RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:50)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

I9!3. Andra kammaren. Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 25 och statsutskottets utlåtanden nr 135—137.

§ 3.

Vidare föredrogs statsutskottets memorial nr 138, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till understöd
för skjutbanors ordnande, och blev den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen av kammaren godkänd.

§ 4.

Härefter föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet lagutskottets
utlåtande nr 37 samt jordbruksutskottets memorial nr 130
och utlåtande nr 147.

§ 5.

Jordbruksutskottets nu föredragna memorial nr 148, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till kronans laxfiske i Torne älv, lades till handlingarna.
''

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 17,
i anledning av Första kammarens beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 15, i anledning av dels herr Trapps motion,
nr 14, angående skrivelse till Konungen med begäran om framlägAndra
kammarens protokoll 1913. Nr 30. 1

Nr 60.

Torsdagen den 22 maj.

gande av förslag till inrättande av ett penninglotteri för statens
räkning, dels ock herr Åströms in. fl. motion, nr 92, om åvägabringande
av utredning och förslag i fråga om inrättande av ett
statsobligationslotteri; samt
statsutskottets utlåtanden:

nr 117, i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
och förslag i fråga om statsunderstöd åt byggnadsföreningar
för åstadkommande av allmänna samlingslokaler;

nr 118, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till ändringsarbete inom nationalmuseibyggnaden;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse av § 3 samt övergångsbestämmelserna i gällande
avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning den 18 juni 1910;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personligt
lönetillägg åt tillförordnade ombudsmannen och fiskalen i
medicinalstyrelsen B. O. Åberg;

nr 121, i anledning av väckt motion om gratifikation åt vaktmästaren
Gustaf Wilhelm Hjalmar Carlbergs änka; och

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig
tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av värnplikt.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Ang. en
interparlamentarisk

konferens i
Stockholm.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande nr 123, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av kostnaderna för den 19:e interparlamentariska konferensens
hållande i Stockholm år 1914 samt eu i hithörande ämne väckt

I en den 4 april 1913 till Riksdagen avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition, nr 195, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att under förutsättning, att det bleve bestämt, att den 19:e
interparlamentariska konferensen skulle hållas i Stockholm år 1914,
såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för konferensens hållande
därstädes på extra stat för år 1914 bevilja ett anslag av

tlVjVvU XVi. UHvi • t

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra kammaren av herr Lindhagen väckt motion, nr 331,
däld föreslagits, . .

att Riksdagen med anledning av förevarande proposition ville
bevilja det begärda anslaget för den 19:e interparlamentariska konferensens
hållande i Stockholm år 1914 under villkor eller uttalande
av den önskan, att, på sätt Kungl. Maj:t ägde närmare överväga,
inbjudning, därest anslutning därtill kunde påräknas, skedde

Torsdagen den 22 maj.

till samtliga medlemmarna i de tre skandinaviska ländernas riksförsamlingar
till ett samtidigt sammanträffande i Stockholm, och
att bidrag till kostnaderna därför likaså utginge av det ifrågavarande
anslaget;

samt att det begärda anslaget, därest sådant vid närmare undersökning
skulle finnas erforderligt med hänsyn till eu sä beskaffad
inbjudning, av Riksdagen ytterligare höjdes med något belopp, som
torde av statsutskottet föreslås.

Utskottet hemställde

a) att Riksdagen måtte under förutsättning---(lika med

Kung]. Maj:ts förslag)--- — 30,000 kronor; samt

b) att herr Lindhagens förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Lindhagen, som anförde: Jag får uppriktigt säga, att
det lyckligtvis är ganska sällan en motion har blivit så missuppfattad
och där dess innehåll blivit så oriktigt återgivet, som här
nu är fallet i den Interparlamentariska gruppens styrelses''utlåtande
och statsutskottets därpå grundade beslut.

Motionären har sagt »Guds fred» och styrelsen och utskottet
ha svarat »Yxskaft»; något annat kan man väl knappast säga
Här om någonsin hade det således varit på sin plats, att även
motionen varit intagen i utskottsbetänkandet. Man får en ytterst
märkvärdig föreställning om motionen, då man läser bara statsutskottsutlåtandet
med bilagor men icke motionärens motivering.

Jag är därför tvungen att något litet för kammaren redogöra
for vad saken innebär, icke för att jag tror, att saken skall vinna
kammarens bifall, men det går icke an, att saken affärdas på det
här sättet.

Här har av Kungl. Maj:t föreslagits, att det skulle beviljas
ett anslag till bestridande av kostnaderna för firande av hundraårsminnet
av Sveriges fred, vilken fred ju ägt bestånd sedan 1814.

Hå har jag kommit att erinra mig, att detta är eu fred icke
endast för Sverige utan för den skandinaviska halvön, samt anser
dessutom, att det väl icke är nog med att blicka tillbaka på det århundrade,
som gått, utan även är nödvändigt att blicka framåt på
det århundrade, som kommer. Ur den synpunkten att 1814 har sin
förnämligaste betydelse för de skandinaviska folken som en skandinavismens
milstolpe, bör därför, menar motionären, detta hundraarsminne
»i all synnerhet mana dem att samla sig till någon eftertanke
vad detta sekel betytt för dem och framför allt, vilka lärdomar
och uppfordringar det giver dem i deras vandringar i nöd och
lust vid varandras sida uti de tider som stunda».

Sedan motionären härpå genomgått orsakerna till unionens upplösning,
framhåller han, att den nära hundraåriga föreningen ändock
icke varit förgäves, och säger:

Nr 50.

Ang. en
interparlamentarisk

konferens i
Stockholm.

(Forts.)

Nr 50.

Ang. en
interparlamentarisk

konferens 1
Stockholm.

(Forts.)

Torsdagen den 22 maj.

»Den bär hållit vid makt och utvecklat känslan av samhörighet
i realiteterna och av ett behov av ett gemensamt framträdande, i
den mån detta sker frivilligt och på grund av eu förvärvad ömsesidig
uppfattning, att därigenom vinnas ömsesidiga verkliga fördelar.
Detta är utgångspunkten för de nya vägarna, vägar som
måste bliva nya även därutinnan, att det mål, till vilket de leda,
inbjuda alla tre skandinaviska folken att tillsammans beträda desamma.
Yad vore viktigare än att sekelminnet 1914 invigdes med
någon samfälld officiell erinran om dessa nya riktlinjer i våra gemensamma
interskaudinaviska strävanden.»

Motionären pekar sedan på åtskilliga tidstecken och åtskilliga
resolutioner, som fattats nyligen i den riktningen, däribland också
den av åttonde skandinaviska arbetarkongressen år 1912 antagna
resolutionen i den skandinaviska fragan. Där star bland annat.
»Kongressen finner, att tanken på ett folkligt samarbete mellan de
skandinaviska folken fram mot enhetlighet, där sådan med fördel
kan tillämpas, är synnerligen beaktansvärd». Där heter det också:
»De socialdemokratiska partierna i Skandinavien böra därför i sin
parlamentariska aktion och eljest söka ga i spetsen för även ett
mera utvecklat samarbete mellan nationerna i norden». Sålunda,
det gäller även en parlamentarisk aktion.

Ku har jag därför föreställt mig, att skulle man kunna gorå
något av 1914 i åminnelsens tecken, vore det lämpligt att inbjuda
riksförsamlingarna i de tre länderna till en sammankomst här i
Stockholm i samband med den interparlamentariska kongressen till
ömsesidig förbrödring och överläggning om några elementära angelägenheter.
Det har jag ansett skulle vara ett fruktbarare uppslagtill
firandet av den hundraåriga freden på skandinaviska halvön än
det som tagits av parlamentariska gruppen. Men på samma gång
böra förslagen kunna förenas, och därför har av mig ifrågasatts,
att en sådan sammankomst mellan representanter för de skandinaviska
parlamenten skulle kunna ordnas samtidigt, omedelbart efter
den andra sammankomsten. Denna plan skulle ha till syfte att
sammanföra dem till bekantskap och överläggningar om deras huvudsakliga
uppgifter. , ,

Det står vidare i motionen, att detta lämpligen torde kunna
ordnas genom eu kommitté, tillsatt av regeringen eller genom styrelsen
för interparlamentariska gruppen. Det förutsättes eventuellt
någon förhöjning i det belopp, som skulle anslås för ändamålet, och
vidare att man naturligtvis på förhand skall undersöka terrängen,
innan man gör en sådan inbjudan.

Slutligen är det särskilt betonat, att det här vore ett sällsynt
tillfälle för de skandinaviska parlamentsledamöterna i allmänhet att
kunna fä sammanträffa, ty här skulle beredas sådant tillfälle icke
blott, såsom vanligen är fallet, endast för de mera bemedlade eller
privilegierade, utan ock" och i all synnerhet för de övriga parlamentsledamöterna.
För det ändamålet skulle beviljas fria resor a
statsbanorna och fri inackordering i huvudstaden i familjer, vilken
anordning skulle organiseras.

Ku har motionären mycket väl föreställt sig, att »190o» skall

Torsdagen den 22 maj.

resas som ett hinder mot eu sådan tanke att göra 1914 till eu milstolpe
i skandinavismens historia. Men det säges i motionen:
»Partilivet skall aldrig uträtta något, om det icke förstår eller
tvingas att giva rum ibland för de oföränderliga och offentligen förkunnade
sedelagarna, och även i politiken komma impulserna till
de stora framstegen endast från de hugstora handlingarna Det
vore förefalier det mig, gamla Sverige värdigt att såsom motstycke
till 1814, da det sände objudna svenska trupper mot Norges huvudstad,
nu 1914 inviga ett nytt sekel i de skandinaviska folkens liv
genom att i svenska huvudstaden med öppen famn mottaga inbjudna
norska och danska folkrepresentanter.»

Därför har jag ifrågasatt, att man i detta sammanhang skulle
be Kungl. Maj:t att taga initiativ till att anordna en sådan sammankomst
och på samma gång också eventuellt höja anslaget, om
det behövs.

Nu har statsutskottet infordrat styrelsens för interparlamentariska
fredsgruppens yttrande om detta. Och vad säger denna
styrelse? Jo, till att börja med finner den tanken ytterst »beaktansvärd»,
och det finner man ju alltid — även här i Riksdagen —
i sadana fall, men det stannar merendels vid detta. Men så heter
det, att tanken »redan tagit sig uttryck uti det år 1908 bildade
Nordiska Interparlamentariska Förbundet, som just har till sin
uppgift att sammanföra ledamöter av de tvenne nordiska parlamenten
till gemensamma överläggningar», och vidare, »denna sammanslutning
har hittills visat sig väl motsvara sitt ändamål, och det
synes därför styrelsen ingalunda önskvärt att nu undanskjuta denna
organisation för eu annan, som då den såsom motionären tyckes
hava tänkt sig skall tillkomma på regeringarnas initiativ och antagligen
också sta under desammas ledning, skulle i flera avseenden
få en från den nu bestående organisationen avvikande karaktär,
vars lämplighet kan dragas i tvivelsmål. Lika litet synes det förmånligt,
att tvenne till sin sammansättning och sitt allmänt ideella
syfte så likartade organisationer skulle komma att verka vid sidan
av varandra och följaktligen åstadkomma splittring av krafterna.»

Motionären har helt enkelt ifrågasatt eu sammankomst år 1914
i det av honom angivna syftet. Men styrelsen har föreställt sig,
att det är fråga om en organisation för framtiden, som skall bli
parallell med den förut befintliga, och det tycker styrelsen blir en
»splittring^av krafterna». Det finns dock ingenting i motionen,
som kan åsyfta någ''ot sådant. Jag har endast i motiveringen angivit
varför riksförsamlingarna skola inbjudas och icke de interparlamentariska
grupperna. Det är nämligen därför, att riksförsamlingarna
äro ett mera homogent uttryck för folken än de interparlamentariska
grupperna. Detta lilla moment i motiveringen har
kommit styrelsen att fullkomligt hoppa i galen tunna. Jag har
aldrig förr sett någon liknande irrfärd.

Vad särskilt angar styrelsens påstående, att det nordiska interparlamentariska
förbundet har till uppgift att sammanföra ledamöter
av de nordiska parlamenten, så vill jag säga, att detta nog
icke lyckats, åtminstone ej i synnerlig grad, ty detta förbund har

Xr 50,

Ang. en
interparlamentarisk

konferens i
Stockholm.

(Forts.)

Nr 50.

Ang. en
interparlamentarisk

konferens i
Stockholm.

(Forts.)

Torsdagen den 22 maj.

endast sammankallat s. k. delegerademöten, bestående av 15 delegerade
för varje land, och detta är ju icke ett sätt att sammanföra
medlemmarna av parlamenten. Snarare har man funnit, att
förbundet ibland lagt sig vinn om att hindra ledamöter av parlamenten
att sammankomma. Därom har man livlig erfarenhet.
Då det sålunda endast är gräddan av själva det interparlamentariska
förbundet, som sammankommer, tror jag icke, att styrelsens
påstående är så riktigt. Det står också, att förbundet hitintills
väl motsvarat sitt ändamål. Varför skall styrelsen uttala eu sats,
som är så ofantligt omstridd? Vad jag nyss anförde om dess konstitution
och dess metoder, är väl icke just ett uttryck för, att det
alltid fyllt sitt ändamål, då det har en konstitution, som är sa
odemokratisk som möjligt och som det icke visat benägenhet att
vilja ändra. Den omständigheten, att den norska socialdemokratiska
gruppen utträtt ur denna organisation, kan väl icke heller
vara ett bevis för, att förbundet kan anses väl fylla sitt ändamål.

Vidare föreställer sig styrelsen, att jag menat, att denna sammankomst
skulle ordnas på regeringens initiativ. Det har motionären
aldrig ifrågasatt. Det är enligt förslaget en kommitté, som
skall ordna detta eller också den interparlamentariska fredsgruppens
styrelse. Sedan styrelsen således i detta sitt yttrande rört sig vid
sidan om ämnet med oriktiga eller omtvistliga påståenden, ateikommer
den till själva saken, och då heter det vidare i styrelsens
yttrande, att Nordiska Interparlamentariska Förbundet anordnat en
konferens i Stockholm år 1914, sådan dess stadgar eljest möjliggöra
och herr Lindhagen törhända tänkt sig. Nej, jag säger uttryckligen,
att jag icke tänkt mig att det skall ske pa detta sätt,
utan jag har tänkt mig, att det skall ske på annat sätt, nämligen
att riksförsamlingarna själva skola inbjudas.

Ja, så anföres det, att det svårligen låter sig göra att här
planera någon konferens, då den nordiska interparlamentariska
unionen ungefär samtidigt skulle halla sammankomst i Norge. Detta
blir något helt annat än vad jag föreslagit, såsom lätteligen kan

inses. „

Så säges, att »styrelsen ej heller kan undgå att finna en särskild
inbjudning till en konferens ställd till de norska y>ch danska
riksdagsmännen praktiskt taget ganska överflödig, då det allra
största flertalet av dessa, såsom tillhörande den interparlamentariska
unionen äro inbegripna uti den inbjudning, som, för den händelse
det äskade anslaget beviljas, kommer att utfärdas till den
interparlamentariska konferensen». Därtill vill jag först och främst
anmärka, att icke alla ledamöter av riksförsamlingarna äro med i
denna union, och särskilt vill jag erinra om, att de socialdemokratiska
representanterna i Norge utträtt ur densamma. Under sadana
omständigheter är det ju ganska egendomligt, att jämväl de
vid omförmälda styrelsesammanträde närvarande socialdemokratiska
representanterna, herrar Branting, Palmstierna, Wayriusky och som
jag tror även herr Bäckström anfört, att av praktiska skäl eu sådan
inbjudan skulle vara ganska överflödig då de norska socialdemokraterna
icke alls komma med. Vad motionen åsyftar kan

7 Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

icke tillgodoses genom denna stora interparlamentariska unionens
konferens år. 1914. Ty den interparlamentariska unionen sammanträder
för sina särskilda ändamål, och motionären har däremot
ifrågasatt ett särskilt skandinaviskt sammanträffande.

Styrelsen förmenar vidare, att de skandinaviska riksdagsmännen
skulle kunna 1914 komma i tillfälle att infinna sig vid den
interparlamentariska konferensen. Nej, frånsett att ej alla riksdagsmän
höra dit, blir det endast de förmögna och de särskilt priviligierade
eller understödda, som skulle komma i tillfälle därtill,
men
att utebli. Min motion däremot avser just att bereda tillfälle till
ett mera generellt sammanträffande.

Styrelsen tror också, att hållandet samtidigt på samma plats
av tvenne konferenser av denna art uti flera avseenden skulle medföra
praktiska olägenheter, och således vara mindre lämpligt. Men
det är val just lämpligt, att man i följd håller dessa konferenser
på en gång. I sommar har man ju tänkt i Haag sammanföra fredsföreningarnes
konferens och den interparlamentariska konferensen
just därför att man ansett det lämpligt att göra så. Då synes det
mig vara praktiskt, att man har dessa båda konferenser i följd i
Stockholm, åtminstone kan det väl icke anses vara mera bekvämt
för svenska riksdagsmän att resa först upp till Stockholm och sedan
till Norge.

Sedan heter det: »Styrelsen finner sålunda det beaktansvärda
uti herr Lindhagens framställning bäst tillgodoses genom en fortsatt
utveckling och konsolidering av det Nordiska Interparlamentariska
Förbundets verksamhet.» Min framställning går ju ut på
ett tillfälligt sammanträffande år 1914, och så säger man, att detta
bäst tillgodoses genom en fortsatt utveckling och konsolidering av
det nordiska interparlamentariska förbundets verksamhet i framtiden.
Det är icke heller något förnuftigt svar på motionen.

Nu vet jag, att sådana här saker icke ha någon kurs, de erhålla
. icke understöd från något av partierna, utan alla partier äro
ständigt eniga om att avböja alla nya initiativ beträffande de interparlamentariska
frågorna, och då är det ju knappast lönt att göra
något yrkande. Då skulle jag nästan ha större utsikt med ett yrkande,
att kammaren skulle med ogillande av utskottets motivering
låta bero vid. vad statsutskottet yrkat. Men jag tror knappast att
kammaren vid denna sena tid av riksdagsarbetet skulle mäkta ens
en sådan tankeansträngning, jag finner det därför ej heller lönt att
gorå detta yrkande, utan. skall, herr talman, tillåta mig att formligen
yrka bifall till motionen, vilken ju i alla fall innehåller det
önskemål, som i denna sak ligger motionären mest om hjärtat.

Vidare yttrade:

Herr Ekman: Herr talman! Det var hårda ord som herr Lindhagen
nyss riktade mot statsutskottet och styrelsen för den interparlamentariska
fredsgruppen. Han sade, att både statsutskottet
och denna styrelse hade i sina utlåtanden lämnat ett svar på herr

Ang. en
interparlamentarisk

konferens i
Stockholm.

(Forts.)

Nr 50.

Ang. en
interparlamentarisk

konferens i
Stockholm.

(Forts.)

Torsdagen den 22 maj.

Lindhagens motion, som fullständigt motsvarade det gamla ordspråket:
God dag, yxskaft! Dessutom hade, såsom han något längre
fram sade, denna styrelse genom det svar, den lämnat på denna
framställning, fullständigt hoppat i galen tunna. Herr Lindhagen
sökte bevisa detta genom att lämna ett referat av den motion, som
han avgivit. Jag skall inskränka mig till att, då jag besvarar herr
Lindhagens yttrande, endast läsa upp klämmen av herr Lindhagens
motion, ty såvitt jag kan erinra mig, var det just klämmen, som
herr Lindhagen hoppade över, och jag måste säga, att i statsutskottet
och även inom Riksdagen bruka vi ju fästa oss mycket vid
själva klämmen, som ju utgör det yrkande, som motionären vill
framställa. Denna kläm innehåller:

»l:o) att Riksdagen med anledning av propositionen nr 195
ville bevilja det begärda anslaget för den 19:e interparlamentariska
konferensens hållande i Stockholm år 1914 under villkor eller uttalande
av den önskan, att, på sätt Kung! Maj:t äger närmare överväga,
inbjudning, därest anslutning därtill finnes kunna påräknas,
sker till samtliga medlemmarna i de tre skandinaviska ländernas
riksförsamlingar till ett samtidigt sammanträffande i Stockholm,
och att bidrag till kostnaderna därför likaså utgår av det ifrågavarande
anslaget;

2:o) att det begärda anslaget, därest sådant vid närmare undersökning
skulle finnas erforderligt med hänsyn till eu sä beskaffad
inbjudning, av Riksdagen ytterligare höjes med något belopp,
som torde af statsutskottet föreslås.»

Herr Lindhagen sade, att han trodde, att kammaren nu icke
vore mäktig en sådan tankeoperation, som det vore nödvändigt att
göra för att gå med på bifall till en framställning om ogillande av
statsutskottets motivering. Jag får saga, att med erkännande av
vad herr Lindhagen uttalat rörande svårigheterna av en sådan tankeoperation,
jag icke kunnat finna av klämmen,_ trots jag ansträngt
mig, annat än att såväl statsutskottet som den interparlamentariska
fredsgruppens styrelse uppfattat herr Lindhagens framställning fullkomligt
riktigt. Denna framställning går nämligen ut på, att i
samband med planerandet av eu interparlamentarisk konferens i
Stockholm de skandinaviska parlamentens ledamöter skulle inbjudas
till en konferens här, och att kostnaderna för även detta möte
mellan de olika parlamentens ledamöter måtte utgå av statsmedel
Då har väl icke statsutskottet haft att pröva något annat än frågan,
huruvida det vore lämpligt att utfärda eu sådan inbjudning i
sammanhang med inbjudningen till den interparlamentariska konferensen,
och statutskottet har motiverat, varför utskottet icke ansett
detta lämpligt, därmed, att den interparlamentariska konferensen
ju omfattar representanter för de allra flesta parlamenten,
under det att herr Lindhagens motion avser något, som står i ett
vida närmare sammanhang med det nordiska interparlamentariska
förbundets verksamhet och möten än med den stora interparlamentariska
unionens. Man har därför ansett, att om en sådan framställning,
som herr Lindhagen gjort, skulle upptagas till behandling,
så borde detta ske i samband med frågan om anslag till det

Torsdagen den 22 maj.

Nr 50.

nordiska interparlamentariska förbundets möten. Då emellertid
ett sådant möte icke är avsett att hållas det året i Stockholm utan
i Kristiania, så har man icke ansett lämpligt att upptaga denna
anslagsfråga i detta sammanhang.

Jag ber vidare få säga, att utgångspunkten i herr Lindhagens
anförande enligt min uppfattning icke är riktig. Den interparlamentariska
konferensens förläggande till Sverige denna gång har
icke skett uteslutande av den anledningen, att man här velat fira
den hundraåriga freden, utan det har varit ett länge uttalat önskemål,
att denna konferens eu gång skulle hållas här. Under sådana
förhållanden ''har man ansett, att detta borde ske nämnda år, då
även den hundraåriga freden kunde firas.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets hemställan
oförändrad.

Herr Lindhagen: Den siste talaren förklarade, att han hade
ansträngt sig för att sätta sig in i vad jag föreslagit. Jag undrar,
om han verkligen håller på detta sitt förmenande. Eu ledamot av
styrelsen i interparlamentariska fredsgruppen har erkänt för mig
att han icke läst motionen före styrelsesammanträdet och att den
ej ens därvid upplästs, då han anslöt sig till utskottets utlåtande.
Huruvida de andra ledamöterna satt sig in i saken känner jag icke
till, men befarar dock att även de i allmänhet icke läst motionen,
då saken föredrogs i styrelsen. Och jag tror, att statsutskottet
nu är så ansträngt, att det icke kunnat ägna någon större uppmärksamhet
åt en sådan sak som denna än genom att svärja på
magisterns ord.

Hvad angår statsutskottets utlåtande, framhöll jag, att hvad
däri yttras icke berör något av vad jag sagt i motionen. Men av
ingressen till styrelsens för den interparlamentariska fredsgruppen
uttalande, som av utskottet åberopas, synes framgå, att man tänkt
sig, att jag skulle velat skapa en organisation, som konkurrerade
med andra likartade organisationer. Sedan inlåter sig styrelsen
på att omständligt utveckla, huru olämpligt detta är. Att inbjuda
till ett speciellt möte 1914 är dock icke att skapa någon organisation
för framtiden.

