RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Första kammaren. Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Petersson avlämnade Kung!. Maids nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

nr 156, angående nybyggnad för zoologiska institutionen vid universitet
i Lund;

nr 163, angående anslag till hantverksskolan i Kristinehamn för
blinda;

nr 159, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Halleby nr 1 med Jörland nr 1 och Åker nr 1 i Göteborgs och
Bohus län;

nr 160, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Ebbaröd nr 1 och 5 i Kristianstads län;

nr 164, angående upplåtande av lägenheter från förra hospitalshemmanet
Hospitalsgården nr 1 i Skaraborgs län;

nr 165, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Holmesberg nr 1 jämte Eneboda nr 1, en utjord, i Jönköpings
län;

nr 166, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Rarndala nr 10 i Blekinge län;

nr 167, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Böke nr 1 i Kalmar län;

nr 168, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Botilstorp nr 1 Södergård i Jönköpings län;

nr 169, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Botilstorp nr 2 Norrgård med underlydande i Jönköpings
län; och

nr 170, angående grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne månad.

Första kammarens protokoll 1913. Nr 19.

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Upplästes ett inkommet läkarintyg, så lydande:

Riksdagsman Johan Nilsson, som i dag undergått en näsoperation,
är på den grund hindrad att lämna sina rum under de närmaste
dagarne.

Stockholm den 4 april 1918.

Gunnar Holmgren,
Professor.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i fråga om omarbetning av förordningen om landsting i syfte huvudsakligen
att landstingen må övertaga hushållningssällskapens verksamhet: statsutskottets

utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
för vissa departementsskrivare hos arméförvaltningen, och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av medel, som influtit genom försäljning av föråldrade handvapen
m. m.;

bevillningsutskottets memorial:

nr 27, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckt motion om
upphävande av tullen å ris, risgryn och rismjöl, samt

nr 28, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av väckt motion om
åläggande för banker m. fl. att till taxeringsmyndigheterna lämna
uppgift å beloppet av insättare gottgjord ränta;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av §§ 1 och 10 i reglementet för småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av § 17 mom. 1 i reglementet för folkskollärarnas pension sinrättning,
och

nr 28, i anledning av väckt motion angående tryckning av konstitutionsutskottets
protokoll; ävensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, i
anledning av friherre Flemings motion, nr 91, angående skrivelse till
Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om åvägabringande
av bättre samverkan mellan vederbörande beträffande arméns
och marinens utrustning med vapen och ammunition m. m.

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de denna dag avlämnade
kungl. propositionerna:

nr 156, angående nybyggnad för zoologiska institutionen vid universitetet
i Lund; och

nr 163, angående anslag till hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande under
sammanträdet avlämnade kungl. propositioner:

nr 159, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Halleby nr 1 med Jörland nr 1 och Åker nr 1 i Göteborgs
och Bohus län;

nr 160, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Ebbaröd nr 1 och 5 i Kristianstads län;

nr 164, angående upplåtande av lägenheter från förra hospitalshemmanet
Hospitalsgården nr 1 i Skaraborgs län;

nr 165, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Holmesberg nr 1 jämte Eneboda nr 1, en utjord, i Jönköpings
län;

nr 166, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Ramdala nr 10 i Blekinge län;

nr 167, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Böke nr 1 i Kalmar län;

nr 168, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Botilstorp nr 1 Södergård i Jönköpings län;

nr 169, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Botilstorp nr 2 Norrgård med underlydande i Jönköpings
län; och

nr 170, angående grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar.

Vid föredragning av ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 292, med. delgivning av nämnda kammares beslut över
dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning av herr
Starbäcks motion, nr 229, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning såsom
naturlig park, beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott nr 1.

Vid föredragning av ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 294, med delgivning av nämnda kammares beslut över
dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, angående friherre Palmstiernas
motion, nr 233, om skrivelse till Kungl. Maj;t angående utredning
och förslag i fråga om åläggande för arbetsgivare vid vissa större

Nr 18.

Lördagen den 5 april.

arbetsföretag att till gagn för sina arbetare vidtaga i motionen ifrågasatta
anordningar, beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende till
sitt tillfälliga utskott nr 2.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran,
konstitutionsutskottets den 2 och 3 i denna månad bordlagda utlåtanden
nr 12 och 13 ävensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande
nr 21.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets den 2 och 3
innevarande april bordlagda utlåtande nr 14, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillägg till 38 § riksdagsordningen,
biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om grund- E’öredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 2 och 3 innevarande

lagsändring månad bordlagda utlåtande nr 15, i anledning av herr Kjelléns m. fl.

i.*yfte atf motion om ändring av SS 56 och 58 riksdagsordningen.
vista niotio- ° öo ° °

ner må hunna

omedelbart I en inom Första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänavvisas.
visad motion, nr 99, hade herr Kjellén m. fl. hemställt, att Riksdagen
måtte som vilande till grundlagsenlig behandling för sin del antaga
följande förslag till ändrad lydelse av riksdagsordningens §§ 56 och 58.

§ 56.

Konungens propositioner kunna icke till avgörande i kammare
företagas, innan utskott däröver avgivit yttrande. Motion i ämne, som
tillhör ständigt utskotts behandling, kan ej utan remiss till utskott
bifallas, ej heller utan genom beslut, däruti minst fem sjättedelar av
de röstande instämt, omedelbarligen avslås. Angår motion — — —
bifallas. Frågor —-----avgöras.

§ 58.

När proposition eller motion — — — ej nedlägges eller, i den
ordning § 56 stadgar, eljest bliver avgjord. Varje---- uppehållas.

Uppstår fråga —--avgöras.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda skäl hemställt, att
den förevarande motionen ej måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Trygger, Glasört, Bellinder,
K. J. Ekman, von Geijer, Kjellén och Glaf, vilka likväl ej däri framlagt
sin mening.

Lördagen den 5 april. 5 Nr 19.

Herr Kjellén: Jag måste först bringa i erinran detta lilla ären- Om grun des

förhistoria. Det har en bestämd födelsedag, nämligen den 4 maj
1912, det tillfälle, då Andra kammarens talman vägrade proposition motto
å herr Lindhagens bekanta republikmotion. Vid det tillfället upp- ner må kunna
stod nämligen det liberala partiets ledare i Andra kammaren, — omedelbart
densamme som nu som ordförande underskrifvit utskottets betänkande
-- och yttrade upprepade gånger sitt »livliga beklagande» 01 ^
av, att han icke hade möjlighet att utan vidare yrka avslag å motionen;
»hade jag haft möjligheten därtill», sade han uttryckligen, »så
skulle jag gjort det». Till yttermera visso preciserade han denna tanke
i ett senare anförande genom en jämförelse med hithörande förhållanden
i främmande länder, där remissvägran går för sig, under
det att hos oss utvägen är »stängd genom grundlagen». Således från
högt auktoritativt håll inom det liberala lägret föreligger här ett beklagande
av att våra grundlagar hindra Riksdagen att stänga vägen för
en motion från första början, så snart den rör sig inom ständigt utskotts
område.

Några behjärtade män i denna kammare ömmade för denna liberala
klagan, så mycket mera som de däri igenkände ett uttryck för
ett allmänt känt missförhållande, nämligen att vår arbetsordning är
så uppblandad med gamla byråkratiska former. Här var således en
ypperlig utgångspunkt för en reform: en allmänt erkänd svaghet i
lagstiftningen, som blifvit särskilt aktuell genom ett uppseendeväckande
missbruk och föranlett uttalanden från skilda läger av beklaganden
av detta förhållande. Man kunde då ha hoppats, att denna
fråga skulle i fortsättningen fått hållas utanför partisynpunkterna eller
åtminstone giva anledning till eu liten »borgerlig» samling. Från liberalt
håll klagades ju öfver, att författningen saknade en möjlighet;
då erbjöd man en sådan möjlighet genom att föreslå ändring i författningen.
Man klagade över att en dörr är stängd: nåväl, se här
en nyckel!

Denna nyckel var den motion, som nio medlemmar i denna kammare
väckte i slutet av förra riksdagen. Den gick ut på, att remissvägran
skulle kunna äga rum även i fråga om motion, tillhörande ständigt
utkotts behandling, dock endast med bägge kamrarnes samtycke. Och
nu kom till den liberala ledarens sympati för saken också konstitutionsutskottets.
Konstitutionsutskottet ansåg frågan »väl värd Riksdagens
uppmärksamhet» och syftemålet »val värt beaktande», det tyckte
bara icke om formen, och hade för resten vid riksdagens slut icke
tid att ingå på någon utredning av dessa »ingalunda lättlösta» spörsmål.
För att visa sitt intresse i handling gick utskottet emellertid
så långt, att det framkastade en modell till eu annan nyckel, nämligen
remissvägran med kvalificerad majoritet inom samma kammre.

Motionärerna i år ha lojalt följt denna anvisning med den motivering,
att »reformen syntes dem viktigare än formen». Och de hava
nu framlagt detta förslag i så god tid som i början av februari. Men
sedan fjolårets konstitutionsutskott således fått sin vilja fram, är det
komplett slut med utskottets intresse. Visserligen ordas fortfarande
om, att syftemålet är »väl värt beaktande», men utskottet finner hela
»grundtanken» i motionen icke tillfredsställande. Det stilla tvivel,

Nr 19- 6 Lördagen den 5 april.

Om grund- g0m det hyste därom år 1912, har nu vuxit till »allvarliga betänkligheter».
i^syftTatt utskottets ordförande gick dock själv i den minnesvärda debatten
''rusa niotio- fjärde maj 1912 in på den tanken, då han yttrade —• visserligen i
ner må kunna försiktiga ordalag — att Riksdagen kan finna sig nödgad att göra
omedelbart ändring i den grundlagsbestämmelse, som tvingar till remiss av en
amrisus. (dylik motion, d. v. s. just den vägen, på vilken motionärerna här
C orts.) glagjp jn. Men äyen han delar nu utskottets »allvarliga betänkligheter»
och finner »mycket goda grunder» tala däremot.

Jag skall då tillåta mig att i största korthet se på dessa grunder.
Den första är den som redan något antyddes av förra årets konstitutionsutskott,
nämligen att utvägen icke skulle bli effektiv. Man
har fäst sig vid, att remissvägran redan finnes i fråga om motioner,
som skola hänvisas till tillfälliga utskott, och att den i praxis icke
kommit mycket till användning; och, säger utskottet, det finnes »ingen
anledning antaga», att den skulle visa sig mera effektiv om den
nu utsträcktes. Jag skall då be att få påvisa icke en utan två anledningar
att antaga detta.

Först och främst är det redan statistiskt klart, att möjligheten
att en rätt kommer till användning måste växa i proportion till utsträckningen
av denna rätt. Här är fråga om en mycket stor utsträckning,
en flerdubbel utsträckning av detta område, här finnes
sålunda mycket större möjligheter till missbruk att röra sig med, och
då är det all anledning att antaga att det också oftare blir beivran
av dem. Själva denna motions framträdande vittnar för resten om
en förändring i den gamla åskådningen, ett stigande intresse av att
beivra dessa missbruk.

Men för det andra sammanhänger denna reformtanke till tiden
med den stora reformen, genom vilken Riksdagen icke vidare är
byggd på något urval ur det politiskt myndiga folket, utan på allmän
valrätt. Det ligger i sakens natur och bekräftas av all erfarenhet,
att risken för missbruk av det enskilda initiativet i någon mån
måste växa på samma gång Riksdagen får en bredare bas. Också
står i många länder på dagordningen att mer eller mindre inskränka
den enskildes rätt att besvära en riksförsamling. Jag skulle vilja
såga, att här öppnar sig en vidare horisont över det ämne, som sysselsätter
oss: det faller in under en allmän strävan att se till, att
den enskilde riksdagsmannens rättigheter icke alltför mycket inkräkta
på Riksdagens allt dyrbarare arbetstid. Redan här torde reformen
hava betydelse såsom ett första steg att taga itu med
detta allmänna missförhållande. Jag ber alltså att få påpeka, att
om denna reform å ena sidan skulle utsträcka rätten att påtala missbruk,
så är å andra sidan också möjligheten av missbruk nu större
än förut. I båda synpunkterna ligger anledning att antaga, att en
annan åskådning med en ny praxis skulle kunna göra sig gällande
och reformen sålunda verkligen nå effektivitet.

I fortsättningen finner konstitutionsutskottet, att metoden icke
tjänar sitt eget ändamål. Utskottet talar om möjligheten att yrkan
på remissvägran skulle framkalla en bred diskussion, som icke skulle
kunna hållas fri från realitetsbehandling. Jag vill då anmärka, att
motionärernas syftemål är icke att undvika debatt, åtminstone icke

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

detta i första rummet, utan att syftemålet är att utrensa de byråkratiska
omvägarne. Därom yttrar fjolårets motion: . o % syfte att

»Med riksdagsarbetets växande omfattning framstår allt klarare ''pissa niotionödvändigheten
att ur riksdagsordningen utrensa de byråkratiska ten-ner må kunna
mer och omvägar, som ännu här och dår stå i vägen för en praktisk ^

behandling av ärendena. (''Forts'')

Som ett sådant hinder torde man mumera vara allmänt ense
om att betrakta kammarnas ovillkorliga skyldighet att till omständlig
och hänsynfull behandling upptaga vilken idé som helst, som händelsevis
upprunnit i en folkrepresentants hjärna, endast den håller sig inom
området för något ständigt utskotts uppgifter och icke är uppenbart
grundlagsstridig. Huru omogen, huru förflugen, huru för Riksdagen
själv nedsättande idén än är — och riksdagsmandatet bjuder tyvärr

ingen absolut garanti mot dylika möjligheter -..... så är Riksdagen lika

fullt med nuvarande lagstiftning skyldig att till den enskilde projektmakarens
behag sätta sin tunga arbetsapparat i gång, öka utskottens
redan förut stora bördor, upptaga den knappa tiden och fördyra sina
dryga kostnader, allt för att komma till ett resultat, som redan från

början varit självklart.» _ ....

Det är denna omväg, som vi finna både opraktisk och. för Riksdagen
nedsättande. Det kan vara sant vad utskottet säger, att sådana motioner
»pläga icke vålla mycket arbete». Men de förorsaka dock bordläggningar,
skriverier och justeringar inom utskott och beslut i riksdagen;
''det kan till och med mycket väl hända, att strid uppstår
rörande till vilket utskott en okynnesmotion skall remitteras, och då
blir det ännu mera besvär. Hela landet kanske skrattar eller svär
över en motionärs påhitt, men Riksdagen måste behandla den med
djupt allvar och all omständlighet, remittera och bordlägga, och först
sedan utskottet talat har den möjlighet att giva det från början självklara
svaret. Jag tycker att detta är nedsättande för Riksdagens värdighet.
Och om besparingen blir stor eller liten, så är den dock
alltid en besparing. Det finnes således knappt något tvivel att den
föreslagna reformen verkligen skulle tjäna sitt angivna syfte.

Men är det nu så, att metoden skulle giva anledning till stora
debatter, dä kan man ju säga, att metoden betalar tämligen dyrt i
ena ändan vad den vinner i den andra. Emellertid, ar icke detta ett
skäligen uppkonstruerat fall, detta som utskottet förutsatt, att här
skall bli en stor debatt vid ärendets första behandling, och att erforderlig
majoritet icke uppnås och sålunda intet vinnes? Kan man
verkligen uppställa ett sådant fall som den norm, efter vilken lagstiftaren
bör rätta sig? Det förefaller mig, som om utskottet hela
tiden resonerade med eu viss motion för ögonen och såge saken i ett
; ärkildt ljus, som eu »lex Lindhagen». Men om utskottet tager denne
motionär'' till normaltyp, tror jag, att utskottet underskattar originaliteten
hos denna aktade folkrepresentant. Jag kan emellertid, icke
heller på annat sätt förklara, att utskottet på slutet rent av synes
vilja förneka, att metoden skulle hava en avskräckande innebörd.

Detta uttalande vittnar icke om aktning för riksdagsmännens ambition.

Det torde dock ligga i sakens natur, att ett statuerande av ett sådant
exempel skall lända icke blott brottslingen till straff utan ock androm

Nr 19.

avvisas.

(Forts.)

Lördagen den 5 april.

laysinArtnq JlU, varnagel- 0nJ en motionär umgås med förgripliga tankar och
i ''syne. att tv,ej£ar om han skall lägga fram dem eller ej, så måtte det val vara
vU.m motto- någon skillnad, om han vet att saken kan bli ihjälslagen med det7ter
må kunna samma eller om han har visshet, om att det icke möter honom det
omedelbart ringaste hinder.

sr<H<M4 tf /» « °

Utskottet, har. genom att motsätta sig denna reform tagit parti
för den individualistiska uppfattning, som genomgår grundlagen i detta
stycke. Jag tror, . att det är tid på att ändra uppfattningen i detta
stycke. .. Den enskilde riksdagsmannen bör icke ha rätt att över en
viss gräns trakassera och skandalisera riksförsamlingen. Kammaren
ger enligt 1809 års regeringsform § 110 skydd åt den enskildes yttrandefrihet;
det förefaller mig som om en ren analogi bjuder, att kamma -™ också får något skydd för sig själf mot missbruk av den enskildes
yttrandefrihet. Jag vill tillägga, att en sådan reform infogar
sig i författningen helt organiskt. Vi ha redan andra former för
kammarens förmynderskap; vi ha riksdagsordningens § 52, som ger
kammaren rätt att vidtaga åtgärder mot riksdagsman, som använder
förolämpande uttryck, vi ha arbetsordningarne, som föreskriva att
kammaren äger att avgöra om en interpellation får framställas eller
icke. .. I dessa^ båda fall fordras till och med endast enkel majoritet.
Det är tid på, , att kammaren utsträcker dessa möjligheter till att
skydda sin värdighet och trygga sig äfven mot andra missbruk av den
enskilde riksdagsmannen.

Jag kan således icke finna, att utskottet har ägnat denna reform
eu tillfredsställande utredning eller kommit till ett tillfredsställande
resultat. För motionärerna har reformen varit viktigare än formen,
men för utskottet har tydligen formen nu varit viktigare än reformen.
Jag vill här åter påpeka att det gäller en sak, som konstitutionsutskottet
i fjol fann väl värd Riksdagens uppmärksamhet, och även
i år ansett värd allt beaktande. Vi röra oss följaktligen på ett område,
. som utskottet självt förklarat vara sådant, att en reform där är
av nöden. Då frågar jag: om vägen icke är lämplig nu heller, varför
har då icke utskottet visat sitt intresse nu som i fjol genom att föreslå
en annan? Konstitutionsutskottet tillkommer dock enligt § 38
riksdagsordningen att granska rikets grundlagar och föreslå ändringar,
som det finner högst nödiga, nyttiga och möjliga att verkställa. Vi
ha här utskottets eget vittnesbörd om nöd och nytta, och »möjligheten.
att verkställa» var väl icke utesluten. Jag skall tillåta mig
att själv ange en utväg, som bryter hela udden av utskottets enda
sakskäl. Detta skäl, som kanske gjort ett visst intryck, var det att
en vidlyftig debatt kunde komma att föras redan vid yttrandet på
remissvägran. Nåväl, varför icke avklippa denna möjlighet genom ett
stadgande att i detta fall får icke debatt föras? Det tycker herrarne
kanske är grymt, men det finnes redan i arbetsordningarnes bestämmelser
om interpellation, där det heter: »utan föregående överläggning».
Om fem sjättedelar i en kammare anse, att remiss icke bör
förekomma, då kan världen utan saknad gå miste om debatt i frågan;
kunna åter de fem sjättedelarne icke uppdrivas, då är ju ingen skada
skedd, då blir tillfälle att debattera, när ärendet kommer tillbaka från
utskottet. Det hade således varit mycket lätt för utskottet att undgå

Nr 19.

Lördagen den 5 april. 9

det enda betänkliga skälet, om utskottet verkligen velat befordra ären- Om grund*
det. Men äfven om utskottet ansett sig icke kunna göra detta, så ^»ändring
hade man dock, med avseende å vad i saken förekommit, haft skäl we«eatt
anse, att utskottet åtminstone icke bort hava lagt hinder i vägen ner må hunna
för en utredning. Så har emellertid varit fallet. Jag tillåter mig an- omedelbart
märka, att inom utskottet framställts yrkande på en allsidig under- “uvUas.

sökning av främmande staters förhållanden i denna fråga, men att (F°rt®.)

utskottet — som eljest icke fruktar för att besvära sitt kansli — med
knapp majoritet avvisat detta förslag. Detta synes mig verkligen vara
en bestämd anledning att anse, att frågan icke är tillbörligt utredd,
och jag tillåter mig på den grund, herr talman, att yrka återremiss.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag måste undra, om motionärernas
utgångspunkt är riktig. De tyckas mena, att närhelst och i
fråga om hvarje ärende, som kommer fram, Riksdagen anser sig pliktig
att taga detta ärende mycket »omständligt och hänsynsfullt». Desäga
i motionen, att Riksdagen anser sig skyldig att »sätta sin tunga arbetsapparat
i gång» — »öka utskottens redan förut stora bördor» —

»upptaga den knappa tiden och fördyra sina dryga kostnader». När
man läser detta, tycker man sig nästan förnimma, huru ett helt kvarnverk
sättes i gång. Det dånar och gnisslar. Men är det på det viset?

I fjol behandlade konstitutionsutskottet en motion, som jag från flera
håll hörde betecknas som en okynnesmotion. Utskottet omnämnde
den och hemställde därefter, »att herr Lindhagens m. fl. motion måtte
av Riksdagen lämnas utan avseende». Ingenting mera. I år behandlade
statsutskottet en motion, som jag också hört betecknas som en
okynnesmotion. Utskottet omnämner den — det var nästan nödvändigt
för att man skulle förstå vad saken gällde —• och sedan hemställde
utskottet, »att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda». Ingenting vidare. Det kan hända, att man
betraktar detta som hänsynsfullt, men för att få det till omständligt
tänker jag att man måste våldföra sig på modersmålet.

Men om nu motionärernas utgångspunkt är riktig — vi antaga
det — vinnes då genom det förfaringssätt, som motionärerna rekommendera,
det man vill vinna? Utskottet tror det icke, och det till på
köpet på flera sidor. Herr Kjellén tror det. Jag vill icke tvista
med herr Kjellén i den saken. Jag förmodar, att han betraktar det
som en samvetssak att icke tro på utskott i det här fallet. Men vi
hade i fjol en liten illustration i Andra kammaren, som herr Kjellén
själ! omnämnde: den 4 maj, när frågan om remiss af herr Lindhagens
motion var före. Det blev, som bekant, ett skönt hallå i kammaren
just då. Alla partichefer voro i elden, mer eller mindre lyckligt, och
då man icke på förhand var säker om huru det skulle gå, så tyckte
man det vara bäst att taga tiden i akt och jämväl gå in på realiteter.

När detta hände i fjol, så tänker jag mig, att det kan hända oftare.

Och ett sådant exempel bör komma en att förstå vissa ting, om man
eljest har någon fallenhet i den riktningen.

Men vi kunna taga ett »om» till för säkerhets skull. Vi antaga,
att utgångspunkten är riktig, och att målet vinnes på den vägen, som
motionärerna föreslå. Då återstår i alla fall den frågan: vad menas

Nr 19. JO Lördagen den 5 april.

Om grund- med okynnesmotion? För många faller antagligen svaret alldeles som
lagtändnng nar man trycker på en knapp: det är eu sådan, som herr Lindhagen
vacker. Men för en del andra är saken inte så enkel, och det var
ner må kunna rätt lustigt att i utskottet höra exemplifieringen. Herr Kat, som star
omedelbart gom reservant, ville gärna vara med. Men han kände sig något oroawisas.
jjg fgr en ga^ som man betecknat som Riksdagens torrläggning och
(Forts.) gom ^n visst varit roten och upphovet till, och han förfrågade sig
därför, huru man betraktade en sådan motion. Då man förklarade,
att det var en okynnesmotion, sade herr Räf: »åhå!» och bad nästan
Gud bevara sig. Och när herr Kjellén sedan exemplifierade sin mening
om okynnesmotioner genom att draga fram en motion om att färga
margarin blå, sade herr Jönsson i Slätåker »åhå!» och kunde inte alls
förstå det. Detta tyder på att det ej är så lätt att få samstämmighet
i saken.

Herr Kjellén sade för en stund sedan, att den allmänna rösträtten
gaf anledning att misstänka, att det skulle komma fram en
hel del hugskott. Ja, den allmänna rösträtten! Den är inte bara retfull
i och för sig, utan den har också sina eventuella förargelser. Jag
tycker i alla fall, att man kunde vänta, tills förargelsen kommer.

Jag hörde en gång ett annat yttrande i denna sak, som gjorde,
att jag för min del ställde mig betänksam och sade mitt »åhå!» Det
var när man yttrade, att det funnes en viss anständighetskänsla i
kammaren, som måste skyddas. Ja, det är just det. Det är inte bara
det, att man vill ha in liksom litet god ton i grundlagen, utan det är
också detta, att det är högerståndpunktens tanke- och känslolif, som
skall skyddas. Men det förstå nog herrarna allesamman, att mot ett
okynne, som tar sig uttryck på det sättet, att framtiden liksom gör
en liten titt inom Första kammaren, mot det okynnet har man ej
botemedlet på den här vägen. För det behöver man i stället taga
sig motion i friska luften, så att nerverna stärkas, ty jag misstänker,
att inom en snar framtid får kammaren upplefva värre saker än republikmotioner.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hellberg: Om det hade ålegat mig att såsom en om jag
så får säga akademisk-politisk prestation bedöma vad herr Kjellén
åstadkommit i denna fråga, skulle jag utan tvekan gett honom cum
laude på försvaret, men jag fruktar, att jag ej hade kunnat ge honom
approbatur på avhandlingen. Hela hans talangfulla anförande kan
nämligen ej fördölja det faktum, att förslaget är — jag vill visst ej
använda ett så oartigt uttryck, som han begagnat om vad han med
det vill förebygga — men i alla fall något, som ej kan anses vara
ifrån någon synpunkt vare sig praktiskt eller lämpligt

Herr Kjellén har åberopat sig på konstitutionsutskottets uttalande
vid fjolårets riksdag. Men det bör dock bemärkas, att det lilla förord,
som konstitutionsutskottet där gav åt den tanke, som han framfört,
det var dock ganska reserverat. Utskottet vågade ej säga mer
än, att »möjligen» skulle man kunna tänka sig, att en garanti mot
en förhastad remissvägran skulle uppnås genom en kvalificerad majoritet.
Vidare tillägger utskottet, att frågan dock är av natur att kräva

Lördagen den 6 april.

Nr 19.

ett noggrant övervägande, helst som den torde visa sig samman- Om grundhänga
med önskvärda förändringar av arbetssättet i övrigt. Och så lagändring
talar slutligen utskottet om den långt framskridna tiden. Under visna niotiosådana
förhållanden måste man säga sig, att det lilla förord utskottet ner må kunna
— jag vill nästan säga i hastigheten — gav åt motionstanken, ej är omedelbart
så synnerligen mycket att åberopa sig på. avvisas.

För min del får jag säga — jag skall försöka fatta mig kort, (Forts.)

då en talare redan bemött herr Kjellén — att jag ej tror så mycket
på vare sig lämpligheten eller effektiviteten av sådana åtgärder, som
här föreslagits. Jag anser dem i regel ej lämpliga, därför att frågan
om vad som är ett »dödfött projekt» eller en »okynnesmotion» alltid
blir något ganska subjektivt. Det är ofta så här i världen, att en
tanke, som första gången föres fram, möter ganska kompakt motstånd,
och det skulle mycket väl kunna tänkas sådana fall, då en sådan
tanke, som i framtiden visade sig synnerligen fruktbärande och betydelsefull,
första gången bleve avfärdad som rent okynnesmässig. Nu
är väl en sjättedel av de röstande ett relativt så litet tal, att det ej
kan ligga någon så stor fara i förslaget från den synpunkten. Men
sedan anser jag för det andra, att effekten av förslaget kan mycket
starkt ifrågasättas. Jag skall ej ge mig in på något vidare resonemang
om den saken. Jag skall bara, då herr Kjellén angivit sin
motions förnämsta betydelse ligga på det preventiva området, be
kammarens ledamöter i sin fantasi tänka sig, att denna motion redan
varit grundlag den betydelsefulla 4 maj i fjol, då herr Lindhagens
motion förelåg. Tror någon måhända, att därest denna lagbestämmelse,
denna Kjellénska paragrafen mot okynnesmotioner då förefunnits
i grundlagen, herr Lindhagen, när han ville måtta ett slag
mot kungadömet, skulle sagt sig: men det är ju sant; jag har denna
fruktansvärda Kjellénska paragraf att räkna med; då är det ej värt
att komma fram med något sådant — herr Kjellén själv tror väl
knappt att detta förhållande skulle verkat synnerligen avskräckande.

Överhuvud är det nog så, att om en person är besjälad av en idé,
som han vill föra fram, låter han sig ej avskräckas av några preventiva
paragrafer. Han känner sig naturligtvis ha en kallelse och den
fyller han utan hänsyn därtill och med risk av alla eventualiteter.

År det åter en person, som rent av vill ställa till demonstrationer
för deras egen skull — och sådana fall kunna väl förekomma — ja,
då torde det verka än mindre avskräckande på honom. Men om
paragrafen funnes, är det givet, att det skulle uppstå långa remissdebatter,
långa diskussioner om, huruvida motioner skulle få remitteras
eller icke. Häremot har herr Kjellén nu invänt, att om utskottet
hade velat saken, hade det väl kunnat föreslå en bestämmelse,
att sådana diskussioner ej borde få förekomma. Men det hade väl
ändå varit att gå alltför långt, om en motionär skulle förhindras att
ens få säga ett ord till försvar för en sak, som ligger honom om
hjärtat. Jag kan med säkerhet säga, att en sådan preventiv åtgärd
skulle den svenska riksdagen med dess uppfattning om enskild motionärs
rätt att tala aldrig någonsin vara med om. Och om man sålunda
ej kan förhindra en motionär att komma fram med ett förslag
och få det debatterat, då har man ock största sannolikhet för, att det

Nr 19. 12 Lördagen den 5 april.

Om. grund- blir remitterat. Det finnes väl säkerligen alltid en sjättedel, som
^vfcTatt "anser> man e.i bör undertrycka ett förslag annat än i alldeles
vissa Motiv- extrema fall. Vad t. ex. herr Lindhagens motion beträffar, för att
ner må kunna ktergå till vad som gett anledning till den nu föreliggande motionen,
omedelbart s4 är jag absolut säker om, att det aldrig skulle hänt, att Andra
avvisas, kammaren vägrat remiss på den.

^ or s'''' Jag kan under sådana förhållanden ej förstå, att denna föränd ring,

detta tillägg till grundlagen, som föreslås i motionen, är vare
sig nyttigt eller nödigt. Motionären har betecknat sitt förslag såsom
en nyckel, som han av välvilja presenterat för att få den stängda
dörren öppnad, men utskottet ville inte begagna sig av denna nyckel.
Det avvisade motionen i fjol, och det har avvisat den även i år. Det
skall bli intressant att se, vare sig frågan denna gång avgöres eller
återremitteras, om denna kammare för sin del anser, att herr Kjellén
åstadkommit en användbar nyckel. Det skulle vara rätt överraskande
om majoriteten ansåge, att så vore fallet. Jag är emellertid övertygad,
att yrkande på återremiss till rakt ingenting tjänar, ty jag kan
ej tänka mig, att utskottet kan komma till annat slut än det kommit.

Jag tillåter mig därför att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Ge i jer: Jag skall ej vidare ingå på frågans reala sida
utöver det uttömmande försvar för motionen, som den förste ärade
talaren framfört. Jag vill endast än en gång stryka under, vad han
ock framhöll, nämligen att motionens syfte givetvis skulle vara att
söka sätta en damm för missbruk av den enskildes rätt att besvära
kammaren, varpå vi otvetydigt under senare tider sett åtskilliga exempel.
Jag vill ej säga, att hans sätt nödvändigt är det enda eller ens
det rätta, och om jag ej missförstått den förste talaren, gick en dylik
tanke även igenom hans anförande. Det var i känslan av detta, som
vi inom utskottet begärde en utredning, huru i detta fall förhöll sig
inom andra länder, för att härutinnan få ledning och direktiv. Det
var det beslut, som fattades — det fattades ej med fem sjättedels
majoritet — inom utskottet att afslå denna vår begäran, som föranledde
mig att framhålla, att motionen dock varit värd det beaktande,
en dylik utredning kunde åstadkomma. Den första ärade talaren
begärde återremiss och jag skall förena mig med honom på den grund,
att jag anser frågan sä. viktig och motionen så allvarlig till sitt syfte,
att den verkligen hade förtjänat, att en dylik utredning kommit till
stånd. Jag ber sålunda att få förena mig i hans yrkande på återremiss.

Medan jag har ordet, kan jag ej underlåta att i någon mån uttrycka
min förvåning över, att min kollega från skånebänken, på sätt som
skett, dragit fram vissa detaljer ur diskussionen inom utskottet. Jag
tror, att man i allmänhet ej brukar göra det, isynnerhet ej, om vederbörande,
mot vilken talaren riktar sig, ej är i tillfälle att själv bemöta
det yttrade. Talaren må förlåta mig, om jag kom att tänka på detta,
när han en stund efteråt sade, att det enligt hans mening vore lämpligt
att en viss anständighetskänsla gjorde sig gällande i kammaren.

Herr Clason: Även jag är reservant och kan ej underlåta att

Lördagen den 5 april. 13 Nr 19.

saga, att utskottet enligt min övertygelse tagit alldeles för lätt på denna Om grundfråga.
Det är ju så, att representanter i riksdagen för skilda partier (/‘ändring
erkänt i de mest otvetydiga ord, att här föreligger ett missförhållande, lisfamotiooch
det har även utskottet gjort. Men om man också skulle se ut ner må kunna
över en något vidare krets, huru tro herrarna, att man tänker i landet omedelbart
om dessa frågor? Tro herrarna, att man för närvarande öfverallt i avvisaslandet
verkligen ser med så synnerligt gillande på de, låt mig säga, fForts-)
tungrodda och ganska egendomliga former, under vilka Riksdagen
arbetar: på den enskildes rätt att i vilka frågor som helst lägga fram
huru tokiga förslag som helst och tvinga Riksdagen att behandla dem
under de mest högtidliga former, på hans rätt att upprepa de mest
dödfödda projekt år ifrån år i samma form, på hans rätt att med
okynnesvoteringar och på annat sätt ta upp en dyrbar arbetstid? Inför
allt sådant står Riksdagen alldeles maktlös; tro herrarna, att sådant
bidrager att stärka Riksdagens anseende hos dem, som se på detta?

Enligt min tanke raka motsatsen!

När nu utskottsmajoriteten argumenterat från den ståndpunkten,
att här blott skulle vara fråga om detta förslag att lösa frågan på det
av motionären föreslagna sättet med fem sjättedelars majoritet o. s. v.,
då är det alldeles tydligt, att utskottet därvid begått ett fel. Det
skulle ha sett frågan i dess helhet och ur den synpunkten: skall här
göras något eller skall det icke göras något för att försöka råda bot
på dessa, oegentligheter? Vi begärde nu i utskottet, att utskottet åtminstone
skulle bidraga att belysa denna fråga genom att medverka
till en utredning, för att man skulle få se, huru man i andra riksförsamlingar
tagit på sådana oegentligheter, och huru man där burit sig
åt för att skydda sig i sådant hänseende. Men det ville utskottet ej
alls vara med om. Det är mot denna metod att söka skjuta undan
en sådan fråga som den, huru Riksdagens anseende och förmåga av
ostört arbete skall kunna upprätthållas — det är mot denna metod
att skjuta undan frågan, jag velat opponera mig genom att anteckna
mig som reservant, och det är därför även jag yrkar återremiss.

Herr Mannheimer: Reservanterna ha inskränkt sig till att yrka
återremiss av utskottsbetänkande! De ha sålunda ej ansett sig böra
yrka bifall till själva motionen. Såsom skäl för sitt yrkande om återremiss
ha de reservanter, som yttrat sig i frågan, framhållit, att utskottet
velat hindra en utredning, som från reservanternas sida begärts.

I anledning av detta anser jag mig skyldig upplysa kammaren om,
huru det förhöll sig därmed. Under debatten i utskottet framhölls
- jag tror, att reservanterna själva övertygats om, att det förslag,
som framställts i motionen, var opraktiskt och icke effektivt — att
det var på andra förhållanden, man borde rikta blicken, då det var
fråga om att söka åstadkomma ett hinder mot slöseri med Riksdagens
tid. Man framhöll därvid bland annat den långa tid, som ofta åtgår
för voteringar — av Indika icke så få måhända kunna betraktas som
okynnesvoteringar. Man framhöll vidare det slöseri med tid som nu
icke sällan förekommer genom det sätt, hvarpå den alldeles obegränsade
yttrandefriheten inom kamrarna begagnas. Då framkom inom
utskottet det förslag, att man borde söka genom utredning se till vad

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om grund- gom åtgjorts i främmande parlament för att söka åstadkomma inlagsändring
besparing i parlamentens arbetstid. Men då anfördes från dem, som
vista niotio- motsatte sig denna utredning, att för att man skulle röra vid en så
ner må kunna grannlaga fråga som den omtalade, alltså försöka åstadkomma inskränkomedelbart
ning i de enskilda riksdagsmännens yttrandefrihet och initiativrätt,
avmsas. borde ett förslag framkomma, om vilket man kunde ha anledning
(Forts.) ^r0) gbt (Jet skulle omfattas med sympati från de olika meningsgrupperna
inom kamrarna. Vi ansågo nämligen dessa frågor så svårlösta
och grannlaga, att man först borde låta partiorganisationerna själva ta
hand om desamma och se till, om icke genom vissa åtgärder från
deras sida man skulle kunna åstadkomma förbättringar och reformer,
varigenom de förefintliga missförhållandena undanröjdes eller åtminstone
mildrades. Det var så, att vi, som motsatte oss utredningen, hade
klart för oss, att man med det initiativ, som genom nu ifrågavarande
motion tagits, icke skulle kunna vinna något praktiskt resultat
utan tvärtom kunna motverka det syfte som man ville vinna. Jag
vill tillägga, att en av reservanterna också framhöll i utskottet, att
om de, som intaga den ståndpunkten jag nu antytt, motsatte sig denna
utredning, de icke kunde anses därmed ha handlat på något sätt illojalt.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kjellén: Den siste ärade talaren argumenterade alldeles

oberoende av det faktum, som jag här och vi alla måste ställa i förgrunden,
nämligen att förra årets konstitutionsutskott faktiskt uttalat
sig för en reform i den riktning, som här föreslagits. Den ärade
talarens från Karlstad anmärkning om det reserverade i utskottets
rekommendation är kanske riktig beträffande den speciellt utpekade
linjen, men han glömmer det allmänna uttalandet att detta vore en
fråga väl vård Riksdagens uppmärksamhet. Under sådana förhållanden
synes det mig att utskottet hade varit skyldigt — icke oss, icke
motionärerna, utan sig själft — att visa så pass mycket allvar av sitt
intresse för saken, att det understött kravet på utredning. Såsom jag
nyss antytt och äfven andra framhållit, brukar utskottet eljest ingalunda
vara njuggt på utredningar utan tvärtom, vilket jag för öfrigt
räknar utskottet till förtjänst.

Den ärade talaren ifrån Karlstad bestyrkte fullständigt min misstanke,
att man från den sidan han tillhör här ser endast en »lex
Lindhagen». Han återförde frågan till dess födelsestund och sade, att
om nu en lag hade funnits, tro herrarna då att herr Lindhagen hade
tvekat? Jag svarar, att det är icke för mig huvudsaken, om hr Lindhagen
tvekar eller icke, men jag har utskottets nuvarande ordförandes
eget tryckta vittnesbörd om, att om denna lag funnits hade han yrkat
avslag på rak arm. »Jag beklagar livligt», sade han, »att jag icke haft
möjlighet att yrka avslag utan vidare; hade jag haft det, skalle jag
gjort det.''» Med honom hade naturligtvis följt partiet, och sedan hade
nog de fem sjättedelarna varit klara. Nu säger herr Hellberg, att
inskränkningen i sig själf är orimlig, det är ett alltför ömtåligt ämne
eller, såsom den siste talaren sade, det är för »grannlaga omständigheter».
Men ha herrarna glömt, att vi redan ha en kapson på yttrande -

Nr 10.

Lördagen den 5 april.

friheten, nämligen när det gäller interpellationer — och där behövs
bara enkel majoritet! Här är det således med ytterst varsamma händer
taget på denna dyrbara frihet, då man begärt ett så stort block som
fem sjättedelar av kammaren för att övervinna den.

Det nämndes av de båda talarne, att det skulle bereda stor svårighet
att säga vad som är okynnesmotion. Därpå svarar jag som
läkaren, när han tillfrågades av en patient av vilken sjukdom denne
led: »Det ger sig vid obduktionen!» Visar det sig, att en motion
avvisats med fem sjättedels majoritet i kammaren, då var det en
okynnesmotion och den må ligga ogilld.

Jag understryker än en gång att utskottet bort också i handling
visa allvaret av sitt intresse för saken så pass mycket, att det icke
motsatt sig ett rimligt utredningsyrkande. Och på den grunden förnyar
jag mitt yrkande på återremiss.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att utlåtandet skulle visas
åter till utskottet.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kjellén begärde votering, i anledning varaf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemställt i sitt
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;
Nej — 68.

Herr statsrådet friherre Adelsivärd avlämnade Kung], Maj-.ts nådiga
proposition, nr 173, till Eiksdagen, angående förslag till överenskommelse
mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara

Om. grundlagsändring

i syfte att
vissa motioner
må kunna
omedelbart
avvisas.
(Forts.)

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
å andra sidan, angående ökad malmbrytning inom
Kiirunavaara och Gellivare malmfält.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets den 2 och 3 i
denna månad bordlagda utlåtande nr 16, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i gällande bestämmelser
om kommunal rösträtt i stad, biföll kammaren vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
den 2 och 3 innevarande april bordlagda utlåtande nr 7, angående
regleringen av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande
anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Om anstöt- Med föranledande av vad Kungl. Maj:t under punkt 10 av sjunde
lande av en huvudtiteln i statsverkspropositionen föreslagit, hade utskottet i nu
\eiit
merskollegii 1914 till avlönande av en teknisk konsulent å kommerskollegii industriindustribyrå.
byrå anvisa ett belopp av 5,825 kronor.

Herr Ekelund: Herr talman, mina herrar! På den här punkten
har Kungl. Maj:t begärt ett anslag av 5,825 kronor till avlönande av
en teknisk konsulent å kommerskollegii industribyrå. Detta Kungl.
Maj:ts förslag har av statsutskottet tillstyrkts, och har statsutskottet i
motiveringen till sitt tillstyrkande framhållit, att till denne konsulent
borde förvärvas; sen med hantverkets ställning och behov förtrogen
och för detta näringsområdes höjande intresserad person, som sättes i
tillfälle att ägna huvudparten av sin kraft åt denna uppgift». Ser
man på motiveringen till denna framställning, så finner man, att uppslaget
till densamma är givet av en skrivelse, som av styrelsen för
Sveriges hantverksorganisation blivit ingiven till Kungl. Maj:t och i
vilken skrivelse hem ställes om vidtagande av åtgärder för anställande
av en hantverkskonsulent.

Vad hantverksorganisationens styrelse avser att vinna genom denna
hantverkskonsulent framgår av följande, som innehålles i skrivelsen:
»Om man blott jämför de mångahanda sätt, på vilka staten och det
allmänna, t. ex. hushållningssällskapen, söker att medels konsultationsverksamhet
gagna lantbruket och dess binäringar, med vad som från
det allmännas sida i dylikt hänseende göres för den mindre industrien,

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

framstår ju tydligt, att det egentligen blott är på ett enda område, Om amtäldär
man kan tala om en ordnad konsultation, och det är slöjdens — land.e av en
för så vitt man nu i allmänhet kan hänföra densamma till »mindre^uZtYkom^''
industri», något, som dock i vissa fall kan låta sig göra. Men på alla mertkollegii
de områden för en ordnad officiell informations- eller konsultations- industribyrå.
verksamhet, på vilka man sedan många år tillbaka sysslat inom åt- (Forts.)
skilliga främmande länders statsförvaltningar, har man hos oss icke
gjort något, och dock kan så ofantligt mycket göras och bör göras av
det allmänna till tjänst för dem, som ej utan stora svårigheter förmå
att följa med på den yrkestekniska utvecklingen.»

