RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Andra kammaren. Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 innevarande maj

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att grosshandlaren Edv. Lithander
inflammation tillsvidare är oförmögen
intygas härmed på heder och samvete.
Göteborg den 16 maj 1913.

§ 3.

till följd av akut blindtarmsatt
deltaga i riksdagsarbetet,

Karl Dahlgren.
Professor, legd. läkare.

F ’ ““bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden nr

131 och 132, särskilda utskottets utlåtande nr 1 samt Andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 17.

§ 4.

Herr talmannen anmälde härefter till fortsatt behandling lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående köttbesiktning och slakthus, dels
ock i anledning av samma proposition väckta motioner.

Lagförslaget.

§ 2.

Godkändes.

5 3.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle mom. 2 i förevarande para
gråt lyda sålunda: r

Andra hammarens protokoll 1913. Nr 45. i

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.

Nr 46.

L<i‘i ang,
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

2 Lördagen Aen IT maj.

Utan hinder av det i mom. 1 stadgade förbudet må Konungens
befallningshavande, då skäl därtill förefinnes, medgiva, att person,
bosatt inom stad med slakthustvång men utanför dess planlagda område,
må för förbrukning i eget hushåll slakta honom tillhöriga djur
av de slag, som förut nämnts, utom det offentliga slakthuset.

Uti den av herr Andersson i Grimbo avgivna motionen hade i
denna del föreslagits, att slakthustvånget ej måtte drabba person
boende inom ett stadsområde men utom det planlagda området och
minst 10 kilometer från slakthuset.

Utskottet hade åt ifrågavarande moment givit denna avfattning:
Utan hinder av det i mom. 1 stadgade förbudet må person, bosatt
inom stad med slakthustvång men utanför dess planlagda område,
för förbrukning i eget hushåll slakta honom tillhöriga djur av de
slag, som förut nämnts, utom det offentliga slakthuset.

Sedan paragrafen föredragits anförde:

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Beträffande § 3 mom.
2 har jag väckt en motion, där det gäller en begränsning av det område,
inom vilket slakthuslagen skall gälla. Det heter nämligen i
mom. 1 av samma paragraf, att det kan stadgas slakthustvång för
stad eller för visst område därav. Nu förhåller det sig så, att en
del kommuner införlivas med städerna, och då blir det så stora områden,
att det vore alldeles onaturligt, om slakthuslagen skulle tilllämpas
på dessa områden i deras helhet. Det måtte vara lagens
mening, att icke slakthustvånget skall tillämpas i alla fall över hela
stadens område, vilket, såsom jag påpekat, framgår av mom. 1.

I Göteborg infördes på sin tid slakthustvång. Från den 1 januari
1906 införlivades Lundby kommun med staden. Avståndet till slakthuset
var för en del lantbrukare där så stort, att de anhöllo att bliva
befriade från slakthustvånget. De ingingo därför med eu ansökan
till Kungl. Maj:t, och deras ansökan remitterades till myndigheterna
i Göteborg, varpå även medicinalstyrelsen hördes. Hela vägen avstyrktes
deras begäran, och därför gäller fortfarande slakthustvånget
för stadens hela område. Det finnes där lantbrukare, som hava mellan
l1/, och 2 mil till slakthuset. 1 praktiken ställer det sig nu så, att,
när en lantbrukare skall slakta en spädkalv, skall han enligt lagen
vara skyldig att köra l1/* å 2 mil med kalven. Han får icke leda
den till slakthuset, ty då skulle han leda den genom hela staden,
och detta är belagt med böter. Har han icke själv häst, måste han
lega en åkare att köra kalven. Det kostar då 4, 5 å 6 kronor att
transportera kalven till slakthuset. När han så kommer till slakthuset,
får han helt och hållet ensam förrätta slakten eller lega någon att
göra det. Och dock försiggår slakten där precis på samma sätt, som
om han stode hemma och slaktade kalven. Det är således svart att
förstå, att det skall bliva bättre, därför att slakten äger rum på slakthuset.

Det är även eu annan slakt, som man på landet förrättar hemma,

Lördagen den 17 maj. 3

och det är svinslakt. I trakten kring en stad är det ofta en mängd
mindre lägenhets- och egnahemsinnebavare med ’/4 å V2 tunnland
jord, och dessa hava alltid en gris, som de skulle slakta hemma, om
u *?et'' la8''en skola de transportera grisen till slakthuset

och därvid kanske passera genom hela staden för att komma till
andra ändan av densamma, där slakthuset ligger. Detta tvång förorsakar
naturligtvis onödiga kostnader, och jag kan icke förstå, vad
detta skall tjäna till.

Det blir därför också som det kan med lagens efterlevnad, och
lantbrukarna hava slaktat hemma hos sig vid olika tillfällen. Men
Göteborgs myndigheter, som äro nitiska, när det gäller att kontrollera
landsborna, hava skickat ut polis på spioneri i bygden. Detta gav
anledning. till att vid ett enda tillfälle 36 personer från Lundby voro
instämda inför domstol i Göteborg, där alla flngo höta. I förbigående
sagt tyckte domaren själv, att detta var något avvita, så att han lärde
dessa personer, att de skulle föra sina djur utom gränserna för Göteborgs
område och låta döda dem där; sedan kunde de taga hem dem
igen och förrätta slakten bäst de ville.

Nu kan var och en förstå, att landsborna icke i en sådan formsak
som denna följa lagen och fara till slakthuset, utan de slakta
hemma eder fara till grannarna i socknen bredvid. Men då de sedan
komma till staden för att sälja sin slakt, våga de icke uppgiva sin
verkliga bostad och sitt verkliga namn utan ljuga för att komma
ifrån böterna och även för att icke i onödan utsätta sig för spioneri
eller dylikt. Det är tydligt, att man många gånger lika gärna kan
skänka bort en spädkalv som att transportera den så långt, innan
den slaktas.

Jag kan icke se, att man vinner något med detta, att man tilllämpar
lagen sa att alltid slakthustvang skall gälla med avseende på
kommunens hela område. Jag har därför motionerat om att lagen
icke skall tillämpas på personer, som bo utom stadens planlagda område,
när de bo minst en mil från slakthuset.

På grund av dessa omständigheter och på dessa skäl skall jag
herr talman, be att få yrka bifall till motionen.

Härefter yttrade:

Herr Widén: Då den siste talaren yrkade bifall till sin motion
skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Det är uppenbart, att saväl enligt nu gällande lag som enligt
den lag, som föreslås, behöver icke slakthustvånget omfatta en stads
hela område, och framför allt är det naturligtvis icke nödvändigt, att
detta tvång alltid omfattar ett sådant område, som av en landsbygd
blivit inkorporerad med en stad. Vad talaren har klagat över, är
sålunda faktiskt över tillämpningen av lagen, icke över själva lagen.

Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på, att utskottet så
til! vida bifallit motionen, att det föreslagit i mom. 2 en lättnad, som
för närvarande icke existerar, nämligen att alla, som äro bosatta på
ett landsbygdsområde, som är lagt under en stad, skola få till för -

Nr 46.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(''Forts.)

Nr 45.

Lag ang,
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

4 Lördagen den 17 maj.

brukning i eget hushåll slakta dem tillhöriga djur av det slag, som
lagen avser. Beträffande husbehovsslakten är således undantag gjort
genom nu föreliggande lagförslag, och det utan avseende på om vederbörande
bo på längre eller kortare avstånd från slakthuset. Att däremot,
som motionären yrkat, inom ett område, som lägges under en
stad, från slakthustvånget, som där kan vara stadgat, frigiva all slags
slakt kan icke gå an. Då kunde ju en person slå sig ned alldeles
intill stadens planlagda område och driva affärsslakt, hur mycket han
behagar. Det duger icke att, såsom i motionen avses, frigiva även
annan än husbehovsslakt. Det skulle vara att fullkomligt upphäva
lagens effektivitet, även om man gör den inskränkningen, att det får
ske allenast på ett visst avstånd från det offentliga slakthuset. Detta
kan icke ligga mer än på ett ställe, så att det bör icke bli så svårt
att finna en plats på tillräckligt långt avstånd från slakthuset och
därigenom undandraga sig slakthustvånget.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Ordföranden i lagutskottet
påpekade, att slakthustvånget icke gäller slakt i hemmet för
eget hushåll. Detta är visserligen sant, att en ändring i föreliggande
förslaget tillåter detta, men, som vi veta, är det icke vanligt, att
någon använder en hel spädkalv för eget hushåll, och då är det ju
ingen nytta med denna bestämmelse. Om lan thor och lägenhetsinnehavare,
som bo utanför städerna använda något av slakten i eget hushåll,
är det i regel en halv spädkalv eller en halv gris. De skulle då
icke ha rättighet att sälja den andra halvan, om de icke slaktat i slakthuset,
och under sådana förhållanden äro de i alla fall tvungna att
fara till slakthuset.

För att få en levande bild av, hur det kan förhålla sig i det avseendet,
så kan man ju tänka på förhållandena här i Stockholm. Här
ligger ju slakthuset, liksom i Göteborg, i en utkant av staden. Fn
man, som bor ute vid Roslagstull, blir alltså tvungen att fara till Enskede
för att få ett svin eller en spädkalv slaktad. Nu är det ju
fråga om att införliva Solna, och då skulle alla lantbrukare inom
Solna också nödgas att färdas till Enskede för att få slakta. Detta
är ju alldeles avvita. Jag förstår mycket väl utskottets mening med
att vilja medgiva frihet från slakthustvång med avseende på slakt för
eget hushåll, men i praktiken har man icke mycken nytta därav.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall till min motion.

Efter det överläggningen härmed förklarats avslutad framställde
herr talmannen propositioner först på godkännande av förevarande
paragraf och vidare på godkännande av nämnda paragraf med den
ändring däri, som innefattades i herr Anderssons i Grimbo motion, i
vad den avsåge det i paragrafens andra moment givna stadgandet;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Andersson
i Grimbo, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
omröstningsproposition:

Lördagen den 17 maj.	5	Nr 45.
Den, som vill, att kammaren godkänner 3 § slag till lag angående köttbesiktning och slakthus,	i lagutskottets för-röstar	Lag ang. köttbesikt-ning och slakthus. (Forts.)
J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § med den ändring
däri, som innefattas i herr Anderssons i Grimbo motion, i vad den
avser det i paragrafens andra moment givna stadgande.

Voteringen utvisade 118 ja mot 73 nej, vadan paragrafen av kammaren
godkänts i den av utskottet föreslagna lydelsen.

§4.

Godkändes.

§ 5-

För denna paragraf hade Kung!. Maj:t föreslagit följande lydelse:

§ 5.

Monn. 1. Vid slakt av djur utav de slag, som i § 2 nämnda
äro, i offentligt slakthus, varom stadgas i § 3, skall besiktningsman
anställa undersökning före nedslaktningen å djuret med hänsyn till
dess hälsotillstånd samt efteråt å dess kött med avseende å dettas
duglighet till människoföda.

Mom. 2. Vid annan besiktning enligt denna lag av kött i vanlig
bemärkelse skall undersökning av besiktningsman anställas å minst
halv kropp, som dock beträffande häst eller större nötkreatur än kalv
kan vara delad i fram- och bakdelspart.

Mom. 3. Närmare föreskrifter om besiktning av kött meddelas
av Konungen.

1 avseende å den besiktning av kött, varom stadgades i denna
Paragraf, hade särskilda yrkanden framställts i de motioner, som i
anledning av förevarande proposition avgivits av herr Andersson i
Grimbo samt av herr Olsson i Berg m. fl.

Den förre hade föreslagit sådan ändring i lagförslaget, att besiktning
måtte kunna verkställas å en större djurkropp, om endast en
fjärdedel av densamma företeddes.

Herr Olsson iBerg m. fl. hade i sin motion hemställt, att i lagen
måtte upptagas sådana bestämmelser, att det s. k. organtvånget icke
finge tillämpas vid köttbesiktning.

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Utskottet tillstyrkte godkännande av Kungl. Maj:ts förslag till avfattning
utav § 5.

Vid paragrafens tredje moment hade emellertid herrar Petrén,
Persson i Norrköping och Borg avgivit en reservation i fråga om motiveringen.

Mom. 1.

Godkändes.

Efter föredragning av mom. 2 lämnade herr talmannen ordet till

Herr Andersson i Grimbo, som yttrade: Herr talmani I moment
2 har skett en förändring. Förut har, när det varit fråga om
häst eller större nötkreatur än kalv, besiktning skett å minst fjärdedels
kropp, men nu föreslås en ny bestämmelse, enligt vilken minst
halv kropp skall besiktigas. Kungl. Maj:t har i propositionen i likhet
med veterinärföreningen och medicinalstyrelsen föreslagit, att halv
kropp skall besiktigas. Såsom motivering härför har det sagts, att om
en person kommer med en fjärdedel av ett stort nötkreatur, kan det
hända, att ena parten, bak- eller framdelsparten, är behäftad med en
sjukdom, som icke framgår av den fjärdedel, som uppvisas till besiktning,
och att man då icke kan pröva, om köttet är dugligt till människoföda
eller ej, utan det måste uppvisas halv kropp. Sätter man
sig in i vad denna paragraf innebär, finner man, att det blir egendomliga
konsekvenser. Departementschefen säger i motiveringen till
paragrafen, att man kan få vid besiktningsbyråarne undersökta var
för sig njurar, juver, hjärta, lungor, lever och huvud med tunga, vilket
även framgår av lagtexten. Om vi nu tänka oss det fall, att det
kommer en person och medför t. ex. en bringa till besiktning, sålunda
en fördel, och samtidigt med denna uppvisar alla de organ, som jag
uppräknade, så heter det, att någon besiktning ej kan bli av, därför
att bakdelsparten icke är med, ty det kan ju hända, att det förekommit
några sjukdomsföreteelser i denna del. Då går det således icke
an att här företaga någon besiktning. Samma blir förhållandet, om
icke framdelen är med. Men om samme person kommer med varje
organ för sig, även om själva köttet icke är dugligt till människoföda,
så kan han ändå få organen besiktigade. Då är det icke tal om, huruvida
det varit några sjukdomar i fram- eller bakdelsparten, utan då går
det för sig att verkställa besiktning. Då kunna vetenskapsmännen på
ett enda organ utröna, om hela kroppen varit i det tillstånd, att den
är duglig till människoföda. Det är egendomligt, att det skall kunna
gå till på det viset, och det är icke gott förstå huru ett dylikt förfarande
kan försvaras av vetenskapen.

Det kan ju hända, att detta icke betyder så mycket, ty när det
gäller att gå lantborna till mötes, så får man komma ihåg, att det
för dem är en stor fördel att t. ex. få sälja endast bakdelsparterna,
eftersom dessa stå högre i pris än framdelsparterna, och varför skall

Lördagen den 17 maj.

Nr 46

man lagstifta så, att lantbon ej kan få sälja och själv använda de
köttpartier av ett djur, som han finner med sin fördel förenligt.

Jag ber i alla fall, herr talman, att få yrka, att den i hittills
gällande lag i förevarande avseende förefintliga bestämmelsen bibehålies.

Härefter anförde

Herr Widén: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets förslag, som i denna punkt är detsamma som Kungl. Maj:ts.
Frågan gäller större nötkreatur och hästar. Det har förut varit föreskrivet,
att besiktning skulle verkställas å minst en fjärdedels kropp,
men nu föreslås, att besiktningen skall verkställas å minst en halv
kropp, fastän den får vara delad i fram- och bakdelspart. Anledningen
härtill är, att de myndigheter, som haft med utredningen av denna
lag att göra, samstämmigt varit av den meningen, att den besiktning,
det här är fråga om, icke får något värde, om man icke får se hela
sidan av djuret. Det är klart, att om man skall införa köttbesiktningstvång,
vare sig med eller utan organtvång — här är icke fråga
om organtvånget, utan endast huru stor part av kroppen som skall
företes vid besiktning — så får man icke anordna denna besiktning
på sådant sätt, att de, som ha insikt på detta område, komma att
saga: att den gör ingen nytta,, att den tjänar ingenting till. Skall
man lagstifta på detta område, skall man naturligen söka erhålla en
effektiv lag.

Nu har också föreslagits, att Kungl. Maj:t skulle ha rättighet att
för s. k. exportslakterier föreskriva kontroll i överensstämmelse med
vad lagen i övrigt stadgar; och då man, som bekant, utomlands har
det ordnat så som i denna paragraf föreslås, så anser jag, att det
också är nödvändigt för oss. Jag kan därför icke finna annat än att
utskottets hemställan bör bifallas.

Vad beträffar de praktiska resultaten av ett bifall till motionärens
förslag, så har ju motionären medgivit, att de icke heller äro av någon
egentlig betydelse med hänsyn till de djur, som det här är fråga om.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets förslag till momentets
lydelse, dels ock på bifall till det av herr Andersson i Gtrimbo
under överläggningen gjorda yrkandet; och fattade kammaren beslut i
enlighet med den förstnämnda propositionen.

Härefter föredrogs mom. 8, och erhölls därvid ordet av

Herr Olsson i Berg, som yttrade: Herr talman! Den motion, som
vi i anledning av detta lagförslag ha väckt, går ut på att det så kallade
organtvånget ej skulle få tillämpas vid köttbesiktning. Nu är kanhända
förhållandet, att icke alla medlemmar av denna kammare ha kännedom
om vad dessa bestämmelser egentligen innehålla och deras praktiska
verkningar. Vissa städer i vårt land — bland dem Stockholm och
Göteborg — ha nämligen på ansökan hos Kungl. Maj:t fått den be -

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag. ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

stämmelsen införd, att kött och fläsk, som företes till besiktning, skola
åtföljas av tillhörande huvud med tunga, lungor, hjärta och lever, att
lungor, hjärta och lever skola vara organiskt förenade med köttet samt
att inälvor och lymfkörtlar icke få vara sönderskurna.

Att dessa bestämmelser medföra stora olägenheter för lantmännen,
då de föra sina slaktade djur till städerna för att säljas, torde var
och en kunna finna, och för dem, som ha den praktiska erfarenheten
härav, behöves ingen beskrivning härom.

Jag skall dock nämna några ord i denna sak. För det första äro
dessa organ eller inre delar av djuret något som lantmännen i allmänhet
både behöva och även gerna vilja ha hemma till sina egna
hushåll. Förhållandet är, att särskilt de mindre bemedlade lantmännen
icke ha råd att behålla något kött åtminstone av nötkreaturen hemma,
utan detta behöva de sälja, men så länge de fingo behålla dessa organ
hemma, hade de ändå något kvar av djuret, vilket de också väl använde
och tillgodogjorde sig för sina egna hushåll. Det är nu en saknad
för dem, då de ej längre kunna få behålla detta utan att detsamma
tvunget skall medfölja köttet. Dessa inre delar skola vara organiskt
förenade med köttet och få ingalunda vara sönderskurna — icke ett
snitt uti dem får förekomma — och dessa föreskrifter tillämpas strängt
av herrar besiktningsmän, vilkas bemötande mot lantmännen visst icke
alltid är det bästa.

Det är alltid förenat med besvär och svårigheter att organen skola
medfölja köttet, ty detta får härav ett sämre utseende, då vid transporten
blodig vätska pressas ut ur dessa organ och resultatet blir, att
denna vara betalas med ett lägre pris än den, som uppslaktas på
slakthuset, dessa organ få lantmännen så gott som ingenting för, de
få vräka bort dem och i städerna bli dessa massor icke heller till
någon nytta, de bli förstörda.

Särskilt svårt och olägligt är, att organen skola följa med köttet
om sommartiden, då såväl dessa inre delar som köttet i övrigt lätt
surnar och tager skada av värmen. Bättre vore att låta lantmännen
behålla dessa inre, mera ömtåliga delar hemma, då de gärna vilja
behålla dem och göra sig nytta av dem, i stället för att de skola bli
förstörda, och tillika orsaka, att köttet får ett sämre utseende och skadas.

Herrar vetenskapsmän äro heller icke ense om nödvändigheten av
att organen skola vara med vid besiktningen. Många veterinärer anse
det vara obehövligt. De anse, att köttets beskaffenhet bör kunna
bedömas, när de ha det för sina ögon, utan organ.

Vi lantmän, som ha praktisk erfarenhet, tillika med de veterinärer,
som anse organtvånget onödigt, vilja påräkna att få ha ett litet
ord i laget med gentemot de mindre praktiska vetenskapsmän, som
hålla på organtvånget.

Var ligger månne den egentliga grunden till fordran på organtvång?
Jo, den ligger däruti, att man vill tvinga bönderna till att
föra sina djur levande till slakthusen och därmed bringa slakthusintressenterna
en bättre inkomst, som de möjligen kunna behöva, då
de uppfört så dyrbara slakthuspalats, men som det ingalunda är rätt
och rättfärdigt att bönderna eller lantmännen skola betala.

Nu frågar mången, som saknar praktisk erfarenhet: Varför kunna

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

de ej föra sina djur levande till slakthuset? Ja, de olägenheter, som
härmed äro förknippade, behöver jag ej beskriva för mina kamrater
lantmän, de veta detta mycket väl. Jag vill blott påpeka de stora
besvärligheter, som äro förenade med att sända levande svin till slakthusen.
Man kan lätt göra sig en föreställning härom genom att särskilt
på senhösten inemot julen, då de flesta svinen slaktas, gå ner
till skärgårdsbåtarne och se, då de komma och medföra både ett hälft
och ett helt hundratal fläsk och ofta ha mycket trångt om plats för
dessa varor. Huru skulle det nu ställa sig, om svinen skulle forslas
i var sin bur levande? Jo, mera än tredubbelt så stor plats skulle
krävas härtill på båtar och tåg, och sedan då de skulle forslas från
båtar och tåg upp till slakthusen, som vanligen icke ligga vid ångbåtseller
järnvägsstationerna, olägenheter som herrarna här, vilka fordra
organtvång, ej bry sig om att tänka på ens.

I uppslaktat tillstånd kunna ju många djur forslas på ett lass
men ingalunda så, när de äro levande.

Nödvändiga hygieniska åtgärder och kontroll vilja vi visst icke
söka förhindra, och vi ha heller aldrig klagat över köttbesiktningstvånget,
som på senare tiden införts, och som ju ofta är rätt hinderligt
för lantmännen i motsats till vad förhållandet var i förra tider, da
de fingo föra sina varor direkt till torgen och sälja. Vi anse dock,
att det bör finnas en gräns för alla stadgar,_ föreskrifter och olägenheter,
som påläggas oss. Med skäl anse vi, att det ej bör stadgas
strängare bestämmelser för det inhemska köttet än för det, som införes
från utlandet, Vad kan orsaken vara, månne, till att så omättligt
sträng kontroll skall utövas på det färska köttet, då salt kött och även korv
i färskt tillstånd få saluföras utan besiktning? Jo, som jag förut nämnt
är hela saken den, att man vill tvinga lantmännen att komma till
slakthusen med sina djur levande. Här komma nu denna överdrivna
teori och denna vetenskap till hjälp, som dock stå i rak strid med
den praktiska erfarenheten. .Det kan väl icke påvisas, att någonting
galet eller någon olycka har hänt under den tid, då organtvånget icke
fanns till. Och då stockholmare, göteborgare och andra förnäma
stadsbor resa ut åt skärgårdarne och badorterna om sommaren, då få
lantmännen sälja kött till dem, som icke är besiktigat, och de äta
detta med god smak och klaga aldrig över något illamående,^ utan
återvända om hösten till städerna nog så friska, frodiga och välmående.

Vi anse, att någon gräns bör det finnas på fordringar angående
hygieniska bestämmelser. Uppenbart är, att dessa drivas längre än
nödigt och nyttigt är.

Vi anse också, att kostnaderna för besiktningen icke böra få beräknas
och ställas så höga, att lantmännen också skola betala de dyrbara
slakthuspalatsen.

Av de motioner, som herrar Palmstierna och Rydén framkommit
med, finner man, att någon förbättring, någon minskning uti olägenheterna
för lantmännen ingalunda är att vänta, utan meningen är att
fortsätta på samma väg och göra försäljningen, ja, hela produktionen,
ännu svårare för producenterna och på samma gång fördyra varorna
för konsumenterna; detta är något, som vi lantmän å vår sida och
likaledes stadsborna å sin sida böra lägga märke till, ty sanning är

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 46

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

10 Lördagen den 17 maj.

del — jag säger detta ännu en gång — att på samma gång afsättningen
göres krångligare och besvärligare för lantmannen såsom producent,
desto mera fördyras varan för stadsbon såsom konsument.

Vid debatten i onsdags om första paragrafen i detta lagförslag
uppträdde herr Sven Persson i Norrköping med storm till förmån för
organtvånget. Han försökte härvid stödja sig på sakkunnigas uttalanden,
och själv ville han vara en stor auktoritet, fastän han varken
har sakkunskap eller ens den minsta praktiska erfarenhet häri. Säkert
är dock, att lika litet, som herr Sven Persson har någon blick och
omtanke för lantmännens intressen, lika litet är han någon auktoritet
på köttbesiktningens område.

För min del tror jag det finnes goda skäl för att icke lämna ur
räkningen varken lantmännens intressen eller deras praktiska erfarenheter.

Man kan ju en smula förundra sig över att herrar Palmstierna
och Rydén, som vilja gå och gälla för småfolkets representanter, vilja
komma med sådana förslag, och den store grosshandlaren från Göteborg,
herr Röing, är också med, han som städse brukar åtminstone
själv vilja räkna sig för en småfolkets man. Men hur är det i verkligheten
månne?

