RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1914:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet friherre Beck-Friis avlämnade Kungl. Maj:ts
nådiga propositioner:

nr 186, angående uppförande av en byggnad för vaktmästarbostäder
vid naturhistoriska riksmuseets nybyggnad å DjurgårdsKrescati; nr

180, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Jursla nr 1 i Östergötlands län;

nr 196, angående ersättning till landsting och vissa städer samt
hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel; nr

197, angående pension åt kaptenen kommissionslantmätaren
M. W. Huss;

nr 198, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Jönninge nr 1 i Uppsala län;

nr 199, angående upplåtelse av lägenheter från förra militiebostället
Grytaby nr 1 m. m. i Uppsala län;

nr 200, angående upplåtande av lägenheter från Älvkarleby
kungsgård i Uppsala län;

nr 201, angående försäljning av förra militiebostället Torsberga
nr 1 med underlydande i Södermanlands län;

nr 202, angående upplåtande av lägenheter m. m. från förra
häradshövdingbostället Stora Yshult nr 1 i Östergötlands län;

nr 203, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Olseröd nr 11, 12 med Olseröd nr 14 i Kristianstads län;

nr 204, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Håglös a nr 18 i Malmöhus län;

nr 205, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Humlekärr Väster nr 1 och Hammar Väster nr 1 i Göteborgs
och Bohus län;

nr 206, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Tånga nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 207, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Götala nr 1, 2 i Skaraborgs län;

nr 208, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Havstena nr 9 Storegården i Skaraborgs län;

Forsla hammarens protokoll vid senare riksdagen 101J,Nr SO. 1

kammaren. Nr 30.

Onsdagen den 8 juli.

Ur 30. 2

Onsdagen den 8 juli.

nr 209, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Timmersdala nr 4 Mnnkagård med Timmersdala nr 7 x

Skaraborgs län; 5 ,

nr 210, angående upplåtande av lägenheter från till Vassgärda
kronopark i ''Värmlands och Örebro län hörande fastigheter, ^ _

nr 211, angående upplåtande av lägenheter från förra militiehostället
lista nr 3 och 5 i Örebro län;

nr 212, angående upplåtande av lägenheter från törra häradshövdingbostället
Mälby nr 3 och 4 i Västmanlands län;

nr 213, angående upplåtande av lägenheter från förra nuntiebostället
Lådberga nr 2 med Eknö nr 2 i Västmanlands län;

nr 214, angående försäljning till Grängesbergs bostadsförening
u. p. a. av visst område av Björnhyttans Kronopark i Kopparbergs"

nr 215, angående ändrade villkor för erhållande och tillgodonjutande
av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget;

nr 216, angående ändrade villkor för erhållande och tillgodonjutande
av statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hallin från
och med innevarande dag till och med den 16 i denna månad.

Föredrogs första särskilda utskottets nästlidne dag bordlagda
memorial nr 6, i anledning av remiss från kamrarna av två utav
Kungl. Maj:t avlåtna propositioner.

Utskottet hade i detta ärende yttrat följande:

»Till riksdagens särskilda utskott nr 1 hava från kamrarna
blivit remitterade två av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåtna propositioner,
nr 150 och nr 157, den förra angående försäljning av
förutvarande Västgöta-Dals regementes mötesplats Grunnebohed och
den senare angående överlåtelse å statens järnvägar av viss del av
det för fjärde arméfördelningen avsedda övningsfältet vid Järva

m’ mi>å emellertid dessa propositioner avse ämnen, som icke torde
falla inom området för utskottets uppdrag, sådant detta blivit av
kamrarna vid utskottets tillsättande angivet, hemställer utskottet,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande propositioner, nr 150 och nr 157,
få till kamrarna återlämnas.»

På gjord proposition beslöt kammaren att med bifall till vad utskottet
i förevarande memorial hemställt hänvisa nämnda bada propositioner
till statsutskottet.

Föredrogs första kammarens första tillfälliga utskotts _ under
gårdagen bordlagda memorial nr 3, i anledning av väckt motion angående
skrivelse till Konungen i fråga om anordnande av övning

Onsdagen den 8 juli.

3 Nr 30.

i skidåkning för den manliga ungdomen i folk- och småskolor, samskolor
och allmänna läroverk.

Utskottets yttrande i förevarande memorial lydde sålunda:

»Till behandling. av första kammarens första tillfälliga utskott
bär. överlämnats en inom första kammaren väckt motion, nr 63,
däri herr Rosén hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande anordnande
av övning i skidåkning för den manliga ungdomen i folkoch
småskolor, samskolor och allmänna läroverk.

Genom nådig proposition den 29 maj 1914 nr 151, angående
understödjande av skididrotten bland ungdomen, har Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåtit utredning och förslag i förevarande ämne.

1\ ämnda proposition har den 3 innevarande juli remitterats till
statsutskottet. Då det synes utskottet ändamålsenligt, att nämnda
proposition och motion behandlas av samma utskott, anhåller utskottet
härmed att få till kammaren återlämna herr Roséns motion
nr 63.»

På gjord proposition beslöt kammaren att med bifall till vad
utskottet i föreliggande memorial hemställt hänvisa den i memorialet
omförmälda motionen till statsutskottet.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 3 och 4 innevarande
juli bordlagda betänkande nr 9, i anledning av väckt motion om
ändring av rubriken nr 555 i tulltaxan.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 130, hade herr Jeansson i Kalmar, med åberopande
av en av honom vid innevarande års första riksdag väckt motion
(nr 120), hemställt, »att riksdagen ville besluta, att rubriken nr 555
i gällande tulltaxa måtte erhålla följande ändrade lydelse:

säckar: tydligen använda............................fria.»

Utskottet hade i nu föredragna betänkande på åberopade skäl
hemställt att riksdagen måtte, i anledning av herr Jeanssons i Kalmar
förevarande motion, II: 130, besluta att till rubriken nr 555
i gällande tulltaxa skulle fogas följande anmärkning:

Anm. Såsom tydligen slitna anses ej blott sådana säckar, vilka
genom längre begagnande blivit verkligt trådslitna eller som förete
genom användningen uppkomna hål eller bristningar i söm eller vid
fåll, utan jämväl sådana som eljest bära spår av slitning.

Reservation hade avgivits av herr Bäckström, friherre Valmstierna
samt herrar Röing, Sandler, Rune, Källman och Iiamrin,
vilka yrkat bifall till motionen.

Herr Bäckström: Herr talman! Vi hava haft tillfälle
behandla denna sak ganska grundligt på tullavdelningen, så

Om ändring av
rubriken 555
i tulltaxan.

Nr 30. 4

Onsdagen den 8 juli.

Om ändring av att jag tror mig hava kunnat bilda .mig en mening i frågan, ehuru
r''i‘tuUtaxan ^en är av rent handelsteknisk natur. Jag vill då först oför''
rp rtsT”'' behållsamt erkänna, att det formuleringsförslag, som framlagts
1 0 '' av utskottet, innebär en ganska avsevärd förbättring, men jag
tror dock, att det icke hade varit farligt att gå längre och bifalla
motionen; de skäl, som häremot anförts, synas mig ej vara så
bärkraftiga. Det erkännes dock, att man ganska säkert kan
avgöra, huruvida en säck varit »tydligen använd», d. v. s. förut
tydligen använd såsom emballage — det är ju den användning
som säckar hava — och att de varit tydligen använda måste
framgå av deras utseende, säckarna måste således bära spår av
slitning. Skillnaden mellan vad utskottet föreslagit och vad
jag här velat lägga in i orden »tydligen använda» är icke sä
stor, men dock sådan, att motionärens förslag går något längre
och därför synes mig vara att föredraga.

På grund av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Hammarström: För dem av kammarens ledamö ter,

som i sommarvärmen haft tillfälle och lust att läsa igenom
betänkandet i en sådan specialfråga som denna, torde det vara
alldeles onödigt att fästa uppmärksamheten på, att den lydelse,
som i motionen föreslås för ifrågavarande rubrik, en gång tidigare
varit i tilltaxan införd. På grund av de missbruk, som
föranletts av denna lydelse, fann sig emellertid riksdagen föranlåten
att ändra tulltaxans lydelse i den delen till överensstämmelse
med vad som nu gäller. Det torde då vara alldeles uppenbart,
något som även framgår av motiveringen, att, därest motionen
nu skulle oförändrad bifallas, man snart nog skulle stå
inför samma missbruk. Detta har gjort, att icke vare sig
första avdelningens majoritet eller utskottet i sin helhet kunnat
godkänna motionen oförändrad utan stannat vid det förslag till
ändring, som utskottsbetänkandet innehåller. Och då motionären,
som själv deltagit i behandlingen av detta ärende inom utskottet,
ansett sig tillfredsställd med vad utskottet i detta hänseende
föreslagit och funnit sig övertygad om det olämpliga i att
bifalla hans förslag oförändrat, torde det väl knappast behövas
någon ytterligare motivering för att kammaren skall bifalla
vad utskottet här hemställt och vartill jag tillåter mig yrka
bifall.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
i avseende på förevarande betänkande yrkats, dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle bifalla den
i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 8 juli. 5

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga
utskotts den 3 och 4 innevarande månad bordlagda utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen i fråga
om obligatoriskt införande av slödjundervisning vid de allmänna
läroverken, biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs anyo första kammarens andra tillfälliga utskotts den
3 och 4 i denna månad bordlagda utlåtande nr 1. i fråga om herr
Steffens motion, nr 80, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder
för beredande av bättre vård i vissa fall åt barnsängskvinnor
jämte nyfödda barn.

... k första kammaren väckt motion, nr 80, som hänvisats

cl1*]36 , dlmg„av kammarens andra tillfälliga utskott, hade herr
Mctten hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att Kungl. Maj'' :t, i sammanhang med pågående utredning
angående införande av obligatorisk sjukförsäkring, jämväl ville föranstalta
om en utredning angående vilka åtgärder som borde vidtagas
för att i överensstämmelse med vad herr Steffen i motionen
närmare utvecklat dels bereda mindre bemedlade barnsängskvinnor
jämte nyfödda barn tillfälle att vid tiden omkring förlossningen
erhålla tjänlig vård utom hemmet å för ändamålet anordnad plats,
dels i övrigt genom utgivande av ersättning för direkta omkostnader
vid förlossningar i hemmet — för barnmorska m. m. — tillförsäkra
mindre bemedlade barnsängskvinnor jämte nyfödda barn den vård,
som dessa till befordrande av släktets sundhet och hälsa behövde.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,
_ att första kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t, måtte anhålla, att Kungl. Maj :t,
1 sammanhang med pågående utredning angående införande av
obligatorisk sjukförsäkring, jämväl ville föranstalta om utredning,
huruvida och i sa fall vilka åtgärder borde vidtagas
för att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i föreliggande
utlåtande yttrats dels tillförsäkra mindre bemedlade barnsängskvinnor
jämte nyfödda barn den vård vid förlossningar i hemmet,
som dessa till befordrande av släktets sundhet och hälsa behövde,
dels i övrigt, bereda mindre bemedlade barnsängskvinnor
jämte nyfödda barn tillfälle att vid tiden omkring förlossningen i
händelse av behov erhålla tjänlig vård utom hemmet å för ändamålet
anordnad plats.

Herr Steffen: Herr talman, mina herrar! Den motion,

om vilken första kammarens andra tillfälliga utskott här uttalar
mg, tager sikte på tvenne betydelsefulla sidor av vad jag skulle
vilja kalla vår nationella hushållning med vårt eget nationella
människomateriel. Det är nämligen dels fråga om barnaföderskor

Nr 30.

Om bättre vård
i vis »a fall åt
bamsängsJcvinnor
jämte
nyfödda barn.

Nr 30. 6

Om bättre vård
i vissa fall åt
bamsängskvinnor
jämte
nyfödda barn.

(Forts.)

Onsdagen den 8 juli.

inom de mindre bemedlade klasserna och dels om dessas nyfödda
barn, och meningen är att tillförsäkra båda en bättre vard, än de
under nuvarande förhållanden faktiskt åtnjuta. Denna är nämligen
ofta ganska otillfredsställande. Däremot är det icke i
främsta rummet meningen att tillförsäkra barnaföderskor någon
blott pekuniär hjälp. Tonvikten ligger uppå den omedelbara
vården och tillsynen samt upplysningar, huru mödrarna böra
sköta sig själva och sina nyfödda barn. Ty det är ju ett välbekant
förhållande, att icke minst inom de mindre bemedlade
hemmen konsten att rätt hushålla med penningemedlen stundom
icke är synnerligen högt utvecklad. Därför är det meningen
att bispringa in natura, d. v. s. att genom omedelbart personligt
ingripande skaffa vård och skötsel av barnmorska, läkarehjälp
och så vidare.

Vad nu behovet av ett sådant ingripande från samhällets
sida beträffar, ha vi först att taga kvinnorna eller barnaföderskorna
i betraktande. Vi ha naturligtvis att beakta, att det,gäller
att fortast möjligt bringa dessas arbetskraft tillbaka till verksamheten
i hemmet och, såsom tyvärr rätt ofta är fallet, till förvärvsarbetet
utanför hemmet å arbetsmarknaden —• fortast möjligt
efter barnsbörden och med så liten varaktig minskning som
möjligt i denna arbetskraft uti kvalitativt och kvantitativt avseende.
Det är sålunda en mycket stor nationalekonomisk uppgift
denna, att för de mindre bemedlade barnsängskvinnorna
ställa det så, att de snart kunna bliva starka och arbetsdugliga
igen, med §å litet avbräck som möjligt för framtiden i följd
av barnsbörden.

I detta sammanhang är det icke utan intresse att bemärka,
att äktenskapsfrekvensen i vårt land varit i stadigt sjunkande
under mycket lång tid. Under hela det nittonde århundradet
har den sjunkit från något över 8 per mille till omkring 6 per
mille av hela medelfolkmängden. Detta sjunkande fortfar under
innevarande århundrade, så att vi år 1911 voro^ något under 8
per mille i vår äktenskapsfrekvens. Det är sålunda, vad beträffar
barnaföderskor inom äktenskapen, tydligt, att vi hava
att räkna med ett avtagande antal äktenskap i proportion till
folkmängden.

Vad de nyfödda barnen angår, äro förhållandena ännu tydligare
och ännu betänkligare. Det är ett faktum, att sedan årtiondet
1821—1830 till början av innevarande århundrade frekvensen
av levande födda barn per mille av medelfolkmängden
har sjunkit från något över 34 till något över 25. År 1911
var frekvensen av levande födda barn i vart land under 24
per mille. Alltså ett stadigt avtagande. Det har visserligen
pekats på det synnerligen glädjande faktum, att även mortaliteten
gatt tillbaka i vårt land, så att denna sjunkit allt sedan
början av 1800-talet från 28 per mille till omkring 15 per mille
årtiondet 1901—10. För närvarande är den under 14 per mille.
Men om vi jämföra dessa tal, dödligheten och nativiteten, finna

Onsdagen den 8 juli.

7 Nr 30.

vi, att ehuru båda sjunkit, har dock på det hela taget nativiteten,
särskilt på senare tider, visat benägenhet att sjunka hastigare
än dödligheten, så att nativitetsöverskottet, överskottet födda
utöver döda, varit i sjunkande, särskilt under de sista tio, femton
åren. Vårt nativitetsöverskott visar numera tydlig tendens att
stadigt sjunka från 11 till 10 per mille samt att gå vidare på
den vägen.

Klart är ju, att det finnes en gräns för mänskliga möjligheter
att sänka dödligheten. I vårt land ha uträttats storverk
på detta område, och det skall sannolikt uträttas än mer. Men
där finnes naturligtvis en gräns. En viss dödlighet — ehuru
låg i jämförelse med äldre tiders — komma vi naturligtvis
alltid att hava. A andra sidan finnes ingen sådan naturlig
och ofrånkomlig gräns för nativitetens sänkande. Vad vi sålunda
än må vidare åtgöra för att sänka dödligheten, ha vi ändå att
räkna med det faktum, att det kan hända, att framtiden kommer
-att uppvisa en så starkt sjunkande födelsefrekvens, att folkökningen
bliver mindre och mindre i vårt land.

Den motion, som legat före i utskottet till behandling,
åsyftar att vi bättre än förut skola söka tillvarataga de nyfödda
barn, som vi överhuvud taget hava att räkna med i vårt land
— nämligen genom att tillförsäkra dem, som i följd av de ekonomiska
förhållandena därav äro mest i behov, den bästa möjliga
vård Härvid kan bliva fråga dels om vård åt barnaföderskan
i hennes eget hem och dels om vård på Iförlossningsanstalt, klå
det av olika anledningar visar sig olämpligt eller omöjligt
att barnaföderskan stannar kvar i sitt hem, eller i de fall, då
hon icke har något hem att tillgå, såsom beklagligtvis rätt ofta
är fallet med ogifta mödrar. Det skulle sålunda, enligt utskottets
förslag, kunna bliva fråga om fri barnmorskehiälp, fri läkarhjälp
och fri medicin i hemmet åt barnaföderskan samt, icke
minst, fråga om en hjälp bestående däri, att hon får sig i hemmet
tillskickad en kvinna, som kan uppehålla hemmets skötsel
under det att modern ligger oförmögen därtill. Det gäller
icke blott att skaffa vård åt barnsängskvinnan, utan även åt
hennes hem, ty givetvis måste det uti ett fattigt hem vara
föremål för en ständig oro för barnsängskvinnan, att hemmet
icke kan skötas så som det borde under den tid, då hon måste
ligga till sängs. Dessutom måste det bliva fråga om anstaltsvård
samt, i den mån vi i framtiden kunna räkna därmed, även
moderskapsförsäkring eller penningersättning för förlorad arbetsförtjänst
under barnsbörden.

Här ber jag att få framhålla, att denna motion föreligger
såväl i andra som i första kammaren. Den har i medkammaren
väckts av friherre Palmstierna. Det är icke jag, som blott
upptagit motionen i första kammaren, utan det är friherre Palmstierna,
som har hedern av att hava framträtt med det föreliggande
förslaget. Han är sålunda upphovsmannen till motionen.
Emellertid har jag tillåtit mig att företaga vissa ändringar

Om bättre värd
i vissa fall åt
barnsängskvinnor
jämte
nyfödda barn.

(Forts.)

Nr BO. 8

Onsdagen den 8 juli.

Om bättre vård såväl i den av friherre Palmstierna väckta motionens mot i ve•
visso fall åt ring g0In i dess kläm.

lcvinnm-anfämte Uti friherre Palmstiernas motion läses följande: »Vad våra
nyfödda barn. egna förhållanden angår, synes det mig, som om lämpligaste
(Forts.) utvägen vore, att staten lämnar ett efter vissa grunder beräknat
årligt bidrag till de kommuner, vilka tillförsäkras barnbördshiälo
intill ett fastställt maximibelopp åt sådana medlemmar
av kommunen, vilkas inkomster och förmögenhetsvillkor icke
överstiga en närmare fixerad summa, allt under förutsättning
att understödet icke åsättes fattigvårdskaraktär.»

