RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1913:21
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades fyra protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.
Herr statsrådet Bergström avlämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
nr 183, angående inrättande av eu statens tryckeriexpedition;
nr 184, angående anslag till rullande materiel för malmtransport,
reglering av Stora Lule—älvs vattensystem ovanför
Porjus och förstärkning av kraftledningen Porjus—Gellivare—Kiruna;
samt
nr 162 angående pension å allmänna indragningsstaten åt
länsmannen August Malcolm Agréns änka Anna Maria Agrén.
Herr Betrén, Alfred, väckte en motion, nr 116, i anledning
av Kungl. Majds proposition angående vissa ändringar i lönestaterna
för personalen vid rikets hospital och asyler.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande vid
sammanträdet avlämnade nådiga propositioner:
nr 183, angående inrättande av en statens tryckeriexpedition;
och
nr 184, angående anslag till rullande materiel för malmtransport,
reglering av Stora Lule—älvs vattensystem, ovanför Porjus
och förstärkning av kraftledningen Porjus—Gellivare—Kiruna.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den under
sammanträdet avlämnade Kungl. propositionen nr 162, angående
pension å allmänna indragningsstaten åt länsmannen August
Malcolm Agréns änka Anna Maria Agrén.
Första kammarens protokoll 1913. Nr 31. 1
1913.
kammaren. Nr 2i.
Onsdagen den 9 april, e. m.
Nr 21.
2
Onsdagen den 9 april, e. m.
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr
Petrén, Ålfred, under sammanträdet väckta motionen, nr 116, i
anledning av Kung! Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i lönestaterna för personalen vid rikets hospital och asyler.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 3 och 5 i denna
månad bordlagda utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
till enhetliga på principen av lika och personlig rösträtt grundade
bestämmelser om val till borgmästaretjänster._
I en inom Andra kammaren vackt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 167, hade herr Sjöberg, med instämmande
av herr Kronlund, hemställt, att Riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag, innefattande enhetliga och på
principen av personlig och lika rösträtt vilande bestämmelser vid
val till besättande av borgmästaretjänsterna i städerna.
Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl
hemställt, att Riksdagen, med anledning av den förevarande
motionen, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till enhetliga bestämmelser, varigenom vid val enligt 31 § regeringsformen
för uppgörande av förslag till borgmästaretjänst
samt till rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm
rösträtten måtte bliva personlig och lika för samtliga röstberättigade.
Vid utlåtandet hade reservation avgivits av, utom annan,
herrar Trygger, Clason, Bellinder, Ekman, von Geijer, Kjellén,
Magnusson "och Lundström, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon Riksdagens
åtgärd.
Herr von Geijer: Herr talman! Då jag antecknat mig
som reservant mot detta konstitutionsutskottets utlåtande, skall
jag be att få giva några skäl för denna min hållning till frågan.
Ifrågavarande motion sammanhänger enligt mitt förmenande
mycket nära med den, som är föremal för konstitutionsutskottets
uttalande i det närmast på föredragningslistan upptagna ärendet,
så nära till och med, att jag vill betrakta dem som olika led
i samma sak, låt vara att de icke formelt stå i det sammanhang,
att det ena med nödvändighet förutsätter det andra. Men grundtanken,
den ledande rättsuppfattningen är i båda två precis densamma.
Ingendera av dem kan därför bedömas alldeles fristående,
utan vid prövning av den ena, måste man taga hänsyn jämväl
till den andra. Även om de icke stå i det formella sammanhang
jag nämnt, blir dock konsekvensen, att om man antager konstitu
-
Onsdagen den 9 april, e. m.
3 Nr 21.
tionsutskottets utlåtande nr 12, måste förr eller senare, även om
det icke sker i dag, nr 13 antagas. Konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12 avser, såsom framgår av rubriken, att åstadkomma
enhetliga på principen av lika och personlig rösträtt grundade
bestämmelser om val till borgmästaretjänster i städerna, och
nr 13 att, i konsekvens med den sålunda uttalade personlighetsprincipen,
denna valrätt måtte utsträckas att jämväl omfatta
kvinnor. Sålunda avses i båda fallen och särskilt i det sista att
öka enskildas inflytande vid tillsättandet av ifrågavarande tjänster.
Jag vill emellertid säga ifrån, att orden i konsekvens
med den sålunda uttalade personlighetsprincipen, icke finnas verbotimttryckt
varken i utskottets utlåtande och ej heller i
motionen, utan det är jag själv, som dragit denna, enligt mitt
förmenande, fullt logiska slutsats. Jag har velat framhålla detta
i detta sammanhang, därför att det just är på denna punkt jag
går i annan riktning än motionären. För min del anser jag
önskvärt, att tillsättandet av dessa tjänster helt och hållet undandrages
val och att man icke vidtager eu ändring, som härvidlag
kan utsträcka enskildas inflytande. Som jag nämnde, tyckes
motionären och jag i denna punkt gå alldeles isär. I motsatt
fall synes det mig, åtminstone, att någonstans i motionen
bort framskymta en antydan om den av mig angivna vägen, nämligen
att dessa tjänster böra tillsättas i samma ordning som andra
domaretjänster, men så är icke förhållandet. Detta borde dock,
synes det mig, så mycket hellre ägt rum, som frågan varit uppe
så sent som år 1909 och dessutom en av motionärerna på grund
av sin verksamhet omöjligen kunnat undgå att äga kännedom om
de på sakförhållandena inverkande omständigheterna. Vad som
emellertid just är själva kärnan är valrätten till domarekåren.
Jag tror mig hava rättighet att såga, att hittills tämligen enstämmigt
den meningen gjort sig gällande, att de ämbets- och
tjänstemän, vilkas verksamhet är att hänföra till dömande, böra
vara undandragna tillfälliga, mer eller mindre villkorligt växlande
meningar och stämningar sålunda, att deras tillsättande icke
bör ske efter val. Borgmästaretjänsterna äro, med den riktning
utvecklingen tagit, till sin huvudskaliga karaktär dömande. Ju
större städerna äro, ju tydligare framträder detta och i de allra
största kan man säga, att borgmästarna helt och hållet äro dömande.
Den kommunala och politieverksamheten, som i smärre städer
är förenad med dessa tjänster, är i de förstnämnda helt
överlämnade åt andra. Ku får man se på reformförslaget. Kär
ett reformförslag kommer fram, bör man se det under de omständigheter,
varunder det framkommit, de spörsmål, de meningar
angående frågan, som göra sig gällande, och de tendenser rörande
spörsmålet, som kunna komma till synes. Det förefaller mig,
som om den sats jag nyss antydde, nämligen att lämpligast vore
att domarebefattningen icke tillsattes efter val, numera icke skulle
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
Nr 21. 4
Onsdagen den 9 april, e. m.
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
var så oomstridd som den hittills varit. Det finnes många tecken,
som tyda på en uppfattning i rak motsatt riktning, och nog finnas
målsmän för den meningen, att ett dylikt sakernas tillstånd icke
i och för sig är gott utan snarare tvärtom, att en dylik byråkratisk
makt är ägnad att hämma utvecklingen eller framåtskridandet.
Man sätter likhetstecken mellan all utveckling och framåtskridande.
Nej, det torde snarare var rätt många tecken, som
tyda på, att en önskan förefinnes att kunna komma denna s. k.
byråkratiska makt till livs och ställa ämbets- och tjänstemän överhuvud
taget, även de dömande, under kontroll och beroende av
övriga medborgare, d. v. s. kontrollera ämbets- och tjänstemännens
verksamhet såsom sådan. Det lämpligaste sättet därvid är
givetvis att eliminera bort deras oavsättlighet och tillsätta dem
efter val. Jag anser, att jag har rättighet att peka på denna sak,
ty jag tror, att frågan bör ses i denna belysning. Jag hade väntat
mig, att utskottet skulle tagit position i denna fråga. Utskottet
refererar dess behandling av ett år 1909 framkommet förslag.
Den gången tvekade utskottet ej att bestämt uttala, att tillsättandet
av dessa tjänser borde helt och hållet undantagas från städernas
inbyggares direkta inflytande. Jag erkänner villigt, att
föreliggande fråga icke alls behandlar detta utan enbart ändring
i reglerna för valrätten. Men för mig hade det varit ett lugnande
symptom, om utskottet uttryckt den meningen, att dömande
tjänstemän icke böra tillsättas efter val. Jag skulle lama draga
fram rätt många exempel på vad jag menar med dessa tendenser.
Jag skall icke förlänga debatten men vill dock framhålla
några symptom, som jag tycker gå i samma riktning. Det är
ett tal, som man rätt ofta numera får höra, att en domare icke
han vara opartisk. Jag är av den meningen, att det varit svårigheten
att konkret exemplifiera denna sats, som gjort, att man
sökt bevis för densamma på kvasivetenskaplig väg. Det heter
sålunda, att ingen människa kan frigöra sig från den miljö, under
vilken man lever, de tankar, strömningar, meningar och
åsikter, som där göra sig gällande, avsätta ovillkorligen en viss
tvångsföreställning, som en domare, då det gäller att bedöma ett
rättsfall, icke kunde alldeles frigöra sig ifrån. Sålunda, ingen
människa han vara opartisk, och även en domare måste vara underkastad
denna regel. Jag vill bestämt opponera mig mot denna
sats. Jag anser densamma vara oriktig och vädjar till alla, som
varit i tillfälle att so ett större antal domstolsutslag, om de våga
vidhålla sitt påstående i denna riktnig. Jag vill emellertid förmena,
att här föreligger en förväxling av begreppen, och häri
kanske ligger yttermera eu fara för att satsen skall bli trodd.
Tillämpad på den rättsuppfattning, som tager sig uttryck
i stiftande av lagar, kan premissen skenbarligen vara grundad
på verkligheter. Därvid tror jag visst att ingen kan helt undgå
att taga hänsyn till denna miljö. Men denna rättsuppfatt
-
Onsdagen den 9 april, e. m.
5 Nr 21.
ning är någonting annat, den får sitt uttryck vid lagarnas tillkomst
och därmed har den dömande ej att skaffa. Beträffande
rättskipningen vill jag med bestämhet påstå, att satsen, såsom
sådan, är oriktig. Den svenska domaren är icke någon kadi, som
får döma efter vad han tycker. Han är hunden av lagen. 3STu
förstår jag mycket väl, att jag om en stund kommer att få höra
den invändningen: ja, det kan väl hända, men våra straffskalor
äro så vida, att det finnes rum för det personliga och subjektiva.
Jag vill säga, att domaren ens härvidlag icke är obunden, ty även
detta förhållande behandlas vetenskapligt och vissa regler äro bestämda.
Dessutom finnes ingen verksamhet i hela vårt land, som
så är underkastad offenlighetens ljus som domareverksamheten.
Varje handling, som gives in och varje ämbetsåtgärd av eu domare
sker inför öppna dörrar. Särskilda ämbetsmän äro tillsatta
för att övervaka domarekåren, nämligen justi ti ekanslern och justitieombudsmannen.
Jag anser mig hava rättighet att förneka
att, då den nu föreslagna reformen för mig framstår som ett litet
symptom av den alltmer utbredda tendensen att söka göra även
dömande ämbets- och tjänstemän beroende av sina medborgare,
har något som helst berättigande. Allmänheten bör icke äga rätt
att utöva kontroll vid deras tillsättande.
Nu vet jag vidare, att de, som komma att motsäga mig,
komma att inrikta sig på denna punkt: här är icke fråga om någon
nyhet, det är inom ramen av nu bestående förhållanden,
som det här gäller att reformera. Ser man på de bestämmelser,
som gälla för olika städer, förete de en brokig karta och äro
så orimliga, att någonting måste göras. Jag vill erkänna, att
det är någon sanning i att den åsyftade reformen i någon mån
ligger inom ramen av redan bestående förhållanden, men vad särskilt
beträffar motionen om utsträckning av valrätten till kvinnor,
måste jag säga, att den går vida utöver den nu gällande
ramen. Även den reform, som åsyftas i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12 är en utveckling, »ramen» är så pass vid, att utvecklingen
ändå kommer att medföra ganska väsentligt förändrade
förhållanden.
Det är sant dessvärre, att borgmästaretjänsterna i städerna
tillsättas efter val. Detta sakernas olyckliga skick har sin historiska
förutsättning och dess bibehållande torde allenast berott av
ekonomiska skäl, i det städerna i viss mån själva avlöna sina
domare. Men jag vågar den gissningen, att näppeligen någon,
som varit i tillfälle att skaffa sig någon som helst erfarenhet på
området, kan säga annat än att det är synnerligt olämpligt som
det är. Olägenheterna hava ökats år efter år och förhållandena
kunna nu betecknas som oefterrättliga. Jag skall icke uppehålla
mig vid att skildra, huru det går till vid valen; jag vill bara
fråga, huruvida det är antagligt, att det kommer att bliva bättre
på det sätt, som nu föreslås. Utskottet säger här, att det förmenar,
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
Nr 21. 6
Onsdagen den 9 april, e. m.
Angående att reformen åtminstone skulle medföra den fördelen, att det kotbestämmelser
iei''iväsen, som nu gör sig gällande, skulle försvinna. Ja, det kan
om val till hända, men det, som skulle komma i stället, nämligen partiinborgmästare-
tresset, kan icke sägas vara mycket bättre. Vad är kotteriväsen ?
tjänster. J0, det är partiväsen i smått. Reformen skulle endast medföra,
(Forts.) att större partier trädde i stället för mindre, och alla de olägenheter,
som ostridigt äro förenade ett sådant små parti skulle föreligga,
att tyngdpunkten förflyttades över på de politiska partierna,
endast att de stege i proportion till storleken. Denna motion
måste ovillkorligen gynna just partiintresset, och jag undrar
verkligen, om detta kan vara till något gagn. Skall man nu bestå
ett renlärighetsprov, innan man får anmäla sig såsom sökande till
dessa befattningar ? Betänk blott de maktmedel ett stort väl organiserat
parti äger. Resolutioner, deputationer och så pressen.
Ett kotteri kan aldrig nå en sådan maktställning.
Dessa skäl äro för mig, herr talman, tillräckliga för att
yrka avslag, men jag har även formella skäl. Jag hänvisar
till det faktum, att det dock med fog kan sägas, att en rättegångsreform
står för dörren. För några år sedan eller år 1911
tillsatte Kungl. Maj :t en särskild kommission för att bereda denna
fråga. Nu förstår jag mycket väl, att man icke kan veta vad den
kommer till för resultat. Först och främst kommer det att dröja
åtskilliga år, innan något förslag kommer fram, och till dess kan
man icke veta, huru det kommer att se ut. Jag skall icke draga
upp någon historik över detta ärende, men vill dock peka på, att
år 1880 — det är visserligen så länge sedan, att man därav kanske
tager sig anledning att motsäga mig — överlämnade Kungl. Maj :t
åt den nya lagberedningen att utarbeta nytt förslag angående
rättegångsväsendet. 1884 kom denna nya lagberedning fram med
sitt förslag, och detta överlämnades sedermera till den förstärkta
lagberedning, som 1887 avgav sitt utlåtande. Detta ledde icke
till något direkt resultat. Men indirekt hava de partiella reformernas
väg beträtts hela tiden, och man har öst ur vad denna
lagberedning föreslagit. Jag vill framhålla den meningen, och
jag tror verkligen, att jag har fog för densamma, att det, som
närmast vållat, att det icke blev större resultat av denna lagberednings
arbete var, att den lät domstolsorganisationen vara i fred.
Betecknande är att den enda reform som härutinnan föreslogs,
gällde städerna. Nu vågar jag uttala den meningen, att den tid,
som förflutit emellan, ovillkorligen medfört det, att frågan mognat
och kommit i ett annat läge, och det är icke anledning antaga,
att vi icke någonsin skulle komma till ett resultat. Det är min
bestämda mening, att, vad särskilt städerna beträffar, deras domstolsväsen
kommer att förändras. Det kan icke gå som det är.
Jag skall icke här uppehålla mig vid detta, utan vill blott säga,
att, även om jag själv faller under domen, domstolarna i de små
och smärre städerna näppeligen kunna sägas fylla rimliga behov.
7 Nr 21.
Onsdagen den 9 april, e. m.
En reform på området måste ske, och jag antager, att den rättegångskommissions
arbete, som nu sitter, med säkerhet kommer jes^mmefeer
att medföra, om ej annat så, att städernas domstolsväsen kommer om val till
att omändras. Då jag har denna uppfattning, ligger det i sa- borgmästarekens
natur, att jag icke kan förorda ett förslag, som kanske skulle tjänster.
kunna försvåra det. Jag erinrar om, att när det gäller en om- (Forts.,»
läggning av tyngdpunkten för inflytande på dessa val, när tendensen,
såsom jag nämnt, allt mera gar i den riktning, att ställa
ämbetsmännens verksamhet under direkt inflytande av städernas
invånare, vågar jag tro, att nu föreliggande förslag, därest det
genomfördes, skulle vålla att ett motstånd mot rättegangsreformen
skulle resa sig just från detta nya håll, som varit i tillfälle att
smaka maktens sötma, och att sålunda en av de största väntade
vinsterna av reformen, stadsdomstolarnas omorganisation, skulle
äventyras.
