RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Ändra kammaren Nr 8.

Tisdagen den 18 februari.

Kl. 3,30 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 11 och den 12 innevarande
februari.

§ 2-

Herr statsrådet Schotte avlämnade Kung! Maj:ts propositioner
:

angående reglering av häradsallmänningen Västra Stöpen i
Skaraborgs län;

angående driftkostnader under år 1914 för statens domäner;
angående tilläggspension åt professorn H. Lings änka Josefina
Ling, född Rolph;

angående konservering av Risinge gamla kyrka;
angående räntefritt lån för svenska församlingens i London
kyrkobyggnad;

angående pension åt slöjdläraren vid Önnestads folkhögskola
A. J. Nilsson;

angående om- och tillbyggnad av Smålands artilleriregementes
kokinrättningsbyggnad;

angående bestridande av kostnader för underhåll av landsvägen
mellan Boden och Lappträsk;

angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar
av vissa förskottsvis utgivna medel;

angående ålderstillägg för vissa departementsskrivare hos
arméförvaltningen; och

angående anskaffning av skodon för armén.

Samtliga dessa propositioner blevo på begäran bordlagda.

§ 3.

Herr talmannen lämnade härefter på begäran ordet till Svar &

chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte, interpellation.
som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr
Martin anhållit att till mig få framställa följande spörsmål: Vilka
Andra kammarens protokoll 1913. AV 8.

Ifr 8. 2 Tisdagen den 18 februari.

Svar ä åtgärder hava med anledning av Riksdagens skrivelse år 1905
interpellation, vidtagits för en lösning av den för såväl kustbefolkningen som
(Forts.) sjöfarten viktiga frågan om åtgärders vidtagande till förekommande
eller lindring av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen
av sjöfarten inomskärs under vintertiden, och när kan ett förslag
i ämnet förväntas föreläggas Riksdagen ?

Interpellanten åberopar först Riksdagens skrivelse av den 14
april 1905, däri Riksdagen anhåller, att Kung]. Majjt täcktes
låta utreda, i vad mån, med nödig hänsyn tagen till sjötrafikens
obehindrade fortgång, de olägenheter, som i följd av vintersjöfarten
förorsakas befolkningen i flera orter av landet, måtte kunna
lindras eller förekommas.

I anledning härav ber jag att först få något redogöra för vad
som redan åtgjorts i ärendet. Genom remiss deri 25 maj 1905
infordrades utlåtande av Konungens befallningshavande i samtliga
län över ifrågavarande riksdagsskrivelse, och hava dessa utlåtanden
inkommit under loppet av åren 1905 och 1906.

Sedan ärendet, såsom hörande under jordbruksdepartementet,
den 15 januari 1907 överlämnats dit, hava efter nådiga remisser
följande underdåniga utlåtanden avgivits i detsamma,
nämligen av lantbruksstyrelsen den 30 november 1907, kammarkollegium
den 4 december 1908, kommerskollegium den 17 januari
1911 samt lotsstyrelsen den 30 juni 1911.

Därefter har ärendet överlämnats till de av chefen för finansdepartementet
på grund av nådigt bemyndigande den 29 september
1911 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande
av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret
samt utarbetande av förslag till de förändringar av gällande väglag
m. m., vartill ifrågavarande utredning kunde föranleda, ävensom
i samband därmed revision av berörda lagstiftning jämväl i
vissa andra avseenden.

Av de inkomna yttrandena ber jag att med några ord få beröra,
vad vissa centrala myndigheter anfört.

Sålunda yttrar kammarkollegium huvudsakligen: Enligt vad
den i ärendet åstadkomna utredning visar, förefinnes ej för närvarande
något allmänt förbud mot att vare sig i enstaka fall eller
för reguljär sjöfart begagna allmän farled jämväl den tid av året,
då vattnen äro betäckta med bärkraftig is.

Jämlikt § 3 i nådiga förordningen om allmän farled den
30 december 1880 tillkommer det Konungens befallningshavande,
bland annat, att i föreskriven ordning bestämma, huru vid farleds
ordnande och begagnande tjänligast förfaras bör, så att ändamålet
må utan skälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den,
vars rätt är i fråga. Redan på grund av den allmänna befogenhet,
K< nur.gens befallningshavande äga i fråga om ordnande av
allmän farled, synes sålunda Konungens befallningshavande vara

Tisdagen den 18 februari.

3 Hr 8.

oförhindrade att på förekommen anledning i vidsträcktaste omfattning
ingripa för realiserande av de syftemål, Riksdagen i
dess ovan berörda skrivelse angivit. Av i ärendet inkomna
yttranden framgår emellertid, att Konungens befallningshavande
i ytterst ringa mån vidtagit åtgärder för reglering av förhållanden,
som stått i samband med farleds begagnande vintertiden.
Härtill lärer hava bidragit den omständigheten, att man ansett
vad som nu finnes stadgat om inrättande av allmän farled icke
kunna vinna nämnvärd tillämpning i fråga om allmän farleds
ordnande för vinterbehov.

Från nästan alla håll vitsordas behovet av ny lagstiftning
härutinnan, så att tvekan ej längre må råda i avseende å Konungens
befallningshavandes befogenhet att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering av vintersjöfarten samt därvid tillika meddela
sådana föreskrifter, som påkallas av nödig hänsyn till fisket
och trafiken å isen utefter de allmänna vintervägarna. Det synes,
som om en dylik lagstiftning skulle lämpligen kunna åstadkommas
genom tillägg till och delvis omredigering av nyss berörda
§ 3 i åberopade nådiga förordningen om allmän farled den 30
december 1880. Härvid torde jämväl böra uttryckligen angivas,
att Konungens befallningshavande äga att i vissa fall, till förekommande
av skada å fiske eller allmän vinterväg, utfärda förbud
mot användning under vintern av allmän farled eller någon
del därav, där sådant utan egentligt förfång för sjöfartsnäringen
eller annat allmänt intresse kan äga rum.

Vidare har i ärendet framhållits nödvändigheten därav, att
i lag intoges bestämmelser, på grund av vilka åt vederbörande
måtte kunna i varje fall beredas nöjaktig ersättning för av vintersjöfarten
vållad skada å fiske eller fiskredskap ävensom kostnad
för uppehållande av trafiken å isen utefter allmän vinterväg.
Jämväl enligt kollega mening finnas talande skäl för införande
av kompletterande lagbestämmelser även å detta område; och
synes, som om nådiga förordningen om allmän flottled den 30
december 1880 härvid''närmast kunde tagas till förebild. Kollegium
har sålunda tänkt sig, att nådiga förordningen om allmän
farled skulle tillökas med bestämmelser av ungefärligen enahanda
innehåll som §§ 6, 8 och 9 i åberopade nådiga förordningen om
allmän flottled den 30 december 1880.

Håller stad eller hamnplats för möjligörande av sjöfart vintertid
isränna öppen i allmän farled, eller hålles sådan ränna
öppen genom fartyg, som gör reguljära turer till staden eller
hamnplatsen eller eljest genom den där bedrivna sjöfart, bör,
enligt kollegii mening, den ersättning i nyss berörda hänseenden,
som kan varda bestämd, till vederbörande utgivas av staden eller
hamnplatsen, dock att på Kungl. Maj :ts prövning torde få bero,
om och i vad mån dylik kostnad eller skada må slutligen ersättas
av statsmedel, när av vederbörande härom göres underdånig fram -

stå»- å
interpellation.
(Forts.)

Nr 8. 4

Tisdagen den 18 februari.

Svar d ställning, vilken torde böra avse helt kalenderår, och genom
interpellation, räkenskapsutdrag eller annorledes styrkes, till vilka belopp dylik
(Forts.) ersättning under året uppgått. Där genom ett mera tillfälligt
begagnande av allmän farled vintertiden skada och kostnad av
antydd art skulle uppstå, synes ersättningen härför rättvisligen
böra drabba vederbörande fartygsägare.

Beträffande slutligen frågan om införande av bestämmelser
för avbälpande av missförhållanden, som härflyta av isbrytning
för framförande av fartyg utom allmän farled, har kollegium
funnit vad härutinnan nu förekommit ej vara av beskaffenhet
att böra i detta sammanhang föranleda någon Kungl. Maj :ts
vidare åtgärd, helst Riksdagens ovanberörda, i ärendet avlåtna
skrivelse ej synes giva anledning härtill.

Kommerskollegium anför i sitt yttrande huvudsakligen: Korrektiv
till skydd för behöriga intressen, som kunna antagas bliva
trädda för nära genom begagnande av farled, finnas dels i § -3
av förordningen om allmän farled den 30 december 1880 samt i
kungörelsen angående särskilda föreskrifter för handläggning av
frågor om farled den 30 december 1880. Med tillämpning av
dessa lagbestämmelser kunna de av vintersjötrafiken vållade olägenheterna
— vintervägarnas brytande och fiskets skadande
väl minskas, men ej helt undanröjas. Sålunda kunna bestämmelser
meddelas om isrännas sträckning i farleden, den hastighet,
varmed fartyg där må framföras, förbud mot att avvika från en
gång upptagen isränna, skyldighet att signalera m. m..

Kommerskollegium finner, att kostnaderna för färjor, broar
och dylika anordningar över isrännor böra drabba intressenterna
i isvägstrafiken med 1/r>, staden eller hamnen, till vilken isränna
hålles öppen, med 1/3 samt staten med Vs- Utförandet och underhållet
av nämnda anordningar borde ombesörjas av eu samfällighet,
bestående av de i isvägstrafiken intresserade och inrättad
i huvudsakligen samma ordning och efter samma
grunder, som för de s. k. ploglagen för vinterväghållningen
gälla enligt lagen om väghållningsbesvärets utgörande
på landet. Enligt denna lag skulle också prövas frågor
om ersättning för det av sådan samfällighet nedlagda besvär
och arbete med isvägsförbindelsens uppehållande samt för de
direkta kostnaderna för färj- och broanordningar, vakthållning
in. m. Beloppen skulle förskotteras av vägkassan, varefter vägstyrelsen
skulle hava att göra framställning om utfående av de
på staten och vederbörande stad eller hamnplats belöpande andelar.

Ersättning enligt dessa grunder bör enligt kollega meningutgå
allenast i fall, då i lotsled till stad. eller hamnplats genom isbrytare
eller annorledes isränna ständigt hålles öppen vintertid
för möjliggörande av reguljärt eller eljest mera kontinuerligt bedriven
sjöfart samt genom isrännan isväg, som av ålder funnits
nödig och fortfarande prövas behövlig, göres obrukbar, så att

Tisdagen den IS februari.

5 Nr S.

färj- eller broförbindelse över isrännan eller andra anordningar
för isvägstrafikens framförande däröver erfordras.

Ersättning för skada å fiske anser kommerskollegium av billighetsskäl
böra beredas; och anser kollegium ersättningsskyldigheten
böra läggas å statsverket och vederbörande stad eller hamnplats.
Uppskattningen av skadan skulle kunna göras av tre sakkunniga,
utsedda av de intresserade parterna efter förebilden i
§§ 8 och 9 flottledsförordningen.

Med hänsyn till erfarenheten i fråga om den hittills varande
tillämpningen av bestämmelserna i nådiga förordningen om allmän
farled torde förtydligande och kompletterande föreskrifter
böra bringas till utförande i syfte att närmare utstaka Konungens
befallningshavandes befogenhet att lämna föreskrifter om allmän
farleds begagnande vintertid, på det att is vägstrafikanter och
fiskeägare, även om de icke enligt ovan angivna grunder skulle
kunna påräkna ersättning, dock ej må åsamkas onödigt intrång.
Kollegium hyser härutinnan samma uppfattning som Konungens
befallningshavande i Stockholms län.

Lotsstyrelsen anser, att lagbestämmelser i det av Riksdagen
angivna syftet äro erforderliga, och att dessa böra innehålla:

att för reguljär vintersjöfart avsedd isrännas sträckning
och läge skall bestämmas samt att erforderliga föreskrifter för
sådan isrännas trafikerande skola meddelas av Konungens vederbörande
befallningshavande efter samråd med lotsstyrelsen;

att i lotsled upptagen isränna skall av fartyg i huvudsak följas,
såvida fartygets säkra navigering därav ej riskeras, och att
för överträdelse härutinnan bör stadgas vite;

att för fartygs framförande i lotsled, där isränna ej finnes,
förbud i vissa fall, och då annan väg för fartygets framförande
finnes att tillgå, må kunna utfärdas av Konungens befallningshavande,
sedan lotsstyrelsen därtill samtyckt; samt

att utom lotslederna isbrytning icke må, där allmänt begagnad
isväg därigenom skulle avskäras eller befintligt fiske skadas,
äga rum Titan tillstånd av Konungens befallningshavande, vilka,
därest de anse skäl förefinnas att neka dylikt tillstånd, skola höra
lotsstyrelsen.

I fråga om kostnaderna för anordningar, erforderliga att
fortskaffa isvägstr af ikanter över en vägen korsande isränna, biträder
styrelsen kommerskollegii förslag, att, då i lotsled till stad
eller hamnplats genom isbrytare eller annorledes isränna ständigt
hålles öppen vintertid för möjliggörande av reguljärt eller
eljest mera kontinuerligt bedriven sjöfart, samt genom isränna
isväg, som av ålder funnits nödig och fortfarande prövas
behövlig, göres obrukbar, så att färj- eller broförbindelse över
isrännan eller andra anordningar för isvägstrafikens framförande
däröver erfordras, berörda kostnader skola fördelas i lika delar

Svar å
interpellation.
(Forts.)

Hr 8.

Svar å

interpellation.

(Forts.)

6 Tisdagen den 18 februari.

på staten, hamnen eller staden och vederbörande intressenter i
isvägstrafiken.

Beträffande slutligen skada, som genom vintersjöfarten vållas
å fiske, anser styrelsen, att, därest till följd av vinter sjöfar t,
bedriven under nyss angivna förhållanden, befintligt fiske bevisligen
förstöres eller avsevärt skadas, ersättning härför skall lämnas
av staten efter värdering i varje fall av skiljemän.

Såsom av nämnda redogörelse framgår, är det ärende, som
väckts genom Riksdagens åberopade skrivelse av år 1905 och interpellantens
återkallande i minnet av densamma, både av stor
betydelse och invecklad beskaffenhet. Olika intressen bryta sig
här mot varandra, och deras avvägande fordrar ett ingående bedömande.
Det är att beklaga, att ärendet hittills icke kunnat
fortskrida längre än till de rent förberedande åtgärder, om vilka
besked nyss lämnats. Den sammankoppling med våghållningsbesvärets
ordnande, som skett, kommer, därest det fortfarande
vidhålles, också sannolikt att avsevärt fördröja frågans lösning.
Medgivas måste också, att frågan har flera andra moment än de,
som kunna hänföras till väghållningsskyldigheten. Farleds- och
sjöfartsintressena äro båda ganska starkt engagerade och likaså
fiskeintresset.

Efter samråd med statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
vill jag också förklara, att övervägas skall, så snart
tillfälle medgives, huruvida ej, därest den fortsatta utredningen
angående väghållningsbesväret kan antagas draga längre ut på
tiden, än man förut väntat, föreliggande fråga bör för dess påskyndande
överlämnas till någon eller några särskilt tillkallade
sakkunniga för utarbetande av slutligt förslag i ämnet. Då
emellertid vederbörande länsstyrelse redan nu torde sitta inne
med möjlighet att genom föreläggande och beslut i speciella fall
förekomma de mest framträdande olägenheterna av att någon
lagstiftning i ämnet icke finnes, torde någon större olägenhet
icke ha uppstått eller behöva väntas uppstå till följd av den fördröjning,
som ärendet varit utsatt för. Jag skall emellertid i allt
fall, vad på mig ankommer, göra vad som kan göras för påskyndandet
av frågans slutliga hänskjutande till Kungl. Maj :t
och Riksdagen.

Herr Martin: Herr taman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet få framföra mitt vördsamma
tack för det välvilliga svar, som det av mig framställda
spörsmålet nu erhållit. Av detta svar framgår, att herr statsdet
till fullo inser denna frågas stora vikt och betydelse för den
befolkning, som därav beröres, på samma gång som herr statsrådeo
-—- helt naturligt för övrigt — framhöll svårigheten av att
kunna finna en lösning av frågan, som tillfredsställer såväl ortsbefolkningens
enligt mitt förmenande berättigade krav på att få

Tisdagen den 18 februari. ‘ Xv 8.

behålla sina vintervägar i så orubbat skick som möjligt som även . ®vaT J*.
sjöfartsnäringens icke mindre berättigade anspråk på att få såm °n''

obehindrat som möjligt även vintertiden utöva sin för landet sä '' or 8-''
gagnande verksamhet.

Jag fäste mig särskilt vid en sak, som herr statsrådet framhöll,
nämligen att utredningen av frågan allt fortfarande befinner
sig på ett förberedande stadium; enligt mitt sätt att se saken
skulle det betyda, att frågan ännu befinner sig i samma skede
som år 1905, då Riksdagen första gången skrev och begärde en
dylik utredning, och jag kan icke annat än livligt beklaga, att
så är förhållandet. Ätt ärendet av den Lindmanska regeringen
hänsköts till den s. k. vägkommittén, anser jag nämligen icke
vara en åtgärd, som är ägnad att påskynda frågans lösning, utan
snarare ett bekvämt sätt att begrava den — för all framtid till
och med. Man kan nämligen icke rimligtvis begära, att den nu
sittande vägkommittén skall kunna inom rimlig tid utreda, förutom
den stora och viktiga vägfrågan, även dessa betydelsefulla
spörsmål, som det här gäller. Jag anser, att man mycket väl kan
diskutera om, huruvida det var lämpligt att, såsom den förre
civilministern gjorde, sammankoppla så vitt skilda spörsmål som
väg-, fiske- och sjöfartsfrågor med varandra. Herr statsrådet
ställde också i utsikt en möjligen blivande utbrytning av den nu
föreliggande frågan från vägkommitténs program, varav då naturligtvis
skulle följa en både snabbare och framför allt en mera
ingående behandling av densamma. Att ett verkligt behov i det
avseendet föreligger, anser jag vara självfallet.

Jag vill blott nämna ett par fall, som belysa, huru det ställer
sig i närvarande stund, då vi äro i avsaknad av lagbestämmelser,
som kunna verka reglerande på detta område. Alla här i kammaren
känna säkerligen till den icke så långt härifrån belägna
Gustavsbergs porslinsfabrik. Det bolag, som äger denna fabrik,
har för sed att varje vinter, i allmänhet sedan sjön frusit och isen
blivit både gång- och körbar, uppbråka en isränna in till fabriksområdet
för att kunna dit införa sina kolångare. Xu tycker ju
litet var — utom detta bolag, förstås — att kolimporten kunde
äga rum, innan sjön lagt sig eller att, om detta skulle för bolaget
visa sig vara ekonomiskt ofördelaktigt, bolaget borde åtminstone
sörja för, att en isfärja lades ut i isrännan, så att icke
öbefolkningens förbindelser med omkringliggande orter helt och
hållet omöjliggjordes genom denna uppkräkning. Men så har
icke skett. Man tycker nu, att det borde finnas möjlighet för
Konungens befallningshavande i länet att reglera denna sak.

Samma är förhållandet med den rådande striden utanför
Vaxholm; där pågår en kamp mellan sjöf artsintresset å ena sidan
och ortsbefolkningens intressen å den andra. Sjöf artsintresset
anser sig nödvändigtvis behöva den genare vägen genom Kodjupet,
medan ortsbefolkningen anser, att det förra intresset till -

Nr 8. 8

Tisdagen den 18 februari.

Svar d
■interpellation.
(Forts.)

godoses lika bra, om sjöfarten hänvisas till den längre vägen genom
det s. k. Oxdjupet. Huru denna fråga än slutligen skall
ordnas, torde man väl ändock böra kunna lägga i Konungens befallningshavandes
hand att bestämma i detta fall. I varje händelse
bör man väl, därest båtarna skola gå den kortare vägen,
sörja för, att ortsbefolkningen kan komma över isrännan medelst
isfärjor eller dylikt.

En annan sak, som kanske är betydelsefullare, än vad som
nu påpekats, och som nära sammanhänger med denna stora fråga,
är frågan om vinterfisket. Allt sedan sjöfarten även vintertid
tagit den utveckling, som nu skett, har det blivit allt mer och
mer klart, att ortsbefolkningen gör stora förluster på sitt vinterfiske,
särskilt då notfisket. Det är nu över tjugu år sedan en
fiskeriintendent kunde inrapportera, att endast i en av skärgårdssocknarna
här i Stockholms län ortsbefolkningen varje
vinter förlorade omkring 5,000 kronor på grund av isens uppbökande
av sjöfarten. . Ortsbefolkningen där ute i skärgården
har således här gjort en massa förluster år från år för det allmännas
skull, utan att det allmänna på något enda sätt trätt hjälpande
emellan.

Jag vill på tal om detta även påpeka, att Riksdagen i sin
skrivelse av år 1905 särskilt poängterade, att genom den utveckling,
sjöfarten under senare tid fått, ha ortsbefolkningens intressen
fått uppoffras och helt vika för sjöfartens. Jag vill även
anföra ett par fall, som bevisa, vilka skiljaktigheter det är mellan
den allmänna uppfattningen före den nuvarande väglagens
tillkomst och den uppfattning, som nu råder angående just dessa
frågor. Det fanns nämligen i den förra väglagen en bestämmelse,
som innehöll ett stadgande av ungefär det innehåll, att var,
som tager upp vinterväg, över sjö, svare för skadan. Jag
vill tydligt säga ifrån, att förhållandet i det avseendet är helt
annorlunda nu än förr. Man behövde icke förr räkna med sjöfarten
i samma utsträckning, som man nu måste göra, men därav
följer väl icke, såsom Riksdagen även framhöll i sin åberopade
skrivelse av år 1905, att en annan rättsuppfattning inträtt
på hithörande område. Äro vi således alla ense om, att sjöfarten
är ett allmänt ändamål och att densamma bör utveckla sig till
gagn för landet i dess helhet, bör det också sörjas för, att denna
utveckling icke får ske uteslutande på ortsbefolkningens bekostnad.

Ku ställde herr statsrådet i utsikt en möjligen blivande påstötning
till respektive länsstyrelser, tror jag det var, att i detta
fall bevaka ortsbefolkningens intressen. Jag håller emellertid
för min del före, att respektive länsstyrelser icke kunna uträtta
så synnerligen mycket i detta fall med de nuvarande lagbestämmelserna.
Vad vi behöva äro lagbestämmelser, som giva Konungens
befallningshavande både rätt och skyldighet att bestämma

Tisdagen den 18 februari.

9 Nr 8.

inom respektive län, vilka, farleder, som vintertiden få uppkräkas
av sjöfarten, ocli att det därjämte bör tillses, i vad utsträckning
och på vad sätt isfärjor böra ordnas i dessa uppbråkade isrännor,
liksom även den frågan bör ordnas, av vem eller vilka
anskaffnings- och underhållning skostnaderna för dessa färjor
skola gäldas. Därjämte behöva vi en bestämmelse, som klargör,
i vad mån och på vad sätt ersättning skall utgå till ortsbefolkningen
för förlorad inkomst av fisket på grund av vintersjöfarten.
Dylika bestämmelser äro ju icke främmande för lagstiftningen,
såsom även herr statsrådet framhöll i sitt svar. Yi ha ju sådana
bestämmelser i en författning av år 1880, som reglerar frågor,
som sainmmanhänga med allmän farled och allmän flottleds ordnande
o. s. v. Eu hel del myndigheter ha ju även framhållit vikten
av, att lagbestämmelser komma till stånd, som ordna denna
sak. Sålunda ha både lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
kammarkollegium och flera länsstyrelser vitsordat behovet därav.
Stockholms stad lämnar ju ett litet bidrag till underhåll av isfärjor
i Stockholms skärgård, och därmed har ju även i princip erkänts
riktigheten av den uppfattningen, att de, som ha den största nyttan
av vinter sjöfarten, även böra se till, att icke ortsbefolkningen
i allt för stor utsträckning förorsakas svårigheter till följd härav.

Jag har med det sagda velat påpeka vikten av, att någonting
här göres och att detta sker snart, då ju saken berör hela
den svenska kustbefolkningen och dess intressen. Jag ber att än
en gång få till herr statsrådet framföra mitt vördsamma tack för
hans välvilliga svar på min här framställda fråga.

Svar d
interpellation.
(Forts.)