Sedan sade jag, att styrelsen därefter ur formella synpunkter
kommer in på själva saken för att sedan igen återfalla i sina organisatoriska
funderingar. Jag skulle vilja fråga herr Ekman, om
lian skulle vilja en gång yttra sig även om motionens undermening,
om han över huvud anser det lämpligt eller olämpligt att begagna
året 1914 till ett sådant firande, varigenom man skulle kunna samla
folken till tankar på det kommande århundradet. Detta är meningen
med motionen, och på den punkten svarar icke någon människa
något alls. Jag frågar herrarne: är det icke angeläget, att
vi här i norden år 1914 taga fasta på detta årtal och göra något
för att samla oss i eftertanke även framåt — och icke bara resa
ett monument på gränsen liksom en gravvård över det förflutna. Det
är detta spörsmål, som motionären velat ha svar- på, men därom
tiga den interparlamentariska fredsgruppen och statsutskottet, och

Ang. en
interparlamentarisk

konferens i
Stockholm.

(Forts.)

Nr 50.

Ang. en
interparla
mentnrisk
konferens
Stockholm.

(Forts.)

Torsdagen den 22 maj.

det är dock därpå hela frågan hänger. Jag ber att få rikta en interpellation
till herr Ekman, och frågar honom: gillar herr Ekman
j motionens verkliga innehåll eller icke?

Herr Bran ting: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke
alls söka åstadkomma, att det utspinner sig mera debatt om denna
sak, än som är högst nödvändigt, men då herr Lindhagen riktade
en bestämd fråga, huruvida man anser, att minnet av år 1814 på
något sätt bör celebreras av dem, som äro vänner till fred och samförstånd
och god grannsämja mellan nordens folk, så ber jag att
fä säga, att det föreligger ett utmärkt tillfälle att göra detta vid
den interparlamentariska nordiska konferens, som enligt den vanliga,
hävdvunna ordningen — de tre nordiska länderna bruka nämligen
alternerande utfärda inbjudningar till dylika konferenser —
kommer att hållas år 1914 i Kristiania. Det är ju ingalunda
uteslutet, att med tanke på det årtal, den hålles, giva denna konferens
i Kristiania eu mera vidsträckt prägel än ett enbart delegerademöte.
Det synes mig sålunda, att den naturliga formen för
en sådan samverkan och ett sådant framträdande av den skandinaviska
tanke, som herr Lindhagen strävar till, redan är given
genom denna konferens, som kommer att hållas i Kristiania. Att
nästan samtidigt ställa till med en annan konferens med ungefär
samma personer i Stockholm synes mig vara synnerligen olämpligt.

Herr Ekman: Herr talman! Den direkta fråga, som herr Lindhagen
riktade till mig, har nu blivit av herr Branting besvarad,
ehuru visserligen icke för min räkning. Jag kan i stort sett instämma
i vad herr Branting sade och vill för egen del tillägga,
att jag icke anser det förslag, han i sin motion väckt, lämpligt av
de praktiska skäl, som anförts i statsutskottet.

Sedan skall jag be att få rätta ett misstag av herr Lindhagen.
Det var icke i statsutskottet, som jag hade svårt att förstå, vad
herr Lindhagen menade, då jag ansåg, att tankegången i motionen
var klar, utan vad jag icke förstått, det var herr Lindhagens anförande
i dag och den tolkning han däri gav åt innehållet i motionen.
Det var detta, som vållade mig något huvudbry.

Herr Lindhagen: Jag är mycket tacksam, att jag nu äntligen
har tätt svar på min motion. De två sista talarna lovade, att det
skulle göras någonting just i motionens syfte i Kristiania år 1914,
och jag motser nu med största spänning det nit, som härför skall
utvecklas, och vad positivt skall komma fram av detta. Det var i
alla fall ganska bra, att på detta sätt tvingades fram ett halvt löfte,
att här skulle komma att göras något år 1914 i detta avseende.

Ku vill jag dock som sagt häremot säga, att det nog ej blir
något därav i alla händelser. Ett norskt initiativ är ganska vanskligt
att tänka sig i detta fall. Skall det kunna göras något, måste
det vara Sverige, som skall vara inbjudaren. Det är det första.
Så är det vidare riksförsamlingarna, som skola inbjudas och icke
de parlamentariska sammanslutningar, som bilda det nordiska inter -

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

parlamentariska förbundet. Detta interparlamentariska nordiska
förbund är särdeles rädd för alla nya initiativ. Det har hittills
envisats att sammanträda genom delegerade, 15 från varje land,
och vid dessa tillfällen har man visserligen en del överläggningar
på förmiddagarna, men på eftermiddagarna festar man. Jag har
till och med hört en ledamot av denna delegation sagt, att dessa
delegerademöten egentligen bara äro middagssällskap. Hur det i
verkligheten förhåller sig med den saken, vet jag naturligtvis icke.
Det är verkligen icke någon representativ församling, som har till
syfte att arbeta för de tre nordiska ländernas framtid. Slutligen
blir tyngdpunkten förlagd till den stora unionens sammankomst 1914
i Stockholm och då förmår man nog ej så mycket samma sommar
på ett annat därifrån avlägset ställe.

Jag anser således, att det blir fiasko av detta, och jag förundrar
mig särskilt över, att herr Branting rekommenderar, att
man i Norge 1914 skulle göra något i motionens syfte, då just den
norska socialdemokratiska gruppen utträtt ur den nordiska unionen.
Det blir trevligt för de svenska socialdemokraterna att fira skandinavismen
där i frånvaro av sina norska partivänner. Herrarna se,
vad det är för realiteter i herrar Ekmans och Brantings senaste
förslag, vars goda mening jag emellertid särskilt ber att få tacka
dem för.

Överläggningen var härmed slutad. Efter av herr talmannen
först given proposition beträffande mom. a) blev utskottets i detta
moment gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Sedan herr talmannen härefter beträffande mom. b) framställt
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet av herr Lindhagen
väckta motionen, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Statsutskottets härpå föredragna utlåtanden:

nr 124, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i den s. k. djurgårdskassan till vissa reparationsarbeten
vid Ulriksdals och Drottningholms slott; och

nr 125, i anledning av Kung! Ma j ds proposition angående anslag
till upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens verksamhet
under år 1914,

blevo av kammaren godkända.

§ 9.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande nr 126, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader år 1914
jämte i hithörande ämne väckta motioner.

Ang. en
interparlamentarisk

konferens i
Stockholm.

(Forts.)

Jfr 50.

Torsdagen den 22 maj

Ang. anslag
till Nynäshamns
samskola.

Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2, angående anslag till Nynäshamns samskola.

I anledning av två likalydande till utskottets förberedande behandling
överlämnade motioner, väckta, den ena, nr 42, inom Första
kammaren av friherre Falkenberg, och den andra, nr 71, inom Andra
kammaren av herr Starbäclc, hemställde utskottet att Riksdagen,
med bifall till förevarande motioner, måtte för sin del besluta att
från det i telegrafverkets stat för driftkostnader under omkostnadsstaten
uppförda förslagsanslag till diverse utgifter för en gång anvisa
ett belopp av 1,000 kronor att överlämnas till aktiebolaget
Nynäshamns samskola.

Häremot hade herrar O. Jonsson, greve Klingspor, friherre
J. G. Beck-Friis, Lindh, Thorsson, Persson i StaHerhult, Rydén,
Lindberg, Odqvist och Gustafsson i Örebro reserverat sig.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Rydén: Herr talman! Vid denna punkt ha åtskilliga
ledamöter av denna kammare antecknat en reservation, som innebär
avslag på utskottets hemställan. Då denna kostnadsfråga i
detta fallet är synnerligen obetydlig, så är det ur den synpunkten
icke mycket att tala om vid denna sena tidpunkt. Men ur principiell
synpunkt är dock denna fråga icke så obetydlig.

Innehållet i förslaget är i korthet det, att staten, d. v. s. telegrafverket,
skulle anslå 1,000 kronor till ett enskilt skolbolag i
Nynäshamn, och detta anslag skulle utgå för att minska detta skolbolags
skuldbörda, som det åsamkat sig vid inköp av tomt för den
enskilda samskolan i samhället. Det fördes verkligen i statsutskottet
eu rätt lång debatt om detta. Man hade klart för sig,
att ett sådant anslag i och för sig skulle leda till rätt omfattande
konsekvenser med hänsyn till andra platser, där staten har
större företag, men framför allt ur principiell synpunkt. Åtskilliga
inom utskottet ansågo det vara principiellt förkastligt, att staten
understödde eu enskild samskola. Den rätta organisationen av
skolväsendet därute vore naturligtvis att bygga på folkskolan, vilket
alltid varit Andra kammarens och äfven på senaste tider Riksdagens
ståndpunkt. Då Första kammaren i går med stor majoritet
avslagit utskottets hemställan, så hoppas jag, att det icke här skall
behövas så ingående motiveringar, för att det även här skall bli
ett avslag på statsutskottets hemställan.

Jag tillåter mig därför yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Ja, det är ju,
som den föregående ärade talaren anmärkte, en mycken liten summa,
som det här rör sig om. Som bekant brukar det vara så, att när

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

det galler ett stort anslag kan det ofta gå ganska lätt, under det
att vid en liten summa det ofta ställer sig svårare. Det har även
denna riksdag visat. Emellertid så varnar nu den ärade reservanten
och sista talaren för att draga de konsekvenser, som ett bifall
till utskottets förslag här skulle innebära. Han ingår icke närmare
på att utreda, vilka särskilda konsekvenser det skulle vara,
men jag förmodar, att det skulle leda därtill, att om statsutskottet
lämnar ett statsbidrag härtill, på grund av att staten på ett visst
ställe har eu större arbetarestock samlad, skulle det kunna medföra
liknande krav från en massa andra ställen i vårt land. Då
torde det väl knappast vara enbart antalet arbetare, som kan medföra
en sådan konsekvens, ty det skall väl också vara andra förhållanden
med i räkningen. Förhållandet är ju nu detta, att till Nynäshamn
har telegrafverket genom Riksdagens bistånd och bifall
utflyttat telegrafverkets verkstäder och därmed har följt en arbetarestock
på 500 man, och ett mycket stort antal skolpliktiga barn.
I Nynäshamn finnes ett utmärkt folkskolehus, som, innan samhället
på detta sätt ökades, var fullt tillräcklig för dess behov. Endast
för ett mycket litet fåtal barn fordrades en överbyggnad på denna.
Märk väl, mina herrar, att det hela tiden gäller en överbyggnad
på folkskolan. Således när nu en sådan möjlighet till utvidgning
av den förutvarande överbyggnaden i en liten enskild samskola
finnes, då inträder enligt min uppfattning det förhållandet, att staten
gentemot detta behov bör med avseende å offervillighet bli likställd
med de enskilda personer, enskilda arbetsgivare, som ha intresse
av att. få denna skola till stånd. Det är ungefär som när
man vill hygga en järnväg genom en trakt, som går genom stora
mer eller mindre rika enskilda kommuner och genom en statens
kronopark. Kommunerna teckna här bidrag, de enskilda bolagen
och bruken teckna bidrag, och då kommer man och säger, att även
staten bör av samma skäl teckna bidrag.

Först ville jag säga, och jag återkommer härvid till de principiella
skäl, som herr Rydén talade om, att om man ser saken på detta
sätt, kunna ju konsekvenserna icke bliva så särdeles stora. Ty för
att staten skall anses skyldig att lämna sådant bidrag, måste man
säga sig, att kommunens förhållanden icke få vara sådana som de
äro i en storstad, där ett helt ordnat skolväsende på alla möjliga
områden måste finnas. Man kan också icke säga, att fallet kan
likställas med Trollhättan eller andra sådana platser, som jag förut
hört påpekas. Jag vill vidare säga, att skulle vid något annat
samhälle, någon annan station eu dylik situation uppstå, genom att
staten flyttade ett stort antal arbetare, då är det min uppfattning
att staten också där bör taga konsekvenserna därav. Det kan
dock väl aldrig vållas någon större rubbning genom en sådan
konsekvens, och det kan ju icke någonsin bli fråga om någon avsevärd
summa, men den kan bli till mycket stor välsignelse.

Nu säger herr Rydén, att det här gäller att betala skulderna
för. en enskild skola, och att detta väl skulle vara någonting principiellt
oriktigt. Låt skolväsendet i Nynäshamn utveckla sig som
det skall göra, säger han, d. v. s. med en överbyggnad på folk -

Anq. anslag

till Nynäs hamns

Barn skola (Forts.

)

Nr &0.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. anslag

till Nynäs hamns

sam skola.

(Forts.)

skolan, så kan det sedan bli en mellanskof, och staten kommer att
få lämna reglementerat bidrag, Ja, det är just detta, som det här
gäller, herr Rydén. Jag kan icke förstå, att herr Rydén så bestämt
påstår, att det gäller något annat. Gång efter annan upplyses
här att frågan gäller inrättandet av en överbyggnad på folkskolan
och säges, att när den väl kommit till stånd, kan detta sedan
bli en kommunal mellanskof. Ja, i detta fall kommer det alldeles
bestämt att bliva en kommunal mellanskof, ty sä klokt folk
finnes nog i Nynäshamns kommunalstyrelse, att den icke afstår från
de mycket större bidrag, som den kommunala mellanskof!! skulle
få, för intresset att få kalla den för enskild mellanskof och därigenom
endast få litet mera att säga.

Yad gäller då frågan? Jo, frågan gäller att giva sådana undervisningslokaler
och gravationsfria skollokaler för denna överbyggnad
på folkskolan, att kommunen kan övertaga den. För detta
ändamål ha medel insamlats av enskilda, och nu vågar man hemställa,
att Riksdagen också skall lämna sitt bidrag på 1,000 kronor,
därför att staten såsom arbetsgivare där har en stor massa
arbetare med skolpliktiga barn. Får den förutvarande skolan understöd
för en gång, så kan kommunen övertaga den. Den blir en
kommunal mellanskof på folkskolans grund. Det är ingalunda
fråga om någon överklass-skola eller något dylikt, utan det blir en
kommunal mellanskof på folkskolans grund enligt stadgar och
reglementen, och deri har sedan rätt att få understöd av staten
enligt svensk författningssamling för 1909 och 1911. Detta är sakens
enkla innebörd, och jag kan för min del icke förstå de principiella
betänkligheter, som här hava gjort sig gällande.

Till sist en kort sammanfattning: staten har bidragit till att
på ett ställe, där skolförhållandena icke äro fullt utvecklade, eu stor
skara arbetare, 500 stycken, placeras. De hava ett stort antal
skolpliktiga barn; en del av dessa vilja ha den undervisning, som
en överbyggnad på folkskolan kan ge, särskilt i form av den kommunala
mellanskolans undervisning. För att nu de undervisningslokaler
må komma till stånd, vilka behövas för att en kommunal
mellanskof skall kunna uppstå, begär man 1,000 kronor för en
gång. Det är hela denna stora frågas enkla innebörd. Jag vågar
verkligen tro, herr talman, att Andra kammaren skall uppfatta
situationen sådan som den verkligen är, och jag hoppas, att den för
sin del ger detta bidrag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Byström, Wallin, Martin
och Zetterstrand.

Herr Thorsson: Herr talman! Då jag har biträtt den reservation,
som åtföljer detta utskottsutlåtande, ber jag i anledning
av herr Starbäcks anförande få säga några ord.

Han har starkt hävdat den uppfattningen, att, därför att statsverket
till Nynäshamn förlagt en verkstadsrörelse, staten även har

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

eu viss skyldighet att bevilja anslag till det därstädes igångsatta
skolföretaget. Sådan herr Starbäck framställt saken, tangeras ju
frågan om statens skattskyldighet till kommun, där staten har någon
verksamhet; men jag kan för min del icke biträda den tanken,
att den mycket stora och viktiga frågan om reglerandet av
statens skattskyldighet till kommunerna för i dem utövad rörelse
skall lösas på det sätt, som här ifrågasatts; utan det ärendet få vi
väl ta och lösa alldeles fristående från skolspekulationerna i Nynäshamn.

Saken ligger ju så, att telegrafstyrelsen med lifligt bistånd av
telegraffullmäktige för ett par år sedan var mycket intresserad av
att få telegrafverkets verkstäder förlagda till Nynäshamn. Det påpekades
då olägenheten av att flytta dessa verkstäder så långt
bort ifrån huvudstaden och förlägga dem till eu så avsides belägen
plats, där man skulle vara tvungen att anlita en privat järnväg för
en avsevärd del av sina frakter av gods o. s. v. Emellertid hävdades
då den uppfattningen, att detta var en alldeles idealisk plats,
och man hävdade också, att skolförhållanden och dylikt vore präktiga
på platsen, så att det icke kunde vara tal om att man flyttade
det här företaget ut i en ödemark. Nu, omedelbart efter det att
denna plan är realiserad, nu duger icke den vanliga folkskolan i
Nynäshamn, som var så idealisk för ett par år sedan; utan
nu skall statsverket lämna ett extra bidrag till en privat samskola.

I det fallet kan jag icke annat se, än att herr Rydéns uppfattning
är fullständigt riktig, att rätta vägen att utveckla skolväsendet
på denna plats är att låta folkskolan utveckla sig så, att
man på normalt sätt får en påbyggnad på denna, och icke genom
att vid sidan av folkskolan bibehålla denna nu påtalta skola.

Nu vet jag väl, att det betonas, att det är meningen att kommunen
skall övertaga denna skola. Men därom hava vi ingen som
helst annan uppgift än vad som står i motionen, nämligen att,
om statsverket ger dessa 1,000 kronor, vägen är jämnad för att
kommunen som sådan skall övertaga skolan.

Jag kan icke frigöra mig från den tanken, att detta anslagskrav
kan hava mycket vittgående konsekvenser, och därför har jag
icke kunnat biträda detsamma. Det är icke som motståndare till
ett utvecklat skolväsen i Nynäshamn, som jag intager denna ståndpunkt;
ty när den saken föreligger i sådant skick, att statsanslag
skall lämnas till i en vederbörlig ordning tillkommen överbyggnad på
folkskolan, då är jag för min del beredd att lämna min röst till
detta.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindberg instämde häruti.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Jag skall giva den
siste ärade talaren fullkomligt rätt däri, att detta icke kan vara

Ang. anslag

till Nynäs hamns

sam skola.

(Forts.)

Nr 50, 16 Torsdagen den 22 maj.

Ang. anslag råtta vägen att lösa det stora spörsmålet om statens skattskyldigtill
Nynäs- jjet till kommunerna, och det lärer väl också vara att överskatta
skola ™1 betydelsen av detta bidrag av 1,000 kronor en gång för alla, om
(Forts) mau v''be påstå, att detta skulle kunna vara på något^sätt prejudicerande
i avseende å denna stora och vidsträckta frågas lösning.

Där gick i den siste ärade talarens anförande en liten underström
av det missnöje, som från flera håll gjorde sig gällande, då
vi beslöto telegrafverkets verkstäders förflyttning till Nynäshamn.
Det fanns ju ledamöter av Eiksdagen, som ansågo, att det vore
lämpligare att förlägga dessa stora verkstäder till någon annan
plats än Nynäshamn — förslag saknades ju icke — men jag får
säga, att de skäl, som för mig och flera med mig voro avgörande,
då det beslutet fattades, de skälen skattar jag så högt, att jag med
mycket stort jämnmod skall bära, om med det beslutet skulle följa att
Eiksdagen eu gång för alla nu skulle behöva underkasta sig en
relativt så obetydlig utgift som 1,000 kronor för att få även undervisningsfrågan
löst i Nynäshamn. Den siffran är sannerligen alldeles
för liten, för att man därpå skulle kunna bygga något klander
över det beslut, som Eiksdagen förra året fattade beträffande dessa
stora och betydelsefulla verkstäders förläggande till platsen.

Förhållandet är helt enkelt det, att genom åtgöranden av personer,
som förut haft intresse för Nynäshamn, man har ordnat för
denna undervisning i den riktning, som här är avsedd, och för ett
antal av 20 eller 22 elever — jag kommer icke säkert ihåg siffran.
Men genom statsmakternas beslut att förlägga telegrafverkets verkstäder
till Nynäshamn tillföres denna undervisningsanstalt ytterligare
elever, som nära nog fördubbla dessas föregående antal. Den
ifrågavarande undervisningsanstalten har bildats genom tillskott av
intresserade personer på platsen, av lärjungarnas målsmän o. s. v.
Det kan väl då knappast anses orimligt, om man skulle säga, att
när staten föranleder en sådan stor ökning av elevantalet, staten
också i någon mån borde kunna en gång för alla bidraga till att
denna undervisningsanstalt kan upprätthållas för detta större elevantal;
och det kravet inskränker sig till dessa 1,000 kronor.

Nu säger man, att härigenom öppnar man vägen för liknande
krav från andra håll. Jag tror, att det skall bli ganska svårt att
leta upp exempel, som fullt motsvara detta exempel, där genom
statsmakternas beslut verkstäder och en hel arbetarekår blivit flyttade
från ett samhälle, där det funnits fullt tillfredsställande undervisningsanstalter,
till ett annat samhälle, där på grund av denna
förflyttning numerären av elever så väsentligt ökas, att de dittillsvarande
undervisningsanstalterna visa sig otillräckliga. Jag tror,
säger jag, att det skall vara ganska svårt att uppleta många sådana
exempel. Men jag lägger till, att om man kommer och pekar
på fullt liknande förhållanden och säger: »här bör staten, alldenstund
staten beviljade ett sådant anslag 1913, även nu lämna ett
sådant obetydligt bidrag som 1,000 kronor,» jag vågar påstå, att
även den gången det är lämpligt att bevilja det.

Och vilkas undervisning är det, som det här gäller? Jo, det är
barnen till de arbetare, som nu flytta ut till de nya verkstäderna;

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

och skulle nu genom ett avslag från Riksdagens sida detta önskemål
icke kunna genomföras, är det de, som närmast bli lidande på
det. Jag vågar verkligen hoppas, att Riksdagens Andra kammare
icke för att spara ett sådant belopp som 1,000 kronor skall vilja
framkalla de svårigheter som synas hota, och jag anhåller, herr
talman, att på det allra livligaste fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Jag kan icke hjälpa, att jag känner
det svårt att vid denna punkt helt nedlägga striden för reservationen.
Det är nämligen sä, att det i detta fall är eu ganska stor
principfråga, som man har att göra med.

Jag skall icke så mycket fästa mig vid den principfrågan, som
herr Thorsson var inne på, nämligen de synpunkter, vilka beröra
statens beskattning inom kommunerna, som fastmera vid den skolorganisatoriska
synpunkten. Jag ber också att i förbigående få
påpeka för herrarna, att i denna fråga telegrafstyrelsen själv har
varit inne hos regeringen med eu anhållan om att få lov att ordna
saken pa det i motionerna föreslagna sättet, men att regeringen
har avslagit denna anhållan av principiella skål; men, sedan regeringen
sålunda avslagit framställningen, komma de båda telegraffullmäktige
till Riksdagen och vilja på den vägen, genom att förmå
Riksdagen att acceptera framställningen, nå målet. Yilka de principiella
skäl varit, som förmått regeringen att avslå framställningen,
Jet hava motionärerna icke omnämnt. Men jag föreställer mig, att
de skälen kunna hava varit följande.

Som herrarna minnas, har det inträffat överallt i samhällen, dit
det kommit en del personer ur de burgnare samhällsklasserna, men
där de icke kunnat bygga ett statens läroverk, att, i stället för att
med de anslag, som staten anvisar, bygga på folkskolan med eu
fortsättningsskoleorganisation, hava några av de förmögnare slutit
sig tillsammans och bildat eu enskild samskola, ofta med ett fåtal
elever och med höga avgifter för lärjungarna, samt skaffat särskilda
lärare, och så har det uppstått ett slags små högfärdsskolor vid
våra stationssamhällen, brukssamhällen o. s. v., där överklassen icke
har kunnat hava sina barn tillsammans med arbetarebefolkningens och
jordbrukarebefolkningens barn.

Nu kom denna fråga för några år sedan inför Riksdagen, och
då beslöt Riksdagen, att den skulle göra slut på detta genom att
på folkskolan bygga upp en naturlig skolorganisation. Då skapades
de kommunala mellanskolorna — det var 1909 eller 1910, jag
kommer inte ihåg, vilketdera — men enligt de bestämmelser,’som
finnas, kan eu enskild samskola, sådan som denna ute i Nynäshamn,
icke på något villkor få statsanslag på grund av detta Riksdagens
beslut, utan är därifrån utesluten, men ändå skulle vi nu här vara
med om att bevilja pengar till skolan, i den form som den har, för
att därmed lätta på dess skuld för tomten.

Om herrarna tänka sig i stället, hur det bör gå till, när det
gäller att ordna sådana skolförhållanden som de där ute, skola
herrarna finna, att grunden därför är lagd genom Riksdagens beundra
kammarens protokoll 1913. Nr SO. 2

Ang. anslag

till Nynäs hamns

sam skola.

(Forts.)

Nr 60. 18 Torsdagen den 22 maj.

