RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Åsidra kammaren. Nr 17.

Lördagen den 8 in ars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och
leddes därvid förhandlingarna av herr vice talmannen.

§ I Till

avgörande förelåg först bankoutskottets utlåtande, nr 12, Angående
angående höjning av avlöningen för övervaktmästaren i Riks- Jj"

dagens hus. övervakt- *

I överensstämmelse med en av fullmäktige i riksgäldskon- mästaren i
törel uti skrivelse till bankoutskottet därom gjord framställning Riksdagens
hemställde utskottet, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring fim''
i avlöningsstaten för tjänsteinnehavare vid Riksdagens hus, att i
densamma den kontanta avlöningen för övervaktmästaren upptoges
med följande belopp att från och med år 1913 utgå, nämligen
:

lön .......................................................... kronor 1,400: —

tjänstgöringspenningar................................. » 1,000: —■

Kronor 2,400: —

med ett ålderstillägg till lönen å 200 kronor efter fem års tjänstgöring.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Tengdahl: Herr talman! Jag har ingenting emot
utskottets ifrågavarande hemställan, visst icke. Men då det i utskottsutlåtandet
säges, att man är betänkt på att utfärda en instruktion
— som förut icke tyckes ha funnits — för övervaktmästaren,
och det är fråga om, vad han då skall göra, tager jag
mig friheten yttra några få ord om en närgränsande tjänst, nämligen
tjänsten som vicevärd för huset här.

Jag har frågat mig själv, och jag ber att få framställa
den frågan här i kammaren, vartill det över huvud taget skall

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
höjning av
avlöningen föi
övervaktmästaren
i
Riksdagens
hus.

(Forts.)

tjäna att, samtidigt som man har en väl avlönad och duglig övervaktmästare,
även ha en vicevärd. Det kan icke vara meningen,
har jag sagt mig själv, att förvaltningen av statens fastigheter
skall få utgöra förevändning för skapandet och upprätthållandet
av sinekurer.

Enligt mitt förmenande kan vicevärden för riksdagshuset
icke rimligen göra så synnerligen mycket mer, än vad ^övervaktmästaren
skulle kunna göra lika bra. Ser man nu på, vad en
vicevärd i allmänhet skall göra, kan man uppdela det i några få
punkter.

Han skall uppbära hyror, och i sorgliga undantagsfall skall
han vräka hyresgäster, som icke erlägga hyran. Här i huset bor
en hel del folk, men jag tror icke någon, som betalar hyra, så
att den sidan av vicevärdens verksamhet måste vara mycket lätt.
Och jag förmodar, att det i allmänhet är skötsamt folk, som bor
här, så att han icke behöver vräka dem.

Vidare skall vicevärden föreslå och förestå reparationer, och
det vet var och eu, som vistats här i huset något litet, att här
repareras ganska obetydligt om sommaren, då den egentliga tiden
skulle vara för reparationer. Och det har bland annat sin mycket
naturliga förklaringsgrund däri, att det då är så
kommittéer och sakkunniga här, att det helt enkelt icke är tillfälle
att vidtaga några större reparationer. Och de mindre reparationer,
som i alla fall göras i huset äro säkerligen icke märkvärdigare,
än att övervaktmästaren kan både föreslå och övervaka
dem.

Det tredje, som vicevärden skall göra, är naturligtvis att
lyfta sin avlöning, och jag förmodar, att detta icke i allmänhet
är förenat med något större besvär. Men då vicevärden här i huset
inte tycks ha så "synnerligen mycket att göra utöver just detta
att lyfta avlöningen, så får jag säga, att det nog är litet för litet.

Medan jag har ordet, skall jag be att få säga några ord i en
fråga, som sedan många år har legat mig särskilt om hjärtat,
och det allt sedan jag fick nöjet att bliva riksdagsman. Det synes
mig, att de, som utöva chefskapet för funktionärerna här i riksdagshuset,
borde lära sig förstå, att det visserligen är mycket bra, att
man så småningom höjer fuktionärernas löner; men man borde
också se efter, att de erhålla hyggliga bostäder. De bostäder, som
en del folk här ha, äro sådana, att, om Stockholms städs hälsovårdsnämnds
bostadsinspektion gjorde sin fulla skyldighet, skulle
säkerligen en del av dem komma att sitta ganska bart emellan.

Det skulle, som sagt, vara mig kärt, om riksgäldsfullmäktige,
som utöva tillsyn över huset, ville gå igenom bostäderna här
ordentligt och på något sätt rätta till de sämre bland dem så pass
som det över huvud taget är möjligt i ett redan färdigt hus.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande än bifall
till utskottets hemställan.

Lördagen den 8 mars, e. m. 3

Herr W i j k: Herr. talman! Med anledning av den siste
ärade^ talarens yttrande vill jag gärna medgiva, att de uppdrag,
som åligga förste vaktmästaren och vicevärden, kunna tänkas i
■viss mån sammanfalla. Det har också inom bankoutskottet väckts
på tal, om och i vad mån vicevärdens göromål kunde antingen
indragas eller överlåtas på förste vaktmästaren. I samband med
den skrivelse, som bankoutskottet riktat till fullmäktige med anhållan
om förslag till instruktion för förste vaktmästaren, — en
sådan instruktion, som för närvarande saknas, men är i hög grad
av behovet påkallad har utskottet också till riksgäldsfullmäktige
hemställt, att de skulle taga under övervägande, huruvida
ined ändring av nuvarande bestämmelser rörande den så kallade
vicevärdens åliggande, dennes göromål helt eller delvis lämpligen
kunna överflyttas på förste vaktmästaren.

Vad mig själv beträffar, ställer jag mig tills vidare tveksam,
om det kan vara lämpligt och möjligt att helt och hållet förena
vicevärdskapet med förste vaktmästaresysslan. Vicevärden har
ju dels bokföringsarbete och en del upphandlingsgöromål och dels,
som den föregående talaren nämnde, att inkomma med förslag
rörande de reparationer, som böra företagas i riksdagshuset. Jag
är icke övertygad om, att det är lämpligt att förena hos förste vaktmästaren
alla dessa uppdrag. Men i varje fall kommer bankoutskottet
att under denna riksdag få tillfälle att taga under omprövning,
i vad mån detta kan ske, och inkomma till Riksdagen
med de förslag, som därav kunna föranledas.

Jag ber att liksom föregående talare få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Kristensson: I likhet med herr Tengdahl är jag
för min del av den åsikten, att vicevärdskapet för riksdagshuset
borde kunna indragas. De bokföringsgöromål, som för närvarande
åligga vicevärden, kunna enligt mitt förmenande icke
vara större eller svårare, än att riksgäldskontoret med sin stora
personal skulle kunna fullgöra dem, så att från den sidan torde
icke någut hinder föreligga. Till nästa år är det så, om jag icke
är oriktigt underrättad, att den nuvarande vicevärden, som enligt
gällande bestämmelser skall vara tjänsteman i riksgäldskontoret
blir pensionsmässig, och då vore det lämpligt att vidtaga denna
förändring.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Berg i Munkfors instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Härpå föredrogos vart för sig:

Nr 17.

Angående
höjning av
avlöningenför
övervaktmästaren
i
Riksdagens
hus.
(Forta.)

>Tr 17. i

Lördagen den 8 mars, e. m.

Bankoutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckta
motioner om åvägabringande av utredning och eventuellt förslag
i fråga om ordnande av regelbundet utbyte med utländska
riksförsamlingar av tryck rörande lagförslag m. in.; och

Lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckt motion
om utarbetande och framläggande av förslag till ändrade bestämmelser
om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap;

och biföll kammaren vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Vidare föredrogs Andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtende, nr 7, på grund av kammarens återremiss av utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av herr Tysks motion, nr 227, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående ifrågasatt stadgande om för
faringssättet, då kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas
Första kammaren.

§ 4.

Angående Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kam imdervisning

marens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
i skogsvård ^err Lundgrens i Vendelsberg motion, nr 17, om skrivelse till
statswwler- Kungl. Maj:t angående undervisning i skogsvård jämväl vid anstöta
skolor dra statsunderstödda skolor än folkskolor och med dem jämförar»
folkskolor, liga läroanstalter.

I huvudsaklig överensstämmelse med en inom Andra kammaren
av herr Lundgren i Vendelsberg väckt motion, nr 17,
hemställde utskottet, att Andra kammaren för sin del ville besluta,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle, det
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att sådana
planteringsdagar med därtill hörande undervisning i skogsvård,
som i kungl. brevet av den 28 februari 1908 omnämndes, måtte
i största möjliga utsträckning anordnas icke endast, såsom hittills
föreskrivits, vid de egentliga folkskolorna på landet utan vid
varje statsunderstödd skola, där så lämpligen kunde ske.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Olofsson i Åvik, som yttrade: Herr talman! Jag
ämnar icke göra något annat yrkande, än utskottet här gjort, men
jag finner icke den föreliggande frågan vara av så ofantligt
stor betydelse, som såväl motionären som utskottet tyckas vilja
tillmäta densamma. Jag ånger därför, att orden »i största möj -

Lördagen den 8 mars, e. m.

5 >Tr 17.

liga utsträckning» böra utgå ur klämmen. Det är egentligen mitt Angående
yrkande. Jag anser det olämpligt att komma med en skrivelse undervisning
till Kung], Maj :t i detta syfte med så starka uttryck, som här l*i,Vandra
föreligga. Ty det kau val icke vara Riksdagens mening, att statsunderdenna
skogsplantering, som här är fråga om, skulle bliva huvud- stödda skolor
sak, och de andra skolämnena bisaker, utan här är fråga om enän folkfolor.
ganska obetydlig bisak, och då anser jag, att man icke bör an- (Fort*.)
vända ett så kraftigt uttryck, som här föreslagits.

Jag ber därför, herr talman, få yrka bifall till utskottets
förslag med uteslutande av orden »i största möjliga utsträckning».
Meningen blir densamma, men jag tycker, att det är ett
alldeles för starkt uttryck i denna sak.

Vidare anförde:

Herr Lundgren i Vendelsberg: Herr talman, mina

herrar! Den föregående ärade talaren har gjort anmärkning på
ett enstaka uttryck i utskottets kläm, och det kan ju synas tämligen
likgiltigt, om detta uttryck är med i klämmen eller inte.

Ja, jag tycker nästan, att det är överflödigt att upptaga kammarens
tid med en diskussion om den saken. För min del vill
jag lova att åtminstone inte begära votering, ifall herr vice talmannen
skulle finna, att flertalet i kammaren önskar, att detta
uttryck strykes.

Jag ber dock få säga, att det omnämnda uttrycket icke har
nedskrivits alldeles utan mening. Det står också både i motionens
och i utskottets kläm. Såväl utskottets som min tanke med
detta uttryck har varit dels att redan på förhand bemöta en anmärkning,
som på tal om sådana planteringsdagar, som här
ifrågasättas, lätt är att vänta, nämligen att dylika planteringsdagar
icke kunna åstadkommas överallt i vårt land, dels att giva
uttryck åt det önskemålet, att den tid av högst tre dagar, som
härtill blivit anslagen, i största möjliga mån måtte utnyttjas.

Vi ha sålunda härmed velat säga, att om det än inte låter sig göra
att anordna dylika planteringsdagar överallt i vårt land, så låt
oss i alla fall göra det i största möjliga utsträckning, där så lämpligen
kan ske,

För övrigt ber jag att få meddela, att det omtvistade uttrycket
varken är mitt eller utskottets eget. Det är nämligen hämtat
ifrån den riksdagsskrivelse, som 1907 avläts till Kungl. Maj :t
med anhållan om de tre planteringsdagarne för folkskolan, och
då alldeles säkert denna handling är skriven av en långt mera
erfaren och sakkunnig hand än min, och detta uttryck i ett alldeles
liknande sammanhang passade där, så synes det också
lämpligen kunna passa här.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan sådant det här föreligger.

Nr 17.

Lördagen den 8 mars, e. in.

Angående Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Jag skulle helst

T°Skogsvård önska yrka avslag på hela detta utskottsbetänkande, därför att
vid andra jag ställer mig ytterligt tveksam om lämpligheten av det hela.
statsunder- Och jag tror verkligen inte på det. Men jag vill inte bereda
stödda skolor utskottet den sorgen, att det blir gjort ett sådant yrkande, när
än /oZfcsÅoZo»-. utsköttet är alldeles enhälligt.

(Forts.) Däremot vill jag säga det, att jag alldeles oberoende av herr

Olofsson i Åvik i mitt papper här gjort samma strykning i klämmen,
därför att jag tycker, att det är fullkomligt orimligt att
de orden skola stå där. Hela motiveringen svär mot klämmen.
Här åberopas ett utlåtande av överstyrelsen för de allmänna läroverken,
i vilket överstyrelsen såsom slutkläm av allt vad den resonerat
härom fastslår nödvändigheten av »att den föreslagna
åtgärden icke måtte komma att medföra eu ytterligare ökning av
det redan nu ansenligt uppdrivna kunskapsstoff, som vid läroverken
inhämtas». Det framgår ju ytterligare av motiveringen,
att i folkskolorna användas högst tre dagar, och då skriver utskottet
i klämmen efter en dylik utredning, att sådana planteringsdagar,
som omförmälas i det kungl. brevet av den 28 februari
1908 »måtte i största möjliga utsträckning anordnas», vid en
hel del skolor och däribland även sådana, som äro belägna i industrisamhällen
och städer.

Yad är det för gräns, som utskottet tänkt sig? Det är ju
en fullkomligt obegränsad marginal, när man säger »i största möjliga
utsträckning, där så lämpligen kan ske». Detta uttryck behöver
för övrigt inte stå där. Utskottet och dess ordförande, som
äro så entusiastiska för denna sak, vinna precis samma resultat
ändå. Det hjälper ju inte nu att tala om, att i 1907 års riksdagsskrivelse
dessa ord funnos. Sedan den tiden har skett någonting.
Yi ha sedan dess fått ett kungligt brev angående folkskolorna,
där man stannat vid tre dagar för folkskolorna även
på landsbygden, och att därefter skriva »i största möjliga utsträckning»,
det tycker jag för min del är alldeles omotiverat.

Jag hemställer därför om bifall till det yrkande, som framställts
av herr Olofsson i Åvik. Dock skulle jag inte sörja, om
hela detta förslag fick falla, ty det är inte mycket bättre värt.

Herr Helger: De två talare, som opponerat sig mot ut skottets

utlåtande, tyckas förmoda, att om detsamma bifalles,
skulle vi kunna få skogsodling under kanske en hel termin under
året vid läroverken. Jag tror inte, att det är att befara, att
en sådan vantolkning skulle kunna göras av Kungl. Maj :t. Visserligen
består Kungl. Maj :ts regering av rätt många jurister,
men inte tror jag, att de skulle kunna eller vilja åstadkomma
en sådan vantolkning ändå.

Herr Rydén säger, att det är ingen gräns satt, ifall vi bibehålla
detta uttryck »i största möjliga utsträckning». Jo, det är

Lördagen den 8 mars, e. m.

Nr 17.

en gräns satt i utskottets utlåtande, den gränsen nämligen, som Angående
föreskrives i kung}, brevet av den 28 februari 1908, som rör folk -Undervisning
skolorna och som vi ha åberopat nämligen till tre dagar om året. *''vid0 andra
Det är just detta, vi vilja ha tillämpat med avseende på lärover- statsunderken,
och då synes det mig, att man inte kan övergå denna gräns, stödda skolor
När för övrigt samma uttryck förekom i 1907 års riksdagsskri-än folkskolor.
velse och det har visat sig, att Kungl. Maj :t inte har vantolkat (Forts.)
detta på sådant sätt, som de föregående talarne befarat, så finner
jag inte något skäl föreligga att stryka denna passus.

Jag vill också erinra om, att det nu inte är fråga om att
utforma ett lagförslag, utan det är endast fråga om en skrivelse
till Kungl. Maj :t, och jag är fullkomligt övertygad, att när Kungl.

Maj :t går att lagstifta i detta ärende, han kommer att läsa hela
utskottets utlåtande, både motivering och kläm, och det litet
noggrannare till och med, än de föregående talarne synas ha
gjort.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag, sådant som
det föreligger.

Härmed var överläggningen slutad. Herr vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Olofsson i Åvik gjorda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
sistnämnda proposition.

Jämlikt § 63 rikdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas Första kammaren.

§ 5.

Härefter förelåg till avgörande jordbruksutskottets utlåtande, Angående
nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag ^
till lag om gemensamhetsfiske, lag om ändrad lydelse av 11 kap. samJufske
13 § rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse av 10, 13
och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, dels ock
en i ämnet väckt motion.

I en till Riksdagen den 31 december 1912 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr
6, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen antaga i propositionen
intagna förslag till lag om gemensamhetsfiske, lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och lag om ändrad
lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en i anledning av ifrågavarande proposition inom Andra
kammaren av herr Erlansson väckt motion, nr 210, däri hem -

Sr 17. 8

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående ställts om viss ändring i första punkten i 38 § av den föreslagna
lag om gemen- ]agen 0m gemensamhetsfiskc.

Samm m ^ Utskottet hemställde, att Riksdagen, med tillkännagivande

flertal att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i oför°
'' ändrat skick av Riksdagen bifallas, måtte, i anledning av densamma
och med avslag å den av herr Erlansson väckta motionen,
för sin del antaga i utlåtandet intagna förslag till

1) Lag om gemensamhetsfiske;

2) Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken
; och

3) Lag om ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen
den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer:

av Herr vice talmannen I). Persson i fråga om 11 §;

av herrar Nilsson i Kabbarp, Kronlund, Lundström i Långnäs,
Tysk och Olausson, vilka ansett, att för beslut om gemensamhetsfiskes
inrättande borde vid rösträttens utövande tillämpas
principen om lika rösträtt för delägarna i fisket; samt

av friherre G. L. De Geer och herr Fahlén, som beträffande
19 och 29 §§ ansett, att utskottet bort hemställa om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Sedan herr vice talmannen anmält ärendet till handläggning,
begärdes ordet av

Iierr Kronlund, som anförde: Herr talman, mina herrar
! I avseende på föredragningssättet av ifrågavarande lagförslag
får jag föreslå:

att lagförslagen måtte paragrafvis föredragas, förslaget till
lag om gemensamhetsfiske sålunda, att § 1 föredrages först, därefter
§ 11 och sedan övriga paragrafer i nummerföljd;

att vid behandlingen av § 1 diskussionen må röra sig om
utlåtandet i dess helhet;

att lagförslagens text ej må uppläsas i andra delar än sådana,
beträffande vilka uppläsning begäres;

att, för den händelse ett eller flera av lagförslagen komma
att till någon del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt,
att vid ärendets förnyade behandling i avseende å de delar, som
blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar
kunna föranledas; samt

att utskottet bemyndigas vidtaga de ändringar i numreringen
av paragrafer och moment, som kunna föranledas av kamrarnes
beslut.

Kammaren biföll den av herr Kronlund sålunda gjorda hemställan.

Lördagen den 8 mars, e. m.

9 >''r 17.

1 enlighet härmed företogs först till behandling det vid
punkten 1) upptagna förslaget till

Lag om gemensamhetsfiske.

Efter föredragning av 1 § lämnades på begäran ordet till

Herr Wilsson i Kabbarp, som yttrade: Herr vice talman!
Det finnes mycket i detta lagförslag, som måste verka
tilltalande på varje medborgare med sinne för allmännyttiga
samhällsåtgärder och således framför allt på medlemmar av det
parti, som jag tillhör. Redan rubriken verkar i viss mån sympatisk:
lag om gemensamhetsfiske. Och med ett alldeles särskilt
intresse ha vi å vår sida inhämtat kännedom om den uppfattning,
som blivit gemensam egendom både för Kungl. Maj :t och de
speciellt sakkunniga och alla andra sakkunniga med, den uppfattningen
nämligen, att det inte är nyttigt vare sig ur enskild
eller statsekonomi synpunkt, att den privata fiskerättsägaren
får handskas hur hälst han behagar'' med sin egendom, utan att
tvärt om de privata ägarna av fiskevatten och fiskerätt måste underkasta
sig en lagstiftning, som, så långt lag förmår, garänterar
en förnuftig och god fiskeutövning. Det har visat sig, att med
full frihet för de enskilda fastighetsägarna att efter behag
disponera fisket i sina fiskevatten urartar fisket till verkligt rovfiske,
som inverkar i hög grad menligt på fiskstammens bestånd
och reducerar utbytet till ett minimum.

Det är för att råda bot på detta missförhållande, som man
kommit fram med denna lag om gemensamhetsfiske. De olika
fiskerättsägarna måste nämligen samverka för att åstadkomma
ett rationellt fiske, och den bästa formen för ett sådant fiske har
man funnit vara fiskets överlåtande på arrende. Märkligt nog
anses arrendeformen här vara den enda fullt dugliga för åstadkommande
av ett verkligt gott och ekonomiskt givande fiske.

Fisket är som bekant en av vårt lands naturligaste och mest
beaktansvärda näringar, men dessvärre är utbytet av detsamma
alltför ringa. Sveriges insjöar och rinnande vatten upptaga en
areal av ungefär 3,628,100 hektar eller 8,4 % av landets hela ytinnehåll.
En så ofantlig sötvattensareal borde naturligtvis avkasta
tillräckligt med fisk för förbrukningen inom landet och
även lämna överskott till utförsel. Men det förhåller sig ingalunda
så. Enligt vad tillkallade sakkunniga upplyst i sitt betänkande,
kan medelavkastningen av fisket i våra sötvatten beräknas
uppgå till omkring 3 kilogram fisk per hektar, medan i Tyskland
den årliga avkastningen av ett medelgott fiskevatten utgör
15 å 30 kg. per hektar, och vissa välskötta småsjöar giva ända
till 60 kg. Denna stora skillnad mellan det svenska
och det tyska sötvattenfiskets avkastning beror naturligtvis också
på olikhet i klimat och andra naturförhållanden m. m., men

Angående
lag om gemensamhetsfiske

m. m.
(Forts.)

Nr 17. 10

Lördagen den 8 mars, e. m.

(Ports.)

Angående huvudanledningen till den ringa avkastningen av fisket i våra
lag om gemen- götvatten anses dock ligga däri, att detta fiske icke utövas på
m m andamansenligt satt.

ku skulle emellertid denna lag råda bot på detta missförhållande.
Från inånga håll har man begärt en lag sådan som denna.
Riksdagen har skrivit om den. Hushållningssällskapen ha skrivit
om den. År 1909 framlade den dåvarande regeringen ett
förslag till sådan lag, men lagutskottet avstyrkte detsamma. Lagen
var för vidlyftig, för svårfattlig, icke väl genomarbetad. Eu
har den kommit tillbaka, icke mindre, utan tvärtom några paragrafer
större än det förra förslaget, visserligen något enklare och
klarare, men dock ännu ganska svårhanterlig. Den juridiska
kritiken har säkerligen många anmärkningar att göra mot detta
lagförslag, och vid behandlingen av detsamma inom utskottet
kommo de också fram i en ganska skarp form. Men i utskottet
var man dock ense därom, att behovet av en lagstiftning på detta
område vore synnerligen trängande, och att det vore bättre med
en ofullkomlig lag än ingen lag alls. Endast eu blivande praktisk
erfarenhet av lagens verkningar kunde, ansåg man, giva bärande
Uppslag till lagens förbättring.

Blott på eu enda punkt har jag för min del i utskottet påyrkat
en ändring av större betydelse i Kungl. Maj :ts förslag,
och då utskottet avslog mitt yrkande, har jag på den punkten måst
reservera mig.

1 § i detta lagförslag säger, att om ett fiskevatten är oskift
eller eljest tillhörigt två eller flera, så äga delägarna besluta, att
fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske. Detta innebär
naturligtvis, såsom jag ju redan påpekat, ett betydligt intrång i
den fria äganderätten. Lagen bryter här med den gamla subjektivistiska
uppfattningen, att jordägarens rätt att efter eget tycke
styra och ställa med sin egendom icke får i något hänseende inskränkas.
Här erkännes däremot, att äganderätten är underkastad
inskränkningar av hänsyn till andra eller av hänsyn till det
allmänna bästa. Jag har frågat mig, hur det varit möjligt för
representanterna för det parti, som så ofta och så gärna slår sig
till den okränkta äganderättens riddare, att utan förbehåll gå med
på detta och således giva en majoritet makt att fråntaga en minoritet
dess lagliga fiskerätt. Jag vill ingalunda underkänna det
goda och fosterländska syftet hos mina politiska motståndare, men
jag undrar ändå, om icke deras redebogenhet att taga lagen, i
någon mån åtminstone, beror därpå, att lagen lägger eu ökad
makt i de större jordägarnas hand och offrar de smås intressen
för de störres. Denna lag är icke demokratisk. Däri ligger efter
min mening dess största fel. Lagen utmäter rösträtten efter respektive
jordägares andel i fiskevattnet. Följaktligen kan eu stor
fastighetsägare, som måhända själv icke alls är fiskare eller ens
för sin bärgning behöver någon avkomst av fisket, taga bort fiske -

Lördagen den 8 mars, e. in.

11 Nr 17.

rätten från flere smärre fastighetsägare, som själva fiska och Angående
för sin nödtorft måste göra det. Man invänder häremot, a.tt
genom denna åtgärd och vad därmed sammanhänger blir fisket ’ m m
förbättrat och kan giva en arrendeinkomst, som i vederbörlig mån (jrortg,)
kommer även dessa små fastighetsägare till godo. Men var och
en förstår, att detta räcker icke. Den andel i arrendeinkomsten,
som kan komma den mindre fastighetsägaren eller fiskerättsägaren
till godo, täcker svårligen den förlust han gör, synnerligast
gör den det icke, då denne fiskerättsägare kunnat sköta
fisket utan intrång på sin ordinarie arbetstid. Han kan ju
sätta ut sina fiskredskap efter slutat arbete på kvällen och sedan
taga upp dem morgonen därpå, innan han går till sitt arbete.
Då han icke behöver värdera det arbete så högt, som han
själv lägger ned på fisket, så får ju avkastningen av detta fiske
betydligt större värde än den andel, lian tilläventyrs kan få i en
arrendeavgift.

I betraktande av dessa omständigheter är jag rädd, att denna
lag kommer att väcka stor och berättigad ovilja på många håll i
vårt land. Lagens syfte är utan tvivel gott. Lagen vill hjälpa
upp fisket och skaffa riklig tillgång- på ett förträffligt näringsämne,
men det förefaller mig, att den verkar för brutalt. Jagvill
emellertid ingalunda gå så långt som att kräva lika rösträtt
för alla delägare i ett fiskevatten i alla de angelägenheter, varom
denna lag handla.!''. Jag nöjer mig med att kräva en sådan
lika rösträtt på en enda punkt, nämligen beträffande det primära
beslutet om själva inrättandet av gemensamhetsfiske, alltså när
det gäller att avgöra denna första fråga: skola vi ha gemensamhetsfiske
eller skola vi icke ha det? Härom stadgas i § 11 sålunda.