Friherre Palmstierna förutsätter sålunda, att hjälpen skulle
finansieras på det sättet, att staten lämnar ett efter vissa grunder
beräknat årligt bidrag till de kommuner, som anordna sådan
hjälp åt barnbördskvinnor och deras nyfödda barn, som i
motionen åsyftas. Mot detta sätt att lösa problemet har jag
för min del den betänkligheten, att det ju finnes ett mycket
stort antal kommuner, särskilt landskommuner och fattiga sådana
i vårt land, vilka icke gärna kunna förväntas taga det
initiativ och göra de penningeuppoffringar för ändamålet, som
äro nödiga för att en sådan hjälp åt de mindre bemedlade barnaföderskorna
och deras nyfödda barn, som åsyftas, skall kunna
komma till stånd. Om icke kommunerna taga initiativet, kommer
naturligtvis icke något bidrag från statens sida för vidtagande
av anordningar i detta syfte. Hela saken råkar i baklås
på grund av bristande företagsamhet eller ekonomisk bärkraft
eller kanske bådadera å dylika, säkerligen ganska talrika
kommuners sida.

Det finnes sålunda, enligt mitt förmenande, ganska ringa
möjlighet för att få en tillräckligt allmän förbättring i de mindre
bemedlade barnsängskvinnornas och deras barns förhållanden
till stånd på det sätt, som andra-kammar-motionen föreslår. Därför
har jag tänkt mig, att denna fråga bör utredas i sammanhang
med den redan påbörjade utredningen inom socialstyrelsen
beträffande obligatorisk sjukförsäkring. Såväl jag personligen
som utskottet hava försäkrat oss om, att en sådan anordning
överensstämmer med uppfattningen inom socialstyrelsen. Vi
hava också inom utskottet förvissat oss om, att det direktiv,
som socialstyrelsen redan fått, nämligen att ägna moderskapsförsäkringen
och barnaföderskevården sin uppmärksamhet i
sammanhang med utredningen om obligatorisk sjukförsäkring,
behöver utvidgas och preciseras för att nå den omfattning, som
uti motionen åsyftas. Annars är fara för, att en sådan utredning
angående moderskapshjälp kommer att begränsas till vissa
sociala klasser, närmast de kvinnliga lönearbetarnas klass, och
således icke får den omfattning, som är av nöden för att niotionens
syfte, hjälp åt alla behövande barnsängskvinnor och deras
barn, skall komma till stånd uti en framtid. Men det är naturligtvis
icke utskottets mening, att denna utredning skulle
igångsättas såsom en särskild utredning, fristående för sig själv,

Onsdagen den 8 juli.

9 Kr aa

utan att den skulle utföras i sammanhang med den pågående Om bättre vård
utredningen om obligatorisk sjukförsäkring. 1 vissa (al1 åt

Att ett behov av bättre vård åt mindre bemedlade barn- kvi“^“"fämte
sängskvinnor och deras späda barn föreligger och även av de nyjödda barn.
på detta område mest auktorativa kännare anses föreligga, därom (Forts.)
ha vi av tidningarna fått upplysning helt nyligen. Sålunda
har medicinalstyrelsen uti infordrat utlåtande yttrat, att »behov
av ett större antal förlossningsanstalter otvivelaktigt föreligger,
varför det vore önskvärt, att antalet av dessa ökades eller att
i övrigt åtgärder vidtoges för att underlätta svårigheterna för
mödrarna och deras familjer vid förlossningen och under barnsängstiden»
— naturligtvis inom de mindre bemedlade klasserna.

.Vidare har socialstyrelsen uttalat sig om motionen på följande
sätt (jag skall endast anföra ett par uttryck): »Först genom att
på sätt, som skett i England och föreslagits för Norge, låta
moderskapshjälpen .utgå till samtliga barnaföderskor tillhörande
de kroppsarbetande klasserna, kan moderskapsförsäkringen anses
hava nått en tillfredsställande anslutning. Att en sådan
lösning av problemet torde kräva, att kostnaderna för moderskapsförsäkringen
delvis bäras av det allmänna, är en konsekvens,
som styrelsen funnit sig böra i detta sammanhang antyda, men
som i övrigt ansetts ligga utanför ramen för föreliggande utlåtande.
Under åberopande av vad ovan anförts och med särskild
hänsyn därtill, att frågan om införande av obligatorisk
sjukförsäkring för de kroppsarbetande klasserna i vidsträckt mening
numera blivit uppförd på dagordningen även i vårt land,
finner styrelsen, att frågan om åtgärder för beredande av bättre
vård åt barnsängskvinnor jämte deras nyfödda barn enklast och
bäst utredes i samband med utredningen rörande obligatorisk
sjukförsäkring.»

Jag har visserligen klart för mig, att det nödvändigtvis
måste förlöpa en ganska avsevärd tid, innan utredningen om
obligatorisk sjukförsäkring och, enligt mitt förslag, i sammanhang
därmed om förbättring i vården av barnsängskvinnor och
deras nyfödda barn kan bli avslutad samt att detta dröjsmål kan
anses vara en icke ringa olägenhet, som åtföljer denna anordning
för frågans lösning. Men å andra sidan vinner man enligt mitt
förmenande otvivelaktigt den stora fördelen, att när frågan löses,
löses den på det mest definitiva, mest omfattande och grundliga
och i ekonomiskt avseende solidaste och bästa sätt. Om man
nu skulle vilja betona, att dock något bör göras under väntetiden i
denna synnerligen angelägna fråga, så föreligger naturligtvis
möjligheten att staten bispringer den frivilliga och särskilt den
frivilliga kommunala verksamheten i denna riktning. Men jag
skulle vilja framhålla, att det vore olyckligt, om detta bispringande
toge den form, att frågans definitiva lösning därigenom
bleve föregripen eller i någon mån hindrad. Så får enligt mitt
förmenande icke ske, utan bör anordningen taga sådan gestalt,
att det blir fullt tydligt, att den har endast en provisorisk karak -

Nr 80. 10

Onsdagen den 8 juli.

Om bättre vård
i vissa fall åt
bamsängskvinnor
jämte
nyfödda barn.

(Forts.)

tär, till dess frågan om obligatorisk sjukförsäkring blir löst,
med vilken det nu föreliggande spörsmålet i alla avseenden på
det intimaste hör samman.

Jag får således, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan
''

Greve Lager bjelke: I likhet med utskottet finner jag
förevarande fråga vara synnerligen behjärtansvärd, och jag har
heller ingenting emot utskottets hemställan. Men jag kan dock
icke underlåta att med några ord vända mig mot utskottets
motivering utan att därför bliva alltför vidlyftig. Jag anser
mig nämligen böra framhålla, hurusom utskottets motivering
kan giva anledning till olika meningar angående den omfattning
utskottet avsett att giva åt frågan. Det är ju en rent teknisk
skillnad mellan begreppen obemedlade och mindre bemedlade, och
de båda olika uttrycken förekomma i författningarna uti helt
olika bemärkelser. Det är då anmärkningsvärt, att när utskottet
i sin kläm talar om mindre bemedlade bamsängskvinnor,
så förekommer detta uttryck på intet enda ställe i utskottets
motivering. Därstädes användes i stället genomgående uttrycket
obemedlade.

Beträffande nu själva saken, har utskottet i likhet med
motionären yrkat åtgärder av två slag för den ifrågavarande
vården, dels förlossningshem och dels särskild vård i hemmen;
motionären synes föredraga vården på förlossningsanstalter, varemot
utskottet föredrager vården i hemmet. I detta avseende
vill jag förena mig med utskottet därutinnan, att jag anser
vården i hemmet böra föredragas såväl ur social som ekonomisk
synpunkt. Skulle verkligen förlossningshem komma att upprättas
i landet i den omfattning som motionären här synes avse,
blir detta en ytterligare börda för landet, vilken nog kan bliva
ganska svår att bära. Den, som suttit i landsting, vet väl
vad sjukvården och de ständigt uppdykande frågorna om nya
lasarett kostar, och jag vill här uttala ett betänksamhetens
ord. Beträffande vården i hemmet finner jag, att därvidlag anställande
av s. k. hemsköterskor är frågans kärnpunkt. Vikten
härav framhålles även av utskottet i dess utlåtande, om jag
också icke därvidlag finner denna fråga vara så lättlöst, som
utskottet anser den vara. Utskottet yttrar på sid. 4 att denna
form torde vara förhållandevis ej blott billig, utan även lätt
att ordna. Ja, skola vi ordna med hemsköterskor för alla eller
flertalet obemedlade bamsängskvinnor i vårt land, då är det
nog en stor historia, vars konsekvenser äro svåra att överblicka
både med avseende å kostnadernas beräknande pcb
beträffande hur själva institutionen skulle ordnas. I sådant
avseende nämner utskottet icke ett ord. För min del hyser
jag, i likhet med motionären nyss, stora betänkligheter
mot att överlämna detta ordnande åt kommunerna. Man har
nog därvidlag, även om kommunerna skulle få påräkna stats -

Onsdagen den 8 juli.

11 ]Vr 30.

bidrag, föga anledning att tro, det flertalet kommuner skulle Om bättre vård
vilja lägga sig till med denna nya institution. Jag tror då, att8
man skulle kunna lita mera på ‘att sådana hemsköterskor skulle kvinnor jämte
kunna anställas av de frivilliga sjukförsäkringsföreningarna. Des- nyfödda barn.
sa ha nu nått ganska stor utveckling i landet. Enligt en approximativ (Forts.)
uppskattning finnas för närvarande icke mindre än 50,000 kvinnor
eller i runt tal en tredjedel av samtliga till sjukkasserörelsen
anslutna kvinnor, som äro berättigade att i förekommande fall
erhålla moderskapshjälp. Det synes mig således vara en verklig
grund till verksamhet från sjukföreningarnas sida, i detta
avseende; och man kunde förutsätta, att statsmakterna skulle öka
de anslag, som utgå till dessa föreningar. Då såväl utskottet
som motionären omnämt, att 1912 års riksdag till nu ifrågavarande
sjukförsäkringsföreningar lämnat ett anslag av 25,000
kronor, kan det vara skäl att här erinra om, att i nästa års
stat är upptaget dubbla beloppet, 50,000 kronor, för detta ändamål.

Jag har velat uttala dessa erinringar, för att nagra direktiv
skulle finnas för den utredning, jag hoppas kommer att
bliva en följd av motionen; och får jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Friherre de Geer. Fabian: Den föregående ärade talaren
har tillstyrkt utskottets förslag och blott gjort några anmärkningar
mot motiveringen. Därvidlag fäste han sig särskilt vid uttrycken
»mindre bemedlade» och »obemedlade». Eu är det ju givet, att det
intresse man kan hysa för en barnaföderskas bättre vard är större i
fråga om de obemedlade än ifråga om de mindre bemedlade, men
för alla, såvitt möjligt, bör man söka åstadkomma den bästa möjliga
vård. Det är nog så som den föregående ärade talaren sade, att vården
i hemmet är det väsentligaste, och det har även utskottet tänkt
sig, liksom även motionären. Det andra sättet att lösa frågan, medelst
särskilda hem för kvinnorna, är mycket kostsamt ocn ganska
svårt, men olösligt är det ju icke.

Själva frågan är av den stora vikt, att kamrarna böra beakta den.

Jag tror, att den motivering, som här finnes, kunde vara åtskilligt
fullständigare, men frågan är av ett ganska stort omfång och socialstyrelsen
har redan tagit hand om den, och jag är förvissad, att
styrelsen, oberoende av den möjligen ofullständiga utredning, som
bär finnes, kommer att bearbeta frågan efter de grunder, som här äro
i huvudsak framlagda.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Berglund, Jan Erik: När jag såg den här motionen
första gången, gav den det intrycket, att den var tämligen
överflödig, alldenstund saken redan var överlämnad till socialstyrelsen
för utredning, d. v. s. i den form, att utredning skulle göras
angående obligatorisk sjukförsäkring i vårt land; och en obligatorisk

Nr 30. 12

Onsdagen den 8 juli.

Om bättre vård sjukförsäkring, som icke är åtföljd av moderskapsförsäkring torde i
'' ”barnsängs^enna; tid vara tämligen otänkbar.

kvinnor jämte Sedan jag nu hört dels motionären dels greve Lager bjelke, kan
nyfödda barn. jag emellertid icke underlåta att i allt fall säga några ord.

(Forte.) Greve Lagerbjelke yttrade något om de anslag till sjukkassor för

beredande av moderskapshjälp, som för närvarande utgå, det är med
anledning därav, jag vill såga några ord.

Nu är det ju så, att vi hava eu frivillig sjukförsäkring, vilken
tarvar^ rätt störa avgifter för medlemskap, relativt stora åtminstone
för många små inkomsttagare, men å andra sidan lämnar staten nu
understöd till kvinnor, som liava råd att försäkra sig till ett belopp
av intill fyra kronor ner dag i sjukunderstöd, vilket naturligtvis icke
kan vara. alldeles riktigt då de allra fattigaste eller som ej hava
råd att sjukförsäkra sig bliva alldeles utan. Den lag, som år 1912
antogs, markerade också, att den blott var ett provisorium. Samtidigt
som lagen antogs, meddelades att en ny utredning skulle komma
till stånd. Nu hoppas jag, att denna utredning måtte bliva så omfattande,
att man kan få en verklig moderskapsförsäkring ordnoxl i
vårt hank Svårigheten är bara, att även i en obligatorisk sjukförsäkring
få med alla, som verkligen behöva moderskapshjälp, t. ex.
hemarbeterskor.. Hur skall man i den obligatoriska försäkringen
få dem med? Hittills har det såvitt jag vet icke lyckats i något land,
men jag hoppas, att man skall hitta på något sätt därför hos oss,
ty dessa hemarbeterskor äro de mest behövande. De ha ingen hjälp
alls, med undantag av dem, som äro så företagsamma, att de gå in
i sjukkassor och ha rad att betala en avgift av tio å tolv kronor
per år.

Jag har velat säga dessa ord för att påpeka, vilka svårigheter
det är att fa de allra fattigaste med, hur önskvärt det än må vara..
Den utredning av 1911, som föreligger, har endast tagit med industri--arbeterskor, icke hemarbeterskor, och detta förslag ansågs ju vara
för svagt, varför det denna gång vore skäl att taga det grundligare.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

i Herr von klen t z er: Den förste ärade talaren anlade på
cienna fråga den nationalekonomiska synpunkten, men då det synes
mig att han gjort det på ett ensidigt sätt, kan jag icke underlåta att
säga några ord. Här finns, såsom herrarna väl veta, en högre lag.
som icke bör förbises, även när man utgår från den nationalekonomiska
synpunkten. Utskottet har på sid. 4 i sitt utlåtande sagt —
jag skall läsa upp särskilt en del av utlåtandet — mitt på sid. 4
står: »den farhagan, att man genom beredandet av bättre vård åt
de ogifta mödrarna och deras barn skulle på ett obehörigt sätt premiera
de fria förbindelserna, torde äga lika litet berättigande som den
åsikten, att man genom försummande i detta avseende av ifrågavarande
kvinnor och deras späda barn skulle verka för moralens höjande.
Härom ma emellertid råda vilken mening som helst, med
säkerhet kan dock sägas, att samhället är i stort behov av de individer,
som födas, och har förpliktelse att på bästa sätt sörja för vår -

Onsdagen den 8 juli.

13 Nr 30.

den av såväl de utom äktenskapet födda späda barnen, som deras Om bättre vård
mödrar». Jag skall be att få betona, att meningen troligen är, att* vis,afallåt
detta uttalande skall bliva riksdagens uttalande. Detta skall ligga kviZ^fånte
såsom grund för det slut, vartill man kommer i den skrivelse, som nyfödda barn.
väl är avsedd att avgå till Kungl. Maj:t. Här skulle sålunda riks- (Forts.)
dagen uttala sig för att samhället är i stort behov av de individer
som födas, oberoende av dessa individers ställning i övrigt. Här
jag läser ''detta, kan jag icke glömma den höga lag, som är uttalad
i de orden, att Gud utkräver fädernas missgärning på barnen. Den
sanningen har blivit erkänd på andra områden och kan icke heller
förnekas på detta område, vare sig från vetenskapligt eller från
annat håll. Ihågkommande denna sanning kan man bestämt med
skäl fråga, huruvida det, såsom utskottet förmenat, kan med säkerhet
sägas, att samhället är i behov av de individer, som födas d. v. s.
även av dem, vilka i många fall uppenbarligen äro hemfallna under .
den av mig berörda högre lagen. Vidare kan jag för min del icke
vara med om att med säkerhet säga, att samhället har förpliktelse
att på bästa sätt sörja för mödrar i fria förbindelser. De, som stå
färdiga och villiga att ingå i dsdika förbindelser, kunna väl, om
ott sådant uttalande av riksdagen får göras, hålla framför sig det,
att de från samhällets sida dock hava ett löfte, att det är samhällets
skyldighet att på bästa sätt sörja för mödrarna och deras barn.

Ehuru jag av barmhärtighetsskäl och från barmhärtighetssynpunkt
icke vill motsätta mig klämmen, som föreligger i detta utskottets utlåtande,
kan jag dock icke låta det stå utan att för min del framställa
det yrkandet, att den av mig upplästa satsen i utskottets utlåtande
måtte utgå.

Herr Nilson, Karl August: Jag kan icke annat än

beklaga det närmast föregående yttrandet i denna fråga och
jag kan icke tänka mig, att kammaren här skall följa herr von
Mentzer, hur gärna man än vill skriva under sanningen av
Jet bibelord han nyss citerade. Om, såsom talaren anförde, det
är Guds lag att hemsöka fädernas missgärningar på barnen, är
val därmed icke sagt, att riksdagen och samhället skall göras
till exekutor av denna lag. Samhället har helt säkert andra
förpliktelser, och vad talaren till sist anförde, nämligen barmhärtighetshänsynen,
kräver av oss en helt annan tankegång,
och jag tycker att denna tankegång är så tydligt och väl uttryckt
i utskottets motivering, att jag icke på något sätt kan
underkänna denna, utan ber jag få yrka avslag på herr von
Mentzers förslag.

Herr Ekman, Karl Johan: Jag skall be att få under stryka

greve Lagerbjelkes yttrande, att det icke är något behov
men kan leda till stora ekonomiska konsekvenser, om man icke
begränsar denna moderskapsvård till dem, som äro obemedlade.

