RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1914:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1914. Andra kammaren. Nr 19.

Onsdagen den 11 februari.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Herr talmannen tillkännagav, att herr hunden denna dag intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Kils Persson i Malmö är av sjukdom — akut luftrörskatarr
— hindrad deltaga i riksdagens arbete för närvarande intygar Malmö

d. 9 febr. 1914.

A. F. Malmström.

§. 3.

Justerades protokollen för den 3, den 4 och den 5 innevarande
februari.

Enligt den 4 i denna månad fattat beslut företogos nu val av
sex revisorer för deltagande uti innevarande års granskning av statsverkets,
_ riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och
förvaltning ävensom av tre suppleanter för dessa revisorer; och befunnos
efter valförrättningarnas slut följande ledamöter av Riksdagens
andra kammare hava blivit utsedda till

Revisorer:

herr Eriksson i Grängesberg med 202 röster,

» Rydén med 202 röster,

» Jansson i Edsbäcken med 202 röster,

» Rune med 202 röster,

» Olofsson i Digernäs med 202 röster och
» Jesperson med 201 röster; samt till
Andra kammarens protokoll 191Jf. Nr 19.

1

Jfr 19. 2

Onsdagen den 11 febrnari.

Suppleanter:

herr Lindberg med 186 röster,

» Janson i Bråten, med 176 röster och
» Söderberg i Hobborn med 174 röster.

Närmast i röstetal kom herr Nilsson i Kabbarp med 5 röster.

§ 5.

Vidare anställdes val av dels tjugnfyra valmän för utseende av
revisorer och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors
i landsorten räkenskaper och förvaltning, dels ock
sex suppleanter för dessa valmän; och utsagos därvid till

Valmän:

herr Andersson i Grimbo,

»	Andersson i Skivarp,
»	Bengtsson i Norup,
»	Berglund,
»	Bäckman i Vassen,
»	Danielsson,
»	Ekman,
»	Hage,
»	Ingvarson,
»	J uhlin,
»	Kronlund,
»	Larsson i Västerås,
»	Magnusson i Kalmar,
»	Mossberg,
»	Olsson i Blädinge,
»	Persson i Tofta,
»	Persson i Norrköping,
»	Runefors,
»	Rydén,
»	Röing,
»	Sundström,
»	Vddenberg,
»	Wiklund i Brattfors och
»	Öberg,
var och	en med 179 röster; samt till

Suppleanter:

herr Jonsson i Hå med 147 röster,

» Widlund med 147 röster,

» Hansson med 147 röster,

» Erlandsson med 147 röster,

» Andersson i Hallsberg med 146 röster och
» Bengtsson i Göteborg med 145 röster.

Oasdagen den 11 februari.

3 Nr 19.

Ordningen mellan de suppleanter, vilka erhållit lika antal röster,
bestämdes, sådan densamma bär ovan angivits, genom lottning.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående två
paragrafer omförmälda valen.

§ ''7.

Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande skrivelse, nr 52, i anledning
av en vid sistförfluten riksdag beslutad lag, som nu föredrogs,
lades till handlingarna.

§ 8.

Herr talmannen gav härefter på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Staaff, som anförde: Ang. mellan

U , i . it. . Konungen och

xierr talman, mina herrar! Härmed går jag att giva kam- statsrådet foi*-maren en redogörelse för de förhandlingar, vilka ägt rum mellan da förhand~
Hans Majestät Konungen och statsrådet i anledning av Hans Un9ar''
Majestäts tal till det s. k. bondetåget den 6 februari och därmed
även för orsakerna till att statsrådets samtliga ledamöter i går
ingivit sina avskedsansökningar.

Vid samtal med Hans Majestät omedelbart efter hållen konselj
torsdagen den 5 februari ansåg jag mig böra meddela huvudpunkterna
av det svar jag å regeringens vägnar komme att
lämna en delegation av taget, vilken anmält sig vilja uppvakta
regeringen. Genom direkta frågor till Hans Majestät Konungen
kunde jag om hans blivande tal till tåget få veta endast så
mycket, som att Hans Majestät ärnade yttra sig bland annat i den
riktningen att avgörandet i försvarsfrågan borde ske i ett sammanhang,
_ vilket gav mig anledning att hemställa, huruvida ej
Hans Majestät — enär frågan härom enligt statsrådets mening
ännu maste hållas öppen — kunde finna lämpligt att utesluta
detta yttrande^ ur talet eller, då detta avböjdes, åtminstone giva
det någon sådan form, som att ett avgörande i ett sammanhang
vore önskvärt eller något dylikt. Detta försök från min sida
blev utan framgång. Ingen av statsrådets ledamöter har av
Hans Majestät på förhand erhållit någon kännedom om talet
utöver vad jag nu nämnt.

. Statsrådet fann vid läsningen av talet, att detsamma såväl
i den nyss berörda punkten angående, huruvida försvarsfrågan
skulle behandlas i ett sammanhang, som beträffande det utomordentligt
starka betonandet av den lantmilitära sakkunskapens
för Konungen avgörande betydelse, innehöll uttalanden, vilka
syntes göra det åtminstone ovisst, huruvida Konungen hade för

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsråedt förda
förhandlingar.

(Forts.)

4 Onsdagen den 11 februari.

avsikt att ägna sina rådgivares blivande framställning om förslag
till förbättringar i försvarsväsendet den obundna prövning,
som efter statsrådets mening oundgängligen förutsattes vid ett
verkligt konstitutionellt styrelsesätt. Finge statsrådet icke paräkna
sådan prövning av sitt förslag, vore ju dess fortsatta arbete
ändamålslöst.

Det första, som syntes statsrådet vara att göra, var därför
att av Hans Majestät Konungen söka erhålla upplysning, huruvida
Hans Majestät haft den mening med sina uttalanden, som
onekligen syntes vara den närmast till hands liggande. I detta
syfte sökte och erhöll statsrådet in corpore, på sätt jag redan
förut haft tillfälle nämna i denna kammare, företräde hos Konungen
under sistlidne lördags förmiddag.

Sedan jag därvid å statsrådets vägnar framfört dess allvarliga
bekymmer över den uppkomna situationen, skildrat den
stämning som Hans Majestäts tal i politiska kretsar framkallat
och den undran, som väckts av talets i vissa delar för svensk
uppfattning främmande läggning, samt framhållit, att statsrådet,
som fullt insåge, huru varmt Hans Majestät önskat att
genom sitt uppträdande gagna försvarsfrågan, dock måste under
djupt beklagande betona, att det hallna talet snarast törne hava
tillfogat denna stora fråga skada, överlämnades en skriftlig framställning
av följande lydelse:

»Vid tillsättandet av försvarsberednmgarna den 1 dec. 1911
sammanfattade Eders Majestät sina anspråk på den blivande
utredningens resultat så, att Eders Majestät sade sig förvänta,
att de förslag, som komme att framgå ur densamma, skulle befinnas
ägnade att, sedda i sin helhet, bibehålla försvaret vid
dess dåvarande effektivitet.

I det tal varmed Eders Majestät besvarat det så kallade bondetågets
hyllning den 6 innevarande februari förekommer emellertid
på tal om det blivande förslaget till förbättringar i försvaret
följande passus: »De fordringar på fälthärens slagfärdighet
och krigsberedskap, som av sakkunskapen inom Min armeuppställas
såsom oeftergivliga, frangar jag icke.» ^

Det är Eders Maj :t bekant, att de förslag, som nu pa grundvalen
av försvarsberedningarnas arbete förberedas, gå långt^ utöver ett.
bevarande av den nuvarande effektiviteten och på många punkter
innefatta högst väsentliga stärkningar av försvaret. Men
med kännedom om de militära myndigheternas i flera avseenden
mycket långt sträckta fordringar torde det visserligen kunna
förutses, att de förslag statsrådet kommer att tillstyrka Eders
Majestät att förelägga riksdagen svårligen kunna komma att
uppfylla alla dessa fordringar. Och det kan tilläggas, att, om
de så gjorde, de med säkerhet skulle sakna all utsikt till fram Q!»

g

"Under dessa omständigheter har det synts statsrådet riktigast
att i underdånighet anhålla om Eders Majestäts svar å följandefråga: -

Onsdagen den 11 februari.

5 Nr 19.

Avser Eders Majestät med de ovan citerade uttrycken, att på An9- mellan
förhand förklara, att Eders Majestät vid prövning av det förslag
till förbättringar i försvarsväsendet, som är under utar- da förhandbetning,
icke kommer att gilla förslaget, såvida det icke på lingar.

alla punkter — och särskilt i fråga om övningstidens längd — (Forts.)

uppfyller de fordringar, som den militära sakkunskapen förklarat
»oeftergivliga», även om förslaget såsom helhet betraktat skulle
medföra en väsentlig höjning av försvarets effektivitet?

Med hänsyn till vissa andra uttryck i det ifrågavarande
talet tillåta vi oss lika underdånigt att hemställa om svar på
följande fråga:

Har Eders Majestät i något hänseende på förhand fattat
sin ståndpunkt med avseende på den blivande försvarspropositionen,
innan Eders Majestäts konstitutionella rådgivare haft
tillfälle att göra sin underdåniga hemställan i ärendet och anföra
sina skäl för denna?

Hans Majestät Konungen, som, efter åhörande av vad statsrådet
haft att andraga, behagade uttala, att han ingalunda haft
för avsikt att åsidosätta hänsyn till statsrådet, förklarade, att
han icke vore i tillfälle att genast avgiva svar på de framställda
frågorna, men att han senare på dagen skulle göra detta.

På middagen erhöll jag Hans Majestäts svar, som beträffande
den första frågan var av följande lydelse:

»Då jag ännu icke sett regeringens förslag angående försvarsfrågan
och ännu mindre de sakkunniga militära myndigheternas
uttalande häröver, är det mig omöjligt att besvara
denna fråga, förrän ärendet föreligger till avgörande.»

På den andra frågan var svaret så lydande:

»Det är självklart, att jag icke på förhand fattat eller
kunnat fatta något avgörande beslut i någon fråga utan att
först höra mina konstitutionella rådgivares uttalanden eller förslag
vid sittande rådsbord.»

Till svaret å den första frågan gjorde Hans Majestät något
senare per telefon ett så lydande tillägg: »detta innebär således,
att jag icke på förhand fattat något beslut.»

Statsrådet fann, efter att hava tagit kännedom om Konungens
svar, att detsamma icke kunde anses giva klarhet i de
avseenden frågorna åsyftade. Den första frågan, nämligen huruvida
Hans Majestät med vissa uttryck i sitt tal velat på förhand
förklara, att han vid den blivande prövningen av förslag
till förbättringar i försvarsväsendet icke komme att gilla ett
förslag, som icke uppfyllde alla de fordringar, vilka den militära
sakkunskapen ansett oeftergivliga, hade det enligt Hans
Majestäts förmenande varit honom omöjligt att besvara, enär
han ännu icke sett förslaget eller myndigheternas utlåtanden
däröver. I motsats härtill syntes det statsrådet uppenbart, att
frågan, vars besvarande, på grund av dess hypotetiska avfattning,
var oberoende av innehållet i det blivande förslaget och
av de yttranden, som däröver kunde komma att avgivas, borde

Nr 19. 6

Onsdagen den 11 februari.

Ang. mellan kunnat utan svårighet besvaras jakande eller nekande. Och svaftatsrådet
för-re^ ^ den an(fra frågan syntes enligt statsrådets uppfattning
da förhand- tlott innehålla, att ett avgörande beslut i statsärenden av svensk
Ungar. konung endast kan fattas i statsråd, vilket emellertid, såsom
(Forts.) svaret också uttryckligen påpekar, ju är självklart.

Statsrådet höll omedelbart efter sammanträdet i Andra kammaren
i lördags överläggning om vad som vidare vore att åtgöra
i saken. Då man av konungens yttrande till statsrådet kunde
sluta, att en önskan hos honom förefanns att komma till en lösning
av den uppkomna konflikten, trodde sig statsrådet möjligen kunna
underlätta detta genom att utarbeta ett utkast till sammanfattande
svar å båda frågorna och av den beskaffenhet att statsrådet
för sin del skulle kunna känna sig tillfredsställt därmed.

Detta utkast var av följande lydelse:

»Under bestämt framhållande av att mitt tal å borggården
den 6 februari icke varit avsett att äga någon som helst karaktär
av statshandling vill jag till svar å såväl den första som
den andra frågan härmed förklara, att det icke varit min avsikt
att på något sätt föregripa den prövning, jag har att
giva åt statsrådets blivande förslag till förbättringar i försvarsväsendet.
Denna prövning kommer att bliva i alla avseenden
konstitutionell och får följaktligen ej vara från min sida bunden
av någon förutfattad ståndpunkt.»

