påståendet, att socialdemokraterna
i riksdagen sympatiserade med mormonvärvningen.
För att möjligtvis — jag har, herr talman, icke någon starka -

Nr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvärvningen.

(Forts.)

Nr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvärvningen.

(Forts.)

24 Lördagen den 13 juni.

re tilltro till att jag skall lyckas, men jag skall göra vad jag
kan — redan nu skingra en sådan uppfattning ber jag att få säga,
att jag till alla delar har haft precis samma uppfattning i denna
sak, som herr Rydén. Redan ifrån början, då detta anslag begärdes,
har jag röstat emot detta, icke därför att jag sympatiserar
med mormonvärvningen, utan därför att jag tror, att detta
anslag icke räcker till för att hindra mormonvärvning. Det
är min absoluta övertygelse, att denna prästman — han må vara
i besittning av vilka egenskaper som helst och har tiden till
sitt fullständiga förfogande —- icke kan räcka till för hela landet,
därest mormonvärvningen är av den omfattning, som det
framgår av vissa yttranden att den skulle vara. Det behöves
tillgripas kraftigare medel för att förhindra den pågående värvningen
och den vita slavhandeln, som det talas om.

Jag skall be att få säga att min uppfattning i denna sak
är, att den motion, som herr Lindman väckte vid förra riksdagen
och nu återupprepat, sympatiserar jag mycket mera med.
Den går helt enkelt ut på att köra ut packet ur landet, ifall det
skulle anses behövligt; och jag tror, att detta är det enda medel,
som är verksamt.

På grund av dessa mina åsikter skall jag be att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Med anledning

av vad herr Ingvarson nyss yttrade, skall jag tillåta mig meddela,
att, såvitt jag kunnat uppfatta saken, varken inom statsutskottet
in pleno eller på den avdelning av statsutskottet som behandlat
denna fråga, sådana upplysningar lämnats, som givit vid handen,
att pastor Åslev varit förhindrad att längre fullgöra ifrågavarande
uppdrag. Jag måste sålunda förutsätta, antingen att han
icke är förhindrad eller också att man anser, att en sådan
verksamhet, som det här gäller, icke ovillkorligen och uteslutande
skall vara bunden vid en enda person, att det inte skall finnas
mer än en enda person i landet, som skulle besitta den kapaciteten
att kunna utföra detta uppdrag. Det är visserligen sant,
att det i den förra debatten angående denna fråga från flera håll
uttalades en stor tillfredsställelse med att man genast kunde
peka på den lämpligaste personen, men jag tror icke — bestämt
kan jag icke påstå det, ty jag har inte tillgång för ögonblicket
till protokollet — att det från något håll sades, att detta var
den enda person, som för detta ändamål kunde användas. Och
av statsutskottets kläm torde framgå, att man ingalunda äskat
detta anslag med speciellt åberopande av pastor Åslev, utan
anslaget har begärts för bekämpande av mormonpropagandan
inom landet.

Herr Lindberg utgick från att anslaget i alla fall var för
litet och som en person icke skulle kunna uträtta tillräckligt
i saken, borde man inte göra någonting alls. Jag tror, att det är
bra, att man gör så mycket i detta avseende som kan uträttas,

Lördagen den 13 juni.

25 Nr 19.

oeh jag tror för övrigt inte, att herr Lindberg skulle gå med, Ang. anslag
om man, just därför att det är för litet med en person, ifrågasatte f°r iekämatt
höja anslaget och sätta till flera. Jag tror därför det är pande av _
klokast att hålla sig inom den begränsning som Kungl. Maj:t ”‘''”ningen''1
ifråga-satt och som av statsutskottet tillstyrkts. '' (Forts.)

Såsom av herr Hellberg nyss framhölls, har ju riksdagen
under några föregående år lämnat anslag till motarbetande av
denna niormonpropaganda. Sålunda lämnades för 1913 ett anslag
på 8,000 kronor, och för 1914 beräknades behovet till 4,000
kronor. Då emellertid besparingar kunnat göras på anslaget för
1913, inskränktes anslaget 1914 till 2,000 kronor. Det är sålunda
10,000 kronor, som hittills beviljats för ändamålet. Det
är nog, som herr Hellberg sade, för tidigt att nu begära några
stora resultat av dessa två års verksamhet, men att några
resultat i alla fall nåttsi, därpå tyder det förhållandet, att
äskandet förnyats, och det framgår även av de uppgifter som här
lämnats. För min del har jag den uppfattningen, att om man
nu skulle avbryta detta motarbetande av mormonpropagandan,
man närmast skulle kunna säga, att de tidigare lämnade anslagen
blivit till stor del bortkastade, då man icke fortsatt, tills de skulle
kunnat bära frukt.

Till vad herr Hellberg här anfört angående den fara, som
ligger i den propaganda, som på detta område bedrives inom
värt land, och till vad han uttalat angående att här verkligen
existerar en organisation, skall jag be att få lämna några upplysningar,
som benäget ha blivit ställda till min disposition. Det
är en avskrift av en till Konungens befallningshavande i Örebro
län ingiven anmälan av stadsfiskalen i Örebro med anledning
av utav honom anställt förhör med en mormonagent. Jag skall
inte plåga kammaren med uppläsandet av hela skrivelsen, men
jag skulle vilja tillåta mig att därur göra några utdrag.

Denna mormonagent meddelade vid detta tillfälle, att lian
innehade graden såsom Elder i samfundet, till vilkens åliggande
det hör att på befallning gå ut att missionera utom samfundets
territorium.

Den 23 oktober 1913 lämnade han Utah efter att ha fått en
särskild fullmakt av presidenten och minneslistor över hur en
missionär bör förhålla sig. Den 18 november ankom han till
Stockholm, där han slöt sig till härvarande trosförvanter. Missionerandet
består däri, att vederbörande gå omkring i husen,
där de utdela samfundets religiösa skrifter och där de för övrigt
tala om sin religion och om förhållandena i Utah.

Han verkar här tillsammans med en annan missionär. För
hela Sverigemissionen står en missionspresident i Stockholm, och
landet är delat i fem distrikt med var sin konferenspresident; han
känner endast sin egen konferenspresident i Stockholm. Han
vet icke, huru länge han skall stanna i Örebro; hans distrikt är
hela Örebro län, och han är ofta ute.på resor å landsbygden.

Varje vecka skall varje missionär avge rapport till sin kon -

Nr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvärvningen.

(Forts.)

26 Lördagen den 13 juni.

ferenspresident om vad lian gjort med uppgift om besökta platser,
verkställda dop; om någon omvänd skulle avresa till Utah
eller flytta från en plats i landet eller möjligen till annat
land, skall detta uppgivas. Fullständig bokföring föres över alla
tillhörande kyrkan.

Kammaren behagade av denna officiella redogörelse finna,
att här i vårt land existerar en fullständigt organiserad rörelse
på detta område, och jag tror verkligen man bör draga i betänkande
att nu icke fortsätta motarbetandet av denna sig allt
mera utbredande och allt starkare växande organisation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! J ag skall tacksamt
be att få understryka det av herr Lindberg givna löftet, att
när herr Lindmans motion, i vilken många av kammarens ledamöter,
däribland även jag, instämt, kommer före, han då skall ge oss sin
värdefulla hjälp. Han torde till dess ha ett ganska stort arbetsfält
i att missionera bland sina partivänner, ty jag har åtminstone ^den
erfarenheten, att när vi i fjol inom konstitutionsutskottet i långt
mildare och försyntare ord än dem han nu använde försökte driva
fram samma åsikter, stötte vi på ett kompakt och enhälligt motstånd
just från herr Lindbergs partivänner.

Dessutom skall jag be att få säga, att hur mycket jag än håller
på detta medel att driva ut mormonagenterna ur Sverige, anser
jag det likväl vara ett medel, som endast är verksamt till hälften,
ty vi kunna icke driva ut ur Sverige andra än dem, som äro utländska
statsborgare, men det finnes en stor mängd svenska statsborgare,
som syssla med samma trevliga hantering, och dem måste
vi bekämpa på annat sätt än genom utvisning.

Jag skall vidare be att få vända mig mot en ärad talare på
Blekingebänken, som betonade, att detta anslag icke kunde användas,
därför att den person, som det gällde och som hittills skött denna
verksamhet, nu fått fast anställning. Men det är väl alldeles klart,
att en person inte kan underlåta att söka och mottaga en fast anställning,
därför att han har en varje år på riksdagens beslut beroende
anställning av annan art. Men att därför hans verksamhet i
detta avseende skulle behöva avbrytas, förefaller mig litet egendomligt
att höra i en kammare, där jag runt omkring mig ser så många
medlemmar, som för politiskt eller annat arbete i statens tjänst ha
tjänstledighet från sina offentliga innehavande befattningar. Det förefaller
mig nästan vara att tala om rep i hängd mans hus, når man
kommer med sådana skäl beträffande denne prästman, som att han
nu skulle vara ordinarie.

Slutligen skall jag be att få säga gent emot herr Rydén beträffande
den kritik han gav av motiveringen för detta anslag — vilken
kritik jag visserligen antar kommer att bemötas av dåvarande statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, som ju är medlem av
denna kammare —• att det förefaller mig vara ytterst vanligt, att

Lördagen den 13 juni

27 Nr i Si.

när det är fråga om samma anslag, som äskas på nytt ett år, man Anp- anslag
endast anför som motivering, att den myndighet, som närmast har
uppseende över den verksamhet det gäller, finner anslaget vara be- m0rm<mvårvhövligt
och fortfarande böra utgå. ningen.

