RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

ni*;

Onsdagen den 9 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
förhandlingarna av herr vice talmannen.

Herr vice’ talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets
utlåtande, nr 5, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;
och lämnades därvid i fråga om punkten 13,
angående krigsfartygsmateriel, enligt förut skedd anteckning, ordet
till

Herr Nydal, som yttrade: Herr talman! När jag undertecknade
den motion, som ventilerades på förmiddagen, gjorde jag det
— det torde knappast behöva nämnas — icke i den förhoppning,
att motionärernas hemställan skulle komma att bifallas av denna
kammares majoritet eller ens vid en eventuell gemensam omröstning
av Riksdagen. Jag visste alltför väl, att de maktägande icke
vilja vara med om några anslag till nya pansarbåtar, så länge försvar
sberedningarnas arbete ännu pågår, och att det således icke
fanns någon utsikt till framgång för motionen i fråga. Men jag
tror, att en riksdagsman understundom kan vara både berättigad
och pliktig att väcka eller biträda även utsiktslösa förslag, och att
ett sådant fall föreligger här. Därför har jag icke tvekat att instämma
i herr Hildebrands motion.

Visserligen tvivlar jag icke på, att regeringen och anhängarna
av dess försvarspolitik även utan sådana påstötningar, som motionen
innehåller, äro fullt på det klara med, att det kan ligga en
våda för landets säkerhet däri, att sjöförsvaret, därigenom att föråldrad
och försliten materiel icke i tid ersättes, för varje år som
går förlorar flera procent av sitt stridsvärde, och att vederbörande,
när de icke dess mindre omfatta en sådan politik, därvid låta sig
bestämmas av andra synpunkter, som synas dem ännu viktigare än
pansarflottans vidmakthållande. Men då jag för min ringa del icke
kan fatta eller, rättare sagt, icke kan gilla dessa synpunkter, känAndra
kammarens protokoll 1913. Nr 29. 1

Ang. krigs
fartygsmateriel.

Nr 29.

Ang. krigs
fcirty garn
aterid.
(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. m.

ner jag det som min plikt att också offentligt uttala detta. Den
som tiger samtycker, heter det, och liksom andra ordspråk innehåller
nog även detta åtminstone en halv sanning.

Det är sant, att de, som övertagit makten, därmed också ha
övertagit ansvaret, men på den tanken lär väl ingen något sä när
ansvarsmedveten folkrepresentant kunna slå sig till ro, hur obetydlig
han än är och hur ringa inflytande han än har på ärendenas
behandling här i kammaren. Åtminstone har jag icke kunnat göra
det. Det är en dålig tröst, om olyckan kommer, att kunna två
sina händer och säga: skulden, ansvaret ligger där och där. Det
är då bra sent att tala om den saken. Ingen av denna kammares
ledamöter vet, när vår flotta nästa gång måste löpa ut för att
hålla vakt vid våra kuster och hur allvarligt det då kan bli. Därför
menar jag, att man icke bör uppskjuta till morgondagen, till
en oviss framtid, vad som är möjligt att göra i dag.

Man behöver, herr talman, icke vara pessimist — och jag är
annars icke böjd för att se saker och förhållanden alltför mycket i
svart -r- för att känna oro och beklämning, när man ser, att våra
grannar och snart sagt alla andra makter med sådan kraft och iver
rusta sig för att vara beredda att möta den motsedda krisen, under det
att vi i lugn och ro syssla med utredningar, med att utreda, hur
mycket vår nationella självständighet och frihet kan anses vara.
värd. Vem har lovat oss att få sitta i fred och ro under de år,
försvarsberedningarna behöva för att värdesätta vår nationella självständighet,
och därefter under de år, som skola ytterligare förflyta,
innan något eller några av de fartyg, som de funnit lämpliga för
våra förhållanden, hunnit färdigbyggas? Man behöver, herr talman,
ej heller vara chauvinist eller försvarsfanatiker för att känna både
harm och förödmjukelse, när man jämför den beslutsamma försvarsvilja,
som besjälar främmande länders regeringar och parlament,,
vilka olika politiska åsikter de i övrigt än må ha, med den partiåtskiljande
roll, som försvarsfrågan hos oss så länge fått spela och
fortfarande tillätes spela, och som fått, vad sjöförsvarsmaterielen
beträffar, ett så karaktäristiskt uttryck i det agitatoriska talet om
»högerbåtar», som naturligtvis ingen rättrogen vänsterman kan vara
med om, oavsett vilken hållning sakkunskapen intager till dessa
båtar.

Det kunde vara mycket att säga i denna sak, men jag vill
icke upptaga kammarens tid. Jag har begärt ordet endast för att
få antecknat till protokollet, att jag finner det i högsta måtto beklagligt,
att vår pansarflotta i denna orosfyllda tid tillätes att förfalla,
och jag slutar med att anhålla om bifall till den reservation,
som finnes vidfogad utskottets betänkande i denna punkt.

Jag ber blott att få tillägga, att vad jag nu yttrat icke föranletts
av lust att utmana eller klandra någon person eller någon partiuppfattning,
utan blott är ett uttryck av de allvarliga bekymmer
och den djupa oro, som jag i likhet med så många andra försvarsvänner
icke kunnat undgå att erfara med anledning av det högst
otillfredsställande läge, vari vår försvarsfråga, särskilt i den del,,
som nu föreligger, för närvarande befinner sig.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 29.

Vidare anförde:

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Först ett tacksamhetens
ord till den ärade talare på Skåuebänken, som hade ordet närmast
efter mig under förmiddagens debatt, för hans öppna och ärliga
erkännande av, att den nuvarande regeringen icke kunde göras ansvarig
för flottans påstådda svaghetstillstånd. Jag tar fasta på
det erkännandet, och tillåter mig däri se en liten gryende förhoppning
till möjlighet av samförstånd.

Jag beklagar, att jag icke är i tillfälle, att giva den förste
ärade talaren på Göteborgsbänken ett liknande erkännande. Huvudpunkten
i hans anförande syntes vara en förebråelse mot regeringen
för att den intet åtgjorde för Norrlands försvar i betraktande av
de stora värden, som vi där äga. Förvissad om, att den ärade
talaren med mycken skärpa ger akt på innehållet i alla kungl.
propositioner, förvånar det mig något, att han icke givit akt på
åtskilligt, som innehålles i propositionerna såväl under denna huvudtitel
som ock under fjärde huvudtiteln. Jag ber då att i den ärade
talarens minne få återkalla några rubriker, exempelvis under fjärde
huvudtiteln: anskaffning av skidor, anskaffning av pälsar, anskaffning
av skodon, anskaffning av vinterutrustning för ingenjörtrupperna,
uppförande av förrådsbyggnader för vinterfordon, anskaffande
av förrådsbyggnader för skidutrustning och mera dylikt. Jag ber
att få fråga: vittna dessa rubriker icke om en klar uppfattning av
betydelsen därav, att vi äro rustade för ett vinterfälttågs bistra
allvar, och kan icke den ärade talaren giva mig rätt i, att största
sannolikheten finnes för att ett sådant fälttåg kommer att utkämpas
i övre Norrland? Hur har det varit i det fallet förut? Jag
skall endast be att få göra denna erinran.

Jag vill därjämte säga, att det skulle kunna vara mycket mera,
som härutinnan skulle kunna anföras, och jag skulle önska, att det
vore mig möjligt och lämpligt att påvisa, vad som besjälar de mycket
förkättrade och klandrade försvarsberedningarna, men i sinom tid
blir nog detta uppenbart.

Så en erinran till den andre ärade talaren på Göteborgsbänken.
I sin replik till mig sökte han visa, att vi icke kunde basera vårt
sjöförsvar på torped- och minförsvar. Men den repliken träffade
icke, ty jag betonade uttryckligen i mitt anförande, att ingen gärna
kunde omfatta en sådan mening. Då samme ärade talare påstod,
att minan var stationär och att man icke gärna kunde tänka sig
att omgiva vårt land med ett fast minförsvar kring hela kusten,
så må jag säga, att min aktning för reservofficerens sakkunskap
betänkligt rubbades. Jag förutsatte såsom alldeles självfallet, att
kammarens ledamöter i allmänhet förstodo skillnaden mellan fast
minförsvar och rörligt minförsvar. Det rörliga minförsvaret förutsätter
minfartyg. I mitt anförande erinrade jag alldeles klart om
den saken, och jag nämnde till och med namnet på vårt modernaste
minfartyg, Claes Fleming. Jag är övertygad, att det stenografiska
protokollet skall visa riktigheten av vad jag nu har sagt.

Slutligen en liten replik till herr Månsson. Han gjorde en

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 29.

Ang. krigs
fartygsmateriel.

(Forts.)

4 Onsdagen den 9 april, e. m.

jämförelse mellan grundstötningarna vid kofferdiflotta!! och vid örlogsflottan
och drog därav en slutsats, som jag för min del icke
kan finna rättvis mot flottans män. Jag ber härvidlag få erinra
om, att det icke går att utan vidare draga upp en sådan parallell.
Det är dock så, att de arbeta under helt olika förhållanden, och
man kan icke utan vidare göra jämförelser mellan å ena sidan
kofferdiflottans fartyg, som segla fram i kända farleder och därunder
reglera farten med hänsyn till nödig försiktighet, och å andra
sidan örlogsflottans fartyg, som skola gä fram i hemliga leder och
rusa fram där understundom med högsta fart. Att de under sådana
förhållanden någon gång stöta på grund, det säger jag ärligt
och uppriktigt i denna kammare, det kan jag icke klandra, men
väl om de icke vågade utsätta sig för den risk och den fara, som ett
sådant rusande i hemliga leder kan ha med sig.

Flottans män synas mig i det fallet förtjäna erkännande för
sitt plikttrogna arbete, och detta erkännande är jag den förste att
giva dem, även om det tinnes vissa yttringar inom deras led, som
jag icke kan gilla. Jag anser dock, att man bör göra dem full
rättvisa och giva dem detta erkännande.

Herr talman, jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Den talare, som
sist hade ordet här, och som under förmiddagens lopp talade å statsutskottsmajoritetens
vägnar, nämnde bl. a. i sitt första anförande,
att han hoppades, att stormen skulle ha bedarrat i år, och han
trodde väl följaktligen, att den minoritet, som tydligen finnes här,
icke skulle våga eller vilja yttra sig. Ja, herr Nilson gick så långt,
att han sade, att han trodde, att det vore klokt av högern att tiga
i denna fråga, ty om den talade, skulle den därmed kunna skada
försvaret. Jag skulle vilja fråga honom, om han verkligen anser,
att om högern talar om att den önskar få en pansarbåt till stärkande
av vårt sjöförsvar, det därigenom skulle kunna inträffa, att
högern skulle kunna skada försvarssaken. Ja, mina herrar, då äro
vi ändå bra långt komna, om blotta den omständigheten, att oppositionen
i kammaren vågar framhålla vad den anser vara riktigt, nödigt
och nyttigt, skulle kunna anses skada försvarssaken! Det är
för övrigt ett helt år sedan vi talade om denna fråga här i kammaren,
och det är väl icke för mycket, att man har rätt att tala
om saken åtminstone eu gång om året. Jag för min del anser, att
under det år, som gått, har det inträffat så pass mycket, att det
är väl värt att återupptaga eu debatt i denna kammare om just den
saken, och högern tror, att om den på sakliga skäl söker motivera
sin ståndpunkt i denna fråga, så skall den göra försvaret nytta och
gagn och ingalunda någon skada.

Jag nämnde, att åtskilligt hänt under det gångna året. Ja,
till en början är det ju helt naturligt, att den materiel, som fanns
för ett år sedan, blivit ytterligare försämrad. Intet nämnvärt har
kommit till, och den materiel, som redan finnes, blir, om jag skall
yttra mig på ett enkelt sätt, ett år äldre för vart år och sämre i
proportion härtill. Det hjälper icke att bestrida den saken, men

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. in.

vad det betyder för en så komplicerad materiel som den, som re- krigs presenteras

av våra krigsfartyg, det bör väl var och eu, som v il)

sätta sig in saken och söka bedöma den, kunna förstå. (Forts)

Men saken är den, att man icke vill befatta sig med detta. I 1
fjol sköt man fram den satsen — det var herr sjöministern, som
gjorde det vid behandlingen av sin huvudtitel — att man icke får
planlägga nya eller fullfölja beslutade men ännu icke i verket satta
företag inom försvarsväsendet, vilka kunde vara av natur att föregripa
den av Kungl. Maj:t igångsatta utredningen rörande försvaret.
Det är en sådan sats, man kastat ut, och sedan står man bakom
den och tror, att man är skyddad. Statsutskottet gör på
samma sätt, statsutskottet repeterar satsen, men tror naturligtvis
icke, att man på det sättet kan försvara vårt land, men utskottet
hoppas och tror att på det sättet kunna skaffa något skydd för sig
själv.

Det har inträffat åtskilligt under det gångna året. Jag vill
endast erinra om den saken, att vi helt nyligen sett hurusom ett
land blivit bragt till en betydlig reduktion och berövat den ena
provinsen efter den andra, det ena området efter det andra. Och
varför? Jo, det hade ett försummat försvar. Det hade icke gjort
något, åtminstone icke på långt när vad det kunnat, för att försvara
sitt eget land. Det är händelserna på Balkan, som, även om
de ligga oss ganska långt fjärran, ställa till oss litet var en maning
att tänka efter, om vi verkligen göra vad vi kunna för att
förhindra en sådan katastrof som den, som i dessa dagar övergått
Turkiet.

Att vår regering hade sin uppmärksamhet riktad på saken, veta
vi ju alla, ty den anordnade ju eu utrustning av flottans fartyg i
en ganska stor omfattning och under ganska lång tid. Detta häntydde
ju på att regeringen fäste ganska stor vikt vid sjöförsvaret
och ansåg, att det kunde vara till nytta för oss. Det visar också,
att regeringen fäst ett visst avseende vid dessa händelser, som —
jag antager, att det var regeringens mening — skulle kunna
sträcka sina verkningar på ena eller andra sättet även till vårt
land.

I sammanhang med denna utrustning synes det mig, att regeringen
haft ett mycket lämpligt tillfälle att undersöka, huru det
var beställt med flottans fartygsmateriel, att verkligen söka utröna,
om denna var sådan, att den svarade mot sitt ändamål, eller om
det tilläventyrs skulle kunna vara någon sanning i det, som från
högerhåll upprepade gånger blivit framhållet, nämligen att materielen
till följd av sill ålder icke längre svarade mot sitt ändamål.

Det kom likväl upplysningar från denna s. k. »flottans vinter vakt»,
som tydde på att det förhöll sig på det sättet. Det har offentliggjorts
i pressen, att eu af våra äldsta pansarbåtar Svea, icke var i ett sådant
skick att den kunde fullgöra det uppdrag, som vid detta tillfälle
blev den givet. Det, var det mest slående beviset för den
satsen, som från min och flera andras sida blivit uttalad, nämligen
att de gamla pansarbåtarna, som kommo till på 80-talet, icke längre
äro så beskaffade, att de svara mot sitt ändamål, utan måste er -

Sr 29. 6 Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigs- sättas med nya. Detta är sagt förut många gånger. IsTu liar bematenei
v*set kommit, och det hjälper icke, att man försöker att hålla detta
(Forts)'' hemligt på något sätt, det hjälper icke, att man försöker att för
1 '' sig själv fördölja detta faktum, ty ett faktum är det, och numera

lär väl icke någon kunna bestrida, att det verkligen förhåller sig
på det sättet. Det är med pansarbåtar som med oss själva: åldern
tager ut sin rätt, och efter de gamla måste där komma de unga.
Det hjälper icke att tro, att en pansarbåt kan leva i evig tid.

Tänker man på de upprepade tillfällen, när det från regeringens
sida. framhållits, huru den vakade över vår säkerhet, huru den ville
se till, att våra försvarsmedel vore i ständig ordning, förefaller det
underligt, när man ser dessa missförhållanden, utan att någon insats
göres för att avhjälpa desamma. Jag erinrar mig ett uttalande,
som för icke så länge sedan fälldes i medkammaren av
hans excellens statsministern, då han förklarade, att den liberala
regeringen, sin plikt likmätigt, givetvis skulle sörja för, att det, som
vi ha i försvarshänseende, kan vara i fullständig beredskap och i
möjligaste mån användbart att värna oss i farans stund. »Det»,
sade han, »har regeringen gjort».

Kan man då verkligen — skulle jag vilja fråga herr statsministern,
om han vore här närvarande — säga, att man uppfyllt
vad man sagt i detta uttalande, då man ser för sina egna ögon, att
rapport inkommer, att den pansarbåten icke kan fullgöra sitt ändamål,
utan att man gör något för att försöka sätta något annat i
stället? Jag skulle vilja ha frågat herr statsministern, om han
verkligen beträffande sitt förfarande i denna del skulle kunna uttala
samma stolta ord, som fälldes av honom under den så kallade sockerdebatten,
när han förklarade, att ingen regering kunde ha gjort
det bättre. Jag tillåter mig att därpå sätta ett stort frågetecken.

Men samma och liknande uttalanden komma den ena gången
efter den andra från regeringens män. Jag har ett annat, det syftar
på den andra excellensen, herr ministern för utrikes ärendena.
I ett tal, som han i höstas höll i Malmö vid invigningen av torrdockan,
erinrade han om de åtgärder, som voro vidtagna med anledning
av de oroliga förhållandena i Europa, och han sade då, att
dessa åtgärder endast vore ett bevis på, att regeringen var medveten
om sitt ansvar, och att den var beredd att möta alla eventualiteter.
De senaste veckornas händelser hade väl måst övertyga var och
en om nödvändigheten av att kunna med väpnad hand skydda vår
neutralitet och, om så fordrades, sätta makt bakom ordet. Om de
mest passande försvarsåtgärderna kunde man tvista, sade han, men
det var klart, att den försvarsberedskap, som vi äga, skall så handhavas,
att den fyller sitt ändamål, liksom det även var nödvändigt
att äga ett försvar för det dyrbaraste vi ha, vårt fosterland, dess
oberoende och vårt folks fria självbestämmanderätt.

Ja, när man hör dessa ord, vittnande om en patriotisk stämning
om, hur man vill försvara sitt land, hur man vill göra allt för att
nå detta mål, och när man tänker på, hur föga handling har följt
på dessa ord av regeringens båda excellenser, så kan man verkligen
undra, hur de taga sitt ansvar i detta fall. Jag förutsätter näm -

Onsdagen den 9 april, e. in. 7 Nr 29.

ligen icke, att när hans excellens herr statsministern talar om, Ang. krig$-ganska försiktigt kanske, att man skall sörja för, att det, som man
har i försvarshänseende, skall vara fullständigt i beredskap, han
därmed endast menar, att materielen må vara hur dålig som helst, 1 S''J
blott vi hålla den i så god beredskap som möjligt. Ty i hans ord
måste väl ligga, att om materielen är så dålig, att den icke kan
fullgöra sitt ändamål, måste den ersättas med annan.

Men, säger jag, bakom dessa vackra ord om försvaret och försvarsberedskapen
och fosterlandet har kommit föga handling. Det
ser man väl bäst av allt, när, såväl herr statsministern som herr
utrikesministern instämt med sin kollega, herr sjöministern, i den
proposition, som föreligger i dag till behandling. Uti denna proposition
framhåller jag såsom synnerligen anmärkningsvärt, att (ten
enda måttstock, som synes finnas för herr sjöministern, när han
talar om behovet att anskaffa materiel, det är den: intet högre,
utan tvärtom ett lägre anslag till fartygsmateriel än föregående år
och ingen förhöjning på sjöförsvarsdepartementets budget. Det är
nästan så, att det erinrar mig om, när man från statsrådsbänken
för parlamentarismen uppsätter två villkor: en överväldigande majoritet
av det egna partiet och majoritet från vänsterpartierna.

Här heter det: ingen höjning på anslagen till fartygsmateriel, ingen
höjning på femte huvudtiteln.

Men, säger man, om från regeringens sida man skjuter sig
bakom den sats, jag nyss omtalat, och icke vidtager någon åtgärd,
då borde man väl kunna hoppas och tro och förvänta sig, att från
försvarsberedningarnas sida något skulle komma, som kunde avhjälpa
de värsta bristerna. Regeringen har ju ibland sig en ledamot,
som tror, att kriser återkomma endast vart fjärde eller vart
femte år. Men försvarsberedningarna äro ju icke bundna av ett
sådant uttalande, från dem borde man väl kunna vänta, att det
skulle komma något dä ingenting kommer från regeringen, med
andra ord, från dem borde väl något försök göras till förbättring i
de bestående förhållandena. Det är ju vid många tillfällen uttalat
både från regeringens sida och av ledamöter av försvarsberedningarna,
att deras utredning skulle bli snabb, skulle komma mycket
snart, och till och med det nuvarande regeringsorganet förespådde
en tid, att utredningen skulle föreligga redan denna riksdag. Hu
hörde jag i förmiddags, hurusom hans excellens herr statsministern
på tal om denna fråga förklarade, att han hoppades alltjämt, att
utredningen skulle kunna föreligga till år 1914, men, tilläde lian,
jag kan visst icke lova, att så skall ske. Jag är ganska säker på
att det icke kommer någon utredning till dess, och om den kommer,
i varje fall icke så tidigt, att därpå kan byggas ett förslag
från regeringens sida till 1914 års riksdag. Den saken tror jag
numera bör kunna snart sagt på alla håll anses som fastslagen.

Försvarsberedningarna borde väl i alla fall på grund av det
uppdrag, som ålagts dem, tänka på det ansvar, som de ha i denna
sak. De borde ju kunna erinra sig de ord, som herr statsministern
uttalade, visserligen icke när de beredningarna tillsattes, utan vid
ett tidigare tillfälle, då han yttrade sig om krigsberedskapen och

Nr 29.

Ang. krigs far

tyg»-

materiel.

(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. m.

den ofantliga vikt, som låg på densamma, och framhöll, att de»
skulle finnas vid olika skeden, och att man skulle se till att vid
vart skede vara krigsberedd, och det synes mig, att försvarsberedningarna
verkligen nu efter snart ett och ett halvt års undervisning
borde ha kommit så långt, att de fått klarhet därom, att
icke fartygsmaterielen är sådan, som den skall vara; och hade de
blivit så upplysta, så borde man väl från dem nu kunnat förvänta
något uttalande.

Mina herrar, jag skulle vilja framhålla, när jag talar om krigsberedskapen,
hur fordringarna stegras för varje år på det området.
Det är numera gånget så långt, att de stora makterna och även
våra __ grannländer hålla sina flottor till stor del rustade hela året
om. Även i vårt land ha vi sedan några är börjat på det sättet
att hålla våra beväringsavdelningar, torpedbåts- och undervattensbåtberedskaperna
rustade. Mig förefaller, jag kan icke underlåta
att säga det, såsom mycket inkonsekvent, att man som regeringen
erkänner behovet av en krigsberedskap, men ändå vill tillåta, att
det finnes materiel, som icke kan användas för sitt ändamål, med
andra ord att i denna materiel ingå fartyg, som icke äro sjödugliga.
Och ser man på den utveckling, som ständigt försiggår, huru exempelvis
i utländska mariner artilleriet växer i styrka och antal, hur
skyddet för artilleriet växer, hur pansaret sträckes ut att omfatta
hela fartygets sida, och hur farten ökas, medan för våra fartyg farten
går ned genom slitning av maskiner och pannor, kan man
icke underlåta att känna en viss beklämning över dessa fakta. Det
skulle vara självbedrägeri att tro sig hos flera av våra äldsta pansarbåtar
numera finna det försvar för vår kust, för vilket de vore
avsedda, och för vilket ändamål de också en gång tjänat.

Här har talats i dag av en talare — jag tror att det var herr
Nilson i Örebro — om flottlag och nybyggnadsplan. Det har aldrig
funnits någon nybyggnadsplan förut, men nu är man sysselsatt
med att uppgöra eu flottplan. Jag skulle velat höra vad herr Nilson
sagt, om förra regeringen kommit till riksdagen med 1901 års
flottplan, men jag misstänker, att det varit ganska lätt för honom
att nu göra det uttalande, han gjorde. Yi veta emellertid och ha
vetat i många år, att de stora länderna ha sina flottlagar. De göra
upp en bestämd plan för en längre tid, för några år framåt, om
vad som skall byggas, och hur länge fartygen skola vara. I Tyskland
är det 20 år för en pansarbåt, i Ryssland 22 år (därav 16 år
aktivt) o. s. v. Men hos oss har ingen sådan flottplan kunnat bli
effektiv av det enkla skälet, att vi icke ersatt gammal materiel
med ny. Ty om man har en flottlag och en därpå grundad flottplan,
förutsätter det. att dylik ersättning skall ske, och att planen
skall följas. Man kan icke utsträcka i det oändliga ett fartygs
livslängd, och jag skulle vilja säga, att om vi började att bygga
ett pansarfartyg nu, finge vi det färdigt tidigast 1917. Vilja herrarna
vara goda och beakta, att 1917, då är pansarbåten Svea 31
år gammal, pansarbåten Göta. 26 år, pansarbåten Tule 24 år o. s. v.
Sålunda, redan då ha de nått vida över den ålder, som i någon
flottlag i något land finnes föreskriven. Men så är det också på

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 39.

det sättet, att kontinuiteten i fartygsbyggandet för vart år blir Ang. ltrigsalltmera
förryckt. fartygs Vår

pansarflotta är uppbyggd åren 1883—1903, och vi hade ““ e™y
då en flotta av pansarbåtar, som var efter våra förhållanden effek- ( or s'';
tiv och god. Under den 20-års perioden byggde vi 0,6 pansarbåtar
om året, men under de 10 år, som följde på denna 20-års period,

1903—1913, byggdes 0,o pansarbåt. Det är, som jag nämnde, ju
omöjligt att kunna hålla någon kontinuitet på det sättet, men det
är också klart, att för varje år, som ytterligare går, kommer detta
flottans förfall att alltmera hämna sig.

Proportionen emellan en marinbudget i dess helhet och anslaget
till fartygsbyggnader varierar givetvis ganska mycket i olika
länder. Jag skall icke tala så mycket om vad som sker i olika
länder, ty då kommer man genast och säger, att vi aldrig kunna
jämföra oss med de stora länderna. Men låt mig i alla fall nämna
några siffror om denna proportion från andra länder, och herrarna
skola genast få klart för sig, att hos oss råder icke proportion
utan en kolossal disproportion i berörda avseende. I vissa fäll ingår
även underhåll. I Österrike och Tyskland t. ex. är denna proportion
47 proc., d. v. s. fartygsnybyggandet är där 47 proc. av hela anslaget
till marinbudgeten. I Japan är det 40 proc., i England 38,
i Frankrike 37, i Förenta Staterna 33 —jag ber herrarna observera,
när vi nu komma till Sverige — i Sverige 29, i Danmark 28. Nu
tycka naturligtvis herrarna, att det icke är så farligt, när det är
29 proc. i Sverige, men jag ber att få nämna, att de siffror jag angivit
utgöra medeltal för de sista tio åren. Och går jag vidare nu
till ensamt 1913 och 1914, så var det 1913 i Sverige 4,4 proc. och
1914 föreslås 5,5. Jag tänker, att herr statsrådet möjligen undrar,
om dessa siffror äro riktiga, och jag skyndar mig då att tillägga,
att dessa siffror äro något högre, om man därtill lägger vad som
reserverades, då beslutet om F-båteus byggande upphävdes, och de s. k.
Larssonska miljonerna, som avsättas. Men de användas ju icke
till byggnader, och följaktligen tager jag dem här icke med i beräkningen.
Skulle man emellertid lägga till dem, så bleve siffran
för 1913 13 V2 och för 1914 9,3. Detta innebär sålunda i jämförelse
med andra länder, att arbetet med nybyggnader till krigsfartyg
i vårt land så gott som ligger nere, under det att det är eu
rastlös ökning, som pågår i andra länder.

Jag skall ej trötta med många siffror, men jag får lov att taga
ett par siffror, som jag skulle vilja anföra, därför att de beröra länder,
som äro av den storlek, att man skulle kunna jämföra dem
med vårt land, och som därför icke verka så skrämmande som de,
man har att hämta ifrån de stora länderna. I Holland, som ju icke
är ett större land än vårt, har man 4 slagskepp projekterade, och
man bygger 4 jagare, 12 torpedbåtar och 5 undervattensbåtar. I
Norge bygger man 2 kustpansarfartyg, 1 jagare och 4 undervattensbåtar.
I Danmark är 1 kustpansarfartyg projekterat, 3 jagare under
byggnad och 3 undervattensbåtar. Vad Sverige beträffar så är
det blankt i alla kolumnerna utom den sista beträffande undervattensbåtar.

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Det kali ju möjligen vara av intresse för någon att höra några
siffror till — de skola bli de sista jag vill anföra. Jag hörde visserligen
hans excellens herr statsministern i Första kammaren i
förmiddags förklara: »Kom aldrig och tala om stormakterna, ty vi
kunna aldrig jämföra oss med stormakterna.» Men ingen har heller
sagt, att vi kunna jämföra oss med stormakterna, men vi ha rättighet
att se vad stormakterna göra, och det är väl icke för förmätet
att påstå, att vi i vårt land skulle kunna göra något, som åtminstone
i förhållande till vårt lands storlek, vår folkmängd, kunde
svara emot vad stormakterna göra. Men så är ingalunda fallet.
Jag ber att fä anföra dessa siffror, som gälla det sista året. Det
visar sig då, att utgifterna för nybyggande utgjorde i Tyskland 218,
i England 330, i Ryssland 160, i Frankrike 118 miljoner. Och sedan
går jag ned till de små länderna och kommer då från dessa
väldiga siffror till Korge, som står först med 7 miljoner, Danmark
därnäst med 3,6 och slutligen Sverige med 1,5 eller med avsättningen
till fonden 2,5.

Till och med på ganska radikalt håll har jag trott mig finna, att
man ej är så belåten med att ingenting göres. Det är icke så länge
sedan eu radikal tidning här i huvudstaden till och med uttalat, att
den ansåg en snar och kraftig förnyelse av vår sjökrigsmateriel nödvändig.
Men vi fortsätta att fondera våra pengar; vi ha nu fonderat
6,380,000 kronor, och nu komma vi genom det som ytterligare
är föreslaget till i runt tal 71/2 miljoner. Och denna summa, mina
herrar, ligger oanvänd i en tid, när man från ansvarigt håll vid
flottan, från dess högsta ansvariga myndigheter ropar på och begär,
att något skall göras, att dessa pengar skola användas för något
ändamål! Nej, säger man, det göra vi ej, därför att vi vilja icke
bygga en F-båt, förrän det åtminstone är klart, att det skall vara
den typen. Jag svarar därpå helt enkelt det, att vill icke regeringen
bygga en F-båt, så bygg då en annan pansarbåt, så äro
vi nöjda. Det är bättre att få någonting än ingenting alls.

Detta, mina herrar, om våra pansarbåtar.

Uti sitt yttrande till sjöministern har marinförvaltningen begärt
anslag till påbörjande av en jagare och eu undervattensbåt. Sjöministern
har, som bekant, ändrat detta så, att han begär anslag
till två undervattensbåtar, men icke till någon jagare. Det är ju
alldeles klart, och jag erkänner det villigt, att detta är bra, men
vad man frågat, det är: varför har denna förändring blivit gjord?
Herr Nilson uppläste på förmiddagen ett yttrande, som jag höll
i Första kammaren för många år sedan, i vilket jag talade om undervattensbåtarnes
betydelse, att de ha en stor betydelse för våra
skärgårdar och att de för ett litet land, som vore mycket hänvisat
till defensiven, vore av särskild betydelse. Ja, detta är alldeles
klart, den saken står jag för än i dag. Men vad jag skulle vilja
ifrågasätta är detta: är det klokt av sjöministern att göra en sådan
förändring i det, som marinförvaltningen begärt, utan att visa Riksdagen,
varför denna förändring göres?

Jag läser noga även den radikala pressen, och jag erkänner,
att jag läser Dagens Nyheter varje dag, och jag läste den i går

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 29.

eller kanske var det i förrgår och upptäckte då eu liten mening i fartyg»-*
en ledare om sjöförsvaret. Där stod, att »försvarsberedningarna materiel.
hade uttalat sig i denna sak». Nu vet jag ju icke, i vad mån Da- (Forts.)
gens Nyheter längre är underrättad om regeringens göranden och
låtanden — det tyckes ha varit ganska klent på sista tiden — men
den har väl den som andra tidningar sina kanaler, varifrån den får
sina uppgifter. I alla fall anser jag yttrandet så märkligt, när det
kommer från den tidningen, att jag skulle verkligen vilja göra en
fråga till herr sjöministern, om herr sjöministern har frågat försvarsberedningarna
om denna sak. I handlingarna synes det icke.

Är så fallet, att beredningarna ha blivit tillfrågade, så förmodar jag,
att det också finnes något yttrande av beredningarna, och är det
så, att beredningarna haft saken till övervägande, så förmodar jag,
att på grund av det uttalande, som herr statsministern hade vid
försvarsberedningarnas tillsättande, det även hörts andra militära
sakkunniga och att således även deras yttrande i sä fall finnes.