Herr Öberg: Även jag, herr talman, har åtskilliga gånger,
på grund av vad som i min hembygd förekommit, haft uppmärksamheten
fästad på de olägenheter och många svårigheter, som
ö- och skärgårdsbefolkningen utsättes för, när dess vintervägar
av isbrytarna forceras och sönderbråkas. Under de tider av
året, då ännu ingen isbildning inträtt, kan ju skärgårdsbefolkningen
medelst rodd och segling med sina båtar stå i förbindelse
med fastlandet och sålunda få sina angelägnaste behov tillgodosedda.
Men den tid, då sjöfarten engentligen upphört och isbildningen
börjat, har det hänt och händer numera ofta, att denna
befolknings kommunkationer med det närmaste fastlandet omöjliggör
es till följd av industriens framträdande. De kraftiga isbrytare,
som bolagen äga, forcera mången gång, såsom det vill
synas, godtyckligt de av ålder, vinter efter vinter, av ö- och skärgårdsbefolkningen
över fjärdarna utlagda vintervägarna. Denna
befolkning har därigenom kom,mit i en för den numera ganska
pinsam ställning. Olika intressen ha här uppstått och liksom
kommit i konflikt med varandra, nämligen industriens intressen
å ena sidan samt ö- och skärgårdsbefolkningens intressen å
den andra sidan.

Nr 8. 10

Tisdagen deri 18 februari.

Svar ä
interpellation.
(Forts.)

Många äro de fall, som jag från min erfarenhet skulle kunna
anföra för att i någon ringa mån påvisa de olägenheter som ö- och
skärgårdsbefolkningen på detta sätt åsamkas. Jag såg sålunda
för ungefär ett år sedan från mitt kontorsfönster, hurusom en
på is utlagd vinterväg från en större ö, vars befolkning är rätt
avsevärd, blev forcerad och sönderbruten av ett sågbolags isbrytare.
Vägen var utprickad och fullt körbar samt av befolkningen
använd sedan eu tid tillbaka, men vederbörande bolag önskade
att från ett närliggande sågverk i något visst intresse hämta ut
en pråm, och då hjälpte ingenting, utan då skulle vägen forceras
och sönderbrytas. Jag vill nämna, att därest icke särskilda
åtgärder vidtagits, hade i det fallet säkerligen en eller annan olycka
inträffat. Jag såg vidare för icke länge sedan från min gård,
hurusom en bogserare, en isbrytare med andra ord, kom och sönderskar
en hel mängd isvägar för att komma in till eu slip och
mekanisk verkstad. Befolkningens intresse av att hava sina
redan utprickade vägar fick här stå tillbaka för bolagets behov
att komma fram till en verkstad med sin båt.

Ö- och skärgårdsbefolkningen behöver sina isvägar för att
under lämplig tid från sina skogsskiften hämta nödigt byggnadsmaterial
och bränsle, då den icke på annat sätt kan bekvämligen
få sitt behov av virke tillgodosett, ö- och skärgårdsbefolkningen
behöver sina isvägar vintertiden för att tillföra sina vägskiften
de väglagningsämnen, som givetvis erfordras, ty i detta
hänseende har ö- och skärgårdsbefolkningen i fråga om sommarvägunderhållet
icke fått intaga någon särställning i förhållande
till fastlandets befolkning, huru svårt skärgårdsbefolkningen än
har det. Ö- och skärgårdsbefolkningen behöver vidare dessa
vägar för att, då så erfordras, hämta läkare, präst, barnmorska,
post och annat, och därför kan man tryggt påstå, att det är ett
verkligt behov, att något åtgöres för avhjälpande av de olägenheter,
som varit föremål för Riksdagens skrivelse 1905 till Kungl.
Maj :t.

Särskilt för fiskarne, som vintertiden måste över isarna färdas
med sina nät och annan redskap från sina boningar till de
olika fiskeställena, är det olägligt att se sina vägar avskurna och
förstörda genom isens forcering. Deras näringsfång är icke så
givande och deras lott och ställning i samhället såsom fattiga
fiskare är icke så avundsvärd, att de icke behöva hava inkomsterna
av denna sin lilla näringskälla oavkortade.

Människors liv och egendom hava många gånger spillts, och
det har förorsakats stor skada, därigenom att icke några reglerande
åtgärder härutinnan hava vidtagits. Det har hänt, att
kyrkfolket, som gått ut från sina hem tidigt på söndagsmorgonen,
vid återvändandet på aftonen i mörkret har gått ned och drunknat
i ångbåtsrännorna, som uppkommit under den tid, folket
varit borta, och som icke kunnat ses för mörkrets skull.

Tisdagen den 18 februari.

11 lsTr 8.

Behovet av en ostörd rätt till att använda sig av isvägarne. Svar d
kan sålunda sägas vara omisskänligt. mterpe hon.

Härmed har jag, herr talman, velat i min ringa mån så att
säga draga ett litet strå till stacken för att belysa behovet av, att
något i förevarande hänseende snarligen åtgöres, och när nu
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet å nyo blivit fästad på detta förhållande,
tillåter jag mig att för min del uttala den varma förhoppningen,
att vederbörande statsråd skall låta sig angeläget
vara att snarast möjligt se till, vad som kan vara att åtgöra i
saken, på det att ö- och skärgårdsbefolkningen icke, såsom nu
synes bliva fallet, allt mer och mer får sina vinterkommunikationer
över isarna avskurna.

Herr Nydal instämde häruti.

§ 4-

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande proposition angående pension åt ritaren
O. W. Andersson.

§ 5-

Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid:

till bevillningsutskottet motionen nr 258, av herr Pälsson;
till lagutskottet motionerna:
nr 259, av herr Olofsson i Digernäs och
nr 260, av herr Starbäclc m. fl.; samt

till konstitutionsutskottet motionen nr 261, av herrar Sjöberg
och Kronlund.

§ 6-

Riksdagens revisorers härpå föredragna berättelse om den
år 1912 av dem verkställda granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1911 remitterades till statsutskottet.

§ 7.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3 och 4, statsutskottets utlåtanden
nr 17 och 18 samt bevillningsutskottets betänkanden nr 12 och 13.

§ 8.

Vid nu skedd föredragning av bevillningsutskottets memorial,
nr 14, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning av väckt

Kr 8. 12

Tisdagen den 18 februari.

motion om upphävande av tullen å plommon, sviskon och russin,
blev den i detta memorial; föreslagna voteringspropositionen av
kammaren godkänd.

§ 9-

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,
och] Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1,
som nu föredrogos, bordlädes åter.

§ io.

Följande nya motioner i anledning av Kung! Maj:ts proposition
angående förändring av tullsatserna å socker och sirap
m. m. avgåvos, nämligen av

herr Lindman nr 262 och 263; samt
herr Andersson i Skivarp, nr 264.

Vidare avlämnade herr Wedin en motion, nr 265, i anledning
av Kungl. Maj.ds proposition med förslag till lag om expropriation
m. m.

Ifrågavarande motioner blevo på begäran bordlagda.

§ Il Anmäldes

och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser

dels till fullmäktige i riksbanken:

nr 15, i anledning av verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning,

dels ock till fullmäktige i riksgäldskontoret:
nr 16, i anledning av verkställd granskning av riksgäldskontorets
förvaltning.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Gustafsson i Örebro under 3 dagar fr. o. m. den 20 febr.

» Lemlce » 3» »»»»20» och

» Pålsson » 10 » » » » » 20 » .

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,20 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 19 februari.

13 Nr 8..

Onsdagen den 19 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Enligt

den 15 innevarande februari fattat beslut företogos
nu val av tjugufyra valmän för utseende av ej mindre dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter
för Riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor än även
sex suppleanter för dessa valmän; och utsågos därvid till

valmän:

herr	vice talmannen D. Persson med	154	röster,
»	Berg i Munkfors	»	154	»
	Carlsson i Frosterud	»	154	»
»	Christiernson	»	154
	Eden		154
	Forsberg	»	154	»
>	Hansson i Solberga	»	154	»
»	Henricson i Karlslund	»	154
»	Indebetou	y>	154	»
»	Jesper son		154
	Juhlin	»	154	»
»	Kristensson	»	154	»
»	Kronlund	»	154	»
	Lindman __	»	154	»
»	Nilson i Örebro	»	154	»
»	Nilsson i Bonarp	»	154	»
»	Palmstierna	»	154
»	Rydén	»	154	»
»	Röing	»	154
	Sjö	»	154
	Söderberg i Stockholm		154	»
»	Vennersten	»	154	»
»	Wijlc	»	154	»	och
»	Andersson i Knäppinge		153	>> ;	samt

suppleanter:

herr Carlson i Herrljunga med 142 röster,
» Waidén » 142 >

Xr 8. 14

Onsdagen den 19 februari.

herr Persson i Norrköping	» 142 »
» Leander	» 142 »
» Zelahn	* 141 »	och
» Lithander	» 141 »

Ordningen mellan de suppleanter, som erhållit lika antal
röster, bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven, genom
lottning.

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående
paragraf omförmälda valen.

§ 3-

Föredrogos var för sig Kung! Maj:ts å kammarens bord
vilande propositioner; och hänvisades därvid:

till jordbruksutskottet propositionerna:

angående reglering av häradsallmänningen Västra Stöpen i
Skaraborgs län; och

angående driftkostnader under år 1914 för statens domäner;

till bankoutskottet propositionen angående tilläggspension
åt professorn H. Lings änka Josefina Ling, född Rolph;
till statsutskottet propositionerna:
angående konservering av Risinge gamla kyrka; och
angående räntefritt lån för svenska församlingens i London
kyrkobyggnad;

till bankoutskottet propositionen angående pension åt slöjdläraren
vid Önnestads folkhögskola A. J. Nilsson; samt

till statsutskottet propositionerna:

angående om- och tillbyggnad av Smålands artilleriregementes
kokinrättningsbyggnad;

angående bestridande av kostnader för underhåll av landsvägen
mellan Boden och Lappträsk;

angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar
av vissa förskottsvis utgivna medel;

angående ålderstillägg för vissa departementsskrivare hos
arméförvaltningen; och

angående anskaffning av skodon för armén.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord
liggande motionerna; och hänvisades därvid:
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 262 och 263, av herr Lindman; och
nr 264, av herr Andersson i Skivarp; samt

till lagutskottet motionen nr 265, av herr Wedin.

15 Nr 8.

Onsdagen den 19 februari.

§ 5.

Härefter föredrogos växt för sig:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 10, i anledning av väckt motion om tullfrihet för nickelsulfat;
och

nr 11, i anledning av väckt motion om ändring i gällande
tullsats å vätesuperoxid m. m.; samt

lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av justitieombudsmannens
framställning till Riksdagen angående ändrad lydelse
av gällande stadgande om brotts åtalande efter angivelse.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden och
utlåtande hemställt.

§ 6.

Efter föredragning härpå av lagutskottets utlåtande, nr 8, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kung! Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om lagstiftning mot illojal fartygstrafik.
konkurrens vid trafik med ångfartyg m. in.; begärdes ordet av
motionären

Herr Åkerlund, som yttrade: Herr talman! Jag har
tagit mig friheten återkomma med samma motion i denna fråga,
som avslogs av Riksdagen i fjol, och det helt enkelt av den anledningen,
att det synes mig föreligga fullt giltiga skäl för att Riksdagen
fäster sin uppmärksamhet vid det förslag, som är vackt.

Eu har jag visserligen utgått ifrån en ringa trakt av vårt
land, vilken dock är vår största skärgård. Här har sedan länge
praktiserats, och jag tror icke, jag säger för mycket, om jag
säger tjugo gånger, att ett kapitalstarkt bolag gjort allt vad det
kunnat för att på det mest hänsynslösa sätt kuva konkurrensen
ifrån småfolkets sida i fråga om ångbåtstrafiken. Het finnes åtskilliga
andra kapitalstarka bolag, men dem har det starka bolaget
ej vågat sig på.

Jag vill nämna för herrarna, {hur det gått till i regel,
när detta allsmäktiga bolag av befolkningen i skärgården anmodats
tillse, att trafiken ordnades på ett litet tidsenligare sätt. Befolkningen
har då fått det svaret, att det bry vi oss icke om, utan
»ären I icke nöjda, så fån I låta bli». Följden har då blivit den,
att befolkningen, som till synnerligen stor del är beroende av
bekväma kommunikationer, känt sig föranlåten att själv under
stora besvärligheter genom upplåning av pengar eller skuldsättning
skaffa egna fartyg. Så fort dessa fartyg kommit till stånd,
så har ögonblickligen upptagits den mest hänsynslösa konkurrens
från det mäktiga bolagets sida. Så t. ex. hade detta fartygsbolag

Nr 8. 16

Onsdagen den 19 februari.

Angående,
llojal konkur ■
ens vid ängfartygstrafik.

(Forts.)

till eu mycket bekant ort icke långt från Stockholm satt ett biljettpris
av 1,50 kr. och nu går det på tredje året att få fara
för 25 öre, men till eu plats eu mil norr därom gäller fortfarande
det gamla priset, 1,75 kr. eller något dylikt. Som sagt,
det är icke bara på ett ställe, utan i eu hel mängd fall, där det
gått till på detta sätt. Dessa små allmogeföretag hava helt enkelt
störtat över ända, och massor av människor ha blivit ruinerade.

Men det är icke allenast i detta avseende, som det är av
yttersta vikt, att man tillser, att det icke får fortgå huru som
helst; vi hava helt nyligen sett, hur hela Sveriges kusttrafik ända
från Kristiania till Haparanda, med undantag allenast av den
rent lokala, håller på att omhändertagas av eu enda mäktig trust.
Skulle detta oavlåtliga bemödande att komma åt det ena fartyget
efter det andra, att sammanslå det ena rederiet efter det andra,
lyckas, då bleve denna trust allsmäktig i fråga om kustfarten i
Sveriges land, och sådant kan väl ändå ej vara lämpligt.

Utskottet har framhållit bland annat, att sjön har ansetts
vara fri sedan urgamla tider. Ja, det kan så vara, att sjön förr
var fri; man seglade då med små skutor, lastade med trä, stötte man
på, var det ingen fara med det, man kom alltid fram. Men med
de passagerarefartyg, vi nu ha överallt i våra trakter, vet jag bestämt,
att ingen trafik skulle kunna drivas, där icke statsmakterna
så vänligt trädde emellan med sjökort, mätningar, fyroch
lotsväsende o. s. v. Utan dylika inrättningar skulle någon
sjöfart ej kunna drivas, och just därför anser jag, att det icke
är så orimligt att tänka sig, att staten finge se till, att förhållandena
ordnades så, att den stora allmänhetens bästa bleve tillgodosett.
Jag känner mycket väl till, att sjöfarten är eu så viktig
näring för vårt land, att den icke bör hetungas oskäligt, utan
tvärtom att man hör tillse, att den utvecklar sig så fritt som möjligt
; men den får icke heller skena över skacklarna.

Utskottet har bland annat nämnt, att denna hänsynslösa konkurrens
drives på flera håll i Stockholms skärgård och till gagn
för den trafikerande allmänheten på öarna och skären. Hej, den
är långt ifrån till gagn, ty för det första bli de slantar, befolkningen
med knog och arbete sparat ihop för att få en god kommunikation,
fulkomligt tillspillogivna; och för det andra har
det gått så till, att, när allmogens kommunikationsföretag blivit
tillintetgjorda, bolaget uppträtt på den trafikerade linjen, men
till straff upphöjt biljettpriserna till vad de varit från början,
sålunda till skada för allmänheten, som icke genom självständiga
företag kan få ordnade och lugna förhållanden, utan ovillkorligen
måste vara underkastad denna väldiga trust.

Utskottet har också nämnt, att det för att råda bot på dessa
förhållanden skulle vara nödigt införa minimitaxor. Ja, jag vet
icke, vad det skulle vara för orimligt med detta. Det är ju alldeles

Onsdagen den 19 februari.

17 Nr 8.

givet, att ett rederi, liksom en järnväg, bör ha rättighet att sänka . Angående
frakterna, när det gäller större partier eller särskilda förhållanden
inträffa. Det är fullt klart och måste vara självfallet, fartygstrafik.
Likaså är det givet, att, för att råda hot på denna sak, det måste (Forts.)
finnas en minimitaxa.

Jag skall icke besvära kammaren mycket längre, men jag
vill bara säga det, att det förefaller mig högst egendomligt, att
då inom åtskilliga städer myndigheterna ha full rätt att ordna
såväl med taxorna som med turer och angöringsplatser, det skall
vara orimligt att på landsbygden få ingripa reglerande i detta
avseende.

Då jag naturligtvis icke gärna kan tänka mig något bistånd
från sjöfartsnäringens företrädare och då skärgårdsförhållanden
äro så obekanta i riksdagen i allmänhet, skall jag icke taga mig
friheten göra något yrkande alls, men jag uttalar den förhoppningen,
att trustkommittén ville vara vänlig upptaga denna fråga
till behandling, ty den är av sådan vikt, att den bör beaktas.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Till avgörande förelåg nu Andra kammarens första tillfälliga Angående
utskotts utlåtande nr 1, i anledning av herr Tysks motion, nr förfarings227,
om skrivelse till Kung! Maj:t angående ifrågasatt stadgande
om förfaringssättet, då kvarstad meddelas å gods av viss beskaf- kvarstad d
lenhet. gods av viss

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 227, hade beskaffenhet.
herr Tysk föreslagit, att Riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida icke myndighet, som meddelade kvarstad, borde hava
sig ålagt att, när kvarstad vore meddelad å gods, som vore utsatt
för försämring eller värdeminskning, låta offentligen försälja
det kvarstadsbelagda godset och deponera köpeskillingen i bankinrättning.

Utskottet hemställde, att Riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida icke myndighet, som meddelade kvarstad, borde
hava sig ålagt att, när kvarstad vore meddelad å gods, som vore
underkastat förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande
i värde eller erfordrade alltför kostsam vård, låta offentligen försälja
det kvarstadsbelagda godset och förordna om köpeskillingens
insättande i bankinrättning.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr W e s t m a n, som yttrade: Herr talman! Även om man,
såsom i denna framställning åsyftas, önskar att bereda möjlighet

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 8. 2

Nr 8. 18

Oasdagen den 19 febraari.

Angående
förfaringssättet
vid meddelande
av
kvarstad å
gods av viss
beskaffenhet.

(Forte.)

till försäljning av med kvarstad belagt gods, vilket är underkastat
förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde,
i likhet med vad som gäller beträffande utmätt lös egendom av
enahanda beskaffenhet, så bör man dock enligt mitt förmenande
tillse, att icke bestämmelserna i fråga om det mindre omfattande
förfarandet, kvarstad, göras skarpare och strängare än i fråga
om det mera omfattande förfarandet, utmätning.

Eu stadgas i 4-0 § utsökningslagen beträffande utmätt lös
egendom utav den beskaffenhet, som här är i fråga, nämligen
sådan, som är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller
hastigt fallande i värde, att den må försäljas, om borgenären det
äskar och sådant finnes lämpligt. Utskottet däremot föreslår beträffande
med kvarstad belagd egendom, att den myndighet, som
meddelar kvarstad, skall hava sig ålagt att försälja den, sålunda
utan att begäran därom framställes, kanske till och med i strid
med borgenärs och gäldenärs önskan. Här skulle sålunda bli
en ovillkorlig plikt för vederbörande myndighet att sälja egendomen,
en plikt, som för övrigt knappast kan med nu gällande
bestämmelser uppfyllas utav den myndighet, som meddelar kvarstad,
nämligen överexekutor, därför att det icke är överexekutor,
som verkställer kvarstaden, utan vederbörande utmätningsman, och
överexekutor kan sålunda icke veta, huruvida den egendom, som
blir belagd med kvarstad, verkligen är av den beskaffenhet, att
den är underkastad förskämning, förstörelse o. s. v. och sålunda
bör försäljas.

Jag anser således, att, i full överensstämmelse med vad utskottet
i sin motivering uttalat, själva klämmen uti utskottets
framställning bör avfattas så, att bestämmelserna i fråga om
med kvarstad belagd egendom komma att stå i paritet med de
bestämmelser, som nu gälla beträffande utmätt egendom, eller
med andra ord, att klämmen, om jag nu skall våga att på rak
arm formuera den, skulle erhålla den avfattningen,

att Eiksdagen i skrivelse till Kung!. Maj :t ville anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande, huruvida icke ett
motsvarande stadgande till det i 40 § utsökningslagen förekommande
angående försäljning av utmätt lös egendom, vilken är
underkastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande
i värde eller erfordrar alltför kostsam vård, bör i utsökningslagen
införas även beträffande med kvarstad belagd lös
egendom av förenämnda beskaffenhet;

och tar jag mig friheten hemställa om den ändring i utskottets
avgivna utlåtande, att Eiksdagen i stället måtte anhålla om
vad jag här föreslagit uti den förändrade avfattningen av klämmen.
''å''! I <

Härefter anförde:

19 Nr 8.

Onsdagen den 19 februari.

Herr Lundgren i Vendelsberg: Herr talman! Under

föregående års riksdag fick kammarens första tillfälliga utskott
till behandling eu motion av herr Eriksson i Grängesberg, som delande av
gick ut på att kvarstadsbelagda skogsprodukter, som kunde an- kvarstad d
ses vara utsatta för värdeminskning, skulle kunna av överexe- gods av viss

1 * 06SKdTT67lH6T.

rutor forsaljas. JJ

Vid behandlingen av denna motion fann utskottet, att flera < orts-''
fall hade inträffat, då det kunde påvisas, att en dylik värdeförminskning
hade ägt rum. Utskottet fann sålunda motionen i
viss mån berättigad. Men då motionären endast riktat uppmärksamheten
på skogsprodukter och utskottet för sin del hade den
uppfattningen, att ett blivande lagstadgande borde omfatta alla
sådana varor, som kunde bliva utsatta för förskämning eller
värdeförminskning, kunde utskottet icke hemställa om bifall till
motionen, sådan den då förelåg; densamma blev också, som bekant,
av denna kammare avslagen.

I år har herr Tysk väckt motion i samma ämne, men med
hemställan, att en blivande lagstiftning måtte komma att omfatta
icke allenast kvarstadsbelagda skogsprodukter utan även
andra med kvarstad belagda varor, som kunna tänkas bliva utsatta
för förskämning eller värdeminskning. Då denna motion
överensstämmer med den uppfattning, som utskottet i fjol uttalade,
har det legat nära till hands för utskottet att hemställa
om bifall till densamma. Utskottet bar härvid kommit att använda
motionärens slutyrkande.

Den föregående ärade talaren har nu påpekat, att detta slutyrkande
icke står i full överensstämmelse med 40 § i utsökningsiagen,
som i utskottets motivering blivit anförd och i vilken det
bland annat heter:

»överexekutor må, om borgenären det äskar och sådant finnes
lämpligt, förordna om egendomens försäljning».

Det kan ju synas både önskligt och lämpligt, att ett blivande
lagstadgande kommer att stå i överensstämmelse med denna 40 §
i utsökningslagen; men utskottet har för sin del icke varit fullt
övertygat om att det skulle vara gagneligt, att borgenär i vilka
fall som helst skulle äga rätt begära eu med kvarstad belagd
egendom till försäljning.

Då nu den föregående talaren i sak synes vara ense så väl
med motionären som med utskottet, så vågar jag, herr talman,
anhålla, att Riksdagen måtte biträda den hemställan om bifall till
motionen, som här föreligger, men med den ändringen av klämmen,
att i stället för ordet »icke» inskjutas orden »och under vilka
villkor», så att utskottets slutyrkande får denna ordalydelse,

att Riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj :t ville anhålla,
att Rungl. Maj :t måtte taga under övervägande, huruvida och
under vilka villkor myndighet, som meddelar kvarstad, bör hava
sig ålagt, att, när kvarstad är meddelad å gods, som är under -

Nr 8. 20 Onsdagen den 19 februari.

Angående kastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande
samtid med-* v?rde eller erfordrar allt för kostsam vård, låta offentligen för''delande
av sälja det kvarstadsbelagda godset och förordna om köpeskillingens
kvarstad ä insättande i bankinrättning.

l°dk ff1 V/Sf sålunda den föregående ärade talaren i sak är ense med oss,

esalfmiet. v^gar jag hemställa, huruvida icke denna kammare skulle kunna
( orts.) godkänna utskottets hemställan med den förändring, som jag nu
tagit mig friheten att föreslå, då ju med denna förändring utskottets
kläm komme att sammanfalla med det yrkande, som den
föregående talaren gjort.