Utkastet var färdigt redan tidigt på lördags eftermiddag och
efterhörde jag då per telefon till Drottningholm, huruvida ilans
Majestät, som godhetsfullt förklarat sig beredd att när helst
vi så önskade resa in till staden, kunde mottaga oss redan samma
dag. Emellertid var Hans Majestät då av trötthet hindrad att
inkomma och kunde icke mottaga oss förr än på måndags förn
middag. Nämnda förmiddag erhöll statsrådet in corpore åter
företräde hos konungen.

Vid detta tillfälle förklarade statsrådet, att det icke kunnat
finna Hans Majestäts svar tillfredsställande och överlämnade
till Högstdensamme det nyss återgivna utkastet. Härvid uppkom
ett långvarigt samtal, varunder nästan alla statsrådets
medlemmar yttrade sig. Synnerligen omsorgsfullt klargjordes härvid
att vad statsrådet önskade och måste betrakta såsom oeftergivligt
just vore en förklaring, att det kungliga talet icke finge
anses betyda, att konungen vid den kommande prövningen av
statsrådets förslag i försvarsfrågan skulle vara bunden av någon
redan på förhand fastslagen ståndpunkt. Det betonades emellertid,
att det vore innehållet av det lämnade utkastet, som
statsrådet måste fasthålla vid, varemot ändringar i formuleringen
ju icke behövde vara uteslutna. Statsrådet anhöll tillika, att,
därest Hans Majestät ville godkänna utkastet, Hans Majestät
jämväl måtte medgiva svarets offentliggörande i lämplig form.

Härjämte gjorde statsrådet muntligen till Hans Majestät
Konungen en underdånig hemställan, att Hans Majestät, när
han hade för avsikt att göra några uttalanden i politiska ämnen,

7 Nr 19.

Onsdagen den 11 februari.

behagade på förhand giva statsrådet (statsministern eller vederbörande
fackminister) kännedom om det tillämnade yttrandet.

Statsrådet tillät sig härvid framhålla, hurusom i alla konstitutionellt
utvecklade stater just den kutym rådde, om vars
tillämpande även här statsrådet nu hemställde. Och statsrådet
underlät icke att tillägga, hurusom samma kutym helt visst
även hos oss förut tillämpats, vadan statsrådet i densamma icke
kunde se införandet av någon nyhet, men väl däremot maste betrakta
det såsom en nyhet, att Hans Majestät icke på förhand
givit statsrådet kännedom om så viktiga uttalanden som dem,
Hans Majestät ärnade göra i sitt tal till bondetåget.

Beträffande den nu omhandlade hemställan, vilken, på sätt

Ang. mellan
konungen och
statsrådet Jorda
förhandlingar.

(Forts.)

förut nämnts, gjordes muntligen, ifrågasatte statsrådet naturligtvis
ej heller Konungens skriftliga svar. Och statsrådet framhöll
uttryckligen, att meningen ej vore att ifrågasätta offentliggörande
av ett eventuellt bifallande svar å denna hemställan.

Emellertid önskade Konungen vid konferensens slut skriftligen
uppteckna vad statsrådet i denna punkt hemställt, och
återupprepade jag därför enligt Hans Majestäts begäran detta,
som omedelbart nedskrevs av Hans Majestät. Det är denna Hans
Majestäts egna uppteckning, som återfinnes uti de i går till
pressen gjorda meddelandena.

I samband med framförandet av sina nu omförmälda önskningar
tillkännagav statsrådet för Hans Majestät Konungen, _ att,
därest Hans Majestät icke funne sig kunna lämna nådigt bifall
till dessa önskningar, statsrådets samtliga ledamöter komme att
begära sitt entledigande. Då Hans Majestät förklarade sig icke
kunna Hämna sitt svar omedelbart, tillät sig statsrådet, som
höll före att den inträdda situationen helst borde finna sin avslutning
så fort som möjligt, att ifrågasätta, att Hans Majestät
ville lämna sitt svar redan på förmiddagen, innan departementens
expeditionstid vore ute; men Hans Majestät förklarade sig
icke kunna lova att svara förrän senare samma dag.

På eftermiddagen meddelade ock Hans Majestät mig, att
han icke kunde godkänna ett svar av det innehåll, som det av
statsrådet uppgjorda utkastet angav, utan i stället nu själv
sammanfattat ett svar på de båda frågorna så lydande:

»Det är enligt grundlagen självklart, att jag icke påförhand
fattat eller kunnat fatta något avgörande beslut i någon
fråga, utan att först höra mina konstitutionella rådgivares uttalanden
eller förslag vid sittande rådsbord.»

Beträffande åter statsrådets andra hemställan hade Hans
Majestät även avfattat ett svar i skriftlig form och var detta av
följande lydelse:

»Denna hemställan kan jag icke bifalla, ty jag vill ej beröva
mig rätten att fritt meddela mig med Sveriges folk.»

Jag tillät mig yttra, att jag visserligen omedelbart kunde förklara,
att statsrådet icke komme att finna det möjligt acceptera

]Sr 19. 8

Onsdagen den 11 februari.

Ang. mellan Hans Majestäts svar, men att ja g emellertid skulle framföra det£3S
‘ill mina kolleger.

da förhand- Hans Majestät behagade livligt uppmana mig, att vi måtte
lingar. taga saken i förnyat noggrannt övervägande och sade sig hoppas.

(Forts.) att detta skulle leda till, att vi funne oss icke behöva lämna våra

ämbeten.

Tillika anmodade Hans Majestät mig att i varje fall, innan
vi inlämnade våra avskedsansökningar, personligen göra meddelande
om vårt definitiva beslut.

Statsrådet fann Konungens svar icke vara av beskaffenhet
att undanrödja den uppkomna konflikten —- det ena fastslog
ju allenast den självklara satsen, att en svensk konung
icke kan fatta ett avgörande beslut annat än i statsråd och
det^ andra innebar ett rent avslag — och jag infann mig åter i
i går förmiddag för att meddela Konungen detta. Till förekommande
av varje missförstånd av de framställningar, som från
vår sida blivit gjorda, tillät jag mig därvid först erinra:

l:o ° att statsrådet uttryckligen framhållit, att det visserligen
måste fasthålla vid själva innehållet i det utkast till svar
å statsrådets skriftliga frågor, som statsrådet tillåtit sig överlämna,
men däremot icke nödvändigt i allo vid formuleringen
av detsamma;

2:o att det aldrig varit statsrådets mening, att en förklaring
från Hans Majestäts sida, att Hans Majestät komme att på förhand
giva statsrådet kännedom om offentliga uttalanden i politiska
ämnen, som Hans Majestät kunde hava för avsikt att
göra, skulle skriftligen avgivas eller offentliggöras;

och Överlämnade jag till Hans Majestät den P. M., vari jag
antecknat dessa erinringar.

Härefter meddelade jag å statsrådets vägnar, att samtliga
dess ledamöter omedelbart komme att ingiva sina ansökningar
om avsked, över vilken underrättelse Hans Majestät ånyo behagade
betyga sin ledsnad.

Omedelbart efter min återkomst från slottet ingåvos avskedsansökningarna.

På sätt kammaren av den nu gjorda framställningen torde
finna, har statsrådet i det politiska läge, som uppkommit genom
Hans Majestät Konungens tal den 6 februari, sökt gå tillväga
med på en gång nödig fasthet och nödig varsamhet.

Statsrådet har icke velat omedelbart ingiva sina avskedsansökningar,
ehuru skäl icke saknades för ett sådant förfarande.
Statsrådet har tvärtom sökt att begränsa de förutsättningar,
under vilka det ansåge sig kunna kvarstanna å sina poster så
mycket det läte sig gorå utan att sätta i fara de konstitutionella
grundsatsernas behöriga upprätthållande.

Att förfara med denna betänksamhet har för oss varit så
mycket mera maktpåliggande som stora frågor, vilka vi haft
under förberedande, försvarsfrågan och krigslagstiftningen, kvinnans
rösträtt, nykterhetsfrågan och andra, vänta .sin lösning och

Onsdagen den 11 februari. 9

det måhända kunde antagas, att vi kunnat från regeringsbänken
befordra denna lösning. Men utom det att, på sätt förut påpekats,
vårt vidare arbete på försvarsfrågan under nu uppkomna
förhållanden skulle vara ändamålslöst, finnes det även i övrigt
bestämda gränser för sådana hänsyn. Uppkommer hinder för
själva styrelsesättets riktiga gång, hotas de stora konstitutionella
grundsatserna, ''då blir för en ansvarsmedveten regering
ställningen ohållbar. Här förelåg ett sådant fall.

En av de första förutsättningarna för en konstitutionell
styrelse är, att Honungens lagliga rådgivare, då de gå att giva
Konungen råd, icke finna dessa råd verkningslösa till följd av,
att monarken redan genom offentliga uttalanden bundit sin prövning.

En av de självfallna följdsatserna av huvudgrundsatsen om
rådgivarnas fulla ansvarighet är, att det är deras uppfattningar
i politiska ämnen, ^som, så länge de av Konungen bibehållas såsom
rådgivare, måste bestämma regeringspolitiken. Därutav
måste det i sin ordning bliva en följd, att de böra hava tillfälle
att göra sina erinringar mot tillämnade politiska yttranden
av monarken till förekommande, om möjligt, av att dessa kunde
komma att stå i strid med rådgivarnas uppfattning, i vilket
fall landet skulle kunna få en regeringspolitik, förd av monarken,
och en annan, förd av hans råd.

Det är således viktiga grundsatser, som här äro i fråga.
Grundsatser, om vilka man i de flesta länder knappast mera
strider. Här i landet måste sådan strid ännu stå. Denna strid
kan icke erhålla normala former, förr än en ny regering blivit
bildad, en regering, som i och med sitt tillträde måste vara beredd
att övertaga ansvaret för de uttalanden och åtgärder i frågan,
som föreligga från Hans Majestät Konungens sida.

För oss har icke funnits någon tvekan därom att vi, hellre
än att med eftergivande för en åskådning, som vi på intet sätt
kunna gilla, kvarstanna på våra poster, borde lämna dessa. Detta
har^ i nuvarande läge blivit det enda medlet för oss att söka
i vår mån hävda det oundgängliga villkor för vårt lands lycka
och lugna framåtskridande, som heter: ett i allo konstitutionellt
styrelsesätt.

Vidare yttrade:

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman, mina

herrar! Djupt och gripande är intrycket av den redogörelse, som
hans excellens herr statsministern nu lämnat, och djupt beklagar
jag den situation, som inträtt och det steg, regeringen i anledning
därav har ansett sig nödsakad att taga, och jag är viss om,
att det parti, som jag tillhör, delar denna min uppfattning.

En sak, som står i sammanhang med nu inträdda förhållanden,
kännes för mig särskilt smärtsam. Ansvarslösa talemän,
som valt sig själva, ha nämligen i bondeklassens namn gjort

Jfr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

Nr 19. 10

Onsdagen den 11 februari.

■Ang. mellan utfästelser, som bildat utgångspunkten för .en olycksbådande
Konungen och plägning av vår konstitution och vår konstitutionella förf attStda
Tförhand- ning, sådan den i grundlagarna till samhällsordningens tryggande
° Ungar.1 och reformarbetets lugna gång blivit fastslagen. Vi ha hört ord,
(Forts.) som varit främmande för våra öron, vi ha hört toner, som vi
icke kunnat förstå. Kanske vågar jag söka förklaringen till
detta däri, att även hänförelse kan framkalla överilning. På
den fasta grund, som ligger i följandet av de former, som grundlagen
utstakat, har den Staaffska regeringen, oaktat häftiga angrepp,
troget följande sitt program, som ock är liberalernas program,
genomfört många samhällsgagneliga reformer, och jag är
viss därom, att denna regering, därest den fått fortsätta sitt
värv, också skulle lyckats bringa landets stora fråga, försvarsfrågan,
till en lycklig lösning. Djupt och allvarstungt vilar därför
ansvaret på dem, som bringat denna regering på fall. Enligt min
uppfattning bör försvarsfrågan lösas i förtroendets tecken och
med folket. Det är därför av största vikt, att svenska folket har
fullt förtroende såväl till den regering som till den riksdag, som
skall lösa denna fråga, och utan dessas medverkan lär väl denna
fråga ändock icke kunna lösas. Mer än vansklig blir därför uppgiften
för den regering, som till äventyrs vill försöka sig på att
lösa försvarsfrågan uteslutande efter militära riktlinjer utan
detta folkförtroende. Vi få nämligen icke glömma folket, när
vi lägga på bördor, ty folket får icke glömma oss, när farans
stund kommer.