Herr talman! På av mig nu anförda skäl ber jag att få yrka
avslag å konstitutionsutskottets utlåtande och bifall till den av
herr Trygger med flera avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Hellberg: Herr talman! Den ärade reservanten
har under förra delen av sitt anförande uppehållit sig vid fragan,
huruvida borgmästare böra väljas eller inte. Denna fråga
synes mig och det erkände han även själv, inte nu föreligga.
Den sammanhänger med den av honom flera gånger omnämnda
processreformen. Vore det nu så, att det förslag, som här föreligger,
vore av den pricipiella natur, att de just ingrepe pa
denna punkt, såsom exempelvis den fråga, som herr Räf berört
i sin reservation, vore det en annan sak. Då skulle jag ansett
det berättigat, om man i likhet med 1909 års konstitutionsutskott
avvisat all tanke på ändring. Men här är icke alls fråga om
någonting sådant.
Här är fråga om en partiell ändring inom det redan beståendes
ram, och en sådan ändring synes mig böra utan alla
betänkligheter kunna vidtagas, om den är av behovet påkallad.
Utskottet erinrar, att Riksdagen vid åtskilliga tillfällen^ under
senare år uttalat sig för vidtagade av partiella reformer på rättegångsväsendet
område. Och om vi tänka på, huru Riksdagen
ställt sig till andra frågor, där man också skulle kunna tala om
att ett visst förslag har samband med eu större fråga, behöva
vi endast tänka på det konstitutionsutskottsutlåtande, som vi
hade till behandling vid lördagens plenum angående rösträtt för
arrendatorer å områden, som inkorporerats med städerna. I
detta utskottsutlåtande säges, att den tanken naturligtvis ligger
nära till hands, att hela frågan måhända borde uppskjutas för att
finna sin lösning först i samband med den förestående kommunala
skattereformen, vilken möjligen skulle kunna omlägga den kom
-
Nr 21. 8
Onsdagen den 9 april, e. nr.
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Förta.)
munala skattskyldigheten efter sådana principer, att här avhandlade
spörsmål av sig själv löses. Men icke desto mindre, fastän
utskottet icke på minsta satt förbisett detta, ansågs frågan vara
av den vikt, att densamma, utan avvaktande av processreformen,
borde hänskjutas till Kung!. Maj :ts prövning.
(Nu har emellertid reservanten antytt, att den här föreslagna
reformen skulle på något sätt föregripa den processreform, varom
han förut talat. Utskottet för sin del bestrider, att något sådant
föregripande bör kunna förekomma i detta fall, och den ärade
reservanten tycks själv på denna punkt vara ganska tveksam:
hans ord folio ungefär så, att kanhända skulle den reform, som
nu är föreslagen, komma att försvåra den nämnda, av honom
eftersträvade. Jag förstår inte, huru detta på något vis skulle
kunna bli händelsen. Om vi i stället för dessa 27 olika reglementen
för borgmästareval finge en enhetlig bestämmelse, som
gällde för alla landets städer, huru skulle det kunna föregripa den
stora och viktiga principfrågan, om borgmästarna i städerna böra
tillsättas på det sätt, som nu sker, att städernas invånare få uppsätta
själva förslaget, varefter Kung!. Maj :t utnämner eller på
något annat sätt, eventuellt genom förslag från hovrätterna? Jag
kan verkligen icke förstå, att eu enhetlig ordning i stället för
den nu rådande oordningen skulle på något sätt föregripa detta.
De väsentliga anledningarna till den stora reformen stå väl i allt
fall kvar. Herr von Gei jer anmärkte själv, att det kan icke gå
så i längden, att de större och mindre städerna ha sitt rättsväsende
ordnat så som nu. En reform måste ske, sade han. Ja, det är
verkligen min uppfattning också. Men kan man då säga, att det
förhållandet, att dessa små städer, intill dess den reformen blir
verklighet, få uppsätta sina förslag efter förnuftigare grunder än
för närvarande, kan det inverka på den stora och väsentliga frågan,
huruvida en liten stad på 7—800 eller 1,000 invånare bör få
förbliva ett eget rättskipningsområde och utse sin borgmästare,
vilken naturligtvis aldrig kan bliva någon synnerligen framstående
rättsskipare ? Det förefaller mig otänkbart. Och inte kan
man rimligtvis bibehålla den nu rådande anarkien på detta område
i de 15 å 20 år, som antagligen komma att förflyta, innan vi få en
processreform, tv den är en vittutseende fråga, och ingen kan
säga, när den blir löst? Är det rimligt att bibehålla den nuvarande
ordningen så länge, endast därför att man är rädd för, att
den stora reformen skulle kunna på något sätt föregripas.
Jag förstår inte, vad anledning man har att vara rädd i
detta fall. Skulle det kanske var därför, att förslaget innebär,
att den allmänna rösträtten skulle införas vid förslagsuppsättningen
? I så fall är det underligt att konstatera, att denna
kammares majoritet, som sätter sin ära i att ha infört den allmänna
rösträtten, tycks ha en stor förskräckelse för denna rösträtt,
när helst den kommer på tal. (Naturligtvis håller jag på, att
Onsdagen den 9 april, e. m.
9 Nr 21.
det härvidlag inte kan komma i fråga annat än allmän rösträtt,
helst när man redan har den i några städer. Det är icke bara
i detta förskräckliga Stockholm, som detta är förhållandet, utan
även i sådana oskyldiga städer som Kalmar och Ängelholm, som
icke gjort sig kända för någon särskild radikalism. Det är väl
orimligt, när de där ha allmän rösträtt, att då beröva dem denna
och införa en graderad skala. Om herrarna genomläsa utskottets
betänkande, så finna herrarna, att det också finnes en del städer,
som närmat sig den allmänna rösträtten. Det användes den
tre-, fyr- och femgradiga skalan, och graderingen blir därigenom
tämligen litet betydande. För resten, om man verkligen är rädd
för den allmänna rösträtten, så vill jag fästa uppmärksamheten
på, att man inte alls är garderad mot denna, därför att man
avslår en enhetlig ordning av denna sak. Det finnes ju, såsom
bekant, flera städer, där vänstern har majoritet eller står färdig
att få majoritet inom stadsfullmäktige, och i en sådan kår behöves
för övrigt denna sak inte uppfattas som en partifråga. Man
kan sålunda tänka sig, att i den ena staden efter den andra antagas
förordningar, som bestämma, att valrätten skall ske efter
allmän rösträtt. För övrigt när vid stadsfullmäktigeval det kan
inträffa, att vänstern ligger över, så kan det bliva fallet lika
väl vid borgmästarförslagets upprättande.
Ku innebär emellertid det förslag, som utskottet framlagt,
inte endast att man skulle övergå till den allmänna rösträtten,
utan även något mer. För min del får jag säga, att jag icke minst
lägger vikt vid detta andra moment, fastän det inte står i klämmen,
nämligen, att förslaget skulle upprättas efter proportionellt
valsätt. Herr von Gei jer har i sitt anförande varit inne på detta,
och han sade, att tendensen i den reform, som utskottet föreslagit,
innebär, att det skulle bli ett partiintresse som avgör i stället
för ett kotteriintresse. Han för sin del tyckte, att kotteriintresset
vore bättre än partiintresset. Han sade, att kotteriväsen är
icke annat än partiväsen i smått, och då vore det bättre att taga
detta partiväsen i smått än i stort. Fördelen av detta kan jag
verkligen icke uppskatta. Skall det vara partiväsende, så är ett
partiväsende i stort, som omfattar samhällets samtliga innevånare,
bättre än ett pariväsende, som rör sig inom en liten maktägande
krets, som kan göra vad den behagar. Men den av oss förordade
reformen skulle förebygga partiväsendets menliga verkningar både
i stort och smått, så till vida som man skulle få verkliga förslag
i stället för dessa förslag, vilka, såsom det nu vanligen
praktiseras överallt, majoriteten, den må räknas efter huvudtalet
eller fyrktalet, upprättar på så sätt, att den uppför två
skenkandidater på förslaget och endast en verklig kandidat, som
Kung!. Maj :t följaktligen är tvungen att nämna. I stället för
dessa skenförslag skulle komma ett förslag, sådant grundlagen
avsett. Varje avsevärd grupp skulle få sin kandidat med på
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
Nr 21.
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
10 Onsdagen den 9 april, e. m.
ett sådant förslag, och. därigenom skulle möjliggöras för regeringen
att utnämna den mest förtjänte. Jag anser det vara en
avsevärd fördel, att man får bort det nu vanliga förslagssättet, som
är valsystemet i dess allra eminentaste form och som gör, att
i själva verket någon utnämningsrätt för regeringen icke förekommer.
Den värsta formen av valmetoden skulle därigenom försvinna,
och man skulle i stället få förslag, som återspeglade de
väsentliga meningarna inom samhället.
Detta anser jag, som sagt, vara en alldeles avgjord vinst.
Och just på grund av att reformen innebär detta, är jag verkligen
oförmögen att inse, att den är en partisak. Jag tycker, att
partierna här ha samma intresse, ty i en stad är det högern,
och i en annan är det vänstern, som är i majoritet, och det är
lika orimligt, att det ena som det andra partiet skall vara enväldigt
vid horgmästaretjänstens tillsättande. Då sålunda enligt
min mening den föreslagna reformen på intet sätt kan sägas
föregripa processreformen, som står i vida fältet, och på intet
sätt kan anses vara något partis särskilda intresse, så vore det
underligt, om inte den skulle kunna vinna även denna kammares
bifall.
Herr 01 a s o n: För mig har det huvudsakligen varit tre
grunder, som varit bestämmande, då jag icke kunnat följa utskottet
i dess förslag. Den första har redan berörts; det är att
enligt min uppfattning domare överhuvud taget icke böra väljas.
Skall det således här bliva en reform, så synes det mig,
att den bör göras i motsatt riktnng, och det synes mig vidare
som om den då borde gå ut över ett vidsträcktare område, än i
motionen berörts. Jag menar nämligen, att man skulle tänka
icke endast på borgmästarna, utan även på de övriga bisittarna i
städernas domstolar.
ISTu säger man, att föreliggande förslag icke berör frågan
om, huru städernas domstolar skola anordnas. Det gör det väl
ändock, ty om man anser, att en reform på detta område skall
gå i rakt motsatt riktning, så vore det underligt att nu på förhand
ändra grundlagen i en helt annan riktning; och det föreslås dock
i nästa punkt.
Den siste ärade talaren ville jämföra denna reform med
det förslag, vi nyss hade före angående frågan om arrendatorernas
rösträtt. Men det var dock där fråga om en helt annan sak.
Den reformen var en ren konsekvens av nu gällande rösträttsbestämmelser;
man ville icke, när ett område av landet inkorporerades
med en stad, beröva någon den honom tillkommande rösträtten.
Detta var ju blott en enkel konsekvens av de föreliggande
förhållandena.
Mitt andra skäl är det, att så länge valen kvarstå, så
synes det mig icke finnas någon anledning att skilja rösträt
-
11 Nr 21.
Onsdagen den 9 april, e. m.
ten vid dessa val från rösträtten i övrigt vid kommunala
angelägenheter, eller med andra ord att här över hela linjen
tvångsinföra lika och allmän rösträtt. Ivravet pa allmän
och lika rösträtt synes mig icke på denna punkt berättigat,
och jag tror ej heller, om man ser på de faktiska förhållandena,
att man kan påstå, att det har gjort sig något behov gällande av
en sådan reform. Jag -ror, att om man går omkring^ Sveriges
städer och ser på de borgmästare, som där finnas, så kan man
icke påvisa, att de bergmästare, som äro valda i alla andra
städer» än Stockholm, Kalmar och Ängelholm — där det väljes
med lika rösträtt — blivit sämre än borgmästaren i Stockholm
o. s. v. Jag tror därför icke, att det med hänsyn till de nuvarande
valresultaten är behov att göra någon ändring.
Slutligen förefaller det mig, att, om man här skall gå in på
en reform av valbestämmelserna, den metod, som man har valt,
är tämligen opraktisk. Det talas om, att det skall vara enhetlighet
över hela linjen. Detta synes mig vara blott ett doktrinärt
och teoretiskt intresse. Städerna och kommunerna i vårt land äro
i många hänseenden mycket olika; när de hava olika rösträttsskalor,
står detta i samband med förhållanden, som historisk vuxit
fram, och jag kan icke inse nödvändigheten av, att det skall på
det ena stället gå till precis på samma sätt som på det andra.
Det må dock vara en sak för sg, men skola vi vänta på en
reform på denna punkt ända tills man skulle tvångsinföra allmän
och lika och kvinnlig rösträtt på detta område, så tror jag, att
man får vänta mycket längre, än om man låter reformen verkställas
på det sätt, varpå det nu kan ske, i det att varje stad
kan i den ordning, som nu finnes föreskriven, införa den rösträtt,
som passar för den staden. Och jag vill påstå, att om man
går den vägen, torde man verkligen förr nå målet. Det finnes
då icke heller något hinder att på den vägen vinna den fördel,
som en föregående talare ville vinna genom ett bifall till utskottets
förslag, nämligen att få den proportionella valmetoden
införd. De städer, som vilja införa den, kunna ju införa denna
valmetod och därjämte även den rösträtt, som häst passar dem.
Det är på dessa grunder, som jag förenat mig med reservanterna.
Herr lannheimer: Jag är till väsentlig del förekommen
av herr Hellberg, som utförligt försvarat utskottets ståndpunkt.
Jag vill dock tillägga några ord.
Herr Olason började med att säga, att det var på tre grunder,
som han var emot denna reform. Den första grunden var den, att
domare böra ej väljas. Yad den punkten beträffar, ber jag att
få instämma med honom. Om det här vore fråga om en reform,
som gällde, huruvida man skulle välja domare på det sätt, som
nu sker, eller om man skulle använda det nuvarande sättet för
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
Nr 21. 12
Onsdagen den 9 april, e. m.
Angående tillsättning av domare på landet, skulle jag för min personliga
ändrade ^el icfce tveka att sluta mg till dem, som välja den sista mete
hpoffiwtvyi
p/Qpv "
om val till den. ailser nämligen, att man bör göra allt, vad man kan,
borgmästare- för att genom tillsättningssätt ock annat göra domarna så
tjänster. självständiga som möjligt. Men här, mina herrar, gäller icke
(Forts.) frågan, huruvida domarna skola väljas eller icke, utan frågan
gäller, huruvida det nuvarande tillvägagångssättet för upprättande
av förslag till borgmästaretjänster är tillfredsställande eller
icke, och då måste jag för min del bestämt betyga, att det sätt,
varpå förslaget nu upprättas, är synnerligen otillfredsställande.
De av herrarna, som tagit del av konstitutionsutskottets betänkande,
ha funnit, att utskottet fäst uppmärksamheten på de
brister, som finnas i två avseenden. Det första är det, som redan
här framhållits, nämligen den bristande enhetligheten i de olika
städerna. Det kan icke sägas annat, än att detta är en synnerligen
stor brist, att en tillsättning av en sådan befattning som
borgmästare eller som domare skall ske efter så skiljaktiga grunder
inom de olika samhällena, som för närvarande är förhållandet,
ehuru det i sakens natur icke alls finnes något, som motiverar
en dylik skiljaktighet. Den andra bristen, som föreligger, är
sättet som praktiseras allmänt vid upprättandet av förslag vid
borgmästarevalen. — Enligt grundlagen äro invånarna i städerna
berättigade att uppsätta tre personer på förslag till dessa
tjänster, och Kungl. Maj :t har att utse eu av dessa tre. Men
hur sker det nu vid upprättandet av förslag till borgmästartjänsterna
? Jo, det är nog alla herrarna väl bekant, att det så
tillgår, att för att tillförsäkra sig valet av den person, man vill
ha, så tager man upp honom på sin lista men för övrigt två personer,
som alldeles icke kunna komma i fråga. Det vill med
andra ord såga, att Kungl. Maj :ts val är faktiskt inskränkt till
en person. Detta tillvägagångssätt står fullkomligt i strid mot
andemeningen uti grundlagens stadgande. Det förefaller mig
därför obestridligt, att det finnes fullgoda skäl för den reform,
som. utskottet ifrågasatt. Det enda skäl, som skulle kunna motivera
ett uppskov, vore det, som har framhållits av den förste
ärade talaren, nämligen att man skulle avvakta den eventuella
processreformen, men det veta vi alla, att det kommer att dröja
mycket länge, innan den reformen kommer till. Då uppstår den
frågan, huruvida den reform, som här ifrågasättes, på något sätt
kan föregripa processreformen, och det tror jag ingen kan säga.
