RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1912:37
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1912. Andra kammaren. Nr 37.
Lördagen den 27 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogs herr Lindhagens vid kammarens nästföregående sammanträde
framställda, men då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa spörsmål;
och blef denna anhållan af kammaren bifallen.
§ 2.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,
som nu föredrogs, blef ånyo lagdt på bordet.
§ 3.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets Angående
utlåtande, nr 40, i anledning af väckt motion om skrifvelse till expropriation
Kungl. Maj:t angående medgifvande af expropriation för anskaffande^''h^^der
å landet af tomtmark för byggnader, afsedda för religiös, social'' afstäda för ’
eller kulturell verksamhet. allmännyttig
Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad ocA jpdturdl
motion, nr 74, hade herr Rydén hemställt, att Riksdagen ville i verksamhctskrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huruvida, i hvad mån och under hvilka villkor
expropriation genom det allmännas försorg kunde medgifvas, i syfte
att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark, afsedd att åt sammanslutningar
för folkbildning och nykterhet eller annan religiös,
social eller kulturell verksamhet åstadkomma samlingslokaler, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande
kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Uti afgifven reservation hade emellertid herr Widén, med inAndra
kammarens protokoll 1912. Nr 37. 1
>’r 37. 2
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
stämmande af herrar Lindhagen, Alexanderson, Olsson i See och
Persson i Norrköping, hemställt om bifall till herr Rydéns motion.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:
HerrWidén: Herr talman, mina herrar! Som herrarna finna
af detta betänkande, har jag jämte några andra ledamöter af lagutskottet
reserverat mig emot utskottets hemställan.
Denna fråga har vid flera tillfällen varit före här i kammaren,
och jag har då utvecklat skälen för att gå med på en sådan framställning,
som motionären har gjort. Nu har utskottet afstyrkt denna
på delvis andra grunder än utskottet vid föregående tillfällen gjort
gällande. Vid de föregående tillfällen, då detta ärende behandlats,
har nämligen, som herrarna för öfrigt finna af betänkandet, utskottsmajoriteten
varit emot förslaget af det skäl, att den icke velat vara
med om, att tomtmark till byggnader, afsedda för religiös, social
eller kulturell verksamhet, under några förhållanden finge exproprieras.
Detta är nog fortfarande ståndpunkten hos en hel del af
lagutskottets medlemmar. Men nu ha med dessa förenat sig åtskilliga
andra, som är för en dylik expropriationsrätt, och det på den
grund, att det föreligger ett förslag till ny lagstiftning om expropriation.
Och man menar att därigenom skulle ifrågavarande behof
åtminstone delvis kunna tillfredsställas; och för öfrigt borde frågan
pröfvas i sammanhang med detta lagförslag.
Nu är det nog så, att det är i högsta grad tvifvelaktigt, hur
stor omfattning den föreslagna lagen kan komma att få på nu förevarande
område. Inom utskottet voro nog meningarna mycket
delade, huruvida det ifrågavarande ändamålet öfver hufvud taget
skulle kunna komma in under uttrycket »allmänt gagn». Jag skulle
tro, att majoriteten af dem, som här dikterat utskottsbetänkandet,
är af den fulla öfvertygelsen, att någon expropriation för detta ändamål
aldrig enligt denna författning kan komma att äga rum, ty här
föreligger enligt deras tanke icke något »allmänt gagn». Det här
hör icke dit, menar man. För min del tror jag också, att om man
läser författningsförslaget uppmärksamt, skall man, så obestämdt
det än är, komma till den öfvertygelsen, att det nog icke varit förslagets
mening, att expropriation för detta ändamål skulle komma
i fråga. Detta kan man sluta dels därutaf, att under det att i den
historiska framställningen omnämnes motionerandet i denna sak
och de beslut, som Andra kammaren vid upprepade tillfällen däruti
fattat, så har man däremot icke uti sin motivering till förslaget i
ringaste mån tagit med detta ändamål såsom ingående under uttrycket
»allmänt gagn», dels äfven af det sakförhållande, att under det
att man t. ex. föreslagit specialbestämmelser rörande det slag af
expropriation, som omfattar expropriation inom municipalsamhällen
och dylika platser af tomtmark för byggnader å ofri grund,
har man däremot för det slag af expropriation, som i motionen afses,
Lördagen den 27 april.
3 Nr 87.
icke upptagit några sådana separatbestämmelser, hvilka nog här
skulle varit nödiga lika såväl som på det andra området. Det har
sålunda utan allt tvifvel icke varit förslagets mening att expropriation
för sistberörda ändamål skulle vara tillåten. Då är det
naturligtvis också i högsta grad osäkert, om det verkligen tages med
i det slutliga förslag, som kommer fram för Riksdagen, så önskligt
detta än vore.
Nu råder, skulle jag tro, inom denna kammare, åtminstone hos
majoriteten, ingen tvekan om, att detta är ett samhällsgagneligt
ändamål, som behöfver befrämjas. Det är i högsta grad obilligt
att söka hindra sådana föreningar, som det här är fråga om, religiösa,
sociala eller som ha något kulturellt ändamål, att förvärfva sig tomtmark
på lämpligaste sätt för byggnader, som de behöfva för sina samlingslokaler.
Detta har upprepade gånger af mig och andra här i
kammaren framhållits, och jag behöfver nog bara erinra om den
saken. Det förnekas icke heller af en del bland dem, som varit med
om att biträda utskottsmajoritetens förslag. Men vill man nu
verkligen, att det skall göras någonting vid denna sak, synes mig
angeläget att, oaktadt det förslag som föreligger, aflåta skrifvelse
till Kungl. Maj:t, ty eljest är det stor sannolikhet för att det icke
blifver något af.
Nu synes mig föreligga ännu ett skäl till att i detta hänseende
skrifva till Kungl. Maj:t, och det är själfva det omnämnda lagförslagets
beskaffenhet. Under det att vår nuvarande lag räknar upp
vissa bestämda ändamål för hvilka expropriation medgifves och
därtill lägger ett allmänt uttryck nämligen »för dylikt allmänt
behof», har det nya författningsförslaget beträdt en helt annan och
hos oss hittills okänd väg, nämligen, att icke nämna de särskilda
ändamål, för hvilket expropriation skall kunna medgifvas, utan
bara helt allmänt säga, att sådan kan af Kungl. Maj:t medgifvas,
då det är erforderligt, att mark eller lägenhet tages i anspråk för
»allmänt gagn». Hvad nu allt kan rymmas under uttrycket »allmänt
gagn», är naturligtvis i allra högsta grad tvifvelaktigt, och
mig synes, som om det vore orätt att hos oss beträda den vägen.
Mig synes att i själfva lagen böra närmare angifvas de ändamål,
för hvilka expropriation kan ske, så att Riksdagen kan få ha sin hand
med i saken, och bestämmanderätten icke helt och hållet lägges
i den administrativa statsmyndighetens hand. Det synes mig oriktigt,
att Riksdagen går med på något sådant.
Detta är, som jag nämnde, ett ytterligare skäl, hvarför jag för
min del anser, att det vore lämpligt att aflåta en skrifvel till Kungl.
Maj:t och påpeka angelägenheten utaf att expropriation för just
nu ifrågavarande ändamål får ske. Ett sådant beslut skulle för öfrigt
endast innebära ett vidhållande af den ståndpunkt, som Andra
kammaren vid flera föregående riksdagar har intagit. Att det nu
icke kan bli någon skrifvelse af, därför att Första kammaren afslagit
reservationen och bifallit utskottets hemställan kan icke hjälpas.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Nr 37. 4
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
af sedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Men Andra kammaren synes mig icke ha det ringaste skäl att gå ifrån
det uttalande, kammaren förut har gjort. Det ändrade läge, som
har uppkommit genom framläggandet af det nya förslaget till expropriationslag,
innebär icke något skäl att underlåta att skrifva
till Kungl. Maj:t, helst då det förslaget, såvidt man kan se af detsamma,
utgått från den uppfattningen, att förevarande ändamål
icke bör tillgodoses genom expropriation.
På grund däraf skall jag be att få yrka bifall till min reservation.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Det är ett förslag af ganska vidtgående innebörd, som nu föreligger
till kammarens bepröfvande, och ehuruväl liknande förslag åtskilliga
gånger förut varit föremål för denna kammares pröfning, anser
jag mig dock böra taga till orda, väsentligen för att påvisa vissa sidor
af dess innebörd, som kanske icke ligger eller hittills legat så alldeles
klar för kammaren.
Att börja med är det otvifvelaktigt förenadt med ganska stora
svårigheter att uppdraga en gräns mellan allmänt intresse af den beskaffenhet,
att man därför bör medgifva expropriation och allmänt
intresse af det innehåll och den innebörd, att man visserligen vill
gynna och understödja det, men att man dock icke vill för dess skull
sätta ur kraft välförvärfvade och af statens lagar garanterade rättigheter.
Ty, mina herrar, expropriationen är i alla fall det kraftigaste
ingrepp i äganderätten, som vår svenska lag öfver hufvud känner,
och det har hittills varit en gifven regel, att expropriation icke borde
användas annat än i undantagsfall, där ett i särskild grad eminent
statsintresse kraft en sådan åtgärd. Vår lag har därför hittills varit
synnerligen sparsam med expropriationsanledningar, och i stort
sedt, kan man säga, att det väsentligen varit för kommunikationsändamål,
som expropriation medgifvits.
Nu medger jag, att den fortgående utvecklingen nog nödvändiggör
en viss utsträckning af denna rätt, men enligt min mening är det
därvid nödvändigt att förfara med den allra yttersta varsamhet.
Utsträckning af expropriationsrätten har också funnits nödig af den
expropriationskommitté, som den föregående talaren talade om,
och som för kort tid sedan afgifvit sitt betänkande. När den skulle
draga upp gränsen mellan de olika ändamål, för hvilka expropriation
borde medgifvas eller icke, fann den att det var omöjligt att i lag
exakt angifna en sådan gräns. Den stannade därför, såsom en föregående
talare sagt, vid att medgifva expropriation, då det gällde ett
ändamål, som kunde anses i sig innebära »allmänt gagn ». Men detta
är naturligtvis — och däri är jag fullt ense med honom — så obestämdt,
att i realiteten kommer expropriationsrätten att bero på hvad
den administrativa myndigheten i det speciella fallet anser vara af
»allmänt gagn». Den har sålunda att afgöra, om det ifrågasatta ändamålet
kan rubriceras såsom allmänt gagneligt eller icke. Det är den
rena administrativa bestämmanderätten. Jag är ense med den före
-
Lördagen den 27 april.
y
Xr 37.
gående talaren därom, att det nog vore önskvärdt, om den blifvande Angående
expropriationslagstiftningen kunde bättre linjera upp gränserna.
Men skall man ge sig in på ett närmare bestämmande af de ändamål ^ byggnader,
som höra tillgodoses genom expropriation och i det speciella fall, afsedda för ’
hvarom nu är fråga, undersöka, huruvida expropriationsrättbörmed- allmännyttig
gifvas, så vill jag säga, att det är att gå för långt. Ty hvad som nu
är fråga om, mina herrar, är hvarken mer eller mindre, än att öfver p
hufvud taget alla ideella föreningar skola få rättighet att expropriera ( ° s''
mark för att skaffa sig föreningshus. Man må ha hvilka sympatier
som helst för dessa ideella föreningar och deras verksamhet, men att
säga, att denna verksamhet är af den beskaffenhet, att man för att
tillgodose den skall öfver hela linjen medgifva rätt att genom statens
ingripande försätta ur kraft sådana rättigheter som äganderätten, det
kan jag för min del icke vara med om. 1909 års lagutskott uttalade
också den meningen, att det skall vara ett starkt offentligt intresse,
för hvilket expropriation skall kunna ske och att detta måste vara i
eminent mening allmänt. Men detta är icke alls fallet med de ändamål,
som motionären vill tillgodose. Såsom allmännyttigt och kulturellt
kan i själfva verket betecknas hart när hvarje ändamål, som
det modärna samhället skulle kunna vid en viss tidpunkt finna värdt
att direkt eller indirekt främja.
Det är emellertid en annan betänklighet vid detta förslag, som
den föregående talaren icke alls uppehållit sig vid, men som dock i
mina ögon härvidlag är farligast med hänsyn till konsekvenserna.
Det är här fråga om att införa en expropriationsrätt af annan art och
annan innebörd, än vi förut känt till. När det förut medgifvits
expropriation, så har det varit den intresserade parten, den exproprierande,
som fått rätt att få på detta sätt förvärfva sig mark försitt
direkta egna behof. Men nu skall samhället expropriera mark för att
tillhandahålla densamma åt enskilda — dessa enskilda må nu heta
föreningar eller enskilda personer — och det är någonting, mina
herrar, som för vår rätt hittills varit okändt Nu gäller det alltså en
rätt till expropriation, »genom statens försorg» som det heter, för
att tillgodose ett enskildt intresse, som man finner vara värdt att
uppmuntra. Tills vidare är det fråga om ideella föreningar och
man talar om folkbildnings-, nykterhets- eller annan social, religiös
eller kulturell verksamhet. Vi ha dock uppenbarligen att räkna med
att det icke stannar därmed. Motionären, herr Rydén, har i en föregående
motion velat ha denna rätt utsträckt till de kooperativa föreningarna;
och jag tar för alldeles gifvet, att han för sin del betraktar
det föreliggande förslaget som en afbetalning på detta kraf och icke
dröjer att gå vidare i enlighet med den linje, som han för sig gjort upp.
Enligt det nya förslaget till expropriationslagstiftning, som den
föregående talaren omnämnde, skulle expropriation medgifvas för
sådana fall, där »allmänt gagn» föreligger, och lagutskottet har ansett,
att i detta uttryck skulle kunna inbegripas äfven sådant behof, som
här speciellt är fråga om. Jag vill icke yttra mig om, huruvida denna
Nr 37.
6
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
tolkning är riktig, men det lär nog icke kunna bestridas, att om förslaget
blifver lag och om i något speciellt fall Kungl. Maj:t pröfvar
behofvet af samlingslokal vara af sådan beskaffenhet, att dess tillgodoseende
är till allmänt gagn, Kungl. Maj:t ock kan medgifva rätt
till expropriation. Men en sak, mina herrar, som enligt det förslaget
aldrig skulle ske, det vore, att staten eller kommunen, det allmänna,
exproprierade för att sedan hålla detta den enskilde tillhanda. Ty
äfven i detta förslag är så ordnadt, att det är det direkta intresset,
hvilket skall tillgodoses genom expropriation.
Vi ha också ett annat förslag, som i detta sammanhang icke bör
lämnas ur räkningen. Det är torpkommitténs förslag. Det förordar
rätt till expropriation af marken till vissa bebyggda torplägenheter.
Jag skall icke närmare gå in på detta förslag, men det går ut
på att om husen äro af visst värde i förhållande till jorden och denna
är] upplåten på 49 års besittning eller på längre tid, så skall expropriation
af marken medgifvas, så att innehafvaren af husen finge
sin rätt tryggad. Men äfven enligt detta förslag är det denne enskilde
husägare, som får expropriationsrätt gentemot jordägaren, och
icke staten eller kommunen, som exproprierar för att sedan tillhandahålla
och upplåta det.
Jag får säga, att det ligger något oklart öfver detta tal om »expropriation
genom det allmännas försorg». Hvad menas egentligen
med det? Är det meningen, att, sedan staten eller kommunen exproprierat
viss mark, staten eller kommunen då skall blifva ägare till
marken och sedan upplåta den till exempelvis den förening, som vill
ha den, under någon slags nyttjanderätt eller annan besittningsrätt,
och sedan hålla sin hand öfver att den användes för det ändamålet?
Eller är det meningen, att staten, eventuellt kommunen, endast
skall uppträda såsom förmedlande mellanhand och skaffa marken,
så att föreningen sedan får öfvertaga densanima med äganderätt,
alldeles som om den fått expropriera själf. Är det förra fallet — är
det meningen, att staten eller kommunen skall blifva ägare till marken
och sedan upplåta den till föreningen —- ja, mina herrar, då är detta
en ingalunda värdelös början till genomförande af den punkt på det
socialdemokratiska programmet, som handlar om öfverförande i
samhällets hand af jorden och dess rikedomar. Det är — säger jag —
en ingalunda värdelös början; och vilja herrarna veta fortsättningen,
kan jag hänvisa till den motion, som här i kammaren väckts under
nr 206 af åtskilliga af det socialdemokratiska partiets spetsar, däri
det föreslås expropriationsrätt för torpares, bolagsarrendatorers och
deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner m. m. för jordbrukets
upprätthållande och brukarnes frigörelse från beroende m. m. —
Läser man motiveringen till detta, så finner man, att meningen
är, att sålunda förvärfvade jordområden skola stanna i det allmännas
hand och den enskilde insättes där med någon slags besittningsrätt.
Det är en fullt konsekvent fortsättning på den linje, hvilken
7 Jfr 37.
Lördagen den 27 april.
man nu bjuder herrarna att slå in på för de ideella föreningarnas ex^^-gn
rakning. . .. . af tomtmark
Om det återigen är fråga om det senare alternativet, eller att den jör byggnader,
enskilde skulle blifva ägare af den exproprierade jordlappen, ja, då afsedda för
frågar jag, livad det är för anledning att expropriation skall ske aU™fn’liytilf1
»genom det allmännas försorg»? Kungl. Maj:t pröfvar ju förut
huruvida ändamålet är så beskaffadt, att expropriation därför bör ,fortgN
medgifvas. Och finner Kungl. Maj:t, att ett sådant behof föreligger,
och medgifver expropriation, så kan jag icke förstå, hvarför icke
sedermera den enskilde får expropriera för sin egen räkning.
Vi ha också en annan punkt, där förslaget måste väcka ganska
starka betänkligheter, och det är, när det i förslaget talas om att expropriation
skall medgifvas för »oundgänglig» tomtmark. Jag skulle
vilja fråga, hvad som menas med oundgänglig. I vanliga fall är det
ju så, att den jord, som skall exproprieras, är så behöflig för det
ändamål, som skall tillgodoses, att behofvet kan icke fyllas med någon
annan jordbit än just den, som det är fråga om; exempelvis den jord,
som är behöflig för en järnvägssträckning, en brygga, en hamnplats
eller något sådant. Och beträffande frågan, om denna jordbit skall
tagas eller icke, därom har vederbörande jordägare enligt expropriationslagen
ingenting att säga, däröfver råder icke han.
Jag skall be att i detta sammanhang få citera ett yttrande från
1909 års diskussion i denna fråga af herr Berg i Munkfors. Det lydde
på följande sätt: »Jag kommer särskildt ihåg ett tillfälle, då det var
fråga om att bygga ett föreningshus. Det fanns dä en plats, hvilken
var den mest centralt belägna, och som af de intresserade ansågs
vara lämpligast. Men bolaget, som ägde den, vägrade upplåta densamma,
och man måste då tillgripa en annan utväg, nämligen att
köpa en mindre väl belägen tomt. Där ser man ett exempel, huru
utvecklingen hämmas, därigenom att vi icke ha en sådan expropriationslag,
som här ifrågasättes.»
Ja, mina herrar, är det meningen att vid exempelvis ett industriellt
verk, där en samlingslokal behöfs, de »intresserade» skola få peka ut
den mark de vilja ha, och att sedan den marken skall genom expropriation
tagas från jordägaren utan afseende på hvad jordägaren har för
behof af marken och detta äfven om, såsom herr Berg i Munkfors
säger, man skulle kunna köpa annan jord, ehuruväl icke så väl belägen,
ja, då ledas vi in på ett område, där det sannerligen icke är lätt
att följa motionären. Jag gissar, att de, som försvara motionen, säga,
att det icke är meningen att gå tillväga så hårdhändt, men vill då
anmärka, att skall man skrifva till Kungl. Maj:t i detta ämne, då
bör det angifvas några riktlinjer. Det är ju så att vid expropriation,
som vi hittills känna till, jordägaren icke har något att säga rörande
den jord, som skall exproprieras. Men det skulle han tilläfventyrs
få här. Är detta meningen, bör det ock tydligt angifvas, när man
skifver till Kungl. Maj:t.
Det finnes verkligen ännu en tredje punkt, där skrifvelseförslaget
Nr 87. 8
Lördagen den 27 april.
Angående ger anledning till anmärkning. Enligt gällande lag finnas bestäm€af
tomtmark melser meddelade om hur det går, när exproprierad mark icke vidare
för byggnader, användes för det ändamål, hvartill den är afsedd. Det är stadgadt,
af sedda för att under sådana förhållanden kan och får föregående jordägare lösa
allmännyttig tillbaka jorden under vissa villkor, och likartade bestämmelser finnas
Verksamhet1 i det nya förslaget till expropriationslag. I det fall, hvarom här är
(Forts) '' ^raSa’ skuHe en sådan bestämmelse vara än mera nödig än eljest, ty
föreningar äro liksom andra mänskliga sammanslutningar underkastade
förändringar, till och med upplösning. Därtill kommer, att exproprierad
egendom kan användas för helt annat ändamål än det, hvarför
expropriation medgifvits. Jag kan icke finna något hinder för att en
ideell förening, som får expropriera tomt, inrättar utom samlingslokalen
äfven en handelslokal för kooperativ verksamhet, och då får
herr Rydén sin vilja fram utan besvär. Skall det ingå i hela anordningen,
att föreningarna få full bestämmanderätt öfver marken, så
de kunna använda den på hvad sätt de vilja? Äfven i det hänseendet
lider förslaget af den fullständigaste ofullständighet, det innehåller
nämligen ingenting härom. Och skall man skrifva till Kungl.
Maj:t, bör Riksdagen angifva de riktlinjer efter hvilka den tänker sig
utvecklingen.
Därmed har jag, mina herrar, framställt de anmärkningar jag
har att göra mot förslaget, och jag kan sammanfatta dem ungefär så:
principiellt kan man icke säga, att det behof, för hvilket expropriation
här ifrågasättes, är af den i eminent mening allmänna beskaffenhet,
att man är berättigad att därför anlita expropriationsinstitutet,
förslaget afser att införa en ny art af expropriationsrätt, som vi icke
förut känt till och som i sina konsekvenser synes betänkligt, förslaget
är slutligen i fråga om sin räckvidd och sina riktlinjer så oklart, att
man icke vet, hvart man vill komma med detsamma. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka afslag på motionen eller med andra ord
bifall till lagutskottets hemställan.
Herr Sä vström: Herr talman! Som förut blifvit sagdt, har
ju denna fråga flera gånger varit föremål för Riksdagens behandling,
och det är väl att hoppas, att kammaren nu i likhet med hvad
som skedde 1910 bifaller motionen, ty den reform, som det här gäller,
är sannerligen af behofvet påkallad. Det förändrade läge, frågan
nu lär ha kommit i genom förslaget om revision af expropriationslagstiftningen,
hvartill utskottet hänvisar, kan väl icke föranleda
afslag på motionen. Ty här är behofvet så starkt att detsamma,
icke får urvattnas med tal om »allmänt gagn» eller liknande sväfvande
uttryck, utan det måste gifvas bestämdt besked om hvart
man syftar. Genom ett bifall till utskottets hemställan kan det
mycket väl hända, att de missförhållanden, motionären velat undanröja,
fortfarande kvarstå.
Den som i likhet med mig växt upp i ett större industrisamhälle
i Norrland, där bolagen äga all jorden vidt och bredt omkring,
Lördagen den 27 april. 9
har tillräcklig erfarenhet om hvad det vill säga att vara i saknad af
sådana bestämmelser, som i motionen åsyftas. Kan det vara rimligt,
att vissa personer och i flera fall sådana af utländsk härkomst
ifrån en befolkning, som icke rätt kunde fatta situationen under
den stora plundringen, sätta sig i besittning af oerhörda skogs- och
jordområden och sedan äga oinskränkt besittningsrätt däröfver
och icke tillåta befolkningen att köpa så stor yta af marken, att
den har tillfälle att bygga ett eget hus, i hvilket den kan behandla
sina angelägenheter såväl af politisk som annan art? Och är det
icke upprörande att se religiösa människor, som i vissa afseenden
icke fullständigt gilla statskyrkan, men ändå komma tillsammans
till gudstjänst, icke få bygga församlingshus på den plats, där de
arbeta och äro bosatta, utan nödgas uppföra sitt hus på långt afstånd
därifrån och därtill af nåd på ett annat bolags mark?
Den ärade representanten från Jönköpings län, herr Räf, yttrade
i debatten i denna kammare 1909, att han för sin del icke kände
ett enda fall, då de så kallade missionsvännerna mött svårighet att
skaffa lämplig plats för församlingshus. Jag känner dock ett sådant
fall, och det i min födelseort Ljusne. Där lyckades det icke för
dessa människor att få bygga på bolagets mark. Den, som läser
motionen 122 i Riksdagens handlingar för år 1907, d. v. s. samma
motion, som vi nu behandla, får en föreställning om den förtviflade
kamp för mänskliga rättigheter, som befolkningen på en sådan plats
fick föra mot en arbetsgifvare, som icke kunde eller ville förstå arbetarnas
rättmätiga kraf i detta afseende. Nu är det visserligen
sant, att, om man läser protokollet öfver debatten här i Andra kammaren,
särskildt de anföranden, som höllos af dåvarande representanten
för södra Hälsingland, synes den historia från Ljusne, som
var sammanknippad med motionen, bli betydligt förmildrad. Jag
vill i detta sammanhang säga, att för mig, som varit med och lefvat
midt i en händelse, som då väckte en sådan uppmärksamhet öfver
hela landet och äfven i Riksdagen, te sig dessa anföranden, när jag
nu läser dem, lindrigast sagdt besynnerliga och vilseledande. Det
bolag, som jag här åsyftar, har visserligen upplåtit en lokal, rymmande
omkring 200 personer, en barack, som bolaget under forna
tider använde som sjukhus under koppepidemien och som sedan
fått disponeras för de nykterhetsföreningar, som bolaget gillat, men
när arbetarna velat rådslå i sina angelägenheter, ha de fått samlas
på landsvägen eller i skogen långt ifrån bruket eller mot bolagets
vilja i en lokal, belägen en mil därifrån på ett område, dit bolagets
makt icke sträcker sig. Jag har varit med om många sådana möten
i skogen, och det har händt, att man under hösten i regnväder fått
stå med paraply öfver sekreteraren, och att man vintertid hållit
möten i det fria i ända till 10 eller 15 graders köld, och det utan att
behöfva betecknas såsom ungsocialister, såsom en talare här i debatten
behagade kalla oss, som då kämpade för föreningsrätten. Jag
vill tillägga, att allt detta skett under helt normala förhållanden
Nr 37.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
af sedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Sr 37. 10
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
och icke under så kallade orostider. Mig veterligen har på denna
plats alls icke förekommit någon lönestrid. Nu är det så, att jämsides
med fackföreningen där också finnes en politisk förening,
och det ser ut, som om det vore dess verksamhet, som man i främsta
rummet vill söka hejda. Men herrarna torde förstå, att man icke
på det sättet lyckas hejda en rörelse, slå tillbaka en idé genom att
att använda sig af de medel, som bolagen i Norrland begagnat gent
emot arbetarna. Tvärtom! Det är ingen tillfällighet, som gör,
att det nu sitter sex socialdemokratiska män på gäfleborgsbänken,
och att det är så svårt att upptäcka en enda verklig högerman på
hela norrlandsbänken.
Emellertid skulle det icke vara illa, om det fall, som jag här
relaterat, vore ett beklagligt undantagsfall. Men när vi veta, att
förhållandena äro likartade på en hel mängd platser i vårt land och
särskildt i Norrland, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen.
Häruti instämd herr Widlund.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Jag
har deltagit i behandlingen af denna fråga i utskottet och skall därför
be att få säga några ord.
Mig synes, som om utskottet har stått på en god grund och haft
goda skäl för sitt beslut i förevarande ämne. Det framhålles — och
det har också här redan förut blifvit nämnt — att expropriationskommitténs
betänkande föreligger och kanske kommer frampå Riksdagens
bord nästa år, och i detta betänkande ställes i utsikt, att de olägenheter
och svårigheter, som herr Rydén genom sin motion velat få
bort, komme att på den vägen rättas till.
