RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1912:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1912. Andra Kammaren. Nr 30.

Onsdagen den 17 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

Ang. nyanskaffning

af h-igsfartygsmateriel.

Herr Månsson, som anförde: Herr talman, mina herrar! Jo
mera man har följt denna debatt om F-håten i fjol och i år såväl
inom som utom Riksdagen och under den agitation, som pågått i landet
nu en tid liksom ock den debatt, som förts här i kväll, ju klarare,
ju sorgligt klarare blir det för en, att det här är mindre en försvarsfråga
på tal än någonting annat, som synes mig betänkligt likna likgiltighet
för försvarets effektivitet. I Första kammaren hörde jag i
dag på debatten, och där som här prisades i högstämda ordalag den
patriotism, som tagit sig uttryck i den insamling, som nu resulterat i
omkring 12 millioner kronor, till en pansarbåt. För min del kan jag
icke se, att det ligger så mycken verklig patriotism i det där. En
patriot är villig att offra lif och blod och gods och allt han har för
rikets väl, för fäderneslandet, icke bara, när hans namn lyser i tidningarna,
eller när han kan vänta Vasaorden för sin patriotism, utan
äfven när han icke har annat än otack att vänta. En patriot är nöjd
med att vara en af de droppar i vårens regn, som falla obemärkta,
men som vattna skördarne och bidraga till bröd åt kommande släkten.

Om jag följer den grupp eller klass — om jag nu undantagsvis
må använda det ordet, som jag sällan annars använder — om jag
följer, säger jag, den klass, som nu varit i spetsen för denna insamling,
så märker jag, att i dess föregående spåras mycket litet sådan
där patriotism. För en tid sedan hade jag tillfälle att bär i kammaren
erinra om, att under en då af mig angifven 25-årsperiod hade statens
inkomster utgjorts af 2,695 miljoner kronor, och af dessa hade icke
mer än 266 miljoner uttagits såsom direkt skatt på den samlade inkomsten
och förmögenheten i landet, medan däremot på indirekt väg
hade uttagits 1,837 miljoner. Nu ha dessa, som låtit de fattiga betala

Andra kammarens protokoll 1912. Nr 30. 1

§ 1-

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets
utlåtande nr 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;
och lämnades därvid i fråga om punkten 23, angående nyanskaffning
af krigsfartygsmateriel, mom. A) enligt förut skedd anteckning ordet
till

■Nr 30.

Ang. nyanskaffning

a f krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 17 april, e. m.

dessa 1,837 miljoner i skatt för sig, skramlat ihop 12 miljoner kronor,
och nu komma de och pocka på att ha ett särskildt ord med i laget
därför. På detta har jag endast ett svar. Mina herrar, det felar
ännu 1,825 miljoner! Yill ni inte vara så goda och skaffa dem också!
När ni skaffat ytterligare 1,825 miljoner, då har ni betalt lika mycke t
som de fattiga i landet skatta till staten. Men sedan gäller det också
att återgälda de många hundratals miljoner, som de fattiga betala
direkt till er. Först med att alla dessa miljoner äro återbetalda kunna
vi börja på och tala om jämställdhet i rätt att orda om rikets väl.

Men det är icke bara oklarhet i hjärtat, utan det är äfven oklarhet
i hufvudet, man möter hos dessa, som gifva sig särskildt ut för att
vara försvarsvänner. Jag har varit med på ganska många sådana där försvarsmöten,
som dessa försvarsvänner haft. Jag har läst deras artiklar
och broschyrer och deras tal inom och utom Riksdagen, och jag har
där sällan funnit någon klar tanke, hur man egentligen skulle ordna
vårt försvar, så att det blefve verkligen effektivt. F-båten har varit
deras lösen, och om F-båtstypen varit till fördel för försvaret eller
icke, därom har man icke så noga resonerat eller tänkt öfver. Den,
som varit fiende till F-båten, har varit fiende till Sverige. Sådant
har talet varit i dessa kretsar.

Jag ber om ursäkt, för att jag måste taga tiden i anspråk med
att påpeka några exempel härvidlag från några anföranden och de
broschyrer, som flödat ut från t. ex. Föreningen för Sveriges flotta.
Dessa” broschyrer, hvilka jämte den Hedinska broschyren spridts i så
stora upplagor i vårt land, skatta alla åt den gamla kända högertrafiken,
att när man vill trumfa igenom någonting, så skall man framställa
sina argument på ett så virrigt och motsägande sätt som möjligt,
så att det snurrar rundt i hufvudet på enfaldigt folk, så att de
icke kunna klara upp begreppen utan i stället tänka som så, att här
skrika ju alla människor om saken, och då måste det väl ändå ligga
någonting af sanning och kärna i det.

Jag tager nu först föreningen för Sveriges flotta och ser efter,
huru den agiterat för F-båten och pansarfartyg i allmänhet. Jag
känner då igen en massa vändningar frän de agitationsbroschyrer, med
hvilka Schlesien och Bayern alltid öfversvämmats från tyska flottföreningar
vid alla riksdagsmannaval. Men äfven finns dår en del
hemmagjorda saker, men de äro icke mycket klokare för det. I en
del heter det exempelvis, att uppsvinget i handeln och industrien, som
alla civiliserade länder rönt under de sista åren och hvarigenom beröringen
staterna emellan ökats, också medfört att intressekonflikterna
ökats i motsvarande antal. Som bevis för detta och som exempel på
dessa civiliserade länder anför man Marocko, Tripolis, Korea och Persien
o. s. v. i den stilen. På ett ställe i broschyrerna heter det — och
för resten på många ställen — att naturen har i vår skärgård gifvit
oss så bra skydd, att vi kunna försvara oss med en sådan här liten
pansarbåtsflotta, hvilken stöder sig på sin bekantskap med dessa skärgårdars
farleder, som icke fienden känner. Strax efter läser jag i
samma broschyr, att vår skärgård är visserligen utsträckt, men större
delen af vårt land är oskyddadt af skärgård, och dessa stora oskyddade
sträckor göra, att man är tvungen att ha en flotta, som kau våga

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

taga upp en strid på öppna hafvet. Och en kapten vid flottan, Liibeck, Ang. yykar
riktigt nog insett detta och sagt — det är det sannaste ord, som anskaffning
sagts under denna kampanj — att den flotta, som icke kan förflytta fartygssig
från ett skärgårdsområde till ett annat, exempelvis från Stock- materiel.
holms till Blekinge skärgård och från Blekinge till Bohusläns skär- (Forts.)
gård och därunder riskera strid med en motståndare, den flottan är
att räkna blott som ett provinsförsvar men icke som ett landsförsvar.

Det synes vara en af de få klara tankar, som framförts i hela denna
kampanj.

På ett ställe i broschyrerna heter det, att eu flotta icke kan
stängas in i vår skärgård och blockeras där af en fientlig flotta, emedan
inloppen äro för talrika och för våra motståndare okända. Kort
därefter läser man, att 13 städer i Sverige, från Göteborg upp till
Luleå, alla namngifna, och hvilka förmedla 75 % af vårt varuutbyte,
kunna med stor lätthet och säkerhet afspärras från sjön medelst ett
30-tal små kryssare.

I en broschyr heter det på första sidan, att, särskildt hvad sjöförsvaret
beträffar, är ställningen sådan, att vi måste arbeta med för dubblad

kraft på dess stärkande för att icke alltför mycket öfverflvglas
af den rastlösa utvecklingen inom andra stater. Men två sidor längre

bort heter det ordagrant, att »vi aldrig kunna tänka på att få en så

stark flotta, att den kan gå fienden till mötes på öppna hafvet». Hvad
är då detta för ett resonemang? Om vi skola arbeta på att få en
flotta, som icke kan öfverflyglas af andra staters flottor, då är det väl
icke någon risk mera för oss än för andra att gå fienden till mötes
på öppna hafvet.

Jag vill taga ännu ett exempel, nämligen från den debatt, som
fördes här i kammaren i fjol om F-båten. Jag finner där en talare,
herr Thyrén, i ett anförande, som säges hafva varit det afgörande för
F-båtens öde, där han säger: »Hvarför icke med afseende på sjöförsvaret
helt lägga hufvudvikten på torpedfartyg och låta dessa otillräckliga
pansarfartyg vara? Ja, mina herrar, resonemanget är halfvägs
fullkomligt riktigt, men till den återstående hälften alldeles felaktigt.
Ty ett försvar, som blott bestode af torpedfartyg, skulle aldrig
någonsin kunna få ett enda slagskepp att operera mot, såvida icke
fienden plötsligt miste förståndet. Han har icke den ringaste anledning
att skicka ut ett slagskepp mot en sådan fiende». Ungefär en
half sida längre ned i samma anförande läser man, att fienden resonerar
ungefär så: »Jag är tvungen att skicka dit slagskepp eller större
pansarkryssare på grund af deras pansarbåtar; det kan icke gå för
mindre. Men om jag skickar dit dem, så råka de ut för deras undervattensbåtar
och torpedfartyg, och då tror jag, att jag låter bli det,
ty så mycket är det hela icke värdi, att jag vill riskera dessa fartyg.

Jag vill således säga, att vi kunna icke göra oss säkra, men vi kunna
göra oss dyra och det kan ju praktiskt vara nästan lika». Yi se således,
att det på den ena sidan i samma protokoll och samma anförande
heter, att vi få aldrig något verkligt slagskepp att operera emot,
om vi icke bygga denna för strid på öppna hafvet efter talarens mening
ändå oanvändbara båt, och på den andra, att om vi bygga denna
båt, då resonerar en eventuell fiende som så: om jag sänder ut en

Nr 30. 4

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- slagskeppsflotta, då råkar jag ut för deras undervattensbåtar. Han är
anskaffning alltså icke rådd för F-båten, utan lian är rädd för undervattensbåtar.
fanas'' då synes det mig vara lika bra att bygga en undervattensbåt för

materiel. 600,000 å 800,000 kronor som att bygga en F-båt för 12 miljoner,
(Forts.) när fienden ändå icke är rädd för F-båten utan för det andra fartygsslaget.

En hel del andra sådana där lustiga anföranden kan man få se.
I samma debatt yttrade herr Lindman här i kammaren i fjol — jag
var icke närvarande här då, men jag förmodar, att det var på fullt
allvar — »om de små länderna upphöra att försvara sig, om stormakterna
kosta på sig ett dyrbart försvar både till lands och sjös och pålägga
sina befolkningar tunga offer för att kunna uppfylla detta
försvar, lång värnpliktstid och höga skatter, medan de små nationerna
helt enkelt säga: ’det bry vi oss icke om, vi kunna ändå icke försvara
oss’, då ligger det bra nära till hands för stormakterna att säga: nej,
det där är en otreflig konkurrent, vi få beskatta vårt folk, det får utföra
värnplikt både med sin kropp och med penningar, men Sverige
gör ingenting. Det landet vilja vi icke konkurrera med, det taga vi».
Det är sannerligen statsmannavisdom i ett sådant tal.

Under debatten kom, såsom herrarne, som voro närvarande, erinra
sig, herr Kobb med en stilla undran, om F-båten verkligen var ett
krigsfartyg, som kunde på öppna hafvet upptaga en strid med eu
eventuell motståndare. Herr Lindman begärde åter ordet och sade:
»Herr Kobb har i sitt anförande fört frågan alldeles på sned. Han
har försökt att leda in herrarnes tankegång på någonting, som aldrig
tänkts af dem, som förorordat pansarbåten. Herr Kobbs hela anförande
gick ut på talet om stormaktsflottorna. Huru kan det vara möjligt,
att vi skulle kunna reda oss mot dem? Huru skulle vi för detta ändamål
gå tillväga? Han framställde bland annat den frågan: kan den
föreslagna flottan fylla sin uppgift? Kan den skydda vår neutralitet?
Ja, mina herrar, det är ju alldeles tydligt, att där är man återigen
inne på detta uträknande. Det iir som om man skulle kunna gå och
mäta ut med metermått, hur mycket man kan göra, och hur mycket
man icke kan göra. Mina herrar, man gör så mycket man kan med
den materiel man bar». Det är också ett amiralsresonemang! Det ha
de aldrig tänht på, som förordat pansarbåten, om den duger till att
försvara oss eller icke, om den duger att användas mot främmande
flottor eller icke. Det må jag säga är underligt. Äfven den ringaste
i landet, den obetydligaste och mest undangömde skattebetalare likaväl
som riksdagsmännen i kammaren här och medlemmarne af regeringen,
af arméns och flottans ledning, alla måste väl göra klart för
sig, om man kan under de och de förhållandena möta en motståndare.
Och vederbörande måste konstruera upp för sig icke en utan
hundra tänkbara möjligheter, hvarunder de skola kunna klara sig. Åtminstone
är det min uppfattning om, hvad en officer skall kunna göra.

Man har sagt i dessa debatter, att om vi icke bygga F-båten,
så sänder en eventuell motståndare, exempelvis Ryssland, ut de små
fartygen mot oss. Huru ser nu de där »små» fartygen ut, som tillhöra
de största makterna? Jo, man finner där exempelvis en imperator
Pavel I. och Andrei Perwoswanny om 17,680 ton, och hvardera

Onsdagen den 17 april, e. m. 5

beväpnade med fyra stycken 30,5 cm:s kanoner, 14 st. 20.3 cm. och
12 st. tolfvor. Man finner vidare, Sslawa med sina 13,730 ton, eu
Cesarewitsch om 13,210 ton. Alla, som jag nyss nämnde, beväpnade
med 4 st. 30,5 ems kanoner, en del dessutom med 20 st. 7,5 cm.
o. s. v., o. s. v. Så se de »små» fartygen ut. De äro ungefär
dubbelt sa stora som F-baten. Vi måste väl för öfrigt ändå göra
klart för oss det, att antingen skall den flotta som vi bygga gä ut
på hafvet och möta motståndaren, eller också skall den det icke. Det
duger ju icke för en befälhafvande amiral att med flottan smyga undan
från det ena gömstället till det andra, när eu fiendes flotta korsar
hafvet. Om han håller på med det i ett par tre veckor, så blir besättningen
alldeles demoraliserad, och det kan bli omöjligt att utkämpa
en strid med den. Äfven när man är underlägsen, måste man uppsöka
fienden, tvinga honom till strid pa för eu själf så fördelaktiga
villkor som möjligt och försöka rikta en verkningsfull stöt mot honom
för att möjligen krossa honom eller i hvarje fall försvaga honom. Så
har ju i alla tider sjökrigens strategi och taktik varit. Man söker upp
fienden och tvingar honom till strid, söker anfalla en del af hans
flotta, tillintetgöra denna för att sedan kasta sig öfver den öfriga delen
af flottan. Sådan måste taktiken vara och icke att smyga omkring
från gömställe till gömställe. Om jag följer denna taktik, då
stanna fördelarna i afsevärd grad på min sida. Jag kan välja ställning
och angreppspunkt, medan motståndaren måste syssla med
hundratals frågor, såsom: hvarifrån kommer min motståndare, och
huru skall jag reda mig i den och den situationen? Kan man icke
sa leda flottan, sa skall man aldrig drömma om att kunna hindra en
fientlig invasion öfver hafvet eller att kunna hindra fienden från att
utöfva en handelsblockad mot landet. Då blir det detsamma, som om
jag ingen flotta hade. Ett och annat puts kan möjligen eu torpedbåt
spela motståndaren, men det blir också alltihop.

När nu taktiken måste, är och måste vara denna för alla krigförande
stater, da är det klart, att en fiende, vare sig det ena eller
andra landet, icke får tänka öfver, huru många fartyg och huru billiga
han skall sända ut, utan han samlar allt hvad han kan samla
och riktar en afgörande stöt mot flottstationen eller flottan, som han
då söker upp hvar den kan finnas, d. v. s. om den icke är gömd
bakom oåtkomliga skär o. s. v. Först när flottan är skingrad eller
tillintetgjord, först när han har herraväldet öfver hafvet, är det möj|jpr
honom att göra en invasion, och då först kan handelsblockaden
pa allvar, börjas. Det synes alltså — det är min mening i hvarje fall
— att vi maste vara beredda på att möta vår motståndares icke billiga
fartyg utan hela hans flotta, och då måste man äfven fråga sia1:
kunna dessa fartyg Svea, Göta, Thule eller F-båten o. s. v., kunna de
mata sig med nutidens moderna fartyg? Man måste svara: nej.

Det kan icke hjälpas, att man ånyo tager upp hvad som förut
debatterats, men jag vill dock först framhålla, då man talar om Ryssland,
att jag har icke den ringaste misstro mot Ryssland. Men eftersom
man resonerar om det i högerkretsar, så må äfven jag ha rätt
att göra det.

>''r 30.

Ang. ny
anskaffni
af krigs
fartygsmateriel

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- Vi taga då blott och jämföra med F-båten Rysslands nybyggda fartyg,

anskaffning som utan tvifvel komma att sändas ut i första hand i en strid, ty det
eif krigs- blir icke (]e billiga och små fartygen, utan de störa, Gangut, Poltava,
materiel. Sebastopol och Petropawtowsk här uti Östersjön, och så ha vi en af/Forts
\ delning af tre fartyg — som dock är atsedd för Svarta hatvet hkaledes
om 23,400 ton hvardera. Därtill kommer en väldig svärm åt
jagare och skaror af undervattensbåtar. Emot detta skulle man då
‘sätta upp F-båten. Den har, såsom vi veta, ett tonnage af 6,800 ton
och en maskin på 11,800 kästkrafter. Gangut-typens fartyg äro 23,400
ton och ha en maskinkraft af 42,000 hästkrafter. Farten på F-baten
är 22 V2 knop, farten på Gangut 23 knop. Alltså ligger F-båten redan
där under med eu half knop.

1 såväl försvarskommitténs betänkande som den kungi. propositionen
i fjol, där man föreslog, att denna F-båt skulle byggas, lases
ungefär — i hvarje fall är det tankegången — att pansaret skall vara
så ”groft, att det i stridens första skede förmår skydda fartygets vitala
delar emot eu eventuell motståndare. Vidare skola kanonerna för det
första vara så talrika, att de medgifva en god eldledning, och för det
andra vara så kraftiga, att de kunna verka på antagliga stridsafstand
och på dessa afstånd slå igenom en eventuell motståndares pansar.

Ser jag nu på pansaret — hvad finner jag da? Man talade i dag
om att holländarna bygga en båt såsom vi, men jag må erinra herr
Lindman om att i den kungl. propositionen, där förslag till dessa holländska
båtar framlades, står det uttryckligen, att denna nät är atsedd
för kolonierna och icke för kustvärnet hemma. Jag vill vidare erinra
om att det grafva artilleriets pansar pa den holländska båten är betydligt
gröfre än på F-båten, flera andra saker, som skilja dem åt,
att förtiga. Men om jag jämför de båtar, jag nyss talade om, Gangut
och F-båten, finner jag på F-båten ett pansar af 200 ram. ett stycke
midskepps, något låringsvis och bogöfver är det 100 mm. samt 60 mm
i stäfveu och aktern. På de ställen, där F-båten har 200 mm., har Gangut
225 mm., och där deu förra har 100 ram. har Gangut också liufvudsakligast
225 mm. Uppgifterna äro något olika i »Taschenbuch der Kriegsflotten»
och »Nauticus», men jag håller mig i detta afseende till »Nauticus».

Jag finner vidare, att F-båtens pansardäck delvis är 40, delvis
30 mm? På de nya slagskepp, som Argentina för närvarande bygger,
blir skorstenspansaret 38 mm., d. v. s. F-batens pansardäck blir delvis
ett par mm. tjockare men i hufvudsak svagare än det argentinska
krigsfartygets skorstenspansar. Det är allt ett trefligt krigsfartyg.

Jag finner vidare, att pa Gangut-klassen (liksom på de. flesta nya
fartyg som byggas i världen, som skola hafva namn och värdighet af
linjeskepp — och det skall ju F-båten hafva) — har man 3,4 in. från
yttersidorna på kolboxarna ett nytt pansar. Utter hvad »Nauticus»
säger, skall det vara 101 mm. midskepps och längre fram samt 76 mm.
ännu längre förut och akterut, och är förbundet med två pansardärsk
om 76 och 38 mm. tjocklek. Yi förstå mycket väl skillnaden. Un
projektil slår igenom ett pansar på F-båten. Den kreverar naturligtvis
med stor kraft, ty den bär med sig 18 kg. brisantladdnmg. Man kan
förstå hvilken oerhörd explosion som uppstår, kolboxarna tryckas in,
där man icke har annat skydd än klena plåtväggar. Fråga är, om

Onsdagen den 17 april, e. in.

Nr 30.

icke krevaden går rätt in i pann- och maskinrum, ödelägger kommandoelementen
m. m., och det kela är slut. Hur verkar det åter, om eu
pansargranat tränger igenom pansaret på Ganguts sida eller på ett
annat modernt slagskepp? Naturligtvis kreverar projektion äfven då
— det gör den åtminstone i de flesta fall — men innanför mötes
krevaden af en pansarvägg, som enligt Taschenbuch lär vara 50 mm.
tjock, enligt Nauticus, som nyss sagts, är 101 — 76 mm. Eu sådan ny
pansarvägg, som tager emot krevaden, tvingar denna att fördela sig
i en 3,4 meters bred mellangång, och fartyget är praktiskt taget lika
osåradt som förut, då yttersidans läcka nog kan tätas.

Hvad kanonerna beträffar, veta vi ju, att Gangut för 12 stycken

30,5 cm. kanoner om 50 kalibers längd, med hvilka alla bredsideseld
kan på en gång afgifvas. F-båten äter skall kunna gifva bredsideseld
med fyra 28 cm. Bofors-kanoner Jag har länge undrat på hvad
detta kunde vara för kanoner. Man räknar vanligen med tre typer
om 40, 45 och 50 kalibers längd. Nu hörde jag för en stund sedan
herr Thorsson upplysa om att de äro blott 43 kaliber. Jag kunde
tänka mig, att det var något galet, när man icke kunde tala om det.
Tänk eder en 43 kalibers kanon om 28 cm. emot en 30,5 cm. kanon
med 50 kalibers längd — skillnaden är så afsevärd, att det är rent
af otroligt.

Jag har försökt räkna ut efter Nauticus’ uppgifter, huru mycket
skydd för maskiner och panna som Gangut har och som F-båten skulle
hafva. Jag finner då, att om jag räknar F-båtens kolboxar i genomskärning
till 2 meter, skulle en meter kolbox motsvara ett pansarskydd
af 21 mm. af Krupps nickelstål. Det skulle blifva 42 mm.
skydd. I samband med pansarväggen skulle då skyddet icke bli mer
än 282 mm. Ganguts skydd åter blir efter den nyssnämnda uppgiften
med 3 meters kolboxar 481 mm. Efter hvad jag hört, skulle kolboxarna
där vara delade med ytterligare ett skott i två delar. Det
blir 225 mm. ytterpansar jämte 101 mm. innanpansar och 63 mm.
skydd från boxarna, tillsammans med inre pausarväggen och 3 meters kolboxar
blir det alltså 489 mm. skydd för maskiner och pannor, frånsedt
pansardäcken.

