RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:57)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Andra kammaren. Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 22 innevarande maj.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de uti
bevillningsutskottets memorial nr 46, statsutskottets memorial nr
138 och 154, bevillningsutskottets memorial nr 62, statsutskottets
memorial nr 155 och 156, punkterna 1 och 2, samt jordbruksutskottets
memorial nr 149 och 150 föreslagna voteringspropositioner rörande
åtskilliga frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt
bestämt blivit, att vederbörliga omröstningar över de olika besluten
skulle denna dag äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt
nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning, nämligen:

Första omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 46).

Den, som i likhet med Första kammaren vill, med bifall till
den av herr Vennersten m. fl. avgivna reservationen, avslå såväl
utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen, röstar

J a i

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutat,
att tullen å sulläder och bindsulläder samt valross- och flodhästhudar
skall utgöra: för kärnstycken (renskurna) ävensom maskinremläder
35 öre för kilogram och för hela eller halva hudar
samt stycken därav, allt försåvitt de icke äro hänförliga till rubriken
nr 199, 28 öre för kilogram, samt att i följd därav rubrikerna
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 57. 1

Gemensamma
omröstningar.

Nr 57.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Onsdagen den 28 maj.

nr 199 och 200 i gällande tulltaxa skola erhålla följande ändrade
lydelse:

*199. kärnstycken (renskurna); ävensom maskinrem läder.

.................................................................... 1 kg 35 öre.

200. hela eller halva hudar samt stycken därav, allt
försåvitt de icke äro hänförliga till nästföregående
rubrik..................................................... 1 kg. 28 öre.

Sedan voteringssedlarne blivit avlämnade samt eu sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, varom här vore fråga,
jämväl därstädes avgivits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 65 Ja och 114 Nej.

Den omröstning över ifrågavarande voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första
kammaren samtidigt anställd, hade utfallit med 89 Ja och 40 Nej,
vadan, då därtill läggas Andra kammarens röster
eller........................................................ 65 Ja och 114 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 154 Ja och 154 Nej,

I följd av denna omröstningens utgång måste den förseglade
sedeln öppnas, och som berörda sedel innehöll ett nej, var alltså
beslut av Riksdagen fattat i överensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 138).

Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
må i anledning av herr Holmquists m. fl. motion nr 24 samt herr Starbäcks
m. fl. motion nr 123 å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av 115,000 kronor att utgå såsom understöd för skjutbanors
ordnande mecL rätt för Kungl. Maj:t att år 1913 av tillgängliga
medel för ändamålet förskjuta ett belopp av 75,000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren avslagit
ifrågavarande motioner.

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt eu sedel a,vlagd
och förseglad ävensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, varom här vore
fråga, jämväl därstädes avgivits, företogs sedlarnas öppnande och
uppräkning, och befanns att omröstningen utfallit med 75 Ja och
107 Nej.

3 Är 57.

Onsdagen den 28. maj.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren
samtidigt anställd hade utfallit med......... 107 Ja och 20 Nej,

vadan, då därtill lades Andra kammarens röster
eller........................................................ 75 Ja och 107 Nej,

sammanräkningen visade .................................. 182 Ja och 127 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen fattad i
överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Tredje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 154).

Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen må

a) godkänna det i statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 18 april 1913 intagna förslag till utgiftsstat för patent- och
registreringsverket att tillämpas tills vidare från och med år 1914
ävensom de i protokollet angivna villkor och bestämmelser för åtnjutande
av de i samma stat upptagna avlöningsförmåner,

b) förklara,

att envar, som med eller efter ingången av år 1914 tillträder
ordinarie befattning i patent- och registreringsverket, skall vara
pliktig att underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser,
och

att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar i patent-
och registreringsverket, vilka icke före den 1 november 1913
anmäla, att de vilja övergå till den nya avlöningsstaten samt underkasta
sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola
varda bibehållna vid dem enligt dittills gällande ordinarie stat tillkommande
avlöningsförmåner ävensom, i den mån ej annat föranledes
av bestämmelserna i lagen angående civila tjänsteinnehavares
rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit
dem, samt att i stället för sportler, som i sammanhang med löneregleringen
indragas, skall utgå gottgörelse, beräknad efter medeltalet
av den inkomst tjänsteinnehavare må anses hava åtnjutit av
sålunda indragna sportler under den senast förflutna tid, så vitt
möjligt ej understigande fem år, därför denna inkomst kan utrönas,
samt

c) till upprätthållande av patent- och registreringsverkets verksamhet
uppföra ett reservationsanslag av 539,500 kronor att utgå
ej mindre av de till patent- och registreringsverket inflytande avgifter
för patent, för registrering av varumärken samt av mönster
och modeller, ävensom för registrering av aktiebolag, försäkringsbolag
och solidariska bankbolag samt för andra uppgifter till de
hos verket förda bolags- och försäkringsregistren, än även av nettoinkomsten
av ämbetsverkets fastighet nr 6 i kvarteret Rännilen
och övriga till ämbetsverket inflytande inkomster, under förutsättning
tillika, att de å dessa inkomster uppkommande överskott fort*

Gemensamma
omröst
ningar.
(Forts.)

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

farande såsom hittills skola efter vederbörligt tillstånd användas
uteslutande för det med anslaget avsedda ändamål, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär Riksdagen i likhet med Andra kammaren, avslagit
Kungl. Maj:ts förevarande framställning samt beslutat att
för uppehållande av ifrågavarande verk under år 1914 medel må
anvisas på samma sätt och till samma belopp som under år 1918.

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelser från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, varom här vore fråga,
jämväl därstädes avgivits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 49 Ja och 133 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll blivit av Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med......... 88 Ja och 43 Nej,

vadan då därtill lades Andra kammarens röster
eller .................................................... 49 Ja och 133 Nej,

sammanräkningen visade.................................... 137 Ja och 176 Nej.

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen fattad
i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Fjärde omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 62).

Den, som i likhet med Första kammaren vill avslå förevarande
proposition, i vad den avser bevillningsfrihet för av utlänningar
hållna offentliga föredrag, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren besluta,
att 4 § 1 och 10 mom. i berörda förordning skola erhålla
följande ändrade lydelse, nämligen:

1 mom. Utlänning, som, utan att hava förvärvat den i mom. 14
här nedan omförmälda rätt här i riket, giver offentlig föreställning
eller tillställning av vad slag det vara må, vare sig mot inträdesavgift
eller avgift, som eljest på ett eller annat sätt fordras, uppbäres
eller mottages, skall, där ej sådant fall är för handen, som
avses i 3 mom., härför utgöra särskild bevillningsavgift med fem
procent av bruttoinkomsten.

Jir 57.

Onsdagen den 28 maj.

Denna bevillningsavgift skall utgå:

a) vid konsert, opera- eller annan musikalisk, dramatisk eller
litterär föreställning, cirkus- eller varietéföreställning, så ock vid
annan med någon av de nu nämnda jämförlig föreställning ävensom
vid bal, maskerad eller annan dylik tillställning,

1) då bruttoinkomsten kan antagas komma att överstiga femhundra
kronor, efter den verkliga bruttoinkomsten, dock alltid med
minst tio kronor, samt

2) då bruttoinkomsten kan antagas icke komma att överstiga
femhundra kronor, efter beräknad bruttoinkomst, med lägst tio och
högst tjugufem kronor;

b) för anställande eller anordnande av karusell- eller annan
konståkning, målskjutning, ringkastning eller kraftprov samt för
förevisande av människor, djur, naturalier eller andra föremål eller
av panorama, biografbilder, vaxkabinett, optiska eller mekaniska
konststycken eller vid annan med de nu nämnda jämförlig tillställning,
som icke är att hänföra under a), efter beräknad bruttoinkomst,
med lägst fem och högst femtio kronor för varje dag, sådan
föreställning eller förevisning äger rum.

10 mom. Frihet från erläggande av bevillningsavgift enligt
denna paragraf åtnjutes:

a) för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstävlingar; samt

b) då Kungl. Maj:t, till följd av särskilda omständigheter, för
visst fall medgivit befrielse från bevillningsavgift.

Sedan voteringssedlarne blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, varom här vore fråga,
jämväl därstädes avgivits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 43 .Ta och 141 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med............... 74 Ja och 57 Nej,

vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................................................... 43 Ja och 141 Nej,

sammanräkningen visade.................................... 117 Ja och 198 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen fattat
i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Femte omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 155).

Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
må i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 302 framställda
förslag, herr Tryggers m. il. motion nr 40 och herr Lindmans m. il.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts,)

motion nr 118 samt herr Ericsons motion nr 176 för bestridande
av i mom. c) av statsutskottets utlåtande nr 131 omnämnda penningbidrag
åt värnpliktiga, högst 26,625 kronor, ävensom för täckande
av kostnader till belopp av 655,000 kronor för vissa fartygsexpeditioner
och beredskapsåtgärder vid marinen, eller tillhopa i avrundat
tal 682,000 kronor, ej mindre medgiva användande av 346,000 kronor
av reservationer, som uppstått å anslaget till flottans övningar, än
även å extra stat för år 1914 under femte huvudtiteln bevilja härutöver
erforderligt anslag, högst 336,000 kronor, med rätt för Kung!.
Maj:t att i mån av behov disponera sistnämnda belopp redan under
innevarande år, röstar

J a ;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutat
att med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 302 därom
väckta förslag och med avslag ä dels herr Ericsons motion nr 176,
dels ock herr Tryggers m. fl. motion nr 40 och herr Lindmans
m. fl. motion nr 118, såvitt de i detta ämne skilja sig från Kungl.
Maj:ts förslag, för bestridande av de uti mom. c) av statsutskottets
utlåtande nr 131 omnämnda penningbidrag åt värnpliktiga, högst
26,625 kronor, ävensom för täckande av kostnader till belopp av
655,000 kronor för vissa fartygsexpeditioner och beredskapsåtgärder
vid marinen, eller tillhopa i avrundat tal 682,000 kronor, ej mindre
medgiva användande av 552,000 kronor av reservationer, som uppstått
å anslaget till flottans övningar, än även å extra stat för är
1914 under femte huvudtiteln bevilja härutöver erforderligt anslag,
högst 130,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att i mån av behov
disponera sistnämnda belopp redan under innevarande är.

Sedan voteringssedlarna blivit avlämnade samt en sedel avlagd
och förseglad ävensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, varom här vore fråga,
jämväl därstädes avgivits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 52 Ja och 130 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med............... 86 Ja och 42 Nej,

vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................................................... 52 Ja och 130 Nej,

sammanräkningen visade.................................... 138 Ja och 172 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen fattat

i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 28 maj

Nr 57.

Gemensam -

Sjiitte omröstningen:

ma omröstningar.

(Forts.)

(enligt statsutskottets memorial nr 156 mom. 1).

Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj ds framställning och med avslag å herrar
Hages och Winbergs motion i ämnet, må

l:o) besluta den ändring i §§ 1, 2, 3, 7 samt 9 inom. l:o och
2:o av gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar,
som framgår av det till statsrådsprotokollet över civilärenden
den 21 februari 1913 fogade förslag till kungörelse i ämnet;

2:o) medgiva, att övergångsbestämmelser rörande tillämpningen
av de nya avlöningsförmånerna må, i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
närmare omförmäles, av Kungl. Maj:t utfärdas; samt
3:o) antaga i statsrådsprotokollet närmare omförmäld ändring
av 1 och 2 §§ i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar, röstar

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren avslagit
Kungl. Maj ds förslag om ändring i §§ 1, 2, 3, 7 samt 9
mom. l:o och 2:o av gällande avlöningsreglemente för tjänstemän
vid statens järnvägar, förklarat Kungl. Maj:ts förslag i fråga om
medgivande, att övergångsbestämmelser rörande tillämpningen av
de nya avlöningsförmånerna må av Kungl. Maj:t utfärdas, ej föranleda
någon Riksdagens åtgärd samt avslagit Kungl. Maj:ts förslag
om antagande av i statsrådsprotokollet närmare omförmäld ändringav
1 och 2 §§ i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt
ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med............... 91 Ja och 41 Nej,

vadan, "då därtill lades Andra kammarens

röster eller................................................... 58 Ja och 123 Nej,

sammanräkningen visade.................................... 149 Ja och 164 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen fattat

i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Den det ej vill, röstar

Hr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Sjunde omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial nr 156 mom. 2:o).

Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
med avslag å herr Bogrens motion i ämnet och med bifall till Kung!.
Maj:ts förslag må medgiva

att § 9 3:o)_i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar den 15 november 1907 må erhålla följande ändrade lydelse:

3:o) Tjänstemän vid distrikten, vilka ej åtnjuta fri bostad, äga
uppbära ersättning för bostad och bränsle med 20, 25, 30, 35 eller
40 procent av arvodet allt efter den ort, där vederbörande är placerad,
i enlighet med de grunder, som av Kungl. Maj :t bestämmas ;
dock med iakttagande därav, att beloppet av nämnda ersättning ej
må överstiga:

a) å station där ersättningen utgår med 40 procent:

för tjänsteman, som kan erhålla 7 rum och kök ............... kr. 2,000

* » » » » 6 » » » ............... » 1,800

» » » » » 5 » » » » 1,500

» » » » » 4 » » j » l|l00

* » > » » 3 » » » » 850

» » » > » 2 » » » » 650

skolande dock för kvinnlig kontorsskrivare, eldare, portvakt vid
verkstad, maskin- och pannskötare, vagnskötare samt tjänsteman
av lägre grad än dessa med undantag av vaktmästare högsta er -

sättningen utgöra 400 kronor,
b) å övriga stationer:

för tjänsteman, som kan erhålla 7 rum och kök ............... kr. 1,700

* >:’ » » »6 » » » » 1,500

» » » » »5»»» ............... » 1,200

» » » » » 4 » » » » 900

* d d » 3 » » » ............... t 700

* d d » 2 t » t ............... » 550

skolande dock för kvinnlig kontorsskrivare, eldare, portvakt vid
verkstad, maskin- och pannskötare, vagnskötare samt tjänsteman av
lägre grad än dessa med undantag av vaktmästare högsta ersättningen
utgöra 350 kronor, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, med bifall till herr Bogrens motion,
i likhet med Andra kammaren medgivit,

a) att § 9 3:o) i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar den 15 november 1907 må erhålla följande ändrade
lydelse:

3:o) Tjänstemän vid distrikten, vilka ej åtnjuta fri bostad, äga
uppbära ersättning för bostad och bränsle med 20, 25, 30, 35 eller

Onsdagen den 28 maj.

Nr 57.

40 procent av arvodet allt efter den ort, där vederbörande är placerad,
i enlighet med de grunder, som av Kungl. Maj:t bestämmas;
dock med iakttagande därav, att beloppet av nämnda ersättning ej
må överstiga:

a) å station, där ersättningen utgår med do procent:

för tjänsteman, som kan erhålla 7 rum och kök ............... kr. 2,000

» » » » » • 6 » » » ............... » 1,800

» » » » » 5 » » * ............... »1,500

» » » » * 4 » » » ............... » 1,100

» » » » » 3 » » » ............... » 850

t » » » >; 2 » * » ............... » 650

skolande dock för kvinnlig kontorsskrivare, portvakt vid verkstad,
maskin- och pannskötare, vagnskötare, samt tjänsteman av lägre
grad än dessa med undantag av vaktmästare högsta ersättningen

utgöra 400 kronor.

b) å övriga stationer:

för tjänsteman, som kan erhålla 7 rum och kök ............... kr. 1,700

» » » » » 6 » » > » 1,500

» » » » » 5 » » » » 1,200

^ » » » » 4 » » » » 900

» » » » » 3 » > » » 700

» » » » » 2 » » » » 550

skolande dock för kvinnlig kontorsskrivare, portvakt vid verkstad,
maskin- och pannskötare, vagnskötare samt tjänsteman av lägre
grad än dessa med undantag av vaktmästare högsta ersättningen
utgöra 350 kronor.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med............... 96 Ja och 33 Nej,

vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................................................... 74 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen visade.................................... 170 Ja och 139 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen fattat
i överensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Åttonde omröstningen:

(enligt jordbruksutskottets memorial nr 149).

Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
må för upprättande å Ottenby kungsladugård med underlydande av

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Nr 57.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Onsdagen den 28 maj.

ett statsstuteri för omkring 100 moderston och 5 stambeskällare
samt i övrigt anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angiven plan bevilja ett anslag av 587,700 kronor
och därav å extra stat för år 1914 anvisa 388,550 kronor, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren avslagit
Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med............... 80 Ja och 47 Nej,

vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................................................... 58 Ja och 124 Nej,

sammanräkningen visade.................................... 138 Ja och 171 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen fattat
i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Nionde omröstningen:

(enligt jordbruksutskottets memorial nr 150).

Den, som i likhet med Första kammaren vill, att herr Lindhagens
ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens vidare
åtgärd föranleda, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren anslagit
ett belopp av högst 6,000 kronor att utgå redan under 1913
till lån åt fattiga eller mindre bemedlade lappar inom Västerbottens
och Norrbottens län för inköp av renar, med iakttagande av enahanda
villkor, som bestämmas för lån till samma ändamål åt lappmän
inom Jämtlands län ur jämtländska lappväsendets fond.

Onsdagen den 28 maj.

11 Nr 57.

jämväl därstädes avgivits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 37 Ja och 144 Nej,

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blivit av Första kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med............... 75 Ja och 51 Nej,

vadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................................................... 37 Ja och 144 Nej,

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

sammanräkningen visade

112 Ja och 195 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av Riksdagen fattat
i överensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Ordet lämnades härefter på begäran till Svar å inte

petition.

Hans excellens herr statsministern Staaff, som yttrade: Ledamoten
av denna kammare herr Rydén, har till mig framställt följande
spörsmål:

l:o) Finner icke regeringen den under de senaste riksdagarna,
och särskilt i år, praktiserade ordningen att till de sista veckorna
av den tid, Riksdagen normalt borde vara samlad, anhopa en mängd
omfattande och viktiga regeringspropositioner olämplig?

2:o) Om så är, vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga för
att för framtiden medverka till ett tillgodoseende av Riksdagens rätt
och plikt att omsorgsfullt granska och noggrannt överväga varje
på dess prövning ankommande spörsmål?

I interpellationen framhålles bland annat, att årets Riksdag, trots
aktningsvärda bemödanden från dess sida i motsatt riktning, vid
tiden för interpellationens framställande den 26 april hade att motse
en avsevärd förlängning utöver den 15 maj — den grundlagsenliga
normaltiden för Riksdagens avslutande.

En undersökning för tiden från och med 1900 utvisar, att
Riksdagen avslutats

år 1900
» 1901
» 1902
» 1903
» 1904
» 1905
» 1906
» 1907

> 1908
: 1909
* 1910

> 1911
» 1912

den 15 maj.
» 4 juni.

» 22 maj.
» 23 maj.
» 21 maj.
» 22 maj.
» 28 maj.
» 3 juni.

4 juni.
» 26 maj.

» 11 juni.

» 1 juni.

» 31 maj.

Nr 67.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter- Under innevarande sekel har det alltså icke inträffat, att Rikspellation.
dagen hunnit avslutas inom den tid, varunder den enligt grundla(Forts.
) gen normalt skall vara samlad. Vad särskilt angår innevarande
riksdag — vilken haft att taga befattning med ett större antal
regeringspropositioner än någon föregående — framgår, att densamma
i detta avseende icke på något ofördelaktigt sätt skiljer sig
från vad som under flera föregående år förekommit.

I sammanhang härmed får jag erinra om en omständighet, som
synes vara av en viss betydelse för förevarande spörsmål, nämligen
Riksdagens s. k. påskferier. Under den första tiden efter införande
av det nya riksdagsskicket förekommo så gott som inga dylika.
Sålunda fortgingo i vanlig ordning diskussionsplena onsdagen närmast
efter palmsöndagen regelmässigt ännu i början av 1870-talet.
Först från mitten av nämnda årtionde kan man spåra övergången
i detta avseende till den, som det synes, alltsedan tillämpade ordningen
med ferier vid påsktiden å 12 å 14 dagar. Den önskan från
den enskilde riksdagsmannens sida att erhålla någon tids frihet
från riksdagsarbetet som härmed — låt vara utan uttryckligt medgivande
av vår grundlag, vilken ej tillerkänner Riksdagen rätt att
besluta om ferier för sig — finner uttryck, må vara mycket naturlig.
Men detta hindrar dock ej, att dem av grundlagen avsedda
normala tid, varunder Riksdagen skall vara samlad, därigenom ej
oväsentligt förkortas.

Måhända bör vad nu blivit anfört leda till ett allvarligt övervägande,
huruvida tilläventyrs någon omsorgsfullt avvägd utsträckning
av den normalt avsedda riksdagstiden genom grundlagsändring
kunde anses påkallad.

Utgående från att den förment för sena tidpunkten för regeringspropositionernas
avlämnande till Riksdagen vore den direkta
anledningen till förevarande överklagade förhållande, framhåller
interpellanten den 1 april såsom den tid, inom vilka alla » ordinära»
regeringspropositioner borde vara avlämnade; och gör interpellanten
gällande, att särskilt i år en mängd viktiga regeringspropositioner
»anhopats till de sista veckorna av den tid varunder Riksdagen
normalt borde vara samlad».

Regeringen har emellertid haft uppmärksamheten riktad på att
så långt möjligt söka förhindra berättigade klagomål i detta avseende.
Genom kraftiga ansträngningar från regeringens sida har
det också jyckats att, åtminstone vad antalet av avlämnade regeringspropositioner
angår, härutinnan åstadkomma ett förhållandevis
bättre resultat än t. ex. föregående år. Medan sålunda år 1912
189 regeringspropositioner, motsvarande 69, e procent av hela antalet,
avlämnades efter den 1 april, utgör innevarande år de efter
samma tidpunkt avlämnades antal 146 eller endast 48 procent
av under hela Riksdagen avlämnade propositioner. Nu avsedda
procentsiffra har för öfrigt utgjort år 1908 42,5, 1909 40,u, 1910
53,8, 1911 43,4.

Vad angår omfattningen av de sålunda till innevarande Riksdag
avlämnade propositionerna har interpellanten verkställt eu undersökning,
beträffande vilken jag likväl icke kan underlåta den er -

Onsdagen den 28 maj

Nr 67.

inran, att lian något förstorat vissa ärenden. Såsom »större aren- Svar å interden»
liar han sålunda rubricerat vissa, om än så viktiga dock pellation.
såvitt jag kan döma jämförelsevis mindre omfattande ärenden, så- (Forts.)
som frågan om inrättande av en statens tryckeriexpedition, om
byggnads- och reparationsarbeten rörande Nationalmuseum, Riddarholmskyrkan,
gamla Riksdagshuset, ny Zoologisk institution i
Lund.

Några av de av interpellanten uppräknade ärendena ha för övrigt
ej av vederbörande utskott erhållit någon realbehandling. Så var
förhållandet med frågorna om en statens tryckeriexpedition, om
stämpelskatt samt om folkskoleinspektionen.

Om sålunda regeringen ej sparat några krafter för tillfredsställande
av skäliga krav från Riksdagens sida i förevarande avseende,
återstår frågan, huruvida regeringen skulle hava varit försvarad,
om den till en kommande Riksdag undanskjutit ett större
eller mindre antal frågor, vilka under innevarande riksdag vunnit
sin lösning. Efter regeringens uppfattning icke. Regeringen har
i allt fall beträffande några större frågor sett sig nödsakad till uppskov.
Så var t. ex. fallet med frågan om fögderiförvaltningens omorganisation,
om ändringar i försäkringslagstiftningen. Om lagstiftning
angående automobiltrafik, Stockholms bangårdsfråga m. fl.
frågor.

Det skulle icke vara rådligt att uppskjuta alltför många ärenden
och därigenom betunga kommande Riksdagar, vilka säkerligen
därförutom ha tillräckligt stora arbetsbördor att vänta. Och interpellanten
skall måhända även kunna sentera, huru synnerligen okärt
det skulle vara för regeringen att beträffande vissa frågor, vilkas
främjande ligger den särskilt om hjärtat, avstå från att söka vinna
en lösning så snart ske kan.

Det är min förhoppning, att, likasom det, på sätt jag ovan anmärkt,
innevarande år lyckats regeringen att nedbringa antalet under senare
delen av Riksdagen avlämnade propositioner i förhållande till
hela antalet, ytterligare förbättring i samma riktning skall kunna
ske, sålunda att en om möjligt jämnare och för ett planmässigt arbetssätt
inom Riksdagen lämpligare fördelning åstadkommes med
avseende å tiderna för avlämnandet särskilt av de större regeringspropositionerna.
Arbetet inom vår svenska riksdag torde dock
förbliva mycket tidskrävande, beroende dels på ärendenas stora
mängd, dels på den av historiska förhållanden framgångna synnerligen
detaljerade behandling, som vår Riksdag skänker massor av
ärenden, vilka av andra länders representationer behandlas långt
mera summariskt.

På de båda spörsmål, som den ärade interpellanten framställt,
ber jag till sammanfattning och med åberopande av vad jag sålunda
anfört att få svara följande.

Regeringen behjärtar livligt nödvändigheten att från dess sida
göra vad göras kan, utan att stockning i reformarbetet uppstår, för
att anordna Riksdagens arbete så att detsamma underlättas. Och
det är regeringens förhoppning att kunna utöver vad i denna väg
redan blivit gjort ytterligare medverka till sagda önskemål genom

Nr 57.

Svar å interpellation.

(Forts.)

14 Onsdagen den 28 maj.

•att till förra delen av Riksdagen förlägga avlämnandet av ett relativt
större antal omfattande propositioner än som detta år varit
möjligt. Vid sidan härav torde emellertid ett övervägande av lämpligheten
utav en grundlagsändring avsedd att något utsträcka den
normala riksdagstiden komma att äga rum, och därest det utmynnar
i ett positivt resultat, medföra en proposition till nästa års
Riksdag.

Vidare anförde:

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Då jag går att till
hans excellens herr statsministern framföra det övliga tacket för
att min interpellation har blivit så välvilligt besvarad, ber jag också
på samma gång att få uttrycka min särskilda tillfredsställelse med,
att herr statsministern velat förlägga debatten över densamma till
i dag, då vi kunna diskutera — så att säga — litet mer i lugn och
ro över denna fråga, än som skulle ha varit fallet, om den kommit
någon dag tidigare.

Då jag därjämte ber att få säga några ord i denna fråga utöver
vad som yttrades i min interpellation, beror det närmast därpå,
att jag har varit rätt mycket intresserad för att tänka ut några
utvägar, som man skulle kunna anlita för att jämnare fördela
och i någon mån påskynda riksdagsarbetet. Jag tror icke, att de
siffror herr statsministern här anförde för att belysa, att vi i år
icke skulle ha haft större antal stora ärenden i slutet på Riksdagen
än som varit normalt, äro belysande eller övertygande. Det var
visserligen en procentsiffra angående antalet inlämnade propositioner,
som här anfördes, men betänker man, att å ena sidan antalet av
dessa inlämnade propositioner vuxit och i är överskridit antalet
vid föregående riksdagar, å andra sidan det, att däri angives bara
numerären på propositioner, men icke storleken av propositionerna,
förstå herrarna litet var, att dessa siffror icke kunna äga någon
högre grad av vitsord. Givetvis beror arbetsbördan icke bara på
antalet avlämnade propositioner, utan framför allt på storleken av
de ärenden och propositioner, som komma in. Jag har nu visserligen
icke haft tid att göra en sådan jämförelse, som exempelvis i
fråga om antalet trycksidor i propositionerna, och vad den skulle
kunnat giva vid handen här, men jag tror, att hela kammaren har
en bestämd känsla utav, att man aldrig någon tidigare riksdag levat
under en så oerhörd arbetshets som den, vilken varit rådande nu.
Jag tror, att man i det hänseendet verkligen har i Riksdagen pressats
av omständigheternas makt och arbetets storlek till nästan
övermänskliga ansträngningar. Ty det är naturligtvis icke rimligt
att vi sitta här och sluta våra plena kl. 3 och halv 4 om morgnarna,
för att redan kl. 10 följande dag vissa utskott skola börja
sitt arbete. Och det har förekommit just under den sista veckan,
att utskottet fått sitta med ett oavbrutet arbete sju timmar, varpå
det måst avbrytas, för att ledamöterna, uttröttade, som de varit,
likväl skulle kunna hinna läsa igenom litet grand av vad som följande
dag skulle förekomma i kammaren. Dessutom har också ut -

Onsdagen den 28 maj. 15 Nr 57.

skottsarbete förekommit strax före sammanträdena i kamrarna o. s. v. Svar & interOch
det får jag säga, att jag för min del aldrig haft känslan av, dilation.
att Riksdagen, åtminstone dess Andra kammare - varit så över- (Forts.)
ansträngd och så nervös som nu varit fallet. Detta är ett tillstånd,
som icke får i längden tolereras. Det är nödvändigt, att allt lagstiftningsarbete
sker med samvetsgrannhet och noggrannhet; och
det får icke ske på slarv och hafs, som det måst ske på senare
tider, och särskilt denna riksdag. I detta avseende vill jag dock
icke klandra den nu sittande regeringen mer än dess företrädare.

Det är det stora arbetsprogrammet, som framkallat detta, och för
mig står nu frågan så: vad skall man göra för att kunna komma
ifrån detta och få någon förändring till stånd?

Jag ber nu kammaren ha tålamod med mig, då jag går att
framlägga några tankar, som jag haft i detta hänseende. Jag tror,
att både regering och riksdag skola kunna göra något för att utan
utsträckning av riksdagssessionen kunna dels påskynda och dels
jämnare fördela arbetet under riksdagen. Jag skulle vilja framställa
beträffande regeringens avvägande av arbetsprogrammet två
huvudönskemål. Det första är det, att regeringen avlämnar statsverkspropositionen
så fullständig som möjligt. Det vet ju var och
en — närmast tänker man på den huvudtitel, man själv har ägnat
den mest ingående uppmärksamhet — att statsverkspropositionen
möter oss med en råd av avbrutna ärenden. Jag tror, det var
cirka ett tjugutal på åttonde huvudtiteln i år, som voro utbrutna
och alltså icke kunde föreläggas färdiga, när Riksdagen sammanträdde.
Det är klart, att, om jag bland dessa huvudtal utbrutna
ärenden räknar sä stora och vidlyftiga frågor som exempelvis seminariereformen,
skolöverstyrelsen och folkskoleinspektionen, sådana
icke lämpligen kunna gå in i statsverkspropositionen. Men det
förekommer en hel rad mindre ärenden, som också äro utbrutna —
jag skall icke trötta med eu uppräkning — men när det är fråga
om t. ex. små reparationer på kyrkor och sådant, så borde de kunna
vara med i statsverkspropositionen. (Nog skulle de kunna möta
utskotten, när de ta upp sitt arbete från början, så att dessa fingo
göra från sig statsverkspropositionen så fullständigt som möjligt,
och att endast de allra största ärendena behövde bli kvar för separat
behandling. Detta låter sig ju icke göras på annat sätt, än
att regeringen så strängt som möjligt håller efter ämbetsverken.

Jag vet, att denna regering också har gjort det. Jag vet, att ämbetsverken
ha varit ålagda att komma in med sina stater före den
1 oktober. Och det är ju en avsevärd förbättring mot vad som
förut var fallet. Men jag vet också, att ämbetsverk finnas, som
icke ha ställt sig denna förhållningsorder till efterrättelse. Min
uppfattning är, att regeringen har i sin makt att verkligen kunna
hålla efter ämbetsverken så, att de ha sina vanliga stater färdiga
till 1 oktober. Och äro de inlämnade till regeringen vid den tiden,
bör det icke möta något hinder åtminstone att få staterna fullständiga
och färdiga i statsverkspropositionen.

Men därtill inträffar det, att somliga ämbetsverk komma rent
försent med en del tillfälliga anslagskrav. Jag skulle kunna åberopa
åtskilliga exempel på detta. Det inträffar exempelvis, då

Nr 57. 16 Onsdagen den 28 maj.

Svar• å inter- statsrevisorerna gorå sin resa i oktober månad, att, när de komma
pellation. ^j]] en plats, det demonstreras för dem vissa byggnadsprojekt, över
(Forts.) yjika man måhända begär deras råd. Dessa byggnadsfrågor äro
ofta nog då så litet utformade, att de knappast varit annat än
löst uppkastade planer, men icke förty inträffar det att dessa byggnadsfrågor
pressas fram till den riksdag, som i januari närmast
därefter sammanträder. Det är inför dessa erfarenheter, som jag
kommit till den uppfattningen, att regeringen även här skulle kunna
förfara med litet större bestämdhet, så att även i sådana frågor
ämbetsverken Ange eu viss tid, inom vilken — tidpunkten kan jag
icke bestämt bedöma — det kunde ju t. ex. vara den 1 december
eller så — de skulle ha framställt sådana tillfälliga anslagskrav,
som de ville ha förelagda Riksdagen, och att regeringen icke, för
såvitt icke alldeles exceptionella fall förelåge vid närmaste riksdag,
loge upp försent inkomna spörsmål. Skedde detta, skulle man kunna
säga, att statsregleringen i stort sett kunde föreligga färdig i början
på Riksdagen; och för de mest arbetstyngda utskotten vore
det en avsevärd fördel att ha sitt arbetsmaterial inne i tid.

Jag går sedan till det andra önskemålet, som jag skulle vilja
framställa beträffande regeringspropositionerna i övrigt. Jag skulle
då vilja uttrycka den önskan, som också uttalats i interpellationen,
nämligen att regeringen uppställde som regel, att före den 1 april
borde alla, ordinära regeringspropositioner vara avlämnade. Det är
då bara en och en halv månad kvar, till dess Riksdagen bör vara
färdig. Och det är icke för mycket, att Riksdagen har så lång tid
på sig.

När man tänkt på dessa saker, har jag kommit in på åtskilliga
andra funderingar. Jag vet t. ex. att lagrådet är en säker
propp, som stoppar till floden av ärenden, som skola gå till regeringen.
Jag är visserligen inte sakkunnig, men jag har gjort mig
själv den frågan mången gång: när lagrådet arbetar så länge på
lagförslagen, skulle det då icke vara fördelaktigt, om lagrådets arbete
med lagfrågorna begränsades till att vara en mera lagteknisk,
strängt juridisk granskning, men att den materiella granskningen
icke tillkomme lagrådet utan tillkomme regeringen? Jag undrar,
om icke på detta sätt man skulle kunna få lagrådets arbetskapacitet
något och icke oväsentligt större.

Jag har även funderat över en annan sak. Jag har varit i
tillfälle att se, hur vederbörande utskott under hand kunnat få
kännedom om regeringsförslag, men att det har dröjt rätt lång tid
frän det tillfälle, då man visste, att saken var i huvudsak klar i
regeringen, tills dess den kom fram i Riksdagen. Jag har då gjort
mig den frågan, huruvida antalet konsultativa statsråd varit tillräckligt
inom regeringen. Jag ber om ursäkt, att jag på det här
sättet faller regeringen i ämbetet, men det spörsmålet har vid vissa
tillfällen måst uppstå: skulle det icke ha gått fortare, om man hade
haft ett konsultativt statsråd till, så att man icke hängt allting
på dessa två, vilka nu bokstavligen digna under arbetsbördan?
Jag framkastar tanken till regeringens prövning.

Jag skall också be att få utveckla några synpunkter beträf -

Onsdagen den 28 maj.