I detta yttrande instämde herrar Berg i Staby, Helger och
jEliasson.

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Vi torde
nog vara eniga om, att alla vilja komma till det mål, som motionären
här framhållit. Men nu hava vi redan förutom utskottets
förslag två särskilda yrkanden framställda, och jag hemställer,
huruvida kammarens ledamöter kunna vara beredda att antaga
en proposition på det ena eller andra av dessa förslag.

Jag tror, att då samtliga, såvitt jag kan förstå, vilja komma
till det mål motionären åsyftar, det vore klokast, att kammaren
remitterade ärendet åter till utskottet, så att utskottet må bliva i
tillfälle att granska de olika yrkandena och inkomma med det
förslag, som i alla stycken täcker och fyller vad vi i sådant hänseende
önska.

_Men jag är icke alldeles övertygad om att den väg, som
anvisats av den förste ärade talaren, är den rätta, nämligen att
man bara skulle göra en ändring i utsökningslagen. Tv vi veta
ju, att olika myndigheter, nämligen dels Konungens befallningshavande
och dels underrätt, kunna förordna om kvarstad; och
jag är icke riktigt övertygad om att det skulle täcka fullt och
vara lämpligt, att ändringen verkställdes på det sättet, som han
förordat.

Jag har icke härmed velat såga, att icke den av herr Westman
föreslagna formuleringen kan vara riktig; men då jag icke
<u- fullt övertygad därom, skall jag, herr talman, anhålla om
återremiss till utskottet.

Herr Tysk instämde häruti.

Herr Westman: Herr talman! Då, såsom jag förut i
mitt anförande hade äran säga, det var med tveksamhet, som jag
framlade ett bestämt formulerat förslag, enär jag egentligen hade
ämnat_ yrka återremiss till utskottet, så har jag för min del
ingenting emot det av herr vice talmannen framställda yrkandet.
Att jag kom fram med ett formulerat förslag, var endast för att

Onsdagen den 19 februari.

21 Nr 8.

möjligtvis spara en onödig omgång och försöka att få ärendet
fortare behandlat; men har jag ingenting emot återförvisning
av ärendet, då jag är förvissad om att därigenom en ännu lämpligare
formulering kan komma fram, än den jag tagit mig friheten
att föreslå.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
bifall till det av herr Lundgren i Vendelsberg gjorda yrkandet
samt 3: o) bifall till yrkandet om ärendets återremitterande till
utskottet; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i sistnämnda proposition.

§ 8.

Efter härpå skedd föredragning av Andra kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, angående herr Henriksons i
Heberg motion, nr 164, om skrivelse till Kung!. Maj:t angående
utfärdande av vissa föreskrifter i fråga om utarrendering av
prästerskapets löneboställen, blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas Första kammaren.

§ 9.

Konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående ändring i vissa
delar av förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm; samt

nr 4, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungen
i fråga om utarbetande och framläggande av förslag till
bestämmelser rörande utseende av suppleanter för stadsfullmäktige,

föredrogos härefter; och biföll kammaren vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ io.

A föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets I frågan om
utlåtande nr 17, i anledning av väckt motion om skrivelse till Konungens
Kung! Maj:t med begäran om övervägande, huruvida och i vad hov m'' m"
mån Konungens hov må kunna avskaffas m. m.

I en inom Andra kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad
motion, nr 173, hade herr Lindhagen hemställt, att Riksdagen
ville anhålla, att Kung!. Maj:t måtte efter samråd med
vederbörande taga under övervägande, hurvida och i vad mån
det så kallade hovet och den i statsverkspropositionens första

Nr 8. 22

Onsdagen den 19 februari.

I fråga om huvudtitel omförmälda hovhållningen skulle kunna avskaffas och
hov''''m,<fn * övrigt regeringsmaktens högste representant och andra kungliga
'' personer befrias från en väsentlig del av den representationsskyl(
or s.j som nu ansåges åligga dem, samt i följd härav den så

kallade civillistan efter våra anspråk och tillgångar väsentligen
nedsättas i riktning mot vad enligt utländska förebilder ansåges
skäligen böra ställas till förfogande åt regeringsmaktens högste
representant i republikanskt styrda länder.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet fanns emellertid fogad reservation av herrar
A. C. Lindblad, Thorsson, Lindberg och Molin i Södertälje, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, med anledning
av förevarande motion, ville anhålla, att Kung!. Maj:t måtte efter
samråd med vederbörande taga under övervägande i vad mån
det så kallade hovet och den i statsverkspropositionen första
huvudtitel omförmälda hovhållningen skulle kunna avskaffas såsom
av staten erkänd institution samt i samband därmed den
med statsmedel bestridda representationsskyldigheten för regeringsmaktens
högsta representant och andra kungliga personer
begränsas till vad som kunde anses motsvara verkliga statsintressen,
och sålunda utgifterna under första huvudtilleln väsentligen
nedsättas till bättre överensstämmelse med vårt lands förhållanden
och tillgångar.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Thorsson: Herr talman! Hå jag tillsammans med
mina partikamrater reserverat mig mot utskottets framställning,
skall jag be att få säga några ord i den föreliggande frågan.

Utskottet har vid behandlingen av detta ärende icke velat
ägna det någon saklig prövning, utan endast kort och gott hemställt,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Motiven för utskottets här gjorda framställning äro ju
mycket svåra att finna, då de icke på något sätt angivits. Det
har visserligen under den förberedande behandlingen anförts ett
motiv för att utskottet icke borde sakligt behandla ett ärende
av denna beskaffenhet, det nämligen, att man från Riksdagens
sida mellan två tronskiften icke borde göra några som hälst förändringar
i den fastställda hovstaten.

Emellertid förefaller det mig, som om denna ståndpunkt
icke vore f ullt hållbar. Ty det finnes olika uppfattningar om vad
man egentligen kan anse vara rimligt att bevilja för att en
person i en viss samhällsställning skall kunna fullgöra sin representationsskyldighet.
Det kan ju uppstå delade meningar om vad
som kan anses behövligt för detta ändamål; och från Kungl.
Maj :ts sida har ju, som bekant, åtskilliga gånger mellan tronskiftena
gjorts framställningar om förändringar i statsanslagen

28 Jfr 8.

Onsdagen den 19 februari.

till detta ändamål. Jag erinrar mig, att man ännu så sent söm
1907 hade att behandla här i Riksdagen en framställning från
Kungl. Maj :ts sida att höja anslaget till hovstaten med 68,000
kronor. Med samma skäl, som det från Kungl. Maj :ts sida göres
framställning om ändring i civillistan, kan det naturligtvis också
från Riksdagens sida göras framställningar i detta hänseende.
Det är ju klart, att det kan vara olika uppfattningar om huru
mycket som må erfordras för att statens främste representant
skall kunna på ett fullt värdigt sätt representera samhället.

Ku är det väl ändå på det sättet, att det skett åtskilliga omkastningar
i tänkesätten sedan den tiden, da dessa anslag fastställdes.
Det är väl numera strängt taget icke längre den glittrande
grannlåten, som ger värdet åt landets främste representant;
i vår tid sätter man väl ändå mera värde på de personliga
förtjänster, som monarken i sin ställning kan inlägga, och det
gagn hans personliga egenskaper kunna tillföra nationen. . Det
är ur den synpunkten sett, som jag för min del icke kan finna,
att det under alla omständgheter är riktigt, att man under de
tider, som ligga emellan ett par tronskiften, icke skall få göra
någon ändring i det anslag, som utgår till första huvudtiteln.

Det är i överensstämmelse med denna min uppfattning, som
jag icke kunnat uraktlåta att lämna mitt understöd till den föreliggande
motionen i så måtto, att jag velat påkalla en undersökning,
huruvida dessa anslag i någon mån kunde nedsättas. Det
är väl ändå icke i full överensstämmelse med det alltmera tilltagande
demokratiska åskådningssättet, att eu hel krets av samhällsmedborgare
skola behöva ägna hela sin tid åt onyttig hovtjänst,
jag tillåter mig använda detta något djärva uttryck. Men
det är ''orimligt att tänka sig, att så mycken både manlig och
kvinnlig kraft skall tagas bort från det produktiva och nyttiga
arbetet och att dessa människor endast skola ha till uppgift att
byta om kläder med vissa mellanrum på dygnet för att uppträda
den ena timmen i den ena kostymen och den andra timmen i
eu annan kostym. Sett med min enkla syn på tingen måste det
verka skadligt, att man sysselsätter folk med sådana onyttiga
saker, och Riksdagen är enligt min mening medansvarig i denna
hushållning, som icke har något som häst gott föredöme för
medborgarna. Även ur den synpunkten låter det försvara sig
att borttaga hovet, att man därigenom lösgör en del människor
från att ingenting göra till att göra något nyttigt och själva förtjäna
sin utkomst i samhället.

Från denna ståndpunkt her jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som är vidfogad utskottets utlåtande.

Med herr Thorsson förenade sig herrar Lindberg och KIoq.

Herr K i 1 s o n i Örebro: ITerr talman, mina herrar ! Den

I-.fråga om,
Konungens
hov m. m.
.(Btata.)

Nr «. 24

Onsdagen den 19 februari.

I fråga om föregående ärade talaren sökte påvisa, att den ståndpunkt, som
Riksdagen och enkannerligen denna kammare sedan gammalt
'' , '' ''hävdat, eller att någon förändring icke lämpligen bör företagas
^ ‘ i Konungens civillista annat än i samband med ett regentskifte,

icke vore hållbar. Men när han skulle motivera denna sin ståndpunkt,
behövde lian repliera på Kungl. Maj :t, som understundom
gjort framställning i det ifrågavarande syftet, oavsett om regent•s
kille förelåg eller ej. Det är sålunda ett ganska egendomligt
fenomen, som här möter oss: En socialdemokratisk representant i
Riksdagen faller år 1913 tillbaka till en ståndpunkt, som före•trätts
av Kungl. Maj :t för åtskilliga tiotal år tillbaka. Jag förbigår
den lilla omständigheten, att en viss förändring varit ifrågasatt
år 1907.

Jag tror, att det är synnerligen goda skäl för att Riksdagen
allt fortfarande hävdar den gamla ståndpunkten, och skall tilllåta
mig att i detta sammanhang erinra om, hurusom 1873 års
.Statsutskott, då det i anledning av den reglering av utgifterna
under första huvudtiteln, vilken då av Kungl. Maj :t ifrågasatts, i
-samband med det regentskifte, som försiggått på hösten föregående
år, yttrade sig över dessa framställningar, kom med det
uttalandet, att det syntes utskottet, att den inom Riksdagen förefintliga
obenägenheten för flera gånger påkallade förändringar i
Rovstatsanslagen i främsta rummet hade sin utgångspunkt »från
den åsikt, att det vore stridande mot andan i det konstitutionella
statsskicket att annorledes än vid regentombvten ingå i prövning
av de förslag om inskränkningar i den s. k. civillistan, som inom
representationen blivit väckta». Utskottet ansåg det vara av vikt,
att detta anslag erhöll en viss karaktär av stadga och orubblighet.
Uttalandet torde närmast föranletts av en motion, väckt av
Adolf Hedin, i vilken han bl. a. yrkade, att anslagsbeloppet skulle
fastställas för dåvarande konungens regeringstid.

Jag skall vidare tillåta mig att i sammanhang med detta
erinra om att de nuvarande anslagen fastställdes av Riksdagen år
1908, då de uppfördes med de belopp, som fortfarande äro gällande.

Vid detta tillfälle framfördes det här i Andra kammaren
motionsvis ett yrkande, att anslagen till konungens hovhållning
skulle fortfarande utgå med samma belopp som under de närmast
föregående åren, d. v. s. med 748,000 kronor. Men under debatten
därom här i kammaren tog man fasta på ett uttalande, som
gjorts i sammanhang med den avlämnade kungl. propositionen,
att Konungen förklarat, att han icke hade för avsikt att begära
något anslag för sina yngre söner. Det torde jämväl böra erinras
om, att det belopp, som då av Riksdagen bestämdes, och
som nu utgår till Konungens hovhållning, är till siffran precis detsamma
som det belopp, som uppfördes av 1865—1866 års riksdag.

Med avseende på beloppen har jag gjort några efterforsk -

Onsdagen den 19 februari.

25 Nr 8.

ningar i Almanack de Gotha, rörande anslagen till motsvarade
ändamål i några andra länder, och av uppgifterna i denna kalender
framgår, att anslagen till hovhållning uppgå till nedan
stående belopp i följande länder:

I Danmark 1,155,200 kronor,

» Norge 746,770 kronor,

» Serbien 1,440,000 francs,

» Holland 945,000 floriner, motsvarande i svenskt mynt ungefär
1,417,500 kronor.

I Frankrike utgår ett belopp av 1,200,000 francs till presidenten,
varjämte häri för sin representationsskyldighet får uppbära
avsevärda belopp, som gå långt utöver vad vi i det fallet
kunna anses betala ut under första huvudtiteln.

Yad nu herr Lindhagens motion angår, vill jag för min del
förklara, att allt vad som rimligen kan göras för att fostra
vårt folk till enkla levnadsvanor icke bör åsidosättas, och enligt
vad jag förnummit från personer, som därom hava kännedom
och som jag för min del anser vara fullt omdömesgilla, synes
det tydligt framgå, att man alldeles icke kan åberopa exempel
från vart konungahus på överdådigt och dyrbart levnadssätt.

Motionären vill nu emellertid ha bort hovet, d. v. s. de
tjänstemän, som Konungen och de kungliga personerna hava
bundit vid sig. Han är emellertid icke blind för, att representationsplikter
åligga en statschef utåt; huruvida de föreligga inom
landet, synes icke klart framgå av motionen. Men nu tänker han
sig, att representationsplikten skall fullgöras genom ett för ändamålet
särskilt uppfört anslag eller kreditiv. Samma ståndpunkt
intaga också reservanterna, men det synes likväl, som om
själva anslagsbeloppet ej skulle vara huvudsak för motionären.
För honom är huvudsaken, att Konungen icke har ekonomisk
möjlighet, så att säga, att tillgodose de personer, han bundit vid
sig, med avlöning. Jag ber då emellertid att få erinra därom,
att det sätt, varpa motionären tänkt sig möjligheten att avlägsna
dessa personer från Konungens hov, icke ''alltid och under alla
förhållanden kan säkert föra till målet. Jag antager nämligen,
att om Konungen har en stor enskild förmögenhet, och ^Riksdagen
skulle falla _ på den tanken att minska hovstatsanslaget till ett
mycket minimalt belopp, till ett sådant belopp, som kanske eljest
uppbäres av manga tjänstemän inom staten, så hindrar det icke
Konungen att vid sin person binda så stor tjänstemanna stab han
finner för gott, och i det fallet är han med stöd av § 48 regeringsformen
i sin fulla rätt.

Nu ^synes det emellertid vara så, att reservanterna draga i
tvivelsmål, om representationsplikt i någon väsentlig mån skulle
förefinnas. Vare därmed huru som helst så hålla de före,
att man med mindre kostnader och på mera tidsenligt sätt kan
fylla den, o-h därför vilja de, som de säga, begränsa den till

I fråga om
Konungens
hov m. m.
(Forts.)

Nr 8. 26

I fråga om
Konungens
hov m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 19 februari.

verkliga statsintressen. Jag vet icke om man kan saga och
reservanerna ha åtminstone icke presterat något som hälst bevis
därför — att representationen på det sätt, som den nu fullgöres,
icke tillgodoser ett verkligt statsintresse..

Att en statschef tiar representationsplikter, det kan väl ingen
sunt och logiskt tänkande människa bestrida, och i det fallet
gäller fortfarande vad som yttrades i denna kammare 1873 av en
representant på stockholmsbänken, nämligen följande: »Vi få
icke, i fråga om Konungen, blott betrakta honom i hans förballande
till oss eller såsom vår högste ämbetsman i ett från andra
avskilt land, utan vi skola komma ihåg, att utom oss finnas andra
folk, och att Konungen i vårt förhållande till dem är vår målsman.
» — Carl Ifvarsson, som då satt i denna kammare, underströk
den tanken och slutade så: »Jag upprepar, att avsikten
med mitt uppträdande huvudsakligen varit att taga fasta,, på det
från stockholmsbänken gjorda uttalande, att Konungen bör inför
utlandet vara ett uttryck av sin nation.»

Att representationen inför utlandet icke kan eller bör utövas
av någon annan än statschefen, är en så allmänt erkänd sak,
att därom behöver man icke diskutera. Att dessa plikter i och
genom de ökade mellanfolkliga förbindelserna icke minskas utan
tvärtom ökas, torde icke kunna motsägas, och dessa plikter föreligga
icke allenast gent emot andra länders statsöverhuvuden
utan även gent emot mellanfolkliga institutioner,, som i allt mer
ökat antal uppstå och som ofta nu till vår glädje förlägga sina
sammanträden och kongresser till vårt land och framför allt vår
huvudstad. I det fallet vet jag, att motionären själv delar den
uppfattning, som jag i denna min uttalade tanke givit uttryck
åt, ty han har inom denna kammare vackt motion om, att Riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj :t om vidtagande av speciella
åtgärder för att just få internationella kongresser, möten och sammanträden
förlagda hit till vårt land.

Jag är fullt övertygad om, att jag uttalar kammarens mening,
då jag säger, att vårt konungahus fullgjort dessa representationsplikter
på ett sådant sätt, att det länt vart land till heder,
på samma gång som Konungen på värdigt och måttfullt sätt
utfört sina representativa åligganden.

Men Konungen har, synes det mig, även representationsplikter
gent emot eget land. Jag skulle kunna anföra manga
exempel därpå, men vill blott taga ett enda. Jag tänker icke på
sådana representationsplikter, som motionären talar om, då han
erinrar om den så gott som obligatoriska supen för Riksdagens
ledamöter m. fl. vid början av varje riksdag, utan. jag tänker
närmast på sådana händelser som exempelvis de festligheter, som
höra samman med en sådan för Sverige hedrande dag som den
dag, då Möbel-stiftelsen firar sin högtidsdag.

Reservanterna synas emellertid, såsom förut sagts, hålla före,

Onsdagen den 19 februari.

27 Nr 8.

att det skulle bli ekonomiskt fördelaktigare, om ett särskilt anslag
eller kreditiv lämnades för ifrågavarande ändamål. För
egen del är jag av alldeles motsatt mening. Nu veta vi, inom
vilken ram utgifterna äro begränsade. Ett bifall till motionärens
ock reservanternas tankegång leder fullkomligt ut i det ovissa i
det hänseendet. Det bereder enligt min mening mera trygghet
för tillbörlig måttfullhet, om de, som skola uppgöra programmet
för representationen, hava den regulator, som utgöres av en nödig
hänsyn till hovstatsanslagen, än om de anse sig kunna repliera
på svenska staten.

Vidare kan jag icke annat än säga, att då Kiksdagen vid
reglering på andra områden av lönebeloppen och förmånerna för
statens ämbets- och tjänstemän, alltid följt den regeln, att varje
ämbets- och tjänsteman icke skall vara tvungen övergå till ny
lönestat utan Isan okvald få bli kvar vid de förmåner och rättigheter,
han hittills haft, om han så vill, förefaller det mig verkligen,
som om statschefen i det fallet borde kunna få komma i
åtnjutande av samma förmån, som Riksdagen tillerkänner vilken
ämbets- och tjänsteman som helst inom samhället.

I ett fall ger jag herr Lindhagen rätt, och det är, när han
säger, att huvudsaken är, att ingen tar skada till sin själ. Jag
kan verkligen för min del icke finna, att någon som helst bör
eller gärna kan, såvitt han är en normal människa, taga skada
till sin själ genom att fortfarande stå kvar på den av mig nu
senast antydda ståndpunkten.

Jag skall slutligen vidröra en annan sak. Vare det långt
fjärran från mig, att jag skulle vilja bestrida Riksdagens petitionsrätt,
men jag vågar verkligen hemställa till kammaren, om kammaren
finner det vara lämpligt att begagna petitionsrätten på
det sätt, som motionären och reservanterna här hava ifrågasatt.
Det synes mig nämligen, som om petitionsrätten lämpligast borde
begränsas till de områden, som ligga fullt inom regeringens befogenhet,
d. v. s. till ärenden, som enligt grundlagen skola avgöras
av Konungen i statsrådet samt s. k. kommandomål. Vad
motionären och reservanterna begärt, berör ett område, som enligt
§ 48 regeringsformen ligger utanför Riksdagens och regeringens
bestämmanderätt.

Jag frågar sålunda, om icke statsutskottet har synnerligen
goda skäl för sin hemställan, och jag anhåller, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr Lindhagen: Jag hade icke tänkt yttra så mycket
vid det här tillfället, då jag berört ämnet tillräckligt vid
förra riksdagen och i år uti motionen ävensom i mitt yttrande
vid behandlingen av första huvudtiteln, vilket yttrande jag vidhåller
till alla delar. Jag har så mycket mindre anledning att
nu närmare ingå på frågan, då vid betänkandet är fogad en myc -

I fråga om
Konungens
hov m. m.

(Forts.)

Nr 8. 28

Onsdagen den 19 februari.

1 fråga om
Konungens
hov m. m.

(Forts.)

ket välvillig reservation, som till det allra mesta, ja, jag kan
säga, helt och hållet går i samma riktning, som motionären tänkt
sig.

Emellertid har jag, särskilt av den senaste talarens anförande,
blivit uppfordrad att säga några ord, och jag vill då till
att börja med uttrycka min synnerliga förundran över att utskottet
utan anförande av något som hälst skäl hemställt, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Det
är en konstitutionell överträdelse av utskottet att så göra. Det
står i författningen, att utskotten skola avge yttranden och framlägga
förslag rörande lagligen väckta frågor, och då utskottet alldeles
underlåtit att giva skäl, har utskottet överträtt författningen
och begått en olaglig handling. Man finner emellertid, då man
hörde den sista ärade talaren, att det ligger mångahanda goda
saker bakom själva avstyrkandet, och man kan då fråga sig, varför
det icke står något härom i utskottets utlåtande.

Jag skall börja med vad han yttrade sist. Det är en ny
konstitutionell olaglighet, som utskottet där genom herr Nilson
framför, ifall bakom utskottets snäva yttrande ligger den meningen,
att petitionsrätten skall vara begränsad och icke får omfatta
sådana frågor som den föreliggande. Nu har utskottet dock
icke vågat sig på att föreslå, att motionen icke skall upptagas
till prövning, och den siste ärade talaren har heller icke vågat
att här uttala sig i denna riktning, men det är eu betänklig
ansats till reaktion, då han vill undertrycka Riksdagens petitionsrätt,
som står klart uttryckt i § 89 regeringsformen. Talaren
åberopade som stöd för sin mening § 48 regeringsformen, där det
står, att konungen äger att själv bestämma över sitt hov. Det
är så mycket mera omotiverat att här söka kringskära Riksdagens
petitionsrätt, som ju Riksdagen består pengarna till hovhållningen,
och det vore väl märkvärdigt, om icke Riksdagen skulle
få ens yttra sig om, huru av densamma beviljade och av folket
uttagna pengar rätteligen skola användas. Man ser där, huru
betänkliga följder den monarkiska institutionen för med sig. Det
är icke allt detta småkrafs, som talaren uppehöll sig vid, utan
det är institutionen såsom sådan, vilken är ägnad att hos personer
med gott omdöme och god intelligens fullständigt skrinlägga
dessa egenskaper, ehuru nog valmännen önska, att man särskilt
i Riksdagen väl använder sina pund. Det må vara, att Konungen
fullgör sina skyldigheter såsom Riksdagen och folket vilja, och
jag är ense med den föregående talaren, att vad angår gästfrihet
och älskvärt bemötande på de bjudningar Konungen är skyldig
att hålla, det icke finnes någon rimlig anmärkning att gorå,
utan med den senaste talaren anser jag, att vi kunna vara ytterst
belåtna häröver. Men man ser i alla fall, huru institutionen som
sådan, den ärftliga regeringsmakten, fördummar folket, hur den

Onsdagen den 19 februari.

29 Nr 8.

fördummar även dess märkesmän i Riksdagen, ocli det är huvudsaken
i det hela.