Vidare skall jag, med anledning av herr von Mentzers yttrande,
be att få säga, att icke heller jag tycker om berörda

Nr 30. 14

Onsdagen den 8 juli.

Om bättre vård
i vissa fall åt
bamsängsIcvinnor
jämte
nyfödda barn
(Forts.)

punkt i utskottsutlåtandet. Den utgår från en felaktig syn på
saken. Den synpunkt, som herr von Mentzer här anlade, är
nog riktigare än utskottets. Här säges, att samhället är i behov
av individer utan vidare och att samhället därför har förpliktelser
att på bästa sätt sörja för vården av såväl de utom äktenskapet
födda späda barnen som deras mödrar, men här talas icke
ett ord om den förpliktelse, som fäderna till dessa barn ha, och
jag skall be att få fästa uppmäksamheten på att, när denna fråga
ordnas, bör den ordnas så, att man har tillfälle att av barnens
fäder utkräva vad de äro pliktiga att betala. Det vilar också
över dem en mycket stor både moralisk och ekonomisk förpliktelse
och det har här förbisetts, och det är detta, jag velat
anmärka.

Herr Petrén, Alfred: Jag har begärt ordet för att

framhålla en synpunkt, som jag anser böra komma fram i en
diskussion om denna fråga. Jag syftar på det intima samband,
som finnes mellan kravet på vård åt mindre bemedlade barnsängskvinnor
och deras späda barn och den nya lagen om arbetarskydd,
som antogs vid 1912 års riksdag och som trädde i kraft
den 1 januari 1913. I § 19 av denna lag finnes följande föreskrift:
»Kvinna, som fött barn, må icke användas i sådant arbete,
som angives i § 15», d. v. s. i större industriella företag, »under
de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkar -betyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare
kan börja arbetet». Denna paragraf innebär ändringar på tvenne
punkter i förhållande till den föregående skyddslagen av år
1900, nämligen dels i det hänseendet, att — medan modern enligt
den gamla lagen fick börja arbeta redan fyra veckor efter
bamsbörden utan läkarbetyg, i det sådant krävdes endast, därest
hon dessförinnan ville återinträda i arbetet — tiden i fråga
nu är satt till sex veckor, och dels därutinnan, att läkarbetyget
skall innehålla icke endast — som förut var stadgat — att
modern kan börja arbetet utan men för sig titan jämväl att arbetets
återupptagande kan ske utan men för barnet. Detta sista
tillägg är, såsom jag närmare skall belysa, av utomordentligt
stor betydelse.

Jag vill emellertid först förutskicka den anmärkningen, att,
när detta förslag framlades av Kungl. Maj:t, avsikten var att
till samma riksdag framlägga förslag om obligatorisk moderskapsförsäkring,
så att varje mindre bemedled barnaföderska,,
under den tid lagen om arbetarskydd föreskrev ledighet, skulle
vara tillförsäkrad visst understöd. Som vi veta, blev på grund
av vissa förhållanden, särskilt den kritik över det av vederbörande
kommitté framlagda förslaget om moderskapsförsäkring
som framkom, detta lagförslag icke framlagt, utan begärdes i
stället ett visst anslag till understöd åt barnsängskvinnor. Men
det är ju alldeles klart, att det endast blir ett mindretal av de
behövande, som komma i åtnjutande av detta understöd, och så

Onsdagen den 8 juli.

15 Sr 30.

länge det icke finnes någon obligatorisk lagstiftning på området, Om bättre vård
komma givetvis många mindre bemedlade barnsängskvinnor att1 v''ssa fall åt
sakna det ekonomiska understöd, som är nödvändigt för att de sko- kvimor^jämte
la kunna avhålla sig från arbete under den tid, som i den nya lagen nyfödda barn,
om arbetarskydd är föreskrivet. Det vanskliga i denna bastämmel- (Forte.)
se, att modern icke skall få börja arbeta inom nämnda tid,
såvida icke genom läkar be tyg kan styrkas, att det kan ske
utan men för henne eller barnet, ligger däri — såsom också
framhållits i den medicinska facklitteraturen — att ammandet av
barnet kan sägas vara en nödvändig betingelse för att barnet
skall bliva så sunt och friskt som möjligt. Om alltså en moder
efter genomgången barnsbörd kommer upp till en läkare och
det visar sig, att hon är tillräckligt stark för att kunna åter^
upptaga arbetet, men hon ammar sitt barn, måste en samvetsgrann
läkare säga, att det är till men för barnet, om hon icke
fortsätter att amma det, och hon kan alltså icke få detta intyg,
då hon icke samtidigt kan amma sitt barn. Men då hon utan
arbete icke har någon möjlighet att försörja sig och barnet, kommer
det då säkerligen ofta att inträffa, att ''modern helt enkelt
slutar att amma barnet och, sedan detta sålunda blivit avvant åter
går till en läkare. I den nu förhandenvarande situationen, när
det naturliga sammanhanget mellan moder och barnet redan är
avbrutet, finnes icke längre något hinder för läkaren att åt
modern i fråga giva intyg därom, att hon kan återupptaga sitt
arbete.

Vad jag med det nu sagda vill ha framhållet är alltså, att
nämnda paragraf i den nya lagen om arbetarskydd •—• en paragraf,
som arbetsgivaren nog icke törs se genom fingrarna med,
då det ju är stadgat böter ifall den icke följes — såsom en nödvändig
konsekvens förutsätter, att den mindre bemedlade barnsängskvinnan
och hennes barn få ett ekonomiskt understöd under dessa
sex veckor, då hon icke bör återupptaga arbetet utan bör helt
ägna sig åt sitt barn. Ty erhålles icke sådant understöd, kan
man icke med bestämmelsen i fråga nå det syfte, som med densamma
avses. Herr talman! Jag har härmed velat till protokollet
få antecknat den synpunkten, att det råder ett mycket
intimt samband mellan nämnda paragraf i lagen om arbetarskydd
och det krav, som i den förevarande motionen är
framställt. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende på föreliggande utlåtande, förutom
i fråga om motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, endast
yrkats bifall till vad utskottet hemställt.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Beträffande härefter motiveringen yttrade herr talmannen, att
i avseende därå vore yrkat, dels att vad utskottet yttrat skulle god -

Nr 30. 16

Onsdagen den 8 juli.

Om bättre vård kännas, dels ock, av herr von Mentzer, att till stöd för kammarens
* 1''arnsängs-"* nyss. fattade beslut skulle åberopas utskottets motivering med den
kvinnor jämte ändring, att därur uteslötes den mening, som å sid. 4 i det tryckta
nyfödda barn. utlåtandet började med ordet »Härom» och slutade med ordet
(Forts.) »mötdrar».

Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande
av utskottets motivering oförändrad samt vidare på bifall
till herr von Mentzers yrkande; och förklarade herr talmannen sig
finna den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herr von Mentzer begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner motiveringen i första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr von Mentzers yrkande i frågan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Hej — 27.

Jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle detta beslut
genom utdrag av protokollet delgivas medkammaren.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
den 4 och 7 innevarande juli bordlagda utlåtande nr 17,
i anledning av Kungl. Maj:ts i vissa punkter under åttonde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställningar jämte med
anledning därav väckta motioner.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Ang. svensk Kungl. Maj :t hade under punkt 139 av åttonde huvuJdtiteln
*“r* * kla*sisk i statsverkspropositionen föreslagit riksdagen att för anordnande av
/om uns-ap i en svensk kurs i klassisk fornkunskap i huvudsaklig överensstäm -

Onsdagen den 8 juli.

17 Nr 30.

melse med de av departementschefen i statsrådsprotokollet den. 14
maj 1914 framlagda grunderna på extra stat för år 1915 bevilja ett
belopp av högst 6,700 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på anförda grunder hemställt,
att Kungl. Majrts förevarande framställning icke måtte vinna
riksdagens bifall.

Reservation hade avgivits av greve F. Cl:son Wachtmeister,
vilken ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande framställning, måtte för anordnande
av en svensk kurs i klassisk fornkunskap i huvudsaklig överensstämmelse
med de av departementschefen i statsrådsprotokollet den
14 maj 1914 framlagda grunderna på extra stat för år 1915 bevilja
ett belopp av högst 6,700 kronor.

Herr statsrådet Westman: Herr talman, mina herrar!

Statsutskottet har under den del av riksdagen, som hittills förflutit,
ställt sig synnerligen välvilligt gent emot anslagen under
åttonde huvudtiteln. Så är ock fallet i det utlåtande av
statsutskottet, som nu föreligger. Det är endast i fråga om
eu punkt, som statsutskottet hemställt om avslag, nämligen den
nu föreliggande. Jag ber att med några ord få belysa innebörden
av det förslag, som i denna punkt framställts.

Redan i januaripropositionen hade på min företrädares hemställan
föreslagits, att ett belopp av 6,700 kronor skulle reserveras
i avbidan på proposition om anslag till en svensk arkeologisk
kurs i Rom. Det förslag, som då bebådades, har sedermera
framlagts i statsverkspropositionen av den 14 maj.

Den ifrågavarande kursen skulle stå under ledning av en svensk
vetenskapsman, som skulle sköta undervisningen med tillhjälp
av eu assistent eller annat sakkunnigt biträde. Genom att bevilja
stipendier åt högst 8 studenter, som hade djupare inträngt
i det klassiska studiet, skulle man bereda dem tillfälle att närvara
vid kursen och tillgodogöra sig den undervisning, som meddelades.
Kursen skulle ingå som ett led i universitetsundervisningen
den skulle förläggas huvudsakligen till Rom, och pågå under
fyra månader. Den skulle avse att bringa deltagarna i en
levande beröring med minnesmärkena från den klassiska kulturen.
Ett sådant syfte ha ju andra länder funnit särskilt behjärtansvärt.
Flera kulturstater, såsom Tyskland, Frankrike, England
och Amerika hava som bekant upprättat arkeologiska institut
såväl i Rom som i Athen, medan Österrike har ett sådant
institut endast i Athen.

Jag ber nu att få underkasta de skäl statsutskottet anfört
för sitt avstyrkande en närmare granskning. Det första skäl
utskottet anför, är att den föreslagna kursen skulle i viss mån
medföra en desorganisation av universitetsundervisningen. Detta
skäl har icke först framkommit inom statsutskottet, utan fram Första

kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914. Nr 30. 2

Ang. svensk
kurs i klassisk
fornkunskap i
Rom.
(Forts.)

Sr 30. 18

Onsdagen den 8 juli.

Ang. svensk förts redan under ärendets tidigare handläggning’. Det har som
kurs i klassisk herrarna finna av utredningen, i statsverkspropositionen, anförts
fornkunskap t ay }eht0r Bergman, vilken åt densamma givit den lyckligaste
. formuleringen. Utskottet har emellertid citerat en mindre lyck0
'''' lig mera paradoxal formulering, som givits av professor Psilander.

Anledningen till att denna anmärkning framställts, är en
detalj i förslaget, vilken mycket lätt skulle kunna ändras, utan
att förslaget därigenom bleve i någon mån lidande i huvudsak.
Där har nemligen framkastats den tanken, att, därest någon av
professorerna i klassisk fornkunskap och antikens historia i Lund
eller Uppsala förordnades till kursens ledare, skulle för honom
icke förordnas någon vikarie utan han skulle anses fullgöra
sin undervisningsskyidighet för vårterminen därigenom, att han
ledde undervisningen vid kursen i Rom. Jag her att få påpeka,
att det icke är något alldeles enastående, att man låter en professor
utbyta sin föreläsningsskyldighet mot undervisning vid
vetenskapliga exkursioner. Sådant har förekommit i fråga om
undervisningen i geologi, konsthistoria och nordisk arkeologi,
även om det skett i mindre omfattning, än här föreslagits.

Man har emellertid velat göra gällande, att därest den nu
ifrågasatta anordningen vidtoges, skulle detta medföra olägenhet
för de studenter, som icke få tillfälle att vara med om
kursen i Rom. Härpå kan svaras, att denna olägenhet skulle
på sin höjd kunna återkomma var tolfte termin vid vartdera universitetet,
därest man tänker sig, att kursen komme att upprepas
vart tredje år. Vidare skulle en mycket stor del av de studenter,
som mera ingående studera klassisk arkeologi, få tillfälle att
följa med på kursen. Jag har tagit kännedom om det antal åhörare,
som under de senaste åren åhört de föreläsningar, som hållits
i klassisk arkeologi av de båda professorerna i Lund och
Uppsala, och jag har därvid funnit, att i Uppsala ha föreläsningarna
i detta ämne åhörts av 2, 3, 4, 5, högst 6 deltagare,
medan däremot i för Lund motsvarande siffra är 4, 5, 6 och
sista terminen 9 åhörare. Däremot har det visat sig, att när
de båda professorerna ifråga hålla föreläsningar av historiskt
innehåll t. ex. över antikens kultur- och litteraturhistoria, springer
antalet åhörare upp. Nu kunde det tydligen lätt ordnas sa,
att föreläsningarna över antikens historia och kulturhistoria förlädes
till höstterminen, och föreläsningarna i klassisk arkeologi
i regel till vårterminen, och att vardera professorn turvis var
tolfte termin fick utbyta vårterminens föreläsningar mot undervisning
vid den tilltänkta kursen i klassisk fornkunskap i Rom.
Jag kan således icke finna, att den föreslagna anordningen skulle
medföra några större vådor. För övrigt vill jag ännu en gång
framhålla, att den anmärkning statsutskottet framställt, rör
endast en detalj av förslaget och har giltighet endast under en
viss förutsättning.

Vidare har invänts, att den tilltänkta kursen skulle vara

Onsdagen den 8 juli.

19 Nr 30.

onödig, i det att^man skulle kunna hänvisa de svenska studenterna
till att erhålla handledning vid de utländska institut, som
äro i verksamhet i Rom. Ja, den utvägen står nog för en del
fall öppen, men det ligger åtminstone för mig något motbjudande
i den tanken att svenska staten, skulle i större utsträckning
begagna, sig därav. Ett sådant tillstånd skulle dock innebära,
att vårt land ställdes i ett kulturellt vasallskap, i ett andligt
beroende av främmande stater.

Statsutskottet säger emellertid, att det anser den omständigheten
vara ännu betänkligare, att bifall till det framställda
förslaget kunde medföra konsekvenser med hänsyn till andra
äpanen, ocb^ utskottet gör gällande att vissa andra vetenskaper
kunna komma att göra anspråk på likartade förmåner med
kanske lika goda skäl som klassisk arkeologi. Häremot vill
jag framställa den anmärkningen, att ingen sådan farhåga har
gjort sig gällande i Tyskland och Frankrike, och att där inga
sådana vådor visat sig, som statsutskottet befarat. Det finnes
för övrigt alldeles särskilda skäl att tillgodose de klassiska
stuaierna pa det sätt som föreslagits, — skäl som icke kunna
anföras för att stödja anspråk på liknande förmåner för andra
vetenskaper. Antikens studium har i vårt land på senare tid
allt mer och iner undanskjutits. Och dock utgör antiken den
gemensamma enande grunden för den västerländska kulturen.
Om dess studium försummas, blir följden, att vår humanistiska
kultur isoleras och kommer att lida av en viss torftighet. Kanske
ha rent av redan nu resultaten, av de försummelser, vi gjort
oss skyldiga till i fråga om de klassiska studierna, börjat framträda
oss ovetande. Det finnes ju knappt något, som är så
svårt för ett folk som att självt iakttaga begynnande ansatser
till en tillbakagång i dess högre humanistiska kultur.

Likaväl som andra kulturfolk, bör enligt min mening vårt
folk söka att för sig hålla vägen öppen till en omedelbar beröring.
med kvarlevorna från antikens minnesmärken. Göra vi
detta, kommer därigenom att alstras ett livligt intresse, som skall
sprida sig till de klassiska studierna över huvud, och verka befruktande
på vår humanistiska odling i dess helhet. Det skulle
därför vara synnerligen gagnande för vår kultur, om lärde
från vårt land kunde få stämma möte med de lärde män, som
från andra nationer samlas i Rom för att på ort och ställe
idka studier i klassisk fornkunskap.

Greve W achtmeister, Fredrik: Jag har föga att till lägga

till de skäl, statsrådet nyss framfört till stöd för den kungliga
propositionen. Jag vill endast säga det, att det är ju så, att genom
de senaste läroverksreformerna de klassiska studierna fått en allt
mer och mer undanskjuten ställning. Därför är det viktigt, att den
undervisning, som lämnas i skolorna blir så kvalitativt givande som
möjligt, och att de lärare, som där komma att undervisa, få eu så
vitt möjligt levande kunskap om den antika kulturen, som för oss

Ang. svensk
kurs i klassisk
fornkunskap i
Rom.
(Forts.)

tfr 30. 20

Ang. svensk
kurs i klassisk
fornkunskap i
Rom.
(Forts.)

Onsdagen den 8 juli.

är så viktig. Med anledning därav och av alla de skäl statsrådet framfört,
ber jag få säga, att ifall riksdagen nu skulle förkasta det
föreliggande förslaget, vill jag uttala den förhoppning, att detta
förslag kommer tillbaka, och att, när det da kommer tillbaka, de
lärda män, som hava att yttra sig om fragan, komma att framträda
mera eniga än nu, ty hade de det gjort, tror jag, att statsutsko -

tets utlåtande blivit ett annat.

Jag yrkar bifall till deri kungliga propositionen.

Herr Strömberg: Eftersom två så sakkunniga och fram stående

målsmän för vetenskaperna som de båda föregående talarna
här uppträtt mot utskottet, är det kanske ej sa lätt tor en lekman
att försvara vår ståndpunkt. Jag ber emellertid att fa gorå det, oc
iag gör det med ett visst lugn, då jag vet, att statsutskottets ledamöter
samfällt stå bakom mig med undantag av den arade ordioranden Utskottet

vill visst icke förneka, att det skulle vara av mycket
stor vikt och betydelse för idkande av dessa klassiska arkeologistudier
att få företaga sådana resor till Rom och andra klassiska
orter för att där studera dessa saker. Jag vill icke heller l as o a allt
för stort avseende vid ett av de skäl utskottet anfört, nämligen a
universitetsstudierna möjligen skulle i viss mån kunna lörryckas genom
att professorn och en del studenter skulle företaga dessa resor
mitt under terminen. Detta tror jag, som herr statsrådet nyss nämnde
bör kunna på ett eller annat sätt ordnas så, att icke nagra särskilda
svårigheter därav uppstå för de kvarvarande studenterna.
Man vad utskottet fäst alldeles särskild vikt vid är de konsekvenser, som
skulle kunna följa av, att anslaget beviljades, ty oaktat från statsrådsbänken
försäkrats, att konsekvenserna icke voro farliga, kan jag
dock icke underlåta att säga, att de här dock måste bil ganska vitto-ående.
Utskottets ordförande sade nyss, att det vore av sa stor
vikt för idkarna av arkeologiska studier att skaffa sig en levande
kunskap om antiken. Det tror jag visst. Men varför är det ej lika
viktigt för dem som studera andra ämnen _t. ex. konsthistoria
o. d., som röra sig på närgränsande områden. Vi ha av handlingarna
sett, att redan under den förberedande behandlingen ha bland andra
professorn i litteratur och konsthistoria i Lund Wrangel tillstyrkt
förslaget men därvid uttalat förhoppning, att även andra^ likställda
ämnen, särskilt konsthistoria, i framtiden måtte komma i åtnjutande
av liknande förmån. Likaså i fråga om historia måste man ju erkänna,
att för en stor del vetenskapsmän på det området är det särskilt
viktigt att få resa ut och göra arkivstudier och bedriva forskning
på de platser, som hänföra sig till det område, mom vilket hans
speciella studium faller. Jag vill påpeka, att vi i detta fall även
kunna stödja oss på ett uttalande i handlingarna av professor Olason
i Lund, som tillstyrker anslaget och som säger, »att idkare även
av andra vetenskapsgrenar inom sektionen för sin utbildning äro
oavvisligt i behov av studieresor och i följd därav även förtjänta
av liknande understöd. Eör historikerns utbildning äro t. o. m. ar -

Onsdagen den 8 juli.