Men det kan hända, att jag blivit vilseledd eller missledd av detta
radikala organ, Dagens Nyheter, och att beredningarna icke blivit
tillfrågade. Då får väl herr sjöministern icke undra så mycket på,
att man ifrågasätter lämpligheten av att utbyta en halv jagare och
en undervattensbåt mot två undervattensbåtar. Saken är icke så
betydande, att jag lägger så ofantligt stor vikt därpå, ty de behövas
nog båda två. Men det synes mig, som om det varit önskvärt,
att (Riksdagen fått veta varför. Det är icke längre sedan än
i fjol som herr statsrådet uttalade, att han ansåg jagarcerten lämplig
för värt försvar, men nu är det beredningarna, som äro i vägen.

Det skall utredas ytterligare, och det som dugde i fjol enligt herr
sjöministerns mening, är icke längre lämpligt i år. Undervattensbåtar
äro följaktligen det enda, varom det icke finnes någon tvekan
hos herr sjöministern. Klart är, att icke undervattensbåtar kunna
ersätta jagarna; det är ganska tydligt, och därom behöver man väl
kanske icke tala.

Jag kan icke på grund av vad jag här anfört säga annat, än
att jag måste karaktärisera regeringens underlåtenhet såsom ytterst
farlig för vårt lands försvar. Den kan komma att dyrt hämna sig
en gång. Även ekonomiskt är tillvägagångssättet synnerligen förkastligt.
Ty vad som nu försummas måste väl eu gång tagas igen
-— försåvitt icke flottans fartygsmateriel skall helt och hållet försvinna
— men vilka svårigheter det kommer att medföra, kan man
nu näppeligen beräkna. Det synes mig, som om regeringen i det
fallet handlade efter den principen, att »efter oss må det gå, hur
det vill, efter oss må syndafloden komma, men vi göra intet åt
saken».

Herr talman, mina herrar! Vid behandlingen av försvarsfrågorna
i Riksdagen ha vi nu under eu följd av år kunnat hänvisa till dagshändelserna
på alla håll såsom innebärande alldeles särskilda maningar
även för oss. Med större rätt än någonsin kan detta ske
nu. Runt omkring oss se vi både stora och små makter företaga
de mest omfattande rustningar, och icke minst är det sjöförsvaret,
som man därvid lägger eu väsentlig vikt uppå. Yad stormakternas

Kr 29.

Ang. krigs
fartygsmateriel.

(Forts.)

12 Onsdagen den 9 april, e. m.

rustningar angår, så äro de jättelika — det har jag nyss talat om
— och intrycket av dem skulle ju kunna kännas för ett litet land
helt och hållet förkrossande, om vi icke samtidigt hade den mest
påtagliga verklighetens vittnesbörd därom, att även små makter
kunna förmå något, när de samla sin nationella kraft — men då få
de också vara beredda på att göra detta.

Det var en talare här på förmiddagen, som anförde ett yttrande
ur det tal, som för ett par dagar sedan hölls i tyska riksdagen;
talaren var den tyske rikskansleren. Jag skall be att få anföra,
även jag, några ord av honom. Han säger, att så länge världen
stått har endast det folk blivit segerrikt, som i allvarets stund kunnat
med hela sin nationella kraft upptaga kampen. Gäller detta
nu om de stora folken, så måste det väl minst lika mycket gälla
även för de små. Men vad jag framförallt i denna stund önskade
framhålla det är denna erinran och denna fråga, som gjordes av
den nämnde statsmannen. »Ingen vet», sade han, »om och när vi
kunna komma i krig, men när det sker, så komma vi att kämpa
för vår tillvaro, och vem vill taga ansvaret på sig för att vi i en
strid på liv och död ej äro så starka, som vi kunde vara?» — Mina
herrar, själva frågeställningen är sådan, att den uppgivne talaren
tydligen icke tror, att det kan finnas någon man, som skulle vilja
taga detta ansvar på sig, och jag tror, att man får leta länge bland
män med regeringsansvar, som vilja taga det på sina skuldror.

Men är det icke så, att just vi i vårt land hava en sådan man?
Eller jag skulle vilja tillägga — efter det uttalande, som herr statsministern
gjorde i Första kammaren på förmiddagen, där han ställde
sig fullt solidarisk med sjöministern i detta, fall — är det icke så,
att vi hava dessa män? Har det kunnat vara möjligt för någon att
läsa fjolårets och årets statsverkspropositioner rörande 5:e huvudtiteln
utan att göra sig den frågan: talar icke här den man, som
är beredd att taga på sig ansvaret för att vi, om vi ställas inför
krigets allvar, skulle vara mindre starka, än vi kunde vara? Det
är ett stort ansvar det gäller, och jag kan icke önska något högre,
än att detta rätt framstode för oss, då vi snart gå till avgörande
av den nu föredragna punkten. Yi, som rösta för reservationen,
göra det med tanke på, att ett bifall till denna skulle i farans stund
på eu viktig punkt öka våra möjligheter till seger och även moraliskt
stärka vårt förtroende för oss själva. Avslås förslaget — ja,
pengarna hava vi då kvar, men kvar står också frågan: vem vill
taga på sig ansvaret, att vi i eu strid på liv och död ej äro så
starka, som vi kunde vara?

Jag yrkar bifall till reservationen.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Larsson:
Herr Lindman började sitt anförande med att framhålla, huruledes
det, sedan vi sist här i Riksdagen diskuterade pansarbåtsfrågan,
inträffat åtskilligt. Särskilt hänvisade herr Lindman till erfarenheterna
från vinterns extra ordinära flottutrustningar.

Nu vill jag inom parentes fästa uppmärksamheten på, att herr
Lindman i detta fall, såsom det från högerns sida ständigt sker,

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

generaliserar väl mycket. Herr Lindman framhöll, huruledes vår
fartygsmateriel är i synnerligen dåligt skick. Han fann sig emellertid
höra rikta denna anmärkning särskilt mot den äldsta pansarbåtsdivisionen,
men endast i förbigående. Intrycket av det hela
skulle vara, att pansarbåtsmaterielen i allmänhet är ganska undermålig,
och det intrycket förstärktes därigenom, att herr Lindman
nyss förut fästat uppmärksamheten på, att materielen blir äldre
för varje år.

Ja, det är mycket riktigt, att vinterns expedition på detta
område givit oss ganska många och rika erfarenheter beträffande
materielen, erfarenheter, som otvivelaktigt komma att tillgodogöras
under det fortsatta arbetet på detta område. Men däremot vill jag
alldeles icke underskriva herr Lindmans omdöme, att den äldsta
pansarbåtsdivisionen skulle vara alldeles oduglig för sitt ändamål.

Det var naturligtvis för mig av en viss vikt att få veta, vad
som i själva verket förelåg i detta fall, och därför begärde jag av
högste befälhavaren för vinterexpeditionen vid hans återkomst till
Stockholm ett svar på den frågan. Det svarets innehåll var egentligen
detta, att Sveatypen var för liten för vintermanöver i öppen
sjö. Därmed är dock icke sagt, att icke Sveatypen ännu någon
tid kan göra tjänst och god tjänst för vårt skärgårdsförsvar.

Men här skall jag be att få insticka några ord, vilka föranledas
därav, att herr Lindman med en viss patos förklarade, att det icke
hjälper att söka hemlighålla dessa förhållanden. Jag vet icke, vad
herr Lindman syftade på, men för mig ligger det mycket nära till
hands, att herr Lindman haft i tankarna en viss pressdiskussion,
som under senare tiden förekommit rörande vissa handlingar, vilka
genom min tillskyndelse skulle blivit försedda med den röda
stämpeln. Jag anser det vara min plikt att inför kammaren upplysa
om hur det därmed förhåller sig. Med herr vice talmannens
tillåtelse skall jag därför be att få göra den lilla avvikelsen frän
ämnet.

Den handling, som innehöll redogörelsen för de kalamiteter, för
vilka Svea varit utsatt, utgjordes av fartygschefens rapport till
högste befälhavaren. Denna rapport har aldrig inkommit till sjöförsvarsdepartementet
och är mig veterligt icke behandlad som
hemlig, åtminstone har jag icke på något sätt tillskyndat sådan
behandling. Till sjöförsvarsdepartementet inkom en skrivelse från
högste befälhavaren, föranledd av denna rapport och åtföljd av en
transumt av densamma. Herrarna torde alla veta, att det icke
tillkommer vare sig chefen för sjöförsvarsdepartementet eller någon
annan att godtyckligt förklara den ena eller andra handlingen
hemlig. Det finnes bestämmelser härför. Även förteckningen över
de handlingar, som skola betraktas såsom hemliga, är till sin natur
hemlig, men så mycket anser jag mig berättigad säga, att då högste
befälhavarens skrivelse innehöll en hemställan, som avsåg vissa
mobiliseringsförhållanden, så var det min skyldighet att behandla
denna skrivelse såsom hemlig. Då handlingen inkommit till mig
såsom icke hemlig, riktade jag eu vädjan — något annat kunde
jag icke göra — till högste befälhavaren att för vinnande av lik -

Ang. krigs fartygs materiel.

(Forts.)

Nr 29.

Ang. krigs fartygs materiel.

(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. m.

formig behandling även han skulle låta sitt koncept till denna
skrivelse behandlas såsom hemligt.

Det kan också vara skäl att i detta sammanhang beröra en
annan liknande händelse, som för några dagar sedan omförmäldes
i en huvudstadstidning. Det var fråga om en handling, som inkommit
till sjöförsvarsdepartementet från varvschefen i Stockholm.
Den ifrågavarande artikeln hade överskriften: »Vad tjänar det till?»
Hela artikeln visade, att författaren icke alls sökt göra sig reda
för, vad det var i denna skrivelses innehåll som kunde betinga dess
behandling såsom hemlig. Den innehöll, jämte eu del redogörelser
för förhållandena på varvet av beskaffenhet att ingalunda vara
hemlig natur, även vissa uttalanden rörande personalbehovet och
personalfördelningen vid mobdiseringsrustningar på varvet, och denna
del av skrivelsen måste till sin natur betraktas såsom hemlig.

Det har således till grund för mina åtgärder i båda dessa fall
icke legat den allra ringaste avsikt att för allmänheten undanhålla
sådant, som icke till sin natur är hemligt. Det förhållande, att i
den senare skrivelsen vederbörande blandat samman ämnen av olika
natur, föranledde, att skrivelsen i sin helhet måste betraktas som
hemlig.

Efter denna utvikning från ämnet skall jag med anledning av
herr Lindmans anmärkning, att våra tre fartyg av Sveatypen _äro
för gamla, be att få fästa uppmärksamheten därpå, att herr Lindman
alldeles förbigår, att dessa tre fartyg under de senare åren
blivit i väsentlig mån förbättrade. Vad deras ålder beträffar,,
är ju visserligen »Svea» ganska gammal, ty den färdigbyggdes år
1886, men vad de båda andra, »Göta» och »Thule», angår, är deras
ålder icke sä anmärkningsvärd, ty vi veta ju, såsom också herr
Lindman sade, att man räknar 20 år för ett pansarfartyg i första
linjen, och »Göta» blev 20 år i fjol, och »Thule» blir 20 år i år.
De äro således alldeles jämnt efter åldersgränsen. Men vad herr
Lindman alldeles förbigick var, som sagt, att dessa tre fartyg blivit
under de senare åren i väsentlig mån förbättrade. Riksdagen har
nämligen anvisat omkring 5,000,000 kronor för att, som det hette,
försätta dessa tre pansarbåtar i fullt tidsenligt skick. Och i det
anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljde Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet, förklarade dåvarande departementschefen, att det
krafttillskott, som genom denna förändring komme att tillföras
flottan, vore större, än om samma belopp användes för byggande
av en ny pansarbåt. Nu medger jag ju naturligtvis, att denna
äldsta pansarbåtsdivision bör, då omständigheterna det medgiva,
avföras från första linjen. Men de kostnader, som blivit nedlagda
på dessa fartyg i förlitande till den ansvarige departementschefens
försäkringar, de må väl anses åtminstone något uppväga den tid,
varmed den äldsta av dessa båtar överskridit den normala åldern i
första linjen. Det skall väl icke vara alldeles betydelselöst, att
dessa båtar blivit så nyligen moderniserade. Ombyggnaden av
»Svea» fullbordades år 1904, således för endast nio år sedan.

Då man nu talar om, att vår pansarbåtsmateriel — jag kan
icke fullt erinra mig herr Lindmans yttrande — skulle vara dålig,

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

gammal och omodern, eller hur det nu var, så vill jag erinra om,
att vi dock hava tre hela divisioner av första klassens pansarbåtar,
av vilka den äldsta blir 20 år gammal 1917. Det är fyra år till
dess. Vi hålla ju, tack vare pansarbåtsföreningens gåva, för närvarande
på att bereda en ingalunda obetydlig ersättning för de
äldsta fartygen. Det säges visserligen, att detta kan icke utgöra
en ersättning ens för hela den äldsta divisionen. Därom tillåter jag
mig icke nu ha något omdöme. Den frågan kommer naturligtvis
att prövas framdeles. Men vid det förhållandet, att vår pansarbåtsflotta
med undantag av den äldsta divisionen, som ju kan vara
omtvistlig, dock måste fortfarande anses vara fullt effektiv, kan jag
icke biträda herr Lindmans uppfattning, att vad som konstaterats
med avseende på Svea i vinter skulle utgöra ett tillräckligt skäl
för regeringen att i årets statsverksproposition frånträda den ståndpunkt,
regeringen intagit förlidet år, och vilken ståndpunkt då av
Riksdagen med stor majoritet godkändes.

Herr Lindman betecknar denna ståndpunkt, vad mig beträffar,
så: ingen förhöjning i sjöförsvarsbudgeten, nedsättning i anslaget
till fartygsmateriei. Med anledning härav skall jag be att få erinra
om. ett yttrande av herr Lindman, fällt i hans egenskap av ansvarig
regeringschef till det statsrådsprotokoll, som åtföljde Kungl. Maj:ts
proposition nr 2 till 1911 års riksdag. Där framlade herr Lindman
vissa synpunkter, föranledda av den stora försvarskommitténs betänkande,
och bland dem framhöll herr Lindman ett par grundsatser,
som jag trop, att det kan vara skäl att i detta sammanhang
erinra sig. Herr Lindman framhöll vikten av, att man i frågor
sådana som denna icke toge något steg, utan att man kunde överblicka
dess ekonomiska konsekvenser. Och vidare framhöll herr
Lindman angelägenheten av eu utredning, huruvida genom besparingar
på vissa försvarsområden man skulle kunna utveckla vårt
försvar utan ökande av de utgifter, som för närvarande utginge för
försvaret.

Jag delar fullkomligt dessa herr Lindmans då uttalade tankar.
Men den nuvarande regeringen vill försöka att taga konsekvenserna
därav, att göra mera allvar av dessa grundsatser, än vad herr
Lindman själv gjorde, då herr Lindman år 1911 genomdrev byggandet
av F-båten, utan att det förefanns någon som helst möjlighet
att överblicka det stegets ekonomiska konsekvenser.

Herr Lindman gjorde en jämförelse mellan nybyggande av
pansarfartyg hos oss och i andra länder. Och i det sammanhanget
fällde herr Lindman det yttrandet, att under 10-årsperiden 1903—
1913 hade vi här i landet byggt (),o pansarbåtar. Jag vill fästa
uppmärksamheten på begynnelseåret 1903, ty det året färdigbyggdes
pansarbåten »Tapperheten», år 1904 färdigbyggdes pansarbåten
»Manligheten», år 1907 färdigbyggdes pansarbåten »Oscar II».
Det förefaller mig dock något egendomligt, att dessa tre första
klassens pansarbåtar kunna anses som 0,o pansarbåtar.

I en replik till herr Nilson i Örebro framkastade herr Lindman
den gamla tanken på en flottplan och erinrade om, att vi icke
hava någon sådan, och att vi på grund av vissa förhållanden icke -

Ang. krigs fartygs materiei.

(Forts.)

Sr 29.

Ang. krigs
fartyg»-materiel.
(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. m.

kunna få någon sådan. Jag är icke säker, om jag fattade herr
Lindman rätt. Jag vill tro, att jag missuppfattade honom, då han
antydde detta såsom en av orsakerna till, att vi icke förnyade vår
pansarbåtsmateriel. Jag tror, att jag missuppfattade honom. Jo,
mina herrar! Det finnes verkligen en flottbyggnadsplan. Striden
om vårt sjöförsvar har pågått i sitt senaste skede under ungefär
hela sista hälften av förra århundradet, och den striden resulterade
slutligen i ett fullt utformat flottprogram, framlagt i ett betänkande
af 1901 års krigsfartygsmateriel-kommitté. Denna flottplan, som
är ganska fullständig, betecknar eu högst betydande expansion av
våra sjöstridskrafter, jämfört med de principer, som dittills blivit
följda. Denna flottplan har ju aldrig blivit framlagd för Riksdagen,
som således aldrig varit i tillfälle att pröva, huruvida Riksdagen
ansåg denna plans genomförande överensstämma med våra ekonomiska
resurser. Men det är dock denna flottbyggnadsplan, som,
kan man säga, fortfarande ligger till ogrund för de hittills framkomna
förslagen till fartygsbyggnad. År 190(3 tillsattes särskilda
sakkunniga, som ytterligare utvidgade programmet. Och ett resultat
av 1906 års sakkunnigas arbete, modifierat genom senare tillkallade
sakkunnigas arbete och slutligen genom den stora försvarskommitténs
'' arbete, är F-båten, den nu under byggnad varande
pansarbåten »Sverige».

Man lär icke kunna komma ifrån, att denna fartygstyp innebär
ett program, ett alldeles bestämt program för en flottbyggnadsplan.
Nu förutsätter marinförvaltningen i sin hemställan om äskande av
anslag för byggande av två pansarbåtar, att vid det sålunda ifrågasatta
båtbyggandet skulle följas »Sverige»-typen. Motionärerna
bygga på samma förutsättning, likaså reservanterna.

Nu är det ju så, att det är just denna F-båtstyp, som blivit
den punkt,'' där stridslinjerna allra skarpast skurit varandra i striden
mellan högerförsvarspolitik och vänsterförsvarspolitik. Efter
1911 års riksdagsbeslut kommo det årets allmänna val till Andra
kammaren. Och det är väl icke förmätet att påstå, att utfallet av
1911 års allmänna val innebar en alldeles bestämd förkastelsedom
över den försvarspolitik, som dittills under många och långa år
fullföljts av högern, en förkastelsedom uttalad av eu betydande majoritet
av de svenska väljarna. Det förefaller då ganska egendomligt,
att motionärerna och med dem reservanterna vilja sätta i fråga,
att den nuvarande regeringen skulle på denna punkt, där de båda
linjerna allra skarpast korsats, falla ifrån det försvarsprogram, som
utgjorde en del av det politiska program, på vilket regeringen själv
är bildad, det politiska program, som omfattas av en majoritet
och den vida större majoriteten av svenska folket i val. Ådig
förefaller det vara alldeles otänkbart, att en regering i en sådan
situation skulle kunna frånfalla den ståndpunkt, den en gång, såsom
den ansåg, på goda skäl intagit, och eu ståndpunkt, som blivit
av Riksdagen gillad.

Herr Lindman talade vidare om missproportionen mellan nybyggnadsanslaget
och sjöförsvarsbudgeten. Ja, mina herrar, under
remissdebatten erkände jag, att här förelåg eu stor missproportion.

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Men reservanterna vilja råda bot på denna ni ^proportion genom
att i högst väsentlig grad utöka sjöförsvarsbudgeten. Jag hänvisar
återigen till det uttalande, som måste anses ligga i 1911 års allmänna
val. Vad var det, som gjorde, att valmännen med så stor
majoritet slöto sig till vänsterns försvarspolitik? Det var den allmänt
utbredda oron över den hastigt växande försvarsbudgeten.
Sjöförsvarsbudgeten har under de sista 10 åren, dä jag alldeles
bortser från utgifterna för handeln, vuxit med 38 procent. Ett
inslående på den väg, som reservanterna anvisa, vilar på den förutsättningen,
att vi skulle kunna för framtiden räkna med en på
samma sätt alltjämt stegrad sjöförsvarsbudget. Äro herrarna säkra
på, att den.förutsättningen verkligen kommer att visa sig vara för
handen? År det icke riktigt, att man, innan man bestämmer sig
för den plan, efter vilken vår flotta skall förnyas, först klargör
den ekonomiska grund, på vilken vi kunna bygga en sådan flottplan? Herr

Lindman har jämfört oss med andra mindre stater. Han
nämnde därvid särskilt Holland och Norge. Ja, men Holland är
icke med oss jämförligt i det hänseendet. Holland måste ha en
icke så obetydlig flotta med hänsyn till sina transmarina besittningar.
Vi ha inga sådana. Vi måste beräkna värt behov av en
flotta med hänsyn till försvaret av våra egna kuster. Norge då?
Ja, där haltar också jämförelsen. Här vilja reservanterna, att vi
skola gå med på ett fartygsbygge, som de själva beräkna skall
kosta 13 miljoner kronor för varje båt, vilken siffra naturligtvis är
alldeles för lag, ty det är min allvarliga övertygelse, att det minsta
vi ha att räkna med, lär vara 14 miljoner. Norge har beslutat och
har också i utlandet beställt två kustpansarfartyg till ett pris av
7 V2 miljoner kronor per styck.

Herr Lindman säger: är det E-typen, som står oss emellan,
bygg då en båt av en annan typ, så skola vi icke ställa oss omedgörliga.
Ja, herr Lindman, jag tar fasta på detta löfte, ty det är
just det problem, vi äro sysselsatta med att lösa, och jag är mycket
tacksam, om vi, när vi komma till lösningen av det problemet,
kunna påräkna herr Lindmans kraftiga stöd, även om båten icke
skulle bli så dyrbar som F-båten.

Vidare påstår herr Lindman med avseende på frågan om jagare
och undervattensbåtar, att vad jag ansåg lämpligt i fjol, anser
jag icke vara lämpligt i år. Nej, förlåt mig herr Lindmani Jag
uttalade i fjol, att jagaretypen vore lämplig för vårt försvar, och
jag har icke på något sätt frångått den uppfattningen, men vad jag
i statsverkspropositionen i år sagt, det är det, att påbörjandet av
en jagare betyder i själva verket icke en jagare utan fyra jagare,
ty jagare bygger man icke, för att de skola operera styckevis, utan
börjar jag bygga _ en jagare, har jag därmed sagt, att jag skall
bygga en hel division. Nu ha vi alldeles nyss fått en jagaredivision
färdigbyggd, och det är därför, jag anser, att när vår äldsta
jagare endast är 10 år gammal, och vi ha fått den sista divisionen
färdigbyggd, kan det vara ett skäl att vila på hanen i fråga om
jagarebyggnad framför allt därför, att antalet jagaredivisioner naturAndra
kammarens protokoll 1913. Nr 29. 2

Ang. krigs fartygs materiel.

(Forts.)

Nr 29. 18 Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigs- ligtvis måste bedömas i sammanhang med frågan om fartygsmaterifartygs-
e}eils sammansättning i dess helhet.

materiel. Herr. Lindman frågade vidare, varför jag ansett det lämpligt
(Förts.) utbyta denna halva jagare mot en undervattensbåt. Ja, varför
jag icke förordat den halva jagaren, har jag redan sagt. Att jag
däremot föreslagit en undervattensbåt utöver den av marinförvaltningen
föreslagna, det var av det skälet, att om undervattensbåttypen
finnes här icke, mig veterligt, lika litet som i fråga omjagartypen,
någon olika mening, men däremot veta vi, att antalet av
våra undervattensbåtar behöver ökas, och därför har jag tillstyrkt,
att man bygger två undervattensbåtar i stället för eu.

Jag har ju ingen skyldighet att svara på varifrån DagenS:
Nyheter fått sin uppgift om försvarsberedningarnas hörande. När
jag läste därom, blev jag kanske lika förvånad som herr Lindman
själv. När herr Lindman nu ställer till mig eu direkt fråga, vill
jag dock därpå svara, att något formligt hänskjutande till försvarsberedningarna
af denna fråga har icke ägt rum, men naturligtvis
har icke regeringen varit utan kontakt med försvarsberedningarna
i denna fråga.

Jag tror mig nu ha tämligen utförligt besvarat de anmärkningar,
som herr Lindman i detta stycke riktat mot mig.

Slutet på herr Lindmans anförande formade sig till eu i ganska
solenn form hållen allmän förkastelsedom över den ställning, den
nuvarande regeringen och enkannerligen chefen för sjöförsvarsdepartementet
intager vid behandlingen av försvarsfrågan. Jag har
ju icke något bemyndigande att föra talan för regeringen i dess
helhet, men då herr Lindman förklarar, att vi här i landet dock
ha män under regeringsansvar, som vilja ikläda sig ansvaret för,
att vi, om fara vore å färde, icke hade gjort oss sä starka, som vi
kunde, så vill jag för min del alldeles bestämt förklara, att det är
min avsikt, liksom jag tager för givet, att det är hela regeringens
avsikt, att allt skall göras, som kan göras, på det att vi må kunna,,
om fara hotar, värna vår frihet och självständighet. Men naturligtvis
kan ingen sätta i fråga, att vi på försvarsbudgeterna skola
offra större medel, än vad samhällets välfärd och behöriga hänsyn
till andra viktiga samhällsfrågor medgiva. Denna betydelse vill
jag lägga i ordet »kunde», däremot icke den, att vi skola offra allt
vad vi kunna med åsidosättanda av andra lika viktiga samhällskrav.
Jag antager, att herr Lindman icke skall, om han vill vara uppriktig,
motsäga mig, då jag vågar hålla före, att ett folks försvarskraft
vilar dock icke uteslutande på storleken och styrkan av dess
materiella försvarsmedel. Nej, ett folks försvarskraft vilar innerst
på folkets vilja att värna sin frihet och sin självständighet. Denna
vilja, det är den, som behöver icke blott skapas, utan ock näras och
värmas genom åtgärder, som visserligen icke komma till synes på
fjärde och femte huvudtitlarna, men taga stora medel i anspråk,
och som utgöra ett inre försvarsanslag av den allra största och
mest omistliga betydelse.

Jag vågar hoppas, att denna kammare, som under fjolåret visade
sig godkänna den ståndpunkt, som regeringen intagit i för -

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 29,

svarsfiagan, särskilt deu del, som nu föreligger, icke skall finna Ang. krigsnågon
anledning att nu frångå den ståndpunkt, kammaren då intog, fartyg*
utan således komma att bifalla utskottets hemställan. materiel.

(Forts.)

Hen'' Vahlquist: Här gjordes på förmiddagen från militärt
hall ett uttalande, som väckte min allra största förvåning för att
icke säga häpnad. Herr Liljedahl yttrade nämligen, enligt vad
hans stenografiskt upptecknade anförande ger vid handen, att »ef,t
krig mot Sverige kommer att avgöras på svensk mark, då redan flottan
spelad ut sin rolh.

Ja, mina herrar, med den uppfattningen förvånar det mig icke,
att den ärade talaren kom till det resultat, han gjorde, nämligen
att lian, om icke direkt, sa dock i sak, yrkade avslag på reservationen,
som bifogats den föredragna punkten, genom att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Jag tillåter mig emellertid, ehuru lekman, betvivla, att denna
herr Liljedahls uppfattning kan vara riktig, och jag tvivlar på, att
den kan delas av det störa flertalet sakkunnige på det militära’området
i vårt land. Jag'' för min del har levat i den, kanske naiva
uppfattningen, att var flottas uppgift vore just att förekomma, att
fientliga trupper komme in på vårt lands område. Jag har trött,
att vår flottas uppgift vore att förhindra en fientlig armés landstigning
och sålunda avvärja krig på svensk mark, och under alla
förhållanden har jag trott avsikten varit, att flottan åtminstone
skulle kunna uppehålla eu fiende, som komme från sjösidan, så
lång tid, att truppavdelningar av armén hunne förflyttas till militärt
sett ömtåliga punkter på vår kust eller till sådana platser på
densamma, som ansåges kunna komma att utgöra målet för en
fientlig invasion. Är man liksom jag av den uppfattningen, är det
helt naturligt, att man maste ställa sig på reservanternas sida
Het torde till och med kunna sättas i fråga, huruvida icke, om vi
icke hade en landgräns, huvudstyrkan av försvaret borde baseras på
flottan. Men dä vi även hava en landgräns att skydda, måste vi
även vara beredda att hålla eu fältrustad, stark armé.

Jag tillåter mig därför, herr talman, då jag icke kan dela den
uppfattningen, som tagit sig sådant uttryck från militärt håll i
kammaren, att yrka bifall till den vid nu föredragna punkt fogade
reservationen.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag ber att, så
fort det är mig möjligt, få göra några erinringar mot det anförda,
som här nyss hållits ifrån statsrädsbänken av herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet.

Jag- börjar med vad han började med, nämligen våra äldsta
pansarbåtar, och jag slår. fast, att här är från statsrådets sida
sagt, att det har inkommit en rapport, som visserligen icke innehåller,
att »Svea» är oduglig, men att hon är för liten för manövrering
i öppen sjö under vintern. Det är vad jag upprepade gånger
i mitt första anförande sade, att det gäller för regeringen, om den
vill tala om försvarsberedskap och handla i överensstämmelse med

Sr 29. 20 Onsdagen den 9 april, e. ro.

Ang. krigs- vad den säger, att se till, att vår materiel är i sådan stridsberedfartygs-
gj^ att den kan användas. Här kommer in amplissima forma
materiel. fr°n jien, sjöministern ett erkännande, att pansarbåten »Svea», och
(Forts.) jag antar aven »Göta och »Thule», som äro föga större än den,
äro för små vid manövrering i öppen sjö vintertid. Men, säger
herr sjöministern, den är icke oduglig och kan användas i alla fall.
»Svea» kan följaktligen icke användas under vintern, men an sa
länge kan den användas sommartiden. Nu skola vi väl vänta, tills
nästa rapport kommer, som säger, att nu har »Svea» blivit så gammal,
att hon icke kan användas ens sommartid, och då förmodar
jag, att herr sjöministern konstaterar detta och säger, att det icke
är så farligt, ty än så länge duger hon att ligga på varvet. Het
tycker jag i alla fall är att vänta för länge. Jag tror också jag
vågar påstå, vad jag förut sagt, att den pansarbåten är av den
beskaffenhet, att den tarvar en ersättare, och det är det, som högern
klandrar regeringen för, att den icke har kommit med.

Sedan kom herr sjöministern och talade om ombyggnaden av
de tre äldsta pansarbåtarna, och han uppehöll sig länge nog med
den saken. Nu har jag naturligen icke denna fråga fullt i minnet,
men jag vet, att vid många tillfällen har det kastats fram, att
våra äldsta pansarbåtar »Svea», »Göta» och »Thule» ha blivit ombyggda,
och därför skall deras födelseår, så att säga, icke räknas
frän den dag, de gått av stapeln, utan från den dag de ombyggts,
men detta har även bemötts. Hans excellens herr statsministern
har slagit på den strängen många gånger. Han har gjort det i
denna kammare, och han gjorde det i en reservation, som han avgav
inom den förra försvarskommittén, då det begärdes anslag till
pansarfartyg, jag tror det var hösten 1909. Allt detta tal stöder
sig på ett uttalande, som gjordes av sjöministern 1899 angående
modernisering av dessa tre pansarbåtar. Het yttrandet av dåvarande
sjöministern gick ut på, att dessa fartyg genom moderniseringen
skulle erhålla ett stridsvärde fullt lika högt som hos då
förefintliga nyaste fartyg av denna cert, nämligen Oden-typen.
Härav drog nu herr statsministern i sin reservation inom försvarskommittén
den konklusionen — utan något bevis — att dessa
pansarbåtars födelseår numera skulle räknas från moderniseringsåret
och att de följaktligen skulle överföras till andra linjen först
är 1921 och 1924 i stället för 1914 och 1917.

Orimligheten i detta påstående har blivit påpekad_ flera gånger,
och jag har en gång tillåtit mig att framhålla det i denna kammare.
Men det kommer tillbaka, och det kommer tillbaka, alldeles
som om det bemötande man gör mot saken icke betyder det allra
minsta. Moderniseringen, mina herrar, av dessa fartyg, avsåg
artilleriet och pansarskyddet för artilleriet. Följaktligen avsåg
den ett förbättrande av dessa fartygs stridsvärde, d. v. s. om jaghär
med stridsvärde menar fartygets stridsmedel. Stridsvärdet,
varom också dåvarande sjöministern talade, blev likvärdigt med
det, som pansarbåten Oden hade; d. v. s. kanonerna blevo likvärdiga
med kanonerna på Oden, och tornen och pansaret på kanontornen
blevo likvärdiga med desamma på Oden. Men då man be -

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 29.

dömer ett fartygs> värde för försvaret, d. v. s. — om jag skulle Ang. krigsvåga
så^ uttala mig — då man bedömer fartygets samlade krigsvärde,
får man icke blott se på stridsvärdet, taget i nyssnämnda materielbemärkelse,
d. v. s. artilleriet och pansartornen, i vilka kanonerna (Fortsd
äro uppställda, utan då får man väl även tänka på de andra
egenskaper, som fartyget har, de nautiska egenskaperna. De
spela ju en väsentlig roll även de. Jag skulle vilja säga, att
stridsvärdet plus de nautiska egenskaperna bilda krigsvärdet.