Det framgår således med önskvärd tydlighet, att hantverksorganisationen
avser att med anställande av en hantverkskonsulent få en
anställd tjänsteman, som kan utöva en konsulterande, d. v. s. en rådgivande
verksamhet åt de olika hantverkarne, bosatta mellan Ystad
och Haparanda och utgörande säkerligen tusental. Han skall vara
hemma i skrädderi, skomakeri, bokbinderi, snickeri och smide. Han
skall vara hemma i kopparslageri, tenngjuteri, förgylleri, måleri och i
all möjlig annan verksamhet, som gemenligen utöfvas såsom hantverk.
Över detta förslag, denna hantverksorganisationens skriftliga
framställning hava såväl kommerskollegiikommittén som kommerskollegium
yttrat sig, och kommerskollegium anför, att kollegium i likhet
med kommittén anser det behövligt och önskvärt, att arbetskrafterna
å industribyrån förstärkas medelst inrättande av en ny befattning,
vars innehavare skulle få till uppgift att biträda med beredning av de
till byrån hörande ärenden av företrädesvis tekniskt-industriell natur.

Man ser således, att kommerskollegiikommittén och kommerskollegium
hava tänkt sig någonting helt annat, än vad hantverksorganisationen
begärt. Jag anförde nyss vad hantverksorganisationen
ansett sig avse med sin framställning. Vad däremot kommerskollegiikommittén
och kommerskollegium hava tänkt sig att innehavaren av
den begärda befattningen skulle utföra, framgår av följande, som
kommerskollegium anför. De hava tänkt sig, att han skulle först och
främst behandla alla på kommerskollegii industribyrå förekommande
så kallade stipendieärenden, d. v. s. sådana ärenden, som avse reseunderstöd
åt olika teknici, hantverksidkare och arbetare inom de särskilda
näringsyrkena. Han skulle således biträda vid uppgörandet av
förslag till stipendier, och sedan vederbörande stipendiater hade utfört
sina resor och avlämnat sina reseberättelser, skulle han granska och
genomgå dessa berättelser och se till, att de komma till nytta. Men
när man tänker på, huru stor betydelse detta kan hava för hantverket,
så finner man, att den icke kan vara så synnerligen omfattande därför!
att det av riksdagen beviljade anslaget till dessa stipendier uppgått
till 106,500 kronor. Nu har Kungl. Maj:t i år begärt att få detta
anslag höjt med 15,000 kronor, och om detta bifalles, skulle anslaget
komma att utgå med i runt tal 121,000 kronor. Av dessa 121,000
kronor är det dock endast 18,000 kronor, som äro avsedda till reseunderstöd
åt hantverkets utövare. Det är således en mycket liten del
av detta anslag, som berör det egentliga hantverket.

Vidare säger kommerskollegium, att denne befattningshafvare
skulle användas för att pröva ansökningar om lån ifrån manufaktur Första

It ammarens protokoll 1913. Nr 19. 2

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om alntal- förlagslånefonden. Ja, även där finge väl denne befattningshafvare
laude av eu gang]ja liten kontakt med frågan om hantverket, ty så vitt jag har
Ulent d korn- m''g bekant, hava hittills lån ifrån maniifakturförlagslånefonden huvudmershollegii
sakligen utlämnats till den större industriens utövare.
industribyrå. Så står det slutligen: »Kollegium vill oek erinra om fördelen av

(Forts.) att till byråns förfogande äga en med de industriella näringarna förtrogen
tjänsteman, som kunde tillhandagå vederbörande allmänhet
med nödiga upplysningar och råd i dess allmänna förbindelse med
kollegium». Ja, det är icke heller någon fråga, som egentligen berör
hantverket.

Nu synes det mig, som om man i detta fall icke vore på det
klara med vad denne befattningshavare egentligen skulle utföra för
arbete, utan det synes fast mera, som om han skulle vara avsedd att
fylla ett allmänt behov, en arbetskraft på kommerskollegii industribyrå.
Att en viss oklarhet på detta område förefinnes framgår ock därav, att
myndigheterna icke alls hava kunnat ena sig om vad denne tjänsteman
skulle kallas. Under det att hantverksorganisationen begär, att han
skulle kallas hantverkskonsulent, så säger kommerskollegiikommittén,
att han borde kallas teknisk sekreterare, och kommerskollegium själv
har föreslagit, att han skall kallas teknisk konsulent, vilket också av
Kung!. Maj:t accepterats. Men detta förhållande visar också, att man
är icke riktigt på det klara med, vad han skulle utföra för arbete.
Jag kan icke förstå annat, än att kommerskollegium ytterst avser att
få en tillökning av sina arbetskrafter å industribyrån. Det förefaller
mig, som om man hade skäl till en viss betänksamhet emot ett bifall
till detta krav, särskilt därför att på kommerskollegii industribyrå har
sedan en längre tid tillbaka den ordinarie byråchefen alltid varit tekniker.
Och sedan förra året finnes på denna byrå anställd en tekniker
och före detta industriman såsom extra föredragande.

Nu säger Kungl. Maj:t, att vad man där saknar är tjänstemän
med teknisk utbildning och praktisk industriell erfarenhet till biträde
vid ärendenas beredning. Det är således en person, som skulle få till
uppgift att utföra arbeten av mera allmän natur, som kunna förekomma
på industribyrån, men huru han skall kunna sysselsättas med
någon konsulentverksamhet vid sidan av byråtjänsten vare sig utåt i
landet eller på annat sätt, kan jag knappt tänka mig. Och att tänka
sig, att en konsulentverksamhet skulle kunna utövas inom alla de
yrken hantverksorganisationen begär, är väl absolut otänkbart, ty då
skulle han vara minst tusenkonstnär, och det är fråga, om ens det
räcker till.

Nu ser det litet egendomligt ut att kammaren nyss under näst
föregående punkt har beviljat på extra stat för 1914 till förstärkning
av arbetskrafterna på kommerskollegii industribyrå ett belopp av
10,532 kronor, och nu föreslås i den följande punkten beviljande
av ett anslag av 5,825 kronor, också till förstärkning av arbetskrafterna
på industri byrån. Jag tycker nästan, att man kunde hava slagit ihop
de båda kraven till ett, men det har man icke gjort, utan man har
delat på det. Jag undrar, om det kan vara lämpligt att nu under
närvarande skede, då man väl får anse, att kommerskollegii framtida
ordnande så att säga hänger i luften, bevilja anslag för anställande av

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

den ene tjänstemannen efter den andre åt kollegiet. Jag tror icke Om anstälatt
man bör göra det. Jag tror således, att man bör gå till väga med .H”''?6,?* m
en viss försiktighet i detta fall, och därför, herr talman, ber jag ^\ewt allomfå
yrka avslag på framställningen. merskollegii

industriby rätten
Ekman, Carl Gustaf: Såsom den föregående talaren på- (Forts.)
visade, har anslagsäskandet tillkommit efter framställning från hantverksföreningen,
som i särskild inlaga påvisat behovet av en hantverkskonsulent
inom kommerskollegii industribyrå.

Hantverksföreningen motiverade i denna framställning på ett,
synes det mig, mycket lyckligt sätt sin begäran och påvisade, att
redan nu förelåge tillräckligt med uppgifter för en tjänsteman av denna
art. Bland de uppgifter, som man påvisade nu förefinnas, voro bland
andra: förberedelser för lärlingslagstiftningen, systematisering av den
föreläsningsverksamhet, som på detta område bedrives, en bättre organisation
av mästarekurserna, beredning av de stipendier, som staten
redan nu låter utgå till yrkesidkare med flere dylika uppgifter.

Nu har den siste här uppträdande talaren argumenterat emot
anslaget och därvid utgått ifrån »allt eller intet»-principen. I första
delen av anförandet ville han påvisa, att om man här verkligen skulle
få en effektiv konsulentverksamhet behövdes en mängd konsulenter
som vore var för sig förtrogna med speciella områden på hantverksindustriens
fält och som kunde rent yrkestekniskt undervisa å varje
dylikt specielt område. Och när icke något dylikt förslag förelåg,
ansåg han sig icke kunna eller böra biträda framställningen. Detta
var i första delen av anförandet. I senare delen av yttrandet ville
han, så vitt jag förstod, göra gällande, att de uppgifter, som nu förelågo,
vore av så obetydlig art, att de icke kunde motivera tillsättandet
av en tjänsteman på sätt här föreslagits. Häremot vill jag säga, att
jag tror icke, att det är skäligt och lämpligt, att Riksdagen, när det
gäller dessa områden, skall gå fram på den principen: »antingen allt,
antingen många på en gång eller ock ingen», utan att det är naturligare,
att man, på sätt utskottet här föreslagit, tillmötesgår i första
hand det närmaste behovet och låter utvecklingen själv bestämma
fortsättningen.

Det finns för övrigt också på ett annat ställe i denna huvudtitel
en uppgift, som visar, att om det verkligen är på något område, som
staten bör biträda stödjande, initiativtagande och anvisande, så är det
just här. Det är, när det talas om i punkt 46 i huvudtiteln, att
hantverkarna här i landet enligt 1910 års officiella statistik uppgå till
ett antal av 63,000 med en genomsnittsinkomst av 665 kronor om
året. Det torde väl knappast finnas någon så stor yrkesgrupp så
betydelsefull för vårt näringsliv som denna, vilken trots så uppenbart
behov av hjälp i så knapp omfattning kommit i tillfälle att få del av
statens direkt understödjande verksamhet.

Den siste talaren sade också, att man borde slå ihop den föregående
punkten med denna. Jag förstår icke riktigt, vad man skulle
förtjäna på den saken, om man likväl skulle föreslå anslagsbeloppen.

Då skulle man väl blott hava rört ihop två olika saker, i ena fallet
det behov av tjänstemän för fyllande av andra uppgifter, som före -

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om anstål- finnas inom kommerskollegii industribyrå, i andra fallet denna fråga,
tekniskkonsu c^ar &a^er a^ taga första steget för statens understödjande av hant lent

å korn- verkeriernas utveckling. Det förefaller mig tvärt om vara en ren förmerskollegii
tjänst, att Riksdagen blir i tillfälle att bedöma dessa båda anslagskrav
industribyrå. vart för sig; och jag vågar hoppas, att denna kammare skall finna
(Forts.) nu förevarande anslag lika behjärtansvärt som det föregående. Det
skulle vara mycket underligt, om, när det gäller en framställning av
denna art, framburen av så många under svåra omständigheter arbetande
synnerligen nyttiga samhällsmedlemmar, man icke skulle, på
sätt statsutskottet här enhälligt har föreslagit, börja bisträcka dem för
utveckling och förbättring av deras verksamhet. När jag sålunda vågar
hoppas, att kammaren skall nära nog enhälligt biträda statsutskottets
uppfattning i detta hänseende, så vill jag icke längre argumentera för
den ståndpunkten, utan yrkar nu, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekelund: Herr Ekman nämnde, att jag hade givit uttryck
åt den mening, att den föreslagna konsulentens verksamhet skulle
bliva av så obetydlig art, att jag därför ansåg, att anslag till hans
avlöning icke borde ifrågakomma. Det har åtminstone icke varit min
mening att säga, att hans verksamhet skulle bliva av obetydlig art.
Men jag vill säga — och det tror jag ingen kan bestrida — att den
verksamhet, han skulle komma att utöva såsom konsulent å kommerskollegii
industribyrå, blir ganska obetydlig, när det gäller befrämjande
och tillgodoseende av hantverkets intressen. Den uppfattningen kan
jag icke komma ifrån. Men jag är den förste att erkänna, att just
för hantverkets skull, om det gäller befrämjande av dess intressen,
skulle jag ytterst gärna vilja söka bidraga till åstadkommande av
konsulentverksamhet på det området; men då synes det mig vara
nödvändigt, att man söker ordna saken på sådant sätt, att denna verksamhet
blir fullständigt effektiv. Detta blir likväl ingalunda förhållandet
genom ett bifall till framställningen, sådan den nu föreligger,
och därför vidhåller jag, herr talman, mitt yrkande.

Herr Kvarnzelius: Då till denna punkt icke är fogad någon
reservation, hade jag icke väntat, att här skulle göras någon invändning
mot utskottets hemställan, och allra minst hade jag väntat, att
en representant för industrien skulle hava något emot, att en ringa
början gjordes i avseende å att lämna stöd åt hantverksnäringen. Det
torde icke vara varken för denne ärade talare eller för kammarens
ledamöter i övrigt obekant, att det är ganska litet, som från statens
sida är åtgjort för att stödja hantverksnäringen. Om man ser vad
Tyskland i detta avseende gjort för att stödja hantverksnäringen, skall
man nödvändigt komma till insikt om att det icke är för tidigt, att
även vi i någon mån bidraga till att stödja dessa hantverkare, vilka
hava mycket små förutsättningar att kunna utan stöd utveckla sin
näring, detta så mycket mer, som hantverksnäringen under senaste
årtiondet haft att utkämpa en ganska ojämn kamp med storindustrien
å ena sidan och arbetarorganisationernas tryck å den andra.

Lördagen den 5 april. 21 Nr 19-

Det förefaller mig därför, som om en liten början på området Om anstötför
att hjälpa de små näringsidkarna och hantverkarna, för att underlätta
möjligheten för dem att utveckla sin näring och följa med ut- Unt å %om.
vecklingen, sådan den gestaltat sig i andra länder, är väl värd mershollegii
beaktande. industribyrå.

Jag tror, att det finns många områden, där genom en väl ordnad (Forts.)
konsulentverksamhet, genom meddelande av råd och anvisningar från
konsulenten till dessa små näringsidkare, hantverksnäringen skulle
kunna så utvecklas på många områden, där vi nu fullständigt äro
hänvisade till den utländska marknaden, att vi skulle kunna producera
sådana varor inom landets egna gränser och sålunda slippa import
därav.

Jag anhåller att särskilt få fästa uppmärksamheten på följande,
i statsutskottets yttrande på sidan 9 i dess betänkande, där det heter:

»Vid besättandet av denna tjänst synes det vara av synnerlig vikt,
att därtill förvärvas en med hantverkets ställning och behov förtrogen
och för detta näringsområdes höjande intresserad person, som sättes
i tillfälle att ägna huvudparten av sin kraft åt denna uppgift».

Om det nu är så, att det lyckas Kungl. Maj:t att få tag i en
tekniskt bildad person, som har förutsättning att kunna på det sätt,
utskottet har förutsatt, ägna sig åt och intressera sig för hantverksnäringens
främjande, tror jag, att dessa pengar äro mycket väl använda,
och därför, herr talman, ber jag att fä yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare på avslag därå,
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 11 och 12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

PwnTit&n 13. Om utgivande

av »kommer Uti

punkt 13 av föreliggande huvudtitel i statsverkspropositionen ^flanden1»''
hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för utgivande genom kommerskollegii
försorg av en periodisk publikation, »kommersiella meddelanden»,
i huvudsaklig överensstämmelse med den av departementschefen
förordade plan, på extra stat för år 1914 anvisa ett belopp av
12,000 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på angivna grunder hemställt,
att Riksdagen måtte för utgivande genom kommerskollegii försorg
av en periodisk publikation, »kommersiella meddelanden», i huvudsaklig
överensstämmelse med den av departementschefen förordade
plan, på extra stat för år 1914- anvisa ett belopp av 10,000 kronor.

Nr 19.

Omutgivande
av »kommersiella
meddelanden».

(Forts.)

Lördagen den 5 april.

Reservation hade avgivits av herrar S. H. Kvarnselins, A. N.
Halm, H. F. Lamm, A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, K. Starbäck,
K. V. Rydén, K. E. Lindberg, J. Ström och E. A. Nilson, vilka
yrkat, att utskottet måtte föreslå, att Kung!. Maj:ts förslag måtte
bifallas.

Herr Ekman, Johan Emilson: Herr talmani Det är onekligen
ägnat att väcka en viss förvåning, att statsutskottets majoritet i fråga
om anslaget till publikationen »kommersiella meddelanden» har funnit
skäl pruta av 2,000 kronor från det redan mycket måttliga anslaget
av 12,000 kronor, och detta, som det vill synas, på mycket svaga
grunder. Det egentliga motiv, statsutskottet haft för detta yrkande
är, att kommerskollegium i sin framställning om detta anslag själv
har sagt, att kollegium »vill starkt framhålla angelägenheten av att
vid utgivandet av en publikation med ifrågavarande syfte framgå med
all varsamhet och att låta utvecklingen av programmet för densamma
fortskrida allenast efter hand med vägledning av vunnen erfarenhet».

Men den, som granskar de synnerligen starkt motiverade beräkningarna
om kostnaden för denna publikation, skall icke kunna neka
till att all varsamhet har iakttagits redan vid framställandet av den
begäran om kronor 12,000, som här är gjord.

Jag vill till en början säga, att man kan förvåna sig över, att
ett anslag å 12,000 kronor över huvud taget kan räcka till för en
publikation, som skall utgivas i 1,500 exemplar, visserligen i valfria
häften, men dock minst en gång i månaden, och det skulle icke heller
varit möjligt att göra det, om det icke vore meningen, att hela tryckningskostnaden
skulle bekostas av finansdepartementets anslag förtryck
och således icke kommer på detta konto.

Nu har man sagt, att man skall låta vägleda sig av vunnen erfarenhet,
men jag frågar: hur skall man kunna få erfarenhet, om man
icke börjar någon gång? Det var fråga om att begära detta anslag
redan för år 1913, men då ansåg man, att man borde använda detta
år till förarbeten för publikationen och därför anlita tillgängliga medel.
Men från 1914 års början ville man försöka att praktiskt taget få
denna publikation till stånd. Om nu icke det måttliga belopp, som
är begärt, kommer att beviljas, hur skall man då få hela saken till
stånd, och hur skall man kunna få någon erfarenhet av denna publikations
skötsel och läggning?

Jag vill erinra om, att de konsulatberättelser och andra meddelanden,
särskilt rörande näringsstatistiken, enkannerligen handelsstatistiken,
som det här är meningen att publicera, bliva nu offentliggjorda
i svenska exportföreningens publikation »Svensk export». När här
ifrågavarande publikation, utgiven av statsmyndigheterna, kommer till
stånd, får nog, enligt vad finansministern uttalat, Sveriges allmänna
exportförening bereda sig på ett väsentligt avdrag å det anslag, statsverket
lämnar till föreningen. Det blir därför i själva verket intet
extra utlägg, åtminstone icke något avsevärt, för att få denna publikation
utgiven av kommerskollegium eller av någon annan statsmyndighet.
Jag har tillåtit mig begära ordet i denna fråga, dels emedan

Lördagen den 5 april. 23 Nr 19.

jag deltagit i det kommittéarbete, som ligger till grund för den gjorda Om utgivande
framställningen, dels emedan det från den praktiska handelsvärldens
ståndpunkt är ett önskemål, som länge gjort sig känt, att få dessa ^eländen».
kommersiella meddelanden utgivna i första hand från statsmyndig- (Forts.)
heterna. Jag säger detta, icke för att det skall vara någon anmärkning
mot det sätt, varpå dessa meddelanden förut publicerats, men
det säger sig själv, att det hela bör vinna i snabbhet och klarhet,
liksom även i andra avseenden genom att utgivas direkt från de
statsmyndigheter, som få det statistiska materialet sig tillsänt så snart
som möjligt. Om kammaren i likhet med statsutskottet erkänner
betydelsen av denna publikation, kan jag icke tänka mig, att kammaren
skulle vilja draga av det lilla beloppet å 2,000 kronor och
därmed kanske riskera, att detta experiment — som det till en början
skulle vara •—- icke kommer till stånd.

Då icke starkare skäl från statsutskottets sida äro anförda för den
gjorda avprutningen, tillåter jag mig, herr talman, yrka bifall till
Kung!. Maj:ts förslag.

Friherre Beck-Friis, Johan: Herr talman, mina herrarl I stort
sett skulle jag kunna instämma med den föregående ärade talaren i
vad angår vikten av att denna tidskrift skall komma till stånd. Utskottet
har också till fullo visat, att utskottet anser detta vara ett för
vårt näringsliv viktigt steg. Men om man i den kungliga propositionen
ser vad som är avsikten att låta införa i denna tidskrift, finner man
där först upptaget: »a) översikter av den ekonomiska situationen till
vägledning för bedömandet av den allmänna ekonomiska konjunkturen».

Denna fråga har varit behandlad under sistlidet år av en särskild
kommitté. Denna kommittés arbeten hava först i dagarna blivit avslutade,
och den har nu lämnat in sitt betänkande till Kungl. Maj:t.

Men Kungl. Maj:t har ännu icke haft tid att taga någon som helst
befattning med den vidare behandlingen av betänkandet. Om jag
icke misstar mig, har jag emellertid i tidningsreferat därav sett, att
kommittén hemställer, att det redan skulle börja utgivas några häften
av denna så kallade krisbarometer, som är dess vanliga namn. Således
tror jag icke, att de, som hava utarbetat detta förslag, hava
tänkt sig, att den saken skall komma in i kommersiella meddelanden.

I b) står: »konsulernas årsberättelser och övriga rapporter ävensom
handelsattachéernas berättelser i den omfattning, kungl. utrikesdepartementet
finner deras offentliggörande tjänligt».

Dessa konsulsrapporter och handelsattachéernas berättelser utkomma
nu i Svensk exporttidning. Således får det lov att bliva en
överenskommelse med denna tidning, att den icke skall fortsätta att
publicera dem, utan att dessa berättelser skola intagas i kommersiella
meddelanden. Det är en sak, varom man ännu icke kommit till
klarhet. Vi veta ju, att Sveriges allmänna exportförening är en ganska
kraftig sammanslutning, och denna förening har redan i sin hemställan
om statsanslag i år polemiserat emot att överflytta konsulsrapporterna
ifrån sin publikation till kommersiella meddelanden. Där

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Omutgivande hava vi en sak, som således torde komma att erfordra utredning, innan

Klammer- den gaken är klar.
siella med- Q n .

delandend. nedan nnns det andra saker, om vilka det är alldeles givet, att

(Forts.) de sk°la bär införas. Då har utskottets tankegång varit denna, att
om utskottet redan i år beviljar hela det belopp, som Kungl. Maj:t
begärt, och om man sålunda sätter Kungl. Maj:t i tillfälle att tillsätta
en huvudredaktör med arvode å kronor 5,600, en amanuens med
arvode å kronor 2,500 samt ett biträde med arvode å kronor 1,200
samt att disponera ytterligare 4,000 kronor till övriga kostnader, som
det heter i utgiftsstaten, så blir ju detta en mera fastslagen sak, ochRiksdagen
får icke tillfälle att se till, att allt, varom det kan anses
vara önskvärt att det innefattas i denna publikation, verkligen kommer
dit;^ men det. är vad utskottet har velat. Utskottet vill se till,
att vi få en publikation och icke komma att få tre, som det finns
tendenser till att det kan utveckla sig till, om exportföreningen med
flere få råda.

Tanken i vårt förslag har alltså endast varit den, att man icke
i år skulle organisera redaktionen för tidskriften, utan att man skullegiva
departementschefen pengar, så att han under hand må kunna
ordna, tidskriftens utgivande. Jag kan därför icke riktigt förstå, hur
den föregående ärade talaren kunde säga, att vi böra giva pengarna
för att icke riskera, att detta lilla experiment kanske icke kan företagas.
Jag vill tvärtom framhålla, att hava vi väl anvisat medel till
huvudredaktör, amanuens och biträde, är det icke längre något experiment,
utan då är saken ganska fast organiserad. Jag tror, att det är
bättre att i år giva statsrådet och chefen för finansdepartementet
10,000 kronor och säga till honom: vi önska, att denna publikation
skall komma till stånd och börja utgivas, men vi vilja icke bevilja
definitivt anslag, förrän vi få se, hur han lyckats göra ''upp saken, så
att alla de meddelanden, som det är avsikten få in i denna publikation,
verkligen också komma in där.

Det gäller således bär egentligen icke något avslag på vad Kungl.
Maj.:t hemställt, utan här föreligger endast en avprutning, på det att
vi icke skola absolut binda oss- för framtiden, förrän vi få se, hur
saken utvecklar sig. Och det är nog icke annat än vad kommerskollegium
anfört såsom det sades i fjolårets statsverksproposition, där
det heter, att kollegium »vill starkt framhålla angelägenheten av att
vid utgivandet av en publikation med ifrågavarande syfte framgå med
all varsamhet och att låta utvecklingen av programmet för densamma
fortskrida allenast efter hand med vägledning av vunnen erfarenhet».

På denna grund ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förevarande hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i föreliggande punkt
hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle avslå utskottets hemställan,
såvitt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
och bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades
den förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 14—18.

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 19.

Lades till handlingarna.
Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 21.

Lades till handlingarna.
Punkterna 22—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 26 och 27.

Lades till handlingarna.
Punkterna 28—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 32.

Lades till handlingarna.
Punkten 33.

Kungl. Majd hade i punkt 35 av sjunde huvudtiteln i statsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att till understöd för byggandet av
en flytdocka i Göteborg bevilja ett anslag å 725,000 kronor att utgå
med 175,000 kronor för vart och ett av åren 1914, 1915 och 1916
samt med 200,000 kronor för år 1917 och att disponeras enligt de av
departementschefen angivna grunder och på de av honom förordade
villkor samt att till beredande av sådant understöd under år 1914 på
extra stat för samma år anvisa ett belopp av 175,000 kronor.

Utskottet hade i denna punkt på åberopade grunder hemställt, att
Kungl. Maj ds förevarande framställning icke måtte av Riksdagen bifallas.

Om statsbidrag
till
byggandet av
en flytdocka
i Göteborg.

Herr Mannheimer: Statsutskottet har icke ansett sig kunna
tillstyrka Riksdagen att bifalla Kungl. Majds förslag om bidrag till
byggandet av en flytdocka i Göteborg. Ehuru jag icke har något yrkande
att göra emot statsutskottets förslag, som ju är enhälligt, kan

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om statsbidrag
till
byggandet av
en flytdocha
i Göteborg.
(Forts.)

jag dock icke såsom göteborgare underlåta att uttala ett beklagande
av, att frågan kommit i det läge, som den gjort.

Jag ber att i allra största korthet ia beröra två av de skal, som
statsutskottet anfört till stöd för sin avstyrkan. Det ena skälet är det,
att utskottet har ansett, att det kräves närmare utredning rörande behovet
av en ytterligare docka i vårt land. Det förefaller mig emellertid,
som om den utredning, som i den kungl. propositionen är lämnad,
tydligen ådagalägger, att det verkligen förefinnes ett sådant behov.
Kommerskollegium har tillstyrkt anslaget. Marinförvaltningen har även
förordat det, och handelsrådet, som blifvit hört, har enhälligt gifvit
sin anslutning därtill. Vidare tror jag, att dockningsmöjligheterna i
vårt land i jämförelse med förhållandena i våra grannländer — jagtalar
då icke om Tyskland, utan om förhållandena i Norge och Danmark
— äro vida mindre. Man måste därför anse, att någon ytterligare
utredning i denna punkt icke är behövlig. Det andra skälet,
som framhållits, är, att statsutskottet har hänvisat till det förhållande,
som ägde rum, då det var fråga om, att staten skulle lämna anslaget
till dockan i Malmö. Då begärdes av regeringen ett anslag av 720,000
kronor. Det är således ungefär samma anslag, som regeringen nu begärt
för flytdockan i Göteborg. Emellertid lyckades statsmakterna då
att få en uppgörelse med Malmö stad, varigenom anslaget nedprutades
till 300,000 kronor. Nu antyder statsutskottet, att förhandlingar även
kunde inledas med staden Göteborg för att utröna, om icke nedsättning
i anslaget till dockan i Göteborg även skulle kunna ifrågasättas.
Emellertid är det ett förhållande, som visar, att icke någon utsikt
föreligger för att kunna åstadkomma någon nedprutning. När nämligen
Malmö företog sig att finansiera sin dockanläggning, mot att staten
lämnade ett anslag på 300,000 kronor, så skedde detta enligt lämnade
upplysningar på grund av en förutsättning, som sedan visat sig
vara oriktig. Malmö stad utgick nämligen ifrån, att det dockföretag,
som man begärde anslag till, skulle ingå såsom integrerande del i
Malmö hamnväsen och att sålunda den eventuella förlusten å företaget
skulle bäras av hamnen, men icke av kommunen. Men det har visat
sig, att denna förutsättning varit oriktig, enär det enligt gällande förordning
om hamntaxor icke lär vara möjligt att med medel, som inflyta
från hamnen, betala kostnaderna för dockföretagets drift. Resultatet
blir, att förlusten, som otvivelaktigt kommer att uppstå för Malmö
genom dockanläggningen, kommer att få bäras av Malmö stad, och
det är säkert, att om Malmö vetat detta, när den företog sig finansieringen
av dockan, så hade den icke kunnat göra detta med ett så
litet statsanslag som 300,000 kronor.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta förhållande, på
det att, när frågan, såsom jag hoppas, kommer igen nästa riksdag,
man icke då skall, om någon nu skulle ha förhoppning om att kunna
nedpruta statsbidraget, till dess leva sig så in i den tankegången, att
man då finner sina förhoppningar besvikna.

Herr talman! Jag har som sagt intet yrkande. Jag har endast
velat uttala den förhoppningen, att frågan måtte återkomma nästa
riksdag och att dockan då måtte bliva bragt i hamn.

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren vad utskottet
i föreliggande punkt hemställt.

Punkterna 34 och 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Kungl.

Om understöd
åt yrkesarbe.
ture får besök

Maj:t hade under punkt 47 av föreliggande huvudtitel i vid Baltiska,
statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att till beredande av under- utställningen
stöd åt yrkesarbetare för besök vid Baltiska utställningen i Malmö år 1 Malmö.
1914 bland de extra anslagen under sjunde huvudtiteln för nämnda
år beräkna ett belopp av 90,000 kronor.

Utskottet hade i denna frankt på anförda skäl hemställt, att Riksdagen
måtte såsom understöd åt arbetare i de särskilda yrkena för
besök vid Baltiska utställningen i Malmö år 1914 på extra stat under
sjunde huvudtiteln för år 1914 anvisa ett belopp av 90,000 kronor, att
genom de i de särskilda orterna för utställningens främjande tillsatta
kommittéer utdelas, under villkor att genom kommittéerna, var för
dess område, för ändamålet anskaffades minst lika stort belopp, som
av statsmedel tillskötes, och enligt de närmare bestämmelser i övrigt,
Kungl. Maj:t kunde finna gott meddela.

Herr Fahlén: När styrelsens för Baltiska utställningen förvalt ningsutskott

gjorde sin framställning till Kungl. Maj:t om anslag till
ifrågavarande ändamål, så utgick förvaltningsutskottet uppenbarligen
från den förutsättningen, att fria resor skulle beviljas på statens järnvägar.
Detta har också utgjort förutsättningen för kommerskollegiums
tillstyrkan. Nu har emellertid statsutskottet, i överensstämmelse med
järnvägsstyrelsens utlåtande, uttalat, att fria resor i förevarande fall
icke borde beviljas, men väl en nedsättning i biljettprisen. Jag nödgas
emellertid göra den invändningen mot utskottets resonemang, att
man icke utan vidare kan göra det påståendet, att det begärda anslaget
kan anses vara för det avsedda ändamålet fullt tillräckligt, även
om de fria järnvägsresorna indragas, men jag lämnar gärna detta
därhän, då man väl icke härom kan hava någon fullt bestämd uppfattning.
Det synes i allt fall, att den omständigheten, att fria resor
borttagas av statsutskottet, kan medföra vissa svårigheter för avslagna
orter, när de vilja begagna sig av de dem tilldelade anslagsmedlen.
Det är möjligt, att, därest biljettprisen sänkas i så avsevärd grad, att
avgifterna bliva obetydliga, olägenheten icke blir märkbar, men därest
biljettkostnaderna skulle uttagas i någon högre grad, så är det otvivelaktigt,
att de avlägsnare länen komma i en sämre ställning än de
andra. Jag tänker särskilt på de norrländska länen. Då jag i ett

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

0ä7vrtrarbe-&T d<fa lä? har äran. at? vara ordförande i den s. k. baltiska utställtarvför
besök irmgskommittén, så vill lag begagna detta tillfälle att uttala den förmd
Baltiska hoppningen, att, därest icke fria resor på statens järnvägar kunna
utställningen beviljas mot statsutskottets utlåtande, Kung! Maj:t vid fördelningen
Vcfrt av ansbtgsmedlen på de olika länskommittéerna måtte taga i betrak1
{ande den extra belastning, som kommer att drabba de mera avslägsna
länen, på det att de vid åtnjutandet av anslaget icke måtte komma i
en sämre ställning än de mera gynnsamt belägna länen. Jag har
intet yrkande.

Herr Jonsson, Olof: Utskottet har ingalunda förbisett den omständighet,
som talaren nyss här framhöll, utan tvärtom. Utskottet
bär nämligen i sista stycket av sin motivering uttryckligen framhållit,,
att genom borttagandet av dessa fria resor en omläggning av anslagsmedlens
fördelning skall göras med hänsyn till, att för somliga bliva
resorna dyrbarare än för andra. På det sättet komma just de oegentiigheter,
som han förmenade bli en följd av, att de fria resorna borttagas,
att förminskas, och de komma sålunda icke att hava någon
större betydelse.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Puniden 46.

Utskottets hemställan bifölls.

Avig. tull- Punkten 47.

verkets stater.

Kungl. Maj:t hade i punkt 49 av föreliggande huvudtitel i statsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att

dels, med godkännande av de utav departementschefen förordade
ändringar i tullverkets stater, för år 1914 bestämma anslaget för tullverket
till ett mot staternas slutsumma svarande belopp av 5,976,650
kronor, att såsom förslagsanslag utgå,

dels medgiva, att för år 1914 till avlöning åt de tjänstinnehavare,
vilkas innehavande befattningar antingen bibehölles i den nya organisationen
eller därstädes ersattes med befattningar i lägre tjänstegrad,
men vilka komme att kvarstå å äldre stat, finge disponeras avlöningarna
vid motsvarande befattningar i den nya staten, samt

att, därest innehavare av tjänst, som med år 1914 bleve indragen,
måste överföras på indragningsstat, till avlöning åt honom för år 1914
finge av de å anslaget till tullverket anvisade medel användas så stort
belopp, som motsvarade hans intjänta lön enligt 1913 års stat;

dels och slutligen att antaga det vid statsrådsprotokollet fogade
förslag till ändring i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft Ang. tull dels

en inom Andra kammaren av herr M. Bengtsson väckt mo-Mrfci“Wsr
tion (nr 122), däri hemställts, att Riksdagen måtte avslå Kun<d. Mai:ts (Forts-)
framställning i årets statsverksproposition om inrättande på ordinarie
stat av en ny kontrollörstjänst vid tullkammaren i Göteborg samt att
Riksdagen måtte avslå Kungl. Majds framställning om uppförande på
extra stat från och med den 1 mars 1913 av sex nya kontrollörstjänster
och tio nya kammarskrivartjänster samt för år 1914 av nämnda
tjänster jämte ytterligare två nya kontrollörstjänster och fyra nya
kammarskrivartjänster;

dels och en inom Andra kammaren av herr C. J. Ödman m fl
väckt motion (nr 176), däri hemställts, att Riksdagen i skrivelse ‘ till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t behagade föranstalta en
undersökning i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionen
föreslagits, för erhållande av fullständig utredning angående den inverkan
på den svenska handelsflottans skeppsumgälder, ett eventuellt
återinförande av engelska skeppsmätningssystemet skulle utöva, samt
daretter tor Riksdagen framlägga resultatet av denna undersökningsamt
att Riksdagen måtte för bestridande av kostnaderna för en sådan
undersökning anslå ett belopp av 7,000 (sjutusen) kronor.

Utskottets yttrande i ämnet innehöll bland annat följande:

De av Kungl. Maj:t föreslagna ändringarna i nu gällande ordinarie
»aviomngsstat» för tullverket kunna sammanfattas sålunda:

Den för är 1913 fastställda avlöningsstaten slutar

å ett belopp av ......................................... 4510450- —

Enligt förslagen skulle emellertid iörkrlVUtillhomma
dels avlöningen vid följande tjänster, nämligen:

kr.

fn sekreteraretjänst
en kvinnlig skrivbiträdesbefattning...

en skeppsmätningsöverkontrollör......

en skeppsmätningskontrollör

en kontrollörstjänst .........................

en kammarskrivaretjänst ..................

en uppsyningsmanstjänst av klass 1
sex vaktmästaretjänster av klass 1...
dels skillnaden mellan generaltuiidirektörens
avlöning enligt 1913
års stat, 11,000 kronor, och den
föreslagna avlöningen, 15,000 kronor
dels och arvode åt tulldirektören i

Göteborg........................................ »

och arvode åt tulldirektören i Malmö »

eller sammanlagt..............................(7

men däremot avgå
dels aviöning vid en uppsyningsmanstjänst
av klass 2...... kr. 1,900: —

dels och det i staten
upptagna förslagsan -

5,800

1,200

7,000

5.800
4,200

2.800
2,050

10,500

» 4,000:

2,500

2,000

kr. 47,850

Transport kr. 1,900: — kr. 47,850: — kr. 4,510,450:

Nr 16.

Av;7. tull verkets

stater.

(Forts.)

30 Lördagen den 5 april.

Transport kr. 1,900; — kr. 47,850: — kr. 4,510,450: —
slaget till arvode åt
avdelningsföreståndare
i Göteborg och
Malmö för förordnande
enligt § 18 avlö ningsreglementet.

..... » 2,000: —

eller sammanlagt................................ » 3,900: —

då alltså ökningen skulle uppgå till ................... » 43,950: —

och sålunda den ordinarie avlöningsstaten för år 1914

utgöra........................................................................ kr. 4,554,400: —.

Indragningsstaten, som för år 1913 slutar å 15,860 kronor, skulle
enligt Kungl. Maj:ts förevarande förslag upptagas till 14,660 kronor.

I omkostnadsstaten har föreslagits den förändring, att det därå
uppförda förslagsanslaget till skeppsmätningskostnad med viss förändrad
rubrik måtte uppföras med ett belopp av 12,000 kronor, vadan omkostnadsstaten
s slutsumma skulle minskas från 641,690 kronor till
621,690 kronor.

Då Riksdagen så nyligen som år 1910 varit i tillfälle att yttra
sig om generaltulldirektörens avlöningsförmåner och därvid, oaktat
Kungl. Maj:t då föreslagit hans avlöning till 14,000 kronor och fastän
det då gällde nyreglering av ämbetsverket, ansett sig icke kunna medgiva
avlöningens bestämmande till högre belopp än 11,000 kronoiu
och då några alldeles särskilda skäl till frångående av denna Riksdagens
uppfattning icke synas i detta fall föreligga, har utskottet funnit
sig icke kunna tillstyrka bifall till framställningen i denna del.

Med anledning av vad i fråga om behovet av inrättande av en
ny sekreterarbefattning å generaltullstyrelsens stat blivit anfört, har
utskottet funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag härutinnan.

Vidkommande sedermera frågan om förändrad organisation av
skeppsmätningskontrollen och de av Kungl. Maj:t i samband därmed
framställda förslag, så synes den av Kungl. Maj:t härutinnan föreslagna
förändringen hava ifrågasatts så gott som uteslutande med hänsyn till
tanken på utbytandet av den inom landet nu gällande skeppsmätningsregeln
mot den s. k. engelska skeppsmätningsregeln, vilket av olika
myndigheter i ärendet förordats. Enligt vad utskottet inhämtat, befinner
sig emellertid frågan om ett dylikt utbyte numera i ett annat
läge än då berörda myndigheter däröver avgävo sina yttranden, och
den uppfattningen synes numera göra sig alltmer gällande, att vissa
avsevärda olägenheter vidlåda den engelska skeppsmätningsregeln. Så
har exempelvis i Tyskland, som för några år sedan antog den engelska
skeppsmätningsregeln, från fackkretsar till och med väckts fråga om
och vidtagits vissa förberedande åtgärder för införande av en annan
bättre avpassad mätningsregel. Vid dylikt förhållande och då man
alltså synes böra ställa sig ganska tveksam i fråga om lämpligheten
av att hos oss införa den engelska skeppsmätningsregeln, har utskottet,
som icke anser den föreslagna skeppsmätningskontrollen vara fördelaktigare
än den nuvarande under nu inom landet rådande regler för
skeppsmätningen, för sin del funnit sig sakna skäl att för närvarande -

Lördagen den 5 april.

Nr 13.

biträda en organisation, som synes vara i huvudsak avsedd för bered- Ang. tullande
av väg för införande av den engelska skeppsmätningsregeln. Så- verkets stater*
som en följd härav har utskottet ansett sig böra under tullverkets (Forts.)
omkostnadsstat till skeppsmätningskostnad upptaga enahanda belopp
som för innevarande år eller 82,000 kronor.

I betraktande av den ställning, utskottet sålunda ansett sig böra
intaga i förhållande till frågan om införandet av den engelska skeppsmätningsregeln,
har utskottet följaktligen funnit sig sakna anledning
att biträda herr Ödmans m. flis förenämnda motion.

Vad sedermera angår avlöningsstaten för lokalförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen, har utskottet, vad först beträffar Kungl.

Maj:ts förslag om inrättande i Malmö och Göteborg av tulldirektörsbefattningar
av samma beskaffenhet som de före år 1911 befintliga,
icke av den därom förebragta utredningen känt sig övertygat om det
verkliga behovet härav. I likhet med 1910 års Riksdag finner nämligen
jämväl utskottet det chefskap, varom här är fråga, icke kunna
anses såsom i någon högre grad krävande eller betungande, varför utskottet,
i likhet med nämnda års Riksdag, anser denna fråga kunna
fortfarande ordnas på sätt under de senare åren ägt rum eller sålunda
att någon bland avdelningsföreståndarna i Göteborg och Malmö förordnas
att med bibehållande av egen tjänstebefattning utöva ifrågavarande
chefskap i nämnda städer och andra lokaltullförvaltningar
inom respektive städers tullkammardistrikt mot den särskilda gottgörelse,
som härför hittills utgått. Då det emellertid, med hänsyn till
vad i ärendet förekommit, synes kunna vara för allmänheten av vikt,
att en dylik föreståndare erhåller sådan beteckning, att hans berörda
chefsfunktioner därav närmare framgå, har utskottet ansett sig böra
tillstyrka, att han må benämnas tulldirektör. De i den nuvarande
staten upptagna arvoden till förenämnda avdelningsföreståndare böra
således fortfarande uppföras med enahanda belopp som hittills, varjämte
i 18:de paragrafen av avlöningsreglementet för tjänstemän vid
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning torde böra
göras det tillägg, att dylik avdelningsföreståndare må under uppdragets
innehavande benämnas tulldirektör.

Beträffande slutligen övriga av Kungl. Maj:t framställda förslag
om inrättande å ordinarie och extra stat av ny personal vid iokaltullförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen, har utskottet, ehuru
den däri innefattade personalökningen är avsevärd, likväl och då berörda
förslag, som innebär en betydande begränsning av de från de
olika lokaltullförvaltningarna och generaltullstyrelsen härutinnan framställda
fordringar, synes vara avfattat med mycken varsamhet och
omfatta allenast en med hänsyn jämväl till tillkomsten av nya tulllokaler
och nya expeditioner oundgängligen nödvändig ökning av personalen,
ansett sig böra, med avstyrkande av herr Bengtssons förenämnda
motion, biträda, vad Kungl. Maj:t föreslagit i dessa delar. ■

Utskottet hade på dessa och i övrigt åberopade grunder hemställt,
att Riksdagen, med avslag å herr Bengtssons samt herr Ödmans m. fl.
förenämnda motioner, den förres i vad den avsåge å ordinarie stat

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Ang. tullverkets
stater.
(Forts.)

uppförda tjänster, måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition

a) med godkännande av det vid föreliggande utlåtandet fogade
förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1914 bestämma anslaget
för tullverket till ett mot staternas slutsumma svarande belopp av
5,976,150 kronor att såsom förslagsanslag utgå;

b) medgiva, att för år 1914 till avlöning åt de tjänsteinnehavare,
vilkas innehavande befattningar antingen bibehölles i den nya organisationen
eller därstädes ersattes med befattningar i lägre tjänstegrad,
men vilka komme att kvarstå å äldre stat, finge disponeras avlöningarna
vid motsvarande befattningar i den nya staten, och

c) antaga vid utlåtandet fogat förslag till ändring i gällande avlöningsreglemente
för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt
kust- och gränsbevakning.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:
dels av greve F. Gl:son Wachtmeister, herrar S. H. Kvarnzélius
och O. Jonsson, friherre J. T. Gripenstedt, greve P. O. L. Kling spor,
friherrarne C. II. Falkenberg och J. G. Beck-Friis samt herrar O.
M. Strömberg och G. G. Ekman, vilka yrkat, att generaltulldirektörens
aflöning skulle i avlöningsstaten för generaltullstyrelsen uppföras
på följande sätt: lön 8,500, tjänstgöringspenningar 3,500, ortstillägg
1,000, summa 13,000, samt att följaktligen anslaget till tullverket
skulle utföras med 5,978,150 kronor;

dels ock av herrar A. C. Lindblad, N. E. Lindberg, J. Ström,
A. Anderson i Råstock och C. E. Jansson, vilka yrkat, att herr
M. Bengtssons motion, nr 122, måtte, i vad den avsåge den ordinarie
avlöningsstaten, bifallas på det sätt, att den av Kungl. Maj:t föreslagna
staten minskades med en kontrollörstjänst vid tullkammaren i Göteborg,
och att sålunda staternas slutsumma minskades med 4,200 kronor
till 5,971,950 kronor.