Jag skall på dessa grunder, herr talman, och under åberopande (Forts.)
av de redan anförda skälen i denna sak, både vid denna och vid föregående
debatter — vi torde för övrigt få ännu en debatt vid denna
riksdag i saken — under åberopande av alla dessa skäl, varför
man måste anse, att det är nödvändigt för oss att så mycket som
möjligt motverka den ytterst fördärvbringande mormonverksamheten,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag hade
inte tänkt yttra mig i denna debatt, men herr Ekmans anförande
föranledde mig till att säga några ord. Han åberopade skäl,
som kommo mig att känna mig ännu fastare än förut i min
åsikt, att man bör avslå detta anslagsyrkande. När man förr
begärt detta anslag, har nämligen motiveringen därför varit,
att denne ifrågavarande person skulle vara synnerligen lämpligför
detta uppdrag. Det skulle vara sällsynt att finna en person,
som hade den eminenta förmågan att kunna motarbeta mormonismen,
som just denne man hade. Detta skulle man ju också
kunna säga är ett rätt plausibelt skäl i visst fall. Men nu anfördes
en annan motivering från herr Ekmans sida, då han sade,
att om inte herr Åslev vore ledig och kunde arbeta härpå, finnes
det väl alltid någon annan. Därutav framgår, att man
tycks vilja göra detta anslag permanent, ett anslag, som kanske
till och med skulle komma att ökas, så att när man nu har
4,000 kronor i år, det senare skulle kunna bli måhända 8,000
och så ökas undan för undan. Detta är en utveckling, som jag
emellertid bestämt måste inlägga min gensaga emot.

Emellertid är det icke av detta skäl jag gått med på avslagsyrkandet,
utan det är därför, att jag inte kan finna, att
en prästman kan uträtta något egentligt emot mormonverksamheten,
ifråga om vilken även jag till fullo kan gå med på
det berättigade klander, som åtminstone från visst håll har framställts
mot denna verksamhet. Jag tror emellertid, att det finnes
en del överdrifter även i fråga om klandret på detta område
liksom på andra. Det är möjligt, att dessa människor
hemma i sitt land äro svarta figurer, men jag tror också, att
man gjort dem något svartare än de i verkligheten äro. Jag
har hört berättelser därifrån, som i alla fall visa, att även dessa
kunna visa lika vid social barmhärtighetskänsla mot fattiga
och nödlidande som många kristna här hemma. Och om det också,
som jag tror, är riktigt att bekämpa dem, tror jag likväl, att
de verkligen gjorts svartare än de äro.

Vilka är det, som i allmänhet låta värva sig) av dessa agenter?
Ja, inte är det i allt fall några framstående eller upp -

Nr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvärvningen.

(Forts.)

28 Lördagen den 13 juni.

lysta medborgare. Det är i allmänhet tjänsteflickor och andra
personer, som kanhända inte följt med förhållandena och tingen
så mycket utan som lätt kunna fångas av dessa agenters inställsamma
tal. Vid sådant förhållande förefaller det mig, att den
enda väg, som är verkligt effektiv, när det gäller att bekämpa
mormonismen, är att sprida verklig folkupplysning ut över
landet.

Jag kan sålunda icke heller riktigt dela den uppfattning,
som min partivän Lindberg förde fram, att den enda effektiva
vägen vore att visa ut dem ur landet. Kanhända en och annan
av dessa agenter är av den art, att man bör ge honom respass,
men i övrigt tror jag, att den vägen också är ineffektiv.

Om man ser efter, vilka de personer äro, som låta fånga sig
av mormonismen, tro herrarne, att de hava förtroende för denne
prästman? Den enda förutsättningen för att han skulle kunna
göra nytta,, vore väl, att folk trodde på hans ord. Men när det
nu finnes över 3,000 präster i Sverige, som känna till dessa förhållanden
och som ha möjlighet att påverka församlingsborna i
olika riktningar, och de ändå icke kunna ha förmågan att övertyga
sina församlingsbor om det orätta i mormonismens läror,
tro ni då, att det skulle lyckas en främmande präst, som folket
inte känner, att övertyga dem, ifall han komme och säde:
»vad de där agenterna säga är lögn, det är inte sant». Nej, det
går inte, ty de, som tro på mormonismen, tro inte på prästen,
hans predikan är död för dem. Det är faktiskt så, mina herrar,
ty de, som övergå till mormonismen känna naturligtvis
sitt religiösa behov tillfredsställt av denna rörelse, en tillfredsställelse,
som den lutherska kyrkan och den lutherska prästen inte
kan ge dem.

Jag kan inte inse, att det är någon nytta med detta anslag,
och därför har jag slutit mig till reservanterna och yrkat avslag
pa denna framställning.

Herr Rydén: Jag vill fästa herr Lundströms i Göteborg
uppmärksamhet därpå, att min uppfattning icke på något sätt
vederlagts, när jag sade, att motiveringen för ett yrkande på
bifall till detta .anslag är synnerligen svag. Jag tillåter mig
säga: jag minnes knappt, att jag sett en motivering för ett anslag,
kring vilket strid stått, som varit så svag som denna. Tv
det är naturligtvis riktigt, såsom herr Lundström yttrade, att
när det gäller ett anslag, som förut funnits och utgått under
många år, brukar Kung!. Maj:t framlägga det på nytt utan
längre motivering; och det är ju också bekvämast att icke
behöva skriva någon längre historia om ett sådant. Men här
gäller det ett anslag, om vilket strid stod i riksdagen den gång,
när det kom till; både statsutskottet och riksdagen uttalade nämligen
den yttersta tvekan, när det första gången beviljades.
Jag var nu för min del övertygad om, att en utförligare motive -

Lördagen den 13 juni.

29 Nr 19.

ring för anslaget skulle framläggas, men någon sådan finnes Ang. anslag
emellertid icke, som sagt, vare sig i propositionen eller i de f01''
handlingar, som ställts till statsutskottets förfogande. mm-manvän Jag

.hade aldrig trott, att det skulle bli så lång debatt om ningen.
denna fråga, och därför ville jag icke gå så djupt in i ämnet, (Forts.)
när jag här först yttrade mig. Vad herr Hellberg och statsutskottets
.vice ordförande herr Ekman här anfört, har ju icke
den ringaste beviskraft i fråga om detta anslag. De ha talat
om, att det har bedrivits mormonpropaganda i landet. Ja, det
är ingen, som bestrider, och det är icke heller någon, som bestrider
önskvärdheten av, att mormonpropagandan motarbetas. Jag
har själv en gång, det kan ju sägas här, givit ett uppslag inom
statsutskottet i sådant syfte, då jag nämligen föreslog, att man
skulle i almanackan intaga en uppsats rörande denna sak, så att
den stora svenska allmänheten, som verkligen läser de uppsatser,
som finnas i almanackan, kunde få upplysning därom. Denna
uppsats har nu kommit till stånd, och jag tror, att den betyder
ofantligt mycket mera, an om ett dussintal präster komma att
fara land och rike runt Och tala i denna fråga.

Vad striden här står om är denne pastor Åslev, som här omnämnts
,•— det skola vi icke fördölja. Statsutskottets vice ordförande
sade, att detta anslag icke vore knutet vid någon viss
person. Jag vill då emellertid fråga: minns icke herr Ekman, när
vi diskuterade denna fråga förra gången ? Anslaget beviljades ju
1912 därför, att vi hade denne utomordentlige man; han hade
varit i Utah och hade där studerat mormonismen. På grund av
sin speciella kännedom om mormonismen ock på grund av att
han vant därute, skulle han emellertid med sin särskilda auktoritet
uppträda och med framgång övertyga folk. Anslaget är knutet
vid hans namn, och det tjänar ingenting till, att här krumbukta
på den punkten, utan i och med detsamma som man icke beviljar
anslaget med tanke på honom, så måste man visa fram,
att det finnes en annan prästman, som varit därute och som
är lika illa anskriven hos mormonerna som Åslev.

Jag vill nu icke säga mer, än jag kan stå för, därför!
säger jag nu icke direkt ut vad jag i denna sak tänker, men
om jag, kommer tillbaka till riksdagen, blir nog tillfälle därtill.

Men på mycket vill jag dock säga, att jag har den bestämdja
övertygelsen, att dessa pengar äro utomordentligt illa använda
ur den synpunkten, att man ger pengar åt en person, men icke
får någon valuta med avseende å själva saken. Jag tror, att
jag nog skall bli i stånd att i sinom tid framlägga bevis för
riktigheten av denna min uppfattning. Jag vill nu icke yttra
mera om denna sak, utan har blott denna gång velat säga detta
för att ha min talan öppen för framtiden.

Herr Ingvarson: Herr talman, mina herrar! Med anledning
av herr Ekmans yttrande, varav syntes framgå, att han i viss mån
vore i tvivelsmål angående riktigheten av de uppgifter, jag här läm -

Sr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvärvn
i n g en.
(Forts.)

30 Lördagen den 13 juni.

nät, vill jag meddela, att jag erhållit uppgifterna i fråga dels muntligen
och dels skriftligen och att det icke kan råda något som helst
tvivel om, att de äro med verkliga förhållandet överensstämmande.

Då herr Ekman vidare syntes vilja sätta i fråga, huruvida man
verkligen år 1912 hade beviljat detta anslag just med tanke på den
här omnämnde personens befintlighet, vill jag endast erinra om, att
detta framgår alldeles oförtydbart av protokollet från den debatt,
som den gången fördes. Dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
motiverade anslaget med, att den föregående regeringen
hade utanordnat ett visst belopp till denne prästman, och
statsrådet hade sålunda ställts i den situationen, att lian antingen
skulle helt enkelt indraga denna anslagspost eller också ingå till
riksdagen med begäran, att riksdagen ville lämna sitt bifall till beloppets
utanordnande. Han valde då det senare alternativet, då han
nämligen ansåg, att personen i fråga vore synnerligen lämplig för
uppdraget, emedan han studerat förhållandena i utlandet, och från
samma synpunkt utgingo även de övriga talare, som försvarade anslaget.

