RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Första kammaren. Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

nr 7, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Västerby nr 1 i Södermanlands län;

nr 8, angående upplåtande av ett område från förra militiebostället
Kroberga nr 3 i Södermanlands län;

nr 9, angående upplåtande av lägenheter från förra kronofogdebostället
Väderstad nr 5 i Östergötlands län;

nr 10, angående försäljning av förra militiebostället Norra Berga
nr 4 Södergården i Östergötlands län;

nr 11, angående upplåtande av fyra lägenheter från förra militiebostället
Bölnorp nr 1 med underlydande i Östergötlands län;

nr 12, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Stora Gålstad nr 3 Kronogård och nr 4 Storgård i Östergötlands län;

nr 13, angående upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället
Elmtomta nr 1 i Östergötlands län;

nr 14, angående upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället
Brickebo nr 1 i Östergötlands län;

nr 15, angående försäljning av vissa områden, tillhörande kronoparken
Långabrohult i Kronobergs län;

nr 16, angående upplåtande av vissa områden från förra militiebostället
Borrby nr 62 med underlydande i Kristianstads län;

nr 17, angående upplåtande av lägenheter m. m. från lotten nr 1

Första kammarens protokoll 1913. Nr 2. 1

Nr 2. 2 Onsdagen den 22 januari.

av förra militiebostället Rebbelberga nr 10 Kungsgården i Kristianstads
län;

nr 18, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Mjölkalånga nr 7, 9 och 11 med underlydande i Kristianstads län;

nr 19, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Sandby kungsgård nr 14 i Kristianstads län;

nr 20, angående upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället
Höghult nr 2 i Kristianstads län;

nr 21, angående upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället
Silvåkra nr 1, 2 i Kristianstads län;

nr 22, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Eggelstad nr 10 i Malmöhus län;

nr 23, angående försäljning av förra militiebostället Lyby nr 22
i Malmöhus län;

nr 24, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Rolfsbo nr 1 Övergård i Göteborgs och Bohus län;

nr 25, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Ledum nr 1 jämte Kattås nr 1, en ödegård, i Göteborgs och Bohus
län;

nr 26, angående försäljning av vissa till förra militiebostället Ettack
nr 1 och 2 med underlydande i Skaraborgs län hörande områden;

nr 27, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Botum nr 9 Munkagård i Skaraborgs län;

nr 28, angående upplåtande av vissa områden från förra militiebostället
Sanna nr 4 i Örebro län;

nr 29, angående upplåtande av lägenheter från förra hospitalshemmanet
Hospitalet nr 1 och 2 eller Arboga i Västmanlands län;
samt

nr 30, angående försäljning av kronans andel i lägenheten Kvarnudden
nr 1 under Näsets by i Jämtlands län.

Statsrerlespro- Föredrogs ånyo Kungl. Maj:ts den 16 innevarande månad bord positionen.

lagda nådiga proposition nr 1, angående statsverkets tillstånd och
behov.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Då jag nu med anledning
av Kungl. Maj:ts statsverksproposition går att framställa några
erinringar och vågar anhålla om kammarens uppmärksamhet i någon
mån för desamma, vill jag förutskicka den förklaringen, att det icke
är min avsikt att ingå i någon detaljgranskning, utan mitt yttrande

Onsdagen den 22 januari.

Nr 2.

kommer att röra sig om den allmänna ståndpunkt, som Kung!. Maj ds Stat sverlcsproregering
har intagit i vissa för vårt folk särskilt viktiga frågor. '' positionen.

Med tillfredsställelse hava vi tagit del av uttalandet i trontalet, att (Forts-)
vårt förhållande till främmande makter är vänskapligt. Någon meningsskiljaktighet
förefinnes ej inom vårt land därom, att ett vänskapligt
förhållande till alla makter bör ingå såsom ett led i Sveriges
utrikespolitik. Därigenom bliva vi lättare i tillfälle att vid förvecklingar
mellan andra stater bevara den neutralitet, som det är vårt
folks fasta vilja att i dylika fall söka upprätthålla, samt att, om
detta icke låter sig göra, fatta det avgörande beslut, som av hänsyn
till våra egna intressen, och endast till dessa, må betingas. Meden
sådan utrikespolitisk uppfattning öfverensstämmer, att vi anse det
vara med rikets väl mest förenligt, att varje åtgärd undvikes, som
kan vara ägnad att, om än i aldrig så ringa grad, ingiva någon den
föreställningen eller på något håll väcka den förhoppningen, att vi
bundit vår handlingsfrihet, utan att vi varit i tillfälle att dessförinnan
med den omsorgsfullaste noggrannhet pröva vad Sveriges livsintressen
kräva. Under den förutsättning, att denna ståndpunkt får anses
sammanfalla med Kungl. Maj:ts regerings, kan jag utan tvekan förklara,
att regeringen i sina bemödanden att göra den gällande kan
påräkna det kraftigaste stöd från det nationella partiet, som till fullo
behjärtar nödvändigheten av, att Sverige i förhållande till främmande
makter står såsom en man samlat kring Kungl. Maj:t.

Det nuvarande världsläget är emellertid icke blott ägnat att skänka
frågan om vår utrikespolitik en större betydelse än vanligt, utan det
kastar även sin skugga över inrikespolitiska frågor, i första rummet
naturligtvis försvarsfrågan.

För vårt folk måste det därför kännas såsom en bjudande plikt
att göra fullt klart för sig, huru Kungl. Maj ds regering bedömer den
nuvarande utrikespolitiska situationen. Jag menar härmed icke, att
vi böra ställa en uttrycklig fråga till regeringen, utan min avsikt är
att ur regeringens handlingar få fram ett svar på spörsmålet om regeringens
ställning i förevarande avseende. Vid remissdebatten underförra
årets riksdag framgick det av ett meningsutbyte, däri såväl
utrikesministern som statsministern deltogo, att Kungl. Maj ds
regering hyste den uppfattningen, att Marockokonfiiktens biläggande
vore ett bevis för, att möjligheten av ett världskrig ryckt fj ärm are
från oss, ja, denna möjlighet ansågs av regeringen så avlägsen, att
regeringen ränn sig kunna inhibera det beslut, 1911 års Riksdag
fattat om byggandet av en pansarbåt till förstärkandet av
vårt sjöförsvar. Erkännas måste emellertid, att utrikesministern
i utbyte lovade, för att använda hans egna ord, »söka med
största vaksamhet följa utvecklingen av händelserna, så att, vad
än må komma att ske, detsamma om möjligt icke skall komma
oförberett över våra huvuden». För min del tillät jag mig under
debatten, i överensstämmelse med en annan talare, herr Kjellén,
att i motsats till herr utrikesministern göra gällande, att vad som

JTr 2. 4

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro,
positionen.
(Forts.)

skedde år 1911 ådagalagt, att det finnes mellan stormakterna vitala
intressen, som ligga på botten och som kunna framkalla en konflikt
vilket ögonblick som helst. Jag kunde själv emellertid då knappast
ana, att året 1912 icke skulle hava hunnit gå till ända, innan faran
för en världskonflikt åter blivit aktuell, men å andra sidan får jag
erkänna, att utrikesministern icke varit i tillfälle, såsom han hoppats,
att förbereda oss på denna fara, förrän hela världspressen förklarat
densamma vara överhängande. Jag vill emellertid för ingen
del klandra utrikesministern härför, ty ultra posse nemo obligatur,
d. v. s. ingen är förpliktad till det omöjliga. Men jag kan icke
underlåta att varna kammaren för den optimism, som, även när det
varit fråga om försvarsberedelser, vilka kräva åratal för sin fullbordan,
visat sig förefinnas jämväl hos utrikesministern, vilkens uppgift
ju borde vara, att i utrikespolitiska frågor tjänstgöra såsom regeringens
samvete. Emellertid, denna utrikesministerns och regeringens
fredsförtröstan synes plötsligt ha försvunnit under trycket av händelserna
förlidet år. »Med oavlåtlig uppmärksamhet har jag följt
utvecklingen av de allvarliga händelser, som inträffat i Europa under
de senaste månaderna, samt med tillitandet av det s. k. mindre kreditivet
i tid vidtagit nödiga åtgärder för mötande av varje eventualitet»,
dessa äro de ord, varmed Konungen i trontalet angiver sin
regerings förändrade uppfattning angående världssituationen. Av
statsverkspropositionen åter kan man icke se, huru stora belopp, som
verkligen använts för ifrågavarande ändamål. Där omförmälas ut-’
tryckligen endast två anvisningar på lilla kreditivet, den ena under
femte huvudtiteln, slutande på ett belopp av 626,500 kronor och
den andra utom huvudtitlarne till ett belopp av 2,000,000 kronor.
Det är väl icke gärna tänkbart, att sammanräknade beloppet av dessa
poster eller 2,626,500 kronor, låt vara jämte kostnaden för de av
krigsministern omförmälda kängskor, kunnat vara tillräckliga för att
vidtaga åtgärder till mötande av alla eventualiteter. Detta, fruktar
jag, skulle alltför mycket påminna om franske krigsministerns uttalande
vid början av 1870 års krig, att icke en byxknapp saknades
ifråga om härens utrustning. Härmed må emellertid vara hur som
helst, enligt min mening bör man vara Kungl. Maj:ts regering tacksam
för, att regeringen, då den plötsligt stod inför den fara, som
situationen i november av densamma ansågs innebära, icke tvekade
att i handling erkänna, huru grundligt den misstagit sig, då den i
Marockokonfliktens fredliga lösning ansåg sig äga ett stöd för den
meningen, att vårt försvars väsende kunde lämnas så gott som vind
för våg, medan de av Kungl. Maj:t tillsatta försvarsberedningarna
arbetade på att förskaffa sig insikt på det militära området samt
därefter hunne framkomma med sina utlåtanden. Man väntade nu,
att årets statsverkspropositions fjärde och femte huvudtitlar skulle
bära tydliga spår av regeringens nya syn på de utrikespolitiska förhållandena
och att regeringen särskilt genom äskande av anslag till
krigsfartyg skulle bereda vårt försvar hela nyttan av den förstärk -

Onsdagen den 22 januari.

5 Nr 2.

ning, som Sveriges folk i fosterländsk offervillighet ställt till svenska
statens förfogande. Då man genomläser fjärde och femte huvudtitlarna,
finner man så gott som intet annat spår av vad som under
de sista månaderna av år 1912 passerat än de hål i det lilla kreditivet,
som de därå gjorda anvisningarna förorsakat, och även dessa
utgifter anser regeringen så exceptionella, att den föreslår, att de
skola täckas icke på en gång utan successivt under flera år. I övrigt
äro huvudtitlarna för lånt- och sjöförsvaret alldeles oberörda av
den lärdom, som regeringen borde ha fått under hösten 1912. Regeringen
synes mig ha gått tillbaka till den ståndpunkt, som den
intog vid förra årets riksdag, eller att allt är väl beställt, blott utrikesministern
söker hålla oss underrättade, när faran för landets
säkerhet är överhängande, Det ser rent av ut, som om regeringen
i den omständigheten, att icke heller denna gång den stora konflikten
kommit att utbryta, fått ett ytterligare stöd för sin gamla uppfattning,
att vi hava god tid att studera, diskutera och politisera i
försvarsfrågan, innan vi, i likhet med vad andra makter, såväl större
som mindre, redan tidigare gjort, vidtaga verkligt betryggande åtgärder
för att försvara vårt oberoende och vår själfständighet.

Regeringen må icke taga illa upp, då jag nu säger, att vid sådant
förhållande de i november och december 1912 vidtagna, i sig själva
synnerligen lovvärda åtgärderna, som föranlett anvisningarna på det
lilla kreditivet, framstå icke såsom resultatet av ett lugnt och objektivt
bedömande av en vansklig situation utan såsom följden av
en nervös förskräckelse över, att en alldeles oförutsedd situation inträtt,
vilken oro sedermera lagt sig utan att efterlämna stort annat
än några fyllda förråd och kravet på betalning för de kostnader,
som densamma förorsakat.

Jag vill dock gärna erkänna, att den ton, som genomgår uttalandena
under fjärde huvudtiteln, är i viss mån en annan än den, som
är härskande inom den femte. Frånsett det, att några särdeles beaktansvärda
förslag till förbättrandet av vårt krigsberedskap i fjärde
huvudtiteln förekomma — jag vill särskilt påpeka den även av en
lekman lätt insedda fördel, som ligger i anskaffandet av skidor och
pälsar — så gör det — trots allt det väsentliga man visserligen saknar,
och för min del tänker jag bland annat på kulsprutor — dock
ett i någon, fastän ringa mån, löftesrikt intryck, när man tager del
av den motivering, som chefen för lantförsvaret använder för att
stödja sina förslag. Departementschefen har också, såvitt jag förstår,
funnit lösningen av frågan, huru ett utlåtande av försvarsberedningarna
må kunna i god tid erhållas, och denna lösning ger sig
själv på grund av beredningarnas sammansättning. Man behöver
blott genom undervisning lära beredningarna, att en viss lösning av
en fråga är den riktiga, så faller beredningarnas tillstyrkan såsom
en mogen frukt för en departementschefs fötter.

Såsom jag nyss antydde, det är företrädesvis i den femte huvudtiteln,
som man har att söka beviset för regeringens återfall i utri -

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

Jfr 2. 6

Onsdagen den 22 januari.

StatosTtionZ° kesPolitisk optimism och dådlös försvarsolust. Chefen för sjöför^(Forts)
svarsdepartementet har icke heller, såsom sin kollega i lantförsvarsdepartementet,
funnit Kolumbi ägg med avseende på sättet att behandla
försvarsberedningarna, när det gäller att få fram åtminstone
någon förbättring i vårt försvarsberedskap. I motiveringen till äskandena
å den femte huvudtiteln går igenom såsom en röd tråd
det uttalandet, att intet får ske — huru nödvändigt det än framstår
— som föregriper försvarsberedningarnas utredning. Så t. ex.
skjuter departementschefen åt sidan marinförvaltningens begäran om
ett anslag för år 1914 till byggande av två nya pansarbåtar av Sveriges
typ förmedelst ett upprepande av sin olyckliga motivering från
statsverkspropositionen den 13 januari 1912 samt under tilläggande,
att statens emottagande av medel till pansarbåten Sverige icke är
ägnat att rubba den av honom tidigare intagna ståndpunkten. Och
även marinförvaltningens blygsamma begäran om en och en halv
miljon kronor, därav halva beloppet år 1914, till en jagare —•
hela beloppet icke imponerande ens i förhållande till 1912 års kommittékostnader
— avstyrkes under förklaring, att realiserandet av
marinförvaltningens förslag skulle innebära cn tillökning av fartygsmaterielien,
men en sådan får icke äga rum oberoende »av de ekonomiska
förutsättningarna för försvarsväsendets ordnande, varom utredning
äger rum». Detta är sjöförsvarsministerns egna ord! Till
sist stannar sjöministern vid att begära ett anslag till fartygsmateriell
av två och en halv miljon kronor, varav 1,450,000 kronor till
undervattensbåtar och 1,050,000 till reserverande för framtida behov.
Detta enligt min mening ömkliga belopp förklarar han emellertid
själv med sannolikhet komma att väsentligen understiga vad som
efter försvarsutredningens fullbordan måste under en följd av år för
byggande av krigsfartyg användas. Man är nästan frestad att säga,
att för sjöministern vant normgivande: efter oss syndafloden, »åpivs
nous le déluge», detta särskilt då man beaktar, att icke ens
sjöministern undgick att taga intryck av de händelser, som föranledde
regeringen att för rikets försvar taga sin tillflykt till det av Riksdagen
anvisade i illa kreditivet. Att detta intryck varit starkt framgår
därav, att sjöministern — för såvitt jag kan döma av statsverkspropositionen
— icke låtit sitt tillstyrkande sistlidna höst av sjöförsvarets
stärkande förmedelst ifrågavarande kreditivmedel bli beroende
av, om försvarsberedningarnas utredning därigenom föregrepes. Men
så snart den omedelbara krigsfaran anses överstånden, återvinner
herr statsrådet sig själv, och han förklarar — utan gensaga från
regeringens övriga medlemmar — att för äskandet av ett anslag till
minväsendets stärkande det i första hand fordras, att något föregripande
av försvarsutredningen icke sker, och att det först, därefter
äger någon betydelse, att anslaget är av trängande behov påkallat.
Jag tror, att kammaren väl förstår mig, då jag förklarar, att jag
fryser i mitt inre, när jag läser en sådan motivering i ett svenskt
statsrådsprotokoll och detta protokoll endast några veckor äldre än

7 Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

den anvisning, som skett på lilla kreditivet till stärkande av vår Statsverteprokrigsberedskap
för att möta en av regeringen såsom överhängande an- po^0^''
sedd fara för vår säkerhet! Hur annorlunda ljuda ej de ord, som
franska regeringens nyvalde president, den av Frankrike så gott som
enhälligt hyllade Poincaré, uttalade, då han svarade på de välgångsönskningar,
som mötte honom efter valet! Hans ord voro följande.

»Överallt annat skall jag ställa det nationella försvarets intressen.»

Ett löfte, värdigt en verklig statsman och det folk, som med jubel
mottagit detsamma!

Den tendens att vältra över bördorna från 1914 års budget på
framtiden, som fått ett för fosterlandsvännen så nedslående uttryck
på femte huvudtiteln, står ingalunda isolerad i den framlagda statsverkspropositionen.
Samma tendens kommer till synes även i det
förslag finansministern framställer i fråga om täckande av de cirka
2,000,000 kronor, som jämte på femte huvudtiteln till ersättande
under’ tre år upptagna 626,500 kronor anvisats å det mindre kreditivet.
Finansministern anser nu, att till förstnämnda belopps täckande
uppenbarligen icke kunna användas lånemedel, liksom hela
beloppet enligt hans mening icke lämpligen kan ersättas med anslagsmedel
på ett års budget, Därför föreslår han, att beloppet skall
täckas under några år, i vilket syfte hemställes, att för år 1914
skola avsättas 500,000 kronor. För min del har jag svårt att förstå
annat än att, om de å lilla kreditivet anvisade och därefter förbrukade
medlen icke ersättas i sin helhet i 1914 års stat, komma
dessa belopp till den del, som icke ersättes, att utgöra en balans
på riksgäldskontorets stat, d. v. s. i verkligheten antingen minska
dess för andra ändamål avsedda tillgångar eller också öka dess befintliga
skulder. Ett tredje gives enligt min mening icke Jag kan
nämligen icke godkänna den meningen, att genom att till en framtida
tidpunkt uppskjuta anskaffandet av medel till täckandet av en
utgift, som redan skett, man undgår den försämring i den ekonomiska
ställningen, som utgiften eljest kan innebära. Och vad särskilt anvisningen
på kreditiven angår, är det så mycket större skäl att så
fort sig göra låter ersätta det uttagna beloppet, som varje Riksdag
måste utställa nya kreditiv att till de i grundlagen angivna ändamål
användas. Den föreslagna åtgärden att fördela ersättningen på flera
år är sålunda otvivelaktigt ett sätt att belasta kommande budgeter
med utgifter, som bort falla på den under året fastställda.

Till samma resultat, förryckandet av förhållandet mellan olika års
budgeter, kommer man också — låt vara på en annan väg om
man för ett budgetår beräknar inkomsterna i riksstaten till högre
belopp än som av omständigheterna kan anses berättigat. Även
denna väg har finansministern beträtt, möjligen utan att själv inse,
att han råkat in på densamma. Som bekant erbjuder inkomstsidan i
en statsreglering den olikheten med utgiftssidan, att medan beloppen
av inkomsterna i regel måste beräknas pa grundvalen av särdeles
ovissa förhållanden, är detta icke i samma grad fallet med utgif -

Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

StaiosUionZ° tema’ äIen ,.där de icke kunna till beloppet fullständigt fixeras.

^(Forts.) Mycket. är därför beträffande inkomsternas beräknande lämnat i sista
hand till den beräknandes eget omdöme. Vad som i föreliggande
statsverksproposition verkar oroande, är den ökning, som finansministern
gjort i de belopp, som statskontoret, vilket väl får anses som den
mest erfarna auktoriteten på detta område, kommit till vid beräkningen
av inkomst-och förmögenhetsskatten, tullmedlen, överskottsmedlen
_ från statens järnvägar o. s. v. Till stöd härför åberopar
finansministern följande allmänna skäl, nämligen dels den grundsatsen,
att man bör söka komma verkligheten så nära som möjligt,
dels ock, såsom han uttrycker sig, att »tiderna fortfarande kunna
betraktas som goda». Dessa bägge skäl äro visserligen fullt riktiga,
men vad det sistnämnda angår, lider det av den bristen, att det icke
har någon avgörande betydelse för den nu föreliggande frågans besvarande.
Även för den i 1914 års budget ingående inkomstskatten
är det icke tillräckligt, att tiderna nu kunna anses goda, utan det
fordras också, att de under större delen av året så förbliva, något
som kan förhindras bland annat därigenom att de politiska förvecklingarna
utbreda sig vidare i Europa. Och vad de statsinkomster
beträffar, som till sin storlek äro beroende på den ekonomiska situationen
i vart land företrädesvis under år 1914, torde man vara ur
stånd att nu med någon säkerhet bedöma, huruvida den högkonjunktur,
på vars topp vi kanske redan befinna oss, kommer att fortfara
under ar 1914. Långt ifrån osannolikt är, att densamma vid
den tiden förbytts i den ekonomiska depression, som så ofta plötsligt
avbryter ett ekonomiskt uppsving. Utan att ingå på de skäl, som
med avseende på varje särskild inkomstkälla kunna lämna ledning för
att bedöma dess avkastningsförmåga, och utan att i minsta mån
ifrågasätta soliditeten hos de svenska statsfinanserna, måste jag därför
anse mig berättigad att göra det påståendet, att herr finansministerns
inkomstberäkningar äro mera optimistiska än som på grund av tidsomständigheterna,
såväl de ekonomiska som de politiska, kan anses
med erforderlig försiktighet förenligt.

Frågar man sig nu, vad grunden kan vara till, att Kungl. Majrts
regering sökt driva upp inkomstberäkningen i så hög grad, samtidigt
som den varit så njugg med avseende å de militära huvudtitlarna
och så angelägen att på kommande års budgeter kasta över utgifter,
som redan under år 1912 ägt rum, må det icke förtänkas
mig, att jag finner svaret på denna fråga vara det, att det legat
regeringen varmt om hjärtat att få Riksdagens bifall till åtskilliga
nya anslag särskilt på sjätte och åttonde huvudtitlarna, av vilka den
förra företer en ökning med omkring 6 miljoner kronor och den
senare stigit med 2,858,000 kronor. På sjätte huvudtiteln är det
företrädesvis ett anslag å 5 miljoner kronor till genomförande av
allmän pensionsförsäkring, som väcker uppmärksamhet. Jag vill emellertid
här erinra därom, att i utgifterna för kapitalökning för år 1914
icke upptagits något anslag till arbetarförsäkringsfonden. Beteck -

Onsdagen den 22 januari.

9 Nr 2.

(Forts.)

nande för regeringens sätt att gå tillväga är den omständigheten, att, Statsverkspronär
dessa stora anslagsyrkanden framställas, icke ett ord finnes positionen.
uttalat till förmån för avvaktande av försvarsberedningarnas ekonomiska
utredning, medan däremot i försvarets huvudtitlar denna synpunkt
ständigt göres gällande. Och dock har man från det liberala
partiet förut framhållit, att meningen med försvarsberedningarnas
ekonomiska utredning icke vore att låta rikets försvarsväsende nöja sig
med vad möjligen kunnat bliva över, sedan andra statsbehov först
rikligen tillgodosetts.

Men det är icke nog med att man redan nu med all makt vill
genomdriva nämnda anslag; man är också mån om, att det må ske
utan påläggande av nya skatter. Först när försvarsfrågan en gång
kommer fram till Riksdagen, torde man anse tiden vara inne att
föreslå nya skatter, och dessa bliva tydligen så mycket större, ju
flera äldre utgifter, som falla på den då framlagda budgeten, och ju
otillförlitligare inkomstberäkningen varit i fråga om tidigare budgeter.

Jag gör dessa erinringar ingalunda därför, att jag på den vägen
vill komma till livs de anslagsyrkanden regeringen sålunda framställt,
ty å ena sidan godkänner jag hela tillvägagångssättet lika litet här
som i fråga om försvarsutgifterna, och å andra sidan är jag ingen
principiell motståndare till särskilt det viktigaste av ovannämnda
anslagsyrkanden, som regeringen framställt. Fastmera hyser jag den
meningen, vilken jag tror delas av mitt parti, att förslaget till allmän
pensionsförsäkring — så vitt det är oss bekant — är väl värt
att vinna allvarligt beaktande. Jag är också beredd att för genomförande
av eu pensionsförsäkring i rimlig omfattning för min del
tillstyrka beviljande av de medel, som äro förenliga med den varsamhet,
man i samhällets intresse måste iakttaga vid beträdandet av
ett för oss hittills så foga känt område. Men vår benägenhet att
gå till mötes i detta och andra fall blir icke större därför, att anslagen
till landets försvar kringskäras eller möjligen erforderliga nya skatter
genom åtskilliga för vår hittillsvarande budget-praxis främmande
manipulationer undvikas. Yi hysa alltjämt den uppfattningen, att
den stora kungsvägen till sociala förbättringar går över en sund och
kraftig, allmän och enskild ekonomi. Vi äro också orubbliga i den övertygelsen,
att inga framsteg vare sig på den andliga eller materiella
odlingens område kunna bereda vårt folk något verkligt gagn, någon
äkta lycka, utan att samtidigt vårt land är i okvald besittning av
sin urgamla frihet och självständighet.

Herr talman! Det nu gångna året har varit ett rikt år för svensk
nationalkänsla. De Olympiska spelen i huvudstaden hava låtit vårt
folk framstå som en verklig stormakt i härdande kroppslig idrott,
och redan förut hade den frivilliga insamlingen till pansarbåten
Sverige visat, att denna yttre kraft även är en kraft till offer, till
vilken man icke förgäves vädjar i landets nöd. Den nu sittande
regeringen tycks icke hava haft mycket intresse till övers för dessa

Nr 2,

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

uppseendeväckande yttringar av folkhälsa. Den har ju icke aktat
nödigt att göra någon antydan därom i trontalet eller ens i berättelsen
över vad i rikets styrelse sig tilldragit. Men hundratusenden
och åter hundratusenden i vårt land, som icke kunnat undgå att se
mörkt på åtskilligt i den utveckling, som under senare tider ägt
rum, hava av dessa tecken hämtat ett ljusare hopp och en stärkt
tro på fosterlandet. Denna förhoppningsfulla tro på framtiden kan
icke komma på skam, så länge riksbanéret uppbäres av ungdomens
styrka och fosterlandskärlekens offervilja.

Herr Thyrén: Herr talman! Då denna dag av gammalt anses
upplåten åt betraktelser av något mera allmän natur, än som kanske
i regeln lämpar sig för riksdagsdebatter, skall även jag tillåta mig
att säga några ord om försvarsfrågans allmänna läge. De betänkligheter,
som detta läge har väckt och med skäl kan väcka även
hos flera, som i likhet med mig i väsentliga stycken sympatisera
med regeringens strävan på andra områden, hava synts mig kunna
grupperas kring tre huvudpunkter. För det första rangordningen
mellan försvarskravet och andra samhällskrav, för det andra försvarsberedningarna
och för det tredje folkviljans ställning till försvaret.

Först således principen om ordningen mellan försvarskravet och
andra krav: före alla andra eller jämsides med vissa andra? —jag
räknar nämligen icke med den orimligheten att ställa försvaret efter
något annat, vilket som helst. Man har, som bekant, klandrat som
en förmätenhet, att ett särskilt parti kallat sig det nationella därför,
att det hävdat den första ståndpunkten: före, icke jämsides!
Och det har anmärkts — bland annat uttalade sig hans excellens
herr statsministern något i den riktningen vid förra årets remissdebatt
—■ att om man på allvar ställer försvarskravet före allt annat,
skulle detta i själva verket leda därhän, att ingenting bleve kvar
för de andra, eftersom försvarskravet till sin natur är oändligt,
omättligt. Då man nämligen aldrig kunde känna sig absolut säker
i försvarshänseende, kunde man icke i någon tidpunkt säga: nu är
det nog. För min del kan jag icke gå med på ett sådant resonemang.
Den enskilda människan varken kan eller hör offra hela sin
tid och alla sina krafter endast på att skydda sitt liv mot alla tänkbara
faror, men hon både lcan och hör undvika vårdslösande av sitt
liv och hon kan och måste under livets fortgång lära sig vad vårdslöshet
är och lära sig draga gränsen mellan lagom försiktighet
och överdriven. Likaså folken. Ett oändligt försvarskrav kan naturligtvis
icke få gå före andra, men ett försvarskrav upp till, om
jag så må säga, vårdslöshetsgränsen, måste gå före alla andra — i
motsats till förhållandet med individen, som ju visserligen icke alltid
får sätta livet över allt annat. För att åter finna denna vårdslöshetsgräns
lärer endast ett medel stå till buds, nämligen att väga
mot varandra de lockelser landet kan erbjuda fienden mot de hinder
det kan bjuda honom. Jämförelsen mellan ett rikt, illa försvå -

Onsdagen den 22 januari.

