RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1913:26

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Andra kammaren. Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26 sistlidna mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg.

Att riksdagsmannen S. J. Larsson, från Skaraborgs län, som
lider av lunginflammation (pneum. acut.), är oförmögen att deltaga
i Riksdagens arbete intygas härmed.

Stockholm den 31 mars 1913.

Edv. Laurent.

Leg. Läkare.

§ 3.

Vidare upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så
lydande:

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 1 april 1913.

Till justitiedepartementet hade från Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län insänts en riksdagsmannafullmakt
av innehåll att, sedan förre sjökaptenen Carl Julius Ödman
i Fiskebäckskil blivit utsedd till ledamot av riksdagens Andra
kammare för Göteborgs och Bohus läns södra valkrets för en tid
av tre år, räknade från och med 1 januari 1912, men denna plats
blivit ledig, vid förrättning enligt 67 § av lagen om val till riksdagen
landtbrukaren Wilh. Hellberg i Strandbynäs blivit utsedd
att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till den
1 januari 1915.

Vid den granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet samt vidare av vederAndra
kammarens protokoll 1913. Nr 26.

1

Nr 26. 2

Onsdagen den 2 april.

börande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, framställdes
mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den
granskade fullmakten överlämnas till Andra kammaren.

Efter uppdrag
Steno Stenberg.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, godkände kammaren
den däri omnämnda fullmakten samt förklarade herr Hellberg
i Strandbynäs behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Herr* talmannen tillkännagav, att herr Hellberg i Strandbynäs
denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 4.

I enlighet

med

därom den 31 nästlidna mars fattat beslut
företogs nu val av elva ledamöter i det särskilda utskott Riksdagen
beslutit tillsätta.

Därvid avlämnades följande godkända valsedlar, nämligen 83
med partibeteckningen »Liberala samlingspartiet», 62 med partibeteckningen
»Lantmanna- och borgarepartiet» samt 64 med partibeteckningen
»Socialdemokratiska gruppen».

Av de med partibeteckningen »Liberala samlingspartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo 78 valsedlar

såsom första namn herr vice talmannen I). Persson,

» andra » » Hamilton,

» tredje » » Nilson i Örebro,

» fjärde » » Karlsson i Fjöl och

» femte » » Cederborg.

De med partibeteckningen »Lantmanna- och borgarepartiet»
utmärkta valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Lindman,

» andra » » Andersson i Skivarp och

» tredje » » Nilsson i Bonarp.

De med partibeteckningen »Socialdemokratiska gruppen» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Branting,

» andra » » Thorsson och

» tredje » » Eriksson i Grängesberg.

På grund härav blev ordningen mellan namnen å de särskilda
gruppernas valsedlar bestämd på sätt ovan angivits.

Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de olika
grupperna tillföllo dessa nedannämnde personer i följande ordning:
lierr vice talmannen D. Persson,

» Branting,

» Lindman,

» Hamilton,

Onsdagen den 2 april.

3 Nr 26.

herr Thorsson,

» Andersson i Skivarp,

» Nilson i Örebro,

» Eriksson i Grängesberg,

» Karlsson i Fjäl,

» Nilsson i Bonarp och
>> Cederborg.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående
paragraf omförmälda valet.

§ 6.

Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

med förslag till lag om ändrad lydelse av 15—23 och 30 §§ i
8 kap. strafflagen, lag, innefattande vissa bestämmelser till skydd
för hemligheter av betydelse för rikets försvar, lag, innefattande
ändring i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken, samt lag angående
ändrad lydelse av förordningen om offentlighet vid underdomstolarna
den 22 april 1881; och

angående vissa ändringar i lönestaterna för’ personalen vid
rikets hospital och asyler.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.5

§i 7.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring
och till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Därvid yttrade:

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Det förslag till allmän pensionsförsäkring, som genom Kungl. Maj :ts
proposition nr 126 förelägges Riksdagen, är av genomgripande
betydelse för vårt folks framtid. Dess lösning kan bli välsignelserik
eller skadlig för generationer av våra efterkommande. Det är
därför mer än eljest nödvändigt, att det beslut, Riksdagen skall
fatta i ärendet, kan stödja sig på den mest omfattande och sakkunniga
utredning. I sådant avseende har det nu föreliggande
förslaget att åberopa dels ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande,
avlämnat i november 1912, och dels åtskilliga myndigheters
och korporationers däröver avgivna yttranden. Vad
nämnda kommittés betänkande angår, så kan det ej förnekas, att

Angående
remiss av en
■proposition.

Nr 26. 4

Onsdagen den 2 april.

Angående

remiss av en
proposition.
(Forts.)

kommittén inom sin krets haft att tillgå en stor fond av statistiskt,
matematiskt och försäkringstekniskt vetande, av skolad bankmanna-
och juristrutin och av beprövad kommunal och politisk
erfarenhet. Vad man däremot måste beklaga, är, att inom kommittén
icke funnits någon ledamot med särskild erfarenhet inom
fattigvårdsområdet samt att, såvitt man vet, icke någon nationalekonom
av facket deltagit i förslagets planerande. Dessa omständigheter
hava gjort, att kommittén i sitt förslag delvis tycks hava
förbisett vad fattigvård egentligen är och därför föreslagit att ersätta
densamma med ett slags pensionering, som i allt väsentligt
icke skiljer sig så mycket därifrån, utan kommer fattigvårdens försörjningsform
ganska nära. Vidare har den anmärkta bristen föranlett,
att de nationalekonomiska synpunkterna i denna fråga
emellanåt icke tillbörligt beaktats.

Vad sedan de avgivna yttrandena över förslaget angår, så är
det nog säkert, att bland dem finnas många intressanta och vägledande
omdömen, men det är att märka, att det i många av
dessa yttranden uttalas beklagande över att man haft alltför
snävt tillmätt tid för avgivandet av desamma, och att man icke
haft tillfälle att fördjupa sig i frågan, så att omdömena kunnat
bli tillräckligt grundliga. Och det är nog antagligt, att till följd
av nämnda omständighet en del mera djupgående kritik har uteblivit.
Det nu sagda har lett till, att den stora allmänheten på
dessa få månader, som gått, sedan kommitténs betänkande framkom,
saknat tillfälle att i den sakkunniga kritikens ljus tillräckligt
skärskåda förslaget, och det tror jag är att beklaga. Visserligen
måste man förstå, och icke blott förstå, utan också uppskatta
och skänka sitt erkännande åt att regeringen och främst civilministern
velat åstadkomma ett resultat snarast möjligt i denna viktiga
fråga. Vare det långt ifrån mig att uttala något klander mot
civilministern för det nit och den iver, som han i det avseendet
lagt i dagen. Men jag tror, att det för sakens lyckliga lösning
måhända varit bättre, om man något litet dröjt med att framlägga
förslaget, för att bereda tillfälle till en mera grundlig ventilering
av detsamma.

Vad själva förslaget beträffar, vore det ju förmätet och orätt
att påstå, att det saknar förtjänster; tvärtom tror jag man kan
säga, att det äger många stora förtjänster, men jag är lika fast
övertygad om att förslaget, trots dessa, dock lämnar rum för
ganska tungt vägande anmärkningar. Det måste sålunda, såsom
jag redan antytt, betecknas som en brist, att förslaget icke drar
upp en bestämd gräns mellan den hjälpverksamhet, varom det här
är fråga, och fattigvård. När man vill ersätta fattigvården med
något annat, måste detta nya vara något till sitt väsen skilt från
det gamla, det skall ersätta, men här bjuder man på en hjälpverksamhet,
som är förvillande lik fattigvården.

En annan principen brist i förslaget är enligt min tanke, att

Onsdagen den 2 april.

5 Nr 26

man icke tillbörligt beaktat betydelsen av småfolkets självhjälpssträvanden.
Den norska ålderdomsförsäkringskommittén, som är
årsbarn med den svenska, säger i sin motivering, att en social
försäkring, som icke först och främst tar sikte på att söka stärka
folkets självansvarighet och göra de försäkrade självhjälpta inom
försäkringens område, i själva verket står i strid med en av de
viktigaste grundvalar, på vilka samhället vilar. Nu vet jag visserligen,
att herr civilministern mot detta åberopar, att Danmark
har en försörjningslagstiftning, grundad på principer, likartade med
dem, som här äro framlagda, men att i Danmark icke visat sig
några särdeles stora olägenheter i nämnda avseende. Men jag
tillåter mig med hänsyn härtill såga, att jag på min hylla har åtskilliga
vittnesbörd av vederhäftigt folk, som känner förhållandena,
vilka vittnesbörd gå ut därpå, att självhjälpssträvandena i Danmark
verkligen ha tagit skada av den danska lagen om ålderdomsunderstöd.
Jag vill icke nu ingå i några detaljer av denna
fråga, det blir alltid tillfälle därtill senare.

När man framställer den principiella invändningen mot förslaget,
att det icke tillbörligt beaktat betydelsen av småfolkets självhjälpssträvanden,
så heter det merändels att det är fattigvårdssynpunkterna,
som i denna invändning göra sig gällande. Nu vill
jag visserligen icke påstå, att det är misskrediterande för en mening
att den hävdas av fattigvårdsmän, men jag vill anmärka, att
etiketten »fattigvårdssynpunkt» i detta fall är i någon mån missvisande,
ty, såvitt jag funnit, är det framför allt nationalekonomerna,
_ som lagt synnerlig vikt just på denna invändning. Det är
icke mindre än fyra innehavare av akademiska lärostolar i nationalekonomi
uti Skandinavien, som just anlagt denna synpunkt vid
bedömande av förslaget, och de hava ur den synpunkten funnit
detsamma icke lyckat.

När man nu säger, att självhjälpssträvandena borde på ett
bättre sätt beaktats, innebär det bland annat, att man vill lägga
större vikt på de försäkrades egna ansträngningar, på deras egna
avgifter. Däremot invändes, att det icke går för sig att höja de
försäkrades avgifter, enär dessa i sådant" fall bliva alltför betungande.
Den invändningen är emellertid lätt att tillbakavisa.
Avgifterna bliva icke så betungande, ifall man iakttager den principiellt
riktiga ordningen att lägga avgifterna till väsentlig del på
de försäkrades arbetsgivare. Även denna ordning påyrkas framför
andra av nationalekonomerna, ehuru det visserligen förefaller
mig, som om man icke behöver vara professor i nationalekonomi
för att inse, att kostnaden för socialförsäkringen bör läggas på
arbetslönen. Även för en nationalekonomiskt oskolad uppfattning
torde det nämligen framstå såsom naturligt och riktigt, att en
ekonomisk verksamhet skall bära alla sina egna kostnader och
räcka till att betala en arbetslön, som icke blott kan underhålla
arbetaren och hans familj, medan verksamheten varar, utan även

Angående

remiss av en
proposition.
(Forts.)

Nr 26. 6

Onsdagen den 2 april.

Angående
remiss av en
proposition.
(Forts.)

förslår till att bekosta premien för lians försäkring för de allehanda
olyckor, som hota förvärvsförmågan. Ur denna synpunkt
framstår som en oeftergivlig fordran, att socialförsäkringen skall
så ordnas, att en väsentlig del av kostnaderna lägges på arbetslönen
och utbetalas genom arbetsgivaren.

Men huru skall man då göra med dem, som icke ha någon
arbetsgivare? En sådan invändning är icke ägnad att förvirra, ty
den, som icke har någon annan arbetsgivare än sig själv, uppbär
naturligtvis också arbetslön: den del av hans inkomster, som överstiger
företagarvinsten och räntan, är tydligen arbetslön, och teoretiskt
sett skall den delen bekosta hans försäkring.

Men vi ha så många små arbetsgivare, och vi skulle svårt
betunga dem, om vi höjde pensionsavgiften, säges det. Det är
sant, att dessa små arbetsgivare med små resurser i väsentlig mån
praktiskt försvåra frågans lösning, men såvitt jag efter verkställda
undersökningar funnit, äro dessa praktiska svårigheter ingalunda
oövervinneliga. Det finnes flera utvägar att jämka på principerna,
för att icke människorna skola bli lidande.

Till vad jag sagt vill jag slutligen endast foga en erinran med
hänsyn till kvinnornas undanskjutna ställning. Det kräver erkännande,
att herr civilministern tillmötesgått kvinnornas anspråk på
att deras av giftspensioner skulle bliva lika med männens. Men
han har av ekonomiska skäl icke funnit sig kunna tillmötesgå deras
anspråk i vad de avse pensionstilläggen. Jag finner förklarligt,
att man, med hänsyn till den grund, varpå förslaget är byggt,
icke satt tilläggspensionerna för män och kvinnor lika. Bygger
man däremot förslaget huvudsakligen på försäkringsprincipen, vilket
jag för min del anser riktigt, dä faller det mera av sig självt,
att kvinnor och män få samma pension av allmänna medel.

Men även om man utgår från den andra principen, förefaller
det mig ligga något motbjudande i utmätande av olika existensminimum
åt män och åt kvinnor. Det ligger förvisso sanning i
den invändningen, att det icke kan vara rätt att på grund av olika
kön utmäta olika mått av understöd åt personer, som dock faktiskt
vid förvärvsförmågans upphörande äro tämligen likställda.
Utan tvivel hade det därför varit önskvärt att få samma pension
av allmänna medel åt kvinnor som åt män.

Nu går förslaget till behandling av utskottet, och det är naturligtvis
allas vår önskan, att denna behandling skall leda till ett
resultat. För min personliga del vill jag uttala den förhoppningen,
att det skall visa sig möjligt att i år, då nu förslaget i allt fall
är framlagt, komma till ett resultat i frågan, men framför allt till
ett gott resultat. Jag tillåter mig hemställa till de ärade kamrater,
som fått hedern och förtroendet att deltaga i detta utskotts
förhandlingar, att de i detta avseende icke betrakta sitt uppdrag
så, att huvudsaken skulle vara att få fram ett förslag så fort som

Onsdagen den 2 april.

7 Nr 26.

möjligt, utan så, att huvudsaken är att få fram ett förslag, som Angående
bär och som visar sig vara till verkligt gagn för vårt folk. ”oä”

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Då lForts-)
detta viktiga förslag i dag skall remitteras till ett särskilt utskott,
torde det icke vara ur vägen, att det åtföljes av något annat yttrande
än det, som nyss gjorts här. Och jag har särskilt tänkt att
såga''några ord just med hänsyn till de uppfattningar och de meningar,
som röra sig bland dem, som närmast skulle komma i åtnjutande
av de fördelar, som en allmän folkpensionering erbjuder.

Jag vill då för mitt vidkommande säga, att jag icke kan fullt
instämma i den föregående talarens tankegång, då han förmenar,
att så som detta förslag är lågt, skulle självhjälp ssträvandena
bland arbetarna och deras vederlikar lida ett avsevärt avbräck.

Jag tror icke på detta resonemang, fastän det har haft synnerligen
många förespråkare under de föregående debatter, som ägt rum
ute på mötena och litet varstädes. Och jag ber att få inlägga
min bestämda varning mot att inom Riksdagen arbeta för, att
avgifterna från de försäkrade själva i någon mån skulle höjas utöver
de belopp, som äro framlagda i förslaget. Jag håller tvärtom
före, att dessa avgifter kunna sägas vara nära nog för höga. Och
man kan vara synnerligen tveksam om, huruvida icke de avgifter,
de personliga avgifter, som voro framlagda i kommitténs förslag,
böra få anses alldeles tillräckliga, ty det blir ingalunda en ringa
börda för den fattige att bära, att avlägga tre kronor om året för
sig själv och tre kronor om året för sin hustru. Och ha makarna
så anhöriga över 15 år, som de stå i ansvar för, måste de även
för dessa erlägga lika stor avgift. Man skall taga i betraktande,
att det finnes ett ofantligt stort antal människor, som befinna sig
i synnerligen små ekonomiska förhållanden, vilkas löner äro de
minsta möjliga, och där varje öre behöves för att tillfredsställa
livets allra oundgängligaste nödtorft. Dessa komma givetsvis att
resonera så: »Här skola vi erlägga till denna pensionering det

och det beloppet utan att vara garanterade för, att vi själva någonsin
få nytta av de penningar, som vi sålunda lägga till vår
försäkring, därför att vi kanhända do knall och fall, och då få vi
ingen nytta av de erlagda avgifterna.»

Det är ju dessutom så, enligt vad som framgår av propositionen,
att de försäkrade här skola betala proportionsvis mera, än
de försäkrade göra i något annat land, nämligen ej mindre än
45 % av kostnaderna. Och detta är givetvis även i sin mån belysande
för, att avgifterna omöjligt kunna höjas för de försäkrade
själva.

Vad jag därjämte särskilt vill framhålla är, att man i stället
på annat sätt bör söka att få pensionerna på ett eller annat sätt
höjda, och därvid instämmer jag med den föregående talaren häruti,
att man för att åstadkomma denna höjning bör söka att ifrån

Nr 26. 8

Onsdagen den 2 april.

Angående arbetsgivarne uttaga vissa belopp. Och det är just i detta avseTproposition1
en(^> som ia& för mitt vidkommande anser, att förslagets huvud(Forts)
'' sakligaste t»rist ligger. Jag anser det vara oriktigt att man har
släppt arbetsgivarne utan vidare. Man har icke tagit tillräcklig
hänsyn till det berättigade krav, som ovillkorligen ligger däri, att
industrien, som i så väsentlig mån skapar invalider, också bör
söka samt vara skyldig att bidraga till, att dessa av industrien
skapade invalider beredas ett rimligt underhåll, när de bliva invalider.
Man säger, att det möter oöverstigliga, eller i varje fall
störa tekniska svårigheter att utkräva och uttaga avgift av arbetsgivarne
till denna pensionering, därför att det är en allmän folkpensionering.
Men dessa svårigheter förefalla dock icke mig vara
större, än att de kunna övervinnas, och i varje fall vill jag för
mitt vidkommande uttrycka såsom synnerligen önskvärt och behövligt,
att utskottet gör allt vad göras kan för att söka övervinna
just dessa svårigheter och för att söka lägga en del av avgiften
just på arbetsgivarne och därigenom tillförsäkra de försäkrade
högre avgiftspensioner än dem, som utskottets förslag avser att
lämna.

För de försäkrade, som icke hava någon arbetsgivare och för
vilka man sålunda av industrien och arbetsgivarne icke kan uttaga
någon avgift, bör kravet på högre avgiftspensioner kunna tillfredsställas
därigenom, att man på lämpligt sätt söker medelst skattevägen
eller något annat sätt av de mera bärkraftiga uttaga avgifter
motsvarande dem, som jag anser, att man bör lägga på
arbetsgivarne för det antal arbetare de hava.

Såvitt jag kan se, är det på denna väg, som förslaget bör
förbättras för att i den mån, som önskligt och möjligt är, tillfredsställa
deras krav, som skola försäkras, på så pass tilltagna
invaliditetspensioner och även ålderdomspensioner, att de kunna
föra en drägligare tillvaro, än de kunna med de alltför små pensioner,
som det kungl. förslaget bjuder.

Det är icke här platsen att ingå på en närmare detaljgranskning,
fastän det skulle vara nog så frestande. Jag inskränker mig
därför till att för mitt vidkommande blott framhålla just denna synpunkt,
just denna önskan om en förbättring, som jag anser vara
den mest betydelsefulla och som rör sig inom just det område,
där ansträngningarna för att få en förbättring främst böra läggas.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att

få tillägga några synpunkter till dem, som den föregående talaren
här framfört. Jag vill till en början med honom instämma däruti
att, på samma gång som jag betecknar detta förslag såsom knappt,
så att det behöver förbättras i många avseenden, även jag anser,
att de synpunkter, som här framförts av herr Pettersson i Södertälge,
icke böra få spela någon avgörande roll vid bedömandet av
den föreliggande propositionen.

9 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

Det har mycket förvånat mig, att herr Pettersson i Södertälge
i detta fall har i den offentliga kritiken företrätt en enligt
mm uppfattning fullkomligt reaktionär ståndpunkt. Ty jag kan
icke för min del finna annat än att hela den kritik, som burits
fram huvudsakligen av en grupp, med honom som en av sina
talangfullaste talmän, är bra ofolklig. Med de synpunkter, som
framföras från det hållet, utdömer man över huvud varje folkpensioneringsförslag,
och jag vågar säga, att även om det är de allra
ädlaste motiv, som leda den kritiken, nämligen en förhoppning att
kunna få förbättrad fattigvård och. kunna hjälpa fram självhjälpssträvandena,
kommer aldrig någonsin den meningen att bliva bärande
ute ibland vårt folk, att fattigvården jämte en ökad självhjälpsverksamhet
kan ersätta det stora, som man vill vinna genom
en allmän folkpensionering. Jag är säker på, att om Ni komma
i den änglam lidaste form och bjuda fattigvård, så skall icke denna
vård för. den stora massan av folket framstå som något sådant,
som pensioneringen erbjuder, något som för dem framstår som deras
lagliga rättighet, en rättighet,vid vilken ingen förödmjukelse låder.

Men jag skall icke fördjupa mig i detta. Jag har begärt ordet
huvudsakligen för att här vid remissdebatten icke endast dessa
uppfattningar skulle komma till synes.

Jag vill endast tillägga ett par synpunkter, beträffande det
föreliggande förslaget och de förbättringar, som jag för min del
anser detsamma böra undergå.

Till en början erkänner jag, att det nu föreliggande förslaget
i tekniskt avseende och såsom bildande eu stomme, på vilken en
allmän pensioneringsförsäkring kan byggas, är i många avseenden
synnerligen förtjänstfullt. Enligt mitt förmenande har det i tekniskt
avseende på många ställen infört en frihet från byråkratism, en
enkelhet i det stora hela, som jag tror kan komma att lända till
mönster för många land utom vårt.

Det föreliggande förslagets fel ligger, enligt mitt förmenande,
såsom den föregående talaren yttrade, i dess knapphet. Och det
ar ju en ekonomisk fråga att kunna tillmäta pensionerna rikare
och framför allt att göra den nu levande generationen delaktig av
dess v alsignelser och förmåner. Och i det avseendet kan jag icke
finna annat än att man, ifall nationen samlade sig och Riksdagen
samlade sig för att göra något stort och för kommande tider verkligen
bärande, skulle kunna göra något kanske icke obetydligt
mera, än vad som framför allt kommitténs förslag, men även regeringens
förslag erbjuder. Det förefaller mig då hårt för många
åldringar i vårt land, som varit med om att se folkpensioneringstanken
växa fram, varit med om att se Riksdagen år efter år
under snart 20 års tid draga samman till en fond för att låta den
nu levande generationen komma med — det måste, säger jag, förefalla
dessa åldringar mycket hårt, att det blir så litet som''kommer
dem till godo, ja, att stora grupper av dem komma att ställas

Angående
remiss av en
proposition.
(Forte.)

Nr 26. 10

Angående
remiss av en
proposition.
(Forts.-)

Onsdagen den 2 april.

alldeles utanför. Jag inser fullväl, vad de föreliggande utredningarna
ge vid handen, att det är stora, djupt ingripande ekonomiska
frågor, som det här rör sig om, men jag har velat här vid
remissen av propositionen, då debatt inletts, bidraga till att understryka
den meningon, att det särskilda utskott, som skall behandla
denna fråga, bör beakta åldringarnes sak, så att av den
nu levande generationen av invalider så många som möjligt må
komma med.

Jag har en annan synpunkt, som jag personligen varmt omfattar
och som jag tror delas af många i denna kammare, nämligen
den, att man borde taga under allvarlig omprövning, om icke
förmögenhetsgränsen skulle kunna slopas. Jag vågar såga, att om
man vill göra denna försäkring till en verklig folkförsäkring, som
kommer att af hela folket kännas såsom gemensam, verkligt gemensam
för alla, och icke blott för vissa grupper af foluet, så bör
man taga under den allvarligast möjliga omprövning, huruvida
det icke kan vara möjligt och med förslagets allmänna bärande
idéer förenligt att få bort förmögenhetsgränsen och få alla med i
pensioneringen. Jag tror icke, att det finnes någon i vårt land,
som icke skulle vilja vara med om att sätta in denna skärv som
garantiförsäkring mot det rena armodet,. även om han har en förmögenhet
av över 6,000 kronor. Såvitt jag kan se, behöver detta
icke rubba förslagets allmänna principer, och jag ber att få anbefalla
denna tanke till övervägande av det stora och viktiga utskott,
som nu blivit tillsatt.

Till slut ber jag även att för min personliga del få framställa
till övervägande den tanken, huruvida man icke skulle kunna gå
med på att införa en ny avgiftsklass, nämligen en klass med
500 kronors inkomst. Detta förslag har varit framfört av kommerskollegium,
och enligt min uppfattning äro de skäl, som herr
statsrådet och chefen för civildepartementet anfört mot detsamma,
icke bärande. De skälen äro huvudsakligen rent skattetekniska,
att man skulle hava svårt att införa denna 500-kronorsklass på
kronoskattesedlarna, då man endast har att räkna med en minimigräns
av 800 kronor för skatteplikt. För min del kan jag icke
finna, att detta utgör ett tillräckligt skäl för att avvisa tanken
på en ny pensionsklass. Jag ber att få framhålla, vilken ofantlig
betydelse det skulle få för vår lantbefolkning, ifall man finge
fram denna klass, ty man kan säga, att v id 500-kronorsgränsen
träffar man en lönestandard för stora lager av lantbefolkningen.
Jag vågar icke nu yttra mig alldeles bestämt, men jag tror för
min de! — och så länge icke starkare skäl blivit anförda däremot
än de, som i den kungl. propositionen framförts — att det finns
starka skäl för att framställa kravet på införandet av en ny klass,
nämligen 500-kronorsklassen. .....

Även i åtskilliga andra avseenden torde nog förändringar och
förbättringar här kunna göras, men jag bär, herr talman, för min

Onsdagen den 2 april.

11 Nr 26.

del — då jag ju sedan icke kan på något annat sätt än genom
avgivande av min röst fa medverka till den bästa möjliga lösningen
av denna fråga — endast velat begagna detta tillfälle för att
framföra mina funderingar över förslaget.

HerrWinberg: Herr talman! Det kan möjligen anses onö digt

att här upptaga tiden med att framhålla eventuella önskemål
rörande ändringar och förbättringar i det föreliggande förslaget,
då man ju alltid motionsvägen kan få fram sådana, men då det
nu blivit en debatt i frågan, skall jag också be att få framföra
några synpunkter, som det icke kan vara ur vägen att framföra
redan nu.

Det är ju klart, att när ett förslag till avgörande av en fråga,
på vars lösning man så länge väntat, till slut föreligger, detsamma
måste väcka det allra största intresse hos alla och särskilt bland
den klass, som är mest beroende av denna pensionering, nämligen
arbetareklassen. Jag skall icke inlåta mig på någon granskning
av det föreliggande förslagets detaljer, därtill är jag kanske icke
fullt kvalificerad, men jag ber att få framföra några synpunkter,
som gjort sig gällande i debatter bland arbetaremassorna ute i
landet och som jag anser böra framkomma redan nu. Det är ju
givet, att i en fråga så omfattande som denna det är svårt för
att inte säga omöjligt att framkomma med ett förslag, som å ena
sidan tillfredställer alla parter och ger tillräckligt åt alla dem,
som äro beroende av dessa pensioner, och å andra sidan håller utgifterna
inom de gränser, som gör det möjligt att bära de ekonomiska
konsekvenserna för frågans lösning. Huruvida detta förslag
fyller de berättigade anspråk, som man härvidlag kan framställa,
därom kan ju råda delade meningar. Jag anser nu för min del,
att så ingalunda är förhållandet. För det första anser jag, att
de pensionsbelopp, som äro föreslagna, äro av den blygsamma art,
att det måste ifrågasättas, om det är möjligt för någon att under
nuvarande förhållanden och i betraktande av den utveckling i
fråga om penningevärdets fall, som man har att räkna med för
framtiden, att existera på desamma, så att man därigenom kan
yfta de medborgare, som äro beroende av denna pensionering,
upp på ett högre socialt plan än det, på vilket de nu äro, då de
helt äro beroende av fattigvården.

Jag vill vidare påpeka den skillnad, som här fortfarande föreligger
mellan kvinnornas och männens ställning. Med allt erkännande
åt den utjämning beträffande avgiftspensionen, som herr
civilministern företagit, kvarstår dock fortfarande i fråga om pensionstilläggen
en skillnad å icke mindre än 50 kronor, i de fall
nämligen, där det kommunala tillskottet ifrågakommer. Det kan
ifrågasättas om det är rättvist, när man redan för männens vidkommande
rör sig nere på den allra nedersta gränsen av existens -

Angående
remiss av en
''proposition.
(Forts.)

Nr 26. 12

Onsdagen den 2 april.

Angående
remiss av eu
proposition.
(Forts)

minimum, att sänka denna gräns med ytterligare 50 kronor, då
det är fråga om kvinnorna.

Emellertid är det en annan sak, som är för mig nära nog den
viktigaste, och det är, vad som redan påpekats, att man här utgått
från den förutsättningen, att arbetsgivarne icke skulle hava
någon som helst skyldighet att direkt bidraga till arbetarnes pensionering.
Man har som skäl häremot anfört de svårigheter, som
ligga däri, att man utgått från, att förslaget är ett allmänt folkpensioneringsförslag,
och att det möter stora tekniska svårigheter
att finna en form för arbetsgivarnes bidragsskyldighet. Jag skall
icke ingå på, huruvida denna invändning är fullt bärande, men
jag vågar säga, att det skulle vara illa beställt, om det icke vore
möjligt att lösa dessa tekniska svårigheter. Det vore verkligen
märkvärdigt, om vi efter så långt arbete för att lösa frågan och
med de förhållanden, som äro rådande i vårt land, där den arbetande
klassen på den indirekta beskattningens väg samlat en stor
del av det statskapital vi röra oss med — det vore märkvärdigt,
säger jag, om, när vi gå att lösa frågan, vi skulle säga ifrån, att
arbetsgivarne, som utnyttjat arbetarnes arbetskraft och dragit
nytta däraf, skulle vara fria från alla skyldigheter att direkt bidraga
med avgifter. Här är icke endast fråga om det ekonomiska
tillskottet som därigenom skulle erhållas, utan från rent folkpsykologisk
synpunkt sett är det av största betydelse, att vi vid lösandet
av en så vital fråga som denna icke utgå från den åsikten,
att arbetsgivarne icke ha någon skyldighet att bidraga. Man
invänder här, att frågan kan lösas på annat sätt, genom något
slags progressiv beskattning av kapitalet och arbetsgivarne, men
det kan ifrågasättas, om det är klokt att först fastslå principen,
att arbetsgivarne skulle vara fritagna, och sedan försöka på beskattningsväg
träffa dem tillräckligt skarpt. Det förefaller mig,
som om det ur rent taktisk synpunkt icke skulle vara så klokt,
även om det vore möjligt att gå den vägen.

Vidare ha vi frågan om den nuvarande generationen. Därom
har här förut talats, varför jag inte nu skall närmare ingå därpå.
Så är det också en hel del andra saker, som skulle vara att invända,
men jag skall inskränka mig till vad jag redan sagt. Jag
anser, att en hel del ganska genomgående förändringar i detta förslag
äro absolut nödvändiga för att den uppfattningen skall kunna
göra sig gällande, att, om det nu blir en lösning, denna också blir
sådan, att den i största möjliga grad kan tillfredsställa befolkningen
i allmänhet och närmast dem, som äro mest intresserade av
frågan, så att vi icke allt fortfarande få dragas med det vitt utbredda
missnöjet med de lagstiftande myndigheternas sätt att lösa
de sociala frågorna. Det vore på tiden, att, när vi gå att lösa en
så viktig fråga som denna, vi sökte i största utsträckning se till,
att vi få en lösning sådan, att den olust, som varit rådande i
vårt land, kunde få anledning att i någon mån lägga sig. Ja,

13 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

säger man, det finns ju möjligheter att framkomma med vilka
ändringsförslag som helst, och utskottet skall då taga dessa yrkanden
i noggrann omprövning; men då måste jag fråga mig: om
det verkligen är så, att vi anse, att genomgripande förändringar
här måste göras, kunna vi då också anse, att frågan över huvud
taget kan avgöras redan i år? Jag är icke övertygad om att man
kan besvara den frågan med ja, och det är därför jag anser, att
det varit klokast om man icke fullt så skarpt hade forcerat frågan.
Det är ju dock så, att det är bara en tid af fyra månader, som
landets befolkning haft på sig att sätta sig in i densamma och
dess verkningar, och det föreligger nu enligt min mening knappast
någon möjlighet, att utskottet och riksdag skola i någon vidsträcktare
mån kunna gå med på de mer eller mindre genomgripande
ändringsyrkanden, som kunna göras. Det är med en viss känsla
av besvikenhet jag under sådana förhållanden överväger de möjligheter,
som förefinnas för att man skall kunna få till stånd de
ändringar i detta förslag, som äro nödiga. Då jag nu kanske måste
räkna med, att Riksdagen trots allt kommer att söka lösa denna
fråga redan i år, kan jag sålunda icke annat än inskränka mig till
uttalandet av den förhoppningen, att man trots de svårigheter, jag
anser föreligga, skall göra allt för att i möjligaste mån genomföra
de ändringar, som enligt mitt och många andras förmenande äro
nödvändiga för att den lösning, som kan komma att beslutas, såvitt
möjligt blir en verklig lösning av frågan och icke något, som vi i
en nära framtid komma att ångra.

Häruti instämde herr Söderberg i Stockholm.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Jag ber uppriktigt om ursäkt, att jag ännu en gång tager till orda,
men jag kan verkligen icke underlåta att rikta några ord till herr
Rydén med anledning av hans förklaring, att min ståndpunkt i
denna fråga skulle vara reaktionär. Såvitt jag kan se, beror denna
hans åsikt på en missuppfattning. Jag vill icke till mitt försvar
åberopa, att denna min mening delas av en så radikal man som
professor Wicksell i Lund eller av så moderna nationalekonomer
som professorerna Gassel i Stockholm och Jaeger i Kristiania.
Utan jag skall bedja att få med några ord sakligt ytterligare
motivera min syn på saken.

Det bärande i min uppfattning, och vad jag utgår ifrån, är,
som jag nyss nämnde, att man måste anse det rättvist, att en
ekonomisk verksamhet täcker sina egna kostnader, icke bara de
nödvändiga, vanliga produktionskostnaderna, utan också de s. k.
döda produktionskostnaderna, som icke resultera i någon vinst.
Till dessa s. k. döda produktionskostnader hör också arbetarens
och hans familjs uppehälle, när hans arbetsförmåga tryter. När
man uppställer denna fordran, innebär det icke, att man begär,

Angående

remiss av en
proposition.
(Ports.)

Nr 26.

4

Onsdagen den 2 april.

Angående
remiss av en
proposition.
(Forts.)

att arbetslönen skall vara tillräcklig att lämna så stort kapital, att
arbetaren och hans familj kunna ler a på räntan därav, då han
blir invalid eller arbetslös. Men det innebär att arbetaren har en
verklig rätt att fordra en arbetslön så stor, att den lämnar tillgång
till betalandet av premierna för hans försäkring för såväl
olycksfall som ålderdom och invaliditet. Om nu arbetarens lön
icke bliver tillräckligt stor för dessa ändamål, d. v. s. att den icke
täcker premierna för hans pension, vad inträffar då? Jo, även i
sådant fall är det naturligtvis av produktionens avkastning, som
arbetaren och hans familj hållas uppe och försörjas. Men det är
väl att märka, att då försörjes arbetaren och hans familj av den
del av produktionens avkastning, som icke han särskilt med sitt
arbete åstadkommit, utan hans uppehälle bekostas av den privata
välgörenheten eller av fattigvården. Det innebär, att arbetaren,
som har rätt att fordra, att hans arbete skall i arbetslönen giva
honom medel till betalningen av premierna för pensionen, nu måste
underkasta sig den förödmjukelsen att taga allmosor av det allmänna
eller av enskilda. Detta är för mitt rättsmedvetande något
oriktigt.

I detta avseende har det sagts, att om man pålägger arbetsgivaren
skyldighet att bidraga till försäkringen, så lägger man skatt
på arbetsgivaren. Detta är enligt min uppfattning — som herr
Rydén anser reaktionär och ofolklig — sä långt ifrån fallet, att
det tvärtom är så, att ifall arbetsgivaren icke får deltaga i betalningen
av premier för arbetaren, så är det en sådan arbetsgivare,
som beskattar samhället genom att lägga försörjningen av
arbetaren på fattigvården eller den privata välgörenheten. Det är
arbetsgivaren, som i det fallet obehörigen beskattar samhället, ocn
icke samhället, som beskattar arbetsgivaren, när samhället kräver
en arbetslön tillräckligt stor att bekosta arbetarens försäkring i
händelse av hans invaliditet.

