RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1913:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1913. Första kammaren» Nr 10.

Lördagen den I mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 22 nästlidne månad.

Herr statsrådet Sandström avlämnade

dels Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse till Riksdagen i anledning
.av en vid sistförfluten riksdag beslutad lag;

dels oclc Kungl. Mapts nådiga propositioner

nr 5, angående vissa ändringar i avlöningsreglementet för statens
järnvägar m. m.;

nr 84, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 16 kap.
10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;

nr 85, med förslag till lag om ändrad lydelse av § 15 i den
uti lagen den 10 juni 1912 angående flottning av skogsalster i
gränsfloderna Torneå och Muonio intagna stadga; samt

nr 88, angående ändring beträffande brottmålsdomarens i Norrbottens
län avlöning.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets den 25 och
26 sistlidne februari bordlagda utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillägg i visst syfte till de i förordningen om kommunalstyrelse
på landet upptagna bestämmelser rörande upprättande
av utgifts- och inkomstförslag, samt

nr 8, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillägg i visst syfte till de i förordningen om kyrkoFörsta
kammarens protokoll 1913. Nr 10. 1

Nr 10. 2

Lördagen den 1 mars.

Om proportionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorer
och
suppleanter
för dem.

stämma samt kyrkoråd och skolråd upptagna bestämmelser rörandeupprättande
av utgifts- och inkomstförslag,

biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 26 och 28 sistlidne
månad bordlagda utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga.
om införande av proportionellt valsätt vid val av statsrevisorer och
suppleanter för dem.

I anledning av en inom Andra kammaren av herrar Kristensson
och Persson i Malmö väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 65, hade utskottet i föreliggande utlåtande på anförda
skäl hemställt, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning om och
för Riksdagen framlägga förslag till införande av proportionellt valsätt
vid val av revisorer jämte suppleanter att granska statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.

Reservation hade avgivits av herrar Trygger, Clason, Bellinder,
von Geijer och Kjellén, greve A. Hamilton, samt herrar Nyström,
Bäf och Jönsson i Slätåker, vilka ansett, att den förevarande motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Konstitutionsutskottet
har med anledning av herrar Kristenssons och Perssons i
Malmö motion hemställt om en skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning beträffande ett förslag till införande av proportionellt valsätt
vid val av revisorer jämte suppleanter att granska statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
Det gäller sålunda här, huruvida man till dessa val skall utsträcka
tillämpningen av proportionalitetsprincipen. Då man har att bedöma
den saken, torde man först böra erinra sig, att denna proportionalitetsprincip
icke är sitt eget ändamål, utan det beror på lämplighetsskäl,
om den i ett visst fall skall geuomföras eller icke. Och
det torde väl också vara riktigt, att den ej hör genomföras, ifall
den skulle komma i strid med huvudgrundsatser, som i grundlagarna
äro fastslagna. Ku är en av de viktigaste grundsatserna i
vårt statsskick, stadgandet om tvåkammarsystemet, att båda kamrarna,
där ej annorledes uttryckligen är bestämt, skola hava likabehörighet
och myndighet. Kär det hittills varit fråga om att genomföra
proportionalismen i fråga om utskott och nämnder, som
riksdagen tillsätter, har man, för att ej rubba grundsatsen om tvåkammarsystemet,
gjort tillämpningen så, att man sagt, att när det
är fråga om ett utskott eller nämnd, vars åtgärder endast äro av

Lördagen den 1 mars.

3 Nr 10.

förberedande art, tvåkammarsystemet ej bör anses utgöra något
hinder för tillämpningen av den proportionella metoden, men när
det däremot vore fråga om en delegation, som skulle hava beslutande
myndighet, då stode tvåkammarsystemet i strid med ett genomförande
av den proportionella grundsatsen. Nu kunde man
visserligen emot denna ståndpunkt säga: men vi hava ju fått proportionella
val till alla utskott! Ja, men det kan starkt ifrågasättas,
om man härvidlag gick tillväga med behörig varsamhet, särskilt i
fråga om konstitutionsutskottet. Ty, som herrarna hava sig bekant,
konstitutionsutskottets myndighet inskränker sig ej därtill, att utskottet
äger förbereda vissa ärenden för Riksdagen, utan utskottet
har i vissa fall en beslutande myndighet, därvid det träder i Riksdagens
ställe. Jag behöver blott erinra om det fall, när utskottet
skall besluta om åtal emot medlemmar av statsrådet, och vidare om
utskottets skiljedomarebefogenhet, då utskottet har att skilja mellan
kammare och kammare samt mellan kammare och talman. Emellertid
— med den saken må vara huru som helst —• säkert är, att
när man skall gå vidare i fråga om proportionalitetsprincipens genomförande,
har man icke någon anledning att frångå det, som man
uppställt som huvudgrundsats, nämligen att det skall vara fråga om
eu delegation, som endast har förberedande befogenhet, för att proportionalismen
vid dess tillsättning med skäl skall kunna genomföras.
Se vi nu på statsrevisorernas ställning, är det ju onekligt,
att dessas arbete i visst hänseende är förberedande, det avser nämligen
förberedelser för att Riksdagen skall bli i tillfälle att fatta ett
beslut. Men revisorernas befogenhet är icke fullständigt angiven
härmed, utan deras verksamhet beror till sin effektivitet väsentligen
på det initiativ, som de själva taga, och det är detta initiativ, som
är avgörande för, hur resultatet av revisorernas arbete verkligen
bliver. Jag vill endast erinra därom, att själva den frågan, huruvida
en granskning å ena eller andra stället skall äga rum, beror
på revisionens beslut, sålunda på majoritetens inom revisionen beslut.
Där finnes det ingen möjlighet för minoriteten att göra sin mening
gällande i strid mot majoritetens. Sålunda: en granskning, som
majoriteten avvisat, den kommer icke till stånd, och följaktligen
kan Riksdagen, trots det att denna i sista hand är den beslutande,
när en anmärkning har skett, på detta sätt bliva satt ur tillfälle
att fatta ett beslut angående en viss åtgärd — därför att någon
granskning därav icke har ägt rum. Det är dessutom av synnerligen
stor vikt, som var och en väl kan förstå, att på detta tidiga
stadium av revisionens arbeten de synpunkter få göra sig gällande,
som äro de härskande inom såväl den ena kammaren som inom den
andra —- d. v. s. inom majoriteten inom vardera kammaren, ty när
man talar om kammarens befogenhet, kammarens makt, kammarens
rätt, då är det ju klart, att kammaren representeras av majoriteten.
Med det nuvarande systemet, därvid kamrarna hava lika makt
och myndighet i fråga om tillsättandet av revisorer, har man tagit

Om proportionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorer
och
suppleanterför
dem.

(Forts.)

Nr 10. 4

Lördagen den 1 mars.

Om proportionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorer
och
suppleanter
för dem.

(Forts.)

all tillbörlig hänsyn till olika meningsriktningar, och jag tror ej,
att jag kan jävas, då jag påstår, att revisionens arbete har fortgått
lugnt, opartiskt och till stort gagn för det allmänna. Men ifall
man skulle tänka sig, att inom revisionen en riktning redan från
början hade majoritet, vilket ju rent faktiskt lätt kan inträffa, ifall
man genomför den proportionella metoden, då är det visst icke
säkert, att resultatet av statsrevisionens arbete skulle bliva så tillfredsställande
som det hittills blivit.

Dessa äro de skäl, som hava bestämt de nio reservanterna för
att avstyrka bifall till motionen, och jag skall be att på dessa skäl
få yrka avslag å utskottets hemställan.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Det skulle kanhända kunna
vara skäl i att påminna den ärade reservanten och hans parti, som
ju också är proportionaiismens parti, om vad som alltid har ansetts
som det bärande i denna. Det har i alla händelser ej varit det,
som han framhöll, nämligen lämplighetssynpunkterna. Men jag behöver
kanhända alldeles särskilt hänvisa till utskottets utlåtande.
Utskottet slår fast, hurusom den nya principen ej stannat vid val
till riksdagens kamrar och utskott, utan alldeles obehindrat fått gå
vidare i texten. Av detta har jag personligen dragit den mycket
enkla slutsatsen, att om det är rätt, att proportionella val äga rum
till riksdagen och till dess utskott, då är det också rätt, att samma
sorts val äga rum vid utseendet av riksdagens revisorer. Det är
klart — åtminstone förefaller det mig så — att om det är riktigt,
att olika meningar skola liksom stråla ut till riksdagens olika organ,
då är det också riktigt, att detta skall få äga rum vis-a-vis revisorerna,
enär dessa egentligen ej äro annat än ett slags Riksdagens — de
olika kamrarnes — ombud, som få sina instruktioner av Riksdagen
och inför denna äro ansvariga. Att man genom enskild övenskommelse
har sörjt för, att alltid någon av andra parten så att säga är
med på ett hörn, det är ju nog så bra, men jag tänker mig, att
herr Trygger väl förstår, att det bör vara synnerligen förödmjukande
att behöva bedja om som en nåd och till och med ackordera om
en sak, som man anser vara ens solklara rätt.

Nu har man försökt att anlägga en alldeles särskild synpunkt
på dessa revisorer. Man säger, att de ej på något vis kunna jämföras
med t. ex. utskotten. Vad äro då dessa revisorer till för?
Jo, de skola granska, som det heter, »statsverkets, riksbankens och
riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning», och de skola
därvid göra de anmärkningar, som de finna befogade. Och dessa
anmärkningar skola, sedan förklaringar inkommit, överlämnas till
vederbörande utskott. T vad det gäller finansförvaltningen, går saken
ju vidare till statsutskottet, och sedan kommer det an på statsutskottet,
huruvida de anmärkningar, som revisorerna hava gjort,
verkligen också få komma fram till Riksdagen, d. v. s. anmälas
inför denna. Inte kan man väl säga, att detta är något så säreget,

5 Nr 10.

Lördagen den 1 mars.

att det exempelvis går vida utöver konstitutionsutskottet och de
befogenheter, detta utskott har, enligt vad herr Trygger själv nyss
påpekade. Och då det nu är så, att vi välja proportionellt till
konstitutionsutskottet, varför skola vi då ej välja proportionellt till
revisionen? Men om det skulle vara på det viset, att verkligen
denna statsfinansiella granskning skulle innebära något alldeles säreget,
om jag alltså går ut från ett dylikt antagande, då kan jag
ej förstå, hur det skulle kunna vara rättvist och försvarligt, att
just här utestänga minoriteten. Skulle nämligen denna granskning,
därest minoriteten vore med, utfalla på något annat sätt än nu?
Kan man göra något annat än granska? Skulle granskningen bliva
mindre duglig eller skulle den bliva mera besvärlig? Eller på vad
sätt skulle den ändra sig? Det skulle vara synnerligen intressant
att få veta, hur man tänker sig, att utslaget skulle bliva.

Vid sidan av detta har man också sökt att konstruera fram
vissa konstitutionella vådor. Herr Trygger pekade på kamrarnes
lika behörighet och framhöll, att just detta vore en av grundsatserna
i vårt statskick, .lag kan ej förstå meningen. Inte rubbas
väl förhållandet kamrarne emellan genom proportionella val till
revisionen! Likställigheten är ju densamma. Det valjes ju på
samma sätt. Det ifrågasattes ju inte att vi skola välja olika antal
inom de olika kamrarne. Det hela förefaller mig vara en den
Första såväl som den Andra kammarens inre fråga. Det är ju ej
meningen, att den ena kammaren skall på något vis till arten skilja
sig från den andra, utan man har ju tänkt sig att det endast skall
vara en skillnad till graden. Och man har korteligen uttryckt detta
ungefär så, att den Andra kammaren skall vara ett mera känsligt
och omedelbart uttryck för den allmänna opinionen, och den Första
ett uttryck för en mera bestående politisk åskådning. Denna bestående
politiska åskådning kommer, som bekant, vid 35 år, därest
man har 3,000 kronors inkomst. Har man en krona mindre, är
man fortfarande prisgiven åt den allmänna opinionens alla förirringar.
Men vi, som sitta i denna kammare, vi äro ju alla av
det slag, som behöves här: utmärkta karlar allihop med en bestående
politisk åskådning. Första kammarens ståndpunkt är därför ej annat
än vår egen ståndpunkt. Men denna är visst inte något homogent,
utan något mycket sammansatt. I varje fall kan man urskilja åtminstone
tre stora linjer, och de som skola vara ombud för oss
böra i görligaste mån representera alla dessa skiftningar. Eftersom
det nu Yarit så, att Första kammarens höger varit majoritet i
kammaren, bar man kommit därhän att man lätt förväxlar sin egen
ställning och ståndpunkt med kammarens. Men det förstå vi ju
allesamman, att det bara behöves en liten omplacering av ett 20-tal röster, och ej det en gång, för att denna ställning skall kunna
sägas vara »putz weg»; skulle jag argumentera med herr Trygger,
skulle jag väl då också säga, att den Första kammaren komme att
vara »putz weg».

Om proportionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorer
och
suppleanter
för dem.

(Forts.)

Nr 10. 6

Lördagen den 1 mars.

Om proportionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorer
och
suppleanter
för dem.

(Ports.)

Jag har velat framhålla detta därför, att jag ej tycker, att
man skall blanda bort korten i denna, som det förefaller mig mycket
enkla sak. Det är visserligen så, att denna reform kommer att
gagna vänstern i dag, men den kan också komma att gagna högern
i morgon, och det är ju en dygd, har jag hört sägas, att litet
tänka på framtiden. Det är därför, herr talman, som jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Gei jer: Herr talman! Jag har, som det framgår
af utlåtandet, biträtt reservationen och skall be att få säga några
ord till försvar för denna min ståndpunkt.

Jag kan ej hafva några vidare pretentioner på, att ett utskottsutlåtande
skall vara av underhållande art, vara någon saftig och
intressant avhandling, men jag får lov att säga, att vad det föreliggande
betänkandet beträffar så är det skäligen torrt, mera torrt
än ett dylikt brukar vara. Ej underligt enligt mitt förmenande, då
just den livgivande, den bärande tanken, som skulle ligga bakom,
saknas, nämligen behovet av reformen. Jag kan ej neka till, att
när jag hörde den siste ärade talaren jag fick det intrycket, att
det äfven hos honom var mera en abstraktion, som gjorde sig gällande,
än någon livgivande tanke. Redan den förste ärade talaren
berörde dessa synpunkter. Jag behöver ej uppehålla mig längre
därvid. Han nämnde, som jag tyckte, just vad som är det rätta
ordet: att den proportionella principen ej är sitt eget ändamål. Då
jag emellertid såg utskottets utlåtande och hörde den siste talaren
så föreföll det mig just, som om den ledande tanken vore: konsekvens!
Jag fick nästan ett sådant intryck, att jag trodde, att den
siste ärade talaren var matematiker och ej vad jag i dag hört uppgivas
historiker med sinne för utvecklingen. Det förefaller mig
nästan, som om man ställt upp vissa abstrakta premisser och sedan
sagt: ergo skall slutsatsen slå in, hurudana och huru skiftande de
faktiska förhållandena än i vissa fall månde vara. Emellertid: då
jag har den bestämda uppfattningen, att ingenting i och för sig
kräver denna reform, då jag tvärtom har den uppfattningen, att
förslaget skulle medföra om ej några vådor, så dock synnerligt
obehag, så skall jag för min del utan tvekan yrka avslag.

Det framhölls under ärendets behandling inom utskottet upprepade
gånger av personer, som deltagit i statsrevisionens arbete,
att detta städse varit präglat av kordialitet och benägenhet att på
alla sätt samverka. Ingen kan jäva detta påstående, och jag vågar
utan tvekan vädja till alla dem, som varit i tillfälle att praktiskt
göra några iakttagelser på det området, huruvida ej detta är fullständigt
överensstämmande med verkliga förhållandet. Om vi nu
läte eu ren abstraktion påfordra den proportionella principens genomförande,
så skulle vi riskera detta goda förhållande, och jag kan ej
inse, att det finnes något som helst skäl för ett dylikt åtgörande.

Den siste ärade talaren sade, att enligt hans mening revisionen

7 Nr 10.

Lördagen den 1 mars.

omöjligen kunde lida av, att man därvid införde det proportionella
valsystemet, enär revisionens uppgift vore allenast en enda, nämligen
den att granska, och detta näppeligen kunde gå till på iner
än ett sätt. Ja, det beror på! Har man givit akt på den sista
tidens förhållanden, så kan man väl ej neka till, att det ej är så
alldeles säkert, att det bleve enbart de objektiva grunderna, som
komme att vara de bestämmande. Jag kan ej annars riktigt förstå
en passus i konstitutionsutskottets utlåtande, om jag ° nämligen ställer
den gentemot herr Olssons yttrande. Där står på sidan 3:

»Fastmera synes det i fall av sistnämnda slag ligga särskild
vikt uppå, att olika åsikter och synpunkter få komma till uttryck.»

Den ärade talaren sade, att revisorerna hava väl ingenting annat
att göra än att granska, men utskottet hyser synbarligen en annan
mening, nämligen att det skall granskas efter olika åsikter och synpunkter.

Nu är det, som bekant, precis lika många från de bägge kamrarnas
olika partiskiftningar och således två partier, som göra sig
.gällande inom statsrevisionen. Tro icke herrarna, att den omständigheten
enbart gör, att samarbetet är så gott, och att alla hava
känslan av, att ingen har den övervägande makten, då det galler:''
Men i samma stund som det skulle bli en röst mer på ena sidan,
skulle allt detta försvinna, ty det är oomtvistligt, att en majoritet
har benägenhet att förtrycka en minoritet, och förklarligt att så
är. Majoriteten anser sig nämligen sitta inne med den allena saliggörande
läran, och då har man rättighet att tvinga den andra
sidan. Och att splittring skulle uppstå samma stund eu viss bestämd
majoritet förelåge, förefaller mig uppenbart, och det kordiala
arbetssättet bestämmas efter stramare partietikettshänsyn. Detta
vore att beklaga i och för sig, men även ur en annan synpunkt,
rent individuell, om jag så får säga. Det måste, det vill jag framhålla,
vara av en rätt stor betydelse, att man känner sig fri från
dylika hänsyn, när man sitter där så pass lång tid. Man är ju tillsammans
åtskilliga månader, och det i en mycket trång krets, ty
revisorerna dela upp sig i avdelningar på tre eller fyra personer.
På dessa små avdelningar komma nu hvarjehanda saker, även så‘
dana som ej falla direkt under revisionen, under debatt, och meningarna
brytas fritt. Skäl givas och tagas, och detta kan bidraga till att
motsatsen mellan de olika riktningarna på ett ganska gott sätt jämnas
ut. Av erfarenhet anser jag mig kunna påstå, att så sker.

Den ärade talaren gjorde sig till slut också i viss mån till
talsman för deras intressen, som i denna del hysa en annan åsikt
än han, och vilka skulle representera ett annat parti. Han talade
om, att denna reform skulle kanske i morgon kunna gagna högern.
Jag vill då erinra om, vad han själv strax förut yttrade och varigenom
han enligt mitt förmenande helt och hållet slog ihjäl sitt
nämnda argument. Ty han sade, att det är ju en relativt liten majoritet,
som högern besitter i Första kammaren, ett tjugutal röster

Om proportionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorer
ock
suppleanter
för dem.

(Ports.)

Nr 10. 8

Om proportionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorn•
och
suppleanter
för dem.

(Forts.)

Lördagen den 1 mars.

endast, och den kan ändras kanske i morgon. Han tilläde också,
att är det så, att majoriteten gått över på de andra, då är kanske
hela Första kammaren puta weg. Vad skola vi då hava för gagn
av den hjälp herr Olsson gav oss och av hans råd att gardera oss
för framtiden?

Nu blott ett par ord till sist, som kanske bliva ett upprepande
av vad som här redan yttrats. Man har påpekat, att stor objektivitet
nu äger rum inom statsrevisionen, och detta har ingen
kunnat vederlägga. Men jag befarar allvarligt, att denna skulle
förändras, när det proportionella valsystemet komme att tillämpas.
Varför? Jo, jag kan icke tänka mig annat, än att de personer,
som efter det att detta valsystem införts första gången, skulle gå
till sitt värv, de skulle ha den uppfattningen, att de fått ett nytt
sorts mandat, att något nytt måste ske, att den partivalde måste
taga hänsyn härtill och tänka på vad partiet, kan kräva av honom
i hans nya befattning, och då blir det i övervägande grad partisynpunkter,
som komma att vara bestämmande. Partiväsendet är en
Moloch, som kräver offer — det hjälper icke, vi kunna icke
komma ifrån det! Men att på detta område, då det icke är nödvändigt,
införa denna anordning, vilken jag betecknar som ett allvarligt
ont, därtill kan jag icke med min röst bidraga. Jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Om jag uttryckt mig otydligt,
skall jag be att få uttrycka mig litet tydligare. Den inkonsekvens,
som jag skulle ha gjort mig skyldig till, den tror jag icke vara
någon inkonsekvens. Jag menade detta, att herr Trygger troligen
förväxlade Första kammarens ståndpunkt med högerns. Men eftersom
högern mycket val kan tänkas bliva i minoritet en gång i den
här kammaren, skulle ju den ståndpunkten då. vara. borta. Om jag
då finge argumentera såsom herr Trygger, sade jag, skulle Första
kammaren därmed också vara borta. Själv anser jag, att Första
kammaren nog överlever en sådan eventualitet, och att de, som då
komma att utgöra majoriteten här, komma att till Andra kammaren
stå i precis samma relation som denna till den nuvarande Första,
ehuru jag gärna kan medgiva, att jag tänker mig, att Andra kammaren
den gången nog kommer att bli litet svårare än den kammare,
som vi nu hava.

Det framhölls gentemot mig, att jag skulle hava konstruerat
och icke sett på verkligheten, och att därest den lilla reform, som
här är föreslagen, kommer att gå igenom en gång, så skulle därigenom
statsrevisionen så att säga snedvridas, och det skulle icke
längre bil samma objektivitet där som nu. Detta förefaller mig
nock vara att se situationen bra mycket i svart. Mi hava för närvarande
i denna kammare fem högermän och en liberal såsom revisorer.
Skulle revisionen vara objektiv nu men däremot bli mycket
litet objektiv, därest vi t. ex. finge fyra högermän och två libe -

Lördagen den 1 mars.

9 Nr 10.

raler? Det skulle vara en förfärligt farlig liberal den där andra,
om han skulle kunna i ett enda slag förvanska hela revisionen,
Jag drog verkligen konsekvenser, det gjorde jag, men jag skall be
att kammaren ser litet på mina konsekvenser och på de konsekvenser,
som motparten drager. Mina voro jn dessa, att därest det är
riktigt, att vi ha proportionella val till Riksdagens övriga organ,
böra vi också ba proportionella val vid tillsättande av statsrevisionen.
Min motpart resonerar så här, att om jag sitter i en minoritet, då
skall minoriteten skyddas med proportionella val, men sitter jag i
en majoritet, då skall majoriteten skyddas med majoritetsval. Detta
är naturligtvis en synnerligen behaglig konsekvens för högern i det
här stycket. Men jag kan aldrig tänka mig, att den konsekvensen
kan bli långlivad. Det förefaller mig, som om den går mot döden
vart den gär. Och på den grund skall jag, herr talman, be att få
vidhålla mitt yrkande.

Herr Trygger: Den siste ärade talaren gjorde gällande, att
jag skulle hava förväxlat Första kammarens ståndpunkt med högerns
ståndpunkt, men jag tror icke, att detta hans påstående var berättigat.
Jag talade endast om majoritetens i Första kammaren
ståndpunkt. Att den för tillfället är högerns, är en sak för sig
och berättigar icke till det yttrande, som den ärade talaren hade.
Talaren sade vidare, att det icke kunde vara så farligt, om i statsrevisionen
komme fyra ledamöter från majoriteten i denna kammare
och två från minoritetspartiet, i stället för, såsom nn är fallet,
fem mot en. Jag vill då fasta hans uppmärksamhet på, att
den uppfattning, som uppbäres av majoriteten i denna kammare,
representeras av sex medlemmar i statsrevisionen, nämligen fem från
denna kammare och en från Andra kammaren.

Slutligen har den ärade talaren använt ett argument, som man
ofta får höra. Han gav högern det rådet att inrätta sig för den
tid, då högern komme i minoritet såväl i den Första kammaren
som i den Andra. Härigenom ville han antyda, att det vore klokt
av oss att se till, att vi snart avgjorde denna fråga, i enlighet med
det väckta förslaget, så att vi både väl ställt för nämnda eventualitet.
Ja, han får ursäkta oss, att det är stridande mot vår uppfattning,
att vi skulle fatta våra beslut med hänsyn till, om vi vore i
majoritet eller minoritet. Men det är ännu ett skäl, som gör, att
vi kunna avvisa hans argumentation. Vi tänka icke komma i minoritet!
Vi tro för fast på vår politiska uppfattnings riktighet för
att någonsin ifrågasätta, att vi skulle komma i minoritet i denna,
kammare. Och för övrigt, skulle det verkligen vara så, att vi
komme i minoritet i denna kammare, så kunna vi kanske i stället
komma i majoritet i den andra.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lindblad, Anders: Den siste ärade talaren trodde så
starkt på högerns uppfattnings riktighet, att han betvivlade, att

Om propwtionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorer
och
suppleanterför
dem.

(Forts.)

Kr 10. 10

Lördagen den 1 mars.

Om proportionellt
valsätt
vid val
■av statsrevisorer
och
■suppleanter
för dem.

(Ports.)

någonsin högern skulle komma i minoritet i Första kammaren. Det
var väl kanske ändå icke så mycket på uppfattningens riktighet
han trodde som på den 40-gradiga skalan, ty det är väl den, som
bevarat ställningen för högerns majoritet.