21 Kr BO.

kivresor oundgängliga.» -— På samma sätt är det med rätt många Ang. svensk
andra vetenskaper. Sålunda kunna t. ex. geologerna finna önskvärt
bedriva studier å Spetsbergen o. s. v. Även för studiet av de levande °rn]^n ap
språken är det av stor betydelse att gorå studierna på den mark, (Ports.)
där språket hör hemma. Som sagt vi äro livligt övertygade, att
ett bifall till denna framställning, bur nyttigt och bra det än kan
synas från vetenskaplig ståndpunkt, dock skulle leda till för statskassan
betänkliga konsekvenser, genom att utgifterna för liknande
ändamål komme i allt högre grad att ökas. Vid sådant förhållande
ha vi ansett bäst att stämma i bäcken förrän i ån, och därför har
utskottet ställt sig avvisande till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hjär ne: Herr talman! Den föregående ärade ta laren

har en överväldigande majoritet bakom sig. Jag kan icke
neka till, att det ser mörkt ut för den goda saken, att utskottet
fullt enigt med uteslutande av ordföranden uttalat sig mot den
kungliga propositionen. Icke förty vill jag dock mot föregående
ärade talare anmärka det, att de skäl han anfört, hämtade
ur ärendets behandling inom universiteten, ej tyckas mig,
såsom han trodde, berättiga till de farliga konsekvenser, han
drog av ett bifall till förslaget. Jag behöver ej upprepa de
skäl för själva saken, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nyss på ett så förträffligt sätt framställt.

Jag vill blott anmärka det, att utskottet lågt alldeles för stor
vikt vid de i vissa punkter något avvikande meningar, som uttalats
av de särskilda fakulteterna och av professorerna i vissa
humanistiska ämnen. Den som känner till, huru sådana akademiska
ärenden bruka behandlas av vederbörande myndigheter,
är van att icke fästa så mycket avseende vid sådana särskilda
punkter. Nu är det att märka, att såväl professorerna
i litteratur- och konsthistoria i Lund som ock professorn i historia
på det allra livligaste tillstyrkt detta anslag, men man får
ej förtänka dem, att de såsom målsmän för sina vetenskaper
sökt lägga in ett gott ord även för några önskningar av dem
själva och deras lärjungar. Men därav följer ju icke ovillkorligen,
att statsutskottet genom att tillstyrka denna proposition
skulle avse att giva något på hand, ty det är alldeles tydligt,
att om det varit fråga om konsthistoria och resor för arkivstudier
i historia, hade ett helt annat förslag kommit fram än det
nu ifrågavarande, och sålunda gäller det icke alls dessa konsekvenser
för statskassan, som här åberopats av utskottet. Det
är nämligen att märka, att det här icke är fråga om redan till
en viss utbildningsgrad hunna vetenskapsmän, som skulle fortsätta
sina studier i konst- eller annan historia i främmande
länder, utan det är fråga om universitetens lärjungar, som förbereda
sig till akademisk examen i klassiska språk. Det är
dessa, som under loppet av sin studiebana skulle, sättas i tillfälle
att under lärares ledning och en gång t. ex. på fem eller

Nr BO. 22

Onsdagen den S juli.

Ang. svensk sex år få gorå eu exkursion. Det är icke detsamma att bevilja
kurs i klassisk anslag till klassiska studier och exkursioner i Rom som att bereda
fornkunskap i tillfälle för en geolog att ge sig i väg till Spetsbergen. För
'' en begynnande geolog kan det ju vara tämligen överflödigt att
^ r ’ bums fara upp till Spetsbergen, men är det verkligen fråga om
att giva en studerande på det klassiska området någon egen
inblick i den antika kulturen, kan han knappt få det på annan
plats än i Rom. Visserligen går det även i Athen eller någon
annan av de stora orterna från forna tider, men Rom är närmast
och norr om Alperna finnes det icke en tillstymmelse till dylikt.
Vad jag finner förträffligt i den kungliga propositionen är just,
att dessa kurser anknytas till undervisningen i klassiska språk,
så att man icke bara hänvisar till någon utom universiteten stående
man, som kan beredas statsanslag. Det är ju icke underligt,
att den som lett dessa kurser, är något obenägen för förslaget,
men jag anser icke att utskottet bort hålla sig särskilt till
den sidan av saken, utan snarare bort hålla sig till den av mig
omnämnda synpunkten om vikten att anknyta denna föreslagna
undervisning till de redan bestående nyupprättade professurerna
i klassisk arkeologi i Uppsala och Lund. Därför har man ock
räknat på, att dessa kurser icke skulle komma att leda till
större utgifter utan begränsas till detta behov. Det behovet
inses lättast av vederbörande professorer i ämnet.

För min del vågar jag dock trots utskottsmajoriteten yrka
bifall till den kungliga propositionen.

Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! Jag
kan ii eke underlåta att med anledning av det försvar för statsutskottets
utlåtande som nyss presterades av en utskottsledamot,
göra en vemodig reflexion, nämligen huru ofantligt mycket
svårare det här i landet är att vinna myndigheters och
särskilt riksdagens välvilliga bifall till anslag för humanistiska
studier än för studier på det naturvetenskapliga området.
Riksdagen har gång på gång för främjande av forskning å
det naturvetenskapliga området visat storartad frikostighet; och
likvisst ligger det i sakens natur, att det här är fråga om vida
större summor än de blygsamma, som då och då med klen framgång
begäras till understöd åt den humanistiskt vetenskapliga
bildningen. Gäller det till på köpet ett anslag för uppehållande
av den klassiska bildningen i landet kommer detta anslag i en
alldeles särskilt ogynnsam ställning, ty från de gamla striderna
om latinets herravälde i läroverkens läroplaner har dröjt
sig kvar en viss animositet mot denna bildningsgren medan
sympatierna, såsom sagt, hava vänt sig mot naturvetenskaperna.

Det synes dock nu vara på tiden, att man åter börjar gorå
bättre rättvisa åt den klassiska bildningsgrenen. Om det med
en viss sanning kan sägas, att de gamla klassiska brunnarna en
tid höllo på att torka ut, så äro förhållandena dock för länge
sedan ändrade. Med stor framgång har det upptagits nya borr -

Onsdagen den 8 juli.

23 Nr 30.

hål som giva levande vatten från den antika kulturmarken. Men A*9\ iv,ensk,
det är så med vattnet från dessa nya brunnar, att det icke fJrsnluJ£ap i
låter sig njutas på samma sätt och med samma verkan, om man''
korkar det på buteljer och skickar det kring världen, som om man (Forts.)
företager en brunnsresa till själva källorna.

Herr ecklesiastikministern yttrade ett och annat om, att vi
här i landet hade anledning att besinna oss på huruvida vi icke
ställt oss i eu viss isolerad ställning till andra länders kultur,
och även kanske brutit sammanhanget med egna tidigare kulturperioder
genom de vägar vi slagit in på, och för min del ber
jag att livligt få instämma häri. Vad nu särskilt angår det föreliggande
anslaget ber jag, under åberopande av vad därom yttrats
av herr statsrådet och tvenne andra talare, att få på det livligaste
tillstyrka bifall till detsamma. Till och med om det skulle
råka hända, att efter någon tid inom en eller annan av övriga
humanistiska vetenskapsgrenar framställdes enahanda begäran om
anslag, — naturligen även där å mycket mindre belopp än riksdagen
är van att bevilja åt den naturvetenskapliga forskningen —
tycker jag sannerligen icke, att denna farhåga bör verka så
avskräckande, som den gjort på statsutskottet.

Herr Bäckström: Efter min ärade kollega herr Alexandersons
anförande förmodar jag, att kammaren beviljar anslaget,
som en demonstration för den klassiska bildningen). Vi som
rösta med utskottet se emellertid icke saken på detta sätt och
det behöver heller icke vara så, ty man kan ju fråga, om
Kungl. Maj:t verkligen slagit in på den rätta vägen för att
gynna den klassiska undervisningen. Jag tycker att det som
anförts av professor Psilander, vilken utskottet åberopar, talar
för, att andra vägar finnas, lika tillfredsställande för den klassiska
bildningens utveckling som att eu professor i ämnet far
ned till Rom med sina elever vart sjätte år. De argument, som herr
Hjärne anförde för beviljande av detta anslag förfalla, synes det
mig, vid det förhållandet, att de ifrågavarande kurserna skulle
anordnas endast vart sjätte år. Det är för långa tidsperioder
emellan kurserna och kursen kommer därför att bestå av alltför
ojämt lärjungematerial: nybörjare såväl som nästan färdiga doktorer.
Mycket bättre är det då att årligen skicka ut stipendiater
för att deltaga i de mycket väl anordnade kurser, som i Rom och
Athén givas av specialister i ämnet. År detta icke att föredraga
framför att professorer från Uppsala och Lund, som
dock icke äro specialister i samma mening som de, som finnas
på platsen, resa ned till Rom med sina elever ? Det är med fullt
erkännande av det behjärtansvärda i Kungl. Maj:ts förslag men
med starkt tvivel om, huruvida Kungl. Maj:t valt den rätta
vägen, som jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Trygger: Jag skall inskränka mig till att på det
varmaste tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Sr 30. 24

Onsdagen den 8 juli.

Ang. svensk
kurs i klassisk
fornkunskap i
Rom.
(Forts.)

Herr K o b b: Eu föregående talare, herr Alexanderson, yttrade
att det alltid är mycket svårt att få understöd för humanistiska studier
men däremot lätt i fråga om studier på det naturvetenskapliga
området. Jag undrar om icke anledningen härtill är att söka i resultatet
av studierna på det naturvetenskapliga området. Medan studierna
på detta område givit det resultatet, att vi bland våra vetenskapsmän
kunna räkna åtskilliga med europeisk ryktbarhet, vilkas
arbete varit bestämmande för långa tiders vetenskapliga utveckling,
är detta som bekant i icke på långt när samma omfattning fallet
på andra områden. Yi hava ingen Madvig och icke någon Mommsen
i vårt land. Häruti tror jag vi rätteligen hava att söka grunden
till det ringa intresse, som visas för humanistiska ämnen. Jag
delar den uppfattning, som den föregående talaren sökte utveckla,
nämligen att Kungl. Maj:t icke valt en fullt riktig väg.

Herr ecklesiastikministern talade någonting om att vi skulle
ställa oss i ett vasallförhållande till andra länder, om vi begagnade
oss av de institutioner, tillhörande de stora staterna, som i detta ämne
redan finnas i Rom. Jag undrar om detta icke är att överdriva saken.
De stora staterna disponera över helt andra medel än vi, och
man kan icke begära, att vi på varje område, där dessa hava råd
att lägga ned stora summor, skulle göra något liknande. År det
icke riktigare för mindre stater att, i den mån det är möjligt, begagna
sig av dessa institutioner som redan finnas? Sedan åtskilliga
år tillbaka, sedan år 1898, hava dylika studier i klassisk arkeologi
och klassisk litteratur bedrivits på grund av enskilt initiativ, och
det har visat sig, att ledaren av dessa studiekurser haft jämförelsevis
lätt att just inom dessa institut i Rom finna män, villiga att
medverka och lämna den undervisning, som behövts på områden, där
han själv icke kunnat undervisa. Detta visar ganska tydligt den
rätta vägen, på vilken man bör gå. Ser man på det resultat denne
man ernått och det stora intresse han onekligen uppväckt för de
klassiska studierna, i det att många i vårt land begagnat sig av hans
kurser, kan jag icke finna annat än att det varit riktigare, om ecklesiastikministern
i stället för att slå in på en ny väg sökt att stödja
och utveckla dessa kurser. Jag instämmer uti vad utskottets äräde
ordförande nyss yttrade angående oenigheten bland professorer och
lärda på detta område, och när man läser handlingarna får man del
intrycket, att den känsla, som vanligen brukar benämnas odium theclogicum,
även förefinnes i form av odium philologicum.

Greve IV achtmeister, Fredrik: Jag skall icke inlåta

mig på frågan, huruvida svenska riksdagen mera understödjer den
naturvetenskapliga än den humanistiska bildningen vid våra universitet.
Jag har begärt ordet för att något bemöta vad herr Bäckström
och senast herr Kobb yttrat.

Herr Bäckström talade om att Kungl. Maj :t icke slagit in på den
rätta vägen och han ville stödja detta med. att det naturligtvis vore
galet, att här ifrågavarande kurser endast skulle anordnas vart
sjätte år. Jag kan icke förstå, varifrån herr Bäckström fått detta,

Onsdngen den 8 juli.

25 Nr 3a

ty så vitt jag vet och kunnat läsa av handlingarna, är det meningen, Ang. svensk
att de skulle anordnas vart tredje år, och detta gör en alldeles ofant-kurs • klassisk
ligt stor skillnad. Jag har en livlig övertygelse om, att just giftkunskap i
som Kungl. Maj:t på grund av kommitterades framställning föreslå- (j-ortg)
git dessa kurser, desamma skulle bliva fullkomligt praktiskt och väl
ordnade och på ett sätt, som skulle lända den akademiska undervisningen
till den allra största nytta. Jag tror icke att det är skäl att
så mycket tala om vad professor Psilander, som gjort allt vad han
kunnat för att störta det förslag, som Kungl. Maj:t anslutit sig till,
anfört. Professor Psilander talar om, att det mål man vill ernå lika
bra skulle kunna vinnas genom feriekurser och genom anslutning
till utländska institut som redan finnas, och vidare talar han om,
att medel till sådana kurser skulle åstadkommas i form av stipendier.
Jag är övertygad om, att ett sådant sätt att gå tillväga icke
alls skulle föra till det lyckliga resultat, man kan hoppas på grund
av Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talman! Jag ber att fortfarande få yrka bifall till Kung!.

Maj:ts proposition.

Herr Strömberg: En ärad talare på Upplandsbänken yttrade
nyss, att han vid åhörandet av mitt förra anförande erfor en
känsla av vemod, vid tanken på huru illa de humanistiska ämnena
behandlades av riksdagen i förhållande till de naturvetenskapliga.
Jag vet icke vad anledning jag gav honom att säga någonting
sådant, och var det blott en allmän reflexion, tror jag icke,
att anmärkningen är befogad. Ty erkännas måste väl, att riksdagen
ej minst under de senare åren på ett mycket frikostigt
sätt tillgodosett såväl den ena som den andra vetenskapsgrenen.
Och för att icke man må tro, att de klassiska studierna
sakna möjlighet att i nu förevarande avseende gorå sig gällande
på annat sätt än Kungl. Maj :t föreslagit, ber jag att få påpeka
vad utskottet härom säger. Utskottet säger, att det redan nu
finnes åtskilliga möjligheter nämligen i främsta rummet stipendier,
som årligen utdelas till läroverkslärare, och av vilka
åtskilliga begagna sig för bedrivande av ingående studier i klassiska
ämnen. Det finnes vidare s. k. feriekurser, och om än
sådana kunna till sitt värde bedömas olika, giva de dock möjlighet
åt den intresserade att genom deltagande i dem fördjupa
sina studier på detta område och slutligen finnes det resestipendier
tillgängliga för studerande vid universiteten. En ärad talare,
professor Hjärne, sade, såvitt jag minnes rätt, att enligt
hans mening verklig vetenskaplig arkeologisk kunskap knappast
kunde fås på andra ställen än i Rom och Athén eller å annan
klassisk mark. Detta är ju möjligt, men det skulle förvåna
mig, om icke precis detsamma skulle kunna sägas om t. ex. det
närbesläktade ämnet konsthistoria. Att herrar vetenskapsmän
särskilt anse detta anslag önskligt finner jag naturligt, och vi
hava i dag hört åtskilliga sådana, som talat för detsamma. Mig
synes emellertid, att detta utgör ett bevis för vad jag i mitt

Nr 30. 26

Onsdagen den 8 juli.

Ang. svensk förra anförande framhöll i fråga om konsekvenserna. Då dessa
kurs i klassisk herrar professorer, som var och en representera olika ämnen, ivra
fornkunskap i för anslag, torde detta visa vad vi framdeles ha att vänta

med avseende å dvlika framställningar, om detsamma nu skulle
(Forte'') beviljas.

Herr statsrådet Westman: Till vad jag förut yttrat

har jag att foga endast några ord med anledning av det uttalande,
som fälldes av eu ärad talare rörande den hållning, som i statsverkspropositionen
intages med avseende å de kurser lektor Bergman
sedan lång tid tillbaka hållit i Horn.

I statsverkspropositionen har jag förklarat, att jag för
min del till fullo uppskattar betydelsen av dessa kurser och det
arbete, som lektor Bergman nedlagt på deras ledning. Men det
var likväl icke möjligt att lägga dem till grund, när det gällde
att få en fastare organiserad form för den klassiska undervisningen
i Bom, och bland anledningarna härtill vill jag nämna även
den, att deltagarna i lektor Bergmans kurser icke alltid hava
tillräckliga förutsättningar för att driva mera ingående och
djupa studier i den antika kulturen.

Vidare har framhållits, att det icke mött några svårigheter
för lektor Bergman att vid sina kurser erhålla medverkan av
framstående tyska forskare. Detta är sant, men granskar man
redogörelserna för kurserna, skall man finna, att den undervisning,
som meddelats av dessa framstående män varit av tämligen
ringa omfattning. Bär det däremot gäller att få till
stånd kurser, som skulle räcka fyra månader och vid vilka undervisningen
skulle bedrivas med stor intensitet och med ansträngande
till det yttersta av de vetenskapligt skolade deltagarnas krafter,
skulle det säkert möta stora svårigheter att förvärva erforderligt
biträde vare sig från det tyska institutet eller från de andra
ländernas.