Ja, nu skall jag syssla litet med småsakerna, fast de egentligen
kunde förbigås. Man fick veta av herr Nilson bland annat,
att det skulle vara anmärkning att göra mot, att man ville
rubba en avlöning, som var beviljad en ämbetsman för hans livstid,
och jag medger, att det kan ligga något i det. Justitieråden
fa uppbära sin avlöning under livstiden, och varför då icke Konungen
? Nu är det emellertid en viss skillnad icke blott på deras
avlöningars storlek utan även med hänsyn till arten av deras
åligganden. Man har ålagt Konungen att upprätthålla ett hov,
och han gör det pliktskyldigt. Herr Nilson tycker, att det är
en förtjusande inrättning, att den står över all kritik, och att man
icke ens fa,r petitionera om den saken. Men nu veta ju herrarna,
hur lång tid en utredning tar, och här har begärts utredning om
hur man lämpligast efter tidsenliga förhållanden skall få den
föreliggande frågan ordnad, och det kan hända, att många
konungar hinna avlida, innan en utredning blir klar. Därför är
det icke annat än i sin ordning, att en utredning sättes i gång,
och om den, vilket jag hoppas kommer att inträffa, blir färdig
långt före den nuvarande kungens frånfälle, kan man ju låta
fragan sedan vila till slutligt avgörande, till dess nästa tronskifte
.igel rum. Ty om detta kommer plötsligt på och utredningen
icke är klappad och klar, blir man bunden för hela nästföljande
generation.

Men för övrigt är det ju icke, på det sätt motionen blivit
lagd, meningen att fråntaga eu ämbetsman den lön, som han fått
att fritt förfoga över, utan det förhåller sig så, att denna ämbetsman
blivit pålagd en del skyldigheter — det är ju möjligt, att
lian gärna vill fullgöra dem — men man har nu begärt utrednin£
huruvida han icke skall kunna bli befriad från dessa
skyldigheter. Vi ha, som sagt, ålagt Konungen som statschef representationsskyldigheter
av mångahanda slag, men förpliktelser
kunna vi befria honom från även under pågående regeringstid.
Upphöra förpliktelserna, minskas utgifterna, och då kan man
också minska inkomsterna med motsvarande belopp. Man skulle
således^ icke taga ifrån honom en del av den avlöning, som han
fatt, pa. samma. sätt som om Riksdagen exempelvis skulle besluta
att beröva ett justitieråd 3,000 kronor av den lön, han är tillförsäkrad
under livstiden.

Till sist har också herr Nilson erinrat något om förhållandena
i andra länder, och han åberopade, att den franske presidenten
var tillerkänd 1,200,000 francs eller c:a 8 eller 900,000
kr. om året jämte representationspengar. Ifall man nu skall taga
exempel, kunde han ha talat också om att presidenten i Schweiz
lärer ha 10,000 francs om året, så hade ämnet blivit mera allsidigt
belyst. I Förenta Staterna har presidenten enligt uppgift,

I fråga om
Konungens
hov m. m.
(Forts.)

Sr 8. 30

Onsdagen den 19 februari.

I fråga om
Konungens
hov m. m.
(Forts.)

som jag fått från legationen, 75,000 dollars jämte fria resor. Det
är mycket möjligt, att lian dessutom har särskilt anslag för att
hålla'' de störa’ festerna. Men allt det här synes mig utgöra eu
ytterligare anledning att titta på ämnet. Då de republikanska
iänderna komma in i det internationella umgänget med monarkiska
länder, tycka de, enligt vad man sagt mig, att den ene kan
vara så styv som deri andre, och när de europeiska hoven utveckla
en sådan prakt, som de göra, så börja de republikanska folken
att bli fördummade och försöka taga efter. I stället för att detta
skall vara något att åberopa sig på, visar det, att vi här ha eu
civilisatorisk mission att fylla genom att icke inleda de ny a
staterna i sådana här frestelser.

De enkla levnadsvanorna inom konungafamiljen har jag
icke klandrat, de förefinnas väl och äro kanske nödvändiga, men
det är fråga om hovet nu, så att jag tycker, att herr In ilson ume

borde inblanda den saken. .....

Ja, jag instämmer fullt i reservationen, men jag vill ju saga,
att det herr Thorsson nämnde om, att hovmännen skulle kunna
användas till produktivt arbete, lägger jag icke stor vikt på,
ty även om motionen förutsattes gå igenom, är det icke säkert,
att de ägna sig åt produktivt arbete i alla fall. Utan det är någonting
annat, som ligger bakom och som jag fäster mig vid, och
detta andra började jag med, och det slutar jag med.

blår man ser, hur många skäl herr bTilson hade att komma
med, men icke finner något skäl anfört i utskottets betänkande,
vad betyder detta? Jo, att utskottet har eu känsla av att det ^ligger
något annat bakom det hela, något, som utskottet icke. vågat
sig på. Jag kommer därvid att tänka på, vad i en tidning
sagts om denna motion: »Alla förstå, att det är riktigt,, men
ingen vill begripa clet.» Utskottet har icke heller v agat sig pa
att anföra några skål. för sitt avslagsyrkande. Om utskottet vill
vara lika oerhört rojalistiskt som herr Uilson, så anser jag det
vara en verklig gärning av rättvisa och trohet mot konungen, att
på detta sätt strypa motionen genom att icke förebringa någon
motivering. Det vilar något mystiskt och hemlighetsfullt över
den medeltida institution, som bibehållits i regeringsformen, i
statslivet och i första huvudtiteln. Denna institution inverkar
icke fördelaktigt på det svenska folkets representanters och ämbetsmäns
sunda omdöme. Denna makt av Duns nade tycks rycka
upp alla människor, särskilt högre ämbetsmän och även sta.isutskottsledamöter,
till högre rymder, så att de icke längre dväljas
bland folket och se verkligheten, sådan den är. Detta skall bort,
sedan bli vi nog ense om penningfrågan. Inte behöva vi bibehålla
denna institution, därför att den är så billig, som herr Nilson
sökte utveckla.

»Taga skada till sin själ»,, ja, det har. jag verkligen sagt,
att man bör söka undvika, och jag håller före, att somliga män -

Onsdagen den 19 februari.

31 Nr 8.

niskor verkligen kunna göra det av all den grannlåt ock översvinnlighet,
som kungamakten tror sig skyldig utveckla, ock vill
nu giva ett exempel kärpå. Det är nämligen så, kerr Nilson, att
även jag en gång varit med på en s. k. defileringscour vid kovet,
ock det glömmer jag aldrig. Det var under excellensen Lindmans
regeringstid. I mitt ämbetsverk önskade man, att jag såsom
verkets ckef skulle vara närvarande. Jag kan vara med var som
hälst. Jag tror, att jag kommit därhän, att jag icke kan taga
skada till min själ av dylikt. Därför gick jag dit å tjänstens
vägnar, möjligen också, det vill jag icke neka till, driven av eu
viss nyfikenhet.

Yad inträffade! Jo, vi uppställdes i förrummen i långa
rader, kovämbetsmän, militärer ock högre civila ämbetsmän
främst, präster, vetenskapsmän ock dylika sist. Så gick dörren
till »sagan» upp, och man stod inför Vita havet. Ock vad såg
man då? Jo, på en estrad på ena sidan av rummet, jag tror
åtminstone, att det var en estrad, fanns något, som påminde om
teckningarna i Andersens sagor. Det var eu grann ock brokig
tavla, man såg icke människorna för deras yttre omklädnader;
kela kovet ock ministären stod där i en klunga skrudad i sin
största prakt. Så fördes vi ämbetsmän fram i en lång rad längs
den motsatta väggen; det påminde fullkomligt om, när de underkuvade
gallerna fördes i sina bojor vid den romerske triumf atorns
intåg i Dom. Herr Lindman konverserade gemytligt där borta
på estraden ock så kommo vi, »slavarna», in efter den motsatta
sidan. När man kom mitt framför denna lysande skara, fick
man göra en vördsam bugning mot andra sidan av rummet.
Ibland kom det ett igenkänningstecken därifrån, ibland icke.
Många ämbetsmän tyckte, underligt att säga, att detta spektakel
var förtjusande.

Det är ohyggligt, mina herrar, att förnedra den högre ämbetsmannakåren
på detta sätt, ock jag undrar, om man icke på
sådana tillställningar kan taga skada till sin själ därav.

Det var en ämbetsman, eu domare, som nyligen ansåg, att
eftersom jag väckt denna motion om kovet, för att ej tala om
andra försyndelser, kunde »ingen jurist» umgås med mig vidare.
Visar det icke, att man tagit skada till sin själ, när man kan
göra ett sådant uttalande? Därför att en man väckt en motion,
alltigenom hållen i sunda ock lugna ordalag och fullkomligt riktig'',
kan man icke vidare umgås med en sådan människa, säger
man — vittnar icke detta om en alldeles otrolig fördummelse ?
Nej, mina herrar! Skola vi få det tusenåriga riket, få vi nog
se till att det går litet fortare.

Au ber jag emellertid att få yrka bifall till reservationen.
Det är någonting i ingressen till reservationen, som gjort mig
litet undersam. Eeservanterna säga nämligen, att de klandra
statsutskottet, därför att statsutskottet icke ingått på någon som

I fråga om
Konungens
hov m. m.
(Forts.)

Nr 8. 32

Onsdagen den 19 februari.

I fråga om
Konungens
hov m. m.
(Forts.)

hälst saklig prövning av motionen, och fortsätta: »Undertecknade,
som icke kunna godkänna ett sådant behandlingssätt av detta
till utskottet hänvisade ärende, få därför reservationsvis anföra
följande.» Man kan möjligen tyda detta så, att ifall utskottet
ingått i saklig behandling och ändå avstyrkt motionen, skulle
icke någon reservation varit behövlig, men det kan icke vara
meningen, utan reservanterna vilja nog saga, att de högeligen
ogilla ett sådant behandlingssätt av motionen och att de för övrigt
önska avge följande reservation.

Nu skiljer sig reservationen i det avseendet från mitt yrkande
i motionen, att jag i slutet anspelat något.litet på de republikanska
förhållandena. Jag trodde, att motionen skulle få
mera sin rätta karaktär därigenom, och vidare blir det en psykologisk
anknytning till den motion, jag väckte i fjol. Det är alldeles
tydligt, att reservanterna måste se saken mera objektivt
eller statsmannamässigt. Jag tycker därför, att de uttryckt sig
riktigt och bra i sin reservation, och jag är mycket nöjd med
formuleringen.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Thorsson: Jag måste säga ett par ord med anledning
av den ärade statsutskottsedamotens anförande.

Han tycktes anse det underligt, att en socialdemokrat åberopade
Kungl. Maj :t och följde Kung!. Maj :t i detta fall. Det
kan ju hända att jag uttryckte mig något otydligt, men jag vill
i så fall något närmare precisera, vad jag egentligen avsåg med
mitt yttrande. Jag höll före, att Kungl. Maj :t i föreliggande fall
representerade motparten mot Riksdagen, och att om det icke ansågs
ogrannlaga, att den ena parten gick in till den andra med
ett ändringsyrkande, så kunde det icke heller anses ^grannlaga,
om den andra parten, i detta fall Riksdagen, också gjorde så.

Eftersom herr Nilson förde på tal denna kammares rakryggighet
i dessa frågor, så tror jag, att en liten kompletteringär
behövlig i detta fall. År 1907 begärde Kungl. Maj :t, att
anslaget till hovhållningen skulle ökas med 68,000 kronor.
Detta avslog visserligen Riksdagen, men det väcktes samma
år en motion av ledamöter från båda kamrarna, såvitt jag
icke missminner mig. Åtminstone väcktes en motion i denna
kammare, undertecknad av representanter från de båda borgerliga
partierna. I denna motion föreslog man, att Riksdagen
skulle till en av kungahusets medlemmar skänka 550,000 kronor.
Jag undrar, om detta var mera rakryggigt än att taga Kungl.
Maj :ts proposition. Det kan ju icke vara tal om annat, än att
det många gånger varit uppgörelse mellan å ena sidan kungahuset
och å andra sidan Riksdagen i ekonomiska ting, vilka synnerligen
berört kungahuset. Jag vill erinra om, att Riksdagen

Onsdagen den 19 februari.

33 Nr 8.

med Andra kammarens begivande beslutat inlösa arvfurstens palats
och tillskynda statsverket en kostnad av 90,000 kronor, som
skulle utbetalas till kungahuset vid sidan av hovstaten. Även vill
jag erinra om ett beslut, som fattats, sedan jag kommit in i Riksdagen.
Det gick ut på, att man utan vidare skulle avstå från
kronans anpart i hovstalltomterna. Ja, det har varit många sådana
ekonomiska uppgörelser mellan å ena sidan statsverket och å
andra sidan hovet och kungahuset, där statsverket varit den betalande
parten. Det duger då icke att tala om, att Andra kammaren
står på en säker plattform, när den ställer sig avvisande
mot en begärd reglering av anslagen under första huvudtiteln.

För övrigt vill jag säga den ärade statsutskottsledamoten,
att när han nu framförde den uppfattningen, att det vore obehörigt
att petitionera om sänkning av första huvudtitelns slutsumma
på ifrågasatt sätt, så måste jag på det bestämdaste reagera
däremot, ty Riksdagen har rätt att besluta om huvudtitlarna
och huruvida anslagen under huvudtitlarna skola gå till det ena
eller andra ändamålet. Jag kommer för min del aldrig att avstå
från rätten att öva inflytande på dessa anslag, så länge jag har
säte och stämma i Riksdagen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen i enlighet med de därunder gjorda yrkandena propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag därå och bifall i stället till den vid utlåtandet av herr A.
C. Lindblad m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet av herr Lindblad in. fl.
avgivna reservationen.

Voteringen utvisade 125 ja mot 61 nej, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

T fråga om
Konungens
hov m. m.
(Forts.)

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 8.

Nr S.

Onsdagen den 19 febrnari.

§ 11-

Härefter föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckt motion
om medgivande för Borås högre allmänna läroverk att för biblioteks-
och materielkassans räkning upptaga ett lån; samt
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av väckt motion om åläggande för banker
m. fl. att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift å beloppet
av insättare gottgjord ränta; och

nr 13, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
34 § i förordningen angående försäljning av brännvin.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och
betänkanden hemställt.

§ 12.

Angående Vidare förekom till behandling Andra kammarens fjärde

överdenTill tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, angående herr Lindhagens
städerna un- motion, nr 153, om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att
der villkor av den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord
oförytterlig- ej avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, in. m.

16 jord™6 1 motion inom Andra kammaren, nr 153, hade herr Lindhagen
hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att
den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord
ej finge avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, samt att
ett övervägande jämväl måtte äga rum, huruvida ej dispositionen
över denna jord borde, såvitt på staten ankomme, närmare ordnas
genom nya föreskrifter, utfärdade under medverkan även av
Riksdagen.

Utskottet hemställde, att Andra kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att dispositionen
över den till städerna under villkor av oförytterlighet
donerade jorden måtte, såvitt på staten ankomme, närmare ordnas
genom nya föreskrifter, utfärdade under medverkan även av
Riksdagen.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Andersson
i Hägelåkra, Lithander och Rosenquist föreslagit, att Andra kammaren
måtte för sin del besluta, att Riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida ej beträffande städernas disposition av den till
dem under villkor av oförytterlighet donerade jord sådana villkor
och förbehåll borde uppställas, att denna jords ändamål att bereda
städerna varaktig nytta upprätthölles.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Nr 8.

Onsdagen den 19 februari.

Herr Andersson i Hagelåkra, som yttrade: Som synes, Angående
har jag jämte två andra utskottsledamöter avgivit en reservation ^T^deTtUl
mot det föreliggande utskottsutlåtande! städerna wn Htskottet

har i föreliggande fråga sammanfattat motionärens der villkor av
Önskemål i tre huvudpunkter, nämligen först att den till städerna oförytterligdonerade
jorden icke bör avyttras utan Riksdagens samtycke, för het ^radc
det andra att upprätthållandet av det allmännas äganderätt till sin , '' .

jord bör vara en ledande grundsats i jordpolitiken, samt för det
tredje, att, då avhändande av donations jord undantagsvis medgives,
det med donationen avsedda varaktiga gagnet genom särskilda
åtgärder, såsom köpeskillingens fondering, beredes staden.

Till dessa motionärens samtliga önskemål har utskottet i huvudsak
utalat sin anslutning och därpå grundat sitt utlåtande.

Här för närvarande en stad anser för sin egen utveckling
gagneligt att till bostadstomt, industri eller annan allmännyttig
anläggning upplåta jord med äganderätt, måste ett dylikt beslut
av stadsmyndighet fattas med 2/3 röstmajoritet samt underställas
Kung! Maj :ts prövning, som sedan äger inhämta utlåtande
från såväl kammarkollegium som Konungens befallningshavande,
innan bifall eller avslag på framställningen meddelas. Under sädana
omständigheter synes det mig redan nu förefinnas tillräckliga
garantier för att stadsmyndigheterna ej skola kunna genomföra
beslut om jords försäljning, som vore för staden själv eller det
allmänna intresset skadliga. Att, såsom motionären och även utskottsmajoriteten
här föreslagit, varje dylik fråga skulle underställas
Riksdagen prövning, vore att i hög grad förtunga apparaten
och skulle även vålla onödig tidsutdräkt, varvid många
planerade företag kunde äventyras och kanske till och med varda
om intet.

Rörande uttalandet, att upprätthållandet av det allmännas
äganderätt till sin jord bör vara en ledande grundsats i jordpolitiken,
har utskottet framhållit, att tomträttsinstitutets upprättande
anvisar den väg, som i regel bör anlitas vid upplåtelse till
enskilda av mark å donations jord. Här den föreliggande frågan
år 1911 behandlades av Andra kammaren, uttalade nuvarande
statsrådet Sandström rörande den saken den meningen, att för
närvarande är upplåtelseformen med full äganderätt den enda
möjliga för att få byggnadsverksamheten i gång, och att man ej
bör lägga ytterligare hinder i vägen för städernas rätt att med
vederbörligt tillstånd så förfara i detta hänseende. Jag anser för
min del, att denna tankegång är den mest riktiga.

Återstår så det sista önskemålet. Där är jag fullt ense med
utskottet. Jag anser nämligen, att sådana bestämmelser böra utfärdas,
att, när en stad med vederbörligt tillstånd försålt ett
jordområde, köpesumman ej bör få ingå i stadens löpande utgifter,
utan bör fonderas och endast räntan av sålunda bildat
kapital användas.

Nr 8. 36

Onsdagen den 19 februari.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
oförytterligliet
donerade
jord.
(Forte.]

På grund av vad jag sålunda anfört, skall jag be, herr talman,
att få yrka avslag på såväl motionen som utskottets förslag
och bifall till den av mig samt herrar Lithander och Rosenquist
avgivna reservationen.

Plärpå anförde:

Herr Sandler: Herr talman! Som kammaren finner,
innefattar de ärade reservanternas framställning fem olika punkter.
Herrar reservanter ha icke kunnat biträda utskottets hemställan
för det första av den anledning, att utskottet uttalat sin
anslutning i huvudsak till motionärens framställning och Andra
kammarens fjärde tilfälliga utskotts utlåtande år 1911, för det
andra av det skälet, att reservanterna anse, att det bör givas
möjlighet att bibehålla donationen i annan form, än ursprungligen
tänkts, så t. ex. medelst omplacering genom försäljning av
ett samhälles donations jord, för det tredje därför, att reservanterna
förmena, att samhället självt kan bäst bedöma, huruvida
sådan försäljning bör ske, och att det för närvarande finnes tillräckliga
garantier för, att samhällets intressen bli tillgodosedda,
för det fjärde därför, att reservanterna icke finna ömkligt eller
behövligt, att varje dylik försäljning göres till föremål för,Riksdagens
prövning, och slutligen innefattar reservanternas hemställan
för det femte, att efter deras uppfattning köpeskillingen
bör fonderas.

ISTu slutar reservanternas hemställan emellertid med ett an -

nat yrkande än utskottets, och den första frågan är naturligtvis
då, av cad anledning herrar reservanter icke anse sig kunna
biträda utskottets yrkande. Först vill jag fästa uppmärksamheten
på, att, beträffande punkten 5 om köpeskillingens fondering,
ingen som helst meningsskiljaktighet funnits. Det är en
sak, där det råder enighet, och den saken kan alltså icke ha
föranlett reservanterna att påyrka någon annan kläm än den,
utskottet föreslagit.

Går jag till punkt 4-, finner jag där till min förvåning,
att reservanterna motiverat sitt förändrade yrkande därmed, att
de icke anse det vara behövligt eller önskligt att göra varje dylik
försäljning till föremål för Riksdagens prövning. Med anledning
därav vill jag fasta kammarens särskilda uppmärksamhet på det
förhållandet, att det i utskottsutlåtandet har tydligt poängterats,
att man här måste anlägga den praktiska lämpliglietssynpunkten.
klar står uti utskottsutlåtandet: »att draga varje särskilt fall
under Riksdagens prövning torde emellertid icke vara behövligt,
därest under Riksdagens medverkan en lagstiftning i ämnet kommer
till stånd».

Vidare anföra reservanterna till förmån för sitt yrkande,
att det redan nu synes föreligga tillräckliga garantier för, att

Onsdag-en den 19 februari

37 Xr 8.

donationsbestämmelserna och nutida samhällskrav skulle bliva till
fyllest, tillgodosedda. Jag ber att med anledning av denna argumentering
få säga, att om det förhåller sig sa, att det redan nu
föreligger tillräckliga garantier, synes mig det argumentet snarast
vara ett skäl att icke skriva alls, och lag förstår icke, varför
herrar reesrvanter då med sådan argumentering kommit fram
till det förändrade yrkande, varmed deras framställning avslutas.

t förbigående vill jag också anmärka, att det dock är en
ganska underlig tankegång att säga, att gångna tiders donationsbestämmelser
kunna bliva till fyllest tillgodosedda, därför att
man med maj or te t fattar beslut om donationsjords försälj ning,

då ju huvudpunkten i donationsbestämmelserna just är villkoret
om denna jords oförytterlighet.

Yad sedan beträffar reservanternas framhållande, att man
bör tänka sig andra möjligheter att bibehålla donationerna, t. ex.
medelst omplacering av samhällenas donationsjord genom försäljning,
ber jag få framhålla, att på donna punkt har "även utskottet
medgivit, att sådant undantagsvis må kunna ske. Om här föreligger
en väsentlig skillnad, måste den skillnaden bestå häruti,
att, medan utskottets uppfattning är, att städsjorden bör som regel
bevaras åt det allmänna och endast undantagsvis medgivande kunna
lämnas till någon försäljning, synas reservanterna stå på den
motsatta ståndpunkten, att regeln bör vara försäljning och bevarandet
åt det allmänna endast ett undantag. Även på donna
punkt föreligger emellertid icke något, som synes lämna stöd för
reservanternas ändrade yrkande. Det förefaller mig, som om
det väsentligen skulle innefattas i, vad herrar reservanter anfört
allra först, då de förklara, att de icke kunna instämma i utskottets
utlåtande om en anslutning i huvudsak till det föregående
utskottsutlåtandet i frågan.

Om nu herrar reservanter icke i huvudsak kunna instämma i
detta, måste det ju innebära, att det är de väsentliga punkterna i
detta utlåtande, som de för sin del icke kunna godkänna. De
väsentliga punkterna äro två: att stadsjorden bör bevaras i största
möjliga utsträckning åt det allmänna, och att Riksdagens medverkan
oundgängligen måste krävas för en lagstiftning på detta
område, genom vilken försäljning i undantagsfall medgåves.
Det förefaller mig, särskilt om man lägger märke till, att herrar
reservanters yrkande är till ordalydelsen alldeles detsamma som
Första kammarens beslut i denna fråga vid 1911 års riksdag, som
om det skulle vara just bär, som skon klämmer och vi ha att finna
den väsentliga skillnaden mellan utskottets uppfattning och reservanternas.
Utskottet har för sin del bestämt framhållit, att
Riksdagens medverkan måste krävas för eu lagstiftning på detta
område,. och utskottet har för denna sin uppfattning haft att
stödja sig på bland annat de uttalanden, som gjorts av kammarkollegium
och justitiekanslern vid föregående behandling av den -

Angdmde
dispositionen
över den till
städerna under
vilkor av
ofSrytterligbet
donerada:
jord.

(Fort c)

Nr 8. 38

Onsdagen den 19 februari.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
oförytterlighet
donerade
jord.