Nu har ju utskottet avgivit en mycket välvillig motivering till
sitt avslagsyrkande för vår motion. Utskottet har icke förnekat, att
organtvånget medför avsevärda olägenheter, och utskottet har funnit
mycket starka skäl föreligga för den uppfattningen, att en allmän tilllämpning
av organtvång på svinkött skulle för lantbefolkningen medföra
avsevärda olägenheter. Utskottet säger nämligen: »Det låter sig
visserligen enligt utskottets uppfattning icke förneka, att ett allmänt
införande av organtvång vid köttbesiktning är ägnat att för köttproducenterna,
isynnerhet inom orter på längre avstånd från samhällen
med köttbesiktningstvång, medföra avsevärda olägenheter». Vidare
säger utskottet: »Det har inom utskottet ifrågasatts, att man borde
åtminstone så till vida gå motionärerna till mötes, att organtvång icke
skulle få i något fall tillämpas vid besiktning av kött av svin och
till äventyrs andra smärre djur av i lagen uppräknade slag. Och
utskottet har för sin del funnit mycket starka skäl föreligga för den
uppfattningen, att en allmän tillämpning av organtvång på kött av
särskilt förstnämnda slag av djur skulle för lantbefolkningen medföra
avsevärda olägenheter.» Detta är så rättmätigt och korrekt sagt av
utskottet, att de små betänkligheter, som utskottet haft att bifalla
motionen, borde kunna försvinna, och jag vågar ännu hysa en förhoppning
härom, varför jag, herr talman, yrkar avslag å utskottets
hemställan och bifall till vår motion. Jag yrkar sålunda, att 5 §
mom. 3 i slakthuslagen måtte få följande lydelse:

»Närmare föreskrifter om besiktning av kött meddelas av Konungen.
Dock må ej så kallat organtvång förekomma.»

Vidare anförde

Herr Palmstierna: Herr talman! Den föregående ärade talaren
hade ju ett anförande, i vilket han sökte att vindicera önskvärdheten
av att få bort organtvånget, och i detta sitt anförande, humoristiskt som

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

det var lågt, kopplade han samtidigt ihop litet politik med organtvånget.
Men jag tror, att man nog kan skilja de där sakerna åt.

Om jag så går till innehållet i hans anförande, så måste jag säga
mig, att'' det var alldeles påtagligt, att nästan varje punkt, som han
där framförde, befinnes vara oriktig, när man tar hänsyn till de faktiskt
rådande förhållandena. Jag vill endast ta den allra första punkten.
Där vänder den ärade talaren, herr Olsson i Berg, saken så, att
det här gällde de förnäma stadsborna i Stockholm och Göteborg. Jag
tror för min del, att nere i Söderköping, Vimmerby, Västervik och
Ängelholm m. fl. småstäder man bör känna sig minst lika förnäm
som i Stockholm och Göteborg. Organtvång gäller nämligen i dessa
små samhällen och andra städer desslikes. Redan på denna punkt
är det alltså alldeles oriktigt, vad herr Olsson i Berg säger, nämligen
att det här gäller blott några stora städer med slakthustvång. Det är
så, att organtvång finnes i 11 städer i Sverige, av vilka endast 5 ha
slakthus, medan köttbesiktning utan organ tvång finnes inom 10 städer.
Således, på denna punkt visar sig herr Olssons framställning genast
vara alldeles oriktig.

Nu säger herr Olsson i Berg vidare, att det förhåller sig så med
dessa organ, som skola medfölja köttet, att de eljest skulle kunna användas
hemma och säljas där. Jag vill då påpeka ett förhållande,
som jag erfarit i Sverige såväl som utomlands, nämligen att slaktarna
själva mången gång — t. ex. nere i Landskrona — begära att få
slakthus med organtvång; och hvarför? Jo, därför att man då för
organen till den plats, där det är lättast att bereda dem, nämligen i
charkuterierna, samtidigt som det där finnes en stor konsumentkrets,
med ett ord där man har de bästa möjligheterna såväl för beredning
och tillvaratagande som för avsättning av varan. Detta är synpunkter,
som här göra sig gällande, och, som jag tror, med minst lika stort
fog som de av herr Olsson i Berg framförda.

Sedan säger herr Olsson i Berg, att vid besiktning med organtvång
organen synnerligen lätt förfaras. Jag vill då säga herr Olsson
i Berg, att då han riktar sig emot samhällen, som hava slakthus, han
icke hör förglömma, att det dyrbaraste, det som kostar städerna mest,
det är icke slakthusanläggningarna, utan det är kylhusen. I dessa
kylhus kan man förvara djurkropparna åtskilliga veckor framåt, även
sommartiden -— man har ju kunnat föra fruset kött genom hela Europa,
utan att det tagit skada — och därmed kan man utnyttja de
möjligheter, som marknaden erbjuder. På den punkten visar sig sålunda
också felaktigheten i herr Olssons i Berg framställning.

Då herr Olsson i Berg vidare talar om myndigheterna, så vill jag
påpeka, att organtvånget framkommit just på grund av framställningar
från myndigheterna, och detta icke bara från slakthuscheferna,
utan från veterinärinstitutets lärarekollegium, från medicinalstyrelsen och
andra; och vidare får väl herr Olsson i Berg erinra sig, att för det utländska
köttet, t. ex. det argentinska köttet, hava vi organtvång.

Nu säger herr Olsson i Berg, att vi skola hava samma förhållanden
för utländskt och för inhemskt kött. Ånej, det är inte det
herrarna vilja; utan vad vilja herrarna i själva verket, om vi nu skola
lägga sanningen riktigt på bordet? Jo, herrarna vilja ha detta organ -

Lag ana.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

tvång för det argentinska köttet och försvåra införseln av detta, men
slippa att _ ha organtvång för det inhemska köttet. Gentemot Tyskland
ha vi organtvång. Vad angår England, så fins det icke där infört
i lagstiftningen. Det engelska statslifvet är ju så ordnat, att man
tar in ganska litet i lagstiftningen; men i praktiken finns det där
knappast ett enda slakthus i England, där man icke har organtvång.
Således, vid export till utlandet skola vi ha organtvång; vidare, då
utländskt kött kommer till Sverige, da skola vi ha organtvång; men
här i Sverige skola vi kunna avsätta köttvaror utan något som helst
organtvång. År det rim och reson i sådant? Det förefaller mig, att,
när man ser saken som den föreligger, så borde i alla fall en viss
rättvisa och jämlikhet få göra sig gällande på detta område.

Nu är det också så, att när herr Olsson i Berg påpekar, att organtvång
fördyrar varorna, man omedelbart bör tänka på, huruvida med
organtvång en minskning i tillförsel sker. Ty om det blir minskad
tillförsel, ja, under sådana förhållanden vore det kanske något fog
för att icke stadga organtvång, på det att det icke måtte bli höga
pris; men nu visar statistiken — jag kan i detta avseende endast tala
för Stockholm vid en jämförelse mellan införseln under mars
månad 1912 och mars månad 1913, det sista datum som vi ha, att
tillförseln av _ storboskap ökats med 923 stycken, att tillförseln av
kalvar ökats, i fråga om större kalvar med 1,144 stycken, samt i fråga
om mindre kalvar med 977 stycken o. s. v. Med ett ord tillförseln
har ökats, oaktat att vi ha begagnat organtvång. Sålunda, det är
verkligen icke så, som herr Olsson i Berg framhållit.

Icke heller är det så — och det tror jag är en synpunkt, som
bör få göra sig gällande i denna fråga — att med organ tvång kassationerna
ökas till följd av försämring. Erfarenheten visar tvärtom.
Om vi ta här i Stockholm månaderna januari—april under åren
1911 och 1913, så befinnes det att under den förra perioden 3,282
organ och 525 kg. kött kasserats, under det att under 1913 det endast
var 758 och 549,5 kg. kött som kasserades. Det är sålunda icke så,
att organtvånget blir till nackdel för lantmännen på grund av varans
försämring. Och en sak till: äro vid besiktningen de föreskrivna organen
icke för handen, så gör besiktningsmannen mången gång så, att
han skär upp köttet, styckar det på ett sätt, som icke är lämpligt
för lantmannen, och tar ut körtlar och annat; har han däremot organen,
kan häri lätt och behändigt och snabbt verkställa besiktningen
och behöver icke fördärva köttet eller vissa delar därav, såsom annars
händer. Man måste också giva vitsord åt de myndigheter, som här
säga, att icke minst för svin och andra smådjur det är nödvändigt
att åstadkomma en tillförlitlig besiktning.

Jag vill sålunda härmed, herr talman, säga, att det är fullkomligt
oriktigt, dä man påstår, att det här gäller endast ett par stora
stader. Nej, här gäller det åtskilliga städer. Här stod ju jordbruksministern
häromdagen och vindicerade önskvärdheten av att få köttbesiktning
även för municipalsamhällena; och som kammarens ledamöter
väl komma ihåg, hävdade han bestämt, att man icke här får
sätta sig emot, att organtvång kan införas på vissa platser. Det är
regeringens ställning till frågan; det är också, såvitt jag förstår, i

Nr 46

Lördagen den 17 maj.

huvudsak lagutskottets ställning till frågan, och jag hemställer därför
för min del, herr talman, att den motion, som framställts av herr
Olsson i Berg, icke måtte bifallas, utan att i stället lagutskottets hemställan
måtte bifallas.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Det, som
det här rör sig om, är tredje momentet i 5 §, och det lyder: »När mare

föreskrifter om besiktning av kött meddelas av Konungen».

Här föreligger nu, som vi veta, eu motion av herr Olsson i Berg,
däri han vill inskränka på Kungl. Maj:ts befogenhet i detta fall, inskränka
den så till vida, att Kungl. Maj:t icke skulle ha rättighet att
medge kommunetna att få de skärpta bestämmelser utfärdade, som
innefattas i organtvång.

Såsom det nu är, veta vi, att det är en kungl. kungörelse av den
31 december 1897, i vilken de allmänna bestämmelser finnas införda,
som för närvarande gälla. Men dessutom har ju Kungl. Maj:t också
medgivit Stockholm, Göteborg och åtskilliga andra större städer att
fa sådana skärpta bestämmelser, som innebäras i organtvång, och det
är just dessa skärpta bestämmelser, som herr Olsson i Berg vill förmena
Kungl. Maj:t att vidare medgiva.

Motiven för herr Olssons i Berg motion har han själv nyss så
tydligt angivit, att det torde vara överflödigt att upprepa dem. .Huvudmotivet
är i allt fall det, att organtvånget är synnerligen betungande
för landsbygdens befolkning; och oaktat all herr Palmstiernas
bevisföring i det stycket, får man väl ändock anse, att i det fallet
känna lantmännen saken bäst, och om han än kommer med aldrig
så mycket statistik och övertygande skäl, så är det givet, att det icke
finnes en enda lantbrukare här i kammaren, som icke har klart för
sig, att detta organtvång, särskilt vad svin och andra mindre djur
angår, är av ofantligt betungande art.

Jag vill därjämte säga, att bakom herr Olssons i Berg motion
står en stor och stark opinion från landsbygdens sida, en opinion,
som jag nästan kan säga är enhällig; och en sådan opinion förefinnes
icke endast från landsbygdens sida, utan till och med från de städer,
där slakthustvång och organtvång finnas införda. Även där utbreder
sig för närvarande en stark opinion emot detta organtvång, därför att
man på dessa håll tror, att organtvånget medför försvårad tillförsel,
minskad konkurrens och höjda priser.

Nu är också jag för min del övertygad om att detta är riktigt.
Från det andra hållet åter, där man håller på detta organtvång, där
åberopar man naturligtvis en del auktoriteter, sådana som medicinalstyrelsen,
veterinärinstitutets lärarekollegium, veterinärläkareföreningen
o. s. v. Ja, vore jag övertygad om att organtvånget vore behövligt,
att det vore så behövligt, att man icke med någon större grad av säkerhet
kunde besiktiga kött och säga, om det är friskt och dugligt,
utan att organen medföljde, då skulle jag för min del icke hava
något emot det, ty då skulle jag anse, att det vore en sanitär nödvändighet.
Men jag är icke övertygad om dess nödvändighet. Att
sådana auktoriteter, som jag nyss nämnde, förorda organtvång, det
ligger ju fullkomligt i sakens natur. Ifrån det hållet har man natur -

Lag ang.
köttbesiktning
ock
slakthus.
(Forts.)

Nr 48

Lag ang.
köttbesiktning
Olik
slakthua.
(Forts.)

Lördagen den 1? maj.

ligtvis i första hand skyldighet att tillse, att de sanitära bestämmelserna,
att skyddsåtgärderna, bli så absolut effektiva som möjligt; däremot
kan man knappast begära, att från det hållet även praktiska,
ekonomiska och lantmannasynpunkter skola kunna göra sig gällande.

Det är också bekant och för övrigt redan här framhållet i dag,
att veterinärerna äro långt ifrån eniga om den saken. Särskilt de
veterinärer, som ute på landsbygden hittills haft erfarenheter i dessa
saker, säga, att organtvånget visserligen kan vara bra och synnerligen
bekvämt, därför att besiktningen då kan gå för sig lättare, men de
säga också, att organtvånget icke är absolut nödvändigt, utan att man
även det förutan kan göra en ur praktisk synpunkt fullt tillfredsställande
besiktning.

Jag har åtskilliga intyg från veterinärer. Jag vill icke trötta
kammaren med att läsa upp dem. Jag vill endast omnämna ett enda,
nämligen ett från en mycket framstående veterinär i min hemtrakt,
som har en mycket stor och långvarig erfarenhet på köttbesiktningsområdet.
Däri säger han, att beträffande större djur detta organ tvång
kan vara synnerligen önskvärt, men att beträffande mindre djur, särskilt
svin och får, det är skäligen överflödigt. Det är hans tanke om
saken, och det är ofantligt många, som dela densamma. Fördenskull
föreslog jag också i utskottet, att man borde gå herr Olssons i
Berg motion till mötes, så tillvida att man bifölle densamma beträffande
svin, får och mindre djur i allmänhet, men överlämnade åt
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser beträffande de större djuren.
Härom säger utskottet på sid. 17: »Det har inom utskottet ifrågasatts,
att man borde åtminstone så till vida gå motionärerna tillmötes, att
organtvång icke skulle få i något fall tillämpas vid besiktning av
kött av svin och tilläventyrs andra smärre djur av i lagen uppräknade
slag». Jag gjorde det yrkandet av två skäl, först och främst
därför att organtvång för större djur ju möjligen kunde vara av behovet
påkallat, utan att det skulle för oss lantmän vara så synnerligen
betungande; och jag gjorde det för det andra därför, att för
dessa smådjur organtvånget är mindre behövligt men för oss lantmän
synnerligen betungande. Jag tror, att den linjen skulle möjligen vara
för oss lantmän acceptabel.

Emellertid har utskottet ställt sig på status quo. Det har icke
velat ändra lagstiftningen i detta fall utan överlämnat åt Kungl.
Maj:t att bestämma, hur det skall komma att bli med dessa saker,
men dock med en motivering som så gott som i allt ansluter sig till
den tankegång, som finnes i herr Olssons i Berg motion. Den motiveringen
ger hopp om, att vi även hos Kungl. Maj:t må finna all den
förståelse, som saken verkligen är värd.

För min del tror jag, att, om man i sammanhang med detta
organtvång alltid talar om dessa hygieniska och sanitära nödvändigheter,
man då ej vill fram med mer än halva sanningen; det är alldeles
uppenbart, att bakom detta resonemang, bakom detta organtvång
ligger även ett ekonomiskt intresse. Det kan ej förnekas, att
organtvångets införande över hela linjen skulle ge ett kraftigt bidrag
till slakthusens ekonomi, därigenom att det till slakthusen intvingade
mera slakt än vad nu är fallet — slakthusidén må vara aldrig så

Nr 48.

Lördagen den 17 maj.

riktig och bra — men om dessa slakthus byggas alltför stora och
dyrbara, så får man icke begära, att, om de icke bli räntabia, lagstiftningen
skall träda emellan, så att de bli räntabia. Det vore ju
så att säga att binda ris åt egen rygg, och det kunna vi väl icke
vara med om.

En annan sak att komma ihåg är, att förutsättningen för slakt
husens ekonomi icke rubbas genom denna lagändring. Förutsättningen
enligt den nu föreslagna lagen och förutsättningen enligt den lag,
som hittills varit gällande, äro fullständigt desamma. Lagstiftningen
undandrager icke någonting i det fallet, och under sådana förhållanden
vill jag, i fall dessa slakthus äro byggda med den spekulationen att
framdeles få större monopolrätt på slakt än hittills varit fallet, saga, att
detta är en spekulation och kan liksom varje annan spekulation misslyckas,
men vi vilja då icke vara med om att betala fiolerna.

Under förhoppning sålunda, herr talman, att den motivering,
som här finns införd till denna paragraf, måtte vinna vederbörligt
beaktande hos Kung!. Maj:t, då Kungl. Maj:t går till avgörande av
dessa saker, skall jag be att ta yrka bifall till utskottets förslag vid
momentet i fråga.

Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Till de anföranden
motionären, herr Olsson i Berg och lagutskottsledamoten herr Pettersson
i Bjälbo haft, har jag icke synnerligen mycket att tillägga. Jag
skall blott be att få säga några få ord med anledning av de anföranden
herr Persson i Norrköping samt herr Palmstierna haft i onsdags
och i dag.

Herr Persson i Norrköping sökte fram många skäl för organtvånget,
men jag fann icke fullständigt deras innebörd och mening,
förrän han till slut kom fram till den s. k. kärnpunkten, vilken han
uttryckte ungefär på följande sätt: »Jag skall säga herrarna, att det
blir ingen fördyring av livsförnödenheterna genom införandet av detta
organtvång, ty. de organ, som lantmännen på sådant sätt medföra till
slakthusen, bli ett billigt näringsmedel för de fattigare klasserna av
befolkningen i städerna.» Jag skall säga herr Persson, att det stämmer
icke in. Den, som studerat förhållandena t. ex. i Göteborgs
slakthus, där organtvång varit gällande mycket lång tid, har där kunnat
iakttaga, att trots det organtvånget där varit infört, några organ
där icke kunnat få köpas till billigt pris av de lägre klasserna, såsom
han påstod. Det förhåller sig nämligen så, att tyska upphandlare stå
vid slakthuset och betala ungefär 50 procent mer för organen än
göteborgarna själva kunna betala, och jag förmodar att det är samma
förhållande i Stockholm. De betala sålunda t. ex. för inälvorna av
ett får 1 krona och därutöver och för större djur ända till 15 kronor.
Det är enligt mitt förmenande för djuruppfödare, som bo nära slakthuset,
ingen förlust att slakta där, därför att de få skäligt betalt för
organen. För dem åter, som bo längre bort, ställer sig saken helt
annorlunda. För min enskilda del är det så, att om jag skall forsla
en slaktad djurkropp till Göteborg, så kostar mig detta icke mer än
1 krona i frakt, men för det levande djuret kostar frakten 5 kronor,
sålunda 5 gånger så mycket. Då är det givet, att man föredrager att

Lag ang.
kött bis i kU
ning och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang,
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

forsla djuret i slaktat tillstånd, och då måste organen följa med; och
dessa organ äro vid framkomsten till slakthuset i sadant skick, att
de icke kunna användas i större utsträckning till människoföda, utan
endast till föda för hundar. Då är det givet, att det genom en sådan
anordning blir en ren förlust för producenten, men någon vinst för
den fattiga befolkningen i form av billiga livsmedel blir det inte.

Så ett par ord till herr Palmstiernal Herr Palmstierna talade om
kylhusen och talade om, att kylhusen vore något så förfärligt bra för
förvaring av kött, men att dessa anläggningar
naderna. Vad ha kylhusen med organtvånget att göra? Nog kunna
städerna anordna kylhus utan organtvång? Jo, det finnes ett skäl
härtill för städerna och det är, att genom den större frekvensen
beredas slakthusen större inkomster, sa att även kostnaderna för
kylhusen kunna betäckas, men det är väl icke meningen, att slakthusen
skola ha så stora inkomster av slakten och besiktningen, att
de även skola räcka till att betacka kostnaderna för kylhusen.
Dessa kylhus äro således en sak för sig, som kan ordnas, även om
organtvång icke finnes infört. Vore förhållandet så, att dessa, större
städer, som infört organtvång, vidtagit denna åtgärd för allt kött och
fläsk, som konsumeras inom dessa städer, då hade det ju hatt. skal
för sig, men nu är icke förhållandet så, ty det gäller bara i fråga
om färsk vara. All saltad vara kan införas och besiktigas utan organtvålla-.
Det är sålunda blott vissa procent av de köttvaror som förtäras0
i städerna, som ha besiktigats med organtvång. Aven om organtvång
skulle stadgas, bleve naturligtvis följden densamma. Det bill''
alltså en ringa procent av de mera avlägset boende, som maste underkasta
sina varor organtvång.

Då vill jag fråga herrarna: om städerna ända kunna.fa 50 procent av
sitt kött besiktigat med organtvång, trots att organtvång icke är påbjudet,
och då de vidare måste underkasta sig att förtära omkring 25 procent icke
organbesiktigat kött, är det då farligt, att ytterligare 25 procent utbjudas
till försäljning utan att vara besiktigat med organ t vång? Jag tror
icke, att den faran är särdeles stor. Jag tror därför icke, att. det ar
så stor fördel med att påbjuda organtvång, som man söker föreställa sig.

Hade herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet vant
närvarande, skulle jag velat ställa till honom ett råd, som enligt mitt
förmenande skulle lösa denna fråga, kanske till alla parters belåtenhet.
Det synes mig märkvärdigt, att icke stadsrepresentanterna kommit
på den tanken förr. Om man t. ex. hade fri besiktning med
eller utan organtvång, då synes det mig, som stadsrepresentanterna
hade rätt att fordra, att i sådana fall i den stämpel, som patryckes
köttet såsom godkänt, även sattes in »godkänt med organ» eller »godkant
utan organ». Då kunde ju herrar Palmstierna. och Sven Persson
i Norrköping få sina önskemål uppfyllda., så att de icke behövde kopa
annat kött än sådant, som var besiktigat med organ. Men de av
stadsbefolkningen, som ansåge organbesiktningen onådig eller ville
ha billigare pris, kunde ha rätt, om de så önskade, att kopa kött besiktigat
utan organ. Då skulle alla parter tillfredsställas.

Jag tror, att den lösningen vore lycklig, ifall .herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet, då lian nu utfärdar bestämmelser

Lördagen den 17 maj.

Nr 45.

om stämpeln, även föreskreve, att organtvånget upphäves, men att
man skulle ha rätt att fordra, att det i stämpeln stod angivet, om
köttet är besiktigat med organ eller utan organ.

Det är min fulla övertygelse, att detta organtvång i viss mån
kommer att fördyra varan. För övrigt är det icke denna åtgärd allenast,
som man sökt vidtaga i storstäderna för fördyrande av varan.
Man ger där ut miljoner till stora saluhallar och slakthus, och allt
fördyrar varan, men när man väl fått varan upp i pris, ja, då
väcker man motion och beslutar om undersökning om orsakerna till
dyrtiden. Det synes mig, som om de herrar, vilka arbeta i riktning
att få en sådan utredning till stånd, bara behövde se på sin egen
verksamhet för att få klart för sig, varifrån dyrtiden kommer. Det
är min övertygelse, att för de herrar i storstäderna, som vilja få till
stånd en undersökning om dyrtiden, och hur man skall motarbeta
densamma, den genaste vägen vore, att man motsatte sig åtgöranden
från de personers sida, som ständigt göra allt vad de kunna för att
få fram dyrtiden.

Jag yrkar bifall till herr Olssons i Berg m. fl. motion.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Den föregående talarens
stora kommunalpolitiska och kommunalekonomiska insikter syntes
verkligen vara av den storartat förbluffande beskaffenhet, att de
nära nog kunna lämnas obesvarade, därför att de tala sitt eget tydliga
språk för sitt själva. Med en häpnadsväckande säkerhet förklarade
han, att vad som ligger bakom kravet på organtvång det är, att
städerna skola få sina slakthus och sina saluhallar betalda av jordbrukarna,
av köttproducenterna. Jag tillåter mig betona, att organtvånget
har icke alls med denna stadsekonomiska sida att göra, utan
organtvånget är föreslaget och fastställt i vissa städer, för att dessa
städers befolkning skall bli garanterad en hälsoofarlig, en hygienisk
köttföda, och ingenting annat.

Då herrarna här åberopa vissa auktoriteter förutom sig själva för
organtvångets obehövlighet, tillåter jag mig påstå, att dessa auktoriteters
uppfattning liksom herrarnas stå i rak strid med den uppfattning,
som numera gör sig gällande i så gott som alla europeiska
länder och som alltmer äntligen börjar tränga sig fram även här i
riket, nämligen att det är behövligt för att kunna kontrollera köttvarorna,
att även organen besiktigas.

Jag har ju icke vid något föregående tillfälle sagt, att jag äger
någon som helst sakkunskap, men jag har tillåtit mig åberopa sakkunnigas
utlåtanden, och jag tillåter mig även att i dag erinra om, att
bl. a. medicinalstyrelsen, vars sakkunskap i detta stycke jag vagar
sätta väsentligt över den ögondiagnostik, som här presterats från åtskilliga
håll, sagt, att den på det livligaste tillstyrker, att organtvång
stadgas i den utsträckning, som af veterinärläkareföreningen föreslagits.
Lärarekollegiet vid veterinärinstitutet har förklarat, att eu besiktning
av kort aldrig kan bli fullt tillförlitlig utan de viktigare organen.
Föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt har förklarat,
att organtvång är absolut nödvändigt, och gentemot de auktoriteter,
som särskilt herr Pettersson i Bjälbo anförde, tillåter jag mig anföra

Andra "kammarens protokoll 1913. Nr 45. 2

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 46.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forte.)