11 Nr 2.

rat land och ett fattigt, väl försvarat talar tydligt nog och talar ofta
nog från historiens blad. Det förra — mycket att vinna, litet att
riskera — är till spillo givet, så snart fienderna hunnit komma överens
om delningen, vilket de förr eller senare gorå; det senare -—• litet
att vinna, mycket att riskera ■— får i det längsta vara i fred. En
sådan jämförelse borde åtminstone omöjliggöra, synes det mig, att
ett land, som blir rikare, samtidigt — låt vara till förmån för varjehanda
än så behjärtansvärda sociala krav •— skulle göra sig svagare,
allra helst om fienderna samtidigt göra sig starkare. Kanske gör
det så i förlitande på sin kultur: »Jollturförsvar» eller någon annan
ihålig fras. Men hittills hava försvarets elementer alltid, utan något
undantag, varit järn och blod, och har kulturen därvid betytt någonting
— oavsett att den kanske något förskämt blodet eller lockat
erövraren — så har detta skett genom att uppfinna och förbättra
krutet eller skaffa pengar till det, eller låt vara någon gång genom
att göra människorna mera villiga att öva sig i vapnens bruk eller
offra sina liv. Slutpunkten, varpå det alltid kommit an, har i alla
fall varit järn och blod.

I förbigående anmärkt borde nyssnämnda jämförelser alldeles särskilt
omöjliggöra, att ett land, som genom industrialismen blivit allt
känsligare för blockad under t. ex. 20 års tid, samtidigt med att
eventuella fienders blockadmedel undergått stark stegring, skulle
låta sina egna försvarsmedel mot blockad gå tillbaka eller ens stå
stilla. Bland de många oklara och vilseledande ord, som figurera i
våra dagars diskussion, är ett ordet »neutralitet-sförsvar», antagligen
för att suggerera, att vi aldrig behöva tänka på någon annan försvarssituation
än att hålla oss neutrala, när andra slåss. Det vore
kanske icke ur vägen, om man för att suggerera en annan tankegång
ville införa i diskussionen ett annat slagord, nämligen »hlockadförsvar
>•> .

Nu nämnda reflexioner synas mig äfven bevisa oriktigheten av
att vilja inskränka försvarskravets primat före alla andra krav till
det självklara medgivandet, att, såsom det också uttrycktes av hans
excellens herr statsministern under samma debatt, fall kunna komma,
då allt får vika för fosterlandets värnande, och det är när »faran
kommer över» ett land, »när en direkt fara hotar». Ja, när hotar
en fara direkt? Sex, tio, tjugu veckor före krigsförklaringen. Och
genom vad slags varsel annonserar sig detta kritiska ögonblick, det
då faran kommer över? Jag håller naturiigtAds fullkomligt med
herr statsministern däruti, att Anda öfver Arad som rimligtvis i vardagslag
kan krävas för försA^aret, går vad som kräves i nödens stund,
då erövringskriget är ett faktum, ty då kräfves allt. Och jag kan
gå ett steg till och instämma i den tillförsikten, att vårt folk nog
skall reagera, om icke förr, så då. NaturligtAds uppstår då vilja, lika
säkert som det icke uppstår krigsfartyg eller kanoner eller manskap
eller framför allt befäl. Men hjälpa icke »kanoner utan försvarsvilja»,
så hjälper sannerligen än mindre vilja utan kanoner. Och

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen.

(Ports.)

ville man än tilltro vårt folks latenta energi det omöjliga att rädda
sig genom en improvisation i yttersta nödens stund, genom en då
plötsligt uppvaknande vilja, vilka offer mot att hålla sig oavbrutet
fullt ordentligt rustad! Här återigen är det mycket svårt att undertrycka
den tanken, att om fienden tilltror ett illa rustat folk en sådan
rasande motståndskraft i allra sista hand, då om någonsin griper
han till uppnåjukningsmedlet par préférence, blockaden; han
säger sig själv: »detta land har blivit en industrimaskin; stoppa
maskinen och låt dem sedan improvisera!» Jag behöver knappast
säga, att nu mindre än någonsin är det möjligt att trösta sig med
osannolikheten av en katastrof. »I förrgår Marocko, i går Tripolis,
i dag Balkan ■— vad blir det i morgon?» utropade nyligen Jaurés.
Ja, vad? — antagligen nästa »loeus minoris resistenti ce».

Summan av det sagda blir alltså denna: i djupaste nöd måste
försvarskravet utan någon gräns gå före allt annat, men även i djupaste
vardagslag måste försvaret intill en viss gräns gå före allt annat.
Och de fulla konsekvenserna av detta sista måste obevekligen
dragas. Går herr statsministern med på denna tolkning av hans ord,
vilken för resten icke är absolut omöjlig, äro vi ense.

Nu kan jag tänka mig, att man från motsidan invänder: »detta,
som ni anför om försvarskravets primat före alla andra krav, må
gärna gälla som teori, men den praktiska frågan börjar först med
bestämmandet av er s. k. vårdslöshetsgräns, och detta är just vad
vi bland annat vilja vinna med utredningen genom folkets förtroendemän.
Allt blir bra, om ni bara lugnar er och har förtroende till
folkets utredning.» Därmed äro vi anlända till nummer två bland
förut nämnda tre huvudpunkter, för svar sutredning en. Nåväl, en
överläggning mellan militärer av facket och politiker av facket i
syfte, bland annat att övertyga de senare om vad som är lagom,
att finna vårdslöshetsgränsen, är icke blott en god idé utan en så
god idé, att det kunde vara den, som ville göra kursen permanent
och obligatorisk för alla kandiderande politiker. Och jag tror nog,
att det är bildhart material, vårt folk. Aven om tanken så omformas,
att beredningen blir ett slags anteciperat statsutskott, som prövar
förslag, framlagda av sakkunnige, under jämförelse — naturligtvis
•— emellan försvarskravet och andra krav liksom ock emellan lantförsvaret
och sjöförsvaret o. s. v., så tror jag för min del och har
alltid trott, att det fortfarande är en idé att taga vara på. Men
om man föreställt sig saken så — jag påstår ingenting, jag endast
antager — om alltså man menat, att för det första, medan utredningen
påginge, försvarsmedlens underhåll på en eller flera punkter
skulle afstanna, i det de finge åldras utan ersättning — vare sig
penningbelopp för framtiden avsattes eller icke — och för det andra,
att de utredande samt och synnerligen skulle vara icke sakkunniga
och ändå själfva uppgöra de egentliga förslagen — lärjungarne således
solo, låt vara att lärarne då och då uppkallades för att lämna besked
i någon punkt: ja, efter denna dubbla evolution, eller kanske

Onsdagen den 22 januari. 13 Sr 2.

jag försiktigare skall säga, i mån, som man närmar sig till denna Statsverksprodubbla
evolution — ty jag tror, såsom den föregående ärade talaren
mycket riktigt påpekade, att man skall på denna intressanta punkt
kunna spåra en viss inkongruens mellan de båda ärade representanterna
för resp. fjärde och femte huvudtitlarna — jag säger alltså,
i mån som man närmar sig denna evolution, så fruktar jag för min
del, att den storartade tanken med stora steg närmar sig utkanterna
av det sublima. Ty en sådan utredning är på förhand dömd att
komma mellan Scylla och Charybdis. Man måste fråga sig: huru
länge skall utredningstiden, den döda tiden räcka? Skola de utredande
stoppa, innan de hunnit bliva sakkunniga och i det skicket
framlägga de förslag, varpå försvaret skall fotas? Oroväckande!

Skola då tvärt om de utredande icke sluta, förr än de genom inbördes
undervisning hunnit bliva sakkunniga? Ännu mera oroväckande!
Kanske dock icke det mest oroväckande, ty det beror på
eu ny fråga. Kan man åtminstone förvänta, att detta utredningsresultat,
det må bli det ena eller det andra, blir så pass stabelt, så
definitivt, att icke inom en kortare tid ett nytt rop höjes, kanske
från en något radikalare partigruppering, på en ny utredning med
en ny inhibering under utredningstiden? Strängt taget hava vi redan
haft en utredning numro ett med en inhibering numro ett. Vad
som för tillfället finnes, är utredningen numro två med inhiberingen
numro två. När kommer utredningen numro tre med inhiberingen
numre tre? Kanske icke förr, än någon partiledning upptäcker, att
det är ett ganska gott och enkelt medel, denna utredning med sin
obligata inhibering, att samtidigt lova valmännen besparing tills vidare
på vissa försvarsutgifter och dock framstå i princip såsom så
varm försvarsvän som någon. Men vem vet, om icke någon partiledning
upptäcker detta en vacker dag!

Nu säger kanske någon ärad motståndare — bortsett från, att han
naturligtvis lagar i ordning den där favoritetiketten »skräckmålning»,
som utgör en så probat sköld mot allt vad eftertanke heter —- om
ni är aldrig så oresonligt skeptisk i fråga om våra försvarsberedningar,
så måtte ni väl ändå begripa, att det finns avsevärda möjligheter
att även genom en sådan växelundervisning de utredande, även
sådana, som förut trott på kulturförsvar, på nedskrivning, på pansarbåtars
onyttighet över en bank vare sig vänsterbåtars eller högerbåtars,
och allt vad politiska tankar vi fått höra under årens lopp,
att de skola kunna så småningom omvändas och i varje fall bringas att
förstå orimligheten av att rentav minska vår nuvarande försvarskraft;
och att denna omvändelse i varje fall bör bringa frågan i ett bättre
läge än den nu intager. Ja, jag medgiver, att det är något i detta
resonemang. Möjligheten finnes även med en sådan autodidaktisk
undervisningsmetod. Men, bortsett nu från frågan, huru risken under
mellantiden, under den döda tiden skall täckas och sålunda oriktigheten
i själva utgångspunkten överskylas — genom pansarbåtsinsamlingar
eller på andra sätt — så må det inte förtänkas den för -

Onsdagen den 22 januari.

Nr 2.

Statsverlespro- giktige, om han drager sig till minnes partiprogrammen och erinrar
^(FortsT c^e ^a m(,nf!a författare, av vilka minsta delen äger säte i

försvarsberedningarna. Rorgängaren lägger om rodret: gott! men om
hon vägrar i vändningen?

Repliken är här given: För parlamentet ansvarar regeringen; vi
hava numera dess bättre parlamentarism. Ja, vi hava någonting:
vad är det egentligen på ren svenska? Språkets makt över tanken
är farlig; i synnerhet de främmande språkens. Någon viljeidentitet
mellan regering och parlament såsom ett helt han det ju icke vara;
kanske då mellan regering och majoritet: majoritetsstyre? Nej, icke
alldeles. Det leder tanken för mycket på en homogen majoritet under
enhetligt kommando — whigs och tories ibland i gamla tider.
Vad som finnes, är ett block, av heterogena element: kanske då
blockstyre? Nej icke alldeles ännu. Det fattas något, inna vi hava
nått pudelns kärna. Först och främst är det icke blockstyre rätt
och slätt utan blochstyre med partiell ansvarighet. Den ena delen
av blocket regerar under ansvar, den andra delen har ingen regeringsmakt
att förlora-, går när den vill och tager majoriteten med
sig; fruktar således icke att gå utan hotar med att gå! Nåväl,
denna oansvariga del — absolut nödvändig för blockets, således för
majoritetens, således för parlamentarismens existens — utgöres av
ett nedskrivnings- och arv dyning sparti. Ja, jag sätter rättvisligen
nedskrivning före avväpning, eftersom tills vidare nedskrivarne äro
flera än avväpnarne. Alltså: parlamentarismen betyder med hänsyn
till försvarsfrågan — i övrigt angår den oss icke i detta sammanhang
— att denna ligger i händerna på ett delvis ansvarigt delvis
oansvarigt block, vars oansvariga men utslagsgivande del utgöres av
ett dels nedskrivande dels avväpnande parti. Om de forskare, som
nyligen sysslade med parlamentarismens begrepp, skulle kunna hava
någon nytta av denna formel, så står den till tjänst. Skulle det
ännu fattas något litet, så vore det väl snarast en erinran om några
på sin tid ganska mycket uppmärksammade reflexioner i en del radikala
organ rörande rätta förhållandet, i en monarkisk stat, mellan
monarkens person och parlamentarismen. Monarken har nämligen,
enligt dessa organ, endast att stillatigande följa folkviljan — läs
blockviljan — alltså eventuellt serien av växlande blocks växlande
viljor och får icke i ringaste mån ens antyda någon avvikande personlig
mening. Man frågar sig — kanske, om man känner Sveriges
regeringsform, en smula häpen — vadan denna stränghet? Och man
finner knappast något annat svar än att det måtte väl vara på det
att eftervärlden skall ha någon att hålla sig till, om det skulle gå
galet. Att dessa samma organ allt emellanåt klaga över samvetstvång,
t. ex. då någon vill behålla straff för hån mot andras religiösa
känslor, det är väl deras method in madness — eller reason in
madness heter det kanske.

Med allt detta är frågan naturligen icke på något sätt avgjord,
huruvida blockstyre, äfven i denna form, i andra afseende!! är till

Onsdagen den 22 januari.

15 Kr 2.

nytta eller skada för landet. Allting har två sidor och det är ju Statsverksprot.
ex. mycket tänkbart, att äfven ett sådant löst annexförhållande P^honen.
till regeringen kan medföra, att vissa viljor långt till vänster bättre '' ''

inriktas under samhällsintresset, till minskande eller mildrande af
rubbningar i landet näringslif. Men den saken hör ju icke hit. Här
har jag yttrat mig endast om försvarsfrågan.

Och vad denna angår, må man väl ändå medge, att parlamentarismen
är en, minst sagt, mycket osäker maskin. Förmodligen svaras
det, att maskinen skulle fungera något osäkert, då det är fråga om
höjningar på försvarsbudgeten, så må man vara övertygad om, att
till trots för alla sofisterier, översitterier, fyrverkerier och vilka predikat
vederbörandes esprit kan räcka till att finna ut, skall maskinen
fungera desto säkrare, då det blir fråga om nedprutningar och underlåtenheter
på försvarsbudgeten. Och kanske vill man åberopa t. ex.
uppskovsbeslutet av år 1912 såsom ett varsel om att voteringarna
nog skola gå rätt i sinom tid och att vid behov det och det partiet
skall genom massinstämmanden giva sin ledning ett gloriöst förtroendevotum.
Ja, det håller jag ej heller otroligt. Men detta är visserligen
icke något skäl för andra att icke säga rent ut, oavsett om
det kommer att gå så eller så. Det är såsom när man i »reformdebatter»,
särskilt i konstitutionella, får höra det sterotypa argumentet,
att det och det ligger i utvecklingens riktning; det tjänar ingenting
till att söka hindra det, det är rentav farligt att söka hindra
det — »flugan på hjulet» såsom pedagogisk åskådningsmateriell —
det skall ändock ske o. s. v. Ja, låt det då ske, om herrarne kunna!

Men varen goda och tagen ansvaret ensamma och begären icke, att
andra, som hava motsatt mening skola vare sig positivt eller genom
tystnadens instämmande taga den ringaste del av detta ansvar på sig.

Tvärtom, den som är övertygad om, att en åtgärd eller en underlåtenhet
är skadlig, han är redan sig själv skyldig att eftertryckligt
avskudda sig varje ansvar, genom motverkande och hindrande så
långt som möjligt, och i övrigt genom en tydlig protest. Man har
klandrat och klandrar ju dagligdags 1911 års höger, därför att den
i sista stund beslöt en viss försvarsåtgärd: »den borde ha väntat,
tills folket talat» o. s. v. Jag för min del kan icke bättre förstå än
att det hade varit något av det mest förkastliga, om högern låtsat
om ingenting, tills valen varit öfver, och sedan uppställt en platonisk
programpunkt. De gjorde rakt tvärtom. De genomdrevo vad
de ansågo vara sin plikt, genomdrevo det så långt det stod i deras
förmåga. Och när sedan motpartiet trädde hindrande emellan, naturligtvis
enligt sin uppfattning om det rätta, och när motpartiets
tidningar ironiskt uppmanat dem att taga de ekonomiska konsekvenserna,
då togo de dessa ekonomiska konsekvenser — icke utan
anslutning av många från just samma motparti, vilka därmed gåvo
dem sitt gillande i den punkten. Jag vill tillägga såsom min övertygelse,
att historien, då de nuvarande partimotsatserna för länge
sedan tillhöra det förflutna, skall skänka sitt erkännande även åt

Nr 2. 16

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen.

(Ports.)

den dåvarande regeringen, just därför att den satte sitt valintresse
i andra rummet — ty det kunde ju ett barn begripa, vad det var
värt som agitationsstoff — och vad den ansåg såsom sin plikt mot
landet, i första rummet.

Jag vet ju väl, att man i sista hand åberopar den meranämnda
inappellabla, allra högsta instans, som kallas follcet. Visserligen är
det icke absolut klart, vad denna högsta instans egentligen är. Närmast
och enklast vore väl att fatta »folk» = rikets inbyggare
eller, pregnant = flertalet av rikets innebyggare. »Folket vill», läs:
flertalet av rikets inbyggare vill. Emellertid, lika säker som jag är,
att denna folkvilja skulle ge majoritet åt de båda vänsterpartierna
tagna såsom ett helt, lika osäkert förefaller det mig, huru en verklig
folkomröstning skulle utfallit i en detaljpunkt, t. ex. i fråga om
uppskovsbeslutet, så länge denna punkt ej varit enkom valplattform.
Men det finnes en annan betydelse av folk, som kanske bättre förklarar
den där ständiga appellen. Då betyder »folk» en klass; icke
alla rikets inbyggare äro folk, t. ex. icke denna kammares ärade
ledamöter. Vilka äro då folk? Ja, en exakt definition är nog svår.
Vågar man kanske, med fästat avseende på vissa vändningar i press
och agitation, såsom en ungefärlig beskrivning föreslår, att det där
specifika folket betyder sammanfattningen av de medborgare, som,
enär de endast läsa en tidning, äro pålitliga i sina åsikter om kulturförsvar,
pansarbåtstyper, uppskovsbeslut och mycket annat —- åtminstone
så långt som redaktören är pålitlig. Nåväl folket, om det
nu icke bor i en så mörk och efterbliven landsända, att tidningen
är en högertidning, läser uti partivännens motion om »den tilltagande
fredsstämningen i världen»; läser huru parti vännen den och den
obarmhärtigt — alltid »obarmhärtigt» — söndersmulade högermännens
enfaldiga eller, tvärtom, illistiga skräckmålningar om blockadfara
etc., ävensom deras krigsgalna försvar till ytterligare krigsrustningar.
Och mannen av folket tror vad han läser: varför? Jo, av
tre skäl. För det första därför, att han är en hederlig karl, som
tror att allt han ser svart på vitt är sant, åtminstone så länge han
blott sett ett slags sanning; för det andra därför, att han har en
stark medfödd idealism, som gör att han har lätt att förväxla
fredsdrömmar och andra blomsterdrömmar med verklighet, och
för det tredje, därför att han saknar varje erfarenhet om krigets
möjlighet i vårt land med dess hundraåriga fred: »Quod non

in viculo non in mundo». De två sista omständigheterna förklara
även, att det är så synnerligen svårt att få bort försvarsolusten, sedan
den en gång är väckt: det är icke såsom vissa »organ» synas
föreställa sig, att man bara vrider på en kran för att få försvarslust
när man vill och försvarsolust när man vill; försvarslust då det egna
partiet regerar, och olust då det icke får regera. Emellertid, om de
nämnda omständigheterna kunna sägas hava skapat försvarsolust i de
breda lagren, så kräver rättvisan, att det starkt understrykes, att
denna försvarsolust däremot icke beror på, att »folket» skulle hava

Onsdagen den 22 januari.

17 Nr 2.

mindre förmåga av självuppoffring och självövervinnelse än vilken
annan klass i samhället som helst. Detta synes av sådana fall som
t. ex. alkoholfrågan, där även den mest deciderade motståndare, om
han är en rättfärdig människa, måste medgiva, att när dessa fattiga,
för vilka alkoholen dock onekligen representerar en större procent av
livets poesi än för andra, men vilka också på det området äro de,
som ha den omedelbarare erfarenheten av dess avigsidor i stort, när
de utan hänsyn till om deras tidning är höger eller vänster, äro resolut
beredda att avsäga sig alkoholbruket, då visar det en förvånande
mäktig, spontan förmåga av självövervinnelse. Och som all
verklig styrka hos människan bottnar i självövervinnelse och näres
av självövervinnelse, så har jag fullt ut lika mycket förtroende som
någon annan till vårt folk. Men mitt förtroende går verkligen ej så
långt, att jag låtsar mig tro, att folket begriper sådant som det icke
lian begripa, då det icke har någon kunskap eller egen erfarenhet
därom. Och min respekt för det där »förtroendet för folket» ökas
icke, då jag ser, huru en och annan först gör sitt bästa för att bibringa
folket försvarsovilja och sedan slår sig för sitt bröst, pekar
på folket och ropar: »Se folkviljan, lyd folkviljan!»

Nej, långtifrån att lyda en sådan maning, därför att den blivit
inhamrad i folkets huvud, måste man göra sitt bästa för att —
vad, som sagt, är något svårare — hamra ut den igen. Därmed är
försvarsagitation icke blott rätt utan plikt. Men jag måste sanningsenligt
medge, att en svårighet möter, då det gäller att konkret
beteckna faran, att nämna den, mot vilken försvaret närmast kan
tänkas riktat o. s. v. De internationella obehagligheter, som därav
kunna uppstå, det vore ju oriktigt att försöka eskamotera bort dem.

Försvarsvännen kommer sålunda i ett dilemma. Om han utan vidare
bevisning behandlar nödvändigheten av ett starkt försvar såsom
ett axiom, så heter det: Tyst med edra tomma fraser och lösa

skrämskott, som ingenting bevisa! Och till folket heter det: Tro dem
icke! Det finnes icke någon fara, ingen som tänker på att anfalla
Eder! Det är blott högern, som har intresse — ett något mystiskt
intresse — för krigsrustningar eller rentav, som vill ha en armé för
att förtrycka folket. Talar man då rent ut och pekar på vissa nära
till hands liggande exempel, så heter det: tyst, reta då icke den
och den stormakten; då kan man ju riskera, att den just lockas till
anfall! Ja, statskonsterna äro många, äfven de. Men jag måste
tillåta mig säga, att om någon statskonstnär själv varit med
om att skapa det nödläge, som tvingar till att säga högt vad man
— jag medger det — hellre borde tänka tyst, så bör åtminstone
han vara den siste att beklaga sig, då det säges högt. Ty i valet
mellan att tala och att tiga måste man välja det mindre onda, som
här är att tala; och så länge den försvarsfientliga agitationen fortfar
eller kan befaras kroniskt dyka upp i valtider, så är försvarsagitationen
absolut oundgänglig, och vederbörande få skylla sig själva
för konsekvenserna.

Första kammarens protokoll 1918. Nr 2.

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

Onsdagen den 22 januari.

Nr 2.

Statsverkspro- Om jag nu i ett ord skulle sammanfatta min blick på försvars^FortsT
frågans aktuella laga, så är det ordet — icke hopplöshet eller nå^
'' got dylikt; det vore en orättvis svartmålning — men däremot osä kerhet.

Försvaret hos oss står i osäkerhetens tecken, åtskilligt mera
än vad som är oskiljaktigt från allt mänskligt. Försvarsfrågan så
att säga upplöser sig i delfrågor, med vilka man i regel icke kommer
längre än till frågetecknet. Den föregående ärade talaren uttalade
sig så detaljerat, att jag kan nöja mig med några korta antydningar.
Beträffande t. ex. finansieringen av alla mer eller mindre
officellt bebådade sociala reformer och kulturutgifter i övrigt måste
man fråga: Har regeringen utgått från respektive kommer den att

utgå från försvarskravets primat i förut berörda mening? Varom
icke, måste denna punkt bli allvarsammare, ju längre vi komma
fram på reformernas väg; ju flera stora och tyngande utgiftsposter,
som under försvarsberedningstiden eller -tiderna komma att belasta
budgeten. Vidare beträffande dessa försvarsberedningar: vad
gör regeringen, om majoriteten trots allt kommer till ett resultat,
som ogillas av sakkunniga? Kan regeringen då ställa sig mot denna
majoritet? Och vidare: vad gör regeringen, om visserligen majoriteten
kommer till ett rimligt resultat, men regeringsannexet står emot?
Kan regeringen då, emot annexet, gå på majoritetens mening och
genomdriva den, och i så fall: hur går det med parlamentarismen?
Nåja, hur det går med den bekymrar visserligen ej mig så mycket.
Last, not toast; har regeringen i sin makt att förhindra ett upprepande
av de tilldragelser, som, beträffande försvarsfrågan, föreföllo
under 1911 års valagitation, hindra detta högst farliga och enligt
min mening högst förkastliga sätt att appellera till, beskedligast
sagt, valmännens bristande utveckling? Ja, jag misstänker för ingen
del regeringens ärade ledamöter personligen, men pressen, agitationen.

Då man i alla dessa punkter ej torde för närvarande kunna komma
till någon säkerhet alls, och till och med den större sannolikheten
torde vara för, att regeringen även med bästa vilja, vilken jag icke
betvivlar, skall få mycket svårt att taga den önskvärda positionen, av
hänsyn dels till vissa strömningar inom sina partier och dels, öppet
talat, även i viss mån till sina egna antecedentier, då kan det ej,
såvidt jag förstår •—- i den frågan måste jag ansluta mig till den
föregående ärade talaren -— undvikas, att varje övertygad och genomtänkt
försvarsvän måste låta detta påverka sin hållning i åtskilliga
viktiga avseenden. Ja ej så, att det vore för försvarsvännerna
det ringaste skäl att ens önska någon förflyttning av motståndarne
från regeringsläge till oppositionsläge — ty det förefaller
åtminstone mig, bortsett från mycket annat, alldeles uppenbart,
att försvarsfrågan därmed skulle under givna förhållanden
komma i ett deciderat sämre läge än nu, men så att man för det första
måste intaga en mycket försiktig men därför visserligen ej negativ
hållning beträffande alla nya utgiftsposter, som i högre grad belasta

19 Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

budgeten. Till vilka praktiska resultat denna försiktighet snarast Statsverlcsprobör
leda, exempelvis och eventuellt till kravet på att genom lag, P^itionen.
alltså oåtkomligt för gemensam votering, för viss tid framåt säker- (Forts,)
ställa försvarets underhall pa särskilt hotade — ja, jag inenar inrikespolitiskt
hotade — punkter, därpå skall jag nu ej närmare gä
in. Och efter vad den föregående ärade talaren anfört, vill jag endast
helt kort, med åberopande av honom, tillägga, att naturligtvis
måste denna försiktighet bli desto större, ju mera optimistiskt regeringen
vid uppsättandet av sina utgiftsposter får anses hava beräknat
statens framtida inkomster — vi få väl komma ihåg, att,
bär kan det bliva fråga om en avsevärt lång framtid. Men för
det andra måste vidare försvarsvännerna intaga en icke blott försiktig
utan absolut negativ hållning till alla sådana mer eller mindre
äkta reformer, som influera statsförfattningen direkt eller indirekt,
för så vitt nämligen dessa reformer skulle kunna vara ägnade att
blottlägga försvaret även på andra områden, än där det redan är
blottlagt, nämligen den gemensamma voteringens. Såvitt jag förstår
är det första och förnämsta, om ock ej det enda kännetecknet på,
att ett folk har hunnit den fullmogenhet, att det kan avvara varje
förmynderskap, utan tvivel just det, att inom alla folkets lager finnes
en fast och orubblig, mot alla agitationsförsök absolut immun
övertygelse om nödvändigheten av att offra vad som kräves för nationell
självständighet, så att man icke kan tänka, sig möjligheten
av, att folket, lämnat åt sig själv, av oförstånd eller oerfarenhet begår
självmord eller självmordsförsök. Men dit hava vi ännu ej
kommit. Det må man ursäkta mig, att jag uttalar som min bestämda
övertygelse.

Ja, detta är det slut, som jag velat komma till, och då jag håller
blott allt för troligt, att vi i framtiden allt emellanåt komma
att få anledning åberopa detta konklusum, så har jag tänkt, att
det kunde vara till nytta att med någon utförlighet framlägga även
premisserna därtill.

Hans excellens, herr statsministern Staaff: Herr talman, mina
herrar! Det händer, att när våra tidningar ha att leverera kritik av
någon föreställning, helst en pjäs på någon teater, så kommer det
två kritiker. Först kommer en av mera allvarligt slag, och strax
efteråt kommer en annan av mera kåserande art. Måhända har det
varit någon överenskommelse mellan de båda ärade talare, som nu
hava haft ordet, att på det sättet fördela kritiken mellan sig. Båda
två hava ju varit ganska intressanta, och särskilt den siste talaren
förfelade ju ingalunda att, såsom vanligt, genom allehanda pikanta
vändningar roa sitt auditorium, även det mot vilket han riktade sin
kritik. Jag skall nu tillåta mig att till en början till bemötande
upptaga några yttranden, som icke precis rörde själva den huvudsak,
om vilken de båda talarne yttrade sig, nämligen försvarsfrågan uti
egentlig mening.

Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

Jag skall sålunda allra först be att få besvara ett yttrande av herr
Trygger om regeringens bristande intresse för vissa företeelser av nationellt
intresse under det sista året. Han nämnde i detta fall först,
att man hade väntat sig att i Konungens trontal finna en särskild
tacksamhetsyttring beträffande förra årets pansarbåtsgåva. Såsom
ansvarig för trontalets avfattning anhåller jag att få meddela, att
detta förhållande helt enkelt berodde därpå, att det aldrig föll mig
eller, såvitt jag vet, någon annan in att, sedan Kungl. Maj:t på det
högtidligaste sätt under förra riksdagens lopp hade uti sittande statsråd
uttalat sin tacksamhet över denna gåva, ett förnyat yttrande i
berörda riktning skulle ha varit lämpligt eller påkallat i trontalet.
Det är den enkla förklaringen, och jag skulle också för min del vilja
tro, att herr Trygger i detta fall kanske icke varit en sann tolk för
bra många av dem, som deltogo i pansarbåtsinsamlingen. Åtminstone
håller jag före, att det säkerligen finnes mångtusenden av dem, som
icke förvänta upprepade tacksamhetsyttringar för vad de gjort av
ädel och sann fosterlandskärlek utan allt bimotiv. -— Den ärade talaren
fann vidare lämpligt att antyda, att regeringen, om jag fattat
honom rätt, ej visat något intresse för de Olympiska spelen, som i
så hög grad väckte vårt folks känslor av nationell tillfredsställelse
och stolthet under förra året. Jag ber att få underrätta den ärade
talaren därom, att de Olympiska spelen i många avseenden ha varit
föremål för regeringens omsorg, att flera regeringsbeslut, som han
möjligen kan i sin egenskap av konstitutionsutskottsledamot taga
reda på, om det roar honom, vittna om denna dess omsorg, och att,
om han vänder sig till dem, som organiserat och lett dessa spel, jag
knappast betvivlar, att han kommer att få höra regeringens stora intresse
i detta avseende betygat, ett intresse, som yttrat sig i en följd
av beslut och således i handling.