Nr 67.

fiinde vad som från Riksdagens sida enligt min uppfattning skulle Svar å »Varkunna
göras för att påskynda och jämnare fördela riksdagsarbetet. vexation.
Jag ber då att få hänvisa kammaren till de göda och gynnsamma (Forts.)
erfarenheter, vi haft i år utav de små reformer, som vidtogos genom
tillmötesgående från partiledningarna och från talmännens sida,
då vi t. ^ex. fingo de tillfälliga utskotten valda så tidigt, så att
dessa i år icke blivit försenade, utan tvärtom kunnat vara i god
tid färdiga med sitt arbete, något som icke var fallet i fjol, då ju
realiter eu massa tillfälliga utskottsärenden fingo lämnas oprövade
av endera kammaren. Vidare vill jag nämna de goda erfarenheter,
vi också haft av talmannens välvilliga tillmötesgående att i början
på Riksdagen förlägga arbetsplena på onsdagar och lördagar till
eftermiddagarna, varigenom utskotten fingo ledigt på förmiddagen
-och därigenom. tillfälle arbeta mer än i fjol. Jag hoppas, att de
gynnsamma erfarenheterna från i år skola komma att leda till ett
fullföljande i samma riktning.

Jag har även ett par andra förslag, som jag skulle vilja framkasta
till mina kamraters omprövning här i kammaren. Vi ha ju
ett utskott, som är till hälften arbetslöst, nämligen bankoutskottet.

Man skulle ju på det utskottet kunna överflytta en del arbete från
det utskott, som är mest arbetsbetungat, utan att man fördenskull
söuderbröte statsregleringen och spolierade den mera, än vad
som redan skett genom 1909 års reform. Vi ha från statsutskottets
sida alltid funnit det oegentligt, att statsutskottet skall behandla
eu del pensionsfrågor och bankoutskottet en del andra sådana;
bankoutskottet har att behandla de klara pensionsfrågorna, där det
gäller att följa allmänna pensionslagen och är fråga om pensioner
å allmänna^ indragningsstaten, medan statsutskottet däremot skall
behandla sådana pensionsfrågor, där pensionen utgår av vederbörande
verks medel. Det är denna formella skillnad i fråga om
var medlen till pensionernas utbetalande skola tagas, som ligger
till . grund för, att bankoutskottet skall behandla eu del pensionsfrågor
och statsutskottet eu annan del. Pensionsfrågor äro ofta
svåra, och särskilt i år ha vi i statsutskottet haft bekymmer med
vissa pensionsfrågor, som varit remitterade dit. Skulle det icke
kunna förväntas ett förslag om en lämplig omformulering av hithörande
bestämmelser, sä att bankoutskottet finge hand om alla
pensionsfrågor, vare sig pensionerna utgå av vederbörande verks
medel eller på allmänna indragningsstaten.

Samma synpunkt kan göras gällande i fråga om en annan grupp
ärenden, som visserligen icke i år varit så betydande, men som
andra år kan vara nog så vidlyftig och vilka ärenden i stort sett
tillhöra bankoutskottet, men dock för närvarande till eu del remitteras
till statsutskottet. Jag tänker här särskilt på sådana frågor,
som röra bestämmandet av avlöningar för kamrarnas kanslier och
vissa reglementen m. in. Dessa frågor höra nu till statsutskottet,
men skulle de icke kunna utan vidare överflyttas till bankoutskottet?

Det skulle också kunna ifrågasättas, i fall nöden skalle bli för stor,
om man icke kunde till bankoutskottet överflytta större delen av de
ärenden, som beröra statens lånepolitik, exempelvis utgifter för ka Andra

kammarens protokoll 1913. Nr 37. 2

Kr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å intet-- pitalökning i större eller mindre grad. vilka frågor nu handläggas
pellation. av statsutskottet. Ännu äro efter mitt förmenande icke alla möjlig(Forts.
) teter till en jämnare fördelning av arbetet på detta område utnyttjade,
utan man har ju även dessa uppslag att tänka på.

Jag skulle även vilja framkasta eu annan tanke. Såsom vi
veta, äro även konstitutionsutskottet och lagutskottet hårt betungade
av arbete. Inom statsutskottet, jordbruksutskottet och bevillningsutskottet
använder man sig särskilt av den metoden, att man arbetar
på avdelningar. Jag vet, att konstitutionsutskottet även arbetar
på det sättet, när det gäller dechargeu, granskningen av statsrådsprotokollen,
men vad skulle väl hindra att konstitutionsutskottet
även i övrigt och likaså lagutskottet, ifall arbetsbördan bleve för
stor, åtminstone prövade det medlet att arbeta på avdelningar?
Detta skulle väl äveii kunna gå för sig vid behandlingen av lagfrågor.
Jag har rätt mycket talat med ledamöter av jordbruksutskottet,
där man ju behandlar jordlagfrågor, vilka först underkastas
en rent preliminär behandling på eu avdelning för att sedan behandlas
i utskottets plenum, och bland dessa, jag sålunda talat med, lian
varit även ledamöter, som varit med i lagutskottet, innan de flyttades
till jordbruksutskottet. Dessa sade sig ha fått den bestämda
uppfattningen, att lagförslagens granskning icke i något avseende
lidit, utan snarare vunnit därpå, att sålunda först en mindre grupp
gått igenom och gnuggat alla lagens detaljer; vilket visat sig vara
av största gagn, när förslaget sedan kommit till behandling i plenum
inom utskottet. Jag har icke suttit i något av dessa utskott
och vill därför nu blott framkasta tanken härpå till diskussion, och
jag gör icke anspråk på att i detta avseende kunna fälla ett tillförlitligt
omdöme, men jag tycker, att man gärna kan överväga förslaget
och fundera på det och även pröva det i utskotten.

Vidare ha vi frågan om de tillfälliga utskottens samarbete kamrarna
emellan. Det vore ju önskvärt, om man i stället för de tillfälliga
utskotten kunde upprätta ständiga utskott, som toge de frågor
om hand, som nu hänvisas till tillfälliga utskott. Detta har
emellertid stött på vissa praktiska svårigheter på grund av, att antalet
ledamöter i Första kammaren är mindre än i Andra kammaren
och det därför ställer sig svårt för Första kammaren att kunna utse
ledamöter i sä många ständiga utskott, som man skulle behöva,
ifall de tillfälliga utskotten skulle slopas. Men då synes det mig,
som om man skulle kunna upphöja till eu undantagslös regel, vad
som en hel del av de tillfälliga utskotten rent frivilligt börjat praktisera,
nämligen att Första kammarens och Andra kammarens tillfälliga
utskott samarbeta, när de ha att behandla likalydande motioner
från vardera kammaren eller samma fråga över huvud taget.
Därigenom skulle de kunna åstadkomma gemensamma utskottsbetänkanden
och gemensamma motiveringar, och eu viss enhet kunde
på det sättet vinnas, varjämte man sluppe ifrån den omgång, som
nu är ofrånkomlig på grund därav, att de tillfälliga utskotten i båda
kamrarna åtminstone icke i viss mån tillräckligt samarbeta med
varandra.

Jag kommer slutligen till ett spörsmål, som särskilt tidningarna

Onsdagen den 28 maj.

Sr 57.

vant mycket intresserade av, nämligen frågan om riksdagsdebatter- Svar å internas
inverkan på riksdagstidens längd. Särskilt vissa av huvud- Pe!lation.
stadstidningarna synas alltid ha den uppfattningen, att Riksdagens (Forts->
tidigare eller senare avslutande i främsta rummet hänger pädebatternas
längd och omfattning. Enligt min mening visar detta,
att vederbörande icke ha tillräcklig kännedom om riksdagsmaskineriet,
ty en dylik uppfattning är i stort sett ogrundad. '' Yi veta
alla här i kammaren, att debatterna många gånger äro ytterligt
tröttsamma och att en större koncentration i desamma skulle vara
till en avgjord fördel för hela riksdagsarbetet, men vad jag vill betona
är, att för själva frågan om Riksdagens längd spelar i stort
sett debatternas större eller mindre omfattning icke någon avsevärd
roll. Jag har i år gjort mig särskild möda med att under hela
riksdagstiden följa den saken och se efter, om det någon gång skulle
hända sig. så, att utskottsarbetet, som dock är det grundläggande,
eller att riksdagsarbetet över huvud taget skötes upp på grund av
debatterna i Riksdagen, och jag har kommit till det bestämda resultatet,
att under hela Riksdagen har icke arbetsplenas längd här i
kammaren haft något inflytande på den verkliga fortgången av arbetet
förr än nu under senaste veckan. Kammaren har visserligen
haft långa plena, men den har också arbetat undan allt vad utskotten
kommit med, och det är dock på den omständigheten, huru
fort utskotten arbeta, som Riksdagens längd beror. Det är, som
sagt, först nu uiider den senast gångna veckan, som debatten här
i kammaren något litet sköt undan utskottssammanträdena, så att
de fingo hållas på andra tider än eljest och så att eu arbetsbalans
uppstod.

Jag vill emellertid därför icke underlåta att framhäva, att det
vore i högsta grad önskvärt, om vi kunde här i Riksdagen så att
säga organisera debatterna. Jag anser detta vara önskvärt ur den
synpunkten att vårt arbete skulle bliva angenämare och mindre
tröttsamt, om det kunde ordnas på det sättet. Det är ju en mycket
ömtålig och grannlaga sak denna att organisera riksdagsdebatterna.

Jag kan i det avseendet nämna, huru det var ordnat inom den socialdemokratiska
gruppen den tid, den var mindre; jag tror icke att
jag röjer Hägra hemligheter, om jag säger att vi organiserade alltid
debattera från var sida; vi överläde litet i förväg'' om, vilka som
borde yttra sig i debatten och i vilken riktning denna skulle läggas,
och för den dåvarande gruppen visade sig detta vara en avgjord
fördel med hänsyn till den insats, som vi hade att göra i riksdagsdebatterna.
Men, som sagt, denna fråga är ytterst ömtålig och
grannlaga; det skulle dock icke skada, om man inom de olika partierna
toge upp frågan till övervägande och överläggning, när nästa
Riksdag kommer och vi gå till nytt arbete och nya riksdagsdebatter.

Jag skall, herr talman, sluta med detta. Jag vill endast betona
såsom min uppfattning, att någonting här måste göras, och
jag vill gärna antaga såsom ett positivt resultat av denna min interpellation,
att herr statsministern lovat, att regeringen skall ha
sin uppmärksamhet fästad på denna sak. Herr statsministern ställde
ju t. o. m. i utsikt eu proposition till nästa Riksdag angående för -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar l injer-langning av riksdagstiden. Jag vill dock härtill uttala den uppfattpellation.
uingeil) att eu förlängning av riksdagstiden står för mig såsom den
(Forts.) yttersta nödfallsutvägen, såsom den utväg, man bör tillgripa endast
för så vitt det visar sig alldeles omöjligt att inom ramen av Riksdagens
nuvarande ordinarie sessionstid hinna igenom det arbetsprogram,
som ju varje regering och enkannerligen en regering, som
känner, att den framför sig har ett stort reformarbete att utföra,
nödvändigtvis måste förelägga Riksdagen. Jag skulle vilja hemställa,
om icke herr statsministern skulle vilja taga ett initiativ till
eu konferens, eu överläggning här någon gång under höstens lopp
med några av de erfarnare riksdagsmännen och några av regeringens
medlemmar; man behövde nu icke nödvändigt kalla detta för kommitté
eller något dylikt impopulärt. Komme man tillsammans för
att debattera saken och se efter vad som kan göras _ dels från regeringens
sida, därigenom att den föreslår de förändringar, som äro
nödvändiga, dels från Riksdagens sida för att vinna vad man här
åsyftar, så vore mycket vunnet. Om man efter en sådan konferens
kunde komma till det resultatet, att man kunde få det hela att gå
i lås inom den nuvarande tiden för Riksdagens samvaro, skulle vi
naturligtvis på alla händer arbeta för detta önskemåls förverkligande
och gå med på de förändringar, som i och för detta kunde befinnas
behövliga och lämpliga. Skulle det under dessa överläggningar visa
sig omöjligt att medhinna arbetet inom den nuvarande tiden för
Riksdagen, måste frågan om förlängda sessioner tagas under omprövning,
ty vi kunna icke alltjämt hålla på, såsom vi nu gjort
under denna och de senaste riksdagarna, då man forcerar arbetet
så hejdlöst mot slutet av Riksdagen, att den enskilda riksdagsmannen
blir fullkomligt en marionett i händerna på dem, som sitta
i utskotten och pröva ärendena. Jag vågar säga, att även den mest
flitige, i slutet av denna Riksdag varit nödsakad att lämna åsido en
del ärenden och har måst votera i frågor, som han icke hunnit ordentligt
pröva. Det har åtminstone jag måst göra — det måste
erkännas — och jag tror icke, att jag är den ende i Andra kammaren,
som voterat på det sättet. Detta är bra beklagligt, och sådana
förhållanden borde man verkligen komma ifrån.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Det finnes väl
ingen i denna kammare, som icke anser, att man lidit mer i år än
föregående år av de olägenheter, som följa med det forcerade riksdagsarbetet,
och ej minst i känslan av omöjligheten att kunna sätta
sig in i alla ens'' de viktigaste frågorna, som vi haft att avgöra.
Här man då går att diskutera, hur man skall råda bot härpå, får
man naturligtvis först utreda för sig, var anledningarna till denna
forcering äro att söka; och då förefaller det mig ändå, som om man
måste skilja mellan å ena sidan de anledningar, som gälla hela
Riksdagen, utskotten och båda kamrarna, och å andra sidan de anledningar,
som gälla endast denna kammare. Ty det torde väl ändå
vara rätt tydligt, att eu del synnerligen uttänjda och långvariga
debatter här verkat eu sådan trötthet både på kammarens ledamöter
i allmänhet och särskilt på utskottens medlemmar, att följden

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

blivit synnerligen ofördelaktig. Herr statsministern har icke alls St •ar ä interförnekat,
att det icke kommit mycket stora frågor här i slutet på pollution.
Riksdagen och häruti har man naturligtvis att söka en av de för- •''Forts.)
nämsta anledningarna till det ledsamma läget under senare delen
av Riksdagen. ^ Nu har herr Rydén pekat på, att om lagrådets arbete
kunde påskyndas, så skulle man vinna åtskilligt. Jag har
emellertid hört, att lagrådet vid ett par tillfällen under innevarande
riksdag icke haft så mycket att göra, utan väntat på att från vederbörande^
departement få de lagförslag, som det skulle ha att
granska, så att dröjsmålet kanske icke blott beror på lagrådet. Ett
påskyndande av lagrådet kan naturligtvis inverka i rakt motsatt
riktning mot den, som herr Rydén tänkte sig, nämligen i den riktning,
att flera stora lagförslag hinna undanarbetas och att Riksdagen
får ett än större antal propositioner angående vidlyftiga och
samhällsviktiga frågor sig förelagda. Då skulle ett sådant påskyn •
dande, för att bli effektivt, nödvändigt förenas med en bestämmelse
att viktigare propositioner icke skulle kunna få avlämnas efter eu
viss dag, men det är naturligtvis synnerligen svårt att få eu sådan
bestämmelse ur andra synpunkter. Om man ser här på stockningen
av eu hel del ärenden, kan det ju vara mycket lämpligt,
om lagrådets arbeten kunde påskyndas på något sätt, dock, enligt
min tanke, utan den begränsning som herr Rydén framhöll som
önskvärd.

Ser man st dan på utskottsarbetet och på arbetet särskilt i
denna kammare, så antager jag, att det kan jämkas på i första
rummet de ständiga utskottens arbete på eu del olika sätt, och herr
Rydén antydde ju ett par av dem, men nog förefaller det — jag
ber att få återkomma till det — att det oerhört stora antal motioner,
som höra till ett tillfälligt utskotts behandling, de långa principdebatterna
här och den obundna friheten att tala hur ofta och
hur länge som helst, att dessa omständigheter här allvarligt verka
i hög grad till ett jäkt här i slutet av Riksdagen ocli till ökad trötthet,
Den största delen av kammarens ledamöter sitta ju i utskotten,
och även utskottsledamöter äro ändå icke mer än människor
och taga intryck av, att de skola sysselsättas med nattarbete
den ena natten efter den andra i veckan. I andra riksförsamlingar
bär man varit tvungen att inskränka den obundna friheten att motionera
och att tala, och nog skulle jag kunna tänka mig, att, vare
sig man vill eller inte, så måste man inom senast 15 eller 20 år
finna sig nödsakad att även här i Sverige vidtaga en del inskränkande
åtgärder i detta hänseende. Det är ju en vacker tanke som
ligger till grund för denna frihet här i värt parlament, nämligen att
man icke skall förkväva tankar och idéer, som genom att på
detta sätt släppa fram alla möjliga tankar och idéer i vilken form
som helst verkar man eu sådan trötthet och eu sådan överansträngning,
att när de stora förslagen komma, finns det i kammaren knappast
varken tankar eller idéer kvar. Detta synes mig vara att
sila mygg och svälja kameler. Man går så långt i sin strävan att
skydda den enskildes rätt, att man uppoffrar det helas, samhällets
och Riksdagens rätt och intressen. Därför tror jag icke, att man

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar ä intet-- kommer någon vart utan att i någon mån inskränka denna stora
pollution, frihet. Det är ju för övrigt icke blott bär i Riksdagen, som man
(Forts.) har behov av en dylik inskränkning, utan om man ser, hur det ordnas
vid kongressförhandlingar och större möten o. d., så vore det
absurt att där tänka sig en ombunden talfrihet. När en debatt pågått
tämligen länge, sä framkommer ofta förslag om en tidsbegränsning
eller förslag att sätta streck vid de anmälda talarne; man ger
de talare, som sä vilja, tillfälle att anteckna sig, men sedan kan
icke någon mera begära ordet. Detta ^ är naturligtvis fullkomligt
praktiska åtgärder, om man blott icke går för långt i deras användande.
Skulle man kunna införa något sådant här i Riksdagen, så
tror jag det skulle vara mycket fördelaktigt och att man därmed
icke skulle åstadkomma något allvarligt intrång i den enskilda friheten.

Sedan undrar jag, om det icke är ett fel med våra tillfälliga
utskott? I de tillfälliga utskotten insättas i regel de minst erfarna
ledamöterna av kammaren; de mest erfarna däremot gå till
ständiga och särskilda utskott. Nu är det ju så, att det är just
de stora principfrågorna och principmotionerna, som hänvisas till
de tillfälliga utskotten, där de minst erfarna riksdagsmännen sitta.
Följden blir, att en hel del frågor, som äldre riksdagsmän ha klart
för sig, att de borde avvisas och ligga till sig, därför att de icke
kommit fram i sådant skick, att de böra kräva eu så stor uppmärksamhet,
blåsa upp till alldeles oerhört viktiga frågor,, och när
de sedan komma fram, särskilt i denna kammare, få vi timslånga
debatter, vilka verka mycket tröttande. Jag undrar, om det ändå
icke skulle vara till fromma för Riksdagen och för ett gott riksdagsarbete,
att i stället för alla dessa tillfälliga utskott fä t. ex.
ett stort ständigt utskott, till vilket alla de förslag remitteras, som
icke skola gå till de andra utskotten, till de nuvarande ständiga
eller de särskilda utskotten, och att det utskottet skulle arbeta på
avdelningar.

Om man sålunda begränsade sig till ett utskott på så sätt, är
det väl tänkbart, att Första kammarens medlemsantal räcker till
härför. Följden av eu sådan anordning skulle helt visst bli, att en
hel del motionärer, som komma med stora principutkast, skola känna
sig misshandlade, helt enkelt därför, att i ett sådant ständigt utskott
skulle väl sättas en del äldre riksdagsmän, under det de yngre
placeras på de andra utskotten, och ett sådant utskott skulle nog
behandla en del principmotioner något mera rigoröst. Men skulle
väl någon vidare olägenhet vållas av detta? Frågorna komma ju
alltid fram till behandling i Riksdagen, och man behöver icke gå så
långt, som i det engelska underhuset, där enskilda motionärers förslag
behandlas endast en eller två gånger i veckan; för denna behandling
är endast ett visst antal timmar anslaget, och motionerna
kunna helt och hållet undertryckas, om t. ex. regeringen förklarar,
att tiden behöves för debatt över regeringsförslag; de motioner,
som då icke hunnit behandlas, skjutas undan obehandlade. Detta
synes mig vara att gå alldeles för långt, och jag tror icke heller,
att det passar för våra vanor, men denna jämförelse visar i alla

Onsdagen den 28 maj. 23 Nr 57.

fall, att en sådan inskränkning i behandlingen, som de tillfälliga Svar å interutskottens
slopande och frågornas hänskjutande till ett ständigt P^atum.
utskott, är eu mycket liten inskränkning i förhållande till den, som (Forts''-''
man under långa tider underkastat sig i England. Det, är naturligtvis
mycket svårt att här angiva några bestämda riktlinjer för
ett reformarbete på detta område. Jag har blott velat i någon mån
belysa den stora frågan ur ett par synpunkter, som synas mig
vara beaktansvärda.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det är ett par
brottstycken i det utkast till förbättringar inom detta område, som
talaren från Skåne nyss framlagt, som jag tänkt från min synpunkt
något beröra.

Det första var frågan om lagrådet. Jag tror också för min
del, att det skall visa sig nödvändigt att tämligen snart vidtaga
någon förändring i avseende på lagrådet och dess behandling av
lagförslag, som skola inför Riksdagen. Redan nu visa sig förebuden
till en stagnation och vad det lider lärer det nog komma att visa
sig ytterligt svårt att inom rimlig tid fä lagförslag, som föreligga,
genom lagrådet, till följd varav också dessa förslags behandling i
Riksdagen undan sk jutes''. Jag vill nu icke närmare inlåta mig på
denna fråga — den hörer ju hit allenast på ett mycket indirekt
sätt — men jag tror, att detta är en angelägenhet, som snarligen
måste tagas upp på ett eller annat sätt och få sin lösning. Jag
vill i detta sammanhang erinra om den skrivelse, som Riksdagen
i år avlåtit till regeringen med anledning av eu framställning från
justitieombudsmannen om åtgärders vidtagande för att åstadkomma
eu snabbare rättsskipning i högsta domstolen. Till det betänkande,
som innehöll motiveringen till skrivelsen, var fogad en reservation,
i vilken vidrördes frågan om lagrådet; för egen del yttrade sig utskottet
icke om den saken, därför att utskottet ansåg, att den icke
borde tagas upp i detta sammanhang och att Riksdagen, som själv
begärt lagrådet för icke så lång tid sedan, nu icke borde taga
något initiativ till dess avskaffande, såsom det påyrkades av reservanten.
Jag tror dock, att det var en ganska stark mening, som
i detta avseende ställde sig på ungefär samma ståndpunkt som
reservationen eller åtminstone ville gä i samma riktning, i fråga
om angelägenheten att råda bot på det missförhållandet, att lagrådet
alls icke kan hinna med den utsträckta och allomfattande
laggranskning, som nu åligger detsamma. Huruvida det sätt att
ordna saken, som den ärade talaren på Skånebänken nyss anvisade,
kan vara lämpligt, lämnar jag emellertid därhän.

Hvad jag för det andra ville yttra mig något om, var den av
den ärade talaren framkastade tanken på, att lagutskottet borde
delas upp på avdelningar, liksom nu är fallet inom en del andra
utskott. Jag får säga. att när det gäller lagutskottet, känner jag
mig ganska tveksam, huruvida det kan vara lämpligt att företaga
en dylik uppdelning. Jag tror nog, att en sådan anordning kan
vara mycket tjänlig i fråga om granskningsarbete och ekonomiska
framställningar och sådant, men det ställer sig helt annorlunda när

Nr 57.

Svar å interpellation.

(Forts.)

24 Onsdagen den 28 maj.

■arbetsmaterialet utgöres av större lagförslag. Möjligen kan defe
också gå för sig att arbeta på avdelningar, när det gäller att behandla
motioner, men för behandlingen av lagförslag, anser jag det ur
liera synpunkter vara otjänligt med uppdelning av ett utskott såsom
lagutskottet på avdelningar. Jag är övertygad om, att säkerheten
och grundligheten i behandlingen därigenom skulle väsentligen
förminskas, och även ur andra synpunkter skulle det vara
förenat med olägenheter. Det ställer sig svårt för den avdelning,
som icke varit med om att behandla lagförslaget ifrån början att vid
behandlingen i utskottets plenum med verklig sakkännedom kunna
granska^ förslaget; det blir nog så, om någon tidsvinst skall bliva,
att utgången får lov att hänga på den granskning, som ägt rum
på avdelningen, men därmed har man icke heller samma säkerhet
som nu för förslagets grundliga prövning. Det är dessutom min
erfarenhet, att det icke är debatterna i utskottet, som tar den
längsta tiden, utan vad som kräver tid i lika hög grand är angelägenheten
för ledamöterna att sätta sig in i förslagen — lagpropositionerna
äro i allmänhet ganska digra, så att det tar en godta!
att studera sig in i dem. — Jag har sålunda funnit, att manvunnit
rätt betydligt därigenom, att på samma gång man sökt inskränka
debatterna i utskottet så mycket som möjligt, i stället
lämna ledamöterna tid att ordentligt studera lagförslagen. För
övrigt^ är det nog så — åtminstone är det min erfarenhet under
de två år, som jag varit ordförande i lagutskottet — att, för att
få arbetet i sin helhet att gå i den raska takt som kräves för riksdagsarbetet,
det hänger väsentligt på att kunna följa med i avseende
å ärendenas uppsättande och expediering från utskottets kansli..
Jag tror mig kunna säga, att lagutskottet i år liksom föregående
år hållit utskottskansliet med så mycket och jämnt arbete, som
det någonsin kunnat orka med; och man kan icke i något fall
tänka sig att kunna påskynda arbetet genom en uppdelning på avdelningar,
med mindre man väsentligt utvidgar utskottets kansli..
Men detta bär ju också å andra sidan sina olägenheter.

Jag ställer mig således mycket tveksam mot lämpligheten av
att införa denna anordning beträffande lagutskottets arbete, annat
än möjligen i mycket ringa mån. I den mån lagutskottet bär att
behandla motioner, skulle det sålunda till äventyrs låta sig göra,,
men icke med avseende på lagförslagen. Det har åberopats föredömen
från jordbruksutskottet, och det må så vara; men dess lagbehandling
är icke på långt när — åtminstone har det icke varit så
hittills — att jämföra med den lagbehandling, som lagutskottet har
att verkställa.

Jag vill till sist även yttra något om debatterna. Jag förstår
att det är eu mycket delikat fråga och att det är svårt att i detta
hänseende komma till något positivt. Men jag tror ändå, att det
icke kan skada, att man framhåller till kammarledamöternas begrundande
denna sak. Enligt mitt förmenande är det nog riktigt,
som talaren på Skånebänken sade, att de utsträckta debatterna
icke direkt åstadkommit, att riksdagsarbetet i år blivit fördröjt;
därför att arbetets fortskridande i Riksdagen är väsentligen bero -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

ende av arbetet i utskotten, som fortgått i samma omfattning som Svar å interannars,
oaktat plena ofta nog varat till långt fram på morgnarna, pollution.
Men säkert är, att de sålunda utsträckta debatterna försvårat ar- (Forts.)
betet för utskottsledamöterna och gjort arbetet oändligt mycket
tyngre. Att arbetet skulle bliva väsentligt mycket lättare, om
man kunde på något sätt begränsa debatterna, är säkert. I alla
händelser synes det mig, att alla kammarens ledamöter tillsammans
och var och en för sig bör noga tänka på den saken.

Jag vill till sist be att få instämma med talaren på Skånebänken
i vad han yttrat i fråga om förlängning av riksdagstiden.

Jag tror liksom han, att det är eu utväg, som bör tillgripas i allra
sista hand. Jag tror, att det är förmånligt för vårt land, att vi
hava en begränsning av riksdagstiden, och det ur flera synpunkter,
som jag emellertid icke nu vill inlåta mig på. Det är min erfarenhet
i fråga om arbete, att har man lång tid på sig för ett arbete,
arbetar man långsammare, det blir icke samma intensitet. Har
man begränsad tid för ett arbete, koncentrerar man sig och åstadkommer
på mindre tid samma arbetsprodukt som på den utsti’äckta
tiden. Jag tror, som nämnt, att det är en förmån, att vi hava en
så begränsad riksdagstid och jag anser, att vi först i allra sista
hand höra tänka på en utsträckning av densamma.

Herr Edén: Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet för
att uttala mig i ett par särskilda punkter med anledning av de anmärkningar,
som blivit framställda av föregående talare. Men innan
jag gör detta, skall jag taga mig friheten att konstatera, att det
förefaller mig, som om i grunden alla skulle vara ense därom, att
den väldiga arbetsbörda, som Riksdagen här i vårt land under de
senare åren fått på sig och som tryckt alldeles särskilt under denna
sista riksdag, i själva verket nu icke kan undkommas. Ingen av
de talare, som här haft ordet, har haft något att säga däremot, att
regeringen önskat att så snart som möjligt fä fram de stora förslag,
för vilka den är intresserad. Ingen iiar heller egentligen kunnat
på något sätt vända sig mot den väldiga floden av motioner. Om
man också kan hava sina funderingar, huruvida alla dessa motioner
alltid äro så nödvändiga och huruvida någon begränsning rent
praktiskt sett kunde vara önskvärd, så lär det väl höra till de
fromma önskningarna att över huvud taget tänka, att någon egentlig
förminskning därvidlag skall kunna åstadkommas.

Det är nog helt enkelt så, att Riksdagens ökade arbetsbörda
följer av det växande samhällsarbetet. Det följer med de ständigt
nya krav på statens ingripande inom olika områden, som komma
fram. Vi kunna icke göra oss fria från denna växande arbetsbörda,
om vi icke skola svika de uppgifter, som åligga oss såsom
representanter för ett demokratiskt samhälle. Detta hindrar naturligtvis
icke, att alla goda krafter böra förena sig för att göra de
praktiska omläggningar, som i varje fäll skulle kunna underlätta
eller bättre fördela denna arbetsbörda.

I ett och annat förefaller det, som om de uppträdande talarna
voro ganska ense. Det är sålunda tydligt, att regeringen från sin

Nr 67. 26 Onsdagen den 28 maj.

Svar å intet-- sida, liksom interpellation från sin, är besjälad av den uppfattpellation.
ningen, att de stora propositionerna höra för framtiden om möjligt
(Forts.) komma bättre fördelade under Riksdagens lopp, än hittills skett.
Det är alltså tydligt, att därmed något skulle vara vunnet. Jag
för min del ber emellertid att eftertryckligt få varna för den förhoppningen,
att någon stor vinst därmed skall kunna åstadkommas.
Jag tror, att vi alla hava den erfarenheten frän denna riksdag,
att ehuru en stor del propositioner hava kommit fram så sent, det
sannerligen icke kan sägas, att Riksdagen saknat arbete eller att
icke utskotten haft full sysselsättning, redan innan dessa propositioner
voro framkomna. Under hela denna riksdag har det arbetats
för högtryck inom utskotten, och, det kan man tryggt säga,
också inom denna kammare. Om de stora propositionerna kommit
fram tidigare, tror jag för min del, att mycken liten tidsvinst skulle
hava uppstått i fråga om behandlingen av dessa propositioner. En
vinst hade man alltid gjort, nämligen att kunna fördela själva det
personliga studiet av dem på längre tid. Men detta skulle väl också
lia varit det väsentligaste, som vunnits.

Yad vidare angår en så ömtålig och grannlaga sak som tanken
att »organisera debatterna» i denna kammare, så kan här naturligtvis
endast vara tal om ett allmänt önskemål. Ty den rätt för varje
riksdagsman att uppträda och säga vad han har på hjärtat, som är
av grundlagen tillförsäkrad denna riksdagsman och som är månghundraårig
tradition inom svenska Riksdagen, den rätten lärer
knappast åtminstone med några lagbud kunna begränsas. Jag tror
för min del, att man på detta område icke kan göra annat än hoppas
på och även vädja till Riksdagens medlemmars egen självtukt,
vädja till var och en att tänka på det hela och sina kamrater,
innan han tröttar kammaren med inlägg, som kunde vara osagda.
Någon väsentlig tidsbesparing lärer i varje fall icke därmed vara
vunnen, däri giver jag den ärade interpellanten rätt. Ty det är
ändå icke på debatterna, som Riksdagens utdragande på tiden beror,
utan på det hopade antalet ärenden och utskottens svårigheter att
hinna med dessa ärenden.

Här har kommit fram en del praktiska omläggningsförslag.
Jag skall blott hålla mig till ett par av dem, inför vilka jag för
min del ställer mig, minst sagt, tveksam.

Den ärade interpellanten framhöll, att det skulle kunna vara
lämpligt, att ett par utskott delade sig på avdelningar. Lagutskottets
ordförande har redan för sitt utskotts vidkommande uttalat
sina tvivelsmål, om detta kunde vara lyckligt. Jag anser mig
för det utskott, som jag har äran tillhöra, konstitutionsutskottet,
kunna våga säga detsamma. Jag har mycket svårt att se, hur en
sådan fördelning praktiskt sett skall kunna göras. Den kan icke
göras sä, att den ena avdelningen behandlar grundlagsfrågor och
den andra kommunala frågor, tv.det skulle då bli en oproportionerlig
uppdelning av arbetsbördan. Över huvud taget tror jag, att det
förhåller sig så med dessa frågor, att de bäst behandlas, om de från
början debatteras inom utskottet i dess helhet. I annat fall fruktar
jag, att resultatet skulle bliva, att först den ena avdelningen finge

Onsdagen den 28 maj.

Nr 57.

hava en stor debatt, som sedan finge upprepas inom utskottet i dess Svar å interhelhet.
På en sådan anordning skulle uppenbarligen ingenting vara vexation.
att vinna. iForts-)

Men ännu mindre skulle jag vilja på något sätt vara med om,
vad som antyddes av den förste talaren och som togs upp av herr
Hildebrand, nämligen att ersätta de tillfälliga utskotten med ett
enda stort ständigt utskott. Först och främst skall jag blott påminna
om, att det vore att gå tillbaka till eu ordning, som en gångär
prövad i den svenska Riksdagen och befunnen så olämplig som
gärna är möjligt. Det fanns nämligen under ståndsrepresentationens
tid, innan vårt riksdagsskick av år 1865 kom till, ett allmänt besvärs-
och ekonomiutskott, som var ett slags avstjälpningsplats för
ärenden, som icke gingo till de andra ständiga utskotten. Intet utskott
har varit föremål för så mycken kritik, fått över sig så mycket
sarkasmer, varit så illa sett i fråga om ärendenas behandling!

Riksdagen som detta utskott. Jag tror, att man blott behövde gå
tillbaka till angreppen på det allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
och studera dem för att finna, att vilken utväg vi än använda,
skola vi åtminstone akta oss för den.

Till denna historiska erfarenhet komma också ett par andra
skäl, som göra, att jag icke kan anse den utvägen tillrådlig. Det
första av dessa skäl är, att de tillfälliga utskotten, så som de nu
äro ordnade, dock lämna tillfälle för övervägande av önskemål, som
egentligen hava resonans inom den kammare, där de äro väckta,
på ett grundligare sätt, än om dessa önskemål behandlades av ett
ständigt utskott. Jag undrar, hur många av de stora reformfrågor,
som under årens lopp behandlats av denna kammares tillfälliga utskott
och där fått eu omsorgsfull utredning, jag undrar, hur många
av dessa frågor skulle hava stoppats från början eller åtminstone
fått vänta mycket länge, om de skickats till ett utskott, gemensamt
för båda kamrarna. Jag tror att så skulle varit fallit med synnerligen
många dylika frågor, och jag anser, att särskilt Andra kammaren
böra noga akta sig innan flen slår in på en sådan väg, vilken
betager kammaren möjlighet att inom sig utreda reformfrågor,
vilka här hava resonans, men sakna det på andra sidan korridoren.

