RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1913:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Ändra kammaren. Nr 14.

Lördagen den 1 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till avgörande förelåg först bankoutskottets utlåtande, nr 10, angående
regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4, angående pensionsreglering för rektorer vid folkskoleseminarier.

Uti punkten 4 under tionde huvudtiteln hade Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen besluta, att pensionsunderlaget för rektor och tillförordnad
rektor vid folkskoleseminarium skulle från och med år
1913 utgöra hela lönen med tillägg av 500 kronor.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förslag måtte bifallas med
den ändring, att pensionstillägget begränsades till 400 kronor.

Vid punkten fanns emellertid fogad reservation av herrar Neiglick,
Holmquist, Henricson i Karlslund, Söderberg i Stockholm, Juhlin,
Lennder, Hagb rg och Sjöblom, vilka förklarat sig anse, att Kungl.
Maj:ts proposition bort oförändrad tillstyrkas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Leander: Herr talman, mina herrar! Det är här fråga om
en förhöjning av pensionen eller om s. k. tilläggspension för rekto Andra

kammarens protokoll 1913. Nr 14. 1

Ang. pensionsreglering
för
rektorer vid
folkskoleseminariema.

Nr 14.

2

Lördagen deri 1 mars, e. m.

Ang. pensionsreglering
för
rektorer vid
folkskoleseminarierna.

(Forts.)

rer vid folkskoleseminarierna. Som bekant beslutade förlidet års
riksdag att tilldela rektorer vid de högre allmänna läroverken samt
vid real- och statssamskolor en dylik tilläggspension, grundande sig
därpå, att de åtnjöte bostadsförmån, som ansetts utgöra en del av
deras löneinkomst. Det har därför befunnits överensstämmande med
rättvisa och billighet, att dessa rektorer vid avskedstagandet, då de
nödgas avstå från denna förmån, erhålla något vederlag i pensionshänseende.
En given följd av detta Riksdagens beslut i fjol är, att
seminarierektorerna, som ju också ha fria bostäder, måste erhålla
förhöjning i sin pension, och detta så mycket hellre som de bebo
statens hus, medan det däremot är vederbörande kommuner, som
hålla läroverksrektorerna med bostäder.

Inom utskottet har också rått full enighet därom, att seminarierektorerna
böra ha förhöjd pension. Meningsskiljaktigheten har endast
rört sig om beloppets storlek. Vid den första omröstningen
inom utskottet över denna punkt befanns, att åtta röster stodo mot
åtta; hälften av utskottets ledamöter röstade för Kungl. Maj:ts förslag,
d. v. s. att pensionsbeloppet skulle sättas till 500 kronor, alltså
samma belopp, som förut tillerkänts läroverksrektorerna. Den andra
hälften ville följa statskontoret, som föreslagit 400 kronor, och motiverade
detta därmed, att då seminarierektorerna åtnjuta mindre
avlöning, böra de också åtnöjas med en lägre pension.

Emellertid syntes inom utskottet enighet råda även därom, attseminarierektorernas
arbete är fullt ut lika krävande och ansvarsfullt
som läroverksrektorernas, och för var och en, som litet närmare
reflekterar över saken, är det uppenbart, att så även är förhållandet.
Seminarierektorerna utbilda våra folkskollärare, vilka sedan i sin
ordning skola undervisa och handleda barnen ur den stora allmänhetens
led, alltså det övervägande flertalet av de svenska barnen.
När nu deras arbete är lika betydelsefullt, men de ha mindre lön
än läroverksrektorerna, borde man, synes det mig, kunna komma
till den slutsatsen, att de, efter att ha förbrukat sina krafter i folkbildningens
tjänst, åtminstone gjort sig förtjänta av samma pension
som de nämnda läroverksrektorerna.

Här är dock icke fråga om den egentliga pensionen, och det ber jag
särskilt herrarne giva akt på, ty här kommer nog sedan under den
följande diskussionen att såsom ett skäl för utskottets ståndpunkt åberopas,
vad statskontoret i detta hänseende anfört, nämligen att seminarierektorerna
med sin mindre avlöning också böra ha lägre pension. Det
ha de redan nu, och därutinnan är ingen ändring ifrågasatt. Lönen utgör
pensionsunderlag för såväl läroverksrektorer som seminarierektorer,
och alldenstund dessa senare ha lägre lön än de förra, få de
också åtnöjas med mindre pension. Här gäller det endast en tillläggspension,
för vilken förmånen av fri bostad skall utgöra underlag,
och då i detta hänseende icke finnes någon nämnvärd skillnad
mellan rektorer av ena eller andra slaget, så kan jag icke finna annat,
än att herr ecklesiastikministern haft fullt fog för sitt åskande,.

Lördagen den 1 mars, e. m.

3 Nr 14.

att denna tilläggspension bör sättas till samma belopp för bådats''- pensionsdessa
kategorier. reglering för

Jag ber att i anledning härav och för att icke dra allt för långt foiu^oleslmiut
på tiden helt kort få yrka avslag på utskottets hemställan i den J nariema,
föredragna punkten och bifall till den av herrar Neiglick m. fl. av- (Forts.)’
givna reservationen.

Häruti instämde herrar Juhlin, Henricson i Karlslund, Söderberg
i Stockholm, Hagberg och Sjöblom.

Herr Yahlquist: Herr talman, mina herrar! Då jag deltagit i
det beslut, som utskottet i denna fråga stannat vid, tillkommer det
mig att yttra några ord i frågan.

Om det här vore fråga om att reglera lönerna för nu ifrågavarande
rektorer, ställde sig frågan på ett helt annat sätt, men nu gäller det
endast att på grund av de löner, som redan äro givna åt de rektorer,
som här äro på tal, bevilja ett pensionstillägg med hänsyn till deras
bostadsförmån. Föregående år beviljade ju Riksdagen rektorerna vid
rikets högre allmänna läroverk med hänsyn till denna förmån ett
pensionstillägg av 500 kronor, och likaså fingo real- och samskolerektorerna
av samma anledning ett mindre pensionstillägg, nämligen
å 300 kronor, detta naturligtvis beroende på, att dessa senare hade
lägre löneförmåner än rektorerna vid de högre allmänna läroverken.

Nu intaga rektorerna vid folkskoleseminarierna i avseende å löneförmåner
en mellanställning mellan dessa båda nyss nämnda kategorier.
Utskottet har därför med stöd av statskontorets utlåtande
ansett sig böra stanna vid ett tillägg av 400 kronor såsom det i
detta fall riktiga.

Utskottet har icke uttalat, att rektorerna vid folkskoleseminarierna
skulle ha mindre krävande arbete än de övriga; därom har utskottet
icke yttrat sig, ty den frågan föreligger icke nu. Men en pensionsfråga
måste ju sättas i samband med lönefrågan, och det är från
den synpunkten, som utskottsmajoriteten och även statskontoret sett
denna sak, således helt reellt.

Nu säger min högt aktade vän herr Leander, att dessa seminarierektorer
ha ett synnerligen krävande och ansvarsfullt kall. Ja, varken
jag eller någon annan inom utskottet har förnekat, att så är,
men herrarne skola väl icke begära, att vi skola bevilja pensioner i
förhållande till den krävande och ansvarsfulla uppgift, som var och
en kan ha sig ålagd, ty på det sättet blir det mycket svårt att
avgöra såväl lönerna som pensionernas storlek, utan man måste väl
se saken även från andra synpunkter. Vi ha här till exempel att
tänka på kompetensfrågan. Det är ju dock i alla fall så, att på
rektorerna vid de högre läroverken ställas högre kompetensfordringar
än på rektorerna vid folkskoleseminarierna. Redan däri ligger, menar
jag, ett skäl till att sätta såväl lönen som pensionen för de förra
något högre. Men, såsom jag redan förut sagt, lönefrågan föreligger

■fr It,

4

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. pensions-icke, nU) utan här är endast fråga om ett pensionstillägg, och man
rektorer nid ^ör '' dylika frågor låta pensionsbeloppet i någon mån rätta sig
folkskolesemi- efter lönen, och från den synpunkten kan man anse, att statskontonarierna.
rets förslag är ett gyllene lagom. Sedan, vid en kommande regle(Forts.
) ring ay dessa löner, må man ju gärna upptaga den fråga, som herr
Leander här vidrörde, och om man då anser, att dessa båda olika
kategorier av rektorer böra bli likställda, så gärna för mig, men,
•jag upprepar det, den frågan ha vi nu icke att vid detta tillfälle
avgöra.

Då frågan om pensionsunderlägg åt rektorer vid de allmänna läroverken
samt vid real- och samskolorna förra året blev föremål fölen
proposition från Kungl. Maj:t, yttrade herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet i propositionen bland annat, »att — i
avbidan på lösningen av det stora spörsmålet om en nyreglering av
läroverkslärarnes löner — den här berörda mindre frågan» — nämligen
frågan om inberäknande i pensionsunderlaget av bostadsförmån
—• »torde kunna vinna en provisorisk lösning, utan att man, om
nödig varsamhet iakttages, behöver äventyra att föregripa sakens
slutgiltiga avgörande». Utskottet har ansett, att man även nu
borde följa samma försiktiga taktik. Jag tror för min del, att utskottet
handlat riktigt, och utskottet har även, som sagt, härutinnan
ett gott stöd av statskontoret, vars motivering i denna fråga är synnerligen
bindande.

Jag vill ännu en gång betona, att i utskottsmajoritetens uttalande
icke ligger någon ens den minsta förringande tanke om seminarierektorernas
arbete eller kompetens. Men utskottet har ansett, att
man här måste utgå från förhållandena, sådana de nu äro. Om man
vid en blivande ny reglering anser, att de båda kategorier, varom
här är fråga, böra likställas med avseende å löneförmåner, då må
även pensionsbeloppen i bägge fallen bliva lika.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wijk: Ehuru jag icke deltagit i utskottets behandling av
denna fråga, skall jag likväl be att få ansluta mig till det yrkande,
som i denna punkt framställts av reservanterna inom utskottet.

Anledningen till den framställning, som här föreligger, är, att den
uppfattning gjorts gällande, att i pensionsunderlaget för rektorerna
vid åtskilliga läroanstalter även borde medräknas den bostadsförmån,
som de åtnjuta och som faktiskt utgör en del av deras lön. Det
förefaller också alldeles påtagligt och rimligt, att denna bostadsförmån
bör inräknas i pensionsunderlaget tillika med lönen. Vid föregående
års riksdag framlade Kungl. Maj:t, såsom här redan blivit
framhållet, förslag om, att ändring av pensionsunderlaget i sådant
avseende skulle medgivas rektorerna vid de allmänna läroverken
samt vid real- och samskolorna, vilket förslag då även av Riksdagen
bifölls. I år har Kungl. Maj:t framkommit med en proposition, att
liknande förmån måtte beredas även rektorerna vid folkskolesemina -

Lördagen den 1 mars, e. m.

5 Nr 14.

rierna, vilkas ställning i fråga om bostadsförmånen är alldeles jämförlig
med den, som dessa öfriga rektorer intaga.

Om man emellertid vill söka att bedöma, i vad mån den av
Kungl. Maj:t nu föreslagna ökningen av pensionsunderlaget för rektorerna
vid folkskoleseminarierna är riktigt avinätt, ligger det ju
närmast till hands att göra en jämförelse med den motsvarande
ändring beträffande pensionsunderlaget, som förra året vidtogs i fråga
om rektorerna vid de allmänna läroverken samt vid real- och samskolorna.
Man finner då av statistiken att värdet av den bostadsförmån,
som rektorerna vid folkskoleseminarierna äro i åtnjutande
av, är ungefär lika med värdet af den bostadsförmån, som rektorerna
vid de allmänna läroverken åtnjuta. I båda fallen rör det
sig om ett belopp av omkring 1,200 kronor. Då frågan om ökningen
i pensionsunderlaget för rektorerna vid de allmänna läroverken
förra året avgjordes i Riksdagen, ökades pensionsunderlaget med omkring
40 procent av bostadsförmånen eller med en summa av 500
kronor. Det är väl då ganska rimligt att förfara på enahanda sätt
nu, och om man så gör, kommer man i likhet med Kungl. Maj:t
till, att pensionsunderlaget för rektorerna vid folkskoleseminarierna
bör ökas med 500 kronor. Jag kan icke finna annat, än att den
utgångspunkten är den enda riktiga och hållbara, när det gäller att
bedöma frågan om ökning av pensionsunderlaget för dessa rektorer.

Jag får därför, herr talman, yrka bifall till reservanternas hemställan,
vilken innebär en tillstyrkan av Kungl. Maj:ts förslag.

Med herr Wijk förenade sig herrar Carlson i Herrljunga, Kristensson
och Berg i Munkfors.

Överläggningen var härmed avslutad. Efter det herr talmannen
givit propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare
på bifall till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet oförändrad, fattade
kammaren beslut i enlighet med den sistnämnda propositionen.

PunTcterna 5—10.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Härpå begärdes ordet av

Herr vice talmannen D. Persson, som yttrade: Jag skall anhålla,
att kammaren behagade besluta, att endast numren på punkterna angivas
och att punkterna uppläsas, endast om någon av kammarens
ledamöter det yrkar.

Vidare anförde:

Herr Olofsson i Digernäs: Jag är av den meningen, att orsaken
till att vi här skola hålla på och göra nya yrkanden om huru före -

Ang. pensionsreglering
för
rektorer vid
folkskoleseminariema.

(Forts.)

Hr 14. 6

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. pension
åt f. tygarbetaren
J. F.
Johansson.

dragningen skall ske, måtte vara den, att i onsdags kväll vid behandlingen
av sjätte huvudtiteln föredragningen gick med alltför
stor brådska, så att det var åtskilliga, som ämnade uppträda och
tala, vilka dels på grund av talmannens låga röst icke hörde numret
på punkterna och dels på grund av den fart, med vilken klubban
föll, icke hunno med att begära ordet. Detta torde vara orsaken
till att man icke vill gå in på vice talmannens yrkande. Men
jag tror i alla fall, att kammaren egentligen är mycket belåten med
den anordningen, att endast punkternas nummer uppläsas, men då
skall detta också ske högt och tydligt.

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Med fullt instämmande
i de synpunkter, som herr Widén på förmiddagen uttalade
i denna sak, när samma yrkande då framställdes beträffande fjärde
huvudtiteln, ber jag att få yrka avslag på vice talmannens framställning.

Herr Palmstierna: Jag förstår icke alls, varför man skulle

besluta ett på förmiddagen och ett annat på eftermiddagen, liksom
ej heller, varför vice talmannen kommit fram med detta yrkande
nu, när kammaren på förmiddagen uttalade som sin mening, att
man skall läsa upp varje särskild punkt.

Sedan överläggningen angående föredraguingssättet härmed förklarats
avslutad, framställde herr talmannen propositioner dels på bifall
till herr vice talmannens förslag, dels ock på avslag därå; och
blev herr vice talmannens hemställan av kammaren avslagen.

Punkterna 11—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24, angående pension åt förre tygarbetaren J. F. Johansson.

I en inom Andra kammaren av herr Bärg i Katrineholm väckt
motion, nr 138, hade hemställts, att Riksdagen måtte besluta, att
förre tygarbetaren och maskinisten vid Karlsborgs tygstation Johan
Fredrik Johansson måtte från och med år 1913 å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av femhundra kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av Riksdagen
bifallas.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Wi/jk, Holmquist,
Henricson i Karlsund, Vahlquist, Söderberg i Stockholm, Juhlin,
Leander och Berg i Munkfors, vilka ansett, att motionen bort av
utskottet tillstyrkas.

Lördagen den 1 mars, e. m.

7 År 14.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen på
begäran ordet till

Herr Söderberg i Stockholm, som anförde: Herr talman! Som

kammaren torde finna av den reservation, som åtföljer denna punkt,
har det varit samma förhållande vid denna motions behandling som
vid den av herr Leander omnämnda. Detta är åtta reservanter, och
det innebär således, att det är den förseglade sedeln, som varit
motionären ogunstig. Således har även utskottet i mycket hög grad
funnit, att starka skäl tala för bifall till motionärens hemställan.
När denna pension på 300 kronor, som Johansson nu åtnjuter, beslöts
av 1910 års Riksdag, var det på framställning av Kungl. Maj:t,
och då hade Johansson så starka förespråkare för den då påtänkta
pensionen av 500 kronor som arméförvaltningen och statskontoret,
vilka ansågo, att »fallet Johansson» borde jämnställas med »fallet
Lord», som inträffade 1907. Dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet
ansåg emellertid, att Johansson endast skulle jämnställas
med fortifikationsarbetarne, d. v. s. de arbetare, som icke äro
på stat. Det är svårt uttala sig om, huru departementschefen kom
till denna uppfattning, om han uteslutande stödde sig på en jämförelse
med fallet Lord eller något annat. Men utan att gå dåvarande
departementschefens uppfattning det minsta för nära, kan det
mycket väl tänka sig, att ett sådant fall bland mängden av ärenden
glider litet förbi.

Uti det anställningskontrakt, som Johansson ingick, när han tillträdde
sin befattning år 1888, säges det uttryckligen — jag har
originalet här, och det är nog endast en uraktlåtenhet av motionären,
att han icke har bifogat såväl denna handling som någon mera
vid sin motion, — i originalet säges det: »I övrigt åligger det
Johansson att ställa sig till efterrättelse de instruktioner och reglementen,
som nu äro gällande för tyghantverkare eller framdeles
kunna för dem utfärdas.»

Med en sådan bestämmelse i hans anställningskontrakt lär det
val knappast vara något tvivel underkastat, att han ej i likhet med
den uppfattning, som arméförvaltningen och statskontoret förde fram
år 1910, borde jämställas med tyghantverkarne på stat och sålunda
tillerkännas ett understöd i förhållande därtill. Detta är således det
reella underlaget.

Man kan lätt tänka sig, att utskottet år 1910 helt enkelt kanske
icke kom sig för med att påyrka någon höjning av den pension,
som Kungl. Maj:t föreslog, då frågan icke observerades i form av
någon motion från någon medlem i denna kammare eller i medkammaren.
Till detta utgångsskäl, såsom jag vill kalla det först
anförda, föreligger ytterligare det skälet, att, enligt samstämmiga uppgifter,
som presterats av motionären, är Johansson i allra största
behov av en förhöjning av den pension på 300 kronor, som 1910
års Riksdag beviljade. Pastorsämbetet i Stora Malm — Johansson

Ang. pension
åt f. tygarbetaren
J. F.
Johansson.
(Forts.)

Nr 14. 8

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. pension
åt f. tygarbetaren
J. F.
Johansson.
(Forts.)

är för närvarande bosatt i Katrineholm — intygar, att han är fullständigt
medellös och icke har annat än de 300 kronorna att lita
till. Att detta är för litet, det kan man vidare förstå av ett läkarintyg
från järnvägsläkaren i Katrineholm, där det heter: »Att förre
maskinisten vid Karlsborgs tygstat Johan Fredrik Johansson, som
lider av kronisk luftrörskatarr med astma samt vid kroppsansträngningar
får lungblödning, är oförmögen att till sin försörjning bidraga, intygar
härmed på heder och samvete».

Jag kan icke finna annat än att alla skäl, som föreligga, äro av
den mest talande beskaffenhet för att påkalla ett bifall till motionärens
framställning, oaktat denna senare repris av denna pensionsfråga
icke utgått från Kungl. Maj:t. De utlåtanden, som 1910 avgåvos
av olika myndigheter och tygmästaren, gälla fortfarande, och
dessa gingo ju ut på, att Johansson borde tillerkännas 500 kronor
i pension.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att för min del få yrka
avslag å utskottets hemställan och bifall till herr Wijks m. fl. vid
utlåtandet fogade reservation.

Härpå yttrade

Herr Vahlquist: Jag skall blott tillåta mig att säga ett par ord.
Som herrarne finna, har jag i denna punkt måst ställa mig som
reservant och yrka bifall till motionen. Jag hoppas ock, att kammaren
måtte intaga samma ställning som jag till motionärens förslag.
Den föregående talaren har så noga redogjort för fallet, att
jag icke har mycket att tillägga. Man kan ju säga, att för utskottet
böra de principiella skälen vara avgörande. De ömmande skälen få
icke vara utslagsgivande. Men för min del ser jag verkligen frågan
från rent mänsklig synpunkt, och från denna synpunkt kunde
jag icke annat än ställa mig på deras sida, som yrkade att utskottet
skulle tillstyrka bifall till motionärens hemställan. Alla myndigheter
ha förklarat, att denne man borde från början ha likställts
med tyghantverkarne, och i så fall skulle han haft 500 kronor i
pension. Departementschefen ansåg däremot år 1910, att han borde
likställas med fortifikationsarbetare. Och det synes mig som dessa
myndigheter hade rätt gentemot departementschefen.

Jag hoppas, att kammaren denna gång icke går med utskottet
utan följer med reservanterna, och i denna förhoppning skall jag
icke upptaga tiden längre utan endast förena mig med dem, som
yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Efter av herr talmannen givna
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt därefter
på avslag å berörda hemställan och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen, fattade kammaren beslut i öfverensstämmelse med
den sistnämnda propositionen.

Lördagen den 1 mars, e. m.

9

Kr 14,

Punkterna 25 och 26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jansson.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte av Riksdagen
bifallas.

Häremot, hade likväl reservation avgivits av herrar Vahlquist, Söderberg
i Stockholm, Juhlin och Leander, Indika ansett att motionen
bort av utskottet tillstyrkas.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Vahlquist: Herr talman! Som herrarne av betänkandet

finna, har jag icke kunnat dela utskottsmajoritetens uppfattning
rörande denna motion, utan har velat tillstyrka Riksdagen att bifalla
densamma. Utskottet säger i sitt korta utlåtande:

»Såsom i motionen omförmäles, tillerkände 1912 års Riksdag
Jansson, vilken icke innehaft ordinarie anställning i statens järnvägars
tjänst, men under lång tid plikttroget utfört arbete för dess
räkning, pension till belopp, som vid jämförelse med i liknande
fall beviljade pensioner skäligen ansågs böra bestämmas till 500
kronor.

Vid sådant förhållande och då utskottet anser det innebära betänkligheter
att utan särskilt vägande skäl rubba ett så nyligen
fattat beslut, har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till motionen.
»

I detta fäll har således utskottet icke velat vara med om ett tillstyrkande.
Men jag skall be att i kammarens minne få erinra om
ett utlåtande av samma bankoutskott förra året. Det återfinnes i
bankoutskottets utlåtande nr 13 för i fjol. Då gällde det en motion
till förmån för stallförmannen vid krigsskolan G. A. Karlsson, som
vid 1911 års riksdag tilldelades en pension på 400 kronor. Det hade
begärts 600 kronor, men han fick av Riksdagen på Kungl. Maj:ts
framställning 400 kronor. Så kommo motionärer 1912 och begärde,
att denna pension skulle höjas med 200 kronor, och, om jag icke

Punkten 27, angående höjning av pensionen till förre extra polismannen
J. Jansson.

I en inom Andra kammaren av herr Nilson i Örebro väckt motion,
nr 27, i vilken herr Gustafsson i Örebro instämt, hade föreslagits,
att Riksdagen ville besluta att den till numera förre extra
polismannen vid statens järnvägar Johan Jansson under hans återstående
livstid beviljade årliga pension från allmänna indragningsstaten
å femhundra kronor måtte från och med innevarande år utgå
med ett till sjuhundra kronor höjt belopp.

Sr 14. 10

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jansson.
(Forts.)

missminner mig, stannade utskottet vid att tillstyrka 500 kronor.
Vad sade utskottet då? — Det var precis samma fråga då som nu,
ty här är fråga om höjning av en pension, som begärdes förra året,
liksom det i fjol gällde en pension, som beviljades 1911. — Jo,
utskottet säger i detta utlåtande: »Vad i motionerna anförts till

stöd för en höjning av den vid förlidet års riksdag stallförmannen
Karlsson beviljade pensionen synes utskottet vara förtjänt av beaktande,
och ehuru utskottet hyser tvekan om lämpligheten av att
rubba föregående års beslut, enligt hvilket Karlsson tillerkänts en
pension av 400 kronor, har utskottet likväl med hänsyn därtill, att,
enligt inhämtade upplysningar, synnerligen ömmande omständigheter
föreligga, ur billighetens synpunkt ansett sig böra biträda motionärernas
förslag.»

Således finna herrarne, att det var helt enkelt på grund av synnerligen
ömmande omständigheter, som utskottet i fjol ville vara
med på en åtgärd, som utskottet i år icke velat vara med om.
Jag anser detta inkonsekvent, ty det är alldeles givet, att
synnerligen ömmande omständigheter föreligga även beträffande
Jansson, och således föreligga samma skäl, som utskottet erkände
förra året. Denne man har under omkring 40 år varit i statens
järnvägars tjänst och varit anställd såsom polisman uteslutande för
järnvägsstationen och dess område. Nu sitter han i synnerligen små
förhållanden och har svårt att draga sig fram på den pension, han
fick, och därför synes det mig vara både en skyldighet för staten och
en billig rättvisa åt honom, att han under de återstående åren, som
icke kunna vara så många, då mannen är född 1842 och sålunda
är över 70 år gammal, kan glädja honom med att giva honom de
200 kronor, som motionären påyrkat. Det har framhållits från
motståndarne, att det i stället för staten vore Örebro stadsfullmäktige,
som borde giva honom dessa 200 kronor, men stadsfullmäktige
ha vägrat att göra det, och säga, att han aldrig varit anställd i
stadens tjänst. Han har visserligen varit av magistraten antagen,
men han har icke haft något uppdrag direkt för staden såsom sådan,
och därför anse stadsfullmäktige, att de icke hava någon skyldighet
mot honom. Således, trots magistratens varma vädjan till stadsfullmäktige,
lyckades man icke utverka den förhöjning, som magistraten
ansåg önskvärd, nämligen 200 kronor, varigenom pensionen
skulle uppgå till 700 kronor eller samma belopp, som likställda
personer hava i Örebro, nämligen de ordinarie poliserna i stadens
tjänst.

Jag har för min del icke kunnat annat än vara med om att tillstyrka
bifall till motionen, och jag vädjar till kammaren att göra
som i liknande fall förra året, och låta de synnerligen ömmande
omständigheterna och skälen tala för bifall till motionen. Jag ber
att få yrka bifall till motionärernas hemställan.

Med herr Vahlquist förenade sig herr Juhlin.

Lördagen den 1 mars, e. m.

11 Jir 14.

Herr Wijk: Herr talman, mina herrar! Såsom den föregående
talaren framhöll, förelåg denna pensionsfråga redan vid Riksdagen
föregående år. Kungl. Maj:t hemställde då på järnvägsstyrelsens
initiativ om en pension af 500 kronor åt polismannen Jansson i
Örebro. Redan i år kommer emellertid en motionär och begär, att
pensionen, som förra året fastställdes till 500 kronor, nu skall höjas
till 700 kronor. Utskottet har ansett, att synnerligen starka skäl
måste förefinnas, för att gå med på en sådan höjning, året efter det
att beslut om pensionen fattats, och då utskottet icke funnit, att
sådana särskilda skäl föreligga, har utskottet avstyrkt motionen. Jag
har för min del måst ansluta mig till utskottets uppfattning i detta
avseende.

Den föregående ärade talaren framdrog ett exempel från föregående
år, som han ansåg vara ett prejudikat för det nu ifrågavarande fallet.
Ifall han därmed menar, att i det förhållandet, att den en gång beviljade
pensionen kan påvisas vara mindre tillräcklig för den, som
mottagit densamma, skulle ligga tillräckliga skäl för att höja pensionen,
så måste jag säga, att jag har en därifrån alldeles avvikande
mening. Följde man en sådan politik, skulle man aldrig komma
till någon fast ståndpunkt i pensionsfrågor. Vid varje riksdag skulle
inkomma en mängd motioner om höjande av förut beviljade pensioner,
och i de flesta fall skulle man inte kunna annat än bifalla
dem. Den del av pensionsväsendet, som faller på allmänna indragningsstaten,
skulle råka i flytning och förlora alla fasta hållpunkter.