Medan jag sysselsätter mig med utanverken, så får jag kanske genast
hoppa över till ett yttrande, som herr Thyrén hade. Det
förvånade mig, att han, såvitt jag kunde förstå, gjorde ett angrepp,
om ock i mera lekande ordalag, på den konstitutionella utveckling,
till vilken även vårt land har kommit. Det föreföll mig, som om
han med något slags ledsnad såg på det nuvarande tillståndet i fråga
om den konstitutionella ansvarigheten, och som om han med någon
längtan såg tillbaka till de tider, då man ännu icke kunde i fråga
om ett regeringsbeslut precis avgöra, huruvida det varit uttryck för
monarkens personliga vilja, eller huruvida de ansvariga rådgivarne
stodo helt där bakom. Detta föreföll mig underligt, och det förefaller
mig verkligen egendomligt, ifall denne talare — och måhända
även andra tillhörande oppositionen — skulle anse det vara lyckligare,
om icke hela regeringsansvaret med visshet vore samlat på denna
bänk, mot vars innehavare de rikta sig.

Innan jag nu övergår till det, som de båda ärade talarne yttrade
om försvarsfrågan i egentlig mening, skall jag be att få nämna ännu
en sak, som har blivit något missförstådd. Det har ordats om det

Onsdagen den 22 januari.

21 Nr 2.

mindre kreditivets användning och vad som är beslutat i avseende Statsverksproå
detta. Det är alldeles riktigt, att man ur statsverkspropositionen
icke kan hämta en fullständig kunskap om den utsträckning, i vilken
det mindre kreditivet har blivit av regeringen anlitat. Jag vill
emellertid upplysa, att därmed förhåller sig så, att på sjöförsvaret
åtgärder blivit vidtagna, för vilkas ekonomiska täckande blivit anvisat
ett maximibelopp av 2,562,700 kronor på det mindre kreditivet,
samt att på lantförsvaret åtgärder blivit vidtagna, för vilka på detsamma
anvisats ett maximibelopp av 1,050,000 kronor eller således
tillsammans 3,612,700 kronor. Jag vill emellertid redan nu anmärka,
att det maximibelopp, som blivit anvisat på lantförsvaret, icke behöver
i sin helhet tagas i anspråk, utan torde utgiften inskränka sig
till 821,000 kronor. I sådant fall skulle det sammanlagda beloppet
bliva 3,383,700 kronor eller i runt tal 3,400,000 kronor. Av detta
skulle som bekant enligt finansministerns förslag 500,000 kronor
täckas utom huvudtitlarna. På femte huvudtiteln har vidare föreslagits,
att 200,000 kronor skola täckas detta år, varjämte under riksdagens
lopp, såsom bebådat blivit i statsverkspropositionen, kommer
att framläggas förslag om täckande av det, som är taget på lantförsvaret.
Det är sannolikt, att denna täckning kommer att i sin helhet
kunna ske på besparingar. Och i sådant fall skulle således, för
den händelse Riksdagen kommer att bifalla vad som sålunda är föreslaget,
1,521,000 kronor komma att täckas redan innevarande år.

Därefter skulle det återstå ungefär 1,900,000 kronor. I sammanhang
därmed vill jag anmärka, att man naturligtvis ej, såsom jag sett,
att man i den offentliga diskussionen gjort, får draga den slutsatsen
av vad som är sagt i statsverkspropositionen, att man skulle avse
att låta det som tagits på kreditivet täckas först under fyra år, utan
såsom herrarne se är det ju mycket möjligt, att denna täckning kan
äga rum kanske på blott två år. I alla händelser bör den kunna ske på
tre år. Det tillkommer ju vederbörande utskott och Riksdagen att
så småningom överväga och besluta i denna fråga. Men jag vill redan
nu säga det, att jag icke kan godkänna den uppfattningen såsom
ovillkorligen riktig, att vad som för extraordinära åtgärder blivit
taget å det mindre kreditivet icke skulle kunna utslås på flera
år, utan ovillkorligen måste i sin helhet vila på nästa budgetsår.

Mig synes det, att då sådana åtgärder som dessa äro extraordinära
och hittills ytterst sällan förekommit, så kan man väl hava anledning
att hoppas, att de icke heller hädanefter skola bli permanenta,
och då är det fullkomligt berättigat, att man i någon mån fördelar
dessa kostnaders täckning. Därmed har jag naturligtvis ej sagt, att
det icke om tillfälle funnes skulle kunna vara önskligt, att täckningen
skedde helt och hållet under nästa budgetsår.

Jag vågar vidare inlägga en gensaga mot den förste ärade talarens
påstående, att, då regeringen vidtog extraordinära åtgärder under
höstens lopp, detta skulle vara att tyda såsom utslag av en plötslig
nervositet. Ja, jag skulle till och med vilja säga, att ifall regeringen

Nr 2. 22

Onsdagen den 22 januari.

Sta^sitionen°'' ^a<^e’ Pa han tyckes anse hava vant lämpligt, upptagit marin^CForts/T
f°rvaltningens överraskande hemställan om byggande av två pansarbåtar
till allvarlig behandling, så hade detta vida mera kunnat anses
såsom ett utslag av nervös förskräckelse.

Man måste komma ihåg, att den försvarspolitik, som den nuvarande
regeringen ansvarar för, ju har sin grund i två saker: dels
däruti, att man begynte frukta, att försvarshuvudtitlarna skulle växa
vår ekonomiska förmåga över huvudet, såvida vi icke skulle för mycket
tillbakasätta andra viktiga statsändamål, och dels däruti, att man i
sammanhang därmed också ansåg det vara givet, att man borde söka
från första början fota försvaret på en verkligt planmässig grund,
sa att man systematiskt satte det, som vore viktigast, i främsta rummet,
och icke byggde en ram så stor, att sedermera brister här och
där icke kunde undvikas. Ifall man medvetet och övervägt har
kommit till en sådan försvarspolitisk åskådning, då är det väl också
alldeles tydligt — såvida herrarne ej föreställa sig, att den nuvarande
regeringen svävade i den fantasien, att krig och krigsfara aldrig
kunde uppkomma — att den omständigheten, att faror verkligen
uppkommit, ej borde hindra eller avskära fortsättningen av regeringens
försvarspolitik. Jag tror, att då man från högerhåll säger detta,
så vilar hela denna kritik på den gamla högeråskådningen och väl
också kanske på de gamla högervanorna i försvarsfrågans behandling,
nämligen att från tid till annan söka framhålla alla de faror, som
man möjligtvis kan tänka sig såsom särskilt överhängande, och på
det sättet på den ena eller andra punkten åstadkomma en på känslans
uppsvallning byggd väsentlig förhöjning av försvaret. Men det
är ej så, som vi mena, att saken skall gå till, utan vi mena, att
saken skall tillgå just som herr Trygger uttryckte sig: i lugnt övervägande.
Vi mena, att den liberala försvarspolitiken bör fullfölja de
grundlinjer, som jag nu liksom så många gånger förut har angivit,
och det på samma gång som den liberala regeringen, sin plikt likmätigt,
givetvis skall sörja för, att det, som vi hava i försvarshänseende,
kan vara fullständigt i beredskap och i möjligaste mån användbart
till att värna oss i händelse en plötslig fara uppkommer.
Det är vad regeringen har gjort. Den har icke på något sätt, i någon
form, av något slags nervös känsla avvikit från vad som från
början har varit dess program.

Jag ber vidare att få taga fasta på det särskilt hugnesamma — i viss
mån åtminstone — yttrande, som den förste ärade talaren avgav med avseende
på den stora frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen.
Ehuru han icke gick närmare in på frågan, så vågar jag dock i vad
han yttrade och i den betoning, varmed han framhöll, att hela det
nationella partiet, om jag fattat honom rätt, betraktade denna fråga
såsom synnerligen betydelsefull, se ett gott omen för frågans vidare
behandling i Riksdagen även av det parti, som han tillhör. Beträffande
emellertid fortsättningen på den ärade talarens anförande, vari
han sade, att då sagda fråga kommer före, så hänvisar man den nog

23 Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

ej till försvarsberedningarna för att inhämta utlåtande om de ekono- Statsverkspromiska
möjligheterna, vill jag säga det: nej, vi få ju tänka på, att gjorts T''
hela den nuvarande politiken här i Sverige till stor del utgör en
reaktion mot den föregående långvariga politik, som, efter vad de,
som nu hava beslutanderätten och ansvaret, mena, alldeles för mycket
låtit de sociala ändamålen undanskymmas. Ja, så mycket, att därav
år för år uppkommit en verklig fara. Det är i allra främsta rummet,
synes det mig, just den stora sak, om vilken jag nu talar, som kan
betecknas såsom typisk för de efter vår mening beklagliga förbiseenden,
till vilka den föregående politiken gjort sig skyldig. En
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring borde helt visst för länge sedan
ha varit införd i vårt land, och det är alldeles klart, att det ur
denna synpunkt måste te sig såsom en ytterst betänklig försummelse,
ifall man nu icke skulle göra allt för att få den så snart som möjligt
införd. En annan sida av saken är, att det naturligtvis varit
just för tillgodoseendet av det ändamål, som syntes den förra politiken
vara så alldeles överväldigande, att allt annat borde stå tillbaka
därför, nämligen försvaret, som det nuvarande tillståndet uppkommit
och blivit sådant det har blivit. Jag tror sålunda icke, att
den förre ärade talarens anmärkning i det fallet var befogad. Jag
tror, att det allra nödvändigaste å det sociala området kunna och
böra vi — naturligtvis utan åsidosättande av nödig försiktighet —
omedelbart söka åstadkomma

Vad angår första delen av herr Thyréns anförande, nämligen
hans yttrande om rangordningen mellan försvarsfrågan och andra
frågor, så är jag ganska tacksam för vad han sagt. Jag tyckte, att
det var ganska intressant, och det skall bliva mig ett nöje att, om
herr Thyrén tillåter, bringa det till försvarsberedningarnas kännedom,
ty jag tror, att de också komma att tycka det vara intressant.

Intressant nämligen såsom ett framläggande av vissa beaktansvärda
synpunkter, ty han kom icke till något resultat. Han sade, vad alla
— och det tror jag han själv hade en liten känsla av — äro och
måste vara ense om, men han sade det förstås, som alltid, på ett
intresseväckande sätt, att nämligen den där vårdslöshetsgränsen ovillkorligen
måste iakttagas. Vi få ju se, hur försvarsberedningarna
efter sin uppfattning komma att iakttaga den. Det kan ju vara
skäl att spara sitt omdöme till dess. Men jag är övertygad, att de
ej komma att ha något emot själva den allmänna grundval, som
herr Thyrén i det fallet velat lägga för ett arbete i försvarsfrågan.

Åtminstone har jag för min del mycket litet att erinra däremot.

Vad den ärade talaren sade — och det var ju ganska mycket —
om, hur den liberala politiken skulle sköta sig och huru regeringen
skulle sköta sig i förhållande till det så kallade blockets två delar,
och huru regeringen skulle sköta sig under förutsättningen, att försvarsberedningarna
framlade det ena, och under förutsättning att de
framlade det andra förslaget, det var ju mycket roligt att höra på,
men jag tror i själva verket, att det skulle upptaga denna kamma -

Nr 2,

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

•Onsdagen den 22 januari.

res tid alldeles för mycket att meddela min uppfattning i dem av
dessa frågor, där den redan nu kunde vara färdig. Man har många
sorger i politiken, och man måste i någon män tillämpa ordspråket
»den tid, den sorg», när det gäller sådana frågor, som herr Thyrén
här har framlagt.

Men efter alla de resonemanger och reflexioner och roligheter,
som den ärade talaren framförde, kom han emellertid slutligen till
detta: att ett folk måste offra vad som behöves för den nationella
självständighetens bevarande. Ja, där ha vi just frågan. Vad är
det som behöves för den nationella självständighetens bevarande?
Här kommer jag tillbaka till det, som jag yttrade vid förra remissdebatten
och som jag tror de båda ärade talarne skänkte en vänlig
uppmärksamhet, nämligen att det i själva verket icke kan sättas
någon maximigräns för det, som behöves för den nationella självständighetens
bevarande. Det är otänkbart för någon, vore han
aldrig så sakkunnig, att verkligen säga: detta är det, som behöves,
detta är tillräckligt. Med andra ord: ur rent militär synpunkt
äro anspråken på uppoffringar för försvaret obegränsade och måste
så vara. Därför har Riksdagen också alltid anlagt en ekonomisk
synpunkt på saken. Militärerna ha genom statsverkspropositionerna
riksdag efter riksdag sagt: det och det och det behöves för vår
självständighet. Riksdagen har ändå icke alltid godkänt deras
meningar, utan har skurit av här och skurit av där, och det har
icke blivit såsom militärerna sagt, och detta väl att märka icke på
grund av vänsterpolitik, som ju icke funnits förrän på sista tiden,
utan på grund av gammal god högerpolitik. När man stått inför
dessa växande kraf, har man funnit, att det är omöjligt att tillfredsställa
dem alla. Det är således tydligt, att en var av oss, när
det kommer till kritan, gör en sammanställning av försvarets krav
å ena sidan och de ekonomiska möjligheterna å den andra sidan,
och dessa ekonomiska möjligheter bestämmas och begränsas i hög
grad av vad man anser att andra ändamåls tillgodoseende kräver.
Därom hava alla, praktiskt taget, hittills varit ense. Det nya är
endast att man säger: detta bör kunna gå planmässigt tillväga och
utföras enligt en plan, som omfattar försvaret i dess helhet.

Jag vill nu icke trötta kammaren längre, utan skall endast bedja
få säga, att om de båda ärade talare, som hittills haft ordet, hava
föreställt sig, att de genom vad de sagt i någon mån visat orimligheten
eller oriktigheten av den liberala försvarspolitiken, tror jag
att detta är ett fullständigt misstag. Jag tror också att de kanske,
om de vilja vara fullt rättvisa, borde taga hänsyn till att under den
liberala regeringens hittillsvarande tid mer än en sak med avseende
å det nationella försvaret utförts, som varit till mycket stor nytta
och som för övrigt icke utan tillitande av ganska betydande uppoffringar
från folkets sida åstadkommits. Ifall de ärade talarne vilja
med avseende å militära övningar jämföra det sist förflutna året
med något godtyckligt valt år under högerregimen, tror jag icke, att

Onsdagen den 22 januari.

25 Nr 2.

det sista året skall stå tillbaka. Men jag skulle också vilja säga,
att jag tror att det varit nyttigare att använda penningarna på detta
sätt än att idkeligen använda dem till nya försvarsanstalter, om
vilka man icke ännu vet, huruvida de verkligen kunna passa in i
den ram, vi kunna giva åt vårt försvar.

Det är min varma förhoppning, att försvarsberedningarnas verksamhet
icke skall behöva utsträckas så långt som de föregående
talarne tyckas frukta. I det avseendet vill jag nämna, att redan
ett par av beredningarna hava kommit en mycket god väg och framlagt
vissa preliminära resultat, vilka äro av mycken vikt för den
vidare snabba fortgången av beredningarnas arbeten. I alla händelser
förmodar jag, att de föregående båda talarne liksom även andra
inse, att så länge regeringen har förmånen att glädja sig åt stödet
av en majoritet — det må vara block eller icke — den i enlighet
med sin plikt skall söka fullfölja den försvarspolitik, som den börjat
och som har folkmajoritetens förtroende.

Herr Ericson, Hans: Vid genomläsandet av statsverkspropositionens
femte huvudtitel fattas man ovillkorligen av beklämning
över den ringa förståelse av sjövapnets betydelse för vårt land och
av vikten av dess vidmakthållande, som tydligtvis ligger bakom denna
proposition. Ty huru skall väl en krigsfartygsmateriell, som i anskaffning
dragit en kostnad av mer än 120 miljoner kronor, kunna
bibehållas och omsättas för ett belopp, som riksstaten för 1914 har
upptagit till 2,500,000 kronor? Under det att sjätte och åttonde
huvudtitlarna för år 1914 sluta på en summa, som med tillsammans
22 miljoner kronor överstiger motsvarande slutsumma i 1912 års
stat, har man icke funnit utväg att anskaffa tillräckliga anslag för
fartygsmateriellens rätta vidmakthållande. Årets statsverksproposition
intager samma negativa ståndpunkt som förra årets och inbjuder
Riksdagen att påtaga sig ansvaret för en fartygsbyggnadspolitik, som
efter mitt förmenande är ohållbar, som ingalunda kommer att bidraga
till ökande av vårt anseende utåt, som förr eller senare måste
trycka sitt mörka insegel på vår flotta och dess bemanning och som
därför kan bli till stor fara för vårt försvar.

Sedan förra årets proposition avläts, har dock åtskilligt inträffat,
som kunnat föranleda en annan och mera positiv hållning i fråga
om sjöförsvaret. Svenska folket har tydligt uttalat den meningen,
att en sj oduglig flotta bör vidmakthållas; vår världsdel har hotats och
hotas måhända fortfarande av en kris, som kan få de mest vittgående
följder även för vårt land; och våra grannar hava oavbrutet fortsatt
arbetet för stärkande av sitt försvar. Jag påminner om Norge, som
i ett slag beviljat 20 miljoner kronor för sitt sjöförsvar; större delen
av dessa penningar går dock nu till utlandet, ty det långa uppskovet
med fartygsbyggandet har framtvingat behov av en snabbare
nybyggnad, än som kan åstadkommas inom landet.

Sedan förra årets proposition avläts har ett år förrunnit, och hela

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

Nr 2. 26

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

vår sjökrigsmateriell har därmed blivit ett år äldre. Marinens högsta
militära myndigheter ha för sin del sett sig nödsakade att ånyo framhålla
att, om icke flottan under utredningstiden över hövan skall
försvagas, såsom ersättning för de äldre fartyg, som under den närmare
framtiden böra avföras från kustflottan, kräves byggandet av två nya
pansarbåtar av Sveriges typ. Marinmyndigheternas motivering i denna
viktiga fråga har i statsverkspropositionen sammandragits till mindre
än en halv sida. Varför hava icke deras uttalanden, att det skulle
medjöra risk för rikets försvar att nu uppskjuta pansarbåtshyggandet
också delgivits Riksdagen?

Sedan sista årets statsverksproposition avläts har det inträffat, att
man funnit sig hava anledning att lita till flottans skyddande förmåga
och till dess sjöduglighet. När faran kommer, vill man nog
att flottan skall vara kraftig, men härtill kräves också att fartygsmateriellen
vidmakthålles och att åt den verkligen gives tillbörlig
kraft. Det är för övrigt märkligt att so, huru fort man här i landet
blir orolig, så snart en fara skymtar fram; men när den är överstånden
glömmer man genast bort, att den kan komma igen.

Herr statsministern uttalade förra året, att tillförandet till vår
flotta av en pansarbåt av Sveriges typ icke behövde vara ägnat att
i något avseende föregripa försvarsberedningarnas utredningsarbete
eller störande inverka på den planmässiga anordningen av försvaret
i dess helhet, ävensom att kostnaden för bemanning och underhåll
av den nya pansarbåten kunde utjämnas därigenom att äldre fartyg
utrangerades och överfördes till andra linjen av äldre fartyg. Alldeles
samma utväg hava marinmyndigheterna tänkt sig för de av
dem föreslagna båda pansarbåtarna.

Anledning synes således icke hava saknats att verkställa en revidering
av den fartygsbyggnadspolitik, som kom till användning i
förra årets statsverksproposition, så mycket mer som man icke lärer
kunna vara så alldeles övertygad om, att resultaten av försvarsberedningarnas
utredningsarbete skall kunna föreläggas ens nästa års
Riksdag. Ty det är väl tydligt att om andra länder runt omkring
oss alltjämt öka sina stridskrafter och vi stå stilla, eller, såsom förhållandet
är med flottan, gå baklänges, vår värnkraft då kommer
att minskas. Skenet kan måhända bevaras någon tid genom att på
skeppslistan behålla föråldrade fartyg. Men äro de intressen vi hava
att skydda verkligen så små, att vi hava råd till ett sådant handlingssätt?
Hava icke de senaste månadernas utrikespolitiska företeelser
bort vara en allvarlig maning för oss att icke längre uppskjuta
byggandet av sådana fartyg, som äro nödvändiga för uppehållandet
av vår flottas stridsvärde? Det är förunderligt att sjöförsvarets främste
målsman verkligen har mod att påtaga sig ansvaret för följderna
av ett dylikt undanskjutande av flottans livsfråga!

Typen lägger hinder i vägen, säger man! Om pansarbåten Sveriges
typ har ecklesiastikministern yttrat sig i ett tal, som han höll
i december månad förra året. Han sade däri: »Huruvida denna typ

Onsdagen den 22 januari.

27 Nr 2.

— Sverige — verkligen är sådan, att båten med sin bestyckning Statsverksprooch
den bepansring den behöver kommer att passa för de farleder,
som den skall passera, är ännu icke känt.» Ja, det är förunderligt v
att denna sak icke är känd, ty nog hava de militära myndigheter,
som väl få anses vara sakkunniga i denna fråga, för längesedan uttalat,
att båten passar. Eller menar man måhända, att båten först
skall passera alla dessa leder, innan man kan vara så säker, att
typen kan godtagas. Huru skall för övrigt flottans typfråga lösas
och när kan det förväntas, att den skall bliva löst? Icke kunna
väl försvarsberedningarna, med den sammansättning de hava, verkställa
det arbetet.

Om jagarnas lämplighet var man åtminstone i förra årets statsverksproposition
livligt övertygad, men icke heller dylika fartyg få
nu byggas, ty man vet icke, huru många som behövas. Det skälet
gäller emellertid icke för undervattensbåtarna, ty sådana anser herr
sjöministern, att man bör bygga flera än marinmyndigheterna nu
föreslagit. Någon utredning om skälet härför föreligger dock icke i
statsverkspropositionen. Jag vill nu icke närmare gå in på denna
sak; jag skulle dock vilja betona att, såvitt jag förstår, man på
vissa håll väl mycket sätter sin tillit till dessa uudervattensbåtars
skyddande förmåga och att man nog misstager sig i fråga om deras
prisbillighet.

Då frågar man sig, ligger någon plan bakom alla dessa åtgärder?

Det gör det nog, och det är icke utan att man börjar kunna skymta
en princip härvidlag. Ser man på den motivering, som förekommer i
statsverkspropositionen, och jämför därmed de icke rimligtvis tillräckliga
åtgärder, som vidtagits för att ersätta de sex pansarbåtar,
vilka före 1920 års ingång böra vara avförda från kustflottan, får
man intrycket av att planen har för avsikt att ganska kraftigt skära
ner vår flotta.

Men även andra frågor äro för sjöförsvaret brännande, men ännu
olösta; så kräver exempelvis personalen den mest allvarliga uppmärksamhet
samt kraftiga och snara åtgärder, om den skall kunna
uppbringas till sådan styrka, att den redan nu förefintliga fartygsmateriellen
skall kunna såsom sig bör bemannas. Den senaste tidens
händelser hava också, kanske tydligare än förut, visat nödvändigheten
av att hos oss, liksom annorstädes, en icke alltför ringa del av flottan
hålles ständigt rustad och beredd till handling; ty förhållandet
är, att det kräves många månaders strängt arbete för att få ett fartyg
till full krigsduglighet.

Den skyndsamma lösningen av dessa och många andra frågor är
tydligen villkor för att flottans stridsvärde skall kunna upprätthållas.

Men för att en lösning skall bliva möjlig, fordras en kraftig ledning,
som är övertygad om flottans behövlighet, som vet vartill och huru
vi skola använda vårt sjövapen, som icke skyr att för landet framlägga
dess oundgängliga krav och som icke skjuter dem åt sidan,
så att de hopas och till slut bli omöjliga att fylla. Ty för att

Sr 2.

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen (Forts.

)

skydda landet från sjösidan fordras väl annat än utredningar och
löften om höjda anslag i framtiden; det fordras handling, så att
flottan erhåller krigsdugliga, välbemannade fartyg — därom äro vi
nog överens litet var!

Skäligen oberört av vad som tilldrager sig utom landets gränser
lever vårt folk sitt lugna liv och hoppas, att allt går bra såsom det
går. Många tyckas rent av hava förlorat tron på möjligheten av
krig. Erfarenheten talar dock ett annat språk, och det gäller förvisso
att vara väl beredd. Det är därför, herr talman, jag ansett
mig böra inlägga en bestämd gensaga mot det sätt att vidmakthålla
flottans stridsvärde, som företrädes i statsverkspropositionen.

Herr statsrådet Larsson: Jag vill till att börja med besvara en
fråga, som den siste ärade talaren framställde, varför icke de marina
myndigheternas argumentering för byggande av två pansarbåtar av
»Sveriges» typ delgivits Riksdagen genom att låta den inflyta i statsverkspropositionen.
Svaret giver sig mycket lätt. Jag behöver endast
be herrarne slå upp statsverkspropositionen för år 1911. Där
finnas alla de av marinmyndigheterna anförda skälen nästan ord för
ord. Vad marinförvaltningen i september 1912 anförde som skäl
för byggande av två pansarbåtar är endast ett upprepande av vad
som från samma håll förut anförts för byggande av en. Och då
framställningen icke föranledde mig att hos Kungl. Maj:t förorda
framläggandet av ett dylikt förslag, kan jag icke se att det fanns
någon den ringaste anledning att i 1913 års statsverksproposition
upprepa vad som redan stått i 1911 års.

Det har av den senaste talaren riktats en mycket skarp anmärkning
mot den »flottbyggnadspolitik», som jag ju anses som den mest
framträdande representanten för, och den siste talaren undrade, hur
jag egentligen skulle kunna bära ansvaret för en sådan politik. Jo,
det kan jag, det försäkrar jag herr Ericson, och jag kan det, därför
att jag under känsla av ansvar måste taga även andra hänsyn
än dem, som bära de marina myndigheternas framställningar. Jag
är alldeles ense med den siste ärade talaren därutinnan, att det belopp,
som i årets statsverksproposition äskats till fartygsbyggnader,
står i mycket dålig proportion till huvudtitelns slutsumma. Men
denna omständighet har väckt betänkligheter hos mig i helt annan
riktning än den, som föresvävat den siste ärade talaren och hans
meningsfränder. Det gives många brister i vårt sjöförsvar, som behöva
fyllas, om det överhuvud skall kunna anses vara effektivt,
brister som icke kunna avhjälpas genom det påyrkade byggandet av pansarfartyg.
Man måste icke se uteslutande på denna punkt och säga:
det är alldeles förskräckligt att man icke vill offra vad som fordras
för vidmakthållande av nuvarande flytande materiellen. Ja, detta
»vidmakthållande» — det ordet har upprepats om och om igen under
striderna om sjöförsvaret. Vad menas med vidmakthållande? Det
kan icke vara ur vägen att upplysa om, vilka krav man reser från

29 Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

sjömilitärt håll, om huru stora anslag, som från detta håll anses Statsverksproböra
äskas för »vidmakthållandet» av vårt sjöförsvar. Marinförvaltningen
har satt i fråga, att av 1913 års Riksdag skulle begäras en
förhöjning i de ordinarie anslagen under femte huvudtiteln med något
mer än 1 1/2 million kronor och dessutom extra anslag av i det
närmaste 12 millioner kronor. Då jag här talar om femte huvudtiteln,
vill jag alldeles bortse från den sista avdelningen, nämligen
de anslag, som röra handeln och icke stå i närmare samband med
huvudtiteln i övrigt. Marinförvaltningens äskanden skulle således
betyda, att sjöförsvarsbudgeten i ett slag skulle springa upp från
28 x/2 millioner kronor till Slå 32 millioner kronor. Bland de anslagsäskanden,
som marinförvaltningen framlagt, har jag icke kunnat
undgå att, då jag granskade dem punkt för punkt, finna många,
som äro i högsta grad behjärtansvärda och som utan tvivel måste
tillgodoses, om också icke i den utsträckning eller i så raskt tempo
som marinförvaltningen begärt. Jag anser mig i detta sammanhang
icke böra underlåta att'' erinra om en ingalunda oviktig gren av vårt
sjöförsvar, som hittills låtit ganska litet tala om sig, antagligen därför
att det icke ansetts opportunt att föra fram för mycket på en
gång — det gällde ju här att i första runimet få fram pansarbåtsbyggandet
— jag menar kustartilleriet. År efter år har chefen för
kustartilleriet uti till Kungl. Maj:t avgivna rapporter påpekat mycket
allvarsamma brister inom denna försvarsgren, och under sistlidet
år har han kommit in med en redogörelse för de brister, som han
ansett böra under närmaste tiden fyllas. En approximativ beräkning
av kostnaderna härför går till något mer än 10 Y» millioner
kronor. Detta är icke konstruerade siffror; det är de militära myndigheternas
egna äskanden, och vad visa de? De visa, att inom
ramen av hittillsvarande sjöförsvarsbudget absolut icke finnes någon
möjlighet att »vidmakthålla» ett sjöförsvar på den breda bas, på
vilken det för närvarande är byggt. Antingen måste man i fråga
om denna budget bestämma sig för en högst avsevärd utökning, som
möjligen komme att uppgå till bortåt 50 X av den nuvarande, eller
också måste man tillse, huruvida icke själva organisationen bör omläggas
från grund och botten.