Mom. a).

Herr Ekman, Johan Emilson: Beträffande de i denna punkt
föreslagna utgifterna skulle jag för min del i fråga om avlöningen
till generaltulldirektören helst vilja understödja Kungl. Maj:ts förslag
om lönens bestämmande till 15,000 kronor. Det är bekant, att ett
ombyte på denna krävande och viktiga plats förestår, och det har då
från många håll uttalats en önskan, att på denna plats skulle komma
en person, som vore mera bekant med det praktiska livets krav och
därför i tullverkets organisation kunde införa förenklingar, som
komme trafikanterna till godo. Det är icke tänkbart, att detta skall
kunna ske, om lönen sättes så lågt, som utskottet föreslagit. Vi veta,
att ä\ren på andra platser inom statsförvaltningen — jag vill särskilt

Nr 19.

Lördagen den 5 april. 33

påpeka post- och telegrafstyrelserna — lönen för generaldirektörerna
är satt till 15,000 kronor för att man skall kunna få lämpliga innehavare
till dessa platser, men vid tullverket, som har så stora och
viktiga uppgifter att fullgöra, har man ansett 11,000 kronor för generaldirektörslönen
tillräckliga. Jag gör mig till tolk för eu stor
mängd personer och yrken, som hava att "gorå med tullverket, då
jag hemställer, att utskottets yrkande icke måtte av riksdagen bifallas.
Det är så, som herr statsrådet säger: »möjligheten att för en så viktig
post som generaltulldirektörsämbetet förvärva lämplig person även
från annat håll än ämbetsmannavärlden bör hållas öppen». Det är
emellertid måhända icke skäl att nu yrka på, att lönen för generaltulldirektören
sättes till 15,000 kronor, då icke ens reservanterna
velat gå så långt. Jag vill därför ansluta mig till den i ämnet avgivna
reservationen.

Det är en annan punkt, som jag samtidigt vill beröra. Det är
i fråga om ledningen av tullverket i Göteborg och Malmö. Tullverket
arbetar pa sex avdelningar i Göteborg och på fyra avdelningar
i Malmö. Intill år 1911 var en av dessa avdelningars föreståndare
förordnad att under benämning tulldirektör vara chef icke endast för
tullverket i Göteborg och Malmö, utan även för andra lokala förvaltningar,
som ligga inom samma städers tullkammardistrikt. Han hade
för detta en extra avlöning av 2,500 kronor om året i Göteborg och

2,000 kronor i Malmö. Emellertid nedsatte 1910 års riksdag dessa
arvoden till 1,000 kronor och avskaffade samtidigt titeln av tulldirektör.
Följden härav har blivit, att vederbörande chefsställning helt
och hållet försvunnit. Han har icke någon auktoritet. Hans anordningar
leda icke till efterrättelse, och det är icke bara det. Generaltullstyrelsen
har nu icke någon att hålla sig till, som ansvarar för
den viktiga ledningen, utan den måste konferera med alla de sex
avdelningarna i Göteborg och alla de fyra avdelningarna i Malmö.
Nu har generaltullstyrelsen gjort framställning till regeringen, som
också härom avlåtit en proposition, att det föregående tillståndet
skulle återinträda, d. v. s. att en av avdelningscheferna skulle bliva
tulldirektör och chef för verket inom distriktet och återfå den avlöning
av 2,500 respektive 2,000 kronor, som han förut hade. Statsutskottet
har icke ansett sig kunna bifalla detta. Det säger nämligen,
att det finner, att göromål, som äro förenade med det chefskap, varom
här är fråga, icke kunna anses såsom »i någon högre grad krävande
och betungande», varför utskottet anser, att vederbörande gärna
kan sköta göromålen utan högre avlöning än de 1,000 kronor, som
han härför har. Emellertid har utskottet gått så långt, att det anser
sig böra tillstyrka, att en dylik chef benämnes tulldirektör. Därigenom
har det gjort en antydan om, att denna chef verkligen har
en något högre ställning än de övriga avdelningscheferna. Jag kan
emellertid icke tro, att detta är tillräckligt, utan jag önskar, att statsutskottet
hade bifallit Kungl. Maj:ts förslag och även höjt avlöningen
för chefsgöromålen i Göteborg till 2,500 kronor, och i Malmö till

2,000 kronor. Endast därigenom kunde utskotiet och riksdagen ha
markerat, att denna chefplats skulle återföras till vad den var före
år 1911. Jag tycker det är egendomligt, att när löneregleringar på

Första kammarens protokoll 1913. Nr 19. 3

A ng. tullverkets
stater.
(Forts.)

Nr. 18.

Lördagen den 5 april.

Ang. tull- alla andra områden leda till en höjning av lönen, så få cheferna för
verkets stater, tullförvaltningen i Göteborg och Malmö mindre inkomster. Det är
(Forts.) myCket egendomligare, som tullverket på senare tiden fått sig ålagt
ökade göromål, icke blott inom föregående grenar av verkets sysslor,
utan även nya uppgifter, exempelvis rörande frilager och tullrestitutioneiv
vilka giva tullverket synnerligen mycket att gorå. Då emellertid icke
någon röst höjt sig inom utskottet för de önskemål, jag framställt,
skall jag icke göra något yrkande därom, men jag vill hoppas, att,,
då jag tagit mig friheten att för kammaren belysa denna sak, Kung!.
Maj:t må till ett annat år återkomma till riksdagen med begäran om
högre avlöning för dessa tjänstemän och att det då skall hava utsikt
att vinna kammarens bifall.

Herr talman! Jag inskränker mig till att yrka bifall till reservationen
i fråga om generaltulldirektörens avlöning.

Herr Kobb: Under det sista året har jag fått anledning att sysselsätta
mig med undersökning över ökningen av statsutgifterna, och
under denna undersökning har det särskilt fallit mig i ögonen den
oerhört stora ökning för tullverket, som ägt rum under de sista åren.
Jag skall be att få meddela ett par siffror, som jag tycker äro ganska
belysande.

År 1903 uppgick tullverkets stat, d. v. s. tullverkets utgifter till
3,042,798 kronor, och år 1913 beräknades utgifterna till 5,953,000''
kronor. Det är i det närmaste 6,000,000 kronor. Summan har emellertid
överstigit 6,000,000 kronor. Ser man nämligen på de verkliga
utgifterna, så utgjorde de år 1911 6,120,561 kronor. Således har det
under dessa tio år förekommit en fördubbling av utgifterna för tullverket.
Om man å andra sidan ser på inkomsterna, så visa de sig
visst icke utgöra en så betydande ökning. År 1903 uppgick bruttoinkomsten
till 56,225,000 kronor, och för år 1913 beräknades de till
62,000,000 kronor. Denna omständighet synes mig tyda på, att man
bör med mycket stor försiktighet gå tillväga vid anställandet av nyatjänstemän
i tullverket. Det förefaller mig nästan som om man här
skulle kontrollera kanske allt för mycket. Det är ganska möjligt, att
den ökade kontrollen kostar mer, än vad den inbringar. Det är särskilt
ett yttrande av den föregående talaren, som jag vill instämma
uti, nämligen att det vore önskvärt att i spetsen för tullverket få en
person, som kunde bortse från byråkratiska tendenser och även se
tillgodo rent praktiska frågor. Jag har intet yrkande att göra, men
jag har velat fästa kammarens uppmärksamhet på detta verks val.,
stora ökning i fråga om utgifter.

Herr Lindblad, Anders C.: Jag kunde efter den senare tala rens

yttrande hava avstått från ordet. Den är verkligen betänklig
denna tendens, som gjort sig gällande i fråga om ökningen av antalet
tjänstemän inom tullverket, och det ser ut som om denna tendens
skulle fortfara, och tjänstemännens antal ytterligare ökas Den föregående
talaren har ju redan nämnt den summa, varmed utgifterna under
de senaste 10 åren ökats för detta verk. För ett tiotal år sedan,
år 1902, utgjorde tjänstemännens antal 212. Nu är antalet 423. Och:

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

denna ökning fortsätter, ehuru en lönereglering ägt ram så sent som
år 1910 och ehuru både vid 1911 och 1912 års riksdagar tulltjänste-v
männens antal ökats. Även för år 1913 begäres nu en avsevärd ökning.
Uti denna punkt har man framställt begäran om en kontrollantbefattning
vid tullkammaren i Göteborg, och utskottet har gått med
på den. För min del tror jag, att man mycket väl, utan att skada
tullverket, kunde avstå från en sådan uppflyttning från kammarskrivare-
till kontrollörsbefattning, ty det innebär just ingenting annat än
en förändring i lönen. Det är ett slags lönereglering och ingenting
annat, som det här gäller. Göromålen äro precis desamma. Det är
endast titeln och den därmed följande lönen, som blir annorlunda,
och fortgår det på detta sätt, så blir tullverket oss bra dyrt, vilket
framgår av de siffror, som lämnats. En särskild anledning till att icke
fortsätta att öka är ju också den, att Kungl. Maj:t har under utredning
frågan om användning av billigare arbetskrafter i detta verk.
Kommittén, som blivit tillsatt i början av detta år, har sålunda
frågan om hand rörande användandet av mindre kvalificerad arbetskraft
för en del befattningar, som nu innehavas av högre kvalificerade
arbetskrafter och sålunda kosta staten ofantligt mycket mera, än vad
som kan vara nödigt.

Jag kan därför icke vara med om, vare sig någon ökning i generaltulldirektörens
avlöning eller inrättande av någon ny kontrollörstjänst.
'' Generaltull direktörens lön bestämdes, liksom övriga ämbetsoch
tjänstemäns i generaltullstyrelsen löner, år 1910, och reservanterna
föreslå nu en ökning i den förres avlöning från 11 till 13,000 kronor.
Det skulle alltså blifva eu ny lönetyp, vilket måste medföra, att
cheferna för andra centrala verk komma fram med krav på samma
avlöning. Den nuvarande lönen, 11,000 kronor, är densamma som
åtnjutes av chefen för statskontoret och cheferna för en del övriga
centrala verk, och den ansågs år 1910 vara tillräcklig. Skulle man
nu, såsom reservanterna föreslå, fastställa en mellanlön mellan 11,000
och 15,000 kronor, den avlöning som åtnjutes av t. ex. generalpostdirektören,
skulle följden bliva, att vi fmgo tre lönetyper, en på 11,000,
en på 13,000 och en på 15,000 kronor, och då skulle nog snart den
på 11,000 kronor fullständigt komma att utrangeras, så att endast de
båda andra å 13,000 och 15,000 kronor återstodo.

Det förefaller mig som om även Första kammaren äntligen borde
komma underfund med, att man ute i landet lägger märke till den
oupphörliga ökningen i avlöningarne för de högre befattningstagarne.
Vid alla de löneregleringar, som gått av stapeln under de senare åren,
har man haft en förnimmelse av att de högre tjänsteinnehavarna fått
sig tilldelade ganska rundliga löner. Skall man fortsätta på detta
sätt, genom att införa nya titlar med ty åtföljande utökning av lönen,
vet jag icke, var det skall sluta. Jag tror, att man gjort klokt uti
att i detta fall stanna för att se, vad den kommitté kan uträtta, som
Kungl. Maj:t tillsatt, och vars uppgift är att undersöka förhållandena
inom tullverket, där besparingar ifråga om utgifterna för tjänstinnehavare
utan allt tvivel kunna göras.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till den av

Ang. tull•

erkefä tf åter.

(Forts.)

Nr 19,

Ang. tull verkets

stater.

(Forts.)

30 Lördagen den 5 april.

herr Bengtsson väckta motionen, vilken överensstämmer med den reservation
jag avgivit.

Herr Jonsson, Olof: Herr talman, mina herrar! Till att börja

med skall jag ba att få yrka bifall till den av greve Wachtmeister
m. fl. avgivna reservationen och därefter skall jag uttala mig något
beträffande det, eom den föregående talaren här haft att anföra. Det
är mindre nödigt att bemöta herr Ekman i Göteborg, i vad han åsyftade
att tulldirektörerna i Göteborg och Malmö skulle få högre arvoden
för sina befattningar än vad som för närvarande är anvisat åt dessa
herrar.

Kungl. Maj:t begär 4,500 kronor, därav 2,500 kronor äro avsedda
att användas för tulldirektören i Göteborg och 2,000 kronor för motsvarande
befattningshavare i Malmö. När denna stat första gången
reglerades är 1910, gjorde utskottet sig mycken möda att söka komma
under fund med vad dessa s. k. tull direktörer hade för betydelse och
vilka anspråk de kunde ha på högre avlöning utöver den, som de ha
för sina ordinarie, vanliga befattningar. Efter åtskilliga undersökningar
i detta avseende bievo avdelningens ledamöter fullständigt ense
om, att ett extra arvode av 1,000 kronor för vardera, för att de skulle
ha funktionen att i vissa fall kunna skilja mellan olika meningar
inom tullkammardistriktet eller avgiva yttranden, vore mer än nog,
och det har icke visat sig, att den lönereglering, som år 1910 genomfördes,
medfört några olägenheter, utan allt har gått bra. Det enda,
som framhållits mot nuvarande bestämmelser i detta avseende, har
varit, att icke den, som förordnats att uppehålla dessa göromål, fått
någon särskild titel, utan att det ena gången varit tullförvaltaren på
platsen och en annan gång chefen för någon annan avdelning inom
tullverket, och utskottet har därför gått med på att till 18 § avlöningsreglementet
göres det tillägg, att dessa tillförordnade chefer under det
de tjänstgöra i sådan egenskap få titeln tulldirektör. Detta har skett
för att allmänheten bättre än hittills skall kunna veta, vart den skall
vända sig, när det gäller saker, som kunna bliva föremål för tvivel
eller tvist.

Utskottet har lika mycket som herr Lindblad varit bekymrat över
den hastiga ökning av antalet tjänstemän, som ägt rum inom lokaltullförvaltningarna,
men utskottet kan å andra sidan peka på, att först
generaltullstyrelsen och sedermera ännu mer statsrådet och chefen för
finansdepartementet prutat ned det antal tjänster, som lokalförvaltningarna
ansett behövliga å olika platser. Vidare har avdelningen sökt
att beträffande förhållandena i Stockholm övertyga sig om, huruvida
något behov vore förefintligt av ökat antal tjänster och har därför besökt
åtskilliga tullokaler, varvid avdelningen kommit till den uppfattningen,
att nya tjänster tiro absolut behövliga för de nya tullokaler
och expeditioner, som kommit till, vilka var för sig måste ha en eller
flera tjänstemän av högre grad. Jag vill erinra om, att en undersökning
ställts i utsikt, huruvida indragningar av tull-, gräns- eller kustbevakningar
skulle kunna ske ävensom att Riksdagen redan förut gjort
framställning om att undersökning skulle verkställas, huruvida vissa
platser, som nu skötas av tjänstemän av högre grad, skulle kunna

Nr 10.

Lördagen den 5 april.

skötas av tjänstemän av lägre grad, och man får hoppas, att, när Ang. tuttdessa
. undersökningar en gång fullbordats, man skall få klart för sig,ceTkets ,taterhuruvida
det är möjligt att indraga några tjänster. (Forts.)

•Jag skall för tillfället, herr talman, inskränka mig till att yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet Larsson: Iierr talman! Det är ett något egen domligt

förhållande, att frågor om skeppsmätningsförfattningarna ankomma
på sjöförsvarsdepartementets handläggning, medan däremot
kontrollen över författningarnas tillämpning samt den personal, som
har att tillämpa dem, lyder under finansdepartementet. Det är av
denna anledning som Kung], Maj:t under sjunde huvudtiteln begärt
Riksdagens medverkan för åstadkommande av en ny organisation av
kontrollen över skeppsmätningen. Utskottet har emellertid ställt sig
avvisande mot denna Kungl. Maj:ts hemställan. Men jag her om
ursäkt, .om jag icke kan undertrycka den anmärkningen, att utskottet
synes hava tagit på denna fråga ganska lättvindigt. Utskottet uttalar sig
på det hela alls icke om den ifrågasatta organisationen av skeppsmätningskontrollen
i och för sig, utan vill avvisa förslaget därför, att
den ifrågasatta skeppsmätningskontrollen skulle avse att bereda väg
för införande av den s. k. engelska skeppsmätningsregeln, och eftersom
utskottet kommit till den uppfattningen, att vi icke böra införa denna
regel, avstyrker utskottet Kungl. Maj:ts framställning.

Ser man nu på den motivering, utskottet anfört för sin principiella
ställning till spörsmålet om den engelska, skeppsmätningsregeln, är
det svårt att leta ut egentligen något annat än att utskottet har den
uppfattningen, att frågan om övergång till den engelska skeppsmätningsregeln
numera kommit i ett annat läge sedan den tid, då myndigheterna
uttalade sig i saken, och utskottet har därför blivit tveksamt,
huruvida man skall övergå till en ny mätningsregel. Det är
svårt att veta vad utskottet menar med, att frågan kommit i annat
läge, sedan myndigheterna uttalat sig. Petitioner hava visserligen
inkommit från en del skeppsredare med anhållan, att den engelska
mätningsregeln icke måtte införas, men om man ser hur derma fråga
utvecklats, är det omöjligt att säga, att densamma därigenom kommit
i ett annat läge. Frågan befinner sig, såvitt jag kan förstå, för närvarande
i samma läge som det, vari den befunnit sig varje gång det
varit tal om att företaga reformer av skeppsmätningsförfattningarna.
Den befinner sig i alldeles samma läge nu som för tjugu år sedan,
nämligen så, att skeppsredarna icke kunnat enas i sin uppfattning av
den ena eller andra skeppsmätningsregelns större eller mindre fördelar.
Utskottet anför såsom bevis för att frågan kommit i ett annat läge,
att i Tyskland, där för några år sedan den engelska skeppsmätningsregeln
antagits, förslag skulle väckts om och vissa förberedande åtgärder
vidtagits för införande av en bättre avpassad mätningsregel.
Det förefaller mig egendomligt, att utskottet använt uttrycket »någrä
år» om en tidsperiod på 18 år, ty det är sedan år 1895 som Tyskland
tillämpar den engelska skeppsmätningsregeln. Naturligtvis hava i
Tyskland liksom överallt annorstädes olika meningar gjort sig gällande,
och att det förekommit yrkande från fackkretsar på att övergå till en

Nr 18. 38 Lördagen den ö april.

Alu/, tull- annan mätningsregel är sant, men a andra sidan rada i tyskland

vtrkét» state-r. samma förhållanden som här, att skeppsredarna alls icke äro ense i

(Forts.) denna fråga. Och alldeles säkert är, att från myndigheternas sida

icke ens ifrågasatts, att man skulle vidtaga åtgärder för att övergå

från den engelska regeln. Det enda utskottet anför utom det att
frågan kommit i ett annat läge — för sin tveksamhet i fråga om den
engelska regeln är, att denna regel skulle vara förenad med vissa
olägenheter. Men utskottet angiver alls icke vari dessa olägenheter
skulle bestå, och det är därför icke möjligt att upptaga de invändningar,
som utskottet tilläventyrs haft att göra, till något egentligt
bemötande, även om det över huvud taget vore lämpligt att vid detta
tillfälle och i denna församling giva sig in på att diskutera en så
ytterst komplicerad fråga som denna. Detta tror jag icke varit lämpligt,
men det må ändå tillåtas mig erinra, att den mätningsregel, som
för närvarande tillämpas i Sverige, den s. k. tyska regeln — uttrycket
är alldeles oegentligt, enär denna regel numera icke tillämpas i Tyskland
_ infördes i Sverige år 1881. Många år dröjde det emellertid
icke, förrän här i Sverige från sjöfartskretsar framställningar gjordes
om återgång till den engelska mätningsregeln, vilken förut varit gällande
men blivit utbytt mot den tyska. År 1902 meddelade Kungl.
Maj:t beslut med anledning av en sådan framställning och avslog
densamma bland annat av det skäl, att fråga vore väckt om antagande
av ett nytt system för bestämmande av fartygs dräktighet. Att våra
skeppsmätningsförfattningar redan dä voro i hög grad otillfredsställande
medförde, att redan samma år, 1902, sakkunniga tillsattes för att
inom departementet biträda med en revision av desamma, grundad på
bibehållande av den tyska mätningsregeln. De sakkunniga arbetade
till februari år 1907. Omedelbart efter det de sakkunnigas betänkande
blivit offentliggjort, inkommo representanter för ett flertal större skeppsredare
i Stockholm, Göteborg och Gävle till Kungl. Maj:t med en
petition, ätt för den fortsatta revideringen av skeppsmätningstorfattningarna
den engelska mätningsregeln borde läggas till grund. Och
samma år beslöt även Sveriges allmänna redareförenings årsmöte i
Göteborg att till Kungl. Maj:t avlåta en petition om införande av den
engelska mätningsregeln.

För såvitt utskottet nu menar, att de nu inkomna petitionerna
om att få slippa den engelska mätningsregeln, skulle känneteckna, att
frågan kommit i ett annat läge, är detta alldeles oriktigt, tv vid
nämnda redareförenings årsmöte i Göteborg uttalades mycket, olika
meningar. Majoriteten samlade sig kring den föreslagna petitionen.,
men de, som voro motståndare till den engelska regeln, gingo in till
Kungl. Maj:t med en motpetition. Vid 1908 års riksdag interpellerade
skeppsredaren Dan Broström i Andra kammaren dåvarande departementschefen
och önskade få veta, om icke inom den närmaste tiden
en övergång till den engelska skeppsmätningsregeln kunde vara att
motse.

Med anledning av dessa framställningar tillkallades nya sakkunniga
år 1907 med uppdrag att verkställa revision av skeppsmätningsförfattningarna
under förutsättning av övergång till den engelska regeln.
Det är detta sakkunnigbetänkande som nu föreligger. Enahanda pro -

Nr 19.

Lördagen den 5 april. 39

tester, som tidigare framkommit, hava också nu ingivits mot över- -4»?. tnllgången
till den engelska regeln, och om man skall vänta att definitivt ver a^er‘
reglera dessa förhållanden, till dess skeppsredarno bli eniga om, vilken *• or s"''
mätningsregel bör läggas till grund för författningarna, tror jag, att
vi få vänta till den yttersta dagen. Ty det är alldeles ingen anledning
att antaga, att skeppsredarna i framtiden skola lättare kunna ena sig
om den ena eller andra regeln än vad de hittills haft. De sakkunniga
hava nu utarbetat ett förslag, baserat på övergång till den engelska
regeln, och kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava, såvitt jag
kan erinra mig, utan meningsskiljaktighet tillstyrkt detsamma. Nu
föreslår utskottet, att Riksdagen skulle på denna punkt i ett principuttalande
fatta position till denna invecklade och synnerligt svårlösta
fråga, och detta utan att, såvitt jag kan förstå, det tillhandahållits
Riksdagen något material, som sätter Riksdagen i stånd att verkligt
bilda sig ett eget omdöme i saken. Med all respekt för utskottet tror
jag, att den uppfattning utskottet kommit till är tämligen ensidigt
påverkad. Tv det lider intet tvivel att, om utskottet vidtagit den
åtgärden att låta en motståndare och en anhängare till den engelska
mätningsregeln samtidigt inför sig diskutera denna fråga, utskottet
icke skulle kunnat tillråda Riksdagen att intaga någon principiell ståndpunkt
i fråga om den ena eller andra regeln, utan utskottet skulle
nog då, även om detsamma hyst tvekan i själva frågan, föredragit att
låta avgörandet vila där det hittills alltid ansetts böra vila, nämligen
hos Kung!. Maj:t.

Det har anförts från redarehåll, från motståndare till den engelska
regeln, att genomförandet av denna regel skulle bringa svenska tonnaget
i ett ogynnsamt läge i förhållande till det utländska. Det
ligger ju något i detta, och även de sakkunniga säga, att de icke velat
fördölja, att det engelska mätningssystemets föreskrifter angående
undantag av överbyggnader och avdrag för vissa ram i överbyggnader
skulle för närvarande på grund av fartygens konstruktion verka, i stort
.sett, något till nackdel för det svenska tonnaget i jämförelse med det
utländska. Ville man nu se, vari denna förskjutning till nackdel för
det svenska tonnaget egentligen ligger, hör man studera de beräkningar,
som av de sakkunniga blivit gjorda, och jag vill i förbigående
saga, att dessa boräkningar verkställts av en ledamot av de sakkunniga,
som själv är motståndare till den engelska regeln. Den faktor,
som ligger närmast till hands att räkna med, eftersom den är den
mest betydende, är fyr- och båkavgifterna. De sakkunniga erinra om,
att segelflottan i stort sett icke komme att beröras av övergången till
den engelska regeln, detta beroende på att segelflottans avgiftspliktiga
•dräktighet icke komme att genom övergången ändras eller åtminstone
i så ytterst obetydlig grad, att man alldeles kunde bortse
därifrån. Däremot skulle genom övergången till den engelska regeln
ångbåtsflottans avgiftspliktiga tonnage komma att förskjutas till nackdel
för segelflottan därmed, att ångbåtsflottans avgiftspliktiga dräktighet
komme att icke oväsentligt minskas. Nu förutsattes, att denna
förskjutning mellan segelflottan och ångbåtsflottan till den förras nackdel
bör utjämnas genom en reglering av taxorna. De sakkunniga
föreslå därför också, att avgifterna skulle utgå med högre belopp för

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

rerkettstatt'' an8^arty8 än för segelfartyg, och de hava hven beräknat huru stor

”skillnaden skulle vara, för att den nuvarande proportionen skulle
(Forts.) kunna bibehällag_

Vid sina beräkningar över förhållandet mellan svenskt och utländskt
tonnage hava sakkunnige därför bortsett från segelflottan.
Det är av sakkunnige visat, att år 1908 sammanlagda beloppet av
fyr- och hd k a vgifter uppgick för svenska ångfartyg till 749,693 kronor
samt för utländska ångfartyg till 866,670 kronor, summa alltså 1,616,363
kronor, men att, om under nämnda år den engelska regeln varit i
tillämpning, dessa avgifter skulle hava minskats för svenska ångfartyg
med 144,941 kronor och för utländska ångfartyg med 188,288 kronor.
Hela minskningen uppgår till 333,229 kronor och utgör således 20, g
procent av de sammanlagda avgifterna, men 19,3 procent på det
svenska tonnaget och 21,7 procent på det utländska. Av det anförda
synes således att eu förskjutning skulle inträffa i så måtto, att minskningen
något starkare lomme det utländska tonnaget till godo. Nu
utgår man ju från, att statens inkomster av fyr- och båkmedlen icke
böra minskas, och det är omöjligt att för närvarande minska dem, ty
med dessa avgifter ensamt bär man kunnat bestrida underhållet av
våra sjösäkerhetsanstalter, och detta måste ju bliva nödvändigt ända
tills Riksdagen övertager regleringen av lotsverkets utgifter. Om således
icke statsverket skall drabbas av minskade inkomster från fvroch
båkmedlen skall man nödgas höja avgiften från den nuvarande
25 öre till 31 öre per ton. En sådan förhöjning skulle, om man baserar
beräkningarna på 1908 års inkomster betyda en ökning för slet
svenska, tonnaget med inalles 199 kronor, medan det däremot skulleinträda
eu minskning i det utländska tonnagets avgifter med 25,476
kronor.

Detta är vad man av handlingarna kan se. Nu är det ju tydligt,
att inom det svenska ångbåtstonnaget komma alltid rubbningar att
ske genom en övergång till en ny mätningsregel. Fråga är dock,
om icke rubbningar ändå bliva oundvikliga även med bibehållande
av den nuvarande mätningsregeln, emedan det är ofrånkomligt, att
mätningsförfattningarna måste underkastas en genomgripande revision
för att åstadkomma ett lämpligare mätningsförfarande än det, som vi
nu äga. Emellertid synes av dessa beräkningar, att staten har alldeles
icke något fiskaliskt intresse av, att den ena eller den andra
mätningsgraden tillämpas. Detta är staten alldeles likgiltigt ur inkomstsynpunkt.
Frågan blir därför den, om en övergång till engelska
regeln betingas av andra allmänna intressen. Ett sådant allmänt, intresse
kräver, såvitt jag kan förstå saken, att man får sådana mätningsbestämmelser
genomförda, som möjliggöra eu utjämning och ett
förebyggande av att på grund av bristfälliga mätningsförfattningar,
ett fartyg beredes fördelar, som ett annat går miste om, så att man
med ett ord kan reglera avgifterna i mån av fartygens verkliga lastförmåga.

Utom detta allmänna intresse förefinnes emellertid ett annat, som
jag tror är av vida mera avgörande betydelse, nämligen hänsyn till
den internationella, samfärdseln. Det är ju länge sedan vårt land intog
en sådan ställning, att det uti den utländska fraktfarten kunde

Nr IB.

Lördagen den 5 april.

sätta in blott ett ganska ringa eget tonnage. Nu är det lyckligtvis twlj''
så, att vi iiga ett högst betydande eget tonnage i den utländska frakt- l/''r Mssta. er
farten, och därmed uppstår nödvändigtvis för oss ett stort intresse att - 0T •''
ställa det så, att vi icke bliva isolerade från övriga sjöfartsidkande nationer.

I ett sådant isoleringstillstånd befinner sig Sverige faktiskt för närvarande.

Nästan hela den sjöfartsidkande världen i övrigt har gått över till den
engelska regeln såsom den bärande. Om jag icke är illa underrättad
delar Sverige äran att tillämpa den tyska mätningsregeln endast med
Belgien och Chile. Därvid är vad Belgien beträffar att märka att den
högst betydande sjöfart, som äger rum i Belgien från och till främmande
hamnar, uppehälles icke av belgiskt tonnage utan av främmande
tonnage,

De nationer, med vilka vi hava våra lifiigaste sjöfartsförbindelser,
äro ju våra närmaste grannar, Tyskland, Danmark och Norge samt av
övriga europeiska länder i främsta rummet England, och i alla dessa
fyra länder tillämpas deri engelska regeln. Det är ju då naturligen
ett stort intresse för oss såsom sjöfartsidkande nation att försöka komma
till en mellanfolklig överenskommelse även på skeppmätningsområdet.
En nödvändig förutsättning att kunna träffa sådana överenskommelser
är emellertid reciprocitet, eller att man behandlar varandra
lika, d. v. s. att främmande fartyg i ett land behandlas i mätningshänseende
lika med landets egna fartyg. Nu har förhållandet
emellertid vant, att Sverige fått mottaga upprepade reklamationer
genom utrikesdepartementet. Det finnes i sjöförsvarsdepartementet
långa listor på svenska fartyg, vilkas inätbrev blivit föremål för mycket
graverande anmärkningar från tysk sida, och då dessa anmärkningar
här'' framställts måste man över dem höra myndigheterna. Enligt
dessa myndigheters uttalande kunna vi visserligen med de nuvarande
mätningsförfattningarna förebygga och avhjälpa en del^ av de missförhållanden,
mot vilka anmärkningarna riktats, men andra och de viktigaste
kunna icke förebyggas genom de nuvarande mätningsförfattningarna.
Det förefaller mig, som om här vore den viktigaste punkten
att taga sikte på, då det gäller att bestämma sig för den ena eller
andra principen för mätningsförfarandet: hänsynen till den internationella
sjöfarten, av vilken Sverige självt för sitt näringsliv ar i så
hög grad beroende. Det är således ett alldeles direkt näringsintresse
för0 landet i dess helhet, att man erhåller sådana bestämmelser, att
man icke försvårar, utan underlättar den internationella samfärdseln.

Det skulle därför enligt min mening vara i hög grad att beklaga,
om Riksdagen i det skick, detta ärende för närvarande befinner sig,
skulle följa utskottets maning att intaga en bestämd ståndpunkt mot
Sveriges anslutning till de grundregler för skeppsmätningen, vilka
omfattas av så gott som alla andra sjöfartsidkande nationer. Då kan
man fråga: har det varit behövligt för utskottet att intaga en principiell
ståndpunkt till spörsmålet om den engelska mätningsregeln
för att kunna komma till ett avstyrkande av Kung]. Maj:ts proposition.
Det förefaller så av utskottets resonemang, då utskottet säger,
att denna organisation »synes vara i huvudsak avsedd för beredande
av väg för införande av den engelska skeppsmätningsregeln». Ja,
men mina herrar, det synes av propositionen, att de sakkunniga, som

Nr 10.

Lördagen den 5 april.

An/;, tull• år 1902 tillsattes för att revidera skeppsmätningsförfattningarna med
verkets st åt er. bibehållande av den tyska mätningsregeln, det oaktat kommo till det
(Forts.) resultat, att mätningskontrollen borde organiseras centralt, medan den
däremot nu är en decentraliserad kontroll. Mot detta beslut fanns
visserligen en reservant då, liksom det finnes reservanter nu, men
jag vill åberopa detta såsom ett bevis på, att frågan om anordnande
av mätningskontrollen ingalunda står i så oupplösligt samband med
frågan om införandet av den engelska mätningsregeln, som utskottet
tyckes tro. Det är ju alldeles tydligt, att om man vill inlåta sig på
en verklig reform av hela skeppsmätningsväsendet, man då också i
detta sammanhang bör upptaga spörsmålet om den lämpligaste organisationen
av skeppsmätningskontrollen. Såsom herrarne tvivelsutan
hava sig bekant, bestrides mätningskontrollen för närvarande från ett
förslagsanslag å sjunde huvudtiteln, men det existerar icke något på
ordinarie stat uppfört mätningsorgan. Arvoden såväl för överkontrollören
som kontrollörer bestridas av nämnda förslagsanslag. Kungl.
Maj:t föreslår nu att mätningskontrollen skall förläggas till en avdelning
i generaltullstyrelsen, som redan nu har inseende över skeppsmätningen.
I stället för de med arvoden försedda fyra av varandra
oberoende kontrollörer och en överkontrollör skulle man således erhålla
en verklig kontrollinstitution på ordinarie stat. Nu säger utskottet
sig icke anse den föreslagna skeppsmätningskontrollen vara
fördelaktigare än den nuvarande under nu inom landet rådande regler
för skeppsmätning. Det beror dock ganska mycket på vad man
menar med »fördelaktigt» i detta fall. Anser man det fördelaktigt,
att icke mätningsförfattningarna likformigt tillämpas i så stor utsträckning
ske kan, ja, då är det alldeles tydligt, att man icke har
någon anledning att frångå den decentraliserade kontrollen. Men jag
tillåter mig vara av en annan mening eller att det är fördelaktigt,
ja, en mycket stor fördel, att kontrollen över mätningsförordningarna
centraliseras, på det att dessa författningar må tillämpas likformigt
och icke såsom nu sker. För närvarande är det icke blott möjligt
utan det har även flera gånger inträffat, att ett mätbrev, utfärdat och
granskat av kontrollören inom ett distrikt kasseras af kontrollören
inom ett annat. I stället måste man sträva efter, att det verkligen
blir en enhetlig granskning av mätbreven, en tillsyn över, att författningarna,
de må nu vila på den engelska eller den tyska regeln,
bliva såvitt möjligt är likformigt tillämpade. Det förefaller mig
högst egendomligt, om man icke skulle anse detta vara en fördel,
oavsett vilkendera mätningsregeln man lägger till grund för förfarandet,
och jag skulle högeligen beklaga, om Riksdagen skulle dela ut-skottets
uppfattning, att en effektiv kontroll, som har tillsyfte att
tillse, hurusom författningarna likformigt och såvitt möjligt är enhetligt
tillämpas icke skulle innebära någon fördel.

Det är ju alldeles tydligt, att jag för min del helst såge att den
kungl. propositionen kunde av Riksdagen bifallas. Såsom ledamot
av denna kammare anser jag mig också oförhindrad att oavsett ett
enhälligt utskotts avstyrkande för min del yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition, såvitt angår ordnandet av skeppsmätningskontrollen
inom generaltullstyrelsen.

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Däremot vill jag icke i likhet med utskottet tillråda kammaren Ang- Mlatt
intaga någon principen ståndpunkt till vare sig den ena eller denvrr ® “T''

andra mätningsregeln. Jag tror därför, att det vore lyckligast att -vilket beslut kammaren än kommer att fatta, vare sig kammaren
bifaller Kungl. Maj:ts proposition i nämnda del eller utskottets hemställan
— utskottets motivering i denna punkt uteslötes.

Friherre Beck-Friis, Johan: Herr talman, mina herrar! Det

.är rätt egendomligt, att då i en kungl. proposition det endast fram
lägges förslag om en viss mindre organisation inom tullverket, detta
kan ge anledning till en så lång diskussion angående den engelska
skeppsmätningsregeln. Att så blivit fallet, och att denna sak blifvit
dragen inför Riksdagen — vilket av statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
beklagats — torde dock vara regeringens eget fel,
ty finansministern skriver i propositionen: »Sedan chefen för sjöför svarsdepartementet

meddelat mig, att han har för avsikt att framlägga
förslag till förordning angående skeppsmätning i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av särskilda sakkunniga den 30 september
1911 avgivet, på engelska regeln grundat förslag, men detta icke lämpligen
kunde ske förr än frågan om skeppsmätningskontrollens omorganisation
vunnit sin lösning, ber jag nu få anmäla sistnämnda
fråga för Eders Kungl. Maj:t.» Där har således alldeles tydligt påpekats,
att hela detta förslag, som finansministern här framlägger, har
sitt ursprung i sjöministerns meddelande om den engelska skeppsmätningsregelns
införande. Således har verkligen för utskottet denna
regel — skeppsmätning efter det engelska systemet — blivit huvudsak
och organisationen av mätningskontrollen måhända snarare en
bisak. Att så även varit uppfattningen ute i landet torde knappast
-för någon av utskottets ledamöter vara ovisst på grund av de många
framställningar, som från redarne själva i olika delar av landet inkommit
till utskottet, framställningar av innehåll att redarne måtte
bliva befriade från den engelska skeppsmätningsregeln. Herr statsrådet
Larsson frågade: Vad är det som ändrat uppfattningen, vad
har kommit det förändrade läget åstad? Jo, mina herrar, det är den
utredning, som har skett. För några år sedan tror jag, att våra rederier
voro nästan eniga om, att det skulle vara önskligt att erhålla
en enhetlig skeppsmätning införd, och de ansågo då, att detta skulle
kunna ske på grundval av den engelska skeppsmätningsregeln. Men
sedan nu genom Kungl. Maj:ts föranstaltande en utredning blivit verkställd
och denna utredning visar, vilka ekonomiska verkningar denna
regels införande har för våra svenska rederier, hava dessa lika enhälligt
uttalat sig för att icke denna regel måtte införas. Jag tror
till och med, att de, som ivrigast talade för saken förut, de, som huvudsakligen
hava fraktfart på utländska hamnar och således redan
hava sina fartyg mätta efter den engelska regeln, nu ansett, att de
på grund av svensk hänsyn böra ställa sig passiva.

Så har åtminstone frågan framträtt för mig och för många av
mina kamrater i utskottet, och därför torde herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet ursäkta, om vi försökt intaga en
bestämd ståndpunkt till denna fråga. Frågan är verkligen icke av

Nr IG.

44- Lördagen den 5 april.

Ang. tull- någon liten betydelse, Vi skola komma ihåg, att dessa mätbrev äro
verket» stater. de gruntier> Som ange, efter vilken norm fartygen skola erlägga alla
'' (J,°rt8'') dessa olika avgifter, fyr- och båkmedel, last- och lotspenningar, avgifter
som sammanlagt uppgå till millioner per år.

Den engelska regeln skiljer sig egentligen från den svenska däri,
att den medgiver att rätt stora delar av fartygens lastutrymme få
undantagas vid inregistreringen av det avgiftspliktiga tonnaget. Jag
har här några exempel på huru saken, praktiskt taget, ställer sig.
Det finnes en ångare som heter »Albano» och som lastar 1780 ton.
Om denna ångare mätes efter den svenska mätningsregeln, får den
ett avgiftspliktigt tonnage av 1296 ton, men om den matos efter den
engelska regeln, behöver den blott betala för 518 ton. — en skillnad
således av 150 procent. Ett annat fartyg »Thorsten», som lastar 1674
ton, betalar avgifterna, om det mätes efter den svenska regeln för
1150 ton, men om det mätes efter den engelska regeln för 1015 ton.
Här märkes således en reduktion av blott 13 procent. Den engelska
ångaren »Neva», som om den mätes efter svensk regel skall betala
efter 2351 ton, får om den mätes efter den engelska regeln endast betala
efter 1051 ton, således 124 procent mindre. Av dessa siffror kunna
herrarna se, vilken stor minskning, som vållas i dessa Sverige tillkommande
avgifter, om den engelska regeln kommer att gälla i våra
hamnar i jämförelse med om den svenska regeln gäller där. Sakkunniga
hava också fäst sig vid detta och funnit att det då icke
går ihop med alla utgifter, som skola bestridas med de avgifter
det här gäller, och därför hava de också förklarat, att om den engelska
regeln införes, avgifterna måste höjas med 25 procent. Nu bär
emellertid den engelska regeln sådana bestämmelser, att för varje år
som går och för varje nytt fartyg som bygges utomlands, kunna tilllämpas
olika »tricks», och genom dessa »tricks» undandrages avsevärdt
tonnage från att bliva avgiftspliktigt. I dag på morgonen visade en person
mig en fartygsritning över en engelsk båt, så val byggd att ehuru den
lastar 265 ton, den dock endast behöver betala för 18. Detta visar vilken
stor ro! mätningsregeln spelar, och det sorgliga är just, att våra svenska
fartyg, som icke äro byggda med tanke på mätning efter den engelska
regeln, och som för det mesta äro av gammal modell (men väl
byggda och väl underhållna och då de icke gå i frakt vintertid länge
ännu kunna brukas) de få nästan ingen lindring, då de mätas efter
den engelska regeln. Men de på Sverige gående utländska fartygen,
erhålla stora fördelar och slippa billigare undan i våra hamnar.

Herr statsrådet säde, att det var nödvändigt att i denna del erhålla
likhet med utlandet! Ja, de svenska båtarne som gå ut, de
mätas här också efter den engelska regeln och få ett engelskt mätbrev
att deklarera med i den utländska hamnen. Huru kinkig den
engelska regeln är, torde bäst visas därav, att det finnes ett svenskt
fartyg, byggt i England och där mätt efter den engelska regeln. Det
har också fått sitt mätbref därstädes. När fartyget kom hit till Sverige,
blev det av våra mätare mätt efter den svenska regeln, och då
kontrollerades också det engelska mätbrevet och befanns efter gällande
föreskrifter riktigt. När fartyget sedan kom till Tyskland fordrade
hamnstyrelse!! i en tysk hamn, att fartyget skulle betala för 1,150

Lördagen deri 5 april. 45

ton mera än mätbrevet angav, vilket tontal tyskarne icke ville erkänna
såsom avdragsberättigat. Detta visar på huru många sätt den engel- ''
ska mätningsregeln kan tillämpas, och i detta fall förelåg icke något
fel hos våra svenska myndigheter, ty ångaren var först mätt på varvet
i England, och kontrollmätt i Sverige.