Det är alldeles givet, att skall man vidtaga sådana ändringar, som
föreslagits af motionären, måste därför finnas särskilt starka skäl.
I det fall från föregående år, som herr Vahlquist omnämnde, funnos
vissa särskilda skäl, bland annat det, att en myndighet, som yttrat
sig angående pensionen, föreslagit ett högre belopp än det, som
Kungl. Maj:t hemställt om. I detta fall finnes intet sådant motiv
för höjning; ingen myndighet har begärt något högre belopp än det,
som af Riksdagen förra året beviljades, och detta på den grund, att
det belopp, som då beviljades, avmättes efter samma principer, enligt
vilka pensioner i liknande fall förut bestämts, då det gällt tjänstemän
vid statens järnvägar. Man har nämligen i dessa fall utgått
ifrån, att ungefär halva lönen borde lämnas i pension. Vid tre föregående
tillfällen, 1906 och 1909, har Riksdagen beviljat extra ordinarie
kontorsskrivare vid statens järnvägar pensioner, som de icke
efter lag varit berättigade till, men som vederbörande på goda grunder
ha ansett dem förtjänta av på grund av deras långvariga tjänstgöring.
I alla dessa fall har pensionen avmätts så, att den utgått med ungefär
halva lönen. Så är också förhållandet beträffande denne polisman i
Örebro, och jag kan under sådana förhållanden endast dela utskottets
mening, att det icke förebragts några skäl, som kunna vara tillräckliga
för att rubba Riksdagens beslut från år 1912.

På denna grund, herr talman, her jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen^
J. Jansson,
(Forts.)

Nr 14.

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jansson.

(Forts.)

12 Lördagen den 1 mars, e. m.

Häruti instämde herrar Jonsson i Ctumboda och Olsson i Blädinge.

Herr Le an der: Herr talman! Såsom redan framhållits, har man
tvistat om, huruvida staten eller Örebro stad skulle vara skyldig att
pensionera extra polismannen Johan Jansson. Det synes mig påminna
om de processer, som pågå emellan olika kommuner rörande dem,
som varit nog olyckliga att nödgas begära fattighjälp och vilkas hemortsrätt
är omtvistad. Ett faktum är, att denne Jansson hela tiden
tjänat staten, och har han också uppburit sin avlöning från staten,
och därför bör man icke vara i någon villrådighet om vem, som äger
skyldighet att pensionera honom. Han önskar säkerligen nu, att han
stannat kvar såsom polisman vid poliskåren i Örebro. Vid sådant förhållande
hade han långt före detta haft 700 kronors pension och icke behöft
be någon att motionera i riksdagen för att han skulle få detta belopp.

Nu säger utskottets ärade vice ordförande, att det icke föreligger
skäl att höja det belopp, som Riksdagen i fjol anslog. Men motionären
har ju anfört dylika skäl. Han upplyser om, att Jansson icke
kan reda sig på de 500 kronor, som förut tillerkänts honom, och
då kräver billighet och rättvisa, att han, som visserligen haft sin lön
från staten men egentligen tillhört poliskåren i Örebro, måtte få
samma belopp i pension, som polismännen där åtnjuta. I fjol hade
utskottet ingenting annat att besluta om än vad då begärts. Motionären
säger, att han då försummade att väcka motion, och det
må förlåtas även en så insiktsfull och intresserad riksdagsman som
herr Nilson i Örebro, att han någon gång kan göra sig skyldig till
en försummelse. Vi andra kanske försumma oss vid långt flera tillfällen
än han. Hade det motionerats redan i fjol om att polismannen
Jansson skulle få 700 kronor i pension, torde det icke lida något
tvivel om att utskottet då tillstyrkt detta belopp samt Riksdagen beviljat
det. Nu bör icke polismannen Jansson bliva lidande därför,
att herr Nilson i Örebro icke i fjol passade på att väcka motion,
utan när det befinnes rättvist, att han tillerkännes detta belopp av
700 kronor, så anser jag, att denna kammare åtminstone bör gå med
på detta belopp och därigenom lätta en börda, som trycker den gamle
mannen, vilken ju i omkring 40 år redligt tjänat staten såsom polisman
vid stationen i Örebro.

Jag ber, herr talman, att få förena mig med herr Vahlquist i hans
yrkande om avslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Söderberg i Stockholm, Åkerlund,
Sjöblom, Jonsson i Hå och Sandberg.

Herr Juhlin: Herr talman! Jag har nu efter herr Leanders anförande
icke så mycket att tillägga. Jag vill dock påpeka, att denne
polisman har under sin långa tjänstetid vid Örebro järnvägsstation
åtnjutit endast en ringa lön för sitt arbete. Han har haft omkring
42 kronor i månaden under 25 års tid. Det kan man ju förstå,
att en familjefar med några barn skall med yttersta svårighet draga

Lördagen den 1 mars, e. m.

13

Sr 14.

sig fram därpå. Visserligen har denne man under de sista 14 åren
haft 75 kronor i månaden, men i alla fall var väl även den avlöningen
i jämförelse med nuvarande förhållanden rätt så liten. Det
förefaller mig, som om rätt så många skäl talade för, att kammaren
nu bifölle vad motionärerna här hemställt.

De framställningar, som nyss gjorts av bankoutskottets ärade vice
ordförande, förefalla mig icke vara så synnerligen vägande. Det talas
om principer och sådant där. Jag för min del har alltid funnit,
att principer icke tillämpas, ty det är allt efter omständigheterna,
ibland si och ibland så. Kungl. Maj:t äskar av Riksdagen på en
myndighets framställning ett belopp, och man granskar kanske icke alltid
så noga, utan bifaller. Ett annat år begär Kungl. Maj:t ett annat
.belopp, och jämför man det med andra fall, så finner man, att icke
ens Kungl. Maj:t har några principer. Och detsamma finner man
nog, om man mera noggrant genomläser sådana här frågor, som vi
så mycket syssla med.

Det synes mig i alla fall, att då mannen är gammal och utarbetad
samt icke kan göra något för att bidraga till sin utkomst och
icke har annat än pensionen att leva på, så förefaller det mig, säger
jag, alldeles riktigt, att Riksdagen bör bifalla motionärernas framställning
och bevilja detta tilläggsbelopp, som nu begärts. Polismannen
Jansson komme då som sagt i samma ställning som den,
i vilken de personer, som tjänat Örebro stad, kommit, och vilka fått
pension långt tidigare än han, som dock är 71 år gammal. Jag tror
heller icke, att denna framställning kommit till Riksdagen, om icke
behovet gjort sig så allvarsamt gällande, och det synes mig föreligga
en utredning, varmed vi i detta fall böra låta oss nöja. Jag hemställer
till kammaren att bifalla motionärernas framställning eller
den reservation, som är avgiven vid bankoutskottets betänkande.

Herr Wijk: Herr talman! En av de föregående talarne, herr
Leander, väckte på tal frågan i vad mån polismannen Jansson varit
en statens eller kommunens tjänsteman och i vad mån staten eller
kommunen vore skyldig att pensionera honom. Jag skall icke gå
in på den frågan, fastän jag medger, att den är ganska tvistig. Man
kan verkligen fråga sig, om det är helt och hållet statens skyldighet
att pensionera honom eller om ej kommunen vore skyldig att i någon
mån bidraga till hans pension. Emellertid, om här förelåge en
tvist mellan staten och kommunen, och om polismannen Jansson
skulle ha varit ett offer för något slags juridiskt hårklyveri i en
dylik tvist mellan stat och kommun, så skulle jag ha varit den förste
att gå med på att staten borde bevilja honom den pension, han
varit förtjänt av. Men den frågan föreligger icke här: staten har
åtagit sig att giva honom den pension, som enligt förut tillämpade
grunder bör utgå i ett fall som detta, och frågan om förhållandet
mellan statens och kommunens skyldigheter är således här ovidkommande.
Staten har gjort sitt, och om kommunen dessutom an -

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jans son.
(Forts.)

Sr U. 14

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jansson.
(Forts.)

ser polismannen Jansson förtjänt av ett tillägg till pensionen, så är
det kommunens sak att giva honom ett sådant tillägg.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Det kan synas, som

om, då kammaren bifallit reservationen under punkt 24, kammaren
lika väl skulle kunna bifalla reservationen under punkt 27,
varom det nu är fråga. Men mig synes, att man tryggt har kunnat
bifalla reservationen vid punkt 24 och dock kan yrka bifall till utskottets
förslag här. Ty märk, mina herrar, att i punkt 24 var det
fråga om att besluta, att en tygarbetare och maskinist, som har 300
kronor i pension, skulle få 500 kronor, d. v. s. samma belopp som
den man, varom det här i punkt 27 är fråga, redan har. Mellan
dessa punkter är det också en annan skillnad. I punkt 24 hade
vederbörande myndighet, som den personen tjänat, hos Kungl. Maj:t
begärt, att han skulle få ett högre belopp, nämligen 500 kronor,
men Kungl. Maj:t hade år 1909 behagat föreslå endast 300 kronor,
vilket av Riksdagen beviljades. Men hur ställer det sig här? Jo,
den myndighet, som här ifrågavarande person tjänat, har begärt
500 kronor hos Kungl. Maj:t, och Kungl. Maj:t framlade proposition
om en sådan pension, som myndigheterna ansett, att personen i fråga
skulle hava, och det beviljade fjolårets Riksdag, märk fjolårets Riksdag.
Jag hemställer till herrarne, vart herrarne tro, att det skall
taga vägen, om Riksdagen ena året beviljar en pension, som då begäres,
men ett annat år någon motionär kommer och säger: det var
för litet, som Kungl. Maj:t begärde och Riksdagen beslutade, samt
Riksdagen i följd därav ändrar sitt förra beslut. Nu skall det höjas,
därför att Örebro magistrat ansett, att denna person bör hava 200
kronor till. Går kammaren och Riksdagen in på sådana fall som
detta, är det naturligt, att herrarne få hundratals fall, om vi nämligen
skola gå tillbaka icke ett år, utan flera år, hundratals fall att
syssla med och debattera, om den ene eller den andre skall hava
förhöjd pension. Mig förefaller det, att åtminstone riksdagsmän,
som varit med några år, borde iaktta försiktighet och respektera,
vad fjolårets Riksdag i ett sådant fall som detta beslutat. Märk väl,
denna pension är lika stor som den pension, kammaren genom förhöjning
under punkt 24 beviljat den person, som fick pension år
1910. Jag kan icke se annat, än att utskottet har haft kraftiga och
goda skäl för sitt avslagsyrkande, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Det har blivit erinrat därom,
att den pension, som fjolårets Riksdag beviljade polismannen
Jansson, var föreslagen av vederbörande myndighet. Jag ber i anledning
därav att få erinra därom, att det var magistraten i Örebro,
som gjorde framställning till kungl. järnvägsstyrelsen om att pension
måtte utverkas åt honom, och i denna sin framställning uttryckte

Lördagen den 1 mars, e. m.

15 Sr 14.

magistraten den meningen, att Jansson, som numera är i det när
maste orkeslös, måtte beredas pension till sådant belopp, att han
därav måtte kunna hava sin fullständiga bärgning. Anledningen till
att magistraten i detta hänseende vände sig till kungl. järnvägsstyrelsen
var den, att magistraten på mycket goda grunder hade den
uppfattningen, att den ansett fåfängt att hän vända sig till staden
för att av staden erhålla någon pension åt honom, och detta av den
anledningen, att polismannen Jansson visserligen hade tjänstgjort vid
järnvägsstationen såsom polis, men han hade till stor del, för att icke
säga väsentligen, tjänstgöring vid stationen i Örebro såsom portvakt,
och han gjorde som portvakt samma tjänst, som ålåg en portvakt
vid statens järnvägar. Han har nu tjänat staten i 40 år i denna
sin egenskap, och det har han gjort, som utskottet säger, med plikttrohet,
och alla ha vitsordat, att han så gjort.

Det är sant, att Jansson haft en mycket knapp avlöning. Om
herrarna gjort sig besvär med att läsa igenom min motion, så finna
herrarne, att han till en början haft ungefär 42 kronor i månaden;
från 1898 har han åtnjutit 75 kronor i månaden och 10 kronor i
beklädnadsbidrag. Mannen är till sin naturell sådan, att han icke
vill tränga sig fram, utan han är blygsam och anspråkslös i hela
sitt uppträdande och har varit nöjd med sin knappa lön. När han
nu efter 40 års trogen tjänst avgår, så kan han på grund av att han
under denna sin tjänst haft så knapp avlöning icke erhålla en sådan
pension, att han inom det samhälle, där han levat i 40 år, kan där
få ha sin bärgning. Det är klart, att han av sin knappa avlöning
icke kunnat lägga av något för ålderns dagar.

Jag skall villigt medgiva, att, om man ställer sig på en mycket
formalistisk grund, man kan avslå motionen, men jag hemställer,
att denna kammare icke i ett sådant speciellt fall som detta, där
det föreligger så ömmande omständigheter och så stora billighetsskäl,
bifaller denna min motion. Jag ber att på samma gång få
meddela, att, då magistraten i Örebro fann, att pensionen tillmättes
så pass blygsamt, som vad den blev, den gick in till stadsfullmäktige
med en hemställan, att pensionsbeloppet måtte höjas, men
stadsfullmäktige avslogo denna hemställan med den motivering, att
de ansågo, att, då Jansson under 40 år helt och uteslutande tjänat
staten, det var statens plikt att sörja för denne sin gamle trotjänare
de få år, han hade kvar att leva.

Jag anhåller sålunda, herr talman, att kammaren måtte bifalla
motionen.

Herr Berg i Munkfors: Herr talmani Jag ber för min del få
säga, att då det gäller, att Riksdagen skall inskrida för att hjälpa
dem, som befinna sig i små omständigheter, då vill jag vara med,
och därför var jag också med om t. ex. reservationen vid punkt 24.
Men man kan å andra sidan icke uraktlåta att taga med i beräkningen
vad herr Carl Persson anförde i fråga om de vägar, som man

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jansson.

(Forts.)

Nr 14. 16

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jansson.
(Forts.)

här velat slå in på genom att söka upphäva beslut, som så nyss
blivit fattade som vid 1912 års riksdag, i synnerhet då det förefinnes
en betydande skillnad mellan detta och det nyss förut behandlade
fallet, och att det pensionsbelopp, som ifrågasattes, är högre än det,
som beslöts åt tygarbetaren Johansson. I sådana fall bör man allvarligt
taga i övervägande, huruvida det är klokt att vidtaga en
sådan förändring. Jag vill därför ytterligare betona, vad herr Carl
Persson anförde därom, att vi, mina herrar, få komma ihåg att
vara försiktiga, så att ej utgifterna stegras alltför fort. Starka skäl
måste förefinn as för att göra ändringar. Det föreligger snart en
annan fråga, då det gäller att göra något för det svenska folket i
gemen, och då kanske vi icke kunna nå ett belopp ens på den summa,
som redan anslagits åt polisen i Örebro. Att dessa pensioner icke
komma att blifva så synnerligen höga, torde vi få se, när detta förslag
kommer in på Riksdagens bord, ja, vi veta det alla redan nu.
Det är med tanke på att vi böra göra något för folket i stort sett,
som jag uttalat, att vi böra vara försiktiga. Man kan heller icke påstå,
att mannen skulle behöva svälta med denna pension på 500 kronor.
Det är litet, det erkännes, men å andra sidan ha vi icke större pensioner
än å 300 kronor till statstjänare i allmänhet, och anser man,
att dessa böra kunna reda sig därmed, hvilket belopp dock enligt
min mening är alltför lågt, så kan man icke, som herr Nilson i
Örebro gjorde, med skäl påstå, att ett belopp av 500 kronor skulle vara
så litet, att mannen kommer att lida nöd. Dessutom böra vi tänka
på, att Örebro stad har skyldighet i någon mån att biträda här med
något litet tillskott, och man kan vara nästan öfvertygad om, att
den lilla beräkningen föreligger, att, om Riksdagen ökar beloppet,
staden är utan allt ansvar. Men ett rättfärdigt kraf bör väl bjuda,
att, om Riksdagen icke vill öka något till mannens pension, hans
framtida underhåll utöver statens pension bör åligga Örebro stad,
som haft väsentlig nytta av denne polismans tjänst, enär han hela
tiden sysselsatt sig med polistjänstgöring, om ock huvudsakligen vid
Örebro stads station.

Av dessa grunder yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Åkerlund: Herr talman! Icke lära väl dessa fattiga 200 kronor
spela någon roll för den stora pensioneringsfråga, som är å bane
just nu och som väntas till denna Riksdag. Men jag har så många
gånger hört dessa resonemang, då det gällt att bevilja små belopp
till fattiga personer, som ärligt och troget tjänat staten under många
år, och det får jag säga, att det förvånar mig verkligen, att man är
så ovillig att bevilja dem en smula förhöjning. Denne karl har
visserligen icke varit i ordinarie tjänst, det är sant, men Riksdagen
har många gånger av erkänsla beviljat pensioner åt sådana personer,
och det anser jag, att den gjort med rätta. Man talar om principer
och principer, men principen är väl den, att Riksdagen bör pröva i

Lördagen den 1 mars, e. m.

17 Nr 14.

varje särskilt fall, om personen i fråga gjort sig förtjänt av någon
liten förhöjning för redligt och troget arbete. Ett belopp av 500
kronor kan för mången vara en god summa att leva på, ehuru jag
icke tror, att många av oss kunna leva på det beloppet. Men ett
par hundra kronor till kan väl icke vara något att tala om i detta
fall. Mannen har redligt och troget arbetat i statens tjänst och är
över 70 år; då är det icke mer än rimligt att bevilja dessa fattiga
kronor. Hade det varit fråga om en pension på 4,000 eller 5,000
kronor, då hade det kanske icke varit så mycket bråk om det.

Jag ber, herr talman, få tillstyrka, att mannen får dessa fattiga
200 kronor.

Med herr Åkerlund instämde herrar Sjöblom, Gustafsson i Örebro
och Andersson i Altofta.

Herr Kristensson. Herr talman! Då jag tillhör utskottsmajoriteten
i denna fråga, så skall jag be att med några ord få motivera,
varför jag för min del icke kunnat gå med på ett bifall till denna
motion. Jag vill då först förutskicka, att något tråkigare torde icke
förefinnas än att handlägga dessa pensionsfrågor, därför att man
kommer alltid i strid mellan å ena sidan sitt goda hjärta, som manar
att hjälpa i det enskilda fallet, och å andra sidan sin uppfattning,
att man måste ändå upprätthålla vissa principer, då staten skall
bevilja pensioner. Jag tror icke det är lyckligt, om man handlar
i det ena fallet så och i det andra fallet låter det goda hjärtat tala.
Skola vi komma någon vart, så måste det finnas regler i stort sett.
Nu är det så, att i fjol, som förut nämnts, beviljades denna pension.
Vart skulle det peka hän, om, då —• jag upprepar det — intet nytt
moment tillkommit utöver det, som Riksdagen i fjol hade sig bekant,
man skulle höja pensionen nu. Det enda nya, som framhållits, är,
att poliskonstaplarne i Örebro ha 700 kronor i pension, men denne
man har icke fått mera än 500 kronor. Jag tror icke, att Riksdagen
kan bygga sina pensionsbestämmelser på att den ena kommunen
här och den andra kommunen där beviljar så och så stora pensioner.
Jag tror, att staten får vidhålla de principer, som staten uppställt
för sina löntagare i allmänhet, och här ha alla myndigheter
utgått från, att denne man bör likställas med övriga statens löntagare
av motsvarande art. Därför skulle givet konsekvensen vara
den, att om vi höjde pensionen för honom, så skulle vi nödgas gå
igenom hela indragningsstaten, alla pensioner, som vi förut beviljat,
och höja dem. Ty jag kan icke finna annat än att här föreliggande
skäl borde motivera, att alla sådana småpensionärer, som ha pensioner
mellan 100 och 500 kronor, också borde erhålla förhöjning. Men
jag tror icke, att Riksdagen kan gå retroaktivt tillbaka och höja
pensionerna för alla dessa, och därför kan jag icke finna, att, därför
att motionären dragit fram detta fall, man skall frångå de principer,
som i allmänhet varit ledande för statens pensionsväsende.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 14. 2

Ang. höjning
av pensionen
till J\ extra
polismannen
J- Jansson.

(Forts.)

Nr 14.

18

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jansson.

(Forts.)

Så vill jag säga, att jag har den känslan, att Örebro stad verkligen
dragit en viss fördel av det kontrakt, som är upprättat mellan
staten och Örebro stad, ty magistraterna vid de flesta andra städer
ha själva fått hålla polis vid järnvägsstationerna, men detta har
Örebro stad sluppit. Därför synes det mig, att om Örebro stad
verkligen vill att denne man skall i pensionshänseende likställas med
Örebro stads poliser, så är det Örebro stadsfullmäktige som böra
tillerkänna honom en tilläggspension av 200 kronor.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Då det är fråga om

de mindre pensionsbeloppen heter det alltid, att detta skulle draga
så oerhörda konsekvenser med sig, och man är rädd för att många
andra skola komma och begära förhöjning af sin pension. Den faran
förebygges därigenom, att utskottet i första hand och vidare Riksdagen
har befogenhet att pröva motionärs framställningar. Att sätta
detta som något avgörande är därför alldeles oriktigt. Jag har biträtt
reservationen till förmån för herr Nilsons motion, därför att jag
anser, att herr Jansson i Örebro har från början kommit i en ganska
ogynnsam ställning. Han antogs vid statens järnvägar 1872, och
då var det förmodligen mycket lösa förhållanden i denna järnvägarnas
barndom, beträffande frågan huru ordningen skulle upprätthållas
vid stationerna och om det var järnvägsstyrelsen eller respektive
kommuner, som skulle svara därför. Huru sakerna arrangerats på
andra håll, ha vi inom utskottet icke kunnat bilda oss någon uppfattning
om, men troligt är, att det i detta fall varit något slags kompaniskap
mellan staten och staden Örebro beträffande denna sak.
Jansson synes ursprungligen varit kommunens, stadens polis, och
staten tog honom sedan i sin tjänst. Själv har han förmodligen
icke vetat, i vilken ställning han stått, om han varit anställd på
extra eller ordinarie stat, om han varit berättigad eller icke berättigad
till pension i likhet med stadens poliser, som nu, när de inträda i
pensionsåldern, få 700 kronor i pension. Jansson får mindre än de.
Då anser jag, att det skulle vara i högsta grad motbjudande, om
staten skulle hålla på med att strida med stadsfullmäktige i Örebro
om detta lilla belopp på 200 kronor. Frågan har redan varit före i
Örebro stadsfullmäktige, som sagt, att skulle personen i fråga ha en
större pension, så skulle staten giva honom den. Detta är en mycket
tråkig trafik mellan staten och stadsfullmäktige i Örebro, och för att
avklippa den trafiken har jag velat att Riksdagen beviljade dessa
200 kronor, så att denna person i pensionshänseende likställdes med
dem, som han med hänsyn till tjänsteställning varit lika med i
Örebro. Detta är icke något fall, som kan draga några så oerhörda
konsekvenser med sig, ty liknande järn vägspolistjänster äro säkerligen
lätt räknade. Han har tjänat staten i 40 år. Hade han stått på
ordinarie stat, så hade han varit berättigad till en högre pension.

Lördagen den 1 mars, e. m.

19 Nr 14.

Det har varit undantagsförhållanden, som här varit rådande, och
därför har han icke kommit att stå på ordinarie stat.

Alla skäl synas mig tala för, att han erhåller denna förhöjning
av 200 kronor. Jag har instämt med dem, som yrkat bifall till
motionen och gör det fortfarande.

Herr Vahlquist: Herr talman! Ett par ord bara! Det har framhållits,
att det icke framkommit några nya skäl sedan förra året.
Jag vill då läsa upp dessa rader: »För att göra det möjligt för
Jansson att, utan att lida verklig nöd och utan att nödgas vädja till
den allmänna fattigvården, kunna taga sig fram, ansåg sig magistraten,
då det beviljade pensionsbeloppet uppenbarligen var otillfredsställande,
böra hos stadsfullmäktige i Örebro göra hemställan om
att Jansson måtte av Örebro stad beviljas en särskild årlig pension
av 200 kronor.» Detta visar ju helt naturligt, att mannen icke kan
leva på den pension, som förra årets Riksdag beviljade honom.

Här ifrågasättes vidare av utskottets vice ordförande, huruvida
mannen verkligen hade varit anställd i statens tjänst. — Nu är, såvitt
jag kan förstå, detta ett undantagsfall. Sådana förhållanden
komma väl hädanefter icke att inträffa. — Men ett faktum är, att
det är på framställning av trafikdirektören såsom representant följärnvägsstyrelsen,
som magistraten anskaffat och uppgjort kontrakt
med en man, som ville åtaga sig den sysselsättning, som Jansson
här haft och utfört; och sedan det skett, har trafikchefen å chefens
för kungl. järnvägsstyrelsen vägnar skrivit under kontraktet och förklarat,
att han godkänner detsamma, och Jansson likaså. Och varför
gick det nu till på det viset? Jo, det är därför, som det heter

i punkt 1) i kontraktet, att »I utövning av sin tjänst, — —--

•----—- njuter Jansson samma lagens hägn och har samma

ansvarighet inför lag som stadens övrige poliskonstaplar». Detta visar
enligt mitt förmenande alldeles tydligt, att Jansson varit i statens
tjänst hela tiden.

Man har nu sagt, att ålderdomsförsäkringen, som nu står på dagordningen,
icke kommer att bereda så stort understöd, som det Jansson
redan åtnjuter i pension. Detta är nog sant, men vi få komma
ihåg att det här gäller en pensionsfråga på grund av statstjänst;
och det vill jag säga herr Berg i Munkfors, att det väl icke är
meningen att pensionsstaten skall upphöra, därför att ålderdomsförsäkringen
kommer till stånd. Jag antager, att pensioner komma att
utgå i alla fall.

Ja, herr talman, det synes mig, att alla skäl —■ de skulle ju även
vara »ömmande», och det äro de i detta fall — tala för ett bifall
till motionen, varför jag än en gång yrkar bifall till densamma.

$ Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen,
i enlighet med de därunder gjorda yrkandena, propositioner
på Ro) bifall till utskottets hemställan samt 2:o) avslag å samma

Ang. höjning
av pensionen
till f. extra
polismannen
J. Jansson.

(Forts.)

Nr U. 20

Lördagen den 1 mars, e. m.

hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den under 2:o) upptagna propositionen. Votering
begärdes emellertid av herr Persson i Stallerhult m. fl., i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:

*

Den som vill, att kammaren med avslag å bankoutskottets hemställan
i punkten 27) av utskottets förevarande utlåtande nr 10, bifaller
den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 83 ja, men 93 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 28—32.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Ang- understöd Vid föredragning härpå av punkten 33, angående understöd åt
åt städerskan städerskan vid högre allmänna läroverket i Lund Karna Andersson,

Kärna Anders- £5^ jSTilsdotter, lämnades ordet åt
son.

Herr Kr i s tens son, som yttrade: Herr talman! Ehuru jag av konstitutionella
skäl icke kan göra något annat yrkande än om bifall till Kungl.
Maj:ts proposition eller utskottets förslag, ber jag dock att få yttra
några få ord.

Här föreligger en proposition, vilken enligt mitt förmenande borde
varit något annorlunda än vad den är. Det gäller här en städerska,
som i 35 år tjänstgjort vid läroverket i Lund och nu är 72 år gammal
och som enligt samtliga myndigheter där nere numera är urståndsatt
att själv försörja sig och har visat sig fullt pålitlig och
ordentlig i sitt arbete.