Nu säga reservanterna, att det är högst ovisst, huruvida verkligen
formuleringen i förslaget till den nya expropriationslagen är
sådan, att dessa olägenheter därigenom skulle komma bort. Ja,
därom vill jag naturligtvis icke yttra mig. Men i alla händelser synes
det mig, som om reservanterna ändå möjligen skulle kunna tänka
sig, att det likväl kan hända, att dessa olägenheter genom denna formulering
verkligen komme att försvinna. I alla händelser synes det
mig alldeles uppenbart, att då ett förslag är att förvänta så snart
som möjligt redan nästa år, vi under sådana förhållanden borde vänta
och lösa frågan i hela dess sammanhang.
För öfrigt är jag för min del icke öfvertygad därom, att här
verkligen föreligger ett öfverhängande behof. Väl kan jag förstå,
att det varit ett behof under långa tider i detta afseende, att det
sålunda varit en och annan jordägare, kanske många, kanske många
bolag, som ställt sig fullständigt afvisande och omöjliga gentemot
dessa kraf att bereda möjlighet för jordupplåtelse till dessa föreningshus.
Men jag vägar påstå, att för hvarje år, som gått, ha förhållandena
i detta fall förbättrats, och hvarken motionären eller någon i
Lördagen den 27 april.
11 >''r 37.
utskottet har kunnat påvisa, att det för närvarande föreligger ett
enda sådant fall i hela vårt land.
Nu talade ju den föregående ärade talaren om att det skulle
verkligen förefinnas ett sådant fall, men han talade icke om att det
förefinnes nu. Det skulle vara intressant att få veta, om förhållandena
på den plats han angaf verkligen nu äro sådana, som han beskrifver.
Och äfven om man skulle kunna i hela vårt land leta
reda på ett och annat sådant exempel, så kan man väl ändå icke säga,
att dessa få enstaka undantagsfall skulle särskildt motivera en lagstiftning
i den utsträckning, som här blifvit föreslagen. För öfrigt
är jag af den uppfattningen, att man beträffande detta expropriationsinstitut
bör gå fram med den allra största försiktighet. Jag
står på den principiella ståndpunkten, att man bör använda detsamma
endast i rena undantagsfall, då det icke finnes någon annan utväg
för ett samhälle att genomföra nyttiga och nödiga förbättringar.
Men afviker man, mina herrar, från den principen, ja, då för detta
med sig konsekvenser, som vi landtman icke skulle ha anledning
att prisa oss lyckliga öfver att få taga.
Herr Petersson i Lidingö villastad har förut framhållit en motion,
nr 206 i denna kammare, i hvilken nio socialdemokratiska stadsrepresentanter
med herr Lindhagen i spetsen påyrka en utsträckning
af expropriationsförfarandet så långt, att jag är öfvertygad om att,
vunne en sådan motion Riksdagens bifall, så skulle det egentligen
blifva ganska få bönder, som sutte säkra på sina jordbitar i vårt
land. Och mina herrar, denna motion är ett första steg och icke
ett litet eller oviktigt steg till införandet af en ny tingens ordning.
Då jag således för min del icke blifvit öfvertygad om att det
med hänsyn till den pågående utvecklingen finnes något behof af
en lagstiftning, sådan som motionären här föreslagit, och då jag
anser, att en lagstiftning i den riktning, som motionären här har ifrågasatt,
vore ur principiell synpunkt synnerligen farlig, skall jag be,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader
af sedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! De
båda ärade talarna, herrar Petersson i Lidingö villastad och Pettersson
i Bjälbo, ha sökt att göra allt, som gifvetsvis kan göras, för att
få fram den allra mörkaste svartmålning, därest man nu skulle
gå med på den här förevarande framställningen. Och när de icke
kunnat få fram tillräckligt starka färger från motionen som sådan,
ha de sett sig nödsakade att gå lånevägen och låna ur en annan motion,
som alls icke i dag förekommer till behandling, utan förekommer
senare. Det förefaller mig, som om Riksdagen borde behandla
hvarje sak för sig och se till den reela innebörden i den fråga, som är
föremål för behandling. Och när man så läser motionens kläm,
så synes det inte vara något så värst äfventyrligt, som den går ut på.
Ty det heter däri, att »Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida,
Nr 37. 12
Lördagen den 27 april.
Angående i hvad män och under hvilka villkor expropriation genom det allaj^tomtmark
miinnas försorg kunde medgifvas, i syfte att på landet anskaffa oundfor
byggnader, gänglig tomtmark, afsedd att åt sammanslutningar för folkbildafsedda
för ning och nykterhet eller annan religiös, social eller kulturell verkaUmånnyttig
samhet åstadkomma samlingslokaler samt för Riksdagen framlägga
°iverksamhet1 ^et hvartill detta öfvervägande kan föranleda.» Här äro
(Forts) såddes alla garantier inryckta: Framställningen skall gå till Kungl.
Maj:t, och Kungl. Maj:t skall utreda, huruvida, i hvad mån och under
hvilka villkor den skall kunna medgifvas, och så skall det hela komma
tillbaka till Riksdagen igen, hvadan det väl icke innebär något så
fruktansvärdt farligt, som herr Pettersson i Rjälbo velat göra gällande,
då han yttrade, att, om vi slå in på den vägen, så sitter ingen
bonde i Sverige säker på sin jordbit. Hvad är det för orimlighet
att söka få fram sådan fruktansvärd skräckmålning — den är ju
alldeles omotiverad.
Det har förut här i debatten framhållits, hurusom det föreligger
synnerligen starka behof att bifalla ifrågavarande förslag, och
äfven herr Pettersson i Rjälbo medgaf, att, äfven om det inte funnes
något så vidare utbredt behof numera, så kunde det i alla fall kanhända
finnas en och annan plats, där man kunde behöfva använda
expropriationsförfarandet, när det gällde att få en liten jordlapp, en
liten stenbacke upplåten såsom tomt för ett blifvande föreningshus.
Men han förmenade, att det icke vore skäl att lagstifta på området,
därför att det vore endast i undantagsfall, som dessa behof skulle
kunna föreligga. Men ögonblicket därefter förklarade han, att man
skulle använda expropriationsförfarandet blott i undantagsfall.
Det ena påståendet står sålunda icke i något logiskt sammanhang
med det andra, förefaller det mig. Det är naturligtvis för tillgodoseende
af föreliggande behof och för afhjälpande af rådande missförhållanden,
som man skall lagstifta, äfven om det lyckligtvis numera
är undantagsfall, det härvid kan komma att gälla.
Jag skall icke alls inlåta mig på att lämna någon redogörelse
vidare utöfver hvad som redan blifvit lämnadt för att understryka
det behof af en lagstiftning, som här förefinnes. Jag ber blott att
få betona, hurusom det väl får anses vara ur allmän samhällelig synpunkt
högst befogadt och välgörande, att man lämnar folkets breda
lager tillfälle och möjlighet till att genom föreningslif fostra sig
till upplysta, till klart seende och göda medborgare, och i det afseendet
lärer väl icke någon i kammaren numera vilja förneka, att
föreningslifvet just har en sådan uppgift och just äfven medför ett
sådant resultat, nämligen att fostra medborgare. Vi lefva i organisationernas
tidehvarf, då hela den mänskliga sammanlefnaden är
sammanväxt af en mångfald organisationer, olika till natur och väsen,
men alla med samma syfte, nämligen att skapa fördelar åt organisationerna
och åt dessa enskilda medlemmar, och hvarför skall
man då tillåta, att onödiga hinder läggas i vägen för detta föreningslif,
hvithet faktiskt blir förhållandet i sådana fall, då vederbörande
Lördagen den 27 april.
Xr 37.
13
icke kunna få någon plats att samlas på, utan till och med kunna nöd- Angående
gas sammanträda i skogarna vintertid. Det blir gifvetvis förhål- eiP™pna<wm
landen, som aro rent vidriga. för byggnader,
Jag tillåter mig i detta sammanhang att citera från 1907 års af sedda för
debatt i denna fråga ett uttalande från dåvarande riksdagsmannen, allmännyttig
numera excellensen statsminister Staaff, hvilket uttalande åtföljdes
af synnerligen talrika instämmanden från denna kammare, och “
hvars innehåll är följande: »För min del tror jag, att man har svårt v °r ''
att förneka, att motionärerna här ha påvisat ett missförhållande,
som är både stort och i högsta grad skadligt. Det är stort därför,
att det är något orimligt uti, att så viktiga och betydelsefulla ändamål
och sträfvanden, ingående i det nutida medborgerliga lifvet,
som det här är fråga om, skulle kunna undertryckas eller åtminstone
stäckas och hämmas genom en rent fysisk brist, om jag så får uttrycka
det, bristen på lokal. Det är i hög grad skadligt därför, att
ett sådant missförhållande uppenbarligen är synnerligen ägnadt att
framkalla bitterhet hos dem, som på detta sätt blifvit tillbakasätta
eller hämmade, hvilken bitterhet i sin ordning framkallar andra
känslor, som äro högst ogagneliga för samhället.»
Detta yttrande, som uttrycker klart och skarpt en del af frågan,
har sitt berättigande äfven nu, och därför skulle det verkligen förvåna
mig, om förhållandena och stämningen och uppfattningen så
snart skulle slå om i Riksdagen efter nyvalen, att man två år efter
sedan detta yttrande blifvit fälldt skulle vilja vara med om att fatta
ett annat beslut än det, som förut blifvit fattadt.
Nu säges det visserligen, att det kommit något nytt till: expropriationskommittén
har framlagt sitt utlåtande, i hvilket man
föreslår att utbyta det förutvarande uttrycket »allmänt behof» mot
»allmänt gagn», men i motiveringen till detta expropriationskommitténs
utlåtande finnes på ett ställe uttryckligen angifvet, att den
faktiska skillnaden mellan uttrycket »allmänt gagn» och »allmänt
behof» är synnerligen liten. Och mig kan man sannerligen icke öfvertyga,
att om på en plats det finnes ett antal medborgare, äfven
om de vore i majoritet, som icke kunna få en liten tomtplats att bygga
ett litet hus på, och dessa framhålla, att de behöfva en samlingslokal
för att kunna behandla sina angelägenheter, samt inkomma
med förslag om, att man för det ändamålet skall använda expropriationslagen
med stöd af det däri förekommande uttrycket »allmänt
gagn», vederbörande skall rimligtvis med stöd af expropriationskommitténs
betänkande kunna komma till den ståndpunkten,
att här är verkligen något »allmänt gagn». Det talas vidare i denna
expropriationskommittés betänkande om expropriation för elektriska
ledningar för samhällets behof m. in., och det är ju sådant slag
af verksamhet, som man anser vara till »allmänt gagn». Däremot
synes det mig vara tvifvelaktigt, om man i detta uttryck kan inrymma
hvad som här är fråga om.
Jag ber få med understrykande af hvad frågan verkligen innebär
Nr 37. 14
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
och varnande för, att man på något sätt tager intryck af de skräckmålningar,
som här från visst håll framföras, och hvilka i detta sammanhang
äro obefogade, yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till reservationen.
Herr Jansson i Edsbäcken: Jag har icke begärt ordet för att
söka påvisa några ytterligare skäl, som tala för bifall till motionen.
Dessa skäl ha så utförligt framförts vid de föregående tillfällen, då
denna fråga behandlats, och äfven i dag af flere talare särskild! af
herr Sävström, så att jag endast skall inskränka mig till att tillkännagifva,
att jag var förhindrad deltaga, när detta ärende afgjordes i
utskottet och står således icke antecknad som reservant. Eljest
hade jag förenat mig med reservanterna.
Jag skall endast be att få uttala den förhoppningen, att 1912
års Andra kammare icke måtte ställa sig på en annan ståndpunkt än
1910 års Andra kammare, när denna fråga då var före och vann
Andra kammarens bifall. Jag hemställer alltså om bifall till reservationen.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag ansåg mig nödsakad
att begära ordet för att i korthet bemöta några delar af det
anförande, som hölls af herr Petersson i Lidingö villastad. Han undrade
hvad som menades med uttrycket »genom det allmännas försorg»,
som står i motionen, och som naturligtvis äfven ingår i reservanternas
yrkande. Han förmenade, att det skulle innebära ett
ställande i utsikt af att all jord borde öfverföras i statens hand, eller
att det var ett steg i den riktningen. Detta är naturligtvis oriktigt.
Uttrycket »genom det allmännas försorg» förekommer i den skrifvelse,
som Riksdagen aflat 1907 rörande expropriation af tomtmark
för lägenhetsinnehafvare på ofri grund inom municipalsamhällen
och andra platser med sammanträngd befolkning — en skrifvelse,
som af expropriationskommittén upptagits och behandlats, och i anledning
af hvilken den kommit med förslag. Där står också uttrycket
»genom det allmännas försorg»; och därmed afsågs att antyda, att
det allmänna borde ombestyra expropriationen och tillse att ändamålet
därmed främjades och att fastigheten utlämnades på sådant
sätt att det fanns säkerhet för, att den icke användes för andra ändamål
än det verkligen afsedda. Till främjande häraf har också expropriationskommittén
framställt särskilda förslag. Man har nu ansett
lämpligt att äfven här använda samma uttryckssätt, som i den föregående
skrifvelsen. Med ett öfverförande af jorden i statens hand
eller framtidsprogrammet om en allmän statsexpropriation af jorden,
har detta förslag icke något att göra. Det bör vara alldeles uppenbart.
Vidare sade den nämnde talaren att skrifvelseförslaget är alltför
obestämdt, att om en förening vill ha tomtplats till ett föreningslius,
så behöfver föreningen eller dess styrelse endast gå och peka på
en plats och säga: den platsen vilja vi ha. Och så skall den exproprie
-
Lördagen den 27 april.
15 Nr 37.
ras. Detta kan naturligtvis icke vara meningen — och det förstår
nog talaren också — utan saken skall blifva lagd i myndigheternas
och Kungl. Maj:ts hand, och de få naturligtvis pröfva, huruvida
föreningen verkligen har oundgängligt behof af denna tomtplats eller
om den bör kunna ordna saken på annat sätt. I detta afseende är
det icke någon konst att uppställa så betryggande garantier, som
någonsin kan önskas. Detta är ju också meningen att det skall göras.
Det är just därför vi anse expropriationskommitténs förslag otillräckligt
att det icke för detta fall lika väl som i afseende å expropriation
af tomtmark för byggnader i municipalsamhällen har upptagit sådana
särskilda föreskrifter, som för sagda ändamål äro behöfliga.
Så talade han äfven om, att vi icke närmare utfört, hurudan lagstiftningen
är af oss tänkt. Men när bär det händt, då man går till
Kungl. Maj:t med en riksdagsskrifvelse, att man linjerar upp ett
fullständigt lagförslag? Det vanliga är ju, att man håller sig till
allmänna ordalag, och det har man naturligtvis gjort äfven bär. Att
för detta fall begära mera än eljest, att man skulle taga det så omständligt
och formulera ett lagförslag, är ju orimligt och kan förresten
äfven ur andra synpunkter icke vara lämpligt. Talaren talade om
reservationen såsom »förslaget». Den är dock icke ett förslag i meningen
af ett förslag till lag, utan endast en hemställan till Kungl.
Maj:t, att Kungl. Maj:t skall taga saken under öfvervägande. Den
ger sig icke ut för att vara mera och kan naturligtvis icke vara mera
än en sådan hemställan.
Till sist vill jag i anledning af det myckna talet här om, hvilka
omfattande konsekvenser i afseende å jordbesittningsförhållandena
ett bifall till reservationen skulle leda till, säga, att i det afseendet
hyser jag icke den ringaste farhåga. Detta har Andra kammaren
varit med på vid flera upprepade tillfällen, och risken är väl icke
större nu än förr. Något sådant finns icke ringaste skäl att antaga.
För öfrigt vill jag påpeka, att beträffande det förslag, som framställts
i den här omnämnda motionen af herr Lindhagen, nr 206, kommer ett
blifvande lagutskottsbetänkande att visa, hvad lagutskottet anser i
dessa frågor. Lagutskottet liksom ock reservanterna komma nog att,
fullkomligt oberoende af sin ställning i förevarande fråga, tilljnämnda
motion intaga den ståndpunkt, som de anse vara gagnelig. Den frågan
föreligger icke här till afgörande; och det är till föga verklig upplysning
att röra in den här.
Då jag vid föregående tillfällen talat rörande detta ämne, har
jag lagt kammaren på hjärtat just de ord, med hvilka reservationen
börjar, och till hvilka jag tillåter mig äfven nu hänvisa. Det heter
där:
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
ajsedda får
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
»Det uppspirande föreningslifvet och särskildt föreningslifvet
inom arbetareklassen är en mycket mäktig och enligt vår mening äfven
samhället gagnande faktor, som man på senaste tiden fått att
räkna med. Det är därför riktigt, att man bör tillgodose dess behof
af samlingslokaler, såvidt möjligt är. Vi anse alltså att det är ett
Xr 37. 16
Lördagen den 27 april.
Angående mycket viktigt samhällsintresse att förhjälpa de föreningar för folkartomtmm-k
badning och nykterhet eller för annan religiös, social eller kulturell
för byggnader, verksamhet, om hvilka förevarande motion handlar, att skaffa sig
afsedda för ’ tomtmark till samlingslokaler.» Detta håller jag före är oomkullallmännyttig
runkligt riktigt, och något annat är här icke fråga om. Jag tror vis°verksaniiiet
ser^gen> att tilläfventyrs föreningar i de flesta fall kunna skaffa tomt_F
'' mark för samlingslokaler äfven utan expropriation, fastän det naturligtvis
mången gång kan vara förenad!, med stora svårigheter och
lokalerna kunna komma att ligga långt bort i skogen eller så. Tillfällen
gifvas dock icke så få, då det visar sig ogörligt Men hvarför
skall man framtvinga ett sådant olidligt tillstånd. Om man vill åt
föreningslifvet, så lyckas man i allt fall icke bättre härigenom. Jag
tror, det är klokast att hjälpa föreningarna till rätta i detta fall som i
många andra. Det, tror jag, är den enda sunda samhälleliga ståndpunkten.
Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
I detta anförande instämde herr Olsson i See.
Herr Petters''son i Södertälje: Herr talman! Då jag för min
del icke kan ansluta mig till vare sig reservationen eller den uppfattning,
som här framförts af ett par representanter för utskottsmajoriteten,
skall jag be att få säga några ord.
För mig står det alldeles visst, att det är ett synnerligen viktigt
samhällsintresse, att föreningar för folkbildning, nykterhet och annan
religiös, kulturell och social verksamhet förhjälpas till tomtmark
för sina lokaler, och för mig är det äfven visst, att man för att nå
detta syfte också måste anlita expropriationsvägen. Så långt är
jag alldeles ense med reservanterna. Men när det gäller sättet för
anordnande af den härutinnan erforderliga lagstiftningen, skiljas
våra vägar. Reservanterna förmena, att man bör möjliggöra expropriation
för ifrågavarande ändamål genom att skrifva en särskild
lag eller genom att åstadkomma en särskild lagbestämmelse, som
för detta speciella syfte tillåter expropriation. Och det har af anförandena
i dag framgått, att reservanterna mena, att den generella
lagstiftningen i detta ämne bör liksom nu räkna upp de särskilda
omständigheter, som kunna utgöra anledning till expropriation.
Jag återigen vill sätta i fråga, om detta verkligen är det
riktiga sättet att lagstifta om förevarande ämne. För min del finner
jag det vara riktigare att gorå, som expropriationskommittén gjort,
hvilken endast i allmänna drag angifvit det område, inom hvilket
expropriation skall kunna förekomma, och sedan öfverlämnat åt
den högsta administrativa myndigheten att i hvarje särskildt fall
pröfva, huruvida anledning till expropriation föreligger inom de
gränser, som lagen angifver.
För att nu kunna tillförlitligt afgöra, hvilken af dessa meningar,
som är den riktiga, torde det nog vara nödvändigt att litet grund
-
Lördagen den 27 april.
17 Nr 37.
ligare taga reda på hvad den nämnda kommittén i detta afseende
har att anföra. Jag vill då först erinra om, hvad som redan förut
under diskussionen antydts, nämligen att kommittén föreslår följande
grundstadgande: »Pröfvar Konungen nödigt, att fast egendom skall
tagas i anspråk för allmänt gagn, äfven om ägaren ej samtycker
därtill, förordne Konungen, att expropriation må ske.» I motiveringen
till detta stadgande åberopar kommittén först och främst,
att det är nästan omöjligt att åstadkomma en fullt uttömmande
uppräkning af alla de omständigheter, som kunna föranleda expropriation,
äfven om man håller sig endast till de nuvarande förhållandena.
Kommittén säger i detta afseende: »Den förut lämnade redogörelsen
för de redan från skilda håll framkomna önskemålen i fråga
om expropriationsmöjlighetens utsträckande till nya områden visar
tydligt nog, hur mångskiftande anspråk i sådant afseende ställas på
lagstiftningen. Det ligger ock i sakens natur, att så skall ske mer
och mer. Ju längre utvecklingen fortskrider, desto mer omfattande
och olikartade blifva det allmännas uppgifter, och desto talrikare
blifva därför äfven de fall, då vid en konflikt mellan allmänt och
enskildt intresse det förra bör hafva medel att förverkligas, genom
tvång om så behöfves. Otvifvelaktigt är väl också, att för närvarande
den uppfattningen allt mer gör sig gällande, att staten icke
skall stå såsom blott en åskådare af striderna inom näringslifvet
och på andra i och för sig enskilda områden utan ingripa ordnande,
vägledande och stödjande i den mån den äger förutsättningar härför
och dylikt ingripande kan ske, utan att det enskilda initiativet
slappas.--- Att då genom lag noggrannt begränsa de fall, i Indika
det allmänna skall få utöfva en sådan tvångsrätt som expropriationen,
låter åtminstone icke förena sig med några förhoppningar om att
lagen skall få äga bestånd orubbad under en något så när afsevärd
framtid. Tvärtom skulle säkerligen ständigt nya och mången gång
berättigade anspråk på lagens fullständigande framträda. Hvad
man känner om do nuvarande expropriationsbehofven här för öfrigt
i ej ringa grad tillfällighetens prägel. Vissa önskemål hafva på grund
af en eller annan omständighet funnit målsmän, som bragt dem till
offentligheten, men man har knappast anledning antaga, att icke
andra kanske lika behjärtansvärda behof på något annat håll kunna
förefinnas utan att ännu hafva kommit till allmän vetskap. » Vidare
säger kommittén, att frågan, huruvida en expropriation i det ena
eller andra fallet rätteligen bör få ske, strängt taget icke är en juridisk
principfråga utan en praktisk lämplighetsfråga. I den punkten
ansluter sig kommittén till den mening, som i frågan uttalats af
Norrlandskommittén. Så anför kommittén ytterligare, att äfven
om man nu skulle lyckas åstadkomma en verkligt uttömmande uppräkning
af expropriationsbehofven med hänsyn till närvarande förhållanden
och kunna åstadkomma en verkligt klar och skarp^begränsning,
af dessa behof så skulle den möjligheten alltid föreligga,
att en gagnande utveckling kunde hämmas eller försenas på grund
Andra kammarens protokoll 1912 Nr 37. 2
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Nr 37. 18
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
af de svårigheter och det dröjsmål, som vore förenade med att genom
lagändring vinna tillgodoseende af ett nytt behof, som också kunde
vara värdt att komma i åtanka.
Kommittén är icke blind för, att dess förslag är ägnadt att framkalla
den anmärkningen, att det afser ett farligt ingripande i den
enskilda äganderätten. Men den invändningen bemöter kommittén
med att »hos oss synes man så mycket mindre behöfva tillmäta dylika
betänkligheter någon öfvervägande vikt, som vårt land väl
torde mer än de flesta andra åtnjuta förmånerna af en vaken och
obunden allmän kontroll samt frihet från administrativa öfvergrepp ».
Jag skulle för min del vilja tillägga, att för så vidt man kan lita på,
att ett parlamentariskt styrelsesätt blir rådande, så äro också farhågorna,
för att expropriationsrätten skulle användas af den högsta
myndigheten i strid mot den uppfattning, som Riksdagen hyser,
försvinnande små.
Slutligen åberopar också kommittén, att dess sätt att bestämma
rätten till expropriation öfverensstämmer med de flesta andra främmande
expropriationslagars.
För egen del har jag velat möjliggöra en jämförelse mellan en
lagbestämmelse i öfverensstämmelse med reservanternas mening och
en bestämmelse som nu här föreligger i kommitténs förslag, och för
sådant ändamål gjort ett litet utkast till expropriationsbestämmelse
enligt reservanternas metod, hvilket skulle upptaga icke endast de
anledningar, som vår lag redan upptager såsom skäl för expropriation,
utan också de flesta yrkanden, som de senaste åren framställts
angående utvidgande af tillämpningsområdet för nämnda institut.
Ungefär så här skulle den bestämmelsen lyda: »Där Konungen pröfvar
nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man, menighet eller
inrättning tillhörer, begagnas skall antingen till rikets försvar, till
allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad,
till uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller
annan vattenledning, till allmän byggnad eller för beredande af vård
om flygsandsfält, för utläggning af elektriska ledningstrådar, för
anläggning af kraftstation, för dammfästen, för någon orts förseende
med dess behof af vatten, för farled eller flottled, för förekommande
af vattenlednings förorenande, för jordområdes afsättande såsom
naturminnesmärke, för framdragande af linbana, för beredande^af
tomtmark för sammanträngd befolknings bosättning, för åstadkommande
af skogsåterväxt å kalhuggna marker, för beredande af skjutbanor
åt skytteföreningar, för åstadkommande af aflösning af jordbruket
å kronohemman och kronotorp, som donerats till bruksrörelsen,
äfvensom å andra torp och öfriga bebyggda jordbrukslägenheter,
tillkomna på enskildas ägor utan själfständig besittningsrätt, eller
för anskaffande å landet af tomtmark för byggnader afsedda för
religiös, social eller kulturell verksamhet eller dylikt allmänt behof,
vare ägaren pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras.»
Så skulle en expropriationsbestämmelse taga sig ut efter reservan
-
Lördagen den 27 april.
19 Nr 37.
ternas mening. Men i kommitténs förslag låter det så här: »Prof- Angående
var Konungen nödigt, att fast egendom skall tagas i anspråk för e*J>roj£jat''io%
allmänt gagn, äfven om ägaren ej samtycker därtill, förordne Ivonun- *~r iygg^der
gen, att expropriation må ske.» Om man no verkligen, som åtskilliga afsedda för’
talare här i kammaren vid flere tillfällen gjort, anser såsom en för- allmännyttig
tjänst hos en lag, att den är kort, så tycker jag, att i detta afseende och kulturell
tillfredsställer kommitténs förslag alla billiga anspråk. Men med ver''*am ■
det förslag, som reservanternas mening leder till, är det nog sämre 0 ''
heställdt i det afseendet. Härvid må visserligen medgifvas, att
kortheten är en egenskap hos en lag, som ej får tillgodoses på bekostnad
af andra nödiga egenskaper. Men såsom jag förut sökt
visa, kan man icke säga, att expropriationskommitténs korta bestämmelse
lämnar rum för några befogade anmärkningar.
Med den uppfattning jag nu hyser har jag icke kunnat gå med
på reservationen, enär den ju tydligt vill afvisa det förslag till expropriationslag,
som expropriationskommittén afgifvit, utan har jag
ansett mig kunna instämma med utskottsmajoriteten, eftersom jag
i dess motivering tyckt mig finna den meningen uttalad, att motionärens
syfte, skulle kunna vara förtjänt att främjas och skulle kunna
främjas genom en lagstiftning grundad på expropriationskommitténs
förslag. Utskottsmajoriteten säger nämligen: »I den mån det kan
anses vara till »allmänt gagn» att expropriera mark för de af motionären
afsedda ändamål, synes sålunda, därest nämnda förslag blifver
lag, äfven för dessa ändamål expropriation kunna komma att
medgifvas.» Nu finner jag emellertid af de anföranden, som här
hållits af herrar Petersson i Lidingö villastad och Pettersson i Bjälbo,
att detta ingalunda är åtminstone deras mening, och då jag har
anledning frukta, att möjligen äfven öfriga medlemmar af utskottsmajoriteten
tänka på samma sätt, finner jag det för mig vara omöjligt
att uttala min anslutning till den mening, som utskottet sålunda
skulle anses stå för.
