RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1913:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Första kammaren. Nr 13.

Tisdagen den 11 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts
den 7 och 8 innevarande mars bordlagda utlåtande nr 4, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret utredning och förslag om åstadkommande
av ökad skyndsamhet i publicerandet av kamrarnas protokoll,
äfvensom i anledning av herr Olasons i ämnet väckta motion,
nr 95.

I en den 19 december 1912 till Första kammaren avlåten skrivelse,
vilken till förberedande behandling hänvisats till kammarens
andra tillfälliga utskott, hade riksgäldsfullmäktige föreslagit vissa anordningar
för åstadkommande av ökad skyndsamhet i publicerandet
af kammarens protokoll samt hemställt, att enär dessa anordningar
nödvändiggjorde vissa ändringar i den för Första kammaren gällande
arbetsordning, 14 § i samma arbetsordning måtte erhålla angiven
ändrad lydelse.

I sammanhang härmed hade utskottet till förberedande behandling
förehaft en utav herr Clason i Första kammaren väckt motion,
nr 95, däruti hemställts, att, med bifall i övrigt till de av fullmäktige
framlagda förslag till ändrad lydelse av mom. 1 och 2 i §
14 av Första kammarens arbetsordning, uti mom. 1 orden »fjärde
söckendagen» måtte utbytas mot »tredje söckendagen» och uti mom.
2 orden »till andra söckendagen därefter» mot »till första söckendagen
därefter».

I utlåtandet omförmäldes, hurusom enligt av utskottet förordade
anordningar förhållandena beträffande protokollen för ondagsoch
lördagsplena komme att ställa sig, på sätt framginge av följande
tabell:

Första kammarens protokoll 1913. Nr 13. 1

Om skyndsammare

publicerande
av Första
kammarens
protokoll.

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.
onsclagsprotokollen

lördagsprotokollen

Om skyndsammare

publicerande
av Första
kammarens
protokoll.

(Forts.)

uppsätta och reviderade

av kansliet ........... lördag kl. 10 f. m. — tisdag kl. 10 f. ml

justerade av talarna...... tisdag- kl. 12 m. — torsdag kl. 12 m.

justering- i kammaren... tisdag kl. 3 e. m. — fredag- kl. 3 e. m.

färdigtryckta i en upplaga
av 500 ex...... onsdag kl. 4 e. m. — lördag kl. 4 e. m.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande i anledning av riksgäldsfullmäktiges
skrivelse och den av herr Clasons i ämnet väckta
motionen på anförda grunder hemställt att Första kammaren måtte
besluta, att 14 § i den för kammaren gällande arbetsordningen
mätte erhålla följande lydelse:

(nu; sjunde dagen)

(enl. fullmäktiges förslag:

fjärde söckendagen)

(enl. herr Clasons förslag:

tredje söckendagen)

l:o. Vid kammarens sammanträde
före sekreteraren protokoll, upptagande
överläggningsämnen, namnen å dem, som
yttra sig, talmannens yttranden och propositioner,
utgången av omröstning, där sådan
äger rum, och kammarens beslut.
J- Detta protokoll skall å femte söckendagen
därefter, om kammaren då sammanträder,
I eller i motsatt händelse vid kammarens näst
därefter inträffande sammanträde av sekre -

teraren uppläsas och av kammaren justeras.

Justeringen av kammarens vid riksdagens
slut ojusterade protokoll verkställes
inför kammarens av Stockholms stad utsedda
ledamöter. Tillkännagifvande om
tiden för justeringen införes i Post- och
Inrikes tidningar, för den händelse att
kammarens övriga ledamöter önska därvid
vara tillstädes.

2:o. Yttranden, som ledamöter vid
kammarens sammanträde avgiva, skola,
såvitt ske kan, ordagrant av särskilda,
(nu tredje dagen) i för sådant ändamål anställda tjänstemän

(eni. fullmäktiges och hr Clasons i upptecknas och sist tredje dagen därefter
förslag: andra söckendagen) I klockan 10 förmiddagen, försedda med
(nu: under nästfölj.fyradagar)) uppsättarens namnteckning, avlämnas i
WfmÅ kammarens kansli dar de till andra socken--(enl. hr clasons förslag: till första I dagen därefter kl. 12 middag hora finnas
söckend. därefter kl. 10 f. m.)} för genomläsning tillgängliga. Ledamot,

som före utgången av nämnda tid justerar
sitt yttrande, göre därå anteckning om verkställd
justering; annan ledamot dock obetaget
att påkalla särskild justering därav
(Tillägg) inför kammaren vid det i 1 mom. omför ''

'' l mälda tillfälle. Rar ledamot icke inom

stadgad tid justerat sitt yttrande, anses detsamma
ändock såsom av honom justerat.
Yttrandena böra därefter med protokollet
ofördröjligen till trycket befordras.

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars. 3

Herr Clason: Herr talman, mina herrar! Att i (lag, då Om skynd kammaren

med spänning endast bidar debatten av Riksdagens hittills
viktigaste fråga, kunna påräkna något intresse för den nu J av Forsta
föreliggande, är ju givetvis tämligen lönlöst. Emellertid, när nu kammarens
denna fråga satts främst på listan, har det ju skett därför att protokoll.
kammaren skulle få en stunds frist, innan sockret börjar. Under (Forts.)
sådana förhållanden skall jag söka motsvara kammarens anspråk i
denna väg.

I söndags åtta dagar sedan höll Sveriges statsminister ett av
olika skäl ganska uppmärksammat anförande, men vad skulle väl
landet och vad skulle herrarne hava sagt, om det dröjt fjorton dagar
innan ett tillförlitligt referat av detta anförande blivit publicerat?
Det är ju möjligt, att den ärade talaren själv den gången
kanske kunde haft anledning vara belåten med ett slikt dröjsmål;
men det säger sig självt att med våra dagars politiska livaktighet
skulle någonting dylikt i regeln hava ansetts alldeles urbota, och
hade man tillika velat förklara dröjsmålet därmed, att den långa
publiceringstiden bland annat berott på att talaren behöft tre dagar
för att justera sitt anförande, så skulle man ha skrattat åt en
sådan organisation. Men vad vi icke nöja oss med, när det gäller
politiska anföranden i allmänhet, det nöjer sig svenska riksdagen
med, då det gäller hennes eget politiska liv. Den debatt, som
kommer att i dag föras här och i medkammaren — en debatt, under
vilken yttranden av största vikt komma att fällas, och som man
slåss om att få bevista — denna debatt åtnöjer man sig med att
få se i tryck först inom fjorton (lagar eller så omkring, däruti
alltjämt inbegripet tre dagar för justeringen. I Frankrike, Belgien
och Nederländerna och kanske även åtskilliga andra länder skulle
debatten förelegat tryckt dagen efter plenum -- jag hänvisar i det
avseendet till motionen nr 235 i Andra kammaren vid 1905 års
Riksdag, en motion, som tillfälliga utskottet kanske kunde haft
skäl att något studera — och jag tror förhållandena äro något så
när desamma i Tysklands och Englands parlament. I en hel del
andra tager det på sin höjd 3 å 4 dagar, innan protokollet föreligger
tryckt. Blott hos oss går det med snigelfarten.

Nu ha herr Cederborg och jag motionerat om åtgärder för
större skyndsamhet i detta avseende, och vi hava ansett oss kunna
påvisa, att tiden utan alltför stora olägenheter skulle kunna nedbringas
till 4 dagar. Stenograferingen och utskrivningen skulle
nedbringas från tre till två dygn, riksdagsmännens justeringstid
från tre till ett dygn, och tryckningstiden från det obestämda något,
vartill den för närvarande uppgår, till ett dygn. De första notarier,
vilka fullmäktige hava hört, vitsorda, att detta vad notarierna angår
kan ske, och en av dem tillstyrker till och med saken »på det
livligaste». Den omständigheten, att motionärerna, herr Cederborg
och jag, själva icke så kort tid tjänstgjort som notarier och äro
övertygade om att det är möjligt med ett sådant förfaringssätt,
kan ju också hava någon betydelse.

Sä kommo fullmäktige, vilka tillstyrkte bestämmelserna för notariernas
del, men ville utsträcka ledamöternas justeringstid från

Nr 18.

4 Tisdagen den 11 mars.

Om tkynd- eu till två dagar. Förutsättningen för vårt förslag var, att justesammare
ringeu i hammaren av onsdagens protokoll skulle kunna ske på lörav
Första dagen och av lördagsprotokollet på tisdagen eller onsdagen, hvarkammarens
till så i båda fallen komme eu dag till för tryckningen, och därprotokoll.
med vunne man de fyra dagarne. Men när nu fullmäktige ville ut(Forts.
) sträcka ledamöternas justeringstid, förlorades därmed möjligheten
att få justeringen i kammaren verkställd för onsdagens plenum
förrän nästa tisdag — i stället för på lördagen enligt vårt förslag
— samt för lördagsprotokollet förrän näst påföljande fredag
i stället för på tisdagen eller onsdagen. Man förlorar alltså utom
den utsträckta justeringstiden ytterligare ett dygn, och vad blev
följden? Jo följden blev helt naturligt den, att notarierna kommo
och sade, att »om protokollet skall ligga på det viset oanvänt ett
dygn, så kunna vi ju i stället få till vår disposition det dygnet».
Det liar utskottet nu gått med på; utskottet har ej velat inskränka
tiden för notarierna mera än förut, ehuru den säkerligen kan inskränkas,
och på det viset har möjligheten att få protokollet tryckt
inom fyra dagar gått förlorad.

Huvudanledningen till detta är naturligtvis att man ej velat inskränka
riksdagsmännens justeringstid till ett dygn. Jag för min
del får dock saga, att jag tror att ett dygn är fullt tillräckligt.
Ju förr man får justera dess bättre; gör man icke det genast eller
något så när genast, blir protokollet liggande och så diar det ut
på tiden. Men är man nödsakad att justera utan uppskov, går
det också lättare för sig. Enligt mitt förslag skulle man också
hava sitt anförande färdigjusterat till följande diskussionsplenum,
då man i alla fall skall upp i kammaren, och det är mycket bättre
att då hafva den saken undangjord, innan man åter skall övervara en
lång debatt. I utlandet är justeringstiden i regeln högst 24 timmar
— det finnes ju undantag — men på flera håll är den
också mycket mindre, och jag tror även den svenska riksdagen lätt
skulle kunna vänja sig därvid.

Då utskottet emellertid nu står enigt, är det kanske icke så
mycket mer att här vinna. Emellertid lider utskottets förslag, såvitt
jag kan förstå, av eu formell olägenhet, som gör det nödvändigt
för mig att yrka återremiss. Näst sista meningen i utskottets
förslag till ändring av 14 § lyder som kammaren behagat finna:
»Har ledamot icke genom stadgad tid justerat sitt yttrande, anses
detsamma ändock såsom av honom justerat.» Denna lydelse, som
bär är hämtad från mitt och fullmäktiges förslag, förutsätter emellertid,
att det skall finnas tvenne exemplar av varje anförande.
Detta har nu utskottet avstyrkt, men meningen var just att man
skulle hava detta duplettexemplar att tillgå om, såsom stundom
händer, eu ledamot underlåter att inom laga tid återställa sitt anförande;
gör han icke det, så kan för övrigt icke heller tryckningen
verkställas i tid. På detta duplettexemplar vilar alltid möjligheten
att få tryckningen verkställd i tid, och det synes alltså
mindre välbetänkt, att detta moment ströks av utskottet. Men under
sådana förhållanden kan jag icke heller se att utskottets kläm
och motivering stå i full samklang med varandra och jag måste

Jfr 18.

Tisdagen den 11 mars.

därför yrka återremiss. Jag skulle också då vilja ifrågasätta, huru- Om skyndvida
det icke kunde anses önskligt att utskottet upptoge frågan ^licerande
ånyo samtidigt med Andra kammarens utskott, ty det vore val icke av första
så alldeles trevligt, om bestämmelserna här skulle bliva olika, så kammarens
att det visade sig att den ena kammarens protokoll skulle kunna iirotoML
vara färdigtryckt med större hastighet än den andra kammarens. (Forts.)

Jag ber alltså att få yrka återremiss.

Friherre De Ge er, Fabian: Jag kan icke förneka, att var ken

det enhälliga utskottet eller jag såsom dess ordförande väntat
eu så vittomfattande, så vidlyftig och så vitt ingående kritik från
den föregående talaren över det utlåtande, som utskottet i denna
fråga avgivit. Vi hade tvärtom trott, att vårt utlåtande var av
den art och beskaffenhet, att det skulle bifallas i denna kammare
utan debatt. Men understundom gäckas mänskliga förhoppningar.

Vore jag professor i långtalighetskonsten, skulle jag på ett mer
ingående sätt bemöta den ärade talaren; men som jag icke är det,
skall jag försöka att försvara utskottets utlåtande så gott jag kan,
och det blir då helt kort.

Den föregående talaren har fullständigt redogjort för förhållandena,
sådana de äro, men han kom till den slutsats, att det skulle
vara det rätta att återremittera frågan för att få texten och motiveringen
att svara mot varandra. Nu är det verkligen så förhållandet,
att enligt vår uppfattning allting svarar mot vartannat
i överensstämmelse med vår åskådning. Den föreslagna bestämmelsen,
att, om ledamot icke inom stadgad tid justerat sitt yttrande,
detsamma ändock anses såsom av honom justerat, förutsätter enligt
den föregående talarens mening, att det skall vara två exemplar,
och vi kunde, sade han, mycket väl hava godtagit de två exemplaren,
ty detta hade ej förorsakat något obehag eller någon olägenhet.
Jag skall be att få påpeka, att enligt utredningen i herrar
fullmäktiges i riksgäldskontorets förslag, sid. 8, kostnaderna för
dubbla exemplar gå till 8,300 kronor. Frågan är då, om de dubbla
exemplaren skulle vara av det stora värde, att man bör giva ut
8,300 kronor för dem. Jag tror icke, att kammaren vill vidkänna
en så dryg utgift för dubbla exemplar, då det faktisk går för sig
ändå. Hittills har intet anförande kommit bort, och skulle det
komma bort något, finnes möjlighet att ersätta det, så att den
nämnda kostnaden för dubbla exemplar tror jag icke, att kammaren
bör underkasta sig. Det medför heller ingen egentlig olägenhet
att hava endast ett exemplar. Bestämmelsen, att ett yttrande,
som icke är justerat, ändock anses vara justerat, måste emellertid
finnas under alla förhållanden.

Jag tror icke, att det finns många i denna kammare, som hava
så synerligt stort intresse av den föreliggande frågan, och jag tror
även, att flertalet är nöjt med det sätt, varpå protokollet för närvarande
föres och publiceras; men att det finnes någon, som icke
är belåten med det, därpå är herr Clason ett levande bevis. Det
största intresset för eu hastig publicering av kammarens protokoll

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

Om skynd- finnes naturligtvis hos tidningarna och hos allmänheten, men dem
publicerande ^an man icke tillfredsställa.

av ^Första Den föregående talaren har visserligen nämnt Frankrike som
kammarens ett, exempel på hastig och god publicering, men där har kammaren
protokoll, sitt eget tryckeri — jag tror icke, att Första kammaren här vill
(Forts.) ikläda sig kostnaden för ett sådant.

Jag anser, att det sätt, varpå utskottet löst frågan, att för en
obetydlig kostnad kunna förkorta tryckningstiden med en vecka,
är mycket värdefullt. Hade man gått in på det förslag, som är
lämnat av herrar fullmäktige i riksgäldskontoret eller biträtt herr
Clasons förslag med några förändringar, skulle det kostat Riksdagen
mellan 20- och 30,000 kronor. Nu blir det hela eu obetydlighet.

Till sist, herr talman, vill jag meddela, att denna fråga
är behandlad av såväl Första kammarens andra tillfälliga
utskott, som även det Andra kammarens tillfälliga utskott, som
har samma fråga om hand, och vid gemensamt sammanträde enade
sig båda utskotten om lika grunder. Om vi då besinna, att Första
kammarens tillfälliga utskott med suppleanter är tio personer, och
att Andra kammarens tillfälliga utskott med suppleanter är 20 personer,
är det alltså so/sso av Riksdagen, som hava uttalat sig,för de
förändringar, som i det föredragna utskottsutlåtandet föreslås. Det är
visserligen 1/is, och 13 är ju ett olyckligt tal, men jag hoppas, att
olyckan icke må falla över utskottet, utan över herr Clason och
hans meningsfränder.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Greve Lagerbjelke: Jag vill giva herr Clason rätt i hans
uttalade mening, att en av punkterna i utskottets kläm, nämligen:
»Bär ledamot icke. inom stadgad tid justerat sitt yttrande, anses detsamma
ändock såsom åt> honom justerat», har sammanhang med riksgäldsfullmäktiges
förslag, att yttrandena skola utskrivas i två exemplar.
Det är ju en ganska känd ovana, att eu ledamot tager hem
till sig det uppsatta yttrandet för att justera det hemma och därefter
dröjer över tiden, så att yttrandet icke föreligger färdigjusterat
inom den bestämda tiden. Har då yttrandet utskrivits i två exemplar,
gäller utan vidare det av ledamoten icke justerade exemplaret.

Jag vill även göra en annan anmärkning mot utskottets utlåtande.
Enligt den tabell, som utskottet uppgjort och som finnes
intagen överst på sidan 5, skulle lördagsprotokollen föreligga färdigtryckta
påföljande lördag klockan 4 e. m. Detta går för sig
lätt nog, om det varit korta förhandlingar, men annars kunna protokollen
icke föreligga färdigtryckta till nämnda tidpunkt utan anlitande
av övertidsarbete å tryckeriet. Den ordinarie arbetstiden
vid tryckerierna upphör nämligen klockan 2 e. m. dagen före sönoch
helgdag; skola protokollen föreligga färdigtryckta påföljande
lördag, måste alltså övertidsarbete användas. Detta är som bekant
mycket dyrt; och har utskottet även med berömvärd sparsamhet
förordat, att icke några onödiga kostnader skola påläggas. Efter
mitt förmenande borde utskottet sålunda i sin tabell hava intagit,

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

att lördagsprotokollen skulle föreligga färdigtryckta påföljande lör- Om skynddag
klockan 4 e. in. eller därpå följande måndag klockan 11 f. m. blicerande
Jag får sålunda, även med anledning av detta, förena mig i av Första

herr Clasons yrkande om återremiss. kammarens

protokoll.

Herr Danström: Det är tre särskilda fördelar, som utskottet (Forts.)
velat vinna genom det förslag, som det här framlagt. Den första
är, att man skulle kunna bevara och så mycket som möjligt freda
från överansträngning kammarens nuvarande kanslipersonal, som
äger stor erfarenhet och träning och icke kan ersättas med yrkesstenografer,
något som emellertid bleve nödvändigt, i händelse kansliets
tid för anförandenas utskrift skulle väsentligt avkortas. Utskottets
andra syfte är att bespara statsverket en ytterligare utgift
för utskrivning och tryckning av protokollen, vilken ökade utgift
enligt verkställda beräkningar skulle uppgå till icke mindre än
34,700 kronor. Slutligen skulle ändock den fördelen vinnas, att
kammarens diskussionsprotokoll kunde avlämnas tryckta inom en
till hälften förkortad tid. Ännu en fördel skulle ernås därigenom,
att Riksdagens tryckeriavdelning befriades från korrekturläsning
av diskussionsprotokollen, varigenom bättre tid erhålles för korrekturläsning
av utskottens betänkanden, som alltså skulle kunna göras
tillgängliga snabbare än nu.

Den anmärkning, som gjorts i fråga därom, att utskottet icke
föreslagit utskrivning av anförandena i två exemplar för en beräknad
kostnad av över 8,000 kronor, faller på upplysningen från
notariehåll, att i det sällsynta fall, att ett utskrivet anförande förkommer,
ett nytt anförande kan utskrivas efter stenogrammen.

Den invändning, som framställts av greve Lagerbjelke, att det
i motiveringen borde göras det tillägget, att färdigtryckt upplaga
av lördagsprotokollen skulle avlämnas nästföljande lördag klockan
4 e m eller därpå följande måndag klockan 11 f. m., är nog riktig;
och jag höll själv på detta förslag i utskottet, ty man kan ju tänka
sig, att ett protokoll är så drygt, att övertidsarbete på tryckeriet
eljest bleve av nöden, vilket skulle synnerligen fördyra tryckningskostnaden.
Jag har fortfarande alls ingenting emot att göra det
tillägg*, som greve Lagerbjelke föreslagit, nämligen att i sista raden
i uppgiften om tiderna för protokollens justering och leverering
från tryckeriet skulle stå: lördag klockan 4 e. m. eller måndag kl.

11 f. m.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag ined nyssnämnda av
greve Lagerbjelke föreslagna tillägg till motiveringen.

Greve Lagerbjelke: Med anledning av vad herr Danström
i sitt yttrande anfört, återtager jag mitt yrkande om återremiss
och yrkar endast, att i motiveringen måtte på angiven plats inflyta
orden: eller måndag kl. 11 f. m.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
i avseende på föreliggande utlåtande, förutom beträffande motiveringen,
vilken fråga han ämnade företaga till avgörande efteråt,

Ur 13.

Tisdagen den 11 mars.

(Forts.)

°mmmarde'' V°re del,s f,U utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock

publicerandeatt llJ;„atai:det skulle visas åter till utskottet.
av Första xa sedermera i enlighet med dessa yrkanden gjorda propositiokammarens
ner förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
protokoll, vara med övervägande ja besvarad.

Beträffande härefter motiveringen yttrade herr talmannen, att i
avseende dåra endast vore.yrkat av greve Lagerbjelke att kammaren
såsom motivering för sitt beslut skulle godkänna utskottets
utta ande med den ändring, att i slutet av den ä sidan 5 i det
tryckta utlatandct intagna tabell näst efter orden »lördag kl. 4
e. m.» tillädes orden »eller måndag kl. 11 f. m.»
i Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets
motivering oförändrad samt vidare på bifall till greve LagerDjelkes
yrkande, och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

. Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, nr 100, om införande i förordningen den 15
maj 1908 angående restitution av erlagd sockerskatt eller befrielse
trän sådan skatt för socker, som använts vid tillverkning av exportvaror,
av bestämmelser om restitution av erlagd skatt jämväl då
socker utföres till svensk frihamn eller intages å svenskt frilager. •

Om tull å
socker m. m

. Föredrogs ^yo bevillningsutskottets den 8 och 10 innevarande
•manad bordlagda betänkande nr 21, angående tull och skatt å
socker m. m.

• iGe.I?,°,nl Proposition» nr 35, av den 31 januari 1913, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av pi opositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen att besluta,

»dels att tullsatserna å nedanuämnda varor skola från och med
den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen:

a socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kaksamt^
krossat eller pulveriserat socker, 10 öre;

• .. å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den

i världshandeln gällande holländska standard, likaledes 10 öre;

a socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standardnummer,
även om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd
7 ore; ’

å sirap och melass 5 öre;

dels ock att den i § 13 i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna restitution
av tullmedlen vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat
socker, topp-, kandi- och kålt-, vilket tillverkats inom riket av utländskt
råämne, skall utgå från och med den 1 januari 1914 med

7,5 ore för kilogram sådant socker.»

Tisdagen den 11 mars. 9 Nr 18.

Vidare hade i en till Riksdagen avlåten proposition, nr 43, Om tull ä
likaledes av den 31 januari 1913, vilken tillika hänvisats till bevill-socker m- mningsutskottet,
Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid före- (Forts.)
nämnda proposition, nr 35, fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga
framlagt förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § i
förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker.

I sammanhang med berörda kungl. propositioner hade utskottet
till behandling förehaft följande inom Riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
likaledes hänvisade motioner rörande hithörande
frågor, nämligen inom Första kammaren: nr 100 av herr Stadener,
nr 103 av herr af Ekenstam med instämmande av fem andra av
kammarens ledamöter, nr 104 och nr 105 av herr Swarts, nr 106
av friherre Johan Beck-Friis och greve Posse med instämmande av
ytterligare en ledamot och nr 107 av herr Cedereranis jämte sju
andra av kammarens ledamöter, samt inom Andra kammaren: nr
253 av friherre Palmstierna, nr 254 av herr Nilsson i Tånga, nr
256 av herr Hamrin, nr 258 av herr Pålsson, nr 262 och 263 av
herr Lindman, nr 264 av herr Andersson i Skivarp med instämmande
av tre andra av kammarens ledamöter, nr 269 av herr
Vahlquist, nr 270 av herr von Hofsten jämte sex andra ledamöter
av kammaren, nr 271 av herr Andersson i Fallsberg tillika med
ytterligare fyra av kammarens ledamöter och nr 272 av herr Karlsson
i Fjäl.

Uti ifrågavarande motioner yrkades

i motionen II: 253 (av friherre Palmstierna):

»att Riksdagen med anledning av nämnda proposition måtte
besluta:

1) dels att tullsatserna å nedannämnda varor skola från och
med den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen:

å socker, raffinnerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kaksamt
krossat eller pulverisera! socker, 9 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den

1 världshandeln gällande holländska standard, likaledes 9 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standardnummer,
även om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd,

6 öre;

2) dels att den i § 13 i förordningen med tulltaxa inkommande
varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna restitution
av tullmedlen vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat
socker, topp-, kandi- och kak-, vilket tillverkats inom riket av
utländskt råämne, skall utgå från och med den 1 januari 1914 med

6,5 öre för kilogram sådant socker;

3) dels och att i motiveringen för i punkt 1 angivet beslut uttala,
att tullsatserna å socker, raffinerat, alla slag, samt oraffinerat,
till färgen icke mörkare än nr 18 av den i världshandeln gällande
holländska standard, ytterligare skall nedsättas 1 januari 1915 med

2 öre, 1 januari 1916 med 1 öre, 1 januari 1917 med 1 öre, 1 januari
1919 med 1 öre och 1 januari 1921 med 1 öre, allt per kilogram,

Sr 18. 10 Tisdagen den 11 mars.

Om tull ä samt att tullsatserna å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än
socker m. »»-nämnda, standardnummer, ytterligare skall nedsättas 1 januari 1915
(Forts.) me(j i örej i janUari 1916 med 1 öre, 1 januari 1917 med 0.5 öre,
1 januari 1919 med 0.5 öre och 1 januari 1921 med 0.5 öre, allt
per kilogram.»

i motionerna I: 100 (av herr Stadener) och II: 258 (av herr
Pålsson):

»att Riksdagen, under förutsättning att Svenska sockerfabriksaktiebolaget
åtager sig att ensamt bära den minskning i inkomst,
som kan bliva eu följd av tullnedsättningen, och träffar överenskommelser
om förnyande av förut gällande kontrakt med sina betodlare
för fem år framåt från och med den 1 januari 1914, må
besluta,

dels att tullsatserna å nedannämnda varor skola från och med
den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen;

å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kaksocker
samt krossat eller pulveriserat socker, 12 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den
i världshandeln gällande holländska standard, likaledes 12 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standardnummer,
även om varan kommer i upplöst eller flytande tillstånd,
9 öre;

ä sirap och melass 5 öre;

dels ock att den i § 13 i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna restitution
av tullmedel vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat
socker, topp-, kandi- och kaksocker, vilket tillverkats inom riket
av utländskt råämne, skall utgå från och med den 1 januari 1914
med 9.5 öre för kilogram sådant socker;»

i motionerna I: 104 (av herr Swartz) och II: 263 (av herr
Lindman):

»att, för den händelse Riksdagen beslutar nedsätta gällande
tull å socker, Riksdagen i samband därmed måtte besluta sådan
ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående
beskattning av socker, därom bevillningsutskottet torde avgiva
närmare förslag, att skatten å raffinadsocker ökas med samma
belopp, varmed tullen å detsamma nedsättes;»

i motionen II: 256 (av herr Hamrin):

»att Riksdagen ville besluta, att för socker, som inom riket
till fritt bruk utlämnas från och med den 1 januari 1914, skall betalas
en skatt av 14 öre per kilogram;»

i motionerna I: 106 (av friherre Johan Beck-Friis och greve
Posse) och II: 269 (av herr Yahlquist):

»att, om Riksdagen beslutar sockertullens sänkning, skattesatsen
å socker, tillverkat vid fabrikerna i Lidköping, Linköping
och Mörbylånga, måtte under femårsperioden 1914—1918 nedsättas
med lika många öre, under 13 öre, som tullsänkningen under samma
tidsperiod kan komma att omfatta;»

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

i motionen II: 271 (av lierr Andersson i Fallsberg in. fl.):

»att Riksdagen måtte besluta, att under femårsperioden 1914— soc“°r
1918 fabrikerna i Lidköping, Linköping och Mörbylånga måtte för ( orts)
vid dem tillverkat socker åtnjuta nuvarande skattelindring, utgörande
3 öre per kilogram, samt att, för den händelse Riksdagen
beslutar nedsättning av gällande tull, skatten därjämte måtte sänkas
med det belopp, tullsatsen å socker under samma tid nedsättes;»

i motionerna I: 107 (av herr Cedercrantz m. fl.) och II: 270
(av herr von Hofsten m. fl.):

»att Riksdagen måtte med avslag ä Kung!. Maj:ts nådjga proposition,
nr 35, om sänkning av tullen å socker bifalla Kung! Maj:ts
nådiga proposition nr 43 att skatten för vid fabrikerna i Lidköping,
Linköping och Mörbylånga tillverkat socker måtte utgå med 13
öre per kilogram under fem år från och med den 1 januari 1914;»

i motionerna I: 103 (av hem- af Ekenstam) och II: 264 (av
herr Andersson i Skivarp): »att Riksdagen ville besluta:

delo att tullsatserna å nedannämnda varor skola fortfarande
från och med den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram,
nämligen:

å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kaksamt
krossat eller pulveriserat socker, 14 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den
i värdshandeln gällande holländska standard, likaledes 14 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standardnummer,
även om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd,

9 öre;

å sirap och melass 10 öre;

dels ock att tulltaxans nu gällande bestämmelser för restitution
av tullmedel under vissa förutsättningar må lämnas orubbade;»

i motionerna, I: 105 (av herr Swartz) och II: 262 (av herr
Lindman):

»att Riksdagen måtte avslå Kung! Maj:ts förslag att nedsätta
tullen å sirap till 5 öre;»

i motionen II: 272 (av herr Karlsson i Fjät):

»att Riksdagen må besluta, att, därest den i Kung!. Maj:ts
nådiga proposition, nr 35, föreslagna nedsättningen av tullen å socker
vinner Riksdagens bifall och i anledning därav de bestämmelser,
som för närvarande reglera priset å vitbetor mellan Svenska sockerfabriksaktiebolaget
och dess betodlare, undergå sådan förändring,
att likviden för betorna sänkes, genom förändring av lydelsen av
1 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning av
socker må bestämmas, att tillverkningsavgiften för inom landet tillverkat
socker skall höjas med ett mot nämnda sänkning av den för
betorna utgående betalning svarande belopp;»

i motionen II: 254 (av herr Nilsson i Långa):

»att Riksdagen i skrivelse till Kung! Maj:t anhåller, att Kung!

Maj:t ville taga i övervägande, huruvida icke en legal reglering av
priset å sockerbetorna, verkställd av en på grund av statsmaktens

Nr 18.

Om tull
socker in.
(Forts.)

Tisdagen den 11 mars.

ä beslut tillsatt nämnd, bör åstadkommas, samt, för den händelse
m- Eiksdagens medverkan påkallas, för Riksdagen framlägga de förslag,
vartill en utredning i ärendet kan föranleda».

Utskottet hade i förevarande betänkande på anförda skäl hemställt l:o)

att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 35, angående förändring av tullsatserna å socker och sirap
m. m., icke kunnat oförändrad bifallas, måtte besluta,

dels att tullsatserna å nedannämnda varor skulle från och med
den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen:

å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak- samt
krossat eller pulveriserat socker, 11 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den
i världshandeln gällande holländska standard, likaledes 11 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standardnummer,
även om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd,
8 öre;

å sirap och melass 5 öre;

dels ock att den i § 13 i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna restitution
av tullmedlen vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat
socker, topp-, kandi- och kak-, vilket tillverkats inom riket av utländskt
råämne, skulle utgå från och med den 1 januari 1914 med

8,5 öre för kilogram sådant socker;

2:o) att Riksdagen, med bifall till Kungl. Majrts proposition
nr 43, måtte antaga följande

Förslag till Förordning

angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 11 oktober 1007 angående beskattning av socker.

1. För allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes,
skall, på sätt i denna förordning närmare bestämmes, vid sockrets
utlämnande till fritt bruk erläggas skatt med 16 öre för varje kilogram.
För det socker, som tillverkas vid de redan anlagda råsockerfabrikerna
i Östergötland och Västergötland samt på Öland
och utlämnas till fritt bruk antingen omedelbart från samma fabriker
eller från raffinaderiet i Lidköping efter där verkställd raffinering,
utgår dock skatten under tiden till 1918 års utgång med
13 öre för varje kilogram; ägande Kungl. Maj:t att meddela behövliga
kontrollföreskrifter.

För socker, som till riket införes, skall därjämte erläggas tull
enligt tulltaxan.

2. Till socker räknas ej honung, stärkelsesocker (glykos) och
maltsocker (maltos) samt ej heller sirap eller melass, i vilka sockerhalten
är mindre än sjuttio procent av torrsubstansens vikt.

Sockerhalten utrönes genom direkt polarisation, därest icke

Nr 1*.

Tisdagen den 11 mars.

kontrollstyrelsen på framställning av tillverkaren förordnar, att Om tull ä
sockerhalten skall bestämmas genom fullständigare kemisk analys, socker m. m.

3. För socker, som enligt de föreskrifter, Kungl. Maj:t vill (Forts.)
meddela, gjorts till förtäring av människor obrukbart (denaturerats),
erlägges ej skatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914;

samt

3:o) att de i

betänkandet omförmälda motionerna

d)
«)
f)

100 av herr Stadener,

g) II:

h) II:

i) II:

103

104

105

106
107
253
256
258

af Ekenstam,

» Swartz,

herrar friherre Johan Beck-Friis och greve Posse,
herr Cedercrantz m. fl.,

» friherre Palmstierna,

» Hamrin,

» Pålsson,

» Lindman,

» Andersson i Skivarp,

» Yahlquist,

» von Hofsten m. fl. samt

_____ » Andersson i Fallsberg m. fl. måtte anses

besvarade genom vad utskottet här ovan hemställt.

I anledning av motionerna II: 254 av herr Nilsson i Tånga och
II: 272 av herr Karlsson i Fjäl hade utskottet förklarat sig komma
att framdeles avgiva yttrande, vilket utskottet i punkten 4 av det
föreliggande betänkandet anmält för (Riksdagen.

k) II: 262

l) II: 263

m) II: 264

n) II: 269

o) II: 270

p) II: 271

Vid föredragningen av betänkandet begärdes ordet av

Herr Karlsson, som yttrade: Jag^skall be att få föreslå särskild
föredragniugsordning för denna frågas behandling. Jag hemställer,
att betänkandet måtte föredragas sålunda:

1) utskottets hemställan under punkt l:o), i vad den rör tullsatserna
å socker och restitution av erlagd sockertull, ävensom
motioner, som innefatta yrkanden i samma ämnen;

2) utskottets hemställan under punkt l:o), i vad den rör tullsatsen
å sirap och melass, ävensom motioner, innefattande yrkanden
härom;

3) utskottets hemställan under punkt 2:o), utom i vad densamma
rör skattesatsen för socker från fabrikerna i Östergötland och
Yestergötland samt på Öland, ävensom motioner med yrkanden i
det ämne, denna utskottets hemställan omfattar;

4) utskottets hemställan under punkt 2:o), i vad den rör skattesatsen
för socker från nyssnämnda fabriker, ävensom motioner med
yrkanden härom.