De myndigheter, som yttrat sig angående hennes pensionsförhållanden,
hava nästan samtliga — det kan man läsa mellan raderna —
varit ense om att pensionsbeloppet borde varit något högre. Så påpekar
t. ex. överstyrelsen för rikets allmänna läroverk, att Riksdagen
i flera fall beviljat pensioner, där beloppen varit 300 eller 200 kronor;
och Kungl. Maj:t säger själv så här:

»Då jag finner det vara billigt, att Karna Andersson efter upp -

21 Nr 14.

Lördagen den 1 mars, e. m.

hörandet av sitt långvariga och trogna arbete i det allmännas tjänst Ang. understöd
på sin ålderdom erhåller något understöd av statsmedel samt det i dt «täderskan
sådant avseende föreslagna beloppet på intet sätt kan anses för högt Karna^Anders''
tilltaget.» Med^ Kungl. Maj:ts sätt att uttrycka sig, torde detta (Forts.)
betyda jag åtminstone vågar däri inlägga den meningen — att
detta belopp är för ringa.

Felet torde vara, att rektorn vid Lunds läroverk ej begärt mer än
100 kronor, och därför hafva de myndigheter, som sedan haft att
yttra sig, icke begärt mera. Jag kan emellertid icke finna annat än
att de principer, som i vanliga fall tillämpas i fråga om pensioner,
icke äro tillämpade på denna person; ty i sådant fall borde hon
haft en pension på 200 kronor, eller ungefär två tredjedelar av de
löneförmåner, som hon åtnjutit.

Inom utskottet väckte jag förslag, att utskottet skulle begagna sig
av sin motionsrätt, liksom det begagnat sig av den vid en punkt
som vi behandlade för en liten stund sedan, och höja pensionen till
200 kronor. Detta förslag vann emellertid icke utskottets bifall;
och jag har nu begärt ordet, i tanke att rättelse i detta fall möjligen
kunde komma till stånd vid en kommande riksdag.

Häruti instämde herr Berg i Munkfors.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 34—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

I punkten 40 hade utskottet hemställt, att samliga de ordinarie anslag
under denna huvudtitel, i avseende å vilka förändringar icke blivit
av utskottet ifrågasatt, måtte i 1914 års riksstat upptagas med
oförändrade belopp.

Sedan punkten föredragits, begärdes ordet av

Herr Wijk, som yttrade: Herr talman! Sedan utskottets utlåtande
blivit justerat, har till utskottet inkommit meddelande om att Kungl.

Maj:t har för avsikt att förelägga Riksdagen en proposition rörande
ändring i reglementet för dövstumslärarnes pensionsanstalt. Ifall
denna kungl. proposition skulle vinna Riksdagens bifall, blir följden
den, att det i riksstaten upptagna anslaget till folkskollärarnes änke- och
pupillkassa, som ingår bland de här under punkt 40 upptagna ordinarie
anslagen, kommer att förändras till sitt belopp och ökas med några
tusen kronor. På grund därav ber jag få hemställa, att kammaren
ville besluta, i likhet med vad Första kammaren redan gjort, att
denna punkt måtte återremitteras till utskottet.

Nr 14

22 Lördagen den 1 mars, e. m.

Vidare anfördes ej. Kammaren återförvisade punkten till utskottet
för ny behandling.

§ 2.

Härefter föredrogs vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse av § 8 mom. 4 i gällande
förordning med tulltaxa för inkommande varor;

bankoutskottets memorial nr 9, angående avskrivning av osäkra
fordringar vid vissa riksbankens avdelningskontor; och

lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion om
ändring i 6 kap. 4 § i strafflagen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande, memorial
och utlåtande hemställt.

§ 3.

Ang. ändring i A föredragslistan fanns härefter upptaget jordbruksutskottets utiestöAnmelsema
lafEmrlg nr 29, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
ImxdiZTvä - Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ändring i
1’katt gällande bestämmelser om fastställande av vägskatt m. in.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 13, hade herr Lundgren
i Vendelsberg hemställt, det Riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd
utredning i frågan till Riksdagen inkomma med förslag till sådan
ändring i väglagen, att vägskatten lomme att i högre grad än som
med de nu gällande bestämmelserna vore möjligt fastställas med
hänsyn till do behov, som ifrågavarande skattemedel avsåge att
tillgodose.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft en
inom Första kammaren väckt motion, nr 44, däri herr Lyckholm
föreslagit, att Riksdagen behagade för sin del besluta, att första
stycket av (12 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet skulle erhålla följande ändrade lydelse:

Uppkommer överskott i vägkassan, sedan de i 53 § avsedda behov
blivit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshavande,
på förslag av vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldigas hörande,
förordna om öfverskottets användande för grundförbättring av
vägarna och jämväl till lindring av väghållningsbesväret i dess helhet.
Överskottet skall i vägkassans räkenskaper särskilt bokföras.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti avgiven reservation hade emellertid herrar Odelberg, Paulson,

23 Nr 14.

Lördagen den 1 mars, e. m.

E. A. Lindblad, Aaby Ericsson, Andersson i Grimbo och friherre Ang- ändring i
Gyllenstierna tillkännagivit, att de inom utskottet hemställt om ^tämmelserna

bifall till herr Lyckholms motion. om fastital *

Lande av väg skatt

in. m.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av (Forts.)

Herr Lundgren i Yendelsberg som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Den föreliggande motionen har sin anledning i det förhållandet,
att med nuvarande skattesystem ett vägdistrikt i min valkrets i
sin kassa fått en behållning på icke mindre än långt över 100,000
kronor, och man har beräknat, att under nuvarande förhållanden
och med det växande fyrktalet inom distriktet denna kassa möjligen
om 10 år skall kunna hava en behållning på bortåt 2 millioner
kronor. Det säger sig ju självt, att det icke kan vara varken
klokt eller önskligt, att de allmänna kassorna, såsom kommer att
ske i vägdistrikt med en växande industri, på så sätt överhopas
av medel, för vilka man egentligen icke har någon användning, under
det att befolkningen samtidigt klagar över alltför dryga skatter.

Nu har utskottet, som visserligen erkänt behovet av en rättelse i
detta hänseende och för övrigt ansett motionen berättigad och givit
den ett välvilligt utlåtande, emellertid sagt, att det icke kunnat
hemställa om bifall till densamma, på den grund att man väntar
utredning i ärendet ifrån tillsatta sakkunnige. Det är då endast att
önska, att denna utredning icke måtte låta vänta på sig alltför länge.

Om vi emellertid ha att förvänta, att rättelse i de här påpekade
oegentligheterna skall kunna vinnas på annan väg än genom
bifall till motionen, skall jag, herr talman, angående densamma icke
göra något yrkande.

Vidare anförde herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Väglagens
bestämmelser torde hava tillkommit med tanke särskilt på jordbrukande
distrikt, men när förhållandena äro så vitt skilda här i landet, som
de faktiskt äro, med en del distrikt, som ha mycken industri, eller
innefatta ösocknar och andra åter, som alldeles sakna sådan, så blir
det ju alldeles på tok med vägskattens verkningar. Som bekant
linnés det heller ingen skatt, som är så förhatlig som vägskatten.

I följd av olika distrikt blir förhållandet ofta det, att man debiterar
ut mångdubbelt mer än vad som behövs. Enligt en statistik av
år 1910 fanns det ett tjugutal vägdistrikt inom riket, där det gjordes
sådana utdebiteringar och fondbildningar. Detta är naturligtvis
i sig själv förkastligt, ty att debitera ut pengar utan att behöva
dem blir följden gärna slöseri, och dessutom är det meningslöst att
på skattevägen taga ut fonder, utan att veta vartill pengarna skola
användas. Nu har motionären, herr Lyckholm, föreslagit en ändring
i 62 § av lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Avsikten härmed är att giva Konungens befallningshavande mera
frihet att bestämma över vägkassornas medel i den mån detta på

Nr 14. 24

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang- ändring i de olika platserna kunde vara lämpligt. Anledningen till att denna
bestämmelserna motion framkommit är, som den föregående ärade talaren sagt, att
lande^väg- ett distrikt i Bohuslän, Sövedals distrikt — detta distrikt är icke
skatt m/m, med i 1910 års statistik, utan statistiken för det distriktet har taxe(Forts.
) ring och vägdelning uppgjorts först under 1911 — debiterat ut på
tioårsperioden 1902—1911 i genomsnitt 13,000 kronor per år. Efter
den uppskattning och vägdelning, som skett år 1911, blir det för år
1912 en utdebiterad summa av 127,000 kronor, och fortsätter det
på samma sätt, kommer ju vägkassan att årligen tillföras ett belopp
av åtskilligt öfver 100,000 kronor. Nu säger väglagen, att
överskott av detta slag få användas till lindring av väghållningsbesväret
i dess helhet, sedan alla tänkbara vägförbättringar äro
gjorda. Där nere i Bohuslän är det nu endast en vägomläggning,
som förestår, och den kommer att belöpa sig på 14,000 kronor,
men det är ändå ett hinder för att man på ett lämpligt sätt skall
kunna tillgodogöra sig denna stora fond. Vägskatten där nere utgjorde
förut 7 öre per fyrk, men sprang sedan upp till 42 öre per
fyrk i ett tag, och detta har svårt betungat de skattedragande såsom
motionären påvisat, och som jag ber att här få erinra om.
Så t. ex. har en arbetare, vilken förut haft att erlägga 1 krona 75
öre i vägskatt, fått denna skatt höjd till 11 kronor 70 öre, en annan
— en trädgårdsmästare — har fått samma skatt höjd från 2
kronor 3 öre till 13 kronor 95 öre. En byggnadsförening bestående
af arbetare, vilken förut i vägskatt erlade 19 kronor 18 öre,
har nu att i sådan skatt utgöra 123 kronor och 30 öre o. s. v.

Nu säger utskottet, att utskottet icke kunnat gå med på denna
motion därför, att man i sådant fall skulle föregripa den utredning,
som pågår. Utskottet syftar på en kommitté, som tillsatts i och för
revision av väglagen. Nu är icke troligt, att denna kommitté kommer
fram med sitt betänkande på ett par tre år, och det kanske
dröjer ändå längre. Sedan skall betänkandet passera en hel del
myndigheter och vägstyrelser, och alla länsstyrelserna skola höras.
Därefter skola ämbetsverken yttra sig och ärendet ligga hos dem en
tid, så nog kommer det med säkerhet att dröja åtta år, innan saken
blir klar. Således går för sagda distrikt hela denna tioårsperiod
till ända, och man behöver icke göra sig skyldig till någon
överdrift, om man säger, att dessa överskott stigit till en million
kronor, när den nya väglagen kommer före här i riksdagen och en
ändring kan vidtagas i berörda hänseende.

Utskottet har sagt, att vi skola vänta, ty vi veta icke vad kommittén
avger för utlåtande. Men det ligger dock mycket nära till
hands, att kommittén väcker förslag om att distrikten skola bestå
av landstingsområden, vilket har varit på tal redan förut. Hur skall
det då bli med denna million, som de samlat ihop här nere? Ja,
jag kan icke tänka mig annat än att den kommer att gå upp i det
nya vägdistriktets kassa, och det är naturligtvis icke trevligt för dem
som bidragit att se, att hela länet tager vad de skjutit samman

Lördagen den 1 mars, e. m.

25 Nr 14.

inom sitt område. Detta vägdistrikt, som nu är i fråga, bebos egent- An'')- ändring i
ligen av industriarbetare, och lantbruksvägfyrkarna utgöra omkring 1>®>tanwielserna
en sjättedel av hela antalet fyrkar; de andra beskattningsföremålen de av vägäro
således oproportionerligt stora. skatt m. m.

Här i riksdagen har vidare vid åtskilliga tillfällen varit fråga om (Forts.)
att municipalsamhällen och köpingar skulle fritagas från väglagens
bestämmelser och utbrytas. Detta har man motiverat med att de
själva få bekosta underhållet av sina gator. Nu är förhållandet i
detta väghållningsdistrikt det, att där finnas tre municipalsamhällen,
vilka dels få betala sin vägskatt och dels själva underhålla sina
gator. Beskattningen blir härigenom, fullständigt i onödan, sex gånger
större än vad som behövdes för vägarnas underhåll. Jag kan
inte finna att detta är riktigt. Och den farhåga, som utskottet har
uttalat, nämligen att man skulle föregripa vägkommittén, kan jag
heller inte finna berättigad. Jag kan icke förstå, på vad sätt kommittén
skulle bliva störd i sitt arbete. Det är ju tydligt för var
och en, att denna paragraf kommer att bli ändrad, hur det än kan
komma att gå för övrigt, ty detta spörsmål har så många gånger
förut kommit fram i riksdagen och vi veta även litet var från våra
hemtrakter att detta är en av de värsta och mest hinderliga paragraferna
i väglagen. Om Riksdagen nu bifaller denna motion, skulle
det blott vara att giva en provisorisk hjälp för många distrikt, som
nu fått bilda dessa stora fonder.

I den reservation, som fogats vid betänkandet, har icke gjorts
något särskilt yttrande. Jag skall därför, eftersom Första kammaren
bifallit motionen, be att få hemställa, att Riksdagen måtte besluta
:

»att första stycket av 62 § i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § avsedda behov
blivit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshavande,
på förslag av vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldigas
hörande, förordna om överskottets användande för grundförbättring
av vägarna och jämväl till lindring av väghållningsbesväret i dess
helhet. Överskottet skall i vägkassans räkenskaper särskilt bokföras.
»

Häruti instämde herr Olsson i Berg.

Herr yice talmannen D. Persson: Det är en i kvantitativt hänseende
ganska obetydlig ändring av väglagen, som motionären, herr
Lyckholm, föreslår, och som nu förordats av den siste ärade talaren,
herr Andersson i Grimbo, men i kvalitativt hänseende skulle dock
ändringen bli ganska betydelsefull. För min del vill jag säga, att
oavsett det mindre lämpliga i att Riksdagen nu skulle antaga ett
partiellt förslag, då utredning pågår just rörande dessa spörsmål,

Är 11. 26

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. ändring i måste jag bekänna, att en ändring av 62 § i det stycket och på
^ ’ SOm mo^on^ren föreslagit, icke alls skulle vara lycklig.

lande "a fväg- JaS ''3er att * c^et avseendet få taga fasta på just vad herr Andersskatt
m. m. son i Grimbo nyss yttrade, när han sade, att det är meningslöst
(Forts.) att debitera ut skatter, utan att veta vartill pengarna skola användas.
Det är så, att ett bifall till herr Lyckholms motion skulle
icke alls åstadkomma någon ändring i uttaxeringen, utan den skulle
allt fortfarande pågå, och sedan skulle av rika och fattiga uttaxeras
medel för att därefter ånyo utdelas. Jag hemställer, huruvida en
sådan reform kan vara vare sig nyttig, nödig eller lämplig. För
min del är jag fast övertygad om att den rätta lösningen på frågan
är angiven i herr Lundgrens i Vendelsberg motion, och den motionen
har avstyrkts icke därför, att vi inom utskottet icke önskade
ett bifall till densamma utan därför, att utskottet icke ansett det
vara lämpligt att nu förorda en skrivelse till Kungl. Maj:t, medan
utredning pågår just i detta ämne. Det är därför utskottet ansett,
att man icke nu kunde bifalla motionen, men för min del tror jag,
som sagt, att den av motionären föreslagna lösningen är den rätta.

Men jag är också färdig att säga, att lika viktigt som det är att
väglagen i många avseenden undergår en revision, lika viktigt och
nödvändigt tror jag också det vara, att en hel del vägstyrelser få
undergå en revision, ty det är väsentligen beroende på en misstolkning
av väglagens bestämmelser, när det uppkommer sådana onaturliga
fondbildningar, som de, vilka förekommit i ett tjugutal väghållningsdistrikt.
Nu vill motionären endast ha den lilla ändring, som består
i att borttaga några ord i ett moment i § 62. Momentet lyder:

* »Uppkommer överskott i vägkassan, sedan de i 53 § avsedda behov

blivit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshafvande,
på förslag av vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges hörande
förordna om överskottets användande för grundförbättring av vägarna
och, sedan överskottet härför icke vidare erfordras, jämväl till lindring
av väghållningsbesväret i dess helhet. Överskottet skall i vägkassans
räkenskaper särskilt bokföras». Det är orden: »sedan överskottet
härför icke vidare erfordras», som motionären vill ha bort.
Avsikten med denna paragraf har varit att förhindra, att pengarna
utdelades, innan grundförbättringar på vägarna blivit verkställda.
Men sådana förbättringar måste väl ändå bli till nytta särskilt för
naturaunderhållsskyldiga och även för den stora allmänheten därigenom,
att vägarna bli lättare att underhålla och bättre att trafikera.
Om sålunda ett väghållningsdistrikt finner sin kassa växa i oroväckande
grad, står det ju alldeles öppet för distriktet att tills vi
få ett annat sätt för uttaxeringen verkställa grundförbättringar, och
sedan detta är gjort, behövs det ju blott att göra framställning till
Konungens befallningshavande, som förordnar om medlens utdelning.

Detta är en nödfallsutväg, som kan tillgripas nu, innan lagen
blivit ändrad, och vi fått en uttaxering, som står i bättre överensstämmelse
med det behov, som föreligger. Men intill dess kan jag

Lördagen den 1 mars, e. m.

27 Nr 14.

icke finna, att det skulle vara nyttigt att göra den ändring, som Ang. ändring i
herr Lyckholm begär, utan det skulle då bli, som jag erinrat,
allt fortfarande uttaxera pengar, men icke använda dem till det ända- °™de v“äg.
mål, som § 62 ger anvisning på, nämligen till grundförbättring utan skatt m. m.
till utdelning. Och jag hemställer, om det kan vara en reform, (Forts.)
som är önskvärd: att uttaxera pengar icke för det ändamål, vartill
de äro avsedda, utan för att utdela dem.

Jag kan sålunda, herr talman, endast yrka avslag på herr Lyckholms
motion och bifall till utskottets hemställan.

Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Såsom reservanten
här framhållit, uppkomma sådana överskott i vägkassorna, varom
här är fråga, till följd därav, att sedan kostnaden för vägunderhållet
blivit beräknad, motsvarande belopp skall utdebiteras på de fyrkar,
som icke deltaga i vägunderhållet in natura. Men herrarne skola
icke tro, att sådan debitering förekommer blott i de distrikt, som
ha stor industri, utan den förekommer och kan bli mycket stor även
på den grund, att vägunderhållet in natura är mycket svårt och betungande
och sålunda uppskattas till mycket högt belopp på varje fyrk,
vilket belopp sedermera skall uttagas på de fyrkar, som icke deltagit
i vägunderhållet. Under sådana förhållanden blir det stora
överskott i vägkassan. Det kan dock icke vara riktigt i dessa tider,
då vi klaga över höga skatter, att man i vissa distrikt skall uttaxera
ända till 100,000 kronor om året utöver vad som kräves för täckande
av utgifterna. Det borde icke vara mer än en mening om
det önskvärda i en sådan ändring, att detta märkliga utdebiterings -förfarancle bleve afskaffat.

Nu säger jordbruksutskottet i anledning av herr Lundgrens motion,
att det för närvarande pågår en utredning och att dennas resultat
snart kan väntas framlagt och därvid även detta förhållande, som
nu är i fråga, kan förväntas bliva ändrat. Ja, det vore ju gott och
väl, om det ginge så, men jag tillåter mig erinra därom, att Första
kammaren två gånger avslagit framställning om en sådan ändring.
Följaktligen är det icke så säkert att, om frågan återkommer, vi få
Första kammaren att gå med på en dylik reform av bestämmelsen.

Men den ändring, som herr Lyckholm i sin motion avser, ha vi nu
lyckats få. Första kammaren att gå med på, och därför finnes det
nu en möjlighet att få en provisorisk lösning, som efter mitt förmenande
i stort sett skulle bliva tillfredsställande och förhindra onödiga
utdebiteringar. Härför fordras blott att Andra kammaren biträder
vad Första kammaren redan beslutat.

Kammarens ärade vice talman sade, att en sådan lösning icke
skulle vara lycklig, emedan vederbörande i allt fall skulle vara
tvungna att utdebitera dessa stora belopp och man således skulle
stå i samma situation. Men jag kan icke finna, att det skulle vara
nödvändigt att gå tillväga så som herr vice talmannen utmålat. Ty
om än vederbörande även enligt min mening äro skyldiga att verk -

Nr 14. 28

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. ändring i ställa debiteringen, kunna de dock på samma gång till de väghållheSJTf^sltsmaningsskyldiga
återbetala de belopp, som de fått Konungens befallningsman*
av väg- havandes tillstånd att återbära och sålunda uttaga blott återstoden
skatt m. m. uti skatt. Härmed skulle man också vinna, att någon särskild ut(Forts.
) delning icke behövde göras, utan vore gjord samtidigt med uttaxeringen.

Utskottet har icke allenast nu utan även vid föregående tillfällen
erkänt, att den nuvarande ordningen icke kan anses tillfredsställande.
1911 års jordbruksutskott uttalade följande ord, som det nuvarande
jordbruksutskottet citerar och åberopar: »Att ett missförhållande i
nu förevarande hänseende förefinnes, torde icke heller kunna förnekas.
Det synes följaktligen, även om denna tvångsbildning av
kassor endast ägt rum i vissa väghållningsdistrikt, som om man enbart
vid detta förhållande borde vara villig att, om ett lämpligt
förslag framkomme till avhjälpande av missförhållandet, antaga
samma förslag.»

Den lösning, som med reservantens förslag skulle vinnas, är visserligen
blott provisorisk, men det bleve dock en stor fördel, att
Konungens befallningshafvande i de olika länen skulle kunna medgifva,
att en del av överskottet utdelas till, såsom det heter i motionen,
»lindring av väghållningsbesväret i dess helhet», och jag kan
icke finna annat än att det skulle vara lyckligt, om kammaren ville
gå med på detta förslag.

Jag erkänner, att det ser litet egendomligt ut, att endast högermännen
gått med på reservationen, men alla liberaler och socialdemokrater
stannat i en annan mening. Detta oaktat vågar jag påstå,
att motionen icke må betraktas såsom en partimotion, ty det
är icke blott för de förmögnare klasserna, som en lindring i tvångsdebiteringen
skulle vara till gagn, utan även för den fattigare befolkningen,
som för närvarande allra tyngst tryckes av denna utdebitering,
skulle ett avskaffande av tvångsdebiteringen innebära en betydande
lättnad. Om kammaren biträder herr Lyckholms reservation,
skulle man kunna hoppas, att distrikten redan till hösten kunde
komma ifrån denna tvångsdebitering. Det är visserligen sant, att
det icke finnes mer än tjugu distrikt, vilka i högre grad
lida av denna tvångsdebitering, men mig synes detta antal vara tillräckligt
stort för att kunna föranleda kammaren att biträda ett förslag
om undanröjande av detta missförhållande.

Herr vice talmannen sade, att det berodde på en misstydning av
väglagens bestämmelser, att vägkassorna blifvit så stora. Vari denna
misstydning skulle ligga kan jag icke förstå. Visserligen har det
erkänts, att vissa distrikt i Skåne utan vidare delat ut medel, vilket
naturligtvis varit olagligt, men just denna omständighet gör, att det
synes mig lämpligt att företaga en lagändring i den riktning, att dylikt
minskande av vägkassan bleve enligt lagen tillåten.

Jag ber att få förena mig med herr Andersson i Grimbo uti det
av honom framställda yrkandet.

Lördagen den 1 mars, e. m. 29 g Jfr'' 14.

Herr Linders: Man vore frestad, då man hör den siste talaren -ing- ändring

lutlägga detta ämne, att säga: små ting kunna ha stora verkningar bestämmelse™

Kan verkligen uteslutande ur denna paragraf i väglagen av de få um^avTä
ord, som angåvos, åstadkomma en så stor och betydelsefull förän- shaU m. m.
äring? Jag förutser, att resultatet av ändringen blir liten eller (Forts.)

ingen alls. Vad skulle man verkligen vinna genom att gå den väg
herr Lyckholm föreslagit och utesluta dessa ord: »sedan öfverskottet
härför icke vidare erfordras»?

Ja, mig förefaller det, som om man därpå icke skulle vinna det
ringaste, ity att enligt min uppfattning samma mening fortfarande
skulle ligga i lagens avfattning. Man samlar ju icke in penningar
för att utdela dem utan samlar pengar för att använda dem till
vägarnas iståndsättande, till brobyggnader o. s. v.

När herr Olausson säger, att vi böra passa på tillfället att få
denna reform igenom, eftersom Första kammaren nu gjort ett erbjudande,
så vill jag säga, att det erbjudandet är gjort, åtminstone vad
det vill förefalla mig, blott därför, att hela saken är så betydelselös.

Det är ju ingen konst att reformera, då man i själva verket ingenting
ändrar i det väsentliga.

Bohuslänningarna ha framkommit med tanken på denna ändring
till följd därav, att inom deras provins finnes ett distrikt, som fått
ihop över 100,000 kronor i sin vägkassa. Då herr Lundgren med
anledning härav har fält det omdömet, att man överhopar vägkassorna
med pengar till ingen nytta, så vill jag häremot invända,,
att det ingalunda är utan gagn att man samlar in dessa medel, om
man blott använder dem förståndigt. Jag skall taga ett exempel
hemifrån min valkrets, emedan reservanterna bland de tjugu väghållningsdistrikt,
vilka de i sin reservation uppräknat såsom ägande
för stora kassor, medtagit även två distrikt inom min valkrets,
och dessa båda distrikt till på köpet skylta med de allra största
summorna.

Yad då först beträffar detta härad, där jag själv är bosatt, Bara,
så har det enligt 1910 års statistik, som återgivits i reservationen,
en kassa å 160,000 kronor. Men jag vill påstå, att det varit en
lycka för oss, att vi haft denna kassa. Under de senare åren har
det nämligen gjorts väsentliga förbättringar av vägarna, så att under
ett år för detta ändamål använts 50,000, under ett annat år 25,000
kronor o. s. v. Dessa förbättringar ha nödvändiggjorts till dels
därav att Konungens befallningshavande i länet har upplåtit en stor
del av våra vägar för automobiltrafik, vilket framkallat ett behov
av att utlägga vägarna och bygga om broarna o. s. v. Yi skulle
då ha stått oss ganska slätt, om vi icke haft en sådan vägkassa till
vårt förfogande. Emellertid har man i allt fall funnit sig hava allt
för mycket pengar i vägkassan, och därför har man under de senaste
tre åren av kassans medel utdelat fyra öre för varje vägfyrk
inom distriktet. Efter tre år måste man emellertid upphöra med
denna utdelning, emedan vägarbetena tagit så stora summor i an -

Nr 14. 30

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. ändring i språk, att för närvarande icke mer än bortåt 50,000 kronor finnas
bestämmelserna kvar) och likväl återstå vissa störa arbeten.

laude av väg- Sedan kommer jag till det andra häradet, som omnämnes från
skatt m. in. min valkrets, Har jagers härad, vilket enligt 1910 års statistik
(Forts.) har den största vägkassan. Ej heller den kassan är emellertid
längre så särdeles stor, även om den är större än Bara härads.
Genom att Eslöfs stad skildes från vägdistriktet togs på ett enda
bräde ungefär 60,000 kronor från denna kassa. Det oaktat lär man
även i detta distrikt kunnat tillämpa samma metod att utdela
medel, som begagnats i Bara härad. Dessutom har kassan tagits
starkt i anspråk för vägförbättringar.

Då det givetvis går för sig att även i andra distrikt praktisera samma
metod, som sålunda i nämnda båda härader använts, finnes följaktligen
tillfälle att reglera denna fondbildning, så att den icke
blir över hövan stor. Nu invända kanske bohuslänningarna: ja, Skåne
är ju en provins för sig. Det är lyckligtvis sant, men samma lag,
som gäller för Skåne, gäller väl också för Bohuslän, och man kan
sålunda även där använda sig av de metoder, som lagen medgiver.

Det framgår sålunda av vad jag sagt, att dylik fondbildning, om
den skötes väl och förståndigt och regleras förnuftigt, ingalunda är av
ondo utan till stort gagn. Nu hotar man ifrån bohuslänsbänken,
att, därest ny väglag kommer till stånd, man kommer att dela hela
länet i vägdistrikt, så att icke samma personer, som samlat in dessa
medel, skola få nytta af desamma. Ja, även om det sker, kan jag
icke inse, att det skulle vara till skada att ha disponibla kassor,
såvida dessa hållas inom rimliga proportioner, ty innan man bildar
dylika större distrikt, måste väl dock i all rimlighets namn vägarna
vara iordningställda och likartade.