Lördagen den 17 maj.

ett alldeles nytt uttalande för dagen av förste stadsveterinären Sven
Nystedt här i Stockholm, som kategoriskt försäkrar — han lär icke
vara en person, som pratar alldeles utan sakliga insikter i vad han
säger — att varje veterinär, som har köttbesiktningen till sin specialgren,
och som genom trägna studier och årslång praktisk tjänsteutövning
hunnit bli något så när förtrogen med köttbesiktningsarbete
måste ha kommit till den bestämda uppfattningen, att det är omöjligt
att under tjänstemannaansvar avgiva ett garantibedömande av ett
köttfall utan vissa organ och därför också orimligt av myndigheter
och allmänhet att fordra det. Det är antagligen med denna åskådning,
vunnen genom sakliga insikter och lång verksamhet, som man
över allt i utlandet ansett sig böra stadga organtvång, och som vissa
städer här i landet, där de hygieniska intressena hunnit något så när
långt, även börjat fatta beslut om införande av organtvång.

Vad vilja nu herrarna göra? Jo, herrarna vilja genom lagstiftning förbjuda
dessa samhällen, som anse sig böra vidtaga åtgärder för att
skydda sin befolknings hälsa, att vidtaga dessa hygieniska och sanitära
åtgärder. Nog har man hört, att man stiftar lagar att förbjuda
vad som är osunt inom samhället, vad som är oriktigt inom samhället,
men man har näppeligen aldrig hört talas om, att man stiftar lagar
för att förbjuda åtgärder för vad som allmänt anses sunt och riktigt.

Herr Olsson i Berg yrkade bifall till sin motion, och det yrkandet
stöddes ju av hans anförande på ett alldeles ypperligt sätt, ett anförande,
som därest man skulle närmare ingå på detsamma, skulle
visa sig vara lika mycket blottat på logik som yrkandet i och för sig
själft är och ändå mer förresten. Han säger bland annat, att detta
organtvång kommer att fördyra lifsförnödenheterna för städernas
befolkning -- och samma tema var den siste talaren inne på och
sökte göra något åt, så gott han kunde — men ögonblicket därpå
förklarade herr Olsson i Berg — det var det herr Olausson började
med förresten — att lantmännen få vraka bort djurens organ, då de
komma till städerna, för synnerligen billigt pris. Hur hänger
detta tal ihop? När lantmännen få sälja organen av kreaturen för
ett synnerligen billigt pris, vraka bort dem, som det heter, i städerna,
kan då detta bortvräkande av föda vara orsaken till att varorna stiga
i pris för konsumenterna? Det går icke ihop vid allra minsta granskning.
Jag behöfver ju icke närmare ingå på den sidan av saken.

Herr Pettersson i Bjälbo är mera smidig. Han förstår det alldeles
orimliga, som skulle ligga i ett bifall till herr Olssons i Berg
motion, och därför går han med på utskottets förslag, varigenom han
tror sig genom en icke alltför anskrämlig bakväg kunna komma fram
till samma resultat, nämligen förbud för samhällena att genom bestämmelser
av tryggande art i hygieniskt och sanitärt avseende skydda
sin befolkning, och därför yrkar han bifall till utskottets motivering
under hopp om, att Kungl. Maj:t skall finna vinken från Riksdagen
så tydlig, att Kungl. Maj:t skall för sitt vidkommande stadga
förbud för organtvång. Jag ber då att få erinra om herr jordbruksministerns
anförande här vid förra tillfället, då denna fråga var under
behandling. Jordbruksministern lär väl icke kunna misstänkas att
gå emot jordbrukarintressena, men han förklarade, att det skulle vara

Lördagen den 17 maj.

Nr 45.

synnerligen olyckligt, om det bleve förbud för Kungl. Maj:t att stadfästa
bestämmelser om organtvång. Han har sålunda tydligt sagt
ifrån, att den motivering, som så varmt förordas av herr Pettersson
i Bjälbo och hans meningsfränder, är en olycklig motivering därför
att den, såvitt jag kan döma av innehållet, ger Kungl. Maj:t en vink
om förbud mot organtvång för de samhällen, som för sin hygien anse
sig vilja genomföra detsamma. Det heter nämligen i denna motivering:
»Det har inom utskottet ifrågasatts, att man borde åtminstone
så tillvida gå motionärerna tillmötes, att organtvång icke skulle få i
något fall tillämpas vid besiktning av kött av svin och till äventyrs
andra smärre djur av i lagen uppräknade slag». Utskottet säger vidare:
»Och utskottet har för sin del funnit mycket starka skäl föreligga
för den uppfattningen, att en allmän tillämpning av organtvång
på kött av särskilt förstnämnda slag av djur skulle för lantbefolkningen
medföra avsevärda olägenheter.» Längre ned heter det: »Det
lärer emellertid böra förväntas att Kungl. Maj:t vid utfärdande av de
närmare föreskrifter i förevarande avseende, som det ankommer på
Kungl. Maj:t att meddela, tager denna fråga i noggrant övervägande
och därvid, så långt ske kan, tillmötesgår de av motionärerna uttalade
önskemålen.» Det är icke rent ut sagt, att Kungl. Maj:t skall
förbjuda städerna att fatta beslut om organtvång, men det är nära
nog utsagt och det är därför, som inom utskottet jag och ett par
medreservanter icke kunnat vara med om detta förslag till motivering
utan i stället föreslagit, att stycket, som börjar: »och utskottet har
för sin del funnit mycket starka skäl föreligga» etc., skall utbytas
mot följande: »Utskottet har emellertid icke heller i detta avseende
funnit tillräckligt bärande skäl föreligga för fastställande av bestämmelser
om förbud mot stadgande av organtvång.»

Jag ber att få betona, att det är icke fråga om att genomföra
organtvång på andra platser än just där städernas myndigheter —
dessa myndigheter bestå ju icke av ovederhäftigt folk —- stadsfullmäktige
äro ju valda efter den fyrtiogradiga skalan — ansett sig böra
tillgodose befolkningens hälsokrav, befolkningens krav på sanitära
skyddsåtgärder. Där skola dessa beslut respekteras, och de skola icke
göras illusoriska av lagstiftningen eller på annat sätt.

Jag tillåter mig slutligen betona, att denna uppfattning är grundad
på mycket vederhäftiga skäl, grundad på mycket sakkunniga utlåtanden,
och för mitt vidkommande anser jag det orimligt, om lagstiftningen
skulle börja slå in på den vägen, att man från den statslagstiftande
myndigheten skall lagstifta mot de kommunala myndigheterna,
när dessa vilja söka skydda sina, städernas, samhällsmedborgare
mot hälsofara.

Jag yrkar avslag å utskottets förslag i denna punkt och bifall
till den i denna punkt vid betänkandet fogacle reservationen.

Herr Widén: Herr talman, mina herrarl Som denna fråga nu
föreligger, kan man urskilja tre linjer. Den första företrädes av den
siste talaren, som vill, att det skall bliva organ tvång över hela lin jen:
därför vill han ha bort ur motiveringen utskottets uttalande, att
Kungl. Maj:t skall taga saken i övervägande och se till, huruvida icke

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Torts.)

Nr 45.

Lag. ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

organtvång kan eftergivas beträffande svin och till äventyrs andra
mindre djur. Denna sistberörda mening är alltså den andra linjen
eller utskottets ståndpunkt. Längst åt det andra hållet går herr Olsson
i Berg och hans medhållare, som föreslagit, att i denna paragraf
skulle införas ett stadgande, som skulle göra det omöjligt för Kungl.
Maj:t att på något ställe och med avseende å något slags djur förordna
om organtvång.

Utskottet har alltså gått en medelväg så att säga, ehuru dess
uppfattning i sak torde närmast överensstämma med den sistnämnda
meningen. Man har visserligen icke ansett, att det föreligger en sådan
utredning, att det är möjligt att gå ifrån gällande lag så långt, att
man i lagen inför ett förbud för Kungl. Maj:t att föreskriva organtvång.
Det synes mig också böra vara uppenbart för envar, att det
är alldeles omöjligt att i vår lagstiftning på detta område införa ett
förbud för Kungl. Maj:t att föreskriva organtvång; ett förbud som
skulle gälla för alla platser och med avseenden å alla förhållanden
i landet. Den utredning, som här föreligger, kan åtminstone icke
under några förhållanden motivera en sådan bestämmelse. Men å
andra sidan har utskottet erkänt, att organtvånget åtminstone under
nuvarande förhållanden kan för lantmännen vara betänkligt, alldeles
särskilt därigenom, att de på grund av organtvånget icke bli i tillfälle
att själva på ett ekonomiskt sätt tillgodogöra sig dessa organ. Detta
gäller i huvudsakligaste mån med avseende å svin och andra mindre
djur.

Jag behöver dock icke vidare uppehålla mig vid den saken, ty
den har tillräckligt grundligt behandlats i kammaren. Vad jag för
min del här huvudsakligen velat skarpt framhålla är, att det ändå
iclce lian gå an att stadga förhud för Kungl. Maj:t att medgiva
organtvång —• det har icke heller någon inom utskottet velat vara
med på. När vi behandlade denna sak i utskottet, voro visserligen
lantmännen i mycket stor majoritet, men alla voro dock överens om,
att detta icke kunde gå för sig. I dess ställe nöjde man sig med
att giva Kungl. Maj:t ett direktiv att taga den här saken i noggrant
övervägande, och i vilken riktning detta borde ske.

Nu vill jag dessutom säga, att detta lagförslag innehåller nog
åtskilligt, som, om lagförslaget går igenom, kommer att medföra lättnader
uti kötthandeln. Det är bland annat medgivet, att det får
anläggas slakthus och stadgas köttbesiktning även i municipalsamhällen.
Därigenom blir ett sådant samhälle som t. ex. Tranås i tillfälle
att anordna köttbesiktning och det kött som där undergår besiktning
kan sedan efter stämpling föras t. ex. till Stockholm fastän
där gäller organtvång. Det går icke för sig nu, men det kommer att
gå för sig efter det nu framlagda lagförslaget. Fördelar erbjudas
även på andra områden. Genom stadgandet i paragraf 9, som rör
exportslakterier och andra slakterier under offentlig kontroll, beredes
det t. ex. lättare möjlighet att i dylika slakterier slaktat kött kan
efter undergången besiktning införas till storstäderna. Det finnes
alltså i den nya lagen flera stadganden, som rätt betydligt underlätta
avyttrande av slaktade djur från landet till städerna, även till städer,
där slakthustvång finnes infört.

Lördagen den 17 maj.

Nr 45.

Nu vill jag slutligen säga, att rent praktiskt taget tror jag, att
det skulle vara ett mycket stort missgrepp från lantmannasynpunkt
att gå med på herr Olssons yrkande. Saken är nämligen den, att
Första kammaren tagit utskottets förslag även med avseende på dess
motivering. Det var en livlig debatt om den saken, men slutet blev,
att kammaren gillade utskottets motivering. Om vi nu taga utskottets
förslag, kommer alltså den motiveringen att bestå och gå med
till Kungi. Maj:t. Skulle vi åter taga herr Olssons förslag, så är det
tydligt, att, när Första kammaren tagit ett annat förslag, så blir
följden den, att antingen faller hela lagen, och då stå vi där vi stå,
eller också åtminstone denna motivering, som således icke kommer
fram till Kungl. Maj:t. Därför synes det mig att det, rent taktiskt
sett, även från deras ståndpunkt, som stå på herr Olssons i Berg sida,
skulle vara bäst att taga utskottets förslag. Jag tror, att det för närvarande
är vad som i den vägen kan åstadkommas, och det bästa
som kan åstadkommas. Vi se av herrar Palmstiernas och Rydéns
motioner, hurusom det finnes stora pretentioner från den motsatta
sidan, som om de få rådrum nog skola göra sig påminta, och mig
förefaller det, som om det ur lantmannasynpunkt sett vore klokast
att taga utskottets förslag och taga det över hela linjen.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman, mina herrar! Jagvill
förutskicka, att jag icke är någon fiende varken till slakthustvång
eller besiktning med organtvång i vad det gäller större djur, nötkreatur
och hästar. Men då det blir fråga om mindre kreatur, t. ex.
kalvar, får och svin, måste jag instämma med det yrkande, som herr
Pettersson i Bjälbo hade, och jag gör det just av den anledning att
ett dylikt organtvång, särskilt beträffande svinkreatur skulle drabba
huvudsakligen de mindre jordbrukarne och jordbruksarbetarne ute på
landsbygden. Ty det är ju visserligen sant, att de icke äro några
kapitalister, dessa småbrukare och statdrängar och lägenhetsinnehavare,
men i viss mening leva de dock på räntor. Jag menar, att dessa
organ äro absolut nödvändiga för dem, om de skola kunna tillvarataga
den del av djurens innanmäte, som duger till människoföda.
Det är ju i allmänhet så, att dessa småbrukare och vad de äro kanske
icke ha mer än ett enda svinkreatur. Men om deras ekonomiska
ställning tvingar dem att sälja hälften av detta blir följden, att de,
eftersom organen måste åtfölja svinkroppen vid försäljningen, icke
få någon nytta av djurkroppen för sitt eget behov.

Däremot kan jag icke gå med på den linje, som herr Olsson i
Berg uppdragit, nämligen fullständigt förbud. Jag finner utskottets
motivering borga för, att när Kungl. Maj:t meddelar de bestämmelser,
som komma att gälla beträffande organtvånget, nödig hänsyn kommer
att tagas till de mindre jordbrukarna, bland vilka jag skulle vilja
nämna särskilt jordbruksarbetarne, för vilka svinaveln i allmänhet är
en sparkassa. En del av dem köpa sig nämligen på våren ett par
grisar och söka sedan föda dem fram över sommaren, för att slakta
dem på hösten. Somliga småbrukare få av ekonomiska skäl nöja sig
med ett djur, och sälja då hälften av djurkroppen. Jag har själv på
nära håll sett — jag bor icke så långt ifrån Stockholm — att sedan

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

organtvång infördes här, har det blivit svårt för dem, som sälja lji
eller 1/s fläsk att få avsättning på marknadsplatsen. I Gnesta t. ex.
fanns det före organtvångets införande många stockholmare som köpte
fläsk. Nu förekommer det icke mera, ty lantbrukarne, som komma
dit med fläsk, medföra djurkroppar som icke äro åtföljda av de föreskrivna
organen.

Såsom utskottets motivering är lagd, tror jag, att vi mindre jordbrukare
kunna känna oss tillfredsställda med densamma, och därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! Jag känner mig litet

tveksam, huruvida herr Palmstierna här talar å den stockholmska befolkningens
vägnar i denna fråga. Jag var nämligen för kort tid sedan
inbjuden av — om jag minns rätt — några handlande till ett möte
här i staden, varvid denna fråga diskuterades. Då föreföll det mig,
som om alla de närvarande voro absoluta motståndare till organtvånget
med undantag av två personer, av vilka den ena var förste stadsveterinär
i Stockholm och den andra Stockholms stads slakthusdirektör.
För övrigt uttalade man sig alldeles bestämt mot detta tvång, och den
resolution, som antogs gick också i samma riktning. Jag tror därför,
att herr Palmstierna har en stor opposition emot sig även inom själva
huvudstaden.

Vad oss lantbrukare beträffar så beröras vi tämligen olika av detta
organtvång. Förhållandet är nämligen det, att om en lantbrukare bor
i närheten av ett slakthus — och detta berördes även av den siste
ärade talaren — har han betydligt mindre olägenheter av detta tvång,
än om han i likhet med mig bor på rätt stort avstånd från slakthuset
och där vill avsätta sina varor. Det är mycket vanligt på min
ort att sända kalvar till Stockholm. Men vad inträffar? Jo, att
organen, som skola vara med, bliva fullständigt odugliga till människoföda,
när de komma fram till Stockholm, men om vi finge använda
dem i hemmen skulle vi ha mycken nytta därav. Organen äro ju
mycket mera känsliga för damm och luft än kött och fläsk i allmänhet,
och äro utsatta för eu långt snabbare förskämning under de långa
transporterna. Men det är icke nog med att vi lantbrukare gå miste
om det värde dessa organ besitta, det föreligger även den olägenheten
att under dessa transporter skadas även de delar av djurkroppen, som
äro belägna i närheten av dessa organ. Jag har hört av kötthandlare
i Stockholm, att en hel del av det kött, som omgiver dessa organ får
säljas till lägre pris. Häröver klaga lantbrukarna, ty det blir naturligtvis
en kännbar förlust för dem.

Nu hörde vi nyss herrar Persson och Palmstierna påstå med stor
säkerhet, att det är alldeles nödvändigt att ett sådant organtvång tilllämpas
även för mindre djur. Ja, i det avseendet är jag icke kompetent
att göra något bestämt uttalande, men jag är synnerligen tveksam,
då ju icke ens herrar veterinärer äro ense i saken, utan en del
påstå, att det går att gorå en undersökning utan att organen äro med.
Bästa beviset härför är att man icke lyckats upptäcka ett enda fall,
då kött, slaktat i Linköping, där man icke har organtvång, och varifrån
sändes, såvitt jag vet, fläsk och kött både till Stockholm och

Nr 45

Lördagen (len 17 maj.

andra platser, fått passera; den besiktning som har skett har varit
fullt tillräcklig. Men däremot har jag hört berättas, att man i ett
fall skulle hava upptäckt dynt i ett svinkreatur, som besiktigats i ett
slakthus med organtvång, och i ett annat fall hade man konstaterat
tuberkler hos ett nötkreatur, som likaledes besiktigats jämte åtföljande
organ. Detta borde, tycker jag, tala ett mycket tydligt språk för
•denna kammare.

Herr Persson nämnde, att det icke behövde befaras, att dessa
organ bleve förstörda genom transporten, och att sålunda inga förluster
behövde uppstå för lantmännen. Men jag vidhåller, att när djuren
skola transporteras en lång väg, så bli organen förstörda. Det må
vara riktigt, som han sade, att organen nog kunna användas, och det
kan vara bra för befolkningen i de trakter, där slakthus finnas, att de
få dessa organ till billigt pris. Men jag vill tillägga: om organen
användas till föda, ty i annat fall äro de faktiskt värdelösa.

Det yrkande, som framställdes av herr Olsson i Berg, går nog,
sådan frågan nu ligger, i längsta laget. Däremot gjorde herr Pettersson
i Bjälbo en framställning, som jag för min del skulle livligt önska, att
Riksdagen, jag säger icke denna kammare, måtte bifalla, och jag skall
.genast anföra skälen härtill.

Lagutskottets ordförande ansåg, att om denna kammare skulle gå
med på herr Olssons förslag, så skulle saken förfalla; det skulle bli omöjligt
att komma till något resultat. Jag har i det avseendet en motsatt
uppfattning. Jag tror för min del, att om kammaren ville gå med på herr
Olssons förslag — jag antar, att Första kammaren fattat sitt beslut i överensstämmelse
med utskottet — då skulle enligt min mening en sammanjämkning
kunna göras i lagutskottet på den linje, som föreslagits av
herr Pettersson i Bjälbo, och jag tror, att om man kunde få införa en
sådan bestämmelse, att organtvång icke finge tillämpas för de smärre
djuren, så skulle utan ringaste tvivel den största faran vara undanröjd,
och därför skall jag be att få yrka bifall till herr Olssons i Berg förslag.

Herr Palmstierna: Herr talman! Jag begärde ordet för att

meddela eu synpunkt, som förut icke varit vidrörd under debatten.
Jag behöver här icke göra några repliker mot vad som sagts, utan
ämnar dröja med detta till en senare punkt. Dock vill jag säga, när
herr Pettersson i Bjälbo här framför en stor auktoritet för sin mening,
att just samma auktoritet blivit tilldelad en allvarlig officiell föreställning,
därför att han släppt fram trikinhaltigt kött.

Vad svinkreaturen angår, är det nog så, att, om man icke undersöker
hjärtat, så kan man icke avgöra, om köttet är behäftat med
dynt eller icke.

Men på denna punkt vill jag, mina herrar, säga ett par ord till
och det är detta. Under denna debatt kommer det gång på gång en
vädjan till oss, som tyvärr, åtminstone för tillfället, bo i städerna, och
den vädjan lyder: »undersök, mina herrar, dyrtiden! Tagen reda på,
var dyrtiden kommer ifrån och sen efter, om den icke kan härröra
från edra slakthus och saluhallar och edert organtvång!»

Hur är det i själfva verket med denna sak? Jag tror, herr talman,
-att vi med visst fog kunna tala om en gryende agrarpolitik i detta

Lag. ang,
köttbesiktning
och
slakthm.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.

''köttbesiktning
och,
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

land, om vilken det med skäl kan sägas, att den går för långt. Här
har under de senaste åren uppstått en export av nötkreatur så enorm,
att vårt land aldrig förut kunnat uppvisa något liknande. Jag vill
anföra några siffror. År 1908 exporterades 9,764 nötkreatur, år 1909
12,558, 1910 33,437 samt 1911 46,971, och nu kunna herrarna i dag
läsa i Svenska Dagbladet, hurusom prisen stigit med 20 och 25 öre
per kg. för oxkött samt med 20 öre för kalvkött. Varför? Jo, det
förklaras av affärsidkarna, att det beror på den ånyo stegrade exporten.
Där ha herrarna orsaken till prisstegringen! Denna är så pass stor,
att, som en auktoritet nere i Malmö, herr Leufvén, anfört, medan
skillnaden mellan de svenska och tyska slaktdjursprisen ökats efter
1906, hade skillnaden utjämnats med icke mindre än 8 öre per kilogram
levande vikt på kort tid, då Sverige fick rätt att exportera
levande nötkreatur till Tyskland. Nötkreaturen ökade i pris med
25—50 kronor per styck. Där ha herrarna över hela linjen den störa,,
betydande orsaken till stegringen av köttprisen i Sverige.

Vad jag också här vill säga, eftersom den frågan blivit berörd
gång på gång i debatten, är att man icke skall gynna exporten mera
än så, att man här i Sverige medelst prima varor samt produkter av
våra inhemska raser av djur kan tillgodose konsumenternas behov.
Vi skola icke nöja oss med sekunda varor och låta de prima gå utomlands.
Detta blir emellertid resultatet av det nuvarande tillvägagångssättet,
allt varslar om att en sådan fara föreligger. Då blir det så
mycket mer nödvändigt, att man övar kontroll icke bara på de produkter,
som gå till Tyskland och England, utan även på dem, som
förbrukas inom landet. Vi få leva på sekunda varor, medan de bästa
föras ut — är det rimligt och rätt att bedriva en sådan agrarpolitik?

Jag vill i detta sammanhang nämna, att statens järn vägsförvaltning
i Malmö vidtagit eu hel del anordningar i syfte att främja exporten,
särskilda vagnar ha ställts till exportörernas förfogande för att
onödiggöra omlastning, man har infört kylvagnar, upprättat billiga
exporttariffer, träffat vissa dispositioner för transporten över Trelleborg—Sassnitz,
man har byggt kylhus o. s. v. Tro icke herrarna, att
dessa extra anordningar, vidtagna undan för undan, äro själva källan
till fördyringen? Men vad blir följden? Jo, icke blott köttet fördyras,
utan, såsom nog lantmännen i denna kammare veta, det blir svårt att
i Sverige hålla kreatursstammen i nivå med folkökningen. Det har
beräknats, att per 1,000 invånare antalet nötkreatursenheter utgjort år
1890 665, men år 1910 endast 655. För de år, som ligga däremellan,
har siffran gått upp och ned. Detta är en allvarlig sak, när man
betänker, att det tidvis hänt, att exporten slukat hela överskottet av
nötkreatursenheter. Därigenom har tillgången inom landet för svenskarnas
eget behov minskats. Vad blir ytterligare resultatet? Jo,
brist på mjölk och smör kommer att inträda, och fördyring i avseende
på dessa varor sker, och den har redan skett. Genom en export till
övermått av den levande boskapsstocken minskas naturligtvis tillgången
på kött, och det uppkommer en prisstegring härå, vars verkningar vi
börjat erfara.

Jag tror sålunda, herr talman, att det är skäl i, när frågan tagits
upp i debatten, att fästa uppmärksamheten på denna elementära sak.

Nr 45.

Lördagen den 17 maj. 25

och även rikta herr jordbruksministerns uppmärksamhet på, att det
kommer en tid, då vi i Sverige, liksom man gjort i Tyskland och även
på andra håll, få uppleva, att det icke går att hejdlöst öka exporten
och att särskilt premiera exporten till svenska konsumenters nackdel.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Widén: Jag begärde ordet med anledning av herr Olofs sons

i Åvik yttrande. Han hade några spekulationer, i syfte att få
fram ett förbud mot organtvång vid slakt av mindre djur, på en sammanjämkning
med Första kammarens beslut. Såsom jag meddelade nyss,
har _ denna tagit utskottets förslag både i avseende på klämmen och
motiveringen i denna punkt. Det var visserligen där i kammaren en
rätt livlig diskussion om huruvida motiveringen skulle tagas, men så
skedde emellertid.

För min del tror jag icke, att det är så säkert, att man kan för
att vinna vad man på lantmannahåll avser hysa några förhoppningar
på sammanjämkningen, utan jag tror, att denna kammare är mera på
det torra, om jag så får säga, ifall den fattar samma beslut, som
Första kammaren redan fattat. I alla händelser vill jag fästa uppmärksamheten
på, att en sammanjämkning med avseende på motiveringen
under inga förhållanden kan äga rum, utan denna kommer
att falla bort, därest kamrarna fatta olika beslut. Det är detta jag
velat upplysa om.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman! Det förefaller mig,
som om man överdreve de faror, som skulle ligga i denna sak, och i
själva verket synes det mig, som om utskottet härvidlag gått en medelväg
som kan tillfredsställa de olika meningarna.

Herr Olofsson i Åvik framhöll, att det var lämpligast, om organtvång
infördes för nötkreatur och hästar, men att därifrån undantoges
mindre djur. Detta ligger också i utskottets betänkande, och jag tror,,
att Kungl. Maj:t kommer att tillämpa lagen på det sätt att i de fall
man kan undvara organtvång, blir man befriad därifrån. Jag är för
den skull fullt övertygad om, att detta förslag, som här föreligger, är
det bästa, som vi kunna få fram.