(Forts.)

na fråga. Dessa uttalanden synas ostridigt visa, att här skulle
vara fråga om ett eftersättande av Riksdagens rättigheter, därest
man skulle överlämna åt Kungl. Maj :t ensam att på administrativ
väg ordna dessa förhållanden. Även om man icke inlåter sig
på en juridisk utredning av dessa spörsmål, bör man väl kunna
säga, att då här har stipulerats ett villkor om oför ytterlighet, så
måste väl det villkoret upprätthållas så långt som möjligt. Och
om något frikallande från detta villkor skall ske, så måste det
ske genom donators medverkan. Endast donator kan medgiva
sådant, och då donator i detta fall är kronan, d. v. s. Kungl.
Maj :t och Riksdagen, så får jag upprepa vad som är skrivet
i utskottsbetänkandet, att det då synes vara självfallet, att Riksdagens
samtycke är erforderligt.

Jag tror det är nödvändigt, innan kammaren fattar beslut i
frågan, att det bringas klarhet över vad reservanterna tänkt i
detta stycke, huruvida det verkligen är deras uppfattning, att
Riksdagens samtycke icke är erfoderligt, eller, om så icke är
fallet, vad anledningen kan vara till att deras yrkande utelämnat
just denna väsentliga punkt, som förefinnes i utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Lindhagen.

Herr Lithander: Herr talman! I den reservation, som
är bifogad utskottsbetänkandet, yrka reservanterna, »att Andra
kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kung]. Maj :t måtte taga i
övervägande, huruvida ej beträffande städernas disposition av
den till dem under villkor av oförytterligliet donerade jord sådana
villkor och förbehåll böra uppställas, att denna jords ändamål
att bereda städerna varaktig nytta upprätthålles».

Härmed hava reservanterna för sin del avsett att ernå det
mål, till vilket motionären syftar, nämligen att åt städerna tillförsäkra
största möjliga gagn och varaktig nytta av deras donationsjordar.
I avseende å det målet äro alltså såväl motionären
och utskottet som reservanterna överens. Skillnaden mellan motionären
och utskottet ligger däri, att motionären yrkar på, att
den till städerna under villkor av oförytterligliet donerade jorden
ej må avhändas städerna utan Riksdagens samtycke samt att
dispositionen över denna jord skulle ordnas genom nya föreskrifter,
utfärdade under medverkan även av Riksdagen. Utskottet
har icke yrkat på Riksdagens samtycke, men begärt nya
föreskrifters utfärdande under medverkan även av Riksdagen.
Reservanterna däremot ha icke kunnat dela motionärens uppfattning
om att städernas donations jordar äro liktydiga med kronodomäner
eller kunna inrangeras under någon av de rubriker,
som förekomma i § 77 regeringsformen och kräva Riksdagens

Onsdagen den 19 februari.

39 Nr 8.

medbesluanderätt. Jag vill icke trötta kammaren med att läsa
upp hela denna paragraf, men där står icke ett enda ord, som kan
häntyda härpå. Motionären grundar emellertid på denna paragraf
sitt yrkande, att Riksdagen tillika med Kung!. Maj :t skulle <
träffa bestämmelser, som skulle komma att inkräkta på Kungl.
Maj :ts nuvarande administrativa och ekonomiska lagstiftningsmakt
härvidlag. Reservanterna hava anslutit sig till den uppfattning,
son: fått ett mycket tydligt och klart uttryck i konstitutionsutskottets
memorial nr 3 för 1911, där motionärens uppfattning
om tillämpligheten av § 11 regeringsformen ogillas. Man
må läsa § 11 hur uppmärksamt som helst, så skall man dock icke
där kunna finna någonting, som syftar på »till städerna överlämnade
donationsjordar». Än mindre möjlig blir en sådan tolkning,
om man, såsom konstitutionsutskottet gjort i sitt memorial,
tar hänsyn till regeringsformens § 84, som lyder: »Grundlagarna
skola efter deras ordalydelse i varje särskilt fall tillämpas».

Den föregående talaren frågade vad anledningen var till att
vi reservanter undvikit att vidröra den vitala punkten. Jag skall
be att få påpeka, att vi icke undvikit den, om vi än icke i detalj
utvecklat den, utan i stället hänvisat till konstitutionsutskottets
nyssnämnda memorial. Jag skall be att få uppläsa en punkt i
detta memorial, som är mycket belysande. Konstitutionsutskottet
säger där:

»I den ursprungliga lydelsen av § 83 regeringsformen stadgades
följande: »ej må någon för framtiden gällande förklaring
av grundlagarna stadgas, utan på det sätt, som enligt föregående
tvenne §§ vid ändringar i dem iakttagas bör. Efter deras ordalydelse
skola de i varje särskilt fall tillämpas.» Tydligare kan
enligt utskottets mening ej uttalas, att var ocli eu, som har att
tillämpa grundlagen, är skyldig att i varje fall gå till grundlagens
egen lydelse för att finna lösningen på det spörsmål, som
föreligger, samt att varje försök från konungs eller Riksdags sida
att genom ett ensidigt beslut såsom rättesnöre vid framtida
grundlagstillämpning sätta sin egen uppfattning av, huru grundlagen
skall tolkas, måste betraktas såsom grundlagsvidrigt. Önskar
någon av statsmakterna driva fram en viss grundlagstolkning,
är enda lagliga vägen för att nå målet, att nämnda statsmakt
fattar för sin del beslut om grundlagsändring eller grundlagsförklaring,
vars slutliga tillkomst därefter beror på jämväl
den andra statsmaktens samtycke. Uti ifrågavarande fall står det
ock öppet för motionären att på nu angivna sätt söka åstadkomma
den grundlagsbestämmelse, som kan tjäna hans syften med
motionen.»

Reservanterna hava genom att hänvisa till detta utskottsutlåtande
velat ge till känna, att de till fullo intsämma i den mening,
som utskottet här uttalat, nämligen att denna fråga icke kan
komma under Riksdagens avgörande med mindre att det först

Angående
dispositionen
över den till
städerna unler
villkor av
ojörytterlighet
donerade
jord.

(Forts.)

Kr 8. 40

Onsdagen den 19 februari.

Angående sker en grundlagsändring. Och det torde val kunna sättas i fråga,
över^lenlill 0111 behövligt och ensidigt att gå eu så omständlig väg för

städerna un- Mt vinna det ovan nämnda mål, som motionären syftar till och
der villkor av som vi icke haft något att invända emot. Det synes emellertid
oförytterlig- reservanterna, att det finnes fullt skäl för det antagandet, att
m j°r''g ''ade de olika städernas verkliga intressen bli lika val tillgodosedda, om
,Fort \ Kung! Maj :t, såsom hittills skett, på administrativ väg träffar
v* ’ avgörande om donations jordarnas försäljning, som om Kung!.

Maj :t skulle träffa dessa bestämmelser tillsammans med Riksdagen,
vars växlande majoritet ingalunda tryggar för eu likformig
behandling framför ett under ämbetsmannaansvar träffat avgörande.
Yi ha därmed velat säga, att saken, om den kommer
under Riksdagens avgörande, icke kan behandlas med större
trygghet, än som nu sker. Kär en stadsrepresentation med 2/3
majoritet fattat ett beslut om donations jords försäljning, så underställes
ju detta beslut prövning av Kungl. Maj :t, som äger
inhämta utlåtande från kammarkollegium och Konungens befallningshavande,
innan bifall eller avslag på framställningen
meddelas, och det torde vara till fyllest.

Dessutom vill jag mot herr Sandler säga det, att villkoret om
oför ytterlighet är omöjligt att upprätthålla, och det är just detta
förhållande, som föranlett Kungl. Maj :t att gång på gång göra
medgivanden om försäljning, där detta efter noggrann prövning
ansetts gagna samhället.

Skulle emellertid denna kammare för sin del besluta i enlighet
med motionärens eller med utskottets förslag, så är det
dock icke sannolikt, att Första kammaren för sin del frångår det
beslut den fattade år 1911 och som den grundade på den uppfattning,
som konstitutionsutskottet uttalade, nämligen att det
står i strid mot gällande grundlag. Ett antagande av motionärens
eller av utskottets yrkande här skulle alltså icke leda till något
resultat, det skulle icke bli något uttalande till Kungl. Maj :t
om vad kammaren i detta avseende önskar. Hellre än att gå
en lång grundlagsändringsväg, så torde vi bäst kunna trygga
och gagna samhällets rätt genom att enigt besluta i enlighet med
den här avgivna reservationen, sådan den eu gång av Första
kammaren antagits, och ber jag därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Rune: Det tyckes icke vara så lätt att i denna fråga

fånga kammarens öra, men jag skall i alla fall be att få ta herrarnes
uppmärksamhet i anspråk något litet, därför att jag under
15 års tid som ledamot i magistraten i ruin hemortsstad Västervik
haft tillfälle syssla med frågor, som röra donations jordar,
och alltså har erfarenhet i hithörande frågor . Västervik är eu
av de städer, som har synnerligen mycket donations jord, och
under de sista 15 åren har jag haft tillfälle noga följa utveck -

Onsdagen den 19 februari.

41 Nr 8.

lingen i dessa avseenden och ägna uppmärksamhet åt denna Angående
fråga. Här har man använt donations jordarna på ett sätt, som dispositionen
jag funnit synnerligen lyckligt för samhället. över <lm

Jag skall emellertid be att. först få säga, att jag anser migf^vinkw^v
kunna vara med på utskottsutlåtandets kläm samt vill på samma oförytterliggång
ge utskottets ledamöter och ordförande det erkännandet, het donerade
att de skrivit motiveringen och utlåtandet över årets motion jord.
synnerligen försiktigt, om jag så får säga. Hot kan verkligen (Forts.)
sägas, att man icke i år har så stora angreppsskäl, som man
hade mot 1911 års utskottsbetänkande. Det är nog i alla fall
nödvändigt att i detta sammanhang taga avstånd från den
röda tråd, som genomgår utskottets motivering. Särskilt
skule jag vilja fästa mig vid de olikheter, som förefinnas
mellan utskottsutlätande! i år och det av 1911. I utskottets utlåtande
för i år är det sagt, att det är helt naturligt, att, då donations
jord vore given under villkor av oförytterlighet, det endast
i vissa undantagsfall borde få förekomma, att jorden finge säljas
med äganderätt. Häremot vill jag påstå, vilket jag också ber
att få återkalla i herrarnes minne, att år 1911 uttalade sig utskottet
icke på det sättet, utan på följande: »Tillämpas detta som
sig bör i förevarande fall, synes det angeläget, att den donation''ord,
vilken ännu befinner sig i kommunens besittning, icke
med full äganderätt avhändes.» Efter mitt sätt att se saken
skulle det i det ena fallet vara fråga om att Riksdagen skulle
uttala sig mot allt avhändande av donations jordarna, men i det
andra göra det beroende av Kung!. Maj :t eller Kungl. Maj :t
och Riksdagen, huruvida donations jordarna i mera avsevärd omfattning
skulle utlämnas åt enskilda, med äganderätt. För min
del tror jag, att man med nödvändighet måste följa det sista
alternativet.

Eu tänker jag mig, att utskottets ordförande svarar härpå
genom att hänvisa till det uttalande utskottet i år gjort om, att
det i huvudsal; delar den uppfattning, som gjort sig gällande i
19it års utskotts utlåtande. Ja, det är ju mycket försiktigt att
på detta sätt, krypa bakom detta betänkande, men, mina herrar,
jag tror, att man måste lägga korten på bordet och icke tala om
vad man gör i huvudsak, utan om vad man verkligen vill.

Jag vill nämna för de intresserade, att donations jorden i de
flesta fall användes dels för industritomter och dels för bostadstomter.

Då frågar man sig först, hur det ställer sig med avseende på
industritomterna. Det förhåller sig därvid så, att i de flesta fall
icke någon människa uppför en industriell anläggning, om han
inte kan förvärva äganderätt till den mark, på vilken han skall
uppföra sina dyrbara byggnader. All industri strävar att drivas
i så stor skala som möjligt, och det behövs stora kapital för industrianläggningar.
Det är sålunda alls icke att undra på, att

Nr 8.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
oförytterlighet
donerade
jord.

(Forts.)

42 Önsdagsn den 19 februari.

folk icke vill riskera sina pengar under annan förutsättning
än att erhålla mark med full äganderätt. Jag vill med ett par
synnerligen belysande exempel från min hemstad Västervik
illustrera detta förhållande.

För 12 å 15 år sedan upplåta stadsfullmäktige i Västervik
en industritomt åt ett glasbruk och en till en snickerifabrik.
I)å det vav svårt att bedöma, hur mycket ifrågavarande industriella
företag behövde för sina anläggningar, fogade det sig så, att
staden under nyttjanderätt och gratis upplät 2 å 3 gånger så
mycket mark, som behövdes. Vid upplåtelser med nyttjanderätt
är det eit faktum, att man inte tänker sig så noga för som vid
upplåtelser med äganderätt. Va, hur gick det sedan i detta fall?
Det visade sig, att industrien hade svårt att skaffa rörelsekapital,
varför den behövde inteckna anläggningarna och icke varhet
j änt med n ytfj anderätten av densamma. Fabriken begärde
då få hopa marken för uppgivet pris. Denna anhållan bifölls
av stadsfullmäktige. Häremot gjordes emellertid av magistraten
den invändningen, att eftersom det visat sig, att fabriken fått
mer mark än den behövde, borde den endast med äganderätt få
köpa så mycket, den hade behov av, och lämna tillbaka resten. Då
gick det i detta fall som nu i sockerfrågan. Det utropades i
alla tonarter, att industrien förföljdes, enär man icke kunde få
inköpa hela det ifrågavarande området. Detta inverkade dock
icke på magistraten, som vidhöll sitt yrkande. Efter någon tid
fick fabriken falla till föga och köpte det mindre området för
avtalade priset, och i stället för hela markområdet fick den blott
eu del av detsamma. Vad visar nu detta ? Jo, att det i allmänhet
är nödvändigt för industrien att kunna erhålla inteckning
uti sina anläggningar. I detta fäll hade alltså fabriken avstått
från ett betydligt större område, som den hade utan ersättningåt
sig upplåtet, för att i stället få tillköpa sig äganderätten till
ett betydligt mindre område. Brist på rörelsekapital är tyvärr
en ofta förekommande olägenhet för vår industri. Folk är så
litet med på att våga sina pengar, då det gäller nya företag.
Om de gamla upparbetade bolagens aktier slåss man, och prisen
därå jagas i höjden, under det att de nya företagen bra litet
stödjas av kapitalisterna. Jag vill påstå, att här i landet mer än
annorstädes är nödvändigt se till, att industrien får mark med
äganderätt, så att den har ett fast underlag för sitt kreditbehov. Ku
säger man, att denna sak bör hjälpas på samma sätt, som framhålles
i Dåga om tomträttsupplåtelserna, med kreditinstitutioner
och lämpliga lagstiftningsåtgärder. Ja, man kan ju teoretiskt
lagstifta om nästan vad som helst, men att lagstifta om huru kapitalisterna
skola placera sina pengar, blir nog svårare. Pengar
äro fåglar, som icke äro så lätta att sätta i bur, och de fara över
hela världen. Eu kapitalist placerar givetvis sina pengar, där
lian får den största räntan och bästa säkerheten. Att hjälpa upp

Onsdagen den 19 februari.

43 Nr 8.

det hela genom upprättande av tomträttsinstitut med anordnande Angående
av kreditkassor är lättare att säga än att utföra. För min del
tror jag icke det går att ordna frågan på annat sätt, än att in- fäderna mdustrien
erhåller dessa tomter med full äganderätt. der villkor av

Yad nu frågan om bostadslägenheter beträffar, vill jag säga oförytterligmot
dem, som påstå, att tomträttsinstitutet vinner allt mera ter- }iet donerade
rang och uppmuntran, att jag vid förfrågan från ämbetsbröder ^ ''

och ledamöter här i kammaren fått det svaret, att ingen kunnat v or 8’

påträffa ett enda fall, med undantag av Stockholm, där tomträtt
kommer till användning. Det bär visat sig, att folk icke vill
begagna sig av denna form för upplåtelse. Jag skulle nästan
vilja beklaga, att så är förhållandet, men vi måste ju räkna med
att det är så, även om det är beklagligt, och vi kunna icke komma
ifrån, att många gånger en person icke vill bygga hus, om han
icke får tomten med äganderätt. Jag antar, att utskottets ordförande
påpassligt kommer att svara, att om staden icke upplåter
på andra villkor, bli spekulanterna tvungna att foga sig. Ja,
om d"t vore så att staden ägde all mark både inom och utom stadens
planlagda område, kunde man resonera på det viset. Min
egen erfarenhet och erfarenheten från andra städer giver dock
vid handen, att folk endast köpa områden, som de kunna förvärva
med äganderätt. Om en stad skulle säga, att den bara
sålde tomter med tomträtt, skulle spekulanterna svara med att
köpa mark av annan tomtägare. Vad bleve härav följden? Det
skulle uppstå förstäder, och huru rikligt man än skulle tilltaga
själva stadsplanen, skulle det alltid finnas mark utanför, där folk
kunde bygga sina bostäder utan hinder av någon byggnadsstadga
och. få den äganderätt, som de tycka om. Man skulle driva byggnadsverksamheten
från centrum ut i utkanterna av städerna.

Vär sedan fråga blir om belysning, vattenledning, polisbevakning
etc., då står man vackert där, när man drivit utvecklingen
i den riktningen, att stadsområdet utvidgats flera gånger
mer, än som varit nödvändigt.

Då det i både 1911 års och detta årets utskottsutlåtande framhållits,
att endast i undantagsfall upplåtelse med full äganderätt
skulle komma i fråga, och då jag anser med stöd av egen erfarenhet
i frågan och på de skäl jag anfört, att det vore mycket
olyckligt, om en blivande lagstiftning skulle gå i den riktningen,
kan jag icke vara med på annat än utskottsutlåtandets kläm.

Jag ber således, mina herrar, få yrka bifall till utskottets hemställan
med ett bestämt ogillande av motiveringen.

Herr Lind h a g e n: Den här'' frågan sönderfaller i två delar.
Den ena, vad som rättsligt taget är riktigt, och den andra,
hur frågan skall ordnas i framtiden.

Nu ha många olika uppfattningar gjort sig gällande. Somliga
säga, att städerna böra behålla sin jord med vissa undan -

Nr 8.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
oförytterlvihet
donerade
jord.

(Forts.)

44 Onsdagen den 19 februari.

tag. Herr Rune tyckes mena, att städerna alltid böra sälja jorden.
Andra åter uttala den uppfattningen att städerna böra i
regel sälja, men i vissa fall behålla jorden. Eu kan man emellertid
icke ena sig, och det är ju nästan mycket begärt, att så många
stridiga, eu gång uttalade uppfattningar skulle redan nu kunna
enas. Däremot förstår jag icke meningen med herr Runes yrkande
om bifall till klämmen, men avslag å motiveringen. Hade
lian yrkat bifall till bara själva klämmen utan någon som helst
därvid fogad motivering, hade man bättre kunnat förstå honom.

Som bekant, har även lagberedningen uttalat den uppfattningen,
att städerna böra behålla sin jord och sålunda skydda
sina donations jordar. Emellertid har den siste ärade talaren
med exempel ur sin erfarenhet häremot framhållit, att industritomter
måste upplåtas mot äganderätt. Man kan då fråga sig
varför ? Det finns icke något förnuftigt skäl att på det sättet
äventyra störa områden, då vi ha infört institutet tomträtt, som
är avsett att fylla de enskildas byggnadsbehov på ett betryggande
sätt, på samma gång som jorden bibehålies i stadens hand. Yad
brukar vanligen inträffa, när industrien köper tomter? Jo, när
staden utvidgas mdi det uppstår ökad efterfrågan å tomter, försäljer
industrien sina områden till bostadstomter för höga pris
och flyttar själv bort. Detta torde i allt fall icke varit meningen
med upplåtelsen.

X u talar herr Rune vidare i sitt anförande om, att tomträtten
är ett institut utan all användning även för bostadsändamål.
För min del har jag en alldeles motsatt erfarenhet från
Stockholm. Det uppväxande samhället Enskede har på två år erhållit
3,000 invånare, och även med avseende på det planerade
Brommaområdet liar man skäl att hysa de bästa förhoppningar.
Allt detta, oaktat det runt omkring finnes fullt upp med mark, som
hågade spekulanter kunna köpa. Vari, kan man fråga sig, ligger
nu orsaken till detta goda resultat? Jo, vi ha för det första icke,
såsom herr Rune, gått omkring och uppviglat folk mot tomträtten
samt talat så i denna fråga, att folk icke begriper något av dess
betydelse. Vi ha här i Stockholm eu alldeles motsatt taktik och
en helt annan uppfattning än den föregående talaren beträffande
dessa förhållanden, och vad mer är, vi ha här för det andra förstått
att upprätta en särskild kreditanstalt, som befordrar tomträtten,
vilket man icke förstått i Västervik. Det är ju klart, att
om man där bara säger: »Var så god och kom och bygg på
tomter, upplåtna med tomträtt», så kommer man icke, ty man
bereder icke köparna någon möjlighet att erhålla pengar att hygga
med som här i Stockholm. Det är den stora skillnaden. En sådan
sak som denna måste man äska fram genom praktiska åtgärder,
som befordra densamma, men aldrig kan man lyckas härutinnan,
om man som herr Rune går och uppviglar folket emot tomträtten.

FTu är det emellertid så, att i det nu behandlade ärendet frå -

Onsdagen den 19 februari.

45 Nr 8.

gan om upplåtelseformen icke är det viktigaste, utan spörsmålet Angående
är huvudsakligen en juridisk angelägenhet. Även om, såsom här dispositionen
förmenats, det icke si år uttryckligen utsagt i § 77 regeringsfor- Städerna unmen,
att detta grundlagsstadgande är direkt tillämpligt i före-(Jer villkor av
varande fall, finnes det i alla händelser juridik i denna fråga, oförytterligIngen
advokat, som handlade med ansvar, skulle, om någon för het donerade
att vara trygg vände sig till honom, kunna ge det rådet, som en 2?r ''

talare, som representerade reservanterna, här nyss gav. Tv det °r s''
må stå i 77 § K. F. eller icke, så är det i alla fall icke juridik
att ha den uppfattning, som av honom uttalades. Här föreligger
det faktum, att kronan donerat denna jord under villkor av oförytterlighet.
Man kan val icke komma ifrån, att kronan gjort
detta. Men under sådana förhållanden kan ingen avyttra denna
jord utan kronans samtycke. Det kan icke stå sig inför eu juridisk
prövning. Man skulle annars öve''dyra. att få sin besittningsrätt
upphävd, enär man icke skulle stå på juridiskt säkra
fötter. Om en person gör ett testamente, så aktar man sig visligen
för att icke iakttaga dess bestämmelser, ty annars komma
arvingarna och stämma. Och om kronan gör en donation med ett
visst villkor, så hör man också akta sig för att icke rätta sig efter
detta villkor, ty en vacker dag kommer kronan annars och säger,
att det är olagligt. Det är alldeles uppenbart, att man måste ha
kronans samtycke för a.tt upphäva oförytterligheten. Detta är
enkel juridik, vare sig § 77 R, F. är direkt tillämplig härvidlag
eller icke.

Men vem representerar då kronan? Ja, under enväldets dagar
var det Kung!. Maj :t ensam, klen nu kan kronan enligt
författningen icke göra några dispositioner i ifrågavarande avsende
utan att Kung!. Maj :t och Riksdagen ii ro därom ense, det
finns ingen författning om all Kung!. Maj :t kan ensam i administrativ
väg upphäva villkoret om oförytterlighet. Detta är den
enklaste juridik, mina herrar. Än har man emellertid under århundraden
glömt bort kronans villkor och bestämmelser. Man
har sovit på saken, och man har gjort som man velat, och det har
blivit praxis, att då kronan icke h tiller på sina villkor, så struntar
man i att inhämta kronans lagliga medgivande. Men, se
herrarna, det kan komma en tid med räfst. Vi ha fått en advokatfiskal,
som Dörj ar stämma, där det icke galt riktigt rätt till, ovis
jag kan icke förstå, hur herr Rune kan vilja äventyra sina köpares
intressen genom att på det la sätt låta avyttra jord, som
kronan skänkt under villkor av oförytterlighet, och tro, att kronan
i alla århundraden skall förbli'' det dumma får, som den
varit. Det kan hända, att advokatfiskal^! kommer och stämmer
den köpare, som herr Rune lockat till en så riskabel affär, och
att domstolen förklarar, att köpet skall återgå. Det är det allra
viktigaste, att vi få denna sak klar för oss, och del, är bra underligt,
att herrarna skola blunda för detta, därför att man sovit

Nr 8.