Mina herrar! Jag misströstar dock icke ännu; jag har fullt
förtroende till vårt svenska folk, till dess fosterlandskärlek,
grundlagstrohet och goda vilja. Det är icke bondetågets talemän,
som skola ha sista ordet, det finns tusen och åter tusen bönder
ute i bygderna, som ännu icke sagt sitt ord. Det finns dessutom
hundratusental medborgare av alla stånd och klasser, som
också ha något att säga i denna fråga. Låt alla dessa träda fram
till valurnorna, där de själva kunna föra sin^talan, och jag är
viss om, att de skola komma att föra ett språk, som icke skall
missförstås av någon, och jag är viss om, att den regering, som
genom högerns hets drivits på flykten, skall lyftas^upp på ett
sådant folkförtroende, att den skall stå starkare än någonsin, och
det är min tro och förhoppning, att försvarsfrågan då skall kunna
lösas med folket för fosterlandet.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Även från det
parti, vars ordförande jag har den äran att vara, bör det i denna
stund sägas ett ord av tacksamhet till de män, vilka genom sitt uppträdande
i den nu pågående krisen visat, att de förstått, vad den
innebär, och visat, att de icke velat böja sig undan för några locktoner,
då det gällde demokratiens och parlamentarismens fundamentala
grundsatser. Det har under två år varit en viss samverkan
mellan det liberala och det socialdemokratiska partiet, som har uppkommit
naturligt genom den gemensamma kamp, som vi förde 1911

Onsdagen den 11 februari. 11

mot det dittills rådande högerregementet. Den samverkan kar varit
från vår sida utförd under full självständighet, och alla känna vi, att
d.et har funnits brytningspunkter, någon gång utav ganska allvarlig
beskaffenhet. Jag vill heller icke med hänsyn särskilt till de
ord, som fälldes nyss här av vice talmannen, fördölja, att det råder
djupgående meningsskiljaktigheter mellan oss och i vart fall en stor
del av det liberala partiet beträffande den landsviktiga försvarsfrågans
rätta och för vårt folks trygghet och lycka bästa
lösning. Men det finnes en brygga i fråga om den skiljaktigheten
ändå, och den angives i de ord, som herr statsministern
fällde nyss inför det väldiga demonstrationståget, då han
framhöll, att han måste fasthålla vid att beträffande en fundamentalpunkt
i försvarsfrågan måste folket i val först höras, innan några
nya bördor pålades. Och sedan han sagt detta, strök han under
plikten för envar av oss, att var och eu på sin post fast verka för
upprätthållandet och utvidgandet av den folkliga självstyrelsen.
Den katastrof, som har medfört regeringens fall, har icke haft med
försvarsfrågan som sådan att skaffa, den har just sin anknytning
till dessa av mig här anförda orden av herr statsministern, som
peka på nödvändigheten av att de konstitutionella grundsatserna
upprätthållas utan tvekan och utan vacklan mot vem det vara må.

Yi har nyss hört en utförlig relation av vad som förekommit.
Yi ha redan förut av den publicerade s. k. »officiella» redogörelsen,
vars ofullständighet jag emellertid tror att vi alla nu, som ha lyssnat
till herr statsministern, kunnat konstatera som ett faktum, vi ha
nyss hört, säger jag, redan utav den, vilka intetsägande och undanskjutande
svar, som man försökte giva på de allvarliga och inträngande
föreställningar statsrådet sin plikt likmätigt gjorde inför
konungen. Det har emellertid sökts göra gällande, att möjligen
skulle man ändå på dessa punkter, som rörde frågan om den blivande
försvarspropositionen, ha kunnat komma överens, ehuruväl det synes
mig ofattligt, att man vill ens försöka att försvara så undvikande
svars avgivande på så klara frågor och i en så klar situation. Men
man liar tillagt, att de viktigaste, det var dock det sist berörda, det
var frågan om den kungliga yttranderättens begränsning inom den
ram, när det gäller politiska utfästelser, den ram, som förestavas av
det självfallna, att det icke kan, som herr statsministern också anmärkte,
vara två politiker uti ett land, en, som konungen driver
för sin personliga räkning, en annan, som Kungl. Maj:ts regering
driver under ansvar.

Det har ju höjts stämmor, som sökt vädja till den gamla svenska
känslan för yttranderättens helgd för alla, och man har försökt vrida
det dithän, att även den kungliga yttranderätten följaktligen måste
vara obegränsad. Man har därvidlag glömt, att grundlagen uppställer
en särställning för konungens person, ställer honom med flit
utanför de dagspolitiska striderna genom att förklara hans person
och gärningar för allt åtal fredade. Det går då icke för sig att på en
gång driva satsen om fullständig likställighet i avseende på yttranderätten
och på samma gång driva den satsen, att konungen skall stå

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

Sr 19. 12 Onsdagen den 11 februari.

Ang. mellan över kritiken, över motsägelserna, utanför diskussionen, kura kan än
ttattrådet för- kastar sig i11 i de politiska striderna. En sådan ståndpunkt är
da förhand-'' okållbar, även när den predikas utav virriga hjärnor, vilka svängt
Ungar. på några dagar över från anarkistisk uppfattning ock till Sven Hemorts.
) dins ståndpunkt — en svängning, som för övrigt icke i själva verket
är så stor keller, som det kan se ut.

Det yttrades av konungen, att kan »icke frångår» vissa utfästelser,
som kan gjort. Jag tror, att man kan säga med visshet,
med känsyn till den folkstämning, som finnes, ock som redan börjat
mäktigt giva sig uttryck och som icke skall låta sig överröstas eller
bortskymmas av larmande demonstrationer härutanför det kungliga
slottet ock på en del lokaler här i Stockholm, jag tror, att man kan
säga, att det är visst, att folket kommer att fasthålla vid att bestämmanderätten
över sin egna utvecklingslinjer frångår det icke. Ock
det kan kända, att den föresatsen hos de många vanligen över axeln
sedda kundratusendena, den föresatsen till sist skall visa sig fastare
ock mera bärande, än den, som proklamerats med sådan högtidlighet
ock emfas vid ett riksbekant tillfälle.

När jag läste den sammanfattning, vari de sista svaret gavs
rörande denna sak: »denna hemställan kan jag icke bifalla, ty jag vill
ej beröva mig rätten att fritt meddela mig med Sveriges folk», då
var det, som om ett minne sjöng inom mig, det var, som om jag kände
igen något i dessa ord, någon likhet med något, som jag förr läst,
och det steg efter något rannsakande i minnet fram för mig, varifrån
likheten kom. Det var rätt naturligt, instinktivt, som blickarna
gingo till Tyskland, till Preussen, och så erinrade jag mig, att ord,
som klinga ganska likartade, fälldes en gång för länge sedan vid
ett historiskt tillfälle av den preussiske konungen Fredrik Wilhelm
IV. De orden lydde så: »Aldrig skall jag tillåta, att det mellan vår
Herre i himmelen och detta land tränger sig ett skrivet blad papper
för att regera oss med sin paragrafer och ersätta den gamla heliga
troheten».

Den utfästelsen gjordes på våren 1847. -Nästa år skrev man
1848.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! När man

har hört den redogörelse, som här avgivits av herr statsministern,
efter att förut ha läst den kommuniké som förekom i
Posttidningen i går, så kan man efter min mening’ dock icke
finna annat än att herr statsministern med god vilja kunnat
finna en utväg, som väl hade bort tillfredsställa statsrådet, med
ett ord finna en brygga till samförstånd.

Herr statsministern har här talat om, att han måst visa nödig
fasthet men även nödig varsamhet. Jag undrar, om icke varsamheten
här blivit lidande på fasthetens bekostnad. Men det är
väl så, att herr statsministern under sin tid som chef för, ministären
har betraktat konungen, som om han icke borde ha så mycket
att säga, utan att fastmer detta skulle tillkomma statsrådet. Det
kan ju hända, att härtill kommer, att ställningen både inom mi -

Onsdagen den 11 februari. 13

ni&tären och inom det liberala partiet varit sådan, att man i själva
huvudfrågan, jag menar försvarsfrågan, icke varit fullt ense,
att det på båda hållen därför framkommit den tanken, att man
genom ministärens avgång lättast kunde komma från alla svårigheter,
och att man därför från detta håll möjligen tänkt sig,
att man borde uppställa frågor, som för konungen kunde vara
svåra att besvara. Detta antagande finner verkligen något stöd
i de kommentarer, som förekomma i vissa liberala tidningar i
deras redogörelse över ministerkrisen. Särskilt synes det naturligt,
att, om man går till sista delen av den offentliggjorda kommunikén
och framför allt tar hänsyn till den omständigheten,
att den där berörda frågan uppkommit först två dagar efter det
de första frågorna framställdes, så kan man däri finna någon
grund för vad jag nyss sagt.

Herr statsministern har talat om, att beträffande den sammanfattning,
som av statsrådet lämnades för underskrift till
konungen såsom svar på de två första av statsrådet gjorda frågorna,
det medgivande lämnats, att i form skulle kunna göras
ändringar. Detta må ju så vara, så stor betydelse lär det
väl icke ha, ty sakfrågan blir väl i alla fall där det väsentliga.
Vad den sista frågan beträffar, den som kom till på måndagen den
9, så kan jag för min del dock icke förstå annat än, att innebörden
i den frågan, om den skulle jakande besvarats, hade varit att
vi fått en munkorgslag vid sidan av Sveriges grundlag för
vår konung, vilken lag skulle i ett slag förvandlat statsrådet till
så gott som enväldigt regerande. Konungen skulle ju icke få
tala utan att först fråga sitt statsråd.

Herr statsministern framhåller nu, hur orimligt det skulle
vara, att få fram två meningar, en av konungen och en av
statsrådet, och med tillfredsställelse har herr Branting hört och
givit sin glädje tillkänna över att denna sista fråga kommit
till stånd. Mig synes, att den frågan är från herr statsministerns
sida väsentligt överdriven, och att man väl kan finna några
acceptabla former utan att behöva gå till sådana åtgärder, som
här blivit vidtagna. Nu tyckes därtill meningen ha varit att
hålla detta aktstycke hemligt, men efter min uppfattning förbättrar
det ingalunda saken. Snarare tror jag, att man kan
säga, att det förvärrar saken, och man må väl förvåna sig över,
att det kan anföras som ursäkt, att detta aktstycke skulle vara av
hemlig natur. Nej, mina herrar, det gör saken sjufalt värre,
och vart skulle det bära hän, om konungens rådgivare ansåges
berättigade att inskränka konungens grundlagsenliga befogenhet
genom hemliga artiklar av den art, att de icke ens kunna läggas
fram i dagsljuset. Hur många hemliga aktstycken skulle icke en
uppfinningsrik ministär kunna komma med för att till händer och
fötter Sveriges folk ovetande och vid sidan av författningen binda
konungen — här är icke fråga om den nuvarande konungen, utan
det är fråga om konungamakten. Avfordrandet av ett sådant hemligt
löfte måste efter min uppfattning vara synnerligen olämp -

Nr 1».

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

14 Onsdagen den 11 februari.

ligt, och jag är fullt viss därom, att Sveriges folk icke vill styras
av några hemliga aktstycken utan vill ha klara papper,
när det gäller förhållandet mellan konungen och folket.

Här talas om, vad konungen i denna sak åtgjort. Men vad
har statsrådet själv gjort i denna fråga? Är verkligen allt
gjort, som göras kunde för att för konungen underlätta den
svåra position, vari han befunnit sig, och för att påskynda försvarsutredningarna
? Och ha Ni gjort allt, som kunde göras
för att klargöra Er ställning till försvarsfrågan? Nu säges
här, att försvarsfrågan kommer att skjutas undan. Ja, mina
herrar, det har varit så, att statsrådet i denna fråga befunnit
sig i en sällsynt avundsvärd ställning. I en landets viktigaste
angelägenhet ha Ni haft lyckan att finna Edra avgjorda politiska
motståndare på allt sätt vilja hjälpa Er. Högern har
under senaste åren ständigt varit utsatt för anmärkningar för
sin ställning till försvarsfrågan under gångna tider. Högern,
för vilken dock försvarsfrågan alltid stått främst, har oavlåtligen
fått höra, att det är dess fel, att denna fråga icke blivit på ett
tillfredsställande sätt löst. Men intet har kunnat inverka på
oss. Vi ha stått villiga att samarbeta, om Ni så hade velat. Ni
hade möjlighet att ena alla dem, som nitälska för försvaret,
Ni hade kunnat sätta ett bestående märke i Sveriges historia,
men så har icke skett.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Det är i anledning
av vissa yttranden från herr vice talmannens sida som jag
ber att få säga några ord.

Han fann sig särdeles illa tilltalad av det så kallade bondetågets
uppträdande inför konungen, och ansåg, att där gjordes
uttalanden, som var främmande för vårt konstitutionella statsskick.
Jag vill icke vidlyftigt inlåta mig på den saken, men vill
dock erinra därom, att det är urgammal svensk sed, att svensk
allmoge fritt inför sin konung uttalar både sina bekymmer och
sina önskningar. Och sådant har i forna dar aldrig ansetts dåligt
eller otillbörligt, utan varit förenligt med god svenskmannased
både uppifrån och nedifrån.