Sr 13.

14 Tisdagen den 11 mars.

Om tull ä Slutligen hemställes, att diskussionen vid första punkten även
socker m. m. mätte få omfatta förslaget i dess helhet.

(Forts.)

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Utskottets hemställan, såvitt angick tullsatserna å socker och
restitution av erlagd sockertull, ävensom motioner med yrkanden i
dessa ämnen.

Vid föreliggande del av punkten 1 hade reservation avgivits
av herrar Bäckström och Eriksson i Grängesberg, friherre Palmstierna
och herr Källman, vilka på framlagda skäl hemställt, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 måtte av Riksdagen bifallas.

Herr statsrådet friherre Adelswärd: Då bevillningsutskottets
nu till Riksdagens avgörande föreliggande utlåtande rörande sänkningen
av sockertullen väsentligen avviker från Kungl. Maj:ts i
ämnet avlåtna proposition, får jag härmed redan nu meddela, att
regeringen — som för sin del på förhand funnit sig böra acceptera
de i utlåtandet innefattade förslag och uttalanden — nu således ock
vill tillstyrka dess antagande av Riksdagen.

Innan jag går att angiva skälen till denna av regeringen intagna
ståndpunkt, vill jag betona, att den därmed icke i något avseende
frångår sin uppfattning om det principiellt riktiga i det i
propositionen framlagda förslaget.

Då jag tillrådde Kungl. Maj:t att föreslå Riksdagen besluta
den omedelbara sänkning av tulien å socker och planen för den
ytterligare sänkning av densamma under den närmaste framtiden,
som i propositionen angives, grundade jag mitt förslag på den utredning
och de beräkningar, som de inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga verkställt. Dessa beräkningar, som avse att
visa, vilka merkostnader tynga den svenska sockerindustrien i förhållande
till den tyska och danska, giva vid handen, att en sockerindustri,
som giver skälig avkastning å däri nedlagt kapital, kan
inom vårt land drivas med ett tullskydd av 7 öre per kg. raffinadsocker
utan nedsättning i nu gällande betpriser och arbetslöner.

Svenska sockerfabriksaktiebolaget har i skrivelse till bevillningsutskottet
sökt vederlägga riktigheten av dessa beräkningar
och med andra beräkningar velat visa, att den svenska sockerindustrien
för sin tillvaro kräver vida högre tullskydd, och att till och
med den nuvarande tullen härför vore erforderlig.

Det orimliga i detta påstående framgår redan därav, att sockerindustrien
i Danmark, vars driftkostnader icke äro lägre än sockerindustriens
i Skåne, kan föra en blomstrande tillvaro med en skyddstull
av blott omkring 4 öre. Jag har emellertid underkastat de
sakkunnigas och sockerbolagets beräkningar och uppgifter en jämförande
granskning samt därvid blott än mera styrkts i min bestämda
övertygelse, att de förra i all huvudsak äro fullständigt

Sr 13.

Tisdagen den 11 mars.

riktiga och utgöra eu säker grundval för utrönandet av det erforderliga
tullskyddets storlek.

Genomförandet av den av Kungl. Maj:t föreslagna tullnedsättningen
vilade, bland annat, på den förutsättningen, att nu gällande
betpriser bibehölles oförändrade. Då emellertid, på grund av betodlarnes
svaga ställning gent emot sockerbolaget, stora hinder reste
sig emot förverkligandet av denna förutsättning, har jag efter framställning
från betodlarnes sida och med sockerbolagets medverkan
utsett en ordförande att leda förhandlingar emellan dem i syfte att
söka åvägabringa eu uppgörelse.

Sedan förhandlingar sålunda kommit till stånd, visade det sig
snart, att det var omöjligt ernå någon uppgörelse mellan sockerbolaget
och betodlarne på grundvalen av Kungl. Maj:ts förslag.
Endast med största svårighet blev det möjligt att ens uppnå det
avtal, som utgör utgångspunkten för bevillningsutskottets föreliggande
förslag.

Rent sakligt bedömt torde detta resultat ingalunda böra anses
så obetydligt, som vissa reservanter velat hålla före. Den omedelbara
tullsänkningen föranleder en minskning i sockerpriset med ett
belopp av omkring 3,300,000 kronor per år, ungefär motsvarande
räntan på den del av sockerbolagets kapital, som obestritt utgöres
av en genom för högt tullskydd möjliggjord överkapitalisering, vilken
icke motsvaras av verkligen i industrien nedlagt kapital.

I valet mellan å ena sidan accepterandet av den till grund för
utskottets förslag liggande uppgörelsen, varigenom skulle avvärjas
ekonomiska och sociala konflikter, vilkas räckvidd undandraga sig
all beräkning och som kunnat bliva för jordbruket i avsevärda delar
av landet till stor skada, och å andra sidan vidhållandet av Kungl.
Maj:ts förslag, vilket, om det av Riksdagen antoges, skulle lämna
sockerbolaget fria händer gent emot betodlarne, har regeringen icke
kunnat taga på sitt ansvar att fasthålla vid propositionen, utan
vill för sin del förorda bifall till utskottets utlåtande.

Om tull å
socker m. m.
(Forts.)

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Det torde icke
kunna förtänkas riksdagens ledamöter, att de känna sig synnerligen
tveksamma vid fattandet av beslut i denna sockerfråga, ty sällan
torde ett ärende ha i mera invecklat skick förelegat för Riksdagen
till avgörande. I viss mån påminner vad som försiggått om grundtanken
i gällande stadgande!! om auktion i upp- och avslag. Sedan
först den s. k. trustkommittén efter en s. k. sakkunnig utredning
kommit fram till en summa, som man genom tullnedsättning trott
sig kunna avvinna sockerindustrien, samt en reservant i kommittén,
friherre Palmstierna, därtill lagt ytterligare ett avsevärt belopp,
hava avslagsutropen börjat med finansministerns i den Kungl. propositionen
framlagda förslag, men då ingen stannat för detta bud
fortsättes sänkningen ända till dess sockerbolaget och betodlare
efter stark bearbetning från regeringshåll gemensamt ropa »mitt»,
varefter detta bud bekräftas av finansministern och därefter biträdes
av bevillningsutskottet, som tydligen haft svårt att avvisa en tullsats,
som regeringen i samråd med de i saken närmast intresserade

Nr 13.

Om tull
socker m.
(Forts.)

Tisdagen den 11 mars.

å satt i stället för sitt, eget förslag. Regeringen har å andra sidan

M''haft den stora tillfredsställelsen att se sitt ursprungliga förslag,
vilket densamma efter närmare begrundande funnit mindre välbetänkt,
upptaget av friherre Palmstierna, vilken i gengäld visat regeringen
den artigheten att för tillfället offra den ståndpunkt, som
lian. efter ett omfattande kommittéarbete förklarat vara den enda
riktiga. Söker man komma ur detta kaos genom att närmare studera
motiven till de olika förslagen, blir man sannerligen icke
klokare än förut, ty i det förslag, vartill vederbörande vid en tidigare
tidpunkt anslutit sig, förekommer eu motivering, som står i
uppenbar strid med det förslag, varvid man slutligen stannat. Detta
är ock ganska naturligt, ty man har hämtat mönstret för sitt tillvägagångssätt
från ett förfarande, auktionen, där endast bud avgivas,
medan däremot motiven för dessa pläga vara hemliga. Jag
vill ej trötta kammaren med eu uttömmande bevisning för mitt påstående
om den skärande disharmonien mellan de motiv man anfört
och det slut, vartill man kommit. Endast i största korthet skall
jag ge en hänvisning till vad i den delen förekommer i en särskild
punkt med avseende på regeringens ställning. I den Kungl. propositionen
har finansministern med stor skärpa betonat nödvändigheten
av koncentration av driften inom den svenska sockerindustrien
såväl vad angår råsockerfabriker som raffinaderier. Av allt att
döma har han gjort detta därför att han ansett, att, när man tager
i betraktande alla på frågan inverkande omständigheter, såsom sockerindustriens,
jordbrukets, kommunikationsväsendets, arbetarnes och
överhuvud taget det svenska näringslivets berättigade intressen,
en dylik koncentration bör anses vara för vårt land gagnelig. I
det nya förslag^ åter, som under finansministerns ledning sedermera
kommit till stånd, biträder han rent av ett förbud mot dylik koncentration
i fråga om de flesta råsockerfabrikerna i vårt land; detta
tydligen därför att han, efter ytterligare prövning av skälen för
och emot, funnit att landets ekonomiska intressen, vars högste vårdare
han är, genom ett dylikt förbud mot driftens koncentration
kunna bäst tillgodoses. För min del vill jag ingalunda klandra
varken finansministern eller regeringen, som troget följt honom, för
att de icke låtit sig hindras från att efter vunnen bättre insikt
övergiva en såsom felaktig erkänd ståndpunkt (endast i förbigående
vill jag påpeka det beklagliga i, att man låtit den vunna sanningen
begränsas till Skåne och G-ottland och icke sträcka, sig jämväl över
gränsen till Halland och Blekinge). Nu har dessutom finansministern
i dag närmare förklarat orsaken till regeringens förändrade ställning.
. Han^ har gjort gällande att det är betodlarnas svaga ställning
i förhållande till sockerbruken, som bestämt regeringen till
att ändra ståndpunkt. Men dä frågar jag, vem är det som har
försvagat betodlarnas ställning om icke just Kungl. Maj:ts regering,
som i den kungliga propositionen givit sockerbolaget eu bestämd
anvisning att söka hålla sig skadeslöst för tullförändringen genom
driftkoncentration och genom råsockerfabrikers nedläggande, och
detta är väl det hårdaste och svåraste slag, som överhuvud taget
kan träffa betodlarna. Ja, mina herrar, så ligger saken, och vid

Tisdagen den 11 mars.

Nr 13.

sådant förhållande kunde det synas vara närmast till hands, att Om tull å
man omfattade den meningen, att med avgörandet av sockerfrågansocJcer m- mborde
för närvarande anstå, för att den vid en följande riksdag (Forts.)
måtte upptagas, sedan vederbörande blivit i tillfälle att ytterligare
överväga alla de omständigheter, som vid dess bedömande borde
tagas i betraktande. Då jag emellertid ej gör ett dylikt avslagsyrkande
utan biträder den ståndpunkt, som av herr Yennersten med
flera i bevillningsutskottet intagits, tillåter jag mig att till stöd
härför åberopa de av dem anförda särskilda skäl.

Till denna förklaring skulle jag ock ha inskränkt detta mitt
yttrande, därest ej i den kungl. propositionen förekommit uttalanden,
som gå vida utöver sockerfrågan och liksom innebära ett regeringens
program med avseende på dess ställning till svensk industri
och svenskt jordbruk, särskilt när denna ekonomiska verksamhet
kan anses äga ett visst skydd genom vår tullagstiftning, och finansministern
har i dag uttryckligen förklarat, att han fasthåller vid
den principiella ståndpunkt, som finnes uttalad i den kungl. propositionen.
Detta regeringsprogram är enligt min mening av den
beskaffenhet, att dess genomförande skulle äventyra den ekonomiska
utveckling i vårt land, som är förutsättningen såväl för den enskildes
som för samhällets trevnad och bästa. Såsom eu röd tråd
genomgår den kungl. propositionen den tanken, att en svensk industri,
som åtnjuter ett visst tullskydd, skulle därmed kommit i
ett alldeles särskilt beroende av statsmakterna. Det är nu visserligen
ej min mening att förneka, att staten både är berättigad och
pliktig att se till, att tullskydd icke gives i en sådan utsträckning,
att därigenom den skyddade industrien beredes vinster, som äro
oskäliga i jämförelse med vad som utvinnes från andra liknande
industrier utan tullskydd. Men å andra sidan måste jag med eftertryck
vända mig emot den uppfattningen, att den tullskyddade industrien
skulle vara ett statens nådehjon, som finge nöja sig med
vad statsmakterna vid varje särskilt tillfälle kunde behaga kasta
åt densamma. En dylik åsikt vore möjlig endast under den förutsättningen,
att tullskyddet kommit till icke i landets utan endast i
den enskilde industriidkarens intresse. Men detta är icke fallet,
ty man har i allmänhet icke skänkt och har ej heller rätt att
skänka tullskydd åt annan industri än den, vars bedrivande i vårt
land är av nytta för vårt folk. Den enskilde, som lägger ned sitt
''kapital i en dylik industri eller däråt ägnar sitt arbete, har följaktligen
anspråk på att från statens sida behandlas med samma
hänsyn som andra industriidkare. Skulle man betrakta hans ställning
såsom helt och hållet beroende av statsmakternas förgottfinnande,
komme detta att innebära en ökad risk för den tullskyddade
näringen, vilken risk tydligen komme att i sin ordning inverka
på det erforderliga tullskyddets storlek. Man skulle således
komma att röra sig i en cirkel, från vilken ingen annan utväg
funnes än den ifrågavarande industriens upphörande. Statsmakternas
anspråk på att en tullskyddad industri skall anses vara i deras
suveräna våld måste således i sista hand leda till ett tynande liv
för dylik industri, som finnes, samt därtill att kapitalet och före Första

kammarens protokoll 1913. Nr 13. 2

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

Om tull ä tagsamheten hålla sig borta från industrier, som det av ena eller
socker m, m. an(}ra skälet kunnat vara av stor betydelse för landet att genom
(Forts.) tullskydd skapa. Jag behöver knappast tillägga, att allt vad som
sagts om industrien, har sin fulla tillämpning på jordbruket och
dess särskilda verksamhetsgrenar.

År vad jag nu anfört riktigt, måste man följaktligen på det
allvarligaste avvisa jämväl anspråk från statsmakternas sida att
föreskriva, hur den tullskyddade industrien skall ställa sin produktion.
Först och främst måste man i regel frånkänna statsmakterna
erforderlig kompetens att ge vederbörande industriidkare
anvisningar, huru de skola inrätta sin verksamhet, om genom stordrift
eller smådrift, centralisation eller decentralisation o. s. v.
Bästa beviset, huru farligt det skulle vara för en industri att låta
regering och riksdag lämna direktiv för dess anordning och skötsel,
hava vi i finansministerns förut av mig påpekade svängning
mellan sockerindustriens koncentration och decentralisation. Det
kostar icke omedelbart staten något, om statsmakterna ena gången
besluta eu affärs omläggning på ett sätt och en annan gång på ett
annat, men vad skulle det icke kosta industrien själv, vilken icke
liksom staten i sin affärsverksamhet har tillfälle att genom grepp
ur de skattdragandes fickor täcka möjliga förluster. Vill staten göra
anspråk på högsta ledningen av tullskyddade affärsföretag, skulle det
vara bättre, om staten löste helt ut den enskilde, så att denne åtminstone
sluppe att stå risken vid företaget, utan denna i stället öfverflyttades
på staten. Man kommer på denna väg med statens förmynderskap
över industrien således i själva verket fram till realisationen
av det socialistiska idealet beträffande produktionen.

I ganska god harmoni med denna felaktiga ståndpunkt står
uttalandet, i den kungl. propositionen, att finansministern förutsätter,
att med de av honom föreslagna tullsatserna, de bestämmelser,
enligt vilka betpriset under de sista åren reglerats mellan
sockerbolaget och dess betodlare, ävensom nu gällande arbetslöner
inom sockerindustrien, icke skola sänkas. Huru varmt intresserad
man än med skäl må vara, för att betodlarne erhålla en skälig
ersättning för sina betor — och vi få tydligen aldrig glömma att
tullskyddets historiska grund är betodlingens betydelse för det
svenska jordbruket — och huru beklagligt det skulle vara, om arbetarne
inom sockerindustrien icke ägde kraft, lika väl som andra
arbetare, att tillvarataga sina berättigade löneintressen — något
som för övrigt icke torde vara att befara — måste man dock på
det allvarligaste bekämpa regeringens försök att genom tullagstiftningens
präss söka tvinga eu industri att utbetala vissa arbetslöner
eller ett visst pris för sin råvara. Regering och riksdag
hava lika liten förmåga att bedöma vad i dessa frågor kan vara
rättvist och billigt som med avseende på eu affärs skötsel i övrigt.
Det har i förevarande fall icke heller behövts mer än något över
en månad, tiden mellan den 31 januari 1913 och den 5 innevarande
mars, för att finansministern skulle finna, att det av honom föreslagna
betpriset icke var i överensstämmelse med situationens krav.
Min förhoppning är, att detta för andra må utgöra ett varnande

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

)>liands off», dä frågan gäller att blanda sig i industriens och jord- Om tull å
brukets intressekonflikter med leverantörer eller arbetare. socker m. »

Jag vill nu något sysselsätta mig med vad i den kungi. proposi- (Forts-)
tionen förekommer angående ett företags kapital och den från företaget
härflytande avkastning. Till en början må dä nämnas, att
jag icke alls kommer att beröra frågan, huruvida vid sockerbolagets
bildande, aktiekapitalet sattes för högt eller ej i förhållande till de
däri insatta värdena. Jag vill uteslutande hålla mig till de resonemang,
som i den kungl. propositionen förts för att komma till
ett resultat i nämnda fråga, vilka uttalanden, därest de vore riktiga,
otvivelaktigt borde äga tillämpning jämväl i andra fall, då det kunde
hava betydelse att fastslå en ekonomisk verksamhets nuvarande
räntabilitet. Finansministern använder tre vägar för att komma
till målet för sin undersökning. Den ena utgår ifrån det i ett
företag insatta kapitalet, den andra från det uppskattade värdet av
däri befintliga materiella tillgångar och den tredje från vad det
skulle kosta att nu anskaffa de för den ifrågavarande verksamheten
erforderliga materiella produktionsmedel. Denna sista synpunkt
kunna vi genast borteliminera, ty till och med den för ekonomiska
frågor främmande torde förstå, att spörsmålet om, vad det skulle
kosta att nu anskaffa de för en produktion erforderliga materiella
hjälpmedel, saknar varje betydelse, när man skall bedöma värdet av
produktionens faktiskt bestående inrättningar. Spörsmålets framställande
påminner osökt om eu enquéte, som förekom i pressen
för eu tid sedan under rubriken: »Vad skulle Ni göra, om Ni finge
eu million?» eller något dylikt. Huru skulle nämligen ett land,
som i större utsträckning kasserade de produktionsmedel, som redan
finnas, få erforderligt kapital till de nya anläggningarna. Sannolikt
ej till skänks, utan endast därigenom att man så småningom amorterade
det gamla kapitalet och förvandlade vad sålunda lagts upp i
förbättrade produktionsanordningar.

Mera rimliga förefalla de av finansministern i första rummet
angivna vägarna för undersökningen av ett företags skäliga avkastning,
men icke heller de hålla stånd för eu mera ingående
granskning. Vad dä först angår den betonade skillnaden mellan
det för ett företag omedelbart inbetalade kapitalbeloppet och det
kapital, som tillförts företaget genom intjänade vinster, torde man
hittills, såvitt mig är bekant, aldrig hava ifrågasatt annat, än att
kapitalet icke är vare sig mer eller mindre värt avkastning, om
det utgöres av förut befintliga värden eller av vinst, utdelad till
företagets innehavare och sedermera återbetalad till företaget, än
när det utgöres av vinst, som omedelbart överföres till reservfond,
förnyelsefond eller dylikt och på den vägen kommer företaget till
godo. Ett underkännande av detta obestridliga sakförhållande vid
bedömandet av ett tullskydds lämpliga storlek eller vid avgörandet
av frågan om beskattning eller eljest skulle lätt kunna medföra,
att det naturligaste sätt för ett ekonomiskt företags konsoliderande,
som gärna kan tänkas, nämligen bevarandet åt företaget av en
väsentlig del av den intjänade vinsten för att befordra dess utveckling,
bleve övergivet, något som för vårt ekonomiska livs sunda

Nr 18. 20 -Tisdagen den 11 mars.

Om tull å utveckling skulle bliva av en oberäknelig skada. Möjligen i känslan
socker m. m. av att nu angivna vägar för undersökningen av ett företags skäliga
(Forts.) avkastning icke skulle godkännas av en allvarligare kritik, har
finansministern, såsom förut nämnts, även anlitat en ytterligare
utväg för ifrågavarande ändamål, i det att lian sökt uppskatta
värdet av de reala tillgångar, som sockerbolaget äger, och därefter
ställt den av bolaget intjänade vinsten i förhållande till dessa.
Jag behöver icke nu yttra mig om, huruvida den av honom gjorda
uppskattningen av nämnda tillgångar är riktig eller ej, utan inskränker
mig till att fråga varje på det ekonomiska området verksam
man i vårt land, den lille lanthandlaren och betodlaren ej
mindre än grossören, godsägaren, skeppsredaren och fabriksägaren,
om de anse det riktigt, att man vid angivandet av ett företags
kapitalvärde blott upptager dess reala tillgångar, men lämnar alldeles
ur räkningen alla andra omständigheter. Månne ett jordbruk
med betodling är lika mycket värt, när det är förenat med ett
kontrakt om att få sälja betorna till ett fördelaktigt pris, som när
dylik möjlighet saknas? Biler kanske en upparbetad fartygslinje
med båtar till ett saluvärde av 1,000,000 kronor icke är värd mera
än sistnämnda summa? Eller äro två detalj affärer värda lika
mycket, så snart den enes lager kan realiseras till samma pris som
den andres o. s. v. Ja, vi kunna gä än längre, viss ekonomisk
verksamhet har i själva verket så gott som hela sitt värde utanför
sina reala tillgångar. Finansministerns åsidosättande av detta
ideella värde, som jämväl vid ett affärsföretags uppskattning måste
läggas till dess reala tillgångar, är så mycket mera vilseledande
som ofta det ideella värdet skapas först efter stora uppoffringar
av materiella värden. Jag förmodar, att mina kolleger i denna
kammare, som representera den s. k. tredje statsmakten, skola med
välvilja upptaga mitt förfarande att såsom exempel härpå anföra
betydelsen för ett affärsföretag av att genom flitig och kostsam
annonsering förvärva sig det ideella värde, som ligger i en stor
kundkrets. Jag är även viss om, att man skall ge mig rätt, då
jag påstår, att ett bland de förnämsta medlen för eu affär att skapa
ett dylikt ideelt värde är att noggrant och väl betjäna sina kunder,
något som särskilt i ett företags början säkerligen ej kan ske
utan offer av materiella värden. Den kungl. propositionens ståndpunkt
i denna fråga påminner om rättstillståndet på den tid, då
man icke erkände andra rättsobjekt än sådana, som man kunde se
och taga på. Men tydligt är åtminstone för mig, att det för vår
tids ekonomiska liv skulle vara ödesdigert, om en dylik uppfattning
finge göra sig gällande, när man hade att avgöra vad som borde
anses för ett företags skäliga avkastning. I detta sammanhang
vill jag tillägga, att en avkastning icke anses skälig, så vida den
ej ger vanlig ränta på det riktigt uppskattade värdet av det i företaget
befintliga kapitalet och eu behörig affärsvinst för det med
verksamheten förenade arbete och risk. Att tala om 5 å 6 procent
såsom skälig avkastning från en affär, där tillfälle till s. k. kapitalvinst
saknas, visar att man ej äger sinne för verkligheten; ty

Tisdagen den il mars.

Nr 13.

socker m. m.
(Forts.)

5 procent kan man lätt erhålla för ett mot fullgod säkerhet utlånat Om tull å

r . O/lfllfOV W1 Wi

kapital.

Den i den kung!, propositionen uttalade grundsats, mot vilken
jag går att till sist vända mig, är den, som fått sitt uttryck i finansministerns
löfte om att, därest den föreslagna tullnedsättningen bifölles,
verkställa utredning angående lämpligaste sättet att bereda
de arbetare, vid sockerfabrikerna, vilka med anledning av tullnedsättningen
kunde komma att entledigas, ett understöd under deras
sålunda oförvållade arbetslöshet. Detta uttalande skorrar betydligt
mot finansministerns förklaring, att staten icke kan sin i tullagstiftning
taga hänsyn till kravet på att den, som till visst pris inköpt
aktier i ett industriellt företag, skall garanteras eller skyddas för
att allt framgent erhålla en viss avkastning å ett mot inköpspriset
svarande kapital. Man stål'' här emellertid inför ett antingen eller.

Är staten moraliskt förpliktad (om eu juridisk skyldighet kan tydligen
ej bli fråga) att underhålla de genom eu tullnedsättning entledigade
arbetarne, så existerar ock eu förpliktelse mot ägarne till
den av nedsättningen träffade näringen, att de skola hållas skadeslösa
i viss utsträckning. Enligt min mening finnes emellertid ingen
annan förpliktelse i vare sig det ena eller andra fallet, än att behandla
den tullskyddade industrien och dem, som däri nedlagt kapital
och däråt ägnat sitt arbete, på ett sådant sätt, att man ej
kränker deras tillit till statens vilja att mot alla öva rättvisa och
billighet. Att endast tänka på arbetarne, men glömma bort kapitalet,
kan endast den göra, som hyllar socialisternas lära, att alla medel
äro tillåtna, som skada kapitalet såsom samhällets förmenta fiende,
men samtidigt sätta kroppsarbetarnas klassintressen framför samhällets
egna livsintressen.

Åtskilligt kunde vara att tillägga, ty den kungi. propositionen
vimlar visserligen ej av statsmannatankar, men av programpunkter,
som endast låta förklara sig av en uppfattning, som färgats av
återskenet från eu socialistisk samhällsåskådning. Jag vill dock ej
längre upptaga kammarens tid, ty jag är övertygad, att andra talare
vilja belysa särskilda punkter i den nu föreliggande frågan. Innan
jag slutar, må det dock tillåtas mig att. yttra några ord om den
kung! propositionens ensidiga syn på konsumenternas intressen med
bortseende från produktionens betydelse för samhället och dess medlemmar.
Ingen lär vilja bestrida, att det är ett lovvärt strävande
att taga eu skälig hänsyn till den stora allmänhetens behov av, att
livets förnödenheter bliva för densamma tillgängliga till ett pris,
som står i rimligt förhållande till dess köpkraft. Men å andra sidan
får man ej förglömma, att det är produktionen, som betingar denna
köpkraft, liksom det är produktionens resultat, som skola sätta. oss
i stånd att göra framsteg på såväl den andliga som den materiella
kulturens område. Det är ock kapitalets och arbetets produktiva
förmåga, varpå det i sista hand beror, om våra offer av personlig
art skola visa sig mäktiga att bevara vårt fäderneslands i dessa
tider lättare än förut äventyrade oberoende och självständighet.

Jag ber att få yrka bifall till vad som är föredraget av första
punkten i betänkandet.

Nr 18.

Tisdagen den 11 mars.

Om tull å
socker m. m
(Forts.)

Herr Bäckström: Herr talman! Jag liar med uppmärksamhet
• åhört den förklaring, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
här uppläste, men har dock ej däruti funnit någon anledning''
att frångå den mening, som jag uttalat i min tillsammans
med herrar Eriksson, Palmstierna och Källman avgivna reservation,
utan skall be att få framställa yrkande, herr talman, om bifall till
Kungl. Majits proposition nr 35 oförändrad.

Jag skulle så komma till motiveringen för detta yrkande. Men,
mina herrar, skall man verkligen behöva motivera denna Kungl.
Maj:ts proposition efter den presskampanj, som rått sista tiden,
efter alla de uttalanden som gjorts till förmån för propositionens
grundtankar ifrån framstående vetenskapligt nationalekonomiskt håll
och först och sist efter den enligt min mening sakligt förkrossande
motivering, herr finansministern själv lämnat i sitt anförande till
statsrådsprotokollet, som åtföljer propositionen och som jag måste
förutsätta, att alla här i kammaren läst? K ej, någon motivering
för denna Kung! Maj:ts proposition anser jag ej behöva lämnas
av mig. y

Och dock, mina herrar, veta vi nu genom finansministerns och
bevillningsutskottets uttalanden, att jag står här och yrkar bifall
till en kunglig proposition, som regeringen själv har övergivit; vi
veta, att den strid, som regeringen med flygande fanor och klingande
spel drog ut att föra mot sockertrusten, slutat med en kapitulation,
som en i detta fall ganska enig vänster här i landet känner som
eu förödmjukelse. Kär man ser tillbaka på denna antitrustkampanj,
kan man knappt underlåta att erinra sig det gamla ordspråket:
»stiga upp som en sol och falla ned som en pannkaka!»

Herr finansministern och bevillningsutskottet ha motiverat denna
kapitulation med nödvändigheten att värna betodlarnas intressen
mot sockerbolaget. Men fanns det då ej någon möjlighet för regeringen
att, stödd på Riksdagens majoritet, komma till rätta med
sockertrusten och värna betodlarna? Det talades i utskottet mycket
om herr Karlssons i Fjöl motion. Den går, som kammaren erinrar
sig, ut på, att det belopp, som timsten lyckas pressa av betodlarna,
skulle staten ta ut i form av ökad skatt. Kär den saken förekom
i utskottet, bordlädes herr Karlssons i Fjäl motion ostentativt, och
hela vänstersidan steg upp och vittnade som eu man, att här hade
man det bart huggande svärd, varmed man skulle skydda betodlarna.
Men när det sedan blef allvar av, grep man ej till det bart huggande
svärdet, utan till harvar jern!

Det låter kanske en smula ironiskt, vad jag här säger men
det uttrycker icke min egentliga stämning, ty den är närmast
sorg. Sorg över den kapitulation, som det demokratiska genombrottets
regering här gjort, sorg över att man här på en viktig och
avgörande punkt, som måste betraktas som ett exempel på regeringens
kraft och förmåga att för framtiden behandla likartade problem,
givit efter. Jag måste säga, att för mig personligen som
gammal radikal kännes det bittert att, efter att hava varit med om två
decenniers reaktion efter under 80-talets framstegsförhoppningar, nu
få se detta, som ju endast kan vara ägnat att inge, fruktan för fram -

Tisdagen den 11 mars. 23 Nr 18.

tiden. Och på det partis vägnar, som jag representerar, måste Om tull
jag säga, att de förhoppningar, som vi hyst om ett gott samarbetesock^ m■
med det liberala partiet för förverkligandet av de många folkliga vForP,.)
önskemålen, dessa förhoppningar ha fått en allvarlig knäck, som
•det blir svårt att reparera.

Herr Nilsson, Johan: Herr talman, mina herrar 1 Den före liggande

frågans läge är ju för närvarande sådant, att det måhända
kan anses överflödigt att yttra sig om Kungl. Maj ds förslag, sådant
det till mångas överraskning framlagts på kammarens bord. Men
det är väl dock så, att eu kunglig proposition i eu så allvarlig
fråga, även om den formellt eller i sak frånträdes, ändå kanske
får betraktas som ett uttryck i allmänhet för den nuvarande regeringens
och särskilt finansministerns betraktelsesätt i avseende på
värt lands industri och jordbruk.

Först tillåter jag mig att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet framföra ett vördsamt tack, för att herr
statsrådet vid uppgörandet av beräkningarna i den kungl. propositionen
utgått från den för betodlarne så hugnesamma förutsättningen,
att betpriset skulle bibehållas vid senaste mellan Svenska sockerfabriksaktiebolaget
och betodlarna fastslagna priser. Trots denna
välvilja har bland betodlarne, möjligen till finansministerns stora
överraskning, uppstått en den kraftigaste proteströrelse emot Kungl.

Maj:ts proposition om nedsättning av sockertullen. Denna proteströrelse
har säkerligen sitt rotfäste däri, att betodlarna ansett sig
böra protestera mot åtgärder, som enligt deras mening skulle
skada hela landets ekonomi. Och även om den välvilja, finansministern
ägnat betodlarne, varit av den beskaffenhet, att den gått
i uppfyllelse, skulle betodlarne ändå enligt min uppfattning ställt
sig på samma sida som nu. Jag nödgas emellertid en smuta granska
det resonemang, medelst vilket finansministern söker hålla ° betodlarne
som sådana utanför denna fråga. Först vill jag då ananmärka,
att då såväl de sakkunnige som finansministern själv
medgiva, att åtskilligt i de kalkyler, på vilka förslaget är byggt,
icke kan göra anspråk på fullkomlig exakthet, så synes det mig
mer än märkligt, att finansministern vågat på sådana kalkyler
grunda ett förslag av så ödesdiger innebörd. Fn finansminister
borde dock icke föreslå åtgärder, som kunna ödelägga en av landets
största industrier, åstadkomma ohjälplig nationalekonomisk förlust
och —- såsom det ställts i utsikt — tvinga staten att taga hand
om en mängd arbetslösa arbetare. Trots den tacksamhet jag nyss
uttalade, nödgas jag fastslå, att den tröst, finansministern ger betodlarne,
är liksom så mycket annat i propositionen en hypotes —
ingenting annat än en hypotes. Några som helst garantier för att
betodlarne skulle gå skadelösa, ha ju inte kunnat fullföljas. Finansministern
talar å sid. 41 om, att man borde taga till mönster förhållandena
inom bränneriindustrien och tillsätta en nämnd, som
skulle bestämma betpriset. Nu är det emellertid så, att någon
nämnd, som bestämmer potatispriset, existerar icke, ock sålunda
existerar icke heller finansministerns exempel. Det finnes visser -

©o

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

Om tull ä ligen en nämnd, som består av representanter för spritförsäljnings*
socker m. m. bolagen, reningsverken ock råbrännerierna och som bestämmer
(torts.) brännvinspriset, men potatispriset har icke denna nämnd med att
skaffa. Nu ha vi emellertid tagit fasta på finansministerns förslag
och haft en nämnd, bestående av representanter för sockerbruken
och betodlarne. Resultatet av denna nämnds arbete är för Skånes
betodlare icke gynnsamt, men det har dock lyckats oss att under
förutsättning, ^ att bevillningsutskottets förslag bliver Riksdagens
beslut, för någorlunda rimligt pris avvärja den svåra stöt, som
finansministern, med instämmande av hela regeringen, ej ens jordbruksministern
undantagen, riktat mot svenskt jordbruk; jag menar
den i propositionen föreslagna koncentreringen. Ingen prisnämnd
lär emellertid kunna övervinna naturlagarna, det vill här säga
framtvinga högre betpris, än bolagets ekonomi medgiver. Nu kanske
man invänder, att i propositionen påvisas ju, att bolaget även efter
den föreslagna tulisatsen kan betala samma betpriser som förut,
men _ detta har finansministern ej tydligt kunna visa, utan lian rör
sig i sin framställning med uttryck, som »torde» och »lärer» och
bygger härpå sina mer eller mindre osäkra kalkyler. Dessa kalkyler
ha redan i pressen ingående diskuterats, vadan jag lämnar dem åt
sitt värde.