Man behöver väl således icke tro, att en sådan sammanslagning
av större distrikt egentligen kan komma till stånd på annat
sätt, än att man först måste ha vägarna i likartat skick. Och om
det vid sådant förhållande sedan skulle visa sig, att ett väghållningsdistrikt
har en större kassa samlad, än vad som behövs för vägarnas
ordentliga iordningställande, kommer givetvis icke ett större distrikt
att taga denna kassa, utan den kommer naturligen enligt min
mening att stå till deras förfogande, som samlat den, och utdelas
till dessa.

På grund dels av vad jag här anfört, och dels av det motiv, som
angivits i utskottets betänkande, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

” Herr Ekerot: Herr talman! Denna fråga kommer att beröra

endast en mindre del av vårt land. Det är i allmänhet taget här fråga
om endast sådana väghållningsdistrikt, som äro belägna i närheten
av större städer och i vilka större samhällen ingå, som måste bidraga
med vägskatt, så snart de tillhöra ett väghållningsdistrikt.

Lördagen den 1 mars, e. m.

31 Jfr lå.

Det kan ju vara olika meningar om, huruvida denna ändring i
lagen blir effektiv eller icke. Jurister hava dock ansett, att en
sådan ändring, som den herr Lyckholm föreslagit i sin motion,
skulle vara till fyllest. Med nuvarande bestämmelser torde Konungens
befallningshavande icke kunna tyda lagen så, att man har rätt
att medgiva väghållningsdistrikten sådan utdelning, motionen avser,
därest de icke ha klarat allt i fråga om vägförbättringar.

Vägskatten är en ganska hård tunga, på sina håll t. o. in. mycket
hård. Den kommer i förevarande fall att beröra en hel del arbetare,
att bli en tunga för dessa och kommer att hindra arbetarnes utvandring
från städerna till landsbygden. Våra storstäder äro kanske
de mest hälsofarliga just för våra arbetare, därför att dessa på grund
av de höga hyrorna nödgas bo ganska inskränkt. Genom att utflytta
till landsbygden komma de under inflytande av helt andra
och bättre hygieniska förhållanden. En sådan bestämmelse, som
nu finnes beträffande vägskatten, kommer emellertid att ställa sig
hindrande i vägen, i varje fall icke befordrande för denna arbetarnes
utflyttning.

Herr Linders framhöll, att denna reform icke kommer att göra
någon nytta. Ja, kan den icke göra någon nytta, så kan den i
varje fall icke göra någon skada, utan kommer ovillkorligen att verka
antingen ingenting eller också i välgörande riktning. Väl är det
sant, att det är ganska tråkigt att på grund av lagens bestämmelser
först behöva debitera ut och sedan utdela, men i alla fall blir det
dock härigenom någon lindring. Det är ju detta, att man ser kassan
växa, utan att motsvarande behov finnes att fylla, som gör, att
skatterna bli så tunga att betala, ty om skatterna vore behövliga,
så vore det naturligtvis intet att säga därom.

Jag ber därför att få yrka bifall till den motion, som herr Lyckholm
väckt. Jag vet väl att det är ett provisorium, ett provisorium,
som torde komma att så småningom bli förändrat för att
verka i ännu vidsträcktare omfattning. Jag ber, på samma gång
jag yrkar bifall att få erinra om, att det är Konungens befallningshavande,
som skall fälla utslaget beträffande utdelningen, varför
några egoistiska skäl från väghållarnes sida näppeligen kunna hindra
grundförbättringar att bli utförda.

Med herr Ekerot förenade sig herr Nilsson i Linnås.

Herr Kronlund: Ja, herr talman, alla äro vi väl överens om,
att det är något olämpligt med en lag, som möjliggör eller rent av
tvingar till onödig fondbildning. Det är sålunda en sak, varom alla
torde vara ense, att lagstiftningen skall ändras så, att endast så
mycket utdebiteras, som förhållandena och behovet kräva.

Nu ha vi en vägkommitté, som sitter, och, enligt vad som meddelats
mig, kommer dess slutliga förslag att bli färdigt redan under
loppet av nästa år, och i detta förslag komma med all antaglig

Ang. ändring i
bestämmelserna
om fastställande
av väg
skatt in. m.

(Forts.).

Nr 14. 32

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. ändring i sannolikhet att inflyta sådana bestämmelser, som onödiggöra denna
bestämmelserna förbildning. Då galler det, mina herrar, att avgöra: skola vi under
llnd^aTväg- den tid, som förflyter, till dess denna lagändring blir genomförd,
skatt m. m. genom en lagstiftning direkt peka på att vi under denna korta tid,
(Korts.) som kommer att förflyta till den nya lagändringens ikraftträdande,
skola skingra och dela ut de fonderade medel, som finnas att tillgå?
Jag tror ej, att det skulle vara överensstämmande med vare sig klokhet
eller omtanke i allmän hushållning, att man sålunda skulle använda
dessa fonder till utdelning åt de väghållningsskyldiga. Ändamålet
med dessa fonder är ju enligt väglagen, att man därmed skall
bestrida kostnaden för grundförbättringar av vägarna. Först sedan
dylika grundförbättringar äro gjorda, äger man rätt att utdela fonderna,
om man så tycker. Ja, det är väl fullkomligt i sin ordning,
att, innan någon utdelning äger ruin, skola alla behövliga grundförbättringar
ske.

Vad är det nu motionären herr Lyckholm föreslagit? Jo, att
stryka eu viss del av den lagparagraf, som säger: »Konungens befallningshavande
äger på förslag av vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldigas
hörande förordna om överskottets användande för
grundförbättring av vägarna och, sedan överskottet härför icke vidare
erfordras, jämväl till lindring av väghållningsbesväret i dess helhet.»
Nu har motionären strukit dessa ord: »Sedan överskott härför icke
vidare erfordras.» Detta innebär, mina herrar, en mycket farlig och
mycket försåtlig ändring av paragrafen. Ty härigenom påvisas tydligt,
att Konungens befallningshavande skulle äga rätt att förordna
om vägfondens utdelning, innan de behövliga vägförbättringarna äro
gjorda, och det kan väl i all rimlighets namn icke vara ändamålsenligt
och nyttigt, att man verkligen inför ett dylikt stadgande.

Nu pekas här på tillvaron av några fonder, som skulle vara så
farliga. Ja, jag har fått mig meddelat av en representant nere ifrån
Aspelands härad, att där finnes en fond på 40,000 kronor, och detta
skulle således visa, att det föreligger fara för fondbildning. Nå, han
har omtalat för mig, att för ett år sedan eller 1911—1912 byggdes
en stor bro för 37,000 kronor och omlades en väg för 67,000 kronor.
Således är hela denna vägfond borta och litet till. Om man sedan
ser efter, huru det förhåller sig med Svartlösa härad, så finner man,
att dess vägkassa har enligt den uppgift, som är bifogad reservationen,
en fondbildning på 92,000 kronor, och detta skulle nu vara sa
farligt. Men, mina herrar, 1908 hade samma kassa, 161,000 kronor
och 1909 hade den 300,000 kronor för att 1910 uppvisa 92,000
kronor. Det visar således, att det har varit en fondbildning, men
att denna fondbildning har blivit så tagen i anspråk för vägförbättringar,
så att det numera icke kvarstår mer än 92,000 kronor. Man
kan således icke läsa dessa siffror utan att jämföra dem med motsvarande
siffror under föregående år och betänka vad dessa innebära,
i Västra Hisings härad har man en fond på 56,000 kronor. 1908

Lördagen den 1 mars, e. m.

33 Nr 14.

var denna uppe i 70,000 kronor, och således kan det icke heller här Ang. ändring i
vara tal om någon fara för millionbildning. bestämmelserna

Nu pekar representanten från Bohuslän på Sävedals härad. Ja,
detta hade 1910 i sin vägkassa 26,000 kronor, 1909 15,000 kronor skatt m.\n.
och 1908 15,200 kronor. 1912 skulle det ha en behållning av 116,000 (Forts.)
kronor, och därav kommer den ärade bohuslänsrepresentanten till
den slutsatsen, att, om det fortgår i den stilen, så äro vi inne på
millionbildning inom 10 år. Ja, mina herrar, det i bilaga 2 till
reservationen intagna förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan
i Sävedals härads väghållningsdi strikt för 1913 pekar på att
det finns ett överskott till 1914 på ungefär 104,000 kronor. Således
har icke kassan ökats med 100,000 kronor, utan minskats från 116,000
kronor till 104,000 kronor, och, mina herrar, man kan vara tämligen
säker på, att med dessa behållningar i vägkassorna komma vägstyrelserna
och de väghållningsskyldiga att mycket bättre och säkrare
kunna stå på egna fötter genom att ha dessa fondbildningar att tillgå
för att göra de nödiga och viktiga grundförbättringar, som behöva
göras, särskilt i fråga om vägar, som ligga i närheten av industricentra.

Det är rätt egendomligt att finna, att bland reservanterna förekommer
en Förstakammarledamot herr Paulson, det är egendomligt
nämligen, om man ser på hans omdöme i frågan 1911. Då förelåg
en motion, vari påpekades dessa olägenheter, och vid ärendets behandling
i kammaren yttrade han följande: »De här fondbildningarna
förekomma egentligen endast inom vägdistrikt med större industricentra
eller tätare bebyggda platser. Men inom sådana vägdistrikt
är även trafikintensiteten större liksom ock kravet på väghållning är
väsentligen större, än vad i allmänhet är fallet. Den behållning,
som uppstår i vägkassan, kan emellertid komma ett vägdistrikt val
till godo vid större grundförbättringar av vägarna samt även vid
byggande av nya vägar.» Och därpå påpekade han — efter att ha
erinrat om att vägkassan i ett visst distrikt haft en ansenlig behållning
ett visst år, men förlorat denna och t. o. m. måst skuldsätta
sig med ett högt belopp — att »detta var en följd av att under
tiden stora grundförbättringar företagits å distriktets vägar. Hade
denna behållning i vägkassan icke funnits, skulle dessa vägförbättringar
blivit eftersatta, eller också hade man måst företaga en särdeles
stor uttaxering, vilken för tillfället blivit mycket betungande.»

Ja, mina herrar, den man, som 1911 sålunda förklarade, att det är
mycket bra att ha så stora behållningar just för vägförbättringar,
den mannen är nu 1913 färdig att underskriva en reservation, vari
föreslås, att dessa stora fondbildningar skola splittras och skingras
utan hänsyn till de vägförbättringar, vartill han förut ville förbehålla
samma fonder. Det är just icke vidare konsekvent.

Nu pekade herr Ekerot på något, som också vore föremål för
Förstakammarmotionärens särskilda intresse, nämligen småfolkets
ställning. Ja, det är ju att hoppas, att ifrågavarande motionär visar

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 14. 3

Nr 14. 34

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. ändring i sitt intresse för de små, även när det gäller andra frågor än sådana,
bestämmelserna som sammanhänga med väglagen. Herr Ekerot erinrade om att småom
fastsial- 10j^e+ arbetame, drabbades särskilt tungt av dessa utdebiteringar.
skatt m. m. Men, mina herrar, om nu under'' detta provisorium pa nagra ar vag(Forts.
) kassan splittras och sedan, då allt blir ordnat genom en ny lagstiftning,
stora vägförbättringar måste göras, tro icke herrarne, att arbetarne
och småfolket bil ganska obehagligt överraskade, om de få
stora och tunga utdebiteringar i stället för att dessa vägförbättringar
fortfarande som hittills skulle kunna göras av förefintliga tillgångar?
Jag ber, mina herrar, att få bestämt betona, att det vore enligt mitt
förmenande olyckligt, om man nu under detta provisorium på några
år skulle möjliggöra, ja, genom denna ändring av väglagen direkt
peka på, att dessa kassor icke äro till för framtida behov, utan skola
så fort som möjligt skingras och splittras. Jag tror, att detta icke
är god hushållning. Och det är just av dessa skäl som jordbruksutskottet
ställt sig avvisande till herr Lyckholms motion. På herr
Lundgrens motion har utskottet reflekterat och fäst uppmärksamheten
på densamma, men icke kunnat göra något på grund av vägkommittén.

Det är på grund av dessa skäl jag tillåter mig yrka bifall till
jordbruksutskottets förslag.

Herr Berg i Munkfors: Herr talman, mina herrar! Herr Ekerot
har i huvudsak anfört vad jag tänkte säga; jag vill därför inskränka
mig att med några få ord ytterligare betona vikten av vad han inlade
i sitt anförande.

Detta är en fråga, som berör på ganska väsentligt sätt en stor del
av Sveriges arbetare. Jag för min del, som bor i en industritrakt,
känner mycket väl till, hurusom då debetsedlarne komma och vägskatten
är ganska betungande, det är många, som äro missnöjda med
att saken icke förbättras och bördorna bli lättare.

Det har härvidlag ingen betydelse varifrån motionen kommer, om
den kommer från höger- eller vänsterhåll, ty den synes dock i
någon mån vilja bidraga till att utjämna förhållandena och lätta på
dessa vägskatter.

När man ser på dessa tabeller, så lär väl ingen, som vill räkna
förnuftigt, påstå, att man icke skulle kunna reda sig med mindre
fonder, än vad här finnes i många vägdistrikt. Nu är det många,
som med herr Linders påstå, att det är mycket lyckligt med denna
fondbildning. Jag vill inte heller förneka, att den är bra i framtiden,
men å andra sidan måste vi taga hänsyn till de skattedragande
och söka se till, att icke missnöjet i detta fall växer, utan att
det i stället minskas så mycket som möjligt. Man bör därför enligt
min mening gå med på ifrågavarande motion. Jag tror det skulle
göra stor nytta, om den vunne Riksdagens bifall.

Man pekar på den igångsatta utredningen och säger, att en kommitté
har saken om hand, den kommitté, som är tillsatt för att ut -

Lördagen den 1 mars, e. m.

35 Nr 14.

reda vägfrågan och skattefrågorna i samband därmed. Men detta Än3- ändring i
är ett vanligt sätt att söka med undanflykt komma ifrån saken. En bestämmelserna
sådan utredning kan, som här anförts av en talare, draga mycket land^lTväglångt
ut på tiden, och i detta fall är det mycket troligt att så kommer skatt m. m.
att ske. (Forts.)

Om man genom bifall till det förslag, som ifrågasatts i herr Lyckholms
motion, kan åstadkomma någon förbättring, så bör det antagas.
Det är alldeles visst och säkert, att det kommer att verka i
god riktning.

Jag ber på de grunder, som av mig anförts, herr talman, att få
yrka bifall till herr Lyckholms motion.

Herr Pal ms ti er na: Herr talman! Denna fråga om väghållningsbesväret
kommer igen varje år på kammarens bord och blir föremål
för ingående debatter. Nu är det ett relativt obetydligt spörsmål,
som här är före. Och jag vill från början säga det, att det är
näppeligen skäl i att man söker göra så mycket av frågan, som herr
Kronlund gjort i sitt anförande.

Men hur ligger saken? Beträffande de små samhällena, municipalsamhällena,
har en dubbelbeskattning gjort sig hårt gällande, och
tryckt icke minst på lönearbetarne. Nå, även ifall man säger, att
denna dubbelbeskattning i och för sig är beklaglig, så vad skola
dessa människor, som bli utsatta för denna dubbelbeskattning, säga,
när de finna, att dessa medel, som utgöra deras dubbla beskattning
för det första räcka till för vägväsendets ordnande i allmänhet, dessutom
till grundförbättringar och att det till slut ändå blir ett ganska
stort överskott. Detta överskott kan, som vi finna av reservationen,
uppgå till exempelvis 160,000 kronor i Bara härad och 161,000
kronor i Harjagers härad o. s. v. Det har för övrigt framkommit
andra exempel här, visande vilka enorma belopp, som uppkomma
på detta sätt.

Det är inte nog med det, mina herrar, att det uppkommer så
stora belopp, men ökningen sker också synnerligen hastigt. År 1900
var det nämligen endast 15 %, men redan år 1908 var det BO %
som hade överskott. Och bara på två år, mellan 1906 och 1908
hade överskottet fördubblats från 800,000 kronor till 1,600,000
kronor. Kan man nu genom ett enkelt provisorium till någon del
hejda denna utveckling, så vore detta ju i och för sig lyckligt. Det
är detta, som herr Lyckholm försökt med sitt förslag. Och jag tillsäga:
visserligen är det herr Lyckholm, men ändå! . . Jag kan för
min del inte se, att därför att han kommit med ett förslag, som
kan anses i viss mån tillmötesgå vad vi behöva, vi icke skulle bifalla
detta förslag.

År då förslaget gott eller icke? Här har gjorts uttalanden av herr
Kronlund, precis som om resultatet skulle bli följande: gå vi in på herr
Lyckholms förslag, då utdebiteras först vägskatten, men går sedan

Jfr 14. 36

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. ändring i tillbaka till de väghållningsskyldige, och ingenting kommer att göras
bestämmelserna åt vägarna. Det var nästan som om överdriften undgick kammaren.

Det är dock så, att först skall § 53 i väglagen vara fylld, och
denna paragraf säger, att först samtliga för vägväsendet erforderliga
utgifter skola täckas, sedan är det, i den mån överskott finnes, medgivet,
att grundförbättringar må göras. Nu har också arbetet med
sådana grundförbättringar pågått i så stor utsträckning, att man på
sina ställen icke kan göra flera, och så hopas ytterligare överskott.
Det är särskilt i sådana fall, som naturligtvis orättvisan är speciellt

om fastställande
av vägshatt
m. m.
(Forts.)

framträdande.

Är det nu farligt att taga herr Lyckholms förslag? Vilken
skall taga initiativ i fråga om överskottsmedlens användande? Det
skall vägstyrelsen göra själv. Vilka män som sitta i vägstyrelsen
och vad intresse de i regeln hava, huruvida de komma att taga
initiativ eller icke, det kan var och en själv räkna ut med hänsyn
till det väghållningsdistrikt han själv tillhör. Sedan skola de väghållningsskyldige
höras. Och för det tredje skall avgörandet ligga i
Konungens befallningshavandes hand, och de äro bundna av lag och
förordning. Under sådana förhållanden synes mig tillräcklig säkerhet
vara rådande. Kan därför i något avseende en lindring göras,
så bör den också göras.

Då svaras: frågan är under utredning av vägkommittén. Men hur
är denna utredning beskaffad? Här äro åtskilliga spörsmål att upptaga.
Herr Hamilton har sina önskemål: statens övertagande av
hela väghållningsbesväret och framför allt ökat statsbidrag. Detta
skall också utredas. Så har det kommit en skrivelse från stadsförbundet
rörande en del frågor, som skola utredas, och vidare en
skrivelse från kammarkollegium som också tarvar utredning. Kammarkollegium
har också, när det yttrade sig i en fråga, som delvis
sammanhänger med denna, sagt, att detta är ett så invecklat och
svårlöst spörsmål och dess lösning kommer att taga så lång tid, att
ett provisorium vore synnerligt lämpligt.

Nu föreligger här förslag till införande av ett dylikt provisorium.
När nu Första kammaren gått med på detta och vi följaktligen ha
en möjlighet att åstadkomma någonting, så hemställer jag, herr talman,
att kammaren måtte bifalla herr Lyckholms motion.

I detta anförande instämde herrar Pettersson i Södertälje, Martin
Källman och Larsson i Västerås.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag skall redan från
början tillkännagiva, att jag representerar en bygd, som icke för
egen räkning kan ha något intresse i denna fråga; vi ha det nämligen
så ställt i mitt län, att där uppkommer intet överskott i vägkassorna.
Men jag har ansett mig böra taga ordet därför att detta
är en sak, som jag tämligen mycket kommit i tillfälle att reflektera
över.

Lördagen den 1 mars, e. m.

37 Nr 14.

Jag är alldeles ense med den siste ärade talaren att, om detsom-4n£. ändring i
nu föreslås verkligen vore något acceptabelt sätt att avhjälpa
överklagade missförhållandet, då borde man vara med på det. Ty lande av väg_
det är uppenbart, att den omständigheten att dessa vägskattemedel skatt m. m.
fonderas i den omfatttning, som äger rum, icke är som det bör vara (Forts.)

—- låt vara att det är endast i ett tjugutal distrikt. Nu beror emellertid
detta i regel — möjligen med undantag för något särskilt
fall —• icke därpå, att i dessa distrikt debiteras mer per fyrk än i
andra, utan därpå att dessa distrikt ha så mycket inkomstfyrk, att
den utdebitering på dem, som motsvarar vägunderhållskostnaden in
natura, går till ovanligt höga belopp. Detta visar sig också genom
en blick på den förteckning, som är vidfogad reservationen. Där
finnas distrikt med överskott, i vilka utdebiteringen icke är proportionsvis
hög. Se vi t. ex. på Danderyds skeppslags distrikt så är
utdebiteringen där blott nio öre per fyrk. Det finnes intet enda distrikt
i mitt län, där utdebiteringen är så liten. Den är många, många gånger
större i regeln. Överskottet i ett sådant distrikt beror uppenbarligen
därpå, att inom det distriktet är det jämförelsevis mycket industri
eller många och stora inkomsttagare.

Nu föreligger nog här, som jag sagt, ett missförhållande, som snarast
möjligt bör avhjälpas. Men frågan är, huru det bör avhjälpas.

För min del har jag, allt sedan jag började sätta mig in i frågorna
om väghållningsbesväret — och det är så långt tillbaka som till min
första riksdag — fått den övertygelsen, att det var olyckligt, att
väghållningsdistrikten bestämdes på sätt som skedde. Det skulle utom
allt tvivel lett till utjämning av väghållningsbesväret, om länen gjorts
till väghållnings dis tv iJct i avseende på vägslcatten och bidragen till
vägväsendet, men natur aunderhållet fördelats på mindre distrikt. Det
var det förslag, som förordades av väglagskommittén, fast det sedermera
icke blev Riksdagens beslut. Jag har varit i tillfälle att ett
par gånger förut yttra mig härom. Det skulle, därom är jag övertygad,
länt till lättnad i väghållningsbördan, ifall väghållningsdistrikten
varit större. Och några fonderingar av vägskattemedel, sådana
som de nu överklagade, behövde icke hava förekommit. Nå detta
gick ju icke. Och nu fordras otvivelaktigt för att komma därhän
en omfattande omläggning av väglagen; och man kan hysa tvekan
huruvida det låter sig göra. Jag skulle dock tro, att det ännu
kan gå.

Nu hava sakkunniga fått i uppdrag att göra en utredning om
möjligheten att utjämna väghållningsbördan. Det synes mig då vara
bäst att, i förhoppning på att den utredningen snart skulle vara färdig,
icke fatta ett beslut, som skulle innebära en ändring åtminstone i
sak, av förhållandet i avseende å väghållningsbördan mellan naturaunderhållsskyldiga
och andra väghållningsskyldiga. Man kan i allt
fall ej komma till någon lättnad i väghållet i gemen. Det finnes distrikt
inom mitt län, där utdebiteringen »på övriga vägfyrkar», d. v. s.
sådana, som icke äro väghållningspliktiga in natura, går upp till

Är 14. 38

Lördagen den 1 mars, e. ra.

Ang. ändring i många gånger vad som är uppgivet rörande en stor del av de ifråga“Äiavarande
distrikten- Dessa förstnämnda distrikt få emellertid icke det
laude av väg- ringaste gagn av ett beslut sådant som det nu ifrågasatta. Ett dyskatt
m. m. likt beslut kommer att träffa allenast det obetydliga fåtal av distrikt,
(Forts.) gom verkligen ha fonder. Men någon utjämning av vägbördan kommer
det icke att bli. Och det skulle kunna föregripa det slut, som
kommittén kan komma till i utjämningsfrågan.

Nu vore det kanske icke något att säga om detta provisorium, därest
det vore verkligen tillfredsställande, men jag hemställer: är det
verkligen tillfredsställande att först utdebitera ett belopp och sedan
dela ut det på dem, som betalat detta belopp? — Kanske icke till
var och en fullt samma belopp som han betalat, men i allt fall
först debitera ut och så återbetala? Det kan väl ingen finna vara
ett lämpligt sätt att gå till väga. Nej, må Riksdagen i stället starkt
betona det behov, som föreligger, att få en ändring i detta, och att
det är angeläget att Kungl. Maj:t påskyndar de sakkunniga så mycket
som möjligt, eller också tager saken själv i övervägande för att
snarligen avgiva ett förslag, som kan hjälpa de överklagade missförhållandena;
vilket den nu ifrågasatta lagändringen efter mitt förmenande
icke gör.

Jag skulle för min del gärna önskat, att utskottet bifallit herr
Lundgrens i Vendelsberg motion, ty den går åtminstone i rätt riktning
och föregriper ej att komma till ett gagneligt slutresultat, men
detta är nu för sent. Jag kan därför icke annat se än att det är
klokast att bifalla utskottets förslag.

Jag ber alltså att få yrka bifall till detta förslag.

Herr Åkerlund: Herr talman! Jag har samma åsikt, som den
herr Widén uttalat, att det var mycket sorgligt, ätt icke länen blevo
väghållningsdistrikt. Men vi ha det, som vi ha det i detta fall,
och jag vågar påstå, att, såvitt min erfarenhet sträcker sig, det
icke finnes någon skatt, som åtminstone av arbetarne och de icke
in natura underhållspliktiga är så hatad som vägskatten. Och naturligtvis
blir den ännu mer hatad, när man ser, att man gör med
penningarna, som man gjort t. ex. här i Stockholmstrakten på sina
håll, där man rent av kastat bort penningarna för att bliva av med
dem. En person, som är ledamot av Första kammaren, har talat
om, att han hade för sitt vintervägshåll åtta till tio kronor förut, och
så en vacker dag fick han ett brev med 4- eller 600 kronor för
samma underhåll, och det var för att bliva av med penningarna,
som man skickat honom detta. När menige man se ett sådant tillvägagångssätt,
kan man icke undra på, om de tycka att denna skatt
är ledsam nog att bära.

Herr vice talmannen omnämnde och herr Widén talade även om,
hur tokigt det vore, att man först skulle utdebitera medel och så
dela ut dem igen. Men det kan väl icke komma i fråga, att man
kommer att gå så till våga. Man går väl in till Konungens befall -

Lördagen den 1 mars, e. m.

39 Nr 14.

ningshavande och anhåller, att det måtte få återbetalas till de väg- Ang- ändring i
hållningsskyldige så och så mycket, och så minskas naturligtvis utdebiteringen
med samma belopp. Så kommer väl klokt folk att jande av väg.
göra, antar jag. Det är nog icke så farligt med den saken. Men skatt m. m.
jag tycker, att Konungens befallningshavande skulle komma ur en (Forts.)
svår dilemma. Befolkningen i väghållningsdistrikten anse, att vägförbättringar
äro verkställda, så långt de behövas, och Konungens befallningshavande
tycker kanske också, att det är tämligen bra som
det är. Men vad skall Konungens befallningshavande göra? Alltid
återstår ju något. Man kan stensätta vägar, om det icke finnes något
annat sätt att bli av med penningarna.

Således skulle — genom ett bifall till herr Lyckholms motion —

Konungens befallningshavande någorlunda komma ifrån sådana där
spektakel. Jag kan, som sagt, icke finna annat än att det är riktigt,
om man på detta sätt kan undgå att utdebitera mer, än man
verkligen behöver.

Nu är det ju modernt att tala om utredningar och utredningar,
och det kan ju hända att en utredning kommer nästa år från väghållningskommittén,
eller vad den heter. Men det är icke någon
av herrarne, som därför kan säga, när den saken blir klar. Riksdagen
kan komma att behandla saken i många, många herrans år, och då
står man och stampar ändå och debiterar ut orimliga summor, för
att nära nog kasta i sjön, om man icke kan bli av med dem på
annat sätt. Det är förvisso icke riktigt ekonomiskt ordnat i detta
fall. Jag håller före, att det är en lycklig lösning av frågan, som
herr Lyckholm föreslagit, då man icke kan få något bättre. Jag
har alltid haft den lilla svagheten, att, när man icke kunnat få det
bästa, bör man taga det nästa bästa, och därför yrkar jag bifall till
herr Lyckholms motion.