Nu har detta bondetåg, vilket bestod, såsom vi alla veta, av
flera tiotusentals män från landets olika delar, uppträtt inför
konungen och jag kan för min del icke finna, att dess talemän
uttalat någonting sådant, som de behöva blygas för, eller som
andra samhällsmedlemmar behövde taga anstöt av. Vad de sagt
går huvudsakligen ut på att lända till gagn för fosterlandets
försvar och att betrygga och skydda dess självständighet och
ära. Det har emellertid även framhållits, att vid samma tillfälle
konungen uttalade ord, som vållade hans statsråd bekymmer,
och det har här i dag framkommit med all möjlig styrka,
att regeringens avgång icke beror på olika meningar i försvarsfrågan,
utan på en uppkommen konstitutionell konflikt. Denna

Onsdagen den 11 februari. 15

konflikt mynnar egentligen ut, såvitt jag förstår, däri, att statsrådet
för sin del har, såsom herr ''Branting uttryckte sig, inför
konungen uttalat »allvarliga och inträngande föreställningar angående
den kungliga yttranderättens begränsning» ocH velat,
att konungen skulle till statsrådet avge vissa förbindelser med
avseende på sitt samarbete med statsrådet för framtiden. Dessa
förbindelser skulle emellertid gå ut på, att konungens yttranderätt
skulle begränsas så, att, innan han uttalade något till
sitt folk i viktiga saker, borde han därom förut meddela sig
med sina ansvariga statsrådsledamöter. Härom kan det ju vara
olika meningar, liksom om allt annat i livet. Men att konungen
för sin del vågat ha en annan mening behöver väl icke anses
som bevis på, att han är obillig eller vill överskrida sin befogenhet
eller gränserna för sitt maktområde. Vi böra väl ändå erinra
oss, att Sveriges konung sedan urminnes tid har haft fön
plägsed att fritt tala med sitt folk, och detta folk har icke
blott ansett sig ha rättighet att vända sig till konungen, utan
det har även fattat saken så, att det är konungens både rätt
och plikt att uttala sin mening i brydsamma tider till sitt folk,
då det uppvaktar honom på ena eller andra sättet. Och Sveriges
folk och icke minsi; Sveriges bönder ha av ålder fordrat, att konungen
i vårt land bör tala så, att folket förstår hans språk.
Och härför torde ej någon märkligare formuleringsskickligliet
erfordras. — Det tal konungen höll på Stockholms borggård
var ock av så lättfattlig beskaffenhet, att både bönderna och
andra närvarande förstodo innehållet.

Nu har emellertid uttalats klander och hårda ord över detta
bondetåg — jag kallar det så jag ock — och därför att det vågat
sig på att komma upp till Stockholm och till Konungen.

Jag vill visst icke åtaga mig att vara en talman för dessa
allmogemän, men då jag själv räknar det för en ära att tillhöra
Sveriges bondeklass, så vill jag begagna detta tillfälle att protestera
mot de hårda ord, som här äro fällda beträffande bondetågets
ändamål och det sätt, varpå de uppträdde. Jag vill även,
innan jag slutar, be att få nämna, att jag för min del och jag
hoppas många med mig hålla före, att det yttrande, som konungen
fällde såsom slutord till sitt statsråd i anledning av dess framställda
fråga, nämligen orden »denna hemställan kan jag icke
bifalla, ty jag vill ej beröva mig rätten att fritt meddela mig
med Sveriges folk» — att detta yttrande ock var ett sådant:
kungsord, som folket i vårt land förstod, och som i detta land
ej skall glömmas.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman, mina herrar!
Jag kan försäkra herr Jansson i Djursätra, att jag icke
är rädd för bönderna och att jag icke hatar dem. Jag är själv
en av dem och sätter en ära i att få vara det. Nu säger herr
Jansson, att den, som skall tala till bönderna, skall tala ett språk,
som dessa förstå. Ja detta har jag också nyss sagt. Jag vill,

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

Sr 19. 16 Onsdagen den 11 februari.

Ang. mellan att vi skola vädja till bönderna, att de själva få tala. Och när
ftatsrådet för si^^va tala, så blir det icke latin, utan ren svenska. Här
*daTförhand- andra tala för dem, då talas ett språk, som varken Jansson eller
lingar. jag förstå, men jag är övertygad därom, att om vi vädja till
(Forts.) bönderna och låta dem själva föra sin talan, då blir det ett språk,
som kommer att förstås av både herr Jansson och mig, och som
vi båda få lov att rätta oss efter. Jag har ett fast förtroende
till bönderna, och jag har icke klandrat de bönder, som dragit hit
till Stockholm, men jag har velat säga, att deras talemän icke
haft fullmakt att tala å Sveriges alla bönders vägnar. Därför
vill jag att åt dem skall beredas tillfälle att säga vad de vilja,
men det vill inte herr Jansson. Det är detta som utgör den lilla
skillnaden mellan honom och mig.

Herr Jansson i Djursätra: Herr vice talmannen har

redan nämnt, att om det vore fråga om att det skulle talas latin,
så bli vi bet både han och jag, och det har han rätt i. Men delbar
nu icke alls talats latin, utan ren svenska, ty herr vice talmannen
förstod ju vad som då talades. Men ändå, fastän herr vice
talmannen anser, att han icke missförstått talet, har han i alla
fall funnit, att det för honom varit ett hårt tal och svårt att
höra.

Hans Excellens herr statsministern S t a a f f: Herr talman,

mina herrar!

Herr Lindman tycktes hysa ett ganska stort intresse för, att
någon väg skulle hava funnits att lösa konflikten mellan konungen
och statsrådet, och han antydde, att en sådan borde med god
vilja hava funnits. »Jag måste säga, att jag icke vet, vad han
avsåg med detta yttrande. Jag försäkrar kammaren, att det
hos statsrådet har funnits en god vilja till att åstadkomma en
lösning, men naturligtvis endast inom de gränser, som jag i
mitt förra anförande hä.r har uppdragit, och som bestämmas av
aktningen för de konstitutionella grundsatser, vilka vi icke fä
frångå.

Herr Lindman har vidare antytt, att denna svårighet skulle
kunna bero på, att under de två år, denna regering suttit, den
skulle ansett —• och särskilt tror jag han antydde, att jag för
min del skulle anse — som han uttryckte sig, att konungen icke
borde hava så mycket att säga, utan att detta borde tillkomma
regeringen. I det fallet vill jag svara honom, att jag tror, att
det förhållande, att en regering i ett land är ansvarig, bär ansvaret
för regeringsmaktens handlingar måste uti de särskilda
frågorna bestämma den gräns, inom vilken den ovillkorligen
måste hålla på sin uppfattning och icke kan göra några eftergifter
åt en annan.

Men jag ber tillika att fä påpeka, att det naturligtvis kan
och nästan måste uppkomma ett betydligt större avstånd mellan
den oansvarige statschefens personliga åsikter i särskilda frågor

Onsdagen den 11 februari. 17

och de beslut han till äventyrs kan på sina rådgivares tillstyrkan
fatta i fall själva grundåskådningen är mycket olika hos honom
och hos hans råd. I sådant fall kunna understundom förekomma
mycket betydande meningsskiljaktigheter i de särskilda regeringsärendena
och sådana, där det ansvariga rådet icke kan
släppa sin uppfattning.

Herr Lindman antydde, att statsrådet skulle hava fattat beslutet
att demissionera, därför att det ansett detta vara den
lättaste utvägen att komma ifrån svårigheter. Denna antydan
tillbakavisar jag på det bestämdaste. Någon sådan hänsyn har
icke lett statsrådet vid dess överläggningar i denna viktiga
sak. För de grundsatser, som lett oss, har jag fullständigt redogjort
för kammaren, och kammaren kan vara övertygad om, att
jag talat fullkomligt sanning.

Då herr Lindman fäste sig därvid, att den sista hemställan
— varvid han för övrigt uppehöll sig åtskilligt — hade gjorts
senare än de första frågorna, ber jag att få fästa hans uppmärksamhet
på, att de första frågorna, som gjordes på lördagen, avsågo
att vinna en förberedande upplysning, och på beskaffenheten
av denna upplysning kunde i fortsättningen mycket komma att
bero. Statsrådets framställning på lördagen var icke förenad
med något meddelande till Hans Majestät Konungen om en blivande
demissionsansökan. Detta skedde först på måndagen, då
statsrådet gjorde en fullständig framställning av sina önskningar
Och tillkännagav sin eventuella avsikt att avgå.

Herr Lindman har beträffande den senare hemställan, som
statsrådet gjort, begagnat uttrycket »munkorgslag». Jag tror
icke, att någon, som vill sätta sig fullständigt in i förhållandet
mellan en konstitutionell monark och hans råd, skulle vara benägen
att underskriva ett sådant uttryck såsom betecknande
för det, varom statsrådet nu gjort underdånig hemställan. Det
vore, tror jag, bättre för hela sakens klargörande, om herr Lindman
godhetsfullt skulle vilja upplysa oss om, huruvida han anser,
att en ansvarig regering bort vara belåten och tillfredsställd,
dä den fick läsa Hans Majestät Konungens tal till bondetåget.
Om herr Lindman icke anser detta, då skulle jag också vilja fråga
honom, huruvida det icke är en ganska naturlig sak, att man
för förekommande i framtiden av sådana händelser hemställer
till konungen, att han ville giva sitt råd tillfälle att göra sina
erinringar på förhand, i händelse han vill göra några politiska
uttalanden.

Jag vill också erinra herr Lindman därom, att icke många
minuter efter sedan Hans Majestät Konungen hade hållit sitt tal
på borggården mottog undertecknad å regeringens vägnar en
delegation av bondetåget. I de ord, som jag då yttrade, ingick
bland annat en framställning av min uppfattning rörande förhållandet
mellan fackkunskapen och det sunda lekmannaförståndet.
Ingen, som läste konungens tal och mina ord, kunde undgå
att finna, att här förelåg en mycket stark meningsskiljaktighet.

Andra kammarens protokoll 191b. Nr 19. 2

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet jorda
förhandlingar.

(Forts.)

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
Statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

18 Onsdagen den 11 februari.

Måste det icke då erkännas, att det skulle hava varit (hiskligt
och att det kanske icke hade behövt vara så svårt att finna en
möjlighet för undanrödjande av denna skarpa skiljaktighet, om
man på förhand hade fått kännedom om Hans Majestäts tal.

Herr Lindman betraktade det, så vitt, jag förstod, såsom
ytterligare ett fel att regeringen icke på något sätt hade gjort
anspråk på, att ett benäget löfte av konungen i den riktning
regeringen önskade skulle behöva på något sätt komma till offentligheten.
Jag förstår icke, att det kan vara något ont häri.
Jag har icke förstått, att förhållnadet mellan konungen och hans
råd, där det är som det hör vara, på något sätt kan störas utav
en sådan försäkran från konungens sida. Lika litet förstår jag,
hur herr Lindman kan anse, att det svenska folket därigenom
skulle komma, som han sade, att styras av hemliga aktstycken.
Jag för min del har förmodat, att det svenska folket framför
allt vill hava en ansvarig styrelse, en styrelse vars handlingar
stå till ansvar inför folkets valda representanter. Det målet har
för regeringens handlingssätt uti denna fråga varit helt och
hållet vägledande. Kunde vi komma överens om, att vi efter
mer än ett hundra år, sedan det konstitutionella styrelsesättet för
andra gången hos oss infördes, också borde utan meningsskiljaktighet
omfatta denna stora grundsats, då tror jag, att mycket
vore vunnet. Och jag undrar nästan, om icke även herr Lindman,
då han får närmare betänka saken, skulle vilja medgiva,
att till slut kanske ingen här i landet skulle vara nöjd med en
oansvarig regeringsmakt.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman, mina herrar!
Då jag först hörde statsministern och sedan vice talmannen beklaganden
ställning, i vilken vi stå i fråga om försvarsfrågans
lösning, då båda uttryckte sin ledsnad över att denna blivit
tillbakaskjuten, slog det mig mycket, om det verkligen var så
allvarsamt menat. Åtminstone finner jag, att det bör framhållas,
huruvida det kan vara möjligt, att herrarna^ menat detta.
När år 1910 dessa båda herrar, som sutto i den dåvarande försvarskommittén,
fingo underrättelse om att den dåvarande regeringen
ämnade bryta ut och lägga fram en särskild detalj av
försvarsfrågan, då funno dessa herrar för gott att lämna kommittén
för att slippa sätta sina namn under betänkandet. När
år 1914 konungen säger, att han ämnar framlägga försvarsfrågan
i sin helhet, da finner den nuvarande regeringen sig av
denna anledning böra lämna regeringen för att slippa ifrån ansvaret
att lägga fram försvarsfrågan. Ja, mina herra,r, den där
ansvarsskyldigheten, som här talas om, tror jag, att vi ha anledning
att tvivla på, om den är allvarsamt menad. När konungen
inför en stor kontingent av Sveriges lantmän uttrycker som sin
oförgripliga mening, att försvarsfrågan bör läggas fram i ett
sammanhang, då undrar jag, om det kan vara oriktigt, att han
säger detta, efter de åtgöranden, som herr statsministern och

Onsdagen den 11 februari.