Jag vill endast fästa uppmärksamheten på ett par andra omständigheter.
För det första utgår finansministern från den uppfattningen,
att cirka G procent på det verkliga aktiekapitalet skulle
vara skälig vinst, och för det andra utgår han från, att denna utdelning
icke skulle kunna ernås, utan att sockerindustrien genomför
en omfattande koncentration. Om koncentrationen skall jag be att
få tala sedan och skall först uppehålla mig vid den »skäliga
vinsten». Är verkligen G procent på i sockerindustrien befintligt
kapital skälig vinst? Ja, om finansministern kunde garantera denna
vinst, men det kan varken finansministern eller någon annan. Som
ju finansministern icke är främmande för industrien, torde finansministern
säkert veta, att inom industrien har man att räkna med
eu större eller mindre risk. För att folk skall underkasta sig
denna risk och vara villigt att lägga ned kapital i industripapper
kräves det följaktligen, att det finnes utsikt till ej blott att fn
vanlig bankränta, utan också något däröver, och ju större risken är,
desto större måste utsikten till vinst vara. Och det kan svårligen
förnekas, att sockerindustrien erbjuder ganska stora risker. Vad
bliver följden o in bolaget icke erhåller skälig vinst? Jo, utan
tvivel blir det sä, att betodlarne få vidkännas nedsättning i betprisen.
Nu är det ju meningen, att någon nedsättning icke bör
ifrågakomma, men om detta är oundvikligt, så är enda och oeftergivliga
förutsättningen för att betodlarne skola kunna bära en sådan
nedsättning i sina priser, en motsvarande nedsättning i arbetslönerna.
För min del skulle jag emellertid anse, att något dylikt
vore en olycka. Arbetarna på betfälten ha under gynnsamma
väderleksförhållanden någorlunda bra betalt, men de ha sannerligen
icke för mycket. Det vore tvärt om önskvärt, att betpriserna tillläte,
att de kunde få mera.

Nr 18.

Tisdagen den 11 mars. 25

Rådet av finansministern till sockerbolaget att genomdriva Om tull å
driftkoncentration är av den beskaffenhet, att det slår ihjäl all denso“ff *"• mvälvilja,
som finansministern förut visat betodlarne. Det skulle (^orts.)
vara nationalekonomiskt fördelaktigt, att eu driftkoncentration genomfördes,
och för det, som är nationalekonomiskt fördelaktigt,
måste man böja sig. De enskilda måste underkasta sig förluster,
om det gäller det helas väl. Javäll Men dä skall det bevisas, att
den föreslagna driftkoncentrationen är nationalekonomiskt fördelaktig,
och det har ännu ingen gjort. Det är en lätt sak att med
siffror bevisa, att det är, nationalekonomiskt sett, bättre att odla
betor blott på den därtill allra lämpligaste jorden, men man kan
vid. en sådan kalkyl lätt råka räkna fel. Det synes mig, som om
de lärda icke hade besinnat den lilla enkla omständigheten, att om
betodlingen skulle inskränkas till de allra mest gynnsamma trakterna,
skulle produktionen icke på långt när räcka till för landets
nuvarande sockerbehov, än mindre för ökad konsumtion, ty huru
gynnsam och värdefull eu viss rotfruktsareal är för allt rationellt
jordbruk, kan man dock icke i något jordbruk med ekonomisk fördel
odla enbart betor. Det finnes någonting som heter växtföljd,_ och
den ha kanske nationalekonomerna icke så noga reda på, men jordbrukare
veta vad som menas därmed. I de mest gynnade trakterna
kan betodlingen svårligen utsträckas. Men under förutsättning att
en näringsvänlig regering och Riksdag ville gynna svensk tillverkning
av sirap och om den föga tilltalande sackarinförbrukningen
hämmades, skulle vi kunna ställa i utsikt för det svenska jordbruket
en ökad rotfruktsodling på 8,000 tunnland om året. Även
potatisodlingen skulle i väsentlig grad gynnas, om sirapstillverkningen
vore inhemsk, då ju en icke ringa mängd glykos under
sådana förhållanden kunde finna användning. En så pass stor tillökning
i vår rotfruktsodling skulle verka i hög grad höjande för
svenskt jordbruk med ty åtföljande arbetsförtjänster åt svenska
arbetare.

Yad den av finansministern uttalade driftkoncentrationen beträffar,
vill jag ytterligare tillägga, att det förefaller mig, som om
finansministern icke visste, vad det är, han här tillråder. År det
verkligen finansministerns mening, att dyrbara fabriker, som för ett
fåtal år sedan anlagts under skattelindringens skydd, nu med ens
skola obarmhärtigt rivas, att järnvägar som äro anlagda för dessa
fabrikers skull nu skola komma att ligga otrafikerade, att samhällen,
uppväxta omkring dessa fabriker, nu skola berövas sin utkomst
och att jordbrukare, som skaffat sig jord och ordnat sitt
jordbruk för rotfruktsodling, skola tvingas att omlägga jordbruket
till en försämrad drift?

Yad nu socialdemokraternas ställning till denna fråga angår,
så kan jag icke föreställa mig annat, än att dessa för sin del fullt
medvetet sträva efter att inom sockerindustrien och betodlingen
framkalla en katastrof, som leder till sockerindustriens socialisering,
och man kan knappast klandra socialdemokraterna för det. Det
är ju i full överensstämmelse med de socialistiska utgångspunkterna
och åskådningssättet. Man skulle kunna tycka, att socialdemo -

Nr 18.

Om tull
socker m.
(Forts.)

26 Tisdagen den 11 mars.

« kraterna borde rent. säga ifrån vad de vilja, men taktiken är icke
m'' svårare att genomskåda än att socialdemokraterna med en viss rätt
kunna resonera: den som är så närsynt, att lian icke kan se pudelns
kärna, han må skylla sig självl

Huruvida nu finansministern kan eller icke kan se, vart det
bär, det vill jag lämna därhän, men det förefaller mig anmärkningsvärt,
att han fullt medvetet kan sätta skyddet för en så betydande
näringsgren, så utsatt för stora risker och så betydelsefull för
landets ekonomi, som sockerindustrien, så snävt, att industrien
måste _ så att säga balansera på eu knivsudd och vid minsta vindkast
riskera att falla. Finansministerns i den kungl. propositionen
med så frejdigt mod uttalade löfte till betodlarne, att dessa icke
skulle, behöva vidkännas någon nedsättning i betprisen, har icke
gått i uppfyllelse ens med den mindre tullnedsättning, utskottet
föreslår. Hur skulle det då hava gått, om finansministern fått sin
vilja fram.

Herr talman! I det läge, däri frågan nu kommit, har jag
intet annat att göra än att instämma i det yrkande, som framställts
av herr Trygger.

Herr Karlsson: Herr talman, mina herrar! I det anförande,
vari ledaren för det konservativa — nej, förlåt mig — det moderata
partiet öppnade denna debatt, yttrade han, att behandlingen av
ärendet erinrade om en auktion med upp- och avslag. Men då skall
jag anhålla att få nämna för den ärade talaren, att i så fall har
man följt ett högt föredöme. Det sätt, varpå denna fråga behandlats
i år, påminner alldeles ogement om det sätt, varpå samma
fråga behandlades år 1908. Ironiskt yttrade herr Trygger, att regeringen
övergivit sitt eget förslag för att taga det, som regeringen
i samråd med de intresserade satt i stället för sitt eget. Men
detta var precis detsamma som inträffade 1908, och i händelse detta
angrepp samtidigt utgjorde angrepp mot utskottets motivering, skall
jag be att även få nämna, att denna är ganska lik motiveringen
för 1908. års utskotts hemställan. Det är endast en sak, som vid
dessa två tillfällen innebär en skillnad, ifall man nu skall hålla på
bilden av eu auktion, och det är att auktionsförrättare!! förra gången
hade ett annat namn.

Det har även från socialdemokratiskt håll riktats anmärkning
mot utskottet, därför att utskottet avvaktat utgången av den underhandling,
som ägt rum mellan betodlarne och industrien. Jag vill
då erinra om ett principuttalande, med hvilket herr Branting anslöt
sig till den år 1908 träffade uppgörelsen. Herr Branting skrev
därvid följande, vilket jag tror, att man kunde ha skäl att erinra
sig just i år, då man hör de starka ord, som från det hållet riktas
mot den nu träffade uppgörelsen och det sätt, varpå denna uppgörelse
kommer till stånd:

»Det torde vara ostridigt, att beredvilligheten hos statsmakterna
till uppgörelse, fotad på någon modifiering av förut intagna
ståndpunkter, väsentligen haft sin rot i deras lifliga önskan att
medverka till att bilägga en stor social intressekonflikt, den som i

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars. 27

Skalle under någon tid syntes ställa de organiserade betodlarne och Om tull å
de till en högre enhet sammanbragta sockerfabrikerna i en olösligsocklf mmotsättning
mot hvarandra. Regering och Riksdag ha därvidlag (forts.)
känt som en plikt att till hela landets fromma söka bidraga till att
denna konflikt måtte kunna avvecklas, innan den hunnit medföra
olycksbringande följder för en hel landsdels befolkning.»

Efter att hava framhållit att han förväntade ett liknande tillvägagångssätt
från statsmakternas sida vid eventuellt inträffande
större konflikter mellan arbetare och arbetsgivare, fortsätter herr
Branting: »Jag tror det vara riktigt och lyckligt för framtiden,
att eu sådan väg för förekommande möjliga fäll hålles öppen. Det
är ej minst önskan att medverka vid ett dylikt prejudikat, som
gjort, att jag nu givit min anslutning till den i utskottet träffade
uppgörelsen.» . . .

Med prejudikat menar man ju något som man bör efterfölja
vid liknande fall? Det är mig då synnerligen svårt att förstå, att
vad som var erkännansvärt och i hög grad erkännansvärt år 1908
skall vara rent av brottsligt år 1913! Ånej, mina herrar, det är
nog så, att man tager upp ett välkommet tillfälle för politisk propaganda,
och då begagnar man sig av alla medel för att få sä stor
effekt som möjligt.

Jag skall, herr talman, be att med några ord få uppehålla mig
vid herr Tryggers resonemang angående förhållandet mellan statsmakterna
och den tullskyddade industrien. Herr Trygger utgick
från att frånkänna statsmakterna rätten att åt industrien ge direktiv,
och i detta hans uttalande kan även jag förena mig. Men det
är dock en annan sak detta, huruvida icke statsmakterna sedan industrien
vunnit eu viss uppblomstring på grund av ett meddelat tullskydd
skulle hava rätt att se till, om icke detta skydd vore så
högt, att det antingen kunde nedsättas eller helt och hållet borttagas.
Har herr Trygger den meningen, att staten icke har denna
rätt, då får jag säga, att jag har en alldeles olika ståndpunkt mot
honom. Jag anser det tvärtom vara rent av en plikt för staten att
i den mån så ske kan tillse, att tullsystemet ordnas på ett för hela
allmänheten gagneligt sätt. När jag säger »hela allmänheten»_ rinner
det mig verkligen i sinnet något som jag icke kan låta bli att
här omtala, och jag anser mig icke att begå någon ©grannlagenhet
genom att göra sä. Det gäller en erfarenhet som jag gjorde under
mitt arbete såsom ordförande i utskottet. Det var sä, att jag under
ärendets beredning i utskottet hade äran att mottaga representanter
för Skånes handelskammare. Sedan dessa herrar för mig
läst upp en resolution, tillkom det mig att svara några ord på den.

Jag sade då till de besökande: »Jag behöver ju icke säga herrarna
att utskottet kommer att ägna all den uppmärksamhet, som är möjlig
åt de framställda anmärkningarna, och i sin mån söka bidraga
till att giva frågan en för hela landet lycklig lösning.» Då begärde
en av deputationen ordet och bad att få erinra om, att denna fråga
var dock framför allt en skånsk fråga. Ungefär så förefaller det
mig som om herr Trygger resonerade här, när det gällde industriens
förhållande till statsmakterna. Statsmakterna skola icke lägga

Nr 13.

Om tull i
socker m.
(Forts.)

Tisdagen, den 11 mars.

ä sig i industriens åtgärder, menade lian. Statsmakterna skola blott

m- lämna industrien skydd och sedan skall man låta industrien vara i
fred. Jag erkänner, att det skulle vara högst olyckligt, om statsmakterna
hide sig i detaljer för affärernas skötande här i landet,
men jag upprepar, att under ett tullskyddssystem är det statsmakternas
plikt att hålla ögonen öppna, sä att icke hela allmänhetens
intresse kommer att lida genom vad industrien företager sig. Och
det kan man väl, om man vill vara rättvis, säga, att sockerindustrien
dock haft sådana fördelar, att det är statsmakternas skyldighet
att se till, huruvida icke några ändringar böra vidtagas.

Då det så ofta från högerhåll påstås, att det liberala partiet
skulle underlåta att taga nödig hänsyn till näringarnas intressen,
så vill jag fråga herrarne, om det verkligen kan vara någon förnuftig
människas ärliga åsikt, att ett stort parti skulle vara så
blint, att det skulle vilja undergräva den mark, på vilken det själv
står eller såga av den gren, på vilket det själv sitter? Det ligger
väl i det egna intresset, som för visso är den starkaste drivkraften
bär i världen, att se till, att man icke skadar näringarna.

Då jag förut nämnde, att man särskilt beträffande sockerindustrien
_ väl har haft anledning att tillse, om icke vissa ändringar
beträffande särskilt tullen respektive skatten å socker borde vidtagas,
vill jag, lierr talman, erinra om ett uttalande, som år 1908
gjordes av deri dåvarande finansministern såsom motivering till
det då framlagda förslaget till förhöjd skatt och sänkt tull på socker.
Det uttalande, som då gjordes och till hvilket den nuvarande
finansministern ansluter sig, innehåller, att det av den inhemska
sockerproduktionen åtnjutna skyddet givetvis icke borde göras större
än som erfordrades för sockerindustriens bestånd och lugna utveckling.
Det tillädes, att ändamålet med skyddet vore vunnet, då sockret
kunde försäljas till sådant pris, att detsamma betalade produktionskostnaderna
samt lämnade det i produktionen nedlagda kapitalet
eu skälig vinst. Det synes mig att detta är alldeles samma synpunkt
som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet nu
anlagt vid frågans behandling. Då den period, för hvilken 1908
års Riksdag i den mån det kunde ske bestämde skatt och tull på
socker, utgår innevarande år, tillsatte Kungl. Magt i god tid en
kommitté, vars närmaste uppgift väl just var att pröva och utreda
frågan o in det skydd, som kunde vara behövligt för sockerindustriens
»bestånd och lugna utveckling». Den utredning, som denna
kommitté utförde, var både omfattande och jag vågar säga tillförlitlig.
Herrarne kunna ju undra på, att jag vågar sätta ett sådant
betyg för kommitténs utlåtande, men jag vill dä erinra om, att jag
dock haft tillfälle att noga taga del både av de skriftliga inlagorna,
som från svenska sockerfabriksaktiebolaget riktades mot utredningen,
och de muntliga inlägg, som bland annat bolagets chef hade
tillfälle att göra inför bevillningsutskottet. Men jag har icke blott
haft tillfälle att taga del av vad som från den sidan anförts, utan
jag har även fatt höra det både muntligen och skriftligen levererade
försvaret från kommitténs sida, och jag vågar säga, att eu
fullt opartisk iakttagare ovillkorligen skulle ha erhållit det intryc -

Tisdagen den 11 mars.

Nr 13.

ket, att utredningen stod sig synnerligen vill mot den kritik, mot ståndarne

riktade mot densamma. . fForts

Nu kan man emellertid invända, att Kungl. Maj:t följde icke
kommitténs förslag. Kommitténs förslag innehöll hemställan om
omedelbar sänkning av tullen från och med den 1 januari 1914 med
4 öre till 10 öre utan att bestämma något för framtiden. Kungl.

Maj:t däremot ansåg, att man borde bereda industrien den fördel,
som'' obestridligen ligger däri, att man ordnade förhållandena för
åtminstone eu femårsperiod, under vilken sockerindustiien skulle
veta vad den hade att rätta sig efter och kunna ordna sina angelägenheter
i överensstämmelse med de nya förhållandena. Kungl.

Maj:t ansåg, att om man icke anordnade det så, kunde man med
fog befara, att industrien icke kunde vara trygg för att icke Riksdagen
ledd av den verkställda utredningen kunde anse sig föranlåten
att om något år vidtaga eu tullsänkning, angående vars belopp
ingen på förhand kunde vetu nugot. Att ett sudunt osäkei -hetstillstånd skulle vara för industrien ännu obekvämare torde
knappast kunna förnekas. Det är ju även, mina herrar oförnekligt,
att kommitténs utredning pekar på att en större tullsänkning än
den,’ som kommittén föreslog omedelbart skulle tråda i kraft, verkligen
borde kunna vidtagas, blott man lämnade industrien tillräcklig
tid för att ordna sig efter de nya förhållandena. När då Kungl.

Maj:t föreslog att tullnedsättningen för åren 1914 och 1915 skulle
stanna vid 4 Öre, och att en ytterligare nedsättning med 1 öreföist
skulle äga rum 1916, så hade industrien haft närmare tre års beredelsetid,
innan det där ytterligare öret skulle tillkomma. Därefter
skulle ju komma ytterligare ett öre 1917 och ett öre 1918. Jag
skall villigt erkänna, att om frågan gått ut på en nedsättning av
7 öre redan från 1914, så hade man gatt för våldsamt tillväga, och
då kunde det ha riktats klander mot regeringen för bristande försiktighet,
men knappast nu. Jag medger gärna, att man kan tvista
om, huruvida 4 eller 3 öres nedsättning borde omedelbart vidtagas,
och på den punkten har verkligen finansministern själv visat sig
tveksam. Men jag vill erinra om att även nationalekonomer, som
man åtminstone icke kunnat misstänka för att de av partisinne
varit förledda att stödja den nu sittande regeringen, givit sin fulla
anslutning till det kungl. förslaget, och till och med ansett att
man kunnat gå ännu längre.

Dessutom finnes det ett annat förhållande, som starkt talar tor
att vi här i landet ordnat vår sockerlagstiftning på ett olämpligt
sätt. Jag syftar på Danmark och de danska förhallandena. Jag
vet och medger gärna, att man icke kan fullständigt jämnställa
förhållandena här i landet på detta område med förhållandena i
Danmark, detta särskilt på den grund, att statsmakterna här hemma
genom sin skatte- och tullagstiftning lockat in industrien pa
decentralisationens väg, under det att industrien i Danmark är
starkt koncentrerad. Men, mina herrar, då man ser att i Danmark
sockerindustrien reder sig med ett skydd, som går föga över 4 öre,

— noga taget är det 4,095 öre — och härmed icke blott reder sig
utan reder sig så utmärkt, att under aren 1908 1911 denna industri

Nr 13. SO Tisdagen den 11 mars.

Om tull å i medeltal till sina delägare lämnat en utdelning av 23 1h proc
socker m m. sä förefaller det mig dock att detta faktum talar sitt alldeles tyd0
liga språk, vilket icke borde kunna vare sig missförstås eller misstolkas.
Detta säger oss tydligt, att något är på tok beträffande
vår svenska sockerlagstiftning. Därför syntes det mig som om ropet
att det kungliga förslaget icke tagit hänsyn till industriens berättigade
krav borde kunna vara mindre högljutt.

Herr Trygger framhöll, att regeringen ensidigt sett på konsumenternas
intresse. Ja, men mina herrar, konsumenterna ha dock
ett intresse, som man icke alldeles får bortse från. Jag anser att
konsumenterna här hava berättigade krav, och att regeringen velat
tillgodose även detta krav, är enligt mitt förmenande — man ser
ju saker och ting olika här i världen — värt allt erkännande och
icke klander. Man har också ute i landet vetat att uppskatta
denna regeringens avsikt.

Innan jag lämnar denna sida av saken bör jag måhända beröra
något, som jag kommer att tänka på i anledning av herr
Tryggers anförande och även den näst föregående talarens yttrande,
då han _ uppehöll sig vid de antydningar, som gjorts i den kung!
propositionen om koncentrering av sockerindustrien. Sant är naturligtvis,
att i avseende på eu industri, som i likhet med vår svenska
sockerindustri av statsmakterna rent av lockats in på deceutralisationens
väg, man måste gå tillväga med försiktighet, då man vill
att den skall slå in på en annan nationalekonomiskt riktigare väg.
Men å andra sidan böra herrarne ändå erinra sig, att det ligger i
trustväsendets egen natur att koncentrera rörelsen. Det är alltid
så, att då en trust bildas, sker detta under den förutsättningen, att
man genom inskränkningar skall kunna göra stora besparingar och
därför är det väl^ej något brott, om man talar om koncentrering
även på detta område. Dock upprepar jag, att man bör gå tillväga
med försiktighet.

Under det denna fråga varit föremål för behandling inom utskottet
ha emellertid vissa förhållanden framträtt, som förmått
såväl regeringen som åtskilliga utskottsledamöter, vilka ursprungligen
slöto sig till det kungl. förslaget, att besluta sig för att biträda
tanken på att låta tullsänkningen försiggå i något saktare
tempo. Yi hava hört en framställning av den saken från statsrådsbänken.
Jag berör den för att ge uttryck åt eu utskottsledamots.
ståndpunkt och tänkesätt i förevarande avseende. Saken är
nämligen den, att den kung!, propositionen bygger på den förutsättningen,
att den minskning i vinsten som kommer att bli följden
av en tullsänkning skulle uteslutande drabba industrien. Enligt
regeringens mening borde icke den inkomst och de fördelar, som
den med _ denna industri förenade betodlingen skänker lantbrukets
kikare, minskas. Och jag ber att få nämna, att detta är en förutsättning,
till vilken även bevillningsutskottet redan då det började
behandlingen av detta ärende slöt sig. Emellertid visade det sig
vid de förhandlingar, som följde mellan å ena sidan betodlarnas
organ och å andra sidan industriens män, att det var omöjligt för
betodlarna att motstå det tryck, som industriens representanter

Tisdagen den 11 mars. 31 Sr 13.

utövade. Vissa omständigheter, som chefen för finansdepartementet Om tull ä
här antytt och utvecklat och vilka jag därför icke behöver närmare sock*r m m
uppehålla mig vid, hava gjort, att man icke kunnat upprätthålla (Forts )
tanken på att under kommande femårsperiod gå ned med tullen till
sju öre utan att därigenom skapa olägenheter för jordbruket. Hellre
än att riskera detta, då man vet vilka väldiga intressen som särskilt
i de landsdelar, där betodling förekommer, äro förenade med
denna näringsgren, har man beslutat sig för att under nuvarande
femårsperiod stanna vid en nedsättning av fyra öre.

Nu har man, förklarligt nog för övrigt, på håll, där man med
stor tillfredsställelse hälsade den kungl. propositionen, med ledsnad
och förargelse tagit del av att regeringen och utskottsmajoriteten
icke fullföljt den ursprungliga planen. Eu föregående talare har
från denna plats i skarpa ordalag givit uttryck åt detta missnöje.

Man säger bland annat och det framskymtar även i den reservation,
som socialdemokraterna fogat vid utskottets betänkande, att man
vikit undan för sockertrusten. Jag vägar såga, att detta är icke
sant. Däremot är det sanning att man missräknat sig på betodlarnas
motståndskraft och nödgats vika undan för att icke skada
dessas berättigade intressen och de intressen, som äro med dem
förenade.

Vad har inträffat, mina herrar? Jo, regeringen har, för att
undvika upprivande ekonomiska strider, funnit sig böra genomföra
den reformeringen av sockerlagstiftningen, som den fortfarande
finner lika önskvärd som någonsin — vi hörde detta nyss från
finansministerns egen mun — den har funnit sig böra genomföra
den i långsammare takt än meningen ursprungligen varit. Jag
vågar därföre säga, att det icke är sanning, då man säger att vare
sig regeringen eller det parti, som närmast slutit sig till densamma,
vikit från sina principer. I fråga om det ekonomiska spörsmålet
är det en naturlig sak, att man tar lämplighetshänsyn, men
därför behöver man icke svika principerna.

Det säges även, att den lindring i skatt, som avsetts, nu så
gott som frånträdes. Men jag- skulle gärna vilja be dem som föra
detta tal att vända sig till industriens män. Jag tror att de då
skulle få höra ett annat omdöme. Men dessutom vill jag erinra
om att den tullnedsättning av tre öre, som, ifall utskottets förslag
vinner Riksdagens bifall, skulle inträda den 1 januari nästa år,
den betyder omkring 3,30U,000 kronor, som inom femårsperioden
stiger till bortåt fyra och en halv million. Jag skall be att få
fråga hur man ställer sig om det vore frågan om att pålägga en
motsvarande skatt, särskilt en indirekt skatt. Då finge man nog
höra, att man värderade de fyra och en halv millionerna på annat
sätt än nu. Det synes mig att även de, som beklaga att steget
för närvarande icke blev större, böra kunna förena sig om utskottets
förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Greve Waclitmeister, Axel: Jag skall icke giva mig in på
frågan om hur många öres tullnedsättning, vare sig med eller utan
den anvisade koncentrationsutvägen, vår svenska sockerindustri

Nr 13.

Om tull
socker m.
(Forts.)

32 Tisdagen den 11 mars.

a skall kunna tåla. Jag skall icke heller giva mig in på den bekym w-mersamma

ställning, i vilken de mellansvenska sockerfabrikerna
kommit. Deras behjärtans värda sak får nog senare sina talemän.
Men jag ber att få med några ord på det bestämdaste reagera mot,
vad råsockerfabrikerna angår, såväl hela den s. k. koncentrationen
som särskilt den ensidiga skånska kompromiss, som utskottet visserligen
endast lösligt omnämner, men som faktiskt utgör urkunden på
vilken utskottets beslut vilar. Hur har denna kompromiss kommit
till stånd? Hava alla intressen varit representerade? Långt därfrån.
Skånska betodlareföreningen anmäler sig vilja underhandla
med svenska sockerfabriksaktiebolaget angående betpris in. m. —
så låter det officiösa tillkännagivandet — och anhåller, att finansministeren
måtte utse ordförande. Under förhandlingarnas gång
kommer även frågan om koncentrationen på tal, och därvid bliva
Skånes intressen helt naturligt synnerligen väl bevakade. Skåne
lyckas åt sig garantera, att under femårsperioden inga skånska fabriker
nedläggas. Så långt är allt gott och väl. Skåne är sig
själv närmast och ingen kan förtänka Skåne, att det i första hand
vill bevara sina egna s. k. överflödiga fabriker, även om det skulle
ske på bekostnad av grannlänens. Men vad som icke. är naturligt
är, att det skall anses lämpligt, att denna ensidigt skånska kompromiss
lägges till grund för ett Riksdagens beslut, varigenom
visserligen koncentrationsteorien beträffande Skåne och Gottland
förkastas, men som just därigenom så mycket tydligare utpekar
Blekinge och Halland såsom de svarta får, som få offras för att
sockertrusten skall kunna gå i land med de skärpta bestämmelserna.
För min del anser jag koncentrationen beträffande råsockerfabrikerna
under nuvarande förhållanden vara förkastlig såväl i Skåne
som i övriga delar av landet. Men om man skall jämföra den skada
för jordbruk och betodling, som skulle uppstå genom nedläggande
av en eller annan av de ofta rätt tätt intill varandra liggande
skånska fabrikerna, vilkas betodlingsområden stundom gå in uti och
över varandra, med den betodlingens ödeläggelse och den skada
för jordbruket och arbetarna, som skulle uppstå för Blekinges och
Hallands råsockerfabriker, må man icke undra, om man i Blekinge
och Halland känner sig bitter och icke anser sig rättvist behandlad.

När man i den kungl. propositionen, i de sakkunnigas utlåtande
läser anvisningen till koncentration, frågar man sig med undran
och häpnad: Har verkligen också sakkunskapen i jordbruk varit
representerad bland dessa sakkunnige eller har denna sakkunskap
på annat sätt under ärendets behandling i regeringen gjort sig
gällande? Man skulle kunna tro, att de sakkunnige alldeles förbisett
den inhemska sockerindustriens intima sammanhang med jordbruket,
vilket sammanhang ända från industriens inkommande i vårt
land varit den allra förnämsta orsaken till denna industris statsskyddade
ställning. Men så har alls icke varit förhållandet. Detta
har icke förbisetts. Under rubriken betodling och jordbruk prisas
i superlativa ordalag, huru betodling framtvingar ett intensivt jordbruk,
höjer jordens kultur, förbättrar boskapsskötseln och lämnar i

Tisdagen den 11 mars. 33 Nr 13

stor utsträckning arbetstillfälle åt småfolkets kvinnor och barn. Om tull
Men vilken konsekvens draga de sakkunniga och finansministern »ocker m.
av detta fullt riktiga omdöme? Jo, bort med all svensk sockerindustri 1 or still
en enda landsända, även om därvid jordbrukare i vidsträckta delar
av vårt land skulle gå ruin och jordbruket förfall till mötes.

Nu är det nog troligt, att sockerindustrien ur rent industriell synpunkt
betraktad skulle lämna det bästa ekonomiska resultatet, skulle
kunna frambringa de mesta kontanterna, om den koncentrerades och
koncentrerades så grundligt, att driften inskränktes till tre eller
fyra stora råsockerfabriker i Skånes bördigaste hörn, omgivna av
30—40,000 hektar förstklassig åkerjord i industriens egen hand och
brukade av billig arbetskraft, kanske icke galizisk, ty även den är
dyr, men varför icke kinesisk. Jag frågar om en sådan industrialistisk
bild är tilltalande eller om detta var avsikten med det statsskydd,
som lämnats.

Nu åberopar man, att Blekinge och Hallands råsockerfabriker
hava dålig ekonomisk bärkraft. Ja, om denna vore hopplös, men
så är på intet vis fallet. Jag ser, att en ärad representant från
Halland begärt ordet efter mig, och därför skall jag icke nämna
någonting om Hallandsfabriken. Men med avseende å Blekingefabriken,
Karlshamnsfabriken, vill jag nämna, att orsaken till dess
mindre goda ekonomiska resultat är den, att en avsevärd kvantitet
betor måste dittransporteras från Skåne, Simrishamn, och därigenom
bliva transportkostnaderna alltför dyra. Emellertid har under den
senaste tiden mycket arbete och mycken kostnad, bland annat genom
kommunala teckningar i huvudsakligen för bettransport avsedd
järnväg, och mycken övertalning använts för att så ordna, att detta
långväga tillskott icke mer skall vara behövligt. Jag försäkrar
kammaren, att den situation, som nu inträder, icke är behaglig för
den eller dem som övertalat.

Herr talman, som ställningen nu är, har jag icke annat att
göra än att uttala den livliga förhoppningen, att utskottets motivering
och herr Yennerstens med fleres till denna motivering fogade
förklaring skall giva tillräckligt säkert skydd och stöd för att
Blekinge och Hallands råsockerfabriker icke må nedläggas.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Danström: Herr talman! Riksdagens kamrar stå i

dag inför en säregen situation, däri de flesta åtminstone i denna
kammare helst skulle se den intrasslade knuten avhuggen genom ett
rent avslag för närvarande. Och olusten ute i landet beträffande
detta ärende är icke mindre allmän. Men då det gäller att åtminstone
en tid framåt bereda ro och trygghet åt eu industri, av vilken
så mångas existens och så vittomfattande intressen bero, icke minst
statens finansväsen och landets nationalekonomi, vågar ingen härom
fullt medveten bringa den träffade överenskommelsen i sockertullfrågan
på fall, huru egendomligt denna kompromiss genom regeringens
starka ingripande tillkommit, och huru ofördelaktig den än
är för särskilt den provins, jag här företräder.

Yäl bekant är huru vi kommit in i denna belägenhet, där tyngd Första

kammarens protokoll 1913. Nr 13. 3

Nr IS.

Om tull
socker m.
(Forts.)

Tisdagen den 11 mars''.

a punkten i eu för hela landet viktig ekonomisk fråga i det avgörande
m- ögonblicket förlagts utom Riksdagen till en under regeringens ledning
ställd underhandlingskommission, i vilken långt ifrån alla intresserade
parter fått göra sitt ord gällande. Och sedan kompromissen
avslutats, liar bevillningsutskottet ej haft annat än att acceptera
densamma som ett bindande fullbordat faktum.

Ansvaret för vad som skett kan icke läggas på mer än ett håll,
det har redan tydligt här sagts ifrån. Dä vår nuvarande regering för
första gången ställts inför lösningen av en allvarlig praktisk fråga
av djupt ingripande ekonomisk art, har den främste ansvarige vårdaren
av landets ekonomiska angelägenheter tagit ett djärvt steg
ut i det ovissa, ett gott stycke utanför den gräns, inom vilken den
s. k. trustkommittén i sakkunnighetens namn undersökt markens
bärkraft. Detta ansågs välbetänkt ännu på midfastodagen med hänsyn
till den berömda fruktbärande samverkan. Men redan då hade
finansministern dock funnit, att han icke ägde fast mark under
foten, samt att han i detta nödläge måste rygga tillbaka.

_ Från början har herr finansministern i pur välvilja rundligt
givit löften till höger och vänster, mest långt ut till vänster, löften
som delvis måste slå ihjäl varandra. Icke låter sig t. ex. löftet till
sockertrusten om billigare fabriksdrift genom råsockerfabrikers nedläggande
förenas med löftet till betodlarna, att deras intressen skulle
ovägerligen värnas. Det är ju ett vackert syfte att söka vara alla
eller de flesta^ till lags, men detta resulterar slutligen däri att alla
bliva missbelåtna. Härav lära vi, att man kan vara en god och
mycket välvillig människa utan att därför vara eu god finansminister.

Dock jag skall icke vidare förnya dessa smärtor. De förnyas
nog tillräckligt i dag på annat håll. Men det har varit mig en ofrånkomlig
plikt vid detta tillfälle, att en röst gör sig hörd även
från det andra av de båda landskap, vilkas viktiga jordbruksintressen
i denna riksangelägenhet synas redan från början med regeringens
goda minne dömda att offras upp.

Jag kan framföra dessa ord alldeles oberörd av alla personliga
hänsyn, ty jag har aldrig ägt någon sockeraktie eller någon åkerteg
för betodling.

Det har knappast aktats nödigt att i den stora uppgörelsens
stund ens nämna dessa bägge provinser, Blekinge och Halland,
sedan en av regeringens rådgivande nationalekonomer, vilken sannolikt
ej sett mer än en skymt av Halland, med stöd av Hägra äldre,
missvisande siffror, dekreterat, att särskilt betodlingen i Halland
vore så obetydlig, att den icke vore att räkna med.

Det finnes dock knappast någon del av Sveriges betodlingsområde,
som på eu så jämförelsevis kort tid, trots mötande svårigheter,
förmått driva upp sockerbetodlingen till sådan omfattning i förhållande
till sin areal som södra Halland och på senaste tid även socknar
norr om Nissan. Och detta har skett till fromma för jordbrukets
j Halland rationella och intensiva skötsel samt dess stegrade
avkastning av alla^ sädesslag. Detta måste anses som en nationalvinst,
vilken ej får obetänksamt kastas bort genom koncentration

Nr 18

Tisdagen den 11 mars.

av en fabriksdrift, vilken bär till uppgift icke minst att bidraga Om tull
till att avvinna den svenska åkerjorden så rika skördar som möjligt,socker mdet
enda praktiska medel som finnes att råda bot mot den över- (Forts,
klagade dyrtiden.

Med dryga uppoffringar och träget arbete har nu jordbruket i
Halland även ett gott stycke norr om Halmstad omlagts till betodling,
och den år 1907 färdigbyggda fullt moderna råsockerfabriken
i Genevad har under senaste avverkningsåret kunnat förses med
betor, så att efter fyra års förluster äntligen en fabrikationsvinst
uppstått, motsvarande omkring 5 procent på det i fabriken nedlagda
kapitalet, och detta oaktat betodlingen även i Halland måst av bolaget
starkt begränsas för att hindra överproduktion.