Den andra bärande grundsatsen i min uppfattning är den, att
när samhället anordnar en sådan här sak, är samhället skyldigt
sina svagaste medborgare, i vilkas intresse det anordnar saken, att
ordna den så, att det icke blir fattigvård, som de få, utan så, att
de få förbliva i besittning av full sjanständighet och oberoende.
Man skall anordna försäkringen så, att det icke blir ett förödmjukande
fattigunderstöd som de behövande erhålla. Det är långt
ifrån, herr Rydén, att jag anser fattigvården vara någon idealisk
inrättning. Nej, tvärtom anser jag, att man bör taga det ena
området efter det andra från fattigvården, så att man i en framtid
kan avskaffa både fattigdom och fattigvård. I alla händelser
måste detta framstå såsom det mål, mot vilket vi sträva.

Den tredje bärande grundsatsen i min uppfattning är den, att,
när samhället inskrider till förmån för sina ekonomiskt sämst ställda
medborgare, skall samhället icke säga: till den ena »du är man
och du får därför 300 kronor mera», och till den andra »du är

15 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

kvinna och därför får du 50 kronor mindre». En sådan ojämnhet
i gåvornas utdelande anser jag utgå från en odemokratisk syn på
saken, ty jag anser att även kvinnorna tillhöra folket.

Herr talman! Jag anser mig med det sagda hava visat att det
just är på folklig och demokratisk grund jag står, då jag uttalar
min mening i denna fråga. Det gläder mig också att, såvitt jag
kunde finna, mina ord icke alldeles saknade resonans, vare sig hos
herr Sven Persson i Norrköping eller herr Winberg, oaktat de bägge
tillhöra det socialdemokratiska partiet.

Herr Starbäck instämde häruti.

Herr Rydén: Herr talman! Jag skall be att få instämma i
vad herr Pettersson i Södertälje nämnde om förslaget i vad det
avsåg kvinnor. Jag har även funnit, att bland mina valmän åtminstone
den uppfattningen gjort sig gällande, att det var en svaghet
i förslaget, att män och kvinnor behandlats olika. I detta
avseende råda inga som helst meningsskiljaktigheter mellan oss.
I den . mån det är möjligt att avhjälpa den bristen, har jag förhoppning,
att även detta skall beaktas. Regeringen har gått så
långt, den ansett möjligt, och i mån Riksdagen anser det möjligt
att gå ännu längre kommer den väl också att göra det.

Jag vill ändå här säga det, att, sedan herr Pettersson i Södertälje
nu närmare uttalat sin mening, det för mig framstår ännu
klarare, hur folkpsykologiskt svagt herr Pettersson står i kontakt
med meningarna och med den allmänna uppfattningen ute i landet.
Jag vågar säga och har den säkra förmodan att, om det bär skapas
en allmän folkpensionering efter de tekniska principer i huvudsak,
som Kungl. Maj:ts förslag innebär, och om det blir pensioner utbetalta
till de fattiga människorna, åt åldringar och invalider i
detta land, så skulle de däri icke se något mera förödmjukande än
vi se i de pensioner, herr Pettersson och jag åtnjuta av staten eller
kommunen, och för vilka vi icke iklätt oss mer än en liten del av
den börda, som motsvarar pensionen. Ja, det är min förhoppning,
att dessa pensioner icke skola betraktas mera såsom någon allmosa
än våra borgmästare- och folkskollärarepensioner.

Herr Lindhagen: Jag skall bara be att få säga några ord
å deras vägnar, som till följd av alltför mycket arbete icke haft
tid att skaffa sig en vederhäftig uppfattning av förslagets innebörd.
De skola nog göra sig all möda att komma därhän, när förslaget
föreligger till avgörande, men i alla fall måste jag just därför, att
jag icke ännu är fullt inne i förslagets alla principer, vara bekymrad
över, att utskottet icke har fått den allsidiga och opartiska
sammansättning, som vederbort.

Det är klart, att i en sådan här folklig, stor fråga, där det

Angående

remiss av en
proposition.
(Forts.)

Nr 26. 16

Onsdagen den 2 april.

Angående
remiss av en
proposition.
(Forts.)

galler att lägga fast grund för framtiden i ett ofantligt viktigt avseende,
är det mer än någonsin av behovet påkallat att de olika
lojala och uppriktiga meningar, som göra sig gällande i denna sak,
även i utskottet få sin vederbörliga representation. För att man
bär skall kunna tala om samling, fordras det också verkligen, att
dessa olika meningar få göra sig hörda och i all synnerhet på det
ställe, där det viktigaste avgörandet skall äga rum. Under sådana
förhållanden, då enligt min uppfattning personer saknas i utskottet,
som bort finnas där, och då min instinkt dessutom säger mig, att
jag icke kan dela herr Rydéns uppfattning, att herr Petterssons i
Södertälje uppfattning är reaktionär, när han vill, att det skall bli
lika rätt för kvinnor och män, att arbetsgivareorganisationerna
skola lämna bidrag och att pensionsbeloppen skola höjas, så känner
jag mig icke trygg för, att frågan får en allsidig och opartisk
behandling. Jag tror, att utskottet skulle komma till bättre resultat,
om däri insatts bättre kvalificerade röster, än som nu varit
fallet. Ty nog är det så, att kättarne eller de, som misstänkas
vara sådana, lämnats utanför, men på så sätt nås icke några goda
och framgångsrika resultat. Emellertid hoppas jag, att de, som
sålunda blivit uteslutna från utskottet, skola göra sitt bästa att i
framförda "motioner göra sina åsikter gällande, så att åtminstone
på den grundvalen vi andra kunna skaffa oss ett mera allsidigt
omdöme om saken än det, som utskottet med sin sammansättning
möjligen kan bilda sig.

Med herr Lindhagen förenade sig herrar Liljedahl, Molin i
Dombäcksmark och Sundström.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
proposition jämte de i anledning av densamma avgivna
yttrandena till särskilda utskottet.

Härefter föredrogs var efter annan Kungl. Maj:ts nedannämnda
propositioner; och remitterades därvid:

till lagutskottet propositionen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen;

till jordbruksutskottet propositionen om överlämnande till fångvården
av ett kronan tillhörigt område invid straffängelsets i Uppsala
tomt;

till bankoutskottet propositionen om delaktighet i folkskollärarnas
pensionsinrättning för andreläraretjänsten vid statens uppfostringsanstalt
å Bona m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

angående användande av fonden för krigsfartygs byggande till
anskaffande av ångpannor i reserv för torpedbåtar m. m; och

Onsdagen den 2 april. 27 Nr 26.

angående användande av hyres- och arrendemedlen under
Jemte huvudtiteln till bestridande av kostnader för förvärv av
mark för Fårösunds kustposition; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

angående upplåtande till staden Mariefred av ett område av
kungsladugården Gripsholm nr 1 i Södermanlands län;

angående försäljning av förra häradshöfdingebostället Enögla
nr 3 i Uppsala län;

angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Bjuvstorp nr 4, 8 i Malmöhus län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militieb ostället
Tjustorp nr 1 i Skaraborgs län;

angående upplåtande av en lägenhet från förra militieb ostället
Täppesås nr 1, 2 och 3 i Jönköpings län;

angående upplåtande av tre områden från förra militieb ostället
Skränge nr 4 Mellangård jämte Skränge nr 7, en utjord, i Östergötlands
län;

angående upplåtande av ett område från förra militieb ostället
Satterstad nr 2 Nedergården i Östergötlands län;

angående försäljning af förra länsmansbostället Jolmesta nr 2
i Västmanlands län; och

angående upplåtande av ett område från förra militiebostället
Stora Broby nr 1 i Östergötlands län.

§ 8.

Efter föredragning härpå av herr Lindhagens vid kammarens
nästföregående sammanträde framställda, men då bordlagda anhållan
att till hans excellens herr statsministern få framställa spörsmål,
blev denna anhållan av kammaren bifallen.

§ 9.

Till afgörande förelåg först lagutskottets utlåtande, nr 20, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
undantag från lagen om förbud mot kvinnors användande
till arbete nattetid i vissa industriella företag m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 92, hade herr Lindhagen föreslagit,

l:o) att Konungen måtte taga i närmare övervägande, huruvida
Sveriges biträdande av Barnkonventionen om det kvinnliga
nattarbetet kunde anses rättsligen utgöra hinder för svenska statsmakterna
att från den svenska nattarbetslagens tillämpning meddela
undantag, som vore påkallade av svenska medborgares välfärd;
samt, om så ej befunnes vara förhållandet, föreslå Riksdagen
undantagsbestämmelser till nämnda lag i det uti motionen ifrågasatta
syfte, men i motsatt händelse tillse, att konventioner om
Andra kammarens protokoll 1913. Kr 26. 2

Angående
undantag från
lagen om
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid
i vissa industriella
företag

Nr 26. 13

Onsdagen den 2 april.

Angående internationell civillagstiftning framdeles ej avslutades på så ävenundantag
från tyrliga villkor;

förbud °mot 2:o) att Konungen ville behjerta angelägenheten att vid de
kvinnors an- internationella konferenserna om lagstadgat arbetareskydd från
vändande till svensk sida påkallades intresse även för männens hälsa och för
arbete nattetid fugornas lösning utan skillnad till kön, dar ej en sådan skillnad
strutta företag lage i sakens ofrånkomliga natur.
m. m.

(Forts.) Utskottet hemställde,

1) att de under l:o) i förevarande motion framställda yrkandena
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2) att ej heller det i motionen under 2:o) gjorda yrkandet
måtte av Riksdagen bifallas.

Vid punkten funnos emellertid fogade reservationer:

beträffande utskottets hemställan under 1) och 2)

av herrar Widén, af Ekenstam, Trana, Gesdius, greve Spens och
Holmdahl mot vissa delar av motiveringen; och

av herr Pettersson i Södertelje mot viss del av motiveringen;

beträffande utskottets hemställan under T)

av herr Lindhagen, som ansett, att första punkten i förenämnda
motion bort av utskottet tillstyrkas; samt

beträffande utskottets hemställan under 2)

av herrar Lindhagen, Stämer, G■ A. Elicisson, Lindqvist i Stockholm
och Olsson i See, vilka ansett att utskottet bort hemställa
om bifall till andra punkten i motionärens yrkande.

Sedan utskottets hemställan i punkten 1) blivit uppläst, gav
herr talmannen på begäran ordet till

Herr Lindhagen, som yttrade: Under fyra år har jag i

riksdagen försökt att hjälpa de kvinnor, som blivit drabbade av
den ifrågavarande lagstiftningen om nattarbete för kvinnor. Jag
har under årens lopp försökt få någon rätsida på den kvinnliga
nattarbetslagen till skydd för de kvinnor, som blivit obehörigen
drabbade av densamma. Detta är mitt sista försök, och jag får
säga, att det är mig alldeles omöjligt att göra något mera. Jag
vill emellertid påstå, att jag har kämpat redligen, men detta blir
i alla fall mitt sista ord i denna sak, inom riksdagen.

Onsdagen den 2 april.

19 Nr 26.

. aF nj n sa) denna lag gör undantag till förmån för Angående

mansfrien ocn råvaran, men den gör icke alls något undantag till undantag hån
förman för de kvinnliga arbetarna själva, när det kan vara till /Tiom
lordel för dem att få behålla en bra tjänst och icke bli avskedade kvinnLZl
pa grund av naitarnetslagen. Nu har jag förnyat en framställning vändande till
i sådan t syfte i annan form än i fjol, och den har ju av lagut- ar^eie nattetid
skottet avstyrkts. Lagutskottet säger till en början — och'' deti v^sa indu~
säde ju även särskilda utskottet i fjol — att Bernkonrentionen%retag
om denna sak är klar och tydlig, att i det avseendet Sverige icke Mortel

är berättigat att göra sådana här undantag. D. v. s. Sverige är
naturligtvis berättigat att göra det, om Sverige vill, men skall det
bil en internationell lagstiftning’, så måste Sverige respektera denna
konvention och låta bli det. Därom är jag fullkomligt ense med
utskottet. Men frågan är, om denna konvention verkligen utgör
ett sådant hinder. Utskottet grundar sin uppfattning på den omständigheten,
att det i konventionen uppräknas särskilda undantag
som fa göras, och dessa undantag hänföra sig till industrien och
ravaran. Men det finnes också någonting, som kallas allmänna
rättsgrundsatser, och som gälla vid sidan av lagen samt utgöra
utgångspunkten för en förnuftig tolkning av lagen. En sådan&allmän
rättsgrundsats är det mänskliga, och personerna äro det förnämsta
och få icke kränkas. Det är den grundsats, som står i vår
grundlag, och som seger, att Konungen äger ingen fördärva eller
fördärva låta. ^ Då kan Konungen icke heller ingå på någon konvention,
som fördärvar svenska medborgare. Enligt den uppfattningen
är Sverige berättigat att för egen del påkalla de undantag
som äro nödvändiga för att skydda svenska medborgare och deras
rätt. Ingen konvention kan förbjuda detta!

Nu säger utskottet vidare, att när lagen antogs, förbisåg man
ingalunda, att vissa kvinnor skulle få eu något ogynnsammare
stallning än förut. Ja, det är val underligt, att man då icke
gjorde undantag för dessa kvinnor. Det är icke eu god lagstiftare
som med öppna ögon inser, att det följer dåliga verkningar med
en ag för vissa medborgare, och ändå icke gör undantag för
dessa, vilket i detta fall så lätt hade kunnat låta sig göra. Emellertid
är det icke så, att man vid lagens genomförande insåg hela
verkligheten, ty det var då bara fråga om 17 kvinnliga typografer
vill jag minnas det var, som man trodde skulle bli drabbade av
lagen till följd av deras fasta anställning även nattetid. Men vid
lagens tillämpning har det visat sig, att den i all synnerhet gått
ut over s. k. övertidsarbeterskor, som arbetsgivarna måst avskeda
eller degradera därför att de icke kunna få användas efter klockan
1U pa kvällen, när arbetet kräver det för visst fall.

har utskottet ocksa åberopat den utredning, som är verkställd
av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik rörande
verkningarna av nattarbetslagen. Jag vill först säga, att denna
utredning visar, att vid de arbetsställen, där kvinnor sysselsats,

Nr 26. 20 Onsdagen den 2 april.

Angående vilka i synnerhet skulle drabbas av lagen, och vid vilka enligt den
undantag från utredning, som lades till grund för lagen, 2,904 kvinnor skulle
förbud°mot drabbas av densamma, denna statistik visar, säger jag, att under
kvinnors an- de tio första månaderna av lagens tillämpning, 488 av dessa kvinvändande
till nor måst lämna sin tjänst, då de icke kunde få ha den vidare,
arbete nattetid kvinnor hade fått arbetstiden på dygnet förminskad och säkerItriella
företäa ligen sålunda även förminskad avlöning, och 26 hade förflyttats
m. m. till annan specialitet. D. v. s. lagen hade drabbat 955 kvinnor
(Forts.) och de flesta av dessa på oförmånligt sätt, och 488 hade blivit
avskedade. Det gör 31 procent av de kvinnor, som man trodde
lagen skulle drabba. Nu har lagutskottet icke omnämnt denna
siffra 31 procent, utan utskottet har tagit andra procenttal, som
göra, att siffrorna icke bli så avskräckande. Men det är fullkomligt
oriktigt av lagutskottet. Det är 31 procent av de kvinnor,
man trodde lagen skulle drabba, som på ett kännbart sätt blivit
drabbade av densamma. Lagutskottet har i stället bara talat om,
att om man jämför antalet avskedade kvinnor med antalet kvinnor,
som äro inalles anställda vid de industrier undersökningen riktade
sig på, så kommer man ned till 6,4 procent, och utsträcker man
det till alla arbeterskor i landets industri, så blir det endast 1,5
procent. Ja, om man sedan utsträcker jämförelsen till alla kvinnor
i världen, så blir siffran ännu mycket mindre naturligtvis. På det
sättet kan man ju visa med statistiken, att det aldrig behöver
vidtagas några förändringar. Men här står det dock fast, att det
är 31 procent av de kvinnor, man trodde lagen skulle drabba, som
under tio månader av lagens tillämpning drabbats av densamma
på det sätt jag här nämnt. Det är huvudsaken, och det är verkligen
fruktansvärt. En tjänsteman i kommerskollegium har även
en gång sagt mig, att han finner saken betänklig.

Jag har således för min del kommit till det resultatet, att
allmänna rättsgrundsatser giva Sverige både rätt och plikt till en
sådan lagstiftning om undantag, som jag ifrågasatt, och den utredning
om lagens verkningar, som vi fått, bestyrker i hög grad behovet
av sådan lagstiftning. Men för övrigt om det vore sä, som
utskottet bär funnit, att Sverige icke är berättigat att göra detta
tillägg till sin lagstiftning, så innehåller också motionen det tillägget,
att man skall anhålla, att det tillses, att konventioner om
internationell civillagstiftning framdeles ej avslutas på så äventyrliga
villkor. Detta har utskottet visligen aktat sig för att svara
på, så det står kvar obesvarat. Jag inser^ mycket väl, att för
kampen för några stackars kvinnors livsuppehälle kan en riksdag,
vald endast av män, icke få något större intresse.

Som sagt, detta är det sista försöket jag gör, och ehuru jag
vet, att herrarne komma att avslå min framställning nu som i fjol,
så yrkar jag i alla fall bifall till min reservation i denna punkt.

Onsdagen den 2 april.

21 Jfr 26.

Härpå anförde: Angående

undantag från

I-Ierr Widén: Herr talman! Denna fråga är en fråga, som °2t
motionären, fastän i andra former, framfört alla riksdagar, allt kvinnors ansedan
lagen om kvinnors nattarbete utfärdades 1909. Nu är det vändande till
väl skäl i, att då man går att rösta över den punkt, som nu är °fhde nattetid
i fråga, man en liten smula tager hänsyn till vad motionären här 1Znn
begärt. Han begär bland annat, att Kung!. Maj:t måtte taga i m.m. 9

närmare övervägande, huruvida Sveriges biträdande av Bernkon- (pörte!)

ventionen om det kvinnliga nattarbetet kan anses rättsligen utgöra
hinder för svenska statsmakterna att från den svenska nattarbetslagens
tillämpning meddela vissa undantag. Det är det första han
alltså vill, att Riksdagen karl skriva om till Kungl. Maj:t. Nu har ju
utskottet här, liksom lagutskottet förut och särskilda utskottet vid
1912 års riksdag, sagt, att utskottet är av den alldeles bestämda
meningen, att Barnkonventionen utesluter oss från all möjlighet
att göra de undantag från lagen, som här äro ifrågasatta. Och
för att ytterligare bestyrka detta har utskottet i år omnämnt huvudinnehållet
i konventionen och delvis också dess verba formalia
för att visa, att det verkligen förhåller sig på det sättet, att sådana
undantag icke kunna under konventionens bestånd göras.

Det är ju alldeles uppenbart, att då man är på det klara med
den saken, kan man icke skriva till Kungl. Maj t och begära, att
Kungl. Maj:t skall taga den saken under övervägande.

Nu säger motionären, att han för sin del icke är så på det
klara med den saken. Utskottet i år liksom särskilda utskottet ri
fjol och lagutskottet tidigare samt för övrigt alla på detta område
sakkunniga personer, speciellt vederbörande i socialstyrelsen,
som tillsports, äro emellertid av samma mening som den jag här
förut angivit; och detta borde väl vara av större betydelse än
motionärens speciella mening.

Vidare vill motionären, att om >>så icke befinnes vara förhållandet»,
_ d. v. s. om inga hinder i konventionen mota, skulle
Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen vissa undantagsbestämmelser. Ja,
detta faller ju på, att, såsom jag sagt, det icke är möjligt att göra
sådana undantagsbestämmelser. Men så skulle man slutligen begära,
att Kungl. Maj:t skulle tillse att konventioner om internationell
civillagstiftning framdeles ej avslutas på så äventyrliga villkor.
Det är val klart, att icke kan Riksdagen gå till Kungl. Maj:t
och säga det; det skulle ju vara detsamma som att Riksdagen
sade, att den lag, som Riksdagen antog 1909, och som då antogs
med mycket stor majoritet, fastän visserligen under ihärdigt motstånd
från motionären, tillkom på grund av en konvention, som
var avslutad på »äventyrliga villkor».

Mig synes det alldeles klart, att det icke går för sig att bifalla
motionärens yrkande i denna punkt, och därför skall jag be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 26.

22

Onsdagen den 2 april.

Angående° Herr Pettersson i Södertälje: Jag har låtit anteckna mig

UYllagen9om U &om reservant mot c iss del av motiveringen, och jag skall be att
förbud mot tala om v arföl’.

kvinnors an- För mig står det klart, att herr Lindhagen i sak har rätt i
vändande till donna fråga. I likhet med herr Lindhagen kan jag icke komma
TtJfcwfimfrT* ^ran’ att lag011 om förhud för kvinnors användande i arbete nattestriella
företag tid var ett misstag, och jag kan i likhet med honom ej underlåta
m. m. att beklaga, att man icke åtminstone kunnat meddela undantags(Forts.
) bestämmelser i syfte att skydda de kvinnor, som redan när lagen
trädde i kraft hade anställning, varmed var förenat nattarbete.
Men å andra sidan har jag under den utskottsbehandling, detta
ärende undergått, kommit till den uppfattningen, att Sveriges biträdande
av Barnkonventionen angående kvinnligt nattarbete verkligen
är ett rättsligt hinder för Sveriges statsmakter att meddela
sådana undantag, oaktat det vore ensidigt, att så kunde ske. Vidare
har jag ansett, att ett sådant förslag som det av herr Lindhagen
framlagda, att man skulle uttala sig för, att konventioner
om internationell civillagstiftning framdeles ej avslutas på äventyrliga
villkor, är alltför vagt och obestämt för att man egentligen
skall kunna vänta sig någon nytta av det.

Jag har således icke kunnat biträda herr Lindhagens yrkande,
men jag vill på samma gång säga, att jag anser därför icke, att
denna motion varit utan sin nytta. Jag är övertygad om, att den
gjort gott genom att den väckts. Den har i alla fall genom sin
tillvaro utgjort en varning för framtiden, att man ser till, vartill
man förbinder sig genom dylika konventioner.

Jag har icke något yrkande att gorå.

Herr Lindhagen: Den siste talaren hade en välvillig uppfattning
om sakens innebörd, så jag har ingenting att säga om det.
Men jag skall be att få erinra om, att herr Widén i sitt anförande
underlät att yttra sig om motiveringen beträffande den av utskottet
först framförda synpunkten. Han sade endast, att det var
omöjligt att göra sådana undantagsbestämmelser.

Jag utvecklade närmare, varför man bör kunna få gorå undantag,
när det gäller att bereda förmån för människorna — och icke
blott som nu för döda ting — och detta kan också sägas överensstämma
med den princip, som uttalas i 16 § regeringsformen, där
det förbjudes Konungen att någon fördärva eller fördärva låta.
Därpå svarade herr Widén ingenting, och det var nog ganska klokt
av honom, ty han hade säkert icke kunnat svara någonting.

Så framhöll vidare herr Widén, att Riksdagen naturligtvis icke
kan gå och förklara, att en lagstiftning, som vi varit med om, är
byggd på äventyrlig grund. Ja, det är ju ett slags politiskt rätthaveri,
att aldrig erkänna ett misstag; det skulle vara någonting förskräckligt.
Ja, sådan är politiken nu, men jag tycker, att vi skulle
kunna resonera om annan slags politik, då det nu verkligen visat

Onsdagen den 2 april.

23

Nr 26.

sig, att denna lag varit till skada för många kvinnor. Det är
exempelvis på det sättet, att det finnes många kvinnliga typografer,
som aldrig kunna få tjänster; när de söka sådana, svarar man:
ni få ju icke arbeta längre än till kl. 10. På det sättet blir det
en hel del kvinnliga typografer, som icke kunna skaffa sig levebröd,
och andra, som varit anställda långa tider, hotas med avsked,
därför att de ej få användas någon gång, om det skulle behövas,
i övertidsarbete efter kl. 10 på kvällarna. Man tycker,
att de i sådant fall skulle kunna få dispens utav vederbörande,
men lagen medgiver icke något sådant.

Om det nu emellertid visar sig, att det brister någonting i
denna lagstiftning, vilket ju är mänskligt och vanligt, så bör .man
väl — det skall väl herr Widén kunna ge mig rätt uti — dock kunna
få fästa uppmärksamheten på saken och bedja Kungl. Maj:t se
till, att man för framtiden icke på detta sätt biträder konventioner,
utan undviker dylika oriktigheter. På detta blir nog herr Widén
också svaret skyldig, men jag anhåller i alla fall att få yrka
bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Efter det herr talmannen
framställt propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag därå och bifall i stället till den vid förevarande
punkt av herr Lindhagen avgivna reservationen, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Härefter föredrogs punkten 2); och yttrade därvid

Herr Lindhagen: Vid denna punkt finnes också fogad en

reservation, och där äro fem utskottsledamöter antecknade såsom
reservanter. Jag skall be att få säga några ord även om denna
del av yrkandet.

Vi ha, som synes, i motionen yrkat, att »Riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t ville behjärta angelägenheten att vid de internationella
konferenserna om lagstadgat arbetarskydd måtte från
svensk sida påkallas intresse även för männens hälsa och för frågornas
lösning utan skillnad till kön, där ej sådan skillnad ligger i
sakens ofrånkomliga natur.» Upphovet till den så kallade arbetarskyddslagstiftningen
är att söka hos den internationella socialdemokratien,
som på sina arbetarekongresser har uppställt dessa krav på
sitt program. Det är den så kallade Internationalens program i
arbetarskyddsfrågan, som har givit upphov till det arbete, som ägt
rum i detta hänseende. Sedan har denna sak tagits om händer av
vissa kongresser, dit det skickas regeringsombud och ombud för de
så kallade föreningarna för arbetarskydd. Nu är det ganska beklagligt,
tycker jag, att Internationalen eller den internationella socialdemokratien
har ägnat en väl liten, ja — man skulle nästan kunna
säga — ingen alls uppmärksamhet åt detta arbete, som dock är åstad -

Angäende
undantag från
lagen om
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid
i vissa industriella
företag
m. m.

(Forts.)

Nr 26. 24

Onsdagen den 2 april.

Angående: kommet på grund av dess påtryckningar, och följden har blivit, att
ob detta arbete har fått sköta sig självt och att man icke övat någon
förbud mot kritik på detsamma. Emellertid är det enligt min uppfattning myckvinnors
an- ket viktigt, att Internationalen verkligen synar detta arbete, som
vändande till bedrivits av regeringarna på grundvalen av de internationella arbetarearbete
nattetid kongressernas beslut.

i mssa indu- °T , . , . , „

striella företag t dessa kongressers beslut imnas upptagna kraven pa: åtta timra.
m. mars arbetsdag, söndagsvila eller, *som det heter, oavbruten vila i
(Forte.) 36 timmar en gång i veckan, vidare borttagandet av nattarbetet,
där det ej måste äga rum av tekniska skäl eller i den allmänna välfärdens
intresse. På samma gång är det också uttryckligen betonat
—■ det skedde i sista kongressens beslut 1910 — att denna lagstiftning
borde vidtagas »utan skillnad till kön», och vidare bär det i
resolutionerna särskilt framhållits, att man måste oavlåtligen arbeta
för, att dessa frågor icke försumpas, utan att man ser till, att regeringarna
göra sin plikt. De socialdemokratiska representanterna i
parlamenten uppmanas att se till, att vederbörande icke för mycket
sacka av i detta arbete.

Nu är det emellertid som sagt så, att dessa regeringskongresser
fått hållas ensamma, för sig själva, utan någon kritik. Härigenom
ha de blivit väl ensidiga, vilket naturligtvis icke är lämpligt, på
samma gång jag dock måste erkänna, att dessa frågor icke kunna
lösas på ett bryskt sätt utan måste tagas med lämpor, vilket ligger i
sakens natur. Det har emellertid inträffat, att man beträffande
begränsningen av arbetstiden för män och kvinnor, varom det talas
i dessa internationella kongressbeslut, i regeringskongresser na slagit
in på den bogen i alldeles övervägande grad, att frågan bör lösas
först för kvinnorna och sedan för männen. Man håller sålunda
företrädesvis på med kvinnoskyddslagstiftning, och det första steget
har varit nattarbetslagen, som gäller endast för kvinnorna.
Det är tydligt, att kvinnorna i vår tid måste söka arbete inom industrien,
och när män och kvinnor sålunda äro anställda på samma
fabrik, blir kvinnornas arbetskraft på grund av dessa särskilda bestämmelser,
som gälla dem, mindre begärlig, och det har visat sig
svårare för dem att utstå konkurrensen än förr med männen. Nu
har ju denna särskilda lag om kvinnornas nattarbete antagits en gång,
och jag har icke varit motståndare till lagen eller ansett, att den
aldrig borde ha antagits. Men jag håller före, att man borde ha
lagstiftat i samma sak för både män och kvinnor på en gång. Det
är också ganska karaktäristiskt att se hurusom, när denna fråga
samma år, 1909, förelädes i Finland, Norge och Sverige, alla regeringspropositioner
voro avfattade så, att de endast gällde kvinnornas nattarbete.
Här i Sverige, där kvinnans rösträtt ännu icke var något,
som man behövde hysa farhågor för, utan var synnerligen långt avlägsen,
gick saken med pukor och trumpeter igenom i Andra kammaren.
I Norge däremot, där man dock hade kvinnlig rösträtt nyligen
antagen, delade sig meningarna inom stortinget i två lika starka

25 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

hälfter. Men i Finland, där det fanns icke blott politisk rösträtt Angående
för kvinnor, utan kvinnor även satt o i parlamentet, förklarade veder- un^arUa9 från
börande utskott: Vad är detta för dumheter; nattarbete är väl förbud °mot

skadligt både för män och för kvinnor, och det blir dessutom svårt kvinnors autor
kvinnorna, om det skulle bli olikhet härutinnan på föreslaget vändande till
sätt. Därför föreslog man en begränsning av nattarbetet både för na*tetid

män och kvinnor, och detta förslag gick så gått som enhälligt igenom l^a företag
i lantdagen. Där ser man, att när folket är allsidigt representerat, m. m.

får man den rätta lösningen av frågorna, men när det finns en ensidig (Forts.)

representation, blir det ensidiglieter, som man får kämpa emot.

Nu ha regeringskongresserna, som sitta inne med den uppfattningen,
att kvinnorna skola komma först, genomdrivit en nattarbetslag
för kvinnorna ensamma. Och man ämnar fortsätta på samma
väg. 1910 beslöts sålunda i Lugano, att nästa steg skulle vara fastställandet
av en normalarbetsdag endast för kvinnor. Blir det så,
måste emellertid, det kan man tänka sig, uppstå ytterligare svårigheter
för kvinnorna att få anställning på sådana platser, där det användes
både män och kvinnor i arbetet, då kvinnorna endast få arbeta
på viss tid, men mannen hur länge som hälst. Nästa steg på
samma väg togs på kongressen i Zurich. Där föreslogs, att typografer
icke skulle få vara kvinnor, därför att nu också detta yrke skulle
vara särskilt skadligt för dem och speciellt såsom eventuella barnaföderskor.
Man var emellertid icke säker på denna säl.: utan beslöt
att låta den undersökas till nästa kongress. Och »tills vidare ha alltså
de kvinnliga typograferna lugn», såsom den danska inspektrisen
fru Arenholt ironiskt säger, då hon återgiver denna episod från
kongressen. Men dessutom föreslogs inrättandet av en så kallad
engelsk vecka, det vill säga att arbetet skall sluta tidigt på lördagarne
och helgdagsaftnarne, men även detta skulle endast gälla formbarn
och kvinnor, icke för vuxna män. Här i Sverige är som bekant i
alla fall denna sak på enskild väg till stor del genomförd, ehuru det
därvid naturligtvis icke ordnats så, att männen skola vara uteslutna.

Men denna konferens har beslutat uttala önskvärdheten av att denna
sak måtte genomföras endast för kvinnor. Den ovannämnda danska
inspektrisen, som avgivit eu berättelse om konferensens förhandlingar,
sökte i den kommission för social lagstiftning, där hon var insatt
såsom ensam kvinna, förklara, varför det vore nödvändigt att i sådana
frågor få en lösning efter programmet: först barn, så ungdom, så vuxna
personer, och icke efter programmet: först barn, sedan unga personer,
så kvinnor och sist män, eller med andra ord varför man borde
lagstifta för män och kvinnor på en gång, »men», säger hon, »mina
ord funno absolut ingen tillslutning i kommissionen, som uteslutande
bestod av ivriga, ja, nästan fanatiska kvinnoskyddsmän.»

I min motion har jag uttalat den meningen, att det väl icke är
riktigt, att dessa regeringskonferenser på detta sätt behandla saken,
vilket dessutom icke överensstämmer med de internationella arbetare -

Nr 26. 26

Onsdagen den 2 april.

Angående° kongressernas beslut, där man uttryckligen framhållit, att lösningen
undantag från av (jessa frågor bör ske utan skillnad till kön.
förbud °mot Nu ha emellertid de tre personer, som varit representanter för
kvinnors an- den svenska regeringen vid kongressen i Zurich, generaldirektör
vändande till Lagerheim, socialstyrelsens chef, herr Elmqvist, och herr Marcus,
arbete nattetid som också är anställd hos socialstyrelsen, i en till pressen insänd in%striella
företag -^a§’a i viss män sökt bemöta min framställning. Emellertid finner
m. to. man där i själva verket ett medgivande i denna sak. De framhålla
(Forts.) visserligen, att i vissa speciella branscher, där man söker begränsa
arbetet, bestämmelserna i denna riktning ha giltighet för både män
och kvinnor, såsom i tändsticksindustrien, där användandet av vit
fosfor varit till skada. Där har man sökt förekomma denna skada,
men icke genom inskränkning i tiden utan genom omläggning av
arbetsmetoderna, vilket skulle gälla både för män och kvinnor. Vidare
räkna de upp även andra sådana fall. Men därpå säga de -—- och
det är det viktiga: »Det är sant, att den internationella lagstift ning,

som nu närmast planeras av föreningen » —■ d. v. s. denna förening
för arbetarskydd — »och vilken torde bli föremål för avgörande konferenser
under åren 1913 och 1914, avser skydd allenast för minderåriga
och för kvinnor. Men det vill förefalla, som om det undgått
motionären, att den fråga, för vilken man sedan» — det vill säga
när man först genomfört allt det där för kvinnorna ensamma, som
tar en lång tid bara det — »först av alla kommer att söka åstadkomma
en lösning på den internationella överenskommelsens väg,
är frågan om skiftarbetets anordning, det vill säga det mest betydelsefulla
spörsmålet för en reglering just av männens nattarbete.»
Och så framhålla de, att vad de syfta på, är företag med så kallade
oavbruten drift. Vad innehåller nu arbetarpartiets program om den
saken? Jo, där uttalas önskvärdheten av ett förbud mot nattarbete,
där det icke är av tekniska skäl eller av allmänna välfärdens intresse
oundgängligen påkallat. Man ser sålunda, att man icke ens, sedan
man löst nattarbetsfrågan för kvinnorna, skall komma in på en principiell
lösning av frågan om männens nattarbete, utan endast för de
fall, där detta av tekniska skäl måste äga rum, skall man ingå på att
lösa frågan om skiftesfördelningen, vilket i och för sig är en ofantligt
viktig sak, men som i alla fall ju icke är detsamma som att lösa
nattarbetsfrågan. Därtill kommer, att denna ordning med frågan
kan ha den verkan, att den visst icke är ägnad att inskränka männens
nattarbete, utan tvärt om i vissa fall uppmuntrar det. Det är nämligen
mycket olika, om man förordar: När nattarbete äger rum, skall
det ordnas med skift, eller om man säger: Nattarbete får icke äga

rum annat än där det är alldeles nödvändigt, och där det är nödvändigt,
skall det ordnas med skift. Det är sålunda fullständigt olika
paroller, och detta visar, hur oriktigt man fullföljt saken, när man
tagit upp frågan om kvinnornas arbete i dess helhet, men däremot,
när man kommer med frågan om männens nattarbete, skjuter fram
den till en tidpunkt långt i tiden, efter det att kvinnorna fått sina

Onsdagen den 2 april.

27 Nr 26.

frågor lösta. Då först skall man ta upp även frågan om männens
nattarbete och lösa flen, men ej på det sätt, som det socialdemokratiska
programmet uttalar önskemål om, utan man förklarar, att
nattarbetsprincipen lägga vi oss icke i, utan syssla endast med frågan
om anordnande av arbetsskift i de fall, där nattarbete faktiskt pågår
oavbrutet. Sålunda blir männens nattarbetsfråga undanskjuten
alldeles ofantligt.