För min del har jag ytterst svårt att förstå, varför majoriteten
i denna kammare skall motsätta sig ett förslag sådant som detta.
Det förefaller mig, som om det skulle finnas områden, där högern
i denna kammare hade vida större anledning att göra motstånd, än
när det gäller denna lilla reform, ty denna synes mig vara av
det slag, att den kan genomföras utan att några som helst olägenheter
följa därav liksom reformen ju över huvud taget innebär rättvisa.
Det sades visserligen av en talare här, att kordialiteten inom
statsrevisionen skulle försvinna, därest statsrevisorerna valdes efter
den proportionella metoden. Jag tror emellertid, att man kan säga,
att inom utskotten råder en kordialitet, som icke kan bli bättre än
vad den är, och ändå behandla de olika utskotten frågor av en helt
annan beskaffenhet än de statsrevisorerna föreka. Statsrevisorernas
verksamhet rör sig väl ändå på mera neutrala områden än en hel
del av utskotten göra, och ändå kan man icke inom dessa utskott
märka någon dissonans av det slag, som man förmenar skulle uppstå,
därest revisorerna valdes proportionellt. Jag kan, som sagt, icke
förstå detta motstånd i en fråga sådan som denna, och jag tror, att
högern gjorde klokare att icke motsätta sig en sådan bagatell. Reformen
innebär uppenbart icke annat än en smula rättvisa mot
minoritetspartierna. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Trygger: Den siste ärade talaren gjorde gällande, att
det vore endast på den s. k. 40-gradiga skalan, som Första kammarens
inflytande vilade. Emellertid tror jag, att om den ärade
talaren tänkte litet närmare efter, skulle han finna, att denna skala
i sin ordning vilar på en synnerligen bärande grundval, vilken även
utgör det kraftigaste stöd för vår ställning, nämligen behovet för
landet av att den erfarenhet och insikt, som vi representera, och
de viktiga intressen, som vi äro satta att tillvarataga, verkligen
också bli i Sveriges riksdag tillvaratagna!

Herr Lindblad, Anders: Med deri proportionella valmetoden
följer ju ingalunda, att de viktiga intressen, högern har att bevaka,
och den sakkunskap, som högern förfogar över, icke skulle komma
att bli företrädda i den svenska riksdagen, men däremot komma
tydligen högern att såsom majoritetsparti försvinna, om icke den
40-gradiga skalan funnes.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de framställda yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare därpå att kammaren, med av -

11 Nr 10.

Lördagen den 1 mars.

slag å vad utskottet hemställt, skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 9 och antager det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 54.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
den 26 och 28 nästlidne februari bordlagda utlåtande nr
10, angående regleringen av utgifterna under riksstateus tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Uti punkt 4 under tionde huvudtiteln i statsverkspropositionen
hade Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen besluta, att pensionsunderlaget
för rektor och tillförordnad rektor vid folskoleseminarium skulle
från och med år 1913 utgöra hela lönen med tillägg av 500 kronor.

På anfört skäl hade utskottet i nu föredragna punkt hemställt,
att Riksdagen måtte besluta, att pensionsunderlaget för rektor och

Om proportionellt
valsätt
vid val
av statsrevisorer
och
suppleanter
för dem.

(Forts.)

Ang. pensionsreglering

för rektorer
vid folkskoleseminarier.

Nr 10. 12

Lördagen den 1 mars.

Ang. peri- tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium skulle från ock med.
Sför^reictoi-er ^ utgöra hela lönen med tillägg av 400 kronor.

vid folkskole seminarier.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar NeiglicJc,.

(.Forts.) Holmquist, Henri cson, E. J. Söderberg, Juhlin, Leander, Hagberg
och Sjöblom, vilka ansett, att Kungl. Maj:ts proposition bort oförändrad
tillstyrkas.

Herr Neiglick: Utskottet står i denna punkt, som kammaren
kan finna, delat i två hälfter. Det berodde på deri avlagda sedeln,
huruvida utskottet skulle tillstyrka Kungl. Majrts proposition eller
icke. Jag anser mig därför ha så mycket mera skäl att yrka bifall
till reservationen eller till den kungl. propositionen.

Det förhåller sig så, att, då frågan om reglering av lönen för
seminarielärarna i sin helhet icke kunde framläggas vid denna riksdag,
Kungl. Maj:t i stället gjorde framställning om provisorisk
reglering av pensionen för seminarierektorerna, liksom år 1912 om
provisoriskt ordnande av frågan om pension för rektorerna vid de
allmänna läroverken; och Kungl. Maj:t hemställer, att pensionsunderlaget
för seminarierektorerna skall från och med år 1918 utgöra
hela lönen med tillägg av 500 kr.

Ku har utskottet icke heller haft något att invända mot eu
provisorisk reglering i och för sig av pensionsfrågan, men utskottet
bär ansett, att pensionsunderlagets förhöjning borde bestämmas till
400 kronor i stället för, såsom Kungi. Maj:t föreslagit, till 500
kronor; och utskottet har därvid stött sig på statskontorets uttalande,
att seminarierektorerna hittills i avlönings- och pensionshänseende
intagit en mellanställning mellan rektorerna vid de högre allmännaläroverken
och rektorerna vid real- och statssamskolorna. Pensionsförhöjningen
för rektorerna vid de högre allmänna läroverken bestämdes
till 500 kronor och för rektorerna vid de lägre allmänna
läroverken till 300 kronor. Det kan, förmenar statskontoret, vara
skäl ifrågasätta, huruvida icke 400 kronor skulle vara ett lämpligt
belopp för seminarierektorerna. Och det kan icke förnekas, att detta
resonemang låter vid första påseendet ganska rimligt, men jag
vågar tro, att det icke är hållbart, om man ser efter vad som verkligen
var bestämmande för dessa pensionsförhöjningar för rektorerna
vid de allmänna läroverken. Motiveringen för den högre
pensionen för rektorerna vid de högre allmänna läroverken var, att
man ansåg, att pensionen borde bestämmas även med hänsyn till
de förmåner de åtnjöte från kommunerna i form av fri bostad eller
i form av hyresersättning. Sådan förmån åtnjuta även seminarierektorerna
från statens sida. Således är det så mycket mera skal,,
att för dessa seminarierektorer den förmånen gör sig gällande. Till
vilka belopp uppgår då värdet av denna bostadsförmån för rektorerna
vid de allmänna läroverken? Jo, om man bortser från Stockholm,
uppgår den för rektorerna vid de högre allmänna läroverken till

Lördagen den 1 mars.

13 Nr 10.

1,182 kronor och för rektorerna vid real- och samskolorna till 846
kronor; och med dessa värdebelopp som grund har pensionstillägget
bestämts för rektorerna vid de högre allmänna läroverken till 500
kronor och för rektorerna vid real- och samskolorna till 300 kronor
eller ungefär till 40 % av bostadsvärdet i båda fallen. Frågar
man vidare, till vilket belopp medelvärdet av seminarierektorernas
bostadsförmåner uppgår, så är det ungefär precis samma belopp som
bostadsvärdet för rektorerna vid de högre allmänna läroverken eller
till omkring 1,200 kronor. Alltså, om denna pensionsförhöjning
utgör en viss procent av bostadsvärdet, kan jag icke förstå, huru
det är möjligt att vilja sätta denna pensionsförhöjning lägre för
seminarierektorerna än för rektorerna vid de högre allmänna läroverken,
då nämligen i fråga om bostadsförmåner båda dessa kategorier
äro likställda. Och även om nu rektorerna vid seminarierna
komme i åtnjutande av lika pensionsförhöjning som rektorerna vid
de högre allmänna läroverken, kommer i alla fall det sammanlagda
pensionsunderlaget att bliva större för rektorerna vid de högre allmänna
läroverken än för rektorerna vid seminarierna, nämligen
respektive 4,500 kronor och 5,000 kronor för de förra mot 3,900,
4,200 och 4,500 kronor för de senare, beroende på vilken lönegrad
de befinna sig uti vid avskedstagandet.

Nu har statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet
lagt även en annan synpunkt på denna fråga, den nämligen,
att, i fråga om arbetets betydelse och omfattning, seminarierektorerna
äro fullt jämförliga med rektorerna vid de högre allmänna läroverken.
Jag finner den synpunkten fullt vägande, men jag saknar
anledning att gå in på den, då jag tror, att vad jag framfört nu är
alldeles tillräckligt att motivera reservanternas yrkande.

Jag skall endast be få tillägga, att redan i år ett flertal seminarierektorer
komma att avgå. De äro pensionsmässiga och kunna
icke längre stå kvar. Då det icke lider tvivel, att vid en ganska
snart förestående slutlig lösning av seminarierektorernas avlönings•ock
pensionsfråga seminarierektorerna komma att få den större förhöjningen
av 500 kronor, så vore det ganska hårt, om de seminarierektorer,
som i år nödgas avgå, icke skulle komma i åtnjutande av
den förmånen. Möjligt är, att de i år avgående rektorerna skulle
kunna genom ett pensionstillägg i framtiden få ersättning för detta,
men det är så ovisst, att jag tror, att man knappt hör taga hänsyn
till denna möjlighet, då vi i dag pröva denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr vön Stapelmohr: Den här föreliggande frågan är icke
av någon stor finansiell betydelse. Det gäller, såsom den föregående
talaren nämnde, endast huruvida några i år eller närmaste
åren avgående seminarierektorer skola få 100 kronor mer eller
mindre i pension. Det är icke heller storleken i pensionsskillnaden,
som varit bestämmande för utskottet, då det föreslagit 40J kronor,

Ang. pensionsreg
kring
för rektorer
vid folkslcoleseminarier.

(Forts.)

Kr 10. 14

Lördagen den 1 mars.

Ang. pensionsreglering

för rektorer
vid folkskoleseminarier.

(Forts.)

utan det är principiella skäl, som varit ledande för utskottet, då
det stannat vid det beslut det gjort. Utskottet bar nämligen icke
ansett lämpligt att vid en provisorisk detaljändring av gällande
pensionsbestämmelser förrycka det förhållande i pensionshänseende,
som för närvarande äger rum mellan seminarierektorerna å ena sidan
och rektorerna vid de allmänna läroverken å den andra. Vid den
reglering av löner och pensioner för lärarna vid de allmänna läroverken
och vid seminarierna, som år 1904 genomfördes, bestämdes,,
att pensionen skulle utgå till rektorerna efter den egentliga lönen.
Härigenom tillförsäkrades rektorerna i högsta lönegraden vid de
lägre allmänna läroverken en pension av 3,700 kronor, vid seminarierna
4,000 kronor samt vid de högre allmänna läroverken 4,500
kronor. Rektorerna vid seminarierna kommo därigenom i eu mellanställning.
Dåvarande departementschefen yttrade därom till statsrådsprotokollet
att, om den av honom föreslagna regleringen av
löner och pensioner antogs, seminarierektorer skulle intaga en ställning
emellan rektorer vid de högre allmänna läroverken och vid
realskolorna. Detta berodde icke, såvitt jag tror, på ett underskattande
av 8eminarierektorernas ansvar och uppgift, utan torde haft sin grund
i förutvarande förhållanden ävensom däri, att för att bliva rektor vid ett
högre allmänt läroverk utbildningsfordringarna vore större än för att
bliva seminarierektor. För att bliva rektor vid ett högre allmänt läroverk
fordras nämligen lektorskompetens, varemot för att bliva rektor
vid ett seminarium endast fordras kompetens till adjunktstjänst.

Nu har .Kungl. Mäj:t i föreliggande proposition framhållit, att
pensionen för seminarierektor är något knapp, och att den därför
bör förbättras, och Kungl. Maj:t har för den skull föreslagit, att
den rektorerna tillkommande bostadsförmånen skall med ett belopp
av 500 kronor tagas i beräkning som pensionsunderlag, hvarigenom
seminarierektors i högsta lönegraden pension skulle ökas från 4,000
till 4,500 kronor. Förslaget om höjning av pensionen är otvivelaktigt
ganska berättigat, helst om man tager i betraktande, att eu
del andra tjänstemän, som under tiden sedan år 1904 fått sina
löner reglerade, kommit i gynnsammare ställning än seminarierektorerna,
och det synes mig vara en alldeles riktig följd av 1912
års riksdags beslut om att rektorerna vid de högre allmänna läroverken
och de lägre allmänna läroverken skulle få tillägg till pensionsunderlaget,
de förra med 500 och de senare med 300 kronor.
Utskottet har heller icke, såsom den föregående talaren erinrade,
haft något att invända mot att en förhöjning sker. Det är endast
i fråga om beloppet, som meningarna varit delade. Halva antalet
av utskottets ledamöter ha velat tillstyrka eu höjning av pensionsunderlaget
med 500 kronor, varemot den andra hälften velat stanna
vid 400 kronor. Statskontoret, som avgivit yttrande i denna fråga,,
har påpekat, att då seminarierektorerna i avlönings- och pensionshänseende
intaga en mellangrad mellan rektorerna vid de högre och
rektorerna vid de lägre allmänna läroverken, så borde denna mellan -

Lördagen den 1 mars.

15 Nr 10.

ställning vid en provisorisk reglering av pensionsbestämmelserna lämnas
orubbad, och därför har statskontoret tillstyrkt pensionsunderlagets
höjning med 400 kronor. Departementschefen har icke varit
nöjd därmed, utan ansett, att den av statskontoret föreslagna höjningen
med 400 kronor är för låg och framhållit de skäl för höjningen
till 500 kronor, som den föregående talaren omförmälde,
eller att medelvärdet av bostadsförmånen för seminarierektorerna,
1,200 kronor, skulle uppgå till samma belopp, som medelvärdet av
bostadsförmånen för rektorerna vid de högre allmänna läroverken,
med undantag av dem, som äro i Stockholm. Jag kan icke finna
något berättigat däri, att vid denna beräkning av medelvärdet av
bostadsförmånen rektorerna i Stockholm skola vara undantagna, ty
då blir beräkningen missvisande. Medtagas i beräkningen hyresersättningar
åt rektorerna i Stockholm, bliver medelvärdet avsevärt
högre än 1,200 kronor. Jag kan således icke finna, att den bevisföringen
är nöjaktig.

Departementschefen har emellertid äfven ett annat skäl. Till
statsrådsprotokollet yttrar han:

»Slutligen •— och detta ensamt är för mig fullständigt avgörande
— måste rektorstjänst vid seminarium, där det gäller utbildning
av vuxen ungdom till omedelbar anställning såsom uppfostrare
och undervisare vid våra folkskolor, utan tvekan anses i fråga om
arbetets betydelse och omfattning fullt ut jämförlig med rektorstjänst
vid högre allmänt läroverk och alldeles icke böra sidoställas med
sådan tjänst vid realskola eller samskola, där det gäller undervisning
av barn eller halvvuxen ungdom för avläggande av realskoleexamen.»

Vad det sista beträffar, att seminarierektorerna skulle likställas
med rektorerna vid de lägre allmänna läroverken, har jag icke funnit
av handlingarna, att någon ifrågasatt detta.

Vidkommande åter första delen av yttrandet, eller att seminarierektorstjänst
skulle i betydelse och omfattning vara fullt ut jämförlig
med rektorstjänst vid de högre allmänna läroverken, så tror jag,
att nog mången står tvekande inför det påståendet, då kompetensvillkoren
för rektor vid högre allmänt läroverk äro betydligt högre
än för rektor vid seminarium, då rektor vid ett högre allmänt läroverk
är chef för en lärarkår, som till antalet nära nog tre gånger överstiger
antalet lärare vid ett seminarium, och då, såvitt jag förstår, en
rektor vid ett högre allmänt läroverk har en massa förvaltningsbestyr,
från vilka rektorerna vid seminarierna äro fria. Jag skall
dock icke inlåta mig på en gensaga mot departementschefens påstående,
ty jag erkänner, att jag icke är tillräckligt hemmastadd i
undervisningsväsendet för att göra detta, men jag vill framhålla att,
om seminarierektorerna skola i avlönings- och pensionshänseende
höjas npp till samma platform som rektorerna vid de högre allmänna
läroverken, så bör det ske först i samband med en fullständig
och detaljerad lönereglering och att ett steg i den riktningen

Ang. pensionsreglering:

för rektorer
vid folkskoleseminarier.

(Forts).

Nr 10. 16

Lördagen den 1 mars.

Ang. pensionsreglering

för rektorer
■vid folkskoleseminarier.

(Forts.)

icke bör tagas nu, då det är fråga endast om en provisorisk detaljförändring
af pensionsbestämmelser.

Ja, skälet varför Kungl. Maj:t nu framkommit med proposition
i år berördes av den förste talaren, och det är, att flera seminarierektorer
skola avgå under årets lopp, och att de borde tillförsäkras
att få avgå med högre pension. Det skälet är ganska talande, och
utskottet har också låtit sig påverkas därav, men dessa tre rektorer
få ju enligt utskottets förslag pensionsförhöjning med 400 kronor,
således från 4,000 kr. till 4,400 kronor eller med 10 %, och det
är väl icke så dåligt. Rektorerna vid de lägre allmänna läroverken
fingo förra året nöja sig med en relativt mindre förhöjning. I varje
fall bör icke hänsyn till de tre avgående rektorerna föranleda Riksdagen
till avsteg från den ståndpunkt i. pensionsförhållandena, som
Riksdagen och regeringen hittills intagit, och därför hemställer jag,
herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Berg: Jag har all anledning att vara utskottet
tacksam för det sätt, varpå det behandlat de framställningar under
10:e huvudtiteln, vilka tillkommit på min föredragning. Det är
nämligen endast under nu föredragna punkt, som utskottets majoritet
funnit sig icke böra tillstyrka vad av Kungl. Maj:t föreslagits. Icke
desto mindre vågar jag hålla även på denna punkt, då den enligt
min övertygelse har goda grunder för sig, och likaså vågar jag hemställa
till kammaren att giva den sitt godkännande.

Förlidet år medgav Riksdagen, att man vid bestämmande av
pensionsunderlaget för de allmänna läroverkens rektorer skulle beräkna
även värdet av deras bostadsförmåner, så att detta underlag
skulle utgöras dels av lönen och dels av ett tillägg, som för de
högre allmänna läroverken sattes till 500 kronor och för de lägre
till 300. Tyvärr kommo icke seminarierektorerna den gången med,
utan först i år har framställning i fråga om deras pensionsunderlag
gjorts, så att detta underlag skulle likställas med det, som bestämdes
för rektorerna vid de högre läroverken. Nu har emellertid
utskottet velat låta seminarierektorernas tillägg stanna vid
400 kronor, detta på grund av ett uttalande av statskontoret, att så
kunde vara lämpligt.

När statskontoret påpekat, att seminarirektorerna hittills intagit
en mellanställning mellan rektorerna vid de lägre läroverken
och rektorerna vid de högre, är det alldeles rätt. Men om man
häri skulle vilja inlägga, att bibehållande av eu sådan mellanställning
för dem fortfarande vore lämplig, är det alldeles bestämt oriktigt.
Att seminarierektorerna hittills haft en sådan mellanställning,
beror enligt min övertygelse uteslutande på den omständigheten,
att seminarierna ända till senaste tid varit vårt undervisningsväsendes
styvbarn, åsidosatta på ett sätt, som icke för framtiden låter
sig försvaras.

När det gäller att bedöma den ställning, som lämpligen bör

Lördagen den 1 mars. 17

tillerkännas eu seminarierektor, måste man göra klart för sig
vilken uppgift som tillkommer det slags läroverk, vars ledare han
■är. Nu är ett folkskoleseminarium en ganska sammansatt institution.
För det första motsvarar det i så måtto ett lägre allmänt
läroverk, att det i sig inrymmer en skola för barn, eu s. k. övningsskola,
med sina särskilda lärare och lärarinnor. För det andra
motsvarar det så till vida ett gymnasium, som det därjämte innesluter
ett läroverk på flera eller färre klasser —• vid enkelseminarierna
fyra och vid dubbelseminarierna åtta ■—- för vuxen ungdom,
eu avdelning av seminariet, som också har sina särskilda lärare och
lärarinnor. För det tredje, och därpå måste jag för min del lägga
synnerlig vikt, kommer härtill, att dessa unga män och kvinnor
icke besöka seminariet blott för att själva mottaga undervisning,
•utan de äro där för att utbildas till lärare och lärarinnor, som
omedelbart efter avgångsexamen gå ut till skilda bygder av vårt
land för att på egen hand undervisa och uppfostra vårt folks barn.

En seminarierektor har sålunda en ganska mångsidig uppgift.
Han skall hava ledningen av den vanliga undervisningen i en övningsskola;
han skall vidare hava ledningen av ungdomens undervisning
i seminarieklasserna, och han skall slutligen hava ledningen
av de unga männens eller kvinnornas utbildning till lärare och
lärarinnor. Han är således alls icke att likställa med en rektor
för en real- eller Barnskola, som ju är en barnskola; han är icke
en gång att jämställa med rektorn vid ett högre läroverk i allmänhet,
utan närmast och egentligast är han att likställa med rektorn
vid ett sådant högre allmänt läroverk, som tillika är provårsläroverk,
d. v. s. en sorts seminarium för utbildande av de allmänna
läroverkens lärare. Det synes mig under sådana förhållanden
uppenbart, att man icke rimligen kan för seminarierektorerna fortfarande
tänka sig den mellanställning mellan de lägre och högre
allmänna läroverkens rektorer, som de hittills innehaft. Att så
förut varit fallet, det kan, upprepar jag, icke tillskrivas någon
annan orsak, än att man hittills varit van att se ned på folkskoleseminarierna
såsom ett slags lägre och undermåliga bildningsanstalter.

Jag vågar hemställa till kammaren, att den måtte till de av
utskottet tillstyrkta 400 kronorna lägga de av Kungl. Maj:t därutöver
begärda 100 kronorna och därigenom visa sig villig att bryta
med ett missförhållande, som är så påtagligt, att man enligt min
mening icke längre bör låta det fortfara. I principiellt avseende
skulle ett sådant beslut vara av vikt, ehuru det med hänsyn till
•summans storlek ser ganska obetydligt ut. Jag ber således, att
kammaren i detta avseende måtte följa reservanterna.

Herr Ekman, Johan Emilson: Jag ber få försäkra denna
kammare och särskilt är jag glad att kunna säga herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet att, då bankoutskottet med
knapp majoritet beslutat att göra eu liten skillnad i pensionsunder Första

kammarens protokoll 1913. Nr 10. 2

Nr 10-

Ang. pensionsreglering

för rektorer
vid folkskoleseminarier.

(Forts.)

Nr 10. 18

Lördagen den 1 mars.

Ang. pensionsreglering

för rektorer
vid folkskoleseminarier.

(Forts.)

laget för seminarierektorerna gent emot det, som tillerkändes rektorerna
vid de högre allmänna läroverken, låg däri icke något
underskattande av seminarierektorernas betydelse eller någon lägre
värdesättning av deras arbete. Tvärtom vill utskottsmajoriteten
gärna underskriva vad herr statsrådet själv bär uttalade, nämligen
att de, som uppfostra lärare, böra väl sättas lika högt som de, som
endast uppfostra lärjungar, och jag hoppas även, att den ändring,,
som ban framhållit såsom önskvärd, inom kort kommer till stånd.
Men utskottsmajoriteten ansåg, att denna värdesättning bör i främsta
rummet komma till uttryck så, att dessa seminarierektorer i fråga
om kompetens och lönevillkor sättas lika med de andra, och först
därefter kunde det anses skäligt att göra dem fullt jämställda med
rektorerna vid de allmänna läroverken även i fråga om pensionerna..
Då detta ännu icke är förhållandet, och statskontoret, till vilket
man mycket får lita i fråga om pensionsbeloppen, i det statskontoret
är det ämbetsverk, som håller reda på, att pensionsbeloppen komma
att stå i lämpligt förhållande till varandra, såsom nämnt är, och
även förut påpekats, ansåg 400 kronor i stället för 500 lämpligt
såsom pensionsunderlag för seminarierektorerna, fann sig utskottsmajoriteten
berättigad att göra denna lilla skillnad, och det även
med hänsyn till den faktiskt existerande mellanställning, seminarierektorerna
hava. Beloppet är icke synnerligen stort, men det markerar
denna mellanställning i någon mån, och jag är alldeles säker,
att om och när seminarierektorerna i andra avseenden jämställas
med de allmänna läroverkens rektorer, kommer också denna pensionsfråga
att ändras. Såsom det nu är ställt, ansågo jag och flera
liktänkande i utskottet, att denna mellanställning borde bibehållas,
och att det vore anledning för utskottet att följa statskontorets förslag,
varigenom pensionsunderlaget skulle bestämmas till 400 kronor.
Jag har icke kunnat finna mig överbevisad om det oriktiga i
denna åsikt av vad här i dag yttrats, och får därför, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Neiglick: Jag ber att få göra en kort erinring i anledning
av utskottets ordförandes yttrande. Om jag icke missförstod
honom, sade han, att genom denna provisoriska pensionsreglering
skulle rektorerna vid folkskoleseminarierna komma i åtnjutande av
samma pensionsunderlag som rektorerna vid högre allmänna läroverken.
Men det är verkligen icke så, utan, såsom jag tillät mig
nämna, hava sistnämnda rektorer pensioner till belopp av 4,500
eller 5,000 kronor, medan seminarierektorernas variera, även med
nyss föreslaget tillägg, med belopp av 8,900, 4,200 och 4,500
kronor. Jag vill därjämte fastslå, att herr ordföranden medgav,
att normen för pensionernas höjning uti förevarande fall borde
vara värdet av bostadsförmånerna; det är det, som avgör frågan
och icke talet om seminarierektorernas mellanställning. Herr ordföranden
säde, att man vid uträknandet av bostadsförmånernas

Lördagen den 1 mars.

19 Nr 10.

medelvärde icke borde draga bort värdet av ifrågavarande förmåner,
som tillkomma rektorerna vid de allmänna läroverken i Stockholm.
Jag hemställer till herrarne, om vi icke äro överens om, att bostadsförhållandena
i Stockholm äro så olika med dem i landsorten, att
dessa icke kunna jämföras, utan att man vid beräkningen av bostadsförmånernas
värde är berättigad att ..gorå undantag för dem,
som tillkomma rektorerna i Stockholm. Är då värdet av bostadsförmånerna
grundläggande, så utgå såväl rektorernas vid de lägre
som vid de högre allmänna läroverken pensioner i vad de motsvara
bostadsförmånen med 40 °/0 av detta värde. Jag begär nu
icke en gång, att seminarierektorerna uti ifrågavarande fall skola
komma i någon mellanställning, utan det är alldeles nog att blott
sätta dem i samma ställning som rektorerna vid de lägre allmänna
läroverken, ty ändå blir resultatet, att de böra åtnjuta den ifrågasatta
pensionsförhöjningen och komma upp till ett pensionsunderlag
som utgöres av lönen med tillägg av 500 kronor. Jag ber således
att få yrka bifall till reservationen.