Men det är ju alldelas klart, att de nautiska egenskaperna
hos detta fartyg icke i någon män förändrades genom den här
berörda ombyggnaden. Därom finnes icke något nämnt i den
kungl. propositionen, och det är ju alldeles påtagligt, att fartyg^
var och förblev lika stort som förut; dess deplacement
förblev alltjämt detsamma; dess maskiner och pannor förblevo
också alltjämt desamma — utom att de naturligtvis föråldrats
och blivit äldre. Emellertid voro de desamma efter som före ombyggnaden.

Nu hör man också, att Sveatypen är för liten att användas
vintertid. Men ombyggnaden avsåg ju icke att göra henne större.
Propositionen 1909, såvitt jag nu erinrar mig, vad den innehöll,
angav tydligt och klart detta. Men statsministerns resonemang är
fullkomligt formalistiskt och tar icke syn det allra minsta på realiteterna
i själva frågan. Jag vill minnas, att det var under en
debatt här i kammaren — sannolikt var det, när frågan om F-båten
var före 1911 — som den nuvarande statsministern frågade om
dessa _ pansarbåtars stridsvärde. Nu har ju herr statsministern
haft tillfälle att själv undersöka, huru härmed förhåller sig. Herr
statsministern har ju nu såsom statsminister haft tillfälle att undersöka
dessa fartygs beskaffenhet för att utröna, vilket som är
rätt och vilket som är orätt. Äro de så förbättrade genom den
företagna ombyggnaden, att de i alla avseenden äro fullt likvärdiga
med därmed jämställda pansarbåtar, eller äro de det icke? Det
tjänar ju icke mycket till att sä här långt efteråt rida på ord,
som fälldes av den dåvarande sjöministern. Jag anser, att vad
han uttalade är fullkomligt rätt. Hans excellens statsministern
anser, att hans uttalande betyder någonting annat. Men han må
nu ha sagt betjena eller det andra: undersök sakförhållande^ Äro
dessa fartyg sådana, att de verkligen kunna användas i samma
utsträckning_ som de andra, då må saken vara riktig, annars icke.

Här är av sjöministern nyss konstaterat, att de icke äro det. Det
gläder mig för övrigt att höra, att sjöministern nu tycks ha kommit
till insikt om, att denna division av våra äldsta pansarbåtar bör
avföras så fort sig gorå låter. Men likväl var det ett motsägande
yttrande, då Ju sjöministern ändå anser dem vara fullt effektiva,
på samma gång lian säger, att de icke äro effektiva, åtminstone
icke vintertid.

Herr statsrådet kan icke frånträda sin ståndpunkt i årets statsverksproposition,
och jag har naturligtvis aldrig tänkt mig kunna
övertyga herr statsrådet om lämpligheten i att göra det. Hela
resonemanget här rör sig om detta, att år efter år går, och ingen

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigs- förnyelse sker. Jag tillät mig säga i mitt förra anförande, att herr
fartygs■■ statsrådet borde åtminstone, om det nu är denna F-typ, som är det
m,^e’!es röda skynket, och som gör, att den nuvarande regeringen icke kan
( 01 ^ vara med om något pansarbåtsbygge, att då komma med något annat.
Stridslinjerna emellan oss, säger herr statsrådet, ha kommit att röra
sig om denna F-typ — då heder jag få säga: om så är, kom då
med något annat, som ersätter F-typen! Men det vill jag säga herr
statsrådet, att jag kommer icke att godkänna vad som helst, som
herr statsrådet kommer med. Jag vill således opponera mig mot,
att herr statsrådet av mina ord dragar den konsekvensen, att jagskulle
göra det. Om herr sjöministern skulle vilja komma med en
sådan pansarbåt, som t. ex. herr statsministern begärde utredning
om i den förra för svar skommittén, så skulle jag obesett taga den.
Men jag går icke med på vad som helst, som herr sjöministern kan
komma att föreslå.

Så drog herr statsrådet fram ett yttrande av mig 1911 och
säde: där såg man, att den förra regeringen ville se till, om man
icke kunde hålla sig inom den nuvarande ramen för kostnaderna och
låta det nu vara på det sättet. Men skulle herr statsrådet verkligen
vilja ur detta mitt yttrande draga den konsekvensen, att om
man t. ex. på sjöförsvarets huvudtitel ökar på utgifterna för alla
möjliga ändamål, men blott icke för krigsfartygsmateriel, och så
en vacker dag slutsumman står där, men det blir ingenting över
till krigsfartygsmateriel, så skola vi icke få någonting till krigsfartygsmateriel?
Skola vi alldeles upphöra med att hålla oss med
krigsfartygsmateriel, blott därför att man icke kan tillgodose alla
behov under huvudtiteln, utan ökar på alla andra anslag, så att
det icke blir någonting över till krigsfartygsmateriel? Jag skulle
vilja säga, att sådant är ju helt enkelt oformligt, och det systemet
skulle ju tendera till att flytta upp vårt sjöförsvar på landet, till
kanslier, byråer, kommittéer etc. med åsidosättande av sjöförsvarets
enda mål, nämligen att till sjöss kunna framställa en stridsduglig
flotta. Om utgifterna växa så mycket, så finnes ju icke någon
annan utväg än att öka anslagen under huvudtiteln. Men herr statsrådet
har stirrat sig blind på, att någon F-båt kunna vi icke ha,
och därför kunna vi icke få någon fartygsmateriel.

Jag vill här rätta en missuppfattning av herr statsrådet, eller
rättare sagt en felsägning av mig i mitt förra anförande. Herrstatsrådet
både säkerligen ganska lätt kunnat finna, att det endast
var en felsägning, när jag talade om de pansarfartyg, som byggdes
under 20-årsperioden 1883—1903, och att det var 0,6 pansarbåtar
om året, samt att under den följande 10-årsperioden 1903—1913 det
byggdes 0,o pansarfartyg om året. Jag nämnde icke, att det var
från stapelsättningen räknat. Men saken blir precis densamma.
Det blir samma perioder, fastän de ligga tre år längre fram i tiden.
Det blir i alla fall en 20-årsperiod, då vi stapelsatt 0,6 pansarfartyg
om året, och det kommer därefter en 10-årsperiod, då vi icke
stapelsatt något pansarfartyg. Saken är således i det fallet fullkomligt
likgiltig.

Herr statsrådet säger, att det är bra underligt, att motionärerna

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

tiar kunna ifrågasätta något så orimligt, som att regeringen skulle Ang. krigs frånfalla

sin ståndpunkt från i fjol och gå in på att bygga eu pansar båt

av F-typ. Jag har kanske redan nämnt det, men jag upprepar teru''

det för bättre minnes skull, att om statsrådet kommit med något (*ors''^

annat, så hade det ju varit någon tillfredsställelse i det, när det

icke nu går an att göra någonting med F-typen.

Så säger herr statsrådet, att man får icke jämföra oss med
andra små länder. Jo, med Norge fick man jämföra oss, det var
sant. Ja, det kan hända, att Norge vore någonting att studera.

Det kan ju hända, att den där reciproeiteten, varom herr krigsministern
talade i Första kammaren häromdagen, gäller även sjöförsvaret,
och det kan icke annat än glädja mig, om man genom ett
studium av Norge skulle komma till insikt om, att något borde
göras även i Sverige.

Så talade herr statsrådet om jagare och sade, att när man beslutar
sig för att bygga en jagare, är det detsamma som att besluta
bygga en hel division. Ja, mina herrar, jag skulle icke alls
vara orolig för att, om herr statsrådet begärde anslag till en jagare,
detta skulle betyda, att det skulle bli en hel division. Yi
hava aldrig byggt en hel division jagare på en gång. Vi bygga en
jagare för varje gång, och det är alldeles påtagligt, att en sådan
konsekvens absolut icke kan få dragas ur detta — att jagarna uppträda
divisionsvis, understundom blott två tillsammans, understundom
fyra, — att den konsekvensen icke skulle kunna dragas ur detta,
att man icke skulle kunna bygga eu jagare.

Vidare vill jag fästa mig vid ett annat yttrande av herr statsrådet.
Det rörde, i vad mån statsrådet hade hänvänt sig till försvarsberedningarna,
när det var fråga om att ändra vad marinförvaltningen
föreslagit. Herr statsrådet sade något om att en sådan
offentlig hänvändelse icke skett, men det kom i alla fäll fram, att
herr statsrådet varit i kontakt med försvarsberedningarnas ledamöter.
Vad var det då, som hade inträffat? Jo, mina herrar, flottans
ansvariga myndigheter, marinförvaltningen, som ansvarar för flottans
material, chefen för flottans stab, som uppgör planerna för flottans
användning i krig, inspektören för flottans övningar till sjöss, som för
befälet över flottan i krig — dessa tre sjöförsvarets högsta myndigheter
både framställt förslag om vad som skulle byggas. De föreslogo
påbörjandet av en jagare och byggandet av en undervattensbåt.

Herr statsrådet håller sig i kontakt — d. v. s. förmodar jag, går
och pratar — med några medlemmar i försvarsberedningarna, och
så framkommer ett annat förslag. Jag kan icke gilla ett sådant
tillvägagångssätt. Det är att införa hemliga rådgivare gentemot
flottans högsta militära myndigheter, vilket icke kan vara lämpligt.

Låt oss, herr statsråd se på bordet vad dessa ledamöter av försvarsberedningarna
hava sagt, vad de hava yttrat, och vad eventuellt
andra ledamöter yttrat i annan riktning i frågan. Låt oss icke
komma in på den vägen, att herr statsrådet vänder sig mot de sjömilitära
myndigheterna under hand till vissa ledamöter av försvarsberedningarna.
Jag måste anse ett sådant tillvägagångssätt förkastligt.

Medan jag ännu har ordet, kan jag icke underlåta att .yttra

: Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

några ord, som visserligen icke direkt framkallats av det, som nyss
framfördes från statsrådsbänken, men som har framkommit på förmiddagen
i Första kammaren och som icke bara framkommit där,
utan även vid andra tillfällen och i pressen flera gånger. Det lyder
så här: det är icke den nuvarande regeringen, som är ansvarig
för att det finnes något, som är dåligt beträffande flottans materiel,
utan det är den föregående regeringen. Påståendet är egentligen
så orimligt, att man knappast skulle behöva bemöta detsamma, men
eftersom det är fällt och eftersom jag nu har ordet, skall jag be
att med några ord få bemöta det.

Jag skall icke alls tala om de mångfaldiga tillfällen, när vänstern
stått emot högern i försvarsfrågan, när förslag, framförda av
en högerregering, väckt opposition och motstånd ifrån vänstern, när
uti de gemensamma voteringarna förslag genomförts, tack vare
högerns röster, och detta, icke blott när de framförts av en högerregering,
utan även huru de, tack vara högern, blivit godkända, när
de framförts av en vänsterregering, både den nuvarande och den
som vi hade 1906. Men ett exempel kan ju jag dock få taga fram.
Det var år 1909. Då hade regeringen begärt ett anslag till just
fartygsmateriel. Statsutskottet hade föreslagit ett anslag på 3,656,000
kronor. Reservanterna hade gått på ett lägre belopp 3,016,000
kronor, alltså 640,000 kronor lägre. Frågan var föremål för behandling
i kamrarna. Dessa stannade uti olika beslut. Det blev gemensam
votering; och det var efter denna, som den nuvarande statsministern
steg upp i denna kammare och, därför att vid den gemensamma
voteringen på en högerregerings förslag genomförts ett
beslut, som var 640,000 kronor högre, än vad han och hans partivänner
velat vara med om, framförde sin reservation mot detta
högre anslag. Han fick instämmanden från många av sina partivänner,
kanske så gott som från hela partiet.

Jag skall erinra om ännu en sak, för att försöka åtminstone
bemöta detta påstående om vad som underlåtits av den föregående
regeringen. Det är just den reservation, som jag nyss talade om,.
och som den nuvarande statsministern såsom ledamot av den förra
försvarskommittén avgav år 1909, då regeringen begärde, att försvarskommittén
skulle yttra sig om behovet av pansarfartyg på
grund av att de sjömilitära myndigheterna enträget begärt, att ett
sådant yttrande skulle infordras. Jo, mina herrar, då reserverade
sig emot kommitténs beslut herr Staaff och två hans kolleger, och
såvitt jag förstår, föranledde även detta honom och de både kollegerna
att helt enkelt försvinna ur kommittén.

Till sist skall jag be att få erinra om ännu en sak, nämligen
om F-båtsbeslutet är 1911. Vilken regering har i det fallet gjort
mera för försvaret? Den regering, på vars förslag beslutet fattades
år 1911, eller den regering, på vars förslag beslutet upphävdes år
1912? Det är väl en så iögonenfallande skillnad mellan dessa
båda åtgärder, att man icke borde behöva tala vidare om att allt,
som har försummats, är högerns fel och allt, som blivit gjort, är
vänsterns förtjänst.

Jag skall icke längre uppehålla tiden. Jag skall endast till

Onsdagen den 9 april, e. m. 25 Nr 29.

sist be att få säga Hägra ord om den allra sista delen av herr Ang. krigsstatsrådets
och chefen för sjöförsvarsdepartementets yttrande om,
huru man skulle skapa försvarsvilja här i landet, och att det gällde _ ''

icke att skaffa fram anslag bara, utan även att få folket försvars- 1 or
villigt. Ja, om regeringen hade klart för sig, att här är nöd på
färde beträffande värt fartygsmateriel, och det är av högsta nöd
påkallat, att det gamla kommer att ersättas med nytt, då är jag
alldeles säker på att regeringen skulle kunna med sin auktoritet
upplysa det folk, som litar sig till den, upplysa det om att här behöver
något göras; och jag försäkrar, att icke skulle regeringen
behöva av den anledningen riskera att i detta fall möta någon försvarsovilja.
Och slutligen, när man talar om detta motstånd emot
de militära anslagen, motståndet emot att någonting göres, återgår
jag blott till att erinra om vad som inträffade under den stora
pansarbåtsinsamlingen. Den tyder väl om något på att det finnes
folk, som verkligen vilja göra något för vårt försvar.

Herr Eden: Herr talman, mina herrar! När den siste ärade
talaren för någon stund sedan inledde sitt första anförande,
skedde det med några ord, med vilka han liksom motiverade, att
vi nu hade fått en F-båtsdebatt igen — jag för min del har glömt
vilken i ordningen det är. Han sade: varför skulle vi icke kunna få
en sådan debatt även nu? Är det för mycket att få en sådan debatt
en gång om året? Skall nu, tilltalade han, högern icke ens
få tala om saken?

Jag tror, att den ärade talaren alldeles icke behöver sätta i
fråga, att högern icke får tala om saken. Det beror på högern
själv, om den vill, och ingen skall förmena partiet att gorå det.
jag tror, att den ärade talaren icke ens skall kunna påstå, att
icke även medlemmar av andra partier i denna kammare kunna förstå,
att det ligger mycken ärlig och varm vilja bakom den^iver,
som högern utvecklar, när den gång på gång för denna sak på tal.

Men då vill jag hoppas, att han också eu smula bjuder till att förstå,
att andra partier kunna se denna outslitliga F-bätsfråga ur
andra synpunkter, och att dessa partier verkligen icke kunna känna
sig övertygade bara därav, att nu åter igen— jag kan, såsom jag
nyss säde, icke säga för vilken gång i ordningen — att nu återigen
samma argument föras fram, som hava bemötts lika många gånger
förut och som förut lämnat oss stående på olika linjer.

Jag skall därför alls icke följa honom uti hans citatsamling
ifrån gångna förhandlingar. Men jag skall hålla mig en smula till
vad han själv i sitt första anförande antydde om att det skulle
vara eu alldeles särskild anledning att taga upp frågan på nytt
just nu. Det har, anmärkte herr Lindman, inträffat någonting nytt,
som framtvungit denna dagsdebatt.

Det har inträffat något nytt: ett förödande stort krig, som föres
nere i Europas oroliga sydöstra hörn, och som ännu icke^ tillfullo
avslutats, ehuru det verkligen ser ut att nu halla på att
slockna. Herr Lindman drog av detta krig den slutsatsen, att
Turkiets öde hade visat oss, huru det skulle gå för ett land, som

Nr 29. 26 Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang krigs- försummade sitt försvar, huru ett sådant land dukar under för sina
materiel §Tammr> och i detta fallet till och med för sina mindre grannar. Så
(Forts) ^an ~~ ^et var naturligtvis talarens mening att framhålla —
också gå oss, om vi gorå, såsom Turkiet har gjort.

Mot detta skall jag be att först få erinra, att jag icke hört någon
förut påstå, att Turkiet försummat sitt försvar. Har man haft
någon anmärkning emot Turkiet, har det väl snarare varit, att det
samlat sina surt förvärvade statsinkomster egentligen bara på försvarsutgifter
utan att hava kunnat ingjuta i sitt försvarsväsen
någon anda av folkets enhet och sammanhållning, som kunde göra
det till en verkligt levande kraft att arbeta med. Men om vi vidare
hålla oss till detta exempel, sett från en annan sida, så tror
jag även, att detta krig just med Turkiets erfarenhet visat något
helt annat än vad herr Lindman i dag gör gällande. Det har lagt
i dagen, med vilken förkrossande tyngd ett anfall till lands kan
komma i våra dagar, med vilken blixtsnabb kraft en eller flera militärmakter
kunna slå till just till lands, och huru ett sådant anfall
kan överväldiga eu makt, även om den angripne har till sjöss
åtminstone så stora medel, att den kan hålla fienden ifrån sina
egna kuster. Det har varit fallet med Turkiet. Turkiet har icke
dukat under, herr Lindman — om vi nu skola tala om detta exempel
— på grund av brist på flotta. Turkiet har dukat under på
grund därav att dess armé icke kunnat motstå de fientliga arméerna.
Skulle av ettjäådant krig någon slutsats kunna dragas, blir
det väl den, att vi få i fortsättningen inför dessa färska erfarenheter
tänka mera än någonsin förut över huru problemet om förhållandet
mellan armén och flottan ställer sig i vårt land.

Vi tala om årets händelser. Ja, det finnes också händelser,
som framstå såsom konsekvenser av detta väldiga krig till lands.
Bland de konsekvenserna tror jag det skulle vara skäl att lägga märke
till, att den under flera år rasande rustningsfebern till sjöss fått
liksom maka åt sig för en ännu väldigare rustningsfeber till lands.
Alla de stora rustningsförslag, som kommit fram under den sista
tiden, hava varit förslag om en kolossal utveckling av de kontinentala
ländernas stridskrafter till lands. Allt visar, att man av
detta krig dragit just den slutsatsen, att det är på armén, som ländernas
öden ändock i sista hand komme att vila i normala fall —
jag bortser naturligtvis ifrån ett bland — och att det är nödvändigt
att samla folkets kraft framför allt på att göra armén till det
vapen, som behövs. År det icke såsom jag säde nyss, att häruti
ligger för oss ett nytt skäl till de många, som vi förut haft, att se
till, huru vi böra ordna förhållandet mellan Sveriges armé och
flotta.

En ärad talare på göteborgsbänken, min väll herr Lundström,
yttrade i sitt varmhjärtade anförande på förmiddagen, att det hade
gjort honom ont att se, hur man nu ansåg sig kunna taga ut miljoner
av_ Sveriges stora rikedomar uppe i Norrbotten till förmån
för uteslutande folkpensioneringen — som han för övrigt tycktes
vara varmt intresserad av — det gjorde honom ont, säger jag, därför
att han icke fann, att någonting av dessa stora rikedomar

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m. 27

användes för att skydda vårt land, användes till den brandförsäk- Ang. krigsring,
som man dock behövde för landets trygghet. Vad betyder
detta yttrande, sagt i detta sammanhang i debatten om fartygs- (Forts)''

byggnader ?

Tror min ärade vän på göteborgsbänken, att Norrbottens rikedomar,
och över huvud taget Norrbotten försvaras med Sveriges
flotta då fruktar jag, att han ser galet. Skola dessa rikedomar
försvaras, skall Norrbotten bevaras och Norrland förbli svenskt,
då lär det allt komma att hänga närmast och oumbärligast på en
annan del av Sveriges försvar än försvaret till sjöss. Så mycket
bör väl åtminstone vara klart, att det närmast är från en invasion
till lands, som faran för Norrbotten kan komma. Och då borde
väl den enkla slutsatsen ha varit den, att man måste stärka försvaret
till lands, om man särskilt tänker på denna statens störa rikedomskälla
däruppe. Hur herr Lundströms hänvisning till Norrbottensgruvorna
kunnat komma in i diskussionen om flottan, har jag
verkligen mycket svårt att förstå.

Nej, det är nog så, mina herrar, att slutsatserna av detta års
händelser ha mer än någonsin inskärpt den absoluta nödvändigheten
utav, att vi i Sverige äntligen komma till klarhet, åtminstone
till klarhet uti de stora grundlinjerna, om vad vi tro oss kunna
vänta utav och vad vi kunna ställa för anspråk ^på Sveriges flotta
å ena sidan, Sveriges armé å andra sidan, ifall eu gång den stora faran
skulle komma över oss. Aldrig, synes det mig, har denna undersökning
varit så nödvändig, som den visat sig vara nu, och aldrig
borde man så litet underkänna behovet av denna undersökning, som
man borde göra nu.

Då svaras det: »ja, undersökningen må annars ha sin gång,
men det farliga är, att under tiden förfaller flottan». Detta begrepp,

»flottans förfall», har varit ledmotivet i en presskampanj, som varat
åtminstone allt sedan F-båtsbeslutets förverkligande uppsköts, detta
ledmotiv går igen snart sagt i alla anföranden både utanför och
innanför Riksdagen, angående försvaret, och med detta ledmotiv
tycks man anse sig på en gång ha förklarat och försvarat alla de
krav, man ställer fram för flottan. Det kunde kanske vara skäl
att se närmare på detta begrepp.

Jag skall be att få fråga: vad är det då man menar med flottans
förfall? Jo, man menar först och främst, att vissa pansarbåtar
bli gamla. Ja, naturligtvis bli de gamla, och naturligtvis
bli de därmed nedsatta till sitt stridsvärde. Men icke lär amiral
Lindman ändå kunna visa upp, att det därför är rätt och rimligt
att nu alldeles utdöma pansarbåten Svea, vars stridsvärde, enligt
auktoritativt omdöme, vid ombyggandet i början på 1900 talet dock
blev detsamma som de då existerande modernaste båtarnas. Herr
Lindman har uppehållit sig ganska utförligt vid denna sak. Den
är och förblir likväl ständigt lika oförklarad. Fick fartyget vid
ombyggnaden samma stridsvärde som den då modernaste båten hade,
då bör väl fartyget i all rimlighets namn icke förlora detta stridsvärde
tidigare än den båt, som den jämförts med, såvida det icke
skulle vara någonting i själva skrovet eller i fartygets hela bygg -

Nr 29.

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. in.

nåd och konstruktion, som är av den beskaffenhet, att fartyget förlorat
sin användbarhet och det har väl ändå ingen velat säga.

. Nej, säger herr Lindman, det är icke heller detta man fäst sig
vid. Det är fartygets »nautiska egenskaper», som befunnits vara
för klena under den prövande vinterexpedition flottan nu haft.

i förbigående tillåta mig anmärka, att det i och för
sig är rätt påfallande, att man icke har lyckats få reda på de nautiska
egenskaper under krig vintertid, som dessa våra äldsta pansarbatar
äga, förrän vänsterregeringen kom till styret här i landet.
Ty förut har det aldrig gjorts försök med den under vintertid.
Och det förefaller mig, att när man nu talar så högt om vilken
fruktansvärd upptäckt man gjort, när Svea befinnes vara för liten
att gå ut under vintern i hög sjö på grund av nedisning, då borde
man kanske en liten smula tänka sig för och fråga sig själv: hade
det icke varit vår skyldighet att på vår tid taga reda på, om Svea
och de andra små båtarna dugde till sådan användning? Det gjorde
man emellertid icke. Man lät dem gå ut allenast på sina sommarexpeditioner^
Men nu, när det befinnes, då de tagas ut på allvarligare
expeditioner, att dessa fartyg icke äro nog sjövärdiga under
särskilt svåra vinterförhållanden, då kommer tvärt den slutsatsen:
de måste ersättas, och ersättas ögonblickligen. Jag må väl saga,,
att är Svea nu oduglig till att gå ut på en sådan expedition, då bär
Svea varit det aven under den Lindmanska regeringens tid, ty ifrån
den tiden har ingen förändring i fartygets »nautiska egenskaper»
inträffat, och under sådana förhållanden hade det varit den regeringens
plikt att se till, att båten hade blivit prövad och i fall av
behov ersatt.

Men här är också andra saker att tala om, när man rör vid
detta begrepp: flottans förfall.

Jag skall icke stanna vid, att herr Lindman åter upprepade
vissa förut använda siffror, angående procenten i förhållande till
flottbudgeten för övrigt av de medel, som användas till nybyggnader.
Det är val ändå alldeles orimligt att göra upp en sådan jämförelsetabell
på det sättet, att vid sidan av nybyggnader i utlandet
i både små och störa stater och, väl att märka, vid sidan av byggnadssiffror,
som icke alltid äro tagna genomsnittsvis, utan åtminstone
i fråga om Norge tagna från vissa alldeles abnorma år — att,
säger jag, vid sidan av dessa mer eller mindre abnorma siffror
taga fram endast de nybyggnader, som hos oss faktiskt blivit företagna
under 1912 och 1913, när tyngdpunkten hos oss blivit lagd på
avsättningen till Hivande nybyggnader. Herr Lindman vet lika väl
som jag, att när val försvarsberedningarna komma in med sina utlåtanden
— och jag torde om Hägra ögonblick få tillfälle att säga,
att jag hoppas så skall ske mycket snart — och när på grund därutav
en fiottplan för några år fastställes och byggandet tages upp,
då kommer givetvis i stället den svenska byggnadssumman att
springa upp högst betydligt, därför att man då kan använda på en
gång icke blott de medel, man då anslår, utan även de redan avsatta
medlen — och då blir i stället jämförelsen i högsta grad till
Sveriges favör. Det förefaller mig, som om åtminstone dessa siff -

Onsdagen den 9 april, e. in.

Nr 29.

fartygs materiel.

(Forts.)

ror en smula spelat ut sill roll och nu borde kunna läggas till arse- Ang.^krigs
nålen av agitationsvapen, som redan förbrukats.

Men här äro allvarligare saker att lägga märke till i fråga om
»förfallet». Det heter: just nu är flottan i ett verkligt nödläge,
just nu är det så bedrövligt ställt, att alldeles extra ordinära åtgärder
måste vidtagas. Jag skali tillåta mig att bringa under kammarens
uppmärksamhet, hurudant läget i själva verket är. Jo så,
att under byggnad står för närvarande en ny pansarbåt av F-typ, —
låt vara icke genom statens försorg, men den står faktiskt underbyggnad
och den kommer att överlämnas till staten — och att vidare
under dessa sista år ha byggts undervattensbåtar i vida större
antal än någonsin förut, icke minst tack vare medel, som—jagberöm
ursäkt, men jag måste säga det — ha varit »reserverade» under
den Lindmanska regeringens tid, när man icke byggde båtarna, utan
lade penningarne på hög, just sä sonr man förebrått den nuvarande
regeringen, att den gjort med F-båtsmedlen. Under dessa år har,
säger jag, ställts på stapeln den stora pansarbåten Sverige på
grund av den storartade pansarbåtsinsamlingen, och har byggts
undervattensbåtar i för svenska förhållanden stor utsträckning.

Och nu skall jag be att få göra eu liten jämförelse. OmdenLindmanska
regeringen i dessa dagar hade suttit kvar vid makten i
Sveriges land, hur skulle då läget efter allt att döma ha tett sig?

Jo så, efter denna regerings egna förklaringar, att på stapeln hade
stått eu pansarbåt av F-typ, den som beslöts år 1911, men att därutöver
av anslagen icke'' hade blivit kvar mer än småsmulor till
möjligen en eller annan liten förstärkning här eller var, kanske
mest till reparationer av båtarna för övrigt. Ty sådant var detta
förslag av 1911, att man förutsatte, att under den kommande tiden
icke skulle lämnas större anslag, än vad som 1911 begärdes. Det
går som en röd träd genom hela diskussionen 1911 den förutsättningen,
att anslaget skulle stanna också för följande år vid ungefär samma
summa, och att det i huvudsak måste slukas upp av pansarbåtsbyggandet.

Alltså: om den regeringen hade suttit vid styret ännu, och om
F-båtsbeslutet hade gått i verkställighet på det normala sättet, då
hade läget i denna stund varit precis detsamma för Sveriges flotta,
som det nu är under vänsterregeringens tid •— med det undantag
bara, att vi hade haft färre undervattensbåtar under byggnad. Det
kan man icke komma ifrån.

Herr Andersson i Skivarp anmärkte under förmiddagen, att han
undrade, hur sjöministern kände sig, när han sände ut våra små
och delvis gamla pansarbåtar på deras vinterexpedition under hösten.
Jag svarar, att jag antager, att han kände ansvaret mycket
allvarligt, men han torde ha känt det ungefärligen på samma sätt,
som en sjöminister i ministären Lindman skulle ha känt det, ty denne
skulle icke ha haft något enda mer fartyg att skicka ut. Läget
är alldeles detsamma. Är flottan nu på förfall, skulle den ha
varit på förfall enligt ministären Lindmans byggnadsplan också.

Nu är emellertid också en annan sak att iakttaga. Under dessa
år har dock ett och annat gjorts, som kanhända, ehuru det icke
avser flott byggnader, dock också har någonting att betyda för flot -

Nr 29. 30 Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigs- tans förfall eller rättare sagt för att hindra ett förfall av flottan.
materiel. Det är väl kän„t’ att om man icke har kunnat bygga pansarbåtar under
(Forts.) ?essa tvenne år, som vänsterregeringen suttit vid styret, har man
i stället med all flit sökt åstadkomma vissa nog så viktiga, om
också, i det. yttre små förbättringar på den materiel, som är. Man
har vidare icke. minst, tack vare vinterexpeditionen, redan på hösten
1911 kommit till klarhet om lämpligheten av att skaffa en vinterutrustning,
som förut inte fanns. Att vi under årtionden haft eu
flotta, som icke ägt vinterutrustning och som ingen tänkt på att skaffa
vinterutrustning till —, kunde icke det kallas en smula av förfall? Det
har slutligen också i år, när ifrågavarande expedition sändes ut, befunnits
nödvändigt att anskaffa ett stort förråd av mobiliseringskol,
återigen alltså eu sak, som förut icke varit tillgodosedd, men som
givetvis är av största vikt. Skola vi verkligen tala om någon
skillnad, rent faktiskt sett, sä torde det alltså vara så, att »förfallet»
om man nu skall använda detta bedrövliga ord — är mindre nu,
än det skulle varit, om ministären Lindman suttit kvar.

Jag tror emellertid, att saken skulle vinna och att även överläggningen
om denna sak skulle vinna ofantligt på, om vi kunde
komma ifrån detta överdrivna, i högsta grad'' vilseledande ord:
flottans förfall. Det är klart, att materielen föråldras, men ingen
har rätt att säga, att den får förfalla. Det göres allt vad göras
kan för att behålla den i det bästa skick, som är möjligt. Man
kan tala om, att den icke förnyas så fort som i och för sig vore
önskligt — det är mycket riktigt — men man har icke rätt att
säga, att den förfaller, om man icke därmed vill fälla en dom över,,
hur det faktiskt skulle ha stått till, även om den förutvarande
regeringens flottpolitik blivit följd.

Nu kommer givetvis den anmärkningen: hur kan man i detta
sammanhang taga i beräkning pansarbåten Sverige, en gåva tillkommen
genom den stora nationalinsamlingen, sålunda ingalunda en
frukt av statens verksamhet? Jag skall be att på det uttryckligaste
få betona, att jag med detta omnämnande av pansarbåten Sverige
endast har avsett att ge eu bild av det faktiska läget i fråga om
den nuvarande flottan och dess förnyelse i jämförelse med den flotta,
som den Lindmanska regeringen kunde ha haft i denna stund. Men
jag har naturligtvis på intet sätt därmed velat säga, att denna gåva
skulle, på något vis befria statsmakterna från den dem åliggande
skyldigheten att sörja för flottans förnyelse. Alldeles icke. Den
skyldigheten står kvar och måste naturligtvis uppfyllas. Men här
ha vi haft att konstatera, huruvida verkligen förfallet nu är sådant,
som man ropat om eller icke.

Det finns emellertid ännu en annan sida uti denna sak om
pansarbåten Sverige, som icke heller borde glömmas i dag. När
den störa insamlingen gick över landet, möttes den, som väl bekant
är, från början av en viss misstro från vänsterns sida, en misstro,
som på en hel del håll aldrig lade sig, men som på andra håll gav
rum för en sympati och en beundran, som man ingalunda dolde eller
ville dölja. Till denna förändring i sinnesstämningen bidrog i högst
väsentlig mån, att det under pansarbåtsinsamlingen med mycken

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

styrka betonades, att med denna insamling var endast avsett att
skaffa, som man då tänkte sig, ett bidrag till en enda pansarbåt,
eller som det sedan blev — hela kostnaden för en pansarbåt. Man
sade bestämt ifrån, att denna gåva lämnades med varm hand åt
staten, men den skulle icke på något vis binda för framtiden. Och
man tilläde — och det är i detta sammanhang det icke minst
viktiga, som kom fram under diskussionen; efter mitt förmenande
också ett av de vackraste momenten uti den — att bland annat,
som denna gåva skulle kunna åstadkomma, var också det, att försvarsberedningarna
skulle få bättre rådrum, som det hette, att
överlägga om den blivande flottplanen. Det har mycket starkt
framhållits; det gick igenom vissa och för sakens framgång betydande
delar av pressen — det fanns naturligtvis andra delar av
pressen, som aldrig uttalade sig i sådan riktning.