Ang. anslag slut. Mall får större statsanslag där ute, Hall man går den vagel!
till Nynäs- ock man far skolan bättre byggd. Då gäller det bara ordna så
hanms sam- att p« folkgkoian växer upp det ena året en femte klass — den kan
,1°,\ anses som högre folkskola —och man får statsanslag till densamma.
Nästa år växer det upp en sjätte klass, vilken också räknas till
den högre folkskolan; man får då statsanslag för två klasser. Nästa
år ökar man på med en tredje klass, och året därpå är den fjärde
nya klassen färdig. Då är skolan kommunal mellanskof, till vilken
man har fullt statsanslag. Följaktligen finnes det möjlighet att på
den vägen få fullt statsanslag och understöd till att bygga på skolan.
Den vägen är det, som Riksdagen och särskilt Andra kammaren
ansett vara den enda principiellt riktiga. Nu i stället skall
här i Nynäshamn staten själv medverka till, att. denna ^enskilda
samskola, som Riksdagen ansett principiellt oberättigad, sa att den
icke kan få något statsanslag, i stället skall få penningar till att
betala bolagets tomt, utan att det finnes, så vitt jag förstår, någon
som helst garanti för, att den skolan någonsin blir kommunal mellanskof,
eller att Nynäshamns samhälle får ett enda öre av de 1,

000 kronor, som det här vore meningen att. bevilja, om det en
gång skall lösa tomt och skola. Jag får verkligen säga, att ifall
det vore dessa skäl, som varit bestämmande för Kungl. Maj:ts .beslut,
Kungl. Maj:t verkligen har haft synnerligen starka principiella
skäl för att avslå framställningen, och jag undrar, om ej Riksdagen
har lika stora skäl att avslå den framställning, som här
framkommit.

Jag ber om ursäkt, att jag upptagit tiden, men jag anser det
onödigt att ställa till med en gemensam votering om saken, när
Första kammaren, framsynt nog, avslagit motionen.

Med herr Rydén förenade sig herr Lundgren i Björna.

Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Jag nödgas

verkligen än eu gång för kammaren tala om och till herr Rydéns
övervägande hemställa, huruvida det kan vara riktigt att här komma
med en så fullständigt felaktig framställning, som den herr Rydén
nyss framförde. Jag vet visserligen, att man skall vara mycket
försiktig numera, när man talar till framstående representanter i
det socialdemokratiska partiet, men jag vågar ända säga, att det
var en fullkomlig felaktig framställning. Utgångspunkten för att
riktigt fånga kammarens hjärta var uttrycket »högfärdsskolor».
Litet varstädes ute i tätare bebyggda trakter ha bildats s. k. högfärdsskolor,
som skulle hava barn från den burgnare klassen, som man
icke ville låta undervisas med arbetareklassens barn; dessa skolor
voro av ondo, och då satte Riksdagen p därför.

Jag vill säga herr Rydén, att långt innan herr Rydén kom in
i Riksdagen, var jag med om att detta p skulle sättas för sådana
skolor, men det kan väl ej tänkas, att denna skola,. som inrättades
1910 — den inrättades, mina herrar, 1910, och. enligt då gällande
stadgar var det för densamma omöjligt att få något statsanslag —
har inrättats med tanke på att vara en sådan där skola; för sa -

Torsdagen den 22 maj. 19

vitt icke det var flen lilla sammanslutningen av 5 stycken elever
som fanns 1910. Nu är det ju med fullständigt öppna ögon för
konsekvenserna, som man vill göra den till eu påbyggnad på folkskolan
som bottenskola. Men var god nu och se''''i dessa författningar.
Hur skall den kunna bli eu kommunal mellanskola och
vad finnes det som garanti för att den skall bli eu kommunal’mellanskola
Jo, herr Rydén sägen, att det finnes eu så enkel form

bai a d6t ei1M1a3ret 611 klfss och by8''8''er på, det andra året tarman
nästa klass o. s. v., till dess man har överbyggnaden på folkskolan. Nåväl
men herr Rydén, hehöves det ingå undervisningslokaler för denna folkskolans
överbyggnad, och kosta icke dessa undervisningslokaler och
den undervisningsmateriel, som hehöves för dessa överbyggnadsklasser,
någonting? Nu är förhållandet, att genom enskild företagsamhet
dess* undervisningslokaler hava anskaffats. Denna dyrbara
undervisningsmateriel finnes, och därmed har ett villkor för att
det skall kunna bil eu kommunal mellanskola, uppfyllts. Men detta
ton Tui ske, §''eil°n\ skuldsättning, och det är nu meningen, att sta fkulie

bldrag-a till att denna skuldsättning skall gå ned, och att
skolan fortfarande enligt av Riksdagen uttalade grundsatser på de
stadgade afgifterna skall kunna bära sig själv och sålunda kunna
övertagas av kommunen. Pa detta sätt blir det fullkomligt så organiseiat,
som herr Rydén sagd. Detta är eu överbyggnad på

£ttSail’ rfm ,a+r ?reci® sadan’ som Riksdagen på detta demokiatiska
satt velat göra den till. Den kommer att bli eu kommunal
mellansivola. u

Detta ar den faktiska innebörden, och det kan omöjligen »-å
för sig att här försöka ställa detta på huvudet och säga som herr
Rydén : det ar eu hogfardsskola, som icke vill tillåta arbetareklassens
barn att undervisas med de högre samhällsklassernas. Det
ai just därtor, att det tillkommit en stor arbetarstock och för att
ge dessa arbetarebarn undervisning, som det här begäres bidrag
-lag far verkligen saga, att nog har jag hört herr Rydén under aldri-ftmur

STO 1 Vitt’ men sä kaPitalfc som denna gång,

Nu fiågar herr Rydén: vad garanti har man för, att kommunen
of ver tager denna skola? Ja, mina herrar, tror ni verkligen
m, som sitta som mer eller mindre framstående medlemmar i Sira
respektive kommuner, att om där finnes behov för — och i stora
mumcipalsamhälleii, köpingar och liknande samhällen fiunes detta
behov ^ att utvidga folkskoleundervisningen genom den överbyggnad
pa folkskolan, som skall bii kommunal mellanskola, och om clet
linnés de dyrbara undervisningslokaler och den dyrbara undervisningsmateriel
som erfordras, tro ni verkligen dä, att kommunen
sägen: nej det dar som linnés det bry vi oss icke om, utan vigöra
en alldeles egen kommunal mellanskola, ty det där har ett bolag
ined professorskan den och den i spetsen eu gång bildat Icke
vilja vi lagga oss ombord med något så högfärdigt, nej, vi skola
ha en egen påbyggnad med nya undervisningslokaler och ny, dyrbar
undervisningsmateriel. Vi_ skola skaffa oss kommunal mellansvoia.
j.ro herrarna verkligen, att någon kommun i Sveriges

Nr 50.

Ang. anslag
till Nynäshamns
samskola.

(Forts.)

Hr 50, 20 Torsdagen den 22 maj.

Ang. anslag land har så litet känsla för det ekonomiska värdet av vad som
till Nynäs- finnes, att därför att det händelsevis är överklassen, som en gång
hamns sant- bMat sk0ian, kommunen icke vill övertaga den som en överbygg5°,
\ nåd på folkskolan och få det stora statsanslag, som är förenat med den
°r s. kommunala mellanskolan, sa att man pa platsen skulle fa dels eu
kommunal mellanskola och dels en annan skola och skulle fa mycket
stora ekonomiska svårigheter. Nej, herr Itydén, jag tror verkligen,
att man kan säga, att så starka garantier, som här de faktiska’
förhållandena giva för, att kommunen skall övertaga denna
skola och för att det skall bli eu god kommunal mellanskola, ha
sällan gifvits. Jag skall icke besvära kammaren med, hoppas jag,
något mera yttrande i denna fråga, som visserligen är eu mycket
liten principfråga, men som för de folkets barn, som den gäller, är
en ganska stor fråga.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag tror, att det
bleve ett mycket farligt prejudikat om vi bevilja detta anslag, Det
är så, att i vår tid byggas samskolor och kommunala mellanskolor
i varje framåtgående samhälle. Skulle då staten hjälpa till att
förse dessa med byggnader, vet man icke var det skulle sluta. I
landstingen i de olika länen ligga sadana förslag framme från städer
och stadsliknande samhällen, men det är en principiell fråga,
där man bör vara försiktig med att bevilja dylika anslag.

Det har sagts här som huvudskäl, att telegrafverkets reparationsverkstad
flyttats till Nynäshamn, varigenom ett 20-tal elever
tillförts skolan. Detta borde väl dock vara ägnat att förbättra saken
för skolan. Annars när ett enskilt bolag bildas för en dylik
skolas upprättande, får man ju annonsera och reklamera för att få
elever till skolan. Här kommer ett 20-tal elever på en gång till
samhället, och de böra med tacksamhet mottagas av bolaget, som
på grund därav kan utvidga skolan. Det förbättrar icke saken
med det uttalandet, som vice ordföranden i statsutskottet gjorde,
då han sade, att om vid andra tillfällen liknande krav framställas,
som äro lika behj ärtan svärda, så hade han ingenting emot att även
då anslag beviljades. Där hör man, att det bara behöver komma
igång så blir det nog krav från olika samhallen. Jag får pa det
bestämdaste varna för att slå in på den vägen. Däremot, när det
gäller att söka anslag till undervisning i enlighet med vad Riksdagen
anvisat, står det varje samhälle fritt att gorå ansökan, och
det finnes regler, som man skall iakttaga och gå efter. I sådana
fall bör man naturligtvis icke sätta sig emot anslagsbegäran.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att fa
yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Olofsson i Digernäs, Sundström, Andersson
i Milsmaden och Bäckström.

Herr Ström: Herr talman! Då jag inom utskottet biträtt
det förslag, vartill utskottet här kommit, skall jag be att få säga
några ord.

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Fråga är, om det skulle vara en så farlig princip att bevilja
det här begärda anslaget. Den saken tiar mycket diskuterats även
inom ^utskottet, ^ men utskottet har kommit till den uppfattningen,
att såsom förhållandena här ligga, det icke kan innebära någon
farlig princip, och jag delar i det fallet utskottets åsikter.

Riksdagen har till och med även bidragit till att bygga ett
skolhus i en trakt, där en järnväg dragits fram, nämligen i Abisko
varigenom Riksdagen trätt hjälpande emellan. Till följd av järnvägens
framdragande hade eu större personal bosatt sig där, och
man har ansett, att staten hade skyldighet att hjälpa till med barnens
skolundervisning.

Det anslag, som här begäres, är sålunda icke alls främmande
för Riksdagen,^ och jag tror för min del icke, att det skall bli
fråga om så många liknande anslag och att principen sålunda skall
vara sä synnerligen farlig.

Vi känna också till, att för eu sådan fabrik staten icke har
skyldighet att erlägga skatt till kommunen — visserligen kunna
dess tjänstemän få den skyldigheten — och även av det skälet synes det
mig billigt, att staten lämnar det ringa bidrag, det här är fråga om.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman! Jag ber att få
säga, att om jag hade deltagit i utskottets behandling av detta
ärende, jag nu både stått som reservant till detta betänkande.

Jag kan icke fatta, att Riksdagen skall nu slå in på att detta
sätt understödja skolor av det slag, som det här är fråga om. Telegrafstyrelsen
har gått in till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t måtte bevilja sådant anslag. Kungl. Maj:t har icke ansett sig
böra göra det av skäl, som icke blivit omnämnda. Denna begäran
blev emellertid av Kungl. Maj:t avslagen. Telegrafstyrelsen fann sig
dock icke nöjd ined detta Kungl. Maj:ts beslut, och nu komma de två
telegraffullmäktige in till Riksdagen med en motion och vilja, att
telegrafstyrelsen och telegraffullmäktige skola få sin vilja igenom.

Icke heller jag finner det lämpligt att bevilja detta anslag.
Skälet varför Nynäshamns samskola skulle få dessa 1,100 kronor
är redan anfört, och det är, att telegrafverkets verkstadspersonal
flyttats till Nynäshamn. För min del tycker jag att, såsom en föregående
talare redan sagt, den omständigheten just är ett skäl
att icke bevilja det begärda anslaget. Tv i och med det att dessa
tjänstemän och arbetare komma ut till Nynäshamn, bliva inkomsterna
av kommunalutskylder så mycket större, att jag tror kommunen
väl kan bekosta detta. När därtill kommer, att dessa elever
skola betala terminsavgifter med lägst 50 och högst 90 kronor, så
lär väl skolan, därest den har något existensberättigande, kunna
bestå, utan att statsverket skall behöva ingripa. Jag finner ingen
som helst anledning att bifalla detta anslag, utan ber att få yrka
bifall till reservationen.

Ang. anslag

till Nynäs hamns

sam skola.

(Forts.)

Herr Carlsson i Frosterud: Jag begärde ordet med anled -

Nr 50. 22 Torsdagen den 22 maj.

Ang. anslag ning av herr Ströms anförande och den jämförelse han gjorde mel till

Nynäs- jan ]iar föreliggande förslaget och det, som framlades år 1911
angående uppförande av ett skolhus vid riksgränsbanan. Med an.
Forts) ledning av denna jämförelse vill jag framhålla den stora skillnaden
mellan dessa två förslag. Förslaget av 1911 avsåg, att staten
skulle uppföra ett skolhus uppe i ödemarken för att möjliggöra för
den där placerade järnvägsarbetarpersonalens barn att komma
i åtnjutande av vanlig folkskoleundervisning, så att personalen
på denna 11 mil långa bansträcka mellan Kiruna och Riksgränsen
skulle slippa skicka sina barn från hemmet för att
inackordera dem i Kiruna samhälle, där förstklassiga skolor funnos.
Då hemställdes det från Kungl. Maj:t, att Riksdagen måtte bevilja
medel för att för statens järnvägars räkning uppföra ett skolhus
i Abisko, och skälen härför voro ju så talande, att Riksdagen anslog
28,000 kronor för detta ändamål.

Det är såvitt jag kan finna en mycket stor skillnad mellan de
förhållanden, som då förelågo, och det som föreligger nu. Här gäller
icke att tillgodose barnen med vanlig folkskolebildning, ty sädana
skolor finnas ju på platsen, utan här gäller det att skaifa
möjligheter för de bättre situerade samhällsmedlemmarnas barn att
komma i åtnjutande av en högre undervisning. Om man i andra
samhällen vill gå tillväga på samma sätt, så få kommunerna själva
bekosta detta, såvitt de icke vilja inrätta sig efter den nya formeln
för kommunala mellanskolor, men här skulle staten bidraga till
denna skola. Frågan om statsbidrag för privata samskolor har
många gånger förelegat till Riksdagens behandling och ständigt
rönt motstånd; framställningar i sådant syfte ha väl alltid avslagits.
Jag kan icke finna annat än att det här gäller att på en omväg
skaffa statsunderstöd åt eu privat samskola.

Då man säger, att så och så många hundra arbetarebarn skola
komma i åtnjutande av denna undervisning, så är detta att slå blå
dunster i ögonen på dem, som ha den rätta uppfattningen i frågan.
Jag frågar: huru många av telegrafverkets arbetarebarn komma att
få någon nytta av denna undervisning och huru många av deras
föräldrar är det som ha råd att betala de terminsavgifter, som
fordras för att få deltaga i undervisningen? Jag tänker det blir
ett ringa fåtal, då däremot tjänstemännens och förmännens barn
givetvis framförallt komma att draga fördel av denna undervisning.
Då det finnes ett annat sätt att tillgodose behovet av eu högre undervisning,
nämligen i form av kommunala mellanskolor, kan jag
för min del icke se något skäl att bryta denna princip och lämna
statsbidrag till en privat samskola, och på dessa grunder anhåller
jag om bifall till reservationen.

Herr Tengdahl: Jag vill blott ställa ett par små frågor till

herr Starbäck. Till en början vill jag fråga.: Kunde icke herr
Starbäck talat om denna sak för oss för ett par år sedan?
Nästa fråga: Skulle man icke möjligen kunna tänka sig, att man
kunde understödja det nödlidande villabolaget på något annat sätt?
Och slutligen vill jag till herrar telegraffullmäktige och telegrafsty -

Torsdagen den 22 maj.

Nr 50.

relsen framställa den frågan: Yore det icke ett värdigare föremål
för fullmäktiges och telegrafstyrelsens uppmärksamhet att se efter
att vägar och kloaker vore färdiga i det där samhället, innan man
narrade ut hundratals arbetare dit? Yore icke det ett värdigare
föremål för deras verksamhet än den här lilla samskolan? Jag
tillåter mig fråga detta, men jag hoppas icke på något tillfredsställande
svar.

Herr Star bäck: Ja, jag har hela förmiddagen suttit och
väntat, att dessa kloakledningar skulle komma, och jag får säga,
att det gläder mig att så äntligen skett. Jag skulle ju kunna
fråga herr Tengdahl, huru det kommer sig att han, innan man hade
hunnit så långt där ute, som man nu har gjort, gärna tillbringade
sina rekreation stider i detta fruktansvärt farliga samhälle och varpå
det beror, att dessa besök upphörde, när mot hans votum — så
bär jag hört, men det kan ju hända, att jag gör honom alldeles orätt
— arbetarna verkligen kornmo dit ut och funno sig så väl där ute.
För att herr Tengdahl må få reda på huru det förhåller sig med de
hygieniska förhållandena i Nynäshamns villastad, skulle jag vilja
råda honom att söka övervinna sin förfärliga motvilja mot detta
fasansfulla samhälle och återtaga sina numera avbrutna turer dit
ut. Då skulle han själv kunna övertyga sig, huru det förhåller
sig med avloppsledningar och andra hygieniska förhållanden. För
•övrigt skall jag stå till tjänst för vem som helst med de rikhaltiga
upplysningar, som kunna hämtas ur de dokument, som jag har här i
min hand. Jag skall även tillåta mig uppläsa ett intyg, som jag
tror kan vara av värde. Det lyder: »Undertecknade, som denna

dag företagit besiktning å de nyuppförda bostäderna för telegrafverkets
personal vid Kullslå i Nynäshamn, få härmed intyga, att
byggnaderna äro omsorgsfullt uppförda och komma med säkerhet,
när tegelmurar, fyllningen i bjälklagen och panelen blivit uttorkade,
att bliva särdeles varma. De i nya hus alltid förekommande olägenheterna,
såsom panelens hoptorkning, skevning av dörrar in. m.
förefinnas här endast i ringa grad.» Detta intyg är undertecknat
av två byggmästare.

Jag skulle ju kunna upptaga tiden med denna parentes betydligt
längre, men jag förstår, herr talman, att det icke kan vara
lämpligt, utan att det bästa väl vore, att herr Tengdahl på ort och
ställe satte sig in i förhållandena, då han hyser ett sådant brinnande
intresse för dem. Resan till Nynäshamn är ju varken dyrbar
eller tidsödande och det kunde därför vara lämpligt, att herr
Tengdahl på platsen fortsatte sin kontroll.

Jag tillåter mig, herr talman, att rätta ett par alldeles vilseledande
uppgifter uti herr Carlssons på Norrlandsbänken anförande
nyss. Fortfarande varnas kammaren för herrar telegraffullmäktiges
intressen. Är det då så märkvärdigt, att man begagnar sig av sin
ställning som riksdagsman till att föra fram några önskemål för
de personer, som höra under telegrafverket? Jag tycker, att det är
eu ganska lovvärd handling, som icke jämt och ständigt bör strykas under
såsom ägnad att väcka misstroende, attentelegraffullmäktigsysslar

Ang. anslag

till Nynäs hamns

sam skola.

(Forts.)

Nr SO.

Ang. anslag

till Nynäs hamn»

sam skola.

(Forts.)

Torsdagen den 22 maj.

med telegrafverkets angelägenheter även i Riksdagen. Detta förefaller
mig alldeles naturligt. Herr Carlsson påstod, att detta skulle
vara eu skola för de bättre situerades barn. Nu tycker jag, att
man skulle kunna tro på motionen och på motionärerna, även om
de äro telegraffullmäktige, men i annat fall kan man väl skriva
ditut, ty man har väl alltid någon bekant bland de 500 arbetarna.
Faktum är, att de 20 eleverna från telegrafverkets verkstäders personal
äro alla, så när som på två, barn till arbetare och förmän.
Det kan väl icke vara så förskräckligt många förmän därute, så
att de flesta barnen äro väl arbetarebarn, men, även om dessa barns
föräldrar skulle stå ett litet trappsteg högre än de sämst ställda
arbetarne och vara förmän, kan det val icke vara lämpligt att lägga
denna krassa synpunkt på ett sådant bidrag. Jag vädjar verkligen
till kammaren, om det kan vara lämpligt att här först ha eu stor
principiell uppfattning, att detta förslag är alldeles på tok, och sedan
säga: för övrigt är detta välsituerade barn, ty de äro barn till
förmän och sålunda icke barn till de fattigaste. Det skär verkligen
i mig, då jag hör en sådan krass synpunkt från det parti, som
lär skola behärska framtiden.

Jag kan således icke göra annat, herr talman, än fortfarande
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thorsson: Mina herrar, detta är ingen partifråga, och
jag måste säga, att hur mycket det än personligen bjuder mig emot,
skulle jag bli tvungen att rösta emot förslaget, om det så vore uteslutande
arbetarebarn i skolan. Det är nämligen icke den frågan
vi här ha att taga hänsyn till, utan spörsmålet är här tydligen det,
huruvida statsverket skall understödja eu enskild skola, då de framtida
uppgörelsevillkoren mellan kommunen och skolan icke äro ordnade.
Jag för min del är icke på det klara med, om de 1,000 kronor,
som här föreslås att beviljas, skola komma kommunen eller
bolagsintressenterna till godo, då eu gång en uppgörelse skall ske
mellan kommunen och det bolag som nu äger skolan. Det är icke
en kommunal skola, utan en enskild skola vi här tala om, och det
är därför jag säger, att när ärendet kommer fram i sådan form,
att det kan i likhet med en del vid föregående tillfällen behandlade
skolärenden framställas berättigade anspråk på statsanslag, så skola
vi börja tala om bifall, men till dess så sker, måste jag yrka avslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
i överensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag å såväl berörda hemställan som de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr
Starbäck, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren avslår såväl statsutskottets hem -

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

ställan i punkten 2:o av utskottets förevarande utlåtande nr 126 som
de i ämnet väckta motionerna, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 138 ja mot 46 nej, vadan kammaren avslagit
såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

§ 10.

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr Ang. om127,
i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående förändrad organisation
organisation av patent- och registreringsverket och reglering av afpat
löneförhållandena vid nämnda ämbetsverk samt i ämnet väckta °rinasverktt''
motioner. v

I den till Riksdagen den 14 januari 1913 avlåtna propositionen
rörande statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj:t i punkten
22 under sjunde huvudtiteln föreslagit Riksdagen att till upprätthållande
av patent- och registreringsverkets verksamhet bland
de ordinarie anslagen under sjunde huvudtiteln beräkna ett belopp
av 544,200 kronor.

I en till Riksdagen den 18 april 1913 avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition nr 253 hade
Kungl. Maj:t sedermera, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma
dag föreslagit Riksdagen att

dels godkänna i statsrådsprotokollet intaget förslag till utgiftsstat
för patent-^ och registreringsverket, att tillämpas tillsvidare
från och med år^ 1914, ävensom i protokollet angivna villkor och
bestämmelser för åtnjutande av de i samma stat upptagna avlöningsförmåner,

dels ock fatta vissa andra därmed sammanhängande beslut.

Förslaget till utgiftsstat var av följande lydelse:

Nr 50.

26 Torsdagen den 22 maj.

Utgiftsstat för Kungl. patent- och registreringsverket,

A. Afla ning ar.

1 generaldirektör ..

1 byråchef ...........

5 byråchefer.....

1 byrådirektör ..

18 byrådirektörer
1 förste byråingenjör
4 » byråingenjörer

1 bibliotekarie .........

sekreterare
byråingenjör .
byråingenjörer

kassör och räkenskapsförare

registrator .......................

föreståndare för granskning av
varumärken
notarie .......

1 kvinnligt biträde av högre av

löningsgrad....................

4 kvinnliga biträden av högre av
löningsgrad ....................

I kvinnligt biträde av lägre av

löningsgrad....................

II kvinnliga biträden av lägre av

löningsgrad....................

1 förste vaktmästare

1 vaktmästare

Lön.

7.000

5.000
25,000

4.200
75,600

3,600

14,400

3,600

2.200
3,800
2,200
2,200

2,200

900

3,600

700

7,700

900

700

2,100

Anslag till ålderstillägg, förslagsvis

Tjänst görings pen ningar.

3.000

2.500
12,500

2.000

36,000

1,800

7,200

1,800

1.500
6,000
1,500
1,500

1,500

550

2,200

350

3,850

450

350

1,050

Orts tillägg.

Missräk nings pen ningar.

10,

000

600

,000

600

,800

400

,600

400

300

,200

300

150

600

150

1,650

150

450

300

Summa

avlö ning.