Herr von Stapelmohr: Den siste ärade talaren tyckes ha
missuppfattat mitt yttrande. Jag har såvitt jag minnes icke sagt,
att genom bifall till propositionen seminarierektorernas pensionsunderlag
skulle bliva lika med pensionsunderlaget för rektorerna
vid de högre allmänna läroverken; jag har blott velat pointera att
genom bifall till utskottets förslag skulle proportionen mellan pensionstillskottet
för seminarierektorerna och för rektorerna vid de
allmänna läroverken bliva lika med proportionen mellan de ursprungliga
pensionsunderlagen för dem.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de därunder framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

«

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i punkten 4 av
sitt utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ang. pensionsreglering

för rektorer
vid folkskoleseminarier.

(Forts.)

Nr 10. 20

Lördagen den 1 mars.

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid
punkten avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 50.

Punkterna 5—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om höjd pension
åt f. tygarbetaren
J.
F. Johansson.

Punkten 24.

I eu inom Andra kammaren av herr A. J. Bärg i Katrineholm
väckt motion, nr 138, hade hemställts, att Riksdagen måtte
besluta, att före detta tygarbetaren och maskinisten vid Karlsborgs
tygstation Johan Fredrik Johansson måtte från och med år 1913 å
allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig pension av femhundra
kronor.

Utskottet hade i denna punkt på åberopad grund hemställt,
att förevarande motion II: 138 icke måtte av Riksdagen bifallas.

Reservation hade vid föreliggande punkt avgivits av herrar
Wijlc, Holmquist, Henricson, Vahlquist, F. J. Söderberg, Julilin,
Leander och Berg, vilka ansett, att motionen bort av utskottet tillstyrkas.

Herr Holmquist: Jag har vid den föredragna punkten an mält

min reservation och ber att med några ord söka få försvara
den uppfattning, som jag sålunda företräder.

Av den föredragna punkten framgår, att f. d. tygarbetaren vid
Karlsborgs tygstation, Johan Fredrik Johansson, på grund av Kungl.
Maj:ts proposition till 1910 års riksdag erhållit pension av 300
kronor. Den föreliggande motionen avser att få det sålunda beviljade
pensionsbeloppet höjt med 200 kronor, d. v. s. till 500
kronor. Utskottets motivering för dess ställning i saken lyder så:
»Då några nya omständigheter ej tillkommit, som synas böra föranleda
ett frånträdande av Riksdagens år 1910 fattade beslut, har
uttkottet ansett sig böra avstyrka bifall till motionen.» Jag måste
ju säga, att i allmänhet en sådan utskottsmotivering är mycket stark,
men jag har hoppats att i föreliggande fall sådana omständigheter
skulle kunna anses vara för handen, att kammaren kunde hava en
annan syn på det ärende, som nu av kammaren skall avgöras. Då
Kungl. Maj:ts proposition till 1910 års riksdag avläts, upplysa hand -

Lördagen den 1 mars.

21 Nr 10.

lingarna, att den, som var Johanssons närmaste förman, tygmästaren
vid Karlsborgs tygstation, hemställde om pension för honom. Arméförvaltningen,
som ju måste anses hava det allra närmaste inseendet
över pensionärernas ställning inom militärstaten, ansåg, att 500 kronor
var det pensionsbelopp, som skäligen borde ifrågakomma. Statskontoret,
som ju i sådana här frågor skall stå uppå den fullödiga
och klara konsekvensens linje, ansåg ock för sin del, att det ifrågasatta
pensionsbeloppet var väl avvägt. Vid sådant förhållande kan
åtminstone icke jag vid läsning av handlingarna, som åtföljde den
kung!, framställningen till 1910 års riksdag, finna annat än att
man hade rätt att bliva ytterligt förvånad över, att dåvarande statsrådet
och chefen för lantförsvarsdepartementet ansåg pensionsbeloppet
skäligen höra sättas till 300 kronor. Det som föranledde departementschefen
till denna åskådning var, att det av arméförvaltningen
åberopade prejudikatet från 1907 års riksdag, enligt vilket en person
i alldeles enahanda ställning som ifrågavarande Johan Fredrik
Johansson fiek sig beviljad en pension av 500 kronor icke skulle
vara tillämpligt. Emellertid framgår av handlingarna, att Johansson
vid avskedstagande! var 65 år och den andre personen 74 år. Under
det att deras tjänstetid såsom tygarbetare var fullkomligt lika, hade
den i prejudikatet avsedda personen tillika att åberopa, att han
under 31 år tjänat såsom artillerist. Jag kan för min del icke
finna, att den av herr statsrådet anförda omständigheten kunnat motväga
de klara skäl, som både arméförvaltningen och statskontoret
åberopat.

Nu har utskottet sagt, att bär är fråga om att rubba ett av
Riksdagen fattat beslut, och att man bör vara mycket ömtålig i
sådana fall. och att för övrigt ingenting nytt har här inträffat. Jo,
nog har det väl inträffat något nytt. I motionen har uppgivits,
och det har även inom utskottet styrkts, att Johansson är sjuklig,
och att hans oförmåga till varje som helst arbete i hög grad tilltagit.
Om nu motionen avslås, så står mannen i fråga inför nödvändigheten
att falla fattigvården till last, och det var ju ej meningen,
när han erhöll det understöd, som år 1910 beviljades honom.
Jag kan således icke finna annat än att Första kammaren skulle
av dessa nya omständigheter, jämförda med de synnerligen talande
skäl, som förra gången förelågo för en 500-kronors pension, nu
kunna, med avslag å utskottets hemställan, bifalla den i ämnet
väckta motionen.

Jag vill tillägga ett par ord. År 1909 hade som bekant en
sådan författningsändring inträffat, som medgav bankoutskottet att
gå utöver ramen av de framställningar som överlämnades till utskottet
för utlåtande. År 1910 var första året efter den sålunda
genomförda förändringen. Jag tror att, med den uppfattning bankoutskottet
nu visat sig äga i likartade fall, hade det ingalunda varit
otroligt, att utskottet, därest uppmärksamheten 1910 riktats just
på denna utskottets sålunda numera medgivna rätt, kunde hava till -

Om höjd pension
åt f. tygarbetaren
J.
F. Johansson.
(Forts.)

Nr 10. 22

Lördagen den 1 mars.

Om höjd pension
åt /. tygarbetaren
J.
F. Johansson.
(Forts.)

styrkt ett högre understöd än det Kungl. Maj:t här ifrågasatt. Av
alia dessa skäl sammantagna ber jag att för min del få yrka bifall
till reservationen, d. v. s. bifall till den i ämnet väckta motionen.

Herr von Stapelmohr: Det ligger i öppen dag, att det skall

vålla en anmärkningsvärd osäkerhet och förvirring i det statens
pensionsväsen, vilket vid varje särskilt fall bestämmes av Riksdagen,
därest, sedan en Riksdag efter noggrann prövning av framlagda
skäl medgivit en pension, en annan Riksdag utan nya vägande skäl
rubbar denna, och ett sådant upprivande är det fråga om i detta
fall. Som den ärade reservanten nämnde, beslöts år 1910 på framställning
av Kungl. Maj:t, att maskinisten Johansson skulle få en
pension på 300 kronor. Det är sant, att det beloppet var något
mindre än statskontoret och arméförvaltningen tillstyrkt, men dessa
båda ämbetsverk utgingo från eu jämförelse, som var i viss mån
haltande, vilket också departementschefen framhöll uti statsrådsprotokollet.
Departementschefen ansåg Johansson böra betraktas
såsom fortifikationsarbetare, vilka i regeln undfå 300 kronor i
pension. Johansson blev dock bättre gynnad än fortifikationsarbetare
i allmänhet, därför att för dessa fordras i regel en längre tjänstgöringstid
än Johansson innehade, eller 22 år.

Nu har den föregående talaren hemställt om bifall till motionen
och sagt, att något nytt skulle hava inträffat av den betydelse,
att Riksdagen med hänsyn därtill borde frångå sitt förra beslut och
höja pensionen i fråga. Talaren sade, att Johansson blivit sjuklig
samt hans arbetsförmåga minskad. Detta är ju möjligt, men det
tror jag nog, att de allra flesta av dessa gamla fattiga karlar, som
fatt 300 kronors pension, även kunna åberopa sig på i och för
pensionsförhöjning. Men det är väl icke riktigt, att Riksdagen skall
ändra eu gång fastställda pensioner, allt eftersom pensionstagarnes
hälsotillstånd växlar. Den likformighet och enhetlighet, som böra
utmärka pensionsväsendet, skulle därigenom i hög grad äventyras.

På dessa skäl, vid vilka jag icke vidare skall uppehålla mig,
hemställer jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Hellberg: Böra vi inte ändå bevilja den här stackars karlen
den lilla förhöjning i hans pension, varom reservanterna hemställt?
Det är ju uppenbart, att här föreligger ett ömmande fall, mannen
är gammal och sjuklig och urståndsatt att förrätta något slags arbete.
Det synes mig verkligen, om man nu skall tala om konsekvenserna,
vilka ju alltid äro vad man rycker fram med, att man
härvidlag kan anföra vad statskontoret säger i en annan fråga, att
förhöjningar av redan tillerkända pensioner endast böra förekomma,
då det gäller att reglera förhållandena på gränsen av existensminimum,
ty det är ju alldeles uppenbart, att just på den gränsen
befinner sig denne man. Det har också av den förste talaren anförts,
att de, som mest haft med honom att göra, förordat den

23 Nr 10.

Lördagen den 1 mars.

högre pensionen. Men jag skulle särskilt vilja framhålla, att man Om höjd penvinner
så ofantligt litet med ett avslag i denna punkt, ty som Sl™MaJenJ.
kerrarne se, stå Andra kammarens ledamöter som reservanter på p Johansson.
andra sidan, och det är då givet, att det högre beloppet beviljas i (Port-s.)
den kammaren. Är det då mödan värt att här ställa till en gemensam
votering, och tro herrarna att Första kammaren vinner någon
ära på att avpruta de här 200 kronorna?

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder
framställda yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare därpå att kammaren,
med avslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 35.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26. Ang. under stöd

till föire

I punkt 28 av tionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Xungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgiva, att förre 3:e klass kust- Berg[
artilleristen Oskar Henrik Berg finge, utöver honom från flottans
pensionskassa tillkommande pension å kronor 100, från allmänna indra
gningsstaten under sin återstående livstid uppbära ett årligt understöd
av 50 kronor, att utgå från och med dagen näst efter den, då
Berg erhållit avsked från krigstjänsten, eller från och med den 6
april 1909.

Utskottet hade härom yttrat följande:

»Enligt vad som framgår av statsrådsprotokollet, skulle Berg,
därest på honom kunnat tillämpas förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
hava erhållit ett årligt understöd av 225 kronor.

Chefen för kustartilleriet har ock tillstyrkt detta belopp, i det
lian föreslagit, att Berg måtte erhålla 125 kronor årligen utöver
till honom redan utgående pension å 100 kronor.

Utskottet finner det vara billigt, att i överensstämmelse med
föreskrifterna i ovannämnda förordning för Berg beräknas ett årligt
understödsbelopp av tillhopa 225 kronor. Då Berg redan åtnjuter
pension från flottans pensionskassa till belopp av 100 kronor, synes
understödet från allmänna indragningsstaten böra bestämmas så, att
detsamma jämte nyssnämnda pension uppgår till 225 kronor.

Utskottet lar alltså hemställa, att Riksdagen må medgiva, att
förre 3:e klass kustartilleristen Oskar Henrik Berg må från allmänna
indragningsstaten under sin återstående livstid uppbära ett

JMr J.U. /4 Lördagen den 1 mars.

stöd till ''förre understöd till så stort belopp, att detsamma jämte Berg till—

kustartille- ltommaDde pension från flottans pensionskassa uppgår till 225 kroristen
O. H. vilket understöd må utgå från och med dagen näst efter den,

Berg. då Berg erhållit avsked från krigstjänsten, eller från och med den
(Forts.) 6 april 1909.»

Herr statsrådet Larsson: Jag kan icke underlåta begagna

tillfället att betyga bankoutskottet min stora tacksamhet, därför att
utskottet på denna punkt har funnit sig kunna tillstyrka ett understöd
till något högre belopp än det Kung! Maj:t ansett sig pliktig
att föreslå. Det har för mig varit icke blott beträffande denne
man, kustartilleristen Berg, utan även vid föregående tillfällen
ytterst smärtsamt att icke kunna föreslå högre understöd, än Kung!.
Maj;t gjort, därför att 1909 års förordning icke får tillämpas på
fall, som inträffat före den 1 januari 1910. Nu hemställer bankoutskottet,
att på grund av förekomna omständigheter, understödet
må sättas något högre, ^ och jag vågar uttala den livliga förhoppningen,
att Riksdagens båda kamrar genom ett bifall till utskottets
hemställan i denna punkt skola göra det möjligt att för framtiden
i något rikligare mån än hittills kunnat ske tillgodose sådana personer
som den, vilken frågan här gäller.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Punkterna 27—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om föi-höj■ Punkten 30.

ning av redan

sionsbelopp ^ likalydande motioner, väckta den ena, nr 32, inom Borsta

till vissa vele- kammaren av herr A. Bettinder, och den andra, nr 82, inom Andra
förn*. kammaren av herr K. Starbäck, både hemställts, att Riksdagen
behagade° besluta, att även för de rektorer vid allmänna läroverk,
som avgått under tiden 1 januari 1905—6 juni 1912, pensionen
måtte utgå med samma belopp, som genom kungl. brevet den 6
juni 1912 stadgats för de rektorer vid ovan nämnda slag av läroverk,
som avgått efter sagda kungl. brevs utfärdande.

Utskottet både i nu föredragna punkt på åberopade skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 32 och II: 82, icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

Herr Beilinder: Herr talman! Jag vågar påkalla kamma rens

välvilliga uppmärksamhet för denna motion, som i Andra kammaren
väckts av herr Starbäck och i denna kammare av mig till

Lördagen den 1 mars.

25 Nr 10.

förmån för en del gamla rektorer, vilka avgått från sina respektive
befattningar före den 6 juni 1912. Då bestämdes det genom ett
kungligt brev, att rektorernas pensionsunderlag skulle utgöras för
rektorerna vid de högre allmänna läroverken av hela lönen med
tillägg av 500 kronor samt för rektorerna vid real- och samskolor
av hela lönen med tillägg av 300 kronor. Motiveringen till den
kungl. propositionen visar, att pensionstillägget beror på, att man
kommit till insikt om, att rektor vid allmänt läroverk utom sin
egentliga lön kan räkna sig till godo såsom löneförmån bostad eller
hyresersättning, och att denna förmån är att betrakta såsom en del
av lönen. Denna åsikt har också utav statsrådet och chefen för
kungl. ecklesiastikdepartementet gjorts gällande i statsverkspropositionens
tionde huvudtitel den SO december 1912, och han har bär
i dag ytterligare understrukit denna grundsats, då det var fråga om
pensionernas reglering för rektorer vid folkskoleserninarierna. I
den kungl. kungörelsen av den 27 augusti 1904 föreskrives nämligen,
att tillförordnad rektor och naturligtvis även ordinarie sådan
skall vara berättigad att i pension uppbära hela sin lön — det stör
icke kontanta lön — oavkortad, vadan kungi. brevet den 6 juni
1912 torde kunna anses vara en autentisk tolkning av stadgandet
i nyssnämnda kungl. kungörelse. Men om eu sådan tolkning givits
i fråga om de rektorer, som erhållit avsked efter den 6 juni 1912,
torde billigheten fordra, att den utsträckes att gälla även för de
rektorer, som under perioden den 1 januari 1905 till den 6 juni
1912 Panträtt sina befattningar. De hava ju varit i samma ställning
i fråga om bostad eller hyresersättning, och det finnes intet
skäl att ej till dem utsträcka den förmån, som medgives i kung!,
kungörelsen den 27 augusti 1904. Det måste därför givetvis anses
ytterst billigt, att de på sin ålders senaste dagar få åtnjuta de
pensionsförmåner, som redan enligt kungörelse den 27 augusti 1904
tillförsäkras dem. Under sådana förhållanden torde det uppenbarligen
vara uteslutet, att genom ifrågavarande åtgärd ett för framtiden
olägligt prejudikat skulle kunna uppkomma. Härtill kommer
också, att i detta fall kostnaden är jämförelsevis föga avsevärd ■—
4,760 kronor — ett belopp, som kommer att minskas mycket fort,
då de ifrågavarande rektorernas medelålder är omkring 70 år.

Emellertid har utskottet avstyrkt dessa våra motioner, och jag
klandrar icke utskottet därför, då det ju stöder sig på en auktoritet
i pensionsfrågor, för vilken man i allmänhet hyser stor aktning,
nämligen statskontoret. Bankoutskottet motiverar sitt avstyrkande
endast därmed, att det säger: »På de av statskontoret bär ovan anförda
principiella skäl anser sig utskottet böra avstyrka bifall till
motionerna.» Nu förhåller det sig emellertid enligt min mening
så, att de principiella skäl, som åberopas av statskontoret, icke äro
tillämpliga på förevarande fall. Statskontoret säger nämligen och
det med rätta: »Den omständigheten, att pensionstagarens efterträdare
i tjänsten på grand av lönereglering bekommit rätt till

Om förhöjning
av redanutgående
pensionsbelopp

till vissa rektorer.

(Forts.)

Nr 10.

26

Lördagen den 1 mars.

Om förhöj- högre pension, bär därför icke ansetts utgöra anledning till bevilmng
av redan jauhe av pensionsförböjniug.» Och vidare: »Den grundsats torde
UBasbelopp således kunna sägas hava gjort sig gällande, att redan utgående
till vissa rek- pensioners belopp icke böra ändras. För sin del anser statskontoret,
lärer. att värjo avvikelse från denna viktiga grundsats måste väcka be(Forts.
) tänkligheter och, för att kunna förordas, måste grunda sig på alldeles
enastående omständigheter.»

Nu är emellertid härvid att bemärka, att någon ny lönereglering
icke inträtt genom att kung!, brevet den 6 juni 1912 utfärdades,
utan deu förbättring i rektorernas pensionsförhållanden, som
därigenom föreskrevs, har ju berott på en riktigare uppfattning av
vad som menas med lönen. Det är ju i allmänhet så, att såsom
pensionsunderlag för våra tjänstemän sättes lönen oavkortad, icke
tjänstgöringspenningarna. Men nu är obestridligt, att uti rektors
lön ingår rättighet till bostad och hyresersättning i motsats mot
vad förhållandet är med andra lärare vid läroverken, vilka ju möjligen
av kommunerna kunna få hyresbidrag. Detta ingår icke i
lönen och kan ej åberopas som underlag för pension. Det är däremot
fallet med rektorernas förmån av bostad. Detta förbisåg man
strax efter utfärdandet av kungl. brevet den 27 augusti 1904, men
man gav rättvisa åt denna grundsats genom riksdagsbeslutet förra
året och genom kungl. brevet den 6 juni 1912. Statskontorets anmärkningar
äro således icke tillämpliga i detta fall, och de formella
betänkligheter, som här anförts, torde ej vara av den art, att bankoutskottet
bort på den grund avstyrka motionerna. Därför och då
, det bär gäller så förtjänta män som f. d. rektorerna C. Lundberg
vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, Centerwall vid
realskolan i Söderhamn, Jernell vid realskolan i Lidköping, Klingberg
vid högre allmänna läroverket i Strängnäs, B,osberg vid högre
allmänna läroverket i Kalmar och Söderhamn vid högre allmänna
läroverket i Malmö jämte några andra, vågar jag hoppas, att denna
kammare, i likhet med vad förut skett vid några andra föregående
tillfällen, skall mera fästa sig vid de reella skäl, som överstyrelsen
för rikets allmänna läroverk åberopat, då den tillstyrkt en av nämnde
rektorer till Kungl. Maj:t avlämnad petition att ifrågavarande före
detta rektorer måtte ställas i paritet med de rektorer, vilka avgå
efter den 6 juni 1912.

Jag yrkar därför avslag å utskottets hemställan samt bifall till
min motion.

Herr Swartz: Ja, vi ha nu återigen en punkt, där bankoutskott^
ansett sig skyldigt att på grund av principiella skäl göra
den hemställan om avslag, som bankoutskottet gjort. Jag tror, att
det i allmänhet är för utskottet alldeles nödvändigt att låta de
principiella skälen så långt som möjligt vara de avgörande. Gör
man icke det, utan låter andra skäl av det ena eller andra slaget
spela in, kommer man mycket lätt på avvägar. Jag vill icke säga,

Lördagen den 1 mars.

27 Nr 10.

att bankoutskottet alltid håller sig fritt från sådana avvägar, men i
detta fall har utskottet gjort det, och jag anser det för min del vara
alldeles riktigt.

Saken är just sådan som herr Bellinder nyss framlagt den:
det är fråga om några rektorer, som avgått före den tid, då kungl.
brevet den 6 juni 1912 utfärdades, varigenom stadgades att bostadsförmån
skulle beräknas vid pensionsunderlagets fastställande. Nu
vill herr Bellinder, att denna förmån med 500 kronors förhöjning,
som det är för de högre allmänna läroverkens rektorer, skulle komma
jämväl dessa tidigare avgångna rektorer till del. Om jag fattat
herr Bellinder rätt, var han fullt ense med statskontoret och bankoutskottet
om det riktiga däri, att en lönereglering, som inträffat
efter det en person avgått icke bör medföra eu pensionsförhöjning
för den redan avgångne —• jag menar eu ökning för samma kategori
tjänstemän, som den tidigare avgångne en gång tillhört. Men,
säger herr Bellinder, här är ju icke det fallet före, här har ingen
lönereglering skett. Det har blott tillkommit det, att den förmån,
som gällde för de förut avgångna och gäller för de nuvarande, har
för de kvarvarande lagts till grund såsom en del av pensionsunderlaget,
och därför borde detta ske också för de avgångne. Men om
herr Bellinder varit vänlig genomläsa hela statskontorets betänkande,
så hade därav tydligen framgått, att icke heller den omständigheten,
att eu förändring uti förhållandet emellan lön och tjänstgöringspengar
inträtt med avseende på en viss befattningshavares pension,
medfört förändring med avseende å pensionen för eu förut avgången,
ehuruväl den medför eu förändring uti pensionen för de kvarvarande,
när de en gång komma att taga avsked. Så säger statskontoret
här: »Medan exempelvis sammanlagda avlöningsförmånerna
för viss tjänstemannagrupp bibehållits oförändrade, har lönen höjts,
men tjänstgöringspenningarna på samma gång undergått eu motsvarande
minskning. En sådan förändring, varav följt högre pensionsunderlag
och förhöjd pension, har icke ansetts böra medföra
förhöjning av pensionerna för dem, som vid förändringens genomförande
redan avgått från tjänst, tillhörande samma grupp.»

Således har därvidlag förfarits precis på samma sätt, som skett
för den händelse en lönereglering ägt rum för de kvarvarande. Då
således principen i det ena fallet är precis likadan som i det andra
fallet, och då den ärade talaren erkände principens berättigande i
det ena fallet, borde han ock göra det i avseende å det andra fallet.
Så långt sträcka sig dock icke mina förhoppningar med avseende
på den ärade talaren, men jag hoppas, att Första kammaren skall
göra det. Jag yrkar alltså avslag på motionen och bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder
framställda yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare därpå att kam -

el m förhöjning
av redan
utgående pensionsbelopp

till vissa rektorer.

(F orts.)

Kr 10.

28

Lördagen den 1 mars.

Ang. vissa
ordinarie
anslag under
tionde huvudtiteln.

maren, med avslag å utskottets hemställan, skulle bifalla de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara''med övervägande ja besvarad.

Punkterna, 31—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Utskottets yttrande i denna punkt lydde sålunda: »Beträffande
de ordinarie anslag, vilka icke blivit här ovan särskilt omförmälda,
har någon förändring icke ifrågasatts; och får utskottet alltså hemställa,
att samtliga de ordinarie anslag under denna huvudtitel, i
avseende å vilka förändring ifcke blivit här ovan ifrågasatt, må i
1914 års riksstat upptagas med oförändrade belopp.»

Herr von Stapelmohr: Det har meddelats mig, att Ivungl.
Maj:t ämnar för Riksdagen framlägga proposition om beredande
för lärarepersonalen vid dövstumskolorna av förhöjt delaktighetsbelopp
i folkskollärarnas änke- och pupillkassa. Ett bifall till denna
proposition skulle medföra att ordinarie anslaget till nämnda kassa,
som nu utgår med 73,035 kronor, skulle höjas med 690 till 73,725
kronor. Vid det förhållandet tillåter jag mig yrka återremiss till
utskottet av denna punkt. En liknande framställning kommer att
göras inom Andra kammaren.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande punkt endast yrkats, att densamma
skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.

Herr statsrådet Berg avlämnade Kungi. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, nr 86, angående fyllnadspension åt tillförordnade
rektorn vid högre realläroverket å Östermalm i Stockholm,
rektorn vid realskolan i Eskilstuna J. G. T. Elmquist.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets den 26 och 28
sistlidne månad bordlagda utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående uppförande å allmänna indragningsstaten
av viss ersättning till innehavaren av bergmästarboställefc
i Eilipstad m. in., biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

29 Kr 10.

Lördagen den 1 mars.

Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts den Om effektiv
19 och 111 nästlidne februari bordlagda utlåtande nr 4, rörande en ang^i[v^ar
av herr Grullberg väckt motion, nr 89, angående skrivelse till landsbygdem
Konungen med begäran om utredning och förslag i fråga om åstad- små- och
kommande av effektiv tandvård särskilt vid landsbygdens små- och folkskolor.
folkskolor.

Med föranledande av en inom Första kammaren av herr Grillberg
väckt motion, nr 89, vilken hänvisats till kammarens första
tillfälliga utskott, hade detta utskott i uu föredragna utlåtande hemställt,
att Första kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
i skrivelse till Kung!. Maj:t måtte anhålla, det Kung!. Maj:t täcktes
låta utreda, på vad sätt eu effektiv tandvård särskilt vid landsbygdens
små- och folkskolor måtte kunna komma till stånd samt
för Riksdagen framlägga förslag härom.

Reservation hade avgivits av herrar Hammarskjöld, Valer iris
■Olsson och Magnusson utan att desse likväl antytt sin åsikt.

Herr Hammarskjöld: Utskottet har hemställt om bifall till
motionen, som går ut på skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning,
på vad sätt en effektiv tandvård särskilt vid landsbygdens små- och
folkskolor må kunna komma till stånd. Jämte två andra ledamöter
i utskottet har jag reserverat mig mot beslutet, och jag vill nu försöka
att meddela, varför jag reserverat mig.