Herr Clason motsätter sig vidare, att den allmänna och lika
rösträtten skulle utsträckas till ifrågavarande område. Häremot
vill jag framhålla, att redan nu har man lika rösträtt, i det fall
att kommunerna hava att välja domare. Vid nämndemansval gäller
den lika rösträtten.
Hu säger man vidare: 1909 års utskott avstyrkte en då framkommen
motion på det skäl, att man väntade på processreformen.
Onsdagen den 9 april, e. in.
13 Nr 21.
Jag vill emellertid framhålla en omständighet, som inträffat efter
det utskottet hade denna fråga före och som enligt min mening
borde inverka på denna frågas avgörande, och det är, att efter
den tidpunkten har huvudstaden ordnat förhållandena vid borgmästareval
och gjort det på ett sådant sätt, som jag tror kan
tjäna som mönster för ordnandet av borgmästareval i landets
övriga städer. Hur har då Stockholm ordnat den saken? Jo,
det framgår av utskottets utlåtande, att i Stockholm har man
icke den graderade skalan, varjämte man där infört en proportionell
valmetod, varigenom man sökt tillförsäkra olika meningsgrupper,
att få göra sig gällande vid förslagets upprättande.
Hu möter man den invändningen, att införandet av den proportionella
valmetoden på detta område är att införa politik i
dessa val och att det är icke bra att välja borgmästare efter politiska
grunder. Det är sant, men, mina herrar, man inför icke
politik i dessa val. Den finnes där redan förut. Här är det frågan,
om ett härskande parti eller kotteri skall hava rättighet att
ensamt bestämma vilken som skall bliva borgmästare och utestänga
mera meriterade sökande från förslaget samt såsom nämnts
faktiskt inskränka Kung!. Maj :ts utnämningsrätt. Det är sant,
att det blir de politiska partiorganisationerna, som taga hand om
valet, men redan nu är detta fallet. Jag anser visst icke detta
vara lyckligt, och jag har i det samhälle, jag tillhör, livligt förordat
det beslut, den organisation, som jag tillhör, fattat att
vid senaste borgmästareval i Göteborg icke deltaga i valet. Vid
det senast företagna val av justitieborgmästare därstädes var det
emellertid det s. k. fosterländska förbundet, som tog hand om
valet, och underlät då att taga på sin lista sådana som på grund
av meriter ovillkorligen borde ha stått där. Jag menar därför,
att man icke får mera politik in i dessa val genom att gå med
på det förslag, som utskottet förordat, men man åstadkommer,
att valet blir mera rättvist därigenom att de olika meningsgrupper,
som finnas, ha möjlighet att göra sig gällande. Man
åstadkommer, att om ett parti eller en grupp, såsom man kan
tänka sig, skulle vilja utestänga en verkligt meriterad person, så
kunde man möjligen lyckas samla en grupp, som bleve tillräckligt
stor för att kunna få den mest meriterade på listan.
Herrarna von Gei jer och Clason ha varnat mot att antaga
ett sådant förslag, som enligt deras mening skulle vara synnerligen
betänkligt. Jag vill däremot framhålla, att det icke borde
vara så farligt. Stockholms stad har ju antagit en dylik valordning,
och Stockholms stads beredningsutskott förordade enhälligt
denna valordning med proportionell valmetod och lika
rösträtt. Och under den debatt i stadsfullmäktige, då detta förslag
behandlades, yttrade sig ej blott Stockhoms stadsfullmäktiges
vice ordförande för antagandet av valordningen, utan vidare en
man, som nog för många av herrarna är bekant, och som ej är
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
Nr 21. 14
Onsdagen den 9 april, e. m.
Angående någon vidare rabulist, nämligen bäradsbövding Karl Herlitz. Han
ändrade yttrade sig med avseende å den graderade skalan och förklarade:
om™™till »JaS skall att helt oc^ hållet få sluta mig till dem, som yrkat,
borgmästare- att en dylik skala icke bär skall ifrågakomma. För min del får
tjänster, jag säga, att om man över buvud taget skall tala om valförrätt(Forts.
) ningar för tillsättande av domare, vet jag knappast någonting —
utom prästval — där en graderad röstskala är mindre på sin plats.
Om någonsin en direkt personlig rösträtt är det enda rationella
och rättvisa, måste det vara vid domareval.» Jag bar velat upprepa
detta för att, om det skulle vara någon, som tagit intryck av
vad de föregående reservanterna yttrat i motsatt riktning, visa,
att det finnes konservativa personer, som hava noggrann kännedom
om hithörande förhållanden, och dock hava yttrat en motsatt
uppfattning. Både herr von Geijer och herr Clason hava sökt
skrämma herrarna med att ett antagande av det förslag, som nu
föreligger till behandling, skulle leda till, att Första kammaren,
för att vara konsekvent, bleve tvungen att även antaga det förslag,
som kommer att behandlas om en stund, nämligen det att utsträcka
valrätten till kvinnor. Jag för min del har intet emot
en dylik reform, men för dem, som ej vilja gå så långt, finnes
intet hinder att bifalla detta förslag men likväl avböja det förslag,
som kommer efteråt, det som rör utsträckning av valrätten
till kvinnor.
Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr T rygger: Herr talman, mina herrar! J ag in
stämmer
i allt med de föregående talare, som hava yrkat avslag
å utskottets hemställan, och vill med några ord bemöta den siste
ärade talaren. Han gjorde gällande emot de nuvarande bestämmelserna,
att dessa ledo av bristande enhetlighet, d. v. s. voro
olika på olika ställen. Hetta är ju ganska naturligt, ty allt beror
på historiska förhållanden, och så snart man tar bort dessa historiska
förutsättningar, då faller hela detta sätt att utse domare,
och då kommer man tillbaka till sårna sätt, som gäller utseendet
av domare på landet. Yad förresten enhetligheten angår, skulle
vi, även om detta förslag godkändes, alltid hava kvar, att rådmän
i andra städer än Stockholm skulle komma att utses på ett
annat sätt. Den ärade talaren gjorde visserligen gällande, att vi
ju redan hava allmän rösträtt i fråga om val till vissa domare,
nämligen vid val till nämndemän. Nåväl, men det var väl ej
hans mening att jämföra nämndemän och borgmästare i städerna.
Nämndemännen ha ju som bekant endast en röst, när alla äro
ense, och då överrösta de domaren. Men eljest hava de ej någon
avgörande stämma vid domsluten. Vidare gjorde den ärade talaren
gällande, att genom de nuvarande bestämmelserna kunde
Onsdagen den 9 april, e. ro.
15 Nr 21.
man faktiskt inskränka Konungens valrätt, nämligen genom att
man sätter upp tre på förslag, av vilka de två äro så underlägsna
den tredje, att de ej gärna kunna komma i fråga till platsen.
Men jag tror för min del, att ifall man finge allmän rösträtt vid
uppsättandet av detta förslag, skulle även då faktiskt Kungl.
Maj :ts valrätt bli inskränkt, ty det bleve ganska svårt att frångå
dem, som kommit upp på första förslagsrummet.
Min ärade vän sade, att med de nuvarande bestämmelserna
göra politiska synpunkter sig gällande. Politiska synpunkter göra
sig gällande precis lika mycket, om vi få allmän rösträtt, men
vi ha ju många exempel på, att så ej nödvändigtvis blir fallet
med det nuvarande valsättet. Om vi t. ex. undersöka valet i
Göteborg, så var det vid sista borgmästarevalet därstädes en sådan
skillnad på röstetalen, att den, som uppsattes i första förslagsrummet,
fick mellan 60,000 och 70,000 röster, varemot den förste
på motpartiets lista fick blott 20,000. Jag kan ej tänka mig, att
min ärade väns parti i Göteborg är så klent, så att det jämfört
med de moderates har så litet röstetal.
Slutligen, och det var väl huvudsaken, har man här påpekat,
att den invändning, som gällde, att den föreslagna lagändringen
skulle föregripa processreformen och det resultat man i fråga
om den kunde komma till, vore oberättigad, ty hur man än nu
beslöte, komme man i alla fall att, när man finge processreformen,
avgöra saken fritt och obundet — min ärade vän var för
resten av samma mening som jag, att Kungl. Maj :t bör utse
domare även i städerna. Jag tror emellertid ej, att detta är
riktigt. Om man nu ändrar grundlagen och sålunda bibehåller
den nuvarande valrätten och därtill ger allmän rösträtt åt alla, då
tror jag, att detta kommer att väsentligen ligga i vägen för ett
förslag om att sedermera med avseende å utseendet av domare i
städerna tillämpa samma grundsats som på landet. Har den allmänna
rösträtten fått en rättighet och en så väsentlig rättighet
som denna -— en rättighet, som av ett stort och kraftigt parti
fordras — släpper den aldrig ifrån sig den — vännerna till den
allmänna rösträtten ha aldrig tvekat att utdraga konsekvenserna
på alla områden.
Herr talman! Jag skall be att få instämma i yrkandet om
avslag på utskottets förslag.
Herr Mannheimer: Endast ett par ord till försvar mot
den siste ärade talaren!
Han framhöll, att det är skillnad mellan nämndemän och
andra domare. Ja, det har jag ju förstått förut men här är ju
dock fråga om ett kommunalt val, och då vid avgörandet av
andra frågor den kommunala rösträtten är gällande så vill jag
erinra, att här, i fråga om att välja domare, har man dock frångått
den vanliga kommunala rösträtten och yrkat lika rösträtt
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
Sr 21. 16
Onsdagen den 9 april, e. m.
Angående
ändrade
bestämmelser
om val till
borgmästaretjänster.
(Forts.)
— just därför, att här är fråga om ett personval av den natur,
att därför den graderade rösträtten ej passar.
Med hänsyn till valet i Göteborg, som även berördes, upplyste
jag ju i mitt anförande om, att det parti, som jag tillhör,
icke deltog i det valet. Vidare ha både herr Trygger och andra
framhållit, att man skulle vara tvungen att ändra grundlagen. Ja,
för genomförande av ifrågavarande förslag, men detta är ett
misstag. För det förslag, vi nu debattera, behöves ingen förändring
i grundlagen. Vi skulle ju blott införa enhetliga bestämmelser
av samma natur, som de, vilka nu äro antagna i
Stockholm. Och därtill behöves ej någon ändring i grundlagen.
Vidare sade herr Trygger, att om man en gång ordnat det så,
så vilja de, som hava fått makten, ej släppa ifrån sig den. Ja,
men så kommer nu saken ej alls att ligga, ty när en gång
domstolsorganisationen i städerna skall ändras, så måste det även
härvidlag alldeles bestämt bli ändring, ifall det skall bli staten,
som kommer att avlöna domarne, och ej som nu städerna själva.
Och alldeles klart är sålunda, att det inflytande på valet av borgmästare,
som nu äger rum från städernas sida, sammanhänger
med, att dessa äro städernas tjänstemän. De hava ju även kommunala
bestyr. Men skulle man komma ifrån detta och de bliva
befriade helt och hållet ifrån kommunala bestyr, och i stället
helt och hållet bliva statens tjänstemän, så bleve följden, att
ingen som helst svårighet av det slag, som herr Trygger anförde,
skulle infinna sig.
ISTej, anledningen till att han och andra här äro motståndare
till detta förslag är den, att de ej vilja vara med om ens en så
enkel reform, emedan den är dem alltför demokratisk. Jag minnes
mycket väl, hur min ärade vän herr Trygger i ett politiskt
tal, som han en gång höll i Göteborg, framhöll, att högern egentligen
var det demokratiska partiet. lian förklarade sig själv
vara en verklig demokrat. Det förefaller mig, som om här funnes
ett tillfälle för honom att i handling visa deta. Det synes mig, som
om risken i detta fall vore ytterst liten, och jag tror, att om
verkligen herr Trygger motsätter sig en sådan reform som denna
på den grund, att den är alltför demokratisk, antalet av dem, som
nu stå ganska tveksamma om, huruvida det talet var allvarsamt
menat, kommer att ökas i mycket stor grad. Jag undrar för
resten, om ej antalet redan nu är så stort, att en ökning vore
ganska onödig.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen enligt därunder framställda yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att kammaren, med avslag å utskottets hemställan,
skulle antaga det förslag, som innefattades i den av herr
Trygger m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förkla
-
Onsdagen den 9 april, e. m.
17 Nr 21.
rade herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med Angående
övervägande ja besvarad. bestämdt
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition. borgmästare
tjänster.
Den, som avslår vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt (Forts.;
utlåtande nr 12 och antager det förslag, som innefattas i den av
herr Trygger m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja—72;
Nej—49.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 3 och 5 inne- °”1 rätt f°r
varande april bordlagda utlåtande nr 13, i anledning av väckt a^delmotion
om sådan ändring av 31 § regeringsformen, att kvinna ''borgmästare
berättigas deltaga i val av borgmästare samt av rådmän och m, m.
magistratsselcreterare i Stockholm.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 261, hade herrar Sjöberg och Kronltmd
hemställt, att Riksdagen för sin del måtte besluta antaga som
vilande en sådan omredigering av 31 § regeringsformen, att i
samma § ordet män måtte utgå.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen måtte med anledning av den förevarande
motionen, antaga att vila till vidare grundlagsenlig behandling
följande förslag till
ändrad lydelse av § 31 regeringsformen.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
§ 31 § 31
Till borgmästaretjänst i stad Till borgmästaretjänst i stad
äge där bosatta och i stadens äge där bosatta och i stadens
Första kammarens protokoll 1913. Nr SI. 2
>Tr 21. 18
Onsdagen den 9 april, e. m.
Om rätt för
kvinna att deltaga
i val av
borgmästare
m. m.
(Forts.)
allmänna angelägenheter röstberättigade
män att föreslå tre
behörige personer, då Konungen
en av dem utnämne. På
lika sätt förhålles med rådmansoch
magistratssekreterare-sysslorna
i Stockholm.
allmänna angelägenheter röstberättigade
män och kvinnor att
föreslå tre behörige personer,
då Konungen en av dem utnämne.
På lika sätt förhålles
med rådmans- och magistratsselcreterare-sysslorna
i Stockholm.
Vid utlåtandet hade reservation avgivits av herrar Trygger,
Clason, B el Under, K. J. Ekman, von Geijer, Kjellén, Magnusson
i Tumhult, liäf och Lundström i Göteborg, utan att dessa likväl
däri antytt sin åsikt.
Herr von Geijer: Herr talman! Med åberopande av
de skäl, som äro anförda mot det nyss behandlade utlåtandet
från konstitutionsutskottet, ber jag att få yrka avslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Herr Hellberg: Ja, jag skall också fatta mig mycket
kort, eftersom reservanten inte bestått sitt yrkande någon vidare
motivering.
Jag vill då bara säga det, att jag inte förstår, varför, när i
andra kommunens angelägenheter kvinnan, om hon har kommunal
rösträtt, är likställd med mannen, hon i detta enda fall skall
vara undantagen. Man skulle kanske säga, att hon är oskickad
att välja domare. Jag vet inte, varför hon skulle vara det. Jag
tycker att hon kan lika väl som någonsin en man uppfatta de egenskaper,
som en domare behöver. Men det bör också väl ihågkommas,
att borgmästaren inte endast är domare utan även ordningens
högste väktare inom samhället, och han kan, där förhållandena
äro goda — som jag antar att de äro i Trelleborg —
vara ett slags patriark inom sitt samhälle som sökes av eu var,
som har något på hjärtat att framföra i stadens angelägenheter.
Borgmästaren har en sådan ställning, att alla utan åtskillnad till
kön hava lika intresse i lians val. Jag kan således inte finna
minsta anledning, varför kvinna i detta fall bör vara utesluten.
Jag vill också erinra om, att majoritetspartiet här i kammaren,
som alltid satt sig emot kvinnans politiska rösträtt, gång
på gång betonat, att däremot kvinnans kommunala verksamhet
och kommunala rättigheter läge det varmt om hjärtat. Om nu
kammarens majoritet avslår detta förslag, så kommer den sålunda
att handla i mycket, mycket dålig överensstämmelse med
denna affischerade ståndpunkt i fråga om kvinnans kommunala
ställning och uppgifter. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Onsdagen den 9 april, e. m.
19 Nr 21.
Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
de jukanden, som därunder förekommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt
samt vidare på avslag därå, och förklarades den senare propositionen
vara med övervägende ja besvarad.