Beräkna vi nu, att de ryska fartygen och F-båten — märk väl
båda fartygen — vore beväpnade med samma slags kanoner, nämligen,
såsom å Gangut, 30,5 cm. af 50 kalibers längd och att det vore samma
slags kanoner, som användes i Förenta staterna — skillnaden är endast
den, att Förenta staternas projektiler äro något tyngre än de rvska,
men i stället har den ryska projektilen eu afsevärdt mycket större
utgångshastighet, och anslaget kan därför anses blifva lika kraftigt
med den ryska projektilen som med Förenta Staternas — beräkna vi
således, säger jag, att båda slagen fartyg hafva 30,5 cm. kanoner, hur
ställer sig då saken? Jag har här i Nauticus en genomslagskurva
för denna kanon. Jag tänker mig då, att jag befinner mig på F-båten,
och jag frågar mig, hur nära F-båten skall behöfva gå Gangut för att
sia igenom dess liufvudpansarskydd. Äfven om båda pansarväggarna
vore i en massa, skulle F-båten behöfva gå ända till 2 km. nära
Gangut för att slå igenom. Nu kan den praktiskt taget icke alls slå
igenom, ty projektilen kreverar och möter en ny pansarvägg. Huru

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 30. 8

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- nära beliöfver då Ganguts befälhafvare ga F-baten för att sia igenom
anskaffning ,jegs fiufvudpansarskydd? Svar: 8 x/2 km. Om jag befinner mig på
af (krigs- plåten och är 8 1''/2 km. från Gangut, är min risk lika stor som
materiel. Ganguts risk skalle vara 2 km. från mig, under förutsättning, att dess
(Forts.) inre pansar vore sammanslaget med ytterväggen till ett pansar.

Men nu har icke F-båten 30,5 cm. kanoner om 50 kaliber. Den
har 28 cm. kanoner om 43 kaliber. Detta vill praktiskt taget säga,
att jag måste gå alldeles in på för att denna kanon skulle ha den
verkan, som hela skyddet motsvarar.

»Tjuguåttan» resonerar ingen människa om mera, allra minst eu
»tjuguåtta» med 43 kalibers längd. Sådana kanoner smälter man för
närvarande ned på andra ställen i världen. Möjligen kunde en lång
»tjuguåtta» ännu komma i fråga och hafva verkan; men när man
talar om tjuguåttor och tjuguåttor, kan det vara en afsevärd skillnad
dem emellan. 30,s:an börjar redan komma ur spelet, 34,man och
35,6:an äro lösen för dagen. I Amerika har man, sägs det, till och
med försökt sig på att anbringa tio stycken 40,6 centimeters kanoner,
som alla skulle kunna ge bredsideseld på eu gång och hvilkas projektiler
skulle med tämligen vanlig utgångshastighet ha en vikt af
ron och föra 60 kilogram sprängämne till målet. Detta är ändå någonting
fruktansvärdt.

Jag ser här i Nauticus en del grafiska tabeller, och det kan icke
skada att redogöra för dem. De skildra, huru kanonerna under sin
kamp med torpeden ha trängts allt längre och längre bort. Man kan
visserligen säga, att de nu uppkomna långa stridsafstånden äro att
tillskrifva det förhållandet, att det råder en kamp mellan pansaret
och kanonerna. Men till större delen är det dock torpeden som tränger
kanonen undan för undan ur vägen.

En del militära författare pläga uppdela de moderna stridsafstånden
till sjöss i tre zoner; somliga ha en annan beräkning, men jag
följer nu trezonssystemet. Första zonen räknar man från den yttersta
gränsen för ett visst fartygs artilleris taktiska användbarhet i strid
mot ett med detsamma jämförbart fartyg, tills den första verkan inträder
mot det bak pansarskydd stående artilleriet hos motståndaren.
Vi finna då, att år 1900 ansågs, att på »Formidable,» det då yngsta
engelska fartyget, den första zonens yttersta gräns låg på 6,500 meters
afstånd;'' på »Kung Edward VII» hade fem är senare gränsen
framflyttats till 7,500 meter; år 1908 låg den på »Lord Nelson» på
9,000 meter och med »Neptune», som nu är inrangerad i engelska
flottan, ligger denna gräns på öfver 10,000 meters afstånd.

Den andra zonen räknas frän nyssnämnda gräns tills de tunga
pansargranaterna genomslå det samlade hufvudmaskinskyddet. Denna
stridszon låg år 1900 på »Formidable» på 5,300 meters afstånd, då

30,5 cm. pansargranat slog igenom 152 mm. pansar vid medelsvårt
artilleri. På 3,000 meters afstånd slog då 30,5 cm. granat
genom afla slag af pansardäck äfvensom 305 mm. kommandotornsskydd.
År 1905 var med »Ring Edward VII» andra stridszonens
yttersta gräns framflyttad till 5,100 meter; år 1908 med »Lord Nelson»
till 7,500 meter och med de nu färdigbyggda fartygen af de
amerikanska Texas- och engelska Orionklasserna ligger denna gräns

9 Sr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

pa 8,000 meters afstånd, där de nya 35,6 cm. granaterna slå sönder
det af 305 mm. pansar skyddade grafva artilleriet och kommandotornen.

Den tredje zonen ligger än närmare; den begränsas utåt egentligen
af torpeden.

Man förser således icke de nya fartygen med 28 cm. eller

30,5 cm. kanoner, utan allmänt gör sig det sträfvaudet gällande
att få 35,6 cm. eller 34 cm. o. s. v. Englands sista åtta
nya linjeskepp, af hvilka endast två för närvarande icke äro i
sjön, och de fyra pansarkryssare, till hvilka anslag senast beviljats,
äfvensom de linjeskepp A, B, C och D, hvart och ett om 27,000
ton, få alla 34,3 cm. kanoner. De franska fartyg, som nu byggas,
»France» och »Paris», blifva de sista, som komma att få 30,5
cm. kanoner, och de erhålla dem dels därför, att man icke
ville i dåvarande oroliga tider försena deras färdigbyggande, dels ock
emedan man gärna vill hafva fyra fartyg i sällskap, alla beväpnade
på liknande sätt.

I en tidning har i dag den debatt, som här föres, blifvit kallad
det stora sjöslaget. Men detta s. k. stora sjöslag är endast ett litet
eko af det störa sjöslag, som i ungefär tio år, kan man säga, rasat
öfver hela världen och gifvit eko i de flesta länders parlament och
framför allt i ^ de flesta länders militära ledningar. Det är det stora
sjöslag, som pagar mellan kanonen och torpeden. Att kanonen ökas
i kaliber och i genomslagsförmaga undan för undan beror visserligen
något, såsom jag nyss nämnde, därpå, att man vill försöka genomslå
de grafva pansaranordningar, med hvilka de moderna fartygen nu förses,
men ock för att halla fartygen utom räckhåll för torpeder. Men
detta är artilleristernas sista ansträngning att få hafva sitt ord med i
laget, och artilleriet tränges bort kilometer efter kilometer från stridsplatsen
till sjös. Och nu förklara mariningenjörema i utlandet, att
därigenom att man öfvergår från 30,5 em. kanon till 34 cm.
sa har° kanonen fatt ännu en frist, på 1 kilometer, säga som%a>
Pa 2 kilometer påstå andra. Men denna frist är den sista, ty
dels kan man icke af dessa tunga kanoner hafva så inånga ombord
pa ett fartyg som af 30,5 cm. kanoner, och dels äro de, om
maskinriktinrättningarna genom en krevad komma i oordning, för
ohandterliga med de hjälpmedel man nu har för sådant fall. Vidare
nedgår eldhastigheten, som nu vid 30,5 cm. kanon åtminstone
teoretiskt haller sig pa 2,4 skott i minuten, till 1,5 skott i minuten,
hvilket visar, att af fysiska skäl kanonen håller på att stoppa i sin
utveckling.

Men torpedens gräns är icke nadd. Val veta vi, att här i Sverige
liksom i andra länder man i officerskretsar och dem närstående med
°™Ja ,ser Pa torpedens framsteg och med ovilja motser den dag, då
artillerifartygen maste utbytas mot undervattensbåtar och i deras följe
opererande fartyg. De som äro något till åren komna, hafva nog
bort, huru de äldre sjömännen klagade öfver, att de gamla korvetterna,
fregatterna och linjeskeppen med sina hvita däck och svällande
segel och all den pomp och ståt, som där utvecklades, att, säger jag,

A ng. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

>''r 30. 10 Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- dessa ståtliga skapelser skulle få vika för järnfartyg. Men det hjälpte
anskaffning pausarbåtar kommo i alla fall.

åt krigs- ^ }laf''va ju nyss här i Stockholm firat en fest till minne åt den

materiel, revolution på sjökrigets område, som skedde för 50 år sedan. Nu äro
(Forts) vi mitt uppe i en ny sådan revolution. Undervattensbåten framträder,
och hur man än protesterar och intrigerar, så hjälper det icke. Den
går segerrikt sin bana fram; därom vittna katalogerna öfver marinerna
i alla länder. , , . .

Torpedens räckvidd var år 1900 pa det engelska slagskeppet
»Formidable» icke mer än 800 meter, men redan 1905 var den med
»Ring Edward VII» 1,000 meter och 1908 på »Lord Nelson» var 2,000
meter’det område, som torpeden behärskade. Den nådde 1909 3,5
kilometer med »Dreadnought», och på de nyare amerikanska fartygen
behärskar den 6,500 meter af stridsfältet. Sprängladdningen var icke
mer än 38,6 kg. i 35 cm. torpeden och 93 kg. i den nyare 45
cm. Nu bär man dels en större hastighet dels ock en ^ofantligt
mycket större sprängladdning, det säges 113,4 kg. i 53 cm.,
ja, ända till 130 kg. och däröfver i en del.

I nästan alla länder håller man ju sina torpedresultat hemliga.
Men i fjol inträfiade i Frankrike en händelse, som gjorde, att det
blef ganska bekant för världen, huru långt man då kommit. Saken
var den, att Frankrike, som förut så godt som uteslutande tagit sina
torpeder från Whitehead i Fiume, skulle då försöka att gynna den
inhemska fabriken Schneider. Man anställde jämförande försök mellan
de italienska och franska firmornas torpeder, och det kom ut eu
felaktig notis i tidningarna, att de italienska torpederna voro underlä^snar
Detta föranledde den italienska firman att framlägga resultatet
på följande sätt: »På 1,000, 2,000 och 3,000 meter nadde vara
torpeder respekti va 40, 34 och 29 knops snabbhet, alltså just de resultat
som skulle visa de franska tillverkningarnas öfverlägsenhet.
Denna snabbhet är för öfrigt just den, som vi garantera i vårt i maj
i år med franska regeringen afslutade kontrakt, men hvilken faktiskt
öfverskreds vid den i gång befintliga leveransen. Hvad afvikningen
beträffar, så är den af oss garanterade betydligt mindre än den med
vår jämförda torpedens. Vi garantera faktiskt icke ett på hundra
af den tillryggalagda vägen utan 0,6 procent på 1,000 meter, 0,75
procent på 2,000 och 0,83 procent på 3,000 meter o. s. v.»

Från alla kanter ser man notiser om torpedens väldiga segerlopp.
Från Ryssland meddelas, att dess torped går 5,000 meter med en slutfart
af 28 knop, och det är ju icke dåligt. Englands 53 cm.
torped säges gå 6,400 meter i så godt som alldeles rak riktning, tack
vare rakstyrningsapparatens fulländning, och från Japan meddelas om
ännu bättre resultat, om det nu är sanning. Härtill kommer, såsom
jag nyss nämnde, sprängladdningens snabba tillväxt.

]STu invänder man — ock det förstår och erkänner jag delvis
att ett torpedförsvar, byggdt på endast jagare och torpedbåtar, kan
hafva sina svåra sidor, allra helst i fejd med stora artillentartyg,
hvilkas kanoner vid 12 å 15 cm. kaliber vräka ur sig 6 ä 7
skott i minuten och kanske därutöfver, då det är mycket svårt för att
icke säga omöjligt för båtarna att, om det är något så när ljust vare

11 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

sig dag eller natt, uppträda inom skotthåll för pansarkryssare eller
slagskepp. Men med de nya undervattensbåtarna, som ju hafva 6
och 7 torpedtuber, åtminstone de stora marinernas, hafva förhållandena
blifvit fullkomligt omkastade.

Jag vet väl, att i officerskretsar i Tyskland hatar man denna
nya båt såsom döden. Det är ett hat, som gifvit sig uttryck i deras
tidskrifter, och dessa tidskrifter smitta äfven de mindre ländernas
officerskårer, ehuru de borde vara tacksamma för detta framsteg i
teknisk väg beträffande undervattensbåten, hvarigenom man skulle
kunna tänka sig att ett land, sådant som vårt, skulle kunna göra sina
farvatten riskabla och till och med mycket riskabla, äfven för en
stormaktsflotta. Där ett land såsom vårt icke kan visa en flotta i
sjön, när stormakternas stå utanför, kan man nu, tack vare undervattensbåtar,
icke blott göra vattnet osäkert, utan man kan till och
med med tämligen stor säkerhet om resultat deltaga i kampen.

Om man nu exempelvis ser på Ryssland, har ju, såsom de flesta
af herrarna veta, där kämpats våldsammare än på andra håll en kamp
mellan artilleriförsvarets och torpedförsvarets vänner. När den ryska
officerskåren kom hem från kriget, uppstod ett resonemang om, huruvida
man skulle bygga en ny flotta eller ej. En kommission för utredning
af saken tillsattes, och officerskåren och äfven andra intresserade
delade sig i två hvarandra ifrigt bekrigande grupper. Den ena
af dessa resonerade ungefär som så: vi ha icke något i andra länder
att göra; Ryssland är en land makt, och om vi ha en 12 eller 15
undervattensbåtar jämte en samling jagare, som kunde medelst trådlös
telegraf underrätta dessa undervattensbåtar om, hvar ett fientligt
angrepp är att vänta, kan ingen makt företaga eu landstigning i
Finland eller Ryssland. Å andra sidan var det där som här eu del
officerare, hvilka mera sågo som sitt lifsmål att blifva amiraler och
kommendörer än att deltaga i försvaret, och dessa resonerade nog så
här: Om vi skola ha en flotta af undervattensbåtar, så kunna vi ju
icke på den hålla några amiraler eller kommendörer, då vi skola ut
på allvar, utan där kan man ju endast ha kaptener och löjtnanter.
I fråga om dem besannas det gamla ordspråket: Efter oss må gärna
syndafloden komma! De säga: efter oss må gärna undervattensbåtarna
komma, men nu vilja vi ha artillerifartyg, så att vi kunna blifva kaptener
af första och andra rangen, eller hvad nu deras grader heta,
amiraler o. s. v. Det föres alltså öfverallt i världen precis samma
resonemang som här; det är ungefär samma motiv, som man spårar
öfverallt, äfven här hos oss. Det är så, som artillerimännen resonera
för sig själfva och detta resonerande för med sig, att man hos oss
fått fram konflikter rörande själfva båttypen, under det att för undervattensbåtar
reserverade medel få ligga oanvända. Förstå herrarna,
hvaråt det pekar, förstå herrarna dessa »försvarsvänner»!

Det tillsattes alltså, såsom jag nämnde, en försvarskommission i
Ryssland. Det var ingen konst för dem, som ifrade för stora artillerifartyg,
att fä Rysslands dåvarande ministerpresident Stolypin med sig.
Jag har här en redogörelse för denna kommissions arbete. Om vi
nämligen slå upp sidan 131 i 1908 års Nauticus finner man där något
därom. Däråt’ framgår, att Stolypin gick med på hvad artillerifartygs -

Ang. nyanskaffning

af krigsfar
tygsinat
er i el.
(Forts.)

Nr 30. 12

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- ifrarne ville, och han sökte locka kommissionen med löften om reforamkaffning
mer af marinförvaltningen m. m., blott kommissionen ville ga med pa
afarTgs~ att hygga pansarfartyg. En del lyckades han omvända, men när man
materiel, i kommissionen den 18 mars 1908 skulle votera om pansarfartygsför(Forts.
) slaget, så inträffade, trots Stolypins närvaro, trots hans reformlöften
och trots det, att han lyckats omvända ett rätt stort antal af kommissionens
medlemmar och få deras röster, att inom kommissionen afgafvos
19 nej mot och 14 ja för pansarfartygsförslaget. Så var det med den
saken.

Om jag för öfrigt ser på den ryska försvarskommissionens resonemang
och jämför det med det resonemang, som vår försvarskommission
kommit med, finner jag, att det är en himmelsvid skillnad dem emellan.
Ryssland använder sammanlagdt eu sjättedel af sin budget till flottan
och armén; vi använda ungefär hälften af våra egentliga statsutgifter
till samma ändamål, men det oaktadt säger Rysslands försvarskommission
de beskedliga orden, att förhand en varon af en aktionsduglig flotta
är att erkänna såsom nödvändig för landets försvar . Vidare heter
det mycket blygsamt: Det medgifves, att den planmässiga^ nyanskaffningen
af flottan är möjlig, dock endast: a) efter en från grunden
gående omorganisation af marinförvaltningen; b) under den betingelsen
att det finansiella skeppsbyggnadsprogrammet är i förväg lagligen fastslaget
och omfattar en tillräckligt lång tid; men i punkt 3 heter det
att fordringarna på byggande af linjeskepp år 1908 afslås o. s. v., o. s. v.
Däremot gjorde den ryska försvarskommissionen något annat, som vår
försvarskommission icke gjorde. Den förra rekommenderade nämligen
beviljande af medel till torpedbåtar och undervattensbåtar, och den
ville äfven att marinförvaltningen skulle få i uppdrag att se till, att
flottan verkligen vore i sjön och icke på land, och den framhöll strängeligen,
att det särskildt skulle tillses att Svarta-hafsflottan vore i sjön
minst 10 månader om året. Förstån I, mina herrar, skillnaden mellan
hvad; som försiggått här hos oss och i Ryssland, när det gäller verklig
försvarsvillighet och när det gäller att få fram verklig försvarsledning?

Tack vare en grundlagsparagraf kunde man emellertid i Ryssland,
trots det att försvarskommissionen sålunda afslagit pansar båtsförslaget,
dock få detta förslag igenom, hvilket afslagits af riksduman, men efter
eu del betänkligheter beviljats i riksrådet, så att pansarfartyg i alla
fall byggdes. Met det är likväl ett faktum, att de, som där ifrade för
torpedförsvarets utveckling, äfven fingo sin vilja igenom. Ryssland
bygger för närvarande 11 undervattensbåtar för Svarta-hafsflottan; för
sibiriska flottan äro redan 12 undervattensbåtar färdiga och 13 för
Östersjöflottan och en fjortonde bygges för af försvarsvänner hopsamlade
medel. Detta vore något för herr Lindmans pansarbåtsförening
att tänka på. Den svenska försvarsföreningen vill ha pansarfartyg,
odugliga 6,000-tonnare, för de hopsamlade medlen; den ryska försvarsföreningen
bygger undervattensbåtar för hvad den samlat in! Man
behöfver icke fundera öfver, livar sakkunskapen finnes.

Här kommer nog antagligen i kväll att hagla anmärkningar och
klagomål öfver dessa båtar, och jag vill därför än ytterligare se, huru
det i detta afseende ställer sig inom andra flottor. Jag finner då,
hurusom Österrikes nya U 3 och U 4 dyka från halfdykt tillstånd pa

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m. 13

15 sekunder, och under det att för kort tid sedan tre och en half
minut ansats vara ett rekord i detta afseende, vanligen tog det 4 å 5
minuter. Om jag vidare undersöker deras gående på djupet finner lag,
å t dessa österrikiska U-batar gå ned till 50 meters djup. Italiens nya
Derinne. exempelvis har 30 mm. pansardäck eller ett pansardäck
åt ungefär samma tjocklek som F-båten skulle ha nästan öfverallt
och kommandotornets pansar har eu tjocklek af 150 mm Frankrike
har 90 stycken undervattensbåtar på förslag och däraf äro 67 färdiga.
De Hesta åt dessa franska undervattensbåtar ha 6 eller 7 torpedtuber,
och de nyare gå 2,300 sjömil med 10 knops och 1,700 sjömil
med 14 knops lart, allt med endast en bränsleintagning. Englands
nya 14 stycken E-båtar, som underdykta bli 800 ton, få 53
cm torpeder och hvardera en 7,e cm. kanon i s. k. försvinnlavett,
detta val för den händelse att de skulle komma i strid med uppdykande^
torpedbåtar, och vidare ha de ett kommandotorn, hvars
pansar ar 127 mm. tjockt. De gå 15 knop öfver och 10 knop under
vattnet och deras aktionsradie är 2,000 sjömil, d. v. s. icke mindre
an tre gånger vägen Ystad-Luleä. Deras aktionsradie är sålunda sa
stor, att^ de först kunna ga från Luleå till Ystad, vidare från Ystad
till Luleå och sa tran Luleå tillbaka igen till Ystad, allt detta med
en bransleintagmng. Och så säger man här hemma, att sådana fartyg
icke duga annat an i närheten af skärgårdarna.

Jag vill till sist säga, att jag icke alls förstår den svenska höo-ern
och dess agitatorers sjötaktik. Den är synnerligen svår att be<mpa
och man maste medgifva att dess förutsättningar äro något gemytliga’
Högerns program är: en flotta som är så liten, att den icke lockar
fiendens störa fartyg — och det gör ju icke heller F-båten — men
pa samma gång skall flottan vara så stor, att fienden icke kali sända
blott kryssare. Enligt högerns åskådning ha vi en fiende emot oss
som sägen Om ni icke rustar allt hvad ni orkar så tar jag er, tv iaF
tal icke nagra otrethga grannar! Detta är åtminstone kontentan a^f
herr Lindmans resonemang. När så denna fiende anfaller, så resonerar
högern, k ammer han icke till med all kraft för att bli fri sedan, utan
lian tar blott sa mycket, så billigt, som han tror sig kunna klara siomed,
och sedan kommer hans transportflotta, innan han gjort ända på

med !™ f öl Ur ,t,ag -1 ,den’ 0<jh dartl11 går han in i skärgårdarna
• j ,‘?lna *artYg’ sa vi kunna komma åt honom. Jag erinrar mig
i detta sammanhang en historia om en piga, som kom in på ett menageri
och nar hon där fick se en krokodil, så sade hon: Nej mig lurar ni
ej, sadana djur finns det inte. Och på samma sätt vill jag säoa herr
Lmdman: sadana fiender finns det inte som äro sä enfaldig. °

Men det basta i detta resonemang är väl ändock aFt vår flotta
icke skdl tänka pa att taga upp en kamp med fienden, men
att den anda skall icke blott hindra fienden att företaga eu invasion
öfver oäfvet, utan den skall förhindra en blockad af vårt land Huru
det skall tiUga kan jag verkligen icke begripa. Här beskärmar man
sig och gruffar öfver, att sakkunskapen icke får ha ett ord med i laget,
narlf ''dock’ att det icke alls är den verkliga sakkunskapen förrae ord

mL h:\iett ?ru Td 1 Ia8et och afven ett något så när afgörande
ord. Men da skall det vara eu sakkunskap, som upprepade gånger

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 30. 14

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. nyanskaffning

af krigafartygsmateriel.

(Forts.)

bevisat, att den vill rikets sannskyldiga nytta och icke sm egen nytta.
Vi komma ihåg en del militära sakkunniga har hemma; vi komma
ihåg dem sombyggde Boden, vi komma ihåg dem som ropade, att
försvaret var i fara, när man ville taga kavalleriet från Halsingboig
upp till lust de trakter af Sverige, där det skulle operera i krigstid
och som möjligen kunde anses hotade åt fienden. Vi komma ihåg
den sakkunskap, som verkade för några ar sedan, da det fastslogs, att
officersämnena skulle taga studenten, innan de började blifva sjöman.
Sedan de tagit studenten skulle de på tva eller tva och ett hälft ar
vara färdiga löjtnanter. Jo, det skall allt blifva fana löjtnanter pa
sjön. Vi komma ihåg den sakkunskap, som byggde fylgia. Om
iao- slår upp ett arbete öfver ländernas olika flottor och jaintor Dylgias
pansar med det pansar, som andra länders pansarkryssare ha
kan man ju rent af få slag, så stw ar skillnaden. Vikmnmada
den sakkunskap, som i det längsta kranglade emot att vi byggde undervattensbåtar.
Vi skola be att få eu annan sakkunskap.