Till sist ännu en sak: att man genom en sådan anordning skulle
avskära från arbete i utskotten ett mycket stort antal av denna
kammares ledamöter. Jag vill naturligtvis icke säga, att utskotten
i och för sig skola organiseras sä att de giva plats åt alla medlemmarna,
ehuruväl jag kunde påminna om, att det i vissa andra
länder är en regel, att åtminstone den del av parlamentet som motsvarar
vår Andra kammare, delar upp sig i sin helhet på utskott,
sä att varje medlem får vara med om den förberedande behandlingen
av de ärenden, som höra till hans utskott. Men nu har genom en
utveckling, som jag finner synnerligen lycklig, det blivit så i år,
att Andra kammaren verkligen i sin helhet är uppdelad på utskott.

Och detta har endast kunnat ske därigenom, att vi hava dessa fem
tillfälliga utskott med såväl ordinarie medlemmar som suppleanter.

Jag tror, att detta skola vi icke gä ifrån. Det är en lycklig anordning,
som bidrager till skolning av kammarens nykomna med -

Nr 67. 28 Onsdagen den, 28 maj.

Svar å inter- lemmar, och eu anordning, som därför indirekt underlättar arbetet
peiiahon. iji0m kamrarna och kali förkorta debatterna. Även denna stora
(torts.) vinst skola vi gå miste om, därest vi försökte överföra de ärenden,
som nu tillhöra våra fem tillfälliga utskott, till ett enda ständigt
utskott. Huru vi än manövrera, så kunna vi icke komma ifrån,,
att det är ett överskjutande antal av BO ledamöter i denna kammare
jämfört med Första kammarens, som icke skulle kunna få
plats, om man inskränkte sig till ständiga utskott, på grund därav
att antalet ledamöter i Första kammaren är så mycket mindre.
Jag tror därför, att den utvägen bör lämnas åt sido. Kan man
något göra för att förbättra de tillfälliga utskottens arbetssätt —
mig förefaller dock^som om ganska mycket gjorts i den vägen just
i år — och kan något ytterligare göras för att åstadkomma samarbete
med Första kammarens tillfälliga utskott, så är jag den
förste att förorda detta. Men jag är icke med om att avskaffa de
tillfälliga utskotten.

Jag vill sluta med den anmärkning, som jag började med. Alla
göda krafter må förena sig att göra de praktiska förbättringar,
vilka äro möjliga att göra för ärendenas snabbare behandling. Men
det är en illusion att hoppas på, att arbetsbördan därigenom skall
kännas mycket mindre tryckande. Denna arbetsbörda har sin grund
i samhällsutvecklingen själv, och den kunna vi icke komma ifrån.

Herr Christiernson: Herr talman! Här man går att bedöma
denna sak, bör man först fråga sig, om den arbetsbörda, som påvilar
oss, kunde vara mindre, såsom Riksdagens arbete är, och
såsom vårt statsskick för övrigt är inrättat. Då undrar jag för
min del, om man över huvud taget kan göra denna börda mindre.
Det antal sidor, som här förelägges oss, tror jag icke kan minskas.
Jag tror åtminstone, att den vägen är mycket svårframkomlig, och
det är därför, som jag icke heller tror, att den formella väg, som
interpellauten velat anvisa oss, egentligen leder ur det betryck,
vari vi befinna oss. Det är riktigt, att man kan ålägga ämbetsverken
att vara färdiga, lät oss säga den 1 juli i stället för ett
senare datum, men jag skulle vilja komma med det paradoxala påståendet,
att ju tidigare ärendena bli färdiga, ju senare bli de behandlade,
ty om ett ämbetsverk skall vara färdigt den 1 juli eller
den 1 oktober eller vilken dag, man vill bestämma, för att ärendena
skola komma in till nästa riksdag, så betyder det blott, att
alla de ärenden, som de därefter få färdiga, och som under nuvarande
förhållanden komma in till Riksdagen, komma att förskjutas
till ett följande år. Arbetsbördan skulle möjligen under övergångsåret
komma att lättas något, men påföljande år skulle vi åter befinna
oss i den gamla trampkvarnen. Vi kunna möjligen såsom
högsta domstolen eller hovrätterna öka balansen av mål, men vi
kunna icke såsom dessa institutioner inrätta, en ny avdelning för
att arbeta bort denna balans, utan vi måste taga den själva.

Då synes det för mig, som om den väg, som ligger närmast
till hands att tänka sig, är eu förlängning av riksdagstiden. Om
jag minns rätt, finns det icke något land i Europa av dem, som man

Onsdagen den 28 maj. 29 Nr 57.

kan jämföra vårt land med, och av dem, som äro större än värt Svar å intet--land, där man liar så kort arbetstid, som den svenska Riksdagen relation.
bär. Denna var tillräcklig under äldre tider, men såsom den siste (Forts.)
ärade talaren på Upplandsbänken påpekade, ökas för varje år ärendenas
antal, och det är därför, vi få det allt värre. Jag går så
långt, att jag säger, att om vi den 15 januari hade hemma i vår
bostad alla de propositioner och alla de motioner, som under Riksdagen
avgivas, skulle vår arbetsbörda knappt bliva mindre, än den
för närvarande är. Jag går nästan så långt, att jag säger, att
genom det forcerade arbetet under den senare delen av Riksdagen
blir även den mest samvetsgranne i stånd att undvika att läsa allt,
medan åter, om alla ärenden inkomme vid Riksdagens början, man
säkerligen enligt min uppfattning skulle få betydligt mera att läsa,
emedan man då icke kunde undskylla sig med, att man icke kunde
hinna med allt utan också måste sova litet. Då plågades man
ännu mera. Är det fråga om att minska vår arbetsbörda, tror jag
således icke, att man bör gå den vägen.

Det har ^ vidare sagts, att om vissa utskott delade upp sig,
skulle det gå fortare. Men jag frågar: om konstitutionsutskottet
delar sig på tvä, tre eller fyra avdelningar, är det någon, som kan
påstå, att därigenom arbetsbördan skulle minskas för mig eller
för vilken som helst, som icke sitter i konstitutionsutskottet? Yi
få ändå precis lika mycket att gå igenom.

Jag ^ har haft förmånen eller olägenheten, om man så vill, att
sitta i åtskilliga utskott här i Riksdagen, och jag får säga, att
man icke kan anlägga statsutskottets synpunkt på denna fråga,
eller, rättare sagt, den behandling, som i statsutskottets plena ägnas
ärendena, är icke möjlig att tillämpa i andra utskotts plena. Jag
sitter i ett utskott, som är delat på två avdelningar, och där är
det i regeln så, att vid behandlingen av de viktiga frågor, som gä
till avdelningarna, sitter man först och granskar ärendena ingående
på avdelningen, och sedan, när man kommer i utskottets plenum,
blir det ungefär samma ingående granskning. Då uppträder den
andra avdelningen, vilken icke haft detta ärende under behandling,
såsom opponent, och så sitta den avdelnings ledamöter, som förut
penetrerat ärendet, och försvara sin ståndpunkt å dragande kall
och ämbetets vägnar. Jag vädjar till de närvarande från det utskott,
som jag nu tänker på, nämligen bevillningsutskottet, om man
verkligen kan säga, att arbetsbördan vare sig minskas eller ökas i
stort sett därav, att man arbetar på avdelningar eller icke gör det.

Det är en annan sak, att man kan utdraga mera arbetskraft genom
att placera utskottsmedlemmarna på den avdelning, där de bäst
lämpa _ sig. Min vän Fabian Månsson passar t. ex. bättre på tullavdelningen,
. än jag skulle göra, och jag passar kanske bättre på
skatteavdelningen, än han skulle göra. Men med Riksdagens arbetsbörda
tror jag, att detta har mycket litet att göra.

Jag tror, _ att det är bättre, att vi se saken, som den är, och
det är, att vi hava för kort tid på oss och för många ärenden.

(Nu är det eu stor förmån att riksdagstiden icke är så lång, därför
att man kan då ägna sig även åt annan sysselsättning, och jag

Nr 67.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter- instämmer till fallo med herr Rydén, då lian säger, att det vore
relation, betänkligt, om man skalle bliva tvungen att utsträcka riksdags(Forts.
) tiden. Men man har endast två val. Det ena är att inskränka
ärendena, och det andra är att utsträcka tiden. Jag tror icke, att
vi ännu äro mogna att genomföra några restriktioner, genom vilka
vare sig motions- eller yttranderätten bleve mindre, än den för
närvarande är. Jag tror, att vi få försöka att gå den andra vägen,
och det var verkligen med tillfredsställelse, jag hörde herr statsministern
nämna, att man kan emotse en proposition till kommande
Riksdag om utsträckning av riksdagstiden. Jag vill då säga, att
såsom en övergång bör naturligtvis denna utsträckning icke tagas
för lång, utan jag tror, att om maximitiden från fyra månader utsträckes
till fem, är detta tillräckligt. Så får man under några år
hålla på med detta, och kanske, då man fått mera erfarenhet, man
kommer att finna en annan utväg för att kunna komma fram till
det, som ändå är slutmålet i detta fall, nämligen att i någon mån
bortrensa de ärenden, som verkligen äro av den natur, att man
kan göra det. Om man t. ex. tänker sig en församling av mindre
betydenhet än Riksdagen eller en riksdag'' i ett mindre land, sysslar
man där mycket mera med detaljer än i en församling av större
omfattning eller i eu riksdag i ett större land. Jag tror, att detta
också lär oss, att den obegränsade motionsrätten och yttrandefriheten
en gång måste något inskränkas. Men så länge man kan få
behålla denna frihet, är det en god sak, och då får man taga den
andra möjligheten, d. v. s. en kortare utsträckning av riksdagstiden.

Jag har verkligen för min del tänkt mig, att om det angående
riksdagstiden, som nu skall vara slut den 15 maj, i stället stadgas,
att den skall vara slut den 15 juni, skulle därmed mycket vara
vunnet, på samma gång man i midsommarhelgen så att säga fick
det bart huggande svärd, som obevekligt tvingade oss att avsluta
förhandlingarna och icke ligga kvar här längre. Det är sant, att
emot detta från jordbrukarhäll gjorts gällande, att det är bättre att
taga eu höstsession; men så fort vi komma in på höstsessionerna,
tror jag, att gärdet är uppgivet. Då ha vi glidit in mot den permanenta
riksdagen, och jag för min del är mycket betänksam emot
detta. Jag tror, att det vore det värsta, nästan värre än något
annat, man kan tänka sig.

Jag vill sluta med att säga, att jag tror, att interpellanten
sett något för formellt på denna sak. Det är nog icke så, man
får göra, utan man får se detta såsom ett organisationsproblem,
där krafterna äro starka och vilja spränga den nuvarande ramen.
Det duger inte att söka hålla sig inom denna ram, utan vi få försöka
skaffa oss en annan ram, eu vidare ram, och detta tror jag
ligger i herr statsministerns löfte om en proposition angående utsträckning
av riksdagstiden. Jag vill dä, som sagt, hoppas, att
denna proposition icke avser att införa höstsessioner, något som
jag för min del skulle anse som ett nytt ont. Jag betraktar dessa
permanenta parlament såsom en stor sjukdom, som vi så länge som
möjligt böra söka undvika.

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Herr Lindhagen: Jag vill ifrågasätta, om icke Riksdagen möjligen
vid början av sitt sammanträdande kunde konstituera sig fortare,
än vad som för närvarande äger rum. Därmed skulle vinnas
mycket i riksdagsarbetets fortfärdighet. Man använder nu nästan
en hel månad, innan Riksdagen blir fullkomligt arbetsfärdig. Varför
skulle man icke jämväl i början av Riksdagen kunna använda
även eftermiddagsplena, ifall det behövdes för att påskynda händelsernas
gång? Jag tycker, att Riksdagen bör kunna på en vecka
med forceradt arbete _ både pa för- och eftermiddagarna bliva klar
med valen av alla sina utskott. Då kuude man mycket fortare
skrida till själva arbetet. Det tycka, efter vad jag hört, också
många andra ledamöter av Riksdagen. Jag skall därför be, att herr
statsministern tänker på den saken.

Jag begärde ordet närmast med anledning av interpellantens
erinran, att man borde än mer uppdela utskotten på avdelningar.
På detta har redan herr Widén svarat, i vad det rör lagutskottet.
Emellertid vill jag säga, att denna fördelning på avdelningar, som
redan nu äger rum, och som även jordbruksutskottet tagit sig till
att införa, egentligen är olaglig. Det är icke lagligt, att blott en
avdelning av utskottet grundligt behandlar eu fråga och sedan låter
slumpen råda i plenum. Och vad är det för vinst med denna uppdelning?
Antingen blir det på det sättet, att man debatterar saken
grundligt vid behandlingen både i avdelningen och i plenum,
och detta blir ju eu ofantlig tidsförlust, eller också går det till på
det sättet, att man undersöker saken grundligt på avdelningen, under
det att i plenum den andra avdelningen bryr sig icke om att
sätta sig in i saken, utan går efter sina auktoriteter, och då har
man äventyrat ärendets ordentliga behandling redan i utskottet.
Det är för övrigt särdeles oriktigt, att jordbruksutskottet tagit sig
för att förberedande behandla sä viktiga saker, som de lagfrågor,
vilka det fått på sig överflyttade, allenast på en avdelning. Sedan
gå dessa frågor till plenum, när de icke bli ordentligt debatterade.
Skall här ske någon reform, bör det vara att upphöra med de olagliga
avdelningarna eller ock sönderdela utskotten efter de avdelningar,
som enligt praxis finnas, på flera utskott, som få handla
självständigt.

Vad angår lagrådet hör den frågan icke hit, efter vad jag förstår.
I stort sett påskyndar eller förlänger det icke själva riksdagsarbetet,
men eftersom interpellanten kom fram med det projektet,
att man skulle uppdraga åt lagrådet att granska endast det
lagtekniska arbetet och låta lagens innehåll vara, vill jag säga, att
det kan icke delas upp på det sättet, ty formen är ett uttryck för
innehållet, och att begära, att lagrådet endast skall tänka på formen
utan att alls få tänka på innehållet, det går icke i längden.
Eu är det visserligen i själva verket så, att lagrådet oftast ägnar
sig mera åt den rent formella juridiska granskningen, men lagrådet
hör dock ha rätt att gå in på idéinnehållet. Jag åter har förordat
lagrådets borttagande och att man i stället skulle förstärka
lagbyrån i justitiedepartementet, och jag ber att få hänvisa til! den

Svar å interpellation.

(Forts.)

Nr 57.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Onsdagen den 28 maj.

- reservation, jag i år avgivit därom till betänkandet från lagutskottet
om högsta domstolens arbetsbörda.

Slutligen måste jag taga avstånd från dessa uttryckliga varningar
till regeringen att icke alls tänka på någon förlängning av
riksdagstiden, utan jag vill säga, att det är av vikt, att regeringen
icke kommer med något, som är otillräckligt. Utvecklingen själv
är det, såsom herr Edén erinrade, som ger ökat arbete åt Riksdagen,
och då måste man förr eller senare överväga, om man kan
reda sig utan förlängning av riksdagstiden. Är det så som jag tror,
så är en måttlig förlängning självfallen. Ha vi nu i tio år arbetat
10—15 dagar över den ordinarie tiden, så måste vi vara mogna för
att få den ökningen fastslagen i lag. Jag tycker, att om man stannar
vid att till den nuvarande lagstadgade riksdagstiden lägga
ytterligare 10 eller 15 dagar, så vore detta en stor av erfarenheten
påkallad fördel. En annan fråga är om denna ökning bör ske efter
den 15 maj eller så att Riksdagens början skjutes fram något i januari,
vilket senare kanske vore nyttigare för såningsarbetet på
landet. Det bör tagas under övervägande.

Herr Rydén: Herr talman! Jag begärde ordet egentligen för
att få lov att förtydliga ett tidigare yttrande jag hade, som måste
ha missuppfattats av herr Edén. Han har den föreställningen, att
jag föreslagit inrättandet av ett nytt ständigt utskott, som skulle
ersätta de nuvarande tillfälliga. Jag påvisade tvärtom — det har
för resten varit tal om tre utskott, och jag erinrar kammaren om,
att herr Hammarlund, som i mycket var en så praktisk man, när
det sist var fråga om en sådan omläggning i arbetet, så vitt jag
minns rätt, framlade ett förslag i den riktningen — att bestämda
svårigheter reste sig mot dess genomförande.

Jag skulle vilja säga ett par ord med anledning av herr
Christiernsons yttrande. Det är klart, att en persons ställning till
frågan om hur man skall kunna förenkla arbetet och på lämpligt
sätt fördela det, bottnar ytterst i ens uppfattning om riksdagssessionens
längd. Har man som herr Christiernson den uppfattningen,
att det är ofrånkomligt att komma till en förlängning av
riksdagssessionen, är det klart, att man använder alla möjliga skäl
att slå ned det, att man genom förenklingar och större planmässighet
i arbetet skulle kunna ordna sig inom den nuvarande ramen.
Men jag har den bestämda uppfattningen, att det är alldeles nödvändigt,
att innan man går in på eu förlängning av Riksdagen,
man gör ytterligare försök att ordna sig inom den nuvarande ramen.
För mig såsom tjänsteman, liksom för många andra tjänstemän
kan det vara skäligen likgiltigt, om man är eu månad längre
eller kortare tid vid riksdagen. Men vi måste komma ihåg, att i
alla tider har det funnits och kommer att finnas eu majoritet i Riksdagen,
som icke består av löntagare utan jordbrukare och näringsidkare
på olika områden, och beträffande dem måste varje människa,
som vill vara rättvis, säga, att det är ett stort offer av egna intressen
och ett offer av den betydelse, som man knappt fullkomligt

Onsdagen den 28 maj.

Nr 67,

utanför deras krets kan fullständigt fatta, att ligga borta från hem- Svar å intermed
och sin borgerliga näring så lång tid av året. pellation.

Jag tror för min del, att det skulle vara lyckligt, om vi kunde (Forts-)
ordna oss inom den nuvarande ramen, och jag har framfört mina
tankar för att få en diskussion över ett förslag, som jag tror innehåller
något riktigt, Jag är icke övertygad om, att vad herrar
Edén och Widén sagt om sina utskott är obetingat riktigt. Det
finnes ingå människor, som äro mera konservativa än utskottsordförande
i fråga om deras egna utskott och den arbetsordning, som
de där infört. Det finnes en person, som varit ledamot av konstitutionsutskottet
och bevillningsutskottet och nu senast av statsutskottet,
och jag har med honom haft åtskilliga samtal om de arbetsmetoder,
som användas i de olika utskotten, och han för sin
del _ har den bestämda uppfattningen, att det skulle vara fördelaktigt,
om i alla utskott infördes arbete på avdelningar.

Jag skall be att till mina övriga förslag även få göra ett, som
jag glömde i mitt första anförande, och det är, om icke regeringen
ville överväga, om det icke skulle kunna införas ett slags bordläggningsinstitut
av kungl. propositioner. Om jag tänker mig, att
det ett år undanskjutes en mängd kungl. propositioner, så är det
opraktiskt, att dessa propositioner nästa år skola tryckas om och
att det skall skrivas ny motivering till dem, som man sedan får
därför läsa om på nytt. Det vore ur rent praktisk synpunkt lämpligt,
att det infördes eu sådan bestämmelse i grundlagarna, att en
Riksdag kunde till en annan riksdag bordlägga propositioner, utan
att de behövde omarbetas. Jag ser, att herr statsministern skakar
på huvudet inför detta förslag. Förmodligen fruktar han, att det
skulle kunna leda till missbruk. Men jag tror, att om regeringen
alltför mycket anstränger våra krafter'', kommer det att framkalla
en reaktion, så att regeringen återfår ett större antal av sina propositioner
än hittills, då vi dock nedlagt så mycket arbete, för att
regeringen skall få sä mycket som möjligt prövat av Riksdagen.

Jag återkommer emellertid till mitt förra förslag, att herr statsministern
ville taga under omprövning, om det icke i höst skulle
kunna astadkommas en konferens mellan regeringen och de mera
erfarna riksdagsmännen för att grundligt genomdiskutera denna
fråga och få fram ett förslag. Visar det sig då nödvändigt att
förlänga riksdagssessionen, så får man i all världen taga det, men
man får icke gå med därpå, förrän det visat sig, att det är omöjligt
att kunna reda sig på annat sätt.

Hans excellens herr statsminister Staaff: Beträffande åtskilligt
av de tankar och uppslag, som den ärade interpellanten i sitt här
hållna anförande framställt, måste jag förklara mig hittills ha stannat
i ganska stor tvekan, om jag också naturligtvis erkänner, att
mycket däri kan vara att tänka på. Men i två avseenden ber jag
att fä betyga min fulla anslutning till vad han yttrade. Först och
främst har han framhållit, att det ingalunda skulle vara något ömkligt,
utan snarare tvärtom, snarare eu yttersta nödfallsutväg, ifall
man skulle finna sig behöva utsträcka den normala sessionstiden
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 57.

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å intet-- för Riksdagen. Jag hoppas, att ingen har den uppfattningen av mitt
petition. svar på hans interpellation, att jag för min del eller regeringen skulle
(Forts.) ha uttryckt någon sympati för tanken på eu utsträckt sessionstid.

Nej, jag inser fullkomligt de olägenheter, som kunna vara förbundna
med en sådan utväg att vinna lättnad i de svårigheter, som vi här
tala om, och jag erkänner, att jag rent av blev något förskräckt, då
jag hörde en ärad talare på skånebänken tala om en utsträckning
av sessionstiden till den 15 juni och ställa i utsikt midsommaren
som den yttersta hämskon för Riksdagens arbete. Jag tror därför,
att det är högst nödvändigt att söka noggrannt undersöka alla de
möjligheter och utvägar, som kunna förefinnas från regeringens sida
och från Riksdagens sida till sådana anordningar, varigenom vi
kunde slippa att tillita denna yttersta utväg. Det har varit detta,
som jag avsett genom de ordalag, i vilka jag antytt, att man skulle
överväga frågan om en utsträckning av riksdagstiden och att, i händelse
detta övervägande komme att utmynna i ett positivt resultat,
en proposition skulle framläggas i ämnet till nästa Riksdag.

Tillika ber jag få säga den ärade interpellanten, att vad här
yttrats om önskvärdheten av ett samråd i höst mellan regeringen och
ett antal riksdagsledamöter alldeles sammanfaller med vad jag för
min egen del tänkt och även så till vida, att jag icke närmast tänkt
att till eu kommitté eller en kommission överlämna detta ärende,
utan snarare till en mera formlös konferens, vald naturligtvis med
tillräcklig omtanke beträffande personerna, så att representanter för
olika partier och även olika samhällsklasser kunde komma att förbereda
detta arbete.

Detta är vad jag för närvarande önskat säga, men jag vill
tillika uttala den förhoppningen, att de många uppslag, som man
här hört, i sin mån måtte bliva till nytta för detta arbete.

§ 4.

Svar å intet-- Härpå erhölls ordet av
pellation.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Scho t te, vilken anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Lindman
till mitt besvarande framställt ett antal spörsmål beträffande »statens
och statens ämbetsverks ställning till statsfjänarna och de vid statens
arbetsföretag sysselsatta arbetarna».

Dessa viktiga och svårlösta frågor hava ju redan vid de tvenne
sista riksdagarna varit föremål för ett ganka grundligt skärskådande
inom denna kammare. Enligt vad interpellanten erinrat, har Kung!.
Maj:t efter därom gjord framställning föranstaltat om en allsidig utredning
i ämnet. Ett upptagande interpeilationsvis av detta ärende
här i kammaren hade jag under sådana förhållanden knappast väntat.
Jag skall emellertid ej underlåta att ingå i svaromål på interpellantens
frågor, ehuru detta mitt svaromål, av ovan antydda
skäl, kommer att bliva mera kortfattat, än ämnets vikt och omfattning
till äventyrs eljest kunnat kräva.

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Innan jag övergår till att besvara de framställda frågorna, skall Svar å interjag
i anledning av den motivering, som anförts för interpellationens petition.
framställande, först fastslå den distinktion, som är absolut nödvändig (Forts.)
för dessa frågors bedömande och som interpellanten också själv
inledningsvis gjort, nämligen åtskillnaden mellan å ena sidan vad
han han kallar »statstjänarne» eller »tjänstemännen», d. v. s. personalen
med tjänstemannaställning med avseende å såväl skyldigheter
som rättigheter och förmåner, och å andra sidan de arbetare,
som sysselsättas vid arbetsföretag, som staten bedriver. Tyvärr har
dock interpellanten icke i sin efterföljande bevisföring alltjämt fasthållit
vid denna oundgängliga distinktion.

Jag vill vidare framhålla, att, då jag nu går att avgiva svar på
interpeliantens direkt framställda frågor, vad jag därvid yttrar icke
får fattas såsom något som helst direktiv för den nyss omförmälda
pågående utredningen, liksom jag givetvis icke kan bilda mig ett
bestämt omdöme i föreliggande ämne, förrän de förslag, som av
denna utredning kunna framgå, föreligga och däröver infordrade utlåtanden
avgivits. För själva utredningen har jag ej heller förut
givit några som helst direktiv. Den hos Kungl. Majrt väckta frågan
om förhandlingsordning är allenast i vanlig ordning remitterad till
socialstyrelsen för utredning och yttrande.

Den första frågan lyder: Ånser herr statsrådet, att, då vid något
statens verk eller arbetsföretag arbetstvist uppkommer, som befaras
medföra arbetsinställelse, medling i tvisten bör äga rum enligt
lagen om medling i arbetstvister och sålunda med tillämpning av vad
i 6 och 7 §§ av nämnda lag föreskrives?

Därpå vill jag svara, att jag, i likhet med kommerskollegium,
anser, att, i avsaknad av andra lagfästade former för förhandlingar
mellan ett_ statens verk och dess arbetare, fall kunna förekomma,
hinder då icke bör möta för upptagande av förhandlingar med anlitande
av det, genom nämnda lag ordnade förlikningsförfarandet, och att,
detta avgjort måste vara att föredraga framför att låta förhandlingarna
ledas av en tjänsteman i en enskild arbetsgivareförening. Att
därvid 6 §, och till äventyrs i något fall även 7 §, kan komma till
andvändning, finner jag likaledes helt naturligt. Faktiskt har denna
lag ju också vid något tillfälle kommit till användning på detta område,
och det synes mig även för framtiden i vissa fall kunna ske,
åtminstone så länge annan lagstiftning i ämnet, icke tinnes.

Den andra frågan är så lydande: Godkänner herr statsrådet den
av telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen genom
deras den 9 februari 1909 gemensamt utfärdade bestämmelser hävdade
uppfattningen, att vid statens verk och arbetsföretag kollektivavtal
ej må avslutas, eller anser herr statsrådet dylika avtal vid statens
verk lämpligen kunna förekomma?

I detta avseende kan jag helt instämma i och åberopa vad här i
kammaren, vid den av interpellauten berörda överläggningen under fjolåret,
anfördes av en talare (herr Cederborg), då han påpekade, att
det här — det gäller fortfarande arbetarna -— är fråga om »två av
varandra oberoende parter, som ha att komma överens om arbetarnas
avlöning och andra arbetsförhållanden, vare sig den överens -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å intet-- kommelsen tar form av ömsesidigt aftal eller, som hittills skett vid
petition. gj;aj;ei!S verk, får sitt uttryck däri, att arbetarna tyst godtaga de av
(Forts.) motsidan bjudna och uppställda villkoren». Något principiellt hinder
för avsiutandet av kollektivavtal mellan statens verk och arbetsföretag
samt dess arbetare eller deras organisationer kan jag således
ej finna, liksom jag ber att få fästa änterpellantens uppmärksamhet
på, att eu sådan uppfattning näppeligen kan inläggas i de åberopado
bestämmelserna av den 9 februari 1909. Bästa beviset därför är, att
efter dessa bestämmelsers tillkomst åtminstone en av de åberopade
förvaltningarna — järnvägsstyrelsen — avslutat ett kollektivavtal med
vissa arbetare. Härmed bar jag dock givetvis ingalunda velat säga,
att kollektivavtalsformen i hithörande fall ovillkorligen skall komma
till användning, ehuru det vill förefalla mig, att den i vissa fall bör
kunna vara till fördel — och det icke allenast för arbetarna, utan även
för verken.

Kommer jag så till den tredje frågan, Lämnades, då regeringen
tillsatte en medlingskommission i den senaste Trollhättekonfliktén
med föreskrift, att kommissionen skulle handlägga tvisten enligt lagen
om medling i arbetstvister, på sätt kommerskollegium påyrkat från
vederbörande arbetareorganisationers sida ett bestämt erkännande av
att störande avbrott i arbetet i form av strejk eller dylikt icke finge
förekomma; och vill herr statsrådet, därest så var förhållandet, meddela
kammaren detta erkännandes innehåll?

I det utlåtande från kommerskollegium, som interpellanten åberopat,
säger sig kollegium inledningsvis först principiellt finna »det
vara särskilt angeläget, att inom detta, liksom övriga statens och en
del andra arbetsområden, störande avbrott i arbetet i form av arbetsnedläggelse
icke få äga rum.» Men kollegium fortsätter: »en nödvändig
förutsättning för, att detta kraf skall kunna upprätthållas, är
emellertid att staten såsom arbetsgivare strängt fasthåller vid sin särställning
i förhållande till flertalet enskilda arbetsgivare, samt giver
sina arbetstagare nödiga garantier för, att deras berättigade intressen
i alla händelser skola bliva tillbörligt tillgodosedda», och förordar därför
också kollegium eu ingående utredning för att få denna fråga
ordnad. Så långt den principiella sidan av saken. Vad själva Trollhättekonflikten
beträffar, förordade kollegium, att Kung!. Maj:t måtte
ingripa och tillsätta eu förlikningskommission, men föreslog tillika,
att detta ingripande först skulle ske, sedan »från vederbörande arbetareorganisations
(bär grov- och fabriksarbetareförbundets) sida avgivits
ett bestämt erkännande av, att störande avbrott i arbetet i
form av strejk eller dylikt icke får äga rum». Förslaget gällde alltså,
att, såsom villkor för regeringens ingripande och en förlikningskommissions
tillsättande, för detta speciella fall skulle givas en förklaring,
att icke i denna tvist någon arbetsnedläggelse skulle af förbundsledningen
sanktioneras.

1 sitt svar på arbetarnas begäran att få tillgripa arbetsnedläggelse
— varom framställning gjorts endast för att fä förnyade förhandlingar
till stånd — säger sig förbundsstyrelsen vara »av den
uppfattningen, att vid statens verk möjligheter böra föreligga att få
arbetarnas avlönings- och övriga arbetsvillkor tillfredsställande ord -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Dåde, utan att arbetsnedläggelse härför skall behöva tillgripas». För- Svar å inter bundsstyrelsen

intog sålunda i själva principfrågan en ståndpunkt peliation.

analog med den kommerskollegium intagit. Och förbundsstyrelsen (Forts.)

fortsätter: »denna principiella uppfattning hos förbundsstyrelsen anser

den, i föreliggande sak, ännu icke jävad, utan är förbundsstyrelsen,

trots vattenfallsstyrelsens avvisande hållning, av den meningen, att

det på ett eller annat sätt skall bli möjligt att utan tillgripande av

eu utmanande arbetsnedläggelse uppnå ett resultat, som kan av eder

godkännas». Varefter följer en förklaring, att från förbundsstyrelsens

sida »kan den gjorda anhållan om rätt att företaga arbetsnedläggelse

icke bifallas».

Efter mottagande av detta meddelande — i form av ett protokollsutdrag
— och sedan jag av förbundsstyrelsens två ledande män fått
enligt min mening tillräckliga ytterligare försäkringar i förevarande
hänseende, förordade jag inför Kung!. Magt tillsättande av en dylik
kommission. För övrigt är konfliktens fortsatta avveckling och ''lösning
vittnesbörd nog. Avvecklingen gick sin gilla gång utan att
frågan om arbetsnedläggelse från arbetarnes sida vidare bragtes
på tal.

Jag vill i detta sammanhang uppmärksamma, att det af interpellanten
åberopade, av landssekretariatets representantskap gjorda
principuttalandet mot den principiella delen av kommerskollegii utlåtande
avgays fem vecJcor senare och således icke har något att
skaffa med förhandlingarna om Trollhättekonflikten. Beträffande
detta representantskapets inlägg vill jag för övrigt framhålla, att det
synes vara byggt på ett ofullständigt och oriktigt återgivande av
kommerskollegii utlåtande.

Den fjärde frågan lyder så: Ansluter sig herr statsrådet till den
av Andra kammaren vid fjolårets riksdag hävdade uppfattningen, att
någon medbestämmanderätt i fråga om lönevillkor m. m. icke kan tillerkännas
statstjänama, vare sig de äro ordinarie eller extra ordinarie,
samt att, därest en s. k. förhandlingsordning för dem skall fastställas,
densamma följaktligen endast får bereda tjänstemännen tillfälle
att i vissa viktigare, dem rörande tjänstefrågor få framhålla
sina synpunkter?

Här äro vi således inne på frågan om personalen med ijänstemannaställning
och icke arbetarna. Körande personalen med tjänstemannaställning
sammanfaller, såvitt jag nu kan överblicka frågan,
min mening i allt väsentligt med de uttalanden, som i fjol gjordes i
Riksdagen från det liberala partiets sida. Jag åberopar i sådant
hänseende vad som anfördes t. ex. av herrar Bäckström och Cederborg.
Den förre yttrade då bl. a. följande: Då staten tillförsäkrar sådan
personal (personalen med tjänstemannaställning) »bestämd stadigvarande
lön, viss tids semester och eventuellt andra förmåner mot
fastställda villkor och staten aldrig begagnar sig av sådana påtryckningsmedel,
som enskilda begagna sig av såsom lockout för att t. ex.
nedpressa arbetslönen, så måste staten också å sin sida äga att med
en viss överhöghetsrätt, om jag så må kalla det, bestämma över sin
personals arbetskraft till respektive verks drift, oberoende av alla
arbetskonflikter och sociala stridigheter». Och herr Cederborg ytt -

Kr 57.

Svar å inter
pellation.
(Forts.)

Onsdagen den 28 maj.

rade bl. a.: »Inträdet i tjänstemannaställning innebär ett avtal, avsett
att i tegel gälla för livstiden, där tjänstemannen tillförsäkrar
staten sin arbetskraft, mot det att staten tillförsäkrar honom vissa
förmåner. Dessa förmåner äro huvudsakligen oavbruten anställning
och ständig avlöning, rätt att behålla hela avlöningen eller en del
därav vid ledighet för semester och sjukdom, vissa garantier mot
godtyckligt avskedande och slutligen rätt till pension vid viss levnads-
och tjänsteålder, kort sagt, det är en livstidsförsörjning. Utgåendet
av alla dessa förmåner, oberoende av ekonomiska växlingar,
garanterar staten med sina tillgångar. Men skall staten stå en dylik
garanti, måste staten också förbehålla sig prövning av, vilka förmåner,
som staten kan tillerkänna tjänstemännen med berättigat hänsynstagande
till övriga samhällsmedlemmars intresse.*

Jag byser alltså den mening, att för personalen med tjänstemannaställning
någon medbestämmanderätt i den meningen, att personalens,
dess organisationers eller andra representanters godkännande
skulle erfordras för att ett avgörande skall bliva träffat, icke synas
kunna medgivas. Däremot synes mig sådana fasta former, varigenom
personalens hörande och deltagande i utredningar för avgörandet
av viktigare frågor rörande dess egna förhållanden, så att personalens
önskningar och synpunkter därvid må bliva tillbörligt beaktade,
böra vara till gagn. Huru detta skall utföras i praktiken, är
jag icke beredd att för närvarande uttala mig om. Att det här gäller
en svårlöst och ömtålig fråga, däri det är nödvändigt att framgå
med försiktighet, därom är jag fullt medveten. Men med god vilja
och tillmötesgående från alla båll, vågar jag hysa förhoppning om,
att den pågående utredningen skall anvisa eu ur såväl förvaltningarnas
som personalens synpunkt tillfredsställande lösning. Ett positivt
uppslag härutinnan föreligger i ämbetsverkens senaste utlåtande, däri
ifrågasattes inrättande av en särskild av Kungl. Maj:t tillsatt permanent
kommission. Om detta uppslag är jag emellertid icke heller
beredd att på frågans nuvarande ståndpunkt göra något uttalande.