Och nu, just nu, då denna lovande ljusning inträtt, skulle Hallands
råsockerfabrik nedläggas. Ja, så har vår liberala regering
medgivit och dömt i sitt kompromissförslag i enlighet med herr
finansministerns driftkoncentreringsprincip för sockerindustriens vidare
öden i landet. Han hade därvid icke hyst en avlägsen tanke
på vådorna för det halländska jordbruket. Det skulle nämligen för
större delen av Hallands betodlare alls icke löna sig att transportera
sockerbetor den långa vägen över Hallandsås till Engelholms råsockerfabrik.

Det må här erinras om, att Hallands sockerfabrik och dess
betodlare icke fått ett enda respitår med lägre skattesatser, såsom
under en följd av år kommit såväl Skånes som Väster- och Östergötlands
sockerbruks- och betodlareintressen till godo. En motion
härom väcktes av Hallands representanter vid 1908 års Riksdag,
men den möttes i denna kammare av bevillningsutskottets dåvarande
ordförande med den invändningen, att denna lokala framställning
icke finge störa harmonien i den överenskommelse, som då med
sådan möda åstadkommits.

Blekinges och Hallands betodlande jordbrukare hade väl med
något jämnmod måst finna sig i herr finansministerns koncentrationspåbud
med därav vållat nedläggande av råsockerfabriker och
betodling i länen, så länge det icke var förutbestämt, huru denna
koncentration skulle verka. Men så kom den av regeringen sanktionerade
kompromissen i nådens år 1913, vilken avslutats under
herr finansministerns särskilda riksvårdande överinseende i syfte att,
som det i ett regeringsorgan uppgavs, särskilt tillgodose betodlingens
i landet intressen och trygga fortbestånd hela fem år framåt.

Och vad blev det överraskande resultatet av denna sannolikt
även med mycken möda åvägabragta överenskommelse? Jo, att väl
Skånes alla ganska tätt belägna råsockerfabriker erhållit garanti
mot nedläggelse de fem åren, men att Blekinges och Hallands fabriker
och betodling utlämnats på nåd och onåd, utan att ens något
ombud för dessa landskaps intressen fått tillträde till den hemliga
konklav, som avgjorde även över deras öde. Det ser nästan ut,
som om regeringen tänkt att skapa ett koncentrerat betodliugsmonopol
för Skåne.

Det är dock ett ganska betydligt kapital, som det i jämförelse
med Skåne, fattiga Hallands jordbrukare insatt i Genevads råsocker -

Är 13.

Om tull
socker m.
(Forts.)

36 Tisdagen den 11 mars.

« fabrik, omkring 700,000 kronor, ett kapital, som sannerligen ej
''"•kan sägas vara »urvattnat», ty det har fullt inbetalts och har dessutom
haft att bära två års ränteförlust. Men den eventuella förlusten
av detta kapitals framtida avkastning är för Halland vida
mindre betänklig än den hotande nedläggningen av den efter liera års
ansträngningar till börjande blomstring nu komna betodlingen i länet.

Man både kunnat vänta av en regering, som lovat värna särskilt
de små i samhället, att den även tänkt något på de små och
svagare landskapens företrädesvis små betodlande jordbrukares bästa.
Man hade haft rätt att hoppas av en regering, som högtidligen proklamerat
sig som den råtta folkviljans i landet rättmätige verkställare^
att den bevakat även dessa bägge landskaps jordbruksintressen
i denna angelägenhet, vilka så nära sammanfalla med länens
hela ekonomiska välfärd och en stor arbetareskaras arbetsut.sikter
och utkomstmöjlighet. Så har dock icke skett i den sockertullfrågan
slutligen avgörande kompromissen. Jag kan dock försäkra herrarna
på statsrådsbänken, att det finnes folkvilja även i Halland, om den
ock icke uppträder så braskande med stora ord och åthävor.

Till sist anhåller jag, herr talman, att få till bevillningsutskottets
herr ordförande och ledamöter framföra ett tack å Blekinges
och Hallands samt deras riksdagsombuds vägnar för det välvilliga
inlägg till förmån för de bortglömda provinserna, som ingår i utskottets
motivering, och vilket funnit ett än kraftigare uttryck i
herr Yennerstens med fleres särskilda uttalande till denna motivering.

Jäg är förvissad, att denna kammare och hela Riksdagen skall
finnas villig att kraftigt understryka detta utskottets yttrande,
så att det ej kommer att stå där endast som ett platoniskt uttalande.
Ty Sveriges Riksdag kan icke vara med om att, såsom här
uppenbarligen skett i denna kompromiss, i sin ekonomiska lagstiftning
sätta åsido det ena landskapets intressen till förmån för det andra.

Jag har, herr talman, intet särskilt yrkande att framställa.

Häri instämde herr Jönsson.

Herr statsrådet friherre Adels wärd: Herr talman, mina herrar!
Bevillningsutskottets ordförande har redan upptagit till besvarande den
första anmärkning, som gjordes av den förste ärade talaren och vilken
avsäg det tillvägagångssätt, som här blivit använt för att komma
till den kompromiss, som bevillningsutskottets förslag nu innebär.
Jag skall således tillägga föga till vad han har sagt. Jag vill
emellertid meddela, att jag, alltifrån det frågan om ordnandet av
dessa förhållanden uppstod, gång på gång för mig fått uppställt
föredömet av min företrädare, och enträgna framställningar hava
gjorts till mig att följa i hans fotspår. Då jag ock tyckte, att det förfaringssätt
han använt var alldeles riktigt, hade jag naturligtvis
inga betänkligheter mot att göra på samma sätt, och jag tror icke, att
det är berättigat att göra någon anmärkning mot ett sådant tillvägagångssätt.
Jag tror, att den ärade talare, som däremot gjorde
anmärkning, med hans synpunkt i ekonomiska frågor i övrigt icke
skulle anse, att det vore lämpligt, när det gäller en ändring i tullag -

Tisdagen den 11 mars. 37 Nr 13.

ning eller lagstiftning i andra ekonomiska frågor, som på ett Om tull «
eller annat sätt beröra den enskilda ekonomien, att sådan lagstift- soc™r fn- m
stiftning av statsmakterna vidtages utan vederbörligt hänsynstagande (borts-)
till just dessa enskilda ekonomiska intressen, som av lagstiftningen
beröras. För att i ett fall som detta kunna taga den hänsyn, som
ansågs vara alldeles nödvändig och riktig, finnes det, synes det
mig, ingen annan utväg än att göra som här har förfarits.

Den nästa anmärkningen av samma ärade talare gick ut på
att förlöjliga de slutsatser, som dragits av de sakkunniges siffror.

Den ärade talaren vet nog liksom jag, hur man kan bedöma siffror
olika. Det är sant, att så har skett även i detta fall. För min
del anser jag naturligtvis, att mitt sätt att draga slutsatser av
dessa siffror är det riktiga. Den ärade talaren gjorde icke ens ett
försök att undersöka, vilken av de olika slutsatserna vore den riktiga.
Men jag tror, att om han ville göra sig mödan att grundligt
genomgå de utredningar, som lämnat dessa siffror såsom resultat,
skall han giva mig rätt i, att de slutsatser jag dragit av dem
äro de rätta.

Jag tror knappt, att det är skäl i att jag tröttar kammaren
med att gå in i detalj rörande dessa beräkningar. Jag vill blott
påminna om att grunden för undersökningen är ju en utredning om
merkostnaderna för den svenska sockerindustrien i förhållande till
Tyskland. Man har då kommit till en siffra av 4 öre i runt tal
per kg. raffinadssocker. Man har sedan undersökt de merkostnader,
de icke naturliga merkostnader, vilka såsom man säger, äro en
följd av de säregna förhållandena inom den svenska sockerindustrien,
och man har då kommit till en siffra av 1,8 5 öre. I runt tal
utgöra således dessa siffermässigt beräknade merkostnader 6 öre. Jag
återkommer till denna sak senare.

De sakkunniga hava även sagt, att det finns andra merkostnader,
vilka det dock icke är möjligt att på siffermässigt sätt fastställa.
De hava således icke angivit några exakta siffror för dessa
merkostnader, men de hava sagt, att de äro jämförelsevis obetydliga
i förhållande till de först nämnda merkostnaderna. Det ligger
också i sakens natur, att de skola vara jämförelsevis obetydliga,
då de icke kunna siffermässigt angivas. Jag har upptagit dem
till ett öre per kilogram och därigenom kommit till siffran 7 öre.

Såsom jag meddelade redan i mitt förut här i dag hållna anförande,
har jag låtit anställa eu grundlig undersökning, huruvida
något fel beträffande dessa siffror kan anses vara förhanden. Jag
hade särskild anledning att göra detta på grund av de beräkningar,
som företagits av sockerbolaget och som jag vågar här karakterisera
såsom ett ytterst fantastiskt sätt att behandla siffror. Jag
har därvid kommit till det resultatet, att det är endast i en ytterst
obetydlig del man kan påvisa något sannolikt fel; några bevisbara
fel bär man icke kunnat komma till. Jag vågar därför hålla på,
att den utgångspunkt jag intagit verkligen är den rätta.

Den nästa stora huvudfrågan, vilken såväl den sista ärade talaren
som den föregående ärade talaren berörde, är frågan om koncentrationen.
Jag anser mig då först böra säga, att jag har i den

Nr 18.

Om tull
socker m.
(Forts.)

38 Tisdagen den 11 mars.

a kungliga propositionen icke ens använt detta ord, jag liar icke talat
om koncentration. De sakkunniga hava vid några tillfällen använt
detta uttryckssätt och naturligtvis också syftat till det. Jag
tror, att de därvid till största delen tänkt på den s. k. Lidköpingsgruppen.
Jag vill emellertid citera vad jag sagt om denna sak.
Det linnes återgivet i propositionen på sidan 37, och det heter där:

»Det har förutsatts, att eu sänkning av sockertullen skall föranleda
sockerindustrien till en ekonomiskt rationellare drift än hittills.
En dylik ekonomisering kan tänkas genomförd på flere olika
eller samverkande vägar. Sannolikt kommer det stora sockerbolaget
att i sådant syfte till en början främst söka göra besparingar
på administrationsutgifternas konto, vilket, enligt vad i den föregående
utredningen framhållits, uppgår till en relativt sett ovanlig höjd.»

* Jag påpekar därefter, att vilka åtgärder än av sockerbolaget
komma att vidtagas i här angivna syfte, de icke kunna komma att
beröra betodlingen i. stort sett, då eu följd av sänkningen utav
sockerpriset måste bliva ökning av konsumtionen, således ökning i
produktionen av socker, och alltså i själva verket en ökning av
betodlingen måste komma att uppstå.

Jag tror nu säkert, att med den uppfattning, som den förste
ärade talaren har, han icke rättvisligen kan klandra, att jag i den
kungliga propositionen icke ingått på att giva några direktiv hur
sockerbolaget_ i detalj borde förfara för att åstadkomma en mera
ekonomisk drift. Jag är viss om, att bolaget kan gorå detta utan
direktiv från statsmakternas sida, och jag delar den förste ärade
talarens mening, att sådana direktiv icke höra förekomma.

Beträffande denna förbättrade ekonomisering, i vad den skulle
avse en koncentration av fabrikerna, vill jag påpeka, att det gäller
två slag av fabriker. Man har flera gånger talat om koncentration
av råsockerfabrikerna. Jag vill ytterligare betona, att jag icke ens
har nämnt något sådant som koncentration av råsockerfabrikerna,
och jag har endast i ringa män tänkt mig, att koncentration beträffande
dem vore behövlig. Men det finns något, som heter raffinaderierna.
Det kan icke skada någon, åtminstone kan det icke på
något sätt skada betodlingen, om en minskning göres i det stora
antal raffinaderier, som finnes. Det kan icke av någon, som har
intresse för industrin, gillas eller anses lämpligt, att eu mångfald
sådana fabriker för samma ändamål drives under en relativt kort
tid av året och att de således få eu produktion, som är högst betydligt
mycket mindre, än vad de äro avsedda för.

Ekonomiserandet kan således ske först genom minskning i administrationen.
Jag tror, att ingen vill, om man ser fullt objektivt
på saken, _ gilla att på administrationen av liknande företag slösas
så, som faktiskt göres i detta hänseende. Jag tror åtminstone
icke, att det är till nytta för industrin.

I fråga om raffinaderierna har jag nyss påpekat, hur ur alla
synpunkter önskligt det måste anses vara, att de som behövas, komma
att utnyttjas till den fulla produktionsförmågan.

Vad råsockerfabrikerna beträffar, tror jag för min del icke. att
det är någon fördel för sockerfabriksaktiebolaget att åtminstone

Tisdagen den 11 mars. 39 Nr 18.

väsentligt indraga på dem — jag kommer strax till frågan om de Om tull å
två av den senaste ärade talaren omnämnda fabrikerna. soc™r m

Enligt utredningen gå emellertid dessa merkostnader, som an- <T°rts0
ses beroende av fabrikationens egendomliga organisation hos oss,
till 1,8 5 öre per kilogram. Det skulle således motsvara_ ett belopp
av omkring två miljoner kronor om året. Jag tror icke det ar
orimligt, att man på en så kolossal affär, som detta är, kan småningom
genom god administration och förståndig ekonomisering
verkligen inbespara det beloppet, utan att det behöver medföra
några väsentliga ekonomiska rubbningar.

Jag kommer nu till de två fabriker, ^som icke äro berörda av
den träffade överenskommelsen, nämligen råsockerfabrikerna i Karlshamn
och i Genevad. Formellt var det omöjligt att med denna
uppgörelse hindra eller binda timsten beträffande dessa fabriker,
därför att den hade redan förut haft sådant avtal att de hade fullkomligt
fria händer, beträffande dem. Kär man i övrigt fick pressa
denna part för att komma till eu rimlig uppgörelse, så var det
omöjligt tvinga honom att gå in på ett nytt ofördelaktigt villkor,
något som det onekligen skulle hava varit att tvingas att bibehålla
nämnda båda fabriker.

Kent sakligt sett kan det också verkligen ifrågasättas, om det
är ett statsintresse att göra stora uppoffringar för att bibehålla fabriker
med så små förutsättningar som dessa. Jag förstår mycket
väl känslorna hos de lantmän, som bo i trakten av dessa fabriker;
och jag tycker det är beklagligt, om de skola få upphöra med betodlingen
eller om de möjligen skola få upphöra med en del därav.

Men jag kan icke medgiva, att det ur statsintressets synpunkt kan
vara riktigt att med konstlade medel i det oändliga uppehålla sådana
fabriker. Yad beträffar en av dem, fabriken i Genevad, vill
jag i detta sammanhang betona, att densamma enligt den gjorda
utredningen icke är i drift mer än något över en månad om året.

Tillika råder det förhållandet med avseende å fabrikerna både i
Karlshamn och i Genevad, att en hel del av de betor, som där förarbetas,
transporteras dit ända ifrån Skåne, för att fabrikerna skola
få någon rimligt stor produktion. Det är således icke uteslutet att,
därest dessa fabriker skulle nedläggas, betor från områden, som
ligga närmast dem, i stället kunna transporteras till närmaste fabriker
i Skåne.

Den förste ärade talaren gick vidare in på eu stor principfråga,
nämligen rörande regeringens ställning till industrin och jordbruket.

Om jag då först håller mig till sockerindustrin, är det påståendet
icke sant, att den nu föreslagna åtgärden med ^nedsättning skulle
innebära ett angrepp mot industrin. Det är alldeles påtagligt, att
då det icke kan motbevisas, att denna industri även med den nuvarande
organisationen kan existera med ett tullskydd på 7 öre, det
är orimligt att påstå, att man gör ett oberättigat ingrepp mot industrin,
om man sätter tullen till 10 öre och således även om man
går ned ända till 7 öre.

Yad som styrker detta påstående är det faktiska förhållandet,
att man i Danmark kan uppehålla denna industri på ett för intres -

Nr 13. 40 Tisdagen den 11 mars.

Om tull å sentens synnerligen gynnsamt sätt med ett tullskydd av endast
socker m. m. obetydligt över 4 öre.

( orts-) Vidare är att beakta det förhållande, jag nyss påpekade, att
den sänkning i sockerpriset, som blir en följd av sänkta tullar,
kommer automatiskt — det har erfarenheten visat — att leda till
ökad konsumtion av socker, vilket i sin ordning leder till ökad produktion
och således snarare på det viset stimulerar industrin än
motverkar densamma.

Det har också sagts, att detta skulle innebära ett angrepp emot
kapitalet. Jag bestrider lika bestämt, att det är berättigat att tala
om att en sådan åtgärd som den här föreslagna är ett angrepp emot
kapitalet. Den är det så mycket mindre, som det i själva verket i
detta fall icke är något verkligt kapital att angripa. Det är ett
rent imaginärt kapital det här gäller," ty det har aldrig funnits på
annat sätt än genom kapitulering av ett småningom överflödigt
blivet tullskydd. Jag utgår från den förutsättningen, att hur berättigat
tullskyddet i många fall är, det icke kan vara riktigt ur
statsintressets synpunkt sett, att ett tullskydd, som har blivit överflödigt,
skall i det oändliga förbliva vid detsamma och icke få minskas.
Jag anser, att ur statsintressets synpunkt, om jag så får
säga _ ur ^ statens affärsmorals synpunkt, ett tullskydd icke
bör bibehållas, som är större än vad som verkligen behövs för den
industri det avser.

Nu har man också sagt: det är icke nog med att detta innebär
ett angrepp på sockerindustrin, utan hela vår uppfattning, påstår
man, är ett angrepp mot industrin i allmänhet. Jag vill då först
fråga, om någon kan uppgiva för mig eu industri i Sverige, som
beträffande tullskydd och därav följande överkapitalisering kan i
någon mån jämföras med den industri, varom det nu är fråga. Jag
känner icke till någon sådan, och jag vågar tro, att det icke finns
någon sådan industri. Detta förhållande att låta en industri i det
oändliga åtnjuta tullskydd, som den faktiskt icke behöver för sin
produktion, som den icke behöver för att förränta det kapital, vilket
är nedlagt i den, verkar enligt mitt förmenande demoraliserande på
industrin och är icke till någon nytta för densamma. Ett sådant
förhållande manar icke till tekniska eller andra förbättringar, icke
till anordnande av ekonomisk drift och till förbättrad organisation,
utan det har en alldeles motsatt verkan, varpå vi också se exempel
just i den sockerindustri, varom vi nu tala.

Jag fruktar för att det s. k. intresse för industrin hos många, som
tala stora ord om detta intresse, i själva verket icke är mycket
annat än intresset för att industriaktierna skola stiga på börsen.
Jag upprepar det, jag anser att det bör vara eu princip, att skyddstullarna
icke skola förbliva högre än som verkligen är behövligt för
den industri, man därmed avser att skydda. De kapitalvärden, man
nu talar om, äro ofta rena spekulationsvärden. Jag anser, att det
kapital, som är värt att skyddas, det är det kapital, bakom vilket
ligga verkliga värden, det är det kapital, som är skapat genom produktivt
arbete och som uppkommer genom sparsamhet.

Jag vill icke förbigå att nämna, att vad beträffar denna socker -

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

industri och de tankar jag har uttalat beträffande tullskyddets stor- Om tull
lek i allmänhet, jag med avseende å dessa mina åsikter har fått ett80C
stöd, såsom herrarna veta, i två framstående nationalekonomer,jvilka
sannerligen icke kunna misstänkas för att hava ställt sig på min
sida på grund av politiska åsikter, utan det ligger utom allt tvivel
att dessa vetenskapsmän hava bedömt frågan rent objektivt, hava
sett den ur rent nationalekonomisk synpunkt — och detta hava de
blivit klandrade för. Jag tror, att när det gäller praktiska förhålllanden,
när det gäller industri och näringar, man har rättighet att
ytterst falla tillbaka på de nationalekonomiska synpunkterna, och
man bör icke vara rädd att därigenom misstaga sig.

Beträffande betpriset har det, såsom redan är sagt, varit eu
utgångspunkt för regeringen, att betpriset skulle bibehållas. Denna
förutsättning är ju också fullkomligt berättigad, da i den merkostnad,
som är av de sakkunniga beräknad, ingår just det nuvarande betpriset.

Utgår jag från det merkostnadspris, som ligger till grund för hela
förslaget och vari också betpriset är upptaget till det nuvarande,
har jag alltså rätt att förutsätta, att industrien skall utan svårighet
kunna fortsätta och likväl betala det betpris, som är det vanliga.

Det är beklagligt -- och det kan ingen livligare än jag beklaga —
att jag icke kunde försvara denna ställning, när det gällde uppgörelsen,
därför att betodlarnas representanter själva voro villiga
att ingå på deltagande uti det sänkta tullskyddet. Jag kunde icke
förhindra dem därifrån och jag kunde icke göra detta till skäl för
mig att icke acceptera hela uppgörelsen.

I detta sammanhang vill jag peka på, att betodlarnas deltagande
i tullskyddets sänkning i själva verket icke är så stort, som det angivits
i bland annat bevillningsutskottets betänkande. Det^ är nog
att härutinnan räkna med 0,4 öre per kilogram för de två första
åren, 0,6 för de två nästa och högst 0,7 5 öre per kilogram för det

Vidare är formen för detta deltagande av den beskaffenhet, att,
därest sockerhalten i betorna genom förbättrad odling alltjämt stiger,
såsom är att antaga, det egentligen icke kommer att bliva märkbart
för betodlarna. Formen för detta deltagande är nämligen, såsom
herrarna torde veta, grundad på eu ändrad bestämmelse om ökad
minimisockerhalt för grundprisets utgående.

För övrigt var det en talare här, som pekade på att genom
fortsatta ändringar i nu angivna syfte, genom fortsätta tullnedsättningar,
skulle betodlingen till slut totalt ruineras. Man far väl
ändå komma i håg, att sockerindustrien egentligen är i sinordning
beroende av tillgången på betor, d. v. s. av betodlingen, och att
priset ytterst regleras av produktionspriset för betorna.

Den förste ärade talaren gick därjämte in på frågan om vad
som var berättigad ränta å inom industri nedlagt kapital. Han säde
t. o. m., att det visar brist på sinne för verkligheten, om man vill
säga, att denna ränta skulle vara blott 5 procent. Först och främst
vill jag härpå svara, att någonting sådant har jag för min del aldrig
sagt. För det andra anser jag det knappast vara behövligt att ingå
i dispyt om vilken ränta man bör fordra på i industri nedlagt ka -

Nr 18.

Om tull
socker m.
(Forts.)

42 Tisdagen den 11 mars.

a pital. Jag vill endast framhålla, att jag visst icke har någonting

m'' emot hur stor räntea vkastningen än må bliva på i industrien nedlagt
kapital, då denna avkastning grundar sig på arbete, på naturliga
förutsättningar; men jag ställer mig absolut tveksam till saken, om
denna högre avkastning skall på konstlat sätt drivas fram på grund
av statens. åtgärder, här således på grund av icke behövliga tullar.
Då anser jag det absolut icke vara rätt, att staten skall vidtaga åtgärder,
varigenom vissa deltagare i en viss industri få en vinst,
som icke tillkommer genom deras arbete eller deras åtgörande, utan
som . är en följd endast av eu statsåtgärd och som ytterst innebär,
att de få en fördel på andra medborgares bekostnad. Det är endast
om detta slag av höga avkastningar på kapitalet, som jag har
yttrat mig.

Tillika anmärkte samma talare mot den i den kungliga propositionen
omnämnda _ utredning om den arbetslöshet, som möjligen
kunde bliva en följd av en för hastig koncentration av vissa fabriker.
. Han ställde detta i jämförelse med det förhållandet, att en
del aktieägare, om sockerbolaget komme att giva mindre utdelning,
skulle komma att göra förluster. Vad beträlfar frågan om ersättning,
från statens sida^för förlorad arbetsförtjänst, så vill jag säga,
att jag icke uttalat någon bestämd åsikt om den saken ännu. Då
ett förslag framkommit från eu av de sakkunnigas sida om att man
kunde ifrågasätta en sådan ersättning, har jag likväl funnit rimligt,
att man åtminstone^ låter företaga en utredning om den saken; och
jag tror icke, att någon med skäl kan göra en anmärkning däremot.
Det är alldeles klart, att fall kunna inträffa, om staten vidtager
eu åtgärd, som uppenbarligen leder till att en del folk bliva på en
gång arbetslösa, då väl ingen kan finna, att det ligger något orimligt
i att staten också ser till, att något skydd under någon tid
lämnas dessa, tills de hinna få annat arbete. I Tyskland har man
i jämförliga fall förfarit på det sättet, och jag tror icke, att man
riskerar något på att göra det. I varje fall kan icke med fog
framställas anmärkning mot att man vill utreda frågan för att undersöka
i vad mån sådan ersättning är rimlig eller icke.

Beträffande förlust för enskilda aktieägare, om sockerbolagets
vinst skulle nedgå, så må jag öppet erkänna, att en för mig personligen
^medverkande orsak till att jag ville söka få eu uppgörelse
till stånd var det förhållandet, att aktier i detta bolag vore i långt
större utsträckning, än föregående undersökning hade visat, spridda
pa en massa mycket svaga händer.

Oaktat detta förhållande vill jag bestämt hävda den meningen,
att staten icke kan vara ansvarig för att viss utdelning på eu aktie,
den må för övrigt vara vilken som helst, skall utgå. Det skulle uppstå
ett onaturligt förhållande, i händelse staten skulle hindras att vidtaga
ur statsintressets synpunkt nyttiga och nödiga åtgärder, därför
att man visste, att detta skulle giva anledning till förlust för eu
del aktieägare. Det är ju helt enkelt otänkbart, att staten skulle
så förfara.

Det är emellertid ett beklagligt förhållande, att dessa aktier
blivit spridda så, som de hava blivit. De hava blivit satta till ett

Nr 18.

Tisdagen den 11 mars.

mycket lågt belopp per styck och därigenom kunnat spridas. Det
lärer, efter vad jag hört sägas, hava förekommit, att personer, som
borde hava vetat bättre, uppmanat arbetare och andra sådana som
hava små besparingar, att placera dem i sådana aktier. Skall något
ansvar finnas för den förlust, som dära kan uppkomma, är det icke
på staten detta ansvar skall vila, utan snarare på dem, som sa lättsinnigt
tillstyrkt andra att placera sina pengar i sådana aktier,
väl vetande, att det icke kan vara papper, som äro lämpliga att

Om tull ä
socker tn. m.
(Forts.)

inköpa för små besparingar.

Mot den ärade talare, som här representerade det socialdemokratiska
partiet, vill jag bara göra eu liten erinran beträffande
»kapitulationen», som han kallade den. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på ett uttryck, som jag använt i slutet av den kungliga
propositionen. Det återfinnes i utskottets utlåtande på sidan 45
och lyder: »därest inga nu oförutsebara allvarligare rubbningar
ifråga om sockerindustriens eller betodlingens ställning eller världsmarknadens
läge betinga andra åtgärder», så kunna dessa tullsatser
sättas. Jag vill nu erkänna, att detta uttryck närmast syftar pa
den fortsatta tullnedsättningen, men å andra sidan kunna dessa ord
mycket väl tillämpas även i förevarande fall. Nya förhallanden,
som jag icke åtminstone icke i någon större omfattning, kände,
hava ''faktiskt inträffat och blifvit för mig kända, sedan den kung!
propositionen avgavs; och jag synes sålunda varit berättigad att
taga hänsyn till dem och frångå det ursprungliga förslag, som jag
framlagt, då jag såg, att konsekvenserna av dess genomförande
kunde bliva allvarligare än jag från början tänkt. Det är för resten
icke första gången som det händer, att eu kungl. proposition icke
oförändrat gått igenom i Riksdagen. Det har ofta hänt och måste
ofta hända, att Kungl. Maj:t föredrager att biträda ett utskotts
förslag i stället för att envist vidhålla sin första ursprungliga tanke.

För övrigt må jag mot den ärade talaren invända, att det väl
dock icke vunnits så litet i den riktning man åsyftat, om man
jämför den tullnedsättning, som gjordes för fem år sedan. Da gällde
det blott 3 öre, som togos ut sakta och successivt — den sista
uttagning^ har skett i år. Nu gäller det 3 öre på en gång och
ytterligare nedsättning till 4 öre, _ och det synes mig sålunda, som
om det icke varit något så orimligt att besluta sig för att stanna
vid, vad bevillningsutskottet föreslagit. _

En fråga, som jag icke berört, men som jag kanske icke har
rättighet att förbigå, är frågan om ett av huvudskälen för denna
propositions framläggande, nämligen livsförnödenhetsprisen. Man
har sagt, att denna nedsättning skulle vara eu ren »bluff», enär
den verkade så litet på var och eu. Ja, det är sant, men
med samma skäl skulle man kunna föra samma resonemang även
ifråga om andra tullar. Man skulle kunna såga, att man icke kan
taga bort en tullsats därför att det betyder så litet. _ Jämför man
emellertid eu sänkning av sockertullen med eu sänkning inom rimliga
gränser av olika tullar'' på andra förnödenheter, skall man finna,
att en nedsättning av de senare tullarna nästan utan undantag

Nr 18.

Om tull
socker m.
(Forts.)

Tisdagen deu 11 mars.

ä betyder ännu mindre per man. Den, som är den mest effektiva är
''"■just sockertullen, och om man skall börja någonstans, bör man taga
där man verkligen kan taga någonting utan större olägenheter.

För övrigt vill jag såga, att även om denna lilla vinst är obetydlig
för var och en, så spelar den dock icke så liten roll i ett
hushåll. Jag hyser mera medkänsla med en husmoder, som går
till kryddboden för att betala sin räkning och därvid måste erlägga
en eller annan krona mera, än jag gör för en eller annan, som
skulle göra eu förlust genom minskning i avkastning på ett kapital,
som han i själva verket aldrig haft.

Slutligen anförde den förste ärade talaren, att det föreföll som
om vi med vårt sätt att uppfatta industrien och näringarna gått
det socialistiska idealet till mötes och så småningom lett utvecklingen
därhän. Jag har en alldeles motsatt uppfattning. I samma
män man söker rätta^ verkligt påfallande missförhållanden inom vårt
industriella liv och vårt näringsliv och till sådana missförhållanden
måste jag räkna ett ofta överdrivet tullskydd — i samma mån,
säger jag, motarbetar man, enligt min tanke, det socialistiska system,
som jag lika litet som den ärade talaren gillar eller eftersträvar.
Som för de flesta av herrarna torde vara bekant, har jag så gott
som hela mitt liv arbetat i industriens tjänst, och redan detta synes
mig vara eu anledning att finna att icke jag vill skada vår svenska
industri. Men huru stort intresse jag haft och har och alltid kommer
att hava för den svenska industrien har jag aldrig behöft glömma
det, som är lika viktigt, och det är statens, det allmännas intresse,
och jag _är övertygad om att industriens och statens iintressen
kunna ga hand i hand och båda utvecklas i lycklig* riktning utan
att skada varandra.

Herr Pers: Herr talman! Jag ber endast att i korthet få tillkännagiva,
att jag kommer att rösta för bevillningsutskottets förslag,
ehuru jag icke fullt gillar detsamma. Omständigheterna ha
fogat sig så, att jag ej kan göra någonting annat. Men då den
mangomtalade kompromissen omfattar en tidrymd av fem år, vill
jag hava. till protokollet antecknat, att jag ej för denna tid vill
känna mig bunden till dess upprätthållande. Den konstlade prisbelastning,
som genom statens försorg vilar på sockret, är så stor,
att jag ej anser mig hindrad att, om lämpligt tillfälle yppar sig’
bidraga till en ändring i riktning att göra denna nödvändighetsvara
tillgänglig för allmänheten till billigare pris. För mig är den jämförelse,
som herr K. G. Karlsson gjorde mellan svensk ]och dansk
sockerindustri, tillräckligt talande skäl för att intaga denna ståndpunkt.
Mot detta kan invandas, att betodlarna och industrien behöva
säkerhet för eu viss tidsperiod. Ja, härpå vill jag blott redan
nu svara, att konsumenterna äro den svagaste parten. De äro
sämre ställda än både aktieägarna i sockerbolaget och betodlarna,
och det kan vara berättigat, om de göra sig gällande på sådant
satt att överenskommelsen ej kan upprätthållas under hela den avsedda
tiden.

Nr 18.

Tisdagen den 11 mars.

Friherre De de er, Louis: Herr talman! Det är nog icke Om tuU
mänga i denna kammare, som komma att rösta mot kompiomissen, (ports.''

och det kunde därför måhända anses överflödigt att vidare orda
om densamma. Men jag tror mig veta, att många av det libeiala
partiet här i kammaren hava samma uppfattning som den föregående
ärade talaren, så till vida att de väl rösta för kompromissen men
icke göra detta med gott samvete, så att saga, utan därför, att de
därtill äro nödda av den föreliggande situationen. Jag skulle darfor
endast önska, att jag kunde lyckas i någon ringa man förminska de
samvetskval, som dessa ärade representanter hava, da de nu ga att

rösta för kompromissen. , x ... „ „

Jag kan så väl förstå, att många, när det bill- fråga om att
sänka tullskyddet för sockerindustrien, hava den uppfattningen, att
man knappast kan riskera att gå för långt i fråga om en sådan
sänkning, och detta av den naturliga anledningen, att var enda gång
det varit fråga om en sänkning, hava sockerindustriens malsmän
enstämmigt förklarat, att en dylik sänkning skulle vara högst ödesdiger
och att industrien icke skulle förmå att bära den. Lika regelbundet
har det emellertid visat sig, att, när sänkning en gång
gjorts, det gått mycket bra och industrien fortfarande givit god
avkastning, och det är därför icke att undra på, om folk slutligen
blivit förhärdade, när de den ena gången efter den andra sett detta.

Att det kunnat gå på detta sätt beror dels pa att skyddet tran
början varit mycket rikligt tilltaget och dels också pa, att fabrikanterna
följt med sin tid och tillgodogjort sig de förbättringar i
fäbrikationssättet, som uppstått, och även tillgodogjort sig de mojligheter
som ligga i att man genom utsädets förädling vunnit ett
sockerrikare material. Men detta kan icke fortgå i det oändliga.

Man kan icke jämt göra nya uppfinningar, och man kan icke heller
tänka sig, att man skall få betor, som bestå av bara socker. Det
finns naturligtvis en gräns, varöver man icke kan ga, nar det ar
fråga om det tullskydd, som kan behövas. Klart är, att det endast
är erfarenheten, som kan visa, var gränsen finnes. Den är flyttbar,
och man måste naturligtvis vara mycket^ försiktig, att man icke
blott på grund av teoretiska beräkningar går så långt, att man eu
vacker dag finner, att man överskridit densamma.

Det finnes nog även en annan uppfattning, som ligger under
många representanters obenägenhet att vilja hålla tullskyddet uppe,
och det är, som den föregående ärade talaren också något antydde,
att nian anser, att detta skydd är pa det hela taget eu onödig piemiering
av jordbruket i det rika Skalle. Man vill visserligen icke
upphäva skyddet, man anser industrien gagnelig, men i sitt hjärta
tycker man, att de rika herrarna i Skåne, som odla betor, kunna
dela med sig något litet av sin vinst. Jag skall nu icke ingå pa
att närmare undersöka betodlingens räntabilitet, utan vill endast
framhålla, att det icke är så oerhört lönande att odla betor, som
man tror uppe i landet. Härtill duger icke annat än verkligt god
berörd. Jäg själv bär i mängä är odlät betor pä en egendom i
Skåne med svagare jordmån och fann, att det icke lönade sig. Jag
vill därför i parentes säga, att jag själv numera icke är betodlare.