Det har av två talare, som jag har haft tillfälle att höra, herrar
Trygger och Thyrén, framhållits, att det skulle finnas en viss oöverensstäinmelse
emellan 4 och 5 huvudtitlarna i fråga om tillgodoseende
av försvarsbehovet. Har det icke möjligen kunnat gå upp
för de ärade talarne att, om det till äventyrs synes vara en bristande
överensstämmelse, detta kan bero just på det att det finnes
en högst väsentlig bristande överensstämmelse i organisationshänseende
mellan de båda försvarsgrenarna? För lantförsvaret hava vi
år 1901 genomfört en härorganisation, som medgiver, att man kan
överblicka lantförsvarets behov. Vad hava vi för motsvarande för
sjöförsvaret? Ingenting. Det har ännu icke blivit för svenska Riksdagen
framlagt ett genomgående organisationsförslag avseende sjö -

Nr 2. 30 Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro- försvaret. Det är därhän man måste komma. Då vill jag fråga,
^(Fort"7'' 0m kan anses vara riktigt att endast fortgå på den hittills inslagna
vägen och äska medel för någonting, som kallas vidmakthållande,
men som i själva verket pekar långt utöver den nuvarande
gränsen för vår sjöförsvarsbudget. Är det då icke mera skäl att
»stoppa i bäcken i stället för i ån», att innan man inlåter sig på
att taga ett steg, som kan komma att draga betungande ekonomiska
konsekvenser, konsekvenser, som det kanske i framtiden kan bliva
svårt att bära, först se till huru organisationen av sjöförsvaret bör
göras?

Den siste ärade talaren snuddade vid en fråga, som är av ganska
stor vikt, nämligen personalfrågan. Hava vi tillräcklig möjlighet att
förse den nuvarande fartygsmateriellen med den bemanning, som den
behöver att kunna anses effektiv? Vi veta, att sedan åtskilliga år
tillbaka bestämdes i staten numerären för sjömanskåren till 4,000
man. Det har ännu aldrig varit möjligt att bringa upp numerären
till denna siffra. Även under de för rekryteringen mest gynnsamma
år har det varit omkring 10 % vakanser. Enligt senaste rapporter
uppgå vakanserna i runt tal till 700 man, en ganska hög procent
på en totalnumerär av 4,000. Det har vidare av marinstabschefen
framhållits, att under de senare åren antalet av vid flottan inskrivna
värnpliktiga, som inställt sig till tjänstgöring, högst väsentligt understigit
vad enligt statistiska beräkningar borde hava varit disponibelt.
Under fjolåret var det över 200 man mindre än man beräknat, som
inställde sig. Det har också begärts, att åtgärder skulle vidtagas
för att flera värnpliktiga tilldelades flottan, men det låter sig naturligtvis
icke göra på annat sätt, än att man minskar de värnpliktiges
antal vid armén. Man har icke annan tillgång för att fylla
flottans behov än för att fylla arméns behov. I samma mån man
vill öka antalet värnpliktiga för flottan, måste man minska antalet värnpliktiga
för armén. Jag hemställer till herrarne, om icke detta är
en ganska allvarlig sak att taga under övervägande. Dessa svårigheter
avhjälpas säkerligen icke genom att i budgeten begära anslag
till nya pansarfartyg.

Då den förste ärade talaren nämnde i fråga om det stora belopp
som nu äskas till folkpensioneringen, att man borde iakttaga den
varsamhet, som samhällsintresset krävde, skulle jag till honom vilja
rikta den frågan: är det icke fullkomligt lika viktigt att även på
försvarsområdet — som högern så varmt gör sig till tolk för —
iakttaga den varsamhet, som samhällsintresset kräver? Samhällsintresset
kräver mycket annat och mera än tillgodoseende av de sjömilitära
anspråken. Samhällsintresset framträder i vår tid med krav
på statsmakterna i allt vidsträcktare och vidsträcktare grad, och det
kan icke undvikas, att det måste beviljas medel för att fylla behov,
som under gångna tider i ytterst minimal mån gjort sig gällande.
Skall man fortsätta på samma sätt som hittills i fråga om försvarshuvudtitlarna,
så att man endast ser på de särskilda punkterna och

Onsdagen den 22 januari.

31 Kr 2.

icke på budgetens slutsumma, då är jag rädd, att man snart kom- Statsverkspromer
att stå inför den svårigheten, att statens inkomster — även om ^ZoltsT''
man med ljus och lykta vill söka efter nya sådana — skola visa
sig vara otillräckliga. Jag har att bära ansvaret icke blott för vidmakthållandet
av sjöförsvaret utan ock för att detta vidmakthållande
hålles inom de gränser, som kunna anses rimliga och riktiga. Herr
Thyrén antydde också själv, att det måste finnas en viss gräns.

Därom är jag med honom fullkomligt ense, även om vi icke äro
överens, då det gäller att säga var denna gräns skall uppdragas.

Det är en av huvudpunkterna på programmet för de sittande försvarsberedningarna
att söka uppdraga denna gräns; och förrän den
ekonomiska förutsättningen är given, tror jag, att jag skulle handla
ansvarslöst mot det skattdragande svenska folket, om jag utan vidare
tillgodosåge de sjömilitära anspråken på byggande av pansarfartyg;
ty det kunna vi vara ense om, att hela organisationen av vårt sjöförsvar
ytterst vilar på sammansättningen och storleken av fartygsmateriellen.
Och då artillerifartygen bilda kärnan i denna materiell,
är frågan om pansarbåtstypen av den allra största ekonomiska vikt.

Därpå beror i hög grad omfattningen och sammansättningen av materiellen
i dess helhet. Det är väl icke rimligt att alldeles i blindo
giva sig ut på det sluttande planet. Jag vill ännu en gång erinra
om, att enligt marinmyndigheternas äskande, sjöförsvarsbudgeten för
år 1914 skulle i runt tal höjas med 33 % av innevarande års budget.

Finns det verkligen tillräcklig ekonomisk utredning för att kunna
vara med om någonting sådant? Jag tror icke det. Det enda försvarliga
är att hålla status quo i fråga om sjöförsvarsbudgetens slutsumma,
intill dess tillräcklig ekonomisk grundval är framlagd för
bedömande av den ram, inom vilken utgifterna för sjöförsvaret med
trygghet kunna för någon tid framåt beräknas. Det tror jag är den
ståndpunkt, som är riktigast och den för landet gagneligast och den
enda som jag kan inför mitt samvete försvara. Det är ju alldeles
naturligt, att min grundåskådning i detta spörsmål icke alls sammanfaller
med herrarnes av högern. Därom är jag alldeles övertygad;
men lika väl, som jag icke ett ögonblick tvivlar på att de
sjömilitära myndigheternas anslagsäskanden vila på ett varmt och
livligt intresse för försvaret, och lika litet som jag någonsin tvivlat
om att det parti här, som kallar sig det nationella, i sin försvarspolitik
ledes av varm fosterlandskärlek, anser jag mig för min personliga
del, samt för det politiska parti jag tillhör, berättigad att
göra anspråk på samma erkännande. Vilka skiljaktigheter än må
finnas i fråga om vägen, om målet äro vi nog alla ense ■— den ene
må se målet i en annan belysning än den andre. Man må därför
icke beskylla den försvarspolitik jag företräder för brist på fosterlandskärlek.
Den kan yttra sig på många sätt. Det är alldeles icke
sagt, att fosterlandskärleken är varmast, där den tager sig de mest
braskande uttryck. Det kan hända, att den är lika varm och lika
sann, då den söker inrikta sig på en klok hushållning, på sparsam -

Nr 2. 32

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

het och tillgodoseende av de smås intressen här i landet, och att
denna fosterlandskärlek i framtiden skall visa sig väl hålla provet
vid sidan av den, som tager till de stora orden.

Jag kommer nog framdeles under riksdagens lopp, då huvudtiteln
kommer före, att få tillfälle att närmare yttra mig, men jag
ansåg det vara min plikt att bemöta de angrepp, som gjorts av de
ärade talarne från högern, och mot alla de farhågor för land och
folk, som av dem uttalats, ställa det verkligen allvarliga »varningsord»
i fråga om försvarsutgifterna, som kan utläsas ur de marina
myndigheternas anslagsäskanden för år 1914.

Herr Lindblad, Anders: De föregående talarne hava alla uppehållit
sig vid försvarsfrågan, och det var ju knappast något annat
att vänta, än att den frågan på nytt skulle bliva föremål för behandling
vid denna remissdebatt. Jag skall dock icke komma in
på den frågan — det är icke därför jag begärt ordet — men jag
kan icke underlåta att säga att, när jag på nytt fick höra herr Ericson
mässa om huru andra länder offra, men vi stå stilla, i fråga
om utgifter för försvaret och särskilt till flottan, detta föreföll mig
underligt, då väl en var kan se vad som under årens lopp blivit
offrat för landets försvar. Här hava utgifterna för försvaret varit
sådana, att folket rest sig till en bestämd protest samt också i handling
visat, att det över huvud taget ansett dessa anslag alltför högt
tilltagna, genom vad som ägde rum genom valen år 1911. Och jag
är livligt övertygad om att, ifall högern fortsätter på samma sätt
som hittills med oavlåtliga krav för försvaret, komma även de nya
valen att visa, att den ingalunda har folket med sig, i trots av vad
den nu kunnat peka på, nämligen insamlingen till pansarbåten.

Nu hör jag herr Thyrén säga, att folket icke har någon annan
mening än redaktören i deras tidning eller agitatorerna o. s. v. Jag
tror icke, att man skall underskatta folkets förmåga att reflektera.
Det reflekterar mer, än man kanske i allmänhet tror. Och snarare
giver jag den »radikala greven» i Andra kammaren rätt, som en
gång yttrade, att »man talar om att det är så lätt att leda folket,
men försök bara att leda det tillbaka». Det är icke så lätt, som
herrarne tro, att få folket att hava en uppfattning, som överensstämmer
med den man själv har. Folket reflekterar nog över mångt
och mycket och finner ofta det rätta eller orätta av vad som försiggår.

Emellertid var det icke den frågan jag tänkte beröra.

När man kastar blicken på den oss nu förelagda statsregleringen,
faller oss genast i ögonen, såsom det också här blivit betonat, den
ovanliga ökningen i statsregleringens slutsumma. Att denna ökning
kunnat ske utan utkrävande av nya skatter är visserligen i och för
sig glädjande, men att befara är dock, att så raskt tempo på utgiftssidan
snart nog måste göra sådana skatter nödvändiga. År 1912 har
varit ett exceptionellt gott år i fråga om inkomster, men vi hava väl

Onsdagen den 22 januari.

33 ?fr 2,

föga utsikt att under någon längre tid kunna påräkna så rika flöden Statsverksprotill
statskassan som under det gångna året. Det är därför, som man pomona*-gärna skulle hava sett, att av överskottet ännu mera blivit avsatt ^

för de stora sociala försäkringsreformer, som vi nu stå i begrepp att
börja lösa, och av vilka ålderdomsförsäkringen ju redan bebådats
komma att föreligga vid denna riksdag. Förvisso erkänner jag regeringens
förslag att för detta ändamål avsätta fem millioner, men
utom ålderdomsförsäkringen vänta andra stora och kostsamma reformer
för att sent omsider skapa större ekonomisk trygghet åt de arbetande
klasserna i vårt land, och alla dessa reformer kräva ansenliga
summor för sin lösning. Att arbetarklassen skulle själv i större mån
kunna härtill bidraga utöver vad som kan bliva den pålagt för ålderdomsförsäkringen
torde näppeligen vara möjligt, varför de nya medel,
som ytterligare krävas för fullföljande av socialförsäkringen,
måste uttagas av de mera bärkraftiga genom ökad progressiv beskattning.
Redan nu vila skatterna alltför hårt på de mindre bemedlade
— såväl de direkta som de indirekta skatterna. Vad de direkta
skatterna vidkommer, är det särskilt den kommunala skattebördan,
som tynger ojämförligt hårdast och som man varje år väntat sig
eu lindring uti genom, en kommunal skattereform. Tyvärr synes
även denna riksdag komma att förgå, utan att förslag härom framkommer
från regeringen. Och vad de indirekta skatterna angå hava
dessa särskilt under det senast gångna året känts dubbelt tunga på
grund av den dyrtid, som kännetecknade året 1912. Från alla håll
i landet, även utanför de egentliga arbetarnes led, hava klagomål
försports över de ständiga prisstegringarna på snart sagt alla livsförnödenheter.
Men tyngst hava dessa stegringar drabbat arbetarne,
vilkas löner blivit alltmera otillräckliga för tillfredsställande av de
blygsammaste krav på en människovärdig existens. Tusental, ja
tiotusental hava tryckts ned under denna existens’ gräns och hotas
av alla en dyrtids följder. På möten och i pressen hava också klagomålen
varit högljudda, och framställningar hava blivit gjorda till
regeringen att genom de åtgärder, som kunna stå den till buds, söka
komma de av dyrtiden hemsökta till hjälp. Regeringen har emellertid
icke vidtagit några åtgärder, som kunde sägas innebära ett verkligt
försök att lösa dyrtidsproblemet. Den har inskränkt sig till ett
par smärre åtgärder, såsom upphävande av förbudet att införa argentinskt
kött och det förebådade förslaget om tullnedsättning på socker.

Dessa båda åtgärder må ju vittna om att vädjandena utifrån icke
förklingat ohörda, utan att regeringen sysslar med frågan, på vilket
ju också vissa officiella uttalanden tyda, men det är alltför otillräckligt
såsom botemedel mot den rådande dyrtiden. Nu skall jag villigt
medgiva, att frågan är svårlöst. Dyrtiden är icke blott en företeelse
i vårt land utan en internationell sådan och betingas ytterst
av den kapitalistiska hushållning, som kännetecknar våra dagars moderna
samhällen, men särskilt synas länder med högt tullskydd och
utan möjlighet att själva kunna producera de för befolkningen nödiga
Första kammarens ''protokoll 1913. Nr 2. 3

Kr 2. 34

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

livsmedlen hava drabbats av denna dyrtid. Tyskland och vårt eget
land äro talande exempel därpå. Båda dessa länder hava höga livsmedelstullar,
som icke kunna bliva utan inverkan på livsmedelsprisen.
Det är också agrarernas i Tyskland politiska makt och stödet hos
en ur dess egna led utgången regering, som under sistförflutna dyrtidsår
hindrat raseringen av livsmedelstullarna, vilkas orättfärdighet
och skadlighet erkännas av det övervägande antalet inom nationen.
Men här i landet hava vi ett liberalt regeringsparti och en liberal
regering, vilken senare äger möjlighet att utan Riksdagens hörande
kunna nedsätta eller helt och hållet suspendera vissa tullar, när den
anser särskilda omständigheter sådant fordra. Och det liberala partiet
har ju i sitt valprogram utfäst sig att söka åstadkomma billiga
levnadskostnader. Det hade därför varit att förvänta, att regeringen
vidtagit alla de åtgärder, som stått i dess makt för att mota dyrtiden
och dess följder; ty den uppfattningen, att vi så småningom
skulle glida tillbaka till lägre priser, och att dyrtiden vore av övergående
natur, är tyvärr alltför sangvinisk. Erfarenheten bekräftar,
att vi befinna oss i ett ständigt uppåtgående i fråga om prisen på
de olika behovsartiklarna, och att det därför behövs en successiv
omläggning av det handelspolitiska system, som är särskilt ägnat att
för ett land fördyra livsmedlen. Vårt nuvarande tullsystem, som
aldrig kunnat tillvinna sig de breda folklagrens sympatier, framträder
inför en dyrtid sådan som den nuvarande ännu mer orättfärdigt och
skadligt för det övervägande flertalet. Såväl regeringen som Riksdagen
måste därför ägna denna fråga den mest ingående prövning.
Höga levnadskostnader måste medföra ständiga strider om hög avlöning,
och höga löner försätta vår industri i svag position på världsmarknaden
gentemot länder, som hava billigare levnadskostnader.
Livsmedelstullar utgöra således, enligt mitt sätt att se saken, en belastning
på industrien, som, vad man än må säga om jordbruket
såsom modernäring, numera torde gå upp mot den i betydelse för
landet. Jag vill som sagt gärna tro, att regeringen ägnar alla de
frågorna som sammanhänga med dyrtidsproblemet sitt livliga intresse.
Beklaga måste jag dock, att den icke kunnat finna någon utväg att
på kraftigare sätt än som skett komma dem till hjälp, som lida av
denna dyrtid och som satt sitt hopp till regeringen i denna fråga.

Herr Swartz: Det har förut av en talare anmärkts, att man vid
dessa tillfällen brukade hava rättighet att tala om litet av varje,
vilket man vid andra tillfällen icke har. Det är ju alldeles riktigt,
och den rättigheten har man ju begagnat sig av både vid föregående
riksdagar och även i dag. Det är mycket intressanta saker, som på
detta sätt framkommit, och icke minst är detta förhållandet i dag.
Däremot är det en annan sak, som — synes det mig — på senare
tiden kommit alldeles ur bruk att yttra sig om, och det är den sak,
som närmast föreligger, nämligen om statsverkspropositionen, särskilt
ur budgetteknisk synpunkt. Jag tror dock, att det skulle vara

Onsdagen den 22 januari.

35 Nr 2.

ganska lämpligt, om man vid remissen av denna proposition något Stateverkspromera
sysselsatte sig med denna sida av saken, och särskilt tror jag, positionen.
att det nu föreligger goda skäl härtill både ur formell och materiell (Forts-)
synpunkt. Jag skall därför tillåta mig betrakta det föreliggande
budgetsförslaget ur dessa båda synpunkter och därvid i vissa avseenden
ingå i en något mera detaljerad granskning av detsamma.

Jag går först till den formella synpunkten och har därvidlag ett
par anmärkningar att framställa. Det är då en sak, som tydligen
beror på en lapsus calami, ett olycksfall vid korrekturläsningen, att
skatten lastpenningar är upptagen såsom en särskild underrubrik,
jämnställd med andra underrubriker, under huvudrubriken I skatter.

Dessa underrubriker utgöras av 1) mantalspenningar, 2) skatt på
inkomst, förmögenhet och rörelse samt 3) tullar och acciser och skulle
i dagligt tal kunna anses motsvara 1) direkt personlig skatt, 2) övriga
direkta skatter och 3) indirekta skatter. Att i denna uppställning
icke finnes plats för rubriken lastpenningar, såsom en med de
andra jämnställd skatterubrik, synes uppenbart, och detta är ju ock
tydligen finansministerns mening, då han på sidan 11 i bilaga »Inkomsterna»
säger, att lastpenningarna torde böra erhålla sin plats i
riksstaten omedelbart efter stämpelskatten, således under rubrik 2,
fastän detta sedermera icke kommit att ske. I detta avseende har
jag alltså ingen anmärkning att framställa, endast ett påpekande att
göra. Anmärkningsvärt synes det mig däremot vara, att beteckningen
»bevillning» bortfallit vid denna skattetitel. Så länge lastpenningarna
voro sammanförda med tullmedlen, var beteckningen
»bevillning» gemensam för båda skatteslagen och genom skilsmässan
har tydligen härutinnan ingen ändring i sak inträtt. Men då borde
ock beteckningen hava utsatts efter den nya skattetiteln. — För övrigt
synes det mig som en brist, att ingen motivering anförts för
åtgärden att utbryta lastpenningarna ur deras samband med tullmedlen
och uppföra dem såsom en särskild inkomsttitel i riksstaten.
Jag föreställer mig, att för många riksdagsmän, vilka måhända
ej så noga känna denna pålagas natur, det skulle varit av stort intresse
att få en framställning härav ävensom av motiven för den
nu föreslagna åtgärden.

Den andra anmärkningen ur formell synpunkt gäller återbetalandet
av den del av kreditivet, som är upptagen särskilt för sig i staten
under huvudtiteln XIII. Det synes mig vara en ganska allvarlig
anmärkning att göra mot detta sätt att gå till väga, därför att
enligt min uppfattning innebär det ett frångående av den princip,
som accepterats vid omläggningen av budgetens uppställning. Dä
beslöt man sig för att alla utgifter skulle rubriceras under vissa
huvudtitlar och inga anslag utom huvudtitlarna skulle vidare ifrågakomma.
Detta har iakttagits i de två senaste årens riksstater och
denna idé har funnit sitt alldeles särskilda uttryck i årets stat däruti,
att numreringen fortsattes efter tionde huvudtiteln, så att det blivit

Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

3t>

Statsverkspro- sexton huvudtitlar. Av dessa är dock, enligt min mening, den
positionen, trettonde ej på sin plats.

'' or s.) gn huvudtitel är en fast institution, som skall äga bestånd längre
än den stat, i vilken den första gången införes; men den här upptagna
trettonde skulle ju försvinna i och med det fullständiga täckandet
av anvisningen å det lilla kreditivet. Redan ur denna synpunkt
är det olämpligt att uppföra denna post under en särskild
huvudtitel af sådan beskaffenhet, att anslaget snarast kan sägas
vara uppfört utom huvudtitlarna. Men därtill kommer, att anvisningen,
efter vad finansministern säger, uteslutande gjorts för sjöförsvarets
räkning. Den bör därför hava sin plats på femte huvudtiteln
i likhet med den del av hela anvisade beloppet, som redan
kommit in där; ty det är givetvis ändamålet med en utgift, som
bestämmer dess plats i riksstaten, och ej vem som skall eventuellt
taga emot betalningen. Jag tror, att detta är en ganska viktig anmärkning
; ty när man så nyss givit sig in på ett nytt räkenskapssystem,
fordras det, att man noggrant iakttager reglerna för detsamma,
på det ej oreda åter må bringas i vad som förut varit oredigt, men
nu blivit redigt. — I detta sammanhang ber jag att med avseende å
uppställningen i övrigt få uttala min stora tillfredsställelse med, att
den blivit ytterligare förbättrad genom åtskilliga åtgärder, som blivit
vidtagna av finansministern.

Vad så den materiella delen av själva budgeten beträffar, är ju,
såsom förut under debatten påpekats, vad som först faller i ögonen
den ofantliga stegringen av slutsumman i densamma. De verkliga
utgifterna hava ökats med cirka 16,000,000 mot 1913 års stat; ökningen
År 1913 mot år 1912 var 7,000,000. Utgifterna för kapitalökning
hava minskats med 4,000,000 mot år 1913, då samma
utgifter mot år 1912 minskades med 1,000,000. Således; den slutliga
ökningen år 1914 är 12,000,000 mot år 1913, då återigen ökningen
var 6,000,000 mot år 1912.

Det är ju naturligt, att, då man redan i trontalet fick den försäkran,
att budgeten skulle gå ihop, utan att några nya skatter erfordrades,
man var ganska spänd på att se, huru finansministern
skulle kunna åstadkomma detta, enär det var tämligen tydligt och
klart för en var, som har någon kännedom om här ifrågakommande
förhållanden, att man ej kunde lösa problemet att få inkomsterna
att räcka till väsentligt ökade utgifter uteslutande genom beräkning
efter hittills i allmänhet tillämpade grunder av en normal stegring i
inkomsterna från år till år. Det har också befunnits, när man undersökt
saken, att avvikelse härutinnan ägt rum. Dels har nämligen
förts in en ny post, lotspenningar, som ej förut funnits i staten,
dels har man dessutom höjt statskontorets beräkningar, som närmast
grundat sig på den hittills följda metoden, med ej mindre än

6,100,000 kronor. Såsom skäl härför har finansmistern anfört, att
vi nu fått upp vår kassafond så mycket, att vi kunde göra beräkningarna
så höga som möjligt. Därmed menar finansministern na -

Onsdagen den 22 januari.

37 Nr 2*

turligtvis, att det ej är så farligt, om man på det sättet beräknar
för mycket: kassafonden är till, säger han, för att täcka brister i
statsregleringen, den har nu kommit upp till 40,000,000 — skall
antagligen år 1913 nå ändå högre — och det är vad riksstatskommitterade
ansågo behövligt. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att kassafondens förnämsta uppgift, som ej blivit av finansministern
antydd, ehuru den naturligtvis är av honom väl känd, är
att bilda kassaförlag för statsverket, samt att det är för detta ändamål,
som riksstatskommitterade ansågo 40- å 50,000,000 kunna behövas.
Jag skulle för min del vilja anslå behovet till snarare

50,000,000 än något därunder. Redan av denna anledning skulle
det synts mig värdefullt, om beräkningarna gjorts så, att man åtminstone
ej behöft befara någon minskning i kassafonden på grund
av 1914 års budget. Emellertid är ställningen nu mycket bättre,
än den var för några år sedan, ty om det blir en brist i statsregleringen,
kan man fylla den med hjälp av kassafonden, ehuru detta
naturligtvis i viss mån innebär en återgång till ett sämre från ett
bättre, som man uppnått. Någon fara innebär det naturligtvis i
stort sett icke. Däremot äro ju alla ense därom, att varje år bör
bära sina utgifter, och även finansministern har tydligtvis velat med
sin högre inkomstberäkning åtstadkomma just detta resultat.

Nu är frågan emellertid, huruvida beräkningen kan visa sig i verkligheten
hålla streck. I det fallet skall jag tillåta mig en liten
granskning. Men innan jag går in på inkomstberäkningen, vill jag
framhålla vad som är tydligt och klart, att förslagsanslagens beräkning
kompletterar inkomstberäkningen så tillvida, att, när man gör
inkomstberäkningen så hög som möjligt, man också måste efter samma
plan söka få förslagsanslagen höjda, så att även de komma att motsvara
de anspråk, som under det beträffande året komma att ställas
på dem, och icke får nöja sig med att, såsom man förut gjort, i
fråga om dem, taga den sista kända siffran. Jag har då sökt granska
budgeten i det avseendet, och därvidlag har jag funnit, att bemödanden
i den riktningen ju gjorts särskilt på åttonde och tionde huvudtitlarna,
men ingalunda över lag. På en hel del titlar äro förslagsanslagen
höjda efter precis den gamla grunden, utan någon som helst
beräkning av progression under de år, som återstå mellan år 1911,
vars reultat är det senast kända, och år 1914. Ja, på en del håll
äro heller icke förslagsanslagen höjda till vad de faktiskt hava utgått
med under år 1911, utan de hava fått stanna, där höjning ägt rum,
på en lägre siffra; särskilt på den nionde huvudtiteln hava de fått
stanna vid en icke så litet lägre siffra, än man tydligt kunnat se,
att de redan under år 1912 uppgått till. Härutinnan är således ej
någon genomgående princip följd. Hela skillnaden mellan beräkningarna
sådana de nu blivit gjorda och sådana de skulle hava gjorts
efter den gamla metoden är, såvitt jag kunnat finna, cirka 750,000,
vilket naturligtvis ej i och för sig är någon så stor ekvivalent mot
höjningen på inkomstsidan.

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

Nr 2. 38

Onsdagen den 22 januari.

StatsverJcspro

po&itipnen (Forts.

)

Vad nu höjningen på inkomstsidan beträffar vill jag säga, att det
egentligen är två poster, som jag där har att göra anmärkning mot.

Jag har icke någon anmärkning att göra mot höjning av sockerskattens
belopp med 500,000 utöver vad statskontoret har beräknat.

Jag har icke heller i själva verket någon vidare anmärkning mot
höjningen av inkomst- och förmögenhetskattens beräkning från

36,000,000, som statskontoret föreslagit, till 38,000,000. Det resonemang,
som därvidlag föres med avseende å utsikterna för år 1914,
tror jag kunna hålla streck, därför att det beror på 1913 års resultat,
och 1913 års resultat kan ju med någon större visshet, åtminstone
med betydligt större sannolikhet än vad 1914 års resultat beträffar,
anses komma att röna inflytande av den högkonjunktur, som
i så hög grad utmärkt året 1912.

Men när jag här lämnar själva beräkningen för år 1914 utan anmärkning,
kan jag ej göra detsamma med avseende å resonemanget
i övrigt. Finansministern säger: »Denna inkomsttitels avkastning är
ju av beskaffenhet att automatiskt stiga med landets ekonomiska utveckling
och ökade välstånd. Alldeles oavsett rådande högkonjunktur
torde man således kunna räkna med en stadigvarande höjning av
densamma.» Ja, i stort sett och för en lång följd av år vill jag
naturligtvis ej neka till, att detta resonemang kan vara riktigt, men
det är absolut icke riktigt, om man säger, att det naturligtvis skall
vara en jämn stegring år från år; ty bland de direkta skatterna finns
det väl knappt någon, som är så känslig för en nedgång i konjunkturerna
som inkomst- och förmögenhetsskatten, och det icke allenast
med hänsyn därtill, att den absoluta inkomsten för de skattskyldige
minskas, utan även så till vida, att i och med detsamma även pro
gressionen faller, vadan alltså en nedgång i konjunkturerna på denna
skatt verkar mycket kraftigare, än den skulle hava gjort på den
gamla bevillningen. Ett bevis härför förefinnes från år 1910, då
den allmänna bevillningen sjönk med 246,000 mot år 1909, men
inkomstskatten, som då ej var förenad med förmögenhetsskatt och
som då ej uppgick till mer än hälften mot nu, sjönk med icke mindre
än 483,000 mot år 1909, således med ungefär dubbelt så mycket
som den allmänna bevillningen. Då inbragte inkomstskatten ej mer
än 16,000,000, medan den nu är föreslagen att beräknas till 38,000,000.
Det är klart, att ett bakslag nu skulle innebära en ganska väsentlig
minskning i skattens beräknade belopp. Jag tror, att man ej får
bygga framtida budgeter på en beräkning sådan som den, att inkomst-
och förmögenhetsskatten skall automatiskt stiga jämt och
samt.