Eu ansåg herr Lundström beträffande de skäl, som jag bär anfört,
att det kunde i viss mån synas vara att tala om rep i hängd
mans hus, när man anförde dessa skäl. Ja, det är möjligt, men jag
vill likväl säga, att ifall en person är fast anställd som prästman i
en stad och därjämte skall kunna hinna med att agitera emot ett
halvt- eller helt hundratal mormonapostlar runt om i Sverige, vilka
apostlar, enligt vad som uppgavs år 1911, dagligen besöka cirka 500
hem i landet och där sprida sina skrifter, då måste denne person
vara en alldeles osedvanlig 60-åring — prästmannen i fråga lär ju
vara i bortåt den åldern.

Slutligen vill jag i fråga om själva saken i likhet med herr Rydén
säga, att anslaget till pastor Åslev är en sak och bekämpandet av
mormonpropagandan en annan sak. Jag ber att få erinra .herrarna
om en händelse, som helt nyligen inträffat. Det kom hit till landet
en person i syfte att agitera för emigration till Australien. Hur
gjorde man då? Jo, våra myndigheter, åtminstone en del av dem,
sökte att genom pressen sprida upplysning till allmänheten om, huru
förhållandena gestaltade sig där nere i Australien, och inte annat
än vad jag har mig bekant, var detta förfaringssätt synnerligen verksamt.
Varför icke även i detta fall anlita en liknande utväg? I det
nyss omnämnda fallet gällde det att bekämpa en enda agent; bär
gäller det att bekämpa ett hälft eller kanske ett helt hundratal agenter,
men i detta fall vill man dock genom ett årsanslag å 4,000 kronor
till en prästman, som dessutom har fast anställning å en viss plats,
söka råda bot på missförhållandena. Detta synes mig verkligen vara
en synnerligen opraktisk utväg, och jag vidhåller därför det yrkande,
som jag förut tillåtit mig framställa.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar!
Under denna debatt har från motståndarnas sida med en viss
styrka gjorts gällande, att upplysningsarbete på detta område

Lördagen den 13 juni.

31 Nr 19.

är erforderligt, men från denna utgångspunkt, vilken jag för Ang. anslag
min del är villig acceptera, kan jag omöjligen komma till den f°r be,tam~
slutsats, att då upplysningsarbete är erforderligt, skola vi draga mormomånin
ett anslag, som just avser bedrivande av dylikt upplysnings- »ingen.
arbete. Det synes mig icke vara den rätta och riktiga vägen att (Forts.)
åstadkomma detta upplysningsarbete.

Det förvånar mig också, att de ärade talarna ha en viss
respekt för det upplysningsarbete, som bedrives genom uppsatser,
d. v. s. det skriftliga upplysningsarbetet, men däremot synas
fullkomligt vilja underskatta det upplysningsarbete, som bedrives
genom det talade ordet, genom personlig propaganda gent
emot denna mormonernas verksamhet. Det anslag, som här är
fråga om, avser ju att på den vägen motarbeta mormonpropagandan.
Då säger man: man har icke sett något resultat av detta
arbete. Ja, jag skulle vilja fråga: hur är det möjligt att statistiskt
framlägga resultatet av detta arbete? Jag skulle vilja
säga till herr Rydén: kan herr Rydén framlägga ett statistiskt
resultat av vad som åstadkommits genom den uppsats, som stått
i almanackan och till vilken han, det medger jag ju, har en
viss fadersrätt ? Kan herr Rydén, jag upprepar verkligen frågan,
statistiskt ådagalägga resultatet av denna uppsats på ifrågavarande
område? Jag tror icke, att det över huvud taget går
för sig att statistiskt lägga fram resultatet av detta arbete, men
det oaktat förutsätter jag icke, att i denna kammare skall finnas
någon, som vill bestrida lämpligheten av att denna uppsats i
almanackan har framkommit, och jag tror icke heller, att någon,
på grund därav att man icke kan med siffror visa, att så och
så många personer ha genom denna uppsats räddats ur mormonismens
klor, vill säga, att uppsatsen har varit utan ändamål.

Det synes mig sålunda, att härvidlag gäller det att med
de medel, som stå till buds, verkligen söka att bekämpa mormonvärvningen.

Det har nu sagts här, att den person, som hittills huvudsakligast
bedrivit denna antimormonpropaganda, numera skulle vara
förhindrad att ägna sig åt detta arbete. Enligt de upplysningar,
som jag erhållit från mycket väl underrättat håll, förhåller det
sig nu på det sättet, att den anställning, som pastor Åslev innehar,
icke är en sådan anställning, att den utgör hinder för honom
att i fortsättningen ägna sig åt denna verksamhet.

Jag ber, herr talman, att i anslutning till vad jag nu anfört
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr T o r g é n: Herr talman! I ett visst avseende synes det mig,
som om utskottet och reservanterna vore av samma tanke. Utskottet
säger här, att några mera märkbara resultat av den nu ifrågavarande
upplysningsverksamheten icke synas ha framkommit, och reservan1erna
säga, att något i förhållande till anslagens storlek motsvarande
resultat icke kan sägas hava ernåtts, och en del av de talare, som här
yttrat sig, ha slagit in just på samma tonart. Jag ber emellertid att

Nr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonv drifning
en.
(Forts.)

32 Lördagen den 13 juni.

i detta fall få framhålla, att resultaten av upplysningsarbetet på
detta område kunna väl icke preciseras i siffror. Resultatet av denna
verksamhet har väl huvudsakligen bestått däri, att mormonerna själva
varit i vetskap om, att de här i landet ha en motståndare, som vore
mäktig att bedöma deras handlingar. Och dessutom en annan sak:
Just denna verksamhet ute i landet har kanske verkat därhän, att
icke så många märkbara resultat behövt komma på papperet i och
med att mormonistisk missionering minskat.

När ifrågavarande anslag första gången beviljades, torde man
nog ha varit rätt så enig om behovet av att något gjordes för hindrande
av mormonism. Det talades då även mycket om den skriftliga propagandan,
men man ansåg, att den muntliga propagandan skulle komma
att verka bättre. Med den kännedom jag för min del personligen
hade om pastor Åslev, var jag livligt övertygad om, att han just var
den lämplige mannen i detta fall, och jag tror, att det är tillräckligt,
att såsom bevis för riktigheten härav åberopa just mormonerna själva.
De ha nämligen sagt om pastor Åslev, att de i honom ha en av sina
allra största och kraftigaste motståndare. Detta bevis torde väl, som
sagt, få anses vara alldeles tillräckligt.

Nu har det sagts, att pastor Åslev måhända icke kan ha tillfälle
till fortsatt bedrivande av upplysningsarbete på nu ifrågavarande
område till följd av viss annan tjänst, som han nu har. Det har emellertid
upplysts av herr Nilson i Örebro, att denna tjänst icke är av
den omfattning, att han på grund av densamma behöver tagas ifrån
detta upplysningsarbete. Jag vill för min del säga, att hans arbete
hitintills har varit så pass gott, att det vore lyckligt om han finge
fortsätta, och, för övrigt, även om vi skulle mista honom för detta
arbete, så kan det ju tänkas, att det kan finnas andra, som kunna uppträda
och taga vid på detta område, där pastor Åslev grundlagt början.

Efter de upplysningar, som herr Nilson lämnat, och med anledning
av vad jag nu i övrigt anfört tillåter jag mig hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr Lindberg: Herr talman! Detta lilla anslag, varom
här är fråga, är ett exempel pa sadana anslag, vilka lätt
så att säga smyga sig in i våra statsutgifter tills att de^omsider
där bli beståndande. Det är icke mer än tva å tre ar sedan
denne prästman kom hit från Utah och befanns ha de egenskaper,
som voro nödvändiga för att motarbeta mormonagitationen;
och så fick han av Kungl. Maj :t och riksdagen ett
anslag för denna sin verksamhet, och nu ett par tre år efteråt
har detta anslag gått så in i vårt medvetande, att både statsutskottets
vice ordförande och flera med honom ha fullständigt
glömt, hur det en gång kom till, och anse att diet i fortsättningen
bör utgå, icke för personen, som det en gång i början var meningen,
utan för hans. verksamhet.

Här har av en föregående ärad talare, nämligen herr Nilsson
i Örebro, med instämmande i vår tankegång, att det bör
vara en upplysningsverksamhet, som skall motarbeta denna mor -

Lördagen den 13 juni.