»För beslut om gemensamhetsfiskets inrättande erfordras
beträffande fiskevatten, som är i sin helhet oskift, mer än hälften
och i fråga om annat fiskevatten minst två tredjedelar av
samtliga delägares rösttal.»

Det är detta, som jag icke kan förlika mig med: att denna
fråga, om delägarna skola gå med på att inrätta gemensamhetsfiske
eller icke, skall avgöras icke efter huvudtal, icke efter omröstning
per capita, utan efter rösttal, d. v. s. efter det röstvärde,
som äganderätten till de olika delarna i vare sig skift eller oskift
vatten kan skänka respektive rättsinnehavare. Deri lilla fiskerätten
kan naturligtvis vara lika mycket värd för dess innehavare
som den större fiskerätten för den större ägaren, och oftast
är den det i mycket högre grad. Därför kan jag icke anse annat,
än att det är ett rättvist krav, som jag bär gjort mig till
målsman för, och det är även ett mycket blygsamt krav. Jag ber
herrarne ännu en gång observera, att jag icke begär lika rösträtt
efter huvudtal i de mångahanda frågor av ekonomisk art, som
röra gemensamhetsfiskets ordnande eller skötsel — såsom t. ex.

Nr 17. 12

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående om fisket skall bedrivas i bolag eller efter fastställd plan eller
lag om ffemen- genom arrendator, vilka penningebelopp eller andra insatser som
m m skola avsattas för fiskets främjande o. s. v. — utan jag begär
(Forts.) deri lika rösträtten endast beträffande avgörandet av en enda frå -

ga, den första, som vederbörande fiskerättsdelägare ha att

gorå

Mitt

klar för sig: skola vi inrätta gemensamhetsfiske eller icke?
förslag innebär alltså icke att bereda de små någon möjlighet att
ekonomiskt förfördela en stor fiskerättsägare, utan endast ett
visst och, som jag tycker väl befogat skydd för de små rättsägarna.

Visserligen är det sant, att även en majoritet efter huvudtal
kan i detta hänseende fatta ett beslut, som vållar någon enskild
fiskerättsägare en kanske avsevärd skada. Men om man vill beakta
lagens goda syfte — att främja fiskenäringen — så finns
det tyvärr ingen annan väg att gå, såvitt jag kan se, Det är ju
just syftet med lagen att åstadkomma ett tvång, en tvångsmakt,
gent emot sådana fiskerättsägare, som kortsynt hellre rovfiska,
än de för fiskets allmänna främjande underkasta sig någon inskränkning
i sin nuvarande rätt. Men dessa vederbörande torde
hellre, därom är jag övertygad, böja sig för ett beslut, som tillkommit
genom lika rösträtt för alla rättsägarne, än för ett maktspråk
från eu eller flera större fastighetsägare. Jag tror också,
att den lika rösträtt, jag vill ha fram., skall i detta fall vara
ägnad att bryta udden av den ovilja, som lagen eljest icke kan
undgå att framkalla. Det är egentligen däri, som värdet av det
ändringsyrkande, jag kommer att göra, torde ligga.

Herr talman! Till den nu föreliggande punkten har jag intet
annat yrkande än bifall till utskottets förslag, men när vi sedan
komma till behandlingen av § 11, skall jag be att få formulera ett
yrkande i överensstämmelse med den tankegång, jag här bär haft
äran utveckla.

Vidare anfördes ej. Den föredragna paragrafen godkändes.

11 §■

För paragrafen var, i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts
förslag, av utskottet föreslagen följande lydelse:

Sedan förrättningsmannens utlåtande framlagts, skall inför
honom anställas omröstning angående frågan, huruvida gemensamhetsfiske
skall inrättas, så ock för huru många år sådant
fiske skall komma till stånd samt om fiskets upplåtande på arrende
eller antagande av plan för fiskets brukande av delägarna
var för sig; och skall härvid frågan om gemensamhetsfiskes inrättande
företagas till avgörande efter övriga nu nämnda frågor,
om någon delägare det yrkar.

För beslut om gemensamhetsfiskes inrättande erfordras beträffande
fiskevatten, som är i sin helhet oskift, mer än hälften

Lördagen den 8 mars, e. m.

Jfr 17.

och i fråga om annat fiskevatten minst två tredjedelar av samt- Angående
liga delägares rösttal. %

Delägare, som gjort ansökning om förrättningsmans för- samme
ordnande, vare ej därav förhindrad att rösta mot inrättande av (Fort3)
gemensamhetsfiske.

Sedan paragrafen föredragits yttrade

Herr Hilsson i Kabbarp: Herr talman! Jag skall

nu be att få göra det yrkandet, att andra stycket av § 11 måtte
erhålla följande lydelse:

»För beslut om gemensamhetsfiskes inrättande erfordras beträffande
fiskevatten, som är i sin helhet oskift, bifall av mer
än hälften och i fråga om annat fiskevatten bifall av minst två
tredjedelar av samtliga delägare.»

I övrigt yrkar jag godkännande av utskottets förslag beträffande
denna paragraf.

Häruti instämde herrar Lundström, i Långnäs, Helger, Lindhagen,
Berg i Munkfors, Kronlund, Tysk, Svensson i Skönsberg
och Johansson i Uppmälby.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Sandström:
Det förslag till ändring av § 11, som den föregående
ärade talaren har framställt, är av en synnerligen genomgripande
art. Det är givetvis en ganska svår och ömtålig fråga, hur röstgrunden
i detta fall skall ställas, och man kan ju tänka sig åtskilliga
olika sätt att ordna den saken. Man får dock icke glömma,
att även frågan om själva inrättandet av gemensamhetsfiske är en
fråga av ekonomisk art, lika väl som de övriga frågor, som samme
talare medgav skulle få avgöras efter de olika delägarnes rätt i
vattendraget. Och skulle kammaren antaga det ändringsförslag,
som nu är framställt, så komme detta sannolikt att föranleda
hela lagförslagets fall, tv det finnes så vitt jag förstår, ingen
möjlighet att Första kammaren skall godkänna en så genomgripande
omläggning av röstgrunden, som detta förslag innebär.

Vidare är det även an annan synpunkt, man måste lägga på
denna fråga, nämligen huruvida det fiskevårdssyfte, vars tillgodoseende
är lagförslagets främsta ögonmärke, vinnes i lika grad
med denna röstgrund, som med den av Kungl. Maj :t föreslagna.
Den föregående talaren framhöll, utan tvivel med
rätta, att det rätt ofta förekommer, med avseende å smärre
fiskerättsägare, att de äro i tillfälle att disponera sin tid
så, att de kunna genom personligt begagnande draga större
vinst av fisket, än som motsvarar den andel, som skulle komma
på deras lott av ett arrende, även om detta arrende så småningom
genom fiskevårdens förbättrande skulle ökas. Detta är särskilt
fallet, när fiskevattnet är oskiftat, och smärre delägare däri idka
fiske i större omfattning, stundom såsom huvudsakligt yrke. Och

Nr 17. 14

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
lag om gemensamhetsfiskc

m. m.
(Forts.)

det lider väl intet tvivel att dessa delägare skola vara obenägna
för inrättande av gemensambetsfiske. Med en röstgrund efter
huvudtalet skulle därför i sådant vattendrag det ganska sällan
komma att inträffa, att denna lag komme till tillämpning. Jag
fruktar sålunda att genom antagandet av den föreslagna ändringen
syftet med lagen skulle i många fall förfelas.

Herr O 1 o f s s o n i Åvik: Herr talman! Då jag genomläste
§ 11 första gången, fick jag samma uppfattning som herr
(Nilsson i Kabbarp, men när jag sedan litet närmare tänkte på
saken, ansåg- jag, att det vore bäst att bibehålla denna paragraf,
som den är. Ty för det första är det alldeles givet, att Första
kammaren, som fattat sitt beslut i saken, icke går med på någon
förändring av denna §. Det är jag alldeles övertygad om. Dessutom
har jag mig bekant, att folk ute i bygderna, åtminstone i
min trakt, äro mycket angelägna att få en sådan lag som denna
till stånd.

Det skulle nog också kunna uppstå olägenheter genom det
röstsätt, herr (Nilsson föreslog. Det finns exempelvis i min trakt
flera mycket stora byar, som gränsa intill Vättern. Det gör,
att en del av de mindre delägarna få sina gårdar alldeles i närheten
av Vätterns strand och en del mycket långt därifrån. Som
det nu är ställt, är det naturligt, att det är de, som bo närmast
Vättern, som fiska där. De andra, som bo långt därifrån, tänka
aldrig ens på fiske, och få heller aldrig ett öre av det. Det är
givet, att om det bor en massa små delägare vid sjön, och lika
rösträtt kommer till stånd, så skola de rösta emot, att gemensamhetsskifte
inrättades; kanske ligger det också större gårdar
däruppe, som icke alls skulle ha någon fördel av fisket. Jag tror,
att olägenheter skulle uppstå därvidlag.

Man kan ju emellertid nu icke påvisa, att då det gäller gemensamhetsfiske
enligt denna lag, någon orättvisa vederfares någon
vare sig liten eller stor — och det är väl ändå huvudsyftet med lagen,
och vad vi först och främst böra hålla fast vid — är väl att en
var får sin andel av vad fisket inbringar, vare sig man utarrenderar
det eller bildar bolag. Men det enda sättet att komma till
sådant resultat, att rättvisa skipas, är, att dessa byar icke använda
annan röstgrund än hemmantalet, ty skiftet av själva gården är
ju lagd efter hemmantal, och då blir det naturligtvis en del mycket
små delar, och följaktligen också mycket små delar i vattnet.
Att skifte skulle övergå vattnet, är knappast tänkbart härvidlag.
Ty vad bleve följden härav? Jo, att dessa små fingo så
små stycken vid stränderna, att det där blev uppenbart omöjligt
för dem att idka fiske. Jag anser, att lagförslaget icke innehåller
något, som äventyrar de smås rätt, utan snarare tvärt om,
ty det är fullkomligt rättvist, att var och en får sin andel i vad
fisket ger.

Lördagen den 8 mars, e. m.

15 Nr 17.

Jag tror, mina herrar, det vore lyckligt, om kammaren ville Angående
antaga § 11, som den föreligger. ''af> om gemen samhetsfiske Herr

K r o n 1 u n d: Herr talman ! Detta lagförslag tillhör )

kanske trots sin enkelhet ett bland de svåraste lagstiftningsområden,
man givit sig in på, i synnerhet som det förut är mycket
oförsökt, och det är också givet, att så skall vara fallet, när det
gäller eu så svår fråga, när det gäller ett ingrepp på den enskilda
äganderättens område. Genom ett beslut av majoriteten kan man
ju nämligen enligt detta lagförslag vrida förfoganderätten till
ett vattendrag ur de enskildas händer även mot deras vilja.

Under sådana förhållanden synes det mig, att man bör
gå tillväga med mycket stor försiktighet, och särskilt synes
det mig, att man bör vara angelägen att skydda de
små fiskerättsägarne. Besinna blott, att en delägare, som
äger 51 r/c av fiskerätten, kan ju alldeles oinskränkt
bestämma, att gemensamhetsfiske skall inrättas, och sålunda
undandraga de övriga 49 procenten förfoganderätten över
detta fiske i vanlig ordning. Det kan ju vid ett vattendrag finnas
en massa små fiskerättsägare, som på fritiden med sin hemmavarande
familj idka litet fiske till husbehov, och för dem kan
ju detta lilla husbehovsfiske vara en integrerande del av deras levnadsbehov.
Dör dessa kommer sålunda inrättande av gemensamhetsfiske
många gånger att inverka högst ofördelaktigt, isynnerhet
som man vid utarrenderande av fisket antagligen har att
vänta ytterligt små dividender till dessa små delägare. Just ur
denna synpunkt ha vi ansett, att man bör sätta ett säkerhetslås
för dessa små fiskerättsägares rätt, så att de icke genom ett sådant
majoritetsförtryck, utövat av en eller flera stora delägare,
tvingas att ingå på ett dylikt gemensamhetsfiske.

Eu talade herr justitieministern om, att det av oss framlagda
förslaget vore sådant, att det icke förefunnes någon möjlighet att
få igenom det. Därom vill jag säga, att om ett sådant förslag
antas i denna kammare, blir det som vanligt kompromiss, och
vad som härflyter ur denna kompromiss, kan ju ingen veta. Det
kan ju i alla fall bli så mycket, att minoriteten vid sådant här
fiskevatten vinner skydd och effektivare skydd, än vad nuvarande
lagförslaget ger.

Herr justitieministern sade också, att under nuvarande förhållanden
kunna många små fiskerättsägare idka rent av rovfiske
i gemensamt oskift fiskevatten, därigenom att de driva fiske snart
sagt som näring. Ja, som näring kan man ju egentligen icke säga
att de driva det, då de icke få begagna oskift fiskevatten annat än
till eget husbehov, och icke få idka fiske som näring i den mening,
att de få sälja fisken. Och skulle de fortsätta med ett sådant
där överdrivet rovfiske i oskift fiskevatten, finnes ju alltid
möjlighet att förekomma detta genom att begära skifte av vattnet.

Nr 17. 16

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående J?ör resten innehåller vår fiskeristadga rätt stränga och effek lag

om genom-tiygL bestämmelser, som förebygga rovfiske och utrotande av
samhetsfiske

m L Ilsken. , ... ...

'' . Jag tror för min del, att det vore mycket lämpligare, om

Andra kammaren ville fasthålla vid den ståndpunkt, som herr
Nilsson i Kabbarp givit uttryck åt. Jag tror, att genom en sådan
formulering det kunde bliva ett antagligt förslag. Och jag
ber för min del att fa yrka bifall till herr Nilssons förslag.

Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Då även jag
har instämt uti herr Nilssons i Kabbarp reservation, skall jag be
att få säga några ord till förklaring, varför jag så gjort.

Jag framförde inom utskottet den tanken, att det vore lämpligare
att företaga en begränsning av rösträtten härvidlag i stället
för att gå med på det förslag, som herr Kilsson i Kabbarp
framställde, om röstning efter huvudtal. Jag ansåg nämligen, att,
ifall frågan om gemensamhetsfiskes införande avgjordes genom
röstning efter huvudtal, detta även skulle leda till vissa olägenheter,
så till vida att några små delägare kunde hindra en större
delägare att inrätta gemensamhetsfiske. Men på samma gång ar
det oriktigt att icke införa en begränsning av rösträtten, tv i annat
fall kan eu enda person hindra inrättandet av gemensamhetsfiske
till skada för de små delägarne. Det syntes mig darior
lämpligare att begränsa rösträtten för varje delägare till /8

eller ^ j• *

Emellertid ville icke någon utskottsledamot lyssna till mitt
förslag, och jag hade då ingenting annat att gorå än att ga med
på herr Nilssons i Kabbarp reservation, förvissad om att borsta
kammaren skulle taga utskottets förslag. Om.nu Andra kammaren
tager herr Nilssons reservation, hoppas jag åtminstone, att
frågan går tillbaka till utskottet, och att vi då få eu sammanjämkning,
som stannar åtminstone delvis på den ståndpunkt, jag intager.
Då hoppas jag, att det å båda hållen skall bliva ett lyckligare
resultat. . ,

Därför vill jag säga till de herrar inom kammaren, som icke
vilja gå med på principen om omröstning per capita, att det ar
ingen fara att nu gå med på ett sådant förslag, som herr Nilsson
framlagt; ty om det blir godkänt i denna kammare, kan sedan en
sammanjämkning mellan kamrarnas olika beslut.ske pa eniyckligare
basis. Jag vill också säga herr justitieministern att det
icke föreligger någon risk för, att hela lagförslaget i sådan händelse
skulle falla. Ty skulle så olyckligt vara, att jordbruksutskottet
icke skulle besluta sig för en sammanjämkning, ar jag
förvissad om, att majoriteten inom utskottet skulle uppmana
Andra kammaren att biträda Första kammarens beslut, och ira -

gan går trots allt ändock i hamn.

Lördagen den 8 mars, e. m.

17 Nr 17.

Därför skall jag be att få yrka bifall till berr Nilssons i Angående

Kabbarp reservation. orA

samhetsfiske

Wb 9Tb

Herr Nilsson i Kabbarp: Ja, mina herrar, jag har i ett (Forts)
föregående anförande så kraftigt, som det varit mig möjligt, givit
uttryck åt de behov, som förefinnas med hänsyn till en lagstiftning
på detta område och jag har därvid fullt ut erkänt, att syftet
med det föreliggande lagförslaget är gott. Jag vill också, med anledning
av vad som senare framkommit under debatten, medgiva,
att, om en sådan bestämmese, som jag föreslagit, kommer in i
den blivande lagen, därav visserligen skulle kunna härflyta någon
olägenhet, den nämligen, att gemensamhetsfiske till en början
bleve inrättat i färre antal fall än eljest. Men jag tror, att det
är nyttigare att taga små steg, när man skall försöka sig på ett
nytt område. Och när man ser, huru på ett håll inrättandet av
gemensamhetsfiske haft ett synnerligen gott resultat, så torde man
taga lärdom av det och bliva benägen att införa detta slags fiske
även på andra håll.

Nu har emellertid herr justitieministern förklarat, att om
kammaren går med på mitt förslag, vore därmed hela lagen utan
tvivel fallen; och detta vore naturligtvis stor skada. Liksom de
t vå sista talarne tror jag dock icke, att det är alldeles nödvändigt,
att så skall ske. Det finnes, tror jag, en möjlighet till sammanjämkning.
Därmed vill jag dock ingalunda ha sagt, att jag för
min del kan gå med på sammanjämkning, men "för de herrar,
som mer än jag äro benägna därför, torde icke en sådan möjlighet
vara utesluten.

Jag vill också framhålla, att det förslag, jag här framställt
om lika rösträtt i fråga om gemensamhetsfiskes införande, dock
icke är så orimligt ens ur högersynpunkt, att icke målsmän framträtt
för denna uppfattning även uti Riksdagens Första kammare.
När motsvarande lagförslag vid 190!) års riksdag var föremål
för behandling i Första kammaren, uppträdde, bland andra,
landshövdingen i Jönköpings län, Fredrik Pettersson, och berättade
om sina erfarenheter från sitt län i detta fall. — Ty man kan
ju även med nu gällande lagstiftning utöva gemensamhetsfiske,
ifall man därom kan sämjas. Landshövdingen nämnde då först'' i
sitt tal, att i den skrivelse, som Riksdagen avlät år 1902, avsåg
man ingalunda att ställa ena hälften av strandägarna vid en sjö
emot den andra hälften, utan man avsåg endast att få ett korrektiv
emot att en eller ett par strandägare skulle med begagnande av
sin lagliga rätt kunna förhindra ett rationellt utnyttjande av fisket.
Han berättade vidare, huru det gått till beträffande den i
Jönköpings län liggande sjön Solgen. Fiskerätten i denna sjö,
som är en och en halv mil lång, innehades av ett mycket stört
antal personer. Där utlystes ett möte med alla fiskerättsägare;

70 å 80 personer kommo tillstädes. Och alla voro ense om gemenAndra
kammarens protokoll 1913. Nr 17. 2

Nr 17. 18

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
lag om gemm
samhetsfislce
m. m.
(Forts.)

samma åtgärder för fiskets befrämjande. Då uppträdde en enda
'' person emot detta, och därför att denna person icke kunde tvingas
att böja sig — man hade då icke att tillgripa denna tvångsmakt,
som avses genom införandet av denna lag — så befarade talaren,
att hela planen skulle gå om styr. Efter att ba berättat detta, fortsatte
talaren: »Jag tror dock icke alls, att man behöver stipulera
vad som förekommer i lagen om att för beslutet erfordras enkel
majoritet av samtliga delägares rösttal i fråga om oskift fiskevatten
och minst två tredjedelar av rösttalet i fråga om annat
fiskevatten. Man bär enligt min mening fordra, att majoriteten
framträder mycket starkare och mera krävande, sätt gärna 75 å
80 procent av strandägarna, så att tydligen därav måtte framgå,
att det är ett verkligt behov, som gör sig gällande för fiskets rationella
tillgodoseende. Om man det gör, torde man ock lättare
inför ett verkligt behov kunna se bort ifrån att minoritetens rätt
skall bliva missvårdad.»

Således begär landshövding Pettersson, som har personlig
erfarenhet om dessa förhållanden, ingalunda, att det skall vara
enkel majoritet i vissa fall och i andra fall Va av delägarnas rösttal,
utan han säger, att det kan gärna stipuleras 75 å 80 % av
strandägarna, således per capita-rösträtt. Alltså just vad jag
åsyftar.

Jag tror — som sagt — att det vore förståndigt, om kammaren
fattade sitt beslut i överensstämmelse med mitt yrkande.
Jag vill ingalunda ha sagt, att icke lagförslaget åsyftar att på sitt
sätt skipa rättvisa. Men man får nog å andra sidan medgiva,
att det gives fall, då den kan ge rum för orättvisor. Någon absolut
rättvisa vinnes väl icke heller genom mitt förslag. Men jagtror,
såsom jag nämnt, att udden av den ovilja, som riktar sig
mot denna lag, skall bliva bruten eller avtrubbad, om man
går med på mitt förslag om införande av röstning per capita i
förevarande fall.

Herr Säfstrand: Herr talman! Jag har intet yrkande
att göra i denna fråga, men jag skall be att få säga ett par ord
med anledning av att jag är bosatt vid ett fiskevatten, Eingsjön,
från vilket jag kunnat hämta en och annan erfarenhet.

Det har talats så mycket om, att denna lika rösträtt skulle
vara nödvändig för att ge alla de små strandägarna tillfälle att
kunna deltaga i bestämmandet med tillräcklig pondus och kraft.
Jag vill emellertid framhålla, att denna lika rösträtt också kan
verka på annat sätt. Vid Eingsjön t. ex. är nämligen förhållandet
det, att det säljes en massa tomter med ganska smala strandremsor,
för villabyggnader, och det kan mycket väl tänkas, att dylika
villaägare vilja fiska för sitt nöjes skull endast. Sådana villaägare
skulle då ha starkt intresse av att motsätta sig gemen -

Lördagen den 8 mars, e. m.

19 Nr IT.

samhetsfiske. Nu kan icke heller förnekas, att vid Ringsjön fin- Angående:
nes en massa småbrukare, som vilja ha sin del i fisket. Men här lag om gemenfinnas
emellertid, som sagt, icke'' blott småbrukare, utan också, ^ m *
såsom vid alla sådana sjöar, som äro vackert belägna, en hel del (Forts)
dylika, villaägare, som ha strandtomter och som uteslutande idka
nöjesfiske.

Vad Ringsjön beträffar, har det för övrigt varit svårt att få
till stånd ett gemensamhetsfiske. Där finnas nästan endast mört,
abborre och gädda, och man har visserligen försökt att utplantera
annan fisk, men det har inte lyckats, ty dels fiskas det genast bort
och dels äter rovfisken upp ynglet. Det har också härför hållits flera
sammanträden av fiskeriintendenten, och man har tid efter annan
sökt sätta igång dylikt fiske, men det har visat sig omöjligt på
grund av att några sådana lagbestämmelser icke förefunnits.

iör min del tror jag, att det vcre bäst att vid omröstningen
införa graderad skala, men huruvida detta kan gå genom en sammanjämkning
eller så, vet jag icke.

Jag har för min del, som sagt, icke velat göra något yrkande,
utan endast lämna denna upplysning från min hemtrakt.

Ilerr II amilton: Herr talman! Då föreliggande lagförslag
behandlades förra gången här i Riksdagen och hade sin
föregående prövning inom lagutskottet, var jag absolut motståndare
till lagen, enär jag ansåg, att genom detta gemensamhetsfiske
en del mindre delägare vid fiskevattnen skulle gå miste om
en förtjänst, som var för dem av vida större betydelse, än om
de finge ett årligt arrende. Jag hyser ännu i dag samma betänkligheter,
men vet, att det icke lönar mödan att göra något vidare
motstånd. Däremot ansluter jag mig i viss mån till herr Nilssons
i Kabbarp åsikt med avseende på röstetalet. Jag föreställer mig,
att man skulle kunna åstadkomma en sammanjämkning mellan
Första kammarens besut och herr Nilssons i Kabbarp förslag
därigenom, att man föreskriver icke allenast ett minimiantal delägare,
som skall vara med om beslutet för att åstadkomma gemensamhetsfiske,
utan även ett minimiröstetal, d. v. s. att man saminanjämkar
både i fråga om röstetalet och i fråga om delägareantalet.
I så fäll kan icke ett flertal mindre delägare, såsom herr
Saf strand nyss framhållit, överrösta de större, och icke heller de
större alltför lätt göra sig gällande gentemot de mindre.

Det är.med anledning av den tanken, som jag ber att få ansluta
mig till herr Nilssons i Kabbarp förslag.

Herr Nilsson i Kabbarp: Med anledning av herr Säfstrands
inlägg skall jag be att få gorå ett par korta anmärkningar.
Först, den, att det torde väl ändå vara ganska ovisst,
huruvida de villaägare, herr Säfstrand åsyftade, ha någon fiskerätt
alls. I de flesta fall ha de väl icke sådan rätt.

Nr 17. 20

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
lag om gemen
samhetsjiske
in. m.
(Forts.)

Men om de nu ha denna rätt, vill jag påpeka, att de torde
utgöras av sådana fiskerättsägare, som inskränka sitt fiske till att
för nöjes skull meta, och den rätten är alltid förbehållen fiskerättsägare,
även om gemensamhetsfiske införes.

Ilerr Lindhagen: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten
på en sak, som bör bedömas i sammanhang med denna
fråga. Det är nämligen så, att det är ganska stora bekymmer på
många håll i landet, som även ha förts fram till mig, och jagförstår
orsaken till dem så väl. Dessa bekymmer gälla den föreslagna
bestämmelsen i 3 §, som säger, att, när gemensamhetsfiske
är beslutat, man endast skulle få meta till husbehov och icke
idka något annat fiske ens till husbehov. Detta kommer
naturligtvis att drabba ganska hårt många av de små fiskerättsägarna,
och det kan bli ganska vanskligt för dem under sådana
förhållanden på många håll. (Nu har visserligen utskottet
gjort ett tillägg till denna paragraf, men detta är byggt på förutsättningen
av fullkomlig enhällighet, som väl endast mycket
sällan kan komma i fråga, så att det har icke så stor praktisk betydelse.

Det bör därför vara klart, för att man icke skall beröva de
små delägarna möjligheten att fiska till husbehov, när de verkligen
behöva det, att de böra ha mera att säga, än de enligt lagförslagets
principer skulle få, och även på den grund ber jag
att få på det livligaste tillstyrka herr (Nilssons i Kabbarp, förslag.