Onsdagen den 19 februari.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
qförytt enlighet
donerade
jord.

(Forts.)

ett århundrade och därför att man tror, att ingen fara är för
handen, och därför att man helst vill ha det så. Annars kommer
nog advokat! i skalen och stämmer litet varstädes, och då
få vi se, vad det blir för en låt.

Det är därför nödvändigt, att bestämmelserna om disponerandet
av dessa donations jordar uppgöras av Riksdagen och
Kung!. Maj :t gemensamt. Sedan kunna vi tvista om, huru dessa
bestämmelser skola avfattas. Det blir eu författning, som Kung!.
Maj :t framlägger, och då få vi votera om dess detaljer. Men
icke kommer man ifrån affären genom att man helt enkelt handlar
efter sina egna enskilda önskemål. Jag skall för resten,
herr Rune, anmäla denna sak för advokatfiskal.

Herr Bäckström: Herr talman, mina herrar! Det spörsmål,
som framställdes till reservanterna av utskottets ordförande,
har nu blivit besvarat, och av svaret framgick, att reservanterna
först och främst icke vilja vara med om att Riksdagen skall ha
något att skaffa med disponerandet av den jord, som donerats
till städerna under villkor av oförytterlighet. Och för det andra
ha reservanterna icke kunnat biträda utskottets utlåtande, därför
att utskottet skulle ha satt likhetstecken mellan kronans domäner
och städernas donations jordar. Yad det senare beträffar, så visar
utskottets uttalande, att detta icke är fallet. Vad vi i utskottets
motivering ha framhållit, det ha vi fått stöd till i vissa myndigheters
uttalanden, vilka torde väga synnerligen tungt, nämligen
dels vad justitiekanslersämhetet säger om städernas donationsjordar
och dispositionsrätten till dem, och dels vad kammarkollegium
säger härom. Jag vill citera det sistnämnda:

»Den gängse uppfattningen, att donationsjord är kronans
jord, och att kronan således aldrig avsagt sig äganderätten därtill,
synes visserligen icke äga sin riktighet i fråga om alla donationsjordarna,
i det nämligen, på sätt i utredningen här ovan anmärkts,
kronan i åtskilliga fall måste anses hava efterlåtit jämväl
sin äganderätt till jorden, men sådana fall höra dock till undantagen,
och äganderättsdonationerna, bortsett från de få verkligt
allodiala upplåtelserna, torde med hänsyn till städernas rättighet
att förfoga över jorden icke vara av förnämligare beskaffenhet
än upplåtelserna under ständig nyttjanderätt.»

När reservanterna nu genom sitt svar på den framställda frågan
klargjort sin ståndpunkt, så torde få i denna kammare kunna
gå med på deras sätt att so saken och vara med om ett bifall till
reservationen.

Vad återigen herr Runes inlägg beträffar, så måste jag säga,
att detta i vissa delar på det högsta förvånade mig. Utskottet begär
ju icke, att Riksdagen skall så att säga avklippa all möjlighet
för städerna att avhända sig donationsjord med full äganderätt,
när sådant kan visa sig för samhället gagneligt. Men om

Onsdagen den 19 februari. 47

jag förstod herr Rune rätt, så vill lian uppenbarligen icke låta
sig nöja med att det förblir vid de nu gällande bestämmelserna,
utan han vill tydligen en utsträckning av Kung! Maj :ts rätt att
på administrativ väg ge tillstånd till upplåtande av städernas donationsjordar
med full äganderätt. Tv i nu gällande författning,

kung], brevet den 27 januari 1899, beter det: »----men

det i allmänhet icke kan anses med donationsändamålet överensstämmande,
att städerna till enskilda föryttra donations jord, som
är belägen utom stadsplanen, vadan tillstånd till sådant avyttrande
eller till bekräftande med full äganderätt av redan verkställd
upplåtelse av sådan jord bör lämnas endast i sådana undantagsfall,
då av särskilda skäl upplåtelsen kan visas vara av det
gagn för staden, att donationsändamålet må anses varda genom
uppåtelsen uppfyllt.»

Det är ju endast ett understrykande av detta, som utskottet
vill ha uttalat genom sin framställning, och det var just i syfte
att jämka, fila elev mildra, vad jag skall säga, på utskottets uttalande
vid 1911 års riksdag, som nuvarande excellensen Staaff
då framställde det förslag, som av Andra kammaren enhälligt antogs,
och vilket förslag till kläm är detsamma, som utskottet nu
upptagit som sitt slutyrkande, endast med en liten formell ändring.
Under sådana förhållanden borde herr Rune, så framt han
icke vill, att det skall bli eu utsträckning i Kung. Maj :ts befogenhet
att på administrativ väg medverka till upplåtande med
full äganderätt av donationsjord, kunna ställa sig alldeles ense
med utskottet i vad det här yttrat och hemställer om. Ty det ärja
att märka, att de flesta jorddonationerna till städerna — 80
procent enligt förstakammarutskottets utredning vid 1911 års
riksdag — äro sådana, att de upplåtits till städerna endast med
nyttjanderätt, låt vara av perpetuel! giltighet. Och justitiekansler
sämbetet säger: »Först genom jordens försäljning till enskilde
upphör fullständigt kronans dominium över jorden och
kronan har sedan att i fråga om tillsynen över donationen hålla
sig allenast till det kapital, som trätt i jordens ställe. För inhämtande
av Riksdagens samtycke talar även den omständigheten,
att ett bifall till stadsfullmäktiges ansökning innebär ett
brytande med den grundsats, som genom århundraden varit gällande
i fråga om den av kronan till städerna donerade jorden.»

Då, som av diskussionen synes framgå, de, som yttrat sig,
med undantag av reservanterna, äro ense med utskottet i det
väsentliga, så tycker jag, att enighet skulle kunna uppnås även
beträffande utskottets motivering. Herr talman, jag anhåller att
få med yrkande om avslag å såväl reservationen som herr Runes
förslag yrka bifall till utskottets såväl motivering som kläm.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag ber att
närmast få inlägga en liten gensaga mot den oerhörda svartmål -

ar 8.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
oförytterlighet
donerade
jord.

(Forts.)

Nr 8. 48

Onsdagen den 19 februari.

Angående ning angående tomträtten, som herr Rune uppdrog från sin
dispositionen plats här. Han förklarade med den allra största tvärsäkerhet,
stMermun- att tomträtten icke går någonstädes. Om man exempelvis i en
der villkor av stad bestämmer: ni får inga tomter på andra villkor än med tomtoförytterlig-
rätt, så skulle, enligt herr Rune, medborgarna hellre än att bygga
het donerade ^ ,jessa tomter flytta ut utanför staden eller till andra samhällen.

Hej, detta är icke alls riktigt. Lägg upp ett tomträttsområde inom
<‘torts‘) staden, gör stadsplanen i ordning med vatten, gas och övrigt och
utlämna tomterna med tomträtt samt gör det möjligt för bebyggarna
att erhålla pengar att bygga med, och det skall visa sig,
att det går helt annorlunda än så, som herr Rune framställt det.
Det kommer att visa sig över allt, att folk skall vara mer villiga att
bygga på tomter, upplåtna med tomträtt, än på tomter med
äganderätt. Men nu är det så i \ aster vik liksom i de flesta
övriga städer, att man visserligen får tomter med tomträtt, men
icke beredes någon möjlighet att erhålla pengar att bygga med.
Och därför blir det heller intet resultat.

Vad sedan beträffar industrianläggningar på tomter med tomträtt,
så kan det vara mera tvivelaktigt, huruvida tomträttsinstitutet
därvidlag lämpar sig. Därom skall jag icke för närvarande
yttra mig. Men jag anser dock, att det icke ligger utanför möjlighetens
gräns att även vinna industriidkarne, därest man bereder
dem möjlighet att erhålla pengar, så att även de kunna
bygga på mark, som upplåtits med tomträtt. Denna sak är ju
dock i och för sig mera disputabel. För mitt vidkommande vill
jag uttrycka det önskemålet, att städernas representanter ville
var på sin ort lägga sig vinn om att icke omöjliggöra det av Riksdagen
beslutade tomträttsinstitutets utveckling och visa sig tillmötesgående,
då det gäller att på lämpliga villkor och på lämpligt
sätt skaffa medel åt dem, som bygga med begagnande av detta
institut.

Beträffande utskottets utlåtande i övrigt har jag blivit förekommen
av föregående talare. I likhet med honom yrkar jag
bifall till utskottets hemställan, såväl kläm som motivering.

Herr Rune: Herr talman! Först eu liten replik till herr
Persson. Jag vill säga, att det var icke min mening, att därför
att de icke få bygga, som de vilja, de skulle flytta till andra samhällen.
Utan jag ville säga, att det är i allmänhet så i städerna,
att staden äger viss mark och enskilda äga annan; och i valet
mellan att köpa-av enskilda för att erhålla marken med äganderätt
eller att få av staden upplåten mark med tomträtt har i alla
städer, icke bara i Västervik — nu undantager jag Stockholm, ty
där råda särskilda förhållanden — erfarenheten visat, att de
föredraga att bygga på sådan mark, som de kunna få med äganderätt.
Jag tycker, att det är nästan löjligt — det må jag suga -£—
när herr Persson sedan yttrar, att städernas representanter skul -

Onsdagen den 19 februari. 49

le vara litet mera tillmötesgående mot folket, så att de icke blott
få mark upplåten medelst tomträtt, utan även pengar att bygga
för. Men den fordran kan berr Persson väl icke hava på mig,
därför att jag nu är borgmästare, att jag skall tillhandahålla folk
pengar, för att de skola kunna bygga med tomträtt. Också talade
herrarna om, huru utmärkt det går här i Stockholm. Ja,
mina herrar, om man vill visa, att tomträtten är ett utmärkt institut,
tycker jag, att det är märkvärdigt att visa på, att om
man mutar folk med pengar, så användes detta institut. Jag tycker
att det är orimligt att tänka, att i en del små och medelstora
städer man skall ha resurser att kunna lägga upp en kassa för
dem, som vilja bygga på stadens område, att ur densamma erhålla
lån, då billiga tomter finnas tillgängliga i mängd. (Nu säga
herrarna att det går bra även i andra städer, bara man uppmuntrar
dem, som vilja bygga. Jag vill icke förklara orsaken
och icke tvista med herrarna om den saken, men jag vet ingen
stad mer än Stockholm, varest detta tomträttsinstitut är använt
och där man har sådana anordnade kassor. Jag har hört även av
mina kolleger, att så är förhållandet.

Beträffande industritomterna var herr Persson verkligen litet
försiktigare än min gode ämbetsbroder, herr Lindhagen. Han
sade nämligen, att han trodde beträffande dessa, att det skulle
vara svårt att förmå industrien att nöja sig med tomträtt, då
däremot herr Lindhagen påstod, att de skulle gå bra även där. Då
vill jag svara, att i allmänhet anläggas icke industriella fabriker
annat än utom stadens planlagda område, och därutanför kan
tomträtten icke användas. Så långt ha vi ännu icke kommit,
därför är det icke möjligt att tänka på tomträtt, när det är fråga
om industrien. Jag förstår nog, vart herrarna vilja komma,
och den tanken föresvävade mig också, att det vore lämpligt att
använda tomträtt, på det att värdestegringen skulle komma samhället
till godo. Ja, mina herrar, jag tycker att det är en utmärkt
god tanke, som ligger däri, men detta syfte kan tillgodoses
på annat sätt. Det kommer väl därhän ändå, att man skall få en
ordentlig beskattning på jordvärdestegring, och på det sättet tycker
jag, att det är lämpligare, att samhället tillgodogör sig den
värdestegring, som sker med tomterna. Men att samhället skall
söka tvinga folk att köpa med tomträtt, det tycker jag inte är
klokt, så länge personer finnas, som för billigt pris vill sälja
tomter med äganderätt.

Vidare säger herr Lindhagen, att det är oriktigt att yrka
ogillande av motiveringen. Men när jag läser motiveringen och
finner, att den går stick i stäv mot vad jag anser rätt i denna
fråga, är det väl naturligt nog, att jag yrkar ogillande av densamma.
Om jag gjorde som utskottet gjort — döljer vart jag
vill komma och lämnar saken osäker — då skulle jag säga, att
man huvudsakligen åberopar... Då vet man icke, vad man god Ånära

kammarens protokoll 1913. Nr 8. 4

Nr 8.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
oförytterlighet
donerade
jord.

(Forts.)

Jfr 8.

Onsdagen den 19 februari.

Angående tager och vad man icke godtager. Jag tycker, att det vore oklokt
dispositionen att j detta fall blott utelämna motiveringen, ty därigenom skulle
städerna un- fritt spelrum lämnas åt olika tolkningar av vad man velat hava
der villkor av sagt. Då kan ju herr Lindhagen, som vill tolka det på sitt sätt,
oförytterlig- såga, att det är icke sagt, att motiveringen är ogillad, utan mohet
donerade tiveringen väger lika mycket åt ena hållet som åt det andra. Jag
?or '' tror, att det i detta fall är nödvändigt att uttryckligen yrka ogil(Forts.
) fande av motiveringen.

Gentemot herr Bäckström vill jag säga ett par ord. Herr
Bäckström säger, att jag vill, att Kungl. Maj :t skall få utsträckt
makt i detta fall. Hej, ingalunda, herr Bäckström. Jag anser,
att härvidlag har man skött saken på ett fullkomligt lämpligt sätt
både från Kung! Maj :ts sida och från andra vederbörandes sida.
Jag är sålunda fullkomligt tillfredsställd om man lagfäster nu
varande praxis. Herr Bäckström själv säger, att utskottet blott
velat understryka riktigheten av nu gällande praxis i saken. Jag
har icke kunnat läsa utskottets betänkande på det viset, men jag
förklarar nu, att jag är fullkomligt belåten med det sätt, som
hittills använts. Och jag tycker det vore bra, om Kung!. Maj :t
och Riksdagen verkligen lagstadgade den praxis, som hittills ägt
rum. Det är visst icke min mening, att jag vill hava en utsträckning
i den vägen, utan jag vill blott hava en lagstadgad praxis,
som nu utbildat sig, och utbildat sig — såvitt jag förstår — på
lämpligt sätt beträffande det stora flertalet av Sveriges städer.
Stockholm har så olika förhållanden mot andra svenska städer, så
att vi icke kunna taga det till föredöme.

Emellertid försöker herr Lindhagen att skrämma mig och
min stad med advokatfiskalen. Jag vill då säga, herr Lindhagen,
att den, som har bra nog mycket sysslat med rättskipning i vårt
land, skall icke kunna få en så dålig tanke om de svenska domstolarna,
att man tror, att en svensk domstol skall kunna underkänna
ett förfarande, varigenom en bit donations jord blivit försåld,
sedan det skett med Kung! Maj :ts samtycke och efter tillstyrkan
av Konungens befallningshavande och kammarkollegium.
Det tror jag icke kan ske. Jag tror, att de svenska domstolarna
har mera sunt förnuft än att de skulle gå på den bogen.
Och märk, herr Lindhagen, att det har icke varit så, att man i
Västervik förfarit på annat sätt än i andra städer. Hej, andra
städer förfara på precis samma sätt.

Då jag således icke i ringaste mån är övertygad om att min
mening i denna fråga är oriktig och tror, att det vore olyckligt
för Sveriges städer och den framtida användandet av dess donations
jordar, om denna motivering bleve godkänd, får jag fortfarande
vidhålla mitt yrkande om bifall till utlåtandets kläm,
men med bestämt ogillande av motiveringen.

Herr Persson i Horrköping: Herr talman! Blott ett par

Onsdagen den 19 februari.

51 Nr 8.

ord. Herr Rune förklarade, att försök med tomträtt gick icke i Angående
någon annan svensk stad än i Stockholm. Jag tillåter mig för- dispositionen
klara orsaken till detta förhållande. Detta därför, att det icke i wn någon

annan svensk stad finnes någon tomträttskassa, där man der villkor av
kan få låna pengar för att få bygga med tomträtt. I Göteborg oförytterlighar
man just i dagarna lagt upp eu tomträttskassa och gått in het donerade
till Kungl. Maj :t för att få rätt att med statens garanti utfärda f,or '',
obligationer. Herr Rune sade vidare, att det vore för mycket be- ^ orts''''
gärt, att stadsrepresentanterna skulle medverka till, att de som
byggde med tomträtt skulle få pengar. Hej, det är icke alls för
mycket, att de i staden inflytelserika personerna med borgmästaren
i spetsen försökte få till stånd en tomträttskassa med möjlighet
att låna ut pengar. Det är icke blott i Stockholm, man enligt
min uppfattning behöver dessa lån. Det är dessutom icke för
mycket begärt, att man noga beaktar de förslag, som tidigare
varit framförda här i Riksdagen, att det skulle medgivas dem,
som ville bygga med tomträtt, att få låna pengar ur sparbankerna.
Om man dessutom velat tillmötesgå kraven på att erhålla
byggnadslån för byggande med tomträtt, hade man kunnat undvika,
att detta tomträttsinstitut rent av hållit på att komma i
vanrykte, såsom herr Rune nästan synes vilja sträva för.

Herr Lindhagen: Endast ett par ord med anledning av
vad herr Rune anförde. Herr Rune utlade saken så, att man i
Stockholm mutade dem, som byggde med tomträtt, med pengar,
och under sådana förhållanden går det nog bra, sade han, men
det går inte i de andra städerna. Härpå skall jag be att få svara,
att det ju förhåller sig på det sättet, att tomträtten är så ny, att
man i de vanliga penningkreditanstalterna icke är villig att belåna
den. Då är det ju alldeles nödvändigt, när icke de vanliga
kreditkassorna vilja belåna tomträtten, att man upprättar andra
anstalter, där man kan få på lån på den. Och det är ju förklarligt,
att man kan komma och säga: »tomträtt vill ingen ha»,
så länge det icke finns några anstalter upprättade, där även de,
som bygga med tomträtt, kunna få kredit, då för äganderättsupplåtelser
kan fås pengar i de vanliga anstalterna.

Det var för övrigt mycket intressant att höra herr Runes
antydningar beträffande en annan sak. Herr Rune förklarade
nämligen: Så mycket känner jag till rättskipningen i Sverige,
så att jag vet, att det skulle gå bra långt, om icke svenska domstolarne,
när Kungl. Maj :t i administrativ väg givit sitt medgivande
till dessa avyttringar, skulle låta det passera och godkänna
dem.

Ja, herr Rune, det är verkligen någonting under detta. Det
har alltid visat sig, att när det gäller statens gamla domäner och
dess donationer, som råkat i stora bolags och dylika personers
besittning, är det förfärligt svårt att få ren enkel rättvisa vid

Nr 8.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
oförytterlighet
donerade
jord.

(Forts.)

52 Onsdagen den 19 februari.

våra svenska domstolar. Ock det klagas bitterligen av alla, som
härvid fört kronans talan, att det verkligen ser ut, som om det
ofta vore meningen att summariskt strypa kronans rätt i detta
fall. Men det får jag säga, att om saken verkligen sattes på sin
spets, och den frågan framställdes för domstolarna, om man icke
här har överskridit villkoret om oförytterlighet utan att den,
som föreskrivit villkoret medgivit, att det kunde upphävas, så
undrar jag i alla fall, om det inte, när det kommer till kritan
och det skall ske under offentlighetens ljus, skulle bliva dömt
efter lag och rätt här i Sverige; jag tvivlar på, att det finnes
någon domstol här i Sverige, som skulle kunna förklara: Yi
bry oss inte om villkoret om oförytterlighet eller om det av laga
målsmän eftergivits, vi döma i alla fall såsom oss lyster.

Herr Sandler: Herr talman! Jag begärde ordet med

anledning av herr Eunes påstående, att det skulle föreligga en
oklarhet i utskottets motivering, som måste föranleda honom att
yrka på ett ogillande av densamma. Denna oklarhet skulle bestå
häruti, att utskottet uttalat sin anslutning i huvudsak till det
föregående utskottsbetänkandet i frågan. Eu har jag redan förut
från denna plats framhållit, att de två väsentliga punkterna i
detta betänkande är o: dels punkten om att stads jord bör i största
möjliga måtto bevaras i det allmännas ägo, dels den punkt, som
fastslår det oundgängliga kravet på Riksdagens medverkan
i fråga om avyttrandet av dylik jord. Eu har herr Rune på den
senare punkten icke anmält något missnöje, men däremot har han
beträffande den förra punkten förklarat, att han icke kunde
godkänna utskottets motivering på grund därav, att det är särskilt
framhävt, att en försäljning endast undantagsvis bör ske.
Jag kan då för min del icke få någon som helst annan mening
uti herr Runes yrkande än den, att om kammaren godkänner
detta yrkande om ogillande av motiveringen på de skäl
herr Rune anfört, då innebär detta, att denna kammare har
givit Kungl. Maj :t ett bestämt direktiv om, att man hädanefter
skall försälja stads jord i större utsträckning än hittills.

Emellertid förklarar herr Rune i sitt andra anförande, att
han ville understryka den praxis man hittills följt. Ställer man
nu dessa båda yttranden emot varandra, då måste jag fråga mig:
vilken mening ligger över huvud taget i herr Runes yrkande?

Ja, herr talman, på de anförda skälen, ber jag fortfarande
att få vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Rune: Herr Sandler tycks icke ha riktigt klart för
sig vad jag menade. Jag menade, att det i huvudsak bör gå till
som hittills och icke som det föreslås i 1911 års utskottsutlåtande,
där i motiveringen säges: »Tillämpas detta såsom sig bör
uti förevarande fall, synes det angeläget, att den donations jord,

Onsdagen den 19 februari.

Jir 8.

vilken ännu befinnes uti kommunens besittning, icke med full Angående
äganderätt avbändes.» Vidare vände jag mig mot ett uttalande,
att jorden icke skall få avbändas med full äganderätt. Men bar städema unjag
därför sagt, att jag ville uppmana Kungl. Maj :t att mer der villkor av
än hittills tillåta, att donations jord avbändes med full ägande- oförytterligrätt?
Nej, jag tror icke, att herrarna kunna av mitt uttalande het donerade
få den meningen, att jag, därför att jag förklarar, att jag icke ^or ''

vill vara med om ett sådant uttalande, att man icke skulle upplåta ''<or s''''
med full äganderätt, skulle ba velat uppmuntra till att utsträcka
avhändandet med full äganderätt.

Det var väl ursprungligen meningen med herr Sandlers sista
anförande, som ban dock modifierade litet själv, sedan jag begärt
ordet — herr Sandler kanske icke trodde först, att jag skulle
korrigera det; efter att jag begärt ordet korrigerade ban det
själv — att få kammaren att tro, att ett bifall till mitt förslag
skulle innebära ett anvisande till Kungl. Maj :t att mer än hittills
upplåta jord med full äganderätt. Detta skall icke lyckas
herr Sandler, ty jag ber härmed att få förklara för kammaren,
att så icke är.

Vidare skulle jag vilja vända mig mot herr Lindhagen, då
han säger, att det här nog icke går att komma och tala om, att
icke de svenska domstolarna äro partiska för de stora bolagen.

Jag har visserligen anfört två exempel från Västervik på att
industritomter sålunda upplåtits åt bolagen, men jag har icke
talat om de talrika fall, där man åt svenska arbetare med full
äganderätt upplåtit tomter av donations jord. Det blir svårt för
herr Lindhagen att påstå, att domstolarna i de fallen kunna vara
partiska.

Herr Sandler: Endast några ord med anledning av herr
Kunes senaste yttrande. Det är nog icke alls så, att jag kom
med en modifiering bara därför att herr Kune begärde ordet,
utan jag hade verkligen klart för mig förut, att herr linne haft
två anföranden, som gingo stick i stäv mot varandra. Jag kan
för övrigt icke förstå, att herr Kune har anledning tycka bättre om
den senare tolkningen, som jag gav, än om den förra.