19 Nr 19.

herr Daniel Persson gjorde år 1910. Och jag undrar, hur många Ang. mellan
personer, som herr statsministern och övriga herrar anse, att Kmun9m och
konungen skall få tala till, om han skall få lov att säga, vad ^TförLlcT
han tänker och menar. Får han tala till en, två eller tio ? lingar.

Min tanke är den, att Sveriges konung bör tala fritt till sitt (Forts.)

folk, och att han bör vara den, som regerar landet enligt våra
konstitutionella lagar. Landet bör regeras konstitutionellt av
en konung och icke av — jag vill icke säga vad jag menar. Han
bör regera som konung, den tron har jag och den tror jag är
allmän ibland Sveriges folk.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Yad som uppkallat mig i denna debatt, det är de uttalanden som
gjorts om att konstitutionen och våra konstitutionella grundvalar
vore hotade — den nästan uteslutande konstitutionella syn, som
blivit lagd på hela denna sak. Vi ha av hans excellens herr statsministern
hört, att regeringen har ansett sig icke kunna stanna utan
att sätta de konstitutionella grundvalarna i fara, såvitt den icke
finge vissa garantier; och att den ansåg, att monarken bundit sig
genom uttalanden, som skulle hindra honom att följa sina konstitutionella
rådgivare, då deras förslag en gång läge på bordet. Herr
Branting har samma syn på tingen, då han säger, att det icke numera
gäller försvarsfrågan, utan en konstitutionell konflikt. Jag vill häremot
säga, att vad som föranlett den nuvarande situationen det har i
realiteten aldrig varit och har icke behövt bli, utan har gjorts till en
konstitutionell konflikt, av vad grund och anledning, därpå skall
jag icke inlåta mig.

Vad är det, som det nu egentligen är fråga om, som ligger till
grund för allt, vad som hänt de sista dagarna? Jo, det är ett svar,
avgivet på en bekymrad vädjan från tusen och åter tusen av vårt
lands inbyggare, som fått ögonen öppna för, att det icke är så beställt
med vårt försvar, som det borde vara och kunde vara, och som därför
velat till konungen framföra en vädjan om att i tid sörja för, vad
som bör göras och vad som är för oss nödvändigt. Och vad innebär
detta svar? Jo, en öppen, ärlig och jag skulle vilja säga varmhjärtad
anslutning till just den tanken. Vad som i det talet sades om riktlinjerna
för vårt_ försvar, det behöver sannerligen icke, det han icke
och får icke enligt min mening anses annorlunda än som ett uttalande
om, yad konungen i dessa stycken önskade och ansåg lämpligt.

Det fanns i detta tal — jag har läst och begrundat det noga — ingenting,
som utan vantolkning kan berättiga till talet om en personlig
konungamakt, om att riksdagen skulle trängas tillbaka,
såsom en talare behagade yttra sig i lördags, om att vår konstitution
skulle vara i fara, som man nu på sista tiden säger. Ty det måste
ligga öppet för en och var, och jag är övertygad om, att det också
låg öppet för alla dem, som hörde detta svar, att vad som borde ske,
det skulle ske i fullt konstitutionell ordning. Det skulle ske genom
den samverkan mellan konung och riksdag, som utgör grundvalen
för hela vårt konstitutionella statsskick. Det skulle ske — jag till -

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

20 Onsdagen den 11 februari.

låter mig citera samma ord, som herr vice talmannen använde —
»med folket för fosterlandet».

Och att så skulle vara, det behövde förvisso icke särskilt utsägas,
det var självfallet, det låg i sakens natur. För mig har det därför
varit ganska förvånande, att det ansetts behövligt att begära någon
förklaring med avseende på detta uttalande. Men, då nu så en gång
skett, så har därpå givits ett svar, som, såvitt jag förstår, är fullt
korrekt. Det har svarats, att det är självklart, att konungen icke
på förhand fattat eller kunnat fatta något avgörande beslut i någon
fråga utan att först höra sina konstitutionella rådgivares uttalanden
och förslag vid sittande rådsbord. Men detta är ju den fullt konstitutionella
plattform, på vilken regering och konung alltid sedan
långa tider tillbaka med varandra förhandlat. Jag kan icke se, att
i detta svar ligger något missljud eller några bitoner, som bort föranleda
en konstitutionell konflikt.

Men man har icke varit nöjd ändå, utan man har begärt ytterligare
förklaringar: de två sista kraven, som vi känna från den redogörelse,
som här är lämnad. Innebörden i dessa är ju varken mer
eller mindre än att först gå till Canossa och sedan återvända med
förseglad mun. Det bör utan vidare vara klart för en var, som vill
tänka över dessa saker, att den, som framställer sådana krav, den
vill icke vidare samarbete, den vill ett utav de två, antingen underkastelse
på nåd och onåd eller också brytning. Och saken fick därför
det förlopp, som den fått.

jSTu vill man göra gällande, att »folkviljan» skulle kräva en
lösning efter den förra av dessa linjer, kräva en obetingad underkastelse
under de villkor, som uppställts. Men den, som så tror,
den misstager sig hoppas jag. Ännu vill icke det svenska folket,
att dess konung skall förvandlas till en namnstämpel, och att hans
mun skall förseglas, det vill icke, att grundlagen skall försättas ur
kraft, den grundlag, som ännu den dag som är talar om konungen
och riksdagen såsom två statsmakter, genom vilkas samarbete alla
ärenden skola avgöras, och som båda skola ha sitt ord med i laget,
då de stora frågorna såväl som de små skola lösas. Det är därför
enligt min syn på tingen så, att vad som skett, är så långt ifrån
att vara något angrepp på eller någon fara för vår konstitution,
att det just i stället är fullt i överensstämmelse med den grundlag,
vars helgd vi vilja upprätthålla.

Herr Lindman: Herr talman. Jag ber att få tillägga
endast några ord till vad den siste ärade talaren här anfört,
ty vad han sagt, har i viss mån utgjort ett svar på vad som.
hans excellens herr statsministern nyss i frågeform riktade till
mig.

Det beror ju givetvis, då man skall besvara den frågan, som
herr statsministern gjorde, nämligen huruvida man anser en
ansvarig regering böra vara tillfredsställd med det uttalande,
som fällts, på, hur man läser det, hur man tolkar det, det beror
på, hur god vilja man vill använda vid tolkningen av inne -

Onsdugen den 11 februari. 21

hållet. Man kan ju läsa det så, att till exempel de ord, som fällts,
skulle betyda, att varje anspråk, som från militärt håll framkommer,
skulle läggas till grund för den mening, som konungen
kommer att omfatta. Men det behöver man icke gorå, och jag
tror, att man icke bör göra det, ty det kan näppeligen vara på
det sättet. Det kan icke ha varit meningen att i allt, även om det
kommer till rena orimligheter, följa de militära myndigheternas
råd.

Uti detta tal står det: »De fordringar på fälthärens slagfärdighet
och krigsberedskap, som av sakkunskapen inom min
armé uppställas såsom oeftergivliga, frångår jag icke». Men
påtagligt är, och det ligger i det svar, som givits, att rena orimligheter
därvidlag icke kunna tagas med i beräkningen. Det
kan icke vara innebörden, och således måste det bero mycket på,
hur man läser och med hur god vilja man läser detta svar.

Den andra frågan, som hans excellens herr statsministern behagade
rikta till mig, var den, om det icke var en ganska naturlig
sak, att man hemställde om att 1 förväg få höra vad konungen
skulle säga. På den ber jag att å min sida få säga, att diet
är ja givet, att det måste råda och bör råda ett gott förhållande
mellan konungen och hans statsråd. Men den hänsyn, som skall
visas, bör även efter min mening vara ömsesidig, och det har
sagts mig, att det tal som t. ex. hölls i Earlskrona av statsministern
och i vilket han angav riktlinjerna för regeringens
blivande proposition till Riksdagen, icke förelagts konungen,
innan det talet hölls. Då menar jag, att, om man ställer upp
krav på andra, så bör man vara den förste att även låta de
kraven göras gällande på en själv.

Hans excellens herr statsministern St a af f: Beträffande
det yttrande som herr Lindman nu hade ber jag få upplysa
herr Lindman, att han blivit fullständigt missledd av lösa skvallerhistorier.
Förhållandet är det -— och jag kan gärna upplysa
därom, då jag vet, att dessa skvallerhistorier äro ganska spridda
— förhållandet är det, att innan jag höll talet i Karlskrona,
hade jag givit Hans majestät Konungen underrättelse om varje
huvudpunkt i detta tal. Det hade skett under veckornas lopp,
då försvarsberedningarna fattat sina förberedande beslut, vilka
jag omedelbart därefter till Hans Majestät Konungen överbragte,
och jag hade tillika sagt Hans Majestät, att mitt tal komme att
vara väsentligt fotat på dessa preliminära beslut. Jämväl hade
jag underrättat Hans Majestät om att min ståndpunkt med avseende
på övnings tiden för infanteriet ännu icke var fattad, utan
att jag ansåg, att den frågan borde lämnas öppen. Jag tror
således icke, att den parallell som herr Lindman här uppdrog
har den allra ringaste betydelse.

Då jag har ordet, kanske jag får vända mig mot den näst
siste talaren. Han framhöll som sin tolkning av Hans Majestät
Konungens tal, att, om man rätt läser det talet, så uttryckt^

Kr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

22 Onsdagen den 11 februari.

det i själva verket på den punkt, varom så mycket fråga varit,
allenast vad Hans Majestät önskade eller ansåge lämpligt. Men
om så var, då kan jag icke förstå, ''vilket hinder kunde förefinnas
för Hans Majestät att godhetsfullt tillmötesgå statsrådets
önskan att giva ett offentligt meddelande om att det icke varit
meningen att intaga en förut fattad ståndpunkt, som skulle
komma att hindra en obunden prövning.

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Jag anser
det vara av ett visst intresse att fastslå, att herr stadsministern
här själv förklarat, att Hans Majestät Konungen icke drog i
betänkande på något vis att lämna åt en medlem av sin regering
den yttrandefrihet, som medlemmar av samma regering velat
beröva Hans Majestät Konungen.

Det har under denna debatt fällts ord om att försvarsfrågan
genom det skedda skulle vara skjuten på nytt bakat
eller kanske rent av för lång tid dess lösning förfelad. Jag
har svårt att förstå vad meningen skulle vara med detta, om
icke den, att ett förslag, kanske i det väsentliga likartat det
förslag, som en gång kunde väntats från den nuvarande regeringen,
att ett sådant förslag kommet från ten annan regering icke
skulle mötas med samma sakliga behandling och mottagas lika
bra. Är det alltså frågan om vem som framlägger ett försvarsförslag,
icke vad som framlägges? På vi antaga, att detta alltså är
begynnelsen och förkänslan av att i en kanske snart kommande
valrörelse all den personliga försvarsoviljans hets, som under
den förra valrörelsen 1911 spelade så stor roll, åter skall släppas
lös över Sveriges folk? Frågan kan verkligen i denna stund
framställas, då man från tongivande liberalt håll, ja från det
allra högsta, i detta fall, för höra någonting dylikt yttras. Visserligen
har jag för min del varit beredd på ganska mycket från
det parti, vars första stora regeringshandling var upphävandet av
ett till försvarets båtnad av riksdagen fattat beslut, varigenom
riksdagens gamla rätt i beskattningsavseende högst väsentligt
träddes för nära, och vars sista stora regeringshandling har varit
ett försök att sätta munlås på Sveriges urgamla konungamakt,
men jag hade verkligen icke väntat, att det skulle gå därhän, att
man redan nu antydde, att det icke berodde på vad ett försvarsförslag
innehölle, utan från vem det komma.

Herr vice talmannen har här sagt, att han var beredd på
att vädja till Sveriges folk och litade för framtiden på detta
folks, dess fosterlandskärlek, dess grundlagstrohet och goda vilja.
Ja, den tror också jag på. Jag tror på den fosterlandskärlek,
som både bondetåget och studenttåget givit så lysande vittnesbörd
om. Jag tror också på den grundlagstrohet, som senast i
dag har vittnat, att den icke vill veta av något annat förhållande
mellan konungen och Sveriges folk än grundlagen och inga hemliga
klausuler. Och jag tror också på den göda viljan hos dem
alla att vilja vara med och offra något för att lösa Sveriges stora

Onsdagen den 11 februari. 23

försvarsfråga. På den fosterlandskärleken, på den goda viljan
och på den grundlagstroheten tror jag. Det har talats om vad som
skall ske i framtiden. Ja, se vi mot framtiden, då tror jag
— liksom flere av den nu sittande regeringen också en gammal
studentpolitiker -— att det ligger ett varsel i att det varit majoriteten
inom Sveriges studerande ungdom — den absoluta majoriteten,
herrar majoritetsherrar — som i dag hava beledsagat
vad som skett med ett leve för Hans Majestät Konungen.