Men, frågar jag, när nu den stora gåvan blivit fullbordad, åtminstone
vad pengarnas insamling angår, när gåvan är mottagen
med största tacksamhet av regering och Riksdag och arbetet är
begynt, har man nu alldeles glömt bort, vad som för ett år sedan
så klart framhölls, att gåvan också skulle kunna giva försvarsberedningarna
ett sådant rådrum? Har man glömt bort, att en av
fördelarne med denna gåva var, att den i och för sig skulle hindra
vad som kallats flottans förfall, att den skulle bereda den närmast
nödvändiga förnyelsen för flottan, så att försvarsberedningarna skulle
kunna arbeta mera i lugn? Ja, det ena som det andra tycks man
verkligen alldeles ha glömt bort just nu. Det är, som om det aldrig
talats om något sådant, det är, som om pansarbåten Sverige endast
vore anledning till att ovillkorligen pressa fram en eller flera nya
pansarbåtar på ögonblicket. Jag kan icke finna, att det är ett rätt
sätt att använda denna gåva uti den politiska debatten och uti den
politiska striden, att på detta sätt alldeles bortse från vad som,
dock faktiskt är en av de allra viktigaste verkningarna av denna
gåvas överbringande till staten och i stället göra den till ett slags
uppfordran att ovillkorligen släppa den lugnare prövningsrätt, som
försvarsberedningarna kunde få genom att gåvan korn.

Nej, mina herrar, det är nog så, att kvar står, trots världshändelserna
eller just på grund av världshändelserna och trots den
stora gåvan alldeles oförminskat hela det tvingande behovet av att
det svenska försvarsväsendet äntligen måste, om det nu är möjligt,
bringas in under enhet och plan och sammanhang — behovet av
ett mycket genomtänkt och mycket omsorgsfullt avvägande, huru
våra svaga krafter bäst skola användas för att ge ett gott resultat.
Det står kvar, att vi få icke någon verklig kraft och vi få icke
någon effektivitet i Sveriges försvarsväsen, om icke denna genomtänkta
plan, i grunddragen åtminstone, blir åstadkommen. Och det
står kvar, att i denna plan måste ovillkorligen frågan om pansarbåtstypen
intaga en bland de allra viktigaste platserna, och därför
kan den icke skjutas ut ur utredningen.

Det har för övrigt under de allra sista månaderna kommit fram
ganska mycket, som tyder på, att den enighet, som på sin tid
åstadkoms omkring F-typen, icke varit så alldeles odelad, som det

Ang. krigsfart/ygsmateriel.

(Forts.)

Nr 29.

Ang. krigs
fartygsmateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. m.

på sin tid såg ut. Man kunde kanske till och med nu våga den
förmodan, att den enigheten varit eu smula konstlad i vissa avseenden.
Herr Lindman talade nyss om, hur materielen utvecklas,
han påpekade särskilt, hur artilleriets krav växer. Ja, det är just
en av de allra viktigaste anmärkningarna — och har alltid varit
det — emot F-typen, att dess artilleri icke har den kraft, som
mången artillerispecialist ovillkorligen kräver av ett pansarfartyg
med de dimensionerna och den kostnaden. Det bör icke alldeles
förbigås i detta sammanhang, att under eu mycket uppmärksammad
diskussion under höstens lopp framlades här i Stockholm utav en
tjänsteman i flottan, eu marindirektör, förslag om en typ till pansarfartyg,
som med väsentligen mindre kostnad fick in ett starkare
artilleri; att vid den diskussion, som då fördes, uttalade sig en av
marinens mera framstående artilleriofficerare mycket bestämt emot
den kompromiss, som F-båten innebar, icke minst på grund av
artilleriets för låga kaliber; och att vid samma tillfälle en mycket
framstående skeppsbyggare till och med antydde, att han för sin
del hade förhoppning om att kunna konstruera ett pansarfartyg
med ännu mindre deplacement än herr Engströms och med ännu
större artilleristyrka än detta.

Det är ju alldeles självfallet, att jag på frågans nuvarande
stadium icke fäller något som helst omdöme om de nya uppslagen
till typer. De kräva naturligtvis sin prövning och sin kritik.
Men dessa nya uppslag ge dock i varje fall skäl för den meningen,
att F-typen må nu i och för sig vara ett än så gott fartyg — det
har jag aldrig bestritt, utan alltid öppet erkänt — så kan det dock
finnas anledning att överväga, om icke de ändamål, som vi anse oss
behöva fylla med våra pansarfartyg, kunna vinnas med vida mindre
medel, och kanske rent av vinnas säkrare på annat sätt än genom
att fortgå på F-båtens väg. Även på denna grund är det alldeles
tydligt, att just pansarbåtstypen verkligen på nytt kräver ett mycket
allvarligt övervägande. Och jag undrar, om icke amiral Lindman
själv, om han skulle vilja närmare höra sig för i flottkretsar, skulle
på både det ena och det andra hållet få det svaret, att denna typfråga
väl kunde vara värd en ny undersökning.

Jag återkommer därtill, att de senaste världshändelserna synas
mig ha visat nödvändigheten att låta armén få vad armén tillkommer.
Herr Lindman använde i sitt första anförande ett ord,
som efter mitt förmenande bäst åskådliggör, varför det är, som
armén i vårt land måste spela en så övervägande roll vid landets
försvar. Det är, säger herr Lindman, så, att man under dessa
sista månader har funnit, hur även de små nationerna kunna förmå
något, när de »samla sina nationella krafter». Ja, just däri ligger
det. Det är den nationella kraften, som måste samlas. Men den
kraften samlas icke, såvitt jag finner, på en död materiel, som
alltid för ett fattigt land eller ett i varje fall icke rikt land måste
komma att i ojämförlig grad stå tillbaka gentemot större och rikare
grannars materiel. Den kraften kan och bör däremot tagas ut till
sista man genom att, om det behövs kalla hela nationens ungdom
under fanorna, genom att göra det för dem möjligt att sätta in sin

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

»nationella kraft» i landets försvar. Därför är det, som just armén
tiar, efter mitt sätt att se, dragits fram som den avgörande faktorn
i ländernas försvarsberedskap, som det under dessa senaste månader
blivit ännu mera klart för mig än någonsin förr, att även vi
måste ta under allvarligt övervägande, vad den för oss i vårt läge
betyder.

Då säger man slutligen: javäl, må så vara med utredningen i
och för sig •— men den går alldeles för långsamt. — När skall den
någonsin bli färdig? Det är rätt egendomligt att iakttaga, med vilken
iver och med vilka anspråk man nu vänder sig till dessa försvarsberedningar
och fordrar, att de på momangen skola vara färdiga
med sitt arbete. Här har i detta land suttit försvarskommittéer
under många generationer. Jag har aldrig hört förut, att det varit
så intensivt fråga om, när de skulle bliva färdiga, som det är nu.
Herr Lindman har förebrående talat om, att de nuvarande försvarsberedningarna
suttit i ett och ett halvt år; nu borde de väl »ha
lärt sig», som orden så artigt folio, så pass mycket, att de åtminstone
borde kunna komma fram med ett förslag om pansarbätar.
Hur var det med herr Lindmans egen försvarskommitté? Den satt
i tre år. Där fanns också civila ledamöter — det fanns verkligen
civila ledamöter i herr Lindmans försvarskommitté — och dessa
civila ledamöter gjorde väl, förmodar jag, sitt bästa för att »lära
sig», även de. Men tre år behövde denna kommitté för att komma
fram med ett förslag, och jag vågar kanske påstå, att icke blev
det resultat, som de under dessa tre års arbete vunno, sådant, att
det i någon alltför hög grad ger anledning till att förhäva sig över
de stackars försvarsberedningar, som nu sitta.

I ett avseende tror jag snarare, att man skulle kunna säga,
att denna 1907 års försvarskommitté alldeles speciellt innebär ett
varnande exempel. Ungefär vid den tid, där våra försvarsberedningar
nu stå i sitt arbete, gjorde verkligen herr Lindman till den
då av honom tillsatta försvarskommittén eu hemställan, att den
måtte framlägga typen för ett pansarfartyg och därom avge ett
särskilt yttrande. Det kom under året 1909. Skall någon verkligen
i detta ögonblick kunna på allvar påstå, att det varit till fördel för
försvaret i dess helhet, att den saken då bröts ut och ledde till det
då avgivna särskilda betänkandet? Kan någon nu inför försvarsfrågans
läge i dess helhet, inför hela den bedrövliga motsats, som
har uppstått mellan partierna inom försvarsfrågan, och som just
har sitt ursprung i detta utryckande av F-båtsförslaget frän den
kommitténs allmänna arbete, kan någon säga, att detta exempel
manar till efterföljd? Jag tror, att om man har någon känsla av,
hur ytterst allvarligt Sveriges försvarsväsende har i realiteten tagit
skada av det förhastade steget 1909, så borde man icke försöka att
pressa även de nu sittande försvarsberedningarna till att begå samma
•ödesdigra misstag, som begicks år 1909. Jag tror tvärtom, att det
nu är mer än någonsin nödvändigt att låta frågan om pansarbåtstypen
äntligen komma in i det sammanhang, som den aldrig borde
ha ryckts ut ur, nämligen sammanhanget med hela landets försvar
och med principerna för förhållandet mellan armén och flottan.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 29.

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigs- Herr Lindman har om försvarsberedningarna vidare sagt, att

fartygs- jian icke väntade, att de skulle komma med någonting till 1914.
er,ief Jag undi''ar, på vilka grunder herr Lindman kan säga det? Redan
or s '' under remissdebatten i är fäste jag mig vid, att herr Lindman, med
en viss säkerhet fann sig kunna yttra sig om vad som hade gjortsoch
vad som icke hade gjorts i försvarsberedningarna. Han påminde
mig då snarast om en viss typ av journalist, den typen som,
när det icke lyckas honom att intränga bakom en förlåt av hemlighållna
förhandlingar, helt enkelt gör eu gissning och tänker som
så: det kan väl passa något så när. Mera är herr Lindmans yttrande
i denna delen inte värt.

Jag har icke någon rätt att giva något löfte om tiden för avslutandet
av försvarsberedningarnas arbete. Och jag kan icke heller
hjälpa honom med att beriktiga hans gissning. Jag kan icke nn
lova, att hela det stora värvet skall bli färdigt till 1914. Men det
vill jag säga, att i denna stund finns det verkligen ännu mindrenågot
skäl att med eu sådan där säkerhet utifrån utan vidare dekretera,
att ingenting kan bli färdigt. Het vet herr Lindman ingenting
om. Och att han icke vet det, kan icke hjälpas, eftersom han
icke sitter i kommittén.

Under tiden —- säger emellertid herr Lindman — är det nödvändigt
att göra någonting. »Låt oss åtminstone få en annan pansarbåt,
om man icke vill taga F-båten» eftersom nu F-båten, fortsatte
han, är som ett rött skynke för vänstern. Liknelsen är illa
vald. Jag har för min del aldrig sett F-båten under något rött
skynke. Jag har alltid sett den under den blågula flagga som jag
tycker är det enda fälttecken jag kan tänka mig på eu den svenska
flottans pansarbåt, och jag har alltid uppfattat den såsom ett gott
stridsfartyg, ehuru jag trots allt, som framförts till denna typs försvar,
icke kunnat värja mig för den, efter mitt sätt att se, grundläggande
anmärkningen, att den är oss för dyr. Men om jag och
mina meningsfränder sålunda icke kunnat gå med på F-båten, då
är det icke heller så lätt gjort som det är sagt att komma med en
annan i stället. Vi ha först den grundläggande svårigheten — vi
kunna icke med öppna ögon begå det gamla felet från 1909 att
rycka ut hela pansarbåtsfrågan ur sitt sammanhang? Och är det
förresten någon, som på allvar vill säga, att det skall vara en så
lätt sak att konstruera den nva pansarbåt, som vi kunna infoga i
vårt försvarsväsende? Herr Lindman kan vara övertygad om, att
allt vad dessa civila försvarsbereduingar med inhämtande av den
sakkunskap, som utanför dem står till buds, kunna göra, det skall
göras för att så snart som möjligt få fram eu sådan typ, som de
kunna finna lämplig för landets försvar och avpassad efter dess
allmänna läggning. När det skett och när den blivit inpassad i
sitt sammanhang med det övriga försvarsväsendet, då kommer sannerligen
icke ett ögonblick att förspillas att lägga fram förslag om
den. Men förr kan det icke ske.

Mina herrar, försvarsberedningarna begära ännu eu tid det rådrum,
som man från början dock tycktes ha för avsikt att giva dem,,
för att kunna göra sitt arbete så grundligt, så nyttigt och så för

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 29.

framtiden fruktbärande, som det överhuvud taget är dem möjligt. Ang. krigsDe
begära i fråga om pansarbåtstypen det rådrum, som just pansar- fartygsbåtsinsamlingen
från vissa håll sades komma att ge dem, om också Tr
denna insamling icke var avsedd bara att giva dem rådrum. Jag börs.)
kan icke finna, att man har rätt att i denna hetsande ton och med
denna våldsamma agitation, som nu i en hastig vändning brusat
upp igen, utan vidare skjuta undan denna grundläggande fordran,
som den kommittén, likaväl som andra kommittéer, har rätt att
ställa.

Jag har bara några ord att tillägga. Under förmiddagen var
det en av de då uppträdande talarna, som ställde den nu sittande
regeringen och, jag förmodar, även det parti, som stöder regeringen,
inför framtidens domstol. Han gjorde det med allt det — jag höll
på att säga gravlika — allvar, som han i dylika högtidliga ögonblick
plägar kunna inlägga i sina ord. Jag skall icke misskänna denna
talares ärliga mening och icke misskänna, att det var ett verkligt
känt patos, som låg bakom hans ord. Men det må han ursäkta,
att det förefaller mig vara en smula »over Evne», när han tager
sig friheten att här utan vidare uppträda som den, som siar om
framtidens dom. Han är i denna sak åklagare — det sade han
också själv. Vi äro de svarande, proklamerade han. Hå väl, vi
skola tillåta oss att i vårt försvar inför framtidens domstol använda
den ärliga övertygelsens och det strävsamma, det aldrig förtröttade
arbetets vapen. Och skulle — det Gud förbjude — under det att
detta arbete pågår, en olycka hända, så vill jag icke tro, att man
skulle med skadeglädje peka på framtidens dom. Man skulle då
också komma ihåg, att detta hade kunnat hända under vilken utredning
som helst, icke blott under den, som haft olyckan att vara
igångsatt av vänstern.

Det var en annan talare — det var herr Lindman — som
rent av tillät sig säga, att den nuvarande regeringen och det liberala
partiet leddes av den maximen: efter oss syndafloden.

Nej, herr Lindman, den regeln ha vi icke följt. Men det har
funnits ett parti här i landet, vars försvarspolitik under många århundraden
gick på en sådan väg, att man väl kunde fråga, om det icke
kom ihåg den stora faran: efter oss kommer syndafloden. Det partiet
tål bättre att jämföras med den samhällsklass, som en gång i
den gamla regimens Frankrike sades leva efter den regeln. Det
partiet, den svenska högern, har i årtionden representerat en på sin
makt, sin ärvda ställning, sin formella rätt pockande samhällsklass,
som glömde, att det under dess herravälde dock fanns hundra tusenden
och miljoner, som också ville fram, som också ville ha någonting
att säga, och på vilkas ärliga anslutning dock i grunden hela
det svenska försvaret måste byggas, om det skall kunna leva. Det
skall icke vara tillåtet att här med hån underkänna den svenska
regeringens och det liberala partiets — för vilket jag här för talan —
känsla och ansvar för det arbete i försvarsfrågan, till vilket vi gått.

Känner man icke detta ansvar, frågade herr Lindman? Jo, skall
jag svara, man känner det och känner det mycket tungt. Men om
så är, har man också så mycket starkare känsla därutav, att nu

Nr 29.

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

36 Onsdagen den 9 april, e. m.

duger det icke att släppa taget mitt under arbetet, med risk, att
alltsammans skall kastas tillbaka i kaos igen. Ingen, icke ens herr
Lindman, lär kunna se någon utgång ur ett sådant kaos.

Vill verkligen denne talare ställa den svenska försvarsfrågan
inför ett sådant läge, att vi kanhända skola på nytt få taga upp
en F-båtsstrid på grund därutav, att ej heller den nya pansarbåtstypen
har satts in i sitt nödvändiga sammanhang? Vill han driva
oss till en försvarspolitik, som släpper det genom generationer framvuxna
kravet på att få reda, planmässighet, enhetlighet, sammanhang
i det svenska försvarsväsendet? Vill han det, då frågar jag:
var är den statsmannens ansvarskänsla?

Det har icke kunnat sägas, och det skall icke kunna sägas,
att de försvarsberedningar, som nu efter måttet av sina krafter ha
gått att söka göra sitt bästa för Sveriges försvarsfråga, icke känna
ansvaret för vad som kan komma ut av deras arbete. Yad det kan
bli, kunna vi ännu icke uttala oss om. Men jag har den förhoppningen,
att detta arbete i varje fall skall komma att bringa försvarsfrågan
över ifrån det plan, där deri hittills stått, till ett annat
plan — jag skall icke begagna ordet högre, men jag kan ju få begagna
ordet säkrare — att det skall bringa över försvarsfrågan från
att så länge ha varit eu den svenska överklassens, den svenska
härskande klassens fråga — låt vara uppburen av dess allra bästa
övertygelse — till att bli hela svenska folkets stora fråga, att det
verkligen skall lyckas att göra åtminstone något och kanske icke så
litet för att åt hela detta svenska folk, som dock nu tagit sina öden
i sina egna händer, ge de rätta inblicken i vad försvaret oundvikligen
kräver av oss såväl som av andra folk, att det skall lyckas oss
att samla ansträngningarna på de punkter, där clet framför allt behöves,
att det skall lyckas oss att skära bort vad som möjligen
kunnat undvaras, eller som i varje fall icke är mest nödvändigt, och
lägga ansträngningarna på de håll, där det framför allt äro oundgängliga,
att det skall lyckas oss — jag slutar, såsom jag gjorde
1911 — att göra någonting av den gamla stolta lösen: ett folk i vapen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundblad: Herr talman! Det synes mig efter denna
långa och envisa debatt icke kunna vara för tidigt att få svar på
en. enkel fråga, som jag skall tillåta mig att nu framkasta, naturligtvis
har denna fråga redan vid motionens väckande för motionärernas
vidkommande varit besvarad, men jag skall likväl tillåta
mig att här nu på grund av den långa debatten fråga: är då allting
väl beställt med våra pansarbåtar?

Det synes, som om försvararna av vår nuvarande politik skulle
vara fullt förvissade, att allt är bra som det är. Är det verkligen
bra som det är, varför skall man då spilla dyrbar tid här med att
debattera denna fråga? Då skulle vi motionärer verkligen stå här
inför Sveriges folk och skämmas för den djärvhet, ja, jag vågar
säga fräckhet, som tagit sig uttryck i vår motion. Men jag tillåter
mig verkligen på allvar att tillbakavisa detta. Jag finner mig vara

Onsdagen den 9 april, e. in.

Nr 29.

i min fulla rätt, om jag här tror på auktoriteter. Om jag såsom
jordbrukare vill få ett gott råd i jordbruksärenden, vänder jag mig
icke till skräddare eller skomakare, utan alldeles givet till en jordbrukare,
och vill jag i eu byggnadsfråga få ett förståndigt svar,
vänder jag mig alldeles givet till en byggmästare eller arkitekt.
Så är det ock här. Vi motionärer hava stött oss på auktoriteter,
och dessa auktoriteter tala ett aunat språk än herrar vänstermän
här göra i dag. Jag tillåter mig citera vad en på alla håll mycket
ansedd fackman på det sjömilitära området uttalade 1910, och jag
tillåter mig ordagrant upprepa det: »Alltsedan 1903 hava ej medel
beviljats till stapelsättning av nya första klass pansarbåtar. Då
man anser, att dylika fartygs livslängd uti den sjögående flottan ej
kan väsentligen överstiga 20 år, böra våra nuvarande första klass
pansarbåtar med ungefärligt iakttagande av nämnda tjänstetid öfverföras
till lokalförsvaret: Svea omedelbart» — märk väl 1910 säger
denne sjömilitär, att Svea genast skulle överföras. —
»Göta och Thule 1912» — d. v. s. redan i fjol — »Oden, Thor och
Mord 1918, Dristigheten, Äran och Wasa 1921, Tapperheten och
Manligheten 1923 och Oscar II 1926». Det är eu auktoritet, som
jag förvånar mig över, att icke de män, som i dag hava fört vänsterns
talan, i någon mån tagit hänsyn till — men det passar ju
icke i stycket!

Man har här i dag förebrått högern, och eu talare på förmiddagen
sade, att högern genom att väcka denna motion och genom
att nu uppblåsa en osund strid om pansarbåtstyper gjort försvaret
eu mycket stor otjänst, ja, gjort det i långt högre grad än den vänsterpolitik,
som vi nu tadla. Jag skall tillåta mig att citera vad
en av Stockholms större dagliga tidningar på tal om detta säger,
ty den sak, som vi nn debattera är ju, huruvida pansarbåtarna äro
i gott skick eller icke. Jag skall nämligen tillåta mig citera, vad
Dagens Nyheter av den 2 februari detta år säger om våra pansarbåtar.
Nämnda tidningsorgan, som herr Nilson i Örebro väl icke
vill inregistrera bland högerns led, säger så: »Men huru gamla och
i vilket skick äro egentligen våra pansarbåtar? De, som känna
dessa 20-åringar veta också, i vilket tillstånd de genom ålder och
förslitande övningsexpeditioner befinna sig, och att det skall vara
det rena nödläget, som tvingar oss att använda dem, som meningen
är, i första strid slinjen». Jag vill icke citera detta såsom uttalat av
någon så ofantligt stor auktoritet på det sjömilitära området, men
i sammanhang med debatten i dag, då man påstår, att högern är
ute för att göra försvarsfrågan en synnerligen stor otjänst, vill jag
då säga, att vi befinna oss i sällskap med ett framstående vänsterorgan
inom pressen.

Jag skall vidare be att få erinra om, att de militära myndigheterna
i skrivelse till Kung! Maj:t begärt att få anslag till byggandet
av eu första klass pansarbåt, och jag tillåter mig läsa upp,
vad reservanterna i utskottet säga härom: »Av den utredning, som
motionärerna förebragt, framgår, att de för flottans tjänstduglighet
ansvariga militära myndigheterna i skrivelse till Konungen uttalat,
att varje ytterligare uppskov med åtgärder för vår pansarflottas

Ang. krigs fartygs materiel.

(Forts.)

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigs
fartygsmateriel.

(Forts.)

upprättande innebär stora risker för riksförsvaret, vilka risker ökas
i samma mån som uppskovet förlänges. För att kustflottan icke
under det nu pågående utredningsarbetet skall över hövan försvagas
kräves enligt myndigheternas åsikt såsom ersättning för de föråldrade
pansarbåtar, vilka under den närmaste framtiden böra därifrån
avföras, åtminstone eu division nya pansaxflartyg; och har därför
på det kraftigaste tillstyrkts, att åtgärder snarast möjligt måtte
vidtagas för nybyggnad av åtminstone två pansarfartyg utöver den
av svenska pansarbåtsföreningen skänkta pansarbåten. Marinmyndigheterna
hava därvid förutsatt, att pansarbåten Sveriges typ
skulle för hela denna division komma till användning.»

Jag menar, att vi motionärer hava varit i vår goda rätt, då
vi hava de marina myndigheterna och framstående sjömilitärer på
vår sida och då till och med i det allvarsläge, vari vi befunno oss
i vintras, det organ, som vill skydda regeringen, säger bestämt
ifrån, att vålm pansarbåtar äro åldringar, av vilka tre stycken
måste strykas på en gång och icke kunna användas i första försvarslinjen.

Nu är det märkvärdigt med våra tidningar — jag vill icke särskilt
pricka det nyss nämnda organet — men det är ganska betecknande,
att samma organ, som sade detta den 2 februari 1913
säger nu, att ingenting har inträffat, varför vänstern nu skulle frångå
den politik, som den förde i fjol. Denna fråga har under dagens
lopp varit så mycket debatteimd, och många skäl hava framförts,
som hänföra sig till tiden mellan april i fjol och apiul i år. De
behöva icke upprepas, men nog menar jag för min del, att då jag
skrev på motionen, var jag i min fulla rätt. Jag, som icke det
ringaste är fackman, hade det stora felet, att jag timdde på fackkunskapen,
och i känslan av det ansvar, som måste vila på vai’je
folkrepresentant i vår lagstiftande församling, anser jag mig, min
plikt likmätigt, böra giva tillkänna min ståndpunkt såsom en varm
försvarsvän. Jag må säga, att det gläder mig, att höra den sista
äirnde talman kraftigt understryka den förhoppningen, att vi med
den politik, som nu föres, slutligen skola komma fram till den
styrka, som vi alla sträfva efter, d. v. s. enighet i försvarsfrågorna.
Ingenting hellre skulle jag önska, ty det är väl ändock icke annat
än ett mycket sorgligt faktum, att en så viktig fråga som
denna, landets största livsfråga, skall vara föremål för ständigt
missförstånd partierna emellan. Detta måste ändå ändras.

Jag vill dock tillbakavisa det påståendet, att högern och vi
motionärer skulle hava givit anledning till en försämring av läget.
Nej, ansvai-et känna vi tyngre än så. Vi måste väl ändå känna
vad det betyder, då vi äro villiga att lämna våra söner under vapen.
Vi hava då rättighet att med våra söner känna visshet om,
att de vapen, som vi sätta i deras händer, äro av sådan beskaffenhet,
att deras liv äro något så när tryggade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Liljedahl: Herr talman! Jag har begärt ordet med

anledning av ett uttalande av herr Vahlquist, som riktade sig mot

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

mitt yrkande i förmiddags, då jag sade, att ett krig kommeattav- Ang. krigsgärd
på svensk mark, d. v. s. genom sammanstötning med den ^afme*
svenska armén. Därmed har jag ingalunda sagt, att svenska flottan (Forts)‘
genast som lantkriget börjar träder ur aktivitet. Tvärtom är det
väl alla flottans mäns livliga förhoppningar, att flottan, även om
den kastas på defensiven, skall kunna bibehålla sin stridsfärdighet.

Vi måste räkna med två möjligheter. Den ena är den, att den
svenska flottan segrar till havs genast, och den andra att den
kastas tillbaka på defensiven. Det är detta senare som jag anser
vara sannolikt, om man räknar med ett krig med eu stormakt.

Taga vi till exempel vår östra granne, håller man för närvarande
där på att bygga följande fartyg: 8 stycken stora slagskepp, 6
stycken pansardäckskryssare, 36 oceanjagare — Sverige har som
bekant endast 8 jagare — samt 13^ undervattensbåtar. Skulle
vi svenskar nu ordna vårt försvar så, att vi, ^såsorn en del vilja,
lägga tyngdpunkten på flottan, och skulle vi således vara beredda
på att ute till havs upptaga striden med en sådan överlägsen
stormakts flotta, anser jag, att detta är att snedvrida vårt försvar
och vi komma då att gå till nederlag. Vi kunna icke utnyttja
hela folkets kraft, om vi lägga tyngdpunkten på flottan. Det
är detta jag har sagt och menat.

För övrigt ber jag att få betona, vad jag också menade i förmiddags,
att det finnes en auktoritet, som är större än alla andra,
och det är sunda förnuftet. Detta är gemensamt för civila och
militärer. Det sunda förnuftet säger nu, att här uppe i höga Norden,
där vi hava längre vintrar än somrar, kommer ett vinterfälttåg
att vara det mest sannolika. Då kommer ibland naturen och hjälper
fienden och säger: jag skall lägga en bro över detta vatten, som
skiljer dig från den, du vill angripa. Jag framhöll i mitt förra anförande,
att, när vi sist hade krig med vår östra granne, då Finland
blev taget, gingo de ryska stridskrafterna fram med tre arméer.
En av dem 17,000 man stark gick över Alandshav mot Döbeln,
den andra armén gick över Hvarken och slog svenskarna vid
■Sävar och Eatan och den tredje armén, under Sjuvalovs befäl,
tågade i 30 graders köld runt Bottniska viken. Jag menar, att en
fälttågsplan emot Sverige sannolikt är gjord för vinterförhållanden,
ty då kan den svenska flottan icke komma längre norrut än till
havsisen, vilket vi också övertygades häromdagen, då vi hade att
gorå med herr Palmstiernas motion om den norrländska isbrytaren.

Med anledning av detta och mycket annat, som jag icke har
tillfälle att gå in på, menar jag att vi måste räkna med, att det
blir på svensk mark och med armén såsom fiendens huvudmotståndare,
som ett eventuellt krig kommer att avgöras. Detta innebär
ingalunda ett underskattande av flottans stora betydelse, vilken jag
i förmiddags särskilt framhöll.

Så tager jag mig till sist, medan jag har ordet, friheten att
under denna långa debatt om fartygsmaterielen blott tå göra en
erinran om, att flottans materiel må bliva hur god som helst, så
duger den till absolut ingenting, om icke den levande försvarskraften
ombord på flottan blir den bästa möjliga. Medan vi vänta

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigs■ på den nya pansarbåt, som vi hoppas skall komma till nästa år

fartygs materiel.

(Forts.)

det är åtminstone min livliga förhoppning'', att den då kommer att
föreslås •— medan vi vänta på detta och medan flottans män kanske
tycka, att det icke är så mycket att göra, ber jag att få hänvisa
till, att de hade en ofantligt stor uppgift i att stärka flottan
på ett annat område. Det förhåller sig nämligen så, att flottans
matroser skulle man kunna få betydligt bättre i många avseenden.
Många riksdagsmän ha gjort den iakttagelsen, att här på Stockholms
gator uppträder ett ofantligt stort antal berusade matroser.
För att kunna komma med statistik och vara säker på, huru det
förhöll sig i detta avseende, gjorde jag i lördags en tre timmars
rond genom stadsdelarne Norrmalm och Östermalm. För att vara
fullt rättvis mot armén och flottan antecknade jag alla, vare sig de
vore iförda arméns eller flottans uniform, antecknade, vilket regemente
de tillhörde, eller om de tillhörde flottans station. Jag skall
meddela denna statistik. Från flottan mötte jag mellan kl. 8—11
på kvällen 74 man, och av dessa 74 voro 10 berusade. Jag räknar
nu inte med tveksamma fall, utan blott med dem, som jag var absolut
säker på. Således var nästan varje sjunde matros, som jag
mötte, berusad. Detta är fullständig skandal. Från ett infanteriregemente
mötte jag 8 man, allra nyktra, från ett annat infanteriregemente
4 man, alla nyktra, från ett tredje regemente 31 man,
2 berusade, från ett fjärde regemente 33 man, av vilka 9 voro berusade
— där var det illa ställt — från ett annat regemente 17
man, alla nyktra, och från ett sista regemente 11 man, alla nyktra.
Sammanlagt mötte jag och införde i anteckningsboken 178 man;
av dessa voro 21 berusade.

Jag vill blott med detta säga, att vi få inte så stirra oss blinda
på krigsfartygsmaterielen, att vi glömma den levande försvarskraften,
som är och förblir det allra viktigaste.

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande, jag gjorde i förmiddags
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorsson: Jag begärde ordet, när herr Lindman rörde
sig så friskt med procentberäkningar och därvid fick fram, att
sedan 1903 hade vi byggt 0,o procent pansarbåtar. Jag tog då och
såg efter, vilka som egentligen varit ansvariga för sjöförsvaret
sedan år 1903. Då kom jag till det resultatet, att Boström och
Palander regerade sjöförsvaret 1903, 1904 och 1905; Staaff och
Sidner år 1906; Lindman och Dyrssen år 1907, Lindman och Ehrensvärd
1908, 1909 och 1910; Lindman och Krusenstierna 1911 samt
Staaff och Larsson år 1912 och den lilla tid, som hittills är förfluten
av 1913.

Nu har jag, under den tid, jag har deltagit i det offentliga
livet, icke sett, att det vankats så mycket ovett på alla de sjöministrar,
som tjänstgjort i svenska regeringen sedan 1903, tillsammantagna,
som här hav levererats till den siste sjöministern
under sista kvartalet. Det tilltar i styrka med eu intensitet, som
förefaller mig ge stöd åt mitt resonemang, att attacken är planlagd.
Detta angrepp fortsattes här med synnerlig styrka av en amiral,

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

i svenska flottan, då han vill bevisa, huru orimligt det är, att
pansarbåtarne Svea, Göta och Thule fortfarande användas, då de
äro så sjöodugliga. En föregående talare erinrade om, att det väl
icke var våra sjömilitärer obekant, att dessa båtar egentligen icke
äro byggda för den trafik, som man här ifrågasatte att använda
dem till nu under vinterövningarna. Och jag fortsätter fortfarande
med den insinuation, som jag beskylts för att ha gjort i förmiddags,
då jag sade, att det ingick i planen att skicka ut dessa äldsta
pansarbåtar på vinterövning, därför att man skulle få ett präktigt
agitationsnummer och för att man skulle kunna visa, huru uselt
det var ställt.