Herr Linders: Herr talman! Jag begärde ordet på grund av ett
yttrande av herr Palmstierna. Han gjorde en liten nätt utläggning,
om hur väl vi kunde ställa det, om vi gjorde på sätt han föreslagit,
och vad som skulle kunna bliva följden, om vi bifölle den
vid betänkandet fogade reservationen. Då vill jag gentemot herr
Palmstierna säga det, att hade herr Palmstierna gjort sig besvär att
höra på mitt förra anförande i kammaren i denna fråga, då hade
han fått klarhet om, att inom min valkrets det finnes vägdistrikt,
och just de, som han uppräknade, vilka ståtade med stora summor,
som hade gjort precis, som herr Palmstierna angav, att de skulle
göra. Jag vill icke upptaga den frågan vidare, då jag givetvis varken
skulle göra kammaren eller herr Palmstierna glad genom att hålla
mitt anförande ännu en gång.

Nu kan herr Palmstierna se mitt anförande i det tryckta protokollet
en gång och där yttermera förvissa sig om, att vi redan i det
nuvarande läget, sådan paragrafen lyder, kan göra precis, vad herr

Nr 14. 40

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. ändring i Palmstierna tror, att följden skulle bli, om vi antoge reservabestämmeUerna
pionen

imidfav^räg- Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

skatt m. m.

(Forts.) Herr Palmstierna: Herr talman! Det är ju omförmält redan i
handlingarna, att man i vissa väghållningsdistrikt på eget bevåg förfarit
på det sätt herr Linders nämnde, men det är med ont samvete,
som man gjort detta. Ty man är icke öfvertygad om, att det
är fullt lagenligt. Då kommer man, enligt den argumentering, som
den siste ärade talaren här framställt, därtill, att det vore mycket
lämpligt att inskriva denna möjlighet i lagen.

Emellertid vill jag säga, att den argumentering, som lagutskottets
ordförande förde, icke riktigt kunde tillfredsställa mig. Han frågade,
om det vore lämpligt med denna omgång att återbetala vägskatten.
Jag skulle vilja säga herr Widén, att skulle man skapa en sådan
omgång i detta fall, vore det naturligtvis icke lämpligt. Men nu ha
vi lagen sådan den är. Och då gäller det att söka bortarbeta en
olägenhet i denna lag. Under sådana förhållanden kan man icke
argumentera så, som om vi nu skulle skriva hela lagparagrafen och
besluta först om utdebitering och sedan om återbetalning.

För det andra menade herr Widén, att ett bifall till detta förslag
skulle föregripa den pågående utredningen. Nej, det är nu så, att
det är en massa olika frågor, som komma före vid revisionen av
väghållningsbesväret, och denna lilla sak täcker delvis ett missförhållande,
som nu råder, och gör det endast — jag kommer senare
till detta — för vissa väghållningsdistrikt. Den stora revisionen avser
att göra en fullständig omläggning och kommer kanske också
att tillmötesgå det förslag, herr Widén talade om i dag, vilket varit
uppe flera gånger förut. Det ena strider icke alls mot det andra;
det ena kunna vi kanske få vänta på lång tid, det andra kunna vi i
dag besluta.

Så kom emellertid herr Widén med ett argument, som jag förmodar
skulle vara särdeles starkt — jag ber att få säga, att, från
min ståndpunkt sett, det var kanske ändå svagare än de andra. Herr
Widén vädjade till kammaren och sade, att man borde se till
att alla väghållningsdistrikt skulle bli hjälpta. En del av väghållningsdistrikten
skulle, även efter antagande av herr Lyckholms förslag,
få det ställt precis som det var förut. Javisst, jag erkänner
detta mycket gärna. De, som ha ringa inkomstfyrk, bli icke berörda
av detta, men därför att så är förhållandet, skola vi icke
hjälpa dem, som hava ett stort antal inkomstfyrk, att bli befriade
från dubbelbeskattning?

Jag vädjar till kammaren i detta avseende och ber, herr talman,
att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Herr Kronlund an förde

flera siffror och gav en del upplysningar angående den fond -

Lördagen den 1 mars, e. m.

41 Sr 14.

bildning, som i dessa fall äger rum. Han anförde även exempel Ang. ändring
från Hisingens vägdistrikt och som jag händelsevis är från Hisingen bestämmelsern
skall jag säga, att om herr Kronlund närmare känt till förhållan- lande^v^väi
dena i berörda distrikt, hade han icke kommit fram med dessa skatt m. m.
exempel, ty jag skulle kunna påvisa, att dessa exempel innebära raka (Forts.)
motsatsen till vad herr Kronlund menade.

Herr Kronlund sade vidare, att fondbildningarna äro bra att ha.

— Ja, om man. får förfoga över dem, men det är lagom trevligt
att bilda fonder, när man icke själv får bestämma över dem och
icke vet, vartill de skola användas.

Sedan sade herr vice talmannen, att vi skola använda dessa fonder
först till grundförbättring. Ja, grundförbättring där nere i detta
distrikt, som diskussionen mest rört sig om, torde icke vara behövlig
i nämnvärd utsträckning; kanske det skulle behövas litet vägomläggning.
Vi se, att i staten för vägkassan i Sävedals härads
väghållningsdistrikt sådant endast förekommer på ett håll och gäller
sänkning av Dansereds lider m. m., varför är upptaget ett belopp
av 14,000 kronor. Man har här använt vägskattemedlen till grundförbättringar
så långt, att man delvis stensatt vägarne med tuktad
sten; längre kan man icke gå, vägarna där äro jämförelsevis bra.

Herr Linders sade vidare, att man skall använda fonden med förstånd.
— Ja, det skall man visst göra, men här får man icke lov
att använda fonden och därför ej heller sitt förstånd. Så sade herr
Linders, att vi skola reglera fonden. — Ja, det är det vi vilja. Vi vilja, att
väghållningsdistrikten själva skola få reglera sina fonder och anpassa sig
efter de lokala omständigheterna, men herr Linders vill icke vara med
om, att vi få göra detta på praktiskt sätt, —- Vidare sade herr Linders, att
det icke behöver vara någon rist: för, att fonderna skola gå till större
distrikt, landstingsmannäområden eller dylika, ty innan sådana fonder
delas ut, skola vägarna först vara i gott skick inom vederbörande
distrikt. Om vägarna äro i gott skick — och låt oss förutsätta det

— då, menar herr Linders, behöver man icke dela med sig av fondens
medel till de övriga distrikten i länet; då skola medlen delas
ut till dem, som en gång deltagit i fondbildningen. Det är en skön
tröst att säga; Ni får visserligen betala 6—8 gånger större skatt, än
ni egentligen skulle behöva, men det får ni igen om 12—15 år.

— Då måste man ha reda på vilka, som varit med om fondbildningen,
men, om nu detta låter sig göra, hur skall man få tag i
dem alla, och icke är det heller så lätt att räkna ut, hur mycket
var och en skall ha. Jag tror icke, att detta går så lätt, som herr
Linders förutsätter.

Jag har intet vidare att tillägga, utan ber endast att få vidhålla
mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag därå

Nr 14. 42

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. ändring i och bifall i stället till den av herr Lyckholm i ämnet väckta motiohestämmelsema
nen. faim }ierr talmannen den sistnämnda propositionen vara

Votering

begärdes likväl av herr

om faststäl- , , ,

lande av väg- med overvagande ja besvarad.

skatt m. ni. Kronlund, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
(Forts.) följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 29, bifaller den av
herr Lyckholm i ämnet väckta motionen, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 104 ja mot 68 nej, vadan kammaren med
avslag å utskottets hemställan bifallit den av herr Lyckholm i ämnet
väckta motionen.

§ 4.

Vidare föredrogs Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 4, i anledning av herr Rydéns motion, nr 213, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om
beredande av möjlighet för utom äktenskapet fött barn att erhålla
kännedom om sin fader. »

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas Första
kammaren.

Ang. undervis- Llärefter förelåg till avgörande Andra kammarens andra tillfälliga
ullig t den skotta utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion om skrivelse
läkemetoden till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om anordnande av undervisning
i den homöopatiska läkemetoden.

I en inom Andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 216, hade herrar Olofsson i Digernäs,
Olofsson i Åvik och Bosson föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes
snarast låta genom sakkunniga personer från skilda läger jämte
opartiska lekmän verkställa utredning av frågan om huruvida de
praktiska resultaten visat den homöopatiska läkemetoden äga sådant

Lördagen den 1 mars, e. m.

43

Nr 14.

värde, att teoretisk och praktisk undervisning i densamma borde Ang. unclenis meddelas,

samt huru i sådant fall dylik undervisning lämpligen 1mng 1
-i-i -i o x o homöopatufka

kunde anordnas. läkemetoden.

(Forts.)

Utskottet hemställde, att motionen ej måtte till någon Andra
kammarens åtgärd föranleda.

Efter det utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet av

Herr Bosson, som yttrade: Herr talman! För det första ber jag
att få säga, att jag för min del icke gärna är med om att så allvarsamt
kritisera ett tillfälligt utskotts utlåtande, som i allmänhet
sker, ty det bör medgivas, att de frågor, de tillfälliga utskotten få
under sin behandling, ofta äro av så vittomfattande och genomgripande
art och betydelse, att det icke är så lätt att göra en utredning,
som kan tillfredsställa både den ene och den andre. Men det
är långt därifrån och till, att vi motionärer kunna vara riktigt tacksamma
för och belåtna med det utlåtande, som här föreligger.

Vi hava hemställt om en utredning av frågan om, huruvida de
praktiska resultaten visat den homöopatiska läkemetoden äga sådant
värde, att teoretisk och praktisk undervisning i densamma bör meddelas,
samt huru i sådant fall dylik undervisning lämpligen bör anordnas.
Såvitt jag kan förstå, har icke andra tillfälliga utskottet
gjort sig något vidare besvär med att taga reda på, om några skäl
därvidlag finnas för eller emot, utan utskottet har helt enkelt endast
inskränkt sig till att fråga några medicinska auktoriteter om deras
mening i denna fråga, och när dessa förklarat, att den homöopatiska
läkemetoden bara är humbug, har naturligtvis utskottet tagit detta
för gott och med detsamma skrivit sitt utlåtande i överensstämmelse
med deras påståenden.

Nu tror jag för min del, att dessa auktoriteter kunna vara mycket
partiska i denna fråga, och det går kanske icke an att utan vidare
lita på, att de sitta inne med hela sanningen. Jag tycker därför,
att det är ganska stor auktoritetstro utskottet här gjort sig skyldigt
till och som det kanske icke går an att under alla förhållanden
praktisera. Det händer ju t. ex. ibland, att det andra tillfälliga
utskottet får nykterhetsfrågor att utreda. Om man då tänker sig,
att utskottet får att behandla frågan om det lokala vetot, eller om
huruvida totalförbud skulle vara av sådan art och betydelse, att
det är värt att reflektera på, då föreställer jag mig, att det tillfälliga
utskottet går och frågar spritintressets målsmän om vad de ha
för mening i saken, och dessa naturligtvis svara, att nykterhetssaken
bara är humbug, så skall också utskottet skynda sig att skriva sitt
utlåtande i överensstämmelse med detta spritintressenternas påstående.
Jag tycker, att dessa frågor äro ganska analoga, och kanScke
hjälpa, att jag ser saken så. Det förhåller sig väl ändå icke så,
att den fråga vi här fört fram, är av så liten betydelse, att man

Nr 14. 44

•Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. undervis kan utan vidare med en gest bringa den ur världen. Det är en
rang t den fråga,, som griper djupt och allvarsamt in i vårt folks ekonomiska,
läkemetoden, fysiska och sanitära förhållanden, och som därför måste, såvitt jag
(Forts.) kan förstå, utredas, innan man kan vara belåten med och taga gott
det ena som det andra.

Nu är det ju icke på samma sätt i denna del i andra länder som i
vårt land, utan herrarne torde kanske ha reda på, att t. ex. i Danmark
de homöopatiska läkemetoderna sedan lång tid tillbaka varit
kända och erkända. Där finnas homöopatiska läkare och apotek,
och man är mycket belåten med, att allopatiska och homöopatiska
läkare existera och praktisera sida vid sida. Så är även förhållandet
i andra europeiska länder. I England t. ex. är den homöopatiska
läkemetoden erkänd och legaliserad, och att den där har
ganska stort anseende, skall jag tillåta mig att bestyrka med ettutdrag
ur den stora engelska världstidningen »Times». Denna tidning
säger i en »ledare» den 7/n 1912: »London Homeopathic Hospital
är öppet för inspektion vid vilken tid som helst, och det är lika
lyckligt i sina kurer som något annat i London.» I det stora landet
Amerika äro förhållandena ännu mera talande i denna del.

Som herrarne kanske observerat, så var för några dagar sedan
Aftonbladet nog vänligt att taga in en uppsats, som ganska mycket
klargjorde denna fråga och som visade, att homöopatien har ganska
stort existensberättigande. Det var ett utdrag av doktor Hoyles
föredrag, som finnes tryckt i en broschyr, och jag skall tillåta mig
citera ännu några siffror ur detta föredrag. Han redogör för en del
resultat från några representativa sjukhus i New England 1910, och
dessa resultat visa, att dödsfallsprocenten i olika sjukhus varit följande,
nämligen i Massachusets homöopatiska sjukhus 3,61 procent,
i Massachusets allmänna allopatiska sjukhus 7,04 procent, i Worcester
stads allopatiska sjukhus 8,8 6 procent och i Rhode Islands
allopatiska sjukhus 9,9 7 procent. Dessa siffror visa således, att
dödsfallsprocenten i de allopatiska sjukhusen varit dubbelt och ända
till tre gånger så stor som i det homöopatiska sjukhuset.

Vidare visar doktor Hoyle med statistiska uppgifter, huru förhållandena
varit i Amerika med avseende på sjukdomars behandling
efter den homöopatiska och efter den allopatiska läkemetoden i medeltal
för 100 år. Det visar sig, att dödlighetsprocenten för kolera
varit vid allopatisk behandling 49,6 7 och vid homöopatisk 16,83,
för gula febern 43,68 resp. 5,33, för lunginflammation 31,22 resp.
5,34, för nervfeber 33,95 resp. 8,58, för difteri 50,3 resp. 11,2, för
ros 8,6 resp. 1,6, för smittkoppor 33,8 resp. 18,5, för mässling 6,3
resp. 3,7, för hvdrocephalus 90,o resp. 57,o, för lungsäcksinflammation
13,6 resp. 2,5, för bukhinneinflammation 20,5 resp. 4,5, för
skarlakansfeber 20,6 resp. 2,17, för strupsjuka 78,5 resp. 21,6, för
diai*ré 21,o resp. 9,0 och för rödsot 22,o resp. 3,o. Detta är offentliga
statistiska siffror, som nog icke kunna jävas, utan måste anses
vara fullkomligt pålitliga och riktiga. Det synes, som om dessa

Lördagen den 1 mars, e. m.

45 Sr 14.

siffror åtminstone till en del tala mot våra inhemska allopatiska läka- Ang. undervisres
påstående, att homöopatien endast är humbug. mnS * den

Nu tror jag nog, att det är så, att många av denna kammares
ledamöter i likhet med mig för egen del praktiserat och gjort försök (Forts.)
vid sjukdomsfall med de olika läkemetoderna. För min del har
jag funnit, att det oftast är så, att man har större utsikt att vinna
hälsa, om man anlitar en homöopatisk läkare, än om man anlitar
en allopatisk. Naturligtvis kan ingen läkare göra underkurer och
bota under alla förhållanden. Men det har visat sig av erfarenheten,
att homöopaterna äro lika skickliga i att bota sjukdomar som
allopaterna. När nu förhållandet är sådant och erfarenheten i denna
del tycks tala ett annat språk än de allopatiska auktoriteterna, så
bör det väl icke vara ur vägen att undersöka det föreliggande spörsmålet;
ty om, såsom allopaterna säga, homöopatien endast är humbug,
så bör det vara av vikt att få det konstaterat, att få fastslaget,
att deras åsikt är riktig. Även detta är ett skäl för, att en
undersökning bör komma till stånd.

Jag tillåter mig, herr talman, på de skäl, som jag nu här anfört
och de som i motionen förut äro anförda, yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Härpå anförde

Herr Hellberg: Herr talman, mina herrar! Det har ansetts

lämpligt, att jag borde yttra mig i denna fråga. Om jag gör det,
så är det icke för att giva mig in på någon vetenskaplig kritik av
frågan, ty det skulle bli alltför vidlyftigt, utan jag skall be att få
inskränka mig till att först säga några ord i allmänhet, därefter
något om homöopatiens ställning i Amerika och sedermera några
reflexioner med anledning av motionen.

Homöopatiens upphovsman uppställde för sin nya läkemetod två
huvudsatser. Den ena är, att lika skall botas med lika. Om en
person lider av huvudvärk, så skall han behandlas med ett ämne,
som åstadkommer huvudvärk, använt av friska. Det är denna huvudsats,
vilken ligger till grund för läkemetodens namn, och den
har utsträckts som princip vid behandlingen av alla sjukdomstecken.
Denna behandlingsmetod har kvarstått oförändrad i huvudsak åtminstone
i 100 år utan att taga hänsyn till den omskapande utveckling,
som det medicinska vetandet under denna tid undergått.
Den andra grundsatsen är, att det homöopatiska läkemedlet tillverkas i
överensstämmelse med regeln, att medikamenter böra givas de sjuka
blott i utomordentligt stark utspädning. En droppe av t. ex. en växtsaft
blandas med 100 droppar vatten eller sprit. Det är den s. k.
första potensen. En droppe härav förtunnas nu med 100 droppar
vatten. Det är den andra potensen. Och så fortsätter man, tills
man kommer till den trettionde potensen, och först denna användes
till läkemedel. Om nu den första utspädningen innehåller en del

Nr 14. 46

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. underlik- verksamt ämne på 100 delar vatten, så innehåller den andra potenmng
i den gen en <jel verksamt ämne på 10,000 delar vatten. Redan vid den
^läkemetoden, femte utspädningen har man kommit till en droppe av detta verk(Forts.
) ’ samma ämne på 10,000,000,000 delar vatten, och när man så nått
den trettionde utspädningen, hur mycket är då kvar av det ursprungliga
läkemedlet, och hur mycket får den sjuke i sig? Jo, ungefär
så mycket, säger professor Thunberg i en av honom utgiven skrift,
som om man hällde en liten flaska av läkemedlet i en stor flod
och sedan lät den sjuke dricka vid flodens mynning. Att den homöopatiska
läkemetoden således är ett fullkomligt misstag, är klart
för var och en med någon djhpare naturvetenskaplig bildning.

På sin tid var emellertid denna metod icke egendomligare än
många andra yttringar på medicinens område, och den kunde då
till och med äga ett visst berättigande såsom en reaktion mot alltför
våldsamma ingrepp på kroppen. Exempel på sådant skulle
kunna anföras, men det skulle föra för långt. Det var emellertid
icke ovanligt, att man gick mycket våldsamt till väga.

På senare tid synes emellertid den homöopatiska läkemetoden ha
blivit använd så att säga i bedrägligt syfte. Man har fått en ny
homöopati, den s. k. elektrohomöopatien. Under det att grundaren av
läran öppet omtalade, varav han tillverkade sina läkemedel, så hålla
hans efterföljare detta strängt hemligt. Deras läkemedel äro s. k.
arkana, och de, som använda dem och lovorda dem, veta icke, vad
de få i sig. Själva namnen, »röd» och »blå» elektricitet och »homöopatisk
elektricitet», äro tydligen valda för att få folk att tro, att de
få elektrisk kraft i sig. Men att det icke har med elektricitet att
skaffa mer än vanligt vatten och vanliga sockergryn, kan var och en
tänka sig, och för varje sakförståndig är det alldeles uppenbart.

En av de oftast framträdande riktningarna av homöopatien i vårt
land har som undersökningsmetod upptagit den s. k. ögondiagnosen.
Vad är då ögondiagnos? Jo, lärans urkunder lämna om ögondiagnosen
den upplysningen, att det är konsten att i ögats regnbågehinna
avläsa alla våra organs sjukdomar. Det har nämligen upptäckts,
att en gång ett märke uppstått på regnbågshinnan, då ett
ställe av kroppen skadats, och då enligt denna lära varje organ har
sin motsvariga plats på regnbågshinnan, så blir det, då ett organ
angripes, på den motsvariga punkten på regnbågshinnan ett märke.
Man kan således utan att besvära varken den sjuke eller sig själv
med någon kroppslig undersökning ställa diagnosen genom att observera
regnbågshinnan. Där ser man således blindtarmsinflammation,
starr, barnförlamning, syfilis, kolera och alla möjliga sådana
sjukdomar. Det är ju ett mycket enkelt och bekvämt sätt, och
vad tjänar det då till att studera fysiologi, patologi, kemi o. s. v.
För dem, som studerat dessa ämnen, är det visserligen väl bekant,
att regnbågshinnan är ingenting annat än en muskel, som reglerar
den i ögat infallande ljusmängden, och dess teckning och färg beror
på de uppbyggande trådarnas riktning och på fördelningen av

Lördagen den 1 mars, e. m.

47 Nr 14.

de färgkorn, det pigment, som bidraga till att göra ögat ogenomskinligt.
Och man har icke någon större anledning att vänta, att
denna slutmuskel, denna ringmuskel, skall avbilda kroppens sjukdomar
mer än t. ex. munnen eller ändtarmsöppningens slutmuskel.
Men för ögondiagnosens anhängare är förhållandet det motsatta.
»Ingenting kan upphäva ögondiagnosens absoluta gudomliga sanning»,
säger en av dess stora utövare och profeter här i landet, vars namn
jag icke vill nämna, för att det icke skall komma in i kammarens
protokoll.

Man säger, att homöopatiens anhängare ökats så i vårt land, att
Svenska homöopatsamfundet ansett sig böra hos Kungl. Maj:t hemställa
om valfri undervisning i den läkemetoden vid de medicinska
högskolorna här i landet. Då bör det vara af intresse att med statistiska
siffror belysa våra homöopaters uppgifter, att homöopatien
även går framåt i det land, som framför andra i många avseenden
framhållits just som humbugens förlovade land, nämligen det stora
landet i väster.

I ett häfte för i fjol av Hygienisk revy, utgiven av professor Thunberg
i Lund, finnas följande uppgifter: År 1S80 funnos i Förenta
staterna 72 medicinska utbildningsanstalter, som undervisade i vetenskaplig
läkarkonst och 12, som undervisade i homöopatisk läkarekonst.
De vetenskapliga anstalterna besöktes år 1880 av 9,776 elever
och 1912, då anstalternas antal uppgick till 100, utav 17,277
elever. Denna betydande stegring av lärjungeantalet i de vetenskapliga
anstalterna motsvarades av en tillbakagång vid de homöopatiska.
I dessa var lärjungarnes antal år 1880 1,220, men hade 1912 sjunkit
till 807. Samtidigt hade de homöopatiska läroanstalternas antal
nedsjunkit till 10.

Hur tydligt dessa siffror än visa på homöopatiens tillbakagång,
så låta de dock icke det verkliga sakförhållandet fullt framträda.
Homöopatiens tillbakagång består framför allt däri, att den med
bibehållande av namnet allt mer uppgiver sina speciella lärosatser
och speciella behandlingsmetoder och accepterar den vetenskapliga
läkarkonstens uppfattning och metoder. Namnet homöopati har blivit
alltmer ett namn, en skyddande förklädnad. Att själva namnet
bibehålies sammanhänger med, att i Förenta staterna finnas flera
homöopatiska läroanstalter, som på grund av stora donationer tillförsäkrats
fortbestånd. I stället för att överlämna dessa till dem,
som praktisera den ursprungliga homöopatien, ha en del läkare ansett
sig kunna ta hand om saken på det sättet, att de behålla namnet
och skenet av att representera homöopatien, under det att de i
verkligheten släppa av allt mer och mer på de homöopatiska lärosatserna.
Men det är icke nog med detta. Det där institutet i
Amerika, jag tror det är detsamma, som herr Bosson nyss omnämnde,
har resolverat, att en homöopat får använda alla den vetenskapliga
läkarkonstens metoder. Då kan man fråga, om icke detta är en
självuppgivelse av homöopatien.

Ang. undervisning
i den
homöopatiska
läkemetoden.
(Forts.)

Nr 14. 48

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. undervis
ning i den
homöopatiska
läkemetoden.

(Forts.)

I Boston praktiserar sedan många år tillbaka en svensk legitime
rad läkare, som heter Richard Hogner, och i Boston finnas ett av
världens allra förnämsta homöopatiska institut och dessutom ett bekant
homöopatiskt universitet. Han har sålunda haft utmärkt tillfälle
att på ort och ställe studera saken. Han säger: Den gamla

homöopatien finnes blott till i sagan och hos några få, som för en
20 år sedan eller än längre tillbaka studerade homöopatien, och så
tillägger han, att de bästa homöopaterna använda alldeles samma
behandlingsmetoder, t. ex. röntgenstrålar, difteriserum, vaccination,
som vi andra läkare. Skillnaden är blott den, att de kalla sig homoopater,
låtsa sig vara mycket skickligare och taga mer betalt.

Här i Stockholm ha vi en läkare, som heter Emil Kleen, som har
strövat vida omkring i världen, och med sin vakna intelligens och
skarpsinne har han sett på litet av varje. Han har även varit ett
.slag och tittat i Amerika, och om homöopatien säger han, att det
bara är en skylt hos de amerikanska läkarne. Av dessa s. k. homöopatiska
läkare finnes icke en på 20, som tror på trosartikeln om de
oändligt små doserna. Då det behöves, kan en sådan s. k. homöopat
föreskriva 12 till 16 gram bromkalium per dag, vilket är en
ganska stor dos, då den vanliga dosen endast är 3 gram om dagen.

Man har också sagt, att det finns svenska läkare, som äro homöopater.
Ja, det gör det, men de äro ytterst få. Att dessa äro fullt
och fast övertygade om, att de homöopatiska lärosatserna äro sanna,
det vill jag ytterst gärna tro, ehuruväl det är mig alldeles omöjligt
att förstå, hur de kunnat komma till en sådan uppfattning. Men
de ha naturligtvis rätt att följa sitt samvete. De äro emellertid så
få till antalet, att om deras betydelse icke skulle vara mycket att
säga, om de bara inskränkte sig att sköta sjuka, men de utöva
också en ganska betydande litterär verksamhet, och det är därigenom,
som de kunna åstadkomma en viss skada.

Herr Bosson nämnde om de utmärkta resultat, som vinnas genom
den här behandlingsmetoden. Ja, att man vid de talrikt förekommande
förestäliningssjukdomarna kan på suggestiv väg komma till
gott resultat med de homöopatiska medlen, vill jag ingalunda
bestrida. Mot homöopatiens användning på sådant sätt är icke vidare
att anmärka.

Innan jag kommer till statistiken, skall jag be att få anföra vad
en läkare här säger i »Allmänna svenska läkare tidningen» på tal om
homöopatien och om orsaken till dess framgång hos oss. Han säger,
att den slöja av mysticism och hemlighetsfullhet, vari homöpatien
älskar att dölja sig, är en av orsakerna till dess framgång. De små
grynen och pulvren — fortsätter han — uppgivas ju innehålla högst
märkvärdiga saker, ofattbara, från materiens bojor frigjorda, läkande
krafter, elektriska och radioaktiva krafter, högst egendomliga ting,
som icke kunna upptäckas med vanliga materiella undersökningsmetoder.
Som exempel härpå anför han följande: »En homöopat,

Lördagen den 1 mars, e. m.

49 Sr 14.

vilkens verksamhet jag något studerat, låter sina patienter börja Ang. underviskuren
med ett pulverbrev, som enligt professor Mörners analys nin? i den
innehåller ett halvt gram socker, vilket i vissa fall skall upplösas i hor"öoP^ka
ett halvt glas vatten och drickas i olika klunkar. I den medföljan- ^(Forts.) ''
de bruksanvisningen lämnas följande föreskrift: ''Glaset bör tvättas

efteråt med soda.''» En ovanligt älsklig humbug, tillägger författaren.