Herr Edén: Jag hade egentligen icke tänkt förlänga denna
debatt, och vad den senaste talaren anförde borde kanske icke
i och för sig ha föranlett mig att begära ordet. Jag är nämligen
övertygad om, att vad han yttrade redan av kammaren har
fått ett svar, som han borde »förstå», för ätt använda det ordet
som i dag varit så gängse. Dock skulle jag vilja tillägga även
emot honom ett litet ord, innan jag övergår till vad som egentligen
trots den sena timman tvingat mig att en liten stund förlänga
debatten.

Den ärade talaren tillät sig att antyda, att i något som
har förekommit i kammaren i dag, skulle kunna ligga något
slags förutsägelse därom, att saklig prövning av försvarsfrågan
icke komme att äga rum på grund av den nu inträdda konstitutionella
konflikten. Jag skall därpå endast svara, att en sådan
tolkning tycks mig illa vittna om den respekt för politiska
motståndare som även den ärade talaren icke borde vara frikallad
att visa. Den ärade talaren kan tvärt emot vad han
nu yttrat, vara glad åt, att det inom det parti, som känner den
nu avgående regeringen så djupt kränkt, finnes en så allvarlig
och bestämd föresats att söka rädda försvarsfrågan. Herr Lundström
antydde, att kanhända ett förslag, som framlades av en
blivande regering, skulle mötas med ovilja och motstånd, även
om det vore likartat det, som skulle framlagts av den nuvarande.
Därtill skall jag anmärka, att jag undrar, om det verkligen
kan vara för sådant ändamål, som han nu antyder, som hela
denna apparat har ställts i gång och dessa uppseendeväckande
utfästelser gjorts, om det verkligen kan vara meningen att
till slut det förslag, som kommer fram, skulle bli ungefär detsamma
som kunde ha väntats från den nuvarande regeringen.
Är det meningen, då skall jag be att få fråga, varför har man då
framkallat konflikten ?

Den ärade talaren förklarade sig frukta, att i en blivande
valstrid »all den personliga förs varso vil jans hets skulle släppas
lös», och han stödde den fruktan på »yttranden från tongivande
håll» inom det liberala partiet, som han kallade det. Jag skall
be att få veta, vilket tongivande håll det är, som givit honom
anledning till en sådan farhåga. Tills vidare bestrider jag rent
ut, att några sådana yttranden förekommit. Och jag tror, att
det vore klokt även av en så varmt försvarsintresserad man som
denne representant på Göteborgsbänken att icke utmana den harm,

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

24 Onsdagen den 11 februari.

som i dessa ögonblick gör sig gällande, att icke göra det svårare
än det ändå är att hålla tillbaka de farliga krafter, som han nu
försöker måla upp såsom om de redan vore i full verksamhet.
Jag skall be honom vara förvissad om, att nog torde det liberala
partiet i dessa tider känna sitt ansvar för försvarsfrågans läge
fullt och tungt. Det vore mycket väl, om alla hade känt det
så tungt.

Der ärade talaren slutade med, att han trodde^såsom ett varsel
om framtiden på den fosterlandskärlek, som både bondetåget
och studenttåget vittna om. Jag tror också på den fosterlandskärleken.
Men jag tror likaledes på en annan fosterlandskärlek,
på den som i nu ungefär två år under mödor och svårigheter, under
hån och begabberi har arbetat träget dag för dag, man kunde
nästan säga timme för timme, för att lägga denna försvarsfrågaså,
att den verkligen kan lösas. Det trägna arbete, som sålunda
är utfört, är också ett vittnesbörd om fosterlandskärlek, och ve
dem, som försöka emot ett sådant arbete ställa en demonstration,
vore den också aldrig så ärligt menad.

Till detta några få ord med anledning av den för övrigt
förda debatten.

Jag skall först be att få konstatera, att den ärade talaren
på Stockholmsbänken tillät sig insinuera, att den konflikt, som
nu uppkommit, skulle vara uppkommen på^ grund därav, att regeringen
vill slippa ifrån hela försvarsfrågan.

Svaret är redan givet för regeringens del av herr statsministern,
men när talaren —■ herr Lindman — också velat gorå gällande,
att där fanns ett skäl uti en bristande^ enighet i försvarsfrågan
inom liberala partiet, då måste också jag protestera
för detta partis del. Jag skall först fråga honom: hur långt
går enigheten inom högerpartiet? Vidare skall jag säga honom,
att det synes mig vara en mycket illa vald taktik att försöka
vältra över ansvaret för vad som nu hänt till några slags inre
motsatser inom det liberala partiet. Det är icke där ansvaret
ligger, herr Lindman, det är på grund av en sådan bristande
enighet, som det stora verket stoppats, utan på grund av
inflytande från annat håll, som det icke får fortgå. Det kan
herr Lindman vara övertygad om, att det är icke blott den
avgående regeringen, som känner, att från sådana förutsättningar,
som nu tyckas skola läggas till grund för en blivande regerings
proposition, från sådana förutsättningar blir fortsatt arbete omöjligt
på de linjer, som man hittills följt. Så som sakerna nu ligga
vet väl icke någon av dem, som arbetat hårt efter bästa förstånd
för frågans lösande, huru han skall kunna fortsätta med arbetet
och vinna något därav.

För övrigt är det påfallande, att under denna debatt den
ärade talaren i dag verkligen trätt i bräschen, medan^ han icke
trädde i bräschen i lördags. Men det är inte mindre påfallande,
att han försökt att samla uppmärksamheten omkring endast
en del av vad som innehölls i den s. k. officiella kommunikén.

Onsdagen den 11 februari. 25

Det har åter inträffat, vad som icke är så ovanligt, att man
i herr Lindmans anförande återfann en liten axplockning av
de bästa slagorden, som serverats i högerns tidningar på morgonen,
och bland dem saknades naturligtvis icke heller ordet
»munkorgslag», för att stämpla den framställning, som gjorts,
att konungen måtte meddela sina politiska uttalanden till sitt
statsråd. År det förmätet eller är det överflödigt att påminna
om, vad som stått att läsa också i vänsterns tidningar? Är det
förmätet att påminna om vad som framhållits i en vänstertidning
i dag på morgonen, nämligen att löften av mera bindandenatur,
än som här vördsamt ifrågasatts, äro givna helt nyss
av en monark, som i monarkisk självkänsla och verkligt ledande
ställning till sitt folk icke torde stå vår konung efter ?
Kan det gå för sig, att den tyske rikskanslern i tyska riksdagen
kunnat för sin kejserlige herres räkning avgiva en försäkran,
vida strängare avfattad än vad som nu hos oss i vördsamhet
hemställts, då torde det kunna sättas i fråga, om icke Sveriges
konung, innan han gör politiska uttalanden, må anses böra giva
sina politiska rådgivare del därav. Det skall icke lyckas att
blanda bort vad det här gäller. Ingen sätter munkorg på konungen.
Ingen i (det liberala partiet vill taga från konungen vad
konungen tillhörer -—- för att använda det ord, jag använde i
lördags — men ingen vill heller, att det skall uppstå en fullständig
dualism mellan ett regemente från tronen och ett regemente
i statsrådet.

Herr Lindman talade om, att hemliga aktstycken icke få
läggas till Sveriges regeringsform. Det är sant, — och det är
icke heller något hemligt aktstycke, som varit avsett, såsom redan
upplyst blivit. Men det är en annan sak, som Sveriges folk icke
vill ha hemlig, som Sveriges folk icke vill veta av, Sveriges folk
vill icke veta av några hemliga rådgivare, Herr Lindman.

Vad vi i det liberala partiet hålla på, när vi för vår del icke
kunnat undgå att finna konflikten olöslig, det är dock blott den
grundsatsen att icke utfästelser av konungen, uttalanden av
sådan natur, som måste binda honom själv, när det gäller avgörandet
av politiska frågor, böra förekomma, utan att hans
ansvariga rådgivare därav lätt del. Herr statsministern har redan
sport sin företrädare, om denne för egen del skulle såsom konungens
rådgivare hava velat finna sig i, att politiskt avgörande uttalanden
fällas av monarken utan meddelande till någon av statsrådet
— och den tillfrågade har icke svarat. Jag skall ytterligare
belysa saken med ett exempel. Jag skall ställa den frågan
till herr Lindman: om det otroligt nog hade hänt, att under
herr Lindmans statsministertid ett demonstrationståg från annat
politiskt parti än hans hade uppvaktat Hans Majestät, om det
vid denna uppvaktning — jag skall göra att djärvt tankeexperiment
— hade avgivits ett uttalande från konungen i motsättning
till herr Lindmans förut uttalade mening, om t. ex. —
nu kommer det djärvaste — konungen hade lovat att fram -

lår 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

Nr 19. 26

Onsdagen den 11 februari.

Ang. mellan lägga ett förslag om kvinnans politiska rösträtt, skulle herr
Konungen »(^Lindman ha suttit kvar helt lugnt, skulle herr Lindman
St''åaTförhand- ansett det mycket väl gå för sig att kvarstå såsom rådlingar.
givare? Jag menar naturligtvis den nuvarande herr Lindman,
(Forts.) icke den av 1907, som var en annan. Och för att nu tillämpa lärdomen
av detta exempel frågar jag: Ha verkligen de herrar av
högern, som i dag så starkt tagit konungen i försvar, — ha
tagit i försvar måste jag rätta mig, en sådan användning av det
kungliga prerogativet, som nu skett, ty konungen angriper ingen
— ha dessa rådgivare tänkt på, vad det för varje regering kan
komma att betyda om deras egna i dag förkunnade läror verkligen
Lomme att stå fast? Hur tänka herrarna härefter upprätthålla
ett konstitutionellt regemente, om ni alltjämt skola förkunna
dessa läror? Det kan dock komma en framtid, då det även
för en regering av högern kan vara gott och riktigt att ha
fastslagna sådana grundsatser, som att avgöranden i politiska
frågor icke fattas utan att ansvariga rådgivare bli börda och
att konungen icke på förhand binder sig vid en viss ståndpunkt i
sådana saker, som ännu icke blivit i vederbörlig ordning förberedda.

Över huvud taget har man ett ängslande intryck av denna
debatt. Trots allt, vad som har försports om den uppfattning,
som även inom högerns egna leder har varit rådande om det olyckliga
i vissa yttranden i talet på borggården, trots detta- ser
man nu detta parti sluta upp till försvar för dessa yttranden.
Visserligen så, att det heter, att konungens ord kunnat tolkas
så, att de icke bliva inkonstitutionel^. Men i alla fall till ettförsvar
för orden, såsom de fällts, utan en förklaring, som direkt
kunde konstatera, att konungen icke förut bundit sig vid en
viss mening angående försvarsfrågans lösning.

Man måste fråga rent ut: är det högerns mening att taga
det verkliga ansvaret för vad som skett? Då finnes en enda
utväg för högerpartiet -— jag behöver icke säga vilken. Dst
kan vara på tiden att vi här få att göra med, icke ett tal, som
härrör från konungen, vilken bör och skall själv hållas utanför,
utan att vi få att göra med de män, som övertaga ansvaret för
de nya regeringsgrundsatserna. Jag vill i dag endast här inom
andra kammaren konstatera, att de män, som nu träda in, övertaga
ansvaret för de uttalanden, som blivit fällda och för de
maximer, som i dag ha förkunnats. Andra kammaren kan icke
annat än önska att så snart som möjligt få se de männen öga
mot öga.

Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Den sista ärade
talaren har i sitt anförande sagt, att det under sista tiden har förekommit
en demonstration mot de fosterlandsälskande män, som under
ett par års tid nedlagt ett drygt arbete på försvarsfrågans lösning.
Jag kan icke finna att så varit fallet. Han syftar på bondetåget,
men bondetåget har ju i stället demonstrerat för att få fram just

Onsdagen den 11 februari.

27 >''r 19.

detsamma, som dessa fosterlandsälskande män velat lia fram åtmins- Ans- mellan
tone. Vad som kommit till synes i pressen, även i vänsterpressen, för det

är, att en större del av dessa män velat ett starkt försvar, och åei* d/Tförhandär
endast detta som bondetåget velat ge eftertryck åt — således lingar.
samma sak. (Forts.)

Jag skall också be att få vända mig mot ett yttrande av berr
vice talmannen, då ban säger, att ansvarslösa talemän gjort utfästelser,
som Sveriges bönder i stort sett icke gilla. Det är ganska
eget att böra honom tala om detta, då ban icke nämner vad som sagts
från annat håll på söndagen. Är man kanske icke där lika ansvarslös,
om man skall taga det i samma bemärkelse, ty även de demonstranterna
hade väl icke frågat allt Sveriges folk om de uttalanden,
som gjordes inför statsrådet.