Föredrogs ånyo lagutskottets den B och 5 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 16
kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.
Genom en den 21 februari 1913 dagtecknad proposition, nr
87, vilken blivit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bifogade utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
följande förslag till
»Lag
angående ändrad lydelse av 16 kap. 10 § oeh 25 kap. 5 §
rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 §
rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:
16 KAP.
10 §.
Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon
till utgivande av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan
förseelse i målet; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse,
som nu är sagd, eller om ådömande av förelagt vite för uteblivande
; eller utlåtit sig angående ersättning åt vittne eller annan,
som kallats att meddela upplysning i målet, eller åt någon, som
av rätten eller Konungens befallningshavande förordnats att i
rättegången biträda häktad eller som av rätten förordnats att i
visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig
från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,
särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang
med beslutet av rätten meddelas. Lag samma vare,
där genom beslut, som av underrätt meddelats under rättegången,
kvarstad eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd
beviljats eller yrkande om hävande av sådan åtgärd ogillats.
Lagförslag om
ändrad lydelse
av 16 kap.
10 § och
25 kap. 5 §
rättegångsbalken.
Nr 21. 20
Onsdagen den 9 april e. in.
Lagförslag om
ändrad lydelse
av 16 kap.
10 § och
35 kap. 5 §
rättegångsbalken.
(Forts.)
25 KAP.
5 §•
Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till
värjemålsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till
efterrättelse vad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag
i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut,
som enligt lag må särskilt överklagas, skall talan mot beslutet
föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som
rörer fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela
upplysning i målet, eller rättegångsbiträde åt häktad eller tolk,
underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att,
där det under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten.
Innefattar eljest underrätts slutliga utslag beslut, som, där det
under rättegången givits, kunnat särskilt överklagas, skall talan
mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd av talan i
huvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja
talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet blivit under
rättegången meddelat.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1913, men skall
ej äga tillämpning i fråga om beslut, som före den dag meddelats».
Utskottet, som förmält sig vid granskning av förevarande
lagförslag icke funnit anledning att däremot framställa någon
anmärkning, hade i föreliggande utlåtande hemställt, att ifrågavarande
proposition måtte av Riksdagen bifallas.
Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! Det
är ett särskilt förhållande, som föranleder mig att i detta ärende
begära ordet. Kammaren torde erinra sig, att Riksdagen i fjol
på justitieombudsmannens av lagutskottet biträdda förslag^ för sin
del antog en lag om ändring just av 16 kap. 10 § rättegångsbalken.
Detta förslag remitterades för yttrande till lagrådet, som avstyrkte
dess antagande; och det blev i enlighet med detta avstyrkande
icke heller av Kungl. Maj :t sanktionerat. Lagrådets
skäl var emellertid, att enligt dess mening saknaden av övergångsbestämmelser
skulle kunna föranleda rättsförlust för part vid
tiden för övergången från den äldre till den nya lagen. Då lagrådets
kritik alltså ej riktade sig mot lagen själv, så har Kungl.
Maj :t funnit sig böra med iakttagande bl. a. av den anmärkning,
lagrådet sålunda gjort, ånyo framlägga ärendet för Riksdagen.
I fjol hade jag här i kammaren tillfälle att uttala, att jag
ej kände mig i sakligt hänseende sa särdeles tilltalad av själva
lagen. Emellertid, i det skick, vari detta ärende nu en gång
kommit, då den kungl. propositionen endast innebär ett tillmötes
-
Onsdagen den 9 april, e. m.
21 Sr 21.
gående av en från Riksdagen åtminstone skenbart med synner - Lagförslag om
lig enhällighet framställd önskan, så är det alldeles naturligt,
att jag ej har annat yrkande än om bifall till utskottets hem- av10 » gcf''
ställan. _ 25 kap. 5 §
Men anledningen, varför jag begärde ordet, är, som jag an- rättegdngstytt,
en annan, nämligen just ärendets av mig nyss berörda för- kalken.
historia. Det mothugg, som Riksdagens i detta ärende vidtagna (Forts.)
omedelbara lagstiftningsinitiativ rönt, har ju väckt ett visst uppseende
; och skulden faller ju givetvis bland annat på lagutskottet,
om man skulle kunna med rätta säga, att Riksdagen här har låtit
sig förledas att antaga ett med avgörande formfel behäftat förslag.
Då nu utskottet uti sitt yttrande över årets kung! proposition
ej har berört denna fråga, så har visst en och annan därav dragit
den slutsats, att däri skulle ligga ett tyst erkännande, att vid
den emot fjolårets förslag framställda anmärkningen intet funnits
att erinra. Jag ber att få nämna, att någon sådan slutsats
ej kan få dragas av utskottets intagna ståndpunkt. Utskottet har
haft att pröva den i år föreliggande kungl. propositionen, och då
det naturligtvis ingalunda har kunnat sägas, att de innebär en
brist, att förslaget har blivit försett med den ifrågavarande övergångsbestämmelsen,
så har utskottet endast kunnat tillstyrka den
kungl. propositionen. Men detta innebär ej, att utskottet har
inlåtit sig på frågan, huruvida den framställda anmärkningen
var befogad eller ej. Att utskottet ej gjort det, är så mycket
naturligare, som den anmärkningen ju riktade sig mot fjolårets
till personalbesättningen icke med årets identiska lagutskott; och
dessutom torde ej varit synnerligen lämpligt, om lagutskottet inlåtit
sig på polemik i eu fråga, vilken som denna är av ganska
subtilt rättsvetenskap^ art. Själv har jag jrrkat, att utskottet i
det hänseendet skulle intaga den ståndpunkt, som det intagit.
Men jag anser mig ej vara därav förhindrad att nämna — både
för min egen del och beträffande en del kamrater i utskottet, som
också de suttit även i fjolårets utskott — att det icke förhåller sig
så, att vi vare sig av de skäl som från lagrådets sida förebragts
eller eljes vid ett närmare övervägande känt oss övertygade att
införandet av en övergångsbestämmelse i lagen verkligen är av behovet
påkallat. I det sammanhanget får jag också nämna, att jag
känner, att justitieombudsmannen, innan han framställde sitt förslag,
hade särskilt övervägt denna fråga i samråd bland annat
med en blivande ledamot av 1912 års lagutskott. Det har sålunda
ej varit av förbiseende, som en sådan övergångsbestämmelse
i hans förslag saknades.
Lagrådet åberopar som skäl för sin ståndpunkt vad det kallar
en i fråga om processlagars verkan vedertagen grundsats. Det
kan härmed ej gärna åsyftas något annat än en inom rättsvetenskapen
utbildad, i olika länders praxis till sin allmänna giltighet
erkänd lärosats av mycket allmänt innehåll, som angår pro
-
Kr 21. 22
Onsdagen den 9 april, e. m.
Lag förslag om cesslagar över huvud, och som blott innebär det, att ny lag får
ändrad lydelse ome(jelbar giltighet ej blott för framtida processer, utan även för
a\0 g 0gfo'' de redan anhängiggjorda, i den män ej redan processuella rätts35
kap. 5 § verkningar hava inträtt. Huru åter denna generella regel skall
rättegångs- närmare fattas till sin innebörd, då den tillämpas på särskilt
hälben. uppkommande frågor, därom har det alltid rått mycken strid
(Forts.) inom den rättsvetenskapliga världen. För min del kan jag icke
finna oomstridligt, att den skulle behöva fattas på ett för rättskänslan
så stötande sätt, som i det föreliggande fallet har antagits
vara nödvändigt ; och därvidlag kan jag också åberopa att
man vid flera tidigare tillfällen har funnit sig kunna undvara
övergångsbestämmelser, ehuru de efter denna uppfattning skulle
varit ändå mera behövliga än nu. Jag kan erinra om en lagändring
av 1866, som gick ut på, att klagotiden i vademål från
Gottland förkortades från 99 till 60 dagar, utan att denna ändring
ansågs böra åtföljas av någon övergångsbestämmelse.
Men jag behöver icke närmare inlåta mig på frågan vad den
ifrågavarande grundsatsen, omedelbart tillämpad å det föreliggande
fallet, skulle hava inneburit; tv denna grundsats har omedelbar
tillämplighet endast under förutsättning, att det icke för vederbörande
land existerar en särskild på fallet tillämplig rättsregel.
Denna rättsregel behöver naturligen icke vara en för
detta särskilda fall direkt skriven lagsats utan här som eljest,
då det gäller att vinna kännedom om den gällande rättens innehåll,
bär man befogenhet att anlita även analogiens hjälpmedel,
blott man därvid håller sig inom behöriga gränser. Detta har
också inom vårt rättssystem alltid varit erkänt. Yi hava till
exempel på straffrättens område en regel, en allmänt vetenskaplig
lärosats, som säger att en ny strafflag, som inför eu strängare
straffbestämmelse än den som förut gällde, skall tillämpas på
även tidigare förövade brott. FTu finnes det emellertid en skriven
lagregel, som omedelbart endast gäller 1864 års strafflag, och som
av lämplighets- eller billighetsskäl sätter denna stränga lärosats
ur kraft; och man har aldrig betvivlat, att vad som sålunda
stadgas beträffande 1864 års strafflag, på analogiens väg får
tillämplighet även å andra strafflagar, som senare här i landet
stiftats, till och med om de äro av grundlags natur. Detsamma
bör enligt min uppfattning även gälla processrätten, lvu hava vi
ju en lag av 1901, som allmänt reglerar frågan om fullföljande av
talan till högre rätt. Till denna lag förhåller sig den nu ifrågavarande
lagen såsom ett litet appendix, en ef ter justering i en
viss punkt, som endast tillägger ett nytt fall till eu rad av likartade,
förut befintliga. Till denna 1901 års lag finnes det en
promulgationsbestämmelse, som utsäger, att lagen icke får tilllämpas
på andra beslut än de, vilka meddelats efter det 1901
års lag trätt i kraft. \rid detta förhållande, och då inga särskilda
skäl kunna anföras för denna promulgationsbestämmelse,
Onsdagen den 9 april, e. m.
23
Nr 21.
som icke äga samma giltighet för det nu gjorda lilla tillägget
som för nyss antydda jämförliga fall i 1901 års lag, finner
jag det för min del fullkomligt befogat att här använda analogiens
hjälpmedel, och att följaktligen en övergångsbestämmelse
är överflödig.
Jag har, herr talman, endast velat få dessa ord antecknade
till protokollet.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i nu föredragna utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 5 och 8 inne- över
varande
april bordlagda utlåtande nr 17, i anledning av väckt ägande av
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och hushdllningsförslag
i fråga om omarbetning av förordningen om landsting, i sällskapens
syfte huvudsakligen att landstingen må övertaga hushållnings- verksamhet.
sällskapens verksamhet.
I en inom Andra kammaren väckt till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 106, hade herr Linders hemställt, att
Riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en allsidig utredning, huruvida och i vad mån kungl. förordningen
om landsting av den 21 mars 1862 krävde omarbetning
och förändring, förnämligast i syfte att landstingen helt
eller delvis måtte övertaga jämväl hushållningssällskapens verksamhet
samt, ifall därigenom kunde förutses ekonomiska besparingar,
näringarnas rationella vårdande eller andra praktiska fördelar,
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag därom.
Utskottet hade i detta utlåtande på anförda skäl hemställt,
att herr Linders ifrågavarande motion ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av, utom annan, herr Bellinder,
greve A. Håmilton och herr liäj mot viss del av utlåtandets
motivering.
Herr Be 11 i lider: Herr talman, mina herrar! Då jagreserverat
mig, ej mot det slut, som utskottet kommit till i föreliggande
fråga, utan mot vissa delar av utlåtandets motivering,
anhåller jag att få yttra några ord.
Upprepade gånger ha bär i Riksdagen anmärkningar på
motionsvägen framförts mot hushållningssällskapens verksamhet
och organisation, men det är nu första gången som i en motion
yrkande framställes, att hushållningssällskapen skola upphöra
och att landstingen skola övertaga deras verksamhet. Ej ens i
den motion, som förelåg år 1911, i vilken åtskilliga anmärkningar
gjordes mot hushållningssällskapen, framställdes ett sådant yrkande.
Tvärtom betonades det i motionen, att dessa sällskap
Sr 21. 24
Onsdagen den 9 april, e. m.
Om lands- »allt framgent ägde en stor uppgift att fylla, såsom en kraftig
ltagand°eVav ^ävstållg det svenska jordbrukets och dess binäringars förhushdllnings-
kovran.» Andra kammarens tillfälliga utskott nr 4 som behandsällskapens
lade denna motion framhöll även, att sällskapen borde bibehållas
verksamhet, »som frivilliga institutioner och att deras enskilda rätt över vissa
(Forts.) tillgångar, fonder, fastigheter m. m. ej borde trädas för nära». . .
Utskottet har ej heller funnit skäl tillstyrka motionärens
yrkande, att landstingen skulle övertaga hushållningssällskapens
funktioner. Då jag gillar de skäl, som ligga till grund för utskottets
avstyrkande av motionen, så vill jag icke uppehålla mig
vid dem. Men då jag icke kan gilla en del av motiveringen för
detta avstyrkande, så ber jag att få i ett par punkter uttala mitt
ogillande av denna.
Motionären framhåller nämligen, att hushållningssällskapen
äro »en alltför otidsenlig institution för att utan förändrad sammansättning
och organisation få upprätthålla sitt monopol på
att representera stora och viktiga näringsgrenar och efter eget
skön disponera väldiga summor i det allmännas budget». Särskilt
kritiserar motionären att sällskapen rekryteras genom eget
inval och att många av dem ej äga en vald representation samt
att beslutanderätten endast till formen utövas vid sällskapens
sammanträden, medan den faktiskt ligger i händerna på förvaltningsutskotten.
Dessa uttalanden äro enligt min mening både orättvisa och
vilseledande. Det må vara sant, att under tidernas lopp hushållningssällskapen
kommit i behov av att reformeras, och det må
vara sant, att under gångna tider de större jordbrukarna företrädesvis
övade inflytande i dem. Men detta senare var helt
naturligt därföre, att dessa jordbrukare då voro de enda, som
visade något intresse att föra jordbruksnäringen framåt, under
det att de mindre jordbrukarna den tiden ej så mycket intresserade
sig härför. Men på senare tider hava dessa förhållanden
ändrats. Utvecklingen har även på detta område blivit mer och
mer demokratisk. b!u visa icke blott de mindre jordbrukarna
utan även småbrukarna stort intresse för jordbruket och dess binäringar,
och därför har det ock blivit allt mer ock mer vanligt,
att även dessa inväljas i hushållningssällskapen liksom det blivit
mer och mer vanligt, att den makt, man påstått uteslutande utövats.
av förvaltningsutskotten, decentraliserats på det sättet, att
de olika underavdelningarna eller kretsarna fått allt större betydelse.
I ett flertal hushållningssällskap ha redan stadgarna ändrats
i den riktningen, och där detta ej är fallet, har jag mig bekant,
att sådana förändringar äro i görningen. Likaså har det
på många ställen —- i motsats till vad motionären påstår —
blivit så ställt, att man väljer särskilda kretsombud, som vid de
allmänna sammankomsterna jämte förvaltningsutskottet utöva
sällskapets rösträtt antingen ensamma eller vid sidan av de övriga
Onsdagen den 9 april, e. in.
25 Nr 21.
medlemmarna i sällskapet, som få behålla sin rösträtt efter en viss Om landsgraderad
skala. Detta hindrar icke att utskottet säger på sid. 3: örer
»Det
synes utskottet, att de av motionären framställda anmärk- hushållningsningarna
— som för övrigt i viss mån hava sin motsvarighet i sällskapens
1898 och 1911 års ovannämnda motioner -—■ icke sakna fog...» verksamhet.
Detta påstående av utskottet kan jag för min del icke gilla. (Forts.)
Tvärtom anser jag, att dessa omdömen, som av motionären fällts
om hushållningssällskapen och deras verksamhet i det stora hela
äro oriktiga och orättvisa.
Utskottet slutar sitt utlåtande med följande ord i sista stycket:
»Av vad ovan anförts framgår, att utskottet icke finner de
av motionären förebragta skälen tillräckligt vägande för att ifrågasätta
en så stor förändring, som överfyttningen av hushållningssällskapens
uppgifter på landstingen skulle innebära.»
Detta anser jag icke heller vara riktigt. I stället för att man
med fog kan påstå, att skälen icke äro tillräckligt vägande tror
jag mig kunna påstå, att inga vägande skal hava förebragts, som
kunna föranleda en så stor förändring.