Jag har emellertid för att på intet vis utestänga lektor Bergman
från de kurser, som föreslagits av Kungl. Maj:t, gjort
eu ändring i de tillämnade bestämmelserna. Under det att vissa
underordnade myndigheter ansett, att till ledare av dessa kurser
nödvändigtvis skulle förordnas professorer, har jag föreslagit,
att denna begränsning skulle falla bort och att till ledare av
kurserna skulle kunna utses vetenskapsmän, vare sig de äro
professorer eller icke. Det är enligt förslaget universitetskanslern,
som kommer att förordna ledare för dessa kurser, och om
lektor Bergman lägger in sin ansökning, kommer hans kompetens
att prövas av kanslern, liksom varje annan sökandes.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock

att kammaren skulle avslå utskottets hemställan och bifalla
Kungl. Majros i ämnet gjorda framställning.

Onsdagen den 8 juli.

27 Nr BO.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa Ang. svensk
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskot- kurs * klassisk
tets hemställan vara med övervägande ja besvarad. fornkunskap «

Rom.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och (Forts.)
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i punkten 9 av
sitt utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kung!. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 57.

Punkterna 10—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet von Sydow avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 217, med förslag dels till lag om ändrad lydelse av
6, 7, 9, 14. 15, 23, 26, 31 och 37 §§ i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring, dels ock till lag om tillägg till 37 § i
samma lag.

Föredrogos ånyo statsutskottets den 4 och 7 i denna månad
bordlagda utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om minskning eller
avskrivning av den avgäld, som utgår från de hemman, vilka varit
delägare i Ätrans åsänkningsföretag;

nr 19. i anledning av väckt motion om anslag till rättshjälp i
vissa fall åt åbor och lägenhetsinnehavare;

nr 20, i anledning av väckt motion angående en lånefond till
understöd åt vissa fastighetsägare, som lidit ekonomisk förlust genom
nedläggande av driften vid socker™. f fi nåd eriet i Hasslarp; och

nr 21, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning i vad män hos statens verk och myn -

Nr 30. 28

Onsdagen den 8 juli.

digheter personer äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med städnings-
och rengöringsarbete m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Vennersten avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner:

nr 218, angående understöd åt arbetaren vid mynttillverkningen
M. R. Berggren;

nr 219, angående försäljning av den tullverket tillhöriga fastigheten
1/8 mantal Hamngården nr 1 i Västergarns socken av Gottlands
län;

nr 220, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter lantbrukaren Jöns Johnssons i Kyllingaröd hustru Anne Kerstine,
född Nilsson;

nr 221, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter smeden Viktor Engman från Sturehov;

nr 222, angående efterskänkahde av kronans rätt till danaarv
efter förre folkskolläraren Carl Johan Carlstens i Bonäs hustru
Anna Kristina Carlsten, född Malmgren;

nr 223, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter Johan Wilhelm Johanssons i Mycklinge hustru Johanna Lovisa
Johansson, född Larsdotter;

nr 224, angående efterskänkande av kronans rätt till Idanaarv
efter änkan Hedda Jansson från Lindby; och

nr 225, angående försäljning av den till Lunde förra tullstation
hörande fastigheten med därå befintliga byggnader m. m.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets den 4 och 7 innevarande
juli bordlagda utlåtande nr 22, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om
beredande av förbättrad ställning åt vissa å domsagornas kanslier
anställda skrivbiträden, biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
den 4 och 7 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 9,
angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1 och 2.

Lädes till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 8 juli.

29 Nr 30.

Punkterna 4—6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—17.

Yad utskottet hemställt bifölls..

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19—29.

Yad utskottet hemställt bifölls..

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkten 31.

Utskottets yttrande i denna punkt lydde sålunda: »Beträffande
de ordinarie anslag, vilka icke blivit här ovan särskilt omförmälda. under tionde
har någon förändring icke ifrågasatts; och får utskottet alltså hem- huvudtiteln.
ställa, att samtliga de ordinarie anslag under denna huvudtitel, vilka
här ovan icke särskilt omförmälts, må i riksstaten för år 1915 upptagas
med oförändrade belopp.»

Herr Ko b b: Herr talman! Jag vill begagna detta till fälle,

då vi nu genomgått de ordinarie anslagen, att på denna
punkt säga några ord om civilstatens änke- och pupillkassa.

Som jag förmodar, att alla kammarens ledamöter ha sig
bekant, övertog denna kassa all änkepensionering för_ statens
tjänstemän, visserligen med undantag för en del, för vilka det
finnes särskilda pensionskassor. Ku är ställningen sådan, att
denna kassa har ett högst betydande överskott, som skulle kunna
användas till ökning av änkepensionerna, men detta är beroendei
på utredning. Fullmäktige visade — jag tror det var förra
året — att det på grund av detta överskott skulle kunna bli en
allmän höjning av änkepensionerna, jag vill minnas med inemot
20 o/o. Nu har emellertid Kungl. Maj:t avslagit denna förhöjning,
emedan det ansågs, att utredningen ej var tillräckligt
bevisande; detta beroende därpå, att då änkepensioneringen övertogs
av änke- och pupillkassan så skulle den svara för en
del gamla förbindelser. Nu är frågan den, huruvida dessa allt
fortfarande komma att äga bestånd — jag menar förbindelserna
för penionseringen. Jag ber därför att till herr statsrådet och

Nr 30. 30

Onsdagen den 8 juli.

Ang. vissa or- chefen för finansdepartementet få uttala den förhoppningen,
dinane anslag att han om möjligt med det snaraste ville låta verkställa en för*huvudtiteln
nyac^ utredning, så att ej alla, som nu vänta på en möjlighet till
(Forts) förhöjning i sin pension, skola ytterligare kliva besvikna.

Herr von Stapelmohr: Herr talman, mina herrar! På
tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t upptagit ett ordinarie anslag
av 243,640 kr. till Vadstena krigsmanshuskassa och har Kungl.
Maj:t icke föreslagit någon ändring av detta anslag. Utskottet
har under den nu föredragna punkten nr 31 yttrat: »Beträffande

de ordinarie anslag, vilka icke blivit här ovan särskilt omförmäldg,
har någon förändring icke ifrågasatts; och får utskottet
alltså hemställa, att samtliga de ordinarie anslag under denna
huvudtitel, vilka här ovan icke särskilt omförmälts, må i riksstaten
för år 1915 upptagas med oförändrade belopp.» Samma
dag som utskottets betänkande kom på kamrarnes bord avlämnade
Kungl. Maj:t en proposition, nr 188, angående förhöjning
i gratialen åt avskedat manskap vid armén. 1 denna proposition
hemställer Kungl. Maj:t bland annat, att riksdagen måtte
besluta, att det under tionde huvudtiteln nu uppförda ordinarie
anslaget å 243,640 kronor »till Vadstena krigsmanshuskassa» —
det är samma anslag som jag nyss omtalade — må utgå ur samma
huvudtitel och i stället därstädes uppföras två ordinarie,
anslag, det ena å 106,000 kronor, benämnt »till arméns pensionskassa,
ersättning för inkomster från Vadstena krigsmanshuskassas
äldre medel» och det andrå å 137,640 kronor under titel »till
Vadstena krigsmanshuskassa».

Då således frågan om anslaget till Vadstena krigsmanshuskassa
bör ånyo förekomma till prövning i utskottet tillåter
jag mig hemställa, att kammaren mätte återremittera punkt 31
till utskottet.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande punkt endast yrkats, att densamma
skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.

m kvinna‘att Föredrogs ånyo lagutskottets den 4 och 7 i denna månad bordfera
talan vid utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion om beredande av

domstol m. m. rätt för gift kvinna att föra egen eller annans talan vid domstol eller
hos annan myndighet.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion nr 39, hade herr Fredrik Berglund hemställt om »en lagändring
av sådan beskaffenhet, att gift kvinna må äga att utan hinder
av giftermålsbalkens bestämmelse i kap. 9 § 1, om mannens måls -

Onsdagen den 8 juli.

31 Nr SO.

mansrätt för hustru, vid domstol eller hos annan laga myndighet
föra egen eller annans talan.»

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt
att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta utreda,
huruvida och på vad sätt jämväl gift kvinna måtte kunna tilåltas att
''inför rätta föra annans talan, samt därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Persson i Norrköping, med
vilken herr Borg instämt och som hemställt, att riksdagen måtte antaga
följande förslag till »Lag, innefattande ändring i 15 kap. 3 §
rättegångsbalken. Med ändring av vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken
är stadgat därom, att den ej må vara fullmäktig, som själv under
målsman står, förordnas, att gift kvinna må utan hinder därav,
att hon står under mannens målsmanskap, för andra tala och svara.»

Herr Berglund, Fredrik: Herr talman, mina herrar!

Jag skall endast be att få påpeka, att utskottet i sin motivering
fra.mhållit, att den ifrågasätta reformen, nämligen att gift kvinna
må kunna tillåtas att inför rätta föra annans talan, förtjänar
beaktande, och utskottet säger vidare: »desto mera som erforderlig
lagändring icke torde vara förenad med avsevärda svårigheter».
Jag hade tänkt mig, att utskottet, då det säger, att
reformen är nödvändig och icke förenad med avsevärda svårigheter,
skulle hava, i stället för att igångsätta den stora apparaten
med skrivelse till Kungl. Maj:t, kunnat självt formulera
ett lagförslag, i denna sak i enlighet med reservanternas
förslag. Orsaken, varför denna motion tillkommit, är
ett faktiskt förhållande, som tydligt påvisar orimligheten i
den nuvarande bestämmelsen, att en kvinna genom giftermål
förlorar sin rätt ätt föra annans talan inför råtta. Som herrarna
veta finnes det för närvarande åtskilliga kvinnor, som avlagt
juridisk examen, såväl vid Stockholms högskola som vid universiteten,
och åtminstone hägra av dessa utöva advokatyrke. I
förevarande fall var det en kvinna, som avlagt såväl filosofie
kandidaten som juris utriusque kandidatexamen. Hon utövade
advokatverksamhet, men ingick gifte, och på grund härav förvägrades
hon av ‘Stockholms Rådstuvurätt att uppträda inför
rätta. Hon fick ej ens avlämna ett papper, utan måste därtill
använda en vaktmästare. Det är väl påtagligt, att detta är
orimligt, och att man måste gorå något, och då reservanterna här
framkommit med ett förslag att omedelbart avhjälpa missförhållandet,
så ber''jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr Alexanderson: Då motionären yrkat bifall till

reservationen och förklarat, att det vore olämpligt att sätta den

Om rätt för
gift kvinna att
föra talan vid
domstol m. m.

(Forts.)

Nr 30. 32

Ondagen den 8 juli.

Om rätt för
gift kvinna att
föra talan vid
domstol m. m.

(Forts.)

Om ändring i
vissa delar av
lagen om försäkringsrörelse
m. m.

störa apparat i gång som utskottet föreslagit, så vill jag betona,
att det ingalunda är fråga om någon stor apparat. Förhållandet
är helt enkelt det, att lagutskottet har så mycket att handlägga,
att om det skall medhinnas kan utskottet icke ägna den tid,
som skall behövas, åt sådana extra arbetsuppgifter som motionären
begärt. Utskottet har helt enkelt ej tid att med erforderlig
omsorg överväga vilken väg för den ifrågasatta reformens förverkligande
genom lagändring som bleve den lämpligaste, ej
heller att sörja för en tillfredsställande redigering. Vid sådant förhållande
har lagutskottet ansett det vara mycket lämpligare ätt
föreslå en skrivelse med begäran om att Kungl. Maj:t måtte ombestyra
saken, vilket kan ske utan någon stor apparat, helt
enkelt inom justitiedepartementet, där ett förslag i ämnet kan
utarbetas. Om Kungl. Maj:t framlägger förslag och detta antages
av nästa riksdag, så blir ju också tidsskillnaden ganska obetydlig.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt förekommande
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan, samt vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra propotionen, vilken förnyades, vara
med övervägande Ja besvarad.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 4 och 7 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 5, 25, 48, 77, 99, 101,
120—124, 126—128, 134, 139, 114 och 164 §§ i lagen om försäkringsrörelse
den 24 juli 1903 och till lag innefattande tillägg till
lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903.

Genom en den 13 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 72, vilken
blivit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av de Kungl. Maj:ts proposition till innevarande års första
riksdag nr 50 bifogade utdrag av i statsrådet och lagrådet förda
protokoll ävensom av ett förevarande proposition bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet, föreslagit riksdagen att antaga förslag till.

l:o) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 25, 48, 77, 99, 101, 120—
124, 126—128, 134, 139, 144 och 164 §§ i lagen om försäkringsrörelse
den 24 juli 1903 och

2 :o) lag innefattande tillägg till lagen om försäkringsrörelse den
24 juli 1903, båda förslagen så lydande, som utskottets utlåtande
utvisade.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande hemställt, att förevarande
proposition måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herr Persson i Norrköping, med
vilken herr Borg instämt och som på anförda grunder hemställt att

Onsdagen den 8 juli.

33 Nr 30.

riksdagen måtte besluta avslå lagförslagets § 5 mom. 4 och ''§ 121 0m ändring i
samt i stället bibehålla §§ 48 och 99 i förutvarande lydelse, med v,,ssa delm''av
det undantag dock att mom. 3 i dessa paragrafer erhölle den lydelse, “^äLvng^e^
som vore angiven i lagförslaget, nämligen: »Innan organisations- velse m. m.
kostnaderna fullständigt avskrivits» etc. (Forte.)

Herr Bäckström: Jag har begärt ordet med anledning
av att detta utskottsbetänkande, som för övrigt är enhälligt,
har en reservation av tvenne personer, som båda tillhöra det socialdemokratiska
partiet. Då det är mig angeläget att framhålla,
att här ej föreligger någon som helst partifråga, har
jag begärt ordet för att bär framställa yrkande om bifall till
utskottets förslag.

Jag vill erinra om, att jag för två år sedan väckte en motion
om upprättande av en statens livförsäkringsanstalt, detta
i syfte att få bort vissa osunda förhållanden inom livförsäkringsrörelsen,
och i all synnerhet det meningslösa slöseri med
andras medel, som där bedrives. Motionen avslogs emellertid
i denna kammare under hänvisning bland annat till, att man
inom försäkringsinspektionen var sysselsatt med att utarbeta
ett förslag att på lagstiftningens väg skära bort dessa osunda
förhållanden. Här föreligger en liten del av det, som första
kammarens tillfälliga utskott då åsyftade; jag har ingen anledning
att nu gå in på, huruvida detta förslag är bättre än mitt
eget, utan vill endast säga, att jag anser, att det resultat, till
vilket försäkringsinspektionen kommit, och som utskottet har
accepterat, enligt min mening är ägnat att åstadkomma sundare
förhållanden inom livförsäkringsrörelsen.

Då nu reservanterna äro av en annan mening, så måste jag
först stryka under, att denna fråga är mycket svår att sätta sig
in i. Jag har själv på bästa sätt sökt tänka mig in i hur förslaget
skall verka och har kommit till den uppfattningen, att
reservanternas argumentation på de första sidorna av reservationen
beror på en missuppfattning av, huru den föreslagna förutberäkningen
av premieåterbäringen skall verka; jag anser ej, att
den behöver verka till en förhöjning av premierna, som reservanterna
tro, i all synnerhet som den ju ej är obligatorisk. —

Sedermera komma reservanterna till en argumentering om, att
man lägger för stor makt i försäkringsinspektionens händer. Jag
vill häremot framhålla, att det är alltför svårt att kontrollera,
att livförsäkringsföretagen i allo uppfylla sina skyldigheter gentemot
den försäkrade allmänheten för att en kontroll efter rent
formella grunder skulle vara tillräcklig. Försäkringsinspektionen
är emellertid en sakkunnig myndighet, som har kompetens att
verkställa en rent saklig granskning, och det är därför synnerligen
nyttigt om den har makt att i försäkringstagarnas intresse
och i lagens anda giva kompletterande föreskrifter. Ur
denna synpunkt menar jag, att man ej behöver frukta för, att
försäkringsinspektionen får en ganska betydande makt.

Första kammarens protokoll vid senare riksdagen 1914- Nr SO. 3

Jfr BO. 34

Onsdagen den 3 juli.

Om ändring i
vissa delar av
lagen om försäkringsrörelse
m. m.
(Forts.)

Då jag har den uppfattningen, att inspektionens av utskottet
accepterade förslag innebär väsentliga förbättringar och ej
kan befaras leda. till de konsekvenser, som reservanterna frukta,
så ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilson, Karl August: Ja, herr talman, som

den föregående talaren har anmärkt är detta ett ganska vittomfattande
förslag med vittgående konsekvenser, och man kan
vara frestad att i likhet med den föregående talaren tillstyrka
förslaget därför, att det har åtskilliga goda sidor, mycket som
är värdefullt. Detta kan ej förnekas. Men det har också en
annan sida, och det är den, som synes mig vara alltför litet
beaktad. Och denna andra sida har fått ett vittnesbörd, av
Svenska aktuarieföreningen, vilken sagt, att detta förslag ej
kan gagna livförsäkringsverksamheten, utan att det i stället
»innebär ett vittgående äventyr» för denna — ett intyg, som
torde giva en var, som närmare tänkt på saken, anledning att
tänka efter, huruvida man ej borde vänta med att fatta beslut
i denna fråga. Kör min del anser jag, att här icke föreligger
något skäl, som gör det angeläget, att vi redan nu fatta beslut,
utan vi kunna gott uppskjuta därmed till dess denna sak fått
mogna något mera. För den, som satt sig in i förslaget, visar
sig detta innebära en helt och hållet ny princip. Denna princip,
att livförsäkringsbolagen ej skola äga rätt att tillgodoräkna
sig de extra vinstkällor, som ligga i överränta å premiereserverna
och underdödlighet, utan att premien skall vara så högt
tilltagen, att den täcker alla omkostnader, så att dessa andra
vinstmöjligheter må kunna användas endast till återbärande
av s. k. vinst till de försäkrade, kan juli och för sig synas riktig.
För de gamla, stora bolagen, som hava rygg att bära detta,
kan det ju vara riktigt, men för de unga, de nya bolagen är det
fullkomligt ruinerande, och jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att med detta förslag kommer man att träffa
just de allra svagaste bolagen. Riksdagen har ju förut i ett
annat sammanhang tillåtit vissa s. k. understödsföreningar att
idka livförsäkringsverksamhet. Man har gjort det under vissa
förbehåll och villkor, men dessa villkor äro så snäva, att dessa
understödsföreningar näppeligen kunna i fortsättningen leva, sa
som vilkoren för dem blivit tillmätta. De sträva allt mer
och mer att kunna fylla lagens fordringar för att bliva likställda
med livförsäkringsbolag, för att därmed både betrygga sin egen
existens och trygga försäkringstagarnas berättigade krav på
säkerhet. Men om detta förslag kommer till stånd och sålunda
de små bolagen och särskilt dessa understödsföreningar undandragas
varje möjlighet att vid övergången till bolagsform kunna
tillgodoräkna sig dessa extra vinstkällor, blir det, synes det mig,
omöjligt för dem att övergå till denna mera betryggande försäkringsform.
Nu synes det mig, att utskottet icke ta,git någon
som helst hänsyn just-till denna sak. I utlåtandet säges blott,

Onsdagen den 8 juli.