Därtill kommer en annan sak. Det har redan blivit påpekat av
herr Widén, att om det blir ett sammanjämkningsförslag, bortfaller
motiveringen, vari det talas om, att undantag från organtvånget skulle
göras beträffande mindre djur. Men denna motivering faller som sagt
bort, om icke Första kammaren går med på sammanjämkningen.
Organtvånget kommer då att gälla för alla djur, och Kungl. Maj:t
kan icke göra någon ändring i det fallet.

Jag kan sålunda icke se annat än att herrarna överdrivit den här
saken i någon mån. Såvitt jag kan fatta, ha slakthusen, man må
säga därom vad man vill, varit till ganska väsentlig nytta för lantbrukarna,
då de skolat avyttra sina slaktdjur. Det är tydligt, att
sedan köttet besiktigats i slakthusen dels för att exporteras och dels
för att säljas till de stora städerna som prima kött, få lantbrukarna,
mera betalt än förut, då man sålde vad som helst.

Jag skall, herr talman, med anledning av den diskussion, som

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 46.

Lördagen den 17 maj.

Lag ang.
iöttbesiktning
och
tlalcthut.
(Forts.)

här förts, be att få yrka bifall till utskottets förslag, som jag anser
för oss ganska fördelaktigt.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Då, efter vad det sagts mig, yrkande här
blivit framställt om intagande i lagen av förbud mot införande av
organtvång och detta yrkande väl fått understöd från åtskilliga håll,
har jag begärt ordet för att säga, att jag för min del skulle anse det
vara synnerligen ogynnsamt och olyckligt för hela denna lag, därest
kammaren bifölle ett sådant yrkande. Jag hade tillfälle att, redan
när första paragrafen diskuterades här, säga, att jag för min del ansåg,
att ett sådant förbud icke borde komma till stånd. Vi ha icke haft
förbud mot organtvång under den tid, slakthuslagen funnits till, utan
det har legat i Kungl. Maj:ts hand att meddela föreskrifter rörande
huru det skulle förfaras vid besiktning och bestämma, vilka delar av
slaktdjuret som skulle företes vid besiktning, och Kungl. Maj:t har
därvid i regel följt vederbörande kommuners egen önskan. Jag anser,
att detta förfarande bör bibehållas, och, såsom jag nyss sagt i Första
kammaren, lika visst som jag för min del anser, att det vore synnerligen
olyckligt, om vi vid närvarande tidpunkt skulle få infört obligatoriskt
organtvång här i landet, lika visst anser jag det vara synnerligen
olyckligt, om vi skulle få ett generellt förbud i lagen mot införande
av organtvång, och detta framför allt därför att vederbörande
auktoriteter på detta område, de veterinära fackmännen nästan utan
undantag säga, att, om det skall på dem ställas det kravet att fälla
utslag, om i visst fall kött är hälsovådligt eller icke, då är det för
dem omöjligt att göra det, på fullt tillförlitligt sätt åtminstone, utan
att bli satta i tillfälle att undersöka vissa organ.

Det är ju givet, att de strävanden, som göra sig gällande för att
åt de huvudsakligen konsumerande samhällena bereda skydd mot
hälsovådligt kött, åt vilka strävanden lämnas visst utrymme genom
denna lag, de hava berättigande, därom tror jag, att vi alla äro ense.
Jag tror heller icke, att vi jordbrukare böra på något sätt motsätta
oss det berättigade i ett sådant intresse, utan att vi i stället böra vara
med om att ordna det så, att det blir möjligt för konsumenterna att
få ett sådan t skydd.

Jag anser emellertid, att, vad särskilt organtvånget beträffar, man
bör iakttaga mycken varsamhet och försiktighet vid införandet av detsamma,
och jag sätter allvarligt ifråga, huruvida man icke kan tänka
sig, att vissa mildringar i organtvånget kunna komma till stånd. Åtminstone
tror jag, att den saken bör tagas i noggrant övervägande,
huruvida man icke utan att åsidosätta de här ifrågavarande viktiga
hygieniska och sanitära intressena kan mildra detsamma. Med mildringar
menar jag då eftergifter i avseende på bestämmelserna om
vilka organ, som skola medföras vid besiktning. En sådan mildring
har nyligen skett beträffande både Göteborg och Stockholm, i det man
i föreskrifterna undantagit huvud och tunga i fråga om vissa djur från
den obligatoriska besiktningen.

När man vidare, mina herrar, vet, att organtvång, vare sig obligatoriskt
eller, såsom här skulle bli fallet, om Kungl. Majtts förslag

Nr 43

Lördagen den 17 maj.

vunne bifall, fakultativt, är infört i länderna runt omkring oss —
obligatoriskt organtvång är ju infört i hela Tyskland, i Schweiz likaså,
vidare i Frankrike och Belgien — om det nu är generella bestämmelser
i det senare landet, kan jag ej riktigt påminna mig — i Amerika
finnes organtvång vid besiktning å allt kött, som exporteras, och å
allt, ^ som föres över gränsen från en stat till en annan — när så är
förhållandet, säger jag, går det icke att alldeles ignorera betydelsen
av organtvång vid köttbesiktning. Gjorde man det, tror jag, att man
skulle skjuta över målet och då vunne man ingenting, utan man skulle
snarare försätta sig i en sämre ställning.

Jag vill vidare påpeka med stöd av faktiskt föreliggande statistiska
siffror, att kassationsprocenten t. ex. utav kött, som blivit tillfört
ett samhälle före organtvångets införande, är mycket större än efter
organtvångets införande. Så visar t. ex. statistiken för Göteborgs
slakthus, att före organtvångets införande — det infördes nämligen
först 1910 i Göteborg, men slakthuset fanns några år förut, det anlades
1907 och hade således sin verksamhet under åren 1907, 1908,
1909 och en del av 1910, innan organtvånget infördes — under perioden
1907—1909 förskämningsprocenten å svin d. v. s. det antal som
helt eller delvis kasserades på grund av förskämning där höll sig
median 2 1ji och 8 procent. Efter organtvånget, d. v. s. från och med
1911, var samma procenttal för svin icke mer än hälften, 11/s procent.
Av sjukdomsanledningar kasserades före organtvångets införande i
Göteborg upptill 5 1/a procent — det varierade mellan 4 x/2 och 5 1/2
procent — under det kassation av samma anledning 1911 för svin
nedgick till 3 procent. För samtliga djur, både svin och andra djur,
förhöll sig på samma sätt, i det att under perioden 1907—1909, förskämningsprocenten
för samtliga djur utgjorde 2 procent och 1911
efter organtvångets införande bara 1 procent, och sjukdomskassation,
som varit uppe i 4 procent, gick efter samma tidpunkt för samtliga
djur ned till 3 procent. På samma sätt förhåller det sig i Malmö.

Jag håller sålunda före, att, om man än icke får förbise, att
olägenheter av organtvång kunna uppstå för producenterna, så bör
man å andra sidan ihågkomma, att också åtskilliga fördelar äro förenade
med detsamma, och det kan vara fråga om, huruvida icke dessa
fördelar även från producenternas synpunkt uppväga nackdelarna; i
varje fall komma att göra det, i den mån, som slakt hus anläggningarna
komma till stånd, något som just för närvarande är fallet. Det uppstår
nämligen faktiskt det ena slakthuset efter det andra, s. k. exportslakthus,
och från dessa är det meningen, att man skall ha möjlighet
att försälja även på den inhemska marknaden. De fördelar, som dessa
slakthus erbjuda, ligga också i öppen dag: sålunda sker t. ex. siaktningen
mycket mera rationellt, köttet blir bättre uppslaktat och besiktigat
under mycket bättre förhållanden och kan följaktligen föras ut
på marknaden i ett vida bättre skick i alla avseenden.

Då det icke i det nu föreliggande förslaget är fråga om att skärpa
bestämmelserna om organtvång, utan endast att bibehålla de nu gällande
bestämmelserna, ber jag herrarna att verkligen tänka sig mer än
én gång före, innan herrarna votera för en förändring avseende införandet
av förbud i lagen mot organtvång. Ty det vore att föra oss

Lag ang.
köttbetikr.-ning oek
slalcthus.

(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbetikt•ning
och
slakthus.

(Forts.)

28 Lördagen den 17 maj.

tillbaka, och jag tror icke, att ett sådant steg vore ägnat att stärka,
vårt anseende på den utländska marknaden med hänsyn till köttet.
Nu betraktade visserligen en av de sista talarna, herr Palmstierna,
exporten såsom ett mindre tillfredsställande faktum. Hela hans uttalande
rörande exporten gick ut på att framhålla, att denna vore
mera en olycka än en lycka för landet. Jag vill med anledning härav
erinra om, att man i många år här i landet har strävat efter att
komma in på den utländska marknaden och framför allt på den tyska.
När detta nu lyckats genom den för icke så lång tid sedan antagna
handelstraktaten, när vi sålunda fått den marknaden öppen, så anser
jag det vara en för det svenska lantbruket utomordentligt viktig sak,,
att man bevarar denna exportmöjlighet. Det är sant och kan icke
förnekas, att detta i sin mån kommer att inverka på prisen på den
inhemska marknaden. Ty är det så, att prisen äro höga på den utländska,
t. ex. den tyska marknaden, så röna våra pris inflytande
därav. Men det kan väl icke och får väl icke leda därhän, att man
söker att sätta upp skrankor och gränser, som försvåra exporten.
Herr Palmstierna sade, att man premierade exporten. Något dylikt
premierande känner jag inga exempel på. Men man har sökt att likställa
transport- eller fraktkostnaderna på exportvaran med motsvarande
kostnader för den vara, som transporteras och utbjudes till försäljning
inom landet. Däri kan väl näppeligen anses ligga någon
premiering. Exportpremier och exporttariffer, som finnas på vissa håll,
syfta till att göra dessa nyssnämnda kostnader i fråga om exportvaror
billigare än i fråga om de varor, som förbrukas på den inhemska
marknaden. Om man införde ett sådant system, kunde man tala om
ett premierande av exporten. Något dylikt har emellertid icke vant
på tal vad kreatursexporten beträffar, såvida jag känner till, och det
skulle väl heller icke kunna genomföras. Jag tror emellertid att vi
böra ställa så till, att vi om möjligt kunna tillgodose i första hand
den inhemska marknaden, men om vi kunna producera inom landet
så mycket, att det också räcker till export, bör det väl icke vara annat
än glädjande, och det i lika hög grad för producenter som för konsumenter
— jag menar ur rent nationalekonomisk synpunkt.

Vår svin- och fläskexport har stigit ganska avsevärt under sista
tiden, och när man debatterade majstullen, så ansåg man det vara ett
skäl för avskaffandet av denna tull, att man kunde tänka sig en utveckling
av svinuppfödningen och av fläskexporten här i landet. Detta
har nu inträffat, och det är väl icke annat än glädjande, anser jag,
att exporten stiger år från år, då ju härigenom tillföras landet förmåner
och inkomster.

Jag skall, herr talman, be att få sluta med att hemställa till
kammaren, att den måtte bifalla utskottets förslag uti den förevarande
paragrafen.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Endast
några få ord med anledning av det uttalande, som herr Sven Persson
i Norrköping här har haft. Han sökte med utgångspunkt från ett
anförande, som herr jordbruksministern höll förra onsdagen, bevisa,
att herr jordbruksministern vore absolut emot den motivering, som

Nr 45

Lördagen den 17 maj.

finnes till denna paragraf. Nu är ju herr jordbruksministern själv
närvarande och kan således säga, huruvida herr Sven Perssons åsikt i
detta fall är riktig eller ej. Han framhöll emellertid, att jordbruksministern
icke under några förhållanden efter sitt uttalande här kunde
vara med om den motivering, som utskottet föreslagit i fråga om
denna paragraf.

I anledning av herr Olofssons i Åvik yttrande skall jag också be
att få säga några ord. Han förklarade sig villig att gå med på herr
Olssons i Berg motion uteslutande av den anledningen, att han sedan
ville genom en sammanjämkning med Första kammaren få fram den
linje, som jag hade föreslagit inom utskottet. Den linje, som jag
hade föreslagit i utskottet, innebar, att Kungl. Maj;t skulle utfärda ett
generellt stadgande om organtvång över hela linjen, men sedan ifrån
detta stadgande om organtvång utfärda ett generellt undantag beträffande
svin, får och mindre kreatur. Då jag framlade detta förslag,
var det därför, att jag ansåg, att man på den vägen skulle uppnå reda
och konsekvens, så att man på så sätt skulle kunna komma ifrån de
verkligt befogade anmärkningar, som framkomma exempelvis från
Stockholms stad och åtskilliga andra håll, särskilt när det gäller den
följande paragrafen, nämligen § 6. Utskottet yttrar emellertid, att
med_ den ringa utredning, som förefunnes i detta hänseende, så vore
det icke rådligt att gå på den linjen. Nu är det också så, att i vårt
land äro synnerligen olika förhållanden rådande härvidlag, det är så
olika förhållanden, att det är svårt att med bestämdhet säga, huru en
sådan lagstiftning skulle komma att verka, och det var också därför,
med hänsyn till dessa svårigheter, som jag övergav min ståndpunkt
och icke reserverade mig till förmån för ett yrkande i överensstämmelse
därmed, utan slutligen gick med på utskottets förslag.

Nu får jag säga, att jag tror för min del, att det är det klokaste
att gå med på utskottets förslag. Det förslag, som jag har framställt,
finnes tydligt och klart utsatt i motiveringen till denna paragraf och
står där, så att säga, framställt till skärskådande av Kungl. Maj:t.
Vill Kungl. Maj:t gå på den linjen, så har utskottet redan förordat
densamma, och under sådana förhållanden synes det mig tämligen
obehövligt, att kammaren här går på några omvägar för att få fram
till Kungl. Maj:t, vad som ändå redan här framlagts.

Beträffande herr Palmstiernas anförande kunde jag icke underlåda
att något förvåna mig över den senare delen av detsamma. Han
gjorde där en exposé av vår stora export, men i stället för att framhålla
detta som ett synnerligen glädjande och uppmuntrande faktum,
fann han anledning att, för så vitt jag kunde finna, på sätt och vis
anse detta beklagligt ur storstadssynpunkt. Det är alldeles givet, att
detta är en sak, som kanske mer än något annat fördyrar köi tet i
städerna, det kan man ej förneka, och däruti vill jag sålunda giva
herr Palmstierna fullkomligt rätt, men jag vill tillika framhålla, att
detta är icke den enda fördyrande faktorn. Det finnes många andra
fördyrande faktorer: mellanhänder, organtvång och mvcket annat, som
också naturligtvis i sin mån bidrager till att fördyra varorna. Herr
Palmstierna framhöll, att här börjat visa sig en tendens till eu agrarpolitik.
Men jag skulle vilja säga, att man med hänsyn till herr

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Palmstiernas sista yttrande med lika stor rätt skulle kunna saga, atthär
börjat visa sig en tendens till en gryende storstadspolitik, och den
tror jag är minst lika förkastlig som någonsin agrarpolitiken. Det
är alldeles klart, att från vår lantmannasynpunkt måste det vara synnerligen
viktigt, att den export, som vi nu lyckats upparbeta på Tyskland
och andra länder, icke blir hämmad, liksom det också måste
vara för all industri och annan verksamhet synnerligen viktigt, att
avsättningsmöjligheterna och avsättningsfälten, som vi arbetat oss upp
till och som nu erbjuda sig för oss, icke på något sätt stoppas till;
detta vore naturligtvis ur nationalekonomisk synpunkt synnerligen
oklokt.

Jag har, herr talman, endast velat säga detta och står sålunda
fast vid mitt förut gjorda yrkande.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Blott
ett par ordl Med anledning av den siste ärade talarens anförande
vädjar jag till kammaren, huruvida icke jordbruksministerns alldeles
utmärkta argumentering just var för den reservation angående utskottets
motivering, som jag föreslagit. Utskottets motivering går ut på
en vink till Kungl. Maj:t att motsätta sig organtvång. Den motivering,
jag föreslagit, utrycker ur betänkandet denna del. Att sedan
jordbruksministern icke stannade vid att yrka bifall till min reservation,
förvånade mig, efter den argumentering han hade. Om han
varit närvarande i lagutskottet vid frågans behandling, förefaller det
mig, som om utskottets motivering icke skulle ha fått den avfattning,
som den nu har.

En sak vill jag säga till herr Olofsson i Avik. Han förklarade,,
att kött blir sämre, när det skall transporteras med organ. Jag har
ingen sakkunskap, men jag åberopar mig på yttranden av sakkunniga.
Stadsveterinären i Stockholm säger exempelvis: »Det har påståtts, att

organtvånget skulle medföra den olägenheten, att köttet nedsölades
af de vidsittande organen, och att såväl organen som köttet skulle
därigenom hastigare försämras och ofta förstöras. Så är emellertid
ingalunda förhållandet. Gärna medges, att en sådan olägenhet kunde
inträffa under organtvångets första månader, då landsortsslaktarna ännu
ej hunnit lära sig på ett rätt sätt behandla och emballera kött jämte
vissa organ, organiskt förenade med köttet, men detta ändrade sig
snart till det bättre. Nu ha även de flesta landsortsslaktare, som
sända kött på Stockholm, lärt sig, att organ tvånget nödvändiggör:

1. Omsorgsfull och snygg slakt och uppslaktning av djuren;

2. Omsorgsfull förvaring av köttet med organ före avsändandet,.

samt

3. Omsorgsfull emballering medelst snygga skynken eller, upphängning
i särskilda köttvagnar vid transporten; hvilket allt åstadkommit
en högst betydande förbättring av hitgående köttransporter
med ty åtföljande reducering av förskämningsfallen.»

Detta sakkunniga uttalande lärer helt visst väga mycket mer, än
vad herr Olofsson i Åvik hade att anföra i detta fall.

Så ber jag slutligen att få säga ännu en sak till dem på jordbrukarehåll,
som äro så starkt emot organ tvånget. Vad skulle de

Lördagen den 17 maj. 31

säga, om man icke krävde organtvång på utländskt kött, t. ex. i fråga
om infört argentinskt kött? Jag misstänker, att politiken då skulle
bli den rakt motsatta. Då skulle man kunna få in utifrån billigare
kött, slaktat utan organtvång. Och då skulle det ropet höjas: »Skola
Ni förgifta landet med dåligt kött utifrån, slaktat utan organtvång?»
Nu, då det gäller städerna, är politiken en motsatt: »Det gör ingenting,
om städernas befolkning är skyddad eller icke, då det är vi,
som leverera köttet.» Den politiken har vissa konsekvenser, vilka för
framtiden böra ihågkommas.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Av de påståenden,
som gjorts mot föreliggande motion, ha åtskilliga redan blivit be mötta.

Men en del är ännu att säga. Med det organtvång, som nu
finnes, kan det icke förnekas, att det är lättare att undersöka köttet.
Men vi komma därhän: Är det nödvändigt, att organen äro med?

Jag vågar säga, att det icke är nödvändigt, och detta av flera olika

skäl. Så lång . som debatten nu har blivit här, kan det icke tjäna

något till att försöka gå in på och bevisa detta från det s k. vetenskapliga
hållet. Man får gå ut från det praktiska. Men jag vågar
säga, . att tvånget är icke behövligt, och att flera talare icke alls äro
inne i denna fråga, när de tala för organtvångets bibehållande. Därom
vittnar herr Perssons i Norrköping senaste uppträdande här. Han
är totalt främmande för allt, som rör sig i det praktiska livet på
detta område. Det har hela hans uppträdande i denna fråga visat,
nu såväl som i onsdags.

Det var en ärad talare, som tog ett exempel här från Stockholm
i fråga om månaderna januari—april, och därav drog en slutsats om
organtvånget. Ja, om den ärade talaren hade dragit fram sommaren,
då hade det visat sig, att de organer, som komma till Stockholm,
ofta icke komma till användning, utan förstöras till ingen nytta.
Dessa organ taga lättast och fortast skada vid transporter och dylikt,
när de bliva utsatta för luftens inverkan. Sedan är det andra omständigheter
och tråkigheter, när man skall vara tvungen att ha organen
med. I Göteborg har tillämpats samma taktik som i Stockholm,
att organen skola vara med, när köttet besiktigas. Men när då charkuteristerna
köpa köttet, vilja de icke, att organen skola komma med
i vikten.^ I Göteborg hava dessa organ lösskurits vid vågborden.
Men enligt hälsovårdsstadgan kallas det styckning, och så har det
blivit böter. Det är en extra olägenhet.

Sedan har här varit nämnt om en börjande agrarpolitik, som
skulle införas här i landet. Ja, jag vill säga, att detta är icke alls
tanken. Jag erinrar ännu en gång om, att jag har motionerat om,
att det icke skall tillämpas större skärpa vid kontrollen av kött med
avseende på de svenska bönderna, som föra in kött till städerna, än
det ålägges importörerna, då kött införes över våra gränser. Som
känt, är det icke den ringaste kontroll vid gränsen. Jag vågar gentemot
herr Palmstierna säga, att det är en städernas förföljelsepolitik
mot bönderna som tränger fram här. Det är en politik, som stadsborna
mången gång ha bakom detta, att det är behövligt för hälsan
att ha det så eller så.

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
höttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

Vad beträffar det, som herr Persson i Norrköping liksom även
herr Palmstierna nämnde om argentinskt kött så vågar jag gent emot
detta säga, att man kan införa var man vill och hur mycket argentinskt
kött som helst i landet utan någon kontroll. Herr Persson i
Norrköping frågade, vad följden skulle bliva, om man finge införa
argentinskt kött utan kontroll. Det skulle fördärva hela landet, om
de fingo införa sådant kött förmenade han. Men det är icke något
förbud däremot. Det är förbjudet att i de städer, där denna lag
tillämpas, försälja detta kött som färskt, men införa det få de. Vår
generaltullstyrelse har utfärdat en s. k. allmän bestämmelse, nämligen
att, när vederbörande tullvaktmästare eller tjänstemän genom
utseende och lukt finna, att varan icke är för hälsan lämplig eller
icke är till människoföda duglig, så skola de göra anmälan till hälsovårdsnämnden.
Och då är det, som hälsovårdsnämnden skall undersöka
köttet, om det finnes någon veterinär i den stad eller på den
plats, där det införes. Om det införes i Stockholm, så blir det anmälan
till hälsovårdsnämnden, och då skall denna ner till hamnen
och undersöka vid tullen. Då försiggår undersökningen så, att köttet
upplägges på lådor eller annan bråte, som kan finnas. I vad väder,
det än må vara, så blir det på detta sätt i alla fall upplagt. Är det
färsk vara, får det icke försäljas i staden, men salt vara och korvvara
får försäljas utan någon kontroll här. På sin tid voro folk så
rädda för trikiner. Nu kan införas hur mycket sådant fläsk som
helst i Stockholm utan kontroll, endast det har namnet salt vara. I
lagen är det icke sagt, vad som är menat med salt och färsk vara.
Köttpartier, som legat i lake ett eller två dygn, kunna utbjudas till
salu och få då försäljas.

Herr Persson i Norrköping, sade även att det var avvita att här
stifta lagar, som skulle gå i motsatt riktning, mot vad han ansåg
vara riktigt, nämligen att allmänheten skall tillförsäkras om att icke
behöva förtära köttvaror, som icke äro hälsosamma och kontrollerade.
Ja, men en lantman kan ändå här göra några reflexioner. Här är
det icke tal om att komma ifrån köttbesiktningstvånget. Men det
är även på andra områden, som herr Persson i Norrköping och även
herr Palmstierna äro främmande för det praktiska livet, som de icke
se, och där kontroll verkligen behöves. Jag vill minnas, att jag i
onsdags erinrade om de olika kvaliteterna av kött och nämnde om,
att det finnes ett slags kött, som kallas för sämre än sämst. Detta
kommer aldrig till en besiktningsbyrå. Det förarbetas på något håll,
blandas upp med sekunda fläsk och annat och göres till korv och
behandlas, så att skinnet blir blankt och glansigt. Och när det sedan
kommer in i en butik, lägges det på fat och pyntas upp med lite
grönsaker, ställes på en marmorskiva och ser så bra ut som helst för
den oinvigde. Men hur är det med köttvaran? På denna är icke
den ringaste kontroll. Där hava vi om någonstädes illojal konkurrens,
ty då kan denna vara försäljas bredvid andra yrkesidkares, som
hela vägen igenom hava kontrollerade varor. Det är icke riktigt.
Där behöves kontroll i första hand såväl som för rökt eller saltad
vara.

Sedan har här varit sagt åtskilligt om vetenskapen. Ja, den

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

böjer man sig naturligtvis för. Det är alldeles riktigt, och för densamma
tiar jag stor aktning. Men i detta fall må det icke förtänkas
en vanlig människa, om man någon gång fordrar, att vetenskapsmännen
ge skäl för sina påståenden, så att man kan förstå deras
motiv. Men det är detta, som de aldrig vilja, utan fordra, att man
blint skall tro dem. I detta fall hava vi nu först medicinalstyrelsen.
År 1909 uttalade sig medicinalstyrelsen och sade, att organtvång
behövdes. Jag menar här organtvång hela vägen igenom, d. v. s.
att en 8—9 organer skola vara med. I juni år 1910 sade medicinalstyrelsen,
att en del organ som förut varit behövliga nu vore obehövliga.
1912 yttrade sig styrelsen och sade, att alla organer av en del
djur måste vara med, men på kalvar och får kunde tunga och huvud
vara borta. Det vore lika tillförlitligt ändå. Hur går nu detta ihop?
Vetenskapen har ansett, att det är nödvändigt än så och än så. Man
bär aldrig fått veta, vad medicinalstyrelsen hade för anledning till
det utlåtande, som styrelsen hade i juni 1910, när de sade, att man
på större nötkreatur icke behövde hava själva huvudet med och icke
heller tunga och lever på alla djur.

Herr Persson i Norrköping har åberopat professorn vid bakteriologiska
anstalten vid veterinärinstitutet. Ja, han avgav ett yttrande
1909 tillsammans med ett medicinalråd. De sade i detta yttrande,
att man icke behöver hava själva huvudet med, när det gäller nötkreatur,
och icke tunga och lever hvad beträffar övriga djur utan
endast de och de organen. Ja, vi se, att det säges än si och än så.
Det kan icke hjälpas, att man får den föreställningen, att det gäller
att göra livet surt för bönderna och komma med restriktioner, som
icke äro nödvändiga och behövliga.