Ett bifall till utskottets hemställan från Riksdagens sida komme
''naturligtvis att resultera i tillsättande av en ny kommitté till de
många, som vi hava förut. Men varje kommitté anser det vara sin
oavvisliga plikt att avgiva ett positivt förslag. Hurudant det förslag
skulle bliva, som en tandvårdskommitté skulle komma att avgiva,
därom kunna vi ej veta mer, än att det komme att medföra
ganska betydliga kostnader; ty det ligger i sakens natur.

Vad beträffar ordnandet av en effektiv tandvård för landsbygdens
barn i små- och folkskolor, kan det väl sättas i fråga, om det
i allmänhet är genomförbart. Jag vill nu icke tala om förhållandena
i övre Sverige i allmänhet, låt oss säga i landet norrom Dalälven,
där kommunerna äro till arealen så stora, att jag icke kan
föreställa mig, huru det där skall gå till att ordna en effektiv
tandvård för skolbarnen. Men även i de övriga delarne av Sverige,
till en mycket stor del åtminstone, anser jag, att det kommer att
medföra synnerligen stora svårigheter, och om det låter sig göra,
kommer det att bliva mycket dyrbart. I städerna är det ju ej
någon svårighet, och även i ett och annat större, tättbyggt samhälle
på landet går det för sig utan någon större svårighet; men
på landsbygden i allmänhet menar jag, att det blir synnerligen svårt.

Vem skall nu betala kostnaderna, när den där tandvården en
gång skall komma till stånd? Skall staten göra det, eller skola

Nr 10. 30

Lördagen den 1 mars.

Om effektiv
tandvård särskilt
vid
landsbygdens
små- och
folkskolor.
(Forts.)

kommunerna göra det, eller skola staten och kommunerna gemensamt
göra det? Ja, det skulle nu denna kommitté naturligtvis få
utreda. Jag är icke så säker på, att -Riksdagen blir angenämt berörd,
när kommittén kommer med sitt förslag och visar, vad det
kommer att kosta; då kanske en och annan tänker, att det där
verkligen var dyrbart; och att lägga bördan på kommunerna synes
vara ändå värre, ty de äro sannerligen så hårt betungade, som de
någonsin tåla vid.

Men låt oss nu antaga, att frågan är så viktig, att den bör
genomföras, kosta vad det vill; då har jag i allt fall eu annan invändning
att göra, som för mig är avgörande, och det är den: jag
anser, att frågan är för tidigt väckt. Kammaren kanske erinrar
sig, att Riksdagen förra året beviljade ett anslag på 2,000 kronor,
vilket anslag säkerligen kommer att beviljas även i år och nästa
år, för verkställande under tre år av undersökningar rörande munhygienen
hos alla lärjungar i de allmänna läroverken och därmed
jämställda undervisningsanstalter. När de tre åren äro gångna och
undersökningarna slutförda, då har man åtminstone någon erfarenhet
att bygga på, då kan en kommitté stödja sig på en redan delvis
verkställd utredning. Vidare veta vi, att en mängd städer redan
vidtagit effektiva åtgärder för barnen inom sitt område. Nu vill
jag fråga: är det så bråttom, att vi icke kunna invänta de undersökningar,
som sålunda redan äro igångsatta för de allmänna läroverken,
och den erfarenhet, som kan vinnas från tandvårdsverksamheten
inom de städer, som hava igångsatt sådan? År det så bråttom,
att vi genast måste besluta att begära en utredning, som med
naturnödvändighet måste komma att bliva synnerligen omfattande?
Det synes mig, att Riksdagen med mycket lugn kunde invänta den
utredning, som redan är börjad, och de erfarenheter, som under ett
par, tre år kunna hinna vinnas, och därefter, om det så finnes
nödigt, begära en utredning rörande även landsbygdens barn.

Nu får ingen tro, att jag anser denna fråga likgiltig. Jag
anser tvärtom, att den är av stor betydelse, och jag håller för
mycket troligt, att Riksdagen gärna kommer att gå med på en utredning,
när tiden är inne. Men ännu är frågan för tidigt väckt,,
och därför, herr talman, yrkar jag avslag på utskottets hemställan.

Herr Gullberg: Herr vice talman! Jag är tacksam för det
utlåtande, som utskottet med anledning av min motion har kommit
med. Jag kände mig tillfredsställd vid läsningen därav, men då
jag läste namnen på de ärade reservanterna, blev jag åtskilligt
orolig, emedan jag tyckte mig av dem förstå, att frågan inom utskottet
gjorts till en partifråga; och det tycker jag ändå att en sådan
här för det allmänna välbefinnandet och för folkhälsan så nyttig
och nödig fråga icke borde bliva. Jag har visserligen hört, att
dåliga tänder skola vara ett klassmärke, men det klassmärket borde
vi alla vilja vara med om att borttaga.

Lördagen den 1 mars.

31 Nr 10.

Den ärade utskottsordföranden kar nu framfört de skäl, som
för honom ock hans medreservanter varit avgörande vid deras reservation.
Det första av dessa skäl är kostnadsfrågan. Jag kan
mycket väl förstå, att det är åtskilliga, som hesitera inför de kostnader,
som en effektiv tandvård, omfattande skolungdomen i landet,
skulle komma att stiga till. Men det är ju icke keller meningen
att med en gång genomföra en effektiv tandvård, utan det vore
meningen att låta det bliva såsom utskottet säger en successiv utveckling
av tandvården. Göteborgs stadsfullmäktige började med
att anslå mindre summor för tandvården, men när de både lämnat
de första anslagen och därav kom mycket goda resultat, så höjdes
det röster för, att tandvården borde bliva ännu mera omfattande
och grundlig. De hava nu åtagit sig rätt stora utgifter för att tillgodose
den. Det sades i stadsfullmäktige där vid frågans behandling,
att vad vi kosta på med avseende på denna sak giver en god
ränta inom en mycket kort tid. .Kostnadsfrågan tror jag icke bör
avskräcka oss.

Vidare ansåg den ärade utskottsordföranden, att det mest avgörande
skälet emot var, att frågan skulle vara för tidigt väckt.
Jag undrar verkligen, om det förhåller sig på det sättet. Jag kan
icke tänka mig, att han menade, att tänderna böra vara borta, innan
man skall vidtaga föreslagna åtgärder. Att det redan nu står bedrövligt
till bland allmogen i det bär avseendet och att något bör
göras snart, är alldeles säkert. Det bar genom enskilt och kommunalt
initiativ gjorts icke så litet på detta område. Ty det är
icke endast Göteborgs stadsfullmäktige, utan även stadsfullmäktige
här i Stockholm och fullmäktige i åtskilliga andra städer, som ba
lämnat kommunala anslag för att understödja och åstadkomma tandvård.
På landsbygden kan man dock icke tänka sig, att de redan
förut så skattetyngda kommunerna kunna åtaga sig dessa ökade utgifter
utan de behöva statens hjälp. »Svenska nationalföreningen
för munhygienens befrämjande» bar ingått till Kungl. Maj:t med
en petition i frågan, och denna petition har haft, vad man brukar
kalla »en god press». Jag är viss om, att hela saken skulle komma
i ett mycket gott läge, om Riksdagen nu antager utskottets
förslag. Det finnes också länsföreningar, som arbeta i samma riktning,
och då jag vet, att här i kammaren finnes en ordförande i
eu sådan länsförening, är jag viss om, att han vill låta sin röst
höras till förmån för motionen.

Jag yrkar, herr vice talman, bifall till motionen och till utskottets
hemställan.

Om effektiv
tandvård särskilt
vid
landsbygdens
små- och
folkskolor.
(Forts.)

Herr Stadener: Då jag tillhör utskottets majoritet och icke
har det nöjet att denna gång få krypa bakom herr utskottsordföranden
s rygg, torde jag få giva några skäl för utskottsmajoritetens
tillstyrkande av bifall till denna motion.

Utskottsmajoriteten bar gått ut från utlåtanden av jämförelsevis

Nr 10.

Om effektiv
<tandvård, särskilt
vid
landsbygdens
-små- och folkskolor.

(Forts.)

32 Lördagen den 1 mars.

officiell art. Så har medicinalstyrelsen den 3 april i fjol i eu
officiell skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat, att alla äro ense om, att
munvårdens betydelse är mycket stor, och sedermera ytterligare utvecklat
den satsen, även sedan medicinalstyrelsen bär funnit sig
böra på vissa skäl, främst ekonomiska, förhålla sig avvisande till
den föreliggande frågan. Och i eu likaledes officiell skrivelse till
Kungl. Maj:t år 1911 uttalar överstyrelsen för rikets allmänna läroverk,
att det av munhygieniska undersökningar vid Stockholms stads
folkskolor framgått, att endast en femtedels procent av skolbarnen
kan sägas hava fullt friska tänder. I januari 1912 uttalade svenska
tandläkareförbundet, att man undersökt 20,000 individer i landet,
dels skolbarn, dels militärt manskap, och funnit, att 95 procent av
dem hade förstörda tänder. Det synes sålunda vara skäl för att
säga, att tandrötan är en ganska spridd sjukdom, och att det ej är
för tidigt att vidtaga åtgärder mot dess ytterligare spridning. Jag
skall icke upptaga kammarens tid med att tala om, vad officiella
berättelser från militärläkare säga om tandrötans störande inflytande
på matsmältningen och dess återverkan på en trupps tjänstduglighet
in. m., ej heller om vad sanatorieläkare anfört angående tandrötan
såsom härd för tuberkelbaciller etc. Det är i alla fall klart, att
frågan ej är för tidigt väckt.

I städerna göres ju åtskilligt för saken, men på landsbygden,
såvitt jag vet, ingenting. Då utskottsordföranden menade,, att man
borde avvakta den utredning, som läroverksöverstyrelsen verkställer
inom rikets läroverk och sedan därav hämta lärdom, har han naturligtvis
i viss mån rätt i ett sådant förslag. Men å andra sidan
torde det höra besinnas, att det material, som åstadkommes vid
denna utredning i rikets läroverk, icke utan vidare är användbart
med avseende å de sanitära förhållandena inom folkskolorna, allra
minst i fråga om de sanitära förhållandena inom landsbygdens folkskolor.
De barn, som komma att undersökas i läroverken, och de
barn, som det gäller, när man talar om landsbygdens små- och
folkskolor, utgå från helt olika hem, hava helt olika förutsättningar;
detta måste ihågkomma^, när man skall behandla denna fråga.
Dessutom torde det vara skäl att påpeka, som jag nyss gjorde, att
undersökningen inom folkskolorna av barnens tänder; redan omfattar
ett mycket vidlyftigt material. Man är sålunda icke utan ledning
för sakens vidare behandling.

Då det nu enligt utskottets mening är tillfälle att något åtgöra,
och då utskottet inskränkt sig till att begära eu undersökning av
saken, kan ju detta icke vara någonting skadligt, utan Riksdagen
skulle i händelse av ett bifall till utskottets förslag hava att motse
tillfälle att på mera fasta grundvalar beräkna den ekonomiska svårigheten
eller lättheten att utföra denna sak. Vi få väl ändå, när
man en gång skall gripa sig an därmed, börja just på det sätt, som
utskottet föreslår, nämligen så, att man får en utredning om, huru
saken skall ställa sig från ekonomiska och andra synpunkter. Det

Lördagen den 1 mars. 33

synes mig därför vara skäl, att man bifaller utskottets enkla och
efter mitt förmenande ganska billiga hemställan.

Friherre De Geer, Fabian: Det finns här i Stockholm en
förening, som kallar sig nationalföreningen för munhygienens befrämjande.
Den har i åtskilliga län bildat underavdelningar, däribland
eu i Skaraborgs län, för vilken jag är ordförande — och det
är till följd därav, som jag med anledning av motionärens anförande
ber att få säga några ord.

"Vad man vid studerandet av dessa förhållanden kommer underfund
med är, att vi för närvarande i tandrötan hava en verklig
folksjukdom. Det har upplysts, att 95 procent av Sveriges fullvuxna
befolkning hava skadade tänder, och vad dessa skadade tänder hava
för en stor betydelse, framgår därav, att de äro härdar för bakterier,
och att dessa bakteriehärdar fortplanta sig och äro en mäktig orsak
till tuberkulosens spridande. Vad är nu orsaken, att det är så
dåligt ställt med svenskarnes täDder? Läkarne säga, att de dåliga
tänderna huvudsakligen komma av det sätt, varpå föräldrar numera
uppföda sina barn. Förr fingo barnen hårt bröd av sammanmalet
mjöl samt mjölk, nu mjukt bröd och kaffe. I det mjuka brödet,
i synnerhet i vetebrödet, finnes ej tillräckligt med medel att göra
tänderna fasta, och så få tänderna ej den gymnastik, som behöves.

Nu kan man fråga sig: vad skall staten göra vid det? Jo,
staten kan göra ganska mycket med billiga medel, i första band
genom upplysningsarbete. Från Göteborg har upplysts, att, när man
i folkskolorna där undersökte, huru barnen skötte sina tänder, det
befanns vara 1 procent av barnen, som hade tandborstar. Sedan
läkarne undervisat barnen om nyttan av tandvård, var det 50 procent.
Där bar således upplysningen alltid gjort något.

Om vi nu tänka oss, vilka medel staten kan hava för tandvårdens
främjande, som egentligen ingenting kosta, framstå för oss
först folkskollärare- och småskollärarinneseminarierna, i vilka om
denna sak kan meddelas undervisning, som sedan genom lärarne
och lärarinnorna sprides ut bland folket. Dessa lärare och lärarinnor
komma i intim beröring med barn och föräldrar, och därigenom
kunna de göra nytta. Provinsialläkarne kunna vidare få
uppdrag att se efter tänderna hos folk- och småskolebarnen och
därom avgiva rapporter. Folkskoleinspektörerna kunna också hava
sm uppmärksamhet fäst på saken. Det första steg, som man torde
höra taga, är upplysningsarbete, och sådant kostar icke mycket.
Huru det sedan skall ordnas, och vilka som sedan böra medverka,
får väl tiden utvisa.

Emellertid är det nu ett faktum, att vi stå inför eu verklig
orsak till minskning av folkhälsan, och då bör väl statsmakten göra
någonting för att avhjälpa detta: kostnaderna behöva till en början
icke bliva stora. Men man bör ju icke gå för hastigt till väga.
Jag tror, att Riksdagen gör klokt i att bifalla det föreliggande .förtörsta
kammarens protokoll 1913. Nr 10. 3

Nr lff.

Om effektiv
tandvård, särskilt
vid
landsbygdens
små- och folkskolor.

(Forts.)

Nr 10. 34

Lördagen den 1 mars.

Om effektiv
tandvård, särskilt
vid
landsbygdens
små- och folkskolor.

(Forts.)

slaget om en skrivelse, som för resten ej kommer oväntad, ty den
närmast föregående ecklesiastikministern har vid ett tillfälle i Öster*
sand yttrat, att han ansåge tiden vara inne att utreda denna viktiga
sak, som rörde folkhälsan.

På de skäl jag anfört, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hammarskjöld: Jag skall blott be att få giva uttryck
åt eu undran, om det verkligen behövs eu kommittéutredning för
att lära barn att begagna tandborste. Det förefaller mig, och jagär
fullt ense med den siste talaren därom, att vad som bäst av
allt behöves, är upplysningsarbete, och vi behöva väl ej särskild
utredning för att åstadkomma sådant. Det behövs väl ej annat, än
att de myndigheter, som hava någonting att göra med vår folkskola
lärarkår, giva den en liten anvisning om, att folkskollärarns skola
påvisa för barnen nyttan och nödvändigheten av munhygien i allra
enklaste form, och det skäl, som här blivit anfört, synes mig icke
alls tala för bifall till motionen, varigenom man skulle tvingas att
sätta i gång en vidlyftig utredning. Jag är som sagt lika övertygad
som de föregående talarne, att upplysning är både nyttig och
nödvändig, men den kan ske med mycket enkla medel.

Jag skulle vilja säga några ord med anledning av motionärens
yttrande. Men när han kunde till den grad missförstå mig, att
han kunde tänka sig, att jag med mitt uttryck, att frågan var förtidigt
väckt, skulle mena, att man borde vänta, tills tänderna fallit
bort, då finner jag det alldeles lönlöst att svara. Och när han
säger, att han trott sig finna av utskottets betänkande, när han såg
namnen på reservanterna, att det här gjorts till en partifråga, ja,
då har jag intet svar, då kan jag intet säga, ty det förefaller mig
så — märkvärdigt löjligt.

Herr Hellberg: För mig ter sig denna fråga såsom ganska
stor och viktig. Jag har den uppfattningen, att vi i själva verket
icke hava någon dyrbarare nationaltillgång i vårt land än vårt folk,,
och att det därför gäller att bevara detta friskt och sunt och motverka
alla de inflytelser, som kunna skada dess hälsa.

Här har i främsta rummet framhållits hälsovårdssynpunkten på
frågan, och den synes mig mycket viktig. Men jag skulle vilja
framhålla även eu annan synpunkt, som ej bör vara främmande för
denna aristokratiska kammare, nämligen den estetiska. Jag talade
för en tid sedan vid en person, som rest i åtskilliga länder, och
han fällde det i mitt tycke hädiska omdömet om den svenska
nationen, att den är den fulaste nation, som finns i världen. Jag kände
mig ganska upprörd över detta omdöme, men jag måste säga, att
i ett avseende åtminstone förefaller mig den svenska nationen hålla
på att bliva riktigt betänkligt ful, och det är ifråga om tänderna:
den håller på att bliva en tandlös nation — det ha ju redan de

Lördagen den 1 mars. 35

föregående talarne framhållit. Jag rent av lider, när jag ser en
ung människa utan tänder eller med förstörda sådana. Och är det
icke så med litet var — om man t. ex. ser en vacker flicka, som
skall le för att visa sig älskvärd och därvid måste blotta en svart
tandrad eller en svart rad efter försvunna tänder? —• och det blir
ej bättre, om löständer lysa mot en.

Jag tror sålunda, att en effektiv tandvård är en viktig sak.
På sista tiden tyckes vårt folk allt mer och mer hava väckts till
insikt om, att det är av största betydelse, att vi bevara vår nationella
vigör — man tanke blott på sportintresset! Då förefaller det
mig också, att vi böra göra något avsevärt för åstadkommande av
eu god tandvård, och vill man det, tror jag knappt, att det räcker
med mindre, än att ett initiativ tages från statsmaktens sida. Upplysning
kunna vi få ändå, sade herr Hammarskjöld, men inte upplysning
med den kläm, som är att påräkna, om upplysningen sättes
i gång från statsmaktens sida. Jag tror visst icke, att det behövs
någon vidlyftig utredning; men det behövs alltid någon utredning,
och det behövs, att statsmakten tager initiativet. Därför synes mig
lämpligt, att Riksdagen avlåter den skrivelse, varom här föreligger
förslag.

Herr Gullberg: Jag uttryckte mig kanske något otydligt, då
jag nyss hade ordet och talade om den här frågan såsom en partifråga.
Min mening var ej att säga, att det var en partifråga, men
att reservanternas namn kunde vara ägnade att väcka en sådan
tanke. Jag hoppades och trodde likväl, att kammaren nu skulle
visa, att det ej fanns något fog för den. Av diskussionen har det
också tydligt framgått, att det icke är en partifråga, ty en talare
från reservanternas parti har uppträtt och talat för motionen. Jag
hoppas nu, att jag uttryckt detta så tydligt, att den ärade utskottsordföranden
icke vidare må känna sig »skuffed».

Jag ber att ännu en gång få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ericsson, Aaby: Trots det, som blivit yttrat från båda
hållen, skall även jag be att få säga några ord. Jag anser, att
denna fråga är mycket viktig, och att en utredning kan ge vid
handen vad kostnaden för kommunerna skulle bli, och huru saken
lämpligast skulle kunna ordnas. På grund härav kommer jag att
ge min röst åt utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på avslag
därpå, och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 10.

Om effektiv
tandvård, särskilt
vid
landsbygdens
små- och folkskolor.

(Forts.)

Nr 10.

36

Lördagen den 1 mars.

Andag till
avlöning och
rekrytering
m. m.

Jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag av protokollet delgivas medkammaren.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
den 26 och 28 sistlidne månad bordlagda utlåtande nr 4,
angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
omfattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.

Herr vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Punkterna 1—8.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punlden 9.

Mom. a).

I punkt 12 av fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kiingl. Maj: t föreslagit Riksdagen, bland annat, att, med godkännande
av de vid statsrådsprotokollet över lantförsvarsäreuden för
den 14 januari 1913 fogade förslag till nya stater för truppförband
av infanteriet, kavalleriet, artilleriet och trängen samt för fast anställda
officerare och underofficerare med vederlikar samt betjente
vid fortifikationen, öka anslaget till avlöning och rekrytering m. m.,
nu 18,138,587 kronor, med 65,013 kronor till 18,203,600 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom Första kammaren
(nr 74) av herr I. von Stapelmohr in. fl. och den andra inom
Andra kammaren (nr 174) av herr J. Widén m. fl., hade föreslagits,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att till underofficerare vid
Västerbottens regemente, Jämtlands fältjägare- och Västernorrlands
regementen, Norrlands dragonregemente, Norrlands artilleriregemente,
Norrlands trängkår samt i Boden förlagda truppförband finge utgå
ett kallortstillägg av 240 kronor för år, motsvarande 10 procent av
fanjunkares (styckjunkares) avlöning, eller, om detta ej kunde bifallas,
till så stort belopp, som Riksdagen kunde finna skäligt bestämma.

Utskottet hade i förevarande moment på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen, med avslag å herr von Stapelmohrs m. fl.
motion nr 74 och herr Widéns m. fl. motion nr 174, måtte med
godkännande av de vid statsrådsprotokollet över lantförsvarsäreuden
den 14 januari 1913 fogade förslag till nya stater för truppförband

Lördagen den 1 mars.

37 Nr 10.

av infanteriet, kavalleriet, artilleriet och trängen samt för fast anställda
officerare och underofficerare med vederlikar samt betjente
vid fortifikationen oka anslaget till avlöning och rekrytering m. m.,
nu 18,188,587 kronor, med 65,013 kronor till 18,203,600 kronor.

Herr von Stapelmohr: Herr talman, mina herrar! I motioner,
som en del av representanterna för de norra länen, bland dem
jag, väckt i Riksdagens kamrar, ha motionärerna påvisat, att till följd
av de långa och stränga vintrarna och speciella militärtjänstgöringen
inom dessa län avlöningsförmånerna för underofficerarna visat sig
mycket knappa och jämförelsevis ofördelaktigare än för underofficerarnas
kamrater på sydligare orter. Motionärerna ha ansett,
att en utjämning av detta missförhållande borde ske, och föreslagit
ett sätt därför genom ortstillägg, som skulle tilläggas underofficerare
ungefär i likhet med vad som skett inom en del andra tjänstemannagrupper.
Utskottet bar emellertid avstyrkt motionerna, och
i det läge, vari frågan befinner sig, är det ju icke stort att säga
därom. Det är dock med tillfredsställelse jag sett, att utskottet
icke ställt sig avvisande mot den tanke, vi förfäktat, utan
funnit den beaktansvärd och i sitt avstyrkande format ordalagen
på ett för saken synnerligen välvilligt sätt, vilket bådar gott för
densamma, om den — som antagligt är — framdeles kommer upp
igen.

Utskottet har såsom skäl för avstyrkande bland annat anfört,
att om en sådan förmån, som motionärerna tillärna! underofficerarna,
skulle komma dessa till godo, även underofficerarnas vederlikar och
officerarna vid de norrländska regementena borde få njuta motsvarande
fördel. Det är, synes det mig, obestridligt, att utskottet
haft rätt i detta uttalande, och, då motionärerna skrevo sin motion,
förbisågs icke heller den saken. Men motionärerna ha ansett, att
det skulle ge förslaget en alltför omfattande form att i detsamma
inbegripa även officerarna, och därför holk) motionärerna före, att
det för närvarande skulle vara mera politiskt klokt att endast söka
lätta trycket för dem, som ha de svagaste krafterna att uppbära
detsamma. Jag skall ej tillåta mig att framställa något från det
slut, vartill utskottet kommit, avvikande förslag, men skall be att
av detta utskottets uttalande få hämta den förhoppning, att regeringen
måtte ägna tillbörlig uppmärksamhet åt den väckta frågan
och låta den få eu undersökning i sammanhang med nn pågående
utredning av försvarsväsendet.

Greve Hamilton, Carl: Herr talman, mina herrar! Jag anser
mig i denna punkt böra yttra några ord, ehuru jag ej har något
yrkande. Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att
inhiberande! av det tillsättande av de hefälsplatser vid artilleriet,
som enligt 1901 års beslut skulle ske i samband med fältbaubits -

Anslag till
avlöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

Nr 10. 38

Lördagen den 1 mars.

A nslag till
avlöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

batteriers uppsättande, i år upprepats, även nu med Hänvisning till
försvarsberedningarna, Om vådorna härutav kan jag fatta mig kort
under åberopande av vad jag i samma ämne från denna samma
plats förra året hade äran anföra.

Det är otvivelaktigt så, att utbildningen inom hela fältartilleriet
måste lida av denna befälsbrist, och det är otvivelaktigt även så, att vid
mobilisering befälet blir så fåtaligt och utvattnat, att organisationen
i sin helhet blir svagare än önskligt är.

Det synes nu ock, som om herr departementschefen själf funnit
det tvivelaktigt, huruvida en god utbildning kan förväntas med den
fåtaliga befälspersonal, som kommer att finnas, och jag tror, att
han försöker de botemedel häremot, man möjligen kan tänka sig.
fl an föreslår nämligen eller utlovar att se till, att bortkommenderingen
från artilleriregementena skall ske i så ringa utsträckning
som möjligt, och hänvisar till möjligheten att inkalla officerare ur
reserven. Jag fruktar emellertid, att dessa sätt att avhjälpa svårigheterna
icke komma att visa sig så vidare givande. Kommenderingarna
kunna nog ej inskränkas så synnerligen mycket. Kommendering
till skolor och ufbildningskurser för officerare, kan ej inskränkas,
kommenderingen till tekniska anstalter och till artilleristaben
ej heller. Även om eu eller annan kommendering kan indragas,
så kan detta näppeligen ske utan olägenhet på annat håll,
ty några onyttiga kommenderingar får man väl förutsätta icke pläga
utgå.