Ja, mina herrar, jag skulle kunna hålla på en ganska god stund,
om jag ville framdraga alla exempel, som blivit till mig överlämnade
på sistone angående denna fråga, men jag skall icke upptaga tiden
härmed. Däremot skall jag be att få försvara utskottet i eu punkt.
Herr statsrådet har påstått att vi icke hava rätt då vi säga: »Så har
exempelvis i Tyskland, som för några år sedan antog den engelska
skeppsmätningsregein, från fackkretsar till och med väckts fråga om
och vidtagits vissa förberedande åtgärder för införande av en annan
bättre avpassad mätningsregel». Ja, det står visserligen för några år
sedan, och det uttrycket ber jag om ursäkt för, ty det är jag, som
yttrat detta. Jag trodde, att det var 1905, men det var 1895, som
engelska mätningsregeln infördes i Tyskland. Dock spelar väl den
saken icke någon rol på frågan i sin helhet! Men herr statsrådet lade
tonvikten vid att detta uttalande av utskottet icke skulle vara grundat,
och jag tror till och med att herr statsrådet sade, att de tyska
myndigheterna förklarat, att de icke hade kännedom om något sådant.
Det har utskottet icke heller sagt. Utskottet har använt ordet »fackkretsar»,
och jag vidhåller att det är riktigt. Jag har tagit med mig
några exemplar av en skrift, som jag kanske efteråt kan få äran överlämna
till herrar statsråd, i vilken visas att utskottets påstående är
sant. I denna skrift återfinnes det mycket ansedda tyska skeppsbyggaresällskapets
tryckta förhandlingar och meddelas, att frågan om
en sådan ändring är väckt från tyska fackkretsar, vilket ju är något
helt annat än om saken hade gällt det officiella tyska riket.

Vid den livliga diskussion i saken, som ägde rum vid sällskapets
senaste årssammanträde i Berlin förliden november månad, uttalade
den tyske skeppsmätningsöverkontrollören betänkligheter mot eu brytning
med det engelska systemet, men detta hindrade honom icke att
uttala en mycket avgörande förkastelsedom över särskilt en viktig del
av detta system, vilken vore ägnad att förminska fartygens säkerhet.
Då denne tyske ämbetsman icke desto mindre ställde sig avböjande
mot de inom sällskapet väckta planerna på åstadkommande av ett
tidsenligare mätningssystem, sammanhänger detta sannolikt med en
för en person i hans ställning mycket naturlig motvilja mot den ökning
i administrationens arbetsbörda, som skulle bliva en följd av
införandet — åtminstone till en början och till dess det nya systemet
vunnit internationell giltighet — av ökad kontroll och dennas utsträckande
jämväl till en del främmande fartyg. Jag vill icke fortsätta
med att läsa upp några längre utdrag ur dessa protokoll, men
resultatet blev, att skeppsbyggaresällskapet tillsatte en särskild kommitté
för utarbetande av ett nytt och tidsenligt skeppsmätningssystem,
för att erhålla en bättre ordning än den nu gällande för Tyskland,
där den engelska mätningsregeln nu tillämpas.

Jag ber också att få påpeka, att herr statsrådet i sitt anförande
icke alls kunde på något sätt jäva, att just ett ombyte, en övergång

Hr 19.

Ang. tyll*

■ arkets Hat er.
(Forts.)

Hr 10.

Ang. tull verkets

stater.

(Ports.)

Lördagen den 5 april.

från den svenska till den engelska mätningsregeln skulle bliva särskilt
ogynnsam för de svenska rederierna i allmänhet.

Jag anhåller att om denna fråga ytterligare få tillägga, att så
många gånger som denna sak varit undersökt och så många uttalanden
som gjorts, så kan visserligen konstateras, att en majoritet funnits
för den engelska regeln. Men alltid har det varit synnerligen beaktansvärda
reservationer. Jag vill i detta hänseende särskilt påpeka
en sådan, avgiven av generalkonsuln Johnson och dåvarande kaptenen
Gustaf Wallenberg till handels- och sjöfartsnämndens uttalande 1899.
Denna reservation är verkligen så märklig, att jag måste anhålla, att
om någon gång den engelska mätningsregeln ånyo kommer upp till
behandling, vederbörande måtte noga observera den reservationen.
Den avgavs nämligen av de två redare, som sutto i den då arbetande
kommittén. Vad de då sade torde ännu hava sin fulla giltighet.

Vad nu själva organisationen för skeppsmätningen angår, så förstår
jag ej detta tal om den stora fördelen med att få den centraliserad.
Jag tror tvärtom, att vi äga en mycket stor styrka i den organisation
vi hava, i det vi nämligen på flera platser i vårt land hava
kontrollörer, som verkligen kunna övervaka huru skeppsmätningen
tillgår och blir utförd. Jag är övertygad om, att det ej är herr statsrådet
obekant, att det varit flere tillfällen, då vi här i Sverige gjort
anmärkning mot de mätbrev, som för utländska fartyg varit utfärdade.
Ja, det har varit officiella anmärkningar, men kanske det likväl ej är
så lämpligt att nu läsa upp dem. Det system, som nu skulle införas,
det är det, som finnes i Tyskland och England. Det kan tänkas, att
det blir ett synnerligen väl organiserat papperssystem, men faktiskt
blir det ej något praktiskt system. För närvarande får varje båt,
sedan den i en hamn blivit uppmätt av någon av våra 40 skeppsmätare,
i närmaste tullkammare sitt mätbrev kontrollerat och påskrivet.
Efter det nya systemet skulle brevet skickas hit till Stockholm
och granskas, och först därefter utfärdas. Men så förespeglas
det, att om det är bråttom så skulle brevet även kunna utfärdas i
vederbörande tullkammare. Ja, jag är rädd för, att det alltid kommer
att bliva så brått, att den där möjligheten att vid vissa tillfällen
kunna få sitt mätbrev utfärdat i tullkammaren kommer att bli regel,
Emellertid tycker jag, att det ligger i sakens natur, att det är fördelaktigare
att på skilda orter i landet hava dessa kontrollörer, som
tillkallas vid större mätningar, och som alltid mäta varje fartyg, som
kommer från plats, där ingen kontrollör funnits. Så fort det kommer
till eu plats, där kontrollör finnes, så mätes det om, och på det
sättet får man en verklig kontroll. Och den kontroll, som en centralstyrelse
skulle komma att utöva, den utövas ju även nu, ty alla mätbrev
skickas sedermera in till härvarande överkontrollör.

Vidare beklagade sig herr statsrådet över svårigheten att få en
ändring utförd. Jag tycker, att detta klagomål är ganska obegripligt,
då jag ser den massa av cirkulär, som av generaltullstyrelsen utfärdats
angående skeppsmätning. Ja, så fort det kommer någon ny bestämmelse
från England, utfärdas den också här. Jag tror därför för min
del, att det ej finnes någon anledning till att nu införa en ny organisation,
då det sannerligen ej finnes någon anmärkning att göra mot.

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

den gamla. Flere redare hava också sagt, att vår svenska skeppsmät- A »g. tuttningsorganisation
fungerar säkrare, än vad de utländska göra. verken stat*

Jag får kanske tillfälle att yttra mig vidare under dagens lopp (Forts-)
om denna organisationsfråga och skall därför ej nu längre upptaga
kammarens tid, utan anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan, utom i vad densamma berör generaldirektörens
avlöning, i vilket hänseende jag yrkar bifall till greve Wachtmeisters
reservation.

Herr Andersson: Herr talman, mina herrar! Jag skulle ej hava
begärt ordet i en sådan fråga, som ligger under Kung!. Maj:ts administrativa
lagstiftning, om jag ej haft en alldeles speciell anledning därtill.
Under mitt arbete på västkusten har jag kommit i rätt nära
beröring med sjöfarten och dess idkare, och jag har fått det intrycket,
att frågan om införande av den engelska regeln är för dem av allra
största vikt — så till vida, som det är en ganska stark opinion för
densamma. När jag först hörde ett skäl för införandet av den engelska
regeln så var det det, att den skulle medföra internationell likformighet,
och då blev jag mycket tilltalad därav. Sedermera har jag emellertid
försökt att, så gott sig göra låtit, komma närmare in i frågan,
som ju är ganska invecklad, genom att tala med sakkunnige, och
därför ber jag nu att få säga några ord därom.

Vad nu först beträffar den omständigheten, att det utom Sverige
endast är Belgien och Chile, som använda den tyska regeln, så vill
jag framhålla, att ej ens den engelska regeln är lika i alla länder,
där den användes. Skeppsmätningssakkunnige anföra på ett ställe i
sitt utlåtande, att uti sådana länder som Förenta staterna, Frankrike
och Ryssland användes den engelska regeln i en inskränktare bemärkelse,
så att det händer, att främmande fartyg, som besöka dessa
länder, måste underkasta sig partiell ommätning. Därtill kommer,
att man på några håll, såsom Grekland och vissa hamnar i Donauländerna,
använder en alldeles speciell regel. Vidare ha vi Suezkanalbolaget,
vilket bolag fordrar, att alla de båtar, som vilja gå igenom
Suezkanalen, måste vara uppmätta efter dess regler — ett ytterligare
bevis på, att likformigheten i bestämmelserna angående skeppsmätning,
internationellt sett, ej bleve så stor, även om Sverige skulle
ansluta sig till den engelska regeln. Det är ju så, som här förut har
framhållits, att de svenska fartyg, som gå i utländsk fart, äro försedda
med appendixmätbrev, och detta är då utfärdat efter den engelska
regeln. För ej länge sedan sade offentligen en av vårt lands större
skeppsredare, att det ej ens är ifrågasatt av något land, att uppsäga
de överenskommelser, som äro baserade på ett sådant tillvägagångssätt.
Nu framhålles det ju, att klagomål hava inkommit till utrikesdepartementet,
speciellt från Tyskland, men jag föreställer mig, att
det varit klagomål icke däröver, att den engelska regeln ej blivit
använd, utan däröver, att den ej i alla detaljer tillämpats så, att den
tillfredsställt de tyska myndigheterna, så att även om vi införa den
engelska regeln kunna vi ej vara säkra på, att ej även i framtiden
sådana klagomål kunna förekomma.

Emellertid är det största skälet emot ett införande av den engelska

Nr 19. 48 Lördagen den 5 april.

Anr/. tull- regeln, såsom förut har framhållits, det, att clen skulle drabba vår
xerkets tt.ater. ganska ångbåtsflotta på ett ofördelaktigt sätt.

(Pörte.) Jag ber nu att få nämna några ord om, hur segelflottan förhåller

sig till denna sak. Kommitterade säga i motiveringen till § 6, att
segelfartygen »på goda grunder» kunna antagas efter införandet av
engelska regeln, »såsom den i England tillämpas», komma att få »behålla
i det väsentliga minst samma nettodräktighet, som enligt nu
gällande tyska regel». Nu vill jag nämna, att i denna fråga föreligger,
så vitt jag kunnat finna, ingen utredning, liksom ej heller
någon utredning föreligger om, hur den engelska regelns införande
skulle verka beträffande umgälderna för de svenska ångfartygen. I
stort sett kan man dock säga, att de stora moderna fartygen drabbas
gynnsamt av den engelska regeln, men att de äldre och mera omoderna
fartygen bliva mindre gynnsamt lottade. Dessa bibehållas i det stora
hela oförändrade. De utredningar, som förut skett, hava, såvitt jag
känner till saken, endast avsett utarbetande av lagförslag, för den
händelse den engelska regeln skulle införas. Jag tar mig friheten att
uppläsa vad svenska skeppsmätarne i denna sak säga beträffande
segelfartygen i det utlåtande, som de avgivit till kungl. genei al tullstyrelsen,
på anmodan av denna. De säga i fortsättningen av motiveringen
till § 6 efter det av mig nyss upplästa citatet: »Vilka dessa
goda grunder äro hava kommitterade dock icke uppgivit, och det
är verkligen rätt egendomligt, att ingen av de sakkunnige synes hava
ägnat en tanke däråt, att, medan segelfartygen icke få någon tontalsnedsättning,
såsom följd av införandet av engelska regeln i fråga om
maskinrumsavdrag och endast i ytterst sällsynta fall genom de ändrade
bestämmelserna om påbyggnader, kommer så godt som vartenda
svenskt segelfartyg att få sin avgiftspliktiga dräktighet förhöjd, så
snart i detsamma tillämpas de av kommitterade, i överensstämmelse
med det dem givna uppdrag, på åtskilliga punkter i fråga om avdrag
införda skärpningarna av nu gällande bestämmelser, exempelvis rörande
båtarnas förrådsrum och gångar». Nu finnes det särskilt på västkusten
och jag förmodar även på ostkusten en icke obetydlig flotta, som
idkar utländsk sjöfart. Det är en flotta av fartyg med 30, 40, 50 ton
i nettodräktighet. Nu veta vi alla, att de fartyg, som äro under 40
ton, äro fria från umgälder till fyr- och båkmedel. Om det nu bleve
så, att segelfartygens tonnage i regel komme att höjas, så ligger den
fara nära till hands, att de, som för närvarande äro befriade från
umgälder, efter införandet av den engelska regeln komme att få erlägga
sådana. Nu veta vi, att dessa små fartyg arbeta under mycket
tryckta förhållanden, och därför emotse ägarne av dessa fartyg med
största farhåga införandet av den engelska regeln. Skeppsmätningskommitterade
hava, såvitt jag kunnat finna, ej framlagt något förslag
till höjning av denna gräns för segelfartygens tonnage. Jag har vid
umgänge med sjöfartsintresserade fatt ett mycket starkt intryck av,
att opinionen är bestämt emot införandet av den engelska regeln.
Man lär för närvarande bland de smärre rederierna svårligen kunna
finna någon opinion därför.

Detta var vad jag har att säga om själva rnätningssättet. Jag
skall nu be att beträffande det nya förslaget till kontrollen få göra några

Lördagen den 5 april. 49 Nr 19.

tillägg till vad därom förut här har blivit anfört. I den kungl. propo- Ang. tullsitionen
omnämnes, att det finnes skeppsmätare vid tullkamrarne och verkets stater.
kontrollörer i en del av våra städer och att det i tullverket finnes en (Forts.)
särskild expert, en skeppsmätningsöverkontrollör. Men jag har inhämtat,
att generaltullstyrelsen redan nu utövar en mycket effektiv
central kontroll. Där finnes en byrå, som har denna sak om hand
och som vid sin sida har skeppsmätningsöverkontrollören. Det har
berättats mig, att denna byrå utsänder tryckta eller hektograferade
cirkulär till skeppsmätarne och kontrollörerna i landet. Förslagen till
dessa uppgöras av skeppsmätningsöverkontrollören enligt honom given
instruktion, och sedan dessa förslag granskats av generaltullstyrelsen,
skickas cirkulären ut till de olika platserna. Dessa cirkulär innehålla
tolkningar av tvivelaktiga bestämmelser angående skeppsmätningen,
och på det sättet synes det mig redan nu finnas medel att åstadkomma
den likformighet, som man nu angiver saknas. Därtill kominer,
att alla svenska mätbrev skickas in till generaltullstyrelsen, som har
tillfälle att granska dem. Därför kan jag svårligen finna, att kontrollen
skulle bliva mer effektiv, om den centraliserades, och på den
grund ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet friherre Adelswärd: Mina herrar! Här har nu
talats så mycket om den engelska regeln och de detaljer, som beröra
densamma, att jag ej skall trötta kammaren med att nu ingå på
ytterligare detaljer, men med anledning av vad den ärade talaren på
östgötabänken anfört måste jag dock säga några ord. Han framhöll,
att orsaken till detta Kungl. Maj:ts förslag uteslutande skulle vara
avsikten att införa den engelska regeln, och det kan ju vara sant, att
det är den närmaste anledningen till, att detta förslag blivit framställt.
Men jag vill framhålla, att centralisationen av skeppsmätningskontrollen
kan hava sitt berättigande, även om ej den regeln införes.

Jag tror även att när samme talare bedömde den engelska regeln,
karakteriserade han den nästan för enkelt, då han sade, att skillnaden
egentligen vore att den vid mätningen upptoge en mindre del av
rummen i fartyget än vad den andra regeln gör.

Den siste ärade talaren framhöll, att särskildt för vissa skeppsredare
bleve införandet av den engelska regeln synnerligen ogynnsamt.

Det är ju obestridligt, att för vissa slag av fartyg, beroende mycket
på hur de äro byggda, bleve den engelska regeln ofördelaktig, nämligen
för de smärre fartygen, men jag tror ej, att man vid bedömandet
av denna fråga för mycket bör taga hänsyn till de enskilda intressena
i det ena eller andra fallet. Somliga redare hava fördel,

andra hava olägenhet. Det har redan blivit framhållet. Men utan
att ingå på detaljer om det ena eller andra systemets fördelar ber

jag att få framhålla det förhållandet, att Sverige av alla sjöfarts idkande

nationer praktiskt sett är den enda, som ej tillämpar den
engelska mätningsregeln. Sverige är vidare av sjöfartsidkande nationer
den enda, som ej använder en centraliserad mätningskontroll. Jag
tycker, att just i detta förhållande bör ligga ett starkt skäl för, att
även vi så småningom skola övergå till detta mätningssystem. Jag
hörde mycket väl och kände förresten till det förut, vad den förre

Första kammarens protokoll 1913. Nr 19. 4

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Ang. tull verkets

stater.

(Forts.)

ärade talaren påpekade, nämligen att det finnes vissa modifikationer
i tillämpningen av den engelska regeln, så att den särskilt för Suezkanalen
och vissa delar av Orientens farvatten tillämpas olika, men i
stort sett måste man erkänna, att den engelska regeln tillämpas över
snart sagt hela världen, och det kan ej vara lämpligt, att vi utgöra
ett undantag härvidlag. Olägenheterna av detta förhållande hava
redan sedan åratal tillbaka kommit till synes. Reklamationer ske
snart sagt varje vecka med anledning av de otillfredsställande anordningarna
hos oss i fråga om skeppsmätningssystemet. — Vad den
ekonomiska sidan av saken angår, den som närmast berör min huvudtitel,
så vill jag slutligen påpeka, att Kungl. Maj:ts förslag innebär en
besparing, om ej så synnerligen stor så dock någon, nämligen i fråga
om kostnaderna för mätningskontrollen.

Det finnes emellertid en annan fråga, tillhörande denna punkt i
betänkandet, vilken jag tillmäter lika stor, om ej större, betydelse än
frågan om skeppsmätningskontrollen och frågan om tillämpning av
den engelska regeln, och det är frågan om avlöningen av generaltulldirektören.
Utskottet har avstyrkt .Kungl. Maj:ts proposition, men
en reservation vid betänkandet föreslår en medelväg, en avlöning av

13.000 kronor. Skälen, varför jag har tillåtit mig att föreslå en väsentlig
ökning i avlöningen för denne ämbetsman, äro utförligt framhållna
i propositionen. Huvudsaken av vad jag där framhållit är,
att det är ytterligt svårt att få denna befattning på ett tillfredsställande
sätt beklädd utan att man kan erbjuda en blivande innehavare en
större avlöning än den nu gällande. Jag vill erinra om, att den nuvarande
innehavaren enligt den gamla avlöningsstaten har icke blott

9.000 kronor utan dessutom en ytterligare löneförmån i och genom
den bostadsvåning, som han kan hyra ut, så att hans avlöning i
verkligheten går upp till över 13,000 kronor, eller över det belopp,
som reservationen föreslår. Även ett bifall till reservationen skulle
således i verkligheten innebära en sänkning av generaltulldirektörens
löneförmåner, något som synes mig föga befogat, så viktig och så
svårskött som denna befattning utan tvifvel är.

Vidare har det blivit sagt, att lönereglering skett så nyligen som
1910, och man har jämfört denna befattning med andra chefers för
centrala verk och sagt, att denne bör ej hava mer än dessa. Jag
tycker, att denna jämförelse ej är rättvis. Det är bra mycket naturligare
att jämföra denna befattning med chefernas för postverket och
telegrafverket. Vi veta, att dessas löneförmåner uppgå till just 15,000
kronor eller det belopp som Kungl. Maj:t nu föreslår. Det är ju alldeles
påtagligt, och det lär väl ingen kunna bestrida, att tullverket
är ett av våra största verk, om ej det största, samt av den allra
största betydelse och vikt och naturligtvis mycket svårskött. Man
har ju alla dessa lokala tullmyndigheter, som måste övervakas av den
högste chefen, som sannerligen måste vara en kraftig organisatorisk
förmåga för att verket skall kunna bliva väl skött. Det har nu här
påpekats, hurusom kostnaderna för tullverket årligen stiga, vilket
naturligen även jag observerat, samt huru det varje år kommer in
förslag till nya befattningar och nya utgifter. Det är alldeles givet,
att det är synnerligen svårt för Kungl. Maj:t att kunna i detalj kon -

Öl

Nr 10.

Lördagen den 5 april.

trollera dessa förslag. Kungl. Maj:t gör sitt bästa och pratar, nedsätter
fordringarna, men att ingående kunna kontrollera, hur mycket
som verkligen är berättigat av generaltullstyrelsens förslag i fråga om
dessa ökningar, det är nästan omöjligt. Det är också alldeles klart,
att en framstående person som chef för tullverket skulle kunna göra
mycket stora besparingar genom en förbättrad organisation såväl i den
centrala förvaltningen som i den lokala, och det är klart, att då det
endast gäller en löneförhöjning på några tusen kronor, så kan denna
ökning många gånger inbesparas därigenom, att ifrågavarande chef
kan förstå att göra inbesparingar och indragningar på verkets utgifter.
Jag måste säga, att jag fruktar för, att man ej är hjälpt ens med ett
bifall till reservationen. Summan är ju ej i och för sig stor, och om
man jämför den med vad som betalas för cheferna för enskilda företag,
så är det helt naturligt, att man har svårt att få den duglige,
den rätte mannen för en avlöning även till det belopp, som reservanterna
föreslå. Jag måste därför uttala den önskan, att Riksdagen, för
att det skall bli möjligt att få den rätte mannen på denna plats,
måtte bifalla Kungl. Majrts förslag till löneförhöjning.

Herr Trygger: Jag har, allt sedan jag var ung, haft ganska god

reda på skeppsmätning, av rätt naturliga skäl, därför att en mig närstående
person var skeppsmätningskontrollör, och jag har också i 17
år drivit rederirörelse, så att jag har någon erfarenhet även på det
området. Detta är orsaken till att jag nu yttrar mig i denna fråga.

När man skall bedöma vad en övergång till den engelska skeppsmätningsregeln
skulle innebära för vår sjöfart, är det naturligt, att
man måste undersöka, dels vad den har för betydelse för den svenska
sjöfart, som sker på utlandet, och dels vad den har för betydelse för
sjöfarten på Sverige. Vad nu sjöfarten på utlandet beträffar, så är
det väl alldeles uppenbart för den som vet, att vi i de utländska
hamnarna naturligtvis icke kunna komma med svenskt mätebrev —
vi måste hava sådana mätebrev, som tillfredsställa deras mätningsregler,
på grund varav utfärdas appendixbrev — att det är likgiltigt,
huruvida vi antaga den engelska skeppsmätningsregeln eller låta förhållandet
vara på samma sätt som för närvarande, ty appendixmätebreven
äro gjorda efter den engelska skeppsmätningsregeln.

Nu säger herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, att
det förekommer så många reklamationer, ty våra mätebrev bliva understundom
icke godkända. Det blir precis på samma sätt, ifall vi
övergå till den engelska skeppsmätningsregeln, ty man vill väl icke,
att vi skola mäta våra fartyg i England eller någon annan stans, utan
de skola mätas i Sverige, och om. den engelska mätningsregeln tillämpas
för dessa appendixmätebrev och den svenska regeln för de svenska
mätebreven så är det likgiltigt vad beträffar den utrikes sjöfarten, om
vi antagit den engelska regeln eller icke. Dessa reklamationer bliva
icke färre i framtiden, utan de komma alltid att kvarstå, vilken ståndpunkt
man än intager i denna fråga.

Nu har det sagts, att de svenska fartygen skulle hava så stora
olägenheter av det nuvarande systemet. Jag har aldrig hört talas om
några olägenheter därav. Det finnes kanske litet bråk då och då, men

Ang. tu!l yerhets

stater.

(Forts.)

Nr 19.

Ang. tull verkets

stater.

(Forts.)

Lördagen den 5 april.

det hör till sjöfarten. Det bör väl vara herrarna bekant, att där ofta
är trassel.

Ser man därefter på den inrikes sjöfarten, erkände sjöministern,
att det skulle innebära en fara, om det utländska tonnaget skulle få
en fördel framför det svenska, ifall vi överginge till den engelska
mätningsregeln, men om en dylik fara kunde man icke tala, ty utlandet
skulle få minskning i uppskattat tonnage med 21,7, under det
att svenska fartyg skulle få 19,3. Det ser således ut, som om förhållandet
mellan det svenska tonnaget och det utländska tonnaget skulle
beträffande sjöfarten på Sverige bliva detsamma i stort sett, ifall man
överginge från svensk till engelsk mätningsregel. Men jag tycker verkligen,
att sjöministern bort tänka på att det finnes en annan faktor,
som är avgörande, och det är: vad är det för fartyg, som utländingen
skickar hit till Sverige? Hava de särskild anledning att för närvarande
skicka hit moderna båtar? Nej, visst icke. Även om de skicka hit
de allra modernaste båtar, skola dessa mätas efter svensk mätningsregel,
och fastän de äro modärna, blir det icke mindre avgiftspliktigt
tontal, än om de äro gammalmodiga. Men hur blir det, ifall vi övergå
till den engelska mätningsregeln? Då komma naturligtvis utländingarna
att hitskicka modernt tonnage, så att de med tillämpning av
den engelska regeln komma till låga avgifter.

Då kan man säga: varför gör icke Sverige detsamma och bygger
moderna båtar? Svaret på denna fråga är det: vi hava icke tillräckligt
med pengar, och vi hava icke så stor ångbåtsflotta, som åtskilliga
andra nationer, med vilka det gäller att konkurrera. Det fordras kapital
i våra dagar, om man skall bygga fartyg, och stort kapital, och
man kan i vårt land endast successivt övergå från gammalt till modernt
tonnage. Vårt land har i det avseendet icke stora resurser. Om
vi se på Englands flotta, vad vore det för svårighet för England att,
om vi övergå till den engelska mätningsregeln, taga hit sitt moderna
tonnage för att konkurrera med våra fartyg och begagna sig av de
fördelar, som de skulle erhålla genom den engelska mätningsregelns
tillämpning. De finge betala mindre och vi mera.

Nu är det visserligen sant, att det är ett vackert och stort mål
att söka komma fram till en enhetlig regel, och det böra vi eftersträva,
men vi skola icke göra det på det sättet, att vår sjöfart går
under.

Herr finansministern sade, att man bör icke taga för stort intryck
av de enskildas intressen; men hela sjöfartens intresse är ju summan
av alla enskildas intressen. Skola vi icke taga hänsyn till det? Här
i landet lär man snart icke alls vilja taga hänsyn till några ekonomiska
intressen. Vad är det då man enligt finansministern skall taga
hänsyn till? Jo därtill, att utom Sverige det endast är Chile och
Belgien, som icke tillämpa den engelska mätningsregeln. År det
någon av herrarna, som känner något obehag av att vara tillsammans
med Chile och Belgien? Skulle ni vara gladare, om sjöfartsnäringen
gåve mindre netto, men vi hade den stora äran att vara tillsammans
med England och Tyskland etc.? Jag kan icke finna annat, än att Chile
och Belgien äro ett tillräckligt gentilt sällskap. Och menar man, att
de icke vore det, så berör det icke mig det allra ringaste, ty jag ser

Lördagen den 5 april. 53 Nr 19.

på Sveriges verkliga intresse, icke på huru det ser ut utåt eller i vad An9- tuU''
sällskap vi äro. Man kan icke i detta fall åberopa den gamla satsen: verketsstatersäg
mig med vem du umgås, och jag skall säga dig vem du är. (lorta.)

Sedermera, när man på regeringsbänken fann, att man kanske
icke kunde hålla uppe den engelska mätningsregeln, gjorde man gällande,
att detta förslag, som nu är framlagt, mycket väl skulle kunna
antagas även med fortfarande tillämpning av den nuvarande svenska
mätningsregeln. Friherre Beck-Friis har redan påpekat, att det intrycket
får man icke av den kungliga propositionen att något dylikt
vore avsett. Men jag instämmer för min del med den föregående
talaren, som yttrade sig i samma riktning, att nog är den kontroll,
som för närvarande finnes, ojämförligt bättre än den som föreslås, ty
vi skola komma ihåg, att vi få visserligen enhetligheten bättre tillgodosedd
genom det föreslagna systemet, men genom det nuvarande systemet
får man varje särskild mätning bättre kontrollerad. Man får
icke blott en papperskontroll, utan själva mätningen kontrolleras, och
således synes mig, att säkerheten i detta fall är större än säkerheten
med det nya systemet. Huru saken kan te sig från administrativ
synpunkt, från tullsynpunkt, anser jag vara av underordnad betydelse.
Huvudsaken är, vad kontrollen kan hava för betydelse för mätningens
riktighet.

Till sist ett ytterligare skäl att gå med på utskottets förslag. Det
kan väl ändå icke förnekas att man nu börjar undersöka, huruvida
den engelska mätningsregeln är den riktiga, huruvida man icke snarare
borde övergå till ett annat system. Jag är övertygad om att
framtidens system icke kan vara det nuvarande enligt vilket man skall
räkna ut kubikinnehållet av fartyget och sedan draga av åtskilliga utrymmen
enligt olika regler. Det riktiga synes väl vara, att grunden
för fartygets avgiftspliktighet skall vara vikten av den last det kan
bära. Och därför, när helst det man och man emellan talas om fartyg
på så och så många ton, vem tänker då på registerton? Man
tänker på viktton och huru mycket last det ifrågavarande fartyget kan
bära. Därefter bör det betala avgift. Har man den uppfattningen,
att vi stå inför en övergång, varför skulle man, när andra börjat vackla
i fråga om det engelska systemet, antaga det, synnerligast som det
onekligen innebär en fara för vår sjöfartsnäring, vilken fara visserligen
blir mindre och mindre, i mån som våra fartyg bliva modernare och
man sålunda hinner skaffa sig nytt tonnage.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekm,an, Carl Gustaf: Jag skall icke besvära kammaren

med någon lång diskussion, men beträffande innebörden av utskottets
motivering ville jag framhålla, att man i densamma velat inlägga
någonting annat, än utskottet däri velat uttala. Utskottets alla ledamöter
ha, såsom synes, enat sig om det yttrande, som här föreligger,
och den tankegång, som varit bestämmande för dem, som icke göra
anspråk på att förstå själva den tekniska sidan av spörsmålet, har
varit att, när icke ett direkt statsintresse här påkallar ändring och det
är uppenbart, att opinionen hos den industri, det här gäller, alltmer
tydligt förskjutit sig i riktning mot den engelska mätningsregeln, det

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Ang. tull verkets

stater.

(Forts.)

icke är påkallat att införa densamma. Det har i stort sett varit denna
tankegång, som föranlett, att vi ansett oss böra förena oss med utskottets
övriga ledamöter och avstyrka föreliggande förslag.

Nu yttrades emellertid av sjöministern, att ett godkännande av
utskottets förslag skulle innebära, att Riksdagen skulle taga position i
mätningsfrågan, och att det vore olämpligt, då omöjligen sakkunskap
härvidlag kunde förefinnas hos kammarens flertal. Jag måste anse,
att frågan ligger på annat sätt. Genom att finansministern på sidan
242 under sjunde huvudtiteln säger: »sedan chefen för sjöförsvarsdepartementet
meddelat mig, att han har för avsikt att framlägga
förslag till förordning angående skeppsmätning i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av särskilda sakkunniga den 80 september 1911
avgivet, på engelska regeln grundat förslag, men detta icke lämpligen
kunde ske förrän frågan om skeppsmätningskontrollens omorganisation
vunnit sin lösning, ber jag nu att få anmäla sistnämnda fråga för
Eders Kung!. Maj:t», har jag måst fatta situationen så, att ett godkännande
av ett förslag, grundat på detta resonemang, innebär ett
positionstagande för den engelska mätningsregeln, en inbjudan således
till Riksdagen att tillstyrka denna regels införande, under det att utskottet
har velat avstyrka, att man skulle taga position i den tekniska
delen av frågan. Utskottet säger nämligen, efter att hava angivit
åtskilliga skäl för sin åsikt: »vid dylikt förhållande och då man alltså
synes höra ställa sig ganska tveksam i fråga om lämpligheten av att hos
oss införa den engelska skeppsmätningsregeln, har utskottet, som icke
anser den föreslagna skeppsmätningskontrollen» — detta ord har tydligen
på åtskilliga håll blivit utläst såsom »skeppmätningsra/eZw», under
det att utskottet givetvis därmed åsyftar den organisation, varmed
varje antagen regels tillämpning måste kontrolleras — »vara fördelaktigare
än den nuvarande under nu inom landet rådande regler för
skeppsmätningen, för sin del funnit sig sakna skäl att för närvarande
biträda en organisation, som synes vara i huvudsak avsedd för beredande
av väg för införande av den engelska skeppsmätningsregeln».

Sålunda måste jag uttolka detta yttrande så, att utskottet vill
avstyrka Riksdagen att taga position i den tekniska delen av frågan,
under det att Kungl. Maj:ts proposition måste anses innebära en
inbjudan åt Riksdagen att tillkännagiva sin anslutning till den uppfattning,
som förordar en ny regels införande.

Slutligen vill jag säga med avseende på det resonemang, som
förts om att »läget» i detta avseende icke skulle vara ändrat mot vad
som förekommit tidigare, att det är väl ändå ett förändrat läge. Jag
vill icke förneka, att skeppsredarna själva skapat förvirring, därför
att flertalet av dem tidigare petitionerat om den engelska regelns införande,
varemot nu uppenbarligen flertalet anhåller, att den icke måtte
införas. Men när man resonerar med skeppsredarna härom säga de,
att den förändrade ståndpunkten beror på att de studerat frågan om,
huru regeln i fråga skulle verka på rederinäringen, och då måste den
förändrade uppfattningen i sakkunniga kretsar i och för sig innebära
ett förändrat läge ur Riksdagens synpunkt. Och dessutom har det
också lämnats ostridigt, att man i utländska fackkretsar hyser tvivel
om huruvida den engelska mätningsregeln är den bästa. Och varpå

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

beror denna förändrade uppfattning? Såvitt jag kunnat erfara därpå, tutt att

man funnit, att i den mån som skeppsbyggnadskonsten utnyttjar ariett »(atef.
de möjligheter, som ligga i den engelska mätningsregeln, på ett för (Forts.)
vissa fartygstyper utmärkande sätt, är regeln såsom allmängiltig olämplig,
och det förefaller mig, som om man hade goda skäl att verkligen
vara betänksam mot regelns tillämpning på svenska förhållanden.

Av dessa skäl hemställer jag om bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Lindley: Utan tillgång till några siffror för att styrka

mina påståenden vill jag dock ifrågasätta, huruvida herr Tryggers
utsago har rätten bakom sig, då han ifrågasätter, att det enda skyddet
för sjöfarten skulle bestå i den svenska eller rättare sagt den tyska
mätningsregelns bibehållande. Han ville göra troligt, att om vi skulle
övergå till den engelska mätningsregeln, skulle följden bliva, att England
såsom en mycket stor sjöfartsidkande nation skulle skicka hit
sitt modernaste tonnage för att tävla med våra fartyg. Nu tror jag
icke, att hamnumgälderna hava någon större inverkan i denna sak.
Hamnumgälderna äro visserligen en betydande tunga på de sämst
lottade ångfartygen eller på segelfartygen, men icke har det någonting
att betyda i det stora fraktkriget. Att England icke skickar hit sina
mest moderna fartyg beror därpå, att vi icke hava så stor lastmassa
att skicka ut och att de nya moderna fartygen icke byggas efter de
dimensioner, som vi skulle behöva i vårt land. Därför har det lilla
Sveriges tonnage mycket starkt övertag i denna konkurrens, ehuru
också Norge söker tävla med oss. I alla fall tror jag, att det icke
är dessa hamnumgälder, som avskräcka England från att skicka hit
till oss sina moderna fartyg.

För min del är jag icke någon beundrare av den engelska mätningsregeln,
men det är icke på grund av dessa anledningar, utan på
grund av sjömannamässiga erfarenheter, som jag har en viss aversion
mot den engelska mätningsregeln. Engelsmännen bygga icke fartyg,
utan de bygga magasin med tillhjälp av förut påpekade tricks, fartyg
som skola kunna lasta det mesta möjliga och endast hava det minsta
möjliga avgiftspliktiga tonnage. De bygga fartyg, som varken kunna
styras eller hanteras på något sätt, utan de äro rent ut sagt endast
flytande magasin. Det är anledningen, varför jag icke tycker om det
engelska systemet.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Trygger: Jag skall icke vidare upptaga denna fråga till

bemötande. Att vi, herr Lindley och jag, på olika vägar komma till
samma resultat, är ju angenämt.

När jag gjorde mitt yrkande, yrkade jag bifall till utskottets
förslag. Jag menade naturligtvis i denna punkt och i denna fråga,
och för att undvika missförstånd skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag med den ändring, som innehålles i den reservation,
vilken vid denna punkt är avgiven av greve Wachtmeister m. fl.

Nr 19. 56 Lördagen den 5 april.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner komme att göras särskilt beträffande dels generaltulldirektörens
avlöning, dels ifrågasatt inrättande på ordinarie stat av en
ny kontrollörstjänst vid tullkammaren i Göteborg, dels ock anslag till
skeppsmätningskostnad, varefter övriga framställningar i mom. a) skulle
företagas till avgörande.

I avseende på generaltulldirektörens avlöning vore yrkat, dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
godkänna vad härom föreslagits i den av greve Fredrik Wachtmeister
m. fl. vid förevarande punkt avgivna reservationen.

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på antagande av reservanternas förslag vara
med övervägande ja besvarad.

Beträffande frågan om inrättande av en ny kontrollörstjänst vid
tullverket i Göteborg, fortsatte herr talmannen, hade yrkats, dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den av herr A. G. Lindblad
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Propositioner gjordes enligt dessa yrkanden, och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande anslag till skeppsmätningskostnad, yttrade herr talmannen,
vore yrkat, dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

På därefter gjord proposition bifölls vad utskottet i övrigt hemställt
i föreliggande moment.

Mom. b) och c.)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Förstärkning Punkten 48.

av arbets krafterna

vid I punkt 50 av sjunde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
tUllok^eU Maj:t föreslagit Riksdagen att för förstärkning av arbetskrafterna

förvaltning. tullverkets lokalförvaltning, i enlighet med vad departementschefen

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 14
januari 1913 närmare utvecklat, på extra stat för år 1914 anvisa ett
belopp av 232,015 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav redan
under år 1913 disponera 65,685 kronor.

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

Under hänvisande till herr M. Bengtssons i nästföregående punkt Förstärkning
omförmälda motion nr 122 och med åberopande av vad utskottet ikrafternarid
ärendet anfört under samma punkt, hade utskottet i förevarande punkt
hemställt, att Riksdagen, med avslag å herr M. Bengtssons motion nr lokal122
i vad den avsåge å extra stat föreslagna tjänster, måtte för för- förvaltning.
stärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning, i huvud- (Forts.)
saklig överensstämmelse med vad departementschefen i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 14 januari 1913
närmare utvecklat, på extra stat för år 1914 anvisa ett belopp av
225,015 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav redan under år

1913 disponera 58,685 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar A. G. Lindblad, N. E. Lindberg,
J. Ström, A. Anderson i Råstock och C. B. Jansson, vilka yrkat,
att med anledning av herr M. Bengtssons motion nr 122 Kungl. Majt:s
framställning om uppförande av tjänstemän å extra stat skulle avslås
i vad den avsåge uppförande av sex nya kontrollörstjänster från och
med den 1 mars 1913 och ytterligare 2 nya sådana tjänster för år

1914 samt att följaktligen det av Kungl. Maj:t föreslagna extra anslaget
till förstärkning av arbetskrafterna vid tullverkets lokalförvaltning
skulle minskas med 57,790 kronor till 165,225 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att därav redan under 1913 disponera 36,235 kronor.

Herr Lindblad, Anders: Jag har även reserverat mig i denna
punkt, som rör tillsättande av vissa kontrollörer, som utskottet här
föreslagit. Jag har gjort det av precis samma skäl, som de varpå
jag stödde min reservation i föregående punkt. Jag tror icke att det
föreligger behov av tillsättande av de kontrollörsbefattningar, som
äro här i fråga.

Med anledning av ett yttrande som fälldes under debatten om
föregående punkt, därvid herr Olof Jonsson framhöll, att han jämte
avdelningens övriga ledamöter på ort och ställe övertygat sig om nödvändigheten
av dessa befattningar, ber jag endast få säga, att jag
tror, att den övertygelse, man erhållit vid ifrågavarande besök, åtminstone
icke vad alla avdelningens ledamöter vidkommer varit så synnerligen
stark. Det blev nämligen även inom utskottet framfört, att
man gjort besök i härvarande tullverk och det visade sig då, att en
av avdelningens ledamöter kunde meddela, att när avdelningen in
fann sig i tullverket för att öfvertyga sig om ifrågavarande tjänsters
behövlighet, det gått så till, att man inom tullverket ett par dagar
förut fått veta, när avdelningens ledamöter skulle komma, varför en
av de största varumottagarne i Stockholm fått eu vink om att vid
samma tillfälle deklarera ut varor. Och naturligtvis såg det då ut,
som om det var mycket att göra. Det var naturligtvis detta som
gjorde, att herr Olof Jonsson jämte en del av de övriga utskottsledamöterna
blev övertygad om nödvändigheten av flera kontrollörsbefattningar
vid tullen. Men det är ju alldeles klart, att den som kommit
underfund med, på hvilket sätt det gått till, icke kan hava samma
övertygelse om nödvändigheten av ifrågavarande befattningar.

Nr 10.

Lördagen den 5 april.

Förstärkning Jag får för min del vidare med hänsyn till vad förut yttrats
krafterna rid c^r?m> att för närvarande frågan är under utredning, huruvida icke
tullverkets billigare arbetskraft kan i högre grad användas inom statens verk,
lokal- yrka bifall till den reservation, som jag vidfogat betänkandet. Den
förvaltning, avser såsom sagt endast dessa kontrollantbefattningar.

(Forts.)

Herr Jonsson, Olof: Utan att ingå i meningsutbyte med den
föregående talaren skall jag helt enkelt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lindley; En af de senaste talarne i föregående fråga
sade, att utskottet varit mycket betänksamt i fråga om stegringen i
antalet av högre tjänstemän inom tullen. Alla tyckas sålunda vara
ense om nödvändigheten av att spara, men den stora frågan är att
kunna ena sig om, var man skall spara. Den ena parten vill spara
på ett område, den andra på ett annat, och följden är att man skruvar
upp budgeten. För min del anser jag att just på detta område
besparingar skola kunna göras. Den största och säkerligen väsentligaste
orsaken till höjning i kostnaderna för tullverket är ju, att man
skaffat sig ett så oproportionerligt stort antal kvalificerade tjänstemän.
Jag har förut i motion inom Andra kammaren påpekat denna onaturliga
stegring; den följer icke med ökningen i tullverkets inkomster.
En ökning med liera hundra procent har visat sig i fråga om utgifterna,
och det är uteslutande att skriva på det kontot, att man vill
hava så många kontrollörer och kvalificerade tjänstemän. Vid en
jämförelse med förhållandena i andra länder fader i ögonen, vilken
mängd språkkunnigt folk man använder för dessa anspråklösa befattningar.
I tullen kunna nästan alla tjänstemän tala flera språk, och
personer med akademisk bildning användas för att sköta mycket
enkla göromål. Kommer man till ett annat land och icke kan tala
det landets språk, får man skaffa sig tolk eller ock gå till högre
ämbetsmän och där få ärendet uträttat. Här återigen anses det vara
på sin plats, att dessa alla tjänstemän behärska ett par tre främmande
språk. Jag anser det vara slöseri att använda kvalificerad
arbetskraft på detta sätt.

Man pekar på, att denna fråga föreligger till Kungl. Maj:ts omprövning
genom en kommitté, men samtidigt går man med på att
öka ut ifrågavarande tjänster, visserligen avsedda att tillsättas på
extra ordinarie stat, men det är dock en tillökning som man sedermera
icke kommer ifrån, även om kommittén finner, att man mycket
väl kan omrangera arbetet och lägga en hel del göromål på mindre
kvalificerade tjänstemän. Jag tror, att det är oklokt att gå med på
denna ökning, även om den skall ske på extra ordinarie stat, och
får därför yrka bifall till reservationen.

Friherre Beck-Friis, Johan: Det tycks vara alldeles klart, att
utskottet här försökt vara så sparsamt som möjligt. Vi ha försökt
övertyga oss om, huruvida de nu föreslagna platserna äro behövliga
eller icke. Såsom nyss nämndes, har generaltullstyrelsen begärt
många fler platser än Kungl. Maj:t upptagit i propositionen.