Det är också, som herr Kronlund säde, så, att i en sådan här
lagstiftning, där det gäller att rubba en massa människors levnadsvanor
"och behov, får man gå försiktigt fram, och vi ha för
övrigt fått en sådan rik erfarenhet, tycker jag, om, hur man hoppar
i galen tunna genom lagstiftningar och hur det ofta blivit
så, att det blir de störa, som egentligen lägga sig till med det hela.
under det att de små få väsentligen stå utanför. Det kan komma
sådana överraskningar även här, och därför är det bättre att börja
varsamt.

(Nu har herr justitieministern förutspått, att om man tar
en sådan skälig hänsyn till bestående förhållanden och småfolkets
rätt, skulle lagen falla. Ja, det är möjligt, att han spår riktigt.
Han menar naturligtvis, att Första kammaren under inga förhållanden
kommer att gå in på en sådan allmän rösträtt. Men då
vill jag säga det, att gör den det, så visar den, att den icke^nitälskar
så mycket för fiskevården och att den icke vill gorå någon
början med det, utan att bakom dess uppfattningssätt ligger mera
den förhoppningen, att de stora fiskerättsägarna genom sitt stora
röstetal skola få ha hand ensamma om fisket, och blir det °så, kan
gärna lagen falla tills vidare, hellre än att vi gå in på något
sådant.

Lördagen den 8 mars, e. m.

21 Nr 17.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse Angående
med de därunder gjorda yrkandena framställde herr vice talman- lat>
nen propositioner först på bifall till utskottets förslag till lydelse sa”™tWske
av paragrafen och vidare på bifall till det av herr Nilsson i (Forts.)
Kabbarp under överläggningen framförda yrkandet i fråga om
samma paragrafs av fattning; och fann herr vice talmannen den
sistnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justesterades
och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren i fråga om avfattningen av
11 § i förevarande förslag till lag om gemensamhetsfiske bifaller
det av herr Nilsson i Kabbarp under överläggningen framställda
yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit jordbruksutskottets förslag
till lydelse av nämnda §.

Voteringen utföll med 128 ja och 46 nej, vadan kammaren
bifallit herr Nilssons i Kabbarp yrkande i fråga om paragrafens
avfattning.

3 §■

Godkändes.

I fråga om 3 § hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Utan hinder av att gemensamhetsfiske nyttjas av delägarna
i bolag eller upplåtits på arrende have delägare rätt att själv och
med sitt husfolk i honom tillkommande vatten idka mete ävensom,
där delägarna därom enhälligt överenskomma, fiske med drag
och svirvel. Gemensamhetsfiske, som skall brukas av delägarna
var för sig enligt fastställd plan, må ej, innan plan blivit fastställd,
nyttjas annorledes än nu är sagt.

Såsom mete är ej att anse fiske med ståndkrok, långrev,
utter, drag eller svirvel, ej heller slantning.

Paragrafen föredrogs, varefter

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Sandström
yttrade: Herr talman! För att i någon mån lindra det
ingrepp i den fria dispositionsrätten över fisket, som är förenat
med inrättandet av gemensamhetsfiske, har i lagförslaget intagits
ett förbehåll för delägarna att idka mete i dem tillkommande vat -

Nr 17. 22

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående ten. Detta förbehåll har utav utskottet i viss mån utvidgats, så
lag om gemen- tin vida, att delägarna även skulle få idka fiske med drag och
S(immm 6 svirvel, dock endast under förutsättning, att samtliga delägare
(Forte! överenskomme härom. Eu tror jag för min del, att en dylik rättighet
till överenskommelse, om delägarna äro enhälliga, icke
möter hinder i det kungl. förslaget. .Tåg har emellertid ingenting
att erinra emot, att, om man nu så önskar, man uttryckligen
utsäger detta i lagen. Utskottet har dock formulerat sitt förslagså,
att denna delägarnes befogenhet synes kvarstå, även sedan
fisket utarrenderats, och kunna göras gällande utan arrendatorns
samtycke. Det synes emellertid föga lämpligt, att, sedan fisket
utan något förbehåll utarrenderats till en arrendator, de, som utarrenderat
detsamma, genom en överenskommelse sins emellan
skola kunna inskränka arrendatorns rätt genom att utvidga sin
egen fiskerirätt.

Emellertid, om lagen ger dem denna rätt, så har arrendatorn
att finna sig häri. Men detta får andra konsekvenser och mindre
behagliga sådana för fiskedelägarna själva. Det kommer nämligen
att verka så, att arrendatorn vid arrendeanbudet alltid måste
räkna med möjligheten, att delägarna kunna skaffa sig en dylik
rätt att fiska med drag och svirvel. Den gifna följden blir lägre
arrende. Mot denna nedsättning i arrendet svarar delägarnas
rätt att fiska med drag och svirvel, men denna rätt kunna de
ofta icke tillgodogöra sig-, av den anledning att enhällig överenskommelse
ej kan träffas. Särskilt i det ofta förekommande
fall, att det är en av delägarna, som ropat in arrendet, lär nog
ingen enhällig överenskommelse om att delägarna skola äga att
fiska med drag eller svirvel komma till stånd. Det förefaller
mig således, som om utskottets förslag under alla förhållanden
måste erhålla eu annan formulering.

Härpå anförde:

Herr K ronlund: Herr talman! Inom utskottet förfäktade
jag den åsikten, att den ändring, som utskottet här föreslagit,
i själva verket vore överflödig, då jag ansåg, att man redan
på grund av lagförslagets ursprungliga lydelse skulle ha rätt att
genom en enhällig överenskommelse få fiska både med svirvel,
ståndkrok och vad som här i övrigt talas om. Med den avfattning,
som jordbruksutskottets förslag nu erhållit, är den anmärkning,
som herr justitieministern gjorde såväl beträffande form som i
sak, alldeles riktig. Det har naturligtvis icke varit jordbruksutskottets
mening att stadga, att denna överenskommelse mellan delägarna
skulle kunna träffas, även sedan arrendeavtal uppgjorts
och en arrendator övertagit fiskevattnet, utan meningen har varit,
att innan arrendet gjordes upp, skulle man sluta en dylik överenskommelse.
Om alltså denna av jordbruksutskottet vidtagna

Lördagen den 8 mars, e. m.

23 Nr 17.

ändring skall kvarstå, måste i sammanhang därmed en redaktionsändring
ske, så att arrendator^ rätt iakttages. I sak synes mig
den av utskottet föreslagna ändringen alldeles överflödig, såsom
jag redan förut framhållit, men jag ville icke inom utskottet
reservera mig, då jag icke där vann något medhåll.

Då emellertid, om förslaget om denna ändring skall vidhållas,
en omredigering måste äga rum, her jag att få yrka återremiss
till jordbruksutskottet av nu ifrågavarande paragraf, på
det att utskottet må bliva i tillfälle att göra den erforderliga redaktionsändringen
av paragrafen.

Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! .lag tror, att man
underskattat betydelsen av svirvelfisket, då man här velat intaga
den bestämmelsen, att delägarna i fiskevattnet skulle ha rätt att,
även sedan detta utarrenderats, få idka fiske med svirvel, och icke
endast fiskeriägarna själva, utan även deras »husfolk», såsom det
står i paragrafen. Jag tror, att en dylik bestämmelse vore särdels
olycklig.

bill kan man visserligen peka på, att samtliga fiskerättsägarna
skola var eniga om saken. Den, som emellertid känner till,
hur förhållandena äro ute i bygderna, vet, att även om det skulle
vara några, som icke ville vara med om en sådan överenskommelse,
men de visste med sig, att de skulle få en hel del obehag,
om de motsatte sig ett förslag därom, skulle de i alla fall gå med
därpå.

Tillvaron av eu dylik bestämmelse kommer, det vill jag försäkra,
att i många fall nedpressa arrendeavgiften högst betydligt,
ty om en hel mängd folk skall få fara och svirvla i ett fiskevatten,
som jag arrenderar, då vill jag sannerligen icke giva mycket för
detsamma. Jag känner till sådana fall, där man genom svirvelfiske
snart sagt utrotat gäddan. Så har skett i t. ex. mina trakter.
Jag har själv varit ute och svirvlat en och annan gång i mitt
fiskevatten, men vad får jag då? Jo, i de flesta fall små gäddor
på tre, fyra eller fem hekto; det är det vanligaste, och det är blott
undantagsvis, någon gång, som jag fått en större gädda. Om nu
flera stycken, som äro delägare i fiskevattnet, fara fram utefter
vasskanten om kvällarna, så skola de nästan taga bort varenda
gädda av nämnda storlek genom att fiska med svirvel. Det går
ovillkorligen, om de äro envisa och om de, som sagt, äro flera
stycken. Men det är icke tillrådligt att låta sådant få ske. I
vanliga fall, när jag fiskar med andra redskap och jag då får en
gädda av en mindre storlek, så släpper jag henne genast tillbaka i
sjön. Men om jag får en sådan gädda på svirvel, så vad tjänar
det då till att släppa henne tillbaka i sjön; hon dör ju i alla fall
av den skada, som svirveln förorsakat henne. På det sättet utrotas
gäddan på långa sträckor just med svirvelfisket. Därför
tycker jag, att det är sorgligt, om en sådan bestämmelse som den

Angående
lag om gemensamhetsfiske

m. to.
(Forts.)

Nr 17.

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
lag om gemen
samhetsfislce
m. m.
(Forts.)

nu föreslagna skulle komma in i lagen, men det är ju likväl däråt
det pekar.

Här står, att alla skola vara överens om saken, för att man
skall få fiska med svirvel. Ja, men om alla äro överens därom,
kan ju detta bestämmas, utan att det står någonting därom
i lagen. Om en dylik bestämmelse intages i lagen, kan den
verka vilseledande och förledande, och man kan då ute i bygderna
lätt draga den slutsatsen, att då alla dessa andra svirvla, kan ju
även jag få göra det, även om jag icke är fiskerättsägare.

jag anser således, att denna bestämmelse bör bort. Efter vad
jag tror mig veta, har Första kammaren återremitterat denna
paragraf, och därför ber även jag, herr talman, att nu få instämma
i herr Kronlunds yrkande, att paragrafen måtte återremitteras.

Överläggningen var härmed slutad. Efter av herr vice talmannen
gjorda propositioner i ämnet beslöt kammaren att visa
denna paragraf åter till utskottet för ny behandling.

4 §; överskriften till 1—4 §§ samt 5—S §§.

Godkändes.

0 §■

I förevarande paragraf, andra stycket, hade Kungl. Maj:t
och utskottet sammanstämmande föreslagit bland annat det stadgandet,
att, därest vid den i paragrafens första stycke omförmälda,
för visst fall föreskrivna uppskattning av den årliga avkastning,
som fisket i särskilda delar av ett fiskevatten lämnade, olika meningar
uppkomme mellan förrättningsmannen och gode männen,
den mening skulle gälla, om vilken de flesta förenade sig. Härtill
hade utskottet dock fogat följande tillägg: »har var sin mening,
galle förrättningsmannens».

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Sandström:
Den nu föredragna paragrafen handlar om uppskattning
av de olika delägarnas andel i fiskevattnet, och den innehåller
bland annat en bestämmelse för det fall att mellan förrättningsmannen
och gode männen, som verkställa denna uppskattning,
olika meningar uppkommit. Då skall, säger förslaget, den
mening gälla, om vilken de flesta förena sig.

Utskottet har funnit denna regel ofullständig såsom icke
tillämplig på det fall, att det uppstått olika meningar mellan alla
de tre, som verkställa förrättningen, så att gode männen ha var sin
mening och förrättningsmannen en tredje mening. Utskottet har
fördenskull föreslagit ett tillägg av följande lydelse: »Har varsin
mening, gälle förrättningsmannens.»

Detta utskottets förslag skulle vara fullkomligt riktigt, därest
det kunde tänkas, att förrättningsmännens beslut kunde resultera
i något annat än ett visst uppskattningsbelopp. Men då detta

Lördagen den 8 mars, e. m.

25 Nr 17.

icke är förhållandet, utan de olika meningarna endast kunna gälla
uppskattningsvärdet, kunna och böra meningarna alltid jämkas
tillsammans. Om man t. ex. antager, att i ett uppskattningsfall
förrättningsmannen anser, att avkastningen av en viss
lott är värd 100 kronor, men de båda godemännen äro ense om
att värdera den till 200 kronor, så skall efter såväl Kungl. Maj :ts
som utskottets förslag godemännens mening gälla och alltså värdet
uppskattas till 200 kronor. Men om man antager, att den
ena godemannen är av den åsikten, att avkastningen är värd mera
än 200 kronor, exempelvis 300 kronor, då bör detta naturligtvis
icke föranleda en lägre beskattning än 200 kronor. Ty godemännen
äro ju även i detta fall ense om, att fiskevattnets avkastning
är värd minst 200 kronor, och den meningen bör därför gälla.
Men utskottets förslag synes avse, att i sistnämnda fall förrättningsmannens
mening borde gälla, vilket tydligen icke kan vara
riktigt.

Herr Kronlund: Herr talman! Het av utskottet här

gjorda tillägget har naturligtvis föreslagits för att något förtydliga
paragrafen. Yi ha ju analogier härtill på många håll, t. ex.
i skiftesstadgan, där det förekommer en likadan bestämmelse, och
likaså i väglagen, där det i fråga om särskilda nämndens uppskattning
stadgas samma förfaringssätt, och vi ha även en analogi
härtill i vägsynenämnden, där, om länsmannen och gode
männen stanna olika meningar, förrättningsmannens, d. v. s.
länsmannens beslut är det avgörande.

Het påpekades här av herr justitieministern, att detta kan
leda till materiell orättvisa därigenom, att i ett sådant fall, där
det gäller en uppskattning av penningvärdet, en felaktig meningkan
bli den segrande. Ja, detta har ju sin riktighet, men samma
invändning skulle man då kunna göra mot lagens nuvarande bestämmelse
i de båda avseenden, jag här nyss påpekade. Jag har
emellertid icke hört någon anmärkning framställas i sådant avseende,
men då i varje fall det av utskottet föreslagna tillägget klav
tämligen obetydlig art och förrättningsmannens uppgift i nu
ifrågavarande fall är ganska olikartad mot den uppgift, varom
talas i de av mig förut antydda lagrummen i skiftesstadgan och
väglagen, skall jag för min del be att få yrka, att kammaren
behagade antaga Kungl. Maj :ts förslag oförändrat. Första kammaren
har ju antagit förslaget, och jag anser, som sagt, att förändringen
är så betydlig, att vi icke genom att hålla på densamma
böra öka svårigheterna för förslagets framgång, vilket
jag anser vara av ganska stor vikt.

Jag skall därför för min del be, att kammaren beträffande
denna paragraf ville antaga Kungl. Maj :ts förslag oförändrat
och att således det av utskottet föreslagna lilla tillägget må alldeles
bortfalla.

Angående
lag om gemmsamhetsfi&lce

m. m.
(Forts.)

Nr 17. 26

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
lag om gemen
samhetsfiske
m. m.
(Forts.)

Vidare anfördes ej. Herr vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till paragrafens
lydelse, dels ock på godkännande av Kungl. Maj:ts förslag till
avfattning av paragrafen. Och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i sistnämnda proposition.

10 §: 12—15 §§; överskriften till 5—15 §§ samt 16 § med
överskrift.

Godkändes.

Efter föredragning av 17 § yttrade:

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Jag
tillåter mig blott fästa uppmärksamheten på, att till följd av det
beslut, som kammaren förut fattat i avseende å § 11, lärer det
icke vara möjligt att godkänna den paragraf, som nu behandlas,
sådan den lyder enligt Kungl. Maj :ts förslag, utan den bör väl
även den återremitteras.

Herr Kronlund: Herr talman! Såsom herr Nilsson i
början av denna debatt anförde, avsåg vår gemensamma reservation
endast beslut i avseende å gemensamhetsfiskes inrättande;
reservationen omfattar således icke § 17. Med anledning av det
beslut, som kamrarna fattat i § 11, är det dock, såsom herr Petersson
i Lidingö villastad påpekade, nödvändigt att omformulera
denna paragraf, varom nu är fråga, och denna omformulering
skulle lyda: »För beslut, att gemensamhetsfiske skall upplåtas
på arrende, erfordras beträffande fiskevatten, som är i sin
helhet oskift, mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten
minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. Beslut om att
dylik upplåtelse skall ske varde underställt Konungens befallningshavande,
som, därest beslutet finnes i laga ordning tillkommet,
fastställer det till efterrättelse.» Denna ändring avser
således att fastslå samma omröstningssätt, som ursprungligen
var föreskrivet i § 11, eller alltså att bibehålla status quo i enlighet
med vad Kungl. Maj :t föreslagit. För att emellertid jordbruksutskottet
må bliva i tillfälle att närmare taga i övervägande
den formulering, som i detta fall är den lämpliga, anser jag det
erforderligt, att denna paragraf återremitteras till utskottet. På
grund härav får jag göra mig till tolk för yrkandet om återremiss
av denna paragraf till utskottet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, beslöt
kammaren visa denna paragraf åter till utskottet för ny behandling.

IS §.

Godkändes.

Lördagen den 8 mars, e. m.

Nr 17.

19 §. Angående

I Kung! Maj:ts förslag hade paragrafen denna lydelse: lag om gemm Behållen

arrendeavgift skall fördelas efter delaktigheten i san^etsfiske
gem ensamhetsfisket, om ej delägarna besluta att använda dylik fV'' . \
avgift till åtgärder för fiskets främjande. " r S‘J

Är gemensamhetsfiske utarrenderat till delägare, må han
vid erläggande av arrendeavgiften avdraga vad av behållningen
å honom belöper efter hans delaktighet i fisket.

Utskottet hade biträtt Kungl. Maj:ts förslag i fråga om första
stycket av paragrafen, men föreslagit, att andra stycket skulle
utgå.

Paragrafen föredrogs, varefter

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Sandström
yttrade: Herr talman! Här möter en av de viktigare
differenserna mellan Kungl. Haj :ts och utskottets förslag. Frågan
gäller, huruvida en delägare, som arrenderar gemensamhetsfiske,
skall kunna förpliktas av de övriga delägarna att deltaga i
utgifter för fiskets främjande eller icke. Frågan är svårlöst, och
hur man än löser den, stöter man på olägenheter, som synas omöjliga
att undvika.

Kungl. Maj :ts förslag är emellertid ytterst föranlett av en
anmärkning från högsta domstolen, som gick ut på, att det icke
later sig lämpligen och rimligen göra att åt eu delägare, som arrenderar
fisket och därigenom fått andra och större intressen beträffande
fiskets avkastning än de övriga delägarna, giva rösträtt
beträffande beviljande av understöd till fiskets främjande. Han
kan nämligen pa annat sätt och i högre mån än de övriga delägarna
vänta nytta eller skada av sådana beslut. Kungl. Maj :t
liar ansett denna högsta domstolens anmärkning vara befogad, och
när man sålunda icke kunnat tillerkänna en sådan delägare rösträtt,
har man icke heller ansett, att han skall kunna förpliktas
av de andra delägarna genom ett beslut, i vilket han icke själv
äger deltaga, att ansvara för de utgifter, som av dessa andra
delägare kunna beslutas.

Ku har utskottet ansett, att denna anordning icke är billig
gentemot de övriga delägarna och särskilt, att den verkar skadligt
ur fiskevårdssynpunkt,. Detta på den grund, att det ju icke
gärna kan tänkas, att de övriga delägarna besluta några utgifter
för fiskevården, när den, som i första hand får nytta härav, nämligen
den delägare, som arrenderar fisket, icke behöver deltaga i
densamma.

Detta är ju fullkomligt riktigt resonerat, teoretiskt sett. Förhållandet
torde emellertid i praktiken säkerligen ställa sig på
ett helt annat sätt. Det blir visserligen så, att den delägare, som
bär arrenderat fisket, icke Ivan förpliktas att deltaga i sådana
utgifter, men det är å andra sidan uppenbart, att de Övriga del -

r t i •

Angående
lag om gemensamhetsfiske

m. m.
(Förta.)

28 Lördagen den 8 mars, e. m.

ägarna icke besluta att offra någon del av sin arrendeinkomst på
förbättring av fisket under annat villkor, än att arrendatorn deltager
i dessa utgifter med sin vederbörliga andel. Och arrendatorn
har så mycket mindre anledning att vägra detta, som det
ju är arrendatorn, som har det största intresset av dylika förbättringar,
av vilka han får nytta icke blott såsom delägare, utan även
och mest såsom arrendator. Därför kommer det säkerligen att
ställa sig så, att det i regel blir arrendatorn, som väcker frågan
om förbättringar, och som då också naturligtvis måste förbinda
sig att svara för sin andel för att få saken igenom. I regeln är
det också den delägare, som är mest intresserad av fisket, som
kommer att arrendera detsamma. Jag tror därför, att fiskevårdssynpunkten
icke bör tillmätas någon större betydelse för denna
fråga. Även om arrendatorn icke kan tvingas att deltaga i kostnader
härför, så drives han härtill av sitt eget intresse.

Xu har emellertid utskottet från sin utgångspunkt föreslagit
den ändringen, att även en delägare, som är arrendator, skall
kunna förpliktas att deltaga i dylika kostnader. Följden har
blivit, att utskottet då också ansett sig böra medgiva arrendatorn
rösträtt i dylika frågor. Man har då att se till, vilka konsekvenser,
som följa därav. Utskottet medger, att det icke är fullt riktigt,
att arrendatorn sålunda får deltaga i beslut, varav han kan
vänta större nytta än övriga delägare, men utskottet framhåller,
att det icke föreligger så synnerligen stor fara för missbruk av
denna befogenhet, eftersom arrendatorn icke får rösta för mer
än en tredjedel av hela rösttalet och således icke kan ensam tvinga
de övriga delägarna till vissa beslut. I själva verket är redan det
betänkligt nog, att han alltid kan i avsevärd grad påverka beslutet
och därigenom åstadkomma majoritet i fall, där det är påtagligt, att
arrendatorn har större intressen och större förtjänst av att beslutet
går i en viss riktning, än vad de andra röstande ha. Men
det är ingalunda uteslutet, utan det kan nog förekomma rätt
ofta, att det är två eller flera av delägarna, som efter inrop på
auktion arrenderar fisket, och i sådana fall kan det mycket lätt
hända, att dessa ha två tredjedels majoritet tillsammans. Och
på sådant sätt kan det inträffa, att under hela arrendetiden arrendatorerna
tvinga de övriga delägarna att år efter år offra intill
halva arrendeinkomsten på förbättringar, av vilka arrendatorerna
taga inkomsten, och vilka förbättringsåtgärder kanske icke
sträcka sina verkningar längre än över arrendetiden. Med hänsyn
härtill synes det mig, som om de olägenheter, som följa av utskottets
förslag, äro större än de, som förmenats följa av Kung!.
Maj :ts förslag. Ur fiskevårdssynpunkt blir det icke så synnerligen
stor skillnad, vare sig man går den ena vägen eller den
andra, men ur synpunkten av angelägenheten att söka hindra
majoritetsmissbruk torde Kungl. Maj :ts förslag äga avgjort
företräde.

Lördagen den 8 mars, e. m.

29 Nr 17.

Vidare anförde: Angående

lag om gemen Herr

K ronlund: Herr talman! Såsom herr justitie- samketsfiske
ministern anmärkte, innebär denna paragraf en avvikelse från (Fo,.ts\
Kungl. Maj :ts förslag, vilken avvikelse är utav ganska djupgå- °'' S''
ende art. Redan när detta lagförslag om gemensamlietsfiske behandlades
inom de sakkunnigas krets, så föreslogs samma bestämmelse,
som jordbruksutskottet nu har intagit i denna paragraf.
Här förslaget förra gången framlades av Kungl. Maj :t, hade
Kungl. Maj :t strukit det tillägg, som utskottet nu har gjort, detta
på grund av de anmärkningar, som framkommo i högsta domstolen,
att det kunde anses betänkligt, att en arrendator, vilken
själv såsom delägare hade att vänta nytta eller skada av ett sådant
beslut,. varom här är fråga, skulle få deltaga i avgörandet av
en dylik angelägenhet; och i motsatt fall, om han icke får deltaga,
vore det lika orätt mot honom, att de övriga skulle kunna
besluta eu utgift, som han icke själv skulle kunna få vara med
om att bestämma.

Här frågan förra gången var före i Riksdagen, så var just
frånvaron av en dylik bestämmelse en av huvudorsakerna till
att Riksdagen avslog det förslag, som då förevar. »Riksdagen
fann» — säges här på sid. 42 i Kungl. Maj :ts prop. nr 6
— »emellertid ifrågavarande bestämmelse vara mindre väl ägnad
att vid arrende tillgodose de delägares rätt, som ej voro arrendatorer.
Av.densamma följde nämligen, i strid mot vad Riksdagen
ansåge riktigt, att arrendator, som vore delägare i fiske,
ofta kunde undandraga sig att bidraga till sådana åtgärder för
fiskets främjande, som särskilt ur delägarsynpunkt måste anses
vara nödiga och nyttiga.» Detta uttalande, som föreslogs av lagutskottet,
vann Riksdagens erkännande. Riksdagen ansåg nämligen,
att vad man i första rummet avsåg med denna lag var att
främja fiskets utveckling, och detta kunde naturligtvis ske på
den vägen, att delägarna fingo gemensamt anslå medel för fiskets
upphjälpande. Om det nu stadgades, att arrendatorn-delägaren
skulle hava rätt att avdraga sin andel av arrendet och undandraga
sig att deltaga i dessa utgifter för fiskets främjande, som
beslötes av de övriga delägarna, menade man, att det helt säkert
sällan skulle förekomma, att de övriga delägarna beslöte bidrag
och omkostnader för ett ändamål, som i huvudsak egentligen
komme arrendatorn-delägaren till godo. Summan av saken vore
således, att detta stadgande, långt från att medverka till gemensamhetsfiskets
främjande, vore ägnat att motverka detsamma genom
att utesluta möjligheten av att dylika kostnader ansloges till
gemensamhetsfiskets förbättrande.

Det är på dessa grunder, som jordbruksutskottet har upptagit
den tanke, som Riksdagen förra gången ansåg vara riktig, nämligen
att man icke skall låta arrendator!! avdraga sitt arrendebe -

Nr 17.

Angående
lag om gemensamhetsfiske

in. m.
(Forts.)

30 Lördagen den 8 mars, e. m.

lopp, utan låta honom deltaga i de kostnader och utgifter, som delägarna
besluta. Men för att rättvisa och billighet skola vederfaras
honom, måste man naturligtvis göra en ändring i en annan
paragraf, 29 §, så att arrendator!! tillätes att deltaga i omröstningar
om sådana saker, ty det vore naturligtvis icke rätt att
förbjuda honom deltaga i sådana beslut, varigenom han jämte
övriga delägare ålades utgifter för fiskets främjande. Därför
måste naturligtvis konsekvensen fordra, att man medgiver honom
rösträtt vid sådana frågors avgörande.