Det har väl i flera år varit bekant av våra sjömilitärer att dessa
båtar icke inneha samma sjöduglighet som de nyare båtarne, vilka
äro byggda efter starkare typ. För övrigt kan det väl sättas i
fråga, om icke även ett större fartyg kunde råka lika illa ut. Det
kan till och med inträffa, att det kali bli så stark sjögång att
själva F-båten en vacker dag skulle ‘råka ut för att få vatten i
några rum under däcket och även själva F-båten kan bli nedisad.
Och då komma naturligtvis herr Lindman och alla de andra ivrarna
för försvaret och säga: nu måste vi få en Dreadnought.

Sedan anförde herr Lindman synnerligen graverande anmärkningar
mot den försvarsberedning som nu sitter, och ville göra
gällande, att de endast förhalade tiden. Hur gick det till under
herr Lindmans egen regeringstid? Satt icke även då en »försvarsberedning»,
då kom intet klander från högerhåll, åtminstone icke
offentligt. Herr Lindmans sjöminister anförde 1907 i fråga om behandlingen
av förslaget till nyanskaffning av sjökrigsmateriel följande:
»Det är visserligen en tvingande nödvändighet att snarast

öka vårt pansarfartygsmateriel, och jag måste vid sådant förhållande
synnerligen beklaga, att förslag om anskaffning av dylikt
materiel icke nu kan av mig framläggas. Innan nämligen nyss
berörda utredning hunnit avslutas och de sakkunnigas förslag underkastats
den ingående granskning, som ej mindre hänsynen till
den nu utarbetade försvarsplanen än de med anskaffning av pansarfartyg
förenade stora kostnaderna givetvis kräva, lärer någon framställning
till Riksdagen om beviljande av medel för anskaffning av
dylikt materiel icke höra ifrågakomma.»

Detta var år 1907. År 1910 anförde herr Lindman till statsrådsprotokollet,
att han inte ens då var färdig med sitt pansarbätsförslag.
Således hade den kommittén tre år till sitt arbete, och
den hade ju ändå så mycken »sakkunskap» i sill mitt. Så säger
herr Lindman vidare år 1910: »På sätt statsrådsprotokollet över

sjöförsvar särenden av den 20 augusti 1909 utvisar, yttrade jag då
inför Ers Kung!. Maj:t vid föredragning av marinförvaltningens,
chefens för marinstaben och inspektörens av flottans övningar till
sjöss ovannämnda skrivelse, hurusom det kunde befaras, att ytterligare
uppskov med nyanskaffning av pansarfartyg skulle synnerligen
menligt inverka på möjligheten att hålla våra stridskrafter till
sjöss på sådan ståndpunkt, att de förmådde fylla sin uppgift vid
landets försvar. Omsorgen därom, att sjöförsvaret skall kunna ut -

Ang. krigs fartygs materiel.

Forts.)

Nr 29.

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. m.

gorå ett tillräckligt kraftigt värn för vårt land i farans stund,
manar sålunda, enligt min mening, särdeles starkt till nyanskaffning
snarast möjligt av pansarfartygsmateriel. Men vid förevarande
frågas bedömande måste naturligtvis den statsfinansiella ställningen
komma att utöva stort inflytande, och anser jag mig med
hänsyn till denna icke kunna tillråda att för närvarande föreslå
anvisande av medel till anskaffning av pansarfartygsmateriel.»

När sålunda herr Lindmans sakkunniga kommitté arbetat i tre
år, så ansåg han sig av då rådande omständigheter icke kunna
tillråda påbörjandet av pansarfartygsbyggandet! När jag ser den
försiktighet, som då kännetecknade amiralen, och ser den hastighet,
med vilken han vill åka nu, när det sitter »sakokunnigt.» folk i
beredningen — för att citera ett slagord — sa förvånar jag mig
verkligen. Det hänger icke på villkor tillsammans med den politik,
som hans regering själv fört i föreliggande fråga när han reser
sig upp och säger, att den nuvarande regeringen och den nu sittande
försvarsberedningen icke fylla den uppgift, som de borde fylla för
försvarets ordnande.

Den byggnadsplan, som herr Lindman slutligen lade fram år
1911 och som dock endast avsåg att ordna en del av vårt sjöförsvar,
gick ändå ut på en summa av i runt tal nära 100 miljoner
kronor. Han lyckades visserligen genom den då varande majoriteten
i Riksdagen genom gemensam votering få igenom detta beslut.
Men det bör väl icke för vare sig herr Lindman eller någon
annan här i kammaren, som i dag talat för reservationen, vara
obekant, att valresultatet år 1911 oförtydbart sade ifrån, att den
politiken vilja vi icke fortsätta med.

Jag frågar här: ha ni egentligen någon saklig rätt att rikta
anmärkningar för långsamhet uti den undersökning,_ som igångsatts,
då ändå icke den nu arbetande kommittén ens suttit halva den tid,
tre år, som den förra kommittén, ehuru rik på många sakkunniga,
ändock behövde för utredning av nu ifrågavarande spörsmål. Jag
tror, att herrarne få lov att gå hem och läsa över texten litet bättre.

Herr Hildebrand: Herr vice talman! Jag skall be att allra
först få beröra en sak, som synes mig vara av viss vikt och som
gäller förhållandet mellan opposition och regering. Vår riksdagsparlamentariska
praxis är ju här som i andra länder en organism, som
ständigt är i växande, och därför förefaller det mig, att man har
ett visst berättigande att påvisa, om den växer åt något håll, som
icke synes vara fullt överensstämmande med de grunder, som man
vill tillämpa. Det förefaller mig, att det är bättre att högt uttala,
vad som man och man emellan rätt mycket talats om i dag, det
nämligen, att när den punkt på femte huvudtiteln, i fråga om vilken
man kunde förutse, att den skulle framkalla mycken kritik ifrån
oppositionen, förekom här i Andra kammaren i förmiddags, fick
oppositionen rikta sitt mesta angrepp mot tomma regeringsbänkar.
Jag förstår mycket väl svårigheten för regeringens ledamöter att
finnas i båda kamrarna, och man måste ju uttala såsom ett önskemål,
att sådana debattpunkter, som vi haft i denna trettonde punkt,

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 29.

måtte kunna mer, än vad hittills varit fallet, föredragas på olika
tider i båda kamrarna. Men även när det blivit en kollision, såsom
i dag, har det dock varit praxis, att regeringen delat sig i båda
kamrarna, så att det alltid funnits i varje kammare åtminstone
någon av de regeringsmedlemmar, som varit vana att uppträda i
debatten vid en sådan punkt, som varit före. Jag tror, att det är
nyttigt för oppositionen, att vid angrepp kunna vända sig direkt
och öppet mot någon närvarande ledamot av regeringen, och jag
tror även, att det för regeringen är nyttigt, att det blir en direkt
växelverkan vid viktiga debattpunkter som i dag. Det är endast
ett önskemål, jag härmed velat uttala, och jag ber att härefter få
övergå till ett par punkter i debatten, därvid bortseende från en
del missuppfattningar och förvrängningar av vad jag sagt i mitt
anförande i förmiddags.

Den utmärkte historikern herr Edén synes ha en litet underlig
uppfattning i rent strategiska och militärpolitiska frågor. Av
Balkankriget vill han draga den för våra förhållanden viktiga slutsatsen,
att lantarmén vore så till den grad för mer än flottan vid
försvaret, att man måste helt koncentrera sin uppmärksamhet på
lantarmén och dess uppgifter. Nu antar jag, att det icke undgått
herr Edén, att gränsen mellan Turkiet och Bulgarien liksom mellan
Turkiet och två andra Balkanstater är så gott som helt och hållet
en landgräns. Därför har erfarenheter i militärpolitiskt hänseende
därnerifrån icke kunnat bliva fullt så bevisande för Sverige, som
har ett helt annat läge, i det att nämligen vatten skiljer oss från
våra grannar på åtminstone två viktiga sidor. Lika underligt var
det, när herr Edén gentemot herr Lundström sökte framhålla, att
Norrlands rikedomar icke kunde försvaras med hjälp av en flotta.
Han förbisåg därvid, synes det mig, att om fienden lyckats erövra
Stockholm, den lätt skulle i fredsvillkoren kunna få in, att Norrlands
rikedomar gånge förlorade, och jag antar, att han icke förnekar,
att flottan är synnerligen nyttig vid Stockholms försvar.

Herr Thorsson har anmärkt, att femte huvudtitelns slutsumma
har stigit från föregående år, och herr statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet har sagt, att reservanterna velat öka disproportionen
i femte huvudtitelns olika utgiftsposter genom att
utöka slutsumman å hela sjöförsvarets budget, och han hänvisade
till 1911 års val, vilkas resultat skulle vara till hinder för att
denna femte huvudtitels slutsumma växer. Detta förefaller mig vara
en mycket egendomlig och besynnerlig ståndpunkt i en tid, när vi
veta, att stark prisstegring på olika varor förefinnes, antagligen
delvis vållad av ökad guldproduktion. När nu så är och man finner,
att utgifterna i allmänhet stiga och icke minst på övriga huvudtitlar,
så verkar det något egendomligt att vilja öppet förklara, att
utgiftsbeloppet på femte huvudtiteln icke bör få stiga. Det är detsamma,
synes det mig, som att så småningom förkväva hela vårt
sjöförsvar, ty en stegring av utgifterna är nog tyvärr nödvändig
här lika väl som under andra huvudtitlar.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har
här även uttalat sig om olika slag av fartyg. Han har förklarat,

Ang. krigs fartygs materiel.

(Forts.)

Nr 29.

Ang. krigs fartygs materiel.

(Forts.)

44 Onsdagen den 9 april, e. m.

att typfrågan icke avgjorts, och att vi därför icke böra bygga nya
pansarbåtar. Han har sedan sagt, att jagare icke kunna komma i
fråga. Där är det visserligen icke tvist om typfrågan, men skulle
vi bygga jagare, skulle proportionen mellan antalet pansarbåtar och
jagare bliva alldeles snedvriden, och då böra vi icke bygga jagare.
Då har han icke betänkt, att alla synas vara ense om, att flera
pansarbåtar behövas. Skulle man nu börja bygga jagare genast,
en först för att sedan få en hel division, och sedan finge nya
pansarbåtar, skulle proportionen så småningom bli den riktiga och
den disproportion, lian talade om, endast finnas i några få år.
Nej, man får det intrycket, att huvudsaken är att göra så litet
som möjligt, och det är detta, som inger sfi starkt misstroende och
så stora farhågor.

Vidare har herr Edén på det mest besynnerliga sätt dragit upp
en jämförelse, hur det nu står till och hur det skulle ha sett ut,
om den Lindmanska regeringen suttit kvar. Han förklarade uttryckligen,
att han gav en faktisk bild av förhållandena. Han påpekade,
att om den Lindmanska regeringens förslag gått igenom,
skulle F-båten varit under byggnad för närvarande, och ingenting
mera. Ja, hur vet herr Edén detta? Här har kommit en hel del
världshändelser emellan, och det är mycket möjligt, att den Lindmanska
regeringen skulle dragit ut konsekvenserna av dessa erfarenheter
på ett helt annat sätt, än den nu sittande regeringen gjort.
För övrigt, hur kan herr Edén veta, att icke den frivilligt sammanskjutna
pansarbåten skulle ha kommit såsom eu andra F-båt under
intryck av de oroande världshändelser, som jag omnämnt? Det är
ett något besynnerligt tal, då herr Edén säger, att han gav en
faktisk bild, och det synes mig vara ett uttryck av eu politisk
cynism, som jag icke väntat hos denne talare.

Det mest beklagliga av den debatt, som förts här i dag, synes
mig vara, att man varken från regeringshåll eller från ledande håll
inom försvarsberedningarna fått någon som helst ordentlig ledning
för sina beräkningar, när man kan fä fram ett förslag i försvarsfrågan.
Herr Edén sökte giva ett svar, men han stod som eu
sfinx, så att jag tror, att när man kommer att läsa det ordagranna
stenografiska protokollet, blir det ofantligt svårt att få fram vad
han menade eller vad han verkligen sagt. Den enkla och klara
frågan är denna: när det nu tydligen icke kan beslutas något
pansarbåtsbyggande i år, kan Riksdagen få ett förslag i den vägen
nästa år, så att man då kali få något positivt åtgjort för pansarbåtsfiottans
förnyande? Jag skulle vilja formulera den frågan i
förhoppning att om möjligt få svar från regeringshåll: År det
möjligt att fa ett förslag om pansarbåtsbyggande, icke blott om avsättning
till en fond, till nästa års riksdag? Ty om man på detta
sätt först ser, hur 1911 års beslut om pansarbåtsbyggande upprivits,
vidare ser, att 1912 års riksdag icke fått fatta något positivt beslut
om pansarbåtsbyggande, och sedan ser motioner vid 1913 års riksdag
förkastas och slutligen icke ens har någon förhoppning om att
få fram pansarbåtsfrågan på annat sätt än nu till nästa års riksdag,

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. ni.

•då får jag saga. att man intages av det djupaste missmod inför
hela behandlingen av vår flottfråga.

Herr Edéu slutade med att tala om ansvaret och sade, att
man på visst håll hoppades och tänkte sig möjligheten av, att ansvaret
för flottans utveckling kunde komma att tungt drabba de
maktägande och att man gjorde detta — han syftade tydligen på
mig — med en viss skadeglädje. Så är icke förhållandet, utan jag
hoppas varmt och innerligt, att landet må förskonas från eu sådan
prövning, som skulle kunna giva den domen över de nuvarande
maktägande. Jag vill tillägga, att ansvaret är tungt icke blott
för dem, som, såsom herr Edén säger, leda landets öden, utan även
för dem, som gå till opposition. För oss har det känts såsom en
tvingande nödvändighet och skyldighet att föra fram denna fråga
till Riksdagen och dess prövning. Vi äro övertygade om att landet
och landets försvar lider en oerhörd skada genom allt detta dröjsmål.
Ansvaret för dröjsmålet får sedan falla på andra.

Herr Månsson: Herr talman! Bara ett par ord! — Jag har
fåfängt väntat svar på någon av de frågor, som jag framställt, vare
sig det gällt materielen eller det gällt bemanningen eller det gällt
högerns försvarsvilja, omsatt i praktik. Resonemanget här från
högerhåll har erinrat mig om en historia. Det var en man, som
var litet konstig. Då man frågade honom, hur gammal är ni, svarade
han: pansarbåtar. Då man frågade, var är ni hemma, fick
man till svar: pansarbåtar. Då man frågade, vilka äro era föräldrar,
svarades: pansarbåtar. Jag har frågat högern här i förmiddags:
hur skall en flotta se ut, vilken materiel är den bästa
under nuvarande förskjutning mellan de skilda vapnen, vilken är den
bästa flottan för ett land med våra kuster och skär, och vilken är
den bästa för ett land med vår svaga ekonomiska bärkraft? Svar:
pansarbåtar. Jag har frågat: vilja herrarna göra något för att
bemanningen i flottan blir den bästa möjliga och ordna reservinstitutionen
så, att varje fast anställd mans förberedelse till officersutbildning
börjar om möjligt redan vid 14—15 års ålder och därefter
fortskrider till mannaåldern? Svar: pansarbåtar. Jag har

frågat högerns män, om de äro villiga att bära sin andel av landets
bördor, i varje fall dess försvarsbördor, endast sin andel förstås,
icke mer. Svar: pansarbåtar.

Man har här försökt, visa, hur många miljoner, som Tyskland,
Frankrike och andra länder använda till nybyggnader i förhållande
till sin budget, och även den totala nybyggnadssumman, och man
menar, att vi skulle proportionerligt använda lika mycket. Jag
menar, att ett försvar aldrig är proportionerligt. Här vår flotta
går ut, då kan icke dess amiral, om det så vore herr Lindman,
hissa, den signalen: kom ihåg att nu får ni segra proportionellt,
ty vi ha bara proportionella utgifter och proportionell bärkraft.
Vi äro tvungna att antingen segra eller också förlora; antingen har
man materiel, som duger, eller har man det icke. Och min mening
är, att, hur man än orerar och resonerar i pansarfartygsstriden, är
det dock så, att i första stridslinjen, i öppen kamp för att värna

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

våra kuster mot blockad och vid försök att hindra trupper
från landsstigning, hjälper det varken med Oskar II, Svea eller
F-båten; de äro visserligen icke jämngoda, men de äro lika hjälplösa.
Jag har vid ett föregående tillfälle visat, att man har kanoner
från 30,5 centimeter till 34,5 centimeter ute i världen, och att då komma
med dessa extra korta 28 centimeters kanoner är bra meningslöst..
Antingen skall man, som jag sagt, ordna sig för ett kombinerat
jagare- och undervattensbåtsförsvar eller ock skall man ha pansarbåtsförsvar,
men då skall det vara ett riktigt pansarbåtsförsvar. Man
kan icke segra proportionellt, erfarenheten visar att det är omöjligt.

Här har nu ordats om vem som skulle ha ansvaret i detta fall.
Ja, det kan ej tvistas om, huruvida detta faller på den klass, som
nu i långa och många årtionden haft makten, men som vägrat att
bidraga med sin skärv till samhällsbördorna utan i stället vältrat
dem över på de undertryckta och t. o. in. själv för egen räkning
tagit skatt av dessa. Het faller på dessa som nu enständigt
vägrat att svara på frågorna, om de ville vara med om att bära
försvarsbördorna, om de ville taga del i kostnaderna för försvaret.
Men den vänster, som nu råder, som har majoriteten i landet bakom
sig, den ådrager sig ansvar, om den icke lär denna minoritet att
bli samhällssolidarisk, och jag hoppas, att i samband med försvarsberedningarnas
förslag också må framläggas ett skatteförslag, som
ordnar det så, att försvarsbördorna drabba var och en efter förmåga,
att ansvaret överflyttas även på dem, som icke vilja fullgöra sina
skyldigheter, och att de, som ha makten, lära de försumliga att
göra sina skyldigheter. Herr Lindman sade, att om regeringen ville,
skulle den nog kunna intala sitt folk försvarsvilja och offervillighet.
Jag undrar, om icke herr Lindman skulle kunna lära sitt folk försvarsvilja
och offervillighet.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Debatten har
svällt ut och gått vida utöver den punkt, som närmast står på dagordningen.
Det har här blivit allt mera eu fråga om en uppgörelse
mellan högern och liberalerna om vissa allmänna riktlinjer i de
båda partiernas försvarspolitik. Måhända är det då lämpligt att
även från vårt håll man något berör, utöver vad som redan yttrats,
vår ställning till dessa allmänna problem.

Det var ett yttande av herr Lindman i hans stora anförande
här, som särskilt jag för min del fäste mig vid, när han nämligen
starkt pekade på det ansvar, som ligger på försvarsberedningarna.
Det är sant, att på dem ligger ett ansvar, om också icke precis
kanske av den art, som herr Lindmans ord kunde giva anledningtill
att antaga, då det såg ut, som om han menade, att på dem
skulle läggas nästan lika mycket ansvar som på själva den ledning
av landets öden, som vi för närvarande ha. Men det är riktigt att
ett mycket tungt ansvar vilar på dessa försvarsberedningar, ty det
åligger dem att för första gången göra ett försök att avväga de
olika bördorna till de olika samhällsändamålen så, att det blir en
rimlig proportion mellan dem inbördes, så att intet av det, som är
av nödvändig vikt för samhällets fortsatta utveckling blir tillbaka -

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 29.

satt i den närmast kommande framtiden. Det är detta svåra Tipp- Ang. krigslag,
som försvarsberedningarna lia som själva grunden för sitt arbete,
ock icke minst tillkommer ju det förberedande arbetet karpa e,ie''
den finansiella avdelningen av beredningarna. '' ’

Man står alltså här inför ett problem, som just innebär själva
brytningen med det gamla högersystemet, ty högerns princip var ju
under hela den tid, den satt vid makten, att framför allt och framför
alla andra synpunkter tillse, att vad som kallades försvarsändamål,
vad som många av oss mera begränsande benämna de militära
ändamålen, skulle tillgodoses på bekostnad av vad som krävdes för
de andra stora uppgifterna. Det har varit högerns syn på dessa
ting, att de med en ensidighet, som stundom tagit sig rent frånstötande
uttryck, på detta sätt intresserat sig för de så mycket omtalade
»brandförsäkringspremierna». Ständigt, när man sig nedlägger och
när man uppstår, har man velat att de må stå för ögonen till den
grad, att de skymma utsikten för de verkliga förhållandena — vill
jag påstå — i samhället. Det är nämligen icke så, att man ensamt
genom att skaffa medel, anslag på anslag till de ständigt växande
behov, som tekniken i sina framsteg skapar — det är icke så, att man
därigenom verkligen stärker med varje sådan ansträngning ett folks
försvarskraft. Här möter den sanning, som högern aldrig velat riktigt
göra klart för sig, aldrig velat se i ögonen, att försvarskraften
ligger vida djupare till sin rot än enbart i anskaffandet av dessa
yttre anstalter: av en härorganisation, så och så beskaffad, i skapandet
av en pansarbåtsflotta, som är större än vad vi hade för ett antal
år sedan, men ändå jämmerligt liten, om det skulle gälla en kraftmätning
med eventuella motståndares flottor, eller annat dylikt.

Det är dock sådana slags synpunkter, som högern alltid velat
anlägga på försvarsfrågan, och vad har blivit följden? Jo, följden
har oundvikligen blivit ett försummande av de stora breda folklagrens
intressen för de ensidiga överklassynpunkter, som högern anlagt
i sin politik. Under bekämpande av arbetarklassens frigörelsesträvanden,
under vägran att lyssna på rösterna om rättvisa och bröd
därnerifrån, har partiet bara skjutit fram som sitt speciella särmärke,,
att de militära anspråken måste framför allt tillgodoses. Det folkpsykologiska
resultatet härav har icke kunnat bliva annat, än det
blivit, allmän, stor motvilja, bitterhet och knot mot hela försvaret, fordran
på och hopp om att helst kunna rasera alltsammans, när bördorna
bara lassas på för detta ändamål. Vi äro nog villiga, har man visserligen
sagt, att i nödfall försvara vårt land, om så skulle påkrävas,
men här komma oupphörligen så många nya anspråk, nya bördor,
och är det då möjligt att det skulle kunna skapas en anda av
verklig offervillighet! Nej, det har icke varit möjligt att skapa en
sådan anda, och den har icke heller kommit till stånd, utan den har
mer eller mindre försvunnit. Man möter därför i vida folklager en
verklig försvarsnikilism, en verklig likgiltighet för allt till försvaret
hörande, som ibland tar sig uttryck i paradoxala överdrifter, vilka
väl icke äro att allt för bokstavligt fästa sig vid, men som äro att
beakta såsom symptom.

Nr 28.

Ang. krigs fartygs materiel.

(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. m.

Na föreligger den uppgift och det tunga och stora ansvaret för
dessa försvarsberedningar att försöka göra en omvändning på den
vägen, att försöka visa, att det dock bland dem, som ha något bestämmande
över landets utveckling, börjar att finnas i mer eller
mindre mån, men åtminstone i någon mån, en vilja till att fästa avseende
vid kraven på, att vid sidan av de militära anspråken måste
också de andra, som nu varit undanskjutna, i långt högre grad tillgodoses.
Försvarsberedningarna lia att göra en gruppering av de
utgifter, som rimligen kunna åläggas vårt folk, av de bördor, som
rimligen kunna bäras av detsamma, och beakta, att vid sidan av det
militära framträda eu mängd civila uppgifter, som måste bli tillgodosedda,
om det icke fortfarande skall bli otrevnad i landet, om det
icke skall vara en ständig åderlåtning genom emigration av sådana,
som vilja försöka komma ifrån allt detta, och om det icke skall —
som jag tillät mig säga en gång förut vid ett tillfälle från denna
talarstol — gå så, att Sverige blir till sist ett befäst fattighus. Det
är dessa synpunkter, som äntligen kommit till ett genombrott med
1911 års val, och som genom vänsterpartierna ostridigt ha i gemensam
tankegång förts fram, med mera accentuerande från vårt håll
av, att högersystemet drivit upp bördorna för högt, medan det liberala
partiet i detta fall som bekant intagit en mera reserverad, mera
försiktig ställning, om man så vill. Välan, därom tvista vi icke nu,
huvudsaken är, att det skall bliva plats, utrymme för de andra uppgifterna
vid sidan av de militära. Och då finnes det efter mitt sätt
att se ingen annan väg, som vi böra gå för att kunna få fram en
ändring i den andan, som eljest smyger sig förlamande över våra
åtgärder på det militära området, än att vi beslutsamt visa, att det
är meningen, att samhället icke längre skall vara en styvmor för de
största delarna av sin befolkning. Må vi visa beslutsamt, att det är
allvar i vår strävan, att största delen av det, som samhället kan
uppbringa för sina gemensamma ändamål, må gå befruktande ut
över massorna och giva dem de fördelar i detta samhälle, varpå de
med rätta göra anspråk, men som alltför länge undanhållits dem!

Det är förunderligt —jag säger det uppriktigt utan tanke på
att här måhända kunde vara frestande att tillgripa retoriska konstmedel
— det är min uppriktiga mening, att det är förunderligt, att
hela detta förhållande bär gått högerns ledande män så spårlöst
förbi, att de fortfarande inbilla sig, att huvudvikten ligger på, att vi
få större anslag till pansarbåtar, att vi få börja bygga på varven en
båt till för något visst större antal miljoner! Nej, just på denna
punkt ligger det dock särskilt nära att tänka: medan man ökar materielen,
hur går det, med bemanningen? Var och en vet, att därpå
beror ofantligt mycket. Man kan sannerligen icke även med de
grannaste pansarbåtar uträtta stort, ifall det blir allvar, om dessa
båtar väsentligen bemannas med vakanser. Men för att få folket
med, för att väcka den rätta andan bos det, så att det verkligen inser,
vad det här kan gälla, hur skall man då kunna gå annan väg
än att helt bryta med ett system som bara ropar på, att de militära
intressena ständigt skola sitta i högsätet, ständigt stå i förgrunden,
och att nya miljoner skola gå dit alltjämt, alltjämt! Nu när en li -

Onsdagen den 9 april, e. rrt.

Nr 29.

fartygs materiel.

(Forts.)

ten, efter vår mening alltför liten, första början är gjord till att låta mil- Ang. krigsjonerna
gå delvis åt annat håll — vi skulle önska, att det gick raskare,
men vi skola ingalunda förneka, att det är god vilja visad i
många punkter, för att förut försummade behov skola tillgodoses —
nu när detta äntligen börjar ske, hur låter det då inne i Första kammaren
? Jo, det lamenteras om miljonrullning till andra än militära
ändamål och det sägs i förtäckta ordalag (jag hoppas, att det icke
är alltför allvarligt menat, men man rör i alla fall vid de strängarna)
att här begäras stora summor för folkpensioneringen, men under tiden
bygges icke tillräckligt med pansarbåtar; nåväl, vi ha nog utvägar
att sätta stopp för folkpensioneringen, om herrarna icke ta skeden i
vackra hand beträffande pansarbåtarna!

Tro verkligen högerns män, att det är med en sådan taktik,
som de skola återvinna det förtroende här i landet, som de med all
rätt ha förverkat och som deras hittillsvarande obotfärdiga sinnelag
i denna punkt visar, att de icke kunna återvinna och icke böra återvinna?
Jag är viss om, att man här berör just kärnpunkten i den
fråga, som vi här behandla. Yi behandla nämligen ett symptom,
ett enskilt fall, där det, som herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
med all rätt framhöll, kommer till allra starkaste
uttryck, hur linjerna skära sig mellan högerns och, jag kan väl i
fråga om denna punkt säga, vänsterns gemensamma uppfattning.

Jag har härmed något belyst, varför vi från vår synpunkt måste
anse, att det är en så ansvarsfull, en så viktig och huvudsaklig uppgift,
som åligger försvarsberedningarna då de skola söka åstadkomma
den avvägning mellan de olika samhällsbehoven, som högern
systematiskt skjutit undan och systematiskt försummat.

Sedan skall jag be att få tillägga något, med anledning av att
det här har talats åtskilligt om den hotande situationen i världen
och om de nya fakta som tillkommit. Jag skall icke nu gå närmare
in på detta kapitel, det skulle föra alldeles för långt. Men det synes
mig uppenbart att, när denna avvägning av civila och militära
behov måste ske för svenska folket, förberedelsevis och förslagsvis
i försvarsberedningarna, så må vi väl se till ögonblickets förhållanden,
men vi böra dock alls icke låta oss förlamas i hela vårt övriga
arbete för medborgarne här i landet och endast med förfäran konstatera
militarismens triumftåg både till lands och sjöss genom de stora
staterna och huru de mindre följa efter. Yi böra också konstatera
det faktum, att mot ett sådant sakernas tillstånd som det, vilket vi
nu bevittna, reser sig eu allt starkare folkmening, reser sig över allt
den internationella arbetarrörelsen med en energi, som ökas, i samma
mån som attentaten från de militära anspråkens sida mot folkets
penningpungar och på deras söners hela liv och existens bli allt
mera våldsam.

Jag tror, att det bör sägas ut, för att icke intrycket efter denna
debatt skall vara alldeles svart i svart, att man dock icke må försumma
att giva akt på de ljusningstecken, som också finnas. Man
skall icke tro, att om än världen kan synas gripen av en yra, så
måste vi för all överskådlig framtid drivas ut i en situation, där det
bara blir att öka och öka rustningarna. Nej, visst icke, det finnes

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 29. 4

Nr 29.

Ang. krigs far

ty gs materiel.

(Forts.)

Onsdagen den 9 april, e. m.

lyckligtvis bättre tecken också och tidstecken, som vi icke uti en
situation som den föreliggande böra försumma att beakta. Det går
nog framåt trots allt, och den tid måste snart komma, då det skall
gå upp för folken, att det tillstånd, som den nuvarande kapitalistiska
ordningen skapar, är ohållbart och att denna regim driver oss ut i
det rent paradoxala, till bördor, som världen aldrig förr har skådat.
Man kan skönja bakom det nuvarande att det går fram mot en rent
defensiv ordning för de olika staternas militära organisation, och man
kan också tillägga, att visst förefinnas tecken till bildande av ett
europeiskt statsförbund, genom vars tillkomst det kan tänkas en långt
hastigare avskrivning av de militära bördorna, än man nu alls vill
räkna med som möjligt.

Men när jag sagt detta och sålunda, som jag tror, med rätta
pekar på att det icke är enbart mörkt för framtiden, att vi visst
icke ha enbart det perspektivet att bjuda våra medborgare, att deras
bördor skola bli tyngre och att det blir allt värre och värre runt
om i världen — nej, det finnes också ljusningstecken! — när jag
sagt detta, måste jag tillägga, vad jag också sade i början om den
saken, att vi ha dock ej rättighet att enbart se på dessa ljusa tecken,
vi hava icke rättighet att handla i detta ögonblick, som om vi redan
vore framme vid den tid, då de verkliga, djupt allvarligt fredsviljande
makterna i samhället sitta i högsätet och bestämma. Nej, vi
få se verkligheten sådan den är, även när den är bister, och försöka
att göra vad vi kunna för att nu åstadkomma i denna situation, vad
som är det väsentligaste och viktigaste i alla våra försvarsproblem,
en folkanda, som vill bära de oundgängligen nödvändiga bördorna,
i växande känsla av, att vi ha något värdefullt i detta vårt land, som
ger allt mer och mer åt sina söner och döttrar, i växande känsla
också utav att om en fara skulle hota, vi alla skulle komma att stå
såsom en man för Sveriges självständighet.

I detta anförande instämde herrar Lindqvist i Stockholm, Tengdahl,
Palmstierna, Wallin, Molin i Södertälje, Sjöblom, Kropp, Johansson
i Uppmälby, Bärg i Katrineholm, Törnblom, Kloo, Magnusson
i Kalmar, Borggren, Nilsson i Tånga, Ingvarsson, Berg i Munkfors,
Strid, Forssell, Anderson i Råstock, Uddenberg, Leksell, Svensson
i Skönsberg och Carlsson i Frosterud.

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Endast ett par

ord. — Med anledning av det länga anförande, min ärade vän på
uppsalabänken för en stund sedan höll, skulle tvivelsutan vara
mycket att säga. Jag vill emellertid endast fästa mig vid en enda
punkt i detsamma just därför, att han där, delvis i likhet med närmaste
föregående talare, träffade det som låg innerst i hjärtpunkten
i hela denna långa diskussion.