An mer tveksam ställer jag mig beträffande nyttan för trupputbildningen
av reservofficerares inkommendering, hur nyttigt detta
än kan vara ur synpunkten av dessa officerares egen utbildning.
Jag känner ej, hur herr statsrådet tänker sig denna fråga ekonomiskt
ordnad. Den kommer naturligtvis alltid att bliva förenad med
vissa kostnader. Men, hur härmed än ordnas, betvivlar jag, att man
verkligen skall kunna få ett avsevärt antal reservofficerare att
träda i tjänst under ett helt år, och får man dem ej under ett helt
år utan bara för en eller annan månad, kommer utbildningsarbetet
icke alls att därigenom främjas. Jag anser mig därvidlag endast
behöva fästa uppmärksamheten på, att enligt fastställd undervisningsplan
reservofficerare, i motsats till på stat anställda officerare, icke
utbildats till att själva utbilda trupp utan endast till att föra trupp.
De äro således enligt min uppfattning, vilket värde de än för övrigt
må ha, som instruktörer fullkomligt olämpliga. Men det är just
på instruktörer som det är brist under större delen av utbildningsåret.

Jag har, som sagt, intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i föreliggande moment hemställt.

Lördagen den 1 mars.

39 Nr 10.

Mom. b)—d).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. e).

Om användningen
av de

Utskottet hade i detta moment på anförda grunder hemställt, uppflyda^v

att Kungl. Maj:ts förslag därom att de i infanteritruppförbandens löninqsmedel
och ingenjörstruppernas stater för år 1914 uppförda avlöningsmedel för sjukvdrdsför
sjukvårdsbeställningsmän måtte, under samma år, utan hinder av besta^^g''
staternas bestämmelser, användas för avlöning av dylik personal
till det antal och de grader, som den vid ovannämnda statsrådsprotokoll
fogade tablå i fråga om nyss nämnda truppförband utvisade,
icke måtte av Riksdagen bifallas.

Greve Hamiltou, Carl: Herr talman, mina herrar! Ehuru
jag icke heller i denna punkt har något yrkande att framställa, anhåller
jag att med några ord få utveckla vad saken gäller. Det
är på det viset, att från sjukvårdsstyrelsen och militärläkarne framställts
betänkligheter mot det sätt, på vilket sjukvården inom armén
skötes, dels på grund därav att antalet sjukvårdare till följd av ett
stort antal vakanser är för litet och dels på grund av att de befintliga
sjukvårdarne ej äga erforderlig duglighet. För avhjälpande
därav har från sjukvårdsstyrelsen och arméförvaltningens civila departement
framkommit ett förslag till provisoriska anordningar. För
att man må förstå detta förslags innebörd, måste jag något beröra
sättet för dessa sjukvårdares anställande och utbildning.

När rekrytskolan pågått någon tid, uttages på ett eller annat
sätt ett visst antal rekryter för att utbildas till s. k. sjukvårdsbeställningsmän.
Dessa uttagna få nu under återstoden av sitt första
tjänsteår genomgå en sjukvårdssoldatskola och bli därefter sjukvårdsbeställningsmän.
Under sitt andra tjänsteår kunna de beordras till
genomgående av sjukvårdskorpralsskola, varefter de kunna påräkna
befordran till sjukvårdsvicekorpraler eller sjukvårdskorpraler, men
•den högsta löneklassen inom manskapsgraden, distinktionskorprals,
kunna de aldrig nå. Under det tredje, och vanligen sista, tjänstgöringsåret
beordras dessa beställningsmän som sjukvårdare å sjukhusen,
och först vid detta års slut kan man i allmänhet anse, att
de äga önsklig stadga och duglighet. Då vill man naturligtvis förmå
dem att rekapitulera, men det är här svårigheterna möta. Dessa
sjukvårdsbeställningsmän säga vid sådana anbud oftast: »nej, vi
vilja ej rekapitulera, ty våra kamrater ha nu tjänat ut och taga
avsked, för så vitt de ej bli befordrade till distinktionskorpraler».

»Vi vilja ej stanna kvar utan att kunna få samma förmåner som
de av våra rekrytkamrater, som skött sig bra.» Och så ta de avsked.

Det är för att kunna fasthålla dessa de dugligaste av sjukvårdsbeställningsmännen,
som sjukvårdsstyrelsen framlagt förslaget, att,

Nr 10. 40

Lördagen den 1 mars.

Om användningen
av de
i vissa stater
tippförda avlöningsmedel

för sjukvårdsbeställningsmån.

(Forts.)

utan att kostnaderna för sjukvårdsbeställningsmännen i sin helhet
skulle ändras, eu del av de lägre platserna skulle indragas och härigenom
vunnen besparing användas för att bereda de mera förtjänte
distinktionskorprals avlöningsförmåner, allt på sätt som närmare
framgår av bilaga 6 till statsverkspropositionen. Samtliga arméfördelningschefer
ha tillstyrkt detta sjukvårdsstyrelsens förslag, men
från chefen för femte arméfördelningen har ett annat förslag även
framställts, som synes mig i viss mån smidigare. Denne arméfördelningschef
hyser nämligen vissa betänkligheter mot sjukvårdsstyrelsens
förslag, emedan det innebär en minskning i sjukvårdsbestältningsmännens
antal, och vill därför ordna saken så, att man skulle
giva regementscheferna rätt att av de medel, som vid regementena
bli disponibla på grund av vakanser bland manskapet, tilldela förtjänte
sjukvårdsbeställningsmäu distinktionskorprals avlöning.

Nu har departementschefen emellertid icke framlagt varken
det första eller det andra av dessa förslag utan ett tredje, varuti
han med anledning av det förhållandet, att vakanserna äro Hest vid
infanteri- och ingenjörstrupperna, föreslagit, att endast vid dessa
truppslag sjukvårdsstyrelsens förslag till lönereglering skulle tillämpas,
medan förhållandena vid kavalleriet och artilleriet lämnades
orubbade. Departementschefen synes härvid ha förbisett två omständigheter,
den ena att det ej gäller enbart att skaffa flera sjukvårdare
utan även att höja deras kvalité, och jag kan ej finna, att
kvaliteten vid artilleriet och kavalleriet kan tänkas förbättrad därför,
att den höjes vid infanteri- och ingenjörstrupperna, och den
andra att, om Kung!. Maj:ts förslag bifalles, sjukvårdspersonalen vid
dessa beridna truppslag kanske icke utan skäl skulle anse det
innebära en orättvisa mot dem, att, ehuru de genomgått samma
skolor och fullgjort samma tjänstgöring, de likväl icke skulle få
lika goda löneförmåner som deras kamrater vid fotfolket. Särskilt
hjärt framträder detta förhållande, om man tänker på de båda i
Uppsala förlagda trnpplörbanden, Upplands infanteriregemente och
Upplands artilleriregemente. Om nu Upplands infanteriregementes
sjukvårdsbeställningsmän finge distinktionskorprals löneförmåner,
men på andra sidan planket, så att säga, Upplands artilleriregementes
personal, med fullkomligt samma utbildning och tjänstgöring ej
kunna erhålla samma löneförmåner, skulle detta utan tvivel verka
så, att vakanserna vid Upplands artilleriregemente, som vid den tidpunkt
som i statsverkspropositionen beröres, överstege 50 %, skulle
än mera ökas. Sålunda tror jag, att man på det viset beträffande
de två beridna truppslag, som det här är fråga om, skulle få sämre
än med nu rådande förhållanden och det är därför helt naturligt,,
att statsutskottet ej kunnat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Då det emellertid synes vara av ganska stor vikt, att våra
värnpliktige under iråkad sjukdom erhålla eu i allo god vård, och
aå sjukvårdsstyrelse och miiitärläkare äro ense därom, att förutsättningar
härför icke alltid föreligga, tror jag, att det hade varit lyck -

Lördagen den 1 mars.

41 Nr 10.

ligt, om Kungl. Maj:t följt någon av de utav de militära myndigheterna
förordade vägarne oförändrad, och jag vågar uttrycka den
förhoppningen, att, om de påvisade bristfälligheterna ej kunna avhjälpas
utan Riksdagens medverkan, frågan måtte ett annat år återkomma,
så att den då kan vinna en god lösning.j

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i föreliggande moment hemställt.

Punkterna 10—21.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Kungl. Maj:t hade i punkt 25 av fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att öka anslaget till furagering
av arméns hästar, nu 3,292,176 kronor, med, i jämnt tal,
61,564 kronor till 3,353,740 kronor.

Ökning av anslaget
till
furagering av
arméns
hästar.

I en inom Andra kammaren väckt motion (nr 112), hade herr
F. W. Thorsson hemställt, dels att Riksdagen måtte i skrivelse anhålla,
att Kungl. Maj:t ville oförtövat gå i författning om att kavalleriets
mellan de årliga repitionsövningarna för tjänsten icke behövliga
hästar utackorderades till fodervärdar, och dels att Riksdagen
måtte vidtaga sådan rättelse i beräkningen av furageringsanslaget,
att detsamma, vad kavalleriet anginge, nedsattes med det belopp,
som motsvarade i motionen angivna antal underhålisdagar i
depå eller 51,375 kronor.

Utskottet hade i förevarande punkt på åberopade grunder hemställt,
att Riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition och herr Thorssons
motion, nr 112, älta anslaget till furagering av arméns hästar,
nu 3,292,176 kronor, med 21,277 kronor till 3,313,453 kronor;
samt

b) avslå herr Thorssons motion, nr 112, i vad den avsåge skrivelse
till Kungl. Maj:t i fråga om utaekordering till fodervärdar av
kavalleriets för tjänsten icke behövliga hästar.

Vid mom. a) av föreliggande punkt hade reservation avgivits
av greve F. Ch.son Wachtmeister, herr O. Jonsson, friherre J. T.
Gripenstedt, greve P. O. L. Klingspor, friherre C. H. Falkenberg,
herr H. F. Lamm, friherre J. G. Beclc-Friis, greve C. B. Hämdton
samt herrar H. Andersson, C. Persson, G. Odqvist och H.
Lemke, vilka avsett, att utskottets hemställan i denna del bort hava
följande lydelse:

Nr 10. 42

Lördagen den 1 mars.

*ökning av anslaget
till
Juragering av
arméns
hästar.
(Forts.)

att Riksdagen måtte med bifall till Kung!. Maj:ts förslag och
med avslag å herr Thorssons motion i denna del, i vad den skilde
sig från Kung!. Maj:ts förslag, öka anslaget till furagering av arméns
hästar, nu 3,292,176 kronor, med 61,564 kronor till 3,353,740
kronor.

Friherre Gripenstedt: Herr talman! Vid momentet a) av

denna punkt har herr Thorssons motion beträffande nedsättning i
furageringsanslaget blivit tillstyrkt av statsutskottet med den förseglade
sedelns hjälp. Statsutskottets förslag har i Andra kammaren
blivit antaget, ehuru med blott några få rösters majoritet.

Herr Thorsson stöder sig i sin motivering för denna nedsättning
helt och hållet på ett resonemang av dåvarande chefen för
lantförsvarsdepartementet, när han framlade 1901 års härordningsförslag
beträffande denna punkt. Detta resonemang blev emellertid
icke upptaget till behandling vare sig i särskilda utskottets utlåtande
1901 eller i Riksdagen. Det lämnades helt och hållet obesvarat
och åt sitt värde. Något riksdagsbeslut i den riktning, som
herr Thorsson åsyftar, har aldrig blivit fattat. Man kan undra på,
att statsrådet år 1901 kom fram med dessa meningar, och det har
även jag undrat på, men förhållandena voro då verkligen så olika
mot vad de sedan blevo, att statsrådet nog hade ganska svårt att
tänka sig in i huru det skulle bli. Då existerade ännu indelningsverket,
och hästarna voro lediga mellan regementsmötena med undantag
dock för ett mindre antal, som inkommenderades för rekrytskolorna.
För övrigt stodo hästarna på rusthållen. Det måtte ha
föresvävat vederbörande, att hästarna skulle kunna bliva lediga
mellan repetitionsövningarna även efter den nya härordningens införande,
men så är icke fallet.

Under rekrytskolorna äro hästarna fullständigt upptagna på alla
kavalleriregementen. Ty det finnes två klasser remonter samt körhästar,
vilka icke kunna användas för tjänsten, och en del andra
hästar bortkommenderas till skolor och annat, så att något överflöd
på hästar finnes icke under denna tid. Under repetitionsövningarna,
då två klasser beväring äro inkallade, råder brist på
hästar även på femskvadronsregementen, men man jämkar sig fram.
På de två skånska 10 skvadronskavalleriregementena råder alltid
då stor brist på hästar — där finnas nämligen icke mer än 100
hästar per skvadron — så att under ett eller par år fick en årsklass
beväring övas till fots, vilket är högst oegentligt. För att
undgå den olägenheten har man numera minskat på uttagningen
av värnpliktiga till kavalleriet, så att i stället för 30 uttagas nu
för ifrågavarande regementen endast 25 man per skvadron, om jag
minns rätt. Detta är ett egendomligt sätt att bota hästbristen; det
Tätta vore naturligen att fullfölja 1901 års riksdagsbeslut och skaffa
120 hästar per skvadron även på de skånska kavalleriregementena.
I detta fall har emellertid Riksdagens beslut icke fullföljts, men

Lördagen den 1 mars.

43 Nr 10.

det resonemang, som icke gillades av Riksdagen, har motionären ökning av antagit
till motivering för sin framställning. . slaget till

Efter vad mig synes är det självklart, att hästarna behövas för °V

tjänsten och icke kunna sättas på någon olika ration eller utackor- hästar.
deras, såsom motionären föreslagit. Men till yttermera visso hava (Forts.)
vi inom utskottet fått taga del av eu skrivelse, som till nuvarande
chefen för lantförsvarsdepartementet inkommit från generalintendenten
angående denna sak. Den inkom dock först, sedan utskottets
betänkande avgivits. Generalintendenten hade på befallning infordrat
yttrande från samtliga fördelningschefer och inspektören för
kavalleriet, och alla avstyrkte på det bestämdaste varje åtgärd i den
riktning, som motionären föreslagit. Denna skrivelse är för lång
att uppläsa i sin helhet, jag skall därför uppläsa endast sista stycket,
som lyder sålunda: »Intendentsdepartementet får sålunda på grund
av vad ovan anförts i underdånighet uttala, att, ehuru uppställandet
av hästar i depå vid de till fördelningskavalleriet hörande truppförhanden
torde vara möjligt att utföra under en kortare tid av
året, en dylik åtgärd likväl synes vara olämplig och i längden
ekonomiskt ogynnsam, för så vitt arméns dyrbara hästmateriel skall
hållas vid makt och kavalierivapnets duglighet icke skall äventyras.
»

Den korta tid, under vilken .enligt generalintendentens åsikt
hästarna möjligen skulle kunna undvaras, är såsom vi i vår reservation
framhållit tiden efter repetitionsövningarnas slut till nästa rekrytskolas
början, således 42 dagar. Hästarna äro då ofta ansträngda
efter repetitionsövningarna och kunna därför icke gärna sättas på
depå. Att sätta dem på depå betyder nämligen ingenting annat än
att sätta dem på förminskad ration.

Nu är det sant, att uti de tabeller, som upptaga underhållsoch
tjänstgöringsdagar för kavalleriets nummerhästar upptages verkligen
för de skånska regementena ett antal hästar såsom stående
på depå under SOS dagar. Det är naturligtvis ett slentrianmässigt
sätt att uppföra dem sålunda, ty de stå icke på depå, åtminstone
är det bara ett mycket litet fåtal av dem. Att denna uppställning
bör ändras, är jag den förste att erkänna, men den skall ändras i
den riktning, som reservanterna föreslagit, och icke så som motionären
yrkat.

Om motionären får sin vilja fram, och detta furageringsanslag
nedsättes med 40,286 kronor 40 öre, så skulle följden bliva antingen
— för att hästarna skola få vad de behöva — att förslagsanslaget
överskrides, det vill man icke gärna, ty förslagsanslagen
höra vara riktigt upptagna —■ eller ock att hästarna sättas på svältration,
och det kan väl ännu mindre försvaras. Jag anser, att
under sådana förhållanden finnes icke något annat att gorå än att
antaga reservationen vid föreliggande moment, till vilken reservation
jag ber att få yrka bifall.

Nr 10.

Ökning av
anslaget till
furagering av
arméns
hästar.
(Forts.)

44 Lördagen den 1 mars.

Herr Kvarnzelius: Den, som läst utskottets motivering, skall
finna anledningen till, att utskottet föreslagit eu ändring i KungL
Maj:ts proposition, nämligen att anslaget till furagering av arméns
hästar icke står i överensstämmelse med de grunder, efter vilka.
1901 års riksdag fattade sitt beslut i härordningsfrågan. Den, som
har propositionen i sin hand och vill slå upp bil. 69, skall finna,,
att endast vid två kavalleriregementen förekommer uppställning av
hästar i depå, vilket dock, då Riksdagen år 1901 beslutade den nya
härordningen, förutsattes bliva fallet vid alla kavalleriregementena.
Det är nämligen endast vid dessa två skånska regementen, vilka
enligt den föregående talarens resonemang i främsta rummet borde
vara i behov av ett större antal hästar, där vid uppgörande av stat
för furageringsanslaget uppställning i depå förekommer; vid övriga
regementen föras icke alls några hästar i depå. Skiljaktigheten
här består däri, att rationsersättningen utgår endast med 80 procent
av den normala vid de tillfällen, då hästar stå på depå, och
det återverkar naturligtvis på anslagets storlek.

Nu anser utskottet, att Riksdagen har grundat sitt beslut på
vissa förutsättningar och bör sättas i tillfälle att pröva, huruvida,
dessa förutsättningar följas, innan de godtyckligt underkastas en
förändring. Det synes mig vara skäl uti, att Riksdagen ser till,
att de grunder, efter vilka den fattat sina beslut, uppfyllas. Den
föregående talaren, avdelningens ordförande, upplyste oss om, att
av de depådagar, som upptagas i bil. 69 till 12i,352, i verkligheten
motsvaras av endast 16,085 depådagar. Det är dock en
avsevärd skillnad mellan vad som uppgives i tabelleu och det verkliga,
så att en rättelse synes vara av behovet påkallad. Om den
saken voro vi också fullständigt ense på avdelningen. På avdelningen
företrädde jag den uppfattningen, att utskottet skulle tillstyrka
eu skrivelse i detta avseende. Det är möjligt, att om första
avdelningens beslut fått den formen, det skulle ha blivit Riksdagens
beslut.

Nu har frågan kommit i ett något förändrat läge, därigenom
att, sedan avdelningen behandlat saken, clen fick från herr statsrådet
och chefen för lantförsvarsdepartementet mottaga den skrivelse,
ur vilken avdelningens ordförande uppläste en del. Därav framgick,
att en utredning rörande denna sak begärts av chefen för
lantförsvarsdepartementet redan deu 16 januari. Då sålunda det
huvudsyfte, som utskottet velat vinna med sitt förslag kommer att
bli uppfyllt genom den redan igångsatta utredningen, finner jag det
vara mindre viktigt, om utskottets förslag går igenom, eller om
Kungl. Maj:ts förslag bifalles oförändrat. Det spelar endast en rol
på omkring 40,000 kronor. Det är tydligt, att utskottet icke velat
genom denna anslagsprutning ställa så till, att hästarne icke
skulle få erforderlig utfodring, utan utskottet har förutsatt, att
hästarna ställas i depå. Om så icke låter sig göra, beror det på,
att organisationen icke genomförts på det sätt, som. år .1901 före -

Lördagen den 1 mars.

45 Nr 10.

speglades Riksdagen. Klart är, att hästarna icke skola få sitta emel- Ökning av
lan för eu sådan sak. Ca mn^av

Under sådana förhållanden har jag icke anledning att vidhålla J arméns

■utskottets förslag, utan skall med jämnmod se, att Kungl. Maj:ts hästar.

förslag vinner bifall. Jag hoppas, att den utredning, som kommer (Forts.)

till stånd, må åvägabringa klarhet, om här bör göras en förändring
i de grunder, varpå Riksdagens beslut vilar, och som innebär, att
hästarna skola ställas i depå. Men Riksdagen bör i så fall sättas i
tillfälle att fatta beslut i saken. Jag har intet yrkande att framställa.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att med anledning av de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner komme att göras särskilt beträffande vart och
•ett av de två momenten av föreliggande punkt.

Sedermera gjordes ienlighet med de i avseende å mom. a) framställ•da
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den beträffande detta moment avgivna reservation:
och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

På härefter gjord proposition biföll kammaren vad utskottet i
inom. b) hemställt.

Punkten 23. ökning av

anslaget till

I punkt 26 av fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen mun7eringshade
Kung!. Maj:t föreslagit Riksdagen att öka anslaget till arméns utrustning.
munderingsutrustning, nu 4,015,020 kronor, med, i jämnt tal, 137,170
kronor till 4,152,190 kronor.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Riksdagen måtte
öka anslaget till arméns muuderingsutrustning, nu 4,015,020 kronor,
med 127,098 kronor till 4,142,118 kronor.

Vid denna punkt både reservation avgivits av greve F. Öl:son
Wachtmeister, herr O. Jonsson, friherre J. T. Gripenstedt, greve
P. O. L. Klingspor, friherre C. II. Falkenberg, herr H. F. Lamm,
friherre J. G. Beck-Friis, greve C. B. Hamilton samt herrar IT.

Andersson, C. Persson, G. Odqvist, och H. Lemke, vilka ansett,
att utskottet bort med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag hemställa,
att Riksdagen måtte öka anslaget till arméns munderingsutrustning,
nu 4,015,020 kronor, med 137,170 kronor till 4,152,190
kronor.

Kr 10. 46

Lördagen den 1 mars.

ökning av
anslaget till
arméns
munderingsutrustning.

(Forts.)

Om ökning av
anslaget till
arméns diverse
intcndenturbehov.

Friherre Gripenstedt: Detta anslag sammanhänger med det,
varom kammaren nyss fattat beslut under punkt 22 mom. a). Hade
utskottets mening där blivit kammarens, så hade konsekvensen
fordrat, att även detta anslag nedsattes såsom utskottet föreslagit,
då detta beräknas efter antalet depådagar. Då nu reservationen
bifallits i denna punkt, fordrar konsekvensen, att även reservationen
i punkt 23 bifalles. Den innebär ett tillstyrkande av Kung!.
Maj:ts förslag. Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på förevarande punkt annat yrkande ej
framställts, än att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i föreliggande punkt hemställt samt vidare på godkännande av
berörda yrkande, och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25.

Med anledning av vad Kungl. Maj:t under punkt 28 av föreliggande
huvudtitel i statsverkspropositionen föreslagit hade utskottet
i nu föredragna punkt hemställt, att Riksdagen måtte öka
anslaget till arméns diverse intendenturbebov, nu 692,152 kronor,,
med 24,509 kronor till 716,661 kronor.

Vid denna punkt både reservation avgivits av herrar C. I.
Asplund, F. W. Thorsson, K. V. Pydén och N. E. Lindberg,
vilka hemställt, att Riksdagen måtte minska anslaget till arméns
diverse intendenturbebov, nu 692,152 kronor, med 12,791 kronor
till 679,361 kronor.

Herr Asplund: I detta anslag ingår en post på 37,300 kronor
till musikmateriel för vissa truppförband. Under flera år ha
emellertid utgifterna för detta ändamål bestritts från arméns musikfond.
Detta bar naturligtvis varit en medverkande orsak till de
stora reservationer, som uppstått på anslaget. Under sådana förhållanden
ber jag att få yrka bifall till den reservation, som är fogad
vid punkten och vari bemställes, att Riksdagen må minska anslaget
till arméns diverse intendenturbebov, nu 692,152 kronor, med 12,791
kronor till 679,361 kronor.

Lördagen den 1 mars.

47 Nr 10.

Friherre G-ripenstedt: Jag her att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överlägguiDg gjordes jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna den av herr Asplund m. fl. vid punkten avgivna resertionen;
och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 26—31.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Kungl. Maj:t hade under punkten 35 av denna huvudtitel i
statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att utav det av 1909 års
Riksdag till anskaffning av ny fältartillerimateriel beviljade anslaget,
3,000,000 kronor, å extra stat för år 1914 anvisa 380,000 kronor
med rätt för Kungl. Maj:t att av omhänderhavande medel under år
1913 förskjuta sist nämnda belopp för att sedermera ersättas av vad
som sålunda anvisats.

Uti eu inom Första kammaren väckt motion (nr 38) hade
greve C. Hamilton hemställt, att Riksdagen ville besluta, att utav
det av 1909 års Riksdag till anskaffning av ny fältartillermateriel
beviljade anslaget, 3,000,000 kronor, å extra stat för år 1914 anvisa
utöver i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna 380,000 kronor,
ytterligare 620,000 kronor eller tillsammans 1,000,000 kronor, medgivande
Kungl. Maj:t rätt att av omhänderhavande medel under år

1913 förskjuta sist nämnda belopp för att sedermera ersättas av
vad som sålunda anvisats.

Utskottet hade i förevarande punkt av anförda skäl hemställt,
att Riksdagen med avslag å greve Hamiltons motion, nr 38, måtte
utav det av 1909 års Riksdag till anskaffning av ny fältartillerimateriel
beviljade anslaget, 3,000,000 kronor, å extra stat för år

1914 anvisa 380,000 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att av omhänderhavande
medel under år 1913 förskjuta sist nämnda belopp för
att sedermera ersättas av vad som sålunda anvisats.

Vid föreliggande punkt hade reservation avgivits av greve

F. Gl:son Wachtmeister, herr O. Jonsson, friherre J. T. Gripenstedt,
greve P. O. L. Klingspor, friherrarne G. H. Falkenberg och
J. G. Peck-Friis, greve C. P. Hamilton samt herrar C. Persson,

G. Odqvist, A. P. Gustafsson och 11. Lemke, vilka ansett, att ut -

om ökning avanslaget
till
arméns diverse
intendenturbehov.

(Forts.)

Anslag till''
anskaffning
av ny fältartillerimaterieh -

Nr 10. 48

Lördagen den 1 mars.

Anslag till
■anskaffning
av ny fältartillerimateriel.

(Forts.)

skottet bort hemställa, att Riksdagen måtte, med bifall till greve
Hamiltons motion, nr 38, utav det av 1909 års Riksdag till anskaffning
av ny fältartillerimateriel beviljade anslaget, 3,000,000
kronor, å extra stat för år 1914 anvisa återstoden, 1,000,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att av omhänderhavande medel under
år 1913 förskjuta sistnämnda belopp för att sedermera ersättas av
vad som sålunda an''visats.