35 Nr 30.

att utskottet har sett på saken men icke kan finna; att det före- Om ändring i
ligger anledning till farhåga, för att lagförslaget skulle kränka rissa deta''\a«
här avsedda föreningars intresse. Men om man söker närmare i-*"

tränga in i denna sak, finner man, att just för understöds*
föreningar, vilka i likhet med Järnvägsmännens livförsäkrings- (Forts.)
förening icke hunnit reassurera, förhållandena bliva omöjliga.

Då så är och dessutom genom åtskilliga utlåtanden visats, att en
ändring icke kan vara synnerligen önskvärd för försäkringsbolagen,
liksom ej heller denna nya lag kan behövas för att
säkerställa redan försäkrade, tror jag att kammaren gjorde
klokare i att följa reservanterna, som helt enkelt yrka avslag
■å lagförslagets § 5 mom. 4 och § 121, vilka just äro kärnpunkterna
i förslaget om premieberäkningen.

Den metod, som utskottet här förordar, är ju också så n,y,
att icke ens de större länderna hava hunnit pröva den. Denna
nya beräkningsmetod har visserligen sina förespråkare på andra
håll, t. ex. i Tyskland, men även där är den mycket omtvistad
och har icke brutit sig igenom ens där. Jag tror, såsom reservanterna
framhålla, att det är onödigt att vi vid detta tillfälle
inlåta oss på experiment i denna del.

Jag ber därför, herr talman, särskilt med understrykande
än eu gång av de små bolagens och understödsföreningarnas
berättigade krav att få tid på sig att konsolidera sin ställning,
innan man går till beslut, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lamm: Den förste ärade talaren yttrade, att det var

.särdeles svårt att sätta sig in i detta ärende, och det vill jag gärna
medgiva. För den som är lekman på detta område, är det naturligtvis
svårt att bilda sig ett definitivt omdöme i frågan. För min del
har jag frågat flera försäkringsdirektörer och därvid funnit, att de
hava ganska olika meningar. Även de, som äro matematici hava svårt
att bilda sig ett omdöme om den rent tekniska sidan av saken. Här
skola vi giva oss in på att bestämma helt nya grunder, såsom den
.siste ärade talaren sade, grunder, som egentligen icke blivit prövade
någonstädes. De lära visserligen vara använda i Schweiz, men i
Tyskland har man ställt sig mycket tveksam med avseende å dessa
grunder och med avseende å lämpligheten av att bygga livförsäkringsverksamhet
på dem. Huru som helst kan man utan överdrift
påstå, att det råder de mest olikartade uppfattningar om vad resultatet
skulle bliva av denna lagstiftning. Den siste ärade talaren yttrade,
att detta blir förkrossande för de små bolagen. En del av de stora
bolagen, som äro representerade genom majoritet i Svenska aktuarieföreningen
uttalande i frågan, ha den uppfattningen, att genom den
förminskning som premiereserven enligt föreliggande förslag skulle
komma att undergå, bolagen komme att bliva mindre solida, än de nu
äro.

Reservanterna åter äro av den åsikten, att den föreslagna ändringen
i gällande försäkringslag skulle omöjliggöra för nya bolag att
■starta och alt bestå i konkurrensen med gamla bolag. Allt i allt

Nr 30. 36

Oösdagen den 8 juli.

Om ändring i ^ro åsikterna om resultatet av den föreslagna nya lagstiftningen
vista delar av jjjycfcgt delade.

la9sålrinqsrö-'' Jag kar naturligtvis icke kunnat penetrera frågan. Jag kar
reise m. m. visserligen försökt att bilda mig en personlig uppfattning om den(Forts.
) samma ock kar därvid för min del kommit till det resultat, att det
är mycket möjligt, att försäkringsinspektionen, på vilkens yttrande
i denna fråga man kär uteslutande bygger, kan kava teoretiskt rätt
med avseende å de grunder den kärvidlag vill införa. Det kan, säger
jag, vara en teoretiskt riktig spekulation, men livförsäkringsverksamketen
kär i landet kar icke bedrivits tillräckligt länge, utan det
torde nog vara nödvändigt att få någon längre tids erfarenhet på
området, innan man kan bygga på densamma.

Jag kan icke heller se, att de närvarande förhållandena äro sadana,
att de påkalla en ändring i gällande lagstiftning i detta ämne,
möjligen med undantag av den tilläggslag, som här förordas.

Under sådana förhållanden ställer jag mig mycket tveksam beträffande
nyttan av de framlagda förslagen. ^ Emellertid kan jag
icke heller precis tillst37rka reservationen, och da jag nog tänker mig,
att varje yrkande här, som skulle gå i motsatt riktning emot bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, icke har någon utsikt till framgång,
vill jag icke gorå något yrkande alls, herr talman, utan har
endast härmed velat uttrycka mina tvivelsmål om nyttan av denna
lagstiftning.

Herr statsrådet von Sydow: Såsom redan har papekats,
är föreliggande fråga av den försäkringstekniska beskaffenhet,
att det är svårt för lekmannen att bilda sig en uppfattning i
frågan och svårt att giva fullt uttryck åt sin uppfattning, näx
han väl har bildat sig en sådan.

Anledningen till framkomsten av detta förslag har varit,
den, att under senare år allt större betänkligheter börjat uppkomma,
däröver att omkostnaderna inom livförsäkringsverksamheten
visat tendens till fortgående stegring. Det har gått så
långt, att ungefär en femtedel av premien slukas av omkostnaderna.
Framför allt är detta beroende därpå, att själva kostnaden
för anskaffningen — provisioner till inspektörer och agenter
och dylikt — visar tendens att alltjämt stiga i höjden. Kostnaden
för en sådan anskaffning går ofta nog upp emot, ja överstiger
icke sällan 40 kronor per 1,000 av försäkringssummam
Dessa stegrade omkostnader betyda en förlust för försäkringstagarna.
Från försäkringsinspektionens sida har man nu sökt
råda bot på denna ständiga stegring i omkostnaderna, och dit
syfta föreliggande lagförslag i ämnet. Med risk att göra mig skyldig
till bristande klarhet i framställningen, även jag, skall jag
nu be att få framlägga huvudgrunderna för nämnda förslag.

Bestämmelserna i §§ 48, 99 och 121 i gällande lag om försäkringsrörelse
tillämpas på det sätt, att anskaffningskostnaderna
icke tagas i beräkning vid bestämmande av premiereserven
— den fond, som motsvarar värdet av alla löpande för -

Onsdagen den 8 juli.

37 Nr 30.

säkringar — utan i stället gör man så, att dessa anskaffningskostnader
avskrivas omedelbart. Man har trott, att detta skulle
vara ett mycket kraftigt medel att motverka stegringen av omkostnaderna.
Erfarenheten har likväl givit helt annat resultat.
De gamla bolagen, som redan skaffat sig en solid ekonomisk
ställning, få i allmänhet, tydligen på grund av mycket försiktiga
beräkningar, stora vinster, dels på grund av så kallad
underdödlighet, dels på grund av överränta, som de delvis använda
för att avskriva anskaffningskostnaderna. För de små
bolagen åter, som icke redan skaffat sig denna solida ställning,
finns ännu icke någon sådan vinst att använda för ifrågavarande
ändamål. I stället skaffa sig dessa bolag medel för avskrivning
av anskaffningskostnaderna genom att till återförsäkringsbolag
försälja en del av försäkringsstocken.

För att vinna kontroll på att omkostnaderna icke skulle
stiga i höjden har försäkringsinspektionen nu tänkt sig, att det
skulle läggas fram en fullständig omkostnadsplan, som skulle
fastställas av Kungl. Maj :t. Det är icke alls meningen att
beröva bolagen deras rörelsefrihet därvidlag, det är icke meningen
att i lag fastställa några maxima i fråga om omkostnaderna, det
är endast meningen att den omkostnadsplan, som ett bolag lägger
fram, skall underställas Kungl. Maj :ts prövning efter föregående
granskning av försäkringsinspektionen.

Jag skall be att få litet närmare utveckla, vad en sådan
omkostnadsplan innebär. Ett bolags utgifter hänföra sig givetvis
dels till kostnaderna för anskaffning, dels till kostnader
för själva förvaltningen, dels slutligen till kostnader, som bolaget
har för att utbetala själva försäkringssumman en''gång
i tiden. Premien måste nu sättas så, att den täcker alla dessa
utgifter: för anskaffning, förvaltning och utbetalning av för.
säkringssu mman.

För närvarande är det nog ingenting att säga rörande beräkningen
av premien nied avseende å kostnaden för försäkringssummans
utbetalning. Den hänför sig till frågan om dödlighetan,
den antagna livslängden hos de försäkrade, och vidare till
räntefoten, d. v. s. den ränta, som de inbetalta premierna kunna
beräknas komma att giva under framtiden. I dessa avseenden
äro de nuvarande beräkningarna, enligt vad all erfarenhet visar,
t. o. m. något för försiktiga.

Men i fråga om utgifterna för omkostnaderna till förvaltning
och anskaffning ske dessa mera slumpvis, och i det avseendet
torde beräkningarna hava varit för låga. Nu har man tänkt
sig, att en omkostnadsplan skulle kunna fastställas sålunda,
att alla dessa särskilda utgiftsposter beräknades någorlunda tillräckligt,
och att man därigenom finge kontroll på, att de icke
springa för mycket i höjden.

Reservanterna mena nu, att en sådan beräkning av premierna
skulle kunna medföra, att dessa bleve högre, vilket skulle
vålla skada för de smärre bolagen.

Om ändring i
vissa delar av
lagen om försäkringsrörelse
m. m.
(Forts.)

Nr 30. 38

Onsdagen den 8 juli.

Om ändring i
vissa delar av
lagen om försäkringsrörelse
rn. in.
(Forts.)

Häremot skulle jag vilja invända först och främst, att
om erfarenheten visat, att den nuvarande tariffpremien, som
i sig innebär allt detta, är tillräcklig för det ändamål, varför
den är avsedd, är det klart, att i densamma ingående särskilda
delar, dels för anskaffning och förvaltning, dels för utbetalning
av försäkringssumman, tillsammans äro fullt tillräckliga för sitt
ändamål. Nu är avsikten med försäkringsinspektionens förslag,,
att man skall i omkostnadsplanen uppdela premien, så att det
angives hur stor del därav lämpligen bör betraktas såsom anskaffningspremie,
tillräcklig för sitt ändamål såsom förvaltningspremie
och såsom nettopremie, för utbetalning av försäkringssumman,
likaledes tillräckliga för sina ändamål. Om
det hela förut har varit tillräckligt, är det klart, att hur man
än delar upp det sedan, summan även därefter skall bliva tillräcklig
för sitt ändamål och att följaktligen summan av dessa
olika delar av premien icke behöver bliva högre än förut. Tvärtom
är.det möjligt att resultatet härav blir, att en nedsättning
i premien kan ske, därför att just genom den omständigheten,
att man noggrannare kalkylerar själva omkostnaderna, man.
kan välja sådana grunder för nettopremiens beräkning, att nettopremien
sänkes mer än omkotsnadspremien behöver höjas. Beräkningarna
grunda sig till exempel nu på 3 V2 °/°- Om omkostnaderna
beräknas ordentligt är det sannolikt möjligt att
våga sig på en höjning av räntefoten till 4 °/o, vilket har en stark
inverkan på premien.

Emellertid är det icke denna eventuella sänkning av premierna,
som är huvudsaken. Vad man framför allt velat vinna
är en kontroll på omkostnaderna, så att dessa icke abnormt springa
i höjden och på det sättet drabba försäkringstagarna.

Jag skall icke gå in på örviga delar av reservationen, då
de icke särskilt här berörts, men jag skulle vilja säga några ord.
i fråga om påståendena angående Svenska aktuarieföreningens
ställning. När försäkringsinspektionens förslag framkom, möttes
det med tämligen ljumma känslor från försäkringsbolagen, och
vederbörande delade sig tämligen jämt i vänner och motståndare
till detsamma. Inom Svenska aktuarieföreningen uppdelade sig
medlemmarna i två grupper: en på elva, som var ganska bestämd
motståndare till förslaget, samt en på åtta, innefattande bland
andra ordföranden, professor Phragmén och vice ordföranden,
professor Jäderin, vilken grupp ställde sig helt på försäkringsinspektionens
sida. I våras, när propositionen avgivits, behandlades
lagförslaget vid sammanträde i försäkringsföreningen. Då
höjdes egentligen ingen röst emot förslaget. Man hade börjat
tänka sig närmare in i detsamma och dess konsekvenser och
fann, att det var ett klokt förslag. Motståndet mot förslaget
— det har förut kommit både från de stora och starka bolagen
samt från de små — tycks nu väsentligen hava tystnat.

Förslaget har framlagts av två olika regeringar och har undergått
en ingående granskning i lagutskottet, däri ju repre -

Onsdagen den 8 juli.

39 Nr 30.

sentanter för de olika partierna sitta, och utskottet har förordat 0m ändring i
förslaget. Jag tror därför icke man kan säga, att kammaren ger ,,lssa delar"v
sig en på någon riskabel väg, i händelse kammaren följer utskot- aSäkringsrih~
tets hemställan om bifall till den kungl. propositionen. reisem.m.

(Forte.)

Herr Kilson, Karl August: Jag vill icke förringa
värdet av vad herr statsrådet framhållit, det är nog mycket
riktigt vad han sagt, och att en lag kan behöva komma till
stånd, har icke heller jag från början bestritt. Men det är en sak,
som herr statsrådet förbigick, som är av mycket stor betydelse,
och det är att genom det urval av ålderstabeller, som försäkringsinspektionen
skall godkänna, plus den genom faktiska förhållanden
nästan oinskränkta makt, som lägges i försäkringsinspektionens
hand, komma förhållandena att bliva fullständigt ovissa
för de mindre bolagen och understödsföreningarna. För framtiden
kunna dessa understödsföreningar alldeles icke göra beräkningar.

Då de i mångt och mycket byggt sin verksamhet på det
förhållandet, att de hava synnerligt små anskaffningskostnader,
därigenom att de arbeta på annat sätt än bolagen, — de arbetai
nämligen med billiga eller obetalda krafter för anskaffningen
— hava de kunnat få ned premierna lägre än de större bolagen;
men just mot denna omständighet, att deras premier äro så
låga, göres det i facktekniskt hänseende anmärkning, och tendenser
göra sig gällande, som söka påverka dessa mindre föreningar
att höja premierna, men höjandet komme att i viss mån
motverka, vad man med föreningarnes understödjande velat nå,
nämligen att så många som möjligt av småfolket må bliva
försäkrade. Två vägar finnas härvid, att välja på, den ena
att höja premierna så, att dessa täcka alltsammans och eventuellt
lämna överskott till utdelning. Den andra vägen är, att premien
icke tages till större än vad som åtgår för att säkerställa de försäkrade
samt för att bestrida den mindre kostnaden för anskaffning
hos dessa små föreningar och bolag.

Att få försäkringsinspektionen att se denna sida av saken
har hittills mött svårighet, och ehuru jag för min del kan förstå,
att skäl finnas för denna lag, måste jag än en gång hemställa,
att kammaren ville taga i beaktande den andra sidan av saken
och avslå just de två paragrafer, som därmed äga samband,
för att frågan i denna del må kunna ännu en gång bli upptagen
till behandling; under tiden hinna föreningarna och de
mindre bolagen att organisera sig. Jag ber således att fortfarande
få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet von Sydow: Jag ber att ytterligare få

säga några ord med anledning av den siste talarens yttrande.

Han tror fortfarande, att det skulle bliva högre premier, beroende
därpå, att icke försäkringsinspektionen skulle tagit hänsyn
till att vissa smärre bolags anskaffningskostnader äro mindre än

Nr 30, 40

Onsdagen den 8 juli.

Om ändring i en del större bolags. Det är naturligtvis en fullkomlig felsyn.

ITen d<omfir- bolag, som har lägre anskaffningskostnader, får, när omsäkringsro-
kostnadsplanen kommer fram, en billigare plan fastställd än
reise m. m. ett bolag, som administrerar dyrt och som måste hava en dyrare
(Forts.) plan. Det är icke meningen med föreliggande förslag, att planerna
skola fullkomligt uniformt för alla fastslås. Givetvis
kommer försäkringsinspektionen att taga största möjliga hänsyn
till de särskilda bolagens olika förhållanden.

Någon så stor makt, som den ärade talaren uppgav, ligger
icke i försäkringsinspektionens hand. Om vi gå till lagen, finna
vi i 136 § vad inspektionen kan göra. Antag att omkostnadsplanen
är fastställd och att försäkringsinspektionen finner,
att ett bolag icke följer denna, utan att omkostnaderna springa i
höjden. Då kan försäkringsinspektionen med stöd av 136 § förelägga
bolaget att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som äro erforderliga
för vinnande av rättelse. Nåväl, så rättar sig icke
bolaget efter dessa föreskrifter, vad kan inspektionen då göra ?
Icke annat än anmäla saken för Kungl. Maj:t för vidtagande av
rättelse. Och vad kan Kungl. Maj:t i all sin makt göra ?
Kungl. Maj:t kan också förelägga bolaget att vidtaga rättelse.
Men tredskas bolaget fortfarande och rättar sig icke därefter,
då har Kungl. Maj:t icke annat att göra än att, om det befinnes
att försäkringstagarnas säkerhet äventyras, förbjuda fortsättning av
bolagets verksamhet och förordna att bolaget skall upplösas.
Mildare åtgärder kunna visserligen först försökas, men om Kungl.
Maj:t finner att försäkringstagarnas säkerhet äventyras, då kan
Kungl. Maj:t ingripa med verksamma medel, och det torde icke
vara för mycket att dessa maktmedel finnas. Snarare vore
önskvärt, om det funnes medel att på tidigare stadium än vad
nu är fallet kraftigare ingripa.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med framställda yrkanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande första särskilda
utskottets den 4 och 7 innevarande juli bordlagda utlåtande, nr
1, angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
omfattande anslagen till lånt försvarsdepartementet.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—8.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 8 juli.