De tro regeringsombudens framställning i pressen bestyrker
sålunda i mycket hög grad vad min motion innehåller. Men dessutom
har den bestyrkt — vad motionären icke tänkt bestrida — att
de haft intresse för frågan om männens arbete i vissa periferiska saker,
och att de också haft intresse för att någon gång i tiden vilja lösa
hela detta stora problem.

Under sådana förhållanden skulle man kunna tycka, att klämmen
i motionen blivit för kategorisk, varför jag, herr talman, skall
be att få yrka bifall till reservationen, men med en ändring i mitten
på stycket, att i stället för orden »från svensk sida påkallas intresse
etc.» bör stå »från svensk sida påkallas större intresse än som skett»
även för männens hälsa och för frågornas lösning utan skillnad till
kön, där ej sådan skillnad ligger i sakens ofrånkomliga natur.

Med den förändringen skall jag sålunda be att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Om vi se på reservantens
yrkande i denna del, även efter den ändring, som nu gjorts —
ty den betyder efter mitt förmenande icke så särdeles mycket —
kan man ju tycka litet var det vara riktigt, att vid de konferenser,
där det gäller att på internationell väg lösa arbetarskyddsfrågor,
intresse även bör visas för männens hälsa, och att en lösning bör
ske utan skillnad till kön, därest en sådan skillnad icke ligger i sakens
ofrånkomliga natur. Ja, det tycker man, som sagt, att man skulle
kunna vara med på. — Det beror dock på vilken mening man inlägger
i dessa ord. Motionären inlägger nog den meningen, att
man icke alls får lagstifta särskilt för kvinnor, utan att det alltid och
allestädes skall vara en lagstiftning för män och kvinnor på en gång
och i samma omfattning. När han går så långt, torde man dock
icke kunna följa honom. I vissa fall är det nog lämpligt att kvinnorna
beredas ett alldeles särskilt skydd. — Men nu är det nog icke
detta det egentligen är fråga om. Utan man får nog lov att se det
ifrågavarande yrkandet i det sammanhang, hvari det framkommit
i år, likasom föregående år, då detsamma i hufvudsak varit framme.
Det är nämligen så, att motionären alltid kämpat emot den lagstiftning,
som vi talat om i första punkten, nämligen lagstiftningen om
kvinnornas nattarbete. Den stred motionären emot mycket ivrigt,
när den lades fram, fastän den antogs med betydande majoritet, och
han har sedermera hållit på att strida däremot hela tiden. Nu är
det hans mening, att Riksdagen skall skriva och desavouera våra

Angående
undantag från
lagen om
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid
i vissa industriella
företag
m. m.
(Forts.)

Nr 26. 28

Onsdagen den 2 april.

Angående * underhandlare, som på den internationella kongress, där bestämundantag
från mejserna preliminärt fastslogos, kunde vara med om desamma.
förbud °mot Det är detta, som ligger i yrkandet. Det bör, synes mig, icke vara
kvinnors an- anledning för dem, som verkligen varit anhängare till nattarbetsvåndcmde
till lagen •—• vilket jag för min del varit och vilket Riksdagens majoarbete
nattetid rj^e^ vant, både Första och Andra kammarens — det bör icke vara
strigla företag någon anledning, säger jag, för dem att skriva till Kungl. Maj:t om
m. m. att det bör visas större intresse för männens hälsa än som skett.

(Forte.) Uti en sådan skrivelse ligger uppenbarligen, att man aldrig skulle

varit med på den lag, som Riksdagen antog. Man bör väl ändå icke
skriva till Kungl. Maj:t om något sådant, även om man för övrigt
kan tycka, att det icke är precis så oriktigt, vad som här omförmäles.
Att det bör visas intresse för männens hälsa är ju för övrigt klart
som dagen, och Kungl. Maj :t lär nog se till att det visas i den omfattning,
som är lämpligt och möjligt. Det behöver man icke skriva
till Kungl. Maj:t om. Att denna sats är fullkomligt riktig, är väl
ock anledningen till att så pass många reservanter vid denna punkt
finnas — tre från denna kammare och två från Första kammaren •—;
men man behöver väl ej skriva till Kungl. Maj:t och tala om
för Kungl. Maj:t vad som är alldeles självklart, att Kung], Maj:t inser
ändå.

Dessutom sammanhänger härmed ett annat ärende, som vi behandlade
härom kvällen. Då beslöt kammaren att avlåta en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t skulle verkställa
en allsidig utredning rörande nattarbetet för män och, därest
utredningen kunde ge anledning därtill, taga initiativ till eller biträda
en internationell lagstiftning i ämnet. I själva verket är väl det i
huvudsak detsamma, som skulle bliva det praktiska resultatet av
denna begärda skrivelse och då skulle kammaren hava fattat beslut
om saken två gånger. Det synes mig vara olämpligt och egendomligt,
att kammaren, sedan den beslutat en skrivelse av sådant innehåll,
som härom kvällen, skulle nu taga upp igen frågan om männens
nattarbete, och besluta, visserligen icke precis om den saken,
utan om något slags instruktion för våra underhandlare, som skulle
gå ut på ungefär detsamma. För övrigt synes mig skrivelseförslaget
vara så allmänt hållet, att det knappast såsom instruktion kan
vara ägnat att leda till något som helst resultat. — Ett absolut skäl
för mig att icke vara med om denna skrivelse är emellertid att däruti
skulle ligga ett underkännande av den lag, som vi antogo år 1909,
vartill -—• såvitt jag förstår -—• icke föreligger något som helst skäl.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i See: Såsom av betänkandet synes är jag antecknad
såsom reservant, och jag vill blott med några ord förklara anledningen
därtill. Saken är nämligen den, att jag mycket varmt intresserar
mig för föreliggande spörsmål, nämligen att någonting
måste göras för att så mycket som möjligt inskränka nattarbetet,

Onsdagen den 2 april.

29 Nr 26.

även i vad det gäller mannen, och har även den uppfattningen, att
det varit lyckligast om denna fråga blivit löst på en gång, både vad
beträffar männens och kvinnornas nattarbete. Nu har utskottets
ärade ordförande nyss nämnt, att lagutskottet tillstyrkt och att
Riksdagen nyligen fattat beslut i liknande ämne. För mitt vidkommande
förhåller det sig så, att jag icke var i tillfälle att deltaga
vid det ärendets behandling inom lagutskottet. Då åter föreliggande
fråga förekom, var jag med, och på grund av mitt intresse för saken
röstade jag för denna motion och följden blev, att jag måste reservera
mig. Det kan ju icke bli mer än en opinionsyttring från min
sida för mitt varma intresse för denna sak. Därför befinner jag mig
på den plats jag gör i detta betänkande och instämmer sålunda i
reservanternas yrkande.

Herr Lindqvist i Stockholm: Den föreliggande motionen
har inom Riksdagen framkallat diskussioner rörande det internationella
arbetet för lagstadgat arbetarskydd. Det har framgått också
av den inlaga, som de svenska ombuden vid de internationella konferenserna
låtit införa i pressen med anledning av herr Lindhagens
motion, liksom av diskussionen här såväl i dag som i lördags kväll,
att man nu kommit in på den frågan och får lov att reda ut det sakförhållandet
huru vi ha det ordnat med det internationella arbetet
på detta område. Jag vill för min del ingalunda giva uttryck åt
någon annan uppfattning än att de högst förtjänstfulla män, som
hittills deltagit i dessa konferenser å Sveriges vägnar otvivelaktigt
handlat på ett insiktsfullt sätt och efter den uppfattning, de varit
besjälade utav. Det synes också av den verksamhet, som redan
utförts på detta område, att ifrån deras sida nedlagts ett gott arbete.
Men det är nog tänkbart, att det ändock befinnes vara någon brist i
denna representation. Tv säkert är väl, att, huru förtjänstfulla
dessa personer i allmänhet än äro, som deltagit uti sagda konferenser,
så, när det rör sig om frågor där man — så att säga — måste hava
direkt känning med det levande livet, denna känning hittills i vissa
avseenden saknats. Bättre skulle vara om denna representation
vore så sammansatt, att vid dessa konferenser funnes ombud ifrån
arbetare och arbetsgivare, i synnerhet då det gäller spörsmål, som
direkt beröra dessa parters förhållanden. Jag tror sålunda, att det
vore fördelaktigt, om vid fortsatt verksamhet en förändring härutinnan
gjordes; och jag tror också, att det finnes utsikter, att det skall
komma att äga rum.

Emellertid yttrade lagutskottets ärade ordförande, att om kammaren
bär i dag bifaller den föreliggande reservationen, har kammaren
två gånger fattat ungefär enahanda beslut, då vi nämligen i
lördags godkände en skrivelse om männens nattarbete. Jag ber
då att få erinra om, att häri ligger just någonting annat. Det ligger
ett krav på att dessa konferenser skola särskilt ägna sig åt spörsmålet
om männens hälsa. Detta kan ju bevakas icke allenast genom

Angående,
undantag från
lagen om
förbud mot
kvinnors’användande
till
arbete nattetid
ifyissa industriella
företag
m. m.
(Forts.)

Sr 26. 30 Onsdagen den 2 april.

Angående° inskränkning i arbetstiden utan även på annat sätt. Och i detta
Igenom™ aYSeen^° Ja& att *a ei>inra om att det internationella arbetet
förbud mot ^ör lagstadgat arbetarskydd hittills åstadkommit två konventioner.
kvinnors an- Den ena går ut på en hemställan till de olika länderna att besluta
vändande till utfärdande av förbud mot tillverkning av tändstickor med vit fosfor.
T^ssaindu- Den an(^ra konventionen innehåller förslag om förbud mot kvinnors
striella företag nattarbete. Huru har man nu här i Sverige ställt sig till dessa två
m. ro. hittills beslutade konventioner? Jo, den sistnämnda har af Sverige
(Forts.) antagits, nämligen den om förbud mot kvinnors nattarbete. Men
såsom vi hört under varje år, sedan den lagen antogs, råder även här
i riksdagen ganska tvistiga meningar om nyttan av detta förbud,
som ju gäller enbart kvinnor. Den andra konventionen återigen,
som avser att skydda en stor grupp arbetares hälsa, har icke Sverige
antagit. Här har Sverige alltså gått sin egen väg och ställt sig på
sidan av denna konventions förslag. Nu är att märka, att det
knappast finnes inom den industriella tillverkningen någonting farligare
i hälsoavseende än att handskas med vit fosfor. Den ohyggliga
sjukdom, som just följer därmed, nämligen fosfornekros, är en av
de hemskaste, man kan tänka sig. Nu har visserligen sagts, att man
vidtagit anordningar för att sjukdomen ändock skulle hävas eller
åtminstone icke vidare utbreda sig, och att sålunda man skulle kunna
känna sig tryggad. Det är dock det märkliga, att det är förbjudet
att sälja dessa tändstickor i Sverige, men tillåtet att tillverka dem
med denna fosfor för export; och Sverige har — såsom sagts —• icke
gått med på förbud, ehuru sådant begärts ifrån den internationella
konferensen. Skulden ligger kanske icke alltid hos dem, som deltagit
på dessa kongresser för att förbereda dessa konventioner, utan den
kan också ligga hos landet självt och hos den lagstiftande församling,
som ena gången går åt det ena hållet och andra gången åt det andra.

Jag tror, att man beträffande dessa båda frågor kan säga, att
man här i Sverige kommit litet på sned med avseende å deras slutförande.

Jag anser för min del, att det vore högst välbetänkt, om Andra
kammaren här i dag bifölle den reservation, som nu föreligger, och
då det förefaller mig, som om den i viss mån förbättrats genom den
ändring, som herr Lindhagen nu föreslagit, skall jag tillåta mig, herr
talman, att yrka bifall till reservationen med den av herr Lindhagen
sålunda föreslagna ändringen.

Herr Brallting instämde häruti.

Herr Lindhagen: Den föregående talaren har utförligt

utvecklat detta ämne, och jag skall därför nu endast be att få tillägga
ett par ord med anledning av herr Widéns senaste anförande. I
detta varnade herr Widén kammaren även i denna punkt för att
fatta ett beslut, som ej kunde innebära ett rätthaveri i fråga om den
ståndpunkt, som kammaren intog, när förbud mot kvinnligt natt -

Onsdagen deri 2 april.

31 Ur 26.

arbete här beslutades. Herr Widén sade, att ett bifall till reservan- Angående
ternas yrkande innebure ett klander av kammarens beslut i sist-undantag från
nämnda fråga. Detta hindrar emellertid icke, att det kan vara så, °™ot

att man förut haft en i viss mån oriktig uppfattning i denna sak. kvinnors anDet
är dock för övrigt nu fråga om något mycket mera i detta fall. vändande till
När kammaren år 1909 antog lagen om kvinnors nattarbete, befunno a?befe nattetid
vi oss i ett så kallat nödläge; det gällde då att antaga eller förkasta strigla företag
ett fullbordat faktum, som tillkommit efter mycket arbete. Jag m. m.
undrar däremot, om kammaren vill vara med om att uppmuntra (Forts.)
nya konventioner i samma ensidiga riktning, såsom exempelvis
om den så kallade engelska veckan, om normalarbetsdag, allt endast
för kvinnor o. s. v. lag tror i alla händelser, att den minoritet, som
år 1909 röstade för, att frågan borde lösas samtidigt för bägge könen,
skulle ha blivit vida större, om kammaren ställts inför sådana perspektiv.

Det är vidare alldeles oriktigt, att, såsom herr Widén yttrade,
ett beslut i enlighet med reservationen skulle innebära detsamma
som det beslut, vi häromdagen fattade i fråga om nattarbete. Herr
Lindqvist har ju redan erinrat om, att det gäller nu även andra saker,
och jag vill fästa herr Widéns uppmärksamhet på, att dessa andra
saker, som sålunda tillkommit, är speciellt frågan om en normalarbetsdag
för kvinnor samt frågan om införande av den så kallade engelska
veckan för kvinnor, men om dessa båda saker ha vi väl i
all rimlighets namn icke fattat något beslut förra lördagen.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Vad beträffar det
anförande, som herr Lindqvist här nyss höll, kan jag icke finna annat,
än att det skulle med fullt lika fog kunna ha hållits för att motivera,
att man icke bör skriva till Kungl. Maj:t på sätt, som här föreslagits.

Av anförandet i fråga framgick nämligen, såvitt jag kan förstå, att
de underhandlare, som vi haft, skött sitt kall till belåtenhet och att
den enda anledning till missbelåtenhet, som här kunde förefinnas,
icke vore det sätt, varpå dessa underhandlare skött sig, utan den omständigheten,
att en arbetarrepresentant borde vara med vid konferenserna,
men att så ej varit fallet. Härutinnan kan jag instämma
med honom, då även jag anser, att detta vore mycket lämpligt, och,
såsom han upplyste, torde det också vara möjligt, att saken ordnas så.

Men då ligger ju häri i alla händelser icke något skäl att skriva.

Herr Lindqvist talade huvudsakligen om, att vi här i Sverige
icke hade godtagit den överenskommelse om skydd mot den vita
fosforns användande och skadan av densamma, vilken överenskommelse
antagits på en dylik konferens. Men det är ju icke underhandlarnas
fel i någon den allra ringaste mån, att den saken icke gått,
såsom man tänkt sig; de ha ju för sin del varit med om förslaget rörande
nämnda fråga.

Det föreligger enligt min mening icke någon anledning alls att
skriva till Kungl. Maj:t om denna sak. Om det här gällde — vilket

Nr 26. 32

Onsdagen den 2 april.

Angående
undantag från
lagen om
förbud mot
kvinnors användande
till
arbete nattetid
i vissa industriella
företag
to. m.
(Forts.)

nu icke är fallet —• att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder
måtte vidtagas till arbetarnas skydd i det ena eller andra hänseendet,
då vore det en annan sak. Men det är, som sagt, enligt reservanternas
mening icke detta, som man här skulle skriva om, utan vad
man här skulle göra vore att giva något slags instruktion för Kungl.
Maj:t vid utseende av underhandlare, att de bleve så valda, att de
tänkte även på männens hälsa och såge till, att dessa arbetarskyddsfrågor
löstes utan skillnad till kön. Detta synes mig icke alls motiverat
av herr Lindqvists anförande. Huvudsaken här är i alla
fall det, att motionären velat få fram ett uttalande om att lagen av
år 1909 om kvinnors nattarbete grundade sig på eu missuppfattning
hos våra underhandlare, vilka uteslutande tänkte på kvinnornas
hälsa och icke även på männens. Det är detta, som motionären
avser att man här skulle uttala, och det synes mig vara ett uttalande,
som Andra kammaren och Riksdagen icke har den ringaste anledning
att vara med om.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindqvist i Stockholm: Lagutskottets ärade ordförande
har uppkallat mig att lämna en upplysning, som jag glömde i mitt
anförande, när jag nyss hade ordet. Jag ämnade då framlägga ett,
som det synes mig, mycket vägande skäl för, att Riksdagen bör göra
ett uttalande uti nu ifrågavarande riktning, nämligen det skälet, att
det naturligtvis bör finnas några direktiv för ombuden vid dessa
internationella konferenser, efter vilka direktiv de ha att handla.
Jag har på annat håll varit med om att diskutera den frågan, och
då har det spörsmålet uppstått: Varifrån skola dessa direktiv komma?
Skall Kungl. Maj:t ge direktiven, då ombuden utses, eller skola
dessa ombud resa till de internationella konferenserna med fullmakt
in blanko, så att de efter eget sinne kunna taga upp vilka frågor som
helst, eller skola båda dessa utvägar helt eller delvis användas? Nog
förefaller det mig vara det allra säkraste, om Riksdagen i dylika
ärenden, när de här komma på tal till följd av väckta motioner, gör
sina uttalanden. Då får man de säkraste direktiven att hålla sig
till, och då vet såväl ombuden som Kungl. Maj:t vad svenska Riksdagen
vill i detta avseende och vilka önskemål, som den härvidlag hyser.
Det synes mig därför, som det vore ytterst angeläget, att Andra
kammaren redan nu gör detta uttalande, och det bleve ett värdefullt
direktiv för det fortsatta arbetet på detta område.

Herr Widén: Ja, herr talman, det är icke fråga om, att det

icke kan vara lämpligt, att direktiv gives för våra underhandlare i
sådana frågor som det här gäller. Dessa direktiv böra ju givas av
Kungl. Maj:t, men jag är även med om, att det icke heller kan vara
olämpligt, att Riksdagen gör uttalanden i sådan riktning, om den
finner sig ha anledning därtill. Det får jag dock säga, att vad den
nu ifrågasatta skrivelsen än kunde vara till för nytta; som ett dylikt
direktiv ägnar den sig dock enligt mitt förmenande icke i någon mån.

33 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Lindhagen under överläggningen
gjorda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.
Då votering emellertid begärdes av herr Widén, blev nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den som vill, att kammaren, med avslag ä lagutskottets
hemställan i punkten 2) av utskottets förevarande utlåtande nr
20, bifaller det av herr Lindhagen under överläggningen framställda
yrkandet, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 91 ja, men 107 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ io.

. Vid nu skedd föredragning av Andra kammarens tredje till- Angående
fälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av herr Starbäcks kungl. Djurmotion,
nr 229, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående kungl. Sentens beDjurgårdens
bevarande i största möjliga utsträckning såsom natur- IZZlinTark
lig park, begärdes ordet av J y

Herr Lindhagen, som yttrade: Jag skall be att på Stockholms
stads vägnar få framföra ett alldeles särskilt tack till herr
Starbäck, för att han tagit upp denna sak. Det kan synas, som om
det rätteligen borde vara vi stockholmare, som skulle gjort det, men
då vi nu underlåtit det, är det eu tillfredsställelse, att frågan i alla
fall kommit fram, ty den är för Stockholm av oerhört stor betydelse
och därmed medelbart även för hela landet, och ur principiell synpunkt
är frågan av den största räckvidd. Jag vill dock nämna, att
vi S t o ck h ol ms representanter, som även tillhöra stadsfullmäktige,
ha icke varit främmande för denna fråga. Stadsfullmäktige ha nämligen
för åtskilliga år sedan avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj:t
angående bland annat just denna sak, och vid flere olika tillfällen
har den även varit på tal inom stadsfullmäktige, och även här i riksdagen
ha vi framfört dessa synpunkter och likaledes motionerat i
ämnet. Då nämligen frågan om förläggningen av tekniska högskoAndra
kammarens protokoll 1913, Nr 26. 3

Nr 26. 34

Onsdagen den 2 april.

Angående
kung!. Djurgårdens
bevarande
såsom
naturlig ''park.

(Forts.)

Angående
kreaturstransporter
vid
statens järnvägar.

lans lokaler just på den plats, som utgör den naturligaste och mest
tilltalande inkörsporten till ett parkområde å norra Djurgården,
var före, motionerade hela Stockholmsbänken, att da området där
bakom borde avsättas till folkpark tekniska högskolan matte förläggas
på annat ställe. Såvitt jag vet, var det emellertid ingen ledamot
av statsutskottet, som vare sig då eller följande gången frågan
var före behjärtade dessa synpunkter. Emellertid ha vi alltid
trött, att frågan skulle komma upp samtidigt med att den störa regleringen
av norra Djurgården eu gång kommer fram och att Kungi.
Maj:t då skulle fästa uppmärksamheten på saken, särskilt med hänsyn
till stadsfullmäktiges påpekande av densamma. Jag erkänner,
att saken hade då kanske icke alls fått samma aktualitet, som deri
nu fått genom att uttagas alldeles fristående såsom en stor och viktig
principfråga. Som sagt, huvudstaden särskild! ar herr Starback
synnerligen tacksam för detta behjärtansvärda initiativ.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas Första kammaren.

§ H.

Härefter föredrogs Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 6, i anledning av herr Gustafssons i Brånsta motion,
nr 230, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående förbättring av
förhållandena vid kreaturstransporter vid statens järnvägar; och
yttrade därvid:

Herr Gustafsson i Brånsta: Herr talman, mina herrar! I
föreliggande av mig väckta motion föreslås förbättrade anordningar
vid kreaturstransporter dels i djurskyddsvänligt syfte och dels
till förmån för de dessa transporter åtföljande vårdarna. Det förstnämnda
syftet har kungl. järnvägsstyrelsen genom upprättande
av förslag till ny trafikstadga sökt att tillmötesgå, och då såväl utskottet
som styrelsen för svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund
icke haft något egentligt att anmärka mot dessa nya bestämmelser
vill jag innan dessa bestämmelser blifvit praktiskt prövade
icke angående dem yttra mig i annan mån, än att jag uttrycker min
tillfredsställelse över, att de i motionen uttalade önskemålen vunnit
beaktande.

På grund av de synnerligen stora obehag och svårigheter, som
ett ständigt vistande i en kreatursvagn under en lång järnvägsresa
medför, har jag uttalat önskvärdheten av att för vårdarna inrättades
en avskild plats med ingång åt vagnen, så att han kunde ha tillsyn
över djuren, men icke ständigt behövde vistas inne hos desamma.
Härom har kungl. järnvägsstyrelsen i avgiven förklaring yttrat: »Vill
avsändaren sörja för vårdarens större bekvämlighet under färd i
djurtransportvagn, har han möjlighet därtill genom att i vagnen

Onsdagen den 2 april.

35

Sr 26.

oj inlasta flera djur, än att vårdaren erhåller särskild plats i vagnen. ->
Med det sätt, som nu användes för inlastning av nötkreatur, skulle
av en sådan anordning dock uppstå den olägenhet, att djuren skulle
lida mera vid vagnsväxlingar, då vagnen ej vore så fullastad, att
de hade stöd av varandra, utan att vårdaren likväl kunde skyddas
för det obehag, som är förenat med ett längre vistande i en dylik vagn.
Att även kungl. järnvägsstyrelsen anser vårdarens ställning nästan
odräglig, framgår av den i förslag till ny trafikstadga införda bestämmelsen,
att efter medgivande av tågbefälhavare kan vårdare under
vissa förutsättningar få åka i tredje klass personvagn. Genom
denna bestämmelse kan naturligtvis vårdaren få det mycket bättre
och bekvämare, än jag ens vågat föreslå, men han är också därigenom
alldeles avskild från sin uppgift såsom vårdare. Ett praktiskt utnyttjande
av denna bestämmelse är därför beroende på, huruvida
tågbefälhavaren kan anses kompetent att avgöra, när djuren äro i
behov av vårdarens tillsyn. En mycket vanlig anledning till missöden
och olyckor i en kreatursvagn är t. ex., att något djur tröttnar
och lägger sig, varvid de närmast stående ha benägenhet att falla
över detsamma. Jag tror, att det även för eu mycket förutseende
konduktör kan ställa sig svårt att på förhand avgöra, när en sådan
eventualitet komme att inträffa, och därför har jag ansett, att det
vore bättre, att vårdaren har en avskild plats, så anbringad, att han
därifrån kunde ha tillsyn över djuren samt vid behov komma in till
desamma.

Det är också med synnerlig tillfredsställelse jag funnit, att utskottet
delar denna min uppfattning då det yttrar: »Vad nu först

angår motionärens önskemål beträffande djurvårdaren, synes även
utskottet, att genom vårdarens tillgång till en avskild plats i transportvagnen
ändamålet med vårdarens medföljande bättre uppfylles
— på samma gång som en något så när dräglig resa beredes
honom — än genom i stadgeförslaget honom medgiven rätt att i
vissa fall färdas i tredje klass personvagn. Vårdaren bör naturligtvis
så mycket som möjligt vara till hands i kreatursvagnen för
att övervaka transporten, och tillgång för honom till en av motionären
åsyftad avbalkning synes utskottet önskvärd. De av järnvägsstyrelsen
anförda ekonomiska skäl, som tala mot en dylik anordning
såsom obligatorisk, anser utskottet emellertid tungt vägande,
men i den män vagnar med för sitt speciella ändamål ej använda
bromskupéer med tillträde från transportvagnen kunna tillhandahållas
för kreaturstransporter, är det enligt utskottets förmenande
lämpligt, att så sker. Att lyse bör finnas i vagnen vid dylika transporter,
anser utskottet vara självfallet.» Kung], järnvägsstyrelsen
har emot donna anordning invänt, att den skulle inkräkta
på vagnens utrymme och även medföra kostnader. Vid ordnande
av persontrafiken har dock järnvägsstyrelsen vidtagit anordningar,
som inkräkta på utrymmet, och man har gjort detta endast med

Angående
kreaturstransporter
vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Nr 26.

Angående
kreaturstransporter
vid
statens järnvägar.

(Forts.)

36 Onsdagen den 2 april.

hänsyn till de resandes behov. Man bär därför vågat hoppas, att
samma principer skulle kunna tillämpas även i detta fall.

Jag tillåter mig till sist att uttala den meningen, att det i ett
avsevärt antal med bromskupé försedda kreatursvagnar skulle vara
möjligt att bereda plats även för vårdarna, vare sig bromskupén
användes för sitt egentliga ändamål .eller icke. Det skulle vara
mycket vunnet, om på detta sätt en drägligare tillvaro kunde beredas
vårdarna i åtminstone några vagnar, dessa kunde då företrädesvis
användas vid långväga transporter. Jag tror också, att det är ett
beaktansvärt önskemål, att antalet av dylika med bromskupéer försedda
kreatursvagnar ökas, ty oavsett möjligheten att där bereda
plats även för kreatursvårdaren, så torde nog tillgodoseendet av
det viktigaste av de i motionen uttalade önskemålen, nämligen kravet
på en raskare transport av kreaturen, till stor del bero på, huruvida
ett tillräckligt antal med bromskupéer försedda vagnar finnas att
tillgå. I värjo fall anser jag det dock vara ett billigt krav, att när
kreatursvagnen är förenad med eu lämplig bromskupé och denna
icke är för sitt egentliga ändamål upptagen, det må vara vårdaren
tillåtet att använda densamma. Kreatursvårdarens ställning är,
som sagt, synnerligen obekväm, men medan vårdaren endast med
svårighet kan uthärda resans vedermödor kan det hända att med
kreatursvagnen följer en mycket bekväm bromskupé, som kanske
går tom men ändå hålles stängd för kreatursvårdaren. Att sådant
kan förekomma synes mig tämligen belysande för arten av det arbete,
vederbörande nedlagt på att göra det drägligt för kreatursvårdaren.
Då emellertid nu kungl. järnvägsstyrelsen redan i vissa fall sökt
tillmötesgå de i motionen uttalade önskemålen, och sålunda skäl
finnes att avvakta verkningarna av de nya bestämmelserna, innan
andra åtgärder föreslås, och då därtill utskottet i de fall, där järnvägsstyrelsen
ställt sig avvisande, synes dela min uppfattning såväl
i fråga om önskvärdheten som ock i fråga om möjligheten att gå
dessa önskningar till mötes, har jag, herr talman, intet yrkande att
göra. Jag har dock velat begagna tillfället att uttala en önskan
om, att järnvägsstyrelsen och Kungl. Maj:t vid det fortsatta ordnandet
av denna sak måtte visa verklig förståelse för de praktiska
behovens krav, så att kreaturstransporterna må kunna bli ordnade
på bästa möjliga sätt såväl för djuren som för trafikanterna.

Herr J onsson i Hå: Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig
med att instämma med föregående talare, men då jag har en livlig
erfarenhet av vad det vill säga att transportera levande djur per
järnväg, vill jag med några ord anteckna detta till protokollet,
innan kammaren fattar sitt beslut.

Det är i avseende på transport av levande nötboskap, som jagsärskilt
vill understryka något som motionären har framhållit i sin
motion, och som finnes återgivet i utlåtandet nederst på sid. 2,° där
det heter: »Vid transport av levande djur har även kravet på en

37 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

pa skyndsam transport som möjligt gjort sig allt mera gällande. >>
För att något belysa det berättigade i kravet på att en skyndsammare
transport av levande djur måtte äga rum, skall jag be att få
anföra ett exempel ur egen erfarenhet.

Sistlidna höst skulle jag sända en vagn nötboskap från Kilafors’
järnvägsstation till Uppsala för att därifrån gå vidare på Uppsala—
Enköpings järnväg till Navestabro station. Jag tänkte, att jag
skulle kunna få sända eu sådan vagn med ett av de två persontåg,
som dagligen passera Kilafors’ station, ett vid åttatiden på morgonen
och det andra vid ettiden på dagen. Men då jag gjorde förfrågan
härom vid Kilafors järnvägsstation, fick jag det svaret, att det
icke kunde låta sig göra med andra villkor än att trafikinspektöreu
först gav sitt medgivande därtill. Jag vände mig då telefonledes
till trafikinspektörsexp editionen i Söderhamn. Trafik inspektören
träffade jag emellertid icke personligen, men jag talade med en kontorsskrivare,
som gar mig den upplysningen, att det vore omöjligt
att villfara min begäran. .lag gjorde åtskilliga invändningar, men förgäves.
Sedan upplystes mig, att ett så kallat matvarutåg skulle
passera Kilafors’ järnvägsstation fram på förmiddagen icke långt
efter sedan första persontåget hade gått. Jag tänkte då, att det
skulle vara möjligt att få eu boskapsvagn med ett sådant tåg, och
gjorde ytterligare förfrågan därom, men fide då det svar, att det
icke kunde låta sig göra på den grund, att detta tåg icke gjorde något
uppehåll i Kilafors, och det enda tåg, som jag då kunde få vagnen
med, var ett godståg, som går från Kilafors’ station något efter klockan
3 på eftermiddagen. Tåget kom till Krylbo sent på kvällen.
Där stannade det, och vagnen fick stå kvar där tills på morgonen.
Kreaturen kunde naturligtvis icke lossas ur vagnen, utan fingo
stå kvar i vagnen och kunde icke få något annat till livs än vatten,
tv att fodra kreatur i eu vagn, som är fullastad, och där kreaturen
ha stått så gott som hela dagen, är helt enkelt omöjligt. På morgonen
fortsatte vagnen med godståg igen till Uppsala och kom till bestämmelseorten
ungefärligen klockan 2 på dagen, alltså ett dygn efter
sedan kreaturen blivit inlastade i Kilafors, de måste nämligen inlastas
senast klockan 2 för att kunna komma med detta tåg.

Nu kan var och eu lätt förstå skillnaden för kreaturen att följa
med ett godståg, som gör uppehåll och växlar vid de allra flesta,
om icke vid alla stationer, emot att få följa ett persontåg. Genom
att vagnen måste följa godståget, fingo kreaturen stå i den ett helt
dygn, i stället för att de, om de fått följa ett mera snabbgående tåg,
skulle ha kommit till bestämmelseorten samma dag som de inlastades.
Och jag kan tillägga, att jag varit med om kreaturstransporter,
när det vid växlingar på stationerna blivit så våldsamma stötar,
att djuren ramlat omkull och rullat om varandra i vagnen.

Emellertid vill jag icke ha sagt detta såsom något klander mot
stationspersonalen i Kilafors eller emot trafikinspektionen i Söderhamn,
utan jag har velat stiga detta, för att det om möjligt skall

Angående
kreaturstram•porter
vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Sr 26.

18

Onsdagen den 2 april.

Angående
kreaturstratisporter
vid
statens järnvägar.

(Forts.)

kunna bidraga till att vederbörande loge något iller hänsyn till kravet
att, såvitt möjligt är, låta boskapsvagnar fä följa mera snabbgående
tåg.

Nu säger visserligen järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande i bilaga 1,
som är fogad till utskottsbetänkandet, på sid. 6 — jag skall ne att få
läsa upp dessa rader, de äro icke så många: »Emellertid befordras
levande djur redan nu på längre avstånd med snabbgående s. k.
fjärrgodståg, som framgå såväl dag som natt utan uppehåll^ på de
mindre stationerna. För att erhålla förbindelse med dessa tåg från
stationer, där tågen icke göra uppehåll, samt mellan_ stationer å
längre avstånd, där dylika tåg icke framgå eller där de icke erojuda
lämpliga förbindelser med tåg å anslutande linjer, äro jämväl persontåg
i enlighet med särskilda transportplaner upplåtna för transporterna.
Även å kortare avstånd äro lättare persontåg upplåtna
mellan stationer, där blandade eller godståg ej erbjuda lämpliga
lägenheter.» Ja, jag tycker, att tillvägagångssättet gentemot mig
i det fall, jag relaterat, icke riktigt stämmer överens med vad järnvägsstyrelsen
anfört här. Jag antar, att den bestämmelse, som
bär åberopas, även var gällande sistlidne höst, och jag befarar ävenledes,
att flera kunna få göra samma erfarenheter som jag.

lag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Herr Hage: Den föregående talaren har icke gjort, något yrkande
i denna fråga, men med anledning av de anmärkningar, som framställts,
skall jag likväl be att få säga några ord.

Som herrarne se, har utskottet motiverat sitt avslagsyrkande med
en hänvisning till att hela frågan ligger under utredning, och att det
föreligger ett förslag till ny trafikstadga. Om denna trafikstadga
har av en föregående talare, herr Gustafsson i Brånsta, sagts, att
den verkligen i många hänseenden tillmötesgår de krav, som ha
framställts från djurskyddsvännernas sida, och särskilt bär dessutom
framhållits, att djurskyddsvännerna själva ha uttalat sig om denna
trafikstadga på ett erkännande sätt. Det vore kanske lämpligt att
bär referera de nya bestämmelser, som förekomma i denna trafikstadga,
vilka äro avsedda att förhindra djurplågeri. Men det skulle
kanske ta alltför lång tid, och det finnes ju dessutom möjligheter
för kammarens medlemmar att själva sätta sig in i saken genom att
se igenom denna stadga, av vilken jag bär ett exemplar här i min
hand.

Nu har emellertid herr Gustafsson i Brånsta vänt sig mot förslaget
särskilt i vad det avser bestämmelser angående vårdarne.
Han säger, att vårdarnes krav borde tillgodoses på ett bättre sätt,
och han låter bland annat förstå, att man skulle ga så långt, att man
i varenda vagn, i vilken transporteras djur, borde åstadkomma
särskilda så kallade vårdarekupéer. Som herrarne kunna förstå,
skulle detta åstadkomma synnerligen störa utgifter för staten, i
synnerhet som man helst maste tänka sig dessa vårdarekupéer för -

Onsdagen den 2 april.