Statistiken från Göteborg, som här är åberopad av jordbruksministern,
vill jag icke nu på grund av tiden i detalj gå in på. Men
om jag gjorde det, tror jag mig kunna bevisa motsatsen, mot vad
han ville bevisa. Det är särskilda omständigheter här. Han vädjade
vidare till kammaren, att man icke skulle gå in på denna motion
och besluta sig mot organtvång. Men varför gjorde jordbruksministern
detta, när han vet, att det är ett enhälligt och allmänt önskemål
från lantmannahåll, att lantmännen icke skola påläggas större
kontroll och skärpa vid kontrollen än importörerna vid våra gränser?
Där få de obehindrat föra in köttvaror landet runt. Det är väl icke
för mycket begärt, då man endast begär att bliva likställd med dessa
med avseende på kontroll, och att det kött, vi sälja, skall bliva likställt
med det kött, som importeras från utlandet. Att här uttala
sig mot föreliggande motion samt för organs-pålagan för lantmännen,
det tycker jag är ett egendomligt sätt att tillvarataga lantmännens
intressen av den, som skall vara förste målsman för dem. Säkert är
att det blir en kontroll, som med avseende på lantbrukarne mången
gång går längre i pjunkighet och klemighet, än nödvändigt är.

Jag skall försöka framställa en bild, hur det ter sig för en bonde
i detta avseende, då det blir kontroll allt mer och mer. Nu tager
jag ett exempel från Göteborg, där jag bäst känner förhållandena.
Bär har hälsovårdsnämnden kommit med en matvarustadga, som
blivit överklagad av bönderna. De gingo till Kung!. Maj:t, myndig Andra

hammarens protokoll 1913. Nr 45. 3

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
''köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

heterna i Göteborg fingo yttra sig och sedan naturligtvis också medicinalstyrelsen,
men det vanns ingenting. Enligt denna stadga är det
så, att, om en bonde häller litet mjölk ur den ena flaskan i den
andra, blir det böter. Lyfter han på flasklocket på en mjölkflaska,
blir det böter. Ja, det går så långt, att en bonde icke kan använda
samma flaska att sälja skummad mjölk ena dagen, som han sålt
oskummad mjölk i en annan dag, ty då blir det böter.

Om vi komma till andra områden, så ha vi något, som heter
margarin och margarintillverkning. Till margarin användes talg av
får och nötkreatur, svinister och hästister, men det finnes icke den
ringaste kontroll på, huruvida denna talg härleder sig från friska,
sjuka eller självdöda djur. En bonde, som gör sina enskilda iakttagelser,
kommer till exempel in på slakthuset i Göteborg. Där är
så väl ordnat, att det finnes en restaurant. Han går in där och
begär en smörgås. Då får han margarin och bröd. Han tycker då
som så: när jag befinner mig på ett sådant här mycket beprisat och
helgat område som ett kommunalt slakthus, så kan jag väl icke
behöva förtära något som möjligen härleder sig från självdöda och
förpestade djur. Han begär därför än en gång smör. Det får han
icke, förty sådant finns icke där annat än på matsedeln, men i stället
får han det han icke har begärt, nämligen ovett så det haglar omkring
honom. Det får han svälja och smälta. Huruvida det mättar
lämnar jag därhän, men det kan väl hända, att bonden på sitt vis
välsignar både slakthusstyrelser, hälsovårdsnämnder jämte övriga institutioner,
hvilka varmt ivra för den mänskliga hälsans bevarande.

Jag skall be, herr talman, att få förena mig med dem, som
yrka bifall till den av herr Olsson i Berg m. fl. avgivna motionen.

Herr Åkerlund: Jag hade verkligen hoppats, att såväl vår nuvarande
jordbruksminister som ock blivande jordbruksministrar städse
skulle fästa synnerlig uppmärksamhet åt lantbefolkningens billiga och
rättvisa önskningar i förevarande fråga, men efter det yttrande, som
herr statsrådet nyss hade, har jag blivit mycket betänksam. Såvitt
jag förstod honom rätt, menade han, att man i de flesta fall, ja
nästan ständigt skulle bevilja allt vad stadskommunerna i detta avseende
begärde, och lantmännen uppmanade han att ej sätta sig emot
detta. Jag tror han sade så, åtminstone uppfattade jag det så, och
det gör, att jag verkligen ställer mig tvivlande, huruvida man har att
vänta det rättvisa tillmötesgående från jordbruksministern, som man
borde hava anledning att hoppas.

Jag nämnde i onsdags, att man i vårt land ständigt åberopar utlandet.
Ja, det skadar ju icke, om det är nyttiga och för vårt land
lämpliga förhållanden som där råda. Men jag vill påpeka, att förhållandena
i Sverige och Tyskland härvidlag icke alls stämma överens.
Man vill gärna glömma vad det här egentligen är fråga om. Man
har gjort frågan nära nog till en strid mellan land och stad. Här är
egentligen frågan om, huruvida man skall tillse, att den arbetande
befolkningen på landsbygden får behålla något av de födoämnen, som
den sedan urgamla tider haft till sitt främsta sovel. Det är detta
som det är frågan om: att vederbörande måtte tillse, om icke allt

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

.lör störa sanitära vador därav följa. Men i anledning av vårt lands
stora vidsträckthet och dess glesa befolkning kunna vi icke tänka, att,
om det skall vara billighet och rättvisa här i landet, vi överallt skola
kunna hava lika skarp kontroll här som på kontinenten. Det går
icke. Jag vidhåller vad jag sade i onsdags, att det är en orimlighet
om man skall sträcka dessa restriktioner så långt, att lantbefolkningen
allt fortfarande blir behandlad såsom den blivit på senare
tiden. Och jag upprepar vad jag sade då, att herrarna böra komma
ihåg, att det icke är de störa godsen det gäller, ty de sälja i 99 fall
av 100 sina kreatur levande, utan det är småbrukare, torpare, backstugusittare
och hundratusentals svenska arbetare det här gäller.

Här har åberopats en del auktoriteter, som uttalat sig för nödvändigheten
av detta organ tvång. Ja, men vad är det för auktoriteter?
Visserligen vetenskapsmän, men hela tutten bor i Stockholm. I Linköping
ha de icke haft något organtvång, och där har icke visat sig
yara, någon fara, åtminstone har jag icke hört, att någon människa
ätit ihjäl sig där på kontrollerat kött, men här i Stockholm förekomma
ju litet emellan matförgiftningar.

Herr jordbruksministern påvisade, att sedan organtvånget blivit
infört, det blivit mindre kassation av kött. Men jag har hört talas
om, att organtvånget skulle göra det möjligt för vederbörande att
knipa en hel hop kött, som de annars icke kunde se vara fördärvligt.
Jag vet verkligen icke hur detta hänger ihop. Det förefaller mig just
i anledning härav, som om organtvånget icke skulle visat sig vara
nödvändigt.

Beträffande det som herr Palmstierna yttrade om vår export, så
tycker jag, att vi kunde låta sådant där vara. Man behöver väl få
in pengar^ Sverige, och man behöver väl få leva på landsbygden
också. Eller är det bara storstädernas befolkning, som har rätt att
få leva? Jag är ingen fiende till storstäderna, men man bör icke
komum med sådana där yttranden. Skulle den olyckan hända, att
man får exportera köttvaror till utlandet, och man därför i storstäderna
skulle få äta lite grand sekunda vara, ja, då skall jag be att
få påpeka, att lantbefolkningen i hundratals år fått nöja sig med den
sämsta varan, ty den bästa har städse förts in till städerna.

o Herr Palmstierna: Herr talman! De sista orden, som herr
Åkerlund yttrade, mana till svar, liksom även det som herr jordbruksministern
yttrade med anledning av de ord jag fällde rörande faran
av en gryende agrarpolitik efter preussiskt mönster. Herr jordbruksministern
inlade en mening i mina ord, som de icke hade. Jag har
aldrig sagt, att exporten var en olycka för vårt land, jag har aldrig
sagt, att man skulle sätta upp skrankor och gränser för denna export.
Jag har heller icke sagt, att exporten icke skulle vara glädjande, men
jag har sagt, att det är skillnad på export och export. I Tyskland
ha på grund av en förvänd junkerpolitik prisen hissats abnormt i
höjden, så att arbetarbefolkningen svälter, och sedan gör man hål i
gränsen och later strömma in från vårt land levande djur och slaktdjur,
så att det blir ett vacuum, ett tomrum på vår egen marknad,
och priserna hos oss stegras. Jag ser även i dagens tidning, att man

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

börjat exportera kalvar på ett rent abnormt sätt. Men abnorma förhållanden,
abnorma pris på världsmarknaden skapa abnorma pris på
vårt eget lands marknad. Det är där faran ligger. Man måste se
till, att abnorma företeelser i form av dyrtid och förhöjda priser icke
direkt skapas i vårt land. Varför skulle Sveriges folk indirekt få
lida för junkerpolitiken i Preussen? Det är detta jag icke kan vara
med om.

Nu säger herr statsrådet, att här icke förekommer någon exportpremiering
på kött. Ja, visserligen har det icke varit så, att exportpremier
funnits, men om man ginge med på herr Anderssons i Drank
förslag, så skulle det dock bliva exportpremier, om än förtäckta sådana.
Och jag vill säga herr Andersson i Grimbo, då han begärde likhet för
svenskt och utländskt kött, att när det utländska köttet kommer in
hit, så skall det i vissa fall vara åtföljt av certifikat från utlandet om
att det blivit besiktigat där.

Jag vill även säga det, att då vi med nätt nöd kunna utveckla
vår kreatursstam så, att den håller jämna steg med befolkningsstegringen
i vårt land, när det visat sig, att konsumtionen i Sverige är
37 kg. per invånare, i Tyskland 53 och i England 55, så är det verkligen
eu fara för att vi skola ösa ut hastigt vid några få tillfällen i
ställ et för att bedriva en sund nationalekonomisk politik med ökning
av kreatursstammen och långsam export i den mån befolkningen kan
lämna ut på världsmarknaden vad den ej själv behöver. Här är det
dock så, att man ställer särskilda vagnar till förfogande för denna
export — det gäller syd-Sverige och icke norra Sverige — vidare
ordnar man det så, att man onödiggör vissa omlastningar, man ordnar
hela exporttrafiken så, att den i olikhet med den vanliga godstrafiken
i Skåne skötes från distriktsförvaltningen alldeles oberoende av det
övriga järnvägsnätet. Dessutom har järnvägsstyrelsen den 26 sistlidne
september ingått till Kungl. Maj: t med en framställning, vari det
hemställes, att Kung]. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ytterligare
nedbringande av själva transportkostnaderna genom införande av
direkta tariffer, nedbringande av de höga hamnavgifterna i Trälleborg,
förenklande av det järn vägsmässiga expeditionssättet m. m. dylikt.

Så ha vi konsulenten i Berlin och alla dessa framställningar, som
på allt sätt befordra rusningen i exporten, när vi samtidigt hava
knapp tillgång på kreatur i landet för vårt eget folks behov. Det är
detta, som jag påpekat och som jag velat varna för. Resultatet blir,
att vi måste införa australiskt och argentinskt kött, men utföra den
inländska prima varan. Det är detta jag velat påpeka.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman, mina herrar! Jag

begärde ordet med anledning av herr Palmstiernas yttrande om olämpligheten
av den stora kreatursexporten i Sverige. Det har dock i
många år talats och skrivits mycket om att man skall öka exporten
på alla möjliga områden. Skulle då icke lantbrukarna få lov att exportera
eu vara till de platser, där de få ordentligt betalt, oavsett —
jag vill icke gärna säga det, men jag säger det i alla fall — oavsett

Nr 45.

Lördagen den 17 maj. 37

om stockholmarna få betala samma pris som lantbrukarne kunna få
på annat håll?

Herr Palmstierna talar vidare om att det har vidtagits särskilda
åtgärder för att befordra exporten på Tyskland. Ja, där har järnvägsstyrelsen
gått till mötes, men jag tror, att åtgärder även vidtagits
att förbättra transporten till Stockholm. Och jag tror det är till
fördel även för stockholmarna, som skola köpa köttet, om frakterna
bli billigare. Det kommer ju konsumenterna till godo i sista hand.

Jag tycker, det är ledsamt att höra, att man skall säga: ni får icke

exportera någonting härifrån, utan det skall gå till konsumenterna
inom landet i första hand, och sedan, om det möjligtvis blir något
över, få vi exportera. Huvudsaken är väl för oss att kunna skaffa,
vad vi kunna, och exportera vad vi kunna, då vi få bra betalt. Och
i Tyskland få vi bra betalt, när vi ha prima vara att sälja. Herr Palmstiernas
teorier i nationalekonomi, tror jag vi betacka oss för.

Herr Andersson i Grimbo: Herr Palmstierna nämnde, att kött,
som införes hit till landet, besiktigas utomlands, innan det införes
hit. Det är visserligen någon liten kontroll, vad beträffar hästkött,

men annars finnes icke den ringaste kontroll i utlandet på det kött,

som kommer hit. Jag skulle vara herr Palmstierna synnerligen tacksam,
om han kunde tala om, vad för slags kött det är, som på så
sätt besiktigas, och vilket land det är, som låter besiktiga det, innan
det föres hit. Intill dess han lämnat besked om det, så säger jag,
att herr Palmstierna tager lika mycket fel i detta fall som i många
andra fall, då han kommit med upplysningar och dylikt. Han är
främmande för det praktiska livet på detta område, vilket tydligt har
framgått av allt vad han yttrat i denna fråga.

Nu kommer det icke på frågan — jag säger det ännu en gång
— annat än att det är lättare att besiktiga köttet, när organen äro
med. Men jag vågar säga, att det finnes organ, som icke äro alls behövliga.
Och det är t. ex. huvudet hos nötkreatur, om man bortser
från käkbenen. Icke heller kunna tungan och levern försvaras. Levern
ha visserligen en del försökt försvara, men det är ingen som
försökt sig på att försvara t. ex. tungan. Jag vill icke förmena annat,
än att dessa i och för sig själva kunna vara odugliga, men de
åro icke behövliga för besiktningen av den övriga kroppen. Gentemot
både medicinalstyrelsen och andra s. k. sakkunniga, vågar jag
säga att en del organ, som nu måste följa med i städer med organtvång
icke äro behövliga för kontrollen. Åtminstone få de övertyga mig
först om det, innan jag avviker från min åsikt.

Det är påhäng och pålagor, som bönderna få genom organtvång,
och detta därför att det finns andra syften bakom, som man vill
driva igenom.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmanen gav
i överensstämmelse med de därunder framställda yrkandena propositioner
på l:o) bifall till utskottets förslag till lydelse av momentet,
2:o) bifall till utskottets förslag med den ändring i motiveringen, som
innefattades i den vid momentet avgivna reservationen, samt 3:o) bi -

Lat) ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

fall det av herr Olsson i Berg under överläggningen framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Votering begärdes
emellertid av herr Olsson i Berg, till följd varav herr talmanen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
yrkandena, av vilka det under 2:o) omförmälda yrkandet nu förklarades
hava flertalets mening för sig. Som herr Olsson i Berg äskade
votering jämväl i fråga om kontrapropositionen, blev nu uppsatt,
justerad och anslagen en voteringsproposition av följande lydelse:

Ben, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen
i fråga om 5 § 3 mom. i förslaget till lag angående köttbesiktning
och slakthus antager yrkandet om bifall till utskottets förslag
med den ändring i motiveringen, som innefattas i den vid momentet
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition antagit det av
herr Olsson i Berg under överläggningen framställda yrkandet.

Den omröstning, som anställdes enligt denna voteringsproposition
utföll med 109 ja mot 90 nej, vadan den av kammaren nu godkända
propositionen för huvudvoteringen blev så lydande:

Den, som vill, att kammaren i fråga om 5 § 3 mom. av förslaget
till lag angående köttbesiktning och slakthus bifaller utskottets
förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets förslag med den
ändring i motiveringen, som innefattas i den vid momentet fogade
reservationen.

Huvudvoteringen utvisade 152 ja mot 50 nej; och hade kammaren
alltså bifallit irtskottets förslag till lydelse av momentet.

§ 6, mom. 1 och 2.

Godkändes.

Lördagen den 17 maj.

Nr 45

§ 6, mom. 3.

Detta moment hade i Kungl. Maj:ts förslag erhållit följande avfattning:
Har kött blivit efter besiktning, anställd enligt denna lag,
försett med stämpel, som ovan sägs, erfordras icke förnyad sådan besiktning
och stämpling för dess saluhållande, utbjudande eller använvande
för ändamål, som i § 2 omförmäles, inom annat samhälle med
köttbesiktningstvång.

Herrar Östberg och Palmstierna hade i de av dem väckta, lika
lydande motionerna hemställt, att momentet måtte erhålla föjande
ändrade lydelse: Har kött blivit efter besiktning, anställd enligt denna
lag, försett med stämpel, som ovan sägs, erfordras icke förnyad sådan
besiktning och stämpling för dess saluhållande, utbjudande eller användande
för ändamål, som i § 2 omförmäles, inom annat samhälle
med köttbesiktningstvång, såvida inom det samhälle, där köttet besiktigats
och stämplats, äro gällande enahanda bestämmelser för besiktning
av kött, som inom det samhälle, där köttet är avsett att saluhållas,
utbjudas eller användas för ändamål, som i § 2 omförmäles.

Utskottet föreslog dock, att åt momentet måtte givas den av
Kungl. Maj:t föreslagna avfattningen.

I avseende å lydelsen av ifrågavarande moment hade emellertid
herrar Petrén, Persson i Norrköping och Borg reserverat sig med yrkande
om bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan momentet föredragits, gav herr talmannen på begäran
ordet till

Herr Palmstierna, som yttrade: Herr talman! Detta moment
som nu är föredraget, är till all lycka av den beskaffenheten, att
kammarens ledamöter icke behöva frukta, att det kommer att bli en
ny debatt av den beskaffenhet, som det förut varit fråga om, d. v. s.
väsentligen ställd på linien stad och land. Utan den debatt, som här
är i fråga, borde väsentligen kunna beröra spörsmålet mellan stad och
stad.

Vad är det då i denna motion, som påyrkas? Hur ligger frågan
för närvarande? Jag ber att få påkalla kammarens uppmärksamhet
på den saken. Det är så, att vi ha 11 städer med organtvång och 10
utan organtvång. Vissa städer ha således vidtagit alldeles särskilda åtgärder
för att skaffa sig sund och hygienisk föda, under det att andra
i avsevärt mindre grad ha gjort detta. Hur är det på det industriella
livets område? Där äro samtliga av kammarens lantmän med på
att allt vad som heter illojal konkurrens, bör stäfjas. Hur är det med
konkurrensen i föreliggande fall? Konkurrensen är följande:

Vi ha dessa städer, som jag nämnde med organtvång, och dem
som äro utan organtvång. Nu tar jag t. ex. en av dessa städer, som
äro utan organtvång, hur är köttbesiktningen ordnad där? Märk nu,
herr Andersson i Grimbo, och märk väl herr Pettersson i Bjälbo m. fl.,

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
vek
slakthus.
(FortsJ

Lördagen den 17 Maj.

att det finnes icke något slakthus. Där finnes köttbesiktning. Men
huru är besiktningen där ordnad? Jo, det finnes städer där köttbesiktning
ordnas såsom en maskerad privataffär. Vederbörande besiktningsman
får nämligen tantiéme på vad som införes. Det blir således
ett hans ekonomiska intresse att få infört så mycket som möjligt;
och det händer också, att han slarvar med besiktningen betydligt.
Och i synnerhet är det naturligtvis i hans intresse att ifrån den
stad, där han besiktigar, kunna plantera ut det besiktigade runt omkring
till andra samhällen. Låt oss t. ex. taga två städer. Vi taga
ett par på västkusten. Där ligga Halmstad och Laholm. De ligga
icke så värst långt ifrån hvarandra, som kammaren behagade erinra
sig. Jag vet det icke, men jag förutsätter nu, att vi ha organtvång i
Laholm men icke i Halmstad. Vad har under denna förutsättning
resultatet blivit? Jo, att köttet skickas till Halmstad, ty där slipper
man ifrån organtvånget. Sedan pressas det på Laholm, där organtvång
finnes. Ha så vederbörande på den förstnämnda orten detta
till sitt ekonomiska intresse, så kan väl var och en rättänkande människa
säga sig, att det icke är med billighet överensstämmande att
på detta sätt bedriva illojal konkurrens. Här i kammaren har herr
Månsson för någon tid sedan visat oss sulläder, och jag tror, att kammaren
delvis senterade det sätt, han påvisade, huru det kan pågå
med illojal konkurrens. Men här på detta område skall det få fortfara.

Men det är icke bara det, att köttbesiktningen ordnas olika i
städerna på detta sätt, utan det är också en annan sak. Här hava
vi vid sidan av de kommunala slakthusen och de offentliga inrättningarna,
de s. k. exportslakterierna, som vuxit till ett betydande antal.
Hittills ha dessa exportslakterier varit underkastade eu besiktning och
kontroll mycket slappare och mycket mindre noggrann än de andra.
De äro ju avsedda — som namnet anger — för export. Men vad har resultatet
blifvit? När dessa icke kunna få avsättning på den utländska
marknaden, så försälja de det billigare på den svenska marknaden,
med andra ord, de dumpa i Sverige och kasta in detta sämre besiktigade
kött i städer med organtvång, vare sig dessa städer hava slakthus
eller icke.

Nu skulle man kunna säga, att detta i alla fall är saker, som
man möjligen kan utstå. Men vad har nu lagutskottet gjort? Jo,
lagutskottet har ytterligare premierat denna illojalitet. Det är icke
bara en ordnad köttbesiktning. Det är icke bara exportslakterier.
Man vill dessutom införa, att andra slakterier skola kunna uppföras
litet varstans här i landet, likaledes med sämre kontroll, vilka även
skola kunna få kasta in sitt kött på det sättet. Vad tro kammarens
ledamöter, att resultatet blir? Jo, naturligtvis, att det blir omöjligt
för städerna att sköta sin köttbesiktning ordentligt; och vidare även,
att det kommer att uppstå ett verkligt intresse för samhällena att importera
utländskt kött. Vi ha nu här i Stockholm en framställning
om import av argentinskt kött. Här är en sändning på 500 kilogram,
som skall undersökas. Och ni kunna vara fullständigt övertygade om,
att i den mån utvecklingen går i den riktning, som utskottet i sitt
betänkande antytt, blir det verkligen ett betydande intresse för våra

Lördagen den 17 maj.

Nr 45.

städer att använda detta utländska kött. Och det vill jag fråga:
vilket är till fördel för oss, detta svenska kött eller icke svenska
kött?

Jag vågar, herr talman, med hänsyn till vad jag sagt och, då det
onekligen måste vara klart för var och en, som verkligen vill sätta
sig in i denna sak, att det är en orättvisa och obillighet, som bedrives,
om icke denna motion bifalles, hemställa om bifall till den av
mig framförda motionen.

Vidare anförde:

Herr Beckman i Linköping: I onsdagens debatt lär herr Palmstierna
ha beskyllt den stad, som jag representerar, för att bedriva
illojal konkurrens och att dumpa. Nu upprepade herr Palmstierna
detta — visserligen icke direkt med avseende fästat på Linköpings
slakthus, men dock så att jag finner mig befogad att säga några ord
med anledning därav. Jag vill då bestämt tillbakavisa beskyllningen
för illojal konkurrens. Någon sådan har aldrig förekommit, ty ända
sedan slakthuset inrättades har man handlat i full överensstämmelse
med gällande lag. Den nu gällande slakthuslagen förutsätter icke
organtvång såsom någonting nödvändigt, utan snarare såsom en tilllåtelse,
som kan medges de städer, som därav vilja begagna sig. Det
kan naturligtvis aldrig vara fråga om annat än, att man är i sin goda
rätt, om man finner med sin fördel förenligt att begagna sig av denna
allmänna bestämmelse i stället för att begagna sig av ett undantag.
När ett slakthus öppnas, är det ju klart att frågan, huruvida man
skall använda organtvång eller icke, beror på, huruvida det ställer sig
fördelaktigare för slakthuset eller icke. Nu ansågo vi där hemma, att
det icke kunde vara någon fördel att stadga organ tvång, och därför
begagnade vi oss icke av det. Den export, som vi hade, gick på trakter,
där det aldrig satts i fråga, att det skulle vara något organtvång.
Att sedermera en del av exporten kommit att gå till Stockholm, därom
kan väl inte vara något särskilt att säga.

Herr Palmstierna tycktes i det föredrag, han höll, utgå ifrån att
det kött, som icke är underkastat organtvång, icke skulle kunna vara
likvärdigt med det som besiktigats ävea med organ. Det är nu hans
åsikt. Det finnes emellertid många grundade skäl, för en annan åsikt.
Besiktningen kan vara fullt ut lika god, fastän organtvång icke finnes.
Nu vill jag icke upprepa debatten, ty det har sagts nog om det förut.
Men det synes mig litet djärvt att påstå, att det kött, som kommer
ifrån de städer, som icke hava organtvång — det är omkring hälften
av städerna i vårt land — skulle vara av mindre värde än kött ifrån
de orter, där organtvång finnes. Det är en sak, som är lätt att påstå,
men icke lika lätt att bevisa.