Vidare yttrade:

Herr Indebetou: Herr talman, mina herrar! Jag vill visst icke
på något sätt söka bemöta herr Månssons sakliga anförande, ty det
innehåller alltför mycket af både teknik, taktik och strategi, för att
det skall vara värdi att bemöta det här i denna kammare, och den

saken skulle för öfrigt naturligtvis icke taga minuter utan timmar i

anspråk, och dessutom skulle det föra alltför långt ifrån det ämne,
soni nu egentligen föreligger. Ty det är ju egentligen icke detaljerna
i försvarsfrågan, utan fastmer frågan i dess helhet, som vi har i dag skola
afhandla. Jag kan dock icke underlåta att rikta en vadjan till hei
Månsson, att han ville vara vänlig att for de sjonnlitara auktoriteterna
framlägga all sin stora sakkunskap pa detta område; jag fiol,
att han där skall finna ett villigt öra fn hvad han har anfort. forsa
vidt det finnes något däri af värde för vart land. Jag tror mic
vädja förgäfves till herr Månsson i det fallet, da han ju i början1 a
sitt anförande så starkt pointerade eu patriots skyldighet. Jag troi,
att herr Månsson skulle göra en större patriotisk garning pa sa satt
och därmed bättre hjälpa fram sjöförsvaret i den riktning, som han
anser vara den rätta, än genom att ytterligare tala om saken har.

Jao- skall i stället öfvergå till att mera se pa de synpunkter och de
skål, som från motståndarna till förra Riksdagens beslut om forsta!-bände af vårt sjöförsvar ha anförts såväl i pressen som har i nksdao-en.
De skälen äro dock icke alltid så öfverensstämmande med hvarandra,
och de utgå, synes det mig, från en förutfattad asikt om, huruvida
man bör ha ett försvar eller icke och huruvida man anser det
vara gagneligt för andra intressen, än kanske bara det rena torsvars iiitressef

att framföra dessa skäl. ».. „•

Det finnes eu grupp af sådana motståndare till detta forsvarsin tresse,

ifrån hvilkas sida vi högermän röna så mycket obehag, dar för
att vi förfäkta detta intresse. Det är den grupp af motståndare, som
anser, att vi icke behöfva något försvar, pa grund daraf att^de trosa
lifligt på den framtida världsfreden och tro, att vi nu sta
till densamma. Jag vill icke alls klandra denna vackra, ideella uppfattning,
utan jao får för min del uttala den önskan, att dessa deras forhopp -

Onsdagen den 17 april, e. in. 15

i lingar eu gång måtte ga i uppfyllelse. Men jag är också öfvertygad
om, att vi ännu icke på långliga tider, icke på tiotals år, kanske icke
pa mansaldrar sta infor det vackra mål, som dessa personer uppställt
1 ®a kamp. mot det brutala, som man med rätta säger ligger i ett krm.

Jag vill i samband med detta framhålla, att det finnes dock eu
annan synpunkt, som man också bör räkna med. Man får icke blott
tänka på denna vackra förhoppning, utan man måste äfven se på de
realiteter, under hvilka vi dagligen arbeta; vi måste se på världen
omkring oss, om vi verkligen ha skäl att hänge oss åt dessa förhoppningar.
Jag tror, att vi måste räkna med läget, såsom det i verkligheten
är, och då nu dessa personer icke så göra, utan mera hänge si"
åt förhoppningarna, vill jag icke ingå i något djupare bemötande af
deras ord, utan endast säga, att detta framtidsproblem är en fråga,
som vi nu under närmaste tider icke alls behöfva sysselsätta oss med.

Det finnes äfven en annan grupp af motståndare till just detta
försvarsintresse, nämligen de som af partihänsyn anse, att fäderneslandets
försvar bör blifva beroende af hvad som gagnar deras partis
intressen. Jag vill nu icke heller bemöta deras uppfattning, ty icke
heller de hålla sig till saken. De äro säkerligen oemottagliga för
sakskal. Men det finnes ytterligare en grupp af motståndare, och det
är de, som jag skulle vilja kalla försvarspessimisterna. Vi ha hört
litet grand af dem i dag; de ha framhållit omöjligheten att försvara
oss mot dessa jättar, som här skildrades, och de ha framhållit hur
hopplöst nästan det är för ett land sådant som Sverige att kunna försvara
sig effektivt och hurusom vi mer eller mindre äro öfverlämnade
åt stormakternas nåd. Jag vill ju icke på något sätt för min ringa
del söka med något öfvertygande anförande taga dessa personer, smil
tyvärr finnas såväl inom som utom riksdagen till ganska stort antal,
mycket större, än man i allmänhet anser, ur den tro, som de tyvärr
ha. Jag skall dock tillåta mig att citera ett yttrande af herr Bränning,
som fälldes annandag pingst förra året, då jag var i tillfälle att
hora honom tala vid Trollhättan. Efter att ha ganska skarpt kritiserat
den förutvarande regeringens åtgärder i försvarsfrågan och särskilt
ruksdagens beslut om F-baten, yttrade herr Branting följande: »Ja£
vill dock bär betona, att vi icke ha rättighet att lägga fosterlandet
först ai siöst, sa länge som vi ha det vår kultur hotande zarväldet i
öster.» Jag kan icke annat än med tillfredsställelse konstatera detta
herr Brantings yttrande, och det är också med en viss tillfredsställelse.

1 dag upprepat det inför denna kammare för att visa, att herr
Branting anser, att vi böra försvara oss; därmed har också herr Branting
och den grupp han företräder tydligen sagt, trots de pessimistiska
uttalanden, som här fällts, att vi äfven kunna försvara oss, tv det är
val ingen, som vill tilltro herr Branting, att han skulle vilja vara
med om att bidraga till kostnader för ett försvar, som vore värdelöst,

°o1 lcke„ kunc!e utnyttjas till fosterlandets bästa och till bevarandet alvar
själfständighet.

Jag har således ansett mig kunna konstatera, att det socialdemokratiska
partiel i hufvudsak — jag säger i hufvudsak — är försvarsvanligt
till en viss grad. Hvad det liberala partiet beträffar, så ha vi
Ju att erinra oss såväl herr statsministerns yttrande i remissdebatten,

Nr 30.

Ang. nymskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 30.

Ang. nyanskaffning

af lcrigsfartygsniaieriel.

(Forts.)

Onsdagen den 17 april, e. m.

hvilken var mycket försvarsvänligt, som äfven i dag flera försvarsvänliga
anföranden från liberalt håll. Och högern kan man ju gärna
icke förebrå, att den är för litet försvarsvänlig — snarare far den det
tillmålet, att den är för mycket försvarsvänlig.

Ja o* anser mig därmed ha konstaterat, att alla tre partierna na
ett visst försvarsintresse. Men de skilja sig åt i sättet, hvarpå detta
försvar för vårt fosterland bör utöfvas. Det är^ sällan, som vi nu i
dagarna eller ens under de senaste åren hört någon tala om landtförsvarets
betydelse eller om några detaljer angående denna del al
vårt försvar, utan meningsskiljaktigheterna ha i allmänhet koncentrerat
sig på vårt sjöförsvar och särskildt kring den fråga, som i dag ar föremål
för Riksdagens afgörande, nämligen frågan om beviljande åt medel
till en ny pansarbåtstyp, d. v. s. beviljande af medel till fortsättandet
af den pansarbåt, som borde ha påbörjats redan under aetta ar

Meningarna om den frågan äro, såsom vi ha hort särskilda nu
här i dac, °mycket delade. Om man skulle försöka att, sa att saga,
kristallisera ut, hvad som är de mest vägande skälen emellan de olika
åsikterna härvidlag, tror jag, att man kan säga, att det. koncentrerar
sic uti den frågan, huruvida vi skola ha ett enbart skargardstorsvar
eller ett kombineradt sjö- och skärgårdsförsvar eller enbart sjogaende

försvaren ^ ett eni,art skärgårdsförsvar, så är naturligtvis den

första saken, som man då har att iakttaga, att skaffa därför lamp ig
materiel, och jag skulle för min del gärna vilja vara med om, att man koncentrerade
sig på ett rent skärgårdsförsvar, ifall vart land och vara
kuster vore så beskaffade, att ett sådant försvar kunde fylla den uppgift,
som man har rätt att ställa på flottan. Förutsättningarna därför
äro dock, att naturen har gifvit oss sådana kuster och sadana skargårdar,
att vi kunna flytta våra fartyg i skyddet af dessa utan att
behöfva i nämnvärd mån gå ut på öppna hafvet. Om man emellertid
granskar våra kuster, finner man, att tyvärr sa icke ar förhållandet.
Det är inga små sträckor af vårt land, som sakna skärgård. Åt hela
vårt lands gränser, som omfatta ungefär 420 nymil, havi en landerans,
som är 180 mil lång, under det att sjögränsen ar 240 ny mil. Landgränsen
behöfva vi" icke tala om i dag, och för Girigt bär naturen i
så rikt matt hjälpt oss i fråga om dess försvar genom de höga fjällen
i väster, att den gifvetvis icke är något vidare farbar med undantag
för några mindre sträckor. I norr hafva vi däremot en farlig
•Träns. Om man återigen ser på sjögränsen, sa utgor den, såsom
tåg nyss sade, 240 nymil, hvilket, om man reducerar dessa nymil till
minuter, som för mig är lättare att räkna med alldenstund alla distanser
på hafvet äro uppgjorda i s. k. minuter af hvilka pa hvar och
.rår 1,852 meter, gör 1,296 distansminuter for hela strackan omkring
vår kust. Jag räknar då icke med alla vikar och dylikt, utan
tager endast den yttre skärgårdslinjen, när jag kommer till denna
siffra. Man finner nu, att icke mindre an öfver 34 /0 åt hela var kust
sakna något som helst skydd, där våra pansarbatar, vare sig åt bveatyp
eller annan typ, kunna finna det skydd de behöfva. •

Granskar man vidare denna kust och dess olika delar hvar lor s g,
och man då börjar med Stockholms skärgård, finner man, om man gar

Onsdagen den 17 april, e. m.

.Nr 30.

uorröfver, att man till att börja med har en mycket ömtålig linje pa
17 sjömil vid Ålandshaf, och sedan har man "distansen mellan GäHe
upp till Härnösand på icke mindre än 113 minuter, där det icke finnes
mer än några mindre lösryckta delar af kusten, som ha skärgård, där vår
flotta kan få skydd. Gå vi längre norröfver, så finna vi, att ifrån Umeå
ha vi en sträcka norrut på 28 minuter, där förhållandet är detsamma som
i nyssnämnda fall. Vi ha vidare från Bergudden på Holmön upp till
Piteå icke mindre än 81 mil, som äro skärgårdsfria. Gå vi söderöfver
från Stockholm räknadt finna vi en sträcka, som i allmänhet är väl
skyddad och som sträcker sig från Stockholms skärgård till Karlskrona.
Men från Hanöbukten, längs skånska kusten bort till Falsterbo är en
naken sträcka på icke mindre än 91 sjömil. Sedan ha vi på västra
kusten ytterligare en sträcka på 77 mil, som saknar skärgård. Dessa
siffror klargöra ju tydligt, att det icke är några små distanser, som
man far öfver på några minuter, hvaröfver våra pansarbåtar hafva att
förflytta sig för att kunna komma från det ena skärgårdsområdet till
det andra, utan att det verkligen gäller att ha fartyg, som äro försvarskraftiga
nog att med någon utsikt till framgång kunna förflytta sig
mellan de olika skärgårdsområdena.

Tänker man på, hur det skulle te sig vid ett krigstillfälle, så kan
man ju icke antaga, att fienden är så välvillig, att den anfaller oss
på vår starkaste försvarsbasis, linjen Karlskrona och Stockholm, utan
gifvetvis kommer han att söka sig till ett område, som ej är såväl försvaradt
af naturen. Han kommer säkerligen att tänka på de af de
norrländska älfvarna bildade skärgårdsområdena, som ligga isolerade
och som i sig själfva äro utmärkta ur försvarssynpunkt, om man blott
har något försvar inom desamma, men hvilka dock ur strategisk synpunkt
sedt äro mycket farliga, om man icke kan komma dit, tv då
gifva de i sin ordning en fientlig transport rita det allra bästa skydd
för att lasta ur sina kanoner, hästar och hela sin armé.

Det är ju gifvet, att, om vi bygga vårt sjöförsvar på sådana typer
af fartyg, att dessa icke med utsikt till framgång kunna flytta sig från
det ena af dessa skärgårdsområden, t. ex. från själfva hjärtat af vår
kuststräcka, d. v. s. Stockholms skärgård, till de andra för anfall utsatta
områdena, så prisgifva vi dessa områden till fienden. Man behöfver
bara tänka sig in i den situationen, att vår flotta icke skulle kunna
hindra en landstigning under vår armés strategiska uppmarsch eller vid
mobilisering efteråt, sedan armén kommit upp mot norr. Om vi icke kunna
hindra en landstigning t. ex. vid Heruösand, utan fienden kan tåga
upp i landet och taga järnvägen vid Långsele i besittning, så afskäres
lätt den pulsåder, som armén har, och då förstå vi, att dess stridskraft
icke räcker så länge, då den saknar förbindelse med landets
centrum och icke får den tillförsel af både proviant och ammunition
m. m., som den behöfver. Det är klart, att det är sådana synpunkter,
man måste taga hänsyn till, om man vill göra klart före sig, huruvida
vårt sjöförsvar bör baseras på skärgårdsförsvar eller öppet sjöförsvar.
Jag för min del är alldeles öfvertygad, att vi måste ha en flotta som
passar för båda delarna. Vi måste ha fartyg, som kunna uppträda såväl
utomskärs som i de viktigaste inre farlederna, de hemliga såväl
som de andra lederna. Enligt från fackmannahåll uttalade uppgifter
Andra hammarens protokoll 1,912. Nr 30, 2

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Kr 30. 18

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- ha vi just funnit en sådan kombination i den af föregående riksdag
anskaffning beslutade F-båten. Det har mot denna båt gjorts så ofantligt många
fartygs- anmärkningar. Den liar fått sig tilldelad så många egenskaper, att
materiel, den troligen torde åtnjuta äran af att vara den mest omdebatterade
(Forts.) pansarbåt i världen. Det har t. ex. sagts, att den skulle vara för dyr.

Men då man vill bedöma dess kostnader, skall väl tagas hänsyn till
effektiviteten i jämförelse med andra fartyg. Detta är en fackmannafråga,
som jag icke vill gå in på, ty jag anser, att det bör lämnas åt
fackmännen att konstruera upp de typer, som äro de mest effektiva inom
ett visst ekonomiskt område. Sedan har sagts, att den skulle vara för
stor, så att den dels icke skulle kunna gå in i mindre betydelsefulla
leder inomskärs, dels icke i Kalmarsund. Jag har tagit reda på från
sjömilitärt båll, hvilken betydelse man tillmäter Kalmarsund, och fått
den försäkran, att det icke tillmätes någon strategisk betydelse alls för
våra nuvarande pansarbåtar, emedan denna farled kan afstängas genom
att eu eller två handelsångare sänkas i densamma. Man måste därför
alltid räkna med nödvändigheten af att ha sådana pansarfartyg, att de
kunna gå äfven på de öppna delar af hafvet, som de vid dylika omständigheter
kunna blifva tvingade till. Därjämte har sagts, att F-båten
är för liten, att den icke förmår att uppträda med den effektivitet,
som gör att den blir till någon nytta gent mot de stora slagskeppen,
särskildt dessa mycket omtalade dreadnouglits. Då vill jag säga det,
att är den båten för liten, då äro naturligtvis alla våra andra nuvarande
pansarbåtar för små och deras vanmakt ännu mycket större.

Om man nu verkligen tänker, att vi skola kunna vid ett krigstillfälle
försvara landet eller kunna förhindra, att, vid krig mellan två
andra makter, vår neutralitet kränkes och att vår handel lider afbräck,
så måste man enligt min uppfattning anstränga sig till det yttersta
för att skaffa den typ, som för vårt försvar är den lämpligaste, och
dä har man intet annat att stödja sig på än de uttalanden, som göras
från fackmannahåll. Man må utreda aldrig så mycket, så kan man
icke tänka sig, att en utredning af de kommittéer, som nu sitta, kan
komma till nämuvärdt annat resultat än det, som framkom förra året,
ty i sådant fall skulle man naturligtvis utgå från den förutsättningen,
att våra miliitära auktoriteter skulle frångå den uppfattning, som de
nu ha. Men det har man icke rätt att antaga, då de så enstämmigt,
på ett undantag när, ansett vår nuvarande F-båt vara den bästa.
Om man nu skulle jämte de utredningar, som här äro beslutade af
regeringen, fä såsom resultat af desamma eu typ, som icke kan fylla
de uppgifter, som man har rätt att ställa på eu flotta, så skulle med
hänsyn till beskaffenheten af vår kust vi löpa den risken, att vissa
delar af vår kust skulle blifva försvarade och andra icke. Om vi fortsätta
att hålla oss till den typ, som vi nu haft i form af »Oscar II»,
och därtill endast ha andra mindre fartyg, då skulle vi komma till det
beklagliga förhållandet, att vissa delar af vårt land vid krigstillfålle
vore prisgifna åt förste bäste inkräktare. Huru skola vi då knnna
komma rundt skånekusten till västkusten, för att skydda den viktiga
handelsstaden Göteborg eller norröfver från Stockholms skärgård för
att skydda så stora industricentra, som Sundsvall och Härnösand o. s. v.?
Xej, mina herrar, jag tror, att vi skola stå inför den beklagliga situa -

Onsdagen den 17 april, e. in.

19 Nr 30.

tionen, att vi skulle få se på utan att kunna hjälpa, när vissa delar Ang. nyaf
vårt land hota att prisgifvas åt fienden. Jag skulle vilja fråga re- anskaffning
presentanterna för de landsträckor, som jag här omnämnt, särskilt fartyg?’
Norrland och västkusten, om de anse sig kunna stå till svars med att materiel.
biträda en sjöförsvarspolitik, som medvetet för till ett blottställande (Korts.)
af vissa delar af vårt land med gynnande af andra, t. ex. ostkusten
mellan Stockholm och Karlskrona. För mig står det klart, att något
sådant vore en oriktig och oförsvarlig handling, och denna synpunkt
står så lifligt för mitt sinne, att jag ansett mig böra för kammaren
framhålla dessa från sjömansståndpunkt gjorda erfarenheter om vår
kusts beskaffenhet. Jag har nämligen i öfver 20 år haft tillfälle att
både teoretiskt och praktiskt se och studera våra kuster och däraf
fått detta lifiiga intryck.

Jag skulle helst för min del velat gå ännu längre än som reservanterna
föreslagit, men inskränker mig, herr talman, att yrka bifall till
det af reservanterna gjorda förslaget och afslag å utskottets hemställan.

Herr Holmdahl: De skäl, som af utskottet anförts för afslag

å herrar Lindmans m. fi. motion, sammanfalla, såsom man finner, med
de skäl, som uti statsverkspropositionen anförts för uppskof med Fbåtens
byggande och som af herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
under remissdebatten i Första kammaren närmare utvecklats.
Jag skall här tillåta mig att något skärskåda dessa skäl och
därvid se till, huruvida de äro af den betydenhet, att de kunna motivera
utskottets afslagsyrkande och regeringens uppskofsbeslut.

Realskälet för detta beslut har sjöministern angifvit vara försvarsberedningens
tillsättande. Frågan gäller då: kan tillsättandet af denna
beredning utgöra ett fullgiltig); skäl för en åtgärd, som ur såväl konstitutionell
som försvarspolitisk synpunkt bort förefalla betänklig jämväl
för regeringen? Svaret på denna fråga sammanhänger med och är ju
tydligen beroende af det resultat, den af regeringen igångsatta utredningen
kan väntas gifva. Kan man förvänta, att denna utredning
skall gifva vid handen, att vi ej behöfva sjögående pansarfartyg för
vårt försvar, då — men också endast under sådan förutsättning —
kan regeringens uppskofsbeslut anses hafva fog för sig. Det skulle
ju vara meningslöst att offra ett så afsevärdt belopp som 12,000,000
kronor på ett fartyg, som vi ej behöfde för vårt försvar. Det uttalande
vi förut i dag hört från regeringsbänken ger mig emellertid grundad
anledning antaga, att försvarsberedningens utlåtande ej skall komma
att gå i nu antydd riktning. Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
har, såvidt jag har mig bekant, icke förr än nu
tagit ställning till frågan, huruvida sjögående pansarfartyg äro erforderliga
för vårt försvar.

Det är därför med glädje och tillfredsställelse, vi i dag hört herr
statsrådet uttala den meningen, att vårt sjöförsvar bör baseras icke
blott på torped- och minvapen utan på eu samverkan mellan dessa
och sjögående pansarfartyg. Herr statsrådet inskränkte sig emellertid
ej till att uttala sin egen uppfattning i denna fråga, utan han ansåg
sig t. o. m. kunna försäkra, att ingen i denna kammare kunde hysa
eu annan mening. Det skulle vara i högsta grad glädjande, om herr

Nr 30. 20

Onsdagen den 17”april, e. m.

Ang. ny- statsrådet kunde anses i detta afseende tala å alla deras vägnar, som
anskaffning ]lafva :lyt besluta i denna fråga. Men är verkligen herr statsrådet
fartygs- säker på, att det riksdagsparti, som satt försvarets successiva afskrifmateriel.
ning på sitt program och som förlidet år motionerade om en minsk(Forts)
ning i våra försvarsutgifter med 20,000,000 kronor, också delar hans
mening, då frågan om anskaffande af kustpansarfartyg föreligger till
afgörande? Det torde vara skäl erinra om, att bland de män,
som skola utreda vår försvarsfråga, sitta representanter också för detta
parti. Jag vill emellertid hoppas och tro, att herr statsrådet har rätt
i sin försäkran jämväl hvad dessa personer vidkommer och att det
socialdemokratiska partiet, eu gång då det gäller, skall infria den
växel, sjöministern i dag dragit på detsamma.

Jag utgår alltså ifrån att försvarsberedningen delar sjöministerns
uppfattning och att dess blifvande uttalande följaktligen skall gå ut
därpå, att sjögende pansarfartyg äro nödvändiga för vårt försvar.
Återstår alltså frågan om den fartygstyp, som kan anses lämpligast.

Denna rent tekniska fråga är ju af beskaffenhet, att den väl
knappast kan tillfredsställande besvaras af andra än dem, som sitta
inne med härför erforderlig sakkunskap. Med all aktning för de män,
som fått det kräfvande och grannlaga uppdraget att utreda vår försvarsfråga,
kan man väl ändock ej påstå, att de äga förutsättningar
för att kunna utan anlitande af sakkunskap afgöra den synnerligen
viktiga typfrågan. Ja, jag är öfvertygad om att de själfva allt för
väl inse denna frågas stora betydelse för vårt försvar, för att de skulle
vilja ensamma påtaga sig ansvaret för ett uttalande i den ena eller
andra riktningen.

Hur ställa sig då de sakkunniga till detta spörsmål? Jag skall
ej här upptaga kammarens tid med att i detalj uppräkna alla de uttalanden
och utredningar, som i denna sak blifvit gjorda af de olika
typkommittéerna, af försvarskommittén, af marinförvaltningen, af chefen
för flottans stab och inspektören för flottans öfningar till sjöss. Jag
vill blott framhålla, hurusom alla dessa kommittéer och myndigheter
med en enhällighet, som i en dylik fråga torde vara enastående, uttalat
sig för pansarbåtar af den s. k. F-typen. Att så skett är tydligen
en följd af den ytterst omsorgsfulla utredning, som just i fråga
om den för vårt försvar lämpliga typeu förebragts. Jag vågar påstå,
att hittills ännu icke för vår svenska flotta fastställandet af en fartygstyp
föregåtts af så ingående och så samvetsgrann undersökning som
beträffande den föreslagna F-båten. Också torde bland vår flottas
officerare och ingenjörer, på några få undantag när, råda full enighet
om att F-typen med hänsyn till vårt lands säregna kustförhållanden
och till de strängt begränsade uppgifter, som tillkomma våra sjögående
pansarfartyg, uppfyller de fordringar, som böra ställas på ett sjögående
pansarfartyg för svenska flottan. År det tänkbart, att flottans män,
om, såsom jag antager, deras mening af försvarsberedningen inhämtas,
skola ändra åsikt och förorda en annan typ? Jag tror det ej, och
jag är öfvertygad om, att ingen i denna församling tror därpå. Om
sålunda sakkunniga män med ämbetsmannaansvar få göra sig hörda
inom försvarsberedningen, talar då icke allt för att äfven beredningen
skall stanna för F-typen såsom den för vårt försvar lämpligaste? Men

21 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

om så blir förhållandet, hvartill har då detta uppskof med F-båtens
byggande, denna vägran att anslå ytterligare medel till fortsättning
af byggnadsarbetet tjänat?