Återstår härefter den femte och sista frågan: Ämnar regeringen,
därest regeringen har för avsikt att genomföra en förhandlingsordning
för statens verk, innan någon författning i ämnet utfärdas, underställa
densamma Riksdagens prövning?

Härpå vill jag svara, att härom är för tidigt att, innan utredningen
i ämnet slutförts, avgiva en bestämd utfästelse. Att regeringen
emellertid i förevarande fråga icke skall underlåta att lämna
Riksdagen ali den medbestämmanderätt, som Riksdagen grundlagsenlig!
tillkommer eller varpå skäliga anspråk kunna göras, därom behöver
jag väl ej lämna någon särskild försäkran.

Härefter yttrade:

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag ber att till
herr civilministern få framföra min tacksamhet för det svar, som lämnats
på den interpellation, som jag den 26 april fick kammarens tillstånd
att framställa. Om jag sålunda uttalar min tacksamhet för det er -

Onsdagen den 28 maj. 89 Nr 57.

hållna svaret, kan jag icke med lika tacksamhet erkänna, att det Svar å intersvar,
jag erhållit, gått i den riktning, som jag anser önskligt; jag Pollution.
anser, att det tvärtom i vissa delar är betänkligt, varför jag måste (Forts.)

upptaga kammarens tid med att belysa det svar, som herr statsrådet
här lämnat.

Jag ber att få förutskicka som en obetydlig anmärkning, att herr
statsrådet upptagit den fråga, som jag först såg framkastad i en tidning,
nämligen att interpellanten icke skulle ha förstått att skilja
mellan vanliga arbetare, arbetare vid statens byggnadsföretag, och
statens ordinarie och extra ordinarie arbetare i tjänstemannaställning.

Det kan ju hända, att i själva punkternas formulering detta icke
framgår så klart, men tydligt är för den, som läser innehållet i
själva interpellationen, att ett sådant misstag aldrig förelegat, och i
varje fall ber jag nu få säga, att ett sådant misstag aldrig förefunnits.
Jag har naturligtvis klart för mig, att det förefinnes en skillnad
i detta fall, då denna sak varit på tal många gånger förut.

Jag skall be att få följa frågorna sådana de av mig framställts
och av herr statsrådet blivit besvarade. Först skall jag då be att
få yttra mig om frågan, huruvida vad 6 och 7 paragraferna i lagen
om medling i arbetstvister föreskriva kunna tillämpas, då arbetstvist
uppkommer vid statens verk eller arbetsföretag. Herr statsrådet har
ställt sig på samma ståndpunkt, som kommerskollegium intagit, och
säger, att sådana fall kunna förekomma, då förlikning kan komma
till stånd och då även 7 paragrafen i lagen om medling i arbetstvister
kan komma till tillämpning. Det var icke förvånande för mig,
att svaret kom på detta sätt, ty om man följt med de händelser,
som närmast legat till grund för framställandet av denna interpellation,
nämligen frågan om arbetstvisterna vid Trollhätte kanalombyggnad,
så kan man se, huru herr statsrådet uppfattat hela denna sak.

Jag skall be att få erinra kammaren, att julaftonen 1912 skrev vattenfallsstyrelsen
till Kungl. Maj:t och säde, att förlikningsmannen i
fjärde distriktet erbjudit förlikning i denna tvist mellan vattenfallsstyrelsen
och dess arbetare, men, säger vattenfallsstyrelsen, eu
sådan medling kan icke styrelsen för sin del vara med om.

Styrelsen framhöll, att de allmänna bestämmelserna, som utfärdades
i februari 1909 av de tre verken, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen, därför lade hinder i vägen. Och
om man läser de bestämmelserna, lär man näppeligen enligt min
uppfattning kunna komma till annat resultat, liksom jag även tror,
att de av vattenfallsstyrelsen utfärdade särskilda bestämmelserna
även böra utgöra hinder härför. Ty om än de bestämmelserna äro
utfärdade särskilt för vattenfallsstyrelsen, äro de dock i sina principiella
delar lika för de tre verken.

Nå, vad gjorde nu Kungl. Maj:t i denna skrivelse, som vattenfallsstyrelsen
skickade in, i vilken vattenfallsstyrelsen förklarade, att
densamma ansåge, att den ej kunde vara med om någon medling?

Den skickade Kungl. Maj:t till kommerskollegium. Kommerskollegium
hävdade en annan uppfattning och sade: Jo, det kan anordnas
sådan medling, det anse vi, samt förordade, att tre förlikningsman
skulle tillsättas såsom en förlikningskommission för att enligt lagen

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter-om medling i arbetstvister söka åstadkomma förlikning. Men, sade
pellation. kommerskollegium uttryckligen — villkoret för, att kommerskollegium
(torts.) intager denna ståndpunkt är, att under den tiden får icke strejk
eller arbetsinställelse äga rum. I sin resolution föreskriver Kung!.
Maj:t, att en sådan förlikningsnämnd, som kommerskollegium förordat,
skall tillsättas för att enligt lagen om medling i arbetstvister
söka åstadkomma förlikning. Men Kung!. Maj:t fäster, såvitt man
av tillgängliga handlingar kunnat förstå, icke något avseende vid
kommerskollegii bestämmelse, att strejk ej får äga rum. Därutinnan
har jag nu av herr statsrådet fått en upplysning, som ju var väl behövlig,
därför att i samma Kungl. Maj:ts resolution talas det om en
skrivelse ifrån grov- och fabriksarbetareförbundet, som väl då skulle
vara, antager jag, det av herr statsrådet omnämnda protokollsutdrag
från detta förbund, men någon offentlig handling tyckes icke
detta protokollsutdrag vara, Jag har förgäves sökt få reda på det,
och det kan icke annat än väcka min stora förvåning, att en handling,
som finnes omnämnd i en kungl. resolution, icke skall finnas
diarieförd, så att den är för allmänheten tillgänglig.

Att den ay herr statsrådet nu åberopade skrivelsen eller protokollsutdraget
från grov- och fabriksarbetareförbundet till arbetarna vid
Trollhätte kanals ombyggnad skulle innebära någon borgen för, att
strejk ej skulle äga ram, kan jag för min del icke finna. Den skrivelsen
var ett svar på deras framställning att få göra strejk i och
för lösning av denna tvist. Därpå svarade grov- och fabriksarbetarförbundet,
att det behövdes icke; vid statens verk bör förefinnas möjlighet
att lösa en sådan sak utan tillgripande av ett sådant kraftmedel
som detta. Men det synes mycket väl i skrivelsens fortsättning,
att bestämt avståndstagande från en strejk icke göres. Det heter
ungefär sä, att grov- och fabriksarbetareförbundets organisation
hoppas, att man skall kunna utan strejk nå ett resultat, som kan
vara för dessa arbetare vid Trollhätte kanals ombyggnad tillfredsställande.

Det är emellertid klart, att denna skrivelse från grov- och fabriksarbetareförbundet
absolut icke fyller de villkor, som kommerskollegium
föreskriver, och man stärkes så mycket mer i den uppfattningen,
att så icke är fallet, då man något senare erfar, att i början
av februari, jag tror den 9 februari, landsorganisationens representantskap,
som väl är fackföreningarnas högsta myndighet, kom med
en resolution, i vilken det bestämt togs avstånd och protesterades
mot kommerskollegii uttalande om, att någon strejk icke skulle fä
äga rum. Där hävdade landsorganisationens representantskap tydligt
och bestämt, att arbetarna vid statens verk skola likställas med
andra arbetare, då det gäller medbestämmanderätt över arbetsvillkor
och löner. Det var sålunda den uppfattning, sura på det hållet hystes:
medbestämmanderätt över arbetsvillkor och löner. Och då arbetareorganisationernas
högsta myndighet, som jag nyss nämnt, uttalat
sig på det sättet, kan man ju också förstå därutav, att icke
strax förut någon förbindelse skulle vara avgiven av arbetarna vid
Trollhätte kanals ombyggnad att icke strejka.

Emellertid har man nu det förhållandet, att vattenfallsstyrelsen

Kr 57.

Onsdagen den 28 maj.

säger, att förlikning icke kan ske. Kommerskollegium åter säger. Svar å interatt
sådan kan ske, men med förbud mot strejk. Kungl. Magt på- petition.
bjuder, att förlikning skall äga rum, cell fäster icke avseende vid, (Polis.)
att det av kommerskollegium uppställda villkoret icke är uppfyllt.

Nu skulle man tro, att, när saken haft det förloppet, de tre förlikningsmannen^
sedan skulle, när de satte sig till arbete, också behandla
saken så, som av Kungl. Maj:t var påbjudet, nämligen enligt
lagen om medling i arbetstvister. Men där inträffar det förunderliga,
att de tre herrararna i kommissionen synas ba varit klokare än Kung!.

Magt i det fallet och icke följt den anvisning, den befallning, de fått
av Kungl. Maj:t. De hava nämligen icke gjort något försök att
åstadkomma en överenskommelse. De hava hört de båda parterna.

De hava enat sig om vissa uttalanden, vissa hemställanden — utan
adress till någon. De reagerade icke alls mot vattenfallsstyrelsens
uppfattning, att arbetarna borde få framlägga sina önskemål, men att
vattenfallsstyrelsen ensam skulle vara deu beslutande. Kommissionen
formulerade också sina hemställanden så, att de passade för denna
uppfattning, och då kommissionen redogör för det uppdrag, den av
Kungl. Magt erhållit, nämligen att åstadkomma förlikning enligt lagen
om medling i arbetstvister, utesluter den helt enkelt orden »enligt
lagen om medling i arbetstvister». Således, Kungl. Maj:t hade
anbefallt dem att åvägabringa medling enligt den lagen, men de tala
icke om, att de fått sådant uppdrag. De tala om, att de haft överläggningar,
men icke några förhandlingar, och detta fastän fackföreningspressen
kort förut starkt kritiserat vattenfallsstyrelsen, för att
den ej använt ordet förhandlingar.

För övrigt skall jag ej yttra mig mycket vidare om saken. Jag
anser alldeles i olikhet med herr civilministern, att denna lag icke
äger sin tillämpning på sådana fall, då det rör statens verk, och jag
sluter mig därtill alldeles särskilt av den omständigheten, att § 7 i
i denna lag ålägger förlikningsmannen att, om han icke kan åstadkomma
förlikning, han skall inbjuda parterna till att söka enas om
skiljedom. Resultatet av detta skulle således bli, att hela saken
skulle utmynna i ett skiljemannaförfarande, ett skiljedomsförfarande,
och därmed vore vi just inne på, vad staten icke kan vara med om,
nämligen att låta för sina arbetare frågorna avgöras genom skiljedom.
Ty därmed ha vi fått ett avgörande för statsarbetare, därmed
kommer den frågan att influera på arbetarna vid andra statens verk
och vid andra arbetsplatser under samma verk. Det kommer att influera
på _ enskilda arbetare, vilket man kanske icke fäster sig sä
mycket vid, men det kommer än mer att utöva sitt inflytande på
statens ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, och därmed har
man kommit därhän, att en skiljedomstol föreskriver villkor, som
ovillkorligen komma att utöva sitt inflytande på Riksdagens rätt att bestämma
lönerna för extra och extra ordinarie tjänstemän.

Jag ber vidare, herr talman, att fä yttra några ord om den andra
punkten i min interpellation. Där var det fråga om, huruvida kollektivavtal
skulle kunna förekomma för statens arbetare vid statens
verk.

Herr statsrådet säger härvidlag, att han instämmer med herr Ce -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å later- derborg i det uttalande, som gjordes i fjol av denna kammare, och
pellation. g^ger, att här äro ju två av varandra oberoende parter, och intet prin(Forts.
) cipiellt hinder kan finnas för ett kollektivavtal. Jag vill för min del
även i den delen taga avstånd från herr statsrådets uppfattning.
Det är ju ganska betecknande att, när man ser på innehållet i eu
skrivelse ifrån landssekretariatet till Kungl. Maj:t den 15 november
1912, finna, hur från det hållet saken uppfattas. I den skrivelsen
säger landssekretariatet, att det vill ha full medbestämmanderätt för
statens arbetare i avseende å lönevillkoren, att det skall träffas överenskommelse
genom ömsesidig förhandling, och att denna överenskommelse
skall stadfästas genom kollektivavtal. De veta naturligtvis,
dessa fackföreningar, detta landssekretariat, vem de ha att göra
med, och behöva bara gå på, alldeles säkra på, att herr statsrådet
rättar sig i vissa delar efter dem. Vi ha fått höra, att herr statsrådet
anser, att intet principiellt hinder finnes för, att ett sådant kollektivavtal
äger rum.

Nu hava emellertid, såsom framgår av de förut omnämnda allmänna
bestämmelserna av februari 1909, de s. k. affärsdrivande verken,
järnvägs-, telegraf- och vattenfallsstyrelserna, bestämt beslutat, att
kollektivavtal hos dem icke får äga rum. Verken skola icke själva
inlåta sig på kollektivavtal, och icke heller får någon av deras underlydande
träffa sådant.

För min del kan jag icke finna annat, än att de ha fullkomligt
rätt i den delen. Det är givet, att arbetarna böra ha tillfälle att
yttra sig över arbetsvillkoren och framhålla sina synpunkter, men
man kan icke gå ifrån, att det skall vara staten själv, verket självt,
som skall vara den slutligen bestämmande. Bakom yrkandet på
kollektivavtal står det kollektiva strejkhotet, och det kan bli besvärande
nog. Saken får väl ses på det sättet, att kollektivavtal är ett
avtal, träffat mellan vissa arbetsgivare — i detta fall staten — och
respektive fackförbund. Om så är fallet, om avtalet således kommer
att omfatta till exempel Trollhätte kanals ombyggnad, Porjus och
Älvkarleby kraftverksanläggningar och så eu del enskilda verk,
då kommer naturligtvis händelsen att kunna bli den, att, om vid en
arbetsinställelse någon tvist uppkommer vid ett av dessa enskilda
verk, därav kan följa ett allmänt påbud om strejk, och på detta sätt
dragés staten in i en arbetsstrid, som staten icke bör utsätta sig för,
därför att staten icke har några maktmedel såsom de andra arbetsgivarna
att använda mot detta. Staten kan icke begagna sig av
t. ex. lockoutvapnet. Det vore meningslöst och dessutom omöjligt
att anordna lockout vid Porjus, Älvkarleby eller andra ställen, om
arbetarna strejkade vid Trollhättan. Sålunda menar jag, att om man
uppger detta och går in på, att staten kan träffa kollektivavtal med
fackföreningarnas huvudorganisationer, så har staten kommit in på
en mycket betänklig sak, som jag icke kan förstå, att det kan vara
klokt av herr statsrådet att under någon form vara med på.

Jag kommer så till den tredje frågan, som rör den saken,
huruvida vid det redan förut omtalade tillfället eu förbindelse hade
affordrats arbetareorganisationerna, att störande avbrott i arbetet i
form av strejk eller dylikt icke finge förekomma. Jag har förut

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

yttrat mig i det ämnet och skall icke därom säga mycket vidare. Svar å interMen
jag vill dock å nyo under denna punkt betona, att det protokolls- petition.
utdrag, den »skrivelse», såsom det heter, som av herr statsrådet är (Forts.)
omnämnd i den kungl. resolutionen, icke har funnits tillgänglig, åtminstone
icke för mig, vid de två tillfällen, då den genom mitt ombud
blivit efterhörd. Finnes den, så har den kommit fram senare,
och då är det icke bättre. Emellertid vill jag bestämt framhålla, att
det innehåll, som detta protokollsutdrag enligt herr statsrådet hade,
omöjligen kan tydas som ett löfte eller eu förbindelse, att strejk icke
skulle äga rum; utan saken har gått till så, att när arbetareorganisationerna
uttryckte sig så pass hyggligt, att de sade, att de trodde,
att saken kunde ordnas i alla fall utan strejk, då har herr statsrådet
tänkt: »det är icke värt att bråka om den saken, ty om jag det gör,
blir det obehag, och denna arbetarnas ståndpunkt kan jag i alla fall
taga för god». Och nu efteråt är nog herr statsrådet, såsom han
antydde, glad över att det gått bra i alla fall och att saken blivit
klarerad utan vidare.

Detta var den tredje frågan.

Sedan vill jag yttra några ord om fjärde punkten, nämligen frågan
om förhandlingsordning för statens tjänstemän, vare sig de äro
ordinarie eller extra ordinarie. Herr statsrådet ställer sig där i allt
väsentligt på den ståndpunkt, som Andra kammaren intog i fjor.

»För personer med tjänstemannaställning», yttrade herr statsrådet,

»får det icke vara någon förhandling, som leder till medbestämmanderätt»;
och han uttalade som ett önskemål, att fasta former för underhandling
däremot skulle komma till stånd.

Nu ber jag att få meddela herrarne, att vad som föranlett mig
till att särskilt fästa mig vid denna sak, är, att utom den förut omnämnda
skrivelsen från landssekretariatet av den 15 november 1912,
i vilken landssekretariatet, som herrarne finna, begärde medbestämmanderätt,
det också har förekommit eu del andra skrivelser från
tjänstemannaföreningar — det har varit från Svenska järnvägsmannaförbundet,
från Svenska lokmannaförbundet m. fl. — uti vilka skrivelser
begärts, att herr statsrådet skulle ägna sin uppmärksamhet åt
frågan om förhandlingsordning mellan i statens tjänst anställda tjänstemän
och arbetare eller deras organisationer, å ena sidan, samt
verkens styrelser, å andra sidan; och det begärdes av dessa föreningar,
att socialstyrelsen om möjligt skulle få yttra sig över framställningarna,
samt att den skulle få inkomma med utredning och
förslag.

Ja, när frågan kom på det sättet, kunde man icke finna annat,
än att Kungl. Maj:t var blott allt för villig att låna sitt öra till dessa
framställningar; och i den kungl. resolution, som här förut varit omnämnd,
resolutionen av den 31 december 1912, kom även denna
fråga in samt vidrördes på det sättet, att Kungl. Maja förklarade,
att Kungl. Maja ville särskilt upptaga frågan om utredning för åstadkommande
av lämpliga allmänna bestämmelser för förhandling mellan
statens verk och deras arbetare. När sedan alla dessa framställningar
den 8 januari 1913 remitterades till socialstyrelsen, fick
socialstyrelsen i uppdrag — ja, där skulle jag vilja be att få fråga

Nr 57.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Onsdagen den 28 maj.

herr statsrådet: vad fick socialstyrelsen i uppdrag? Socialstyrelsen
säger själv, att den fått i uppdrag att inkomma, med utredning
och förslag; men på själva remissen står det »utredning och underdånigt
utlåtande». Jag vet icke, hur man skall förstå detta. Socialstyrelsen
lärer väl knappast kunnat skriva av en kung!, remiss oriktigt;
och jag- kan därför icke förstå, huru det nu kan stå på remissen
»utredning och underdånigt utlåtande», då det förut har stått
»utredning och förslag». Emellertid är det av rätt väsentlig vikt att
veta, vad som först har stått på remissen. Ty stod det »utredning
och förslag», då är det påtagligt, att herr statsrådet vid den tidpunkten,
den 8 januari 1918, hade den meningen, att socialstyrelsen
skulle inkomma med förslag; och med förslag till vad? Jo, med förslag
till förhandlingsordning mellan staten och dess arbetare i tjänstemannaställning
— ty det var från sådana, som de remitterade skrivelserna
inkommit — och det måste alltså vara den uppfattningen,
som då föresvävat herr statsrådet.

Nu skall jag icke besvära kammaren med att erinra om vad
som förekom i -fjol, nämligen herr Winbergs motion och de uttalanden,
som i sammanhang därmed gjordes. Det var särskilt herr Cederborg,
förmodar jag, som dikterade majoritetens beslut i denna kammare,
då han bland annat i fråga om förhandlingsordning framhöll, att en
förhandlingsordning skulle medföra medbestämmanderätt, och eu
sådan rätt kunde ej tillerkännas statens ordinarie eller extra ordinarie
tjänstemän. Herr Cederborg omtalade då även, att ordet
förhandlingsordning kan hava olika betydelse på olika områden,
men att i arbetsgivare- och arbetarekretsar ordet vanligen användes
i betydelsen av vissa på förhand överenskomna former
för behandling av frågor mellan tvenne lika berättigade parter,
vilka alltså i allmänhet äga att i saken icke blott förhandla, utan
även besluta. Det var således denna uppfattning — och jag skall
icke ägna mera tid åt den — som herr statsrådet förklarade sig
dela, då han här förklarade, att han delade den mening, som Andra
kammaren i fjor uttalade. Jag förstår bara icke, hur herr statsrådet
kan få den meningen i överensstämmelse med uppdraget till socialstyrelsen
att inkomma med förslag till förhandlingsordning.

Slutligen har jag tagit mig friheten att fråga, om icke, därest
regeringen har för avsikt att genomföra en förhandlingsordning för
statens verk, detta viktiga ärende skulle underställas Riksdagens
prövning. På det bär jag fått ett visst svar, och jag bär naturligtvis
icke rätt att begära att få veta mer, än vad herr statsrådet här
säger, nämligen att i den ordning, som grundlagen föreskriver, detta
ärende skall underställas Riksdagen. Min tro är emellertid, att regeringen
i dessa frågor är alltför benägen att ge efter, och att den
ende, som verkligen kan ha makt och mod att något hålla emot,
det är Riksdagen. Villigt erkänner jag, att det har sina sidor, att
dylika frågor underställas Riksdagen i alltför stor omfattning, och
att detta ju kan yara ett avsteg från den ordningen, att det är regeringen,
som har myndigheten över tjänstemännen. Men det har
dock synts mig, att tanken skulle kunna försvaras. Ty om icke så
sker, att Riksdagen får pröva denna sak, kunna vi eu vacker dag

Onsdagen den 28 maj. 45 Nr 57.

bär i Riksdagen stå inför den mycket fatala situationen, att Kungl. Svar å interMaj:t
genom åtgärder, sådana som t. ex. den nyss omnämnda om Pollution.
användande av lagen om medling i arbetstvister, kan föra fram fri- (Ports.)
gor om löner och arbetsvillkor för arbetare till att bli bestämda genom
skiljedomar; och därmed är Riksdagens makt i själva verket
helt och hållet avklippt även beträffande de ordinarie och extra ordinarie
arbetarna.

Jag har framfört denna min interpellation därför, att jag anser,
att man litet var verkligen kan bli betänksam, när man ser det tillvägagångssätt,
som tillämpats i Trollhättekonflikten, och då man
därav finner, att ämbetsverken, som i första hand skola vara de,
som skola leda dessa arbeten och hava myndighet över alla arbetarna,
icke längre synas hos regeringen äga det stöd, som de
borde kunna påräkna, och att regeringens snart sagt främsta ögonmärke
synes vara att icke komma i kollision med de socialdemokratiska
fackföreningsprinciperna, kan det väl knappast betecknas
som en alldeles obefogad farhåga, om man vid skärskådandet
av det nuvarande läget finner skäligt misstänka, att regeringen är
på väg att låta förmå sig att i mer eller mindre mån ge efter för
fackföreningarnas fordran på medbestämmanderätt i ena eller andra
^yseendet vid statens verk både för tjänstemän och arbetare samt
på införande för de senare av kollektivavtal.

Herr Cederborg: Herr talman! Uti sin interpellation, och likaså
i sitt yttrande här i dag, har herr Lindman åberopat en del fäkta,
beträffande vilka han i interpellationen har velat göra gällande, att
de, såsom han säger, skulle för den utanför stående synas häntyda
på, att regeringen i dessa frågor hyser en uppfattning, som väsentligen
skiljer sig från de åsikter i ämnet, som omfattas av Andra
kammarens majoritet.

Genom _ det svar på interpellationen, som här i dag lämnats av
herr civilministern, torde det vara med all önskvärd tydlighet klargjort,
att de där farhågorna, vilka upprepats även i herr Lindmans
anförande i dag, äro alldeles ogrundade, och att i sakens nuvarande,
ännu icke utredda läge herr civilministern i allt väsentligt står just
på den ståndpunkten, som Andra kammarens majoritet i fjor intog.

Härmed torde således den oro vara stillad, som i det hänseendet må
hava gjort sig gällande på ett eller annat håll.

För min del vill jag säga, att jag hör till dem, som aldrig ett
ögonblick kunnat dela den oron eller förstå, av vilka motiv en sådan
oro har kunnat uppkomma; och därför har interpellationen icke ur
den synpunkten för mig synts äga så särdeles stor betydelse. Däremot
kan jag icke neka till att själva formuleringen av interpellationen,
och likaså vissa delar av vad herr Lindman i dag yttrade,
synes mig vara av ganska stor betydelse. Ty då herr Lindman yttrar
sig om Andra kammarens beslut i fjor i de ordalag, han här på flera
ställen använt, och då han icke i hela interpellationen eller, såvitt
jag uppfattade det, i hela sitt yttrande här i dag framkommit med
några anmärkningar eller erinringar mot detta Andra kammarens beslut,
utan tvärtom här ger uttryck åt sin stora oro för att regeringen

Nr 57. 46 Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter-skulle avvika från denna Andra kammarens ståndpunkt, då synes det
vexation. mjg) att man har anledning att däri läsa, att herr Lindman, åtmin (Forts.

) stone vad det väsentliga angår, icke vidare skulle ha någonting att

erinra emot den ståndpunkt, som Andra kammarens majoritet i fjor
intog. Detta skulle för mig och för alla dem, som i likhet med mig

önska framgång åt den ståndpunkten, vara ett gott stöd för lösningen

av denna svåra fråga, på samma gång som det skulle, det måste jagmedge,
innebära eu ganska väsentlig ändring av den ståndpunkt,
som de med herr Lindman liktänkande i fjor intogo.

I det anförande, som herr Lindman här nyss hållit, har det visat
sig några nya missförstånd, som jag icke kan låta gå förbi utan att
be att få bemöta dem med några få ord.

Herr Lindman ville sålunda göra gällande, att den omständigheten,
att vattenfallsstyrelsen och de andra affärsdrivande verken vid
något tillfälle 1909 utfärdat gemensamma bestämmelser, som äro för
alla dessa verk förpliktande, skulle utgöra hinder för ett av dessa verk,
i detta fall vattenfallsstyrelsen, att vid en uppkommen arbetstvist mottaga
eu av förlikningsmannen erbjuden medling. För min del kan
jag icke förstå, vari det hindret skulle ligga; ty eu förlikningsmans
erbjudande av medling- innebär i och för sig intet annat, än att parterna
mötas inför honom till förhandling för att söka klara upp meningsskiljaktighcterna;
det innebär ju icke något tvång eller försök
till tvång på parterna att frångå eu ståndpunkt, som någon vederbörande
part förklarar sig icke kunna frångå.

Herr Lindman upprepade vidare, vad han redan i interpellationen
anfört därom, att det ville förefalla honom, som om herr civilministern
vid tillsättandet av den så kallade Trollhättekommissionen icke hade
iakttagit det villkor, som från lcommerskollegii sida hade förordats,
för att ett sådant förordnande skulle utfärdas. Jag ber emellertid få
erinra om att herr civilministern uttalat, att, förutom den skrivelse,
som han i sitt anförande åberopade, och av vilken han ju delg-av oss
vissa utdrag, han, såvitt jag kunde anteckna, därutöver också hade
fått stillräckliga ytterligare försäkringar», visserligen muntliga, från
ledningen av ifrågavarande fackförbund. Därmed torde väl få anses
lämnad all den försäkran, som kan behövas; ty icke kan man så
uteslutande fästa tilltro endast till det skrivna ordet, att en muntlig
förklaring, som ytterligare lämnas, icke skulle tagas för god. Jag
kan för min del, sedan jag hört vad som sålunda yttrats, icke finna
annat, än att kommerskoilegii fordran här måste anses vara till fullo
uppfylld.

Av herr civilministern är redan påpekat, att den skrivelse från
landssekretariatet, varom herr Lindman talade, kom till först fem
veckor senare.

tHerr Lindman gjorde vidare gällande, att när förlikningskommissionen
handlade denna tvist, skulle det icke ha skett i enlighet med
det lämnade förordnandet och icke hava skett i enlighet med lagen
om medling i arbetstvister. Han åberopade särskilt, att det icke
nämndes i förlikningskommissionens hemställan, att denna vore avgiven
enligt lagen om medling i arbetstvister. Ja, även härvidlag
har ett missförstånd förelupit. Mig veterligen finnes det väl knappast

Onsdagen den 28 maj.

Nr 57.

någon av förlikningsmannen, som, då han avger förslag till lösning av Svar å inteteu
arbetstvist, därvid särskilt åberopar lagen om medling i arbets- vexation.
tvister. Enligt lagen om medling i arbetstvister ha vi att lämna vår (Forts.)
medverkan för biläggande av arbetstvister och att giva arbetsgivare
och arbetare råd och upplysningar om huru de skola ordna sina förhållanden.
Däremot är det icke alls sagt, vilken form dessa våra
hemställanden skola ha, eller vilken form som förhandlingarna skola
ha. Den omständigheten, att förhandlingarna här ägde rum i den
form, som varit vanlig mellan verk och deras arbetare och att likaså
den hemställan, om jag så fär kalla den, som kommissionen avgav,
fick den form den ilek, utesluter visst icke, att vi hela tiden funno
oss handla i enlighet med lagen om medling i arbetstvister.

Den fråga, herr Lindman väckte, huruvida staten skall kunna i
förhållande till sina lösa arbetare ingå på skiljedom, är, såvitt jag
vet,. en fråga, som icke föreligger i nuvarande ögonblick och vars
lösning torde komma att väsentligen bero på den utredning av hela
det hithörande ämnet, som är igångsatt.

Herr Lindman ansåg, att det skulle vara omöjligt att tänka sig
ett kollektivavtal mellan staten och vissa dess arbetare eller att detta
åtminstone skulle vara något synnerligen betänkligt. Herr civilministern
har redan erinrat, att detta icke hindrat ett av de verk, som
slutit dessa 1909 års bestämmelser, att själv ingå kollektivavtal. Men
naturligtvis har det aldrig ett ögonblick varit meningeD, att, om staten
eller ett statens verk nu eller framdeles skulle ingå kollektivavtal,
detta skulle ingås på sådant sätt, att därunder komme att inryckas
även enskilda arbetsgivareparter, så att man således riskerade att
dragas med i eu konflikt inom den enskilda industrien. Jag vill erinra,
att inom Stockholms stad, där flertalet arbetschefer verkligen
hysa samma uppfattning, åt vilken ämbetsverken här givit uttryck,
har dock just under fjolåret ett kollektivavtal träffats vid ett av de
viktigaste driftverken, utan att någon där funnit betänklighet vid
denna form eller att man funnit arbetsförhållandena sämre ordnade
vid detta verk än vid de verk, där förhållandena ordnats på annat
sätt.

Herr Lindman påstod, att fackföreningspressen skulle ha kritiserat
vattenfallsstyrelsen, därför att den icke hade velat ingå på förhandling.
Jag tror emellertid, att den opposition, som gjort sig gällande
inom arbetarepressen mot de förhandlingar, som ägt rum mellan vattenfallsstyrelsen
och dess arbetare, riktade sig icke så mycket mot själva
resultatet av förhandlingarna, utan i främsta rummet mot den form,
under vilken dessa förhandlingar fördes. Härmed är jag inne på en
sak, som jag anser lämpligt att i detta ögonblick beröra. Det förhåller
sig nämligen så, som herr Lindman omtalat i sin interpellation,
att då vattenfallsstyrelsen 1912 skulle sätta i gång förhandlingar mellan
styrelsen och dess arbetare, så tillkallade vattenfallsstyrelsen för sin
del såsom fackkunnigt biträde eu tjänsteman hos Svenska arbetsgivareföreningen
och gav denne, såsom herr Lindman omtalat, i uppdrag
att såsom ordförande leda förhandlingarna i frågan. Detta är
nu någonting, som hänt även vid ett par föregående tillfällen inom
andra statens verk, och jag tror, att det var i första hand mot detta

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å filter- förfarande, som oppositionen från arbetareleden riktade sig, eu oppopellation.
gitfön, som, det vill jag säga, jag i detta fall icke kan annat än giva
(Forts.) till det allra mesta rätt. Jag har mycket stor égard för Svenska
arbetsgivareföreningen och likaså för sakkunskapen hos vissa av dess
ledande krafter, men det är eu sak för sig; eu annan sak är, att det
absolut icke kan anses lämpligt, att, då ett statens verk inlåter sig
på förhandlingar med sina arbetare, dessa förhandlingar skola ledas
av eu sådan den enskilda arbetsgivareorganisationens tjänsteman såsom
ordförande. Han må gärna anlitas såsom sakkunnigt biträde,
inen därvid bör det också stanna. Då vattenfallsstyrelsen, efter vad
herr Lindman åberopat, lagt in så allvarliga protester mot att förhandlingarna
mellan styrelsen och dess arbetare skulle få ledas av
en förlikningsman såsom ordförande, förefaller det bra egendomligt,
att styrelsen utan gensaga och utan betänkligheter inlät sig på det
arrangemang, den verkligen gjorde. Det har vid de överläggningar,
som statens förlikningsman vid olika tillfällen haft anledning att hålla,
ofta uttalats betänkligheter mot just denna företeelse, att än det ena,
än det andra officiella verkets förhandlingar av denna art ställas
under ledning och ordförandeskap av personer, anställda inom den
enskilda arbetsgivareorganisationen. Detta kan naturligtvis icke vara
lämpligt. Framför allt för statens verk måste det vara synnerligen
angeläget, att, när de inlåta sig på förhandlingar av denna grannlaga
karaktär, det finnes afl säkerhet, som kan lämnas, för att ledningen
av förhandlingarna blir fullt opartisk.

Denna uppfattning, som, efter vad jag nämnde, delas av alla förlikningsmannen,
ha vi också under hand låtit framkomma till vederbörandes
kännedom. Att man icke låtit det komma till ett offentligt
uttalande, har berott därpå, att man hoppats, att detta icke skulle
behövas, utan att vederbörande själva skulle komma till insikt om
det olämpliga i ett sådant tillvägagående. Nu visar det sig emellertid
här, att denna förhoppning varit något för snar, och det är därför
jag velat i detta sammanhang taga upp saken och göra den till
föremål för ett uttalande. Enligt min mening måste det vara alldeles
givet, att om en sådan förhandling mellan ett statens verk och dess
arbetare icke skall föras av någon styrelsens eller verkets egen tjänsteman
—■ en sak, varemot, såvitt jag vet, vederbörande arbetarekårer
aldrig opponerat — så skall den icke föras av en person, som intager
en på förhand bunden ställning till det ena eller andra enskilda intresset,
det må nu vara arbetsgivare- eller arbetareintresse.

Herr Lindman talar om, att vattenfallsstyrelsens prestige skulle
ha lidit så ofantligt därav, att civilministern, trots vattenfallsstyrelsens
motvilja för en förhandling inför förlikningsmannen, tillsatte denna
förlikningskommission. Jag tror för min del icke, att det är så farligt
med den minskade prestigen i det fallet, och framför allt vore
det dock orimligt, om regeringen, då den har en viss uppfattning,
skulle av omtanke för vederbörande ämbetsverks prestige låta locka
sig till att låta udda vara jämnt. Jag tror, som sagt, emellertid icke,
att verkets prestige härpå lidit. Men däremot vill jag uttala såsom
min bestämda övertygelse, att skulle det även i fortsättningen inträffa,
att statens eller även kommunens ämbetsverk, där de finna sig böra

Kr il.