11,000

8,100

40,500

6,800

122,400

5,800

23,200

5,800

4,000

16,000

4,300

4,000

1,600

6,400

1,200

13,200

1,500

1,200

3,600

Ålderstillägg.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 600 kr.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kr. och
efter 10 år med ytterligare
500 kr.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kr., efter
10 år med ytterligare
500 kr. och efter
15 år med än ytterligare
500 kr.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 200 kr. och
efter 10 år med ytterligare
200 kr.

f Efter 5 år kan lönen
\ höj as med 100 kr.

(Efter 5 år kan lönen
höjas med 100 kr. och
1 efter 10 år med ytterli^gare
100 kr.

298,400

4,700

B. Omkostnader.

Förslagsanslag.

Till biträdande ingenjörer, amanuenser, särskilt tillkallade tekniska biträden, vikariatsersätt

ningar, extra biträden, extra vaktmästare m. m.................................................

Till renskrivning och skrivmaterialier, postavgifter, hyror, bränsle, lyse, renhållning och städ

ning samt inventariers anskaffande och underhåll m. m. ....................................

Till böcker och tidskrifter, tryckning och bindningskostnader, kungörelser och publikationer

m. m. efter avdrag av influtna prenumerationsavgifter och dylikt........................

Till återställda registreringsavgifter ........................................................................

Till bidrag till patentunionens internationella byrå i Bern..........................................

Pensioner åt avskedade tjänstinnehavare.
Förslagsanslag ...................................................

51,860

55,000

112,000

15,000

303,100

235,460

940

Summa kronor [539,500

Anm.

Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmå
kvarstår, ortstillägg ej utgå till honom ävensom å lönen avdragas 100 kronor årligen.

Till utskottets behandling hade jämväl hänvisats två inom Första
kammaren väckta motioner, den ena, nr 164, av herr J. E:son Ekman
och den andra, nr 173, av herr K. A. Nilson.

Herr Ekman hade i sin motion hemställt, att Riksdagen på
sådant sätt ville bifalla Kungl. Majrts förslag rörande omorganisa -

Torsdagen den 22 maj

Nr 50.

tion av patent- och registreringsverket, att de till bolagsavdelningen Ang. ominflytande
avgifter i intet fall toges i anspråk för bestridande av
de båda övriga avdelningarnas omkostnader och att även i andra registreavseenden
hänsyn toges därtill att hinder icke måtte uppstå för ett ringsverkei.
eventuellt avskiljande av bolagsavdelningen från patentverket. (Forts.)

Herr Nilson hade föreslagit, att Kungl. Maj:ts proposition till
Riksdagen angående förändrad organisation av patent- och registreringsverket
och reglering av löneförhållandena vid nämnda ämbetsverk
måtte av Riksdagen avslås.

Utskottets hemställan innefattade, att Riksdagen måtte med avslag
å förevarande motioner bifalla Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Palmstierna: Herr talman! Jag ber att omedelbart få
meddela, att min framställning här i kammaren kommer att gå ut
på avslag på den kungl. propositionen.

Detta ärende kommer nu i Riksdagens allra sista timme på
kammarens bord. Det kommer där i ett sådant skick, att det synes
mig, att även om det icke skulle föreligga alldeles direkta betänkligheter
mot förslaget, så borde likväl kammaren och Riksdagen
vara synnerligen tveksamma mot att antaga en löneregleringav
denna beskaffenhet, taga ett sådant betydande företag ombord
utan att vara fullt förvissade därom, att man genomtänkt saken
och funnit den vara god. För min del finner jag betänkligheterna
vara så stora, att det synes mig nästan omöjligt, att denna kammare
skulle kunna taga detta förslag utan vidare. Jag erfar också,
att inom Riksdagens Första kammare pågår en lång debatt i denna
fråga, vilket i sin mån visar, hur omtvistad saken är.

De betänkligheter, som här kunna anföras, skulle jag vilja dela
i två grupper, nämligen dels rent principiella betänkligheter och
dels organisatoriska betänkligheter. För att då börja med de principiella
betänkligheterna, så gäller ju frågan här att för lång tid
framåt, såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
uttalar sig, ordna förhållandena vid patent- och registreringsverket,
men i fråga om den princip, den grundval, på vilken det hela
skall vila, förfarandet vid prövning av patenten, ha vi ännu icke
någon som helst utredning, vilket sätt som för framtiden skall befinnas
vara det riktiga. Statsutskottet förklarar för sin del, att det
från sakkunnigt håll fått ett utlåtande. Ja, det må vara att statsutskottet
från sakkunnigt håll fått ett utlåtande, men jag kan icke svära på
magisterns ord. Jag vet icke, vilka dessa sakkunniga äro,ochkan
ej heller pröva den omdömesgillhet, som de må besitta, eller pröva,
huruvida deras uppfattning varit föremål för den ingående kritik,
som i ett så viktigt och betydelsefullt ärende måste förutsättas.

Man menar således, att Riksdagen skall besluta angående en organisation,
som skall tillämpa vissa principer, medan Riksdagen ännu
svävar i ovisshet, vilka dessa principer äro. Detta kan enligt mitt förmenande
icke vara lämpligt. Innan ett avgörande i denna fråga
träffas, måste man vara fullt säker på, huruvida anmälningsförfa -

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- randet är olämpligt och huruvida förprövningsförfarandet skall tillorganisation
lämpas, men icke nog med det, utan man måste också veta, liuruoc/i
registre- vida förprövningsförfarandet i hela den omfattning det har i värt
ringsverket, land måste fortfarande tillämpas. .Nog borde väl kammaren ställa
(Forts.) sig betänksam, när man erfar, att näppeligen i något annat land
än i Tyskland denna prövning har eu så betydande omfattning som
hos oss. I England, ett land, där den industriella utvecklingen nått
en fullständig mättnadsgrad, har man gått till inskränkningar av
detta förprövningssystem. Jag säger sålunda, att rent principiellt
bör man icke gå till en reglering av organisatorisk art utan att ha
detta spörsmål fullständigt lågt på kammarens bord. När jag nu
ser, att herr statsrådet kommit in i kammaren, vill jag framhålla,
att jag här tydligen står i allra bästa samklang med herr statsrådet
själv beträffande patentverket. Om vi nämligen läsa det av
verket avgivna betänkande, som återfinnes under sjunde huvudtiteln
i fjolårets statsverksproposition och vilket utan vidare av
herr finansministern godtogs, så finna vi där följande uttalande:
»Eders Kung!. Maj:t tiar lämnat en kommitté i uppdrag bland annat,
att anställa utredning angående behovet av såväl förändrad
organisation av som reglering av löneförhållandena vid patent- och
registreringsverket. I underdånig skrivelse den 28 september 1909
med framställning om provisorisk lönereglering för ämbetsverket
framhöll kommittén, att det förslag till definitiv lönereglering för
verket, som kommittén hade att avgiva, icke torde kunna av kommittén
till Eders Kungl. Maj:t avlämnas innan kommittén, som det
jämväl ålägger, förutom annat, att verkställa revision av gällande
lagstiftning rörande patent och om skydd för varumärken samt vissa
mönster och modeller, ävensom att anställa förutnämnda utredning
rörande behovet av förändrad organisation av patent- och registreringsverket,
kunnat åtminstone till större delen fullgöra dessa
kommittén lämnade uppdrag.» Så säger vid förlidet års riksdag
samma verk, som nu begär en lönereglering av detta slag, och
samma Kungl. Maj:t som nu framburit detta löneregleringsförslag,
godtager utan reservation detta uttalande. Jag måste för min del
säga, att detta är högst egendomligt, och vad som också är egendomligt
är; att varken i den kungl. propositionen ej heller i statsutskottets
utlåtande till Riksdagen nämnes ett enda ord om detta
utlåtande, som dock stod i handlingarna vid förlidet års riksdag.
Borde icke statsutskottet ha omnämnt detta, i all synnerhet då man
tager i betraktande, att det förra aret faktiskt skett en ökning med
icke mindre än 40,000 kronor på staten för detta verk? Jag vet
icke, varför man förbigått denna sak, det är enligt mitt förmenande
icke riktigt tilltalande, att detta icke finnes omnämnt, särskilt då
så vägande uttalanden blivit gjorda, som här varit fallet. Således
ur denna allmänt principiella synpunkt synes det mig omöjligt, att
man utan vidare skall kunna godtaga eu reglering av detta slag.

Men vidare vill jag också säga en annan sak — ehuru jag
icke vill lägga en sä bestämd tonvikt därpå — att här växer man
in i världshushållning, ekonomiseringen går i hela världen efter
tämligen likartade förhållanden, så inom industri som handel, och
detta mycket snabbt. Varför då icke på dessa områden söka komma

Torsdagen den 22 maj.

Nr 50.

till eu internationell eller nordisk samverkan av något slag? Jag AnS-, omhar
tänkt mig möjligheten av att man skulle kunna låta Tyskland organisation
göra prövningen även bär, och att värt land hade en officiell agen- 0^'' reqistretur
i Tyskland eller något dylikt — detta är emellertid endast en ringsverket.
tanke i förbigående. Men den väsentliga och principiella synpunk- (Forts.)
ten är den, att huvudgrunder för den organisation, som här föreslås,
icke ligga färdiga, och följaktligen synes det ju också vara
omöjligt att utan vidare godtaga ‘förslaget.

Frånsett emellertid dessa principiella erinringar, finnes det
organisatoriska betänkligheter av synnerligen vägande slag, och
dessa organisatoriska betänkligheter, skulle jag vilja säga, äro
ungefär följande — jag vill då taga dem i en viss ordning. Nu
veta kammarens ledamöter, att här framkommer rätt snart en definitiv
framställning angående omläggning av departementen. Departementalkommitterade
avlämna ett vidlyftigt betänkande, som
icke undgår att beröra denna fråga. Detta är nu den första synpunkten.
För det andra är det ju så, att kommerskollegii organisation
har stått på dagordningen nu eu tid, och det dröjer säkert icke
många veckor, innan vi fä erfara resultatet av vederbörande kommittés
arbete. Från två olika håll komma således framställningar, vilka
icke kunna undgå att beröra omorganisationen av statsförvaltningen
i denna del. Är det under sådana förhållanden, mina herrar, lämpligt
att fatta beslut i en fråga, som är så pass definitivt bindande
och av ett för framtiden så bestämmande slag? Nu är det så, att,
om man läser departementalkommitténs betänkande av den 19 april
så skall man finna, att man inom det föreslagna handelsdepartementet
upptager en organisation, som benämnes patentverket.

Denna har således infogats efter eu enhetlig plan i den nya departementalreformen.
Detta har icke varit känt förut; det var
icke känt ens när kommittén avgav sitt betänkande, men nu ligger
detta såsom ett moment att av kammaren tagas i betraktande, då
den går att avgöra denna fråga. Jag kan icke taga på mitt ansvar
att under sådana förhållanden bifalla förslaget.

Så kommer ytterligare en organisatorisk sak, som för mig väger
betydligt. Vi finna i detta förslag till reglering en uppdelning, ett
patent- och registreringsverk, ställt för sig, och så en bolagsavdelning.
Nu frågar jag här — jag skulle kunna ställa det spörsmålet
till vilken som helst ledamot av statsutskottet eller till vilken annan
som helst — vad finnes där för sakligt samband mellan denna registrering
av aktiebolag och denna patentprövning? Det finnes intet
som helst sakligt samband dem emellan, det är ett löst hopfogande,
av endast formell natur. Redan detta giver vid handen, hur lös
organisationen av detta verk är, och att man verkligen borde taga
i betraktande, huruvida icke denna bolagsavdelning borde förskjutas
till den gren av statsförvaltningen, där ärenden av likartad beskaffenhet
behandlas — samma princip, som denna kammare hävdat
tidigare, då den icke ville skapa ett stort statistiskt centralverk,
utan ville dela upp det och förskjuta statistiken i närheten av de
förvaltningsgrenar, som behandla likartade ärenden. Det är inom
ett handels- och industridepartement, som en bolagsavdelning har
sin rätta plats, och jag vågar för min del göra den hemställan till

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- Kungi. Maj:ts regering, att vi om möjligt redan nästkommande år
organisation måtte få emotse ett förslag till ett handels- och industridepartement
och registre- mec^ en härtill hörande bolagsavdelning. Men om så är, varför då
ringsverket, år 1913 fatta beslut om patent- och registreringsverket, när vi kanske
(Forts.) är 1914 eller är 1915 ha att vänta en framställning i rakt motsatt rikt•
ning? Enligt mitt förmenande är det alldeles oriktigt att koppla
ihop frågorna så, utan dessa andra frågor borde skiljas från patentverket
och läggas på ett annat ställe.

Ku tillkommer emellertid här en omständighet, som enligt mitt
förmenande är ganska viktig. Yad är det som denna bolagsregistrering,
som, efter vad jag vill minnas tillkom år 1896, egentligen avser?
Jo, den skall se till, hur aktiebolagslagen verkar, den skall övervaka
kontroll och efterlevnad av denna lag. Och denna kammare har
ju tidigare uttalat sig för eu utredning angående truster och karteller,
och regeringen har tillsatt en kommission för ändamålet.
Och som vi erinra oss från statsministerns uttalande under sockerdebatten,
så förklarade statsministern då, att om något blivit vår
erfarenhet i den saken, så har det varit kravet på ökad kontroll,
kravet på eu inspektion. Var inom statsförvaltningen skall detta
kunna anknytas annat än just vid ett blivande handels- och industridepartement
och då just vid denna bolagsstyrelse? Vad ha patentmännen
med spörsmål av detta slag att göra? "Rakt intet, kan
man väl förstå. Men där sakkunskapen på området har att övervaka
industri världen och kan göra sig gällande, där borde naturligtvis
just en organisation av detta slag ha sin bestämda
plats. Och jag måste säga det, att, skall denna bolagsbyrå komma
att befinna sig inom patentavdelningen, skola patentmännen komma
att sköta detta, då får det hela en karaktär, som Riksdagen näppeligen
kan vara betjänt med. Och jag kan icke heller finna, att,
vad Riksdagen år 1896 avsåg med det hela, vinner sitt syfte. Ku
väntar jag mig den erinran ifrån min vän herr Lindberg — på
statsutskottsbänken, höll jag på att säga — att det icke förhåller
sig så, som jag säger, att dessa saker äro oskiljaktigt förenade,
utan att de kunna upplösas mycket ledigt. Ja, låtoin oss då syna
den saken något i sömmarna. Är det verkligen så, att de kunna
upplösas? Betrakta den ekonomiska samorganisationen dem emellan.
Det är då två omständigheter, som jag härvidlag något vill
beröra. Den ena är den, att bolagsavdelningen faktiskt kommer
att lämna ungefär 32,000 kronor till patentavdelningen av de avgifter,
som näringslivet lämnar, och denna summa kommer sedermera
att stiga och ''troligen uppgå till 50,000 kronor. Inkomsten
av bolagsregistreringen kommer alltså att gå till patentverket. På
denna omständighet laser as, grundas reorganisationen av detta stora
verk. Om det är detta, som är det grundläggande här — det framgår
av handlingarna, och har ej heller blivit bemött i statsutskottets
utlåtande, att så är fallet — då blir det sedermera ganska
svårt att skilja det hela åt, och det kommer enligt mitt förmenande
att härigenom ställas rätt betydande krav på nya ekonomiska bidrag,
om man skall göra en särskillnad härvidlag.

Frånsett svårigheten att skilja det ena och det andra åt, så
är det emellertid alldeles principiellt oriktigt. Käringslivet skulle

Torsdagen den 22 maj.

Nr 50.

således få betala för ändamål, för vilka uppbörden ej är avsedd. Ang. omJa,
vill jag hårdraga lagar och författningar, så lär det väl kunna organisation
ifrågasättas, huruvida detta är rätt och huruvida icke, om ett över- a? ^"Afklagande
skedde från bösshåll, man skulle fä detta upphävt, att ringhet
dessa medel skulle användas pa sådant sätt. Läser jag den motion, (Forts.)
som avgivits av herr Ekman i Första kammaren, så finner jag där
ganska tydligt, att patent- och registreringsverket självt har stått
pa den ståndpunkten, att dessa avgifter skola användas uteslutande
för bolags registrering. Men nu förbigår man, vad man själv förut
omnämnt och låter detta helt och hållet vara. Men vad som också
bör beaktas, det är, vad den förre chefen för finansdepartementet
ar 1910 yttrat. I det utlåtande, som då kom på kammarens bord,
finnes nämligen följande uttalande: »Den omläggning, som vidtages,
får emellertid icke ske på ett sådant sätt, att, då enskilda personer
eller institutioner på grund av lag eller eljest i vederbörlig ordning
tillkomna bestämmelser fått sig ålagt att bidraga till eu viss be°-3tälnd statsverksamhet, de i följd därav inflytande avgifterna komma
att till äventyrs användas till jämväl andra statsändamål än de,
till vilka de blivit såsom bidrag lämnade.» Och det säger ju sunda
förnuftet, synes det mig, att, om man i ett visst bestämt syfte tar
eu uppbörd från vissa näringsgrenar, så få icke dessa medel, när
de inflyta i statskassan, användas till vad som helst, t. ex. till
lönereglering för ett ämbetsverk, såsom man velat begagna tillfället
till, vilket dock är ett oriktigt principiellt förfarande. Och det
synes mig så mycket mer egendomligt, som vi förut här i Riksdagen
avslagit Kungl. Maj:ts framställning att avgifterna för den registrering,
den tillsyn av understödsföreningarna, som anses vara behövlig,
skulle tagas från försäkringsanstalterna; detta avstyrktes enhälligt
av statsutskottet och så blev också Riksdagens beslut.

(Detta var år 1912 vis-å-vis understödsföreningarna.) Men i år, då
det gäller aktiebolagslagen, då går statsutskottet på en principiellt
olika väg. År det någon konsekvens i detta det ärade statsutskottets
uppträdande i denna fråga? Jag tror, att åtminstone Riksdagens
Andra kammare borde bevaka den konsekvens och den följdriktighet
vid dessa ärendens behandling, som är ytterst önskvärd.

Detta är således de principiella betänkligheterna och de organisatoriska
betänkligheterna. Men jag vill också anföra eu tredje
betänklighet, och det är den — ja, jag vågar kanske vara så indiskret
och ställa den blygsamma frågan till kammarens ledamöter nu, dä alla
ärenden hopas så oerhört: ha kammarens ledamöter verkligen sett
på staten för detta nya verk? Jag tror näppeligen, att det finns
inom den svenska statsförvaltningen något verk, där de högre
graderna svämma över så oerhört, som det bär är fråga om. Här
komma vi först och främst till generaldirektörsgraden och vidare
till 6 byråchefer och 19 byrådirektörer. Jämför detta med antalet
i de lägre graderna, och det blir eu överbalansering, vartill jag
tror något motstycke icke finnes inom andra delar av statsförvaltningen.
Detta, borde genast slä i ögonen, när man ser på tablån.

Men varmed motiveras denna övergradering? Jo, det säges i statsrådsprotokollet,
att här förefinnes en stor balans i ärendena, och
denna balans måste avarbetas. Men om det är så i ett ämbetsverk,

Nr 50. 32 Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- att det förefinnes en stor balans, som behöver avarbetas, brukar
organisation man få tillsätta ordinarie ämbetsmän för att avarbeta den balansen?
oarh reoistre- Nej, man tillkallar extra ordinarie krafter, tillfällig hjälp för att
ringsverket. avarbeta den balans, som förefinnes. Således utgör icke denna om(Forts.
) ständighet något motiv för eu ordinarie reglering av hela verket.
Vidare sägs det, att den reglering, som skulle vidtagas, är avsedd
att räcka för lång tid framåt — beklagligtvis, ville jag säga, ty
har man nu för avsikt att omlägga denna del av statsförvaltningen,
så borde det ej vara så, att regleringen skall räcka för lång tid framåt,
utan då borde man kanske varit något mer försiktig. Nu vill jag
erinra om således, att här ha vi eu kommitté och ett ämbetsverk,
som tidigare förklarat, att en omorganisation och lönereglering
visserligen vore oundgängligen nödvändig, men att man till föregående
års riksdag inkommit med den förklaringen, att man borde
vänta härmed i avvaktan på en ny patentlag. Detta har icke skett
— 40,000 kronor extra fick man föregående år, och nu kommer
detta, som innebär ytterligare 100,000 kronor. Jag måste säga det,
att under alla dessa förhållanden och då man också tager i betraktande,
att här är fråga om ett ämbetsverk, som överskrider järnvägsstyrelsen
i storlek och betydenhet, och vidare då man tydligen
förnimmer, att det med ett beslut av denna beskaffenhet icke kan
undgås, att Riksdagen i väsentlig mån blir bunden för framtiden,
då kan man icke vara med på detta förslag. Och jag tror, att det
är oriktigt att här lagstifta med en snabbhet, som gör, att kontrollen
icke kan bli fullständig. Måste man sålunda ställa sig
tveksam i denna fråga och finna, att stora betänkligheter kunna
göra sig gällande, ja, låtom oss då dröja till nästa år, då kommerskollegii
betänkande är klart och då man vunnit full insikt om innebörden
av departementalkommitténs betänkande och sålunda har
tid att få den nödiga överblicken över det hela.. Att nu stifta eu
lag och därigenom i förväg binda sig kan enligt min tanke icke
vara lämpligt, och jag vill således mana kammarens ledamöter att
avslå den kungliga propositionen.

I detta anförande instämde herrar Sävström, Sandler, Karlsson
i Falun, Källman och Hage.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre Adelswärd:
Herr talman, mina herrar! Jag ber att till eu början

få till bemötande upptaga den del av den föregående ärade talarens
anmärkningar, som lian sist framställde, nämligen beträffande organisationen
i stort sett. Han framhöll det kända förhållandet, att vi ha
att förvänta en större omorganisation av statsförvaltningen särskilt
med avseende å kommerskollegium, och att det finns störa skäl,
som tala för, att bolagsregistreringen, som nu är förd tillsammans
med patentverket, skall komma att överflyttas till något av föreslagna
nya verk och då eventuellt särskilt bliva inordnad under
det blivande handelsdepartementet. Jag vill icke upptaga till diskussion
själva sakfrågan, huruvida det verkligen kan komma att
visa sig ändamålsenligt att överflytta bolagsavdelningen till detta

Nr aO.

Torsdagen den 22 maj.

nya verk eller ej, men jag förutsätter, att så blir förhållandet, att
man således skall finna, att det blir mera systematiskt och i alla
avseenden lämpligt att få denna avdelning dit överförd. Om så blir
förhållandet, vill jag emellertid endast på det bestämdaste bestrida
riktigheten av den förre ärade talarens påstående, att det skulle
uppstå någon svårighet att göra denna överflyttning, om man nu
bestämmer en ny organisation av det nuvarande patent- och registreringsverket.
Såsom denna organisation nu är lagd, föreligger
det icke någon som helst svårighet att flytta denna bolagsavdelning,
vart man för gott finner. Skulle man nu av denna anledning tvingas
att vänta med omorganisationen? Organisationen utav patentverket
och löneregleringen för detsamma äro verkligen av högst
angelägen natur. Det är ytterst dåliga förhållanden, som där äro
rådande. Ärendena fördröjas i högsta grad — redan den föregående
årade talaren har framhållit, huru stor balansen är av överliggande
ärenden, som behöva avverkas. Det är eu ovanligt stor procent
extra tjänstemän i detta verk, och man kan ej begära, att de skola
sköta^ arbetena, såsom de borde. Balanserna äro så stora, att de
uppgå till samma antal som de ärenden, som ett helt år behandlas
i verket, och det är givet, att det för uppfinnare och för industrien
är av den största skada att på det viset nödgas få vänta på avgörandet
i patentverket.

Den ärade talaren anmärkte vidare på det förhållandet, som
påpekats av en motionär i Första kammaren, att eu del avgifter
till bolagsregistrering nu tagas i anspråk även för patentavdeiningen.
Jag kan för min del icke finna, att det ligger någonting så
rättsvidrig!; eller så oriktigt härutinnan — det har i alla händelser
fortgått på det sättet, ända sedan bolagsavdelningeii lades till patentverket,
och det synes mig icke ligga någon så stor fara i att
låta det fortgå så ännu något år. Det är intet, som hindrar, att
man rättar även den saken, även om det måhända skulle innebära,
att man i någon mån nödgades höja patentavgifterna, för att de
skulle kunna räcka till att täcka utgiften för den avdelningen. Men
med kännedom om den försiktighet, med vilken inkomstberäkningen
bär gjorts, tror jag man till och med kan förutsätta såsom sannolikt,
att patentavgifterna utan tillskott från något håll även i sin
nuvarande storlek skola räcka till att framdeles betacka omkostnaderna
för denna avdelning. Då jag är av den bestämda övertygelsen,
att, såsom nu organisationen enligt detta förslag blivit lagd,
det, verkligen icke kan vålla någon svårighet att, om man så vill, framdeles
överflytta bolagsavdelningeii till ett annat verk, sä anser jag,
att det skulle vara synnerligen oklokt att på denna grund uppskjuta
frågan om den organisation, som uu blivit föreslagen och
som jag vägar påstå knappast kan uppskjutas, så dåliga äro verkligen
förhållandena i detta verk.