33 Jfr 19.

monpropaganda, framställts den frågan, om inte vi vilja vara
med om denna upplysningsverksamhet, om vi icke tro, att det
behöves medel till densamma, och herr Ekman frågade, huruvida
jag ville vara med om ett högre anslag till denna verksamhet,
när jag ansag att dessa 4,000 kronor icke voro tillräckliga.
Jag skall be att till detta få svara, att det är min
uppriktiga mening, att dessa mormonagenter bli för dyra för
vårt land. Jag skulle vilja fråga: ha vi icke andra medel att
bekämpa mormonpropagandan i detta land än att bevilja ett
särskilt anslag för en speciell verksamhet på detta område?
Vi ha ju här i vårt land tusentals med kyrkor och tusentals
med präster, och dessa senares skyldighet är att i kyrkorna
förkunna den rena evangeliska läran, och dessutom ha de skyldighet
att tillse, att inga irrläror smyga sig in bland vår
befolkning. Kan icke deras arbete vara tillräckligt för vad
som behöves på detta fält? Varför skall det vara så, att så
fort som en särskild epidemi uppstår på det religiösa området,
så skall man. bevilja särskilda statsanslag för att motarbeta
detta? Nere i våra Skånebygder ha vi ju gudskelov icke denna
besvärlighet att dragas med; så vitt jag känner till är mormonismen,
om icke alldeles okänd, likväl i mycket liten verksamhet
i våra bygder, men från mina allra yngsta levnadsår
har jag ett mycket livligt minne av hurusom, da i min födelsebygd
pågick en dylik mormonernas agitationsverksamhet, den
förhindrades av ett mycket kraftigt ingripande av just den
prästman, som för tillfället fanns i dessa bygder. Han utlyste
möten i församlingarna, där han på det allra kraftigaste
uppträdde mot mormonagenterna, disputerade med dem och upplyste
befolkningen om vilka faror, som ligga i anslutningen''
till mormonismen, och hans uppträdande tillsammans med ett
kanske ännu kraftigare uppträdande från bönderna och deras
drängar bidrog till att mormonagenterna försvunno från dessa
bygder, och de ha sedermera aldrig visat sig där. Jag vill nu
fråga: kan man icke använda dessa beprövade medel litet var
stans i våra bygder; de kosta icke några 4,000 kronor.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Ekman: Herr talman! Jag ber att få säga några

ord med anledning av de yttranden, som här från olika håll fällts
rörande vad jag nyss nämnde om pastor Åslevs lämplighet för
uppdraget i fråga och om han eventuellt skulle få anses såsom
fullkomligt, oersättlig. Det synes mig, som om de av herrarna,
som upptagit mitt yttrande i detta avseende till bemötande, hade
i någon mån förväxlat den verkliga orsaken till att man beträtt
den väg, som statsutskottet här yrkar att man skall fortsätta på.
Orsaken var väl icke, såsom nu från flera håll gjorts gällande,
att man hade funnit pastor Åslev, utan orsaken var naturligtvis
den, att här bedrives en propaganda, som man ansåg nödvändigt
att motarbeta. Såsom ett ytterligare skäl för vidtagande av

Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen 1911,. Nr 19. 3

Ang. anslag
för bekämpande
av
rn or monv ältning
eu.
(Forts.)

Nr 19.

Ang. anslag
för bekämpande
av
mormonvärvningen.

(Forts.)

34 * Lördagen den 13 juni.

åtgärder framhölls då, att man hade den tillfredsställelsen att
även kunna ögonblickligen peka på en för ändamålet synnerligen
lämplig person. Jag ber a/tt få upprepa, vad jag sade förut,
nämligen att, därför att man konstaterat behovet av denna propagandas
motarbetande och att man vid det tillfället kunde utpeka
den för ändamålet allra lämpligaste personen, därför har
man väl icke sagt, att i och med att denna person eventuellt skulle
bli hindrad från uppdraget, måste man avbryta all propaganda av
detta slag. Man har väl icke sagt, att pastor Åslev var den enda
man härvidlag hade att tillgå, även om man sagt, att han var den

Vad beträffar det som herr Lindberg yttrade, om att här vore
ett exempel på, hurusom ett anslag smyger sig in i budgeten, och
att man icke märker, huru det småningom blir beståndande, sa
överensstämmer detta med vad jag nyss yttrade, om att jag tror att
det vore oklokt att redan nu indraga anslaget för detta ändamål,
innan man kan begära, att verksamheten skall ha hunnit visa,
att några mera framstående resultat kunnat vinnas.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall be att nu få
yttra några ord, då jag själv avgivit en motion i denna fråga, vilken
motion hänvisats till ett tillfälligt utskott. I denna motion har
jag lämnat en ganska utförlig redogörelse för hela denna sak och påvisat
den fara, som förefinnes för vårt land uti den sig alltmer utbredande
mormonpropagandan. Nu förstår jag icke riktigt, hur
man resonerar från deras sida, som ha en motsatt ståndpunkt. Man
säger där, att naturligtvis bör denna propaganda motarbetas. Det
är visserligen sant, att en talare, herr Eriksson, sade, att man skulle
bekämpa mormonerna, men man finge icke göra dem svartare än
de äro. Jag tror, att han menade, att man nog skall bekämpa mormonerna,
men att man icke skall bekämpa dem alltför kraftigt.
I stort sett vilja dock herrarna, att denna verksamhet skall bekämpas,
när ni anse, att den kan verka skadlig.

Då gäller endast frågan: huru skall den bekämpas.^ 1 den
av mig nyss omnämnda motionen har jag pekat på andra åtgärder,
som kunna vidtagas för att på ett effektivt sätt nå målet. Jag har
således talat om utvisningsmetoden. Den erinrar något om den
metod, som herr Lindberg nyss talat om, fastän kanske i en annan
form, för att få utländska mormonagenter utvisade från vårt land.
Men så länge man icke kommit till några kraftigare åtgärder, vore
det väl mer än olyckligt, om man nu skulle i riksdagen säga, att
det sätt, varpå vi hittills ha bekämpat mormonverksamheten, nämligen
genom skrifters spridning, genom artiklar och genom den
verksamhet, som utövats av den här omnämnde prästmannen, icke
längre skall tillämpas. Ty det tror jag mig kunna säga, att om
denna verksamhet upphör, så kommer detta att tolkas som så, att
nu ha de som äro mormonagenter rättighet att röra sig friare omkring,
och de komma att få förnyad styrka i bedrivandet av sm

Lördagen den 13 juni. 35

verksamhet, därför att i Sveriges riksdag liar det sagts, att man
skall upphöra med det sätt, varpå de hittills bekämpats.

Jag tror,, som sagt, att något sådant vore synnerligen olyckligt.
Jag vill nu icke alls förlänga denna debatt, då jag förmodar att
det blir tillfälle att yttra sig i frågan, då den nyss omnämnda motionen
förekommer till behandling bär i kammaren, utan ber nu
endast att fa uttala som min mening, att det vore mycket olyckligt,
om anslaget skulle vägras.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen,
i överensstämmelse med de därunder framkomna yrkandena
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag, därå samt bifall i stället till den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit.
med övervägande ja för den förstnämnda propostionen. Då
votering emellertid begärdes av herr Rydén, blev nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

- o ^en’ som v^’ kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i 29 :de punkten av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Omröstningen utföll med 104 ja mot 74 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 30—34.

Kammaren biföll vad rrtskottet i dessa punkter hemställt .

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten. 40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41—46.

Utskottets framställningar blevo av kammaren bifallna.

ffr ia

Ang. anslag
för bekämpande
av
moimionvärvningen.

(Forts.)

Nr 19.

36

Lördagen den 13 juni.

Ang. en professur
i statistik
vid
Lunds universitet.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73—80.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Härefter föredrogs punkten 81, angående upprättande av en professur
i statistik vid Lunds universitet.

Kungl. Maj :t hade under punkten 81 av denna huvudtitel föreslagit
riksdagen att i utgiftsstaten för universitetet i Lund, avdelningen
A) Avlöningar m. m., Filosofiska fakulteten, uppföra en professur
i statistik med enahanda avlöningsförmåner, som tillkomme
universitetsprofessorer i allmänhet, och med skyldighet för tjänstens
innehavare att vara underkastad de för dessa förmåners åtnjutande
fastställda villkoren och bestämmelserna, ävensom att för ändamålet
höja det ordinarie anslaget till universitetet i Lund med 7,500
kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herr Hallendorff väckt motion, nr 78,
däri föreslagits, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag
om upprättande av en professur i statistik vid Lunds universitet
med den ändring, att professurens läroområde bestämdes att utgöra
nationalekonomi och statistik.

Utskottet hemställde,

a) att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte av
riksdagen bifallas, och

b) att herr Hallendorffs ovanberörda motion ej heller måtte
vinna riksdagens bifall.

Efter det punkten föredragits, gav herr talmannen på begäran
ordet till:

Herr Hallendorff, som anförde: Herr talman, mina herrar!
iDet är med en viss tvekan jag avbryter den snälltågsfart,
varmed vi nu gå igenom åttonde huvudtiteln, men jag skall icke
hålla på länge. Den fråga, det är tal om, är ju närmast frågan
om upprättande av en professur vid universitetet i Lund, varigenom
statistiken skulle skiljas från statskunskapen. Om lämplig -

37 >r 19.

Lördagen den 13 juni.

heten och nödvändigheten härav har man icke haft några delade Ano- en i>r°-meningar, och det är mig ett stort nöje att konstatera det. Jag fess.ur ‘ f*«-beklagar endast, att icke statsutskottet dragit ut konsekvenser- lJZsuZ^
na (härav och endast tillstyrkt upprättandet av en ny professur, sitet.
men då .särskilt budgethänsyn förhindrat det, är detta ,iii något (Forts.)
man kan böja sig för.

I sammanhang härmed har kommit fram en annan sak, nämligen
tvivelsmål om vad den nyupprättade professuren skulle
omfatta. För min del får jag säga, att av den utredning, som
förekommit under diskussionen vid universitetet i Lund, synes
mig framgå, att meningarna icke varit deciderade i den riktning,
,som angives i propositionen, eller att professuren skulle
omfatta iren statistik, d. v. s., om denne skall tagas på rent
vetenskapligt sätt, egentligen matematisk statistik. Det har också
av ien fackman, nämligen professor Wicksell, i hans polemik
erkänts, att kommer professuren icke att omfatta matematisk
statistik, bör man lägga den tillsammans med nationalekonomien.

Det är detta som jag tillåtit mig påpeka i min motion.

Nu förutsätter jag att såsom saken ligger kan jag icke för
närvarande få kammaren eller riksdagen med på yrkandet i
min motion, och under sådana omständigheter har jag icke annat
att gorå än att finna mig i vad statsutskottet förordat, under
förhoppning likväl, att de synpunkter, som av mig framförts,
skola under ärendets fortsatta behandling bliva beaktade.