Jag kan således icke godkänna reservanternas ståndpunkt, men
jag kan ännu mindre förena mig med den motivering, som här förebragts
för utskottsmajoritetens uttalande. Då återstår, herr talman,
för mig icke annat än att — äfven med risk att ej få kammaren
med mig — gå min egen väg. Jag skall därför tillåta mig att hemställa
om bifall till motionen men med inryckande af ett uttalande
om, att det syfte, som motionären vill främja, måtte tillgodoses i
sammanhang med den allmänna revision af expropriationslagstiftningen,
hvilken som bekant är omedelbart förestående. Man säger
därigenom visserligen icke, att detta förslag skall läggas oförändradt
till grund för denna lagstiftning, och något sådant är heller ingalunda
min mening, men man säger åtminstone, att man icke vill
taga afstånd från den tanke, som häri tagit sig uttryck.
Nu har det påståtts, att man med det förslaget icke skulle kunna
vinna det syfte, som motionären gjort sig till tolk för, på den grund
att förslaget saknar speciella bestämmelser i detta afseende, liksom
Nr 37. 20
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Lördagen den 27 april.
det finnes speciella bestämmelser om expropriation till förmån för
sammanträngd ortsbefolkning i syfte att bereda dem tomtmark.
Men det är ju gifvet, att den bristen i förslaget kan utan svårighet
afbjälpas därigenom att förslaget i det stycket kompletteras.
Jag ber således, herr talman, att få föreslå, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huruvida, i hvad mån och under livilka villkor expropriation
genom det allmännas försorg kunde medgifvas i syfte
att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark, afsedd att åt sammanslutningar
för folkbildning och nykterhet eller annan religiös,
social eller kulturell verksamhet åstadkomma samlingslokaler samt
i sammanhang med den allmänna revision af expropriationslagstiftningen,
som för närvarande är under utarbetande, för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.
Herr Borg: Herr talman! Jag föranleddes begära ordet af
herr Petterssons i Bjälbo yttrande, då han framhöll, att det numera
icke torde finnas någon enda plats i vårt land, för hvilken
det vore nödvändigt att få denna lag till stånd. Jag skall be få
meddela, att endast inom min valkrets eller inom det län jag
representerar, hvilket är ett af de minsta länen i Sverige, finnes
det 7 å 8 platser, sågverk och bruk, där det är absolut omöjligt
för småfolket, för arbetarna att kunna ens köpa olämplig mark för
byggande af samlingshus. Då jag lyssnade på hans anförande,
kunde jag icke föreställa mig annat, än att han måtte mycket
litet känna tillståndet i vårt land, och hur det förhåller sig i här
berörda afseende, ty jag kan icke tänka mig, att han talar annorlunda
än han tänker eller säger annorlunda än han vet.
Då jag läste reservationen, så fann jag där den meningen
uttalad, att det är med stora svårigheter som man kan erhålla
dylik mark för byggande af samlingshus. Jag ber då att få såga,
att detta uttalande säger för litet. Det är till och med så, att
det endast är med störa svårigheter man kan få olämplig sådan
mark för uppförande af samlingslokaler. Jag har endast velat
säga detta och särskild! påpeka, att inom min valkrets ändå finnas
många sådana platser, trots att herr Pettersson i Bjälbo tror, att
det icke finnes någon i hela vårt land. Det förundrar mig också,
huru han, såvidt jag förstod honom rätt, kunde framhålla, att det
icke fanns någon inom utskottet, som kunde peka på någon enda
plats, där denna lag behöfdes. Jag förvånar mig öfver, att det
icke fanns någon inom utskottet, som icke kunde leta reda på
någon sådan plats. Jag tänker mig, att motionen är icke väckt
med mindre man har reda på, att det här förefinnes ett stort
behof. Och de, som sitta inom utskottet, äro väl också i så nära
samarbete med motionären, att jag tror, att herr Pettersson i
Bjälbo fått en felaktig uppfattning hvad det beträffar. Jag tror,
Lördagen den 27 april.
21 Nr 37.
att det inom utskottet kunnat påpekas flere platser, där det finnes
behof af denna lag.
Med dessa ord och för att icke förlänga debatten mera skall
jag be, herr talman, att få sluta med att yrka bifall till reservationen.
Herr Sävström: På direkt uppmaning af herr Pettersson i
Bjälbo att svara på frågan, huruvida det blifvit något bättre på
den plats, där jag förut meddelat, hurudana förhållandena äro,
nu, än det förut varit, så skall jag be få svara, att jag borde
egentligen sagt, att det på allra sista tiden blifvit något bättre,
men endast något bättre och på den allra sista tiden, beroende
på att det blifvit en humanare ledning vid verket. Det har blifvit
bättre så tillvida, att därvarande järn- och metallarbetarfackförening
fått ha sina möten i den bila lokal, som finnes på platsen,
men andra föreningar och framför allt de politiska föreningar, som
finnas på platsen, få fortfarande icke någon lokal, utan för dem
står frågan fortfarande olöst, och de vänta på Riksdagens hjälp.
Men det kan ju hända, att i detta afseende såväl som i så många
andra afseenden lagstiftningen kommer för sent.
Herr Lindhagen: Herrar Sävström och Borg ha ju med
erfarenheter ur lifvet bestyrkt behofvet af expropriation här, och
herr Sävström har ju särskildt framhållit, att, hvilket ju också
är mycket vanligt, en stor del af motståndet till en lagstiftning
grundar sig på fruktan för föreningsrätten, som man ju i allmänhet
har så mycket emot. Emellertid förklarade herr Pettersson i
Bjälbo, som ofta i jordfrågor fantiserar väl mycket och icke håller
sig till hvad han själf vet vara förhållandet, att, om det »på ett
eller annat ställe» är på detta sätt, så är detta väl icke tillräcklig
anledning att göra någon lagstiftning. Jag vill emellertid hänvisa
till, att det finnes en utredning angående det föreliggande behofvet
utöfver den, som i motionen och debatten framhållits. Den nämnda
utredningen gjordes af norrlandskommittén, som i en särskild fråga
ställde det spörsmålet till alla kommuner i Norrland och Dalarne,
i hvad mån det möter svårighet att förvärfva tomtmark för befolkningens
behof i allmänhet och utredningen visar på ett i hög
grad belysande sätt, hvilka stora svårigheter på de allra flesta
ställen förekomma i detta hänseende. Denna utredning skall väl
i alla fall betyda något, ty om i en kommitté göres en sådan utredning,
så sker det för att den skall vara ett rättesnöre för en
kommande lagstiftning. Och därför ber jag dem, som äro tveksamma
angående befintligheten af ett behof i detta hänseende, att
taga del af den sammanfattning af svaren på nämnda fråga, som
förekommer i kommitténs betänkande, i hvilket fall jag tror, att
de icke skola vidare upprepa sitt tvifvel.
Herr Pettersson i Södertelje slutade sitt anförande med ett
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
af sedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Nr 37. 22
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
yrkande, som, såvidt jag förstår, mycket litet skiljer sig från reservanternas.
Men emot den utgångspunkt han hade i sitt anförande
måste jag i alla fall inlägga en gensaga. Han vill ju,
såvidt jag förstod honom rätt, att man skall slå sig till ro med
expropriationskommitténs förslag, att expropriation får äga rum för
allmänt gagn. Då öfverlämnar man emellertid till administrativ
myndighet att efter sitt omdöme och regeringens tillfälliga sammansättning
pröfva, om det är till allmänt gagn eller icke. Det kan
icke vara lämpligt, att en lag stiftas bara på det sättet. Ty
om man nödvändigt vill, att expropriationsrätt i ett sådant fall
som detta skall få äga rum, så måste lagstiftningen utsäga detta,
så att man icke står inför den eventualiteten, att det beror på en
godtycklig tolkning af olika regeringar om hvad som menas med
allmänt gagn.
För öfrigt har herr Pettersson i Södertelje farit vilse om expropriationskommitténs
syfte. Han föreställer sig, att det ej gifves
andra utvägar än att uppräkna speciella exempel, och då kommer det
in långa rader med sådana, menar han. Expropriationskommittén
har emellertid erinrat, vill jag minnas, att det utöfver den allmänna
expropriationslagen måste finnas speciella expropriationslagar för
bestämda ändamål. Sådana lagar hafva vi ju redan nu flera,
såsom till exempel för framdragandet af elektriska kraftledningar.
Det måste finnas speciella expropriationslagar för speciella ändamål,
i livilka lagar det uttryckligen säges ifrån, att för ett visst
ändamål får expropriation äga rum, och dessutom reglera de särskilda
förhållanden, som med en sådan expropriation äro förbundna.
En sådan lagstiftning är säkerligen denna.
Jag skall till sist bedja att få säga några ord med anledning
af herr Petterssons i Bjälbo yttrande. Han blandade in en annan
motion i saken, och han slutade med det för honom karaktäristiska,
på lös höft framkastade påståendet, att om denna lagstiftning
ginge igenom, så vore det få bönder i detta land, som sutte säkert
kvar på sin jord. Ja, det A''ar ett likadant oöfverlagdt tal, som
vi hörde häromdagen i denna kammare på annat håll. Denna
lagstiftning innehåller, att i skäliga fall skall expropriation få äga
rum för att befria torpare och bolagsarrendatorer och deras vederlikar
från deras beroende, så att de få själfständigt besitta sina
torp, och att bolagsarrendatorerna i särskilda fall få blifva fria
jordbrukare. Detta betyder väl icke, att hvarje bonde i Sverige
hädanefter icke sitter fullt säker på sin jord. Jag vill uppmana
herr Pettersson i Bjälbo, att med afseende på jordfrågor verkligen
hålla sig till saken, så att man undviker onödiga diskussioner.
Herr Rydén: Det var från början min afsikt att här icke
begära ordet, och det hade jag ej heller behöft göra efter de öfvertygande
anföranden, som bär hållits af herrar Widén och Sävström
— för att nämna ett par namn —• men här har från höger
-
Lördagen den 27 april.
23 >''r 37.
håll oafbrutet gjorts gällande, att behofvet i förevarande afseende Angående
nu icke är så stort som år 1907, då jag första gången väckte £
motion i ämnet, och därför har jag ansett mig böra säga några ord.^ör byggnader,
Jag skulle kunna anföra eu hel del exempel till vederläggning afeedda för
äf nyssnämnda påstående, men jag väntade mig icke denna invänd- allmännyttig
ning och har icke med mig mera än ett exempel, som jag fann i
min pulpet. Det är ett bref, som för kort tid sedan lämnats , ,''
mig angående förhållandena i Nykroppa samhälle i Värmland.
Där skribler arbetarekommunen på följande sätt: »Milsvidt häromkring
innehafva bolag all mark. Vår begäran till bruksstyrelsen
att få disponera någon lokal för godtemplarordens enskilda
möten afslogs. Vi hafva därför måst med tvång låna en gammal
bagarstuga. Värre ställer det sig emellertid med våra offentliga möten.
Dessa måste under vintertiden alldeles slopas.» Samma arbetarekommun
meddelar, att den för ett par år sedan underhandlade
med bruksbolagets styrelse att få disponera en tomt för uppförandet
af ett Folkets hus, och det kontraktsförslag, som styrelsen
erbjöd kommunen, och hvilket här är bifogadt, visar i någon mån,
huru ställningen är för arbetarne på platser, där de dock hafva
relativt humana arbetsgivare.
Jag skall bedja att få ur detta kontrakts många paragrafer
anföra följande: 5 § i detta kontrakt upptager den bestämmelsen,
att »föreningens styrelse skall till bolaget anmäla hvilka personer,
som utgöra styrelsen, samt förändring i styrelsens sammansättning».
Fackföreningen blir således skyldig att gorå anmälan till bolagets
styrelse eller dess disponent om hvilka som äro styrelseledamöter.
Och då man vet, huru förhållandena äro för dem, som ställa sig
i ledningen för en fackförening, så kan man förstå hvad detta
innebär.
I nästa § säges det, att i huset må icke hållas föredrag af
viss art, och så uppräknas en hel rad af missgärningar, däribland
»angripande af gällande statsförfattning». När det skall läggas i
en bruksdisponents fria skön att afgöra, om ett föredrag kan anses
angripa statsförfattningen, så kunna herrarna förstå, att det icke
blir många arbetareföredrag, som icke riskera att falla på ifrågavarande
bestämmelse.
7 § i samma kontraktsförslag anser jag mig höra omnämna,
så att herrarna få en föreställning om hvad de bästa arbetsgifvarna
på vissa håll bjuda arbetarna. Det heter däri: »Bolagets
disponent eller den han i sitt ställe förordnar skall äga fritt tillträde
till alla af föreningen anordnade sammankomster.» När
arbetarne skola öfverlägga om en facklig angelägenhet, kanske om
upprättande af ett aflöningsförslag eller något sådant, så skall
bolagets disponent eller den han därtill förordnar ovägerligen hafva
rättighet att vara vid mötet närvarande!
Så komma vi till den 8 §, som lyder: »Bryter föreningen mot
ofvanstående bestämmelser, äger bolaget förklara arrendet hafva upp
-
Nr 37. 24
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
hört, och är föreningen vid sådant förhållande skyldig att inom tolf
månader hafva borttagit huset och återställt tomten i dess förra
skick.» Förstå herrarna, hvad detta innebär? Om det brytes mot
en enda af dessa bestämmelser, så äger bolaget att inom tolf månader
rifva ned Folkets hus och skall hafva tomten återställd i
dess förra skick.
Ofvannämnda skrifvelse slutar med dessa ord: »Som synes
äro vi i stort behof af att den af herr Värner Rydén väckta motionen
går igenom. För vår förenings bestånd är detta en lifsfråga.
»
Jag har velat anföra detta exempel, och ber att få sluta mitt
anförande med att till herr Widén få rikta ett personligt tack för
att han vid detta tillfälle vidhållit sin gamla ståndpunkt i denna
fråga, hvilket vittnar om verklig arbetarvänlighet och att han
icke fallit för juridiskt formella betänkligheter.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Jag skall be, att fåTgöra
några erinringar, med anledning af dels herr Perssons i Norrköping,
dels ock herr Widéns anförande.
Herr Persson i Norrköping påstod, att jag gjort en fruktansvärd
svartmålning och för att få det riktigt svart hade jag lånat från
en annan motion, som jag blandade in här. Och herr Widén har
haft ''ungefär samma tankegång, då han säger, att jag här gifvit mig
in på ett ämne, som för närvarande icke föreligger till behandling.
Jag vill härtill anmärka, att jag velat angifva såsom en synnerligen
viktig omständighet, med afseende på denna lagstiftning, att
det nu begäres, att vi skola slå in på en ny väg, nämligen den, att
stat eller kommun skall få expropriationsrätt för att sedan hålla
marken enskilda tillhanda för vissa ändamål. Då sade jag — och
det tror jag icke ligger utom ämnet — att om vi en gång slå in på den
vägen, så kommer det snart att framställas anspråk på att samma
väg skall fortsättas äfven i andra fall. Jag tror således, att det var
fullkomligt riktigt att hänvisa på nämnda andra motion såsom en
möjlig konsekvens. Det kan ju hända, att den motionen icke blir
bifallen — och jag tror för min del, att den icke blir det — men den
möjlighet, den konsekvens, som jag nämnde, ligger alldeles i öppen
dag.
Nu sade herr Widén — och det är en sak, som jag vill särskildt
fästa mig vid, att redan expropriationskommittén föreslagit ett expropriationsförfarande
»genom samhällets försorg». Ja, detta uttryck
återfinnes i expropriationskommitténs förslag i fråga om expropriation
af tomtmark för ordnande af tätt bebyggda samhällen,
men mina herrar, där är det användbart, begripligt och naturligt,
ty där är det fråga om att förvärfva jord, som är bebyggd med
flera hus, så att förhållandena icke kunna ordnas på annat sätt, än
därigenom att jorden kommer såsom egendom till samhället. D. v. s.
Lördagen den 27 april.
25 Kr 37.
kommunen måste först lägga ut sina gator och allmänna platser och
sedermera ordna tomterna. Då stadgas enligt expropriationskommitténs
förslag därjämte en särskild rätt till skydd för de husägare,
som finnas på platsen, så att kommunen icke kan behandla dem,
som den vill, utan kommunen måste ovillkorligen, såvida den icke
säljer tomtjorden till husägarna, upplåta den med tomträtt. Där
är det just genom samhällets försorg, som den saken kan ordnas;
där är detta »genom samhällets försorg» begripligt, naturligt, det
enda möjliga. Men här ställa sig förhållandena annorlunda, här
står den oklarhet kvar, som jag talade om. Den har nu så till vida
uppklarats, att herr Widén säde, att meningen är, att staten skall
fortfarande vara ägare af tomten och hålla hand öfver, att den användes
till sitt angifna ändamål, men då är det samma princip, som
ligger till grund för den af herr Lindhagen med flera väckta motion,
som jag talade om, och då är min hänvisning till denna motion alldeles
särskildt befogad.
Vidare vill jag säga, att när man talar om föreningsrätten i
detta sammanhang, kan jag med nöje instämma i det yttrande, som
herr Widén har i början af sin reservation, nämligen att föreningslifvet
och särskildt föreningslifvet inom arbetareklassen är en mycket
mäktig och äfven samhället gagnande faktor, som man på senaste
tiden fått att räkna med. Jag är också med om att det göres hvad
som göras kan för att främja föreningsrätten. Men det är ett långt
steg därifrån, mina herrar, och till att värdesätta dessa intressen
så högt, att man för dem rubbar andras välförvärfvade och lagligen
befästade rättigheter. Sådant skulle innebära ett så långt steg, att
man med samma skäl kunde begära expropriationsrätt för snart sagdt
hvad som helst, som samhället kan finna lämpligt att främja.
Jag tror således fortfarande, att de anmärkningar, som jag
gjort, äro fullt befogade, och jag skall be att få vidhålla det yrkande,
som jag framställt.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag begärde ordet
blott för att uppläsa ett citat ur expropriationskommitténs utlåtande
i syfte att därmed söka ytterligare styrka, hurusom uttrycket
»allmänt gagn» icke kan vara till fyllest för det ändamål, som det
här är fråga om. Det står nämligen i kommitténs utlåtande bland
annat: »Skillnaden i innebörd är dock säkerligen icke stor, och i
själfva verket torde det för expropriationsinstitutets kommande utveckling
vara ganska likgiltigt om det ena eller det andra uttrycket
användes.» Detta står visserligen uttaladt i sammanhang med exempel
på hvad som finnes i utländsk lagstiftning, såsom allmän nytta,
allmänt behof etc. Men det är dock uttaladt såsom en rätt allmängiltig
sats och torde gälla äfven uttrycken allmänt behof och allmänt
gagn.
Nu går det gifvetvis icke heller hädanefter med uttrycket allmänt
gagn, när det icke förut lyckats att få mark exproprierad för
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
af sedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Nr 37. 26
Lördagen den 27 april.
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
afsedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
ändamål, som här äro i fråga. Visserligen kommer enligt expropriationskommitténs
förslag expropriationsinstitutet att utvidgas,
men jag fruktar för och är nästan öfvertygad om, att det icke utvidgas
dithän, ty det är icke något direkt allmänt gagn utan mera indirekt,
att medborgarna i ett samhälle få ett föreningshus att samlas
i, och jag styrkes så mycket mera i denna min öfvertygelse, som
expropriationskommitténs ordförande, häradshöfding Håkanson,
i lagutskottet icke var beredd eller kunde på framställd förfrågan
lämna något tillfredsställande svar just i hithörande afseende.
J ag skall be att få tillägga gentemot talet om farliga konsekvenser,
att vi böra tänka på att det ingått i det allmänna medvetandet,
att det i stadsliknande samhällen skall lämnas utrymme för allmänna
platser vid stadsplans uppgörande. Då så är förhållandet, kan
kammaren vara öfvertygad om att det är i konsekvens med bestämmelserna
i stadsplanelagen, att man vidtager sådana åtgärder,
att äfven i andra samhällen möjlighet beredes för medborgarna att
samlas.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag kunde icke
låta bli att begära ordet för att gifva herr Pettersson i Bjälbo en
liten upplysning, emedan den rör hans eget landskap. Han sade
nämligen, att det icke lär kunna påvisas något enda fall, då behof af
expropriation gjort sig gällande för erhållande af behöflig mark
för samlingslokal.
Det var vid Rejmyre glasbruk för en tid sedan, där jag midt i
smällkalla vintern skulle hålla ett möte. Arbetarna voro mycket
glada öfver att de af bruksledningen fått löfte om en lada, men i
sista ögonblicket tog brukets ledning tillbaka det generösa löftet.
Det återstod då intet annat än att placera oss på landsvägen i snöyran.
Man fick löpa omkring och skaffa så många lyktor som
möjligt för att upplysa landsvägen, så att man skulle kunna se att
skrifva protokoll. Jag tror, att detta är ett exempel, som skulle
kunna tala ganska starkt för att en sådan lag vore nödvändig, på det
att arbetarna på denna plats skola få ett jordstycke på brukets mark
att uppföra sig ett samlingshus på. Jag skulle kunna hålla på länge
med att exemplifiera saken med fall, som jag har erfarenhet utaf
på grund af min verksamhet, men jag vill ej göra det, emedan det
skulle taga för lång tid.
Jag skall blott taga ett enda exempel. Det var vid Voxna i
fjol under valrörelsen. Arbetarna där försäkra, att det gjordes
försök att bilda en godtemplarloge för en tid sedan, men att bolaget
lät de arbetare, som vågade det djärfva försöket, veta hvad deras
frid tillhörde, så att de afstodo därifrån. Att af bolaget få jord att
bygga en samlingslokal på vore otänkbart. Vi voro vid tillfället
i fråga åtskilligt försenade, arbetarne hade stått och väntat ute på
landsvägen i fyra timmars tid, och mellan klockan tolf och ett på nät
-
Lördagen den 27 april.
27 Nr 37.
ten afhöllo vi vårt möte på landsvägen. Jag tror, att dessa arbetare
också hade varit mycket väl i behof af statens mellankomst
och hjälp för att få ett stycke jord att föra upp en församlingsbyggnad
på.
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Jag
hade icke tänkt vidare begära ordet men nödgades därtill på grund
af yttranden af herrar Borg och Lindhagen.
Jag vill då först säga, att jag hör till dem, som till fullo uppskatta
föreningslifvets stora kulturella och sociala betydelse. Jag
hör också till dem, som gärna vilja, att dessa föreningar skola få lokaler
i så vidsträckt mån som är möjligt, men en af hufvudorsakerna,
hvarför jag icke kan vara med om motionen, är, att jag fått den uppfattningen,
att här icke ett expropriationsförfarande är nödvändigt.
Nu vill jag icke påstå, att jag känner till förhållandena så synnerligen
mycket. Jag har likväl gjort en resa på tre veckor i vårt
land och därunder besökt många af Sveriges största arbetareplatser.
På denna resa förnam jag intet enda klagomål i den vägen, utan arbetarna
voro i detta afseende fullkomligt till freds.
Dessutom vill jag säga herr Borg, att det inom lagutskottet
gjordes en särskild förfrågan, huruvida det fanns en enda person inom
utskottet, som kunde påvisa, att på någon plats i vårt land arbetarna
försökt att få jord för ifrågavarande ändamål och icke lyckats. Men
det fanns ej någon, som kunde det. Under sådana förhållanden tror
jag, att hvarken herr Borg eller någon annan bör kunna förebrå mig
för den uppfattningen, att det ej föreligger något stort behof i detta
afseende.
Herr Lindhagen sade, att jag hugger till på ett så karaktäristiskt
sätt. Ja, den som hugger till, är väl ändå herr Lindhagen. Han
är väl en fullkomlig mästare härutinnan i jämförelse med mig. Han
säger, att mitt yttrande innebär, att om motionen går igenom i Andra
kammaren, så sitter ingen bonde säker på sin jord i vårt land. Detta
är icke hvad jag sagt, utan jag sade, att om motionen nr 206 i
Andra kammaren, i hvilken motion herr Lindhagen står i spetsen
för motionärerna, går igenom, då sitter kanhända ingen bonde säker
i vårt land, ty motionen utgör endast första steget till en utveckling
i denna riktning. Detta är hvad jag sagt och ingenting annat.
Så säger herr Lindhagen, att han i sin motion talar endast om
att expropriera jord till torpare och bolagsarrendatorer. Det är
verkligen ett mycket egendomligt sätt att citera motionen. Herr
Lindhagen nämner i en punkt, att man skall expropriera jord för tillskapande
af nya jordbruk, och det är just där, som faran ligger, tv
skall man expropriera jord för att tillskapa nya jordbruk, undrar jag,
om icke mitt yttrande här blir riktigt, att man icke sitter säker
på landsbygden.
Jag skall verkligen be herr Lindhagen att, då han yttrar sig,
Angående
expropriation
af tomtmark
för byggnader,
af sedda för
allmännyttig
och kulturell
verksamhet.
(Forts.)
Nr 37. 28
Lördagen den 27 april.
Angående icke hugga till på sådant sätt, att kammaren får en felaktig uppfattexpropriation
n- af pvacj iierr Lindhagen motionerat om.
för byggnader, Jag vidhaller mitt yrkande.
afsedda för
allmännyttig Herr Pettersson i Södertälje: Herr Lindhagen anförde, att
och kulturell expropriationskommittén icke skulle hafva tänkt sig, att all uppräk.
’ ning af expropriationsändamålen skulle upphöra. I anledning
or s'''' däraf ber jag att få hänvisa dels till den lagtext, som jag uppläste
och dels till ett par rader ur kommitténs motivering, där det heter:
>>I fråga om expropriationsändamålens bestämmande har kommittén
föreslagit, icke blott att all uppräkning af särskilda ändamål
skall upphöra, utan äfven att det hittills använda uttrycket »allmänt
behof» skall utbytas mot »allmänt gagn». En annan sak är, att kommittén,
såsom jag erinrade i mitt förra anförande, upptagit vissa särskilda
bestämmelser med afseende på tillämpningen af denna allmänna
regel. Men detta afser endast sättet för ersättningens bestämmande
och sättet för huru egendomen slutligen skall komma
vederbörande till banda.
Herr Persson ville göra gällande, att kommittén också skulle
hafva sagt, att det icke vore så stor skillnad mellan det nu använda
uttrycket »allmänt behof» och det af kommittén föreslagna uttrycket
»allmänt gagn ». Det är, såvidt jag kan se, ett misstag af herr Persson.
Kommittén talar i detta afseende om, att det naturligtvis finnes
åtskilliga behof, hvilka kunna vara af den vikt, att expropriationsrätt
bör meddelas för deras tillgodoseende, men att dessa behof dock
icke eller endast med tvekan kunna betecknas såsom allmänna behof.
I de rader, som af herr Persson åberopades, talas om en jämförelse
med de uttryck, som i utländsk lagstiftning användes, nämligen
allmän nytta eller något liknande, och kommittén säger, att mellan
dessa uttryck och det af kommittén föreslagna uttrycket »allmänt
gagn» icke är så skarp skillnad. Men så tillägger också kommittén:
»Att härigenom beredes möjlighet för en väsentlig utvidgning af förevarande
instituts tillämpningsområde har redan framhållits».
Jag undrar ändå, om det är så klokt att i det skick frågan nu har,
då det gäller expropriation för ett särskildt ändamål taga ställning
och visa ifrån sig den utvidgning af expropriationsinstitutet, som
kommittén förordar.
Herr Lindhagen: Den sista talaren har icke alls uppfattat,
hvad jag sade. Jag yttrade, att expropriationskommittén förutsätter,
att det måste göras skillnad mellan allmänna och speciella
expropriationslagar i vissa fall.