Nf 13.

Om tull
socker m.
(Forts.)

Tisdagen den 11 mars.

m ''^e.n,,a^(^es klart ar> fttt betodling är mycket värdefull och nästan
• omistlig, kan man säga, på de trakter, där den slagit rot, och detta
icke sa mycket pa grund av den kontanta behållning den giver utan
fastmera genom de indirekta fördelar den bringar, därigenom att
jordbrukarna tack vare betoulingen kunna odla rotfrukter på mycket
större areal än eljest och därigenom att ett så gott och billigt foder
erhalles i avfallet, betmassan. Någon större prisreduktion tror jag
dock icke, att betodlingen kan bära.

Den fråga jag egentligen ville komma till är emellertid, vilka
som hava den största fördelen av betodlingen eller snarare: vilka
äro mest beroende av betodlingen, vilka bliva mest lidande, om den
upphör, vare sig genom ett temporärt nedläggande av hela denna
odling eller genom indragning av vissa fabriker? Härpå vill jagsvara:
först och främst och utan allt tvivel de mindre betodlarna,
basom herrarna sett av kommitténs betänkande finnes det ungefär
18,000 betodlare eller noga räknat 17,836. Av dessa är det icke
mindre än 710, som icke hava över en hektar jord, och bland dessa
sistnämnda hava 4/io icke över en halv hektar. Det är mer än
10,000, som icke hava över eu hektar, 6,000 hava mellan ett och
lem _ hektar och endast 1,367 hava mer än fem hektar. Alltså är
det 1 övervägande grad de små jordbrukarna och de små betodlarna,
som det gäller. För dessa har betodlingen den allra största betydelse.
De, som icke hava mer än en hektar, sköta nästan undantagslöst
sina betor själva med tillhjälp av familjemedlemmarna.
Skötseln kostar dem alltså ingenting nämnvärt och de ha inga kontanta
utlägg för betodlingen. De få betfrö gratis från fabrikerna,
och fabrikerna tillhandahålla även gödningsämnen på kredit, och
när betorna upptagits och forslats till fabrikerna, få de genast sin
avräkning. Denna säkra inkomst är för deras ekonomi av den allra
största betydelse. Också ser man, att i närheten av betfabrikerna
nästan var och en, som har eu jordlapp, odlar betor. Stationsmästare,
banvakter, hantverkare, jordbruksarbetare, torpare, husmän, ja, alla,
som hava en bit jord, odla betor och hava eu god inkomst därav.
Herrarna kunna tänka sig, vilket hårt slag det skulle bliva för alla
dessa, om möjligheten att odla betor upphörde.

Men även för andra skulle ett sådant nedläggande av betodlingen
vara ödesdigert. Många hava köpt sina små gårdar i betdistnkten
och betalat 1,000 till 1,100 kronor för tunnlandet. Det
kimes en mängd arrendator’, vilkas arrenden baserats på betodlingoch
som få betala 40 å 50 kronor tunnlandet. Det skulle för många
ga illa om betodlingen upphörde, och värst skulle det bli för de
små odlarna, som ha betodling såsom biförtjänst och icke på annat
sätt kunna förskaffa sig en så god extra inkomst. För de större
betodlarna skulle det icke vara sä farligt, ty de kunna lättare lägga
om sitt jordbruk, och dessutom möjligen göra upp särskilt avtal
med fabrikanterna om att fortsätta i alla fall.

Såsom herrarna veta, är det emellertid icke endast jordbruket
det bär gäller. Det finnes 36,000 personer, som äro sysselsatta på
betfälten, och 10,000, som arbeta vid fabrikerna. Dessa sistnämnda
äro till största delen jordbruksarbetare, som under sommaren arbeta

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

i jordbruket, men när senhösten kommer och arbetet börja tryta Om tull
veta, att de hava sitt tre månaders väl avlönade arbete vid fabri-80C*«r
kerna. Detta är för dem av den största betydelse. Eu stor del ltortshava
också skaffat sig egna hem i närheten av fabrikerna, och skulle
nu förutsättningen för att de slagit sig ned där upphöra, så skulle
bland dessa arbetare uppstå det största missnöje.

Men det är icke endast betodlarna och arbetarna, som äro beroende
av betodlingen, utan det är även järnvägarna där nere.

Såsom synes av kommitténs betänkande få en del järnvägar i Skåne
eu fjärdedel och på Gottland hälften av sina godstrafikinkomster
från sockerfabrikerna. Det finnes mänga järnvägar i Skåne, för
vilka inkomsterna från sockerfabrikerna går till hälften och till och
med tvä tredjedelar av hela inkomsten på godstrafiken. Vad ett
sinande av denna inkomst skulle betjula är därför lätt att räkna ut.
Betodlingens inverkan på det ekonomiska livet är avsevärd, ja den
är så stor, att jag tror, att många representanter uppifrån landet
icke gjort klart för sig, huru stor den verkligen är.

Om det nu är sä, att eu temporär nedläggning av betodlingen
eller indragning av vissa fabriker skulle medföra verkligt svära
följder för befolkningen och det ekonomiska livet i de betodlande
landskapen, är det väl regeringens och Riksdagens oavvisliga plikt
att gå varligt till väga, så att man icke i den i och för sig lovvärda
avsikten att skäligen begränsa sockerindustriens på tullskydd
baserade vinst vidtager sådana åtgärder, att dessa svåra följder
med all möjlig sannolikhet komma att inträffa. Det är alldeles
omöjligt att på förhand kunna räkna ut, huru mycket sockerindustrien
kan tåla i nedsättning, men om man vill rädda jordbruket och
betodlingen från en svår kalamitet, får man icke gå längre än man
kan utröna vara möjligt utan att någon sådan kalamitet skall inträffa.
Huru långt skall man då gå? I detta fall synes man hava
en god ledning i, vad som förekommit. Regeringen har framlagt
förslag om en vittgående nedsättning och ansåg icke, att detta
skulle skada betodlingen. De flesta, som kände till förhållandena,
hade mycket svårt att tro därpå, och snart visade det sig också,
att det fanns grundade farhågor för, att betodlarna skulle få vidkännas
mycket kännbara följder, om så stor nedsättning gjordes.

När då regeringen, som noga kände allt vad som försiggick vid
underhandlingarna mellan betodlarna och fabrikanterna kom till den
övertygelsen, att den måste frångå sitt ursprungliga förslag, torde
det med den största möjliga visshet kunna antagas, att det verkligen
fanns mycket talande skäl för, att detta var nödvändigt, om man
ville rädda betodlarna. Härom kan man vara så pass säker, som
man överhuvud taget kau bliva i dylika ting. Med mindre gick
det icke, om man ville rädda betodlingen.

Under sådana förhållanden förefaller det mig som om de, vilka
hoppats på eu större sänkning av tullen, skulle kunna låta sina
betänkligheter fälla och med gott samvete rösta för ^kompromissen.

Det är icke för sockertrustens skull, som detta ifrågasattes, utan
för jordbrukarnas, och för min del är jag övertygad om, att landet
och folket i sin helhet skulle förlora mera, om man tillstadde, att

Nr 13. 48 Tisdagen den 11 mars.

Om tull å en kamp på liv och död finge utbryta mellan betodlarna och fabrikerna,
än om allmänheten får betala något mera för sitt socker än
(yorts.) ya(j regeringen först ställt i utsikt.

Jag ber, herr talman, att på dessa grunder få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Lindblad, Anders: Herr talman, mina herrar! Det har
av flera talare här påpekats, att den nuvarande situationen i
sockerfrågan^ är rätt förvirrad, och det är väl icke tvivel underkastat,
att sa är. Jag tror också, att när regeringen i dag hembär
sin seger vid omröstningen, så känner den sig själv övertygad om,
att denna seger icke är av det slag, som den skulle kunna önska
återkomma. Ty i likhet med vad en medlem av det liberala partiet
från denna talarestol yttrat tror jag, att det övervägande flertalet
inom det liberala partiet, för att nu icke tala om socialdemokraterna,
äro av den uppfattningen, att regeringen här låtit driva sig
för långt tillbaka av sockertrusten, att den i viss mån kapitulerat
inför densamma. Sällan har väl en regering stått starkare i någon
fråga än den liberala^ regeringen stod vid framläggandet av sin
proposition i sockerfrågan. Den hade bakom sig hela den stora
sockerkonsumerande allmänheten och framför allt den del av denna
allmänhet, som lever i små villkor, alltså de olika småfolksgrupperna.
Och den hade mera: den hade även bakom sig majoriteten av dem,
som i denna kammare företräda dessa småfolksgrupper och som
utan tvivel skulle varit villiga att giva regeringen tillräckliga medel
i händerna för att tvinga timsten till underkastelse i stället för
att, såsom nu skett, regeringen underkastat sig timsten. Begeringen
har byggt sitt förslag på en kommittéutredning, som klart och tydligt
uppvisat den svenska sockerindustriens läge och huru sockertrusten
blivit en fara för den konsumerande allmänheten. En jämförelse
_ mellan den ställning vår sockertrust intager och sockerindustriens
ställning i Danmark och Tyskland giver tydligt och
klart vid handen, att regeringen här icke behöft taga någon som
helst ^hänsyn utan mycket väl kunnat gå fram med sitt förslag och
fasthålla vid detta utan att på något sätt skada berättigade och
befogade intressen från industriherrarnas synpunkt. Det visar sig
också, att regeringen icke blott vid framläggandet av sin proposition
utan även efteråt ända tills ett par dagar före den omtalade
kapitulationen varit fullt övertygad om, att den var på rätt väg,
och till och med i dag hava vi hört från finansministern, att han
fasthåller vid det principiellt riktiga i sin proposition. Ett par
dagar innan kapitulationen skedde uttalade statsministern som sin
åsikt, att den kungl. propositionen var både »rättvis och välbetänkt»,
och ingen anade därför, att regeringen så hastigt skulle falla till
föga för sockertrusten. Ty att den fallit till föga är ju alldeles
uppenbart. Det kan väl icke bestridas, att det är sockertrusten,
som tvingat regeringen att avstå från vad den från början och ända
in till de sista dagarna ansett såsom »rättvist och välbetänkt».

Varför har då regeringen frångått sin ursprungliga ståndpunkt?
Skälen härtill ha vi i dag fått höra av finansministern. Det var

Tisdagen den 11 mars.

Nr 18.

därför, att betodlarna icke voro tillräckligt starka gent emot trusten, Om tull
som regeringen givit med sig, alltså för att skydda betodlarnassoclcer mintressen.
Men är det nu verkligen så, att man har riktigt reda (Forts0
på betodlarnas ställning genom de förhandlingar som ägt rum?

Såvitt jag kunnat finna, hava vid dessa underhandlingar närvarit
endast representanter för de större betodlarna, medan för de små
betodlarna inga representanter varit tillstädes. Och de små betodlarna
ha överhuvud taget, såvitt jag kunnat se, icke på något
sätt högljutt klagat över de faror, för vilka de skulle blivit utsatta,
därest regeringens förslag bifallits.

Jag har i Andra kammaren eu partivän, som hör till de äldsta
av de skånska betodlarna. Han hör till de små, och han har för.
säkrat, att inom dessa smärre betodlarkretsar i Skåne icke alls
gjort sig någon känsla gällande av att det skulle innebära någon
fara för dem, om regeringens proposition antages. Ja, de ha över
huvud taget, åtminstone i stort sett, icke varit med i dessa många
protester, bakom vilka trusten tydligen stått. När denna min partivän
för icke länge sedan var nere i Skåne och talade med sina
kamrater ute på landet kom han under fund med, att de först genom
tidningarna fått klart för sig, att den betodlarförening, som
de själva tillhörde, på ett möte i Malmö antagit en mycket skarp
resolution. De hade icke blivit inbjudna till detta möte, som var
avsett att utöva påtryckning på regeringen. Och när den där antagna
resolutionen kom ut till allmänheten, så befanns det, att man
gått till väga på det sättet för att få tillräckligt med protesterande,
att man låtit inskriva eu var, som bevistade mötet; och sedan
tryckte man deras namn under resolutionen såsom protesterande.

Ett rätt pikant moment uti detta är, att, enligt vad tidningarna
uppgiva, en av den socialdemokratiska tidningen »Arbetets» referenter
också står såsom en protesterande betodlare.

Mina herrar! Det sätt, varpå man drivit denna proteströrelse
mot regeringens proposition, tror jag varit sådant, att regeringen
haft all anledning att närmare undersöka det, innan den gav vika
för trustens anspråk. Det har dessutom från dessa små betodlare
själva betonats, att det visst icke är så farligt med dem, som man
velat låta påskina, ifall det skulle vara så, att trusten skulle hämnas
på dem, därför att den nödgats avstå från ett oberättigat tullskydd.
Trusten kan icke göra detta av den grund, att det allra
största och övervägande flertalet av betodlarna tillhöra den klass
av jordägare, som endast ha en ringa areal, och sålunda är sockerindustrien
egentligen hänvisad till att från dem ta sitt förråd av
betor. Det kunde väl hända, att eu del av dem genom något slags
koncentration av driften icke längre fick odla betor, men något
större antal bleve det icke, och för övrigt bär den skånska jorden
annat än betor. Så synnerligt lukrativ affär påstod ju en av talarna
här, att betodlingen icke var.

Dessutom anförde herr finansministern, att han vid fattandet
av sin senaste ståndpunkt endast gått i sin företrädares fotspår
och träffat eu överenskommelse på ungefär samma grunder. Detta
med företrädaren kan ju vara ett skäl, men icke är det något bä Första

kammarens protokoll 1913. Nr 13. 4

3 »«

Nr 13. 50 Tisdagen den 11 mars.

Om tull å rande skäl i denna sak, ty när 1908 års kompromiss i betfrågan
socker m. m. åstadkoms, låg väl saken en smula annorlunda, än vad den ligger
(Forts.) f(jr närvarande. Då hade ingen trustkommitté lagt upp siffrorna
om trusten klart och tydligt för den stora allmänheten. Även om
den föregående finansministern således haft viljan att gå fram efter
samma linjer som den nuvarande finansministern, så hade det
näppeligen då låtit sig göra. Nu ligger emellertid allting klart,
och finansministern vidhåller principiellt, att en tull av 7 öre per
kg. socker utgör ett tillräckligt skydd för sockerindustrien, och att
den med denna tull ger tillräcklig avkastning på det nedlagda
kapitalet.

Vidare var det en annan sak, som hade bestämt finansministerns
ståndpunkt, och det var, att aktier i högre grad, än han trott, voro
utplacerade hos småfolket, på svagare händer, som han uttryckte
sig. Jag är övertygad om, att trusten förstått att på detta sätt
anskaffa nödigt anhängarantal utanför den krets, som har den störa
mängden av aktierna och sålunda inhöstar de väsentligaste fördelarna
och den största vinsten av ett oberättigat tullskydd. Men
om redan nu så är förhållandet, att eu stor del av aktierna äro placerade
på »svagare händer», vad skall då icke ske efter fem år,,
d. v. s. år 1918? Månne icke trusten kommer att använda sig av
dessa fem år för att ytterligare utplacera dessa urvattnade aktier
och sålunda förskaffa sig vid 1918 års ingång eu ännu större skara
aktieägare som stöd för sitt intresse och mot ytterligare nedsättning
i tullen?

Herr finansministern yttrade uti eu replik till herr Trygger,
att han liksom herr Trygger var av den uppfattningen, att det
socialistiska systemet icke vore fördelaktigt, men de hade ju var
sin väg för att bekämpa detta system, herr Trygger genom att såsom
ståndaktig tennsoldat fasthålla vid eu konservativ nationalekonomisk
uppfattning, friherre Adelswärd åter genom att göra eftergifter
och råda bot på missförhållanden, där sådana funnos. Båda
systemen hava naturligtvis sina anhängare och båda systemen kunna
väl vara användbara, men intet av dessa system leder till det resultat,
som dess anhängare tro, nämligen att kunna hejda socialismens
framträngande och förhindra eu omläggning av våra ekonomiska
förhållanden i socialistisk riktning. Det hjälper icke, att man spjärnar
emot, ty för varje dag står det allt mera klart för stora och
breda folkklasser i vårt land, att om de reformer, som genomföras,
skola få verklig bärighet, om dessa reformer skola giva det resultat,
som därmed avses, så måste de gå i socialistisk riktning. De
måste gå i den riktningen, att de kringskära de privata äganderättsinnehavarnes
rätt till utplundring genom att förskaffa samhället
överhöghet över denna privata äganderätt.

Hade regeringen i den fråga som föreligger fasthållit vid sin
ståndpunkt, sådan den förelåg i den kungl. propositionen, är jag
livligt övertygad, att den i Riksdagens båda kamrar fått majoritet
för densamma. Jag förstår väl, att en del av liberalerna på högra
flygeln varit beredda att rösta mot regeringen, men jag tror, att

Öl

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

det antalet varit så litet, att om det använts samma metoder för Om tull
att strama upp dessa få, som det nu liar använts för att böja de socker m.
många, skulle säkerligen majoritet ha skapats för förslaget, och (Forts.)
därmed hade icke genom eu deri liberala regeringens egen åtgärd
tillskapats en situation sådan som den nuvarande, där det socialdemokratiska
partiet har måst upptaga regeringens proposition och
försvara den mot den liberala regeringen själv. Utav vad som här
framhållits till försvar för den nya ståndpunkten, har ej blivit för
mig klart, att något inträffat, som bort föranleda regeringen att
frångå den första. Den har ju icke heller genom att frångå denna
kunnat skydda betodlarne och upprätthålla betpriset. Timsten har
vältrat över på betodlarna eu del av den minskning i inkomsten,
som nedsättningen av tullen kommer att medföra. Regeringen har
därmed frånfallit det väsentligaste av vad som föranlett den ändrade
uppfattningen. Men därför är också en så hastig förändring i
regeringens uppfattning för mig oförklarlig. På grund av att denna
fråga icke är bara en sockerfråga, som rör sockertrusten, betodlarna
och regeringen, utan samtidigt blivit eu politisk fråga, som rör
möjligheterna för ett framtida reformarbete, kan jag icke annat än
beklaga, att regeringen frångått sin i propositionen intagna ståndpunkt.
Jag nödgas med anledning härav åtminstone för egen del
avgiva en deklaration mot den vänsterpolitik, som kommit till synes
vid denna uppgörelse, och jag tror, att min uppfattning delas av
hela mitt parti. Jag anser mig böra nedlägga eu bestämd protest
mot detta slag av vänsterpolitik, ty regeringen har genom denna
icke blott åstadkommit bittra missräkningar ifråga om de lindringar
i dyrtidsförhållandena, som den högtidligen utlovat åt de mindre
bemedlade samhällsklasserna, utan den har — och detta är kanske
det värsta av allt — tillskapat en politisk situation, som lätt kan
leda till en brytning av den vänsterpolitiska utveckling, varav vårt
land är i så stort behov och för vars främjande socialdemokratien,
med fullt bevarande av sin självständighet, givit den nuvarande
regeringen sitt stöd. Regeringens sockerpolitik är icke blott ett
missgrepp. Den är ett av de oförsvarliga missgrepp, som en parlamentarisk
regering icke kan gå förbi, även om den lyckas erhålla
en tillfällig majoritet för sitt handlingssätt. Åt eu dylik politik
kan socialdemokratien i framtiden icke giva sitt stöd. Den måste
av regeringen kräva eu klar och bestämd vänsterkurs, ej minst när
det gäller folkets intressen kontra kapitalmakten. Har regeringen
i sin nuvarande sammansättning icke möjlighet att föra en sådan
politik, så får det bli det liberala partiets uppgift att söka återställa
och för framtiden bättre säkerställa förutsättningarna härför.

Jag tror, att den uppfattningen är den, som delas av tusentals
här i landet. Jag tror, att den delas icke blott utav dem, som
gilla och tillhöra det socialdemokratiska partiet, utan den gillas
långt in i liberala kretsar, där man ej heller kan förstå, att regeringen
så hastigt och lustigt kastat om och givit vika för sockertrusten
s maktspråk. Skall det bli förhållandet här i landet, att eu
tullskyddad näring, sedan den fått tillräcklig makt, rent av bestämmer
över Riksdagen och över samhällets utveckling i dess

Nr 18. 52 Tisdagen den 11 mars.

Om tull å helhet, då stå vi inför en verklig fara. Det är därför på tid att
socker m. m. gg energiskt fram mot dessa kapitalsammanslutningar, som redan
(Forts.) ^ro en stat i staten och som hota att bli en ännu större stat i
staten, om deras makt icke ordentligt kringskäres.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av friherre
Palmstierna med flera vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Kobb: Denna fråga har nu så länge och så uttömmande
behandlats, att det är väl knappt något att vidare säga i saken.
Jag skulle i allt väsentligt kunna ansluta mig till vad som blivit
anfört utav bevillningsutskottets ordförande, men det var några
ord, som fälldes av den första talaren på högersidan, som jag icke
kan låta bli att säga något om.

Herr Trygger började med en släng åt de sakkunniga. Han
sade »de så kallade sakkunniga». Det har ju blivit eu sport nu
för tiden att giva slängar åt de sakkunniga. Man vill aldrig anse,
att den nuvarande regeringen rådfrågar några sakkunniga. Jag
tror ändå, att herr Trygger icke menat detta. Om han hade tänkt
på, att bland dessa sakkunniga det fanns en person, som ägnat
kanske ett par årtionden av sitt liv åt studier ,av sockerfrågan, så
skulle han nog modifierat sin uppfattning. Ävenledes, om herr
Trygger hade haft det nöjet, som vi andra haft, att uti bevillningsutskottet
höra anföranden av två av dessa s. k. sakkunniga och
huru väl de satt sig in i alla dessa frågor, hade han kanske modifierat
sin ställning.

Herr Trygger sade vidare, att regeringens program var en
fara för industrien. Han sade, att staten icke skall blanda sig i
industriens angelägenheter. Men då en stor del av den industri,
som vi ha, just uppkommit genom av staten skapat tullskydd, så
är det väl ändå naturligt, att staten måste reglerande ingripa på
detta tullskydd. Man kan icke vara säker på, att när detta skydd
skapades, man hade väl avvägt detsamma. Förhållandena kunna
ändras. Det är således alldeles nödvändigt, att staten då och då
uppträder reglerande. Jag tror nästan, att herr Trygger glömt ett
utav budorden i den protektionistiska katekes, som för tjugu år
sedan gick ut över landet. Däri talades det så vackert om att
giva understöd åt industrien, så att den skulle kunna komma sig
upp. Detta verkade så lockande på alla dem, för vilka det annars
varit motbjudande att åtaga sig bördor till förmån för industrien.
Just i dessa ord ligger emellertid den tanken, att det en gång
skulle komma ett ingripande från statens sida, då detta stöd till
industrien icke vidare skulle behövas. Satsen är ju mycket förledande,
men ännu i dag har man aldrig hört omtalas, att en
industri, som skapats genom stöd från statens sida, någonsin vuxit
ur barnskorna. Är det någon industri i vårt land, som gjort det,
så är det verkligen sockerindustrien.

Herr Trygger ser tydligen saken från producenternas sida.
Jag undrar icke därpå. Det är ju alltid från den synpunkten, som
hela tullsystemet setts i denna kammare under en följd av år.
Jag tror, att förhållandena dock hava ändrat sig något. Förhållan -

Tisdagen den 11 mars. 53 Nr IB.

det är icke nu detsamma, som när tullskyddet skapades. Det bär Om tull å
inträffat någonting, och det var år 1907. Det är den rösträtts-socker m- m_-reform, som då beslöts, som åstadkommit den förändring, som inträtt (Forts-)
i denna kammare. .Xu hava också konsumenterna något att säga,
och de vilja också ha något att säga i fråga om regleringen av det
skydd, som industrien skall ha. Herr Trygger sade häromdagen,
att han hade en sä fast förvissning om sina åsikters seger på grund
av deri inneboende kraft, som låg i dem. Jag skall lyckönska herr
Trygger till ett sådant självförtroende. Jag hoppas blott, att herr
Trygger ville vid eu kommande valrörelse i så många valkretsar
som möjligt tala om sina åsikter särskilt på detta område just för
de stora skaror konsumenter, som finnas i vårt land. Jag fruktar
då icke utgången.

Vidare ville herr Trygger underkänna de beräkningar, som äro
gjorda i den kungl. propositionen beträffande vad som skall vara
reellt kapital och vad som icke får anses som reellt kapital. Det
förefaller mig som om herr Trygger ville säga, att man icke hade
något annat än reellt kapital. Det vare långt ifrån mig att vilja
säga, att icke kapitalet vid eu uppgörelse sådan som denna får
tagas i betraktande, men uppgörelsen får icke taga tullskyddet i
betraktande, som om det vore beståndande för evigt. Det är beroende
på det skydd, som statsmakterna vilja skänka industrien,
huruvida statsmakterna vilja skydda den och om industrien fortfarande
behöver detta. Jag vill icke säga så mycket om den uppskrivning,
som man gjorde av sockerkapitalet år 1907, men det
synes dock ligga ganska mycket grund för det påståendet, som
göres så val i den kungl. propositionen som från annat håll, att
uppskrivningen icke var något verkligt kapital. Man finner härom
först och främst beräkningar i den kungl. propositionen. Dess
grunder underkännas av herr Trygger. Det finnes även beräkningar
av två konservativa nationalekonomer. Det är möjligt, att
de också underkännas av herr Trygger, ty deras åsikter överensstämma
icke alls med hans uppfattning. Men det synes mig, att
själva det sätt, varpå denna kapitalisering bedrevs, visar, att de,
som vore de ledande vid bildningen av soekertrusten, icke hade så
stort förtroende för realiteten hos det kapital, varpå de ansågo,
att ränta skulle beräknas. Hade de haft detta, skulle de väl
knappast, då det här icke gällde att tillföra denna industri ett
kapital utan blott att skapa eu stor sammanslutning, icke sökt
bilda kapitalet av en stor massa små aktier. Mig synes, och denna
min åsikt delas av många, att häri ligger ett fel just hos en del
av dem, icke hos alla, ty jag är övertygad, att det fanns många,
som, när de ingingo i soekertrusten, sågo fullt öppet och ärligt på
denna situation, men jag är också övertygad att det var många å
andra sidan, som ansågo, att det var säkrast att rädda så mycket
som möjligt av sitt kapital, enär det vore mycket liten säkerhet
för, att tallskyddet skulle bliva beståndande. Kom ihåg att sammanslutningen
skedde hösten 1907, då det var klart att stora omvälvningar
skulle ske inom representationen inom några få år!

Till sist några ord beträffande herr Tryggers yttrande om den

Nr 13.

Öl

Tisdagen den 11 mars.

Om tull å procent, som var beräknad på kapitalet. Herr Trygger ansåg den
socker m. «».vara för liten. Det kan vara en smaksak, men det vore mycket
(Forts.) intressant att få utrett för alla de pensionskassor och livförsäkringsbolag,
som ha att på ett säkert sätt placera sina pengar, var de
skola få detta och ändå erhålla de 5 procent, om vilka herr Trygger
talade.

Slutligen ber jag att få säga några ord till den siste talaren,
som här uppträdde. Då jag hörde de påståenden, han här framkastade,
och den tvärsäkerhet, med vilken han uttalade sina omdömen,
ja, sin förkastelsedom över regeringens handlingssätt i denna
sak, kunde jag icke låta bli att tänka på det tyska ordspråket:
»Vie! Geschrei und wenig Wolle». Han talade ständigt om regeringens
kapitulation inför sockertrusten. Han ville icke erkänna,
såsom det nyss av statsministern i Andra kammaren förklarades, att
det var omsorgen för eu stor del av de ekonomiskt svagare jordbrukande
klasserna i Skåne, som var anledningen till att regeringen
frångått sin tidigare ståndpunkt. Herr Lindblad ville icke godkänna
dessa grunder. Han påstod, att det icke fanns något skal att giva
vika. Häri kände, såsom han tyckte, förhållandena mycket bättre.
Som jag icke kan säga, att jag har större förtroende til! herr Lindblad
än till regeringen, så tror jag, att jag i denna sak kan följa
regeringen. Jag tror, att i denna fråga Er det bestämmande något,
som ofta kommer att vara det i politiska frågor, och det är känslan
av ansvar. Det är just en känsla av ansvar mot en stor del av den
fattigare befolkningen i Skåne, som kommit regeringen att frångå
sin ståndpunkt, Och det är just min övertygelse, att det är känslan
av detta ansvar, som varit ledande för regeringen, som kommit mig
att frångå den afsikt, jag haft att följa det ursprungliga regeringsförslaget,
och nu ansluta mig till bevillningsutskottets förslag.

Friherre Hermelin: Herr talman, mina herrar! Jag begärde
ordet endast för att bemöta ett par uttalanden, som kommit dels
från regeringsbänken, dels från socialistiskt håll.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet kom i sitt
anförande in på frågan om Halland och Blekinge och sade, att ett
avtal förelåg redan förut, efter vilket man ej kunde komma med
några nya villkor. Jag antager, att herr statsrådet menade det avtal
som är uppgjort mellan sockerbolaget och skånska betodlareföreningen.
Något avtal mellan sockerbolaget och betodlarne i Halland och
Blekinge förefinnes icke och har aldrig funnits. Statsrådet som
väl satt sig in i denna fråga, bör veta, att betpriserna förut alltid
reglerats just genom förutnämnda betodlareförening och sockerbolaget
Halland, Blekinge och Gottland hava sedan accepterat dessa
pris, och jag kan nämna, att det tidigare stod i Hallandskontrakten,
att man där under alla villkor skulle acceptera clessa pris. Statsrådet
har, såvitt jag kan förstå, genom sitt uttalande ej velat säga
annat än att vi kommit för sent, efter det nu föreliggande avtalet
redan blivit slutet, och han syftar därmed säkerligen på den inlaga,
som av representanter i Riksdagen för Halland och Blekinge inlämnats
till bevillningsutskottet. Jag fritager mig från detta, att vi kom -

Nr 18.

Tisdagen den 11 mars.

mit för sent. Vi både ingen anledning att tro, att frågan skulle röra Om MlJ
sig om annat än betprisen, och sålunda icke som förut har nämntssoc err™:.
även om monopolisering av betodlingen till Skåne. ^ or Bv)

Flen- statsrådet och chefen för finansdepartementet har även sagt
att han ej förordat någon koncentration, allra minst av råsockerfabrikerna,
men jag ber herr statsrådet vara god och läsa innehållet i
första delen av andra stycket på sid. 28 i kungl. propositionen. Jagtror,
att om man läser detta, kan man ej komma till annat resultat,
än att statsrådet där givit en tydlig fingervisning, och jag har blivit
ytterligare styrkt i detta därav, att statsrådet nyss sagt, att det ej
är skål att uppehålla dessa små fabriker, som gå så dåligt och där
betodlingen är alldeles för obetydlig.

Statsrådet nämnde, att t. ex. vid Genevads fabrik är det endast
en månads avverkning. Jag vill då underrätta, att denna något över
en månads avverkning — på sätt och vis vår stolthet — är en koncentration,
som är på sin rätta plats, ty ju kortare avverkningstid
i förhållande till de avverkade betorna, desto större inkomst för
fabriken och desto billigare omkostnader. Vi skulle kunna komma
till ännu kortare avverkningstid än en månad, men varför vi ej gorå
det, det är därför, att vi måste utsträcka avverkningen i någon mån
på grund därav, att betodlarne skola ha tid att leverera sina betor.

Vi ha beräknat en avverkning av 800 ton per dygn, men vi ha på
grund av otillräcklig odling ännu ej kunnat halla denna siffra. Varför
är odlingen otillräcklig ? Jo därför, att vi ställt oss solidariska
med Skåne och ej forcerat fram odlingen i Halland, utan torr hållit
den tillbaka — just för att vi cj ville bidraga till överproduktion.

Men då vi so på Genevadiabrikens resultat netto per 100 kilogram
betor, dä kommer fabriken att visa ett större plus än flere av de
skånska fabrikerna.

Herr finansministern sade också, att det egentligen ej var något
statsintresse att uppehålla denna fabrik. Jag vågar påstå, att det
är ett statsintresse och det ej endast för betodlingen, utan ock för
länets jordbank och ekonomiska utveckling i allmänhet.

Jag erinrar om, att i fjol, då Hallands läns hushållningssällskap
firade sitt hundraårsjubileum, uttalade herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet öppet sin glädje över det storartade uppsving
som Hallands jordbruk gjort under de senaste åren, och säde, att
Halland med heder kunde upptaga tävlan med ej blott landskapen
norrut och österut, utan även söderut. Han åsyftade tydligen, att
detta länets framsteg var eu följd av sockerbetsodlingen. Detta, mina
herrar, var ord; men i handling har icke jordbruksministern nu visat
att han vill stödja de halländska jordbrukarne i den inledda utvecklingen
av deras jordbruk.

Jag kan ej'' nedlåta att, när jag begärt ordet för att framlägga
de halländska synpunkterna, även litet beröra det omtvistade kapitalet
och tullskyddet. Herr finansministern nämnde, att det senare
skall vara till för att skydda det produktiva arbetet, och jag vill
fråga: Ha icke sockerindustriens män åstadkommit ettproduktivtarbete,
väft att skyddas? Man har stirrat sig blind på tullen och trott, att det är
■denna ensamt, som åstadkommer denna industriens utveckling. Förvisso

Ur 13.

56 Tisdagen den 11 mars.

Om tull a ej! Det är just denna ledningens stora energi, energien hos sockerindusoeker
m. m. st).jens män, som orsakat, att industrien kunnat göra ett sådant upp°r
s.) sving, och som gjort, att den har anpassningsförmåga, allteftersom
skatteskruven satts till undan för undan. Det är denna anpassning
som har kostat. Kapital har det kostat att åstadkomma de resultat,
till vilka man kommit, kapital, som icke synas. Och jag vill i den
frågan ansluta mig till den förste ärade talaren, då jag menar, huruvida
ej sådant är skäl att taga i betraktande, när man upptar värden
till bedömande. Det är egendomligt, att man säger, att tullskyddet
ensamt bär fördyrat sockret, så att vi må se till, åt t genom
tullens borttagning eller nedsättning konsumenterna få billigare sockerpris.
Det är ju riktigt, att man söker tå så billiga konsumtionsartiklar
som möjligt, men det förvånar mig, att regeringen för att
åstadkomma detta i första rummet kastat sig över en konsumtionsartikel,
som statsmakterna i skatt lagt på ungefär 40 procent av tillverkningskostnaden
för konsumenterna att betala, och trots detta har
industrien dock _ visat, att den årtionde efter årtionde kunnat sänka
sockerpriset. Siffror äro i allmänhet tråkiga att taga npp i en
diskussion, men jag tillåter mig att nämna, att åren 1856—60 var
medelpriset på socker 109,95 eller nära 110 öre per kg. Sedan har priset
sjunkit undan för undan, tioårsperioden 1861—70 var det 1 krona
och den sista tioårsperioden, 1901—11 57,5 öre, allt per kilogram.
Det visar ju, att industrien som sådan arbetat på ett synnerligen
lyckligt ekonomiskt sätt och tillförsäkrat landets konsumenter ett
billigare pris år för år. Jag är övertygad om, att det just är genom
själva arbetssättet, genom tekniska uppfinningar, som man fått ettfördelaktigt
resultat, och att det är detta, som ock torde rädda den
situation, vari nu bolaget befinner sig, och som även i framtiden
skänker konsumenterna ett billigt socker, utan att därför tullen ytterligare
än vad nu överenskommits behöver sänkas.