Sedan jag alltså, herr talman, haft tillfälle att till protokollet
uttala mitt ogillande av vissa punkter i utskottets motivering, har
jag intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren
biföll vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo statsutskottets den 5 och 8 i denna månad An9åt^-e
bordlagda utlåtande nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts propo- för''vissa 9desition
angående ålderstillägg för vissa departementsskrivare hos partementsarméförvaltningen.
skrivare hos
I en till Riksdagen avlåten, till statsutskottets förberedande arméförvaltbehandling
remitterad proposition (nr 65) av den 14 februari mnQen1913
hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen medgiva, att departementsskrivarna O. E. F.
Dreifaldt, O. F. Lundvall, P. O. Arvidsson, A. G. Tullström, M.
F. Wittlock och C. B. Ghristiansson måtte för åtnjutande av för
departementsskrivare i vederbörande stat uppförda ålderstillägg
vara berättigade tillgodoräkna sig den tid, de från och med den
1 januari 1908 på förordnande bestritt departementsskrivarbeställning.
Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att Kungl. Maj ds ifrågavarande proposition icke måtte av
Riksdagen bifallas.
Herr statsrådet Bergström: Herr talman, min herrar!
Det var en tillfällighet, att då propositionen om omorganisation
av arméns centrala förvaltningsmyndighet förelädes 1907 års
Nr 21.
Angående
ålderstillägg
för vissa departementsskrivare
hos
arméförvaltningen.
(Forts.)
26 Onsdagen den 9 april, e. m.
Riksdag fjärde huvudtiteln och därmed anslaget till avlöning och
rekrytering redan blivit behandlade av Riksdagen. Denna tillfällighet
åstadkom emellertid, att de sex departementsskrivare, varom
nu här är fråga, fingo under sitt första år efter omorganisationen,
eller 1908, tjänstgöra utan att erhålla lön på stat. Hade propositionen
angående omorganisationen av arméförvaltningen under
nämnda riksdag kunnat inkomma tidigare på Riksdagens bord,
skulle de redan från 1908 års början hava erhållit lön på stat
och därmed varit tillförsäkrade rätt till ålderstillägg beräknad
från nämnda tid.
Ru hava, såsom av Kung!. Maj ris proposition i ärendet till
årets riksdag framgår, arméförvaltningens artilleridepartement
och civila departement framhållit, att de nuvarande departementsskrivarnas
förordnande för år 1908 i själva verket innebar fast
anställning, och de hava tillstyrkt att dess skrivare skulle, då
deras tjänstgöring kan väl vitsordas, få tillgodoräkna sig detta
första år, så att de med 1912 års utgång må anses hava fullgjort de
i staten föreskrivna villkoren för erhållande av ett första ålderstillägg.
Statskontoret har sedermera förklarat sig anse billigt, att
den av mig nyss berörda tillfälligheten icke borde försätta dessa
tjänstinnehavare i en försämrad ställning i avlöningshänseende.
I anslutning härtill har Kungl. Maj:t avgivit sin proposition.
Statsutskottet har emellertid med anförande av två precedenser
från detta års riksdag kommit till det slutet, att dessa befattningshavare
icke skulle kunna redan från och med 1913 komma i
åtnjutande av det ifrågavarande första ålderstillägget utan först
från och med år 1914. Precdenserna äro två riksdagsbeslut, det
ena rörande ålderstillägg åt vissa departementsvaktmästare, det
andra avseende det här för några dagar sedan debatterade fallet
om ålderstillägg åt t. f. medicinalrådet Sederholm.
Det förefinnes emellertid eu bestämd och enligt mitt förmenande
avgörande skillnad mellan dessa precedenser och här föreliggande
fråga. För beviljande av den frågasatta förmånen åt departementsvaktmästarna
och t. f. medicinalrådet Sederholm hade
det behövts ett beslut av 1913 års Riksdag om åvägabringande av
nödiga medel att utgå redan under år 1913. Så är däremot icke
fallet med avseende på dessa departementsskrivare, tv samtidigt
med att deras befattningar uppfördes på stat vid 1908 års riksdag
skedde en därav betingad höjning av anslaget till ålderstillägg.
I det avseendet hänvisar jag till fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen
vid 1908 års riksdag punkt 7 och därtill hörande
bilaga nr 57 jämte Riksdagens beslut i ämnet. Därav framgår
allt detta. Sålunda: några särskilda medel för att bereda ålderstillägg
åt dessa befattningshavare från och med 1913 behöver
man icke begära av årets Riksdag, och däri ligger enligt mitt förmenande
eu stor och väsentlig skillnad.
Jag skulle kunna hänvisa till åskilliga föregående fall som
Onsdagen den 9 april, e. m.
27 Kr 21.
äro analoga med detta och skall då åtminstone anföra ett. Vid Angående
1911 års riksdag reglerades avlöningsförmånerna för vaktmästa- ^ e™g*a
ren vid krigshögskolan. I 1912 års stat uppfördes två ålderstill- partementslägg
för denne befattningshavare och samtidigt skedde en därav skrivare hos
betingad ökning av anslaget till ålderstillägg. Så kom man till arméförvalt
1912
års riksdag, som medgav, att vaktmästaren skulle för åtnju- nmgen.
tande från och med år 1912 av de i staten uppförda ålderstillägg (Forts)
äga att tillgodoräkna sig den tid, han före den nya avlöningsstatens
trädande i kraft varit anställd vid högskolan. Detta är,
såsom herrarna finna, ett fall fullständigt analogt med det föreliggande.
Under hänvisning till vad jag sålunda anfört, anhåller jag,
herr talman, om bifall till Kung! Maj :ts proposition.
Friherre Falkenberg: Herr talman! Med anledning
av vad herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
här yttrat och då frågan genom de upplysningar, som han lämnat,
kommit i ett annat läge än den hade då den behandlades
i utskottet, anhåller jag att få yrka återremiss.
Herr statsrådet Bergström: Herr talman! Jag är naturligtvis
tillfredsställd med det yrkande om återremiss, som nyss
framställdes av en av statsutskottets ledamöter.
Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på föreliggande utlåtande annat yrkande
ej förelåge, än att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande av berörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets den 5 och 8
innevarande april bordlagda utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
användande av medel, som influtit genom försäljning av föråldrade
handvapen m. m.,
nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
höjning av avlöningen för professorn i syfilidologi vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet,
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ökning av förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, och
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till utgiftsstat för postsparbanken m. in., biföll kammaren vad
utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Jfr 21. 28
Onsdagen den 9 april, e. m.
Ifrågasatt Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 5 och 8 denna
gemensam om- bordlagda memorial nr 28, i anledning av kamrarnas skilj -
åläggande °%r ^ktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 12, i
banker m. fl. anledning av väckt motion om åläggande för banker m. fl. att
att lämnaupp- till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift å beloppet av insättare
9ifl åisätta S°b''gi0Ifl ränta.
Pfe tältgjord I en inom Andra kammaren av herr Eriksson i Grängesberg
ränta. vackt motion, nr 76, hade föreslagits, att Riksdagen måtte besluta
sådan ändring av förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, att banker och andra sammanslutningar
eller enskilda personer, som mot ränta emottoge penningar till
förvaltning, skulle åläggas att till taxeringsmyndighet lämna uppgift
å beloppet av varje insättares under föregående år uppburna
ränta.
I sitt betänkande nr 12 hade bevillningsutskottet hemställt,
att Riksdagen, i anledning av herr Erikssons i Grängesberg
förevarande motion, II: 76, om åläggande för banker m. fl. att
till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift å beloppet av insättare
gottgjord ränta, måtte besluta, att 15 § 4 mom. förordningen den
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering skulle erhålla följande ändrade lydelse:
4 mom. För taxering eljest erforderlig uppgift skall, då
begäran därom framställes, lämnas av vederbörande ämbetsverk
eller inrättning, och äga härförutom ordförande i taxeringsnämnd
och kronans ombud hos prövningsnämnd att taga del av sådana
hos domare eller domstol förvarade handlingar, som i beskattningsavseende
kunna tjäna till ledning, ävensom att av enskilda,
verk eller bolag, i vilkas verksamhet ingår inlåning f rån allmänheten,
på skriftlig anfordran erhålla ■uppgift angående viss skattskyldigs
ränteinkomst.
Enligt utskottet tillhandakomma protokollsutdrag hade beträffande
utskottets berörda hemställan, Riksdagens kamrar stannat
i olika beslut, i det att Första kammaren avslagit såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen, varemot
vad utskottet hemställt av Andra kammaren bifallits.
Utskottet hade i förevarande memorial på anförda skäl avgivit
förslag till voteringsproposition för gemensam omröstning.
Reservation hade avgivits av friherre Beck-Friis, herrar Trapp
och Antonsson, friherre Fleming och herr Hallin, vilka yttrat:
»Vid upprepade tillfällen under senare tider, såsom vid
riksdagarna åren 1883, 1897, 1901, 1902 och 1904, har bevillningsutskottet
hävdat den uppfattningen, att frågor av sådan
natur som den nu föreliggande icke kunna avgöras genom gemensam
votering.
Denna uppfattning, som synes oss äga påtagligt stöd i gällande
grundlagsbestämmelser, hava vi ansett oss höra fortfarande
Onsdagen den 9 april, e. m.
29 Nr 21.
vidhålla och därför yrkat, att frågan skulle anses hava genom Ifrågasatt
kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit. Då bevillningsutskottet9l™®niZom
emellertid fattat annat beslut, få vi yrka avslag å utskottets före- åläggande för
varande hemställan.»
att lämna upp
P
r iherre 33 e c k-F r i i s, Oart J oachim. Herr talman! av i^sättaSåsom
av det föreliggande memorialet framgår hava olika upp- re gottgjord
fattningar gjort sig gällande om de fall, vilka böra avgöras genom ränta.
gemensam votering, då kamrarna stanna i olika beslut. •— I § 71 (Forts.)
regeringsformen stadgas: »På enahanda sätt» ■— d. v. s. med gemensam
votering — »förfares jämväl, där kamrarna sig icke förena
om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning
eller bevillningens fördelning till utgörande», och i § 65
riksdagsordningen heter det: »När i fråga om statsutgifter eller
bevillning eller om reglementariska föreskrifter för riksbanken»
etc. »kamrarna fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörande
utskotts förslag varda samman jämkade, skola båda kamrarna varför
sig rösta om de olika beslut, vari vardera förut stannat».
Det gäller därför att nu avgöra, om denna fråga står i sådant
samband med frågan om bevil! ningen, att gemensam votering
bör företagas eller ej. •— Såsom utskottet framhåller hava
de precedensfall, för vilka utskottet redogjort, rört bestämmelser
med avseende å två olika i samband med taxeringen stående ämnen
nämligen dels beskattningsort, och dels skyldighet att lämna
uppgifter till ledning vid taxeringen. Då utskottet åren 1872
och 1876 föreslog gemensam votering var det med anledning av
förslag, som rörde dessa båda frågor gemensamt. Vid 1888 års
riksdag förelåg fråga om behandling av skattskyldigs till bevillningsberedningen
avlämnade uppgifter och då kamrarna fattat
olika beslut härom, ansåg bevillningsutskottet frågan ej kunna
göras till föremål för gemensam votering. Vid 1897 års riksdag
förklarade bevillningsutskottet detsamma med anledning av
en i då framlagt förslag till ny bevillningsförordning intagen bestämmelse
om s. k. obligatorisk självdeklaration för vissa skattskyldiga.
Vid 1901 års riksdag föreslogs viss ändring i §17 bevillningsförordningen
under rubriken »Om taxeringsmyndigheter
och om uppgifter till ledning vid taxering» samt i samband därmed
en ändring i § 8 av instruktionen för taxeringsmyndigheterna.
Sedan kamrarna fattat olika beslut, förklarade _ bevillningsutskottet,
att frågan, som ej syntes kunna sammanjämkas,
förfallit samt erinrade därvid till stöd för sin uppfattning därom,
att det stadgande, vars förändring vore ifrågasatt i bevillningsförordningen,
icke hänförts till någon av de tre första rubrikerna
»bevillning av fast egendom», »bevillning för inkomst av kapital
och arbete», och »grunderna för inkomsternas beräknande»,
utan under rubriken »taxeringsmyndigheter och uppgifter till ledning
vid taxering», vilken sistnämnda rubrik omfattade stadgan
-
Nr 21. 30
Onsdagen den 9 april, e. m.
Ifrågasatt
gemensam omröstning
om
åläggande för
banker m. fl.
att lämna uppgift
d beloppet
av insättare
gottgjord
ränta.
(Forts.)
deri av reglementarisk natur. Liknande kar fallet varit vid senare
riksdagar, och första kammaren har alltid godkänt denna
utskottets åsikt. Såsom ett ytterligare stöd för vad bevillningsutskottet
år 1901 anförde torde nu även kunna nämnas, att särskilda
kung!, förordningar äro utfärdade om inkomst- och förmögenhetsskatt,
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst,
ävensom om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering.
Det är den sistnämnda kung!, förordningen som nu förslaget
om ändring gäller. Då utskottet nu framhållit, att de stadgande^
som röra taxeringen äro att hänföra till dem, som angå sättet
för tillämpningen av de med avseende å inkomstskatten stadgade
grunder, står detta i fullkomlig strid med vad utskottet vid liknande
tillfällen under de senaste 30 åren anfört, och vill jag erinra
om, att vad utskottet vid dessa föregående tillfällen hemställt
alltid godkänts av forsta kammaren.
Jag anhåller därför att få yrka avslag å utskottets hemställan
om bifall till reservationen.
Herr Karlsson: Den siste ärade talaren yttrade mot slutet
av sitt anförande att vad utskottet här hemställt står i strid
mot vad utskottet tidigare yttrat. Det är dock en ganska naturlig
sak, att ett utskott kan komma att omfatta olika meningar, då
vid olika tillfällen i detsamma sitta olika personer. Så att den
saken anser jag icke i och för sig hava någon slags karaktär av
prejudikat. Bevillningsutskottet har ju heller icke den befogenhet,
som konstitutionsutskottet i vissa fall, att uppträda såsom skiljeman
mellan kamrana; utskottet har endast att yttra sig, och sedan
fatta kamrarne beslut. Mig förefaller det därför, som om bevillningsutskottets
ställning i liknande frågor icke kan vara prejudikatbildande.
Man kan ju säga, att icke ens Riksdagens ståndpunkt i detta
avseende vid ett visst tillfälle utgör något bindande prejudikat, ty
regeringsformen, § 84, säger, att grundlagen skall efter sin ordalydelse
i varje särskilt fall tillämpas, men jag vill dock framhålla,
att man kan hava viss ledning av vad tidigare på ifrågavarande område
förekommit och av den ställning som Riksdagen tidigare intagit.
Såsom föregående talare erinrat och såsom för kammarens
ledamöter är väl bekant, hava kamrarne, man kan säga, under
de sista trettiofem åren, intagit olika ståndpunkt, beträffande vilka
frågor som skola avgöras genom gemensam votering, och särskilt
har detta varit fallet, då det varit fråga om de paragrafer, som röra
taxeringsförfarandet. Emellertid har det förefallit mig, att om man
vill hava ett stöd för sin uppfattning rörande frågan om gemensam
votering, skulle det vara säkrast, att välja ett tillfälle, då båda
kamrarne intagit samma ståndpunkt, och då kamrarne således
Onsdagen den 9 april, e. m.
31 Nr 21.
icke stått mot varandra. Jag måste villigt erkänna att det är Ifrågasatt
länge sedan ett dylikt förhållande förefanns i en fråga av samma Ystning1 om
slag som den förevarande, och för att komma därhän måste jag åläggande för
gå tillhaka till åren 1872 och 1870. Men däri, att man måste banker m. fl.
gå så långt tillbaka, kan jag icke finna någon svaghet för den att lämna uppståndpunkt
jag omfattar. Grundlagen är ju i dessa stycken Slvinsmä
denna
tid oförändrad, och man skulle nästan kunna vaga pasta- gottgjord
endet, att de, som då levde, stodo grundlagsförfattarne närmare ränta.
än vi göra, så att någon särskild svaghet i denna omständighet, (Forts.)
att jag måste gå långt tillhaka för att komma till eu tid, då kamrarna
intogo gemensam ståndpunkt, finnes icke.
Jag skall redogöra för de frågor som förelågo 1872 och 1876.