Härpå yttrade

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Westman:
Herr talman, mina herrar! Det är nu sju år sedan universitetet
i Lund första gången gjorde framställning om beviljande
av anslag till en särskild statistisk professur vid universitetet,
och detta önskemål har sedan med åren allt mera tilltagit
i styrka. Den nuvarande ordningen, enligt vilken statistiken
. är förenad med statskunskapen i samma professur, är
icke tillfredsställande. Det har visat sig, att statistiken icke
kan få det utrymme och den bearbetning, som den behöver. När
nu Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att tillmötesgå universitetets
önskan om inrättande i Lund av en ny professur i statistik,
så stöder^sig detta förslag icke blott på rent vetenskapliga
utan ock på praktiska skäl. De förra, de rent vetenskapliga
skälen, äro utförligt angivna, i den utredning, som återfinnes
i statsverkspropositionen. Jag skall därför inskränka mig
till att i korthet erinra om de praktiska skälen.

Det statistiska arbete, som årligen verkställes för statens
räkning, är som bekant synnerligen omfattande och därpå nedläggas
stora, alltjämt växande kostnader. För att detta arbete
skall bliva av verkligt värde fordras givetvis i första rummet,
att det utföres av krafter, som erhållit tillbörlig utbildning
och skolning. Det vore lätt att anföra exempel, som visa,

Hr 19. 38

Lördagen den 13 juni.

Ang. eu professur
i statistik
vid
Lunds universitet.

(Forts.)

att till följd av bristande tillgång på sådana krafter statistiska
utredningar, som utförts för statens räkning, blivit bristfälliga,
ja måst göras om delvis eller helt och hållet, vilket förorsakat
stora utgifter och mycken tidsutdräkt. Särskilt har det hänt
kommittéer att sådana svårigheter uppstått vid det statistiska
arbetet. Det vore därför enligt min mening ur statens synpunkt
synnerligen fördelaktigt, om det bereddes ökade möjligheter
att erhålla en god statistisk utbildning, vilket skulle ske
genom bifall till Kungl. Maj :ts förslag i statsverkspropositionen.
Så länge de studerande vid vårt sydliga universitet utestängas
från erhållande av tillräcklig statistisk undervisning,
kan organisationen av universitetets undervisning icke anses vara
tillfredsställande.

Det är vidare ett mycket stort och påtagligt statsintresse,
att de väldiga massor av statistiska utredningar och
sammanställningar, som år från år hopas, verkligen bliva
fullt tillgodogjorda och utnyttjade. Det är visserligen sant,
att detta material i vidsträckt mån tillgodogöres vid arbetet
inom administrationen och riksdagen, men det är givet, att
det skulle bliva till mycket stort gagn, om man för bearbetandet
av detta material kunde förvärva ytterligare en. arbetskraft
sådan man skulle erhålla i en ny professor i statistik. Tack
vare sin vetenskapliga utbildning och de förhallanden, under vilka
han skulle arbeta, kunde han med bättre översikt granska de
använda metoderna och de synpunkter, ur vilka materialet samlats
och sammanställts, och han hade tillfälle att se detaljerna i
ett större sammanhang. Därmed hade han också större förutsättningar
att upptäcka de problem, som ligga dolda i materialet,
och lägga dem i dagen till diskussion och till erforderliga åtgärder.

För var och en, som känner förhållandena, torde det väl
vara klart, att det verkligen borde vara god hushållning för staten
att få ytterligare en arbetskraft till detta arbetes utförande.
Om det sätt, varpå den nya föreslagna professurens omfattning
och benämning böra bestämmas, ha i viss mån avvikande
meningar, uttalats. Liksom så många andra vetenskaper
har även statistiken ganska svävande gränser, och i detta som
andra fall kommer det i hög grad att bero på vederbörande
professors begåvning och på riktningen ^av hans^ intresse, vilket
innehåll och vilken omfattning han förmår giva åt sin vetenskapliga
verksamhet och åt sin professur sådan den kommer att existera
i verkligheten. Blir en förtsklassig vetenskaplig kraft
förvärvad för professuren, så kommer han — därom kan man
vara förvissad — att giva statistiken den omfattning och det innehåll,
som bäst äro ägnade att skänka göda vetenskapliga och
praktiska resultat. Jag kan därför för min del icke betrakta
de antydda skiljaktigheterna såsom varande av någon huvudsaklig
betydelse.

Enligt min mening tala alltså starka skäl för bifall till

Lördagen den 13 juni.

39 Nr 19.

det i statsverkspropositionen framställda förslaget. Jag beklaar,
att statsutskottet ansett sig böra avstyrka detsamma, och
ag anser mig böra framhålla, att utskottets motivering har
karaktären av en motivering för uppskov och att den icke synes
lägga hinder i vägen för att snarast möjligt ånyo ett förslag
framlägges om inrättande av en statistisk professur i Lund.

Vidare anfördes ej. Sedan herr vice talmannen, som under
sistnämnda yttrande övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
framställt proposition i ämnet, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkt er na 82—94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95.

Lades till handlingarna.

Punkterna 96—106.

Utskottets framställningar biföllos av kammaren.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
föredrogos punkterna 107—110; och biföll kammaren därvid vad
utskottet i nämnda punkter hemställt.

Punkten 111.

Lades till handlingarna.

Punkterna 112—128.

Utskottets framställningar biföllos av kammaren.

Punkten 129, angående nya lärartjänster vid de allmänna läroverken,
föredrogs härefter; och erhölls ordet därvid av

Herr Hallendorff, som yttrade: Herr talman! Då vi ha
förmånen att ha herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
närvarande, ber jag att med anledning av här förekommande
anslag få lägga honom rätt varmt på hjärtat den fråga, som i utskottets
betänkande beröres, nämligen frågan om elementarläroverkslärarnes
avlöning. Jag vill erinra mig, att det är två år sedan eller
1912 som läroverkslönenämnden tillsattes. Det var icke utan rätt
allvarliga bekymmer man inom intresserade kretsar då betraktade tillsättandet
av denna nämnd, som i sitt arbete skulle förena en rad av
rätt svårlösta löneproblem, vilka kanske hade ett visst, ehuru icke

Ang. en professur
i statistik
vid
Lunds universitet.

(Forts.)

Ang. nya
lärartjänster
vid de allmänna
läroverken.

Nr 19. 40

Lördagen den 13 juni.

Ang. nya
lärartjänster
vid de allmänna
läroverken.

(Forts.)

oupplösligt samband med varandra. Det är måbända också av denna
anledning arbetet gått så långsamt. Jag ber därför att på det livligaste
få anbefalla, att det arbete, som denna lönenämnd bar att utföra,
måtte så hastigt som möjligt bedrivas, så att ett slut kan inom snar
framtid emotses.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 130—138.

Kammaren biföll utskottets i dessa punkter gjorda framställningar.

Punkten 139.

Lades till handlingarna.

Punkterna 140—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 143 och 144.

Lades till handlingarna.

Punkterna 145—155.

Utskottets i nämnda punkter gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

Punkten 156.

Lades till handlingarna.

Punkten 157.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 158.

Lades till handlingarna.

Punkterna 159 och 160.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 13 juni.

41 Nr 19.

Punkterna 162—172.

Utskottets framställningar biföllos av kammaren.

Punkterna 173 och 174.

Lades till handlingarna.

Punkterna 175—185.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt,

Punkten 186, angående höjning av anslaget till stipendier åt
elever vid folkhögskolor.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 5, hade herr Bengtsson
i Komp m. fl. föreslagit, att riksdagen ville besluta höja det
under åttonde huvudtiteln å ordinarie stat uppförda anslaget till stipendier
åt medellösa och mindre bemedlade elever vid landets folkhögskolor
med 30,000 kronor eller från 80,000 kronor till 110,000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av herr Bengtssons
m. fl. ovanberörda motion, måtte höja anslaget till stipendier
åt elever vid folkhögskolor från dess nuvarande belopp, 80,000 kronor,
med 20,000 kronor till 100,000 kronor.

Häremot hade reservation avgivits av herrar E. A. Nilson i
Örebro och Bengtsson i Norup, vilka ansett, att utskottet bort hemställa
om bifall till den i ämnet väckta motionen.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Bengtsson i Norup yttrade: Herr talman, mina her rar!

Det kan måhända synas olämpligt att begära ordet för att säga
något till förmån för min motion. Jag vill emellertid uttala min
tacksamhet till utskottet, och särskilt till ordföranden på den avdelning
som behandlat detta ärende, därför att utskottet så gott som
enhälligt ställt sig välvilligt mot själva saken. Det är bara beloppets
storlek, varom meningarna äro delade.

Det pågick här under 1912 års riksdag en debatt i detta ämne
så uttömmande, att det nu icke kan vara så mycket att tillägga
särskilt med avseende å de stipendiater, som detta anslag är avsett
för. Jag skall i stället be att få beröra en tanke, som då gjorde sig
gällande. Det uttalades nämligen då från olika håll att detta anslag
nog bleve så stort, att det tvivelsutan skulle bli överskott därå
redan första året, och att det skulle visa sig att icke så många stipendieansökningar
skulle inkomma, som motsvarade anslagets storlek.
Det har emellertid tvärtom visat sig, att redan första året, innan
detta anslag ännu i stort sett kommit in i det allmänna folkmedvetandet,
anslaget varit 32,100 kronor för litet; och det har

Ang. höjning
av anslaget
till stipendier
åt elever vid
folkhögskolor.

Nr 19. 42

Lördagen den 13 juni.

Ang. höjning
av anslaget
till stipendier
åt elever vid
folkhögskolor''.