Om herr Pettersson i Bjälbo med hvad han yttrade menade sista
delen af min motion, som handlar om expropriation af mark för nya
jordbruk, så står det i denna, att expropriation är afsedd att ske från
stora gods, där det är godt om mark, som ligger onyttjad. Därigenom
kommer väl icke hvarje bonde att sitta osäker på sin jord.
Lördagen den 27 april.
29 Nr 37.
öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de därunder
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan, 2:o) afslag därå och bifall i stället
till den vid utlåtandet af herr Widén afgifna reservationen samt
3:o) bifall till det af herr Pettersson i Södertälje under öfverläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen det under
2:o) upptagna yrkandet hafva flertalets röster för sig. Votering
begärdes emellertid, hvarefter och sedan till kontraproposition antagits
propositionen på det under l:o) upptagna yrkandet, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den som vill, att kammaren, med afslag å lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 40, bifaller den vid
utlåtandet af herr Widén afgifna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utföll med 111 ja och 71 nej, hvadan kammaren
med afslag å utskottets hemställan bifallit den af herr Widén vid
utlåtandet afgifna reservationen.
§ 4.
Herr statsrådet Petersson aflämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
angående försäljning af sex lägenheter från till kronopark afsätta
förra fältväbelsbostället Hälle nr 1 i Jämtlands län;
angående upplåtande af lägenheter från förra kompanichefsbostället
Hultarp nr 1 jämte Hultarp nr 2, en utjord, i Kalmar län;
angående uppförande af nybyggnad in. m. för entomologiska
afdelningen vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet;
angående
vissa anordningar i Sveriges geologiska undersöknings
nybyggnad;
angående pensionering af distriktsveterinärer m. m.;
angående tilldelande af ett andra ålderstillägg å 500 kronor åt
fortifikationskassören och förrådsförvaltaren å Älfsborgs fästning
G. G. R. Granlind;
angående anskaffande af afståndsmätningsinstrument; och
angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande
af 1913 års stater.
Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.
Sr 37. 30
Lördagen den 27 april.
§ 5.
Härefter föredrogos hvart efter annat:
bevillningsutskottets betänkande, nr 23, i anledning af Kungi.
Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelafgift vid köp
och byte af fondpapper;
konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj :t angående utredning rörande
behofvet af åtgärder, åsyftande att i vissa landtkommuner bereda
de röstberättigade större möjlighet att deltaga i kommunala afgöranden
m. m.; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för zoologiska institutionen vid universitetet i Uppsala; och
nr 51, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upprättande
af en ny professur vid Chalmers tekniska läroanstalt m. m.
Kammaren biföll hvad utskotten i nämnda betänkande och
utlåtanden hemställt.
§ 6.
Angående Vidare förekom till behandling statsutskottets memorial, nr 52,
aflöningsbe- mec} förslag rörande aflöningsbestämmelser för de vid lagtima riksStåRiksdagensr
dag h°s kamrarna, hos de ständiga och tillfälliga utskotten samt
tjänstemän och i Riksdagens kansli anställda tjänstemän och betjänte m. m.
betjänte m. m.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, gaf herr talmannen
på begäran ordet åt
Herr Z ett er strand, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Då
jag har deltagit i detta ärendes föregående behandling, är det jugifvet,
att jag icke har något annat yrkande att göra än bifall till utskottets
förslag. Det är emellertid en omständighet, som jag anser mig
vara skyldig att fästa kammarens uppmärksamhet på. Jag har för
min del den uppfattning, som tagit sig uttryck i detta memorial, nämligen
att man bör lämna alla Riksdagens tjänstemän skälig aflöning,
men på samma gång anser jag också, att man har rätt att verkligen
begära, att man skall erhålla en skälig arbetsprestation. Det är med
tillfredsställelse, som jag har anslutit mig till det föreliggande förslaget
att lämna skälig godtgörelse åt kanslipersonalens olika medlemmar,
men jag anser att det också är vår skyldighet att se till,
att statskassans utgifter icke blifva alltför stora och att de alltjämt
växande riksdagskostnaderna icke blifva högre än hvad skäligt är.
Jag tror för min del att vissa reduceringar skola kunna göras i så
måtto, att man inskränker kanslipersonalens antal. Jag vill då
Lördagen den 27 april.
31 Xr 37.
hoppas att utskotten, hvart och ett i sin mån, se till, om icke möjli- Angående
gen deras personal kan inskränkas. Janundserför
Det är emellertid icke med afseende härpå, som jag nu begärt or-s
det, utan för att fästa uppmärksamheten på antalet af de vakt- tjånstemånoch
mästare, som äro anställda hos kamrarne och utskotten. Vid hvart betjänte m. m.
och ett af de ordinarie utskotten finnes det två vaktmästare och i (Forts.)
statsutskottet tre eller fyra. Äfven om man nu utgår ifrån, att
dessa vaktmästare i vanliga fall ha full sysselsättning, hvilket jag
icke kan bedöma, är det alldeles säkert, att de icke ha sysselsättning
under de dagar, då det är plena i kamrarna, ty dessa dagar äro för
dem så godt som fullständiga hvilodagar. Se vi däremot på antalet
vaktmästare hos kamrarna, ha dessa vaktmästare full sysselsättning
under de dagar, då det är plena i kamrarna, men under de öfriga
dagarna torde de icke samtliga behöfva tjänstgöra. År det icke då
helt naturligt, att man vidtager ett arrangemang, gående ut på, att
utskottsvaktmästarna hjälpa till med tjänstgöringen i kamrarna
under plenidagarna och att således icke så många vaktmästare tillsättas
i kamrarna som nu är fallet? Vore det icke, synes det mig,
synnerligen lämpligt, att exempelvis vaktmästarna i konstitutionsoch
lagutskotten, som ha sina lokaler i våningen ofvanför Andra
kammarens plenisal, tjänstgjorde under plenidagarna i korridorerna
ofvanför Andra kammaren och vid dess åhörareläktare; och vore
det icke likaledes lämpligt, att vaktmästarne i jordbruks- och bevillningsutskotten,
hade tjänstgöring under plenidagarna i korridorerna
ofvanför Första kammaren och vid dess läktare? Vidare kunde ju
statsutskottets och bankoutskottets vaktmästare under plenidagarne
delvis biträda vid tjänstgöringen i kamrarna. På detta sätt skulle
man icke behöfva anställa på långt när så många vaktmästare hos
kamrarna, som nu är fallet. Det är detta jag velat fästa uppmärksamheten
på. Nu har jag visserligen ingen anledning att föreslå
någon ändring härutinnan redan i år; men då hvad som här föreslås
skall gälla intill dess Riksdagen annorlunda beslutar, har jag tänkt
mig, att de personer, som nästa år komma att utses för tillsättande af
kammarens kansli och vaktbetjaning, måtte ta denna sak under öfvervägande
och icke tillsätta alltför många kammarvaktmästare, och
att vidare utskotten måtte, när de tillsätta sina vaktmästare, med
hänsyn härtill inrycka i instruktionen för dem, att de under plenidagarna
skola biträda såsom kammarvaktmästare. Vilja herrarna vidtaga
denna anordning, kommer därigenom icke någon öfveransträngning
för vaktmästarne att ske, utan följden blir endast den, att en
hel del ledighetsdagar för dem försvinna. Alla skola ha sin ordentliga
lön, men man skall också taga deras arbetsprestation någorlunda
i anspråk.
På detta sätt skulle en icke så liten inbesparing kunna ernås.
Man skall icke alltid fortsätta i de gamla spåren, utan man skall
äfven tänka på de förändringar, som kunna kräfvas. Jag vill påminna
mig, att under de tre år jag var medlem af statsrevisionen nedbringa
-
Nr 37.
Lördagen den 27 april.
Angående
aflöningsbestämmelser
för
Riksdagens
tjänstemän och
betjänte m. m.
(Forte.)
32
des kanslipersonalens antal med tre på mitt initiativ, och det skedde
icke någon svårighet därigenom, utan arbetet gick lika bra som förut.
Jag har som sagdt velat fästa uppmärksamheten på denna sak,
så att vederbörande må taga densamma under öfvervägande vid
början af nästkommande års riksdag.
Vidare anförde:
Herr Thorsson: Herr talman! Icke heller jag har något
annat yrkande än bifall till det förslag, som föreligger ifrån utskottet.
Jag har vidare för min del icke heller någonting emot,
att man ordnar så, att antalet vaktmästare hos Riksdagen står i
förhållande till det arbete, som man af dem utkräfver, men kan
icke ingå i någon granskning af hvad den siste talaren yttrade i
detta afseende. Jag begärde närmast ordet för att vid detta tillfälle
påpeka en annan sak.
Det är nu så, att för riksdagsgöromålens behöriga gång finnes
anställd särskild tillkallad tjänstepersonal, som icke räknas till
den grupp af tjänstepersonalen, hvars löner fastställas af Riksdagen,
utan som i stället får sina löner fastställda af riksgäldsfullmäktige.
Nu har det inträffat, att under det att Riksdagen ökat
på lönen litet då och då till kamrarnes och utskottens vaktmästare,
ha exempelvis fyra vaktmästare, som stå vid uppgångarne dels
till Första och Andra kammarens åhörareläktare, dels vid ett par
andra platser, icke fått löneförhöjning i samma tempo som dessa
nyssnämnda vaktmästare. Medan vi sålunda här nu fastställa en
dagaflöning af fem kronor för vaktmästarne hos kamrarne och utskotten,
få de personer, som stå nere i de dragiga uppgångarna
nöja sig med fyra kronor per dag. Detta finner jag icke vara
riktigt rätt, utan jag håller före, att man bör se till, att alla
dessa vaktmästare få någorlunda lika aflöning, när de i alla fall
tjänstgöra hos Riksdagen.
Det är för att fästa uppmärksamheten på denna sak, som jag
nu begärt ordet. På samma sätt förhåller det sig med en del af
dem, som äro fast anställda här i riksdagshuset. De ha icke sedan
1905 erhållit någon som helst förbättring i sina lönevillkor, och
man skulle rent af kunna säga, att vissa af dem fått sina villkor
försämrade, i det att Riksdagen nämligen år 1907 beslutade, att
de från och med år 1908 skulle bidraga till sin egen pensionering.
Detta är ju en sak, som man icke här i detalj kan ingå på, men
jag har velat fästa uppmärksamheten härpå, på det att riksgäldsfullmäktige
må taga upp detta spörsmål och vidtaga sådana åtgärder,
att det blir samma aflöningsförmåner för den personal, som
tjänstgör hos Riksdagen, vare sig den har förmånen att få sina
löner fastställda direkt af Riksdagen eller får dem fastställda af
riksgäldsfullmäktige.
Jag har, som sagdt, herr talman, intet annat yrkande att
framställa än på bifall till utskottets förevarande hemställan.
Lördagen den 27 april.
33 Xr 37.
Herr Lindhagen: Jag vet icke riktigt hvad man skall säga Angående
om det förslag, som herr Zetterstrand här kom med, men så aflönin9*btmycket
vill jag dock nu hafva sagt, att det åtminstone icke bör *
stå såsom ett axiom i kammarens protokoll. Det är möjligen sant, tjänstemänoch
att utskottens vaktmästare icke ha så mycket att gorå under pleni- beijänte m m.
dagarne, men det händer dock, att man under plena passar på (Forte.)
att gå upp i utskotten och där sköta om åtskilliga saker, och då
är det alltid bra att ha en vaktmästare till hands däruppe. Ofta
äro vaktmästarne också just under plenidagar upptagna af åtskilliga
expeditionsgöromål. Det vore skäl i, att vederbörande
äfven tänkte på den saken. Skall man för öfrigt nödvändigtvis
behöfva se till, att inga ledighetsdagar uppstå, bör man väl icke
blott granska vaktmästarnas tjänstgöringsförhållanden, utan äfven
undersöka, huru det i det afseendet ställer sig för kanslipersonalen
och alla andra, som äro i Riksdagen.
Herr Zetterstrand: Om man under plenidagarne behöfver
gå upp i utskotten, tror jag icke, att det fördenskull då måste
sitta två vaktmästare i hvarje utskott, utan man skulle ju mycket
väl kunna engagera en vaktmästare från hvarje utskott i och för
vakttjänstgöring i korridoren.
Hvad beträffar herr Lindhagens yttrande, att man bör se till,
att äfven hela den öfriga kanslipersonalen har sysselsättning, så
vädjade jag ju till de olika utskotten att taga den saken under
öfvervägande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 7.
Härefter förelåg till afgörande lagutskottets utlåtande, nr 41,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken.
Genom en den 26 januari 1912 dagtecknad proposition, nr 25,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att
antaga följande förslag till
Angående
ändrad lydelse
af 11 kap. 9,
H och SS §§
rättegångsbalken.
Lag
om ändrad lydelse af 11 kali. 9, 21 och 38 §§ rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 37.
3
Xr 37. 34
Angående
ändrad lydelse
af 11 kap. 9,
U och 38 §§
rättegångsbalken.
(Forts.)
Lördagen den 27 april.
9 §•
Vistas svaranden å ort utom riket, må delgifningen ske i enlighet
med lagen å den utrikes orten.
Är svaranden veterligen ur riket faren, utan att upplysning
kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller, och förekomma därjämte
omständigheter, som gifva anledning antaga, att han håller sig
undan eller att han har för afsikt att för framtiden bosätta sig i
främmande land, varde stämningen införd i allmänna tidningarna
tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång. Därjämte
skall, där svaranden inom riket har kändt hemvist, stämningen i
hufvudskrift eller besannad afskrift fästas å hans husdörr och uppläsas
för hans husfolk, om sådant finnes, samt, där han ej har
sådant hemvist men äger fastighet inom riket, öfverlämnas till
den, som förvaltar fastigheten.
Hvad ofvan i denna § stadgas skall icke äga tillämpning för
det fall att svaranden hos rätten eller häradshöfdingen i den ort,
där han är eller senast var i riket boende, anmält viss person,
som äger att för honom stämning mottaga, eller anvisning å sådant
ombud eljest kunnat erhållas.
Anmälan, hvarom nu sagts, må endast göras för viss tid, ej
öfverstigande tre år; och skall anmälan, som sålunda sker, upptagas
i förteckning, som å landet föres af häradshöfdingen och i
stad af rätten.
§ 24.
Delgifves stämning enligt stadgandet i 9 § andra stycket, skall
hvad där om delgifningen är föreskrifvet vara till fullo verkställdt
sist å etthundratjugonde dagen före inställelsedagen.
38 §.
Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifning blifva
så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme
intyg, som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller
notarius publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat
anställd tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt
delgifningen efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande
om delgifning vare ock, där det är genom intyg af en ojäfvig
stämningsmän bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.
Intyg, att delgifning å utrikes ort skett, skall ock, där intygsgifvarens
behörighet styrkes af svensk eller här i riket anställd
diplomatisk eller konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att
delgifning verkställts så, som intyget innehåller.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, med tillkännagifvande,
att det genom förevarande proposition framlagda lagförslag icke
Lördagen den 27 april. 35
kunnat oförändradt af Riksdagen godkännas, ville i anledning af
samma proposition för sin del antaga i utlåtandet intaget förslag
till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken.
Detta förslag, som i öfrigt öfverensstämde med det af Kung!.
Maj :t framlagda, skilde sig från detsamma däruti, att de två sista
styckena i 9 § i utskottets förslag erhållit följande lydelse:
Hvad ofvan i denna § stadgas skall icke äga tillämpning för
det fall att svaranden hos rätten eller häradshöfdingen i den ort,
där han är eller senast var i riket boende, anmält viss person,
som äger att för honom stämning mottaga, eller anvisning å sådant
ombud eljest erhållits.
Anmälan, hvarom nu sagts, skall upptagas i förteckning, som
å landet föres af häradshöfdingen och i stad af rätten.
Reservation mot utskottets hemställan hade afgifvits af herr
Alexanderson, som med instämmande af herrar Håkanson och Petersson
i Lidingö villastad hemställt om afslag å propositionen i dess
helhet.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Sandström,
som anförde: Herr talman! Utskottet och reservanterna äro här
ense med Kungl. Maj:t om det önskvärda i, att den ökade möjlighet
till delgifning af stämning med personer i utlandet, som detta
förslag innebär, kan åstadkommas. Det har särskildt af en utaf
reservanterna, förre justitieministern Albert Petersson, i hans yttrande
till statsrådsprotokollet med mycken kraft framhållits, huru
angeläget det är att söka bereda denna möjlighet. Meningsskiljaktighet
råder endast beträffande en detalj i förslaget, nämligen
beträffande frågan angående omfattningen af den rättighet, som bör
tillkomma person, som har eller haft hemvist i Sverige, att undandraga
sig det mera osäkra delgifningssättet af stämning efter utländsk
lag genom att hos rätten eller domaren göra anmälan om
visst ombud, som äger att för honom mottaga stämning: I Kungl.
Maj:ts ursprungliga förslag var den rätten medgifven endast i ganska
begränsad omfattning. Endast den, som i själfva delgifningsögonblicket
hade hemvist i Sverige, medgafs att göra en dylik anmälan
hos domaren med påföljd, att han icke fick stämmas enligt utländsk
lag. Häremot anmärkte majoriteten i lagrådet, att denna begränsning
syntes vara alltför snäf. Det kunde nämligen rätt ofta inträffa,
när en person afflyttade från landet, att han efter afflyttningen hade
en fastighet i landet, som kunde blifva föremål för tvist, eller en
väntad arfsprocess eller dylikt, och att han till följd däraf kunde
ha intresse af att få göra en sådan anmälan hos domaren om
ombud att mottaga stämning och därigenom bereda sig den säkrare
Xr 37.
Angående
ändrad lydelse
af 11 kap. 9,
24 och 88 §§
rättegångsbalken.
(Forte.)
Nr 37. 30
Lördagen den 27 april.
Angående ställning, so in delgifning enligt svensk lag innebär, samt slippa det
andrad lydelse 0fta mera osäkra delgifningssättet enligt det nya landets lag. Sär£4
^ochss §§ skridt förelåge ofta ett sådant förhållande beträffande emigranter.
rättegångs-* Lagrådets anmärkning] synes mig vara desto mera befogad, som
bäcken. anordningen med ombud för afflyttad person för mottagande af
(Forts.) stämning äfven medför ökad bekvämlighet för käranden, som därigenom
lättare kan delgifva stämningen. Med hänsyn härtill blef
rätten att anmäla ombud i det nu framlagda förslaget utsträckt
äfven till dem, som haft hemvist i Sverige, men därifrån afflyttat.
Härvid mötte emellertid den betänkligheten, atten sådan anmälan, som
är gjord af en person, som afflyttat från riket, skulle kunna bli bestående
för ganska lång tid framåt och sålunda stå kvar, äfven sedan
det förhållandet, att han haft hemvist på viss ort i Sverige, fallit i
glömska. Härigenom kundo uppstå anledningar till processinvändningar
och rättsförluster. Till mildrande af denna olägenhet föreslogs
af Kungl. Maj:t, att det skulle bestämmas en viss tidsbegränsning
för en sådan anmälans giltighet. Den skulle så afse allenast
viss tid, icke öfverstigande tre år. Därigenom skulle man kunna
förekomma, att en sådan anmälan skulle stå såsom hinder för delgifning
i utlandet för obestämd framtid. Nu anmärka mot detta
förslag både utskottet och reservanterna, och därigenom är icke
så synnerligen mycket vunnet, eftersom i förslaget lämnats öppet
dels att inkomma med en sådan anmälan långt efter det vederbörande
afflyttat från Sverige och dels att, sedan den föreskrifna tiden af
högst tre år gått ut, det icke vore något hinder att ingifva förnyad
anmälan. Dessa anmärkningar äro i och för sig befogade, men jag
tror, att de ha ganska ringa praktisk betydelse. Redan nu finnes
enligt 9 kap. 11 § rättegångsbalken möjlighet för personer, som afflyttat
från landet, att göra en dylik anmälan för att undgå att få
stämningar delgifna genom kungörelse i Post- och Inrikes tidningar,
och denna möjlighet är icke begränsad till tiden, utan den kan ingifvas
hur lång tid som helst efter afflyttningen. Veterligen ha
icke däraf uppstått några olägenheter. Detta kan ju i väsentlig man
bero på, att denna bestämmelse hittills ytterst sällan kommit till
tillämpning. Och det är antagligt, att dylik anmälan afsevärdt
oftare kommer att förekomma efter den nu ifrågasatta lagändringen.
Men jag tror i alla fall icke, att det skall förekomma, att en sådan
anmälan göres lång tid efter det personen i fråga lämnat landet
eller att anmälan förnyas, sedan den efter högst tre år upphört att
gälla. När en person några år bott i det nya landet, faller det sig
naturligt för honom att låta sig äfven af kärande i Sverige stämmas
efter det nya hemlandets lag och han har intet intresse att för dylika
fall garantera sig ett annat delgifningssätt än det då för honom
regelmässiga. Jag tror sålunda, att ingen praktisk olägenhet är att
befara däraf, att möjligheten att förnya en gång gjord anmälan
eller att göra sådan lång tid efter afflyttningen formellt lämnas öppen.
Men om man anser, att häri ligger en fara för rättsförluster, så icke
Lördagen den 27 april. 37 Js''r 87.
undanröjer man denna fara genom att antaga utskottets förslag. Angående
Utskottet har inskränkt sig till att blott taga bort tidsbegränsningen
och lämnat oberörd möjligheten att göra anmälan hur lång tid som l+ochss £§
helst efter utflyttningen. Att möjligheten till framtida invändningar rättegång#-och rättsförluster härigenom är ökad och icke minskad, ligger ju i balken.
öppen dag. (Forte.)
Såsom jag förut framhållit, kommer rätten att anmäla ombud
säkerligen att få ganska ringa användning för det fall, att en person
flyttat ut från landet och till ett annat land. Då låter han sig
hällre stämmas efter det nya hemlandets lag. Men anmälningsrätten
kommer antagligen att få större betydelse för personer, som fortfarande
ha bostad i Sverige, men ofta befinna sig på resor i utlandet
och då vilja vara tryggade mot det osäkrare delgifningssättet i utlandet.
Jag tänker på affärsmän, som äro på resor i utlandet och som
ligga i vidlyftiga affärer, hvilka kunna föranleda rättstvister. Det
kan för en sådan affärsman vara af intresse att få göra anmälan hos
domstol, att hans prokurist eller annan tar emot stämning för hans
räkning. Och i dylika fall kan skillnaden mellan utskottets och Kungl.
Maj:ts förslag blifva af betydelse. Efter utskottets förslag är det
icke något hinder att formulera anmälan till domhafvanden på det
sätt, att ombudet bemyndigas att mottaga stämning, så ofta och
så länge svaranden befinner sig i utlandet. Det kan då ofta bli
svårt för käranden att kontrollera, om svaranden i delgifningsögonblicket
ännu är kvar i utlandet. Han kan hafva återkommit till
landet, om också ej till sitt hemvist. Och delgifningen med ombudet
blir i så fall ogiltig. Då är det enklare och bekvämare att låta anmälan
gälla endast viss tid. Det kan då lätt kontrolleras, att ombudet
är behörigt att mottaga stämningen. Däri ligger efter min
uppfattning det viktigaste företrädet i Kungl. Maj:ts förslag framför
utskottets.
Emellertid, om man nu anser nödigt att genom uttrycklig lagbestämmelse
förebygga, att en anmälan af ifrågavarande slag kan ske
lång tid efter det personen i fråga lämnat riket, är det ganska lätt
att göra så, och det synes mig, som om man skulle kunna förena de
olika meningarna genom att tillfoga en bestämmelse af innehåll,
att anmälan alltid skall ske före afflyttningen. Jag tror icke, att
det har någon större praktisk betydelse, om man skrifver på det ena
eller andra sättet, men har ingenting att erinra mot en dylik förändring.
Därför synes det mig, som om det skulle vara lyckligast,
om kammaren ville genom återremiss bereda utskottet tillfälle att
taga saken i förnyadt öfvervägande och möjligen ena sig om ändring
af förslaget i den riktning jag angifvit.
Vidare yttrade:
Herr Widén: Herr talman! Som herrarne finna, ha utskottet
och reservanterna vant ense om att icke antaga Kungl. Maj:ts för
-
Nr 37. 38
Lördagen den 27 april.
Angående slag oförändradt. Men utskottet har ansett, att det kan antagas
undrad lydelse ef^er vjss förändring. Reservanterna däremot vilja afslå det helt
S4 och 88 §§ och hållet. För min del är jag af den meningen, att den tidsbegränsrättegångs-
ning, som utskottet föreslagit att utesluta, är af rakt ingen betagen.
tydelse, om den finnes eller ej. Vet man blott, hvar man skall söka
(Forte.) efter eu sådan af svaranden gjord anmälan, som här är i fråga, bör
det vara en enkel sak att finna den, ty icke kan man antaga, att
förteckningarna hos domaren blifva så störa, att domaren icke hittar
vederbörande. Jag vill ock fästa uppmärksamheten på att vid
granskningen af Kungl. Maj:ts första förslag, som icke hade någon
sådan föreskrift, lämnades detta oanmärkt af två af lagrådets ledamöter,
under det att endast två ledamöter ansågo, att föreskriften
borde sättas dit. För min del är jag nästan af den meningen, att
det varit allra bäst, om det icke alls funnits något stadgande om en
sådan anmälan. Jag kan därför icke finna någon olägenhet förbunden
med att antaga förslaget på sätt utskottet föreslagit.
Nu ligger emellertid frågan kanske litet osäkert. Förhållandet
är det, såsom herrarna sett, att från Första kammaren ha två ledamöter
yrkat rent afslag på förslaget. Det kan ju vara möjligt, att
den meningen i Första kammaren vinner gehör, och då blir det naturligtvis
så, att om Andra kammaren antager utskottets förslag
och Första kammaren afslår förslaget, så faller det helt och hållet.
Nu bär för mig uppgifvits, att det i Första kammaren kommer att
göras ett återremissyrkande från reservanternas sida, hvilket skulle
ha utsikt att gå igenom i kammaren i ändamål att kunna jämka
ihop meningarna på ungefär det sätt, som herr justitieministern nyss
antydde. Om man vill själfva förslaget, är det sålunda lämpligt,
att utskottet får taga saken i förnyadt öfvervägande. Då Första
kammaren ännu icke behandlat frågan, så vet man icke, hur den
skall där aflöpa; men med en återremiss har man i intet fall något att
riskera. Om Första kammaren afslår förslaget, får Andra kammaren
tillfälle att besluta sedan; om Första kammaren antar utskottets
förslag, blir det samma förhållande, och då kan Andra kammaren
sedan ansluta sig till detta; om slutligen Första kammaren, hvilket
jag icke tror, tar Kungl. Maj:ts förslag, får Andra kammaren sedan
taga position i frågan. För att icke stänga vägen att komma till
något positivt resultat vill jag för min del vara mod om en återremiss
och skall, herr talman, be att få yrka det.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet S andström:
Herr talman! Jag har blott ett par erinringar att göra med anledning
af den senaste talarens yttrande. Han nämnde, att det icke
medför några olägenheter, att man icke föreskrifver den af Kungl.
Maj:t föreslagna tidsbegränsning, ty, sade han, om man endast vet,
hvar man skall leta, så är det icke så svårt att finna dessa anmälningar.
Ja, men att när en lång tid förflutit, sedan vederbörande
Lördagen den 27 april.
39 Kr 37.
utflyttade, så att det fallit i glömska, hvar han bodde, så vet man _ Angående
icke, hvar man skall leta.
Vidare nämnde den ärade talaren, att i Kungl. Maj:ts förstäf och *33 §i
förslag denna tidsbegränsning icke fanns, och att detta icke här föran- rättegångs-''
ledde någon anmärkning i lagrådet. Detta är också fullkomligt rik- balken.
tigt. Men i det förslaget fanns en annan gräns för anmälans giltig- (Forts.)
het, hvilken gräns gjorde en särskild tidsbegränsning onödig. Där
var nämligen föreslaget, att gjord anmälan skulle hindra delgifning
efter utländsk lag, endast så länge svaranden fortfarande egde
hemvist inom riket.