Finansministern säger sig antaga, att, när folket hunnit sätta sig
mer in i skatteförfattningarna, deklarationerna skola bliva ett bättre
uttryck för skattdragarnes verkliga skatteplikt och till följd därav
skatten ökas, samt att nämnderna skola bliva allt bättre kvalificeradeför
sitt arbete med samma påföljd. Ja, det är möjligt, men man har
ju redan hållit på ett par år; måhända likväl man ännu någon tid

Onsdagen den 22 januari.

39 Sr 3.

framåt kan räkna med en sådan inverkan av ökad erfarenhet, men
den blir nog av mera övergående natur.

Vad så stämpelmedlen beträffar ber jag att få uttala min stora
tillfredsställelse med den fulla anslutning, som finansministern gjort
till statskontorets efter mitt förmenande synnerligen förståndiga uttalande.

Vad tullmedlen däremot angår har jag mycket stora betänkligheter
mot att godkänna de beräkningar, som för dem äro gjorda. Statskontoret
hade föreslagit en beräkning av 63,000,000, och finansministern
höjer beräkningen till 65,000,000 — jag fäster mig då ej
vid utbrytningen av lastpengarna, som äro 700,000, varför själva
tullmedlen skulle upptagas med 64,300,000, utan jag räknar med

65.000. 000, vilket är den siffra, som är jämförlig med föregående
års. Vad tullmedlen beträffar äro vi ju allesammans ense om, att
det knappt finns någon inkomst -— jo, möjligen järnvägsmedlen -—
som är mer känslig för tillbakagående konjunkturer. Det första man
därvidlag drager in på är importen av lyxvaror, och lyxvaror äro belagda
med mycket höga tullar, så att en minskad import av sådana
verkar högst väsentligt. Ett bakslag i de allmänna konjunkturerna
följes ovillkorligen av en nedgång av tullmedlen. Detta ha vi haft
bevis på för ej alls länge sedan, ty åren 1904—1907 voro tullmedlen
59,4 ä 59,7 millioner, år 1908 gingo de ned till 57,2 millioner,
med 2 1/2 millioner alltså på ett år, år 1909 stego de till 58 1/ä
millioner, och år 1910 utgjorde de 60,8 millioner, år 1911 resulterade
i 60,5 millioner. Således ett bakslag i konjunkturerna inverkar ögonblickligen
på tullmedlen.

Nu är det så, att ingen människa väl lär kunna, med nutidens
ytterst komplicerade ekonomiska förhållanden, på förhand, och så
pass lång tid i förväg, som är nödvändigt för uppgörande av en
riksstat efter våra regler, med visshet förutse, huruvida konjunkturerna
skola bliva goda eller ej. Om en sak kan man dock vara
ense: ju längre de goda konjunkturerna stått, desto snarare hava vi
ett bakslag att vänta; och det förefaller mig, som om det är en väl
långt driven optimism att resonera som så, att eftersom inkomsterna
på en viss titel år 1912 voro så och så stora, desamma naturligtvis
skola kunna beräknas till ungefärligen samma höjd år 1914. År 1912
har ju varit ett klangår som få, och därför tror jag, att redan av
denna anledning det är farligt att nu föra ett sådant resonemang.
Men jag skall i allt fall tillåta mig att visa, att det finns alldeles
speciella skäl, varför man icke utan vidare kan föra ett sådant resonemang,
som finansministern här gjort, med avseende på tullmedlens
upptagande i budgeten för år 1914.

Finansministern säger: tullmedlen hava år 1912 uppgått till

66.000. 000, därför att de åren 1910 och 1911 uppgingo till närmare

62.000. 000, upptogos de i riksstaterna för åren 1912 och 1913 med

62.000. 000, och således skulle man nu också upptaga dem med

66.000. 000; men jag är försiktig: jag stannar vid 65,000,000. ,Ja,

Statsv erkspro
positionen,
(Forts.)

JJr 2.

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro- man kan ju hava olika uppfattning om, vad försiktighet är för ett
kegrePP här i världen. Jag skulle vilja säga: ej tror jag, att, om
'' man går närmare in i det här, man skall finna, att finansministerns
försiktighet varit så synnerligen stor. Jag tror, att hans resonemang
är oriktigt. Åtminstone tror jag mig kunna säga, att om man vid
uppgörandet av 1912 års budgetsförslag funnit, att tullmedlen under
det till resultatet i detta hänseende sist kända året undergått en så
hastig och kraftig stegring, som över 4,000,000 kronor från det nästföregående
året, man nog verkställt en ingående undersökning och analys
av de omständighetsr, på vilka detta kunde bero, innan man vågat
uppföra inkomsttiteln i den nya staten med hela det ökade beloppet.
En sådan undersökning hade då utan tvivel haft en effekt, likartad
med den, jag anser borde hava blivit följden nu, om motsvarande
undersökning nu gjorts.

Då finansministern säger, att tulluppbörden i fjol var 66,000,000,
är detta i det närmaste riktigt. Men det var bruttouppbörden. Från
bruttouppbörden avgå restitutioner, och först det belopp, som återstår
efter det restitutionerna äro frånräknade, kommer statsregleringen
till godo. Restitutionerna uppgingo år 1912 till omkring

1,100,000, och således utgör det för statsregleringen disponibla beloppet
ej mer än cirka 64,900,000, d. v. s. något mindre än den
summa, vid vilken finansministern av försiktighetsskäl stannat vid
sin beräkning av 1914 års stat •— det är för statsverkets behov
dessa 65,000,000 äro avsedda, och det är i riksstaten ej fråga om
bruttobeloppen.

Detta var den ena sidan av saken. En annan fråga är, huruvida
icke tilläventyrs under år 1912 några alldeles särskilda förhållanden
förefunnits, som gjort, att tulluppbörden blivit så stor, som den
blivit, förhållanden, med avseende å vilka man ej kan vänta, ej får
vänta och ej bör vänta, att de skola upprepas, utan tvärtom måste
hoppas, att de ej alls skola komma igen. Jo, så har varit förhållandet.
Rågskörden har under år 1912 över hela riket blivit av så
genomgående dålig kvalitet, att den framtvungit en högst betydande
import av råg. Tullen för importerad spannmål, malen och omalen, har
under år 1912 uppgått till omkring 11,186,000 kronor mot omkring

9.075.000 kronor under år 1911. Denna stegring- beror uteslutande på
ökningen för omalen råg, ty sådan har år 1912 importerats till en
mängd av ungefär 107,000,000 kilogram mot 46,000,000 ldlogranr
året förut, med en uppbörd år 1912 av cirka. 3,950,000 kronor mot
cirka 1,708,000 kronor år 1911. Nu kan man säga, att året 1911
varit ett osedvanligt gott år, så att man behövde importera mindre
än vanligt. Ja, det är sant. Men tager man medeltalet för åren
1907—1911 och ser efter, vad importen då steg till, finner man, att
den för dessa år var i medeltal 58,800,000 kilogram med i medeltal

2.175.000 kronors uppbörd. Således har ökningen år 1912 i jämförelse
med medeltalet för åren 1907—1911 uppgått till 48,000,000
kilogram och ett uppbördsbelopp av 1,775,000 kronor. Det är så -

Onsdagen den 22 januari.

41 Sr 2.

ledes ungefärligen 2,000,000 av de 65,000,000 kronor, som berott Statsverkspropå
en omständighet, som vi väl allesammans på det livligaste hoppas positionen.

ej må åter upprepas år 1914. Under sådana förhållanden kan jag
åtminstone ej finna, att det är berättigat, att det är förståndigt att
beräkna tullmedlen till samma belopp, som under år 1912 har influtit,
utan finner jag på grund av dessa särskilda undersökningar
för min del konstaterat, att den av statskontoret upptagna summan
av 63,000,000 kronor är den, som högst bort komma i fråga.

Sedan är det järnvägsmedlen. Beträffande dem kan jag icke
neka mig att läsa upp vad statsrådet motiverar sin höjning med.
Statskontoret har efter järnvägsstyrelsen föreslagit beräkningen av
nettoöverskottet till 19,500,000; finansministern föreslår dess beräknande
till 20,500,000, den behållning, som antagligen kommer att
visa sig i verkligheten hava uppstått år 1912. »För statens järnvägar»,
heter det till en början i motiveringen, »har statskontoret
i enlighet med järnvägsstyrelsens yttrande för år 1914 beräknat bruttoinkomsten
till 90,300,000 kronor, driftkostnaderna till 70,800,000
kronor och alltså överskottet till 19,500,000. Under år 1912
hava i verkligheten bruttoinkomsterna utgjort 83,000,000 kronor,
driftkostnaderna 62,500,000 kronor samt överskottet 20,500,000.»
Därefter säger finansministern: »Under normala förhållanden måste
man förutsätta en stegring av denna inkomsttitels avkastning, och
det finnes i varje fall under nu angivna förutsättning icke någon
anledning att för det år, inkomstberäkningen avser, upptaga inkomsterna
till lägre belopp än det, vartill de under det med avseende
å resultatet sist kända året i verkligheten uppgått. Järnvägsstyrelsens
och statskontorets beräkningar i förevarande hänseende, vilka
utgå från en väsentligt lägre inkomstsiffra för år 1914 än den faktiska
för år 1912, förutsätta i själva verket en i viss mån ogynnsam
utveckling för järnvägen under närmaste åren. Förhandenvarande
förhållanden lära icke giva stöd för en dylik förutsättning.»

Ja, jag kan icke neka till, att jag finner motiveringen något egendomlig.
För det första är det väl alldeles tydligt, att det är ett
feltryck, när det talas om »inkomsterna»; man menar väl överskottet,
ty man har ju beräknat inkomsterna år 1914 7,300,000 kronor högre
än inkomsterna år 1912. Således är det uttrycket ej riktigt. Men
om jag sätter in överskottet i stället för * inköras terna», kommer jag
till den högst egendomliga meningen, att eftersom år 1912 gav mig
ett nettoöverskott av det och det, skall jag år 1914 hava samma
nettoöverskott, eljest skulle det vara en ogynnsam utveckling för
våra järnvägar. Detta är ett resonemang, som jag såsom affärsman
har svårt att begripa. Jag kan som affärsman säga, att en affär ett
visst år utvecklat sig och gått framåt, utan att det därför är sagt,
att jag fått minst samma nettobehållning för året, som jag hade
året förut. Det kommer härvid i hög grad an på driftkostnaderna;
det kan vara särskilda omständigheter, som inverka till att minska
nettoöverskottet. Nu säger finansministern: »Förhandenvarande för -

(Forts.)

Ir 2.

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen,

(Forts.)

hållanden lära icke giva stöd för en dylik förutsättning» — att överskottet
skall bliva mindre. Jag tror, att detta påstående ej är alldeles
överensstämmande med verkliga förhållandet. För att ej tala
om möjliga löneökningar, varom man ju sett några glimtar på
förhand, finns det en annan sak, med avseende på vilken det är
alldeles klart, att den måste verka till ökning och en högst betydlig
ökning av driftkostnaderna vid ett sådant verk som järnvägarna:
det är stenkolspriset. Stenkolspriset stod före juni månad i fjol i
något över 14 kronor per ton; sedan köptes stenkol i juni till 18 å
19 shilling eller 16 å 17 kronor per ton och i november till 19,6
å 21 shilling eller 17,60 å 19 kronor per ton. Kolpriset har stigit
högst väsentligt, och det är ej anledning att antaga, att förhållandet
skall bliva motsatt under den närmaste tiden, ja, ej under hela år
1913; och 1913 års kolpris kommer givetvis att utöva stort inflytande
på den debitering för kol, som kommer att äga rum år 1914
vid järnvägarna. Jag har här ett exemplar av »Teknisk tidskrift»
för den 18 januari i år, däri en författare på, synes det, goda skäl
förklarar, att priset för kol över hela världen kommer att ytterligare
stiga och bliva högre än något år efter år 1907, ja, möjligen att gå
över 1900 års pris, som är det högsta kända; och till detta resultat
har författaren kommit, utan att taga hänsyn till de förhandenvarande
oroliga politiska förhållandena, som naturligtvis utöva verkan
i samma riktning. Jag vill därför säga, att jag icke kan på något
sätt finna befogat uttalandet: »Förhandenvarande förhållanden lära
icke giva stöd för en dylik förutsättning.» Åtminstone är detta
nakna påstående ej ägnat att i ringaste mån rubba min uppfattning
om riktigheten och tillförlitligheten av de av järnvägsstyrelsen utan
tvivel mycket samvetsgrant gjorda beräkningarna. Jag tror, att järnvägsmedlen
äro den svagast motiverade posten på hela inkomstsidan
i statsregleringen.

Övriga titlar, post- och telegrafmedlen m. fl., hava också rönt intryck
av den stora optimism, som besjälat finansministern. Ingen
skulle vara gladare än jag, om den visade sig hålla streck, men vid
uppgörande av en statsreglering tror jag, att det är nästan bättre
att hava blicken litet mer åt det andra hållet än åt detta alltför
optimistiska.

Budgeten måste således anses vara synnerligen hårt spänd, även
om man ser på den uteslutande ur regeringens synpunkt. Jag vill
icke alls tänka på alla de ej tillgodosedda anslagsbehov, som det
kunde befinnas vara önskligt att få tillgodosedda och som ju under
dagens lopp blivit framhållna samt med avseende å vilka också jag
finner, att åtskilligt skulle varit behövligt att göra. Det är icke
ur den synpunkten sett, som jag nu vill göra mitt uttalande, utan
uteslutande ur synpunkten av vad regeringen själv framlagt; och då
blir intrycket, att även med den begränsningen budgeten är synnerligen
hårt spänd. Detta har naturligtvis också finansministern insett,
ty hade han ej det gjort, är jag fullt övertygad om, att han ej kun -

Onsdagen den 22 januari. 43

nät vara med om att fördela det belopp, som är anvisat på det
mindre kreditivet, såsom här är föreslaget, på mer än ett år, utan i
stället tagit det på 1914 års stat. Vi hörde visserligen hans excellens
herr statsministern förklara, att han för sin del ansåg det vara
fullt berättigat att, eftersom det gällde extra ordinära utgifter,
de kunde fördelas på flera år. Den uppfattningen utövar icke på
mig något särskilt auktoritativt intryck; den enes uppfattning härvidlag
kan vara lika god som den andres, och något stöd för sin
åsikt angav herr statsministern icke. Gjorda utgifter bör man jämna
ut snarast möjligt, därpå går all sund hushållning ut, och att som
tillgångar balansera gjorda utgifter, särskilt sådana som äro av beskaffenhet
att till stor del någon egentlig materiell behållning av desamma
ej kvarstår, kan jag ej finna annat än ur alla synpunkter
olämpligt. Det finnes därjämte ett särskilt skäl för mig, varför jag
anser att det just i år bort legat finansministern om hjärtat att få
denna utgift nu täckt. Det kan väl ej nekas att genom det sätt,
varpå man för inkomstberäkningen övergått från förut följda grunder
till nya, kommer man till en ökning som ej kan fortgå år efter
år, ty med den ena eller andra metoden blir ställningen densamma
från ena till andra året, men det året, då man övergår från försiktigare
metoder till mera optimistiska, får man en extra ordinär
inkomstökning och den passar väl bäst att täcka en extra ordinär
utgift. Jag vågar därför hoppas och finner för min del synnerligen
önskvärt, att Riksdagen i detta avseende vidtager ändring. Men, som
sagt, även detta krav oaktat synes man kunna hysa väl berättigade
betänkligheter, huruvida 1914 års verkliga inkomster skola nunna
motsvara de av Kungl. Maj:t äskade anslagsbelopp. Regeringen önskar
helt naturlig framgång åt alla sina anslagsäskanden. Det är
antagligt, att regeringen sökt bereda sig en större trygghet för en
dylik framgång genom att framlägga en stat, som skulle visa att för
ett bifall till regeringens anslagsäskande vore icke nödigt att såsom
underlag få några nya skatter. Jag erkänner också, att det varit ett
mycket kraftigt stöd för regeringens önskningar, om man blott kunnat
taga regeringens inkomstberäkningar för goda, likasom också, om
man kunnat känna sig övertygad därom, att en naturlig stegring av
inkomsterna jämväl för framtiden skulle kunna påräknas för att
täcka den oavvisliga fortgående stegring på utgiftssidan, som bleve
en följd av ett bifall till regeringens anslagsäskanden. Men är det
så, att man icke kan dela den uppfattningen, finnes det skäl för att
antaga att ej inkomstberäkningarna äro sådana att inkomsterna kunna
riktigt täcka utgifterna, utan beräkningarna snarare synas vara av
den art, att behovet av nya skatter för täckande av de årligen återkommande
utgifterna kommer att göra sig gällande antagligen redan
1914, för den händelse att det året skall betala sina egna utgifter,
men i alla händelser längre fram, tror jag att det för ernående av
regeringens syften varit vida förmånligare, om regeringen låtit sina
budgetförslag åtföljas av ett detaljerat skatteförslag i avseende å de

Jfr 2.

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

Sr 2.

Ousdagen den 22 januari.

Statsverkspro- skatter, som i allt fall komma att bliva nödvändiga. Klarhet är
positionen, önskvärd på alla livets områden, och ej minst är klarhet av största
( or so j fr4ga om och vid. uppgörandet av en statsreglering. Det är ett

beklagande av frånvaron av en sådan klarhet i det nu föreliggande
budgetförslaget jag härmed velat uttala.

Plerr statsrådet friherre Adelswärd: Då jag nu går att besvara de
anmärkningar, som framställts av den siste ärade talaren, anhåller jag
att få iakttaga samma ordningsföljd som han gjort. Jag kommer
då först in på en principiellt obetydlig fråga, frågan om lastpenningarna.
Den föregående talaren ifrågasatte, huruvida meningen
vore att denna skatt skulle få en annan natur, än den förut haft.
Jag tror, att då ingenting därom yttrats i den kungl. propositionen,
finnes väl icke heller något skäl att antaga att man haft för avsikt
att giva denna skatt en annan natur än den förut haft. Att den
utbrutits från tullmedlen, förstår jag ej om den föregående talaren
gjort någon anmärkning emot, men det skulle på det högsta förvåna
mig, om han ogillade att så skett, ty var och en som känner till
dessa lastpenningar måste väl medgiva, att de ej hava det minsta
att göra med tullmedlen, utan äro någonting alldeles för sig; och
det skulle just bidraga till den oklarhet, som den siste ärade talaren
beklagade, om denna skatt skulle fortfarande begravas bland tullmedlen.
För de flesta eller åtminstone för alla som icke närmare
studerat våra tullförhållanden, torde lastpengarna vara någonting
ganska obekant.

Beträffande placeringen i riksstaten av denna inkomstpost torde
väl detta också få betraktas som en relativt underordnad fråga. Jag
håller lika mycket som den siste ärade talaren på ordning och system
samt reda ej minst i avseende på riksstatens uppställning, och
jag har försökt göra vad jag kunnat för att utveckla de tankar, han
därvidlag sökt få genomförda. Nu får jag väl säga, att det kan vara
en smaksak, huruvida man skall rubricera lastpenningarna under 2),
underrubriken skatter, eller ställa dem såsom en särskild underrubrik
på sätt jag gjort. Jag har ej något principiellt emot att placera
dem under den rubrik, som den föregående talaren ansåg lämpligt,
men jag anser, att det saknar betydelse, om de i stället upptagas
särskilt under 4), och jag anser, att det finnes skäl därför, då
detta gäller en skatt av alldeles säregen karaktär, vilken man bör
kunna kosta på en särskild underrubrik. Jag tror således att detta
förhållande ej är något som bidrager till oreda i riksstaten, snarare
tvärtom.

Beträffande täckandet av kreditivet och dess upptagande i riksstaten
— jag skall nu blott behandla den sidan av saken för att
alltjämt gå i samma ordning som den föregående talaren — ansåg
han, att det oriktigt blivit upptaget utom huvudtitlarna bland andra
poster, som förekomma utom huvudtitlarna. Jag anser ur synpunkten
av riksstatens ändamålsenliga uppställning, att detta är en smakfråga

Onsdagen den 22 januari.

Nr 2..

ännu mera än den förra, och det är klart att man ej kan binda Statsverksprobudgetens
uppställning så, att den ej skulle kunna bereda plats åt
någon ny utgift, som kunde ifrågakomma. Och då man på grund ''

av denna utgifts karaktär velat föra den utom huvudtitlarna, finner
jag ej heller något oriktigt i att den i riksstaten upptages utanför
de egentliga huvudtitlarna under särskilt nummer för sig, och
jag kan icke, jag upprepar det, finna att någon oreda eller brist på
överskådlighet i riksstaten härigenom kan uppkomma.

Jag ber att sedan få övergå till själva huvudsaken, nämligen frågan
om inkomstberäkningen.

Jag var fullt beredd på, då jag föreslog Kungl. Maj:t att göra de
beräkningar, som nu gjorts, att detta skulle framkalla anmärkningar
från olika håll, och denna åtgärd har kanske en rent psykologisk
verkan på alla dem, som måhända icke gått så djupt till skälen
härför utan mera fästat sig blott vid det ovanliga uti att regeringen
gått utöver myndigheternas förslag. Orsaken till att jag kunnat
föreslå en sådan ökning har jag framhållit i statsverkspropositionen,
men jag ber att få i minnet återkalla ytterligare dessa huvudgrunder,
vilka för övrigt redan antytts av den föregående talaren.

Då förslaget till ändrad uppställning utav riksstaten godkändes av
riksdagen, innebar detta ju en formell ändring i syfte att bringa
mera ordning'' och reda och överskådlighet i riksstaten, men jämväl
en värdefull reell förbättring, varmed avsågs att ej låta överskott
från en statsreglering direkt ingå uti eu följande eller på motsvarande
sätt ett eventuellt deficit, utan att få varje statsreglering som
ett helt för sig. Det bestämdes då, att uppkommande överskott skulle
bilda en kassafond för att — och detta är någonting som jag ingalunda
förbisett — ej blott utgöra eu förlagsfond för statsverket utan
samtidigt kunna användas för att fylla ett eventuellt uppstående
deficit. För att nu denna enligt min uppfattning riktiga princip
skulle kunna komma till användning var det naturligtvis nödvändigt
att man såg till, att denna kassafond kom upp i så högt belopp
som. erfordrades för att den skulle kunna fylla sitt ändamål. Då föregående
års statsreglering gjordes upp, diskuterades frågan om ej inkomsterna
där varit för lågt beräknade, d. v. s. att de icke som sig
bort i en modern statsreglering blivit upptagna så nära som möjligt
de verkliga beloppen, och jag vet att det talades i riksdagskretsar
om att de voro för lågt beräknade. Jag hade tillfälle att då försvara
min ställning och jag erkände att, för att en budget skall
vara riktigt uppställd, böra inkomsterna vara beräknade så nära som
möjligt de verkliga. Men innan denna kassafond uppnått det belopp,
som den minst bör hava för att kunna fylla sitt ändamål,
ansåg jag det vara eu skyldighet att beräkna inkomsterna relativt
lågt för att kassafonden skulle kunna nå sin vederbörliga storlek.

Nu har jag en annan ståndpunkt med avseende på inkomstberäkningen
och för denna anser jag mig hava goda skäl. Förhållandet
är nämligen det, att redan vid 1911 års slut, cl. v. s. det sista år

Kr 2,

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro positionen (Forts.

)

för vilket räkenskaperna föreligga i färdigt skick och för vilket man
alltså har absolut säker kännedom om beloppen, uppgick kassafonden
till över 33 millioner. För 1912 ha vi icke exakta siffror, ty räkenskaperna
för det året äro ej avslutade, men jag har ansett mig
kunna med fullt lugn beräkna, att överskottet för 1912, d. v. s. i
nuvarande stund, kan beräknas till 7 millioner, d. v. s. att kassafonden
nu skulle uppgå till 40 millioner. Jag har sedan fått rapport
över statsverkets inkomstöverskott den 31 december, d. v. s. på
järnvägs-, bränn vinsmedel o. s. v. som utgör över 11 millioner. Nu
är det väl sant, att för år 1912 är sannolikt icke förslagsanslagen
så exakt beräknade, utan de komma att överskridas, så att man ej
kan räkna med hela det överskottet. Men jag anser mig kunna
med full visshet säga, att det verkliga överskottet kommer att överstiga
7 millioner kronor, vadan det icke är farligt säga, att kassafonden
för närvarande går till minst 40 millioner. Vidare vet jag
ju, huru statsregleringen uppgjordes för 1913 och att detta skedde
med stor försiktighet i avseende på inkomstberäkningen äfvensom
att förslagsansiagen höjdes så långt man kunde efter den undersökning,
som då blev gjord, och jag är fullt viss om, att lika stort
överskott kommer att uppstå för 1913 som för 1912, därest ej alldeles
exceptionella förhållanden skulle inträffa. Således är jag säker
på, att kassafonden vid 1913 års utgång skall vara närmare 50 än
45 millioner, och om jag utgår ifrån att kassafonden skall utgöra
den regulator, som min företrädare vill att den skall bliva och som
även jag finner vore synnerligen lämpligt, kan jag ej finna annat
än att jag måste söka beräkna inkomsterna så nära de verkliga som
möjligt är, annars skulle ej kassafonden komma att uppfylla sitt
ändamål att vara en regulator utan oupphörligen stiga, vilket ur
budgetssynpunkt ej kan anses lämpligt.

Man har nu yttrat både här och inom Andra kammaren och även
i pressen, att det är oriktigt att göra en statsreglering utan att i
större mån än jag gjort taga hänsyn till konjunkturerna, och man
har sagt, att vi nu stå inför fallande konjunkturer, varmed man bör
räkna då man uppgör statsregleringen. En känd nationalekonom
har till och med sagt, att han hade sig bekant siffror och fakta, utvisande
att vi redan nått kulmen samt befinna oss i nedgående konjunkturer.
Jag har icke sett hans siffror och fakta, men efter vad
jag tror mig veta kan man icke konstatera att detta kulmen är uppnått,
ty många påtagliga fakta visa, att man icke gjort det. Jag
kan nämna, att jag i annat sammanhang fått rapporter från en konsul
uti ett av de förnämsta järn- och ståldistrikten, vilken rapport
redogör för ställningen, och den giver ingalunda vid handen någon
dylik nedgående tendens utan snarare tvärtom. Det är möjligt att
hans uppfattning i den vägen kan vara något överdriven. Med den
mycket begränsade erfarenhet jag personligen har om förhållandena
har jag icke kunnat konstatera, att konjunkturerna nu skulle hava
nått denna punkt, utan tvärtom synes mig vissa förhållanden tyda

Onsdagen den 22 januari.

17 Nr 2.

på att så ej är fallet. Att med statistiska siffror styrka detta, där- Stateverkspreför
finns ej någon möjlighet, ty s. k. krisbarometrar hava vi ju icke
— de finnas i utlandet, men deras tillförlitlighet lämnar jag för övrigt ''
därhän. Deras siffror tyda emellertid, så vitt jag vet, ingalunda på
nedgående konjunkturer. För närvarande ha vi hos oss under utredning
frågan om en sådan krisbarometer, men något resultat därav
ha vi ännu icke kommit till. Fn känd nationalekonom, som uti eu
tidning beklagar att jag visar så litet intresse för denna sak, har
anmodats deltaga i utredningen, men han har avsagt sig detta. Jag
hoppas, att vi i framtiden skola kunna komma därhän, att med
statistiska siffror förmå bedöma variationerna uti konjunkturerna
—- ännu föreligga de dock icke. Emellertid kan man generellt
säga, att då ett antal år gått under uppåtgående konjunkturer, kan
man vänta tillbakagång och nedgående. Detta är ju en allmänt
känd sak, men att kunna säga när den uppåtgående perioden skall
sluta och vändningen inträda trotsar jag någon att kunna göra, och
jag kan icke med den utgångspunkt för budgetens uppgörande, som
jag nyss antydde, säga, att det varit riktigt att räkna med en sådan
sannolikhet som att vi 1914 skulle hava nedåtgående konjunkturer.

Jag tror det ej skulle bidraga till planmässighet vid statsregleringens
uppgörande, därest man alltför mycket läte sig influera av sådana
ovissa faktorer.

Det har sagts och det är alldeles riktigt och givet, att om man
vill beräkna inkomsterna så nära det verkliga som möjligt, det är
nödvändigt att även så förfara i avseende på utgifterna, och jag
kommer då närmast till frågan om förslagsanslagen. Härom är icke
särskilt talat i årets statsverksproposition, men i fjol framhöll regeringen,
att den sökt höja dem, så att de skulle motsvara de belopp,
vartill de verkligen kunde komma att uppgå, och så har gjorts även
för 1914, ehuru det icke utsagts i statsverkspropositionen. Denna
höjning i år utgör nära 1 1/2 million. Därmed vill jag icke hava
sagt, att det icke kan återstå ett och annat förslagsanslag, som kanske
skall visa sig bliva överskridet. Det har icke påpekats, men jag
skall själv fästa uppmärksamheten på ett anslag, som verkligen icke
är fullt tillräckligt stort, och det är ett som min ärade företrädare
såsom finansminister kan vittna om likaväl som jag. Det är det
förslagsanslag, som avser den civila pensioneringen och som åtminstone
uti trenne riksstater upptagits till 100,000 kronor, oaktat det
gått till 100,000-tals kronor utöver detta belopp. Då jag uppgjorde
statsregleringen för 19 Vå kunde ej detta undgå att falla i ögonen
och på en gång vidtog jag då en höjning av detta anslag med 500,000,
d. v. s. till 600,000 kronor. Fullt medveten, som jag var, att detta
ej var nog för 1914 års statsreglering, har jag fått höja detta med
ytterligare 500,000, alltså till 1,100,000 kronor. Dessa ökningar
hava ju skett på grund av föregående faktiskt alltför låga beräkningar.
Men jag erkänner, att anslaget ej är fullt tillräckligt högt
ännu, utan det kommer sannolikt 1914 att uppstå någon brist, och

Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

J3 tatsverkspro positionen■ (Forts.