Ännu ett ord! Herr finansministern nämnde betodlarne, och han
ville förringa deras övertagande av kostnaderna. Det är dock ej så
litet, . ty det. representerar, sedan allt blivit genomfört, ett värde av
omkring 1 million kronor om året.

Ja> jaguar kanske tagit kammarens tid alltför länge i anspråk,
men innan jag slutar skulle jag ju vända mig till den ärade representanten
från sörmlandsbäuken, bördig från Göteborg. Jag inskränker
mig emellertid till att använda hans ord, att just därför — att regeringen
var så stark, — så kunde den åstadkomma den kompromiss
den gjort med sockerbolaget och betodlarne.

Och till slut vill jag till förklaring över de känslor, jag hyser,
saga, att jag därvid ej vill begagna samma ord som eu representant
från skånebänken använde, vilken dock ej drives av något skånskt
intresse. Han uttryckte sin »sorg». Jag för min del säger, att jag
är upprörd ej endast över den ringaktning med vilken Halland och
Blekinge hava blivit av regeringen skjutna åt sidan, utan jag är
upprörd fastmer, över det lösliga sätt, varpå en för vårt lands näringsliv
så. viktig fråga blivit av regeringen behandlad, ett sätt för
vilket regeringen och det liberala partiet ensamma fä bära ansvaret.

Tisdagen deri 11 mars.

Nr 13.

Greve Wachtme ister, Axel: I likhet med den föregående Om tull
ärade talaren begärde jag ånyo ordet, då finansministern uttalade 80c''cer mtvivelsmål
om, huruvida det vore ett statsintresse att stödja betod- (Forts.)
lingen och fabrikerna i Halland och Blekinge. Jag vågar påstå, att
det är ett statsintresse, att även i dessa provinser, för att använda
de sakkunniges ord, ett intensivt jordbruk framtvingas, dess ställning
förbättras och arbetstillfällen länmas åt småfolkets kvinnor och barn.

Det är ett statsintresse även för dessa län. Men nu är ju faran den,
att sockertrusten, som man icke kan fordra skall vara så intresserad
av jordbruket och jordbruksförhållandena i Halland och Blekinge ur
ren industriell synpunkt finner förenligt med sin fördel att följa den
anvisning till koncentration, som givits. Nu har herr finansministern här
släppt oss, men jag vågar uttala en vördsam förhoppning, att jordbruksministern
skall taga denna sak under omvårdnad. Dessutom
är det ett statsintresse, att rättvisa skipas, och den jury, som haft
att avgöra frågan, huruvida de så kallade, överflödiga fabrikerna i
Skåne, eller Ballands och Blekinge fabriker skulle i första hand
slopas, har icke varit allsidigt sammansatt. Därför vågar jag säga,
att rättvisa har icke blivit skipad.

Så yttrade herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, att
betodlingen i Halland och Blekinge icke behövde upphöra därför,
att fabrikerna indroges. Men den saken faller på de dyra tranportkostnaderna,
Att transportera betor från dessa län till de skånska
fabrikerna skulle ställa sig alltför dyrt. Det går ej.

Herr statsrådet Petersson: Herr talman, mina herrar: Med
anledning dels därav, att denna fråga i mångt och mycket berör
viktiga jordbruksintressen, och dels därav, att just detta förhållande
blivit vidrört av åtskilliga talare, bland annat ett par av de första,
har jag begärt ordet för att få säga några ord. Men innan jag direkt
går in på frågan om jordbrukets intressen härvidlag och det
sätt varpå de blivit tillgodosedda, kan jag ej underlåta att något
fästa mig vid vad den första ärade talaren sade. Jag gjorde en liten
axplockning därur, som jag ej kan underlåta att beröra. Herr
Trygger hade ju som vanligt många små elakheter att säga emot
dem, som han betraktar som sina motståndare. Man är ju så van att
höra sådant från hans sida, att man ej finner det märkligt. Bland
annat sade han, och det skulle ju också vara en elakhet, att man
vid den förberedande behandlingen av denna fråga och under dess
vidare utveckling begagnat sig av ett gammalt auktionsförfarande
med upp- och avslag. Jag tänkte då givetvis på, huru man tidigare
vid liknande fall förfarit. Jag tänkte närmast på 1908, då jag ju
också hade äran att se dessa förhållanden på litet närmare håll. Då
föreslog regeringen en sådan ändring i skatte- och tullsatserna för
socker, att detta under den femårsperiod, under vilken dessa skatter
och tullsatser voro avsedda att äga bestånd, skulle betyda för bolaget
eu minskning av dess vinstinkomster av — under förutsättning
att satsen verkade med sitt fulla belopp — 15 millioner i runt tal.
Därjämte förelåg ett förslag från annat håll: från liberalt, möjligen
också socialistiskt håll, om 5 öres i stället för 3 öres ändring, vilket

Nr 18

Om tull
socker m.
(Forts.)

Tisdagen den 11 mars.

å för de fem åren skulle innebära eu minskning i vinst av 25 millioner

m- i runt, tal. Vad blev kompromissen? Vad slutade den med? Jo, som vi veta,
med 2, 2, 2,2 ya och 3, d. v. s. för de fem åren 11 1/a million. Sålunda hade
det under ärendets behandling framställts yrkanden på helt andra
siffror än den som till slut blev fastslagen. Då. förelåg emellertid
ej något sådant tal om auktionsförfarande. Om jag ej missminner
mig — jag vågar ej på rak arm bestämt säga det — var herr Trygger
då närvarande och godtog det där auktionsförfarandet, i varje
fall utan att opponera sig. Det fanns representanter från det socialistiska
partiet närvarande både i bevillningsutskottet och i kamrarne,
och de godtogo utan protester en sådan kompromiss, som på samma
gång den gav betydligt mindre åt de intressen detta parti närmast
ansåg sig företräda, i väsentlig mån avvek från de först gjorda framställningarna,
och det gjorde de i den sociala och ekonomiska fredens
intresse. Jag kan ej neka till att jag finner den nuvarande
starka oppositionen från åtskilliga håll något överdriven.

Herr Trygger sade också: Vem har försvagat betodlarnes ställning
i striden mot timsten om ej just regeringen? Jag får såga, att det
är det första påståendet i den vägen, som jag har hört. Från betodlarhäli
har jag ej hört, att regeringen i sin hållning och sina uttalanden
skulle ha försvagat betodlarne i striden mot timsten. Visserligen
innebär ett förslag om eu väsentlig nedsättning av tullsatsen eu anledning''
till strid mellan dessa båda parter, vilkas ekonomiska intressen
stå så diametralt emot varandra, men att regeringen skulle
här på något sätt hava ställt sig och uttalat sig så, att den försvagat
betodlarnes ställning i den striden, det kan jag ej förstå. Herr
Trygger hänvisar naturligtvis till koncentrationstanken. Jag säger
koncentrationstanken, den har nog funnits till och tagit sig uttryck
vid trastens underhandlingar med betodlarne långt före detta. Den
är icke någon regeringens uppfinning, koncentrationstanken har vidare
fått ett vida kraftigare uttryck och stöd i de sakkunniges förslag,
än det har fått i den kungl. propositionen. Om herrarne endast
vilja vara så ärliga och läsa vad som står i den kungl. propositionen
och ej tillägga vare sig statsrådet och chefen för finansdepartementet
eller någon annan uttalanden, som ej han utan de sakkunnige
gjort. Jag hänvisar för övrigt i detta fall till regeringens
ställning till Lidköpingsgruppen, som givetvis är den svagast ställda,
svagast i denna sockerindustri.

Herr Trygger sade vidare, att man genom ett sådant program
och ett sådant uttalande, som gjorts i den kungl. propositionen, äventyrade
den ekonomiska utvecklingen i landet. Jag tror, att några
senare talare yttrat sig i samma riktning, men jag vill då fråga:
vilken är herr Tryggers egen ställning till denna, sockertullsfråga?
Finge man döma av hans uttalanden i dag, att det vore lämpligt,
om hela frågans behandling finge anstå til! ett annat år, skulle lian
ju stå närmast på den ståndpunkten, att det är bra som det är.
Alltså status quo! Jag! tror dock ej, att herr Trygger därvid har
hela sitt parti med sig. I varje fall är det svårt att läsa ut eu sådan,
ståndpunkt ur finansminister Swartz uttalande 19Ö8. Jag skall
be att få återgiva något härav, som jag tror att den dåvarande

Nr 18.

Tisdagen den 11 mars.

finansministern står för i denna stund lika väl som dä. »Ändamålet, Om tull å
med skyddet», står det, »är alltså vunnet, när sockret kan säljas tilltocker m-m
sådant pris, att detsamma betalar produktionskostnaderna samt läm- (Forts.)
nar det i produktionen nedlagda kapitalet en skälig vinst. Hvad
produktionen därutöver på grund av skyddsanordningarna inbringar
måste tillfalla staten eller det allmänna, om icke skyddet skall få
karaktär af premie åt en mindre grupp producenter. Eu sådan premie
innebär i förevarande fall, att eu skatt, som ursprungligen tillkommit
i enbart statsfinansiellt intresse och sedermera omdanats i
ändamål att förlägga produktionen inom landet, till större eller mindre
del komma att utgå icke till staten utan till enskilda.» »Målet», heter
det vidare, »har varit en inhemsk produktion för den inhemska
konsumtionen. Resultatet har emellertid blivit ej blott att nämnda
mål vunnits, utan även att det i den inhemska produktionsindustrien
nedlagda kapitalet tillförsäkrats en extra vinst till avsevärda belopp.

Enligt min mening måste under sådana förhållanden en regleringav
sockerbeskattningen vidtagas i syfte att till staten återbörda vad
staten d. v. s. det allmänna tillkommer.» Och vidare heter det —•
jag kanske skall läsa hela sammanhanget för att ej bli beskylld för
att hava överhoppat något — »Vid en dylik reglering får man, såsom
jag redan antytt, icke gå så till väga, att produktionskapitalet berövas
en skälig ränta. Ett sådant förfarande skulle nämligen innebära
icke blott en orättvisa mot det kapital, som just på grund av
statens skyddsåtgärder nedlagts i sockerindustrien, utan även en
uppenbar fara för denna industris bestånd.

Regleringen av sockerbeskattningen bör alltså åsyfta att med
bevarande av de fördela!-, den inhemska råsockerproduktionen otvivelaktigt
medför, nedbringa den vinst, som nu åtföljer produktionen
inom skäliga gränser, d. v. s. till det allmänna överflytta den premie,
som på sätt jag nyss nämnde, med nuvarande skyddsanordningar
är sockerproduktionen förbehållen.» Om jag ej då och nu fattat
hela den uppfattning, som då gjorde sig gällande, på ett oriktigt
sätt, så ansågs ej det uppställda målet vara vunnet med vad man
1908 föreslog, jag menar, att således slutstenen i den reglering, som
dä ansågs vara nödvändig, icke lades 1908, utan kom att läggas
någon gång längre fram i tiden.

Herr Trygger avvisade vidare med indignation statsmakternas anspråk
på att få giva anvisningar om, huru industrien skall inrätta sig. Ja,
jag instämmer med herr Trygger, men icke i allo. Jag vill bara
fråga: fäster ej lierr Trygger något avseende vid, att man i detta
fall har att göra med ett starkt monopolistiskt hållet företag, som begär
ett ganska högt tullskydd, och vidare anser verkligen ej herr
Trygger, att staten vid utmätandet och bestämmandet av det behövliga
tullskyddet för denna industri i fortsättningen har full rättighet
att taga hänsyn till, huruvida alltför dyrbara förvaltnings- och organisationskostnader
häfta vid företaget? Jag tror, att ingen vill
eller kan förneka, att staten vid bestämmandet av ett sådant tullskydd
verkligen har rätt att undersöka den saken i den mån det är
möjligt.

Herr Trygger sade också, att man hade haft en alltför ensidig

Ur 18.

Tisdagen den il mars.

Om tull
socker m.
(Forts.)

ä syn på konsumenternas intressen. Ja, jag vill säga, vad mig beträffar,
m'' och jag tror också, att jag kan säga det i fråga om regeringens ställning
till denna fråga, att problemet varit ungefär det: i vilken mån
kunna konsumenternas intressen tillgodoses med bibehållande av statens
nuvarande inkomster av sockret, med bibehållande av produktionen
i landet och med bibehållande av social och ekonomisk fred.
Hur har det lyckats att för närvarande lösa det problemet, och hur
har resultatet av den problemställning, som nu förelegat, blivit?
Ja, det ser man ju i den överenskommelse, om vilken vi i dag debatterat.

Jag skall så komma till något, som jag tror både herr Trygger, herr
Nilsson och åtskilliga andra både att säga därom, att man vid avlåtandet
och uppgörandet av denna kung!, proposition tagit alltför
liten eller alls ingen hänsyn till, jag skall nu ej tala om industriens
intressen utan jordbrukets intressen. Jag vill fråga herrarna, om icke
den överenskommelse, som nu ligger på bordet, är det allra bästa
insegel på, att regeringen just har tagit en mycket stor hänsyn till
jordbrukets intressen. Vad man än må säga om denna kompromiss,
det skall aldrig med någon grad av sanning kunna sägas att man
härvidlag åsidosatt och förgätit jordbrukets intressen eller förgätit
det arbetande folkets intressen uti dessa mycket stora och viktiga
delar av landet, där sockerindustrien bedrives. Ty det är ej blott
jordbruket, som bar intresse bär, utan fortsatt ekonomisk fred är
något, som bär mycket stor betydelse för folkets i de bygderna hela
ekonomiska liv och för hela deras existens. Klandret från annat håll
går val snarast därpå ut, att man skulle ha tagit allt för stor hänsyn
till dessa jordbruksintressen, men jag vill säga, att det är just
hänsyn till dessa intressen och därtill, att icke. ett socialt och ekonomiskt
krigstillstånd på ett så viktigt område skulle uppstå, som är
den gåtans nyckel, som man frågar efter. Från andra sidan, den alldeles
motsatta sidan, klagar man, och jag förstår den klagan, jag
förstår det missnöjet. Där klagas över, att regeringen bar kapitulerat.
Man talar om kapitulation och använder därvid starka ord.
Man frågar: varför har regeringen frångått sitt första förslag? Varför
har regeringen ej satt in sin hela kraft på att genomföra det
förslaget? Ja. på det vill jag svara med en hänvisning till situationen
som närmast blev den, att man å ena sidan hade ett kapitalstarkt
monopolistiskt företag med hela makten koncentrerad i eu enda hand,
eller måhända i en styrelses hand; å andra sidan hade man denna
avsevärda mängd betodlare, av vilka ett flertal efter vad jag väl tror
mig kunna säga, äro i en ekonomiskt svag ställning och en del kanske
rätt mycket beroende just av sockerbolaget. Man hade att göra
med en förening, som det var svårt att sammanhålla och svårt att
få att utveckla en sådan kraft som ä andra sidan kunde presteras
av den sammanslutning'', där all makt var koncentrerad på en hand.
Detta förstå herrarne mycket väl. Regeringen ansåg då, att jämsides
med skyldigheten att i konsumenternas intresse hålla fast vid
de föreslagna längst gående siffrorna, förelåg skyldighet för regeringen
att om möjligt skydda den svagare parten i den tvekamp,
som hade uppstått, och sålunda om möjligt förebygga ett ekonomiskt

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars. 61

krig i en stor del av landet med alla. ett sådant krigs kända och Om tull
förhärjande verkningar. Jag tror också, att i en strid sådan somS0cker mdenna
har just den svagare parten rätt att av statsmakterna begära (Forts.)
det stöd, utan vilket denna svagare part icke kan komma till rätta
med sin motståndare i striden. Men att regeringen så handlat, betyder
icke — det vill jag bestämt betona — såsom här påståtts, en
regeringens kapitulation inför timsten. Nej långt därifrån! Överenskommelsen
betyder i själva verket icke alls någon kapitulation, utan
innebär att trasten måst göra rätt stora eftergifter — jag behöver
icke säga, vem som gjort de största eftergifterna —■ även om den
andra parten eller regeringen å sin sida måste göra vissa eftergifter
just i den sociala och ekonomiska fredens intresse.

Jag skulle kanske nu säga ett par ord med anledning av vad
baron Hermelin bär yttrade. Jag förstod hans missnöje, då han refererade
ett yttrande av mig, för någon tid sedan eller förliden sommar,
innehållande mina intryck av det halländska jordbrukets framsteg,
ett uttalande, som jag är glad över att jag kunde avgiva. Nu ville
han säga, att jag i fråga om Hallandsfabriken i handling icke velat
infria detta uttalande eller i vad på mig ankommer velat söka främja
detta jordbruks vidmakthållande och vidare utveckling. Detta är ju
en ganska svår beskyllning! Härtill vill jag endast svara baron Hermelin,
att han har bra stora anspråk på eu ledamot av konungens
regering och på en jordbruksminister till och med, om han begär,
att denne skall ingripa avgörande i varje detalj även om denna ligger
på ett helt annat område, således ett annat departement. Nog är
väl detta ändå val mycket begärt.

Herr Swartz: Då bevillningsutskottets ärade herr ordförande

och sedermera de båda medlemmar av Kungl. Maj:ts statsråd, som
här yttrat sig i denna fråga, gjort mig den stora äran att anföra
mig såsom något slags hemulsman icke blott för Kungl. Maj:ts proposition,
i det skick, vari den från början förelåg, utan jämväl till
och med för det förändrade skick, som förslaget fått undergå vid
bevillningsutskottets behandling av detsamma, kan jag naturligtvis
icke annat än under betygande av min stora tacksamhet för den ära,
som därigenom visats mig, anse med min skyldighet förenligt att i
någon mån belysa situationen, sådan den ter sig för mig.

Jag behöver ju icke återigen uppläsa utgångspunkten för dessa
försök att göra mig till hemulsman i visst avseende för de i den
kungl. propositionen anförda teorierna, då detta gjorts först av bevillningsutskottets
ordförande och senast av den siste ärade talaren,
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Men jag skall taga
fasta på den punkt i i908 års proposition, där det talas om att
skyddet för den inhemska sockerproduktionen vore till sitt ändamål
vunnet, när sockret kunde säljas till sådant pris, att detsamma betalade
produktionskostnaderna samt lämnade det i produktionen nedlagda
kapitalet en skälig vinst. Dessa ord har man ansett utgöra
precis samma grand som den som Er lagd för den nu framburna
propositionen. Härvidlag kan jag ju icke underlåta att anmärka,
att det förhållande, som påpekats för fem år sedan och som låg till

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

Om tull å grund för ett förslag, sedermera accepterat av Riksdagen, logiskt sett
»ocker m. m. jjan j oändlighet begagnas såsom ett fullgott skal för att ytter(Forts.
) iigare beskära det skydd, som med den nu nämnda motiveringen år
1908 redan blivit beskuret.

Den saken lämnar jag emellertid åsido och går in på frågan:
vad menas med skälig vinst? På den saken lär väl nämligen, tänker
jag, alltsammans bero, huruvida man kan på något sätt anbringa
likhetstecken mellan det resonemang, som i denna del föres i årets
kung!, proposition och resonemanget i Kung!. Maj:ts förslag 1908.
Då vill jag så först som sist för min del säga, att det aldrig ett
ögonblick föll mig in — jag som ju också ägnat hela mitt liv såsom
myndig man åt industriens tjänst i likhet med den nuvarande innehavaren
av chefskapet för finansdepartementet — att icke detta uttryck
»skälig vinst» skalle kunna inkludera vad som i dagligt tal
kallas handelsvinst. Ingalunda kunde jag sålunda anse, att skälig
vinst utgjordes av allenast en ränta, sådan som man med mycket
mindre risk skulle kunna erhålla på annat håll.

Hurudan är den nuvarande finansministerns ställning till den
saken?

Ja, vi hörde i hans sista yttrande här för en stund sedan huru
han förklarade, att det var endast och allenast sådan vinst, hvilken
uppkomme på grund av fullkomligt oberättigade anledningar, som
lian icke ville vara med om att tillerkänna industrien och speciellt
nu ifrågavarande industri. Ja, i den delen tror jag, att vi allesammans
kunna vara fullkomligt ense med honom, åtminstone förklarar
jag min obetingade anslutning till detta uttalande. Men jag kan
icke finna, att uttalandet innebär ett adekvat uttryck för de åsikter,
som i den kung!, propositionen från finansministerns sida hava anförts.
Där återfinnes på sid. 49 och 50 i den kung! propositionen
en utredning angående realvärdet av fastigheter och inventarier å
a de fabriker, vilka tillhöra sockerbolaget. Nederst på 49 sidan, näst
sista stycket, står det: »Genom eu dylik uppskattning av det verkliga
värdet å bolagets tillgångar i fabriksfastigheter och deras inventarier
torde detta sålunda icke kunna angivas till högre belopp
än omkring 75 millioner kronor.» Sedermera följer en värdering av
lager hos fabrikerna, ävensom av jordbruksfastigheterna, och från
tillgångarna göres avdrag för skulder. Genom en sådan värdering
kommer man, som det står på sidan 50, till »en summa av runt 80
millioner kronor», utgörande det belopp, vartill aktiekapitalet bort
nedskrivas. »Givetvis», står det sedan, »kan en dylik nedskrivning
icke anses utgöra ett slutgiltigt svar på frågan om storleken av den
här förefintliga överkapitaiiseringen. Den motsvarar blott den minsta
summa, med vilken de bokförda fastighetsvärdena synts böra minskas
för att bringa dem i närmare överensstämmelse med deras verkliga
motsvarighet». Till 80 millioner kronor skulle alltså det kapital
uppgå på vilket enligt finansministerns mening aktiebolaget skulle
ha rättighet att beräkna en skälig vinst. Denna finge i sin ordning
icke tillmätas alltför rikt utan på sin höjd stanna vid 7 procent innan
avskrivningar verkställts, och således möjligen medgivande en
utdelning av 5 procent.

Tisdagen den 11 mars.

Nr 13.

Ja nu framgår det tydligt, att för den händelse man anser, att Om tulli
det enda värde, som i en industri är nedlagt, representeras av fastig-soctcer mhet,
maskiner och påtagliga ting, lager och dylikt, om man, säger (Forts.)
jag, anser att detta är det enda värde som får tagas i beräkningen
och icke medger annat än vanlig ränta å detta värde, så utesluter
man ju all möjlighet att kunna i detta fall beräkna något slags handelsvinst.
Man medgiver intet utrymme alls åt det personliga inlägget
i affärens framförande, det intelligenta arbetet, uppfinningar,
anordningar för att organisera affären, skaffa handelsförbindelser o. s. v.,
allt detta som dock kostat mycket arbete och mycket penningar.

Detta anser man då icke äga något värde, därför att man icke kan
taga på det, och jag är icke berättigad att beräkna någon slags avkastning
på det värde, vårtid jag uppskattar dessa ideella tillgångar.

Det är emot denna uppfattning av vad som bör vara det värde, på
vilket sockerbolaget bär skulle kunna äga rättighet att påräkna vinst,
jag måste inlägga en bestämd protest, och förklara, att en sådan
slutsats får man ingalunda draga, att vad som är 1908 sades i denna
del skulle innebära ett godkännande av vad som härom yttrats 1913.

Jag inlåter mig ingalunda på frågan, huruvida värdet i sin helhet
är riktigt upptaget från bolagets sida. Det är en sak, som i detta
resonemang synes mig icke höra dit. Men jag vänder mig mot förbudet
att beräkna avkastning och ränta på någonting annat än det,
som man kan taga på, emedan endast detta skulle hava något värde,
under det att man icke får beräkna någon vinst av det personliga
arbetet. Jag tror, att om man vill tillämpa dylika läror, det icke
blir möjligt att här i landet få någon att intressera sig för startandet
av industri- och affärsverksamhet i allmänhet. Men det är en absolut
nödvändighet, att industrien trives här i landet och att företagsamheten
icke stäckes. Icke minst borde de vara angelägna härom,
som önska vittgående sociala reformer, ty det måste finnas någon,
som kan bära de bördor, vilka av de sociala reformerna uppkomma.

Därför får man icke undandraga de närande den uppmuntran, som
behöves för att de icke skola draga sitt kapital ur företagsamheten
och placera det på sådant sätt, att de erhålla, ungefär samma avkastning
som man synes vilja unna det industriellt intresserade kapitalet,
ehuru betydligt säkrare.

När således vid en övergång eller överlåtelse av en rörelse man,
såsom här skett, erlägger en viss summa och kapitaliserar en viss
handelsvinst, eller så kallad »good ivill», kan jag icke anse annat,
än att detta är fullkomligt berättigat, naturligtvis med den reservation
jag nyss sade, nämligen i mån som en »good will» därvidlag
kan vara berättigad på grund av det personliga arbete man nedlagt
i rörelsen. Det är icke berättigat att påstå, att all i en tullskyddad
affär utöver ränta å det »reala värdet» uppkommande vinst är uteslutande
beroende av tullskyddet och att allt som man i ett sådant företag
icke kan taga på med händerna är kapitaliserat tullskydd. Emot
en sådan uppfattning måste man reagera, ty det vore att frånkänna
en dylik affär, i motsats mot alla andra, möjligheten att kunna på
sitt vis draga fördel av den mänskliga intelligensen och det mänskliga
personliga arbetet och att frånkänna det personliga arbete, som ned -

Nr 13.

Om tull
socker m.
(Forts.)

Tisdagen den 11 mars.

å lägges i en sådan affär, rätt till avkastning. Det tinnes ju så många

m- andra affärer — såsom ju av den första talaren antyddes — vilka
äro av den beskaffenheten att tillgångarna icke allsäro påtagliga.
Det är icke alls några konkreta ting som därvidlag penningarna
kunna sägas vara nedlagda uti. Det kan finnas affärer uteslutande
beroende på det intelligenta arbetet hos innehavaren. Nu kan det
vara så, att innehavaren vill överlåta en sådan affär — jag tager
som exempel en välkänd och väl inarbetad advokatfirma, som under
många år haft en stor klientel. Dess innehavare vill av en eller
annan anledning draga sig från firman, från det omedelbara deltagandet
i arbetet där. Skulle man nu kunna finna det oberättigat
av den hittillsvarande innehavaren, om han ansåge det arbete, som
av honom nedlagts på förvärvandet av det anseende och det förtroende
som åt firman förskaffat dess vidsträckta klientel och tryggat
dess förmånliga ställning, hava varit av det värde, att han för detsamma
kunde och borde av efterträdaren kräva betalning, vare sig i
form av en kapitalbetalning en gång för alla eller i form av ett årligen
utgående belopp? Det skulle mycket förvåna mig om regeringen
icke hade den uppfattningen, att ett dylikt tillvägagångssätt
vore fullt juste. Jag skall be att få förklara, att det aldrig fallit
mig in annat, än att detta är fullt juste, men är detta juste, när det
synliga, som jag dä fordrar betalning för blott utgöres av ett skrivbord
och några pennskaft, så tror jag, att det icke är mindre juste,
om dylika ideella värden få beräknas vid sidan av en fabriks inventarier
och lager. —

Vad nu beträffar den omläggning av sockerindustrien, som åtminstone
vid propositionens framläggande hade tänkts bliva en följd
av dess antagande, har med avseende härå framhållits, att man endast
och allenast hade att taga hänsyn till de strängt nationalekonomiska
synpunkterna, och att man icke alls borde bry sig om
de befintliga förhållandena, de faktiskt existerande omständigheterna.

Ja, detta låter ja bra, och kan ju såsom teori hava sitt berättigande.
Vore det nu så, att alla idéer här i världen vare sig på det
intellektuella eller — varom här närmast är fråga — på det materiella,
ekonomiska området kunde fullfjädrade framträda, alldeles
som Minerva i full rustning steg fram ur Jupiters huvud, då skulle
man ju redan från början kunna inrätta sig så. Men nu är det uti
vår värld så där tämligen ofullkomligt, man måste leta sig fram,
och det gör att då man kommit så långt att man vet, hur man bort
göra från början, så finner man att man gjort på ett helt annat sätt.
Skall det dä vara värt att slopa vad man har för att fullfölja de
nya idéerna? Skall man gå fram över grusade värden, som ingenting
kunna ge, blott för att gå fram på det sätt, som efter vad man
äntligen funnit skulle varit det rätta från början? Jag tror, att man *
måste tänka på vart man kommit och taga hänsyn till det, och icke
minst bör detta vara förhållandet i fall sådana som detta, då det
i hög grad är statsmakternas eget tillvägagående som gjort, att utvecklingen
blivit sådan som den blivit.

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

Här har mycket riktigt framhållits, att hela sockerpolitiken från Om tull å
begynnelsen gått ut på att främja betodlingen, och detta inrymmer i socker m m.
sig själv naturligtvis decentralisation. Nu kastar man om den syn- (.rortsg
punkten helt och''hållet och anlägger uteslutande storindustriella synpunkter,
bryr sig icke om jordbruket. Jag talar nu om det resonemang
i den kung!, propositionen, som ser blott på de industriella
synpunkterna. Ur dessa synpunkter framstår det då förmånligt i
vissa avseenden, att koncentration så långt som möjligt genomföres.

Nu säger herr statsrådet, att han icke talat om koncentration. Det
är eu oriktig förebråelse menar han att säga det, och den förebråelsen
riktar sig alls icke mot honom, möjligen mot kommitterade. Ja,
i det avseendet ber jag blott att få erinra därom, att statsrådet har
i proposition tagit in en relation av kommitterades och sakkunniges
utredning, och därom har statsrådet i början — visserligen icke angående
denna detalj — när han citerar sakkunniges utredning,
sagt följande: »Utgår man från, att deri svenska sockerindustrien är
i och för sig ett gagneligt led i vårt lands ekonomiska produktion
— en uppfattning, som synes mig äga goda skäl. Däri ligger, att
statsrådet gjort utredningen till sin egen. Jag vet icke, om statsrådet
anser, att sakkunniges utredning i denna del, i vad det avser
koncentration, saknar goda skäl och vill taga något avstånd från den,
men detta är i alla händelser icke gjort i statsrådsprotokollet. Under
sådana omständigheter är det förlåtligt, om man antager, att vad
som anföres i propositionen också äger statsrådets gillande. Så står
det på sidan 23 en jämförelse mellan Danmarks och Sveriges förhållanden.
Där namnes det, att Danmark bär 8 råsockerfabriker och
Sverige 18, men att Danmark har 17 saftstationer och Sverige blott 3.

På sidan 24 anföres: »Häri torde till en del vara att söka skälet till
att antalet råsockerfabriker är så avsevärt mindre i Danmark. Den
danska anordningen i detta avseende torde emellertid representera
ett även ur ekonomisk synpunkt gynnsammare system särskilt när,
såsom fallet är för det svenska bolagets, liksom för Danmarks produktion,
denna är i huvudsak lokaliserad till eu jämförelsevis mycket
begränsad del av landet.» Längre ned på sidan stål- det: »I upprätthållandet
inom sockerbolagets drift, av ett relativt för stort antal råsockerfabriker
och raffinaderier bör sålunda sökas en bland de förnämsta
förklaringsgrunderna till att företagets utgifter för arbetslön
äro så väsentligt mycket större än motsvarande belopp i Danmark,
ehuru såsom förut visats, sockerfabriksarbetarnes allmänna lönenivå
snarare är något högre i Danmark än i Sverige.» Vidare står det
på sidan 27: »Det hade synts naturligt, om det nya företaget i likhet
med vad som ofta brukar ske vid fusioner av liknande art såväl i
utlandet som hos oss redan under första tiden av sin verksamhet
sökt begränsa fabrikernas antal i rimligt förhållande till produktionens
omfattning och med hänsyn till den större ekonomiska bärkraften
hos eu drift, byggd på fabriker i bästa läge och med största kapacitet.
» Detta är alltsammans uttalanden som visa, att man anser, att
en koncentration jämväl av råsockerfabrikerna borde ske. Det finns
dock ett uttalande, varav ändå tydligare framgår, att den tanken åtminstone
icke varit främmande för finansministern, och det är talet

Första kammarens protokoll 1913. Nr 13. 5

Nr 18.

Om tull
socker m.
(Forts.;

Tisdagen den 11 mars.

“ om understöd åt de arbetslösa arbetarna. Där hänvisar statsrådet
• till det särskilda yttrande, som friherre Palmstierna avgivit, i vilket
denne förordar en utredning angående lämpligaste sättet att bereda
de arbetare i sockerfabrikerna, vilka på grund av den förändrade
tullagstittningen komme att entledigas från sina platser, ett understöd
undero den tid de skulle bliva oförvållat arbetslösa. Vidare yttrar
statsrådet: »Ehuru jag är tveksam om, huruvida de av friherre Palmstierna
till stöd för hans hemställan åberopade tyska exemplen, som
synas . gälla i huvudsak yrkeslärda arbetare, äga tillämpning på
sockerindustrien, där flertalet arbetare torde utgöras av grovarbetare
och dylikt, vill jag icke avstyrka, att den föreslagna utredningen må
vei kstäilas. Därest den ifrågasatta tullnedsättningen kommer att
bifallas, skall jag således gå i författning om, att en sådan utredning
i lämplig ordning utföra.» Går man nu till det uttalande av friherre
1 almstierna, som utgör grunden för detta statsrådets yttrande, så
finner man det på sidan 18 i sista bilagan till den kungl. propositionen.
Där står det: »Under dessa förhållanden måste man således förutsätta^
att flera fabriker komma att nedläggas, så snart den nya tulllagstiftningen
trätt, i kraft. Dessa torde emellertid icke endast komma
att tillhöra Lidköpingsgruppen, utan svenska sockerfabriksaktiebolaget
kan även förväntas att för vinnande av större driftkoncentration nedlägga
fabriksverksamheten inom vissa orter.» Just, sammanställningen
med Lidköpingsgruppen, som omfattar tre råsockerfabriker och ett
raffinaderi, visar, bur man tänkt sig utvecklingen. Det må vara
förlåtligt, om man under sådana omständigheter bar den uppfattningen,
att finansministern tänkt sig, att denna skulle medföra eu
koncentration, som skulle jämväl omfatta råsockerfabrikerna. Är det
så, är det också tydligt, att just genom den ur propositionen framgående
hänvisningen till en dylik koncentration av råsockerfabrikerna
betodlarnas ställning genom d”eri kungl. propositionens innehåll blivit
försvagad, då man omöjligen kunde tänka sig, att betodling skulle
kunnat fortsätta pa alla trakter i samma omfång som nu är fallet i
händelse eu del råsockertabriker skulle komma att nedläggas. Det
är. därför, man kan ge de herrar rätt, som sagt, att regeringen bär
själv genom sin proposition och de tendenser, som i densamma kommit
till synes, försvagat betodlarnas ställning.