Efter härmed afslutad öfverläggning återförvisade kammaren
ärendet till utskottet för ny behandling.
§ 8.
Häruppå föredrogos hvart för sig lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning af väckt motion i fråga om afdraget för
konkurskostnad vid fördelning af köpeskillingen för exekutivt försåld
fastighet, hvarur egnahemslån skall gäldas; och
nr 43, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen.
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 9.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfördt lagutskottets
utlåtande, nr 44, i anledning af väckta motioner
dels utvidgad tillämpning af lagen angående förbud i vissa fall ende förbud
för bolag och förening att förvärfva fast egendom m. m., dels ock % vissa fall för
ändrad lydelse af 24 § i lagen om arrende af viss jord å landet bolag och föreinom
Norrland och Dalarne. "värfva fast
Till behandling af lagutskottet hade hänvisats en af herr Lind- egendom m.m.
Jiagen inom Andra kammaren väckt motion, nr 214, hvari hemställts,
att Riksdagen ville
1 :o) hos Kungl. Maj :t begära framläggande af förslag, att lagen
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906 enligt förebild af norrländska arrendeoch
vanhäfdslagarna måtte utsträckas och omfatta äfven enskilda
skogsspekulanter;
2:o) hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till de norrländska
arrende- och vanhäfdslagarnas fulländande i de afseenden, som omförmäldes
i motionärens reservationer till lagutskottets betänkande
i ämnet vid 1909 års riksdag; och
3:o) hos Kungl. Maj:t begära en snar, allsidig och oväldig
undersökning af ofvannämnda tre lagars och den norrländska ägostyckningslagens
verkningar i afseende å de syften, som de skulle
Jfr 37. 40
Lördagen den 27 april.
1 tjäna, äfvensom i den mån utredningen därtill gåfve anledning
^iTger^angä- omedelbart framlägga förslag till förbättring i lagarna.
ende förbud
i vissa fall för I sammanhang med behandlingen af den i andra punkten af
bolag och före- herr Lindhagens motion gjorda hemställan hade utskottet förehaft
n%>är foa fast en ^errar Mörts eif, Jonsson i Gumboda och Wikström inom Andra
egendom m. m. knmmaren väckt, till utskottet likaledes hänvisad motion, nr 25,
(Forts.) hvari motionärerna yrkat, att Riksdagen måtte besluta den ändring
i lagen af den 25 juni 1909 om arrende af viss jord i Norrland
och Dalarne, att 24 § erhölle följande lydelse: »Jordägaren
vare ansvarig för alla af hemmanet utgående utskylder.»
Utskottet hemställde,
a) att herr Lindhagens under mom. l:o) i hans förevarande
motion framställda yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;
b) att herr Lindhagens under mom. 2:o) i samma motion gjorda
yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
c) att herr Lindhagens yrkande under mom. 3:o) i motionen
icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd; samt
d) att den af herr Mörtsell m. fl. väckta motionen ej heller
måtte af Riksdagen bifallas.
Häremot hade likväl följande reservationer afgifvits:
vid mom. a)
af herr Lindhagen, som hemställde, att Riksdagen, med anledning
af yrkandet i mom. 1 af hans motion, ville hos Kungl. Maj :t
begära ett behjärtadt öfvervägande, huruvida ej den norrländska
förbudslagen borde utsträckas att i likhet med norrländska arrendeoch
vanhäfdslagarne omfatta äfven enskilda skogsspekulanter;
vid mom. b)
af herr Lindhagen, som med instämmande af herr Persson i
Norrköping yrkat, att Riksdagen, med anledning af mom. 2 i herr
Lindhagens motion, ville för sin del antaga följande ändrade lydelse
af 24 § i norrländska arrendelagen:
Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga, än som enligt föreskrift i
därom utfärdad lag eller författning åligger brukare, så ock för
vägunderhållet in natura, ökas den arrendatorn åliggande skatt
eller tunga därigenom, att fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden
höjes, vare jordägaren arrendatorn ansvarig för den sålunda
uppkomna ökningen.
vid mom. c)
af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, som föreslagit,
att Riksdagen, med anledning af mom. 3 i herr Lindhagens motion,
ville hos Kungl. Maj :t begära en allsidig och oväldig undersökning,
utom af den norrländska förbudslagens, jämväl af de norrländska
arrende-, vanhäfds- och ägostyckningslagarnes verkningar i afseende
Lördagen den 27 april.
41 Xr 37.
å de syften, som de skola tjäna, äfvensom, i den mån utredningen Om
därtill gåfve anledning, framläggande af förslag till förbättring i
lagarne; ende förbud
vid mom. d) i vissa fall för
af herr Lindhagen, som med instämmande af herr Persson i bolag och föreNorrköping
hemställt, att Riksdagen med anledning af herr Mörtsells
m. fl.:s motion ville hos Kungl. Maj:t begära ett öfvervägande, Andorn m.m.
i hvad mån uti 24 § i norrländska arrendelagen måtte för lagens (Forts.)
hela giltighetsområde eller åtminstone för lappmarkerna skäligen
stadgas, att jordägaren skall vara arrendator ansvarig för de utskylder,
som det enligt kommunallagarne åligger arrendator att
gälda till det allmänna.
Efter föredragning af mom. a) yttrade:
Herr Lindhagen: När Norrlandslagen kom till stånd, så
lyckades man icke i fråga om förbudslagen att få den utsträckt
att gälla äfven enskilda skogsspekulanter, under det att däremot
arrende- och vanhäfdslagarne fingo en sådan omfattning. Det har
gjorts försök att fylla denna lucka, men de ha fallit på Riksdagens
motstånd, och jag har nu återigen gjort försök i den vägen. Nu
har det emellertid inträffat, att herr Widén fått regeringens uppdrag
att undersöka förbudslagens verkningar, och då skulle man ju
kunna tycka, att det vore obehöfligt att öfver hufvud motionera i
saken. Men förhållandet är, att just om den lagens verkan, om hvilken
det här är fråga, herr Widén under föregående riksdagar haft
så motsatt uppfattning mot min.och han tyckt rent ut, att det vore
olämpligt, att man utsträckte lagen att gälla äfven enskilda skogsspekulanter.
Därför har jag, för att understryka nämnda kraf
och då jag tror, att utredningen i denna punkt kan blifva beroende
på den uppfattning, herr Widén har, tillåtit mig att i denna speciella
punkt understryka vikten af, att en utredning bör afse frågan, om
icke förbudslagen bör utsträckas äfven till enskilda skogsspekulanter.
Det är under denna förutsättning, jag tillåter mig att vidhålla
motionen och yrka bifall till densamma.
Herr Widén: Herr talman! Beträffande denna punkt förhåller
det sig så, som utskottet också sagt, att sedan denna fråga här
behandlades förra året, har regeringen beslutat att verkställa en utredning
rörande verkningarna af den norrländska förbudslagen och
tillkallat mig att som sakkunnig biträda med denna utredning. Nu
är det så, att det alldeles tydligt utsagts, att en utredning i hela den
omfattning motionären i denna punkt afser ingår i regeringens till
mig lämnade uppdrag. Jag har här statsrådsprotokollet därom i min
hand, och här säges det bland annat, att det »gifvetvis är angeläget
att tillse, huruvida kringgående och missbruk hafva skett i sådan
omfattning, att särskilda lagstiftningsåtgärder däraf påkallas, liksom
ock huruvida verkligt behof yppat sig af utsträckning af lagens för
-
Nr 37. 42
Lördagen den 27 april.
Om budsstadganden för tryggande af de syften, som med densamma afutvidgning
af se^s „> Och af den föregående motiveringen synes det, att det är särende
förbud skridt fastighetsköp af enskilda skogsspekulanter, som regeringen
i vissa fall för syftar på, jämte dylika köp af bolagstjänstemän samt försäljningar
bolag och före- till bolag på exekutiv auktion. Det är sålunda uppenbart, att underning
alt för- tecknad, jag må ha hvilken mening som helst, är tvungen, såvidt jag
egendom in. m. skall fullgöra uppdraget, att undersöka äfven de förhållanden, som
(Forte.) motionären vill ha undersökta. Ur denna synpunkt är det fullkomligt
onödigt och olämpligt att aflåta en skrifvelse till Kungi.
Maj:t.
Hvad för öfrigt undertecknads ståndpunkt i denna fråga beträffar,
så förhåller det sig därmed så, att jag vid två föregående riksdagar
i reservation till lagutskottets betänkande påyrkat och fått
kammaren med mig om en skrifvelse till Kungl. Maj:t om sådan utredning
angående Norrlandslagens verkningar, som Kungl. Maj:t
nu anbefallt. Jag har emellertid icke velat vara med om en skrifvelse
i den riktning, som motionären då begärt, emedan däri ingick
en begäran om utredning i det angifna syftet, att få lagen utsträckt
att gälla enskilda skogsspekulanter och bolagstjänstemän. För min
del bär jag ansett, att Riksdagen, innan utredning föreligger, icke borde
taga position till denna fråga, och därför har jag motsatt mig en sådan
skrifvelse, som motionären velat ha. Häri ligger icke någon anledning
antaga, att jag icke skulle vilja vara med om den utredning,
som regeringen uppdragit åt mig. Så förhåller det sig med min position
i denna fråga. Den är väl för resten i och för sig af mindre betydelse.
Det uppdrag, som jag fått, skall jag naturligtvis fullgöra, och
det är jag icke ensam herre öfver, utan regeringen kommer gifvetvis
också att se till att jag gör det.
Som sagdt, en skrifvelse i detta hänseende är fullständigt onödig
och fullständigt olämplig. Jag kan icke se, att det skulle kunna
göras något annat i anledning af en sådan skrifvelse än hvad som
redan är gjordt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Persson i Norrköping: Som herrarna finna, har jag deltagit
i lagutskottets behandling af detta ärende, men jag har icke gått
med herr Lindhagen på reservationen, och jag anser mig böra tillkännagifva
skålen härför inför kammaren.
Jag är naturligtvis fullständigt öfverens med herr Lindhagen
angående behofvet af, att den norrländska förbudslagen bör utsträckas
till att omfatta äfven enskilda skogsspekulanter. I själfva saken
äro vi sålunda fullständigt ense. Men jag har mig bekant, enligt
hvad jag erfarit i utskottet, att Kungl. Maj:t redan vidtagit åtgärder
i förevarande afseende, och i statsrådsprotokollet den 30 december
1911 står angifvet ett anförande af justitieminisern, hvari
han bland annat framhåller, att det försports en stor massa klagomål
öfver förbudslagens kringgående och bristande effektivitet, och bland
Lördagen den 27 april.
43 Nr 37.
de speciella klagomålen anför han särskildt, att bolag i strid med
lagens föreskrift inköpt hemman genom enskilda personer som bulvaner.
Vidare ha, meddelas vidare i samma protokoll, flera andra
klagomål framkommit, och med anledning af detta anser herr statsrådet,
att Boutredning bör göras, samt betonar i detta sammanhang,
att denna utredning äfven bör omfatta spörsmålet, huruvida behof
yppat sig att utsträcka lagens förbud mot fastighetsförvärf äfven till
enskilda skogsspekulanter. Det är just detta, som herr Lindhagen
särskildt har velat poängtera i sin reservation. Utredningsuppdraget
innehåller, »att undersökningen bör anse lagens verkningar i olika
afseenden — i fråga om trävaruindustrien och den jordbrukande
befolkningen lika väl som beträffande lagens kringgående och större
eller mindre effektivitet» o. s. v. Det förefaller således, att Kungl.
Maj:t sålunda uppmärksammat just de brister, som man anser lagen
lider af, särskildt hvad angår behofvet af att lagen utsträckes att omfatta
äfven enskilda skogsspekulanters köp, när Kungl. Maj:t således
uppmärksammat saken och i statsrådsprotokollet uttryckt detsamma,
föranstaltat om en utredning och gifvit landshöfding Widén i uppdrag
att ordna och leda densamma, så har jag ansett en skrifvelse
i ärendet nu vara onödig. Jag har gjort detta så mycket mera som
jag icke haft anledning att betvifla, att landshöfding Widén, som
erhållit uppdraget, icke skulle ställa sig fullt lojalt till efterrättelse
hvad som finnes uttryckt i hans uppdrag från Kungl. Maj:t.
Om
utvidgning af
lagen angående
förbud
i vissa fall för
bolag och förening
att förvärfva
fast
egendom m. m.
(Forts.)
Herr vice talmannen, som under det näst föregående anförandet
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, gaf nu på
begäran ordet åt
Herr Lindhagen, som anförde: Anledningen till motionen har
ju varit, åt tvid föregående tillfällen äfven af herr Widén den uppfattningen
gjort sig gällande, att, när allt kom omkring, det vore bra,
att denna rättighet till förvärf äfven stode öppen för enskilda skogsspekulanter.
Emellertid har jag på visst sätt nått mitt syfte att
särskildt fästa uppmärksamheten på denna sak, och inför det uttalande,
som herr Widén nyss haft, känner jag mig något tryggare
än förut, hvarför jag, herr talman, ber att få återtaga mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Efter det utskottets hemställan i mom. b) härefter föredragits,
erhölls ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: Denna del af motionen innefattar
ändring i flera delar af arrendelagen. Det befanns emellertid
i utskottet, att det icke fanns någon stämning för att diskutera
denna fråga i det sammanhang, hvari den förekom, och jag har
Nr 87. 44
Lördagen den 27 april.
0n} därför afstått från mitt förslag för att återkomma därtill en annan
^lage^angå- riksdag, ifall jag lefver och befinner mig här i kammaren.
mde förbud Emellertid var det en punkt i förslaget, som är af brådskande
* visso, fall för natur och äger sammanhang med det ändringsförslag, som föreslagits
bolag och före- af herr Mörtsell med flera rörande utskylder för hemman där uppe.
härfva fast ProPositi°nen af 1907 innehöll i öfverensstämmelse med Norrlandsigendom
In. m. kommitténs förslag det tillägget till § 24 arrendelagen, som finnes
(Forts.) kursiveradt på sid. 10 och som är af följande lydelse: »ökas den
arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att fastighetens
taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arrendatorn
ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.»
Det är ju särskildt där uppe af alla billighetsskäl påkalladt, att
då hemmanens skogar äro deras liufvudsakliga värde och man där
mera än annorstädes kan befara höjning af taxeringsvärdena, arrendatorn
icke blir öfverraskad med att han får en större börda än som
han tänkt sig vid kontraktets ingående. Nu faller ju denna sak
naturligtvis i Första kammaren, så att det är ju likgiltigt, hur det blir.
Jag har nu upptäckt, att motionen är så affattad, att en reservant
icke har rätt att föreslå en direkt lagändring utan endast att begära
en skrifvelse, och då äfven talmannen upptäckt detta, hvilket
jag hoppades, att han icke skulle göra, att reservanten i sitt yrkande
gått ut öfver motionens ram, nödgas jag ändra mitt yrkande och
i stället hemställa, att Riksdagen med anledning af moment 2 i herr
Lindhagens motion ville hos Kungl. Maj:t begära ett öfvervägande af
en ändring af 24 § i den norrländska arrendelagen i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det på sid. 10 i betänkandet omförmälda förslag.
Härpå anförde:
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! I denna punkt skall
jag, äfven efter den ändring i sitt yrkande, som motionären gjort, be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Det torde vara skäl i att något litet redogöra för detta stadgande
och dess historia. Det förhåller sig på det sättet, såsom också
motionären antydt i sin motion — eller om han gjorde det nu — att
paragrafen förekom sådan han vill ha den och hvarom han begär en
skrifvelse till Kungl. Maj:t, i det förslag, som afgafs af norrlandskommittén.
Hur det var därmed i den första kungl. propositionen, som
framlades 1907, kommer jag icke ihåg. Det är möjligt att det var
likadant där. Men säkert är, att paragrafen icke af utskottet tillstyrktes
i den formen, utan då togs den del af stadgandet bort, som
återfinnes i motionärens reservation på sid. 10; och i den lydelsen antogs
paragrafen af Andra kammaren.
När sedermera liberala samlingspartiet motionsvis framlade
frågan om en norrländsk arrendelag vid 1909 års riksdag, tog partiet
upp paragrafen sådan den var af Andra kammaren antagen, och däri
Lördagen den 27 april.
45 Nr 87.
funnos som sagdt icke dessa ord, de som äro särskildt kursiverade
på sid. 10. Det gjorde, att de naturligtvis ej heller kommo med i
den samma år aflåtna kungl. propositionen; och att man i Riksdagen
skulle i det hänseendet gå längre än liberala samlingspartiet begärt,
det var ju icke att tänka på. På detta sätt kom denna bestämmelse,
som på sid. 10 är kursiverad, icke med i § 24 i arrendelagen.
Nu skall jag gärna medgifva, att vid den tid arrendelagen antogs,
jag var af den meningen, att detta tillägg gärna kunde varit med; skälet
att jag då icke höll på det, var uteslutande det, att jag var angelägen
om att få genom någonting och därför måste offra denna särmening.
Då det icke var upptaget af Kungl. Maj:t och icke ens^föreslaget
af liberala samlingspartiet, var det icke möjligt att hålla
på det längre. Alltså kom det berörda stadgandet icke med. Härom
voro alla öfverens — det vill säga den nuvarande motionären hade
en reservation i det hänseendet, men den antogs icke i någondera
kammaren. Sedan dess har motionären flera gånger motionerat om
att åter få in denna bestämmelse i 24 § af norrländska arrendelagen,
men det har icke ens af Andra kammaren bifallits.
Äfven om man, som jag, hade den uppfattningen 1909, att
denna paragraf gärna kunde ha skrifvits på sätt motionären påyrkar,
vill jag dock, när det då icke kom dit, icke vara med om att nu utan
vidare sätta dit det. Jag är af den meningen, att det kan vara skäl
i att låta denna ändring bero på vidare utredning i frågan. Jag menar
icke den utredning, som motionären påyrkar rörande den norrländska
arrendelagen, utan det är en helt annan utredning, som jag
härvid syftar på. Saken föreligger nog nu i något annat skick än
1909. Vi veta, att numera frågan om den kommunala beskattningen
tagits upp och för närvarande är föremål för utredning af en kommitté
eller kommission af sakkunnige eller hvad det nu kallas. Det har
inom denna kommitté väckts förslag, som väl också lärer komma
inför Riksdagen, att anordna skogsbeskattningen på helt annat sätt
än den nu är ordnad, så nämligen, att skogsbeskattningen helt och
hållet skiljes från fastighetstaxeringen. Det är klart, att ett sådant
skiljande har det allra största inflytande just på förevarande fråga,
och jag tror, att det vore ganska olämpligt, att nu insätta i norrländska
arrendelagen ett sådant stadgande, som motionären föreslår.
Man kan icke säga, hur det skulle komma att verka, därest
skogsbeskattningen lägges om på sätt som antydts. Det är nämligen
förnämligast eller så godt som uteslutande beskattningen af skogen,
som här är det afgörande. Det är den, som kan befaras föranleda
de olägenheter, som motionären vill hafva aflägsnade genom detta
tilläggsstadgande. Blir skogsbeskattningen lagd på annat sätt, går
det nog icke för sig med ett sådant stadgande, som af herr Lindhagen
påyrkats. Däraf skulle följa, såsom också framhölls i utskottet
1909, att t. ex. om arrendatorn verkställer nyodling på hemmanet
och fastighetens taxeringsvärde på grund af den ökade arealen af
odlad mark ökas, jordägaren i allt fall skulle svara därför. Detta
Om
utvidgning af
lagen angående
förbud
i vissa fall för
bolag och förening
alt förvärfva
fast
egendom m. m.
(Forts.)
Nr 37. 46
Lördagen den 27 april.
Om är naturligtvis obilligt. Den obilligheten förelåg väl äfven 1909,
UlageTangå- men att Ja£ dock ^a kunnat vara med på det anförda stadgandet boende
förbud rodde på att jag icke ansåg denna omständighet vara af afgörande
i vissa fall för betydelse i förhållande till de olägenheter, som i form af ökad beskattbolag
och före- ning kunde drabba en ekonomiskt mindre bärkraftig arrendator
nvärfva fast genom en höjning af skogens taxeringsvärde.
egendomm. m. Det är nog också så, att förhållandena i praktiken på många håll
(Forts.) ligga litet annorlunda än 1909, sedan genom de ägostyckningar, som
skett, skogen på många hemman till största delen skilts ifrån inägorna.
Därigenom har åtminstone på sådana hemman som ägostyckats
dessa förhållanden ordnats, så att ökad skogstaxering ej inverkar på
den utarrenderade delens af hemmanet skatter. Jag tror därför, att
det är bäst att icke nu åtminstone göra någon förändring. Man saknar
alltför mycket utredning i frågan.
För min del tror jag också, att det icke är skäl i att lappa på den
norrländska arrendelagen, förrän man kan få kännedom om, hur de
jordbrukskommissioner, som enligt vanhäfdslagen blifvit tillsatta,
verka och genom dem också hur lagen verkat. Kommissionerna fingo
icke sin instruktion eller sitt reglemente förrän förra året, och ha icke
förrän då, om jag undantager Jämtland, där man började tidigare,
trädt i någon egentlig verksamhet. Några upplysningar från dessa
är det alltså för tidigt att kunna få.
Slutligen vill jag säga, att för den olägenhet, herr Mörtsell öfverklagat
och som föranledt hans motion, till hvilken vi komma under
mom. d), den ändring som här föreslås uppenbarligen icke har någon
betydelse. Herr Mörtsell vill ju ha större trygghet för kommunen,
men här är bara fråga om den ökning af skatten, som till äfventyr
framdeles kan uppstå, och icke om, af hvem den nu befintliga skatten
skall betalas.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: Jag inser nog, att, som man säger, norrlandslagstiftningens
saga är all, och att det är svårt att få något
vidare genomfördt. Men man skall i alla fall försöka förbättra det,
som är dåligt, och särskildt försöka åtminstone väcka förslag om
att de, som behöfva skyndsam hjälp, skola få den.
Jag är fullkomligt öfvertygad om, att det aldrig kommer att
lyckas, utan man kommer att hänskjuta frågorna till de långa utredningarna,
hvarefter desamma sedan, när det kommer till stycket, icke
tagas i någon grundligare ompröfning. I alla fall, här är en fråga,
där en del personer däruppe äfventyra mycket.
Nu sade herr Widén, att genom ägostyckningen missförhållandena
kanske upphört att gälla, men att de i ett eller annat fall stå
kvar. Det är visst icke ett eller annat fall. Läs bara herr Mörtsells
motion, så skall herr Widén få se, hur mycket arrendatorerna däruppe,
som icke fått sina hemman ägostyckade, lida under dessa förhållanden.
Det är sålunda icke ett eller annat utan särdeles många
Lördagen den 27 april.
47 Xr 37.
fall. Då är frågan: skola dessa särdeles många fall vänta på den
framtidsmusiken, som kallas den kommunala beskattningsreformen,
och är det säkert, att saken blir iakttagen, om icke uppmärksamheten
fästes på densamma? Jag tror, att det är nödvändigt dels att få en
lagstiftning om detta, medan man väntar på det myckna andra, och
dels att man genom en skrifvelse får uppmärksamheten fästad på
saken, så att den öfverhufvud taget kommer under ompröfning vid
denna blifvande lagstiftning, ty här är ju fråga om exceptionella förhållanden,
hvilket man lätt glömmer bort i en kommitté, som sitter i
Stockholm.
Om
utvidgning af
lagen angående
förbud
i vissa fall för
bolag och förening
att förvärfva
fast
egendom, m. m
(Forts.l
Härmed var öfverläggningen afslutad. Herr talmannen, som
under herr Lindhagens senaste anförande återkommit, framställde
nu propositioner på dels bifall till utskottets hemställan samt dels
afslag därå och bifall i stället till herr Lindhagens under öfverläggningen
framställda yrkande; och blef utskottets hemställan af
kammaren bifallen.
Vidare föredrogs mom. c), hvarefter
Herr Lindhagen yttrade: Det här är ju också en hopplös
punkt, men jag är i alla fall tvungen att påkalla herrarnas uppmärksamhet
på densamma.
Norrlandslagstiftningen är en så kallad social lagstiftning, ett
socialt experiment, om jag så får kalla det. När den kom till, skedde
det genom kompromiss och med medvetande om, att den hade många
luckor och brister. Då ligger det ju i sakens natur, att man bör
följa en sådan lagstiftning med uppmärksamhet och se till, hur
den verkar, se till, huruvida icke och i hvad mån luckorna höra
på något sätt fyllas. Nu har emellertid det kommit till stånd ett
uppdrag för herr Widén att undersöka verkningarna af förbudslagen,
men i det uppdraget ingår icke en undersökning af förbudslagens
komplement, nämligen vanhäfds- och arrendelagarna samt
ägostyckningslagen. Jag kan icke alls förstå, hvad meningen är
med att undantaga en sådan sak. Det är viktigt ur flera synpunkter,
att en undersökning äfven om den saken kommer till stånd. Nu
har utskottet gent emot frågan om undersökning af arrende- och
vanhäfdslagarna sagt, att de äro tre år yngre än förbudslagen, och
att det därför är för tidigt att nu undersöka deras verkningar. Det
är en smaksak, hur lång tid man skall taga, men det finnes tillräcklig
tid för att visa, att missförhållanden uppstått och att klagomål
däröfver inkommit. Jag bär i reservationen räknat upp några exempel,
som herrarna kunna läsa.
Hvad slutligen angår den norrländska ägostyckningslagen, är
den då icke yngre än förbudslagen utan minst lika gammal, fastän
den en tid varit provisorisk, och jag förstår icke hvarför man ej
äfven där skall undersöka, hur dessa ägostyckningar skett, helst som
Nr 37. 48
Lördagen den 27 april.
Om det öfverlämnats åt befallningshafvandena att tämligen godtyckligt
^la^en^n d°^se e^er> de blifva verkställda — och det tillämpas olika hos
ende förbud olika befallningshafvande, hvaröfver klagomål försports. För öfrigt
t Dissa fall för tycker jag, att när man skall sätta igång en undersökning om en
bolag och före- sak? det blir att sätta igång en stor apparat, och man får resa på
n™9,att för~ olika håll och göra förfrågningar på olika håll. Då är det lämpligt
egendom m.m. att använda denna apparat för att få ämnet bedömdt i dess helhet,
(Forte.) så att man icke nödgas, när frågan kommer igen, sätta igång samma
apparat för andra gången för att få utredning äfven om de andra
frågorna. Därför ber jag att få yrka bifall till den af mig och herr
Persson i Norrköping afgifna reservationen.
Härefter anförde:
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Äfven i denna punkt
skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Det förhåller sig så, som den siste talaren uppgaf, att i det uppdrag,
som vi talade om, när vi behandlade den första punkten i detta
betänkande, icke ingår någon särskild anmodan att undersöka arrende-
och vanhäfdslagarnas verkningar och icke heller ägostyckningslagens.
Efter mitt förmenande är det icke heller skäl att i
det hänseendet nu gå längre än hvad regeringen ansett sig böra göra.
För den af regeringen intagna ståndpunkten har naturligtvis förelegat
dels det skälet, att Riksdagen för sin del icke har begärt någon
undersökning rörande arrende- och vanhäfdslagarna, oaktadt sådant
varit påyrkadt, dels äfven det mycket giltiga skälet, att, såsom
utskottet säger och såsom den siste talaren också erkände, arrendeoch
vanhäfdslagarna ännu varit i verksamhet endast en helt kort
tid. De hafva visserligen trädt i kraft den 1 september 1909, men
man kan knappast säga, att de varit i tillämpning sedan dess; och
det skall väl ändå vara åtminstone någon tillämpning, för att det
skall kunna löna sig att verkställa en undersökning i syfte att utröna
huru lagarne verkat. Detta lär nu icke kunna bedömas.
Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på att enligt den så kallade
vanhäfdslagen eller uppsiktslagen, som den också kallas, det inom
alla de norrländska länen tillsatts så kallade jordsbrukskommissioner,
för att se till lagarnas tillämpning och särskildt hur jorden skötes
på bolagens hemman. Dessa kommissioner hafva icke erhållit
något reglemente förr än 1911 — reglementet är af den 27 januari
1911 — och det har gjort, att inom de flesta länen kommissionerna
icke hafva haft någon som helst egentlig verksamhet förr än under
år 1911. Hvad Jämtlands län beträffar, har kommissionen verkligen
varit i verksamhet något längre, beroende på att jag satte densamma
genast i gång, för att redan från första början efter lagens ikraftträdande
få litet mera effektivitet i tillämpningen. Men det är uppenbart,
att då kommissionerna i allmänhet börjat att arbeta först under
fjolåret, det är alldeles för tidigt att nu komma och begära upplys
-
Lördagen den 27 april.
49 Nr 37.
ning af dem hur de nämnda lagarna verkat; och om man vänder sig (>‘“
till en sådan jordsbrukskommission och frågar härom, så blir detutv^9n^n9 at
sannolika svaret: »Det kunna vi icke säga något om ännu, det är "r^de förbud
för tidigt. »Hvarför skall man då skrifva till Kung]. Maj:t och be-i vissa fall jogara
en sådan utredning! Det är, synes mig, ändamålslöst. bolag och fur-.
Nu vill jag, beträffande verkningarne af de båda här berörda nln°. a,t Jur~
norrlandslagarna och ägostyckningslagen säga, att om man vid under- m.X.
sökningen af förbudslagen finner att man kanske också kunde behöfva '' rForts
att något se till, huru t. ex. arrendelagen verkat, det är klart, att
att regeringen då anbefaller en sådan undersökning. Men att Riksdagen
på frågans nuvarande stadium skulle skrifva till Ivungl. Maj:t
med begäran att sätta i gång med en undersökning i ämnet — vare
sig på det sätt att för den redan anordnade utredningen anvisades
förstärkta krafter eller ock så, att därför tillsättes en särskild kommission
— det tycker jag icke är skäl, och om den uppfattningen har
utskottet också allmänneligen varit öfverens.
På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! De
som voro i Riksdagen år 1909, när dessa norrlandslagar, arrendelagen
och vanhäfdslagen, antogos, minnas mycket väl, hurusom
det rätt allmänt, åtminstone af majoriteten i denna kammare, ansågs,
att dessa lagar i visst afseende förfuskats genom den kompromiss,
som man slutligen nödgades gå med på på grund af kamrarnas
olika beslut och för att få fram någonting. Man resonerade
som så: bättre något än intet. Jag vill i sådant hänseende erinra
om de otillfredsställande bestämmelser, som blefvo beslutade angående
arrendatorernas rätt till nyodling och ersättning därför, angående
arrendatorernas rätt till fiske m. m., för att nu icke omnämna
den särskilt viktiga bestämmelse, som beröres i förevarande utlåtandes
mom. b).
På grund af detta vore det naturligtvis af synnerligen stort intresse
för Riksdagen och, jag tror, äfven af synnerligen stor socialpolitisk
och nationalekonomisk nytta, att Riksdagen blefve i tillfälle
att följa dessa lagars verkningar redan från början utaf deras
tillämpning eller, i hvart fall, så nära ifrån början som möjligt. Tv
det anföres ju klagomål däruppifrån än öfver det ena förhållandet
och än öfver det andra; och när dessa klagomål framkomma och
Riksdagen icke har en klar uppfattning af frågan, byggd på grundlig,
allsidig och objektiv undersökning, är det ju synnerligen svårt
för Riksdagen att bilda sig en uppfattning om, i hvilken mån dessa
klagomål äro berättigade, eller i hvilken mån de äro oberättigade.
Jag påminner särskildt om ett uttalande, som herr Widén hade
vid 1910 års riksdag, då det förelåg en motion om undersökning angående
förbudslagens verkningar, och hvari han förklarade, att det
syntes honom »angeläget, att en lagstiftning af socialpolitiskt och
Andra leammarens protokoll 1912. Nr 37. 4
Nr o7.
< hd
■utvidgning af
ingen angående
j Urbild
•i vissa fall jäv
bolag och förening
<dt förvärfva
fast
egendom in. in.
FdrtH.)
SO Lördagen den 27 april.
nationalekonomiskt så ingripande betydelse som norrlandslagstiftningen
följes med synnerlig uppmärksamhet»; och han betonade
vidare, att »det icke hör öfverlåtas åt agitationen allena, vare sig
från ena eller från andra hållet, att i förening med pratet och ryktessmideriet
grundlägga omdömena i denna fråga. » Jag anser, att
livad som 1910 gällde angående förbudslagen, i lika hög grad kan
gälla 1912 angående de öfriga norrlandslagarna, d. v. s. arrende-,
vanhäfds- och ägostyckningslagarna. Det är ovillkorligen fördelaktigt,
att i fråga om dessa speciella lagar, som gälla för vissa särskilda
delar af vårt land, nämligen de norrländska länen, Riksdagen
alltid har så grundlig och fullständig kännedom som möjligt om
just dessa lagars innebörd och verkningar på olika sätt. Det är,
såsom det betonas i motiveringen till reservationen, af betydelse att
få reda på, huru öfver hufvud taget denna norrländska arrendelag
började att tillämpas från första början. Det har framhållits från
vederhäftigt håll med full trovärdighet, att bolagen, innan lagen
skulle tråda i kraft, passade på att binda arrendatorerna med kontrakt
på längre eller kortare tid, just för att bolagen skulle undgå
den nya lagens verkningar. I hvilken utsträckning detta skedde,
och med hvad resultat det skedde, därom sväfvar ju Riksdagen i
ovisshet, därest icke en undersökning angående dessa förhållanden
kommer till stånd.
Det har sagts, att tack vare den nya lagstiftningen i hithörande
eller närgränsande ämnen bolagens ställning icke blifvit något som
helst bättre och arrendatorernas ställning icke något som helst sämre,
därför att bolagen genom att tvinga arrendatorerna att teckna kontrakt
före arrendelagens ikraftträdande sålunda bundo arrendatorerna.
I hvilken mån detta är riktigt eller icke riktigt, är jag icke
kvalificerad att afgöra, och väl icke någon annan heller, som ej bär
lokalkännedom och vet hur det är däruppe. I hvart fall är icke
Riksdagen på det klara med dessa frågor. Det betonades ju äfven
vid dessa lagars antagande, hvilken oerhördt stor socialpolitisk och
nationalekonomisk betydelse de skulle få. Därför kompletterades
de med en särskild förordning angående jordbrukskommissioner.
Det vore naturligtvis bra för lagstiftaren, om han redan från början
genom ett särskildt organ kan hafva sin uppmärksamhet riktad på
dessa jordbrukskommissioners verksamhet, för att alltid hafva sin
ståndpunkt klar gent emot de olika förslag, som tilläfventyrs i framtiden
vid följande riksdagar kunna framkomma angående dessa frågor.
Vidare har det anförts klagomål öfver att bolagen, trots vanhäfdslagen,
söka tvinga arrendatorerna att utan skälig ersättning förbättra
den vanskötsel, som redan förut rådt på de utarrenderade
ställena. När nu i hvart fall undersökning skall företagas angående
förbudslagen, lärer det väl erkännas vara af synnerligt behof påkalladt,
att äfven vanhäfdslagens verkningar nu undersökas; och med
tanke på att, isynnerhet från det håll som jag representerar, man
har benägenhet och fog för att antaga att en lagstiftning, och allt
Lördagen den 27 april.
51 Nr 37.
hvad som i fråga om undersökning och dylikt föregår en lagstift- Om
ning, ofta kommer för sent, undrar jag, om det icke vore skäl, att utvägning af
Riksdagen nu uttryckte sin mening om att samtidigt som under- éndT/ör&ud
sökning skall verkställas angående förbudslagens verkningar, man i vissa fall för
äfven skall söka få en undersökning angående den norrländska ar- bolag och forerendelagen,
vanhäfdslagen och ägostyckningslagen. nin_9 au för
när
har anförts, att vanhäfds- och arrendelagarna helt nyligen
hafva börjat träda i verksamhet, och att det är så kort tid sedan de- "",F 7
ras bestämmelser började tillämpas. Men detta kan ju icke anföras
gent emot ägostyckningslagen, tv den har varit gällande länge. Jag
anser i hvart fall, att samma motiv, som förelågo för att man redan
1910 uttryckte önskvärdheten af en undersökning angående den
norrländska förbudslagen, föreligga lika starka nu 1912 för att man
skall uttrycka sin önskan om undersökning angående de andra norrländska
speciallagarnas verkan och tillämpning. Om man icke
följer lagarnas verkningar, och i synnerhet om man ej följer dessa
speciallagars verkningar, då står man ju, när det yppas missnöje
med dem från olika håll och reformförslag framkomma, tvekande,
och man är icke beredd att fatta de beslut, som omständigheterna
kanhända påkalla att man fattar snart och kanske omedelbart, för
att hindra missförhållandens och olägenheters ytterligare fortgående.
Därför anser jag klokt, att man i tid, och då ett så godt tillfälle erbjuder
sig, söker följa dessa lagars verkningar.
Af dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den af
herr Lindhagen och undertecknad vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Karlsson i Fjöl: Herr talman! Jag för min del har alltid
stått på den Lindhagenska ståndpunkten i fråga om norrlandslagstiftningen,
och jag intar allt fortfarande samma ståndpunkt. Jag
försökte vid tiden för förbuds- och arrendelagarnas genomförande i
min ringa mån medverka till att dessa lagar skulle få större effektivitet
än de slutligen fingo. Jag bär också tillsammans med herr
Lindhagen, sedan dessa lagar trädt i kraft, försökt påpeka en del
misshälligheter och särskilt försökt visa huru dessa lagar kringgingos.
Framförallt hvad arrendelagen beträffar har, såsom den
föregående talaren omnämnde, påvisats, hurusom bolagen försökt
kringgå denna lag genom att före arrendelagens ikraftträdande
upprätta kontrakt med arrendatorerna, som bundit dessa för flera
år fram öfver, och hvarigenom bolagen undandragit sig arrendelagens
förpliktelser.
Nu har ju Kungl. Maj:t tagit hänsyn till de önskningar, som uttalats
af Andra kammaren i fråga om en undersökning af förbudslagens
verkningar, och uppdragit åt herr Widén att gorå en undersökning
i detta afseende. Denna undersökning skulle då omfatta
äfven i hvad mån enskilda personer kringgingo lagen genom att förvärfva
hemman och sedan öfverlåta dem åt bolagen. Jag kan
Nr 37.
52
Om
utvidgning oj
lagen angående
förbud
i vissa fall för
bolag och förening
att förvärfva
fast
egendom m. m.
(Forts.
Lördagen den 27 april.
då icke underlåta att tycka, att det kunde varit klokt att i samband
med denna undersökning taga uppdraget litet vidare och låta en undersökning
om arrende- och vanhäfdslagarna följa med, då ju dessa
frågor ligga så nära den fråga, som bär skall utredas. Framför allt
är det skäl i att under en tid, då bolagen börja bli mera villiga, än
.hvad förut varit fallet, att sälja ifrån sig sina hemman, man undersökte,
Indika verkningar som ägostyckningslagen haft. Det är
mig bekant, att Konungens befallningshafvande, hviska, hvar och
eu inom sitt län, hafva att pröfva, huruvida tillräcklig skogsmark
kommer att afsöndras för inägojorden, taga denna uppgift ganska
nonchalant, så att alltför litet skogsmark afsöndras för detta ändamål.
Jag skall be att så yrka bifall till reservationen.
Herr Lindhagen: Ja, det är framför allt för att under vänte
tiden
bereda rättvisa åt de personer det här gäller, som jag yrkat
bifall till reservationen, det är för att hjälpa dem i det betryck, som
de skulle råka i under tiden.
Dessa lagar, som vi nu syssla litet med, blefvo till slut ganska
märkvärdigt affattade. Ehuru det låg i sakens natur och äfven
blifvit påyrkadt i vederbörande utredning, att arrende- och vanhäfdslagarna
skulle gemensamt gälla för hvarje bolagshemman, så
erhöllo lagarna icke desto mindre en sådan lydelse, att det kommit
att gestalta sig så, att där arrendelagen gäller, där gäller icke vanhäfdslagen,
och där vanhäfdslagen gäller, där gäller icke arrendelagen.
Jag vill blott taga ett exempel.
Då dessa lagar trädde i kraft den 1 september 1909, inträffade,
såsom vi veta af föregående utredningar — herr Karlsson i Fjäl
framhöll särskildt detta i kammaren och det är för öfrigt ett kändt
faktum — att bolag, som förut icke hade kontrakt med sina arrendatorer,
ofta passade på att ingå aftal med dessa om arrende för en
längre tid, hvarigenom arrendatorerna icke kommo i åtnjutande
af den nya lagens fördelar. Den norrländska vanhäfdslagen skall
emellertid tillämpas på dessa arrendatorers hemman. Nu har det
inträffat, och man har framfört klagomål härom till mig, att bolagen
på vissa håll försöka tvinga arrendatorerna att utan någon ersättning
sätta de mest vanhäfdade hemmanen i stånd, hemman, som
arrendatorerna mottagit fullkomligt vanhäfdade, vid äfventyr att,
om de underlåta detta, få flytta. De få således icke något gagn af
arrendelagen, utan i stället tvingas de af bolagen att utan ersättning
sätta i stånd fullkomligt vanhäfdade hemman.
Jag vill göra den interpellationen till herr Widén: Tycker herr
Widén verkligen att det är en sak, som man kan låta gå, och som
man kan affärda med att man skall vänta ännu några år, tills ännu
flera sådana missförhållanden hunnit inträda? Är det icke snarare
vår skyldighet att ingripa så snart som möjligt och se till hvad som
kan vara att göra i detta hänseende.)
Slutligen vill jag påpeka, att herr Widén i sitt svaromål förbi -
Lördagen den 27 april. 53
gick ägostyckningslagen. Den är dock lika gammal som förbudslagen,
hvarför påståendet att undersökningen skulle vara för tidig,
icke gäller den lagen. Utskottet har här så godt som fullständigt
förbigått motionen i denna del.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
afslag därå och bifall i stället till den af herrar Lindhagen och
Persson i Norrköping afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid af herr
Lindhagen, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i mom. c) af utskottets förevarande utlåtande nr 44, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping
afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Voteringen utvisade 103 ja mot 67 nej, och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Slutligen föredrogs mom. d) och yttrade därvid
Herr Mörtsell: Herr talman, mina herrar! Utskottet har
afstyrkt min och mina medmotionärers motion icke på grund däraf,
att utskottet ansett den ifrågasatta lagändringen obehöflig, utan på
den grund, att anstalter redan skulle vara träffade för en lagändring,
som skulle råda bot på det missförhållande som i motionen afses.
Utskottet anser, att såväl vi motionärer som de kommitterade
från Malå församling, som skrifvit till justitieombudsmannen om
denna sak, skulle ha en oriktig uppfattning om hvar felet ligger till
denna olägenhet att kommunalnämderna icke kunna utfå kommunalutskylderna
af vissa sågverkshemman, som äro utarrenderade.
I motionen påstås, att skälet härtill är att söka i § 24 af den norrländska
arrendelagen, som antogs 1909, men utskottet anser, att
felet ligger hos kommunallagarne, som bestämma, att arrendatorn
skall erlägga de utskylder, som påföras den arrenderade egendomen.
Detta senare må nu vara riktigt, men om jag upplyser om hur det
>r 37.
Om
utvidgning af
lagen angående
förbud
i vissa fall för
bolag och förening
att förvärfva
fast
egendom m. m.
(Forts.)
Nr 87. 54 Lördagen den 27 april.
Om gått till i våra trakter under många år, så skola lierrarne inse, att
utvidgning* a} v^rfc misstag varit förlåtligt. Under de många år, som trävaruboende
förbud lagen ägt hemman inom de olika kommunerna däruppe, ha i regel
i vissa fall för bolagens ombudsmän betalat kommunalskatten på uppbördsdagen,
bolag och före- och det så punktligt, att kommunalnämnderna ha funnit bolagen
ning att för- vara pc säkraste skattebetalare de haft. Denna skattebetalning har
egendom m. >n skett på grund af en öfverenskommelse mellan arrendator och jord(Forts.
) ägare. Bolagen ha nämligen i regel för de arbeten de haft att utföra
anlitat företrädesvis sina arrendatorer — och det får man ju
hålla bolagen räkning för — och då har det varit så lätt för dessa
arrendatorer att vid uppgörelsen om arbete för vintern säga som
så: »När jag neddrifver den och den timmerposten anhåller jag att
inspektorn passar på och betalar mina kommunalutskylder när tiden
kommer, så skall jag likvidera dem när jag kommer med min arbetsräkning.
» Det inses ju lätt, att när nu arrendelagen kom med sina
nya ålägganden för jordägare så började äfven dessa se efter, hvilka
fördelar de kunde vinna, och följden häraf har blifvit, att de upphört
att betala utskylderna för utarrenderade hemman. För att belysa,
hur dessa saker gestaltat sig, skall jag be att få uppläsa några
korta utlåtanden, som jag fått från några kommunalnämndsordförande.
Kommunalnämndsordföranden i Arvidsjaur skribler: »Debiteringen
har alltid hittills ställts på ägaren, men efter hvad som
förljudes, åtminstone från Sävenäs bolags ombud så är det nog nu
sista gången så får ske. » Och ifrån Sorsele församling har meddelats
mig, att då afkortningslängden i år föredrogs på kommunalstämman,
det visade sig, att 60 procent af restlängden belöpte på sågverkshemman
utarrenderade till arrendatorer. Ifrån Stensele skifver
kommunalnämndsordföranden: »I slutet af året hölls utmätning,
därvid grödan måste utmätas. Bolaget tillfrågades af förrättningsmannen,
om icke bolaget i fråga v ille erlägga beloppet för denna
ömmande omständighet, men bolaget vägrade bestämdt att erlägga
beloppet.»
Det visar sig sålunda vara synnerligen nödvändigt, att den ifrågasatta
lagändringen kommer till stånd. Fråga är då huruvida den
skrifvelse, som redan är aflåten, nöjaktigt tillgodoser denna sak.
Om kommunallagen ändras därhän, att jordägaren i sista hand göres
ansvarig för skatterna, så kunde man väl hoppas, att den nya arrendelagen
också kommer med på släp och finge den ändring som behöfves.
Jag vill emellertid härvidlag fästa uppmärksamheten på
något, som enligt min tanke är synnerligen viktigt, och det är, att
när lagändringen genomföres man iakttager all varsamhet i stadgandenas
affattning, så att kommunalmyndigheterna i möjligaste
måtto slippa att gripa till utmätning mot dessa arrendatorer. Olämpligheten
af dylika utmätningar har jag påvisat i motionen. Först
och främst är det mycket motbjudande att, såsom skett i det relaterade
fallet från Stensele, utmäta grödan, då intet annat finnes.
Och om det finnes ett år lösegendom att utmäta, så finnes det icke
Lördagen den 27 april.
ett annat år, och denna utväg kan sålunda icke i längden användas. 0»>
Härtill kommer, att det finnes många platser i dessa vidsträckta
socknars utkanter, där det icke finnes några spekulanter, som Ljuda e):de jdJ^d
på utmätt lösegendom, hvilken sålunda ej heller kan försäljas till ?'' vissa juli jonöjaktigt
pris. Om däremot lagen ändras så, att i sista hand jord- bolag och joreägaren
skall gällda utskylderna, så komma vi in på samma utmärkta
förhållande, som har funnits förut, nämligen att frågan om skattens e(Jcndom ius.
erläggande blir föremål för en uppgörelse mellan jordägaren och " (Forts.)
arrendatorn, så att jordägaren torskotterar de hemmanet åliggande
skatterna till kommunen och tar igen hvad han lagt ut genom det
arbete, som arrendatorn utför för jordägarens räking. På detta
sätt blir ju all rättfärdighet uppfylld.
Af den reservation, som herr Lindhagen bifogat betänkandet,
och hvad jag nu anfört om sakförhållandena torde framgå, att denna
fråga har en stor betydelse. Det är därför af allra största vikt.
att Andra kammaren bifaller herr Lindhagens reservation, hvarigenom
frågan åtminstone kan blifva mera belyst och det blir möjligt att
påskynda den ifrågavarande lagändringen. Det är nämligen viktigt,
att denna ändring sker så fort som möjligt, ty vi skola komma ihåg.
att dessa jordägare skörda de hufvudsakliga inkomsterna af dessa
hemman, men dock äro skattefria till kommunen, och att dessa förhållanden,
såsom i reservationen framhålles, utgöra en tyngd för de
själfägande bönder, som finnas inom ifrågavarande socknar.
Herr talman, jag ber att på det lifligaste få hemställa om Infall
till herr Lindhagens reservation.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Ja, äfven den förevarande
motionen bar utskottet afstyrkt. Nu har här emellertid
yrkats bifall till en reservation, som i någon mån lägger saken på en
annan bog, och äfven tycks syfta åt ett annat håll, än dit motionären
vill komma. Men denna reservation kan än mindre bifallas.
Motionären har afsett att kommunen måtte erhålla säkerhet
för att den verkligen skall få ut kommunalutskylderna för en utarrenderad
fastighet. Reservanterna lägga däremot frågan på ett
annat sätt, i det de yrka, att jordägaren skall vara arrendatorn ansvarig
för de utskylder, som arrendatorn skall utgöra enligt kommunallagarna.
Detta yrkande är sålunda ett helt annat än motionärens,
och såvidt jag kan se, är det tämligen osäkert, om kommunen
blir hjälpt genom att jordägaren på det sättet ställes ansvarig gentemot
arrendatorn.
Nu är det ju visserligen ingen fråga om att det icke är missförhållanden
som motionären berört; men jag är alldeles öfvertygad, att
dessa icke härleda sig från den norrländska arrendelagen, det ha f. ö.
äfven reservanterna medgifvit. Denna lag har i nu ifrågavarande afseende
icke något annat stadgande än den vanliga arrendelagen och
öfverensstämmer äfven med kommunallagarna i denna del. Det
är icke här vi ha att söka anledningen. Jag tror, att döma af för
-
Nr 37.
5G
Lördagen den 27 april.
. >>,H hållanden på detta område, som framträdt inom mitt län, att så länge
^)0^anen röstade för fastigheterna, och arrendatorerna icke gjorde antnde
förbud språk på sin rätt i det afseendet, betalade bolagen skatter och det
i vissa fall för biel icke vidare tal om den saken, men sedan arrendatorerna börjat
bolag och före-gorå anspråk på att, såsom de hafva rätt till, få rösta för fastigheten,
Ulvärfva jaet *ia bolagen kommit under fund med, att de icke vidare behöfva beegendom
m. m. tala utskylderna; och så har kommunen blifvit utan. Så antager
fForts.) jag, att förhållandena gestaltat sig. Jag känner visserligen icke till
bur det är där uppe i det nordligaste Norrland, men så förhåller det
sig i mitt län, och jag gissar, att det är på samma sätt i lappmarken.
Hvad nu beträffar det sätt, hvarpå man skall lösa den här frågan,
så hjälper det icke med en sådan ändring i arrendelagen, som
motionären föreslagit. Den allmänna arrendelagen gör ju i detta
hänseende icke annat än hänvisar till de bestämmelser, som gälla
enligt lag, och den norrländska arrendelagen, som i denna del
öfverensstämmer med den allmänna arrendelagen, säger, att arrendatorn
ej må förpliktigas att ansvara för annan för fastigheten utgående
skatt eller allmän tunga, än som enligt föreskrift i därom utfärdad
lag — det vill säga annan lag än arrendelagen — eller författning
åligger brukare. Sålunda kommer en ändring i kommunallagarna
eller förmånsrättsförordningen, då en sådan göres, att utan ändring
i arrendelagen medföra den påföljd, som motionären här önskar.
Nu torde herrarna här erinra sig från 1910 års riksdag, att då med
styrka gjordes gällande, att kommunalutskylder af fastighet borde erhålla
bättre förmånsrätt, än för närvarande är förhållandet, och bland
motionärerna befunno sig också en hel del norrlänningar. Herrarna
torde erinra sig, huru åtminstone ett par af dem stodo upp och skildrade
precis enahanda förhållanden, som motionären i dag talat om.
Detta var vid 1910 års riksdag. Då var emellertid motionen lagd så,
att lagutskottet icke ansåg sig kunna tillstyrka den, men det oaktadt
heslöt kammaren bifalla motionen i syfte att förmånsrätt i fastigheten
skulle kunna erhållas för kommunalutskylder, äfven då fastigheten
var utarrenderad. Vid 1911 års riksdag återkomma dessa
samma motionärer, äfven de norrländska, med samma motion,
och nu beslöt Riksdagen den skrifvelse, som utskottet här omtalat,
af innehåll, att Kungl. Maj :t ville utreda, hur bättre förmånsrätt kunde
erhållas för kommunalutskylder, därvid bland annat afsågs att äfven
beträffande utarrenderad fast egendom det kunde medgifvas förmånsrätt
i fastigheten.
Det är uppenbart, att den lagstiftning, som Riksdagen begärde i
fjol, verkligen kommer att afhjälpa det missförhållande, som motionären
åsyftar. Riksdagens skrifvelse är nu öfverlämnad till kommunalskattekommittén
och torde kanske snart nog komma att föranleda
till något resultat.
Hvad angår mitt län kan jag icke uppgifva, hur många fastigheter,
tillhöriga bolag, som äro utarrenderade efter den norrländskai
arrendelagen och huru många enligt den allmänna arrendelagen, men
Lördagen den 27 april.
57
jag skulle tro, att det är ungefär lika många enligt båda lagarna. Om _ Om
förhållandet i denna del är liknande på andra håll, är det uppenbart. vidgning tf
att ett bifall till vare sig motionen eller reservationen och en ändring i
norrländska arrendelagen icke alls skulle hjälpa förhållandena, där i vissa fall för
den allmänna arrendelagen gäller. I mitt län ha vi många arrenden. bolao och föresom
äro ingångna enligt sistnämnda lag under närmaste tiden före niTW att jorden
1 september 1909 på 20 år, och då är det föga hjälpt med afse- egendom wTm
ende på utfäendet af utskylderna för dessa egendomar, om man “ (Fortg)
bifaller vare sig motionen eller reservationen.
Det är klart, att en sådan utredning, som jag lämnat, äro de
icke i stånd att göra där uppe i lappmarken; därför är det naturligt
att motionen kommit fram; det är icke att undra på. Men jag kan
icke se, att det finnes någon möjlighet att hjälpa saken genom bifall
till motionen eller till reservationen. Men däremot blir den hjälpt
genom en lagstiftning i enlighet med den skrifvelse, som gick i fjol.
Nu bär, hvad särskidlt reservationen beträffar, denna, som sagdt,
lågt saken på en något annan bog. Reservanterna tänka icke sa
mycket på kommunen och dess rätt att få ut kommunalutskylderna,
utan vilja hjälpa arrendatorerna. De vilja, att arrendator!! skall
berättigas att af jordägaren få tillbaka de utskylder, som arrendatorn
enligt kommunallagarna skall betala. Men det är väl ändå icke
tänkbart, att Riksdagen kan skrifva till Kungl. Maj:t och begära,
hvad angår Norrland eller åtminstone i Lappmarken, ett sådant
stadgande som här begäres, eller att arrendatorn skall få igen af
jordägaren de utskylder, han enligt kommunallagarna skall betala.
Han skall väl ändå betala något själf; och man måste äfven tänka
på, hvilket inflytande detta måste ha på den kommunala rösträtten
och hvad därmed äger samband.
Jag kan icke se, att Riksdagen kan bifalla motionen eller aflåta
en sådan skrifvelse, som reservanterna föreslagit, utan ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan äfven i denna punkt.