39 Nr 26.

bundna med så kallade bromskupéer. Nu är förhållandet det, att
av de vagnar, som äro nödvändiga för statens drift, behöves endast
en mindre procent utgöras av bromsvagnar. Gör man nu bromsvagnar
utav alla vagnar, åsamkar detta staten en stor onödig utgift,
på samma gång en sådan förändring också skulle minska utrymmet
i vagnarna. Därför har järnvägsstyrelsen i stället i det föreliggande
förslaget tillgodosett vårdarnes behov så, att man föreslagit,
att vårdarne skulle få tillfälle att sätta sig i tredje klass vagn under
vissa tider. Emot detta invänder emellertid herr Gustafsson: Men
detta kan ha synnerligen sorgliga följder med sig inne i djurtransportvagnarna:
djuren kunna ramla omkull och rulla om varandra och ta
skada på allehanda sätt. Häremot skall jag be att få visa på, att detta
förslag, sådant det föreligger, talar om, att man skulle tillåta dessa
vårdare gå in i personvagn endast under vissa kortare sträckor. Regeln
är sålunda den, att man i allmänhet skall ha vårdarne inne i djurvagnarne
för att tillse och lugna djuren, men att det på kortare sträckor
bör vara tillfälle för dessa vårdare att komma in ett slag i tredje
klass vagn. Detta tycker jag är ungefärligen ett riktigt avvägande
mellan å ena sidan djurskyddskravet, ty djurskyddskravet går givetvis
ut på, att vårdarna skola vara inne i vagnarna, och å andra sidan
kravet på att vårdarne skola få det fördelaktigt, så att de icke jämt
och ständigt behöva sitta i lcreatursvagnarna. Förslaget innebär
som sagt, efter min uppfattning ett synnerligen lämpligt avvägande
mellan dessa båda krav, som stå emot varandra, och på det sättet
tycker jag, att frågan vunnit en lämplig lösning i bär föreliggande
förslag.

Det har här också talats om den långsamma transporten av
djur. Nu är händelsen den, att dessa långsamma transporter ibland
kunna åstadkomma att djuren bli för lång tid i avsaknad av mat,
varför i den nya trafikstadgan föreslagits vissa bestämmelser i syfte
att råda bot härför. Dessutom föreslås vissa föreskrifter angående
viss tid, inom vilken tid djuren måste vara utlämnade till vederbörande
mottagare. Man har alltså velat försöka åstadkomma, att djuren
icke, när de komma till mottagningsstationen, skola behöva stå där
och svälta under en lång tid — det har ju påvisats med exempel,
att så skett i vissa fall. Vidare har man även föreslagit vissa bestämmelser
angående så kallade leveransfrist, det vill säga järnvägen åtager
sig garantier, för att djuren komma fram inom viss tid.

Det är, som sagt, en hel del goda förslag i det föreliggande betänkandet
till trafikstadga, vilket gör, att jag för min del tror, att vi
kunna vara överens om, att förslaget är sådant, att det kommer att
leda till bättre förhållanden, såväl för djur som för vårdare, när det
en gång kommer till tillämpning.

Under sådana förhållanden tror jag, att vi med lugn kunna se
saken lösas på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, och jag skall alltså
bo att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Angående
kreatur stransporter
vid
statens järnvägar.

(Forts.)

Nr 26. 40

Onsdagen den 2 april.

§ 12.

o Angående Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kammaålaggande^
for rens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, angående herr Palman*vidtaga
stiernas motion, nr 233, om skrivelse till Kung! Maj:t angående
vissd åtgärder, utredning och förslag i fråga om åläggande för arbetsgivare vid
vissa större arbetsföretag att till gagn för sina arbetare vidtaga i
motionen ifrågasatta anordningar.

I en inom Andra kammaren vackt, till kammarens fjärde tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 233, hade herr Palmstierna
hemställt, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt de inom civildepartementet
den 19 januari 1912 för verkställande av utredning och avgivande
av förslag till åtgärder med avseende å de mindre bemedlade klassernas
bostadsförhållanden tillkallade sakkunniga att taga i motionen
berörda spörsmål under övervägande samt framkomma med
de förslag, vartill en utredning i ärendet kunde föranleda.

Utskottet hemställer, att Andra kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, i vad
mån beträffande vissa arbets- och levnadsförhållanden för lönearbetare
vid särskilda större arbetsföretag åtgärder eller föreskrifter
i uti motionen angivet syfte kunde vara erforderliga och lämpliga,
samt, i den mån Riksdagens medverkan krävdes, för densamma
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade emellertid herr
Lithander hemställt, att ifrågavarande motion ej måtte till någon
Andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lithander: Anledningen till att jag reserverat mig i den
föreliggande frågan är den, att jag icke kan finna annat, än att vi
redan äga medel att tillgodose vad som med avseende på föreliggande
fråga kan vara önskvärt och även medel att avhjälpa de missförhållanden,
som möjligen kunna vara rådande. Jag vill framhålla, att
dessa missförhållanden ha nog mer varit att fästa avseende vid förr
än nu.

Motionären vill få en utredning till stånd, som skulle ange vägar
till att förhindra tillströmning av arbetskraft. Därvid ber jag att
få påvisa, att vi redan i den offentliga arbetsförmedlingen hava ett
organ, som har så nära kännedom, som det är möjligt att få, både
om tillgång och brist på arbetskraft.

Vidare önskar motionären få större trygghet beträffande bostadsförhållandena
för de arbetare, som i motionen angives. Härvidlag
ber jag att få påpeka, att yrkesfarelagen, som vi förra året antogo,
i § 7 medger rätt för Kungl. Maj:t att i det fallet rätta möjligen

Onsdagen den 2 april

41 Nr 26.

förekommande missförhållanden. Om det gäller statens egna arbeten,
har givetvis Kungl. Maj :t tillfälle att föreskriva vad som är nödvändigt,
och i fråga om de statens arbeten, som utföras genom entreprenörer,
gäller sak samma. Även med avseende på enskilda arbetsgivare
har Kungl. Maj:t enligt § 7 rätt att föreskriva behövliga anordningar.

Vidare har motionären önskat att livsmedelsförhållandena skulle
bättre ordnas än hittills. Jag vill dock hemställa, om det kan vara
lämpligt att i det fallet lagstifta. Det ligger väl i sakens natur
och är tydligt och klart, att om över huvud taget arbete skall kunna
äga rum ute i obygderna, så måste det sörjas för, att livsmedel stå
till buds, vare sig detta överlåtes åt konkurrensen i den enskilda handeln,
eller arbetsgivaren får på något sätt sörja i det hänseendet.

Vad som i 4 punkten av motionen yrkas på skulle bli föremål
för utredning, är i vad mån kulturella åtgärder skulle kunna vidtagas
till arbetarnes bästa. Beträffande statens arbeten framhålles
emellertid i utskottets betänkande, att såväl järnvägsstyrelsens som
vattenfallsstyrelsens anordningar härvidlag synas vara synnerligen
bra, så att i det avseendet synes mig icke någon ytterligare utredning
vara av nöden. Beträffande enskilda arbetsgivare kan det väl ändå
icke vara skäl att på lagstiftningens väg föreskri'' a vad som bor göras,
utan det torde även bli föremål för de strävanden, som i den riktningen
ingalunda saknas. Några vägande skäl för att av den anledningen
skriva till Kungl.Maj:t har jag för min del icke kunnat finna.

Ja, det är även en annan sak som i utskottets betänkande framhålles,
nämligen att arbetarnes egna kooperativa strävanden torde
böra understödjas av arbetsledningen. Med den uppfattning, jag
har, rörande den kooperativa rörelsen, har jag icke heller i det avseendet
kunnat förena mig med utskottet.

Jag ber, herr talman, att på dessa grunder få yrka bifall till
reservationen.

Herr Bäckström: Tidigare har för utskottet gång efter annan

och senast i fjol förelagts frågor, nära besläktade med dem, som
motionären här förelagt Riksdagen. Rörande arbets- och levnadsförhållanden
vid vissa skogs- och flottningsarbeten pågår ju på
grund av fjolårets beslut utredning, och detta är ju en fråga, som
mycket nära berör de här i motionen åsyftade arbetena, nämligen
arbetsföretag i obygder och glest befolkade trakter. Utom de
exempel motionären framdragit, har utskottet tänkt sig att de i
motionen ifrågasatta åtgärderna skulle gälla också kanalbyggnader
och mera omfattande utdikningsföretag, väganläggningar och därmed
jämförliga arbeten.

Nu har ju den föregående ärade talaren som reservant sökt visa,
att en utredning av den art, motionären önskar, knappast är behövlig.
Men den, som är bosatt och haft sin verkningskrets i sådana
trakter, där dylika arbeten förekomma, han vet, att missförhållan -

Angående
åläggande för
arbetsgivare
att vidtaga
vissa åtgärder.
(Forts.)

Nr 26. 42

Onsdagen den 2 april.

Angående
åläggande jör
arbetsgivare
att vidtaga
vissa åtgärder.
(Forts.)

den verkligen förefinnas och hava förekommit. Det är icke, som
borr Lithander framhöll, att de äro mindre vanliga. Arbetsförhållandena
vid sädana förelag, som motionären omnämner, äro mycket
lika med de förhållanden, som skogs- och flottningsarbetarne få
dragas med, och i många fall skulle ur praktiska livet kunna framdragas
exempel, som visa, att eu utredning här verkligen är behövlig.
Då herr Lithander anser den onödig, kan man, då man känner
hans värma intresse för det praktiska livets mångskiftande problem,
icke tänka annat, än att detta måste bero på, att herr Lithander icke
känner till förhållandena på hithörande områden. Tv det är verkligen
faror och svårigheter, som vår arbetarstam får dragas med i
vissa fall, vilka det måste finnas bot för, och därför måste en utredning
komma till stånd.

Beträffande en utredning rörande tillströmningen av arbetskraft
till arbetsplatser är jag nog delvis ense med reservanten. Ty
den offentliga arbetsförmedling, som staten skapat, bör ock fungera,
när det gäller statens arbeten, vilket också vanligen är fallet. Den
arbetsförmedlingskonferens, som sammanträdde inom kommerskollegium
i december 1912, framhöll »att vederbörande, som hava
att antaga nya arbetskrafter för statens räkning, måtte, när särskild
form för anställningen icke är fastställd, i första hand hänvända
sig till närmaste kontor av Sveriges offentliga arbetsförmedling.»
Faktum är emellertid, att på många arbetsfält, redan innan arbetet
kunnat sättas i gång, sker tillströmning av så mycken arbetskraft,
att arbetarne själva, som komma dit, bli lidande. För ortens befolkning
kunna också avsevärda svårigheter uppstå därigenom, och jag
tror också, att arbetsledningen blir lidande, såvida icke, som jag hört
stundom förekommer, arbetsledningen vill hava ett överskott av
arbetskraft för att, som man sagt mig, kunna nedpressa arbetslönerna.
Därför är det också, såsom i utskottet framhållits, klokt,
om arbetsledningen i tid söker ordna detta under medverkan av
den offentliga arbetsförmedlingen och, såsom socialstyrelsens chef
doktor Elmqvist föreslagit, rent av en filial av närmaste arbetsförmedlingskontor
förlägges till platsen. Pa det sättet kan arbetsförmedlingen
för ett företag omfatta nästan hela landet. Gäller detta
för staten, så borde det i samma mån vara gällande även för den
enskilde arbetsgifvaren. Så mycket bör man åtminstone kunna
vänta av denne, att han i god tid meddelar, när arbetsstyrkan är
fulltalig. I motsats till reservanten anser utskottet, att en utredning
för ordnande av hithörande förhållanden skulle vara till svnnerligt
gagn för arbetarne.

Vacl bostadsförhållandena beträffar, har utskottet inhämtat,
att, som reservanten mycket riktigt erinrar om, vid vissa statens
arbeten, t. ex. anläggningarna vid Porjus och vissa järnvägsarbeten i
övrigt, sörjts för barackers uppförande til! arbetarnes bästa. Ja,
just detta uppslag som vunnit så varmt gillande från arbetarhåll,
efter vad jag hört, just ett sådant uppslag bör vinna efterföljd och

Onsdagen den 2 april.

43

Nr 26.

detta i vidsträcktaste mån, genom att en utredning lägges till grund
för bestämmelser, som höra reglera hithörande spörsmål. Till efterföljd
för den enskilde arbetsgivaren kan, som reservanten nämnt,
tillämpas yrkesfarelagen. Det är sant, tv att också bostadsförhållandena
däri inbegripes, finner man därav, att yrkesfarekommittén
i mom. g., som icke kommit in i lagen, intagit följande bestämmelse:
»arbetare, som under längre tid sysselsättas med arbete på så stort
avstånd från ställe, där bostad kan erhållas, att han icke skäligen
kan begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, bör å eller i närheten
av arbetsstället äga tillgång till lämplig plats för nattvila.»
Men •—• och här kommer ett viktigt men —• då nu samtliga närmare
bestämmelser av ifrågavarande art blivit borttagna ur förslaget,emedan
det ansågs att de i stället borde erhålla plats i av Kungl. Maj:t
utfärdade föreskrifter, har utskottet i motsats till reservanten ansett,
att av motionären föreslagna åtgärder äro så mycket mera
nödvändiga, tv först efter vederbörlig utredning om vad som bör
åtgöras torde Kungl. Maj:t kunna förväntas komma att utfärda
dylika föreskrifter. Sakläget är verkligen sådant, att åtgärder äro
behövliga, enligt utskottets mening.

Vad beträffar frågan om att bereda arbetarna goda förströelser
och tillfälle till andlig odling, såsom genom anordnande av samlingslokaler,
beredande av tillgång till tidningar och litteratur samt
föreläsningar och dylikt, så torde i den vägen icke så mycket kunna
begäras. Staten har efter vad jag hört, föregått med gott exempel,
såväl vid Porjus som på andra ställen, men utskottet har ansett sig
höra tillstyrka vad motionären begärt, enär det givetvis är till välsignelse
att på arbetsplatser, som ligga avlägset, något göres för att
arbetarne på sina vilostunder beredas förströelse. Mycket kan icke
åtgöras, men utskottet är, om herr Lithander frånräknas, enigt om
att något bör göras i utrednings väg. Herr Lithander är icke likgiltig
för de kulturella frågorna, det vet jag från utskottet, utan tvärtom,
han är den icke minst ivrige förespråkaren för dessa, men han har uttalat,
att kulturella saker, som kunna på frivillighetens väg åstadkommas,
äro de verksammaste. Ja, jag håller med honom därom,
men därför att jag känner till ödebygdsförhållandena, vet jag, att
det är faktiskt omöjligt att få något till stånd i den vägen utan hjälp
från arbetsgivarehåll.

Där staten själv är arbetsgivare, tror jag, att staten i fortsättningen
såsom under de sista åren skall sörja för de i motionen omnämnda
önskemålen. När staten åter lämnar ut arbete på entreprenad,
torde staten böra låta i entreprenadkontrakten inflyta bestämmelse
om hithörande saker. Även när lån eller statsbidrag beviljas,
bör, när kontrakt eller lånehandling undertecknas, staten
tillse, att däri inflyta bestämmelser om hithörande förhållanden.

Motionären föreslår, att de förtroendemän, som inom civildepartementet
tillkallats för att utreda frågan angående de mindre bemedlade
klassernas bostadsförhållanden, skulle få i uppdrag att utreda

Angående
åläggande för
arbetsgivare
att vidtaga
vissa åtgärder.
(Forts.,:,

Nr 2t>. 44

Onsdagen den 2 april.

Angående
åläggande för
arbetsgivare
att vidtaga
\~issa
(Forts.)

Angående
främjande av
föreningar för
levnadskostnadernas
nedbringande.

även hithörande frågor, och reservanten står delvis på motionärens
ståndpunkt. Med hänsyn till att motionen är mycket mer omfattande
har utskottet ansett det lämpligast att ifrågavarande utredning
uppdrages åt socialstyrelsen, som redan utför dels utredningen
rörande skogsarbetarnas arbets- och levnadsförhållanden, dels den
av bostadskommittén föranstaltade utredningen rörande de faktiska
bostadsförhållandena i landet, och som dessutom i sin allmänna instruktion
erhållit i uppdrag att handlägga icke allenast frågor om
arbetsförmedling och arbetarskydd utan även andra frågor av väsentligen
social innebörd, dit bland annat räknats bostadsväsendet, levnadskostnader,
föreningsväsen och nykterhetsverksamhet, allt saker
som motionären tänkt på och genom motionen önskat ordnade
till det bästa. Därför anser jag också att socialstyrelsen är rätt
forum.

På grund av vad jag nu yttrat och med hänsyn till utskottets
uttalande ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Sedan herr vice talmannen,
som under herr Bäckströms anförande övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, givit propositioner å de därunder framkomna
yrkandena, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen;
och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen, detta beslut
genom utdrag av protokollet delgivas Första kammaren.

§ 13.

Vidare föredrogs Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, angående herr Sjöbloms m. fl. motion, nr 219, om
skrivelse till Kung! Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om åtgärder till främjande i vissa avseenden av föreningar med
syfte att nedbringa levnadskostnaderna.

Därvid yttrade

Herr Lithander: Herr talman! Anledningen till att jag
vid detta utskottsbetänkande antecknat en reservation är utskottets
motivering. Där förordas nämligen i viss mån den kooperativa verksamheten.
Då jag har en avvikande uppfattning rörande den nytta,
som den kan medföra, har jag härvidlag icke kunnat underteckna
betänkandet. Jag har den meningen, att den enskilda handelsverksamheten
är bättre ägnad att tillgodose allmänhetens krav, och jag
kan icke vara med om. att begära statsavlönade konsulenter, för att
främja kooperativ verksamhet, som i viss man är skattefri, då däremot
den enskilda är beskattad. Jag har med detta uttalande till protokollet
icke något annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 2 april.

45 Nr 26.

Herr Bäckström: Herr talman! Då herr Lithander icke Angående
gjorde något annat yrkande än bifall till utskottets hemställan, främjande av
kunde något vidare yttrande vara överflödigt, men då den ärade ta - ^3^
laren tycks särskilt vända sig mot vad utskottet nämner om statsav- nadernas°nedlönade
konsulenter, ber jag att få säga, att utskottet icke så sär- bringande.
skilt tryckt just på den saken, utan utskottet har mera fäst sig vid att (Forts.)
herr H. Bäckström i en motion i Första kammaren vid innevarande
års riksdag hemställt, att Riksdagen till anställande av fyra statskonsulenter
i kooperation på extra stat för år 1914 ville anvisa ett
anslag av 26,000 kronor, och att statsutskottet beträffande denna
motion avgivit ett mycket välvilligt yttrande. Statsutskottet säger
sig nämligen uppskatta vad motionären föreslagit men förmenar,
att initiativet bör utgå från den utav nästlidna års riksdag beslutade
socialstyrelsen, vilket ämbetsverk det tillkommer att i enlighet med
utfärdad instruktion handlägga ärenden av social natur, varför utskottet
nu ej ansett sig kunna tillstyrka Riksdagen att bifalla motionärens
framställning. Utskottet hemställde alltså, att motionen
icke måtte av Riksdagen bifallas, och båda kamrarne hava fattat
beslut i enlighet härmed. Men sedan upplysning erhållits från socialstyrelsen
om dess ställning till saken och dessutom till utskottet kommit
meddelande om att hithörande spörsmål äro under utredning och
handläggning, så ansåg sig utskottet med rätta i känslan av att
här förelåg ett gott uppslag böra välvilligt upptaga samma sak.

Jag ber, herr talman, att med särskilt understrykande av vad som
därutinnan finnes nämnt i utskottets motivering få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts härpå föredragna
utlåtande, nr 7, angående herr Karlssons i Fjäl motion, nr 240,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i
fråga om understödjande från statens sida av kooperation bland
mindre jordbrukare, blev av kammaren godkänt.

§ 15.

Vidare förelåg till avgörande Andra kammarens fjärde till- Angående
fälliga utskotts utlåtande, nr 8, med anledning av Första kamma- dispositionen
rens beslut rörande väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t öv% den tlU
med anhållan, att den till städerna under villkor av oförytterlig- ^e/viUkor
het donerade jord ej må avhändas städerna utan Riksdagens sam- av oföryttertycke
m. m. nyhet done Med

anledning av en inom Andra kammaren av herr Lind- rade l0r<''"
hagen väckt, till kammarens fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 153, hade kammaren för sin del besluta, att Riksda -

Sr 26. 46

Onsdagen den 2 april.

Angående gen skulle hos Kung!. Maj :t anhålla, att dispositionen över den
dispositionen £jjj gtäderna under villkor av oförytterlighet donerade jorden måtte,
ItädeJna un- såvitt på staten ankomme, närmare ordnas genom nya föreskrifter,
der villkor utfärdade under medverkan även av Riksdagen.
av oförylter- Sedan detta beslut delgivits Första kammaren, hade sistnämnda
nyhet done- |,-ammarc, på hemställan av sitt första tillfälliga utskott, på det
rade jord. gätt biträtt Andra kammarens beslut, att Första kammaren för
(Förta.) gin de] besbltit, att Riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
ej beträffande städernas disposition av den till dem under
villkor av oförytterlighet donerade jord sådana villkor och förbehåll
borde uppställas, att denna jords ändamål att bereda städerna
varaktig nytta upprätthölles.

Härefter hade ärendet återlämnats till Andra kammaren, som
ånyo hänvisat detsamma till sitt fjärde tillfälliga utskott.

Uti förevarande utlåtande hemställde nu utskottet, att Andra
kammaren icke måtte biträda Första kammarens i ärendet fattade
beslut.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Andersson i Hägelåkra,
Lithunder och Rosenquist, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att Andra kammaren måtte bifalla, vad Första kammaren
i ärendet beslutat.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Lithander yttrade: Herr talman! När denna fråga
sist var före i kammaren var här en lång diskussion om densamma.
Jag tillät mig då att erinra om, att det vore mycket litet sannolikhet
för, att Första kammaren skulle gå med på det förslag, som ett
bifall till motionen skulle innebära, och det har visat sig att så också
blivit förhållandet. Om man alltså vill få fram till Kungl. Maj:t
ett direktiv för vilka föreskrifter som i detta avseende böra iakttagas
vid behandling av frågor rörande städernas donations jordar, så synes
mig att Andra kammaren bör biträda Första kammarens beslut härvidlag.
Att denna fråga icke fått samma utgång i Första kammaren
som i Andra kammaren beror på att Första kammaren anser, att den
icke gentemot regeringsformens 77 § kunnat bifalla ett dylikt förslag,
tv grundlagarna måste tolkas efter ordalydelsen, och i denna
paragraf "finnes ingenting som kan berättiga till att dit hänföra sådan
jord varom här är fråga eller städernas donationsjordar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Härpå anförde:

Herr Bäckström: Herr talman! Endast några ord. Det

väsentliga som skiljer Första kammarens och Andra kammarens

Onsdagen den 2 april.

47 Nr 26.

ståndpunkt i frågan, är det som omnämnes i utskottets yttrande Angående
här, att Första kammaren icke ansett Riksdagens medverkan erfor- dispositionen
derlig, när det gäller bestämmelser rörande dispositionen av till Ederna
städerna under villkor av oförytterlighet donerad kronojord. Andra der villkor
kammaren har förut tydligt givit sin ståndpunkt tillkänna i saken av ojvrytteroch
därför anser jag icke, att något särskilt nu behöver framhållas. li9het doneHerr
Lithander tycks befara, att kammaren nu genom att vid- ra(k iord
hålla sin förra ståndpunkt skulle medverka till att intet åtgöres i (Forts0
saken med anledning av motionen. Jag har en motsatt mening.

Regeringen har redan, såvitt jag har mig bekant, avlämnat proposition
till Riksdagen angående Salajordarne. Det är den väg, som
jag hoppas i framtiden kommer att följas. Med hänsyn till kammarens
redan förut fattade beslut och nu påpekade förhållanden ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Det är beklagligt, att denna fråga nu för
andra gången faller på meningsskiljaktighet mellan kamrarne. Jag
skall icke inlåta mig att närmare ingå på bemötande av den förste
talarens yttrande, då jag redan förut i denna kammare framhållit,
att det enligt min uppfattning är ett oriktigt åskådningssätt, som
ligger bakom hans uppfattning. Då denna sak någon gång måste
få sin lösning, vill jag här uttala den förhoppningen, att den nuvarande
regeringen måtte självmant upptaga denna sak och, om den
vill vara en parlamentarisk regering, då taga övervägande hänsyn
till vad Andra kammaren uttalat. Jag hoppas detta så mycket
mera som den nuvarande statsministern framhållit, att det bör vara
en parlamentarisk regerings skyldighet att, när Andra kammaren
fattat ett mera vittgående beslut, av egen drift se till, att denna
kammares beslut blir bragt till verkställighet.

Under uttalande av denna förhoppning ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till Andra kammarens utskotts hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr vice talmannen
propositioner på de yrkanden, som därunder förekommit;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 16.

Slutligen upptogs till behandling lagutskottets utlåtande, nr Angående
18, i anledning av väckta motioner om dels ändring av 24 kap. inskränkning
3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t angående ut- aJ0^e^a^U
redning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka häTT annans
skogsbär å annans mark. mark.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom Första kammaren,
nr 54, av herr Johan Nilsson och den andra inom Andra
kammaren, nr 143, av herr Ekerot, hade hemställts, att Riksdagen
ville besluta, att i strafflagens 24 kap. 3 § ordet skogsbär måtte
inflyta, så att paragrafen finge följande förändrade lydelse:

Jfr 26. 4S

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

»Fäller, syra- eller bläcker man olovligen träd å annans skog
eller mark i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan
tillägna, eller tager olovligen där växande gräs, skogsbär, torv
eller» etc.»

Vidare hade i två jämväl till avfattning och yrkande överensstämmande
motioner, nr 55 i Första kammaren, av herrar Dust.
Eliasson och Ljunggren, samt, nr 144 i Andra kammaren, av herr
Boston m. fl. föreslagits, att Riksdagen ville besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en snar och grundlig utredning i fråga
om inskränkning i rätten att plocka skogsbär å annans mark samt
framläggande för Riksdagen av de förslag, som av utredningen
kunde föranledas.

Utskottet hemställde,

l:o) att den i herrar Nilssons och Ekerots i ämnet väckta
motioner förslagna ändringen av 24 kap. 3 § strafflagen icke måtte
av Riksdagen bifallas; samt

2:o) att Riksdagen, i anledning av förenämnda samt av herrar
Eliassons m. fl. och Bossons m. fl. motioner, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa
utredning, huruvida oeh i vilken omfattning ägare och innehavare
av jord kunde beredas skydd mot tillägnande av på deras
mark växande vilda bär, samt därefter för Riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.

Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer:

av herr Dahl mot vissa delar av motiveringen;

av herr Lindhagen, som föreslagit, att Riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte i samband med behandlingen av lagberedningens
förslag i ämnet eller därförinnan taga under övervägande,
huruvida och i vilken omfattning särskilt smärre jordbrukare
kunde i de trakter, företrädesvis inom södra delarna av riket,
där sådant av nya förhållanden funnes erforderligt, tillförsäkras
företrädesrätt till de å deras mark växande vilda skogsbär,
synnerligast lingon, gentemot främmande bärplockare, som med
mindre rätt kunde anses befogade att tillägna sig desamma; samt

a v herr Persson i Norrköping, som inom utskottet yrkat avslag
å samtliga i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

49 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

Härefter föredrogs punkten 2; och yttrade därvid:

Herr Persson i Norrköping: Som herrarna behagade finna har
jag reserverat mig mot utskottets utlåtande, och i min reservation
har jag yrkat avslag på motionärernas framställning och givetvis
därmed även avslag på det skrivelseförslag, som utskottet framlägger.
Jag skall med anledning av denna min ståndpunkt tillåta mig
att vid frågans behandling här yttra några ord.

Lagutskottet säger, att det med anledning av föregående motion,
det vill säga den, som vi just nyss avslogo, vill föreslå en skrivelse,
och jag nödgas därför att med några ord först beröra ifrågavarande
motion, vilken tillsammans med en annan föranlett lagutskottet
att framkomma med sitt förslag. I nämnda motion, som är
väckt av herr Ekerot och i vilken tio av denna kammares ledamöter
instämt, heter det bland annat på ett ställe, såsom svar på frågan
vem som äger skogsbären: »Den, som utan biavsikter vill i enlighet
med sin innersta övertygelse svara härpå, kan icke giva mer än ett
svar, och det är, att den, som äger eller med brukanderätt innehar
jorden, äger bären.» Motionären tillåter sig allra först att fastslå
detta såsom en oomstridd utgångspunkt. Emellertid lär denna
utgångspunkt icke vara så alldeles oomstridd, den är tvärtom till
och med bestridd, och jag tillåter mig i detta avseende att citera ett
uttryck av lagberedningen, vars ledamöter icke lära vara särskilt behärskade
av några biavsikter utan torde vara mera fria från sådana
än vad motionären är. Lagberedningen yttrar:

»Den rättsliga makt jordäganderätten innebär sträcker sig icke
till ett ovillkorligt, endast av ägarens vilja begränsat herradöme
över dess föremål. Given som den är av rättsordningen, är denna
makt underkastad den begränsning rättsordningen kräver. En sådan
begränsning i friheten att disponera över landets jord kräves
av hänsyn till allmänt väl; de särskilda fastigheterna bilda tillsammans
det land, där folket skall leva sitt liv, och det kan icke lämnas
i den enskilde jordägarens skön att så förfara med sin jord att det hela

äventyras.---Rättslig begränsning av jordäganderätten kan

även grundas i hänsyn till enskild rätt.»

Detta yttrande, som synes vara grundläggande för lagberedningens
åskådning i hithörande ting, synes mig tydligt visa, att
den av motionärerna såsom oomstridd fastslagna utgångspunkten
är synnerligen omtvistad och synnerligen bestridd. I konsekvens
med motionärernas framställning och åskådningssätt torde man
med lika fullt fog kunna säga, att den, som äger jorden, det vill säga
markens yta, även äger luften däröver och jorden huru djupt som
helst därunder. Lagberedningen behandlar även detta spörsmål
och kommer till den uppfattningen, att så ingalunda är förhållandet.

Motionärerna utbreda sig vidare i sin motion rätt utförligt över
den stora skada, som det nuvarande tillståndet i vad gäller bärplockningen
medför, och de tillåta sig karaktärisera de fattigas bärplockAndra
kammarens protokoll 1913. Nr 26. 4

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 50

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Onsdagen den 2 april.

ning såsom ett röveri och jordägarnas bärplockning liknas vid ett
ängsligt undanskaffande av ägodelarna, när rövare eller en övermäktig
fiende äro i antågande. Motionären tillåter sig att med detta
som utgångspunkt intränga på samhällsproblemet i allmänhet och
förklara:

»Om vi utgå ifrån, att underhållet av de fattiga åligger samhället
och att det system, som förr varit rådande, att den fattige
skulle skaffa sig uppehälle genom att bettlande gå från dörr till dörr,
nu tillhör en svunnen tid, så vågar jag påstå, att samma behjärtansvärda
synpunkt kan läggas på bärfrågan. Skola dessa fattiga hänvisas
till att så gott sig göra låter genom att bortplocka bären från
deras rätta ägare skaffa sig livsuppehälle, så begår man en orättvisa
mot både den fattige och ägaren av bärmarken. Det är varje människas
plikt att sig redligen försörja, men det är samhällets oavvisliga
plikt att taga hand om dem, som av en eller annan anledning
sakna förmåga härtill. Vill man göra den uppfattningen gällande,,
att de böra begiva sig till skogsbygden för att plocka bär, vilket icke
så sällan förekommer, så ålägger man skogsbygdens befolkning en
fattigvårdstunga, som ej hör hemma därstädes.»

Jag har velat erinra kammaren om dessa motionärernas uttryckssätt,
som synas mig karaktäriserande för deras åskådning,
och jag undrar, huruvida det finnes resonans i kammaren för en sä
krasst uttryckt åskådning. Men motionärerna låtsa sig även välvilligt
stämda mot de fattiga bärplockarna, ity att de ställa i utsiktbärmarkernas
utarrenderande, varigenom de fattiga skulle kunna
få plocka bär på den utarrenderade marken, mot att därför giva
markägaren viss arrendeavgift. Det heter i motionen: »Skulle

någon avsevärd mängd skogsbär förekomma å en dylik större egendom,
kan man vara övertygad om, att ägaren skall, för att bereda
sig den inkomst, som kan erhållas, arrendera ut bärskorden till någon
eller några personer, som trots arrendet kunna skaffa sig fullt sa goda
inkomster därav.» Det är här, mina herrar, som skön klammer.
Man skjuter framför sig i motionen småbrukarna som buttert men
i o-rund och botten är det de större jordägarnas inkomst man vill torkovra.
Småbrukarna vill man nu i politiken använda snart sagt
till allting, men motionärernas innersta mening i denna fråga synes
vara att de stora jordegendomarna må kunna få möjlighet att arrendera’ut
bärmarken och därigenom bereda sig fördelar, pa^ samma
gång som man anser att de fattiga, som eljest skulle komma pa fattigvårdens
konto, kunna bereda sig en nödig bärgning aven om de
skola betala dryga avgifter för rätten att plocka bär.

Jag skall emellertid nu lämna denna motion, som utmynnar i
förslag om straffbestämmelser för plockande av bär på annans mark,
straff, som skulle sträcka sig upp till 1,000 kronors böter, under svarare
omständigheter ända upp till 6 månaders fängelse. Jag lämnar
detta kapitel för att härpå i korthet omnämna, att den andra motionen
i ärendet synes gå något försiktigare fram. I denna synes man ha

51 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

kant, att det går icke gärna för sig att gå så bryskt fram som de föregående
motionärerna gjort, utan att man måste taga frågan mera
försiktigt. Dessa motionärer så att säga lirka sig fram och tro sig
därigenom komma till samma resultat i alla fall.

Förevarande fråga är ju icke ny för denna kammare. Den har
behandlats vid föregående riksdagar, då liknande motioner varit
framställda. Nytt är däremot, att Riksdagens lagutskott ansett sig
böra gå tillmötes motionärernas framställning. Jag skall tillåta mig
att citera vad Riksdagens lagutskott yttrade om bärplockningen
1899. Det uttalade sig då på följande sätt:

»För den fattigare befolkningen däremot kan dylik bärplockning
utgöra en avsevärd inkomstkälla. Att nu, i och med införande
av straffbestämmelser, stadga ett allmänt förbud mot att plocka
vilda bär å annans mark skulle därför känbart drabba den fattiga
befolkningen, som därigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en
välbehövlig inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare
jordägareintresse genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk
synpunkt skulle därjämte det ifrågasatta förbudet kunna
medföra en beaktansvärd förlust, i ty att de vilda bären skulle därefter
å de flesta ställen antingen alldeles icke eller åtminstone i väsentligt
mindre utsträckning, än nu sker, tillvaratagas.»

Samma synpunkter underströkos av lagutskottet 1908 och utgjorde
orsaken till, att utskottet då även avstyrkte ifrågavarande
motioner, vilka även vid båda tillfällena blivit av Riksdagens båda
kamrar avslagna.

Jag kan i förbigående nämna, att sedan dessa motioner sålunda
behandlats i Riksdagen, frågan varit föremål för en grundlig utredning
af lagberedningen, vilken återfinnes i dess utlåtande rörande ny
jordabalk. I detta utlåtande har lagberedningen bland annat yttrat
vad jag i början av mitt anförande citerat. Lagberedningen har
för sitt vidkommande efter undersökning kommit till det resultatet,
att någon omkastning i det förutvarande åskådningssättet, att de
vilda bären borde fritt få plockas av en var, icke kan sägas ha försiggått.
Däremot kan det sägas, att i vissa fall jordägarne ansett,
att de borde skyddas för obehörig bärplockning å sin mark, och i
detta hänseende har lagberedningen ansett sig böra föreslå följande:

»Vilt växande bär och svamp äge en var taga å annans mark,
dar det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats eller i trädgård,
ej heller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett
avstånd därifrån av 300 meter. »

Lagberedningen har sålunda fastslagit för det första, att beträffande
vilt växande bär och svamp bör var och en äga rätt att tillvarataga
sådana, och för det andra, att jordägarna höra skyddas för obehörig
närgångenhet genom att ett område av 300 meter från gården
borde kunna fridlysas; härigenom skulle skyddas åtminstone delvis
de så mycket omtalade småbrukarna, ity att med en gräns från gården
av 300 meter upptages en ägovidd av 27 har. Det är självfallet,

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 52

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

att man kan något utvidga eller inskränka denna gräns. Det kan
givetvis ej fastställas såsom varande absolut nödvändigt, att det
skall vara 300 meter och ej vare sig mindre eller måhända även
större område.

Emellertid har inom lagutskottet eu svängning i uppfattningen
inträtt, i ty att lagutskottet anser sig böra utgå från en annan
ståndpunkt än det förut intagit, den nämligen att åtgärder böra vidtagas''först
och främst genom skrivelse till regeringen och därefter genom
utredning i syfte att åstadkomma härplockningsförbud utav
ett eller annat slag. Lagberedningen anser, att bär plockningen skall
vara fri med vissa undantag; lagutskottet anser, att det skall vara
härplockningsförbud med vissa undantag. Däri ligger den viktiga
principiella'' skillnaden. Jag ber få nämna, att för mitt vidkommande
jag icke kan annat än finna denna omkastning vara ett synnerligen
typiskt drag för det så kallade politiska genombrottet här
i riket.