Dessutom vill jag, då nu herr Kune här sagt, att vad han
yttrade sig mot och vad han menade med sitt ogillande av motiveringen,
åsyftade vad som stod i Andra kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande 1911, häremot påvisa, att i förevarande betänkande
finnes en punkt, som lyder: »Men dessa omständigheter
tala snarare för ett kompletterande och utvidgande av tomträtten
än de böra vara skäl för att, där så icke visas vara oundgängligen
nödvändigt, försälja donationsjord till enskilda.» Det är sålunda
uttryckligen skrivet i detta betänkande, att utskottet medger att
i undantagsfall, där så oundgängligen visar sig nödvändigt, sådan
försäljning må kunna ske. Jag ber då att få hemställa till

Nr 8.

Angående
dispositionen
över den till
städerna under
villkor av
oförytterlighet
donerade
jord.
(Forts.)

54 Onsdagen den 19 februari.

kammaren, om det nu, efter det anförande, herr Rune nyss hade,
finnes någon som hälst anledning att gå på hans linje och yrka
ogillande av motiveringen.

Herr Rune: Det är ganska lustigt i alla fall, att herr
Sandler skulle påstå, att jag en gång säger ett och en annan
gång säger ett annat. Herr Sandler påpekade på samma gång,
vad han skrivit här i motiveringen på ett ställe, och då skall jag
be att få påpeka, vad han skriver på ett annat. Det är, synes det
mig, än märkvärdigare att i samma betänkande kunna skriva saker,
som kunna tolkas stick i stäv mot varandra. Där står nämligen
på ett ställe: »Vidkommande frågan om Riksdagens medverkan
i förevarande avseende delar utskottet i huvudsak den
uppfattning, som i anslutning till motionärens framställning uttalades
i Andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande år 1911.»
Och i detta utlåtande uttalas, att donations jord icke må med
äganderätt upplåtas. TJti nu föreliggande utlåtande säges däremot,
att sådan jord icke annat än i undantagsfall må upplåtas
med äganderätt. Man kan ej så noga veta, vilket av dessa uttalanden
i en framtid kan tillerkännas vitsord, och därför tror
jag, att det är klokast att taga avstånd från utskottets motivering.

Överläggningen förklarades härmed vara avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan,
2: o) bifall till det av herr Rune under överläggningen
framställda yrkandet samt 3:o) bifall till den av herr Andersson
i Hägelåkra m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse den under l:o) upptagna
propositionen vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes
emellertid av herr Rune med flera av kammarens ledamöter,
varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen fann den under 3:o) angivna nu hava flertalets
röster för sig. Men även härom begärde herr Rune votering, i
anledning varav uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition
:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående
fjärde tillfälliga utskottets utlåtande nr 2 antager yrkandet om
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

55 Nr 8.

Onsdagen den 19 februari.

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit det av herr Rune under överläggningen framställda
yrkandet.

Omröstningen enligt denna voteringsproposition utvisade
109 ja mot 63 nej, vadan propositionen för huvudvoteringen
erhöll följande av kammaren nu godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Andersson i Hägelåkra m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Huvudvoteringen utföll med 102 ja mot 64 nej, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas Första kammaren.

§ 13.

Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
:

angående godkännande av förslag till avlöningsreglemente
för tjänstemän vid statens vattenfallsverk m. m.;

angående särskilt pensionsunderlag för förste provinsialläkare,
som tillika äro provinsialläkare; och

angående beviljande av ytterligare låneunderstöd för järnvägsanläggning
från Varberg över Ullared till Atrans station.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 14.

Härefter förelåg till avgörande Andra kammarens femte
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av en av herr Johanson
i Gäre väckt motion, nr 60, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående viss ändring i gällande bestämmelser om ersättning till
stämningsmän.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 60, hade
herr Johanson i Gäre hemställt, att Riksdagen ville i skrivelse

Angående
reseersättning
till stämningsmän.

Nr 8. 56

Onsdagen den 19 februari.

Angående till Kung! Maj:t anhålla om sådan ändring av förordningen den
^ersättning ±2 juli 1878 angående ersättning till stämningsmål!, att reseer*
sättning endast skulle utgå och beräknas från förrättningsstället

(Forts) närmast boende ojäviga förrättningsmäns hemvist, även om annan
mera avlägset boende person användes för utförande av uppdraget.

Utskottet hemställde, att Andra kammaren för sin del ville
besluta, att Riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t anhölle om
sådan ändring i förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m., att reseersättning till stämningsman endast
skulle utgå med det belopp, som skolat beräknas till den ojäviga
stämningsman, vilken med hänsyn till sitt hemvist skulle betinga
de minsta resekostnaderna för delgivningsuppdragets fullgörande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Westman, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Det syftemål, som motionären och utskottet här vilja vinna, nämligen
att icke en svarande part i mål skall onödigt betungas med delgivningskostnad,
finner jag visserligen vara behjärtansvärt, men
den utväg, som motionären och utskottet anvisa, finner jag däremot
vara fullkomligt oriktig. Utskottet har nämligen lagt saken så, att
det, för att begagna ett gammalt bon mot, är ett vittne, som slutligen
befinnes bli part i målet, Enligt den ed, som stämningsmän
avlagt, och den skyldighet, som lagen ålägger dem, ha de
till plikt att, då de därom anlitas, delgiva stämningar och andra
handlingar. De kunna således icke vägra att fullgöra ett dylikt
uppdrag. Då böra de naturligtvis också få uppbära den ersättning,
som skäligen bör tillkomma dem. Ku vill utskottet, att
en bestämmelse skall utfärdas, enligt vilken, om jag anlitar en
stämningsman, som bor längre bort ifrån en svarandepart än en
annan stämningsman, den förre icke skulle få tillgodoräkna sig
större ersättning för fullgörandet av sitt uppdrag, än den stämningsman,
sam bor närmare svaranden. Om ett fel skulle vara
begånget därigenom, att en sökande, en kärande, vänt sig med
sitt uppdrag till en längre bort ifrån svarandens hemvist boende
stämningsman, bör väl påföljden av detta fel drabba sökanden,
den som vänt sig till stämningsmannen, och icke stämningsmannen,
som fullgör ett honom lagligen åliggande uppdrag.
Det är käranden eller sökanden, som bör få bära den ökade kostnaden,
men stämningsmannen bör i varje fall få ut ersättning
för hela sin resa. Huru skall nu denna sak ordnas, frågar man
då? Ja, redan i nu gällande lag föreskrives i fråga om rättegångskostnad,
att »den saken tappar gälde sin vederdeloman det
allt åter, som han trängd varit att därå kosta». Således en nödig
kostnad endast får svaranden vidkännas. Om käranden föror -

Onsdagen den 19 februari.

57 Nr 8.

sakat en högre kostnad, än som varit nödvändig, bör domstolen Angående
icke utdöma den. Om domstolarna, vilket jag icke har erfaren-r^seerfdttning
het av, skulle i någon större mån handla häremot och således*^
utdöma högre delgivningskostnad, än som bort utgå i målet, får (portg)
man väl söka åstadkomma ändring därutinnan så, att man inskärper
hos domstolarna, vare sig genom ett cirkulär eller genom
ett tillägg till rättegångsbalkens stadganden om rättegångskostnad,
att de icke få döma svarande att betala högre kostnad, än
som varit nödvändig för delgivningen. Däremot skall man
väl icke beröva stämningsmännen dem tillkommande ersättning.

Det finns för övrigt en hel grupp av delgivningar, där icke kostnaderna
drabba någon annan än sökanden, nämligen delgivning
om uppsägning av skuldebrev, delgivning för avbrytande av preskription
och flera sådana fall. Om sökanden då vill begagna
en stämningsman, som bor långt ifrån, hur långt som hälst ifrån
■förrättningssället, så må väl, då han själv får vidkännas den
högre kostnaden därför, detta stå honom fritt. Man skall väl
icke föreskriva därvidlag, att en stämningsman icke skall få ut
ersättning för hela den väg, han måst tillryggalägga, och för
hela den resekostnad, som han haft för att verkställa delgivningsuppdraget.

På dessa skäl får jag, herr talman, yrka bestämt avslag på
utskottets hemställan och den föreliggande motionen.

Vidare anförde

Herr vice talmannen D. Persson: Herr talman! Redan den
omständigheten, att motionären icke framställt något ändringsförslag
beträffande ersättning till vittne vid utmätningsmål m. m. vore
tillräcklig anledning för mig att yrka avslag på den föreliggande
motionen och på utskottets hemställan. Eu är jag i huvudsak
förekommen av den förste ärade talaren, men jag skall då även
för min del fästa uppmärksamheten på det förslag, som nu föreligger
och som endast avser stämningsman. Motionären har i
sin motion, liksom också varit fallet i tidigare inom Riksdagen
framkomna motioner, riktat sin uppmärksamhet på ett faktiskt
rådande missförhållande, det missförhållandet nämligen, att i
många fall anlitas stämningsmål som bo längre bort från förrättningstället,
än andra stämningsmän, varav följer, att delgivningskostnaderna
bli onödigt dyra. Men det sätt, som motionären
föreslår för denna frågas lösning och som vunnit utskottets
gillande, är av sådan beskaffenhet, att jag hemställer, om
någon av er, mina herrar, kan finna det minsta spår av rättvisa
i en sådan lösning av frågan. Det framhålles såväl i motionen
som i utskottets utlåtande, att stämningsmännens behörighetsområde
är obegränsat och att det således står den som söker delgivning
fritt att anlita vilka stämningsmän han behagar, det är just därför,
som den föreslagna ändringen skulle, därest den genom -

Nr 8. 58

Onsdagen den 19 februari.

Angående fördes, komma att verka orättfärdig, som jag vågar uttrycka
reseersättning mig. I rättegångsbalkens kap. 11 § 37 heter det — såsom även
Santyddes av den föregående talaren — »Underrätten förordne
(Forts) yissa män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar och domstolsbeslut,
så ock eljest verkställa delgivning av handlingar.
Dessa stämningsmän gånge inför rätten ed, att de redligen och
utan försumlighet skola uträtta de delgivningsärenden, som åt
dem uppdragas.» Såsom edsvuren stämningsmän är jag således
skyldig att verkställa de delgivningsuppdrag, som lämnas mig.
Jag har faktiskt själv gått ed såsom stämningsmän, och jag
skulle icke våga vägra, om någon skickade till mig handlingar
för delgivning; jag skulle finna mig i att delgiva dessa handlingar,
och om jag t. ex. bodde en mil längre bort från förrättningsstället
än en annan stämningsmän, är det klart, att jag finge bekosta
min resa fram och tillbaka, och intet äventyr i den vägen
drabbade sökanden. Det är däri, som det orättfärdiga härvidlag
ligger.

Det är alldeles tydligt, att om man vill en lösning av denna
fråga, måste man gå i den riktningen, att sökanden icke får
räkna sig till godo större ersättning, än som skulle ha utgått, därest
den närmast till förrättningsstället boende förrättningsmannen
skulle ha anlitats.

Det gör verkligen ett egendomligt intryck, att finna, hurusom
utskottet, medvetet eller omedvetet, varit inne på den rätta
vägen, men sedan i fortsättningen inom kort förlorar spåret. Utskottet
säger nämligen: »Den börda, som här är ifrågasatt att
läggas på den sökande, nämligen att undersöka, vilken stämningsman
som kan utföra uppdraget för de minsta kostnaderna, torde
ej heller vara i nämnvärd grad tyngande.» Ja, det är just däri lösningen
ligger. Men så släpper utskottet denna tanke, att nämligen
sökanden skall taga reda på, vilken stämningsmän som
bor närmast förrättningsstället, och utskottet lägger sedan alltsammans
på stämningsmannen, så att det blir han, som får sitta
emellan.

Stämningsmannens verksamhetsområde är ju mycket stort,
det är, som utskottet uttrycker sig, obegränsat, men därav följer
också, att orättfärdigheten med det nu föreslagna förfaringsättet
kan bliva så mycket större. Om en person anlitades för delgivning,
vilken vore boende mycket långt från förrättningsstället, skulle ju
denne stämningsmän det oaktat icke ha rätt att taga betalt för
mera, än om han blott rest den väglängd, som är mellan förrättningsstället
och närmast boende stämningsmän. Vill man verkligen
råda bot på de missförhållanden, som i detta avseende råda,
och i det fallet är jag av samma mening som motionären och utskottet,
nämligen att man så bör göra, måste man söka gå tillväga
så, att sökanden icke får debitera högre delgivningskostnad,
än om han anlitat den förrättningsstället närmast boende

Onsdagen den 19 februari.

59 Nr 8.

stämningsmannen. Då emellertid motionen icke innefattar något Angående
förslag i den vägen eller ens berör den ersättning, som; utgår reseersättning
till vittnen i utsökningsmål och som avhandlas i samma förordJlllst^m9^
ning, lär det icke nu hjälpa att återremittera ärendet till utskottet,
varför jag nödgas instämma i den föregående ta- °r s''''
lårens yrkande om avslag å såväl motionen som utskottets hemställan,
men med uttalande av den förhoppningen, att motionären,
som ju intresserar sig för saken, måtte till nästa riksdag återupptaga
frågan och då föra fram den i en sådan form, att vi andra,
som verkligen vilja eu rättelse i detta avseende, även må beredas
tillfälle att ansluta oss till förslaget och få en sådan rättelse
genomförd.

Jag ber alltså att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Ing vars son: Det är verkligen egendomligt, att
bär riktas synnerligen hårda anmärkningar mot det tillvägagångssätt,
som nu är ifrågasatt. Yad som här föreslås är ju i huvudsak
ingenting annat, än vad Andra kammaren för sin del
en gång har bifallit, och utskottet har således bär haft synnerligen
gott stöd för sin uppfattning.

De två föregående ärade talarna ha riktat huvudsakligen
tvänne anmärkningar mot det nu påyrkade förfaringssättet. Det
säges, att kostnaden skulle drabba stämningsmannen och icke
sökanden, och detta betecknades av herr vice talmannen såsom en
speciell orättvisa gent emot stärnningsmännen. Ja, om det förhåller
sig på det sättet, är det ju uppenbart, att detta omdöme
är riktigt. Men skulle det nu också i verkligheten bliva så? De
ärade talarna ha ju medgivit, att det på detta område mycket väl
behöves en förändring, ty de personer, som nu mottaga stämning,
äro mången gång fattiga, och särskilt på landsbygden få de i stor
utsträckning betala väsentligen högre delgivningskostnader, än
vad som egentligen vore behövligt. Det är för att råda bot härpå,
som motionären framkommit med sitt förslag. Han har däri
påyrkat, att i detta fall reseersättning endast finge beräknas från
förrättningsstället närmast boende o jäviga förrättningsmans hemvist.
Man har nu fäst upmärksamheten på att en sådan formulering
icke täcker, vad man i detta avseende vill, ty på grund av
att man dels kan taga ersättning för järnvägsresa, dels för
skjuts på landsväg och på grund av att förhållandena i detta avseende
äro helt olika i Horrland mot i mellersta och södra Sverige,
skulle man med en sådan formulering som den av motionären
föreslagna icke alls uppnå det resultat, som man åsyftar. Detta
har föranlett utskottet att ändra förslaget i så måtto, att ersättningen
skulle beräknas efter den lägsta kostnad, för vilken
uppdraget i fråga kunnat utföras. Utskottet har mycket väl varit
medvetet om, att det kanhända hade varit bättre att slå in på en
annan väg härvidlag och fullständigt omlägga yrkandet, så att

Nr 8. GO

Onsdagen den 19 februari.

Angående man t. ex. begärt eu skrivelse med hemställan om utredning av
reseersättning frågan. Men då detta yrkande är väsentligt annorlunda, än det som
män. 3 motionären framställt, ville utskottet icke göra detta, utan förkorta)
sökte på basis av motionen komma fram till det resultat, som var
möjligt uppnå på bästa sätt. Därvid bär utskottet även förhört
sig med personer, som vi hade all anledning förmoda sitta inne
med en rätt grundlig kännedom om de juridiska formaliteter,
som i detta avseende skulle kunna ifrågakomma. Men från deras
håll har icke rests invändningar av den beskaffenhet, som här
framkommit. Och jag får erkänna, att jag fortfarande har svårt
att förstå, att de invändningar, som här äro resta, verkligen äro
av den betydelse, att man fördenskull skulle behöva avstå från
saken. Jag har fastmer den uppfattningen, att med ett förfaringssätt
av den beskaffenheten, som här är föreslaget, skulle
det väsentliga utav missförhållandena undanröjas.

Det är väl ändå påtagligt, att om den här föreslagna förändringen
vidtoges och stämningsman för sökande framhåller att
han icke äger rätt att taga betalt utöver den minsta kostnad,
som kan ifrågakomma, så skola sökandena undan för undan
begränsa användningen av stämningsmän, som äro längre bort
det väsentliga utav missförhållandena undanröjas.

Jag hyser sålunda den meningen, att det, vad herr vice talmannen
här kallade orättvisa, möjligen teoretiskt skulle kunna
påvisas, men att det ute i det praktiska livet icke skulle kunna
förekomma. Och ur denna synpunkt har jag ingen anledning
att nu frångå utskottets yrkande, utan tillåter mig, herr talman,
hemställa om bifall därtill.

Herr Johanson i Gräre: Herr talman, mina herrar!

Eftersom utskottet så välvilligt tillstyrkt min motion och anfört
så talande skäl för bifall till densamma, så vill jag endast säga
några ord.

Yad jag särskilt fäst mig vid, och som jag särskilt ber att få
erinra om är, att i skuldfordringsmål drabba dessa förhöjda kostnader
huvudsakligen de mindre bemedlade i samhället. I förevarande
fall äro alla fördelarna på fordringsägarens sida och gäldenären
är så gott som prisgiven åt fordringsägarens fullständiga
godtycke.

Visserligen skall häradsrätt och rådstufvurätt tillse, att kostnaderna
hållas inom måttliga gränser. Men denna måttlighet
kan vara ganska tänjbar.

Jag har från en grannsocken i min hemort emottagit ett
brev, som tydligen visar, hur det tillgår. Jag ber att få därur
anföra föjande utdrag: »Som du vet, är denna plats belägen halvannan
mil från närmaste stad och alla sakförare där ha för sed
att sända polismän och andra med dyr stadsskjuts för att delgiva

Onsdagen den 19 februari.

61 Hr 8.

stämningar liärnere. Detta blir ganska dyrt, minst 15 å 20 Aiigående
kronor. T. o. m. 25 kronor ha dessa herrar tagit för en åelgivnxng
av stamning, som skulle med vara stamnmgsman utrattats män ''
för 3 å 4 kronor. (Forte.)

Jag tror också, att det är samma förhållande i de andra
socknarna häromkring. Så kunde det bliva någon ändring i denna
sak, så vore det ju bra.»

Ja, mina herrar, en 15 å 20 kronor är mycket pengar för
en mindre bemedlad gäldenär. Jag vet, att på landsbygden skulle
det väcka och framkalla stor tillfredsställelse om man finge en
ändring i denna förordning, som förorsakat så många onödiga
utgifter.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Torgen: Herr talman, mina herrar! Vid behandlingen
av denna motion har det givetsvis framställts såsom huvudsak,
huruvida de nuvarande förhållandena skulle vara de
rätta, eller om en ändring vore önskvärd. Det nuvarande förhållandet
ger den sökande möjlighet att taga förrättningsman,
d. v. s. stämningsman, från snart sagt vilket håll som hälst; och
det kan han så mycket mer göra, som han själv icke drabbas av
någon kostnad, utan det blir den, han söker, som alltid får betala
densamma. Här det gäller, som oftast är fallet, kanske tämligen
små skuldfordringsmål, synes det vara orimligt, att kostnaderna
för utfående av en sådan skuldfordran mången gång
skall överstiga det belopp, man önskar få ut.

Det har ofta framhållits nödvändigheten av att omlägga
detta. Själva formuleringen för omläggningen har varit svår
att finna ut på grund av de ofta säregna lokala förhållandena.

H n sedan stämningsman utses till betydligt antal inom varje
kommun, nu sedan anslag finnes på rättens dörr och uppgift hos
domhavanden, vilka som äro utsedda till stämningsman och fjärdingsmän
in. m., är det helt naturligt en lätt sak för sökanden att
få klarhet om vilken som är närmaste ojävige stämningsman och
sålunda åsamkar de minsta kostnaderna.

Skulle emellertid i något visst fall sådana omständigheter
inträffa genom sakens brådskande art eller dylikt, att sökanden
för att vara säker att hinna fram med stämningen i rätt tid,
tager en stämningsman från annat håll, från den plats, där han
själv vill, då skulle han genom det förslag, som utskottet kommit
till, vara fast för att erlägga den kostnad, som skiljer.

Det har emellertid påståtts här, att vi i detta fall icke skulle
tagit stämningsmannen i försvar, i skydd. Jag undrar, om det
är rätt att lägga frågan på den bogen nu. Här eu stämningsman
får ett uppdrag av sökanden, så må stämningsman vara bosatt var
han vill, han lär dock taga ut för sitt besvär av den, som med honom
överenskommit om uppdraget. Det är därför att ställa

Nr 8. 62

Onsdagen den 19 februari.

Angående frågan på alldeles avig sida att nu påstå det stämningsmannen ej
tiu7ämnmfskuRe få . sina kostnader. Jag tror icke vi behöva att lagstifta
män. om en sådan sak. Den, som ger uppdraget, får betala den stäm(Forts.
) uingsman, som åtager sig uppdraget, men stämningsman blir ej
lagligen skyldig gå utom eget tjänstgöringsområde. Får sökanden
sedan igen det av den sökte, så är det hans sak. Det blir
icke möjligt, om den, som blir sökt, kan visa, att oj avig stämningsman
funnits på närmare håll. Däri ligger svårigheten, och
däri endast, men icke i detta påstående, att stämningsman skulle
komma i risk. Jag tycker det är rent av löjligt med ett sådant
påstående. Det håller icke streck på något vis.

Svårigheten ligger endast däri, att den, som söker, själv
skulle få betala någon del av kostnaden, om han vill förvissa sig
om att hinna stämma i tid och därför tager en stämningsman
från icke närmast liggande ort. Då vill jag mot detta senare
säga: är detta osäkerhetstillstånd för en sökande förmer än det
osäkerhetstillstånd, som för närvarande finnes för den, som
blir sökt ?

Det har sagts, att vi vore på rätt väg i vårt utlåtande. Jag
vill också nämna en annan sak: att, som här är ifrågasatt, eu
börda lägges på den sökande, nämligen att undersöka, vilken
stämningsman, som kan och är skyldig utföra uppdraget, det är
att vara på rätt väg. Den sökande får betala skillnaden om han
tager stämningsman från annat håll. Men stämningsman kan
aldrig någonsin komma i någon som hälst risk att icke få ersättning
för sitt besvär. Jag vill påminna om en sak: om den, som
sökes, ingenting har att betala med, utan lämnar fattigdomsbevis,
tror ni, att stämningsmannen behöver vara belåten med detta
fattigdomsbevis ? Ånej, sökanden får betala stämningsmannen.
I annat fall skulle även han behöva lämna fattigdomsbevis. Därmed
skulle en sådan ståndpunkt vara fallen av sig själv.

Det gäller här i alla fall, att det är billigt, att man icke
ställer så (exempelvis som jag nämnde i skuldfordringsmål), att
man överlämnar gäldenären åt borgenärens fullständiga god■
tycke. Och om icke utskottet har mäktat — och jag ber få tala
om, att jag även i utskottet var av den meningen, att man om
möjligt bort precisera bestämmelserna — om utskottet icke mäktat
gorå detta, så är skyldigheten för oss att bevara den svagare
parten. Och risken blir mindre efter det nya än efter vad
vi hittills haft. Bifall till utskottets hemställan ställer således
ovillkorligen frågan i ett bättre läge, än vad vi ha den för närvarande.

Sedan her jag få nämna även en annan sak. Här gäller
icke en bestämd formulering av lagbestämmelsen. Här gäller endast
att man avlåter en skrivelse till Kungl. Maj :t om sådan
förändring i denna förordning, som skulle möjliggöra det nya,
som vi vilja ha fram. Och jag hoppas att det i det fallet skulle

Onsdagen den 19 februari.

63 Jfr 8.

vara möjligt för Kungl. Maj :t att med sådana ord formulera Angående
beslutet, att de uttalade farhågorna om tvistesaker skulle för- r?seersättning
svinna stämnings Jag

kan icke finna, att det framställts sådana skäl, som nu (portg)
göra det nödigt avslå motionen. Alla skäl synas mig tvärtom tala
för att man får en bättre sakernas ställning genom att bifalla
utskottets förslag, till vilket, herr talman, jag ber få yrka bifall.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Motionen
avser som vi se, att råda bot för det misssförhållande, som ligger
däri, att vederbörande svarande alltemellanåt påföras och
åläggas att betala alltför höga delgivningskostnader. Jag vill säga,
att i min praktik har jag icke haft erfarenhet om, att sådana
missförhållanden äga rum, åtminstone icke i större utsträckning.