Bevillningsutskottet hade 1872 föreslagit sådan förändring i bevillningsstadgans
9 och 27 §§, att järnvägsbolag enligt 9 g skulle
påföras bevillning, där bolagets rörelse bedrevs, vare sig vid större
eller mindre stationer, och enligt 27 § skulle bolagen åläggas att
genom Konungens befallningshavande, magistrat eller kronofogde
till hevillningsheredningarna lämna utdrag ur sina räkenskaper,
utvisande vinsten för varje station. Kamrarna hade stannat
i olika beslut rörande denna fråga, och bevillningsutskottet avlät
ett memorial med förslag till gemensam votering med den motiveringen,
att förslaget rörde en fråga, som jämlikt 71 § K. F.
och C5 § B. O. skulle, då kamrarnc fattat olika beslut, som icke
kunnat samman jämkas, avgöras genom gemensam votering. Det
fanns dock 6 reservanter. Båda kamrarne hiföllo utskottets förslag,
Första kammaren dock efter, såsom jag förut nämnde, eu
lång och mycket intressant debatt, ur vilken jag sedermera skall
göra några korta utdrag. — År 1870 föreslog bevillningsutskottet,
att i ovannämnda paragrafer liknande bestämmelser, som
1872 föreslogos för järnvägsbolag, skulle införas även för kanalbolag.
Även denna gång avslogs förslaget av Första kammaren
och bifölls av Andra kammaren, varefter utskottet liksom 1872
inlämnade voteringsproposition för gemensam omröstning med
samma motivering som då. Denna gång fanns icke någon reservation,
och förslaget antogs av bägge kamrarne. Jag skall dessutom
bedja få framhålla, att vid samma riksdag, 1876, föreslog
utskottet voteringsproposition er för gemensam omröstning angående
ifrågasatt ändring av 12 § i instruktion för taxeringsförrättningarne,
och även denna fråga underkastades gemensam omröstning.
Det förefaller mig särdeles vägledande för omdömet att taga
kännedom om den diskussion som fördes 1872 i kammaren, och
för mig åtminstone är den så mycket mer belysande för nu föreliggande
fråga, som den då föreslagna ändringen innebar bl. a.
bestämmelse, att järnvägsbolag skulle till taxeringsberedningarna
genom vissa myndigheter lämna utdrag, utvisande vinsten för
varje särskild station. Vad utskottet nu föreslår i betänkandet,
Kr 21. 32
Onsdagen den 9 april, e. m.
Ifrågasatt som förkastats av Första kammaren, ock antagits av Andra, är
gemensam om- åläggande för bankbolag att efter skriftlig anmodan av ordföåläggande
för ran(ie 1 taxeringsnämnd eller kronans ombud hos provnmgsnamnbanker
m. fl. den lämna uppgift angående viss skattskyldigs ränteinkomster.
att lämna upp- Mig förfaller dessa båda fall ganska närsläktade.
gift & belöp- Under den debatt, som 1872 ägde rum, yttrade sig till förre
gottgjord man ±or de gemensamma voteringarna sadana man som professor
ränta. Bydin, greve Sparre, sedermera denna kammares talman, kerr
(Forts.) von Ekrenkeim, kerr Lagerstråle m. fl. Greve Sparre yttrade
bland annat: »Om jag antager, att bevillningsutskottet inkommit
med förslag till bevillningsförordning, byggd på helt andra grunder
än den nuvarande, och jag därjämte antager, att kamrarna
godkänt detta utskottets förslag, med undantag av vad som blivit
föreslaget i avseende på orten för taxeringen, i vilken punkt de
fattat olika beslut; — huru skulle då denna fråga kunnat få någon
lösning annat än genom gemensam votering? Till den förutvarande
bevillningsförordningens föreskrifter kunde man ej
hava återgått, då man redan förenat sig om andra grunder för bevillningen.
Jag fruktar man då skulle kava befunnit sig i samma
belägenhet, som den husägare, vilken, när kan fått sitt nybyggda
hus färdigt, märkte, att kan glömt bort, att det behövdes trappor.»
ITerr Eydin yttrade bland annat: »Då kär vid ett föregående
tillfälle var fråga om, huruvida i ett ärende gemensam votering
skulle ske eller icke, .-å förklarade jag, att jag ville gå ut
från den grundsatsen, att varje fråga, som kunde förfalla, också
borde få förfalla, men yttrade tillika, att vissa frågor voro därifrån
undantagna ock att till dessa hörde särskilt bevillningsfrågor.
Det första man således kar att i förevarande fall utreda
är, huru vidsträckt man skall tolka ordet bevillning. Man kan
då visserligen inskränka detta begrepp så, att det endast kar avseende
på själva avgiften, men att det icke får tolkas så inskränkt,
framgår av 71 § regeringsformen, som omtalar grunderna för bevillningen,
sättet för deras tillämpning ock bevillningens fördelning.
Man har således att tillse huruvida föremålet för den
ifrågasatta voteringspropositionen kar avseende på grunderna för
bevillningen eller sättet för dessa grunders tillämpning. Då det
emellertid är klart, att den bevillning, sona här är i fråga, är bevillning
av inkomst, så har man för frågans vidare utredning att
tillse, huru denna inkomst bestämmes. Detta sker såsom bekant
genom taxering, ock undersöker man, vilka momenter, som uti
denna förrättning ingå, så finner man, att taxeringskommittéers
tillsättande av de skattskyldige inom sig ock dessa kommittéers bestämmande
av vars ock ens inkomst äro oeftergivligt förenade med
bevillningens påförande.»
I detta sammanhang vill jag säga några ord med anledning
av vad föregående talare yttrade, att man numera i författningen
har skilt på särskilda föreskrifter om bevillningen ock den sär
-
Onsdagen den 9 april, e. m.
33 Sr 21.
skilda förordningen för taxering. Detta kan givetvis icke hava Ifrågasatt
inflytande på nu föreliggande frågas bedömande. Då denna för - gemensam omändring
gjordes i den gamla Levillningsförordningen, nämndes ffstnin^
icke ett ord om att denna sönderdelning skulle vidtagas i syfte att bankTm.J
därefter deticke .skulle behöva voteras gemensamt i sådana punk - att lämna uppter
av taxeringsförordningen, där kamrarne stannat i olika beslut, 9ift d belop
Vidare
vill jag anföra några ord som herr von Gegerfelt ytt-iJrf av™s.m?-rade vid i872 års debatt, och vilka jag tycker äro ganska beteck- fi"rd
ilande för den fråga, som föreligger. »Jag vågar påstå», säger (Forts\
lian, »att varje stadgande, som avser att staten skall komma i
åtnjutande av den beslutade bevillningen, rör sättet för grundernas
tillämpning, och det lär väl icke i sådant fall kunna nekas, att
frågan huruvida en bevillning skall uttagas på ena eller andra
stället, rör sättet, huru staten skall komma i åtnjutande av bevillning».
Det är val ett sådant fall som här är fråga, klan avser,
att taxeringsnämndens ordförande genom inhämtande av de
upplysningar, sommar äro i fråga, skulle sättas i stånd att tillse,
att staten far nen inkomst, man avsett att bereda densamma.
Herr von Ehrenheim yttrade bland annat följande: »Själva
sattet för taxeringens förrättande och stället, där'' den skall äga
ruin, sammanhänga så nära med bevillningens belopp och utgörantle,
.att man icke kan skilja dem från varandra, tv därpå beror
möjligheten att rätt tillämpa bevillningsförordningen samt möjligheten
av att erhålla de belopp, som Riksdagen påräknat. Då
så är, synes det mig också vara klart, att Riksdagen skall avgöra
denna fråga, och att detta således, då kamrarna stannat i
olika beslut, skall ske genom gemensam votering.»
Vidare torde det vara skäl att anföra, att herr Lagerstråle
mot slutet av sitt anförande lämnade den upplysningen, »att
frågan varit föremål för diskussion inom talmanskonferensen,
och att flertalet av dess ledamöter yttrade sig för den åsikt, att
frågan borde underkastas votering».
Man kan ju saga, att detta var 1872 och 1876, och att sedan
dess Första kammaren intagit eu annan ståndpunkt i liknande
frågor, men häremot kan sägas, att Andra kammaren alltid bibehållit
den uppfattning, som kom till synes 1872 och 1878. Jagvet
som sagt, att Förslå kammaren intagit eu annan ståndpunkt,
men jag bär, till den kraft och verkan det hava kan, velat erinra
därom, att det funnits eu tid, då här i kammaren män, framstående
genom lärdom och i övrigt av stort anseende — såsom eu
särskild rekommendation hos högern tillägger jag: män av nog
sa konservativt sinnelag — försvarat gemensamma voteringar
även beträffande paragrafer i taxeringsförordningen.
. höi mig, herr talman, är det avgörande, att regeringsformens
§ 71 innehåller bestämmelse att gemensam votering äger ruin, då
kamrarne ha beslutat olika angående grunderna för någon bevillning
ellei sättet för dessa grunders tillämpning. Här föreligger,
Första, kammare,ris protokoll 1913. Nr 21. o
Onsdagen den 9 april, e. in.
Nr 21.
Ifrågasatt
gemensam omröstning
om
åläggande för
banker in. fl.
att lämna uppgift
d beloppet
av insättare
gottgjord
ränta.
(Forts.)
34
synes mig, just frågan, huru staten skall fa den inkomst, som
(Riksdagen genom skatteförordningen avsett att bereda densamma,
eller med andra ord om sattet lör grundernas tillämpning.
Jag ber, berr talman, att få yrka bifall till utskottets Hemställan.
Herr O av all i: Hen siste ärade talaren gjorde sig i sitt förtjänstfulla
anförande skyldig enligt min uppfattning endast till
ett litet fel. lian gjorde nämligen mot slutet av sitt anförande
ett försök att på den fråga, som föreligger, anlägga eu politisk
synpunkt. Jag ber att få stryka under såsom synnerligen önskvärt,
att man i dessa frågor lämnar varje politik åsido och endast
håller sig till vad det är, eu tolkningsfråga.
Det är rätt ledsamt, att man i dessa bevillmngsfragor icke
kan komma till enighet, icke har sådana bestämmelser, att tvist
icke behöver förekomma, tv bestämmelserna borde vara klara i
vilka fall gemensam votering skall äga ruin eller icke. #
Hen olika uppfattningen i dessa frågor synes bero pa tva
omständigheter: Man kommer icke ihåg eller förbiser omedvetet,
dels att undantagsbestämmelserna om gemensam votering bära
tolkas restriktivt och dels att grundlagarna bär tolkas efter ordalydelsen.
Fasthåiler man nu dessa båda omständigheter, så synes
det mig alldeles tydligt och klart — och den siste ärade talaren
framhöll det, utredande och klargörande som alltid — att allt som
rör bevillning eller inkomstskatt skall, där så behöves, underställas
gemensam votering. Häremot betvivlar jag på goda grunder, att
de paragrafer, som tillhöra do reglementariska bestämmelserna
och vilka ordna själva apparaten för beskattningen, böra vara Föremål
för gemensam votering. Man skulle, om man nu — och dit
förde den siste ärade talarens hela argumentation — torlaae allt
vad som förekommer i bevillningsförordningen, mkomstskatteiorordningen
och förordningen angående taxeringsmyndigheter under
gemensam votering, komma till uppenbara orimlig!veter.
Tycka herrarna, att, om Första kammaren ville att provningsnämnden
skulle liava sina sammanträden under september manad,
men Andra kammaren däremot i oktober månad, man skulle votera
gemensamt om det ? Eller tycka herrarna, att, om Första kammaren
ansåg, att prövningsnämnden borde bestå av 15 ledamöter och
Andra kammaren att den borde bestå av 25 ledamöter, man smide
votera gemensamt om det? Hej, och under de många år, jag suttit
i bevillningsutskotttet, har det varit klart för mig och mina dåvarande
kolleger, — och jag skulle nästan tro, att den siste arade
talaren var med om det — att för sådana frågor borde användas
det instrument, som grundlagen jämväl anvisar, nämligen sammanjämkning.
(Nu är det sant, såsom den siste ärade talaren säde,
att den omständigheten att man brutit sönder bevillningsiorordningen
i två olika författningar icke utgör tillräcklig grund för
Onsdagen den 9 april, e. m.
35
Nr 21.
ränta.
(Forts.)
att darpa bygga och saga, att vad som står i den ena skall vara Ifrågasatt
underkastat gemensam votering medan det som står i den andra gemensam ommke
ar underkastat gemensam votering. Men det är klart att föstnin9
ina;n :,ar iagga varsa.nhet på sina försök att få gemensam votering, TaS‘ J°fi
!vllt''beträffande de stadgande^ som innehållas i förordningen utnämna uppangaende
taxeringsmyndigheter. gift ä belop
-Nu
har den siste ärade talaren fullständigt redogiort för vadpet avinsättasom
passerade 1872 och 1876, så fullständigt, att det kan före- *''e 9C^,ord
talja otroligt, att det kunde finnas något mera i de två prejudikaten,
men det finnes verkligen någonting mera, åtminstone såsom
jag last Prejudikatet för 1876 kan man gärna lämna åsido,
det var en tillämpning i fråga om kanalbolag av vad som för
jarnvagsbolag beslutats år 1872. I fallet från 1872 var det fråga
om huru bank- och järnvägsbolag skulle beskattas, i vilken fråga
kamrarna stannat i olika beslut, såsom ordföranden i bevillningsutskottet
redogjorde för. Bevillningsutskottet vttrar sedan något
som jag skulle be att få läsa upp — jag har icke för vana
att fasa upp skrifter, men låt mig för en gång göra ett litet undantag,
ty det ar rent konstitutivt. Bevillningsutskottet hade
loreslagit att bevillning för inkomst av kapital eller arbete skulle
paioras: »bank- och järnvägsbolag där bolagets rörelse drives, vare
sig vid huvud-, avdelnings- eller kommissionskontor, eller vid
större och mindre stationer» och nu kommer skiljaktigheten, som
Kärn uppmärksammats av bevillningsutskottets ordförande, »samt
i följd härur att Bistå punkten av § 27 må lyda: Och bör sådant
utdrag beträffande bank- och jarnvagsbolag utvisa denna vinst,
fördelad pa vart och ett av bolagets särskilda kontor eller stationer».
\ ad betyder detta, mina herrar, på vanligt språk * Det
» att dragon huruvida järnvägsbolag 1873 och kanalbolag
18 <6 borde taxeras for sin inkomst på olika stationer, det votera
des gemensamt om. Men sedan sade utskottet, att till följd därav
vore en ändring i de reglementariska föreskrifterna nödig, vilken
vore att anse såsom ett korrelarium; något som bleve följd __
mark orden: »samt i följd härav —» av utfallet av den gemensamma
voteringen. Jag skulle kunna uttala mig annorlunda. Det
voteras gemensamt endast om bevillning, och därav blev eu självfallen
följd, att paragraf erna i de reglementariska bestämmelserna
skulle följa med, och hade jag suttit i utskottet på den tiden,
hade jag anvant det förfaringssätt, som mången gång under min
tid i utskottet kom till användning. Jag skulle nämligen hava
uppställt en voteringsproposition i första punkten och sagt: Varder
.Riksdagens beslut fattat i överensstämmelse med ja-propositionen,
hemställer utskottet, att Riksdagen i sammanhang därmed
“ta att § 27 — den som handlar om de reglementariska
bestämmelserna — skall hava följande lydelse etc. — Vinner neipropositionen
behöves icke någon bestämmelse därom. Utskottet
kunde forfarit pa ytterligare ett annat sätt och uppställt pro
-
Nr 21. 86
Onsdagen den 9 april, e. m.
Ifrågasatt positionen så, att den skulle gälla bevillningen och därefter sagt:
gemensam om- gec[an utskottet fått veta, vilket beslut Riksdagen i den gemendlägaande
°för samma voteringen fattat, kommer utskottet in med förslag ti
banker m. fl. reglementariska bestämmelser. ,
att lämna upp- Jag vill härmed hava sökt ådagalägga för kammaren, att ctet
gift å belop- aimat än formellt varit gemensam votering om reglementapet
av insätta-rjsh[ iestämmdser varken 1872 eller 1876. Det var sakfrågan
^ Vänta man voterade om. Det andra följde såsom ett korrelarmm.^ Jag
(Forts.) förmenar således, att de nämnda prejudikaten icke hava sa stor
betydelse i denna fråga som man sökt tillägga dem.
Ja, med vad jag anfört — jag vill icke trötta kammaren
längre — synes det mig vara ådagalagt, att, i frågor sådana som
donna, gemensam votering icke skall äga rum, tv här finnes ingenting
som rör själva bevillningen. Här är det^fråga endast om
reglementariska bestämmelser, endast om vissa åtgärder, som administrativ
myndighet eller beskattningsnämnd kan eller bör vidtaga
för infordrande av uppgifter. Det faller icke under bestämmelserna
om gemensam votering. För min del har jag klart för
mig, att en gemensam votering här icke kan äga rum.
Jag yrkar avslag å utskottets hemställan.
Ilerr Östberg, J ohan: Jag ber att fa instämma med
den siste ärade talaren.