Jag skall sedan övergå till den fråga, som den ärade talaren
först behandlade, nämligen frågan om systemet för behandlingen av
patentärenden. Denna fråga föreligger ju visserligen strängt taget
icke nu, det har aldrig varit ifrågasatt, att det nuvarande systemet
för behandlingen av patentärenden skulle ändras, och eu ändrad paAndra
kammarens protokoll 1913. Nr 50. 3

Ang. omorganisation

av patentoch
registreringsverket.

(Forts.)

Kr SO.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- tentlags tutning behöver icke med nödvändighet inverka på det syorganisation
stenii som användes för patenternas prövande. Denna fråga har
och registre- som bekant uppkommit därigenom, att eu motionär i Första kamringsverket.
maren, påverkad av en patentagent, har väckt på tal förslaget om

(Forts.) att övergå till ett annat system. De olika system, som nu an vändas,

äro som bekant följande: det s. k. förprövningssystemet,
som hittills användes i Tyskland och Sverige, och anmälningssystemet.
Som bekant, är det förstnämnda system — det torde icke
förnekas av någon, som känner till förhållandena — otvivelaktigt,
principiellt åtminstone, det bästa, det fullständigaste och det, som
lämnar den största säkerheten för dem, som skola använda sig av

patentverket, alltså för uppfinnare och industrimän; detta torde

icke kunna bestridas.

Det andra systemet är det s. k. anmälningsförfarandet, som
tillämpas i de romanska länderna och i en del andra europeiska
länder. Det är alldeles uppenbart för var och en, som känner
detta system, att det icke är synnerligen tillfredsställande för dem,
som använda sig av detsamma, utan att det alltid vållar en stor
osäkerhet beträffande de patent, som beviljas efter detsamma.

Återstår så slutligen ett mellansystem, om jag så må säga, det,
som tillämpas i England och som motionären i Första kammaren
förordat till införande här. Jag medgiver, att då man läser ingenjör
Wawrinskys — denne patentagent, om vilken jag nyss talade
— anförande i ett föredrag, som han hållit för intresserade för
någon tid sedan, får man först det intrycket, att där är något, som
skulle duga för oss. Men går man denna fråga litet närmare in
på livet, finner man, att förhållandena ingalunda äro sådana, att.
detta »engelska system», som jag vill kalla det, i själva verket
lämnar i någon mån bättre resultat än anmälningsförfarandet. Det
kan användas i England, därför att där sedan lång tid tillbaka och
alltjämt förekommer ett så kolossalt stort antal patent; de flesta
större uppfinnare, av någon betydelse åtminstone, taga patent i
England, och därför har man där ett stort prövningsmaterial, även
om man skulle begränsa sig till vad som endast rör England. Något
motsvarande är emellertid icke fallet hos oss. Här är prövningsmaterialet
relativt litet, och resultatet skulle bliva det, att,
som jag nyss anförde, vi finge ett synnerligen dåligt prövningssystem,
som lämnade endast otillfredsställande resultat för såväl uppfinnare
som industri och som enligt mitt förmenande för ingen del
borde införas hos oss. Jag vill säga, att, om man hänvisar till att
svenska uppfinnare skulle begagna sig av det tyska patentverket
för att få den tillfredsställande prövning, som är nödvändig för
dem, detta verkligen synes mig vara detsamma som att »gå över
ån efter vatten», man skulle vara nödsakad att omorganisera ett
bär befintligt verk på så sätt, att man blir tvingad att låta svenska
uppfinnare i stället använda ett utländskt verk för att få den prövning
av deras patent, som är nödvändig. Att den svenska förprövningen,
som den nu tillämpas, är bra, erkännes även från utlandet
och lär icke heller av någon kunna bestridas. Det skulle således
innebära en uppenbar tillbakagång, om vi frånginge det system vi

Torsdagen den 22 maj.

Nr 50.

ha för att tillämpa ett, som obestridligen är sämre och mera otill- Ang. omfredsställande,
otillfredsställande i synnerhet för mindre bemedlade organisation
uppfinnare — och som vi veta, äro uppfinnare ofta nog icke utrus- Jch^xqistrttade
med synnerligen goda tillgångar. Det skulle visa sig, att det ringaverket.
skulle medföra en given olägenhet och öka kostnaderna'' om man (Forts.)
tvingades att gå till främmande land för att få uppfinningar prövade
med avseende på deras duglighet eller icke.

Det har nu klagats över det långsamma avgörandet i vårt patentverk,
och de klagomålen äro berättigade. Men denna olägenhet
skulle just avhjälpas genom införandet av den nya organisation,
som här blivit föreslagen. Som det nu är, måste prövningen gå
långsamt, vilket naturligtvis är till skada för själva saken.

Beträffande löneregleringen vill jag framhålla det förhållandet,
att bland de löner, som nu äro föreslagna, förekomma sådana, beträffande
vilka jag å min sida skulle kunna framställa eu anmärkning
i motsatt riktning mot den, som den föregående ärade talaren gjorde.

Förslaget upptager nämligen eu hittills åtminstone så gott som ny
eller litet använd lönetyp mellan andra och tredje lönegraden. Man
har icke velat gå så långt som till den högre lönegraden, utan man
har föredragit denna mellantyp. Att man icke kunnat stanna vid
bibehållandet av den nuvarande lönen, har jag blivit övertygad om
är riktigt. Ty vi få komma ihåg, att personer, som sitta på dessa
platser, äro ingenjörer med den framstående duglighet, som måste
erfordras för att få arbetet på ett tillfredsställande sätt utfört, och
sådana personer äro, som vi veta, ganska väl avlönade inom industrien.
Och vill man förvärva tillräckligt goda krafter för ifrågavarande
ändamål, måste man således finna sig i att betala dem någorlunda
tillfredsställande. Jag är under sådana förhållanden övertygad
om, att de löner, som här föreslås, ingalunda äro för höga.

Vad beträffar antalet tjänstemän, så pekade den föregående
ärade talaren på, att här gällde det att avverka den stora "balans
av ärenden, som förefanns, men att för det ändamålet borde man
icke inrätta ordinarie platser. Gentemot detta vill jag invända, att
det här icke är fråga om att detta stora arbate skall utföras allenast
av de ordinarie befattningshavare, som äro föreslagna, utan
att man måste räkna med att fortfarande ha extra biträden för att
hinna avverka det efterliggande arbetet. Men dessutom få vi komma
ihåg det, att arbetet inom patentverket hittills ökats år från år
på grund av det varje år ökade antalet patentansökningar, och det
är således tydligt, att en större personal kräves, även sedan de nu
på balans liggande ärendena hunnit slutbehandlas.

Med vad jag nu sagt tror jag mig i huvudsak ha bemött de
väsentligaste anmärkningar, som av den föregående ärade talaren
ha gjorts, och vilka äro desamma, som framställts av de båda motionärerna
i Första kammaren.

Jag ber slutligen att få uttala den förhoppningen, att icke
denna kammare skall på de skäl, som anförts och som jag icke
kan finna fullt hållbara, avslå en omorganisation och en lönereglering,
som jag tror är en bland de allra nödvändigaste, som någonsin
förekommit inför Riksdagen. Jag har hört eu erfaren ledamot
i statsutskottet fälla just det yttrandet om saken, att sällan har

Nr SO.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- ett löneregleringsförslag framställts för Riksdagen, som'' varit sä
organisation påtagligt av behovet påkallat som det, som nu föreligger.

CLX) ''udLoihv''

Och YCZ/istYC"

ringsverket. Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Efter den kritik,
(Forts.) som den förste ärade talaren ägnat såväl propositionen som utskottets
förslag, är det väl kanske icke mycket lönt att försöka
försvara utskottets hemställan, men någon ledamot av utskottet
bör väl i alla fall säga något till förmån för förslaget.

Herr Palmstierna antydde, att detta förslag inkommit till behandling
i riksdagens sista timme och att detta skulle utgöra en
av de huvudsakligaste anledningarna till avslag å detsamma. Jag
vet knappast vad jag skall svara härpå, men jag undrar dock, om
icke, så länge riksdagen är samlad, det är vår skyldighet att arbeta
med de frågor, som ännu icke hunnit behandlas. Om detta
förslag hade kommit från Kungl. Maj:t redan vid riksdagens
början, så är det väl för övrigt icke alls säkert, att det i alla fall
hade kommit att behandlas av statsutskottet förrän vid denna tid,
ty jag får säga, att statsutskottets ledamöter hinna icke läsa frågorna
i förskott utan o endast i samma mån de bli föremål för utskottets
behandling. Åtminstone jag för min del tar först då eu
proposition i betraktande, när det har beslutats, att den och den
dagen skall den behandlas. Och jag tar för givit, att det ställer
sig på samma sätt även för de flesta andra, kanske med undantag
av herr Palmstierna, som förmodligen kan läsa allting i eu handvändning.
Jag tror nog alltså, att man bör spara något på det
skälet för avslag, att denna fråga kommit in så sent. För resten
skall det bli rätt intressant att höra, huruvida herr Palmstierna
kommer att fortsätta med sådana skäl för avslag även å de ärenden,
som ännu återstå. Däribland finnas ju också många stora
frågor, och åtskilliga av dem ha till och med ännu icke inkommit
på kammarens bord. Men skall detta utgöra ett skäl för avslag,
ja, då blir det sannerligen mycket lätt att göra ifrån sig arbetet i
Riksdagen. Men jag åtminstone kan icke ansluta mig till dem,
som åberopa sådana skäl.

Nu säges det, att denna lönestat icke är tillräckligt väl utredd.
Ja, härom kan man kanske ha olika mening, men jag tror,
att den lönestat, som här föreligger, är lika väl utredd som trots
någon av de förslag till lönestater, som förut förekommit i Riksdagen,
och som kanhända utan ett ords invändning blivit antagna.
En stor principiell anmärkning var också, att man här skulle ha
sammanblandat frågor av så olika art, och det gjordes gällande,
att man borde dröja med lösningen åtminstone sä länge, att man
icke behövde fastlåsa de s. k. bolagsärendena vid patentverket. Ja,
på den anmärkningen har ju redan herr statsrådet svarat så väl,
så att jag icke behöver upptaga tiden därmed. Jag vill emellertid
säga, att dessa bolagsärenden synas ha minst lika mycket sammanhang
med patentverkets verksamhet som med kommerskollegii
arbetsområden, om man nu skulle överflytta dessa ärenden till
detta sistnämnda verk. Jag tror alltså, att man icke bör fästa sig
så mycket vid denna anmärkning.

Torsdagen den 22 maj.

För övrigt är det ju så, att de nuvarande villkoren beträffande
löneregleringar för ämbetsverken innehålla den bestämmelsen, att
da någon förändring inträffar eller behöver äga rum, så finns det
intet hinder för att de tjänstemän, som antagits i ett omreglerat
verk, överflyttas till ett annat verk, endast med iakttagande därav,
att de skola bibehålla sin lön, även om de flyttas till ett verk med
lägre lönegrader, och detta lär väl inte vara annat än en god och
förståndig regel.

Om Riksdagen på grund av det skälet, att vi böra invänta departementalkommitténs
förslag med alla de stora förändringar, det
bär i sitt sköte, nu skulle avslå det föreliggande förslaget, så tror
jag verkligen, att Riksdagen icke skulle handla rätt och välbetänkt
emot den^ ifrågavarande personalen. Det är väl också så, att det
nu icke återstår något verk oreglerat, som i storlek kan jämföras
med detta.

Detta om den saken.

Sä påstås det, att denna lönestat skulle innebära en övermannareglering,
d. v. s. att den särskilt skulle gynna de högsta tjänstemännen,
men då ber jag för min del att få säga, att så ingalunda
kan sägas vara fallet. Tvärtom, man har snarare gått en rakt
motsatt. väg, i det att man inrättat en mellangrad för icke mindre
än 19 tjänstemän, vilka egentligen skulle hava tillhört tredje lönegraden.
Man kan sålunda icke säga, att detta är någon övermannareglering,
och jag tror knappast, att herr Palmstierna själv vid
närmare . eftertanke skall kunna vidhålla detta påstående. Vidare
har det i detta avseende anmärkts på det stora antalet nya tjänster,
men det är väl. icke sa, att de! är på tjänsternas antal det beror,
utan om det visat sig, att ett visst arbete inom ett verk fordrar
en tjänsteman med den sakkunskap och de insikter, som krävas av
en tjänsteman i t. ex. tredje lönegraden, då skall den, som får sig
detta arbete anförtrott, också ha lön efter tredje lönegraden, vare
sig det blir nödvändigt att inrätta flera eller färre sådana tjänster.
Här har man emellertid ^ inskränkt antalet tredjegradstjänstemän
till sex, ehuruväl alla byrådirektörerna med rätta också skulle höra
dit. De ha nästan samma arbete, blott med den skillnaden, att en
är ordförande på deri störa avdelningen, och de andra äro föredragande.
Jag ber alltså herr Palmstierna bemärka, att löneregleringskommittén
i detta fall visst icke har velat gynna de bäst avlönade,
och Kungl. Maj:t har icke heller i detta fall avvikit från
vad löneregleringskommittén föreslagit.

Så. har man vidare vänt sig emot, att ett sä stort antal extra
ordinärt tjänstemän nu skulle göras till ordinarie. Men jag ber
då få påpeka, att man härvidlag icke får taga hänsyn endast till
tabellen i den kungl. propositionen, av vilken det framgår, att man
hittills haft endast IT ordinarie tjänstemän, under det att det nu
föreslås 43 stycken — jag räknar då icke de kvinnliga biträdena,
till ett,. antal av 17, som nu också skulle få sin ställning förbättrad
i likhet med de kvinnliga arbetskrafterna i övriga verk; och
denna förbättring. av kvinnornas ställning tvekar jag icke att beteckna
som rättvis. Alltså, antalet tjänstemän i de tre normal -

Nr 50.

Ang. omorganisation

av patentoch
registreringsverket.

(Forts.)

Nr SO- 38 Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- graderna föreslås nu till 43 i stället för som hittills 17. Men härorganisation
vjäiag måste man väl också betänka, hur det hittills har ställt sig
och registre- i verkligheten. Det har ju nämligen varit så, att antalet tjänsteringsverket.
män vant icke mindre än 82, fastän det ser ut i staten, som om
(Forts.) det icke skulle hava varit mer än 17. Men det är ej mindre än
82 personer, över vilka jag har i min hand en förteckning. Man
finner därav t. ex., att det har varit fem adjungerade ledamöter.
Och det kan väl icke vara mer än rätt, då arbetet har måst uppehållas
med sådana adjungerade ledamöter, och detta har fortgått
år efter år, att man uppför dessa personer på ordinarie stat, såsom
nu är föreslaget. Då det har visat sig, att dessa arbetskrafter
ovillkorligen behövas för upprätthållande av verksamheten inom
ämbetsverket, så är det "väl icke mer än rätt, att dessa personer
komma i åtnjutande av den förmån, som den fasta statstjänsten
innebär. Jag vill se den, som skulle på allvar vilja förmena denna
extra personal fast anställning. Jag tror icke ens, att herr Palmstierna
skulle vilja vara med om att neka dem detta. _ Och jag
tror mig kunna försäkra, att den största försiktighet har iakttagits
beträffande antalet av nya tjänster.

Herr Palmstierna antydde, att, sedan den nu föreliggande balansen
blivit avverkad, de nya ordinarie tjänstemännen skulle komma
att få eu betydligt reducerad arbetsbörda, men det är väl i själva
verket så, att de ordinarie tjänstemännen icke kunna avverka denna
arbetsbalans. Deras antal är uträknat så, att de skola få fullt
upp att göra med de regelbundet inkommande ärendena, ochjag
får säga, att jag tror, att man snarare har satt deras antal något
lågt i stället för tvärtom. Så även enligt den nu föreslagna staten
få både de ordinarie ledamöterna och åtskilliga extra tjänstemän
fullt upp att göra.

Jag får alltså säga, att det verkligen skulle förundra mig, om
kammaren på de skäl, som herr Palmstierna anfört, skulle vilja
avslå den nu framlagda och av statsutskottet tillstyrkta propositionen.

Herr Palmstierna påstod vidare, att bolagsavdelningen inom
patentverket skulle komma att förorsaka statsverket ökade utgifter.
Men, bästa herr Palmstierna, det förhåller sig ju så, att inom denna
avdelning måste de intresserade bolagen och andra betala vissa
avgifter för att få sina ärenden behandlade, och hittills har man
aldrig behövt anlita statsmedel för täckande av omkostnaderna för
denna avdelning. Som framgår av den kungl. propositionen, uppgång©
patentavdelningens inkomster år 1911 till 384,381 kronor 67
öre, och detta räckte väl till för att täcka avdelningens utgifter.
Och inkomsterna i bolagsavdelningen uppgingo samma år till
147,076 kronor 35 öre, under det att utgifterna belöpte sig till endast
75,820 kronor 19 öre. Man ser alltså, att inkomsterna på
denna avdelning mer än väl ha räckt till för att täcka utgifterna. Men
jag ber att få fästa uppmärksamheten på att den industri och de uppfinnare
i vårt land, som lämna arbete till denna avdelning inom verket, ingenting
ha emot att låta beskatta sig för att bereda tjänstemännen
eu avlöning, som står någorlunda i harmoni med avlöningsför -

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

hållandena i andra nyregerade verk, för att därigenom bli satta i Ang. omtillfälle
att få sina ärenden avgjorda i så god tid som möjligt, organisation
Och att de hittills icke blivit för lågt beskattade, tror jag den 0ch reqistrekungl.
propositionen ger tydliga bevis för. Den 31 december 1911 ringsverket.
ha de sammanlagt erlagt en överbetalning av 1,960,610 kronor. (Forts.)
Och man skulle knappast ha rätt att förvåna sig över, om de
komme med en sådan begäran som denna: kunna vi nu icke slippa
betala några år, ty vi ha ju beskattats alldeles för högt, så att vi
ha åstadkommit eu fond på nära 0 miljoner kronor? Det är väl
alldeles klart, att, när avgifterna räcka till så gott, att det blir så
mycket över, man väl icke kan ytterligare höja avgifterna. För
övrigt tar ju Kungl. Maj:t den frågan under övervägande för varje,
är, så snart någon framställning eller erinran inkommer från verket
därom, att verket behöver större inkomster. Och detta lär
Kungl. Maj:t icke heller för framtiden försumma.

Jag vill påpeka, att då löneregleringen för försäkringsinspektionen
antogs för omkring tre år sedan, tror jag, vilken antogs
utan att någon invändning gjordes däremot — och löneregleringen
för försäkringsinspektionen är av enahanda beskaffenhet som den,
som föreslagits för patent- och registreringsverket — så föreslogs,
att dess utgifter skulle bestridas även genom uttaxering av intresserade
parter, som denna försäkringsinstitution hade att kontrollera.

I överensstämmelse härmed ha också liknande avgifter föreslagits
för nu ifrågavarande verk. När man sålunda skulle reglera lönerna
efter normalgrad även här, så kom man att tänka på, att de stadgade
avgifterna kanske icke skulle räcka, men kanske räcka för de
närmaste följande åren, och då ansåg man sig icke böra i detta
sammanhang föreslå en höjning av dessa utgifter. Kiksdagen gjorde
icke heller detta, utan beslöt, att så skulle ske endast för den
händelse, att så behövdes. Huruvida detta skett, vet jag icke, men
jag vet, att om dessa medel icke räcka, kommer Kungl. Maj:t att
föreslå eu höjning i avgifterna, och så komme det väl att gå
också här.

För min del får jag säga, att jag de senare åren varit med
vid den förberedande prövningen av åtskilliga regleringar för ganska
mänga^ stater. När denna lönereglering förelåg inom patentkommittén,
så hade Kungl. Maj:t ansett, att ett par personer från löneregleringskommittén
borde tillkallas för att biträda vid uppgörandet
av denna lönestat och för ännu ett ärende, varom nu icke är fråga.

Då förordnade Kungl. Maj:t herr Pers från Första kammaren och
mig från Andra kammaren till detta uppdrag. Jag har sålunda
deltagit i kommittén vid behandlingen av detta ärende. Innan löneregleringskommittén
fattade beslut rörande lönestaterna, brukade
man alltid besöka respektive verk och noga sätta sig in i det arbete,
som verket hade sig ålagt, för att bilda sig ett begrepp, huruvida
den eller den lönen skulle föreslås för den eller den tjänstemannen
i den eller den klassen. På detta sätt gingo vi till väga
även beträffande detta verk, åtminstone sedan herr Pers och jag
kommit in i densamma. Jag gjorde allt för fä eu inblick i förhållandena
vid detta verk, och jag får säga, att såsom det i detta verk

Mr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. omorganisation

av patentoch
registreringsverket.

(Forts.)

är ställt beträffande arbetsbörda, lokaler och annat, är det icke
ställt vid något annat verk. Jag vågar bestämt såga. att Riksdagen
icke skulle handla rätt mot denna personal, för den händelse
vi icke ville ställa den i samma ställning beträffande arbete och
löner som personalen i alla de övriga verken, och jag hoppas därför,
att kammaren godkänner statsutskottets förevarande hemställan..
Därmed har man icke lagt det ringaste hinder i vägen för den
stora omorganisation, som på detta och andra områden troligen
kommer att företagas i eu framtid. Men skall man uppskjuta med
denna lönereglering och låta personalen i detta verk straffas därför
att man väntar på att denna stora reform skall företagas inom
något år, då handlar man bestämt icke rätt, och jag tror nog, att
herr Palmstierna och ännu flera ha reda på, vilket ofantligt intensivt
arbete, som fordras och måste fordras på ett område, sådant
som det ifrågavarande, från den lägste till den högste. Jag tror,
att dessa personer ha fullt upp att göra och att det behöves en
icke obetydlig extra personal därtill för arbetet. Det synes mig
därför, att, då det hemställes om anslag till en extra personal, ehuru
detta anslag är reducerat i jämförelse med andra sådana anslag,
man bör bevilja detta.

Jag ber, herr talman, att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Winberg: Herr talman! Jag skall icke ingå på de
principiella skäl, som också kunde tala för avslag på Kungl. Maj:ts
förslag och utskottets hemställan, eller de linjer, efter vilka det är
lagt, då jag därom icke bär någon särskilt deciderad uppfattning,
men jag lutar i alla fall i det avseendet i huvudsak åt de synpunkter,
som av herr Palmstierna anförts.

Jag skall be att något mera få trycka på den mera organisatoriska
sidan av denna fråga, vilken ju också av herr Palmstierna
har berörts. Jag hemställer till herrar kammarledamöter, att de
noggrant ville titta på den framlagda lönestaten. Jag kan icke
hjälpa, trots det jag icke sitter inne med detaljkännedom om de
närmare förhållandena i detta verk, att jag icke kan komma ifrån
den uppfattningen, att det ligger något betänkligt i en lönestat,
som upptager 65 befattningar, om vi räkna kvinnliga biträden och
andra och därav icke mindre än 19 byrådirektörer, 6 byråchefer
och en generaldirektör. Det är nödvändigt, att vi i ett ögonblick
stanna inför denna lönestat, ty det är icke ett enstaka fall, som
föreligger i och genom densamma, utan det är något, som gjort sig
gällande på senare tiden beträffande flera administrativa verk, att
styrelser och förvaltningar svällt ut i oroväckande grad beträffande
antalet av s. k. kvalificerade befattningar. Man måste inför dessa
företeelser fråga sig: är det nödvändigt för utförande av det arbete»
som åligger respektive verk, att man tillsätter ett så ofantligt stort
antal av dessa högre befattningsinnehavare, och, i övrigt, är detta
för arbetets praktiska utförande nyttigt? Yi ha exempel från ett
annat verk, som gick i spetsen på detta område, nämligen statens
järnvägar, som 1907 genomförde en omorganisation. Där har man
likväl stannat vid att tillsätta 16 byrådirektörer, men man har

Torsdagen den 22 maj. 41 Nr 50.

under den tid, som gått — jag lämnar å sido utgiftsfrågan och håller Ang. ommig
endast till den personal, som behövts för arbetets utförande — organisation
kommit till insikt om, att det ingalunda var klokt att vidtaga en och re^istresådan
åtgärd och att man snarare borde se till, om man icke kunde ringsverket.
gå tillbaka. Jag undrar, om det är klokt, att Riksdagen i dag be- (Forts.)
trälfande regleringen av detta verk går icke blott så långt, som
man gjort vid järnvägarna, utan betydligt längre beträffande frågan
om inrättande av ett större antal byråchefer. Det är denna synpunkt,
som man borde taga i övervägande, innan man går att fatta
detta beslut, ty det är så, mina herrar, att har man slagit in på
en viss väg beträffande regleringen för ett visst verk, så bruka
konsekvenserna bliva, att, när man går till ett annat verk, man
även där anser sig böra ytterligare utöka personalen. Detta visar
sig alldeles särskilt beträffande denna sak. Härtill komma principiella
skäl, som tala för, att denna fråga ytterligare tages i övervägande,
innan Andra kammaren är färdig att fatta beslut i ärendet,
sådant det föreligger. Jag tror det är nödvändigt, att vi litet vika
av från den väg, vi hittills följt beträffande organisationen av våra
administrativa verk. Den har skett i en sådan riktning, som sannerligen
icke är ägnad att ingiva förhoppningar om eu praktisk
och tidsenlig organisation. Jag tror, att man icke bör tillsätta befattningar
i större omfattning, än som behöves för arbetets utförande,
och arbetets praktiska utförande kräver icke, att arbetskrafter tillsättas
endast för att man onödigt skall få ståta med ett stort antal
högre befattningsinnehavare och befattningar.