Herr L i n d h a g e n: Det är ju så, att det är lätt att finna på hinder
för allting, men då kommer man ju aldrig ur fläcken med den sak
det gäller. Förhållandet är, att motionären har, som sagdt, tänkt
mest på kommunerna. Nu är det så, att kommunerna ha att hålla
sig direkt till arrendatorn enligt kommunallagarna, och dessa kunna
icke ändras genom arrendelagen. Men den norrländska arrendelagen
försöker hjälpa arrendatorerna i vissa fall genom att framhålla,
att jordägarne icke få i sina arrendekontrakt öfverflytta på
arrendatorerna vissa af jordägarnes bördor, och denna arrendelag
kan också säga å andra sidan, att arrendators allmänna utskylder
skall jordägaren till någon del godtgöra honom. Då nu motionären
väckt förslag i form af en ändring i arrendelagen, kan man hjälpa
motionens eget syftemål på det sättet, att, om bolagen få större
ersättningsskyldighet mot arrendatorerna, det är större anledning
att få ut utskylderna af bolaget än enligt nu gällande lagstiftning.
Xr 58 Lördagen den 27 april.
Om _ Å andra sidan kan man tillgodose ett annat kraf, som motionäutvidgmng
af rerna visserligen icke tänkt på, men som faller inom området för deende
förbud ras motion, nämligen att hjälpa arrendatorn så, att han får ersättning,
t trissa fall för helt eller delvis, från jordägaren för utskylder, som han skall betala
bolag och före- till det allmänna. Man kan sålunda slå ihop dessa bägge saker, och
ning att för- ^ ar vaj jc].e något ondt i det. Då är frågan: är det riktigt att
egendomm.\n tänka sig, att jordägaren till någon del ersätter arrendatorn de kom(Forts)
munalutskylder denne skall betala till kommunen? Ja, det är oerhördt
viktigt, framför allt i lappmarkerna, men kanske också på åtskilliga
andra ställen i Norrland. Ty hur förhåller det sig där, om
jag nu särskildt tar lappmarkerna? Jo, 1873 ägde kronan ännu
alla lappmarksskogarna. Men kronan begick den oförsiktigheten
att afhända sig äganderätten till dem, utan att se till, att det verkliga
ändamålet med denna afhändelse gick i uppfyllelse. Hufvudsakliga
inkomstkällan för invånarna däruppe var skogen, och meningen var,
att arrendatorerna på dessa små jordbruk skulle ha stöd af denna
skog. Det gick om intet, ty i stället köptes hemmanen af bolagen
eller också utarrenderades till dem denna afverkningsrätt, som bönderna
skulle ha på 50 år. Då uppstod det oerhörd orättvisa förhållandet,
att denna arrendator, som icke hade någon inkomst af skogen,
i alla fall fick betala alla hemmanets utskylder, och den bonde,
som hade bortarrenderadt sin inkomst af skogen på 50 år, råkade i precis
samma fördömelse. Han fick ensam, utan att ha någon inkomst
af skogen, betala alla hemmanets utskylder. Det har, om jag så må
säga, blifvit ett folkkraf uppe i lappmarkerna, att denna börda på
något sätt skulle aflyftas och att kronan, som gaf skogen för att
gynna befolkningen och ge den inkomster bland annat till bidrag
för utskylder, skulle göra något därvidlag. Det har blifvit ett verkligt
folkkraf, och detta folk bär rättighet att fordra, att kronan står
fast vid sina afsikter och ser till, att inkomsten af skogen användes
till sina ändamål. Den reservation, som förekommer under punkt 2,
syftar, redan den, ju i någon mån till detta resultat. Den grundar sig
på en proposition, som afgafs 1907, och på norrlandskommitténs betänkande.
Nu kan därför motionärernas förslag bifallas på det
sätt, att man begär en undersökning. Det står i reservationens
kläm — jagskall be att få fästa herrarnas uppmärksamhet därpå —
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära ett öfvervägande, i hvad
mån i 24 § i norrländska arrendelagen bör kunna intagas någon
föreskrift om att jordägaren skall vara arrendator ansvarig för arrendator
kommunalutskylder. Däraf följer, att det blir rättvisa för
arrendatorn, som man så länge önskat och som arrendatorn har rättighet
att få. Och därutaf följer äfven, att det på den vägen blir
större utsikter för kommunen att kunna utaf jordägaren få ut dessa
utskylder. Det kan ju hända, att Riksdagen nu icke tilltror sig att
på något sätt hjälpa folket i allmänhet, och att man egentligen icke
vet, hur man skall bära sig åt för att komma alla dessa människor
till hjälp på något sätt. Men när de förhållanden, som nu relaterats,
Lördagen den 27 april.
59 Sr
äro allmänt kända och vitsordade äfven af motionärerna och alla . ()m
herrar norrlänningar, i synnerhet de från lappmarkerna, tycker jag, “i^^angå-1
att, om då hegäres en undersökning i hvad mån en ändring i före- ende tÖTi^d
slagen riktning af 24 § i norrländska arrendelagen kan komma ärren- i visso joll för
datorerna till hjälp och på samma gång bereda någon förmån för bolag och jörekommunerna,
Riksdagen eller åtminstone denna, som det heter, :ast~
folkvalda kammare, nu efter det s. k. genombrottet skulle våga sig ege^om m.
på att bifalla en så försiktigt affattad begäran om utredning i en J (ports.)
fråga, som är en lifsfråga för så många människor däruppe. Jag skall
därför be att få yrka bifall till reservationen.
Härmed var öfverläggningen af slutad. I enlighet med de under
densamma gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
på dels bifall till utskottets hemställan samt dels afslag
därå och bifall i stället till den af herr Lindhagen afgifna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen hafva flertalets röster för sig. Som
emellertid votering begärdes, uppsattes, justerades och anslogs nu
följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i mom. d) af utskottets förevarande utlåtande nr 44, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar ”
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Lindhagen afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen.
Voteringen utföll med 90 ja och 82 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 10.
Herr statsrådet friherre Aclelswärd öfverlämnade Kungl. Maj:s
propositioner:1
angående användande af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan
till vissa reparationsarbeten vid Ulriksdals slott samt för anordning
af fullständig värmeledning inom Drottningholms slott;
angående tilläggspension åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen
Blenda Amanda Lindström;
angående vissa nya bestämmelser i afseende å mått och vikt;
angående utgifvande af en ny upplaga af handboken »Sveriges
land och folk»;
Nr 37. CO Lördagen den 27 april.
angående reglering af aflöningsförhållandena m. m. beträffande
amanuenser m. fl. befattningshafvare vid universitetens i
Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutets
vetenskapliga institutioner;
angående upplåtande af områden från förra korpralsbostället
Asby nr 1 i Östergötlands län; och
angående upplåtande af vissa områden från förra fänriksbostället
Hålfredstorp nr 1 i Kalmar län.
Samtliga dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 11.
Vid föredragning därefter af Andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 9. i anledning af inom båda kamrarna väckta
motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående anordnande
af en planmässigt bedrifven effektiv nykterhetsundervisning, biföll
kammaren hvad utskottet hemställt.
§ 12.
Angående Slutligen upptogs till behandling Andra kammarens femte tillupphajvande^
fylliga, utskotts utlåtande, nr 9, i anledning af väckt motion om
liga ajgifterna skrifvelse till Kungl. Maj :t angående afskaffande af de personliga
till stat och afgifterna till stat och kommun.
kommun. I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 37, hade herr
Hage hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t ville låta verkställa en utredning, huruvida
ej den personella afgiftsskatteprincipen i alla dess former,
mantalspengarna samt de personliga afgifterna till landsting och
skola, borde bortfalla ur stats- och kommunalbeskattningen, samt
för Riksdagen — eventuellt i samband med förslag i öfrigt till
omläggning af stats- och kommunalbeskattningen — framlägga de
förslag, hvartill den gjorda utredningen kunde gifva anledning.
Utskottet hemställde, att Andra kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och
under hvilka förhållanden de personliga afgifterna — mantalspenningarna,
den personliga sjukvårdsafgiften och den personliga
folkskoleafgiften — måtte kunna upphäfvas, samt för Riksdagen
framlägga de förslag till ändringar i vederbörliga författningar, som
denna utredning kunde föranleda.
Reservation var emellertid afgifven af herrar Andersson i Höckerum,
Sommelius och Larsson i Gallstad.
Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till
Herr Andersson i Höckerum, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Utskottet säger i sitt utlåtande: »Visserligen utgöra
Lördagen den 27 april. 61 Xr 37.
de nuvarande personliga skatterna småbelopp, som ej alltid kunna Angående
sägas tynga de betalande.» Dessa små personliga skattebelopp till
staten, mantalspengarna, till landstinget sjukvårdsafgiften och till °lga afgifternä
kommunerna folkskoleafgiften, hvilka för den enskilde ej spela till stat och
någon nämnvärd roll att erlägga, utgöra dock samlade afsevärda kommun.
belopp. Sjukvårdsafgifterna utgjorde t. ex. år 1906 898,767 kronor, (Forts.)
år 1907 905,800 kronor, år 1908 1,337,072 kronor och år 1909
885,894 kronor eller tillsammans för dessa fyra år 4,027,531 kronor.
Skulle sjukvårdsafgiften i enlighet med utskottets hemställan
upphäfvas, kunde man riskera, att den så viktiga sjukvården ej
lcomme att blifva tillräckligt tillgodosedd. Åtminstone kan man
befara, att så skulle hända inom landstingsområden, där landstingens
finanser äro mindre goda.
Herr talman, med stöd af hvad jag sålunda nu anfört yrkar
jag afslag å såväl motionen som å utskottets hemställan.
Vidare anförde:
Herr Hage: Herr talman,rmina herrar! Den motion, som jag
nu har väckt, bottnar i en tendens, som under de senaste åren verkligen
gjort sig gällande inom vår skattelagstiftning. Det är nämligen
så, att det i vår skattelagstiftning har alltmera kommit till synes
en sträfvan att komma bort ifrån den personliga beskattning, som
här är tal om. Det kan ju konstateras, att det på denna grund
har borttagits en hel del personliga skatter, exempelvis den personliga
skyddsafgiften, vinören och fattigvårdsafgiften. Slutligen,
nu allra senast har man lagt afgifterna till prästerskapet, hvilka
förut delvis bestodo i personliga afgifter, på ett sådant sätt, att de
nu utgå efter samma principer som gälla för kommunala skatter i
allmänhet. Det är med anledning af detta förhållande, samt på grund
af den omständigheten, att det vid upprepade tillfällen här i Riksdagen
har framburits motioner om ett fullständigt borttagande utaf
de personliga skatterna, som jag har vågat väcka denna motion.
Jag har nämligen kommit till den uppfattningen — hvilken också
har kommit till synes här i Andra kammaren — att det nu är på
tiden, att vi öfvergå, i samband med en omläggning af kommunaloch
statsbeskattningen, till att fullständigt få bort denna personella
skatteprincip, och detta så mycket mer som vi stå tämligen ensamma
i detta hänseende i jämförelse med de andra länderna i Europa.
Det konstaterades nämligen här i Riksdagen under en debatt vid
ett föregående tillfälle, att vi beträffande denna sak inta samma
ståndpunkt som endast tre andra länder i Europa, nämligen Ryssland,
Sachsen och Frankrike. Det var år 1878, som vi voro i den
ställningen, och jag antar, att detta sakförhållande fortfarande existerar.
Men det påpekades äfven vid ett annat tillfälle, att vi på sätt
och vis stå alldeles ensamma, när det gäller dylika afgifter. Utaf
förut nämnda nationer är det nämligen ingen, som i detalj hade sina
62
Lördagen den 27 april.
Angående personliga afgifter lagda så som Sverige nu liar. Det fälldes vid
a?de''''person- detta senare tillfälle, jag tror det var 1872, af en talare i Första
liga afgiftema kammaren, ett yttrande så lydande: »En kapitationsafgift, en gång
till stat och för alla fixerad och bestämd och ovilkorligen lika för alla medborkommun.
gare som ]lar f Sverige, existerar icke, så vidt jag vet, i något annat
(Ports.) ian(j i Europa». Vi skulle alltså i detta hänseende stå fullkomligt
ensamma för oss själfva med afseende på dessa personliga skatteprincipers
tillämpande.
Det har, som sagdt, vid föregående tillfällen, flera gånger framkommit
den uppfattningen, att vi borde öfvergå till att afskrifva dessa
skattebördor. Denna uppfattning har framkommit från alla partier;
jag vill endast påminna om, att år 1896 uttalade sig t. ex. herr
Andersson i Nöbbelöf och äfven herr von Friesen i denna kammare
just för ett borttagande af dessa personliga skattebördor.
Nu vill jag särskildt påpeka, för att i någon mån bemöta den
kritik, som möjligen kan riktas mot förslaget, att det förslag, som nu
föreligger från utskottet, går ut på, att det skulle göras en undersökning,
huruvida man skall kunna ta bort dessa personliga skattebördor.
Man kan alltså gorå gällande med anledning af den kläm,
som utskottet kommit till, att man icke behöfver vara rädd för, att
man genom ett bifall kommer fram till ett förhastadt beslut, till en
förhastad åtgärd. Utskottet har ju, som sagdt, slutat med att yrka
på en undersökning af dessa förhållanden, och man kan alltså med
lugn besluta sig för en sådan undersökning, då, som sagdt, utskottet
icke har definitivt sagt ifrån, att dessa afgifter skola borttagas.
Det har i detta sammanhang flera gånger gjorts den invändningen,
att dessa afgifter, speciellt mantalspengarna, ha så gammal
häfd för sig och att de äro så invanda i den allmänna föreställningen,
så att man på grund däraf har svårt att gå ifrån dem. Men häremot
kan väl ändå sägas, att man bortfört så mycket annat ur våra skattebestämmelser,
som också haft häfd för sig. Jag behöfver bara erinra
om grundskatterna, som ha borttagits, och som säkerligen äfven de
hade gammal häfd för sig. Alltså bör den invändningen ej väga så
tungt.
Det har också gjorts en annan invändning. Det har sagts:
dessa mantalspengar skola i viss mån utgöra ett bevis för att de människor,
som betala dem, ha ett visst samband med samhället; de skulle
på sätt och vis »konstituera medborgaren», som man har sagt. Men,
mina herrar, hur går det då i sådana länder, där man redan har
öfvergått till att borttaga eller fullständigt har borttagit alla sådana
personliga skatter? Där råder väl dock fortfarande det förhållandet,
att det finnes lika godt samband mellan samhället och
medborgarne det oaktadt? Jag finner alltså detta skäl, som jag vid
flera tillfällen har fått höra uttalas, redan af den omständigheten
icke vara hållbart. Dessutom kommer det ju fortfarande att blifva
så — äfven om det nu skulle inträffa, att dessa personliga skattekällor
bortföras — att alla medborgare i samhället det oaktadt få
Lördagen den 27 april. 63 Xr 37.
betala skatt. Vi ha ju nämligen den indirekta beskattningen, som Angående
icke någon kommer ifrån, och denna indirekta, mycket dryga och
kännbara beskattning, är ju så lagd, kan man väl säga, att medbor- [iga a;gijtema
garen verkligen! erfar sambandet med samhället. Dessa indirekta till stat och
skatter äro nämligen så tryckande, att det väl icke torde kunna sägas ''commun.
annat än, att medborgarna genom dem få betala en sådan afgift till (torts.)
staten, att de på ett mycket kännbart sätt få erfara, att de tillhöra
samhället.
Detta är några af de skäl, som jag här velat framföra som motiv
för ett bifall till det förslag, som här framlagts. Jag skulle emellertid
ytterligare vilja visa på det förhållandet, att 1900 års skattelagstiftningskommitté
tillstyrkt borttagandet af mantalspengarna.
Den har vidare tillstyrkt borttagandet utaf de personliga folkskoleafgifterna,
men den har däremot med afseende på den tredje skatteform,
som jag har upptagit i min motion, nämligen de personliga sjukvårdsafgifterna,
yrkat på, att dessa skulle bibehållas, ehuru den
dock därvidlag sagt, att den anser, att de böra bibehållas endast
tillsvidare. Alltså har denna skattelagstiftningskommitté af år
1900 tänkt sig, att man bör gå öfver till en afskrifning utaf de personliga
skattebördorna, äfven när det gäller sjulcvårdsafgifterna.
Jag skall be att få anföra som ett motiv för mitt yrkande hvad
1900 års kommittébetänkande säger med afseende på de personliga
skattebördornas, speciellt mantalspengarnas, borttagande. Den uttalar
sig på följande sätt: »Hvad nu mantalspengarna beträffar,
torde det icke kunna förnekas, att bibehållandet af dessa vid sidan
af ett skattesystem, som ansetts höra grundas å den personliga skatteförmågan,
skulle vara föga följdriktigt, och kommittén har så mycket
mindre kunnat hysa någon betänklighet för sin hemställan, att ifrågavarande
skatteform må ur statens skattesystem utmönstras som
dess ringa finansiella betydelse gör, att statskassan utan någon
vidare afsaknad kan undvara dessa.» Så yttrar sig denna skattelagstiftningskommitté,
och jag tror, att detta yttrande är af sådan
art, att vi kunna räkna det till ett af de starkaste motiv, som kunna
anföras för borttagandet af dessa personliga skattebördor.
Nu har den föregående ärade talaren särskildt berört sjukvårdsafgifterna
och talat speciellt om dem. Han ville göra gällande, att
summan af dessa personliga sjukvårdsafgifter är så synnerligen stor.
Ja, det är väl så, att när man läser upp sådana siffror, är det svårt
att bedöma dem, om man icke ställer dem i relation till andra beskattningssiffror
i allmänhet. Om man ej gör detta, då kan man möjligen
påstå, att dessa summor verkligen äro stora. Men jag tror, att
om vi gå att bedöma storleken af dessa siffror realisationsvis, skola vi
finna, att dessa summor egentligen är ganska små, när det kommer
till kritan, d. v. s. när vi jämföra dem med summan af de afgifter,
som erläggas på detta skatteområde.
Slutligen föreställer jag mig, att det icke skall blifva någon svårighet
att lägga beskattningen för landstingen på sådant sätt, om
Nr ;{7. G4
Lördagen den 27 april.
Angående man borttar dessa sjukvårdsafgifter, att vårt sjukvårdsväsende likupphäjvande
blir tillbörligt tillgodosedt.
liga afgifterna Med anledning af hvad jag nu anfört, skall jag alltså be att få
till stat och yrka bifall till min motion eller, rättare sagdt, till utskottets hemstälkommun.
Jan.
(Forts.)
Herr Carlson i Herrljunga: Herr talman! I den bär föreliggande
frågan ställer jag mig helt och obetingadt på reservanternas
sida. Jag kan nämligen icke förmå mig att tro, att krafvet
på denna reform skulle vara så starkt ute i landet, att vi för den
skull nu böra besluta i öfverensstämmelse med utskottets hemställan.
Såsom af utskottsutlåtandet framgår, är det inte här fråga
om några småsummor, som till stat och landsting inflyta på den
här vägen. Utskottet har ju angifvit dem till 825,000 kronor för
staten och 905,800 kronor för landsting och städer. Dessutom ha
vi lika störa belopp, om icke större, i kommunerna till skolor och
dylikt. Detta är ju, enligt mitt förmenande, rätt afsevärda belopp,
som man här skulle afstå ifrån, om utskottets föreliggande
förslag vinner Riksdagens bifall. Däremot anser jag det vara rena
bagateller för den skattskyldige att erlägga honom påförda mantalspengar.
Och jag tror äfven, att hvarje svensk medborgare,
som hyser någon solidaritetskänsla med nationen i öfrigt, skall i
fortsättningen såsom hittills med glädje betala denna sin bila tribut
till det allmännas behof. Under den tioårsperiod, jag haft
att gorå med skatteindrifning där hemma i min socken, har jag
ännu aldrig, mig veterligt, hört någon enda klaga öfver det orimliga
i denna beskattning, utan alla ha med nöje betalt den, och
för öfrigt är det ju så, att den, som för fattigdoms skull ej kan
betala sina mantalspengar, får dem afkortade. För öfrigt hyser
jag för min del den uppfattningen, att medborgaren i ett ordnadt
samhälle bör känna sig solidarisk med de öfriga medborgarna och
i den mån han kan bidraga tiil de utgifter, som äro erforderliga
för ordningens fortbestånd. Man skall icke bara göra anspråk på
medborgarrätt utan äfven medborgarplikt i den mån man kan,
och här på detta område anser jag ingen så synnerligen stor svårighet
föreligga. Man talar så mycket om, att man skall lägga beskattningen
där den kan bäras med jämnmod. Man skall sålunda
endast beskatta kapitalet, men hvarför icke äfven beskatta individerna
litet? Dessa 40 ören blir ju ingen stor skatt på personen. En
arbetare behöfver ju härvidlag icke vara värd mer än 8 kronor
för att 5 procent däraf skola bli 40 öre, och så mycket anser jag,
att han bör kunna betala per år.
Jag kan, som sagdt, icke för min del, herr talman, gå med
på utskottets hemställan, utan ansluter mig till reservationen, som
yrkar afslag på såväl den i ärendet väckta motionen, som på utskottets
hemställan.
65 >''r 87*
Lördagen den ‘27 april.
Herr Ingvarsson: Herr talman, mina herrar! Det är särskildt
tvenne synpunkter, som varit afgörande, när utskottet gått “ppe £^.one_
att taga ställning till denna fråga. Den ena är, att denna skatte- /,-^a ajgijiema
form är opraktisk i så måtto, att den förorsakar en särdeles hög grad au stat och
af arbete och kostnad vid indrifningen jämförd med öfriga skatter, kommun
Den andra är, att det är en skatteform, som icke längre öfverensstäm- (Forte.)
mer med vår tids uppfattning och med de skatteprinciper, som på
senare tid börjat vinna utbredning såväl i vårt land som i andra
länder. Mot detta har det nu från flera håll framförts olika skäl,
och den siste ärade talaren anförde ett skäl, som väl är till finnandes
på åtskilliga håll, då han yttrade, att man icke skall ha endast medborgarrätt,
utan man skall äfven känna sig ha medborgarplikt. Ja,
jag skulle vilja i detta sammanhang erinra om hvad som blifvit sagdt
inom denna kammare, icke minst utaf regeringens egna ledamöter,
särskildt på tal om försvarsfrågan. Det liar på tal om de bördor,
försvaret lagt på vårt folk, uttalats, att man skall söka få sådana
förändringar och förbättringar till stånd, att enhvar känner sig ha
möjlighet att trifvas i landet, så att man med nöje skall bära bördorna.
Jag undrar, om vi icke ha anledning att anlägga samma synpunkt
på denna fråga. Jag tror, att det är så, att enhvar nog skall känna
sin medborgarplikt den gång, de reformer, som i detta sammanhang
nämndes, ha genomförts. För den skull tror jag alltså icke det är
nödvändigt att bibehålla en skatteform, som i realiteten dock för
såväl samhället som den enskilde spelar eu jämförelsevis underordnad
roll. Jag kan i detta sammanhang icke heller neka mig att
citera ett yttrande, som kung Gustaf Adolf en gång för länge sedan
fällde, då ursprunget till denna skatteform, kvarntullen, kom på tal.
Han sade: »När folket arbetar, så att armarna värka, är det kvarntull
nog.» Det är en sanning, tror jag, som vi få skrifva under ännu
i dag. Det är den form för fullgörandet af medborgarplikten, som
är den väsentligaste af alla.
Jag skall här icke tillåta mig att gå närmare in på frågan, men
jag vill dock erinra därom, att denna skatteform ursprungligen bär
uppkommit såsom den enskildes bidrag till landets försvar. Det
var dess ursprungliga uppgift, men denna uppgift har för länge sedan
frångåtts, och därför har man under ett hälft århundrade från skilda
håll rest en kamp mot denna skatteform. Det torde alltså vara
oriktigt att nu säga, att det icke finnes nagra, som särskildt intressera
sig för saken, ty ett sådant intresse har under årtiondenas lopp
varit i stigande och är ganska utbredt ännu i dag. Det framfördes
exempelvis vid 1863 års riksdag i bondeståndet, när Karl Johan
Svensén från Kalmar län gjorde ett mycket ingående inlägg i frågan,
ett inlägg, som vittnade om, att bondeklassen på den tiden var synnerligen
missbelåten med dessa skatter, och hans uppfattning underströks
vid detta tillfälle af ett stort antal ledamöter. Vid samma
tillfälle yttrade ledamoten i statsutskottet herr Montgomery-Cederhjelm,
som tillsammans med fyra andra representanter reserverat
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 37. o
Nr 37. 66
Lördagen den 27 april.
uAnMfended sig’ nåsra ord, som det icke skadar att här citera. Han säger, att
afPde person- >>dessa skatter äro de, som minst öfverenstämma med ett tidsenligt
liga afgijterna skatteväsende», och han uttalade vidare som sin uppfattning: »Som
till stat och jag tror, finnes ej en sådan skatt i något europeiskt land med undankornmun.
tåg möjligen af Ryssland och Turkiet.» Denna uppfattning om de
(Forte.) personella skatternas olämplighet underströks den gången ytterligare
af bland andra herrar Hiärta och Carl Ifvarsson, som jämväl
ansågo, att man snarast möjligt borde försöka ta bort denna skatteform.
Vi se vidare, hurusom 1882 års skatteregleringskommitté ger
dessa skatter den beteckningen, att de äro »den enklaste och råaste
formen af alla skatter», och anser, »att denna skatteform tillhör
staternas barndom», och sålunda icke bör vara tillämplig eller användbar
i vår tid. Och ännu 1896 röstade 76 ledamöter af denna
kammare för borttagande af de personella skatterna, därmed anslutande
sig till herr Hans Anderssons i Nöbbelöf, nu i Skifarp, mening,
att denna skatt »vore meningslös och obehöflig».
År 1883 borttogos, som nämndt, såväl den personliga fattigvårdsafgiften
som den så kallade skyddsafgiften, och år 1910 togs ett
ytterligare steg i denna riktning, såsom här erinrats, då det beslutades,
att den personella afgiften till prästerskapet skulle gå samma
väg. Dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
betonade i sitt anförande till statsrådsprotokollet, när denna
fråga var före, bland annat: »Det synes mig icke lämpligt, att per
sonliga
afgifter, vid hvilkas påförande ju ingen hänsyn tages till
skatteförmågan, och som därför tyngst drabba samhällets mindre
bemedlade medlemmar, komma till allt för vidsträckt användning i
vårt skattesystem.» Han anför vidare: »Enär det torde bäst
öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skattefördelning,
att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas,
torde i den reform af det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är
i fråga, dylika afgifter till prästerskapets aflöning höra helt och
hållet afskaffas.» Det var också Riksdagens uppfattning, då den
för sin del biföll förslaget om att ta bort denna skatteprincip, i hvad
det gällde den personella afgiften till prästerskapets aflöning.
Nu har utaf motionären här anförts exempel på, att på vissa
håll afgå mellan 30 å 40 procent af de debiterade mantalspengarna
genom afkortningar. Man kan icke få in dem, och jag har exempelvis
från ett län, Blekinge, införskaffat några uppgifter beträffande
de inkommande sjukvårdsafgifterna till landstinget, hvilka uppgifter
i detta sammanhang äro af ett visst intresse, hvarför jag skall be
att något närmare få redogöra för dem. Det meddelas i denna uppgift,
att år 1907 utdebiterades i sjukvårdsafgifter i Blekinge län
27,840 kronor, men afkortades 3,736 kronor 25 öre, 1908 utdebiterades
27,604:25 och afkortades 3,713: 25,1909 utdebiterades 27,764:75
och afkortades 3,705 kronor, under 1910 utdebiterades på samma sätt
28,727:25, men afkortades 4,317 kronor, och slutligen under 1911
G7 Sr 37.
Lördagen den 27 april.
utdebiterades 28,746: 50, men afkortades 5,017: 50 kronor. Vi finna Änhga.enAe,
sålunda, att cirka 1/7 af alla de debiterade medlen ha måst afkortas, *ppe ^S(W_
och när man känner till, hur små belopp det bär gäller att bokföra^ afgifterna
och debitera, i många fall utskrifva skattesedlar och öfversända till stat och
för inkassering på annat håll etc., förstå vi, hur mycket arbete, som kommun.
åtgår för denna indrifning. Det ligger nog också en stor del af san- (Forts.)
ning i hvad motionären säger om, att det ofta icke blir så förfärligt
stor behållning kvar på de utdebiterade beloppen.