Denna ändrade lagutskottsuppfattning synes även till viss grad
ha gripit min partikamrat inom utskottet herr Lindhagen, vilken
visserligen icke helt och fullt går med på lagutskottets resonemang
och icke heller på den av utskottet föreslagna skrivelsens ordalydelse,
men i stället föreslår, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte i samband med behandlingen av lagberedningens förslag i
ämnet eller därförinnan taga under övervägande, huruvida och i
vilken omfattning särskilt smärre jordbrukare må i de trakter, företrädesvis
inom södra delarna av riket, där sådant av nya förhållanden
finnes erforderligt, tillförsäkras företrädesrätt till de å deras
mark växande vilda skogsbär, synnerligast lingon.

Det kan ju vara frestande nog, och jag anser mig knappast
kunna undgå det, då ju herr Lindhagen och jag tillhöra samma parti
men hava kommit till helt olika resultat i denna fråga, att något litet
beröra de synpunkter, vari vi skilja oss. Herr Lindhagen säger ju
bland annat, att »insikten om nyttan att tillgodogöra sig skogsbären
i de enskilda hushållen inom landet gjort betydande framsteg på
de senare tiderna», och att därigenom »uppstår lätt en mördande
konkurrens om bären, och därmed följer också lätt en rovplockning,
som varken avvaktar bärens tillbörliga mognad eller tar hänsyn till
omtanke om återväxten.»

Vad nu beträffar rovplockning, som yttrar sig i att bären tagas,
innan de äro fullmogna, förefaller det mig, som om det skulle finnas
möjlighet att, därest man anser, att något häremot behöver göras,
vidtaga andra lagstiftningsåtgärder än att gå emot ett generellt
härplockningsförbud. Vi hava ju lagstiftningsåtgärder exempelvis
om vilt; det får ju icke skjutas annat än vissa tider om året. Svårigheter,
kanhända av större grad, finnas givetvis att förbjuda bärplockning
i otid; men dessa svårigheter synas mig dock icke vara
av oövervinnelig natur.

Vidare har man ansett, att det idkas stor rovplockning genom

53 Nr 26.

.Onsdagen den 2 april.

bärplockningsmaskiner. Det föreligger vid denna Riksdag en motion,
som är remitterad till annat utskott, nämligen jordbruksutskottet,
vilken motion måhända kommer att föranleda utredning om i vilken
mån bärplockningsmaskiners användande är skadligt eller icke.
Dessutom har lantbruksstyrelsen sin uppmärksamhet fästad på
ärendet och lär redan ha vidtagit åtgärder för att under en 5-årsperiod
experimentera med bärplockningsmaskiner på ett stycke och
plockning för hand pa ett annat intill och sedan därutav se, om
bärplockningsmaskinerna verka skadligt eller icke. Vi kunna sålunda
enligt mitt förmenande ifrån detta ärende, sådant det bär
föreligger, utan någon som helst risk avskilja frågan om bärplockningsmaskinerna.

Herr Lindhagen och jag skilja oss ju även i några andra punkter.
Herr Lindhagen påminner bland annat om att dä råder anarki på
bärplockningsomradet. Bären aro nu ingens egendom, menar han,
och icke så kallad allmän egendom. Och därför att bären äro ingens
egendom, sålunda möjliga att plocka för envar, skulle en särskild
reglerande lagstiftning behöva att införas. Det synes mig
emellertid vara alldeles oriktigt ifrån den ståndpunkt, som jag intager,
och jag kan gärna säga från min partistånd punkt, att" om
man vill åstadkomma reglerande åtgärder i detta hänseende, rikta
in dessa åtgärder på att förvandla denna ingens egendom till enskild
privat egendom. Jag anser, att skall man åstadkomma lagligreglering
på detta område, så skall man istället förvandla denna ingens
egendom till allmän egendom. I vilken män för övrigt ingens
egendom, som envar äger rätt att tillvarataga, skiljer sig från allmån
egendom, snäll jag vid detta tillfälle icke närmare inlåta mig
Pä Därom kunna givetvis framställas åtskilliga teoretiska spekulationer,
som val knappast behöva av mig här framföras.

Herr Lindhagen säger vidare i sin reservation: »Ingenting är
vanligare än att förmögna jordägare och andra i orten bosatta bemedlade
personer med familjer skynda sig att plocka bort lingonen
På annans mark till förfång för ägaren, han må vara välbärgad eller
icke, eller för en större jordägares fattiga underhavande», och det
framhålles därjämte, att sommargäster under sommarmånaderna
ge sig ut och plocka bär, och herr Lindhagen erkänner, att han själv
varit med om dylika strövtåg. Ja, i vilken mån sådana strövtågkomma
att inverka så förfärligt farligt på bären, skall jag icke alls
inlåta mig på. ^ Det är ej alltid sagt, att arbetsintensitet på ett särskilt
område åtföljes av arbetsintensitet på alla övriga områden;
och även om man är en flink karl för övrigt, så är det icke sagt, att
ryggen står ut så länge med att plocka bär, Sommargästernas härjningar
lära väl icke vålla så synnerligen stor skada. Det förefaller
mig, att sommargästernas strövtåg in på de fattiges marker skulle
kunna förhindras genom åtgärder av moraliskt slag och icke behöva
nödvändiggöra strafflagsbestämmelser. Ty om man exempelvis vid
ett sommarställe, där överklassen från städerna bor, framhåller för

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 54

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Onsdagen den 2 april.

dem det orättfärdiga i ett sådant handlingssätt och säger: »ni bättre
bemedlade överklassare böra icke taga de fattiga jordbrukarnes bär »,
så lär väl denna moraliska påstötning kunna hava en nog så kraftig
verkan, och jag för mitt vidkommande vill icke tro dessa människor
om annat än att de taga hänsyn till vad rätt och rimligt är, och att
de genom moralisk upplysning skulle förmås att avhålla sig från de
fattiges bärmarker.

Vad beträffar påståendet, att ingenting är vanligare än att förmögna
jordägare och andra i orten bosatta bemedlade personer plocka
bär på de fattiges marker, tillåter jag mig säga, att det finnes något,
som är vida mer vanligt, och det är, att de fattigaste, de egendomslösa,
plocka bären. Detta är långt mera vanligt, än att de förmögnare
göra det, och det är med hänsyn därtill som jag icke kunnat
vara med om den tankegång, som framgår ur det av mig citerade
resonemanget. Hr Lindhagen anser, att exempelvis industribefolkningen
i städerna och inom stadsliknande samhällen bör vända sina
strävanden efter bättre ekonomiska förhållanden till andra områden
än just bärplockningen, och man anser, att invånarna i städer
och stadsliknande samhällen böra räknas till sådana främmande
personer, som med fog kunna avvisas från de fattiges bärmarker.
Jag bor i ett stadssamhälle, och jag skulle för min del anse, att det
vore alldeles orimligt hårt och orättfärdigt, om man skulle förbjuda
en fattig textilarbetareänka med ett antal barn att om söndagarna,
då hon är ledig från sitt arbete, ge sig ut i skogsmarken och plocka
några liter lingon för att upphjälpa sitt i övrigt mycket magra kosthåll,
och om hon på grund härav skulle kunna bötfällas och straffas,
varvid straffet kanske icke bleve mindre, därför att förseelsen skulle
kunna räknas som sabbatsbrott tillika.

Jag har alltså vid närmare inträngande i denna fråga icke kunnat
annat än intaga samma ståndpunkt som lagberedningen har intagit,
då den anser, att bären höra få tillvaratagas av envar; och jag
har ansett, att den väg, som lagberedningen är inne på, är nästan den
enda möjliga under det att utskottet, som det synes, intagit en annan
ståndpunkt. Om man skall söka att stadga förbud, huru skall
det förbudet kunna tillämpas? Lagutskottet säger, att man skall
taga hänsyn till de fattiga i viss mån. Ett förbud kan bli utav två
slag: ettdera ett allmänt riksförbud, varvid vissa län kanhända undantagas,
eller också en generell bestämmelse, att de lokala myndigheterna
eller de lokala myndighetsförsamlingarna äga rätt att fatta
beslut envar inom sitt område. I senare fallet blir det lansförbud
eller häradsförbud eller något i den stilen för bärplockning. Och
vilka skola besluta i den saken? Jo, det skulle givetvis de myndigheter,
som finnas, såsom t. ex. Konungens befallningshavande eller
landstingen eller kommunerna på sina stämmor. Jag tror för mitt
vidkommande, att de fattiga, som komma till stämman med en
eller två röster, som hava en eller två röster vid väljandet av dem,
som skola bestämma i förevarande ärende, nätt opp icke få sina in -

Onsdagen den 2 april. 55

tressen tillgodosedda gent emot dem, som komma fram med sina 30
till 40 röster. Jag skulle anse det synnerligen olyckligt, om man
ginge in på den vägen, att man under nuvarande förhållanden sökte
överlämna åt de lokala myndigheterna eller de lokala myndighetsförsamlingarna
att bestämma, huruvida bärplockningsförbud skall
gälla eller icke.

Det lärer också vara synnerligen svårt att göra en åtskillnad
mellan störa och små egendomar och stadga, att, då egendomen omfattar
så och så stort område, bärplockning icke får ske, men att på
större områden bärplockningen är fri. Det förefaller mig möta
stora svårigheter såväl på ena som andra området att komma fram
på den vägen. Bäst är därför att akta sig för att komma in på densamma.
Jag vill åtminstone icke medverka därtill. Ett bärplockningsförbud,
om det komme att genomföras, komme enligt min tanke
att gå ut över den fattigare befolkningen, lägenhetsinnehavare, den
fattige statarens hustru och barn, den egendomslösa dagakarlen
med familj o. s. v., med ett ord över alla dessa, som allra mest äro i
behov av att fortfarande få åtnjuta alla de rättigheter, som de hittills
haft. Det blir, jag upprepar det, den fattigaste befolkningen,
som hårdast komme att drabbas av förbudet och av det straff, som
givetvis sedan måste följa för ett förfarande, som den allmänna
rättsuppfattningen näppeligen någonsin kommer att stämpla som
brottsligt. Ty jag ber att få erinra därom, att det sedan urminnes
tider här i landet rått den uppfattningen, att en egendomslös, även
om han vore aldrig så fattig och arm, åtminstone skulle ha rätt att
njuta av naturens egna gåvor, och då även av sådana naturens alster
som de vilda bären. Genom förbud häremot, vilket komme att
kränka och stå i strid mot den allmänna uppfattningen och det allmänna
föreställningssättet, komme lagstiftarna sannerligen icke att
bidraga till att detta fattiga folk blir lyckligare, utan tvärtom till
att det blir än mera armt och än mera olyckligt.

På grund av dessa mina skäl, som jag här i korthet och i huvudsak
sökt att framhålla, tillåter jag mig, herr talman, att yrka avslag
såväl å de framställda motionerna, som å lagutskottets betänkande.

I detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Brallting,
W allin, Lindqvist i Stockholm, Palmstierna, Bärg i Katrineholm,
Kropp, Andersson i Piaklösen, Borg, Törnblom, Magnusson i Kalmar,
Kloo, Borggren, Strid, Forssell, Bindley, Sävström, Nordin, Edbom,
Svensson i Skönsberg, Berglund, Hage, Helger, Uddenberg, Jansson
i Falun, Eriksson i Grängesberg Åkerman och Nilsson i Hagaby.

Herr Ekerot: Herr talman! Herr Sven Persson i Norrköping
har naturligtvis klart för sig, att nu är jag krossad, och att efter vad
som nu förekommit saken är avgjord. Men jag står ej ensam i denna
fråga, utan bakom mig, herr Persson, står en stor del av åtminstone

Nr 26.

Angående
inskränkning
i rätten att
■plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 56

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

södra Sveriges jordbrukarekår, och jag skall be att få tala i detta
fall icke å mina egna vägnar utan å dessa jordbrukares.

Herr Sven Persson har slagit sig på lagtolkning, och när han är
medlem av lagutskottet, är det naturligtvis ingenting att anmärka
däremot, men det är rätt egendomligt, att herr Persson, som icke
alltid är så särskilt förtjust i vad lagberedningen haft att säga, i
detta fall, när det gäller jordbrukarna i förhållande till skogsbären,
griper efter lagberedningens uttalande och anser, att där har han
verkligen någonting, som han kan ge lagberedningen erkännande
för. Jag vet icke, om lagberedningen är så klar över frågan, som
herr Persson i Norrköping är. I våra nuvarande lagar finnas, åtminstone
så vitt jag vet, icke fastslaget, att jordägaren icke äger
bären. Det är helt enkelt en sak, som icke direkt i lagen omnämnes,
men det finnes också andra saker, som icke omnämnas i lagen
men som dock anses vara dens egendom, på vilkens område de förekomma.
Det är exempelvis sådana saker som sten och tång. Det
är straffbar handling att taga tång, och dock är denna icke vuxen på
platsen utan har kommit dit kanske femtio mil därifrån, vuxen ute i
havet, och denna om någonting borde väl då vara allmän egendom,
när den icke ens vuxit på landbacken. Det står, som sagt, icke någonstädes
i lagen att skogsbären icke tillhör jordinnehavaren och jag uppmanar
herr Sven Persson att leta upp den paragraf som fråndömer
vederbörande jordägare rätten till de bär, som växa å hans mark.

Den meningen har börjat framkomma, ej minst från lagutskottets
sida, att det är en allmän uppfattning, att skogsbären äro allmän
egendom. Jag känner icke huru förhållandena äro i Norrland
och vilken uppfattning man där hyser; jag känner den knappast heller
norr om den plats, där vi nu befinna oss, men det vill jag framhålla,
att i södra delen av vårt land är det ingalunda den uppfattning,
som herr Sven Persson här gör sig till tolk för, och icke heller
herr Lindhagens uppfattning, nämligen att bären äro ingens egendom;
utan den allmänna uppfattningen där är, att den som äger jorden
äger bären. Det är en sak, som jag ber att få understryka, och jag
tror, att mina kamrater därifrån skola hävda samma uppfattning.

Utskottet har i sitt utlåtande icke gått närmare in på äganderättsfrågan.
Utskottet har kanske i en fråga som denna litet svårt
att göra detta, och jag vill ej klandra utskottet därför. Det är en
sak, som väl får närmare uppklaras likaväl som annat, därest frågan
kommer under utredning. Vad herr Lindhagens uppfattning beträffar,
nämligen att bären äro »ingens egendom», kan jag ej heller gå
med på den, därför att skillnaden mellan »ingens» och »allmän»
egendom ju är en sak, som mera kan ha teoretisk än praktisk betydelse,
och i detta hänseende är det mig en glädje att instämma med
herr Persson.

Man kan nu fråga sig: vad är orsaken till, att bären ej ha kommit
med i lagstiftningen? Ja, orsaken därtill är ingalunda, att man har
förbisett dem, utan torde vara den, att bären i äldre tider icke hava

Onsdagen den 2 april.

57 Nr 26.

haft något egentligt värde, då de förekommit i relativt stora mäng- , Angående
der; men nu är det ändrade tidsförhållanden. Bären ha fått värde, ^måtten l(dt
till och med avlägset boende tävla efter att tillägna sig dem och där- piocka tkogsför
är det också på tiden, att det blir något gjort för att reglera för-tär å annans
hållandena och hävda ägarens rätt. Nu vill man säga, att härvid- marklag
är det en sedvanerätt, att bären äro allmän egendom, som är (Forts.)
likvärdig med den skrivna lagen. Nej, den sedvanerätten förefinnes
icke söderut. Den kom till, först när frågan kom före i riksdagen
för några år sedan och föll. Detta väckte, kan man säga, allmänt
uppseende: »Jaså», sade man, »vi ha rätt till bären, ja då behöva

vi icke fråga jordägaren längre, som vi ha varit vana vid eljes, därest
det varit satt i fråga.» Så förhåller det sig med detta. Det är ingen
sedvanerätt, knappast någon sedvana, utan det är något som kommit
till under senare tiden och som följaktligen icke kan inrangeras
under vare sig det ena eller det andra begreppet.

Nu vill jag framhålla •— jag skall komma över till andra saker
sedan — att det måste kännas hårt, att om man för att kunna livnära
sig, köper sig en egendom i skogsbygden med 50—60 tunnland skogsmark
och en 5—6 tunnland åker — något, som icke är någon ovanlig
proportion i skogsbygden — icke får tillgodogöra sig egendomens hela
avkastning. Skogen är kanske borta, den ha de tagit förut, så att
man icke har något annat att livnära sig på än själva egendomen.

Man har dessa få tunnland jord, som vederbörande försöker att med
alla till buds stående medel utveckla, det vill säga förmera och förbättra,
främst genom nyodling. I skogsmarken finnes ingenting annat
än riklig bärväxt. Det skulle kunna hända, att hela den jordbrukets
skörd, som med tillhjälp av eget arbete kan produceras, är värd,
exempelvis 7—900 kronor, beroende på jordens beskaffenhet. I
skogen finnes en bärskörd, som är värd, låt oss säga, 500 kronor.

Under sådana förhållanden anser jag, att det väl är vederbörande
småbrukares rätt att själv få tillgodogöra sig bärskörden, som finnes
i skogsmarken, så sant han har betalat icke blott åkerjorden utan
även skogsmarken, ty man får icke den marken gratis. För denna
bärskörd har han icke behöft nedlägga något direkt arbete eller
kostnader, ty bären framkomma ändå. Det gäller blott att insamla
dem. Han har kanske stugan full med barn, och dessa barn kunde
härigenom hjälpa honom att skaffa sig livsuppehälle. Men vad
händer? Den rika bärskörden lockar andra, liksom ljuset lockar
insekterna. En vacker dag, och det innan vederbörande tänkt på
att börja bärskörden, infinner sig, icke ett par, tre fattiga kvinnor
och barn, som herr Sven Persson sade, utan i stället några kanske
ända till tio fullvuxna, kraftiga karlar, som äro hemma icke i hans
kommun utan kanske på flera mils avstånd därifrån och som hava
begivit sig till platsen för att där upphämta »guldet», som den fattige
jordbrukaren så väl hade själv behövt. Kan man under sådana
förhållanden tala om att det här gäller att främst skydda dem, som
komma till hans hemman för att beröva honom rätten till jordens

Nr 26. 58

Onsdagen den 2 april.

Angående alster och fora dem långt bort till främmande orter, där han icke har
^i^rätten^att na§ra intressen? Det skulle väl vara egendomligt, om han icke skulle
plocka skogs- a.ga en obestridd rätt att tillgodogöra sig den avkastning han har av
bär å annans sin egendom, det må nu vara av skogsmarken eller av odlad jord.
mark. Och skulle Riksdagen kunna säga till jordägaren: vi kunna icke skydda

(Forts.) dig. Rån icke Riksdagen skydda jordägaren, då får han försöka
göra så som man börjat litet varstädes, att söka skydda sig själv,
och då äro vi inne på vägar, vilkas beträdande vi icke stillatigande
böra åse.

Det finnes andra saker, där det icke råder någon tvekan om äganderättsbegreppet
utan där detta är alldeles klart och i lag bestämt.
Om vi tänka oss jaktlagen, så vad är väl meningen med den? Jo,
det är bland annat att med avseende på rättigheten att jaga ordna
förhållandena mellan olika jordägare eller innehavare. Det som
finnes på egendomen det är mitt, även om det kanske kommer från
andra håll. Så snart villebrådet beträder min mark, är det min egendom,
under förutsättning att det är lovlig tid, så att jag kan tillgodogöra
mig det. Kommer det åter över till grannens mark, så är det
hans. Sålunda, ifråga om jakten har äganderätten tillkommit
genom villebrådets blotta berörande av min mark. Är det då rimligt
och riktigt att söka göra gällande, att det som växer på min mark,
icke skulle vara min egendom?

Jag skall även be att få framhålla, att, om herr Persson ville
forska i handlingarne, skulle han kanske finna en sak, som han borde
taga någon hänsyn till. Det är ett litet uttryck som återfinnes hos
1847 års lagberedning. Där heter det nämligen: »till jord hör träd
eller annan växt, som å rot stå med frukt därå.» Nu vet jag icke,
om herr Persson kallar skogsbär för frukt, men skola vi se saken
botaniskt, så är det frukt.

Det finnes ett annat område, som man kan jämföra med detta,
nämligen fisket. Jag vill erinra om, att vi på den allra senaste tiden
behandlat en fråga, som avser att reglera mellan olika jordägare beträffande
fisket. Där råder väl om någonsin en gammal sedvänja.
Jakt och fiske voro ju de ursprungliga näringarna, men kulturen har
medfört, att vi fått reglerande bestämmelser på dessa områden, och
nu har Riksdagen i år så gott som beslutat, att fiskerinäringen skulle
till allmän båtnad främjas genom lagstiftning. Här har man blott
tagit hänsyn till jordägarne och innehavarne.

Genom detta har jag velat göra gällande, att jordägaren eller
den, som med brukanderätt innehar egendom, också är ägare till
skogsbären. Den punkten vill jag från min sida betrakta såsom en
oomtvistlig sak. Sedan kunna vissa förändringar tänkas beträffande
tillämpningen. Herr Persson i Norrköping påpekade, att
lagberedningen framkommit med ett enligt hans mening briljant
förslag, nämligen att man inom ett avstånd av 300 meter från gården
skulle äga rätt till skydd mot inkräktande i detta avseende. Ja,
vad den saken beträffar, så låter det nog vackert, men nog skulle

Onsdagen den 2 april.

59 Sr 26.

man vilja ifrågasätta, huruvida lagberedningen varit förtrogen
med landsbygdens förhållanden. Det är ju ett förslag, som till och
med den minst kunnige jordägare måste förkasta, ty något skydd för
vederbörande, när det gäller skogsbären, är det icke. Det veta vi väl
alla — och herr Persson, som ju är född och fostrad på landet, bör
väl känna till —■ att detta icke alls behöver innebära, att man kommer
att ens beröra skogsmarken, ty det kan tänkas, att skogsmarken
ligger 3—4 kilometer därifrån och i ett annat skifte, som icke beröres
av denna bestämmelse.

Herr Persson sade vidare, att den areal som härigenom skulle
bli skyddad, skulle kunna uppgå till 27 har. Ja, om alla jordbruk
läge så till, att man kunde sätta en passarspets, där gården är belägen,
och draga en cirkel med 300 meters radie och säga, att allt inom
detta område vore dess ägor, då kunde det ligga någon grund i vad
herr Persson säger beträffande arealen. Men så ligga icke gårdarna
i allmänhet. Det kan hända, att det blott blir ett litet cirkelsegment,
att gården ligger alldeles vid kanten av den jord, som tillhör densamma
eller kanske i ett hörn av området. Ligger gården vid kanten av
området, och detta sträcker sig på två håll lika långt, så skulle man
få fram en halvcirkel, men ligger gården i ett hörn, blir det kanske
endast en fjärdedels cirkel, och är cirkelsegmentets vinkel spetsig,
så blir det blott en liten del av vad hela cirkeln innesluter.

Det låter dock så vackert och vore vi alla födda och fostrade i
Stockholm, skulle vi kanske taga detta med förtjusning, ty vi visste
väl icke något bättre; men enligt min mening är detta förslag alldeles
för bristfälligt.

I mina kamraters motion finnes en del andra saker, avsedda att
verka såsom surrogat för äganderätten. Det föreslås, att man skulle
få inhängna en viss del av sin skogsmark och få detta område fridlyst,
vilket skulle kontrolleras av kommunalnämnden eller någon annan
myndighet. Jag skall icke gå närmare in på den saken utan endast
uttala, att detta förslag icke fyller det därmed avsedda ändamålet,
ty det kan hända —• och det händer ganska ofta — att skogsbären
förekomma på mindre områden av samma skogsmark och att de uppträda
det ena året i större mängd på ett ställe, det andra året på ett
annat. Då härtill kommer att det är svårt att i detta avseende kontrollera
sin egendom, synes mig detta icke vara något, som vi böra
eller behöva underkasta oss.

Vidare har här framhållits, att landstingen skulle äga rätt, vart
inom sitt område, att besluta i saken, såsom de redan äga det beträffande
bredden på våra åkdons hjulringar. Ja, i detta förslag
kan det måhända ligga en god tanke. Jag vill dock icke uttala något
därom nu; saken gäller ju bara, hur man skall lämpligast ordna frågan
om bärplockningen, men av alla förslag som framkommit är kanske
detta det mest bärkraftiga.

Om vi nu övergå till att se denna fråga från några andra synpunkter,
så framkommer kanske det spörsmålet: vad ligger egentligen

Angående
inskränkning
i rätten att
''plocka skogsbär
å annans
mark.
(Forts.)

Nr 26. 60

Onsdagen den 2 april.

. Angående bakom denna fråga? Man finner då att här föreligga två grund1
i råttkatt ^an^ar: c^en nationalekonomiska tanken och tanken på de mindre beplocka
skogs- medlade. Den förra, tagen i inskränkt mening, kunna vi affärda enbär
å annans däst med, att man framhållit, att förbud mot bärplockning på annans
mark. mark skulle medföra, att bären kanske ruttnade ned. Härtill vill
(Forte.) jag säga, att det är icke så mycket i den tanken, ty, åtminstone när
det gäller södra Sverige ■—- förhållandena i norra Sverige äro
betydligt annorlunda — behöva vi icke befara något sådant. Beträffande
de mindre bemedlade kunna vi fråga: komma de verkligt
fattiga att bli lidande på ordnade förhållanden.

Om vi skulle göra en klassindelning av dem, som nu tillägna
sig bären, så skulle vi kunna indela dessa personer i tre olika grupper.
Det är först de vilt främmande människorna, som ofta komma långväga
ifrån för att med tillhjälp av maskiner och dylikt kanske under
flera dagar insamla största möjliga mängd bär. Så ha vi bygdens
välbärgade folk, om jag så får kalla dem, som »hjälpa» ägaren att
plocka bär, under förutsättning att de icke ha några själva, och så
ha vi slutligen bygdens fattiga befolkning.

Om herr Persson velat rätt genomläsa den motion jag framlämnat,
skulle han icke sagt, att jag uttryckt mig krasst, då jag velat
utveckla och förena jordägarens intresse att bevara bären med
den fattiga befolkningens intresse att plocka dem. Det har ingalunda
varit min mening att ge uttryck åt en krass uppfattning, utan
jag menar, att de små i bygderna faktiskt lida under nu rådande
förhållanden, sådana jag skildrat dem i motionen, lika väl som jordägaren
själv gör det. Ty det är så ute på landsbygden att avståndet
till fattiga grannar icke blir så stort, som det kanske är i städerna,
utan den ena tjänsten ger den andra och det är ingen, som torde förmena
den fattige att plocka bär utan det kommer naturligtvis alltid
att så ske; meningen är endast att söka åstadkomma någon ordning
och reda i denna bärplockning, så att de icke komma att tillägna sig
allt som finns utan att jordägaren har någon möjlighet att göra sin
rätt till den gällande.

Det skulle alltså kunna sägas vara till förmån för bygdens befolkning,
om det bleve ordnade förhållanden. Nu ansåg den förre
talaren, att det skulle kunna bliva förfärligt svårt för de fattiga, som
vore bosatta i trakten, om de skulle få betala en viss avgift eller arrende
för rätten att plocka bär. Jag kan icke inse detta, ty med tillhjälp
av bärplockningsmaskiner har det med de bärpriser, som nu äro rådande
i södra Sverige, visat sig, att man kunnat skörda bär för ända
till 10—15 kronor per dag, och då blir det icke så svårt att lämna
en del av inkomsten till jordägaren. Ett sådant arrende skulle
för övrigt åstadkomma, att vederbörande med största trygghet kunde
tillvarataga de bär, som finnas inom det arrenderade området. Jag
skall nu icke uppehålla tiden längre utan endast framhålla, att det
finnes olika sätt att ordna frågan. Huvudsaken är emellertid, att
den blir ordnad. Det finnes andra spörsmål, som sammanhänga

Onsdagen den 2 april.

61 Nr 26.

härmed, skogsfrågan, stängselfrågan och andra, men jag blir kanske i Angående
tillfälle att senare återkomma till dessa. inskränkning

Då jag icke begärt ordet vid behandlingen av punkt 1), så har ptoc/cffl s^offs.
detta berott därpå, att Första kammaren tagit utskottets förslag, bär å annans
och jag var besluten att icke yrka bifall till yrkandet i min motion, mark.

allra helst den är åberopad i punkt 2). Jag ber därför, herr talman, (Forts.)

att med detta mitt yttrande i saken få framhålla, att jag vill hoppas, *

att Riksdagen skall behjärta denna fråga, som spelar en viktig roll
för stora delar av vårt lands jordbrukare.

Jag har i motionen sagt, att jag förutser, att särskilda bestämmelser
behövas i Norrland. Som jag nämnde för en stund sedan
känner jag icke till de norrländska förhållandena så mycket, att jag
kan yttra mig i den saken, men jag anser, att även där kan ordnas
på ett eller annat sätt. Det är ju möjligt att ■— därest det av sådana
orsaker, som jag förut framhållit, såsom ogenhet eller att bären icke
skulle bliva plockade — några särskilda bestämmelser skulle kunna
behöva åvägabringas för den landsändan.

Med herr Ekerot instämde herrar Andersson i Knäppinge, Olsson
i Blädinge, Lundell, Nilsson i Bonarp, Jesperson och Lemke.

Herr Nilsson i Linnås: Herr talman, mina herrar! Då jag är
representant för en trakt i vårt land, som är en av de mest bärproducerande,
och då jag därjämte har instämt i syftet med herr Ekerots
motion, skall jag be att få yttra några ord.

Jag skall icke försöka att bemöta vad herr Persson i Norrköping
anförde utom i en enda punkt som herr Ekerot icke berört. Herr
Persson rekommenderade fridlysning såsom ett medel mot rovplockning.
För alla, som känna till huru det förhåller sig med bärens
mognadsförhållanden och dylikt, är det väl bekant, att på den
norra sidan av en skogsbacke mogna bären senare än på den södra.
Konsekvensen av ett fridlysningsförfarande på ett sådant område
skulle således bli en fridlysningstid för den södra sidan av skogsbacken
och en annan för den norra. Det finnes icke någon möjlighet
att komma någon väg på det sättet.

Då jag instämde i herr Ekerots motion var det ingalunda min
uppfattning att det överallt och under alla förhållanden skulle stadgas
absolut förhud mot att plocka bär. Min uppfattning är den,
att det borde finnas en bestämmelse som gåve jordägaren rätt att på
sin mark plocka så mycket bär han kunde med sitt husfolk och dessutom
bestämma till vilka personer plockningsrätten i övrigt skulle
upplåtas. Under nuvarande förhållanden, när vem som helst när
som helst får plocka bär, måste ju alla försöka att såvitt möjligt
vara de förste på platsen, innan bären bli avplockade. När därför
bären mognat så pass mycket, att det finnes möjlighet att sälja
dem för export, så ger man sig ut med sina plockningsapparater och
river av bären innan de på långt när äro fullvuxna, och sedan breder

Nr 26. 62

Onsdagen den 2 april.

Angående man ut dem på täcken eller lakan och låter dem ligga tre eller fyra
brätten1 att ^a£ar * selen så att de mogna så pass mycket att de kunna skickas
plocka skogs- iyäg till utlandet. Sådana gestalta sig förhållandena för närvarande
bär å annans i våra trakter.

mark. En annan synpunkt är den, som herr Lindhagen framhållit, att

(Forts.) den fattigare befolkningen borde få plocka men de mera förmögna
borde förbjudas. Det är icke den fattiga befolkningen som under
nuvarande förhållanden blir särskilt tillgodosedd med bärplockning,
den är icke nog företagsam att plocka, utan det är den mera burgna
som ger sig ut i tid; och när den fattige, som kanske är hindrad af
arbete på annat håll, kommer för att plocka bär, så äro de i många
fall borta. På den största egendom som finnes i min närmaste hemtrakt
är omkring 500 tunnland skogsmark och på egendomen bo
flera fattiga torpare. För ett par år sedan, när dessa torpare skulle
ut och plocka bär, voro dessa bortplockade, och jordägaren fick
själv köpa bär till sitt eget hushåll. Det var jordbruks- och stationsbefolkningen
omkring som hade tagit bären. Om i detta fall
jordägaren hade haft rätt att bestämma, vilka som skulle få plocka
och när detta skulle få ske, så skulle dessa fattiga torpare kunnat få
plocka bären medan de ännu funnits kvar och därmed gjort sig en
god inkomst.

Herr Molin i Dombäcksmark har i år motionerat om förbud
mot bärplockningsmaskiner. Om det vore så att jordägaren finge
bestämma den tid, under vilken plockning finge ske, behövdes absolut
icke något förbud mot sådana maskiner, ty då plockades icke bären
förrän de voro mogna och om bären icke plockas förr, göra maskinerna
icke någon skada, därest de användas försiktigt. Visste
var och en av dem som pläga plocka bär, att han i år hade rätt att
plocka på ett visst ställe och att även göra det nästa år, så låge det
i hans intresse att bevara riset och icke skada det mer än nödvändigt,
för att icke riskera avkastningen för kommande år.

För att kammaren skall få ett begrepp om huru stor betydelse
denna fråga har för våra trakter, skall jag be att få nämna några siffror.
Enligt Vestbo härads hushållningsgilles årsberättelse för år
1909 ■— det enda år för vilket uppgifter finnas på detta område —
exporterades från järnvägsstationer i häradet 1,200,000 kilogram
skogsbär, nästan uteslutande lingon, till ett värde vid järnvägsstationerna
av 216,000 kronor. Detta värde är beräknat efter det pris
av 18 öre per kilogram som i genomsnitt gällde det året. I fjol åter
gällde bären i våra takter vid järnvägsstationen omkring 28 öre per
kilogram, och efter det priset skulle värdet varit 336,000 kronor.
När vi besinna, att inom detta härad befolkningen så gott som uteslutande
består av småbrukare, vilkas inkomster i mycket få fall
gå upp till 800 kronor, så kan man påstå, att i sådana trakter fordras
lagbestämmelser som trygga dessa personers intressen. Det är just
på denna grund petitionen från Jönköpings län tillkommit. Den
samlade på 21/2 veckor inom länet 4,390 namn. Av dessa voro från

Onsdagen den 2 april.

63 Nr 26.

Vestbo härd 1,445. Jag är övertygad, att om petitionslistorna fått
cirkulera ytterligare lika lång tid, så skulle underskrifterna blivit dubbelt
så många. Men saken var brådskande, därför att uppslaget
kom från annat håll och man icke var beredd på det i förväg, samt
petitionen måste vara färdig före frågans behandling i Riksdagen.
Emellertid framgår det just härav, att det är ett allmänt önskemål
och ett ovillkorligt behov att få lagstiftning på detta område.

När lagberedningens förslag till jordabalk genom tidningspressen
blev känt i början av 1910, väckte förslaget i denna del mycket
stor förstämning i våra trakter. Detta var anledningen varför jag,
när jag kom till riksdagen det året, efter att hava hört mig för i
justitiedepartementet avfattade en skrivelse, vari uttalades vissa synpunkter
rörande rätten till vilda bär. Denna skrivelse undertecknades
under olika motivering av 19 ledamöter i denna och 4 i Första
kammaren och avlämnades sedermera till justitiedepartementet.
Jag hoppas att vid den utredning, som kommer att ägnas denna
fråga, behörig hänsyn skall tagas till de synpunkter, som i skrivelsen
blevo framhållna.

Nu säger man, att om det blir skärpta bestämmelser i fråga om
rätten att plocka bär, så skulle detta förorsaka en nationalförlust
därigenom, att bären fingo förfaras. Jag har tvärt om den uppfattningen,
att skärpta bestämmelser rörande bärplockningen skulle leda
till en nationalekonomisk vinst. Bären skulle nämligen därigenom
få utveckla sig till sin fulla storlek och sin fulla mognad och därigenom
komma att betinga högre pris i marknaden. Jag såg i en tidning
förliden höst, att en svensk konsul, antingen i Hamburg eller
Liibeck, hade uttalat, att Finland och Ryssland i framtiden antagligen
komme att överflygla Sverige i avseende å bärexport just därför
att de svenska bären äro underhaltiga till kvaliteten, emedan de
plockas för gröna. Jag menar härmed naturligtvis icke, att bären
skulle få stå till dess de bleAm övermogna, utan blott att det borde
givas reglerande bestämmelser, som garanterade af vem bären skola
plockas, och då komme plockningen att ske, då de vore lagom mogna.