Jag har velat påpeka dessa förhållanden beträffande den organisatoriska
sidan av saken. Vad angår mina principiella betänkligheter
i övrigt, instämmer jag i herr Palmstiernas anförande. Jag
hemställer sålunda, att Riksdagen måtte med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition besluta, att medel för uppehållande av ifrågavarande
verk under år 1914 måtte anvisas på samma sätt och till samma
belopp som under år 1913.

Herr Lindberg: Herr talman, mina herrar! Jag har såväl
här i kammaren som under samtal med kamrater i Riksdagen erfarit,
att det riktats en fruktansvärd kritik mot det utskottsutlåtande,
som här föreligger, och då är det sannerligen icke trevligt
att uppträda som försvarare av statsutskottet i denna fråga. Jag
tvivlar icke på, att den kritik, som riktats mot detta förslag, är
grundad på sakkunskap, fastän man från alla håll jämrar sig över,
att man icke fått tid att sätta sig in i frågan. Den förste talare,
som här uppträdde, yttrade, att det var två skäl som lågo till
grund för hans avslagsyrkande, dels principiella skäl, dels organisatoriska
skäl. Han menade sålunda, att principen för hela detta
verks organisation var felaktig och att sålunda själva organisationsförslaget
var felaktigt, då detta organisationsförslag grundade sig
på en felaktig princip. Jag ber om ursäkt, att jag nödgas taga
kammarens tid i anspråk ett par ögonblick, då jag, så kortfattat
som möjligt, vill söka redogöra för den princip, varpå patentförfarandet
och patentverket är byggt i vårt land.

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- Man hav i början av patentverkets verksamhet sökt tillämpa
organisation enklare s. k. nyhetsprövningssystem, men det har med Baksöm
registre- dagens och regeringens goda minne utvecklat sig så, att man så
ringsverket, småningom gått ifrån det enklare systemet och slutligen hamnat i

(Forts.) vad man kallat för förprövningssystemet med så gott som fullständig
nyhetsgranskning. Därmed har man slagit in på den princip,
som blivit tillämpad i Tyskland, Nordamerika, Österrike, Danmark
och Norge m. fl. stater, under det man t. ex. i Frankrike fortfarande
bibehåller det enklare anmäluingssystemet, som här omnämnts, och
som även omnämnes i eu avgiven motion. I England bibehålies ett
något förbättrat enklare nyhetsgranskningssystem. Här i Sverige
har man ansett det vara praktiskt och nyttigt att arbeta med förprövningssystemet,
med den fullständiga nyhetsgranskningen därför,
att man ansett, att såväl uppfinnarne som den industri, som skall
använda sig av uppfinningarna, har den största nyttan av detta
system, då man anser, att detsamma garanterar den noggrannaste
granskningen och det noggrannaste patentförfarandet i syfte att
patentet må skyddas. Det har klagats över att utredning icke
föreligger i denna fråga, och jag vill därför säga till de herrar,
som kanske icke lagt märke därtill, att här föreligger ett kommittéutlåtande
på 300 sidor, och detta kommittéutlåtande är undertecknat
med namn, som synas mig borga för, att det icke varit
den fullständiga sakokunnigheten, som haft att syssla med denna
utredningsfråga. Jag vill bland namnen nämna sådana som Magnusson
i Sandviken, Söderblom i Eskilstuna och Per Andersson i
Arvika, namn, som äro väl kända såväl i denna kammare som inom
industrikretsar. Jag vet sålunda icke, om man kan med skäl klaga
över att man saknar utredning. Den kommitté, som verkställt utredningen,
har kommit till det resultatet, vilket den ger uttryck åt
i kommittébetänkandet, att förprövningssystemet är det ändamålsenligaste.
Kommittén förordar det och föreslår, att den organisation,
som skall givas åt patent- och registreringsverket, skall
lämpa sig efter förprövningssystemet. Begär man mera sakkunnighet
på detta område och tror, att sakkunskapen icke varit tillräcklig,
då får man söka en annan sakkunskap, men det är på den
sakkunskap, som varit, och på de upplysningar, vi kunnat hämta
genom hänvändelse till verket självt, som statsutskottet grundat
sitt tillstyrkande av förslaget.

För övrigt vill jag tillägga, att då man i en i Första kammaren
avgiven motion klagar över att de s. k. patentagenterna icke
blivit satta i tillfälle att yttra sig över denna fråga, vill jag säga —
det framgår av ett papper, som jag håller i min hand, men som jag
icke skall trötta kammaren med att uppläsa — att det är på förslag
av och uttalande från patentagenternas organisation, som man
givit organisationsförslaget den form det har. I en från patentagenternas
organisation avlåten skrivelse säger man bland annat på
slutet: »Vi bedja dessutom få framhålla, att ett uppskov med om organisationen

av patent- och registreringsverket enligt vår mening
är i hög grad menligt för den patentsökande allmänheten. Det är,
emedan det i motionen uttryckligen angives, att det synes välgrundat,

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

att patentagenterna sattes i tillfälle att yttra sig över omorganisa- Ang. omtionsförslaget,
vi ansett oss böra avgiva detta yttrande.» Detta
yttrande från patentagenternas organisation är undertecknat med 8 0CÄ ,-egistre.
namn. Då motionären stöde)'' sig på ett av patentagenter avgivet ringsverket.
yttrande, vill jag fästa uppmärksamheten på, att under detta finnes (Forts.)
icke mer än 3 namn. Det är således 8 mot 3 inom patentagenternas
organisation, som äro för Kung!. Majrts förslag. Då synes det
mig, som om man icke heller hade skäl att klaga över att patentagenterna
icke blivit hörda i frågan. Jag har velat omnämna detta
för att i korthet anföra vad det är, som statsutskottet velat stödja
sig på, när det tillstyrkt den kungl. propositionen om omorganisation
av patent- och registreringsverket.

Så skall jag övergå till eu annan del av den av herr Palmstierna mot
förslaget riktade kritiken, nämligen de organisatoriska felaktigheter,
som enligt herr Palmstiernas mening vidhäfta detta förslag.

Det skulle vara bland annat det, att man står i begrepp att omändra
hela den här ifrågasatta organisationsformen och att man
arbetar på att få till stånd ett handelsdepartement, där man skalle
stoppa in detta verk, som det nu är fråga om att reglera. Ja, jag
må säga, och det har förut sagts av herr finansministern, att det
finnes enligt det föreliggande förslaget icke något som helst hinder
för att, om ett handelsdepartement kommer till stånd, däri inrymma,
om man finner det fördelaktigt, patent- och registreringsverket. Det
är således enligt min mening icke något föregripande, som äger rum
genom denna omorganisation.

Så är det en detalj i denna organisation. Det har ibland synts
mig, som om det varit denna detalj, som egentligen gjorts till eu
huvudsak. Det är det, att i patent- och registreringsverket finnes
eu byrå för inregistrering av bolag. Denna byrå är den mest inkomstgivande
i patent- och registreringsverket; det är visst cirka

125,000 kronor, som inflyta till detta verk på grund därav, att bolagsbyrån
finnes inom verket. Nu menar man, att då icke alla
dessa medel åtgå till administrationen av byrån, och således det
övriga verket delvis räknar inkomster från denna byrå, skulle man,
för att patent- och registreringsverket skulle stå på egna ben, flytta byrån
från patent- och registreringsverket till något annat verk. För
min del får jag säga, att det kan göra mig detsamma, var bolagsbyrån
är belägen, och när inkomster tillfalla statsverket, synes det
mig icke vara någon synnerligen stor betydelse, vart byrån hör, om
man skall flytta den från patent- och registreringsverket eller ej, i
vilket förstnämnda fall patent- och registreringsverket skulle vara
hänvisat att leva på de inkomster, som kunde tillfalla verket enbart
för patentregistrering och dylika saker. Då komme det att
inträffa, antingen att vi såge oss nödsakade att höja patentavgifterna
eller att vi med statsmedel måste understödja patentbyråns
verksamhet. Det skulle enligt min mening väl kunna gå för sig
att höja patentavgifterna, ty näst Finland är Sverige ett av de
land, som ha de lägsta patentavgifterna, och skillnaden framgår av
utskottsbetänkandet. När, såsom här synes, man i Sverige betalar
725 kronor i patentavgifter, uppgå dessa i Tyskland till 5,280 Mark.

Nr 60. U

Torsdagen den 22 maj.

organisation f1’ en skilliiH(l so in synes mig tala för att man utan olägenhet,
av patent- om (let vore nödvändigt, skulle kunna höja patentavgifterna. Det
och registre- ninies eu motion, som vi ävenledes haft till behandling, som bestämt
ringsverket, fordrar, att man skall organisera så, att icke det ena verket skall
(Forts.) leva av överskott från en annat verk eller eu avdelning inom ett
verk leva pa överskott från eu annan avdelning inom samma verk,
och det synes mig, att herr Palmstierna är inne på samma väg.
•lag har förut hört anmärkas, att om bolagsbyrån flyttas till ett
handelsdepartement, skulle det kunna hända, att man kunde giva
den eu sådan organisationsform, att arbetet skulle bli billigare på
denna bolagsbyrå. Med bolagsbyråns verksamhet vill herr Palmstierna
och även jag sammanknyta den verksamhet, som kommer att
föranledas därav, att man fordrar ett noggrant kontrollsystem över
bolag och liknande organisationers verksamhet, men fordrar man
en sådan kontroll, och det måste man göra, då tror jag icke, att
man hai någon utsikt att få bolagsbyråns arbete billigare, även om
man rycker loss bolagsbyrån från patent- och registreringsverket
och stoppar in den i ett annat verk. Då det sagts, att denna bolagsbyras
verksamhet icke sammanfaller med någon av de verksamhetsgrenar
i övrigt, varmed patent- och registreringsverket sysslar,
vill jag fråga, om icke detta sysslande med patentera inregistrering'',
med inregistrering av firmamärken, med inregistrering av mönster
och modeller har något slags samband med bolagsbyråns verksamhet.
Jag’ tror icke, att det är fullständigt främmande.

-^ör övrigt vill jag tillägga, att i den kungl. propositionens
avlomngsbestämmelser är intagen en bestämmelse, som säger, att de
tjänstemän, som äro sysselsatta i detta verk eller någon av dess
avdelningar, äro skyldiga att flytta, om så beslutas, till ett annat
verk och där arbeta i den verksamhetsgren, som kan förorsakas av
omflyttningen. Således har man säkerställt detta, så att något fastlåsande
icke kan äga rum.

Jag har icke hört så synnerligen många anmärkningar riktade
mot de aflöningar, som äro uppställda. Visserligen har det sagts,
att lönebeloppen äro för stora, men däremot kan man ställa herr
Carl Perssons yttrande, att man har rent av genom tillskapandet
av en mellanavdelning kommit till eu nedsättning i dessa avlöningsförmåner.
Och om agitationen för uppskov kommit från tjänstemännen
själva, skulle jag nästan varit hågad att tro, att man bland
dem vant angelägen om uppskov i förhoppning om att kunna skruva
upp lönerna högre.

Den mesta kritiken har riktat sig mot den stora organisationsformen
och den mängd direktörer, byråingenjörer och sådant, som
skulle fastlasas i denna organisationsform. Ja, när man från, såsom
jag tror, sakkunnigt håll försäkrat, att det är nödvändigt att
ha dessa kompetenta arbetskrafter, om icke patentärendena skola
förfuskas, när man från de män, som sysslat med undersökningar
av denna organisation, män sådana som herr Carl Persson och herr
Pers i Första kammaren, hört gång på gång försäkras, att de gjort
vad i deras makt stått för att undersöka, om man kunde pressa
ned de anspråk, som ställts från verket självt, och när man från

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

verket självt förklarar, att verket måste hava denna personal, om
det skall kunna uppfylla de krav, som måste ställas på patentoch
registreringsverket, då är det tämligen svårt för det utskott,
som skall syssla med saken, att motsätta sig de framställda kraven
eller yrka avslag på förslaget.

Jag har, mina herrar, velat anföra detta därför, att det är
dessa synpunkter i huvudsak, som legat till grund för utskottets
utlåtande, jag vill tillägga, dess enhälliga utlåtande. Jag för min
del ser frågan på det sättet — jag vill sammanfatta det i mitt slutyrkande
— att av allt, som framgår av de av de sakkunniga gjorda
undersökningarna, framstår det rådande förprövningssystemet såsom
det mest ändamålsenliga. Om så är förhållandet, så är också den
organisation, som här är föreslagen, nödvändig, och då denna organisationsform
icke föregriper eller fastlåser någon tilltänkt förändring
av verkets arbetssätt, kan jag, herr talman, icke yrka annat
än bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall endast några ögon blick

taga kammarens tid i anspråk för att tillkännagiva av vilken
anledning jag ansluter mig till det yrkande, som framställts av herr
Palmstierna.

Det första intryck, jag fick av Kung! Maj:ts proposition och
utskottets utlåtande, var ett starkt sådant av den brådska, som
ovillkorligen måst råda såväl inom departementet som inom utskottet,
då ifrågavarande ärende där behandlats. Vidare gjorde jag den reflexionen,
att man i ett så viktigt ärende som detta fullständigt
uraktlåtit att lämna intresserade parter tillfälle att yttra sig i den
föreliggande frågan.

Det synes mig, som om man i ett så viktigt ärende som detta,
då det gäller att fastslå själva systemet för en oöverskådlig tid
framåt, borde, om någonsin något sådant är lämpligt, ha utställt
ärendet till yttrande från dessa olika parter. Jag tänker mig då
särskilt sådana. institutioner som tekniska högskolan, teknologföreningen
och varför icke jämväl rikets handelskamrar, där framstående
industrimän och teknici ha säte och stämma. Så har emellertid
inte varit fallet, utan man åberopar enbart den kungl. kommitténs
utlåtande, som blivit utdelat här i kammaren. Men då man
där finner, att direktiven för denna kungl. kommitté voro att i
första rummet företaga en revision av gällande lagstiftning rörande
patent o. s. v. och sedan vidare anställa utredning rörande behovet
av ändrad organisation av patent- och registreringsverket samt i
sammanhang därmed reglering av löneförhållandena, så synes det
mig, att man med detta föregriper det slutliga resultatet i högst
betydlig grad.

.Nu gör man visserligen den invändningen, att här gäller det icke
en systemförändring, och att man icke kan genom ett bifall till
statsutskottets förslag föregripa andra förändringar. Men i den
kungl. propositionen uttalas alldeles tydligt, att i fråga om det system,
. som bör ligga till grund för patentärendenas behandling, står
lagstiftniugsprincipen och organisationen i så intimt samband med

Ang. omorganisation

av pafentoch
registreringsverket.

(Forts.)

Nr 50. 46 Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- varandra, att lagstiftningens ställning först måste vara klargjord,
organisation innan en definitiv omorganisation skall ske. Nu är verkligen föroch
registre- hållandet icke som herr Lindberg antydde, att det nuvarande syringsverket.
stemet blivit fastslaget, genom statsmakternas medverkan — jag
(Forts.) tror lian använde uttrycket med statsmakternas goda minne, och
det må kunna vara riktigt — men från början var det så, att det
rådde ett rent anmälningssystem beträffande patenten. Den energiske
chef, som organiserade detta, har emellertid utvidgat sin befogenhet
på detta område, så att man kommit att tillämpa det system
inom verket, som för närvarande där användes. Även om man
naturligtvis såsom jag icke det ringaste kali ingå på den kritik,
som från visst håll blivit framställd mot systemet, så synes det
mig, att det endast behöves ett mycket medelmåttigt förstånd för
att kunna fatta, att genom fastslåendet av de förhållanden, som
statsutskottet och regeringen här vilja ha, har man i verkligheten
fastslagit själva grundprinciperna för verkets arbete.

När vidare herr Lindberg här mot det yttrande, som bilagts
den av herr Nilsson i Första kammaren väckta motionen, vilket
yttrande, såsom herrarne sett av motionen, är avgivet av patentagenter,
ställer ett yttrande från andra sådana, så vill jag säga,
att det ju är uppenbart, att man inom patentagentkretsar hyser
den livligaste förhoppning om, att lönerna skola höjas och mera
folk skall anställas i verket o. s. v., så att ärendenas behandling
där kan påskyndas. Men därmed är icke alls sagt, att dessa patentagenter
och intresserade parter äro ense om eller övertygade
om, att det system, som där tillämpas, är det bästa och efter våra
ekonomiska förhållanden också det lämpligaste.

Slutligen kan jag icke underlåta att i likhet med en föregående
talare peka på de kolossala summor, som här regeringen och
sedan statsutskottet begära Riksdagens bifall till. Det gäller i
själva verket att skapa eu massa nya ämbets- och tjänstemän med
löner, som enligt min mening äro alltför högt uppdrivna. Gör man
t. ex. en jämförelse mellan den stat, som här föreligger för kungl.
patent- och registreringsverket, och den stat, som vi fingo på kamrarnes
bord häromdagen, och som avser statens järnvägar, så
kommer man till ett ganska egendomligt resultat. Man finner, att
i ena fallet bandirektörer, maskindirektörer och trafikdirektörer
börja med en lön av G,000 kronor och sluta med 6,900 kronor, under
det att dessa byrådirektörer i patentverket skulle komma upp till
eu lön av 7,400 kronor. Går man sedan att granska det ai-bete,
som dessa direktörer i statens järnvägar ha, och den väldiga mängd
av underlydande, som sorterar under dem, så häpnar man verkligen,
då man sedan finner, att i det andra verket, patentverket, byrådirektörerna
bli direktörer för en halv byråingenjör och dessutom
några skrivbiträden.

Det förefaller mig egendomligt, att man i denna kammare, där
man begär utredningar i det oändliga för beviljande av mycket små
anslag understundom, på den knapphändiga utredning, som _ här
föreligger, och utan att intresserade parter på något sätt givits
tillfälle att yttra sig, skall bifalla det förslag, som föreligger. Nu

Torsdagen den 22 maj. 47 Sr 50.

tillhör jag icke alls dem, som vilja motsätta sig en lönehöjning, Ang. omdär
sådan är av behovet påkallad, men det avslagsyrkande, som här organisation
framställts, innebär ju icke annat än ett uppskov för att få bättre ^aistretid
än hittills att tillvai ataga icke blott statsverkets ekonomiska ringsvevket.
intressen utan jämväl och framför allt industriens intressen, så att (Forts.)
ett system och förfaringssätt kommer att tillämpas inom verket,
som länder till båda parternas fromma.

På grund av det nu anförda ber jag få yrka bifall till herr
Palmstiernas yrkande.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Jag vill för de kammarledamöters
skull, som icke ha kännedom därom — jag har försport,
att det finnes sådana — något vidröra patentverkets karaktär
och ändamål. Patentverkets karaktär är fullkomligt analog
på sitt verksamhetsområde med försäkringsiuspektionens och bankinspektionens,
d. v. s. verket upprättliålles av de till verket inflytande
avgifterna. Således är det icke ett enda öre av dessa löner
och anslagen till detta verk, som uppföras på riksstaten. Jag vill
lämna den upplysningen, därför att det finnes sådana bland kammarens
ledamöter, som i det fallet haft en fullkomligt motsatt uppfattning.

Jag har härmed icke velat göra gällande den meningen, att,
då det är fråga om ett verk, som lever på egna inkomster, vilka
icke äro statsmedel i vanlig mening, och där sålunda överskott i
inkomster icke får gå till statsverket, som förhållandet är med
järnvägar, post och telegraf, utan överskottet skall fonderas och i
fortsättningen vara verkets egna medel, jag icke har velat göra
gällande, säger jag, att man icke där skall tillse, att lönerna inom
verket regleras på ändamålsenligt sätt, att man icke där skall
tillse, att förenklingar i verkets organisation och arbetssätt vidtagas
i så stor utsträckning, som möjligt är. Det bör man givetvis
göra. Men jag har endast velat lämna denna upplysning jag
gjort, på det att icke någon oklarhet må förefiimas rörande själva
sakförhållandet.

Verkets ändamål är att för uppfinnare och industriidkare tillgodose
så raskt och snabbt som möjligt det behov, som från deras
sida göres gällande att få patentansökningarna prövade. Det är
alldeles uppenbart, att det för eu uppfinnare är av vikt och betydelse,
att han snart får veta, huruvida han kan få patent på sin
uppfinning eller ej. Likaledes är det av största vikt och betydelse
för landets industriella liv, att en industriidkare får veta, huruvida
eu artikel, på vilken patent av honom är sökt, kan börja tillverkas
under medvetandet om, att den artikeln kommer att patenteras.

Det är således här enligt min mening icke så mycket fråga om
att tillgodose ämbetsverkets krav på löneförbättring för inom verket
anställd personal, utan fastmer fråga om att på lämpligaste sätt
tillgodose landets näringslivs intressen. Det är delta, som för mig
är huvudsaken vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet.

Det är från den synpunkten, som jag gått att pröva ärendet, och
det är från den utgångspunkten jag tagit position till ärendet.

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- Nu hav man sagt här, att det möter så stora och principiella
organisation betänkligheter med avseende på arbetssättet. Det har ifrågasatts
och reqistre-av llen'' Palmstierna, att man på detta område skulle söka få till
ringsverket, stånd ett internationellt institut, d. v. s. att prövningen av patent(Forts.
) ärenden skulle omfatta hela världen, och för det ändamålet upprätta
ett mellanfolkligt ämbetsverk, eller, om icke det skulle gå att ernå,
man dock skulle få en skandinavisk union på detta område. Mina
herrar, skola vi vänta med att tillgodose de krav, som jag nu antytt,
tills spörsmålet kan lösas på det sättet, huru länge tror kammaren
då, att vi få vänta?

Man har vidare anmärkt, att en organisation, sådan som utskottet
bär tillstyrkt, skulle föregripa departeinentalretörmen. Departementalkommittén
har helt nyligen avlämnat sitt utlåtande. År
det då någon av de herrar, som klagar över, att detta ärende icke
är tillräckligt förberett, som tror eller vill göra gällande, att vi redan
nästa år kunna ha den stora reformen genomförd? Det synes mig
icke möjligt att resonera på det sättet. För övrigt förutsätter departementalkommittén,
att patentverket skall bestå som ett fristående
ämbetsverk.

Man har dessutom sagt, att de personer, vilkas intressen det
närmast gäller, icke här blivit hörda. Det är redan anfört, men jag
ber att ytterligare få erinra därom, att i den kommitté, på vilkens
utlåtande detta förslag väsentligen vilar, sutto fabriksidkaren P. Andersson
i Arvika — ända tills i år ledamot av denna kammare, en
av landets mera framstående industriidkare och en industriidkare,
som, efter vad jag vet, givit patentverket åtskilligt arbete — disponenten
Thord Magnusson vid Sandvikens järnverk och fabrikör Knut
Söderblom i Eskilstuna, för att nu nämna några namn. Tro icke
herrarna, att dessa, som tillstyrkt detta förslag, ha känsla för industriens
och näringslivets behov på detta område? Det synes mig
påtagligt, att så är fallet.

Vidare har det erinrats om här, att man icke vet, var i framtiden
bolagsavdelningen kommer att förläggas. Skall det behöva
sägas ännu flera gånger, att det är en mycket enkel sak att skära
bort bolagsavdelningen från patentverket och förlägga den till vilket
annat verk som helst eller eventuellt inrangera den i ett blivande
handels- och industridepartement, om så skulle vara av nöden? Det
synes mig sålunda, att det skälet icke bör tillmätas någon avgörande
betydelse.