Skulle det också vara så, som finansministern nu tyckes anse,
att icke någon råsockerfabrik skulle läggas ner utan blott raffinaderier,
så vill jag ändå protestera mot det uttalandet av finansministern,
att det kan icke vara någon, som kan gilla, att alltför många raffinaderier
hållas i gång. Såsom representant för eu stad, som är utsatt
för risken att drabbas av koncentrationen av raffinaderierna, vill jagblott
säga, att det nog är många, som icke gilla den tanken, i främsta
rummet kanske de arbetare, som äro sysselsatta i detta raffinaderi:
raffinaderiet Gripen i Norrköping, det äldsta i landet, grundat år
1741. Det är naturligt, att en gammal arbetarstam, som son efter
far arbetat i denDa fabrik och dragit sig fram med sina familjer,
skall känna sig i högsta grad illa berörd av ett eventuellt nedläggande
av raffinaderiet. Dessutom kommer det att för staden medföra
en icke oavsevärd förlust av över 20,000 kronor om året, så nog tror

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

jag, att det är sangvinisk!, om finansministern föreställer sig, att Om tull
Norrköpings stad skall gilla denna indragning. Men detta är ju ickesockff
innebörden av uttalandet, utan innebörden är den, att ur national- t or s''-ekonomisk synpunkt indragning av vissa sockerfabriker måste gillas.

I det avseendet ber jag emellertid att få referera till vad jag nyss sade,
att teori och praktik därvidlag stå i ett bestämt motsatsförhållande
till varandra, varaf följden med all säkerhet blir, att stora praktiska
svårigheter komma att vara förbundna med en — låt vara ur vissa
synpunkter teoretiskt riktig — koncentration.

Det är ju emellertid på det sättet nu, att regeringen icke längre
håller på koncentrationen. Regeringen har gått med på eu uppgörelse,
som innehåller alldeles motsatsen. Uppgörelsen är gjord under förutsättning,
att det icke skall ske något intrång på betodlingen; åtminstone
icke i Skåne skola några råsockerfabriker läggas ner. Där
skall alltså decentralisationen bibehållas och är till och med gjord
till villkor för bifall til! detta förslag, under det att uti regeringens
proposition i vilket fall som helst koncentration förutsattes såsom en
följd av bifall till densamma. Det synes mig vara en ganska betydlig''
avvikelse från det ursprungliga förslaget. Och när man i viss
mån åberopar mig såsom hemulsman även för en överenskommelse
av denna beskaffenhet, vill jag visst icke på något sätt förneka —
vad som för alla är tydligt och klart — att jag också år 1908 var
med om en uppgörelse; och det är ingenting märkligt uti att en
uppgörelse nu kommer till stånd. Det har skett förut, och däremot
har jag icke någon anmärkning att göra; men jag kan icke neka
till, att det förefaller mig egendomligt, att man ä viss mån sätter
likhetstecken mellan denna överenskommelse och den överenskommelse,
som ägde rum år 1908. Vad som genom den senare överenskommelsen
vanns var dock det, att man fick precis vad den kung!,
propositionen avsåg, om också med en övergångstid. Man behövde
icke vika på något sätt, vare sig från slutresultatet eller från det
grundläggande resonemanget. Här synes däremot skillnaden vara
ganska stor. Vad slutresultatet beträffar är löga mer än 50 procent
av vad Kungl. Maj:t tänkt sig vunnet, och vad resonemanget beträffar,
är det totalt omkastat. Jag tycker, att det är i någon män
hårt att stå såsom hemulsman för en överenskommelse av den beskaffenheten.

Slutligen har finansministern för eu stund sedan sagt, att det
visst icke är första gången, som en Kungl. Maj:ts regering funnit sig
böra vika för ett utskott, som gjort ändring i en kungl. proposition.

Det har skett ruäoga gånger förut. Ja, det är så fullkomligt riktigt
och sant, men jag tror icke, att det hänt många gånger förut, att
Kungl. Maj:t själv tagit initiativ till att få ett utskott til! att så totalt
frångå den ståndpunkt, som Kungl. Maj:t ursprungligen intagit.

I själva saken har jag icke annat yrkande än på bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet friherre Adelswärd: Jag har verkligen haft

den uppfattningen att, då uppgörelse liknande den nuvarande träffades
år 1908, dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet

3 »«

Nr 18.

Tisdagen den 11 mars.

Om tull å både i tankarna, att det icke skulle vara sista gången tullnedsättning
socker m. m. p| socker ägde ruin. Han har måhända icke direkt sagt det, men
(Forts.) på grund av hela resonemanget då torde det vara förlåtlig?, om
jag drager den slutsatsen att han verkligen både en sådan tanke.
Jag tror fortfarande, att han anser, att en årsvinst af 11 miljoner i
runt tal, som kommer sockerbolagen med ett aktiekapital av 135 miljoner
kronor, tack vare för högt tullskydd, till godo, även är så pass
hög, att man kan vara berättigad företaga en ytterligare tullnedsättning.

Han har sagt, att det är ett oriktigt framställningssätt av de
sakkunniga, då de räkna med ett aktiekapital av 75 miljoner å 80
miljoner kronor såsom det verkliga aktiekapitalet, på vilket ränta
borde kunna givas i denna industri.

Jag bestrider för ingen del hans åsikt, att det icke allenast är
fastigheter och lösegendom utan även ideella värden, på vilka ränta bör
kunna givas. Jag medgiver gärna, att man också är berättigad att
få vinst på andra värden, som här flyta från arbetet i ett företag.
Här föreligger emellertid en ytterligt svår fråga, nämligen att kunna
beräkna vad som härvidlag är det verkliga legitima kapitalet, vad
som är produkt av arbete och vad som endast härflyter av för högt
tullskydd. Jag tror, att han dock delar min mening, att hela aktiekapitalet
icke rättvisligen kan hänföras till kapital av förstnämnda
slag. Jag har icke framställt min synpunkt på denna sak på annat
sätt, än att jag bestrider det rätta uti att staten bibehåller höga
tullar icke för industriens skull utan endast för att utnyttjas till
överkapitalisering. Vad som däremot kan vara att betrakta såsom
handelsvinst eller vinst av »good win», det har jag ingenting emot
och har icke heller gjort någon anmärkning emot.

Den förre ärade talaren yttrade vidare något om teoretiserande,
grundat på den nationalekonomiska synpunkten, och att man icke
både rätt att tillämpa abstrakta teorier på realiteter och på det praktiska
livet. Det är väl ändå en företeelse, som ingen affärsman eller
industriidkare vill klandra, om man söker sammanslå splittrade små
företag till större sådana. Enskilda affärsmän gorå ju ofta på det
sättet. Om jag icke bedrager mig, är den förra ärade talaren med
i ett företag, som just häller på med eu koncentration och nedläggande
i ganska stor utsträckning av en del fabriker, som icke längre
ur nationalekonomisk synpunkt böra vara i gång, och jag tycker,
att han i det fallet gör riktigt.

Den föregåeude ärade talaren citerade eu hel del såsom sagt
av mig, ehuru det var taget ur de sakkunniges yttrande. Jag tror,
att han icke alltid, då han skrev kuDgi. propositioner har velat skriva
under allt vad de sakkunnige sagt, även om deras yttrande utan
direkt bemötande fick åtfölja statsrådsprotokollet. Åtminstone tror
jag icke, att han vill klåda skott för vad en reservant sagt. Men
den ärade talaren citerade också åtskilligt ur friherre Palmstiernas
reservation. Det var vad som hänsyftade på frågan om ersättningen
till arbetarna.

Jag bär förut sagt, att jag icke nämnt ordet lconcentration i
mitt uttalande till statsrådsprotokollet, och jag förklarade ganska tydligt

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

i mitt förra yttrande vad jag menade med den ekonomisering av Om tull
driften, som jag syftade på. Jag framhöll, att sockerraffinaderier i soc*fr mmånga
fall borde kunna nedläggas, men jag tror nr rent ekonomisk (Forts-)
synpunkt icke nödvändigt att nedlägga ett flertal råsockerfabriker.

Vidare tror jag, att jag får på min sida varje industriidkare
eller affärsman, då jag sagt, att en ekonomisering av administrationen
och en förbättrad organisation äro berättigade och riktiga åtgärder.

Den förre ärade talaren ville icke godkänna den jämförelse,
som blivit gjord mellan den uppgörelse, som träffats nu och den som
träffades förra gången. Det är visserligen sant, att resultatet blivit
i någon mån olika, men förfaringssättet har varit absolut detsamma,
och såvitt jag kan finna, visa resultaten i huvudsak mycket stora
motsvarigheter.

Talaren sade också, att då blev Kungl. Maj ds förslag godkänt
endast med den ändringen, att tiden för tullens sänkande utsträcktes.

Ja, men om man använder jordbruksministerns nyss meddelade siffror,
kan man lätt finna, att skillnaden mellan Kungl. Maj:ts proposition
och utskottets förslag förra gången var vida större än nu.

Herr Karlsson: Jag skall först be att få säga några ord med
anledning'' av friherre Hermelins anförande. Han omtalade huru
sockerindustrien skötes på ett alldeles utmärkt sätt, och det gör den;
men då han vill såsom ett bevis därför anföra att sockerpriset under
årens lopp fallit, förefaller det mig, att bevisningen är något för hastig.

Jag tror man hellre bör göra jämförelse med Danmark och se huru
sockerpriset ställer sig där. Där är det betydligt billigare.

Friherre Hermelin sade vidare, att det är icke så mycket genom
tullskydd som genom arbete som vinst uppstår. I så fall undrar jag,
varför vi här i dag egentligen debattera tullskyddsfrågan.

Emellertid, anledningen till att jag begärde ordet var den, att
jag blev ytterligt förvånad av att höra herr Swartz under kammarens
munterhet försäkra, att år 1908 var det åtminstone icke regeringen,
som tog initiativet till att utskottet skulle gå ifrån vad regeringen
ursprungligen hade föreslagit. Den uppfattningen fick dock jag mycket
livligt, och jag stod de förhandlingarna ganska nära. Jag minns det
så mycket bättre, som jag till och med efter ett visst samtal med dåvarande
finansministern både mycket besvär med att inom utskottet
övertyga mina meningsfränder om nödvändigheten att den gången
slå till reträtt. Jag tror, att man här kan saga: skrattar bäst som
skrattar sist.

A propos, när jag hör huru lätt man har att glömma, vill jag
erinra om någonting annat, som kan vara skäl att erinra sig vid detta
tillfälle. Här har varit, åtminstone i pressen, rätt mycket taiat om
det där uttrycket »kap i ta User ing av tullskyddet». Detta uttryck är
emellertid icke nytt utan förekommer även i 1908 års proposition.

Jag förutsätter, att trustkommitténs betänkande riktigt återgiver
departementschefens uttalande år 1908 och skall uppläsa ett stycke
ur detsamma. Där heter det:

»Den senaste sammanslutningen bland sockerfabrikerna syntes
departementschefen i mer än ett avseende märklig. Det svenska

Nr 18.

Om tull
socker m.
(Forts.)

Tisdagen den 11 mars.

å sockerfabriksaktiebolaget hade bildats med ett inbetalt aktiekapital
TO-av ej mindre än 135,000,000 kronor. Enligt uppgifter till patent-och
registreringsverket uppginge emellertid de sammanslutna bolagens
sammanlagda aktiekapital till endast omkring 57,000,000 kronor, vari
dock aktiebolaget Carnegie & C:o, som även dreve annan rörelse, inginge
med hela sitt aktiekapital 10,000,000 kronor.»

Så hoppar jag över ett litet stycke och fortsätter:

»De sammanslagna bolagens verkligt inbetalade aktiemedel torde
därför icke på långt när hava uppgått till nämnda belopp, 57,000,000
kronor, och motsvarade säkerligen mindre än en tredjedel av det nya
bolagets aktiekapital.»

Det nya aktiekapitalet var 135 miljoner. En tredjedel av det
utgör 45 miljoner. Må vi då tänka oss vad den nuvarande finansministern
anser vara en skälig vinst. Han har antytt 7 procent på
80 miljoner. Det gör 5,000,000 kronor. Detta belopp, om man tager
det såsom ränta på det kapital, som departementschefen år 1908 ansåg
vara inbetalt, nämligen 45 miljoner kronor, gör omkring 12 procent,
och det kan man icke säga vara någon dålig ränta.

Emellertid skall jag fortsätta att referera ur departementschefens
yttrande år 1908:

»Denna omständighet kunde ej tydas på annat sätt, än att avkastningen
av det nybildade bolagets rörelse ansågs komma att bliva
mer än dubbelt så stor som skälig ränta på det för samtliga fabriker
uppgivna och minst tre gånger skälig ränta å det i fabrikerna verkligen
nedlagda kapitalet. Denna tydning bestyrktes av den stegring
i kursen på aktier i sockerfabrikerna, vilken efter sammanslutningen
ägde rum. Att den med sammanslutningen förenade betydliga höjningen
av det kapital, som i sockerindustrien nominellt nedlagts, under
sådana förhållanden både hade utseende av och i verkligheten innebure
en kapitalisering av ett alltför rikligt tillmätt tullskydd, kunde
ej förnekas.» Jag stryker under orden: »hade utseende av och i
verkligheten innebure en kapitalisering av ett alltför rikligt tillmätt
tullskydd».

Jag vill fråga, om icke kammaren efter att hava hört detta, erkänner,
att det resonemang, som fördes 1908, och det, som har förts
till motivering för föreliggande proposition, äro ganska närbesläktade
och tyckas utgå från liknande synpunkter. Jag har velat framhålla
detta, då jag vet huru lätt man glömmer.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande del av punkten 1 och dithörande
motioner yrkats, dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla i motsvarande del den av herr Bäckström
m. fl. vid föreliggande punkt avgivna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Tisdagen den 11 mars. 71 Nr 18.

Den, som i avseende å bevillningsutskottets betänkande nr 21 Om tull å
punkten 1, såvitt angår tullsatserna å socker och restitution av er- soc4®r m- mlagd
sockertull, ävensom beträffande motioner med yrkanden i dessa (Forts.)
ämnen bifaller vad utskottet hemställt, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles i motsvarande del den av herr Bäckström
m. fl. vid föreliggande punkt angivna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 12.

Utskottets hemställan i punkten 1, såvitt angick tullsatsen å sirap Om tull
och melass, ävensom motioner med yrkanden i detta ämne. sirap m.

Beträffande förevarande del av punkt 1 hade reservation avgivits
av herr Vennersten, friherrarna Trolle och C. J. Beck-Friis, herrar
Trapp, Ollas A. Ericsson, Åntonsson, Jesper son och Nilsson i Bonarp
samt friherre Fleming, vilka på anförda grunder ansett, att utskottet
bort hemställa, att Kungl. Maj:ts proposition nr 35, i vad den avsåg
eu sänkning av tullen å sirap, icke måtte av Riksdagen bifallas.

Friherre Beck-Friis, Carl Joachim: Då vissa svårigheter

hade visat sig vid tullbehandlingen av importerad sirap, beslöt Riksdagen
år 1911 att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t »ville låta verkställa erforderlig ytterligare utredning av frågan,
vilka förändringar i tulltaxan och sockerbeskattningsförordningen
tilläventyrs må vara påkallade för att på ett för importen såväl som
för statskassan och den inhemska sockerindustrien tillfredsställande
sätt ordna de avgifter, som åligga sirap och sockerblandningar vid
införsel från utlandet, ävensom för Riksdagen, framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda», och av justitieombudsmannens till
nuvarande Riksdag avgivna ämbetsberättelse finner man, att,, »sedan
generaltullstyrelsen och kontroll styrelsen numera verkställt denisenaste
äm bets berättelsen omförmälda utredning samt uppgjort förslag i ämnet,
har ärendet överlämnats till de sakkunniga för verkställande
av utredning i frågan om förekomsten inom landet av truster och
karteller m. m.» Man hade under sådana lörhållanden kunnat vänta
att, samtidigt som Kungl. Maj:t framlade förslag om nedsättande av
tullen för sirap till hälften av den nu gällande, Kungl. Maj:t även

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

Om tull å skulle hava tagit den fråga, varom Riksdagen skrivit, under omprövsirap
m. m. Djng; men så tycks ej hava skett.

or s'' I £kt yttrande till statsrådsprotokollet anför finansministern, att

den övervägande delen av den konsumerade sirapen utgöres av importerad
vara, och att tullen därför har sin förnämsta betydelse som
finanstuli samt inbringar statsverket årligen omkring 1 1/% miljoner
kronor. Den nu föreslagna nedsättningen i tullen skulle således
minska statsverkets inkomster med omkring 3/4 miljon kronor. Statsrådet
anför sedan, att sirapstullen även har karaktär av skyddstull
för den inhemska sirapsproduktionen, men anser, i likhet med de
sakkunniga, att något särskilt tullskydd dock ej synes vara, av nöden
för denna inom landet bedrivna tillverkning, enär det skydd,
som genom sopkerlagstiftningen givits den för sirapens framställande
erforderliga råvaran, torde utgöra ett även för sirapsproduktionen
fullt tillräckligt skydd. Väl är det sant, att den inhemska produktionen
av sirap ej varit stor, och den gista uppgiften därå, som lämnats
i den kungl. propositionen, är för år 1911, då den uppgick till
1,549 ton. Under förlidet år har den däremot uppgått till 2,975 ton
eller nära den dubbla kvantiteten. För att fylla hela behovet av
sirap skulle den dock behöva flerdubblas, och även om det ej kan
ske till fullo, _ böra vi ej vidtaga åtgärder, som måste verka hämmande
därå, vilket en nedsättning i tullen skulle göra. I den kungL
propositionen frambålles, att sirapen utgör en viktig hushållsartikel
för de mindre bemedlade och torde även i ej ringa utsträckning användas
såsom surrogat för det väsentligt dyrare sockret, samt att eu
nedsättning av tullsatsen därför synes vara val motiverad av hänsyn
till konsumenternas intressen. På annat ställe i den kungl. propositionen
framhåller finansministern, att en stegring i sockerkonsumtionen
kan vara att förvänta på grund av det låga sockerpris, som blir
en följd av tullsänkningen å socker, samt en uppåtgång i betodiingen
därför är . att emotse. För den svenska sockerindustrien skulle
det vara glädjande om, såsom man kan hoppas, denna finansministerns
förhoppning ginge i fullbordan, ty därigenom bleve ju utsikterna
större för att sockerbolagen ej skulle behöva nedlägga några
fabriker, utan fortfarande kunna uppmuntra betodlingen på de trakter,
där den nu bedrives till gagn för jordbruket, såsom enstämmigt
uttalas. Ett önskemål är ju, att denna betodling kunde än vidare
utvecklas, men då vi ej kunna tänka på möjligheten att exportera
socker, finnes ej någon utsikt därför, såvida ej sockerbolagen kunna öka
sin sirapstiilverkning, varigenom, efter vad sakkunnige yttrat, en betodling
på 2,o00 å 3,000 har skulle erfordras, om hela sirapsbehovet
skulle inom landet produceras.

Därigenom skulle förmodligen också de farhågor, som nu finnas
för fortfarande bestånd av betodling inom provinserna utom Skåne,
betydligt minskas. Det måste därför vara av största vikt och betydelse,
att Riksdagen ej nu beslutar en nedsättning i tullen på en vara,
som skall tjäna som surrogat för socker, varigenom man kan befara,
att sockerkonsumtionen, tvärtemot vad finansministern ställt i utsikt,
kan komma att minskas och därigenom skada tillfogas ej blott sockerindustrien,
utan även jordbruket i många delar av värt land, förrän

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

det visat sig, att en sådan utveckling, som jag nyss antytt, ej låter Om tull å
• i • sv) ap t)i. wi<

sig realisera. ,Pnrt„.

Skulle sirapen verkligen komma att i någon större grad anvandas
i stället för socker, är vidare att märka, att för det i sirapen
ingående sockret erlägges ej någon skatt, såsom för socker, då det
utlämnas till fritt bruk, varigenom man kan befara, att någon minskning
kan komma att ske i de belopp, staten nu erhåller genom denna
skatt. Och då de stora sociala frågor, som stå på dagordningen och
snart måste få sin lösning, kräva stora utgifter och uppoffringar från
statens sida, bör man vara försiktig vid avgörandet av sådana förslag,
som medföra minskning i statsinkomsterna.

Sirapstillverkningen har betydelse ej endast för sockerbruken
och den i samband därmed stående betodlingen, utan även för stärkelseindustrien,
vilken producerar glykos, som tillsats till den svenska
sirapen. För denna fabrikation är det av vikt, att sirapstillverkningen
även ökas.

På grund härav och på grund av de skäl som åberopats i den
reservation, som av herr Vennersten in. fl. avgivits, är det som jag,
herr talman, anhåller att få yrka bifall till nämnda reservation, d. v. s.
att tullen å sirap och melass måtte bibehållas vid 10 öre.

Herr Kobb: Jag skall icke vidare uppehålla diskussionen. Jag
skall endast med några ord bemöta vad den föregående talaren sade.

Han sade, att tullen särskilt både betydelse såsom finanstull. Men
det är ju också finansministerns förutsättning i statsrådsprotokollet
för att en sådan nedsättning skulle ske. Den saken är ju redan av
honom bemött.

Vidare säges, att denna tull är en skyddstull för eu industri,
som håller på att uppblomstra. Det synes vara bra mycket begärt,
om man för den skull vill hava så hög tull för en industri. Med
den nuvarande tullen skulle skyddet för de sämre sirapssorterna
överstiga 50 proc. och för andra något mindre. Om en nedsättning
sker i överensstämmelse med bevillningsutskottets förslag skulle tullskyddet
bliva minst 20 k 25 procent av varans värde. Under sådana
förhållanden synes det mig, att en industri, även om den befinner
sig under uppblomstring, icke har skäl att, begära högre tullskydd,
och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de i avseende å föreliggande del av punkten 1
jämte dithörande motioner framställda yrkandena propositioner, först
på bifail till utskottets hemställan i avseende härå, samt vidare därpå
att kammaren, med avslag å vad utskottet hemställt, skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av herr Vennersten m. fl. härom
avgivna reservation vid punkten 1; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs eu omröstningsproposition av följande lydelse:

Nr IS. 74 Tisdagen den 11 mars.

t ,Den''som i. åseende å bevillningsutskottets betänkande nr 21,
(Forts) punkten 1, såvitt angår tullsatsen å sirap och melass, ävensom beträffande
motioner med yrkanden i detta ämne avslår vad utskottet
bemställt och antager det förslag, som innefattas i den av herrVennersten
m. fl. härom avgivna reservation vid punkten 1, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan i denna del.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;
Nej — 38.

Punkten 2.

Ang., beskatt'' Utskottets hemställan, med undantag av fvägan om skattesatsen
socker från fabrikerna i Östergötland och Västergötland samt på
Oland, ävensom motioner med yrkanden i ämnet.

Vid föreliggande del av punkten 2 hade reservation avgivitsav bland
andra herrar Bäckström och Eriksson i Grängesberg, friherre Palmstierna
och herr Källman, vilka ansett, att utskottet bort i anledning
av herr Hamrins motion, II: 256, hemställa, att Riksdagen ville
besluta, att skatten för socker som utlämnas till fritt bruk måtte bestämmas
till 14 öre för varje kilogram, dock att den av Kungl.
Maj:t föreslagna skattelindringen av 3 öre för varje kilogram av det
socker, som tillverkades vid de redan anlagda råsockerfabrikerna i
Östergötland och Västergötland samt på Öland och utlämnades till
fritt bruk antingen omedelbart från samma fabriker eller från raffinaderiet
i Lidköping efter där verkställd raffinering, måtte medgivas
och skatten för sådant socker således under tiden till 1918 års utgång
utgå med 11 öre för varje kilogram.

Herr Swartz: Vid denna punkt har ju bevillningsutskottet avstyrkt
bifall till den av mig väckta motionen, att skatten å raffinadsocker
skulle ökas med samma belopp, varmed tullen å detsamma
komrne att nedsättas, med den motivering att genom ett bifall till
motionen skulle den av Kungl. Maj:t avsedda fördelen för sockerkonsumenterna
bortelimineras. Det är ju alldeles riktigt detta påpekande.
Men jag får för min del säga ''att, då denna skattelindring
är så ytterst obetydlig, att den enligt Kungl. Maj:ts förslag uppgår
för ett genomsnittshushåll med 1,200 å 5,000 kronors årlig inkomst

JSr 13.

Tisdagen den 11 Mars,

till högst 2 kronor om året, eu summa som synes mig vara av abso-Ang. beskattlut
ingen betydelse, jag för min del ansett, att på det sättet disponera
vad man tager ifrån industriel] skulle vara som att låta det linna (Forts)
ut i sanden utan att det komrne till någon verklig nytta, och att det
hade varit bättre, om det koinme det allmänna till godo. Vad statskassan
behöfver, det är förstärkta inkomster. Vi veta, huru inkomsterna
beräknats i år, och vi veta, att på utgiftssidan en del anslag
borde hava uppförts, utöver de därstädes befintliga. Redan i år behövdes
alltså ökade inkomster. Det är ett förhållande, som ännu
mer kommer att göra sig gällande i framtiden med hänsyn till nödvändigheten
av att, tillgodose sociala krav och uppförandet på budgeten
av en del anslag, som nu blivit starkt nedpressade. Då frågar
man: huru få medel till det? Herr Branting har i Andra kammaren
anvisat eu utväg, då han har föreslagit 20 proc. höjning av inkomstskatten
och en väsentlig ökning av arvsskatten. Jag har såsom finansminister
i Andra kammaren haft tillfälle att ett par olika gånger
framhålla, dels huruledes inkomstskatten redan år 1909 var så hög,
att den motsvarade den högsta i andra länder, med undantag av
Norge, och dels med avseende på arvsskatten, enligt det förslag, som
då förelåg och som jämväl antogs, att det icke var några andra länder
än Frankrike och England, där denna skatt var högre. I Frankrike
finnes icke någon inkomstskatt. Sedan dess har inkomstskatten
omlagts och förmögenhetsskatten tillkommit, och kommunalskatterna
visa ingen tendens att sjunka. Således är det min tulla övertygelse,
att det är omöjligt att taga ut synnerligen mycket mer på den direkta
beskattningens väg. Skulle avsikten nu vara att borttaga eller minska
konsumtionsskatterna och lägga skillnaden i inkomster på den direkta
beskattningen, har jag velat begagna tillfället att reagera mot en
sådan tanke, som jag finner vara omöjlig att i verkligheten genomföra.
Jag tror för den del, att det fortfarande är nödvändigt att hava
konsumtionsskatter, men naturligtvis bör man söka lägga dem så, att
de kännas så litet som möjligt. Ett sådant tillfälle har nu. erbjudit
sig, och jag tror, att det både varit förståndigt att begagna sig därav.

Därför undrar jag mycket, huruvida det var klokt handlat från bevillningsutskottets
sida att avstyrka det. Det förefaller mig, som om
den invecklade situation, vari sockerfrågan i dess helhet befann sig
i bevillningsutskottet, och icke minst den stora brådska, varunder
ärendet måste avgöras, inverkat, så att utskottet icke agnat så stor
uppmärksamhet åt de principiella synpunkter, som framhållits i motionen.
Emellertid just i den knapphändiga behandling, som utskottet
givit motionen, ligger å andra sidan, att man icke kan för framtiden
åberopa Riksdagens och utskottets hållning i denna fråga såsom bevis
på att Riksdagen icke är benägen för några nya konsumtionsskatter.

Med detta negativa resultat, som jag dock icke kan frånkänna^ eu
väsentlig betydelse, såsom frågan nu ligger, nödgas jag för denna gång
låta mig nöja, då jag naturligtvis icke har något yrkande att göra.

Herr Bäckström: Jag ber att få yttra några ord med anledning
av den reservation, som av mig och mina kamrater avgivits i
denna punkt.

Nr 13. 76 Tisdagen den 11 Mars.

Tina**™**'' * Und®r den tid ja£ tillh8rt bevillningsutskottet bär det upprepade
socker £ån/er vlsat S1S svårigheter vid försöken att få fram lindringar i livs(Forts)
medelsbeskattningen. Vad man än kommit med bär man fatt höra:
det dår verkar så litet, och det verkar så ojämnt. Här är nu ett
fall, där man kunde sänka livsmedelsbeskattningen på så sätt att
skattehndringen kommer att falla tämligen jämnt per invånare i Vårt
land. Jag tror, att även de, som komma att rösta mot förslaget
dock måste giva mig rätt däruti, att en lindring i sockerbeskattningen
i sällsynt hög grad fördelas lika på alla. Under sådana förhallanden
och då jag delar den föregående talarens uppfattning, att
den sänkning av sockerpriset, som man får genom det nyss antagna
förslaget, är alltför liten, yrkar jag i enlighet med den av mig m. fl.
avgivna leseivationen bifall till herr Hamrins motion, som innebär
att man skulle sänka sockerskatten från 16 öre till 14 öre.

Herr Karlsson: På den grund helt enkelt att jag anser, att
man icke har råd att bifalla herr Hamrins motion, ber jag att få
yrka avslag å densamma.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i
avseende på förevarande del av punkt 2 yrkats, dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr Bäckström m. fl. vid punkten
avgivna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

tedsmfiir •• ,7 Utfcottets hemställan vidkommande den del av punkten 2, som
socker från ror(je skattesatsen för socker från fabrikerna i Östergötland och Väster -vissa fabri- götland samt på Öland, ävensom motioner med yrkanden härom,
ker.

. . I avseende å förevarande del av punkten 2 hade reservation avgivits
av bland andra herr Vennersten, friherrarne Trolle och G. J.
Beck-Friis, herrar Trapp, Ollas A. Ericsson, Jesperson och Nilsson
i Bonarp samt friherre Fleming, vilka på anförda skäl funnit, att
utskottet bort hemställa, att Riksdagen, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 43, måtte antaga följande

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 11
oktober 1907 angående beskattning av socker.

För allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes,
skall, på sätt i denna förordning närmare bestämmes, vid sockrets
utlämnande till fritt bruk erläggas skatt med 16 öre för varje kilogram
För det socker, som tillverkas vid de redan anlagda råsockerfabrikerna
i Östergötland och Västergötland samt på Öland och utlämnas
till fritt bruk antingen omedelbart från samma fabriker eller

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

från raffinaderiet i Lidköping efter där verkställd raffinering, utgår Om skatteår
skatten under tiden till 1918 års utgång med 12 öre för värjo ^^ffån
kilogram; ägande Kung!. Maj:t att meddela behövliga kontrollföre vissa fabriskrifter.
Jcer För

socker, som till riket införes, skall därjämte erläggas tull (Forts.)
enligt tulltaxan.

2. Till socker räknas ej honung, stärkelsesocker (glykos) och
maltsocker (maltos) samt ej heller sirap eller melass, i vilka sockerhalten
är mindre än sjuttio procent av torrsubstansens vikt..

Sockerhalten utrönes genom direkt polarisation, därest icke kontrollstyrelsen
på framställning av tillverkaren förordnar, att sockerhalten
skall bestämmas genom fullständigare kemisk analys. .

3. För socker, som enligt de föreskrifter, Kung!. Maj:t vill meddela,
gjorts till förtäring av människor obrukbart (denaturerats), erlägges
ej skatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914.

Herr Kjellén: Det är egentligen icke i ett lyckosamt ögonblick
som jag tar till ordet i denna fråga, men jag vill säga, att det gäller
så störa värden, ja det är så många svenska hem som stå på spel,
att jag icke har rätt att nu alldeles slarva över saken.

''Det är här fråga om den grupp av sockerfabriker, som ligger
långt framskjuten från det skånska högkvarteret och som ekonomiskt
är oberoende av det stora sockerbolaget men inbördes sammanhörande.
Jag kan då icke alldeles underlåta att återkomma till
några av de principiella synpunkterna, då ju i detta stycke åskådningarna
skarpast skära mot varandra. Jag har också särskild anledning
därtill, därför att jag var bland de högermän, som för ett
antal år sedan, när det gällde malmfråga,n, på sätt och vis gjorde
gemensam sak med dem, som nu gå främst på jaktstigen mot truster
här i landet. Jag anser det därför vara angeläget att påvisa den
oerhörda skillnad, som råder mellan vår politik mot malmtrusten då
och den politik, som nu löper till storms mot sockertrusten.

Först och främst få vi minnas, att det i malmfrågan gällde att
överföra kapitalet välbehållet från ett ägande bolag till staten. Kapitalet
skulle således alltjämt bevaras, blott komma det allmänna till
godo i stället för det enskilda bolaget. Det senare är nu här icke
fallet alls, det ha vi alldeles nyss beseglat genom att avslå den däråt
syftande motionen. Men jag frågar: vem kommer då det kapital till
godo, som sockerpolitiken vill förflytta''? Man säger: det kommer
konsumenterna till godo. Men det är lätt att uträkna, i vilken proportion
det så gör; vinsten skulle bliva mindre än ett öre per dag
och hushåll! När husmodern går ut och torgar på lördagen, skulle
hon ha 6 öres besparing i kassan! Detta är absolut ingen allvarlig
sak. Däremot betyder det mycket för bolaget, om en minskning göres
i årsinkomsten med 4 å 5 miljoner kronor, enligt det ursprungliga
regeringsförslaget. Således ett stort kapital, av betydelse för
nationens ekonomi, smulas sönder i ören och strös ut för vinden och
försvinner i världsrymden. Vad man än ur andra synpunkter må

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

Om skatte- saga om eu sådan politik, betyder den, att man delcapiterar kapitalet
socker från ti!1 icgens nytta> avskaffar rikedom utan att avskaffa fattigdom, skansa
fabri- dar producenterna utan att väsentligen gagna konsumenterna. Detta
ker. är den första skillnaden mellan malmpolitiken 1907 och dagens socker(Forts.
) politik.

Vidare var det i malmfrågan meningen att skydda Sveriges rikedomar
mot en avverkning, som kunde gå till rovdrift; man ville icke
vara med om att till underpris realisera stycken av svensk jord, som
aldrig skulle återvända till moderjorden. Det är möjligt, att man
överdrev faran, men synpunkten var klar: man ville icke göra landet
fattigare för framtiden. Nu frågar jag: är det någon som kan hitta
på någon synpunkt, ur vilken det kan sägas, att sockerindustrien götland
och folk fattigare? Ser man icke, huru den på alla sätt gör
Sverige rikare: själva jorden genom en ny hög kultur, de enskilda
hushållen genom nya rika arbetstillfällen, nationalhushållet genom
frigörelse från en stor skuld till utlandet (för vårt sockerbehov)!

Detta beror nu främst på det — å flera håll i dag framhållna —
innerliga förbund, i vilket sockerindustrien står till jordbruket. Man
borde egentligen säga sockerodlingen i stället för sockerindustrien; det
är minst lika berättigat, och skulle kanske klara begreppen för åtskilliga.
Malmtrusten har icke skapat malmfälten, men sockerindustrien
har skapat de grönskande betesfälten och kan aldrig skiljas
därifrån.

När framsynte och fosterlandsälskande män först började tänka
på att inom landet producera denna nödvändighetsvara, var också
blicken öppen och klar för detta samband mellan åkern och fabriken,
och även statsmakterna lade accenten på det agrariska momentet i
sockerkulturen. Då uppmuntrades en decentralisation av hetodlingen,
och det är i följd av denna åskådning som den mellansvenska gruppen
bär uppstått. Men knappt var denna affär i gång, förrän bladet vände
sig. Nya strömningar framkommo och togo ledningen, tyngdpunkten
försköts från åkern till fabriken, och så kom det till att denna koncentration
av fabriksdriften ansågs såsom huvudsak, liksom om det
bär vore fråga om en ren fabriksvara och icke om en produkt, med
direkta rötter i bondens arbete och bondens jord! Hava vi icke senast
i dag hört det statsråd, som ansvarar speciellt för jordbruket
här i landet, i sina slutord här i kammaren uttryckligen förklara, att
detta var »ett annat område», där han icke kunnat göra sin röst
gällande i regeringen!