Sedan har det uttalats farhågor för att med en sådan bestämmelse
bären skulle komma att förfaras på den grund att det icke
bleve så många som finge plocka. Men när vi veta, att en person,
till och med ett barn på 15 eller 16 år, kan med tillhjälp av en plockningsapparat
plocka för 10 kronor om dagen, så kunna vi förstå,
att det bör bli så pass stort intresse för att få bären plockade, att det
icke är någon risk för att de skola förfaras. Jag vet personer i min
hemtrakt, som sistliden höst plockade bär för 9 kronor om dagen,
och då var det dock icke något särskilt präktigt bärår.

En fråga som icke påpekats från något håll, varken i motioner,
petitionerna eller utskottets utlåtande, är den om hallonen. Det
förhåller sig ju så, att för en rationell skogsvård fordras, att, när en
skogsmark blivit avverkad, riset brännes och ny skog planteras samt
marken hägnas, så att icke kreatur komma in och beta. Men inom

Angående
inskränkning
i rätten att
;plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 64

Onsdagen den 2 april.

Angående våra trakter är det ofta så, att så snart riset blivit bränt, kommer
inskränkning hallonris upp i massa, och det växer upp så fort att när två eller tre
pbckaskogs- ar gatt, sedan svedjandet skett, lämnar hallonriset skörd. Då kombär
å annons mer det dit massor av folk för att plocka hallon, och följden blir att
mark. skogsplantorna, som kanske äro ett par tum höga, bli nedtrampade.
(Forts.) Jag tillfrågade en krono jägare i våra trakter, huruvida lian gjort
några iakttagelser i denna del och han har givit mig ett intyg över
vad han iakttagit från kronoskogarne. Det intyget ivder så: »Under
den tid av 28 år som undertecknad varit kronojägare i Vestbo revir,
har jag varit i tillfälle att iakttaga att bärplockning — i synnerhet
hallonplockning —- åstadkommit ganska avsevärda skador å skogsodlingarne
på kronans skogar. Då efter avverkning av ett äldre
skogsbestånd hallonriset vanligen uppträder samtidigt med skogsodlingen,
och då å dylika hyggen av större omfång, bärplockare
dagligen infinna sig i hundratal under bärplockningstiden, ligger
det i öppen dag att dessa göra stor skada å kulturfälten. Jag har
iakttagit att å vissa områden ända till 50 procent av skogsplantorna
blivit nedtrampade och dödade av bärplockare.

Med de lagbestämmelser som nu finnas är det en absolut omöjlighet
för skogsbevakaren att kunna skydda skogskulturerna från
dylik förödelse — i synnerhet då lcronojägarens bevakningsområde
omfattar 25 ä 30 kvadratmil, fördelade på ett trettiotal olika skogar.

Jag anser därför att det ur skogsvårdssynpunkt vore en stor fördel
att en lag stiftas, som gör det möjligt att reglera bärplockningen.

Ur ekonomisk synpunkt har frågan även ganska stor betydelse,
åtminstone för de småländska skogarne, enär icke så liten inkomst
kunde beredas kronan genom utarrendering av rätten till bärplockning
å kronoparkerna.»

Nu har visst lagberedningen, liksom herr Persson i Norrköping
sagt, att man kan förbjuda folk att plocka bär, ifall det därmed vållas
skada. Men jag undrar, vad herr Persson skulle säga, ifall kronan
just för att undvika skogsplantornas förstörande förbjöde bärplockning
på sina skogar. Jag tror icke att herr Persson skulle vara benägen
för att ett sådant förbud utfärdades.

Här har också talats så mycket om, att det icke finnes några lagbestämmelser
på detta område, men då vill jag påpeka att 10 kapitlet
5 § byggningabalken har följande innehåll: »Tager någon torv,

näver, löv, bast eller hugger ved, gärdsel, stör, timmer eller vad det
helst är å den bys ägor, däri han själv ingen del haver eller å annans
av delta och enskilda skog i den by han del äger, betale värdet o. s. v.»
Detta stadgande gäller väl i främsta rummet förhållandet mellan
delägarne i en samfällighet, i en by, men när icke delägarne i en samfällighet
få på annan delägares mark taga vad helst det är, så tycker
man, att icke heller någon annan utomstående skulle få taga något
av vad som där finnes.

Då nu antagligen en utredning kommer till stånd, vore det önskligt,
att det skulle komma fram ett förslag, som på ett effektivt sätt

Onsdagen den 2 april.

65 Nr 26.

tillgodosåge jordägarens intresse på detta område. Att vi få en sådan
bestämmelse anser jag vara i allra högsta grad behövligt och
likaså att den kommer snart, och jag skall på denna grund, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Rosenquist, Liljedahl, Magnusson i Tumhult,
Jonsson i Hökhult och Holmdahl.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag skall icke taga
kammarens tid någon längre stund i anspråk, då ju ett par talare
redan yttrat sig och framlagt de synpunkter, som höra anläggas på
frågan, utan jag vill inskränka mig till att yttra några ord först angående
skyddet och sedan angående äganderätten till bären.

Jag börjar då med att fastslå, att alla äro ense om att ett skydd
ar behövligt; icke endast motionärerna, utan även lagberedningen,
utskottet och de två ärade reservanterna. Herr Lindhagen säger
angående skyddet, att »det kan icke vara riktigt och väcker synnerligen
ond blod, när, såsom ofta sker, främmande, med begagnande
av de olika fortskaffningsmedel, som nu stå till buds, komma från
avlägsna trakter och göra intrång på kända lingonmarker.» Och
herr Sven Persson i Norrköping, som yrkar avslag på motionen, säger:
»Den föreslagna bestämmelsen skulle ock för mindre jordägare

— småbrukare och egnahemsinnehavare — bereda ett bärskydd,
som för dem i det övervägande antalet fall skulle vara fullt tillräckligt.
» Han tar nämligen lagberedningens ord och kryper bakom
dem, men uttalar sig härmed för skydd för bärplockning. Nu kan
man fråga: är detta skydd tillräckligt? Jag vågar påstå, att lagberedningens
förslag är otillräckligt. Ty för varje lantman står det
klart, att man icke bygger bostäderna i lingonmarken utan å platser,
omgivna av åker och äng. Jag vädjar till er, mina herrar, att
avgöra, huruvida ett område tre gånger längden av riksdagshuset
skulle vara tillräckligt skydd för bärplockning, då ett dylikt område
val i allmänhet komme att utgöras av åkrar. Jag vågar påstå, att
i nio fall av tio skulle en dylik bestämmelse icke alls verka som skydd
för bärplockning.

Man frågar vidare, vem har rätt till bären. Herr Sven Persson
citerar även i detta fall lagberedningen, fastän ofullständigt och
rent av missvisande. Han säger nämligen: »Beträffande förstnämnda
utredning har emellertid lagberedningen funnit, att den uppfattning,
som tillägger en var rätt att å annans mark plocka bär, fortfarande
kan sägas vara den rådande i landet.» Nu säger emellertid lagberedningen,
se sidan 11 i utskottets betänkande: »Att omförmälda, såsom
sedvanerättslig betecknade uppfattning skulle utan vidare lagfästas,
har icke synts beredningen vara riktigt. Såsom ovan antytts, har
denna uppfattning hämtat sitt berättigande från förhållanden, vilka
icke vidare i allmänhet äro för handen. De vilda bären hava erhållit
ett värde, som förr var okänt, och om numera jordägaren vill avhålla
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 26. 5

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Ur 26. 66

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
■plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

andra att tillägna sig dem på hans mark, är detta icke utslag av
en ogenhet, som icke bör tålas, utan av en i och för sig naturlig önskan
att göra sig till godo en ekonomiskt avsevärd avkastning av fastigheten.
Och från nationalekonomisk synpunkt torde det vara att
antaga, att genom hävdande av jordägarens rätt en väl ordnad export
snarare skulle befordras än genom att lämna hela skörden av
bär till skövling av den förstkommande.»

Herr Lindhagen säger i sin reservation om eganderätten till
bären — och detta vill jag anföra med tanke på vad som här förut
yttrats — att industriarbetare ofta komma från långt avlägsna
trakter på cykel eller järnväg och plocka bär. Han säger: »Industriarbetarnas
strävanden till bättre ekonomiska förhållanden böra givetvis
inrikta sig på andra uppgifter än att söka på detta sätt skaffa sig
en tillfällig fördel på bekostnad av småbrukarna. » Jag vill endast
erinra om denna välvilliga stämning, som den ärade reservanten sålunda
intagit till småbrukarna, och jag vill hoppas, att hans partivänner
skola taga hänsyn därtill vid den kommande voteringen.

I detta sammanhang kan jag icke uraktlåta att omnämna de
känslor, som gjorde sig gällande på mötet vid jultiden i Hessleholm,
där jag var närvarande, känslor av indignation och misstämning,
som allmänt rådde hos småbrukarne från den karga Göinge- och
Åsbobygden, där man är i stort behov av att genom dessa skogsbär
bereda sig en inkomst, som i någon mån upphjälper den dåliga ställning,
i vilken dessa befinna sig i förhållande till slättbygdens jordbrukare.

Till sist vill jag erinra om, att äganderätten faller under samhällsbildningens
utveckling. För länge, länge sedan gällde satsen »allas
rätt till allt», och så länge allt räckte till för var och en, var tillämpningen
av denna sats befogad. Detta var nävrättens tid. Som räddningen
ur detta ursprunglighetstillstånd kommo efter hand lagarna,
och nu är tiden inne att lagstifta om äganderätten för skogsbären.

Herr talman! Under förhoppning, att den utredning, som jag
hoppas kommer till stånd genom Kungl. Maj:ts försorg, måtte resultera
i ett ordnande av dessa förhållanden, om möjligt redan nästa år,
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Berg i Munkfors: Herr talman! Då även jag representerar
en bygd, där insamling av skogsbär försiggår i ganska stor utsträckning,
finner jag mig pliktig att yttra några ord i frågan, härtill
även uppmanad av mina valmän.

Jag vill icke alls ge mig in på något resonemang om, huruvida
äganderätten bör ligga hos den, som innehar bärmarkerna — härom
kan man tvista i det oändliga — utan jag vill endast säga det, att, i
fall man skulle förändra det nuvarande tillståndet, skulle härmed
i hög grad beröras intressen, som gälla för de fattigaste i samhället.
Ty det kan ej förnekas, att huvudsakligen dessa haft inkomster genom
insamling av skogsbär. Nu säges visserligen, att man i södra delen

67 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

av landet har petitionerat och haft möten för att ge uttryck åt den Angående
uppfattningen, att rovplundring här föreligger, och att det därför ^rankning
vore nödigt att tillgripa lagliga åtgärder. Men jag undrar, om ej r}0cka sköns
dessa utmålningar av förhållandena äro alltför överdrivna. För bör å annans
övrigt är det väl så, att om man skall taga hänsyn till sådana yttran- mark.
den det antal personer, som yttrat sig i den angivna riktningen, är (Forts.)
alltför litet för att verka avgörande, när det gäller ett ingripande på
här ifrågasatt sätt. Om det skall lagstiftas i den riktningen, att
man inom vissa små arealer skulle äga rätt att avvisa dem, som plocka
bär, skulle det möjligen kunna försvaras från vissa synpunkter,
men den faran uppstår då samtidigt, att, när man kommer in på det
området, så kan man komma att få tillämpa satsen, att, om man endast
räcker fram ett finger, så kommer snart hela handen fram, och förbudet
komme möjligen snart att utsträckas till de stora vidderna.

Och då kan frågas, huruvida det är riktigt att låta exempelvis hundratusen
tunnland ligga i lägervall och låta hären ruttna ned, som faktiskt
bleve fallet, om fridlysningen bleve mera allmän. I Värmland
äro ofantliga vidder, och de fattiga hava där en ganska god inkomst
genom att insamla bären, och därför tror jag det vore ett
olyckligt steg man toge, om man sloge in på den vägen. Lagutskottets
utlåtande angående en skrivelse är visserligen »varsamt och
mjukt till formen», såsom någon sagt här, men även i ett skrivelseförslag
ligger redan en antydan om en eventuell lag i denna riktning,
och jag för min de! tycker, att vi här i landet redan nu ha så många
lagar av Akarpsnatur, att deras antal ej bör ökas.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till herr
Sven Perssons reservation.

Herr Johansson i Uppmälby: Som tiden är tämligen långt
framskriden och många talare äro anmälda, så vill jag fatta mig
kort och därför icke giva mig in på den egentliga huvudfrågan och
ej heller upptaga till bemötande en del uttalanden, som förut gjorts
under debatten.

Det är väl i alla fall så, att den fråga, som för närvarande föreligger,
bör ses ur den synpunkten, att det här gäller den sista återstoden
av människornas ursprungliga rätt till naturens gåvor, och
att ett upphävande av denna rätt skulle komma de egendomsägande
klasserna enbart till godo. När denna fråga förut varit före, har
denna kammare alltid avvisat den, men det ser nästan ut, som om
kammaren nu skulle hava ändrat åsikt av orsak, som jag sedermera
skall komma att närmare redogöra för. Men det ser också ut, som
om småbrukarna ha en mycket stor förmåga i närvarande tid att göra
sig uppmärksammade, ty här har man kommit med petitionslistor,
undertecknade av en massa småbrukare, och vädjat till känslorna
och då fått erfara, att dessa känslor bli så milt stämda, vare sig det
gäller betodling eller lingonplockning, att man kan inverka ofantligt
icke blott på Riksdagen utan även på regeringen. Nu ha motionä -

Nr 26. 68 Onsdagen den 2 april.

Angående Terna stött sig på dessa petitioner, som kommit från de sydliga landinskränkning
skapen, och jag vill härvid endast anmärka, att det skulle vara roligt,

I rätten att Qm m£[n ocjcså haft dylika petitionslistor från de egendomslösa klasbär
å annans serna därnere och på så sätt kunnat bedöma, i vilken utsträckning
mark. man kunnat samla underskrifter på sådana listor. En dylik jämiö(Forts.
) relse har man emellertid icke haft tillfälle att nu anställa.

Herr Ekerot hade alldeles klar sin uppfattning om rätten till
skogens här; det var alldeles klart och givet, menade han, att rättsinnehavaren
härvidlag utgjordes av jordägaren eller den, som
brukar jorden. Och denna rätt anse han och de, som gått med på
hans motion, naturligtvis böra utan vidare fastslås i lagen. Det har
emellertid framhållits här, att rätten till bären kan vara mycket omtvistad,
men jag vill ej vidare gå in på den frågan. Herr Ekeroi
säger emellertid, att det icke skulle innebära någon fara, om det blm e
fastslaget, att jordägaren innehar ifrågavarande rätt, och i sin motion
framhåller han särskilt, att de stora jordägarna icke äro så ogena mot
de fattiga klasserna och att de i allmänhet arrendera ut bärskörden.
En talare yttrade på tal härom, att det är där »skon klämmer >>,
och jag delar alldeles den uppfattningen. Det finnes stora godsägare,
som inneha betydande arealer, och som för närvarande med oblida
ögon se, att personer under bärtiden beträda deras egendomar, och
detta kanske av andra skål, t. ex. ur jaktsynpunkt, och dessa godsägare
skulle naturligtvis bliva mycket betjänta av att få en lag som
sätter stopp för denna trafik. Redan nu, då ingen lagparagraf finnes,
som stadgar rätt till skogsbär, har det funnits skogsägare, som
sett sig föranlåtna att giva statdrängar och deras hustrur tillåtelse
att plocka bär, men mot villkor att sälja dem i skogsägarens kök till
pris, som betydligt understiger det på marknaden gällande. Sedan
ha från skogsägaren skickats stora lådor med bär till Stockholm.
Redan då har jordägaren berett sig en inkomst. Jag vill nu icke
precis påstå, att alla större jordägare ställa sig så ogena — herr Ekerot
har sagt, att det var undantag, som endast bekräftade regeln — men
jag vill i alla fall säga, att för mig synes det, som om denna regel
icke vore precis så allmän.

Nu säger emellertid utskottet, att det framkommit andra synpunkter,
som göra, att kammaren borde frångå den förut innehavda
uppfattningen, nämligen att skogsbären fått ett mycket större
värde på grund av exporten. Ja, mina herrar, det går på detta område
som på alla andra områden, när det gäller export. Jag är
icke den, som icke gläder mig över att vi ha en export, men jag vill
framhålla, att det nu går därhän, att de produkter, som vi ha i Sverige,
vandra till utlandet, och det har redan gått så, att de vilda bären
äro en sällsynt rätt numera på grund av de höga prisen och de höga
sockerprisen. Man talade om, när det var fråga om plommontull,
på håll, där man ställde sig som anhängare av en dylik tull, att man
kunde använda de svenska bären i stället såsom surrogat för sydfrukterna.
Men skola nu de svenska bären enbart exporteras, blir

Onsdagen den 2 april. 69

det ingen annan råd, än att vi svenskar få äta den utländska frukten
i stället. Det har gått så på alla områden, vi ha lagt an på exporten,
gjort allt för att uppmuntra denna, så att till och med slaktkreatur
gå till Tyskland, och vi svenska bönder, som sända våra djur till
Tyskland, få äta kött från Sydamerika i stället.

Jag är i alla fall av den åsikten, att vi böra fara mycket varsamt
fram, när vi skola lagstifta på detta område. Man säger, att utskottet
också farit mycket varsamt fram i sitt förslag. Ja, jag tror som min
partikamrat, herr Berg i Munkfors, att ha vi gifvit ett finger, få vi
snart ge hela handen. Här har det från första början gällt att köra
fram med småbönderna och säga: låt oss skapa ett skydd för dessa.
Men tror ni, att det kommer att dröja länge, förrän skyddet utsträckes
till de stora bolagsdomänerna och de stora godsägarnas skogar?
Det kommer att gå i den riktningen, det är min fullaste övertygelse.

Nu ha vi två reservationer att välja på, en av herr Lindhagen,
och en av herr Persson i Norrköping. Herr Lindhagens reservation
kan jag omöjligt följa, den går nämligen som bekant i den riktningen,
att man skulle sätta ett förbud mera för de sydliga provinserna, man
skulle sålunda få en lagstiftning, som skulle komma att ge skydd
enbart åt dessa. Ja, vi ha ju åtskillig lagstiftning förut av liknande
slag, exempelvis Norrlandslagarna, men vmd beträffar lagen om
bolags jordförvärv och vanhävdslagen är jag för min del icke belåten
med, att de avse endast Norrland, utan skulle vilja, att de sträckte
sig över hela landet; och då kan jag heller icke vara med om att antaga
en annan del av lagstiftningen, som skulle beröra blott de sydligare
provinserna.

Vidare har här framhållits, att det skulle kunna läggas i landstingens,
ja, till och med i kommunernas makt att taga fridlysningen
om hand. Jag tror också, att det vore olämpligt och skulle verka
orättvist. Om jag tänker mig, att det är två landstingsområden,
som ligga invid varandra, och att landstinget inom det ena beslutar,
att där skall bli förbud, medan i det andra landstingsområdet bärplockningen
förblir fri, då handlar man orättvist mot de fattiga befolkningslagren
inom det landstingsområde, vilket blir fridlyst.

För min ringa del tror jag, att Andra kammaren gör klokast i att
nöja sig med, vad lagberedningen framhållit, nämligen att man
skulle kunna få rätt att fridlysa området runt omkring den plats,
där ens egendom vore belägen. Jag medger mycket gärna, att det
kan kännas svårt för mindre jordbrukare på många platser, när de
se, hurusom man alldeles utanför stugknutarna plockar bort de bär,
som de själva tänkt använda. Men jag vågar icke gå med på skrivelseförslaget
på den grund, att det utgör inkörsporten till ett förbud,
som kommer att omfatta hela landet i framtiden. Jag ber därför
att få yrka bifall till herr Perssons i Norrköping reservation.

Sr 26.

Angående
inskränkning
i rätten att
''plocka skogsbär
å annans
mark.
(Forts.)

Herr Lindhagen: Herrarna ha nog en känning av, att denna
fråga är ganska komplicerad. En sådan debatt, som här äger rum,

Nr 26. 70

Onsdagen den 2 april.

_ Angående och det] livliga intresse, som frågan väckt på olika håll, visa tydatt
någonting ligger under densamma, något svårlöst, och någonplockd
skogs- ting; som man icke så lätt kommer ifrån. Jag har därför för min
bär å annans del icke kunnat ansluta mig till herr Perssons i Norrköping reservamark.
tion, som avfärdar frågan såsom varande utan innebörd. Å andra
(Forts.) sidan har jag trott, att utskottets utlåtande icke varit tillräckligt
försiktigt hållet, och jag har därför afgivit en egen reservation. Jag
vill också säga, att herr Perssons reservation, som många instämt i,
icke tar något bestämt avstånd från förbud, utan han förordar lagberedningens
förslag, såsom motsvarande den nya tidens krav, och
antyder, att man bör gå den väg, lagberedningen anvisat. Jag hyser
betänkligheter mot att gå så långt som lagberedningen föreslagit,
och vill därför icke heller gå så långt som herr Persson och de, som instämt
med honom. Man får allt tänka på den här saken, det går
icke att klarera den efter enkla boliner, utan saken har nog sina sidor.

Nu vill jag säga, att herr Persson i sin reservation och i sitt yttrande
här på ett mycket olyckligt sätt återgivit lagberedningens
ståndpunkt. Jag vill därför komplettera hans anförande med att
relatera några satser ur lagberedningens motivering — icke därför
att jag vill här — lika litet som eljest — åberopa lagberedningen
som någon auktoritet, ty »auktoriteter» är något, som icke imponerar
på mig — men för att herrarna skola få klart för sig, vad beredningen
verkligen sagt. Lagberedningen kommer till den slutsatsen,
att »en fastighet icke bildar ett rättsligt avstängt område, inom vilket
en främmande icke får träda och vars naturalster han icke får röra;
endast när därigenom ägarens verkliga intressen förnärmas, är det
otillåtet.» Och så säger lagberedningen, att så länge bären icke ha
något värde, kan vem som hälst taga dem, men när de få ett värde,
trädes därigenom jordägarens intresse för nära. Lagberedningen
säger vidare, att den sökt förskaffa sig upplysning från olika delar
av landet angående den rättsuppfattning, som för närvarande gör
sig gällande i frågan. Och beredningen har kommit till det resultat,
att den gamla sedvanerätten, som gjorde bärplockningen fullkomligt
fri, »hämtat sitt berättigande från förhållanden, vilka icke vidare
äro för handen». Beredningen talar så om bärens växande
värde, och lägger på frågan även en nationalekonomisk synpunkt.
Således är lagberedningen av den meningen, att nya förhållanden
inträtt, och att man med hänsyn till dessa nya förhållanden måste
tänkaopå annat sätt än förut. I fortsättningen heter det så:

»Å andra sidan har beredningen icke ansett det böra ifrågasättas
att alldeles bryta med den hävdvunna uppfattningen och
obetingat förbehålla skogsbären åt jordägaren. Att tillerkänna jordägaren
en sådan rätt vore så mycket mindre lämpligt, som detta i
stort sett Lomme att ske till förfång för den fattigare delen av befolkningen.
Å de stora vidderna, där bären förekomma i överflödande
ymnighet, får jordägaren finna sig i att dela med sig med andra landets
inbyggare. Däremot synes det icke obilligt, vare sig att visst

Onsdagen den 2 april.

71 Nr 26.

område intill hans hemvist lämnas också i detta hänseende fridlyst
för närgångenheten eller att honom medgives rätt att förbehålla sig
ett visst mindre område, där han är närmast att skörda och där han
icke behöver befara att bliva förekommen av andra. Och det är
visserligen icke någon undantagslös regel, att jordägaren är den
rike, den som tager bären den fattige; enligt vad erfarenheten giver
vid handen inträffar också det motsatta.»

Så kommer lagberedningen med sitt förslag till rikslagstiftning,
vilket innebär först ett skydd mot »närgångenheten», nämligen
vad beträffar jordägarens tomt eller trädgård, dels en rätt för honom.
Att jordägaren har att råda över sin tomt och sin trädgård är ju en
rättsuppfattning, som kan sägas slagit igenom utan lag. Beredningen
har vidare ansett att inom ett område av 300 meter från tomt
och trädgård bör skydd beredas jordägaren att med företrädesrätt
plocka alla slags bär, och att detta skulle gälla hela riket.

Ja, genom ett sådant förslag har man också räckt fram ett finger
och brutit med det nuvarande systemet. Har man kommit till 300
meter, kommer man kanske snart till 600, och där ha vi sålunda det
uträckta fingret till risker, som kunna inträffa, och jag vill icke bestrida,
att man härvidlag kan hysa vissa farhågor, vilka just göra
denna sak så ofantligt svår.

Ja, detta brytande av gamla traditioner, detta uträckta finger
innefattas just i herr Perssons i Norrköping ståndpunkt, vilken många
gillat. För min del tror jag i likhet med lagberedningen och i likhet
med herr Persson, att det verkligen inträtt nya förhållanden, och att
vi måste tänka på desamma. Men jag är betänksam, om det är
lämpligt att göra så, som lagberedningen föreslagit. För det första
tycker jag, att hela Norrland bör uteslutas alldeles. Norrlänningarna
ha visserligen genom att instämma måhända visat sig vara
med om saken. Jag kan icke vara det. Vidare är det onödigt att
taga med mellersta Sverige, ty det har icke kommit några svårare
klagomål därifrån. Det förvånar mig, att man även här vill genom
förord för lagberedningens förslag bryta med gammal hävd och
räcka ut ett finger, varigenom man i viss mån förbehåller den enskilde
jordägaren rätt till bären. Men däremot har det icke kunnat undgå
att imponera på mig, då jag sett de petitioner, som kommit
från ett par trakter i sydligaste Sverige från över 8,000 jordbrukare,
vilka, såsom den statistiska bearbetningen visat, till största
delen äro småbrukare. Det är nog i alla fall något, som ligger under
detta, och detta något förstår jag, och det har här blivit livligt skildrat.
Det är de ändrade förhållandena, som göra sig med all makt
gällande på det störa exploateringsområdet där nere, nära utlandet
och med närbelägna kommunikationer. Dit komma alla människor
från olika håll, fattiga och rika, och de rusa in över detta område,
och det uppstår anarki flerstädes. Vem skall få plocka bären?
Man rusar i förväg för att bli den förste och plockar bären, innan de
äro tillräckligt mogna och därtill på ett otillbörligt sätt, så att åter -

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.
(Forts.)

Nr 26. 72

Onsdagen den 2 april.

Angående växten äventyras för småbrukarna, som också äro fattiga och be^imte^att
^öva stö(l för sitt uppehälle. Varför jag också är intresserad

plocka skogs- för saken är, att jag anser, att man här i landet måste samla allt
bär å annans folket och icke får tänka, att industriarbetarna och lönarbetarna äro
mark. de enda fattiga, utan vi ha ett ofantligt proletariat av små jordbru(Forts.
) kåre, som också bära en oerhörd tunga för uppehället. Det är en
uppgift, som jag vill ägna mig åt, att icke skilja dessa klasser åt utan
sammanföra dem.

De småbrukare, som finnas där och ha en hård kamp att föra
för sin tillvaro, när de se hela skaran numera komma över deras mark,
bli de ovilligt stämda mot dessa inkräktare. Men än mera: de behöva
helt säkert själva bären. De ha kanske plockat dem icke för
export utan för sitt eget hushåll, och just i våra tider har det gått
allt mera in i allmänna uppfattningen, att man kan tillgodogöra sig
bären för eget behov. Dessa småbrukare behöva bären även för sitt
eget behov, och det är visst icke, som den siste talaren tycktes mena,
att bären just i detta, där anarki råder, skulle gå till utlandet, och att
man sedan får köpa igen dem, utan småbrukaren vill nog förtära[dem
i sitt eget hushåll. Men vem som hälst bör icke, såsom numera synes
där nere äga rum, komma och taga dem ifrån honom och kanske
sälja dem till utlandet.

Nu vill jag livligt erkänna, att det har stora svårigheter att
ordna denna lagstiftning. Att icke Norrland och mellersta Sverige
skola vara med, har jag alldeles klart för mig. Nu tyckes jag vara
ensam om den saken, ty även norrländningarna vilja ju, förefaller det,
ha en bestämmelse om 300 meter kring varje gård, åtminstone de
av dem, som instämt med herr Sven Persson. För sydligaste Sverige
är det ju som jag egentligen skulle kunna tänka mig ett antagande
av lagberedningens förslag; men det är ju icke förnuft i bestämmelsen
om 300 meters-gränsen, för de fall då lingonen på småbrukarens
mark icke växa där utan på annat ställe strax bredvid. Då är bestämmelsen
om 300 meter icke till någon nytta. Då skulle man
kunna tänka sig en bestämmelse om, att småbrukarens bär skulle
vara förbehållna honom på den plats, där bären växa, även om de
växa längre bort än 300 meter, och därför har jag föreslagit en skrivelse:
»huruvida och i vad mån» etc. Den skrivelsen är också så
försiktigt avfattad, att den först och främst omfattar endast smärre
jordbrukare och företrädesvis de södra delarna av riket. Man bör
vidare vara varsam även därutinnan, att de bär, som få detta extra
skydd mot rovplockning, bli endast lingonen, under det att lagberedningens
förslag, således även Perssons reservation, avser alla bär.
Jag har endast tänkt på lingonen. Jag vill icke gå så långt i brytande
av gammal sedvänja, som herr Persson gör i sin reservation.

Det har stått en ledande artikel i Socialdemokraten, som herr
Persson i Norrköping uppgivit för mig att han och hr Per Albin
Hansson skrivit. Jag vill säga, att där har min framställning blivit
ännu olyckligare skildrad än av herr Persson här nu. Där får man

Onsdagen den 2 april.

73 Nr 26.

icke veta, vad jag verkligen yrkat, utan det är utdraget ur min motion . Angående
några stycken, så att det skall se ut, som om jag endast ginge stor- ''•''^rankning
brukares ärenden och ville hindra fattigt folk att plocka bär. Om piolka^kogsman
i någon tidning ville åtminstone återgiva yrkandet i min reser- bär å annans
vation, så att folk finge veta, vad jag verkligen yrkat, så vore det mark.
bra. Det står där — »att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t (Forts.)
måtte i samband med behandlingen av lagberedningens förslag i
ämnet eller därförinnan taga under övervägande, huruvida och i
vilken omfattning särskilt smärre jordbrukare må i de trakter, företrädesvis
inom södra delarna av riket, där sådant av nya förhållanden
finnes erforderligt, tillförsäkras företrädesrätt till de å deras
mark växande vilda skogsbär, synnerligast lingon, gentemot främmande
bärplockare, som med mindre rätt kunna anses befogade
att tillägna sig desamma.» Med andra ord: mitt förslag går längst
i försiktighetsmått bland det som hitintills förordats, såvitt jag kan
förstå. lag ber därför, som sagt, att få yrka bifall till min reservation.
Här har talats av föregående talare, och även man och man
emellan, och man har kommit fram till mig och sagt: »Hur kan du
förorda, att fattigt folk icke får plocka bär på markerna i Norrland,
på hjortronmarkerna och de störa godsägarnes marker?». De flesta
sväva tydligen i fullkomlig okunnighet om vad det är fråga om.

Detta vill jag hava fritt. Jag vill hava friheten lagfäst och undantag
endast i minsta möjliga utsträckning där anarki råder. Jag går icke
så långt som de herrar, som vilja omfatta både Norrland och mellersta
Sverige med en lag om 300 meter, och som vilja hava alla
bär skyddade, icke endast lingonen. Jag har, som sagt, inskränkt
undantaget till det minsta möjliga, men jag vill i alla fall icke,
där småbrukarne — denna oändligt fattiga samhällsklass — tryckes
av sina bekymmer, att hela världen skall få rusa över småbrukarens
ägor, där han sitter och med nödtorft uppehåller sig och de sina, och
att man sedan skulle skicka till utlandet de lingon, han behöver för
sin egen familj. Det måste vara rättvisa mellan alla klasser, och
att sammanföra industriarbetare och småbrukare på landsbygden
är ett av de viktigaste mål, som jag anser mig hava att sträva för.

Jag kommer icke att upphöra att verka därför. Jag håller det för
min plikt att yrka bifall till min reservation.

Med herr Lindhagen förenade sig herrar Rtmefors, Bäckström
och Ström.

Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! För ett par dagar sedan
träffade jag här i Stockholm en framstående och mycket intresserad
skogsman, som bad mig framföra hans allvarliga bekymmer till
denna kammare just med avseende på den skadegörelse, som lingonplockare
göra på de unga skogsplantorna på hans område. Han sade
nämligen, att det icke är nog med, vad som trampas ned och brytes
av, utan på de stora skogsområden, över vilka han hade överinseende,

Nr 26. 74

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

var det vanligt, att en stor mängd av de här unga plantorna blevo
uppryckta, delvis hopravsade i hög och delvis här och där kringströdda.
Han sade sig kunna genom skogsbetjäningen intyga riktigheten av
detta förhållande och förklarade bestämt, att om sådant ofog finge
fortfara för framtiden, vore det enligt hans mening rent omöjligt
att på det område det gällde få någon vidare skogskultur. Såvitt
jag kunde förstå, skulle dessa skogar vara belägna några mil söder
om Stockholm. Han sade icke därmed, att stockholmarne gjorde
ofoget, men att en massa folk, som ligga i skärgården, komma med
motorbåtar från alla håll, och att det var ohyggligt att se de unga
plantorna, hur de voro absolut förstörda. Och han sade, att det fortgått
så i flera år, och förklarade bestämt, att det var ingen utsikt för
honom att få skog där. Under sådana förhållanden är det givet,
att något måste göras. Jag tror icke, att detta exempel är enastående.
Jag har nog litet erfarenhet själv, och det kan jag säga de
herrar, som tala om, hur avundsjuk man är om bärplockningen, och
att folket måst sälja till herrarna för billigt pris, att på min lilla
skogsmark har under många år plockats 10,000-tals liter lingon, och
jag har icke begärt ett lingon, av dem, som plockat, och har icke sagt
ett ont ord till dessa människor. Men den iakttagelsen har jag
gjort på senare tider, då det blivit större mängder med folk, och de
kommit med maskiner, att skogsplantorna få följa med till skada för
skogens tillväxt. Det är nödvändigt, att den lagstiftande församlingen
ingriper, men jag vill, att det skall ske på det mest milda sätt,
ty jag är den siste, som missunnar den fattiga befolkningen i byggderna
att tillgodogöra sig skogens bär. Att de, som här blivit tal om, icke
ens skulle få plocka bär på de stora bolagsskogarna, är icke ett riktigt
tal; det är, såsom redan påpekats, naturligtvis alldeles omöjligt,
att hindra dem ens från det. Men vad jag däremot anser nödvändigt
är, att de unga skogsplantorna skyddas. Och jag kan icke se, att
detta kan försiggå på annat sätt än genom fridlysning. Att Riksdagen
antager skrivelseförslaget, hoppas jag, och jag tror och hoppas,
att den skrivelsen skall utmynna i ett sådant förslag, att man
sedan kan hava rätt att vända sig till Konungens befallningshavande
för att få ett sådant område fridlyst, till dess plantorna bliva så
stora att de kunna skydda sig själva.

Vad nu småbrukarne beträffar, ha förhållandena skildrats så
utmärkt av herr Lindhagen, att jag för min del icke torde behöva
yttra mig därom. Jag tror, att man måste behjärta även den saken.
Och såvitt jag kan förstå, skulle det mycket lätt kunna försiggå genom
fridlysning av de mindre områden, som de behöva för egen del.
Det ligger ingen orimlighet i den saken, att dessa småbrukare kunde
få skydd för någon del av sin mark. Ha de sedan andra marker, som
de icke behöva för egen del, så må allmänheten där få plocka bär.
Jag hoppas och tror, att denna kammare skall gå med på utskottets
förslag och den anspråkslösa framställning det gör, nämligen om utredning.
Och jag hoppas, att regeringen skall mycket välvilligt upp -

Onsdagen den 2 april.

75 Nr 26.

taga frågan och se densamma från de synpnnkter, som jag anser
vara viktiga.

Herr Olofsson i Digernäs: Då det tyckes arta sig därhän,

att denna fråga skulle bliva endast en sydsvensk fråga, vill jag som
norrländning säga några ord.

Jag vill då först säga, att det har högeligen förvånat mig att
höra, att man verkligen kommit därhän, att jordägaren icke skall
rå om de bär, som växa på hans mark. Jag har haft den uppfattningen,
att man rår om sin jord, som man brukar säga, ända till jordens
medelpunkt, att man rår om de fåglar, som sitta i trädtopparna,
och får skjuta dem under den tid, som jakten är tillåten. Att man
då sedan icke skall rå om de bär, som växa på jorden, är för mig alldeles
ofattligt. Jag kan förstå, att en så utpräglad socialdemokrat
som herr Persson i Norrköping förfäktar den meningen, att här är
det ingen, som egentligen är ägare, här äro vi ägare allesammans. Det
är ju socialism riktigt detta, att man skall dela allt, och då är detta ett
mycket bra exprimentalfält att börja på. Då skola vi börja här.
Här skola vi rå om bären allesammans. Men jag undrar, i fall man
kommer in på herr Perssons eget område, om han vill följa konsekvenserna
härav. För min del tycker jag, att det är alldeles orimligt.