I detta fall kan jag icke annat än erinra om, att en fullkomligt
likartad agitation från visst håll bedrefs i fjol vidkommande det då
av regeringen framlagda förslaget om inrättande av socialstyrelsen,
som då skulle skäras bort från kommerskollegium. Då menade man,
att den åtgärden skulle komma att föregripa departementalreformen,
eftersom man icke visste, huru det skulle bli i framtiden med ett
och annat av de ärenden, det då var fråga om. Men alla de invändningarna
tillbakadrevos, och det med de villkor i lönestaterna,
vilka nu återfinnas i denna lönestat. Sålunda synes det mig, att i
detta avseende all trygghet är vidtagen, som kan anses vara erforderlig.

Torsdagen den 22 maj.

En annan erinring, som är gjord, är deri, att patentavdelningen
i väsentlig mån lever på bolagsavdelningen. Det har av min ärade
vän på västgötabänken visats, att hittills så icke varit förhållandet.
Men kommer det att bli så i framtiden, så är det ingenting, som
hindrar, att man höjer patentavgifterna. Och jag ber att få försäkra
kammaren, att många av vårt lands näringsidkare skola mycket
hellre betala högre patentavgifter, om det beredes dem möjlighet att
få patentärendena snabbare avgjorda, än att få vänta såsom nu ända
till över två år, innan de kunna få dem avgjorda. På snabbheten
av ett patentärendes avgörande beror i så hög grad det ekonomiska
resultatet, att en höjning av patentavgiften betyder föga.

Jag anhåller om kammarens bifall till utskottets föreliggande
förslag.

Herr Palmstierna: Endast ett par repliker.

Jag vill till en början säga, att när herr Carl Persson var nog
vänlig att gentemot mig yttra, att jag möjligen skulle ha kunnat
sätta mig in i frågorna utan större svårighet, så vill jag returnera
artigheten^ och säga att jag är övertygad om, att han med sin särskilda
erfarenhet och insikt i dessa ärenden har ganska lätt för att
behandla sådana bär saker. Men jag undrar, om det icke är så —
om vi tala öppet med varandra - att, mot slutet av riksdagen börja
vi litet var att känna en viss osäkerhet, när en sådan här stor fråga
kommer fram, och att man med den bästa vilja i världen, även där
nattarbetet icke är avskaffat, omöjligt kan hinna få det allmänna
omdöme i en fråga, som en lagstiftare i själva verket borde skaffa
sig. Det är detta jag vill säga. Och känslan av osäkerhet inför
dessa uppgifter är så stor, att man bringas att reagera inför viktiga
beslut.

Nu säger herr Carl Persson, att det bär är fråga om att rent av
»straffa» ett ämbetsverk, och herr finansministern själv säger, att
detta är en reglering, vilken är den viktigaste, som någonsin är
förelagd kammaren. Ja, det är ganska egendomligt. Så heter det
1913, men huru hette det 1912? 1912 hette det icke alls på det
sättet, utan då man läser vad som skrevs under sjunde huvudtiteln
det året, sä finner man, att det där stål'': »När en sådan och därmed
sammanhängande definitiv lönereglering för patent- och registreringsverket
skall komma till stånd, låter sig emellertid för närvarande
icke med någon säkerhet bestämmas.» Och vidare: »Så mycket
angelägnare måste det därför vara att, i avvaktan på denna omorganisation,
allt. göres som möjligen kan göras för att förbättra den
personals ställning» etc. Tidigare har jag också citerat ur samma
statsrådsprotokoll patentverkets egen framställning, att man skall
dröja med det hela, tills revisionen av patentlagstiftningen är gjord.
Jag stål- under sådana förhållanden på fast mark. Och jag bar visat,
vad Riksdagen och denna kammare i fjol godtog. Yad gjorde vi
då? Jo, då anvisade Riksdagen 40,000 kronor på extra stat. Yarför
omnämner man icke den saken? Nej, det förtiger man. Det
synes mig, att vi böra ha klart tor oss, att vi redan nu givit en del.
Och om det är sä, vilket jag har anledning betvivla, som herr Nilson
Andra kammarens protokoll 1918. Nr 50. 4

Nr 50.

Ang. omorganisation

av patentoch
registreringsverket.

(Forts.)

Nr 50. 50 Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- i Örebro och herr finansministern säga, att det är så särskilt brådorganisation
gigande, oaktat vi givit 40,000 kronor förra året, varför kan man då
och reaistre- icke Sä Pa samma linje nu ocil Siva ytterligare något belopp och inringsvcrket.
råtta ännu någon ny grad för befordran? Varför gör man denna
(Forts.) störa omorganisation av hela verket just nu, då vi vänta på, att departementalkommittén
och kommerskollegiikommittén skola komma
med sina förslag till statsförvaltningens omorganisation? Det bratt
föregripa detta på ett sätt, som jag sannerligen icke varit med om
i denna kammare, när det gällt att reglera ett ämbetsverk.

Med anledning av herr Carl Perssons ställning tillåter jag mig
säga, att det förefaller, som om i detta fall hans gamla försiktighet
blivit en smula beskuren på ett eller annat sätt. Här har dock kammaren
vid föregående behandling av ärenden rörande statsförvaltningen
lagt en stark demokratisk syn på tingen, och synnerligast ha
de ledamöter, som kommit från landsbygden, sedan gamla tider haft
klart för sig, att man icke skall bevilja för höga löner i statsförvaltningen.
Varför då just i år tillskapa en ny generaldirektör? Vi behandlade
för en tid sedan inrättandet av socialstyrelsen, men dess
chef fick bara heta chef, och han fick icke alls motsvarande ställning
inom statsförvaltningen. Sedan skall det bli 25 byråchefer och byrådirektörer
och 17 ordinarie av lägre grad. Härtill kommer ännu en
sak, nämligen att i den organisation, som nu skall införas, anser
man, att tjänstemännen skulle specialisera sig på en viss gren. Om
de nu göra det, så kräves ju icke längre samma mångsidiga kapacitet
som förut. Detta synes mig också vara ganska talande. Jag
vill också framhålla att i den åberopade utredningen sutto i alla fall
tre parter i målet. Tre ledamöter av patentverket sutto ju i denna
kommitté.

Nu har herr Carl Persson alldeles missförstått mitt yttrande.
Han förebrådde mig, att jag ville höja avgifterna för aktiebolagens
inregistrering. Tvärtom, jag tror att det skulle vara ganska klokt,
att när det blir överskott slå in på samma väg som i försäkringsinspektionen.
När avgifterna där stego, så begärdes nedsättning från
en pro mille till 3/4 Pr0 niille. Vartill skall man då använda dessa
medel? Nu är det visserligen endast 30,000 kronor över, men det
dröjer icke länge, innan det går upp till 50,000 kronor. Varför skall
då detta användas till ett ändamål, som det icke är avsett för? Kesultatet
blir, att om man med en senare ganska svår operation skall
slita loss bolagsavdelniugen från patentverket — vilken avdelning
herr Carl Persson dock synes anse vara i ganska intimt samband
med patentavdelningen och böra även för framtiden vara kvar
i patentverket — dessa avgifter från bolagsavdelningen, som nu sammanföras
med övriga avgifter inom verket till en klumpsumma, måste
betalas antingen av fattiga uppfinnare, vilkas rätt vi väl dock borde
hålla på, eller ock av staten. Om man nu genomför en sådan här
stor lönereglering och sedan flyttar bolagsavdelningen från patentverket,
så måste ju de bolagsavgifter, som nu tagas för att täcka utgifterna
för patentavdelningen, ersättas, och då blir det just uppfinnarna,
som få lida, om icke staten inträder och betalar allt detta.
Det är icke något verkligt sakligt sammanhang mellan bolagsavdel -

Öl

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

ningen och patentavdelningen, utan den förra avdelningen borde i
stället, flytta in i det ämbetsverk, där näringslivets samtliga övriga
närliggande frågor skola handläggas, där frågor om import, export, tullar
och annat behandlas, d. v. s. allt sådant, som man kan säga ganska nära
berör bevillningsutskottets verksamhet. Där borde lämpligen allt detta
sammanföras, och bolagsavdelningen alltså icke stanna i patentverket.

Således, herr vice talman, vill jag säga, att när saken här näppeligen
kan undgå att föregripa såväl det principbeslut, som skall
fattas, som regleringen av statsförvaltningen i övrigt, så vidhåller jagmitt
yrkande, som huvudsakligen överensstämmer med herr Winbergs,
nämligen att Riksdagen med avslag på Kung!. Majds proposition
vilie besluta, att för uppehållande av patent- och registreringsverket
under år 1914 medel måtte anvisas på samma sätt och till
samma belopp som för år 1913.

Herr vice talmannen, som under herr Palmstiernas anförande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till

Flen- Kroulund, som yttrade: Ilerr talman! Vad som gör, att
jag icke kan ansluta mig till den föreliggande löneregleringen, är, att
vi för närvarande ha under utarbetning en ny patentlagstiftning, och
att jag anser denna lagstiftning böra bilda den grundval, på vilken
vi skola inrätta det nyreglerade patent- och registreringsverket. Denna
nya patentlagstiftning bestämmer naturligtvis bandhavandet och handläggandet
av patenten, och på detta handhavande och detta handläggande
av patenten beror i väsentlig mån behovet av personal. Då
är det väl icke rimligt, att innan vi ha själva grundvalen färdig och
klar för oss giva oss in på en lönereglering för personalen, om vars
verksamhet och storlek det icke råder full klarhet.

Flen- Nilson i Örebro påpekade, att detta verk avlönar sig självt
genom inkomster, som det har från allmänheten. Jag får då säga,
att det sannerligen icke är den ringaste anledning för oss att bifalla
en omreglering av detta verk. Ty om det avlönas med dessa medel,
som komma från allmänheten, eller med statsmedel, är precis detsamma.
Det bör icke giva oss anledning på minsta sätt att icke
iakttaga, vad försiktigheten bjuder. Och försiktigheten bjuder, att
innan man har grunden klar för sig, skall man icke giva sig in på
detta. Om nu tjänstemännen i detta verk ha för små löner, sä kunna
vi ju använda samma tillvägagångssätt, som vi använt i många andra
fall, nämligen bevilja extra lönetillägg, tills själva löneregleringsfrågan
blir klar att avgöra. Och det är därför, herr talman, jag ber
att få instämma i herr Palmstiernas yrkande.

FFärpå anförde:

Herr Nilson i Örebro: Endast ett par ord till svar på herr
Palmstiernas anförande. Herr Palmstierna frågade, varför vi icke nu
kunna göra såsom i fjol och anvisa ett extra anslag. Jag vill på
detta svara, att det hänger väsentligen tillsammans med svårigheterna
att få tillräckligt kvalificerat folk, som skall göra det arbete, varom

Ang. omorganisation

av patentoch
registreringsverket.

(Forts.)

Nr 50. 52 Torsdagen den 22 maj.

Ang., om- bär är fråga. Saken hänger icke på att få ett litet extra anslag och
organisation anskaffa några unga mer eller mindre erfarna arbetskrafter, utan det
och reqistre- galler här att kunna tillföra verket den sakkunskap, som behövs därringsverket.
inom, för att verket skall kunna fylla sin uppgift.

(Forts.) Herr Palmstierna sade vidare, att det gäller här att införa en

ny generaldirektörsbeställning. Det var en sådan där sanning med
modifikation, som man understundom får höra. Löneregleringen betyder
för chefen i själva verket en höjning i lönen med 1,000 kronor.
Generaldirektörstiteln har han ju redan nu. Jag vill beträffande
socialstyrelsens chef endast säga, att jag bär ingenting emot att giva
även honom generaldirektörs titel och ställning.

Gentemot herr Kronlund vill jag endast erinra, att den nya patentlagen
aldrig kan bli sådan, att den gör ett patentverk överflödigt.
Det skälet synes mig således icke vara av någon som helst betydelse.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Rydén: Här har av eu falare i denna kammare framhållits,
att statsutskottet vore fullständigt enigt i sitt utlåtande. Och i
Första kammaren har betonats, att utskottet varit enigt så när som
på en ledamot. Då jag var den, som inom statsutskottet framförde
yrkandet på avslag å hela den föreliggande organisationen men icke
har reserverat mig här, så skall jag be att få angiva min uppfattning
i frågan.

Jag yrkade inom statsutskottet avslag av huvudsakligen tre skäl.
Det första skälet var att denna lönestat och organisation för mig är
alldeles orimlig i organisatoriskt avseende först och främst av det
skälet, att man här upprättar ett verk med byråchefer och byrådirektörer
såsom direkt lydande under byråcheferna. Det finnes ingen
motsvarighet till detta. Organisationen är olämplig. Nu säger herr
Carl Persson i statsutskottet liksom här, att i annat fall hade man
fått gå på 25 byråchefer. Då får jag säga, att även det synes mig
fullkomligt orimligt. Var finnes i statsförvaltningen en organisation
med 25 byråchefer och endast 17 andra tjänstemän? Om från patentverkets
sida framföras sådana oförsynta anspråk, sä böra de med
kraft tillbakavisas.

Det andra skälet för mitt avslagsyrkande var det, att man här
band fast bolagsbyrån, visserligen icke formellt — ty man har den
allmänna bestämmelsen om skyldighet för tjänstemännen att underkasta
sig förflyttning — men reellt därigenom att patentverket icke
kan leva på patentavdelningen med dess nuvarande avgifter utan skall
till en del leva på bolagsavgifterna. Om man bryter ut bolagsavdelningen
och lägger den under ett blivande handelsdepartement, bliver
patentverkets ekonomiska ställning sådan, att Riksdagen ställes inför
den situationen att antingen höja patentavgifterna eller också bevilja
statsmedel. Nu säger visserligen herr Nilson i Örebro, att industriens
män gärna gå med" på, att patentavgifterna höjas. Ja, stora industriidkare
kunna göra det, men för de fattiga uppfinnarna innebär det
icke något oväsentligt, om patentavgifterna höjas. Om man nu går
med på denna organisation, så måste man antingen göra det ena
eller det andra av dessa två saker. En blivande förflyttning av bo -

Nr 60.

Torsdagen den 22 maj. 53

lagsavdelningen bär man alltså reellt, om också icke formellt, föregripit.

Det tredje skälet var, att jag för min del tyckte, att denna
fråga forcerats fram så sent, att det nästan är omöjligt att taga förslaget.
Yi få även tänka på en annan sak. Vad skall det bliva för
konsekvenser med hänsyn till hela statsförvaltningen, om man inför
denna grad mellan andra och tredje gradens tjänst? Vi ha konsekvent
i denna kammare tillbakavisat alla försök att bryta sönder den lönereglering,
som uppsattes år 1907, och som stått modell för så många
senare. Det lyckades verkligen finansministern Swartz att en gång
få igenom mellangrader i ett obevakat ögonblick, nämligen dä det
gällde kammarrätten, men sedan dess ha vi vakat och visat undan
alla sådana försök. Nu kommer man i riksdagens sena timma —
under trycket av att ett behov av lönereglering förligger — med
detta, som kan få konsekvenser med hänsyn till framtiden, som
man icke kan överblicka.

Jag skall för min del framdeles vara med om att sätta chefen i
generaldirektörs ställning och även vara med om att göra andra förändringar,
när man har en verklig utredning och kan taga frågan
om boiagsavdelningens förläggning under omprövning, utan att
drivas av en sådan arbetshus, som här sker.

Inom utskottet stod jag ensam och kämpade emot utskottet några
timmar för min mening, men jag blev alldeles nedvoterad. Då jagtänkte
på att det nu är så mycket att göra i Riksdagen, tyckte jag,
att icke det var skäl att reservera sig och därigenom framkalla eu
debatt, om vilken man vet, hur utgången kommer att bliva. Det är
därför, som jag icke har reserverat mig. Det är rent riksdagstekniska
skäl så att säga, att det icke finnes någon reservation vid det
föreliggande betänkandet.

Herr Lindberg: Endast ett par ord. Jag fick eu liten antydan
för en stund sedan om vad orsaken kunde vara til! att herr Palmstierna
uppträdde emot utskottets utlåtande, då han uttryckte önskemålet,
om jag så får kalla det, eller lät framskymta den meningen,
att han skulle vilja ha bolagsavdelningen, där bevillningsutskottet
har inflytande, hellre än att lägga den, där statsutskottet har inflytande.
Den argumenteringen kan jag åtminstone förstå.

Jag begärde egentligen ordet icke för att säga detta, som kanske
kan betraktas såsom eu elakhet, utan för att ge herr Kronlund en
upplysning, då han ansåg, att organisationen av patentverket skulle
anstå, tills vi fått patentlagstiftningen i ordning. Jag vill upplysa,
att samma tanke funnits hos uppfinnareföreningen. Men den kommitté,
som arbetar med denna lagstiftning, har fått dröjsmål därigenom, att
den blivit sysselsatt med ett par andra frågor, nämligen frågorna om
särskilda åtgärder mot illojal konkurrens samt om skydd för mönster
och varumärken. Detta arbete har sålunda blivit fördröjt; och
under sådana förhållanden har uppfinnareföreningen själv förklarat,
att den icke kan vänta längre, utan att den hellre ser, att patentverkets
organisation får lov att åstadkommas snarast möjligt, även om

Ang. omorganisation

av patentoch
registreringsverket.

(Forts.)

Nr SO.

Ang. omorganisation

av patentoch
registreringsverket.

(Forts.)

Torsdagen den 22 maj.

lagstiftningen skall komma senare,
ville lämna.

Det var dessa upplysningar, jag

Herr Thorsson: Då jag i utskottet biträtt den mening, som
här föreligger i dess förslag, skall jag be att få säga ett par ord.

Denna fråga är icke alldeles ny för oss, som handskas med löneregleringar
bär i Riksdagen. År 1910 beslöto vi en provisorisk
lönereglering för alla icke reglerade ämbetsverk, i avvaktan på att
departementalkommittén skulle bliva färdig med sittarbete. Det är naturligt
att alla dessa provisoriska löneregleringar omfattat de ordinarie tjänstemännen
inom resp. verk. Ett verk, som är minst betjänt av en
provisorisk lönereglering är — såvitt jag förstår — det ämbetsverk,
vars stat nu föreligger till reglering, där personalen består av 21 ordinarie
och 67 extra ordinarie tjänstemän. Det är en orimlig proportion mellan
ordinaries och extra ordinaries antal. De 21 ordinarie bli tillgodosedda
genom en provisorisk lönereglering, så att de i viss mån
i ekonomiskt hänseende äro likställda med de redan reglerade verkens
tjänstemän. De 67 däremot ha icke samma motsvarighet i
denna provisoriska lönereglering. Då jag i min verksamhet
strävar för att i mån av behov få så mänga tjänstemän som
möjligt uppförda på ordinarie stat och därigenom garantera statsverket
ett mera ordnat och ordentligt arbete av dem, ligger däruti
ett skäl för mig att biträda det föreliggande förslaget, då jag nämligen
icke finner att det kan bliva någon verklig arbetsprestation
utav en tjänsteman, som för sin utkomst skall springa från det ena
verket till det andra. Han har ju nätt och jämt hunnit hänga upp
rock och hatt i tamburen och gått in i sitt tjänsterum och plockat
och vänt med några handlingar, förrän han skall springa till ett annat
verk och där göra om samma sak o. s. v. Det blir icke varaktigt
arbete och prestationerna bli synnerligen dåliga. Det förvånar
mig att en del herrar vill behålla denna form för tjänsteanställning,
som i andra ämbetsverk har utdömts, och detta hos ett verk
där de som anmoda detsamma själva betalar lönerna.

Nu anförde herr Palmstierna såsom det förnämsta skälet emot
bifall till utskottets hemställan, att detta skulle hindra bolagsavdelningens
förflyttning til! det nya handelsdepartementet. Det har icke
för mig den ringaste betydelse. Ty om man flyttar bolagsavdelningen
ifrån patentverket och lägger den under kommerskollegium eller
under det nya handelsdepartementet — eller vad det nu kommer att
heta — så blir ju statsverkets inkomster icke minskade. Det blir
så, att det nya verket, som får denna bolagsavdelning, får en ökning
i sina. inkomster; det är endast en bokföringsåtgärd, för den
händelse man skulle bli tvungen att höja anslaget till registreringsverket.

Jag kan icke tillmäta det någon stor betydelse. Sedan vill jagsäga
några ord med anledning av herr Rydéns resonemang om den
nya mel lan grad, som han ansåg vara någonting'' så ledsamt. Jag
kan icke gilla min partiväns resonemang i föreliggande fall, att därför
att vi ha dessa gamla tre lönegrader, så skola vi icke på villkor
få göra något avsteg ifrån detta. Jag för min del skulle finna det
mycket mera lämpligt, om vi hade fem lönegrader i stället för dessa

Torsdagen den 22 maj. 55 Nr 50.

tre. Då jag har denna uppfattning, kan jag icke förstå den stora Ang. omfara,
som herr Rydén ser uti inrättandet utav denna mellangrad.

Sedan vill jag gentemot herr Hamrins jämförelser mellan lö- och Zegiatre.
nerna för järnvägsstyrelsens tjänstemän och de nu förevarande tjärn ringsverket.
stemännen erinra om en sak. Det är så, att till den kontanta lön, (Forts.)

som står upptagen i den tabell, herr Harnrin hänvisade till, tillkomma
åtskilliga procent i hyresbidrag, och när jag lägger till detta, blir
det så, att en utav de av honom omnämnda tjänstemännen får 8,700
kronor och en av de i den föreliggande staten upptagna tjänstemännen
får 8,100; härtill kommer 600 kr. i lönetillägg för tjänstemannen i
patentverket, vadan de således bli jämnställda, och likadant blir det
med byrådirektörerna. Man skall icke allenast taga de siffror, som
stå i tabellen, utan även medräkna naturaförmånerna, som här äro
av stor betydelse.

Slutligen vill jag för min del på det allra livligaste understryka
herr Carl Perssons resonemang därutinnan, att det är ändå oriktigt,
att tjänstemännen i ett ämbetsverk skola få dragas med sämre ekonomiska
förhållanden än tjänstemän i andra verk, därför att ännu
vissa spörsmål ligga oreglerade. Jag vill erinra alla dessa herrar,
som nu slå så starkt på en förskjutning och omflyttning inom verket
när departementalkommitténs förslag bliver färdigt, att det kommer
— såvitt jag förstår — att beröra icke allenast patentverket, kommerskollegium
och andra här omnämnda verk, utan det kommer att
sträcka sina verkningar långt utöver detta. Det skulle, tycker jag,
icke vara något skäl för oss att icke nu taga det föreliggande förslaget.
Då är det bäst att säga till löneregleringskommittén, att den
kan gå hem och vila sig, till dess departementalkommittén bliver
färdig.

Då jag tror, att starka skäl tala för utskottets förslag, ber jag
att få yrka bifall till detsamma.

Herr Olofssoni Digernäs: Jag begärde ordet med anledning
utav vad herr Rydén yttrade. Jag vill då säga, att det förefaller
mig egendomligt, att vid denna sena timme och denna sena tid under
riksdagen en statsutskottsledamot, som varit med om ett betänkande,
som är enhälligt tillstyrkt och tillstyrkt även av honom själv,
nu uppträder emot utskottets förslag. Skulle man arbeta på det sättet,
skulle det väl icke bli slut på riksdagen före midsommar detta
år. Jag finner det högst egendomligt. När man varit med om utskottsbetänkandet,
skall man väl stå för det och icke sedan komma
och söka riva upp hela saken.

Jag vill sedan till herr Palmstierna saga, att alla de skäl, som
han uttalat emot utskottsförslaget, varit så fullständigt bemötta i utskottet
förut; och när statsutskottet nu kommer med ett enhälligt utlåtande
i en fråga, borde man väl åtminstone kunna undvika allt sådant
tal, som här förts. Detta om detta.

Sedan skulle jag också vilja säga något om den sparsamhetssynpunkt,
som herr Palmstierna och andra vilja föra fram. Jag förstår
icke den sparsamheten; det får jag erkänna. Jag brukar alltid
stå på sparsamhetssidan, men den sparsamhet, som här är fråga om,

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- förstår jag icke. Förhållandet är det. att patentansökningar ligga
°avapatent-n ilöSv!''f i patentverket och vänta på att bliva behandlade.
och registre- Vad är det da föi skada, som förorsakas därav, att patentanringsverket.
sökningarna måste ligga två eller kanske tre år, innan de bli av(Forts.
) gjorda? Jo, det är en mycket större skada än den, som möjligen
kan tänkas uppstå därigenom, att vi nu besluta denna lönereglering.
Vi skola dock komma ihåg, att det är här fråga om ett verk, som
betalar sig självt. Det är nämligen så, att tjänstemännen kunna avlönas
med vad som inflyter i avgifter från dem, som anlita verket,
och om så skulle komma i fråga, tror jag verkligen, att dessa hellre
skulle vilja betala litet mera, om de blott finge sin sak uträttad.
Aven jag tror, att därmed det stora hela skulle gagnas i hög grad.
Det är, som här sagts, så, att man nu måste vänta i åratal, innan ett
patentärende blir avgjort, och under tiden har måhända möjligheten
att exploatera uppfinningen, som man velat ha patent på, gått alldeles
förlorad, ty man har egentligen icke kunnat göra någonting åt
saken, förrän patent blivit beviljat.