)

man måste för 1915 års statsreglering antagligen upptaga en liknande
extra ökning ånyo på 500,000. Det finnes nog också en och annan
ytterligare sådan ökning att befara, men då ingen påpekat beträffande
hvilka anslag de kunna tänkas ifrågakomma, skall jag icke heller
ingå närmare på denna fråga.

Jag kommer nu till de särskilda inkomsttitlarna. Den föregående
talaren berörde blott tre och jag vill icke heller upptaga
några andra: tullmedlen, inkomst- och förmögenhetsskatten samt
järnvägsmedlen. Beträffande den förstnämnda vore kanske ej behöfligt
att svara så mycket därpå, då ju den föregående ärade talaren
nämnde att han emot densamma i grund och botten egentligen icke
hade någonting att erinra, men han förklarade sig icke kunna godkänna
min motivering. Detta skulle möjligen kunna bero på miss
uppfattning å hans sida, kanske ock därpå, att jag icke uttryckt
mig tillräckligt tydligt. Jag har ej velat säga att konjunkturerna
ej inverkade på inkomstskatten, men jag har velat säga, att inkomstoch
förmögenhetsskatten är en sådan skatt, vilken så länge det ekonomiska
livet och samhället utveckla sig normalt måste successivt
stiga i förhållande till denna utveckling.

Jag torde därför kunna lämna denna skatt och gå över till frågan
om tullmedlen, i avseende å vilka skarpa anmärkningarr riktats.
Jag hade ej väntat att från det hållet få anmärkningar i den form
de framställts, ty jag vill påpeka huru detta beräkningssätt tillkommit.
Jag har samlat uppgifter från ett antal år huru tullinkomsterna
upptagits i statsregleringen i förhållande till den faktiska inkomsten
för de sist kända åren och jag kan icke finna annat än
att genomgående — om icke särskilda undantagsfall inträffat, då man
haft några särskilda omständigheter att peka på — dessa konsekvent
upptagits till samma belopp som det sist kända året och i
regeln högre. Det kända beloppet av tulluppbörden för 1912 är
66 millioner och jag har tagit upp den till 65 millioner för 1914
— jag frånser härvid helt och hållet avskiljandet av lastpengarna.
Detta är tämligen enastående, och det har ej hänt på de sista fem
åren utom en gång, då sockerskatten ändrades, att man ej tagit det
sista kända årets siffror eller föreslagit en höjning av desamma.
Statskontoret har beräknat en betydlig sänkning, och jag vet ej varför
det så gjort; det har slagit dem att inkomsten var så hög och
man har reagerat mot att följa samma grundsats som förut. Jag
har ej nu med de generella grunder jag förut angivit för statsregleringens
uppgörande kunnat finna något verkligt logiskt skäl att
frångå de grunder man förut följt. Jag har föreslagit 1 million
lägre på grund av skäl, som jag senare skall komma till.

Jag skall i sammanhang härmed upptaga en erinran som den siste
talaren gjorde i avseende å spannmålstullarna. Det är mycket sant
att spannmålstullen, särskilt rågtullen, för 1912 överstigit den för
1911 och således har inkomsten av spannmålstullen varit nära 2
millioner högre 1912 än 1911. Jag har emellertid utsträckt mina

49 Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

efterforskningar något längre tillbaka än den ärade talaren gjort,
och undersökt huru det ställde sig för åren 1909—1910. Det visar
sig då, att spannmålstullen för dessa år gick till högre belopp än
1912; det är således ej 1912 utan 1911 som är undantagsåret, och
jag kan ej finna någon logisk anledning till att just i detta fall
stödja sig på undantagsåret så mycket mera som 1912 näst 1911
är det lägsta av dessa fyra år. Jag tror sålunda att det argumentet
icke är tillräckligt kraftigt. Vi kunna ej beräkna att 1914 skall
bliva ett gott år för spannmålsskörden och på grund därutav beräkna
lägre spannmålstullar.

Den föregående talaren har vidare pekat på en mycket ömtålig
punkt för mig, i det han säger: »Ni har räknat med tulluppbörden
och ej med nettoavkastningen av tullarne.» Det är sant, och jag
har både i fjol och i år reagerat mot detta sätt att beräkna, vilket
tillämpas av ämbetsverken och alltid tillämpats av Kungl. Maj:t
under alla de år min ärade företrädare varit chef för finansdepartementet.
Jag har försökt göra undersökningar om anledningen till
denna praxis, som naturligtvis också stött mig, och egendomligt nog
har jag icke kunnat finna någon förklaring därpå, och jag ansåg att
hellre än att kasta om hela metoden fortsätter jag på den gamla
vägen, som har traditioner åtminstone från tre av mina företrädare
och tager upp beräkningarna såsom statskontoret gjort. Min enda ursäkt
för att jag så gjort är, att det ej är så lätt att på en gång
bryta med gamla traditioner och att för ett år få till stånd ändringar
i mindre lämpliga bokförings- och beräkningsmetoder, som förekomma
och tillämpas hos många verk och myndigheter. Ja, jag
tror, att jag härmed i huvudsak bemött vad som invänts mot mitt
sätt att ''beräkna tullarna. Jag har därvid stött mig på vad som
varit vanligt, snarare gått försiktigare till väga än förut. Och det
förhållandet, att tullarna år 1912 gått till högre belopp, än någonsin
förut, är icke något så orimligt, ty utvecklingen bör väl göra att de
såsom hittills komma att ytterligare stiga. Men jag har likväl icke
beräknat någon stegring, utan har endast beräknat, att de skola bibehållas
vid sitt gamla belopp.

Härmed ber jag att få övergå till den sista titeln »järnvägarna», mot
vilken den siste ärade talaren hade mest att anmärka. Men även därvidlag
har jag stött mig på traditionen. Det har förut icke förekommit,
att man ett följande år upptagit järnvägens inkomster lägre än
det sist kända årets, annat än i vissa undantagsfall, när man haft
anledning peka på ett särskilt nytt förhållande, t. ex. en ny lönereglering,
som på en gång höjt utgifterna. Jag har därför ansett
mig fullt berättigad att göra, som man gjort förut, nämligen att upptaga
den sist kända inkomsten, vilken var 20,500,000 kronor. Sedan
statsregleringen utarbetades, har jag fått ytterligare uppgifter. Vid
den tiden då statsregleringen uppgjordes var det verkliga driftöverskottet
icke känt för längre tid än de tre första kvartalen. I går
fick jag en upplysning om inkomsten, som avser tiden till slutet av

Första kammarens protokoll 1913. Nr 2. 4

Stäfver kspro
positionen.
(Forts.)

Sr 2,

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro- november månad. Jag skall nu icke göra samma fel med avseende
positionen, p,^ uttryckssättet som nyss anmärktes vara gjorda i statsverksproposi''
tionen—jag menar nettoinkomsten, driftöverskottet! Jag tror icke,
att den föregående talaren missförstått uttrycket, men jag erkänner,
att det är oriktigt att skriva såsom skett. Men uttrycket »inkomsten»
skall betyda »driftöverskottet». Man talar ju alltid om bruttoinkomster
till skillnad mot »inkomster», varmed i detta sammanhang
förstås överskottet, nettoinkomsten. I slutet av november uppgick
driftöverskottet till 19,900,000 kronor, d. v. s. i runt tal 20,000,000
kronor. Alltså, för att bringa upp överskottet till den summa, som
jag kommit till, och som förekommer i statskontorets beräkningar,
nämligen 20 1/2 millioner kronor, skulle förutsättas för december månad
ett tillgängligt driftöverskott av 500,000 kronor, under det att detta
för december i fjol uppgick till 1,400,000 kronor — man får emellertid
icke räkenskaperna även för december klara förrän i början av februari
månad. Jag anser mig därför, utan att vara oförsiktig, kunna
säga, att överskottet kommer att visa sig bliva närmare 21,000,000
kronor än 20 1/2 millioner. Då är frågan den: »är det oriktigt att, då
såsom nu, nettoöverskottet uppgått till en så hög siffra, icke stanna
vid ett lägre belopp än det senast kända årets siffra?» Jag kan icke
finna, att det föreligger minsta skäl för påståendet, att detta skulle
vara oriktigt, då ju grundsatsen bör vara att beräkna inkomsterna
så nära de verkliga som möjligt. Det har förut påpekats av en föregående
talare, att kolkostnaderna skulle bli högre, och att det därför
skulle bli dyrare driftkostnader. Nu får jag erkänna, att då jag räknade
på detta, utgick jag från det kända förhållandet, att kolpriserna
aldrig varit så höga som 1912. Och ingen anledning fanns att antaga,
att de skulle bli ännu högre 1914. Nu är förhållandet, att
järnvägen under en lång följd av år haft ett kolförlag, motsvarande
ungefär åtgången under ett år. Under sådana förhållanden utjämnas
priset, så att man får ett medelpris å kolen i förlaget. För 1912
uppgår priset således icke fullt till vad kolen det året kostade i inköp.
1914 kan priset åter ha gått ned. Nu har jag emellertid, sedan
statsregleringen uppgjordes, konstaterat det ledsamma faktum,
att järnvägen icke bibehållit kolförrådet vid den kvantitet, som det
förut uppgått till och som det borde vara, utan minskat detsamma.
Detta kan i någon mån motivera en beräkning, att kolen skulle bli
dyrare och i följd därav också driftkostnaderna i någon mån högre.
Järnvägsstyrelsen har räknat med bruttoinkomsten och driftkostnaden.
Jag tror emellertid, att huru noga man än räknar, när det rör sig
om en järnväg eller eu industri med ett inkomstbelopp på 90 millioner
kronor, respektive en driftkostnad på 70 millioner kronor, det dock
icke är möjligt att på den vägen nå någon verkligen säker beräkning
över nettoinkomsten, åtminstone icke så säker, att det icke kan slå
fel på 500,000 kronor eller på sin höjd 1,000,000 kronor, d. v. s.mindre
än en procent. Jag tror således, att man på den vägen icke kan
komma till några säkra resultat, utan att det är säkrare att gå ut

Onsdagen den 22 januari.

Nr 2.

ifrån det sist kända slutresultatet och att, då icke särskilda omstän- Statsverkadigheter
föreligga, antaga, att resultatet åtminstone icke skall bli
sämre än två, år förut. Jag skall här också åberopa järnvägens eget
sätt att räkna. Man ser där, huru lätt det går att få saldot-överskottet
nästan som man vill ha det. Man har ökat bruttoinkomsten
från 1912 till 1914 med över 7,300,000 kronor, och driftkostnaderna
med 8,300,000 kronor. Man har således på denna tidsperiod beräknat
mindre ökning i bruttoinkomsten än i driftkostnaderna. Det är under
normala förhållanden icke i överensstämmelse med vad vanligen
äger rum. Ty då en järnvägs bruttoinkomst ökas, bruka icke driftkostnaderna
ökas i samma proportion. Driftkostnaderna ökas icke
lika hastigt, utan det inträder snarare proportionsvis en minskning
i dessa. Jag tror därför, att man icke kan bygga så synnerligen
mycket på den beräkningsgrunden.

Men man har sagt, att inkomsterna under 1912 varit något alldeles
abnormt, något som man icke kan räkna med. Ja, det är en
sak, som man kan disputera om. Jag för min del anser, att den
inkomst, som uppkom under 1912, är den normala. Den borde man
kunna påräkna av statens järnvägar. Det är driftöverskottet, som
förut varit abnormt litet. Detta finner man, om man tänker på de
kostnader, som blivit nedlagda på de svenska stats järn vägarna och
på den stadigvarande ekonomiska utvecklingen, som väl får beräknas
komma att fortfara, och då man vidare vet, att järnvägarna äro just
den form av företag, som liksom automatiskt ökar i inkomst, »själv
skapa trafik», som det heter. Jag tror således snarare, ätt 1912 års
driftöverskott är det normala och icke motsatsen. Jämför man med
statsjärnvägar i andra länder, finner man, att våra lämnat ett relativt
mycket lågt driftöverskott. Aven ur den synpunkten är det riktigt
att anse 1912 års inkomst såsom den normala, som bör kunna
antagas ökas.

Jäg kommer slutligen till frågan om täckandet av kreditivet. Statsministern
har redogjort för siffrorna, och jag skall därför icke trötta
kammaren med dem. Men jag skall uppehålla mig vid den sidan
av saken, huruvida man är berättigad ätt täcka denna utgift utom
huvudtitlarna eller skall anse sig skyldig att taga den inom huvudtitlarna.
Nu vill jag påpeka, att förra gången, då medel anvisades
på kreditivet, föreslogs hela utgiftens täckande utom huvudtitlarna.

Kungl. Maj:t föreslog en del, men Riksdagen tog hela beloppet utom
huvudtitlarna, och således har man redan förut gjort på samma sätt.

Regeringen har ansett, att detta icke varit ett fullt riktigt sätt, och
därför har regeringen föreslagit, att vissa delar av utgifterna, d. v. s.
sådana som företrädesvis ha karaktären av att höra till försvarshuvudtitlarna,
eller med andra ord sådana, som avse ändamål, vilka eljest
täckas inom huvudtitlarna, de skola tagas inom huvudtitlarna, och
de övriga delarna utom dessa, d. v. s. omkring 2,000,000 kronor, den
summa, som är upptagen på min föredragning. Jag vet icke om
statsministern sade det, men för säkerhetens skull skall jag nämna.

Nr 2. 52

Onsdagen den 22 januari.

Dtaitverlcspropositionen.

(Forts.)

att om man upptager de summor, som skola täckas utom huvudtitlarna
plus de summor, som äro avsedda att täckas på huvudtitlarna
år 1914 eller, vad fjärde huvudtiteln beträffar, redan innevarande
år, kommer man upp till ett belopp av 1,500,000 kronor, d. v. s. ungefär
hälften av det anvisade beloppet, som skulle komma att täckas
genom 1914 års statsreglering. Nu säges det, att varje år skall ha
sina utgifter för sig, och att därför även denna utgift ovillkorligen
skall tagas upp genast. Jag vill icke fästa mig vid att, då statsregleringen
gjordes upp, ingen av dessa utgifter hade gjorts. Det är en
underordnad sak. Men det synes mig, som om man vore fullt berättigad
att säga, att en sådan extra ordinär utgift som det här gäller
icke nödvändigt skall täckas av närmast följande statsreglering.
Då man använder detta riktiga uttalande, denna riktiga tanke, att
varje år bör ha sina utgifter för sig, tänker man på utgifter, som
kunna tänkas återkomma år från år. Men jag hemställer till herrarne,
om denna utgift, den anvisning på kreditivet, som har förekommit
i år under alldeles särskilt exceptionella förhållanden, kan
vara att påräkna år från år. Under alla dessa decennier, under vilka
de s. k. kreditiven funnits, har, såvitt jag kan minnas, lilla kreditivet
tagits i anspråk endast en gång, år 1905, och nu för andra
gången 7 år därefter, 1912. Då kan det icke vara oförsiktigt, om
Kungl. Maj:t förutsätter att sådan anvisning icke skall behöva förekomma
oftare än i medeltal vart fjärde eller vart femte år och sålunda
kunna täckas genom anslag på några års statsregleringar. Så
illa är det icke ställt med de politiska förhållandena i Europa, att
man behöver befara anledningar till årliga anvisningar på kreditiven.
År den utgångspunkten riktig, kan jag icke finna annat än klokt
och ur budgetssynpunkt riktigt att icke tränga in under huvudtitlarna
ett så pass stort belopp, utan att hellre dela upp det på ett par
eller några år. Vidare vill jag säga det —- och det är med anledning
av vad den föregående ärade talaren sade, att man vore berättigad
att skjuta fram på det sätt, som skett, om man fått materiell
valuta för vad man givit ut — att det just är förhållandet, att den största
delen av dessa 2,000,000 kronor, nämligen betydligt över 1,000,000
kr., har anvisats för att anskaffa ett kollager för flottans räkning, ett
kollager, som är alldeles nödvändigt särskilt för flottans krigsberedskap,
och som för övrigt har den största betydelse för näringarna
och kommunikationerna. Det är ett förlag, som skall ligga. Femte
huvudtiteln skall alltjämt ha sitt kolförlag. Man kan säga, att man
utbytt en tillgång, guld, mot en annan, ett förlag av kol; det är en
tillgång lika god som den andra. Det blir visserligen en ränteförlust,
men icke så stor, att det är något att taga hänsyn till. Jag
kan icke finna annat, än att man är fullkomligt berättigad att uppdela
en sådan kostnad på ett par eller flere år framåt.

Ja, herr talman, jag tror mig i huvudsak hava besvarat de anmärkningar,
som blivit framställda. Jag vill upprepa, att därest
man godkänner den grundsats, som ligger bakom inrättandet av den

53 Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

ofta omnämnda kassafonden, man har rätt att beräkna inkomsterna Siaisverktpr*-så nära de verkliga som möjligt. Jag tror mig ha visat, att jag
icke gått längre, än vad man hittills ansett vara riktigt vid inkomstberäkningen,
och att jag icke gått högre, än vad man har rätt att
antaga, att man under normala förhållanden skall komma till. Det
är endast frågan, huruvida min optimism eller herrarnes pessimism
är mest berättigad. Men om jag också skulle hava misstagit mig,
och järnvägens inkomster skulle blivit för högt beräknade, om de
verkligen skulle visa en tillbakagång och lämna lägre överskott än
1912, vilket icke är sannolikt, så är icke så stor skada skedd; det
medför endast, att man får använda kassafonden för det ändamål,
vartill den är avsedd, och det är väl riktigare än att låta denna fond
stiga i det oändliga, utan att någonsin användas. Kungl. Maj:t har
strävat efter att få en statsreglering till stånd, som är sådan, att
man utan nya skatter får medel till de utgifter, som regeringen ansett
nödvändigt föreslå Riksdagen, bland annat till folkpensioneringen.

Förut har man alltid sagt, att detta icke skulle bliva möjligt, utan
att samtidigt föreslå nya skatter, vilket min ärade företrädare i ämbetet
anser skulle ha varit det rätta att nu göra. Jag tycker tvärtom,
att det, framför att bjuda på en ny skatt, vilken visserligen i år icke
skulle hava blivit så stor, är att föredraga att räkna med en inkomstökning,
vilken visserligen kan förefalla relativt hög, men, efter all
sannolikhet, är alldeles riktig. Det senare sättet synes mig obestridligen
vara att föredraga.

Herr Thyrén: Endast en kort replik skall jag be att få tillåta
mig i anledning av ett par anföranden från statsrådsbänken.

Herr statsministern ville läsa ut ur mitt anförande, att jag längtade
tillbaka till gamla tider, då det konstitutionella ansvaret låg på en
annan punkt, än där det nu ligger. Jag vet mig icke hava givit någon
anledning till denna uppfattning. Såvitt jag kan erinra mig, nämnde
jag icke något, som har med ansvaret att göra, annat än att jag
påpekade oegentligheten av att en ansvarig regering har bakom sig
en majoritet, vilken är endast delvis ansvarig. Men detta påpekande
kan väl icke tydas såsom att jag längtade tillbaka till gamla tider.

Vad jag anförde rörande monarkens person hade ju icke det ringaste
med det konstitutionella ansvaret att göra.

För att övergå till huvudsaken, gladde det mig mycket att höra,
att herr statsministern gick in på en princip, som jag anser vara den
allra viktigaste i försvarsfrågan, nämligen att det finnes den gräns,
som jag tillät mig kalla vårdslöshetsgräns, d. v. s. ett visst område
av försvarsutgifterna, som bör gälla för absolut, som skall komma
till stånd, oavsett alla andra krav. Men tyvärr grumlades min glädje,
då jag kort därefter hörde herr sjöförsvarsministern ingå på frågan.

Han anmärkte, att man kunde tala, om en gräns, men att man —
såvitt jag hörde — vid bestämmandet av denna gräns först måste
hava »de ekonomiska förutsättningarna» klara. — Men då ha vi kapital -

Nr:2. 54 Onsdagen deu 22 januari.

Siattverkspro- lerat, och då finnes ingen »vårdslöshetsgräns». Ty frågan angående
^(TortsT en sådan 8räns är liktydig med denna fråga: finnes det eller finnes
det icke ett område, där försvarsutgifterna skola gå före andra; ett
område, inom vilket vi icke ha lov att fråga: ha vi råd till dessa
försvarsutgifter? Jag påstår, att det finnes ett område inom försvarsutgifterna,
som har den valören för samhället, att man icke får först
tänka på en mängd andra utgifter och fråga: tillåta alla dessa sistnämnda
utgifter att vi även skaffa oss ett försvar? Utan inom
detta område — vilket, såsom förut nämnt, endast kan utstakas
därigenom, att man söker bilda sig en mening om vilka hinder för
fienden som kunna antagas uppväga lockelserna för fienden — måste
försvaret sättas absolut före alla andra krav. Men då duger det icke
att, såsom herr sjöförsvarsministern gjorde, vända upp och ned på
saken och säga även på detta område: först skola vi se efter, om
de ekonomiska förutsättningarna finnas, d. v. s. om vi ha råd. Har
jag nu förstått hans excellens herr statsministern rätt, kommer hans
uttalande att på denna punkt stå i ett glädjande motsatsförhållande
till herr sjöförsvarsministerns. Men detta får jag överlämna åt dessa
herrar att inbördes klara upp, om de vilja.

År man emellertid ense om att ett sådant område bör finnas och
om grunderna för dess utstakande, så blir det en annan fråga, vem
som skall utstaka gränsen för detsamma. Sedan herr statministern
fastslagit såsom resultat av mitt anförande — såsom riktigt var —
att jag ville hålla fram såsom kännetecken på folkets fullmogenhet
att det utan något prut offrar vad som behövs för nationell självständighet,
fortsatte han: »Ja, det vilja vi alla, men vad är det där,
som ’behövs’ för nationell självständighet?» Och så interpellerade han
mig: »wto bör, enligt herr Thyréns mening, bestämma vad som behövs?
Antagligen militärerna.» Ja, därpå kan jag svara både ja
och nej. Och jag vet verkligen icke, huru herr statsministern kunde
ur vad jag sade antecipera ett så obetingat svar. Jag sade uttryckligen,
såsom litet var av lierrarne torde komma ihåg, att idén att
låta militärer samarbeta med politiker för försvarets stärkande var en
god idé, rare sig den utmynnar i ett direkt och fortgående samarbete,
så att militärer sitta i beredningen, vilket som bekant nu
knappast är förhållandet, eller i ett annat sätt, som också kan vara
rätt bra, nämligen så, att beredningen blir ett slags anteciperat
statsutskott, med förslag från sakkunniga, d. v. s. militärer, ett system
av remisser och återremisser, under ständig jämförelse av förförsvarskrav
och andra krav o. s. v.! Det är väl icke detsamma,
som herr statsministern förutsatte, att helt och hållet vilja lägga frågan
om gränsens bestämmande i militärernas händer. Jag har fullkomligt
öppet öga för de fel, som gjorts i det förflutna. Vad jag menar, är
precis det, som jag förut sagt: Anordna mycket gärna ett samarbete
pa förnuftigt sätt av militärer och därtill dugliga politici, men sörj
dock för, att sakkunskapen icke blir för mycket eliminerad!

En annan punkt var det, som jag gick lätt förbi, därför att,

Onsdagen den 22 januari.

55 .Nr 2.

jag icke tänkt mig möjligheten av en sådan replik, som sedan
korn från herr sjöförsvarsministerns sida. Man må mena det ena
eller det andra med dessa försvarsberedningar, de må bestå med
eller utan militärer eller ställas i den ena eller den andra rapporten
till militärerna, ett borde vi vara ense om, nämligen att det icke
duger att låta försvarsmaterielet utan ersättning åldras under den mer
eller mindre ovissa tid, som utredningen kan vara. Herr sjöförsvarsministern
sade, att det riktiga och naturliga vore att under
utredningstiden hålla på status qiio. — Vad är status quo i detta
fall? Om pansarbåtar vore eviga realiteter eller levande organismer,
som förnyade sig själva såsom en människa, så länge hon är i uppgående,
så kunde jag förstå detta. Men herr sjöförsvarsministern är
alldeles tillräckligt sjöman för att veta, att en pansarbåt är varken
det ena eller det andra, varken evig eller levande. Den är tyvärr,
tvärtom, en realitet av det slag, som åldras mycket hastigt och åldras
från första stund av sin tillvaro. Då så är förhållandet, tror jag för
min del, att det iir en farlig och fördömlig lek med ord och att
invagga sig i en alldeles oförlåtlig säkerhet att kalla det för status
quo," som i verkligheten är ett ständigt avtagande mot noll. Och
det är klart, att jag på denna punkt måste ställa mig i den mest
bestämda opposition mot herr sjöförsvarministern. Jag kan däremot,
även här, icke anklaga herr statsministern för att uttyckligen ha
intagit denna principiellt oriktiga ståndpunkt.

Slutligen skall jag endast i förbigående påpeka, att när herr statsministern
— kanske litet för legért — svarade med orden: »de»
dagen den sorgen» beträffande åtskilliga punkter, som han citerade
efter mig i eu klunga, detta ordspråk icke lika lätt låter applicera
sig till alla dessa punkter. I en punkt skall jag erkänna befogenheten,
nämligen den frågan huru det går med parlamentarismen, huru
det går med blocket? Jag säger där detsamma som han: den dagen
den sorgen: låt blocket spricka, om det ej vill hålla. Men jag kan
rakt icke gå in på applicerandet av detta ofta något lättsinnigt använda
ordspråk på den frågan, huruvida det finnes något ursprungligt
fel i försvarsberedningarnas anordning, som, mänskligt att döma,
måste leda till ett snedvridet resultat, om icke försynen griper in,
såsom den ibland, som bekant, gör, i egenskap av förmyndare. Upptäcker
och erkänner man ett sådant fel i anordningen, då är det
ordspråket förkastligt och då är det väl det riktiga att råtta felet,
såvitt man kan.

Herr Stoffen: Att statsutgifter för socialpolitiska ändamål skulle
för mycket inkräkta på statsutgifter för militära behov synes utgöra
ett huvudbekymmer för den politiska grupp i denna kammare, som
kallar sig den nationella. Att så är fallet kom till synes i den
förste talarens anförande, och det förefaller, som han förmenade, att
det finnes en bättre utväg, än den socialpolitiska, att höja det
svenska folkets ekonomi, där detta som bäst behöves. Han sade

Statsverkspro positionen.

(Forts.)

Nr 2,

Onsdagen den 22 januari.

StaUverkapra nämligen, om. jag fattade honom rätt, att »kungsvägen till sociala
pomtionen. förbättringar går över en sund allmän och enskild ekonomi». Ja, låt
'' oss då se till ett ögonblick, hurudan det svenska folkets ekonomi i
närvarande stund är beskaffad efter en regim, som till dato utmärkt
sig för ett minimum av statsutgifter för socialpolitiska ändamål och
för ett minimum av socialpolitik över huvud taget i jämförelse med
andra länder av samma civilisation snivå som vårt land.

Jag vill anföra ett par siffror ur ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande, vol. 2. Där ha vi fått ett synnerligen värdefullt
ljus spritt över vissa drag av inkomstförhållandena i vår nation.
Befolkningen över 60 års ålder i början av år 1908 i vårt land utgjordes
av omkring 463,000 individer. Bland dessa befunno sig
icke mindre än 165,000 i den ekonomiska belägenhet, att de varken
genom arbetsförtjänst eller genom besparade medel kunde sörja för
sitt eget uppehälle, utan voro helt och hållet anvisade att försörjas
av andra. Av dessa 165,000 försörjdes 71,000 av fattigvården och

94,000 av enskilda. Vidare erfara vi i denna utredning, att den
manliga befolkningen i vårt land vid början av år 1908 i åldersklassen
18—67 år irtgjorde 1,428,000 individer. Av dessa hade icke
mindre än 29 procent eller 410,000 en inkomst under 500 kronor om
året, och de manliga individer, som hade en inkomst under 800 Jcronor
utgjorde icke mindre än 59 procent av samtliga mellan 18 och 67 år.

Detta är ett drag ur det svenska folkets inkomstförhållanden, som
synes mig väl mana till eftertanke hos dem, som ställa försvarsväsendets
krav på statskassan framför alla andra. Ty det är tydligt
nog, att de enskildes ekonomiska förhållanden inom nationen måste
vara grundläggande för försvarskraften. När nu ett minimum av
socialpolitik har kunnat bringa oss till dessa inkomstförhållanden,
och då ingalunda alla former av socialpolitik, i likhet med t. ex.
ålderdomsförsäkringen, ställa några krav på statskassan, så synes
mig, att vi borde allesammans, vilken rangordning vi än tillskriva
försvarsväsendet och dess utgifter, kunna vara ense om, att här behövs
mera socialpolitiskt ingripande för att höja de allra lägsta inkomstklasserna
i vårt land upp till en högre, för vår nationella kraft
mera tillfredsställande nivå. Till denna slutsats måste var och en
komma, som vet och förstår, vad socialpolitik är, att denna intet
annat är än en strävan att höja de lägsta nivåerna av inkomstklasserna
i samhället och att bättra upp människokraften inom dessa samhällslager.

Herr Kjellén: Det ser ut som om den fasta punkten i vårt politiska
liv för närvarande skulle vara försvarsberedningarna. Herr
statsministern har i dag skjutit dem framför sig, när det gällde försvaret
av regeringens försvarspolitik, och herr sjöministern har gjort
detsamma förut. Vad den sistnämnde beträffar, har han i dag t.
o. m. funnit det angeläget att uttrycka sig så, att han bara »anses
vara» huvudansvarig för sjöförsvaret; det låter som om han ville

Onsdagen den 22 januari.