Jag finner det också ganska eget, att berr Branting talar om
ett vördnadsbjudande tåg på söndagen, då detta fann förenligt med
sin uppfattning att vid uppvaktningen inför statsrådet i en monarkisk
stat ropa »leve republiken». Att sådant är vördnadsbjudande,
det kan jag åtminstone för min del icke förstå.

Jag skall be att till sist få nedlägga en protest mot herr Daniel
Perssons uttalande, då jag anser, att han icke känner Sveriges bönder
rätt, när han gjort sådana uttalanden, som han här i dag gjort.

Herr Zetterstrand; Herr talman, mina herrar! Det är
icke första gången, vårt land stått inför en allvarlig situation, men
hur mörka molnen varit, så har förr eller senare solen lyst igenom,
och jag hoppas att så skall ske även denna gång. Vi äro alla prövade
och ansvarskännande män, och det böra vi ha klart för oss,
att vad som i denna situation mest behöves är lugn och besinning.
Vi gå helt säkert till mötes mycket skarpa meningsbrytningar, men
jag hoppas innerligt, att man under dessa alltid skall begagna blanka
vapen, alltid gå fram med ärlig övertygelse och undvika allt vad
överord heter. Min högsta önskan är, att en var, han må tillhöra
vilket parti som helst, alltid skall känna, att Sveriges väl skall vara
vårt högsta ögonmärke.

Herr Nyström: Herr talman! Här har från många håll
talats om, vems skulden är för vad som nu skett. Det ena pertiet
har velat lägga skulden på det andra. Enligt min uppfattning
är denna sak ganska enkel. Jag får bekänna, att, då
jag först läste konungens tal, fäste också jag mig vid vissa
uttryck, men icke vid de uttryck, som regeringen nu lagt till
grund för sin demission. Detta uttalande fann jag vid första
läsningen och finner det ännu vara ganska oskadligt. Om i
alla fall regeringen har lagt detta till grund för vad den sedan
gjort, så är det, enligt min uppfattning av talet uppenbart, att
det är regeringen, som här har skulden.

Det står i detta kungliga tal om den militära sakkunskapen
helt enkelt, att konungen vill hålla fast vid sådant, som denna

Nr 19. 28

Onsdagen den 11 februari.

Ang. mellan sakkunskap finner »oeftergivligt», d. v. s. han vill hålla fast
Konungen och vid sådant, som icke kan släppas av sakkunskapens repre St^aSrförhand-~

sentanter, eller med andra ord, han vill pruta av den militäralingar.
sakkunskapens krav så mycket som möjligt, och blott hålla fast
tForts.) vid det rent »oeftergivliga». Jag föreställer mig, att även deD
liberala regeringens försvarsförslag måste hava tagit hänsyn
till den militära sakkunskapens yttersta krav. Jag föreställer
mig, att ingen regering över huvud taget, och icke heller den
nu avgångna, kan framlägga ett härordningsförslag, om vilket
den militära sakkunskapen förklarar: detta stärker icke vårt
försvar, det gör det lika dåligt, som det nu är. Jag menar
således — och detta har varit min uppfattning av dessa ord,
alltsedan jag först såg dem — att vad konungen yttrat, icke
kan hava varit något annat, än vad den liberala regeringen
en gång skulle hava lagt till grund för sitt eget förslag.

Det har nu här också diskuterats om en annan sak, nämligen
det sätt, varpå regeringen den 9 dennes avhögg den gordiska
knuten. Jag syftar på den fråga, som då framställdes till konungen.
Det är att märka, att regeringens chef har förklarat,
att då frågan framställdes, hade man samtidigt lovat konungen
att icke offentliggöra vare sig frågan eller svaret. Varför behövdes
detta löfte, när frågan framställdes, om man icke hade
en känsla av, att denna fråga gick konungens ära för nära,
och att man följaktligen ville lugna honom genom att saga:
»vi skola icke tala om det»? Konungen lät icke av detta fagra,
löfte förmå sig att avgiva ett löfte, som vore för honom nedsättande,
och som skulle hava gjort honom, såsom en föregående
talare sagt, ungefär till en levande namnstämpel.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det svenska
folket sedan gamla tider i konungen sett inkarnationen av Sveriges
stat och rike, att detta folk av erfarenheter från gångna
tider har vetat, att när konungamakten skjutits åt sidan, såsom
vi flera gånger förut erfarit och som under det parlamentariska
styrelsesättet säkerligen kommer att ske, svenska folket haft
det sämst, i synnerhet dess djupa lager. Under den parlamentarism,
som vi en gång hade under frihetstiden, sköts t. ex.
bondeståndet så undan, att det knappt hade något att säga.
Det var den tidens breda folklager. I våra dagar har man
gjort en ny uppdelning av folket, vilken fick sitt uttryck särskilt
i herr Brantings anförande. Man skiljer på det verkligafolket,
»folket självt», som herr Branting sade, och på bönderna,
åtminstone de bönder, som icke tänka som herr Branting. Detta
är en skymf mot bondeståndet, ty bondeståndet är dock icke den
sämsta delen av svenska folket. Detta bondestånd kan ännu i
dag i väsentlig grad tillämpa på sig Geijers ord om de gamla
odalmännen: »Vi reda för landet den närande saft, vi föda det,
brödet är vårt. Av oss har det styrka, av oss har det kraft,
och hlöder det, hlodet är vårt.» Det är dessa bönder, som hava
uppvaktat konungen och sagt: Vi vilja offra våra liv för detta

Onsdagen den 11 februari.

29 Nr 19.

land, som vi hava uppbyggt, och som än i dag har sin egentliga g■ mellan
kraft hos OSS. Konungen och

Det har talats om att det konstitutionella styrelsesättet^daförhand^''
skulle kräva, vad regeringen nu har gjort, nämligen att söka lingar.
tvinga konungen att i allt följa regeringens vilja. Jag vill då (Forts.)

påminna om, att det konstitutionella styrelsesättet hava vi haft
sedan 1809, och jag tror icke, att konungamakten under denna
tid haft samma mening om det konstitutionella styrelsesättets
innebörd, som i dag uttalats. Det är i själva verket ett konstitutionellt
styrelsesätt av alldeles säreget slag. Då man här
talar om, att konungen skall rätta sig efter ministrarna, tyckes
man endast tänka på den engelska konstitutionen, hur den utvecklat
sig och möjligen efterbildats i ett och annat land. Men
man torde väl ändå få medgiva, att även Förenta Staterna hava
konstitutionellt styrelsesätt, ehuru utvecklingen där gått i en
helt annan riktning.

Det är således icke fråga om konstitutionellt styrelsesätt,
utan det är parlamentarism, som det Tiar är tal om. Vad denna
har för framtid i vårt land, vågar jag icke säga, men jag tror, att
den stunden skall komma, då även den blir skrinlagd liksom så
många andra styrelseformer, som existerat under olika tider.

Herr Branting citerade ett ofta omtalat yttrande av Fredrik
Wilhelm IV 1847 om ett blad mellan himlen och Preussens land
och han slutade med att säga: följande år hette 1848. Varför
fortsatte han icke ett par år till ? Varför fortsatte han
icke så pass långt, att han upplyste sina åhörare om, vad
den preussiska revolutionen 1848 egentligen hade för effekt ? Som
bekant slogs den alldeles ned av samma konung, som talat om
bladet mellan himlen och sitt folk. Samma konung gav därefter,
sedan allt det revolutionära var undanstökat, av egen fri vilja
Preussens folk den grundlag, som det har ännu i dag. Det
är nog icke på revolutionens väg, som man bör leda folket till
framskridande och frihet, utan på den lugna utvecklingens väg.

Det var också ganska oriktigt, då herr Edén hänsyftade
på en annan tilldragelse ur Preussens historia. Först och främst
är den tyska rikskanslerns ställning till kejsaren en helt annan
än den våra statsråd intaga till konungen. Rikskanslern är helt
enkelt kejsarens förtroendeman, och följaktligen skulle det kunna
tänkas, att en sådan förtroendeman, landets egentligen enda minister,
bör stå i en intimare ställning till sin monark, än statsrådet
behöver göra i vårt land. Men det är i alla fall dessutom
ett fel i det åberopade exemplet. Vad Biilow hade att försvara
i riksdagen var ett fel, som han själv begått, ity att han fått
ett referat av kejsarens intervju med en engelsk statsman sig
tillskickat och skulle pröva, om det var lämpligt att offentliggöra
det. Han gjorde det icke själv utan skickade det till en
lägre tjänsteman i sitt kansli. De trakasserier, som därav
blevo en följd, återföllo på Biilow själv. Han hade således att

Nr 19. 30

Onsdagen den 11 februari.

Ang. mellan försvara sitt eget fel och. begärde också avsked på grund av det

Konungen och pggått.

förhand- Denna diskussion, liksom i ännu högre grad den, som fördes
lingar. här för några dagar sedan i sammanhang med första huvudti (Forts.

) teln, är enligt min tanke icke ägnad att nå det mål, som den

föregående talaren här satte som ett önskemål, nämligen att
alstra enighet mellan olika samhällsklasser. Jag skulle vilja
uppmana en och var men av särskild anledning i synnerhet det
liberala partiets nuvarande ordförande att taga till föredöme
och sträva mot samma mål som en stor man, vilken levde för
300 år sedan och var från samma hembygd som det liberala partiets
nuvarande chef. Den mannen, Nicolaus Bothniensis, utropade
vid ett viktigt tillfälle: »Nu är Sverige vordet en man.»

Därmed gav han icke blott ett uttryck åt vad han hoppades och
trodde utan också signalen till hela den underbara historia, som
Sverige hade under 1600-talet. Jag skulle önska, att hans landsman
i trängre mening och alla andra av oss för övrigt gjorde
Nicolaus Bothniensis utrop till sitt. Då skulle vi kanske kunna
komma ifrån onyttiga diskussioner och sinnesuppretande utfall
mot varandra till en enighet, som, särskilt då det gäller en
sådan fråga som Sveriges försvar, borde vara det naturligaste
av allt.

Herr Palmstierna: Det har, herr talman, under debatten

gång på gång och gång på gång i olika vändningar från de ärade
talare, som representera högerpartiet, framhållits, att det här gäller
ingenting mer och ingenting mindre än att lägga en munkorgslag på
Sveriges konung, och detta har upprepats om och om igen. Men man
glömmer, att den situation, som nu råder, dock faktiskt är den, att
konungen icke velat obetingat tillkännagiva, att han icke velat föregripa
statsärendenas behandling genom att offentligen intaga en
viss bestämd ståndpunkt, innan dessa föredragas av statsrådet. Detta
är en ytterst allvarlig sak. Här gäller i dag försvarsfrågan, men
det finnes andra frågor, som ligga nära denna. Under all den debatt,
som blivit förd i vårt land under dessa månader, har sida vid sida
med debatten om försvarsväsendet även förts en debatt om Sveriges
utrikespolitik. Jag vill fråga er, ärade herrar, som nu hävda såsom
princip denna yttranderätt för konungen, skulle ni själva finna det
angenämt, om även på det sistnämnda området principen tillämpades?
Det ligger icke alldeles utanför sannolikheterna, att även i
fråga om utrikes politiken en konflikt kan uppstå.

Den siste talaren berörde förhållandena i Tyskland. Jag skall
endast stanna vid 1908, herr Nyström. I detta land var det dock så
— herr Nyström berättade historien fel — att den tyske kejsaren
låtit intervjua sig av en engelsk tidningsman och därvid omtalat,
att planen för engelsmännens framträngande under boerkriget kommit
från tyskt håll, närmast från honom och hans omgivning. Emot
detta reagerade tyska riksdagen och gjorde gällande, att den tyske
kejsaren icke finge uppträda vid sidan om sina rådgivare, t. o. m.

Onsdagen den 11 februari.

31 Jfr 19.

ifråga.om privatsamtal borde återhållsamhet iakttagas. Nåväl, tyska, ''Ans- mellan
preussiska, hohenzollernska exempel tyckas vara ganska begärliga f™ZZ £
i dessa tider. Man bor dock icke glömma de varnande exemplen. <ia förhandla
uttalanden, som den tyske rikskanslern nödgades avge i riks- lingar.
dagen voro, herr Nyström, synnerligen förbindande för den tyske (Forts.)
kejsaren, och faktum är, att han också länge nog försökte hålla det
löfte, han måst avgiva.

J a, när den tyske kejsaren kan finna sig — Herr talmannen:
dag får uppmana talaren att hålla sig mera till ämnet. — Härefter
fortsatte herr Palmstierna: När en främmande statschef, den

person, jag nyss omnämnt, kunnat finna sig i sådant, då tycker jag
verkligen, att icke någon bör hava anledning förneka, att det var en
rätt handling av den svenska regeringen, när den i en motsvarande
situation gjorde sin hemställan.