Det är icke blott om den ena eller den andra pansarbåten vi
här hava diskuterat, utan det är verkligen om linjerna i stort för
vårt försvar och vår försvarsvilja. Han sade — och han hade däri
alldeles rätt — att ytterst kommer det an på, att vi kunna samla
hela vår nationella kraft, då det en gång på allvar gäller. Det or -

Onsdagen den 9 april, e. m. 51 Nr 29.

det har sagts många gånger förr, men det ordet kan aldrig utsägas Ang. krigsfot
ofta. Jag skulle då endast vilja säga min ärade gamle vän på

uppsalabänken, vid vars sida jag i forna tider kämpat i den svenska

försvarsrörelsen, att han vet mer än väl, att det, som mest i denna ''

försvarsrörelses fortgång har hindrat detta arbete, har varit en strä van

dag efter dag, år efter år, just ifrån vänsterhåll att göra försvarsviljan
om intet, att göra försvaret misstänkt eller rent av ansett
som onödigt. Han vet väl, att ännu under den senaste valrörelsen
—■ i detta avseende dock med undantag naturligtvis för honom
själv och några få verkliga försvarsvänner bland partiets talare —
den valrörelsens vågor framför allt gingo i det tecknet, att försvarsoviljan
skulle så mycket som möjligt underblåsas och tidigare för
försvaret vidtagna åtgärder misstänkliggöras. Tror han, att det varit
på detta vis, som den nationella samlingen kring det svenska försvaret
skulle ske; tror han, att det är på detta vis som förarbetena
gjorts till det svenska folkets samling i ärlig försvarsvilja ? Ingen
kan väl tro, att den sådd, som såddes under den senaste valrörelsens
strider — jag var själv mångfaldiga gånger i tillfälle iakttaga
den — att den sådd, som såddes till försvarsovilja och försvarshat,
verkligen kan bära den frukt av nationell samling kring försvaret,
av nationell samlad kraft, varom han talade. Det är förvisso icke
ur den sådden, som sådant växer upp, lika litet som det är i det
kölvatten, där »Lustiga Skånes» svarta vimplar vajade, som den
verkliga försvarsviljan tändes, uppammas och blir stark. Det är
intet tvivel om, att min ärade vän, som nu intager en ledande
ställning inom det härskande partiet och som själv utan tvivel är
en av de allra främsta medlemmarne i försvarsberedningarna, där
insätter hela sin gamla försvarsviljas kraft för sin del för att kunna
komma till det resultat, varom han talade, men jag får säga, att
han får å andra sidan icke finna det underligt, om vi andra ännu
så länge en smula tvekande och misstänksamt se på vad som månde
komma i försvarsvilja och i samlad nationell försvarskraft ur den
växt, som växer upp ur den sådd, om vilken jag talade, den växt
som heter det samlade blocket, och om vi ännu så länge blott döma
efter de gärningar, som vi se för våra ögon.

Det är min övertygelse, att han också skulle, då inom 13—14
månader åter valrörelsens vågor komma att gå över Sveriges land,
kunna göra arbetet på insättande av hela den samlade svenska försvarsviljans
kraft en synnerligen stor tjänst, kanske den största någon
på länge kunnat göra detta arbete och det svenska försvaret, om
han med den ledande ställning, han inom sitt parti intager, kunde
åstadkomma att vid den valrörelsen icke längre hans parti sådde
samma försvarsoviljans sådd, som det sådde vid den föregående valrörelsen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr vice
talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Då votering emellertid be -

Nr 2!), 52 Onsdagen den 9 april, e. m.

gärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 13) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

J a j

Ang. krigsfartygsmateiiel.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 146 ja mot 57 nej ; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 14—21.

Kammaren biföll utskottets i dessa punkter gjorda framställningar.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.
Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. utvidg- Punkten 24, angående utvidgning och modernisering av flottans
ning och mo-yarv i Karlskrona m. m.

a^flottTns . Uti två till utskottet remitterade motioner, väckta den ena, nr 1,
varv i !Ta»-fs-inom Första kammaren av greve A. Wachtmeister och den andra,
krona m. m. nr 4, i Andra kammaren av herr Holmdahl, hade hemställts, att Riksdagen
ville till utvidgning och modernisering av flottans varv i Karlskrona
i huvudsaklig överensstämmelse med ett av marinförvaltningen
år 1912 uppgjort förslag på extra stat för år 1914 bevilja ett anslag
av 688,500 kronor.

Vidare hade i en inom Andra kammaren väckt motion, nr 3,
herr Leander hemställt, det Riksdagen ville besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i
vilken omfattning kronovarvet i Karlskrona skulle kunna ombyggas
och utvidgas för att kunna i vidsträcktaste mån tjänstgöra vid nybyggnader
av pansarbåtar och andra krigsfartyg, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Ytterligare hade till utskottet remitterats två likalydande motioner,
väckta den ena, nr 41, i Första kammaren av herr A. C. Lindblad,
och den andra, nr 42, inom Andra kammaren av herr Ingvars -

Nr 29

Onsdagen den 9 april, e. m.

son m. fl., däri hemställts, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Ang. utvidgMaj:t
anhålla, det Kimgl. Maj:t måtte föranstalta om en allsidig ui-n™9 och mo
redning rörande Karlskrona örlogsvarvs modernisering och ställande a^flnttans
under civil ledning, administrativt och i de delar, där så lämpligen vant i Karls
kunde ske, även tekniskt, i syfte att å varvet utföra erforderligt ny-krona m. m.
byggnads- och underhållsarbete för flottan, liksom, i den mån så (Forts.)
kunde ske, annat jämförligt arbete, samt för Riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

a) att Riksdagen måtte med anledning av herr Leanders ifrågavarande
motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om erforderlig utredning rörande Karlskrona
örlogsvarvs utvidgning och modernisering, i syfte att å varvet skulle
kunna utföras nybyggnader av pansarbåtar och andra krigsfartyg,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda;

b) att herrar greve Wachtmeisters och Holmdahls ovanomförrnälda
motioner icke måtte av Riksdagen bifallas; samt

c) att ej heller herrar Lindblads och Ingvarssons förenämnda
motioner måtte vinna Riksdagens bifall.

Punkten föredrogs, varefter

Herr Holm da hl yttrade: Av utskottets välvilliga motivering framgår
tydligt, att utskottet icke blott beaktat, utan också åberopat de skäl,
jag i min motion anfört till stöd för min hemställan om en utredning
och modernisering av flottans varv i Karlskrona. Då nu emellertid
utskottet ställt i utsikt en utvidgning och en modernisering i
större omfattning, än jag själv vågat föreslå, så har jag naturligtvis
ingenting att erinra mot den utredning, som utskottet av sådan anledning
ifrågasätter. Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan
i denna punkt. Men jag gör det under uttalande av den förhoppning,
att den utredning, utskottet sålunda ifrågasatt, och de övriga förberedande
arbetena måtte så bedrivas, att, då försvarsberedningarnas
arbeten hunnit slutföras, Karlskronavarvet måtte stå rustat att utföra
de fartygsbyggen, som då kunna bliva beslutade.

Härpå anförde:

Herr Ingvarsson: Herr talman! Jag skall anhålla att få ge
uttryck åt en önskan även jag med anledning av eu annan motion i
denna punkt. Utskottet har välvilligt nog skrivit, att det hai\;beaktat
de synpunkter, som i denna motion ha framförts angående varvets
ställande under civil ledning i administrativt och delvis även i
tekniskt hänseende.

När man här i dag under nära tio timmars debatt har hört,
huru störa ekonomiska uppoffringar som fordras för flottan, så har
man rättighet att säga, att det vore synnerligen önskvärt, att de
medel, som anslås, också användas på bästa möjliga sätt och att

Nr 29. 54 Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. utvidg- ingen misshushållning sker. Men det kan tänkas, att det därvidlag
ning och mo- brister åtskilligt för närvarande, och att det därför är skäl i att
av^oHans granska, om icke besparingar härvidlag kunna äga rum. För min
varv i Haris-del är jag livligt övertygad om att så är förhållandet. Och jag vill
krona m. m. tillägga det, att, när det civila förståndet fått plats i försvarsbered(Forts.
) ningarna, vilka man helst velat förbehålla åt den militära sakkunskapen,
så är det väl också rätt och lämpligt, att det civila förståndet
användes, där det är mest hemmastatt, nämligen i administrativa
arbeten och för övrigt i fråga om fartygsbygge och dylikt.

Jag vill icke göra något yrkande på grund av den jämförelsevis
välvilliga motiveringen för utskottets hemställan i anledning av denna
motion, men jag tillåter mig understryka lämpligheten och riktigheten
av att, när Kungl. Maj:t låter verkställa den utredning, som
här ifrågasättes, man även måtte rätt eftertryckligt undersöka behovet
av en omläggning av den beskaffenhet, som jag tillåtit mig
föreslå, ty att man kan vinna mycket på den vägen, därom är jag
fullkomligt förvissad.

Herr Lindqvist i Stockholm instämde häruti.

Herr Kloo: Herr talman! Jag kunde vara nöjd, ehuru utskottet
avstyrkt vår motion, då det i alla fäll ju i sin motivering kar
talat om, att det kan vara lämpligt, att det i samband med den
förnyade undersökning, varom utskottet talar, tages under omprövning
sättet för varvets ändamålsenliga och ekonomiska ledning.

Jag ber blott att få yttra några ord just angående den i motionen
omtalade civila ledningen av varvet. Det är naturligtvis icke
dräkten eller själva anställningen, som utgör huvudsaken, utan den
utbildning, som varvets ledning och ingeniörer ha. Jag vill gärna
medgiva, att varvets nuvarande ledning, varvschefen vid flottans varv
i Karlskrona, är en mycket intresserad och duglig man, ja, så intresserad,
att jag tror, att det var mycket länge sedan flottans varv
hade en så intresserad chef som det nu har. Men vad blir följden
av att han är duglig och skicklig? Jo, att han en vacker dag befordras
till amiral och kommer därifrån. Hade han varit mindre
duglig, så hade han kanske fått stanna kvar.

Det är också så, att dessa ingeniörer, som tjänstgöra på varvet,
ganska ofta och omotiverat skickas från dessa platser. Jag har hälen
skrivelse från en i flottans tjänst anställd ingeniör, som skriver —
jag skall bara läsa upp några ord: »Mellan tiden 1 augusti 1912—

1 april 1913 ha icke mindre än sex olika personer tjänstgjort som
verkstadschef, detta tack vare sjökommenderingar».

De av flottans ingeniörer, som äro kommenderade vid varvets
skeppsbyggnader, ha icke fått någon speciel! utbildning i detta yrke,
men äro i många fall intresserade för detsamma. Bäst de så äro sysselsatta
med sitt arbete, bli de sjökommenderade. Vore nu ledningen
sådan, att det vore särskilt utsedda skeppsbyggnadsingeniörer, som
icke hade något annat att göra än att sköta denna tjänst och
sluppe sjötjänst, så bleve nog ledningen och byggandet betydligt
billigare och ändamålsenligare. Likaså vore det bra mycket lyck -

Onsdagen den 9 april, e. m. 55 Nr 29.

ligare, om krigslagarna icke tillämpades i fråga om varvets arbetare. Äng. utvidgNu
råder det beklagliga förhållandet, att varvets arbetare behand- n*n9 ?°h ,”l0‘
las som militärer och stå under krigslagarna, och för förseelser, som ^flottans
vid en civil verkstad möjligen skulle ådraga dem eu anmärkning varv i Karlseller
dylikt, har det hänt att de blivit arresterade samt erhållit straff krona m. m.
enligt nämnda lagar. Detta är naturligtvis icke på sin plats. (Forts.)

Det är dylika synpunkter, som varit bestämmande för mig, då
jag varit med om att väcka denna motion, som ju går ut på att
ledningen av Karlskrona skeppsvarv måtte organiseras i likhet med
ledningen på civila varv. Jag har också erinrat om att det skulle
kunna vara lämpligt, att man vid ett sådant varv även finge bygga civila
båtar och ombesörja dylika arbeten. Det händer visserligen ibland
i enstaka fall, att flottans varv får om hand reparationer av båtar,
som råkat i haveri, då båtarne icke kunnat annorstädes repareras.

Den här ingeniören, varom jag nyss nämnde, har också skrivit
om något annat, nämligen angående ritkontoret. Han anser, att det
horde vara mera kompetenta och tekniskt bildade män, som anställdes
på detta kontor. Som förhållandet nu är, är det huvudsakligen
gamla gubbar, som gå där och stampa sedan sin ungdom och icke
besitta någon vidare teknisk bildning.

Det är således dessa synpunkter, som jag ber måtte bevaras i
minnet vid den utredning, som kommer att äga rum, speciellt att
det blir tekniskt bildade personer, som uteslutande få till uppgift
att syssla med varvets byggnader och ledning, så att det icke kommenderas
dit personer endast för tillfället eller mellan sjökommenderingar.
Jag nämnde i början av mitt anförande att den nuvarande
varvschefen var en duglig och för sitt kall mycket intresserad person,
men detta innebär inga garantier för att en kommande varvschef
blir lika intresserad. Det är ett gammalt ordspråk, som säger, att
»den Gud giver ett ämbete, giver han även förmågan att sköta det»,
men jag tror, att herrarne inse att den teori, som ligger häri, är allt
för gammalmodig. Och att chefen för sjöförsvarsdepartementet skulle
kunna giva den officer, som blivit ditkommenderad, förmågan att
sköta sitt ämbete, det är icke så alldeles säkert.

Jag har som sagt, herr talman, icke annat yrkande att framställa
än om bifall till utskottets hemställan, men det vore som sagt önskligt,
att de synpunkter, som här blivit framförda, också vid kommande
utredning togos i beaktande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 25—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29, angående anläggning av vattenledning från Göte- Ang. anlägg borgs

stad till Nya varvet m. m. ning av

vattenledning

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda fram- {färgspad
ställning hemställde utskottet, att Riksdagen måtte för anläggning av till Nya

varvet m. m.

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang., anlägg- vattenledning från Göteborgs stad till Nya varvet samt för anordnande
vattenledningav, vatt?n/ och avloppsledningar inom Nya varvet m. m. bevilja på
från Göte- ex^ra för ar 1914 ett anslag av 104,000 kronor, med rätt för
borgs stad Kung!. Maj:t att låta i mån av behov förskottsvis utanordna detta
till Nya belopp redan under innevarande år.
varvet m. m.

(Forts.) Häremot både emellertid reservation avgivits av herrar Thorsson,
Rydén och Lindberg, som ansett, att utskottet bort föreslå, att Kung!
Maj:ts ifrågavarande framställning icke för närvarande måtte av
Riksdagen bifallas.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Ilerr Thorsson: Herr talman! I denna punkt har jag icke
kunnat följa utskottsmajoriteten, utan tillsammans med ett par kamrater
i utskottet reserverat mig.

Den här frågan var föremål för Riksdagens behandling 1910,
men avslogs då på den grund att man tyckte, att de bestämmelser
och villkor, som Göteborgs stad uppställde för skyldigheten att leverera
vatten till Nya varvet, voro av allt får hård art, voro för stränga.
Man uttalade sig då för möjligheten att lösa denna vattenledningsfråga
på så sätt, att man genom borrhål borde försöka skaffa vatten
på artesisk väg. Nu har man gjort eu undersökning på detta område,
och de undersökande myndigheterna ha kommit till det resultatet,
att man med denna utväg icke på ett ändamålsenligt sätt eller
i tillräcklig grad skulle kunna skaffa det vattenbehov, som erfordras
för Nya varvet.

Emellertid förefaller det mig, som om de bestämmelser, Göteborgs
stad fortfarande satt, äro så hårda, att statsverket icke utan
synnerligen trängande skäl skall biträda desamma. Här begär Göteborgs
stad, att statsverket skall betala hela anläggningskostnaden
för vattenledning både inom Nya varvets område och å stadens mark,
för den rörledning och vattenledning som iägges från Nya varvets
gräns in till stadens vattenledning, och att statsverket skall bygga
en för Nya varvets område behövlig vattenreservoir, med ett ord alla
kostnader, som erfordras för anläggningen i fråga, skall statsverket
vidkännas. Men den dag, som Nya varvet inkorporeras med Göteborgs
stad, skall staten lämna ifrån sig hela denna anläggning till
Göteborgs stad med full äganderätt, och Göteborg skall äga rätt
att, före inkorporeringen, frän denna vattenledning tillkoppla vattenledningsrör
även till andra avnämare, som eventuellt kunna behöva
vatten. Huru jag än läser det här uppgjorda förslaget, kan jag icke
finna annat, än att Göteborgs stad tagit för sig ganska rundligt, och
att staden icke velat visa statsverket samma tillmötesgående i fråga
om vattenledningen, som Göteborgsintresset pretendera!- av staten
i fråga om bidrag till flytdockan, där man fördrar, att statsverket
skulle betala mycket gentilt till ett intresse, som huvudsakligen
var göteborgskt.

Detta ärende har varit föremål för behandling hos Göteborgs
stadsfullmäktige två gånger. Första gången stipulerade man, att

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

statsverket icke allenast skulle anlägga den dyrbara vattenledningen, Ang. anlag gutan
till och med för det vatten, som statsverket skulle ha, betala *inj “w.
ett exceptionellt pris i jämförelse med vad andra vattenförbrukare i ^/vin Vöte-^
Göteborg hade att betala. Nu har man äntligen kommit så långt, att borgs stad
Göteborgs stadsfullmäktige ansett, att kronan skall kunna få köpa vatten till Nya
av Göteborgs stad till samma pris som andra vattenförbrukare; och varvet, m. m.
man bar till och med gått så långt i frikostighet mot statsverket, (Forts.)
att staten efter nuvarande bestämmelser får flytta en kran inom Nya
varvets område utan att särskilt behöva fråga Göteborgs stad om
denna stora frihet. I de gamla bestämmelserna var det föreskrivet,
att man icke ens fick flytta en kran utan särskilt tillstånd. Bestämmelserna
äro särskilt typiska för ett samhälle, som blott vill taga
av statsverket, men intet vill giva. Om Göteborgs stad hade haft så
pass goda vattenledningsanordningar, att den verkligen kunde förse Nya
varvet med dess vattenbehov, utan att staten behövde vidkännas extra
kostnader, så kunde saken vara förlåtlig, men nu är det så dåligt tryck
i vattenledningen i Göteborg, att statsverket skall inköpa en särskild
motor för att sedan Göteborgs stads vattenledning släppt vattnet fram
till Nya varvet självt genom särskilda anordningar pumpa upp
detta vatten i en reservoar, vilket kommer att vålla årliga kostnader.

Jag har för min del icke kunnat biträda detta förslag. Jag tror
nämligen, att statsverket skulle kunna ernå mycket rimligare villkor
vid förnyade underhandlingar med Göteborgs stad, och det är ur den
synpunkten jag tillåtit mig att yrka avslag på förslaget, sådant det
nu föreligger. Den borrning, man företagit för att söka efter vatten,
har åtminstone icke försämrat vattentillgången vid Nya varvet, och
för eldsläckning och dylika behov har man ju tillräckligt med vatten
i Göta älv. Nya varvets vattenförhållanden äro icke sämre nu än
de voro före denna undersökning. Och om det är sant, såsom det
påståtts, att det är meningen att inkorporera Nya varvet med Göteborgs
stad, finner jag det dubbelt onödigt, att statsverket skall underkasta
sig de avsevärda kostnader, som krävas för anläggandet av
denna vattenledning.

Då tiden är långt framskriden, skall jag sluta mitt anförande
här och anhålla om avslag på utskottets framställning och bifall till
min reservation.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Jag ger den ärade talaren
rätt däri, att Göteborgs stads villkor äro tämligen hårda, men vad
man icke kan vrida, måste man lida, säger ett ordspråk, och jag
tror, att det härvidlag är alldeles nödvändigt för staten att lida de
hårda villkoren. Den ärade talaren nämnde själv, att det hade gjorts
försök att medelst artesisk brunnsborrning åstadkomma vatten; och
med vilket resultat? Jo, med det resultat, att man erhöll 3,3 liter
vatten per minut. Dessa försök ha ådragit staten ganska stora kostnader.
Jag tror icke, att det är någon idé att fortsätta med dessa
så litet resultat givande undersökningar, och i olikhet med den föregående
ärade talaren betvivlar jag storligen, att man kan genom
förhandlingar med Göteborgs stad ernå billigare villkor. Folket därnere
måste ha vatten, det är ändå eu rimlig fordran. Och med så

Nr 29

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. anläggning
av
vattenledning
från Göteborgs
stad
till Nya
varvet m. m.

mycket folk, som det finnes vid militärstationen, är det alldeles
uppenbart av betydelse, att de få gott vatten och få det så snart
som möjligt.

Det är därför som jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Vidare anfördes ej. Sedan herr vice talmannen framställt propositioner
å de under överläggningen framkomna yrkandena, blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 30—33.

Utskottets i nämnda punkter gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Punkterna 35—43.

Kammaren biföll vad utskottet föreslagit.

Ang. anskaffande
åt
Karlskrona
fästning av
haubitser

Punkten 44, angående anskaffande åt Karlskrona fästning av
haubitser m. m.

I en inom Första kammaren av herr V. Olsson väckt motion,
nr 25, hade hemställts, att Riksdagen ville bevilja ett anslag av
2,200,000 kronor, därav hälften eller 1,100,000 kronor för år 1914,
till skyndsamt anskaffande av ett batteri svåra haubitser och två
smärre batterier snabbeldspjäser i Karlskrona fästning, ävensom
bemyndiga Kung!. Maj:t att under loppet av innevarande år av sistnämnda
belopp förskottera erforderliga medel för arbetets påbörjande
snarast möjligt.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte av
Riksdagen bifallas.

Vid punkten var emellertid fogad en reservation av herrar greve
F. Cl:son Wachtmeister, friherre Gripenstedt, greve Klingspor, Ekelund,
H. H. K. Ericson, greve C. B. Hamilton, Andersson i
Skivarp, Odqvist och Lemke, vilka förklarat sig anse, att utskottet
bort hemställa om bifall till den i ämnet väckta motionen.

Sedan punkten föredragits, erhölls ordet av

Herr Holmdahl, som anförde: Herr talman, mina herrar! Inom det
samhälle, jag tillhör, har det under de senaste åren varit en offentlig
hemlighet, att försvarsanordningarna vid Karlskrona station i det afseende
motionären angivit icke befinna sig i tillfredsställande skick.

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Man bar alltjämt förgäves väntat, att några åtgärder skulle vidtagas för Ang. anskafatt
undanröja dessa missförhållanden, som vid ett krigst infälle skulle at

kunna medföra den allra allvarsammaste fara för vårt land. Med den fästning0™
kännedom jag har om de lokala förhållandena i Karlskrona skulle jag haubitser
kunna i detalj redogöra för de brister, jag här åsyftar, och jag m. in.

skulle också kunna åtminstone giva en antydan om de följder, en (Forts.)
underlåtenhet att undanröja dessa brister skulle medföra. Men
denna fråga är av synnerligen ömtålig och grannlaga natur, och jagskall
därför icke tillåta mig att för kammaren framlägga mina erfarenheter.
Så mycket anser jag mig dock kunna säga, att om kammarens
ledamöter hade den inblick i förhållandena, som jag har förskaffat
mig, så är jag livligt övertygad om, att flertalet skulle skänka
sin röst för bifall till det föreliggande förslaget. Riksdagen har ju
år efter år beredvilligt anslagit betydande belopp till nya anordningar
och till förbättringsarbeten vid Karlskrona station, och jag
vill hoppas, att så också kommer att ske för framtiden. Men härav
följer också eu förpliktelse för Riksdagen att se till, att de värden,
dessa anläggningar representera, icke äventyras, utan väl bevaras och
försvaras, och det är detta som är syftet med den föreliggande motionen.

Nu inser jag mycket väl, att det innebär en svaghet att denna
fråga framförts av eu enskild motionär och att man följaktligen saknar
den officiella utredning, som Riksdagen med skäl kan fordra, då det
gäller anslag och försvarsanordningar av den betydenhet, som här är
ifråga. Men jag vågar dock påstå, att vilken utredning, som än kan
presteras i denna sak och vilka sakkunniga, som än må höras i denna
fråga—därom torde nogalla vara överens, attjust de anordningar, motionären
här har ifrågasatt, äro de, som i första hand äro av behovetpåkallade.

Nu torde man möjligen invända, att denna fråga är föremål för
försvarsberedningarnas utredning, och att dessa beredningar komma att
ägna den all den uppmärksamhet den förtjänar. Ja, jag tvivlar ingalunda
därpå, men det torde dock dröja eu avsevärd tid, innan
försvarsberedningarnas förslag föreligger, och ännu längre, innan dessa
förslag hinna realiseras, och under den tiden kan mycket hinna inträffa.
Det är icke mer än några månader sedan Kung! Maj:t på
grund av de då rådande utrikespolitiska förhållandena ansåg nödigt
att utrusta en betydande del av vår flotta för att skydda de södra
och västra kuststräckorna, Det skulle förvåna mig, om icke även
regeringen vid det tillfallet hade någon känsla av den fara, som
bristerna uti försvarsanordningarna vid Karlskrona innebära. Nu är
dess bättre krigsfaran förbi, men huru länge detta varar, vet man
icke; man vet icke ens, vad den närmaste framtiden bär i sitt sköte.

Då nu ingen inom utskottet, såvitt man kan se av utlåtandet,
har förnekat att ett behov av dessa försvarsanordningar förefinnes och
då Första kammaren redan har bifallit reservationen utan votering,
vågar jag vädja till kammarens ledamöter att icke låta de formella
betänkligheter, som utskottet anfört, avhålla sig från att rösta bifall
till den föreliggande motionen. Då jag säger, att här ligger fara i
dröjsmål, så är detta icke en tom och betydelselös fras och icke heller
ligger det någon överdrift i detta mitt påstående.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. anskaf- Vidare yttrade:
fande åt

fästning av Herr Ni 1 s o n i Örebro: Herr talman! Det spörsmål, som här förelig haubitser

ger, är ingalunda nytt. Saken fördes fram redan för över tio år sedan av
m. m. dåvarande chefen för kustartilleriet, general Centenvall. Den enda påfölj(Forts.
) den av hans framställning torde vara tillsättandet av 1906 års kustförsvarskommission.
Denna blev färdig med sitt betänkande i juni månad
1908. Betänkandet är hemligt, men om dess innebörd kan man ju
få en viss uppfattning, då man får veta, att kostnaderna för genomförande
av kommissionens plan skulle bli för eu gång över 111 miljoner,
och att den årliga kostnaden för vapnet skulle mer än fördubblas.
Man må då icke förvåna sig över, att kommissionens förslag
verkade, lindrigt sagt, avskräckande. Uttrycket är icke mitt
eget, utan nuvarande chefens för kustartilleriet, general Wrangel.

Det är också att märka, att 1907 års försvars kommitté icke kunde
taga upp dessa spörsmål på det sätt, som kustförsvarskommissionen
hade tänkt sig, utan ansåg sig kunna tillstyrka endast en mycket
ringa del av kommissionens förslag. Jag vill visst icke bestrida att
det behöves förstärkningar av Karlskrona fästning, men vad man
kan ha olika meningar om och vad som ännu icke är avgjordt det
är, i vilken ordning och på vilket sätt förstärkandet av kustförsvaret
skall ske. Nuvarande chefen för kustartilleriet, som synes ha kommit
till en viss insikt om att det bästa ofta är det godas fiende, och
att det i den nödvändiga begränsningen, jag förut talat om, ligger
en styrka, har uttalat sig för eu radikal ombestyckuing av positionerna,
en ombestyckuing, som visserligen skulle innebära en betydlig
minskning av antalet pjäser på forten och batterierna, men varigenom
enligt hans uppfattning positionernas effektivitet skulle ökas.
Det synes mig då uppenbart, att detta förslag kommer att bli föremål
för en omsorgsfull och noggrann omprövning, men det synes mig
också nödvändigt att taga upp hela detta problem, hela denna plan
i ett sammanhang och låta den på det sättet bliva prövad. Man
måste se till, att den reducerade planen leder till ett avslutat helt.
Att nu taga vad som motionsvis ifrågasattes, utan att planen blir i
sin helhet prövad, är icke det rätta sättet att gå till väga. Riksdagen
har så många gånger, t. o. m. av Kungl. Maj:t inbjudits att
lappa på än här än där, utan att man efteråt kunnat finna en ledande
tanke i förslagen, och jag ber att få säga det, att detta gäller
icke minst med avseende på kustpositionernas bestyckning. Det synes
mig sålunda betänkligt att på grund av eu viss stämning, som
synes vara för handen biträda en enskild motionärs framställning i
ämnet. Riksdagen synes mig ha anledning att beklaga sig över, att
den förut varit med om att biträda Kungl. Maj:ts lappningsverk. Jag
anser, att vi icke ha några garantier för att ett fortsättande på den
vägen på grund av en enskild motionärs framställning skulle leda
till ett bättre resultat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Indebetou: Herr talman, mina herrar! Även med risk att
inför den mycket sakkunnige ledamoten av statsutskottet, herr Nil -

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

son, uppträda som auktoritet på området och därvid kanske utsätta Äng. anskafmig
för samma tillmäle som på förmiddagen, nämligen att reserv- J-anfl ^
officerare icke ägde någon vidare sakkunskap i minfrågor, och även fäktning0™,
om jag skulle försöka taga herr Nilson ur den uppfattningen, genom haubitser
att bevisa att jag känner till både det rörliga och det fasta minför- >«• *«•

svaret och mycket annat, som jag icke vill beröra i detta samman- (Forts.)

bang, emedan det är hemliga saker, så måste jag nu meddela, att
jag i denna fråga befinner mig i samma situation. Jag har därför
mycket svårt att bevisa såväl för herr Nilson som för övriga intresserade,
riktigheten av min uppfattning. Denna fråga intresserar mig
så mycket, att jag bildat mig en uppfattning därom, som icke är
utan sakkunskap, men tyvärr kan jag icke i detalj ingå på denna
fråga, ty den berör enligt min mening mera hemliga saker. Men det
bör påpekas, att det där nere tinnes bestyckningspjäser, som äro tillkomna
före 90-talet, och beträffande dessa har från flera håll uttalats
nödvändigheten av, att det göres en del förbättringar. Kegeringens
nuvarande ansvarige man på det området, högste befälhavaren i Karlskrona,
amiral Sidner, har även framfört den uppfattningen, att det
är högeligen av behovet påkallat att så snart som möjligt vidtaga
förbättringar just i det avseende motionären åsyftar.

Helt nyss har här i kammaren med talmannens klubbslag godkänts
anslagskrav till förbättring av flottans varv, en förbättring som
går lös på cirka 700,000 kronor, och dessutom har här uttalats övertygelsen
om behövligheten av varvets utvidgning. Detta är omständigheter,
som tyda på, att man tänker göra Karlskronastationen effektivare,
än vad den nu är, eller åtminstone hålla den vid den effektivitet,
som den haft. Och då är det givetvis nödvändigt att se till,
att man kan hålla varvet någorlunda skyddat från fientliga angrepp,
och att där finnas försvarsverk i närheten av staden så effektiva, att
fienden icke kan lägga sig där och i lugn och ro beskjuta dessa anläggningar.
Tyvärr är det nu på det sättet, och jag tror att även
regeringen har fullständig visshet om den saken, ty, efter vad man
vet, har regeringen ju under vinterns kritiska period särskilt fast sig
vid detta och kanske rent av önskat, att det funnits sådana bär pjäser
att köpa från lager inom eller utom landet.

När man vet detta, kunde man ju ha tänkt sig, att regeringen
skulle velat förebygga ett återupprepande av denna situation, genom
att i tid beställa sådana pjäser. Man kunde hoppats, att regeringen
skulle tagit initiativet och framlagt en proposition just för att öka
försvaret på denna mycket ömtåliga punkt. Nu har detta icke skett,
utan en enskild motionär har kommit till den övertygelsen, att han
borde fästa uppmärksamheten vid detta, och vi hava anledning att
vara honom tacksamma härför. Men jag förstår mycket väl att därvid
stannar det nog. Det beslut, Andra kammaren nu kommer att
fatta, blir naturligtvis att icke fästa sig vid motionärens förslag;
det är ju så stora belopp, som det är fråga om, och så kommer icke
framställningen från regeringshåll. Jag vill dock uttala den förhoppningen,
att motionen åstadkommit den nyttan, att vi måtte få den
behövliga utredningen redan i år, så att vi åtminstone nästa år kunna
motse en proposition i detta ämne. Jag vill dock, herr talman, trots

Nr 29. 62 Onsdagen den 9 april, e. m.

min tvekan att kunna åstadkomma något annat än ett uttalande, dock
hemställa om bifall till den framlagda reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 45—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. upp- Efter härpå skedd föredragning av.punkten 50, angående väckt
detTThstra mot‘on 0111 upprensning av det s. k. Östra inloppet till Karlskrona
inloppet till m- m-> begärdes ordet av
Karlskrona.

Herr Leander, som yttrade: Herr vice talman! Som bekant beslöt
Riksdagen för några dagar sedan att hos Kungl. Maj:t göra framställning
om utredning och förslag angående upprensning och nyanläggning
av vissa inre farleder i Bohusläns skärgård. I de motioner,
som föranledde detta Riksdagens beslut, framhålles den stora betydelse
ur såväl försvarets som den allmänna sjöfartens synpunkt, som
dessa inre farleder därnere vid bohuslänska kusten äga.