Jag vill slutligen säga, att det förefaller litet besynnerligt, att om
en kommun ställer sitt slakthus och sin export på det sättet, att det
blir en ekonomisk vinst därav, skall man genast vara framme och
påstå, att det är fråga om illojal konkurrens. Det låter litet misstänkt,
när det kommer ifrån ett håll, där det visat sig, att slakt -

Lmj ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

42 Lördagen den 17 maj.

huset ställts på så storartad fot ifrån början, att det omöjligen kan
bära sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Palmstierna: Jag vill säga, att, när Linköping anlade sitt
offentliga slakthus, gjordes detta utan organtvång i direkt strid mot
alla de sakkunniges utlåtanden ifrån början. Och det skedde mycket
riktigt, såsom det ock framgår av den föregående ärade talarens anförande,
med tanke på, att staden skulle få en betydande ekonomisk
vinst, då alla andra städer med slakthus hade organtvång. Nu säger
herr Beckman, att varan icke är bättre, därför att den är underkastad
organtvång. Jag vill då fråga vem som helst i kammaren, om icke
en vara med åsatt stämpel för konsumenterna innebär större värde,
då den är kontrollerad av myndigheterna. Det är ju självklart, att i
den mån, som den saknar denna stämpel, men ändå kommer in i ett
samhälle, där man har stämpel, så är detta givetvis detsamma, som
att allt användande av stämpel i detta samhälle är omöjligt. Den
saken synes mig vara given. Det är en betydande import, vi haft
ifrån Linköping, ungefär 15 procent.

Men jag vill också säga för min de], att det här icke är fråga
om slakthus eller icke slakthus utan, såsom jag påpekade, det är
fråga om stad emot stad runt hela landet, om köttbesiktning med
organtvång eller köttbesiktning utan organtvång. Jag förmodar, att
det verkligen på detta område — och jag undrar om icke kammarens
ledamöter komma att besanna det — komma så småningom här liksom
eljest så olika lokala förhållanden att göra sig gällande emot
varandra, att det kommer att leda till ett införande av en statlig
kontroll på detta område. Om så skulle ske, vill jag för min del
hemställa till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han ville beakta alla dessa synpunkter, som framkommit ifrån de
olika samhällena. Kanske på sådant sätt saken löses bäst. Såsom
det nu är, tror jag, att resultatet kommer att bliva synnerligen olyckligt
för städerna genom ett bifall till utskottets förslag.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Petersson i Judingö villastad: Herr talman, mina herrar!

Herr Palmstierna började sitt anförande med att säga, att i denna
paragraf gäller det egentligen en strid mellan stad och stad och icke
— såsom i andra delar av lagen — emellan land och stad, emellan
landsortsintresse och stadsintresse. Det har han: icke rätt uti. Det
är nog här som i övrigt, samma olika intressen, som trängas med varandra,
och som man vill tillgodose på det sätt, som kan vara rimligt
och skäligt. Vi ha därvid först och främst samhällets intresse, som,
skulle jag vilja säga, egentligen är av dubbel art, Det ena att sörja
för, att samhällets invånare få ett fullt näringsvärdigt kött till sin
föda, fullt lämpligt och fritt från sjukliga förändringar. Men så har
samhället också ett ekonomiskt intresse, i den mån samhället byggt
slakthus och inrättat det så, att samhället behöver räkna på en betydande
tillförsel för att få dess stat att gå ihop. Vidare ha vi producenternas
intresse, detta intresse, som egentligen går ut på att äga så

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

pass stor rörelsefrihet i sin avsättning som möjligt, så pass litet inskränkningar
i fråga om försäljningen till olika håll, som kunna vara
förenliga med nödig omsorg om den sanitära beskaffenheten; och
vidare naturligtvis att få så bra betalt för varan som möjligt. Sedan
ha vi det tredje intresset, som är konsumenternas. Det är givetvis
att få en fullt lämplig och god vara till så rimligt pris som möjligt.
Nu är det alldeles klart att åtminstone det senare intresset kommer,
med hänsyn till priset, att kräva, att icke omsättningen tynges med
alltför många omständigheter, alltför svåra hinder, och framför allt —
skulle jag vilja säga — icke inskränkes till vissa bestämda orter, och
uteslutes ifrån möjligheten att avsätta sina varor på den marknad,
som för tillfället må vara den fördelaktigaste.

Nu äro vi ense om, att man behöver en besiktning av köttet.
Det behöver jag icke vidare orda om. Det lämpligaste och mest önskvärda
skulle naturligtvis — såsom herr Palmstierna också antydde —
vara, om man kunde få en enhetlig och efter samma grunder bestämd
köttbesiktning i alla delar av landet. Hade man det, vore det slut
på alla dessa olikheter som nu göra oss bekymmer. Men det ha vi
icke, och för närvarande kunna vi icke heller räkna på att få det,
utan vi ha att räkna med, att förhållandena i de olika kommunerna
i detta fall ställa sig olika. Somliga samhällen vilja ha besiktning
med organtvång och andra utan. Det har varit den stora striden här
förut i dag. Nu säga reservanterna, att sedan organtvång blivit infört
i vissa samhällen och man därigenom där velat tillförsäkra sig den
större grad av säkerhet att erhålla gott kött, som ligger i denna anordning,
så har man också rätt att fordra att intet kött får dit införas
ifrån annan ort än från sådan, där alldeles likadan lagstiftning
finnes, eller som det heter i denna reservations slutkläm: Det bör
vara »gällande enahanda bestämmelser för besiktning av kött, som
inom det samhälle, där köttet är avsett att saluhållas, utbjudas eller
användas för ändamål, som i § 2 omförmäles». Vad innebär då ytterst
detta krav? Jo, att enligt herrar reservanters mening den köttbesiktning,
som förefinnes i de samhällen, som icke ha organtvång, är mindervärdig,
att den icke garanterar ett gott kött. Men, bekräftar erfarenheten
detta? Vi ha åtskilliga städer — det är upplyst, att det är
tio stycken, jag tror, det var herr Palmstierna, som sade det —- där
köttbesiktning äger rum utan organtvång. Har det verkligen visat sig
att man i dessa städer blivit utsatt för hälsofarligt kött mera än på
andra platser där besiktningen är strängare, eller ha där framkommit
några olägenheter av, att besiktningen varit så anordnad, att den icke
varit förenad med organtvång? Jag har icke hört så uppgivas från
något håll och har heller ingen anledning att tro, att så är förhållandet.
Om så är, betyder det, att det är möjligt — och det säga ju
även auktoriteterna — att åstadkomma en köttbesiktning utan organtvång,
som är i sanitärt hänseende så betryggande och så fullständig
som man rimligtvis i detta hänseende kan begära. Duger denna så
besiktigade köttföda för exempelvis befolkningen i Linköping och de
andra nio städerna, och har man där kunnat förtära den, utan att
några hälsovådliga följder framträtt, ja, då vill jag säga, då duger den

Lag ang.
köttbesiktning
ock
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
och
sia tithus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

också rör Stockholm, och då kan den förtäras även här i Stockholm,
utan att däri ligger någon hälsofara för Stockholms stads invånare.

Vad är det då, som står kvar såsom bärande skäl för herrar reservanters
yrkande? Jo, det är den ekonomiska sidan av saken, det
är slakthusbyggnaden i Stockholm, som icke kan betala sig. Det vill
med „andra ,ord saga: konsumenternas i Stockholm intressen fordra
,\V hänsyn filt pris ocii tillförsel att sadant kött, som duger på andra
orter, även skall få försäljas här, — men Stockholms stads och dess
slakthusintressen fordra, att intet annat kött skall få säljas än det,
sommar ^slaktat här eller i andra städer med organtvång, därför att de
ua få bättre inkomst av slakthuset. Väger jag nu dessa intressen mot
varandra, står det för mig klart, att den stora konsumerande allmänhetens
intresse måste gå före clet ekonomiska slakthusintresset. Därför
har tåg den meningen, att reservanternas yrkande i denna del icke bör
vinna kammarens bifall.

Men det finnes en annan anledning, varför jag har tagit till orda
vid (tenna paragraf ■ ■ jag är ju icke någon fackman på detta område,
och har däruti ingen annan erfarenhet än den, jag kunnat inhämta
av diskussionen i lagutskottet — och det är den, att jag såsom
jurist har speciellt juridiska betänkligheter mot reservanternas förslag,
och dem skall jag be att få framföra till den kraft och verkan det
hava kan.

Det är nämligen så, att med överträdelse av denna lag är förbunden
en straffpåföljd. Det är alltså en strafflag i vissa avseenden
wom vi här skriva. Bland de fordringar, man ställer på en strafflag,
ax ju den, att den skall vara sa klar och tydlig, att en medborgare
något så när vet, om han bryter mot den lagen eller icke, och att
han icke skall ha alltför stor svårighet att ta reda på, om den handling,
som han begår, är belagd med straff eller* icke. Men i den
delen brister förslaget ganska betänkligt. Straffbestämmelsen ha herrarne
i 11 §: »Bryter någon mot förbud, varom i § 2 eller § 3 sägs,

höte från och med två till och med ett hundra kronor». Nå, vad
sägs nu i § 2 och § 3? Jo, jag skall ta ett konkret exempel, så att
det blir litet begripligare. En värdshusvärd t. ex. här i Stockholm
eller i vilken stad som helst, där köttbesiktningstvång är infört, får
enligt lagen icke använda annat kött till sina gäster än det, som är
försett med stämpel på sätt i lagen säges. Men då vill man val
tänka sig, att han ock är fri, ifall han köper sådant kött, som är försett
med vederbörlig stämpel. Ne], det blir han inte utan vidare, om
reservanternas förslag antages, ty då har han att göra även vissa andra
undersökningar. Han måste nämligen ta reda på först och främst,
vilka bestämmelser för besiktning av kött, som äro gällande i det
samhälle, där han bor, låt mig säga, att det är i Stockholm. Vidare
nar han att försäkra sig om, från vilket samhälle den djurkropp är
kommen, av vilken han köper ett stycke, om den är kommen från
Linköping eller från något annat håll. Och för clet tredje har han
att ta reda på, htirudana de bestämmelser om köttbesiktning äro, som
finnas pa det ställe, där djuret är slaktat? När han så tagit reda på
oestämmelserna för Stockholm — dem kan han ju en gång för alla
ha pa fickan — och när han vidare tagit reda på bestämmelserna i

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

det samhälle, denna kropp kommit från, då har han att jämföra
dessa stadganden för att se, om de äro enahanda. Brister han därntinnan,
tar han miste och tror, att bestämmelserna äro enahanda
ehuru de icke äro det, eller har han icke tagit reda på dem, och
skulle det sedan befinnas vid eventuellt åtal, att bestämmelserna äro
olika, då skall han bota, men äro de lika, då blir han fri, då är det
fullt lagligt och lojalt handlat. Mina herrar, jag tycker, att det är
litet för långt gånget att skriva eu kriminallag på det sättet.

Ur den sakliga synpunkt, som jag först framhöll, och ur den
rent formella synpunkt, som jag nu uppehållit mig vid, anser jag, att
denna bestämmelse är oantaglig, och tillåter mig därför yrka avslag
å reservationen och bifall till utskottets hemställan i denna del.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! När herr Petersson i
Lidingö har haft ordet, får jag alltid känsla av, för det första, att det
är mycket tråkigt, att han icke har samma uppfattning .som jag, och
för det andra, att det är beklagligt, att jag själv icke har hans oerhörda
förmåga, dels att när så behövs tillrättalägga en sak och dels
att, när det faller honom in krångla till den, så att den synes för
personer, som icke äro insatta i ämnet, vara alldeles omöjlig, som
nog också denna sak torde synas en och annan efter hans anförande.

De teoretiska betänkligheter, han kom med, voro emellertid rena
uppkonstruerade fall, såsom detta exempel med källarmästaren, som
skulle gå omkring i affärerna och se, om köttet kom från en ort, där
det icke var organtvång. Något sådant skulle icke kunna inträffa,
ifall paragrafen antages, ty då får icke annat kött försäljas än sådant,
förn är besiktigat enligt enahanda bestämmelser, som äro gällande i
det samhälle, där det finnes slakthus med organtvång. Följaktligen
har han icke tillfälle att inom staden komma i konflikt med denna
lagbestämmelse, ty möjligheten till den konflikt, som till äventyrs
skulle kunna uppstå, bär kommit långt tidigare än det tillfälle, då
källarmästaren köper sitt kött. Den finns nämligen endast för den,
som säljer köttet, och icke för den som köper det. Herr Peterssons
framställning är en ren konstruktion, som visserligen låter rätt bra,
när den framställes så här, men som i praktiken icke kan inträffa.
Det var den ena saken.

För det andra — vi ha ju redan diskuterat den saken förut, men
jag vill åter påpeka, dels är det så, att i § 6 föreslå vi konsekvenserna
av vad vi föreslagit i § 5, och det är icke alls, som herr Petersson i
Lidingö säger, att det är ett ekonomiskt slakthusintresse, utan det är
rent hygieniska och sanitära intressen, som vi velat tillgodose.

Herr Petersson i Lidingö påstår, att om köttet är så bra, att man
kan förtära det på andra platser, kan man förtära det även här. Det
är icke alls säkert. När icke tillförlitlig kontroll finnes, kan man icke
anse, att man med trygghet kan godtaga kött, som kommer från sådana
städer utan verklig kontroll, även om man förtär sådant kött
där.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Jäg vill
visserligen icke förlänga debatten, men jag skall dock be att få yttra
några få ord.

Först skall jag be att få instämma med herr Petersson i Lidingö
i hans påpekande, att det nog icke är riktigt, som herr Palmstierna
säger, att vid denna paragraf det rör sig om intressemotsatser mellan
stad och stad, ty naturligtvis menar herr Palmstierna, att icke något
kött skall få införas exempelvis till Stockholm, utan att det är undersökt
genom besiktning med organtvång, sedan må slakteriet ligga i en annan
stad eller på landsbygden eller i ett municipalsamhälle eller var
som helst. Det är alldeles givet, att han så menar, och under sådana
förhållanden måste naturligtvis detta beröra landsbygden i första hand.

Nu söker herr Palmstierna i motionen visa, att det är en mycket
stor oegentlighet härutinnan, att Kungl. Maj:t har beviljat Stockholm
och åtskilliga andra städer dessa skärpta bestämmelser, som föreskriva
organtvång, men att lagen samtidigt säger: ni få icke utnyttja detta
fullt ut, utan ni måste ta emot kött från andra håll, som är stämplat
under enklare förhållanden och besiktigat utan organ tvång. Jag medger,
att detta är en inkonsekvens, men det finns likvisst en möjlighet
att införa konsekvens och ordning även bär, och det är den möjlighet,
som finnes omtalad här i motiveringen till 5 §, nämligen att Kung!.
Maj:t gör, om jag så får säga, ett vertikalt snitt och förklarar, att allt
nötkött, allt kött efter större djur, skall vara underkastat organtvång,
då däremot allt kött från mindre djur, grisar och sådana, skall icke
vara underkastat organtvång. Den vägen står framhållen till Kung!.
Maj:ts begrundande i motiveringen till § 5, och den kan man ju gå
in på, och då blir det ordning och reda över hela linjen. Alla anmärkningar,
som framställts mot införandet av argentinskt kött, falla
naturligtvis under sådana förhållanden. Jag kan inte heller se, att
Stockholm eller någon af de andra större städerna, som infört organtvång,
skulle bliva lidande på detta, tvärt om, de skulle så tillvida
vinna på en sådan anordning, att de kunde vara säkra på, att allt
kött efter större djur alltid bleve besiktigat med organ. Emellertid må
nu detta bero på Kungl. Maj:ts prövning.

För övrigt vill jag säga, att herrar Östbergs och Palmstierna»
motion står och faller med nödvändigheten av organtvång, d. v. s.
med andra ord, att den är endast befogad i samma utsträckning som
organtvånget är befogat, icke längre. Man hyser stora farhågor för
att få ta emot kött från alla dessa slakterier, där besiktningsbestämmelserna
icke äro så skärpta. Jag tror, att de farhågorna äro överdrivna.
Det ligger naturligtvis i dessa slakteriers intresse — man
skulle kunna säga, att de måste vara synnerligen starkt intresseradedärav
— att tillse, att det kött, som kommer ut från dessa slakterier,
är förstklassigt och att ingen anmärkning kan riktas mot detsamma.
Det är ett livsvillkor för dessa slakterier att icke föra ut en sådan
vara, att de därigenom kunna riskera att förstöra sin marknad, och
naturligtvis ligger det även i besiktningsveterinärernas intressen att
tillse, att så icke sker. Jag tror alltså, att dessa farhågor äro synnerligen
överdrivna.

För övrigt, om det skulle visa sig, att det komme underhaltigt

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Herr Palmstierna har
icke åberopat någon statistik, när han här sökte misstänkliggöra det
kött, som besiktigas utan organtvång. Här i Stockholm är det ju ett
visst Linköpingsslakteri, som mest låtit tala om sig. Köttbesiktningsoch
slakthuslagen har tillämpats här i Stockholm i ungefär 15 månader,
från visst håll söktes det från allra första början att här misstänkliggöra
detta Linköpingskött. Med den kännedom om hälsovårdsmyndigheterna
här i Stockholm, som man har, är det även tydligt,
att de sökt göra vad de kunnat för att i de fall, där besiktning av
kött utan organ förekommit, påvisa, att köttet vore otjänligt till människoföda,
men man har icke i något enda fall kunnat påvisa detta. Jag
skulle kunna stå herr Palmstierna till tjänst med litet statistik i den
vägen, eftersom han tycks ha glömt bort statistiken denna gång. Jag
kan nämna, att såväl vid slakthuset som vid köttbesiktningsbyråerna
här i Stockholm har det inträffat, att fastän organen voro med och
veterinär övervakade hela gången vid slakten, i åtskilliga fall köttet
befunnits sjukt och odugligt till människoföda. Slakthusdirektionen
har en gång avgivit förklaring över detta, och det hette då, att detta
berodde på slakthuspersonalens bristande skicklighet. Jag tycker, att
detta är något, som visar, att de farhågor, som herr Palmstierna nyss
uttalade, äro alldeles oberättigade, och därför är det onödigt att bifalla
motionen. Vi äro naturligtvis alla ense om, att man icke i onödan
bör försvåra förmedling av ''livsmedel från producenterna till konsumenterna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad. Efter av herr talmannen i
överensstämmelse med de gjorda yrkandena framställda propositioner
blev den av utskottet föreslagna lydelsen av momentet godkänd.

§ 6, mom. 4.

Godkändes.

Efter föredragning av § 6, mom. 5 yttrade:

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Den nu förevarande
paragrafen innehåller ungefär detsamma som den gamla lagparagrafen
rörande denna sak. Ordalagen äro något förändrade, men i sak har
ingen ändring skett. Av ordalagen framgår, att det kött, som icke är
tjänligt till människoföda, får beslagtagas av vederbörande myndighet
i stad, och sedan skall köttet användas till tekniskt bruk samt att

kött från sådana ställen oftare, än som vore skäligt, skulle det ju stå
i Kung!. Maj:ts befogenhet att genom skärpta bestämmelser söka åstadkomma
rättelse i detta avseende, och jag är också alldeles övertygad
om, att det icke skall dröja länge, förrän även Kungl. Maj:t då vidtager
behövliga åtgärder i detta fall.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Nr 45.

•18

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

köttets ägare är berättigad att utfå ersättning svarande mot köttets
värde vid sådant användande. Det torde nu kunna ifrågasättas, huruvida
icke lantbrukaren själv skulle kunna få taga hem detta kasserade
kött och använda det på det sätt, som för honom är fördelaktigt,
åtminstone skulle detta kunna gå för sig i en del fall, där det icke
är fråga om några svåra smittosamma sjukdomar eller dylikt. En
ofta förekommande anledning till, att kött kasseras, är att köttet surnat.
Detta mera sedan organtvånget tillämpas. Men när kött en gång
blivit surt, så förbjuder sig dess användande såsom människoföda av
sig självt, ty det är då omöjligt att förtära. Men sådant kött kan
likväl användas för olika ändamål och har i alla fall ett visst värde.
Med nu rådande priser äro benen efter ett medelstort nötkreatur värda
omkring 4 å 5 kr., men om djuret har blivit kasserat, så får icke
bonden taga hem någon del därav, utan vederbörande slakthusmyndigheter
tager hand om alltsammans.

Nu står det i detta moment, att ägaren skall ha ersättning för
köttet. Men huru göra slakthusstyrelserna och myndigheterna i detta
fall? Ja, vad Göteborg beträffar, så vill jag nämna, att under do 8
år, som denna lag där tillämpats, har jag icke hört talas om ett enda
fall, där ägaren fått vad han varit berättigad att utfå enligt denna
paragraf. Jag har talat med många personer, som fått kött kasserat,
och jag har verkligen särskilt bemödat mig att få reda på, om det
någon gång hänt, att de fått betalt i ett dylikt fall, men, nej, de ha
aldrig fått ett öre. Jag har även gjort liknande förfrågningar här i
Stockholm, där, som sagt, lagen tillämpats i 15 månader, men varenda
en, jag talat med, har förklarat, att han aldrig fått vad han skulle
ha. Göteborgs stad får årligen in mellan 20- och 30,000 kronor på
försäljning av en del preparat, som framställts just ur dylikt kasserat
kött, men bönderna få icke något därav. Jag skall be att få såsom
betecknande fastslå och betona, huru en del slakthusstyrelser och
stadsmyndigheter efterleva de lagar, som finnas, och huru de behandla
bönder, när de själva kunna komma åt att sko sig mer eller mindre.
De krypa alltid bakom denna vackra mask, att de äro auktoriteter på
detta område och att de äro tillsatta att övervaka, att människornas
hälsa icke utsättes för risken att på det ena eller andra sättet förstöras.

Nu betyder ju det, som det här gäller, icke så särdeles mycket,
utan Göteborgs och även Stockholms slakthus må gärna fortfarande
såsom hittills ta allt detta, som bönderna rätteligen skulle ha. Jag
skulle egentligen för att icke belasta dessa myndigheters samveten med
mera, än vad där redan förut finnes, ha velat yrka avslag å detta
moment, men som jag vet, att, glädjande nog, en hel del andra städer
göra rättvisa åt köttägarna i detta fall — jag vill i det avseendet särskilt
nämna Malmö — må ju detta lagstadgande få kvarstå, och jag
har därför, herr talman, icke något yrkande att framställa.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Jag skall endast be

att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets förslag till lydelse av momentet
godkändes.

Lördagen den 17 maj.

Nr 45.

§ 7.

Godkändes.

Sedan § 8 nu föredragits, begärdes ordet av

Herr Andersson i Grimbo, som yttrade: Herr talman! Beträffande
den nu föredragna paragrafen har jag motionerat, att räkenskaperna
för köttbesiktningen och för slakthuset skola särskiljas så,
att köttbesiktningsavgifterna må kunna sättas allenast till det belopp,
som täcker själva omkostnaderna för besiktningen. Emellertid har
utskottet icke ansett eu sådan bestämmelse vara behövlig, och i motiveringen
för sitt avslagsyrkande säger utskottet, att utan något vidare
tillägg äro de föreskrifter, som i detta avseende meddelas i lagförslaget,
tillfyllestgörande för vinnande av det ändamål, som i motionen avses!
Jag har således i sak fått rätt och är därför fullt nöjd med det slut,
vartill utskottet här kommit. Jag har även förut tolkat lagen så, som
utskottet här gjort. Detta framgår bland annat därav, att jag förra
året här under en debatt i Andra kammaren i en annan fråga kom
att omnämna, att man i Göteborg, där avgifterna till köttbesiktningsbyrån
äro för höga, en del år orättvist tillgodogjort sig nettobehållningen
med bortåt 100,000 kronor. När ärendet i fråga kom till
Första kammaren, uppträdde där en ärad Förstakammarledamot, vilken
i åtskilliga år suttit i slakthusstyrelsen i Göteborg, och han var grannlaga
nog att i det sammanhanget framdraga mitt namn. Han sade
bland annat, att jag hade stått här i denna kammare och handskats
ovarsamt med sanningen. Han sade även, att Göteborgs stad hade
tagit betydligt lägre avgifter vid köttbesiktningsbyrån, än vad man
både rättighet att begära. Jag förebrådde honom sedan hans uppträdande
mot mig. Han svarade: »Ja, det där kände jag icke till,
utan jag fick uppgiften därom av viss slakthusdirektör!» Det är
emellertid tydligt, att det är samma förhållande här i Stockholm som
i Göteborg, så att man tager högre avgifter, än man har rättighet till,
och sedan använder den inkomst man på det sättet får för att förränta
de millionkapital, som äro nedlagda i de stora slakthusen. Det
torde nu vara tydligt ådagalagt, att dessa avgifter äro för höga, och
hoppas jag, att den ärade Förstakammarledamoten, som förra året
framträdde som ett slags rättfärdighetsapostel, söker få till stånd rättelse
i detta fall, och är det så, att han icke själv kan ordna upp
saken, får man väl förutsätta, att den ärade slakthusdirektören även
nu skall hjälpa honom till rätta.

Jag har, herr talman, icke heller beträffande denna paragraf något
som helst yrkande att framställa.

Härpå anförde

Herr Pettersson i Bjälbo: Jag vill endast nämna, att utskottet
varit så gott som utan undantag enigt med herr Andersson i Grimbo
om, att något bör göras härutinnan, men utskottet har ansett, att allt,
som här i lagtexten kan föreskrivas om denna sak, blivit iakttaget!

Andra hammarens protoholl 1913. Nr 45. 4

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

50 Lördagen den 17 maj.

Att emellertid något ytterligare behöver göras, är tydligt och klart.
Jag har här en taxa för dessa avgifter här i Stockholm, och där ser
man, att besiktning och slakt av ett djur icke kostar mer är enbart
besiktning av samma djur. Och det kan ju icke vara skäligt att taga
lika mycket betalt för allenast besiktning som för både besiktning och
slakt. Jag hoppas därför, att Kungl. Maj:t tar denna fråga under
allvarligt övervägande, då dessa taxor nu skola fastställas.

Jag skall, herr talman, nu endast be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

§ 9.