Jag kan, mina herrar, icke hjälpa, att jag i denna politik ser
tvenne skarpt framträdande drag, vittnande om den bristande mogenhet
i fråga om ekonomiska ting, som man sä ofta förevitar vårt folk.
Å ena sidan lust för schematisering och benägenhet att skära allt
över en kam: trust som trust, kapital som kapital, allt skall »beskäras»
utan tanke på, huru långt man skär in i ädlare delar av näringslivet!
Å andra sidan lättrörligheten för att icke säga lättfärdigheten
att byta om åsikt, och sedan utföra den nya idén i praktiken utan
att bekymra sig om förhållanden, som förut uppkommit i hägn av
den gamla ordningen.

Jag — liksom den ärade representanten för Norrköpings stad —

Tisdagen den 11 mars.

Nr 13.

kan icke förstå denna nationalekonomi, som löser sina uppgifter utan Om skattehänsyn
till faktiskt bestående förhållanden. Den tycks mig likna en safenJof
ingenjörskonst, som inventerar sina maskiner för lufttomt rum. Vill vissa /^nman
göra någon praktisk nytta, får man allt taga friktionen mot det ker.
bestående med i räkningen. Ty, mina herrar, fakta ändra sig icke (Forts.)
lika snabbt som våra åsikter skifta. An äro tusentals småbönder
delägare i vår sockerindustri, än strömma säsongarbetare dit i massor
för att göra sig välbehövliga extra förtjänster, än ligga hamnar och
järnvägar kvar, och än dragas kanske kommuner med stora skulder,
som de åtagit sig för dem. Detta är ingen lek, intet spel med döda
schackpjäser; det gäller levande människors väl och ve, det gäller
dagligt bröd för tusen sinom tusen och det är statens ovillkorliga
plikt att taga hänsyn till dessa förhållanden, även om det finnes en
vetenskap som icke bekymrar sig därom.

Således, även om vi kunde godtaga nuvarande rent industrialistiska
synpunkt på sockerkulturen såsom eu högre synpunkt, kräver
i alla fall humanitet och statsreson att icke tillämpa den så, att den
går härjande över bestående ekonomiska förhållanden i lagens hägn.

Huru mycket mer måste man med försiktighet mottaga denna nya
politik, när man ser, hur schematiskt ensidig den är. Man vill åt
»kungen» men tänker icke på »bönderna» — man tänker ieke på,
att sockerkungen Er garderad av bönder — eller har man verkligen
tänkt därpå, och då har man också i handling visat, att man verkligen
anser »den svenske bonden gjord att offras upp», och det skulle
också klara åtskilligt i svensk politik!

Och härmed vill jag, så varmt jag förmår, lägga kammaren på
hjärtat den mellansvenska sockerkulturens nödläge såsom en följd av
de nya ekonomiska teorierna. Det måste sägas, att denna gren av
vår sockerkultur är född under eu olycklig stjärna. I förtroende till
statsmakternas konsekvens bär den tillkommit, direkt uppmuntrad
genom premier. Så till vida har den all anledning att vara tacksam
mot Riksdagen för den skattelindring, som hittills åtnjutits. Det kan
ju sägas, att den ock bör vara regeringen och bevillningsutskottet i
år tacksam, då de i strid mot den s. k. sakkunniga kommittén velat
behålla denna skattelindring. Men denna — senast här av herr jordbruksministern
åberopade — anledning till tacksamhet krymper samman
när det befinnes, att den hädanefter skulle få dragas med den
nya förminskade tullsatsen, vilken efter alla framlagda beräkningar
helt enkelt betyder dess undergång. Man måste ju ovillkorligen säga
sig, att dessa små företag icke kunna hava den rygg, som det störa
koncentrerade bolaget har att stå emot. De måste sålunda finna sig
i att vara offret på de nya teoriernas altare. Sedan den mellansvenska
sockerindustrien med oerhörda svårigheter lyckats komma
något så när på fotter, skall den alltså utan barmhärtighet, om
också i nådig form, klubbas ned av samma stat, som lockat fram
den i dagen. Yi må också ihågkomma, att, såsom redan den ärade
representanten för Blekinge län antytt, denna sockerkultur icke blivit
rådfrågad om sitt läge; den har icke haft någon talan vid den
utomparlamentariska uppgörelsen, den har blivit dömd ohörd.

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

Om skatte- Då frågar man sig: förtjänar den verkligen detta öde? Kom»ocker
från mi0ttén iutr taS!t Pa sitt ansvar att söka bevisa det. För detta ändavissa
fabri- raål har den använt en statistik för 1910 och på grund därav förmer.
klarat, att denna sockerkultur utgör en bagatell, blott 5 procent av
(Forts.) sockerkulturen i hela landet, och att den för ett tynande liv. Hade
kommittén haft tillgång till färskare siffror, hade den gjort förvånande
upptäckter om huru starkt uppsvinget varit under de sista
åren. Man kan säga, att denna industri 1912 uppvisar i banko så
stark utveckling som den hade 1910. Dess andel i hela rikets sockerkultur
har vuxit till 8 Va eller 11 procent, allt efter som man räknar
med råsoekertillverkning eller betareal. Och denna ställning är
vunnen på några få år, utan den mångåriga nådens sol, som lyste
över den skånska kulturen. I själva verket har sockerkulturen såsom
sådan icke behöft mer än 9 år i Västergötland, 8 år i Östergötland
och..5 år på Öland för att komma lika långt som i Skåne
på 18 år. År detta tecken på bristande lifskraft? År detta en näring,
som är konstlad eller framkallad mot naturen?

Det synes icke för mycket begärt, att näringar här i landet liksom
enskilda personer få »fair play», åtminstone så pass mycket, att
de bedömas efter sin närvarande ståndpunkt och icke efter en lägre
utvecklingsgrad som de numera kommit ifrån. Likaså hava de anspråk
på att dömas i sitt verkliga sammanhang och icke ur en fördomsfull
renodladt kapitalistisk förutsättning.

Den bevisföring, på grund av vilken den mellansvenska gruppen
av sockertillverkningen blivit dömd till döden, synes således åt olika
håll vara så bräcklig, att den borde och måste revideras. Gruppen
begär blott att bliva ställd på framtiden. Det är därför jag med
livlig tillfredsställelse sett, att partigränserna på denna punkt genombrutits
och att alltså med stöd av flera partier en reservation sträcker
sig till att bjuda ännu ett öres skattelindring. Huruvida räddningen
säkert ligger häri, det kan ju ingen nu säga; det beror på konjunkturer
mer än på vår lagstiftning, men så mycket kan man på
grund av tillgängliga handlingar säga, att utan detta öre överhuvud
knappt någon räddning är att hoppas.

Jag vill slutligen framhålla, att det här gäller med varandra
samverkande företag, där i ett fall alldeles särskilt ömmande omständigheter
föreligga. Det kan med sanning sägas, att med en av
dessa fabriker är på det intimaste förknippad en hel provins’ öde.
Om det tinnes någon provins i hela vårt land, som förtjänar .att få
en hjälpsam hand, .därför att den är i särskild nöd, så är det Öland.
Vet herrarne, att Öland både 38,000 invånare för 30 år sedan, men
1907 under 29,000 och i denna stund ännu mindre? Det har alltså
förlorat en fjärdedel av sin befolkning. Ur denna synpunkt kan man
säga att Oland är Sveriges Irland, visserligen ett fullt lojalt och
troget Irland. Dess befolkning håller på att flytta över till Amerika.
När man frågar en ölandsbonde, hur det är med hans barn, kan man
få till svar: »Jo tack, nu ha de det bra allihop — den siste reste

till Amerika i våras!»

Hur har det kommit därhän? Helt enkelt genom brist på extra
arbetsförtjänster i ett skoglöst land med en stark styckning av jor -

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

den och ensidig inriktning af jordbruket. Förr redde man sig ge- Om skattemål
sjöfart och säsongarbete på svenska fastlandet, men så kom
1880-talets kris och då reste man till Amerika; och nu komma vissa fa})rp
blott få igen, och det börjar rent av bli sällsynt att se någon ung- ker.
dom på den vackra ön. _ (Forts.)

Hur skola då sådana missförhållanden botas? Emigrationsutredningen,
som givetvis särskilt observerat förhållandena på Oland,
framhöll 1909, att det vore en stor lycka, om någon industri kunde
uppkomma på ön. Då hade redan sockerfabriken vid. Mörbylånga
begynt sin verksamhet. Stora ansträngningar hava blivit gjorda för
detta ändamål, man har lagt ner. mycket pengar på hamnanläggningen
och framför allt på södra Ölands järnväg, för vilken de fattiga
kommunerna skuldsatt sig ganska hårt. På detta sätt bär Öland
emellertid självt börjat rycka sig upp ur förfallet. Här bjudas nu
arbetstillfällen och extra arbetsförtjänster för befolkningen långt omkring,
och här bjudes den.stimulans jordbruket så väl behöver. Vi
veta också, att man på Öland begagnar sig därav: det är upplyst,
att av 480 hemmansägare i de 11 sydligaste socknarne voro 401 betodlare
år 1912. Vad skulle nu följden bliva, om fabriken nedlägges?

Det säger sig självt: icke blott massor av enskilda skulle lida, icke
blott järnvägen skulle enligt meddelade siffror komma på en underbalans
av 20,000 kronor om året, icke blott de skuldsatta kommunerna
(framför allt Mörbylånga köping) skulle få svåra bekymmer—
men hela den ljusning, som gått upp för denna landsända, skulle åter
försvinna, ön skulle åter störtas ned i hopplöshet, och emigrationen
skulle spänna sina klor däri värre än någonsin ...

Vi ba, mina herrar tvenne landskap i vårt land som kommit att
alldeles särskilt ligga i skuggan, nämligen Härjedalen och Öland.

Jag har vid ett föregående tillfälle vågat i kammaren inlägga ett
ord för Härjedalen; räddningen var där eu järnväg av staten och med
stor glädje måste man hälsa Riksdagens beslut härom i fjol. I dag
galler det Öland. Det har försökt att komma på fotter med egen
kraft, det begär blott att få vara i fred, och då nu de nya ekonomiska
teorierna icke medge detta, begär det bara en ringa hänsyn till sina
speciella omständigheter för att icke alldeles stupa. Herrarne minnas
kanske, att Selma Lagerlöf i »Nils Holgersons saga» liknar
Öland vid en fjäril, som förlorat sina vingar och längtar efter dem.

Det har börjat växa vingar på ön igen på senaste tiden. Jag vågar
uttrycka den innerliga förhoppning, att Sveriges Riksdag icke skall
rycka bort dem, då jag härmed yrkar bifall till det enda förslag
som har tagit hänsyn härtill, nämligen herr Vennerstens med fleres
reservation.

Friherre Fleming: Liksom föregående talare anser jag denna
fråga vara av så stor betydelse för en viss del av sockerindustrien,
att jag icke kan underlåta taga herrarnas uppmärksamhet något i
anspråk för att liksom han rikta en varm vädjan till herrarna att
tänka på den industri det gäller. Jag vill endast söka att i få och
korta drag visa, att sockerindustrien uti ifrågavarande landsändar
verkligen är värd att uppmuntras.

Första kammarens protokoll 1913. Nr 13.

Nr 13.

Om skattesatsen
för
socker från
vissa fabriker.

(Forts.)

Tisdagen den 11 mars.

Finansministern yttrade för en stund sedan, att det icke var
sant, såsom det sades, att den kung! propositionen ock där uttalade
tankar utgjorde ett angrepp på sockerindustrien. Men jag ber att
då få lusa upp slutet av vad sakkunniga säga om denna industri i
Öster- och Västergötland ock på Öland. »Ansvaret», heter det, »för
den nuvarande ställningens allvar bör för övrigt förläggas på dem,
som fattade 1908 års beslut i denna fråga, ej på dem, som efter en
noggrann prövning av det föreliggande spörsmålet måste bringas till
den övertygelsen, att här ej vidare lör hjälpas, ty här lian ej hjälpas
mer.» Därefter yttrade finansministern: »Vad de sakkunnige sålunda
i denna fråga anfört, torde i huvudsak ej kunna bestridas, och
delar jag även i stort sett deras uppfattning.» Finansministern har
genom dessa ord så tydligt som möjligt ställt sig på den ståndpunkten,
att denna industri måste do, fällt dess dödsdom, och jag vågar
mot finansministern påstå, att det är fullkomligt sant, då man säger,
att detta är ett attentat emot sockerindustrien. Herr finansministern
har vidare godkänt ett yttrande, varigenom det fastslås, att det beslut,
som fattades 1908, och den skattelindring som därigenom tillerkändes
ifrågavarande företag, icke medfört åsyftat resultat. Jag
kan icke finna annat än högst sorgligt, att i en regeringsproposition
med finansministerns godkännande, framkommit sådana uttalanden
och detta om en industri, som bevisligen under senaste femårsperiod
visat betydande framsteg och varit jordbruket till mycket stor nytta.
För att bevisa mitt påstående nödgas jag anföra några siffror, men
de skola bliva mycket få. Jag vill först erinra att 1908 års beslut grundades
på ett uttalande i bevillningsutskottets betänkande, som ordagrannt
lyder, att avsikten var att stödja »icke blott de industriella
företag, som visats vara i behov av en dylik hjälp, utan även jordbruket
i de provinser där fabrikerna äro belägna». Om vi se efter,
huruvida denne avsikt blivit förverkligad eller icke, blir det först och
främst fråga om sockerindustrien, och vi finna då att sockerfabrikerna,
inom denna grupp tillsammans, som 1908 hade en förlust av 8,5
procent på aktiekapitalet, så småningom arbetat sig upp och enligt
sista..årets bokslut visa en vinst av ungefär 4,5 procent å kapitalet.

Övergå vi sedan till den kanske viktigare delen eller jordbruket,
så finna vi år 1907 i de av denna industrigrupp berörda länen
en sammanlagd betareal av 1,086 har mot år 1912 2,937 bär, arealen
sålunda nära tredubblad. Under samma tid har medelskörden av
betor per hektar stigit, från 16,3 ton år 1907 till 26 ton år 1912.
Östergötland var till och med uppe vid en skörd av 28 ton, siffran
är lägre från Västergötland, nämligen 21 ton, och 27 ton på Öland.
Se vi sedan på vilken verkan betodlingen haft för jordbruket, finna
vi exempelvis av en beträffande Östergötland gjord utredning, att
sammanlagda skördevärdet från en egendom stigit från S4,484
kronor år 1906 till 109,690 år 1911; å eu annan egendom hade samma
värde från 27,900 kronor år 1905 stigit till 47,030 kronor år 1911.

Komma vi så till frågan, i vilken grad skattelindringen kommit
jordbruket till godo, så bar även. därom gjorts beräkningar, som givit
till resultat, att en fabrik i Östergötland i jämförelse med en fabrik
i Skåne för samma kvantitet socker haft eu sammanlagd mer -

Nr 13

Tisdagen den 11 mars.

kostnad för betorna av 706,071 kronor. Den under samma tid åt- Om skattenjutna
skattelindringen har uppgått till 327,784 kronor. Man kan så- Irån

ledes säga, att hela skattelindringen jämte skillnaden, 378,282 kro- fair[.

nor, har kommit jordbruket till godo. Då sådana resultat kunna upp- her.
visas, synes mig att i motsats till finansministern man har rätt att (Forts.)
säga, att 1908 års beslut medfört synnerligen gott resultat, och att
den skattelindring, som den s. k. Lidköpingsgruppen åtnjutit, sammanlagt
uppgående till cirka V3 miljon kronor, varit mycket väl
använda pengar. Utvecklingen synes giva vid handen, att här
både kan och bör hjälpas, och detta icke av medlidande utan av
klokhet.

Nu finnes i utskottets betänkande ett erkännande av att resultatet
varit bättre än av den kung!, propositionen framgår, och utskottsmajoriteten
har tillstyrkt eu skattelindring av 3 öre. Alla,
de flesta åtminstone, äro således överens om att en undantagsställning
fortfarande är behövlig för ifrågavarande sockerfabriker; blott
ifråga om storleken av erforderlig skattelindring är man icke fullt på
det klara. Vid bedömandet härav synes den enda utgångspunkten
vara de faktiskt föreliggande ekonomiska resultaten, icke teoretiska
beräkningar angående förhållanden i framtiden, över vilka ingen kan
råda. Här måste jag återigen komma med några siffror. Utgående
från en avverkning av 10 ton raffinadsocker, skulle varje öres större
belastning på sockerindustrien göra eu inkomstminskning uppgående
till 1,45 procent å aktiekapitalet. En med 3 öre nedsatt tull vid bibehållande
av nuvarande skattelindring skulle under i övrigt liknande
förhållanden göra en minskning av icke mindre än 4,3 5 procent, och
då, såsom jag nyss nämnde, hela vinsten uppgått till 4,5, skulle härigenom
så gott som hela vinsten slukas. Det är då alldeles tydligt,
att dessa fabriker icke kunna bära en lika stor ökad belastning som
det stora bolaget kommer att få genom den beslutade tullnedsättningen,
och jag liksom reservanterna, anser därför riktigast, att denna
ökade belastning icke göres lika stor för ifrågavarande fabriker som
för de andra, utan sättes något mindre. Detta har icke kunnat ske
på annat sätt än genom ytterligare medgivande av en skattelindring
av 1 öre. Jag är fullt övertygad om att denna ytterligare skattelindring
är nödvändig, om industrien i dessa provinser skall komma
till full utveckling till båtnad för jordbruk och kommunikationer i
dessa län.

Man kan då väl fråga sig: är det verkligen tillräckligt med ytterligare
ett öre? Ja, det är ju eu sak, varom ingen kan döma;
det beror på framtida förhållanden. Så mycket kunna vi dock vara
ense om, att, kan man genom denna ökade skattelindring åstadkomma
att industrien kommer till full utveckling med därav följande
fördelar för jordbruk, kommunikationer m. m., så kommer detta
beslut att lända ifrågavarande landsdelar till stor nytta och välsignelse
och därigenom också vara till gagn för riket i sin helhet. Det
är därför jag till kammaren riktar eu varm vädjan att i detta fall
följa den väg, som anvisas av reservationen, till vilken jag ber att
få yrka bifall.

Nr 13.

Om skattesatsen
för
socker från
vissa fabriker.

(Forts.)

Tisdagen den 11 mars.

Herr Karlsson: Jag tycker verkligen, att flen siste ärade talaren
började sitt anförande med ett på denna punkt tämligen omotiverat
utfall mot finansministern. Jag bär icke något uppdrag att
försvara honom, men, då han icke är här närvarande, mä det tilllåtas
mig säga, att sedan finansministern på denna punkt intagit den
ståndpunkt Kung!. Maj:ts proposition utvisar, tycker jag det är bra
egendomligt att ieke kunna avhålla sig att ens därvidlag klandra
honom.

Beträffande denna fråga ber jag i övrigt få säga, att jag alltid
ställt mig tveksam ifråga om sådana här undantagsbestämmelser.
Jag befinner mig emellertid i gott sällskap, ty redan 1908 hade jagtillsamman
med herrar Cavalli och Hammarström ett principiellt uttalande
mot vidtagande av liknande åtgärder. Vi utgingo från att,
då landet hade mer än nog fabriker för tillgodoseende av landets
sockerbehov, och det icke kan bli tal om export, vore det ingen sund
nationalekonomi att anlägga nya sockerfabriker och sålunda framkalla
överproduktion. Denna ståndpunkt vidhåller jag trots herr
Kjelléns lektion i nationalekonomi, som tycktes snarare gå ut på att
bygga upp luftslott än hålla sig till verklighetens värld.

Reservanterna säga emellertid, att härvidlag Riksdagen bure ett
visst ansvar, därför att den en gång beviljat skattelindring, men då
ökar naturligtvis Riksdagen ytterligare sitt ansvar genom att nu lämna
en ännu större skattelindring, och jag- vill blott erinra därom, att
när 1908 års riksdag medgav då beviljad skattelindring, sade riksdagen
ifrån att den vore för fem år och sedan vore det slut. För
min del förefaller det, som om den skattelindring Kungl. Maj:t här
föreslagit, borde vara tillräcklig.

Jag vill göra ännu ett tillägg. Då man jämför förhållandena i
Skåne och säger, att försökstiden där räckt mycket längre, haltar
denna jämförelse i viss mån, ty man må väl vara ense därom, att
den s. k. Lidköpingsgruppen bör hava haft tillfälle att lära av den
i Skåne inhämtade erfarenheten, varför den väl icke skulle behöva
så lång försökstid.

Herr talman! För att redan i afton hinna med votering, om sådan
erfordras även i denna punkt, inskränker jag mig i övrigt till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Beck-Friis, Johan: I likhet med den föregående talaren
anser jag, att just i denna punkt bör finansministern hava erkännande
för att han tagit ett så bestämt avstånd från de sakkunniges
förslag. Kungl. Maj:t har nämligen i en särskild proposition,
nr 43, hemställt, att Lidköpingsgruppens bolag skall få fortsatt
skattelindring. Emellertid är frågan den: kunna dessa jämförelsevis
nya fabriker bära det ökade tryck, som den i dag beslutade tullsänkningen
kommer åstad och som träffar dem lika med alla öfriga
fabriker? Det är ytterligt svårt att besvara en sådan fråga.

Av dessa fabriker hava egentligen de i Östergötland och på Öland,
kommit till stånd för att kunna få betodling i gång i dessa län, och
huru betodiingen slår ut är uteslutande beroende på jordens skötsel.
Den är i dessa län ännu icke fullt färdig härför, emedan odlingen

Nr 18.

Tisdagen den 11 mars.

pågått för kort tid. Det spelar också en stor roll, huruvida klimatet Om skattebliver
gynnsamt eller ogynnsamt. Vidare kommer naturligtvis också ■

hädanefter priset på socker att hava sin stora inverkan. Således är 8°iSSa fabridet
mycket svårt att säga, om dessa bolag fortfarande kunna gå ker.
framtiden till mötes med gott hopp eller små utsikter. (Forts.)

I den motion, som jag jämte några andra framlagt, hava vi ansett,
att det vore bäst, om dessa bolag skulle kunna få bibehålla
status quo i skattehänseende. Bevillningsutskottet har icke velat gå
så långt, men bevillningsutskottet bar ju också avslagit en del av
den kungl. propositionen. Således äro förhållandena nu icke fullt
sådana som när motionen skrevs. Emellertid har inom bevillningsutskottet
ett stort antal reservanter ansett, att Riksdagen bör bevilja
dessa Lidköpingsgruppens fabriker icke endast den lindring, som
Kungl. Maja föreslagit, hvarom hela utskottet är enigt, utan ytterligare
ett öres skattelindring.

Jag har, sedan detta bevillningsutskottets utlåtande kom ut, försökt
höra mig för, huruvida man i Östergötland och på Öland anser,
att detta öre skall kunna bliva till någon verklig nytta. Det svarades
mig då, »naturligtvis vore det lugnande, om man kunde få ytterligare
lindring, men ett öre är dock för oss en god hjälp, så vi äro
mycket tacksamma, om Riksdagen vill bevilja oss det». Vid den här
sakens bedömande skall man tänka sig, att dessa fabriker äro så
mycket yngre än de sydsvenska fabrikerna, att ännu icke den tid
har gått till ända, som anses behövlig, för att man skall komma i gång
med en fullgod sockerbetodling. Jag tror, att man beräknar 8 å 10
år för en sådan odlings fullt rationella genomförande med avseende
på jorden, jordbruket och folkets vana vid betodling.

'' Herr talman! Jag är övertygad om riktigheten av mitt påstående,
då jag säger, att det i regel är.det mindre jordbruket, som bär betodlingen
i dessa län. Från Öland bär jag fått en uppgift, att det
är 2,27 tunnland per betodlare och i Östergötland cirka 5 tunnland,
och det bevisar, att det huvudsakligen är mindre jordbrukare, som
syssla med denna odling. Det är naturligtvis för dessa provinser av
mycket stort intresse, att deras hetodling kan ostört få fortgå.

Då det således är jordbrukets och kanske mest de mindre jordbrukarnes
talan jag här sökt föra, vågar jag bedja herrarna och hyser
även den förhoppningen att herrarna vilja godkänna den vid utskottsbetänkande!
av herr Vennersten m. fl. avgivna reservationen,
till vilken jag herr talman anhåller få yrka bifall.

Herr Malmborg: I egenskap av motionär och representant för
Södra Kalmar län anhåller jag att få säga några ord. Jag inskränker
mig då till att endast yttra mig om den öländska fabrikens och
Ölands ställning till denna fråga.

Det är ju så, som var man vet, att mycket kapital för aktieägarne
där gått förlorat. Detta är ju beklagligt, isynnerhet som
detta kapital offrats med den vackra tanken, att det skulle kunna
hjälpa ortens jordbruk framåt. Det är dock icke det värsta, om
större delen eller t. o. m. hela sockerbrukets aktiekapital ginge förlorat,
utan det värsta och beklagligaste är den ställning, i vilken en

Nr 13.

Om skattesatsen
för
socker från
vissa fabriker.

(Forts.)

] 86 Tisdagen den 11 mars.

massa smärre hemmansägare isynnerhet å Öland skulle komma, om
ställningen vid Mörbylånga sockerbruk bleve så ohållbar, att bruksdriften
måste nedläggas.

För nagra år sedan behandlade eu del större Stockholmstidningar
den stora folkminskningen å Öland, som de kallade Ölands avfolkning
och undrade vad som vore att göra häremot. Ingen såg sig
då i stånd att uppvisa något botemedel mot detta beklagliga förhållande.
Till detta botemedel hoppas man nu hava kommit alldeles
oförmodat i och med sockerbruket å Mörbylånga. Detta har givit
uppsving åt ön, det har givit anledning till järnvägsanläggningar,
som eljest ej både haft något existensberättigande. Nu har det
öländska jordbruket i regeln behöft de armar, som förut fått söka
sig arbete i Amerika och annorstädes. Något skogsarbete att tala
om förekommer ju icke på Öland. Någon industri att tala om icke
heller. Var det då underligt att, då jordbrukarne under sommaren
skördat sina tegar och ej längre hade råd till eller behövde hålla
extra arbetare, det på ön inträffade en arbetslös tid. Nu, sedan
sockerbruket kommit till stånd, har jordbruket kunnat drivas på ett
helt annat sätt än förut. Nu ha grundförbättringsarbeten kunnat och
måst verkställas under den tid arbetslöshet eljest rått. Fn mängd
arbetare, små och stora, ha haft sysselsättning under sommar och
höst med betskötsel och vid sockerbruket. Till följd av sockerbrukets
tillkomst ha de små ölandskommunerna tecknat aktier i sin
järnväg, enskilda ha tecknat aktier i sockerbruket, och kostnader ha,
som jag förut nämnt, nedlagts på jordförbättringar; allt, i de allra
flesta fall genom skuldsättning och i hopp om, att framtiden skulle
med god ränta betala igen det nedlagda kapitalet, det nedlagda arbetet.
En hel del hemman ha bytt ägare med stegrade jordvärden.
Herrarna kunna nog lätt tänka sig, i vilken situation befolkningen
å Öland skulle komma, om Riksdagen nu nekar denna industri sitt
stöd. Följden skulle bliva modlöshet och nedslagenhet i stället för
hopp och förtröstan på framtiden; arbetslöshet och emigration skulle
åter inställa sig i förening med sjunkande jordvärden.

Nu säger man, att staten får släppa till åtskilliga tusentals
kronor årligen på att uppehålla de mellansvenska fabrikerna. Jag
frågar, om icke herrarna tro, att staten kommer att förlora direkt
och indirekt mycket mera, om den stryper en industri som, ifall den
nu får det stöd den så väl behöver, skall åstadkomma, att dessa
samhällen kunna inlösa sina förbindelser och bära den skuldbörda de
åtagit sig för framtiden.

Ja, mina herrar, jag kan endast från denna plats inlägga min
starkaste gensaga, uttala min allvarligaste varning gentemot den
ekonomiska och politiska åtgärd, som skulle skjuta tillbaka, ja
kanske ödelägga den näring, som hittills hjälpts framåt och som
eljes kunnat gå en löftesrik framtid till mötes. Detta kan väl ej
kallas att »bereda största möjliga lycka åt största möjliga antal medborgare».
Vi få besinna att här ej vidare kan uppbringas något
kapital att offras, utan bär sig ej nu denna affär, måste den ned1
äggas. Enligt från sakkunnigt håll gjorda beräkningar skulle emellertid
affären, under gynnsamma konjunkturer, kunna upprätthållas,

Nr 13.

Tisdagen den 11 mars.

om Riksdagen beslöte att bifalla den reservation som avgivits av herr
Vennersten m. fl.

Till denna reservation ber jag, herr talman, att få yrka bifall.

Greve Posse: Om Riksdagen 1908 icke beviljat den mellansvenska
gruppen några särskilda förmåner, hade detta kunnat försvaras,
oaktat vägande skäl funnos för att tillfälle även bereddes de
mellansvenska landskapen att fortsätta med sockerindustrien, helst
som statens understöd till dessa i jordmån och klimatiska hänseenden
mindre gynnade landskap bleve obetydligt i förhållande till det
stöd, som redan lämnats de rika och i många avseenden mera
gynnade landskapen. Nu har emellertid understöd till den mellansvenska
gruppen lämnats. Detta har åstadkommit, att ytterligare
stora utgifter å dessa fabriker nedlagts, men det har även åstadkommit,
att produktionen femdubblats mot vad den var 1908 och att
utsikt finnes, att, om dessa fabriker i lugn få utveckla sig, produktionen
ytterligare ökas. Kan det då vara rätt att sätta dem i sämre
ställning än vad 1908 års beslut för dessa fabriker innebar. Bevillningsutskottet
har i sin motivering varit angeläget att bevara nuvarande
odlingen hos det stora sockerbolaget. Kan det då vara rätt,
att icke även säkerställa den mellansvenska odlingen. Det vore
enligt min mening lyckligt, om sockerindustrien ej bleve ett monopol
för Sydsverige, utan att den även finge fortsätta i de delar av landet,
där genom Riksdagens egna beslut sådan industri uppstått. För alla
står det klart, att de mellansvenska fabrikerna, om enligt reservanternas
förslag ytterligare 1 öre beviljas i skattenedsättning, just komma
i samma ställning, som om ingen förändring nu sker i tullagstiftningen,
och att just detta öre behöves för att uppehålla driften och
kunna betala det ökade betpris, som erfordras i de hårdare klimaten.

Jag ber att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Om skattesatsen
för
socker från
vissa fabriker.

(Forts.)

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt
de beträffande förevarande del av punkten 2 och dithörande motioner
framställda yrkandena propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Vennersten m. fl. vid punkten
avgivna reservation; och förklarades den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 3.

Med avseende å kammarens beslut i föregående punkter fann,
på gjord proposition, kammaren något särskilt yttrande angående
ifrågavarande motioner icke erfordras.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Nr 13.

88 Tisdagen den 11 mars.

På hemställan av herr talmannen beslöts, att behandlingen av
återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett
annat sammanträde.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den under
dagen avlämnade kung], propositionen.

Anmäldes och bordlädes
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Bolum nr 9 Munkagård
i Skaraborgs län, jämte en i ämnet väckt motion,

nr 38, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Magt angående utredning och förslag i fråga om upphävande av förbudet
mot klyvning av lotshemman,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av en lägenhet från förra militiebostället Eggelstad nr 10 i
Malmöhus län, och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra kronofogdebostället Väderstad nr 5
i Östergötlands län jämte en i ämnet väckt motion; ävensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning
av herrar Steffens och Anders Lindblads motion, nr 93, om
skrivelse till Kung]. Magt angående utredning, huruvida och under
vilka villkor må bestämmas, att minimilöner skola genom särskilda
representativa myndigheter (»lönenämnder» och »yrkesnämnder»)
kunna fastställas för manliga och kvinnliga lönarbetare m. m.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, ävensom protokollet
för den 5 i denna månad.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5,53 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 12 mars. .

Nr 13.

Onsdagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

nr 108, angående vissa anordningar i Sveriges geologiska undersöknings
nybyggnad;

nr 109, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke
inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 110, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Rolfsbo nr 2 Norgård i Göteborgs och Bolius län;

nr 111, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Flatkult nr 2 i Kalmar län;

nr 116, angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället
Knntesbråten nr 1 i Jönköpings län;

nr 117, angående upplåtande av lägenheter från förra inilitiebostället
Attimer nr 1 i Jämtlands län;

nr 118, angående försäljning av vissa delar av förra militiebostället
Ivetofta n:r 6, 8 i Kristianstads län;

nr 119, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 54 §
i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering;

nr 120, angående avsättande såsom nationalpark av visst område
i Arjeplogs socken av Norrbottens län; samt

nr 121, angående upplåtande av lägenheter från förra kronofogdebostället
Tånnö nr 3 Kåragården i Jönköpings län.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelse, nr 29, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inköp av beskickningshus i S:t Petersburg.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets memorial:

nr 22, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckt motion
om upphävande å tullen å superfosfat, och

nr 23, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
viss del av bevillningsutskottets betänkande nr 21, angående tull och
skatt å socker m. in.; ävensom

bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner om inrättande av ett
Riksbankens avdelningskontor i Hälsingborg, och
Första kammarens protokoll 1913. Nr 13.

Nr 13.

Onsdagen den 12 mars.

nr 21, i anledning av Riksdagens revisorers anmärkning rörande
dröjsmål med avlämnandet av registret till 1912 års riksdagstryck
m. m.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
jordbruksutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden nr 37—40
ävensom Första kammarens andra tillfälliga utskotts samma dag
bordlagda utlåtande nr 6.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den vid sammanträdets
början avlämnade kungl. propositionen nr 119, med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 54 § i förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarande vid taxering.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande under
dagen avlämnade kungl. propositioner:

nr 108, angående vissa anordningar i Sveriges geologiska undersöknings
nybyggnad;

nr 109, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord;

nr 110, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Rolfsbo nr 2 Norgård i Göteborgs och Bohus län;

nr 111, angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Flathult nr 2 i Kalmar län;

nr 116, angående upplåtande av eu lägenhet från förra militiebostället
Knutsbråten nr 1 i Jönköpings län;

nr 117, angående upplåtande av lägenheter från förre militiebostället
Aminer nr 1 i Jämtlands län;

nr 118, angående försäljning av vissa delar av förra militiebostället
Ivetofta nr 6, 8 i Kristianstads län;

nr 120, angående avsättande såsom nationalpark av visst område
i Arjeplogs socken av Norrbottens län; och

nr 121, angående upplåtande av lägenheter från förra kronologdestället
Tånnö nr 3 Kåragården i Jönköpings län.

Herr Klefbeck erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber att
till kammaren tå gorå en vördsam hemställan. Förhållandet är nämligen
att uti det i punkten 5 upptagna ärendet är herr Steffen motionär
och hade han dessutom väsentligt deltagit uti frågans behandling
inom utskottet. Nu ligger herr Steffen för tillfället sjuk, och
min hemställan går därför ut på, att kammaren ville giva sitt bifall

Nr 13.

Onsdagen den 12 mars.

till att detta ärende finge uppskjutas till lördagssammanträdet etter
påsk.

På gjord proposition beslöts att Första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 6 skulle uppföras på kammarens föredragningslista
till det plenum, som komme att hållas lördagen den
29 innevarande mars.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,44 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.