Att upprensning av den farled, det här är fråga om, äger fullt
ut lika stor betydelse i båda dessa hänseenden är oomtvistligt och
har ofta framhållits här i Riksdagen. Denna uppfattning delas också
av utskottet, som uttalar önskvärdheten av att den påbörjade utredningen
blir slutförd, men utskottet tar för givet, att i synnerhet sedan
uppmärksamheten blivit fäst på saken, Kung], Maj:t kommer att utan
Riksdagens åtgörande taga saken om hand eller, som utskottet uttrycker.
sig, ägna ärendet den vidare behandling, som härför anses
erforderlig. Utskottet använder uttrycket erforderlig, icke ordet nödvändig,
men jag antar, att i detta sammanhang dessa båda ord betyda
detsamma. Jag ber få understryka detta utskottets uttalande
och vågar härtill knyta den förhoppningen, att herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet skall låta sig angeläget vara att
så fort som möjligt framlägga förslag för Riksdagen om upprensningav
östra inloppet till Karlskrona. Jag har, herr vice talman, icke
något yrkande att göra.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 51—57.

Utskottets framställningar biföllos av kammaren.

Punkterna 58 och 59.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Nr 29.

Punkten 60.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 61—63.

Lades till handlingarna.

Punkterna 64—66.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Härefter föredrogs punkten 67, angående övriga ordinarie anslag; Ang. Övriga
och yttrade därvid ordinarie

Herr Palmstierna: Med herr talmannens tillstånd ber jag att
få fästa uppmärksamheten på en sak. Här i kammaren ha vi vid
ett par tillfällen haft före spörsmålet angående den civila personalen
inom marinförvaltningen, och år 1908 såväl som 1911 har Andra
kammaren för sin del bestämt uttalat sig för, att denna personal inom
marinförvaltningen icke borde tagas från marinintendenturkåren, utan
att den kompetens borde bibehållas, som förut varit fordrad för den
ifrågavarande personalen, detta särskilt med avseende på den kamerala
byrån inom marinförvaltningens civilavdelning. Nu är det emellertid
så, att en kamrerarebefattning inom kameralbyrån blev ledig,
och i skrivelse till marinförvaltningen begärde herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet att få meddelande om, huruvida
kompetensfordringarna borde vara desamma som förut med avseende
på denna befattning. Marinförvaltningens militära chef och militära
ledamöter framhålla, att man väl kan upphäva de gamla kompetensfordringarna
för denna befattning, medan å andra sidan den civile
ledamoten häremot reserverar sig under framhållande av de skäl, som
förut framförts här i Andra kammaren för bibehållande av den gamla
kompetensen.

Dessa skäl ha väsentligen varit för det första, att för de kamerala
befattningarna krävdes alldeles särskild kompetens i förvaltningsrätt
och dylikt. Vidare framhölls också önskvärdheten av, att
man vid rekryteringen inom denna del av marinförvaltningen hade
en ökad kontroll däröver, att viss skiljaktighet förefanns mellan å
ena sidan den kår, som inom stationerna utförde det arbete, som sedermera
av annan personal skulle kontrolleras inom marinförvaltningen,
samt å andra sidan denna reviderande personal. Och vidare
hävdades ganska starkt i kammaren, att genom att införa ett civilmilitärt
element en viss militarisering skulle ske inom denna del av
marinförvaltningen, något som icke kunde vara särskilt gagneligt.

Jag vill erinra från den debatt, som fördes här, att icke endast herrar
Starbäck och Rydén samt undertecknad, utan även den nuvarande
statsministern mycket starkt underströk dessa synpunkter, och att
Andra kammaren med dubbel majoritet uttalade sig för vad jag här
velat framhäva.

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

Ang. övriga Emellertid har nu på grund av förordnande kamrerarebefattordinarie
niDgeri tillsvidare blivit tillsatt, utan att de kompetensfordringar, som
ansa^. fyruj varjt gällande, här blivit fyllda. Då skulle jag för min del

^ or S ''1 endast vilja fästa herr statsrådets och chefen för sjöförsvarsdepartementet
uppmärksamhet på denna sak under uttalande av den förhoppning,
att med denna regeringshandling man likväl icke måtte
ha för avsikt att låta vad som Andra kammaren här ett par gånger
uttalat i frågan så att säga sättas ur funktion, och att icke så småningom
den ena befattningen efter den andra inom marinförvaltningeus
civilavdelning på detta sätt kommer att besättas med personal,
som icke fyller de kompetensfordringar, beträffande vilka av
Andra kammaren med stark majoritet hävdats, att de borde förefinnas.

Jag har naturligtvis icke något yrkande att göra, utan jag har
endast velat uttala, att uppmärksamheten måste fästas på denna punkt,
och jag uttalar också förhoppning om, att herr statsrådet måtte tänka
på de meningar, som i frågan gjort sig gällande i denna kammare.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg för vissa departementsskrivare
hos arméförvaltningen.

Därvid anförde

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Det har uttalats den meningen,
att en viss omständighet rörande ifrågavarande tjänstemän
vid detta ärendes behandling i statsutskottet icke ägnats måhända
nödig uppmärksamhet. 1 anledning härav har Första kammaren i
dag återförvisat ärendet till statsutskottet. Jag anhåller att här få
framställa samma yrkande, likväl under det bestämda uttalandet, att
detta icke får anses uti sig innebära, att statsutskottet skulle vara
på något sätt beredvilligt att frånträda den principiella uppfattning
rörande ålderstilläggets beräknande, som statsutskottet denna riksdag
förut hävdat och som Riksdagen anslutit sig till. Jag ber sålunda
få yrka på, att ärendet måtte återremitteras.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt återförvisa ärendet till
utskottet för ny behandling.

§3.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 43, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående användande av medel, som
influtit genom försäljning av föråldrade handvapen in. m.; och biföll
kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

§ 4.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring m. m., nämligen
av:

herr Ekerot m. fl., nr 286;

herr Persson i [''ofta, nr 287;

herrar Larsson i Klagstorp och Bosson, nr 288;

herr von Ho/sten, nr 289; samt

herr Päls son, nr 290.

Dessa motioner bordlädes.

Vidare avlämnade herr Christiernson eu motion i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad för zoologiska institutionen
vid universitetet i Lund.

Sistnämnda motion, som erhöll ordningsnumret 291, blev på begäran
omedelbart hänvisad till statsutskottet,

§ 5.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning om anvisande av anslag
till byggande av fiskehamnar.

§ 6.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:

dels till delar av riksdagsbeslutet, nämligen:
nr 1, riksdagsbeslutets ingress; och
nr 2, riksdagsbeslutets slutmening;

dels ock till följande paragrafer i riksdagsbeslutet:
nr 3, angående val av Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare;

nr 4, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken;
nr 5, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 6, angående ändring i 6 kap. 4 § strafflagen;
nr 7, angående ändring i vissa delar av förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm;

nr 8, angående framläggande av förslag till bestämmelser rörande
utseende av suppleanter för stadsfullmäktige;

nr 9, angående förslag till ändrad lydelse av §§ 32, 40 och 59
i förordningen om landsting;

nr 10, angående ändrad lydelse av § 63 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

nr 11, angående ändrad lydelse av § 37 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd;

nr 12, angående tullfrihet för nickelsulfat;

nr 13, angående tullfrihet för bariumoxid och bariumsuperoxid;.
nr 14, angående tullfrihet för visst slag av järnplåtar; och
nr 15, angående ändrad lydelse av § 8 mom. 4 i gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkterna 27 och 28 av sjunde huvudtiteln gjorda framställningar
i fråga om handelsundervisningen samt i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i
vad angår civildepartementsärenden, samt i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av väckt motion om anslag till tilläggsarvode
åt extra provinsialläkaren i Malå distrikt;

nr 50, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående beredande
av löneförhöjning åt vissa befattningshavare hos generaltullstyrelsen;
och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understödjande
av föreläsningar och andra åtgärder till beredande av fortsatt
utbildning för dövstumma;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 29, i anledning av väckt motion angående ändring av tulltaxans
bestämmelser om tull å flytande polérmedel;

nr 30, i anledning av väckt motion om ändrad beräkningsgrund
vid förtullning av mattor; och

nr 31, i anledning av väckt motion om nedsättning av tullsatserna
för vissa slag av kopparplåt;

bankoutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i reglementet för dövstumlärarnas
pensionsanstalt;

lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om expropriation, lag om ändrad
lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 71 § i
lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten,
lag om ändrad'' lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag om ändring
i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning, dels ock i anledning därav väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter m. m. från lotten nr 1 av förra miiitiebostället
Rebbelberga nr 10 Kungsgården i Kristianstads län;

Nr 29.

Onsdagen den 9 april, e. m.

nr 43, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag till åtgärder i syfte att för
arrendatorer av vissa fastigheter i Norrland och Dalarne underlätta
fastigheternas förvärvande såsom självständiga jordbruk;

nr 44, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
bestämmelser angående socken- eller distriktsmagasinsfonder; och
nr 45, angående driftkostnaderna för statens produktiva fonder i
vad angår jordbruksärendena.

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 12, i anledning av herr Lundgrens i Björna m. fl. motion,
nr 194, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
rörande en friare församlingsbildning inom svenska kyrkan;

nr 13, i anledning av herr Lundgrens i Björna m, fi. motion,
nr 157, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder för åstadkommande
av sakkunnig behandling av s. k. kyrkoärenden; och
nr 14, i anledning av herr Lundgrens i Vendelsberg motion, nr
38, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående införande av undervisning
i pedagogik och psykologi vid arméns och flottans skolor för
utbildning av befäl; samt

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt, motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
upphörande av utspisningen av Öl å flottans fartyg.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Herr vice talmannen tillkännagav, att följande interpellationer
komme att vid kammarens sammanträde nästkommande fredag besvaras,
nämligen:

herr Erikssons i Grängesberg interpellation till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående borttagande ur strafflagstiftningen
av påföljden: förlust av medborgerligt förtroende; och
herr Bogrens interpellation till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet angående brandförsäkringsanstalters skyldighet
att lämna vissa årliga uppgifter till försäkringsinspektionen.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olofsson i
» Mossberg
» Wallentin
» Sjö

» Danielsson

Åvik under 2 dagar fr. o. m. den

» 8 » » »

» 5 » » »

» 8 » » »

* 4 » » »

Andersson i Skivarp

11 april

12 »

10 *
10 »
11 >
14 »

Nr 29. 68 Fredagen den 11 april.

herr Olson i Torsby under 9 dagar fr. o. m. den 12 april

» Nilsson i Kristianstad » 2 » » » 11

» Dandenell » 6 » » » 11 » och

» Ekerot » 5 » » » 11 ■ » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12,34 på natten.

In fidem

Per Gronvall.

Fredagen den 11 april.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

angående ändrad lydelse av §§ 8—11, 14, 16, 17, 21, 27—36,
42, 43, 51, 64, 74 och 77 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862, av §§ 9—11, 15, 24, 28, 35, 36, 56, 66
och 78 i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862,
av §§ 6—8, 10, 14, 34 och 35 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862 och av §§ 3—5, 8, 13, 14, 20, 25—
27, 31—33, 38—40, 59, 61 och 62 i förordningen om landsting den
21 mars 1862 m. m.; och

med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin, förordning
om ersättning till städer, vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap
för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel
samt förordning om statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 3.

Svar å intet- Ordet lämnades nu på begäran till
pellation.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Sandström,
som anförde: I en med Andra kammarens tillstånd till mig riktad

Nr 29.

Fredagen den 11 april.

interpellation har erinrats om Riksdagens skrivelse till Kung!. Maj:t Svar å intetden
9 mars 1909, vari anhållits, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, vexation.
under vilka förutsättningar straffpåföljden förlust av medborgerligt (Forts.)
förtroende må kunna ur lagstiftningen borttagas, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lagbestämmelser, vartill eu dylik utredning
kan föranleda.

De genom interpellationen till mig framställda frågorna äro
följande:

Har Riksdagen, under innevarande år, att från Kungl. Maj:t förvänta
förslag i syfte att ur vår lagstiftning borttaga straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende?

Om så icke är, inom vilken tid kan sådant förslag från Kungl.

Maj:t vara att förvänta?

Till svar härå ber jag få anföra följande:

Utvecklingen inom strafflagstiftningen har sedan lång tid tillbaka
gått i riktning mot att så mycket som möjligt inskränka användningen
av sådana . strafformer eller påföljder, som avse att tillskynda den
brottslige lidande genom att offentligen stämpla honom såsom den
där icke är förtjänt av sina medmänniskors aktning. De gamla
skamstraffen och påföljden av ärans förlust äro sålunda sedan 50 år
försvunna ur vår lagstiftning. Då påföljden »förlust av medborgerligt
förtroende» genom 1864 års strafflag infördes, avsågs icke heller
att få en motsvarighet i nämnda hänseende till »ärans förlust» utan
ville man genom att förklara vissa brott skola medföra förlust av
medborgerligt förtroende få genom en allmän term uttryckt, att dessa
brott medföra flera särskilda påföljder, såsom förverkande av ämbete
eller annan allmän befattning, obehörighet att avlägga vittnesed m. m.,
samt speciellt att brottslingen skall anses sakna sådan frejd, som
enligt åtskilliga författningar utgör villkor för erhållande eller utövande
av vissa rättigheter. Emellertid är otvivelaktigt, att »förlust
av medborgerligt förtroende» i tillämpningen kommit att i viss mån
verka såsom ett ärelöshetsmärke. Vid sådant förhållande måste ur
straffrättslig synpunkt mot stadgandet om denna påföljd göras samma
invändningar som eljest mot straff, som gå å äran. Dess värde ur
allmänpreventionens synpunkt är synnerligen ringa, men däremot
försvårar det i avsevärd grad brottslingens återupprättande. Borttagandet
av den ifrågavarande påföljden av strafflagstiftningen måste
således anses vara en angelägen uppgift för lagstiftaren.

Stadgandena i ämnet hava emellertid, såsom redan av det sagda
framgår, sin egentliga betydelse för stats-, process- och näringsrätten.

Att utan vidare upphäva desamma går alltså icke för sig, utan måste,
innan man skrider till ett borttagande av påföljden i fråga, fagas i
övervägande såväl i vad mån fortfarande vissa brott böra vara i ena
eller andra avseendet diskvalificerande, som ock vilka ändringar
påkallas i de icke-straffrättsliga bestämmelser, som tala om god frejd
såsom villkor för den ena eller andra rättighetens utövande.

Bland den mängd lagstiftningsärenden, som påkalla statsmakternas
uppmärksamhet, har den nuvarande regeringen tyvärr måst nöja
sig med att till behandling upptaga de mest aktuella och trängande,

Nr 29.

Fredagen den 11 april.

Svar å inter- och Lava därvid de straffrättsliga frågorna i viss mån fått stå tillpellation.
baka. Visserligen pågå, som ju är bekant, förarbetena till en allmän
(Forts.) revision av strafflagen. Men då denna revision ej kan tänkas ännu
på flera år få sin avslutning, är det regeringens avsikt att utskilja
de särskilda straffrättsfrågor, som äro i behov av snar lösning och
som icke stå i det samband med strafflagen i övrigt, att väsentligare
hinder mot deras särskilda behandling möter, samt snarast upptaga
arbetet på dem. Bland dessa ärenden ingår också frågan om borttagandet
av den nu berörda straffpåföljden, och är det min mening,
att denna fråga skall upptagas bland de första.

Av vad jag nu yttrat är tydligt, att något förslag i ämnet icke
är att förvänta till årets riksdag. Huruvida dylikt förslag skall hinna
utarbetas och underkastas föreskriven granskning inom sådan tid,
att det kan föreläggas nästa riksdag, är, med hänsyn till mängden
av andra angelägna lagförslag, som äro under arbete, omöjligt att
nu med bestämdhet förutsäga. Jag skall emellertid göra vad på mig
ankommer för att frågan må bliva behandlad med all den skyndsamhet,
förhållandena medgiva.

Härpå yttrade

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar! Jag
ber att till herr statsrådet få framföra mitt vördsamma tack för det
svar, jag fått på min interpellation, och jag ber på samma gång få
säga, att jag är synnerligen belåten med detta svar. Det skulle
kunna vara nog med det, men jag skall dock be att ia uttala ett
par önskemål, som svaret i någon mån kan giva anledning till.

Riksdagens skrivelse påpekade samma förhållande, som herr
statsrådet gjort här i dag, nämligen att. man icke kan stryka vanfrejdsstraffet
ur strafflagen utan att i någon mån se till, huruvida
icke ett eller annat brott är av den art, att det kan diskvalificera i
visst fall. Jag vill icke alls taga några exempel och icke gå närmare
in på den saken. Jag ber blott att få uttrycka den förhoppningen,
att för de brott, som kunna vara diskvalificerande, gränsen dragés
så snävt som möjligt, så att den största möjliga frihet från digkvalifikation
kommer att bli rådande, att lagen får den största nytta och
betydelse, som är möjligt.

Till sist ber jag att få giva uttryck åt den förhoppningen, att
herr statsrådet, såvitt på något sätt ske kan, framlägger lagändringen
under nästa års riksdag.

§ 4.

Svar å inter- Herr talmannen gav härefter ordet till
petition.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Schotte, som yttrade:
Herr talman, mina herrar! Med kammarens begivande har herr
Bogren efter en längre motivering till mig framställt följande spörsmål:

»Anser herr statsrådet det nödigt och nyttigt att ålägga här i
landet verkande brandstodsbolag sådan uppgiftsskyldighet, som den

Nr 29.

Fredagen den 11 april.

i försäkringsinspektionens ovannämnda cirkulär föreslagna (d. v. s. Svar å interden
som i motiveringen är åberopad)? pellation.

Om så skulle anses vara nödigt rörande ut- och inländska (Forts.)
aktiebolag och tilläventyrs de större ömsesidiga försäkringsbolagen,
anser ej herr statsrådet att de mindre ömsesidiga försäkringsbolagen
böra befrias från de krav, som i nämnda cirkulär framställas och
bibehållas vid sin nuvarande uppgiftsskyldighet till försäkringsinspektionen
?»

1 anledning härav ber jag att först få delgiva interpellanten och
kammaren följande upplysningar, som på begäran meddelats mig av
försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionen anför bland annat: »Försäkringsinspektionens
av interpellanten åberopade förslag avser, att alla i riket
arbetande brandförsäkringsbolag skola bidraga till en hela riket omfattande
brandförsäkringsstatistik. Ändamålet med denna är dels att
giva bolagen den bredast möjliga grundvalen för deras tariffering,
dels att göra det möjligt för försäkringsinspektionen att kontrollera,
att tarifferna äro ändamålsenliga.

Alla bolag böra bidraga till att skapa nödig grundval för premiebestämningen.
Väl arbeta läns-, härads- och sockenbolagen icke med
på förhand bestämda premier, utan upptaga sina avgifter i efterskott
efter behovet för året. Men om dessa bolag, som tillsammans ansvara
för icke mindre än 4 milliarder kronors försäkringssumma, icke skulle
lämna sitt bidrag till statistiken, skulle denna förlora mycket i värde
med avseende på vissa viktiga riskklasser. För de större ömsesidiga
bolagen, som arbeta med på förhand bestämda premier och söka så
vitt möjligt undvika att uppbära avgifter i efterskott, blir statistiken
av största gagn, dä den tack vare sin större tillförlitlighet skall sätta
dem i stånd att genom noggrann tariffering bättre än nu är möjligt
tillvarataga sina delägares intressen. Vad slutligen aktiebolagen beträffar,
torde visserligen den föreslagna statistiken, som kommer att
kosta just dem vida mer arbete och kostnad än de övriga bolagen,
icke bliva till fördel för dem som rena affärsföretag betraktade. De
inse visserligen, att de för att äga nödig kännedom om sin egen
affär, behöva dylik statistik, men de betrakta den som en dyrbar
affärshemlighet och vilja icke medgiva, att den sammanföres med
andra bolags för åstadkommande av en statistik, som skall komma
alla bolag tillgodo. Denna uppfattning har försäkringsinspektionen
icke kunnat godkänna, utan försäkringsinspektionen har ställt sig på
den ståndpunkten, att bolag, som har koncession på att driva brandförsäkring
som affär, är skyldigt att lämna dessa uppgifter. Avfordrandet
av dessa statistiska uppgifter står i bästa överensstämmelse
med försäkringsbolagens allmänna syfte att åstadkomma sådan
publicitet, som kan förhindra missbruk.

Frågan är emellertid ännu endast på förberedande stadium, icke
mogen för avgörande. Om de åtgärder, som hittills vidtagits, må
följande upplysningar lämnas.

Försäkringsinspektionen har uppgjort ett förslag till statistiken
och remitterat detsamma till aktiebolagen, de större ömsesidiga
bolagen, länsbolagen samt några mera betydande häradsbolag. I

Nr 29.

Fredagen den 11 april.

Svar å inter- avvaktan på dessa bolags yttranden, som böra inkomma före 1 maj,
petition, har försäkringsinspektionen dels dryftat saken med representanter för
(Forts.) aktiebolagen och de större ömsesidiga bolagen, dels själv praktiskt
pröfvat förslagets lämplighet för läns- och häradsbolag genom att
försöksvis utföra sådan statistik i Stockholms läns brandstodsbolag.

Då interpellationen icke avser de större bolagen, må det angående
förhandlingarna med deras representanter endast nämnas, att det
visat sig, att de större bolagen redan föra statistik efter i stort sett
samma plan, som försäkringsinspektionen föreslagit. Förhandlingarna
avse därför i främsta rummet att finna en sådan form för uppgifternas
överlämnande till försäkringsinspektionen, att därigenom otillbörligt
utnyttjande av statistikens siffror så vitt möjligt förhindras. Icke
sakkunniga försäkringstagare kunna nämligen av dem draga alldeles
oberättigade slutsatser angående de premier, som rätteligen böra
erläggas. Vad länsbolagen och de mindre bolagen beträffar, har det vid
den nämnda försökstillämpningen visat sig, att väsentliga modifikationer
i formuläret äro nödvändiga. I dessa bolag bruka nämligen
försäkringarna löpa är efter år utan förändring, intill dess sådan blir
nödvändig på grund av ombyggnad eller annan på risken väsentligt
inverkande förändring. Försäkringsbreven utbytas därför i dessa
bolag icke på långt när så ofta mot nya som i aktiebolagen. Om
nu de redan utfärdade försäkringsbreven icke innehålla de uppgifter,
som äro nödvändiga för statistik enligt det föreslagna formuläret,
skulle det dröja länge, innan dessa bolag kunde, vid inträffande
ombyten av försäkringsbrev, få dessa uppgifter rörande de äldre försäkringarna.
Statistikformuläret torde därför, för dessa bolags vidkommande,
komma att ändras därhän, att det ej fordrar andra
uppgifter rörande äldre försäkringar än dem, som kunna lämnas med
begagnande av de hittills använda försäkringsbreven.

Men även frånsett dessa modifikationer kommer den tillämnade
statistiken att ställa sig högst väsentligt enklare för länsbolagen och
de mindre bolagen än för de större. För att visa detta är det nödvändigt
att något redogöra för det föreliggande förslaget.

Detta består av tvenne skilda delar. Den ena delen (formulär
B III med bilagorna B IV) avser statistik av de inträffade brandskadorna.
I denna del redogöres beträffande varje brandskada för
riskens beskaffenhet och storlek, skadans storlek, orsak m. m. Redan nu
åligger det de ömsesidiga bolagen att till försäkringsinspektionen insända
sådan statistik, om än uppställningen är något olika. Aktiebolagen
ha däremot hittills icke lämnat sådana uppgifter. Då emellertid
denna brandskadestatistik icke är betungande ens för de större
bolagen, än mindre för de övriga, och då dess gagn torde ligga i
öppen dag, torde ingen hava något att invända mot densamma.

Den andra avdelningen av förslaget avser försäkringssummors,
premiers och skadeersättningars fördelning på olika riskklasser. Det
är formulär B I med dess bilagor B II. De senare äro 186 till
antalet, motsvarande det antal riskklasser, som anses nödigt. Det
är tydligen detta stora antal, som väckt interpellantens och andras
bekymmer för det betungande arbete, som denna statistik skulle vålla
de mindre bolagen.

Nr 29.

Fredagen den 11 april.

Nu är förhållandet emellertid, att endast några få av dessa 186 Svar å interblanketter
komma att användas av de mindre bolagen och av flertalet pellation.
länsbolag. (Forts.)

Som bekant hava dessa bolag till sin huvuduppgift att försäkra
fast och lös egendom på landsbygden, med undvikande av de tätare
bebyggda, större samhällena och av industriella eller eljest särskilt
eldfarliga inrättningar. Denna inskränkning i deras verksamhet är
nödvändig därför, att de äro uttaxeringsföreningar och såsom sådana
hava alltför svag fondbildning för att kunna med framgång upptaga
de mest riskabla arterna av brandförsäkringar. Detta gör, att det
stora flertalet av dessa bolag icke få något arbete med de 65 blanketter,
som avse industririskernas och övriga specialriskers uppdelning
på olika riskklasser.

Det återstår alltså 121 blanketter för uppdelning av de övriga,
de s. k. civilriskerna. Det stora antalet är emellertid här betingat
därav, att dessa risker fördelats efter deras geografiska läge: risker
å landsbygden äro fördelade efter län (24 grupper), risker i städer
och å andra tätare bebyggda platser i 6 grupper. Denna geografiska
uppdelning ökar blanketternas antal för civilriskerna från 9 till 121.

Nu är det som bekant så, att länsbolagen och de mindre bolagen
arbeta endast i ett län: för dem reduceras alltså antalet blanketter
från 121 till 9. Många av dem ha, såsom redan framhållits, inga
risker i städer eller å andra tätare bebyggda platser (köpingar, municipalsamkällen,
stationssamhällen, större byar); för dem reduceras
antalet till 5. Och slutligen händer det i de mindre bolagen, att
man icke antar till försäkring risker med eldfarlig inrättning eller
eldfarligt grannskap, eller ock att man icke tar hänsyn till sådant
förhållande vid premiens bestämmande. I så fall reduceras blanketterna
till 3, nämligen för:

I. Kyrkor och andra allmänna byggnader,

II. Andra risker å landsbygden:

1. Under tak av ordningen A.

2. Under annan taktäckning.

Det framgår av denna redogörelse, att för länsbolag och mindre
bolag reduceras antalet bilagor B II från 186 till 9 eller 5 och för
de minsta bolagen till 3.

Sedan härav torde det vara tydligt, att denna uppgiftsskyldighet
icke kan vara betungande för de små bolagen. Den blir det så
mycket mindre, som det egentligen är endast första gången uppgifterna.
lämnas, som de vålla något nämnvärt arbete. Såsom ovan
påpekats, stå nämligen försäkringarna i dessa bolag i regel oförändrade
år efter år under lång tid. Förändringarna i försäkringsbeståndet
äro jämförelsevis få. Sedan statistiken en gång uppgjorts
och första uppgiften avlämnats, kräva de följande årens uppgifter
ringa arbete, enär då endast de fåtaliga förändringarna behöva antecknas.

Men även det första uppgörandet av statistiken blir för dessa
bolag föga kostsamt. Belysande härvidlag är, att den statistik, som
försäkringsinspektionen försöksvis låtit utföra vid Stockholms läns
brandstodsbolag, dragit en kostnad av ungefär 2 kr. 50 öre per 100

Nr 29. 74 Fredagen den 11 april.

Svar å fider-försäkringsbrev. Därav kan man beräkna, vilka belopp det rör sig
petition, om, när man vet, att år 1910 hade av de 366 mindre bolagen
(Forts.) 115 bolag mindre än 500 försäkringar

100		» 500—1,000 försäkringar
85	X*	» 1,000—2,000 »
32	X*	» 2,000-3,000
9		» 3,000-4.000
6	»	» 4,000—5,000
7		» 5,000-10,000 »
12	»	» mer än 10,000 »

Så långt försäkringsinspektionen.

Såsom av denna redogörelse framgår, innehåller det av interpellanten
åberopade cirkuläret den 8 oktober 1912 från försäkringsinspektionen
icke något påbud om förändrad statistik, utan är allenast
ett förslag, varöver vederbörande försäkringsföretag lämnats tillfälle
att yttra sig. Av försäkringsinspektionens nyss åberopade redogörelse
framgår också, att väsentliga modifikationer i den tänkta uppgiftsskyldigketen
äro att förvänta.

Beträffande de till mig särskilt framställda frågorna vill jag
uttala såsom min mening, att en brandförsäkringsstatistik, sådan som
den ifrågasatta, utan tvivel har sin nytta, men att det vid åstadkommande
av denna statistik uppenbarligen gäller att tillse att icke
bolagen, framför allt de mindre, betungas med uppgifter, som överstiga
de krafter, bolagen normalt kunna förfoga över, eller som eljest
möta avsevärda svårigheter eller större kostnader att åstadkomma.
Uppenbart är också, att den kooperativa verksamhet, som bedrives
på detta område, icke får förkvävas eller försvåras, låt vara att den
behöver viss ledning och visst sakkunnigt övervakande. Om i det
slutliga åläggande, som försäkringsinspektionen kan finna skäligt
meddela, uppgiftsskyldigheten blir alltför betungande, lärer det bli
Kungl. Maj:ts sak att, på besvär, överväga, huru långt denna uppgiftsskyldighet
lämpligen kan sträckas. Det är emellertid min förhoppning,
att försäkringsinspektionen skall beakta de svårigheter,
som finnas för genomförandet av eu så omfattande statistik, som
ursprungligen tänkts, och därför vidtaga de modifikationer i förslaget,
som befinnas påkallade, särskilt för de mindre bolagens vidkommande.

Även om den nuvarande uppgiftsskyldigheten till försäkringsinspektionen
kan behöva i vissa delar utvecklas och omläggas, lärer
dock på sätt nyss antytts all varsamhet härutinnan, åtminstone vidkommande
de mindre sammanslutningarna på området, vara önskvärd.

Vidare anförde:

Herr Bogren: Herr talman! Jag skall he att få till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet framföra mitt varma tack för
det svar, han var så vänlig att lämna på det av mig med kammarens
tillstånd framställda spörsmålet.

Det är ett faktum, att den kooperativa verksamhet i vårt land, som
ägnat sig speciellt åt brandförsäkringen, att ömsesidigt hjälpa och

Nr 29.

Fredagen den 11 april.

stödja vid inträffande olyckor, har känt sig mycket beklämd och Svar å interorolig
med anledning av detta av försäkringsinspektionen utsända v^atxon.
cirkulär. Denna oro riktade sig icke, som försäkringsinspektionen (Forts.)
yttrade, uteslutande på formulärens antal, såsom nämnt 186, utan
fastmer på den hart när obegripliga promemoria, som inspektionen
har utsänt jämte dessa föreslagna formulär. Jag har som icke tekniskt
bildad på området vänt mig till en person, som är det, och
bett honom yttra sig över om han skulle vara beredd att kunna med
den allra fullständigaste bokföring för brandstodsbolagens räkning
utnyttja de till denna promemoria hörande tabeller eller bilagor. Men
han fäste min uppmärksamhet vid åtskilliga förhållanden, som gorå
det hart när omöjligt, t. ex. definitionen på skillnaden mellan civil
risk och specialrisk etc. Jag skall emellertid icke taga kammarens
tid i anspråk med att närmare gå in härpå på grund av det trösterika
löfte, som vi hörde herr statsrådet uttalade. Men av det svar
försäkringsinspektionen lämnat till herr statsrådet framgår, vad vi
redan ha befarat, nämligen att det här icke är fråga om en fullständigare
försäkringsstatistik för att övervaka bolagens ekonomiska skötsel
och drift eller för att övervaka, att bolagen ställa sig till vederbörlig
efterföljd givna föreskrifter avseende att trygga den allmänhet,
som hos dessa bolag har sin egendom försäkrad, utan det är
fastmer, vilket också tydligt framgår av cirkulärets första punkt,
försäkringsinspektionens mening att slå in på, om jag så får säga,
en ny väg, nämligen att upprätta en tariff statistik. Det kan sättas
starkt ifråga, huruvida det tillkommer försäkringsinspektionen eu sådan
uppgift. Försäkringsinspektionens uppgift synes mig vara mycket
klart uttalad dels i inspektionens instruktion av den 12 augusti
1910 och dels i lagen rörande försäkringsbolag av den 24 juli 1903.

Jag skall nu icke trötta med att uppläsa de här tydligt uttalade anvisningarna,
då de torde vara för kammarens ärade ledamöter väl
kända, men jag kan icke underlåta att särskilt betona, att då den
åberopade försäkringslagen av 1903 talar om inspektion, så säger
den tydligt ifrån i 131 §, att inspektionen har att rörande inhemska
försäkringsbolag över dessas verksamhet öva tillsyn. Och rörande de
utländska bolag, som här driva försäkringsrörelse, har inspektionens
bemyndigande enligt mitt förmenande blivit något vidare utsträckt,
nämligen att helt och hållet övervaka denna verksamhet.