Man skall helt visst förebrå mig, att jag i fråga om försvarsberedningens
blifvande uttalande sett saken alltför optimistiskt. Jag
skall därför tillåta mig att skärskåda frågan under förutsättning att
försvarsberedningen, utan afseende å de sakkunnigas uttalande, skulle
kunna och vilja påtaga sig ansvaret att föreslå en annan typ. Föreligger
under sådan förutsättning något giltigt skäl för ett uppskof
med F-båtens byggande? Svaret på denna fråga är ju tydligen beroende
på, huruvida någon verklig olägenhet skulle kunna uppstå genom
att ett pansarfartyg, som något afviker från den typ, försvarsberedningen
kan komma att föreslå, införlifvas med vår flotta. Jag
tviflar på att man skall kunna påvisa någon sådan olägenhet af större
betydelse. Äfven om denna F-båt skulle blifva den enda, som komme
att byggas, kan väl detta förhållande dock icke för vårt sjöförsvar
medföra någon skada. Tvärtom skulle — det lär väl ingen kunna
förneka — genom denna F-båt vår flotta tillföras ett krafttillskott,
som högst väsentligt skulle höja dess stridsvärde. Yår senast byggda
pansarbåt »Oscar II» är ju, som alla veta, af annan större typ än de
tidigare byggda pansarbåtarna, och, efter allt att döma, torde den förblifva
ensam i sitt slag hvad typen beträffar. Men icke kan man väl
säga, att vårt sjöförsvar häraf haft någon olägenhet; tvärtom har väl
tillkomsten af »Oscar II» ansetts såsom en värdefull tillökning i vår flotta.

Man kan emellertid tänka sig jämväl ett annat resultat af forsvarsberedningens
utredning, nämligen att vi ej hafva råd att anskaffa
pansarbåtar af F-tvpen till det antal, som erfordras för att ersätta de
pansarbåtar vi för närvarande äga. Men äfven under denna förutsättning
kan jag ej finna, att någon skada eller olägenhet skulle kunna uppstå
därigenom att den redan beslutade F-båten färdigbygges. Hur försvarskommitténs
ekonomiska utredning än må utfalla — icke lär den
väl kunna utmynna däri, att vi ej ha råd att bygga en pansarbåt af
sagda typ. Att någon skada för vår flotta ej blir följden, äfven om
denna båt blir ensam i sitt slag, har jag ju redan förut sökt visa.

I statsverkspropositionen har sjöministern framhållit, att det vore
synnerligen angeläget att icke fullfölja beslutade, men ännu icke i
verket satta företag inom försvarsväsendet, hvilket kunde vara af beskaffenhet
att föregripa den af regeringen igångsatta utredningen af
vårt försvarsväsen. På denna mening har han grundat sin tillstyrkan
om uppskof med F-båtens byggnad. Det torde emellertid blifva svårt
att visa, huru ett fullbordande af den beslutade F-båten skulle kunna
föregripa sagda utredning. Kan man verkligen tänka sig, att verkställigheten
af Riksdagens beslut i denna fråga skulle kunna försvåra
kommitténs utredning eller influera på kommitténs ställning till försvarsfrågan
i dess helhet. Snarare borde väl då de sakkunniges enhälliga
uttalanden och riksdagens beslut i denna fråga väcka betänkligheter
hos kommitterade att låta sitt utlåtande gå i strid mot detta
uttalande och detta beslut. Hyser man ingen fruktan härför, så torde
man än mindre behöfva frukta för att verkställigheten af F-båtsbeslutet
skall kunna inverka på kommitterades utredning. Oafsedt om F-båten

An/j. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 30. 22

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- kominer till stånd eller ej är ju försvarsberedningen oförhindrad att
anskaffning sin mening såväl beträffande sjöförsvaret i dess helhet som ock i

afart,fråga om den fartygstyp, som kan anses vara för våra förhållanden
materiel, lämpligast. Byggandet af den beslutade F-båten kan följaktligen ej
(Korts.) föregripa kommitterades utredning lika litet som den kan binda Riksdagen
att vid fortsatt fartygsbyggande vidhålla denna typ.

Hur jag än betraktar saken, så kan jag ej finna annat än att
försvarsberedningens tillsättande ingalunda är hvad sjöministern kallar
ett realskäl för inhiberandet af F-båtens byggande.

Det verkliga skälet ligger nog djupare, såsom också framskymtade
i regeringens uttalande under remissdebatten. Då dessa uttalanden
äro ganska belysande för regeringens ställning till försvaret i allmänhet
och särskilt till sjöförsvaret, skall jag nu tillåta mig att något
beröra desamma. Visserligen var hans excellens statsministerns därvid
uttalade försäkran, att han vore medveten om behofvet för vårt land af
ett väpnadt försvar och att detta väl ordnades, ägnadt att väcka tillfredsställelse
hos alla försvarets vänner. Men detta goda intryck försvagades
i viss mån genom det uttalande, hvarigenom herr statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet gaf uttryck för sin försvarsvilja.
Han framhöll nämligen, att regeringen ingalunda ämnade sätta
Sveriges försvar i någon undanskymd vrå. Man får ju visserligen vara
tacksam för att sjöförsvarets främste målsman i vårt land låter sitt
intresse för detta försvar sträcka sig så långt, att han ej vill ställa
det i skymundan. Men tillfredsställelsen skulle hos vart parti och
helt visst hos en stor del af vårt folk varit långt större, om regeringens
och i synnerhet sjöministerns försvarsvilja under debatten tagit
sig ett mera positivt uttryck. Regeringens uttalanden äro hållna i
sä allmänna och sväfvande ordalag, att man af dem knappast kan sluta
sig till, hur långt regeringens försvarsvilja, särskildt i fråga om vårt
sjöförsvar, sträcker sig. Uttalandena äro knappast något annat än
fraser, som kunna gifvas en vidsträckt eller inskränkt tolkning efter
behag och som framför allt ej förbinda. Det riksdagsparti, som förlidet
år motionerade om eu minskning i våra försvarsutgifter med
20,000,000 kronor, anser sig helt visst icke ställa försvaret i skymundan
och förmenar nog också att efter en sådan minskning det är
väl sörj dt för vårt försvar och dess ändamålsenliga ordnande. Äfven
om man ej får inlägga en sådan mening i sjöministerns uttalande,
kvarstår dock cn ovisshet, hur långt hans försvarsvilja i fråga om vårt
sjöförsvar sträcker sig. Af hans uttalanden under remissdebatten får
man den känslan, att man i det afseendet ej får göra sig allt för
stora förhoppningar. Man får nämligen af dessa uttalanden den uppfattningen,
att hans försvarsvilja är beroende af — icke såsom man
skulle kunnat vänta — i första hand en saklig pröfning af hvad vårt
sjöförsvar är i behof af, utan af den mening, som han, för att begagna
hans egna uttryck vid remissdebatten, aflyssnar de breda och djupa
lagren inom vårt svenska folk. Det är denna mening, som tyckes
hafva varit bestämmande för regeringens åtgärd att låta försvarsfrågan
undergå en ny utredning; det vill synas som om det ytterst varit
denna mening, som förmått honom att tillstyrka uppskof med b -båtens
byggande, och det torde kanske ändå till sist blifva denna mening,

23 Np 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

som kommer att blifva bestämmande för sjöministerns ställning till Ang. nyfrågan
om sjögående pansarbåtar. Jag vill visst inte underkänna betydelsen
af att en Konungens rådgifvare står i kontakt med valmännen fartyg.
och jämväl lyssnar till deras mening; men att låta denna mening materiel.
blifva afgörande för regeringens ställning till någon viss fråga är (Forts.)
dock ett betänkligt steg, helst om denna s. k. folkmening endast är
ett uttryck för hvad eu del af nationen tänker och känner. Gäller
detta i allmänhet, så torde det särskildt gälla ett ärende af så invecklad
och så vital betydelse som frågan om vårt sjöförsvars ordnande
och de fartygstyper, som för oss kunna vara de lämpligaste. Valmännens
mening i en sådan fråga, den må nu ge sig tillkänna hos högerns
eller vänsterns män, kan ju omöjligen vara grundad på eu ingående
saklig pröfning af alla de moment, till hvilka man måste taga hänsyn
vid sjöförsvarets ändamålsenliga ordnande. Om svensk försvarspolitik
skall göras beroende af och inriktas efter den mening, som kan aflyssnas
på folkmöten, då hafva vi helt visst att äfven för framtiden
motse sådan öfverraskningar, som beslutet om inställandet af F-båtens
byggande beredde oss.

Man hade hoppats och väntat, att utskottets majoritet, i medvetandet
om de betänkliga konsekvenser såväl ur försvarspolitisk som
konstitutionell synpunkt som detta beslut kommer att medföra, skulle
hafva anslutit sig till den mening, som af reservanterna omfattats.

Så har dock ej skett; utskottets majoritet har tvärtom uttalat sin
synnerliga tillfredsställelse med regeringens beslut. Frågan gäller nu:
skall jämväl Andra kammaren skänka sitt gillande af och göra sig
medansvarig för en åtgärd, som icke blott innebär ett väsentligt försvagande
af vår försvarskraft, utan jämväl står i uppenbar strid mot
en rättsuppfattning, som trängt ned äfven till de breda och djupa
lagren inom vårt folk —- den nämligen att ett af Konung och Riksdag
gemensamt fattadt beslut skall respekteras? Det är på denna
fråga landet i dag väntar svar.

Jag får, herr talman, yrka afslag på utskottets hemställan och
bifall till reservanternas förslag.

Herr Hamilton: Herr talman! Det lät egendomligt då högerns
ledande män nyss förebrådde regeringen för de förberedande åtgärder
som den vidtagit för vårt försvar, när mau besinnar, hur försvaret
under den tid, då högerns män sutto vid Konungens rådsbord — jag
åsyftar de senare årtiondena — försumpats och hur folkets förtroende
till försvarets ledning allt mer och mer sjuukit. Planlösheten i försvarsarbetet,
misstroendet till folkets försvarsvilja och försöken att ständigt
genomtrumfa det ena stora försvarsspörsmålet efter det andra ha varit
detta arbetes utmärkande drag. Försvarspolitiken har icke heller legat
på fullt ärlig grund. Utvecklingen har hvilat på en krämarpolitik.

Redan år 1892 förklarades den då antagna härordningen vara fullt
effektiv för att kort därefter från fackmannahåll utdömas såsom fullkomligt
oduglig. Man förmådde Riksdagen att anlägga befästningar
under förespegling, att kostnaderna skulle uppgå till hälften af hvad
de betingade och af hvad man borde vetat, att de skulle betinga.

Man har anlagt kaserner i vida större omfattning, än 1901 års här -

Kr 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

Any. ny- ordning kräfde, med tanke att sedan lättare kunna genomföra deri
"''ofins? et,t^r’Sa värnplikten för att få användning för dessa kaserner. Och
fartygs- ar 1911 genomtrumfade man, vid en Riksdag, vald på en grund, som
materiel, redan var utdömd, riktlinjerna för det blifvande sjöförsvaret. Dylika
(Forts.) och andra liknande åtgärder ha icke kunnat stärka folkets förtroende
till försvarets ledning. Riksdagen har förmåtts å ena sidan att anslå
ansenliga belopp för det döda försvaret, för anskaffande af kanoner,
gevär och anläggande af fästningar, men å andra sidan icke ägna det
lefvande försvaret några vidare omsorger, och likväl i ett så glest belolkadt
land som Sverige torde väl det lefvande försvaret vara af dem
allra största betydelse. Följden har också varit den, att vårt folk
emigrerat och det torde vara lätt uträknadt, hur många fulltaliga
regementen eller armékårer det finnes af i detta ögonblick värnpliktiga
svenska män, som befinna sig i landet i väster, där de sökt ett
nytt fosterland, som erbjuder dem större fördelar än hvad gamla Sverige
kunnat. Medan man å ena sidan ålagt det uppväxande släktet
afsevärda personliga bördor, har man å andra sidan försummat att
lösa de stora sociala spörsmålen, livilka i andra länder visat sig mäktiga
att fästa folket vid fosterlandet.

Högern har också, åtminstone en del af den, velat bygga försvaret
på den rena militarismens grund, måhända med tanken på att
det försvar, som ligger på denna grund, är mest ägnadt att understödja
det fåtalsvälde, som är skickadt till att bevaka högerns intressen.
Icke heller har, tyvärr, vårt militärbefäl kunnat uppamma hos de värnpliktiga
kärlek för försvaret och glädje åt tjänsten. Tvärtom deras
uppfostringsmetoder hafva haft eu annan verkan, eu motsatt den man
önskade, och det skulle säkerligen ha varit till gagn för försvaret, om
befälet hade mera personligen velat ägna sig åt våra söner och icke
försökt att hålla sig alltför högt öfver de värnpliktiga, omgifva sig:
med denna yttre glans, som icke inger förtroende utan endast väcker
åtlöje. Det torde också hända, att en del af det svenska folket, som,
står på mycket hög moralisk ståndpunkt, tillhörande de nykterhetsvänliga
och de religiösa lägren, någon gång dragit sig för att skicka,
sina söner till kasernerna, ty med rätt eller orätt ha de fruktat för
att sönerna skulle ha kommit under befäl af dem, som icke satt nykterhet
så högt och ej heller måhända moralen. Jag tror, att dessa
missgrepp, som blifvit gjorda från högerns sida, varit anledning tilL
den försvarsolust, som onekligen funnits och finnes kvar i vårt land.
Jag vet väl. att man från höger sida kommer att säga: Nej, det är
icke högerns missgrepp, som förorsakat försvarsolusten, den härleder
sig från bland annat den antimilitaristiska agitationen. Ack nej, antimilitarismen
eller försvarsnibilismen har intet fotfäste hos det svenska folket.
Alla äro beredda, ung som gammal, att offra lifvet, om det gäller att
värna om vårt folks frihet. Högern menar också, som man sett i en af dess
flygskrifter, att orsaken till olusten skulle ligga däri, att svenska folket
är ett förklemadt folk, en samling morsgrisar, som det heter, och jag
tror också att de kallas för kutryggiga drumlar eller något dylikt.
Att kalla ett folk, som under umbäranden uppvuxit i de norrländska
skogstrakterna eller som i Skånes småbrukarhem lärt strängt arbete
från sin spädaste barndom, ett folk, som när det kommer öfver grän -

.Onsdagen den 17 april, e. m.''* 25

aen af sitt fosterland, i det nya fosterlandet har bästa vitsord för
duglighet och arbetsamhet, att kalla detta folk för ett förklemadt folk
är ett svårt misstag. Vi ha en annan erfarenhet än som angifves i
nämnda flygskrift. Vi ha erfarenhet af att mången yngling, oför därfvad,

nykter och arbetsam, ryckt in i kasernen men ryckt ut däri från

som en lättsinnig, lättjefull, högfärdig — nu kan man kanske
taga uttrycket — drummel. Jag skär icke alla kaserner öfver en bank.
jag tror och hoppas, att det finns många undantag.

Det gäller för oss frisinnade att återbörda åt försvaret folkets förtroende,
att bygga ett försvar på detta förtroende, att göra vår armé

och vår flotta till en folkets sak, att ordna försvaret så, att alla de

medel, som folket offrar därpå, all den tid de värnpliktiga offra personligen,
användas uteslutande för att upprätthålla och öka försvarets
effektivitet. Det vore ju önskligt om högerns män skulle vilja räcka
oss handen därvidlag till ett samarbete, ett samarbete för fosterlandets
val, men högern tycks ha en annan uppfattning. När den icke kunde
få igenom ett beslut, öfver hvilket det svenska folket i val fällt eu
hård dom, försökte den en annan väg. Kan det icke gå att få den
F-båt, som här anses vara något så stort för försvaret, igenom på ett
sätt, söker den ett annat, och det andra sättet är stödet af sin egen
penningmakt. Det är egendomligt i alla fall, att högern vill göra
gällande, att försvarets effektivitet beror på huruvida kanonerna på den
blifvande pansarbåten skall vara af 28 eller 30 centimeters kaliber,
eller ock om fartygets djupgående skall vara några decimeter mer
eller mindre. Det hade varit vackrare, om högern öfverlämnat sina
miljoner till den pansarbåt, regeringen kan finna mest ändamålsenlig
och bäst för Sveriges försvar. Vill den icke det, nåväl, då är det
högerns ensak och icke vår; vi begära blott en sak: att regeringen
icke skall mottaga gåfvan under sådana villkor, att därmed försvarsberedningarnas
samarbete snedvrides, att den hindrar oss att lägga
försvaret på det sätt vi anse bäst för vårt land. Det är det enda
vi begära, och det är hvad som innehålles i statsutskottets förslag, till
hvilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr S ommelius: Herr talman, mina herrar! Af den långa
diskussion, som här i dag blifvit förd, får man den uppfattningen, att
högern gjort sig skyldig till många och stora förseelser under de år,
som senast förflutit, om man nämligen får taga allt för kontant, som
säges.

Den siste ärade talaren har nära nog gjort mig betänksam, och
jag frågar mig själf om högern har tillåtit sig allt hvad han antydt,
om all den påpekade orättfärdigheten hvilar på högerns skuldror? Jag
nödgas bestrida detta, och jag ber att vid detta tillfälle hänvisa till ett
par uttalanden, som blifvit gjorda i dag, och särskilt ett uttalande
af den andre talaren under debatten om F-båten, herr Nilson i Örebro,
hvilken framförde en varm och vördsam anhållan, att man skulle bidraga
att med gemensam kraft lyfta försvaret upp till ett högre plan.
Men för att kunna göra detta, invände han, för detta måls vinnande
är vägen både lång och mödosam; de sociala spörsmålen ställa stora
anspråk på oss för att vi genom dem skola kunna vinna detta mål.

Nr 30.

Ang. nyanskaffning

af Icrigsfartygsmaterid.

iForts.)

Kr 30. 20

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. «y- Ungefär i samma anda har hans excellens herr statsministern yttrat
anskaffning sjg under årets remissdebatt, och det är mig eu glädje att äfven efter
afarti>g* hvad jag hört i dag veta, att hans excellens är en varm fosterlandsmatevid.
vän och en vän af ett kraftigt och energiskt försvar, dock med det
(Forts.) villkoret, att försvaret måste göras populärt och tränga ned i de djupa
leden, hvilket skulle ske hufvudsakligen därigenom, att man mer och
mer arbetade för de sociala frågornas lösning för att därigenom höja
fosterlandskärleken och lyfta upp alla dem som stå lägre. Jag undrar,
mina herrar, huru egentligen detta arbete skall utföras? Den siste
ärade talaren har också antydt något i samma riktning. Jag förstår
icke, hur man skall kunna vinna ett sådant mål ibland dem, som i
tal och skrift nästan uteslutande ha till uppgift att arbeta för försvarsnihilismens
utbredande. Jag vill se den siste ärade talaren bland dem
drifva sin propaganda, och jag fruktar för, att han skall vinna den
erfarenheten, att han icke vinner mycket, och att giftet sprider sig
uppåt med långt större hastighet än det skulle vara möjligt för
öfriga samhällsklasser att tränga försvarsviljan och försvarslusten nedåt.

Efter en sådan lång och profvande dag vågar jag icke taga kammarens
uppmärksamhet för länge i anspråk, men jag har begärt ordet
för att protestera mot en del uttalanden, som i dag här blifvit fällda.
Jag tillåter mig att föra dessa i mitt minne, därför att jag nyss talade
om möjligheten att göra propaganda bland den s. k. lägre befolkningen
för försvaret. Jag vill vända mig mot herr Thorssons
ganska våldsamma och häftiga utfall emot icke blott högern, utan
äfven mot alla Sveriges arbetsgivare. Herr Thorsson svnes ha för sig,
att arbetsgivarna äro arbetarnes största plågoandar. Jag vågar dock
säga kammaren, att jag i många år varit arbetsgivare och under de
åren deltagit i företag af derå slag och att all min verksamhet har
legat åt detta håll, men jag kan ännu icke säga att någon gång på
något af våra kontor eu arbetare lämnat detsamma ohjälpt. När det
någon gång kniper för arbetaren eller han befinner sig i nöd och
elände, söker han upp arbetsgivaren, och det händer väl sällan, att
någon går från honom ohjälpt. Jag vill med anledning af herr Thorssons
uttalande framföra denna mening, som jag tror delas af Sveriges
arbetsgivarekår. Det är heller icke så, som han antydde, att högerns
och arbetsgifvarnes uppgift i detta land är slut; den är det icke. Den
uppgiften kommer att behöfvas och skall allt framgent, om landet
skall utvecklas, behöfva tagas i anspråk, och den skall ha sitt berättigande
lika visst som alla andra klassers inom samhället.

Ja, mina herrar, den fråga som jag här vidrört, hör strängt taget
kanske icke till det ärende vi för öfrigt tvista om, men det var mångt
och mycket, som herr Thorsson urladdade sig, om jag nu skall begagna
mig åt ett så banalt uttryck, och jag har icke kunnat underlåta att
vid detta tillfälle på tal om pansarbåtsbyggandet fästa uppmärksamheten
på en praktisk sida af frågan, som icke bör underlåta att framföras,
och som i betydlig mån, åtminstone i mina ögon, förringar faran af
byggandet af pansarfartyg och krigsfartyg i allmänhet. Det är, att
största delen af de medel som anslås till F-båteus byggande och till
fartygsbygge i allmänhet stanna just i arbetsgifvarnes fickor — i arbetarnes
fickor, jag ber om ursäkt för missägningen, herr talman. Jag

Onsdagen den 17 april, e. in. 27

har tid att vänta tills skrattet går öfver och hoppas, att Andra kammaren
dock rätt uppfattat min mening. Jag tillåter mig erinra om,
att kanske 90 % af kostnaden för ett krigsfartyg stannar i landet,
och att faran för byggandet af dylika pansarfartyg är långt ifrån så
stor, som man vanligtvis föreställer sig. Jag tror därför, att det vore
nyttigt, om någon verksamhet som denna i en tid, då företagsamhet
behöfves, kunde komma till stånd, icke blott för landet i sin helhet,
men framför allt för arbetarne. Jag tror också, att det kan vara ett
sätt att hjälpa upp känslan af behofvet utaf ett försvar och ett stärkt
försvar i vårt land. Jag skulle i detta sammanhang också vilja säga.
att jag i dag fann det något underligt, att departementschefen, han
som sitter vid Konungens rådsbord, icke hade ett enda ord af känsla
att uttala för det fädernesland, hvars sjöförsvar han är satt att vaka
öfver, icke en bokstaf fann han tillfälle att uttala i detta hänseende,
utan det mesta af hvad han här framförde, upplöste sig för mina öron
åtminstone till stor del i advokatyr. Jag ber om ursäkt, att jag använder
ett sådant ord, men det föreföll mig och förefaller mig vara
sanning.