(Forts.)

gjort, att man fäst blicken på att försöka att få anslaget höjt.

Man frågar nu, om det verkligen behöves att böja detta anslag,
som redan är så pass stort tilltaget som inemot 100,000 kronor. Ja,
om man kastar en blick på vilka det är som numera besöka folkhögskolorna,
så skall man finna att en stor omkastning har skett, honvar
det i allmänhet rike mans barn som besökte dessa utbildningsanstalter;
numera är det i snart sagt varje småbrukarhem och medelstort
lantbrukarhem så, att bland sönerna och döttrarna den^ önskan
framträder att de måtte få besöka folkhögskolan, för att få en
liten tillbyggnad på de kunskaper som de fått i folkskolorna.

Det är särskilt två skäl, som synas mig tala för bifall. De äro:
för det första det, att för varje år som går, lagstiftningen utvecklas
och ställer allt större och större krav på de män, som inom kommunerna
skola utföra de kommunala uppdragen. Man kan vidare
tala om de allt större kraven på skattenämder och pensionsnämnder,
för att icke tala om de stora krav angående statistiken, som nu ställas
på de kommunala männen. För övrigt på alla områden är det
större krav på dessa män än det var fordom. För det andra är det
ett skäl som mycket talar för detta anslags höjande, och det är, att
anslagen till den högre undervisning, som meddelas vid våra läroverk
och universitet, i ännu högre grad äro stadda i stigande. Den uppfattningen
att betrakta en sådan högre undervisning såsom ett behov
för vissa samhällsklasser har nämligen kommit in även bland de
större lantbrukarne, så att även bland dem det anses som ett Krav
från samhällsställningens synpunkt sett, att deras söner och döttrar
skola få en högre utbildning. Härigenom komma många att rent av
tvingats in på studiebanan, som visst icke äro lämpliga för^ denna
bana, men som just av samhällsskäl ovillkorligen där skola åtnjuta
undervisning. Under tiden finnes det i de djupa lagren bland småbrukare
och arbetare tusentals hem, där sönerna törsta efter litet
mera kunskap, litet mera allmänbildning än vad folkskolan varit i
tillfälle att giva. Det har vid en jämförelse mellan vårt land och
vårt grannland Danmark tydligen visats, hur man i detta land. fått
blicken öppnad för betydelsen av folkhögskolans undervisning, i det
att därstädes till stipendier för folkhögskoleelever utanordnas icke
mindre än 262,064 kronor, medan vi här hemma hava stannat vid

80,000 kronor.

Om jag nu gå.r att se på de skäl, som utskottet framlagt för att
sänka rlet i motionen framställda kravet, så vill jag först påpeka,
att utskottet enhälligt erkänner att stipendierna liava varit för
knappa. Det har nämligen visat sig, att medan man i annonser utlovat
125 kronor för obemedlade och 75 kronor för mindre bemedlade
— de gränser riksdagen upptagit som maximigränser — så ha
ansökningarna blivit så många, att då eleverna kommit till skolorna, de
hava fått dessa stipendiebelopp nedsatta till betydligt lägre summor.
Man har till och med i ett fall varit nere ända till 22 kronor för en
kvinnlig elev. Vi förstå, att ett sådant belopp icke räcker till stort
mer än till respengar, och ännu mindre till inköp av nödvändiga böcker,
för att nu icke tala om de utgifter som äro förenade med att ligga

Lördagen den 13 juni.

43 Nr 19.

vid eu folkhögskola. Man kan i allmänhet, hur lågt ner man än vill
gå, icke räkna med lägre belopp än 300 kronor såsom kostnaden för
en folkhögskolekurs. Under sådana förhållanden kan man icke anse
125 kronor vara ett för högt belopp för stipendium till obemedlade.
Eöljden har också blivit den, att på många håll stipendiemedel hava
måst anskaffas på privat väg; och det kan måhända vara olämpligt,
att privata personer skola på detta sätt skänka penningar för att utdelas
till stipendier.

Vidare anföres av utskottet såsom ett skäl, att i motionen vid
januaririksdagen icke begärts mer än 20,000 kronors förhöjning. Detta
är ju alldeles säkert ett mycket viktigt skäl, om icke något kommit
emellan. Men nu är det särskilt två saker som inträffat sedan dess,
vilka gjort att jag för min del anser att beloppet bör höjas till 30,000
kronor.

Den ena är, att jag genom samtal med folkhögskoleinspektören
har erfarenhet att en brist uppkommit å det nu utgående anslaget, vilken
måste uppgå till minst 30,000 kronor; och de som hava följt med
denna sak hava sett, att samme inspektör till Ivungl. Maj :t ingivit en
inlaga att anslaget måtte göras minst 30,000 kronor högre.

Den andra saken som kommit emellan sedan förra motionen är
riksdagens höjning av anslaget till lantmannaskolorna. Under förra
riksdagen begärdes nämligen, att det stipendieanslag, som förut med

70,000 kronor utgick till lantmannaskolorna, skulle ökas till 100,000
kronor; och detta blev av riksdagen godkänt. Gör man nu en jämförelse
mellan dessa två belopp, som sålunda skulle bli likställda,
och elevantalet vid de olika skoltyperna, så får man fram den siffran,
att under undervisningsåret 1913 det endast var 719 stipendiater vid
lantmannaskolorna — däri inberäknade lantbruksskolor, lanthushållningsskolor
och småbrukarekurser — säger 719, medan vid folkhögskolorna
utdelades 1,284 stipendier, således nära dubbelt så många.
Men under sådana förhållanden kan det alldeles visst påpekas, att det
är oriktigt att dessa summor äro likställda, då man har nära dubbelt
så många, stipendiater vid folkhögskolorna som vid lantmannaskolorna.
•Tåg vill icke säga, att det är för racket för lantmannaskolornas vidkommande.
Tvärtom, det har visat sig även där, att man fått pruta
på stipendiebeloppen; men det är så många fler som i folkhögskolorna
få betydligt lägre stipendier, därför att det där är så mycket flera
sökande.

Med dessa ord, herr talman, vill jag yrka bifall till den reservation.
som av mig och herr E. A. Nilson i Örebro är avgiven vid denna
punkt.

Vidare anförde

Herr Hellberg: Herr talman! Utskottet har ansett, att
de belopp, som hittills utgått, varit för knappt tillmätta; men
utskottet har på samma gång funnit, att man bör gå till väga
med en viss varsamhet.

Ang. höjning
av anslaget
till stipendier
åt elever vid
folkhögskolor.
(Forte.)

>ir 19. 44

Lördagen den 13 juni.

Ang. höjning
av anslaget
till stipendier
åt elever vid
folkhögskolor.
(Forts.)

Den utav herr Bengtsson i Horup omnämnda jämförelsen med
lantmannaskolorna är icke riktig. Jag anser icke, att vi
skola blanda ihop dessa båda saker; utan vi skola pröva, om den
sak som nu föreligger är väl motiverad. Båda sakerna äro ju
nödvärdiga, och båda två hava ju till ändamål att höja folkupplysningen.
Herr Bengtsson har en statistik; men den gäller
endast ett år, och den bör man sålunda icke kunna lägga till
grund härvidlag.

Bör två månader sedan begärdes vid den riksdag, som då var
samlad, till folkhögskolorna 100,000 kronor, och förra gången
som anslaget beviljades var det 80,000 kronor. Det var således
för två månader sedan föreslaget 20,000 kronors höjning, och
jag får medgiva att redan detta var en överraskning; nu är det
icke nog Ined det, utan nu kommer man och vill ha lända till 30,000
kronors förhöjning.

Inom utskottet hava meningarna varit delade. Det var många
inom avdelningen, som icke ville vara med på denna ökning
av det bestående anslaget, men då enades man om att pruta ned
motionärernas 30,000 kronor till 20,000 kronor; och jag får
säga, att jag anser att motionärerna borde vara nöjda med deit.
Därtill kommer, att inom avdelningen har upplysts, att folkhögskoleinspektören
förut understött förslaget om 20,000 kronor,
och det anser jag vara ett vägande skäl.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Herr Hellberg
motiverar statsutskottets avstyrkande av beviljandet utav

30,000 kronors höjning av anslaget till stipendier för folkhögskoleelever
,i huvudsak därmed, att det för två månader sedan
icke begärdes så mycket. Det har ju redan av herr Bengtsson i
Norup påvisats, varför detta förhållande var sådant. Man visste
nämligen tdå icke den exakta summan utav de stipendier, som
hade begärts av folkhögskoleeleverna, och hur mycket det anslag,
som var beviljat för förra året, var för litet. Då det nu med
bestämdhet påvisats, att det skulle ha behövts över 30,000 kronor
för att kunna få stipendierna utdelade med de belopp, som av
riksdagen bestämts, anser jag det väl motiverat, att man denna
riksdag begärt en förhöjning av 30,000 i stället för 20,000 kronor
förut.

Enligt mitt förmenande vore det på det högsta önskvärt,
att yarje yngling och flicka i Sverige, som icke har kunnat erhålla
högre skolbildning än folkskolans, kunde, om de så önskade,
få besöka en folkhögskola. Jag tror, att det skulle vara
av ,så stort värde för den medborgerliga bildningen, för utbildandet
av göda svenska medborgare och medborgarinnor, att
det vore välbetänkt, ''om riksdagen beviljade det begärda anslaget.

Jas: kan därför icke annat än instämma i herr Bengtssons

Lördagen den 13 juni.

45 Nr 19.

yrkande om bifall till reservationen och avslag å statsutskottets
hemställan i denna punkt.

Med herr Jesperson instämde herr Nilsson i Bonarp.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Det är en gan ska

egendomlig ställning jag här intager, då jag nu går att
försvara utskottets hemställan.