Onsdagen den 28 maj.

inlåta sig i förhandling med sina arbetare, låta dessa förhandlingar, Stoj- åintersåsom
i åtskilliga fall förut hänt, ledas av personer, anställda inom petition,
den enskilda arbetsgivareorganisationen, ja, då är detta en åtgärd, (Forts.)
som kommer att ytterst menligt inverka på vederbörande verks prestige
och från vilken jag vill på det bestämdaste avråda.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr
talman! Jag skall blott tillåta mig ett par anmärkningar. Det är
icke min mening att nu ingå i någon längre debatt med herr Lindman
i denna sak, ty vi stå i åtskilliga delar på olika ståndpunkt
i detta fall. Men vad jag vill protestera emot är mot försöket att
blåsa upp alla dessa saker till något så utomordentligt stort och
farligt och märkvärdigt.

Ett lysande exempel härpå är det, när herr Lindman säger, att
socialstyrelsen uppgiver sig hava fått i uppdrag att över dessa remisser
avgiva utredning och förslag. På Kungl. Maj:ts remisser stäf
det vanligen tryckt »utredning och underdånigt yttrande». Det är
gamla blanketter, som säkerligen herr Lindman icke är alldeles
främmande för. Nu antydde han, att man skulle först ha skrivit
något annat och sedan utbytt detta eller vad han ville insinuera.

Det är alldeles obefogat att komma med sådant och att blåsa upp
saken så. Jag har här i min hand ett litet papper från socialstyrelsens
chef, däri han på min förfrågan säger, att socialstyrelsen
skrivit av remissen felaktigt, då den skrivit »utredning och förslag,
men han säger också, att det är tydligt, att socialstyrelsen uppfattat
saken så, att i en utredning ingår även att avgiva förslag, därest
omständigheterna därtill föranleda. Men att jag skall bära hundhufvudet
för att socialstyrelsen skrivit av remissen orätt och att
herr Lindman skall blåsa upp detta till något så märkvärdigt och
konstigt, finner jag ganska olämpligt. Jag har förklarat, att jag
icke gifvit något direktiv för utredningen, och jag står därvid, jag
skall med välvilja taga upp alla förslag, som komma fram, och om
dem framdeles söka bilda mig ett omdöme; men nu och i förväg
har intet förhandlats i saken.

Herr Lindman hade^ också något yttrande om att det protokollsutdrag
från grov- och fabriksarbetareförbundet, som jag i mitt svar
åberopade, icke skulle gjorts till offentlig handling. Något sådant
är mig också fullkomligt främmande. Jag vet icke, var herr Lindman
sökt denna handling, men hade han vänt sig till mig, hade
han givetvis gärna fått del av detta papper. Det är möjligt, att det
icke blivit diariefört, utan därförutan inlagts i akten, ty det är ju
icke alla handlingar, som komma ned till registrator^ och om man
söker efter en sådan handling i diarierna, kan man icke få tag i
den. Jag skulle emellertid mycket misstaga mig, om den icke nu
ligger kvar i akten, såsom den gjorde, när jag sist hade hand om
ärendet, d. v. s. ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t. Jag har åtminstone
aldrig tänkt att undanhålla detta protokollsutdrag vare sig
för herr Lindmau eller någon annan. Herr Lindman vet väl själv,
att det kan finnas handlingar i en akt, som icke blivit diarieförda.

Det borde kanske ha skett i detta fall, och hade jag vetat, att hela

Andra hammarens protokoll 1913. Nr 57. 4

Kr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å wto--denna historia skulle vålla herr Lindman en sådan oro, så både jag
pellation. ock8å gett efter att det blivit gjort. Men jag bar sannerligen också
(Forts.) annat att göra än att se till att alla handlingar, som tillhöra och
inneligga i en akt, också äro diarieförda.

Rörande det av kommerskollegium i Trollhättekonflikten uppställda
villkoret och dess uppfyllande har den föregående ärade talares
yttrat sig, och jag kan instämma med honom. Jag anser för min
del, att villkoret blivit på ett betryggande sätt uppfyllt, och efter
de starka försäkringar, jag fått av de ledande inom grov- och fabriksarbetareförbundet,
både jag för min del ingen anledning att sätta
misstro till deras försäkringar om att frågan skulle kunna ordnas
utan något som helst ingripande med maktmedel.

Det skall medgivas, att frågan om sjunde paragrafens i lagen
om medling i arbetstvister tillämplighet för vissa av staten bedrivna
arbetsföretag kan vara omtvistad; och att en viss försiktighet bör
iakttagas härvidlag, det medger jag gärna. Men icke skall någon
behöya befara, att ett statens affärsdrivande verk skall komma att
ingå kollektivavtal tillsammans med enskilda industriföretag, åtminstone
har jag icke kunnat tänka mig, att någon skulle falla på den idén.

För övrigt antar jag, att herr Lindman läst uppdraget till förlikningskommissionen
i Trollhättekonflikten — jag har det icke här
till hands — på ett något oriktigt sätt. d. v. s. lagt tonvikten på
orätt ställe. Kung!. Magt hade, såvitt jag nu minns, uppdragit åt
denna kommission att i enlighet med lagen om medling i arbetstvister
åstadkomma medling, men Kung!. Maj:t har icke sagt, att
Kung!. Maj:t på grund av denna lag lämnat kommissionen detta
uppdrag. Det blir nog en något annan mening, huru man skriver.:
Jag står dock icke pa den ståndpunkten, att jag vill förneka, att
icke även den lagen kan anses tillämplig å vissa statens arbeten;
åtminstone kan den av Kungl. Maj:t göras tillämplig på sådana.
Och jag tror, att def i vissa fall kan, i brist på annan lag,,
vara klokt och riktigt, om så sker.

Det motsatsförhållande, som herr Lindman velat framkonstruera
mellan mig och vattenfallsstyrelsen, tror jag icke det är skäl att gorå
något stort nummer utav. jag har med vattenfallsstyrelsens chef haft
ganska ingående resonemang angående denna förlikningskommissions
tillsättande, och vi ha varit i bästa samförstånd med varandra, då
vi, var och en under vidhållande av sin principiella uppfattning,
funnit det vara ett försök att göra med denna förlikningskom mission.
Och det må jag saga, att när herr Lindman söker framkonstruera
ett motsatsförhållande mellan mig och verken på detta område, så
känner jag icke til! något sådant. Vi stå på den bästa fot med
varandra. Men — även om vi hyste olika uppfattningar i hithörande
frågor, klart är, att ämbetsverken äro underkastade Sveriges lag och
Kungl. Ma j ds beslut, för vilka de ha att lojalt böja sig och som
de böra söka uppfylla i bästa anda.

Herr Lindqvist i Stockholm: Ja, herr talman, rätteligen borde

kanske denna lilla historia få vara en affär mellan herr Lindman
och herr civilministern, men med anledning av att den styrelse

Öl

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

jag tillhör blivit så intimt inblandad i saken, vill jag säga ett Svar & intet*-par ord. pdlation.

Jag ber först få säga, att jag många gånger ställt den frågan (Forts.)
till mig: vad har månne varit orsaken till denna interpellation, och
vilken anledning kan väl herr Lindman ha haft att framföra dessa
spörsmål i fem långa punkter? Jag får då uppriktigt erkänna, att
jag icke kunnat komma till annat resultat i detta hänseende, än att
herr Lindman velat söka sak med den regering, som han av helt
naturliga skäl icke kan hysa så stora sympatier för. Något reelt
i hans interpellation har jag icke kunnat finna.

Såsom herr civilministern upplyste, och den saken var också
bekant för herr Lindman, har detta ärende hänskjutits till socialstyrelsen
för undersökning och prövning. När denna undersökning och
provning ägt rum, är det val att antaga, att socialstyrelsen kommer
att till Kung!. Maj:t överlämna resultatet av sitt arbete, varefter
Kung!. Maj:t kommer att taga ställning till frågan.

Det synes mig, att vi nu i det stora hela äro ute i ogjort väder,
och jag vill uttala min tillfredsställelse över att herr civilministern
så starkt betonade i sitt svar, att vad han här hade att säga, icke
skulle lå utgöra något regulativ för den undersökning socialstyrelsen
nu lått åt sig uppdragen. Det skulle också vara ganska beklagligt,
om denna debatt, som här är före, skulle på det hållet uppfattas
som någon fingervisning angående de vägar man bör välja och de
resultat, som kunna framgå ur denna utredning. Jag tror icke, att
socialstyrelsen kommer att se saken på det viset. Den anser nog,
att den fått denna fråga till sig hänskjuten för åstadkommande av
eu fri och alldeles obunden undersökning.

Det ville förefalla av herr Lindmans anförande, som om landssekretariatets
städning til! denna fråga skulle varit förestavad av
det förhållandet, att vi här i landet för närvarande ha en liberal
regering, och att det vore därför vi gjort vårt uttalande. Han syntes
också vilja beklaga, att denna regering skulle vara färdig att falla
undan för önskemålen frän facktöreningshäll. Jag ber då att få
säga honom, att han kan vara övertygad, att även om han suttit
kvar vid regeringsmakten här i landet, så skulle landssekretariatets
ställning i denna fråga varit precis densamma som nu. Om denna
Konflikt vid Trollhättan inträffat under herr Lindmans regeringstid,
så skulle vi också häuvänt oss till honom, hur mycken respekt vi
än både både lör honom och för greve Hamilton, som då var civilminister.
Det hade nog icke ändrat vår åskådning, utan vi hade
nog gjort vår hänvändelse ändå och på precis samma sätt.

Jag vågar för övrigt icke se så ljust på tingen, som herr Lindman
gör, och jag vågar icke hoppas, att vår nuvarande.regering skall vara
så undfallande för lackföreningarna, att alla våra önskemål numera
skola kunna gå i uppfyllelse. Nej, jag misstänker, att vi äro ganska
långt ifrån ett sådant förhållande, och vi få nog uppleva många besvikelser
i vår verksamhet, trots att vi nu fått en liberal regering.

I sak skall jag be att få säga några ord om detta förhållande.

Det har här i landet, som nog är bekant för alla, utvecklat sig
en kutym, icke endast vid statens affårsdrivande verk utan även

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar äinter- vid de kommunala verken och inrättningarna, en kutym, som klart
petition. vjsar) vilket kårt regemente, som utövas från styrelsen i dessa verk
(Forts.) oc|j speciellt arbetsledningen. Om vi lägga märke till saken, finna vi,
att både i kommunernas och statens verk bestämmas lönevillkor och
arbetsförhållanden av huvudsakligast arbetschefen och chefen för
verket, och i regel handla dessa personer precis som de finna med
sina intressen förenligt. De äro oavsättliga, förutsatt att de icke
begå någon generalfaute, och det akta de sig självfallet för, och så
sitta de där och regera, som de finna för gott, efter sitt eget tycke.

Att detta skall sammanfalla med herr Lindmans synpunkter,
det kunna vi ju förstå, ty han är, det vågar jag påstå, om också
icke längre regeringschef, så dock chef på ett annat område, nämligen
för vårt bolagsvälde, och där är systemet detsamma, vad ledningen
beträffar, som det är vid statens affärsdrivande verk. Det
är en man, som har bestämmanderätten i sin hand och gör vad
han vill, och det foga alla de andra sig efter, och herr Lindman
kommer nog att slåss för brinnande livet för att bibehålla detta
idealtillstånd, som han nog håller så ofantligt mycket på särskildt
med anledning av hans affärsverksamhet på andra områden.

Nu är förhållandet det, att de förhandlingar, som sedermera begynte
vid Trollhättan, blevo ju chimäriska i så hög grad som möjligt.
Arbetarna fingo visserligen komma inför höga vederbörande
och anföra sina klagomål, men vad mötte dem väl där? Jo, icke
endast verkets styrelse, utan även en representant från arbetsgivarnas
sida! Det gläder mig, att herr Cederborg erinrat herr Lindman
därom, att hur mycket man vill taga avstånd från vårt organisationsväsende,
finner man sig dock nödsakad att tillkalla en representant
från arbetsgivareorganisationen för att leda förhandlingarna, när det
gäller att gå till tals med arbetarna. Men nn var det icke fråga
om några förhandlingar i vanlig mening. Nej, arbetarna fingo blott
säga vad de önskade, och sedan fingo de gå; saken avgjordes av
styrelsen på vanligt sätt, och arbetarna fingo rätta och packa sig
därefter. Nu tog man vid detta tillfälle ingen som helst hänsyn till
vad arbetarna önskade, och detta gjorde, att de sade ifrån på ett
möte, att de icke kunde finna sig i detta; de måste begagna sig av
den rätt, som tillkomma dem och kräva av sin ledning, grov- och
fabriksarbetareförbundets styrelse, att få tillgripa strejk för att möjligen
kunna få något av sina önskemål uppfyllt.

Då ingrep regeringen och sade, att vi böra söka förebygga den
striden genom att taga saken under förnyad omprövning. Detta
underströks av de opartiska män, som svenska staten satt att sköta
dessa angelägenheter, och det är detta, mina herrar, som herr Lindman
nu i dag ondgör sig över.

Herr Lindman bär, såvitt jag vet, icke förut haft något att erinra
mot tillkomsten av denna förlikningsmannainstitution. Nej, han
har fallit undan, så att han gått med på att institutionen finge
komma ut till alla våra verk, varest enskild eller bolagsverksamhet
drives, och där taga hand om förekommande tvister. Men nu törs
han icke gå så långt, utan säger, att när man kommer till statens
verk, får denna institution icke anlitas, även om det gäller tilltälligt

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

anställa arbetare. Vad är det för logik i detta resonemang? Jag
vill erinra herr Lindman om, att dessa arbetare vid Trollhättan såväl
som extra arbetare i allmänhet vid statens verk och anläggningar
endast äro rent tillfälligt anställda. De ha arbete där, så
länge arbetet varar, men när det är slut, släppas de ut på landsvägen
och äro fria och fä söka arbete var de kunna. De ha icke
i något avseende den bittersta förmån utöver vad andra arbetare
ha, som äro anställda hos enskilda arbetsgivare. Jag förstår då
icke, varför dessa arbetare, när det gäller förhandlingar om arbetsvillkoren,
skola vara sämre ställda än de arbetare, som äro sysselsatta
i enskilda industrier och företag. Jag tror icke det finnes
någon anledning att taga så hett på saken som herr Lindman gjort.

Jag skall nu icke uppehålla kammarens tid längre just med
anledning därav att jag anser, som jag nyss sade, att vi äro ute
i ogjort väder, och att det är i ett olyckligt ögonblick, som vi nu
diskutera denna fråga. Jag ber endast att till sist få säga, att
den utredning, som nu är igångsatt, bör göras alldeles fri och obunden,
och jag hoppas, att socialstyrelsen, som jag sade, skall hålla
sig ganska fjärran från de synpunkter, som här framförts av herr
Lindman, och att han således icke skall få skörda någon större
vinst av att han på detta sätt påtalat ärendet i Eiksdagen.

Svar å interpellation.

(Forts.)

Herr Lemke: Då den fråga, som genom interpellanten bragts
på tal, särskilt i vad den avser det eventuella inrättandet av en s. k.
förhandlingsordning, är av en utomordentlig betydelse för de affärsdrivande
ämbetsverken, har jag ansett mig böra begära ordet för att
i denna fråga få ett anförande till protokollet.

Man torde härvid först böra se till, om något verkligt behov vid
dessa verk föreligger att inrätta eu sådan förhandlingsordning. Sådan
som personalens vid dessa verk ställning numera är och under tidsandans
utveckling alltmera blir, äger denna personal full frihet och
rätt att hos befäl och överordnad myndighet framlägga sina önskemål,
och personalen begagnar sig ock alltmera härav, då det gäller
allmänna tjänsteförhållanden eller deras egna ekonomiska eller så att
säga kårförhållanden. Då nu, såsom jag senare tror mig kunna visa,
en eventuell förhandlingsordning icke kan eller bör gå mera i detalj
än till nu nämnda områden, och då personalen rörande sina önskemål
ju kan göra dem gällande ända upp till verkens chefer och styrelser,
samt beträffande speciella tjänsteangelägenheter personalen
har klagorätt ända upp till högsta instans, d. v. s. till Kung!. Maj:t
i statsrådet eller regeringsrätten, samt dä alla deras framställningar,
som icke ske i klagoväg utan allenast i ansökningsväg, alltid upptagas
till prövning, handläggning och beslut, så torde med fog kunna
påstås, att vid statens affärsdrivande verk icke något behov föreligger
av inrättandet av eu särskild förhandlingsordning.

Ser man vidare till, vilken skillnad med avseende å förutsättningarna
för en rationell »förhandling», i detta ords begreppsmässiga
betydelse, som förefinnes å ena sidan inom statens verk och å andra
sidan vid enskilda industrier, bolag eller företag av olika slag, så
skall man finna, att skillnaden är grundväsentlig och redan i och för

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å intet-- gjg 1 saken avgörande. Inom statens verk kan det aldrig bliva tal
petition. om — såsom eljest vid all »förhandling» val bör förutsättas — 8m(Forts.
) sesidiga parter, jämnställda med varandra och av stridiga eller motsatta
intressen. De organ, som staten anordnat för administrationen,
vare sig de äro myndigheter eller särskilda befälspersoner, äro icke
och kunna aldrig betecknas såsom arbetsgivare gentemot någon viss
de! eller viss grupp bland deri anställda personalen såsom arbetstagare.
Staten själv är den ende arbetsgivaren och hela personalen,
från toppen vid verket ända ned, äro alla arbetstagare, utan att det
kan vara möjligt att någonstädes inom denna personal uppdraga eu
gräns och säga: här börjar eller här slutar området för en förhandlingsordnings
verksamhet. Ingen bland hela denna personal, högre
eller lägre, har något personligt eller ekonomiskt intresse av, hur
verksamheten bedrives i ena eller andra avseendet — det helas, statens
väl allenast, är den drivande kraften, och denna är eller borde
åtminstone vara lika stark och av samma betydelse för alla och
envar.

Det kan sålunda bär aldrig bliva tal om verkligt likställda, mot
varandra stående parter, vilket ju dessutom klarligen framgår dels
av den omständigheten, att den ene av de båda »förhandlande»,
vilken som helst, alltid har eller skulle hava rätt att vid missnöje
vädja till högsta instans, i detta fall Kung!. Maj-.t, som statens verkliga
representant, och någon avslutad förhandling skulle alltså icke
kunna komma till stånd, då denna vädjan förvisso till sist alltid
skulle begagnas; dels framgår denna otillämplighet av ett likvärdigt
part förhållande även därav, att den ene förhandlaren — verkets styrelse
eller befäl — skulle i varje fall alltid vara tvungen att hålla
ett träffat avtal, under det att den andre förhandlaren skulle —• såsom
ock öppet erkändes i 1912 års motion i ämnet — kunna komma
att använda hot, strejk och andra kraftmedel, utan att staten å sin
sida skulle varken vilja eller för övrigt ens kunna möta detta med
lockout eller annat motdrag.

Skillnaden i detta fall, ailtså mellan förhållandena vid statens verk
och vid enskilda företag, bolag eller industrier, faller skarpt i ögonen.
Vid dessa senare är ju bolagsstämman högsta och sista instans.
Har denna sagt nej, så finnes ingen vidare appell, utan då återstår
endast underkastelse eller brytning, och där stå då ock verkligen
tvenne parter emot varandra, vilka hava var sina subjektiva intressen
att bevaka och strida för. Där kan också en förhandlingsordning
vara på sin plats — vid statens verk däremot icke.

Vad nu speciellt statens järnvägar beträffar, så hava de, som
påyrka en förhandlingsordning, åberopat de enskilda banorna, där
förhandlingar försiggå, men denna jämförelse faller ju ohjälpligt på
vad jag nyss anfört, tv eu enskild bana är i själva verket ju ingenting
annat än ett industriellt bolag med sin styrelse och bolagsstämma,
som till sist och avgörande säger sitt ja eller nej som verklig part i
den tvist eller den angelägenhet, där den därvidlag andra verkliga
parten, personalen, har att foga sig eller bryta. Man har också
åberopat siar, för oskadligbeten av skiljedomsinstitutet vid de enskilda
banorna, därpå, att detta relativt föga anlitats, men detta förhållande

Onsdagen den 28 maj. 55

beror på deri särskilda bestämmelsen härvid, att kostnaden för förhandlingarnas
bedrivande och skiljedomsinstitutets funktion skall där
betalas till hälften var av de likställda parterna, och denna kostnad
är betydlig, så att parterna eller kanske rättare den ena parten drager
sig för att i onödan åvägabringa sammanträden för förhandling. Helt
annorlunda skulle detta, komma att gestalta sig vid ämbetsverken,
där givetvis staten finge betala hela kostnaden, och därför ingen
tvekan från ena sidan skulle råda om att till förhandling upptaga
vilka tvisteämnen som helst, hur ofta som helst.

Av det anförda torde redan framgå, att en förhandlingsordning
varken är behövlig eller berättigad vid statens verk. Men
om nu likväl, trots denna kammares beslut förra året och trots Första
kammarens eventuella motstånd, en dylik förhandlingsordning, efter
vad det nu vill synas, skall av politiska orsaker på ena eller andra
sättet tvingas fram, ligger det synnerlig vikt uppå att tillse, det
denna förhandlingsordning icke måtte komma att utbreda sig över så
vida områden eller beröra så speciellt subjektiva förhållanden eller
få eu så slutligt avgörande befogenhet, att de affärsdrivande verkens
skötsel och ekonomi därigenom äventyras eller bringas i sådana svårigheter,
att det ansvar, som allt hittills med rätta från statsmakternas
sida utkrävts av deras styrelser och befäl, icke vidare kan fordras.

Det är i sådant fall alldeles nödvändigt, att apparaten skarpt
begränsas till att omfatta allenast större frågor av mera principiell
betydelse, berörande blott allmänna tjänsteförhållanden och ekonomiska
intressen. I annat fall skulle ofrid skapas, och man kan därvid
hänvisa till förhållandena i Danmark, där förhandlingsordningen
varit för vid och skapat permanenta obehag. Därjämte måste rätten
till förhandling tillkomma all personal vid alla verk utan avseende
på grad eller ställning, då det ju givetvis icke är rättvist och därför
ej heller möjligt att uppdraga något slag av klassgräns inom personalstocken,
varigenom viss personal skulle komma att tillförsäkras
den s. k. förhandlingsrätten, under det att en annan avstängdes därifrån.
Å andra sidan måste dock förhandlingen så begränsas, att
aldrig någon utomstående kan indragas däri, då ett sådant förhållande
skulle kunna dels föra in hela saken på områden, som icke
vederbör, dels komma att inverka högst menligt på statens myndighet.

Noga måste också bestämmas, att en förhandlande grupp aldrig
får innefatta personal i subordinationsförhållande till varandra, varigenom
den ohållbara situationen skulle kunna uppstå, att överordnade
bleve beroende av underordnade.

Speciella, subjektiva eller personliga frågor kunna icke få göras
till föremål för förhandling, bl. a. av den anledningen att då aldrig
skulle kunna åstadkommas någon tidsbegränsning för förhandling,
vilken fråga, som jag förut anfört, vid enskilda företag är löst därigenom,
att den är gjord till en ömsesidig kostnadsfråga.

Diseiplinära frågor ävensom frågor om sättet för arbetsledning
måste även undantagas, emedan de förra, om all disciplin icke skall
undergrävas, måste bedömas och avdömas av befintliga statsliga myn -

Nr 57.

Svar ä interpellation.

(Forts.)

Kr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter- digheter, och arbetsledningen ovillkorligen måste helt anförtros ål
friction. den ej]er dern, som skola bära ansvaret för det hela.

(Forts.) Slutligen måste det utsägas, att rätten till förhandling inom vissa

allmännare områden måste begränsas allenast till förhandling och
icke utsträckas till en medbestämmanderätt, emedan eljest staten och
dess högsta myndigheter skulle komma att åsidosättas som den till
sist bestämmande, och dess organ gång efter annan skulle komma
i en högst prekär ställning.

Några exempel skola fullständigt klarlägga detta. Om t. ex.
den e. o. personalen vid ett verk skulle få medbestämmanderätt om sin
avlöning, under det att den ordinarie personalens löner som bekant
fastställas av Riksdagen, så skulle ju ett sådant sakernas tillstånd
bliva ohållbart ej blott ur rättvisans synpunkt utan främst av den
rent praktiska anledningen, att då den e. o. personalens avlöning är
grundläggande för den ordinaries, bleve statsmakternas bestämmanderätt
över den senare faktiskt upphävd. En annan bevisande omständighet
är följande: En medbestämmande eller slutbestämmande
rätt vid en anordnad förhandling skulle ju giva hela denna institution
karaktären av ett skiljedomsinstitut eller en administrativ jurydomstol
med alla dess vanskligheter, olägenheter och följder, ifall
den finge bli utslagsgivande med åsidosättande sålunda även i vissa
fall av regeringsrätten som högsta myndighet för administrativa tvister.
Varthän detta skulle leda, torde utan vidare utläggning kunna
förstås, men det bör starkt betonas, vilket svårt hinder en sådan institution
skulle bliva för verkens chefer, styrelser och myndigheter
att kunna sköta dessa verks ekonomi, administration, ordning och
allmänna läggning på ett sådant sätt, som är med statens bästa,
dess finanser och allmänhetens berättigade krav förenligt, och det
torde icke vara för mycket sagt, att det under sådana vidriga förhållanden
skulle kunna bliva ganska svårt att finna dugande, ambitiösa,
ledande män för och vid dessa verk, då dessa män väl fortfarande
skulle belastas med ansvaret för ledningen, under ett försvårat
arbete därmed, men utan att, när det gällde, äga den befogenhet,
utan vilken en rationel! skötsel är omöjlig.

På det disciplinära området är anordningen, som jag redan sagt,
ogörlig, alldeles särskilt av den anledningen, att kamrater och jämnställda
eller meningsfränder då skulle komma att sitta till doms över
felande part, och besluten av denna orsak aldrig kunde förutsättas
bliva av den opartiska beskaffenhet, som är den enda grunden för
att disciplinen icke undergräves.

Skall en förhandlingsordning trots allt genomdrivas eller anordnas,
bör det alltid hållas för ögonen, att dess huvudändamål bör
rara att utan strid lösa tvistigheter, eljest bär den intet berättigande,
och härav följer även som ett korollarium, att inrymmandet av detta
nya medgivande för personalen vid statens affärsdrivande verk måste,
såsom ock kung!, kommerskollegium under behandlingen av tvisterna
vid Trollhättan med full rätt betonat, från personalens sida
uppvägas med deras avstående av all strejkrätt — något som ock,
av vad jag anfört förut angående statens ställning till sina arbetstagare,
är a priori klart.

Nr 67.

Onsdagen den 28 maj.

Men inrättandet av eu förhandlingsordning- vid statens verk är,
såsom jag tror mig hava visat, icke behövligt och saknar dessutom
giltiga förutsättningar, och för denna åsikt finner jag stöd i innehållet
av den underdåniga skrivelse, som de trenne största affärsdrivande
verken under den 4 april 1913 avlåtit med avseende å nu ombandlade
angelägenhet. Denna skrivelse torde få anses giva ett fullödigt
uttryck åt vad erfarna och ansvarsmedvetna män tänka i denna sak
och jag hänvisar dem av kammarens ledamöter, som vilja uppmärksamma
den, till detta aktstycke, vilket bättre och framför allt fullständigare
klarlägger denna sak, än vad som kan vara möjligt under
ett kort anförande vid en interpellationsdebatt.

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Jag
skall icke upptaga kammarens tid med något principiellt bemötande
av den siste ärade talarens synpunkter; att mina synpunkter äro alldeles
motsatta hans torde vara känt ändå. Men jag skal! be att få
fästa kammarens uppmärksamhet på händelser, som tilldragit sig
under herr Lindmans egen regeringstid, och som mycket nära sammanfalla
med det, som herr Lindman interpellerat civilministern om här.

På den tiden — det var år 1908 — hade ju saken tillspetsat
sig mycket mer, ty det var en ganska långvarig arbetskonflikt mellan
arbetarne vid statens järnvägsbyggnader i Norrland och järnvägsstyrelsen,
därför att denna styrelse utsträckt den förutvarande arbetstiden.
Det var således konfiikttillstånd rådande, vilket ju dock icke
förbättrar saken. Då kom det på järnvägsstyrelsens egen inbjudan
till förhandling med såväl arbetames egna representanter som representanter
för de intresserade fackförbunden. När man studerar protokollen
från dessa förhandlingar, finner man, att det icke gick till på
något som helst annat sätt än vid vanliga förhandlingar mellan arbetsgivare
och arbetare. Styrelsen mötte upp med sitt förslag till
överenskommelse, arbetarnes representanter med sitt. Den första
underhandlingssessionen, om jag så får kalla def, varade 15 dagar i
oktober 1908. Man kom överens på eu del punkter. De punkter,
som man icke kom överens om, bordläde man för att ta sig en fuoderare
på dem, och sedan fortsatte man underhandlingarna i februari
1909. Vid de första underhandlingarna 1908 förklarade generaldirektören
i järnvägsstyrelsen, Pegeiow, att han ansåg sig förhindrad
att tjänstgöra som ordförande, men man tillkallade en tjänsteman
från Svenska arbetsgivareföreningen att fungera som ordförande.
Under hans ordförandeskap lyckades man emellertid icke komma till
något resultat. Men när man började förhandlingarna andra gången,
1909, var överingenjör Fogeimarck ordförande, och då kom man till
resultat. När icke arbetsgivareföreningens representant var med, då
lyckades man komma till en överenskommelse mellan järnvägsstyrelsen
och de i konflikt varande arbetarne. Och det resulterade i, att
man träffade ett kollektivavtal angående timlönerna. Det är således
faktiskt ett kollektivavtal träffat mellan kung!, järnvägsstyrelsen och
respektive arbetsorganisationer om den punkt, som från början var
den mest. omstridda, nämligen om timlönerna. Och det hände under
herr Lindmans egen regeringstid. Naturligtvis var det icke på något

Svar ä interpellation.

(Forts.)

Nr 57.

.Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter- direkt föranstaltande från den dåvarande regeringen, som dessa förpellation.
handlingar komrno till stånd, men jag antager, att så intimt var väl
(Forts.) samarbetet mellan den dåvarande regeringen, framför allt den dåvarande
civilministern greve Hamilton, och järnvägsstyrelsen och dess
chef, att civilministern då var fullt medveten om och å jour med,
att järnvägsstyrelsen själv inbjudit arbetarne till förhandlingar. Nn
vill jag icke klandra den dåvarande regeringen för att den tillät en
sådan åtgärd, ty den var förnuftig och förståndig, men jag tycker,
att om den nuvarande regeringen varit ändå förnuftigare och förståndigare
och sökt få förhandlingar till stånd, innan konflikt ännu utbrutit,
så är det väl ändå mindre skäl til! klander, och då faller frågan
fullständigt tillbaka på den ärade interpellanten själv.

När nu de förut här omnämnda tre styrelserna i februari 1909
utfärdade sina allmänna bestämmelser, som togos in i Svensk Författningssamling,
och som skulle utgöra en regulator på arbetsförhållandena
inom de tre verken, så säger herr Lindman, att dessa allmänna
bestämmelser lägga hinder i vägen för vattenfallsstyrelsen att
nu träda i förhandling. Men järnvägsstyrelsens åtgärd 1909 visar
val, att så icke är fallet, ty kort efter sedan dessa allmänna bestämmelser
utfärdats, träffade denna styrelse ju kollektivavtal med sina
arbetare. Hade man ansett de allmänna bestämmelser, som man beslutat
gemensamt med de båda andra styrelserna vara av natur att
absolut förbjuda kollektivavtals träffande, då både säkerligen icke
järnvägsstyrelsen lämnat sina kolleger, de andra styrelserna, i sticket
och gjort detta kollektivavtal på eget bevåg. Således ligger det icke
i dessa bestämmelser, efter vad jag kan finna, något som helst förbud
för kollektivavtals träffande. Dessa bestämmelser äro til! sin
natur sädana, att de skola innehålla villkor och bestämmelser att
tillämpas på de enskilda arbetarne, och de tala icke alls om, hur
man skall gå till väga med arbetarne kollektivt och deras organisationer.
Då kan det naturligtvis bli på precis samma sätt nu som
förut, när det gäller förhandlingar. Beträffande frågan, hur i framtiden
förhållandena skola ordnas med arbetarne, säges ingenting i
dessa allmänna bestämmelser, som de tre styrelserna utfärdat. Och
när styrelserna utfärdade dessa bestämmelser 1909, var dåvarande
regeringen naturligtvis icke omedveten om det heller. Men icke
kände den dåvarande regeringen något behov av att vända sig till
Riksdagen för dess hörande. Om då den nuvarande regeringen känner
sig föranlåten att på eget bevåg sätta i gång en underhandling
i en hotande konfiiktfråga, så tycker jag för min del, att detta —
sett i belysning av, hur man gick tillväga 1909 under herr Lindmans
regering —• rent opartiskt betraktat verkligen icke är någonting
att klandra. De nuvarande bestämmelserna, som herr Lindman
stödde sig på, och som skulle lägga binder i vägen för att träda i
förhandling och även eventuellt sluta kollektivavtal, innehålla, som
jag förut sagt, icke något förbud för den saken, utan där ha nog
respektive styrelser ganska fria händer, om de sjäiva, vilja. Men
saken var den, att 1909 ville järnvägsstyrelsen, kanske på grund av
vissa förhållanden, förnämligast konflikttillståndet, underhandla med
sina arbetare, och 1913 ville vattenfallsstyrelsen icke träda i förhand -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

lingar, som skulle kunna leda til! kollektivavtals träffande med den Svar å intergrupp,
det då gällde. pellation.

Med det nu anförda bär jag velat leda uppmärksamheten på ett (Forts.)
förfaringssätt, som 1909 mynnade ut i, att förhållandena blevo ordnade.
och det var samma förfaringssätt, som nu också är avsett att
få förhållandena ordnade mellan statens arbetare och respektive verks
styrelser. Jag finner för min del, att herr Lindman sannerligen icke
haft skäl att framställa denna interpellation, och det med direkt utgångspunkt
från det föreliggande fallet vid Trollhättan.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall be att få yttra.några
få ord.

Här säger herr civilministern och jag tror även herr Lindqvist
i Stockholm och herr Söderberg, att denna interpellation är helt och
hållet onödig, att den icke tjänar till någonting, att frågan är uppblåst
o. s. v. Men varför ta herrarna så förfärligt illa vid sig, om
frågan är onödig — det skulle jag vilja fråga. För mig är detta
icke någon obetydlig sak, och jag anser, att civilministern icke bör
göra den så obetydlig, ty det är en synnerligen viktig fråga, och
jag tror, att jag har haft goda skäl att komma med denna interpellation
för att få dessa spörsmål belysta. För min egen del är jag också
tacksam för att saken blivit belyst på det sätt, den blivit, alldeles
särskilt genom herr civilministerns svar.

Då herr Cederborg säger, att han icke förstått oron, och förklarar,
att farhågorna beträffande förhandlingsordningen äro ogrundade,
kan jag icke följa honom, ty jag säger, att om man tillämpar
7 § i lagen om medling i arbetstvister kommer man eventuellt, in på
en skiljedom, men tillämpar man icke 7 §, blir ingen sådan utav.