Det var en gång eu stor kännare av grundlagen, som ville
göra gällande, att ordet bevillning i 71 § regeringsformen icke
skulle syfta på bevillningsförordningen enligt paragrafens historiska
uppkomst, på det sätt han läst. Om den åsikten stod lian
dock skäligen ensam, då man allmänt ansett givet, att uttrycnet
bevillning i regeringsformen syftar också på bevillningsförordningen.
Denna är nu också, liksom inkomstskatteförordningen,
oeftergivligen underkastad gemensam votering.
Detta sätt att åstadkomma lagstiftning på ett område,_ som
är lika viktigt som många andra, lagstiftningsområden, foreter
emellertid hos oss en viss anomali, och det är klart att bestämmelserna
om huruvida det skall voteras gemensamt eller icke
måste tolkas restriktivt. Nu hör till frågan om bevillningen naturligtvis
också grunden för densamma i viss mån. Ocn därför
måste naturligtvis, när man voterar gemensamt om inkomstskatteförordningen
och bevillningsförordningen, vad söm ror
skattesatser, skattskyldighet och orten för beskattningen bliva
föremål för gemensam votering, men därmed bör man i regel stanna.
Ty eljest kommer man därhän, att varje bestämmelse om taxeringsmyndigheter
och taxeringsförfarande skulle bliva föremål
för gemensam votering, ja, även frågor om bötesbestämmelser för
den som underlåtit att infinna sig vid taxeringsförrättmng eller
för andra försummelser, vilket naturligtvis är orimligt.
De prejudikat, som bevillningsutskottets ordförande anfört
Onsdagen den 9 april, e. m.
31 Er 21.
äro icke tillämpliga å nu förevarande fall. Då avsåg man, att Ifrågasatt
man skulle fastslå järnvägs- och kanalbolags skattskyldighet å viss gemensam omort,
och det var huvudpunkten; för skattskyldigheten på vissadjäqamde°7ö
orter förutsattes ju, att uppgift skulle lämnas å deras inkomst banker ni!fl.
på dessa orter. El jest var bestämmelsen om skattskyldighet på att lämna uppvisa
ort ineffektiv. ISTu gjordes bolagen skattskyldiga på vissa Stift ä beloporter,
och därmed följde skyldighet att lämna uppgift. Man vo.P^avtmatt^-terade då, riktigt nog, gemensamt om det hela, såsom den före- *e ''färla*
gående talaren har sagt. (Forts )
Vore här fråga om att fastslå att inkomsttagare skulle vara
skyldig att för ränteinkomst skatta på varje ort, där han uppbar
ränta, och för det ändamålet han själv skulle vara skyldig uppgiva
de orter, där han uppbar ränta, då bleve fallen analoga,
men så är det icke, såsom herrarna se, utan här är fråga om att
berättiga vederbörande taxeringsförrättare att, då han finner
lämpligt, fråga bank- eller jämförlig inrättning, vilka ränteinkomster
en person haft. Den fråga, som här föreligger, har icke
det ringaste sammanhang med skattskyldigheten på en ort eller
bevillningens fördelning å olika orter.'' Den lian icke heller med
fog sägas inverka på statens rätt och förmåga att få ut skatten,
ty därför har man den enskildes självdeklaration. Här är det ett
komplement till deklarationen, som man vill skaffa, och det kan
icke hava något att göra med »grunden för bevillningen eller
sättet för dess tillämpning». Något prejudikat, som kan stödja
bevillningsutskottets åsikt, finnes icke, ej heller finnes något stöd
i de uttalanden, som här åberopats från gångna tider.
■lag ber derför att få yrka bifall till reservanternas hemställan.
Herr Karlsson: Jag begärde ordet, när herr Cavalli
säde, att jag i någon mån sökt göra denna fråga till en politisk
fråga. Det var åtminstone icke min avsikt, det ber jag få säga
bestämt ifrån. Jag inser lika väl som någon annan, att det är
ömkligt, att man här bortser icke blott från alla politiska synpunkter
utan även från sådana frågor, som ligga bakom, ty de
hava i detta sammanhang icke någon betydelse. Här gäller endast
att bilda sig eu åsikt om vad jag skulle vilja kalla den
formella sidan av saken, nämligen om i liknande fall gemensam
votering kan äga rum eller icke. Därom hava bevillningsutskottets
mycket ärade förre ordförande och jag precis samma uppfattning.
Jag vet icke, om det var den vändning, jag gav åt
mina ord, när jag nämnde namnen på dem, som i Första kammaren
försvarade de gemensamma voteringarna på detta område
och tilläde, att det för män av högern kunde vara lugnande att de
som talade för gemensamma voteringar vore konservativt sinnade,
som gav anledning till att mitt yttrande missuppfattades.
Jag ville icke på något sätt lägga in politik i detta, men det
Kr 21. 38
Onsdagen den 9 april, e. m.
Ifrågasatt en allmänt mänsklig sak, att man har större förtroende till
^röstnin11 om Personer> som i andra frågor hava ungefär lika uppfattning med
åläggande för den man själv har än till dem, som i snart sagt alla frågor hava
banker m.fl.en motsatt uppfattning. Det var därför, jag begagnade mig av
att lämna upp- denna ordvändning.
gift å belöp- j ha.r nu icke kunnat bliva övertygad, att det förhåller
pet av insätta- . 0 ° , , „ , ....... « -i . i i , , <...
re qottgjord S1g sa, som c*6 bada nast föregående talarna hava sagt, utan för
ränta. mig står det fortfarande klart, särskilt då jag tager hänsyn till
(Forts.) de yttranden, som jag citerat, att de av mig åberopade talarna
skulle även försvarat gemensam votering i det fall, som här föreligger.
För det första får jag säga, att man icke gärna kan dela
upp voteringspropositionen av år 1872 på sätt som herr Oavalli
påstod, ty det var fråga om gemensam votering rörande hela det
föreliggande förslaget, det vill säga, rörande såväl § 9 som § 27.
Dessutom vill jag erinra om, vad jag förut nämnde, att 1876 förekom
det gemensam votering om 12 § i instruktionen för taxeringsförrättare.
Även det tyder på att man den tiden hade en
annan uppfattning, än den man nu har. 17u har här kanske icke
utan fog varnats för att, i fall man nu gånge med på gemensam
votering, man även skulle göra det rörande varje sak, som står
i taxeringsförordningen. Då vill jag erinra om vad här förut påpekats,
att man har att avgöra för varje särskilt fall.
Herr Östberg nämnde något om att det här endast vore
fråga om ett komplement till självdeklarationen. Men huru kan
man då på samma gång säga, att det icke skulle inverka på statens
rätt att få in de belopp man har avsett att staten skulle få \
Det kan jag icke förstå; ty hela självdeklarationen avser ju att
sätta staten i tillfälle att få in de summor, som avses, och det
föreliggande komplementet till självdeklarationen avser att på
den punkt, varom här är fråga, bevaka statens rätt. Att det
icke skulle inverka på deklarationen och således på skatteindrivningens
effektivitet, kan jag icke förstå.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Trygger: För min del instämmer jag med de talare,
som yttrat sig till förmån för reservationen, men jag- vill
tillägga några ord.
Enligt min mening föreligger i detta speciella fall ett alldeles
särskilt skäl, varför det icke skall vara gemensam votering
— det har, såvitt jag känner till, aldrig varit gemensam votering
i ett fall som detta — och det är, att bär är fråga om att ålägga
tredje man en förpliktelse, och eu dylik förpliktelse kan icke
åläggas tredje man genom gemensam votering, utan därför fordras
ett beslut av båda kamrarna. Här är det icke fråga om skattskyldigs
uppgifter eller dylikt, icke fråga om taxeringsmyndigheters
åligganden, utan endast om en bestämd skyldighet för tredje
man att på anfordran lämna uppgift angående vissa förhållanden
Onsdagen den 9 april, e. m.
39 Sr 21.
beträffande de skattskyldige, och därom kan det icke ens vara tal Ifrågasatt
att votera gemensamt. gemensam om
°
rostning om
Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr tal-banker fl.
mannen enligt de yrkanden, som därunder förekommit, gjorde att lämna upppropositioner,
först på godkännande av utskottets i förevarande å.MoPmemorial
framställda förslag till voteringsproposition samt vidare pere aJ0Unjtrd
därpå att ifrågavarande förslag skulle förkastas; och förklarade ränta.
herr talmannen sig anse den senare propositionen vara med över- (Forts.)
vägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:
Den, som förkastar bevillningsutskottets i dess memorial nr
28 framställda förslag till voteringsproposition, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes utskottets ifrågavarande förslag.
Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja -— 81;
Nej — 37.
Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets den 5 och
8 innevarande månad bordlagda utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring av §§ 1 och 10 i reglementet för småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt,
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring av § 17 mom. 1 i reglementet för folkskollärarnas pentionsinrättning,
och
nr 28, i anledning av väckt motion angående tryckning av
konstitutionsutskottets protokoll,
biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid förnyad föredragning av Första kammarens första tillfälliga
utskotts den 5 och 8 i denna månad bordlagda utlåtande
nr 13, i anledning av en av herr Tysk inom Andra kammaren
Nr 21. 40
Onsdagen den 9 april, e. m.
Om samverkan
mellan
vederbörande
beträffande
arméns och
marinens utrustning
med
vapen m. m.
vackt motion, nr 227, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ifrågasatt stadgande om förfaringssättet, då kvarstad meddelas å
gods av viss beskaffenhet, biföll kammaren vad utskottet i detta
utlåtande hemställt;
och som Andra kammarens i ärendet fattade beslut således
ej blivit oförändrat antaget, skulle jämlikt § (53 mom. 3 riksdagsordningen
ärendet till Andra kammaren återlämnas för vidare
behandling.
Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts
den 5 och 8 innevarande april bordlagda utlåtande nr 10, i anledning
av friherre Flemings motion, nr 91, angående skrivelse
till Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om
åvägabringande av bättre samverkan mellan vederbörande beträffande
arméns och marinens utrustning med vapen och ammunition
m. m.
I en inom Första kammaren väckt motion, nr 91, som hänvisats
till behandling av kammarens andra tillfälliga utskott, hade
friherre Fleming hemställt, att Riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning
om dels på vad sätt en större gemenskap skulle kunna åvägabringas
beträffande frågor, som rörde arméns och marinens utrustning
av vapen och ammunition, dels och i samband därmed
vilka åtgärder, som borde vidtagas, för att svenska privatfabriker
med erforderlig produktionsförmåga måtte finnas till krigsstyrelsens
disposition samt för Riksdagen framlägga de förslag, vartill
en sådan utredning kunde giva anledning.
Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att friherre Flemings förevarande motion icke måtte till
någon Första kammarens åtgärd föranleda.
Friherre Fleming: Fast det är sent, kan jag icke underlåta
att yttra några ord i anledning av utskottsbetänkandet och
jag vill då beklaga, att utskottet kominer till det resultat, utskottet
gjort, oaktat utskottet säger, att många av de önskemål, som. i
motionen framförts, vore värda att beaktas. Det förefaller mig
då, att utskottet kunnat komma till något rikare innehåll än vad
det gjort. Jag vill visserligen icke beklaga mig över, att motionen
så kortfattat behandlats, tv utskottet har hänvisat till, att .de
önskemål jag framställt skola komma i betraktande på icke mindre
än tre olika sätt, och då får man ju vara mycket nöjd och
hoppas, att de även bliva beaktade. Men jag beklagar dock, att
utskottet icke givit något uttryck för sitt erkännande av det
rikhaltiga material, som lämnats utskottet till behandling, och
vilket anskaffats genom bemedling av kungl. utrikesdepartementet.
Då detta icke kommit till synes, anser jag mig böra till
Onsdagen den 9 april, e. m.
41 Nr 21.
protokollet uttala min tacksamhet till utrikesdepartementet för
den beredvillighet, varmed det skaffat detta material.
I)a vidare i betänkandet icke framkommit något om det, vartill
jag i motionen syftar, skall jag bedja att helt kort få säga, att
mm avsikt varit att få fram samarbete mellan armén och flottan
samt att något måste göras för att vapen- och ammunitionsanskaffningen
måtte bli mera tryggad än den i det hela för närvarande
är. Jag vill icke vid denna sena timma vidare ingå
på det sätt som skulle kunna användas för att nå det målet. Jag
har emellertid framlagt motionen pa grund av den mångåriga
erfarenhet, jag under min verksamhet fått, och jag tror att detta
syfte kan ernås på flera vägar. Jag vill vidare'' beträffande sista
delen av motionen, som avser åtgärder, för att fabriker skola
finnas till statens disposition, endast hänvisa till en del uppgifter,
som inkommit från utländska stater genom utrikesdepartementet,
varav framgår, att detta mål kan nås på flera olika sätt.
Jag vill särskilt till protokollet anföra ingressen till en uti Italien
utkommen förordning, som avser ordnande av statens upphandlingsväsende.
Det heter nämligen där: »Med anledning av
behovet att på ett systematiskt sätt ordna statens upphandlingsväsende
utan. att bringa oreda i varje särskilt verks förhållanden
och för att tillförsäkra den inhemska industrien en regelbunden
och oavbruten sysselsättning, utan större förändringar i fråga om
mängden, och med rättvis fördelning på rikets olika delar och till
pris, som är fördelaktigt för saväl staten som näringarna samt
med hänsyn tagen till de på världsmarknaden gängse prisen hava
vi o. s. v. funnit gott att i nåder förordna». Jag citerar detta
yttrande, emedan jag tror det vore önskvärt, att vid de utredningar
utskottet papekat, och i synnerhet vid den revision av
upphandlingsreglementet som ifrågasattes, just de synpunkter
komma till besittande, som här i denna ingress angivas. Jag tror,
att om de hade tillämpats, det skulle stå på en bättre punkt än
det nu gör med våra verkstäder, och det skulle kanske då icke
förekommit sådana förhållanden som exempelvis vid inlämnande
av anbud på pansarbåten Sverige var fallet. Jag uttalar en önskan
och förhoppning, att dessa synpunkter vid ordnande av statens
upphandlingsväsende må komma till sin rätt i framtiden, men
bar, herr talman, icke något yrkande att göra.
.Greve Spens: Vad den första delen av nu föreliggande
motion beträffar eller åstadkommande av bättre samarbete mellan
och . flottan vid upphandling av vapen och ammunition,
så är det givet, att ett gott samarbete i detta avseende är av stor
betydelse och till stor nytta för de särskilda vapnen i många fall,
samt. att ju större samarbetet är i sådana fall, desto bättre är det.
Nu.är. det emellertid så, att på en del sakkunnigt håll säges, att
ett intimt samarbete mellan armén och flottan i detta hänseende
Om samverkan
mellan
vederbörande
beträffande
arméns och
marinens utrustning
med
vapen m. m.
(Forts.)
Kr 21. 42
Om samverkan
mellan
vederbörande
beträffande
arméns och
marinens utrustning
med
vapen m. m.
(Forts.)
Onsdagen den 9 april, e. m.
redan finnes samt att samarbetet är så bra, som man gärna''kan
önska sig. På andra håll, som även göra anspråk på sakkunskap,
säges däremot, att samarbetet kunde vara bättre. I vilket fall
som helst är ju emellertid hela frågan i denna del under utredning.
Den s. k. departementalkommittén har upptagit frågan
till behandling i samband med förslaget om försvarsdepartementens
sammanslagning, och kommittén bär just haft före frågan
om inrättande av en försökskommisson, som motionären omtalar
och anser önskvärd. Härtill kommer, att den revision, som enligt
offentligt meddelande är nära förestående i fråga om statens
upphandlingsväsende, även torde komma att taga hänsyn till
detta. Under sådana förhållanden har utskottet ansett, att motionen
i denna del för närvarande icke bör föranleda någon Riksdagens
åtgärd.
Yad sedan den andra delen av motionen beträffar, eller frågan
om åtgärder i syfte, att krigsstyrelsen ständigt skall hava svenska
privata fabriker med erforderlig produktionsförmåga till sin disposition
för att tillverka krigsmateriel, är ju detta eu mycket viktig
och tillika mycket grannlaga fråga av stor betydelse både för försvarsväsendet
och vårt näringsliv. I detta avseende har motionären
föreslagit, att staten skulle tillförsäkra några större privata fabriker
jämn sysselsättning och möjligen även andra förmåner, så att
dessa å sin sida skulle kunna förbinda sig att alltid sta till statens
disposition i händelse av behov. Ridare har motionären ansett, att
bestämmelserna om statens upphandlingsväsende böra i vissa avseenden
ändras. Under hand har han till utskottet överlämnat en
del handlingar, som anskaffats genom utrikesdepartementet, av
vilka handlingar man får veta, att frågan av flera utländska stater,
särskilt Italien, blivit uppmärksammad. Motionären uppläste
nyss ingressen till en ny förordning om upphandlingsväsendet i
detta land, och därav synes, att detta lands regering fått tämligen
fria händer att gynna den inhemska industrien. Man får
emellertid av nämnda handlingar egentligen icke veta, vad som
åtgjorts, ty detta har varit av hemlig natur. Emellertid, då vi nu
stå inför en fullständig revision av statens hela upphandlingsväsende,
och denna med all säkerhet kommer att omfatta allt,
varom motionen rör sig, och då utskottet även antar, att foisvarsberedningarna
komma att ägna denna sak uppmärksamhet,
helst den inverkar på kostnaderna för landets försvar, har utskottet
ansett, att motionen även i denna del icke borde föranleda åtgärd.
Jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.
Herr Ericson, Hans: Jag skall ''inskränka mig till
att uttrycka min förundran över, att friherre Fleming kommit
med den här motionen. Jag skulle egentligen haft stor lust attbemöta
åtskilliga punkter i densamma, men på grund av att tiden
är långt framskriden, skall jag inskränka mig till att säga, att
Onsdagen den 9 april, e. m.
43
■DS’ liksom motionären, är på det klara med, att det bör finnas
samarbete, men att jag också anser, att det finnes samarbete,
sa mycket som över huvud kan komma i fråga. Jag vill som
exempel saga, att vi samarbeta med avseende på kanoner, lavettage,
handvapen, remtygspersedlar och ammunition, som äro gemensamma
för armén och flottan. Vad skall man mer begära ?
Kontinuiteten för leverantörerna med avseende på leverans av
ammunition och vapen o. dvl. är naturligtvis beroende på kontinuiteten
i våra anslag. ^ Om Riksdagen bevilja kontinuerliga anslag,
kan man även åstadkomma mera jämt återkommande beställningar‘
„ en ia8'' Iar också saga, att leverantörerna icke böra lämnas
alltför stor makt i fråga om leveranser till staten. Gör man detta,
kan det nämligen hända, att man kör fast, varpå exempel icke
saknas.
Beträffande utskottets motivering får jag erkänna att jag ej
iorstar, vad utskottet menat med sitt yttrande om det intimare
samarbetet. Ocn när utskottet talar om att försvarsdepartementens
sammanslagning m. in. skall kunna bliva en väg för att få
detta samarbete, ställer jag mig alldeles oförstående, ty det är
min livliga förhoppning, att denna sammanslagning aldrig må
komma till stånd. ö
Friherre Fleming: Jag kan instämma med kommendörkapten
Frieson i, att för närvarande det kanske ej behövs mera
samarbete; och jag medgiver, att under den tid vi''haft att göra
med varandra behov av ökat sadant ej heller gjort sig gällande.
klen jag får^ säga kommendörkapten Ericson, "att jag varit med
pa en tid, då mera samarbete väl behövts, då nämligen flottans
och artilleriets arbete på kanoner och sådant gick fullständigt
stick i stäv med vart annat. Om det nu är bra, som det är, så är
detta en sak, som naturligtvis är glädjande; men därför bör man
e.l saita sig emot, att detta tillstånd genom reglementariska bestämmelser
befästes. Det kan eljest komma eu‘''tid igen, då förhållandet
uti ifrågavarande avseende icke längre är bra.
Hag gör som sagt i delta avseende ingen anmärkning mot
det nuvarande tillståndet, men anser, att genom reglementariska
bestämmelser något bör kunna göras, så att det även förblir bra
för framtiden.
x • ...n Överiäggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren
biföll vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.
Nr 21.
Om samverkan
mellan
vederbörande
beträffande
arméns och
marinens utrustning
med
vapen m. m.
(Forts.)
Justerades ytterligare elva protokolls utdrag för denna dag.
Nr 21. 44
Fredagen den 11 april.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 10,06 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Fredagen (len 11 april.
Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes av herr vice talmannen.
Herr statsrådet friherre Adels tvär d avlämnade Kung!. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
nr 185, angående ändrad lydelse av §§ 8—11, 14, 16, IT,
21, 27—36, 42, 43, 51, 64, 74 och 77 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, av §§ 9—11, 15, 24,
28, 35, 36, 56, 66 och 78 i förordningen om kommunalstyrelse i
stad den 21 mars 1862, av §§ 6—8, 10, 14, 34 och 35 i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 och
av §§ 3—5, 8, 13, 14, 20, 25—27, 31—33, 38—40, 59, 61 och
62 i förordningen om landsting den 21 mars 1.862 m. m.; samt
nr 186 angående förslag till förordning om ändrad lydelse
i vissa delar av förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av brännvin, förordning om ersättning till städer, vissa
köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel samt förordning om statsverkets
fond av rusdrycksmedel.
Justerades protokollet för den 5 i denna månad.
Föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott
den av herr Östberg, Gustaf Fredrik, den 9 innevarande april
avgivna och då bordlagda motion, nr 115, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring
m. m.
Fredagen den 11 april.
45 Nr 21.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
följande den 9 innevarande månad bordlagda ärenden, nämligen
statsutskottets utlåtanden nr 47—51, bevillningsutskottets
betänkanden nr 29—31, bankoutskottets utlåtande nr 29, lagutskottets
utlåtande nr 22, jordbruksutskottets utlåtanden nr 42—
45 ävensom Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 15.
Herr af Ek en stam erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tillåter mig föreslå, att på föredragningslistan till morgondagens
plenum bland två gånger bordlagda ärenden måtte
främst uppföras lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av dels Ivungl. Maj:s proposition med förslag till lag om
expropriation, lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45
§§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom, lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879
om dikning ock annan avledning av vatten, lag om ändrad lydelse
av 1 Ji i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, samt lag om ändring i vissa
delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning,
dels ock i anledning därav väckta motioner.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande
och memorial:
nr 18, i anledning av väckt motion angående skrivelse
till Konungen med begäran om undersökning och förslag i
fråga om uppdragande åt en ständig delegation av viss befogenhet
med avseende å riksbankens förvaltning och revision, samt
nr 19, i anledning av återremiss av utskottets utlåtande nr
15, angående väckt motion om ändring av §§ 56 och 58 i riksdagsordningen.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den under
dagen avlämnade kungl. propositionen, nr 185, angående ändrad
lydelse av §§ 8—11, 14, 16, 17, 21, 27—36, 42, 43, 51, 64, 74
och 77 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862, av §§ 9—11, 15, 24, 28, 35, 36, 56, 66 och 78 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, av
§§ 6—8, 10, 14, 34 och 35 i förordningen om kommunalstyrelse
i ^ Stockholm den 23 maj 1862 och av §§ 3—5, 8, 13, 14, 20,
25—27, 31—33, 38—40, 59, 61 och 62 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862 m. in.
Nr 21. 46
Fredagen den 11 april.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts under sammanträdet avlämnade proposition, nr 186, angående
förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin,
förordning om ersättning till städer, vissa köpingar, landsting och
hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel
samt förordning om statsverkets fond av rusdrycksmedel.
Avgåvos och bordlädes nedannämnda motionei:
nr 117, av herr Clason m. fl. i anledning av Kungl. Ma:jts
förslag till lag om allmän pensionsförsäkring;
nr 118, av herr Ericson, Hans, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till lag om allmän pensionsförsäkring;
nr 119, av herr Ericson, Hans, angående skrivelse till
Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om
särskild sjömanspensionering;
nr 120, av herr Berglund, Jan Erik, angående skrivelse till
Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om
användande av pensionsförsäkringsfondens avkastning till åtgärder
avseende att förebygga invaliditet;
nr 121, av herr Gustafsson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar; och
nr 122, av herr Rosén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i gällande föreskrifter i fråga om
upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker
i de sex nordligaste länen.
Interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Bergqvist, som yttrade:
ang. behörig■ Herr talman! I avsigt att utverka kammarens tillstånd
het att ut- till herr statsrådet och chefen för Kungl. ecklesiastikdenäteologish
partementet få framställa en interpellation anhåller jag få
professur, fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som innebär möjlighet
till ledsamma förvecklingar inom den svenska kyrkan
och utgör en anledning till oro i vida kretsar bland vårt folk.
Jag åsyftar det förhållandet, att ingen garanti med säkerhet förefinnes
mot att de teologiska lärostolarna vid våra universitet kunna
besättas med innehavare, som hysa en mot kyrkans bekännelse och
positiv kristen tro rent av motsatt åskådning och som därför i sin
lärareverksamhet icke känna sig bundna av några som helst konfessionella
hänsyn. Detta är en allvarlig sak för den svenska
kyrkan och särskilt betänklig ter den sig, när man tar i betraktande,
att prästbildningen handhaves av de teologiska universitetslärarna.
Det skulle ju kunna tänkas, att det ginge ända
Fredagen den 11 april. 47 jfp £1.
därhän att de teologie studerandena vid universiteten fostrades Interpellation
1 åskådningar, som hade mera släktskap med agnosticism eller ang- hehöriHateism
än med kristendom och evangelisk luthersk tro. Men icke het att lfn
skapades på det sättet församlingslärare, som kunde verka till ''teologisk
va signelse inom kyrkan och vinna folkets förtroende i stort sett. professur.
håken har emellertid därjämte en rent rättslig sida. (Forts.)
. Enligt lagen om ämbetsbrott av präst och om laga domstol
1 sådan mål den 8 mars 1889 är präst underkastad ansvarspåtol]d,
om han_utsprider mot svenska kyrkans bekännelse stridande
lära. § 1 i bemälda lag är av följande lydelse: »Finnes präst
offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är
stridande mot svenska kyrkans lära: dömes till varning eller mistning
av ämbetet på viss tid. Har han förut blivit straffad för
sådan förbrytelse eller äro omständigheterna eljes synnerligen
försvarande, ma till avsättning dömas.»
Pa prästen är alltså det kravet ställt, att han i sin pastorala
verksamhet skall befinna sig i överensstämmelse med kyrkans lära,
och avvikelse härutinnan, ställer honom inför risken att straffas
med anda till ämbetets förlust.
Huru förhålleiy det sig nu med teologisk universitetslärare
1 detta avseende ? År han underkastad någon ansvarspåföljd, om
han t. ex. i sin lärareverksamhet utsprider mot svenska kyrkans
lära stridande lärosats? Ja, där han är prästman, är han det
utan tvivel, emedan i sådant fall lagen om ämbetsbrott av präst
ägor tillämpning pa honom. Men i de fall då teologisk lärostol
icke är förenad med prebende, behöver dess innehavare icke vara
präst. Het torde ock ruta inträffa, att sådan teologisk professur
kommer att innehas av person, som icke är präst. I sådant avseende
kan t. ex. erinras därom, att av de tvenne sökande, som
anmält sig till den nyinrättade professuren i teologisk encyklopedi
och teologiska prenotioner vid Lunds universitet, ingendera är
prästman. Här nu en teologie professor icke är präst, finnes mig
veterligen icke något lagrum, som stadgar straffpåföljd för honom,
huru långt han än i sin universitetsverksamhet avviker från svenska
kyrkans lära. Han har icke ens behövt avgiva någon försäkran,
som motsvarar prästlöftet, att han efter bästa förstånd och
samvete vill lära Guds ord rent och klart såsom det innehålles i den
Heliga skrift och såsom kyrkans bekännelseskrifter därom vittna.
Men ligger då icke i regeringsformens § 28 eu garanti åtminsto11®
därför, att ingen kan till teologisk professur utnämnas, som
ej då befinner sig i överensstämmelse med svenska kyrkans lära.
Bemälda grundlagsparagraf innehåller bland annat följande stadgande:
»Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst varmed
är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller
teologisk vetenskap kan endast den utnämnas, som bekänner den
rena evangeliska läran».
Svaret på den nyss framkastade frågan blir helt och hållet
Jfr 21. 48 Fredagen den 11 april.
Interpellation beroende på den tolkning man ger åt nu anförda stadgande. Får
ang. behörig- man tolka, uttrycket »bekänna den rena evangeliska läran» såsom
het att “t det enligt min uppfattning synes böra tolkas nämligen så, att
teologisk det måste anses liktydigt med att »i sin övertygelse omfatta den
professur, evangelisk lutherska bekännelsen», då innebär detta lagrum en
(Forts.) garanti i ovanberörda avseende.
Men på senare tiden bar en helt annan tolkning börjat göra
sig gällande, enligt vilken uttrycket »bekänna den rena evangeliska
läran», icke skulle betyda något annat än att »vara medlem
av svenska kyrkan». Därest denna tolkning kommer att vinna
tillämpning och fastslås som den juridiskt riktiga blir regeringsformens
§ 28 utan all betydelse såsom garanti vid teologiska professorsutnämningar.
I sådant fall kan man komma att stå inför den betänkliga
anomalin, att den teologiska universitetsläraren, som skall handhava
prästens utbildning, oantastad hyllar och driver en från
kyrkans lära vitt skild uppfattning, men prästen som fått sin
utbildning under denne lärares ledning, han är vid ansvarspåföljd
skyldig att i sin förkunnelse låta sig normeras av samma kyrkas
lära.
Med hänvisning till vad jag nu anfört anhåller jag om kammarens
tillstånd att få till herr statsrådet och chefen för kungl.
ecklesiastikdepartementet framställa följande frågor:
1. klar herr statsrådet lagt märke till att teologisk professor,
som ej är präst, icke är underkastad någon laga ansvarspåföljd
för avvikelse i sin lärareverksamhet från den svenska
kyrkans lära, under det att präst, som utbildats under sådan lärares
ledning, kan ställas till ansvar för utspridande av lärosats,
som är stridande mot samma kyrkas lära ?
2. Anser herr statsrådet, att regeringsformens § 28 innebär
någon garanti för att ingen kan utnämnas till teologisk professur,
som visat sig ej principiellt stå på den evangelisk lutherska
bekännelsens grund ?
3. klar herr statsrådet, särskilt för det fall, att närmast
föregående fråga skulle besvaras nekande, övervägt vidtagande av
någon åtgärd i syfte att de teologiska lärostolarna må tillförsäkras
innehavare, som till sin åskådning, så vitt känt är, ej befinna sig
i strid med evangelisk luthersk tro ?
På gjord proposition bifölls herr Bergqvists ifrågavarande
anhållan.
Interpellation Herr Skarstedt erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
ang. vaccina- talman, mina herrar! Med anledning av den av mig vid 1912 års
tionsfrdgans riksdag väckta motionen om vaccinationstvångets upphävande eller
uti er tung. sugpen(jerande föreslogo de båda utskott, som behandlat motionen,
Fredagen den IX april. 49
en riksdagsskrivelse med anhållan, att den av 1908 års Riksdag begärda
utredningen av vaccinationsf rågan måtte slutföras så tidigt, att nya
bestämmelser i ämnet skulle kunna om möjligt utfärdas under innevarande
år. Denna hemställan bifölls av Andra kammaren med 111
röster mot 45, men avslogs av Första kammaren med 65 röster mot
37, vadan frågan ej ledde till något riksdagsbeslut. Den överväldigande
majoritet, som utskottets hemställan erhöll iAndrakammarenframkallade
emellertid bos mången den förhoppningen, att regeringen
ändå skulle söka tillmötesgå en så pass kraftigt uttalad "opinion.
Från skilda hall ha ock till mig ingått förfrågningar rörande
frågans läge, och då jag vet, att man i tusentals hem följer
denna fråga med det största intresse i hoppfull förbidan, att den
mot ^grundlagens klara bud stridande tvångsbestämmelsen måtte
Ju förr dess hällre försvinna, har jag, herr talman, ansett mig böra
anhålla, att fa till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
framställa följande frågor:
1 :o) Har regeringen vidtagit några åtgärder för den pågående
vaccinationsutredningens påskyndande, så att proposition möjligen
kan väntas framlagd vid innevarande riksdag, eller om så ej
kan ske, åtminstone med säkerhet kan motses vid 1914 års riksdag
?
2 :o) Har regeringen gått i författning om att förverkliga den
i_1908 års riksdagsskrivelse gjorda framställningen om en allsidig
utredning av frågan, så att även den av talrika utländska
och jämväl av flera svenska vetenskapsmän hävdade meningen
rörande vaccinationens värdelöshet som skyddsmedel och dess i
talrika fall påvisade fara för folkhälsan blir tillbörligen beaktad
vid utredningen ?
3:o) Om så ej skett, kunna vaccinationsmotståndarne förvänta
sig tillfälle att yttra sig om det blivande utredningsresultatet,
innan detta föranleder någon åtgärd från regeringens sida ?
På gjord proposition bifölls herr Skarstedts anhållan.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
Kammarens sammanträde avslutades kl. 3,59 e. m.
In fidem
A. v. Krmenstjema.
Sr 21.
Interpellation
ang. vaccinationsfrdgans
utredning.
(Förtid)
Första kammarens protokoll 1913. Nr 21.
4