I 134 § samma lag föreskrives, att försäkringsbolag, som syssla
med brandförsäkring, skola till försäkringsinspektionen årligen ingiva
följande handlingar. l:o) styrelsens förvaltningsberättelse, balansräkningen,
revisorernas utlåtanden ävensom de å bolagsstämman
i anledning av nämnda handlingar fattade beslut; och 2:o) en af styrelsen
upprättad och underskriven uppgift om bolagets verksamhet
under året och om dess ställning vid årets slut. Sistnämnda uppgift
— det står särskilt i lagen — skall lämnas i eu av inspektionen
fastställd, föreskriven form. Men då i samma paragraf står, att
denna uppgift skall publiceras, vad de stora aktiebolagen beträffar,
i de allmänna tidningarna och vad de små bolagen rörer i eu tidning
i residensstaden, då kan det nog icke vara möjligt att säga,

Nr 29.

Svar å interpellation.

(Forts.)

76 Fredagen den 11 april.

att den under 2:o) omnämnda uppgiften av bolaget kan få taga en
sådan form som den nu av inspektionen föreslagna.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att föreskrifterna
i denna lag röra först och främst aktiebolagen. Enligt § 162
äro ömsesidiga försäkringsbolag, vilkas verksamhetsområde icke går
utom det egna länets gränser särställda. De äro fritagna ifrån en
hel del av lagens övriga bestämmelser. Och slutligen står i § 163,
att ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom å landet
fritagas ifrån denna lags föreskrifter, ifall deras verksamhetsområde
är mindre än ett härad, men förpliktas dock att angående sin
verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med de
föreskrifter, Konungen meddelar. Dessa uppgifter hava hittills varit
av helt och hållet ekonomisk natur. De ha gått ut på att angiva
försäkringssumman, timade brandskador, dessas reglering, bolagens
fonder, utdebitering o. s. v.

Skulle nu inspektionens verksamhet omläggas till förandet av
en fullständig tariffstatistik, så måste vart enda bolag, huru litet det
än är, vara med och lämna sådana klassuppgifter, och detta torde
överstiga de krafter, som dessa bolag hava till sitt förfogande. I allmänhet
är det så i dessa små ömsesidiga försäkringsbolag, att förtroendemännen
få sitt uppdrag såsom de kommunala förtroendemännen
— d. v. s. utan ersättning. Deras förvaltningskostnader äro
därför, såsom synes, ytterst små. De variera mellan 50 kronor och
2 å 300 kronor årligen.

Jag har här en hel del skrivelser ifrån såväl de stora aktiebolagen
och de större ömsesidiga försäkringsbolagen, som ock de små
läns- och sockenbolagen, varuti de uttala sina bekymmer över det
cirkulär, som inspektionen utsänt. Men jag skall icke trötta kammarens
ledamöter med att läsa upp några av dessa, då det svar
herr starsrådet här givit, tydligen ger vid handen, att han
ämnar särskilt stödja och säkerställa dessa små bolag, så att man
icke av dessa fordrar större prestationer i statistiskt hänseende än
vad som motsvarar deras tillgängliga arbetskrafter, så att man icke
förkväver denna ömsesidiga försäkringsverksamhet, som hittills visat
sig uteslutande till gagn och välsignelse för dessa 10,000-tals mindre
egendomsägare, vilka där hava sin egendom försäkrad.

Herr Ericsson i Vallsta: Herr talman! I det svar, som herr
statsrådet gav på herr Bogrens interpellation, fingo vi den upplysningen,
att försäkringsinspektionens s. k. order icke är något påbud
utan endast ett förslag, och att vederbörande bolag ägde att däröver
yttra sig om de så ville.

Den 16 februari i år hölls ett möte i Hudiksvall med representanter
från nitton mindre ömsesidighetsbolag inom Helsingland, därvid
fattades en resolution så lydande: »Då de uppgifter, som redan lämnas,
angiva totalbeloppen av bolagens försäkringar för såväl läst
som lös egendom i fullt exakta siffror, och dä den av kung!, försäkringsinspektionen
föreslagna fördelningen av försäkringsgrupper ej
torde komma att lämna ett så tillförlitligt resultat, att en fast utgångspunkt
för brandförsäkring erhålles, samt det nya förslaget i sin

Nr 29.

Fredagen den 11 april.

helhet genom dess alltför stora vidlyftighet skulle verka så till den Svar å intergrad;
betungande för såväl läns- som de i övrigt förekommande hä- Ppllaiionrads-
och sockenbolagen, att icke blott en högst väsentlig ökning i (Forts.)

deras arbete bleve följden utan även skulle vålla eu betydlig förböjning
i administrationskostnaden för bolagen med därav följande ökad
utdebitering, utan att något gagn, som häremot svarade, därmed vunnes,
så uttalade de närvarande enhälligt den meningen, att man
skulle med avgivandet av en kraftig protest emot förslaget, som synes
vara lämpligt för affärsbolagen, men ej för de ömsesidiga, bos
ortens riksdagsmän anhålla om dessas medverkan till att detsamma,
åtminstone vidkommande de nyssnämnda ömsesidiga bolagen, icke
måtte erhålla Kung!. Maj:ts godkännande och detta i så stor utsträckning,
att förslaget genom civilministerns påverkan varder af kungl.
försäkringsinspektionen återkallat».

Nu hava vi av herr statsrådet hört, att väsentliga modifikationer
redan företagits. Och jag vill då endast uttala den önskan och den
förhoppningen, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
gör vad på honom ankommer för att det slutliga beslutet måtte bliva
så litet betungande som möjligt för de bolag, det här gäller.

Herr Kristensson: Herr talman! Jag har här begärt ordet

för att uttrycka den förhoppningen, att man nu icke måtte kasta ut
barnet med badvattnet, utan att man måste verkligen hålla efter,
att de stora försäkringsaktiebolagen inkomma med utförliga statistiska
uppgifter. Jag är förvissad om att det finnes många oarter på detta
område, och att det skall kunna visas med en dylik statistik, att
premiesatserna hos dessa stora bolag för närvarande ickeärofulltsålyckligt
avvägda, som det för samhällslivet i dess helhet kunde vara
önskligt. Jag tror, att det åtminstone skulle kunna bliva påvisat,
att sådana fall inträffat, då vissa stora bolag för en viss kategori av
försäkringstagare hava under t. ex. en tjuguårsperiod uppburit premier,
betydligt över 50,000 kronor, och kanske utbetalat 150 kronor.

Det visar sig just under sådana förhållanden, att risken icke står i
rimlig proportion till premiesatserna.

För min del har jag ingenting emot — utan är tvärtom mycket
tacksam för — att beträffande de små — och i synnerhet de kooperativa
— företagen alla möjliga lättnader vidtagas, men jag vill uttrycka
den förhoppningen, att man beträffande de stora försäkringsaktiebolagen
i främsta rummet ser till försäkringtagarnes intressen.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar. Jag har alltid
för min del satt stort värde på statistiken, och det gör jag fortfarande.
Men jag tror i alla fall, att man kan få för mycket av det
goda. Den diskussion, som här förts, tycktes verkligen tyda på, att
man på detta område fått för mycket av det goda. Jag tror, att
många av oss också hava den erfarenheten, att på många, många
andra områden, har det gått för långt med infordrandet av statistiska
uppgifter. Jag tror icke, att jag är ensam om den uppfattningen,
utan att många dela den, att det är på tiden, att man säger ett
giv akt, så att man icke hädanefter måtte infordra dylika statistiska

Nr 29.

Svar a interpellation.

(Forts.)

Fredagen den 11 april.

uppgifter i så stor omfattning och med så stor detaljrikedom, som
fallet nu är.

Jag har endast velat hava sagt detta.

I detta anförande instämde herrar Persson i Stallerkult, Andersson
i Knäppinge, Nilsson i Linnås, Hamrin, Magnusson i Tumhuf,
Olsson i Blädinge, Andersson i Hägelåkra, Odqvist, Anderson i
Knapasjö, Jansson i Edsbäcken, Igel., Johanson i dåre, Sjöberg,
Karlson i Västtomten, Kronlund, Carlson i Herrljuuga, Indebetou,
Svensson i Betingetorp, Andersson i Milsmaden, Sandberg, Andersson
i Stärte, Lundblad, Forsberg, Olsson i See, Oberg, Lundgren i
Björna, Molin i Dombäcksmark, Jonsson i Gumboda, Eosenquist,
Andersson i Altofta, linne fors, Olausson, Sommelius och Zelahn.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar. Jag skall be att få
säga några ord med anledning av den fråga, som egentligen föranlett
den här förda diskussionen. Jag tror för min del, att det är
rätt angeläget att även de s. k. ömsesidiga försäkringsbolagen komma
att Jämna uppgifter rörande sin verksamhet, så att det icke kommer
därhän, att de bliva alldeles uteslutna ifrån den statistik, som
här är i fråga. Men det är nog så, att hos dessa ömsesidiga bolag
hava litet var i landsändarna börjat uppstå farhågor med anledning
av det cirkulär, som utgått i ämnet. Och inom mitt län hava de
varit tillsammans för att uttala sin mening, och även jag har fått
en del skrivelser av ungefär samma innehåll som den ärade talaren
på Gävleborgsbänken nyss läste upp. Jag tror därför, att det vore
bra att vid infordrandet av dessa statistiska uppgifter man verkligen,
sökte att så mycket som möjligt tillmötesgå önskningarna om enkelhet
och lättnader i besväret med dessa uppgifters avgivande.

Jag tror också, att det skulle på längden kanske komma att
verka välgörande för själva statistikens beskaffenhet, om dessa uppgifter
avgåvos icke, såsom utan dylikt tillmötesgående skulle bliva
fallet, motvilligt, utan med intresse och önskan att göra sitt bästa.
Då blir nog också statistiken i allmänhet rätt mycket värdefullare,
än om den pålägges såsom en mera olidlig pålaga.

Med anledning av de hänvändelser, som skett till mig, har jag
därför, utan att vilja i ringaste mån utesluta dessa ömsesidighetsbolag
ifrån den statistiska utredning, som ifrågasättes, dock velat till
herr statsrådet frambära den önskan, att det måtte givas dem alla
de lättnader, som äro möjliga, så att det skall kunna lyckas dem
att utan för stort besvär och utan för stora omgångar avgiva de infordrade
uppgifterna.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar. I likhet med den
förste ärade talaren i denna debatt, interpellanten, fann jag det svar
som lämnades ifrån statsrådsbänken lugnande. Ty det är så, att inom
alla de försäkringsbolag i vårt land, som driva ömsesidig försäkringsrörelse,
har det cirkulär, som utgått ifrån försäkringsinspektionen
väckt mycken oro. Och jag undrar, om man kan förvåna sig
däröver. Jag tror, att den omständigheten, att man fick tillfälle att

Nr 29.

Fredagen den 11 april.

yttra sig över cirkuläret, väl knappast kan innebära, att man kundeSiw åinterhysa
någon liflig förhoppning om att ett uttalande emot cirkuläret petition.
skulle komma att medföra någon åtminstone avsevärd fördel för för- (Forts.)
säkringsbolagen.

Jag sade, att jag ansåg herr statsrådets svar vara lugnande och
menade detta så till vida som herr statsrådet underströk, att man
icke borde vidtaga några åtgärder, som kunde föranleda för stora
svårigheter för försäkringsbolagen i vårt land, särskilt —• såsom jag
tror, att hans ord folio sig — de små. Nu är ju förhållandet det,
att detta »de små» är ett tänjbart begrepp. Jag vill genast ifrån
början säga, att jag står här såsom representant för ett bolag, som
driver ömsesidig försäkringsrörelse, och att jag sålunda icke på något
sätt har anledning att tala å försäkringsaktiebolagens vägnar.

Men om jag nu alldeles särskilt drager upp en skillnad mellan dessa
två slags bolag, må det emellertid icke tolkas så som om jag å andra
sidan skulle vilja komma försäkringsaktiebolagen till livs. Ja tror,
att det finnes utrymme för dessa bägge olika slag av försäkringsinstitutioner
i vårt land. Men jag är förvissad om, att de ömsesidiga
bolagen i detta fall böra bliva alldeles särskilt föremål för statsmakternas
omsorg; den kooperativa rörelsen är ju i våra dagar med
mera intresse omfattad än tidigare och mera uppskattad än tidigare.

Med den kooperativa rörelsen på andra områden erbjuda ju de ömsesidiga
försäkringsbolagen många jämförelsepunkter. De ömsesidiga
försäkringsbolagens enda möjlighet till vinst, eller rättare sagt,
deras delägares vinst, ligger ju uti, att de kunna åstadkomma så billiga
premier som möjligt eller, då fasta premier i allmänhet där icke
förekomma, sä billiga avgifter som möjligt. Till följd liärutav ligger
ju uti de ömsesidiga bolagens intresse, att i största möjliga män
minska sina omkostnader. Ett uppfyllande av de önskemål, som
framställts uti försäkringsinspektionens cirkulär, skulle för — jag
tror mig kunna säga — flertalet av de ömsesidiga försäkringsbolagen
framtvinga eu i förhållande till den förutvarande personalen icke
obetydlig ökning, en ökning, som skulle föranledas uteslutande av
uppgiften att utreda och besvara alla de frågor, som stå upptagna
uti dessa cirkulär. Genom en sådan ökning uti personalen skulle
naturligtvis omkostnaderna för dessa ömsesidiga bolag också bliva
ökade och därigenom även delägarnas avgifter höjas. Det är detta
jag velat alldeles särskilt stryka under, att det är en bestämd skillnad
mellan dessa ömsesidiga bolag, som icke avse att bringa några
aktieägare vinst, och de försäkringsaktiebolag, som driva en rörelse,
avsedd åt t lämna utdelning till aktieägare, som kanske ofta icke ens
äro försäkringstagare bos bolaget. Dessutom ha ju de stora försäkringsaktiebolagen
så omfattande byråer, försedda med så stor försäkringstekniskt
utbildad personal, att det i allt fall för dem bör falla
sig lättare att lämna sådana uppgifter, som här krävas. Jag är emellertid
på grund av vad som meddelats mig tveksam, huruvida försäkringsinspektionens
framställning eris beträffande dessa bolag kan
vara så lycklig. Man har sagt mig, att dessa bolag redan tidigare ha
anskaffat eu mycket utförlig statistik. Om man nu skulle följa försäkringsinspektionens
förslag, skulle denna statistik bliva helt och

ftr 29. 80 Fredagen den 11 april.

Svar å inter- hållet omlagd, och hela det material man samlat under gångna tider
pellation. skulle därigenom bliva mer eller mindre värdelöst.

(Forts.) Jag ber emellertid att med anledning av att herr statsrådet så

särskilt strök under, att man borde ta hänsyn till de små bolagen, få
uttala den förhoppningen, att herr statsrådet med de små bolagen
menade alla de bolag, som driva eu ömsesidig försäkringsrörelse,
alltså, där det icke avses att lämna någon utdelning åt delägarne,
utan där man avser att i delägarnes gemensamma intresse till det
minsta möjliga nedbringa avgifterna. Under den förhoppningen, att
detta varit herr statsrådets avsikt, och under den säkra förhoppningen,
att herr statsrådet kommer att ägna denna fråga all möjlig uppmärksamhet,
intill dess den bringas till avgörande, skall jag be att
få uttala min glädje över, att frågan kommit upp inom Riksdagen,
så att man här fått tillfälle uttala sin uppfattning om den.

Herr Gustafsson i Örebro: Herr talman! Efter det lugnande
svar, som herr statsrådet här lämnade, skulle man kanske kunna ha
nöjt sig med vad som här utlovats, men det har förekommit åtskilligt
i svaret, som föranlett mig att begära ordet, och icke blott i svaret
utan även i de talares anföranden, som nu haft ordet.

Det har, som den föregående talaren sade, här endast talats om
de små bolagen. Dä framställer sig den frågan, som också nyss
gjordes: vad menas med små bolag? Skulle man t. ex. stanna vid
bolag med det antal försäkringstagare herr statsrådet nämnde här
— jag tror det var 10,000 — och begränsningen därmed vara gjord?
Jag tror nog, att en sådan begränsning är synnerligen snäv. Den
skulle då omfatta endast de s. k. sockenbolagen. Men jag tror, att
länsbolagen i allmänhet kanske äro lika mycket i behov av lindring
i uppgiftsplikten som sockenbolagen. Det är icke heller endast inom
sockenbolagen, man mottagit detta cirkulär, som inspektionen utskickat,
med missnö je, utan även länsbolagen och deras styrelser ha sett dem
med ledsnad. Detta var ju någonting, som även försäkringsinspektionen
förutsåg, ty den säger i sitt cirkulär, att den icke skulle förvåna sig,
om detta skulle mottagas med någon undran.

Nu kan man fråga sig: vad nytta skola just dessa uppgifter
medföra för de ömsesidiga bolagen, och vad nytta skall försäkringsinspektionen
ha av dessa? Jo, den talar om, att det skulle bli till
ledning vid utarbetandet av ett tariffsystem, som bolagen skulle ha
att gå efter. Jag tror emellertid, att det är ett fullkomligt misstag
och att varken de ömsesidiga bolagen eller de stora försäkringsbolagen
kunna med ledning av dessa uppgifter stödja sig på något
särskilt tariffsystem för de olika klasserna. Det är ju så, att det
måste för varje särskild klass eller försäkringsgrupp användas olika
tariffer. Jag hade tillfälle att ta del av en uppgift just rörande denna
sak. Det har där gjorts jämförelser och visats, vilka olika förhållanden
man kan komma till inom varje försäkringsgrupp i fråga om
riskklasspremierna. Dessa kunna, i procenttal uträknade — jag skall
tillåta mig att här anföra några siffror — t. ex. i ett fäll inom samma
grupp visa en skillnad på 2a/3 och 53 proc., i ett annat fall på 1
och 11 proc., i ett annat på 1 och 12, i ett annat på 1 och 25, i ett

Fredagen den 11 april.

Nr 29.

annat åter^ på 10,2 och 40,3, i ett på 6 och 27, i ett fall på 1 och Svar åinter17,
l ett på 0,5 och 6 o. s. v., o. s. v. pellation.

Man ser av detta, att om just etter försäkringsinspektionens för- (Forts.)
slag ett tariffsystem skulle komma till stånd, grundat på den medelprocent,
som här skulle kunna erhållas, skulle man ändå icke komma
till något bestämt resultat, utan då vore det väl bättre, att bolagen
även hädanefter få begagna sig av de erfarenheter, som de vinna i
sm verksamhet.

En annan sak, som också försäkringsinspektionen nämner i sitt
cirkulär, och som jag'' för min del finner mycket underlig, är, att den
talar om, att man just genom dessa uppgifter skulle kunna få ett
gott stöd lör beräknande av nationalförmögenheten. Jag tillåter mig
betvivla, att dessa uppgifter skulle kunna få något värde i detta
hänseende. För att lä reda på nationalförmögenheten får man nooga
tillväga på annat sätt. °

Nu skulle det kanske icke vara så mycket att säga om denna
uppgiftsskyldighet, som man hår satt i fråga, i all synnerhet som
herr statsrådet lovat en del lindringar, om icke herr statsrådet också
i sitt ^ svar både nämnt, att dessa uppgifter naturligtvis skulle stödja
sig pa f orsak rings breven. Jag kan då säga, att det försäkringsbolag,
som jag i viss män kan sägas företräda, icke har något annat att gå efter.

Detta och liknande bolags bokföringssystem är icke lagt på sådant
sätt, att det kan giva några uppgifter annat än om man går till
föisalu ingsbreven, och vad detta betyder för ett bolag, där det finnes
40 a 50 tusen försäkringsbrev, kan en var lätt förstå; det blir i hög
glad ökade kostnader och besvär. Dessutom skulle ju också uppgifter
lämnas till försäkringsinspektionen om brandolyckor, på vad
sätt de uppkommit, och det är ganska minutiösa uppgifter man skall
lämna därvidlag. Ja, vad dessa uppgifter beträffar, linnes det, såvitt
jag förstår, icke några andra att lämna än utlåtandena till följd av
de undersökningar, som ske av de s. k. soekennämnderna, och dessa
utlåtanden äro — åtminstone är det så på de håll, jag känner till
~ endast bifogade styrelsens protokoll såsom bilagor, men bokföras
aldrig, ochD då bär man icke något annat att gå efter än dessa bilagor
som man får ga tillbaka till för att leta reda på dessa upplysningar.

kuride det nog gå för sig att slippa alla dessa blanketter,
som det här ifrågasatts, genom omläggning av bokföringssystemet.

Men da lärer det icke heller kunna gå på annat sätt än att man
tor varje försäkringstagare måste upplägga ett särskilt konto, och
detta^ konto måste också vara uppställt med kolumner och plats för
uppgifter alldeles som försäkringsblanketterna. Och det torde var
och eu förstå, hur stor bokföring detta skulle bliva för ett bolag med
såsom jag nämnde, 40. å 50 tusen försäkringstagare.

Jag tior emellertid, att vi äro herr statsrådet tacksamma om
han — liksom föregående talare önskade — ville låta den lindring,
som skulle kunna komma i fråga, även komma alla ömsesidiga brandforsakringsbolag
på landet till del. Jag tror icke, att försäkringsinspektionens
påfund i detta fall är av något större behov påkallat
varför jag finner det mycket hugnesamt, att herr statsrådet lovat att
göra de lindringar, som kunna visa sig möjliga.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 29.

Nr 21).

Fredagen den 11 april.

Svar (Vinter- Herr Palmstierna: Jag begärde icke ordet med anledning av

pellation. herr Zetterstrands anförande, ty av detta framgick likväl, att han var
(Forts.) en vän av statistiken, men ville, att densamma skulle hålla sig inom
behöriga gränser, utan jag begärde ordet närmast med anledning av
det massinstämmande, som spontant och, jag höll nästan på att säga,
oreflekterat — ja, jag ber om ursäkt för uttrycket — följde på herr
Zetterstrands anförande och som nästan gav intryck av, att det bär
förekom en allmän reaktion mot det statistiska arbetet och statistiken
över huvud taget. Jag skulle för min del i den män, jag har möjlighet
därtill, vilja avkyla den stämning av sådan beskaffenhet, som
möjligen kan förekomma här i kammaren, ty vad är detta statistiska
arbete annat än ett hjälpmedel, som vi helt enkelt icke kunna undvara.
I en av de kungl. propositioner, som bär i dag ligga på kammarens
bord betygas även detta, liksom i så mänga andra propositioner
och framställningar, som vi fått. Varje del av det samhällsarbete
som vi bedriva, behöver också som sin vägledande lykta
statistiken. Den visar och registrerar fakta samt giver oss erfarenhet
om, huru livet verkligen är, och i vår tid, mina herrar, då vi i så
hög grad syssla med förändringar på olika områden inom samhällslivet,
äro vi i större behov än någonsin av detta statistiska hjälpmedel.
Därför vore det ytterst beklagligt, om man just i nuvarande
situation skulle här i Riksdagens Andra kammare så starkt reagera
mot statistiken. Den behöves, som sagt, nu mer än^ någonsin för det
stora arbete, som under kommande tid är förelagt åtminstone denna
kammares majoritet.

Vad nu den föreliggande frågan beträffar, har jag för min del
studerat både det förslag, som här framkommit från försök ringsinspektionen,
och även några av de inlagor, som ingivits i detta
ärende, och jag vill gärna medgiva, att det i föreliggande fall ser
ut, som om försäkringsinspektionen i vissa avseenden möjligen gått
något för långt, och särskilt skulle jag vilja betona, att det bär är
av vikt, att man skiljer på de rena vinstföretagen och andra företag,
som syssla med brandförsäkring. Men samtidigt, som jag säger detta,
är det likväl min mening, att vi behöva ge försäkringsinspektionen
ett stöd i dess arbete och i dess strävanden att bringa en välbehövlig
klarhet just på detta område, eu klarhet, som är behövlig icke minst
beträffande vissa bolag. På det sättet kan deras verkliga beskaffenhet,
om vilken man för närvarande icke äger tull kunskap, komma
fram i dagens fulla och klara ljus, och därigenom kan anledning
givas till de föreskrifter sedermera från statsmakternas sida, som måhända
visa sig vara av nöden.

Jag har med dessa ord, herr talman, endast velat lägga eu
mildrande och avkylande stämning över kammaren och tå frågan
mera ställd så, som den i verkligheten ligger.

Herr Gustafsson i Brånsta: Herr talman! Då jag icke är alldeles
obekant med de svårigheter, som en tillämpning av försäkringsinspektionens
statistikukas skulle medföra, särskilt för de mindre
försäkringsbolagen på landsbygden, ber jag att få uttala min till
fredsställelse över, att denna interpellation framkommit, då vi där -

Nr i!).

Fredagen den 11 april.

igenom fått bekräftelse på, att såväl herr civilministern som försäkringsinspektionen
icke förutsätta, att statistikukasen skall vinna
tillämpning i hela sin omfattning.

Om jag minnes rätt, finns det i motiveringen till denna interpellation
uttalat, att, statistiken även på andra områden har vunnit
en alltför stor utbredning, och i anknytning till detta skulle jag vilja
uttala, alt jag tror, att det skulle väcka tillfredsställelse på många
håll, om herr civilministern ville ägna sin uppmärksamhet däråt, att
statistiken i allmänhet ej måtte få drivas till sådana orimligheter,
som vi sett i denna försäkringsinspektionens statistikukas, vilken val
torde kunna betecknas såsom ett typiskt exempel på, huru långt vi
börja komma med statistikförandet här i landet.

Jag vill icke förneka, att statistiken kan ha ett nästan oskattbart
värde, men för att den skall ha detta, fordras, att primäruppgifterna
uppgöras på sådant sätt och under sådana förhållanden, att
de kunna bli tillförlitliga. Jag tror dock icke, att så nu alltid är
fallet. Om t. ex. oavlönade kommunala förtroendemän åläggas ett
statistikarbete, så omfattande och detaljerat och där frågorna ofta
äro så formulerade, att man icke rimligtvis kan begära, att de skola
kunna besvaras, då tvingar man dessa personer därigenom att besvara
dessa frågor på en slump, och därigenom blir hela det statistiska
materialet otillförlitligt. Jag tror, och därvid kan jag stödja
mig på personlig erfarenhet, att vi tillverka rätt mycken sådan
statistik, som knappast torde vara värd så mycket som det papper,
varpå den är skriven. Detta är beklagligt, ty därigenom uppstår
misstro mot all statistik. Att eu sådan misstro verkligen finnes,
därom vittnar bl. a., att vi, åtminstone på landsbygden, ha fått ett
ordspråk, som har trängt ganska djupt in i folkmedvetandet, vilket
ordspråk lyder: lögner äro av tre slag: medvetna lögner, nödlögner
och — den allmänna statistiken!

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Det är naturligtvis
icke fråga om att man här vill undandraga sig att lämna dessa statistiska
uppgifter. Hittills ha dylika uppgifter iämnats årligen sedan
långliga tider tillbaka. Nu gäller det att utveckla denna statistik
än ytterligare. Av den redogörelse från försäkringsinspektionen, som
här upplästs, föreföll det ju, som om det skulle vara jämförelsevis
enkelt. Jag känner igen åtskilligt av vad som förekom i denna
redogörelse, då jag haft direkt med saken att göra. Herr Bogren
yttrade här, att det förslag, som här föreligger i fråga om, hur räkenskaperna
nu skulle komma att föras, vore alldeles omöjligt, därför
att det vore obegripligt. Jag ber att till fullo få instämma i herr
Bogrens yttrande om, att det är obegripligt. Skola våra ömsesidighetsbolag,
som nu ha eu jämförelsevis enkel bokföring, åläggas att
lämna dylika statistiska uppgifter, går det nog icke för vanligt folk,
sådana som endast ha folkskolebildning, att föra dessa böcker, så
att med ledning av dem dessa uppgifter kunna lämnas. Om uppgifter
skola lämnas, får man nog göra så, som en ärad talare hälsade,
nämligen komma med nödlögner. Skulle man emellertid pålägga
detta, är det alldeles säkert, att de administrationskostnader,

Svar å interpellation.

(Forts.)

Kr 29.

Fredagen den 11 april.

Svar å inter- gom nu förefinna?, komma alt fördubblas och kanske ännu mera mot
pellation. va(j nu är0- jag känner t. ex. brandförsäkringsbolag med 13- ä
(Forts.) 14^000,000 kronors försäkringsvärde, där alla räkenskaperna skötas
för en kostnad av 300 kronor per år. Detta är naturligtvis en försvinnande
liten ersättning mot vad som bleve erforderligt, om det
skulle behövas en tidsenlig eller s. k. modern bokföring. Nu sade
en talare bär, att statistiken skall vara så utvecklad, därför att den
skall vara ett hjälpmedel. Det är svårt att fatta, på vad sätt den
skall vara ett hjälpmedel för de ömsesidiga försäkringsbolagen, när
saken skall ordnas så här vidlyftigt. Jag tycker, att försäkringsinspektionen
kunde rätta sig efter den bokföring, som hittills varit
rådande hos bolagen, lika gärna som det skall vara tvärtom; då blir
det mera praktiskt, men såsom nu är föreslaget, blir det, såvitt jag
kan se, mycket konstlat.

Jag skall emellertid be att få ta fasta på ett glädjande uttalande,
som vi hörde från statsrådsbänken. Herr statsrådet och chefen för
civildepartementet yttrade nämligen, att här icke är fråga om att
vidtaga några åtgärder, som skola förkväva eller försvåra den verksamhet,
som bedrivits hittills kooperativt på detta område.

Herr Persson i Stallerhult: Jag var en av dem, som här instämde
i herr Zetterstrands yttrande, men jag får med anledning av
vad herr Palmstierna nu yttrat säga, att jag för min del icke är någon
fiende till statistiken och att jag med mitt instämmande icke
vill hava sagt, att statistik är onödig, nej, långt därifrån. Vad var
orsaken till att herr Zetterstrand här yttrade sig på detta sätt? Jo,
det var ju, att han ausåg, att just i den fråga, som nu föreligger,
skulle man gå för långt, om man skulle gå så till väga, som försäkringsinspektionen
här begärt. Det var i detta herr Zetterstrands
yttrande, som vi instämde, och jag tror, att när herr Zettersfrand
uttalade den åtsikten, att man här går för långt, ban därmed endast
velat inlägga en gensaga emot, att vissa försäkringsbolag på
detta sätt skulle påläggas dessa skyldigheter i avseende å den offentliga
statistiken.

§ 5.

Föredrogos var för sig Eungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till statsutskottet propositionen angående inrättande av eu statens
tryckeriexpedition;

till bankoutskottet propositionen angående pension å allmänna
indragningsstaten åt länsmannen August Malcolm Agréns änka Anna
Maria Agrén; samt

till statsutskottet propositionen angående anslag till rullande materiel
för malmtransport, reglering av »Störa Lule-älvs vattensystem ovanför
Porjus och förstärkning av kraftledningen Porjus-Gellivare-Kiruna.

§ 6.

Vidare föredrogos var efter annan och hänvisades till särskilda
utskottet de på kammarens bord liggande motionerna, nämligen:

Fredagen den 11 april

Nr 20.

nr 286, av herr Ekerot in. fl;

nr 287, av herr Persson i Tofta;

nr 288, av herrar Larsson i Klagstorp och Bosson;

nr 289, av herr von Hofsten; samt

nr 290, av herr Pålsson.

§ 7-

Härpå föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet statsutskottets
utlåtanden nr 47—51, bevillningsutskottets betänkanden nr 29—31,
bankoutskottets utlåtande nr 29, lagutskottets utlåtande nr 22, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 42—45, Andra kammarens första tilltalliga
utskotts utlåtanden nr 12—14 och Andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

§ 8.

Ordet erhölls härefter av

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren behagade besluta, att å föredragningslistan
till morgondagens plenum bland två gånger bordlagda ärenden
måtte först uppföras lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av
Kung!. Maj ds proposition med förslag till lag om expropriation m. m.,
och sedan övriga ärenden i den ordning, vari de förekomma å dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 9-

Avgåvos följande nya motioner i anledning av Kungl. Majds
proposition med''förslag till lag om allmän pensionsförsäkring m. m.,
nämligen av:

herr Olsson i Blädinge, nr 292;

» Persson i Norrköping, nr 293;

» Kronlund in. fl., nr 294;

» Jonsson i Gumboda, nr 295;

» Indebetou, nr 296 och 297; samt

» Zetterstrand, nr 298.

Vidare avlämnade herr Zetterstrand en motion, nr 299, i anledning
av Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Samtliga dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 29. 7

Nr 29.

86 Fredagen den 11 april.

§ io.

Vid eu skedd föredragning av ett från Första kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 298, innefattande delgivning av nämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, ur 13,
i anledning av en av herr Tysk inom Andra kammaren väckt motion,
nr 227, om skrivelse till Kung!. Magt angående ifrågasatt stadgande
om förfaringssättet, då kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet,
beslöt Andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt
första tillfälliga utskott.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckt motion angående skrivelse
till Konungen med begäran om undersökning och förslag i fråga
om uppdragande åt eu ständig delegation av viss befogenhet med
avseende å riksbankens förvaltning och revision; samt

memorial, nr 19, i anledning av återremiss av utskottets utlåtande
nr 15, angående väckt motion om ändring av §§ 56 och 58
riksdagsordningen.

12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Sandberg under 4 dagar fr. o. no. den 14 april,

» Lundblad » 3 » » » 12 » och

» Sterne » den 12 april.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,24 e. m.

In fi dem
Per Cronvall.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1913.