Det har utaf utskottets reservanter här anförts den samlade
totalsumma, som ingått till landstingen under fyra år i sjukvårdsafgifter.
Ja, detta är riktigt. Och som ett exempel som ytterligare
belyser saken, skall jag be att få nämna, att år 1907 erhöllo
alla landsting och städer, som icke deltaga i landsting, inkomster
af personella sjukvårdsafgifter till ett belopp af 905,800 kronor,
men deras utgifter till sjukvårdsväsendet under samma tidrymd
var 7,912,404 kronor. Det är sålunda icke sa värst långt ifrån 10
gånger så högt belopp, som uttaxerats genom personella utgifter.
Och jag skulle till de ärade reservanterna vilja säga: går det an att
få 8:de, 9:de eller 10:de delen af sjukvårdsafgifterna på andra vägar,
på vägar, som ansetts mera rättfärdiga i afseende på skatteläggningen,
lär det äfven gå an med den återstående tiondedelen.
Sålunda tala för den föreslagna förändringen åtskilliga praktiska
skäl. Emellertid talar härför också den synpunkten, att det är
en gärd utaf rättvisa. Motionären har bland annat i sin motion
påpekat, att genom den nuvarande skatteformen de gifta familjeförsörjarna
bli tyngre beskattade än dem, som ingen familj ha att
försörja. Det är alldeles riktigt, tv i vanliga fall är det på det sättet,
att när barnen nått 18-årsåldern och börja flyga ut i världen, påföras
de icke egen debetsedel detta år, utan först något följande
år, så att det blir familjeförsörjaren, som får betala ett eller flera
år och det kan hända, att familjefadern, en fattig arbetare, på detta
sätt får betala dessa skatter för en fyra, fem personer. När man
nu ser, att det förhåller sig så, är det icke riktigt att säga, att det
är en obetydlighet för den enskilde, så att man icke behöfver se
saken från denna synpunkt. Än i dag ligger det lika stor sanning
i de ord, som Svensén från Kalmar län yttrade 1862, då han säger:
»För den fattige arbetaren finnas inga obetydligheter i fråga om penningar.
» Det tror jag är en sak, som vi få vara ense om.
När man sedan hänvisar till, att detta är den enda börda, som
de lägsta inkomsttagarna måste erlägga till samhället, och en börda,
som de erlägga för att känna sin samhörighet med samhällets öfriga
medborgare, böra vi komma ihåg, att det ursprungliga ändamålet
med denna skatt, åtminstone hvad gäller mantalspengarna, har
för länge sedan försvunnit i och med att det införts allmän värnplikt ;
och jag vill fråga er, mina herrar, om icke de flesta af er komma
ihåg, hvad som yttrades vid detta århundrades början, när den nya
härordningens införande var på tal. Då förmenade man, att de
Nr 37. 68
Lördagen den 27 april.
Angående ökade de bördor, som lades på folket, skulle ersättas genom ökade
afVdeperson- rättigheter. Man erkände, att det var ökade bördor. Och det kan
liga ajgijtema näppeligen blifva tal om, att icke den personliga skatten också är en
till stat och börda. Räkna vi därjämte med de tunga indirekta skatter vårt
kommun, folk har att bära, så tror jag, att vi kunna vara ense om, att det
(Forts.) skälet, att samhörighetskänslan genom de personella skatternas borttagande
skulle försvinna, håller nog icke streck. Samhörighetskänslan
växer fram på andra vägar, och kunna vi ordna det så, att denna
känsla kommer fram därigenom, att man, som jag nyss nämnde,
trifves i landet, då blir den stark tillräckligt, utan att man behöfver
betala 40—50 öre i personella afgifter.
Utskottet har ansett, att förslaget innebär en praktisk reform
till gagn för samhället själft och till gagn för de mindre bemedlade,
ja, i stort sedt för hela landets innevånare, och därför yrkat bifall
till motionen, och jag ber att i detta hänseende få hemställa om bifall
till utskottets yrkande.
Herr Lindberg: Herr talman, mina herrar! Jag liar vid
genomläsandet af detta utskottets betänkande icke kunnat komma
till något annat resultat än det, hvartill utskottsmajoriteten kommit,
och jag skall anhålla att få yrka bifall till utskottets förslag.
Men egentligen var det icke för att säga detta, som jag begärde
ordet, utan för att fästa herrarnas uppmärksamhet på ett i
mitt tycke olämpligt uttryck, som förekommer på första sidan i
utskottets betänkande, där man talar om »de eröfrade provinserna».
Utskottets ärade ordförande är från en gammal svensk provins,
och jag kan sålunda förstå, att han icke haft någon särskild tanke
på detta, men då jag är representant för en af de s. k. eröfrade
provinserna och har skäl att frukta för att det blir en förfärlig
uppståndelse här på skånebänken, har jag velat nedlägga min protest
mot detta uttryck, som jag hoppas icke vidare få se i Riksdagens
protokoll.
Jag vill emellertid icke denna gång föreslå någon ändring i
motiveringen, då det ju brukar åstadkomma villervalla i denna
kammare.
Herr Lundblad: Herr talman, mina herrar! Det kommer
val vid denna frågas afgörande liksom vid ett flertal andra att visa
sig, att denna kammare går i reformvänlig riktning. Så har helt nyligen
kammaren aflåtit till Kungl. Maj:t tvenne skrivelser, i hvilka
kammaren påpekar oegentligheten rörande skatterestantier och därvid
rekommenderat två sätt att råda bot på detta onda. Jag föreställer
mig, att en skrifvelse från''denna kammare kommer äfven i nu
föreliggande fråga att aflåtas. Jag tillåter mig dock;att i denna fråga
ställa mig på reservanternas ståndpunkt, hufvudsakligen af det skälet,
att jag icke funnit, att ^motionären har förebragt tillräckliga skäl
för tillkomsten af sin motion. Det påpekas, att nuvarande skatte
-
69 Xr 37.
Lördagen den 27 april.
form, mantalspengarna, är en föråldrad form. Ja, innebär detta Angående
skäl nog för en ändrings vidtagande? Är det visadt, att allt, som^p^e ''^.son,
är gammalt, är så gammalt, att det är murket, så att det icke i fort- iiga ajgijterna
sättningen kan äga bestånd? Det skälet torde icke vara af någon till stat och
tungt vägande natur. Det borde väl bevisas, att nuvarande skatte- kommun.
former äro omöjliga att tillämpa och odrägliga att bära. Såvidt (Forte.)
jag har mig bekant, har ingen svensk medborgare klagat öfver denna
tunga. Kan man, såsom nu blifvit sagdt här i debatten i dag och såsom
äfven framhålles i motionärens yttrande, tala om en skattebörda
i sammanhang härmed? Herr Carlson i Herrljunga anmärkte enligt
min mening mycket riktigt, att man borde väl icke klaga öfver
skattebördor, när det är fråga om en afgift af 40 eller 20 öre, d. v. s.
då det är fråga om en årlig afgift, som kan fördelas på de 365 dagar
som året ha. Kan man då anse, att det verkligen är några bördor
det här är fråga om? Jag skall icke tvista om, huruvida formen är
modern eller icke. Men jag vill bara fastslå, att jag tror, att man
gärna kan spara uttrycket skattebörda, då fråga är om personella afgifter.
Förresten är härvidlag fråga om ganska stora belopp, ja
nära nog två miljoner kronor, då man sammanlägger sjukvårdsafgiften
och skatterna till stat och kommun i öfrigt, och dessa lära väl
ändå få utgå. Ty vi få lof att tänka oss, att vi såsom svenska medborgare
skola i den mån vi kunna bidraga till de skatter, som måste
utgå — vi lära väl aldrig komma därhän, att vi icke få dragas med
skatter. Och skulle vi tillfråga någon, hvad han tycker om skatter,
ja, då tror jag nog, att litet hvar skulle svara, att skatter äro ett otyg.
När debetsedeln sedan kommer, rynkar man på ögonbrynen
och tycker, att den är för stor. Det är det vanliga.
Nu har man talat om formen. Ja, därom kan man tvista. Man
framhåller här såsom ett annat skäl, att indrifningskostnaderna äro
så höga, att de ofta ta hela summan i anspråk. Tro då herrarne, att
indrifningskostnaderna skulle nedbringas, om vi skulle lägga denna
skatt, som går upp till öfver 2 miljoner kronor, på annat sätt; tro
herrarne icke, att lika stora skatterestantier skulle uppstå efter den
nyare formen? Det blir säkert samma förhållande och sålunda kan
det icke vara den nuvarande formens fel att så stora skatterestantier
ligga ute. Det är icke tänkbart.
Här kunde vara mycket att tillägga; jag viil emellertid endast
fastslå, att det synes mig, som om ingenting, vare sig i motionen
eller inom utskottet eller här i dag i debatten har framkommit, som
tydligt visar, att den nuvarande skatteformen är af den beskaffenhet,
att den bör afskaffas, hvarför jag skall be att få yrka bifall till
reservationen.
Herr Liljedahl: Herr talman! Jag skall inskränka mig till
att yttra endast några få ord.
Vill man, så godt ens svaga krafter förmå, vara en principmänniska,
måste man ju hålla på sina principer. Är jag t. ex. principiell
Xr 37.
70
Lördagen den 27 april.
Angående absolutist, kan jag icke vara med om att sanktionera ens några få
aj1 de ■person- ^åttlighetsdroppar alkohol. Är jag af den principen, att jag ogillar
liga afgijterna de personliga skatter, som utgå utan hänsyn till förmögenhet eller
till stat och inkomst, så kan jag icke vara med om dessa få måttlighetsdroppar,
kommun. SOm man ju skulle kunna kalla mantalspengarnas få ören för. Detta
(Forts.) om den principiella sidan af saken. Jag har sålunda gått med utskottsmajoriteten
i dess tillstyrkan af en utredning.
De praktiska skälen ha här vice ordföranden i utskottet redan
framhållit. Dem kan jag alltså gå förbi. Jag vill endast peka på,
att utskottet erinrar om, att det finnes tillsatt en kommitté för utredning
angående omläggning utaf den kommunala beskattningen.
Då har det tyckts oss vara lämpligt att passa på att förorda att till
denna kommitté hänskjutes också bedömandet af själfva principen,
huruvida de personella afgifterna böra utgå. Nu har visserligen icke
denna kommitté med mantalspengarna att gorå, men principen för de
personella skatterna, i form af mantalspengar och de afgifter, som utgå
på kommunalbeskattningens område, är ju dock densamma.
Jag vill inskränka mig till detta och vill blott tillägga, att detta
är en gammal riksdagsfråga. Den är helt enkelt lika gammal som
Riksdagen själf i dess nuvarande form. 1867 kom detta ärende fram
första gången, och sammanlagdt har frågan tio gånger varit före i
Riksdagen och blef särskildt 1895 föremål för en mycket lång och
uttömmande debatt på grund af en motion af herr Zetterstrand.
Med anledning af dessa skäl, utom hvad förut anförts, skall
jag be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
_____fl
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på afslag å såväl berörda hemställan som den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid, till
följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den,
som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
71 Sr 8
Lördagen den 27 april.
Voteringen utvisade 96 ja mot 74 nej, vid hvilken utgång
kammaren alltså bifallit utskottets hemställan; och skulle, jämlikt
63 § riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas Första kammaren.
§ 13.
Herr Torgen aflämnade två nya motioner, nämligen
nr 309, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skogsvårdsafgift; och
nr 310, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af vissa delar af gällande förordning med tulltaxa
för inkommande varor.
Nämnda motioner bordlädes på begäran.
§ 14.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
nr 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från förra kaptensbostället Kulla nr 1 i
Östergötlands län; . . „ ...
nr 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheten Norseskären nr 1 i Älfsborgs län;
nr 51, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra korpralsbostället öfra Ljungby nr
1 med Kiddön nr 1 i Göteborgs och Bohus län;
nr 52, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra häradshöfdingbostället Sunnegata
nr 2 Uppegården i Skaraborgs län;
nr 53, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra hospitalshemmanet Näset nr 1 i
Älfsborgs län; . . . ,
nr 54, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra häradshöfdingbostället Löfsta
nr 1 i Södermanlands län;
nr 55, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra kronofogdebostället Slättåkra
nr 6 Aspegården och nr 8 Månsagården i Jönköpings län;
nr 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående eftergift
å arrendeafgiften för arrendeåret 1910—1911 för en utarrenderad
kronoegendom i Stockholms län;
nr 57, i anledning af Kungl. Majtts proposition angående försäljning
af lägenheten Petsarfverum på Gottland;
nr 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra löjtnantsbostället Akra nr 1
och 2 jämte Hvalsta nr 4, en utjord, i Södermanlands län;
Nr 37. 72
Lördagen den 27 april.
nr 65, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra regementsskrifvarbostället Styfvinge
nr 1 och 2 med underlydande i Östergötlands län;
nr 66, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra fänriksbostället Värlsbo nr 2 i
Kalmar län;
nr 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af de under Gripsholms kungsladugård i Södermanlands
län dagsverksskyldiga torpen Nygärdet nr 1 och Särtorp nr 1;
nr 68, i anledning af Kung!. Maj :ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra fältväbelsbostället Bälinge nr 5
Toresgård med Bälinge nr 8 Bengtsgård i Älfsborgs län;
nr 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra korpralsbostället Knifberga nr 2 i
Östergötlands län;
nr 70, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra hospitalshemmanet Vallkärra
nr 7 i Malmöhus län;
nr 71, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upphörande
af från viss jord till Visby domkyrka utgående jordskyld; och
nr 72, angående rätt för ortsbefolkningen att å statens skogar
inom Västerbottens och Norrbottens län mot en mindre afgift taga
stubbar för tjärbränning.
§ 15.
Justerades protokollsutdrag.
§ 16.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:
nr 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förslag i syfte att frågor om nya eller förhöjda
förmåner till ämhets- och tjänstemän endast genom Kungl. Maj:t
må kunna föreläggas Riksdagen; och
nr 18, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 10 i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 17 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utvändig
reparation af stora sjukhusbyggnaden vid garnisonssjukhuset
i Stockholm;
nr 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar af vissa
förskottsvis utgifna medel;
Lördagen den 27 april.
73 Nr 37.
nr 55, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående tillbyggnad
och omändring af mässbyggnaden för underofficerare och
manskap vid Lifgardet till häst;
nr 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående återuppförande
för Svea trängkår af en nedbrunnen verkstadsbyggnad
m. m.;
nr 57, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande
af en gevärsförrådsbyggnad med reparationsverkstad å
Visborgs slätt;
nr 58, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående beviljande
af anslag till sjökarteverket och till utförande af sjömätningar;
nr
59, i anledning af Kung!. Majrts proposition angående tillfällig
förstärkning af reservationsanslaget till flottans nybvggnad
och underhåll;
nr 60, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående inredande
af skollokaler m. m. för flottans räkning i f. d. landshöfdingeresidenset
i Karlskrona;
nr 61, i anledning af Kungl. Majrt proposition angående beviljande
af anslag för beredande af tillfällig förbättring i lots- och
fyrpersonalens aflöningsförmåner jämte en i ämnet väckt motion;
nr 62, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående användande
af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvudtitel
till aflönande af en extra mariningenjör m. m.;
nr 63, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
täckande af efterbetalning å den för Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästning afsedda delen af extra ordinarie anslagen till nybyggnader
för kustartilleriets förläggning m. m.; och
nr 64, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående användande
af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till anskaffning
af krigsfartygsmateriel för täckande af brister i andra dylika
anslag;
bankoutskottets utlåtande, nr 19, angående vissa framställningar,
rörande tionde hufvudtiteln, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna;
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:
nr 43, i anledning af Kung!. Majrts proposition angående försäljning
af två markområden, tillhöriga Västernorrlands regementes
förra öfningsplats Sånga mo;
nr 44, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående öfverlämnande
till landtförsvaret af viss del af den inom staden Västerås
belägna kronolägenheten Kungsängen;
nr 45, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående öfverflyttande
till landtförsvaret af vissa delar af kronodomänerna nr 2
Hene Prästegården och nr 4 Hene Bredegården i Norra Kyrketorps
socken af Skaraborgs län m. m.;
Nr 37. 74
Lördagen den 27 april.
nr 46, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra majorsbostället Tostarp nr 2 med
Råröd nr 1 och Lierna nr 1 i Kristianstads län;
nr 47, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militieboställena Norra östbro nr
1 och Södra östbro nr 1 i Värmlands län;
nr 48, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra sergeantsbostället 1 mantal
Kroken nr 1 i Göteborgs och Bohus län;
nr 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af kronan tillkommande ersättning för husröta
å förra kronojägarbostället 1/4 mantal Sjötorp i Skaraborgs län;
nr 50, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra fanjunkarhostället Farhult nr
3, 6 i Malmöhus län;
nr 51, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra sergeantsbostället Skafve nr 1 och
förra kvartermästarbostället Kattarp nr 9 i Malmöhus län;
nr 52, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra sergeantsbostället Vistorp nr 7 i
Kristianstads län;
nr 53, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af ett område från kronoparken Gråshult i Kristianstads län;
nr 54, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra fanjunkarhostället Mörby nr 4
Kronogården i Östergötlands län;
nr 55, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af tre lägenheter från lotten nr 2 Fäladen af förra skva
dronchefsbostället
Rebbelberga nr 10 Kungsgården i Kristianstads
län;
nr 56, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af tre lägenheter från förra kvartermästarbostället Lörstad
nr 1 och 2 i Kalmar län;
nr 57, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra kompanichefsbostället Målen nr
1 i Jönköpings län;
nr 58, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna Torneå och
Muonio samt lag angående ändrad lydelse af 14 § i förordningen
om allmän flottled den 30 december 1880; och
nr 59, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående framläggande
för Riksdagen af förslag till grunder för upplåtelse med
tomträtt af bostadstomter å kronojord; samt
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10,
i anledning af Första kammarens beslut i fråga om skrifvelse till
75
Lördagen den 27 april.
Kungl. Maj:t angående beredande af möjlighet för municipalsamhälle
att erhålla lån från vissa pensionsanstalter och kassor.
§ 17.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Bengtsson i Göteborg under 2 dagar fr. o. m. den 30 april,
» | Olofsson i Åvik | » | 3 | » | » | >> | 30 | i----7 >> |
>> | Bärg i Katrineholm | » | 2 | » | >> | » | 30 | » |
» | Larsson i Gallstad | » | 6 | » | >> | » | 29 | » |
» | Hage | » | 2 | » | » | » | 30 | » |
» | Sterne | » | 3 | » | »> | >> | 30 | >> |
>> | Strömberg | >> | 6 | >> | » | >> | 29 | >> |
» | Magnusson i Kalmar | >> | 2 | » | >> | >> | 30 | » |
» | Anderson i Arvika | >> | 3 | >> | >> | >> | 29 | >> |
» | Ekerot | » | 3 | >> | >> | >s | 29 | >> |
» | Nilsson i Kristianstad | » | 2 | » | >> | » | 30 | » |
» | Rune | >> | 4 | » | >> | » | 29 | » |
» | Carlsson i Frosterud | >> | 3 | >> | >> | » | 30 | >> |
» | Johanson i Hvetlanda | >> | 4 | >> | >> | » | 30 | » och |
>> Källman under den 1 maj.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.32 e. m.
In fidem
Per CronvaU.
1 Nr 37. 76
Tisdagen den 30 april.
Tisdagen den 30 april.
Kl. 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 23 och den 24 innevarande april.
§ 2/
Herr statsrådet Schotte aflämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22
och 24 §§ strafflagen;
med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen;
angående
ålderstillägg åt vaktmästaren vid krigshögskolan J.
E. Söderlund;
angående vidtagande af eldsäkerhetsanordningar i vissa krigsarkivets
lokaler;
med förslag till förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
familj (familjeunderstöd) under mobiliseringsöfningar senare
hälften af år 1912 eller förra hälften af år 1913;
angående anvisande af anslag till vissa byggnader och anläggningar
vid Järfva och Mjölby stationer m. m.;
angående förvärfvande för statsverkets räkning af Södertälje
kanal m. m.;
med förslag dels till lag om ändrad lydelse af 13 § i lagen
angående medling i arbetstvister den 31 december 1906 och dels
till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag
den 20 november 1909;
angående anslag till anordnande af inspektion öfver elektriska
anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring;
angående pension å allmänna indragningsstaten till färjvaktaren
vid Väddö kanal Anders Sedlunds änka Brita Margreta Sedlund;
angående
pension å allmänna indragningsstaten åt förre afdelningsingenjören
vid statens järnvägsbyggnader, förre kaptenen vid
väg- och vattenbyggnadskåren O. T. W. Stanzéns änka Clara Hedvig
Ulrika Stanzén, född Söderhjelm;
77 Nr 37.
Tisdagen den 30 april.
angående anslag till om- och tillbyggnad af posthuset vid Lilla
Nygatan i Stockholm;
angående inköp af vissa områden i Sorsele och Dorotea socknar
för nomadlapparnas behof af renbete m. m.;
angående anslag till understödjande af sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd;
angående anslag till anordnande af yrkesinspektion;
angående beredande af en lifstidsränta åt Anna Sofia Karlsson
i Ladvreta i Turinge socken;
med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6
i förordningen den 6 augusti 1894 angående "mantalsskrifning;
i anledning af ifrågasatt förlängning af den å internationell
konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen angående
beskattningen af socker m. m.;
angående utbyte mellan kronan och Stockholms stad af mark
vid Husarviken å Djurgården;
med förslag till förordning om ändrad lydelse af 1, 3 och 7
§§ af förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften;
angående provisorisk lönereglering för bergmästarna;
angående ny aflöningsstat för statens skogsförsöksanstalt;
angående uppförande af nybyggnad m. m. för statens skogsförsöksanstalt;
angående
vissa kompletteringsarbeten vid statens veterinärbakteriologiska
anstalt;
angående användning af besparing å till rikets allmänna kartverk
anvisade extra anslag;
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
åt skogstorparen Isak Johansson Kenttäsaaris eller Rovas änka
och barn; samt
angående upplåtande af vissa områden från förra fanjunkarbostället
Refvinge nr 3, 10 i Malmöhus län.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Föredrogos hvar för sig Kung!. Maj:ts å kammarens bord
hvilande propositioner; och hänvisades därvid:
till jordbruksutskottet propositionerna:
angående försäljning af sex lägenheter från till kronopark afsätta
förra fältväbelsbostället Hälle nr 1 i Jämtlands län;
angående upplåtande af lägenheter från förra kompanichefsbostället^
Hultarp nr 1 jämte Hultarp nr 2, en utjord, i Kalmar län;
angående uppförande af nybyggnad m. m. för entomologiska
afdelningen vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet;
och
Nr 37. 78
Tisdagen den 30 april.
angående vissa anordningar i Sveriges geologiska undersöknings
nybyggnad;
till bankoutskottet propositionen angående pensionering af
distriktsveterinärer m. fl.;
till statsutskottet propositionerna:
angående tilldelande af ett andra ålderstillägg å 500 kronor åt
fortifikationskassören och förrådsförvaltaren å Älfsborgs fästning G.
G. R. Granlind;
angående anskaffande af afståndsmätningsinstrument;
angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande
af 1913 års stater; . .
angående användande af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan
till vissa reparationsarbeten vid Ulriksdals slott samt för
anordnande af fullständig värmeledning inom Drottningholms
slott; och t*"''''-''; ''
angående tilläggspension åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen
Blenda Amanda Lindström;
till lagutskottet propositionen angående vissajnya bestämmelser
i afseende å mått och vikt;
till statsutskottet propositionerna:
angående utgifvande af en ny upplaga af handboken »Sveriges
land och folk»; och
angående reglering af aflöningsförhållandena m. in. beträffande
amanuenser m. fl. befattningshafvare vid universitetens i Uppsala
och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutets vetenskapliga
institutioner; samt
till jordbruksutskottet propositionerna:
angående upplåtande af områden från förra korpralsbostället
Åsby nr 1 i Östergötlands län; och
angående upplåtande af vissa områden från förra fänriksbostället
Hålfredstorp nr 1 i Kalmar län.
§ 4.
Herr Torgens på kammarens bord liggande motioner, nr 309
och 310, som nu föredrogos, remitterades, den förra till jordbruksutskottet
och den senare till bevillningsutskottet.
§ 5.
Vidare föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial nr 17 och 18, statsutskottets
utlåtanden nr 53—64, bankoutskottets utlåtande nr 19 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 43—58.
79 Xr 87.
Tisdagen den 30 april.
§ 6.
Jordbruksutskottets härpå föredragna memorial, nr 59, i anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående framläggande för Riksdagen
af förslag till grunder för upplåtelse med tomträtt af bostadstomter
å kronojord, lades till handlingarne.
§ V.
Föredrogs, men bordlädes åter Andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10.
§ 8.
Följande nya motioner afgåfvos nämligen af:
herr Lindhagen m. fl., nr 311, om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i riksdagsordningen och regeringsformen m. m.;
herr Sandler, nr 312, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående understödjande af folkbiblioteksväsendet;
herr Eriksson i Grängesberg, nr 313, om afslag å Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om vapenöfningar under senare
hälften af år 1912 eller förra hälften af år 1913 för utrönande af
härens krigsberedskap (mobiliseringsöfningar); och
herr Branting, nr 314, i anledning af sistnämnda proposition.
Ifrågavarande motioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 9.
Vidare föredrogos två från Första kammaren ankomna protokolisutdrag,
det ena, nr 323, innefattande delgifning af nämnda
kammares beslut öfver dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr
11, i anledning af motion, nr 88, af herr Lindley, angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärder för inrättande af en
till sjömanshusen anknuten maritim arbetsförmedling m. m., samt
det andra, nr 325, angående Första kammarens beslut öfver dess
andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning af Andra
kammarens beslut på grund af väckt motion i samma fråga; och
beslöt Andra kammaren hänvisa detta ärende till sitt fjärde tillfälliga
utskott.
§ 10.
Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen nämligen:
Nr 37. 80
Tisdagen den 30 april.
från Riksdagens kansli:
nr 80, angående åtgärder för motarbetande åt missbruk åt
tobak och kaffe; samt
från lagutskottet: ,
nr 82, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes:
jordbruksutskottets utlåtande och memorial:
nr 42, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegarden
nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län samt tva
i ämnet väckta motioner; och , . . . .
nr 60, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslag under riksstatens nionde hufvudtitel; samt
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden.
nr 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj :t angående borttagande ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten af bestämmelsen om inneslutning i mörk
cell, och _ anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående visst tillägg i byggnadsstadgan för rikets städer.
a 13.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Svensson i Skyllberg under 2 dagar fr. o. m. den 3 maj,
>> Erlansson »
» Ström ’>
» Jonsson i Hå »
» Sandler »
>> W allin »
» Kropp »
» Johansson i Uppmälby >>
» Thorsson >>
» Strid »
»> Andersson i Milsmaden »
» Anderson i Råstock >>
>> Borg ’>
» Persson i Björsbyholm »
>> Andersson i Hägelåkra »
,> Eriksson i Grängesberg »
4 » »
4 » >>
8 >> »
den 1 maj,
» 1 >>
» 1 »
» 1 »
>> 1 »
4 dagar >>
4 >> »
4 » »
den 1 maj,
8 dagar >>
3 » >>
den 1 maj,
1
1
2
1
1
4
2
Tisdagen den 30 april.
81 Xr 37.
herr Karlson i Västtomten under
» Svensson i Saläng »
» Nilsson i Tånga »
» Nilsson i Bonarp »
» Ingvarsson »
» Undberg »
» Lindley »
» Persson i Norrköping »
» Sävström »
» Danielsson o
» Hellberg >>
» Sjöblom »
3 dagar fr. o. m. den 2 maj,
4 » » >> 2 >>
3 >> >> >> 1 >>
4 >> >> >> 1 ’>
den 1 maj,
» 1 >>
2 dagar » » 1 >>
den 1 maj,
>> 1 »
4 dagar » >> 1 »
den 4 maj och
» 1 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.37 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 37.
C,