Det parti, som jag tillhör, strävar mot republiken, men det parlamentariska
styrelsesättet måste även vid en monarkisk statsform
hävdas. Låt mig, herr Nyström, framhålla, eftersom herr Nyström
var inne på statsrätt, att det stora brittiska imperiet med dess orientaliska
lydländer har detta styrelsesätt, och tillåt mig även citera
några ord av en engelsk statsrättslärd, som jag är övertygad om,
att herr Nyström tillerkänner hög auktoritet, nämligen Lawrence
Lowell, president vid Harward-universitetet. Han säger: »Konungens
tal vid parlamentets öppnande är naturligtvis skrivet av regeringen,
och den besvarar alla framställningar, som äga politisk innebörd.
Alla officiella brev och skrivelser till konungen och alla
meddelanden från honom måste gå genom händerna på någon av
regeringens ledamöter.» Om det stora brittiska imperiets härskare
kan vara underkastad den parlamentariska formen, är det då för
mycket, att någon närmelse till motsvarighet härtill sker i vårt eget
land? Den som enligt lag är fredad från utkrävande av ansvar för
sina. gärningar, bör icke träda fram och påtaga sig ett ansvar, som
ej tillkommer honom men som för hans rådgivare gör situationen
fullständigt ohållbar.

Till sist ännu ett ord åt herr Nyström. Det skar verkligen
som en dissonans igenom debatten i dag, när han talade om enighet.

Yad har skett? Jo, att oansvariga rådgivare, för vilka åtskilliga
av er nu synas vilja övertaga ansvaret, hava framträtt på sådant
sätt, att en allvarlig konflikt uppstått, som i ett ögonblick våldsamt
splittrat vårt folk. Är det under sådana förhållanden lämpligt att
tala om enighet? Jag tror, det hade varit bättre att undvika dylikt
tal. Tillfället är ej lämpligt valt. Nu är det för sent att tala om
enighet. Striden är frammanad. Striden kan icke undgås.

Vidare anförde:

Herr Hi ldebrand: Herr talman, mina herrar! Jag skall
uttala mig i allra största korthet. Det är emellertid några saker, som
kastats mot högerns talare och högerpartiet, som torde behöva några
ord till belysning. Allt vad som kastats emot dem kan naturligtvis
icke här upptagas.

Nr 19

Ang. mellan
Konungen och
atsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

32 Onsdagen den 11 februari.

r

Här nämndes av herr Lindman, att hänsynstagandet borde vara
dubbelsidigt, och på vad han då anförde har hans excellens herr
statsministern svarat, att han i förväg under flera veckors tid för
konungen redogjort för försvarsberedningarnas arbete, vars resultat
skulle omtalas i det märkliga Karlskrona-talet. Detta bör upmärksammas.
Hans excellens herr statsministern har icke här kunnat
svara, att han lämnat konungen i förväg en sammanfattande framställning
av vad han skulle uttala. Han har här icke nämnt, att han
för konungen redogjort för, huru han skulle taga punkten om infanteriets
övningstid. Han har icke kunnat säga, att när hans tal
var tryckt i förväg, han lämnat konungen ett exemplar, så att denne
kunde överblicka hela talet. Man har fått den känslan av vad hans
excellens herr statsministern själv uttalade, att det brustit ofantligt
mycket i den hänsyn, som han vid detta tillfälle borde hava visat
konungen.

Herr Edén uttalade, att det icke ''skulle lyckas blanda bort,
vad saken egentligen rör sig om, och detta synes mig vara alldeles
riktigt. Här föreligger tydligen en konstitutionell åsiktsmotsättning
av djupgående art. Skall en svensk regering styra under konungens
namn? Eller skall konungen styra med ansvariga rådgivares råd,
hunden endast av gällande grundlag? Så ungefär kan väl de olika
åsikterna framställas, och det synes mig icke vara minsta tvivel om,
att det är den senare åsikten, som överensstämmer med Sveriges
författning, med Sveriges grundlag, och att den förra_ innebär ett
revolutionerande försök att få en stark .förskjutning till konungamaktens
undertryckande och regeringsmaktens framskjutande. Men,
invänder herr Edén, har ni då tänkt på konsekvenserna? Ja,rj på
konsekvenser av uttalade åsikter, måste man ständigt _ tänka, herr
Edén, för att icke behöva byta om åsikter alltför hastigt. Naturligtvis
bör man tänka på konsekvenserna. Det kan hända, att högerpartiet
kan komma i samma situation, som det nuvarande regeringspartiet
har kommit i. Det kan naturligtvis också hända,_ att en
konung använder sin rätt att offentligen giva uttryck åt sina tankar
så, att en regering av högerfärg eller annan färg anser sig tvungen
att inlämna sin avskedsansökan. Men vad vi bestämt bestrida
är, att divergensen mellan vad konungen uttalade och vad som fanns
i herr statsministerns tal eller i hans föregående tal i Karlskrona var
av sådan beskaffenhet. Det är detta, som vi bestritt, att brytningen
var nödvändig. Och vad som förekommit i dag här i debatten har
icke övertygat oss om, att divergensen var så stor. Här har skillnaden
överdrivits, den har blåsts upp, här har komit något nytt
till, det sista kravet har kommit till. _

Herr Edén varnade starkt för en dualism mellan konungen och
regeringen. Ja, det finns en dualism, för vilken man kan varna,
en dualism, för vilken man finner en varning i våra konstitutionella
stadgar. Uti ingressen till ansvarighetslagen heter det nämligen,
att konungens rådgivare skola »dock endast konungen råd giva,
men ej jämte honom regera».

Onsdagen deu 11 februari. 33

Herr Andersson i Knäppinge: Herr talman, mina herrar!
Det är endast ett ord av det liberala partiets chef, som
uppkallat mig, att icke låta det stå oemotsagt.

Under hela diskussionen har från den förenade demokratismens
sida hetsförsök gjorts mot bondetåget, och det liberala
partiets chef befästade detta genom att ropa ve över dem, som
åstadkommit denna konflikt. Jag beklagar verkligen, att förhållandena
skola vara sådana, att det kunnat komma fram ett
dylikt uttryck mot de fosterlandsälskande män, som samlades
här. Jag beklagar icke, som vice talmannen, att dessa män
uppträtt, utan jag beklagar, att då de velat tala om, att de äro
försvarsvänliga och framställt krav från de djupa leden i landet,
så att försvarsfrågan äntligen en gång skall komma til]
sin rätt, är det mycket sorgligt att den förenade vänstern då
sätter saken på sin spets och uppträder, kan man säga, endast
med maktbegär, utan att hava en tanke på fosterlandets väl.
Det är beklagligt, att det kan inträffa att folk säga sig vara
vänner av försvaret, men när det gäller deras maktställning,
endast komma med hetsförsök. Så gjorde det liberala partiets
chef, då han sade: »Ve dem, som åstadkommit denna konflikt.»
Vad har här gjorts i enig samdräkt från vänsterhåll annat än
försök att framhålla, att bondetåget icke bestod av riktiga bönder?
Jag kan försäkra, att det just är det arbetande bondefolket,
som uppträtt. Jag tror vi också våga försäkra dem,
som nu alltför mycket protestera mot deras vilja och framställda
krav, att när de nu från vår älskade konung verkligen
fått svar, att han vill hava ett starkt försvar, att det icke
skall bli så som herr Daniel Persson sade, utan att det skall
bli ett gott förhållande mellan fosterlandet och konungen. Jag
tror, att det härefter skall bli så, att försvarsfrågan kan lösas.
Nu synes detta omöjligt med de nuvarande maktägande.

Herr L i t h a n d e r: Herr talman. Endast ett par ord. Först
ber jag få konstatera, att den jämförelse som herr Palmstierna
gjorde mellan utrikespolitiken och försvarsfrågan är haltande,
ty de båda frågorna ligga härvidlag mycket olika till.

Jag har vidare bl. a. fäst mig vid ett yttrande, som herr
statsministern anförde, nämligen då han angav, att statsrådet
hade begärt att Hans Maj:t Konungen i stället för att uttala, »att
försvarsfrågan skulle lösas i ett sammanhang» skulle säga, att
det vore »önskvärt», att den löstes i ett sammanhang. Hans
Maj:t Konungen har icke följt rådet att åt sina ord giva en oviss
mening, utan har på svenskmannavis sagt sitt konungsliga ord,
och det har vunnit genklang uti landet under förhållanden som
aldrig tillförene. Så kraftig har genklangen varit, att den bör
ljuda även genom dessa murar.

Herr vice talmannen yttrade: »vi ha hört toner, som vi icke
förstå». Det vore att önska, att herr vice talmannen och alla de,
som icke förstått de tonerna ville söka lära förstå såväl bonde Andra

kammarens protokoll 101If. Nr 19. 3

Nr 1».

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet för
da förhandlingar.

(Forte.)

Nr 19.

Ang. mellan
Konungen och
statsrådet förda
förhandlingar.

(Forts.)

34 Onsdagen den 11 februari.

tågets toner som innebörd. Vi, som tryckte allmogens händer, hörde
deras uttalanden om vad de ville, förstodo dem liksom vi i dag
förstodo toner och innebörd när studenterna tågade till slottet,
förstodo betydelsen av den hyllning, som kom Norrbro och hela
Slottsbacken att vara ett hav av vita studentmössor och vajande
näsdukar.

Det har i dessa dagar givits sådana uttryck åt folkmeningen,
att man skall vara mycket oförstående, om man icke kan avläsa
den.

Det har i dag anmärkts, att vi icke reagerade mot yttranden
som fälldes i lördags. Jag yttrade mig icke då, men jag vill
göra det nu och säga, att sådana utfall, som i lördags ägde
rum, enligt min mening endast äro ägnade att fastare länka samman
konung och folk. Och jag vill säga beträffande bondetåget,
som man velat förlöjliga, att när allvarstider komma, då skall
liksom i forna dagar Sveriges allmoge veta att värna om konung
och land!

§ 9.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1914 den 7 februari sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hava utfallit sålunda:

herr häradshövdingen Ossian Berger......47 röster,

häradshövdingen friherre Lave Robert Beck-Friis 1 röst,

i följd varav herr häradshövdingen Ossian Berger blivit till riksdagens
justitieombudsman utsedd.

6r. F. Östberg. Ax. Hedenlund.

E. Indebetou. Hj. Branting.

År 1914 den 7 februari sammanträdde kamrarnas valmän för
att utse den man, som skall efterträda riksdagens justitieombudsman,
ifall denne, innan nästa lagtima riksdag anställt nytt val av justitieombudsman,
skulle med döden avgå, samt utöva ämbetet under den
tid justitieombudsmannen kan vara av svår sjukdom eller annat laga
förfall därifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens slut,
rösterna hava utfallit sålunda:

herr häradshövdingen Axel Reinhold östergren . 34 röster,
s stadsnotarien Nils Andersson, Lund .... 14 »

i följd varav herr häradshövdingen Axel Reinhold östergren
blivit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.

G. F. Östberg. Ax. Hedenlund.

E. Indebetou. Hj. Branting.

Onsdagen den 11 febrnari.

35 Nr 19.

Jämte det dessa protokoll lades till handlingarna, beslöt kammaren,
att riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av
kammarens protokoll underrättas om valen samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag dels till förordnanden för de
valde, dels till skrivelse till konungen med anmälan om de verkställda
valen, dels ock till den paragraf, som därom borde i riksdagsbeslutet
införas.

§ io.

Herr Ekerot avlämnade en motion, nr 280, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 46, angående stat för veterinärhögskolan m. m.
Denna motion bordlädes på begäran.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 18 § 3, 12, 19, 47, 48, 49, 52 och 56 punkterna
i lagen om val till riksdagen; och

nr 2, i anledning av väckt motion om ändrad Hädelse av 21 och
23 §§ förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma m. m.;

bankoutskottets utlåtande, nr 3, angående verkställd granskning
av riksbankens styrelse och förvaltning; samt

lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning i fråga om offentlig
revision av genom statsanslag eller tullskydd understödda företags
räkenskaper och övriga handlingar.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Johanson i Vetlanda under 11 dagar fr. o. m. den 14 febr.,

;>	Bäf :>	8		T>	»	12	»
:>	Enderstedt	3		»	Jr	12
7>	Andersson i Fallsberg v	5	y>	»	2>	14	2>
2	Nilsson i Linnås »	8	y>	J>	J>	14
	Svensson i Betingetorp »	5		J>	T)	13
»	Jönsson i Boa	6			y>	12	»
	Persson i Tofta >	5		»	»	14
$	Bärg i Katrineholm	2			jr ■	13

Sr 1». 36

Onsdagen den 11 februari.

herr Wiklund i Brattfors under 9 dagar fr. o. m. den 13 febr.,

> Strid » 5 » » » 14 » och

> Hamrin » 2 » » » 13 *

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6,38 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1914. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 140689