Då emellertid regeringen har beslutat att uppskjuta frågan om
pansarbåtsbyggandet, anser jag, att åtminstone någon röst i kammaren
bort uttala ett tacksamhetens och erkänslans ord till alla dem, som
bidragit till att pansarbåtsteckningen uppnått ett sådant resultat, som
den för närvarande har gjort. Detta hade alls icke varit för mycket,
ty dessa personer, som offrat penningar och arbete härpå, ha dock
gjort det af ren fosterlandskärlek, för hvilket vi icke kunna vara nog
tacksamma, och de ha också på sätt och vis bragt i verkställighet
Riksdagens tidigare beslut i ärendet. Då emellertid snart nog till regeringen
torde komma att göras en framställning i denna fråga, eu
hemställan, att regeringen måtte för det uppgifna syftet mottaga gåfvan,
så skulle jag vilja med anledning af mina förhoppningar, att detta
måtte ske i en lycklig stund, också begagna mig af tillfället att fä
upprepa de ord, hans excellens statsministern, som vid flera tillfällen
visat prof på ett varmt hjärta, fällde vid remissdebatten och som han
uppgifver sig tio år tidigare fällt, nämligen: »Det folket är godt i sin
innersta rot, och går man det tillmötes, så kommer det en emot.»

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få hemställa om afslag
på utskottets framställning och bifall till reservationen.

Herr Martin: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att fa
börja med att upprepa ett par ord, som herr Sommelius uttalade under
sitt anförande. Han bad oss nämligen komma ihåg, att det mesta af
de pengar, som gå till pansarbåtsmateriel, stannar hos svenska arbetare.
Det är någonting, som litet hvar af oss sätter värde på, men
det vore också godt, om vi litet hvar mer i hvardagslag finge se, att
samma män, som herr Sommelius företräder, i praktiken tillämpade
samma omsorg om svenska arbetare. Men så är dock icke förhållandet.
Jag hade lyckligtvis en liten statistik med mig i fickan just angående
denna sak, fast jag icke trodde, att jag skulle behöfva framdraga
den i kväll. Den rör sig om fartyg öfverstigande 2,000 ton,
som enligt senaste skeppslistan äro byggda för svenska rederiers räk -

Sr 30.

Ang. nyanskaffning

af krig},
fartygsniateriel.

(Forts.)

>''r 30. 28 {" Onsdagen den 17 april, e. m.“

Ang. ny- ning å utländska varf. Däraf framgår då, att af 82 fartyg öfver 2,000 ton
antkaffning jcjie mjrKlre än 79 stycken äro byggda på utländska varf och blott 3 stycfartygs
''- ken byggda Pa svenska varf. Jag menar, att vi i detta ha ett ganska slående
materiel, exempel på, att omsorgen om de svenska arbetarna icke i praktiken är så

(Forts.) synnerligen stor eller bar sä synnerligen stor betydelse, utan tjänar mera

såsom ett deklamationsnummer ute i bygderna vid F-båtsagitationen.

Jag vill sedan öfvergå till själfva den föreliggande frågan. Jag

vill icke ge mig in på spörsmålet, om vi vilja försvara oss eller icke,

tv denna sak anser jag i denna kammare vara så klar, att därom
icke behöfver uppstå någon tvist.

Ej heller vill jag tala om F-typens lämplighet ur försvarssynpunkt.
Den saken anser jag icke höra hemma bär i kammaren, så mycket
som denna sak till nuvarande stund blifvit debatterad. Den utrangerades
redan vid fjolårets debatt, och några nya skäl torde icke kunna föreläggas
nu, åtminstone icke några bärande. Dock vill jag säga, att
fackmännens motsägelser i många fall gör det lätt förklarligt, att lekmännen
intaga en något vacklande ställning till de uppgifter, som
lämnas från fackmannabåll.

Jag vill erinra om, att en liknande strid med den, som utkämpas
nu i dessa dagar, utkämpades för ungefär 50 år sedan, då vi fingo den
s. k. monitortypen, våra tredje klass pansarbåtar. Äfven då var det
fackmännen, och de s. k. fosterländska männen, som ville, att vi skulle
skaffa oss den stora flottan. Yi veta, att det stod eu strid om den
stora eller lilla flottan, och vi veta, att det var majoriteten bland fackmännen,
som ville fortsätta med den stora flottan och bygga linjeskepp,
under det minoriteten af fackmännen och »de icke fosterlandsälskande»
i allmänhet böllo på den lilla flottans byggande. Om jag
icke missminner mig, var John Ericsson för den lilla flottans byggande,
och det var denna mening, som sedermera segrade, då vi fingo monitortypen.
Äfven förut ha alltså sådana strider utkämpats, äfven förut
har det funnits »fosterländska» män, som varit för ett förslag, som
sedan fallit, kanske mest på grund af motstånd från lekmannahåll.
Dessa saker äro alltså nog icke alldeles så nya, liksom ej heller den
strid, som nu utkämpas är ny.

För min personliga del vill jag uttala min stora beundran för den
nuvarande sjöministern, för att han vågar ta itu med hela detta sjöförsvar,
hela femte hufvudtiteln, som dock i mångt och mycket företer
en hel del egendomligheter. Och det har sagts mig ute i bygderna,
och icke minst bland den kategori af medborgare, jag tillhör, att man
är honom tacksam därför att han velat åtaga sig en sådan sak som
sjöministersportföljen, då han visste sig i stort sedt ha sjöofficerskåren
emot sig. Nu har man sagt, att det icke är så helt med detta motstånd
från officerskårens sida, utan att det finnes en betydande minoritet,
som dock anser det lyckligt, att sjöförsvarsportföljen öfverlämnats
i civila händer. Det är med tanke på den blifvande utredningen, som
jag är öfvertygad om, att det beslut om uppskof med F-båtens byggande,
som regeringen fastställt, är synnerligen lämpligt, ty jag tror,
att vi behöfva litet rådrum för att ägna vår uppmärksamhet åt äfven
andra frågor inom sjöförsvaret än just åt byggandet af pansarfartyg,
synnerligast som vi tvista om, hvilken typ vi behöfva.

Innan jag fortsätter att tala om denna sak, skall jag något nämna

29 Nr 30.

Onsdagen den 17fapril.*e. m,

om den nu pågående pansarbåtsagitationen ute i landet. När jag
kommit ut i bygderna, bär det frågats mig gång efter annan: »Är det
verkligen sant, som man säger, att vi icke ha några pansarfartyg? År
det sant, att sjöförsvaret är i så dåligt skick, som det säges af agitatorerna
här ute i bygderna?» Jag har icke kunnat svara med auuat
än att återgifva de officiella uppgifterna härom. Det har då visat sig,
att vi ha 12 första klass pansarbåtar, hvartill kommer pansarkryssaren
Fylgia, och jag har också sett efter, om de äro urgamla allesammans,
men det har visat sig, att endast två af dem öfverskridit 20-års-gränsen,
hvarvid man dock måste komma ihåg, att dessa fartyg äro ombyggda
relativt sent.

Men då har det frågats mig: »Men torpedförsvaret är ju så utmärkt
och briljant, att vi icke ha råd att fortsätta med att utveckla
det. Hur förhåller det sig egentligen med den saken?» Ja, då har
jag själf varit litet tveksam, om jag ville upplysa om rätta förhållandet,
men jag har sagt: det är nog icke så helt i detta stycke, utan
det föreligger nog åtskilliga brister i detta fall. Jag vill nämna, att
det är ett tiotal torpedbåtar, som öfverskridit 20-årsåldern. Det talas
icke om, att de skola ersättas, utan detta försvar skall under tiden
hållas nere, medan det tristas om pansarbåtstypen. Jag vill därmed
icke säga, att vi skola ersätta pansarbåtsmaterielen med torpedmateriel.
Långt därifrån, jag är öfverens med dem, som äro öfvertygade om att
pansarbåtsmaterielen är nödvändig, men jag vill saga, att skola vi ha
torpedförsvar, skola vi se till, att vi underhålla det, och det är icke
så helt med den saken i närvarande stund.

Se vi på våra första klass torpedbåtar, måste vi medgifva, att den
fart, de prestera, icke är af den beskaffenhet, att de kunna fylla den
uppgift numera, som de ursprungligen äro afsedda till. Tv de ha en
fart, som redan nu är underlägsen främmande makters pansarkryssares
med 5 å 6 knop. Och redan detta tycker jag gör, att vi böra ägna
den allra största uppmärksamhet åt torpedmaterielen.

Jag har sålunda kommit till den uppfattningen i fråga om agitationen
för F-båten, att den i stort sedt utgjort en skrämselpolitik, som
bedrifvits ute i bygderna. Man kan icke komma ifrån detta. Det har
sagts, att vi icke ha några pansarbåtar, men att vi ha ett mycket starkt
torpedförsvar. Detta torpedförsvar torde nog böra underhållas så mycket
som möjligt, och man bör hafva uppmärksamheten däråt, så att
torpedbåtarna blifva underhållna i samma proportion som pansarbåtarna.
Vi få icke inskärpa den uppfattning hos vårt folk, att vi i
närvarande stund icke skulle ha några skyldigheter mot torpedförsvaret,
ty det ha vi dock enligt mitt förmenande.

Herr sjöministern yttrade här under debatten i kammaren, att vi
ha en hel del utgifter för andra försvarsändamål än F-båten, och dessa
utgifter böra vi icke glömma bort; han nämnde något om kustfästningarna.
Nu är detta ärende af sådan natur, att man icke kan yttra
sig offentligt om den saken eller meddela något om det läge, i h vilket
denna fråga befinner sig. Men jag vill rekommendera herrarna att
gorå en nedresa till Karlskrona och besöka den fästning, som skall
försvara vår största örlogshamn, och bakom hvars kanoner den blifvande
F-båten skall söka skydd. Och när ni det ha gjort, vill jag

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmaterid.

(Forts.)

!V''r 30. 30 Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- gärna fråga dem som varit där, om de blifvit öfvertygade om, att den
anskaffning fästningen verkligen kan fylla den uppgift, vi hittills trott, att den
fårhus- skulle kunna fylla. Jag kan, som sagdt, icke ingå i några detaljer,
materiel, men ett faktum är, att vi måste se efter, huruvida icke denna del af
(Forts.) försvaret försummats åtskilligt.

När det alldeles nyss nämndes från eu talare — jag tror det var
herr Holmdahl i Karlskrona — att de yttranden, som framkommit
från myndigheterna, afgifvits under ämbetsmannaansvar, så är det en
sak, som jag icke skall betvifla. Men, å andra sidan, hvar har ämbetsmannaansvaret
funnits förut? Om vi se i femte hufvudtiteln, som utskottet
haft till behandling, så skola vi finna, att det är en hel del
saker, som år efter år begärts af de underordnade myndigheterna, men
som icke förut lagts fram af Kungl. Maj:t. Hvar har då ämbetsmannaansvaret
funnits? Hvarför reagerade icke ämbetsmannaansvaret
förr, utan först i detta föreliggande F-båtsfall? Huru förhåller det
sig väl med den fästning, jag talade om? Hvar finnes ansvaret här?
För min del anser jag, att sjöofficerskåren, som dock torde ha igångsatt
denna agitation om F-båten, borde tänka efter, om icke den nuvarande
sjöministern gjort en god och välsignelsebringande gärning,
då han dragit fram i ljuset en hel del saker, som blifvit undanskjutna
och bortglömda, en hel del tekniska detaljer, som äro nödvändiga för
försvaret och dess effektivitet, men som af de andra, sjömilitära, fackministrarna
uraktlåtits.

Fn annan sida af saken, som för mig är mycket betydelsefull, är
att det, som herrarne finna af utskottets utlåtande, icke föreligger någon
reservation från socialdemokratiskt håll. Jag undrar, om det icke
är något att sätta värde på, att socialdemokraterna i närvarande stund
gå med på anslag, som äro afsedda för byggande af fartygsmateriel.
Det är enligt mitt förmenande att sätta värde på äfven för högern
och jag undrar, om man icke bör värdesätta detta ur rent folkpsykologisk
synpunkt, ty härigenom ha vi fått ett bevis på att det socialdemokratiska
partiet dock är försvarsvänligt. Och jag vill hemställa
till den höger, som nu vill stöta bort socialdemokraterna, om den icke
bör tänka sig för mer än en gång, innan den gör detta.

Efter allt hvad jag nu yttrat framgår, att den nuvarande sjöministern,
enligt mitt förmenande, har ett ansvarsfullt värf att fylla.
Och detta ansvarsfulla arbete bör på allt sätt uppskattas af svenska
folket, ty det är en gärning, som icke någon sjöminister före honom
gjort, inen som han kanske icke blir i tillfälle att fullborda, om det
skulle lyckas högern att vinna sina syften. Det skulle vara beklagligt
för försvaret och icke minst för flottans män, som stå i ansvarig
ställning. Yi ha dock sett, huru han lagt fram på Riksdagens bord
eu hel del nyttiga förslag, som innebära stora utgifter, förslag, som
föregående sjöministrar uraktlåtit att göra.

Det är med dessa enkla ord, jag ber att få uttala min störa belåtenhet
med femte hufvudtiteln i det skick, hvari den nu befinner
sig, ty den behandling hufvudtiteln fått från sjöministerns sida vittnar
om ett verkligt intresse för sjöförsvaret. Jag skall därför på samma
gång be att få yrka bifall till utskottets förslag i förevarande punkt.

Onsdagen den 17 april, e. in. 31

Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina lierrar! Med

herr talmannens tillåtelse skall jag yttra några ord i anledning af det
anförande, som herr Martin nu höll och hvilket i viss man gick utom
det program och den fråga, som vi nu behandla. Han uttalade sig
om svenska arbetsgifvares förhållande till sina arbetare och framhöll
såsom exempel på bristande offervillighet och mindre god nationalanda
hos svenska arbetsgivare, svenska fartygsredare, att de understundom
beställde fartyg på främmande varf.

Ja, herr Martin, ni kan tala på folkmöten, ni kan inhösta applåder
i denna kammare såsom en af liberala samlingspartiets mera
framstående män och mera ljusa hufvuden, men svenskt näringslif
förstår ni icke. Ja, skratta ni, mina herrar, men jag har rätt. Ni
sade, att den omständigheten, att svenska redare understundom beställde
fartyg på främmande varf, bevisade, att de vore mindre goda
patrioter. Jag tror, att de kunna vara lika goda patrioter och lika
goda arbetarevänner som någon i denna kammare, äfven om de, kanske
med sorg i hjärtat, nödgas låta sina fartygsbeställningar gå till
främmande varf. Tror ni, att de vore bättre patrioter, om de beställde
fartyg, som blefve för dyrbara, så att de icke kunde uthärda konkurrensen,
icke kunde upptaga kampen med främmande nationers fartyg?
Helt visst icke!

Nej, den omständigheten att svenska varf icke äro i stånd att
konkurrera med utländska, den är uppenbar och klar, och den är sorglig,
men orsakerna härtill äro mångahanda, och det är icke tid och
tillfälle att nu debattera dem, när diskussionen rör femte hufviultiteln;
men icke få vi stämpla de svenska redare, hvilka nödgas beställa
hos främmande, såsom mindre goda patrioter eller arbetsgivare
för det.

Detta i förbigående; nu till den sak, som föreligger.

Helt visst väckte det äfven utom Sveriges gränser stor uppmärkhet,
då svenska regeringen i december förra året sköt undan, i realiteten
kanske annullerade, det af 1911 års Riksdag i laga ordning fattade
beslutet om byggandet af eu F-båt. Om denna uppmärksamhet
var åt smickrande art, det må herrarna själfva eftertänka och afgöra.
Att den icke höjde vårt lands prestige i främmande länders ögon finner
jag vara helt naturligt. Det kan icke vara möjligt, att efter ett
sådant beslut vårt land skulle stå lika starkt och lika högt i det
allmänna omdömet i främmande länder, ty faktum är ju, att i dessa
dagar alla europeiska länder kapprusta och se sin framtid tryggad endast
i den mån, som de kunna öfvertyga sig själfva och öfvertyga
grannländerna, konkurrenterna, om att de äro försvarsvilliga och torsvarsdugliga.
Sannolikt fattades icke den svenska regeringens beslut
såsom ett bevis på svenska folkets styrka, det är åtminstone min uppfattning
af saken.

Jag tror ej heller, att den nu sittande regeringen själf gärna
kunde föreställa sig, att beslutet skulle höja fosterlandet i främmande
nationers ögon. Hvad var det då, som dref regeringen att fatta detta
beslut? Jo, den har angifvit folkviljan, den i landet rådande försvarsolusten
såsom motiv. Folkviljan, den allmänna rösträttens folkvilja,
har spelat rollen af afgörande faktor i denna fråga. Hur stämmer

Nr 30.

Ang. ny amhaffning

af krigifartygtmateriel.

Forts.)

Nr 30.

fwrtygs materiel.

(Fort?.)

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- deuna den allmänna rösträttens folkvilja med de stolta ord, som så
anskaffning 0fta hördes här i kammaren under rösträttdebatterna, om den storaf
v-,s'' artade försvarsvilja, den hängifna offervillighet, som skulle bli rådande

i vårt land, endast den allmänna rösträtten beviljades? Den beviljades,

och vi, som trodde, i viss mån åtminstone, på dessa förespeglingar,
vi tyckas ha misstagit oss på svenska folket. Dock nej, jag tror icke,
att det i längden skall visa sig. att vi gjort det, ty svenska folket
synes vara i hög grad missleda då försvarsolusten kunnat gripa omkring
sig, så att folket icke har förstående för försvaret. Men vore

det icke en skyldighet för hvarje svensk man, som inser det oroande
läge, som inträdt nationerna emellan, vore det icke en skyldighet att
i görligaste mån bekämpa denna försvarsolust? Har den nu sittande
regeringen, ha dess närmaste män inom riksdagen gjort allt hvad på
dem ankommer för att bekämpa den vanvettiga försvarsolusten? Ha
de sagt: »Vi tycka icke om, vi tro icke fullt ut på det försvarssystem,
som nu är gällande, vi tro, att vi i någon mån kunna göra det bättre,
om vi komma till makten, men vi få fästa uppmärksamheten på, att
de förändringar och de reformer, som vi möjligen kunna genomföra,
dock icke komma att medföra sådana lättnader i landets försvarsuppoffringar,
att de äro synnerligen betydande». Ha de sagt detta, så
ha de fyllt sin skyldighet. Men de ha gjort något helt annat. De
ha lofvat vidtgående lättnader, som förvisso icke kunna genomföras
med bibehållande af vårt lands försvarskraft. En nära framtid får
utvisa, huruvida och i hvad mån regeringsledamöternas under valkampanjen
och äfven sedermera lämnade löften kunna infrias och om
högern har varit den slösaktiga fraktion af riksdagen, som de så allmänt
påstått.

Jag håller före, att det viktigaste, som vanns med beslutet i fjol,
det var, att det stod klart för utlandet, att svenska folket ville göra
en afsevärd uppoffring för att kunna häfda sin själfständighet och för
att kunna hålla sitt försvar effektivt, och jag tror, att detta intryck
i hög grad försvagades genom regeringens åtgärd af i höstas. Nu
har, genom den storartade offervillighet, som lagts i dagen vid pansarbätsinsamlingarna,
detta ofördelaktiga intryck i viss mån förtagits,
men det gäller för svenska folket och för Sveriges Riksdag i främsta
rummet att än ytterligare förhöja detta goda intryck, och därtill har
Riksdagen tillfälle genom att fullfölja beslutet af i fjol och nu besluta
att fortsätta på det i fjol i laga ordning beslutade pansarbåtsbygget.
Genom att på sätt regeringen föreslagit fondera, vinnes helt visst
icke detta syfte; och på dessa grunder, herr talman, yrkar jag bifall
till reservanternas förslag.

Herr Winberg: Herr talman, mina herrar! När jag har dristat
mig att i denna fråga taga kammarens tid i anspråk, har det icke
varit därför, att jag täuker ingå i detaljer angående försvarsfrågans
ordnande. Jag anser nämligen, att vid ett tillfälle som detta bör det
nog vara en del andra synpunkter, som också kunna vara på sin plats,
och det torde nog vara skäl att se något vidare på frågan och icke
enbart gräfva ned sig i de tekniska detaljerna.

Ehuru jag nogsamt vet, att det ännu kan vara rätt riskabelt

Onsdagen den 17 april, e. m. 33

att framkomma med andra meningar än de, som hittills vunnit allmänt
burskap rörande denna fråga, d. v. s. att i regel affärda den
principiella sidan af saken med den kategoriska förklaringen, att det
är klart, att vi skola ha ett militärförsvar och att vi skola ha det så
starkt som möjligt, anser jag dock, att tidpunkten nu kan vara lämplig
att med något mindre förutfattade meningar ingå på denna frågas
själfva realiteter.

Jag anser då, att man, för att gå till grunden med frågan, först
bör söka klargöra, hvarför vi öfverhufvud hålla oss med ett militärförsvar.
Härpå skall man antagligen svara: Jo, för att ha någon
garanti för tryggande af vår nationella själfständighet. — Detta svar
låter ju nog så plausibel^ men för att vara fullt bindande förutsätter
det för det första, att det militärförsvar, vi med våra resurser kunna
åstadkomma, kan anses utgöra någon verkligt effektiv garanti för
bevarande af den nationella själfständigheten, och för det andra, att
inga andra lika tryggande garantier stå att vinna genom andra medel.

Beträffande det törsta af dessa spörsmål, så kunna vi väl så godt
först som sist vara öfverens om, att det militära försvar, som ett Tand
med den folkmängd och de ekonomiska resurser, hvaröfver Sverige
förfogar, kan prestera, icke under några omständigheter kan blifva af
något verkligt effektivt värde, då det gäller en garanti för den nationella
själfständigheten. Jag förutsätter nämligen, att ingen människa
på allvar menar, att vi behöfva hålla vårt försvar för att skydda oss
mot sådana land som Danmark och Norge, utan vi utgå väl därifrån,
att om någon skall hota vår själfständighet, så skall det vara någon
af stormakterna. Och vid ett sådant förhållande synas möjligheterna
af att vårt militära försvar skulle kunna afhålla dessa från ett anfall,
om de annars ansäge ett sådant vara förenligt med deras intressen
och med hvad anständighet och sundt förnuft kunde tillåta, så ofantligt
små, att det är rena bedrägeriet att bygga på något sådant.

Man^ skall härtill möjligen invända: Må vara, att utsikterna för
oss att på detta område kunna med någon vidare sannolikhet till framgång
upptaga en kamp med eu angripande stormakt äro mycket små,
så äro vi dock från ren folkpsykologisk synpunkt sedt skyldiga att
göra° hvad vi kunna för att bevara vår egen heder, eller, som satsen
också formulerats, vi böra göra oss så dyra som möjligt, tv endast
detta kan kanske afskräcka en fiende från att angripa oss.

En sådan argumentering är dock enligt mitt förmenande allt för
negativ och ohallbar, särskildt i var praktiska tid. Öfverallt annars
fordrar man väl, innan man vidtager sä kostbara anordningar, som de
vårt militära försvar utgöra, någon visshet — åtminstone byggd på
sannolikhetsberäkningar — om huruvida med dessa uppnås något positivt
^nyttigt eller ej, och ett motsatt förfaringssätt på här ifrågavarande
område skulle ju vara, icke allenast oförnuftigt, utan rent af otillständigt.

.Det duger icke nu längre att söka narra medborgarna med hänvisning
till de gamla hjältebedrifterna, dä »en mot tio ställdes», ej
heller duger det att troppa ingripande af någon högre makt, dä man
en. gång vädjat till en sa tvifvelaktig rättvisa som den, som skipas af
svärden och kanonerna. Verkligheten i våra dagar bygges på helt

Andra kammarens protokoll 1912. Nr 30. 3

Nr 30.

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel

(Forts.)