ISTu har herr justitieministern framhållit det betänkliga i, att
arrendatorn skall kunna deltaga i sådana beslut, och särskilt pekat
på majoritetsförtryck. Ja, men på samma gång har ju herr justitieministern
framhållit bestämmelsen i § 29 mom. 1, som innehåller
ett stadgande just mot maj oritetsf örtryck, nämligen att
ingen får rösta för mer än en tredjedel av vid sammanträde närvarande
delägares rösttal. Därigenom hindrar man detta majorat
etsförtryck, som man annars skulle kunna befara.

Eu har herr justitieministern konstruerat ett fall, nämligen
att två eller flera delägare skulle kunna arrendera fiskevattnet
och därigenom behärska majoriteten i rösttalet. Denna konstruktion
tror jag ändå i de festa fall icke skall förekomma i verkligheten.
Om någon skall arrendera ett fiskevatten, blir det väl
ändå i de flesta fall den störste fiskerättsägaren eller den, som
har det största intresset, och det är just för att koncentrera fisket
på en hand, som lagförslaget anvisar arrendesystemet såsom ett
av de bästa systemen. Med tanke på att således en koncentration
på en hand väl skall bliva den allmännaste företeelsen i fråga om
dylika arrenden, tror jag icke, att vi behöva befara, att detta
ma joritetsf örtryck skall taga sig några särdeles pregnanta uttryck.
De fördelar, som det allmänna har av en sådan bestämmelse,
som jordbruksutskottet här föreslagit, tror jag vara ägnade
att övervinna de betänkligheter, som uttalats mot förslaget.

Jag skall därför be att få yrka bifall till den av utskottet
föreslagna redigeringen av § 19.

Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! Det kan visserligen
vara möjligt, att något sådant fall skulle kunna uppstå, då
delägarna föreslå arrendatorn, att de skola avsätta penningar för
att förbättra fisket under arrendetiden, men det är väl knappast
troligt. Skall ett sådant förslag komma fram, blir det väl ändå
från arrendatorn, ty så frikostiga äro nog icke vattenägarna, att
de i onödan vilja kosta något på fisket, om icke den, som innehar
nyttj anderätten, anser det behövligt.

Kommer ett sådant förslag från arrendatorn, är det också
alldeles självklart, att han icke kan framställa det utan att på
samma gång förklara, att han är villig deltaga i kostnaden efter
sin andel. Denna sak står för mig så klar, att jag icke kan

31 Nr 17.

Lördagen den 8 mars, e. m.

förstå, varför man behöver intaga någon bestämmelse i detta avseende
uti lagen.

Däremot tror jag, att det är synnerligen viktigt, att rösträtten
blir inskränkt för dem, som arrendera, ty man vet icke,
hur många som komma att arrendera ett fiskevatten. Det kan
bliva så, att de, som arrendera, äro i majoritet, och dessa kunna
da, om de vilja missbruka sin makt, år efter år anslå hela arrendebeloppet
till fiskevattnets förbättring, och detta vore ju orimligt.

Jag anser, att den ifrågavarande bestämmelsen är svår att
komma till råtta med, men jag tror? att jKungl. Maj :ts lösning av
frågan är den bästa, man kan få, och därför ber jag att få yrka
bifall till Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt, så mycket mera,
som Första kammaren också antagit detsamma.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr vice talmannen
gjorda propositioner å de därunder framställda yrkandena
godkände kammaren Kung!. Maj:ts förslag till paragrafens
avfattning.

30 §; överskriften till 17—20 §§; 21—35 med överskrift
samt 26—28 §§. ''

Godkändes.

29 §.

Sedan paragrafen föredragits yttrade

Herr K ronlund: Med anledning av det beslut, som

kammaren fattat°med avseende på § 19, skall jag be att få yrka
bifall till § 29, sådan den är avfattad i Kungl.'' Maj :ts ursprungliga
förslag. '' ''

Vidare anfördes ej. Kammaren godkände, efter av herr
vice talmannen framställda propositioner i ämnet Kungl Mai ds
förslag till paragrafens lydelse.

J .30~33 §§! överskriften till 26—52 §§ samt 83—36 «« med
tillhörande överskrift.

Godkändes.

37 § föredrogs härpå. Därvid yttrade

,.. Kr o n lund: Med hänsyn till den av kammaren

förut i fråga om § 3 av lagförslaget beslutade återremissen skall

Angående
lag om gemensamhetsjiske

m. i».
(Forto.)

Nr 17. 32

Angående
lag om gemen
samhetsfiske
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 8 mars, e. m.

jag be att få med avseende på nu förevarande paragraf yrka
" återremiss, emedan den ändring, som här av utskottet är gjord,
har vidtagits med hänsyn till den redaktionella förändring, som
skett i § 3.

Vidare anfördes ej. Sedan herr vice talmannen framställt
propositioner i ämnet, beslöt kammaren remittera paragrafen åter
till utskottet för ny behandling.

38 § samt överskriften till 87 och 38 §§.

Godkändes.

39 §.

Enligt Kung!. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag hade
denna paragraf erhållit följande lydelse:

För förrättning, varom i 5 och 9 §§ sägs, skall utgå ersättning
till förrättningsmannen och gode män enligt vad särskilt
stadgas. Ersättning, som ej av allmänna medel gäldas, jämte
kostnad för kungörelser och annat, som för förrättningen äi
av nöden, skall sökanden genast förskjuta. Kommer gemensamhetsfiske
till stånd, gäldas sådan ersättning och kostnad
av delägarna efter vars och ens delaktighet i gemensamhet^
fisket; dock vare hoställshavare samt arrendatorer, som i dl § Z
mom. första stycket avses, pliktiga gälda vad ersättningen och
kostnaden belöper å fiskevatten, som av dem innehavas.

Vad i första stycket stadgas äge motsvarande tillämpning
i avseende å förrättning, som jämlikt 33, 34 eller 35 § skall
företagas.

Sedan paragrafen föredragits, anförde

I-Ierr Olofsson i Åvik: Herr talman! § 39 tilltalar mig
minst av alla paragrafer i förslaget. Vi hava förut beslutat om
huru det skall tillgå, då man skall bestämma sig för inrättande
av gemensamhetsfiske, och. i den förevarande paragrafen komma
just bestämmelser om fördelningen av kostnaderna för bildande
av sådant fiske. Man kommer då till den oegentligheten, att till
exempel en arrendator, som sitter sista året på egendomen, da
en sådan överenskommelse göres, skall enligt bestämmelserna i
denna paragraf, såvitt jag kan förstå, vara skyldig betala kostnader,
som han icke får någon nytta av, liksom också pa samma
sätt en boställsinnehavare. Det är ju möjligt, att jag missförstår
paragrafen, men om så icke är fallet, anser jag detta vara

vtterst orätt. .

Jag skall därför be att få yrka återremiss av denna para -

Lördagen den 8 mars, e. m.

33 Sr 17.

graf för utrönande av om icke någon förbättring i detta avseende Angående
kan utfinnas så, att jordägaren eller vattenägaren får betala kostna-lag 0,n
derna i stället för arrendator^ som kanske står färdig att avflytta, sam™tsflske
ty det finnes enligt den föreslagna bestämmelsen intet, som hind- {Torts''
rar, att han kan bliva alagd enligt lag att betala ut en avgift för
fisket, som han icke får den ringaste fördel av.

Jag hemställer alltså, huruvida icke kammaren skulle vilja
återremittera denna paragraf, savida vi icke kunna få från herr
justitieministern någon upplysning, som är tillfredsställande i
detta avseende, ty i sådant fall avstår jag från mitt yrkande.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt, efter givna propositioner
i ämnet, att visa paragrafen åter till utskottet för ny behandling.

40 42 §§: överskriften till 39—42 §§, slutstadgandet samt
lagförslagets ingresss och rubrik.

Godkändes.

Förslaget till lag om andrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken.

Godkändes.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10. 13 och 14 §§ i
lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom kammarens
ovan omförmälda beslut.

§ 6.

Föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion om införande i förordningen
om landsting av bestämmelse angående inskränkning i
visst fall av tjänstgöringstiden för landstingsmän och deras suppleanter
; och 1

nr 11, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7-

Vidare förekom till behandling statsutskottets utlåtande, nr
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 17. 3

>Tr 17.

Angående
lönestat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.

Lördagen den 8 mars, e. m.

3 b), i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av beskickningshus i S:t Petersburg samt Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln gjorda äskanden i vad
avser Sveriges representation i Ryssland.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående ny lönestat för Sveriges beskickning
och konsulat i Ryssland.

I anledning av Kungl. Maj:ts därom i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln gjorda äskande hemställde utskottet,

att Riksdagen måtte .

a) godkänna följande lönestat för Sveriges beskickningar
och konsulat beträffande vår representation i Ryssland

.		Tjänst-		Summa.
	Lön	görings-	tillägg. I1
Ryssland.		pengar.
S:t Petersburg.	j
Minister ...............	o.ooo1	6,000	*30,600;	45,600	* Fri bostad jämte fri
					uppvärmning och belysning av be-skickningsbuset in-till 3,000 kronor.
Legationssekreterare	5,400	2,500	6,600	14,500
Kanslist*...............	2,400	600	2,000	5,00U	* Skall biträda vid gö-
!					romålen vid såväl beskickningen som konsulatet.
	5,400	2,500	10,100	18,000
Archangel och S:t
Petersburg.
Vieekonsul............	3,600	1,600	4,800	10,000
Moskva.
1 Konsul..................	5,400	2,500	*7,100	15,000	* Innefattar även kost-
		naden för kansli-
					okal.
Riga.					3
Konsul ...............	5,400	2,500	*6,600	14,500	* Innefattar även kost-\| naden för kansli-! lokal.

Helsingfors.
Generalkonsul ......	6,600	3,000	*8,400	18,000	* Innefattar även kost-1
			naden för kansli-okal.

	1		i! 140,600

Lördagen den 8 mars, e. m. 35

b) förklara, att de av Riksdagen för åtnjutande av de i avlöningsstaten
för Sveriges beskickningar och konsulat beslutade
villkor och bestämmelser skulle gälla även beträffande Sveriges
representation i Ryssland.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar
O. Jonsson, C. G. Ekman, Persson i Stallerhult, Rydén, Sjö, Lindberg,
Odqvist, Carlsson i Frosterud, Olofsson i Digernäs, Gustafsson
i Örebro och Hellberg, som ansett, att utskottet bort hava
hemställt om bifall till Kungl. Majt:s förslag med den ändring
att till en konsul i S:t Petersburg skulle beviljas: lön: 5,400 kronor,
tjänstgöringspenningar: 2,500 kronor, ortstillägg: 8,100 kronor,
summa 16,000 kronor och att följaktligen lönestatens slutsumma
i denna del skulle upptaga 138,600 kronor.

Efter det utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet av

Ilerr Sommelius, som yttrade: Herr talman! Jag begärde
ordet vid förra punkten, då borr talmannens klubba föll.
Jag skulle ha velat säga några ord i ärendet, men det kanske är
jbr sent att gorå det nu. Jag skulle vilja anföra, att om man fortfarande
hyser förhoppning att få något resultat av vår konsulära
representation i Ryssland, sa bör man utbilda den i enlighet med
det förslag, som framlagts av 1906 års kommitté. Då blir det
fråga om, vilket system som i föreliggande fall skall tillämpas,
om man i Petersburg skall tillsätta en generalkonsul eller blott
en vanlig konsul eller en handelsattaché. Emellertid har utskottet
redan förekommit mig i det fallet, då det föreslagit, att generalkonsulsbefattningen
skall strykas och att Sverige helt enkelt
skall representeras av en konsul.

Jag har i detta fall ingenting vidare att erinra om annat
un att det ^skulle hava glatt 111ig, om utskottet försökt att ytterligare
i någon man reducera det föreslagna lönebeloppet. Jag
anser nämligen, att den föreslagna avlöningen är något för högt
tilltagen och att det hade varit bra, om man kunnat spara in
ytterligare ett belopp på denna titel för utbyggandet av den konsulära
verksamhet, man redan påbörjat för en utveckling av vår
handel i det inre av Ryssland. Jag är alldeles övertygad om, att
den diplomatiska beskickningen i Petersburg är fullt tillräcklig
för. att jämte sina politiska uppgifter även sörja för de handelspolitiska,
och jag tror icke heller, att ett generalkonsulat skulle i
s.?nnerliS grad vara något angenämt appendix till diplomatien
därstädes. Jag tror, att en konsul skulle i mycket högre grad än
en generalkonsul verka till nytta för våra intressen, och jag ber
att få erinra om, att Petersburg icke på långt när är av så stor
betydelse för Sveriges handel som t. ex. Riga.

Petersburgs hamn är stängd från november till april, då där -

-\’r 17.

Angående
lönestat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.
(Forts.)

Kr 17. 36

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
lönestat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.

(Forts.)

emot Eigas hamn är tillgänglig under en betydligt längre tid av
året, och över Eiga går vägen till just de områden, med vilka
Sverige har behov av att hava förbindelse för att befordra sina
handelsintressen.

Jag har ingenting vidare att tillägga utan vill blott uttala
mitt beklagande av, att man icke mera tänkt på de områden, som
ligga bakom Eiga, såsom Kiev och Charkov, vilka fortfarande
vänta på sina »consules missi», utan vilka någon snar uppblomstring
av svenskt affärsliv i det inre av Eyssland icke är att
vänta.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anförde:

Herr Eydén: Herr talman, mina herrar! Vid den punkt
i utskottets betänkande, som nu är föredragen, finnes en reservation
av ett antal av statsutskottets medlemmar, som yrka i
huvudsak detsamma som utskottet men på en punkt föreslagit en
förändring, nämligen i fråga om avlöning för konsuln i Petersburg.
Då jag är en av reservanterna, skall jag be att få yrka
bifall till reservationen i denna del och i några korta ord angiva
våra skäl för densamma.

Kungl. Maj :t hade föreslagit anställande av en generalkonsul
i Petersburg. Det har emellertid statsutskottet avstyrkt, och
för min del anser jag, att därför anföras synnerligen goda skal,
som även hans exellens herr utrikesministern torde vara villig
att behjerta. Men går man in på principen, att man skall hava
eu konsul i Petersburg och icke en generalkonsul, kan jag för min
del icke finna tillräckliga skäl anförda, för att konsulslönen i
Petersburg skall sättas så väsentligt mycket högre än lönen för
konsuln i Piga och konsuln i Moskva. Enligt min uppfattning
är konsulatet i Petersburg det minst viktiga av de tre fast avlönade
konsulsposter, som Sverige har i Eyssland. "V iktigast är
för ögonblicket — detta stöder jag på de siffror och ‘redogörelser
över export och import samt över våra handelsförbindelser med
Eyssland, som förekomma i olika publikationer viktigast är
för ögonblicket konsulsposten i Eiga. Men för framtiden torde
med hänsyn till Sveriges avsättningsmöjligheter i det _ inre av
Eyssland givetvis den i Moskva komma att bli den allra viktigaste.
Konsulatet i Petersburg är däremot av naturliga skål icke så viktigt,
då den svenska exporten på Petersburg av många skäl icke
är av den omfattning som exporten på Eiga. Eiga har ett läge
såsom en inkörsport till det inre Eyssland. Eigas hamn är öppen
ett par månader längre under året än hamnen i Petersburg, och
då i många andra hänseenden Eiga växer upp med en oerhörd
stark fart — en fart sådan att man gott kan säga, att den nästan
är amerikansk — och redan växt upp till en betydande handels -

37 Nr 17.

Lördagen den 8 mars, e. in.

och hamnstad, synes det, i betraktande härav, alldeles uppenbart,
att konsulatet istiga bör i vikt och betydelse sättas före konsulatet
i Petersburg, så mycket mer som vi i Petersburg även ha en beskickning.

Men om jag har rätt i denna min uppfattning, att konsula^
| Piga är det viktigaste av dem två, ja, även om jag går
så långt, att jag medgiver, att de båda kunna vara jämnställda
med varandra i betydelse, är det eu uppenbar orättvisa, att konsulslönen
i Piga skall vara 1-4,500 kronor men i Petersburg 18,000
kronor. Därtill kommer, att konsuln i Petersburg har fri kanslilokal,
ja, det tror jag, att även konsuln i Piga har, men i varje
fall har icke konsuln i Moskva det, som skall ha 15,000 kronor
i lön och som dock bor i Rysslands avgjort dyraste storstad. Jag
kan alltså icke finna annat, än att det är eu orättvisa i fråga
om utmätandet av lönerna. Piga är eu något billigare stad än
Petersburg. Det motiverar, att i Petersburg sätta lönen något
högre än i Piga, och därför ha reservanterna i statsutskottet föreslagit
10,000 kronor i Petersburg mot 14,500 kronor i Piga.

Men. däremot är det enligt min uppfattning en fullkomlig
olättfärdighet, när man sätter konsulslönen i Petersburg högre
än i Moskva. Moskva är i mycket hög grad dyrort i jämförelse
med Petersburg. Det torde var och en kunna vitsorda, som någon
gång haft anledning att på någon av dessa platser få betala
efter gällande priser.

Herr talman, jag ber för min del att få yrka den ändring i
förslaget, som innehålles i den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Jonsson in. fl.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena g re v e
It li r e n s v ä r d: Herr talman, mina herrar! Fastän frågan om
ett generalkonsulat i Petersburg knappast nu längre kan sägas
vara aktuell, ber jag att med några ord få redogöra för de skäl,
som gjort, att jag hemställt om bibehållande av detta generalkonsulat,
och jag gör detta därför, att jag tror, att dessa skäl ha
något ..sammanhang med den fråga, som nu närmast sysselsätter
oss, nämligen frågan, huruvida den föreslagna konsulsbefattningen
i Petersburg skall avlönas med 18,000 kronor eller 16,000
kronor.

De skal, som föranlett mig att föreslå bibehållandet av ett
generak.onsulat i Petersburg, hava sitt sammanhang med önskvärdheten
^därav att om möjligt konsulattjänstemännen, sedan de genomgått
de första utbildningsåren, icke flyttas från ett land till
ett annat, utan bibehållas inom ett och samma land. Det är alldeles
klart, mina herrar, att för att en konsul i främmande land
verkligen skall fullt fylla sin plats, måste han under en längre
tid hava vistats där, levat sig in i förhållandena, de sociala som
de ekonomiska och lärt känna språket och lagstiftningen med

Angående
lönestat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.

(Forts.)

Nr 17. 38

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
länsstat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.

(Forts.)

mera. I detta syfte liar jag föreslagit — och jag är lycklig över,
att Riksdagen redan godkänt detta förslag —- tilldelande av ålderstillägg
till vice konsuler och konsuler, men icke till generalkonsuler.
Därigenom tror jag nämligen, att det finnes medel att
hålla kvar en konsul, som visar sig vara till gagn och nytta på
sin post. Således om — jag tar exempel från det land, som vi
nu sysselsätta oss med — ett generalkonsulat på någon annan ort
t. ex.’ i Amerika, Asien eller Afrika, blir ledigt, kan tänkas, att konsuln,
låt mig säga i Moskva eller Riga, likväl föredrager att stanna
på sin post i Ryssland. Ett annat medel i samma väg är, att
det om möjligt inom varje land finnes så att säga en slutpost, delsista
målet för en ung duglig konsulattjänstemans förhoppningar,
eu post, där han vill stanna fortfarande under hela sin återstående
tjänstemannabana. Det är ur denna synpunkt, som jag
föreslagit bibehållande av generalkonsulsbefattningen i Petersburg.

Rar jag nu talar om önskvärdheten av bibehållandet av konsulatstjänstemännen
i ett och samma land, är jag naturligtvis den
förste att erkänna, att det är ett önskemål, som är ganska svårt
att förverkliga, när det gäller en så liten konsulskår som den
svenska. Det kan ske endast i mycket ringa skala, men jag har
tänkt, att det möjligen i någon mån skulle kunna låta sig göra
i tre grupper av länder — jag säger med avsikt grupper av länder
-—- nämligen Ryssland, Tyskland och för det tredje de
engelsktalande länderna, England, de engelska kolonierna och
Amerika, där levnadsförhållandena äro något så när ensartade.

Jag vill icke neka till, att då det nu föreligger ett Riksdagens
beslut — jag är tacksam för, att det är ett Riksdagens beslut
numera — att inköpa ett beskickningshus i Petersburg, är jag
den förste att erkänna, att saken i viss män ligger annorlunda,
och att man icke längre med sådan styrka som förut kan yrka
på bibehållande av generalkonsulatet i Petersburg. Det^nya förhållande,
vari beskickningen och konsulatet komma att stå till varandra,
gör i viss mening generalkonsulat överflödigt, och jag kan
därför för min del utan någon tvekan biträda den mening, vartill
statsutskottet kommit, nämligen att utbyta det hittillsvarande
generalkonsulatet mot ett konsulat. Men, mina herrar, dock med
ett visst villkor och eu viss inskränkning, nämligen att om möjligt
det ryska konsulatväsendet fortfarande får behålla en post,
som kan så att säga tjäna som slutpost för de män, som vunnit
sin utbildning företrädesvis inom Ryssland. Det är därför, som
jag tror, att man icke liar rätt att betrakta denna sak sa, som den
föregående ärade talaren gjorde, nämligen så att det vore eu orättvisa
mot de båda andra konsulerna i Ryssland, om konsuln i S:t
Petersburg komme att avlönas i någon mån högre än dessa.

Det finnes ett ytterligare skäl härtill, och det är befattningens
vikt och betydelse. T det fallet tillåter jag mig hava delvis eu

Lördagen den 8 mars, e. m.

39 Nr 17.

annan uppfattning än den föregående ärade talaren. Jag tror
på sätt och vis, att lian har fullkomligt rätt, när han säger, att
om man endast ser på möjligheten att finna avsättningsmarknad
för våra svenska produkter, är för närvarande Riga av större
betydelse än Petersburg, och möjligen också Moskva i framtiden.
Men jag tror icke, att man får glömma, att konsuln i Petersburg
har vid sidan av sin lokala konsulära verksamhet en annan upp
gift, och den sammanhänger med den betydelsefulla förändring,
som jag föreslagit i fråga om organisationen av beskickningens
och konsulatväsendets inbördes förhållande till varandra i Ryssland.
Förut fanns det, såsom herrarna känna till enligt 1906
års organisation två skilda makter, kan man säga, beskickningen
å ena sidan och generalkonsulatet å den andra. Naturligtvis
skulle de i viss mån samverka med varandra, men i alla
fall påvilade likvisst ledningen av hela vårt kommersiella
arbete i Ryssland generalkonsulatet i Petersburg. Nu är allt
detta överflyttat till beskickningen i Petersburg. Det är en
annan och större uppgift, som beskickningen får. Då det
är klart, att när det gäller ett land sådant som Ryssland, vår
minister därstädes alltid torde komma att utses företrädesvis ur
den synpunkten, om han i politiskt avseende kan på lämpligt sätt
representera oss, så är det önskligt, att han vid sin sida har eu
man fullt lämplig att biträda honom i den andra viktiga grenen
av hans verksamhet, nämligen att leda det kommersiella arbetet;
och detta är just konsulns i S:t Petersburg uppgift. Nu frågar
jag mig själv: Kan man få en fullt lämplig person med de föreslagna
lönerna, å ena sidan statsutskottets lön av 18,000 kronor
och å andra sidan den av reservanterna föreslagna lönen av
16,000 kronor ? Jag vill på denna fråga giva det svaret, att,
ehuruväl jag icke kan giva några garantier, jag dock har en förhoppning
att finna en fullt lämplig man för den högre summan.
Jag har icke samma förhoppning, när det gäller den lägre
summan.

Jag har sagt med vilja en fullt lämplig person.

Jag skall be att med några ord få utveckla vad jag menar
med detta. Med en fullt lämplig person menar jag en person,
som verkligen känner Ryssland, som levat där och verkligen satt
sig in i förhållandena. Det skall visa sig svårt, fruktar jag, att
finna en sådan person för den mindre lönen. För den torde alltid
kunna finnas en konsulatstjänsteman, som har varit annorstädes,
men han gör icke samma nytta. Då frågar jag mig själv,
och jag frågar herrarna: År verkligen den inbesparing av 2,000
kronor, som här ifrågasatts, tillräckligt stor för att uppväga fördelen
av, att man på denna post, som — jag vidhåller det —
torde betecknas såsom mycket viktig, har en fullt lämplig och skickad
person, eller är besparingen så avsevärd, att man bör nöja sig
med en person, som, hur samvetsgrann och duglig han än må vara,

Angående
lönestat för
beskiclming
och konsulat
i Ryssland.

(Forts.)

>Tr 17. 40

Lördagen den 8 mars, e. in.

Angående
löncstat för
besläclming
och konsulat
i Ryssland.

(Forts.)

icke liar fullt de kvalifikationer, som erfordras. Jag tror, att
man måste svara härpå, att det är väl använda 2,000 kronor, om
man för detta belopp kan få eu man, som uppfyller de högre anspråken.

Saken kan ju synas icke så betydelsefull, men för min del
skulle jag gärna se, om statsutskottets förslag kunde bifallas.
Jag tror, att därigenom finge vi större garanti för, att konsulatväsendet.
i vårt stora grannland bleve ordnat på ett tillfredsställande
sätt. Skulle nu Riksdagen, i strid mot vad jag hoppas,
besluta sig för det lägre beloppet, skall jag naturligtvis gorå
vad på mig ankommer, för att vi skola få det så bra ställt som
möjligt, men, jag upprepar det, herr talman, jag tror det vore
lyckligt, om Riksdagen ville ansluta sig till det av statsutskottet
förordade förslaget.

Herr Ekman: Hem- talman! Efter det uttömmande och
naturligtvis om ingående sakkännedom vittnande anförande, som
vi nyss hört från statsrådsbänken, skulle det endast vara eu
oklokhet att söka foga några ytterligare skäl till dem, som äro
anförda i statsutskottets betänkande. Jag skall därför tillåta mig
att helt enkelt yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sommelius: Herr talman! Man torde väl

kunna våga det påståendet, att det rent politiska arbete,
som åligger våra diplomater, icke kan vara så betungande,
att det icke kan lämna dem tillfälle att därjämte utöva produktivt
arbete. Jag anser på den grund, att den konsulsbefattning,
som föreslagits i stället för generalkonsulsbefattningen i
Petersburg, icke har på långt när den betydelse, som konsulatsbefattningar
av samma grad på andra platser hava. Jag kan icke
heller annat än till fullo ansluta mig till den uppfattning, som
uttalats av herr Rydén. Jag gör det så mycket hellre, som jagvet
speciellt, att vår minister i Petersburg ägnat stor omtanke och
synnerligen stort intresse åt de merkantila uppgifterna. Han
har t. ex. bland annat verkat för åstadkommandet av en svensk
handelskammare i Petersburg, vilken tanke han väl knappast ännu
hunnit realisera. Hans goda syfte talar tydligt om hans intresse
för våra förbindelser med utlandet. Jag tror därför, att
den uppgift, som skulle falla på generalkonsuln och som numera
kommer att falla på konsuln, ingalunda har samma betydelsesom
den uppgift, som åligger t. ex. konsuln i Riga eller som
skulle åligga de konsulat, som man ännu förgäves väntar på för
det inre av Ryssland.