Friherre Falkenberg: Ursprungligen beräknades för anskaffning
av materiel för fälthaubitser ett belopp av 5,000,000 kronor. Av dessa
5,000,000 kronor anslog Riksdagen år 1909 3,000,000, varav 2,000,000
nu äro anvisade. Dessutom hava av besparingar från vissa andra
anslag anvisats 1,350,000 kronor, så att till fälthaubitsmateriel anvisats
sammanlagt 3,350,000 kronor. Nu återstå 1,000,000 kronor,
som Riksdagen beviljat men icke anvisat. Arméförvaltningen bar
begärt, att denna sista miljon skulle anvisas huvudsakligen till
anskaffande av ammunition, ty själva materielen är nu färdig.
Arméförvaltningen säger, att det är synnerligen viktigt, att ammunitionen
så fort som möjligt anskaffas under fredstid, ty det är icke
säkert, att vid mobilisering ammunition kan anskaffas i erforderlig
mängd och inom rimlig tid. Detta har icke vunnit gehör hos
departementschefen, utan han uppgiver, att han i november 1912
från artilleridepartementet lätt uppgift om, att omkring 1,140,000
kronor finnas disponibla för ammunition. Nu anser departementschefen,
att ett behov föreligger av 26,000 spränggranater och 12,600
granatkartescher för fälthaubitser. Med anledning härav gör han
upp en kalkyl över det behövliga anslaget sålunda. Ammunition
kostar så och så mycket, tillgängliga medel uppgå till så och så
mycket, således behöver jag endast begära 380,000 kronor. Utskottet
har haft en del icke officiella handlingar till sin disposition
och därvid funnit, att siffran 1,140,000 icke är fullt juste, utan
att den bör reduceras till 1,096,000 kronor, sålunda skulle hava
behövts för anskaffande av den av statsrådet såsom nödvändig ansedda
ammunitionsmängden ytterligare 44,000 kronor. Kung!. Maj:t
skulle sålunda hava begärt 424,000 kronor i stället för 380,000 kronor.
Av dessa handlingar framgår vidare, att motionärens och arméförvaltningens
var för sig gjorda beräkningar av det erforderliga
antalet skott per pjäs stämma mer överens med det verkliga behovet
än departementschefens beräkningar. Man kan då möjligen uttrycka
den förmodan, att departementschefen räknat efter en tidigare tablå,
eller att han icke räknat med totalbehovet. På grund av detta hava
vi funnit oss föranlåtna att tillstyrka bifall till greve Hamiltons
motion. Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kvarnzelius: Skillnaden mellan det av Kungl. Maj:t
framlagda och av statsutskottet tillstyrkta förslaget samt greve
Hamiltons motion är att, under det Kungl. Maj:t för detta ändamål

Lördagen den 1 mars.

49 Nr 10.

begärt 380,000 kronor, så begär motionären, med vilken reservanterna
instämt, 1,000,000 kronor för samma ändamål. Utskottets
motivering är endast, att utskottet icke funne sig övertygat av de
skäl, som motionären förebragt för sin motion, och därför har utskottet
hemställt om bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Så vitt jag
har kunnat inhämta av de överläggningar, som förekommit inom
avdelningen och inom utskottet, finnas inga säkra hållpunkter för
bedömande av huru många skott per pjäs, som kunna anses erforderliga,
för att man skall anse mobiliseringsbehovet tillfredsställande
fyllt. Emellertid har motionären gått ut ifrån, att vad som
behövs är betydligt mera, än som kommer att finnas tillgängligt enligt
Kungl. Maj:ts förslag. Huruvida motionärens beräkningar äro
riktiga eller icke, är icke möjligt att avgöra, då några föredömen
på detta område icke föreligga med den tillförlitlighet, att man
absolut kan säga vilket som är rätt. I vilket fall som helst är det
tydligt, att även om man skulle finna, att för mobiliseringsändamål
är erforderligt ett större antal skott per pjäs, än som finnes tillgängligt
enligt Kuugl. Maj:ts förslag, så följer därav icke, att Riksdagen
i år skall bevilja de medel, som erfordras för att fylla detta
behov. Det lärer väL förhålla sig med detta anslag som med en
hel del andra, att vad man icke kan få färdigt på ett år får fördelas
på flera år. Man torde väl med hänsyn till budgeten i övrigt
få fördela vad som erfordras även för detta ändamål på ett större
antal år. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att Riksdagen
förfarit på samma sätt i fråga om mobiliseringsammunition för vårt
infanteri och för att skaffa erforderligt antal gevär för att vara
fullt rustad för mobiliseringsändamål. Det synes mig, att man beträffande
detta anslag får förfara precis på samma sätt som på de
av mig nu angivna. Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Friherre Gripenstedt: Den föregående ärade talaren gick in
på hur många skott, som skulle behövas till varje pjäs kanoner
och haubitsar. Jag har verkligen hört dessa siffror uppgivas, men
jag tror, att de i viss mån äro hemliga, så att man icke bör tala
om dem. Så mycket kan jag dock säga, att det skottantal, som
skulle erhållas för det anslag, som begäres, är för litet. Pengarna
räcka icke till. Därför tror jag, att det är allt skäl i världen att
gå in på resesvationen. Att fylla ammunitionsbehovet trodde jag
verkligen alla borde kunna vara med om.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Bergström: Herr talman, mina herrar! Därest
med anledning av den framlagda motionen i detta ämne ett ökat
belopp kommer att av Riksdagen anvisas, skall jag naturligtvis
min plikt likmätigt tillse, att det ökade beloppet blir behörigen
använt.

Första kammarens -protokoll 1913. Nr 10. 4

Anslag till
anskaffning
av ny fältartillerimateriel.

(Forts.)

Nr 10. 50

Lördagen den 1 mars.

Anslag till
anskaffning
av ny fältartillerimateriel.

(Forts.)

Den motion, som här har avgivits, och den reservation, som
på denna punkt fogats vid statsutskottets betänkande, innebära
emellertid en fråga till chefen för lantförsvarsdepartementet, och
jag skall på den giva ett svar. Frågan lyder: Varför har icke
Kungl. Maj:t begärt eu anvisning av 1,000,000 kronor i enlighet
med arméförvaltningens framställning? Jag vill på detta svara, att
jag har icke på grund av föreliggande handlingar haft anledning
att föreslå Kungl. Maj:t att äska mera, än Kungl. Maj:t på denna
punkt har gjort, och jag har varit fullt förvissad om, att ur krigsberedskapens
synpunkt ingenting skulle därigenom äventyras.

Jag har icke haft anledning att framställa förslag om äskande
av större belopp, än på denna punkt har skett, därför, såsom jag
nyss antydde, att icke till Kungl. Maj:t har inkommit någon utredning
om ökat behov. En sådan utredning måste, naturligtvis,
då den skall av Kungl. Maj:t prövas, gä i detalj. Även om den
rör sig på ett hemligt område, skall Kungl. Maj:t hava någonting
mer än ett allmänt ord från vederbörande förvaltningsmyndighet
att bygga på.

Emellertid, jag delar fullständigt den mening reservanterna
givit uttryck, då de framhålla såsom synnerligen angeläget, att det
i fredstid anskaffas en för mobiliseringsbehov fullt tillräcklig
ammunitionsutredning. Och jag tror mig, mina herrar, hava både
i denna statsverksproposition och tillförne bevisat, att jag icke lämnar
ur sikte krigsberedskapens viktiga synpunkter. Om herrarna
se noggrant efter vad jag har begärt av Riksdagen i detta fall,
tror jag herrarna bli yttermera övertygade därom. Jag skall här
icke närmare gå in på frågan om den olika beräkning, som enligt
den ärade statsutskottsledamotens nyss havda yttrande har gjorts
av statsutskottet emot den beräkning, som gjorts av mig med avseende
på de tillgängliga medlen, olika så till vida, som, enligt friherre
Falkenbergs förmenande, det skulle vara att observera ett belopp
av 43,000 kronor, som även hade bort av mig medräknas. Ty
även om så vore, ber jag att få fästa den ärade statsutskottsledamotens
uppmärksamhet därpå, att Kungl. Maj:t i statsverkpropositionen
begär, att det belopp, som äskas på 1914 års stat, skall få
användas redan under innevarande år, och för vad som i år åtgår
lärer ju beloppet 380,000 kronor väl räcka till. Yid denna begäran
om rätt att använda medlen redan i år har jag således tänkt
på krigsberedskapen. Om jag därtill lägger, att jag har förvissat
mig därom, att, därest, efter det att arméförvaltningen har inkommit
med ny framställning i ämnet, avseende äskande vid nästa års
riksdag, och med behörig utredning i denDa utan tvivel mycket
viktiga punkt, Kungl. Maj:t då går precis samma väg som nu och
som jag förmodar i en dylik fråga Riksdagen också villfar Kungl.
Maj:ts framställning, — om således Kungl. Maj:t då begär och
Riksdagen bifaller, att det ytterligare belopp, som kan krävas, anvisas
på 1915 års stat, men får förskjutas redan under år 1914?

Lördagen den 1 mars.

51 Nr 10.

då är jag, som sagt, fullt förvissad och har även övertygat mig om,
att de militära myndigheter, som det här gäller, äro fullt på det
klara med, att här ingenting äventyras.

Jag har, mina herrar, när fråga är om att Kungl. Maj:t skall
anvisa anslag eller av .Riksdagen äska anslag till vissa ändamål,
ansett mig pliktig att göra gällande den fordran, att full klarhet,
grundad på tydliga framställningar, utredningar och besked utav
vederbörande myndigheter, skall råda om vad som av Kungl. Maj:t
beslutas eller av Riksdagen äskas.

Jag kommer, mina herrar, att fortgent fasthålla vid denna
fordran, och jag tror, att både vederbörande förvaltningsmyndigheter,
Kungl. Maj:t och Riksdagen i längden fara bäst därav.

Greve Hamilton, Carl: Då herr statsrådet behagade göra den
uttydningen av min motion, att däri skulle ligga en dold fråga
till honom, som han godhetsfullt och på ett i vissa avseenden särdeles
tillfredsställande sätt nu besvarat, skall jag för min del be
att få yttra några ord.

Jag vill då först säga beträffande herr Kvarnzelii yttrande,
nämligen att man har förfarit på liknande sätt som nu i andra
fall, då mobiliseringabehov av ammunition förelegat och icke kunnat
fyllas till hela sin vidd; ja, det har man gjort, men då har man
icke kunnat fylla behovet på ett år. Man har icke kunnat på en enda
gång skaffa t. ex. 300 miljoner patroner. Ku gäller det — detta
bör pointeras — endast att anvisa ett belopp, som Riksdagen redan
beviljat, och det är väl ändå på det viset, att när Riksdagen beviljat
ett belopp, sker anvisning successivt, på den grund att det
finnes särskilda skäl, att icke på en gång taga hela beloppet i anspråk:
verkstäderna kunna t. ex. icke på ett år effektuera beställningen
eller man behöver endast en del för att hålla sig i jämbredd
med utvecklingen på samhörigt håll o. s. v. Men något sådant
särskilt skäl föreligger ej här. Vapnen finnas, men ammunition
fattas.

Herr statsrådet har försäkrat, att han skall ställa så till, att
detta behov, som, om jag har rätt uppfattat hans yttrande, även
från hans sida numera erkännes vara för handen, skall fyllas på
det viset, att han under början av 1914 skall begära ett anslag
att utgå redan under samma år. Jag vill fråga herrarna: Vari

ligger skillnaden? Jo, jag begär i min motion, att Riksdagen skall
anvisa detta anslag redan nu, ty det är ju riktig kutym att bestämma
budgeten året förut.

Ku genmäler herr statsrådet kanske, att han. också skulle velat
begära anslaget nu, för såvitt de militära myndigheterna hade
lagt fram en klar och redig utredning, som visade detta behov, men
att dessa myndigheter icke gjort detta. Jag kan icke, när herr
statsrådet för detta resonemang, återhålla en annan fråga. Herr
statsrådet har i en massa ärenden, såsom tydligen framgår av bi -

Anslag till
anskaffning
av ny fältartillerimateriel.

(Forts.)

Nr 10. 52

Lördagen den 1 mars.

Anslag till
anskaffning
an ny fältartillerimateriel.

(Ports.)

lagan till statsrådsprotokollet, förfrågat sig kos de militära myndigheterna.
Varför kar ej så skett rörande detta behov, som ju dock
är detta ärendes kärnpunkt? Det hade väl legat nära till hands,
att herr statsrådet jämväl i denna fråga hade behagat infordra utredning
och följaktligen redan förut kunnat stå på den ståndpunkt,
som det synes mig, att herr statsrådet nu intar.

Herr talman, då det av mig förordade högre beloppet i enlighet
med vad herr statsrådet i början av sitt yttrande uttalade kommer,
om det redan i år anvisas, att användas för ett ändamål, för
vilket det är val behövligt, vågar jag anhålla om bifall till
reservationen.

Herr Kobb: Det var några ord, som fälldes av den föregående
talaren, som jag tror icke böra stå oemotsagda. Han tycktes
anse, att om det begärdes ett sådant anslag, skulle enda skälet för
att uppskjuta beviljandet av anslaget i sin helhet vara, om verkstäderna
icke kunde effektuera en sådan beställning. Jag tror icke,
att man bör se saken ur den synpunkten. Det är en budgetsfråga.
Det är 620,000 kronor det gäller. Nu säges, att detta är ett så
synnerligen trängande behov. Då ber jag att få fästa motionärens
uppmärksamhet på två beslut, som nyligen fattades av kammaren,
nämligen i punkterna 28 och 29. I den motivering, som utskottet
haft för sitt beslut, stå några ord, som hänsyfta på ganska allvarsamma
förhållanden, som väl skulle kunna giva anledning till, att
de anslag, som på dessa punkter beviljats, borde varit på mycket
större belopp än bär skett. Jag tror därför, att statsutskottet mycket
väl kan hava skäl till, att när det kom till denna punkt, även
där taga budgetshänsyn i betraktande.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de därunder framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande punkt
hemställt, samt vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av greve Fr. Wachtmeister m. fl.
vid punkten avgivna reservation; och förklarade herr talmannen sig
finna den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som antager det förslag, som innefattas i den av greve
Fredrik Wachtmeister m. fl. vid punkten 32 i statsutskottets utlåtande
nr 4 avgivna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Lördagen den 1 mars.

53 Nr 10.

Vid slutet av den häröver anställda omröstning befnnnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;
Nej — 54.

Punkten 33.

I en inom Första kammaren väckt motion (nr 39) hade friherre
II. Fleming föreslagit, att Riksdagen måtte dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att försök snarast möjligt skulle anställas
för utredning rörande behovet av bergsartilleri samt lämpligaste
anordnandet av sådant med hänsyn till svenska förhållanden, dels
ock för sagda ändamål på extra stat för 1914 anvisa ett belopp
av 70,000 kronor med rätt för arméförvaltningen att under innevarande
år förskottsvis utanordna beloppet.

Anslag till
anställande av
försök med
bergsartilleri.

Utskottet hade på anfört skäl hemställt, att friherre Memings
motion nr 39 icke måtte av Riksdagen bifallas.

Friherre Fleming: Herr talman, mina herrar! Statsutskottet
har vid denna fråga såsom huvudsakligt motiv för sitt avslagsyrkande
framhållit, att Riksdagen icke borde taga initiativ i eu
sak som denna. Jag skall giva statsutskottet delvis rätt i den
uppfattningen, ty även jag anser frågor av denna beskaffenhet rättast
böra komma från de militära myndigheter, som hava vapenvården
om hand. Men det förefaller mig att, såsom frågan nu föreligger,
det kunnat vara ganska klokt att göra ett undantag från den regeln.
Som herrarna möjligen sett i motionen, har jag under benämningen
bergsartilleri innefattat allt mera lättframkomligt artilleri, vare sig
det användes i skogsbygder, bergs- eller ökenområden. Och jag
har framhållit, att bergsartillerifrågan långt mer än fältkanonfrågan
är i behov av att prövas genom förberedande försök.

Nu säger utskottet, att det är visserligen önskvärt att, därest
införandet av bergsartilleri skulle anses innebära ett avsevärt krafttillskott
till vårt artillerivapen, försök må anställas för utrönande
av den lämpligaste typen in. in. Men jag vill hålla före, att det
är just för att få den frågan utredd, om vilket krafttillskott ett
sådant vapen medför, som förberedande försök äro nödvändiga.
Bergsartilleri är och förbliver ett specialvapen, som är avsett för
vissa ändamål och särskilt användbart i vissa trakter av landet.
Det går icke att på rent teoretisk väg säga: »Så och så mycket
bergsartilleri behöva vi av den sorten, ty utan jämförande prövning
hava vi icke tillräckliga fakta för att få en på erfarenheten grundad
uppfattning av bergskanonernas värde eller fält- och bergskanonernas
värde i jämförelse med varandra. Man vet icke för vilken terräng

Nr 10. 54 Lördagen den 1 mars.

Anslag till bergskanonerna lämpa sig eller om de över huvud taget äro bättre
försökmed*1 än fältartilleriet? Det är just för att utröna de fall där fältbergsartilleri,
kanonens användning blir så försvårad, att den mindre kraftiga
(Forts.) bergskanonen kan anses vara av behovet påkallad, som försök böra
anställas. Därtill kommer, att även typfrågan spelar en avgörande
roll. Se vi på utlandet så finns där eu mångfald olika typer, och
även för frågans bedömande ur denna synpunkt äro förberedande
försök nödvändiga.

Då så gott som alla europeiska länder hava bergsartilleri, har
jag för min del ansett det vara omöjligt för försvarsberedningarna
att med tystnad förbigå frågan, utan saken måste upptagas till prövning,
och då jag anser, att en sådan prövning svårligen kan ske
utan att förberedande försök göras eller att i alla händelser förberedande
försök skulle väsentligt underlätta utredningen, har jag
trott, att det skulle vara klokt av Riksdagen att giva utredningsarbetet
en sådan handräckning, som skulle ske genom att bevilja
anslag för försök.

Det synes mig, som om'' man på den vägen skulle komma
fortare och vad bättre är, långt säkrare till ett avgörande, än på
den väg som anvisas i statsutskottets betänkande. På den väg som
där anvisas, att man först skall besluta om artilleriet skall finnas
och sedan börja försöket, bänder lätt, att man på samma sätt som
skett med kulsprutfrågan kommer på efterkälken och riskerar att
komma för sent.

Då jag emellertid har förhoppning att frågan även utan särskilt
anslag av Riksdagen kommer att av Ivungl. Maj:t upptagas
till prövning, har jag här endast velat uttala den förhoppningen,
att dessa försök måtte försiggå så fort, att de pågående försvarsutredningarna
måtte komma att draga nytta af de försök, som komma
att göras.

Friherre Falkenberg: Friherre Flemings intresse för sitt
gamla vapen är värt allt erkännande och för min personliga del är
jag även mycket intresserad av frågan. Men herrarna få icke undra på,
om statsutskottet, som icke känner till saken det allra minsta, och
som icke fått några uttalanden av militära myndigheter, icke velat
tillråda Riksdagen att taga initiativ i saken. Jag ber att få yrka
bifall utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i förevarande punkt hemställt.

PunJcten 34.

Anslag till I en inom Första kammaren väckt motion (nr 37) hade greve

anskaffning C. Hamilton föreslagit, att Riksdagen ville besluta dels att i skrimmateriel^''
veDe till Konungen anhålla, att försök med kulsprutor avsedda för

Lördagen den 1 mars.

55 Nr 10.

infanteriet måtte med snaraste anordnas, ävensom för detta ändamål Anslag till

på extra stat för år 1914 anvisa ett belopp av 20,000 kronor med

rätt för Kungl. Maj:t att under innevarande år förskottera nämnda materiel.

belopp; dels att till anskaffning av kulsprutemateriel, avsedd förin- (Forts.)

fanteriet å extra stat för år 1914 bevilja ett anslag av 300,000

kronor.

Utskottet både i denna punkt av anförda skäl hemställt, att
greve Hamiltons motion nr 37 icke måtte av Riksdagen bifallas.

Vid förevarande punkt hade reservationer avgivits

l:o) av friherre J. G. Beck-Friis, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att. Riksdagen ville besluta att i skrivelse _ till Konungen
anhålla, att försök med kulsprutor avsedda för infanteriet
måtte med snaraste anordnas, ävensom för detta ändamål på extra
stat för år 1914 anvisa ett belopp av 20,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att under innevarande år förskottera nämnda belopp,
samt

2:o) av greve C. B. Hamilton, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att Riksdagen måtte

a) i skrivelse till Konungen anhålla, att försök med kulsprutor
avsedda för infanteriet måtte med snaraste anordnas, ävensom för
detta ändamål på extra stat för år 1914 anvisa ett belopp av 20,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att under innevarande år förskottera
nämnda belopp; samt

b) till anskaffning av kulsprutemateriel avsedd för infanteriet å
extra stat för år 1914 bevilja ett anslag av 300,000 kronor.

Herr Ericsson, Aaby: Det egendomliga med statsutskottets
utlåtande är, att här hava alla partier enat sig om ett erkännande
av det behövliga i anskaffandet av kulsprutor för infanteriet. Dock
är detta icke så märkligt, då man besinnar, att alla våra grannar rundt
omkring oss redan hava försett arméns huvudvapen med detta
hjälpmedel.

Jag är visst övertygad om, att den dag, då det ljuder att
landets fred är slut och svenska män skola samlas under fanorna,
var man skall veta att göra sin plikt. Men jag föreställer mig,
att såväl under förberedelserna till, som vid själva krigstillfället,
det skall kännas tungt för den svenska värnpliktsarmén att redan
från början arbeta utan detta så viktiga vapen, som fienden redan
äger.

Statsutskottet säger nu: Yi skola vänta på utredning. Ja,
mina herrar, i går afton föll i min hand en bok, en reseskildring från
det av japanerna tagna Port Arthur. Jag läste där bland annat,
hurusom på nämnda plats nu finnes upprättat ett museum, och i
det museet förekommer även en monter, som innehåller baldräkter,
vilka begagnats av damerna den minnesvärda natten till den 9 februari

Nr 10. 56

Lördagen den 1 mars.

Anslag till
anskaffning
av kulsprute
materiel.
(Forts.)

1904, då samtidigt amiral Togo lät sin torpedbåtsdivision gå in i
Port Arthurs hamn och spränga ryska fartyg därstädes. i-vven här i
vårt land dansar man, även här fira liknöjdheten och tanklösheten
mången gång sina fester. Den dag, då ofred och ofärd stundar, vet
ingen av oss, men när den kommer, då är jag viss om att främst
vi riksdagsmän skola till oss ställa denna fråga: har var och eu
av oss i sin man bidragit till att vår armé äger de förutsättningar,
som den bör hava för att framgångsrikt gå fienden till mötes?
Och då jag anser, att en av de viktigaste av dessa förutsättningar
är, att den svenska armén äger vapen lika goda som de arméer,
mot vilka den kan komma att ställas, så ber jag, herr talman, att
på den grund få yrka bifall till greve Bamiltons motion och till hans
vid utskottets betänkande i förevarande punkt fogade reservation.

Greve Hamilton, Carl: Såsom det är herrarna allmänt be kant,

finnas för närvarande i vår fälthär endast 36 kulsprutor, vilka
ännu så länge äro organiserade på positionsartilleriet. Det lider
väl knappast något tvivel om, att dessa kulsprutor i händelse av
mobilisering komma att uppträda i tämligen intimt samband med
inianteriet, men dessa 36 kulsprutor utgöra, om man räknar endast
för infanteriet och endast med arméfördelningarnas linjebataljoner,
icke mer än en halv kulspruta per bataljon. Överallt utomlands
gör sig, såsom i min motion påvisas, er. strävan gällande, att erhålla
åtminstone två kulsprutor per bataljon; alltså fyra gånger så
många som vi hava. Sådana organisationer äro också redan genomförda
i flera länder, såsom t. ex. i Ryssland.

Om man bortser från själva sättet för kulsprutornas verkan,
kan man i viss mån likna dem vid de läderkanoner, som på Gustav
Adolfs tid, sida vid sida med infanteriet, bringade våra vapen framgång.
Kulsprutan kan icke utsträcka sin verkan på längre håll än
infanteriet, och är med avseende å sin verkan underlägsen artilleriet,
men den har eu annan egenskap, som gör den så särdeles värdefull,
nämligen den att kunna följa infanteriet överallt, så att infanteribefälhavaren
alltid kan ha detta vapen till hands för att just
i det rätta och avgörande ögonblicket vinna erforderlig överlägsenhet
på den avgörande punkten. Det är så att säga ett instrument
i hans hand, varmed han knackar hål på det fientliga pansaret
för att sedermera där kunna ränna in sin stöt. Från ett mycket
begränsat utrymme har kulsprutan på nära håll förmåga att på kort
tid åstadkomma en förkrossande verkan vare sig det gäller att avslå
ett fientligt anfall eller att bana väg för de egna bajonetterna.
Det är känslan av och medvetandet om detta, som gör, att envar,
som kommit i någon sorts beröring med detta vapen, känner: har
jag det mot mig, är det farligt, har jag det med mig, går det bra.
Däri ligger grunden till den stora moraliska verkan, som man numera
överallt tillerkänner kulsprutan.

Jag vill icke bestrida, utan tvärtom gärna framhålla, att detta

57 Nr 10.

Lördagen den 1 mars.

vapen har ganska stor, ja, mycken stor betydelse även för kavalleriet.
Men jag skulle gärna se, om herrarna av den föregående redogörelsen
Unge den uppfattningen, att kulsprutan företrädesvis är ett
infanterivapen, ett infanterivapen så speciellt, att man kan säga,
att det infanteri, som icke har detta vapen, icke är modärnt beväpnat.

Och det är inga kammarstudier, som ligga till grund för detta
omdöme, utan det är den blodiga krigserfarenheten särskilt från
rysk-japanska kriget; och jag tror, att man också från det nu pågående
kriget kan hämta erfarenhet i liknande riktning. Jag skall
tillåta mig för herrarna läsa upp några rader, som jag mottagit från
överste Rudenschöld, vilken nyligen återkommit från en studieresa
å den grekiska krigsskådeplatsen. Han skriver: »Vid besök å slagfältet
vid Sorovitsch (söder om Monastir) där grekiska V. fördelningen
på morgonen den 2 november överraskades och upprevs av
de för serbernas tryck norrifrån vikande turkarne, gjorde jag följande
iakttagelse och erfor nedanstående.