Jag tror således, att det är en mycket bättre hushållning att här
följa utskottet än herr Palmstierna, och jag ber därför att "få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mina herrar! En föregående
ärad talare, som här yttrat sig emot det nu föreliggande förslaget,
har yttrat om detsamma, att det icke är rimligt. Jag ber
dock att få säga, att det är starka och väl befogade skäl, som man
här anfört för denna motion. Farhågan för, att orimligheter i detta
fall skulle uppstå, läge ju däri, såsom här förut sagts, att icke mindre
än 19 personer skulle få en mellangrad, nämligen mellan andra
och tredje lönegraden. Herr Rydén borde väl känna till, att alla
dessa tjänstemän redan finnas inom verket, och för övrigt i än större
antal än vad statsutskottet ifrågasätter, att det skulle bli. Det finnes
där icke mindre än 7 adjungerade ledamöter, bland vilka man då
även inberäknat ordinarie ledamot. Och det finnes vidare 22 rotlar,
som förestås var och en av eu byråingenjör. Nu skulle 19 av dessa
byråingenjörer bliva byrådirektörer, alltså ett mindre antal, än vad
antalet byråingenjörer förut varit. Att man givit dessa byrådirektörer
eu mellangrad, en grad mellan andra och tredje graden, får
sin förklaring därav, att blott andra grads lön icke är full betalning
för dessa personer i förhållande till de fordringar, som man ställer
på dem. Man hade då endast att följa den principen, som redan
förut blivit fastslagen av Riksdagen, nämligen i fråga om kammarrätten
och det där förekommande s. k. revisionskommissarieämbetet.
Revisionskommissarierna ha skyldighet att föredraga inom kammarrätten.
Det var då icke möjligt annat än att även dessa tjänstemän
borde få samma lönegrad på grund av de stora fordringar, som man
ställde på dem i kunskapsväg. Man har här ansett sig höra fästa
avseende vid att en del av ingenjörerna hos nu ifrågavarande ämbetsverk
ha föredragningsskyldighet, och man har därvid såsom
mönster haft revisionskommissarierna i kammarrätten. När dessa
ingenjörer ha föredragningsskyldighet, har man ansett, att de borde

57 Nr BO,

Torsdagen den 22 maj.

stå i denna grad just med hänsyn till de fordringar, som man då Ang. omställer
på dem. Det är som sagt just med revisionskommissarieämbetet
som mönster, som man inrättat dessa lönetyper. Det är oc/j registreemellertid
icke nog med, att man har en dylik mellangrad i kam- ringsverket.
marrätten, utan man har även en sådan i hovrätten. Såsom man kan (Forts.)
finna av hovrättens stat, har man där meliangrader dels mellan första
och andra graden, dels mellan andra och tredje graden. Det vore
ju bra, om man kunde hålla sig till de tre normalgraderna, men det
låter sig icke göra på alla områden och icke heller på det nu ifrågavarande.

Men huru ställer sig denna orimlighet? Jo, den är endast så,
att det föreslagits 7,400 kronor i slutlön, och det är väl icke för mycket,
hade jag så när sagt, för dessa tjänstemän, på vilka man ställer så
stora ''fordringar såväl i teoretiskt avseende som i övrigt. Dessa ha
nu i många år arbetat i verket såsom extra oeh sedan flyttats upp
i första graden för att slutligen befordras till denna mellangrad mellan
andra och tredje graden, som sedan kanske blir slutpunkten.

Man kan icke säga att en sådan avlöning är för hög, och man sätter
ju sådana löner för alla andra, på vilka man ställer liknande fordringar
i fråga om såväl de teoretiska kunskaperna som den praktiska
insikten. För övrigt lär det väl icke dröja länge, tänker jag, förrän
vi här ha att behandla ett utskottsutlåtande, som rör frågan om inrättandet
av ett nytt verk, som icke finnes förut, och där har man
en likaså orimlig stab av tjänstemän: en chef, 4 ledamöter och en
tjänsteman i andra och två i första lönegraden. Jag tager alldeles
för givet, att herr Rydén då kommer att med största värme tala för,
att detta förslag skall gå igenom, fastän det där gäller att skapa ett
nytt verk, medan det här gäller att reglera ett verk, som existerat i
tiotal år, men där just till följd av den nuvarande organisationen arbetet,
såsom vi sett, blivit i hög grad tillbakasatt. När man inrättar
ett nytt verk, som icke förut vant behövligt, och ger detta 4 tjänstemän
i tredje graden, 1 i andra och 2 i första, då synes det mig,
som om man icke hade fog att ställa sig ogynnsamt gentemot regleringen
av ett verk, som arbetat i tiotal år.

Det är på grund av nu anförda omständigheter, som jag anser,
att utskottet haft starka skäl för sin hemställan, och jag ber att fortfarande
få vidhålla mitt yrkande om bifall till densamma.

Herr Christiernson: Jag ber att få säga ett par ord med anledning
av de principer, som bär uttalats av en ärad partikamrat på
skånebänken och som gingo ut på, att man bör ha tjänstemännen i
ett verk på ordinarie stat och att, om tjänstemännen i ett verk icke
intaga denna ställning, det är bäst att så fort som möjligt sätta dem
på ordinarie stat och att sedan alltsammans går utmärkt. Jag ber
emellertid att få vädja till kammarens ledamöter, om det verkligen
är så välbetänkt att bifalla detta förslag. Här bär nu med styrka
framhållits, att vi befinna oss i en stor omorganisationsperiod, där
det är fråga om att omlägga vår statsförvaltning och på grund av
detta är det ju troligt, att det verk, varom det nu är frågan, skall
dragas in under denna omorganisation. Ha vi inför ett sådant sak -

Nr SO. 58 Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- förhållande någon anledning att uppflytta de tjänstemän hos detta
^avlnterS? verk> som nu stä På extra stat Pa ordinarie stat? Jag vill dessutom saga,
och registre-att ^et. ar ,vä* icke direkt ett statsintresse att uppföra tjänstemännen
ringsverket, på ordinarie stat, utan det är främst ett tjänstemannaintresse. Frå(Forts.
) gan är, huru långt man skall sträcka ut denua princip, att den, som
en gång kommit in i statens tjänst, skall vara anställd i statens
tjänst så att säga till döddagar, och att han, när arbetskraften tager
slut, har rätt till eu avsevärd pension. Jag menar att detta är eu
sak, som man kan diskutera, om all statstjänst skall vara ordinarie.
Vi hörde här, hurusom herr Carl Persson framhöll, att det vid nu
ifrågavarande verk finnes fast anställd ungefär lika stor personal
nu, som det skulle bli enligt det nya förslaget. Herr Thorssons svartmålning
om, att tjänstemännen på grund av att de befinna sig på
extra stat, blott komma in i tamburen, hänga upp sin rock och gå
igenom lokalerna ett tåg för att sedan skynda ut till tamburen igen
och taga på sig sin rock samt gå över till ett annat verk, är icke,
överensstämmande med verkliga förhållandet. Det är en falsk bild
han lämnar, när flan skildrar förhållandena på det sättet. Jag vädjar
vidare till de här närvarande, som icke ha förmånen av att vara
fast anställda vid statens tjänst, utan kanske äro anställda i annans
tjänst eller själva ha folk i sin tjänst, om det verkligen är nödvändigt
att dessa, som äro i tjänst, skola uppföras på ordinarie stat, för
att de skola göra rätt för sig och för att man skall få något arbete
av dem. Nej, det är förvisso icke nödvändigt. Här talas visserligen
om och man söker göra sig lustig över bevillningssynpunkter och
att herr Rydén brustit i statsutskottsdisciplin, men man" har dock icke
kunnat bestrida, att vi nu befinna oss i en stor omorganisation, där
det, såsom jag nämnde, är fråga om statsförvaltningens omläggning,
varav detta verk alltid på ett eller annat sätt kommer att beröras.
Dessa skäl, som icke kunna bestridas, äro så starka, att man måste
böja sig för dem. Jag vädjar också till kammarens ledamöter, om
det icke mer än en gång hänt, när frågan om en dylik omorganisation
som i dag varit före, att man hört från statsrådsbänken, att
densamma varit absolut nödvändig och icke kunde under några förhållanden
uppskjutas — jag vill nu icke alls säga, att herr statsrådet
i detta fall på något sätt sagt för mycket — och så har man pressat
fram frågan och det ena med det andra har spelat in, så att man
gått med på den reform, som förelegat, men snart har man blivit
ytterst betänksam och kommit underfund med, att det visserligen valen
reform, men en av de sämre. Jag tror för min del, och det har
blivit min mening, sedan jag försökt sätta mig in i denna sak, att
det icke är någon fara med ett uppskov av denna fråga till nästa
år, utan att mycket talar för, att det är en fördel att nu få ett sådant
uppskov. Herr Thorsson säger visserligen, att det icke är någon
risk att antaga förslaget. Jag vill dock vädja till de här närvarande:
är det icke ytterligt svårt att t. ex. få en statstjänsteman,
som blir ordinarie och som tjänstgör i rummet nr 2, flyttad till rummet
nr 3 t. ex.? Därtill fordras många och långa procedurer, och
jag tror, att herr Thorsson erinrar sig ett ärende, som nu icke föranleder
någon Riksdagens åtgärd i år, enär bevillningsutskottet skickat

Torsdagen den 22 maj.

Nr 50.

tillbaka detsamma, där det just är fråga om en dylik svårighet att Äng. omfå
tjänstemännen in i en omorganisation, som är behövlig. 0>av "patent*

Jag finner alltså för min del, att när man har ett verk på extra och registrerat,
vilket verk på det ena eller andra sättet beröres av en snart ringsverket.
kommande stor omorganisation av vår statsförvaltning, man icke bör (Forts.)
föregripa händelserna och överföra denna personal på ordinarie stat,
ty sedan står man inför alla dessa svårigheter, som byråkratien uppreser.
Det är dock lättare och så att säga smidigare, när i dylika
fall man har att göra med folk, som blott står på extra stat, och
i detta fäll vill jag verkligen vara så obarmhärtig, att jag säger:
låt dessa tjänstemän ännu ett år vara kvar på extra stat, så att vi
kunna avgöra detta verks regleringsfråga i sammanhang med den
fråga, som den verkligen har samband med. Och man bör icke taga
alltför stor hänsyn till detta mindre vägande skäl, huruvida de äro
ordinarie eller icke.

Jag ber således att få yrka bifall till det av herr Palmstierna
framställda yrkandet.

Herr Rydén: Jag skall be att få säga ett par ord till herr
Olofsson, som här mycket skarpt gick till rätta med mig, därför att
jag vågat uppträda och framföra samma mening här som i statsutskottet.
Jag framställde ju icke något yrkande, dä jag icke avgivit
någon reservation. Jag hade givetvis ej heller här kommit att yttra
mig i denna fråga, därest icke en av utskottets ledamöter hade
varit nog ogrannlaga, att ehuru han visste, att jag inom utskottet
på det bestämdaste bekämpat detta förslag, men måst giva vika för
den tanke, som gjorde sig gällande, att vi skulle försöka att så
mycket som möjligt påskynda ärendena och jag fördenskull icke
reserverade mig, ehuru han visste att jag givit vika av en sådan
anledning, kommer han ändå och anför såsom en särskild omständighet,
vilken skulle tala för antagandet av detta förslag, att utskottet
varit enhälligt. Jag har inom utskottet energiskt kämpat för min
uppfattning, men då jag givit efter av skäl, jag nu anfört, känner
jag mig oförhindrad att här i kammaren giva till känna min uppfattning
i frågan, och jag vill tillägga, att det är icke jag, som tagit
upp denna debatt eller förorsakat den.

Jag ber att få säga ett par ord till herr Carl Persson. Han
framhöll, att denna organisation icke var så orimlig, därför att dessa
personer, som här skulle föras på ordinarie stat, redan förut voro
anställda hos ämbetsverket. Ja, det hänger ju på, hur de nu äro
anställda och hur de sedan skulle bliva anställda. Om herrarna
hade med sig den kuugl. propositionen, skulle herrarna där på sid.
8 och 9 finna en redogörelse för, vilka löner dessa tjänstemän, som
det här är fråga om, ha nu och vilka de skulle få enligt det framlagda
förslaget. Såsom vi finna, skulle i en hel del fall lönen för
de tjänstemän, som nu stå i första graden och alltså ha 4,000 kr.,
komma att höjas upp till byråchefs avlöning eller 8,100 kronor och
för en del till byrådirektörs avlöning eller 6,800 kronor nu genast.
Så förhåller det sig. En del av dem ha nu begärt att bli byråchefer
tvärt, alltså hoppa över en eller halvannan grad. Det är visser -

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- ligen sant, som man säger, att de redan nu finnas där, men det är
0ravTcdent- s.killnad På den ställning, som de skulle få enligt den nya organisaoch
registre- ^onen» ock den de 11U ka- 4ag ber er, mina herrar, att närmare se
ringsverket, på, råd det skulle kosta. Vi skola komma ihåg, att dessa tjänste(Forts.
) män redan äro i åtnjutande av provisorisk lönereglering och de ha
alltså redan nu kommit upp till de normallöner, som gälla för de
nyreglerade verken. Men detta oaktat skulle staten stiga med

104,000 kronor, och verket hotar att bli betydligt större än hela
styrelsen för statens järnvägar.

Jag kan icke finna annat, än jag haft skäl för den uppfattning1,
jag framfört i utskottet, att man här gått alldeles för långt, och
därför bör man också, anser jag, här ställa sig tveksam.

Herr Thorsson: Herr vice talman! Jag måste replikera min
partivän från Hälsingborg med ett par ord. Det kan ju hända, att
jag yttrade mig något drastiskt, när jag gjorde jämförelse mellan å
ena sidan de extra och å andra sidan de ordinarie tjänstemännen.
Jag kan ju gärna i så måtto ändra mitt uttalande, att jag säger, att
mina ord icke få tagas fullt bokstavligt, när jag skildrade vilken
kort tid, som dessa extra ordinarie tjänstgöra. Men så mycket vet
jag, att då en tjänsteman skall gå ifrån det ena verket till det andra,
då kan han icke lämna den arbetsprestation, som en tjänsteman
bör kunna lämna, som uteslutande ägnar sitt arbete åt ett verk. Nu
är det naturligtvis så, att allting bör tagas med ett visst förstånd.

Jag yttrade mig så, att jag strävar efter att få så många tjänstemän
som möjligt på ordinarie stat. Därmed avser jag naturligt, att
när det bevisas att staten bar stadigvarande sysselsättning åt eu
person, skall han beredas fast anställning. Jag vill nämligen se till,
att tjänstemännen också ha en viss säkerhet för sin tillvaro. Jag
kan icke fullt dela talarens från Hälsingborg yttrande, att, även om
det är smidigare att ha med extra ordinarie tjänstemän att göra, det
också alltid är rätt att se saken från denna synpunkt, ty man får
väl även i någon mån ta hänsyn till de personer, vars existens man
står i begrepp att avgöra.

Sedan vill jag säga, att även efter den nya regleringen, så blir
det icke på långt när samtliga tjänstemän, som komma på ordinarie
stat, utan det blir, såsom herr Carl Persson nämnde, omkring 41
personer, som uppflyttas på ordinarie stat, och då verkets hela personal
för närvarande utgör SB personel-, så blir det sålunda ett avsevärt
antal ändå, som fortfarande förbli extra tjänstemän. Jag har
hört sägas — kanske jag är felaktigt underrättad — att det finnes
ett antal extra tjänstemän, som icke tjänstgöra mer än två till fyra
timmar på dagen, och av vad jag sålunda tillät mig erinra om håller
följaktligen åtskilligt streck. Sedan vill jag säga, att med den bestämmelse,
som här skulle infogas i beslutet, är man ju från den
fara, som min partivän hyste i fråga om svårigheten att omplacera
dessa tjänstemän.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, jag har endast
velat ha sagt detta såsom ett tillägg till mitt förra yttrande.

Torsdagen den 22 maj.

Nr 50.

Herr Branting: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten Ang: ommed
många ögonblick. Jag skall endast be att för min del få hemställa,
om kammaren verkligen kan finna det lämpligt att, såsom sa- 0^ registreken
här ligger, fatta ett positivt beslut i denna fråga. Det har ju ringsverket.
under debatten utförligt framhållits, att vi stå inför en situation, där (Forts.)
det är fråga om att genom ett förhastat beslut föregripa departementalkommitténs
utlåtande, som är att förvänta inom en tämligen
nära framtid, och som avser att på ett helt annat sätt inom det blivande
handelsdepartementet organisera dessa förhållanden. Det har
vidare framhållits, att man redan om några veckor har att vänta
kommerskollegiikommitténs utlåtande, vilket står i mycket nära samband
med denna fråga. Nu skulle man, trots att saken ligger så,
slå fast en sådan byråkratisering och så höga löner, som här äro
ifrågasatta! Jag kan för min del icke tro, att Andra kammaren
skall vara med om detta, och jag ber, herr talman, att få förena mig
med dem som yrka avslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre Ad elswärd:

Herr vice talman, mina herrar! Herr Palmstierna har ett par gånger
under debatten påvisat en, som han anser, inkonsekvens av Käng].

Magt, i det att nämligen Kungl. Maj:t vid 1912 års riksdag, då framställning
gjordes om ändring i den provisoriska löneregleringen för
nu ifrågavarande verk, pekade på, att den definitiva löneregleringen
skulle komma att uppskjutas, till dess patentlagstiftningen både blivit
ändrad. Det kan ju ligga eu viss sanning i detta påstående,
men jag vill förklara orsaken, varför Kungl. Maj:t i år har gjort eu
framställning, som icke strängt taget överensstämmer med vad vid
det tillfället framhölls. Under ärendets behandling vid 1912 års riksdag
framhölls det, med anledning av att man så snart efter år 1911
föreslog en ändring i den provisoriska löneregleringen, att det visat
sig alldeles nödvändigt att ytterligare göra ändringar, för att över
huvud taget verket skulle något så när kunna hållas i gång och utföra
det nödvändigaste arbetet, och därför ansåg man rätt så gott att
nu med ens taga itu med ett definitivt ordnande av löneregleringen
och en definitiv omorganisation. Dessa uttalanden, som framfördes
också till mig, gåfvo anledning till den mindre vanliga åtgärden
att då genast komplettera kommittén och anmoda den att gå i
författning om att uppgöra förslag till definitiv omorganisation och
lönereglering; och det är vad som nu har skett.

Här har en ärad talare ansett, att detta förslag är, såsom han
uttryckte sig, eu orimlig organisation. Detta mycket starka påstående
har redan blivit bemött, och jag skall icke fästa mig så mycket
vid det. Jag tror dock, att man kan säga, att denna hans uppfattning
om det föreliggande förslaget, om jag också icke får beteckna
den såsom »orimlig», åtminstone kan betecknas såsom mycket överdriven.

Här har ånyo påståtts, att dä man väntade en större omorganisation
med handelsdepartement och omorganisation också av kommerskollegium
o. s. v., sä borde man icke föregripa de anordningar, som då kunde
komma att följa beträffande nu ifrågavarande verk. Redan då jag

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

Ang. om- förra gången yttrade mig, påvisade jag, att ett sådant föregripande
^av^atent verkligen .icke bär någon som helst praktisk betydelse, ty den bo och

registre- lagsavdelning, som det galler, kan, jag upprepar det, utan någon

ringsverket, svårighet överflyttas till och inpassas i en annan organisation, i ert
(Forts.) annat verk, om man finner det nödvändigt. Jag försäkrar, att någon
svårighet därvidlag icke kan påvisas.

Vad beträffar organisationen och de här föreslagna lönerna, vilka
många anse vara för högt tilltagna, så måste jag likaledes upprepa
vad jag här förut sagt, nämligen att jag är bestämt övertygad om,
att det icke förhåller sig så, som här på vissa håll påståtts. Man
måste se till, att man verkligen får dugligt folk till de uppgifter, som
föreligga för detta verk, men skall man få dugligt och kvalificerat

folk för detta arbete, måste man även betala dem så, att icke de

bästa gå bort från statens tjänst och till enskild tjänst.

Innan jag slutar, ber jag att få bemöta ett yttrande av en annan
ärad talare, som ville bibringa kammaren den uppfattningen, att vad
vi här tala om icke är ett statsintresse, utan att det endast är ett
tjänstemannaintresse att öfverflytta folk från extra ordinarie befattningar
till ordinarie. Jag ber er, mina herrar, vara förvissade om,
att när man tar närmare kännedom om arbetena inom statens verk,
så blir man övertygad om, att det icke blott är ett tjänstemannaintresse,
att tjänsterna förändras till ordinarie. Ty det är sannerligen
icke det bästa arbetet och bestämt icke det mest ekonomiska,
som utföres i ett verk, där den övervägande delen av tjänstemännen
äro extra. Jag, som haft tillfälle att se arbete inom andra områden
än statsförvaltningens, kan verkligen, det vågar jag påstå, intyga, att
så icke är förhållandet, utan i regel är det nog så, att det är ett
verkligt statsintresse, att innehavarna av befattningarna äro väl betalda
och att statens arbetare äro ordinarie och icke i alltför stor
utsträckning extra. Jag ber kammaren vara övertygad därom, att
ett sådant statsintresse verkligen här föreligger i detta organisationsförslag,
som avser att uppflytta åtskilliga tjänstemän till ordinarie
platser, och att detta verkligen är av nöden.

Jag hoppas att kammaren ville bebjärta dessa förhållanden och
biträda utskottets förslag.

Herr Byström: Herr talman! Det har sagts, att man icke
bär kunnat studera denna fråga och således icke kunnat på egna
studier bilda sig den uppfattning, man behöver för att kunna fatta
beslut nu. Jag vill säga, att även om det förhåller sig så nu, är
detta på sätt och vis fallet även med frågor, som föreläggas Riksdagen
i ett tidigare skede, än vad här skett. Såvitt man kan finna
av betänkandet, synes mig, som om den nu föreslagna lönestaten
bör kunna anses vara ungefärligen överensstämmande med lönestaterna
på motsvarande områden. Jag tycker därför, att det från den
synpunkten icke kan möta några svårigheter att bifalla statsutskottets
hemställan. Det har också av flere talare och synnerligast av
herr statsrådet framhållits, att här är ett sådant, jag höll nästan på
att säga, skriande behov i detta fall, och jag tror därför, att det är
nödvändigt, att kammaren och Riksdagen nu fatta beslut i överens -

Nr 50.

Torsdagen den 22 maj.

stämmelse med statsutskottets tillstyrkande. Vidare är det ju prövat Ang. omav
många, det är prövat av kommittén, av Kungl. Magt och slutli- organisation
gen av statsutskottet, som enhälligt har tillstyrkt denna framställning, ^ registreoch
jag vore nästan färdig att säga, att det är prövat av herr Carl ringsverket.
Persson också. Han brukar icke släppa igenom sådana här saker (Forts.)
alltför lättvindigt, och jag tror även, att hans uttalande i detta stycke
kan betyda ganska mycket.

Herr vice talman, med åberopande av dessa synpunkter, her jag
att få hemställa, att kammaren måtte besluta i enlighet med statsutskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
det av herr Palmstierna under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Då votering emellertid begärdes,
blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande, nr 127, löstalja; -

Den det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Palmstierna under
överläggningen framställda yrkandet.

Omröstningen utföll med 81 ja, men 111 nej, och hade kammaren
alltså bifallit det av herr Palmstierna under överläggningen framställda
yrkandet.

§ 11.

Slutligen föredrogs statsutskottets memorial, nr 128, om anvisande
av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor;
och biföll kammaren därvid vad utskottet hemställt.

§ 12-

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Eiksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 121, i anledning av Kung]. Majds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen; nr

122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag om expropriation m. m.

Kr 50.

Torsdagen den 22 maj.

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1, 2, 3, 4 och 7 §§ i förordningen den
17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
om häradsting; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om arvsskatt och skatt för gåva;

nr 53, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående stämpelavgiften dels ock en i ämnet
väckt motion;

nr 54, i anledning av Kungl. Majris proposition med förslag beträffande
vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
ävensom eu i samma ämne väckt motion;

nr 55, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i 6—10 §§ i förordningen den 20
april 1906 angående en särskild stämpelavgift för försäljning av punsch,
arrak och rom; samt

nr 56, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändringar i 13, 19 och 25 §§ förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Åkerman under 8 dagar fr. o. m. den 23 maj,

» Jonsson i Hökhult » 4 » » »26 »

» Bergman » 6 » » »26 », och

» Olofsson i Digernäs » 6 » » » 26 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,45 e. m.

In fidem
Ber Cronvall.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1913.