57 Hr 2.

saga, att om rösten än är Jakobs, så äro händerna Esaus! Yi tro
honom. Åtminstone i dag har han ingalunda uppträtt som målsman
för sjöförsvaret, utan snarare som part mot de sjömilitära intressena.
Han har sagt, att han måste taga hänsyn till mycket annat: vi
trodde, att den, som fått förtroendet att inför Konungen representera
ett rikets huvudintresse, har att taga hänsyn till detta, och att först
regeringen i sin helhet har att taga hänsyn till de andra intressena.
I alla händelser är det klart, att regeringen som helhet är ansvarig
för försvarspolitiken; och sitt ansvar döljer den bakom de av densamma
tillsatta försvarsberedningarna. »Vi få se vad dessa kunna
komma med, vi kunna spara vårt omdöme till dess», sade herr
statsministern nyss. Det är alltså förtroende för dessa, som han gör
anspråk på.

Regeringen — vars egen goda tro liksom Caesars hustru icke får
misstänkas — gör här anspråk på förtroende av den art, fruktar
jag, som kyrkofadern Tertullianus hävdar i fråga om inkarnationens
mysterium, då han säger: »Det är troligt just därför, att det är

orimligt; det är säkert därför, att det är omöjligt.» Regeringen är
att lyckönska till att ha funnit ett förtroende av denna art bland
sina egna; men vi, som icke stå på den sidan, kunna icke taga
förnuftet till fånga under en sådan tros lydnad.

Ty vad säger förnuftet i frågan? Vad är det för slags beredningar,
som vi äro dömda att avvakta? Jag tänker här givetvis icke på
deras ändamål, så till vida som det går ut på ett planmässigt försvar,
utan på det sätt, varpå ändamålet sökes. Det är den sammansättning,
som dessa beredningar fått, som gör det omöjligt att
därav vänta ett gott resultat. Regeringen har ju där samlat under
en hatt både normal försvarsvilja och alla grader av försvarsolust,
som över huvud fått parlamentarisk gestalt, ända till den rena avrustnings
viljan; och av denna komposition väntar regeringen ett försvar,
som bland annat — enligt statsministerns ord vid starten —
skulle bliva ay »tillfredsställande effektivitet»! Men förnuftet säger
mig, att ett helt kan aldrig bevaras, om man sammanjämkar det med
bråkdelar. Av kompromissen mellan hel försvarslust och, låt mig
säga, halv försvarslust blir tre fjärdedels försvarslust, men icke hel
igen och ännu mindre en förökning av det hela. Jag kan iclce
vänta försvarets pånyttfödelse på någon medelväg mellan försvarsviljan
och avrustningsviljan, lika litet som jag väntar en vidmakthållen
eller stärkt hälsa av förbindelse med sjukdom!

Man förstår kanske nu bättre det bekymmer, som tog sig uttryck
i Konungens diktamen, då beredningarna tillsattes, bekymmer för
att försvaret icke skulle ernå »nödig effektivitet» på detta sätt. För
oss står hela denna metod som ett på förhand dömt experiment.
Jag ber att få påminna om några ord, som Henrik Bernhard Palmeer,
som var en icke blott kvick utan även klok karl, en gång i borgarståndet
uttalade, då det var fråga om att göra ett experiment i smått
för att se huru en reform skulle taga sig ut i stort: »Det där

Statsverks]) ro
positionen.

(Forts.)

Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkspro

positionen.

(Forts.)

kunna vi låta vara; om en gåsunge får växa, så blir av honom en
gås — det vet vi på förhand och behöva icke experimentera oss
till.» Med all respekt sagt, herr talman, synes mig regeringens nuvarande
försvarspolitik korteligen kunna karakteriseras som ett experiment,
huruvida icke av en gåsunge skall kunna bliva en örn!

Pansarbåtsföreningen gick en annan väg, den vädjade direkt till
svenska folkets Jörsvarslust och intet annat; och undret skedde, 17
millioner kronor stampades fram ur vår fattiga jord. Regeringen
däremot vädjar till förs var solusten. Det är oss icke möjligt att
vänta något gott resultat på den vägen. Rena förnuftet förbjuder
oss att ha förtroende för den politiken.

I detta uttalande ligger icke någon som helst anmärkning mot
de ärade herrar av högerpartiet, som gått in i beredningarna. Det
ligger ju icke i högerns natur vare sig att vägra ingå i kommittéer
eller att efteråt genom strejk förrycka kommitténs arbete, utan den
anser som sin plikt att göra vad den kan, även om förhoppningarna
äro små på resultatet.

Icke heller vill jag säga, att ett sådant experiment under alla förhållanden
måste anses av ondo. Det är mången gång först genom
erfarenheten man kommer att lära sig. Vi hava ju också redan
förnummit hugnesamma tecken, att vissa försvarslustens brålcdélar
vuxit till i ansvarskänsla. Men sådana experiment äro på sin plats
endast då tiden och omständigheterna äro sådana, att det kan ske
utan ökad risk för landet. Det kan icke hjälpas, att över hela
denna försvarspolitik ligger en skugga från den utrikespolitiska situationen.
I alla händelser kan den icke bedömas i och för sig, utan
endast mot bakgrunden av deri tid och de internationellt politiska
omständigheter, i vilka vi leva.

Herr statsministern sade i dag, att lian i vår framställning av
det utrikespolitiska läget icke kan se annat än en spekulation i
»känslornas uppsvallning», som han uttryckte sig. Hans egen syn
är den rena optimismens. Han har ju icke kunnat undgå att se,
att skyar och moln gå över himmelen; men så snart några moln
gått förbi och solen skiner fram ett ögonblick mellan dem, pekar
regeringens barometer genast åter på stadigt vackert väder, och så
går man åter i godan ro att plåstra med invärtes småkrämpor och
låter morgondagen för resten ha sin egen omsorg: »den ti cl, den
sorg», som herr statsministern uttryckte sig. Det är klart, att en
sådan politik icke är möjlig annat än under den synpunkten att
de tilldragelser, som skett i världen, endast äro lokala ledsamheter,
som i grunden icke böra bekymra oss — icke ens så mycket som
Polens affärer bekymrade våra förfäder!

Jag anser det ytterst angeläget att från denna plats göra ett annat
betraktelsesätt gällande. För det ändamålet vill jag kasta en kort
tillbakablick på Europas historia under nyare tider. Den kommer
att ge en annan bild än den pacifistiska framställningen, men den
skall i stället ha förmånen att stå på verklighetens grund.

Onsdagen den 22 januari.

59 . Nr 2.

Vi ha bakom oss en mansålder av fred i Europa. I det pacifistiska
föreställningssättet, åtminstone på vissa håll, framstår den rent
av som inledningen till tusenårsriket; man beklagar atavistiska återfall
-—■ Balkan och Tripolis — men detta rubbar icke den vackra
tron. Jag måste däremot anmärka, att före inträdet av denna fredsperiod
— d. v. s. före år 1878, då Europas karta fick i det väsentliga
sina nuvarande konturer — låg en utpräglad krigsperiod, som
varade i tre decennier; då hörde krig i Europa till ordningen för
dagen. Därförut åter låg en mansålder, då krig mellan stormakterna
var lika sällsynt som i vår tid, en utpräglad fredsperiod från 1815
till 1848. Där bakom ha vi sedan de väldiga skakningarna under
franska revolutionens och Napoieons dagar, 1792—1815; men där
bakom i sin tur en fredsperiod från 1763, som kom efter Fredrik
den stores krigiska tid. Vad vill detta säga? Det är icke den pacifistiska
drömmen om en ständigt sig framarbetande fred. Det, är
en bistrare verklighet: en cirkulation mellan lerig s- och fredsperioder,
som ligga likt svarta och vita tangenter på en klaviatur. I samma
mån statssystemet vunnit i fasthet, i samma män framstår denna
cirkulation alldeles för regelbunden för att kunna anses som tillfällig.

Naturligtvis kan ingen tid uteslutande se tillbaka på det som varit,
men ännu mindre kan den vänta sig rent undantagen från de lagar,
som hittills verkat. Varje tid har sina uppgifter, och ingen förnekar
att nu finnas faktorer, som äro gynnsammare för freden än
förr, men skola vi därför rent suspendera erfarenhetens vittnesbörd?

Då man ser denna systematiska växling mellan perioder af skakningar
och af ro, frågar man sig, om detta icke ligger i sakens natur.
Är det icke så,, att statssystemet ständigt balanserar sig till eller
från ett jämnviktsläge? Detta jämnviktsläge får sitt uttryck i traktater,
t. ex. 1815 och 1878, varigenom kartans utseende förändras. Men
medan kartan sedan står stilla, går utvecklingen alltjämt sin gång;
tyngdpunkten växlar, tyngderna i vågskålen flyttas, balansen förskjutes,
en makt växer över sina gränser, en annan makt fyller icke
längre sin plats. Så kommer eu tid, då kartan är en urvuxen dräkt;
då blir det oro i statssystemet, världen söker ett nytt jämnviktsläge,
som motsvarar den verkliga maktbalansen.

Varje karta är sålunda mer eller mindre en ögonblicksfotografi.
Den karta,, som Europa nu har, motsvarar 1878 års maktförhållanden,
men icke de nuvarande. Då uppstå naturligtvis brytningar
först på utkanterna, och genom eu serie av skakningar söka sig staterna
våndefullt upp på ett nytt jämnviktsläge.

Är det något i närvarande tid, som reagerar mot status quo, det
folkrättsligt bestående jämn viktsläget? Vi känna, att Europa nu balanserar
med två maktgrupper, trippelalliansen och trippelententen.
Se vi litet på deras yttre konturer, så finna vi, att trippelententen
motsvaras af 6x/4 millioner kvadratkilometer och 220 millioner
människor, den andra av V/2 millioner kvadratkilometer och

Statsverkspro positionen (Forts.

)

Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

Stats»crkspro- 152 millioner människor. Således på ytan är det eu icke alldeles
*fF>rtsT'' avvägd balans; men det finns ju ock andra faktorer än de
^ '' '' rent matematiska, som kunna inverka till jämnvikt. I det hela

taget går det också ganska bra ihop, så länge vi se på Europas
scen. Men det är för oss alla väl bekant, att det icke är på
denna scen, som världshistorien nu verkligen spelar. Europas
ledande makter ha växt utanför den scenen genom sina besittningar
på andra håll; världshistorien har arbetat sig upp på ett högre plan,
det s. k. planetariska. Huru är då jämnvikten där? Det visar sig,
att den maktgruppering, som vi kalla trippelententen, har under sin
kontroll mellan 60 och 70 millioner kvadratkilometer, men den
motsatta icke mer än 5 och 6 millioner, d. v. s. den förra har 11 eller
12 gånger så mycket. Vad beträffar antalet människor, så motsvaras
640 millioner hos den förra af icke fullt 170 millioner hos den
senare, d. v. s. fyra gånger mindre. Detta är för stora skillnader
för att kunna vara illusoriska. Se vi saken så, blir det för oss med
ens klart, huru i stormakternas uppställning de mera besittande ingått
ett förbund mot de mindre besittande; de stora och rika stå
på ena sidan, mot de fattiga och små på den andra.

Det är efter min mening denna motsats, som tiden söker att utjämna,
det är denna spänning som vill utlösa sig till rättvisare fördelning.
Ty den överensstämmer icke med de verkliga maktförhållandena.
En stat, vår stormaktsgranne i söder, har vuxit sig större
än sina tal; andra makter äro måhända mindre än sina tal. Den
som känner stämningen i vårt södra grannland vet med vilket allvar
insiktsfulla män där motse en stundande jättekamp, som skall
avgöra, om deras land skall tryckas ned till sekunda rang eller bevara
sig på en vederbörlig plats på den planetariska scenen. Europas
jämnvikt är ett sken; nu är frågan om den planetariska jämnvikten.
Världshistorien söker ett nytt jämn viktsläge, avpassat efter
nya maktproportioner.

Ger man akt på sådana tidens tecken, då förvandlas blicken på
dagens företeelser. Då kunna vi icke längre se på företeelserna i
Marocko, Tripolitanien och Balkan, som man i de östra Förenta staterna
ser på indianuppror i fjärran västern. Företeelserna stå icke
heller isolerade från varandra. Vad vi se, är preludierna till en världshistorisk
hris-, en kris som har stormcentrum i vår omedelbara närhet,
och som icke kan väntas utlöst förr än efter många och svåra
skakningar. Det är icke tillfälligheter, som omge oss; vi måste bereda
oss på en n}r krigsperiod.

Men om förhållandena äro sådana, vad skall man då säga om en
utrikespolitik, som — om också bara till skenet, om också med åtskilliga
restriktioner — ändock närmar våra öden mera än hittills
till staters, som stå ännu närmare stormcentrum? Och vilken skall
domen bliva över en försvarspolitik, som finner just dessa tider, när
ett avgörande prov kan vänta snart sagt när som helst, lämpliga
att låta rikets naturliga försvarsutveckling avstanna i väntan på

Oasdagen den 22 januari.

61 Nr 2.

utredningar, som därtill äro på förhand dömda att misslyckas? Jag
önskar, herr talman, att jag kunde säga det så högt, att det hördes
över hela landet: vad vårt land i dessa kritiska tider behöver, är
icke för svar sberedning ar, utan försvarsberedskap!

Herr Hellberg: Jag kan icke hjälpa, att när jag hörde herr Kjellén
bekänna, att vad han komme att säga vilade på verklighetens
grund, jag hade litet svårt att hålla mig fullt allvarlig. När en så
speciell historisk konstruktör försäkrar något sådant, är han i omedveten
motsats mot sitt eget väsen. Han börjar väl från verklighetens
grund, men stannar aldrig förrän han kommit upp på det
»planetariska planet», där ser han stora visioner av rent profetisk
art. Men icke alla profetior gå i fullbordan. Herr Kjellén är en
slags yrkesprofet i sin genre. Jag erinrar mig hur jag i höstas i en
skämttidning läste en av hans profetior, som jag antar icke var uttalad
på skämt utan på fullt allvar. Där utvecklade han, varför
han stod på Turkiets sida i den pågående striden, och det var bland
annat därför, att Turkiets seger innebure en den enda lilla försvinnande
möjligheten, låt oss säga en mot tio, att undgå världskriget. Nu
blev Turkiet slaget, och alltså måste vi väl absolut nu ha världskriget.
Det har icke kommit. Mig förefaller det rätt sannolikt, att
det icke kommer, ty jag har den uppfattningen, att dessa båda maktgrupper,
trippelalliansen och trippelententen, snarast äro sammanslutningar
för att förhindra världskriget och bevara freden.

Det var emellertid icke alls för att bemöta herr Kjellén som jag
begärde ordet — det hade jag gjort långt innan han yttrade sig.
Utan det var närmast för att uttrycka mitt erkännande till herr
Thyrén, som i alla fall ansåg, att dessa så illa sedda försvarsberedningar
dock bestå av bildbara personer. Bildbarhet är nu naturligt
vis ett ganska relativt begrepp, som herrarna veta. Jag erinrar mig
en historia om en ung akademiker från herr Thyréns egen stad. Han
var så bildbar, att han blev sakkunnig i alla möjliga ämnen. En
student företog sig en gång att bedja honom giva sig lektioner i
fiolspelning. Han var då inte sakkunnig i det ämnet, men svarade
ändå: »kom igen om fjorton dagar». När studenten kom igen fick
han sina lektioner. Det är inte alla som äro så bildbara som denne
unge akademiker, vi i försvarsberedningarna kunna inte göra anspråk
därpå och allra minst jag själv. Men ett och annat får man dock
lära sig, då man sitter i dessa beredningar. Jag tillåter mig säga,
att till och med herr Thyrén i en och annan punkt skulle kunna
få en annan syn på frågorna, om han sutte där, exempelvis på blockadfrågan,
den mest effektiva skrämselfråga, som gärna kan tänkas
och vilken även han spelade på. Dessa beredningar, åtminstone den
i vilken jag sitter, hava nämligen gått fram steg för steg under samarbete
med militärer, och att den möjlighet, som antyddes af herr
Thyrén, att de gå sina egna vägar och inte bry sig om fackkunska -

SMsverlcspro positionen.

(Forts.)

Nr 2.

Onsdagen den 22 januari.

Statsverk*]) ro

positionen (Forts.

)

pen, som sålunda »alldeles bortelimineras» — den möjligheten tror
jag bestämt icke föreligger.

Emellertid, när man talar så mycket illa om dessa beredningar — det
kan måhända anses vara att tala i egen sak, då jag tar upp frågan, men
jag tycker mig ha rätt att fästa uppmärksamheten på vad de flesta
förbise — glömmer man, att det dock är den föraktade osakkunnigheten,
som skall avgöra försvarsfrågorna i sista hand. Ty herrarne
mena väl icke, att vi skola överlämna deras lösning åt militärerna,
så att de få bestämma: så och så mycket till armén och så och så
mycket till flottan — och sedan får folket betala. Den ståndpunkt
ten lär väl ingen här i kammaren på allvar våga intaga. Hela skillnaden
mellan beredningarna och den myndighet, som i sista hand
beslutar om saken, är då att beredningarna under långvarigt samarbete
lära känna militärernas synpunkter och tänka djupare in i
frågan.

Jag kommer i sammanhang härmed till det, som herr Thyrén
gjort två försök att utreda, nämligen var vårdslöshetsgränsen går.
Jag undrar, om någon här kan säga det bättre efter än före herr
Thyréns anföranden. Alla erkänna en sådan gräns, men var den
går blir alltid mera eller mindre en omdömessak. Det blir Riksdagen,
som skall avgöra frågan i sista hand. Om nu herr Thyrén och
hans meningsfränder anse, att den nuvarande Riksdagen icke duger
till att avgöra den — ja, då ha de närmast att vända sig till dem,
som senast reformerade Riksdagen, så att den blivit sådan den är. Vi
komma i alla fall icke ifrån, att det är folkets representanter, som
till sist skola avgöra saken. Det är väl då icke någon så olämplig
anordning, att vissa utvalda representanter genom ett det intimaste
samarbete med militärer få en grundad uppfattning om var gränsen
rimligtvis bör gå, vad som kan och bör göras.

Jag vill icke upptaga tiden längre. Jag vill bara sätta i fråga,
om hela den serie av vådor, som herr Thyrén dragit upp såsom följder
av det parlamentariska skicket, är grundad på verkligheten. Och
han kom dock till sist till den uppfattningen, att en regeringsförändring
för närvarande skulle bringa försvarsfrågan i ett »deciderat
sämre läge». Jag tror, att han alldeles riktigt bedömt situationen.
Men förhåller det sig verkligen på det sättet och erkänner han detta,
så har han därmed i högst väsentlig grad förringat effekten av sitt
långa anförande.

Herr Hjär ne: Tiden är så långt framskriden, att jag icke anser
mig böra säga mer, än vad som erfordras för att fästa uppmärksamheten
vid en punkt i statsverkspropositionen, en särskild punkt, som,
enligt vad jag tror, kommer längre fram allvarsammare att sysselsätta
kammaren, men som jag just därför icke'' har ansett mig böra
alldeles förbigå. Det är nämligen § 136 på åttonde huvudtiteln.
Där ställes i utsikt en tillökning av vårt ämbetsmannaväsen med ett
alldeles nytt ämbetsverk, för vilket här begäres i förväg en visserligen

Onsdagen den 22 januari.

Jir 2.

icke så stor, men dock avsevärd summa av 115,000 kronor, som
reservationsvis uppföres i riksstaten. Detta ämbetsverk är avsett att
utgöra vad som kallas en skolöverstyrelse. Det är icke nog med
den läroverksöverstyrelse vi redan hava, utan nu skall i anledning av
folkundervisningskommitténs arbeten tillsättas en styrelse för såväl
läroverken som folkskoleväsendet. Det är denna styrelse, som här i
förväg benämnes skolöverstyrelsen. Såsom man kan se av vad som
redan blivit känt av folkundervisningskommitténs betänkande, är meningen
att under denna skolöverstyrelse såväl läroverksstyrelsen som
en särskild avdelning för folkskolorna kommer att sortera.

Jag fruktar för, att vi genom inrättande av en sådan skolöverstyrelse
komma att öka det rent byråkratiska elementet i vår förvaltning
på ett sätt, som för framtiden kan hava sina vådor. Och när nu i
alla fall denna skolöverstyrelse kommer att ådraga staten allvarliga
utgifter, som under nuvarande finansiella situation val torde hava
sina betänkligheter emot sig, så anser jag, att vi böra i det längsta
betänka oss, innan denna skolöverstyrelse kommer att sättas i verket.
Det är endast denna lilla påminnelse i förväg om planen att upprätta
en skolöverstyrelse, under vilken läroverken och folkskolorna
gemensamt skola sortera, på vilken jag här har velat fästa uppmärksamheten.

Herr Clason: Även jag, herr talman, skall icke giva mig in på den
stora fråga, som varit huvudtemat under debatten, utan på en fråga,
som rör sig på budgetsområdet i egentligaste mening. Jag skall emellertid
icke gå in på något speciellt anslag under någon särskild huvudtitel,
utan ville säga några ord om en post, som förekommer på så
gott som alla huvudtitlar, posten »ersättning för förskottsvis utbetalade
belopp», och särskilt de ersättningar, som utbetalts till kommittéer
och till s. k. sakkunnige. Jag har sökt räkna ut, hur mycket
regeringen nu begär för ett enda år till täckande av sådana utredningskostnader,
och jag har kommit till eu slutsiffra av omkring

1.375.000 kronor för det sista året, d. v. s. bortåt en och en half
million kronor. Det är i och för sig en mycket beaktansvärd
slutsumma. Jag tog på måfå fram en statsverksproposition för
jämt tio år sedan och sökte göra samma beräkning där och, ehuru
en mycket stor kommitté det året gjorde sin sluträkning på en mycket
betydande post, stannade summan på cirka en half million kronor,
d. v. s. årets siffra är nära nog tredubblad. Jämför man den
med fjolårets siffra, så finner man nu en ökning med omkring

240.000 kronor, d. v. s. en kvarts million. Det är således en post,
som sväller i hög grad, proportionsvis starkare än de flesta andra,
och som når mycket betydande belopp. Det kunde vara ''av intresse
också att plocka fram enskilda kommittéers slutsummor, men jag
skall icke göra detta; jag skall blott erinra om en kommitté, från
vilken vi nu börja få se något resultat, folkundervisningskommittén,
vars slutsumma hittills är omkring 275,000 kronor.

Statsverkspi o positionen.

(Forts.)

Sr a.

Onsdagen den 22 januari.

Statsverkapro

poaitionen.

(Forts.)

Det är som bekant icke heller underligt, att denna post är så starkt
i svällande. I en intervju i början av november meddelade hans
excellens statsministern, att under hans Embetstid hade tillkommit,
om jag icke missminner mig, femtioåtta nya sådana utredningar,
d. v. s. cirka något mer än en i veckan, och sedan dess hava väl
ytterligare åtskilliga kommit till. Det är emellertid ganska svårt
att få någon exakt uppgift, en fullständig lista på antalet utredningar.
En del kan man finna i dessa förskottsanvisningar, en del i
publikationen »Berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit», men
jag tror icke att någondera är fullständig. Jag har åtminstone icke
på någotdera hållet lyckats upptäcka exempelvis den egendomlige
»sakkunnige», eller vad man skall kalla honom, som någon gång i
somras i något underligt uppdrag sändes till banbyggnaderna norrut
och där ställde till så mycket trassel, att jag förmodar, att det statsråd,
som utsände honom, mången gång önskat hela saken ogjord.
Överhuvud taget tror jag, att man bör akta sig för att anordna sådana
uppdrag på sådant sätt, att de godtyckligt gripa in i den ordinarie
förvaltningen. Jag ville också uttrycka det önskemålet, att
man ett annat år någonstädes finge en fullständig förteckning på
dessa arbetande sakkunnige eller kommittéer. Om den t. ex. sattes
i berättelsen över vad i rikets styrelse sig tilldragit, t. ex. som bilaga,
förmodar jag, att denna hädanefter skulle bliva en ganska använd
lektyr.

Jag vill naturligtvis härmed visst icke klandra allt kommittéväsen
och sakkunnigeväsen; det är ju i en viss utsträckning behövligt.
Jag vill icke heller särskilt klandra den nuvarande regeringens alla
åtgärder i den vägen; det finnes utan tvivel bland dess tillkallade
sakkunnige på många håll mycken och förträfflig sakkunskap, och
en del av dessa arbetande utredningar har regeringen ju för övrigt
fått i arv. Men vad jag anser måste betonas, helst när man
står inför en sådan ständigt växande post, det är, att ju mera systemet
utsträckes, ju mer man lägger under det, dess nödvändigare
är det, att kvalifikationerna hållas uppe. Hans excellens statsministern
yttrade i samma intervju att enligt hans uppfattning led
systemet i vissa fall av en formell oegentlighet, som han sade, nämligen
att de tillkallade benämndes »sakkunnige»; det var icke meningen,
att alla dessa tillkallade skulle tillföra utredningen fackkunskap,
utan en del skulle dit för att skapa kontakt med den parlamentariska
politiken och den stora allmänheten. Meningarna
kunna ju vara rätt delade i vad mån redan på utrednings stadiet
den partibundna politiken är så nödvändig. Men vad nog alla kunna
vara ense om, är väl, att även bland allmänhetens och politikens
representanter sakkunskapen icke behöver eller bör vara undanskjuten,
liksom ock att vid kommittéers tillsättande åsidosättandet av
sakkunskap och opartiskhet bör hava en gräns, som icke får överskridas.

I konstitutionsutskottets dechargebetänkande förlidet år yttrades

Onsdagen den 22 januari.

65 Jfr 2.

av några reservanter, att de befarade att i vissa hithörande fall det
röjt sig »bristande garantier för opartiskhet och sakkunskap vid riksviktiga
ärendens beredning». Jag tror, att vad som sedan dess inträffat
har visat, att detta uttalande var en fullt berättigad maning
till ökad varsamhet på nu ifrågavarande område. Ty skall hela systemet
hållas uppe — i anseende och gagn -— och utan auktoritet
äro utredningarna naturligtvis av ganska ringa värde — då går det
icke an att allmänheten, även den eljest partibundna, börjar draga i
tvivelsmål vare sig sakkunskapen eller opartiskheten. Det är icke
gagneligt, om man börjar tro att partifärgningen understundom betyder
mer än nyssnämnda kvalifikationer. Partifärgen må vara aldrig
så klar och skinande, man vet dock att bakom somliga färger
dölja sig för ett sunt samhällsliv ganska farliga och hälsovådliga
beståndsdelar, och det kan bliva ganska svårt att sedan få bort det
gift, som på sådan väg smyger sig in i hela utredningsarbetet.

Slutligen ännu ett önskemål. När man läser någon lista på dessa
alltjämt svällande, för varje år allt kostsammare utredningar och
kommittéer, som för närvarande nog gå upp till bortåt ett hundratal
och av vilka åtskilliga redan nått en ganska ansenlig ålder, skulle
man vilja fråga: skulle det icke kunna finnas någon metod att på
Anssa håll söka öka arbetsintensiteten? Det är ju naturligt, att det
måste gå långsamt, om principen »bristande fackkunskap» i alltför
stor utsträckning följes, ty det måste då givetvis ta en viss tid att
sätta sig in i saker och ting, och den, som känner sig osäker och
främmande på ett område, går naturligtvis fram endast rätt trevande.
Men i alla fall, skulle man icke kunna hitta på någon metod att
på något sätt öka farten? Kunde man göra det, är jag viss om,
att den regering, som lade sig an med saken, skulle göra sig synnerligen
A''äl förtjänt. Och jag skulle nästan vara frestad att säga:
sätt till en ny kommitté för att undersöka, huruvida man icke
skulle kunna upptäcka något sätt att öka farten i alla dessa olika
arbetande utredningar, utan att dock skada resultatet! Det vore till
gagn även för alla de viktiga och betydelsefulla frågor, som nu få
vänta, därför att utredningarna ligga på dem. Det skulle även särskilt

gon positiv försäkran — icke bara förhoppningar — om den tid,
inom vilken försvarsberedningarna ämna bliva färdiga med sitt arbete.
Jag är övertygad om att, i händelse den ärade talaren på
värmlandsbänken, som nyss gav oss åtskilliga upplysningar om försvarsberedningarna,
ville öka dessa upplysningar även med en upplysning
därom, skulle vi alla vara honom synnerligen tacksamma.

Herr Trygger: Jag skall icke länge uppehålla kammaren. Jag
ber endast att få bemöta några uttalanden ifrån hans excellens, herr
statsministerns sida.

Statsministern började sitt anförande med att rikta uppmärksamheten
på ett uttalande, som jag fällt, nämligen att det föreföll mig

Första lcammarens protokoll 1913. Nr 2. 5

Statsverkspro

positionen.

(Forts.)

Nr 2. 66

Onsdagen den 22 januari.

tatsocrfotpro

positionrn.

(Forts.)

egendomligt, att regeringen icke i trontalet haft ett ord om emottagande!
av den stora pansarbåtsgåvan, men lian översatte mitt yttrande
på det sättet, som om jag skulle hava sagt, att jag vore förvånad
över, att man icke på nytt uttalat sin tacksamhet för den
ifrågavarande gåvan. •— Min övertygelse är, att var och en, som varit
med om den gåvan, icke ställer något som helst anspråk på tacksamhet.
Min förvåning gällde endast, att icke regeringen känt det
såsom ett behov att i trontalet eller i berättelsen om vad i rikets
styrelse sig tilldragit göra en liten erinran om att denna stora gåva
nu verkligen hade blivit till statsverket överlämnad.