Lördagen den 5 april. 59 Nr 19.

Att utskottsavdelningen gick till tullverket för att försöka bilda Förstärkning
sig ett omdöme, huruvida dessa platser här i Stockholm verkligen lifterna vid
äro av behovet påkallade, tycker jag var ordentligt gjort, och jag Elverkets

tycker inte det var snällt sagt av herr Lindblad, då han vill påstå, lokal att

man för detta tillfälle tog fram en stor firma, som hade stora förvaltning.
kvantiteter varor att förtulla. Jag förmodar, att herr Lindblad icke (Forts.)

vill påstå, att denna firma tagit in sina varor blott för att de skulle

tullbehandlas, när vi gjorde vårt besök; funnos de i alla fall, borde
de väl bliva tullbehandlade, antingen vi voro där eller icke.

Vidare har man i fråga om användningen av överkvalificerad
arbetskraft inom statens verk påmint om, att frågan håller på att
utredas. Det är mycket sant. Men jag undrar, om det kan vara. ett
fel, att t. ex. en tjänsteman inom tullen kan ett språk. Detta finner
jag vara en fördel. Jag tror att de personer, som arbeta på dessa
platser, just därför äro så mycket lämpligare för dessa platser och
sköta dem så mycket bättre.

Det kan icke vara möjligt för statsutskottets ledamöter att försvara
varje plats, för vilken Kungl. Maj:t begärt en ny tjänsteman.

Men utskottet har gjort så mycket, att utskottet försökt genom förfrågningar
taga reda på, huruvida dessa platser med säkerhet behövas
i framtiden. Statsrådet och chefen för finansdepartementet har även
genom sin expeditionschef meddelat oss, att de platser, för vilka nu
anslag begäres, enligt hans öfvertygelse för framtiden verkligen komma
att vara behövliga inom tullverket. Jag får således yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den af herrar A. G. Lindblad m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 49—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkten 56.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om upprensning
och nyanläggning

av inre farleder
i
Bohusläns
skärgård.

Punkterna 58—63.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 64.

Lades till handlingarna.
Punkten 65.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets den 2 och 3 innevarande
april bordlagda utlåtande nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter
skomakaren Carl Gustaf Carlson från Trosa, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 2 och 3 i denna månad bordlagda
utlåtande nr 38, i anledning av väckta motioner angående utredning
och förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på
statens bekostnad av inre farleder i Bohusläns skärgård.

Med tillstyrkande av vad i särskilda likalydande till statsutskottet
remitterade motioner, nämligen nr 10 i Första kammaren, väckt
av herrar S. Neiglick, E. Hallén och K. A. Andersson, och nr 70
i Andra kammaren, väckt av herr O. Lundgren jämte ett flertal
kammarledamöter, föreslagits, hade utskottet i nu föredragna utlåtande
på anförda skäl hemställt, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vilken
utsträckning inre farleder i Bohusläns skärgård måtte på statens
bekostnad upprensas eller nyanläggas, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Herr Ericson, Hans: Jag har icke annat yrkande att göra än

det, vartill utskottet kommit, men vill dock framhålla såsom önskemål,
att vid den utredning, som på grund av denna skrivelse eventuellt
kommer att verkställas, även sjöförsvarets synpunkter måtte
beaktas. Jag anser det vara berättigat att så sker, då det ifrågasättes,
att statsmedel skola användas för upprensande och nyanläggning av
dessa farleder. Det är ju så, att Bohusläns skärgård, under förutsättning
att flottans verksamhet förlägges till västkusten, kommer att
utgöra operationsbas för den sjöstyrka, som där befinner sig. Det är
ju uppenbart, att den utvidgning av farleder, som här är i fråga, kan
bliva till stor fördel för denna verksamhet, därest även de betingelser,

Lördagen den 5 april.

Nr 1©.

som från flottans sida kunna komma att framställas, bliva uppfyllda. Om upprensJag
anser mig icke böra här närmare ingå på vilka önskemål jag n^nlä
härvid åsyftar, men vill endast nämna, att lederna böra framdragas a“ UrTfarpå
lämpliga ställen ävensom att krökningsförhållandena i lederna leder i
böra bliva sådana, att våra långa torpedfartyg, för vilka lederna skulle Bohusläns
vara användbara, där kunna utan alltför stor tidsutdräkt taga sig fram. skärgård.
Jag har därför endast velat till protokollet uttala det önskemålet, att 1 orts'')
redan från början av den utredning, som här ställes i utsikt, de sjömilitära
synpunkterna må bliva beaktade.

Eter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets den 2 och 3 innevarande
månad bordlagda utlåtande nr 39, i anledning av väckt motion
angående ersättning till vissa lägenhetsinnehavare för förlust vid
bortförande av byggnader från ett till statens järnvägar upplåtet område
vid Gellivare, biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 2 och 3 i denna månad bord- Om understöd
lagda utlåtande nr 40, i anledning av väckt motion angående under- *0tta£nl*
stöd åt förste postiljonen J. Andersson Almén. j Andersson

Almin.

I en inom Första kammaren av herr F. Hallberg väckt, till
statsutskottets förberedande behandling överlämnad motion, nr 12, i
vilkens syfte herr A. Antonsson instämt, hade hemställts, att Riksdagen
måtte medgiva, antingen att understöd bereddes förste postiljonen
J. Andersson Almén å postverkets pensionsstat med 150 kronor
om året eller hälften av vad honom av domstol tillerkänts för minskad
arbetsförtjänst, räknat från och med år 1914, eller ock att ett
understödsbelopp en gång för alla av 3,000 kronor å postverkets stat
åt honom utbetalades.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att herr Hallbergs förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Hallberg: Jag ber att få beledsaga utskottets avslagsyr kande

under denna punkt med en kort likbegängelse.

Utskottet har mycket frejdigt och tillika med rörande endräkt
avstyrkt den lilla anslagssumma, som i denna motion ifrågasättes åt
en statsfunktionär, som under utövningen av sin tjänst utsatts för
ohyggligt våld och ådragit sig lidande för livstiden. Utskottet har
lågt sig vinning om att påvisa ohållbarheten av några av de skäl,
som utskottet anser vara anförda såsom grund för detta anslag. Men

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om understöd om utskottet behagat läsa motionen, jag vågar säga med litet mera
vosUVonen andakt, borde utskottet hava funnit, att jag icke åberopat berörda skäl
J.°Andersson såsom rättsgrunder för detta anslag. T}'' rättsgrunder kunna tydligen
Almin. icke åberopas. Utan jag har framhållit saken såsom en gärd av ren

(Forts.) billighet. Det gäller en tjänsteman, som tillfogats svår kroppsskada

och lidande för livstiden, som av domstol blivit tillerkänd ersättning
för både det ena och det andra, men icke kunnat få ut något av
de betalningsskyldiga, och som under hela sin tjänstetid enligt enstämmiga
uttalanden förhållit sig väl. Härtill kommer tillika, att

efter all sannolikhet vid det omtalade tillfället värdepost blivit bort rövad

mer än som skett och postverkets ersättningsskyldighet blivit
större, därest icke denne postfunktionär uppträtt så företagsamt, som
han gjort och som det varit honom möjligt, utrustad som han var
med tre revolverkulor i huvudet. Jag har velat sätta Riksdagen i tillfälle
att visa sin erkänsla och medkänsla med denne man, men jag
har tydligen misslyckats. — Jag ber att mitt yttrande icke måtte
fattas såsom ett uttryck för respektlöshet för utskottet, men jag kan
icke neka till, att detta betänkande verkar känslolöst, jag vågar säga
nästan iskallt, och dock sitta i detta utskott mänsklighetens yppersta
i fråga om välvilja mot likar, ja samhällsvälgörare och samhällsförbättrare
av prima valör.

Något yrkande vågar jag icke framställa, därest jag icke finner,
att jag har att vänta stöd inom kammaren.

Greve Wachtmeister, Fredrik: Jag ber att mot den föregående
talaren få framhålla, att utskottet med mycken uppmärksamhet och
— för att använda hans terminologi — med verklig andakt läst igenom
hans motion. Jag ber även få konstatera, att motionären själv
säger, att han icke kunnat anföra någon enda rättsgrund för sin framställning,
men han talar om att han anfört billighetsskäl. Ja, det kan
ju vara så, men det är vår skyldighet i statsutskottet att väga dessa
billighetsskäl, vilka anföras såsom grunder för de många motioner,
vilka komma till utskottets behandling, och vi hava försökt väga
skälen i fråga om denna motion så gott vi kunnat, men icke funnit
dem tillräckliga för att föreslå Riksdagen att gå in på motionärens
förslag. Det är i alla fall förhållandet, att denne man, som varit utsatt
för attentat, under närmare tre år, då han måst sköta sin hälsa,
hela tiden åtnjutit full lön och tjänstgöringspenningar, jag tror alla
löneförmåner, som äro förenade med hans tjänst. Ävenså har han
blivit befordrad, sedan han återställts. På grund av denna befordran
har han, som förut hade 1,580 kronor i lön, erhållit 1,940 kronor
och sitter således nu med en inkomst, som med 360 kronor överstiger
den, han förut hade.

Nu anför motionären tvenne stora skäl, på vilka han anser sig
kunna grunda anspråk om en extra gratifikation. Det ena är, att
mannen i fråga icke längre orkar skaffa sig biförtjänster såsom förut.
Motionären har icke omtalat, huru stora dessa biförtjänster förut varit,
men det måste erkännas att, då i alla fall löneförmånerna uppgå till
360 kronor mer än förut, det icke är troligt, att förutvarande biförtjänster
motsvara denna summa. Vidare säger den ärade motionären,

Lördagen den 5 april. 63 Nr 19.

att arbetskrafterna äro nedsatta, och han fruktar, att mannen icke Omunderstöd
längre skall kunna sköta sin tjänst. Därpå svarar utskottet, att om “i förste
förhållandet skulle bliva sådant, förväntar utskottet, att regeringen /»»tiljonen
gor en framställning, så att personen i fråga icke därav blir lidande. Alm&n.

I anledning av detta uttalande av utskottet får jag säga den (Forts.)

ärade motionären, att enligt vanligt begrepp skulle man anse utskottets
avslagsyrkande såsom synnerligen välvilligt, och jag hade verkligen
väntat mig att i stället för den straffpredikan, utskottet blivit
utsatt för från hans sida, få höra ett tack för det löfte, som ligger
inneslutet i utskottets hemställan. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 2 och 3 innevarande april Any. ändring
bordlagda utlåtande nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition beträffande
angående ändring beträffande brottmålsdomarens i Norrbottens län av- domarens i
löning. Norrbottens

lätt avlöning.

I en till Riksdagen den 21 februari 1913 avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition (nr 88) hade
Kungl. Maj:t under åberopande av ett propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag
föreslagit Riksdagen medgiva, att, med ändring av vad för närvarande
gällde angående ersättning till den tillförordnade brottmålsdomaren i
Norrbottens län, under åren 1913, 1914 och 1915 finge från det under
andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare,
vittnen och parter för rannsakningar med häktade till honom
utgå dels ett årligt arvode av 1,200 kronor, dels 25 kronor för varje
av honom för sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde
under lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente, dock med iakttagande
att dagtraktamente ej finge beräknas för dygn, varunder förrättning
ägt rum, dels ock traktamente av 16 kronor för var och en av de
två expeditionsdagar, brottmålsdomaren ägde beräkna för varje av
honom handlagt mål.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade skål hemställt,
att Riksdagen måtte medgiva, att, med ändring av vad för
närvarande gällde angående ersättning till den tillförordnade brottmålsdomaren
i Norrbottens län, under åren 1914 och 1915 finge från
det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning
åt domare, vittnen och parter för rannsakningar med häktade till
honom utgå dels ett årligt arvode av 1,200 kronor, dels 25 kronor
för varje av honom för sådan rannsakning hållet urtima ting eller
extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente, dock

Nr 10.

Lördagen den 5 april.

Äng. ändring med iakttagande, att dagtraktamente ej finge beräknas för dygn, varbrottmåls-
un<^er förrättning ägt rum, dels ock traktamente av 16 kronor för var
domarms i och en av två expeditionsdagar, för varje hållet urtima ting eller
Norrbottens extra sammanträde under lagtima ting.
län avlöning.

(Forts.) Reservation hade avgivits av herr 0. Jonsson, friherre J. G. Beck Friis

och herr 0. M. Strömberg, utan att dessa likväl däri framlagt
sin åsikt.

Herr Jonsson, Olof: Utskottets nyss upplästa hemställan skiljer
sig i två avseenden ifrån Kungl. Maj:ts proposition: för det första
däri, att enligt utskottet arvodet skulle beviljas för åren 1914 och
1915, under det att enligt Kungl. Maj:ts proposition det skulle beviljas
för både 1913, 1914 och 1915, således för ytterligare ett år; för
det andra däri, att 16 kronor för var och en av de expeditionsdagar,
domaren äger beräkna för varje handlagt mål, av utskottet föreslagits
att utbytas mot dagtraktamente för var och en av de två expeditionsdagar,
som beräknas för varje hållet urtima ting eller extra sammanträde
under lagtima ting. Enär man måste förutsätta, att arvodets
beviljande är nödvändigt för år 1914 och 1915 för att erhålla en
brottmålsdomare, som på skickligt sätt handhar sina göromål, torde
det vara lika nödvändigt att erhålla detsamma för år 1913. Huvudsakligen
av denna anledning är det, som jag jämte tvenne kamrater
i utskottet reserverat mig, och på grund härav ber jag att med avslag
på utskottets hemställan få yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Greve Wachtmeister, Fredrik: Den siste ärade talaren sade,
att han jämte tvenne ledamöter i utskottet reserverat sig. Detta är
sant, men jag ber få omtala för kammaren, att ifrågavarande beslut
fattades inom utskottet efter votering, därvid majoriteten var mycket
knapp, och jag tillhör dem, som stodo på samma sida som herr Olof
Jonsson.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att i avseende på föreliggande utlåtande annat yrkande ej
förekommit än av herr Jonsson, Olof, att kammaren, med avslag å
utskottets hemställan, såvitt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande av berörda yrkande, och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.

Om faststäl- Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts den
lande av en 2 och 3 innevarande april bordlagda utlåtande nr 8, i anledning av
arbetsdag för herrar Steffens och Anders Lindblads motion, nr 94, om skrivelse till
lönarbetare. Kungl. Maj:t angående utredning om och på vad sätt för manliga och

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

kvinnliga lönarbetare en maximalarbetsdag av åtta timmar per dygn
må fastställas m. m.

I en inom Första kammaren väckt motion, nr 94, som hänvisats
till behandling av kammarens andra tillfälliga utskott, hade herrar
Steffen och Anders Lindblad hemställt, att Riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kung! Maj:t måtte låta verkställa utredning,
om och på vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare
■och biträden inom industri, hantverk, handel och samfärdsel samt
statens och kommunernas arbeten och företag kunde fastställas en
maximalarbetsdag av 8 timmar per dygn samt i vilken utsträckning
även inom andra områden av lönarbetare sådan maximalarbetsdag
kunde fastställas eller, där så visades icke lämpligen kunna ske, på
vad sätt motsvarande legala skydd för ett minimum av arbetsfri tid
måtte kunna beredas dessa näringars lönarbetare.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder
hemställt, att herrar Steffens och Anders Lindblads förevarande motion
icke måtte till någon Första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits

a) av herr Lösen, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
Första kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
om och i vad mån det jämväl i vårt land kunde anses påkallat att
inom särskilda arbetsområden, med hänsyn till där rådande arbetsförhållanden
eller eljest, träffa sådana anstalter, att för flera eller färre
av där anställda lönarbetare och biträden måtte kunna genomföras
maximalarbetsdag av viss längd eller visst minimum av sammanhängande
fritid; samt

b) av herr Steffen, som hemställt, att Riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,
om och på vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare
och biträden inom industri, hantverk, handel och samfärdsel samt
statens och kommunernas arbeten och företag kunde fastställas en
maximalarbetsdag av 8 timmar per dygn, samt i vilken utsträckning
även inom andra områden av lönarbete sådan maximalarbetsdag
kunde fastställas eller, där så visades icke lämpligen kunna ske, på
vad sätt motsvarande legala skydd för ett minimum av arbetsfri tid
måtte kunna beredas dessa näringars lönarbetare.

Herr Steffen: Herr talman, mina herrar! Enligt den historik,

med vilken utskottet inleder sin hemställan, är det nu nionde gången,
som Riksdagen genom enskild motion föranledes att behandla frågan
om lagstadgad maximalarbetsdag för vuxna arbetare, män såväl som
kvinnor. Och det är att märka, att även vid andra tillfällen, såsom
vid diskussionen av den allmänna lagen om arbetarskydd samt vid
behandlingen av åtskilliga motioner om nattarbete och kvinnligt arbete
inom vissa näringar och yrkesgrupper, utskott och kammare
debatterat frågan om en allmän maximalarbetsdag, mer eller mindre

Första hammarens protokoll 1913. Nr 19. 5

Om fast stållaude
av eu
maximalarbetsdag
för
lönarbetare.

(Forts.)

Nr 19.

Om faststäl lande

av eu

maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

Lördagen den 5 april.

såsom huvudsaklig synpunkt. Det torde sålunda, allra helst som
motionärerna låtit sig angeläget vara att göra motiveringen till sin
hemställan så saklig och utredande som det stått i deras makt, icke
från min sida påkallas en mera utförlig belysning av motionens
principer och praktiska syfte.

Denna anledning för mig att här fatta mig jämförelsevis kort
synes mig dock ingalunda kunna gälla såsom motiv eller ursäkt
för utskottet att hava behandlat ärendet på det sätt som skett;
d. v. s. på ett i hög grad knapphändigt sätt och utan någon verkligt
saklig prövning av frågan. Det synes mig dock höra till ett riksdagsutskotts
uppgifter att, vid sidan av den sakliga belysningen av eu
hemställan, som en motion kan innehålla, söka sakligt belysa den
ställning utskottet självt finner sig föranlåtet att taga i förhållande
till motionen. Då denna ställning nu är avvisande, hade man, synes
det mig, från utskottets sida kunnat vänta en saklig motivering för
denna avvisande hållning. I dess ställe finner jag i utskottets betänkande
ingenting annat än obestyrkta påståenden, visserligen delvis
av en för motionens syfte ingalunda helt ogynsam beskaffenhet.

Att själva frågan är i allra högsta grad aktuell, det finna vi ju,
då vi iakttaga förhållandena i främmande länder och då vi därvid
konstatera, att vi i avseende å den s. k. arbetsskyddslagstiftningen
och särskilt vad beträffar lagstiftningen om en maximalarbetsdag för
olika grupper av arbetare stå långt efter den övriga världen. Jag behöver
blott påminna därom, att vår maximalarbetsdag för minderåriga
över 14 år är tio timmar lång eller omfattande 60 timmar i veckan
samt att vi sakna maximalarbetsdagslagstiftning för kvinnor. Däremot,
finna vi att en lagstadgad maximalarbetsdag å åtta timmar i mycket
stor utsträckning är tillämpad för fullvuxna män i Australien samt i
avsevärd utsträckning uti Förenta staterna och även i England, och
under det att även andra länder, såsom t. ex. Tyskland, redan gått
ganska långt i att införa lagstadgad maximalarbetsdag även för vuxna
män. Jag vill, särskilt vad Tyskland beträffar, erinra om, att man
uti den tyska yrkeslagen, Gewerbeordnung, § 120, lämnat åt myndigheterna
befogenhet i att införa lagstadgad maximalarbetsdag inom
yrken, som synas ur arbetarnas hälso vårdssynpunkt påkalla sådant.
Man har även använt nämnda befogenhet uti ett avsevärt antal fall.
Yi finna sålunda, att enligt de tyska myndigheternas avvägande bär
lagstadgats maximalarbetsdag av olika längd för fullvuxna manliga
arbetare i olika yrken allt efter hälsovådligheten inom dessa yrken.
Denna lagstadgade maximaltid går från 10 timmar ända ned till 4
timmar. Detta senare i det speciella fall att det är fråga om vulkanisering
av gummivaror med användande av kolsvavla. I sådant arbete
få inga arbetare användas mer än 4 timmar om dagen, och det
måste inläggas tvenne timmars vila mitt uti denna fyra timmars arbetsdag.

Det visar sig alltså, att, om man lägger en mera realistisk syn
på dessa frågor, än utskottet denna gången bekymrat sig om att
göra, upptäcker man i hithörande företeelser ganska skiftande förhållanden,
vilka kunna föranleda mycket avvikande bestämmelser, gående
ut på lagstadgad maximalarbetsdag och till och med att garantera en

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

kortare arbetsdag än denna åtta timmar dag, som tycks förefalla ut- Om, faststälskottet
så rent utopisk. En annan punkt i den tyska lagstiftningen, lande ,av en
som jag ber att få fästa uppmärksamheten på, är lagstadgad maxi arbetsdag för
malarbetsdag för sjömän ombord på fartyg. Det är bestämt angå- lönarhetare.
ende de transatlantiska ångarnas maskinpersonal, att ingen får vara (Forts.)
i tjänst mer än fyra timmar i sträck och efter sådan tjänstgöring
skall hava åtta timmars vila.

Men, säger utskottet, motionen begär en utredning om och på
vad sätt en maximalarbetsdag av åtta timmar skall fastställas inom
alla arbetsområden eller på vad sätt ett visst minimum av fritid skall
kunna beredas. Det är detta krav på en åtta timmars maximalarbetsdag,
som utskottet icke kan vara med om. Utskottet har nämligen
alldeles klart för sig, att vår industri efter införande av en åtta timmars
maximalarbetsdag icke skulle kunna motstå konkurrensen från
utlandet. Här synes mig nu, att utskottet gjort sig skyldigt till tvenne
fel, som vittna om att utskottet icke ägnat alltför intensiv uppmärksamhet
åt motionens egentliga syfte och art. Å ena sidan feltolkar
utskottet detta krav på en åtta timmars maximalarbetsdag.

Utskottet synes utgå från, att motionen innebär ett bestämt yrkande
om ingenting annat än en åtta timmars maximalarbetsdag, varken
mer eller mindre. I själva verket hemställer ju motionen om ingenting
annat än en utredning, i vilken utsträckning en sådan maximalarbetsdag
skulle i vårt land kunna tillämpas med skälig hänsyn till
ä ena sidan arbetarnas krav i hygieniskt och kulturellt avseende och
å andra sidan till det nationella ekonomiska kravet på produktionen.

Utskottet har sålunda gjort sig skyldigt till felet, att måla någonting
avskräckande på väggen, som dock icke är detsamma som motionen,
för att därigenom vinna ett kraftigare stöd för sin avvisande ståndpunkt.
För det andra uppställer utskottet vissa påståenden om verkningarna
av en åtta timmmars maximalarbetsdag. Jag vill blott fråga:
vad vet utskottet om dessa verkningar? Det är endast genom en utredning,
som vi kunna komma fram till en mera grundad uppfattning,
vilka verkningarna skulle med skäl kunna tänkas bliva; och
utredningen ensam skulle näppeligen kunna leda oss fram till någon
visshet. Det är klart, att endast försök med förkortning av arbetstiden
och iakttagelser över dessa försöks verkningar på produktionen
i sista hand kunna giva någon verklig visshet på detta område.

Nu nöjer sig utskottet, vad industriarbetarna beträffar, med att
hänvisa till den »internationella föreningen för arbetareskydd» och
dess strävan att så småningom driva fram en maximalarbetsdagslagstiftning
i alla länder samtidigt. Utskottet påpekar, att denna
förening, som har officiellt erkännande och till vilken regeringarna
skicka sina representanter, just nu arbetar med frågan om en tio
timmars maximalarbetsdag för kvinnor samt att den för övrigt arbetar
med frågor om förbud för nattarbete för minderåriga över huvud
taget inom industrien. Detta talar ju starkt för motionens syfte.

Men vad jag icke kan förstå är utskottets uppfattning, att vi här i
Sverige icke skulle behöva åtgöra någonting i utredningssyfte eller icke
skulle behöva arbeta på förverkligandet av maximalarbetsdagskravet
på egen hand, därför att detta internationella arbete finnes. Det är

Nr 19. 68 Lördagen den 5 april.

Om fältstat- för mig alldeles tydligt, att det nationella och det internationella arbelaude
av en i:nåste gå hand i hand. På dessa internationella sammankomster
arbetsdagför och kongresser redogöres för förhållandena, sådana de gestalta sig på
lönarbetare, lagstiftningens område inom de olika länderna, samt redogöres för de
(Forts.) utredningar och dylikt som försiggå inom de olika länderna. Vad som
skall anbefallas från kongressens sida åt de olika regeringarna, det
grundar sig till stor del just på iakttagelser över vad som redan pågår
inom de olika länderna. Man vill bygga på förefintliga behov och
tendenser. Skulle alla länder förhålla sig så passivt på detta område,
som utskottet rekommenderar att vi skola göra här i landet, kan jag
icke förstå, att dessa internationella kongresser för arbetarskydd skulle
ha någon grund att stå på. De skulle ju sakna ett viktigt material
för sitt arbete och skulle i själva verket sakna förutsättningarna för
sin strävan att kunna framlägga just de lagförslag, som ha bästa utsikten
att bliva antagna i alla länder samtidigt. Blott därför att andra
länders statsmakter iakttagit en helt annan ståndpunkt, än vårt
utskott vid detta tillfälle anbefaller, finns det verkligen ett värdefullt
internationellt, så väl som nationellt, utvecklingsarbete på maximalarbetsdagslagstiftningens
område.

Till sist vill jag be att få för kammaren framhålla, att kampen
om arbetsdagens längd varit ett av de mest framträdande dragen i
hela den stora kampen mellan arbetare och arbetsgivare, som pågått
allt sedan de nyare industriella, de »moderna» produktionsmetoderna
kommit till. I början och mitten av förra århundradet, då dessa
produktionsmetoder blevo införda, var arbetsdagen omättligt lång, för
barn och kvinnor så väl som för män. Det erfordrades: en skarp
kamp mellan arbetare och arbetsgivare för att den fördärvligt långa
arbetstiden skulle bli något avkortad. Samtidigt lärde sig statsmakterna
inse, att här förelåg ett område för deras verksamhet och att
det icke ginge an att överlämna hela denna stora fråga åt det privata
kriget mellan arbetsgivare och arbetare. Maximalarbetsdagsfrågan är således
en fråga, som har sysselsatt det moderna samhället, särskilt arbetarklassen,
allt ifrån det ögonblick det storindustriella produktionssättet
kom till. För omkring 24 år sedan tog detta den möderne lönarbetarens
krav på arbetsdagens förkortande och på maximalarbetsdagens
fastställande genom lagstiftning sig uttryck i beslutet att genom demonstrationer
den 1 maj varje år och i varje land proklamera åtta
timmars maximalarbetsdag såsom det närmaste målet för arbetarnes
önskningar på detta område.

Vi hava sålunda i denna »åtta-timmars-rörelse» att göra med en
hjärtesak för den stora lönarbetande klassen inom det moderna samhället.
Det är ett ideal för våra lönarbetare att komma fram till
denna högsta gräns av åtta timmars arbetsdag och att få denna lagstadgad.
Det är ett ideal, som har mycket djupa rötter historiskt sett
och är synnerligen väl grundat i deras levnadsförhållanden — levnadsförhållanden,
som kanske icke alla medlemmar av denna kammare
hava så alldeles lätt att sätta sig in uti på grund av brist på personlig
erfarenhet. Det är i denna punkt icke nog att vara arbetsgivare.
Jag medger att man kan få rätt mycken kunskap och en ganska väl
grundad uppfattning om arbetarne genom att vara arbetsgivare. Men

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

det är någonting helt annat att vara arbetare själv och att erfara, hur
det känns att leva eu modem lönarbetares enformiga, hårt disciplinerade,
ofta osunda och otrygga arbetsliv.

Jag vill således framhålla, att i den omständigheten, att arbetsklassen
i vårt land och i de flesta andra länder tager denna fråga så djupt
och så allvarligt, ligger en synnerligen god grund för statsmakterna att
taga frågan allvarligt i övervägande och att hänskjuta den till behörig
utredning. Det kan ju synas för mången, som icke inträngt i huru
frågan ter sig från arbetaresynpunkt, att det ligger något orimligt
schematiskt uti ett uppställande av detta ideal av åtta timmars lagstadgad
maximalarbetsdag. Men för det första är kravet i grund och
botten icke så absolut menat, som utskottet tycks ha föreställt sig;
och för det andra visar ju erfarenheten från många länder och från
länder, där det arbetas intensivt och fullt modernt, såsom t. ex.
Australien, Förenta staterna och England, att det i många fall är fullständigt
möjligt att med bibehållande av arbetets tillräckliga produktivitet
och billighet, gå ned ända till åtta timmar och därunder. Vad
som då hos oss kräves är framför allt en utredning, varest dessa arbetsområden
äro att finna och huru nära vi för närvarande inom övriga
arbetsområden kunna vara till uppnående av ett sådant mål.

Jag ville endast med dessa ord försöka att, i den ringa mån det
står i min makt, anbefalla frågan till kammarens allvarliga övervägande.
Detta syntes mig vara nödigt, icke minst med hänsyn till det
sätt, varpå utskottet avfärdat motionen.

På grund av vad jag nu haft tillfälle att anföra, får jag, herr talman,
yrka avslag å utskottets hemställan ävensom å herr Roséns reservation,
samt bifall till min egen reservation, vilken är likalydande med motionen.

Friherre De Geer, Fabian: Jag skall först be att få påpeka ett

fei som finnes i utskottsutlåtandet på sid. 5, i vars sista stycke står:
»Vad beträffar lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än industriarbetare».
Vid den slutliga behandlingen av detta utlåtande
ströks ordet »lagstadgad», men det har dock kommit med i trycket.

Det stora och viktiga spörsmålet om en lagstadgad åtta timmars
maximalarbetsdag i hela dess vidd föreligger nu till kammarens begrundande,
framlagt i en motion och omfattande industrien, hantverket,
jordbruket, kommunikationerna, arbetare i statens och kommunens
tjänst samt den stora skara av tjänstefolk i hemmen. Den föregående
talaren har meddelat vilken stor och viktig sak detta är för arbetarne,
och jag skall uppläsa ett par små satser ur motionen. Det står på
ett ställe: »På ett av de främsta standaren framför de arbetarprocessioner,
som nu varje första maj under mer än tvenne årtionden i de
flesta länder demonstrerat för sina krav, läses: Till kamp för åttatimmars-dagen»,
och på ett annat: »De många årens demonstrationer

för de tre åttorna — åtta timmars arbete, åtta timmars vila, åtta timmars
andlig rekreation och kulturliv —- ha vid varje mönstring samlat
ständigt växande skaror.» Detta är utan tvivel sant och manar
till eftertanke och prövning för att undersöka, huruvida dessa krav
äro berättigade, och om de äro möjliga att genomföra. I intet hänseende
torde det vara möjligt att på en gång införa så stora förändrin -

Om faststäl lande

av en

maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om faststäl lande

av en

maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

gar i det bestående inom en så gammal kulturstat som Sverige, det
skulle för mycket uppriva bestående förhållanden. Jag tager också
alldeles för givet, att motionärerna icke hava väntat att deras motion
skulle gå igenom, utan att de mera hava introducerat den för att
bliva begrundad och därefter avvinnas några sympatier för däruti uttalade
önskemål.

En åtta timmars arbetsdag inom industrien är under vissa förhållanden
möjlig och har även på vissa ställen genomförts, men innan
det kan gå här i landet, torde dels arbetsintensiteten i hög grad
böra ökas och dels lusten för bildning och mera förädlande verksamhet
ökas i synnerhet hos den yngre ogifta arbetarbefolkningen. Det
kan väl ingen förneka, att för närvarande den unge ogifte arbetaren
ej intager den ståndpunkten, att han på ett för sig nyttigt och för
samhället gagnande sätt kan använda en längre fritid. Jag är övertygad
om, att våra arbetare förr eller senare skola komma därhän, men
ännu äro de icke där.

Om det är svårt att lagfästa en åtta timmars arbetsdag inom storindustrien,
så är det ändå ofantligt mycket svårare när man kommer
till hantverket. Hantverkarnas antal är stort; det har från denna plats
förut sagts, att det uppgår till 60 å 70,000. Största delen äro småhantverkare.
Dessa hava i de flesta fall en dräng, ibland två, och
om man skulle tänka sig att denna hantverkare arbetar själv tio å
tolv timmar av dagen, under det att hans dräng har laglig rätt att
icke behöva arbeta mer än åtta timmar, så tror jag att det skulle leda
till besynnerliga och svåra förhållanden för våra hantverkare.

Vad sedan jordbruket beträffar, behöver väl därpå icke spillas
många ord, ty det ligger väl för var och en klart, att en åtta timmars
maximalarbetsdag icke kan införas på jordbrukets område; våra klimatiska
förhållanden och förhållandena i övrigt äro icke sådana, att
det skulle kunna gå för sig.

Om vi vända oss till den stora grupp, som äro tjänare i hemmen,
och antaga, att en lagstadgad åtta timmars arbetsdag skulle lagstadgas
för dem, så bleve det nog en fullständig revolution i hemmens
nu bestående organisation, och det kan väl icke vara lämpligt.

Tiderna kunna förändras, åskådningen kan skifta, men förhållandena
inom vårt land torde icke vara sådana, att en åtta timmars lagstadgad
maximalarbetsdag för närvarande är önsklig, och då tror jag
icke heller, att det nu vore lämpligt att skriva och begära en utredning
om lagstiftning i frågan.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Greve Lagerbjelke: Enligt motionärerna sammanhänger denna
fråga mycket nära med dem om minimilön, och vill jag i sådant afseende
erinra om, att i motionen bland annat säges: »Däremot synes
oss frågan om arbetstidens maximala längd icke helt kunna skiljas
från spörsmålet om arbetslönens minimum, ehuru vi av formella skäl
ansett oss icke böra behandla de båda ärendena i samma motion»,
och vidare: »Det vore ur socialpolitiska synpunkter alldeles förfelat,
om lönenämnder eller yrkesnämnder godtoge vilka faktiskt existerande
långa arbetstider som helst såsom beräkningsgrund vid minimitim -

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

lönens fastställande. Ett maximum av arbetsdag är ett lika ofrån- Om faststalkomligt
socialpolitiskt krav som ett minimum av arbetslön, ''Varje
möjlighet att tillgodose behovet av ett inkomstminimum på bekostnad arbetsdag för
av arbetarens berättigade krav på tillräcklig fritid bör därför avskäras lönarbetare.
dessa nämnder genom maximalarbetsdag slag stiftning.» (Forts.)

När nu frågan om en minimilön fallit, saknas sålunda en, enligt
motionärernas uppfattning, viktig förutsättning för bifall till denna
motion; och tydligt är också, att när kammaren avslagit den förra
motionen, kammaren även kommer att avslå denna. Detta har emellertid
icke hindrat herr Steffen, för att använda hans egna ord vid ett
föregående tillfälle, att även denna gången uppträda som Antonius och
hålla tal vid Caesars lik.

Jag vill själv ej upptaga kammarens tid med att skärskåda denna
fråga ur principiella synpunkter, huru frestande detta kunde vara, jag
vill endast framhålla några ekonomiska konsekvenser.

Herr Steffen har nyss framhållit, att det här endast gäller en
utredning om viss maximalarbetsdag, men när man läser motiveringen
till motionen och även tager i betraktande det anförande, herr Steffen
nyss hållit, är det påtagligt, att det är till en åtta timmars maximalarbetsdag
motionärerna syfta. Det torde då tillåtas mig att också
påvisa konsekvenserna av ett dylikt bestämmande beträffande samfärdseln
m. m.

Jag har gjort en utredning angående kostnaderna för våra statsjärnvägar
av en bestämmelse om en 8 timmars maximalarbetsdag.

Jag vill icke trötta kammaren med att närmare redogöra för denna
utredning, men jag har fått fram det resultatet, att en sådan ■ bestämmelse
skulle förorsaka statens järnvägar en årlig ökad utgift av icke
mindre än 5,400,000 kronor. Nu kan ju detta giva anledning till
antagandet, att statens järnvägar skulle på något olämpligt sätt utnyttja
sina arbetare genom att taga ut av dem en alltför lång arbetstid, och
vill jag därför upplysa, att vid statsjärnvägarnas stationer och banlinjer
är arbetstiden för närvarande tio timmar; för den åkande personalen,
d. v. s. den på tågen tjänstgörande personalen, ej fullt nio
timmar, vid snabbare tåg dock endast sju timmar. För andra kategorier
av arbetare vid järnvägarna är arbetstiden olika vid olika tider
på året, men uppgår i medeltal till 9,3 timmar.

Huru skulle nu denna ökning af omkostnaderna med i runt tal
51, miljoner uttagas? Skall den uttagas genom skattemedel eller
genom höjning i frakterna?

Beträffande de enskilda järnvägarna i vårt land skulle kostnadsräkningen
relativt bliva ungefär densamma. Statens järnvägar sysselsätta
en lägre personal till ett antal av cirka 23,000 personer, de enskilda
järnvägarna 20,000, och sålunda kan man vid dessa senare förutsätta en
kostnadsökning av över 5 miljoner efter införande av en 8 timmars
maximalarbetsdag. Här är det uteslutet, att något annat än höjda
frakter skulle kunna betacka de ökade utgifterna, och det är så mycket
säkrare, att ingenting annat stode till buds, som redan nu 44 enskilda
järnvägar utvisa en brist i driftkostnaden eller åtminstone en mycket
minimal vinst.

Vad industrien, hantverken och handeln beträffar medgives gärna,

r''''r ly'' Lördagen den 5 april.

lande av fn att vid nedfiättni.ng av arbetstiden kan en ökad arbetsintensitet i många
maximal- motverka följderna av den minskade arbetstiden i produktions arts^

jör avseende. Denna ökning i arbetsintensiteten giver sig dock helt naISnarbetare.
turligt mera tillkänna, ju högre den arbetstid är som nedsättes. Har
(Forts.) man väl kommit ned till en arbetstid av tio timmar, är det tvivelaktigt
om arbetsintensiteten annat än i undantagsfall kan avsevärt ökas.

Jag har endast velat framhålla dessa ekonomiska konsekvenser,
och får, utan att gilla utskottets motivering, yrka bifall till dess hemställan.
‘

Herr Danström: Herr talman! Troligen i känslan av att vara
den ensamme starke har herr Steffen i sin reservation såväl som i
sitt anförande i dag tillåtit sig ett ganska obehärskat angrepp mot
utskottet, vilket dock icke utan välvilja behandlat hans motion. Det
må därför tillåtas mig att med några ord söka parera denna för hans
kamrater inom utskottet oväntade attack.

Herr Steffen yttrar: »Utskottets kanske något olyckligt formulerade
dekret, att. frågan om maximalarbetsdag för andra arbetare än industriarbetare
lämpligast torde böra regleras genom frivilliga överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetare, synes mig vittna om föga
verklighetssinne.»

Då sådan reglering ju redan i många fall sker, att arbetstidens
längd bestämmes genom överenskommelse såväl i kollektivavtal som
andra arbetsavtal, och då detta med fördel för bägge parter tillämpats,
synes mig utskottets uttalande — om något dekret kan ju icke bli
fråga — vittna just om verklighetssinne. Den »olyckliga formuleringen»
torde därför snarast kunna läggas reservationen till last.

Jag är också förvissad, att om den ärade reservanten varit i tillfälle
att närvara vid utskottets förberedande behandling av hans
motion, han måst medge, att tungt vägande sakskäl därvid anfördes
av de utskottets medlemmar, som i högre grad än han haft kontakt
med verkligheten och känt till arbetsförhållandena på olika områden.

I så fall hade nog också hans omotiverade angrepp mot utskottet
uteblivit.

För övrigt kan man här skäligen använda den gamla liknelsen,
att den icke bör kasta sten, som själv bor i glashus. Ty vilka förtjänster
den av herr Steffen med känd formell talang författade
motionen, än må äga såsom bärare av en vetenskaplig teori, såsom en
akademisk avhandling, vari han i dag hugnat kammaren med en half
timmes repetitionskurs, icke lämpar den sig som ett praktiskt uppslag
till lösande av en i landets hela näringsliv djupt ingripande fråga.

Redan vid första genomläsningen av den digra avhandlingen fick
jag ..åtminstone den bestämda uppfattningen, att vilka sinnen än auktor
använt vid dess utformande, verklighetssinnet allra minst fått göra
sig gällande. Det är tydligen den välmenande idealisten, som söker
på verklighetens kalla mark utplantera några ömtåliga drivhusplantor.

Efter den kritik, som i dag beståtts motionen i fråga av föregående^
talare, skall jag endast med ett par ord inlåta mig härpå.

Då reservanten påstår, att en lagstadgad maximalarbetsdag icke
a priori är omöjlig att tillämpa ens för sjöfolk i allmänhet, tror jag.

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

att dessa havets arbetare själva måste anse ett sådant påstående orimligt.
År det meningen, att en normal- eller maximalarbetsdag på åtta
timmar skall kunna tillämpas även under svåra väderleksförhållanden,
som ofta möta ett fartyg, då dygn efter dygn alla möjliga krafter
ombord måste hållas i verksamhet för att färden ej skall gå
olyckligt?

Och när herr Steffen icke tvekar att i viss mån åtminstone under
en sådan lagbestämmelse vilja inrymma jordbruket, där det gäller att
icke blott vid skördens bärgning och vid husdjurens skötsel, utan ock
ofta vid åkerns bearbetning taga tiden väl i akt för att icke en ekonomisk
olycka skall uppstå — då måste jag säga, att reservantens
verklighetssinne icke sträcker sig långt utanför hans egen studerkammare.

Och huru skulle en lagstadgad maximalarbetsdag å åtta timmar
verka, om därigenom vid ett ackordsarbete arbetarne berövas rätten
att själva bestämma över sin arbetstid? Detta måste dock bli följden,
om det skall vara någon verklig mening med en sådan lag.

Det må vara sant, att på områden, där ett strängt, intensivt och
hälsovådligt arbete bedrives, en till åtta timmar begränsad daglig
arbetstid kan vara både nödig och skälig, t. ex. för kolgruvearbetare,
maskinister och eldare å ångare. Här har ock i allmänhet en sådan
begränsning av arbetstiden redan skett. Men att utsträcka en sådan
bestämmelse såsom lag över alla arbetsområden, oavsett arbetets art
och andra särskilda förhållanden, är lika orimligt som praktiskt ogörligt.

Den personliga erfarenheten ha vi nog litet var vunnit, åtminstone
under någon period av vårt liv, att man ej behöver taga skada till
vare sig själ eller kropp genom att arbeta mer än åtta timmar dagligen.
Det är nog också icke så, att en längre ledighet från arbetet
skulle av det stora flertalet användas på det estetiska sätt, som herr
Steffen förutsätter. För mången skulle den längre ledigheten rent av
medföra skada.

För mig är det uppenbart, att statsmakterna och särskilt den med
svenska folkets auktoritet utrustade Riksdagen i denna fråga måste
gå mycket varligt fram och icke begagna sig av sitt maktspråk. Själv
har ju Riksdagen icke ens begagnat sin makt att begränsa sina egna
utskotts och kamrars arbetstid till vare sig tio eller åtta timmar, oavsett
nödigt hemarbete för ledamöterna — detta mest beroende på en
del riksdagsmäns stora arbetsiver, som icke ens skyr det skadliga nattarbetet.
Och härvidlag kan dock icke bli tal om, att en mera normal
begränsning av arbetstiden skulle minska vår konkurrensförmåga på
den internationella arbetsmarknaden.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kl ef beck: Enligt min uppfattning är Caesars lik i detta
fall så dyrbart, att jag skall taga mig friheten att en liten stund hålla
ännu ett lovtal över honom, men jag vill till vår varmhjärtade vice
ordförande i utskottet förutskicka att jag skall försöka göra detta på
ett sådant sätt, att någon olja må gjutas på de upprörda vågorna i

Om faststäl lande

av en

maximal as

betsdag för

lönarbetare.

(Forts.)

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om faststäl lande

av en

maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

hans hjärta. Jag vill nämligen villigt erkänna, att behandlingen av er,
detta spörsmål har fått en helt annan karaktär nu än när frågan först
framfördes i vårt land. Om man erinrar sig det löje, som kastades
över denna fråga vid dess första framträdande, och huru man av densamma
drog alla möjliga orimliga konsekvenser, och så ser på den
motivering utskottet nu lämnat, kan man icke vara blind för att behandlingen
av frågan är av en helt annan natur nu än förr i världen.
Utskottet säger till och med: »Utskottet inser betydelsen av att arbetsdagens
längd regleras så, att arbetaren jämväl beredes tillfälle till
fysisk och psykisk utveckling.» Och utskottet säger vidare: »Erfarenheten
visar ock, att förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan
alltför lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet,
samt att sålunda en allför lång arbetsdag kan utan olägenhet för
produktiviteten inskränkas.»