Nr 30. 34

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsTnateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 17 april, e. in.

andra och mera nyktra beräkningsgrunder än de storslagna minnenas.
Den nation, som har mest af pengar, af lefvande och död krigsmateriel,
den afgår också med segern, då det blir fråga om att afgöra
tvister med svärdet, och detta utan minsta hänsyn till huruvida nationen
har några stora minnen att hänvisa på eller ej. Här kan ju nu
med fog invändas: Skola vi då icke göra någonting, utan endast öfverlämna
åt slumpen att afgöra, huruvida vårt folk skall i fortsättningen
existera som själfständig nation eller ej? Härpå svarar jag, att vi
visst icke skola öfverlämna detta åt slumpen, hvilket vi dock tyvärr
enligt mitt förmenande hitintills i verkligheten gjort, trots de störa
utgifterna till vårt militärförsvar. Härmed är jag då inne på den
andra af de i början framkastade frågorna, den nämligen, huruvida det
kan finnas andra, lika eller ännu mera tryggande garantier för bevarande
af vår nationella själfständighet, än den vårt militära försvar
utgör.

Af hvad jag förut framhållit, framgår ju tillräckligt^ tydligt, att
jag anser det militära försvar, ett land som vårt kan åstadkomma,
icke utgöra någon som helst garanti för häfdande af vår nationella
själfständighet. Jag säger detta i fullt medvetande af, att man som
vanligt skall stämpla en sådan uppfattning som den rena själfuppgifvelsen
och den, som vägar uttala den, som landsförrädare. _ Dylika
slagord, som alltid anväudts mot kättare, imponera icke på mig. Jag
tror, att det är lyckligast, om man ser saker och ting, sådana de i
verkligheten äro, och inte ur den falska fosterländskhetens och den
uppjagade chauvinismens dimmiga atmosfär.

Vid bedömande af frågan, huruvida man för bevarande af den
nationella själfstäudigheten kan bygga på andra faktorer än det militära
försvaret, torde det vara nödvändigt att först något undersöka, i
hvilken grad någon fara för vår nationella själfständighet för närvarande
förefinnes.

Att lämna ett exakt svar på denna fråga låter sig inte så lätt
göra. Men som ett ofrånkomligt faktum torde väl ända få betraktas
den omständigheten, att samtliga civiliserade folk mer och mer tröttnat
på den eröfrings- och plundringspolitik, som nästan samtliga, och
inte minst vi svenskar, tidigare skattat åt. Och detta gäller alldeles
särskildt i de delar af världen, där folkens och staternas förhållanden
för längesedan inträdt i ett tastare och mera ordnadt stadium. Anledningarna
till de i hög grad ändrade förhållanden i detta afseende,
som väl knappast någon numera vill bestrida, äro naturligtvis mänga.
Den på grund af lättare kommunikationsmedel utvecklade internationella
samfärdseln såväl på det andliga smil materiella området är en
anledning. Det blir mer och mer på den fredliga kulturens valplatser,
som de olika nationerna nu utkämpa sina strider, och hvarje krigsutbrott
blir uuder sadana omständigheter en så betänklig faktor att
räkna med, att en nation måste betänka sig mer än tvä gånger, innan
den ger sig ut i ett sådant äfventyr, som — äfven för den segrande —
medför oerhörda förluster i såväl mänuiskolit som, framförallt, materiella
värden.

Eu för oss lycklig omständighet är också vårt lands geografiskt
afskilda läge och det förhållandet, att värt land har gamla och natur -

35 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

liga gränser, som knappast bjuda några svårigheter för oss att kunna Ang. Tillhålla
oss afskilda från stormakternas expansionssfär. anskaffning

Hvad som emellertid i våra dagar utgör den allra säkraste freds- af
garantien, det är det arbetande folkets ökade inflytande äfven på det motZnd.
rent politiska området. Massorna af folket ha väl knappast någonsin (Forts)
varit nagra verkliga krigsifrare i andra fall, än då de i sådant syfte
påverkats af politiker, ledande statsmän och militärer. Men i och med
den internationella arbetarrörelsens genombrott ha arbetarna i nästan
alla länder blifvit principiella motståndare till allt hvad krig heter,
och denna rörelse, jämte andra ideella sådana af internationell art’
såsom fredsrörelsen, nykterhetsrörelsen m. fl., ha varit banbrytande för
eu helt annan uppfattning på det internationella rättsväsendets område
och utgör sålunda en ofantligt stor garanti för häfdande af de olika
folkens nationella själfständighet, i jämförelse med hvad ett militärförsvar,
sådant vi kunna åstadkomma det, någonsin kan bli.

Man skall kanske bär svara med att peka på Italiens öfverfall på
Turkiet. Ehuru äfven jag måste beklaga, att de italienska arbetarna
vid detta tillfälle icke kunde hindra de rent privatkapitalistiska intressena
att framkalla detta krig, så torde man dock å andra sidan
bestämdt kunna säga, att gentemot oss och våra förhållanden bevisar
detta exempel just ingenting. Man får dock komma ihåg, att Sverige
icke är något Tripolis. Dessutom är Tripoliskriget ännu icke afslutadt,
och för min del lutar jag starkt åt den uppfattningen, att, för
så vidt icke de andra stormakterna, af skäl som en vanlig dödlig knappast
känner, rycker Italien till hjälp, så är det mycket möjligt, att
utgången af detta krig blir sådan, att den utgör eu den mest allvarliga
maning, både för Italien och öfriga makter, att icke kasta sig
in i sådana äfventyrligheter.

.Dä jag sålunda anser, att det nuvarande läget på det mellanstatliga
området ingalunda erbjuder för vårt vidkommande någon öfverbängande
fara, och då jag dessutom är af den meningen, att vårt lands
själfständighet i hvarje tall icke kan på ett effektivt sätt skyddas af
det militära försvar, som vi med våra resurser kunna åstadkomma, anser
jag det följaktligen i högsta grad oklokt, för att inte säga riskabelt
att, som hittills skett, uteslutande eller i hvarje fäll hufvudsaklig ast
lita till detta försvar, som, oaktadt det enligt min mening är för sin uppgift
iueffektift, likväl drar sådana enorma kostnader, att dessa till
stor^ del hämma vår utveckling såväl på det materiella som kulturella
området.

Nya tider kräfva nya former och nya åtgärder för nationernas
samlif och mellanhafvanden. De former, som för århundraden sedan
voro nödiga och nyttiga, kunna i våra dagar ersättas med andra, mera
öfverensstämmande med vår tids uppfattning och — åtminstone för
stater sadana som var — fullt ut lika effektiva. Man mötes i regel
alltid af den invändningen, då det är fråga om att införa andra medel
för afgörande af mellaufolkliga tvister än kriget, att de små nationerna
ju icke kunna börja att beträda nya vägar i detta afseende,
man nödgas vänta på stormakterna, hvilka härvidlag måste gå före.

Enligt mitt förmenande är detta resonemang knappast hållbart.

Om det är några, som ha intresse af att utbyta den hittills tillämpade

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- rättsskipningen på det mellanfolkliga området mot en humanare, billianaJcaffning
gare och mera ötVerensstämmande med tidens uppfattning i allmänhet,
fartvas- är det just de sm^ nationerna, som annars ovillkorligen måste

materiel, komma till korta i den både ekonomiskt och kulturellt ruinerande
(Forts.) rustningstäflan.

Det kan ju vara förklarligt, att stormakterna härvidlag icke vilja
gå före. Folken i dessa större länder kunna åtminstone säga sig, att
om de uppbjuda alla sina krafter i rustningstäflan, så kunna de uppnå
ett sådant resultat, att de med ganska stor tillförsikt och utan att
lita på slumpen kunna mäta sig med sina jämlikar. Det ligger sålunda
åtminstone någon mening i att dessa stärka sitt försvar. Denna
ingalunda oviktiga faktor förefinnes emellertid icke, då det gäller stater
af vårt lands storlek. För deras vidkommande är det icke allenast
oförnuftigt, utan i högsta grad riskabelt att som garanti för själfständigheten
lita till det militära försvaret.

Det är riskabelt därför, att sä länge vi det göra, så förklara vi
oss vara anhängare af principen om mellanfolkliga tvisters afgörande
genom krig. Det är också riskabelt därför, att så länge vi lefva
under trycket af dessa uppfattningar, så ligger det nära till hands att
vi icke med samma allvar och ifver söka efter andra garantier för
fredens bevarande, som annars med säkerhet skulle vara fallet. Hvad
de små staterna, enligt mitt sätt att se saken, i våra dagar närmast
ha att göra, det är att i första hand lämna sin isolerade ställning
gentemot hvarandra och gemensamt komma öfverens om, hur de i
detta afseende bäst kunna trygga sin sjelfständighet, då de helt naturligt
hvarken kunna eller höra ekonomiskt ruinera sig genom försvarsrustningar,
hvilka ändock icke lämna någon som helst garanti att
trygga sig till.

Detta om försvarsfrågan i allmänhet. Hvad sedan speciellt beträffar
vårt sjömilitära försvar, så anser jag, att på det området
ställa sig utsikterna för oss att åstadkomma något af betydelse ännu
mörkare.

Jag har haft äran mottaga en hel serie småskrifter utgifna af
föreningen »Sveriges flotta». Jag har erhållit icke mindre än åtta,
alla tryckta under innevarande år. Detta vittnar ju om, att man
varit särskilt produktiv inom denna förening, åtminstone under den
allra sista tiden. Anledningen till denna litterära produktivitet får
man också klar för sig vid genomläsandet af nämnda broschyrer.
Genom samtliga dessa lyser som en röd tråd försäkran om att F-bäten
är Sveriges enda hopp. Det kunde vara nog så frestande, äfven för
en lekman, att närmare granska denna broschyrkollektion, men jag
vågar inte ta kammarens tid i anspråk härför. Några små axplockningar
må det dock tillåtas mig att göra.

I skriften nr 1 får man på sidan 5 veta, att den största risken
för att vår neutralitet skall kränkas torde komma frän England.
Denna upplysning kommer ju något öfverraskande, då vi ju annars
alltid och senast af vår beryktade asiefarare fått så bestämda försäkringar
om, att det är från öster som farau eu vacker dag måste
komma. Vidare heter det: »För att vi skola äga möjlighet att försvara
oss emot en -formakt är det icke nog, att vi förfoga öfver en

37 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. in/''

armé, utan också vid sidan af denna en stark flotta» (de tre sista .4ng. nyorden
kursiverade). Ett sådant uttalaude kan man ju förstå, då det anskaffning
kommer från föreningen Sveriges flotta. Men om man samtidigt hade
varit nog ärlig att också upplysa om, hurudan en flotta skall vara för materiel.
att kunna anses stark, så hade man kanske lättare kommit på det (Fort».)
klara med hvad frågan gäller. Icke äro väl ändå herrar sjömilitärer
sa naiva, att de anse en flotta på, lät oss säga 8 F-bätar, som eu
stark flotta, som, för att använda deras eget uttryck, ger oss möjligheter
att försvara oss mot eu stormakt? Vi ha ju alltid lefvat i den
föreställningen, att vårt lands geografiska läge och särskilt dess skärgårdar
skulle vara en stor fördel vid försvar mot eu anfallande fiende,
och man har ju alltid hänvisat till, att det icke vore meningen, att
vara pansarbatar skulle möta fienden på öppna hafveri utan i stället
passa på den, när den kommer in i våra skärgårdar.

Båda dessa argument ha nu emellertid affärdats såsom oriktiga af
föreningen Sveriges flotta i ofvannämnda broschyrer. Det heter där
nämligen pa ett ställe: »Sålunda torde det vara en obestridlig sanning,
att ett lands sjögräns, så långt ifrån att vid krigsutbrott utgöra
ett skydd, i stället är en den farligaste form af gräns, som kan gifvas,
om den ej försvaras af en tillräckligt stark flotta, samt att deuna farlighet
ej minskas genom förekomsten af oskyddade skärgårdar». Och
på ett annat ställe får man följande upplysning: »Hvad vi alltså

hafva att sträfva efter i ett sjökrig, det är att i möjligaste mån förhindra
fienden från att förstöra eller innestänga vår flotta, hvarigenom
den skulle blifva oförmögen att fylla sina uppgifter på Imf vet.'' Härvid
är nogsamt att märka, att vår flotta ej kan uppfylla vårt lands
sjöförsvarsbehof, om den uteslutande skall vara hänvisad till skärgården».

Häraf framgår sålunda: Pro primo: att våra skärgårdskuster i och
för sig icke utgöra något plus i våra försvarsmöjligheter. Pro secundo:
att vår flotta icke får inskränka sin uppgift att operera i våra skärgårdar,
utan måste vara beredd att upptaga kampen med en stormakt
äfven på öppna hafveri om den annars skall utgöra något verkligt
värn för oss. Jag har naturligtvis ingen anledning att underkänna
dessa våra militära auktoriteters uttalande; tvärtom anser jag dem
vara nog sa riktiga, åtminstone det senare. Men därigenom klarnar
också hela frågan högst betydligt, om ej precis ur ren militärteknisk
synpunkt, så dock från den synpunkt jag företräder i densamma.

Följande uttalande, som återfinnes i ofvannämnda förenings småskrift
nr 5, torde i sin mån ytterligare klargöra hvad frågan gäller.

Det heter där nämligen: »En fiendes mål beträffande vår flotta blir
att endera förgöra eller ock effektivt instänga densamma, för att sedan
på hafvet kunna igångsätta de företag, trupptransporter för landstigning,
brandskattning af rikets värdefulla kustorter, handelsblockad
m. in., som vanligen göra ett snabbt slut på motståndet. Sådana företag
bruka af fackmännen kallas sekundära, ej på grund af ifrågasatt
mindre betydelse, utan därför att de oftast ej, och gentemot oss absolut
icke kunna planmässigt utföras, med mindre fienden törst tillkämpat
sig herraväldet på hafvet». Om jag därtill sä lägger ett uttalande
af kapten Fevrell i småskriften nr 7, där han säger: »Utvecklingen

Jir 30. 38

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- af pansarfartygen, hvilken äfven vi gifvetvis måste följa, pekar otvifanAcaffiarvj
hän på så stora pansarfartyg som möjligt», så torde man

fartygs- ka någorlunda klart för sig, såväl betydelsen af »den signade F-båten»
materiel, som ock talet om, att vi ingalunda behöfva beräkna att någonsin taga
(Forts.) upp striden med en eventuell fiendes stora pansarskepp. Och allt tal
om den garanti för häfdande af vart oberoende, som skulle ligga i en
flotta af de dimensioner, som våra ekonomiska resurser medgifva, anser
jag, att våra sjömilitära auktoriteter härmed själfva förvisat till de
vackra illusionernas område. Därigenom har också hela frågan enligt
mitt förmenande kommit i ett betydligt klarare läge. Saken gäller
då endast, huruvida vi besitta några som helst möjligheter att skaffa
oss eu flotta af den beskaffenhet och storlek, att den med någon utsikt
till framgång kau upptaga kampen med en stormaktsflotta, icke
allenast i våra skärgårdar, utan också på öppna hafvet. Kunna vi
icke detta, då finnes det inga rimliga skäl för att vi skola kasta ut
en hel del miljoner för att hälla en leksaksflotta, hvars verkliga värde
kanske inskränker sig till att ingifva oss den falska föreställningen,
att vi äga ett sjömilitärt försvar. Att så handla stämplar jag såsom
ansvarslöst, såväl mot svenska folket i allmänhet som ock mot de
människor, som med sådan materiel skola skickas mot fienden och på
samma gång — mot en säker död.

Af hvad jag här anfört torde ju tillräckligt tydligt framgå, att
för mig och med mig liktänkande själfva detaljerna af försvarets ordnande
aldrig kunna blifva någon hufvudsak. På grund häraf skulle
jag ju inte särskildt intressera mig för, om de pansarbåtar, man eventuellt
tänker bygga, bli af F-typ eller någon annan typ.

Med anledning af hvad som under senare tiden tilldragit sig här
i landet, kan jag emellertid icke alldeles undgå att äfven något beröra
den s. k. F-båtspolitiken. Såsom »icke fackman» kan det inte falla
mig in att uttala mig i frågan, huruvida F-bäten skulle vara en för
våra förhållanden lämplig pansarbåt eller ej. Därom tvista som bekant
de lärda, och jag har nu ingen anledning att ge mig in på det spörsmålet.
Jag skall i stället något dröja vid det sätt, på hvilket agitationen
i denna fråga förts från deras sida, som anse sig hafva tagit
vårt lands försvar på entreprenad.

Den förra regeringen lyckades som bekant i elfte timmen genomdrifva
beslut om byggandet af eu F-båt. Att detta beslut stod i strid
med uppfattningen hos vårt folks stora flertal, visade sig ju sedan vid
de allmänna valen till denna kammare. Att det var högerns försvarspolitik,
som spelade den hufvudsakliga rollen, då folket fällde sin dom
öfver detta parti och dess politik, torde också vara höjdt öfver allt
tvifvel. Den nya vänsterregeringen ansåg också — helt naturligt för
resten — nödigt att sä tillrida bryta med denna försvarspolitik, att
den inhiberade byggandet af den af den utdömda Riksdagens högermajoritet
beslutade F-båteu. Det var ju för öfrigt något så naturligt,
att ingen förnuftig människa hade bort förvåna sig däröfver. Högern,
som fann sig icke längre kunna, på vanlig konstitutionell väg, regera
här i landet, skulle emellertid icke ha varit det parti den är, om den
icke sökt att på andra vägar drifva sin vilja igenom. Sedan den fatt
klart för sig;, att den liberala regeringen ej tänkte fullfölja högerns

39 Sr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

F-båtspolitik, har den som bekant slagit in på en annan väg. Efter
att på vederbörligt sätt ha preparerat stämningen har man bildat sin
pansarbåtsföreniug och i alla tonarter slagit på trumman, för att på
sfrivillighetens» väg, som det heter, samla in pengar, hvilka sedan
skulle öfverlämnas till regeringen mot villkor, att byggandet af en
F-båt påbörjades redan innevarande år. Och härmed äro vi inne på
ett af de mörkaste bladen af vårt lands politiska historia under de
senare åren. Jag skall inte här alls tillåta mig något profeterande
om, huruvida högern skall lyckas genomdrifva denna sin manöver
eller ej. Jag vill ju i det längsta hoppas, att det liberala partiet och
dess regering har så pass ambitionskänsla, att det icke skall begå ett
sådant andligt själfmord, men det blir närmast en sak mellan detta
parti och högern.

Jag säde, att högerns F-båtsagitation är ett mörkt blad i vårt
lands senaste historia, och jag afser då närmast det sätt, på hvilket
denna agitation bedrifvits. Själfva stridsfanfaren, efter hvilken man
marscherade ut för att intaga hela Sverige i Pansarbåtsföreningen var
som bekaut den af vår något tvetydige asiefarare Hedin författade
broschyren: »Ett varningsord», där denne på ett rent af lymmelaktigt
sätt utmanar, inte allenast hela svenska folket, åtminstone den del,
som inte räknas vara rättrogna högermän och pansarbåtsifrare, utan
ock på ett lika oförsynt sätt kränker och utmanar våra grannfolk, för
att skräckbilderna skola framstå så mycket verksammare.

Jag skall inte här sysselsätta mig med hans öfverraodiga utmaning
mot det svenska folket, särskilt de arbetande klasserna, därpå torde
han nog i sinom tid få ett svar, men hvad jag däremot anser mig
skyldig att något dröja vid, det är det utmanande sätt, på hvilket han
rent af inbjuder Ryssland att öfverfalla oss, med den kategoriska försäkran,
att öfverfallet en gång måste komma därifrån, samt hans
beklagande af, att vi inte togo i med hårdhandskarna gentemot Norge
1905 Att på ett dylikt sätt rent af vilja provocera fram internationella
konflikter, är till den grad ansvarslöst, att det just ifrån denna plats
måste på det bestämdaste brännmärkas. Och såväl den person, som
direkt gör sig skyldig till sådant, som ock det parti, som använder
sig af och medverkar till spridning af sådana dumheter, ha i verkligheten
dömt sig själfva och afslöjat sig såsom varande i verklig
mening »samhällsfarliga». Det är dylika storpratare och krigshetsare
i de olika länderna, som alltid utgjort och alltjämt utgöra den verkliga
faran för internationella förvecklingar. När man så från samma båll
mot svenska folket framslungar den anklagelsen, att det under senare
tiden sofvit och inte ägnat något intresse åt att offra till det militära
försvaret, då börjar man verkligen fundera öfver, hur det är ställdt med
förståndet på det hållet.

Hvad nu beträffar den så mycket omtalade F-båten, hvilken på
senare tiden besjungits på både vers och prosa, så förefaller det den
nyktre betraktaren något egendomligt, att det just skall vara på den,
som vår nationella själfständighet skall bero, eller därpå att den just
skall börja byggas i år. Ingen människa skall inbilla mig, att det
enbart är omtanken om vårt lands bästa, som varit driffjädern i den
agitation, som nu förts. Den har en politisk bakgrund, och F-båten

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Kr 30. 40

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- skall endast utgöra den barkass, på hvilken högern åter tänker ånga
ant^afiVin''J in i regeringshamnen. Jag skall inte här ingå i detalj rörande det sätt,
fartygs- P** hvilket man gått till väga vid denna insamling. Det är nog att
materiel, peka på, att alla dessa bolag, hvars arbetare alltid måste föra den
(Forts.) mest förbittrade kamp, om de skola erhålla så pass aflöning, att de
kunna hålla den värsta nöden från dörren, i detta fall visat sig ha så
godt om tillgångar, att de kunnat offra betydande summor till F-båten.
Det bör också vara eu hugsvalande tröst för de stackars utarmade invånarna
i vår hufvudstad, som för att uppehålla lifvet måst bära allt,
som kunnat undvaras till pantbanken, att veta, att Stockholms Pantbanksaktiebolag
ingått i Pansarbåtsföreniugen, hvadan de, om allt lyckas
väl, åtminstone indirekt blifva delägare i en pansarbåt, som kan förhindra
ryssen från att komma hit och lägga beslag på deras pantkvitton.

Så som hela denna fråga nu ligger, och då särskilda åtgärder vidtagits
för att åstadkomma en utredning af försvarsfrågan — en utredning,
som jag inom parentes vill säga, att jag beklagar, att den
icke blifvit lagd på en vidare bas att omfatta äfven frågan, hvilkefc
verkligt värde ett försvar, sådant vi, utan att utarma oss, kunna åstadkomma,
utgör såsom garanti för vår själfständighet — anser jag det
icke nödigt att för närvarande reservera några medel för anskaffning
af krigsfartygsmateriel. Detta sä mycket mera, som medlen ju alltid
finnas disponibla, äfven om man icke nu fastlåser dem för att ovillkorligen
användas för detta ändamål.

Herr talman! På grund af särskilda skäl anser jag mig emellertid
icke nu kunna göra något direkt yrkande, men jag har dock velat vid
detta tillfälle framföra de synpunkter i denna fråga, som jag har gjort
mig till tolk för.

Herr Förn and er: Herr talman, mina herrar! Vid den nu föredragna
punkten angående nyanskaffning af krigsfartygsmateriel är jag
intresserad närmast på grund af min motion om byggande af en jagare
i stället för att reservera ett visst augifvet belopp för framtida disposition,
men att jag äfven intresserar mig för den föreliggande motionen
angående eventuellt fortsatt byggande af F-båten, därom ha reservanterna
till betänkandet välvilligt dragit försorg, då de vid behandlingen
af min motion kommit till det resultatet, att de yttra, att herr Fornanders
motion anses vara med det föregående tillstyrkandet af herr
Lindmans m. fl. motion besvarad.

Om man granskar den föreliggande statsverkspropositionen, finner
man, att de myndigheter, som ha uttalat sig angående byggande af
jagare, med styrka och kraft framhållit nödvändigheten af att skyndsammast
fortsätta detta nybyggande. Det egendomliga förhållandet är
rådande i detta fall, att typfrågan för departementschefen icke varit
någon anledning till afvisande, utan i stället har framkommit det allmänna
utredningskrafvet, som gjort, att jagaren fät stryka flagg och
för närvarande sättes åsido. Vid läsandet af denna del af statsverkspropositionen,
jämförd med statsrådets yttrande angående byggande
af undervattensbåtar, fäste jag mig vid att det motiv, som äfven här
framföres, nämligen att mot typen icke är något att invända, resul -

41 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

terat från statsrådets sida i ett tillstyrkande af byggandet af två undervattensbåtar.
Vid det förhållandet föreföll det mig vara en i ögonen
fallande stor motsägelse. Hade man i ena fallet tillstyrkt, att en viss
fartygstyp skulle utföras, så föreföll det mig vara nödvändigt, att också
den föreslagna jagaren borde utföras.