Sedermera gick hans excellens något närmare in på det, som jag
verkligen yttrat, och påstod, att jag misstagit mig fullkomligt, då
jag gjorde gällande, att regeringens åtgärd att använda lilla kreditivet
i belysningen av statsverkspropositionen framstode som ett bevis på
nervositet från regeringens sida. Det vore så långt ifrån, att den saken
vore ett bevis på nervositet, att det fastmer enligt statsministerns mening
skulle hava visat ett nervöst sinnelag hos regeringen, ifall den hade
tillstyrkt marinförvaltningens hemställan om anslag till två pansarbåtar.
— Hans excellens talar i allmänhet synnerligen klart, och det brukar
icke vara svårt att förstå vad han menar, men jag får erkänna, att
denna gången står mitt förstånd fullkomligt stilla. Enligt honom
visar det icke nervositet att helt plötsligt använda cirka 3 millioner
kronor till försvaret, sedan man några månader förut har förklarat,
att vi icke hava att vänta på länge någon fara. Men däremot skulle
det visa nervositet att, efter det en fara för landets säkerhet plötsligen
visat sig överhängande, anvisa fyra och en halv millioner kronor
för att påbörja byggandet av pansarbåtar, som kunna vara färdiga
först om flera år! Mitt förstånd räcker, som sagt, icke till .för
att upptäcka det berättigade i detta svar. Men det kanhända finns
någon annan, som har lättare att fatta sammanhanget.

Därefter övergick hans excellens till att göra mot oss gällande, att
vi skulle hava en vana att konstruera upp politiska faror för att
sedermera under fästande av folks uppmärksamhet på dessa söka få
fram militära anslag. Jag måste bestrida, att detta är riktigt; och
särskilt i det fall, som nu föreligger, torde väl ingen kunna säga,
att denna hans erinran är berättigad. Vem är det, som fäst uppmärksamheten
på, att en fara verkligen i höst förelåge? Det är ju
Kungl. Maj:ts regering. Det är ock Kungl. Maj:ts regering, som genom
att göra anvisningar på lilla kreditivet har för hela Sveriges
folk tydligt visat, att regeringen i höstas ansåg, att faran var överhängande.
Det är således icke oss utan regeringen, som, om detta
handlingssätt är oberättigat, man bör tillvita detta fel. För min del
anser jag icke, att något fel blivit begånget. Jag har redan uttalat,
att jag är regeringen tacksam för den självövervinnelse, som regeringen
visat genom att, då den kom på bättre tankar, tydligt och
klart för allt Sveriges folk uttala: faran är överhängande.

Sedermera övergick hans excellens till att med några få ord repe -

Onsdagen den 22 januari.

Nr 2.

lera det försvarsprogram, som han för närvarande håller på — jag siatsverkaproser
nu bort ifrån försvarsberedningarna. Han sade: vad jag vill är
att se till, att vad vi hava befinner sig i ett gott skick. Och därmed
ansåg han sig hava gjort allt vad han är skyldig landet och
dess säkerhet. För min del kan jag icke erkänna, att denna princip
är riktig, och jag förmodar, att, om herrarne tänka efter, icke heller

ni kunna göra det. Det är mycket sant, att vad man har bör man

söka hålla i gott skick, men det är visst icke sant, att det är tillräckligt
att hålla i gott skick vad man har.

Om man t. ex. ämnade giva sig ut på en fotvandring till trakter,
där, enligt vad man visste, man icke kunde få köpa någonting, säg
i skoväg, och om man kunde beräkna, att det på färden skulle gå
åt två par skodon, men man bara hade ett par, så undrar jag: är

det någon människa, som skulle anse, att man handlade klokt, i

händelse man nöjde sig med detta enda par skodon — även om
man såge till vid färdens början, att dessa skodon befunne sig i bästa
skick samt vore både halvsulade och klackade — och så gåve sig
i väg? Jag tror, att var och en måste inse, att det riktiga är, att
man först undersöker, huru mycket man nödvändigt måste hava, och
sedan anskaffar detta och söker hålla det vid makt.

Hans excellens gjorde ett erkännande, för vilket jag är honom
synnerligen tacksam. Han bekräftade, att min förmodan var riktig,
att när regeringen framlagt sina stora anslagsyrkanden — framför
allt på den sjätte huvudtiteln — regeringen icke ansett sig böra taga
någon som helst hänsyn till den ekonomiska utredning, som är anförtrodd
åt försvarsberedningarna. Statsministern sade, att särskilt
de sociala kraven hava så länge varit försummade, att vi icke kunna
bry oss om att avvakta en ekonomisk utredning: de måste fram till
vad pris som helst. Det är rätt märkvärdigt, att man med en dylik
ståndpunkt kan hänvisa till dessa ekonomiska utredningar för att
bemöta krav för landets försvar, när man dock måste erkänna, att
åtskilliga av dessa krav äro absolut trängande. Det synes mig, som
om man kommit i motsats mot sig själv genom ett sådant tillvägagående.
Men ännu en sak, man sviker det löfte, man tidigare har
givit. När det var tal om den utredning, som nu pågår, har man
från det liberala partiet — och jag erinrar mig tydligt och klart, att
det har skett i denna kammare — uttryckligen sagt: det är icke
meningen att först taga fram andra behov och tillfredsställa dem och
sedan se, om det finns något över för landets försvar, utan vi vilja
se, vad vi hava att komma med; vi vilja undersöka, vilka medel stå
till förfogande, och sedan skola vi efter billighet, efter skälighet och
klokhet fördela tillgängliga medel mellan landets försvar och övriga
viktiga statsändamål.

Men nu, se herrarne, nu handlar man helt annorlunda. När det
gäller landets försvar, hänvisar man till försvarsberedningarna; när
det gäller andra ändamål, hänvisar man till kravens trängande nödvändighet.

Nr 2.

Statsverk.?pr

positionen.

(Forts.)

Onsdagen den 22 januari.

°~ _ Hans excellens slutade med att säga, att vårt parti skulle misstaga
sig betydligt, ifall det inbillade sig, att det visat oriktigheten av regeringens
hittills förda försvarspolitik. Jag ger hans excellens fullkomligt
rätt, tv vi hava icke visat oriktigheten av denna försvarspolitik,
utan det har regeringen själv gjort. Kan man nämligen mera
tydligt visa oriktigheten av en politik, som består i att man skjuter
allting till en utredning, än därigenom att man, så snart en allvarlig
situation inträder, helt plötsligt måste använda stora belopp för att
sätta sig något så när i ordning för att möta de eventualiteter som
föreligga?

Till sist nämnde statsministern, att den nuvarande regeringen, man
må säga vad man vill om dess eget program i stort sett, dock har
vidtagit åtgärder av betydelse och nytta för försvaret.

Ja, för min del skall jag vara den siste att vägra erkänna, att åtskilligt
har skett från den nuvarande regeringens sida, som varit till
gagn för försvaret, och jag är övertygad om, att alla, som känna hur
viktigt det är för vårt land, att vårt försvarsväsen ställes i ordning,
äro regeringen tacksamma, verkligt tacksamma, för även det minsta
regeringen gjort till försvarets främjande. Men man får dock icke
förhäva sig över vad man har verkställt, ty det är väl icke för någon
obekant, att det är tack vare det stöd, det lojala stöd, som även
vi hava skänkt regeringen, som dessa åtgärder hava varit möjliga;
och jag kan icke tänka mig, att regeringen skulle hysa den uppfattningen,
att icke även en annan regering, ifall den liade kunnat påräkna
stöd ifrån det nuvarande regeringspartiet, skulle hava vidtagit
dylika åtgärder för landets försvar och säkerhet.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades den kungl. propositionen
i vad angick pensions- och indragningsstaterna till bankoutskottet,
såvitt propositionen rörde de under jordbruksdepartementet
lydande ärenden till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Till respektiva utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av
propositionen inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts den 17
innevarande månad bordlagda nådiga propositioner till Riksdagen:

nr 3, angående fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader
år 1914; och

nr 4, angående anvisande av anslag för täckande av förvaltningskostnader
för lånefonden för befrämjande av hantverk och därmed
jämförlig mindre industri år 1914.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Bäckströms

Onsdagen den 22 januari.

69 Nr 2.

nästlidna dag väckta och då bordlagda motion, nr 5, om ändring av
§§ 4 och 28 regeringsformen.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet den av herr Danström
under gårdagen avgivna och då bordlagda motion, nr 6, om åvägabringande
av utredning och förslag i syfte att förhindra intecknings
meddelande till säkerhet för falskt skuldebrev.

Vid föredragning av den av herr Gullberg sistlidne dag avlämnade
och samma dag bordlagda motion, nr 7, angående skrivelse till Konungen
i fråga om ändring av gällande föreskrift rörande anteckning
av s. k. lekmannadop, beslöt kammaren hänvisa denna motion till
ett tillfälligt utskott.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av friherre
Trolle och herr von Geijer under gårdagen väckta och då bordlagda
motion, nr 8, om statsunderstöd åt skogsvårdsföreningen för Malmöhus
län.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 9, av friherre Beck-Friis, Carl Joachim, om höjning av begärt
anslag för bestridande av kamrerar- och notariegöromålen hos Centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet;

nr 10, av herr Neiglick m. fl., om åvägabringande av utredning
och förslag i fråga om upprensning eller nyanläggning på statens
bekostnad av inre farleder i Bohusläns skärgård;

nr 11, av herr Danström m. fl., om anslag till skyddsåtgärder för
Falkenbergs yttre hamn;

nr 12, av herr Hallberg, angående understöd åt förste postil jonen
J. Andersson Almén;

nr 13, av herr Trapp, angående statsunderstöd åt Hälsingborgs
handelsgymnasium;

nr 14, av herr Trapp, angående skrivelse till Konungen med begäran
om framläggande av förslag till inrättande av ett penninglotteri
för statens räkning;

nr 15, av herr Trapp, om inrättande av ett riksbankens avdelningskontor
i Hälsingborg;

nr 16, av herrar Swartz och Ekman, Johan Emilson, angående
skrivelse till Konungen med begäran om undersökning och förslag i

Jii- 2.

70 Onsdagen den 22 januari.

fråga om uppdragande åt en ständig delegation av viss befogenhet
med avseende å riksbankens förvaltning och revision; samt

nr 17, av herr SJcarstedt, angående skrivelse till Konungen i fråga
om borttagande eller inskränkning av matematikstudiet i latingymnasiet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet de vid sammanträdets
början avlämnade kungl. propositionerna.

Anmäldes och bordlädes kanslideputerades memorial nr 1, angående
antagande av tjänstemän i Riksdagens kansli.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Almer under tio
dagar från och med den 24 innevarande januari.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 4,3 8 e. m.

In fidern

A. v. Kntsenstjerna.

Fredagen den 24 januari.

71 Sr

Fredagen den 24 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Avlämnades och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 18, av herr Sehlin, om utfärdande av förbud mot vilda djurs
kringförande till förevisning;

nr 19, av herr Bäckström, om skärpning av bestämmelserna för
antagande av släktnamn;

nr 20, av herr Bäckström, om anslag för anställande av statskonsulenter
i kooperation;

nr 21, av herr Hellberg, om åvägabringande av utredning och förslag
i fråga om statsunderstöd åt byggnadsföreningar för åstadkommande
av allmänna samlingslokaler;

nr 22, av herr Malmborg, om avsättande av hälften av de genom
spannmålstullar inflytande penningmedlen till en fond för bestridande
av statens kostnader för en blivande allmän ålderdomsförsäkring;

nr 23, av herr Bergqvist, om statsbidrag till uppförande av en
asyl för obildbara sinnesslöa barn i Norrbottens län;

nr 24, av herr Holmquist in. fl., om statsunderstöd för anordnande
av skjutbanor åt skytteföreningar;

nr 25, av herr Olsson, Valerius, om anslag för anskaffande åt
Karlskrona fästning av ett batteri svåra haubitser och två batterier
snabbeldskanoner;

nr 26, av herr Ericson, Hans, in. fl., om anslag till krigsfartygsmateriel; nr

27, av herr Ericson, Hans, m. fl., angående vissa hittills reserverade
medels användande till nybyggnad av en första klassens
pansarbåt;

nr 28, av herr av Ekenstam, angående statsbidrag till avlöning åt
j ordbrukskonsulenter;

nr 29, av herr (Räson, om ändring av § 3 b) i förordningen angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst;

nr 30, av herr Eliasson, om åvägabringande av utredning och förslag
i syfte att huvudmännen i sparbank ej må få komplettera sig
själva;

nr 31, av herr Kjellén, angående tryckning av konstitutionsutskottets
protokoll;

r2 Fredagen den 24 januari.

nr 32, av herr Bellinder, angående förhöjd pension åt vissa f. d.
rektorer vid allmänna läroverk; och

nr do, av herr Meurling, med förslag till ändrad lydelse av sista
stycket i § 61 i förordningen om landsting.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av friherre
Beck-Friis, Carl Joachim, den 22 i denna månad väckta och då
bordlagda motion, nr 9, om höjning av begärt anslag för bestridande
av kamrerar- och notariegöromålen hos centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande den 22 innevarande
januari avgivna och samma dag bordlagda motioner:

nr 10, av herr Neigliclc m. fl., om åvägabringande av utredning
och förslag i fråga om upprensning eller nyanläggning på statens bekostnad
av inre farleder i Bohusläns skärgård;

in 11, av herr Danström m. fl., om anslag till skyddåtgärder för
Falkenbergs yttre hamn;

in 12, av herr Hallberg, angående understöd åt förste postiljonen
J. Andersson Almén; och

in* 13, av herr Trapp, angående statsunderstöd åt Hälsingborgs
handelsgymnasium.

Vid föredragning av herr Trapps den 22 innevarande månad bordlagda
motion, nr 14, angående skrivelse till Konungen med begäran
om framläggande av förslag till inrättande av ett penninglotteri för
statens räkning, beslöt kammaren hänvisa denna motion till ett tillfälligt
utskott.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Trapp
den 22 i denna månad väckta och samma dag bordlagda motion,
nr 15, om inrättande av ett riksbankens avdelningskontor i Hälsingborg.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herrar
Swartz och Urnan, Johan T/milson, den 22 innevarande januari
väckta och då bordlagda motion, nr 16, angående skrivelse till Konungen
med begäran om undersökning och förslag i fråga om uppdragande
åt en ständig delegation av viss befogenhet med avseende
å riksbankens förvaltning och revision.

Lördagen den 25 januari. 73

Vid föredragning av herr Skarstedts den 22 i denna månad bordlagda
motion, nr 17, angående skrivelse till Konungen i fråga om
borttagande eller inskränkning av matematikstudiet i latingymnasiet,
beslöt kammaren hänvisa denna motion till ett tillfälligt utskott.

Föredrogs och godkändes Riksdagens kanslideputerades den 22 innevarande
januari bordlagda memorial, nr 1, angående antagande av
tjänstemän i Riksdagens kansli.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Ccdercrants under
två veckor från och med den 25 i denna månad.

Justerades protokollen för den 16 och 17 innevarande månad ävensom
sju protokollsutdrag för denna dag, varefter kammaren åtskildes
kl. 8,2 5 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 25 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. in.

Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, nr 31, med förslag till lag om gemensamhetsfiske,
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och
lag om ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av den till innevarande Riksdag avgivna
berättelse av fullmäktige i riksgäldskontoret angående riksgäldskontorets
ställning och förvaltning.

Sr 2.

74 Lördagen den 25 januari.

Vid föredragning av följande nästlidna dag väckta och då bordlagda
motioner:

nr 18, av herr Sehlin, om utfärdande av förbud mot vilda djurs
kringförande till förevisning; och

nr 19, av herr Bäckström, om skärpning av bestämmelserna för
antagande av släktnamn,

beslöt kammaren hänvisa var och en av dessa motioner till ett
tillfälligt utskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda under
gårdagen avlämnade och samma dag bordlagda motioner:

nr 20, av herr Bäckström, om anslag för anställande av statskonsulenter
i kooperation;

nr 21, av herr Hellberg, om åvägabringande av utredning och förslag
i fråga om statsunderstöd åt byggnadsföreningar för åstadkommande
av allmänna samlingslokaler;

nr 23, av herr B er g qvist, om statsbidrag till uppförande av eu
asyl för obildbara sinnesslöa barn i Norrbottens län;

nr 24, av herr Holmquist in. fl., om statsunderstöd för anordnande
av skjutbanor åt skytteföreningar;

nr 25, av herr Olsson, Valerius, om anslag för anskaffande åt
Karlskrona fästning av ett batteri svåra haubitser och två batterier
snabbeldskanoner;

nr 26, av herr Ericson, Hans, m. fl., om anslag till krigsfartygsmateriel;
och

nr 27, av herr Ericson, Hans, m. fl., angående vissa hittills reserverade
medels användande till nj^byggnad av en första klassens
pansarbåt.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr av Ekenstams
sistlidna dag avgivna och bordlagda motion, nr 28, angående statsbidrag
till avlöning åt jordbrukskonsulenter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Clasons under
gårdagen väckta och bordlagda motion, nr 29, om ändring av
§ 3 b) i förordningen angående bevillning av fast egendom samt av
inkomst.

Lördagen den 25 januari.

75 Nr

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet följande nästlidna
dag avgivna och bordlagda motioner:

nr 30, av herr Eliasson, om åvägabringande av utredning och förslag
i syfte att huvudmännen i sparbank ej må få komplettera sig
själva;

nr 31, av herr Kjellén, angående tryckning av konstitutionsutskottets
protokoll; och

nr 32, av herr Bellinder, angående förhöjd pension åt vissa f. d.
rektorer vid allmänna läroverk.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr
Meurling under gårdagen väckta och samma dag bordlagda motion,
nr 33, med förslag till ändrad lydelse av sista stycket i § 61 i förordningen
om landsting.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 34, av herr Östberg, Johan, med förslag till ändrad lydelse av
§ 5 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm;

nr 35, av herr Östberg, Johan, angående ändring i vissa delar av
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
;

nr 36, av herrar Stadener och Gullberg, angående skrivelse till
Konungen i fråga om åtgärder för vinnande av sakkunnig behandling
inom vederbörande statsdepartement av de s. k. kyrkoärendena;

nr 37, av greve Tiamilton, Carl, om anslag dels till försök med
kulsprutor till infanteriet, dels ock till anskaffning av kulsprutemateriel,
avsedd för infanteriet;

nr 38, av greve Hamilton, Carl, om anvisande av ytterligare medel
från beviljat anslag till anskaffning av ny fältartillerimateriel;

nr 39, av friherre Fleming, om anslag för anställande av försök
med bergsartilleri;

nr 40, av herr Trygger m. it., om uppförande under femte huvudtitelns
extra stat av alla de belopp, som visas hava för marinens
sättande i stridsberedskap utgått från det s. k. mindre kreditivet;

nr*41, av herr Lindblad, Anders, om åvägabringande av utredning
och förslag rörande Karlskrona örlogsvarvs modernisering och ställande
under civil ledning;

nr 42, av friherre Falkenberg, om anvisande av ett statsbidrag för
en gång till aktiebolaget Nynäshamns samskola;

Nr 2.

7(3

Lördagen den 25 januari.

nr 43, av herrar Wavrinsky och Hellberg, om statsunderstöd åt
en centralorganisation för anordnande av goda och billiga teaterföreställningar
;

nr 44, av herr Lyclcholm, med förslag till ändrad lydelse av 62 §
första stycket i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet;

nr 45, av friherre Trolle, om anslag till inköp av ett inom Eslöv
beläget område och detsammas avskiljande såsom nationalpark;

nr 46, av herr Berggren, om tillfällig höjning av norrländska avdikningsanslaget
m. m.;

nr 47, av herr Gnibbström, om tillfällig höjning av norrländska
avdikningsanslaget;

nr 48, av herr JR oos, om ändring i gällande bestämmelser rörande
fördelning av odlingslån;

nr 49, av herr JRoos, om åvägabringande av utredning och förslag
i fråga om lämpliga åtgärder för anskaffande av för Sverige behövlig
mängd tallfrö;

nr 50, av herr Boos, angående pension å allmänna indragningsstaten
åt förre distinktionskorpralen C. G. Palmér;

nr 51, av greve Wachtmeister, Fredrik, m. fl., angående pension
åt vice häradshövdingen J. M. Stuart;

nr 52, av herrar Hellberg och Beelcman, Ernst, om åvägabringande
av utredning och eventuellt förslag i fråga om ordnande av regelbundet
utbyte med utländska riksförsamlingar av tryck rörande lagförslag
m. m.;

nr 58, av herr Bäckström, med förslag till förordning angående
viss anmälnings- och uppgiftsskyldighet vid yrkesmässig förmedling
av utländsk kredit;

nr 54, av herr Nilsson, Johan, om ändring av 24 kap. 3 § straff -lagen;

nr 55, av herrar Eliasson och Ljunggren, August, om åvägabringande
av utredning och förslag angående rätt att plocka skogsbär;

nr 56, av friherre Fleming, angående tullfrihet för visst slag av
järnplåtar;

nr 57, av friherre Fleming, om tullfrihet för nickelsulfat;

nr 58, av herr Antonsson, angående ändring av tulltaxans bestämmelser
om tull å flytande polermedel; och

nr 59, av herr Gelotte m. fl., om avskaffande av stämpelskatt å
inrikes växlar.

Söndagen deri 26 januari.

77 in -

vid föredragning av den vid sammanträdets början avlämnade
kungl. propositionen blev denna proposition på begäran bordlagd.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades friherre Lager kring
under tre veckor från den 29 innevarande månad.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag, varefter kammaren
åtskildes kl. 3,2 4 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Söndagen den 26 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Avlämnades och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 60, av herr JBellinder, om upphörande av stämpelskatten å inrikes
växlar;

nr 61, av herr Pers, om borttagande av tullen på korn;

nr 62, av herr Hult, om utarbetande och framläggande av förslag
till ändring i gällande skattelagars bestämmelser angående vem utskylder
av fast egendom på landet skola påföras;

nr 63, av herr Larsson, Knut, angående tillägg till 4 § 1 mom.
i lagen om skogsaccis och om virkestaxering;

nr 64, av herr Klefbeclc, om utarbetande och framläggande av
förslag till bestämmelser angående beskattning av jordvärde m. m..

nr 65, av herr Ljunggren, August, angående skrivelse till Konungen
i fråga om meddelande av vissa bestämmelser rörande arbetarskydd
;

nr 66, av herr Ljunggren, August, angående skrivelse till Konungen
med begäran, om undersökning rörande hälsotillståndet bland arbetare
i särskilt hälsovådliga industrier;

nr 67, av herrar Bellinder och af Elcenstam, angående skrivelse

Nr 2.

Söndagen den 26 januari.

till Konungen i fråga om indragning av civilkommissionen eller reduktion
av antalet ledamöter i densamma;

nr 68, av herrar Stadener och Gullberg, angående skrivelse till
Konungen i fråga om införande av en friare församlingsbildning
inom svenska kyrkan;

nr 69, av herr Pers, angående skrivelse till Konungen med begäran
om förslag till ändring av kommunallagarna för rikets städer
i syfte att borttaga rätten att rösta med fullmakt;

nr 70, av herr Klefbeclc, angående ändring av § 5 mom. 1 i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm;

nr 71 av herr Magnusson, Gerhard, om utarbetande och framläggande
av förslag till lagbestämmelser i syfte att kommunerna må
berättigas besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
för mistad arbetsförtjänst m. m.;

nr 72, av herr Gullberg, om utarbetande och framläggande av
förslag till bestämmelser i syfte att för rösträtt å kyrkostämma vid
val av folkskollärare m. fl. må tillämpas enahanda grunder som vid
prästval;

nr 73, av herr Klefbeclc, om utarbetande och framläggande av
förslag till ändrade bestämmelser om internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap;

nr 74, av herr von Stapelmohr m. fl., om kallortstillägg åt underofficerare
vid truppförband, förlagda i övre Norrland;

nr 75, av herr Asplund, om anslag till utredning av vissa betingelser
för uppkomsten av industriella företag, baserade på kraft
från statens kraftverk i Porjus;

nr 76, av herr Asplund, om anslag till anläggning av en statens
telefonlinje från Kiruna centralstation till Vittangi kyrkoby;

nr 77, av herr Stadener, angående semester för tjänstgörande
prästmän;

nr 78, av herr Lindblad, Ernst, in. fl., angående ifrågasatt tillfällig
löneförbättring åt lärarna vid rikets allmänna läsoverk och
folkskoleseminarier samt högre lärarinneseminariet;

nr 79, av herr Lindblad, Ernst, m. fl., angående ifrågasatta tillläggsarvoden
åt extra ordinarie ämneslärare vid rikets allmänna läroverk
samt vikarierande ämneslärare vid folkskoleseminarier;:

nr 80, av herr Bruce, om ändring i gällande bestämmelser angående
statsunderstöd åt kommunala mellanskolor och högre folkskolor;

nr 81, av herr Magnusson, Gerhard, om anslag till främjande
av gymnastikundervisningen vid landsbygdens folkskolor;

nr 82, av herr Ingeström, angående uppdelning i två avdelningar

Söndagen den 26 januari.

7!) Sr 2,

av den nuvarande jordbruksavdelningen vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet;

nr 83, av herr Ingeström, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om inrättande av en särskild fond för främjande av täckdikning vid
mindre jordbruk;

nr 84, av herr Pers, om utarbetande och framläggande av förslag
till interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma vanvård av
samfälld skog; samt

nr 85, av herr Bult, angående skrivelse till Konungen i fråga om
beredande av rätt till andel i häradsallmänning även åt annan jordbruksfastighet
än i mantal satt jord.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
nästlidne dag bordlagda nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om gemensamhetsfiske, lag om ändrad lydelse av 11
kap. 13 § rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse av 10, 13
och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet följande under
gårdagen avgivna och då bordlagda motioner:

nr 34, av herr Östberg, Johan, med förslag till ändrad lydelse
av § 5 mom. 1 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, och

nr 35, av herr Östberg, Johan, angående ändring i vissa delar
av förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm.

Vid föredragning af den av herrar Stadener och Gullberg sistlidne
dag väckta och då bordlagda motion, nr 36, angående skrivelse till
Konungen i fråga om åtgärder för vinnande av sakkunnig behandling
inom vederbörande statsdepartement av de s. k. kyrkoärendena
beslöt kammaren hänvisa denna motion till ett tillfälligt utskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda under
gårdagen aflämnade och bordlagda motioner:

nr 37, av greve Hamilton, Carl, om anslag dels till försök med
kulsprutor till infanteriet, dels ock till anskaffning av kulsprutemateriel,
avsedd för infanteriet,

nr 38, av greve Hamilton, Carl, om anvisande av ytterligare medel
från beviljat anslag till anskaffning av ny fältartillerimateriel,

Nr 2.

80 Söndagen den 26 januari.

nr 39, av friherre Fleming, om anslag för anställande av försök
med bergsartilleri,

nr 40, av herr Trygger m. fl, om uppförande under femte huvudtitelns
extra stat av alla de belopp, som visas hava för marinens
sättande i stridsberedskap utgått från det s. k. mindre kreditivet,

nr 41, av herr Lindblad, Anders, om åvägabringande av utredning
och förslag rörande Karlskrona örlogsvarvs modernisering och ställande
under civil ledning,

nr 42, av friherre Falkenberg, om anvisande av ett statsbidrag fölen
gång till aktiebolaget Nynäshamns samskola, och

nr 43 av herrar Wavrinsky och Hellberg, om statsunderstöd åt
en centralorganisation för anordnande av goda och billiga teaterföreställningar.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande nästlidne
dag väckta och bordlagda motioner:

nr 44, av herr Lyckholm, med förslag till ändrad lydelse av 62
§ första stycket i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet,

nr 45, av friherre Trolle, om anslag till inköp av ett inom Eslöv
beläget område och detsammas avskiljande såsom nationalpark,

nr 46, av herr Berggren, om tillfällig höjning av norrländska avdikningsanslaget
m. m.,

nr 47, av herr Grubbström, om tillfällig höjning av norrländska
avdikningsanslaget, och

nr 48, av herr Boos, om ändring i gällande bestämmelser rörande
fördelning av odlingslån.

Vid föredragning av den av herr Boos sistlidne dag avgivna och
samma dag bordlagda motion, nr 49, om åvägabringande av utredning
och förslag i fråga om lämpliga åtgärder för anskaffande av för
Sverige behövlig mängd tallfrö, beslöt kammaren hänvisa denna motion
till ett tillfälligt utskott.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet nedannämnda under
gårdagen väckta och bordlagda motioner:

nr 50, av herr Boos, angående pension å allmänna indragningsstaten
åt förre distinktionskorpralen C. G. Palmér,

nr 51, av greve Wachtmeister, Fredrik, m. fl., angående pension
åt vice häradshövdingen J. M. Stuart,

Söndagen den 26 januari.

81 Nr 2.

nr 52, av herrar Hellberg och Beckman, Ernst, om åvägabringande
av utredning och eventuellt förslag i fråga om ordnande av
regelbundet utbyte med utländska riksförsamlingar av tryck rörande
lagförslag m. in., och

nr 53, av herr Bäckström, med förslag till förordning angående
viss anmälnings- och uppgiftsskyldighet vid yrkesmässig förmedling av
utländsk kredit.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet följande nästlidne dag
väckta och bordlagda motioner:

nr 54, av herr Nilsson, Johan, om ändring av 24 kap. 3 § strafflagen,
och

nr 55, av herrar Eliasson och Ljunggren, August, om åvägabringande
av utredning och förslag angående rätt att plocka skogsbär.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda
sistlidne dag avlämnade och bordlagda motioner:

nr 56, av friherre Fleming, angående tullfrihet för visst slag av
järnplåtar,

nr 57, av friherre Fleming, om tullfrihet för nickelsulfat,

nr 58, av herr Antonsson, angående ändring av tulltaxans bestämmelser
om tull å flytande polermedel, och

nr 59, av herr Gelotte m. fl., om avskaffande av stämpelskatt å
inrikes växlar.

Föredrogos och lades till handlingarna hankoutskottets under gårdagen
bordlagda memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och

nr 2, med överlämnande av den till innevarande Riksdag avgivna
berättelse av fullmäktige i riksgäldskontoret angående riksgäldskontorets
ställning och förvaltning.

Justerades tio protokollsutdrag för denna dag, varefter kammaren
åtskildes kl. 7,2 6 e. m.

In fidem

.4. v. Krusenstjerna.

Första kammarens protokoll 1913. Nr 2.