Jag sympatiserar helt säkert lika mycket med den tanke,
som är framställd av motionärerna, som någon av dem själva.
Men saken är helt enkelt den, att inom statsutskottets vederbörande
avdelning vid behandlingen av denna motion förelegat
två meningar, som synts vara rätt oförenliga med varandra, en
mening som ville gå pa bifall till motionen och en mening, som
hade bestämda betänkligheter mot motionen. Det framfördes av
den sista riktningen, att detta anslag dock så nyligen som för
två år sedan hade höjts från 35,000 kronor till 80,000 kronor,
och att man icke hade mer än knappt ett års erfarenhet att
på,° innan man ville gå till en ytterligare höjning. Jag
tog mig då friheten att inom avdelningen söka taga initiativ till
att vinna enighetgenom tillmötesgående från båda sidorna. Man
var därvidlag från båda sidorna älskvärd nog att gå varandra
tillmötes sa, att man kom att gå på den bana motionärerna
själva hade befunnit sig på i januari månad detta år. Jag föreslog
nämligen sammanjämknings vis, att man skulle taga°motionärernas
eget förslag från januari, med andra ord att man skulle
låta sig nöja med att för detta ändamål få det högsta, som skulle
varit möjligt att. få i år, ifall riksdagsupplösningen icke kommit
emellan och motionärerna därigenom fått tillfälle att höja sina
anspråk. Då man gick med på detta på den andra sidan, hyste
jag för min del förhoppning om att vi icke vid denna riksdag
skulle behöva strida om folkhögskolorna. Jag skulle också vilja
säga, att jag tror, att det för folkhögskolan själv är nyttigt,
att man icke ställer till strid mellan kamrarna om en sådan sak,
då det gäller en så liten meningsskiljaktighet som det här är
fråga om.

Personligen skulle jag vilja göra det uttalandet, att om jag
kommer att även längre fram få deltaga i arbetet här, jag för
min del skall försöka, så långt jag kan, bevaka alla rättmätiga
anspråk till folkhögskolans fromma, som kunna framställas; och
jag hoppas, att motionärerna nu vilja gå mig till mötes så långt,
att man ej skall behöva ställa till gemensam votering om dessa
10,000° kronor. Ha vi kunnat få den andra riktningen att gå
med på denna höjning, det mesta motionärerna själva hade kunnat
vinna, därest icke borggårdstalet och vad därefter följde hade
kommit, sa tycker jag, att det är tråkigt att ga till gemensam
votering om detta.

Jag vädjar till kammaren att bifalla förslaget. För min
del vill jag uttala den förvissningen, att folkhögskolan helt

Ang. höjning
av anslaget
till stipendier
åt elever vid
folkhögskolor.
(Forts.)

Nr 19. 46

Lördagen den lo juni.

Ang. höjning
av anslaget
till stipendier
åt elever vid
folkhögskolor.

(Forts.)

säkert icke i fortsättningen skall bliva tillbakasatt, utan koppas
jag, att den skall fullt ut stå sig i konkurrensen med lantmannaskolorna
och erhålla statens medverkan därtill.

Hen E. A. Nilsson i Örebro: Herr talman, mina herrar!
För min del vill jag instämma i den förste ärade talarens tacksamma
erkännande såväl till statsutskottet som dess andra avdelning,
enkannerligen dess ordförande, för den beredvillighet
med vilken i första hand avdelningen och sedermera utskottet
gått motionärerna till mötes, och det framgick uppenbarligen utav
avdelningsordförandens nyss hållna anförande, att han med mycket
stort jämnmod, för att ej använda ett annat ord, kommer att
se, att kammaren bifaller reservationen.

Jag inser till fullo, vill åtminstone icke underskatta vikten
av att framgå med den varsamhet, som statsutskottet har talat
om beträffande anslag i allmänhet och även beträffande anslag,
som falla under åttonde huvudtiteln, men jag kan verkligen icke
för min del driva denna varsamhet ända därhän att, då obemedlade
och mindre bemedlade till så stort antal sökt stipendier att
därest, enligt folkhögskoleinspektörens beräkning^ de till understöd
berättigade folkhögskoleeleverna skulle erhållit det fulla
stipendiebeloppet, det skulle ha behövts ett ökat anslag av 32,100
kronor, jag vid sådant förhållande kan anse, att det da är tillräckligt
att höja detta anslag till allenast 100,000 kronor, utan
det synes mig då vara starka skäl för att höja det till 110,000
kronor eller samma belopp som motionärerna begärt.

Det var ju precis samma skäl, som föranledde januaririksdagen
att höja stipendieanslaget för elever vid lantmannaskolor
med 30,000 kronor, alldeles samma skäl, och med hänsyn till att
det nu ifrågavarande anslaget ju avser att giva landsbygdens
barn och särskilt dem av dessa, som befinna sig i mindre göda
ekonomiska eller svaga ekonomiska omständigheter, en ökad möjlighet
att fördjupa sina kunskaper, att vidga sin medborgerliga
bildning utöver den som folkskolan kan erbjuda, synes det mig
vara goda skäl för att här biträda motionärernas hemställan.
Jag vill åtminstone för min del förklara, att det var för mig
omöjligt att i utskottet ställa mig på utskottsmajoritetens mening,
ehuruväl jag till fullo insåg betydelsen av de varsamhets -skäl, som utskottet enligt min mening med all rätt visat hän på.
Men icke tror jag, att varsamheten lider någon som helst skada
eller avbräck av att kammaren nu biträder reservanternas hemställan.
Däremot är jag övertygad om, att många bildningstörstande
ungdomar från norr till söder i vårt land skola med glädje
och tacksamhet taga emot den lilla tillökning i stipendiebeloppet,
som därutav blir en följd, och därför ber jag, herr talman, att
kammaren måtte bifalla reservanternas hemställan.

I detta anförande instämde herr Sandberg.

Lördagen den 13 juni.

47 Nr 19.

Härmed var överläggningen slutad. Sedan herr talmannen Ang'' håJmn9
framställt propositioner först på bifall till utskottets hemställan och m stipendier
vidare på bifall till den vid punkten fogade reservationen, fattade åt elever vid
kammaren beslut i enlighet med sistnämnda proposition. folkhögskolor.

(Forts.)

Punkten 187.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 188, angående under- An9■ populärstöd
för anordnande av populärvetenskapliga föreläsningar, yttrade vetenskapliga

föreläsningar.

Herr Carlson i Herrljunga: Herr talman! Jag skall be att
få säga några ord vid denna punkt. Det gäller här ett anslag, som
avser främjandet av populärvetenskapliga föreläsningar. Då riksdagen
första gången beviljade detta anslag, skedde det med det uttryckliga
förbehållet, att föreläsningarna skulle vara fullt opolitiska.
Jag skulle vilja säga, att i den män verksamheten glider
fram på, denna huvudlinje jag också tror, att den verkar gagnande.

Men på detta område liksom på så många andra går det så ofantligt
lätt att spåra ur och glida in på andra spår. Vi leva ju för
närvarande i ett politiskt upprört tidevarv, och man kan konstatera,
att varhelst två eller tre äro församlade resoneras det politik. Det
har pa senaste tiden ifrån flera håll framförts klagomål över att
en del föreläsare icke dragit sig för att bedriva politisk propaganda
i sina föreläsningar, något som jag anser vara fullkomligt oriktigt.

Ty skola föreläsnigarna vara opolitiska, så skola de också vara
det. Det bör ej få förekomma någon politisk agitation under dem.

Det är bara med dessa erinringar jag för min del ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan under uttalande av den livliga
förhoppningen, att vederbörande skola noga vaka över att riksdagens
fattade beslut efterleves i denna del.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 189 och 190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 191, angående understöd för anord- Ang. mnsiknande
av musikföreställningar för allmänheten; och lämnades där- föreställning or
vid ordet till för allmän heten.

Herr Kant, som anförde:

Då jag begärt ordet för a.tt i korthet yttra mig i den nu föreliggande
frågan, har det ingalunda skett i den förmätna förhoppningen,
att jag skulle kunna, emot ett enhälligt statsutskott, förmå
kammaren att bevilja det av Kungl. Maj:t begärda ökade anslaget
för åstadkommande av en stående orkester jämväl i Uppsala. Jag

Sr 19. 48

Lördagen den 13 juni.

Ang. musikföreställning
a
för allmänheten.

(Forts.)

kommer därför ej keller att framställa, något yrkande om bifall till
Kungl. Maj :ts proposition i ämnet. Men då statsutskottets, för övrikt
mycket knapphändiga, motivering för dess hemställan om avslag
på den av Kungl. Maj:t äskade anslagshöjningen icke synes mig
vara hållbar, har jag ansett mig skyldig att yttra några ord i denna

Statsutskottet anför till en början, att, då riksdagen själv 1911
vid beviljandet av anslag för nu ifrågavarande ändamål framhållit,
att detsamma kunde förväntas komma att i framtiden pa statsverket
ställa anspråk, som ginge vida över det då begärda beloppet, samt
att däri legat en maning för riksdagen att med mycken försiktighet
pröva det föreliggande anslaget, utskottet ansett sig böra med den
största varsamhet förorda förslag om beviljande av anslag till nya
orkesterföreningar. Det må väl vara sant, att riksdagen sålunda manat
till en viss varsamhet. Men lika oomtvistligt torde vara, att
riksdagen, då den 1911 beviljat anslag till 2 orkesterföreningar, insett,
att detta blott utgjorde ett första, försök, samt att, om försöket
sloge lyckligt ut, riksdagen skulle bliva nödsakad att fortsätta på
den inslagna vägen, om den över huvud taget ville, att det med anslaget
avsedda ändamålet, vilket angavs vara att verka för musiklivets
höjande särskilt genom att göra god orkestermusik tillgänglig för de
mindre bemedlade i landet, skulle kunna förverkligas.