Jag styrktes i denna min öfvertygelse af flera andra omständigheter,
hvartill jag senare skall återkomma. Framför allt var för mig
bestämmande att under många år framhållits betydelsen af detta vapen,
och att det af sakkunniga nämnts, att i rysk-japanska kriget det var
framför allt denna fartygstyp, som utvecklade största verksamheten på
den i Port Arthur innestängda ryska flottans sida, särskilt såsom kunskapare.
För öfrigt har den svenska sakkunskapen uttalat sig vid
åtskilliga tillfällen om det tillfredsställande resultat, som med detta
fartyg kan uppnås.

Då emellertid nu herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
kommit till ett afstyrkande resultat, så förefaller det mig, att
under sådana omständigheter det stora krafvet på eu allsidig utredning
af hela försvarsfrågan dock fått spela en alltför dominerande roll vid
bestämmandet särskild! i denna fråga. Ty hur utredningen än skall
komma fram och hvad resultat den än skall mynna ut i, kunna vi
väl ändock icke tänka oss, att med den 240 mils kuststräcka vårt land
har, vi kunna stanna kvar vid allenast åtta jagare, hvilket blir det
antal, vi få med den, som löper af stapeln detta år. Utredningen
kan väl icke mynna ut i det påståendet, att vi icke behöfva bygga
ytterligare jagare. Det förefaller mig hart otroligt. Vi ha visserligen
ett torpedvapen i undervattensbåtarna, men vi veta, att dessa äro användbara
endast under säreget gynnsamma förhållanden och då särskild!
om dagen. Om natten och under svåra förhållanden, isförhållauden
och sådant, få vi väl lita på att som torpedvapen använda jagare,
och som kunskapare ha vi i dem ett medel att följa och iakttaga fiendens
rörelser. Därför förefaller det mig, som om man icke hade på
något sätt föregripit den pågående försvarsutredningen, om ett tillstyrkande
af jagare i den man marinförvaltningen framhållit kunnat
komma till stånd från regeringens sida.

Men det är icke enbart denna omständighet, som gjort för mig
nödvändigt att föra fram denna fråga — lika visst som det också synes
mig ha varit angeläget, att beslutet om byggande af eu F-båt
äfvenledes hade fått fullföljas — utan äfven en annan anledning, och
det är, att Andra kammaren under både 1910 och 1911 fattat ett
beslut af synnerligen stor och afgörande betydelse, det nämligen att
bereda arbete åt sådana af vår svenska arbetarstock, som på grund af
oförskvld arbetslöshet kommit i svår belägenhet och i betryck. När
man ser och märker, att just vår varfsindustri, vår skeppsbyggnadsindustri
för närvarande arbetar under så ogynnsamma förhållanden,
att såväl af kommerskollegium som poststyrelsen, satts i fråga i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder för att genom premier
få fram ett understödjande af skeppsbyggnadsindustrieu — tablåer
hafva visats oss, att i fråga om handelsflottans nybyggnader
Sverige bland femton uppräknade stater och delar af stater stod i sista
rummet beträffande vid sista kvartalet under byggnad varande ton -

Ång. nyirukaffni»ig

af krigefartyg*
-materiel.
(Forts.)

Nr 30. 42

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- nage —- under sådana förhållanden förefaller det mig vara egendovnanekaftni/ug
att regeringen förbisett, hvad Andra kammaren vid två särskilda
fartygs- tillfällen uttryckligen framhållit såsom önskviirdt: att då det är fråga
materiel, om att planlägga och reglera statens arbeten, så skall det tillses att
(Forts.) vid lågkonjunkturer framför allt det må komma till stånd arbete,

planlagdt af det allmänna, stat eller kommun. Det förefaller då mig,
som det hade bort vara staten angeläget, när skeppsbyggnadsindustrien
ligger så totalt nere och står på en så låg ståndpunkt, som nu är
fallet, att låta under den tid, som anses nödvändig för försvarsutredningen,
byggande af krigsfartygsmateriel orubbadt fortgå.

Nu har man framhållit, att därigenom skulle planmässigbeten i
anordningen af försvaret och speciellt sjöförsvaret ha omöjliggjorts.
Jag har varit i tillfälle läsa utredningar i denna sak, och sävidt jag
kan döma förefaller det mig nästan hart när otroligt, att, om det är
fråga om F-båten, någon väsentlig skillnad i typen skulle kunna framkonstrueras
under den närmaste tiden, låt vara att man kan kalla den
med ett annat namn, genom att man gör en ändring här och en
ändring där. Men skall det vara en effektiv typ, som på något sätt
efter sakkunnigt utlåtande kan motsvara, hvad vi behöfva, så kan man
väl öfver hufvud säga, att för framtiden efter utredningens verkställande
vi icke ha att vänta någon så synnerligen stor afvikelse i fråga
om denna större fartygstyp.

Om jag lägger härtill just den omständigheten, att det hade varit
angeläget att låta alla de arbetare, som nu gå sysslolösa på en del
ställen och afskedas på en del andra, komma i tillfälle få njuta fördel
af dessa rikare arbetstillfällen, så hade detta varit staten värdigt. Den
omständigheten har för mig varit af väsentlig betydelse, och jag tror
för min del, att vederbörande i detta fall ha förbisett den syn på
tingen, som här från Andra kammarens sida vid två särskilda tillfällen
så kraftigt har framhäfts. Det förklaras också från sakkunnigt
håll, att denna båt, om hvilken den största striden i dag stått, icke
skall på något sätt förhindra den systematiska utvecklingen af hela
vår flottbyggnadsplau, om den kommer till stånd. Vid det förhållandet
förefaller det mig åtminstone ganska tröstlöst att se tiden an såsom
ställningen för närvarande är. Vi ha från vår sida haft, såvidt
jag känner, den bästa afsikt med våra sträfvanden på detta område,
och jag kan endast beklaga, att vi ha blifvit till den grad missförstådda,
som jag kan sluta mig till att vi blifvit af ett anförande på
förmiddagen af herr Thorsson. Äfven om herr Thorsson icke gillar den
öfvertygelsen, hvartill vi ha kommit eller det sätt, på hvilket vi gjort
denna fråga klar för oss, hade jag åtminstone haft ett behof af att
veta, att en motståndare från ett annat parti hade det redliga uppsåtet
att vilja förstå och fatta, när en annan åskådning gör sig gällande.

Beträffande hvad utskottet själft framhåller i denna fråga, är det
särskilt en passus, som jag har svårt att förklara, hvarför den tillkommit,
och det är särskilt den afdelningen i utskottsbetänkandet,
där det talas om den nu pågående pansar båtsinsamlingen. Man kunde
med ett gammalt bevingadt yttrande fråga: »Kolonner, hvad gören I
här?» Ty det finnes val intet som helst motiv för utskottets uttalande

Xr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

i denna angelägenhet, när af de föreliggande handlingarna icke någon
som helst anledning ger sig tillkänna, att ett sådant uttalande hade
beböft framkomma. När det nu en gång står här, kan jag dock icke
underlåta att begagna det tillfälle, utskottet gifvit mig. Jag får då
säga, med den kännedom, som jag har om ställningen och förhållandena
i landet, icke bara inom det parti, jag tillbör, utan på liberalt
håll på landsbygden i olika delar af vårt land, att jag för min del
tror det vara ett missgrepp, som här begås, när man skjuter ifrån sig
den hand till förståelse, som räcks att tillsammans med den nu sittande
regeringen och det den nu stödjande partiet, som står bakom
denna regering, att i verkligt samförstånd, på de vägar, Riksdagen
har att besluta, och på frivillighetens väg mottaga de offer, som inbyggarna
från olika delar af vårt land och tillhörande olika partier
vilja bringa för att höja vår försvarskraft. Jag tror för min del, att
det är oklokt, om man skulle i det fallet vilja lägga några stenar
i vägen för det uttryck, som på detta sätt har gifvits från olika
samhällslager, att stärka vårt försvar och göra vårt land så respekteradt,
det hittills har varit.

Jag kan icke komma med något yrkande om bifall till min särskilda
motion, utan vill jag i stället yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Ekerot.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Sedan den nu diskuterade
frågan genom votering i Första kammaren har fått den utgång,
att sannolikt en gemensam votering kommer att slita den meningsskiljaktighet,
som förefinnes, kan det ju kanske synas öfverflödigt att
ingå på ett utförligt resonemang i denna kammare. Det har emellertid
under debatten i dag fällts en mängd uttryck ifrån olika håll,
yttranden af den beskaffenhet, att jag för min ringa del funnit det
påkalladt, att ännu en ifrån det parti, jag tillhör, gjorde ett inlägg
uti debatten.

Mitt allmänna intryck utaf den hufvudtitel, som vi här i dag
hålla på att behandla, är det, att den skiljer sig högst afsevärdt ifrån
hvad man har varit van att träffa på ifrån förutvarande sjöministrar.
Den nuvarande sjöministern har tydligt i sina anslagskraf gifvit vid
handen, att han i främsta rummet tänker på att taga vara på den
krigsmateriel, som finnes, så att den icke far förfaras. Man ser en
hel del anslag, där det tagits upp gamla önskemål, som varit framförda
af marina myndigheter, men som släppts af tidigare sjöministrar,
måhända därför att det icke varit särskild ära att vinna bland sjömilitärerna,
ifall man tagit upp de spörsmålen. Dessa ha emellertid
nu vunnit beaktande af den nuvarande sjöministern, och jag tror, att
man gör rätt, om man äfven från det parti, jag tillhör, ger ett erkännandets
ord åt den sparsamhets- och varsamhetspolitik, som nu är
inaugurerad beträffande tillvaratagandet af landets dyrbara och kostsamma
krigsmateriel.

Det andra intryck, som man måste ha fått vid granskningen af
denna hufvudtitel, gäller det nu föreliggande nybyggnadsanslaget för

Ang. nyinskaffnh^

af brigs fartygs Tnateriel.

(Fort».)

Nr 30. 44

Onsdagen den 17 april, e. in.

flottan. Jag tiar då för min del icke kunnat undgå att fästa mig vid,
krias-1* att ^en nuvaraiide sjöministern i sina anslagskraf har stannat vid ett
fartygs- belopp, som med ungefär 40 procent understiger det belopp, som t. ex.
materiel, var tänkt utaf 1907 års försvarskommitté, och som under åtskilliga år
(Forte.) tidigare varit det utaf Riksdagen beviljade eller rättare sagdt det i

Riksdagen genomdrifna.

Jag kan för min del icke heller underlåta att här äfven säga det,
att jag tycker, att man borde från olika håll kunna erkänna, att det
är till nytta för landet, om den planlöshetens politik, som i allmänhet
har utmärkt försvarsfrågans behandling och enkannerligen utmärkt sjöförsvarets
angelägenheter, kommer att aflösas af en sträfvan efter planmässighet
och ordning i det hela. Det framgår enligt min mening
oförtydbart utaf det arbete, som den nuvarande regeringen gjort, att
den åtminstone bär ett ärligt uppsåt i detta hänseende; man får ju
sedan se, hur det kan komma att lyckas.

Jag föreställer mig nu, att herr Lindman, som är den talare, som
står närmast efter mig antecknad på talarelistan, känner det som ett
ganska hardt omdöme om den politik, han varit med om att själf bedrifva,
då jag betecknar den som planlös. Men vill man ha en bild
af sjöförsvarspolitiken, som är vrångbilden till en rationell sådan, skall
man se på hans gärning. Att tänka sig bara detta att utbryta F-båten
midt under pågående utredningsarbete! Riksdagens och, efter hvad
som angafs, äfven regeringens önskan att få en finansiell utredning
kastas åt sidan. Oberoende af försvarsfrågan i öfrigt bryter man ut
en punkt, afger ett separatbetänkande om den s. k. F-båten och använder
sig af den sista Riksdagen under det gamla representationsskicket
för att med tillhjälp af sin gamla maktställning i Riksdagen
trumfa igenom detta anslag, som man vet hafva en stor majoritet
emot sig i denna kammare och eu ännu större inom den stora valraanskår,
man ändock varit med om att släppa fram till valurnorna.

Och vill man ytterligare se på denna planiöshetens politik, som
utmärkte den förra regeringens åtgärder beträffande sjöförsvaret, bör
man se på dess sista åtgärd beträffande sjöförsvaret. Den 29 september
1911, samma dag, som den Lindmanska regeringen hade sysselsatt
sig med frågan, om den följande dag skulle inlämna sin afskedsansökan
och afgå på grund af den dom, valmännen fällt, således dagen innan
den nya regeringen skulle kallas, använde den förra regeringen sin
ställning för att få till stånd ett beslut af Kungl. Maj:t att bygga
icke blott den profkanon, som Riksdagen beslutat och beviljat, utan
fem kanoner, hvilka Riksdagen för sin del hvarken beslutat eller
beviljat. Det tillkommer icke mig att granska denna sak ur konstitutionell
synpunkt, och jag skall icke heller ingå på eu granskning härutaf
ur någon annan än planmässighetens synpunkt. Men jag vill
ändå såsom en af dem, som var med i fjol, när profkanoneu beviljades
här i Riksdagen, fråga, om det var någou människa, som tänkte sig
då, annat än att det skulle bli en profkanon, som man skulle pröfva
för att på så sätt experimentera sig fram till den rätta typen. Man
tänkte sig väl icke här i Riksdagen, att man skulle bevilja fem kanoner,
utan att i något afseende invänta resultatet af försöken med
denna profkanon. Nej, jag tror, mina herrar, att vi böra från alla

45 Sr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

håll säga oss, att denna planlöshetens politik — jag vill icke använda
ett hårdare ord — har frångåtts, och vi böra vara tillfreds öfver, att
vi åtminstone kommit fram till den punkten, att, som jag tror, den
allmänna önskan hos Riksdagens stora majoritet är att komma ifrån
denna och komma fram till planmässighet och ordning.

Jag vill nu, då jag vet, att närmast efter mig kommer eu talare,
som så utomordentligt väl behärskar detta ämne, gå in på det spörsmål,
som ifrån hans meningsfränders sida med sådan styrka förts fram
under den pågående försvarsagitationen, jag menar frågan om sjöförsvarets
nuvarande beskaffenhet. Det har under denna skräckagitation,
som inleddes af Sven Hedins bekanta pamflett, både i denna och yttermera
i pressen förts sådana talesätt från högersidan, som att vårt nuvarande
sjöförsvar skulle vara fullkomligt under isen. Jag vill då —
och jag har ju eu viss anledning att försöka bilda mig ett personligt
omdöme just om sjöförsvarets nuvarande beskaffenhet — göra den
frågan: hvad fog finnes verkligen för alla dessa svartmålningar, att
vårt sjöförsvar skulle befinna sig i ett sådant utomordentligt jämmerligt
tillstånd? Jag kan icke finna, att det finnes fog för sädaut, och
det skall intressera mig att höra, om herr Lindman kan anföra
någonting utöfver hvad hans medmotionär, kommendörkapten Ericson
i Första kammaren i förmiddags anförde i detta hänseende. Jag har
den uppfattniugen, att vårt sjöförsvar är rikt tillgodosedt. Om man
t. ex. ser frågan ur den synpunkten, hur stor del sjöförsvaret har af
hela försvarsbudgeten, så finner man, att medelprocenteu under 15 år
för flottans andel i försvarsbudgeten hos oss bär varit 30.8 procent.
Efter Sverige kommer Norge, hafomflutet, med 29,5, Grekland, likaledes
hafomflutet, med samma siffra, Tyskland med blott 25,9 procent och
än lägre kommer en hel rad af stater, som ha anledning att tillgodose
sitt sjöförsvar så mycket som möjligt, somliga på grund af sitt läge
och somliga — och enkannerligen Tyskland — på grund af den pågående
kapprustningen stormakterna emellan. Ser jag sålunda saken
ur synpunkten af den procent, som sjöförsvaret tar af försvarsbudgeten
i dess helhet, måste jag säga, att sjöförsvaret är rikt tillgodosedt i
Sverige och visst icke dåligt.

Ser jag saken ur eu annan synpunkt, nämligen hur stor vår flotta
är i jämförelse med våra grannars, som äro med oss jämförliga i storlek,
finner jag, att vi här i Sverige i år kunna räkna ett tonnage för
vår sjömateriel af 60,300 ton, då Norge har 26,570 och Danmark
25,260 ton, d. v. s. Sverige har ungefär 10,000 ton högre tonnage än
Norge och Danmark tillsammans.

Jag kali sålunda icke erkänna, att det är rättfärdigt att på detta sätt
försöka inge folk den föreställningen, att vår flotta är under isen.

Ser jag återigen frågan från den synpunkt, som kanske är den
mest rationella, nämligen den, om våra nuvarande pansarbätars beskaffenhet
är sådan den bör vara, måste jag säga mig, att alla våra
nuvarande pansarbåtar böra kunna befinna sig i första stridslinjen ett
icke obetydligt antal år fram i tiden. Jag vet mycket väl — jag
hörde'' det af kommendörkapten Ericsons anförande i Första kammaren
— att man vill söka göra gällande, att Svea, Göta och Tbule
snart skola vara färdiga att föras öfver i andra stridslinjen, och att

Ang. nyn
skaffning
af krigtfartygtmateriel.

(Forts.)

Nr 30. 46

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- Svea enkannerligen skulle vara så utomordentligt dålig. Det är dock
a™f krias? n”na ^en''ari att Svea visserligen blef färdig 1886, Göta 1891 och
fartygs- Thule 1893, men Riksdagen har sedan dess kostat på dessa båtar remateriel.
paration och ombyggnad för tillsammans 6,676,000 kronor. Om vi
(Forts.) tänka på, att Svea, nybyggd, kostade 2,9 miljoner, och vidare tänka
på att samma båt 1904 undergick en reparation, ja, man kan säga en
ombyggnad, som belöper sig i medeltal för dessa tre nämnda båtar
till 2,225,000 kronor, kan jag för min del icke vara med på, äfven
om en sjöofficer påstår, att ångpannan på Svea är dålig, att ett sådant
resonemang skulle vara befogad!,, som att dessa båtar måste
öfverföras i andra stridslinjen. En ångpanna kan väl repareras.

Här erinrades i fjol utaf den man, som nu bekläder det högsta
ämbetet i detta land, ett bekant yttrande, som sjöministern, Gerhard
Dyrssen, fällde, då det en gång gällde att genomdrifva anslag till
dessa båtars reparation, att dessa genom ombyggande!! skulle erhålla
ett stridsvärde, hvilket han ej tvekade att beteckna som fullt lika
högt som stridsvärdet hos våra allra nyaste fartyg af ifrågavarande
cert. Om jag går ut ifrån, att det icke varit någon humbug med
denna ombyggnad af dessa tre båtar, skulle Oden vara närmast att
öfverföras till andra linjen. Oden blef färdig 1897, om jag minns rätt.
Då skulle Oden efter de för öfrigt godtyckliga grunder, som från sjömilitärt
håll uppställts såsom maximum för fartygens stridsvärde, vara
färdig att 1917 öfverföras till andra linjen. Denna skulle sålunda
vara den första af de pansarbåtar, som med fog kan sägas befinna sig
i den ställning, att den skulle anses vara för gammal. Men vi äro
nu vid 1912, och då det är fråga om, att vår äldsta pansarbåt skall
öfverföras i andra linjen först om fem år, undrar jag, om det är rättvist
att framställa vårt sjöförsvar under sådana omständigheter för
land och folk, och enkannerligen för utlandet, som skulle det sakna
allt verkligt stridsvärde.

Jag kan icke heller underlåta att fästa uppmärksamheten äfven
på en annan sak. Här har genom dessa debatter gått en uppfattning
på hela högersidan, hos alla dess talare, ungefär sådan, att eftersom
våra grannar rusta rundt omkring oss, och deras sjöförsvar utvecklar
sig med eu svindlande hast, så är Sverige tvunget att söka hålla dem
stången. Om man emellertid ser sanningen i ögonen och ser, hur utvecklingen
verkligen går, synes möjligheten för Sverige att kunna
hälla något så när jämna steg med de stora grannar som kapprusta,
alldeles utomordentligt ringa. Sverige har, såsom jag nyss anfört, ett
deplacement hos flottan på 60.300 ton. Om jag tänker på den af våra
närbelägna stormakter, hvilkens flotta för närvarande har det lägsta
stridsvärdet, nämligen Ryssland, och jämför dess östersjöfloita med
vår, har Ryssland i år för offensiven lämpade sjöstridskrafter, enligt
officiella kalkyler, ett tonnage af 177,700 ton. Märk väl, mina
herrar, att vi ha 60.300 i år, Ryssland har några fä år efter slaget
vid Tsuschima 177,700 ton, och år 1914 kommer Ryssland att ha färdiga
fyra stycken slagskepp med ett deplacement om 93,600 ton, och
1916 därjämte fyra pansarkryssare med ett deplacement på 112,000
ton. Sistnämnda är kommer Ryssland att ha en flotta med 383,300
tons deplacement, då vi ha 60,300. Jag skulle ytterligare kunna gå

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

in pa det ryska flottprogram, som framlades i somras, och enligt hvilket
Ryssland 1930 t. ex. skulle ha färdiga 16 slagskepp af dreadnoughtstyp,
8 pansarkryssare, 16 pansardiickskryssare och en rad mindre
båtar. Denna tiottplan är visserligen icke ännu fastställd till ovillkorlig
efterlefnad, men det råder icke något tvifvel om, att vår
granne i öster rustar på ett sådant sätt, att det ligger utom möjligheternas
område för vårt land att i något afseende kunna följa med
i denna vilda kapprustning.

För min del skall jag icke närmare ingå på att nu uttala mig
om försvarsfrågan, mest af det skäl, att jag ju har att söka bilda mig
en personlig öfvertygelse angående sjöförsvarets detaljspörsraål under
de utredningar och många föredrag utaf militära sakkunniga och andra,
som hållas inför försvarsberedningarna. Jag skall därför icke ingå
på frågan i vidare mån, men jag vill säga, att det är nödvändigt, att
våra sjömilitärer måste räkna med den möjligheten, att vi icke kunna
rå med byggandet af stora pansarbatar, att vi icke kunna rätta oss
efter de kapprustningar, stormakterna företaga, utan att vi få lof att anpassa
vårt försvar efter helt andra och mindre förhållanden.

Herr Lindman klagade i sitt anförande, och likaså klagade i
Första kammaren dess vice talman öfver, att statsutskottet hade varit
så kallsinnigt emot den pågående pansarbåtsinsamlingen. »Icke ett
enda ord», sade herr Lindman, »ser man till tack för allt det, som är
gjordt». Ja, mina herrar, jag har åtminstone icke kunnat elda upp
mig till denna tacksamhetskänsla och denna entusiasm, så att jag .skulle
kunna vara med om erkännande och superlativa ord därom i ett statsutskottsbetänbände.
Det synes mig nämligen, som om den skara,
herr Lindman talade om,som svenska pansarbatsföreningen representerar,
är en ganska brokig samling. Om man försöker dela upp insamlarna
enligt motiven för deras bidrag, så tycker jag, att man kan urskilja
trenne grupper. Yi ha naturligtvis eu grupp, som, om jag så må säga,
ger uteslutande af välvilja mot försvaret, vi ha den grupp, som ger
af välvilja mot försvaret och af illvilja mot regeringen, och slutligen
den grupp, som ger af bara illvilja mot regeringen. Det är ungefär
de tre olika strömuingar, som finnas inom denna pansarbatsinsamling.
Jag skulle naturligtvis kunna vara med om att ge ett erkännande åt
den första gruppen, men sannerligen icke åt den sista.