Då äro farhågorna ogrundade. Men märk väl, herr Cederborg, att
jag har i första frågan just berört 6 och 7 §§ alldeles särskilt för
att få reda på, hur det förhåller sig med 7 §

På herr Cederborgs fråga, om jag icke längre står kvar på den
ställning, jag intog i fjol, måste jag säga, att det gör jag naturligtvis,
och det finnes ingenting i mitt yttrande, som tyder på att jag
icke gör det. Jag anser det riktigt, att Andra kammaren i fjol vägrade
tjänstemännen rätt till förhandling. Jag anser det fullkomligt
riktigt, men jag håller också före, att jag fatt anledning till oro, för
att socialstyrelsen fått förständigande att framlägga förslag angående
förhandlingsordning.

Socialstyrelsen säger själv, att den anbefallts att komma med
utredning och förslag. Jag kan väl icke veta, att soeiaistyrelsen
skrivit fel, det är väl omöjligt för mig att ha reda på sådant. Här
har emellertid socialstyrelsen, mina herrar, skrivit till vattenfallsstyrelsen
på följande sätt: »Genom nådig remiss den 8 i denna månad,
har kung!, socialstyrelsen anbefallts inkomma med utredning och
förslag i anledning av» etc. Jag kan ju, som sagt, omöjligt veta,
att socialstyrelsen skriver galet. Det kan väl icke herr civilministern
begära. Nu vet jag det emellertid, och då är det ju bra. Men här
i själva remissen står det att socialstyrelsen skall inkomma med utredning
och underdånigt utlåtande. När det nu är så som här upp -

Kr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter-givits så är kanske saken utagerad. Men nog har det funnits skal

dilation. för n)jg att mjg yjj tjgj,

(Forts.; Däremot anser jag, att Andra kammaren i fjol gick för långt,

när den ansåg, att särskilda åtgärder skulle vidtagas för att bereda
arbetarna tillfälle att få fram sina önskemål och åsikter. Det är den
ståndpunkt jag har nu och som jag har haft, och den strider icke
emot vad jag yttrat.

När vidare herr Cederborg sade, att förlikningskommissionen
naturligtvis gick till och utförde sitt uppdrag i enlighet med lagen
om medling i arbetstvister, ehuru kommissionen icke behövde uttryckligen
säga det, så vill jag säga herr Cederborg, att den, som läser
vad den sagt, kan icke få någon annan uppfattning, än att herrarna
alldeles bestämt icke följde bestämmelserna i denna lag, där det står,
att det skall vara förhandlingar, som av förlikningsmannen eller
nämnden anordnas med och mellan de tvistande, och som skola i
främsta rummet hava till syfte att åvägabringa en överenskommelse
i enlighet med anbud eller förslag, som under förhandlingarna kunna
bliva framställda från de tvistande själva; ankommande därvid på
förlikningsmannen eller nämnden att, om och i den män sådant kan
anses ägnat att befordra en god lösning av tvisten, hemställa om
de jämkningar eller medgivanden, som för ändamålet kunna synas
lämpliga. Intetdera av vad som där säges, ba herrarna gjort. De
tre förlikningsmannen ha visst icke fört några förhandlingar, utan de
ha endast hört parterna, och sedan ha de kommit in med sina hemställanden.
Nog ligger sålunda i den väldigt stora försiktighet, som
herrarne iakttagit, någonting, som tyder på, att herrarna tagit avstånd
från lagens bestämmelser.

Jag tackar herr Cederborg för hans yttrande, att kollektivavtal
vid statens verk icke skola inbegripa arbetare vid enskilda lördag.
Jag vill endast göra det observandum, att jag för min del naturligtvis
icke vill ha nagla kollektivavtal alls, men det är efter min mening
eu förbättring, att säga, att de endast skola avse de arbetare,
som finnas i statens tjänst och icke några andra. Men hur skall det
kunna gå till? Om t. ex. vid Trollhare kanaiombyggnad det finnes
eu hel de! arbetare, av vilka somliga tillhöra den ena fackföreningen,
andra den andra, somliga äro organiserade, men eu hel mängd äro
oorganiserade, hur vill herr Cederborg göra med alla dessa? Skall
det bildas en förening och de oorganiserade tvingas in i den?

Slutligen vill jag beträffande herr Pattes säga, att jag kan icke
godkänna, att herr Paues sattes som ordförande vid de omtalade förhandlingarna.
Detta nämnde jag visserligen icke i mitt första anförande,
men det berodde på, att jag glömde bort det.

Vidare vill jag säga till herr civilministern, att den handling,
som jag frågade efter, var, när jag frågade efter den, icke diarieförd,
trofs att det var efter det Kung!. Maj:ts resolution hade blivit utfärdad.
Jag kan sannerligen icke lycka, att jag behöver ta emot
förebråelser för att jag icke fått reda på eu handling, som icke är
diarieförd. När man frågat efter den hos vederbörande registrator,
och ban bar svarat, att den icke finnes — det var icke jag personligen,
som gjorde det, utan eu person, som gjorde det på min anmodan —

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

då kan jag icke behöva få förebråelser för att jag talat om det. Ja,Svar åinterherr
statsrådet bar haft handlingen och sett, att den finnes. Men Pellationnu
vill jag säga herr statsrådet, att när jag i min tredje fråga i (Forts.)
slutet säger: »Vill herr statsrådet, därest så var förhållandet, meddela
kammaren detta erkännandes innehåll», så tycker jag, att herr
statsrådet skulle ha varit god och meddelat det som svar på interpellationen,
då handlingen nu finnes.

Ja, herr talman, blott ett enda ord till. Jag skulle vilja säga,
att hela detta förfarande visar på en riktning, som om man fortgår
på den väg, man nu i vissa fall gått in på, kommer ovillkorligen
att leda till en rubbning i de ekonomiska förhållandena för våra
affärsdrivande verk, och det är därför, att staten aldrig kan bli jämnställd
med enskilda arbetsgivare. Om staten då uppger den särställning,
som staten faktiskt nu har, och som staten kan hävda och
bibehålla, då har den icke någonting kvar, utan då kommer den att
ligga fullständigt i händerna på arbetareorganisationerna, och det är
den utvecklingen, som jag för min del velat bidraga till att belysa, att
vi äro i färd med att komma in på.

§ 5.

Herr talmannen gav vidare på begäran ordet till Svar å inter pellation.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet friherre Adelswärd,
som anförde: Herr talman! I en med denna kammares tillstånd
framställd interpellation har herr Nilsson i Tunga till hans excellens
statsministern framfört följande spörsmål:

1) Hav regeringen vid de förhandlingar, vilka förekommit mellan
svenska sockerfabriksaktiebolaget och staten rörande uppgörelse
mellan bolaget och betodiarne jämte därmed sammanhängande förhållanden,
utverkat, att understöd beredes åt de industriarbetare och
tjänstemän, vilka på grund av driftkoncentrationen bli oförvållat arbetslösa? 2)

Därest så icke skulle ha skett, ämnar regeringen nu företaga
några åtgärder för att i enlighet med finansministerns ovannämnda
uttalande hålla dem, som vid raffinaderierna i Hälsingborg, Lund,

Hasslarp och Norrköping bli arbetslösa genom driftens nedläggande,
skadeslösa för eventuell ekonomisk förlust.

Då den fråga, som av den ärade interpellanten bragts å bane,
nära anknyter sig till en på min föredragning av Kungl. Maj:t beslutad
proposition till årets Kiksdag och ett däri av mig gjort uttalande,
tillåter jag mig efter anmodan av herr statsministern att besvara
den framställda iuterpellationen.

Vad den första av förevarande frågor beträffar, ber jag till en
början få framhålla, att några förhandlingar icke, på sätt interpellanten
antager, förekommit mellan staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget
rörande uppgörelse mellan bolaget och betodlarna jämte
därmed sammanhängande förhållanden. De förhandlingar, som interpellanten
torde åsyfta, hava ägt rum mellan sockerbolaget och betodlarna,
till vilka förhandlingar jag på därom gjord framställning

Nr 57.

Svar å intetpetition.

(Forts.)

Onsdagen den 28 maj.

-utsett ordförande. I samband med frågan om sänkningen av sockertullen
ha över huvud taget icke några som helst förhandlingar förts
mellan staten och bolaget. Regeringen har således ej heller på förhand
vidtagit åtgärder i syfte att av bolaget utverka understöd åt
de industriarbetare och tjänstemän, vilka på grund av till äventyrs
företagen driftkoncentratioa inom sockerindustrien komme att bliva
oförvållat arbetslösa.

Däremot har jag i anledning av det utav interpellanten åberopade
pressmeddelandet, att bolaget hade för avsikt att nedlägga
driften vid några av dess raffinaderier, från bolaget förskaffat mig
upplysningar om de hos bolaget anställda personer, som komma att
beröras av den beslutade driftkoncentrationen samt om bolagets åtgöranden
beträffande dem.

Denna åtgärd har vidtagits i naturlig anslutning till mitt av interpellanten
åberopade yttrande till det statsrådsprotokoll, som åtföljde
propositionen om sänkning av socker- och sirapstullarna. Jag
tillåter mig här ordagrannt återgiva vad jag vid berörda tillfälle
yttrade:

»I sitt särskilda yttrande (till trustkoramitléns betänkande om
tull och skatt å socker) förordar friherre Palmstierna en utredning
angående lämpligaste sättet att bereda de arbetare vid sockerfabrikerna,
vilka på grund av den förändrade tullagstiftningen komme
att entledigas från sina platser, ett understöd under den tid de förbliva
oförvållat arbetslösa.

Ehuru jag är tveksam om, huruvida de av friherre Palmstierna
til! stöd för hans hemställan åberopade tyska exemplen, som synas
gälla i huvudsak yrkeslärda arbetare, äga tillämpning på sockerindustrien,
där flertalet arbetare torde utgöras av grovarbetare och
dylikt, vill jag icke avstyrka, att den föreslagna utredningen må
verkställas. Därest den ifrågasatta tulinedsättningen kommer att
bifallas, skall jag således gå i författning om, att eu sådan utredning
i lämplig ordning utföres.»

Innan jag går vidare att yttra mig om vad enligt min mening
från statens sida bör och kan göras i anledning av den situation,
som inträffat genom bolagets beslut om nedläggning av vissa raffinaderier,
ber jag få meddela det huvudsakligaste av vad de av mig
nyss omförmälda upplysningarna givit vid handen.

Bolaget meddelar, att arbetarnes antal vid de fyra raffinaderier,
som komma att nedläggas, uppgår till inalles 626. Av dessa hava
162 stycken överskridit 50-årsäldern, 165 befinna sig i åldern mellan
40 och 50 år; 246 stycken äro under 40 är, av övriga 53 äro 18
stycken under 18 år. Den tid, under vilken arbetarne varit anställda,
växlar från 1 till 48 år.

Dessa arbetare, som samtliga äro fasta, komma enligt lämnat
meddelande icke att uppsägas samtidigt, utan på olika tider. Ett
icke ringa antal är redan uppsagt. De kunna emellertid icke påräkna
ny anställning vid bolagets andra raffinaderier, emedan ingen
ökning av arbetspersonalen vid dessa till följd av driftens omläggning
lärer bliva behövlig.

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Däremot kommer åt en del av dem att beredas arbetstillfällen Svar a intet--vid ett par av bolagets råsoekertåbriker. pellation.

Vidare har jag erfarit, att styrelsen har för avsikt att lämna (Forts.)
understöd åt de av ovannämnda arbetare, vilka under eu längre följd
av år varit anställda vid ifrågavarande fabriker, och att utredning
pågår rörande formen för och omfattningen av sådant understöd.

Med hänsyn till detta sista meddelande kan man förvänta, att
de arbetare, som nått så hög ålder att de hava ingen eller ringa
utsikt att kunna konkurrera på den öppna arbetsmarknaden, skola
hållas skadeslösa genom bolagets försorg.

Vad beträffar övriga från ifrågavarande raffinaderier entledigade
arbetare böra enligt min mening de åtgärder, som från statens sida
härutinnan med rätta kunna påkallas, i främsta rummet bestå i att
genom de organ, som stå til! statens förfogande, underlätta beredandet
av ny anställning åt dem av dessa, som icke kunna själva förskaffa
sig nytt arbete.

Ehuru arbetsmarknaden, enligt vad jag inhämtat från socialstyrelsen,
i närvarande stund icke kan betecknas såsom särskilt god
för de nu ifrågavarande orterna och arbetskategorierna, torde man
dock med hänsyn till arbetsmarknadens gynnsamma läge i landet i
dess helhet icke hava anledning att befara, att ifrågavarande arbetare
ej skola erhålla anställning, i den mån de komma att uppsägas. Det
är härvid ock av avsevärd betydelse för vinnande av ett önskvärt
resultat av de åtgärder, som i förevarande avseende kunna vidtagas,
att de offentliga arbetsformedlingsanstalterna i de av driftkoncentrationen
berörda delarne av landet, vilka anstalter redan börjat tagas
i anspråk av arbetarne, måste anses vara synnerligen väl inarbetade
och organiserade.

Därest likväl av de arbetare, som icke erhålla sin fortsatta bärgning
genom bolagets försorg, någon del icke omedelbart vinner ny
anställning, kan en sådan utredning, som jag avsett med mitt yttrande
till statsrådsprotokollet, sägas vara på sin plats, och jag är
beredd att igångsätta en sådan.

Jag vill emellertid till belysande av innebörden av mitt nämnda
uttalande til! statsrådsprotokollet betona, att uttalandet ingalunda ger
anledning till den tolkning, den ärade interpeilanten givit detsamma,
nämligen att staten skulle utan vidare vidtaga åtgärder för att hälla
ifrågavarande arbetslösa arbetare »skadeslösa för eventuell ekonomisk
förlust». Den utredning, som jag vid nämnda tillfälle förklarade mig
beredd att igångsätta, måste — det ligger i sakens natur — även
om de använda ordalagen icke direkt giva detta vid handen, i
främsta rummet gå ut på att ådagalägga, huruvida sådant fall av
arbetslöshet är för handen, att ett ingripande från statens sida över
huvud taget kan anses berättigat. Finnes sådant fall föreligga, bör
utredningen givetvis fullföljas i syfte att finna det lämpligaste sättet
att från statens sida bispringa arbetarna.

Etter nu angivna linjer bör också utredningen i det nu föreliggande
fallet fullföljas och bör lämpligen utföras av socialstyrelsen.

Innan jag avslutar detta anförande vill jag slutligen hava betonat,
att såväl från min som socialstyrelsens sida kommer utvecklingen

Sr 57.

Svar å intetpetition.

(Forts.)

Onsdagen den 28 maj.

''-av de förhållanden, som sammanhänga med den av interpellantea
befarade arbetslösheten till följd av driftkoncentration inom sockerindustrien
att följas med noggrann uppmärksamhet.

Härefter yttrade:

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet få framföra ett tack för
det svar, som lämnats på den interpellation, som jag med kammarens
medgivande framställt.

Det svar, som herr statsrådet lämnade, var ju i visst avseende
tillfredsställande, dä ju därav framgick, att regeringen haft och har
sin uppmärksamhet riktad på den prekära ställning, som arbetarna
vid en del sockerraffinaderier kommit i genom bolagets beslut om
en driftkoncentratiou. Och jag skall be att få uttala den Önskan
och förhoppningen, att de åtgärder, regeringen redan vidtagit, må
föranleda till att verkningarna av denna driftkoncentration, som ju
närmast går ut över arbetarna, i någon mån mildras, så att de icke
bli alltför svåra för dem, som nu kastas ut i nöd och umbäranden.

Däremot fann jag den förklaring mindre tillfredsställande, som
herr statsrådet lämnade beträffande den förra delen av min interpellation,
nämligen huruvida vid de underhandlingar, som förts mellan
betodlarna och sockerbolaget —• och man vågar väl också säga regeringen
—• det icke avfordrats bolaget någon försäkran om att hålla
arbetarna vid raffinaderierna skadeslösa i händelse av en driftkoncentration.
Herr statsrådet förklarade, att några förhandlingar från
regeringens sida icke förts, men det är väl ändå tydligt, att när regeringen
utsåg ordförande i dessa förhandlingar, så blev ju i alla
fåll regeringen i tillfälle att öva inflytande på desamma. Men det
beror ju helt och hållet på hur man ser den saken.

Nu vill jag naturligtvis för min del icke alls klandra sockerfabriksaktiebolaget
för den beslutade driftkoncentrationen. Ty det
är ju alldeles givet, att en sådan koncentration måste komma, och
det var endast en tidsfråga, när den skulle igångsättas. Men man
kunde ju dock kräva av en industri, som blivit på ett så rent av
otillbörligt sätt gynnad från statsmakternas sida, att den skulle anse
sig moraliskt förpliktad att i alla fall hålla de arbetare skadeslösa,
som bli lidande genom denna driftkoncentration. Och skulle mot
förmodan sockerbolaget svika sin moraliska plikt i detta avseende,
så få ju även statsmakterna anses ha vissa skyldigheter härvidlag.
Ty det är ju dock så, att den skattepolitik, som bedrivits från statens
sida, har gett anledning til! att sockerindustrien brett ut sig,
och detta måste ju givetvis också förr eller senare följas av en reaktion.
Men då kan ju, om jag så får uttrycka mig, även staten sägas
ha en trasa med på byken, och sålunda kan ju också staten anses
förpliktad att skydda dem, som bli lidande, i händelse sockerbolaget
icke skulle anse sig pliktigt att göra detta.

Jag skall emellertid uttala den önskan och förhoppningen, att
de åtgärder, som regeringen vidtagit, må lämna goda resultat.

Nr «.

Onsdagen den 28 maj.

Herr Som radius: Herr talman, mina herrar! Jag skall be Svar å intet att

få yttra mig i denna fråga. Det är icke obekant för kammaren, petition.
att jag hittills alltid samvetsgrant underlåtit att yttra mig i frågor, (Forts.)
som röra sockerindustrien. Men då det gäller eu koncentrering av
densamma, anser jag mig icke bryta grannlagenheten genom att uttala
mig i ärendet.

Detta ord koncentration bar naturligtvis bitit sig fast hos många,
och alla synas anse, ja, t. o. in. den siste ärade talaren var övertygad
om, att en koncentration inom denna verksamhet är nödvändig.
Jag för min del anser deri icke blott icke vara nödvändig, utan
jag håller tvärtom före, att den mycket väl skulle kunna undvikas.

Om vi levde i ett stort land, där man utan vidare kunde börja en
ny liknande verksamhet, om en koncentration bleve tillämpad, så
skulle jag kunna förstå, att det kunde föreligga ett behov att koncentrera
en verksamhet sådan som denna, men vi leva ju i ett land
med endast 51/a millioner invånare, och dä är det en farlig sak att
experimentera med att koncentrera en stor verksamhet, d. v. s. göra
indragningar på vissa ställen och utvidgningar på andra. Man vet
näppeligen i sådana fall, hur hårt man slår och vilka alla, som
träffas av slaget.

Det synes mig i detta sammanhang vara nödvändigt att i någon
män belysa på vad sätt sockerindustrien började sin verksamhet i
vårt land och även vidröra dess senare utvecklingshistoria. Ursprungligen
var det några få raffinaderier, till antalet fyra, som försökte
bereda denna industri plats hos oss. Och när man då snart
kom till den övertygelsen, att det skulle gå för sig, att här i Sverige
odla vitbetor, så började man också slå in på den Arägen och skaffade
sig råsockerbruk på de bördigaste slätterna i provinsen Skåne. Sedermera
kommo ytterligare flera konkurrerande fabriker till stånd
— dock kan man knappast kalla dem konkurrerande, ty då Hälsingborgs
sockerfabrik uppfördes, så innebar detta ingen konkurrens,
icke heller kan detta sägas vara förhållandet med raffinaderiet i
Lund, ty då behövdes dessa fabriker för konsumen — huruvida Hasslarp
behövdes för konsumen var däremot tvivelaktigt. Och raffinaderiet
i Norrköping har ju existerat i snart hundra år — då i ett nu
det befinnes omöjligt att vidare uppehålla driften, ehuru alla dessa
fyra fabriker under de år, som gått, arbetat med synnerligen god
avance och även tillfredsställt ett statens behov i så måtto, att det
med hjälp av dessa fabriker lyckats sockerindustrien att tillgodose
landets hela sockerbehov. Det är sålunda en stor och god gärning,
som dessa fabriker utfört, även om man icke kan utplåna den uppfattningen,
att hela sockerindustrien haft en allt för gynnad ställning
i beskattningsavseende. De många fallisemangen inom den tidigare
sockerindustrien visa emellertid, vilka svårigheter denna industriverksamhet
haft att kämpa med. Otaliga ha de mödor varit, varmed
framkomsten av denna näring varit förknippad, ty ett faktum
är att överallt, där industrien har försökt sätta sig fast, har det mött
stora svårigheter ej minst i avseende på möjligheten att förskaffa
tillräckliga kvantiteter vitbetor. Den har för detta ändamål nödgats
på alla platser bearbeta opinionen för vitbetodling, och verkställt

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 57. 5

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar ä inter- inköp av jordbruksegendomar, en omständighet, som i allra högsta
petition. graci befordrat det skånska jordbruket och även jordbruket på de
(Forts.) ställen i vårt land, dit denna industri senare trängt fram.

Om jag nu tänker på, hur denna koncentration kommer att
verka, så är det klart, att om densamma skall tillämpas på råsockerindustrien,
så innebär detta ingenting annat än att man ökar vitbetsodlingen
på de orter, där jordbruket icke vidare behöver denna
sporre till utveckling och tar bort den på de håll, där den så väl
behöver drivas för höjande av jordens kultur. Herrarna se själva,
vilken oerhörd orättvisa, som härvidlag uppstår, och detta icke minst
med avseende på raffinaderierna. Ty på samma sätt blir det där,
att man minskar utsikten till framtida verksamhet på de platser,
där denna industri bäst behöves, och ökar den på andra. Sålunda,
till de raffinaderier, som äro hänvisade att leva på skånskt socker,
tillför man ytterligare mera sådant än de förut haft, då de ursprungligen
varit byggda för att avverka kolonialsocker.

Jag vill i detta sammanhang säga, att jag icke har kunnat lägga
någon politisk synpunkt på dessa frågor, ty detta är icke någon
politisk angelägenhet, och för övrigt synes det mig, att sockerindustrien
allt för mycket är utsatt för politiska vindstötar, för att man
vid alla möjliga tillfällen skulle kunna lägga en politisk synpunkt
på denna verksamhet.

Om jag nu frågar, vilken skada de orter komma att lida, där
koncentrationen skall äga rum, så torde det icke vara obekant för
någon här, i vilken stor omfattning sådan skada kommer att inträffa.
Jag skall blott ta ett exempel. Hälsingborgs raffinaderi har en betydande
omfattning och tillverkar ett av de vackraste fabrikaten i
landet. Detta raffinaderi skall nu nedläggas, och därmed följer
också, att hela den ofantliga köpkraft, som en sådan anläggning
fört med sig, helt och hållet upphör att verka för denna stad —
men för raffinaderier i Stockholm och Göteborg, som egentligen äro
överflödiga. Fabriken som skatteobjekt, vilket gäller även för dess
hittillsvarande betydliga personal av tjänstemän och arbetare kommer
naturligtvis att upphöra, och dess hela verksamhet tillintetgöres.
Tjänstemännen såväl på den tekniska som på bokföringsavdelningen
skola försvinna och till och med arbetarne komma att uppsägas.
Nu upplyses det visserligen, att man skall tillgodose dessa senare
på lämpligt sätt, och herr statsrådet har ju nyss meddelat, att man
skall försöka honorera alla, som icke kunna få arbete. Ja, på vilket
sätt skola de då honoreras? Jo, med pensioner på 200 å 300 kronor.
Men det är icke blott detta de behöva utan något varav de kunna
leva, arbete helt enkelt, och det är detta, som man nu berövar dem.

Samma förhållanden som i Hälsingborg äro också till finnandes
på alla de övriga orter, där denna driftkoncentrering skall praktiseras,
där denna enligt min mening skriande orättvisa skall sättas
i verket, samma verksamhet utövas också där, samma intressen göra
sig också där gällande, ty överallt ha dessa raffinaderier en ovanlig
förmåga att tillgodose hamnanläggningar, järnvägar och alla andra
företag.

Jag är för min del av den meningen, att den höjning av års -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

vinsten, som bolaget genom koncentrationen möjligen kan vinna,
är jämförelsevis mycket obetydlig i förhållande til! den kolossala
skada, som man tillfogar de orter, där verksamheten hittills fortgått,
och där den nu skall nedläggas. Och jag kan säga, att värst i
detta avseende drabbas fabriken i Hasslarp. Det är icke många
dagar sedan jag besökte denna plats. Man finner där en tätt befolkad
välbyggd ort, där byggnaderna äro omgivna av de vackraste
trädgårdar, omkring vilka träd och buskar frodas och trivas, och
denna ort är så uteslutande hänvisad till sockerindustrien, att jag
verkligen icke kan förstå, på vilket sätt dess öde hädanefter skall
gestalta sig. Denna plats har tidigare varit en fullständigt obebyggd
åker, och nu är där bosatt en välbärgad arbetarbefolkning
jämte ett stort antal tjänstemän och en massa människor i övrigt,
som där ha sin sysselsättning. I stället blir det nu förödelse — koncentrationsförödelse.
Denna ort kommer hårdare än någon annan
att drabbas av denna driftkoncentration.

. När jag talat för Hälsingborg och för Hasslarp, och beklagat de
övriga raffinaderiernas öde, så vill jag också här säga, att jag icke
anser, att det på denna driftkoncentrationspolitik bör läggas politiska
synpunkter. Och jag påstår, att koncentrationen varit i alla
avseenden fullständigt både onödig och onyttig.

Jag har, herr talman, intet vidare att tillägga.

Herr Zetterstrand: Det var i en olycklig stund, som i den
kungl. propositionen framställdes en anmodan till sockertrusten att
koncentrera driften. Bolaget har också, efter vad tidningarna angivit,
följt denna anvisning och har för avsikt att koncentrera driften
i betydande omfattning. Vilka svårigheter detta skall medföra för
åtskilliga samhällen, behöver jag icke här betona. Och det är lätt
att inse, vilka olyckliga följder det måste bli beträffande arbetarstammen.
I det fallet träffar det hårdast i Norrköping. Där äro
93 personer anställda, av vilka de flesta äro gamla och ha familj.
Och en del ha arbetat hela sin tid i bolagets tjänst. Beträffande
en del ha deras förfäder i flera led varit anställda där. Fabriken
tillkom nämligen på 1700-talet. Nu är det meningen, att den skall
läggas ned, ehuru driften varit kontinuerlig året om och i sammanhang
därmed skulle Tanto utvidgas. Det är orimligt. I denna sak
är väl emellertid knappast något att åtgöra. Men jag ber, att herr
finansministern må uppmärksamma detta och icke sitta och skratta.
Det är en allvarsam sak dessa olyckliga följder, som uppkomma
av koncentrationen. Jag hoppas, att herr finansministern måtte använda
hela sitt inflytande för att icke blott i den grad som utlovats,
utan i ännu högre grad verka för att avvärja de menliga följderna
för arbetarna. Dessa arbetare äro icke betjänta med en liten pension,
när man tänker på, att de icke hava utsikt till något annat
arbete. Man måste söka hålla dem skadeslösa. Och jag hoppas,
att herr finansministern använder hela sitt inflytande, för att bolaget
i det fallet måtte fullgöra sina förpliktelser, icke allenast de juridiska
utan även de moraliska, och att bolaget därvid må betänka
att så, som det handlar mot dessa sina arbetare, så kommer det

Svar å interpellation.

(Forts.)

Jfr 57. 68 Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter- även i sin tur att bedömas. Det kommer naturligtvis att vid
pellation. naSfa tillfälle, då det blir fråga om statens mellanhavande med bo(Forts.
) ]aget, bli en viktig faktor, hur bolaget nu kommer att handla mot
sina gamla arbetare.

Herr Månsson: I motsats til! herr Sommelius tror jag, att
man får lägga en politisk syn på denna fråga. Det är visserligen
sant, att det i kommitterades utredning tydligt säges, att en koncentration
av denna verksamhet är högst påkallad, på det att man därigenom
må kunna frambringa eu billigare vara och ytterligare sänka
tullskyddet och sålunda förbilliga varan för landets innevånare.
Koncentration i industrien är icke något nytt. Det är icke någon
naturkatastrof detta och icke något så uppseendeväckande, utan sådant
förekommer ju nästan varenda månad, i varje fall i Norrland
och mellersta Sverige. Vi läsa i tidningarne, att här nedlagts det
sågverket och där den verksamheten, och att den verksamheten flyttats
dit o. s. v. Och de människor, som varit där, ha i vanliga fall
antingen gått till ett nytt verksamhetsområde, eller också ha de fått
bli på platsen. Men man har aldrig vid sådana tillfällen hört, att
vare sig höger eller högerliberaler, ja, jag kan säga icke ens socialdemokraterna
med avseende på deras politiska uppträdande ha vid
något tillfälle så mycket lagt sig i selen för att skaffa dessa arbetare
arbete eller understöd från statens sida. Nu vill jag därmed icke
säga, och det vill jag betona, att ett ingripande frän statens sida
härvidlag skulle vara opåkallat eller obefogat. Jag finner det tvärtom
i hög grad påkallat och gör det av följande skal.

När det gäller en koncentration uppe vid sågverken eller inom
bruksindustrien eller andra näringsgrenar i landet, så är det i regel
arbetsgivare och företagare, som i öppen och fri konkurrens, utan att
be en människa om ett öres understöd för sin industri kämpa på
marknaden. Man finner, att en affär måste förskjutas åt det hållet
eller i den riktningen, och man lägger ner det sågverket eller företaget
här eller där. Och det faller näppeligen någon in, att staten
skulle ingripa. Men här är icke fråga om ett företag, ett bolag, som
har kämpat i öppen konkurrens på världsmarknaden. Här är fråga
om ett bolag, som har mottagit ett understöd, voterat av Riksdagen,
på nära 140,000,000 kronor under 20 år. Och jag erinrar om de
siffror, som fördes fram här under sockerdebatten, och som visade, i
huru hög grad detta bolag fått tillfälle att utpumpa vårt folk. När
nu bär beböves eu koncentration av driften, en åtgärd, som borde
varit företagen för länge sedan, förvånas man dels över, att man icke
före denna tullnedsättning funnit sig föranlåten att vidtaga en sådan
affärsmässig transaktion och dels över, att man just nu så snart efter
tullsänkningen i så avsevärd grad vidtagit en dylik åtgärd. Det
är det, som kommit mig att tycka, att man får allt på denna sak
lägga icke så liten politisk synpunkt. Ty ingen lärer förneka, att
åtgärderna mot Hälsingborg och Hasslarp äro ämnade av bolaget på
samma gång de utgöra eu koncentration — om de äro lyckliga ur
bolagets synpunkt eller icke, därom vill jag icke nu döma — vara
en hämnd för arbetarnas uppträdande under kampen om tullbeskatt -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

ningen. Och de äro avsedda att träffa just de platser där nere, som Srar å interäro
mest känsliga. Det kan väl ändå ingen fördölja eller vilja för- pdlation.
neka för sig. Under sådana förhållanden, och framför allt därför, (Forts.)
att trusten har mottagit 100 och åter 100 millioner kronor under
årens lopp av samhället, har man rätt att kräva, att arbetarna som
för en lika ringa daglön där som på andra håll, få sälja sin arbetskraft,
att de icke fä betala koncentrationen. Ty det skall trusten
göra, som har fått så stora utdelningar och understöd från allmänheten.
Här fattas icke medel, och man behöver icke gå till bolaget
och saga: »Vilja Ni vara vänliga giva dem understöd eller icke?»

Ty statsmakterna kunna gärna säga: »Vi lägga på eu skatt på den
inrikes sockertiiiverkningen så länge av 2 öre pr. kg. för att hålla
dessa arbetare skadeslösa.» Då drabbar skatten icke allmänheten
utan bolaget. Och om man säger, att til! nästa år kan man vänta
en motion om den saken, och om det vidare säges, att meningen är
att genomdriva denna motion, så är jag säker om, att bolaget kommer,
att taga en viss hänsyn därtill. Och gör bolaget icke det, så
kan det finnas medel däremot.

Tullskyddet, ser Ni, det förpestar samhället i många avseenden.

I en av de frågor, sont avgjorts i dag, hava vi sett, hur man översvämmats
med cirkulär, liksom om riksdagsmän vore väderhanar,
som allt efter vinden fördes till höger och vänster. Ja, icke endast
det. Man skyr icke ens personliga påtryckningar eller att söka upp
personer i deras bostäder och utöva tryck för att få dem att rösta
så eller så. Man lockar med det ena medlet på arbetarehåll, och
man hotar på det andra hållet med ett annat medel. Och alla de
åtgärder, man vidtager, äro mycket planmässigt uppgjorda, och gå
allesammans ut på att gorå samhället underdånigt under dessa förmögna
understödstagare. Men jag menar, att då man ger en person
understöd, har man därmed icke fullkomligt blivit träl under denne
persons tycken och vilja. Om staten ger några medborgare understöd
och rikligt understöd, har staten därmed icke sagt, att den är
fullkomligt underkastad dessa understödstagares vilja. Här bör staten
taga i med allvar och säga till om, att Ni få själva betala koncentreringen,
och vill Ni icke göra det, så skola vi lära Er det, och
vi ha medel att sätta vår vilja i verket.

Herr Christieruson: Herr talman! Jag undrar, om icke för
denna kammares ledamöter och särskilt för dem, som biträdde sockerkompromissen,
det skall kännas litet märkvärdigt att i dag här
vara med och konstatera, att man icke fick billigare socker i den utsträckning,
man tänkt sig, men att driftkonceotrationen kom. Vad
som för mig är upprörande i denna sak, det är, att den part, som
minst kan motstå något sådant, har fått betala krigsomkostnaderna.

Man räddade betodlarue tack vare det stora politiska inflytande, som
betodlarne genom vissa personer här ha, men arbetarne bievo utlämnade.
Och jag tror, att när herr finansministern nu om några dagar
slipper Riksdagen och då kanske får litet mera tid, och han då ånyo
läser igenom alla handlingarna i sockerstriden och till slut även det
svar, han här fått läsa upp, han skall finna, att nu har arbetarpar -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter-tiet anledning att uttrycka ett starkt missnöje med det sätt, på vilpellation.
regeringen tiar tillvaratagit de i sockerindustrien anställda per(Forts.
) sönernas av olika grader intressen.

Jag skal! icke förlänga debatten vidare, men jag vill här framföra
till kammaren, att i de samhällen, där man drabbas av denna,
som jag skulle vilja kalla den, hämndeakt från ett mäktigt bolag,
där undrar man om staten är den svagare parten, om det verkligen
är så här i landet, att ett stort bolag kan nästan topprida samhället,
om det icke finnes något medel att hålla dessa herrar på mattan.
Jag hoppas, att det halva löfte, som gavs i svaret, om att man från
regeringens sida med uppmärksamhet skall följa denna fråga, icke
bara är ett löfte, om att arbetsförmedlingens portar skola stå öppna,
i mån man därmed kan göra någon nytta, utan också att regeringen
följer sockertrustens förehavanden och ser till, om icke redan från
sockertrustens sida föreligger ett sådant uppträdande, som kan sägas
vara ett brytande av den s. k. överenskommelse, som är träffad. Jag
har en gång här för några år sedan sökt påvisa, att sockertrusten
redan då bröt eu överenskommelse, som var träffad. Det avvisades,
men jag tror icke, att jag överdriver, då jag säger, att de handlingar,
som förelegat i denna fråga, ha visat, att mitt påstående då
icke bara var ett djärvt påstående, utan att det fanns fog för det.
Det är det som gör, att jag tillåter mig hemställa till finansministern
att icke bara tänka på arbetsförmedlingen, ty den har nog ganska
svårt att reparera den skada, som skett, utan tala ett sådant språk
med sockertrusten, att den förstår, att den gått för långt, och att den
icke kan härja hur som helst i de samhällen, som växt upp kring
den industrien.