Och jag vill gärna till detta som i tryck kommit fram tillägga,
att jag är icke blott vår värderade ordförande i utskottet utan även
dess övriga ledamöter tacksam för den sympati, som kommit motionen
till del, fastän utskottet från sin ståndpunkt ansett saken för närvarande
icke kunna genomföras.

Vad själva saken beträffar vill jag till en början här påpeka, att
området icke är så förfärligt vidsträckt, som den siste talaren gjorde
gällande, alldenstund det icke är fråga om att utsträcka denna åtta
timmars arbetsdag utöver alla möjliga områden av det ekonomiska
livet, utan det hemställes till regeringen att företaga en utredning, om
och i vilken utsträckning en sådan här normalarbetsdag skall kunna
genomföras, varvid man naturligtvis tänkt, att denna utredning skulle
kunna giva vid handen, vilka yrken bland de många som i första
hand skulle kunna bliva föremål för en sådan normalarbetsdags införande.

I samband härmed skulle jag också vilja säga ett ord till greve
Lager bjelke, som talade om de stora ekonomiska vådor, som skulle
följa av denna normalarbetsdag, om den på eu gång infördes på alla
möjliga områden. Jag har redan sagt, att härom är icke nu fråga.
Och att det i första hand skulle tillämpas på järnvägarna, därom föreligger
icke något särskilt uttalande. Jag kan icke neka mig att i
detta sammanhang, ehuru det strängt taget ej hör hit, nämna, att
inom stationspersonalen vid vår norra station torde det icke vara
exempellöst, att stationskarlarnas arbetskraft tages i anspråk icke
endast tio timmar, utan det har uppgivits — jag kan icke garantera
sanningen härav — fjorton ä sexton timmar, och det har sagts att
de ofta arbeta så, att de alldeles digna under arbetsbördan och dessutom
ganska ofta få gå i tjänstgöring på sin reglementerade ledighetstid.
Om man sålunda behöver möta storartade utgifter på järnvägarnas
område, därest en sådan här normalarbetsdag infördes, kanske
det till stor del kan förklaras därav, att den nuvarande arbetskraften
i alltför stor utsträckning utnyttjas. Men, som sagt, vår hemställan
går endast ut på att få en utredning om i vilken utsträckningen
sådan här normalarbetsdag möjligen skulle kunna införas.

Jag vill sedan framhålla, huru till och med den nye statschefen
i Amerikas förenta stater vid tillträde till sin presidentpost yttrade,

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

att det är icke rättvist och icke billigt, att män och kvinnor och barn Om faststäiej
skyddas till liv och krafter från följderna av storindustrien; ty
samhället har till uppgift icke att krossa eller försvaga sina egna be- arbetsda,g för
ståndsdelar, utan att ställa dessa under lagar, som bevara det helas lönarbetarn.
sundhet. Och jag menar att ett sådant uttalande på ett alldeles sär- (Forts.)
skilt sätt äger sin tillämpning på det nu föreliggande spörsmålet. Tv
det är väl otvivelaktigt, att det ieke finnes många faktorer i det industriella
livet, som i så hög grad inverka försvagande fysiskt och andligt
som just en alltför långt utsträckt arbetsdag. Det är också genom
statistiken konstaterat, att olycksfall under arbete inträffa oftast under
sista timmen av en lång arbetsdag.

Man har såsom skäl mot normalarbetsdagen anfört, att därigenom
vår konkurrenskraft gent emot den utländska industrien skulle minskas.
Erfarenheten tyckes dock hava visat, att i samma stund en
sådan här normalarbetsdag införes, kommer detta i och för sig att
leda till att man av arbetarne kräver ett intensivare arbete och att
arbetets ledning måste på ett mera omsorgsfullt sätt anordnas och
själva tekniken samtidigt fulländas; och där, varest dessa anordningar
blivit vidtagna, har det visat sig, att den inskränkta arbetstiden, långt
ifrån att hava medfört minskad arbetsproduktivitet, tvärtom lämnat
en större sådan. Vid L. M. Ericssons stora verkstäder infördes för
några år sedan en arbetstid av nio i stället för tio timmar, och en
kamrat till mig fick då vid utredning av en nära liggande fråga det
besked från ledningen därstädes, att man hade alla skäl i världen att
vara belåten med förändringen, ty arbetsprodukten hade ökats och
kostnaden för hela den stora driftens igånghållande betydligt
minskats.

En annan erfarenhet av den förkortade arbetstidens verkningar
är den, att därigenom själva personligheten lyftes, på samma gång
som tillfälle till ökade kroppskrafter gives. Det är nämligen en iakttagelse,
som är ganska allmän, att sådana arbetare, som slitit ut sig
i arbetet, använda sin ledighetstid sämst, men de, som hava litet
krafter kvar när arbetet är slut, äro mera hågade och hava mera lust
för en nyttig sysselsättning. Och jag vill i det stycket anföra ett
exempel från statens telegrafverkstäder vid Mosebacke, som också för
några år sedan införde nio timmar, där förut arbetstiden varit tio
timmar. Varuti resulterade väl nu detta? Jo, arbetarne blevo lediga
klockan 5, och en stor skara av dem skyndade att skaffa sig s. k.
koloniträdgårdar, i vilka de kväll efter kväll nedlade både intresse
och gagnande arbete. Andra vinnläde sig om att bilda studiecirklar,
och intresset för att skaffa sig ökade kunskaper på annat sätt steg
också. De begagnade sig av studiekurser i långt större utsträckning
än förut; de besökte tekniska skolan för att inom denna gorå teoretiska
studier och för att mera teoretiskt kunna fullkomna sig särskilt
i vad som hörer till elektrotekniken och telefonien i allmänhet. Det
visade sig sålunda, att denna utsträckning av fritiden lände dessa
arbetare till sannskyldigt och varaktigt gagn och bidrog att höja dem
både kroppsligen och andligen, vilket ju i sin ordning återverkade
fördelaktigt, när de kommo tillbaka till sin arbetsplats på verkstaden.

Kr 19.

Lördagen den 5 april.

Om jastsiat- Jag skulle kunna anföra ännu flera erfarenheter, men jag har
amaximal■* c^oc^ ^ågon liten hänsyn till Första kammarens känslor vid denna
arbetsdag för efna timma och skall därför icke göra det, utan ber blott att varmt
lönarbetare, få rekommendera denna stora fråga till mina medrepreseiitanter. Jag
(Forte.) förstår att frågan nu måste falla, men jag ville så gärna hoppas, att
den måtte falla framåt.

Greve Spens: Herr Steffen har i sin reservation och i sitt inledningsanförande
till denna diskussion anmärkt, att utskottet icke
ens försökt att sakligt vederlägga de i motiveringen till motionen antörda
sakliga skälen. Jag tror emellertid, att man kan saga, att, där
motionärerna verkligen framlagt sakliga skäl, utskottet nog ingått i
sakligt bemötande av dem. Och jag skall för att visa, att utskottet
.''å gjort, och i några fall ytterligare utveckla utskottets skiil, be att få
något granska motionärernas sakliga skäl.

De i motionen anförda sakliga skälen äro först det psykologiska:
att människan behöver vila såväl efter måltiderna som genom sömn.
Att sådan vila behövs, har utskottet medgivit. Utskottet har nämligen
sagt, att arbetsdagen behöver regleras, så att arbetaren får tillfälle
till fysisk och psykisk utveckling. Men då motionärerna kategoriskt
förklarat, att härför behövs, att arbetstiden i regel nedsättes till
ö timmar, och därför icke anfört något sakligt skäl, utan såsom skäl
endast åberopat, att de socialdemokratiska arbetarkongresserna fordrat
8 timmars arbete, 8 timmars vila och 8 timmars andlig rekreation
och kulturliv, har utskottet förklarat, att en så stark minskning av
arbetstiden utan tvivel skulle i avsevärd mån minska och i många
fall rent av omintetgöra vår industris konkurrensförmåga mot den
utländska industrien, och hänvisat till den pågående internationella
utredningen i detta hänseende, i den mån frivilliga överenskommelser
icke kunna träffas mellan arbetsgivarne och arbetarne.

Det andra i motionen anförda sakliga skälet för S timmars arbetsdag
är det kulturella: att man skall giva arbetaren tillräcklig ledighet
att utveckla och i allmänna livet öva sina andliga förmögenheter eller,
såsom motionärerna i slutet av motionen säga, för att utveckla sina
själsanlag och kraftigt deltaga i det offentliga livet. Att därför behövas
just 8 timmar, ha motionärerna ej alls visat. Tvärtom säga de å sid.

7 i motionen, att det är omöjligt att »i praktiken exakt precisera eu
dylik siffra». Utskottet har medgivit, att en sådan ledighet för andlig
utveckling behövs, men i avseende på tidsbestämningen hänvisat till
den pågående internationella utredningen och frivilliga överenskommelser
mellan organisationerna.

Slutligen ha vi det tredje skälet i motionen för 8 timmars arbetsdag,
det nationalekonomiska: att man ej skall misshushålla med
arbetarnes arbetskraft, som är deras enda förvärvskälla. Motionärerna
säga här kategoriskt: arbetstiden bör vara endast 8 timmar, och anföra
såsom ett nationalekonomiskt skäl härför följande (sid. 9): »Höga

arbetslöner och kort arbetsdag ha inom vissa gränser visat sig vara
förenliga med en sådan ökning av arbetarens arbetsintensitet och yrkesskicklighet
samt en sådan utveckling av maskintekniken och höjning
av affärsorganisationen, att arbetsresultatet per arbetare både ökats

Nr IS

Lördagen den 5 april.

och blivit bt Ilig are. Icke blott arbetarne, utan även konsumenterna
och företagsledarne ba haft ekonomisk fördel av denna utveckling.
Det är enligt erfarenheten i det stora hela alls icke de lägst avlönade
oc^ de med längsta arbetsdagarne verksamma arbetarne, som producera
billigast. Därför synes tillvaron av en lagstiftning, som framtvingar
arbetsdagens laggiltiga förkortning till ett skäligt maximum, med goda
skäl kunna betraktas som en pådrivare till sund utveckling av teknik
och organisation, på samma gång som den vore en ovärderlig hjälp
till större andlig och ekonomisk frihet för den enskilde arbetaren samt
ett skydd för hans fysiska krafter.»

Om dessa skäl har utskottet rätt utförligt yttrat sig. Utskottet
medgiver, att förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan
alltför lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet, samt att
sålunda en alltför lång arbetsdag kan utan olägenhet för produktiviteten
inskränkas, men utskottet framhåller, att, om en så stark begränsning
av arbetstiden som den motionärerna föreslagit genomfördes endast
för den svenska industrien, utan att den samtidigt eller dessförinnan
införts i med oss konkurrerande länder, vår industri ej skulle kunna
motstå konkurrensen med utlandets. Detta gäller företrädesvis all vår
exportindustri. Emellertid har utskottet påpekat, att arbetstiden i
vårt land liksom i utlandet under senare tiden alltmera förkortats.
Under 1880-talet var arbetstiden i allmänhet 12 timmar, under 1890-talet 11 timmar, och nu har den i flera år varit 10 timmar. Härtill
kommer den s. k. engelska veckan, eller att arbetstiden om lördagarna
är kortare, endast omkring 7 timmar. Enligt uppgift i motionen°hava
nu över 70 procent av Sveriges arbetare 10 timmars arbetsdag eller
därunder. Jag kan nämna, att typograferna arbeta endast 54 timmar
i veckan. Denna sänkning av arbetstiden har ägt rum, sedan vid
internationella föreningens för lagstadgat arbetsskydd sammanträden i
Luzern år 1908 och i Lugano år 1910 beslut fattats att genom internationell
överenskommelse utsträcka giltigheten av 10 timmars arbetsdag
till alla stater samt internationella arbetsbyrån i Basel anmodats
att vidtaga nödiga mått och steg för genomförande av en dylik överenskommelse.
Herr Steffens påstående under denna diskussion, att
det internationella arbetet i detta avseende endast sysslat med arbetstidens
längd för kvinnor, torde sålunda icke vara riktigt.

Till vad utskottet anfört vid frågans betraktande ur nationalekonomisk
synpunkt ber jag att för egen del få tillägga, att enligt min
mening en inskränkning av arbetstiden genom införande av en 8 timmars
maximalarbetsdag uppenbarligen skulle förorsaka en minskning
av världsproduktionen och ökning i produktionskostnaden, vilket skulle
lända till förlust för samhällena och för antingen producenten eller
konsumenten eller för beggedera.

Jag skall också be att i likhet med greve Lagerbjelke få framhålla
det nära sambandet mellan frågorna om maximalarbetsdag och
om minimilönerna. Om arbetstiden minskas, vill och kan naturligtvis
arbetaren ej gå in på nedsättning av arbetslönen. Anser sig då arbetsgivaren
ej kunna gå i land med att betala så hög lön för det mindre
arbetet, uppstå tvister mellan arbetsgivaren och arbetarna, och en följd
av att staten bestämt en viss Lägre arbetstid blir, att staten även får

Om faststäl lande

av m

maximal

arbetsdag för

lönarbetare.

(Forts.)

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om faststäl lande

av en

maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

bestämma minimilöner. Jag tror, att arbetarna själva mången gång
skulle bliva missnöjda med en lag om kortare arbetstid, som ej skulle
lämna dem tillfälle att förtjäna så mycket som förut.

Vad angår maximalarbetsdag för andra arbetare än arbetarna i
en exportindustri vill jag för min del medgiva, att där kunna finnas
fall, där det väl, såsom utskottet säger, är »lämpligast» att tillämpa
den allmänna regeln, att fastställandet av arbetstiden för vuxna män
bör överlämnas åt frivilliga avtal mellan arbetsgivare och arbetare,
men där sådant icke alltid låter sig göra, nämligen då arbetet är särskilt
hälsofarligt eller där det gäller sådana yrken, där organisationsväsendet
är ringa utvecklat. Beträffande sådana fall hyser jag samma
åsikt som denna kammare förra lördagen vid behandling af en del
motioner om lagstadgat skydd för arbetare i vissa yrken uttalat, eller
att där bör dels yrkesfarelagen tillämpas och dels socialstyrelsen avgiva
förslag till lämplig begränsning av arbetstiden.

Vad särskilt angår fastställande av en maximalarbetsdag för järnvägsfolk,
sjöfolk och jordbruksarbetare, varom herr Steffen talar i sin
reservation, anser jag, att stora, ja oöverstigliga hinder därför möta.
Jag åberopar, vad greve Lagerbjelke och herr Danström yttrat i detta
hänseende.

Vad butikfolk beträffar, bör lagen den 5 juni 1909 om förbud
mot handels idkande under viss tid av dygnet vara tillräcklig.

Vidare hava motionärerna i slutet av motionen föreslagit, att
föreskrifter om ett minimum av fritid under veckan skulle fastställas
för sådana fall, då något flertal arbetare ej äro anställda i samma
företag och arbetsbehovet i hög grad varierar under veckan eller året.
Då sådana föreskrifter ej kunna göras likartade för hela landet, hava
motionärerna tänkt sig, att de skulle utfärdas av särskilda lönenänmder
eller yrkesnämnder, och hemställt om en utredning i sådant
syfte.

Utskottet har i detta fall ansett, att ett sådant minimum av fritid,
om behov därav gör sig gällande, lämpligen bör bestämmas genom
överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets betänkande.

Herr talmannen uppstod och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr vice talmannen.

Herr Petrén, Alfred: Herr vice talman, mina herrar! Som vi
av den i motionen lämnade exposén över hittillsvarande lagstiftning
angående maximalarbetsdag finna, är i flera länder åtskilligt uträttat
på detta område. Vad Sverige beträffar ha vi däremot., som också
utskottet framhåller, lagbestämmelser om maximalarbetstid endast för
minderåriga, ty för kvinnor finns ju ännu allenast förbud mot nattarbete,
men inga lagbestämmelser, som inskränka arbetstiden på dagen,
och beträffande vuxna män saknas ju varje som helst lagbestämmelse
angående reglering av deras arbetstid.

Den för folkhälsan intresserade måste emellertid beteckna detta
som ett mycket stort missförhållande, då det ju dock finnes en mängd
yrken, inom vilka hälsofaran för arbetarna är mycket stor.

Lördagen den 5 april. 79 Nr 19.

Av sådana yrken är först och främst att nämna den stora grupp,
som har det gemensamma karaktärsdraget, att arbetet är förenat med maximalalstring
af damm av ena eller andra slaget, som arbetarna icke kunna arbetsdag för
undgå att inandas. Inom sådana yrken äro bröstsjukdomar, icke minst lönarbetare.
lungsot, mycket vanliga, och medellivslängden för den skull kortare (Forts.)
än bland befolkningen i allmänhet. På detta område hava inom
Sverige några mycket upplysande undersökningar blivit verkställda,
vilka jag skall be att med några få ord få beröra.

Eu av dessa undersökningar gäller Orsa kommun i Dalarne, där
alltsedan mitten av 1700-talet och ända till långt in på 1860-talet
slipsten stillverkningen var en huvudnäring, i det att socknens hela
manliga befolkning deltog däri den del av året, då jordbruket icke
gav sysselsättning. Under flera månader av året, då den s. k. Packningen
av stenblocken pågick, var sålunda den manliga befolkningen
utsatt för att inandas det fina stenmjöl, varmed luften i arbetslokalerna
måste bliva bemängd. Enligt vad som i den dåtida litteraturen
upplyses, hade detta arbete, så god utkomst det än gav allmogen, dock
mycket sorgliga följder, i det männen i allmänhet dogo före 40 års
ålder av lungsjukdom, av befolkningen benämnd slipstenssot. Den
nämnda undersökningen, som gick ut på att sammanställa och med
varandra jämföra befolknings- och dödlighetsförhållandena under förra
hälften av 1800-talet och under de sista två decennierna, då slipstensindustrien
här alldeles upphört, visar också, att lungsotsdödligheten,
medan den numera i Orsa som i det övriga landet är ungefär lika
för båda könen, under förstnämnda tid i Orsa var dubbelt, inom vissa
årsklasser nära tredubbelt större bland männen än bland kvinnorna.

Sedan slipstenstillverkningen i Orsa upphört, är det i synnerhet
i vissa socknar på Gotland, som denna industri förekommer i någon
mer avsevärd omfattning. Även här har en undersökning blivit gjord
angående dödlighetsförhållandena, omfattande de två sista årtiondena,
och har det därvid visat sig, att det bland de gottländska slipstensarbetarna
alltjämt förekommer en betydlig överdödlighet i lungsot, i
det att denna sjukdom bland männen är en nära nog dubbelt så vanlig
dödsorsak som bland kvinnorna, ett undersökningsresultat, vilket,
såsom vi finna, väl stämmer överens med det nyss omnämnda från
Orsaundersökningen.

En mera omfattande undersökning angående lungsotens förekomst
inom olika yrkesgrupper bland järn- och metallarbetarne har blivit
verkställd på initiativ av Svenska nationalföreningen mot tuberkulos.

Som fält för denna undersökning valdes Eskilstuna, av vars till bortåt

80,000 invånare uppgående befolkning cirka 4- å 5,000 arbeta inom
järn- och metallindustrien. Så gott som samtliga dessa arbetare blevo
undersökta, och som resultat av undersökningen framgick, att bland
sliparne, vilka ju också tillhöra ett yrke, vid vars utövande luften
blir förorenad med fint stoff, tuberkulosen var mer än fyra gånger så
frekvent som bland samtliga undersökta arbetare, ett undersökningsresultat,
som ju är synnerligen beaktansvärt.

Av yrken, som på grund av arbetets dammalstrande natur måste
räknas till de mera hälsovådliga, kunna vidare bland andra framhållas
glasindustrien, cementindustrien och porslinsindustrien. Särskilt den

Nr 19.

Om fastställande
av en
maxim alarbetsdag
för
lönarbetare.
(Forts.)

Lördagen den 5 april.

senare har ju av gammalt dåligt rykte i sanitärt hänseende, i det
tuberkulosdödligheten här är synnerligen hög. Det uppgives sålunda,
.att ända till 9/,0 av alla dödsfall bland porslinsarbetarne förorsakas
av lungsjukdomar.

Mina herrar! Det synes mig verkligen, att de här anförda siffrorna
utgöra ett nog så kraftigt vittnesbörd om behovet av arbetstidens
reglering genom lag i de nämnda yrkena. I detta sammanhang
må också nämnas, att det av styrelsen för den norska föreningen
»Socialt arbete» hos norska regeringen väckts förslag, att Norge skulle
inleda underhandlingar med Sverige och Finland för att utreda möjligheten
att införa 8 timmars arbetsdag för åtskilliga yrken, bland
vilka flera av de nu avhandlade ingå, nämligen cellulosa-, trämassesanat
järn- och stålindustrierna.

En annan stor grupp av mera hälsovådliga yrken äro de, inom
vilka arbetarna bli utsatta för giftiga ångors inandande. Herr Steffen
har ju redan anfört exempel på ett dylikt yrke, kautschuktillverkningen,
där det på grund av den alstrade gasens, kolsvavlans, giftighet
är indicerat att högst betydligt förkorta arbetstiden. Inom den tyska
lagstiftningen har man ju också tagit hänsyn till detta förhållande.

I den svenska medicinska litteraturen redogöres för en del industrier,
som för arbetarna innebära fara för förgiftning med sådana ämnen
som bly, kvicksilver, arsenik, koloxid, benzol, o. s. v. Jag skall
emellertid vid denna sena middagstimme icke upptaga tiden med att
anföra exempel på sådana industrier, utan vill endast framhålla, att
i fråga om alla dylika industrier är högeligen indicerat, att arbetstiden
blir reglerad genom lag, allt i den utsträckning, som kan vara
betingad av yrkenas hälsovådlighet.

Slutligen är att nämna ännu en stor grupp av arbetare, i fråga
om vilka hygieniska skäl tala för en begränsning av arbetstiden, nämligen
alla dessa, vilka under utförandet av sitt arbete måste vara i
avsaknad av dagsljuset, alltså framför allt gruvarbetare och andra,
som hava sin sysselsättning under jord. Som vi funnit av motionen,
har England på detta område för några år sedan genomfört lagstiftning
om maximalarbetstid, ett exempel, som, när man betänker, vilken
stor betydelse solljuset har för den mänskliga organismen, är i hög
grad förtjänt av efterföljd.

Vad jag med det nu anförda vill ha sagt är alltså, att rent hygieniska
skäl tala för en starkare begränsning av arbetstiden inom åtskilliga
yrken, och det ligger ju i sakens natur, att jag såsom läkare
ansett mig böra särskilt framhålla denna synpunkt. Därmed är emellertid
ingalunda frågan om lagstiftning angående maximalarbetsdag uttömd,
tv som i motionen så riktigt framhållits, måste man, utöver
vad hygienen kan fordra, från rent kulturell synpunkt upprätthålla
det kravet, att arbetaren får tillräcklig fritid för hemlif, för tillfredsställande
av sina andliga behof, för fyllandet av sina allmänt medborgerliga
plikter. Att denna fritid icke alltid kan nås genom stadgande
om maximalarbetsdag, då det finnes arbetsområden, där svårigheter
kunna möta för en sådans införande, utan att man allt efter de
olika förhållandena kan bli nödsakad att gå olika vägar för att nå
målet, har ju i motionen framhållits, varför den i utskottets moti -

Nr le.

Lördagen den 5 april.

vering liksom också av en föregående talare gjorda anmärkningen, att
det skulle stöta på hart när oöverstigliga hinder att införa 8 timmars
arbetsdag i åtskilliga yrken, särskilt inom jordbruket, i själva verket
icke drabbar motionen. Utskottet synes i sin motivering liksom dess
ärade ordförande i sitt anförande hava utgått från, att kammaren, om
den bifölle motionen, därmed också skulle ha uttalat sig för arbetstidens
fastställande genom lag till 8 timmar dagligen för alla lönarbetare.
Så är ju dock, som herrar Steffen och Klefbeck redan betonat,
ingalunda förhållandet, ty i motionen begäres i själva verket
ej annat än en utredning av frågan.

Herr talman! Då Sverige på detta lagstiftningsområde är synnerligen
efterblivet, och då enligt mitt förmenande starka skäl tala för,
att man även i vårt land bör gripa sig an med frågans lösning, men
detta givetvis icke kan förväntas ske, med mindre Riksdagen beslutar
en skrifvelse i ärendet, så tillåter jag mig att på dessa grunder yrka
avslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Rosén: Jag har reserverat mig mot utskottets utlåtande,
enär jag anser, att frågan är av den stora vikt, att en utredning är
nödvändig. Å andra sidan har jag icke kunnat ansluta mig till herr
Steffens yrkande, på den grund att detta går ut på begäran om utredning
angående en maximalarbetsdag på 8 timmar, medan jag anser,
att, när man begär denna utredning, man icke redan på förhand
bör fastslå timantalet. Lämpligheten av just 8 timmars arbetsdag
har, såsom förut här framhållits, icke heller motiverats på ett fullt
övertygande sätt.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att »förkortning av en för den
mänskliga motståndsförmågan alltför lång arbetsdag kan medföra
ökad arbetsintensitet, samt att sålunda en alltför lång arbetsdag kan
utan olägenhet för produktiviteten inskränkas». Detta är efter min
mening en fullt riktig syn på saken, men det är egendomligt, att
utskottet efter ett sådant erkännande kan förklara, att »genomförandet
av en så stark begränsning av arbetstiden, som den motionärerna
föreslå, utan tvivel skulle i avsevärd grad minska vår konkurrensförmåga
mot den utländska industrien».

Jag har någon erfarenhet på detta område och känner till, att
en ganska avsevärd minskning av arbetstiden i regel icke medför
någon som helst minskning av produktionen. Jag skall som ett
exempel nämna, att uppe i Västerbotten vid en industriell anläggning,
där arbetet bedrives dygnet runt, arbetsdygnet är indelat i två
skift. Arbetarna få arbeta 12 timmar i sträck; de få under dessa 12
timmar icke en enda stunds ledighet ens för intagande av måltid,
utan de måste äta, under det arbetet och maskinerna äro i gång.
Vid en annan liknande anläggning däruppe har man indelat dygnet
i tre skift, och där arbetarna följaktligen ha 8 timmars arbetsdag.
Båda dessa företag gå, såvitt jag kunnat få reda på förhållandena,
med god vinst. Det är väl ej mänskligt, att arbetare skola sysselsättas
12 timmar i sträck, utan att få ens ledighet för måltid. Utskottets
vice ordförande sade, att det är alldeles nödvändigt att arbetarna
ha måltidsraster, men det fins nog många arbetsplatser här i

Första kammarens protokoll 1913. Nr 19. 6

Om faststäl lande

av eu

maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

Nr is.

Lördagen den 5 april.

Om. faststäl- landet, där förhållandena äro likadana som i det av mig omnämda
laude av en

arbetsdag för Jag ^er> ^err talman, att få yrka bifall till min reservation.

lönarbetare.

(Forts.) Herr Lindley: Efter mitt förmenande har utskottet här avläm nat

ett ofärdigt utlåtande. Det är precis en tillämpning av, att den
högra handen ej skall veta vad den vänstra gör. På en sida uttalar
utskottet sina lovord över förslaget och säger sig inse »betydelsen av
att arbetsdagens längd regleras så, att arbetaren jämväl beredes tillfälle
till fysisk och psykisk utveckling. Erfarenheten visar ock»,
heter det i fortsättningen, »att förkortning av eu för den mänskliga
motståndsförinågan alltför lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet,
samt att sålunda en alltför lång arbetsdag kan utan olägenhet
för produktiviteten inskränkas». Men så yrkar man — avslag.
Avslag på vad? Avslag på yrkande om utredning. Utskottets ärade
ordförande sade, att man genom ett bifall skulle uppriva bestående
förhållanden. Skall eu utredning om 8 timmars arbetsdag i vårt
land åstadkomma en upprivning av bestående förhållanden, då beklagar
jag alla dessa herrar, som bygga på de bestående förhållandena
i vårt land. Herrarna tro icke på en sådan följd och icke jag heller;
men huvudsaken är, att man avslår, och det är detsamma, vilket
skäl man tager till, då man vill avslå.

Jag skulle i förbigående vilja säga något om greve Lagerbjelkes
utredning, men jag skall hoppa över den. Jag må dock säga, att
jag skulle vilja se utredningen på bordet, se, huru han räknat, då
han kommit till en merkostnad för statens järnvägar på 5 1/! miljoner
kronor och för de enskilda järnvägarna på lika mycket, d. v. s. till
en sammanlagd merkostnad av 11 miljoner kronor endast för att
åstadkomma ett par timmars inskränkning i arbetstiden vid landets
järnvägar.

Men det var med anledning av herr Danströms anförande, som
jag begärde ordet, då han gav sig till att tala om det farliga i att
gå fram på denna linje och påvisade sjöfarten som ett exempel på,
att det vore omöjligt att åstadkomma något sådant som att övergå
från den nuvarande arbetsindelningen till t. ex. 8 timmars arbetsdag.
Jag skall då tala om, att redan de första åren på 1880-talet, då jag
gick som sjöman på engelska fartyg, hade man 8 timmars arbetsdag
införd i maskinrummen på alla engelska fartyg, och att man i närvarande
stund tillämpar samma tjänstgöringstid i maskinrummen
även på de flesta svenska fartyg, som gå i längre resor.

Jag har också här i min hand ett litet dokument, som jag tillställde
herr Steffen i den här frågan. Jag översatte helt nyligen en
australisk berättelse om ett skiljedomstolsutslag för handelsflottan i
Australien. Ett skiljedomstolsutslag angående arbetstidens reglering
för sjömän i Australien avkunnades i oktober 1911 och skulle träda
i tillämpning den 1 juli 1912. Däri fastslog man, att generellt på
alla fartyg skall gälla 8 timmars arbetsdag. Skiljedomstolens ordförande
motiverande detta med bland annat följande — jag skall
återgiva blott några satser: »Jag har därför försökt att studera frågan
från 8 synpunkter: 1) från sjöfolkets synpunkt; 2) från en skepps -

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

redaresynpunkt och 3) från allmänhetens synpunkt. Sedd från den
första synpunkten kan där icke bortresoneras utan att denna reform
är högeligen önskvärd. Visserligen har det från motståndarehåll anförts,
att sjöfolket icke skulle använda sin utökade fritid på nyttigt
sätt» —- samma invändning, som framfördes av herr Danström —
»och därigenom försvåra disciplinen ombord å fartyg, men samma
farhågor ha förut framförts gentemot arbetstidens förkortning inom
andra yrken och har där visat sig vara endast oberättigade antaganden,
utan stöd i verkligheten».

Så tillägger han — och detta tycker jag är en sak, som man bör en
liten smula skriva sig till minnes i vårt land: »Ansvarskänslan utvecklas
icke genom att behandla män som barn eller genom att hålla
dem i strama tyglar. Tjänstgöringstiden är för närvarande för lång.
Enligt hittills gällande vaktindelning blir det alternerande 14 och 10
timmar pr dygn». Sedermera säger han också med avseende på
tjänstgöringstiden: »Ett system som tillåter något dylikt måste utdömas,
icke allenast med hänsyn till sjöfolkets överansträngning,
utan även med hänsyn till sjöfartssäkerheten». Detta är precis samma
ståndpunkt, som sjöfartskommittén intagit, då vi behandlade dessa
spörsmål, som snart nog inkomma på kammarens bord. Vi ha också
tittat på denna sak, fast kommittén ej velat gå så långt som jag.
Kommittén har tagit hänsyn till den fara, som uppstår för sjöfarande
genom att sjöfolket har för lång tjänstgöringstid. Jag skall också från
min personliga erfarenhet peka på, att på alla dessa småfartyg, synnerligast
kanalfartygen, arbetstiden är oerhörd och osäkerheten kolossal,
därför att det icke finnes någon, som kan hålla sig vaken och hålla
ordentlig utkik, sedan man arbetat 14—16 timmar.

I det nämnda utlåtandet av den australiske skiljedomstolsordföranden
behandlas indelning i tre vakter. Därefter säger han som
följer: »Men vad kan å andra sidan från en skeppsredaresynpunkt
anföras mot den begärda reformen? I enlighet med gängse tillvägagångssätt
har jag först undersökt de ekonomiska och övriga konsekvenserna
av åtta timmarsdagens införande. Jag har därvid blivit
övertygad om, att sjöfarten kan bära de därmed förenade omkostnaderna,
vilket skeppsredarne även ärligt och öppenhjärtigt ha medgivit.
Något medlingsförslag har däremot av tekniska grunder icke
varit möjligt, ens som övergång. Några rent praktiska invändningar
ha icke heller kunnat anföras. En ny man till röra eller till utkik,
möter inga svårigheter, enär den avlösande utan ringaste svårighet
kan övertaga och fortsätta den föregåendes tjänstgöring. Navigationen
kan skötas lika väl med tre vakter på 8 timmar vardera, som med
två vakter av 12 timmars varaktighet. Det är alltså endast en kostnadsfråga
och i denna kostnad inrymmes även kostnaden för extra
skansutrymme, för det ytterligare antal som eventuellt skulle vara
behövligt att anställa.»

Ja, jag skall icke gå längre i det där utlåtandet, fastän det är
ganska intressant.

Sedan framställer sig för mig frågan, huru man skall bära sig åt
för att lösa detta spörsmål. Att arbetarklassen icke kommer att släppa
kravet på 8 timmars arbetsdag, bör vara självklart för en var i denna

Om fast stål lande

av en

maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

Om faststäl lande

av en

maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

kammare, huru förstockad han än må vara, liksom även att frågan förr
eller senare skall fram, och att Första kammaren icke kan hejda den.
Huru skola arbetarne då få vad de eftersträva? Skola de få det genom
att strejka sig till det, genom att utnyttja sin fackliga organisation?
Eller skall den lagstiftande församlingen försöka utreda, vad som är rätt
och rättvist och försöka åstadkomma en så mjuk och behaglig övergångsform
som möjligt? När man också pekar på, att 8 timmars arbetsdag
icke precist är till nackdel för industrien, utan att den också kan vara
till förmån för densamma, skiljer sig arbetsgivarnas sätt i detta fall från
den kutym, som de pläga använda, då det är fråga om andra reformer,
beträffande vilka man kan hänvisa till, att de äro till gagn för dem.
Om frågan icke är fullt utredd, äro arbetsgivare i vanliga fall till och
med villiga att själva bekosta dyrbara utredningar och experiment; här
föreslås, att staten skall bekosta utredning, men man avslår denna
kostnadsfria utredning endast därför, att man befarar, att det för
framtiden kan innebära någonting, man vet icke vad — och så är
detta en social fråga, och då skall den avslås endast därför.

Kedan år 1894 infördes 8 timmars arbetsdag vid engelska statens
arbeten. Jag har här en rapport över en officiell undersökning, huru
detta utfallit. Jag vill ej dra den, fastän nog skulle jag hava ganska
stor lust att uppläsa några valda stycken för att därmed straffa den
tendens, som jag vet här finnes att avslå alla dylika förslag. Den
rätta taktiken är kanske att upptaga kammarens tid mera med att
lämna faktiska bevis, så att man icke blott och bart avslår, utan
nödgas tänka på skäl också, varför man avslår.

En sak till ber jag även att få påpeka — jag skall sluta ögonblickligen.
Det har här förts fram, att det skulle vara synnerligen
farligt att införa en 8 timmars arbetsdag inom exportindustrierna, där
det förmenas kunna vara till skada för den svenska industriens förmåga
att konkurrera med utlandets. Men vilka garantier har man,
att icke arbetarorganisationerna inom exportindustrierna kunna bliva
starkare än på andra håll och genom strejker eller andra kraftmedel,
som arbetarne kunna hava till sitt förfogande, skola genomdriva reformen
på exportindustriernas område, innan den vinner tillämpning
inom andra yrken och sysselsättningar? Detta är en sak man bör
tänka på.

Jag tror alltså, att man gör klokt i att ej motsätta sig en enkel
framställning om utredning i frågan, och yrkar bifall till herr Stelfens
reservation.

Herr Beckman, Ernst: Jag tror, att man måste erkänna, att

man av den långa diskussion, som här förts, fått ett bestämt intryck
att en utredning verkligen behövs. Därom synes mig både motståndarne
mot det framlagda förslaget och anhängarne av detsamma
kunna enas.

Även utskottet har erkänt betydelsen av eu utredning. Men utskottet
har ansett, att utredningen bör ske internationellt, att det icke
tillkommer en enskild stat, åtminstone icke vår, att företaga en sådan
utredning.

Jag anser tvärtom, att, om en sällan internationell utredning verk -

Lördagen den 5 april.

Nr 19.

ligen skall vara av värde och baserad på fast grund, den måste vila
just på utredningar, som gjorts i de enskilda staterna.

Nu säger man emellertid, att denna utredning i alla händelser
icke bör inriktas direkt på 8 timmars arbetsdag, ty därigenom skulle
man, då man begär en sådan utredning, giva på hand, att man verkligen
vill bestämma maximalarbetsdagen just till 8 timmar. Men
för att undvika detta har en av reservanterna framställt ett särskilt
yrkande, vari han just framhåller, att man icke bör ovillkorligen binda
sig vid en åtta-timmarsdag, utan endast undersöka, i vad mån en
jwrmwaZarbetsdag bör genomföras. Den åsyftade reservanten bar också
mycket försiktigt valt att säga, att detta endast bör ske på »vissa
arbetsområden», med hänsyn till där rådande arbetsförhållanden.

Jag får säga, mina herrar, att jag finner det bra oklokt, om denna
kammare icke skulle vilja gå med på ett så moderat yrkande. Det
får dock icke förglömmas — jag kommer här tillbaka till vad den
förste talaren yttrade — att det är av stort intresse ej blott för
arbetarklassen utan för samhället i dess helhet, att frågan utredes.
Först efter en utredning kunna de missförhållanden undanröjas, som
kunna genom lag undanröjas. Jag anser också, att man icke bör
förbise vikten av, att kammaren på detta sätt visar sina sympatier
för denna arbetarklass, som med sina ständigt återkommande majresolutioner
så ivrigt — låt mig säga — bönfaller om, att eu sådan
utredning må äga rum.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Rosén
framlagda reservationen.

Herr S tuff en: Herr talman, mina herrar! Om jag förstod greve
Lagerbjelke rätt, försökte han i början av sitt anförande att giva
kammaren den uppfattningen, att det föreliggande utredningskravet i
själva verket redan vore lagt på hyllan eller värdelöst, därigenom att
kammaren förut beslutat, att ingen utredning skall göras rörande
minimilönelagstiftning. Greve Lagerbjelke anförde nämligen ett ställe
i motionen, där det påpekas, att minimilönelagstiftning naturligtvis
vore värdelös, om icke lönenämnder finge rätt att samtidigt med fastställande
av minimilön också fastlägga ett maximum av daglig arbetstid.
Följaktligen — så uppfattade jag greve Lagerbjelkes yttrande
— kunde det ej vara någon mening i att nu framställa krav på
maximalarbetsdagslagstiftning. Men av det av mig nyss citerade yttrandet
i motionen följer dock ingalunda motsatsen till vad däri utsäges.
Erfarenheten visar ju alldeles tydligt, att en maximalarbetsdagslagstiftning
har sin ofantligt stora praktiska betydelse för arbetarne
och samhället även oberoende av en minimilönelagstiftning.

Sedan får jag uttrycka min tacksamhet till greve Lagerbjelke för
den rent sakligt intressanta privatutredningen rörande statens järnvägar
och inverkan på dessa av 8 timmars arbetsdag. Jag vill dock
på det bestämdaste opponera mig emot, att kammaren skulle godkänna
en sådan metod som den, som här genom greve Lagerbjelkes anförande
om statens järnvägar synes mig vara exemplifierad — den
metoden nämligen att med en dylik privat utredning bekämpa ett
krav på verkställande genom statsmakterna av allsidig utredning i en

Om faststäl lande

av en

•maximal arbetsdag

för

lönarbetare.

(Forts.)

Nr 19. 86 Lördagen den 5 april.

Om faststäl- stor fråga. Motionärerna äro av den uppfattning, att allenast stats0maxim
al™ makterna hsva förmåga att utföra den ifrågavarande utredningen tillar
betsdag för lyckligt allsidigt och grundligt, och jag tror icke, att det finnes en
lönarbetare, enda medlem av kammaren, som är benägen att bestrida detta påstå''(Forts.
) 1;, ende. Då är det väl alldeles orimligt att, såsom skäl mot ett sådant
utredDingskrav som det föreliggande åberopa, att man har i sin hand
en liten privatutredning, vars värde och beskaffenhet jag på intet sätt
vill yttra mig om, varken i ena eller andra riktningen, men som för
kammarens alla ledamöter och således även för mig måste vara obekant.
Ett sådant bidrag till debatten kan tydligen på intet sätt tagas såsom
argument mot utredningskravet, huru intressant och värdefullt inlägget
i och för sig än kan vara.

Vidare skall jag belysa det »verklighetssinne», som kommit att
spela en roll i debatten — å ena sidan utskottsmajoritetens och å
andra sidan motionärernas. Friherre De Geer framhöll, att tjänstefolksfrågan
skulle vara ett synnerligen svårt problem att lösa, om man
utgår från lagstiftning om maxim al arbetsdag, låt vara 8 timmars eller
annan. Men senare delen av motionens kläm innehåller ju för sådana
näringar, för vilka maximalarbetsdag ej lämpligen kan fastställas, förslag
om utredning, »på vad sätt motsvarande legala skydd för ett
minimum av arbetsfri tid må kunna beredas dessa näringars lönearbetare».
Det är ju tydligt, att det är just för sådana fall som
tjänstefolksfrågan, som motionärerna gjort detta tillägg. Det kan i
vissa fall vara omöjligt att fastställa ett maximum av arbetstid, men
det kan vara möjligt — och så är tydligen fallet vad tjänstefolksfrågan
angår — att fastställa ett minimum av fritid. Motionärernas
»verklighetssinne» är här belyst i en punkt.

Komma vi sedan till frågan om jordbruket, så få vi se till vad
motionärerna där sagt. De hava till en början bevisat sitt verklighetssinne
genom att anföra åtskilligt ur kommerskollegii publikation
»Arbetaretillgång, arbetstid och arbetslön inom. Sveriges jordbruk år
1911»; och sedan säga de: »Totalintrycket av denna undersökning av
arbetstiden inom det svenska jordbruket blir, att den med gammal
sedvana sammanhängande, men under nutida tekniska och sociala
förhållanden onödiga och olämpliga utsträckningen av arbetstiden
utöver visst, skäligt maximum ännu har en synnerligen stor utbredning
i vårt land.» (Detta påstående är bevisat med siffror i det föregående.)
»Härav synes oss framgå, att behov föreligger av en ytterligare utredning
om hithörande förhållanden uti sammanhang med spörsmålet om
möjligheten och lämpligheten av en legal reglering av maximalarbetstiden
inom det svenska jordbruket.» Här är ingen dogm om åttatimmarsdag
uppställd. På ett enligt min mening fullt resonabelt och
verklighetstroget sätt framställes blott det krav på arbetsdagens förkortning
eller fritidens garanterande, till vilket man kan komma genom
att studera de närvarande förhållandena i Sveriges jordbruk.

En brist på verklighetssinne synas mig däremot de utskottsledamöter
ådagalägga, vilka av sin inrotade motvilja mot åtta-timmarsdagen
låta förleda sig till att avråda kammaren från att samtycka till
den utredning, vilken allena kan bevisa, hur skälen för och mot åttatimmarsdagen
verkligen äro fördelade.

Lördagen den 5 april. 87 Nr 10.

Greve Lagerbjelke: Då herr Steffen riktat några ord till mig Om/åttatal med

anledning av mitt yttrande nyss, vill jag, vad angår samman- laude av en
hanget mellan den nu föreliggande frågan och den om minimilöner, arbeUdaq fiir
endast erinra, att jag yttrade, att genom kammarens avslag på frågan lönarbetare.
om utredning angående minimilöner en förutsättning bortgått för bi- (Forts.)
fall till den nu förevarande motionen. Att andra förutsättningar
skulle kunna finnas, har jag på intet sätt förnekat.