41

Nr 80.

1 Punkten 9.

, Utskottets hemställan bifölls.

?• Punkten 10.

• Lades till handlingarna.

k Punkten 11.

\ Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12 och 13.

•i Lades till handlingarna.

> Punkterna l-''i—18.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

i Lades till handlingarna.

- Punkten 20.

* Utskottets hemställan bifölls.

1 Punkten 21.

I

Lades till handlingarna.

Punkten 22.

, Utskottets hemställan bifölls.

t Punkterna 23 och 24.

Lades till handlingarna.

Punkten 25.

Kungl. Maj :t hade i punkt 26 av förevarande huvudtitel i statsverkspropositionen
föreslagit riksdagen att för tilldelande av mötesbidrag
åt vissa officerare och underofficerare enligt i statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för den 14 januari 1914 angivna
grunder å extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag av 130,988
kronor.

Om tilldelande
av mötesbidrag
åt vissa officerare
och underofficerare.

Nr 30. 42

Onsdagen den 8 juli.

Om tilldelande Till utskottet hade hänvisats två likalydande motioner i förcämne
avgivna den ena, nr 52, inom första kammaren av
rare och un- herrar Adolf Dahl och Frithiof Söderbergh och den andra, nr 31»
derofficerare. inom andra kammaren av herr P. Nilsson i Bonarp m. fl. Uti dessa
(Forts.) motioner hemställdes, att riksdagen måtte för tilldelande år 1914 av
mötesbidrag åt vissa officerare och underofficerare med vederlikar
enligt statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för den 14 januari
1914 angivna grunder anvisa ett förslagsanslag av 160,000
kronor.

Utskottet hade i förevarande punkt på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte för tilldelande av mötesbidrag åt vissa
officerare och underofficerare med vederlikar enligt i statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden den 14 januari 1914 angivna grunder
å extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag av 130,988 kronor;
samt

b) att herrar Dahls och Söderberghs motion nr 52 och herr
P. Nilssons m. fl. motion nr 31 icke måtte till någon riksdagens
vidare åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av greve Hugo Hamillon och herr
Hans Andersson, vilka yrkat, att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag samt
herrar Dahls och Söderberghs motion nr 52 och herr P. Nilssons
m. fl. motion nr 31, måtte för tilldelande av mötesbidrag åt vissa
officerare och underofficerare med vederlikar under åren 1914 och
1915 enligt i statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 14 januari
1914 angivna grunder å extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag
av 290,988 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att av tillgängliga
medel under år 1914 förskjuta ett belopp av högst 160,000
kronor för att sedermera ersättas av vad sålunda anvisats.

Greve Ha milton, Hugo: Såsom kammaren finner, har ut skottet

tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag om beviljande för år 1915 av
ett särskilt mötesbidrag till officerare och underofficerare vid ännu
icke kasernerade regementen. Motivet härtill har varit det, att då å ena
sidan 1901 års härordning nu är fullständigt genomförd, men å andra
sidan de kaserner, som avsågos för härordningens tillämpning, icke
fullbordats inom den tid, som ursprungligen därför avsetts, rättvisa
och billighet fordra, att de officerare och underofficerare, som på grund
därav att kasernerna icke blivit färdiga måste fullgöra sina vapenövningar
utom hemorten, få någon ersättning för den merkostnad, de
till följd härav måste vidkännas i jämförelse med sina lyckligare lottade
kamrater, detta så mycket mer som dessa merkostnader äro ganska
betydande. Herrarna finna, att Kungl. Maj :ts förslag gäller
åtta regementen, och för 1915 har Kung!. Maj:t beräknat ersättningen
till något mer än 130,000 kronor, således cirka 16,000 kronor
per regemente. Detta är naturligtvis ganska betydande kostnader
för de officerare, som år efter år måste vidkännas desamma. Nå -

43 Nr 30.

Onsdagen den 8 juli.

gon meningsskiljaktighet om rättvisan och billigheten i denna ersättning
har icke funnits inom utskottet. Men då precis samma förutsättningar,
samma skäl, som tala för att giva officerarna denna ersättning-
för 1915, även tala för att giva vissa officerskårer dylik
ersättning för innevarande år, för år 1914, ha några motionärer i
bägge kamrarna påyrkat detta, och till förmån för deras förslag har
jag och en ledamot i utskottet från andra kammaren reserverat oss.
Mot vårt yrkande har särskilda utskottet invänt, att det ur principiell
synpunkt vore betänkligt att å 1915 års stat uppföra anslag,
som avse förhöjning i löneförmåner för innevarande år. Utskottet
har med andra ord antytt, att detta förslag om mötesbidrag till vissa
officerskårer för 1914 skulle vara försent väckt, det skulle hava
kommit fram vid 1913 års riksdag. Hade nu icke något annat förekommit
än detta, och inom utskottet förekom i själva verket icke något
annat än vad jag nu redogjort för, skulle jag väl knappast hava
vågat reservera mig till förmån för motionen, ehuru jag anser den
i alla hänseenden synnerligen behjärtansvärd. Det kan ju icke bestridas,
att det var på framställning av chefen för II arméfördelningen
som Kungl. Maj:ts proposition avlåtits, och denna framställning inkom
icke förrän i augusti månad 1913, således för sent för att i överensstämmelse
med de principer, som hittills tillämpats, mötesbidrag
skulle kunnat begäras för 1914. Men ett närmare studium av handlingarna
har visat mig, att saken ligger ganska annorlunda och att
så särskilda förhållanden här äro förhanden, att jag vågar hoppas
att både mina ärade kamrater i utskottet och kammarens ärade ledamöter
skola finna, att här föreligger ett starkt krav, att begå en
rättvis handling, och att kammaren icke bör tveka att sätta efter
en må vara eljest mycket riktig princip. Och det torde väl ingen förmena,
att en princip är så oeftergivlig att icke densamma, när det
gäller det formella, bör maka åt sig, för att den materiella rättvisan
skall kunna göra sig gällande.

Jag vill i största korthet erinra om, hur saken verkligen ligger.
Både 1902 och 1903 gjorde Kung!. Maj:t framställning till
riksdagen om ökad avlöning åt officerare och underofficerare, som
skulle tjänstgöra utom garnisonsorten, men framställningarna avslogos
av riksdagen. Man ville icke under övergångstiden för 1901 års
härordning gorå undantag. I överensstämmelse härmed blevo också
senare framställningar av Kungl. Maj:t avslagna, men i den mån
1901 års härordning vann mer fullständig tillämpning och i den
mån det visade sig mer och mer, att kasernerna icke kunde bliva
färdiga till den tid, som beräknats, uppstod allt större missnöje bland
de officerare, som fingo vidkännas så betydande merkostnader, och
deras framställningar blevo åtminstone vid ett tillfälle understödda
även av arméförvaltningen. I slutet av december månad 1911 inkom
chefen för I arméfördelningen med framställning i ämnet, men denna
blev nästan omedelbart, jag tror den 30 i samma månad, avslagen
av Kungl. Maj:t och omedelbart därpå — vilket vittnar om hur
denna sak upptog officerarnas sinnen — ingick i januari månad 1912
chefen för IV arméfördelningen till Kungl. Maj:t med skrivelse, däri

Om tilldelande
av mötesbidrag
åt vissa officerare
och underofficerare.

(Forte.)

Nr 30. 44

Onsdagen den 8 juli.

Om tilldelande under framhållande av, hurudana förhållanden voro för officeÄ<''^ÄS^office^^arna,
anhöll att Kungl. Maj:t måtte göra propositionen i ämnet till
rare och un- 1912 års riksdag. Även denna framställning blev avslagen av Kungl.
derofficerare. Maj :t, men över densamma inhämtades yttrande bl. a. från armé(Forts.
) förvaltningenens civila departement. Och detta ämbetsverk förkla rade,

att såsom saken låg, kunde detsamma visserligen icke tillstyrka
avlåtandet av proposition till 1912 års riksdag. Men departementet
uttalade samtidigt att, därest av någon anledning uppförandet av
kasernetablissement för någon del av de hittills icke kasernerade regementena
komme att utsträckas utöver den ursprungligen beräknade
tiden, torde Kungl. Maj:t framdeles taga i övervägande, om
officerare och underofficerare vid dessa regementen borde beredas
någon särskild gottgörelse efter vissa grunder. Med andra ord, arméförvaltningen
föreslog här en viss princip, som skulle tillämpas, och
det överlämnades åt Kungl. Maj:ts initiativ att, om Kungl. Maj:t
ansåg det vara riktigt, tillämpa densamma och ingå med förslag till
riksdagen. Sedan frågan kommit i detta läge, var det naturligtvis
alldeles klart, att såväl arméförvaltningen själv som fördelningscheferna,
vilka hittills fört officerarnas talan, icke kunde göra någonting
vidare. De kunde naturligtvis icke inkomma med någon framställning,
sedan saken genom denna hemställan vilade hos Kungl.
Maj:t; de måste avvakta vad Kungl. Maj:t i anledning av denna
framställning skulle göra. Och det var först när det visade sig, att
Kungl. Maj:t icke ingick med framställning i ämnet till 1913 års
riksdag, som chefen för II arméfördelningen upptog frågan ånyo med
sin skrivelse i augusti 1913. Men då var det strängt taget försent
att tala om förhållandet till 1914 års riksdag. Men icke rådde han
för detta, icke rådde heller arméförvaltningen därför och icke rådde
heller officerskårerna därför, lika litet som de rådde för att kasernetablissementens
fullbordande fördröjts utöver den tid, som ursprungligen
avsetts. -lag får därför hemställa till kammaren, om del verkligen
kan vara lämpligt eller med riksdagens önskan att handla rättvist
och billigt förenligt, att endast på grund av principer, som
under många år tillämpats av statsutskottet och riksdagen, säga nej
till att staten skall vidkännas denna kostnad. Ersättningen är beräknad
till 160.000 kronor och är i själva verket icke för högt beräknad.
Jag tror herrarna måste erkänna, att det vore att driva saken
till principrytteri, om riksdagen skulle avslå denna hemställan,
och jag vågar därför yrka bifall till den av mig och herr Hans Andersson
avgivna reservationen.

Herr Kvarnzelius: Det är två skäl, som motionärerna
i sin framställning stött sitt yrkande på, om bidrag till vissa
officerare och underofficerare. Det ena av dessa har den föregående
talaren angivit, nämligen att kasernbyggena blivit fördröjda
ut över den tid, som i förläggningsplanen varit fastställd.
Det andra skälet har framförts av arméförvaltningscheferna
nämligen att i samma mån som övningarna för beväringen
utsträcktes, gjorde sig behovet av detta särskilda bidrag

Onsdagen den 8 juli.

45 Nr 30.

i högre grad kännbart. Förutom de framställningar som gjorts
1902 och 1903 och varom den föregående talat, har liknande framställningar
gjorts 1907 av arméfördelningscheferna och likställda
befälhavare till Kungl. Maj :t om att förhöjd ersättning skulle
utgå till dessa officerare och underofficerare vid icke kasernerade
regementen. Arméfördelningschefernas hemställan vann
emellertid icke dåvarande Kungl. Maj :ts bifall. Nu kan man
ju säga, om man skall draga konsekvensen av vad föregående
talare yttrade, att det icke borde stanna vid att låta detta verka
retroaktivt för 1914, utan det borde verka retroaktivt ända från
från 1908 till 1915. Med det ovan anförda för ögonen är det
viktigt att icke frångå de grundsatser, statsutskottet i allmänhet
följer vid uppgörande av statsregleringen. Det är nödvän*
digt tillse, att bestämmelserna icke få verka retroaktivt och att
hudgeten för ett senare år icke belastas med utgifter, som borde
hava kommit på ett föregående år. Detta är ett observandum för
alla vederbörande. De måste vänjas vid att göra sina framställningar
så tidigt, att utgifterna komma på det rätta årets budget.
Nu är jag den förste att erkänna, att det finnes många fall,
då det icke är möjligt för vederbörande att med sådant förutseende
få sina framställningar in i rätt tid. Och andra fall kunna
givas, då sådana ömmande omständigheter föreligga, att ett frångående
av förut tillämpade principer mycket väl låter sig motiveras.
Jag tror emellertid knappast att, när man undersöker
denna fråga, det skall befinnas att sådana ömmande omständigheter
här föreligga, att ett frångående av en princip, som
allmänneligen tillämpats, är berättigat. Särskilda utskottet har
i detta fall följt grundsatser, som plägat vara vägledande för
statsutskottet. Det har visserligen en och annan gång inträffat
att statsutskottet gjort avsteg från denna princip, men då
hava mycket starka skäl förelegat. Däremot har det oftare
inträffat, att särskilda utskott eller andra utskott än statsutskottet
frångått denna princip, och sålunda har det skapats
prejudikat, som man i fortsättningen icke underlåtit att repliera
på förhållanden, som det varit svårt för statsutskottet att sedan
komma till rätta med. Detta är en synpunkt, som icke alldeles
bör förbises. Jag tror därför, att kammaren i alla händelser
handlar försiktigast och klokast, därest den bifaller Kungl.
Maj:ts proposition och särskilda utskottets hemställan, vartill
jag yrkar bifall.

Herr Dahl: Sedan motionen erhållit ett värdefullt stöd
av den ärade reservanten, torde det tillåtas mig att, utan att riskera
att anses alltför förmäten, taga kammarens tid något i anspråk,
för att till vad greve Hamilton anförde ytterligare foga
ett par synpunkter.

Jag vill först i korthet bemöta herr Kvarnzelius. Han förmenade
att, om man droge konsekvensen av de skäl greve Hamilton
anfört, borde rättvisligen samma bidrag som ifrågasatts

Om tilldelande
av mötesbidrag
åt vissa officerare
och underofficerare.

(Forte.)

Nr 3a 46

Onsdagen den 8 juli

Om tilldelande här utgå icke endast för år 1914 utan ända från år 1908. Ja,
avmötesbidrag mari skulle kunna saga, att det vore nog verklig rättvisa, men det
°rarelcilun- föreligger i alla fall ett särskilt skäl just beträffande år 1914,
derofficerare. därför att från och med det året skulle härordningsreformen i
(Forts.) sina huvudsakliga delar vara slutligt genomförd.

Herr Kvarnzelius erinrade om att ett avslag här på motionen
borde vara ett observandum för vederbörande att i god tid komma
in med sina krav. I det avseendet har redan greve Hamilton
fullständigt vederlagt herr Kvarnzelius. Han påpekade nämligen,
att det ingalunda berodde på ett förbiseende av de militära
myndigheterna. De hade knappt haft tillfälle att tidigare
komma fram med detta speciella anslagskrav, sedan de
förut nedlagt det hos Kungl. Maj:t och under sådana förhållanden
ansågo sig hava anledning förvänta, att Kungl. Maj:t skulle
skänka det vederbörligt beaktande. Så vitt jag förstår, föreligger
i det här avseendet ett förbiseende från Kungl. Maj:ts sida,
som icke i proposition till 1913 års riksdag sökte tillförsäkra
dessa officerare samma förmån, som Kungl. Maj:t föreslagit
såsom en på ''billighet och rättvisa grundad gottgörelse för år
1915 och för vilken kunde presteras lika fullgoda skäl i avseende
å 1914 som 1915.

Arméförvaltningen och Kungl. Maj:t hava ytterst grundat sitt
omdöme om billigheten på det uttalandet från 1912 av förstnämnda.
myndighet att, därest av någon anledning uppförandet
av de nya kasernerna för någon del av de hittills icke kasednerade
regementena komme att utsträckas över den ursprungligen
beräknade tiden, det framledas borde tagas i övervägande, om
officerarna och underofficerarna borde beredas särskild gottgörelse.
Det bör nog, för att man skall rätt fatta innebörden av
denna framställning, vara skäl att något erinra sig vad regering
och riksdag egentligen avsett i fråga om kasernernas
uppförande. Jag skall i största korthet erinra om några uttalanden
i frågan.

1901 i propositionen angående härordningsreformen androg
dåvarande departementschefen följande. Han framhöll nödvändigheten
därav att byggnadsarbetena med sådan kraft bedreves,
att svårigheterna med ordnandet av truppernas förläggning
under övergångstiden kunde i möjligaste mån övervinnas.
Nämnda svårigheter måste i synnerhet bliva högst avsevärda
på sjunde övergångsåret, då de värnpliktigas vinterförläggning
skulle taga sin början, därest icke byggnadsanslagen för 1—6
året varit tillräckliga att bestrida uppförandet av åtminstone
större delen av de för kasernetablissemangen erforderliga byggnaderna.
Det förutsattes alltså då, att redan vid utgången av
de första sex åren skulle samtliga kasernetablissemang vara till
större del färdigställda.

1906 yttrade föredragande departementschefen i Kungl. Maj :t
i proposition angående anslag till kasernetablissemang: »Av flera
skäl skulle det visserligen vara önskvärt, att byggnadsarbe -

Oasdagen den 8 juli.

47 Nr 30.

fena kunde sa bedrivas, att etablissemangen kunde fullbordas Om tilldelande
till hösten 1909, men då stora svårigheter kunna möta etc., sy- mötesbidra9
nes mig byggnadstiden icke böra beräknas kortare än fyra åråt°Pce''
<19°7-1910)» . . ■ dZffilZ.

statsutskottet anförde i sitt utlåtande angående detta ären- (Forts.)
de följande: »Statsutskottet utgår från den förutsättningen, att
beviljande av nödiga medel för övriga kaserner nu ej längre
karl uppskjutas utan svåra olägenheter för de värnpliktiga, vilka
från och med 1909 få sina vapenövningar förlagda till vintern.»

Slutligen vill jag erinra om vad riksdagen skrev 1909 i
samma ärende. Riksdagen yttrar sålunda: »Riksdagen hyser den
förhoppningen, att kasernbyggnadsarbetena, vilkas påbörjande
beklagligen fördröjts långt utöver den ursprungligen beräknade
tiden,^ komma att bedrivas med all den kraft som erfordras för
att några större svårigheter av nämnda dröjsmål icke må uppkomma.
»

Var man för övrigt blickar i handlingarna angående dessa
byggnader under detta ärendes tidigare behandling finner man
aldrig ifrågasättas annat, än att kasernerna skulle vara färdiga
till dess organisationen var genomförd. Man har aldrig förutsatt
annar, än att dessa officers- och underofficerskårer skulle hava
förmånen att kunna fa sina bostäder omedelbart invid de platser
där de skulle fullgöra större delen av sin tjänstgöring. Den
förutsättningen har icke inträtt. Därigenom hava dessa officerare
och underofficerare kommit i en väsentligt ogynnsammare
ställning än andra officerare och underofficerare. Är det icke
rimligt, att dessa kårer från tiden då härordningen skulle vara
genomförd beredes gottgörelse för de direkta utgifter de fått
vidkännas för fullgörande av sina tjänsteåligganden.