Denna paragraf hade i Kungl. Majds förslag erhållit följande lydelse:

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må Konungen meddela
föreskrifter angående o kontroll av kött, som införes till riket,
samt av kött, avsett för utförsel ur riket. Ej heller må lagens bestämmelser
utgöra hinder för Konungen att medgiva ej mindre att i
stad med slakthustvång nedslaktning av kreatur må verkställas, förutom
i det offentliga slakthuset, i annan huvudsakligen för utförsel av
kött ur riket avsedd och under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning
(exportslakteri), än även att kött av kreatur, slaktat i exportslakteri,
må efter besiktning och stämpling, som av Konungen föreskrives,
till salu hållas, utbjudas eller användas för ändamål, som i §
2 omförmäles, jämväl inom samhälle med köttbesiktningstvång.

Med avseende å denna paragraf hade herrar Antonsson och Rydén
i de av dem väckta, lika lydande motionerna, föreslagit att till paragrafen
skulle fogas ett så lydande tillägg: »dock att, där samtidigt
slakthustvång är gällande, besiktning och stämpling skall ske genom
nämnda samhälles försorg enligt där gällande taxa».

Vidare hade i herr Anderssons i Grimbo förut åberopade motion
föreslagits, att klara och tydliga bestämmelser måtte inflyta i förevarande
lagförslag i syfte att de svenska köttproducenterna i avseende
å besiktning och kontroll icke i något fall måtte sättas i sämre ställning
än importörer av utländsk köttvara.

Utskottet föreslog, att paragrafen skulle lyda sålunda: Utån hinder
av bestämmelserna i denna lag må Konungen meddela föreskrifter
angående kontroll av kött, som införes till riket, samt av kött, avsett
för utförsel ur riket.

Ej heller må lagens bestämmelser utgöra hinder för Konungen
att medgiva att i stad med slakthustvång nedslaktning av kreatur må
verkställas, förutom i det offentliga slakthuset, i huvudsakligen för
utförsel av kött ur riket avsedd och på av Konungen fastställda villkor
under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning (exportslakteri).

Jämväl må Konungen utan hinder av lagens bestämmelser med -

Öl

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

giva att såväl kött av kreatur, slaktat i exportslakteri, vare sig i stad
eller på landet, som ock kött av kreatur, slaktat i annan, utom stad
belägen och på av Konungen fastställda villkor under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning må efter besiktning och stämpling, som av
Konungen föreskrives, till salu hållas, utbjudas eller användas för
ändamål, som i § 2 omförmäles, jämväl inom samhälle med köttbesiktningstvång.

Mot utskottets förslag hade emellertid herrar Fetrén, Persson i
Norrköping och Borg anmält reservation.

Paragrafen föredrogs, varefter ordet på begäran lämnades till

Herr Rydén, som yttrade: Det lönar sig knappast att här framställa
ett yrkande, som avviker från utskottets förslag, och jag hade
även tänkt att avstå från att yttra mig i denna fråga, men under
debatten här i dag har framkommit en del saker, som gör, att jag
känner det som eu hederssak att inlägga en gensaga mot en del av
vad som här sagts. Denna debatt har ju fått en stark färg av de
mellanhavanden, som herr Andersson i Grimbo och den befolkning,
som han närmast representerar, har haft med Göteborgs slakthus.
Här har under denna debatt en kommunal myndighet i Göteborg,
som icke har någon försvarare här, oavbrutet fått sitta på de anklagades
bänk och blivit tillvitad en mängd saker, i fråga om vilka
det är för kammaren omöjligt att bedöma, om det, som här sagts, är
fullt rättvist eller ej. Detta har gjort, att jag icke velat blanda mig
i denna debatt på ett tidigare stadium. Förra gången frågan var före
och även i dag har man från det håll, som är fientligt sinnat mot
Göteborgs slakthusstyrelse och som har sina representanter på Göteborgs-
och Bohuslänsbänken, framställt saken så, som om jag i min
motion skulle ha åsidosatt intresset av att få billigare levnadskostnader
i städerna. Jag sade förra onsdagen, att jag betraktar denna lagstiftning
såsom synnerligen svår och grannlaga, och debatten har ju
klarlagt, att här stå intressen mot intressen och berättigade intressen
mot berättigade intressen, och det är ytterst svårt att här kunna genom
en lag rättvist avväga åt alla håll, vilket ju är vad jag här med min
motion åsyftar. Enligt min uppfattning är slakthusintresset ett av
städernas berättigade ekonomiska intressen, och det gladde mig att
höra herr Petersson i Lidingön framhålla detta i motsats till deri
ytterlighetsståndpunkt, som representeras av en granne här till mig,
då han nämligen medgav, att man borde taga hänsyn till detta städernas
berättigade intresse. Det är detta, som jag velat framföra i
min motion genom det tillägg, som jag där föreslagit till § 9. Slakthusen
äro ju inga affärsföretag, utan de för dem gällande taxorna
regleras ju av andra myndigheter, och det står tydligt föreskrivet, att
de icke få taga någon vinst, utan det högsta de få gå till är att taga
ränta på det nedlagda kapitalet. Vad Malmö stads slakthus vidkommer,
vågar jag säga, att där icke utvecklar sig någon onödig lyx eller
dylikt, utan det har varit ett företag, som enligt min uppfattning länt
samhället till nytta. Det har emellertid gått dåligt i ekonomiskt av -

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 46.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

seende, beroende på, att taxorna fastställts av andra myndigheter och
man icke fått anlägga rena ekonomiska och affärssynpunkter på företaget.
Det har gjort mig ont att höra, att man här velat från lantmannahåll
framställa slakthusen, ja, man har i det sammanhanget
icke nämnt Malmö, utan endast Göteborg — såsom något, som vore
motsatt lantmännens intresse och som vore rent av fientligt mot
eller skadligt för allmänhetens intressen. Så bör man enligt min
uppfattning icke se denna sak. I Malmö, där vi nu haft slakthus
rätt länge, råder en allmän belåtenhet med detsamma, och
jag tror, att om man skulle fråga lantmännen från Malmöhus län
om denna sak, så skulle man nog finna, att de icke ville uppträda
mot Malmö slakthus på samma sätt, som herr Andersson i
Grimbo här uppträtt mot Göteborgs slakthus. Nej, belåtenheten är
nog i allmänhet rätt stor. Även om det kan vara så, att slakthuset
medfört en fördyring av ett par öre å högsta klassens kött, har det
dock medfört en stor nytta för arbetarbefolkningen så till vida, att
tack vare just slakthuset har en del billigare slag av kött kommit in
på marknaden, som icke förut fanns där, så länge man icke hade ett
slakthus, såsom inälvorna och de organ av djuren, som lantmännen
i dag så kraftigt förfäkta rätten att få behålla hemma. Detta har nu
kommit in på köttmarknaden, och det har därigenom blivit tillfälle
för arbetarbefolkningen att för billigt pris kunna förskaffa sig näringsmedel,
som, enligt vad som vitsordas från alla håll, äro både nyttiga
och användbara. Vidare har slakthuset medfört en annan sak, nämligen
att kött, som man eljest skulle helt enkelt ha ratat, genom
lämplig behandling i slakthuset, nämligen genom sterilisering, gjorts
användbart till människoföda och kunnat försäljas till billigt pris.
Allt detta har visst icke saknat sin betydelse i de små medborgarnas
hushållsbudget, och därför vill jag säga lantmännen här i kammaren,
att det är fullkomligt orättvist emot mig och dem, som underskrivit
min motion, då man säger, att vi åsidosatt den synpunkten, att arbetarbefolkningen
och småfolket över huvud taget böra beredas möjlighet
till billigare livsmedel. Så långt min erfarenhet från den stad,
som jag representerar, sträcker sig, har slakthuset visat sig vara till
nytta, och man har på alla håll varit nöjd med detsamma. Jag har
icke hört lantmännen där nere framkomma med sådana klagomål,
som vi här hört framkomma från ett visst håll mot ett annat slakthus.
Jag får säga, att om det på ett håll är berättigat missnöje på
detta område, så är det icke lagen, som är orsaken därtill, utan det
måste då vara andra förhållanden, som åstadkommit detta.

Nu är det ju klart, att ett införande av denna slakthuslag kommer
att i väsentlig mån förstöra intresset för slakthusinstitutionen.
Det har ju hittills icke upprättats mer än 4 å 5 slakthus i landet,
och efter min övertygelse kommer efter denna lags tillkomst icke
några nya dylika slakthus att byggas, utan det år exportslakterierna,
som här fått ett stort handtag. Exportslakterierna äro ju naturligtvis
också ett samhällsintresse, särskilt ifall de ha fått formen av andelsöretag,
alltså äro kooperativa företag. Det intresse, som exportslakterierna
representera, är, vågar jag saga, ett intresse, som man
har all anledning att tillgodose, men såvitt jag känner till, äro 80

Lördagen den 17 maj.

Nr 45.

eller 75 procent av alla exportslakterier rent enskilda företag, i vilka
lantmännen själva icke ha några ekonomiska intressen. Någon kooperation
har där icke förekommit, och därför vill jag säga, att det är bra
hårt att se, att man här stiftar en lag, som direkt gynnar dessa enskilda
exportslakteriintressen på bekostnad av de samhällen, som byggt
slakthus, icke såsom affärsföretag, utan, vill jag säga, av sociala och
hygieniska motiv. Detta finner jag, som sagt, vara hårt, och jag har
därför här försökt att förslagsvis framställa ett yrkande, som skulle
tillgodose dessa samhällens berättigade intressen. Mitt förslag kommer
icke enligt min uppfattning att medföra en sådan dubbelstämpling
eller dubbelbeteckning, som man sagt: det har icke med motionen
avsetts, ty något sådant behöves icke, utan vad motionen avser
är att förlägga besiktningen till den stad, där varan skall försäljas.

Jag har, herr talman, här velat begagna detta tillfälle till att
något litet reagera mot de rent överdrivna skildringar, vi här hört,
och de enligt min uppfattning alldeles ohemula beskyllningar, som
framkommit mot en myndighet, slakthusstyrelsen i Göteborg, som här
i dag liksom även förra gången suttit på de anklagades bänk utan
möjlighet att försvara sig. Jag har här även velat betona, att sådant
tal icke har någon tillämplighet med avseende å det slakthus, som
vi byggt i Malmö.

Herr talman! Jag inser utsiktslösheten av att här kunna få något
yrkande igenom, och jag skall därför avstå från att nu framställa
något sådant.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Grimbo; Herr talman! Första stycket av nu
förevarande § 9 lyder: »Utan hinder av bestämmelserna i denna lag
må Konungen meddela föreskrifter angående kontroll av kött, som införes
till riket». Jag ber nu att få yttra några ord angående denna
fråga.

På sin tid tillsattes en kommitté för att verkställa utredning
angående import och export av kött. Denna kommitté avgav sitt
betänkande i december 1909. Lantmännen ha nu i flera år väntat
på, att regeringen skulle komma med något förslag rörande import
av kött. Något sådant förslag har emellertid ännu icke kommit,
fastän kommittén framlagt ett fullständigt lagförslag i det avseendet.
Icke mer än dessa rader ha kommit rörande den saken. Det
heter här, att Konungen skall meddela föreskrifter för import av kött.
Ja, denna rätt har ju Konungen haft hittills, och jag anser det därför
vara alldeles onödigt, att man skall föra in denna bestämmelse i
lagen endast för att lugna lantmännen, som gått och väntat på en
lagstiftning i ämnet. Det är en stor missräkning, att man icke fått
mera av herr statsrådet, än vad som här är fallet.

Vidare heter det i fortsättningen av samma stycke: »----— —

— samt av kött avsett för utförsel ur riket.» Ja, även i det avseendet,
när det gäller export, har Konungen hittills haft befogenhet att
utfärda de föreskrifter, som ansetts erforderliga. Man har här, när
det gäller exporten, att göra bestämmelser av två olika slag. Dels

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag an3-köttbesiktning
och
tlahthVf.
(Forts.)

Lördagen den 17 maj.

måste man iakttaga bestämmelserna i det land, dit köttet skall införas,
och dels vill man ju även bevara den marknad, man vunnit
för sina exportvaror i utlandet, .lag vill i detta sammanhang erinra
om. runmärket för smör och fläsk, vilket ju visat sig vara till synnerlig
fördel för lantmännen.

Jag kan, som sagt, icke fatta, varför detta första stycke av § 9
skall intagas i lagen. Någon ändring i det avseonde, som jag här
skulle önska, kan nu icke vidtagas, men för att ej i onödan göra
lantmännen uppmärksamma på, att de här befinna sig i sämre ställning
än importörerna äro och för att så långt som möjligt bevara
husfreden, skall jag nu yrka avslag å hela första stycket av förevarande
paragraf.

I fortsättningen av denna paragraf givas bestämmelser angående
exportslakterier och dylikt. Enligt den gamla § 3 hade föreningar
och andra dylika sammanslutningar rättighet att uppföra slakterier,
som ställdes under offentlig kontroll. Enligt de nya bestämmelser,
som här föreslås, skulle det bero på Konungen, huruvida sådant medgivande
skulle lämnas. När vi veta, att utvecklingen gå,r i den riktningen,
att det i allt större utsträckning uppstår ekonomiska sammanslutningar
lantmännen emellan, innebär denna ändring, säga vad man
vill, onekligen en försämring och ett hinder för den kooperativa rörelsen
bland lantbefolkningen. Jag skulle därför ha önskat, att den
gamla § 3 hade bibehållits oförändrad, men det är ju icke värt att
tänka på att nu få till stånd någon ändring av det föreliggande förslaget
i överensstämmelse med vad jag här uttalat, varför jag inskränker
mig till det yrkande, som jag här förut framställt.

Vad herr Rydén yttrat mot mig — så kan icke vare sig han eller
någon annan påvisa, det jag överdrivit. Hans motion bemötte jag i onsdags.

Herr Pettersson i Bjälbo: Jag skall endast be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Andersson i Skivarp: Jag vill blott yttra ett par ord.
Den erfarenhet, som vi uti Malmöhus län ha på detta område, är

den, att slakthuset i Malmö icke visat sig vara till skada för lant brukarna,

utan tvärtom ha vi funnit, att det varit lantmännen till
gagn. Tack vare tillkomsten av detta slakthus, ha vi kunnat exportera
kött, som varit utmärkt och till goda priser, och vidare har man
inom det samhälle, dit detta slakthus är förlagt, kunnat förskaffa sig
prima kött. Vad exportslakteriet i Trelleborg beträffar, tror jag, att
det är en god affär, och lantmännen äro även mycket nöjda med
detta, liksom med slakthuset i Malmö. Detta är den uppfattning jag
fått, och jag har talat med rätt många om saken. Dessa offentliga

slakthus äro, som nämnt, icke byggda för att giva förtjänst, utan

samhällena ha uppfört dem för att kunna få en ordentlig kontroll
över de varor, som allmänheten inne i städerna skall förtära. När
städerna underkasta sig dessa uppoffringar, må man väl icke heller
förtänka dem, att de vilja ha någon inkomst för allt detta. Jag kan
icke undgå att tycka, att det varit alltför stor opposition mot slakthusen;
de äro enligt min mening till nytta för invånarna inom sam -

Nr 45.

Lördagen don IT maj.

faäilena, på samma gång som de även äro till gagn för den allmänhet,
som skall leverera varor till dessa slakthus. Om vi t. ex. tänka oss,
att det skulle bli uppsjö på kreatur och man icke har slakthus, så
faller priset genast, då det icke linnes någon, som kan taga emot alla
dessa kreatur. Det blir då mellanhänder, som komma att köpa upp
dem, och prisfallet kan för dem, som leverera kreaturen, bliva kännbart
nog. Om däremot slakthus finnes, så är det möjlighet att där
kunna få kreaturen slaktade, och sedan kan köttet hängas in i kylhuset.
På det sättet undviker man, att allt köttet kommer ut i marknaden
på en gång och man kan under hand reglera detta. Hur man
än vänder saken, är det dock så, att slakthusen bliva till nytta och
gagn såväl för lantmännen som för konsumenterna i samhällena, och
jag kan därför för min del icke annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Grimbo: Det är endast en formell anmärkning,
som kan göras med anledning av det yrkande, jag här nyss
framställde. Om första stycket av förevarande paragraf uteslutes, bör
det stycke, som nu är stycket nr 2 och som då skulle bli första
stycket, börja på följande sätt: »Ej må lagens bestämmelser utgöra
hinder för Konungen att medgiva» etc.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Petersson:
Blott ett par ord! Det är givet, att jag icke har anledning att taga
åt mig, vad herr Andersson i Skivarp hade att säga om slakthuslagen
och slakthusen. Jag har icke uttalat klander mot slakthusen. Varifrån
klandret kommit, vet jag icke. Jag tror, att slakthusen hava
och komma att få en viktig uppgift, jag menar de kommunala. Men
det finns också ett annat behov, som mer och mer tränger sig fram.
I samma mån som exporten, i synnerhet av fläsk, ökas väsentligt,
framträder nämligen givetvis ett behov av exportslakterier vid sidan
av de kommunala slakthusen. Det är väl ingen, som menar, att man,
när det gäller anläggande av exportslakterier, skall vänta och se, om
icke de kommunala slakthusen kunna utvecklas, så att de kunna fylla
detta behov.

Nu har herr Andersson i Grimbo sagt, att man i § 9, varom nu
talas, gjort en försämring, därigenom att man till Kung!. Maj:t överflyttat
den rätt, som förut varit given åt Konungens befallningshavande
i respektive län, nämligen rätten att godkänna de slakthus, som behövas
utöver de kommunala, således även exportslakterier, och meddela
föreskrifter rörande kontrollen av dessa. Herr Andersson i Grimbo
bör förstå, att i och med exportens ökande ställes också krav på, att
vi inom landet ha en sådan kontroll, att vi åtminstone kunna proponera,
att den skall godkännas i det land, till vilket man exporterar,
och särskilt gäller detta i fråga om fläsk. Vi ha således behov
att för fläsk få ett nationellt märke, som gör, att det godkännes i
importlandet, d. v. s. England. Detta kan faktiskt icke åstadkommas
med mindre, än att vi här i landet få bättre kontroll och mera betryggande
bestämmelser i detta avseende, och det är vad man vill
vinna genom att lägga detta i Kungl. Maj:ts hand. Jag tror, att

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Nr 45.

Lag ang.
köttbesiktning
och
slakthus.
(Forts.)

Ang. ändring
i gällande
tull satser å
sp annmål.

Lördagen den 17 maj.

detta icke innebär en försämring, utan tvärtom en förbättring, och att
det ovillkorligen kräves av de nya förhållanden, i vilka vi nu kommit..

Herr Andersson i Skivarp: Jag vet icke, var herr statsrådet
fått det ifrån, att jag riktat något klander emot honom. Jag undrarr
om herr statsrådet varit inne under hela tiden och hört, vilka anfall
man riktat mot slakthusen, dels under detta sammanträde och dels
under den förra debatten.

Göteborgarna få svara för, hur de ha det ställt med sina slakthus.
I Malmöhus län hava vi emellertid såväl ett offentligt slakthus
som exportslakterier, och alla hava skött sig så, att de borde få bibehållas
utan att det behövde bli något bråk därom från något håll.
De göra nytta var på sitt område, och det tror jag, att jag också
nämnde i mitt förra anförande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets förslag till paragrafens
lydelse samt vidare på bifall till samma förslag med den
ändring, som under överläggningen föreslagits av herr Andersson i
Grimbo; och fattade kammaren beslut i överensstämmelse med denförstnämnda
propositionen.

§§ 10—16, slutstadgandet samt lagförslagets rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarensbeslut
i fråga om lagförslaget.

§ 5.

Vid härefter skedd föredragning av lagutskottets utlåtande nr 33,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1, 2, 3, 4 och 7 §§ i förordningen den 17 maj
1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om.
häradsting, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande nr 45,,
i anledning av väckta motioner om ändring i gällande tullsatser å.
spannmål samt upphävande av tullarna å korn och smör.

Punkten l:o, angående ändring i gällande tullsatser å spannmål..

Uti en inom Andra kammaren av herr Månsson m. fl. avgiven,,
till bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 126, hade föreslagits, att
Riksdagen måtte besluta att göra följande ändringar i nu gällande
tulltaxa:

Lördagen den 17 maj.

Nr 45.

»tullen å råg, vete och korn; ävensom ärter och bönor, tjänliga Ang. ändring
till människoföda, 2 kronor per 100 kilo, tulUatte''***•

havre; ävensom vicker, soyabönor samt andra ärter och bönor, ej ^pannmäL
till nästföregående rubrik hänförliga, fria; (Forts.)

malt, även krossat, 100 kilo 3 kronor 50 öre;

majs, fri;

mjöl och gryn, alla slag; ävensom mjöl av arrowrot och andra
vegetabilier, ej till annan rubrik hänförligt, 100 kilo 3 kronor 50 öre.»

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade dock avgivits av herr Månsson, som yrkat bifall
till sin motion.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Månsson, som yttrade: Herr talman, mina herrarl Ut skottet

har avstyrkt motionärernas förslag med bl. a. den motiveringen,
att livsmedelstullarna hava »ett så intimt samband med de tullar, som
utgöra skydd för industriens alster, att en väsentlig nedsättning av de
förra säkerligen skulle påkalla förändringar äfven med avseende å de
senare». Det säger vidare: »I sådant hänseende må påpekas, att jordbruket
och dess binäringar i deras egenskap av viktiga avsättningsområden
för landets industri röna påverkan av de högre priser på
arbetskraft och redskap, som betingas av det tullskydd, industrien
åtnjuter.»

Nu kan man icke precis uppdraga en bestämd gräns mellan å
ena sidan jordbruks-, livsmedels- och å andra sidan industritullarna,
ty det är många industritullar, exempelvis på margarin, mjöl och alster
av bageriverksamheten, som måste anses vara livsmedelstuliar.

Jag skall icke närmare beröra det gamla talet om, att tullarna
förorsaka högre priser på arbetskraften. Det är lika många gånger
bemött, som det framkommit, och för varje gång kraftigare bemött,
än det framförts. Men man vet ju väl, att den drunknande aldrig
släpper ett halmstrå, och när man har så få och så svaga argument,
som protektionisterna alltid bestått sig med, då begriper man, att de
i förtjusning hakat sig fast vid det så många gånger ihjälslagna argumentet,
att tullarna skapat dyrare arbetskraft. Jag hade för öfrigt
tillfälle att syssla med detta i det anförande, jag höll förra onsdagen.
Arbetslönerna hava stigit över hela världen. Man tvistar om, huruvida
de stigit per tillverkad nyttighetsenhet överallt, maskinerna ha
infört ett annat arbetssätt, så att en man tillverkar mycket fler nyttigheter
nu än förr på en viss tid. Att de stigit per timme, per dag,
per månad, per år, det erkänna alla, och detta gäller lika över hela
världen. I frihandelsländer hava lönerna stigit avsevärt mer, än vad
de gjort i tullskyddade länder; och detta finner jag helt naturligt. Ty
det är klart, att när de, som arbeta, betala en avsevärd del av priset
för de varor, de köpa, i skatt till arbetsgivare och fabrikanter och

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Aiiy.ändring vidare en stor indirekt skatt till staten, måste deras hem bliva urt
?röpta, svagare, mindre kraftiga att stå emot en attack från det håll,

''spannmål1 dar man pressa upp arbetstiden och pressa ned arbetslönerna.

(Forts) Detta är solklart, och ingen i hela världen bestrider mig veterligen
det. Följden är, att lönerna med naturnödvändighet måste vara lägre
i ett tullskyddat land och högre i ett med detta för övrigt jämnställt
frihandelsland. Friherre Nils Ericson sade också i Första kammaren
den dag, då tullarna genomtrumfades, att ingen arbetsgivare betalar
mer, (in han är tvungen till. Om jag har en fabrik, har jag icke
råd att idka välgörenhet. Jag betalar mina råvaror och min arbetskraft
till gängse pris, men ingenting därutöver. Det må vara mina
arbetares ensak att genom organisation och på andra vägar söka erhålla
verklig valuta för den vara, som de sälja. För mig gäller det
att kunna bjuda marknaden en konkurrenskraftig vara. Det är min
uppgift,

Däruppe i det utskott, där jag är suppleant, har det för dem,
som nu i allmänhet åberopa sig på industritullarnas tillvaro som betingelse
för att behålla jordbrukstullarna, icke saknats tillfälle och
medel att avsevärt sänka, ja, rent av bli av med industritullarna.
Där har t. ex. varit fråga om tullen på superfosfat, på cement, på
järnplåt, kopparplåt, havregryn, risgryn och på alla möjliga andra produkter.
Ja, när det gällde en så oskyldig artikel som reveteringsmattor,
vars tillverkning tillgår på det sättet, att några barn på vintern
springa ut på isen och riva av torr vass och binda ihop den med
garn, till och med då tyckte man sig vara förfärligt tillmötesgående,
när man rättade ett misstag, som gjorts av tulltaxekommittén och
Riksdagen, då man fått ändra dessa mattors värdetull till vikttull.
Det ansågs som ett stort tillmötesgående, då man häromdagen reviderade
tullen till rimliga proportioner.

Man kämpar vid varje tillfälle för att erhålla beskattningsrätt
eller skydd, som man kallar det. Jag vill försäkra de herrar, som
ivrigast ropa, när det gäller att sänka spannmålstullarna, att vi icke
kunna avvara dem, eftersom vi hava industritullar; jag vill försäkra
dem, att jag skall bli dem en villig hjälpare, när det gäller att kapa
av industritullarna, hur djupt de än vilja gå. Man vill icke här gå
rakt på sak och säga: vi vilja icke vara med om att sänka mjöltullen
och spannmålstullarna.