Turkarne hade fullständigt och utan skottväxling överraskat
grekernas bevakning och anryckte i dagningen mot staden Sorovitsch
(2,000 invånare), där V. fördelningens huvudkrafter voro förlagda.
Staden låg fritt och öppet på eu ej obetydlig slätt. Turkarna
öppnade på cirka 500 m. kraftig gevärs- och kulspruteeld.
Panik uppstod, turkarna stormade, satte eld på staden, som i grund
förstördes. Grekerna lämnade artilleri och träng i sticket och flydde.

Vid mitt besök den 7 december i Sorovitsch visade en grekisk
generalstabskapten, Tséronlis, mig omkring. De ännu kvarstående
vägglämningarna, tillhörande husen åt anfallssidan, buro talrika spår
av särskilt kulspruteeldens täta kärvar och kapten T. yttrade, att
det särskilt var kulsprutorna, som bidragit till paniken bland grekerna,
vilka iclce hava dylika fast tilldelade infanteriet. (Vid armén
finnes endast ett fristående kulsprutebatteri.)

I detta sammanhang fällde kapten T., då jag uttalat min förvåning,
att man kunnat så fullständigt uniformera de massor, som
fördes i fält, till och med landstormen, följande yttrande: ’Vi hava
gått för långt i detta hänseende; uniform kan vårt infanteri reda
sig utan, men icke utan kulsprutor, och denna nödvändighetsartikel
saknar det ännu. Det har visat sig ytterst svårt, icke blott att få
fram vårt infanteri mot turkiskt med kulsprutor, utan även att få
det att hålla stånd mot dylikt. Kulspruteelden utövar nämligen en
oerhörd moralisk verkan; och om blott infanteriet hör dess rassel å
egen sida, livas det upp och strider villigt, även om kulsprutornas
verkan för tillfället skulle vara ringa eller ingen.’»

Det är den allra färskaste krigserfarenheten, som här talar!

Nu förstår jag, att herrarna tycka, att jag ordar alldeles för
mycket om denna sak. Det är ingen, som har bestritt kulsprutans
värde, och utskottet självt säger ju, att det är synnerligen viktigt,
att kulsprutfrågan vinner sin snara lösning. Javäl, men jag är icke

Anslag till
anskaffning
av kulsprutematerid.

(Forts.)

Nr 10. 58

Lördagen den 1 mars.

iistak i11 säker på’ att lierrarna verkligen äro övertygade om, hur viktig denna
av^ndspnL- fråSa är> att herrarna verkligen äro genomträngda av den övermaieriel.
tygelsen, att det här gäller vapen för arméns huvudmassa och kärna,
(Forts.) infanteriet, och att så länge det icke har dessa kulsprutor, det icke
är väl beväpnat. Vore herrarna genomträngda av den övertygelsen
i lika hög grad, som jag är det, tror jag, att alla skulle vara ense
med mig om, att man bör bedriva försök för att fastställa typ,
transportsätt in. m. för våra infanterikulsprutor så hastigt och kraftigt
som möjligt är, vilket den ena delen av min motion avser, och
jag tror också, att herrarna skulle vara ense med mig om, att så
snart som dessa försök äro slutförda, man bör gripa sig an med att
anskaffa dessa vapen, vilket är innebörden av senare delen i samma
motion.

Det har från regeringen närstående håll sagts mig, att regeringen
skulle vara intresserad av kulsprutefrågan, ja, alldeles särskilt
intresserad av denna fråga. Och jag har ingen anledning att
betvivla, att så är förhållandet. Det förefaller mig då, som om
herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet med tillfredsställelse
borde se, att det anslag, som jag för ändamålet föreslagit,
bleve beviljat. Det skulle lämna honom fria händer och
medel att på kraftigaste sätt förbereda och främja denna frågas lösning,
som ju ligger även honom varmt om hjärtat.

För mig ter sig saken så, att den som verkligen vill skaffa
detta nödvändiga vapen till infanteriet så fort som möjligt, den bör
stödja min motion; den däremot, för vilken det är tämligen likgiltigt,
om denna vapenanskaffning sker ett år förr eller senare, den
bör följa utskottets förslag.

Det svenska folket och den svenska Riksdagen hava i allmänhet
icke varit njugga, när det gällt arméns vapen, och denna kammare
har därvidlag med offervillighet gått i spetsen. Jag vågar,
herr talman, då jag nu yrkar bifall till min motion, uttala den förhoppningen,
att denna kammare icke nu skall svika dessa vackra
traditioner!

Friherre Falkenberg: Herr talman, jag vill icke med ett

ord motsäga, vad greve Hamilton bär framfört beträffande kulsprutans
förträfflighet. Tvärtom vill jag gärna understryka allt, vad
han yttrat därom, och jag skulle också personligen mycket gärna
hava ställt mig på den sidan, om det funnits den allra ringaste
utsikt att i år få igenom ett anslag till inköp av flera kulsprutor
för infanteriet. Så är emellertid icke förhållandet, utan man har
tänkt sig, att det skulle få anstå därmed till 1914 års Riksdag.

Yarför vi för övrigt icke kunde gå med på första delen av
motionen, som sammanfaller med friherre Beck-Friis’ reservation,
var att vi ansågo, att det är ett så jämförelsevis ringa belopp, som
i verkligheten erfordras — utöver vad som för övrigt på frivillighetens
väg blivit skänkt till den saken — för att man skall kunna

59 Nr 10.

Lördagen den 1 mars.

utföra dessa försök, att det beloppet mycket väl skulle kunna an- Anslag till
skaffas av vederbörande statsråd, som, enligt vad man ju antager, ai^kulsprufeär
intresserad av själva saken. materiel.

Dessutom ansågo vi, att det var av åtminstone en viss bety- (Forts.)
delse att få till stånd den motivering, som här föreligger, emedan
denna motivering är synnerligen välvillig för saken och är underskriven
av representanter för alla partier i (Riksdagen.

På dessa skäl yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Friherre Beck-Friis, Johan: Borr talman, mina herrar!

Om det uteslutande gällt att giva uttryck åt det intresse jag hyser
för kulsprutfrågan skulle även jag med största nöje hava instämt i
greve Hamiltons hela reservation. Jag hade dock mina betänkligheter
att göra detta, därför att jag var medveten om att “Riksdagen
åtminstone icke i allmänhet brukar vara benägen att bevilja pengar
till ett vapen, så länge man ännu icke vet, vilken modell man skall
ha. På grund av de förfrågningar jag gjort, har jag även anledning
antaga, att dessa försök icke hinna bliva utexperimenterade så
tidigt, att pengar verkligen behöva anslås för ändamålet redan vid
denna riksdag, utan att frågan nog icke kan i sin helhet komma
fram förrän till nästa riksdag. Om försöken da lyckligen ha blivit
slutförda, tror jag nog, att Kungl. Maj:t till den riksdagen kommer
fram med proposition om anslag till inköp.

Däremot var jag alldeles på det klara med, att jag bolde yrka
bifall till den första delen av greve Hamiltons motion, i vilken han
hemställer, att medel måtte anvisas till försökens slutiörande. Detta
gör jag av det skäl, att då pengar skola tagas ifrån anslag, som
äro avsedda för andra ändamål, så är det alldeles givet, att de,
som hava dessa anslag om hand, icke gärna lämna pengar till
ifrågavarande försök. Det är givet, att om man nu skali taga
pengar av vspenansiaget, och vapenanslaget är avsett att räcka till
vissa ändamål, det icke är roligt för den chef, som bär ansvaret
för medlen, även om det finns några besparingar på anslaget, att
släppa dessa ifrån sig.

Yad angår själva prövningen av ifrågavarande kulsprutor, förmodar
jag, att medlen skola utgå från övningsanslaget. Det finns
många personer, som stå i ansvar för detta anslag, och de vilja
naturligtvis i första hand se till, att de övningar, som skola utföras
för dessa pengar, i första hand verkligen bliva bekostade, och
att icke brister uppstå på denna post genom extra försök. Därför
anser jag, att vill Riksdagen verkligen visa, att Riksdagen har intresse
för att vi skola få kulsprutor och att försöken med kulsprutor
skola utföras så fort som möjligt, bör det icke vara eu
sådan här visserligen vacker motivering men ingen kläm, som statsutskottet
kommer med, utan då hör det vara denna motivering till -

Nr 10.

60

Lördagen den 1 mars.

Änlla2 ?*11 llka med deu klämmen, att en viss summa anslås för dessa försöks
anskaffning utförande.
av kulsvrnte materiel.

_ -^u kara vi på frivillighetens väg fått pengar för anställande
(Forts). av försök med svenska kulsprutor. För befintliga pengar på vapen anslaget

ha inköpts vissa kulsprutor av en annan modell. Därjämte
hava vi den gamla modell, som finns vid positionsartilleriet,
och beställning har även gjorts av en ny amerikansk modell. Men
det finns ändå andra modeller å kulsprutor, som vi icke fått se
prov på. Dessutom böra olika transportmedel prövas. Slutligen
anser jag, att det måste, prövas ute på infanteri- och kavalleriregementena,
hur organisationen skall ordna9 för dessa kulsprutornas
betjänande, så att man är fullt på det klara med den saken, på
det att vi måtte komma till att få dessa kulsprutor färdiga och införda,
vid både infanteri och kavalleri så fort som möjligt.

Det har sagts, att försvarsberedningarna skulle komma att yttra
sig om denna sak. Det förmodar jag, och jag är lika säker på,
att Jorsvarsbereduingarna komma att tillstyrka anskaffningen. Men
i så fall borde det vara för Kung!. Maj:t en synnerligen angelägen
sak att hava Irågan fullt klar och utexperimenterad, i avseende
både å vilken organisation, som bör införas och vilka modeller,
som skola anskaffas samt vilka transportmedel anses vara fördelaktigast,
^ då frågan, såsom jag hoppas, nästa höst kommer till prövning
inför försvarsberedningarna. I detta sammanhang skulle jag
måhända våga fråga herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet,
om herr statsrådet tänkt sig, att dessa försök med kulsprutor
i någon större skala komma att ske innevarande höst, så
att proven då verkligen bliva slutförda?

Herr Kvarnzelius: Det förefaller mig, som om alla de, vilka
aio varmt intresserade lör att vårt inianteri förses med kulsprutor,
bolde vara mycket tillfredsställda med den motivering, statsutskottet
lämnat i anledning av greve Hamiltons motion. Och det är icke,
såsom den siste ärade talaren yttrade, bara en vacker motivering,
utan denna motivering är av den beskaffenhet, att den måste resultera
i att det av motionären åsyftade målet vinues, även om motionen
icke du föranleder till någon åtgärd. Utskottet har ju nämligen
utgått ifrån, att det redan uu finns material och medel för
att anställa erforderliga prov. loke är det heller lämpligt att på
sätt motionären i sista delen av sin motion föreslagit nu bevilja
medel till ett nytt vapen, innan erforderliga prov äro utförda, så att
man är säker på vilken modell som är den för våra förhållanden
mest lämpliga.

Jag anser således, att om klander skall riktas mot något
håll, icke. är det mot statsutskottet i detta avseende, ty det är
så välvilligt stämt mot denna sak, som man över huvud taget
kan begära av ett utskott, att det skall vara. Däremot är det
m®jkgen skäl, i att klander riktas mot annat håll. Om det nu

Lördagen den 1 mars.

61 Nr 10.

är så, att detta vapen är så betydelsefullt för infanteriet, nog före- Anslag till
faller det mig då litet underligt, att våra militära myndigheter, försvarets
främsta målsmän, icke hava gjort mera att få de uttalade materiel.
önskemålen i avseende å detta vapen realiserade, än hittills i det (Forts.)
hänseendet är åtgjort. Vi hava ju 36 kulsprutor å positionsartilleriet,
och det tycks vara den allmänna meningen, att dessa höra
överföras till infanteriet. Om det är så betydelsefullt för infanteriet,
att detta vapen kommer dit, nog förefaller det då, som om vederbörande
borde hava gjort någonting för att åtminstone åstadkomma
en början i detta avseende med de 36 kulsprutor vi redan
hava.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Bergström: Herr talman, mina herrar 1 Så som

det redan under debatten har blivit framhållet, förberedas försök
med här ifrågavarande vapen, och det icke allenast beträffande
dess användning vid infanteriet, utan även beträffande dess användning
vid kavalleriet. Kammarens ledamöter erinra sig nog, hurusom den
28 februari i fjol kammaren avslog eu framställning just av friherre
Beck-Friis, vill jag minnas, avseende anordnande av försök med
kulsprutor vid kavalleriet -— jag tar upp även denna fråga —
under hänvisning därtill, att Kungl. Maj:t säkerligen vore oförhindrad
att med ordinarie anslagsmedel, från det ordinarie vapenanslaget,
åstadkomma vad som härför erfordrades. Den 1 mars, d. v. s. mycket
kort tid därefter, beslöt Kungl. Maj:t att anvisa det belopp, som av
vederbörande förvaltningsmyndigheter synts erforderligt för åstadkommande
av kulsprutor för dessa försök, och den 22 april 1912 avslöts
kontrakt med Aktiebolaget Nordiska Motorverkstäderna, Finspång,
enligt vilket leveransen skulle ske före den 1 maj 1913. Jag kan
endast beklaga, att detta bolag den SO augusti 3912 måste tillkännagiva,
att all kulsprutetillverkning vid Finspång skulle upphöra,
och anhålla, att kontraktet måtte få överlåtas på annat bolag, vilket
föranleder uppskov med denna leverans till början av år 1914.

I mitten av sistlidet år kunde Kungl. Maj:t med anledning av
en gåva av enskild givare fatta beslut rörande anskaffande av materiel
för försök med kulsprutor vid infanteriet, och enligt kontrakt,
som avslutades den 14 augusti 1912, med Aktiebolaget Bofors—

Gullspång, skola dessa kulsprutor levereras före den 15 augusti
innevarande år. Dessutom är det så, som redan blivit upplyst, att
man, förutom med dessa kulsprutor av inhemsk modell, den Kjeilmanska,
är i tillfälle att anställa prov med eu amerikansk modell,
som anses vara av synnerligt stort värde, och möjligen även med
en engelsk modell. Så snart den materiel, som erfordras, föreligger,
skall jag garantera herrarna, att de tekniska försöken omedelbart
skola komma att äga rum, och så snart dessa försök avslutats, skola
omedelbarligen även försök vid vederbörande truppförband anordnas.

Jag kan naturligtvis icke garantera, när vapnet uti tekniskt

Nr 10. 62

Lördagen den 1 mars.

Anslag till
anskaffning
av kulsprutemateriel.

(Ports.)

och övriga avseenden kan föreligga färdigt och utexperimenterat.
Men liksom Kungl. Maj:t genom av mig nu angivna beslut ådagalagt,
att Kungl. Maj:t anser denna fråga vara av synnerlig vikt,
så ha även en del åtgärder vidtagits för att inhämta nödig erfarenhet
på den plats, där sådan under senaste tiden särskilt kunnat inhämtas.
De svenska officerare, som särskilt varit utsända till Balkan,
hava därvid erhållit i uppdrag bland annat att studera kulsprutornas
taktiska användning under där pågående krig och lämpligaste
transportsättet i varje slags terräng, deras användning vid
olika vapenslag och sålunda även vid infanteriet. Och jag förutsätter,
att de erfarenheter, som härvidlag vunnits, även skola visa
sig vara av värde vid de framställningar, som framdeles kunna
komma att av Kungl. Maj:t föreläggas Riksdagen. Jag ber att
beträffande frågan om transportsättet tillika få nämna, att Kungl.
Maj:t med avseende å prövning av kulsprutor vid infanteriet har
gått i författning om anskaffande av särskilda packsadlar för att
även pröva detta transportsätt, liksom Kungl. Maj:t också vidtagit
åtgärder med anledning av framställning av enskild givare i syfte
att pröva särskilt lavetter av inhemsk svensk modell.

Vad beträffar frågan om de medel, som utöver redan anvisade
kunna påfordras för dessa prov, ställer det sig så, som friherre
Beck-Friis antydde, att åtskilliga kostnader gå på de ordinarie anslagen.
Skulle därutöver någonting erfordras för ändamål, som
Riksdagen icke särskilt anvisat medel till, lärer Kungl. Maj:t liksom
vid andra liknande prov vara oförhindrad att här använda de
allmänna besparingarna, som härför lära lämna tillgång.

Herr Trygger: Herr talman! Jag hade för min del tänkt

att yrka bifall till friherre Beck-Friis’ reservation, ty jag anser det
vara av synnerligen stor vikt, att denna kammare på det kraftigaste
stryker under, att kammaren hyser den meningen, att det föreligger
ett oavvisligt behov av att kulsprutor så snart som möjligt anskaffas
för infanteriet. Och det första steget är naturligtvis, att försök med
dylika verkställas. Emellertid, sedan statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
på det allra bestämdaste och klaraste uttalat,
att han tänker med det snaraste anordna försök med kulsprutor,
samt att medel finnas tillgängliga för detta ändamål, finner jag mig
oförhindrad att rösta för utskottets hemställan.

Friherre Beck-Friis, Johan: Jag gjorde i slutet av mitt

förra anförande icke något yrkande, därför att jag först ville höra,
om herr statsrådet skulle svara på den fråga jag framställt och
vilket svar det skulle bliva. Sedan vi nu hört detta svar och därvid
funnit, att denna fråga ligger statsrådet varmt om hjärtat, att dessa försök
verkligen komma icke endast tekniskt, utan även praktiskt att utföras
vid regementena, och att statsrådet är beredd att anvisa de medel,
som härför erfordras, har jag icke, herr talman, något yrkande att göra.

Lördagen den 1 mars.

63 Nr 10.

Greve Hamilton, Carl: Med anledning av herr stats rådets

yttrande skulle jag till honom vilja rikta en vördsam förfrågan.
Har herr statsrådet övertygat sig om, att den mening inom
militära kretsar är rådande, att inga andra kulsprutor än dem, som,
enligt vad herr statsrådet nu ställt i utsikt, i höst skola prövas, då
böra prövas? Ty, har man icke den grundläggande frågan klar för
sig, kommer det säkerligen att inträffa — jag har varit med och
prövat mycken materiel ■— att, när man val prövat de kulsprutor
vi hava, desamma befinnas vara behäftade med eu del bristfälligketer,
och då kommer någon driftig agent eller någon annan och
säger: den eller den kulsprutan, som icke prövats, är mycket
bättre än de andra. Och då blir man tveksam, och följden blir
lätt, att saken uppskjutes. Dessa andra kulsprutor skola nu beställas
och prövas, och så går år efter år kanske utan att vårt infanteri
får några kulsprutor.

Herr statsrådet Bergström: Herr talman! Jag kan natur ligtvis

icke förutspå något med avseende å framtiden, och detta
skulle ju vara behövligt för att kunna giva ett tillfyllestgörande
svar på denna fråga. Det arbetas oerhört på detta område, och
ett tu tre kan en uppfinning komma, som slår alla andra uppfinningar
ur brädet, och då kan man komma att anse nödvändigt, att
tillfälle beredes att pröva denna uppfinning. Emellertid tror jag,
att jag gav en, om också mycket försiktig, antydan i det anförande
jag nyss höll därom, att man på vederbörande militärt håll ansett
sig hava utsikt till att få en typ av kulsprutor, som måhända slå
de nu befintliga, inom arméerna i bruk varande kulsprutorna ur
brädet; och man har även vidtagit åtgärder för att möjligen kunna
förvärva rätten till nödigt antal av dessa. Huru härmed kan
komma att gå, kan jag icke säga.

Herr Clason: Det har flera gånger talats om den mot greve

Hamiltons motion välvilliga motivering, som statsutskottet givit sin
hemställan på denna punkt. Ser man då på denna motiverings
värde för försvaret, måtte detta naturligtvis, såvitt jag förstår, gälla
vårt försvar någon gång i framtiden, ehuru, om man tager hänsyn
till ett och annat, som passerat på detta område här i landet, man
väl får säga, att man icke kan vara säker på, att en sådan motivering
framdeles verkar så synnerligen kraftigt. Yad åter angår
försvaret just nu, så synes det mig vara klart, att för detsamma
kulsprutor äro av bra mycket större värde än motiveringar; och
under sådana förhållanden förefaller det mig, som om det intresse,
som faktiskt här förefinnes för frågan, snarast borde tala för bifall
till greve Hamiltons reservation.

Även herr statsrådet har uttryckt sitt stora intresse för saken och
försäkrat, att prov skola anställas, och ställt i utsikt, att dessa prov
skola anställas mycket snart. Såvitt jag hörde honom rätt, med -

Anslag till
anskaffning
av kalsprutematerid.

(Ports.)

Nr 10. 64

Lördagen den 1 mars.

Anslag till
anskaffning
av kulsprwtemateriel.

(Ports.)

delade han också, att erfarenheter från utlandet inhämtats och att
dessa med det snaraste skola bearbetas. Jag skulle då vilja göra
den frågan: är det icke antagligt, att resultatet av dessa prov och
dessa erfarenheter komma att föreligga färdigt tidigare än vid 1915
års början? Och är det så, att saken skall vara utexperimenterad
före år 1915, då synes mig den logiska följden bliva, att vi nu
böra ställa till Kung!. Maj:ts förfogande ett anslag för anskaffande
av kulsprutor redan under år 1914, d. v. s. det år, som denna
budget avser, så att Kungl. Maj:t må äga möjlighet att redan då
anskaffa detta vapen, så att vi år 1914, om det gäller, må kanna
försvara oss med kulsprutor i stället för med motiveringar. Jag
yrkar bifall till greve Hamiltons förslag.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i avseende på föreliggande punkt yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
avslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattades
i den av greve Oart Hamilton vid punkten avgivna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i punkten 34 av
sitt utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Hej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den av greve Carl Hamilton vid punkten
avgivna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;
Hej — 31.

Lördagen den 1 mars.

G5

Nr 10.

Punkten 35.

Under punkt 36 av denna huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att öka anslaget till arméns byggnader, mötesfält
och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens övningar och
materiel, nu 1.279,390 kronor, med 20,550 kronor till 1,299,940
kronor.

På anfört skäl hade utskottet i förevarande punkt hemställt,
att Riksdagen måtte öka anslaget till arméns byggnader, mötesfält
och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens övningar och
materiel, nu 1,279,390 kronor, med 20,350 kronor till 1,299,740
kronor.

Vid nu föredragna punkt hade reservation anförts av greve
F. Cl:son Wachtmeister samt friherrarne J. T. Gripenstedt, C. IT.
Falkenberg och J. G. Beck-Friis, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att Riksdagen måtte öka anslaget till arméns byggnader,
mötesfält och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens övningar
och materiel, nu 1,279,390 kronor, med 20,550 kronor till 1,299,940
kronor.

Friherre Gripenstedt: Herr talmani Jag kan icke neka till,

att statsutskottets förslag att avpruta dessa 200 kronor, som Kungl.
Maj:t begärt, förvånar mig. Ku är det emellertid så, att det är
ledamötarna från de båda regeringspartierna inom statsutskottet, som
gjort denna nedprutning. Hade ledamöterna av högern gjort det,
dä misstanker jag, att det blivit tytt och ansett som eu liten prickning.
I själva verket är det också en desavuering av det beslut,
som fattats av Kungl. Maj:t. Den 1 juni 1912 beslöt Kungl. Haj:t
att den tygskrivare, som tjänstgör vid Tingstäde, skulle utföra
väbelsgöromålen till och med år 1913 mot ett arvode av 200 kr.
för år. Ku begär Kungl. Maj:t, att detta förhållande skall fortfara,
att 200 kronor skola beviljas för år 1914, att avlöna denne väbel
med, men utskottet säger nej; detta arbete kan utföras, säger utskottet,
av den fortmaskinist, som utskottet tillstyrkt och som utskottet
anser böra medhinna väbelsgöromålen. Jag undrar, huruvida
statsutskottet och Riksdagen kan bedöma den eller den personens
kompetens i detta fall. Den ifrågavarande tygskrivaren
bär vant underofficer och lär lämpa sig väl för göromålen. Fortmaskinisten
däremot är elektrisk arbetare, som troligtvis icke kan
vara fullt inne i eller passa för en väbels åligganden. De, som nu
yrka avslag på Kungl. Maj:ts framställning, stödja sig på ett förslag
av militärbefälhavaren på Gotland, då han för ett par år sedan
ifrågasatte att få en fortmaskinist, som på samma gång skulle kunna
utföra väbelsgöromålen. Men detta har arméförvaltningen opponerat
sig mot, och Kungl. Maj:t ställer sig, såsom jag anser på goda skäl,

Första kammarens protokoll 1913. Nr 10. 5

Ökning av
anslaget till
arméns bygg
nåder, mötes
fält m. in.

Kr 10. 66

Lördagen den 1 mars.

Ökning av
anslaget till
arméns byggnader,
mötesfält
m. m.
(Forts.)

på arméförvaltningens sida härvidlag. Såsom jag nyss nämnde, stöder
sig utskottets majoritet på militärbefälhavarens på Gfotlandförslag. Det
skulle verkligen glädja mig, om de militära myndigheternas förslag,,
när det gäller andra viktigare saker, som röra försvaret, verkligen
tillmättes samma auktoritet, så att de följdes på samma sätt som i
detta fall. Detta här tycker jag stöter eu liten smula på det löjliga.
När beloppet är så litet som 200 kronor och Kungl. Maj:t,
såsom jag finner, haft goda skäl för sin framställning samt ett bifall
till utskottets förslag verkligen skulle vara en desavuering av vad
Kungl. Maj:t förut beslutat, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kvarnzelius: Ehuru det endast är fråga om ett så
ringa belopp som 200 kronor, skall jag ändå be att något litet få
taga kammarens tid i anspråk.