När då den myndighet, under vilkens uppsikt de orkesterföreningar,
som kommit i åtnjutande av statsunderstöd, blivit ställda,
nämligen Musikaliska Akademien, vitsordar, att orkesterverksamheten
inom de båda statsunderstödda orkesterföreningarna i Gävle
och Hälsingborg mottagits med synnerlig välvilja och lämnat över
förväntan tillfredsställande resultat, att vid föreningarnas konserter
förekommit god och mycket omsorgsfullt utförd musik, att konserterna
i allmänhet givits för utsålda hus, samt att de uppenbarligen
fyllt ett verkligt behov, kunde det med fog tyckas, att riksdagen icke
bort tveka att, för fullföljande av det vackra och behjärtansvärda
ändamålet, bevilja anslag till åtminstone ett par nya föreningar.
1913 beviljade riksdagen även anslag till en ny förening, vilket anslag
av Kungl. Maj:t tilldelades Norrköping. Men när Kungl. Maj:t
nu år 1914 på, såvitt jag kan finna, synnerligen goda skäl begär, att
ifrågavarnde anslag måtte höjas med 13,500 kronor för att bereda understöd
till en fjärde orkesterförening, avstyrkes detta enhälligt av
statsutskottet. Detta är, synes det mig, att driva varsamheten väl
långt.

Det andra skäl. statsutskottet för sitt avslagsyrkande anför, är
det att Uppsala stad. som den begärda anslagsökningen avser, synes
utskottet genom sina i övrigt rika resurser i musikaliskt^ hänseende
kunna även utan statsunderstöd verka för det med ifrågavarande
statsanslag avsedda ändamål. Detta är emellertid ingalunda förhållandet.
Yad Uppsala är rikt på. det är, som bekant, vokalmusik.
Men här är icke fråga om vokalmusik utan om instrumentalmusik,
orkestermusik, vilket, som var och en torde veta, är något helt annat.
Vilken av dessa konstarter, som verkar mest förädlande, mest upp -

Lördagen den 13 juni.

49 Nr 19.

lyftande på sinnet, torde jag för kammarens upplysta ledamöter icke Ang. musikbehöva
utveckla. föreställningar

På det senare slaget av musik, instrumentalmusiken, lider Upp- ■''or
sala lika stor brist som de flesta andra städer. Visserligen finnes i (Forte.)
Uppsala det s. k. Akademiska kapellet. Men det ligger i öppen dag,
att detta kapell, sammansatt som det är av unga studenter, icke kan
uppträda och giva självständiga konserter. Väl har flera gånger under
årens lopp Akademiska kapellet förstärkts med goda krafter härifrån
Stockholm, och hava på sådant sätt förstklassiga konserter kunnat
anordnas i Uppsala. Men på grund av de dyra omkostnaderna
kan detta givetvis ej ske så ofta, och biljettprisen till dessa konserter
hava också måst hålles relativt höga.

Därmed har icke, såsom statsutskottet förmenar, det med orkesteranslaget
avsedda ändamålet kunnat förverkligas. Ty för åtnjutande
av sådant anslag är i K. kungörelsen den 6 okt. 1911 bland annat
föreskrivet följande:

»De statsunderstödda orkesterföreningarna skola verka för musiklivets
höjande, särskilt genom att göra god orkestermusik tillgänglig
för de mindre bemedlade;

föreningarna skola giva ett visst antal konserter, därav minst
hälften bör utgöras av s. k. folkkonserter, för vilka högre inträdesavgift
än 25 öre ej må krävas;

dylika konserter skola anornas ej allenast i stad, där orkestern
är förlagd, utan även i närliggande städer, köpingar, municipalsamhällen
och landskommuner.»

Den orkestermusik, som tilläventyrs redan finnes i Uppsala,
kan uppenbarligen icke uppfylla detta ändamål.

Med vad jag sålunda haft äran anföra, tror jag mig hava visat,
att de skäl, statsutskottet anfört till stöd för sitt yrkande om avslag
å den av Kungl. Maj:t äskade anslagsförhöjningen, icke äro synnerligen
tungt vägande; men, såsom förut sagts, jag dristar mig dock icke
att emot ett enhälligt statsutskott yrka bifall till Kungl. Maj:ts
proposition.

Medan jag har ordet kan jag emellertid ej underlåta att ytterligare
framhålla en sak, och det är, hur styvmoderligt Uppsala i ira
förevarande avseende behandlats av statsutskottet. Redan hösten
1911 gjordes i Uppsala energiska försök att bilda en orkesterförening.
Det lyckades då ej fullständigt, men hösten 1912 var föreningen
klar. Den ingick då till Musikaliska Akademien med eu
skrivelse, däri föreningen på anförda skäl anhöll, att akademien ville
söka utverka, att det till orkesterföreningarna utgående statsanslaget
måtte höjas, och det var just på grund av denna skrivelse, som
akademien gjorde framställning härom hos Kungl. Maj:t. Ett ytterligare
anslag beviljades även. Uppsala orkesterförening gjorde
sig säker härpå, men under tiden hade en orkesterförening bildats
i Norrköping och anslaget gick dit i stället för till Uppsala. Dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet har emellertid förklarat,
att, då han ansåg sig hos Kung]. Maj:t böra förorda, att berörda
anslag tilldelades Norrköpings orkesterförening, detta skedde
Andra kammarens protokoll vid senare riksdagen Nr It). 4

Jfr 19. 50

Lördagen den 13 juni.

Ang. musikföreställningar

för allmänheten.

(Forts.)

med stor tvekan. Och då de skäl, som anförts för att ifrågavarande
förmån även skulle tillfalla Uppsala, syntes mycket starka
och intresset i denna stad för saken visat sig vara synnerligen livligt,
avlät Kungl. Maj:t, på samme departementschefs hemställan, proposition
till Riksdagen om förhöjning av anslaget, så att även Uppsala
orkesterförening kunde bliva delaktig av detsamma. Men nu
avstyrkes detta enhälligt av statsutskottet.

Vid sådant förhållande torde för närvarande icke vara något
vidare att göra åt denna sak. Men jag har vid handläggningen av
denna fråga icke kunnat underlåta att uttala den förhoppningen
att, då en liknande framställning nästa gång återkommer till Riksdagen
— ty den kommer säkert tillbaka — densamma måtte hos
statsutskottet bliva föremål för en välvilligare behandling än som
nu varit fallet, då det ju måste erkännas och även har erkänts, att
främjandet av musikens ädla konst är ett statsändamål så gott som
många andra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 192.

Lades till handlingarna.

Punkten 193.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 104.

Lades till handlingarna.

Punkterna 195—197.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 198.

Lades till handlingarna.

Punkterna 199—201.

Utskottets i nämnda punkter gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

Punkten 202.

Lades till handlingarna.

Punkterna 203— 205.

Kammaren biföll vad utskottet föreslagit.

Lördagen den 13 juni.

51 Nr 19.

Punkten 206.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 207—217.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 218.

Lades till handlingarna.

Punkterna 219—236.

Utskottets framställningar biföllos av kammaren.
Punkterna 237 och 238.

Lades till handlingarna.

Punkterna 239—244.

Yad utskottet hemställt bifölls.

§ C.

Herr statsrådet Stenhop g avlämnade Kungl. hlaj;ts propositioner;

nr 138, angående vissa engångskostnader för lantförsvarets ordnande; nr

119, angående arvodesförhöjning för stationsskrivaren vid
statens järnvägar Hjalmar Samuel Holm;

nr 118, angående ökning av arbetskrafterna hos socialstyrelsen;

nr 115, angående årligt understöd åt poststationsföreståndaren
Lmma Grahnberg;

nr 117, angående pension åt postmästaren Brynolf Fredrik Wennqvist;
och

nr 120, angående pension åt postexpeditören greve Gustaf Otto
Cronhielm.

Dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 7.

Herr Persson i Norrköping avlämnade en motion, nr 217, i anledning
av Kung], Maj:ts proposition, nr 55, med förslag till lag
angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Nämnda motion bordlädes på begäran.

Nr 1!». 52

Lördagen den 13 juni.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående inköp
av nytt övningsfält för Karlskrona grenadjärregemente;

nr 10, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående försäljning
av Karlbergs kungsgård m. m.;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
under punkt 11 av sjunde huvudtiteln gjorda framställning i fråga
om bidrag till en internationell byrå i Bryssel för handelsstatistik; och
nr 12, i anledning av riksdagens år 1913 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1912;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att besluta i fråga om vissa postavgifter; och
nr 2, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelskatten
å inrikes växlar;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 1, angående väckt motion om kompletterande dekorering av
andra kammarens plenisal; _ .

nr 2, angående vissa nybyggnads- och förändringsarbeten a riksbankens
fastighet i Göteborg; och .

nr 3, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens
huvudkontor och avdelningskontor; samt

lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken samt
lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för fordrans
utfående den 26 april 1907; . ...

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1—5 samt 7—9 §§ i lagen om straffregister
den 17 oktober 1900; och

nr 4, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lindström under 5 dagar fr. o. m. den 14 juni,

» Hedström » 5 » 51 * 1® *

Lördagen den 13 jnni.

53 Nr 19.

herr Olson i Torsby under 12 dagar fr. o. m. den 17 juni

Gustafsson i Örebro » 3

Nordström » 5 »

Lundell > 5 »

Hagberg » 10 »

Persson i Norrköping den 15 juni.

17

15

15

15

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,57 e. m.

In fidem.
Per Cronvall.

och