Herr Bosson nämnde om den vackra statistik, som kunde anföras
som bevis på homöopatiens stora överlägsenhet. Med siffror kan
man ju som bekant bevisa vad som helst, det beror bara på, huru
man uppsamlar och begagnar sig av dem. Jag varken kan eller
vill vad denna sak angår inlåta mig på någon kritisk granskning,
som skulle bliva alltför vidlyftig. Så mycket vill jag dock säga,
att statistik, uppgjord med stöd av frågelistor och med hjälp av
okritiska och okunniga iakttagare, saknar varje spår av vetenskapligt
värde och kan övertyga endast medicinskt obildat folk. Trots
att ståndpunkten är sådan i själva Amerika, vill likväl en medlem
av svenska riksdagen en utredning om, huruvida icke teoretisk och
praktisk undervisning i homöopati borde meddelas.

Bakom motionen ligger — det skall jag be att få säga — en
missuppfattning. Motionärerna indela läkarne, liksom den första
falaren gjorde, uti två grupper allopater och homöopater. Men det
är icke så. Läkarne kännas icke vid att kallas för allopater, som
innebär, att varje sjukdom skall behandlas med rakt motsatta medel,
så att t. ex. förstoppning skall behandlas med medel, som framkalla
diarré. Vår tids vetenskap har ej heller den uppfattningen.

Ålit av vetenskapligt värde är införlivat med den moderna vetenskapen,
och någon allopatisk läkarkonst finnes icke. Den vetenskapliga
och modärna läkarkonsten använder stundom metoder, som
skulle kunna kallas homöopatiska. Om sjukdomar understundom
behandlas med ett medel, som framkallar samma symptom som
sjukdomen, beror det på, att erfarenheten visar, att det i det fallet
är lämpligt. Man begagnar sig således av erfarenheten och iakttagelsen,
erfarenheten må sedan komma från vilket håll som helst.

Men vad man bestämt måste motsätta sig, är tillgripandet av den
homöopatiska metoden i de fall, den visat sig skadlig.

Utredning, sade jag, önskar motionärerna. Ja, om någon skulle
uppträda och sätta i fråga en utredning exempelvis om mormonismen,
skulle man helt säkert opponera sig häremot likaväl som vi
protestera mot denna utredning. Bara tanken på en sådan utredning
som denna visar hän på lättrogenhet, på bristande kunskaper.

Skulle nu kanske någon lekman uppträda som skiljedomare, kanske
herr Bosson själv? En sådan utredning skulle kosta penningar och
det i onödan. Det kan väl för övrigt icke vara motionärerna obekant,
att en utredning verkställts så sent som förra året, då de medicinska
fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm hade tillfälle
reducera den homöopatiska metoden till dess rätta halt. Men till

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 14. 4

Sr 14. 50

Ang. undervisning
i dm
homöopatiska
läkemetoden.

(Forts.)

Lördagen den 1 mars, e. m.

äventyrs tillerkänna motionärerna icke dessa läkarvetenskapens främsta
målsmän i vårt land något vitsord.

Homöopatien har haft hundra år på sig att övertyga om sitt berättigande,
men icke lyckats. Tvärtom har den gått tillbaka, som
jag påvisade, i Amerika. Att vi då här skulle giva koncession åt
den, då den är på retur, det vore väl ändå nästan starkt.

Herr Bosson, läkarkonsten har intet att frukta av en utredning
ånyo, men jag tycker det vore, om jag får använda ett vanligt^ord,
genant, genant för denna kammare. Det skulle visa hän på ett
dåligt kulturförsvar.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Enderstedt: Herr talman, mina herrar! Till de ord, som
herr Hellberg nyss yttrat, är icke mycket att lägga, men då från
herr Bossons sida eu del anmärkningar gjorts mot den behandling,
utskottet bestått motionen, så vill jag å utskottets vägnar svara
med några ord.

Här nämndes, att vi icke alls satt oss in i någon litteratur från
homöopaternas sida. Jo, det ha vi visst gjort, och jag kan tala om,
att utskottet blivit riktigt ordentligt bombarderat av litteratur, från
denna läras främjare och förkunnare. För min del har jag .tagit del
av denna litteratur, och jag vill icke förneka, att den många gånger
vant rätt rolig också. Men, säger herr Bosson, vi ha icke tagit reda
på de praktiska resultaten. Men icke vill väl motionären, att vi i
utskottet skola giva oss ut och kuska omkring i Norrland och i stugorna
taga reda på vilka praktiska resultat, som vunnits med denna
metod? Vi ha tvärtom gjort så, att vi språkat med en mängd
norrlänningar här i kammaren och funnit, att deras hänförelse för
homöopatien är tämligen måttlig. Och de norrlänningar, vi ha inom
utskottet, hava också slutit sig till det enhälliga, utlåtande, som utskottet
avgivit.

Sedan är det alldeles riktigt, att vi tagit del av, vad läkarne ha
att säga i denna sak, men jag förmodar, att min ärade vän på
skånebänken tar tillbaka den beskyllning han riktade mot var läkarkår,
nämligen att då man hör den i denna fråga, skulle det vara
detsamma, som om man frågade spritintressenterna, vad de tyckte
om det lokala vetot. Vi få väl ändå erkänna, att vår läkarkår är
mycket samvetsgrann och ärlig, och att om det är någon, som vill
följa med den vetenskapliga utvecklingen, så är det väl läkarne.
Jag tror, att man i detta fall icke kan hos läkarkåren finna
något spår av egoism. Ty det torde vara så, att om en ansedd
läkare ville förtjäna mycket pengar, så skulle han övergå till homöopatien,
då ju denna har tillräckligt många anhängare, för att läkaren
skulle få en mycket stor praktik och ganska avsevärda inkomster.
Jag tror därför, att vi alldeles säkert från vår läkarkår kunna vänta
ganska stor samvetsgrannhet och ärlighet.

Lördagen den 1 mars, e. m..

51 Nr 14.

Jag vill sluta med att saga, att en undersökning, sådan som ä-»s- undemismotionärerna
vilja ha till stånd, alldeles säkert skulle av homöo- 1 ^en
paterna utnyttjas i mycket hög grad, och att de skulle peka på den läkemetoder?
såsom ett erkännande från statsmakternas sida, att det finnes rim (Forts.)
och reson i denna lära. Men om nu denna opartiska utredning,
skulle giva till resultat, att homöopatien förklaras värdelös, tro
herrarne, att homöopaterna därmed skulle låta sig nöja och förklara
sig besegrade? Nej, de skulle nog gå till nya strider.

Då utredningen således icke skulle leda till något som helst resultat,
ber jag därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag vill med några
ord motivera den föreliggande motionen. När en läkare här uppträtt
mot vårt förslag, så har det varit ett uttryck för alldeles samma
sak, som alltid framträtt, nämligen det kompakta läkarmotståndet
mot homoöpatien. Vi ha ju från karolinska institutet fått höra
genom professor Key-Åbergs yttrande, som är bifogat detta utlåtande,
ord, som hela läkarekåren gillar och godkänner till punkt och pricka.

Jag tycker ändå, att detta yttrande innehåller saker, som man väl
kan åtminstone något tvivla på, och det kan väl icke gärna begäras,
att man så absolut skall tro vartenda ord, som står där. Jag skall
bara citera några rader. Det står på ett ställe:

»Väl känt är ju, att en mängd vidskepligt och godtroget folk alltid
löper till, där kvacksalvaren uppenbarar sig. Flertalet av dem
vända honom dock av nära till hands liggande skäl snart åter ryggen.

Och nog köpes det och säljes numera i vårt land en massa homöopatisk
medicin; största delen därav är dock allmänheten pålockad,
ja, ej sällan rent av påtrugad.»

Det tycker jag för min del, efter den kännedom jag har om den
homöopatiska praktik, som utövas i Östersund, är en fullständig
överdrift. Ingen blir något påtrugad, vare sig med tillhjälp av religiösa
locktoner eller annat, men den praktik, som en homöopatisk
läkare, om jag nu får kalla honom så — han är åtminstone biträdd
av en legitimerad läkare —• under minst 10 år utövat i Östersund,
vittnar ju om, att folk mer och mer tror på denna läkemetod. Varför
skall man då blint tro vad bara den ena parten säger.

Nu hörde vi visserligen doktor Hellberg säga, att denna sak redan
är undersökt. Ja, den är undersökt, men bara av läkare, som icke
alls tro på homöopatien utan blott säga rent ut, att det är humbug.

Men varför då icke sätta i gång med en utredning, där även den
andra parten kan få säga sin mening, och där även sådana praktiserande
läkare få uttala sig, som i praktiken sett, om den homöopatiska
läkemetoden innebär något verkligt gott eller icke. Om man
finge en sådan utredning till stånd, då, menar jag, skulle det utrönas,
om det finns någonting i homöopatien eller om det är ren
humbug. Är det humbug, ja, låt icke då vilken som helst kvacksalvare
praktisera metoden. Men om det är något värde med dessa

Nr 14. 52

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. undervis- sockergryn, så låt dem, som förstå människokroppen en smula, taga
ning i den pan(j om metoden, och låt icke vem som helst hålla på därmed.
homoopatiska j viU icke taga parti vare sig för den ena eller andra läkeme(Forts.
) toden härvidlag, men ]a.g har hort sa mycket och vet taktiskt, att
det är en hel mängd människor, som blivit botade av dessa s. k.
sockergryn. Och jag tror därför för min del, att det icke är sockergryn,
åtminstone icke bara sockergryn, utan något annat också. Ty
de ha så många gånger åstadkommit sådana underbara verkningar.
Jag tror, att herrarne litet var känna till det förhållandet och måste
inse, att det icke kan vara bara humbug. Att måla ut saken, som doktor
Hellberg gjorde, och säga, att man späder ut en stor flod med en
droppe av medicinen, och så kan man dricka hälsa ur denna flod,
det är väl ändå överdrift i alla fall.

Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre, tv jag förstår ju,
att det icke är någon utsikt att få en utredning till stånd, men jag
vill emellertid i likhet med den andra motionären yrka bifall till
motionen, då jag tror det är av vikt, att man får klart för sig, om
homöopatien verkligen är humbug eller icke.

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! Efter den utred ning,

som doktor Hellberg nyss lämnat, kan det kanske anses överflödigt
att yttra något vidare i denna fråga, men om jag begär uppmärksamhet
en stund, så är det just därför, att den siste talaren
anförde mot doktor Hellberg, att han var läkare och sålunda givetvis
intog en fientlig ståndpunkt gentemot homöopatien. Tillåt då
en, som icke är läkare, att säga några ord. Jag anser det så mycket
mera påkallat, som jag är medlem i det utskott, som behandlat
motionen. Då den förste talaren i denna fråga inlåtit sig på kritik
av utskottets utlåtande, skall jag för min del ägna någon tid åt en
kritik av motionärernas motion.

I motionen omnämna motionärerna, att förra året av Svenska homöopatiska
samfundet begärdes en utredning i ungefär enahanda
syfte som i den förevarande motionen, men att de medicinska myndigheterna
bestämt avstyrkte en sådan utredning och Kungl. Maj:t
på grund därav fann, att framställningen icke borde föranleda till
någon åtgärd. Nu framkomma emellertid motionärerna med begäran
om Riksdagens medverkan för att få en liknande utredning till stånd.
Jag tror, att man då bör något granska giltigheten av de skäl, som
motionärerna åberopa till stöd för, att en dylik utredning skulle äga
rum.

Till en början påstå motionärerna, att de medicinska myndigheternas
avvisande hållning i denna sak väckt förvåning. Ja, till och
med större uppseende. För att utan vidare bestämning kunna sägas
hava väckt större uppseende fordras väl, att de medicinska myndigheternas
avvisande hållning utgjort föremål för kritik man och
man emellan landet runt, och i vår tid, att denna kritik även något
allmänt tagit sig uttryck i tidningspressen. För min del har jag

Lördagen den 1 mars, e. in.

53 Nr 14.

varken hört eller sett ett spår av denna kritik, och icke heller ha Ang. undervisde
personer, jag tillsport i denna sak, sett ett spår av någon sådan nin? ’ den
kritik. Jag tillåter mig därför bestrida, att de medicinska myndigheternas
avvisande hållning väckt något större uppseende. Återstår (Forts.)
förvåningen. Men även den har jag anledning betvivla förefinnes
hos andra än i de homöopatiska kretsarna och naturligtvis också hos
motionärerna, då de ju själva betyga sin förvåning. Anledningen
till denna förvåning angiva motionärerna i tre punkter. För det
första skulle den homöopatiska läkemetoden under de senaste åren
ha vunnit en vidsträckt utbredning bland olika samhällsklasser och
detta oftast bakom läkarnas rygg. Att ett läkemedel eller en behandlingsmetod
vinner vidsträckt utbredning bakom läkarnas rygg,
d. v. s. huvudsakligen begagnas av kvacksalvare, är väl icke något
kriterium på att läkemedlet eller behandlingsmetoden är värd beaktande.
Snarare tvärtom. Till och med den omständigheten, att
metoden eller medlet användes av en eller annan läkare, verkar härvidlag
icke något, om dessa läkare icke besitta den auktoritet på
sitt område, att deras åsikt av kollegerna tillmätes den ringaste betydelse.
Läkarvetenskapens representanter i vår tid äro sannerligen
så uppmärksamma på och så ivriga att tillgodogöra sig varje nytt
uppslag, varje nytt rön inom sitt område, att man minst av allt kan
beskylla dem för att intaga en avvisande hållning mot nyheter, som
kunna vara värda beaktande. Den homöopatiska läkemetoden innebär
emellertid, som doktor Hellberg sagt, icke alls något nytt. För
över hundra år sedan uppkom denna metod i Tyskland och omfattades
då med stort intresse. Framstående lärare undervisade i homöopati
vid högskolorna, och det fanns homöopatiska lasarett. Men
metoden utdömdes fullständigt i Tyskland och användes icke där
vidare. I Amerika är det ungefär liknande förhållande; den homöopatiska
läkemetoden har gått alltmer och mer tillbaka såsom också
doktor Hellberg påvisat. Att den här i landet på senare tiden fått
en vidsträckt utbredning, anser jag bevisar egentligen ingenting. Då
den, som motionärerna riktigt angiva, huvudsakligen användes av
kvacksalvare, sammanhänger måhända utbredningen just med kvacksalveriets
och humbugsmedicinens av bristfällig lagstiftning gynnade
utveckling i vårt land. Men även om så icke vore förhållandet, så
visar utbredningen bland allmänheten i och för sig ingenting. Den
på sin höjd bekräftar det kända faktum, att utan något berättigande
rörelser och läror, särskilt när de innehålla något mystiskt, kunna
blossa upp och breda ut sig för att så småningom do bort, till och
med komma igen för att åter försvinna.

Motionärerna anföra vidare, att läkarnes ogillande eller fientliga
hållning mot den homöopatiska läkemetoden till icke ringa del grundar
sig därpå, men även befordrar det faktum, att metoden råkat i
händerna på illegitima praktici, d. v. s. kvacksalvare. Men icke får
man förvåna sig över eller klandra läkarne, om de intaga en fientlig
hållning mot kvacksalvarnes behandlingsmetoder, och påstå, att denna

Nr 14. 54

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. undervis- fientliga hållning befordrar kvacksalveriet. Det kan väl icke begäras,

T ning i den att iäkarne skola omhulda en metod, vars principer de till fullo
kmZtSia känna, men utdöma. Deras plikt är naturligtvis tvärtom att med
a (Torts.)1'' all kraft söka bekämpa och utrota, vad de funnit vara olämpligt
och odugligt. Det finnes i vad motionärerna anfört intet, som bort
mana de medicinska fakulteterna att tillstyrka en utredning i den
av motionärerna åsyftade riktningen. Men däremot skulle en utredning
om möjligheten att åstadkomma en så allmän kunskap som
möjligt om de homöopatiska metodernas ringa värde måhända varit
på sin plats. Kan man förebrå våra läkare något i denna sak, så
skulle det vara, att de icke mera allmänt och energiskt uppträda
mot det agitationsarbete, som bedrives av homöopatiens representanter.

Slutligen åberopa motionärerna, att man ofta själv på nära håll
får se eller av trovärdiga personer höra omtalas förvånande kurer
med de homöopatiska metoderna. Jag tror, att motionärerna här
med förlov —- inlåtit sig på ett område, som de icke förstå. Tv
det torde kräva särskilda förutsättningar, vilka icke finnas hos lekmän,
för att i fråga om sjukdomars botande förstå sammanhanget
mellan orsak och verkan. Det är icke någon konst att vare sig muntligen
eller i braskande broschyrer för en olärd allmänhet utlägga,
att man gjort den eller den underbara kuren med det eller det medlet,
men att framlägga saken så, att den består provet inför de vetenskapligt
skolades granskning, det är något helt annat.

I hög grad anmärkningsvärt och på samma gång synnerligen misstänkt
är just, att de få läkare i vårt land, som syssla med homöopati,
icke söka genom uppsatser i vetenskapliga tidskrifter eller genom
vetenskapliga avhandlingar inverka på sina kolleger genom att
framlägga resultatet av sin forskning, utan i stället huvudsakligen
syssla med broschyrers och ströskrifters spridande bland allmänheten
och i synnerhet bland riksdagsmännen.

Mig synes, att allt vad motionärerna anfört innebär mycken liten
anledning till förvåning över de medicinska myndigheternas hållning.
Något som däremot bort väcka deras förvåning och eftertanke är, hur det
kan komma sig att icke en stor del av Sveriges läkarkår, vilken
icke befinner sig i så synnerligt god ekonomisk ställning, tillgripit,
åtminstone för syns skull, den homöopatiska läkemetoden, vilken
visat sig inbringa sina utövare så lysande inkomster. Frestelsen härtill
måste dock vara ganska stor. Förklaringen kan endast vara den,
att hellre än de nedlåta sig att begagna metoder, som de funnit
vila på falska och oriktiga grunder, så utöva de under blygsamma
villkor metoder, som de prövat och funnit riktiga. Den svenska
ärligheten sitter ännu ganska fast rotad.

Vartill skulle då den av motionärerna begärda utredningen syfta
Jo, till den av homöopaterna påyrkade undervisningen vid våra högskolor
i homöopati. Men huru skulle en sådan undervisning kunna
upprätthållas och varthän skulle den leda? Vi kunna givetvis icke

Lördagen den 1 mars, e. m.

55 Jfr 14.

ålägga våra medicinska lärare vid universiteten att undervisa i en Ang. undervisviss
riktning eller i någon viss lära, som de finna vara ohållbar. /™”f0 * ättika
En särskild lärare skulle således anställas, som, oavsett om han ägde läkemetoden.
några förutsättningar i övrigt, framför allt skulle vara homöopat. (Forts.)
Denne skulle då stå fullständigt isolerad och undervisa i en lära,
som givetvis skulle gendrivas av hans kolleger i deras undervisning.

Vem som skulle draga kortaste strået, är icke svårt att förutsäga,
men givet är, att undervisningen skulle lida på sådana strider.

En utredning i den antydda riktningen synes mig sålunda fullständigt
ändamålslös, och den föreslagna formen för densamma med
anlitande av lekmän som skiljedomare i vetenskapliga frågor synnerligen
olämplig, och på grund härav, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr Mörtsell instämde häruti.

Herr Olofsson i Åvik: Herr talman! Jag skulle icke besvära
kammaren med något yttrande vid denna sena timme, om icke herr
Hellberg i sitt synnerligen opartiska anförande slutat med att det
var genant för denna kammare, att en sådan motion väckts. Då
jag varit bland de olyckliga, som underskrivit motionen, så anser
jag mig också efter denna dom skyldig att yttra några ord.

Vad herr Westmans rätt långa anförande beträffar, så vill jag
säga, att den som bevisar för mycket, bevisar faktiskt ingenting.

Den frågan har dock icke berörts i något anförande, efter vad jag
tyckt mig märka, huruvida det är några, som använda sig av den
homöopatiska läkemetoden här i landet. Jag tror för min del att
det är hundratusentals svenska medborgare, som använda sig av
denna läkemetod, och då torde det väl knappast vara genant att
tala om den i denna kammare. Och jag vill bestämt påstå, att det
är icke blott de obildade klasserna, som söka dessa homöopater,
utan det är personer bland de mest och högst uppsatta och bildade
bär i landet, som göra detta i mycket vidsträckt grad. Jag är fullkomligt
övertygad därom och känner till, att så är förhållandet.

För egen del har jag aldrig sökt någon homöopat, men jag tiar
varit med långväga resande, som bett mig följa dem till en homöopat,
hos vilken de varit patienter. Och jag har en annan uppfattning,
det få herrarne ursäkta, än vad här uttalats från läkarhåll i
synnerhet i detta avseende, och jag tror, att om den homöopatiska
läkemetoden användes på ett rätt och förståndigt sätt, så har den
ganska stort värde i många avseenden. Men den har blivit, som
litet var vet, en ren affär. Man hör ju omtalas, hur vaktmästare
och andra med dem likställda giva sig ut för homöopater och bli
ansedda för sådana. Att sådant leder till de allra största missförhållanden
är ju eu alldeles given sak. Men under sådana förhållanden,
vad vore naturligare, och jag tycker i synnerhet från läkarhåll
naturligare, än att en undersökning och en opartisk utredning gjordes

Nr 14. 56

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. undervisning
i den
homöopatiska
läkemetoden.
(Forts.?

här. Då kunde man kanske, sedan denna opartiska undersökning
blivit gjord, bibringa svenska folket den övertygelsen, ifall nu homcopatien
icke har någon betydelse eller rent av är skadlig, att det helt.
och hållet skulle avhålla sig från homöopatien och icke offra penningar
på den. Det ingår väl ändå i den undersökning, som begärts,
att detta skulle bli följden, under förutsättning att det visar sig, att
homöopatien är värdelös. Och eu sådan undersökning, en sådan utredning
i en fråga, där det gäller sjukdomar inom svenska folket, det
ber jag att få säga till herr Hellberg, att den anser jag icke genant
för denna kammare att tala om.

Herr Sterne: Herr talman, mina herrar! Som medlem av det
utskott, som blivit klandrat från motionärernas sida, må det tillåtas
mig att, med anledning av den siste ärade talarens anförande, säga
några ord.

Den mening, som för mig varit avgörande vid behandlingen av
denna fråga, är denna: skola över huvud taget statsmakterna ingripa
på detta sätt, när det gäller stridande läror och meningar, så kan
detta endast vara motiverat, därest det kan påvisas, att något ställer
sig hindrande i vägen, när clet gäller att gå den eller den linjen,
eller när det gäller att utforska det bästa och nå sanningen. Här
ha icke motionärerna kunnat påvisa, att någonting ställer sig hindrande
i vägen för vem som helst att studera homöopatien, av hjärtans lust.

Men i stället envisas motionärerna och liktänkande och säga: här
hava vi å ena sidan en läkemetod, den homöpatiska, och å andra
sidan en annan läkemetod, den allopatiska. Och de båda läkemetoderna
bekämpa varandra och homöopatien är underlägsen. Därför
begäres nu statsmakternas bistånd, begäres, att de skola ställa sig
bakom homöopatien och göra de stridande jämnställda. Detta är en
problemställning, som är totalt felaktig. Ty då det gäller den fria
forskningen, det har tydligen sagts ifrån även från läkarvetenskapligt
håll, då känner man sig numera icke bunden av några dogmer
och satser, i motsats mot vad som ofta var fallet förr i tiden, vid
den tid, när homöopatien kom upp.

Som utskottsmedlem tager jag icke särskilt hårt åt mig det klander,
som här riktas mot utskottet av herr Bosson, som dock lovade
att icke förfara allt för strängt med de tillfälliga utskottens ledamöter,
vilka han syntes anse undermåliga, att bedöma denna fråga.
Kanhända herr Bosson icke heller är så kunnig i hithörande saker?
Men vad jag under alla förhållanden vill protestera emot, det är den
av honom gjorda jämförelsen mellan läkarne och homöopatien å ena
sidan och spritintressenterna och det lokala vetot å andra sidan.

Den siste talaren anmärkte på, att vi icke tagit någon hänsyn till
de människor, som söka homöopater. Hej det ha vi icke gjort, ty
då skulle vi kanske också en annan gång nödgas taga hänsyn till
alla dem, som springa hos kloka gubbar och gummor och andra
undergörare. Likaväl skulle man kunna begära undersökning om

Lördagen den 1 mars, e. in. o t ar 14.

den Boltzianska metoden att bota genom övertro, eller något annat, Ang. under™
vad som helst. Någon skulle kunna finna på att vilja ha utredning
exempelvis vad tungomålstalandet har för betydelse i vält folks läkemetoden.
religiösa lif. Det vore lika rimligt. (Forts.)

Nej, låt folk forska och leta efter sanningen, tills de tro, att de
finna den, och då intet ställer sig i vägen och hindrar dem att finna
sanningen, då är det tämligen omotiverat att söka statsmakternas
hjälp. Och jag måste i det fallet understryka vad som anfördes av
herr Hellberg. Jag finner det nämligen eu smula genant, om den
svenska Riksdagen skulle begära en undersökning och utredning om
en sådan sak. Ty vad skall utredas? Skola vi utreda den flytande
elektricitetens hälsobringande verkningar? Eller kanske sockergrynens
förhållande till sockerindustrien? Det senare är ju ett problem
av aktuell natur. Men som dessa sockergryn importeras trots de
höga tullsatserna på socker så har utredningen inte ens i detta fall
något berättigande.

Med detta har jag endast velat säga, herr talman, att jag som
medlem av utskottet mycket lugnt tager den kritik, som riktats mot
utskottet från motionärernas sida, och jag ber att iå yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Olofsson i Digernäs: Endast ett par ord med anledning av
den näst föregående talarens anförande, herr Westmans. Jag vill

säga, att detta hans anförande i denna sena timma var något opåkallat,

men jag kan förstå, att det är svårt att återhålla sig från ett långt
anförande, när det är skrivet pa förhand.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan samt 2:o) avslag å berörda
hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen
; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Bosson,
i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hem
ställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.

Nr 14. 58

Lördagen den 1 mars, e. ni.

Omröstningen utföll med 121 ja mot 33 nej, vid vilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Ang. partihan- yjd föredragning därefter av Andra kammarens femte tillfälliga
^eln ''uum''*™ utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion, nr 221, om
skrivelse till Kung! Maj:t om utredning och förslag angående ordnande
av partihandeln med petroleum, begärdes ordet av motionären Herr

Hamrin, som yttrade: Blott ett par ord!

Såsom herrarne behaga finna av det föreliggande utskottsbetänkandet,
har jag här råkat komma bland den olyckliga kategori av
motionärer, som emot sig ha ett enigt och obevekligt utskott. Det
har ju varit synnerligen lätt för utskottet att yrka avslag å denna
min motion, då utskottet kunnat, här som i så många andra fall,

åberopa den alltmera här förekommande satsen, att ärendet redan

är föremål för utredning. Det gläder mig emellertid, att utskottet
anser den fråga, som jag här bringat på tal, vara synnerligen hell
järtansvärd, och utskottet säger ju också, att det hoppas, att trust kommittén

snart måtte komma med en framställning i ämnet, som
måtte leda till positiva resultat. Utskottet påpekar, att den stora
konsumtionsartikel, varom här är fråga, nämligen fotogen, nu handhaves
på sådant sätt, att landet genom en trusts ingripande kan
avstängas från möjligheten till varje tillförsel av denna vara. Detta
utgör ju ett synnerligen tungt vägande skäl för vederbörande sakkunniga
eller kommitterade att snarast möjligt återkomma till denna
fråga och då verkligen framlägga det positiva resultat, som utskottet
här talar om.

För min del måste jag dock säga, att det förvånar mig något,
att utskottet i detta fall hänvisar till trustkommittén, då den, såvitt
jag vet, icke har något sådant direktiv, som kan giva den anledning
att föreslå vidtagandet av dylika positiva åtgärder på detta
område. Då vi i detta avseende äro, såsom även utskottet säger,
föremål för en synnerligen godtycklig beskattning från utländskt
håll, synes det mig, såsom jag redan förut haft äran att säga,
vara synnerligen önskvärt och nödvändigt, att vi på ett sådant område
som detta verkligen sättas i tillfälle att leva vårt eget fria liv.