Jag tror således, att Riksdagen gjorde klokt i att nu gå den
väg, som reservanterna anvisat — och detta så mycket mera, som
man vid tredje huvudtitelns behandling varit synnerligen offervillig
mot utrikesdepartementet — och att man borde kunna nöja
sig med ett anslag av 16,000 kronor till en konsul i Petersburg.

Lördagen den 8 mars, e. m.

5r 17.

Herr talman, jag tillåter mig att yrka bifall till reservationen.

Herr Rydén: Herr talman! Jag föreställer mig, att herr
utrikesministern är fullt övertygad om, att jag i detta fall anlägger
uteslutande sakliga synpunkter. Yi ha ju beträffande herr
utrikesministerns huvudtitel från statsutskottets sida visat en, vågar
jag säga, mycket stor välvilja, och det är en akt av ovanligt
stort förtroende för herr utrikesministern, när i dag inköpet av
beskickningshuset i Petersburg gått igenom utan någon opposition
från Riksdagens sida.

Jag skulle naturligtvis icke våga stå här och plädera för en
mot herr utrikesministerns åsikt avvikande mening, om jag icke
kände, att jag har mycket goda skäl därför. Hetta stöder jagdels
på, att jag har haft för vana att läsa våra konsulsrapporter
och sådana papper, som kunna ge eu vägledning för bedömandet
av vikten av våra olika konsulat i utlandet, och dels händelsevis
varit på resa ute och besökt de olika platser, som det här är fråga
om. Och för mig står saken så, att jag tror verkligen, att herr
utrikesministern, ifall han lyckas genomföra sin plan att få ett
konsulat med en lön av 18,000 kronor i Petersburg, reser upp ett
hinder för den riktigaste organisationen av vårt konsulatväsende
i Ryssland. Ty att Moskva är Rysslands ekonomiska hjärta har
åtminstone jag levande klart för mig efter besöket där; dit gå
alla de stora järnvägarna i Ryssland — jag tror, att det är 11
stycken statsbanor, som radiellt gå ut i olika riktningar därifrån.
Det är den kommersiella huvudstaden och hjärtat för hela det
inre Ryssland, för de jordbrukande delarna av landet, där Sverige
framför allt har att söka avsättning för sina produkter. Petersburg
är visserligen den officiella huvudstaden, d. v. s. ärnhetsmannastaden,
men man behöver icke mer än kasta en aldrig så
liten blick på en rysk karta för att se, att Petersburg ligger i en
utkant av tsarriket, och det kommer att förbli så, och jag kan också
meddela, att medan Petersburg under senare tiden stått relativt
stilla i fråga om utvecklingen av folkmängden, växer folkmängden
i Moskva med omkring 100,000 invånare om året, och
denna stad bar i detta avseende nu gått förbi Petersburg. Det är
sålunda icke tu tal om, att den riktiga organisationen av vårt konsulatväsen
i Ryssland vore att ba ett generalkonsulat i Moskva
med underlydande konsulat i vissa andra städer i inre Ryssland.
Och det är min övertygelse om riktigheten av detta, som gjort, att
jag ställer mig så tvivlande inför ökandet av konsulslönen i
Petersburg. Ty vad vinna vi, om utrikesministerns förslag går
igenom ? Jo, om förslaget går igenom, ba vi läst fast den högsta
lönen för konsulattjänstemännen i Ryssland och därmed den viktigaste
och bästa befattningen till Petersburg, som är en mindre
viktig plats, och därigenom kunna stora svårigheter uppstå att

Angående
länsstat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.

(Forts.)

Nr 17.

Lördagen den 8 mars, e. in.

Angående
lönestat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.

(Forts.)

framdeles få ett generalkonsulat i Moskva. Jag kan icke tänka
mig, att herr utrikesministern räknar på det sättet, att man skall
tillmäta lönerna precis efter personerna, så att om t. ex. man nu
för att få en duglig konsul i Petersburg tillmäter en lön på 18,000
kronor och denna sedan flyttas till Moskva, ifall det blir ett generalkonsulat
där, man även för efterträdaren bibehåller konsulslönen
i Petersburg till det förut bestämda beloppet, 18,000 kronor.
Man får icke reglera lönerna efter sådana mera personliga hänsyn,
utan man måste reglera dem med hänsyn till platsernas krav
och betydelse och dyrhet. Och jag är alldeles säker på, att jagkan
få det bestyrkt av vilken som hälst, som har personlig erfarenhet
av resor uti Ryssland, att Moskva är en så pass mycket
dyrare stad än Petersburg, att jag vågar påstå, att det förslår
icke, om man säger, att levnadskostnaderna med 25 eller 30 procent
överstiga levnadskostnaderna i Petersburg. I sin ordning är
åter Petersburg något dyrare än Riga. Därför tycker jag också,
att det vore en fullkomligt rättvis ordning mellan konsulslönerna
i detta land, om vi bestämma 14,500 kronor för Riga, 16,000 för
Petersburg och låta konsulslönen stå oförändrad i Moskva, intill
det ögonblick kommer, då man anser nödvändigt att upprätta ett
generalkonsulat där, och då böra vi för denna plats sätta den högre
lönen, som herr utrikesministern vill ha för att kunna bevara den
duktigaste konsulatstjänstemannan i Ryssland kvar där.

Jag skulle kunna anföra några siffror ur sista konsulsrapporterna,
som visa, i hur hög grad Riga är en inkörsport för importen
till Ryssland och så att säga är armen utåt till Västeuropa.
Hela importen till Petersburg och Kronstadt för 1911 uppgår nämligen
enligt konsulsrapporten till 125 millioner rubel, medan importen
till Piga, den mindre staden, som är inkörsporten till inre
Ryssland, uppgår till 175 millioner rubel. Till Riga hade vi
exempelvis en svensk export för 1911 efter approximativa kalkyler
på 10 millioner rubel. Tonnaget av svenska fartyg till Petersburg
med Kronstadt uppgick för samma år till 212,000 registerton
och för Riga till ungefär 204,000 registerton.

Med dessa siffror har jag velat visa, att Riga redan nu i fråga
om svensk rörelse på dessa hamnar står i vissa avseenden fullt
jämbördigt med Petersburg, och det står i fråga om totalimporten
för hela Ryssland betydligt över Petersburg i vikt och betydelse.
Och detta förefaller helt naturligt, om man ser på medelsiffran
för den tid de respektive hamnarna äro öppna. Det visar sig
nämligen, att hamnen i Petersburg och Kronstadt är stängd av
is från jultiden till omkring 1 maj, medan däremot i Riga isförhållandena
medgiva sjöfartens upprätthållande från början av
april till februari månad. Det är sålunda eu å två eller högst tre
månader allenast, som sjöfarten behöver vara stängd i Riga, medan
däremot denna tid, vad Petersburg beträffar, uppgår till
fem, sex månader.

Lördagen den 8 mars, e. m.

Sr 17.

Jag skall icke uppehålla tiden längre, men jag ber att få säga,
att jag är säker på, att statsutskottsreservanterna här haft mycket
goda skäl för sin ståndpunkt, och jag vågar fortfarande vidhålla
mitt yrkande på bifall till reservationen.

Herr Ekman: Herr talman! Yad den siste talaren nu här
sagt, synes mig kräva ett något utförligare bemötande, än jagtrodde
skulle bliva nödvändigt efter det svar, hans excellens herr
utrikesministern förut gav den ärade talaren på Skånebänken.

Jag tillåter mig fästa kammarens uppmärksamhet på, att det
förslag, som statsutskottets majoritet här enat sig om, innebär
icke någon som hälst förhöjning av den lön, som hittills utgått
till generalkonsuln i Petersburg, utan det är fråga om samma
löneförmån, som han nu åtnjuter, under det att det för Riksdagen
i propositionen framlagda förslaget, som innefattar bibehållandet
av eu generalkonsul i Petersburg, innebär en ökning av lönen
från 18,000 till 21,000 kronor.

Hans excellens herr utrikesministern har nyss framhållit, att
det icke var uteslutande de rent kommersiella förhållandena, som
för honom varit avgörande, då han ansåg, att man åtminstone
icke i detta fall borde sätta lönen lägre än den nuvarande, utan
att det också var rent organisatoriska förhållanden, och emot detta
påstående har ingen som hälst invändning under debatten kunnat
göras. De anförda siffrorna angående import och export
äro sålunda emot detta påstående värdelösa.

Jag anhåller att få vidhålla mitt yrkande om bifall till statsutskottets
hemställan.

Angående
Imestat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.
(Forte.)

Herr Lundström i Göteborg: Jag tror, att det är

ganska många, som i likhet med mig varit hans excellens herr
utrikesministern varmt tacksamma för den reform av konsulatväsendet,
som under denna riksdag på hans förslag har genomförts.
Men jag tror även, att just många av dessa ha i likhet med
de talare, som redan uppträtt, varit ganska betänksamma, då det
gällt frågan om vårt konsulatväsendes ordnande i Ryssland. Då
jag läste statsutskottets utlåtande med anledning av den nu föreslagna
lönestaten, särskilt angående generalkonsulatet i Petersburg,
så slog det mig, att statsutskottets förslag under alla förhållandet
är en halvmesyr, som, förefaller det mig, icke borde
kunna tillfredsställa någon. Å ena sidan bör man fasthålla vid, att
skall konsulatet i Petersburg vara den förnämsta konsulära representationen
i Ryssland, finnes absolut icke någon anledning att
sänka den nuvarande lönen eller sänka generalkonsulatets rangtill
konsulat; det bör särskilt icke ske med hänsyn till den betydelse
rangen skapar i Ryssland, om det skall kunna något så
när fylla sin plats som vår förnämsta konsulära representation
i Ryssland. Å andra sidan är det alldeles klart, att om man går

Nr 17. U

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående med på reservanternas yrkande, gör man riktigt uti att sänka
beskickning ^ess ran£ till konsulat, men då bör man samtidigt säga ifrån, att
och konsulat man ser detta som en övergångsståndpunkt till ett blivande generali
Ryssland, konsulat, vilket •—• däri ber jag få instämma med de föregående
(Forts.) talarne — alldeles givet icke bör ligga i Petersburg, utan sannolikt
i Moskva. Det förefaller mig därför vara självklart, att
statsutskottets förslag under alla förhållanden icke borde egentligen
kunna tillfredsställa någon. Jag skulle dock möjligen kunna
finna det i någon mån för tillfället tillfredsställande, om man åtminstone
hade bibehållit generalkonsulstiteln på den konsulära
tjänsteman, som nu enligt statsutskottets förslag skall finnas
i Petersburg. Man hade då kunnat omgestalta hans lönestat i likhet
med generalkonsulns i Hälsingfors, ehuru han i alla fall genom
att erhålla egen kanslilokal på sätt och vis finge en högre lön
än generakonsuln i Hälsingfors. Som det nu är, finner jag
emellertid icke någon som hälst mening i statsutskottets förslag.

Jag skulle sålunda för egen del hälst vilja yrka på, att vi
fortfarande behölle generalkonsulatet i Petersburg. Då emellertid
hans excellens herr utrikesministern själv, till min stora förvåning,
övergivit denna ståndpunkt, vill jag naturligtvis icke
vara mera konungsk än konungen själv, hinder sådana förhålanden
finner jag för min del det vara min plikt att ansluta mig
till herrar Sommelius och Rydén och yrka bifall till reservationen.
Jag gör det av det alldeles speciella skälet, att jag därigenom antar,
att det blir eu möjlighet att mycket snart få förvandla konsulatet
i Moskva till generalkonsulat. Jag anser, att alla de skäl,
hans excellens herr utrikesministern anfört för sitt förslag att
skapa möjlighet att få en verkligt framstående huvudrepresentant
i Ryssland, äro vägande, och att vi därför böra såvera apparanserna
för att snart nog kunna få eu sådan. Men jag är alldeles
övertygad om, att det med ett bifall till statsutskottets förslag
kommer att bli ganska svårt att inom ett eller annat år
kunna upprätta ett generalkonsulat i Moskva. Detta är orsaken,
varför jag, som håller på, att vi böra ha så goda konsulslöner som
möjligt, och över huvud taget vilja omhulda konsulsväsendet så.
mycket som möjligt, för min ringa del nu av rent praktiska skäl
yrkar bifall till reservationen såsom ett övergångsstadium. Jag är
nämligen övertygad om, att det kommer att bli mycket svårt att
under de närmaste åren få den allra minsta höjning i konsulatväsendets
budget annat än på sådana punkter, där den nu åstadkomna
ordningen vid beslutets fattande tydligt betecknats såsom
icke definitiv, och jag tänker, att därför många med mig nu komma
att rösta för det lägre beloppet, i hopp om att snart få en
väl avlönad generalkonsul i Moskva. I detta syfte ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr Carlsson i Frosterud: Herr talman! Även jag
skall be att få ansluta mig till den reservation, herr Olof Jönsson

Lördagen den 8 mars, e. m.

45 Nr 17.

m. fl. avgivit vid detta betänkande, ock med anledning därav
skall jag be att med några ord få anföra skälen därtill.

Då nn utskottet enades om att hemställa, att det av Kungl.
Maj :t föreslagna generalkonsulatet skulle ändras till konsulat och
att med anledning därutav den föreslagna lönen måtte sänkas
från den föreslagna summan av 21,000 kronor till 18,000, var jag
naturligtvis med om detta. Emellertid har jag tänkt på det grundläggande
i utrikesministerns motivering för den föreslagna nya
organisationen för hela konsulsstaten, när han såsom den ledande
principen för detta förslag anför, att man skall söka åstadkomma
så stor jämlikhet som möjlig i lönesatserna mellan de olika platserna,
på det att en befordran må kunna ske från den ena platsen
till den andra och en förflyttning av tjänstemännen i samma
grad kunna äga rum från en plats till en annan.

Herr utrikesministern har själv här i afton anfört, att detta
kunde, så vitt jag fattade rätt, ske endast inom vissa grupper. Då
skulle ju en sådan grupp utgöras förnämligast av Kyssland. Är
man nu på det klara med, att Moskva är viktigare som konsulsplats
än S:t Petersburg, så ställer sig för mig den frågan: om
man nu skulle anställa eu konsul i S:t Petersburg med en lön av
18,000 kronor men av en eller annan anledning behöva förflytta
denne konsul till Moskva, där lian åtnjuter eu lön av endast 15,000
kronor, kan eu sådan förflyttning ske, eller bär icke utrikesministerns
grundläggande princip där kommit till korta?

Med detta resonemang som utgångspunkt tiar jag funnit,
att det förslag, som innefattas i reservationen, äger gott fog för
sig.

Nu framhålles, att S:t Petersburg har något dyrare levnadsomkostnader
än Moskva. Det har man i och med 1,000 kronors
högre lön för konsuln i S:t Petersburg tagit hänsyn till, och det
bar icke med skäl påståtts, att skillnaden i levnadskostnad dessa
båda platser emellan är större än 1,000 kronor.

Jag vill i förbigående påpeka, att detta icke är slutlön för konsul
vare sig i S:t Petersburg eller på annan plats, om lian stannar
längre tid, alldenstund det finnes två ålder stilla gg om 600
kronor efter 3 resp. 6 år. Alltså, en person, som trives och är
lämplig för platsen och stannar kvar, kommer efter 6 år i åtnjutande
av en belöning av 1,200 kronor i form av ålderstillägg.
Då det nu icke i denna lön i Petersburg ingår kostnad för kontorslokaler,
såsom är fallet för Riga och Moskva, tror jag, att man
kan göra anspråk på att för konsulsposten i Petersburg få den
mest kvalificerade person, som på det hela taget står att erhålla.

Då man inom statsutskottet behandlade'' denna utrikesrepresentationens
lönestat, restes det på många håll ganska stora betänkligheter
mot den uppskruvning, som man ansåg, att denna
lönestat undergått i Kungl. Maj :ts förslag. Men sådana invändningar
bemöttes genast med, att denna lönestat var avsedd att

Angående
lönestat för
beskickning
och konsulat
i Ryssland.

(Forts.)

Sr 17. 46 Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående gälla för avsevärt lång framtid, och att man följaktligen, om den
lönestat för £;-r tillfället kunde anses dryg i jämförelse med vad andra länder
och konsulat betala, dock finge tänka på, att levnadskostnaderna under denna
i Ryssland, långa tid stiga undan för undan, varför man nu icke skulle kunna
(Forts.) stanna för lägre belopp än de föreslagna.

Då nu sålunda den lön som fastsälldes skall gälla för lång
framtid, och jag finner, att grundmotivet i det motstånd, som
från hans excellens herr utrikesministerns sida rests mot reservanternas
förslag, egentligen knyter sig till personerna, — vill
detta med andra ord säga, att man skulle kunna jämföra denna
konsulsbefattning med en personlig professur t. ex. — Men
om det finnes en viss person, som skulle vara särskilt kvalificerad
att bekläda denna plats för tillfället, och då man icke vet, hur
länge denne man skall bekläda denna plats med denna för långtid
framåt fastställda avlöningsstat, är det därmed också sagt att,
då man skall söka finna efterträdaren, en lika kvalificerad kraft
finnes att tillgå? Det skulle då kunna hända, att vid jämförelse
mellan lönen och de personliga kvalifikationerna man skulle finna,
att man från början för en för lång framtid tagit till ett för
rundligt belopp.

Jag undrar om det icke vore lämpligare att i stället aska ett
särskilt personligt lönetillägg vid ett tillfälle, då sådant oundgängligen
befunnes nödvändigt, än att för lång framtid fastslå en
konsulslön för denna plats så hög att man därmed bryter delprincipiella
i hela förslaget. Det torde således icke vara lämpligt
att fastslå för framtiden en hög lön för eu sådan plats, som
kanske dock inom några år står i andra rang i fråga om konsulsrepresentation
i de ryska hamnplatserna.

Jag tror sålunda, ur alla synpunkter sett, att just genom utrikesministerns
medgivande då han själv accepterat förslaget om
att generalkonsulatet må förändras till konsulat, reservanternas
ståndpunkt i denna fråga i betydlig grad stärkts, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Efter av herr vice talmannen
framställda propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till samma hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid punkten fogade reservationen,
fattade kammaren beslut i överensstämmelse med sistnämnda
proposition.

Angående

ytterligare § 8.

låneunderstöd

f(''aJäggnmg" Därnäst i ordningen var å föredragningslistan upptaget stats f

rän Varberg utskottets utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds propo över

Ullared sition angående beviljande av ytterligare låneunderstöd för järnvägs till

Ätrans anläggning från Varberg över Ullared till Ätrans station.
station. oo a o

Lördagen den 8 mars, e. m.

Nr 17.

station.

(Forts.)

I propositionen nr 77 av den 22 november 1912, vilken Angående
blivit överlämnad till statsutskottets förberedande behandling, ytterlyare
hade Kung! Maj:t, under åberopande av bifogat utdrag av stats-föT^järnvägsrådsprotokollet
över civilärenden för samma dag, föreslagit Riks- anläggning
dagen medgiva, att åt Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag måttefrän Varberg
för fullbordande av järnvägsanläggning från Varberg över Ulla- Ullared
red till Ätrans station kunna å det av Riksdagen enligt skrivelse 4 " rans
den 24 maj 1910 till låneunderstöd åt enskilda järnvägar beviljade
och till Kungl. Maj:ts förfogande ställda extra anslag av
7,500,000 kronor anvisas ett låneunderstöd av 65,000 kronor utan
iakttagande av vissa i Riksdagens berörda skrivelse stadgade, i
statsrådsprotokollet närmare omförmälda villkor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade likväl herr
Kvarnzelius förklarat sig hava yrkat, att utskottet måtte hemställa
om bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter ordet begärdes av

Herr W e s t m a n, som yttrade: Herr talman, mina herrar
Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag har råkat i eu situation,
som icke är alldeles ovanlig i fråga om enskilda järnvägsanläggningar,
vilka skola ansluta sig till en förut befintlig järnvägssstation,
vare sig statens eller enskild.

Vid meddelande av koncession å en ny järnvägsanläggning,
som skall anslutas till en förut befintlig bana, undantagas till
en början kilometerna närmast föreningsstationen. Villkoren för
ingången på denna station och kostnaderna därför bli först efter
längre underhandlingar med ägaren till föreningsstationen bestämda.
Redan långt därförinnan meddelas koncession å järnvägsanläggningen
och fastställes av Kungl. Maj :t det kostnadsförslag,
som skall ligga till grund för statslåns erhållande. I
detta kostnadsförslag kunna kostnaderna för anslutning till föreningsstationen
endast upptagas till ett approximativt belopp, som
i regeln visar sig vara okontrollerbart och vida understigande
de verkliga kostnaderna. Följden blir, att det nya järnvägsbolagets
ekonomiska beräkningar redan från början visa sig vara otillförlitliga.
Medelanskaffningen blir för låg både i aktiekapital
och i statslån. Visserligen är det ganska svårt att på förhand
exakt beräkna kostnaderna för en järnvägsanläggning. Särskilt
visar det sig, att expropriationsersättningarna ofta gå till högre
belopp än vad som beräknats, men i det störa hela hålla dock
dessa beräkningar streck, i det att det ena jämnar ut det andra.
Det är endast en punkt som trotsar alla beräkningar, och det
är den av mig förut vidrörda kostnaden för anslutning till föreningsstationer.

För Varberg—Ätrans järnväg, som har anslutning till tre

Kr 17. 48

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning

frän Varberg
över Ullared
till Ätrans
station.
(Ports.)

förut befintliga stationer, nämligen i Varberg, Ullared och Ätran,
har det visat sig, att de verkliga kostnaderna för ingången på
dessa stationer med 162,000 kronor överskridit de beräknade
kostnaderna.

Uppenbarligen föreligger bär vid behandlingen av dessa
ärenden en felaktig princip. Innan koncession meddelas och i
varje fall innan det kostnadsförslag, som skall ligga till grund
för statsbidraget, fastställes av Kungl. Maj :t, borde det åläggas
den enskilda järnvägen att träffa avtal om ingången på föreningsstationen.
Då finge man ett exakt belopp att räkna med. Visserligen
förbiser jag icke, att härigenom påbörjandet av ett nytt
järnvägsföretag skulle kunna komma att fördröjas, men olägenheterna
härutav skulle kanske uppvägas av den ökade tryggheten
såväl för staten som långivare som ock för företagarna, och de
senare skulle säkerligen, genom att avtal träffades på ett tidigare
stadium, i många fall kunna förskaffa sig förmånligare villkor.

Eu har jag, om jag läst rätt, av ett tidningsmeddelande sett,
att regeringen skulle uppmärksammat denna sak och ämna för
framtiden handla ungefär i överensstämmelse med den riktning,
jag här angivit. Har jag icke misstagit mig härutinnan, är jagförvissad
om, att sådana trångmål, i vilka Varberg—Ätrans järnväg
råkat, icke skola, åtminstone icke i större utsträckning, framdeles
uppkomma, och därmed tror jag också, att i väsentlig mån
den farhåga för konsekvenserna av ett bifall till den kungl. propositionen,
som statsutskottet uttalat, skall vara undanröjd.

Det är naturligtvis i princip fullkomligt riktigt, att statsbidrag
till en järnvägsanläggning utgår i ett visst förhållande
till det av Kungl. Maj :t på förhand fastställda kostnadsförslaget.
Detta inskärper hos järnvägsbolaget att iakttaga nödig varsamhet
och icke göra onödiga utgifter. Men i förevarande fall har kostnadsökningen
för Varberg—Ätrans järnväg knappast kunnat beräknas
vare sig av järnvägsbolaget eller, som det visat sig, av
Kungl. Maj :t och dess sakkunniga myndighet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Bolaget har säkerligen befunnit sig i god
tro och är tämligen oskyldigt till att ha råkat i den ställning, vari
det nu befinner sig. På grund härav anser jag, att det föreligger
ganska ömmande omständigheter, vilka borde mana till ett bifall
till Kungl. Maj :ts proposition, helst det här gäller ett ringa
belopp, 65,000 kronor, och ett bolag, i vilket kommuner och enskilda
engagerat sig till allmänt gagn och utan den minsta utsikt
att få någon ränta på det i företaget insatta kapitalet.

Men det är inte endast ömmande omständigheter, som jaganser
här tala för ett bifall till den kungl. propositionen, utan
jag anser, att det även finnes ett ekonomiskt intresse för staten
att här räcka en hjälpande hand till bolaget. Ty vad blir följden
om den kungl. propositionen skulle avslås ? Att bolaget icke självt
kan anskaffa de erforderliga medlen, därom är jag fullt över -

Lördagen den 8 mars, e. m.

49 Nr 17.

tygad. Det ena alternativet bleve då, att bolaget, såsom i proposi- Angående
tionen antydes, nödgades att träda i likvidation, och staten finge ^er%are
då övertaga^ järnvägen, måhända för att sedermera driva densam''/ör^rwöosma.
Och då måste staten själv utföra just de arbeten med banans^ anläggning
anslutning till Yarbergs huvudstation, vartill de medel, som här från Varberg
begärts, skola användas. Det andra tänkbara alternativet är, att Uttared
järnvägen tillgriper den utvägen, varpå exempel icke saknas från
andra banor, att underlåta att under de närmaste åren betala (ports)
ränta och amortering på det redan erhållna statslånet, för att
därigenom sättas i stånd att med trafikmedel göra de arbeten,
varom här är fråga. Det blir även då staten, som indirekt får
tillsläppa medlen, och under tiden undergräves bolagets ekonomiska
ställning, så att den utsikt, som möjligtvis nu förefinnes
för staten, att bolaget skall kunna fullgöra sina förbindelser för
det erhållna statslånet, förminskas.

Då statsutskottet i sin motivering för avslag, såvitt jag kunnat
låsa rätt, intager en på det hela ganska gynnsam ställning
till den kungl. propositionen, så hoppas jag, att det icke här från
statsutskottsledamöternas sida skall möta alltför starkt motstånd,
då jag nu ber att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition i
ämnet.

Herr Henrikson i Heberg instämde häruti.

Härpå anförde:

Herr K i 1 s o n i Örebro: Herr talman! Här är fråga om
en järnvägsanläggning, som befinner sig i ett nödläge. Den föregående
ärade talaren har för kammaren klargjort anledningen
till, att järnvägsanläggningen kommit i det nödläge, vari den
befinner sig, så den saken kan jag sålunda fullständigt gå förbi.

Ku föreligger här ett förslag från Kungl. Maj :ts sida att
förhjälpa järnvägen ur detta sitt iråkade nödläge, och det skulle
kunna ske därigenom, att Riksdagen medgiver, att denna järnväg
får sig ett lån beviljat å 65,000 kronor utöver det lån inom
halva den beräknade anläggningskostnaden, som järnvägen förut
erhållit. Denna framställning har emellertid statsutskottet avstyrkt.
Statsutskottet beaktar emellertid önskvärdheten av, att
järnvägen måtte beredas möjlighet att fullbordas, och anser också
att denna järnväg är betydelsefull med hänsyn till allmänna kommunikationsintressen.
Statsutskottet delar helt och fullt herr
civilministerns uttalade betänkligheter mot att bevilja järnvägsanläggningen
lån ur handels- och sjöfartsfonden, men utskottet
tilltror sig heller icke att kunna förorda Kungl. Maj :ts förslag
med hänsyn till de farliga konsekvenser, som ett undantag i förevarande
fall från de allmänna reglerna enligt statsutskottets mening
skulle innebära. Med avseende på dessa konsekvenser anAndra
kammarens protokoll 1913. AV 17.