Beträffande vidare den av mig åberopade utredningen angående
de ökade kostnader, som skulle uppkomma för statens järnvägar genom
fastslående av 8 timmars maximalarbetsdag, vill jag erinra herr Steffen,
att jag yttrade, att jag icke alls ville ingå på en principiell behandling
av denna fråga utan endast framhålla några ekonomiska konsekvenser
av hans förslag. Att jag därvid framlade en utredning om,
vad bifall till hans förslag skulle förorsaka svenska staten för kostnader,
kan jag icke anse vara på något sätt olämpligt.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber endast att i korthet få

uttala den bestämda uppfattningen, att det icke kommer att gå i
längden för en än så fast förstakammarmajoritet att avvisa det framställda
kravet, om utredning rörande maximalarbetsdag med sådan
motivering, som utskottet i detta fall presterat. Ty hurudant är sammanhanget
mellan utskottets motivering och det slut, vartill utskottet
kommit? Öfverst på sid. 4 säger utskottet: »Erfarenheten visar ock,
att förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan alltför
lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet, samt att sålunda eti
alltför lång arbetsdag kan utan olägenhet för produktiviteten inskränkas».

Detta är således ett erkännande, att den tidigare, ur principiell och
industriell synpunkt framkomna invändningen: en maximalarbetsdag
låter sig icke genomföras, icke är hållbar. I fortsättningen följer en
hänvisning till, att man redan nu i Sverige i vissa hänseenden genom
lagbestämmelser begränsat arbetstiden, och bakom dessa bestämmelser
står ju en samstämmig erfarenhet, att detta låter sig väl förena med
en kraftig utveckling av industrien. På sid. 5 hänvisar utskottet till,
att denna fråga bör lösas genom internationella överenskommelser,
men samtidigt med att man visar sympati för en sådan behandling
av frågan, vägrar man att vara med om att föra fram det nationella
material, som är nödvändigt, för att de internationella överläggningarna
skola kunna medföra några positiva resultat. Det förefaller mig
vara i längden omöjligt för kammaren att med dylik motivering hålla
tillbaka detta utredningskrav.

Men det var ej för att säga detta jag begärde ordet, utan för att
meddela, att, om majoriteten vid bestämmande av kontraproposition
i den blivande omröstningen vill undanskjuta det förslag, som för
närvarande begränsar kravet så, att däri ligger endast en tydligt uttalad
sympati för ett betänksamt fortgående på arbetstidsregleringens
väg, och i stället föra fram ett förslag, till vilket den, som vill vara
med om första början, ej kan känna sig benägen att ansluta sig, måste
jag, trots att det är så sent, hota med votering om kontraproposition.

Man måste här göra klart, huru många som ej kunna godkänna ett
avslag, grundat på sådan motivering som den föreliggande, och huru

Nr 19. 88 Lördagen den 5 april.

Om fältstat- många som vilja, att någonting göres, huru många sålunda som önska
“maximal* ^en nationella förpliktelse, uttalanden av den art, som förekomma
arbetsdag för1 utlåtandet, synbarligen pålägga oss.
lönarbetare.

(Forts.) Herr Lindley: Jag har just fått tillfälle att blicka över det lilla

papper, som stacks mig i handen, medan jag talade angående kostnaderna
för 8 timmars maximalarbetsdag vid statsbanorna, och jag
har funnit, att det är ett mycket enkelt dokument. Greve Lagerbjelke
har utgått från de nuvarande kostnaderna vid statsbanorna med
tio timmars arbetsdag och beräknat, huru mycket det i förhållande
därtill skulle kosta att öka personalen med 20 procent, då man toge
bort 20 procent eller två timmar av den dagliga arbetstiden. På detta
sätt har han fått fram 5x/2 miljoner kronor. Men detta förfarande
strider ju mot utskottets eget medgivande, att man kan vänta ökning
i arbetsintensiteten, trots att man förkortar arbetstiden.

Jag har intet vidare att tillägga.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande yrkats: l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) av herr Steffen, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den av honom vid utlåtandet
fogade reservationen; och 3:o) av herr Rosén, att det förslag
måtte antagas, som innefattades i hans vid utlåtandet avgivna reservation.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av herr Roséns yrkande, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den som bifaller vad Första kammarens andra tillfälliga utskott
hemställt i sitt utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr
Rosén vid utlåtandet avgivna reservation.

Omröstningen anställdes och vid dess slut befunnes rösterna hava
utfallit sålunda

Ja — 62;
Nej 42.

Lördagen den å> april,

Nr 19,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensnärd
avlämnade Kungl. Majris nedannämnda nådiga propositioner
till Riksdagen:

nr 176, angående anslag till bestridande av kostnaderna för en
allmän pensionsförsäkring m. m.;

nr 171, angående pensionsrätt för den s. k. Hjertbergska antikvarien
hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien;

nr 175, angående anslag till dränering och anläggning av trädgård
å folkskoleseminariets i Falun tomt; och

nr 174, angående vissa ändringar i gällande föreskrifter i fråga
om upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker
i de sex nordligaste länen.

Vid ånyo skedd föredragning av Första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 2 och 3 i denna månad bordlagda utlåtande nr
9, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
undervisning i skogsvård jämväl vid andra statsunderstödda skolor
än folkskolor och med dem jämförliga läroanstalter, biföll kammaren
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 5, angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte
huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;

nr 44, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående höjning
av avlöningen för professorn i syfilidologi vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till
utgiftsstat för postsparbanken m. m.; ävensom

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i
anledning av en av herr Tysk inom Andra kammaren väckt motion,
nr 227, om skrivelse till Kungl. Majri angående ifrågasatt stadgande
om förfaringssättet, då kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet.

Vid föredragning av följande under dagen avlämnade kungl. propositioner: nr

173, med förslag till överenskommelse mellan Svenska staten,
å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare
malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan,
angående ökad malmbrytning inom Kiirunavaara och Gellivare malmfält,
samt

Nr 19.

Lördagen den 5 april.

nr 176, angående anslag till bestridande av kostnaderna för en
allmän pensionsförsäkring m. m.,

blevo dessa propositioner var för sig på begäran bordlagda.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den under sammanträdet
avlämnade kungl. propositionen nr 171, angående pensionsrätt
för den s. k. Hjertbergska antikvarien hos vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag avlämnade nådiga proposition nr 175, angående anslag till dränering
och anläggning av trädgård å folkskoleseminariets i Falun tomt.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den under sammanträdet
avlämnade kungl. propositionen nr 174, angående vissa
ändringar i gällande föreskrifter i fråga om upplåtande av odlingslägenheter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste
länen.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser:

nr 45, i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter förre fanjunkaren Carl
Ferdinand Lindqvist från Salems socken;

nr 46, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter bokbinderiarbetaren
Nikolaus Edvard Wennersten från Kristinehamn;

nr 47, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter smedsarbetaren Nils Gustaf
Karlsson från Gävle;

nr 48, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter änkan Karolina Kristina
Torell från Brunnsbo i Tärna socken;

nr 49, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter förre arbetaren Anders
Johan Larsson från Lilla Lund i Flistads socken; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter Christina Augusta Lundeberg
från Lund.

Nr 16.

Lördagen den 5 april.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 51, i fråga om tillhandahållande vid varje Riksdags början av
förteckning över alla kungl. kommittéer och inom departementen tillkallade
sakkunniga, som varit i verksamhet under det senast gångna
året, och

nr 52, angående åstadkommande av en effektiv tandvård särskilt
vid landsbygdens små- och folkskolor.

JusteradeB fjorton protokollsutdrag för denna dag.

På framställning av herr vice talmannen medgav kammaren, att
de anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 6,06 e. m.

In fidem

A. v. Knisenstjerna.

Ni IP.

Tisdagen den 8 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet Larsson avlämnade Knngl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

nr 172, angående utvidgning av koldepån å flottans varv i Karlskrona,

nr 178, angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre
maskinisten J. A. S:son Frisk; och

nr 179, angående pension å allmänna indragningsstaten åt tygarbetaren
A. Johansson in. fl.

Justerades protokollen för den 31 nästlidne mars och den 2 innevarande
april.

Anmäldes och bordlädes

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 12, i anledning av en av herrar Stadener och Gullberg väckt
motion, nr 68, angående skrivelse till Konungen i fråga om införande
av en friare församlingsbildning inom svenska kyrkan, och

nr 14, i anledning av en av herr Rydén inom Andra kammaren
väckt motion, nr 213, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning
och förslag i fråga om beredande av möjlighet för utom äktenskapet
fött barn att erhålla kännedom om sin fader, ävensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i
anledning av herr Clasons motion, nr 86, angående skrivelse till
Konungen i fråga om vidtagande av åtgärder för undanröjande av nu
rådande fara av arsenikhaltig oljefärg.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet deri vid sammanträdets
början avlämnade kungl. propositionen nr 172, angående utvidgning
av koldepån å flottans varv i Karlskrona.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet de denna dag avlämnade
kungl. propositionerna:

nr 178, angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre
maskinisten J. A. S:son Frisk, och

Sr 19.

Tisdagen den 8 april.

nr 179, angående pension å allmänna indragningsstaten åt tygarbetaren
A. Johansson m. fl.

.Herr statsrådet Bergström, som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara den av herr Trygger den 2 i denna månad fram-,
ställda interpellationen om tillstånd för utländing att följa arméns
eller flottans övningar, erhöll nu på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Trygger har med kammarens tillstånd till
mig framställt följande interpellation:

Är Kungl. Maj:ts beslut att, trots chefens för generalstaben bestämda
avstyrkande, medgiva norske kaptenen Trumpy tillstånd att
å krigsskolan vid Karlberg och vid något av arméns infanteriregementen
studera den svenska reservofficersinstitutionen — förutsatt att icke
några alldeles särskilda skäl varit i detta fall bestämmande — att
betrakta såsom uttryck för den nya uppfattning, att det i allmänhet
icke skulle vara förenat med fara för landets säkerhet att, emot regeln
i § 2 av förordningen den 1 april 1912, åt utländsk officer medgiva
tillstånd att följa arméns eller flottans övningar, och är det följaktligen
att vänta, att det nu gjorda undantaget från berörda föreskrift kommer
att följas av flera undantag av dylik beskaffenhet?

Uti den motivering, som utgör inledning till det nu upplästa spörsmålet,
har herr Trygger till sist preciserat, att interpellationen blivit
framställd, för att de bekymmer, Kungl. Maj:ts i detta fall gjorda
medgivande »föranlett inom vidsträckta kretsar i vårt land, må kunna
så snart som möjligt skingras samt i sammanhang därmed de misstydningar
inom och utom Sverige, som beslutet kan vara ägnat att
giva anledning till, må helt och hållet undanröjas». Med dessa den
ärade interpellantens ordalag för ögonen, anser jag mig äga goda skäl
att utgå ifrån, att denne för egen del ingalunda omfattat den meningen,
att vid tillkomsten av Kungl. Maj:ts ifrågavarande, på min föredragning
fattade beslut någonting skulle skett, som med avseende på
omvårdnaden om landets militära hemligheter vore obehörigt och ägnat
att inge farhågor för framtiden.

De påståenden i dylik riktning, som förekommit i vissa pressorgan,
äga — det kan jag försäkra — ingen verklig grund. Det vill
dock mycket säga, då man sökt göra troligt, att den regering, som i
fjol genom en särskild kungl. förordning uppdrog nödiga gränser för
utlännings tillträde till arméns och marinens etablissement och övningar,
och som i år för Riksdagen framburit två sådana kungl. propositioner
som den ena om förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas och den andra innefattande vissa bestämmelser till skydd för
hemligheter av betydelse för rikets försvar, skulle vara färdig att slå
upp dörren på vid gavel till dessa hemligheter.

Vad har här inträffat ? Härvarande norske minister har framställt
begäran, att namngiven norsk officer måtte erhålla tillstånd att i
Sverige bedrifva vissa militära studier, alltså en framställning av det
slag, som oupphörligen förekommer länderna emellan och varmed vårt

Om tillstånd
för utländing
att följa
arméns eller
Jlottans
övningar.

2Jr 19. 94 Tisdagen den 8 april.

Om tillstånd eget land i icke ringa utsträckning årligen hänvänder sig till olika
/ör%lplfng regeringar.

arméns eller Chefen för generalstaben — vilken, då han på sin tid i skrivelse
flottans av den 4 augusti 1910 ingav det förslag, som legat till grund för den
övningar. av mig nyss omnämnda förordningen angående utlännings tillträde
(Forts.) till arméns och marinens etablissement och övningar m. m., framhöll,
att han vid detta förslags utarbetande utgått ifrån, att ingen annan
grund än reciprociteten skulle kunna givas för utlänningarnas tillträde
och att dennas krav principiellt skulle i varje fall av Kungl. Maj:t
tagas i övervägande — avstyrkte uti den 6 februari innevarande år
avgivet yttrande den av norske ministern gjorda framställningen under
formlig hänvisning till just de skäl, som i sagda skrivelse av den 4
augusti 1910 blivit av honom anförda. Den 7 sistlidne mars beslöt
emellertid Kungl. Maj:t att på av mig auförda grunder och i enlighet
med av mig gjord hemställan bifalla den gjorda framställningen.

Två frågor framställa sig nu: 1) Innebar detta bifall någon fara
för landets säkerhet eller kunde det eljes vara till skada eller olägenhet
för landets försvar? och 2) Har vid beslutets fattande kravet på
reciprocitet blivit behörigen beaktat?

Jag skall först upptaga den senare av dessa frågor till besvarande.

Då Kungl. Maj:t den 7 mars fattade beslut i ämnet, har
kravet på reciprocitet så litet lämnats ur sikte, att det bildade själva
utgångspunkten för beslutet. Ett viktigt studiebehov hade nämligen
framträtt på ett område, där Norge äger men Sverige är i saknad av
eu viss militär organisation, och krigsstyrelsen var beredd att för detta
behovs tillgodoseende påkalla erforderliga hänvändelser till Norge liksom
till flera andra länder.

I den skrivelse, varmed Kungl. Maj:ts beslut i avseende å kaptenen
G. Trumpys studier rörande den svenska reservofficersinstitutionen
den 14 mars från lantförsvarsdepartementet expedierades till hans
excellens herr ministern för utrikes ärendena, yttrade jag också till
sist: »I sammanhang härmed får jag uttala den förväntan, att framställning,
som eventuellt kan komma att härifrån göras angående ett
motsvarande medgivande för en svensk officer att studera militära
organisations- och utbildningsfrågor inom norska armén, måtte röna
tillmötesgående.»

Jag torde här böra tillfoga den upplysning, att detta anspråk på
reciprocitet rönt väntat tillmötesgående, i det att härvarande norske
minister, jämte det han till svenske utrikesministern framfört norska
utrikesministerns tack för det kapten Trumpy meddelade tillståndet,
tillika tillkännagivit, att från norska regeringens sida intet hinder möter
för att en svensk officer lämnas motsvarande tillstånd att i Norge
studera militära organisations- och utbildninsfrågor.

Sedan detta besked ingått, har framställning jämväl blivit gjord,
avseende att bereda tillfälle för namngifven svensk officer att i Norge
vid militär skola och vid truppförband under repetitionsövningar bedriva
dylika studier på det särskilda område, som af mig nyss antytts.
Enligt mottagen underrättelse har norska regeringen bifallit
denna framställning.

Tisdagen den 8 april.

Nr 19.

Jag övergår nu till
huruvida Kung!. Maj:ts

första av de båda frågorna, nämligen tillstånd
„ „ - — 7 mars lämnade bifall till den av mig f«r ntländing

gjorda hemställan innebure någon fara för landets säkerhet eller elies att/sli“
Irnnrlfi \t‘iro +ill oIt-o/Jo ^11™, -.4. i _ __ _ j. _ /••• tn „ „ armens eder

den

kunde vara till skada eller olägenhet för landets försvar. Denna fråga
är ju den avgörande. Ty även om aldrig så säker utsikt finnes till
tull reciprocitet, bör naturligtvis en framställning av sådan innebörd
icke under några förhållanden av Kungl. Maj:t vildgräs.

Jag vill då till en början i avseende å själva det medgivna studieföremålet
— reservofficersinstitutionen och'' särskilt reservofficerarnes
användning såsom plutonchefer — erinra, att detta ämne i och för
sig lika litet hos oss som i andra länder behandlas såsom hemligt
eller slutet. Chefen för generalstaben framhåller i sitt yttrande, att
frågan om reservofficerarnas användning som plutonchefer är avgjord
i gällande reglementen, och att bestämmelserna rörande arméns reservbefäl
återfinnas i svensk författningssamling, i kungl. krigsvetenskapsakademiens
tidskrift samt i gällande reglementen, sålunda i för allmänheten
lätt tillgängliga publikationer. Vad den praktiska utbildningen
av infanteriets reservofficerare beträffar, bedrives denna hos
oss dels vid officersvolontärrekrytskolan och reservofficersvolontärskolan,
vilka båda. skolor äro förlagda inom området för en av rikets
fästningar, dels vid kungl. krigsskolan å Karlberg, dels slutligen vid
truppförbanden. Det medgivande, som lämnats kapten Trumpy att
praktiskt studera ifrågavarande ämne, har lokalt begränsats till kungl.
krigsskolan, där studierna skulle bedrivas under senare hälften av
augusti månad 1913, sålunda under den allra sista delen av där pågående
reservofficerskurs, och till något av arméns infanteriregementen
under tiden från och med den 13 september till och med den 12
oktober.

De närmare bestämmelserna i avseende å den tid och de förhållanden,
varunder samt det truppförband vid vilket den utländske
officerens studier skola bedrivas, bliva liksom eljes i liknande fall
meddelade i kommandoväg och honom vederbörligen delgivna, då han
på angiven dag har att inställa sig i kungl. lantförsvarsdepartementet
härstädes.

d mom. 1 i kungl. förordningen angående utlännings
tillträde till arméns och marinens etablissement och övningar m m
bestämmer, att icke allenast allt det, som enligt gällande föreskrifter
skall hallas hemligt, utan även allt sådant, vars förevisande för eller
meddelande åt utlänning kan vara till skada eller olägenhet för försvaret,
skall fullständigt undandragas besökande utlännings uppmärksamhet
och kännedom. Och är det min fulla förvissning, att chef°r
vederbörande skola och regemente var på sitt håll skola veta
att hälla hand över sagda moments noggranna efterlevnad Skulle
några närmare bestämmelser om vad som för nämnda ändamål är att
iakttaga visa sig erforderliga, komma sådana jämlikt mom. 2 i samma
paragraf att utfärdas i kommandoväg.

... Endast okunnigheten eller illviljan kunna göra sådana klumpiga
försök som i vissa pressorgan skett att intala allmänheten, att våra
militära reservformationers organisation, utbildning och tillstånd skulle
genom regeringens beslut givas till pris åt främmande makt. Den

flottans
övningar.

(Forts.)

Nr 19. 95 Tisdagen den 8 april.

Om tillstånd utländske officer, som på grund av detta beslut under behörig konfölja>J
tr°H besöker vår krigsskola och ett av våra infanteriregementen, får
armém eller där varken se något av eller inhämta något om våra reservformaflottans
tioner.

övningar. Vad han får praktiskt taga kännedom om är reservofficerarnes

(Forts.) utbildning på vissa stadier, och ingenting annat. Sverige har under
årens lopp haft flere tillfällen att genom särskilt utsända officerare
göra motsvarande studier i olika länder, däribland även i ett av våra
närmaste grannländer, och liksom dessa studier kunnat ske utan men
för dessa länders försvar, så är jag också övertygad att så skall bliva
fallet med de nu medgivna studierna i förhållande till vårt lands
försvar.

Jag tror mig nu, herr talman, ha till fullo ådagalagt, att ingen
fara för landets säkerhet bör vara att vänta av det av Kungl. Maj:t
den 7 i sistlidne månad lämnade medgivande.

Jag vill till sist endast förklara, att de av mig i det föregående
berörda skäl och dessa allena varit bestämmande vid fattandet av
Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut.

På det misstag, vartill den ärade interpellanten gjort sig skyldig,
då han i interpellationens motivering framhållit, hurusom undantag
från bestämmelserna vare sig i paragraf 1 eller paragraf 2 av 1912
års förordning — eller med andra ord tillåtelser för utlänningar att
vinna tillträde till arméns och marinens etablissement och övningar —
givas endast i statsrådet och följaktligen ej kunna beslutas i kommandoväg,
har jag i mitt nu givna svar ej haft anledning att ingå.
En blick på samma förordnings paragraf 3, jämförd med paragraf 2,
skall genast visa den ärade interpellanten, hurusom för vissa angivna
fall dylikt tillträde kan beviljas eller beredas just uti sistnämnda ordning
samt genom beslut av arméfördelningsschef, stationsbefälhavare
eller likställd chef.

Herr talmannen uppstod och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr vice talmannen.

Herr Trygger: Jag skall be att få tacka herr statsrådet och chefen
för lantförsvarsdepartementet, för att han har besvarat min interpellation,
och det är med tillfredsställelse, jag konstaterar, att det
undantag, som man här gjort ifrån 1912 års förordning, ej är avsett
att innebära, att man inom regeringen skulle ha uppgivit den grundsats,
varpå den ifrågavarande förordningen är byggd.

Herr statsrådet förvånade sig över, att man kunde ifrågasätta
något sådant som att samma statsråd, på vars föredragning förordningen
kommit till, skulle strax efteråt velat göra modifikationer i
dess tillämpning, som i själva verket stredo mot avsikten med förordningen.
Det kan tyckas så, men orsaken, till att jag hyst farhågor
i den vägen, var den, att statsrådet mot generalstabschefens alldeles
bestämt gjorda uttalande gjort medgivandet i fråga med avseende på
norske kaptenen Trumpy, och det kan väl ej undgå att väcka en viss
uppmärksamhet, att ett statsråd, som ej är speciellt militärt sakkunnig,
i strid mot generalstabschefen gör ett sådant undantag från en

Tisdagen den 8 april.

Nr 16.

författning som den ifrågavarande. Men detta är ej det enda fallet, Om tillstånd
•där man på ett ganska lätt sätt har medgivit undantag från denna^Bra^"''7
författning. Det har skett även i andra fall, vilka enligt min mening arméns eller
häntyda på, att man ej hållit så noga på den sekretess med hänsyn flottans
till militära saker, som författningen av år 1912 varit ägnad att bevara, bvningar.
Här ett fall. Det gällde undantag från § 1. En officer begärde till- (Forts.)
stånd för en norsk undersåte, som var förlovad med en broder till
sökanden, att under en tid av två veckor få vistas i sökandens hem,
ehuru detta vore beläget inom Karlsborgs fästning. Generalstabschefen,
som yttrade sig häröver, avstyrkte bifall, men Kungl. Maj:t biföll ansökningen
med villkor, att damen i fråga under nämnda tid förutom
i sökandens hem allenast finge uppehålla sig vid huvudfästningens
•öppna verk samt därvid skulle vara åtföljd av någon inom fästningen
bosatt person, vilken nämnes visserligen icke. Sedermera ha vi ett
annat fall, som gäller Bodens fästning. En officer begärde tillstånd
för sin svägerska, finska undersåten fru den och den, att under mars
månad 1913 få vistas i hans inom Bodens fästning belägna hem. Det
avstyrktes av befälhavaren för generalstaben, men bifölls av Kungl.

Maj:t. Jag förstår i dessa fall ej, vacl det är för viktiga hänsyn, som
gjort, att man avvikit från den ståndpunkt, som generalstabschefen
intagit. För dem, som ej känna till några dylika skäl, måste onekligen
dessa undantag framstå, som om det enligt Kungl. Maj:ts mening
ej vore så synnerligen noga med iakttagandet av denna 1912 års förordning.

Nu säger herr statsrådet, att man måste — det vore allmän sed
och vi hade mångfaldiga gånger gjort detta i vårt land — göra undantag
och bevilja utländska officerare rättighet att bevista våra övningar
och överhuvud taget tjänstgöra här i Sverige. Det är nu visserligen
intet tvivel om, att dylika undantag beviljats tidigare i ganska stor
utsträckning. Vad då särskilt Norge beträffar, erinrar jag mig, att
t. ex. åren 1901, 1902 och 1903 voro här norska officerare varje år
vid de svenska övningarna, liksom ock svenska officerare voro i Norge.

Men år 1904 antog denna trafik én betydligt större utsträckning. Det
var, om jag ser bort från generalstabens fältövningar, icke mindre än
10 norska officerare, som tjänstgjorde i Sverige på alla möjliga punkter,
såsom vid infanteriskjutskolan, Upplands infanteri, fältartilleriets
skjutskola, taktiska kursen, Skånska husarerna, Södra Skånska infanteriet,
ja även vid generalstaben. Jag vill nu ej draga någon som
hälst slutsats härav. Då man emellertid i alla fall vet, att 1905 följde
•efter 1904, kan man ej undgå att gripas av en viss oro, när det beredes
tillfälle för främmande officerare att bevista våra övningar och
tjänstgöra här i landet.

Ser man vidare på de fall, då tillstånd medgivits, och vill därmed
jämföra det nu föreliggande, måste man utesluta alla sådana fall,
då generalstabschefen tillstyrkt den främmande officerens anhållan att.
få tjänstgöra här. Ty när han gjort detta, har man anledning antaga,
att de militära skälen varit tillräckligt beaktade. Särskilt för herr
statsrådet synes mig generalstabschefens tillstyrkan eller avstyrkan
bort ha mycket stor betydelse. Jag erinrar mig särskilt ett tillfälle
bär i kammaren — det var visst fråga om att minska de icke vapen Första

kammarens protokoll 1913. Nr 19. 7

Nr 19. 98 Tisdagen den 8 april.

Om tillstånd föras tjänstgöring — då herr statsrådet förklarade, att han hade stöd
jSr utläring generalstabschefen, och tilläde: »På detta sakkunniga håll, där man

arméis eller måste känna stort ansvar för sin uppgift och äga förutsättning att
flottans kunna överblicka det hela, där kan man göra ett uttalande, som är
''övningar. av fun auktoritet». Emellertid synes det mig, att denna auktoritet
(Forts.) ej skulle bli mindre därför, att statsrådet och generalstabschefen äro

av olika mening.

Sedermera måste vi, när vi bedöma fallet Trumpy, utrangera
sådana fall, som inträffat före 1912 överhuvud. 1912 års förordning
var nämligen avsedd att göra slut på en trafik, som man fann för
landet farlig, och när justitieministern besvarade interpellationen i
Andra kammaren förra året angående spionerilagen, betonade han på
det kraftigaste, att det mest trängande behov skulle tillfredsställas
genom denna 1912 års förordning. Sålunda avsåg denna förordning,
när den kommit till stånd och blivit gällande, visst icke, att man
skulle tillämpa de gamla principerna, utan man borde tillämpa de
nya.

Vad nu frågan beträffar, huru denna 1912 års förordning skall
tolkas, har herr statsrådet här i sitt svar åberopat, att generalstabschefen
i det utlåtande av år 1910, som legat till grund för den ifrågavarande
förordningen, uttryckligen påpekat, att när det gällde tillstånd
för främmande officerare att här tjänstgöra, bevista några övningar
eller besöka militära etablissement, skulle man ta hänsyn till reciprocitetsgrundsatsen,
och hade det enligt statsrådets mening just varit
detta, som i förevarande fall hade skett. När man läser generalstabschefens
ifrågavarande uttalande, finner man visserligen, att han förklarat,
att reciprocitetsgrundsatsen bör vara bestämmande i dylika
fall. Men huru skall man fatta reciprocitetsgrundsatsen, sådan han
framställer den? Hans uttalande kan ej gärna vara att fatta på det
sättet, att så snart ett främmande land önskade tillstånd för någon
sin officer att bevista övningar i Sverige, skulle vi, blott för att man
ville bereda oss motsvarande fördelar, utan vidare vara skyldigs, att
bifalla en dylik anhållan. Detta är så mycket mindre möjligt, som
då naturligtvis tillfälle skulle vara berett för vilken främmande stat
som hälst att tränga sig på oss för att utforska våra hemligheter. Jag
vill i förbigående fästa uppmärksamheten därpå, att det kan ofta vara
lika betänkligt, om man utforskar bristerna i vårt försvarsvapen, som
om man utforskar de förtjänster, som i ett eller annat avseende kunna
förefinnas. Generalstabschefens yttrande måste följaktligen förstås på
annat sätt, och detta framgår ock av detta yttrande. Han säger nämligen,
att i varje särskilt fall måste undersökas, till vilket resultat
reciprocitetsgrundsatsen leder, och vidare, att man skall noga undersöka
vad som kan vara den verkliga orsaken till den begäran, som
framställts från det främmande landet, och till sist säger han, att
dessa sakers prövning bör äga rum, först sedan generalstabschefen,
vilken har tillgängliga upplysningar, varit i tillfälle att avge sitt utlåtande.
Sålunda blir det nödvändigt att i varje fall undersöka, huruvida
de fördelar, som kunna beredas oss av det ifrågavarande landet,
överväga eller åtminstone uppväga de olägenheter, som vi kunna ha
av att tillåta den främmande officeren att bevista våra övningar eller

Tisdagen den 8 april. 99 Nr 19.

bese våra militära etablissement eller dylikt. Först i fall denna prov- Om. tillstånd
ning ger ett för oss tillfredsställande resultat, kan det komma i fråga/"*'' utländing
att bevilja den ansökan, som gjorts. Om man intager denna stånd- att.
punkt, har man också den fördel att, ifall en främmande stat begär, ^Tottdn»
att en dess officer skall få tillstånd att här tjänstgöra eller dylikt, kan Övningar.
man, utan att på något sätt riskera, att den främmande statens rege- (Forts.)
ring känner sig sårad, svara: »Nej, vi kunna ej bevilja detta på grund
därav, att vi ej anse med vår fördel överensstämmande att begära
motsvarande förmån hos er.»

Men det är ej nog med dessa rent militära synpunkter, vilka vid
frågans avgörande böra beaktas, utan man kan väl ej komma ifrån,
att även politiska synpunkter böra få gorå sig gällande vid sådana
frågors bedömande. Det beror naturligtvis på vilket förhållande som
överhuvud råder mellan svenska staten och den stat, som gör en
dylik anhållan. Det beror på det förtroende, man kan skänka den
främmande staten, huruvida man har anledning antaga, att ett tillstånd
t. ex. att bevista övningar för visst ändamål, icke kommer att
utnyttjas för forskningar, som ligga utanför ifrågavarande ändamål.

Det beror vidare på, om man har full garanti för att vad den främmande
officeren kan i vårt land få erfara kommer att stanna inom
hans eget land och icke avsiktligt eller oavsiktligt sprides dit, där det
skulle vara stridande mot vår säkerhet, ifall det bleve bekant, — Det
är sålunda den lojalitet, som man kan vänta från den främmande
staten, som gör ifrågavarande anhållan, vilken bör bliva bestämmande
för svaret. Allt beror därpå, huruvida man kan lita på dess ordhållighet,
huruvida fråga är om en stat, om vilken man kan vara viss,
att avtal och förpliktelser, som den åtager sig, verkligen bli iakttagna
och uppfylla. Det är ju klart, att det ej kan vara min mening att
med avseende på detta specialfall gå in i någon undersökning angående
det resultat, vartill en prövning av ifrågavarande politiska synpunkt
skulle kunna ge anledning, ty det är tydligt att, i den mån
resultatet ej skulle vara uppenbart, det är Kung], Maj:t i statsrådet,
som bör ha största möjligheten att skaffa sig det material, som för
denna frågas bedömande bör vara avgörande. Om jag går in något
på detta specialfall med anledning av herr statsrådets svar, sker det
däremot för att undersöka, huruvida reciprocitetsgrundsatsen, huruvida
denna grundsats, sådan den framgår av generalstabschefens yttrande
1910, har i detta fall blivit tillfredsställd. Se vi då efter, hur fallet
föreligger, så är det ju så, att det ställts en fråga till chefen för generalstaben,
vad han hade att säga om en begäran, som framställts från
norska regeringen angående kapten Trumpy. I denna remiss till
chefen för generalstaben finnes icke ett ord nämnt om lämpligheten
av att utverka tillstånd för svensk officer att besöka Norge. Sålunda
har man i själva verket kluvit saken. Man har underställt generalstabschefen
endast en del av det spörsmål, som föreligger. Man har
handlat på samma sätt som i fall man skulle vilja fråga en finansiellt
rådgivande myndighet angående ett fastighetsköp, och därvid blott
fragat: skall jag köpa denna fastighet, men alldeles utelämnat, till
vilket pris kan denna fastighet skäligen köpas. Man har sålunda icke
underställt reciprocitetsspörsmålet i dess helhet generalstabschefens

Nr 19.

100

Tisdagen den 8 april.

Om tillstånd provning, och han har på den gjorda frågan svarat nej. Han har
avstyrkt bifall till ansökningen, för så vitt till grund därför skulle
arméns etter ligga en allmän reciprocitet med Norge. Men rörande den speciella
flottans reciprocitet, som enligt herr statsrådets utsago skulle vara berättigad,
övningar. bär han aldrig vant i tillfälle att yttra sig. Jag undrar verkligen,
(Forts.) huruvida då man infordrar yttranden från vederbörande, innan beslut
fattas i statsrådet, det är konstitutionelt riktigt att på detta sätt underställa
myndigheten endast en del av en fråga men icke frågan i dess
helhet.

Nu säger visserligen herr statsrådet, att enligt hans mening de
förmåner, som skulle begäras hos norska regeringen och som den lär
ha varit så god att bevilja, hava den betydelse, att de fullt uppväga
den olägenhet, som möjligen kan uppstå på grund av det tillstånd,
som lämnats kaptenen Trumpy. Ja, det säger herr statsrådet, men
detta är ett påstående, som icke stödes av något uttalande från auktoritativt,
militärt sakkunnigt håll. Och vid sådant förhållande är det
klart, att samma ovisshet kvarstår fortfarande, samma anledning som
förut kvarstår till frågan: finnas verkligen i detta fall tillräckliga
skäl för att mot generalstabschefens avstyrkande lämna det tillstånd,
varom nu är fråga f

Emellertid, herr statsrådet fortsätter och säger, att det som denne
norske officer får studera i Sverige, sannerligen icke under några
omständigheter kan vara farligt att låta honom se. Han skulle få
studera dels vid Karlberg och dels vid ett infanteriregemente vår reservofficersinstitution
och särskilt reservofficerarnas tjänstgöring såsom
plutonchefer, någonting som han kunde få göra, så mycket mera som
alla författningar angående reservofficersinstitutionen, såsom generalstabschefen
sagt, äro offentliga. Jag undrar verkligen, om man har
rätt att taga frågan på det sättet. Jag är själv icke militärt sakkunnig,
men jag har ganska stor känning med det militära, och det förvånar
mig, att en främmande officer kan utan risk få under en månad
vistas vid ett regemente — låt vara i avsikt att studera reservofficersinstitutionen,
ty huru lätt är det då icke för honom att studera det
sätt, varpå det ifrågavarande regementet överhuvudtaget fyller sin uppgift.
Och studerar man ett infanteriregemente i Sverige, förmodar jag,
att man får kännedom om hela vårt infanteri. Vid sådant förhållande
kan jag icke finna annat, än att även med full lojalitet från denne
officers sida resultatet av det begärda tillståndet att studera vår reservofficersinstitution
mycket väl kan bli, att den ifrågavarande officeren
får fullkomligt klart för sig hela beskaffenheten av vårt infanteri och
dess förmåga att i händelse av krig verkligen fylla sin uppgift. Det
är sannerligen icke ett obetydligt medgivande, som man i detta fall
sålunda har lämnat.

Nu hänvisar herr statsrådet till bestämmelsen i 6 § av 1912 års
författning: »Förutom det, som enligt gällande föreskrifter skall hål las

hemligt, skall allt sådant, vars förevisande för eller meddelande
åt utlänning kan vara till skada eller olägenhet för försvaret, fullständigt
undandragas besökande utlänningars uppmärksamhet och kännedom».
Ja, detta står på papperet, men huru kan man tänka sig, att
det skall kunna iakttagas, när man tillåter en person att vistas vid

Tisdagen den 8 april. 101 Nr 19.

ett regemente under dess övningar? Det är icke möjligt, det är icke Om tillstånd,
tänkbart, att denna paragraf kan ha någon betydelse för det fall,
nu är i fråga. I samband därmed vill jag saga, att jag visst icke läst arméns iller
denna författning felaktigt med avseende på de undantag, som kunna flottans
beviljas från 1 och 2 §§ och att jag ingalunda förbisett, att inbjud- övningar.
ning enligt tredje paragrafen kan beviljas i kommandoväg o. s. v. (Forts.)
Dylika bagatellfall avse något, som icke bär föreligger till bedömande.

Det är mycket möjligt, att någon fara icke uppstått genom det
beslut, som Kungl. Maj:t har fattat beträffande kapten Trumpy, men
å andra sidan kan jag icke finna, att av herr statsrådet anförts skäl
med tillräcklig bärkraft för att undanröja den oro, som detta beslut
medfört. Det kvarstår dock trots allt, att chefen för generalstaben
bär avstyrkt det givna tillståndet. Herr statsrådet har icke själv lagt
iram något papper eller något uttalande, som häntyder på, att chefen för
generalstaben sedermera ändrat mening, när man fäst hans uppmärksamhet
på den avsikt man hade att begära tillstånd för svensk officer att i militärt
syfte tjänstgöra i Norge. Och vid sådant förhållande tror jag, att man
icke kan undgå att fortfarande hysa sina tvivel angående åtgärdens
berättigande med hänsyn till landets säkerhet. Det är så mycket viktigare,
att man icke eftergiver något i den militära sekretessen, såvida
den kan upprätthållas, som här i landet för närvarande råder en ganska
stor obenägenhet att ordentligt tillgodose våra försvarsbehov. Jag
tror, att herr statsrådet icke behöver gå långt för att finna, hurusom
en dylik obenägenhet existerar till och med på håll, där man minst
skulle kunna vänta den. Det är därför av en alldeles särskild betydelse,
att det bila man har tages tillvara. I den mån sekretessen kan
öka vår försvarskraft — det må vara i aldrig så ringa grad — torde
den höra bevaras. Och denna vår försvarskraft få vi icke offra för
att utväxla internationella artigheter, vilka understundom antaga former,
som äro farliga för landets säkerhet jämväl däri, att de på vissa håll
väcka förhoppningar, på andra alstra misstroende mot vår utrikespolitik.
Jag tror för min del alldeles bestämt, att vårt folk hellre vill
klandras för kärv hemlighetsfullhet i fråga om sitt försvarsväsen än
prisas för naiv godtrogenhet. Jag tror ock, att den utrikespolitik, som
mest tillfredsställer oss, icke är en tvetydig vänskapslek med andra
stater utan ett klart tillvaratagande av våra egna intressen, och endast
våra egna intressen.

Herr Thyrén: Jag vill endast tillåta mig att med ett par ord

understryka en synpunkt, som upprepade gånger framhölls av den
ärade interpeilanten.

Jag skall lämna därhän — huruvida det är departementschefen
eller generalstahschefen, som har haft rätt i sitt bedömande av det
särskilda fall, som föranlett interpellationen. Möjligheten finnes ju
alltid logiskt i dylika fall, att departementschefen är den som har haft
rätt. Men herr statsrådet torde själv medgiva mig, att en civil försvarsminister
är på förhand dömd att i ett sådant fall som detta hava
en presumtion emot sig i den allmänna meningen. Han är dock lekmannen
här, som opponerar mot fackmannen i en eminent fackmässig
fråga. Misstanken, att han är den, som har orätt, ligger så nära

Nr 19.

1.02

Om tillstånd
för utländing
att följa
arméns eller
flottans
övningar.
(Forts.)

Tisdagen den 8 april.

till hands, att den tvivelsutan kommer att hysas även inom hans eget
parti och alltså ljudeligen utropas inom motpartiet, lika gott vad parti
han tillhör. En fullt effektiv vederläggning, mot den militära auktoriteten,
av denna uppfattning bland allmänheten är efter mitt förmenande
så gott som omöjlig, även för det fall, att det är departementschefen
som har haft rätt.

Skulle nu något sådant drabba en civil försvarsminister, som från
olika håll — kanske från alla häll — erkänts såsom ovanligt samvetsgrann,
energisk och duglig, så är det bara så mycket mera att beklaga,
om han, kanske utan den allra ringaste kompenserande nytta, genom
en dylik åtgärd spiller mer eller mindre av sin auktoritet. Och därför
tror jag, att man bör uppställa som en absolut regel, att eu civil försvarsminister
aldrig bör göra undantag, stort eller litet, ifrån de bestämmelser,
som kunna vara givna till skydd för militära hemligheter,
annat än då han har fullt och uttryckligt stöd hos vederbörande fackman.
Och även om herr statsrådet vill reducera meningsskiljaktigheten
så mycket som möjligt, kan han dock icke komma ifrån att
det är, som den ärade interpellanten understrukit: något tillstyrkande
från fackmannahåll tinnes icke, något återkallande av avstyrkandet
föreligger icke. Jag medger gärna vad herr statsrådet sade, att i sådana
fall som detta en viss portion okunnighet och dito illvilja han
spela in — ty det ligger i människonaturen —, men jag tror i alla händelser,
att varje överträdelse av nyssnämnda regel kommer med ett
slags naturnödvändighet att verka därhän, att civila försvarsministrar
överhuvud diskrediteras, något som i varje fall är beklagligt från deras
synpunkt, som anse, att försvarsministerns egenskap av civil med nuvarande
förhållanden i vårt land kan erbjuda vissa fördelar. Icke
minst därför, att denna regel har belysts genom interpellationen, vill
jag be att få uttala min tacksägelse till interpellanten.

Herr statsrådet Bergström: Herr talman, mina herrar. Med an ledning

av vad herr Trygger här anförde efter mitt svar å hans interpellation
skall jag tillåta mig att säga några ord.

Herr Trygger bär velat säga, att den remiss, som på sin tid avläts
till chefen för generalstaben icke skulle ha omfattat hela frågan
utan endast en del av densamma. Denna remiss har skett på precis
samma sätt som alla sådana remisser till generalstabschefen äga rum.
Generalstabschefen har varit i tillfälle att uttala sig rörande frågan i
dess helhet.

Herr Thyrén, som var nog välvillig att vilja giva en anvisning åt
de civila försvarsministrarna, huru de i dylika fall borde förhålla sig,
antydde såsom sin mening, att mot varje civil försvarsminister skulle
föreligga en given presumtion, att han såsom lekman skulle hava orätt
i en dylik fråga. Men, herr Thyrén, är det icke möjligt att i detta
fall både generalstabschefen och lekmannen, den civile försvarsministern,
skulle kunna hava rätt? Herr Thyrén med sin logiska skärpa
borde ha lagt märke till, att en avsevärd tid förlupit mellan avgivandet
av generalstabschefens yttrande och Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet.
Det hade då sålunda även lör honom kunnat framträda såsom
tänkbart, att under denna tid just det viktiga studiebehov, om vilket

103

Nr 19.

Tisdagen don 8 april.

är för övrigt Om tillstånd
för uiländing

jag i mitt förra yttrande talade, gjort sig gällande. Det
alldeles givet, att vid behandlingen inom lantförsvarsdepartementet av
spörsmål, som ligga inom området för såväl den ena som den andra
sidan av lantförsvarsdepartementets verksamhet, departementschefen
ingalunda saknar tillfälle inom sitt eget departement att pröva en fråga
även ur rent militär synpunkt. En civil försvarsminister skulle fylla
sitt värv såsom konungens rådgivare mycket illa, ifall han icke begagnade
sig av alla möjligheter att skärskåda den fråga, som föreligger.

Jag återkommer med ett par ord till herr Trygger. Han ville
här giva 1912 års förordning utseende av att vara tillkommen för att
göra slut på den trafik, som förut förekommit här i landet att vi
mottagit en stor mängd utländska officerare, som hit ankommit i studieändamål,
och vilka man helst hade velat vara fri ifrån. Även jag
torde hava någon kännedom om syftet med 1912 års förordning, och
jag får hänvisa den ärade interpellanten denna gång till studium av
5 §, där han torde finna det huvudsyfte, varför man önskat så snart
som möjligt få förordningen utfärdad. Det var just därför, att under
fjolåret flere större övningar av särskild betydelse förekommo inom
vårt land, som man ansåg viktigt, att förordningen dessförinnan bleve
utfärdad. Det var en helt annan trafik än den, om vilken herr Trygger
talade, som man i främsta rummet ville träffa med förordningen.