Det talas ofta i annat sammanhang om militär åskådning
och militär uppfattning. Det vore önskligt, om det bleve eu
gemensam åskådning för militära och civila förhållanden i övrigt,
så att den även komme att omfatta berättigade militära anspråk.

Jag beder att här få göra ett tankeexperiment. Man må föreställa
sig, att en civil tjänstemannakår t. ex. elementariärarna
i större utsträckning beordrades att på annan plats, än där de
hade sin bostad, fullgöra sina tjänsteåligganden, med risk att
få vidkännas ekonomisk uppoffring. Jag tror, att det anspråk
på gottgörelse, som då komme att framställas för denna tjänstgöring,
skulle anses vara fullkomligt berättigad. Varför skola
militära befattningsinnehavare ställas i en annan, ogynnsammare
ställning? Jag tror, såsom jag sökt framhålla i motionen
och som av greve Hamilton understrukits, att billighet och
rättvisa tala för beviljande av denna gottgörelse. Visserligen
har man förklarat, att förslaget ur budgetsynpunkt vore betänkligt,
och det kan ju vara riktigt, men att därigenom det allmänna
värdet av denna princip skulle förringas kan man väl
på goda grunder bestrida. Regeln bestyrkes just av de undantag
som i särskilda fall medgivas, och jag föreställer mig, att

Hr 30. 48

Onsdagen den 8 juli.

Om tilldelande ett sådant undantagsfall här är för handen. Därför, herr talman,
avmötesbidrag hemställer lag om bifall till greve Hamiltons reservation.

åt vissa office dZofficeräré.

Herr E nes son, A a b y: Endast några få ord J ag anser,
(Forte.) att officers- och underoffioerskårerna onekligen ^ lidit ganska
mycket under den långa övergångstiden för 1901 års härordning,
som 1913 gick till ända. Under tiden ha framställts krav på
lindring i förhållandena, men dessa ha avvisats. Men det har
ställts i utsikt, att förhållandena skulle bliva ändrade efter
1913. Så har emellertid icke blivit fallet, och jag skall be att
här få visa huru dessa kårer haft det ställt under sista tiden.
De äro bosatta i de städer, där deras regementen äro förlagda,
men vistas på mötesplatserna flera mil därifrån, där möten
pågå under 5 å 6 månader av året. Dessutom kommenderas de
till skolor, förlagda på orter, där det finnes kaserner. Nu kan
man tänka sig, huru det skall vara för officerarna och ickn
minst för underofficerarna, om de äro gifta och hava hushåll
med familjen boende kvar å förläggningsorten vilka utgifter det
för med sig för dessa personer att leva på hotell och i officersmässer.
Det kanske icke är främmande för herrarna i dessa
dagar vad detta kostar. Vi ha dock 10 kronor om dagen, men
dessa officerare ha respektive 3, 4 å 5 kronor om dagen. Deras
lönereglering är så gammal som sedan slutet av 1870-talet. Alla
dessa sammanstämmande omständigheter göra, att jag anser billigt
och rättvist att bifalla reservationen, vilken jag hoppas
skall vinna anklang i denna kammare .

Herr Heden lund: Jag vill icke förlänga debatten genom

upprepande av de skäl som här anförts för och emot, men jag
vill dock hava uttalat, att jag varken av de i utskottets magra
motivering åberopade principiella skäl eller av vad utskottets
representant här i kammaren, herr Kvarnzelius, anfört kunnat
finna mig så övertygad, att jag kan förmå mig att övergiva vad
greve Hamilton kallade billighet och rättvisa och rösta med
utskottet. Själv bor jag en kortare tid varje år strax invid en
efterbliven mötesplats och har haft de amplaste tillfällen att
se med vilka svårigheter det är förenat för dessa officerare
och underofficerare att skaffa sig lämpliga bostäder och vilka
extra ekonomiska uppoffringar dessa bostäder vart år förorsäkä-
dem

Aler än en gång har jag varit med om att denna kammare
haft mod och högsinthet nog att skjuta principiella betänkligheter
åt sidan, när det gällt att tillgodose billiga och rättvisa
krav, och därför tvekar jag icke att även jag yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av greve Hamilton och
herr Andersson i Skivarp avgivna reservationen.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde ^lierr
talmannen enligt föreliggande yrkanden propositioner, först på bi -

Onsdagen den 8 juli.

49 Nr 30.

fall till vad utskottet i nu föredragna punkt hemställt samt vidare 0m tilldelande
därpå utskottets hemställan, dels ock att kammaren skulle antaga ''Xlaoffieedet
förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen. rare oe/un Härefter

gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med der°ft‘''*"“redessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på antagande
av det förslag, som innefattades i reservationen, vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det förslag, som innefattas i den vid punkten
25 av första särskilda utskottets utlåtande nr 1 avgivna reservation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 47.

Punkten 26. Omproviso nskt

avlö Kungl.

Maj:t hade i punkt 27 av fjärde huvudtiteln i stats- ''''''officerare m.
verkspropositionen föreslagit riksdagen att för beredande enligt i fl. vid Bodens
statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 14 maj 1914 an- trupper.
givna grunder av ett provisoriskt avlöningstillögg åt officerare och
underofficerare med vederlikar vid Bodens trupper å extra stat för
år 1915 anvisa ett förslagsanslag av 60,000 kronor.

Uti en inom första kammaren avgiven, till utskottet hänvisad
motion nr 53 hade herr H. Biörklund hemställt, att det av Kungl.

Maj :t begärda förslagsanslag för beredande av provisoriskt avlöningstillägg
åt officerare och underofficerare med vederlikar vid
Bodens trupper måtte utsträckas att omfatta även provisoriskt avlöningstillägg
med 150 kronor om året åt underofficerare med vederlikar
vid de i Umeå, Östersund och Sollefteå förlagda trupper
samt att för den skull anslaget måtte höjas till förslagsvis 96,000
kronor.

Vidare hade herrar A. J. Wedin och E. F. Hellberg i Lycksele
uti en inom andra kammaren avgiven motion nr 154 hemställt, att
riksdagen med ändring av vad som föreslagits i den vid denna riksFörsta
kammarens protokoll vid senare riksdagen 19H. Nr 30. 4

Nr 80. 50

Onsdagen den 8 joll.

Om provisorisk*
avitiningstillägg
åt
officerare m.
fl. vid Bodens
trupper.
(Forts.)

dag avlämnade statsverkspropositionen under fjärde huvudtiteln, 27
punkten, måtte besluta, att för beredande av ett provisoriskt avlöningstillägg
åt underofficerare med vederlikar vid Bodens trupper
samt vid de i Umeå, Östesund och Sollefteå förlagda trupper, beräknat
att utgå med 200 kronor om året åt dem vid Boden och med
150 kronor om året åt de övriga, å extra stat för år 1915 anvisa ett
förslagsanslag av 60,000 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, med bifall till Kung!. Maj :ts förevarande
framställning och med avslag å herrar Biörklunds samt herrar Wedins
och Hellbergs ovanberörda motioner, i vad de skilde sig från
Kungl. Maj:ts förslag, måtte för beredande, enligt de i statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden den 14 maj 1914 angivna grunder,
av ett provisoriskt avlöningstillägg åt officerare och underofficerare
med vederlikar vid Bodens trupper å extra stat för år 1915
anvisa ett förslagsanslag av 60,000 kronor.

Herr Biörklund: Sedan Kungl. Maj :t under fjärde huvudtiteln
föreslagit ett provisoriskt avlöningstillägg på 200 kronor
åt officerare och underofficerare med vederlikar vid Bodens
trupper, föreslog jag i min motion, att det provisoriska lönetillägget
skulle utsträckas att omfatta jämväl underofficerare
med vederlikar vid de i Umeå, Östersund och Sollefteå förlagda
trupper, på det sätt, att i stället för 200 kronor till befälet
och underbefälet i Boden skulle utgå 150 kronor till underofficerarne
i Umeå, Östersund och Sollefteå, och att för att bestrida
denna kostnad det extra anslaget skulle höjas från av Kungl.
Maj :t föreslagna 60,000 kronor till 96,000 kronor. ^ Nu säger
utskottet, att enligt utskottets uppfattning äro förhållandena i
Umeå, Östersund och Sollefteå ingalunda likartade med dem i
Boden i de avseenden varom nu är fråga. Det var till följd
av besvärliga transportkostnader, dyrare kommunalutskylder,
större åtgång av och dyrare pris på ved och lyse än annorstädes
samt på grund av behovet av särskilda vinterutrustningspersedlar
och därav orsakade ökade kostnader i dessa nordliga
trakter som avlöningen borde höjas.

Utskottet åberopar nu emot mig, att arméförvaltniogen icke
funnit förhållandena jämnställda i fråga om de av mig angivna
orterna med dem i Boden. Men det påståendet är nog icke alldeles
fullkomligt juste. Jag har icke påstått, att förhållandena voro
lika i de tre orterna med dem i Boden i alla nu nämnda avseenden,
utan jag har påstått likhet råda endast i vissa avseenden. Till
följd därav har också det belopp, som av mig i motionen begärts,
satts till 150 kronor, således mindre än det av Kungl. Maj :t
begärda beloppet, 200 kronor för dem i Boden. Och arméförvaltningen
har på sin tid erkänt, att de klimatiska förhållandena
nog påkalla större åtgång av belysning och bränsle i Umeå,
Östersund och Sollefteå än på andra förläggningsorter, och har

Onsdagen den 8 joll.

51 Nr SO.

medgivit, att behovet av varma utrustningspersedlar är större
på de tre av mig avsedda orterna än på övriga orter i mellersta
eller södra Sverige.

Utskottet säger, att ett bifall till min motion skulle kunna
leda till konsekvenser, vilka utskottet icke är i tillfälle att nu
bedöma. Men när förhållandet är sådant, att man måste erkänna,
något som arméförvaltningen också vitsordat, att vinterutrustning
för underofficerarna i Umeå, Östersund och Sollefteå medför
särskilda kostnader, och de underofficerskommittérade, som på
sin tid s-ökte få fram en förbättring, uppgivit varutav dessa
vinterutrustningspersedlar skulle bestå, vaa de skulle kosta i
anskaffning och årlig förbrukning och erinrat om att de bestå
av pälskappa, livpäls, sovsäck, pjäxor, strumpskaft, filtsockor,
pälsmössa, pälshandskar, halsskydd, ylletröja samt skidor med
stavar och bindslen för en sammanlagd anskaffningskostnad av
301 kronor 75 öre samt med en årlig underhållskostnad av 146
kronor 75 öre, borde det väl också erkännas, att konsekvenserna
av ett bifall till motionen icke vore så farliga, att de icke borde
kunnat av utskottet överblickas, helst som ostridigt torde vara,
att motsvarande vinterutrustningspersedlar åtminstone i mycket
ringa mån erfordras på andra ställen i Sverige än i Boden och
de tre platser, som i motionen omnämnas. När årskostnaden
för dessa persedlar gå till kronor 146:75 och jag däri icke inräknat
någon ökad kostnad alls för lyse å de tre norra orterna, må
det vara mera blygsamt än tvärtom att sätta summan till 150
kronor. Jag kan icke för min del se annat än att billigheten
talar för en sådan extra förhöjning; och konsekvensen synes mig
rättvisligen fordra att, då riksdagen beviljar ett avlöningstilllägg
av 200 kronor för Boden, den även bör bevilja 150 kronor
för Umeå, Östersund och Sollefteå. Jag får fördenskull hemställa,
att riksdagen ville bifalla den i motionen framställda
begäran, att det av Kungl. Maj :t begärda förslagsanslag för
beredande av provisoriskt avlöningstillägg åt officerare och. underofficerare
med vederlikar vid Bodens trupper måtte utsträckas
att omfatta även provisoriskt avlöningstillägg med 150 kronor
om året åt underofficerare med vederlikar vid de i Umeå,
Östersund och Sollefteå förlagda trupper samt att för den skull
anslaget måtte höjas till förslagsvis 96,000 kronor.

Enligt av sakkunniga på detta område gjord beräkning skulle
utgiften gå upp till 36,000 kronor. Om detta belopp lägges till
den av Kungl. Maj :t begärda summan, 60,000, skulle hela kostnaden
uppgå till 96,000 kronor. Jag hemställer om bifall till
motionen.

Efter härmed slutad överläggning sdtrade herr talmannen, att i
avseende på föreliggande punkt allenast yrkats, av herr Biörklund,
att kammaren skulle bifalla den av honom i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande av berörda yrkande; och

Om provisoriskt
avlöningstillägg
åt
officerare m.
fi. vid Bodens
trupper.
(Forts.)

Nr 30. 52

Onsdagen den 8 juli.

Om provisoriskt
avlöningstillägg
åt
officerare m.
fi. vid Bodens
trupper.

(Forte.)

förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja be
svarad.

Punkterna 27—29.

Lädes till handlingarna.

Punkten 30.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 31 och 32.

Lades till handlingarna.

Punkterna 33—39.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 40 och 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—50.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Punkterna 52—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 55 och 56.

Lades till handlingarna.

Punkterna 57 och 58.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 59 och 60.

Lades till handlingarna.

Punkten 61.

Utskottets hemställan bifclls.

Onsdagen den 8 juli.

53 Nr 30.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Punkterna 63 och 64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första särskilda utskottets den
4 och 7 i denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av åtskilliga
kostnader för vissa nya byggnader vid armén;

nr 3. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna, medel;

nr 4, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående uppförande
av ett vinterstall vid Norrlands artilleriregementes kasernetablissemang
i Östersund m. m.; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ångpanneanläggning
m. m. för Göta livgarde,

biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag avlämnade nådiga propositioner:

nr 186, angående uppförande av en byggnad för vaktmästarebostäder
vid naturhistoriska riksmuseets nybyggnad å Djurgårds-Frescati; nr

218, angående understöd åt arbetaren vid mynttillverkningen
M. K. Berggren;

nr 220, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter lantbrukaren Jöns Johnssons i Kyllingaröd hustru Anne Kerstine,
född Nilsson;

nr 221, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter smeden Viktor Engman från Sturehof;

nr 222, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter förre folkskolläraren Carl Johan Carlstens i Bonäs hustru Anna
Kristina Carlsten, född Malmgren;

nr 223, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter Johan Wilhelm Johanssons i Mycklinge hustru Johanna Lovisa
Johansson, född Larsdotter; samt

nr 224, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv
efter änkan Hedda Jansson från Lindby.

Sr 3a 54

Onsdagen den 8 juli.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts under
sammanträdet avlämnade nådiga proposition nrl97, angående pension
åt kaptenen, kommissionslantmätaren M. W. Huss.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande under
dagen avlämnade nådiga propositioner:

nr 180, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Jursla nr 1 i Östergötlands län;

nr 196, angående ersättning till landsting och vissa städer samt
hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsälj ningsmedel;

o

nr 198, angående upplåtande av en lägenhet från förra miutiebostället
Jönninge nr 1 i Uppsala län; ^ . .

nr 199, angående upplåtelse av lägenheter från förra militiebostället
Grytaby nr 1 m. m. i Uppsala län; o ..

nr 200, angående upplåtande av lägenheter från Älvkarleby
kungsgård i Uppsala län;

nr 201, angående försäljning av förra militiebostället Torsberga
nr 1, med underlydande i Södermanlands län;

nr 202, angående upplåtande av lägenheter m. m. från förra
häradshövdingbostället Stora Yshult nr 1 i Östergötlands län;

nr 203, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Olseröd nr 11, 12 med Olseröd nr 14 i Kristianstads län;

nr 204, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Haglösa nr 18 i Malmöhus län;

nr 205, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Humlekärr Väster nr 1 och Hammar Väster nr 1 i Göteborgs
och Bohus län;

nr 206, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Tånga nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 207, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Götala nr 1, 2 i Skaraborgs län;

nr 208, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Havstena nr 9 Storegården i Skaraborgs län;

nr 209, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Timmmersdala nr 4 Munkagård med Timmersdala nr 7 i
Skaraborgs län;

nr 210, angående upplåtande av lägenheter från till Vassgårda
kronopark i Värmlands och Örebro län hörande fastigheter;

nr 211, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Ålsta nr 3 och 5 i Örebro län;

nr 212, angående upplåtande av lägenheter från förra häradshövdingsbostället
Mälby nr 3 och 4 i Västmanlands län;

nr 213, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Lådberga nr 2 med Eknö nr 2 i Västmanlands län;

nr 214, angående försäljning till Grängesbergs bostadsförening
u. p. a. av visst område av Björnhyttans kronopark i Kopparbergs län;

Onsdagen den 8 juli.

55 Nr 8a

nr 215, angående ändrade villkor för erhållande och tillgodonjutande
av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget;

nr 216, angående ändrade villkor för erhållande och tillgodonjutande
av statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget;

nr 219, angående försäljning av den tullverket tillhöriga fastigheten
Vs mantal Hamngården nr 1 i Västergams socken av Glottlands
län; samt

nr 225, angående försäljning av den till Lunde förra tullstation
hörande fastigheten med därå befintliga byggnader m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kung!. Maj:ts denna
dag avlämnade nådiga proposition nr 217, med förslag dels till lag om
ändrad lydelse av 6, 7, 9, 14, 15, 23, 26, 31 och 37 §§ i lagen den
30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock till lag om tilllägg
till 37 § i samma lag.

Anmäldes och bordlädes
statutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för kapitalökning, i
vad dessa angå statens vattenfallsverk;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja till statens kraftverk
hörande elektriska ledningsnät m.m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för kapitalökning, i
vad dessa angå under civildepartementet hörande utlåningsfonder;

nr 28, i anledning av dels Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om ökning av fonden för befrämjande av
hantverk och därmed jämförlig mindre industri, dels och Kungl.
Majrts proposition angående anvisande av anslag för täckande av
förvaltningskostnaderna för nämnda lånefond år 1915; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överförande
av visst belopp till den i 19 § av lagen angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 omförmälda
fond;

lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884, lag om ändrad lydelse av 4
och 16 §§ i lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884 samt lag
om ändrad lydelse av 20 § i lagen om skydd för vissa mönster och
modeller den 10 juli 1899; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i
anledning av herr Steffens motion nr 60 angående utredning om
möjligheterna och sättet för åstadkommande av större ändamålsen -

Sr BO. 56

Ona(låsten den 8 juli.

likhet och rättvisa uti beskattningen till stat och kommun samt större
planmässighet i den offentliga inkomsthushållningen över huvud.

Justerades femton protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 3,17 e. m..

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 14220S