Nr 17. 50

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning

från Varberg
över Ullared
till Ätrans
station.
(Forts.)

håller jag, att herrarne, om herrarne ha propositionen med sig,
ville slå upp sid. 10. Där finna vi, att departementschefen i förevarande
fall uttalat sig på följande sätt:

»Om jag således i detta fall anser mig kunna förorda ett
låneanslag efter ungefär de verkliga kostnaderna för järnvägsföretaget,
vill jag uttryckligen betona, att detta icke får innebära
några konsekvenser för andra liknande fall. Alldeles särskilda
förhållanden synas mig, på sätt förut framhållits, böra kunna
motivera ett dylikt tilläggslån: de allmänna kommunikationsintressena
hava med avseende å föreliggande järnvägsanläggning
uppenbarligen fått göra sig starkare gällande än ortens, varigenom
väsentligt högre kostnader för järnvägens fullbordande uppstått
än vad eljest skulle hava erfordrats. Särskilda av bolaget
ej framkallade svårigheter hava också mött för anslutningen till
Varbergs station.»

Sålunda har Kungl. Maj :t redan i sin framställning till
Eiksdagen alldeles bestämt sagt ifrån att här är det särskilda undantagsförhållanden.

Och jag ser saken så, att härvidlag är det även statsekonomiska
klokhetsskäl som tala för bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
Först och främst är det så, att järnvägen kan, med hjälp av de lånemedel,
som nu ifrågasättas, vinna sin fullbordan och åstadkomma
anslutning till statsbanestationen vid Varberg, varigenom både
statsbanans och ifrågavarande järnvägs trafikförhållanden förbättras.
Vidare föreligger fara för att bolaget kan komma att
träda i likvidation, om det ifrågavarande lånet icke beviljas, och
då får staten inköpa och ensam bekosta järnvägens fullbordande.
Slutligen har järnvägsdirektören d’Åilly inom järnvägsstyrelsen
efter verkställd undersökning kommit till det resultatet rörande
den ifrågavarande järnvägens räntabilitet, att den efter sin fullbordan
mycket väl skall kunna bära både ränta å det statslån, som
har erhållits, och å det, som nu är ifrågasatt.

Det synes mig sålunda härvidlag vara statsekonomiska klokhetsskäl
jämte billighetsskäl som motivera ett bifall till Kungl.
Maj :ts framställning, och jag anhåller härmed, att kammaren
måtte med avslag å statsutskottets hemställan bifalla Kungl.
Maj :ts framställning.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Statsutskottet
har icke varit blint för att den järnväg, som det här gäller, befinner
sig, såsom den siste ärade talaren anfört, uti ett nödläge,
och det framgår också otvetydigt av statsutskottets utlåtande, att
utskottet funnit den gjorda framställningen vara behjärtansvärd.
Kär statsutskottet trots detta har ansett, att man icke borde tillstyrka
Kungl. Maj :ts framställning, så har detta, såsom också
framgår av utlåtandet, uteslutande berott av fruktan för de konsekvenser,
vartill ett bifall till den kungl. propositionen skulle

Lördagen den 8 mars, e. in.

51 Nr 17.

station.

(Forts.)

fora. Statsutskottet har i detta avseende haft en så gott som en- Angående
hullig uppfattning, i det att från denna kammare ingen reservant ytterligare
inom utskottet antecknat sig, och ifrån Första kammaren endast lfneuriders!öd
en reservant. anläggS''

JNu nar man i debatten här velat dels särskilt understryka det från Varberg
nödläge, varuti järnvägen nu befinner sig och dels också söka över Ullared
reducera konsekvenserna till de minsta möjliga, — ja, såsom den tiU Ätrans
siste ärade talaren ville gorå, till rakt ingenting. Jag tror emellertid,
att man, huru behjärtansvärda järnvägsbolagets önskningar
i detta fall än kunna förefalla, dock bör vara synnerligen
betänksam, innan man gar att fatta ett beslut i den riktning, som
Kungl. Maj :t föreslagit. Det är visserligen sant, såsom också
nyss bär framhölls, att herr civilministern i den kungl. propositionen
i ärendet har framhållit, att han för sin del icke anser, att
ett bifall till den nu gjorda framställningen bör få föranleda
nagra som helst konsekvenser, men jag undrar, om det inte finnes
många med mig i denna kammare, som, vi må vara hur medvetna
som helst om god vilja i det avseendei:, dock måste säga oss, att det
kan bli svårt för Riksdagen att säga nej i fall, liknande detta, om
man denna gång säger ja.

Den förste ärade talaren och även den, som närmast efter
honom både ordet, framlade här eu sådan relation av förhållandena,
att jag inte anser mig behöva trötta kammaren med ett upprepande
av vad som förorsakat detta nödläge. Jag vill dock något
ytterligare belysa förhallandena, och jag har en siirskild anledning
att gorå detta pa grund av vad jag sedermera kommer att
peka på i fråga om konsekvenserna. Det är visserligen sant att
kostnadsberäkningarna i detta liksom i andra liknande fall, då järnvägar
anläggas, äro underkastade en granskning av Väg- och vatten
bygnadsstyrelsen, men i detta avseende har denna järnväg icke
varit ställd i någon undantagsställning. Det har varit lika för denna
som för alla andra järnvägar har i landet. Men man borde väl
dock kunna vänta, att de, som låta upprätta kostnadsberäkningarna
och trafikberäkningarna, i alla fall skulle söka att för sin
egen del något sätta sig in i vart dessa beräkningar i själva verket
peka. Och om en sådan fordran är riktig, då vågar jag här
det påståendet, att man vid utförandet av detta järnvägsföretag
icke gått så grundligt tillväga, som klok förtänksamhet borde
ha krävt. Jag skall tillåta mig att styrka detta mitt påstående
med en del siffror. Såsom det framhölls, är det egentligen järnvägens
införande till de olika stationerna, som har krävt de
största kostnaderna, och iör detta införande föreligga ju, såsom
vi känna, i detta fall liksom i andra liknande fall icke någon
slutlig kostnadsberäkning. Men i alla fall borde man kunna därom
döma sa mycket, att man icke borde komma med så orimligt
laga beräkningar, som de, vilka här ha legat till grund för själva
förslaget, såsom bör vara tydligt för var och eu. De siffror,

2<r 17. 52

Lördagen den 8 mars, e. m.

till Ätrans
station.
(Forts.)

Angående som jag i detta fall har önskat få framlägga, skall jag nu be att
ytterligare £~r ]?ammareil meddela. Jag börjar härvid med Varbergs
iör^järnvägs- station. Den beräknade kostnaden enligt det fastställda kostnads''
anläggning förslaget för införande till Varbergs station uppgick till 20,000
från Varberg kronor. Enligt bokslutet, oberäknat jordlösen, räls och slipers,
över .V^“^har denna kostnad uppgått till 8,358 kronor, vartill kommer för
den särskilda byggnaden på föreningsstationen 5,500 kronor eller
13,858 kronor,’ samt enligt kontrollantens uppgift, inberäknat
jordlösen, räls och slipers, 16,916 kronor. Härtill kommer för
inträde till Varbergs station 70,000 kronor.

Vid Ullareds station har enligt fastställda kostnadsförslag beräknats
36,225 kronor. Komma därtill samtliga förenämnda
siffror, så uppgår denna kostnad i stället till 143,857 kronor.
Vid Ätrans station utgör den beräknade kostnaden 59,600 kronor
men uppgår till 112,064 kronor i verkligheten. Dessa uppgifter
ha lämnats direkt från förvaltningen av järnvägen.

Ku torde väl litet var giva mig rätt däruti, att då man söker
koncession för ett järnvägsföretag, så är det särskilt svårt att
beräkna de planerade trafikinkomsterna. Det är ju alldeles givet,
att det ligger i deras intresse, som önska åstadkomma ett sådant
företag, att visa en så gynnsam räntabilitetskalkyl för företaget
som möjligt. Därför ligger det också i deras intresse att, när de
söka att intressera kommuner och enskilda i järnvägsföretaget,
visa eu så vacker trafikinkomst som möjligt, och att även, i den
mån det låter sig göra, beräkna kostnaderna till det lägsta möjliga.
Skulle nu statsmakterna vilja genom ett bifall till den nu
föreliggande framställningen giva på hand att i liknande fall, där
det visar sig att beräkningarna ha varit så grundligt felaktiga,
som de här ha varit, och därför ett sådant nödläge som det här
angivna uppkommit, skulle statsmakterna i ett sådant fall vara
beredda att på grund av behjärtansvärda förhållanden träda emellan,
så fruktar jag, att det kommer att bli många sådana fall,
som det nu föreliggande, och jag fruktar, atx det kommer att
bli mycket svårt för herr statsrådet och chefen för civildepartementet
att kunna motstå liknande anspråk på ersättning som de,
vilka här nu framförts.

Men det är även en annan konsekvens av detta, som jag
fruktar. Det fanns en tid, då lån till enskilda järnvägar icke behandlades
av Kung!. Maj :t ensam, utan låneansökningarna fördes
inför Riksdagen, och Riksdagen fattade i varje särskilt fall
sitt beslut. Det visade sig emellertid, att detta arbete blev Riksdagen
— jag vågar säga det — övermäktigt, och utan tvivel var
det i medvetande härom, som Riksdagen fastställde vissa grunder,
enligt vilka statslån skulle få utlämnas till enskilda järnvägar,
och sedermera lade i Kung!. Maj :ts hand att pröva och bevilja
dessa lån. Skulle man nu göra ett sådant undantag, som det här
är föreslaget, då är jag tämligen viss om, att Riksdagen mycket

Lördagen den 8 mars, e. m.

ÖB Nr 17.

snart skall bli överhopad med att få pröva framställningar, kanske
icke från Kungl. Maj :t men från enskilda motionärer, i alldeles^
samma riktning som det nu föreliggande förslaget. Och jag
tror icke, att det vore lyckligt, om Riksdagen utan att ha blicken
öppen för denna konsekvens nu gick att fatta sitt beslut.

Uti Första kammaren i dag har det uttalats av herr statsrådet
och chefen för civildepartementet, att det vore herr statsrådets
avsikt att för framtiden genomföra en sådan förändring,
att vid Iåns beviljande till anläggning av enskilda banor icke såsom
hittills den del av banan, som ligger närmast vid anknytningen
till en annan bana, skulle komma att undantagas utan
att först, när överenskommelse vore definitivt träffad, skulle
frågan om koncession och statslån tagas upp till slutlig ''behandling.
Jag är glad över detta uttalande från statsrådsbänken,
och jag tror, att det vore en synnerligen lycklig reform, om herr
statsrådet ville genomföra detta. Men en sådan plan kan ingalunda
hindra, att konsekvenserna av det nu föreliggande förslaget
kunna bli lika farliga. Tv om kostnadsberäkningarna i övrigt
äro felaktiga och om det finnes ett hopp om, att där beräkningarna
äro för låga, man i alla fall kan beräkna att erhålla ett nytt
statslån, så kommer det i alla händelser att ha samma inflytande
på beräkningarna i övrigt, som jag redan tillåtit mig att påpeka.

Herr Nilson framhöll, att han trodde, att det skulle vara
ekonomiskt klokt att, för att bespara statsverket ökade kostnader
eventuellt för inlösning av denna bana, nu i stället bevilja det
relativt låga beloppet av 65,000 kronor i form av lån utöver det
lån, som redan är lämnat till denna järnväg. Jag hoppas, att det
icke skall gå därhän, att statsverket behöver inlösa denna järnväg.
Jag tror icke, att det vore lyckligt för statsverket, om det
skulle behövas, men jag vill dock betona, att jag tror, att i längden
skulle till och med en sådan inlösning av denna järnväg ställa
sig för statsverket billigare än konsekvenserna av ett bifall till
Kungl. Maj :ts proposition komma att göra.

Det är därför, herr talman, som jag anhåller att få yrka bifall
till statsutskottets framställning.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte:
Herr talman! Den föregående ärade talaren har särskilt upplyst
om det förhållandet, att jag i Första kammaren uttalat den uppfattningen,
att det för framtiden syntes lämpligast, om man icke
lämnade kostnaderna för nya järnvägars anslutning till förutvarande
järnvägsstationer så litet beaktade som hittills, vare sig
vid meddelande av koncession eller vid beviljande av statslån, och
han var nog vänlig biträda denna mening. Det är nog så, att
hur man än från början beräknar kostnaden för en anslutning
till en station, så blir den i regel högre; de övriga järnvägarna
på platsen försöka givetvis, när de skola mottaga eu ny järnväg

Angående
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning

från Varberg
över TJllared
till Ätrans
station.
(Forts.)

Sr 17. 54

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående me(] dess trafik på sin station, att utvidga sitt område så mycket
ytterligare gom möjligt ock att skaffa förbättrade anordningar på sin station
förWjärnvägs-oc^ därigenom sätta denna i det bästa möjliga ock modernaste
Janläggning skick. Även statens järnvägar ka kelt naturligt begagnat sig av
från Varberg dylika tillfällen ock ka därigenom i åtskilliga fall lyckats få för^77
Wared bättringar i sina anordningar, vilka annars skolat dröja. Det är
* station*8 således kelt naturligt, att dylika tillfällen beaktas. Jag tror där(Forts)
för, att det är riktigast att hädanefter förfara, såsom jag i Första
kammaren antytt ock statsutskottets vice ordförande kär gett
sin anslutning, nämligen att för framtiden, vid koncessioners och
framför allt vid statslåns beviljande, iakttaga, att ej medgiva
koncession ock statslån förrän uppgörelse rörande anslutningsstationerna
blivit träffad ock man således fått eu kostnadsuppgift
på denna punkt, som verkligen kan stå sig.

Nu säger den föregående ärade talaren, att man i detta fall
icke gått tillräckligt noggrant ock grundligt tillväga vid uppgörandet
av kostnadsberäkningarna ock kan påpekar- särskilt, att
det varit synnerligen små summor, som blivit upptagna för föreningsstationerna.
Ja, detta må vara sant, men detta får icke
enbart läggas denna järnväg till last, tv dels beror ökningen i
kostnaden, såsom jag redan sagt, därpå, att när ombyggnad skall
ske av en station, de förutvarande delägarna i densamma söka få
förbättrade anordningar därstädes, ock dels äro ju dessa kostnadsberäkningar
granskade i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det är således icke enbart för att — såsom den föregående talaren
antydde — om jag så får uttrycka mig, blomstermåla för
att öka intresset för och aktieteckningen i järnvägen, som man
räknar låga kostnader. Fn viss kontroll äger ju rum av statsmyndighet
ock här finna vi, att denna myndighet betydligt ökat
de beräknade kostnaderna. Den kontroll från Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida, som äger rum, blir emellertid mera verksam,
ju mera fakta man kar att stöda sig på vid kostnadsberäkningarna.
Det är också att märka, att denna järnväg tillkom på
en tid, då Väg- ock vattenbyggnadsstyrelsens kontroll icke var så
detaljerad, som den sedermera blivit genom de särskilda beslut,
som Riksdagen i detta hänseende fattat. Denna järnväg har således
icke varit från början underkastad en sådan ingående, även
ekonomisk, kontroll av en särskilt tillsatt person under kela byggnadstiden,
som de enskilda järnvägar, som få statslån, numera äro.

Under sådana förhållanden tror jag verkligen icke, att man
behöver göra en sådan svartmålning om de konsekvenser av ett
bifall till Kung! Maj :ts förslag, som statsutskottets vice ordförande
kär kar gjort. Det fanns icke mycket i denna väg, som kan icke
trodde skulle kunna kända, om man nu ginge med på Kungl.
Maj :ts proposition -— till ock med Riksdagens arbete skulle ökas
mycket. Jag tror verkligen icke, att det blir så många dylika
framställningar, tv om de nya anordningar, som jag antydde, ge -

Lördagen den 8 mars, e. m.

55 Jfr 17.

nomföras, borde det icke i inånga fall komma att inträffa, att Angående
Eiksdagen behöver besväras med dylika ärenden. Jag är också ytterli9are
övertygad, att både Kung! Maj :t och enskilda motionärer skola
iakttaga all varsamhet med att besvära Eiksdagen med undantag anläggning
från de vanliga lånevillkoren för statslån till järnvägar. Vi ha från Varberg
dock haft exempel på, att liknande framställningar tidigare ha öve.)\ T]llared
hänskjuta till och bifallits av Eiksdagen. Så beviljades ändring
i villkoren, för Orsa—Svegbanan för sex eller åtta år sedan, och (Fort8 1
mig veterlig! har detta icke haft några så rysliga konsekvenser.

Jag tror icke ens, att Eiksdagen haft någon enda dylik ansökan
inne under de år, som förflutit sedan Riksdagen beviljade undantag
för nämnda bana.

Det förhåller sig enligt min mening så, som här av föregående
talare uttalats eller, att starka billighetsskäl och klokhetsskäl
tala för att i detta fall gå med på Kung! Maj:ts förslag.

Det belopp, som erfordras, finnes reserverat på av Eiksdagen redan
beviljade lånemedel till enskilda järnvägar. Av den redogörelse,
som är lämnad av en föregående talare för järnvägens tillkomst
och historia, ha kammarens ledamöter funnit, att man av
omständigheternas makt blivit driven att bygga banan på ett helt
annat sätt än man ursprungligen avsett, och att den blivit ett
led i ett större samfärdselnät i stället för allenast en lokalbana,
såsom tanken var, när man först planerade denna järnväg och
önskade få den smalspårig. Faran för att staten skall bli
tvungen att övertaga banan efter en likvidation, därest detta anslag
icke beviljas, är ganska överhängande. Alla torde väl vara
ense om, att, om staten blir tvingad att övertaga en enskild järnväg
-— det har lyckligtvis icke ifrågakomma med annat än ett
par järnvägar — driftkostnaderna bli långt dyrare, i det att bl. a.
anspråk på ökade löner komma fram och järnvägen måste på ett
helt annat sätt än förut förbindas med andra trafikleder o. s. v.

Därför har dylikt övertagande i allmänhet för staten blivit en
dålig affär. Fn järnväg, som staten för några år sedan på detta
sätt fick övertaga, vållar staten årligen kostnader, och ehuru
staten utbjudit järnvägen till ganska lågt pris, har man icke lyckats
bilda något nytt bolag för att övertaga densamma. Det är
nog också den omständigheten, att staten vid övertagande av enskilda
järnvägar lätt inledes i åtskilliga svårigheter, som gjort
att staten icke alltid så strängt hållit efter de enskilda järnvägar,
° som försummat sina räntor och amorteringar, utan
varit långmodig, i förhoppning om att järnvägsföretaget så småningom
skulle komma i bättre ställning — och det visar sig
också vara riktigt i många fall. Denna långmodighet kan emellertid
icke drivas över en viss gräns. Det är, tror jag, ekonomiskt
klokt, om staten söker hålla Varberg—Ätrans järnväg uppe,
då de trafikberäkningar, som här äro meddelade, visa ganska stora
sannolikheter för att staten då skall komma ifrån denna ledsamma

Nr 17. 56

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående affär bättre, än om staten nu avslår den framställning, som här
ytterligare gr • fråga? och nödgas inköpa järnvägen. Statsutskottets vice ordför
järnvägs- förande medgav att det icke är lämpligt att i detta fall, såsom i
anläggning en del föregående fall skett, använda handels- och sjöfartsfondens
från Varberg medel såsom hjälp åt järnvägen. Efter statsutskottets motivering
YlYthäri man tro, att utskottet förmenar Kungl. Maj :t sitta inne
med några särskilda medel eller särskilda åtgärder i reserv till
att hjälpa järnvägar med. Men man vet väl, att några sådana
medel icke finnas, och, om Riksdagen avslår Kungl. Maj :ts framställning,
blir sannolikt följden, att staten efter banans likvidation
får övertaga densamma. Detta är en situation, som vi om
möjligt böra undvika, när vi kunna göra det på så pass rimliga
och billiga och, som jag tror, kloka villkor, som här blivit föreslagna.

till Ätrans
station.
(Forts.)

Herr Persson i Tofta: TJtöver det som redan anförts till
förmån för Kungl. Maj :ts proposition skulle jag vilja tillägga
några ord. Jag skulle då till att börja med vilja erinra om, att
såväl år 1902 som år 1905 inkommo koncessionsansökningar på
smalspårig järnväg, första gången för en järnväg från Varberg
till Ullared och den andra gången för eu järnväg från Varberg
över Ullared till Ätrans station. Det var nämligen så, att en smalspårig
järnväg hade varit alldeles tillräcklig för ortsbehovet.
Emellertid avstyrkte alla de hörda myndigheterna koncessions
beviljande på en smalspårig järnväg, tv de ansågo, att järnvägen
vore av den betydelse, att den icke borde vara smalspårig, utan
de förordade i stället en normalspårig järnväg i samma riktning.
Ja, det är ju klart, att vederbörande koncessionssökande fingo
rätta sig efter detta, och på förnyad ansökan erhölls koncession
på normalspårig järnväg år 1906. Därmed, menar jag, visar det
sig ju, att vederbörande, som intresserade sig för att få en järnväg
till stånd, ha blivit av statens myndigheter tvingade att
bygga en bättre och dyrbarare järnväg, än som egentligen hade
erfordrats för ortsbehovet. För att åstadkomma penningar till
detta större och dyrbarare företag fingo kommuner och enskilda
anstränga sig över hövan med aktieteckningar. Jag skall tillåta
mig att angiva några siffror härvidlag. Varbergs stad med omkring
7,000 invånare har tecknat 500,000 kronor och dessutom
lämnat fri jord, Hallands läns landsting har tecknat 50,000 kronor.
Sedan komma vissa kommuner. Så t. ex. har Träslövs socken
med 2,002 invånare tecknat 25,000 kronor, Hunestad med 661 invånare
25,000 kronor, Gödestad med 320 invånare 15,000 kronor,
Grimeton med 885 invånare 50,000 kronor, Rolfstorp med 1,172
invånare 75,000 kronor, Svartrå med 462 invånare 15,000 kronor,
Ullared med 661 invånare 15,000 kronor, Gällared med 846 invånare
40,000 kronor samt Gunarp med 1,368 invånare 30,000
kronor. Att dessa teckningar äro synnerligen ansträngande kan

Lördagen den 8 mars, e. in.

57 Nr 17.

man snart få reda på, om man tar reda på kommunalskatten i Angående
vederbörande kommuner. Jag skall blott angiva tre eller fyra 2/tfer%are
av dessa kommuner. Så betalades t. ex. i kommunalskatt i Eolfstorp
under ar 1909 20 kronor, under 1910 24: 20 och under 1913 anläggning
22:40 per 100 kronors inkomst, i Gällared år 1909 23:70 och från Varberg
år 1910 30: 70. Härav kan man tänka, att det förefinnes ingen Ullared

möjlighet att genom ökad aktieteckning få fram något utöver vad station™
som redan erhållits. (Forte)

ISTu har anmärkts på, att kostnadsberäkningarna varit för
låga. Men det är väl intet enstaka förhållande, att vid utförandet
av ett företag de beräknade kostnaderna icke motsvara de verkliga
utan att dessa senare komma att överstiga de beräknade. I
detta fall har det varit särskilda omständigheter, som jag tycker,
att det är tydligt, att bolaget icke kan rå för. Särskilt gäller detta
svårigheterna med järnvägens anslutning till Varbergs station.

Eu har det ju talats om de farliga konsekvenserna, men när
Första kammaren icke haft större betänkligheter därvidlag än
att den kunnat bifalla Kungl. Maj :ts förslag, så är det icke värt
att se alltför ängsligt på den saken. Dessutom har en byrådirektör
i järnvägsstyrelsen uppgjort beräkningar, som innehålla det
uttalandet, att ur ren affärssynpunkt skulle det vara väl motiverat
att bifalla den kungl. propositionen. Icke är jag kompetent
att bedöma dessa beräkningar, men man får väl tillmäta dem
något vitsord, och därför tror jag, att Andra kammaren icke allenast
gjorde eu god gärning, utan även en ur statsfinansiell synpunkt
försvarbar gärning, om den bifölle Kungl. Maj :ts proposition,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Olsson i Tyllered: Herr talman! Jag skall be att i
sammanhang med denna fråga få nämna, att det ej är allenast
de orter, som så att säga direkt beröras av denna järnväg, som
ansträngt sig till det yttersta vid teckning av aktier, utan även
andra kommuner belägna på längre avstånd hava genom aktieteckning
lämnat betydliga bidrag, detta dels för den indirekta
nyttan, de trott sig få och dels för att bispringa företaget. Skulle
nu järnvägsbolaget nödgas träda i likvidation, äro dessa aktier
för kommunerna förlorade. Ingen kan på förhand säga, vilka
utvecklingsmöjligheter en järnväg kan få. Jag känner ett järnvägsbolag,
som ej på några år gav någon utdelning på sina
aktier, men däremot på senare tiden betalat flera gånger 6 och
jag tror till och med 7 procent, och aktierna äro nu uppe i pari.

Jag menar, att detsamma kan bliva förhållandet även med
denna järnväg; men då behöver banan komma fram och få anslutning
till Varbergs station, men härtill saknar bolaget medel.

Om nu Eiksdagen ville biträda Kungl. Maj :ts proposition i denna
fråga, som är så val motiverad, och lämna det begärda lånet,

Nr 17.

Angående
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning

från Varberg
över Ullared
titt Ätrans
station.
(Ports.)

58 Lördagen den 8 mars, e. m.

skulle banan troligen säkrare kunna förränta statslånet med den
begärda tillökningen i statlånet än utan densamma.

Hade bolaget och de samhällen, som med uppbjudande av alla
resurser för att förverkliga sin länge närda önskan att få eu järnväg
dragen genom sina orter, fått bygga banan smalspårig, varigenom
ortsbebovet blivit fullt tillgodosett, hade bolaget ej kommit
i ett sådant penningtrångmål som nu har blivit fallet. Men,
den koncession, som söktes på en smalspårig järnväg, kunde ej
beviljas, utan banan måste byggas normalspårig.

Detta ställer sig, från min sida sett, så, att denna statens
fordan kan anses som en bidragande orsak till att banan krävde
så stora offer från aktieägarnas sida. Detta kunde nu i viss
mån hjälpas om Riksdagen ginge med på Kung!. Maj :ts förslag.
Jag ber därför att få vädja till denna kammare att behjärta föreliggande
begäran, då nu Första kammaren redan bifallit Kungl.
Maj :ts proposition. Herr talman, jag yrkar bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr W i d 1 u n d: Herr talman! Då man går att besluta
i denna fråga, tror jag icke det är fullt riktigt att låta de principiella
synpunkterna bli de uteslutande avgörande, såsom herr
Ekman ville, utan man bör nog även tänka på, under vilka förhållanden
denna järnväg kommit till och under vilka förhållanden
den för närvarande arbetar.