Det gäller här att vid Tingstäde anställa en fortmaskinist.
Han har sin avlöning fastställd lika med övriga fortmaskinister,
men hans arbete är skäligen ringa i jämförelse med vad fortmaskinister
ha att göra vid andra befästuingar. Det behöves dessutom
någon, som ser till, att inga obehöriga komma in på det
befästade området, och för detta ändamål har militärbefälhavaren
på Gotland på ett tidigare stadium ifrågasatt, att även väbelsgöromålen
skulle uppdragas åt denne fortmaskinist. Utskottets majoritet
har ansett, att det är en praktisk åtgärd att använda en person,
som har litet att göra för den avlöning han åtnjuter, för att även
bestrida väbelsbefattningen. Enligt Kungl. Majrts förslag skull»
väbelsgöromålen däremot överlämnas åt en tygskrivare, som icke är
bosatt inom befästningsområdet eller ens i närheten av detsamma,
och därför icke vore i tillfälle att öva uppsikt i lika hög grad som
fortmaskinisten. Yi ansågo därför inom utskottet, att militärbefälhavarens
förslag att överlämna väbelsgöromålen åt fortmaskinisten,
som bor inom befästningsområdet, var bättre och att, då man måste
antaga, att en person, som bor på platsen, bättre kan utöva uppsikt
å densamma, fortmaskinisten var lämplig för ifrågavarande
uppdrag. Dessutom ansågo vi, såsom jag förut sagt, att fortmaskinisten
icke hade mer att göra än att den avlöning han åtnjuter
mycket väl även täcker det arbete han skulle komma att
utföra som fortväbel. Jag tror det vara riktigt, att statsutskottet
och Riksdagen på alla de punkter, där man kan använda arbetskraft,
som redan finnes och vilken icke är oskäligt betungad, även
ser till, att den utnyttjas utan att särskild ersättning anvisas för
varje än så ringa uppdrag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
i avseende på förevarande punkt yrkats, dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det

Lördagen den 1 mars.

67 Nr .10.

förslag, som innefattades i den av greve Wachtmeister, Fredrik
m. fl. avgivna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 36.

Anslag till

Med tillstyrkande av bifall till vad Kungl. Maj:t under punkt semang.
37 av denna, huvudtitel i statsverkspropositionen föreslagit, hade
utskottet i förevarande punkt hemställt, att Riksdagen måtte utav
det av 1906 års Riksdag till uppförande av kasernetablissemang
för femton infanteriregementen beviljade anslaget, 21,744,000 kronor,
å extra stat för år 1914 anvisa i ,000,000 kronor.

Friherre Gripenstedt: Ehuru jag icke kan göra något annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag, kan jag i allt fall icke
underlåta att säga några ord.

Jag uttalade mig redan i fjol, med anledning av att anslaget
till kasernbyggnaderna minskades — ehuru minskningen då var
mindre än nu och uttryckte jag som min mening, att kasernbygo-andet
icke får halas ut^på tiden alltför länge. Detta har verklfo-en
själva Riksdagen vid så många tillfällen uttalat och senast år 1909,
så att jag tycker, att det är rätt bedrövligt, att på detta vis byggandet
eller fullbordandet av de återstående kasärnerna uppskjutes
på en obegränsad tid. Kasärnbyggnadsnämnden har naturligtvis
intet intresse av att driva på. Den tycker, att den kan se till
byggandet bättre, om man bara håller på med ett par kasärner
i sänder, och dessutom är kasärnbyggnadsnämnden ståtligt avlönad.
Ju _ längre den får sitta, ju ‘bättre är det alltså för den.

Jag vill visst icke påstå, att kasärnbyggnadsnämndens åtgöranden
äro påverkade av detta förhållande, men något intresse att driva på
har den icke. Nu behövas emellertid kasärner för de regementen,
som icke redan fått sådana, och detta ur olika synpunkter. De
behövas dels för folkets trevnad, dels för dess utbildning, isynnerhet
om vinterutbildning skall kunna bedrivas, och framförallt behövas
de ur mobiliseringssynpunkt, om någon mobilisering skulle
komma ifråga. Man kan icke mobilisera regementena på de gamla
mötesplatserna, om detta skulle förekomma vintertiden t. ex.
t.. ... ad ar det ^ S0P1 egentligen föranlett uppskov? Jo, det är
förläggningen av de ifrågavarande regementena,*som man ännu icke
är på det klara med. Dessa förläggningsfrågor hava dock så många
gånger värn behandlade, att det verkligen borde kunna fattas beslut
i den saken. Det bär varit tre olika slag förläggningskommissioner.
f örst _ eu kommission för varje fördelning. Så sattes till den nya
kommissionen av 1911 för ytterligare utredning beträffande sex

Nr 10. 68

Lördagen den 1 mars.

Anslag till regementen, och nu igen är man icke nöjd med dess resultat, utan
kasernetablis- }lar man tillkallat nya personer eller s. k. sakkunniga. Vad är
(Fortsdetta för ett sätt? Gillar Kungl. Maj:t icke vad de sakkunniga
kommit fram med, så står det Kungl. Maj:t fritt att själv bestämma
regementenas förläggningsorter. Det har Riksdagen åt Kungl. Maj:t
överlåtit. Att söka efter nya sakkunniga, tills de kommit fram
med precis vad Kungl. Maj:t vill, för att Kungl. Maj:; skall kunna
krypa bakom ryggen på dem, det är icke lämpligt. Icke ökar det
regeringsmaktens auktoritet, och nog borde Kungl. Maj:t nu kunna
fatta sitt beslut i denna sak. Nu har Kungl. Maj:t begärt endast
en miljon kronor; vart skall detta taga vägen? Det dröjer för
länge, innan kasärnerna bli färdiga. Till och med kasärnbyggnadsnämnden
har hemställt om mera, eller om ett anslag på 1,360,000
kronor. Jag vill hoppas, att kasärnbyggandet hädanefter må bedrivas
i litet raskare tempo, —- såsom Riksdagen vid liera tillfällen
förut uttalat.

Herr statsrådet Bergström: Herr talman, mina herrar! Medanledning
av den ärade utskottsledamotens yttrande skall jag tillåta orig att
lämna ett par faktiska upplysningar i denna fråga. Det är riktigt, såsom
den ärade ledamoten sagt, att förläggningsfrågan har upptagits till förnyad
behandling. Men det är skett med anledning av framställning
inom Riksdagen. Det var på förslag av min företrädare i
ämbetet, som denna fråga beträffande sex truppförband upptogs till
revision. De utlåtanden, som i detta avseende avgivits, röra fem
regementen, varemot beträffande det sjätte truppförbandet, Södra
skånska infanteriregementet, ännu icke slutligt utlåtande inkommit,
oaktat det blivit åtminstone under hand utlovat, att de sakkunniga
skulle vara färdiga med sitt arbete inom utgången av år 1911.

Jag har på särskild grund ansett nödigt, att nti ett av de hänseenden,
vari utredning skulle ske, nämligen beträffande själva
kostnadsfrågan för staten, vid valet av en förläggningsort i jämförelse
med en annan, full klarhet skulle komma till stånd, så att
vi icke skulle få bevittna, att sedan Kungl. Maj:t fattat sitt beslut
ännu en gång, förläggningsfrågan med avseende på vissa truppförband
ånyo skulle rivas upp i Riksdagen. Det var därför, som jag
tillrådde Kungl. Maj:t att söka åvägabringa denna tilläggsutredning,
och denna tilläggsutredning har pågått sedan en jämförelsevis kort
tid. Den bär nu i avseende på tre av de fyra truppförband, beträffande
vilka förläggningsfrågan överlämnats till denna nya kommitté,
givit till resultat utlåtanden rörande förläggningsorterna för
Kalmar regemente, samt för Första och Andra livgrenadjärregementena.
Utlåtandena beträffande dessa regementen Lava till lantförsvarsdepartementet
inkommit, det ena den 31 januari och det
andra den 8 februari i år, och jag förväntar, att under loppet av
innevarande eller senast nästa månad Kung!. Maj:ts beslut i avseende
å dessa förläggningsfrågor skall kunna föreligga.

Lördagen den 1 mars.

09 Nr 10.

Jag förväntar jämväl, att Kungl. Maj:ts beslut med avseende
å det förslag till kasärnetablissement för Kronobergs regemente,
som den 30 januari innevarande år inkommit från kasärnbyggnadsnämnden,
inom kort skall kunna föreligga. Sedermera återstår det
att bestämma förläggningsorten för tre truppförband, nämligen Södermanlands
regemente, samt Norra och Södra skånska infanteriregementena.
Med avseende på Södermanlands regemente är det ställt i utsikt,
att den senast tillsatta förläggningskommittén inom kort skall kunna
framlägga sitt utlåtande. Sedan återstå de icke alldeles lätta frågorna
om förläggningsorterna för Norra och Södra skånska infanteriregementena.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i denna punkt hemställt.

Punkterna 37—40.

Yad utskottet hemställts bifölls.

Punkten 41.

Kungl. Maj:t hade under punkten 42 av denna huvudtitel i
statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att till anläggning av
en elektrisk kraftstation i Boden in. in. bevilja ett anslag av

200,000 kronor, samt härav å extra stat för år 1914 anvisa 100,000

kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att av omhänderhavaude medel
under år 1913 förskjuta högst sistnämnda belopp för att sedermera
ersättas av vad som sålunda anvisats.

Utskottet hade i föreliggande punkt av anförda skäl hemställt,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag icke måtte för närvarande

av Riksdagen bifallas.

Herr statsrådet Bergström: Herr talman! I denna punkt
har statsutskottet så gott som enhälligt avstyrkt Kungl. Maj:ts förslag
och framkastat en tanke, att i stället för att, såsom Kungl.
Maj:t föreslagit, anordna en central, en kraftstation gemensam för
hela det inre befästningsområdet, man skulle anordna särskilda sådana
centraler för varje etablissement. Då denna tanke har blivit
framkastad och då det ju tydligen är statsutskottets uppfattning,,
att detta skulle bliva bättre —- jag vet icke, om det är statsutskottets
upplagning, att det tillika skulle bliva billigare — så skall jag
för min del gå i författning om vidtagande snarast möjligt av eu
utredning i detta avseende, vilken utredning jag sedan beräknar
kunna föreläggas nästkommande års riksdag. Jag tror, att det ur
säkerhetssynpunkt måhända skall kunna bliva bättre. Jag kan icke
lova, att det skall bliva billigare.

Anslag till
kasernetablissemang.

(Forts.)

Om anläggning
av en
elektrisk
kraftstation i
Boden m. m.

Nr 10.

Anslag till
uppförande a
förrådsbyggnader
för
skidutrustning.

70 Lördagen den 1 mars.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Punkterna 42 och 43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Med föranledande av vad Kung!. Maj:t i punkt 45 av fjärde
huvudtiteln i statsverkspropositionen föreslagit både utskottet i nu
föredragna punkt hemställt, att Riksdagen måtte till uppförande av
förrådsbygnader för skidutrustning m. m. å extra stat för år 1914
anvisa ett anslag av 75,000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits av, bland andra, herrar
C. G. Ekman, C. I. Asplund, F. W. Thorsson, K. V. Rydén och
N. E. Lindberg, vilka på anfört skäl ansett, att utskottet bort
hemställa, att Kungl. Maj:ts ovannämnda förslag icke måtte av
Riksdagen bifallas.

flen'' Ekman, Carl Gustaf: Jag skulle inte, herr talman,
ha besvärat kammaren med något yrkande i denna punkt, därest
motiveringen, som är fogad till deD av mig m. fl. avgivna reservationen,
hade fullständigt täckt den tankegång, som föranlett mig
att i förevarande punkt anteckna mig som reservant. Då så icke
är fallet, ber jag få säga några ord.

Det förhåller sig ju så, att en år 1909 igångsatt utredning
angående anskaffande av skidor för armén, har föranlett framställandet
av förslag om inköp av skidutrustning för ett belopp av 2,142,300
kronor — vilket anslag behandlats i eu tidigare föredragen punkt —
samt dessutom av byggnader för skidornas förvaring och underhåll
för ett belopp av omkring en half miljon eller, närmare bestämt,
491,200 kronor. Jag har i fråga om denna och ett par andra
punkter icke kunnat värja mig för den känslan, att även på försvarsområdet
vissa dagsstämningar utöva ett rätt väsentligt inflytande.
Förslag om hittills eftersatta och därför populära och åtminstone
med en viss begränsning nödvändiga utrustningar bliva
enligt min uppfattning i vissa fall bifallna, utan att fullt tillräcklig
prövning i fråga om omfattningen av vad som föreslås sker. Jag
både i viss mån den känslan, när det gällde skidanslaget, men jag
har funnit mig fullständigt oförhindrad att på den punkten biträda
propositionen, därför att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag där
ingalunda binder mig i fortsättningen vid prövningen av sedermera
kommande framställningar. Men i förevarande punkt har det synts
mig, som om den utredning, som ligger till grund för förslaget om
lokaler för skidornas förvaring är av sådan beskaffenhet, att den

Lördagen den 1 mars.

71 Nr 10,

givetvis icke skulle föranleda ett bifall från Riksdagens sida, om Anslag till
det icke vore fråga om en av dessa eftersatta och för ögonblicket uppför ande, av
populära punkter. Det är nämligen så, att de myndigheter, som hittills J nag,er för
yttrat sig, dels de tillkallade sakkunniga, dels arméförvaltningen, skidutrustbåde
i fråga om sättet, varpå byggnaderna skola utföras, och i fråga ning,
om, huruvida vissa i statens ägo nu befintliga byggnader kunna an- (Borta.)
vändas för ändamålet och även i flere andra avseenden äro av olika
mening.

Nu har herr statsrådet beaktat detta förhållande, och herr statsrådet
har påvisat, att det enligt hans uppfattning kan ifrågasättas,
huruvida det förslag, som föreligger, bör i sin helhet bifallas eller
om vissa jämkningar däri böra göras, flan hänvisar till, att det
förslag, som föreligger, omfattar blott en viss begränsad del av behovet,
och att ett bifall till den delen icke behöver utöva något
inflytande på fortsättningen. Men det är i sistnämnda avseende,
som jag har en annan uppfattning. Jag tror, att ett bifall till
denna punkt skall komma att uttolkas såsom ett godkännande, i
stort sett, av förslaget till uppförande av de byggnader, som äro ifrågasatta
till skidförråd, och sålunda att vad vi i dag besluta, delvis
prejudicerar denna frågas slutliga lösning. Då det förefaller mig,
att det belopp, som ifrågasättes, och att den utredning, som föreligger,
äro av sådan art, och jag icke vill vara med om ett godkännande
därav, tillåter jag mig hemställa om bifall till den i förevarande
punkt fogade reservationen.

Enligt vad som uppgivits, lär också Andra kammaren ha följt
-reservationen i förevarande punkt.

Friherre Falkenberg: Jag kan icke neka till, att det förvånar
mig, att Andra kammaren kommit till det resultat, som den
gjort. Nu har man köpt skidor för 273,800 kronor, och då det
faktiskt är omöjligt att i regementenas förråd förvara dessa, kan
det då vara lämpligt att pruta på anslaget, 75,000 kronor, till skidornas
förvaring. De kunna icke förvaras eller läggas in på ett
regementes vanliga förråd, utan skidorna skola förvaras i spännstolar,
så att varje skida står. Dessutom skola de vårdas och
skötas. Det, som herr statsrådet begärt för ändamålet, täcker för
övrigt icke på långt när hela utgiften utan endast eu viss del därav,
även om man förutsätter de gamla husens användning. På
dessa grunder hemställer jag om bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att
i avseende på förevarande punkt yrkats, dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den af herr C. G. Ekman m. fl. vid
punkten avgivna reservation.

Nr 10. 72

Lördagen den 1 mars.

Anslag till
remontering
m. m.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades proposition på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 45.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 46.

Lades till handlingarna.

Punkterna 47—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50.

Med anledning av vad Kungl. Maj:t i punkt 52 av fjärde
huvudtiteln i statsverkspropositionen föreslagit, hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att Riksdagen måtte öka anslaget till
remontering m. m., nu 641,155 kronor, med 438,870 kronor till
1,080,025 kronor.

Greve Hamilton, Carl: Med anledning av att tiden är långt
framskriden, skall jag söka fatta mig synnerligen kort.

Redan förut i dag har kammarens uppmärksamhet blivit fäst
därpå, att vid de stora skånska kavalleriregementena ännu fattas
400 hästar i det antal, som man år 1901 bestämt. Förra året
gjordes framställning om att fylla denna brist, och även i år hava
myndigheterna ansett sig böra gorå framställning i samma syfte.

Det förefaller mig rätt naturligt att, då man spanade för att upptäcka
områden, där besparingar skulle kunna göras inom försvaret,,
lekmännens blickar i första hand skulle falla på kavallerivapnet’
som är både dyrbart att uppsätta och att underhålla, så mycket mer,
som man kunde peka på dessa flygmaskiner, som skulle kunna tänkas
i viss mån ersätta kavalleriet.

För mig var det därför ingen överraskning, om också ifrån min
synpunkt beklagligt, att man förra året inhiberade anskaffningen av
dessa hästar. Nu har enligt min uppfattning vissa saker inträffat,
som borde berättiga ett frångående av förra årets ståndpunkt att
med hänvisning till försvarsberedningarna uppskjuta anskaffningen
i fråga. Det har nämligen försiggått stora fälttjänstövningar i vårt
land, varvid såväl flygmaskiner som större kavalleritruppförband uppträtt,
och dessa fälttjänstövningar ha, även om man kan göra gällande,
att, trots flygmaskinerna varit förföljda av en vissotur, dock
oförtydbart givit vid handen, att dessa flygmaskiner, vilket gagn de

Lördagen den 1 mars. 73

än kunna bereda härledningen vid lämpligt väder, äro fullkomligt
oförmögna att på något sätt ersätta kavalleri, under ett flertal förhållanden
såsom vid regn, dimma, blåst, snö eller i mörker;
vid alla dessa tillfällen måste kännedomen om fienden, grunden
för härförarens beslut, stödja sig på de uppgifter, som kunna inhämtas
av det under alla väderleksförhållanden och under dygnets
alla timmar pålitliga kavalleriet.

Vid dessa fälttjänstövningar hava herrar ledamöter av försvarsberedningarna
beretts tillfälle att närvara, och de hava haft bättre
tillfälle än någon annan att följa övningarna, se, höra och lära.
Ha verkligen de lärdomar, som därunder kunnat inhämtas, gått dem
spårlöst förbi? I så fall varslar detta icke gott för det slutliga
resultatet av deras arbete. Tv man kan väl icke år 1913 anse, att
det kavalleri, som man år 1901 beslöt att anskaffa, nu sedan landgränsen
efter år 1905 blivit så mycket större, är överflödigt. Jag
har redan förut påpekat ett område, där försvarsberedningarna verkat
hämmande, nämligen i fråga om kadrerna vid artilleriet. Här hava
vi ett annat område, och jag kan icke finna detta hämmande annat
än högligen beklagligt i en tid, då nationerna världen runt spänna
sina krafter till det yttersta för att bereda sig till det fasansfulla,
som heter krig. Dessa 400 hästar betyda ingenting, kanske kerrarne
mena, men vid mobilisering betyda de 400 ryttare eller nära fyra
skvadroner. Dessa skvadroner äro liksom fältartilleriets försvagade
organisation att föra upp på försvarsberedningarnas debetsida.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren biföll
vad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Punkterna 51—56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Larsson avlämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner:

nr 84, angående vidtagande av vissa ändrings- och reparationsarbeten
i riksgäldskontorets förra hus å ftiddarholmen, samt

nr 85, angående avlösning av den ägaren av skattelägenheten
Djurön nr 1 i Östergötlands län åliggande skyldigheten att därstädes
underhålla ett holländeri.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets den 26 och 28
nästlidne månad bordlagda utlåtanden:

Nr 10.

Anslag till
remontering
m. m.
(Forts.)

oNr 10. 74

■Om beredande

av rätt titt andel
i häradsallmänning

även åt annan
jordbruksfastighet
än i
mantal satt
jord.

Lördagen den 1 mars.

nr 30, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående viss ändring i grunderna för jordbruksfastighets deltagande
i kostnaderna för vägunderhållet,

nr 31, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag, åsyftande rätt för enskild
person att för husbehov tillgodogöra sig vatten å annans mark m. m.,
samt

nr 32, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående vissa ändringar och tillägg i lagen om väghållningsbesvärets
utgörande på landet,

biföll kammaren vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs å nyo jordbruksutskottets den 26 och 28 sistlidne
februari bordlagda utlåtande nr 33, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om beredande av rätt till andel
i häradsallmänning även åt annan jordbruksfastighet än i mantal
satt jord.

I en inom Första kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling
överlämnad motion, nr 85, hade herr Hult hemställt, att
Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida och på vad sätt rätt måtte
kunna beredas även annan jordbruksfastighet än i mantal satt jord
till andel uti häradsallmänning, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, som härav kunde föranledas.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder
hemställt, att förevarande motion ej måtte av Riksdagen bifallas.

Herr Hult: Herr talman! Då utskottet enhälligt avstyrkt
min motion i föreliggande fråga, skall jag icke framställa något yrkande,
men jag ber att få säga några ord beträffande anledningen
till att jag väckt motionen. Förhållandet är det, att i min hemort
finnes en del stora egendomar, bestående av flere hemmansnummer,
vilka icke undergått laga skifte. Från dessa avsöndras
nu lägenheter till egna hem, vilkas ägare icke erhålla andel i
häradsallmänningen, då fastigheten icke åsatts mantal. I min hemort
finnes också rätt betydande häradsallmänningar, och egnahemsägaren,
som i regel icke får någon skog på den avrösningsjord,
som tillskiftas lägenheten, är i stort behov av den andel i häradsallmänningen,
som, därest egnahemmet blivit satt i mantal, skulle
hava tillfallit honom. Nu har det sagts mig, att det är omöjligt
att få en ändring av lagen i den riktning, jag påyrkat. Men jag
vill säga, att jag icke tror, att det är möjligt att i längden bibehålla
bestämmelsen om delägareskap i allmänning, sådan den för

Lördagen den 1 mars.

75 Nr 10.

närvarande är avfattad i lagen om hushållningen med de allmänna
skogarna i riket. Det händer nämligen, att vid stations- och brukssamhällen
fastigheter, som äro satta i mantal, delas upp i tomter
genom ägostyckningsförfarandet och då åsättas mantal, men genom
att dessa bliva små, exempelvis -^-(T mantal och mindre, så är det
omöjligt att vid utsyning å allmänningen tillskifta dessa små hemmansdelar
någon andel, där sådan utgår in natura. Under sådana
förhållanden tror jag icke heller, att det är lämpligt att bibehålla
bestämmelsen, sådan den är. Men som sagt, jag skall icke framställa
något yrkande, i förhoppning, att om ett förslag framdeles
kommer upp om vidtagande av ändring i den riktning, som jag
påyrkat, eller om frågans lösning på annat tilläventyrs lämpligare
sätt, än jag föreslagit, detta må mottagas med välvilja af Riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att till ett
annat sammanträde uppskjuta handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den under dagen
avlämnade kungl. propositionen med förslag till lag om ändrad
lydelse av § 15 i den uti lagen den 10 juni 1912 angående flottning
av skogsalster i gränsfloderna Torneå och Muonio intagna
stadga.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet den under sammanträdet
avlämnade kungl. propositionen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 16 kap. 10 § ocn 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande denna dag
avlämnade kungl. propositioner:

nr 5, angående vissa ändringar i avlöniugsreglementet för statens
järnvägar m. m.;

nr 84,. angående vidtagande av vissa ändrings- och reparationsarbeten
i riksgäldskontorets förra hus å Riddarholmen, samt

nr 88, angående ändring beträffande brofctmålsdomarens i Norrbottens
län avlöning.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den under sammanträdet
avlämnade kungl. propositionen, nr 86, angående fyll -

Nr 10. 76

Lördagen den 1 mars.

nadspension åt tillförordnade rektorn vid högre realläroverket k
Östermalm i Stockholm, rektorn vid realskolan i Eskilstuna I. G. T.
Blmqvist.

Vid föredragning av den under dagen avlämnade kungl. propositionen
nr 85 angående avlösning av den ägaren av skattelägenheten
Djurön nr 1 i Östergötlands län åliggande skyldigheten att
därstädes underhålla ett holländeri, blev denna proposition på begäran
bordlagd.

Föredrogs och lades till handlingarna Kungl. Maj:ts denna dag
avlämnade nådiga skrivelse i anledning av eu vid sistförfluten riksdag
beslutad lag.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 20, i anledning av väckt
motion om upphävande av tullen å superfosfåt;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, angående höjning av avlöningen för övervaktmästaren
i Riksdagens hus, och

nr IB, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och eventuellt förslag i fråga om ordnande av regelbundet
utbyte med utländska riksförsamlingar av tryck rörande lagförslag
m. nr.;

lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion om.
utarbetande och framläggande av förslag till ändrade bestämmelser
om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap;

jordbruksutskottets utlåtande nr 1, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen
till jordbruksdepartementet; ävensom

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i
anledning av en av herr Lindhagen inom Andra kammaren väckt
motion, nr 153, om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att
den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord ej
må avhändas städerna utan Riksdagens samtycke m. in.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Grubbström
från och med den 10 till och med den 19 i denna månad.

Justerades tretton protokollsutdrag för denna dag.

Lördagen den 1 mars. 77 Nr 10.

På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5,io e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Nr 10. 78

Tisdagen den 4 mars.

Tisdagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3
leddes av herr vice talmannen.

e. m.; och dess förhandlingar

Justerades protokollet för den 25 nästlidne månad.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelse, nr 21, till Konungen, i anledning av väckt motion om
ändring i 6 kap. 4 § strafflagen.

Vid föredragning av ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 183, med delgivning av nämnda kammares beslut
över dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
herr Rydéns motion, nr 213, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om beredande av möjlighet för
utom äktenskapet fött barn att erhålla kännedom om sin fader, beslöt
Första kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
nr 1.

Vid föredragning av ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 187, med delgivning av nämnda kammares beslut
över dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
en av herr Lundgren i Vendelsberg väckt motion, nr 16, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående åtgärder mot oordningar å järnvägsstationer
och bantåg, beslöt Första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt tillfälliga utskott nr 2.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets irtlåtande nr 36,
i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag
om gemensamhetsfiske, lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 §
rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§
i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, dels oclc en i ämnet
väckt motion.

Tisdagen den 4 mars.

79 Nr lte.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
den 1 innevarande mars bordlagda proposition nr 85, angående avlösning
av den ägaren av skattelägenheten Djurön nr 1 i Östergötlands
län åliggande skyldigheten att därstädes underhålla ett
holländeri.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran följande
den 1 i denna månad bordlagda ärenden, nämligen bevillningsutskottets
betänkande nr 20, bankoutskottets utlåtanden nr 12
och 13, lagutskottets utlåtande nr 12, jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 ävensom Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Berggren från
och med den 10 till och med den 26 innevarande mars.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

I enlighet med herr vice talmannens förslag beslöts, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 skulle på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde sättas främst bland de två gånger bordlagda
ärendena.

Kammarens sammanträde avsiutades kl. 3,15 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.