Herr Trygger yttrade till sist, att vi skulle säkert stå oss bättre
på detta område med en kärv hemlighetsfullhet än med naiv artighet.
Men om det är något som är betänkligt är det tvivelsutan, om man
satte hemlighetens stämpel i detta avseende på det som icke bör eller
behöver hemlighållas, eller med andra ord om man ginge den vägen,
■som herr Trygger förordade, och sålunda skulle liksom försöka att
från våra militära övningar o. s. v. utestänga så långt möjligt alla utländska
officerare. Herr Trygger sade, att han haft känning med det
militära, men jag undrar, huruvida herr Trygger, om han tillfrågar de
militärer, med vilka han haft känning, får det svaret, att detta skulle
vara till nytta. Vad skulle det ha till följd? Jo naturligtvis, att just
de ledande myndigheterna på det militära området, vilka veta, att vi
i ganska stor utsträckning begagna oss av och behöva begagna oss av
de studietillfällen, som bjudas i andra länder, skulle se vägen fullständigt
stängd för de svenska officerarna att bedriva studier i utländska
arméer, i fall vi på detta sätt skulle sluta en fullkomligt kinesisk mur
omkring allt vad militärt heter i vårt land, det må vara av hemlig eller
icke hemlig beskaffenhet. Jag tror icke, att detta vore lyckligt, och
är fullkomligt övertygad om, att en var, som på det militära området
känner något ansvar för det hela, skall häri giva mig rätt.

att följa
arméns eller
flottans
övningar.
(Forts.)

Herr Kjellén; Då budet kom, att vid sista regeringsbildandet
landet fått civila försvarsministrar, väckte den principen ingalunda ens
på högerhåll en avgjord misstro. Man sade sig, att det kunde vara
till fördel i vår tid, att försvarssaken fick ett starkare parlamentariskt
stöd; en och annan tänkte kanske också tillbaka på tiderna före
departementalreformen, då vi verkligen hade en civil försvarsminister,
som icke gjorde särskilt mycken skada, i krigsstatssekreteraren. Men
visserligen tänkte man sig icke möjligheten, att den nye försvars -

Nr 19.

104

Om tillstånd
för utländing
att följa
arméns eller
flottans
övningar.
(Forts.)

Tisdagen den 8 april.

ministern skulle sätta sitt civila förstånd upp mot den militära auktoriteten
i en rent militärteknisk fråga. Jag kan på denna punkt
icke göra annat än understryka vad här förut talats, men då herr
statsrådet framhärdar, nödgas jag ännu en gång taga upp frågan och
litet mera utveckla dess innebörd.

Det är icke någon obekant, och regeringen allra minst, att här i
landet finnes ett visst intryck, att regeringen icke med tillräcklig
respekt betraktar sakkunskapen. Jag har till och med haft tillfälle
att i konstitutionsutskottet rikta uppmärksamheten på denna sak. Jag
hör nu icke till dem, som genast ropa på sakokunnighet, så snart den
tekniska sakkunskapen icke kommer till sin rätt; jag vet och förstår,
att vid sidan därom finnes ett slags »politisk» sakkunskap, den praktiskt
erfarne mannens sunda förstånd på allting. Men jag tror, att
vi kunna uppställa två absoluta fordringar för handläggning av allmänna
ärenden: den ena, att icke båda slagen av sakkunskap saknas,,
och den andra, att icke den politiska sakkunskapen får tillvälla sig
domen i frågor, som genom sin natur tillhöra den tekniska sakkunskapen.

Jag ber att få exemplifiera saken med att anföra ett praktiskt
fall ur dagskrönikan. Herrarna ha själva läst i tidningarna, att ett
militärt flygskepp råkat komma från Tyskland över till Frankrike.
En oro har i Tyskland utbrett sig över möjligheten, att militära hemligheter
härigenom blivit röjda. Om nu också själva Tysklands kejsare
försäkrade, att det icke är farligt, så fruktar jag, att det icke skall
lugna folkets oro, om den ingenjör, som konstruerat skeppet, förklarade,
att saken är betänklig.

Efter mitt förmenande föreligger något liknande just här, och jag
kan icke annat än bestämt framhålla, att saken måste ses på det
sättet. Det gäller att avgöra, huruvida militära hemligheter kunna
slippa ut eller icke, därigenom att en utländsk officer får studera vår
reservinstitution. Detta kan icke vara annat än en alldeles speciel!
militärteknisk fråga. Huru djup inblick en man av facket kan på
detta sätt förskaffa sig i vårt försvarsväsen, det kan endast en annan
man av facket bedöma. Hvilken betydelse denna utländska kännedom
om vårt försvarsväsende skulle kunna få i ett eventuellt krig, det kan
åter endast den militärt skolade fackmannen bedöma. Ur två synpunkter
komma vi alltså med nödvändighet till det resultat, att här
är ett område reserverat åt den tekniska sakkunskapen.

Nu säger herr statsrådet, att det har förflutit lång tid sedan han
från chefen för generalstaben fick det bleklagda nej, och fortsätter,
att det finnes andra att fråga än honom, andra tillfällen för eu civil
försvarsminister att skaffa sig teknisk kunskap. I förra fallet undrar
jag varför icke herr statsrådet då upprepat frågan, så att han fick
tillfälle att stödja sig helt på den närmast ansvarige i detta fall. I
senare fallet vill jag endast understryka, att landet oroas om det ser,
att den närmast ansvarige i tekniska frågor förbigås, och man sedermera
med välbehag erkänner, att man har använt oansvariga rådgivare.

Vi komma icke ifrån denna sakens kärna, att här står ett civilt
ja mot ett militärt nej. Jag går icke vidare in på realiteterna, jag

105

Nr 19.

Tisdagen den 8 april.

skall icke syssla med i vilken mån vi böra resa en kinesisk mur om Om tillstånd
vårt försvarsväsen eller sätta en hemlig stämpel på vad som icke ],;jrA"''
hemlighållas. Jag håller mig till detta enda och enkla, att den när- „ lull eller
mast ansvariga militära sakkunskapen sagt ett och regeringen beslutat flottans
ett annat i en teknisk fråga, där regeringen icke bjuder någon som övningar.
helst garanti för egen kompetens. Då måste vi pröva vitsorden, och (Forts.)
den prövningen kan icke utfalla på mer än ett sätt. Detta beror icke
på »klumpighet eller illvilja», som herr statsrådet behagade antyda,
utan på. vanligt simpelt förstånd och en viss blygsamhet. Den som
icke själv är militärt utbildad, och som känner sin begränsning, måste
säga: vilken skall man tro, en person, som ägnat sitt liv åt denna
speciellt tekniska utbildning, eller en som med stora egenskaper för
övrigt icke ägnat en dag av sin utbildning åt detta område? Herr
statsrådet må icke misstycka att jag säger, att valet icke kan eller
bör vara svårt. Det kan icke hjälpas, att vi måste i denna militärtekniska
fråga tillmäta större auktoritet åt generalstabschefen än åt
»rösträttsgeneralen».

Vad slutligen beträffar den reciprocitet som här skulle föreligga,
ber jag få understryka vad en föregående talare yttrade, att det beror
på med vilken reciprociteten skall äga rum, och detta är åter en teknisk
fråga. Man bör höra svaret från fackmän. För att klart uttrycka
vad jag menar skall jag anföra ett exempel med något skarpa konturer:
om fråga uppstår rörande reciprocitet mellan Sverige och låt
mig säga Montenegro, så tror jag icke att man kan känna sig tillfredsställd
från svensk sida -— detta nn sagt med all respekt för Montenegro.

Herr Kvarnzelius: Jag skall be att här få giva tillkänna, att

jag icke under hela denna tid förnummit något av den oro, som den
ärade interpellanten sade skulle hava gjort sig gällande här i landet
med anledning av Kung! Maj:ts beslut i förevarande fall. Såvitt jag
kunnat finna har denna oro endast kommit till synes i några få pressorgan,
några tidningar, men därutöver har jag icke förnummit något
av den vare sig ibland mina egna partikamrater eller hos andra. Då
sålunda herr Thyrén vill påstå, att denna oro och detta misstroende
även skulle hava gjort sig gällande inom det parti, som jag representerar,
så tror jag, att herr Thyrén är dåligt underrättad. Jag vill
tillägga, att därest någon oro gjort sig gällande, så synes mig, att efter
den klara redogörelse och det svar, som krigsministern nu lämnat,
skall det förutsättas en mycket stor portion av — jag skulle nästan
vilja säga — fanatisk auktoritetstro för att fortfarande en oro skall
göra sig gällande eller för att rum för sådan oro skulle förefinnas.

Jag vill vidare inlägga en bestämd gensaga emot, att det skulle
vara riktigt som herr Thyrén proklamerade, att närhelst generalstabschefen
i eu viss fråga uttalat en mening, det icke skulle finnas någon
möjlighet för en civil försvarsminister att i den frågan våga hävda en
annan uppfattning. Det vore en militärdiktatur som jag tror att vårt
folk icke komme att finna sig uti. Jag tror för övrigt, att det ligger
en bestämd överdrift i detta herr Thyréns påstående, och grundar den
uppfattningen därpå, att jag känner många militärer, som i flera frågor
icke dela den nuvarande generalstabschefens åsikter. Jag har samman -

Nr 19.

106

Tisdagen den 8 april.

Om tillstånd träffat med mycket framstående militärer, som i mångt och mycket
att följa1" skilia s*£ från ''de uppfattningar, som hysas av den nuvarande generalarméiis
eller stabschefen. Att bygga hela denna interpellation på den grunden
flottans endast, att Kungl. Maj:t i detta fall icke följt generalstabschefens
övningar, förslag, anser jag därför vara fullständigt orimligt.

(Forts.)

Herr Trygger: Det är blott två punkter, som jag skall be att
få upptaga till bemötande.

Herr statsrådet förklarade, att mitt yttrande, att 1912 års förordning
vore avsedd att stävja den trafik, som då ägde ruin i Sverige, i
det att utlänningar sökte utforska våra militära hemligheter, vore felaktigt.
I avseende härå vill jag läsa upp några ord ur generalstabschefens
motivering till hans yttrande av år 1910, vilket ligger till
grund för förordningen: »Behovet av nya bestämmelser rörande tillträdet
till militära etablissement och övningar torde väl även få anses
föranlett av det alltmer ökade antal utlänningar, som i militära ändamål
besöka riket, varvid även framträtt önskvärdheten av en mera
effektiv kontroll.»

Vidare sade herr statsrådet, att även mitt påstående, att icke hela
denna fråga blivit underställd generalstabschefen, vore oriktigt. Menar
herr statsrådet med hela frågan spörsmålet, om kapten Trumpy skulle
få det tillstånd, varom nu talats, så har han rätt. Men eftersom han
talat om reciprocitetsgrundsatsen, förmodar jag, att med hela frågan
afsåges, huruvida man skulle giva kapten Trumpy detta tillstånd för
att kunna bereda motsvarande tillstånd åt svenska officerare i Norge.
Då påstår jag bestämt, att, såvitt handlingarna visa, denna fråga icke
varit underställd generalstabschefen.

Vad den siste talarens yttrande beträffar, är det väl ingen, som
begärt, att chefen för lantförsvarsdepartementet skall i alla frågor rätta
sig efter chefen för generalstaben. Det är orimligt att tro, att någon
skulle vilja ifrågasätta något sådant, men att i en sådan fråga som
denna fordra hänsynstagande till ett uttalande av generalstabschefen,
som till sitt förfogande har hela det kunskapsväsen, som möjliggör
bedömandet av saken, är någonting annat. Under alla omständigheter
lär det väl icke vara förmätet att fordra, att generalstabschefen skall
få se frågan i hela dess sammanhang och icke kluven på sätt nu varit
fallet.

Slutligen sade herr statsrådet, att det vore icke märkvärdigt, om
vid det förhållande att, när generalstabschefen avgav sitt utlåtande,
eu viss situation förelåg, och, när Kungl. Maj:t fattade sitt beslut, er.
annan, båda två kanske hade rätt, såväl statsrådet som generalstabschefen.
Under tiden mellan den 6 februari, då generalstabschefen
avgav sitt yttrande, och den 7 mars, då Kungl. Maj:t fattade sitt beslut,
kunde situationen hava blivit förändrad! Men då frågar jag: om
det är fallet, finnes det icke en klar väg att reda sig i en sådan situation,
nämligen att på grund av det enligt statsrådets uppgift senare
uppkomna spörsmålet, huruvida icke svenska officerare borde beredas
tillfälle att tjänstgöra i Norge, på nytt höra chefen för generalstaben?
Det var sannerligen ingen fara i dröjsmål, det har icke blivit bråttom
förr än efter det min interpellation korn fram.

Tisdagen den 8 april.

107

Nr 19.

Friherre Gripenstedt: Jag skall endast be att få inlägga en gen- Om tillstånd
saga mot ett yttrande av en talare i närheten. Han yttrade sig som
om vi skulle leva under en militärdiktatur och talade någonting om arméns eller
militarism. Jag tror att detta är fullkomligt obefogat. Har militarism flottans
förekommit och missbruk ägt rum, så var det i forna tider, och det övningar.
är för länge sedan borta. Jag tror tvärt om att vi böra söka bevara (Forts.)
den lilla militära anda som finns kvar, den kan vara bra att ha. Det
är icke militarism, utan det är juristeri och advokatyr, som tager
överhand, och de hava tyvärr spritt sig t. o. m. bland militären.

Komma allvarliga tider för vårt land, är det av största vikt att det
verkligen finnes militär anda och fosterlandskänsla kvar, i främsta
rummet är det på officerskåren det beror, om arméns anseende upprätthålles
såsom hittills. Jag hoppas därför att officerarne icke måtte
förfalla till advokatyr.

Herr Thyrén: I anledning av de bravorop, som hälsade herr
Kvarnzelius, när han påstod att jag sökte åvägabringa en militärdiktatur,
skall jag be att få erinra om, att hvad jag uttalade, var, att i
fråga om bestämmelser till skydd för militära hemligheter, bör den
civila försvarsministern icke göra undantag från dessa regler, såvida
han icke har fullt stöd från vederbörande fackman. Om herr Kvarnzelius
vill sätta likhetstecken mellan detta och strävan efter militärdiktatur,
må det vara hans sak.

Herr Kvarnzelius: Med anledning av friherre Gripenstedts yttrande
ber jag få fästa uppmärksamheten på, att jag ej sagt, att vi
leva under en militärdiktatur, utan jag sade, att, därest, så snart en
militär auktoritet sagt sin mening i en fråga, något utrymme för det
civila förståndet att hävda en annan mening, icke skulle finnas, då
kan man säga, att vi kommit in under en militärdiktatur, under vilken
jag tror att vårt folk icke skall finna sig. Det var vad jag sade
-och denna min mening vidhåller jag.

Herr Trygger: I vad herr Kvarnzelius nu yttrade skall jag be
att till alla delar få instämma.

Herr Hellberg: Då herr Trygger så energiskt hävdade att det
varit krigsministerns skyldighet att böja sig under generalstabschefens
omdöme i en fråga som denna, vilken måste anses vara i eminent
grad militärteknisk, vill jag erinra, att när i fjol frågan om de icke
vapenföras övningstid förelåg, hade generalstabschefen uttalat sig på
ett sätt, som då åberopades av krigsministern, men att herr Trygger
då icke ville böja sig under generalstabschefens omdöme. När sålunda
herr Trygger har rätt att i en sådan militärteknisk fråga sätta sitt
omdöme mot generalstabschefens, så bör det icke vara krigsministern
förmenat att i en liknande fråga göra detsamma.

Herr Trygger: Jag vill upplysa min ärade kollega i konstitutionsutskottet,
att jag vid det ifrågavarande tillfället hade den uppfattningen
—- och jag tror icke jag är ensam om den — att generalstabs -

Sr 19.

Tisdagen den 8 april.

för utlåndina * ^en punkten icke yttrat sig så tydligt, att det kunde anses

att följa, säkert, att statsrådet hade rätt att stödja sig på hans yttrande. Det
arméns eller s.Ynes mig därför, att fallen alls icke kunna jämföras. För öfrigt när
P>tans det galler ett lagförslag, måste man intaga en viss ståndpunkt, rösta
övningar p4 ett visst sätt, och det är icke en militärteknisk lämplighetsfråga
(torts.) som denna varit för statsrådet. Jag förmodar, att herr Hellberg icke
heller kommer att, fastän han sätter stort värde på herr statsrådet och
chefen för lantförsvarsdepartementet, anse sig bunden att följa honom
i alla förslag som han framlägger.

Herr statsrådet Petersson avlämnade JKungl. Maj:ts nådiga propositioner
till Riksdagen:

nr 180, angående ändrad lydelse av överrubriken till rubrikerna,
nr 1190 och 1191 i gällande tulltaxa;

nr 181, angående beredande av ytterligare medel för utlåning från
fonden för rederinäringens understödjande;

nr 177, angående förslag till lag om köttbesiktning och slakthus

samt

nr 182, angående upplåtande av lägenheter från lotten nr 1 av
Star by kungsladugård i Östergötlands län.

Föredrogs Kungl. Maj:ts den 5 innevarande april bordlagda nådiga
proposition, nr 173, till Riksdagen, med förslag till överenskommelse
mellan Svenska staten, å ena, samt Loussavaara-Kiirunavaara aktieeaara
och bolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget GrängesGelln-are
berg-Oxelösund, å andra sidan, angående ökad malmbrytning inom
malmfält. Kiirunavaara och Gellivare malmfält.

Herr Kjellén: Det är mer än vanligt otacksamt att nu taga
ordet i denna fråga, därför att det är alldeles klart, att den ligger i
ett sådant läge, att man riskerar att bliva en ropandes röst i öknen.
Men på grund av det intresse jag ägnat denna sak förut och den allmänna
åskådning jag har i politiska ting, känner jag mig icke försvarad
inför mig själv, om jag icke vid denna remiss yttrar några ord.

Jag måste då säga, att det är i hög grad anmärkningsvärt och
beklagligt, att. denna stora fråga om sättet att tillvarataga landets
främsta naturtillgångar icke skall få bedömas i och för sig, utan kommit
såsom ett tillägg till en annan stor fråga, lik jästen som kastas
efter degen in i ugnen. Nu vet jag, att av den degen skall bli bröd
åt de ålderstigna; och det är därför den, som gör en anmärkning, får
skenet emot sig att vilja rycka brödet från de ålderstigna. Jag beklagar,
att en så viktig sak som denna kommit i detta läge.

Jag kan icke annat än lyckönska våra truster till att de kommit
att få så god betäckning av småfolk. Nyss hade vi en liknande
fråga om storkapitalet ilandet; det var sockerfrågan, och trusten kunde
då stödja sig på en massa småfolk, betodlarne. Nu ha vi en stor
kapitalistisk fråga, och återigen se vi ett garde, som slås omkring det

Antj. ökad
•malmbrytning
inom
Kur urna.-

109

Nr 19.

Tisdagen deu 8 april.

•störa kapitalet. Men vad jag särskilt vill anmärka är den bristande
konsekvensen i regeringspolitiken i de båda fallen. I förra fallet löpte
man till storms mot näringen, och avvisade till och med tanken att
låta staten få en del av det man ville erövra; där ville man strypa
kapitalet. Här återigen har kapitalet att glädja sig åt den präktigaste
medvind för statens skull, som är intressent i saken. Detta är uppseendeväckande,
då man observerar vad jag i ett föregående sammanhang
tillåtit mig antyda, att det förra gången var fråga om en näring,
som ur alla synpunkter gör landet rikare, men här, i avseende å
malmexporten, är fråga om en näring, som ur en synpunkt odisputabelt
gör detta Sveriges land fattigare. Ty att taga delar och
stycken av Sveriges mark, som aldrig återkomma, som aldrig kunna
ersättas, och föra dem ur landet, det är att taga på själva kapitalet.
Då måste man fråga sig: ha vi sörjt för tillbörlig ränta? År här
verkligen all försiktighet ådagalagd? kan denna omedelbara vinningvara
riktig ur nationalekonomisk synpunkt?

Nu är det alldeles klart, att hela problemet förfaller i banalitet,
om man säger sig, att 20 miljoner naturligtvis är mer än en miljon:
dessa ligga för våra fotter, varför kan man åtminstone icke böja sig
ned och ta upp dem? År det icke bättre med en fågel i handen än
tio i skogen? På detta svarar jag, att 200 miljoner onekligen äro
mer än 20 miljoner. Vi komma aldrig ifrån resonemanget med så
enkla hjälpmedel. Blott så mycket kunna vi från början vara ense
om, att högre vinst är nationalekonomiskt bättre än lägre. Men härvidlag
representeras enligt mitt förmenande och allmänt erkännande
den högre vinsten av järnförädlingen, och icke av råvaruexporten.

Då svarar man från den sida, som ser en export med lätt hjärta
för att icke säga med glädje, att dessa synpunkter strida icke''mot
varandra. Förädling slinjen ligger i förlängningen av exportlinjen.
Genom att utskeppa mera malm skaffa vi det kapital, utan vilket en
förädling är omöjlig, och således är även ur den synpunkten denna
väg riktig. — Det är emellertid på denna punkt man måste mana
till betänksamhet, emedan jag tror, att här föreligger en farlig synvilla.

Här är icke min mening att yttra mig i den tekniska "frågan ,—
det vore ren förmätenhet — men här föreligger en fråga, där den
»politiska sakkunskap», varom jag alldeles nyss talade, bör hava ett
ord med i laget; ty det gäller allmänna nationalekonomiska åskådningar.
Och då ber jag att få göra två anmärkningar. Mitt sunda
förstånd — om jag vågar åberopa det — säger mig först och främst,
att om vi forcera exporten, så är det ingalunda sagt, att revenyen
därav kommer just förädlingsindustrin till godo: tvärtom är det sannolikt,
att intresset för förädlingen hos det stora bolaget självt, blir
mindre; ty det förhåller sig ju så med oss människor, att vi föredraga
den mindre, lättare tillgängliga vinsten framför den stora vinsten,
om den är mera komplicerad — och bolag äro icke mer än människor!
.lag fruktar således, att genom denna ökade export man minskar intresset
för förädlingen just på det håll, där man skulle kunnat hoppas,
att det vore störst. Så länge man icke belägger den ökade exporten
med villkoret t. ex. att den får ske endast i proportion till antalet ton
förädlad malm, så länge står den betänkligheten kvar.

Ang. ökad
malmbryt•ning
inom
K ii runa*
mara och
Gällivare
''malmfält.

(Forts.)

Nr 19.

Tisdagen den 8 april.

Ang. ökad
malmbrytning
inom
Kimma''mara
och
(iellivare
malmfält.
(Forts.)

Den andra betänkligheten, som mitt sunda förstånd inger mig,
är ännu mer avgörande och riktar sig på den punkten, att denna
malm, som vi skicka ut, leommer till godo våra främsta och farligaste
konkurrenter just på järnförädlingens område. Vi veta det,
och vi läsa det för övrigt i denna så skickligt skrivna proposition.
Den skall komma ett samhälle till godo, där man använder sig därav
för att sedermera till väsentlig del sända åter produktionen till oss.
Men då, mina herrar, kan man fråga sig, är det icke för mycket, att
vi använda denna export till att mata en industri, som är farlig för
vår egen industri? Detta kan väl icke sägas vara till förmån för vår
industri 1

Alltså kan jag icke se saken på annat sätt än att vi stå inför
ett val. Förädling slinjen ligger iclce i fortsättningen på exportlinjen
utan dessa häda linjer skära varandra. Detta betyder med andra
ord, att ju större export av malm vi hava, dess mera förmörkas utsikterna
att någonsin få hälsa den stora tid, som mången här i landet
väntar sig, då Sverige får självt tillgodogöra sig sina utomordentliga
resurser just för järnförädlingen.

Man säger, att denna tid är icke inne. Man styrker detta med
sakkunniga intyg, och det kan aldrig falla mig in att sätta mitt lekmannaomdöme
upp däremot. Men jag svarar, att det finns dock i
denna fråga två olika meningar i landet, som kämpa med varandra
och kämpa sedan länge. Här pågår en process mellan två åskådningar
i dessa frågor, och det är icke bekant, att den ena åskådningen
har givit vika för den andra. Här ha vi nu i vår hand två experters
omdömen: professor Walfrid Petersson förklarar, att bergen räcka till,
och doktor Brinell förklarar å sin sida, att vi måste passa tillfället
för export. Nåväl, meja det finns andra vetenskapsmän, som hava
andra åsikter. Det är nämligen här ingalunda vetenskapen, som stål*
emot allmänheten, utan strecket går inom vetenskapsmännens eget
läger tillika. Och då frågar jag, är det icke rimligt att denna vittutseende
fråga får utredning från mer än ett håll? När frågan sist
var före inför Riksdagen, så hörde man samma experter, professor
Petersson om bergen och doktor Brinell om industrien, och sedan
skulle statsmakterna rätta sig därefter. Vi känna redan deras åsikter;
är det icke rimligt att också få höra den andra sidans skäl? År detta
icke ett läge, där utredning är rent nödvändig?

Vad skall den omfatta, frågar man då. Jo, naturligtvis närmast
sakens tekniska sida. Metallurgin gör i våra dagar ständigt nya framsteg;
vi hava ju för den svenska ingenjörskonsten ytterst hedrande
arbeten, som här pågå vid Trollhättan, Domnarvet och Höganäs. År
det för mycket begärt, att en utredning av den ståndpunkt, vartill
dessa prov hava kommit, föregår varje bindande beslut i denna fråga
— beslut som kanske sedermera icke kunna tagas igen, beslut som
kanske skulle döda de stora förhoppningar vi hava om en verklig
järnförädlingsindustri i vårt land! Ty jag säger, som jag sagt förr:
skall Sveriges rike bara mata en stormakts industri med råvaror, då
äro vi i verkligheten och till gagnet ingenting annat än en koloni
till denna stormakt — det är nämligen det betecknande för en koloni,

Tisdagen den 8 april.

111

Nr 19.

att den skickar råvaran, och sedan får den köpa det färdiga fabrikatet
tillbaka.

Böra vi då icke ägna denna fråga åtminstone så mycket betänketid,
att vi hinna övertyga oss i denna punkt? Jag hoppas livligt, att
mina farhågor skola befinnas överdrivna, men jag kan icke för min
del gå in i denna sak med förbundna ögon. Jag vill alltså hoppas,
att då saken nu går till utskottet, utskottet ser till, att även andra
meningar vid sakens utredning komma under sakkunnig belysning än
den, på vilken regeringen har stött sig. Denna sak är dunkel, och
den står icke för livet. En annan fråga, som jag tycker är klar, och
som enligt mitt förmenande står för livet — försvarsfrågan — den
hava vi tid att ligga på år efter år. Jag förstår icke den politik, som
handlar, när man skall utreda, och utreder, när man skall handla.

Om nu dessa bekymmer som sagt skola visa sig överdrivna, må
herrarne hava överseende med deras framställande. Det är dock många
bär i landet som tycka, att detta är en för allvarlig sak att på något
sätt slarvas med. Det är icke för oss, som hysa dessa bekymmer,
bara ett talesätt att man här kan göra landet fattigare. Vi fatta ställningen
så, att den nu levande generationen är förvaltare av riket med
alla dess tillgångar, icke ägare. Och även de som dyrka folkviljan
allra mest, måste känna ansvar inför framtidens folkvilja — ty det
finns, mina herrar, även en framtidens folkvilja. Folket är icke »herre
i sitt hus» ända därhän att det har rätt att riva ned delar av
huset; ty kommande generationer skola också bo där. Därför hava vi
att förvalta landet så, att ingen människa i framtiden skall klandrande
kunna säga, att det gick fattigare ur våra händer, än det var när vi
togo emot det.

Det är därför att jag fruktar, att statsmakterna äro på väg att
fatta ett farligt beslut, som jag icke kunnat underlåta att framlägga
dessa anmärkningar, till den kraft och verkan det hava kan.

Ilerr Steffen: Herr talman! Med anledning av min ärade kollegas
anförande kan jag icke underlåta att uttala, att i rak motsats till
hans uppfattning har motiveringen för ifrågavarande kungliga proposition
på mig gjort intrycket av att vara just ur nationalekonomiska
synpunkter synnerligen stark. Jag har icke den kungliga propositionen
till hands, så jag kan icke med citat ur densamma noggrant belägga
detta mitt påstående, men jag kan likväl icke annat än framhålla,
att det förefaller mig, som om de farhågor, vilka min ärade kollega
har gjort sig till tolk för, äro ytterligt svagt grundade samt synnerligen
överdrivna.

Det finns åtminstone två punkter i den kungliga propositionen,
som, om jag erinrar mig dem rätt, bekräfta min uppfattning. Don
ena är den, där det framhålles, att undersökningar beträffande malmtillgångarna
i de järnmalmfält, varom nu är fråga, hava visat, att
dessa tillgångar äro betydligt större, än man hade anledning förmoda,
då den nu gällande mängden av export blev bestämd och beslutad.
Detta förhållande bör dock vara ett argument emot herr Kjelléns
farhågor.

Ang. ökad
malmbrytning
inom
Kiirunavaara
och
Gcllivare
malmfält.
(Torts.)

Nr 19.

112

Ang. okad
malmbrytning
inom
Skinna xaa.

ra och
Gellivarc
malmfält.
(Forts.)

Tisdagen den 8 april.

Det andra argumentet har på mig, om jag erinrar mig detsamma
fullt riktigt, gjort ett synnerligen starkt intryck. I den kungliga propositionen,
eller av de sakkunniga, som där äro åberopade, framhålles,
tror jag, att behovet av järnmalm från en av de största avnämarna,
Tyskland, har tillväxt i den enorma grad, att det skulle vara fara för
oss att förlora denna kund, om vi icke satte oss i stånd att under
den närmaste tiden tillfredsställa kundens växande behov. Vår otillräckliga
leveransförmåga kunde för honom bliva en anledning att på
annat håll söka fylla hela sitt behov eller en större del av detsamma.

För övrigt förefaller det mig egendomligt, då man talar om den
förlust det för framtiden skulle innebära, om malmexporten ökades,
att man icke tänker på, att den sålunda brutna och exporterade malmen
utbytes emot kapital, som just är ett av de huvudsakliga villkoren
för uppdrivandet av den stora järniorädlingsindustri i vårt land,
som min ärade kollega och för övrigt vi alla i synnerligen hög grad
längta efter. Så länge malmen ligger där i berget, kan den icke främja
utvecklingen av vår järnförädlingsindustri, vilken kräver mera kapital,
än vi för närvarande förfoga över. Utbyta vi en del av denna järnmalm
emot penningar, kommande utifrån, få vi ju ökat kapital och
förmåga att påskynda denna utveckling, vars angelägenhet jag är livligt
övertygad om.

Herr Larsson, Knut: Herr talman! Endast några ord med anledning
av herr Kjelléns yttrande.

Jag för min del finner, att regeringens utredning i denna fråga
är synnerligen förtjänstfull, och jag skulle därför anse, att därav framgår
såsom någonting klart och naturligt, att man tillgodogör sig våra
stora malmtillgångar.

Vad nu Tyskland angår, så vill jag säga med avseende å vad här
yttrats beträffande dess järnförädling: tror verkligen någon, att Tysklands
järnförädling skulle gå ned, om den icke finge malm från oss?
Å nej, i så fall skaffa sig tyskarna nog malm från annat håll. Dessutom
är det så, att dessa fosforrika norrbottensmalmer äro synnerligen
värdefulla för Tyskland, men de äro icke i samma grad värdefulla
för vår järnförädling. För övrigt hava vi fullt av malm i de
mellansvenska gruvorna, som lämpar sig för tillverkningen av det
kvalitetsjärn, på vilket vi skola leva. Jag undrar, hur länge det skulle
dröja, om vi, såsom här på sina håll förordas, väntade till dess vår
järnförädling gått så långt, att vi kunde tillgodogöra oss hela våra
malmtillgångar. Ja, då få vi allt vänta länge 1 Vad skulle man bara
sagt, om England hade väntat på att man där i landet själv skulle
bränna upp sina kol? Tvärtom tror jag det är klokt, att vi tillgodogöra
oss de rikedomar vi hava, och även på det sättet får vår järnindustri
det i alla fall till godo genom landets större kapitaltillgångar.

Dessutom ser jag verkligen i denna fråga, som regeringen har
kommit fram med, ett medel, varigenom vi skola kunna tillfredsställa
vårt behov av försvarets ordnande, och det är val icke heller bland
det minst viktiga, att en del av inkomsterna från dessa gruvor kunna
lätta de bördor, vi annars finge på debetsedlarna.

Jag har, herr talman, blott velat säga dessa ord.

Tisdagen den 8 april.

113

Nr 19.

Herr Kjellén: Jag kunde ju icke begära, att man i denna stund
skulle så noga kunna följa med vad jag sade; men jag finner nästan
för mycket bekräftelse på denna farhåga i min ärade kollegas från
Göteborg anförande. Just de synpunkter, han där framställde såsom
avgörande, har jag nämligen i mitt första yttrande sökt besvara på
förhand. Det är således icke bergen såsom sådana jag är rädd om;
därvidlag har jag förtroende till sakkunskapen, när den sagt, att bergen
räcka länge. Nej, vad jag rest invändning emot, det är att de
skola användas så, att man, om jag får använda detta uttryck, av
vårt järn smider vapen mot vår egen industri. Detta sker genom att
skicka dem ut just till den marknad, som sedan sänder dem förädlade
tillbaka till oss. Det är detta, som gör, att jag anser denna malmexport
vara ett hinder för utvecklingen av vår egen järnindustri. En
stor industri måste nämligen byggas först på handelsvälde över den
egna marknaden.

Om malmen ginge åt andra håll, skulle denna anmärkning försvinna.
Men föreliggande förslag är motiverat just därmed att vi
måste gå in på detta håll. Varom icke, säger föregående talare, riskera
vi att »förlora denna kund». I den frågan har jag denna ståndpunkt:
det vore bättre att vi förlorade denna kund, än att vi förlora utsikten
till en stor framtid.;

Vidare har man här framkastat den invändningen, att först genom
malmexporten få vi det kapital, som skall upphjälpa vår förädlingsindustri.
Häremot har jag endast att upprepa mitt redan förut anförda
skäl: jag är icke säker på, att detta kapital kommer förädlingsindustrin
till godo. Om ett sådant villkor kunde uppsättas, som att
exporten finge utvidgas endast i viss proportion till antalet ton förädlad
järnmalm, då är jag den förste att vara med härom. Då först
ägde vi en verklig garanti, att det kapital, som exporten tillför landet,
verkligen lägges ned i förädlingsverk och icke på annat sätt förbrukas.

Det finns en annan export i Sverige, som också lämnar betydlig
valuta, och det är emigrationen: exporten av levande kött och blod,
som ger en betydlig valuta i form av »amerikapengar». Men det
synes mig vara bättre för landet, om man tillgodogör sig människornas
arbetskraft här hemma, även med förlust av dessa pengar. År
det icke en viss likhet mellan denna export och malmexporten, som
också lämnar en närliggande vinst, mycket liten mot vinsten av att
behålla malmen hemma och själva tillgodogöra oss den genom en
utvecklad förädlingsindustri?

Därmed har jag, jag upprepar det än en gång, ingalunda ställt
mig emot hela saken. Jag har endast försökt rikta uppmärksamheten
på förhållandet och velat fråga, om det icke vore skäl i att sådana
synpunkter beaktades, under en tillbörlig betänketid i ärendet, innan
Riksdagen går att fatta sitt för framtiden avgörande beslut.

Herr Ekman, Johan Emilson: Jag uppskattar till sitt fulla
värde herr Kjelléns tanke, att den dag kan komma och måhända icke
är så avlägsen, då vi i Sverige kunna förädla våra egna malmer samt
tillfredsställa icke blott landets behov utan även exportera förädlad
vara till andra länder.

Första kammarens protokoll 1913. Nr 19. 8

Ang. ökad
malmbrytning
inom
Kiirunaraara
och
Gellivare
malmfält.

(Forts.)

Nr 19. 114

Tisdagen den 8 april.

Ang. ökad
malmbrytning
inom
Ktirunavaara
och
Gellivare
malmfält.
(Forts.)

Men för att kunna göra detta, för att kunna förädla malmen i
stor skala, behövs icke blott malm, utan även gott och billigt bränsle.
Detta hava vi icke, utan det finns i andra länder, och därför är det
ju en nödvändighet tillsvidare, att malmen föres dit, där man har
kol.

Nu invänder man, att den tid kommer snart, då de vita kolen,
den elektricitet, varmed våra vattenfall skola förse oss, här skall vara
att tillgå. Men när den dagen kommer och när denna metod blivit
utexperimenterad, så att detta blir ekonomiskt möjligt, då kommer
nog den tanken fram, då komma nog stora svenska järnverk för masstillverkning
att komma till stånd.

Herr Kjellén påstår, att exportlinjen skär förädlingslinjen; exportlinjen
går icke i förädlingslinjens förlängning, utan dessa båda linjer
skära varandra. Då frågar jag, tro icke herrarna att även med de
kvantiteter vi snart komma att besluta att utskeppa från landet, det
i alla fall finns tillräckligt med järnmalm kvar i landet för att under
århundraden mata den förädlingsindustri vi kunna komma att bedriva?
Vi skola icke, sade herr Kjellén, mata den utländska tillverkningen
med järnmalm. Vi skola tvärtom döda den, stoppa den genom att
neka att exportera vår malm. Tror någon, att detta är möjligt? Tror
någon, att följden härav bleve någon annan än att malmen köptes
från annat håll, så att vi icke finge den ekonomiska fördel, som ligger
i att vi få sälja vår malm, tills vi en gång kunna själva förälda den?

Var och en som är intresserad av svensk industri, och det äro
vi väl alla, ser framåt till den dag denna utveckling av vår förädlingsindustri
skall kunna ske, men jag kan för min del icke finna det vara
någon orätt i att, till dess vi själva kunna åstadkomma denna stora
järnförädlingsindustri, vi sälja vår malm till dem, som behöva den.
Göra vi icke detta, blir följden därav som sagt helt enkelt den, att
någon annan gör det, och att vi förlora den vinst, som därpå kan
uppstå.

Jag tror, att förslaget är välbetänkt, helst vi behöva dessa medel
under en lång rad av år. Jag tror, att herr Kjelléns farhågor — som
jag förstår, men icke delar — icke komma att resultera i att vår en
gång uppstående förädlingsindustri kommer att bliva lidande.

Herr Steffen: Herr talman! Jag tror, att under herr Kjelléns
argumentering ligger en ofantlig överskattning av behovet hos t. ex.
Tyskland eller andra från oss järnmalm köpande nationer att skaffa
sig sitt förråd av järnmalm just från oss. Det är visserligen sant, att
vi genom en sådan export hjälpa till att, såsom herr Kjellén säger,
smida vapen åt den industri, mot vilken vår egen i framtiden uppväxande
järnindustri skall hava att kämpa. Men det är ett läge, i
vilket vi nu en gång befinna oss, och detta kan enligt min uppfattning
icke ändras genom några som helst manipulationer med vår järnmalmsexport.
Vi få tillgodogöra oss de ekonomiska tillgångar, vi
kunna erhålla genom exporten, och för övrigt få vi taga våra konkurrenter
på järnindustriens område samt deras tillväxande för framtiden
såsom ett faktum, vilket vi icke kunna ändra i någon avsevärd
mån. Det förefaller mig att herr Kjelléns jämförelse mellan malm -

115

Nr 19.

Tisdagen den 8 april.

exporten och exporten av svenska medborgare är synnerligen olycklig.
Skillnaden dem emellan är stor. När vi exportera järnmalm,
erhålla vi i utbyte en ekonomisk ekvivalent med så att säga större
ekonomisk vitalitet är den vara vi exportera. I det kapital, vi sålunda
vinna, ligger större möjlighet att tillgodose våra ekonomiska
behov såväl för befolkningens omedelbara konsumtionsändamål som
för industrins utveckling. Exporten av vuxna eller halvvuxna invånare,
som det kostat landet mycket penningar att uppföda och uppfostra,
är exporten av den mest vitala, för hela vårt ekonomiska liv
betydelsefulla produktionsfaktorn, och denna export är därför den
olyckligaste formen av export, man gärna kan tänka sig.

Herr Kjellén: Jag anmärker mot den siste talaren, att han
endast kunde framhålla en gradskillnad mellan malmexporten och
emigrationen. I båda fallen gäller det värden, som gå ut, och värden
som komma in. Han bör icke heller underskatta amerikapengarna,
vilka kunna räknas i tvåsiffriga miljontal kronor om året, eller i varje
fall högst avsevärda summor.

Men jag framhåller, det är just på graden det kommer an. Skola
vi över en viss grad exportera vår bästa naturtillgång, järnmalmen,
blir det all sannolikhet för, att vi för framtiden äro bundna. Att vi
nu äro det, återstår att bevisa. År det då klokt att sålunda föregripa
framtiden?

Jag kan icke fatta detta såsom en huvudsak, att vi skola tillgodose
Tysklands behov av järnmalm. Jag fattar icke Sveriges uppgift
sålunda, att Sverige skall vara en furnissör åt Tyskland. Jag
tror för övrigt, att herrarna uppfatta saken orätt, då ni synas betrakta
järnmalmen såsom en synnerligen svårarbetad artikel, som vi få vara
noggranna med att bevara en marknad åt. Den artikeln är icke svår
att inarbeta i det allmänna varubytet; den tar sig nog frami

Efter härmed slutad överläggning hänvisades den kungl. propositionen
till statsutskottet; och skulle dit jämväl överlämnas de i anledning
av propositionen inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts
den 5 i denna månad bordlagda nådiga proposition, nr 176, till Riksdagen,
angående anslag till bestridande av kostnaderna för en allmän
pensionsförsäkring m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran konstitutionsutskottets
den 5 innevarande månad bordlagda utlåtande, nr
17 ävensom statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden nr 5 och
42—46.

Ang. ökad
malmbrytning
inom
Kiirunavaara
och
Gellivare
malmfält.

(Forts.)

Vid föredragning av bevillningsutskottets den 5 i denna månad
bordlagda memorial nr 27, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut

Nr 19.

116

Tisdagen den 8 april.

rörande bevillningsutskottets betänkande nr 24, i anledning av väckt
motion om upphävande av tullen å ris, risgryn och rismjöl, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran följande
den 5 innevarande april bordlagda ärenden, nämligen bevillningsutskottets
memorial nr 28, bankoutskottets utlåtanden nr 26 —
28, Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, ävensom
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

Greve Wachtmeister, Fredrik, erhöll på begäran ordet och
yttrade: Herr talman, jag tillåter mig föreslå, att bland nu två gånger
bordlagda ärenden statsutskottets utlåtande nr 5, angående regleringen
av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen
till sjöförsvarsdepartementet, måtte få uppföras främst på föredragningslistan
för i morgon.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den under dagen
avlämnade kungl. propositionen, nr 180, angående ändrad lydelse av
överrubriken till rubrikerna nr 1190 och 1191 i gällande tulltaxa.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet avlämnade nådiga proposition, nr 181, angående beredande
av ytterligare medel för utlåning från fonden för rederinäringens
understödjande.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag avlämnade nådiga proposition, nr 177, angående förslag till lag
om köttbesiktning och slakthus.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den under dagen
avlämnade kungl. propositionen, nr 182, angående upplåtande av lägenheter
från lotten nr 1 av Starby Kungsladugård i Östergötlands län.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar av
riksdagsbeslutet:

Tisdagen den 8 april.

117

Nr 19.

nr 1, ingressen;
nr 2, slutmeningen;

nr 3, angående val av Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare;

nr 4, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken;
nr 5, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 6, angående ändring i 6 kap. 4 § strafflagen;
nr 7, angående ändring i vissa delar av förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm;

nr 8, angående framläggande av förslag till bestämmelser rörande
utseende av suppleanter för stadsfullmäktige;

nr 9, angående förslag till ändrad lydelse av §§ 32, 40 och 59 i
förordningen om landsting;

nr 10, angående ändrad lydelse av § 63 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

nr 11, angående ändrad lydelse av § 37 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd;

nr 12, angående tullfrihet för nickelsulfat;

nr 13, angående tullfrihet för bariumoxid och bariumsuperoxid;
nr 14, angående tullfrihet för visst slag av järnplåtar; samt
nr 15, angående ändrad lydelse av § 8 mom. 4 i gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor.

Justerades tio protokollsutdrag för denna dag.

Avgåvos och bordlädes följande motioner:

nr 113, av herr Larsson, Knut, m. fl., i anledning av Kung],
Maj:ts proposition med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring
in. m., och

nr 114, av greve Iiamilton, Alexander, i anledning av Kung],
Maj:ts förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5,16 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.