Man må då, vad först frågan om järnvägens tillkomst
beträffar, besinna, att det ursprungligen var meningen, att denna
järnväg skulle bli smalspårig och draga en kostnad av, enligt
det första kostnadsförslaget, 1,755,000 kronor. Detta kostnadsförslag
ökades ju sedermera av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till en summa av 3,140,000 kronor, d. v. s. med 385,000 kronor.
Man kan då väl säga, att detta senare kostnadsförslag var väl
beräknat. Men då kunde icke vare sig Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller kungl. järnvägsstyrelsen lämna sitt medgivande till
eu smalspårig järnväg, utan de förordade väl koncession men
under förutsättning att järnvägen gjordes normalspårig. Kostnaden
härför beräknades till 2,370,000 kronor, d. v. s. eu merutgift
av 230,000 kronor. Det är ju alldeles klart, att denna ökning
i kostnaden inverkade i mycket hög grad på möjligheten att
anskaffa aktiekapital till en sådan järnväg.

Eu säger herr Ekman mycket betecknande, att man har
gjort sig skyldig till en grundlig felberäkning av kostnaderna.
Men, om man ser i den kungl. propositionen, så heter det där på
ett ställe på sidan 7, såsom jag tror fullt riktigt, att kostnaderna
för själva banbygget blivit något lägre än de beräknade.

"Under sådana förhållanden menar jag, att det icke är fullt riktigt
att säga, att de, som kalkylerat järnvägen, gjort en grundlig
felberäkning, då man nämligen ser, att denna merkostnad upp -

Lördagen den 8 mars, e. m.

59 Sr 17.

stått till följd av anordningar för att komma in på föreningssta- Angående
tioner eller åtgått till jordlösen och annat dylikt. Vi se i den yttwligare,
kung], propositionen, att jordlösen gått upp till eu mersumma ^ f^Tärnvägt
67,738 kionor 82 öre, således eu summa, som vida överstiger anläggning
det belopp, som av Kungl. Maj :t här begäres. Det är naturligtvis från Varberg
icke fullt riktigt, att jordägarna, när järnvägen framdrogs, be- Ullared
gagnade sig av tillfället att få ett oskäligt pris''för den jord järnvägen
behövde, men i detta avseende har man icke kunnat göra (Forts )
något åt saken, åtminstone icke för närvarande. ^ ''

Vidare kommer ju den höjning av den beräknade kostnadssumman
på Varbergs station upp till 20,000 kronor, och detta
är i stort sett beroende därpå, att, när en ny järnväg skall gå in
på en station, passar alltid järnvägsstyrelsen på att utvidga sill
bangård på ett praktiskt sätt. Det må vara klokt, men vederbörande
järnväg bar säkert därigenom en indirekt fördel av den
tillkommande järnvägen. Då man nn i detta fall beräknat, att
summan av kostnaderna för att komma in på Varbergs station går
till 82,000 kronor, och det här begäres ett extra lån av 65,000
kronor, så tror jag, att det icke är någon fara med att bevilja
detta utan att det är både välbetänkt och rättfärdigt. Vidare se
vi ju av eu beräkning, som uppgjorts av en järnvägsman, herr
d’Ailly, att om järnvägen kan komma till föreningsstation på ett
normalt sätt och få bättre utfartsväg, skola inkomsterna kunna
ökas med cirka 3 kronor per dag och hankilometer. Det tror jag
för min del är något högt beräknat. Då den totala inkomsten för
närvarande är 7: 25, kan det icke vara möjligt, att den endast
genom detta kan komma upp till 10, 25. Men man kan vara förvissad
om, att en avsevärd förhöjning är möjlig att åstadkomma.

Kommer så till, att denna järnväg har haft otroligt stora svårigheter
och åsamkats dryga kostnader genom järnvägstyrelsens •—
såvida min förmodan i detta avseende är riktig — starka förhalande
av saken för att komma till en lämpligt ordnad infart på
Varbergs station, så tycker jag att det är rättvist att i detta fall
bifalla den framställda begäran.

I det fall, att en järnväg eller ett bolag, eller vad det vara
månde, kommit i svårighet, men hjälp i rätta ögonblicket kommer,
kan denna hjälp bli en sporre till starkt intresse hos detta
företag. Och om vi bevilja vad som ifrågasatts uti detta av
Kungl. Maj :t framlagda förslag, så torde det vara möjligt och
mycket troligt, att denna järnväg kommer att skötas på ett sådant
sätt, att statslånet i sin helhet kan både förräntas och
amorteras.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till
Kung!. Maj :ts förslag i denna fråga.

Med herr Widlund förenade sig herrar Karlsson i Fjöl,

Svensson i Skönsberg och Zelahn.

Nr 17. 60

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående Herr Carlsson i Frosternd: Herr talman! Då jag i ut Uneunderstöd

bottet bidragit till det slut, vartill utskottet kommit, så skall
fm- järnvägs-iag anhålla att få yttra ett par ord angående anledningen till
anläggning att vi enats om den ståndpunkt, utskottet här intagit.
från Varberg Jag får naturligtvis villigt erkänna, att när jag läste den
Öfin Ätrans kungl. propositionen, fick jag en stark känsla av att här förelågo
station ganska ömmande omständigheter, och att denna järnväg befann

(Forts) sig i verkligt trångmål. Men då man närmare börjar sätta

sig in i de förhållanden, som äro förbundna med denna fråga,
och då man tar i skärskådande de grunder, efter vilka Kung]..
Maj :t föreslår riksdagen att bevilja dessa medel, då måste man
ju ställa sig tveksam inför detta Kung! Maj :ts förslag.

Jag skall endast här med några ord bemöta, vad särskilt herr
Widlund liksom flera föregående talare lagt tyngdpunkten på
i sitt anförande, nämligen att det huvudsakligen är genom statens
eget åtgörande, som detta bolag tvingats att bygga en bredspårig
järnväg i stället för en smalspårig. Jag vill då gent emot herr
Widlund påpeka, att då Kungl. Maj :ts Befallningshavande i Hallands
län skulle avgiva yttrande över koncessionsansökningen för
en smalspårig järnväg, så gick yttrandet från denna myndighet,
som väl mest borde känna till länets och dessa orters ekonomiska
bärkraft, ut på ett avstyrkande av den smalspåriga järnvägens
anläggning. Och framhölls därvid att en bredspårig järnväg i
denna trakt icke kunde anses för betungande för de kommuners
och enskildas ekonomiska bärkraft, vilka komme att i framtiden
ha nytta av järnvägen. Detta Kungl. Maj :ts Befallningshavandes
uttalande borde väl få gälla såsom någon ursäkt för statens centrala
myndigheters åtgöranden sedermera i denna fråga.

Men i alla fall, som frågan nu förelåg för statsutskottet, så
fann sig statsutskottet föranlåtet att intaga den ståndpunkt, som
det nu intagit. Kungl. Maj :t föreslår, att dessa medel skola utgå
ur den lånefond, som 1910 års riksdag beviljade till ett belopp av
7,500,000 kronor. För låns erhållande ur denna fond fastslogs
som villkor: för det första, att lån från denna fond finge beviljas
endast till nya och ännu icke påbörjade järnvägar. Detta
är dock en gammal järnväg, som erhållit sitt statslån redan 1907,
och således icke under några förhållanden kunde komina inom
ramen av 1910 års anslag, och det andra villkoret för lån ur
denna fond var, att lån icke finge lämnas till högre belopp än
högst hälften av den beräknade, icke den verkliga kostnaden. Då
nu Kungl. Maj :ts förslag innebär en avvikelse från dessa villkor,
som Riksdagen fastställt, så undrar jag vad Riksdagen sagt, ifall
utskottet utan någon reservation yrkat bifall till förslaget.

De konsekvenser, som givetvis skulle bliva en följd av att
detta lån beviljades, har statsutskottet icke kunnat taga på sitt
ansvar. Jag anser därför, att statsutskottets ståndpunkt är högst
försvarbar, ehuruväl jag icke vill förneka, att ömmande omstän -

Lördagen den 8 mars, e. m.

61 Nr 17.

digheter i vissa avseenden här verkligen föreligga. Jag anser således
att statsutskottet har fullgoda skäl för sin ståndpunkt, och
jag har för min del icke kunnat göra annat än ansluta mig till
denna dess ståndpunkt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! 1

denna fråga stå billighetsskäl mot formella skäl. Efter min mening
är i detta fall billighetsskälen mycket starka och de formella
skälen mindre starka. Under sådana förhållanden kommer
jag att yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Billighetsskälen, som i detta fall förefinnas, äro högst egendomliga.
Vi ha väl icke något motstycke till, att kommuner begärt
att få bygga en smalspårig järnväg, att de ha upprepat denna
ansökan två gånger, men lika fullt bringats att bygga en
bredspårig järnväg, därför att myndigheterna sagt, att den bredspåriga
skulle vara av stor betydelse för den allmänna samfärdseln,
och att den därför borde komma till utförande. Dessa
kommuner ha då slutligen icke sett någon annan väg än antingen
låta bli att bygga eller ock bygga eu bredspårig järnväg. De
ha då lämnat in koncessionsansökan för en bredspårig järnväg,
om icke smalspårig kunde beviljas. Sedan ha de ansträngt sig
på alla håll för att få denna järnväg till stånd, och den har med
stora uppoffringar kommit till stånd.

Det har talats om oriktiga kalkyler i detta fall. Men jagvill
påstå, att det är icke riktigt att härvidlag tala så mycket om
dem, ty felaktigheterna i dessa kalkyler äro mindre, än de bruka
vara. Det är sant, att den beräknade kostnaden på 2,170,000
kronor blivit ökad med 140,000, men denna ökning ligger på
vissa poster, vilka de koncessionsansökande omöjligt kunnat bedöma,
och kunna därför ej läggas dem till last.

I övrigt ha kalkylerna icke visat sig oriktiga.

Statsutskottet har emellertid här fruktat konsekvenserna.

Men äro de verkligen så farliga ? Vi ha två gånger förut
beviljat framställningar av liknande art, nämligen ena gången
från Borås—Alvesta järnväg, och andra gången från järnvägen
Orsa—Sveg. Och jag tror icke att vi därav blivit så bundna,
så att vi måste bifalla vilken ansökan som helst. Men när denna
ansökan nu föreligger, som är så olik alla de andra, på grund av
att kommunerna blivit tvingade att bygga den dyrbarare vägen,
då tror jag icke, det är farligt att bevilja densamma. Och jaghoppas,
att statsutskottets medlemmar dela min uppfattning att
vi här skola låta även känslan tala. Vi ha vid många andra tillfällen
hjälpt varandra från olika landsdelar. Vi böra även göra
detta nu. Jag vill påpeka, huru vi hjälpte Kronobergs län med
Vislanda—Bolmens järnväg under tämligen likartade förhållanden.
Jag vill påminna om, huru vi hjälpte intressenterna i Hjäl -

Angående
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning

från Yarberg
över Ullared
till Ätrans
station.
(Forts.)

Nr 17. 62

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
ytterligare
låneunderstöd
för järnvägsanläggning

frän Varberg
över Ullarecl
till Ätrans
station.
(Forts.)

maresänkningen, vilka sannolikt icke kunnat reda sig, om vi icke
släppt efter de stränga villkoren. Jag anser, att vi böra hjälpa även
här, i ett fall, som är så ömmande.

Jag yrkar bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Häruti instämde herrar Starbäclc, Röing, Modig och Mört sett.

Herr Ekman: Herr talman! Jag vill endast med ett par
ord fästa uppmärksamheten på, att den siste ärade talaren har,
om någon, givit vid handen vad konsekvenser betyda. Han slutade
sitt anförande med att peka på att i liera föregående fall ha
sådana undantag gjorts. Låtom oss fortgå på den vägen och fortfarande
göra undantag! Hå ha undantagen snart blivit regel!

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
vice talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan
och 2:6) bifall till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet;
och fann herr vice talmannen den sistnämnda propositionen hava
flertalets röster för sig. Votering begärdes emellertid av herr
Ekman, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 21, bifaller Kungl.
Maj:ts framställning i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utvisade 129 ja mot 42 nej; och hade kammaren
alltså bifallit Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

§ 9.

Vid föredragning härefter av bankoutskottets utlåtande, nr
15, angående förslag till nya stadgar för Riksdagens bibliotek
och instruktion för dess tjänstemän, biföll kammaren utskottets
hemställan.

63 Nr 17,

Lördagen den 8 mars, e. m.

§ 10.

Härpå ^ upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande,
nr 16, angående uppförande av nybyggnad för riksbankens avdelningskontor
i Kristianstad m. m.

Med anledning av en utav fullmäktige i riksbanken uti skrivelse
till bankoutskottet den 9 januari 1913 gjord framställning hemställde
utskottet, att Riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige i
riksbanken att a södra delen av det utav riksbanken inköpta
området av den s. k. tyghustomten i Kristianstad låta i huvudsaklig
överensstämmelse med uppgjorda ritningar till ett såsom
alternativ I betecknat förslag för en kostnad av 135,000 kronor
uppfora en byggnad med lokaler för riksbanken.

Häremot hade reservation avgivits av herrar Söderberg i
Stockholm och Sjöblom, vilka förklarat sig anse att fullmäktiges
förevarande framställning bort av utskottet avstyrkas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, gav herr vice talmannen
på begäran ordet åt

Herr Söder bergi Stockholm, som yttrade: Herr talman!
Visserligen är varken jag eller min medreservant specialister
ifråga om tomt- och husbyggnadsaffärer, men utskottets övriga
medlemmar äro icke heller fackmän, och när de ansett sig med stöd
avgift omdöme kunna tillstyrka bankofullmäktiges förslag i denna
fråga, ha \ i ansett oss kunna ha lika goda skäl att, efter prövning,
yrka avslag å detsamma.

Jag vill då uttala som min uppfattning, att alla sådana här
granskningar i byggnadsfrågor inom utskotten — de må föreligga
i statsutskottet framlagda från något departement eller i bankoutskottet
från riksbanksfullmäktige — lida av den bristen, —
åtminstone har det varit sa hittills — att de icke kunna sägas
vara några granskningar i detalj eller i sak av de byggnadsförslag,
som det gäller. Där föreläggas t. ex. ett par'' skisser till
fasader, en planritning och ett par tvärsektioner, och någonting
därutöver har icke presterats, åtminstone icke för oss inom vårt
utskott. Några arbetsbeskrivningar eller detaljerade kostnadsberäkningar,
vilka utskottet, därest ledamöterna själva saknade
sakkunskap vilket de i de flesta fall göra — skulle kunna låta
någon sakkunnig kontrollera, finnas icke, utan utskottets mening
måste bli så att säga ett slags mening i klump, så att det endast
kan förklara: »den här summan förefaller oss icke alltför högt
tilltagen, och därför tillstyrka vi den».

Den ordningen skulle därför vara ganska välbefogad, att
vederbörande departement, eller eventuellt någon annan institution,
som har byggnadsfragan om hand föreläde dessa byggnadsförslag
för utskotten, åtföljda av arbetsbeskrivningar eller kostnadsberäkningar,
sa att en verklig granskning skulle kunna ske.

Angående
nybyggnadför
riksbankms
avdelningskontor
i
Kristianstad
m. m.

Nr 17. 64

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
nybyggnadför
riksbankens
avdelningskontor
i
Kristianstad
m. m.
(Forts.)

Då först kunde man säga, att de utlåtanden, Riksdagens, utskott
avge i en sådan fråga, kunnat tränga in i detaljerna, vilket de
nu icke göra.

Uti föreliggande fråga kar jag och min inedreservant haft
den uppfattningen, att Riksdagen icke borde godkänna riksbanksfullmäktiges
förslag, och det av följande skäl. För det första
förhåller det sig så, att hela den tomt, som riksbanken på sin tid
tillhandlade sig av arméförvaltningen, är olämpligt stor. 1911 års
riksdag reflekterade väl icke så mycket däröver, utan här,, ansåg
man, gällde det endast en bytesaffär mellan tvänne statsinstitutioner,
därvid riksbanken överlämnade 226,000 och några hundra
kronor till arméförvaltningen eller Vendes artilleriregemente,
vilket det nu var, för att komma i besittning av tomten för sitt
framtida behov, alltså för en annan statsinstitutions räkning.
(Nar denna tomt nu är så pass stor som den är, vore det väl det
reson!igaste, att man undersökte, huruvida hela detta område är
behövligt för de två verk, som här närmast ifrågakomma, nämligen
riksbanken och posten. Det var något i den riktningen utskottet
åsyftade, när det förra året behandlade en liknande framställning
från fullmäktige, varför frågan då också remitterades
tillbaka till dem, för att de skulle komma fram med några nya
alternativ, hur tomten bäst och lämpligast borde utnyttjas med
hänsyn till den rätt stora summa, som var nedlagd i dem Priset
hade varit 100 kronor per kvadratmeter, vilket då ansågs vara
bra dyrt, och som man nu alls icke skulle kunna fa för tomten.
Utskottet skickade alltså tillbaka förslaget till. fullmäktige, för
att de skulle föranstalta om nya förslag.

Det är alldeles givet, att kammarens ledamöter ha .ganska
svårt att så här kunna sätta sig in i frågan och avgöra, vilket av
arkitektens fyra alternativ, som skall vara det mest fördelaktiga,
utan man stannar val vid vad utskottet föreslagit. Emellertid
är förhållandet med tomten i Kristianstad det, att på densamma
befinna sig några gamla träd, några lindar, och det har den här
arkitekten så fullständigt bitit sig fast vid, att han, trots att han
fått remiss på frågan en gång till, anser, att utgångspunkten för
beräknande av hur tomten skall användas, bör vara, att de. där
gamla träden skola bevaras, därför att de ha sa högt estetiskt värde.
Jag är absolut övertygad om, att hade något enskilt bankföretag
eller annat enskilt företag, vilket som helst, förvärvat sig en så
dyrbar tomt för att på bästa ekonomiska siitt utnyttja den, skulle
icke den arkitektens uppfattning få bliva avgörande, enligt vilken,
då nu på den tomten händelsevis stode några gamla planteringar,
såsom utgångspunkt skulle gälla, att de° måste finnas
kvar, och byggnaden eller rättare byggnaderna få gruppera sig
med hänsyn till dem. Så är dock fallet här. (När herr Lallerstedt
kommer tillbaka till fullmäktige med nya skisser, nya förslag
framhåller han fortfarande, att den förnämsta synpunkten skall

Lördagen den 8 mars, e. m.

65 Kr 17.

vara, att man måste bevara det estetiska intrycket, och i följd därav
måste dessa träd sta kvar pa den där gamla tyghustomten i
Kristianstad.

Jag för min dol är av en alldeles motsatt uppfattning och
anser, att riksbanken, som är ett av statens af färsdrivande verk,
väl skall se till, att tomten utnyttjas så, som vilken annan innehavare
som helst skulle ha utnyttjat den, nämligen så. att den
ger största möjliga avkastning; ''detta oaktat man i det här fallet
kan saga, att det icke spelar så stor roll, eftersom penningarna
för tomten gått till ett annat statens verk. Efter det återinlämnade
iörslagets alternativ i, som i första hand karakteriseras av
att där bibehållits samma plan som i förslaget till utskottet 1912,
nämligen att man nu skulle bebygga endast den del av tomten, som
för närvarande är tillgänglig, med en fristående byggnad för
riksbankens behov, skulle emellertid en stor del av tomten bli
obebyggd, därför att de här träden skulle bevaras. Kär i sinom
tid den andra delen, som nu disponeras av artilleriet, blir tillgänglig,
vilket sker ar 191o, skall den överlämnas till postverket,
för att av detta verk bebyggas.

Visserligen säger utskottet i sin motivering, att om postverket
skall bebygga den återstående delen av tomten, måste hänsyn
tagas till att arkitektens huvudsynpunkter bli tillgodosedda,
så till vida° nämligen att bägge hörnen på tyghustomten bliva
.. Pa cti i förhållande till dem inbördes harmonierande

satt. Men då postchefen å sin sida har förklarat, att postverket
förbehåller sig att utnyttja tomten pa ett för postverket mest ekonomiskt
och gagneligt sätt, så tror jag, att man starkt kan draga
i Ivivelsmål, huruvida sedermera vid en kommande uppgörelse
med posuvernet, aetta kommer att ta så pass stor hänsyn till vad
Riksdagen sagt i sin motivering, att det. skulle känna sig förpliktat
att bebygga den del av tomten, som tills vidare förblir
obebyggd endast på det sätt, som Riksdagen tänkt sig. Sålunda,
min uppfattning är, att ett bebyggande av tomten på det sätt, som
i alternativ I avses, förutsätter, att man bygger eu särskild byggnad
för riksbanken nu och sedan i sinom tid överlämnar åt posten
att bygga eu särskild byggnad på den andra delen av tomten,
med bibehållande av en ofantligt stor del av tomten obebyggd
och sålunda ekonomiskt värdelös för både posten och riksbanken.
Men g etta . skulle vara i högsta grad oekonomiskt, och nog anser
jag för ruin del, att statens affärsdrivande verk böra handla så
ekonomiskt som möjligt. Jag skulle naturligtvis med denna utgångspunkt
närmast kunna ansluta mig till alternativ III i det
föreliggande förslaget, vilket såsom framgår av dess skiss och
byggnadsplan, förutsätter bebyggande av tomten med en sammanhängande
byggnad, som skulle tillgodose både postens och riksbankens
behov på en gång. Men jag har dock ansett, att, eftersom
denna byggnad icke skulle kunna utföras förrän om två år,

Andra kammarens protokoll 1918. Nr 17.

Angående
nybyggnad fmriksbankens

avdelningskontor
i
Kristianstad
m. m.
(Forts.)

Kr 17. 66

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
nybyggnad för
riksbankens
avdelningskontor
i
Kristianstad
m. m.
(Forts.)

då den ena delen av tomten först blir tillgänglig, så skulle det
inte vara fullt riktigt att binda Riksdagen genom ett beslut redan
nu, enär frågan måhända skulle kunna bli föremål för nya uppslag
och ny undersökning.

Jag skulle vilja tillägga, att varför man nu så envist fasthåller
vid denna plan om eu särskild byggnad för riksbankens
behov, det tycks i någon mån bero därpå, att det prompt skall inrättas
en ganska stor bostadsvåning för verkställande direktören
vid avdelningskontoret i Kristianstad. Arkitektens plan är fortfarande
en bostadsvåning på sju rum, men jag kan inte fatta
annat än att en verkställande direktör vid ett avdelningskontor i
en landsortsstad nog skulle kunna nöja sig med eu betydligt
mindre lägenhet. Det överskjutande ytinnehållet skulle då naturligtvis
i eu byggnad på två våningar kunna delas upp på andra
lokaler, så att bostäder kunde beredas även åt andra av bankpersonalen.
Härvidlag har utskottet med delvis beaktande av denna
synpunkt sagt, att man såvitt möjligt skulle tillse, att det inredes
en lägenhet även för eu gårdskarl, men man förutsätter dock
icke att detta skulle i minsta mån inkräkta på det enligt min uppfattning
oproportionerligt stora utrymmet för verkställande direktörens
räkning. Så tillkommer den omständigheten, om byggnaderna
uppföras var för sig — förutom att då en stor del av
tomten blir outnyttjad — att underhållet för tvenne byggnader i
framtiden självfallet måste bli väsentligt dyrare än om det hela
sammanfördes till eu byggnad. Låt oss blott tänka på uppvärmningen
av dessa båda hus, postens å ena sidan och riksbankens å
den andra och därför erforderliga värmeapparater. Enligt alternativ
I måste ju uppvärmningen av det ena huset ske alldeles fristående
från uppvärmningen av det andra! Med en gemensam
byggnad däremot skulle centralisering kunna ske av underhållet
och vården av byggnaden, och hela administrationen skulle naturligtvis
också i längden ställa sig åtminstone något billigare än
vad som blir fallet med två särskilda byggnader. Detta har också
varit en ganska avgörande synpunkt för mig, när jag försökt
fatta ställning till denna fråga.

Jag vill vidare säga, att jag av en representant från Kristianstads
län har hört, att arbetstillgången i Kristianstad i sommar
och under den närmaste tiden väntas bliva inte så dålig, då man
har flera andra byggnadsföretag i görningen. Då skulle det ju
kunna tänkas, att man härvidlag handlade i överensstämmelse
med den mening, som så många gånger uttalats här i kammaren,
nämligen att staten, och även kommunerna, böra söka ordna sina
arbeten så, att de förläggas till de tider, då annan byggnadsverksamhet
eller andra möjligheter till arbetsförtjänst på detta
område äro mindre. Enligt denna syn på saken skulle det ju vara
mycket olämpligt, om detta byggnadsföretag komme till utförande
under en tid, då arbetstillfällena redan förut äro ganska goda,

Lördagen den 8 mars, e. m.

men om konjunkturerna skulle förändra sig om ett par tre år
så bleve det ett mycket lämpligt och lyckligt tillfälle för staten
att då, när hela tomten bleve disponibel för riksbankens och postverkets
behov, bereda arbetstillfälle för byggnadsarbetarna i denna
stad.

Ja, detta är mina huvudsakliga synpunkter på frågan. Därtill
kommer ytterligare, att behovet av ny lokal för riksbankens
avdelningskontor i Kristianstad för närvarande inte är så överhängande.
När telegrafverket på sin tid köpte riksbankens förutvarande
egendom för telegrafverkets behov, ingick det i kcpevillkoren,
att riksbanken skulle få mot erläggande av en årlig
byra av 4,000 kronor bo kvar i egendomen, till dess riksbanken
förvärvat någon ny lokal. Och denna överenskommelse i köpekontraktet
kan naturligtvis telegrafverket inte komma ifrån, utan
riksbanken bär ju^ möjlighet att få bo kvar tills vidare. Lokalfragan
synes alltså för närvarande inte vara så trängande, att
man, därför att man icke ser någon annan lösning, måste bygga
detta fristående hus i ena hörnet av tomten och låta den återstående
delen ligga obebyggd ett par år till.

Herr talman! Detta är de skal, som föranlett mig och min
medreservant att mot det stora flertalet inom utskottet djärvas yrka
avslag på fullmäktiges framställning härvidlag. Vi ha gjort det
* , uppfattningen, att fragan absolut icke förlorar på att reinitieras
tillbaka än en gång, och att den absolut icke förlorar
pa att ligga till sig ytterligare, till dess banken kan disponera
over hela tomten och rangera sig därefter. Alltså för att kunna
la en enhetlig plan för en gemensam byggnad och för ändamålet
åstadkomma en uppgörelse med postverket härom, med ett ord,
ror att man sålunda på det mest ekonomiska sätt må kunna utnyttja
den stora och värdefulla tomt, som banken för närvarande
äger.