Men det var icke därför jag begärde ordet, utan för att relatera
några förhållanden från min hemort. Förhållandet är där, att i min
hemtrakt finns egentligen endast små bondehemman. I allmänhet
finnes det inga stora gods utan, som sagt, små bondehemman, och
dessutom torp och små lägenheter. Dessa bönder hava sina fyllnadsjordar
på ganska långt avlägsna håll. Fyllnadsjorden kan
vara samfäld för hela byn och ligga på flera mils avstånd från byn.
Men däremot är det mindre skogstrakter, som ligga intill inägorna,
och på den trakten, tycker jag, att man borde få ha bären i fred. Man
påbörjar på den trakt, som ligger närmast, åtskilliga röjningsarbeten
efter avverkningen. Man sköter med ett ord jorden och bereder
mark för skogens tillväxt, och på samma gång får man bär av olika
slag. Åtminstone dessa bär, tycker jag, att man borde få hava i
fred, och att de icke skola få plockas halvmogna och omogna. Det
är en ordningsfråga detta. Det bör vara den ordningen, att den
hemmansägare, som har denna lilla skogstrakt, han bör åtminstone
vara först att plocka bären. Har han något över, så bör han upplåta
det åt andra. Det är en ordningsfråga.

Jag vill icke gå så långt att all bärplockning skulle förbjudas.
Jag vill vara den förste, som är med om att reglera saken så, att jordägaren
får ha den närmast liggande skogstrakten för sitt eget behov,
men att den avlägsna samhälligheten — kronans mark och kommunernas
allmänningar — gärna må stå öppna för bärplockning av vem
som helst. Vi hava stora trakter, som icke äro inhängade, där gärna
vem som helst må plocka bär. Det är min åsikt i frågan, och jag

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 76

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

kan icke annat än instämma med utskottet i att begära en utredning
härutinnan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Som ordförande i
lagutskottet skulle väl även jag yttra mig i denna fråga, ehuru ju tillräckligt
många yttrat sig förut, så att det ur saksynpunkt kunde
vara överflödigt. Men jag har alldeles särskild anledning att yttra
mig i frågan, enär jag såsom ledamot i lagutskottet år 1908, då denna
fråga senast behandlades, intog, av verklig övertygelse, samma ståndpunkt,
som utskottet då gjorde gällande. Nu har jag instämt i utskottets
yrkande, ehuru det går i annan riktning, och jag har också
gjort det av fullaste övertygelse, att det nu är nödvändigt att göra
något. Min åsikt i denna fråga skiljer sig nog åtskilligt från min
bänkkamrats, som nyss hade ordet. Jag vill alls icke skriva under
den meningen, att enligt nuvarande rättsuppfattning jordägaren
äger bären, som växa på hans mark, och ensam har rätt att tillgodgöra
sig dem. Jag vill också fästa uppmärksamheten på, att lagutskottet
har underlåtit att uttala sig i denna fråga om äganderätten
till bären. Det är nog icke så stor skillnad mellan lagutskottets och
lagberedningens ståndpunkt i denna fråga som den förste talaren
ville göra gällande.

Jag har således icke i ringaste mån låtit mig ledas av några synpunkter,
hämtade från att äganderätten till jorden skulle omfatta
även bären, som växa därpå. Jag är i sak av den meningen, att om
ett förbud i större omfattning skulle utfärdas, så skulle det vara synnerligen
beklagligt. För mig står det klart, att det särskilt för de
nordliga delarna av vårt land skulle vara mycket olyckligt, om
denna skrivelse skulle föranleda ett lingon- eller bärplockningsförbud
eller ens en fridlysning i större omfattning mot sådan bärplockning.
Jag går så långt, vad förhållandena i mitt län beträffar, att jag anser,
att vi icke där för närvarande böra hava någon inkränkning alls.
Jag skiljer mig alltså, även rent praktiskt sett, från den föregående
talaren. Skälet för mig att ansluta mig till utskottet är det, att då
denna fråga blivit väckt, det icke synes mig möjligt för Riksdagen
att nu låta bli att underställa den Kungl. Maj:ts skärskådande. Det
har i allt fall — och det åberopas även av utskottet — avlämnats
petitioner, tillkomna på mycket kort tid, petitioner som visserligen
avse jämförelsevis små områden men som i allt fall samlat underskrifter
till ett antal av ej mindre än 8,228. Vi hade i lagutskottet
hela böcker med sådana petitioner! Det är alldeles obestridligt, att
de flesta, som skrivit under dessa petitioner, äro att hänföra till den
klass, som man benämner småbrukare. Jag vet icke, om herrarne
hava läst de bilagor, som äro fogade till de olika motionerna, men
om herrarne gjort det, så skola herrarne finna, att de förhållanden,
som uppstått mellan jordbrukarne och dem, som plocka bär å deras
marker — vilka dessa bärplockare äro står ingenting om — äro ytterst

Onsdagen den 2 april.

Nr 2(5.

ii

olidliga, ja förhållandena, som beskrivas i dessa petitioner, närma sig Angående
verkligen till anarki. Det finns ingen möjlighet, synes mig, under
sådana omständigheter att icke vara med om att underlägga denna ^ocfca S^0IJS_
fråga Kungl. Maj:ts skärskådande. bär ä annans

Nu är lagutskottets betänkande naturligtvis, såsom så ofta är mark.

fallet i riksdagsarbetet, resultatet av en kompromiss, det förstå her- (Forts.)

rarne nog. För min personliga del får jag säga, att om jag icke skulle
se saken ur synpunkten av det underlag, som motionerna och de för
lagutskottet framlagda petitionerna givit, så skulle jag varit benägen
att gå med herr Persson i Norrköping och rösta för rent avslag. Därnäst
skulle jag för min del hällst velat stanna vid herr Lindhagens
reservation. Men då jag anser det nödvändigt, att Kungl. Maj:t
verkligen får anledning, av Riksdagen given anledning, att taga saken
om hand, har jag för att få en hänvändelse till stånd varit med
om utskottets förslag. För övrigt tror jag, att herrarne måste finna,
om herrarne läsa utskottsbetänkandet uppmärksamt, att det är hållet
mycket försiktigt, och att man särskilt velat accentuera, att det
här icke bör bliva fråga om något riksförbud eller några mera omfattande
åtgärder. Nej, det säger lagutskottet alldeles uttryckligt
ifrån, att det icke vill vara med om något sådant. Den enda skillnaden
i sak som jag kan se förefinnes mellan utskottets förslag och
herr Lindhagens reservation — undantagandes att herr Lindhagen
skriver ännu försiktigare än utskottet — är den, huruvida undersökningen
skall omfatta hela riket eller endast de sydliga delarna. I det
hänseendet kan jag för min del icke finna annat än att, om det skall
bli en undersökning, så är det bättre att göra den över hela linjen.

Det behöver därför icke bli något förbud för hela riket. Något sådant
vill jag för min del icke alls hava i Norrland, men att undersökningen
omfattar även Norrland synes mig vara riktigt. Om man nu
vill någonting, så är det tydligt, att man måste låta sina särmeningar
falla, och därför har det för mig icke varit annat att göra, än att gå
med på utskottets förslag, vilket var det enda som hade utsikt att
vinna hela Riksdagens bifall. Detta är skälet, varför jag vid detta
tillfälle varit med om saken, ehuru jag icke ändrat ståndpunkt i
själva rättsfrågan sedan förra gången saken var före i lagutskottet.

Det är sålunda uteslutande praktiska hänsyn, som bestämt mig.

För min personliga del må det gå hur som helst, bifall eller avslag
för skrivelseförslaget, jag skall icke beklaga någondera utgången.

Men jag ber dock herrarne taga i allvarligt övervägande, om ej detta
är en sak, som Kungl. Maj:t bör skärskåda. Och då jag är av den bestämda
meningen att så är fallet, herr talman, vill jag yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr St er ne: Herr talman, mina herrar! Det torde väl ha
vant så, att vi här suggererats till att tro på, att denna fråga söker
kin yttersta grund i jordägareintresset, enkannerligen småbrukareintresset,
men jag har frågat mig själv, om det verkligen är så säkert,

Nr 26.

78

Onsdagen den 2 april.

Angående att småbrukarne skulle bli så angenämt berörda av en lagstiftning
rätten laa * detta fall, gående ut på förbud att plocka bär å annans mark.
plocka skogs- _ Jag föreställer mig, att det i en kommun finnes en hel del bönder,
bär å annans småbrukare, både med och utan skogsmark, och den som då vore
mark. utan skogsmark finge inga skogsbär för sitt behov. Ävenledes
(Forts.) finnes det bönder, som rå om skogsmark, men det ena året växer där
inga bär, och då bliva även de tvingade att köpa sitt behov av bär,
om de icke få plocka sådana där de finnas. Jag tror, att man borde
so efter, till vilka konsekvenser denna lagstiftning skulle leda, innan
man talar så varmhjärtat om småbrukarnes intressen och äganderätt.
Jag tror, att vi få vara herr Ekerot tacksamma både för hans motion
och hans anförande, ty han har på det mest briljanta sätt avslöjat
själva huvudsyftet med framställningen, och enligt vad jag kunnat
finna, är huvudsyftet med denna sak, att jordägarna skola få tillfälle
att få en vinst genom att arrendera ut sina skogsmarker för bärplockning.
Då blir frågan, om man vill vara med om ett sådant betraktelsesätt.
Herr Ekerot talar till och med i sin motion om,
att det är ganska vanligt i norra Skåne, att ägaren arrenderar ut bärmarken
och att arrendatorn »med tårar i ögonen och sorg och missräkning
i hjärtat» sett sig bedragen på sin arrenderätt. Ja, om man
arrenderar ut något som man icke har, och den lurade gråter, så må
han gorå det, men annars föreställer jag mig, att han har sin lagliga
rätt att ingripa mot den, som han blivit bedragen av.

Emellertid är det tämligen typiskt det anförande, som hölls
från Norrlandsbänken av herr Olofsson i Digernäs, när han gav sig
in på äganderätten och socialismen. Hans åsikt är tämligen typisk
för en del människors åsikter. Han går så långt att han påstår,
att han icke kan förstå, att man sätter något sådant i fråga, som att
bären icke skulle vara en egendom, som helt naturligt tillhör jordägaren,
lika väl som en del andra saker som medfölja förmånen att
vara jordägare. När jag hörde detta, föll mig i minnet on anekdot,
som jag en gång hörde berättas om en jordägare, som ansåg sig rå
om luften över sina ägor och därför klippte av de telegraftrådar, som
vederbörande vid telegrafverket varit nog djärva att sätta upp.
Jag trodde, att den anekdoten liksom de flesta andra, icke var sann,
men sedan jag hört herr Olofsson i Digernäs, sätter jag större tilltro
därtill än jag gjort förut.

Men äro nu dylika extrema begrepp egentligen något för oss att
utgå ifrån vid bedömandet av denna lagstiftningsfråga? Skola vi
skära bort det enda lilla vackra drag av gemensamhetsintresse, som
ännu finnes kvar? Jag skall i förbigående be att få säga herr Olofsson,
att här gäller det icke någon nymodern socialistisk åskådning, utan
det är tvärtom så, att den extrema uppfattning av äganderätten,
som herr Olofsson i Digernäs har, är en senare tids uppfinning. När
man emellertid gjort klart för sig, att motionernas verkliga syfte
är ett krasst vinstintresse, så frågar man sig också, huruvida man
går ut från riktiga synpunkter, då man vill gå fram på någon av dessa

Onsdagen den 2 april.

79 Nr 26.

banor, som man här söker komma fram på, genom en skrivelse till
Kungl. Maj:t att följa antingen utskottets eller herr Lindhagens väg
när det gäller att vidtaga en lagstiftningsåtgärd, ja, till och med
om det bara gäller att räcka fingret, som det förut sagts, åt en dylik
förbudslagstiftning. För mig är det och har alltid varit det normerande
— såsom jag också lovat mina valmän — att i min lagstiftaregärning
taga hänsyn till flertalets behov av lagstiftningsåtgärder
och icke fåtalets. Nu tror jag icke, att någon kan säga, att här föreligger
ett sådant allmänt intresse som vuxit fram och påfordrar en
inskränkning i en förut gällande rätt. Om jag frågar mig själv om
denna stämning förefinnes, så måste jag säga att motsatsen är förhållandet.
Man har talat om skogsägare och markägare. Även
jag har talat med sådana, men dessa hava haft samma uppfattning
som jag, nämligen att denna fråga icke är av den beskaffenhet, att
man bör göra något åt den, och underligt vore det, om Sverige, som
icke är bekant för att vara ett föregångsland på andra lagstiftningsområden,
åtminstone icke sociallagstiftningens, här i detta fall skulle
visa sig som ett föregångsland och genom lagstiftning ingripa mot rätten
att plocka de vilda skogsbären. I lagutskottets utlåtande på
sidan 13 står det i förbigående omnämnt, hur våra grannländer Finland
och Norge samt hur Schweiz ställt sig till denna fråga, och jag
tror knappast, att det skulle vara så synnerligen smickrande för oss
att experimentera med en lagstiftning, som ginge ut på att beröva
de fattigaste och mest egendomslösa en rätt som de förut ägt.

Att såsom herr Ekerot gör hänvisa de fattiga till fattigvården,
det låter i detta sammanhang ungefär som talet om Halmstadlax
och — fortepiano.

Då nu tiden är långt framskriden, och icke tillåter några längre
utläggningar vill jag i korthet sammanfatta min ställning till den
föreliggande frågan på följande sätt: Syftet med denna lagändring är
ett privat vinstintresse. Genom en sådan lagändring skulle vi beskära
den sista friheten för de fattiga att draga nytta av de vilda
bären som en gemensamhetsegendom och taga bort dess möjligheter
till en blygsam förtjänst eller inkomst. De olägenheter av den fria
bärplockningen, som blivit påvisade, ligga på ett helt annat plan och
kunna hjälpas på annat sätt än genom sådana restriktioner eller
genom en sådan extrem lagstiftning som skulle bottna i förbud mot
bärplockningen.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka avslag å utskottets
hemställan och herr Lindhagens reservation samt bifall till den av
herr Sven Persson avgivna reservationen.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! När nu så

många talare här framfört de små hemmansägarnes talan och sålunda
talat till fördel för landsbefolkningen, så kan det vara lämpligt,
att någon mer än vad som skett, yttrar sig till de andras
fördel.

Angående
inskränkning
,\i rätten att
;plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26.

80

Onsdagen den 2 april.

Angående Herr Ekerot har bär dragit fram exempel på en liten hemmansinskränkning
ägare, som enligt både hans och mitt förmenande har det trist och
rdocka skogs- tråkigt ställt, men det synes mig, att han icke har det så svårt ställt
bär å annans som herr Ekerot lät påskina. Han sade nämligen, att här finnes
mark. en person, som köper en egendom på t. ex. åtta tunnland åker och

(Forts.) 50 tunnland skogsmark, på vilken skogen dock är borthuggen, och

att han inte kan draga sig fram på den egendomen. Det skulle sålunda
vara skönt för honom att föda de åtta barnen, genom att han
finge plocka de bär, som funnos i skogen. Ja, det håller jag med
om, men det hade mannen bort taga reda på innan han köpte egendomen,
ty nog visste han förut, att det bleve svårt att draga sig
fram på en egendom, där skogen vore borthuggen. Det räcker icke
att draga fram, att han varit dum, när han köpte egendomen. Så det
exemplet passade icke in på den föreliggande frågan. Däremot
passade de åtta barn, som den mannen hade, mycket bra in, ty i
Norrland och Dalarna och även i Sydsverige och i vida bygder av
vårt land finnas många torpare och små hemmansägare, som ha en
eller kanske två kor och som icke ha någon skogsmark till sin jord,
samt fattiga änkor, som ha barn, och liknande, vilka alla av ett sådant
lagförslag skulle drabbas på ett ännu grymmare och hänsynslösare
sätt än i det fall, herr Ekerot talade om. Det är deras talan,
jag vill fora. Det har skymtat fram under diskussionen, och särskilt
av borgmästar Lindhagen har på ett varmhjärtat sätt de små hemmansägarnes
lidanden framförts, och jag förstår så innerligt väl detta.
Kan man på något sätt hjälpa dessa, utan att skada de andras intressen,
så skall icke jag säga nej, men jag är synnerligen rädd för, att
samtidigt, som man hjälper dessa, så stjälper man de andra.

Det har framhållits av herr Nilsson på smålandsbänken, hur
skogsmarksägarne se denna lag, och det har även sedan berörts av
en och annan talare, som framfört samma synpunkter, att det är
icke nog med, att man tar bären i skogen, utan man förstör också
skogsmarken, och det är en synpunkt, som kommer att gå igen i
debatten. Kunna vi nu bara göra en liten lagändring för att skydda
de små hemmansägarnes intressen, måste det nästa stora steget
bliva, att skogskultursynpunkten clrages fram, och att man kräver
förbud i Norrland och Dalarne i de stora skogsmarksägarnes intressen.
Hur ha då människorna det, som icke ha någon skog? Jo, de
få icke skjuta en fågel, som flyger förbi deras gård eller en hare, som
springer förbi deras fönster. De få icke gå till skogstjärnen, som ligger
bredvid, och draga upp en fisk, fastän det är så fullt av fisk, att
den nästan går på torra landet. Hur var det då förr? Jo, när jag
var barn, så släpptes getterna ut i markerna, där de fingo gå och
beta, och på sommaren fick man ha sina kor på andras betesmarker
för en ringa penning. Allt det där är nu borta. Nu ha vi bara skogsbären
och svamparna kvar. Om nu skogsbären tagas bort, dröjer
det icke kanske mer än 15 å 20 år innan också svamparne tagas bort,
ty svamparne äro värdefulla, och så snart vi komma så långt, att

81 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

människorna förstå det, komma jordägarne och säga: Ni få icke Angående

plocka svamp på våra marker. — Jag tycker det är så litet kvar av inskränkning
vad jorden bär i frukt, som är allmän egendom, att jag anser, att
man ur billigketssynpunkt kan låta det vara som det är, även om bär d annans
icke alla dela den uppfattningen. Om det här är fråga om själva mark.
äganderätten, därom vill jag icke diskutera. Jag kan inte se annat, (Forts.)
än att kammaren gör klokast i att icke bifalla herr Sven Perssons
i Norrköping reservation, i vilken jag förut instämt. Detta yrkande,
som jag vid närmare eftertanke icke kunnat vara med om, ber jag
nu att få återkalla. Jag yrkar rent avslag på utskottets hemställan.

Herr Lindqvist i Kosta instämde häruti.

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Då jag varit med
om behandlingen av detta ärende inom utskottet, anser jag mig
också skyldig att säga några ord. I likhet med lagutskottets ordförande
måste jag erkänna, att jag ställt mig mycket tveksam, huruvida
jag skulle vara med om ens en försiktig skrivelse, och förutsättningarna
för att jag skulle kunna vara med härom vore, att regeringen
eller de, som eventuellt få denna utredning om hand, också
skulle bli mycket försiktiga. Jag vill i förbigående säga, att något
förbud mot bärplockning vill jag icke vara med om annat än med
en viss begränsad omfattning. Men sedan jag nu hört herr Ekerots
anförande, börjar jag bliva betänksam och undra, om jag kanske
ändå icke gått för långt, när jag varit med om denna skrivelse.

Skulle regeringen efter en blivande utredning taga sikte på något av
vad han framförde bär i kammaren, fruktar jag, att det förslag,
som vi framledes kunde få av Kungl. Maj :t, komme att gå betydligt
längre, än vad majoriteten av lagutskottet tänkt sig. Som lagutskottets
ordförande redan sagt, voro nog meningarna tämligen delade,
när utskottet behandlade denna fråga, och i likhet med honom var
även jag år 1908, när frågan senast var föremål för behandling,

»''mot den inskränkning i rätten till bärplockning, som då ifrågasattes.

Men man får dock medgiva, att förhållandena kunna ändras med
tiden. Man kan icke heller undgå taga intryck av de petitionslistor,
som också förevisats i utskottet. "Dels har jag även, det måste
jag erkänna, fått någon påtryckning från hemorten, där man begär,
att något skall göras i denna sak. Detta gör, att man finner, att,
om man nu ställer sig totalt avvisande mot varje inskränkning, en sådan
ståndpunkt med tiden kanske bleve ohållbar. Under sådana
förhållanden anser jag det ändå vara klokast att få en utredning
till stånd, och har jag härför ej velat ställa mig avvisande. Skulle
den blivande utredningen resultera i någon inskränkning av större
omfattning, så att man på de störa skogsområdena i mellersta och
norra Sverige förhindras tillvarataga de bär, som faktiskt skulle
ruttna ned — ty ingen kan väl tänka sig, att jordägarne taga vara
på bären på de stora skogskomplexen, vilka tvärtom äro förbehållna
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 26.

6

Nr 26. 82

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Onsdagen den 2 april.

den fattigare befolkningen — så kan jag icke under några förhållanden
vara med om att förmena denna fattiga befolkning att fortfarande
få behålla denna sin gamla rätt. A andra sidan måste det
erkännas, att, när man har ett mindre område nära intill sina egna
hus, det kan vara retsamt, om man vill taga reda på bären för eget
behov, att just vid den tiden, de skulle varit mogna, finna dem redan
bortplockade. Ty det är nog så, som det förut här sagts, att de
börja plocka bären alldeles för tidigt. Då blir det ju ganska obehagligt,
om man måste ge sig i väg till avlägsnare belägna marker
för att tillfredsställa sitt eget bärbehov. Kunde man med den
blivande utredningen förekomma detta, skulle jag vilja vara med om
det, men jag skulle icke under några förhållanden vilja vara med om
förbud i någon större utsträckning.

Herr talman! Under sådana förhållanden kan jag icke göra
annat än yrka bifall till utskottets förslag.

I anseende till förfall för undertecknad, övertogs här protokollsföringen,
jämlikt herr talmannens förordnande, av förste kanslisten
hos kammaren O. M. F. Seth.

In fidem
Per Cronvall.

Härefter anförde:

Herr Palmstierna: Herr talman! Ett par ord i frågan. Man
kan ju undra på, vad i själva verket det är, som hänt. Här har under
hundratals år den fattiga befolkningen — ty det är den det är
fråga om — haft frihet att plocka skogsbären. Det har vant sedvänjan
här så långt vi kunnat erfara, att den fattiga befolkningen
varit ute och plockat bären, i det den ansett, att dessa voro ingens
eller allas egendom, hur man nu vill benämna det. Det är icke tjugoårig
hävd, mina herrar, vi här ha att göra med, den är månghundraårig.
Det är eu ursvensk gammal uppfattning, som det
gäller. Undra då, på att en sådan debatt rivit upp i dag, när man
är i färd med att rycka upp med rötterna det, som så länge växt
samman med vårt svenska folks liv.

Jag glömmer aldrig 1908, då denna fråga första gången var före.
Det gick som en våg av harm över hela landet, och det sades, att här
vore något gammalt dyrbart, som vi måste bevara för småfolket,
och att vi borde sätta oss emot varje ändring i rådande förhållanden.
Nu är frågan åter före i kammaren, och man har mobiliserat skäl
på skål, och skäl, som delvis slå ihjäl varandra, för att upphäva denna
gamla ursvenska rätt. Hur dyrbar har den icke varit för många familjer
i vårt land. Jag erinrar mig t. ex. år 1909 under den störa
arbetskonflikten, när arbetarmassorna icke hade någon förtjänst,
hur många det var, som levde på fiske och skogens bär under den
tiden, hur många, som skulle känt, att det vore en begränsning av

83 Nr 26.

Onsdagen den 2 april.

en rätt, som de trött alla och i synnerhet de fattiga skulle få inneha
för framtiden i vårt land.

Vad är det nu, som har hänt? Jn, herr Ekerot har alldeles ställt
på sin spets, vad det är. Det har hänt, att bären förut icke haft
något egentligt värde. Vad för värde? Jo, penningvärde. Ja,
där är det. Med samhällets industrialisering och penninghushållningens
inträngande får det ena efter det andra visst penningvärde.
Penningen skall även här på detta område komma in och regera och
bryta ned en gammal svensk rättsuppfattning såsom den förut
på många andra håll varit framme och förbehållit kapitalismen, vad
som skulle stått till hela vårt svenska folks förfogande. Det är just
därför och ur principiell synpunkt jag vill motsätta mig detta, och
jag reagerar alldeles bestämt mot någon annan uppfattning. Därför
kan jag ej heller gå med på herr Lindhagens reservation, då han
säger, att, det ur principiell synpunkt vore riktigt att förbehålla
bärplockningen i första rummet åt ägaren av marken eller den honom
företräder och därutöfver åt alla mindre bemedlade. Det vill säga
principiellt sett skulle företrädesvis markägaren ha detta. Nej,
säger jag, här motsätter jag mig alldeles bestämt en sådan individualistisk
uppfattning, som skulle göra sig gällande också på detta område.

Vad är det då för olägenheter, som nu kunna förekomma? Ja, en
olägenhet är den, säger herr Ekerot, att här sker eu industrimässig
exploatering för export. Visserligen, men hittills har det varit två,
som delat vinsten, nämligen den, som exporterat, och arbetaren.
Nu skulle således också en tredje, jordägare eller arrendatorn, komma
till. Det är detta tredje led, som man vill inskjuta. Men, frågar
jag, har det fördelaktig betydelse i nationalekonomisk bemärkelse?
Inte alls, utan snarare kommer det att inträffa, att åtskilliga här
komma att ruttna ner på grund af markägarens plockningsförbnd,
och att man kommer att stå utanför gärdesgårdarne och grindarne
och se, hur bären ruttna ner utan att kunna göra något. Den fattiga
befolkningen får stå vid sidan och titta på.

Det kan emellertid vara en annan synpunkt, som är berättigad,
och det är intresset, att hemmen hållas i helgd. Hemfriden kunde
äventyras av, att man vid bärplockningen komme nära husen och
in på gårdarne. Det kan emellertid avhjälpas med en lagändring.
Det ar också det intresset, som förmått lagberedningen ställa sig på
den ståndpunkten, att hemmet skall hållas i helgd, så att intet intrång
på det området skall ske.

Vidare bör man uppmärksamma, att skadegörelse kan inträffa.
Mot detta ha vi en riksdagsskrivelse, och utredning härom är redan
igångsatt, så att i avseende härpå ha vi, vad som behövs. Kammaren
är ju eljest så benägen att, när utredning föreligger, avslå förslag.
Nåväl, i detta fall borde val föreligga dubbel anledning för
den saken.

Jag vill med dessa ord be kammaren varmt behjärta, att vi

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.
(Forts.)

Nr 26. 84

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

icke nu förmena alla dessa, som dock utgöra den fattigaste delen av
befolkningen, att fortfarande få leva kvar i den rätt, som svenska
folket sedan urminnes tider haft till de vilda bären i vårt land, och
icke bryta sönder den samt komma med ett fridlysningsförfarande,
som gör, att man får tusentals anledningar att bötfälla de fattiga
människor, som överträda förbuden. Vi ha hört av herr Olofsson
i Åvik och även av andra, hur man redan nu söker skapa anledningar
att skydda skogen och ställer upp bären som anledning hätill.
Men, mina herrar, låt icke dessa påbud utfärdas och låt icke
det bli så, att anslag sättas upp i vårt land överallt kring ägogränserna,
anslag, som gå ut på detta: »här får ni icke komma in och
plocka bort bären, om ni också förut varit vana vid att få göra det,
här är avstängt område.» Låt i stället den gamla goda svenska
sedvänjan stå kvar orubbad.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr
Ekerot med en sådan bestämdhet uttryckte sig om, att det var just
att reglera rättsförhållandet, om Riksdagen nu bifölle det föreliggande
förslaget. Han ansåg det vara ett axiom, att den som äger
jorden också äger bären, som växa på jorden. Det är just om den
saken, som vi väl i alla fall böra tvista, även om håren skulle resa
sig på herr Olofssons i Digernäs huvud. Det är där kardinalfrågan
ligger. År det verkligen på det viset, att bären sedan urminnes tider
varit en tillhörighet, vilken varje medborgare haft rätt att tillgodogöra
sig, eller är det solklart, att de ägas av den, som har papper
på jorden? Det har här så starkt betonats, att de som äga jorden
väl i alla fall borde ha rätt att plocka bären på sin mark. Vem har
förnekat det? Det är icke den frågan, det här gäller, utan liär
gäller det, om de skola ha rätt att hindra andra, som också vilja
plocka bär. Det är oriktigt av herrarne att söka få fram den uppfattningen,
att de som äga jorden skulle vara förmenade rätten att
plocka bären på sin egen jord. De ha samma rätt därtill som andra
människor.

Däremot kan man tala om, huruvida det är riktigt såväl ur nationalekonomisk
som ur andra synpunkter, att bären plockas med
bärplockningsmaskiner, så att man rent av förstör möjligheten för en
återkommande bärskörd. Den saken kan möjligtvis bli föremål för
utredning. Men skall man beträda den andra vägen, då blir det, såsom
antytts, att man bara lägger ett nytt steg till andra redan tågna
i samma riktning. Det har av herr Ekerot betonats, hurusom vi nyss
reglerat gemensamhetsfisket, och därför skola vi nu reglera bärplockningen.
Ja, sedan skola vi väl reglera, huru många kubikmeter luft
den människa skall ha, som icke äger någon del i Sveriges jord.

Herr Eriksson i Grängesberg gav uttryck åt den uppfattning,
som jag i huvudsak gillar, och därför kan jag nu inskränka mig till att
instämma i hans yrkande, det vill säga rent avslag utan någon tvist
om motiveringarna. Men jag kan ändå icke neka mig att något be -

Onsdagen den 2 april.

85 Nr 2t>.

möta herr Ekerot i ett avseende. Han sade, att detta var egentligen
två frågor, en nationalekonomisk fråga och en fråga om de mindre
bemedlades intressen. De frågorna tror jag få ses i samband med
varandra. Det är ett nationalekonomiskt intresse, som befrämjas
genom att de fattiga i landet sättas i tillfälle att bärga den förmögenhet,
som ligger i skogsbären, och därför skola vi i stället för att sätta
ut rävsaxar för bärplockarna i form av lagparagrafer genom lagstiftning
uppmuntra dem till bärplockning, så att de taga vara på
alla de värden, som nu genom försumlighet gå förlorade. Då tycker
jag, att vi ordna saken på det allra bästa sätt.

Jag ber att få, utan att vidare ingå i frågan, yrka rent avslag
på motionerna.

Häruti instämde herr Larsson i Västerås.

Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Jag hade i fjol
ordet i en fråga, som på sitt sätt är liknande den nu föreliggande.
Det gällde nämligen då strömmingsfisket i Stockholms skärgård,
och det var även då de besittande, som ville med sin äganderätt införliva
förmåner, som hittills sedan urminnes tider varit av allmän
natur. Jag hänvisade då till exempel från mitt föräldrahem och
den trakt där jag är uppfostrad, och jag visade, att vi i vårt hem och
i vår socken aldrig drömt om, att vi skulle på något sätt förmena våra
fattiga medborgare att tillgodogöra sig naturens alster på sätt, deras
företagsamhet på hederlig väg förhjälpt dem till. Jag vill säga här,
att det icke alls är så, som här sagts, att i Sydsverige bärplockningen
icke är någonting, som haft gammal hävd,”utan att jordägaren där
ansetts ha ensamrätt till bären, och att andra uppfattningar skulle
vara främmande för Sydsverige. Nej, tvärtom har lika mycket i
Sydsverige som i Nordsverige det ansetts vara en allmän rätt att
plocka bär; i varje fall betraktade människorna i min hemtrakt det
så. . Varhelst det fanns hallon eller smultron eller andra vilda bär,
så fick den som hade tid att plocka dem också göra det. Och man
gick ännu längre och hade samma uppfattning rörande den i skogen
nedfallna torrveden. Som herrarne måhända veta, så har boken
den egenskapen, att den självrensar sig på det sättet, att de
grova grenarna närmare marken ramla av, och det kan bli liggande
stora grenar, som innehålla torr och mycken ved. Till och med
dessa grenar ansågos vara allmän egendom, och jag vet många platser,
exempelvis Tromtö- och Nättrabygodsen, där de fattiga fiskarne,
torparne och småbönderna alla ansågo dessa grenar vara gemensam
egendom. Jag fick en gång en ganska stark lektion i detta ämne,
aär jag var liten pojke. Jag var val en 7—8 år och seglade med min
far ute i skärgården. Greven på godset hade just förbjudit ortens
fiskare och arbetare att plocka upp dessa större grenar, som i alla
fall fingo ligga och ruttna bort. Vi vände under" Tromtölandet —
jag skötte tocken och far satt till rors ■— och jag frågade då far: »Var -

Angäende
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.
(Forts.)

Nr 26. 86

Angående
inskränkning
i rätten att
\plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Onsdagen den 2 april.

för har greven förbjudit de fattiga att plocka veden, som ändå ruttnar
bort?» »Jo du», sade han, »det skall han ha och ligga på, när
han kommer till helvetet — sen brinner det.» Anmärkas må, att
min far var varmt religiös och frikyrklig, men genom detta i hans
mun ovanligt hårda ord och i denna hårda form framkom hans förkastelsedom
över denna råhet och småsnikenhet.

Hela denna historia med bärplockningsförbud är egentligen ett
spöke från 80- och 90-talen, när i svenska riksdagen liksom en hel del
riksdagar i Europa de besittande bredde sig så, att man fick det intrycket,
att inga andra hade rätt att existera än de, som händelsevis
genom köp eller arv erhållit en fastighet i stad eller på landet. Deras
klassråhet behärskade fullkomligt lagstiftningen och har i såväl skattelagstiftningen
som lagstiftning på andra områden efterlämnat djupa
spår i den fattiga befolkningens såväl rättsliga förhållanden som
ekonomi.

Jag beskylles ju för att ha en lång näsa, som luktar litet långt
fram i tiden, och man må därför icke förundra sig, om jag säger —
herr Ekerot! — att jag icke tager fel, om jag i detta här ser en högerspekulation
till de stundande valen. Det är ju så, att dumhetens och
råhetens källor flöda outtömligt hos människorna. I varje hem och
sinne, i varje by och trakt slåss alltid idealiteten med människodjuret,
och det är bara fråga om trakter, som människodjuret mest segrar i,
och trakter, som idealiteten i högre grad segrar i. Nu vill jag icke
uttala något allmänt omdöme om de trakter, herrar Ekerot och Nilsson
i Linnås äro hemma i, men det synes mig i alla fall, att de motioner,
som äro väckta här av dessa herrar, icke båda något gott om
människornas förmåga i de trakterna att unna varandra att leva på

jorden. . .

Man har här imponerats av och visat på de massor av petitionslistor,
som inkommit, och på vilka man fått underskrifter av såväl
storbönder som småbrukare o. s. v. Det är väl ingenting, som hindrar,
att en småbrukare kan vara lika rå och enfaldig som en storbonde,
men det är väl icke någon anledning för Riksdagen att taga
mera hänsyn till en rå och dum småbrukare än till en rå och dum
storbonde. Det är icke något tvivel om, att, om jag vill springa
omkring i bygderna, jag skall få tag i åtskilliga tusentals människor,
som skriva under t. ex.,"att regeringen skall taga från de fattiga deras
sängkläder och ge dem åt de rika. Det är icke något t''! iv el om den
saken. Men därav följer icke, att Riksdagen skall bry sig om så dana

]{

Jag finner för övrigt hela detta förslag fullkomligt meningslöst
även ur jordägaresynpunkt. Om det vore ett förslag om, att ingen
annan än bönderna finge plocka bär, så kunde jag begripa det något
så när, tv då kunde ju bärskörden för dem anses vara ett slags allmänning,
" så att när Per Larsson ett år icke har några bär, så kan han
gå till Ola Jönsson, som har bär, och plocka på hans mark. Vi veta
ju, att det kan bli rätt olika bärskördar på till och med närliggande

Onsdagen den 2 april.

87 Nr 26.

trakter, beroende på om de ligga mot söder eller mot norr. Och . Angående
vidare kan ju det fallet inträffa, att t. ex. i ett byalag finns det tre
bönder, som ha skogsmark med bärväxt på, men sju bönder, som icke plocka "kogsha
någon bärmark. Och förhållandet bleve ju då snarlikt, de senare bär å annans
kunde ju då få plocka på de förras marker. Jag frågar mig, vad är mark.
detta för ett tillgodoseende av ens det rena krassa jordägareintresset? (Forte.)
Icke ens det tillgodoses, att de sju bönderna skola vara beroende
av de tre böndernas nåd för att över huvud taget få bär, frånsett alla
övriga medborgare i landet.