Men då nu motionären påstår det, och då utskottet vitsordar, att
erfarenheten visar, att delgivningssökande synnerligen ofta begagna
sig av stämningsmän, vilkas resekostnad blir dryg, och då
detta förhållande från flera andra håll även påvisats, vill jag
visst icke på något vis bestrida, att så är förhållandet, och att
det skulle vara synnerligen önskligt, om man kunde på något
sätt råda hot för detta missförhållande. Men jag kan i alla fall
icke tänka mig, att man skulle råda bot härför på det sätt, som
här är föreslaget.

Om förhållandena äro sådana, att båda parterna bo något
så när nära varandra, exempelvis i samma domsaga eller samma
härad, då är det mycket lätt eller åtminstone jämförelsevis lätt
för sökanden att taga reda på den stämningsmän, som är närmast
boende till svaranden och även om han är ojävig.

Men annorlunda ställa sig förhållandena om exempelvis de
båda parterna bo i mycket skilda delar av landet. Det är då
bart när omöjligt för sökande eller kärande att taga reda på,
vilken stämningsmän bor svaranden närmast. Han har i så fall
knappast någon annan utväg än att vända sig till länsman i orten,
som då i sin tur torde beordra närmaste fjärdingsman att verkställa
delgivningen. Det vore då hårt om denne fjärdingsman
icke skulle få bereda sig större ersättning än den, som utgår till
närmaste stämningsmän.

Men ännu värre ställa sig förhållandena i ett annat fall.

Vi veta litet var, att växelmål skola handläggas vid den rådstuvurätt,
som är närmast svarandens bostad. En hel del städer ha
i sådana fall ett mycket stort lantområde, som i växelrättshänseende
hör till deras jurisdiktion. Det kan vara ett helt landskap
och t. o. m. mera. Huru skall det då vara tänkbart, när
man skall utdöma kostnaderna i dessa växelmål, att vederbörande
rådstuvurätt skall hava kännedom om, var svaranden precis bor,
var närmaste stämningsmän intill honom bor, huru kommunikationerna
ställa sig, om den stämningsmannen verkligen liar kort -

Sr 8. 64

Onsdagen den 19 februari.

Angående aste och billigaste resan till svaranden och därtill, om denne
reseersättning stämningsmål! verkligen är ojävig. Detta är förhållanden, som
1 &rrtik?n^ är alldeles omöjligt för eu rådstuvurätt att i ett dylikt fall
(Forts.) taga reda på. Och skulle en lagändring komma att ske i den
riktning, som här är föreslagen, så skulle exempelvis i vår stad
knappast förekomma någon rättegångsdag, då man icke måste
bryta mot lagens bestämmesler.

Sedan kommer ytterligare det, att utskottet sagt, »att reseersättning
till stämningsmål! endast må utgå med det belopp,
som skolat beräknas till den ojäviga stämningsman, vilken med
hänsyn till sitt hemvist skulle betinga de minsta resekostnaderna
för delgivningsuppdragets fullgörande». Men nu är det två stämningsmän,
som skola delge. Om då den närmast boende bor på
en mils avstånd och den andre bor på tre mils avstånd, skulle
efter detta förslag den, som rest tre mil icke kunna beräkna sig
större ersättning än den, som rest endast en mil.

Dessa omständigheter göra, att det är mig omöjligt att
kunna biträda det förslag, vartill utskottet kommit. Men på
samma gång vill jag medge både det goda syftet i motionen och
den synnerliga välvilja, med vilken utskottet behandlat detta
ärende, och det är ledsamt, att jag icke vågar mig på att gent
emot de yrkanden, som äro framställda förut, yrka på återremiss.
Orsaken till att jag inte kan göra det, är den, att jag inte är
fullt säker på, att utskottet, även om det finge ta hänsyn till
vad som nu förekommit, skulle kunna inom motionens ram framställa
ett lämpligt yrkande. Jag är inte säker därpå, och därför
vågar jag icke framställa ett yrkande om återremiss. Jag tror,
att måhända denna fråga bäst skulle lösas på det sättet, att
detta ärende anmäldes för Riksdagens justitieombudsman, så att
hans uppmärksamhet fästes på saken, och att genom framställning
ifrån honom ett kungligt brev utfärdades, som något modifierade
verkan av det tidigare kungliga brev, vilket ålägger domstolarne
att tillerkänna en sökande eller kärande ersättning för
hans verkliga rättegångskostnader. Om det sålunda gent emot
innehållet detta tidigare brev framhölles, att ersättning för oskäliga
delgivningskostnader icke finge utdömas, så skulle påpekade
missförhållandet måhända på enklaste sätt bliva avhjälpt.

På här föreliggande förslag nödgas jag emellertid av ovan
anförda skäl att yrka avslag.

Herr Westman: Jag skall icke uppehålla herrarna länge

med detta ärende, vilket, som jag tror, är ganska grundligt behandlat
förut. Men det är några yttranden, som fälldes av herr
Torgen, vilka jag anser icke böra stå oemotsagda, då det skulle
kunna hända, att någon toge intryck av dem.

Herr Torgen sade, att det icke vore farligt att skriva i ett
sådant ärende till Kung!. Maj:t, ty Kungl. Maj:t lägger det nog

65 Nr 8.

Onsdagen den 19 ferbuari.

på rått bog. Men då vill jag fästa uppmärksamheten på, att Angående
skrivelsen enligt förslaget skulle gå ut på att Riksdagen skulle ™?eersättning
hos Kung! Maj:t anhålla om en ändring i en bestämd förordning,
nämligen i kung! förordningen den 12 juli 1878 angående fFortg,
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt
till stämningsmål! in. m., eu ändring, som skulle gå ut på att
reseersättning till stämningsmål! endast må utgå med det belopp,
som skolat beräknas till den ojäviga stämningsmål!, vilken med
hänsyn till sitt hemvist skulle betinga de minsta resekostnaderna
för delgivningsuppdragets _ fullgörande. Om Riksdagen skriver
detta, lär val Kungl. Maj:t icke taga någonting annat och icke
ha att taga någonting annat i övervägande än detta alldeles bestämda
yrkande. Skulle ett sådant yrkande bliva bifallet, så äger,
såsom här står, stämningsmål! icke rättighet att taga ersättning
annat än för den kortare vägsträckan mellan den närmast boende
förrättaingsmannen och förrättningsstället. Det säger herr Torgen
är icke så farligt, ty sökanden får nog i alla fall betala. Stämningsmannen
tagel- nog ut sitt, sade herr Torgen. Nej, herr
Torgen, det är icke så här i Sverige, att om en lag säger, att
eu tjänsteman — ty dit äro stämningsmännen att hänföra —
icke får taga mer än så och så mycket betalt, kan dock denna
tjänsteman säga till den, som anlitar honom: jag vill ha mera,
jag vill ha ersättning för hela resan. Han får icke ens taga emot,
om det frivilligt erbjudes honom. Då gör lian sig skyldig till
lagbrott.

En föregående talare sade, att han har svårt att förstå de
invändningar, som rests emot förslaget, tv det kommer snart att
bli på det sättet, att om stämningsmännen säger: »Nej, jag bor
längre bort, så ni bör icke anlita mig, ty jag får icke taga mer
betalt än närmast boende stämningsmål!», så kommer man att
upphöra att vånda sig till längre bort boende stämningsmän; ett
för mig fullkomligt oförståeligt resonemang. Vad bryr sig parten
om, ifall han får den upplysningen, när stämningsmännen ändå
har skyldighet att resa. lian säger: »var så god och res ändå.

Varför skulle jag själv resa ett par mil och leta upp en närmare
boende stämningsmål!, då ni är skyldig att verkställa delgivningen
för samma ersättning?» Den föreslagna ändringen lär alltså icke
utöva det ringaste inflytande i det avseendet, som talaren trodde.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Persson i Stallerhult: Då jag för några år sedan

var motionär i eu likartad fråga — clen var likväl icke alldeles
av enahanda beskaffenhet — med den nu föreliggande, kali det
tyckas, att jag skulle helt och hållet sympatisera med utskottet
i detta fall. Men jag ber genast att få förklara, att det för mig
icke är möjligt att yrka bifall till detta utskottets förslag.

Här har framhållits, att detta icke skulle vara någonting
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 8. 5

Nr 8. 66

Onsdagen den 19 februari.

Angående annat än vad Andra kammaren biföll 1892. Men jag undrar,
reseersättning }lurUyi(]a icke detta är eu missuppfattning av vad Andra kärnt*
Blaren då önskade skriva till Kungl. Maj:t om, ty det berörda

(Forts) skrivelseförslaget innehöll mycket mera, än detta motionärens förslag
eller utskottets hemställan innehåller.

Om det vore så, att saken vore utagerad med att en stämningsmål!
delgivit gäldenären stämningen, skulle det ställa sig
annorlunda. Men detta är endast första upprinnelsen till hela
affären, och jag vill också framhålla, hurusom, beträffande utfåendet
av ersättning för stämnings delgivande, man bär skydd
hos den dömande myndigheten, ty då klara räkningar över
stämningskostnaderna inlämnas, dömer vederbörande domstol, hur
mycket som skall betalas för denna stämnings delgivande.

Nu har emellertid motionären stannat vid denna ersättningför
delgivning. Efter min uppfattning skulle emellertid ingenting
vara vunnet, om Riksdagen nu godkände detta förslag och lagen
ändrades i den riktning, som här föreslagits, tv vad förslaget rör,
är blott en liten del av saken. Vad återstår nämligen sedan?
Jo, samma förordning, nämligen kungl. förordningen av den 12
juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt till stämningsmän m. in., innehåller ju,
såsom också är framhållet, bestämmelser angående ersättning
såväl för förrättningsmän som för utmätningsmän i enskilda mål.
Det är först, när målen kommit så långt, att utmätningsmannen
uppträder, som de dyra omkostnaderna för gäldenären börja.
När denne utmätningsman reser och skall hålla sin förrättning,
— underrättelse — måste han nämligen ha med sig ett vittne, och
i de allra flesta fall — det upplystes också om 1892 — tager han
med sig sin skjutskarl som vittne, och gäldenären får betala ersättning
både för förrättningsmannen och vittnet. Och när det
.sedan går till utmätning och det blir försäljning, så tager utmätningsmannen
ut ersättningen för sig och vittnet ur det sålda
godset, Och skall man då få en rättelse och få en lindring i de
höga ersättningarna åt detta långväga vittne, finns ingen annan
möjlighet än att klaga över denna utmätningskostnad; sålunda
får man väcka ny rättegång, om man vill skaffa sig rättelse.

Under sådana förhållanden och då nu motionären endast
stannat vid att beröra delgivningskostnaderna, håller jag avgjort
före, att det icke skulle vara välbetänkt av Andra kammaren att
godkänna en sådan skrivelse till Kungl. Maj:t, som här är föreslagen,
som endast går ut på att råda bot för det, som man
nästan har så gott som bot för, tack vare skyddet hos den dömande
myndigheten, under det att man glömmer det allra viktigast,
nämligen utmätningsförfarandet, där de stora kostnaderna
inträda, och där man främst borde söka få rättelse.

Nu vill jag medgiva och gärna instämma med dem, som
här antytt, att det skulle möta stora svårigheter att få en rättelse

Onsdagen den 19 februari.

67 Jfr 8.

härutinnan. Men icke äro dessa svårigheter oövervinneliga. Det Angående
är väl icke heller meningen här, att Riksdagen i en skrivelse Reseersättning
fastslår positivt, hurudan lagen skall bli; meningen är väl, attUUst^‘mgs''
Riksdagen i skrivelsen framhåller de brister, som finnas, och på- (Forts
pekar, varthän det leder med nuvarande bestämmelser, varför
man anhåller, att Kung! Maj:t ville ändra denna författning, så
att icke en gäldenär skall bli tvungen att utgiva sådana höga
ersättningar. Jag tror sålunda, att denna fråga bör falla för
närvarande, men jag anser, att den bör återkomma i någon annan
form, så att vi om möjligt kunna få en verklig rättelse i de nuvarande
missförhållandena.

Jag ber att få visa, hur dyrbara dessa vittnesersättningar
kunna bli genom att läsa upp några avskrifter av räkningar för
dylika förrättningar. Jag har här en, som slutar på icke mindre
än 273 kronor 40 öre i ett fall. Det är underrättelsekostnader
efter denna förordning för både förrättningsmännen och för ett
biträde, och biträdet, eller vittnet rättare sagt, har fått 133 kronor
20 öre, under det att förrättningsmännen har fått 140 kronor
20 öre; det skiljer sålunda bara på 7 kronor. Och i ett annat
mål går räkningen till närmare 210 kronor för underrättelsekostnader
och utsökningskostnader. Där får vittnet 101 kronor
61 öre och förrättningsmännen 108 kronor 10 öre.

Genom ett bifall till vad utskottet här hemställt skulle man
icke råda ringaste bot för att dylika höga ersättningar kunna
krävas för vittnets del. Förrättningsmännen är icke att tala om,
ty det är klart, att utmätningsman kan icke vem som helst vara,
utan det måste vara kronofogde i de flesta fall; han kan ju också
förordna länsman. Ersättningen till honom måste man nog betala,
men att man skall betala vittnet så mycket är ju hårt,
och det drabbar också i sista hand huvudsakligen den fattige
gäldenären.

Jag har med det sagda velat påpeka, att det icke är rätt
som utskottet säger, att denna hemställan, som utskottet gör, är
alldeles enahanda med vad Andra kammaren förut beslutat. Den
är det icke, ty det är huvudsakligen i anledning av de dryga
ersättningarna till vittnet, som Andra kammaren beslöt den omnämnda
skrivelsen. Jag kan således för min del icke, hur varmt
det än ligger mig om hjärtat att få en minskning av dessa stora
kostnader, förena mig med motionären, då han endast vill taga
detta lilla steg, som ej har stor betydelse.

Herr Ingvar sson: Det har av den siste ärade talaren

med siffror visats, vilka olägenheter det nuvarande förfaringssättet
kan medföra. Skulle en stämningsansökan röra sig om ett
mycket ringa belopp, vilket ofta är fallet i skuldfordringsmål
eller växelmål, och själva stämningskostnaderna uppgå till sådana
belopp, som här nämnts, är det alldeles uppenbart, att här före -

Nr 8. 68

Onsdagen den 19 februari.

Angående ligger ett missförhållande, som snarast möjligt behöver avhjälpas.
reseersättning Därom torde sålunda de flesta kunna vara ense. Men när det
1 smänings~ sedan gäller att undanröja detta missförhållande, då förefaller
(Forts) det mig. det kan mi® hjälpas, som om det fanns ungefär lika
många lösningar, som det finnes huvuden. Åtskilliga talare
ha yttrat sig i denna fråga, och det har framkommit en del kritiska
anmärkningar mot förslaget. Men det förefaller mig, som
om samtliga talare hade haft var sin speciella lösning av frågan.
Och det är påtagligt, att då uppfattningen om hur en lösning
skall åstadkommas, som skulle komma att tillfredsställa alla, är
så svävande, som nu är fallet, är det inte lätt att så här hastigt
och lustigt finna det bästa.

Jag vill inte ytterligare ingå på de invändningar, som här
gjorts, men jag kan dock med anledning av herr Westmans senaste
anförande inte underlåta att säga, att jag tror, att han ser
saken bra mycket ur städernas speciella synpunkt och icke tar
nödig hänsyn till de helt annorlunda förhållanden, som äro rådande
på landsbygden. Det är dock på landsbygden, som detta missförhållande
gör sig mest kännbart och bäst behöver avhjälpas Jag

skall inte uppehålla tiden längre, men jag har inte
kunnat bli överbevisad om, att vi skulle få fram någonting särdeles
bättre på någon annan väg, och jag har därför icke någon
anledning att frångå det förut framställda yrkandet, då jag för
min del är övertygad om, att ett förslag i den riktningen i väsentlig
mån skulle avhjälpa de nu rådande missförhållandena.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag å såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta
motionen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i sistnämnda proposition.

§ 15-

Avgåvos följande nya motioner, nämligen:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om expropriation m. m.:

nr 266, av herr Lindhagen;
nr 267, av herr von Hofsten och
nr 268, av herr Persson i Norrköping m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
av tullsatserna å socker och sirap m. m.:
nr 269, av herr Vahlquist;
nr 270, av herr von Hofsten m. fl.;
nr 271, av herr Andersson i Fallsberg m. fl.; och
nr 272, av herr Karlsson i Fjäl.

Samtliga dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

Onsdagen den 19 februari.

60 Nr 8.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av dels motion om skrivelse till Kung!
Maj:t angående revision i angivna avseenden av förordningen
om kommunalstyrelse i stad, dels ock motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utveckling och förtydligande av § 18
mom. 2 punkten b) av samma förordning; och

nr 6, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ 32 mom. 2 av förordningen om landsting;

statsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till Stockholms stad för anskaffande av en isbrytare; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 64 av
femte huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anskaffning av ett fyrskepp att förläggas vid Olands södra
udde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 15, i anledning av väckt motion angående tullfrihet för
visst slag av järnplåtar; och

nr 16, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
6 § i förordningen om försäljning av brännvin;

lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrad lagstiftning i fråga om makes giftorätt
i fast egendom; och

nr 10, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj: t angående upphörande av biskops självskrivna ef o rusställning; Andra

kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1,
i anledning av en av herr Johanson i Vetlanda Aräckt motion,
nr 163, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud i vissa
fall mot befordran å järnväg av försändelser, innehållande
brännvin;

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3,
angående herr Åkerlunds motion, nr 90, angående styckning till
småbruk av viss till ecklesiastika boställen hörande mark; samt

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,

Nr 8. 70

Fredagen den 21 februari.

i anledning av en av herr Månsson in. fl. väckt motion, nr 102,
om skrivelse till Kung! Maj:t angående utredning i fråga om
försvarsutgifternas uttagande genom direkt och progressiv beskattning
in. m.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Beckman i Linköping	under 6 dagar fr.	0.	in.	den 21 febr.,
»	Bengtsson i Göteborg	»	2	» »	»	■»	»	21	»
	Persson i Malmö	»	3	» »	»	j>	»	20	»
»	Olsson i Tyllered	»	8	» »	»	»		21	»
»	Olsson i Järnsida	»	8	» »	»		»	28	>
»	Ifvarsson	»	10	» »			»	21	»
»	Lundström i Göteborg	»	6	» »	»	»		22	»
»	Kristensson	»	5	» »	»			20
»	Indebetou	»	3	» »	»	»	£	20
»	Jonsson i Hå	»	3	» »		»	»	20	»
	Kammarens ledamötei	: åtskildes	härefter	kl.	3.40 e.	in.

In liden)
Per Cronvall.

Fredagen den 21 februari.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1

Justerades protokollen för den 14 och den 15 innevarande
februari.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:t å kammarens bord
vilande propositioner; och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionen angående godkännande av
förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk
in. in.;

till bankoutskottet propositionen angående särskilt pensionsunderlag
för förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare
; och

Fredagen den 21 februari.

Nr 8.

till statsutskottet propositionen angående beviljande av ytterligare
låneunderstöd för järnvägsanläggning från Varberg
över Ullared till Atrans station.

§ 3.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord
liggande motionerna; och hänvisades därvid:
till lagutskottet motionerna:
nr 266, av herr Lindhagen;
nr 267, av herr von Hofsten och
nr 268, av herr Persson i Norrköping m. fl.] samt
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 269, av herr Vahlquist;
nr 270, av herr von Hofsten m. fl.;
nr 271, av herr Andersson i Fallsberg in. fl.; och
nr 272, av lierr Karlsson i Fjäl.

§ 4-

Härefter föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 5 och 6, statsutskottets utlåtanden nr 19 och
20, bevillningsutskottets betänkanden, nr 15 och 16, lagutskottets
utlåtanden nr 9 och 10, Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3 samt Andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2.

§ 5.

Herr Waldén avlämnade en av honom m. 11. undertecknad
motion, nr 273, om ändrad lydelse av 52 § regeringsformen och
33 § riksdagsordningen.

Denna motion bordlädes på begäran.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av
väckta motioner angående utredning och förslag rörande skatt å
jordvärde in. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheten från förra militiebostället Västerby
nr 1 i Södermanlands län;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående
upplåtande av ett område från förra militiebostället Kroberga
nr 3 i Södermanlands län;

Nr 8. 72

Fredagen den 21 februari.

nr 4, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående
försäljning av förra militiebostället Norra Berga nr 4 Södergården
i Östergötlands län;

nr 5, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående
upplåtande av fyra lägenheter från förra militiebostället Bölnorp
nr 1 med underlydande i Östergötlands län;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Störa, Gålstad
nr 3 Kronogård och Stora Gålstad nr 4 Storgård i Östergötlands
län ;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av. två lägenheter från förra militiebostället Elmtomta
nr 1 i Östergötlands län;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Brickebo nr
1 i Östergötlands län;

nr 9, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa områden, tillhörande kronoparken Långabrohult
i Kronobergs län;

nr 10, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
upplåtande av vissa områden från förra militiebostället Borrby
nr 62 med underlydande i Kristianstads län;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Mjölkalånga
nr 7, 9 och 11 med underlydande i Kristianstads län;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Sandby kungsgård
nr 14 i Kristianstads län;

nr 13, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället Höghult
nr 2 i Kristianstads län;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Silvåkra nr
1, 2 i Kristianstads län;

nr 15, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
försäljning av förra militiebostället Lyby nr 22 i Malmöhus län;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenhet från förra militiebostället Rolfsbo nr 1
Övergård i Göteborgs och Bohus län;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Ledum nr 1
jämte Kattås nr 1, en ödegård, i Göteborgs och Bohus län;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
försäljning av vissa till förra militiebostället Ettack nr 1 och 3
med underlydande i Skaraborgs län hörande områden;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående

Fredagen den 21 februari. 73

upplåtande av vissa områden från förra militiebostället Sanna
nr 4 1 Örebro län;

nr 20, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra hospitalshemmanet Hospitalet
nr 1 och 2 eller Arboga i Västmanlands län;
o.. ..,nr. * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

försäljning av kronans andel i lägenheten Kvarnudden nr 1 under
Näsets by i Jämtlands län;

nr. * anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
k it 1 a^ei1 an§aende väghållningsbesvärets utgörande på

e ^ * ankdning av väckt motion om vissa tillägg till

do § 1 lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

nr 24, i anledning av väckt motion angående tillägg till
4 § 1 mom. i lagen om skogsaccis och om virkestaxering;

• nr * anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Ma].t angående utredning och förslag till sådan ändring av la^en
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, att kostnaden,
underhåll av enskild väg må kunna delvis övertagas av
väghallmngsdistriktet;

nr 26, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj.t angående bidrag av statsmedel till kostnaderna för indelmng
och förbättring av enskilda vägar på landet;

• nr 21’ 1 anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Mapt angående utredning och förslag i fråga om begränsning
av rösträtten vid vägstämma; och

• nr 28, 1 anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl

Maj* angående utredning och förslag i fråga om förbud i viss
omfattning och för viss tid mot avverkning av skog å inkönt
skogsegendom; F

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden :

nr. 2, i anledning av herr Forssells m. fl. motion, nr 156
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i folkskolestadgan,
att allmänheten må få närvara vid lärareprov; och

. m 3, i anledning av herrar Cederborgs och Tengdahls
motion, nr 235, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående införande
av stenograf! såsom läroämne vid offentliga undervisningsanstalter;
samt

„ Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4
angående herr Martins motion, nr 220, om skrivelse till Kungl
Maj.t angående lättnader i avseende å de till Danviks hospital
utgående s. k. rekognitionsavgifter.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 8. o.

Nr 8.

Nr 8. 74

Fredagen den 21 februari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Ekerot under 3 dagar fr. o. m. den 22 febr.,

» Sjöberg » 4 » » » 22 »

» Christiernson » den 22 febr.

» Berg i Staby > » 22 »

» Olofsson i Åvik » 2 dagar fr. o. m. den 23 febr.,

» Hamrin » 2 » » » 22 »

» Björnberg >> den 22 febr., och

» Vennersten ;> » 25 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,48 e. m.

In fidem
Ppr (Ironi!all.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1913.