% är på dessa grunder, herr talman, jag tillåter mig att
yrka bil all till min och herr Sjöbloms reservation.

Vidare anförde:

Herr W i j k. Herr talman, mina herrar! Den fråssa som
nu i öreligger till avgörande är i stort sent eu konsekvens av ett
föregående beslut från Riksdagens sida. Då Riksdagen år 1911
medgav, att riksbanken fick från arméförvaltningen inköpa den
förutvarande tyghustomten i Kristianstad, så fastslogs därvid
uttryckligen, att denna tomt skulle användas för beredande av erforderlig
byggnadsplats för riksbankens och postverkets behov.
Det ar detta riksdagsbeslut, som det nu är frågan om att fullfölja.

Den tomt, som då övertogs från arméförvaltningen, sönderfaller
i två delar: en del, som genast blev tillgänglig, och en
annan de!, som skall utrymmas av de militära myndigheterna

Nr 17.

Angående
»ybyggnadför
riksbankens
avdelningskontor
i
Kristianstad
in. m.
(Forts.)

Nr 17. 68

Angående
nybyggnad föi
riksbankens
avdelningskontor
i
Kristianstad
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 8 mars, e. m.

först år 1915. Då förhållandena i Kristianstad för närvarande
äro sådana, att riksbanken, som fortfarande hyr eu liten lokal
i sitt förra hus, vilket numera övergått i telegrafverkets ägo, har
ganska stort behov, att så snart som möjligt få nya göda lokaler,
medan däremot postverket icke är i så stort behov av attjfå flytta,
så är det helt naturligt, att förslag uppstått om att på den del
av tomten, som nu är tillgänglig, bygga åt riksbanken, och å den
Övriga delfen, när den framdeles blir tillgänglig, bygga för postverkets
räkning. På det sättet har givits uppslaget att pa tomten
bygga två från varandra fristående byggnader.

Detta medför också en del tydliga fördelar. Riksbanken anser
det ur säkerhetssynpunkt och även av andra skäl som en stor
förmån, att dess lokaler icke äro sammanbyggda med något annat
hus, utan att den förfogar över en egen byggnad. Och även för
en eventuell framtida utvidgning av lokalerna, som mycket sannolikt
kommer att behövas åtminstone för postverket, är det naturligtvis
eu fördel, att vartdera verket har sin egen byggnad,
då ju en utvidgning därigenom blir lättare att genomföra. A
andra sidan är det givet, såsom den föregående talaren påpekade,
att härmed också följer något ökade kostnader.

Emellertid har genom den naturliga utvecklingen av byggnadsfrågan
på tyghustomten, givits ett uppslag, som också ur
estetisk synpunkt är mycket tilltalande, i det att tomten, som
är belägen vid stadens centrala torg och har ett mycket imponerande
läge, härigenom kan bli bebyggd på ett mycket vackert satt.
Som den föregående talaren framhöll, kommer bl. a. en allé av
gamla träd, som står på densamma, att skonas. Men det ar fullkomligt
oriktigt att säga, att bevarandet av dessa träd skulle värn
utgångspunkten för byggnadsplan. Tvärtom, planen har givit
sig själv genom den successiva dspositionen av tomten, och en
följd av detta har blivit, att i mitten av tomten en öppen plats
kommer att bevaras, där dessa gamla träd skola stå kvar.

Förra året förelåg från bankofullmäktiges sida hos bankoutskottet
eu plan till bebyggande efter dessa linjer. Donna plan
ansåg bankoutskottet emellertid väl dyrbar, särskilt vad riksbankens
byggnad beträffar, varför utskottet återremitterade lörslaget
till fullmäktige för omarbetning. Fn sådan omarbetning föreligger
nu i år jämte planen till bebyggande av tomten även enligt
andra grunder. Denna omarbetning har medfört, att kostnaderna
för riksbankens byggnad sänkts från, jag tror, 190,000 kronor
till 135,000 kronor, för vilken kostnad man kan uppföra ett
fullt ändamålsenligt och dessutom prydligt och. vackert riksbankshus
i Kristianstad. Utskottet har då ansett, det icke firmas skäl
att ytterligare förhala denna fråga, som redan ett par år legat
på Riksdagens och bankoutskottets bord, utan har för sin del
godtagit förslaget, sådant som det nu föreligger. Det är på den

Lördagen den 8 mars, e. m.

grund utskottet yrkat bifall till bankofullmäktiges förslag, cell
jag ber, borr talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Irerr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag vill
bara saga, att visserligen har arkitekten bringat ned kostnaderna
och förenklat det hela, så att byggnaden nu skulle kosta 135,000
kronor, men det gör dock ett pris av 30 kronor pr kubikmeter,
och. jag för min del är icke i stånd att avgöra, om det priset är
lagom. Men det har blivit upplyst här av folk, som känner till
hy g gnad stör h alland en a i Stockholm, att en så dyrbar byggnad,
som. polishuset i Stockholm pa sin tid kostade 25 kronor ner
kubikmeter, och da förefaller det en lekman åtminstone, att en
byggnad uti en av våra mindre städer icke skulle behöva bil
dyrare.

Jag^ tror sålunda, att även beträffande den summan också
kunde något närmare undersökas, huruvida icke priset kunde bliva
än billigare.

Jag vidhåller mitt yrkande.

o Hgh L e a lider: Jag skall be att med några korta ord
fa angiva skälen, varför jag kunnat biträda utskottets hemställan.

Då telegrafverket ansett sig vara i behov av att förvärva riksLankeos
lokal i Ivristianstad för att sålunda kunna bereda sig
nödigt, utrymme, är det alldeles självfallet, att telegrafverket vill
bli kvitt riksbanken så fort som möjligt för att sålunda kunna
xomma. att disponera hela banldokalen för sitt behov. Det torde
därför icke vara skäl uti att nu längre skjuta upp denna frågas avgörande.
Det blir säkerligen icke heller billigare, ifall vi "vänta,
ty den kostnad, som nu är beräknad för rikslänkshuset, 135,000
kronor, kan nog icke nedprutas något, utan man bär tvärtom
att förutse, att det blir dyrare om man väntar.

Herr Söderberg har framhållit, att man också hör tänka på
arbetarnas bästa, och min mening är den, att man just ur den
synpunkten bör besluta att nu uppföra riksbankshuset i Kristianstad
pa den för ändamalet avsedda tomten, tv om man börjar
nu under den närmaste tiden att uppföra denna''byggnad, få sedan
arbetarna fortsätta med att arbeta på den lokal, som är avsedd för
postverket, när riksbankshuset blir färdigt. Det blir alltså en fördelning
av arbetet, men om man väntar och uppför båda byggnaderna
på eu gång eller eventuellt en gemensam byggnad kommer
arbetet i stället att hopa sig, och det blir icke lika fördelaktigt
för arbetarna, som om man nu går med på utskottets förslag.

Därför skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan,
da uppförandet av denna byggnad, som banken ändå i själva
verket är i behov av, i alla fall icke kan uppskjutas i all oändlighet.

Xr 17,

Angående
nybyggnad för
riksbankens
avdelningskontor
i
Kristianstad
m. m.
(Forts.)

Nr 17. 70

Lördagen den 8 mars, e. m.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på avslag å densamma; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 11-

Vidare föredrogos vart för sig bankoutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion om utbetalande till
skulptören Sven Andersson av 6,000 kronor ur förslagsanslaget
till riksdagskostnader; och

nr 18, i anledning av väckt motion med förslag till förordning
angående viss anmälnings- ocli uppgiftsskyldighot vid
yrkesmässig förmedling av utländsk kredit.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Till avgörande förelåg nu Andra kammarens första tillAngdende
fä}jiga utskotta utlåtande nr 9, på grund av Första kammarens
bestämmelser- beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledna
för anta- ning av herr Bäckströms motion, nr 19, om skärpning av be g

an de av stämmeiserna för antagande av släktnamn.
släktnamn.

Med anledning av eu inom Första kammaren av herr Bäckström
väckt motion, nr 19, både nämnda kammare, på hemställan
av dess första tillfälliga utskott, för sin del beslutit, att Riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kung!.
Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke i förordningen
angående antagande av släktnamn borde införas ändrade bestämmelser
i syfte, att dels däri avsett skydd mot antagande av förut
använt släktnamn bleve mera effektivt och dels ökad möjlighet
bereddes för godkännande av nytt släktnamn, i fall, då sådant
godkännande funnes skäligen böra äga ram.

Sedan detta beslut delgivits Andra kammaren samt ärendet
remitterats till kammarens första tillfälliga utskott, hemställde
nu utskottet, att Andra kammaren måtte biträda Första kammarens
beslut i ärendet.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Persson i Stallerlmlt: Herr talman! På utskottet
bär varit enhälligt uti att tillstyrka kammaren att antaga, vad
Första kammaren förut bifallit, iär det väl vara föga lönt att här
framställa något annat yrkande, men jag är ändå djärv nog att här
yrka avslag på denna tillstyrkan.

Lördagen dea 8 mars, e. m. 71

Här har nu motionären framlagt ett förslag — vilket också
gillats av Första kammarens tillfälliga utskott — gående ut på
en skärpning av bestämmelserna beträffande släktnamn. Av de
skäl, som motionären bär åberopat, och som utskottet finner vara
alldeles tillräckliga, anser jag emellertid blott ett enda vara något
mer vägande, nämligen det där det hänvisas till att det är olika
myndigheter, som ha att handskas med och besluta med stöd av
denna lag. Dessa myndigheter äro Konungens befallningshavande
i de särskilda länen, och då häri, säger motionären, vari också
utskottet instämmer, den omständigheten, att prövningen är lagd
i olika myndigheters hand, vålla ojämnhet i lagtillämpningen. Ja,
mina herrar, skall detta vara ett skäl för förändring av en lag’
att olika myndigheter kunna tolka lagen olika ? Detta är väl inte
den enda lag, som Konungens befallningskavande i de olika länen
ha att efterleva och handhava och besluta efter, utan det finns
väl hundratals lagar och förordningar, som var och en av dessa
myndigheter har att handhava, och det skulle väl icke vara svårt
att angiva fall, då den ena och den andra Konungens befallningshavande
tolkat de lagar och författningar, som de ha att döma
efter, olika. Skulle man ta och centralisera handhavandet av denna.
angelägenhet bara för att det kan påvisas fall, där olika tolkning
förekommit, ja, vart skall det då ta vägen? Jag kan icke
s<y ringaste skäl för den föreslagna åtgärden uti motionärens påstående,
att olikartad tolkning kan förekomma.

Ku har denne motionär, vars förslag utskottet anser så behjärtansvärt
och så bra, ansett, att denna angelägenhet bör hänskjutas
till en central myndighet, d. v. s. det hela skall centraliseras,
sa att det icke finnes någon underordnad myndighet, som
i rörsta hand skall ha att handskas med denna angelägenhet, och
den myndighet, som da föreslås, är patent- och registreringsverket.
Ja, mina herrar, jag är alldeles viss om, att ''icke motionären
och ej. heller utskottsledamöterna här ha tänkt sig in i
saken ordentligt, när de föreslagit patent- och registreringsverket.
Ty den, som känner till, hur detta verk är överhopat med arbete,
föreslår sannerligen icke, att det skall åtaga sig mer arbete. I
detta ämbetsverk finnas för närvarande anställda icke mindre än
82 extra och ordinarie tjänstemän, som alla ha så fullt upp att
gorå, att man nu står i begrepp att göra framställning om ännu
flera tjänstemän på ordinarie stat. Den kommitté, som har sig
förelagt att utreda och inkomma med förslag till omorganisation
av detta ämbetsverk, har nämligen föreslagit icke mindre än 65
ordinarie statstjänster där. Tro herrarna verkligen, att det skall
vara möjligt att under sådana förhållanden överhopa ett dylikt
ämbetsverk med det ytterligare arbete, som denna lag skulle föra
med sig? Och jag vill tillägga, att om det blott vore fråga om att
detta ämbetsverk skulle ha att tillämpa denna lag, sådan den är,

Nr 17.

Avgående
skärpning av
bestämmelserna
för antagande
av
släktnamn.
(Ports.)

Sr 1". 72

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
skärpning av
bestämmelserna
för antagande
av
släktnamn.

(Forts.)

ja då vore det kanske möjligt att tänka på den saken. Men nu
tillstyrker Första kammaren och utskottet här, att det skall bli
ännu mer att göra på detta område, därför att skärpta bestämmelser
skola införas i lagen.

Jag tror sålunda, att denna kammare, som redan visat sig
ganska försiktig beträffande denna lag, icke borde vara så benägen
att gå med på ännu mer skärpta bestämmelser än de som
för närvarande finnas. Ser man efter, undrar jag, om man icke
måste anse, att man redan gått alldeles för långt beträffande
restriktiva åtgärder i detta hänseende. Och här är det föreslaget
en utredning om, huruvida det inte skulle kunna införas ändå
strängare bestämmelser. Det såges nämligen i utlåtandet:

»Motionären har vidare ifrågasatt dels en ändring av förordningens
§ 1 mom. 2 i syfte, att namn, vilka bildats genom ett i
almanackans namnlängd intaget manligt förnamn med tillägg av
»son» eller dylikt, skulle i vissa fall få anses vara så egenartade,
att deras antagande utan godkännande icke borde medgivas.»
Och utskottet säger också, att dessa synpunkter åro förtjänta att
noga tagas i övervägande av regeringen, när den skall omarbeta
denna lag, såsom begärts.

Sålunda skulle en son icke kunna få kalla sig efter sin far
med tillägg av »-son» efter sin fars förnamn, utan att det skulle
erfrodras en inregistrering. År det rim och reson, att Andra kammaren
skall tillstyrka något sådant ? Jag för min del kan icke
finna det ringaste hållbara skäl för sådana bestämmelser.

- Jag kan icke annat än, trots att det är sent på natten, be att
något få erinra om tillkomsten av denna lag, som man nu skall
ytterligare skärpa. De av herrarna, som voro med på den tiden,
1896, 97 och 98, minnas nog, att Andra kammaren avslog lagförslag
i denna riktning ett par gånger, men till slut gick även
Andra kammaren med på att avlåta en skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om utredning i detta hänseende och framläggande
av förslag. Men vad var skälet härtill ? Jo, det var, att vederbörande
polismyndigheter i vårt land hade erfarit störa svårigheter
utav dessa''hastiga och ofta skedda namnförändringar, som
sådana personer, vilka kommit i delo med rättvisan och råkat in
på brottets bana, hade för vana att helt hastigt göra. Det uppstod
nämligen svårigheter för polismyndigheterna att kunna veta,
om den och den varit straffad förut, om den hade framför sig en
ny person eller en gammal förbrytare med ändrat namn. Detta
var huvudorsaken varför denna skrivelse kom till stånd. Men,
märk väl, mina herrar, när nu även Andra kammaren godkände
denna skrivelse, var det i den tanken, att Kungl. Maj :t skulle
framlägga förslag i enlighet med den utredning Riksdagen begärt.
Men det gjorde aldrig Kungl. Maj :t, utan Kungl. Maj :t utfärdade
lagen på egen hand på administrativ väg, och vilja herrar -

Lördagen den 8 mars, e. m.

Nr 17.

na läsa riksdagshandlingarna från den tiden, så skola ni finna, Angående

att nästan lialva antalet ledamöter i 1902 års konstitutionsutskott ‘^Pn*n9 av

bestämmelser ville

göra anmärkning mot den föredragande statsrådsledamot, na anfa.
som på detta sätt utfärdat en lag å administrativ väg, vilket icke gande av

varit Riksdagens mening. Så ställer sig saken. Hade denna utredning
och detta förslag förelagts Riksdagen till antagande, tar
jag för alldeles givet att bestämmelserna i denna lag knappast blivit
så stränga som de blevo. Hetta kan nu icke hälpas, och jag
vill icke härmed klaga över att lagen är så sträng, men jag har
bara velat erinra om denna lags förhistoria.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på en annan sak. Herrarna
minnas kanske också, att lagutskottet år 1909 hade ansett,
att en konungens befallningshavande varit alltför beredvillig i att
tillämpa denna lag, och lagutskottet intog i utlåtandet över justitieombudsmannens
berättelse en erinran om, att justitieombudsmannen
borde ha meddelat detta för Riksdagen. Det förekom
endast ett omnämnande därom i hans resediarium. Häremot
uppträdde då i denna kammare vår nuvarande vice talman ganska
allvarligt; det gällde nämligen konungens befallningshavande i
det län, där han är bosatt, och landshövdingen där har namn om
sig att vara en mycket skicklig jurist, som väl icke hade behövt få
denna erinran.

Av allt detta kan man se, huruledes denna kammare bär vakat
över, att denna lag icke skulle bli strängare, vare sig till avfattningen
eller tillämpningen än vad den för närvarande är.
Jag skulle därför verkligen förvånas över, om denna kammare
nu skulle vilja följa Första kammaren i spåren och godkänna
vad detta utskott här tillstyrkt Andra kammaren. Jag tror, att
man bör vara något försiktig härvidlag, och jag tror icke, att man
kan säga, att den lag, som nu blivit tillämpad, så som detta hittills
skett, förorsakat några förluster eller någon skada för de
namn, som icke sluta på »-son». Jag är alldeles viss om, att om
någon hos en konungens befallningshavande skulle ta sig före att
begära att få lägga sig till med ett tillnamn sådant, som någon av
riksdagsmännen bär, ingen konungens befallningshavande skulle
tillåta det, då riksdagsmännens namn äro så riksbekanta, att det
icke skulle komma i fråga, att någon glömde bort dem.

Jag är säker på, att detta förslag, som innehåller så starka
skärpningar i detta hänseende, skulle förorsaka inrättandet av ett
nytt ämbetsverk, där varje familjenamn skulle behöva inregistreras,
och där det måste bli icke så få tjänstemän, som där skulle
få sitta och träla och uppteckna personers namn, som vi förut
dock ha uppskrivna i kyrkoböckerna.

Jag kan under sådana förhållanden icke göra annat än yrka
avslag å utskottets hemställan, och jag bereder herrarna på, att
jag också tänker begära votering, fast jag inte ofta är benägen att
göra det. Men jag kommer att göra det nu, därför att jag dock

släktnamn.

(Forts.)

Sr 17.

Lördagen den 8 mars, e. m.

Angående
skärpning av
bestämmelserna
för antagande
av
släktnamn.
(Forts.)

anser, att man i denna viktiga fråga icke bör följa Första kammaren
ock utskottet.

Häruti instämde herrar Lundgren i Björna, Molin i Dombäcksmark,
Jansson i Edsbäcken, Andersson i Knäppinge, Nilsson
i Linnås, Räf. Johanson i Gäre, Rehn, Andersson i Milsmaden
och Jonsson i Hökhult.

Herr Lundgren i Vendelsberg: Herr talman! Då kammarens
första tillfälliga utskott fick detta ärende under sin förberedande
behandling, tog det såväl motionärens framställning
som Första kammarens första tillfälliga utskotts yttrande i ganska
noggrant övervägande. Utskottet blev härvid enigt därom, att
den nu gällande förordningen angående släktnamn av den 5 december
1901 ej vore fullt tillfredställande. Särskilt framhölls det
i utskottet, att bestämmelsen om annonsering »i tidning inom orten»
var något svävande och obestämd, och att det ganska ofta
kunde inträffa, att den eller de personer, denna annonsering
gällde, aldrig bleve i tillfälle att se eller ens höra talas om den
ifrågavarande annonsen. Därför uttalades inom utskottet ganska
enigt önskvärdheten av, att en central myndighet skulle ha sig anförtrott
att sköta ett slags namnregister. Härvid nämndes liksom
i motionen endast förslagsvis patent- och registreringsverket.

Den föregående ärade talaren framställde nyss en synpunkt,
som i utskottet icke alls kommit på tal, den nämligen att den förutnämnda
myndigheten skulle vara så överhopad av arbete, att
den ej skulle hinna med detta nya uppdrag, och han ställde i utsikt,
att vi rent av skulle behöva få ett nytt ämbetsverk, om denna
myndighet finge sig anförtrodd den av motionären föreslagna
uppgiften. Ja, det får jag säga är en synpunkt, som varken jag
eller utskottet tänkt oss, och jag kan för min del icke nu yttra
mig om, huruvida ifrågavarande uppgift skulle giva denna myndighet
ett så otroligt stort arbete. Men jag tror det knappt.

Vidare vill jag angående den ärade talarens skämt om dessa
namn på -son säga, att den saken var på tal även i utskottet. Vi
tänkte då icke så mycket på sådana son-namn som Andersson,
Pettersson, Johansson och andra mera vanliga, utan vi tänkte på
sådana namn på -son, vilka, såsom det också står i motionen, i
vissa fall få anses vara så egenartade, att deras bärare skulle
kunna åt sig och sin släkt vilja bevara desamma. Detta ansågs
av samtliga i utskottet närvarande vara eu mycket naturlig sak och
eu skälig begäran. Därför ha vi ej heller i vårt betänkande gjort
någon erinran därom.

Om utskottet haft några betänkligheter mot att följa Första
kammaren i föreliggande fråga, så ha de varit av helt annat slag
än dem, som föregående talaren framfört. Det föreligger dock
ingen anledning för mig att nu redogöra för desamma. Vi tyckte

Lördagen den 8 mars, e. m.

Nr 17.

emellertid, att den bär föreliggande saken var ganska naturlig,
och vi ville därför icke på något sätt tillkrångla den utan ansågo,
att det var enklast att hemställa om bifall till Första kammarens
beslut i ärendet.

Det kan ju se litet mörkt ut för mig att nu söka få kammarens
bifall till utskottets yrkande, då sä många instämmanden
gjorts i den föregående talarens yttrande, men jag ber i alla fall,
herr talman, att få hemställa om bifall till utskottets yrkande.

Herr Thorsson: Jag kan icke rå för, att jag tycker, att
man icke förbättrar saken genom att biträda utskottets förslag,
om den meningen nämligen skall vara den avgörande, som utskottets
ordförande här framförde, att redan med den nuvarande
ordningen det kunde inträffa, att den, som vill skydda sitt
namn, icke kan få tillfälle läsa den tidning, i vilken meddelandet
givits. Kan det icke ske, när det publiceras i länstidningen, där
länets kungörelser för övrigt publiceras, hur kan man då tro, att
det skall komma exempelvis en person i Skåne till banda, om det
bara annonseras i låt oss säga Post- och Inrikes tidningar. Det
blir då mycket svårt för den, som bor ute i landet. Jag tror för
min del, att garantierna även nu äro tillräckligt stora, för att både
den, som har ett tillnamn på son eller ett annat tillnamn, skall
kunna bevaka den rätt, som Riksdagen eller, som vi i dag bär hört,
Kungl. Maj :t givit namninnehavaren.

Kar man skall söka namnförändring, skall man hos kungl.
befallningshavande lägga in en begäran om detta och deponera
4 kronor, för att det. skall annonseras. Sedan skall man lösa ut
utslaget lios kungl. befallningshavande, och 60 dagar efter kungl.
befallningshavandes beslut skall man häruppe hos ecklesiastikdepartementet
gå och förevisa det av kungl. befallningshavande utfärdade
tillståndet och där få påstämplat, att ingen har gjort någon
erinran mot min namnbegäran. Då ha vi bär precis, vad
som motionären och utskottet velat ha fram. Yi ha en central
myndighet i Stockholm, som böter ecklesiastikdepartementet, som
mot kontant 4 kronor slår stämpel på papiren, och där man således
får svart på vitt på, att ingen gjort någon erinran. Yi ha
nu således kungl. befallningshavande, som var i sin ort har att
sörja för att denna namnförändring sker, och så ha vi sedan själva
ecklesiastikdepartementet, som ger sin bekräftelse. Redan skall
man ju trava iviig igen till pastorsämbetet och tala om, att allt
är klart och därpå få det inskrivet. Hog ha vi tillräckliga garantier
att Pettersson får heta Pettersson och Thorsson Thorsson,
och jag tror inte vi behöva några nya påhitt på det området.

Herr talman! J ag skall därför be få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herrar Winberg, Carlsson i Frosterud och Berg i Munkfors
instämde med herr Thorsson.

Angående
skärpning av
bestämmelserna
för antagande
av
släktnamn.
(Forts.)

Nr 17. 76

Lördagen den 8 mars, e. m.

Härmed var överläggningen slutad. Efter av herr vice talmannen
givna propositioner å de därunder framställde yrkandena
avslog kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Efter härpå skedd föredragning av Andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av herrar Olaussons
och Wallentins motion, nr 160, om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående sänkning av frakterna för vissa slag av färsk
fisk, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Vid föredragning slutligen av ett från Första kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 196, innefattande delgivning av
nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 7, i anledning av en av herr Lindhagen inom Andra
kammaren väckt motion, nr 163, om skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att den till städerna under villkor av oförytterlighet
donerade jord ej må avhändas städerna utan Riksdagens
samtycke m. in., beslöt Andra kammaren hänvisa detta ärende
till sitt fjärde tillfälliga utskott.

§ 15.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 22, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående anordnande av tillsyn över
förvaltningen av donerade medel och stiftelser.

§ 16-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffning av nya kanonlavetter m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Norrlands dragonregementes utrustande med bajonetter;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa
förskottsvis utgivna medel;

Lördagen den 8 mars, e. m.

77 Nr 17.

nr 25, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Smålands artilleriregementes kokinrättningsbyggnad; nr

26, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
bestridande av kostnader för underhåll av landsvägen mellan
Boden och Lappträsk;

nr 27, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
anskaffning av skodon för armén;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
räntefritt lån för svenska församlingens i London kyrkobyggnad;

nr 29, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning om statsbidrag till möjliggörande av
kinematografiska bilders användning i folkbildningsarbetet;

nr 30, i anledning av väckta motioner om medgivande av
årlig semester för tjänstgörande prästmän; och

nr 31, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder
för biskoparnes avlöning;

bevillningsutskottets betänkande, nr 21, angående tull och
skatt å socker m. m.;

bankoutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i syfte att huvudmän i sparbanker icke må tillåtas att
komplettara sig själva;

lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen angående vidtagande av åtgärder för ernående av
en snabbare rättsskipning i högsta domstolen; och

nr 14, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändringar och tillägg i visst syfte i lagen om
aktiebolag; samt

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av bättre möjlighet för allmänheten
att vinna kännedom om vissa i gruvestadgan omförmälda inbetalningar;
och

nr 6, angående en inom Första kammaren av herrar
Skarstedt och Rosén väckt motion, nr 97, om skrivelse till
Konungen i fråga om tillhandahållande vid varje Riksdags
början av förteckning över alla kungl. kommittéer, som varit i
verksamhet under det senast gångna året.

§ 17-

Justerades protokollsutdrag.

Nr 17. 78

Lördagen don 8 mars, e. m.
§ 18-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Carlson i
Falun under 5 dagar fr. o. m. den 10 mars.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12.17 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET, 1913.