Man har här talat om de fattiga. Ja, de fattiga, de äro alltid
framme, när det gäller att klå åt sig. Jag kommer ihåg i fjol, det var
tal om fläsktullen. Inte var det då några godsägare, som ville ha
fläsktull, nej, för all del, det var statarne, som ville ha den. Och
icke är det så, att det är de stora markbesittarne i Småland och Skåne,
som nu äro så angelägna om bärplockningsförbud, det är de fattiga,
som ha gott utav det. De skola ju få betala arrendena för bärplockningen,
eller kanske icke, ty tyskarne arrendera bärmarkerna och så
få de fattiga plocka bären åt tyskarne. Det är ju alltid så, att när
det gäller att ställa till med förmåner för de förmögna, är det de fattiga,
som vilja ha det så.

Men icke kunna väl vi här vid lagskrivning ta större hänsyn till
de fattiga än till de rika. Vi kunna väl inte stifta en lag för småbrukare
och en för storbrukare, utan här skola vi väl stifta lagar
för alla landets medborgare, och såväl de rika som de fattiga få vara
nöjda med detta beslut.

När frågan om tullen å plommon behandlades här för en tid
sedan — debatten härom komma nog herrarne ihåg — framdrogs det
skälet, att man icke borde införa utländsk frukt. Vi skulle iakttaga
sparsamhet härvidlag och i stället använda de betalningsmedel,
vi utföra till världsmarknaden, till att ta in för dem varor av sådant
slag, som vi ej ha i eget land, bomull, kol, olja, o. s. v. Men i stället
för att ta in utländsk frukt skulle vi hålla oss till våra egna skogsbär
och frukter. Det synes mig vara en dålig väg man går, då man, efter
att först ha anvisat en utväg till att ge landet billiga plommon etc.,
sedan försöker vidtaga sådana åtgärder som bärplockningsförbud,
vilket i varje fall naturligtvis kommer att i en eller annan form medföra
arrenderingsskyldighet av bärmarker, något, som i många fall
kommer att hindra många människor att plocka bär och vilket i
varje fall kommer att såväl försvåra åtkomsten av bären för bärploekarne
själva som att höja torgprisen å dem; det blir då de många
karga fattiga hemmen, som drabbas härav.

Jag kommer i detta sammanhang ihåg en historia, som en dansk
köpman talade om. Den tilldrog sig i Plymouth. Tullflugan hade
farit i trädgårdsmästarne i staden, och de höllo ett möte för att behandla
saken. Det uppträdde en trädgårdsmästare, som hette
Jochumsen, och han sade, att trädgårdsmästarne där icke kunde vara
betjänta av någon konkurrens med Italiens och Spaniens trädgårds -

Nr 26. 88

Onsdagen den 2 april.

. Angående mästare, ty de, sade han, ha en annan himmel och en annan sol, memskränkning
jan vaIp ]anf] gr kyligare och kallare. Vi kunna icke med samma fart
plocka skogs- driva fram samma frukter och bär som de, och därför måste vi ha
bär å arenans tull på import av frukt och bär. Knappast hade mannen talat ut,
mark. förrän ett femtiotal personer rusade fram med höjda käppar mot
(Forte.) honom. Men borgmästaren i staden sprang upp i talarestolen och
sade: »vi känna ju Jochumsen sedan gammalt. Slå honom inte, ty
han är vanligen en mycket förståndig och duktig karl, men han behöver
lugn och ro för ögonblicket. Jag har redan sänt bud efter en
vagn från hospitalet. Hade han varit vid sunda vätskor, hade han
aldrig begärt, att vi 12,000 medborgare i Plymouth skulle betala
skatt till honom och några av hans få kamrater för dessa frukter och
bär.»

Sammalunda säger jag här om dessa människor: om de tänka sig
en smula före, skulle de omöjligt kunna begära, att man för en eller
annan avundsjuk storbondes eller småbondes tillfredsställelse och
maktbegärs skull skulle fördyra åtkomsten av bär för hela nationen.
Det är någonting, som är alldeles barbariskt i mitt tycke.

Hela felet härvidlag ligger i att det saknas allmänanda; man
lagstiftar för småbrukare, för små godsägare, för stora godsägare och
för att tillgodose den och den valmansklicken, och det blir ett förfärligt
schackrande och byte. Följden blir, att man kommer på eu
så trång plattform, att tar man ett steg till höger, trampar man någon
på tårna, och stiger man till vänster, trampar man andra på tårna.
Man har inte nog kraft att förklara: jag vill icke gynna vare sig Per
eller Pål, vare sig fattiga eller rika, jag vill bara se till, vad som är
sunt och gott för nationen. Och om vi se efter, vad vi ha att gorå
med för frågor, när det blir liv i spelet, så se vi, att det är sådana här
frågor som bärplockning, som gula faran, som preventivmedlen, som
utgöra de stora debattämnena, ty det är den och den valmansklicken,
som kräver det, och naturligtvis måste man göra som små klickar
bland valmännen säga och icke som förnuftet säger.

Herr talman! Jag yrkar rent avslag.

Herr Ingvar sson: Det finnes en hel del fattigt folk här i

landet, som har rätt stora inkomster av bärplockningen, och innan
man berövar dem deras existensmöjligheter, skulle jag vilja säga ett
par ord.

Man har här spelat ut småbrukarne mot industriarbetarne och
velat sätta dessa två grupper i harnesk mot varandra. Men det finnes
efter mitt förmenande ingen anledning att så göra. Ty vilka är
det, som plocka bär i allmänhet och som man nu är så mån om att
försöka mota bort? Är det industriarbetarne? Ja, i någon liten
mån, men det störa flertalet industriarbetare och deras familjer
är aldrig i den lyckliga ställningen att få komma ut och plocka bär
och andas frisk luft. Det är säkerligen i ännu högre grad torparne,
småbrukarne, som själva inga bär ha, och därför plocka på annans

Onsdagen den 2 april.

89 Nr 26.

mark. Här spelar man således i verkligheten ut småbrukare mot Angående
småbrukare. Det är alltsammans. Och likväl hävdar man, att inskränkning
detta är ett speciellt småbrukareintresse. Nej, för all del. Jag har lolkTsk^s
själv vuxit upp i ett småbrukarhem, och min far är småbrukare ännu bäTå annans
i dag, så att jag är icke alls okunnig om hithörande förhållanden, mark.
och jag vågar påstå, att vad detta än är, så är det något helt annat (Forts.)
än ett småbrukarintresse. Saken är den, att man håller på att
förvandla lingonplockningen till en industri, som man skall jobba
uti och förtjäna pengar på. Godsägarne skola, såsom här förut
sagts, ha möjlighet att till höga belopp sälja avverkningsrätten eller
utarrendera den. Det är dessas intressen, som man nu så ivrigt söker
tillgodose.

Nu har man emellertid framhållit, att man stöder sig på en opinion,
men hur den opinionen tillkommit, kan också diskuteras. Vi
hade för ett par veckor sedan en annan opinion, som till och med
regeringen föll till föga för, men som, när man tittade närmare på den,
visade sig vara tämligen ihålig, och det är icke utan att det är något
i samma stil med den opinion, som man här har. Och jag skulle kunna
för att belysa denna lägga fram en skrivelse från ett stort möte i södra
Sverige, där man yrkar avslag på denna motion, ett möte av hundratals
fattiga människor där nere, som icke begära bättre än att få bli
kvar i de förhållanden, som nu råda.

Vidare har man hänvisat till, att ingen småbrukare har fullkomlig
rätt till att plocka bär. Däremot skulle jag vilja påstå, att
han har fullkomlig rätt därtill, fullkomligt lika mycket som envar
annan.

Då herr Ekerot säger, att denna åtgärd vidare skulle vara nationalekonomiskt
klok, kan det kanske vara skäl att peka på vad utskottet
skriver i sitt utlåtande, där det heter på följande sätt: »För de

jordägare, vilka själva vilja tillgodogöra sig bären å sin mark, hava
härigenom uppstått allvarliga hinder och svårigheter att göra detta,
så mycket mera, som de själva vid tiden för bärplockningen äro
sysselsatta med sädesskördens inbärgande och därför lätt bliva i
fråga om bärskörden förekomna av andra.» Om det nu är lagutskottets
mening, att jordägarne äro upptagna av skörd, så att de icke
kunna plocka bären,_ när de äro mogna, är det då meningen, att bären
skola ruttna ner? År det det, herr Ekerot menar vara nationalekonomiskt
klokt? Jag kan icke få någon annan mening ur hans yttrande.

Jag kan icke heller underlåta att peka på en annan sak, som
det förut erinrats om. Lagutskottets ordförande och en av dess
medlemmar ha här påvisat, att de anse sig böra i någon mån gå de
framställda kraven till mötes, därför att frågan ligger annorlunda nu
än år 1908. Ja, nästa gång denna fråga kommer igen, så ligger den
ju ytterligare annorlunda, och då skall man väl ta ett ytterligare
steg på denna väg, och sedan om ännu några år, då kanske blommor
och växter för medicinskt ändamål fått något större värde, kan det
bli fråga om att lagstifta om dem, och när längre fram luften och dess

Xr 26. 90

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

användande fått tekniskt värde, då blir det kanske samma historia
för dess vidkommande. Och att ta ett steg, som kan leda till sadana
konsekvenser, kan jag icke vara med om.

Till sist skall jag be att få framdraga ännu en synpunkt, som
förtjänar beaktande i detta sammanhang. Det finns några hundratals
personer här i landet, som ha den förmånen att vara fria en russ
tid av sommaren och då bruka ge sig av ut på landet för att andas
lantluft och ge sig ut i angränsande trakter, varvid det kan hända,
att de även plocka bär. Ja, det skulle vara det enda skälet för mig
att tillstyrka här ifrågavarande lagstiftning, att jag då möjligen
någon gång i livet skulle kunna få se, att herr Ekerot varit ute på
detta sätt och plockat bär och av den anledningen blivit dömd till
böter; det skulle verkligen vara ett visst nöje, det får jag erkänna.

Hur jag än vänder och vrider på denna sak, kan jag icke komma
ifrån, att man här är i färd med att göra en orättvisa icke blott mot
industriarbetarne, såsom här förut sagts, utan i stor utsträckning
mot småbrukarne själva, och under sådana förhållanden kan jag icke
vara med om en dylik lagstiftning, utan instämmer i herr Erikssons i
Grängesberg yrkande på avslag på det hela.

Herr Carlsson i Frosterud: Herr talman, mina herrar! Då
tiden är så långt framskriden och debatten blivit så uttänjd, skall
jag icke inlåta mig på något mera utredande anförande i denna fråga.
Jag vill endast tillkännage, att jag kommer att rösta för det förslag,
som herr Persson i Norrköping framställt.

Visserligen bor jag icke i Skåne eller Småland, men jag är dock
ägare till några tunnland skogsmark, på vilka det växer bär av skilda
slag. Och jag får verkligen medge, att jag för min del gärna skulle
se, att mina grannar, de må vara fattiga eller rika, ville hålla sig
ifrån detta område, på det att jag eller min familjs medlemmar vid
lämplig tidpunkt kunde bliva i tillfälle att ensamma plocka dessa bär.
Men då nu av ålder gällande rättsförhållanden i vårt land icke ge mig
den ensamrätten att plocka bär där, får jag givetvis finna mig häri,
och jag kan icke göra anspråk på någon förmånsrätt i det fallet. Då
jag köpte detta lilla hemman, visste jag fullväl, att detta förhållande
var rådande i vårt land, att jag kom i besittning av äganderätten till
denna jord med vad därå fanns, men icke till de bär, som möjligen
komme att växa i skogen. Då jag sålunda finner andra människor
plocka dessa bär, kan "jag icke förneka, att dessa ha samma rätt som
jag, alldenstund jag icke kan anse, att jag har dessa bär inbegripna i
mitt köpebrev, annat än under det villkor, att jag själv har tillfälle
att plocka dem. Jag bestrider sålunda riktigheten av de synpunkter,
som framhållits, då man vill göra gällande, att jordägaren är så
uteslutande och utan vidare ägare till bär, som växa på hans mark.

Jag tänker, att den, som går och köper en jordbruksfastighet
— den må nu vara större eller mindre — är kännare av våra nu gällande
förhållanden så pass mycket, att han vet detta, och då menar

Onsdagen den 2 april.

91 Nr 26.

jag: är det då rättvist att komma och tala om, att man tager ifrån
någon annan, eller säga, att man plockar »våra» bär? Det står ju
icke i svenska lagen, att det är jordägarens bär, då det står fritt för
vem som helst att taga dem. I de flesta fall är det väl så, att den,
som kommer och plockar bär, oftast kanske är den, som är i större
behov av att plocka dem än jordägaren. Om nu någon har bättre
tid att plocka mina bär än jag, kan jag ju, när jag får tid, gå in på
min grannes ägor och plocka vad jag behöver. Det tycker jag är
det rättvisaste i det här fallet. Så jag tror, att ett ingripande genom
lagstiftningsåtgärder på detta område är helt och hållet onödigt. Jas:
kan icke tro, att det gärna kan spela någon nationalekonomisk betydelse,
om nu Per eller Pål plocka bären. Huvudsaken är ju i alla
fall, att de bliva tillgodogjorda. Och den jordägare, som har bär på
sin skogsmark, icke kan han ensam vara anledningen till att skogsbären
i våra dagar ha högre värde än förut. Det är naturligtvis å ena sidan
den allmänna upplysningens utveckling, å andra sidan industrialismens
utveckling i våra och andra länder, som just haft det resultat,
att skogsbären —- såsom även i värt land — ha ett annat handelsvärde
än förut. Det är sålunda icke jordägaren, som kan göra anspråk på
att hava ett monopol på denna naturtillgång; och därför förmenar
jag, att den förmån, som genom detta högre värde skogsbären i våra
dagar representera, icke bör vara jordägaren ensam förbehållen, utan
den bör komma samhällets medborgare i övrigt till nytta med de privilegier,
som hittills varit gällande härvidlag.

Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman! Denna fråga har
efter min mening sin upprinnelse i valrörelsen år 1908. Då trädde
den egentligen fram i Kristianstads län. Det var några representanter
för småbrukarne där, till sin politiska övertygelse högermän,
vilka bestämt förfäktade den åsikten i tidningspressen där nere, att
det liberala partiet icke höll på äganderätten. De bestyrkte detta
därmed, att man icke inom detta parti intresserade sig tillräckligt
kraftigt för att få förbud mot bärplockning på annans mark. Alltsedan
denna valrörelse har det jämt och ständigt rått en dylik agitation
där nere i trakterna; man har jämt och ständigt resonerat i detta
spörsmål, och säskilt en tidning i Hessleholm har ofta haft insändare
i ämnet, som kommit fram då och då. I fjol sommar började opinionen
fii ny fart igen, och varför? Jo, därför att en händelse inträffade
någonstans i Östra Göinge. Det plockades bär av några industriarbetare,
och de bemöttes på ett inhumant sätt av ägaren till marken,
varvid uppstod ordbyte, och några dagar därefter kom saken i tid
ningspressen. Det blev en oerhördt lång debatt i tidningarna om
detta, och ovanpå det hela sammankallades ett allmänt möte i Hessleholm
vid jultiden, där det skulle överläggas om vad som skulle göras
för att få ändrat tillstånd. Nu hyser visserligen herr Bengtsson i
Norup stor vördnad för detta möte i Hessleholm. Men hur tro

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 92

Onsdagen den 2 april.

Angående herrarne, att man gjorde för att få till stånd denna allmänna opinion?
^i^åtter^att ^r0 nb a^'' befolkningen inbjöds på detta möte? Nej, det var
■plocka skoge- bara alla de, som ville vara med om en lagstiftning om förbud att
bär å annans plocka bär på annans mark. Jag för min del fick en skrivelse från
mark. arbetande på platsen att resa upp till mötet för att, därest det fanns
(Forte.) möjlighet, framföra andra meningar. Men det var stopp. Man
hade avstängt från början varje möjlighet att få fram någon annan
synpunkt, då det hette i inbjudan, att endast den, som ville vara
med om förbud mot bärplockning på annans mark, inbjödes.

Här ha nu talare från dessa trakter talat om, att det finnes en
allmän opinion. Det är ju naturligt, om man jagar upp äganderättskänslan
och för fram sådana obevisbara påståenden, som i
motionerna kommit till synes, åtminstone i den, som av herr Ekerot
är framburen. Då är det icke svårt att skapa opinion. Men när
det exempelvis i denna motion talas på ett ställe om att, då tio å tolv
industriarbetare kommo till en plats för att plocka lingon, de närboende
blevo förargade häröver. Vad gjorde de närboende då?
Sade de till dessa tio å tolv arbetare att gå? Nej, i motionen heter
det, att man började sönderskjuta cykelringar och de regnkappor,
som arbetarne hade fört med sig. Naturligtvis uppstod då en ordväxling,
och det kom, påstår man, till handgemäng. Men det förstå
herrarne, att när tio å tolv arbetare begagna sig av sin rätt att plocka
bär, och andra, som bo där, börja sönderskjuta cykelringar och
regnkappor för dem, att man icke kan förvåna sig över, att människorna
bli förtörnade över sådana rena nidingsdåd.

Det har gång på gång sagts ifrån, att detta icke gäller de fattiga.
Herr Lindhagen påstod t. ex., att det var välbärgat folk, som plockade
lingon. Jag skall icke inlåta mig på detta senare, då det redan är
bemött. Men jag skall draga fram ett uttalande, som jag fick på ett
fattigvårdsmöte i Kristianstad i julas. Det fanns på detta möte ett
ombud för S:t Olofs kommun, som representerade socknen på mötet.
Vi talade om denna sak. Ifrågavarande kommun är — enligt vad
greve Hamiltons utredning ger vid handen -— den kommun, som har
med de största fattigvårdsbördorna. Denne reperesentant meddelade,
att man vintertiden hade 45 stycken att försörja, men under
sommartiden eller hösten sjönk denna siffra, så att man endast hade
7, 8 å 10 stycken att försörja. Och varför? Jo, därför att dessa
människor kunde plocka lingon och skogsbär på under Kronovall
lydande egendomar, men i och med en lagstiftning, som ginge ut
på förbud mot bärplockning, skulle de mista rätten att plocka dessa
bär.

Nu kan det visserligen sägas, att kommunen bör försörja sina
fattiga. Men kan det icke också anses riktigt, att, om det finnes
möjlighet för några fattiga gummor att plocka skogsbär på sommaren
och därmed förtjäna några kronor, så att de slippa anlita fattigvården,
man icke; skall beröva dem denna. Den, som i likhet med undertecknad
i trakterna av norra Skåne, i Osby och Hästveda socknar,

93 Jfr 2G.

Onsdagen den 2 april.

sett, hur gamla gummor och gubbar komma med sina lingonkorgar
för att avyttra vid stationen resultatet av några dagars arbete, och
därvid märkt, att det är huvudsakligen fattigt folk, som ägnar sig
åt detta, han går icke med på att beröva dessa människor denna rätt,
vilket skulle bli resultatet av en fridlysning i detta fall. Följderna
bli, att den inhemska befolkningen faktiskt icke skulle kunna köpa
lingon till rimligt pris, och varför? Jo, därför att det uppstode exportföreningar,
som för övrigt redan finnas. Man förpaktar och utarrenderar
plockningsrätten. Jordägare skulle fridlysa egendomen
och sälja plockningsrätten till exportbolagen. Alla dessa bär skulle
plockas och exporteras i stor utsträckning, och svårigheter skulle
säkerligen uppstå för den inhemska befolkningen att kunna få ens
någon liten del av denna skörd. Det har talats av herr Ekerot och
herr Lindhagen om, att man skall förhindra, att man plockar bären
omogna. Ja, men det kan göras på annat sätt. Man har ju samma
rätt, som man gjort gällande, när man bestämt vid exporten av smör,
hur stor vattenhalt som skall få finnas, att även härvidlag bestämma,
att omogna lingon icke få exporteras. Man kan i lagen bestämt förbjuda
export av omogna lingon, och då vinner man, att människorna
icke plocka sådana bär, som de icke skulle ha utsikt att få någonting
för.

Då ifrån den valkrets, jag representerar, och från det län, där
denna fråga har haft sin uppkomst, och där opinionens stormar gått
så höga, icke kommit till uttryck annan önskan, än att det måtte bliva
förbud, vill jag härmed uttala, att jag har 4 å 5 mötesuttalanden från
folk där nere, som beklaga, om ett sådant förbud skulle komma och
denna urminnes rätt tagas ifrån dem. Det finnes en opinionstorm
där nere, som går i en annan riktning än den, som här omnämnts.

Till sist vill jag saga, att då herr Lindhagen i sitt sista anförande
påstod, att han med sitt yrkande ville sammanföra småbönder och
industriarbetare till större samförstånd, får jag bekänna, att det var
ett egendomligt sätt att skapa förståelse mellan dessa samhällsklasser
genom att beröva den ena parten en rätt, som den haft sedan urminnes
tider. Man förstår, att bönderna skola vara belåtna, men jag
betvivlar starkt, att herr Lindhagen skall få instämmanden och syim
patiuttalanden från den samhällsklass, som han vill förena med dem,
nämligen från fattiga arbetare.

Jag ber att få instämma med herr Eriksson i Grängesberg i yrkandet
på rent avslag.

Herr Persson i Norrköping: Jag skall alldeles förbigå den ton
och det storordiga sätt, på vilket herr Ekerot sökte visa, att jag hade
orätt i min framställning. I stället skall jag be att få betona, att jag
stött min uppfattning angående det mycket omtvistade lagberedningens
förslag på dess egna klara ord, då den säger: »Vilt växande

bär och svamp äge envar taga å annans mark, där det kan ske utan
skada å ägor, etc.» Här har lagberedningen, enligt min tanke,

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 94

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten alt
■plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

velat lagfästa den rätt, som förut på grund av sedvänja och allmän
uppfattning funnits, men vilken hittills icke varit lagfästad, och det
är denna princip, som jag i min reservation har ansett mig böra ansluta
mig till.

Jag her vidare att få betona, att, vad beträffar skydd för skogsplantor
och skogsstånd, detta mycket väl kan åstadkommas utan bärplockningsförbud
på ett eller annat sätt. Och till herr Nilsson i
Linnås vill jag säga, på grund av att han anförde Finland som exempel,
varifrån det hålles på att uttränga de svenska bären, därför att de
finska bären plockas mogna, att i Finland existerar icke något som
helst bärplockningsförbud, utan bärplockningsrätten är fri där som
här.

Det har vidare av herr Lindhagen förklarats, att jag citerat
och uttryckt mig synnerligen olyckligt och olämpligt. Jag är icke
kvalificerad att själv bedöma den saken, utan överlåter det åt andra.
Men näppeligen trodde jag, att här i debatten skulle användas en artikel
i Social-Demokraten, och att man skulle säga, att även den var
oriktig samt att skulden därför lägges på någon icke här närvarande.
Jag har skrivit artikeln och åtager mig ensam skulden för densamma.

Vidare skall jag be att få betona, att jag tagit lika mycket hänsyn
till jordbrukarnes petitioner som någon annan, men jag är övertygad
om, att det skulle vara lätt att få petitioner och petitionärer i
lika stort antal från lägenhetsinnehavare, små hantverkare, daglönare
med flera, vilkas petitioner skulle gå i rakt motsatt riktning mot dem,
som här förelegat inför utskottet.

Jag ber även att få betona, att jag är lika mån som någon annan
om samförstånd mellan småbrukare och industriarbetare, men jag
tror icke, att detta samförstånd främjas genom förslag av den art, att
de strida mot den allmänna rättsuppfattningen och helt visst komma
att skapa en mängd lagbrytare, som eljest icke skulle behöva finnas.

Vidare ber jag till sist att få betona, att den tveksamhet, som
lagutskottets ordförande i sitt anförande tydligen ådagalade, då han
nämnde, att lagutskottets förslag är frukten av en kompromiss och
att han för sin personliga del gärna skulle ha röstat för rent avslag,
denna tveksamhet bör enligt min tanke mana kammarens lédamöter
att här rösta efter sin personliga övertygelse, ty kammaren är obunden
av kompromiss, och i ett sådant fall som detta, anser jag för mitt
vidkommande, att man bör gå synnerligen försiktigt fram och besluta
avslag å de föreliggande motionerna, och detta i synnerhet därför,
att frågan i varje fall kommer fram genom lagberedningens åtgörande.
Låt frågan först komma fram på det sättet, och sedan må man se till,
om något vidare behöver göras.

Det sades här, att jag i mitt förra anförande yrkat bifall till min
reservation. Om jag icke misstager mig, yrkade jag avslag å såväl
de i ämnet väckta motionerna som utskottets betänkande, och det är
detta yrkande, jag fortfarande vidhåller. Jag anser, att jag icke bör
binda någon annan med en motivering, som kan vara omtvistad, och

Onsdagen den 2 april. 95

det är därför, som jag icke yrkar bifall till reservationen, utan hemställer
om rent avslag.

Herr Bosson: Herr talman, mina herrar! Jag får anhålla
om kammarens överseende, för att jag vid denna sena timme tager
till orda, men i egenskap av motionär i ämnet och med hänsyn till
frågans stora vikt, anser jag mig dock böra yttra några ord.

Jag skall då be att först få göra den anmärkning, att vi motionärer
icke kunna annat än känna oss smickrade över, att våra motioner
väckt så stor uppmärksamhet och nu debatterats med så stort intresse
under dessa timmar. Men å andra sidan ber jag också att få konstatera,
att det icke kan annat än förvåna oss, att de som allvarligast
och mest opponerat i denna fråga och begagnat de allra skarpaste
uttrycken väl äro sådana, som denna fråga ganska litet berör. Det
är ju egentligen icke några småbrukare eller jordbrukare över huvud
taget, som här tagit till orda, utan det är stadsrepresentanter och
arbetarrepresentanter eller sådana, som, det vågar jag påstå, egentligen
icke ha någon olägenhet av de svårigheter, som här varit tal
om. Nu vill jag icke därmed ha sagt, att dessa herrar icke skulle
ha rätt att uttala sig i denna fråga och bedöma den efter sitt sunda
förstånd, men jag kan icke annat än förvåna mig över, att man från
sådant håll betecknar oss, som frågan närmast rör och djupt rör, såsom
dumma och mindre begåvade och såsom icke havande något förstånd
vad frågan innebär. Man måste väl ändå från alla håll erkänna, att
denna fråga icke är någon bagatellfråga, utan en fråga av ganska
stor innebörd.

Jag vill gentemot herr Gustaf Nilsson i Kristianstad säga, att
kammaren, enligt min mening, kan med större tillförsikt tro, vad
som står i motionen och utskottets betänkande, än vad han nyss
relaterade angående förhållandena nere i Skåne. Jag känner till
dessa förhållanden lika så bra som han och kanske till och med litet
bättre, och jag vet, att vad vi skrivit i motionen är sant, men att
vad han sade, icke är så noga överensstämmande med sanningen.
Det är ett faktum, att 8,000 småbrukare ha skrivit under petitionen
i denna riktning, och ombud för dem ha varit uppe hos regeringen
för att begära rättelse i denna del. Men då är väl icke ändå frågan
så oviktig, att den icke kan tarva någon liten utredning.

Nu är det ju så, att de flesta av de här uppträdande opponenterna
mest riktat sig mot herr Ekerots motion, men såvitt jag kan
finna av detta utskottsbetänkande, har icke lagutskottet gjort det
ringaste för att gå denna motion till mötes, och motionären själv
har ju ej ens yrkat bifall till densamma. Jag vet då icke, varför man
nu skall oupphörligt hålla på att prata om denna motion, då den
faktiskt är ur världen, utan man bör väl hålla sig till vad som verkligen
föreligger, nämligen att man vill ha till stånd en utredning,
en opartisk och grundlig utredning av frågan. Om herrarna läsa
igenom vår motion, skola herrarna komma underfund med, att vi icke

Nr 2C.

Angående
inskränkning
i rätten att
•plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

Nr 26. 96

Onsdagen den 2 april.

Angående
inskränkning
i rätten att
plocka skogsbär
å annans
mark.

(Forts.)

velat precisera en generell äganderätt i detta fall, utan sett frågan så,
att man härvidlag hör gorå rätt åt småbrukarne och jordbrukarne
över huvud taget likasåväl som åt arbetarna och alla andra samhällsmedborgare.
Vare sig vi äro jordbrukare eller småbrukare eller
vilka svenska medborgare som helst, må vi väl ha rättighet att taga
vårt eget parti och arbeta för vår egen sak samt föra den fram och
söka se till, att rättelse kommer till stånd, där svåra oegentligheter
föreligga.

Jag behöver nu icke gå in på själva sakfrågan, ty den har ju bär
förut blivit ingående behandlad från många synpunkter, utan jag
vill nu endast säga, att jag icke tyst kunnat tåla allt, som sagts i denna
debatt. När vi nu icke begära mer än en opartisk utredning av
frågan, då tycker jag, att vi måtte väl kunna anses vara i vår goda
rätt, och med anledning av det prekära läge, vari frågan för närvarande
befinner sig, särskilt vad de södra delarna av landet beträffar, och
med övertygelse om, att frågan icke kan slås ihjäl på sätt, man här
sökt göra, vill jag nu endast vädja till kammaren att gå med på utskottets
förslag om en utredning.

Jag tillåter mig alltså att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekerot: Herr talman, mina herrar! Jag skall lugna
herrarna med, att jag blott skall upptaga herrarnes tid en två eller
tre sekunder. Jag ber nämligen endast att få säga, att blott den
långt framskridna tiden gör, att jag nu icke upptager till bemötande
en hel del av vad som här blivit sagt, men vilket jag dock vore i stånd
att bemöta.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan,
2ro) bifall till den av herr Lindhagen avgivna reservationen samt
3:o) avslag å såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen den sistnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl,
i anledning varav, och sedan till kontraproposition antagits den
under l:o) upptagna propositionen, nu uppsattes, justerades och
anslogs följande omröstningsproposition:

Den som vill, att kammaren avslår såväl lagutskottets hemställan
i punkten 2) av utskottets förevarande utlåtande nr 18 som
ock de i ämnet väckta motionerna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Onsdagen den 2 april.

97

ställMilnner Nej’ har kammaren bifallit utskottets berörda hem faffitVS£w«Ua*

ja’ me" 92 “«''• ™*“ *—“» bi -

§ 17.

Herr talmannen förmälde, att han, enär kammarens sammanträden
x allmänhet icke började tidigare än kl. 11 f. m., ansåge sig
hora erinra darom, att kammarens plenum nästkommande dag
komme att börja kl. 10,30 f. m. g

§ 18.

skrivtCUlf Kotrge“ndeS Statsutek»ttets « Bagens

skaffning0^ åyå''SiÄf angående an i

a * an^e^ning av Kungl. Maj:ts proposition angående Norr lands

dragonregementes utrustande med bajonetter;

. ,nr,^02’ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersätta11?.
6 från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel; F 8

nrh Ollh3’ 1 aalednm§ av. Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad^^
&V Sma ands artlIleriregementes kokinrättnings .

. ,nr * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angåendebeoch^Lappträsk
°S^nader ^ underbåI1 av landsvägen mellan Boden

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

■ fr 14°’ 1 anl?<iiimg av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tilläg till 38 § riksdagsordningen *5>

iaSedainf av berr Kjelléns m. fl. motion om ändring
av s§ bo och 58 riksdagsordningen; och 5

åt • I‘r 16.’ 1 anle.dning av väckt motion om skrivelse till Kungl
Majrt angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal
rosträtt i stad;

statsutskottets utlåtanden:

. ,nr angående regleringen av utgifterna under rik sstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 26. n

BTr 26.

Nr 26. 98

Onsdagen den 2 april.

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter skomakaren Carl

Gustaf Carlsson från Trosa; . ,

nr 38 i anledning av väckta motioner angående utredning
och förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens
bekostnad av inre farleder i Bohusläns skärgård;

nr 39 i anledning av väckt motion angående ersättning till
vissa lägenhetsinnehavare för förlust vid bortförande av byggnader
från ett till statens järnvägar upplåtet område vid Gellivare,
nr 40, i anledning av väckt motion angående understöd åt

förste postil jonen J. Andersson Almén; och „ , ,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring
beträffande brottsmålsdomarens i Norrbottens lan avlöning;

bankoutskottets memorial:

nr 24 i anledning av kamrarnas skilj aktliga beslut i fråga om
bankoutskottets utlåtande nr 19, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj it angående utredning och förslag i
syfte att huvudmän i sparbanker icke ma tillatas att komplettera

^ nr 25 i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets utlåtande nr 20 angående väckta motioner om
inrättande av ett riksbankens avdelningskontor i Hälsingborg; samt

Andra kammaren femte tillfälliga utskotts utlåtanden,
nr 8 i anledning av herrar fullmäktiges i riksgäldskontoret
utredning’ och förslag om åstadkommande av ökad skyndsamhet i
publicerandet av kamrarnas protokoll samt en i amnet vackt

motion, och ay väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t om’utredning angående förenklingar m. m. mom den civila
och ecklesiastika förvaltningen.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Andersson i Grimbo under 4 dagar fr. o. m. den 4 april,
>> Persson i Björsbyholm » 3 » » ’> 5 >>oc{1

,> Carlson i Falun » den 3 april.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 6,28 e. m.

In fidem
Martin Seth.

99 Nr 26.

Torsdagen den 3 april.

Kl. 10,30 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 28 sistlidna mars.

§ 2.

I enlighet med därom den 31 nästlidna mars fattat beslut företogs
nu val av elva suppleanter i det särskilda utskott, Riksdagen
besluta tillsätta.

Därvid avlämnades följande godkända valsedlar, nämligen 87 med
partibeteckningen »Liberala samlingspartiet», 60 med partibeteckningen
»Lantmanna- och horgarepartiet» samt 62 med partibeteckgen
»Socialdemokratiska gruppen.»

De med partibeteckningen »Liberala samlingspartiet» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga

såsom första namn herr Jansson i Edsbäcken,

» andra » » J uhlin,

» tredje » » Eliasson,

» fjärde » » Danielsson och

» femte » » Wikström.

De med partibeteckningen »Lantmanna- och borgarepartiet»
utmärkta valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Westman,

» andra » » Larsson i Bondarve och

» tredje » » Lundblad.

De med partibeteckningen »Socialdemokratiska gruppen» utmärkta
valsedlarna upptogo samtliga
såsom första namn herr Åkerman,

» andra » » Lindley och

» tredje » » Lindqvist i Kosta.

På grund härav blev ordningen mellan namnen å de särskilda
gruppernas valsedlar bestämd på sätt ovan angivits.

Vid härefter företagen fördelning av platserna mellan de olika
grupperna tillföllo dessa nedannämnda personer i följande ordning:
herr Jansson i Edsbäcken,

» Åkerman,

» Westman,

» J uhlin,

» Lindley,

Hr 26. 100

Torsdagen den 3 april.

» Larsson i Bondarve,

» Eliasson,

>> Danielsson,

>> Lindqvist i Kosta,
o Lundblad och
» Wikström.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragraf
omförmälda valet.

§ 4.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:

till lagutskottet propositionen med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15—23 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen, lag, innefattande
vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse för rikets
försvar, lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken,
samt lag angående ändrad lydelse av förordningen om offentlighet
vid underdomstolarna den 22 april 1881; och

till statsutskottet propositionen angående vissa ändringar i lönestaterna
för personalen vid rikets hospital och asyler.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—16 samt statsutskottets utlåtanden nr 7 och 37—41.

§ 6.

Bankoutskottets härpå föredragna memorial, nr 24, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i syfte att huvudmän i sparbanker
icke må tillåtas att komplettera sig själva, lades till handlingarna.

§ V.

Efter härpå skedd föredragning av bankoutskottets memorial,
nr 25, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bankoutskottets
utlåtande nr 20 angående väckta motioner om inrättande
av ett riksbankens avdelningskontor i Hälsingborg, blev den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen av kammaren godkänd.

101 Nr 26.

Torsdagen den 3 april.

§ 8.

Slutligen föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet Andra
kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr 8 och 9.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag till enhetliga, på principen
av lika och personlig rösträtt grundade bestämmelser om val
till borgmästaretjänster; och

nr 13, i anledning av väckt motion om sådan ändring av
31 § regeringsformen, att kvinna berättigas deltaga i val av borgmästare
samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm; samt

lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 16 kap.
10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades herr Rosenquist
under 4 dagar från och med den 4 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter klockan 11,10 f. m.

In fidem
Per Cronvall.