Herr talman! Nere i Skåne i de trakter, där sockertrusten nu
visat sin makt, hoppas man livligt, att från statsmakternas sida någon
hjälp skall bringas, och jag vill, som sista ord säga, att det skulle
där nere väcka tillredsställelse, om man fick se, att regeringen gjorde
någonting. Jag vill nu icke här kasta fram vare sig det ena eller det
andra förslaget. Det är svårt. Men regeringen har ju till sitt förfogande
så många medel, så många institut, att jag tror, att regeringen
skall kunna, om den vill, komma med förslag, som i någon mån
skall bota de skador, som där uppstå. Och jag tror, att om så sker,
skall kanske också en del av den bitterhet, som denna sockerfråga
framkallat, komma att om icke helt utplånas så dock i någon mån
mildras.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Redan när denna
sockerfråga behandlades här förra gången, uttalade jag mig emot det
synnerligen okloka i regeringens framställning i denna sak, där regeringen
ifrågasatte denna driftkoncentration; och likaså uttalade
jag mig emot det kanske ännu mera okloka i regeringens framställning,
då man ifrågasatte, att understöd kunde komma att beviljas de
arbetare, som bli arbetslösa genom en sådan driftkoncentration.
Yad har inträffat? Jo, det har inträffat, som finansministern önskat,
nämligen en driftkoncentration. Det har inträffat, att fabriker blivit
nedlagda och till följd därav eu del arbetare arbetslösa. I och med

Nr 57,

Onsdagen den 28 maj.

det har man kommit dit, man skulle komma, om sockerbolaget följde Svar å interfinansministerns
råd och anvisning. Nu ifrågasätter finansministern peFaton''
en utredning om arbetslöshetsfrågan och i sista hand ifrågasattes, or
att understöd skall lämnas till en del arbetare, som här bli arbetslösa.

Jag har för min del begärt ordet, endast därför att jag velat
understryka, att de farhågor, som jag då uttalade, gått i uppfyllelse
och på samma gång har jag begagnat tillfället för att taga avstånd
från finansministerns uppfattning.

Herr Thorsson: Herr talman! När vi diskuterade sockerfrågan
sist, betonades ju särskilt starkt från regeringens sida, att varför
regeringen medverkat til! då föreliggande överenskommelse, var det,
att man ville säkerställa alla dessa små hem, som annars skulle
komma att råka i mindre god ekonomisk situation, man ville därför icke
fullfölja den politik, som låg i regeringens proposition. Hans excellens
statsministern uttalade särskilt, att just för att nå detta mål hade
regeringen ständigt stått i eu synnerligen livlig rapport med ordföranden,
som ledde dessa underhandlingar. Jag hade den naiva tron,
att regeringen till småfolket räknade även arbetarne, i all synnerhet
som de fingo tjänstgöra som objekt, vilka lämpligen kunde användas
i debatten. Man talade då om de trevliga hem, som finnas omkring
fabrikerna, och huru det skulle se ut, om det bleve koncentration i
driften. Om jag uppfattade herr finansministerns nyss avgivna svar
riktigt, så har regeringen icke på något som helst sätt i den förberedande
behandlingen haft sina tankar riktade på arbetarnas intressen
utan endast på sockerbetodlarnes intressen. Nu säger herr finansministern
att den förhandling, som fördes, den fördes icke mellan
staten och bolaget utan mellan å ena sidan bolaget och å andra sidan
vitbetodlarnas organisation. Det var en synnerligen överraskande
nyhet; jag trodde, att regeringen utövat ett avsevärt inflytande
på förhandlingarna, efter den försäkran herr statsministern
givit. Nu finner jag, att arbetarna egentligen ha behandlats på
samma sätt 1913, som de behandlades 1908, då den Lindmanska regeringen
satt vid rodret. Man har lika litet nu som då tagit hänsyn
till arbetarnes intressen, endast betodlarnes intressen har det gällt
både först och sist.

Här äro nu, efter vad som framgick av herr finansministerns
svar, 62 stycken arbetare över 60 år, som blivit arbetslösa. Var
skola nu dessa få någon ersättning eller något arbete? Sockerdirektör
Sommelius sade, att dessa arbetare vilja ha arbete. Ja, det
är klart, att det är vad de vilja ha. Då ligger det ju ganska nära
till hands, att bolaget, som avskedat dessa, borde ha så mycket samhörighet
med sina gamla arbetare, att de sörja för att de få nya
platser. Och nog har bolaget möjlighet att hålla alla arbetarne skadeslösa
samt skaffa dem arbete som lönar sig lika bra som arbetet
inom sockerindustrien.

Nu vill jag emellertid slå fast, att den koncentration, som regeringen
ville förhindra genom biträdande av kompromissen, den koncentrationen
har icke undvikits, utan bolaget har i ett rent av hän -

))r 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar å inter- synslöst tempo beträtt koncentrationens väg. Det vill jag ba fastpellation.
slnget, i all synnerhet som man innan denna koncentration började,
(torts.) på ]ibera]t båll särskilt starkt betonade att uppgörelsen var gjord
för att förhindra koncentrationen. I denna sena timma skall jag
icke längre upptaga kammarens tid. Jag har endast velat slå fast,
att arbetarne haft lika litet några försvarare nu som de hade 1908.

Herr Pålsson: Herr talman, mina herrar! Jag finner det verkligen
underligt att övervara dagens diskussion, där jag hör meningarna
på de håll, från vilka man uppträtt, vara så oändligt ändrade,
sedan förra gången denna fråga diskuterades. Om jag tittar igenom
de protokoll, som fördes vid den förra diskussionen i sockerfrågan,
så finner jag, att de representanter, som nu yttrat sig, den gången
yttrade sig från den rent motsatta sidan. Jag tillåter mig att i fråga
om denna driftkoncentration uppläsa några rader, som då yttrades.
Det heter bland annat:

»Det har under denna debatt framhållits från olika håll, att
speciellt koncentrationen av driften skulle vara så synnerligen beklaglig.
Jag får då erkänna, att i första läget skulle det föranleda
en del tråkigheter, om en eller annan råsockerfabrik måste läggas
ned. Jag vill dock här säga en annan sak, och det är, att så som
förhållandena äro i nuvarande stund inom Sveriges raffinadindustri,
kan det icke i längden få fortsätta, ty det är icke i överensstämmelse
med god nationalekonomi och ej heller i överensstämmelse
med arbetarnas inom raffinadindustrien verkliga intressen.»

Det är väl ord, som säga rent ut, vad denne representant, en
av det socialdemokratiska partiets medlemmar, tänker i denna fråga.
Det är väl så klart som möjligt, att han här förordat koncentrationen
och säger ifrån, att arbetarne få dragas med denna sak, såsom de
kunna. Det är även andra yttranden, som bestyrka samma sak.
Här heter det på ett annat ställe:

»Det har också framförts, att arbetarna i denna fråga visat ett
lugn, som är beundransvärt, jämfört med det rent av vanvettiga
raseri, som från annat båll i den skånska provinsen kommit till
synes._ Det har ju från åtskilliga håll ansetts, att arbetareklassens
lugn icke skulle vara i verkligheten så, som det sett ut, men jag
skall för min del be att få säga anledningen, varför de skånska
sockerfabriksarbetarna i denna fråga stå helt annorlunda berörda, än
vad exempelvis den uppjagade betodlaropinionen i Skåne givit vid
handen. Svenska sockerindustriens arbetare ha icke blivit vanda
vid att i likhet med betodlarna sammankoppla sina avlöningsförhållanden
med statsmakternas beslut. Den svenska sockerfabriksarbetarklassen
har blivit hänvisad till att sköta sina lönerörelser för egen
räkning, och när de önska högre betalt, ba de varit nödsakade att
upptaga kampen med trusten på egen hand »

Det har yttrats här i denna kammare, att de enda, som skulle
förlora på denna överenskommelse, vore sockerfabriksarbetarne. Jag
vill då framhålla, att den överenskommelse, som träffades mellan
trusten och betodlarne efter påtryckning och regeringens sammanförande
av dem, giver till resultat, att med en antagen konsumtion

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

av 100,000 ton socker om året betodlarne göra en förlust på något Svar å interöver
4 miljoner kronor på dessa fem år. Den förlusten är väl icke Priori.
liten utan ganska betydlig. Det är vad jordbrukarne fä deltaga med (Forts0
i denna tulluedsättning.

Nu finner jag det mycket egendomligt, att just från det håll,
där man under den förra diskussionen i sockerfrågan visade sig så
rak i ryggen, och därjämte på det grövsta okvädade regeringen,
därför att denna i tid insett faran av denna koncentration, där talar
man i dag för det motsatta intresset och visar sig mycket rädd för
vad denna koncentration fort med sig. Det vore ju angenämt, om
man kunde säga, att dessa yttranden visa, att samvetet slagit dessa
män, då det ytterst är herr Palmstiernas linje, som regeringen följde,
då den i sin proposition talade om, att en sådan koncentration kunde
vara nödvändig. Det bör från denna talarstol fastslås såsom rätt
och säkert, att det är socialdemokraterna själva, som talat för koncentrationen
och verkat så mycket de kunnat från denna talarstol
just för att få koncentrationen i så stor utsträckning som möjligt
genomförd. . Jag anser det bör sägas ifrån, att denna interpellation
— såsom jag, redan då den såg dagens ljus, tyckte — bär ganska
mycket inom sig av vad jag skulle vilja kalla hyckleri.

Ilerr Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Den ärade
representanten från Skåne slutade med utslungandet av ett kraftord
av den beskaffenheten, att det borde framkalla ett ganska bestämt
svar, men jag tror i alla fall, att det näppeligen är skäl att svara
honom i samma tonart.

Jag vill för min del säga det, att jag står i dag på samma ståndpunkt
som jag hela tiden företrätt. Jag säger nu som tillförne, att
varhelst det sker, så måste det anses vara till verklig landsätta,
att eu driftkoncentrering kommer till stånd. Det var också med
verklig förvåning, jag för min del erfor herr Lindmans uttalande,
herr Lindman, som ju är representant för storindustrien par preference
och som så väl känner förhållandena där, och som säkerligen
medverkat, vid många fusioner av industrier, alldeles oavsett de ekonomiska
konsekvenserna för dem, som deltagit i arbetet inom den
näringsgrenen. Jag må väl säga, att ifall de ord, som användes
nyss av den föregående talaren i debatten, ha någon tillämpning i
förevarande fråga, skulle man kunna tveka, huruvida den icke gäller
detta herr Lindmans uttalande. Jag har för min del velat betona,
att driftkoncentreringen är nödvändig inom sockerindustrien, och jag
tror för övrigt, att kammarens ledamöter kunna vara fullt förvissade,
att icke bara jag, utan även sockerindustriens ledande män länge
varit besjälade av denna tanke. Av samtal, jag haft med dem, framgick
alldeles tydligt, att man när som helst varit beredd att göra
denna driftkoncentrering, oavsett alla åtgärder, som vidtoges från
statens sida, men man har av vissa, mycket lätt skönjbara skäl dröjt
med detta och gärna sökt hopkoppla den frågan med åtgärder från
statens sida. Nu säger herr Lindman och slär sig som den bekante
fariseen för sitt bröst, »gå mina farhågor i uppfyllelse», allt detta
visste jag förut. Innan herr Lindman någonsin tänkt på dessa far -

Nr 57. 74 Onsdagen den 28 maj.

Svar å inte--häger, hade jag emellertid nedskrivit dem i min reservation. Jag
petition. jjar varit fullt konsekvent i detta avseende, när jag å ena sidan
(Forts.) hävdat, att det för landet är nödvändigt, att det åstadkommes en

driftkoncentrering och å andra sidan framhållit, att de, som äro anställda
i dessa fabriker, skola under den tid, de äro arbetslösa och
tills de få nytt arbete, beredas understöd. Det är också den ståndpunkt,
som denna kammare fyra år i rad, tror jag, intagit, när den
begärt utredning om arbetslöshetsunderstöd icke allenast i speciella
fall, herr Fabian Månsson, utan även i sådana fall, när det är allmän
arbetslöshet på grund av det ekonomiska läget på den stora arbetsmarknaden.
Således, denna av kammaren förut intagna ståndpunkt
är det, som jag har åberopat i min reservation. För att gå till utländska
förebilder, så kan jag påminna om, hurusom den konservativa
preussiska regeringen slagit in på den vägen, och hur till och
med den katolska centern höjt det av regeringen begärda arbetslöshetsunderstödet
i ett visst fall.

Vad är då arbetarnas mening i denna fråga? Här står nu herr
Jöns Pålsson och talar om arbetarnas mening på sådant sätt, att de
nog icke äro honom tacksamma för hans uttryck. Arbetarna ha
verkligen väl förstått den landsnytta, som bliver en följd av driftkoncentreringen,
och de ha med stoiskt lugn sett utvecklingen av
denna fråga, men de ha tillika framburit sin moraliska rätt att kräva
arbetslöshetsunderstöd, och detta har jag velat starkt understryka
här i kammaren liksom jag även gjort framställning därom till
statsrådet.

När herr Zetterstrand, för vars anförande jag tror vi böra vara
tacksamma, med stark känsla talade om förpliktelsen att giva arbetslöshetsunderstöd,
så står jag helt och hållet på hans sida, och
det även när han förutspådde, att om icke bolaget skötte denna sak
på ett rättfärdigt sätt, så måste vedergällningens dag till följd härav
en gång komma som konsekvensen av en orättrådig handling.

Ifråga om det svar, som lämnades av herr finansministern, vill
jag säga, att liksom jag i mångt och mycket gillade den första
kungl. propositionen i frågan, så måste jag också säga, att finansministern
i sitt svar i dag synts mig ha gått en ganska konsekvent
väg. För det första fordras understöd av bolaget självt, och det är
det minsta, bolaget kan göra att sörja för sina åldriga arbetare. Jag
skulle gärna därvid vilja ha sett, att man lagt rent av tvångsmedel
i statens hand, på sätt som herr Karlsson i Fjäl gav anvisning i sin
motion om, för att se till, att bolaget utövade sina förpliktelser i
det avseendet på ett fullt tillfyllestgörande sätt. För det andra
fordras, att arbetstillfällen så fort som möjligt beredas arbetarna
genom offentliga institutioner, och för det tredje ställes i utsikt tillfälligt
arbetslöshetsunderstöd för vissa arbetare. I sistnämnda avseenden
ber jag att få rikta en kraftig hemställan till herr finansministern
att icke dröja med utredningen i denna sak, utan omedelbart
vidtaga sådan, då man kan vara fullt förvissad, att många arbetare
komma i den ställningen, att bolaget ej biträder dem, och att arbetsförmedlingen
icke omedelbart kan anvisa arbetstillfällen. På det
sättet skulle vi kunna få till stånd arbetslöshetsunderstöd för speci -

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

®lla fall efter utländskt mönster ock med tillämpning av där använda Svar å internormer.
pellation.

Således, herr talman, är jag tacksam för de ord, som kommit (Forts-)
från statsrådsbänken, och jag vill uttala den förhoppningen, att statsrådet
lägger ned all energi på denna sak, så att man kan komma
att känna sig till freds med lösningen av denna fråga.

Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar! Ehuru
det kan synas onödigt att ytterligare taga tiden i anspråk vid denna
sena timme, så ligger mig dock denna sak så varmt om hjärtat, att
jag vill säga några ord med anledning av talet om de skånska
sockerfabriksarbetarna och speciellt därför, att herr Pålsson i Anderslöv
i sitt anförande sökte att lägga in i frågan en betydelse,
som den icke har. Jag skall därför be att få framföra ett par synpunkter.

Jag vill då för min del slå fast, att den uppfattning, som jag
hade den dag, när sockerkompromissen diskuterades här, att driftkoncentreringen
inom raffinadindustrien och även inom råsockerindustrien
var nödvändig, att den uppfattningen till fullo delas av arbetarna
inom den skånska sockerraffinadindustrien. Det är en sanning,
som icke försvinner därför, att herr Jöns Pålsson söker blanda bort
korten i dag. Arbetarna hava ännu i dag, till och med de, som
sakna sysselsättning, sedan timsten fattat sitt beslut—ja, åtminstone
så sent som i söndags åtta dar — fortfarande samma uppfattning.

Jag både nämligen tillfälle att då deltaga i en överläggning med
ombud från samtliga dessa fabriker, och vid denna överläggning uttalade
sig ombuden på följande sätt: »Vi anse, att denna driftkoncentrering
just nu icke är tillkommen i annat syfte än det, att
sockerfabriksboiaget vill spela ut nedläggandet i syfte att tillskapa
sig en opinion». Det är icke annat än politik efter deras uppfattning
och ej heller efter min.

Vad avser man nu med detta? Jo, när Riksdagen fattat sitt
beslut och redan bundit sig ifråga om tullskyddet i fem år, så spelar
timsten ut denna trumf att lägga ned raffinaderier, som den annars
skulle ha lagt ned ändå, men uppehållit till en passande tidpunkt,
då man kunde få nytta av den såsom en politisk faktor. Nu gå
ytterligare 5 år, och man räknar med, att arbetarna genom arbetslöshet
skola bli lidande och påverka stämningen bland sina kamrater,
samt att detta i sin ordning skall göra det omöjligt för staten
att 1918 vidtaga några åtgärder ifråga om sockerbeskattningen, ty
då blir även resultatet detsamma, att ändrar man tullskyddet då, så
lägger bolaget ned så och så många råsockerfabriker, och då har
timsten på hand att tvinga Riksdagen även vid den tiden.

Jag vill för min del säga, att det här icke är fråga om att arbetarna,
som herr Jöns Pålsson trodde, klaga över sin nöd. Varför
frågan har framförts här, beror på, att här är fråga om en industri,
som genom det tullskydd, staten beviljat densamma, vuxit sig allt
starkare och starkare. När denna industri, som genom statens skydd
tillskansat sig så många miljoner vinst, anlagt sin verksamhet så,
att den behöver vid ett visst tillfälle koncentrera driften, så behagar

Nr 57. 76 Onsdagen den 28 maj.

Svar ä inter- den kasta ut arbetarna på gatan med en mycket ringa pension åt
pellation. några få och utan att sörja för några andra utkomstmöjligheter.

(Forts.) jag skall med ett exempel från ett annat område be att få omtala,
hur bryggeriindustrien gjorde, när den koncentrerade driften. Jagbar
talat om denna sak med bryggeriarbetarförbundets förtroendeman,
och han meddelade, att timsten beredde sysselsättning åt det
övervägande antalet arbetare på andra platser, och att den åt de
arbetare, som icke kunde beredas sysselsättning, gav pensioner icke
på 200 å 300 kronor, utan på 4- å 500 kronor. Sä gjorde denna
industri, som icke åtnjuter det tullskyddet, och på vilken staten icke
med samma rätt kan ställa fordran, att den skall göra något för
sina arbetare, som den kan göra ifråga om sockertrusten.

Arbetarnas fordran i denna fråga är endast den, att samhället,
som genom tullskyddet givit denna industri oskälig vinst, skall genom
Riksdagen utöva det inflytande på denna trust, så att den på ett
behörigt sätt sörjer för de människor, som den en följd av år haft i
sin anställning. Jag går så långt för min del, att jag anser, att, om
icke trusten vill uppfylla det rimliga villkoret att sörja för dessa
människor, som den så många år haft i sin tjänst, så behöver icke
Riksdagen känna sig bunden av kompromissen, utan kan nästa år
ha rätt att utan några som helst samvetsbetänkligheter sänka tullskyddet
ytterligare, då trusten uppträtt så hänsynslöst mot sina arbetare
och icke sörjt för dem, när den koncentrerat driften. Då
skulle icke trusten längre få åtnjuta ett tullskydd på 11 å 12 öre,
utan på högst 5 å 6 öre.

Med detta har jag velat slå fast, att orsaken, varför arbetarna i
denna fråga velat ha Riksdagens medverkan, icke är klagan över,
att de blivit arbetslösa. Det är en rättmätig fordran, att samhället
skall bidraga till att hindra den trust, som i sin tjänst har haft en
del människor, att kasta dem ut på gatan, och tvinga den att sörja
för, att de få en utkomst på ett eller annat sätt.

Till sist vill jag ytterligare slå fast, att detta är ett politiskt
schackdrag av trusten, och herr Pålsson skall icke tala om hyckleri,
från arbetarerepresentanternas sida, ty framtiden skall nog visa, att
dylikt i långt större grad är till finnandes på den andra sidan. Herr
Pälsson talade också om, att vi behövde lätta vårt samvete. Det är
kanske snarare så, att herr Pålsson behöver lätta sitt med hänsyn
till de efterdyningar, som vissa möten i samband med sockerkompromissen
hade med sig. Arbetarna fordra ingenting annat, än
att samhället skall ha öga på den tullskyddade trusten och se till,
att den sörjer för de nu arbetslösa arbetarna.

Herr Lindman: Herr talman! Jag måste be att få yttra ännu
några ord till protokollet. Herr Palmstierna brukar alltid annars
göra anspråk på att vara sakkunnig och ha reda på, vad han kommer
med. Det kan emellertid bli ganska stort tvivel om herr Palmstiernas
sakkunnighet, då man hör ett sådant påstående, som han
helt frankt och utan vidare kommer med, då han talar om, att herr
Lindman är en sådan bolagsman, som har åstadkommit så många
sammanslutningar och fusioner. Jag skall be att få säga herr Palm -

Onsdagen den 28 maj.

Nr 57.

stjerna, att jag aldrig har åstadkommit någon. Kan herr Palmstierna Svar ä internämna
någon? Jag har aldrig varit med om någon sådan. petition.

Där kan man se, hur man förledes till att på det sättet komma (Forts.)
med dylika påståenden, det ena efter det andra: se så förfärligt, så
orimligt. Men vad jag vill säga herr Palmstierna, är, att man skall
vara, bra underligt skapt för att ieke kunna inse, att det, som är en
nyttig drittkoncentration vid ett tillfälle, ingalunda behöver vara
det vid ett annat. Och vad jag syftade på och anförde i debatten
om sockerfrågan, var, att jag i detta fall icke ansåg, att en driftkoncentration
vore så synnerligen önskvärd.

Herr Palmstierna: Jag får verkligen säga, att herr Lindmans
uttalande förvånade mig i hög grad. Man kan dock icke gärna
undgå som ordförande i eu bank av Stockholms Handelsbanks natur,
som särskilt tagit till uppgift att deltaga i åtskilliga koncentrationer,
att medverka til! sådana bildningar.

Vidare vill jag säga, att det framgick av det sista anförandet
av herr Lindman, att han icke alls hade någonting emot eu nödig
eller nyttig driftkoncentration i en industri. Detta vill jag understryka,
ty därigenom blir hans tidigare anförande bäst karakteriserat.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre Ad elswärd:
Herr talman! Det måste helt naturligt alltid vara eu mycket sorglig
händelse, när nedläggandet av eu industriell drift äger rum. Och jag
förstår mycket väl, att personer, särskilt från de orter, där ett sådant
nedläggande av driften nu ifrågakommer, känna sig upprörda över
detsamma. Sannolikt har ingen i denna kammare varit med om att
kämpa ut de bekymmer och svårigheter, som ett sådant nedläggande
av en stor drift medför i den utsträckning, som jag själv varit. Att
jag sålunda icke tar följderna utav de förhållanden som inträtt inom
sockerindustrien på ett lättsinnigt och likgiltigt sätt, som en talare
här nyss ville antyda, hoppas jag ingen här tror, och jag tror icke
heller, att denne talare i själ och hjärta själv menade vad han sade,
utan jag tillskriver denna hans tillvitelse mot mig den nervositet, som
kanske är en följd av det myckna arbetet under sista tiden.

Här har nu under debatten mest varit fråga om koncentrationens
berättigande eller ej. Jag vill härtill blott säga, att såsom förhållandena
inom sockerindustrien varit, de naturliga förutsättningarna för
densamma äro sådana, att eu koncentration av driften förr eller senare
i alla händelser, hade blivit nödvändig. Bästa beviset för att
så är, ha vi ju i det förhållande, som jag hade tillfälle omnämna i
svaret på interpellationen, att sockerindustrien kan på en gång nedlägga
fyra raffinaderier och avskeda 600 arbetare, utan att behöva
använda en enda av dem på de andra fabrikerna. Med andra ord,
de återstående fabrikerna kunna fortsätta med lika stor, antagligen
större produktion, utan att behöva på något sätt öka sin arbetspersonal.
Det är ju klart, att ett sådant förhållande icke i längden kan
fortfara, och det kan väl nationalekonomiskt sett åtminstone icke
vara lyckligt, att det i längden fortfar.

Det var en talare, som sade, att vi nu ha fått koncentration,

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Svar ä inter- no en vi ha icke fått det billiga sockret. Sänkningen i tullen är dock
petition. pags S{.or) någon sänkning även i sockerpriset måste äga rum,
(Forts.) ocjj }ja(je denna sänkning blivit större, hade man kunnat vara övertygad
om, att koncentrationen blivit vida större än den blivit. Jag
tror sålunda för min del, att det i alla fall hade varit oundvikligt
förr eller senare, att en koncentration ägt rum och att följderna av
densamma blivit de, vi nu sett, och jag kan blott uttala en förhoppning
om att dessa följder må bliva så litet skadliga som möjligt,
och i vad på mig ankommer skall jag göra allt, för att de icke skola
bli alltför svåra.

Herr Thorsson: Jag nödgas besvära kammaren ännu några
ögonblick.

Herr Pålsson läste upp ett par citat ur anförande, som socialdemokratiska
talare hållit här i kammaren under soekerdebatten, och
om jag fattade honom rätt, läste han även upp ett utdrag av ett anförande,
som jag hållit under samma debatt. Jag vill vädja till kammarens
ledamöter, om det skymtar fram någon annan uppfattning
av mitt resonemang i dag än av vad jag anförde då. Jag har i dag
precis samma uppfattning om eu koncentration som den dag, då vi
diskuterade detta spörsmål. Vad jag slagit läst, är det, att vad försvararna
av uppgörelsen då lovade, ha de icke visat sig mäktiga att
hålla, trots att de fingo Riksdagen att gå med på uppgörelsen.

Sedan vill jag vända mig mot herr Pålssons påstående, att den
interpellation, som framkommit här, är rena hyckleriet, och jag kvitterar
den oartigheten tillbaka till herr Pålsson med att säga, att
hela hans uppträdande i sockerfrågan liknar någonting av det, som
han öppet beskyllde oss för.

Herr Pålsson: Herr talman! Jag ber endast att få nämna, att
då herr Thorsson trodde, att jag citerat honom med vad jag anförde,
så bevisar detta, att herr Thorsson icke vet, vad han själv har sagt
i kammaren vid detta tillfälle, ty jag citerade med mitt uttalande
icke honom utan herr Gustaf Nilsson i Kristianstad.

§ 6.

Föredrogs särskilda utskottets memorial, nr 4, angående avlöning
åt dess tjänstemän och vaktbetjäning; och blev utskottets däri
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Vid härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets memorial,
nr 33, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar av konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse av §§
8—It, 14, 16, 17, 21, 27—36, 42, 43, 51, 64, 74 och 77 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, av §§ 9—11, 15,
24, 28, 35, 36, 56, 66 och 78 i förordningen om kommunalstyrelse i

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

stad den 21 mars 1862, av §§ 6—8, 10, 14, 34 och 35 i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 och av §§ 3—5,
8, 13, 14, 20, 25—27, 31—33, 38—40, 59, 61 och 62 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 m. m., jämte åtskilliga i ämnet
väckta motioner, begärdes ordet av

Herr Räf, som yttrade: Herr talman! Då jag anser att den frihet,
som i nu föreliggande memorial lämnas åt majoriteten att förtrycka
minoriteten uti i synnerhet dess uppfattning om sabbatsbudets
helgd icke står i överensstämmelse med vare sig lagförslagets huvuduppgift
eller med åsikterna hos det utskott, som förberedande behandlade
1862 års kommunalförordningar eller med vår krisfendomsundervisning
eller med den till Konungen i år avlämnade petitionen i
denna sak och ej heller med innehållet i regeringsformens 16 § och
gällande lag, så nödgas jag härmed, herr talman, yrka avslag på
hemställan i konstitutionsutskottets memorial nummer 33.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

§ 8.

Härefter föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 59, i anledning av väckta motioner om höjning av inkomstoch
förmögenhetsskatten; och

nr 63, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
två särskilda propositioner med förslag till ändrad lydelse av vissa
paragrafer i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, den ena avseende jämväl ändring
av de vid nämnda förordning fogade formulär;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 44, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott;

nr 45, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2, 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m.; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt
pensionsunderlag för förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare
; samt

lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av Kung], Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909.

Kammaren biföll vad utskotten hemställt.

§ 9.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Lindhagen, som yttrade: Herr talman! Jag har för
att icke besvära kammaren dröjt med att framställa en kort inter -

Inter pellation.

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

Inter- pellation. Om jag hade gjort det under de sista dagarna, så hade
pellation. j,,g ju Uppehållit kammarens tid, men nu gör det ingenting, och jag
(Forts.) jjai. tätt löfte av civilministern, till vilken iuterpellationen är ställd, att
han skulle omedelbart besvara den. Emellertid har han till följd av
den långa tid förhandlingarna nu tagit, nödgats aflägsna sig, men då
det i alla fall icke gärna kan vålla någon olägenhet ifall jag nu
framställer den, så ber jag härmed få göra det:

Stora klagomål äga fortfarande rum från de små cigarrhandlarnas
sida över konkurrensen med restauranger, automater och kaféer, där
fortfarande försäljning av cigarrer och cigarretter lär pågå äfven
till andra än spisande och drickande gäster och jämväl efter den för
cigarrbodarna stadgade stängningstid. Det är uppenbarligen eu mycket
stor orättvisa att yrkesutövarna av cigarrhanöein åläggas genom lag
stänga sina bodar på viss tid, men att lagen tillåter enahanda handel
äga rum från andra lokaler efter denna stängningstid.

I den vid 1909 års riksdag framlagda propositionen med förslag
till lag om butikstängningstid antyddes att något borde göras emotovannämnda
missförhållande, eventuellt genom ny lagstiftning, i den mån
sådan handel ej kunde förhindras redan med stöd av nu gällande lag.

Vid 1910 och 1911 års riksdag beslöt Andra kammaren i anledning
av väckta motioner att hos Kung!. Maj:t anhålla om undersökning
och lagförslag för undanröjande av sagda missförhållande, varemot
Första kammaren båda gångerna avslog motionerna.

Då de små cigarrhandlamas bekymmer ännu ej föranlett någon
åtgärd samt försök att på åtalsvägeu beivra ifrågavarande överklagade
handelsrörelse ej heller lett till något resultat, tillåter jag mig
anhålla om kammarens tillstånd att få till herr civilministern framställa
följande spörsmål:

»Kan det emotses att, på sätt i propositionen till 1909 års riksdag
om butikstängningstid uttalats vara önskvärt och av Andra kammaren
åren 1910 och 1911 förordats, herr statsrådet snarast möjligt
vill låta undersöka i vad mån och på vad sätt försäljning av tobaksvaror
från restauranger, kaféer, automater, kiosker m. fi. dylika
ställen må kunna effektivt förbjudas å tid då dylik handel i bod är
förbjuden?»

Herr Lindhagens ifrågavarande anhållan blev av kammaren bifallen.

§ io.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från lagutskottet:

nr 161, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om lagstiftningsåtgärder för åstadkommande av
avlösning i vissa fall av marken till lägenhetsinnehavares besittningar
på ofri enskild grund;

Nr 57.

Onsdagen den 28 maj.

nr 162; i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till apoteksvarustadga dels ock i anledning därav väckta motioner;
och

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas;

från statsutskottet:

nr 1, angående regleringen av utgifterna under riksstatens

första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna; nr

3, angående regleringen av utgifterna under riksstatens

tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;
och

nr 145, i anledning av Kungl. Ma:jts proposition angående inköp
för postverkets räkning av en tomt i Linköping; samt

från särskilda utskottet:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om ändrad lydelse
av 17 kap. 12 § bandelsbalken;

nr 159, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående anslag
till eu central anstalt för pensionsförsäkringsärenden, pensionsstyrelsen;
och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnaderna för en allmän pensionsförsäkring.

§ 11.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:r 18, angående ändrade bestämmelser om internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap;

nr 19, angående vidtagande av åtgärder för ernående av eu
snabbare rättsskipning i högsta domstolen;

nr 20, angående inskränkning i rätten att plocka skogsbär å
annans mark;

nr 21, angående ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap.
5 § rättegångsbalken;

nr 22, angående ändring i gällande bestämmelser om vågar;

nr 23, angående lag om ändrad lydelse av 15—23 och 30 §§ i
8 kap. strafflagen, lag, innefattande vissa bestämmelser till skydd
för hemligheter av betydelse för rikets försvar, lag, innefattande
ändring i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken, samt lag angående
ändrad lydelse av förordningen om offentlighet vid underdomstolarna
den 22 april 1881;

nr 24, angående inskränkning i visst fall av tjänstgöringstiden
för landstingsman och deras suppleanter;

nr 25, angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal
rösträtt i stad;

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 57.

Nr 57.

Oasdagen den 28 maj.

nr 26, angående ändrad lydelse av 6, 7, 8 och 26 §§ i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897;

nr 27, angående förslag till lag om utlämning av förbrytare
ävensom lag om ändring i 1 kap. strafflagen;
nr 28, angående bankovinsten;

nr 29, angående anordnande av tillsyn över förvaltningen av
donerade medel och stiftelser;

nr 30, i fråga om utskänkning av brännvin, vin och Öl i Riksdagens
lokaler;

nr 31, angående ändring i 27 § i lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige:

nr 32, angående val av en tryckfrihetskoinmitterad;
nr 33, angående val av två fullmäktige i riksbanken samt ordförande
och tre fullmäktige i riksgäldskontor ävensom suppleanter
för Riskdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk;

nr 34, angående nedsättning av tullen å superfosfat;
nr 35, angående ändring av tulltaxans bestämmelser om tull ås
flytande polermedel;

nr 36, angående sänkning av tullen å s. k. reveteringsmattor;
nr 37, angående restitution av erlagd skatt, då socker utföres
till svensk frihamn eller intages å svenskt frilager;

nr 38, angående ändrad lydelse av §§ 7, 8 och 12 i förordningen
den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel av utländsk vara m. m.;

nr 39 angående anstånd med likviderande av förfallen skuld å
statslån till Sala—Gysinge—Gävle järnvägsaktiebolag;

nr 40, rörande förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap.
22 och 24 §§ strafflagen;

nr 41, angående förslag till lag om expropriation, lag omändrad
lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 71 §
i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten,,
lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag om ändring
i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning;

nr 42, angående lag om inskränkning i imnutningsrätten;
nr 43, angående lag om ändrad lydelse av 1, 2, 3, 4 och 7 §§:
i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fäll av
gällande bestämmelser om häradsting;

nr 44, angående lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen
den 14 juni 1901;

nr 45, rörande lag angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning, lag om ersättning i vissa fall
av allmänna medel till vittnen i mål, som avses i gällande lag angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,
och förordning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen
om frihamn den 15 november 1907;

nr 46, angående förslag till ändrad lydelse av 62 § första stycket
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

Nr 57.