För övrigt skulle jag, herr talman, vilja säga om hela trustväsendet
och framför allt om dessa utländska truster vad en engelsk
statsman en gång sade med avseende å sprithanteringen, nämligen
att bli vi icke herrar över trusterna, bli trusterna snart herrar
över oss.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

59 Nr It.

Lördagen den 1 mars, e. m.

§ 7.

Härefter föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets utlåtanden
:

n:r 7, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående tillägg i visst syfte till de i förordningen om kommunalstyrelse
på landet upptagna bestämmelser rörande upprättande av
utgifts- och inkomstförslag; och

nr 8, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående tillägg i visst syfte till de i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd upptagna bestämmelser rörande upprättande
av utgifts- och inkomstförslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört Andra kam- Ang. åtgärder
marens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i ansning a
väckt motion, nr 16, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgär- ^ & & TOgB_
der mot oordningar å järnvägsstationer och bantåg. ska järnvägar na

av berusade

I anslutning till en inom Andra kammaren utav herr Lundgren personer.
i Vendelsberg väckt, till kammarens tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 16, hemställde utskottet, att Andra kammaren matte
för sin del besluta, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle
det Kung], Maj it täcktes vidtaga sådana åtgärder, som efter
skedd utredning visade sig vara av nöden till förebyggande av de
oordningar å de svenska järnvägarna, som föranleddes särskilt av
berusade personer.

I avseende å utskottets motivering hade reservation avgivits av
herr Hage.

Utskottets hemställan upplästes, varefter

Herr Hage yttrade: Herr talman! Då jag är reservant mot viss del av
utskottets utlåtande, skall jag tillåta mig att här yttra några ord i
den föreliggande frågan.

Först skulle jag då vilja ha sagt, att jag finner det synnerligen
fördelaktigt, att motionären nu har bragt denna fråga inför Riksdagen
just vid denna tidpunkt. Det är nämligen så, att det just nu
föreligger ett förslag till ny trafikstadga, som alltså skulle gälla trafikordningen
vid statens och de enskilda järnvägarna. Detta förslag,
som är avgivet av kungl. järnvägsstyrelsen och järnvägsrådet tillsammans,
ligger nu hos Kungl. Maj:t. Därigenom att nu motionä -

Nr 14, 60

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang åtgärder TCn dragit fram den här ordnings- och nykterhetsfrågan inför Riks
* av^oordnin- ^aSen> Riksdagen i tillfälle att, innan frågan avgöres av Kung!.
<jar å de sven- saga sitt ord i saken och angiva, huru hithörande paragrafer

ska järnvägar-i trafikstadgan böra formuleras, de paragrafer nämligen, som gälla
av berusade det här föreliggande spörsmålet, ordningen på våra järnvägar, huru
■(Forts j man alltså skall åstadkomma ett motarbetande av de oordningar,
som uppstå på grund av superi på våra stats- och enskilda järnvägar.

Man skulle då först kunna fråga: är det verkligen sä, att det
finns ett behov av, att något åtgöres för att få till stånd en ändring
i detta avseende? Herrarne kunna se såväl av utskottets utlåtande
som av det nu föreliggande förslaget till trafikstadga, att om den
saken äro både järnvägsstyrelsen, järnvägsrådet och den stora allmänheten
fullständigt ense. Frågan är endast den, huru man skall
kunna åstadkomma en sådan förändrad ordning vid järnvägarna;
det är egentligen där, som meningarna skilja sig. Järnvägsstyrelsen
säger, att man nar malet endast genom att man gör en liten omredigering
av § 15 i trafikstadgan, och denna omredigering skulle
endast gä ut på att få till stånd litet andra ordalag med avseende
på konduktörs- och tågpersonalens rätt att avhysa personer från tåget.
Järnvägsstyrelsen har sålunda föreslagit, att i stället för den
nuvarande lydelsen, där det talas om att »synbarligen av starka
drycker överlastade personer» få avhysas från järnvägarna, man
skulle få eu annan ordalydelse, nämligen den, att »synbarligen onyktra
personer» skulle avhysas från järnvägarna.

Emellertid torde det vara mycket osäkert, om därmed verkligen
åstadkommes något effektivt skydd i detta hänseende, och därför är
utskottet fullt ense om, att det förslag, som järnvägsstyrelsen har
framlagt i denna sak, icke är tillfyllestgörande. Utskottet har kommit
till den uppfattningen, att man måste vidtaga längre gående åtgärder,
om man skall få någon rättelse på detta område. Men utskottsmajoriteten
har icke gått så långt, som jag tycker, att man
bär bör gå. Jag har för min del föreslagit en något längre gående
utvidgning av utskottets motivering, än vad utskottsmajoriteten har
kommit till. Här stå nämligen två yrkanden mot varandra. Det
ena avser, att man skall få till stånd förbud att i järnvägsvagn.
förtära rusdrycker, under det att det andra förslaget, det av mig
framställda, går ut på, att man icke blott skulle få till stånd förbud
att i. järnvägskupé förtära rusdrycker, utan dessutom förbud att
medföra rusdrycker i järnvägskupé. Jag för min del anser mig ha
synnerligen goda skäl att åberopa för den ståndpunkten.

För det första skulle jag då vilja erinra, att här gäller det icke
att få bort alla, möjligheter att transportera sprit på järnvägarna,
utan om en sådan bär bestämmelse kommer 1111 stånd, enligt vilken
man icke får medtaga spritdrycker i järnvägskupé, skulle det i alla
fall vara medgivet för dem, som så önska, att transportera spritdrycker
pa vanligt sätt genom att polettera dem såsom resgods eller
låta dem gå som gods enligt vanlig taxa. För övrigt skulle jag

Lördagen den 1 mars, e. m.

(il Nr 14.

vilja säga, att det kan väl knappast finnas några skäl, varför man Ang. åtgärder
skulle särskilt hålla på, att man skulle ha rätt att ta med sprit i a!?{v^w/dninkupén,
då man i alla fall icke får dricka denna sprit, Men utom gar ä de sven_
dessa två skäl, skulle jag därtill vilja göra gällande, att om man ska jämvägarfår
till stånd ett förbud att medtaga sprit i kupén, kommer detta»» berusade
enligt mitt förmenande att leda till, att det blir större möjlighet
och större effektivitet vid övervakandet av, att spritdrycker icke v
förtäras uti kupéerna.

Nu har ju utskottet, såsom jag redan förut sagt, uttalat sig för
att förbudet endast skulle gå ut på, att man icke finge förtära sprit
i kupéerna. Man har sagt, att i sådana fall, då det visas tredska
mot konduktörs uppmaning i detta avseende, då och först då skulle
det tillkomma konduktör och tågpersonal i allmänhet att taga ifrån
vederbörande resande medhaft spritförråd. Jag föreställer mig för
min del, såsom jag ser saken, att innan konduktören kan vidtaga
en så kraftig åtgärd, har personen i fråga hunnit bli ganska berusad
och jag finner därför den andra vägen mera tilltalande och mera
lämplig. Jag tänker mig då, att en resande ser en av sina medpassagerare
taga fram sprit och anmäler detta för konduktören, eller
också, att konduktören själv ser det, då skulle konduktören, enligt
mitt förslag, ha rätt att ögonblickligen ta spritflaskan ifrån den resande.
Enligt utskottets förslag blir det icke möjligt att fråntaga
honom spriten förr, än personen blivit så berusad, att han kanske
åstadkommer obehag av många slag för de medresande.

Den uppfattning, som jag här gjort mig till tolk för, delas av en
hel mängd personer och institutioner, som yttrat sig i frågan. Bland
annat har en förening, som jag skulle vilja säga består av fackmän
speciellt på detta område, uttalat sig i saken på samma sätt, som
jag här gör, nämligen Sveriges konduktörs- och packmästareförening,
som uttalat sig för, att förbudet bör gå ut på förbud icke blott att
förtära sprit, utan även att medföra sprit i kupéerna. Under utarbetandet
av den nya trafikstadgan ingick en förening, bestående av
järnvägsmän, nämligen järnvägsmännens helnykterhetsförbund, till
Kung! Maj:t med en framställning i denna fråga, där den endast
gjorde gällande, att förbudet skulle gå ut på ett förbud att förtära
spritdrycker. Sedan denna framställning blivit gjord, framkom just
från nämnda konduktörs- och packmästareförening en framställning
till Kungl. Maj:t, i vilken göres gällande, att förbudet borde omfatta
bägge dessa två saker, som jag här omnämnt. Jag kan för
min del icke utläsa detta yttrande av konduktörs- och packmästarföreningen
på annat sätt, än att denna förening, med den kännedom,
som just den organisationens medlemmar alldeles givet ha på
detta område, velat säga, att om man skall nå någon effektivitet i
fråga om eftersynen av ett dylikt förbud, måste man komplettera
förbudet med ett förbud att även medtaga sprit i järnvägskupén.

Nu förstår jag mycket väl — och jag har för övrigt redan hört
sådant uti utskottet — att det göres vissa invändningar mot denna

Nr 14. 62

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. åtgärder ståndpunkt. Man säger sålunda bland annat, att en dylik anordl<le
av^ordnhin*n§ skulle leda till en fullständig inkvisition; man skulle gå omgar
å de eren- kring och titta överallt i kappsäckarna hos de olika passagerarne
älta järnvägar- och leta fram spritflaskor. Jag skall i detta avseende be att få hänna
av berusade visa till det uttalande, som göres just av konduktörs- och packmäsijForts)''
tareföreningen. Beträffande frågan om, huru förbudet skulle upprätthållas,
yttrar nämligen föreningen i fråga: »Vi känna oss förvissade,
att den åkande trafikpersonalen skall förstå att icke genom
en till ytterlighet driven pedantisk tillämpning av förbudet giva anledning
till obehörigt ingripande», d. v. s. förbudet skulle icke bliva
sådant, att det ovillkorligen skulle tvinga tågpersonalen att ständigt
gå och söka i de resandes kappsäckar, utan förbudet skulle givetvis
bliva sådant, att det gåve tågpersonalen rättighet att vid sådana tillfällen,
då det finnes anledning att ingripa, göra en undersökning
för att få reda på, om ett spritlager möjligen medtagfts in i kupén
och, genom att taga hand om detta spritlager, om ett sådant finnes,
förhindra drickandet av sprit i kupén.

Nu har man velat göra gällande, att ett så långt gående ingripande
som det av mig nu föreslagna skulle innebära en alldeles
ny princip, som aldrig tillämpats vid statsbanorna eller vid våra
trafikerande järnvägar i allmänhet. Jag ber då att få säga, att det
förhåller sig verkligen icke på det sättet. Det förhåller sig nämligen redan
nu så, att enligt vissa paragrafer i den nu föreslagna nya trafikstadgan,
vilken för närvarande ligger hos Kungl. Maj:t för prövning,
skall det finnas möjligheter för tågpersonalen att taga om
hand varor, som icke få medföras, och det skall vidare finnas möjlighet
för denna tågpersonal att undersöka, om ett överskridande av
förbudet äger rum. I den nya trafikstadgan finnes nämligen med
avseende å krut, laddade skjutvapen, frätande syror och illaluktande
ämnen stadgat förbud att medföra sådana varor i kupén, liksom
även såsom resgods. Enligt det föreliggande förslaget till ny trafikstadga
har järnvägsstyrelsen dessutom föreslagit, att, för att kunna
utöva tillsyn över efterlevnaden av denna bestämmelse, äger järnvägspersonalen
rätt att undersöka av resande i personvagn medförda
saker och ting. Det är alltså icke här fråga om något nytt, då redan
nu detta sätt praktiseras, och då föreställer jag mig, att man
mycket väl kan även på det område, varom häi är fråga, gå så långt,
att man beslutar förbud för medtagande av spritdrycker i kupén.

Jag vill dessutom säga, att när jag nu yrkar på ett sådant förbud,
är jag i synnerligen gott sällskap. Jag kan sålunda nämna, att
denna kammares vice talman såsom medlem av järnvägsrådet tillstyrkt
en dylik åtgärd och att även greve James Hamilton, likaledes
medlem av järnvägsrådet, förordat densamma, och slutligen har
också motionären herr Lundgren talat för ett dylikt förbuds åstadkommande.

Jag har ingenting vidare att i denna sak tillägga, annat än att
jag vill yrka på, att utskottets motivering i denna punkt blir för -

63 Sr 14.

Lördagen den 1 mars, e. m.

ändrad, därför att jag finner, att skall man kunna åstadkomma någon
effektivitet på detta område, måste det förslag, som utskottet Jav Jffnin_
har framlagt, kompletteras med en bestämmelse av den art, soni gar $ cie hven
jag här föreslagit. s^a järnvägar Jag

skall alltså be att få hemställa om bifall till utskottets kläm, na a"^^ade
men med ogillande av den del utav motiveringen, där det uttalas, !/ports.)
att man bör inskränka sig till ett förbud att förtära medförda rusdrycker
å järnväg.

I detta anförande instämde herrar Wedin, Helger, Igel och Sjöberg.

Härpå anförde:

Herr Lemke: Herr talman, mina herrar! Jag tillåter mig påstå,
att den fråga, som här är före, är mycket svårlöst, åtminstone i det

omfång, som motionären vill se den löst, och det förhållandet, att

så är, finner jag bero på två saker. För det första är det så, att

skall man gå på de vägar och så långt, som motionären önskar,

kommer man att gripa in på den personliga friheten, och för det
andra skulle förslagets förverkligande medföra svåra påföljder dels
för dem, som skola beivra förseelserna, och dels för delinkvonterna
själva.

Till att börja med vill jag be att få fastslå den satsen, att det
aldrig kan vara möjligt eller tänkbart, att man skall lagstifta eller
reglementera enbart för tredje klassens passagerare, utan skall man
hava lagstiftning och reglementering, måste detta ske för alla passagerarne
på tåget. Denna synpunkt skall jag be herrarna hålla
klart för sig, ty en motsatt tanke har framkommit i motionen.

Om man närmare granskar, vad det här är fråga om, finner man,
att det egentligen är två saker, dels förbud för medförande av sprithaltiga
drycker och dels förbud för förtärande av dessa drycker.

Då skulle jag först vilja ställa den frågan till motionären: huru
skall man kunna effektuera ett förbud mot medförande av sådana
drycker? Är det verkligen meningen, att konduktörerna på tågen
skola gå och visitera passagerarnes handgepäck och fickor för att se,
vad de ha i dem? Det kan icke vara möjligt, att något sådant får
sättas i verket, ty det skulle vara alldeles för absurt att så ingripa
på den personliga friheten.

Vad däremot beträffar en bestämmelse i den vägen, att det skulle
bliva förbud mot att förtära vad man har med sig, så går utskottet
på den linjen. Jag skall emellertid med ett litet exempel visa, hur
svårt även detta skulle vara. Såsom herrarne känna till, finnes en
del svaga personer, särskilt bland det kvinnliga könet, som på
långa järnvägsresor få s. k. ätsjuka. Det är en sjukdom, som står
ganska nära sjösjukan. Sådana personer — det finnes även män
som lida därav, ehuru det är mera sällsynt — kunna hava med sig
på resor en liten flaska vin, varav de taga en klunk för att hålla

Nr 14. 64

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. åtgärder nervsystemet uppe, och undgå därigenom det synnerligen stora obe till

förebyggan- pa„ gom denna, me(j sjösjukan närbesläktade åksjuka medför. Skall
(xv oovdnifi'' o v 11

gar å de sven-man nu genom förbud att medföra ett fluidum, som kan för tillfalla
järnvägar- let uppehålla krafterna under resan, alldeles omöjliggöra för dessa
na av berusade människor att företaga en längre resa utan illamående? Jag tycker
personer. £gr mjn <jel, att det skulle vara bra hårt.

Nu skola vi också komma ihåg, att redan det nuvarande trafikreglementet
innehåller en bestämmelse, att det icke allenast är tilllåtet
utan en skyldighet för tågpersonalen att avvisa folk, som bär sig
illa åt, och särskilt berusade personer. I det förslag till ny trafikstadga,
som vilar hos Kungl. Maj:t i avvaktan på fastställelse, är
denna bestämmelse ytterligare skärpt, så att i stället för att det nu
står att personalen skall avvisa »synbarligen av starka drycker
överlastade personer», är detta skärpt till att gälla sådana, som äro
»synbarligen onyktra». Detta kommer naturligtvis i sin mån att
verka till förekommande av sådana förseelser på tåget, tv detta be
grepp innehåller ju en sådan skärpa, att konduktören blir i tillfälle
att ingripa i många flera fall än förut.

Emellertid är detta enligt mitt förmenande icke heller nog, men
vad jag skulle önska utöver detta, och vad som skulle verka synnerligen
fördelaktigt, vore en sak, som berörts i utskottets motivering,
nämligen att vissa järnvägstjänstemän bleve begåvade med
polismans befogenhet. Dessa tjänstemän skulle vara tågbefälhavarne
eller konduktörerna på tågen och stationsinspektorerna på stationerna.
Det är nog så, att svårigheten för konduktörerna att ingripa, vilken
medför, att de ogärna vilja göra det och ställa till uppträden genom
att avvisa folk från tågen, har sin förklaring i att många onyktra
passagerare göra motstånd. Det blir obehagliga uppträden, man får
ibland tillkalla rent utomstående handkraft för att få vederbörande
av tåget, och när detta skett, är det ingen, som tager hand om dem,
som blivit avvisade. Hade nu tågbefälhavare och stationsinspektorer
polismans befogenhet, och den resande allmänheten, som brukar
berusa sig på tågen, visste av detta, skulle det ingiva större respekt,
och man skulle akta sig för sådana förseelser under resan, och när
dessa resande komrne ut på stationen, mötte de inspektören, som
också hade polisbefogenhet. Då finge stationsinspektoren taga hand
om en sådan berusad person och icke blott, såsom nu vanligen är
fallet, vräka undan honom utanför stationens stängsel och där lämna
honom åt sitt öde. En sådan framställning är gjord av järnvägsstyrelsen
till alla Konungens befallningshavande genom vederbörande
distriktsförvaltningar, men en del av Konungens befallningshavande
hava ställt sig litet avvisande av olika skäl. Det är dock att hoppas,
att så småningom insikten om nödvändigheten av ett sådant
arrangemang skall tränga sig fram och jag väntar mig mycket därav.

I motionen har anförts, att norska stortinget har beslutat något i
den riktning, som motionären vill. Detta beslut fattades med den
ringa röstövervikten av två röster, och jag kan icke undra på att

Lördagen den 1 mars, e. m.

65 Sr 14,

pluraliteten blev så liten, ty beslutet är nästan orimligt. Det inne- Ang. åtgärder
fattar, att man icke i norska järnvägskupéer får förtära spritdrycker Ml förebygganav
mer än 2x/« procents alkoholhalt. Huru skall detta kontrolleras?

Skall konduktören hava något kemiskt laboratorium i sin kupé för ska järnvägaratt
se efter, vad dessa drycker innehålla, i synnerhet som det icke na av berusade
är hela procent utan till och med på bråkdelen 21/4 procent, som
stadgas såsom maximum? Det har också befunnits, att norska rege- v
ringen trots detta beslut av stortinget icke vidtagit några åtgärder i
beslutets riktning, och det förlåter jag regeringen. Jag kan förstå,
att den icke kan göra det.

Jag måste också säga, att motionärens erfarenheter av sina järnvägsresor
förefalla mig vara synnerligen dystra. Jag kanske icke är
för djärv, om jag påstår, att jag reser minst lika mycket på järnvägarna
som motionären, och mina resor hava dessutom ett annat
syftemål än hans. De äro för det mesta inspektionsresor. Men jag
får bekänna, att så dystra erfarenheter som motionären har jag icke.

Jag tycker, att det är sällan jag ser några oordningar, sådana som
motionären utmålar, fastän jag även besöker tredje klassens kupéer
på. mina inspektionsresor. Att motionären svartmålar, ber jag herrarne
vara övertygade om, och likaså därom, att jag härvidlag icke
överdriver. Till bevis härpå vill jag be herrarne titta på, vad som
anföres på sidan 2 i utskottets betänkande, där motionen är intagen
in extenso. Vad säges om sådana punkter som dessa: Berusade
förekomma i sådan myckenhet, att det hart när är omöjligt för den
nyktre, fridsamme och ordningsälskande att fortsätta färden. — —-Man är — — totalt prisgiven åt en den mest brutala och godtyckliga
behandling från rusiga medresande, —- —---—■ ingen är

ännu säker om att få resa oantastad eller ofredad på de svenska
järnvägarna.»

Jag tycker för min del, att det minsta man kan säga är, att dessa
omdömen äro för skarpa. Jag skulle nästan vilja säga, att de äro
en förolämpning mot vårt svenska folk, detta folk, som dock, vad
man än må säga, under de senare decennierna framgått på den tilltalande
nykterhetens väg, och det på en grundval, som enligt mitt
förmenande är den enda bestående, nämligen på övertygelsens grund.

Jag har icke så alldeles kort erfarenhet såsom ingenjör och arbetsledare
bakom mig, och jag kan försäkra herrarne, att när jag gör
jämförelser mellan arbetare ocli folk vid järnvägar, byggen och andra
verksamhetsområden här i landet nu och för 25 å 30 år sedan, finner
jag, att det är en alldeles oerhörd skillnad. Då tycker jag, att
det är litet hårt att fälla sådana omdömen om detta folk, som motionären
här gjort.

Jag får också säga, att man talar så mycket om vår kulturs
framåtskridande på alla områden. Det vill jag gärna vara med om,
men detta tal stämmer bra illa tillsammans med att man i alla
möjliga förhållanden vill i detalj så lagstifta för individen, att han
icke får något självförtroende utan oupphörligt måste tänka, att här

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 14.

■>

Ir 14. 66

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. åtgärder och här och där finnes ett reglemente, som säger, vad jag får göra
till förebygga,,,-0(fa jc]?e får gorå, och detta är väl icke uppfostrande; det kan väl
tar^å v- icke bevisa något kulturellt framåtskridande, om dylik personlig deIka
järnvägar- taljlagstiftning verkligen skall anses nödig. För min del är jag nykna
av Semsade terhetsvän, icke absolutist, men jag gör anspråk på att vara nykterpersoner.
husvän, och jag gläder mig uppriktigt åt, att nykterheten går framåt,
'' °r s men jag tror icke, att de vägar, som motionären slagit in på och
även utskottet, ehuru med vissa modifikationer, då det gäller järnvägstrafiken,
äro de riktiga.

Under sådana förhållanden kan jag för min del icke yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Berg i Munkfors: Herr talman, mina herrar! Herr Lemke hemställde,
huruvida det var lämpligt att söka lagstifta för endast en del
av de resande på järnvägarna, nämligen tredje klassens passagerare,
men det dröjde inte länge, förr än han själv bragte på tal, hurusom
det var lämpligt att bibehålla rätten att medföra vin och dylikt. Sådana
varor lära väl icke användas så mycket i tredje klass, utan mest i första
och andra klass, men i tredje klass har man däremot andra spritvaror.
Herr Lemke kan icke förneka, att det finns en massa fall, då det
varit svårigheter och tråkigheter vid järnvägsresor, så att det nog är
fullt fog för den framställning, som motionären gjort och utskottet
gått med på.

Det är visserligen vackert att säga något sådant om det svenska
folket, såsom herr Lemke nyss gjorde, nämligen att svenskarne i
huvudsak äro hyggliga och duktiga, men å andra sidan lärer väl
detta icke vara något skäl för att man icke bör ingripa, när det
ännu finnes kvar åtskilliga olägenheter. På järnvägsresor får man se
råheten famträda i detta avseende. Det är icke länge sedan jag för
förbi Karlstad. På tåget i Karlstad stego åtskilliga unga människor,
som voro alldeles förfärligt druckna. I kupén satt en äldre herre
och åtskilliga andra tysta och stillsamma resande. Det dröjde icke
länge, förrän de nyinkomna började utfara i otidigheter mot den
äldre herrn på ett sådant sätt, att jag kände mig föranlåten att ingripa
och säga: »Unga män, ni ha ingen rätt att göra så, utan
måste låta denne herre resa i fred; han har betalat sin biljett likaväl
som ni.»

Men jag blev då själv överöst med en sådan massa ovett, att jag
kände det mycket djupt och tyckte, att det var synnerligen tråkigt,
att det skall finnas folk, som låta råheten framträda på ett sådant
sätt. Och sådant kan inträffa var som helst. Man ser det visserligen
icke i första klassens kupéer så mycket, ty man kan icke förneka,
att dessa passagerare, som oftast ha litet mera bildning, i
allmänhet uppföra sig hyggligt, åtminstone i järnvägskupéerna. Det
gives dock fall även från den klassen, som icke äro vackra. Jag
tror, att det vore klokt att i detta fall söka komma till ett något
bättre tillstånd än det nuvarande, och detta skulle väl i alla fall

Lördagen den 1 mars, e. in.

67 Nr 14.

icke på något sätt kunna bli till hinders för de hyggliga medborgarna.
Det är alldeles naturligt, att man ser till, att de personer,
som åstadkomma sådan oreda och sådana obehag, hållas efter, ty då
vi leva i ett lagbundet samhälle, så måste vi alla underkasta oss
sådana lagar, som hålla dem i styr, vilka icke av sig själva och sin
egen natur visa sig såsom hyggliga människor. Min mening är sålunda,
att denna motion är mycket befogad, och jag skall för övrigt
be att fä instämma i herr Hages förslag till förändring av

motiveringen.

Det är också en annan sak, som jag på samma gång skulle vilja
bringa en smula på tal, då det gäller att sätta i gång en utredning
för åstadkommande av förbättring i detta avseende. Och det är den
omständigheten, som även herr Lemke vidrörde, när han talade om
sådana personer, som avvisats från tågen, därför att de äro berusade.
Det råder mycket stor olägenhet i detta avseende för närvarande,
och en mängd olyckor uppkomma därigenom, att det icke tinnes
någon, som kan taga vara på dessa människor. I många fall inträffar
det, att dessa gå ut efter järnvägslinjen och bli liggande samt
överkörda och på så sätt omkomma. Jag skulle önska, att man
gjorde allt vad göras kunde för att åstadkomma förbättrade förhållanden
i detta avseende, icke endast så, att man förser vissa

järnvägstjänstemän med polismans befogenhet, utan även att man i
övrigt söker ordna det så på järnvägsstationerna, att man kan taga

vara på en rusig person, tills man kan föra honom åter till hans

hemvist. Det gäller här människoliv, mina herrar.

Det var endast detta jag särskilt ville påpeka. Jag hoppas, att
vi allmänt här i kammaren vilja gå med på herr Lundgrens motion,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den förändring i motiveringen, som. herr Hage föreslagit.

Ang. åtgärder
till förebyggande
av oordningar
å de svenska
järnvägarna
av berusade
personer.

(Forts.)

Herr von Sneidern: Herr talman! Jag vill först med några ord
vända mig mot den ärade reservanten, som inledde denna debatt.
Han önskade, att vi skulle ändra motiveringen så, att vi även skulle
taga upp kravet på förbud mot medförande av spritdrycker i järnvägskupéerna.
Just av det skäl, som han anförde, nämligen önskvärdheten
av ett snabbt ingripande till förbättringar i motionens syfte
skulle jag däremot på det bestämdaste vilja avråda från en dylik
förändring.