Man säger nu i betänkandet, att jag endast yrkat på jordbrukstullarnas
sänkning. Detta är alldeles fel. Jag har visserligen yrkat
på en sänkning av 1 krona 70 öre per deciton på jordbrukstullen eller
att tullen å vete, råg och korn må sänkas från nuvarande 8 kronor
70 öre till 2 kronor. Men på motsvarande industritull, nämligen tullen
på mjöl och gryn, yrkar jag en sänkning av 3 kronor per deciton,
eller att nuvarande tullsats kronor 6: so skall sänkas till 3: so. Jag
yrkar alltså en sänkning av 3 kronor på industritullarna och av 1
krona 70 öre på jordbrukstullarna. Likväl säger man: vi kunna icke
kapa av jordbrukstullarna, därför att industritullarna icke följa med.

De spannmålstullar, vi nu hava i Sverige, äro visserligen icke enastående,
icke de högsta i världen, men i genomsnitt tillhöra våra tullar
de allra högsta. Det är blott Spanien, Tyskland, Österrike-Ungern,

Lördagen den 17 maj. 59 Nr 45.

som gå före, och så Grekland, som är alldeles tvunget att för att få, Ang. ändring

något i statskassan taga upp skatt i denna form, medan det annars

vore omöjligt att taga ut någon skatt ur det fattiga landet. spannmål,

Men för övrigt äro våra spannmålstullar så höga, att det är en (ports.)
verklig skam. Vi hava 3 kronor 70 öre i tull för vete, råg och korn,
under det att Norge bär för vete 60 öre, för korn 22 öre och för havre
40 öre. Vi hava 6 kronor 50 öre för vetemjöl, och Norge har 2 kronor,
ja, d. v. s. ser jag efter i den tyska generaltulltaxan för alla jordens
stater, så finner jag, att den högsta tullsatsen i Norge är 2 kronor,
medan mest gynnade stater hava 50 öre i tull på rågmjöl. Tror
någon, att det därför växer mindre korn och råg på enviss areal jord
av visst jordbruksvärde i Norge än i Sverige? Visst icke.

I Belgien finnas inga spannmålstullar utom tullen på havre, som
märkvärdigt nog uppgår till 2 kronor 20 öre, och vetemjölstullen på
1 krona 43 öre. I Holland, England, Finland, Ryssland och Danmark
finnas inga spannmålstullar. Om någon tror, att man exempelvis i
Finland eller Danmark i jordbrukshänseende är sämre ställd än här,
bedrager han sig. Om det icke vore för att spara tiden och ej trötta
kammaren, skulle jag kunna draga fram bevis för detta till i övermorgon
kväll utan avbrott.

Uppe i utskottet är man ganska vankelmodig av sig. När vi vilja
sänka en tull, äro medlemmarna i utskottet så förfärligt frihandelsvänliga,
att de vilja sänka alla tullar; det behövs blott en smula utredning.
Men när vi komma med en sådan motion som partimotionen
och det gäller avskrivning utav en viss del av alla tullar och därtill
utredning med avseende på resten, är man åter så eftertänksam, att
man icke vill vara med om att sänka några tullar över huvud taget,
och absolut icke generellt, ty det verkar så olika. Nej, säger man,
kom då hit med en tull i sänder, så skola vi se på den och möjligen
sänka den. Vi komma återigen med en tull i sänder. Visan har förändrats;
man kommer nu och vill sänka alla tullar, men det måste
vara utredning och system i det hela. Jag vet icke, vad man skall
kalla denna utskottets hållning. Jag vet icke, vart liberalismen har
tagit vägen inom utskottet, och för övrigt icke heller, var socialismen
håller till.

Med ett bifall till mitt och mina medmotionärers förslag skulle
ändå vårt land stå såsom det nionde i ordningen i hela världen med
avseende på vetemjölstullens höjd och såsom det fjärde eller femte
med avseende på rågmjölstullarna. Vår vetetull blir fortfarande den
åttonde, rågtullen blir den sjätte och korntullen likaså den sjätte,
uppifrån räknat av alla världens tullar. Det synes mig i alla fall
vara rätt kraftigt, när vi tänka på, att det bland dem, som ha ännu
högre tullar än vi, det finnes en del länder, som regeras på ett sådant
sätt, att det närmar sig utplundring av dem, som icke hava
medbestämmanderätt i statens styrelse.

lag skall nu något fortsätta med mitt förra anförande från onsdagsdebatten,
som jag då avbröt, emedan kammaren började bli trött.

I detta nämnde jag,, att tullarna icke alls beträffande odlingens tillväxt
hava fyllt de förhoppningar, man ställde på dem. Systemet
har icke kunnat förverkliga de löften, som man så rikligt strödde

Nr 45. 60 Lördagen den 17 maj.

Ang. ändring omkring sig, när man genomtrumfade dessa tullar. Det kan sättas
1 fråga’ °m enS 8°dsägama ha fatt de förhoppningar uppfyllda, som

spannmål. de ställde på systemet.

"(Forts.) Nu vet jag, att vissa herrar alltid studera noteringarna med ett

visst mål för ögonen, nämligen att kunna påvisa ett tillfälle, när det
på världsmarknaden är ett sådant utbud av spannmål, att priset här
hemma pressas ned, så att det blott är en och annan krona, som
skiljer mellan världsmarknadens och våra priser här. Men ser jag
på Stockholms handelskammares noteringar i genomsnitt, finner lag,
att tullarna äro fullt verksamma, framför allt beträffande utländskt
vete och råg. Däremot finner jag, att beträffande inländskt vete och
råg är förhållandet icke alltid detsamma. Om jag exempelvis jämför
genomsnittsnoteringarna i Danmark enligt grosserersocietetens årsberättelse
med våra genomsnittsnoteringar, finner jag, att skillnaden var
1905 för utländsk råg mellan Danmark och Sverige B kronor 1 öre,
och för svensk råg 2 kronor 3 öre. 1906 var skillnaden för utländsk
råg B kronor 26 öre och för svensk 3 kronor 14 öre, 1907 för utländsk
råg 3 kronor 42 öre och för svensk råg 1 krona 40 öre. 1908 för
utländsk råg 5 kronor 2 öre och för svensk råg 2 kronor 86 öre.
1909 för utländsk råg 4 kronor 90 öre och för svensk råg 4 kronor
21 öre, högt över tullmurens överkant händelsevis. 1910 var skillnaden
för utländsk råg 3 kronor 72 öre och för svensk råg 2 kronor
38 öre. I genomsnitt för åren 1905—1910 var alltså skillnaden för
utländsk råg 3 kronor 88 öre och för svensk råg 2 kronor 66 öre.

Vi finna alltså, att skillnaden mellan 3 kronor 70 öre och 2
kronor 66 öre blir icke mindre än 1 krona 4 öre. Så mycket under
tullmurens överkant ligger alltså det pris, som jordbrukaren här i
genomsnitt erhållit för sin råg, medan åter den råg, som kommit
utifrån, har stått 18 öre över tullmurens överkant. Detta vittnar
om, att när kvarnägare och grosshandlare köpa råg av jordbrukarna,
erhålla jordbrukarna icke mer än i genomsnitt ungefär 2/s av tullens
belopp. Vem lar resten? Jo, folket, säga de herrar, som försvara
systemet. Jag tror inte, att folket får resten.

Ser jag på mjölnoteringarna, finner jag något annat. Jag hade
tillfälle i mitt förra anförande att jämföra priserna mellan Ungern
och England och mellan Tyskland och England. Man förebrådde
mig senare under debatten, att jag icke hade svenska siffror, och nu
skola herrarna få sitt lystmäte i dag av sådana.

I en kvarn på Sveriges västkust — jag nämner inga namn av
viss anledning — stod det bästa vetemjölet den 1 mars i 26 kronor
50 öre, och i kvarnarna på ostkusten stod det i 26 kronor. Den 17
mars var priset 26 kronor 50 öre på västkusten och 25 kronor 75
öre på ostkusten; den 29 mars var det 26 kronor 25 öre på västkusten
och 25 kronor 75 öre på ostkusten: den 5 april var det 26
kronor 25 öre på västkusten och likaledes 26 kronor 25 öre på ostkusten;
den 12 april 26 kronor 75 öre på västkusten och fortfarande
26 kronor 25 öre på ostkusten. Den 19 april var läget oförändrat
på båda platserna. Den 26 april var priset 27 kronor på västkusten
och 26 kronor 50 öre på ostkusten och den 3 maj var det 27 kronor
50 öre på västkusten och 26 kronor 50 på ostkusten.

Lördagen don 17 maj.

Öl

Nr 45

Nu fick jag från danska Brugsforeningen för en stund sedan ett -Ang. ändntvr
telegram av följande lydelse: * gällande

»Rigsdagsmand Fabian Månsson, 2:det Kammer, Stockholm. Spannmål''1

Noteringerne for husholdningshvedemel var fra 7/3 til 25/4 ufor- ’ ™ t ''
andret 19,25/19,75 per 100 kg. groftrugmel: 7/3—13,00/13,50, 14/3—

13,00/13,50, '' 28/3—13,00/13,50, 4/4—13,00/13,25, 11/4—13,25/13,50,

25 4—13,50/13,75. Brugsforeningen».

Om jag ser på detta telegram, vad finner jag då? Jämför jag
dessa danska priser med priserna vid de svenska kvarnarna, finner
jag, att priset på vetemjöl, prima vara, i Sverige har legat 7 kronor
å 7 kronor 75 öre över motsvarande danska pris. Tullen är blott 6
kronor 50 öre per deciton. De svenska kvarnarna hava alltså lyft
hela tullbeloppet och därtill legat lägst 50 öre och högst 1 krona
25 öre över tullmurens överkant. Ser jag däremot på de danska
tidningarnas noteringar, äro förhållandena en liten nyans annorlunda.

Man kommer ned i en skillnad på ungefär 5 kronor per deciton.

Jag vet inte, varför de kooperativa föreningarna i Danmark hålla
lägre priser, men det veta måhända de, som äro specialister på mjöl,
vilket jag icke är.

Däremot är det riktigt, att tullen icke helt utnyttjas, när det
gäller groft sammanmalet rågmjöl. Jämför jag exempelvis Brugsforeningens
uppgifter från Köpenhamn med Göteborgs Handelstidnings
noteringar från kvarnarna i Halmstad och Göteborg, finner jag, att
den 14 februari var noteringen i Göteborg 18 kronor 25 öre och i
Köpenhamn 14 kronor 50 öre. Således är det 3 kronor 75 öre i tull,
som kvarnarna lyftat. Men sedermera den 4 april var noteringen 18
kronor vid västkustens kvarnar och 13 kronor 25 öre i Köpenhamn.

Skillnaden blev då ungefär 5 kronor mellan danska brugsforeningarnes
i Köpenhamn pris och västkustens här. Den 11 april är skillnaden
4 kronor 75 öre; den 18 april jämnt 5 kronor och den 9 maj
är skillnaden jämnt 4 kronor; då har den återigen minskats. Vi se
sålunda, att kvarnarna, när det gäller det sammanmalna rågmjölet,
i allmänhet ej lyfta hela tullbeloppet, och det är måhända därför —
och däri skola nog de, som äro specialister på denna vara här i kammaren,
giva mig rätt — att Tyskland ligger över med sina utförselpremier
och pressar ned priserna. Tyskland pressar upp priserna i
eget land till den grad och med sådana medel, att det, om icke
direkt, så dock indirekt, övar välgörenhet mot oss, och, såsom jag
visade i mitt anförande i onsdags, övar det ofta direkt välgörenhet
mot de länder, som få mottaga vederbörande på det sättet nedpressade
vara. Men om det är sant, att kvarnarna icke lyfta hela tullen
på sammanmalet mjöl, är det dock tämligen nära i allmänhet, och
därtill kommer, att på siktmjöl och gryn lyfta de tullen till ett
belopp ganska högt över tullmurens överkant därtill.

Men nu kommer en annan historia, som kommer att ytterligare
förskjuta förhållandet mellan frihandelsländerna och de tuliskyddade
länderna. Varje handlande och grosshandlare här hemma erkänner, att
om han säljer en vara, vars pris är ett visst på en viss enhet — låt

Nr 45-

62 Lördagen den 17 maj.

Ang. ändring oss saga 1 kg. och 1 krona — och han beräknar att få 10 % avance

tuUsatser^i varan, så blir det 10 öre per enhet, men om varan fördyras till

spannmål. kosta 1 krona 50 öre pr kg. i stället för 1 krona, och han be(Forts.
) räknar att, då stegringen gärna sker gradvis, fortfarande få 10 %
avance, så blir avancen per enhet i det givna exemplet 15 öre mot
förut 10 öre. Det uppkommer då i tullskyddade stater en förskjutning
uppåt genom sådana mellanhänder av alla slag genom grosshandeln
och minuthandeln, så åt c man får först skatta till staten och
sedan till den enskilde och vidare skatt på skatt och skatt på skatt
och skatt på skatt tre trappor upp över varandra, ty grosshandlaren
och handlanden äro icke skatteinkrävare gratis, det kan man ju icke
heller begära. Därför är jag säker på, att, om man gör en utredning
och infordrar 100 eller 150 böcker från de danska brugsforeningarna
och ser efter vad som betalas per kg. för vederbörande vara under
eu lång följd av år och så infordrar från föreningar, handlande och
kunder här i landet 150 böcker och ser efter, hur vederbörande vara
betalas här i landet, man skall finna, att tullbeloppet blir fullt utnyttjat
och att en god skatteinkrävareprovision blir lagd ovanpå,

Med hänsyn även därtill är det, som jag gjort ett försök i min
reservation att få fram några siffror rörande vad denna brödsädskatt
kostar Sveriges folk. Jag har därvid gått till väga så, som jag skildrat
i de punkter, som föregå beräkningarna. Man har invänt, att 260 kg.
brödsäd per huvud är eu orimlighet, och jag medger, att om jag tar
exempelvis ett hem med 5, 6 eller 8, 4, 5 små barn, som äro mycket
små och icke kommit till full ätkraft, så att säga, så kunna dessa
barn icke konsumera 260 kg. brödsäd per huvud. Men när man
beräknar, att det däri ingår gryn och siktmjöl o. s. v., så blir det en
avsevärd avbränning vid sädens förmalning. Jag antar, att det ej blir
mer än 66 å 67 procents utbyte, om man också kan på en del kvarnar,
risgrynskvarnar, få över 70 procent o. s. v., men i allmänhet
blir det för siktmjöl och gryn en ganska stor avbränning, så att de
260 kg. brödsäd smälta ihop avsevärt. Men jag har dock ansett mig
kunna använda dessa siffror och beräkna 260 kg. brödsäd per huvud
och år och beräkna tungan därefter med hänsyn till de bördor majstullen
förorsakade vederbörande år, ävenså havregryntullen. Vi ha i
vårt land en karg jord vad frukter och grönsaker beträffar, fast därtill
må räknas, att vi äta mera kött, än man gör i Wiirtemberg. Dessa
siffror äro hämtade från Marquards i Stuttgart beräkningar rörande
konungariket Wiirtembergs brödsädsskattebördor. Han har anlagt denna
måttstock. Jag har tagit Marquards siffror, som visserligen äro något
omdebatterade, men jag har icke hört någon säga, att de äro
missvisande. Jag må fråga: har någon av herrarne varit i Wurternberg
och sett, hur man lever därnere? Där får man en tallrik Nudelsuppe
av ett slags makaroni, som äro hårfina, med talg och flott i
vattnet; det är soppan. Så är det ett fat med kålblad, blandade med
olja och salt. Det häver man i sig, och det är den huvudsakliga måltiden
vid de flesta tillfällen. Bröd konsumerar man där i landet i
mindre grad än här, clet är jag övertygad om. Jag för min del finner
siffrorna från Wiirtemberg högt tilltagna för det landets vidkommande.

Lördagen den 17 maj.

Nr 45.

men för Sveriges vidkommande är jag säker om, att de icke äro för
höga.

Jag har vidare tagit kornet med bland brödsäden, ehuru kornet
icke numera kan anses såsom brödsäd, sedan havregryn och havremjöl
utträngt det i matlagningskonsten; och till bröd användes det
icke. Men när jag tagit svinen med i beräkningarna rörande vad
bönderna behöva av brödsäd, då har jag beräknat utom havremjöl,
som de giva grisarne i allmänhet, rågmjöl, som en del köper och ger
dem, och kornmjöl, som alla ge dem vissa tider. Därtill kommer vid
kreatursutfodringen det kli, som blir över, då den brödsäd förädlas,
som kommer på människornas del. Jag har beräknat åtgången till
1 deciton per år och gris, och det är icke för mycket, när man vet,
hur mycket en gris äter under åtta, nio månader. Vidare har jag
tagit med brödsäd för hästarna. Däremot kan det med större
fog göras anmärkning mot min beräkning av 50 kg. brödsäd per år
och häst, men vi veta, att furageringsförhållandena äro olika i vårt
land från Norrbotten till Sydskåne. Det är så varierande furageringsförhållanden,
att det kan svårligen sägas, att det eller det är det
riktiga, men däremot är det säkerligen riktigt, att, när man har hästar
och kornmjöl oköpandes, man ger dem en smula kornmjöl eller någon
gång rågmjöl, ehuru de icke fara väl av det, men när man själv
har kornmjöl, ger man hästarna det i hackelse. Det tror jag alla
skola giva mig rätt i, att man oftast ger vad man har för att slippa
att köpa.

Eu annan anmärkning har jag hört framställas mot dessa tabeller,
och det är mot mitt påstående, att »genom spannmåls- och
mjöltullarne förlora årligen de av valkretsens icke jordbrukande invånare,
som köpa spannmål, mjöl, gryn eller bröd», så eller så stora belopp i
de olika valkretsarne, och jag anger för varje valkrets »summa förlust
för valkretsen». Man resonerar som så: detta kan icke vara förlust
för valkretsen, det har dock för några godsägare och storbönder varit
inkomst — låt vara på de smås och fattigas bekostnad. Det är icke
förlust, säger man, utan det stannar valkretsen till godo. Nej, säger
jag, jag anser, att det är förlust, ty de, som ha förlorat, de ha förlorat.
Och därtill kommer, att det uppstår en förlust av andlig och
moralisk art, att det skapar ett hat klasserna emellan, råhet å ena
sidan och ovilja å den andra, så att det utom den materiella förlusten
uppstår avsevärda medborgerliga och andliga förluster genom
systemet. Jag kommer väl antagligen senare i tillfälle att ytterligare
tala om detta.

Jag tror mig nu ha visat, att mjöltullen när man jämför
det grova mjöl, som är under tullmurens överkant, med det fina
mjölet och grynen, som äro över densamma, i genomsnitt utnyttjas,
och då torde dessa siffror vara riktiga. Men så komma vi till
dem, som köpa sitt bröd i städerna och i industrisamhällena på många
orter. Jag medger, att det är en svaghet för hemmen, att de köpa
bröd. Man borde naturligtvis i varje något så när väl ordnat hem
tillverka allt bröd, grovt och fint, som man använder. Men man vet
ju, att våra samhällen i allmänhet icke använda så stora summor
för barnens ekonomiska uppfostran, vare sig den hushållsekonomiska

slug. ändring•
i gällande
tullsatser å
spannmål.
(Forts.)

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Ang. ändring för flickorna eller den nationalekonomiska för gossarne, ty hade så
i gällande. varj^ förhållandet, så hade vi inte haft spannmålstullar nu.

''spannmål1 Jag ^iar har en skånsk limpa, köpt i dag på torget här. Den
(Forts) väger 2,900 gram och kostar en krona, men jag medger, att den
kanske icke får anses som ett fullt oj avigt vittne, därför att man
måste beräkna en viss mellanhandsavgift, som jag kanske kan säga
uppgår till 20 öre, lagd på priset, vilket jag anser vara tillräckligt.
Deri vägde, som jag nämnde, 2,900 gram och kostade en krona, vilket
blir 34 il2 öre per kilo. Här har jag från hovbagaren Marstrand i
Köpenhamn en limpa, som väger 4,000 gram och kostade, när den
var färsk, 61 öre. Den här en krona — den här 61 örel Herrarne
förstå, att det blir 15x/4 öre per kilo. Den ena kostar 341/2 öre per
kilo, den andra 151/4 öre per kilo. Vad göres oss mera vittne behov
rörande sättet, varpå tullen utnyttjas? Jag har här vidare en limpa
från Gävle. Det är ett 35-öresbröd, som väger 940 gram, och jag
medger, att det uppe i Gävle anses för ett lyxbröd. Det kostar 37
öre per kilo. Jag har vidare här 2 bröd från Danmark, vilkas vikt
man på ett kontor i Danmark bevittnat. Det här är från fabriken
Ceres i Köpenhamn, väger 2 kilo 20 gram och kostar 33 öre. Det här
är en Stockholms-limpa., köpt i dag, den väger 800 gram och kostar
25 öre. Det är ju en ganska avsevärd skillnad. Nu är detta ett s. k.
pomeransbröd: d. v. s. de ha bestänkt det med vatten, som de haft
apelsinskal i, och därför har det blivit något dyrare. Det här brödet
är från arbetarnas bageri i Köpenhamn, det väger 2 kilo och 20 gram
och kostar 32 öre.

Det här är ju visserligen icke fullkomligt ojäviga bevis. Man kan
göra invändningar mot allt, och när jag häromdagen hörde, att man
hade fräckheten — förlåt uttrycket — att påstå, att man kunde riva
sönder barkgarvat läder, när man är så oblyg, då tror jag, att man
kan vänta åtskilligt i den vägen här i dag. Men jag skall i varje fall
icke uppehålla mig länge vid denna fråga, jag skall endast yttra något
om dess moraliska verkningar.

Klart är, att, när ett sådant system som det, jag skildrade i onsdags
och i kortfattade ordalag här i dag redogjort för, är rådande,
det måste uppstå förvillande begrepp om vad som är nyttigt och icke
nyttigt för samhället. En del säger, att ett sådant understöd åt de
rika är nyttigt, att det är nyttigt, att de stora, breda lagren giva ut
dessa stora skattesummor och att samhället går under, om de förmögne
skola bära sina bördor själva som de fattiga. Vidare är att
märka, att där det politiska livet och samhällslivet i allmänhet medför
sådana förhållanden, att den fattige arbetaren, den fattige bonden
tvingas att betala skatt till förmån för den förmögne storbonden och
godsägaren, där måste å ena sidan uppstå en stor otillfredsställelse
med förhållandena och å andra sidan ganska ofta göras rätt illojala
försök att kväva varje yttring av medborgaranda, att bryta varje nacke,
som reser sig bland folket för att yrka på rättvisa individerna och
klasserna emellan. I ett sådant land blir andan förgiftad, politiken
förgiftad och slitningar och rubbningar uppstå, där det borde vara
samarbete och sam hällsfrid.

Lördagen den 17 maj. 65

Herr talman, jag yrkar bifall till den av mig och mina medmotionärer
väckta motionen.

.Häruti instämde herrar Forssell, Berglund och Berg i Munkfors.

Vidare anförde

Herr Röing: Herr talman! Det är ingen översvallande kärlek
till protektionismen, som föranlett mig att i bevillningsutskottet rösta
för utskottets hemställan, det vill säga att avstyrka herr Fabian Månssons
motion. Jag hyser i dag som för BO år sedan samma frihandelsvänliga
åsikter, och då förstår min ärade vän Fabian Månsson, att
jag icke har någon som helst anledning att söka bemöta vare sig de
frihandelsvänliga uttalanden, som han gjorde nyss i sitt anförande,
eller vad som förekommer i motiveringen till hans reservation mot
utskottets betänkande, en reservation, som innehåller vad han anspråkslöst
kallar några små tabeller, vilka dock, som herrarne funnit, upptaga
icke mindre än 45 sidor i reservationen. Jag skall icke heller
bemöta hans försök till beräkning av mjöltullsbördan, ett försök, som
jag icke skall söka värdesätta, men som dock visar den entusiasm för
denna frågas lösning, som herr Månsson såväl i dag som vid så många
föregående tillfällen visat.

Jag har föranletts att biträda utskottets hemställan på följande
tvenne skäl. Jag anser liksom utskottet, att när man en gång skall
göra avsevärda rubbningar i spannmålstullarne, så får man göra detta
i samband med en rätt grundlig revision i frihandelsvänlig riktning
av de nu gällande industritullarne, och herr Månsson har uttalat i sin
reservation, att han egentligen hyser samma åsikt. Han yttrar på sid.
5: »Undertecknad har alltid förfäktat den meningen, att avskrivningarna
av jordbrukstullarne och industritullarne böra gå hand i
hand». Men detta hindrar honom i alla fall icke att i dag framkomma
med yrkande i annan riktning.

Detta är det ena skälet, och det andra huvudskälet, varför jag nu
yrkar avslag på herr Månssons motion, är, att jag anser, att denna
fråga kommit i ett helt annat läge, sedan denna kammare i onsdags
åtta dagar med en mycket stor majoritet uttalat sig för, att Kungl.
Maj:t borde i samband med den påbörjade utredningen rörande dyrtiden
ävenledes verkställa en objektiv och ingående utredning rörande
tullsystemets verkningar. Visserligen biträdde icke Första kammaren
detta Andra kammarens beslut, men jag är övertygad om, att jag
icke misstager mig, när jag antager, att Kungl. Maj:t kommer att i
samband med den påbörjade utredningen om dyrtiden snarast möjligt
igångsätta en utredning om tullsystemets verkningar, och då torde det
icke vara lämpligt att föregripa denna utredning, utan vänta, till dess
den blir slutförd, med att eventuellt vidtaga några sänkningar i tullsatserna
å t. ex. råg och rågmjöl samt vete och vetemjöl.

Det är av dessa anledningar, jag biträtt utskottets hemställan och
det är på dessa skäl jag även ber att få yrka bifall till densamma.

Andra hammarens protokoll 1913. Nr 45. 5

Nr 45.

Ang. ändring
i gällande
tullsatser å
spannmål.
(Forts.)

Nr 45.

Lördagen den 17 maj.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes avgivande, uppsköts den vidare behandlingen av förevarande
utlåtande samt handläggningen av övriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,2 2 e. m.

In fidem
Per Gronvall.

STOCKHOLM P. A. NYMANS ETTKKTR. TRYCKERI, 1913.