Torsdagen den 29 maj.

nr 47, angående förslag till lag om gemensamhetsfiske samt lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och lag om
ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om
rätt tdl fiske;

nr 48, angående nytt reglemente för riksbankens styrelse och
förvaltning;

nr 49, angående förstärkt amortering av statsskulden;
nr 51, angående förslag till lag om behandling av alkoholister
samt till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen
i mål enligt lag om behandling av alkoholister; och

nr 52, rörande förslag till lag angående köttbesiktning och
slakthus.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande, nr 157, i
anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående de medel, av vilka
pensioner, som jämlikt lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension komma att beviljas tjänstemän
vid statens vattenfallsverk, skola utgå.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl, 5,51 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 29 maj.

Kl. 8 e. m.

Justerades protokollet för den 23 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående de medel, av vilka pensioner, som jämlikt
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnebavares rätt till

Sr 57.

84 Torsdagen den 29 maj.

pension komma att beviljas tjänstemän vid statens vattenfallsverk,
skola utgå; och biföll kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelse
till Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående ändrad
lydelse av §§ 8—11, 14, 16, 17, 21, 27—36, 42, 43, 51, 64, 74 och
77 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,
av §§ 9—11, 15, 24, 28, 35, 36, 56, 66 och 78 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, av §§ 6—8, 10, 14, 34
och 35 i förordningen om kommunalstvrelse i Stockholm den 23 maj
1862 och av §§ 3—5, 8, 13, 14, 20, 25-27, 31-33, 38-40, 59, 61
och 62 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 m. m., jämte
åtskilliga inom Riksdagen i ämnet väckta motioner;

från statsutskottet:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt stationsinspektoren Johan Axel Theodor Petersohns änka
Johanna Augusta Alexandra Petersohn, född Nicander;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för vissa tjänstemän att för aviöningsförhöjning tillgodoräkna sig tid,
varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av värnplikt;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
av telegrafverkets stat för driftkostnader år 1914;

nr 150, angående de i 63 § regeringsformen föreskrivna kreditivsummor; nr

151, i anledning av Kungl. Majds proposition angående utvidgning
av den mellan Maren och Saltsjön belägna delen av Södertälje
kanal;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
av visst belopp till den i 19 § av lagen angående rätt till
pension för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 omförmälda,
fond;

nr 153, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om ökning av fonden för befrämjande av hantverk
och därmed jämförlig mindre industri, dels ock Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av anslag för täckande av förvaltningskostnaderna
för nämnda lånefond år 1914;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ytterligare medel för utlåning från fonden för rederinäringens
understödjande;

nr 155, i anledning av Kungl. Majds proposition angående pension
åt vissa vid Trollhätte kanalverk anställda vakter m. fl.;

nr 156, i anledning av Kungl. Majds proposition angående årligt
understöd åt lantbrevbäraren Jonas Nilsson Litb och förre postföraren
Olof Johansson Ferm;

Sr 57.

Torsdagen den 29 maj.

nr 157, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående understöd
åt bergsprängartörmannen Karl August Lundgrens änka och
minderåriga barn; och

nr 158, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående arvode
till delegerad vid underhandlingarna med Norge rörande flyttlapparnas
rätt till renbete m. m.;

från bankoutskottet:

nr 245, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2, 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension in. m.; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt
pensionsunderlag för förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare; från

lagutskottet:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen om Kungl. Maj-.ts regeringsrätt
den 26 maj 1909; samt

från jordbruksutskottet:

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående‘vård av enskildes skogar på Öland; och

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående den skogsvårdsstyrelse åliggande verksamhet på

Oland.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande, nr
64, angående beräkning av bevillningarna för år 1914.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,i s e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 57.

Fredagen den 30 maj.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträden den 24 innevarande
maj förda protokollen.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 64, angående beräkning
av bevillningarna för år 1914; och biföll kammaren därvid
vad utskottet hemställt.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 4, angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde
huvudtitel, omfattande anslagen till lantförsvarsdepartementet;

nr 5, angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte
huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;

nr 6, angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjätte
huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

nr 7, angående reglering av utgifterna under riksstatens sjunde
huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 8, angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;

nr 9, angående regleringen av utgifterna under riksstatens nionde
huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet; och
nr 252, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning,
i vad angår civildepartementsäreriden; samt

från jordbruksutskottet:

nr 174, i anledning av Kungl. Majds proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Västerby nr 1 i Södermanlands
län;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av ett område från förra militiebostället Kroberga nr 3 i Södermanlands
län;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av förra militiebostället Norra Berga nr 4 Södergården i
Östergötlands län;

Nr 57.

Fredagen den 30 maj.

nr 177, i anledning av Kung], Majds proposition angående upplåtande
av fyra lägenheter från förra miiitiebostället Bölnorp nr 1
med underlydande i Östergötlands län;

nr 178, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av ..lägenheter från förra miiitiebostället Stora Gålstad nr 4
Storgård i Östergötlands län;

nr 179, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av två lägenheter från förra miiitiebostället Elmtomta nr 1 i
Östergötlands län;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående..upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Brickebo nr 1 i Östergötlands
län;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa områden, tillhörande kronoparken Långabrohult i
Kronobergs län;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av vissa områden från förra miiitiebostället Borrby nr 62
med underlydande i Kristianstads län;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Mjölkalånga nr 7, 9
och 11 med underlydande i Kristianstads län;

nr 184, i anledning av Kungl. Majds proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Sandby kungsgård
nr 14 i Kristianstads län;

nr 185, i anledning av Kungl. Majts proposition angående upplåtande
av två lägenheter från förra miiitiebostället Höghult nr 2 i
Kristianstads län;

nr 186, i anledning av Kungl. Majds proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Silvåkra nr 1, 2 i
Kristianstads län;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av förra miiitiebostället. Lyby nr 22 i Malmöhus län;

nr 188, i anledning av Kungl. Majds proposition angående..upplåtande
av en lägenhet från förra miiitiebostället Rolfsbo nr 1 Övergård
i Göteborgs och Bohus län;

nr 189, i anledning av Kungl. Majds proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Ledum nr 1 jämte
Kattås nr 1, eu ödegård, i Göteborgs och Bohus län;

nr 190, i anledning av Kungl. Majds proposition angående försäljning
av vissa till förra miiitiebostället Ettack nr 1 och 2 med
underlydande i Skaraborgs län hörande områden;

nr 191, i anledning av Kungl. Majds proposition angående upplåtande
av vissa områden från förra miiitiebostället Sanna nr 4 i
Örebro län;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra hospitalshemmanet Hospitalet nr 1
och 2 eller Arboga i Västmanlands län;

nr 193, i anledning av Kungl. Majds proposition angående försäljning
av kronans andel i lägenheten Kvarnudden nr 1 under Näsets
by i Jämtlands län;

Jir 57.

Fredagen den 30 maj.

nr 194, angående utredning och förslag, åsyftande rätt för enskilda
fastighetsinnekavare att för tillgodogörande av vatten till husbehov
över annans fastighet framdraga ledning;

nr 195, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Bolum nr 9 Munkagård
i Skaraborgs län;

nr 196, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra militiebostället Eggelstad nr 10 i
Malmöhus län;

nr 197, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter m. m. från lotten nr 1 av förra militiebostället
Rebbelberga nr 10 Kungsgården i Kristianstads län;

nr 198, i anledning av Kungl. Majds proposition angående sammanslagning
av den så kallade äldre odlingslånefonden med nya odlingslånefonden
till en fond, benämnd odlingsfonden;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av eu lägenhet från förra militiebostället Bjurstorp nr 4, 8 i
Malmöhus län;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter för förra militiebostället Dahl nr 1 i Södermanlands
län;

nr 201, i anledning av Kungl. Majds proposition angående försäljning
av vissa delar av förra militiebostället Ivetofta nr 6, 8 i Kristianstads
län;

nr 202, i anledning av Kung]. Majds proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra kronofogdebostället Tonnö nr 3 Kåragården
i Jönköpings län;

nr 203, i anledning av Kungl. Majds proposition angående försäljning
av frälseutjorden Mjölby nr 6 samt lägenheterna Mjölby nr 41
och Mjölby nr 40 m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Majds proposition om överlämnande
till fångvården av ett kronan tillhörigt område invid strafffängelsets
i Uppsala tomt;

nr 205, i anledning'' av Kung], Majds proposition angående upplåtande
till staden Mariefred av ett område av kungsladugården
Gripsholm nr 1 i Södermanlands län;

nr 206, i anledning av Kungl. Majds proposition angående försäljning
av förra länsmansbostäliet Johnesta nr 2 i Västmanlands län;

nr 207, i anledning av Kung!. Majds proposition angående upplåtande
av ett område från förra militiebostället Stora Broby nr 1 i
Östergötlands län;

nr 208, i anledning av Kung]. Majds proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Flathult nr 2 i Kalmar
län;

nr 209, i anledning av Kungl. Majt.-s proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 15 i den uti Jagen den 10 juni 1912 angående
flottning av skogsapel- i gränsfloderna Torneå och Muonio
intagna stadga;

nr 210, i anledning av Kungl. Majds proposition angående lektorn
vid lantbruksinstitutet vid Ultima P. E. Bilbergs lönetursrätt;

Nr 57.

Fredagen den 30 maj.

nr 211, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Halleby nr 1 med
Jörland nr 1 och Åker nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 212, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra hospitalshemmanet Hospitalsgården
nr 1 i Skaraborgs län;

nr 213, i anledning av Käng!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av eu lägenhet från förra militiebostället Holmesberg nr 1
jämte Eneboda nr 1, en utjord, i Jönköpings län;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Ramdala nr 10 i
Blekinge län;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra militiebostället Botilstorp nr 1 Södergård
i Jönköpings län;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av eu lägenhet från förra militiebostället Botilstorp nr 2 Norrgård
med underlydande i Jönköpings län;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den till förra militiebostället Åsaka nr 4 Tomten hörande
lägenheten Pipartomten i Alvsborgs län;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Herresäter nr 1 i
ustergötlands län;

nr 219, i anledning av Kung). Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra kronofogdebostället Högsjöryr nr

1 och 2 i Alvsborgs län;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra regeroentschefsbostället Frövi nr 1,

2 och 3 med Berga nr 1 och Östankil nr 1 i Västmanlands län;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om hingstbesiktningstvång;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från lotten nr 1 av Starby kungsladugård i
Östergötlands län;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anledning
av framställning från magnesitaktiebolaget Tarrekaise beträffande
vissa av bolaget arrenderade mineralfyndigheter å kronojord i Norrbottens
län;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalinbetalningarna
till fonden för torvindustriens befrämjande;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
til! Rumla municipalsamhälle av den till länsmansbostället
Vs mantal Rumla nr 4 hörande skogsmarken;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt bergverksaktiebolaget Freja av kronan tillhörig mark i
Norrbottens län;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra kaptensbostället Skårebo nr 1 i
Kalmar län;

Nr 57.

Fredagen den 30 maj.

228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av mark från förra regementskvartermästarbostället Hultås
nr 1 Norra och Hultås nr 2 Södra i Göteborgs och Bohus län;

nr 229, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av kronan tillkommande fordran på grund av ett å fastigheten
1/u mantal Horsaskog nr 1 i Kristianstads län vilande odlingslån; nr

230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Gudhem nr 1—9
med Holmäng nr 1 Hulegärd i Skaraborgs län;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra överstebostället Slädened nr 3, 4, 5
och 6 Storegården i Skaraborgs län;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från indragna miiitiebostället Öresten i Älvsborgs
län;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av förra mönsterskrivarfaostället Torp nr 4 Brogård i Kronobergs
län;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av förra häradshövdingbostället Enögla nr 3 i Uppsala län;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Tjustorp nr 1 i
Skaraborgs län;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra miiitiebostället Täppesås nr 1, 2
och 3 i Jönköpings län;

nr 258, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående upplåtande
av tre områden från förra miiitiebostället Skränge nr 4 Mellangård
jämte Skränge nr 7, en utjord, i Östergötlands län;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av ett område från förra miiitiebostället Satterstad nr 2 Nedergården
i Östergötlands län;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Rolfsbo nr 2 i Norgård
i Göteborgs och Bohus län;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Böke nr 1 i Kalmar
län;

nr 263, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
av två områden från förra miiitiebostället Ubbetorp nr 1 i
Östergötlands län;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående .upplåtande
av lägenheter från förra miiitiebostället Kyrkeby nr 1 Övergård
i Göteborgs och Bohus län;

nr 265, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra miiitiebostället Getnabo nr 1 med
underlydande i Kalmar län;

Nr 57.

Fredagen den 30 maj.

ur 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av ett område från förra militiebostället Ande nr 10, 12 och
22 i Malmöhus län;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra ryttmästarbostället Håslöv nr 10
och 12 samt förra trumslagarbostället Håslöv nr 3 och 7 i Kristianstads
län;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Dalby församling av visst område av lotten nr 1 av Dalby
kungsgård i Malmöhus län;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt vissa kronojägare i Klotens revir;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
eller upplåtelse i vissa fall av mark från kronoegendomar;

nr 271, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Sandshult nr 1, 2, 3
och 4 jämte Ubbetorp nr 1, ett torp, i Kalmar län;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Stora Brogård nr 1 i
Jönköpings län;

nr 273, i anledning av Knngl. Ma_j:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Skorpetorp nr 1 i
Kalmar län;

nr 274, angående driftkostnaderna för statens produktiva fonder
i vad angår jordbruksärenden;

nr 275, angående interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma
vanvård av samfälld skog;

nr 276, angående ändring i gällande bestämmelser rörande fördelning
av odlingslån; och

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för staden Sala "att försälja vissa s. k. tilldelningar och inlagor.

§ 4.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 50, angående tull och skatt å socker m. m.;

nr 53, rörande ändring i gällande bestämmelser angående anmälan
till domstol om avbetalning å intecknat skuldebrev;

nr 61, angående förslag till lag om allmän pensionsförsäkring
samt lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken;

nr 63, angående anslag till en centralanstalt för pensionsförsäkringsärenden,
pensionsstyrelsen;

nr 64, angående anslag till bestridande av kostnaderna för en
allmän pensionsförsäkring;

nr 54, angående förslag i syfte att medelst stadgande om lösningsrätt
bereda ägare av byggnader å ofri grund en mera tryggad
ställning;

Nr 57.

Fredagen den 30 maj.

nr 55, angående förslag till apoteksvarustadga;
nr 56, rörande förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar
att bär i riket vistas;

nr 57, angående utredning och förslag, åsyftande rätt för enskilda
fastighetsinnehavare att för tillgodogörande av vatten till husbehov
över annans fastighet framdraga ledning;

ur 58, angående lag om ändrad lydelse av § 15 i den uti lagen
den 10 juni 1912 angående flottning av skogsapel’ i gränsfloderna
Torneå och Muonio intagna stadga;

nr 59, angående förslag till lag om hingstbesiktningstvång;
nr 60, angående förslag till lag om ändring i vissa delar av
2 § i lagen om Kung!. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909;

nr 62, i anledning av Kung!. Majrts proposition angående ändrad
lydelse av §§ 8—11, 14, 16, 17, 21, 27—36, 42, 43, 51, 64, 74
och 77 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862, av §§ 9—11, 15, 24, 28, 35, 36, 56, 66 och 78 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, av §§ 6—8, 10, 14,
34 och 35 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23
maj 1862 och av §§ 3—5, 8, 13, 14, 20, 25—27, 31—33, 38—40, 59,
61 och 62 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 m. m.;

nr 65, angående förslag till förordning angående den skogsvårdsstyrelse
åliggande verksamhet på Öland;
nr 66, angående kreditivsummorna;

nr 67, angående ändrad lydelse av 54 § i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering;

nr 68, angående utredning huruvida och i vad mån, då ett aktiebolag
eller solidariskt bankbolag upplöses, bolagets uppsparade tillgångar,
vilka icke utdelas förrän i sammanhang med bolagets upplösning,
må kunna göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna; nr

69, angående ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt och 8 § i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst;

nr 70, ..angående förslag till lag angående vård av enskildes
skogar på Öland;

nr 71, angående förslag till ändring av 25 § 4 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker;

nr 72, angående förslag till förordning om vissa ändringar i 6
—10 §§ i förordningen den 20 april 1906 angående en särskild
stämpelavgift för försäljning av punsch, arrak och rom;

nr 73, angående lag om ändrad lydelse av 2, 5 och 6 §§ i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till
pension m. m.;

nr 74, angående särskild pensionsunderlag för första provinsialläkare,
som tillika äro provinsialläkare;

nr 75, angående sänkning av vissa tullsatser å läder; samt
nr 76; angående ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 23
oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter.

Fredagen den 30 maj.

Nr 57.

§ 5.

Herr talmannen gav nu ordet till

Svar ä interpellation.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Schotte, som yttrade:
Herr talman! Herr Lindhagen har erhållit kammarens tillåtelse
att till mig framställa följande spörsmål:

»Kan det emotses, att, på sätt i propositionen till 1909 års Riksdag
om butikstängningstid uttalats, vara önskvärt och av Andra
kammaren åren 1910 och 1911 förordats, herr statsrådet snarast möjligt
vill låta undersöka, i vad mån och på vad sätt försäljning av
tobaksvaror från restauranger, kaféer, automater, kiosker m. fl. dylika
ställen må kunna effektivt förbjudas å tid, då dylik handel i bod är
förbjuden?»

Med hänsyn till tidpunkten för framställandet av interpellationen
föreställer jag mig, att den ärade interpellanten icke har några anspråk
på någon utredning eller något vidlyftigare uttalande från min
sida. Jag vill därför allenast förklara, att jag finner den av honom
väckta frågan böra göras till föremål för övervägande, ehuru jag är
fullt medveten om att den är förknippad med många vanskligheter.
Så fort tid och omständigheter medgiva, vill jag därför överväga,
huru och på vad sätt en utredning i frågan skall kunna äga rum,
på vilka utredning må bero vad vidare kan åtgöras i frågan.

Vidare anförde:

Herr Lindhagen: Jag får tacka herr statsrådet å egna och

vederbörandes vägnar för det benäget meddelade svaret.

Det är så, att denna fråga egentligen borde hava övervägts 1909
i samband med propositionen om butikstängningstiden. Det var också
några onda aningar i propositionens motivering, som tycktes visa,
att det icke skulle gå ihop. Dessa aningar borde hava manat regeringen
att även tänka på denna fråga redan då. När nu en sådan
sak icke blir löst i sitt ursprungliga sammanhang, inträffar det lätt,
att den blir bortglömd. Det är i varje fall mycket svårare att få
fram den senare, än om man från början tagit itu med den. Det
har visat sig, att Andra kammaren 1910 och 1911 funnit, att detta
krav är behjärtansvärt och bör villfaras, men åren hava gått, och
alla andra saker hava trängt undan denna detalj.

Nu är det i alla fall glädjande, om saken omsider, låtom oss
hoppas det, kommer att ordnas efter vederbörandes önskan och i enlighet
med rättvisans oeftergivliga fordringar, då den nu kommer
under höga vederbörandes bedömande.

Herr Branting: Det kanske kunde vara onödigt att säga något

vidare i denna sak.

Det förefaller mig ändå, att i denna fråga bör i kammaren icke
ensamt framföras kravet på att cigarrhandlarnas önskningar skola
bliva tillgodosedda. Vid sidan av deras anspråk, som ju äro värda

Nr 57.

Fredagen den 30 maj.

Svar vinter-allt beaktande, finnas emellertid allmänhetens anspråk på att få sina
pellation. behov på något sätt tillgodosedda. Man bör alltså se till, att man
(Forts.) icke inför förbudslagstiftning på ett rent onödigt område, där den
kommer att medföra trakasserier och bliva mera till skada än
till gagn.

Herr Lindhagen: Vad angår allmänhetens krav, så får väl

allmänheten rätta sig efter rättsordningen och icke för egen de! fordra
full anarki. Det förefaller mig alldeles påtagligt, att man icke
skall stifta lagar på det sättet, att man hindrar vissa medborgare i
deras lagliga näring och förbjuder dem att sälja efter ett visst klockslag,
medan andra i allmänhetens intresse få sälja efter detta
klockslag.

Det vore då riktigare, att båda finge sälja hur mycket de vilja,
särskilt då det är fråga om de små cigarrhandlarna, som icke hava
egna biträden utan äro självförsörjare, och som icke önska något
högre än att få driva sin rörelse på kvällstimmarna, då köplusten ju
är störst.

Den allmänhet, som sitter på restauranter och bolmar och röker,
har jag mindre behjärtande för. Den kan hålla sig hemma och
lägga sig i tid, så mår den bättre. Det vore dessutom ingalunda
orimligt om denna allmänhet köpte sitt behov även av tobak före
batikstängningen. Men för övrigt är det icke här fråga om att utestänga
oskicket att sitta sent uppe och röka, utan det är fråga om
att restauranter och dylika lokaler åtminstone icke skola få sälja till
folk, som komma in från gatan och köpa och sedan gå sin väg.

Man må väl i all rimlighets namn kunna inskränka cigarrhandeln å
restauranter så, att den endast sker under sträng kontroll till spisande
gäster, som skola sitta där inpå sena nattimmarna.

§ 6.

Härefter anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag
till Riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 139, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 54 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering samt en i ämnet väckt
motion;

nr 140, i anledning av väckt motion om ändring i 7 §, 2: a)
b) förox-dningen om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst-
och förmögenhetsskatt och 8 § i förordningen den 28 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;

nr 142, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående ändring
av 25 § 4 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående
beskattning av socker;

Fredagen den 30 maj.

Nr 57.

nr 164, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å ris, risgryn och rismjöl;

nr 165, angående ändring i bestämmelserna om tullrestitution i
vissa fall vid utförsel av mjöl av råg eller vete;

nr 166, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 3 och
4 §§ bevillningsförordningen;

nr 167, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av överrubriken till rubrikerna nr 1190 och 1191 i
gällande tulltaxa;

nr 168, i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, förordning om
ersättning till städer, vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap
för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel samt
förordning om statsverkets fond av rusdrycksmedel, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 169, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag

till förordning angående beskattning av vissa sockerlösningar m. m.;

nr 170, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om arvskatt och skatt för gåva;

nr 172, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition med förslag

beträffande vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
ävensom en i. samma ämne väckt motion.

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning om vissa ändringar i 6—10 §§ i förordningen den 20
april 1906 angående en särskild stämpelavgift för försäljning av
punsch, arrak och rom;

nr 248, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående stämpelavgiften;

nr 249, i anledning av väckt motion om sänkning av vissa tullsatser
å läder;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 23 oktober
1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter;
och

nr 251, i anledning av dels Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner
med förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, den ena avseende jämväl ändring av de vid nämnda
förordning fogade formulär, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial:

nr 158, angående statsregleringen för år 1914; och
nr 159, med förslag till gratifikationer till de vid innevarande
riksdag nos kamrarna anställda tjänstemän m. fl.

Nr 57.

Lördagen den 31 maj.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,32 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 31 maj.

Kl. 3,30 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 och den 26 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 158, angående statsregleringen
för år 1914.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—12.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 13.

Godkändes.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets memorial, nr
159, med förslag till gratifikationer till de vid innevarande riksdag
hos kamrarna anställda tjänstemän m. fl., biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

Söndagen den 1 juni.

§ 4.

Nr 57.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 160, i anledning av Kung!. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram ställning i avseende å dispositionen
av besparingarna å huvudtitlarna;

bankoutskottets memorial:

nr 47, med förslag till nytt reglemente för riksgäldskontoret; och

ur 48, angående ersättning till särskilt anlitat sakkunnigt bi
träde hos banko utskottet; samt

Jordbruksutskottets memorial, nr 152, angående anslag till
Sveriges utsädesförening.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Efter därom framställd begäran beviljades herr Biidebrand ledighet
från riksdagsgöromålen under återstående delen av innevarande riksdag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,6 e. in.

In fidem
Per Cronvall.

Söndagen den ! juni.

Kl. 8 e. m.

Förhandlingar na leddes vid detta sammanträde av herr vice
talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets memorial, nr 160, i anledning av Kung! Maj:t,s
i statsverkspropositionen gjorda framställning i avseende å dispositionen
av besparingarna å huvudtitlarna;

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 67.

Nr 57.

Söndagen den 1 juni.

bankoutskottets memorial:

nr 47, med förslag- till nytt reglemente för riksgäldskontoret; och

nr 48, angående ersättning till särskilt anlitat sakkunnigt biträde
hos bankoutskottet; samt

jordbruksutskottets memorial nr 152, angående anslag till
Sveriges utsädesförening.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial hemställt.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från jordbruksutskottet:

nr 171, angående dispositionen av vissa till Plyinge hingstdepå
anslagna fastigheter;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra kronofogdebostället Väderstad nr 5
i Östergötlands län jämte en i ämnet väckt motion;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället Knutesbråten
nr 1 i Jönköpings län;

nr 280, i anledning av Kungl. MajJs proposition angående upplåtande
av lägenheter frän förra militieboställena Honeröd nr 2
Hålegården och Honeröd nr 3 Mellangärden samt Honeröd nr 4
Västergården i Göteborgs och Bohus län;

nr 281, i anledning av Kungl. Majas proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlösning
av den ägaren av skattelägenheten Djurön nr 1 i Östergötlands
län åliggande skyldigheten att därstädes underhålla ett
holländeri;

nr 283, i anledning av Kungl. MajJs proposition angående tillstånd
för Båraryds församling att i stället för årlig avgäld erlägga
en summa en gång för alla för lägenheten Kyrkogården nr 1,
avsöndrad från förra militiebostället Båraryd nr 2 Östergård i Jönköpings
län;

nr 284, i anledning av Kungl. MajJs proposition angående försäljning
av en kronan såsom danaarv tillfallen del av tomten nr 4
i kvarteret Plantanji Uppsala;

nr 285, i anledning av Kungl. MajJs proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Aminer nr 1 i
Jämtlands län;

nr 286. i anledning av Kungl. MajJs proposition angående reglering
av häradsallmänningen Västra Stöpen i Skaraborgs län;

nr 287, i anledning av Kungl. MajJs proposition angående avsättande
såsom nationalpark av visst område i Arjeplogs socken
av Norrbottens län;

Sr 57.

Söndagen den 1 juni.

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra militiebostället Ebbaröd nr 1
och 5 i Kristianstads län;

nr 289, angående dispositionen av vissa till Strömsholms hingstdepå
anslagna fastigheter;

nr 290, i. anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av vissa delar av förra militiebostället Rinkaby nr 17 och
22 i Kristianstads län;

nr 291, angående, regleringen av utgifterna för kapitalökning i
vad angår jordbruksärendena; och

nr 297, angående anslag till Sveriges utsädesförening.

från statsutskottet:

nr 146,anledning av väckta motioner angående utredning och
förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens bekostnad
av inre farleder i Bohusläns skärgård;

nr 234, j anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till utgiftsstat för postsparbanken m. m.;

nr 235, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens
vattenfallsverk m. in.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nytt
avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket samt fastställande
av postverkets stat för driftkostnader år 1914;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av eu statens tryckeriexpedition;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i den s. k. djurgårdskassan till vissa reparationsarbeten
vid Ulriksdals och Drottningholms slott;

ur 239, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående
ändringar i avlöningsreglementet för statens järnvägar in. m. samt
i ämnet väckta motioner;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av ett hospital å biskopsbostället Sundby nr 1 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar ni. m.;

ur 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
till extra ordinarie eldaren vid statens järnvägar Peter Lorents
Liljevali;

nr 243, i anledning av Kungl. .Maj:is proposition angående fördelning
av medel till främjande av nykterhet och motarbetande av
dryckenskapens följder;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de
medel, av vilka pensioner, som jämlikt lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension komma att beviljas
tjänstemän vid statens vattenfallsverk,'' skola utgå, och

nr 294, angående statsregleringen för år 1914 och sättet för
anvisande av vissa anslagsbelopp'';

Nr 57.

100

Söndagen den 1 juni.

från bevillningsutskottet;

nr 292, angående beräkning för bevillningarna för år 1914;
samt

från bankoutskottet:

nr 295, med reglemente för riksgäldskontoret.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till
Riksdagens skrivelse, nr 296, till fullmäktige i riksgäldskontoret
med reglemente för riksgäldskontoret.

§ 3.

Härefter anmaldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
till paragrafer i riksdagsbeslutet :

nr 17, angående åtskilliga på grund av § 89 regeringsformen
väckta frågor;

nr 77, angående utarbetande och framläggande av förslag till
interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma vanvård av samfälld
skog;

nr 78, angående tullen å ris, risgryn och rismjöl;
nr 79, angående ändring i bestämmelserna om till Restitution i
vissa fäll vid utförsel av mjöl av råg eller vete;

nr 80, angående ändrad lydelse av 3 och 4 §§ bevillningsförordningen; nr

81, rörande förordning angående stämpelavgiften;
nr 82, angående ändrad lydelse av överrubriken till rubrikerna
nr 1190 och 1191 äfvensom rubriken nr 13 i gällande tulltaxa; nr

83, beträffande vissa ändringar i förordningen den 6 november
1908 angående eu särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper;

nr 84, angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering jämte ändring av de vid nämnda förordning
fogade formulär;

nr 85, angående förordning om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin,
förordning om ersättning till städer, vissa köpingar, landsting och
hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel
samt förordning om statsverkets fond av rusdrycksmedel; nr

86, angående beskattning av vissa sockerlösningar m. in.; och
nr 87, angående förslag till förordning om arvsskatt och skatt
för gåva.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 161,
angående den nya riksstaten.

Måndagen den 2 juni.

I ?’•

101

>r 57.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8,20 e. m.

In Mera
Per CronvaU.

Måndagen flen 2 juni.

Kl. 10,3o f. in.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 27 nästlidne
maj förda protokollen.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 161, angående den nya
riksstaten; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelse, nr 293, till Konungen med överlämnande av ny riksstat.

§ 4.

Vidare anmäldes och godkändes:

Riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 16, i avseende ä statsregleringen och rörande med statsverket
gemenskap ägande ämnen;

nr 88, angående statsregleringen;

nr 89, angående beräkning av bevillningarna för är 1914;

nr 90, angående nytt reglemente för riksgäldskontoret;

nr 91, angående anslag till Sveriges utsädesförening;

nr 92, angående dispositionen av besparingarna å huvudtitlarna;

nr 93, angående utbetalning av riksdags- och revisionskostnader
m. m.;

nr 94, angående av 1913 års riksdag beslutade a riksgäldskontoret
anvisade utgifter under år 1914;

Nr 57.

102

Måndagen den 2 juni.

nr 95, angående bestridande av sådana av Riksdag föranledda
utgifter, som av Kung!. Maj:t förskottsvis anvisats till utbetalning
å statskontoret;

nr 96, angående sättet för betalning'' av räntor å statsskulden
m. m., utgifter för kapitalökning och avbetalning å statsskulden;
samt

nr 97, angående upplåning av medel för fonden för bibanor i
västra delarna av riket samt järnvägslånefonden.

§ &•

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr vice talmannen, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att uppdraga åt de ledamöter
av kammaren, som representera Stockholms stad att jämte de övriga
kammarens ledamöter, som kunna vara i huvudstaden närvarande,
verkställa justering av de kammarens protokoll, som nu vid Riksdagens
slut befinnas vara ojusterade.

Denna hemställan bifölls av''kammaren.

§ 7.

Kammarens ledamöter, vilka av Kungl. Maj:t blivit kallade att
derin a dag efter bevistad gudstjänst infinna sig å rikssalen, där
Riksdagen kom me att avslutas, avgingo nu till Storkyrkan för
åhörande av riksdagspredikan. Efter gudstjänstens slut begåvo sig
kammarens ledamöter till rikssalen, där jämväl Första kammarens
ledamöter infunno sig.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet Schotte uppläste
där Kungl. Maj:ts förordnande för hans excellens herr statsministern
Staaff att ä Kungl. Maj:ts vägnar avsluta Riksdagen.

Sedan härefter kamrarnas undersåtliga vördnad och välönskningar
blivit av herrar talmän framförda samt herr statsrådet och
chefen för civildepartementet uppläst Riksdagens beslut, förklarade
hans excellens herr statsministern Riksdagen vara avslutad.

§ 8.

Efter det herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen avsked av kammarens
ledamöter med följande ord: Mina herrar! Från och med
denna stund tillhör 1913 års Riksdag historien. Dess dom kommer att
fällas över det arbete, som därunder utförts. Vi själva kunna endast
intyga, att detta arbete varit om möjligt mer än vanligt krävande

103

Nr 57.

Måndagen den 2 juni.

och maktpåliggande, och jag, som till följd av det hedrande uppdrag,
som varit mig anförtrott, ej fått deltaga uti själva riksdagsarbetet,
utan endast haft att leda Edra förhandlingar och fastslå Edra beslut,
har därvid haft glädjen ytterligare få bevittna den samvetsgrannhet
och plikttrohet, som städse utmärkt denna Andra kammare.

Störa och betydelsefulla äro också de beslut, som fattats och
om vilka det på rikssalen meddelade riksdagsbeslutet bär vittne.
Uti den sanna samlingens tecken hava Riksdagens båda kamrar
med sällspord enighet efter årtiondenas grundliga förberedelser fört
den omfattande frågan om en allmän folkpensionering till en, som
vi hoppas, lycklig lösning. Det tillhör dock först kommande generationer
att till fullo få bevittna dess verkningar.

Efter fullgjort arbete hava redan de flesta återvänt till de väntande
hemmen och den lilla skara, som ännu dröjt kvar, kommer
om ett ögonblick även den att skingras. Såväl till de många från
varande som till de kvarvarande anhåller jag att uti denna avskedets
stund få uttala mina varmaste tacksägelser för allt mig visat
överseende och förtroende samt för de många prov på kamratlik
vänskap, som oföränderligt kommit mig till del och uti rikaste mått
motsvarat de förhoppningar, åt vilka jag vid denna Riksdags början
vågade giva uttryck.

Måtte det förunnas Eder alla att under deri stundande sommaren
på Edra skilda verksamhetsfält under återhämtande av nya
krafter framgångsrikt få sträva och verka för vårt gemensamma
mål, vårt älskade fäderneslands lycka och väl.

Härpå svarade herr Hansson i Solberga: Herr talman! Dä nu
avskedets stund är inne, må det tillåtas mig att å de nu närvarande
och övriga mina kamraters vägnar till Eder, herr baron, få uttrycka
allas vårt innerliga och uppriktiga tack för den skicklighet, plikt
trohet, oväld och det tålamod, varmed Ni ledt våra förhandlingar
under denna riksdag, samt för den vänskapsfull välvilja, Ni visat
oss alla och eu var, och uttala den önskan, att när vi härnäst träffas
ä denna plats, den klubba, Ni nu nedlagt, måtte ånyo få lämnas
i Eder hand. Vi utbedja oss också, herr talman, att fortfarande
få vara inneslutna i Eder välvilliga hågkomst och tillönska Eder
en god och glädjefull sommar samt hälsan framför allt.

Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter avskedshälsningar
och åtskildes.

In liden!
Per Cronvall.

Nr ST

104

Lördagen den 7 juni.

Kl. Il f. m.

Sedan Andra kammaren genom beslut den 2 innevarande juni
åt representanterna för Stockholms stad samt dem av kammarens
övriga ledamöter, som efter Riksdagens avslutande befunne sig kvar
i huvudstaden, uppdragit att justera de kammarens protokoll, vilka
vid Riksdagens avslutande återstodo ojusterade, hade tillkännagivande,
att nämnda justering komme att denna dag kl. 11 f. m. försiggå i
kammarens läsrum, blivit vederbörligen utfärdat; och tillstädeskommo
nu på utsatt tid följande kammarens ledamöter:

Herr [Vulen,

» Cederborg,

» Lindhagen.

De protokoll, som hållits vid kammarens sammanträden den 28,
den 29, den 30 och den 31 nästlidna maj samt den 1 och den 2
innevarande juni, upplästes och blevo av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidera
Per Cronvall.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1913.