Den ärade reservanten omnämnde, att det för närvarande hos
Kung!. Maj:t ligger ett förslag till ny trafikstadga, som man har
anledning antaga inom årets slut kommer att bli stadfäst. Jag tror
mig veta, att detta stadfästande kommer att dröja någon tid på
grund av vissa civilrättsliga bestämmelser och vissa internationella
förhållanden, som först måste utredas. Om nu därför Riksdagen
kommer med ett förslag i denna fråga, som inskränker sig till att
omfatta förbud mot förtäring av spritdrycker, så är jag övertygad
oKi, att detta skall hinna influera på den slutliga redigeringen av

Nr 14. 68

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. åtgärder den nya trafikstadgan. Men tro herraroe, att förhållandet blir dettill
förebygga^- sammaj 0m vi också medtaga förbud att medföra rusdrycker? Skulle
deara;å 2r*l“>i icke därigenom komma in på den större frågan, nämligen anska
järnvägar- gående transport i allmänhet av rusdrycker, och skulle vi icke då
na ar berusade också nödgas taga i betraktande, huruvida icke detta förbud skulle
personer, utsträcka® även "till annan slags transport än den nu ifrågavarande,

. Hörts, i ^ ex< såsom resgods o. s. v. Vi skulle härigenom komma in på

samma sak, som vi förra onsdagen debatterade här i kammaren.

Vi ha inom utskottets majoritet betraktat denna fråga icke såsom
eu nykterhetsfråga, för att icke ytterligare krångla till densamma,
utan tagit den såsom en ordningsfråga för järnvägarna, och från den
synpunkten anse vi, att den lättast löses genom att förbudet inskränkes
till att omfatta endast förtäring av spritdrycker, såsom vi
föreslagit, och att härmed icke böra sammankopplas några större
frågor, som det tarvar sitt särskilda arbete att föra fram.

Herr Hage anförde såsom stöd för sitt förslag, att konduktörs- och
packmästareföreningen har upptagit ett vidsträcktare yrkande. Jag
tror emellertid, att herr Hage något har felläst föreningens framställning.
Visserligen förekommer i dennas kläm även ordet »medförande»,
men i hela motiveringen ser man icke någon som helst
skiljaktighet mellan föreningens framställning och den, som helnykterhetsförbundet
har intagit. Och detta förbund å sin sida yrkar
endast förbud för förtäring av rusdrycker. Redan i början av sin
skrivelse till Kung!. Maj:t instämmer konduktörs- och packmästareföreningen
helt och hållet med järnvägsmännens helnykterhetsförbund,
och då föreningen sedan i klämmen förklarar, att den kommit
med sin skrivelse i syfte att förekomma »medförande och förtärande
av berusande drycker», så har jag anledning att antaga, att detta
beror endast på eu bristande noggrannhet i formuleringen.

Det skäl, som herr Hage vidare framförde, nämligen att det skulle
bli svårt att upprätthålla ett förtäringsiöxhuå, om man icke utsträckte
förbudet även till medförande av dessa drycker, tror jag
icke håller streck, ty i denna framställning från tågmästare och konduktörer,
vilka ju närmast skulle ha hand om förbudets upprätthållande,
uttalas det icke något som helst tvivel angående möjligheten
av förbudets upprätthållande just i den utsträckning, som vi
inom utskottet tänkt oss.

Herr Lemke har i sitt anförande slagit in på eu annan bog och
ansett, att det är bra, som det är, och att man kan nöja sig med
de bestämmelser, som finnas i den nuvarande trafikstadgan med den
bila skärpning — egentligen en förklaring — som den nya stadgan
i det berörda avseendet skall innehålla. Särskilt fruktade herr Lemke,
att ett sådant förbud som detta skulle utgöra ett alltför starkt ingrepp
i den personliga friheten, som han för sin del icke ville vara
med om. Jag tror emellertid, att vi icke böra skruva upp denna
fråga för mycket. Det är verkligen enligt mitt förmenande en mycket
blygsam begäran av dem, som äro vänner av ordning på järnvägarna,

Lördagen den 1 mars, e. m.

G!> >r 14.

att även de personer, som icke missbruka spriten, dock skola avstå Ang- åtgärder
från densamma under den lilla tid, då de vistas på tågen. Och
jag vill verkligen hoppas, att icke någon för den skull skall behöva '' ea“vå
antaga någon martyrmin. ska järmägar Det

andra skälet, som herr Lerlake framförde, var, att det skulle va af berusade
vara svårt för den personal, som skulle ingripa i detta fall, att upp- °frrätthålla
förbudet. Ja, men det är just denna personal, som fram- or s''^
ställt begäran om införande av ett sådant förhud, omfattande — såsom
jag läser handlingarna — förtäring av spritdrycker i järnvägskupéerna.

Herr Lemke ansåg vidare, att man utmålat förhållandena vid våra
järnvägar alldeles för mörkt. Ja, det kan ju hända, att motionären
delvis tagit till litet väl starka ord på några ställen, men jag undrar,
om icke det stora flertalet passagerare, som få nöja sig med en
kanske enklare klass, än den herr Lemke använder på sina inspektionsresor,
många gånger ha varit utsatta för obehag av detta slag
och i hög grad plågats av vad man får se och höra.

Det är ett intresse, som jag hoppas delas av alla, att på ett klokt
och praktiskt sätt ingripa, där man ser roten till det onda, och ingripa
på ett sådant sätt, som helt visst, såsom jag hoppas, skall
uträtta mycket gott.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Modig instämde häruti.

Herr Lundgren i Vendelsberg: Herr talman, mina herrar!

Jag ber först att få uttala min tillfredsställelse över att denna fråga
blivit betraktad såsom en ordningsfråga och icke såsom en nykterhetsfråga,
i vilket senare fall den troligen helt enkelt hade blivit
hänvisad till den stora nykterhetskommittén. Likaså ber jag att få
uttala mitt tack till utskottet för den grundliga och välvilliga behandling,
som kommit min motion till del.

Med anledning av herr Lemkes citat ur min motion, vilka citat
likväl lösryckts från sitt sammanhang med mina i samma motion
lämnade medgivanden, som i någon mån begränsa de starka uttrycken,
ber jag få säga, att jag icke vill neka till, att, då jag nedskrev
denna motion, den tanken och förhoppningen kom över mig,
att det kanhända icke överallt i vårt land vore så illa ställt i det
hänseende, som motionen åsyftar, som många av mina meningsfränders
och min egen erfarenhet ger vid handen. Men sedan motionen
blivit framlagd i Riksdagen, har jag från landets skilda delar
fått mottaga ett flertal skrivelser från såväl enskilda personer som
större och mindre föreningar, vilka alla icke endast uttala sin tillfredsställelse
över att denna fråga kommit fram i riksdagen, utan
dessutom intyga att förhållandena litet varstädes i vårt land äro
just sådana, som jag i motionen anfört. Jag skall be att vid tillfälle
få ställa dessa skrivelser till herr Lemkes förfogande. Jag är

Nr 14.

70

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang. åtgärder också förvissad om, att skulle alla i denna kammare, som gjort
till förebyggan- samma erfarenheter som jag i detta avseende, stå upp och vittna
dJa,a°d 2**" härom, så skulle vi helt säkert ej få slut på denna debatt i natt.
ska järnvägar- Jag är däremot gärna villig instämma med herr Lemke härutinnan,
na av berusade att denna fråga visst icke är någon lätt fråga att nöjaktigt ordna,
personer, ocp jag par därför icke heller i motionens slutyrkande tilltrott mig

'' or s''^ att lämna någon bestämd anvisning på en fullt lämplig lösning av

densamma. Däremot har jag tagit mig friheten att i motiveringen
ge vissa antydningar härom, och jag har även från järnvägsmannahåll
fått mottaga erkännande för en och annan av dessa, såsom i
fråga om förslaget att vissa järnvägstjänstemän, både sådana som
resa med tågen och sådana, som tjänstgöra vid stationerna, i större
utsträckning än nu är fallet borde förses med polismans makt
och myndighet. Jag förmodar också, att ingen har något att invända
mot förslaget att ordningsregler, upptagande även ett meddelande
om risken för brott mot de föreslagna bestämmelserna, sättas upp
såväl i järnvägsvagnarna som å stationerna.

Bland de skrivelser, som jag nyss nämnde, att jag fått mottaga,
är även en från en dansk turist. Denne säger bland annat, att ett
sådant rövarliv, som man får se på de svenska järnvägarna, kan
man näppeligen bli vittne till i något annat land. Mitt syfte med
denna motion har varit att söka åstadkomma någon förbättring i
detta avseende, och det skulle väl vara ett stort fattigdomsbevis,
om icke Riksdagen, regeringen och järnvägsstyrelsen med god vilja
skulle kunna åstadkomma en förbättring i här berörda hänseende,
åtminstone till den grad, att de påpekade missförhållandena icke
måtte framstå rent av såsom en skamfläck för land och folk.

Jag vill icke upptaga tiden med att nu ytterligare anföra exempel
ur verkligheten, men jag ber att få försäkra den ärade talare,
som tyckte, att jag i denna fråga svartmålade alltför mycket, att
jag rest med järnvägståg, som synbarligen medhaft flera av rusdrycker
överlastade passagerare än nyktra, och jag tänker, att flera här
i kammaren kunna intyga detsamma.

Jag vill icke heller upptaga tiden genom att giva mig in i en
vidlyftig diskussion om detaljerna i föreliggande förslag; dem får
Kungl. Maj:t avgöra. Slutklämmen i detsamma åsyftar endast, att
denna fråga för slutgiltig lösning skall komma under vederbörandes behandling,
och jag ber därför, herr talman att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Lundgren i Vendelsberg förenade sig herrar Pettersson
i Södertelje och Hagberg.

Herr Räf: Herr talman, mina herrar! För dem av herrarna, som
suttit i Riksdagen några år, är det bekant, att jag väckt motion i
denna fråga två, om icke tre gånger. Jag må säga, att första gången
var det icke utan, att själva nykterhetsvännerna ryckte en liten smula

Lördagen den 1 mars, e. m.

71 >''r 14.

på axlarna och tyckte, att motionen var skäligen mindervärdig minst Mh Åtgärder
sagt, och det är därför, som jag gläder mig så mycket mera åt
herr Lundgren nu väckt motion i frågan. _ ,jar å, *, men Det

är emellertid så, att den framställning jag gjort icke precis ska jämvägarsammanfaller
med denna framställning. Jag gjorde framställningna av berusa!*
om att man skulle hindra rusiga personer att komma med på tågen
och att, om så olyckligt vore, att de kommit med, bereda dem plats
i en Anka eller något dylikt, så att de kunde få följa med tåget
till bestämmelseorten. Och det är kanske däremot man vänt sig
förnämligast. Emellertid anser jag det ovärdigt svenska staten att först
sälja biljett till en dylik kund på sina järnvägar för att kanske
sedan kasta av honom, för att måhända frysa sig fördärvad eller
köras sönder, vilket verkligen har hänt på flera ställen, eller också
kanske kastas av i ett samhälle för att därefter i samma samhälle
tillställa de värsta orgier under nattens lopp. Jag är viss om att
jag icke är ensam om denna min erfarenhet, utan att många, som
bo i stationssamhällen, dela denna erfarenhet.

Emellertid synes något sådant icke passa för vissa nykterhetsvänner
— jag bör kanske i detta fall sätta citationstecken om ordet
nykterhetsvänner. Det synes icke passa dem, vilka framställningar
man än må göra i detta hänseende, men det måste vi val vara
övertygade om, att det är nödvändigt att pa ett eller annat sätt
göra våra järnvägar rimliga i detta avseende, ty de äro orimliga i
många fall. Jag har rest icke så litet på utländska järnvägar, i
Frankrike, Tyskland och England, och jag kan försäkra, att maken
till rövarliv, det säger jag med dansken, som man får bevittna i
Sverige, det har jag aldrig sett. Jag kunde fylla ut om så vore
hela denna halvtimme med exempel för att visa detta, men jag
skall bar» giva tre exempel och då taga sådana, som röra själva
järn vägsfolket.

Jag reste eu gång upp till riksdagen från Nässjö, då det var tre
passagerare förut i kupén. Jag talar nu icke om tredje klass, utan
om andra klass och till och med andra klass sovvagn. Jag korn,
som sagt, in i en andra klass sovvagn, och där voro utom mig tre
passagerare i kupén. Jag lade mig på en översoffa, och de sutto
omkring bordet vid fönstret, som vi alla veta finnes. Ack, vilket
stimm och liv tick jag inte bevittna, och en av dessa personer var
en järnvägsman. Det var det värsta busliv jag sett, åtminstone i
en andra "klass. Då jag kommit ett stycke på väg, anmälde jag
förhållandet till konduktören, och jag tyckte, att han utan sådan
anmälan borde ha hört det. Han sade: vad skall jag göra? och

jag förstod att det var svårt för konduktören att uträtta något, utan
jag kröp upp igen på britsen och fortsatte med vakandet till Stockholm.
Jag hade hängt npp min ytterrock vid dörren, och den hade
de arma kräken — jag vill icke begagna det uttryck som jag borde
begagna — förorenat, och jag måste anmäla det för vederbörande.
Jag gick in på järnvägsstationen. Jag vill icke säga, vilken klass

Nr 14.

72

Lördagen den 1 mars, e. ro.

Ang. åtgärder av järnvägsmän det var, men jag hörde sedan — jag kan dock icke
sälä:ert avgöra det — att denna person fått avsked, men icke därför
gar ä de sven-^an handla! så i detta fall, utan för en annan orsaks skull, som
ska järnvägar- jag icke bär vill omnämna. Detta var beträffande den resan.
na av berusade Förliden sommar reste jag från Alvesta och nu i tredje klass vagn.

^FortsD Pär var me(l folk, och det började föras ett förfärligt liv. Jag
frågade: vad är det där för folk? Jo, det är järnvägsfolk, svarade
en filosofie doktor, som satt bredvid mig. Kunna vi icke säga till
dem, sade jag. Jo jag skall säga till, svarade han. Det bör väl ni
såsom järnvägsfolk förstå, sade han, att det icke går an att föra ett
sådant här liv, och det blev tyst med den betan, och sedan kunde
• man leva på hyggligt sätt, oaktat mycket folk var med.

En annan gång stod jag på järnvägsstationen i Stockholm. Då
kom en skäligen rullande person, som skulle gå upp på en järnvägsvagn.
Det lär väl icke gå, tänkte jag. Han hade ock något
att bära, så han kanske var ovanligt rullande av det. När han kom
till inspektören — jag vet icke om det var inspektören, men han
hade en inspektorsmössa — så sade denne: »Ni får icke följa med
tåget, ni är ju full.» — »Nej för all del», svarade han och rätade
till sig, och med den rättelsen var det tillräckligt för att han skulle
få följa med på statens järnvägar. Den som tjänstgjorde som inspektor,
sade således först: Ni är full, och sedan släppte han med
honom.

Detta är tre exempel som beröra själva järn vägsfolket, och när
det sker på det sättet bland själva järn vägsfolket, så kan man icke
förundra sig över att det råder litet slapphet, då det gäller att beivra
de saker, varom det här är fråga.

Jag tror fortfarande på min framställning, och jag hörde av herr
Lemke, att han gick något åt samma håll, nämligen att man borde
giva konduktörerna polismans befogenhet. Men det är icke tillräckligt,
om man icke samtidigt bestämmer en plats på tåget, där konduktören
kan placera dem, som behöva placeras. Detta behövs,
även om man log åt mig, då jag gjorde denna framställning. Det
är även nödvändigt att skarpare bevaka ingångarna till järnvägsstationerna
och enkannerligen ingångarna till kupéerna, till dess att
svenska folket får så pass förstånd, att det kan låta bli att komma
på det sätt, som man nu får se ibland.

Jag hoppas, att med den kläm, som utskottet här föreslagit, i
vilken det talas om »sådana åtgärder, som efter skedd utredning
visa sig vara av nöden till förebyggande av de oordningar å de
svenska järnvägarna, som föranledas särskilt av berusade personer»,
man måtte kunna få till stånd en utredning, som omfattar även
av mig åsyftade nödvändiga åtgärder, och då kan väl hända, att
man slutligen kommer därhän, att man giver konduktörerna polismäns
befogenhet och dessutom skaffar särskild plats i tågen för
berusade personer. Jag minns, att jag fick det svaret, då jag eu
gång gjorde eu sådan framställning; »ni vill val icke skämma ut

Lördagen den 1 mars, e. m.

73 Nr U.

de svenska järnvägarna med en fyllfinka?» Jag tror, att det var Ang. åtgärder
herr Nilson i Örebro, som gav mig det svaret. Jag svarade: man Ml förebygganskämmer
ut de svenska järnvägarna mycket mera, om dessa rusiga^r“^
personer få slå sig ned nästan var som helst på tåget, än om man jämvägarhade
rättighet att bura in dem på ett ställe. «« av berusade

Jag är sålunda tacksam både mot motionären och mot utskottet personer.
och ber att få instämma i utlåtandets kläm. ^ ''

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att särskilt få betona, att den
funktionärsklass, som säkerligen kommer att få de största olägenheterna
av ett förbud i enlighet med mitt yrkande, har just föreslagit,
att här ifrågavarande bestämmelser skulle komma till stånd.

Nu sade herr von Sneidern, att man icke så noga tänkt på ordalydelsen
vid formulerande av denna framställning från konduktörsförbundet
och att det var en ren tillfällighet att dessa konduktörer
hade yrkat på förbud mot både att medföra och att förtära spritvaror
på tåget. Men då vill jag mot herr von Sneidern säga, att
i det åberopade utlåtandet från Sveriges konduktörs- och packmästareförening
äro orden »medförande» och »förtärande» kursiverade,
vilket gör, att jag måste antaga, att i den skriftliga framställningen
dessa båda ord särskilt understrukits. Man har således särskilt bestämt
velat poängtera, att förbudet skulle gälla både att medföra
och att förtära.

Vidare påstod herr von Sneidern, att detta skulle bli en fraktfråga,
att man, om man följde mitt yrkande, skulle komma in på
frågan, huruvida det borde vara tillåtet att frakta sprit på järnvägarna
eller icke. Men detta påstående tror jag icke är riktigt. Här
är fråga om huruvida man skulle ha rätt att taga in sprit i kupéerna,
men frågan, huruvida man skulle ha rätt att frakta sprit
eller icke, har icke med denna sak att göra. Man har ju alltid möjlighet
att frakta sprit såsom resgods eller fraktgods på vanligt sätt.

Jag tycker, att så mycken hänsyn har man icke anledning att visa
dessa spritdrickande personer, att man icke skulle vilja vara med
om att tvinga dem till det lilla obehaget att polettera sitt resgods
eller skicka det som fraktgods, om man, genom detta lilla obehagför
dessa personer, kunde åstadkomma fördelar för den stora allmänheten
av det slag, som jag här sagt.

Herr Lemke påstod, att han under sina inspektionsresor icke sett
mycket av fulla personer i våra järnvägskupéer och icke erfarit mycket
av de obehag, som refererats av motionären. Då vill jag säga,
att det är nog en betydlig skillnad, huru det ser ut i en kupé, när
en vanlig resande sitter i sitt hörn, mot när en distriktschef kommer
in med en bred och två smala guldgaloner kring mössan. Jagtror,
att redan anblicken av en sådan uniform gör situationen annorlunda
i en sådan kupé än under vanliga förhållanden: jag tror, att
en person i den ställningen icke blir i tillfälle att se förhållandena,
sådana de verkligen äro i järnvägskupéerna i det här hänseendet.

Nr 14. 74

Lördagen den 1 mars, e. m.

Ang, åtgärder Herr talman! Jag har intet annat yrkande att framställa än om
till förebyggan- bifall till utskottets hemställan med den ändringen i motiveringen,

gar ä de sven-som .lag föreslagit,
ska järnvägar va

av berusade Herr Lemke: Herr talman, mina herrar! Jag skall fatta mig mycpersmer.
^ ^ kort, men skall dock be att få bemöta ett par av de gjorda
<ForUJ uttalandena.

Utskottets ärade ordförande och herr Hage ha i sina anföranden
velat låta påskina, att det icke skulle vara möjligt för mig att på
mina inspektionsresor verkligen öfvertyga mig om, hurudana förhållandena
äro på tåget. Jag vill härtill svara, att då jag är ute
på mina inspektionsresor sitter jag icke orörlig i ett hörn, utan jag
går genom hela tåget och ser efter, hurudana förhållandena äro i alla
klasser och kupéer. Jag är icke skyldig att uppträda i uniform på
inspektionsresorna, utan lika ofta är jag civilt klädd och reser med
olika tåg, ibland med godståg, ibland med snälltåg och ofta med
tåg med endast tredje klass vagnar. Jag har sålunda mycket väl
reda på huru det är på alla tåg och i alla slags kupéer.

Herr Lundgren sade, att han rest med tåg, där han sett flera
berusade personer än nyktra.. Jag hemställer till herrarne å svenska
folkets vägnar, om icke detta var en svartmålning och överdrift.
Detta kan möjligen ha inträffat vid extra transporter av truppkonfcingenter,
då sådant ibland händer. Särskilt har jag ledsamma
erfarenheter härav, när flottans folk befordras via Alvesta till och
från Karlskrona, då det nog emellanåt hänt att rätt många av dessa
uppträtt berusade. Detta gäller även, då marknadsfolk reser. Men
jag vill påpeka, mina herrar, att de citerade ställena från motionens
ordalydelse avsågo icke att vara undantagsfall utan avsågo att visa,
att de vardagliga förhållandena under den dagliga trafiken i vårt
land skulle vara sådana, som motionären sade.

Så behagade herr Räf vända sig direkt mot mig mera än mot
talmannen och herrarne i övrigt, varigenom hans yttrande fick karaktären
av ett slags »argumentum ad hominem». Hans exempel gingo
ju rent av ut på att visa, att det egentligen är järnvägsfolk som uppträder
berusat. Men skulle det vara på det sättet, då vill jag säga,
att den föreliggande frågan löses icke alls på den linje, som härar
föreslagen, utan då måste ändrade föreskrifter införas i disciplinordningen
vid statens järnvägar.

Herr Räf: Jag sade uttryckligen, herr talman, att jag kunde anföra
så många exempel, att jag skulle kunna hålla på härmed till
klockan ett, men att jag av dessa många exempel endast ville anföra
tre, och alla dessa tre rörde järnvägsfolk. Detta torde vara
något helt annat än vad herr Lemke nu sökt återgiva.

Herr Lundgren i Vendelsberg: Herr talman! Med anledning av
de ord, herr Lemke riktade till mig i sitt senaste anförande, vill

Lördagen den 1 mars, e. in.

75 Mr 1*..

jag säga, att jag naturligtvis aldrig menat, att det är en alldaglig Ang. åtgärder
företeelse, att så många rusiga personer resa med tågen, att det rent
av förefaller som om dessa utgjorde flertalet; jag har endast velat å de
antyda, att vid beväringstransporter, vid marknader, högtider ocli.,fc« järnvägar
andra dylika tillfällen jag någon gång kunnat göra den iakttagelsen, na av berusade
att det åtminstone sett ut, som om de rusiga varit flera än de nyktra,

Särskilt erinrar jag mig ett tillfälle, då jag gjorde den anmärkningen,
att det var ovanligt mycket rusiga med tåget, och då konduktören
svarade: det är flera onyktra än nyktra med. Sådana tillfällen kunna
alltså inträffa, men jag har därmed icke velat påstå, att detta är en
alldaglig företeelse.

Jag har ej heller varken genom min motion eller mina yttranden
i denna debatt velat rikta någon anmärkning mot vårt i allmänhet
plikttrogna och ytterst humana järnvägsbefäl. Det är endast en
större möjlighet för detta, att å tåg och järnvägsstationer förhindra
gängse oordningar särskilt av rusiga personer, jag med denna motion
åsyftat.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till det av herr Hage under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Då votering
emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Hage under överläggningen
framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 103 ja mot 31 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas Första kammaren.

§ 9.

Vid föredragning härefter av Andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av en utav herr Andersson i

Wr 14. 7 ti

Lördagen den 1 mars, e. m.

G rimbo väckt motion, nr 247, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
meddelande av sådana bestämmelser, att frågor om vägars anläggning
och underhåll kunna beredas möjligast enhetliga behandling
vid Riksdagen, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Slutligen föredrogs ett från Första kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 173, innefattande delgivning av nämnda kammares
beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, rörande
en av herr Gullberg väckt motion, nr 89, angående skrivelse till
Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om åstadkommande
av effektiv tandvård särskilt vid landsbygdens små- och
folkskolor; och beslöt Andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt
andra tillfälliga utskott.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 20, i anledning av väckt
motion om upphävande av tullen å superfosfat;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, angående höjning av avlöningen för övervaktmästaren i
Riksdagens hus; och

nr 13, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av utredning
och eventuellt förslag i fråga om ordnande av regelbundet utbyte
med utländska riksförsamlingar av tryck rörande lagförslag m. m.;

lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckt motion om
utarbetande och framläggande av förslag till ändrade bestämmelser
om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, angående regleringen av'' utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen
till jordbruksdepartementet; samt,

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, på grund av kammarens återremiss av utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av herr Tysks motion nr 227, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet, då
kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet; och

nr 8, i anledning av herr Lundgrens i Vendelsberg motion nr 17,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående undervisning i skogsvård
jämväl vid andra statsunderstödda skolor än folkskolor och med
dem jämförliga läroanstalter.

Tisdagen den 4 mars.

§ 12.

77 Nr 14,.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Bosenquist........... under 7 dagar fr. o. m. den 5 mars och

» Thorsson............... » 2 » » » 4 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,3 på natten.

In rid em
Per Oronvall.

Tisdagen den 4 mars.

Kl. 3 e. in.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 och den 26 nästlidna februari.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition angående vissa ändringar i avlöningsreglementet
för statens järnvägar m. m.

§ 3.

Härefter upplästes och lades till handlingarna Kungl. Maj:ts vid
nästföregående sammanträde avlämnade, men då bordlagda skrivelse
i anledning av en vid sistförflutna riksdag beslutad lag.

§ 4-

Vidare föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts nedannämnda, likaledes
å kammarens bord vilande propositioner; och hänvisades därvid

till lagutskottet propositionen med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;

»r 14, 78

Tisdagen den 4- mars.

till jordbruksutskottet propositionen med förslag till lag om ändrad
lydelse av § 15 i den uti lagen den 10 juni 1912 angående
flottning av skogsalster i gränsfloderna Torneå och Muonio intagna
stadga;

till statsutskottet propositionen angående ändring beträffande brottmålsdomarens
i Norrbottens län avlöning;

till bankoutskottet propositionen angående fyllnadspension åt tillförordnade
rektorn vid högre realläroverket å Östermalm i Stockholm,
rektorn vid realskolan i Eskilstuna J. G. T. Elmquist;

till statsutskottet propositionen angående vidtagande av vissa ändrings-
och reparationsarbeten i riksgäldskontorets förra hus å Riddarholmen;
samt

till jordbruksutskottet propositionen angående avlösning av den
ägaren av skattelägenheten Djurön nr 1 i Östergötlands län åliggande
skyldigheten att därstädes underhålla ett holländeri.

§ 5-

Föredrogos men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande
nr 20, bankoutskottets utlåtanden nr 12 och 13, lagutskottets utlåtande
nr 12, jordbruksutskottets utlåtande nr 1 samt Andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 7 och 8.

§ 6-

Ordet lämnades härpå till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren behagade besluta den ändring i föredragningslistan
för morgondagens sammanträde, att jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, angående regleringen av utgifterna under riksstatens nionde
huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet, måtte
uppföras näst efter jordbruksutskottets utlåtande nr 33, samt därefter
övriga ärenden i den ordning, vari de förekomma på dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 1-

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrivelse
till Konungen, nr 21, i anledning av väckt motion om ändring
i 6 kap. 4 § strafflagen.

§ 8-

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets utlåtande, nr 36,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag

Tisdagen den i mars.

79 Nr IT.

om gemensamhetsfiske, lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 §
rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i
lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, dels ock en i ämnet
väckt motion.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Larsson i	Edsten under	7 dagar fr.	0.	m.	den	5	mars.
»	Eriksson i	Grängesberg »	2 » »	J»	»	y>	5	»
	Öberg		5 » »	3>			8	3>
»	Pettersson	i Södertälje >	2 » »	»	»	»	5	»
	Olofsson i	Digernäs »	6 » >	»	»	>	10
»	Bosson		10 » »	>	»	»	5

Härefter åskildes kammarens ledamöter kl. 3.21 e. m.

In i i dem
Per Oronvall.