Vidare klagar herr Lindman och ännu mer partihöfdingen för
högern i Första kammaren däröfver, att statsutskottet gett sig in på
ett uttalaude här angående pansarbatsinsamlingeu, och herr Fornander,
som nyss lämnade denna plats, tyckte, att stats-utskottets majoritet
hade varit bra egendomlig, som gifvit sig till att göra ett sådant uttalande,
utan att någon direkt anledning därtill förefanns. Ja, herrarna
ha ju icke varit med i statsutskottet, men nog kunna ni söka upp
många utskottsbetänkande!], där statsutskottet gett sig in på att tala
om saker, hvartill icke direkt anledning funnits i kungliga propositioner.
För min del kan jag emellertid, sedan jag tagit del af pansarbätsföreningens
stadgar, icke finna annat än att den pågående pausarbätsinsamlingen
ovillkorligen berör den fråga, statsutskottet haft till ompröfning.
Det är ju så, att statsutskottet til! alla delar gillat Kungl.
Majtts och enkannerligen sjöministerns uppfattning om, att det är rik -

Ang. ny:nskaffmng

af kr ig 8-fartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 30. 48 Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- tigt att bringa planmässighet i försvaret. Utskottet har vidare ansett
Tmf5 deri uppfattning riktig, som sjöministern uttalat, att man icke får förefartygs-
£r''Pa det pågående utredningsarbetet. Utskottet har vidare funnit
materiel, den uppfattningen riktig, att ett byggande af denna F-båt är ett före(Ports.
) gripande af utredningsarbetet. Och när vi då från utskottsmajoritetens
sida funnit, att vi å ena sidan måste gilla Kungl. Maj:ts och sjöministerns
uppfattning i dessa stycken, och samtidigt å andra sidan veta,
att rundt omkring i landet pågår ett arbete, som kan medföra, att
dessa grundsatser rubbas, då är det minsann statsutskottets plikt och
ingenting annat att i detta hänseende uttrycka sin säkra förvissning
om, att inga sådana åtgärder skola vidtagas, som komma att korsa
Riksdagens och regeringens önskningar i förut berörda hänseenden.

Herr Lindman talade i dag så vackert om att höja försvarsfrågan
öfver partierna. Ja, gärna för mig. Men jag tror icke, att herr Lindman
är den man, som kommer att göra det, han skulle då åtminstone
anlägga andra former för detta arbete än sitt hittillsvarande. Men
om verkligen herr Lindman vill försöka arbeta på att höja försvarsfrågan
öfver partierna, skulle jag vilja rekommendera en sak till allvarligt
öfvervägande, och det är, om icke herr Lindman ändå bör
erkänna, att våra betänkligheter, åtminstone de, som hysas inom det
parti, jag tillhör, emot ett mottagande utaf pansarbåtsgåfvan med
det villkor, som är uppställdt, t. ex. i de förbindelser, som tillhandahållas
medlemmarna af pansarbåtsföreningen, äro grundade,
och om icke det vore skäl i, att högern äfven tänkte på, att man
i främsta rummet från alla partiers sida maste se till, att statsmakternas
auktoritet och myndighet icke kränkes. Ty öfver Riksdag
och regering fiones ingen makt i detta land, det måste vi hålla
på. Om det därför uppträder ett parti eller en grupp medborgare
med sådana kraf och sådana önskemål, som äro ägnade kränka statens
och statsmakternas auktoritet, som om de ville med sina penningar
kommendera och verksamt ingripa beträffande de beslut, som skola
fattas af den enda ansvariga makt, som linnes i detta land, nämligen
Riksdagen och Kungl. Maj:ts regering, om man kommer med sådana
fasoner från ett visst håll, bör icke äfven herr Lindman vara villig
att erkänna, att det skulle vara så betänkligt att falla till föga för
sådana anspråk, att man däremot måste bestämdt reagera.

Jag vill också framhålla en annan synpunkt: är det också icke på
det sättet, att man, om man verkligen från pansarbåtsinsamlingens
sida vill försöka höja försvarsfrågan öfver partierna, bör kunna gilla
skälen för en sådan klar ståndpunkt, som utskottet intagit, när det
vid bedömandet af denna fråga öuskar, att ingå dispositioner skola
träffas, som äro af den beskaffenhet, att de föregripa det nu pågående
utredningsarbetet eller att de verka störande på försvarets planmässighet?
År det öfverdrifna anspråk från statsutskottets sida, som
dock har att tillvarataga den stora folkmajoritetens intressen och önskemål,
att det framställer kraf och önskemål, som gå ut därpå? Vill
herr Lindman höja försvarsfrågan öfver partierna, tror jag, att lian i
främsta rummet har att inrikta arbetet på sitt eget parti, som, om
något i detta land, försöker draga ner och verkligen också lyckats
draga ner försvarsfrågan till ett plan, som icke kanhända är det van -

49 Sr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

liga i andra länder. Jag tror icke, att arbetet bör inriktas på oss, Ang. nV~
"tillhörande vänstern, utan herr Lindman bar en stor mission att fylla a,u^affnmg
med sådant arbete inom sitt eget parti. fart^s Jag

skall sluta mitt anförande med att säga ett par ord om materiel
arbetarepartiets ställning till försvarsfrågan, sådan som jag tror den i (Forts.)
verkligheten är. Jag tror för min del, att det egentligen icke är
många svenska män, som, om landet är i fara och det gäller vår
nationella existens, icke skola gå med och hjälpa till att försöka försvara
landet. Jag är öfvertygad om, att man skulle göra det till och
med på håll, där man för ett ganska agressift tal emot själfva försvarstanken.
Den gång det gällde landets vara eller icke vara, tror jag,
att vi skulle finna Sveriges folk samladt kring fäderneslandets försvar.

Det är min allvarliga mening.

Men jag vill säga er, mina herrar från högersidan, att om ni tro.
att vi skola komma därhän, att vi få en verklig försvarsvilja hos vårt
tolk, tå ni först och främst lägga bort era öfvermodiga fasoner —
livilket uttryck jag icke vill rikta mot någon särskild person — ni
måste lägga bort era öfvermodiga fasoner mot dem, som tänka på
annat sätt äu herrarna göra. Jag vill icke nämna något namn, men
här var eu talare uppe på denna plats i kväll, som jag, om jag haft
förmåga därtill, skulle ha gett ordentligt på huden, en högerman,
som stod och hofverade sig förskräckligt öfver högerns patriotism och
som talade försmädligt, särskild! om det parti, jag tillhör. Jag skall
icke slösa krut på döda hökar, men jag vill säga, att nog få herrarna
lägga bort dessa öfvermodiga fasoner mot vänsterpartierna, som man
visar på högersidan. Ni fä medge, mina herrar, att äfven de, som
icke se på samma sätt i detaljerna af försvarsfrågan, som herrarna på
högersidan göra, kunna vara besjälade af ärligt och redligt uppsåt,
som förtjänar något annat än ett öfvermodigt leende.

Jag ber eder, då vi snart ha till behandling eu motion, som är
vackt af det parti, jag tillhör, att också betänka, om det icke är skäl
från högerpartiernas sida att taga under allvarlig ompröfning, huruvida
man icke från landets egen synpunkt borde lägga bort de tankar,
man har på högersidan, att använda försvaret i klasskampen. Vi ha
motionerat i år om, att militär icke skall få användas mot fredliga
arbetare vid arbetskonflikter. Tro ni någonsin, att Sveriges arbetare
komma att blifva försvarsvanner, så länge ni kommendera ut militär
mot dem, så snart det uppstår en större arbetskonflikt, då de ju på
samma gång själfva göra allt, hvad de kunna för att ålägga sig den
nödvändiga disciplinen, och man icke har fog för tron, att några oroligheter
skola uppstå. Tror ni, att Sveriges arbetare äro sådana oförståndiga
stackare, att de med glädje omfatta försvarstanken, så länge
de känna, att försvaret användes till ris åt deras egen rygg. Det är
alldeles klart, att ni måste, om ni skola försöka höja försvarsfrågan
öfver partierna, göra klart för er, att försvaret är till endast för att
värna landets själfständighet, icke för att stå till tjänst för en samhällsklass
mot en annan i de sociala striderna.

Jag vill också fråga herr Svensson i Skyllberg om eu sak, och
<let kan han gärna skrifva upp, så att han har att fundera på det till
«n annan gång, vi få försvarsdebatt: Tror icke herr Svensson i Skyll Andra

kammarens protokoll 1912. Kr 30. 4

Sr 30. 50 Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- berg också, att det skulle vara i hög grad ägnadt att lyfta försvars anslcaffning

frågan upp öfver partierna, om en del arbetsgivare ändrade taktik

aJ k,ri9*~ mot arbetarna i stället för att endast tala så vackert om, att de ärm
materiel så utomordentliga arbetarevänner. Det är en arbetsgivare, som har

(Forts.)" vant uppe bär i afton och hållit ett stort berömmande tal öfver sig

själf på grund af den gifmildhet han ådagalagt mot alla arbetare,,
som komma in på hans kontor. Vi känna nog, och alla Sveriges arbetare
veta om, hvad sådant tal är värdt. Vi veta också, att en hel del
af dessa personer, som hofvera sig öfver sin arbetarevänlighet, jagar sina
arbetare som fredlösa villebråd öfver hela landet. Vi ha manga arbetare,
som ha begått själfmord därför, att de stått på arbetsgifvarnas
svarta listor. Jagade från den ena staden, från den ena arbetsplatsen
till den andra, utan att kunna få möjlighet att arbeta, utan möjlighet
till uppehälle, ha de till slut antingen dödat sig eller rest till annat
land. Tror herr Svensson, att äfven om man pratar aldrig så mycket.
om sin arbetarevänlighet, under det de organiserade arbetsgifvarna
visa prof på en sådan taktik gent emot Sveriges arbetare, att de bokstafligen
jaga arbetarna till döds på detta sätt, man under sadana förhållanden
kan höja försvarsfrågan öfver partierna och skapa försvarsvilja
hos Sveriges arbetareklass? Jag säger er, mina herrar, att om
ni skola lyfta försvarsfrågan öfver partierna, få ni rannsaka er själfva
och låta bli att racka ned på arbetarna och deras parti här i Riksdagen.
Gån till er själfva och gör en allvarlig rannsakan: ha ni varit
sådana mot dessa svenska män och kvinnor, att ni genom edert
uppträdande mot dem medverkat till att skapa den uppfattningen hos
dem, att de ha ett hem och ett fosterland att försvara? Det talades
här i remissdebatten om den tillmötesgåendets politik, som nu skall
inaugureras. Jag och det parti, jag tillhör, vilja vara med om att försöka
den vägen. Det är min öfvertygelse, att denna är den enda,
som kan föra därhän, att alla i detta land skola känna, att de äga
ett fosterland att försvara.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Rydén förenade sig herr Brantnig.

Herr Lindman: Herr talman! Om jag i förmiddags hade trött
på någon resonans hos regeringen och de partier, på hvilka regeringen
stöder sig, att vilja samfälldt med högern gå fram till en lösning åt
försvarsfrågan, har jag nu åtminstone fått ett svar, som är tydligt nog.

Ty icke blott i denna kammare utan äfven i Första kammaren ha vi

från regeringsbänken fått höra, och i båda kamrarna likaså från båda
partiernas mest framskjutna män, att den vägen kommer man icke att
slå in på.

Jag hörde nyss den siste ärade talaren förklara, att man nog tick
försöka göra sig något mjukare, än man kanske var på högerhåll, och
han ondgjorde sig åtskillig! öfver en eller annan högertalares uppträdande
här i kammaren. Jag vill icke alls här uttala mig om den

saken annat än i den mån, att jag tror, att jag^ uttalar rätt mångas

åsikt, då jag säger, att herr Rydén kanske också själf behöfde tillse-,
om det ej kan finnas ett litet grand i hans eget öga någon''gång och

51 -Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

att ban icke borde vara så angelägen att tillrättavisa andra, utan litet Ang. nysjälf
rannsaka sin egen person. Detta nämndt alldeles utanför ämnet, anskaffning

Jag skall emellertid återgå till detta och skall som anknytning
taga upp ett ord, Rom herr Rydén yttrade i det han sade, att öfver materiel.
Sveriges regering och Riksdag står ingen i detta land. Nej, det hade (Forts.)
varit godt, menar jag, om regeringen hållit på den grundsatsen i
denna fråga, att sedan Sveriges Riksdag och Sveriges regering fattat
sitt beslut, det finns ingen i detta land, som kan ändra det, utan då
bör det bli bestående.

Att nu vidare ingå på någon debatt om själfva denna sakfråga
lönar naturligtvis icke mödan. Regeringen har tagit sin ståndpunkt,
regeringspartierna ha tagit sin ståndpunkt. Oppositionen har, så godt
den kunnat, i dag förfäktat sin mening. Nu kuuna vi icke göra
mycket mera. Ställningen är klar. Partibanden hålla fullkomligt, efter
hvad jag kan döma. Nu tillkommer det regeringen och regeringspartierna
att taga ansvaret. Yi kunna icke göra mera, än vi gjort.

Jag har begärt ordet, icke för att säga detta, utan endast för
att med några ord replikera herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet.
Med en viss glädje framhöll herr statsrådet här gentemot
mig såsom chef för den förra regeringen, att det fanns ett Riksdagens
beslut, som icke hade kommit till utförande under den tid, jag
var chef för regeringen. Herr statsrådet inhöstade äfven den säkerligen
förväntade applåden. Den kom alldeles, som om den hade varit
beställd. Nu vill jag säga om detta ärende, att jag förmodar, att jag
kan tala om det, att det sålunda icke numera tillhör sådana ärenden,
om hvilka man icke har rätt yttra sig. Jag förmodar det, då herr
statsrådet har talat om det. Därför skall jag med några ord be att
få yttra mig därom, äfven jag.

Med den saken förhåller det sig helt enkelt så: att den materiel,
om hvilken herr statsrådet talade, och till hvilken Riksdagen lämnade
anslag åren 1909 och 1910, kanske 1908 också, icke hade blifvit beställd
förrän senare, d. v. s. efter de år, för hvilka anslagen hade utgått,
var beroende på omständigheter, som herr statsrådet själf förklarade
sig känna och anse tillfyllestgörande. Det berodde på sådana
svårigheter, som Kungl. Maj:t icke har mäktat öfvervinna. Det
är sådana fakta, som göra, att anslag icke utgå, därför att de icke
kunna utgå.

Helt annorlunda förhåller sig med det anslag, här är fråga om.

Här finnes icke något sådant hinder. Här ligga ritningarna färdiga,
man kan infordra anbud, och man kan bygga båten, men så förhöll
sig icke med den materiel, om hvilken herr statsrådet talade. Jag
har velat erinra om detta, därför att jag tyckte, att den applåd, herr
statsrådet fick från kammaren, var oförtjänt.

Herr statsrådet talade om, att den förra regeringen borde ha
väntat på utgången af 1911 års val. Får jag lof att fråga, hvarför
icke herr statsrådet själf väntade på utgången af 1911 års val och
väntade på, hvad 1912 års Riksdag skulle säga. Det fallet är ju lika
naturligt. När vi fattade vårt beslut hade 1912 års val ännu icke
gått af stapeln. Den nuvarande regeringen fattar sitt beslut och säger:
»vi ta för afgjordt, att Riksdagen kommer att följa oss», men

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- någon absolut visshet kunde väl icke regeringen och herr statsrådet
anskaffning ]la. Nu har det visat sig, att herr statsrådet ställt horoskopet rätt:
fartygs- herr statsrådet får Riksdagen med sig. Jag kan endast gratulera till

materiel, framgången, men jag beklagar den.

(Korta.) Herr statsrådet anförde, att det stod i fjolårets proposition, att

vi måste ha efter våra förhållanden anpassade pansarbåtar, och efter
detta kom sedermera en utredning om, hvad man skulle mena just
med detta »efter våra förhållanden anpassade», och med anledning
däraf kom herr statsrådet in på ett resonemang, som jag egentligen
icke uppfattade, huruvida det var afsiktligt eller ej, men som gick ut
på, att den pansarbåt, om hvilken här nu varit tal, icke kunde röra
sig i våra farleder. Herr statsrådet tog nämligen upp som en anmärkning,
att den icke kunde göra det, men slutade i alla fall med
att säga, att det kanske icke är så farligt med den saken, det kanske
går i alla fall. Herr statsrådet tänkte, att den förra regeringen väl i
alla fall hade undersökt denna sak.

Den, som var närvarande under fjolåret vid debatterna om pansarbåtsfrågau,
kan erinra sig ett meddelande, som jag dä lämnade, af
Sveriges förnämsta auktoritet på detta område, nämligen konteramiral
Hägg. Jag skall icke besvära med att läsa upp det helt och hållet,
men jag skall be att få läsa upp tre rader, där han säger: »Som en
sammanfattning af det ofvan sagda vill jag härmed förklara såsom
min bestämda åsikt, att pansarbåtar af F-typ utan svårighet kunna
betjäna sig af våra militärleder.»

Nu ser jag, att herr statsrådet ruskar på hufvudet, och att sålunda
herr statsrådet icke har någonting att invända mot detta, utan
tror, att också F-båten kan röra sig i dessa militärleder, och då förfaller
gifvetvis min anmärkning och torde kanske icke heller då behöfva
något bemötande.

Herr statsrådet kom i detta .sammanhang in på frågan om Fbåtens
storlek och talade om, att den är så stor, att har man byggt
den, kan man icke bygga någon större. »Men jag är alldeles säker
på», säde herr statsrådet, »att det kommer man icke att nöja sig med
från sjöofficershåll, utan där skall man fordra något större». Skulle
man härutaf kunna dra den konklusionen, att herr statsrådet — ifall
herr statsrådet ansåge denna F-båt vara ganska bra, hvilket jag naturligtvis
icke tror, att herr statsrådet gör, men antag det för ett
ögonblick, säger jag — skulle i sä fall säga: »den skola vi icke bygga,
därför att den är för stor, utan vi måste bygga eu mindre, för att
sedan ha möjlighet att bygga större».

Herr statsrådet ordade ganska vidt och ganska bredt om tvenne
saker. Först talade herr statsrådet om: »hvad är flottans uppgift?»
det var det ena, och det andra: »hvad skola vi ha för typ? Här frågar
man den ene, och han säger si, och man frågar den andre, och han
säger så; på det sättet vet man icke, hvad dessa sakkunniga vilja.»
Tillåt mig fråga: hvad tycker herr statsrådet själf? För min del .skulle
jag vilja säga, att när man har tagit på sig det efter min mening
mycket ansvarsfulla uppdraget att vara statsråd och chef för kungl.
sjöförsvarsdepartementet, tycker jag, att man själf bör veta, hvad man
vill i dessa frågor, att man själf bör ha bildat sig någon uppfattning

\r 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

om, hur det bör vara både beträffande typfrågan och beträffande flottans
uppgift. Men det är icke så underligt, när herr statsrådet står
i kammaren här och gläder sig öfver, att det anslag, som af flottans
män ansetts vara eu nödvändig betingelse för att kunna hålla vid
makt den materiel, som man bär, kommer att blifva afslaget.

Jag ber vidare att få göra en erinran mot herr statsrådets anförande,
när han förebrådde högern och dess ledning för en tidningsartikel,
som herr statsrådet uppgaf ha stått i en tysk tidning och vara
signerad med F. eller B., och enligt uppgift härledande sig från eu
högerman. Det är ansvarslöst tal att förebrå högerns ledning för
något dylikt. Högerns ledning har icke något med saken att göra.
och jag afsäger mig å högerns vägnar allt ansvar härför — ingen vet.
om artikeln är skrifven af eu svensk, ännu mindre om den härrör från
en svensk högerman.

Nu talar man här om försvarsbereduingarna och säger, att de måste
fullborda sitt arbete. Ja, det är ju också meningen, att så skall ske.
men det vill jag säga, att det är med verkligt bekymmer, som jag
icke finner ett ord hos herr statsrådet af omtanke för att sjöförsvaret
under den tid utredningarna pågå skall vidmakthållas, icke ett ord af
omtanke för att icke materielen under denna tid lämnas att vara sådan
den är. Ingen förnyelse skall komma i fråga — den saken lämnar
herr statsrådet helt enkelt åt dess öde. Men så har också herr statsrådet
att glädja sig åt sa värdefullt understöd, som herr statsrådet fått
från åtskilliga här uppträdande socialdemokrater och särskildt den
senaste talaren, herr Rydén. Han förklarade helt enkelt, att vi hade
den bästa sjöminister, som någonsin funnits, ty sä planmässigt som
herr statsrådet går fram här beträffande bristen på underhåll, bristen
pa vidmakthållande af flottans materiel, har ingen sjöminister förut
gjort. Om den glädjen kan vara så stor för herr statsrådet vet jag
icke, herr statsrådet har i alla fall för den att tacka Andra kammarens
socialdemokrater.

Herr Rydén talade om planlöshet — det har varit planlöshet och
idel planlöshet förut. Jag tillåter mig fråga, om det icke är den
största planlöshet man kan tänka sig, när man ett tu tre helt enkelt
upphör att vidmakthålla den materiel, som man har. Det skulle jag
vilja kalla för den största brist på planmässighet, jag skulle kunna
kafla det planlöshetens plaumässighet.

Herr Rydén bad, att jag skulle framhålla de skäl jag har att
komma med för att bevisa, att flottans materiel behöfver ett sådant
vidmakthållande. Jag ber kammaren om ursäkt, att jag icke tillmötesgår
herr Rydéns anhållan i det fallet, ty herr Rydén var själf inne
och ahörde i Första kammaren hvad kommendörkapten Ericson hade
att anföra^ samtidigt med det jag talade här i kammaren. Under sådana
förhallanden anser jag mig icke behöfva upprepa för herr Rydén
hvad jag sade och därmed besvära andra ledamöter af kammaren.

Pa tal om planmässighet och underhåll, skall jag tillåta mig fråga,
hvarför man äfven uppskjutit under utredningen en så naturlig sak
som byggandet af jagare, om hvilket talas i femte lmfvudtiteln. Det
kan icke vara fråga om annat, än att jagaren skall vara af samma
typ och modell, som vi förut haft. Är uppskofvet äfven i detta fall

An/j. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 30. 54 Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- föranledt af omtanke att icke föregripa utredningen, eller är det icke
anskaffning snarare just det mest eklatanta bevis på den planmässighet, som herr
fartms- statsrådet tillmötesgår socialdemokraterna med?

materiel. Nej, jag tror, att det i denna fråga är på det sättet, att herr

(Forts.) statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet stirrat sig blind på
denna, för att tala med herr Eden från remissdebatten, olycksaliga
F-båt, och att herr statsrådet tänker, att hända hvad som hända vill,
kommer någon F-båt icke till stånd, så länge herr statsrådet är sjöminister.

För öfrigt, skall man sätta fingret på den ömma punkten i debatten
i dag, ligger saken på det sättet, att det finnes i det liberala
partiet de, som ville visa tillmötesgående mot de önskningar, vi uttalat
— det finnes nog de, som beklaga, att regeringsbeslutet från
fjolåret fått den ändalykt, som det fått — men det liberala partiet
törs icke för regeringen, och regeringen törs icke för socialdemokraterna.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Larsson:
Äfven herr Lindman inhöstade den applåd han väntat, och om herr
Lindman ansåg, att den, som ägnades mig, var oförtjänt, i hvilket
stycke jag icke vill diskutera med herr Lindman, kan jag icke tänka
mig annat, än att den applåd, som kom herr Lindman till del, var i
högsta måtto förtjänt.

Herr Lindmans mot mig riktade angrepp var egentligen af den
art, att man icke borde besvara det. Jag antager, att herr Lindman,
åtminstone i sina yngre dagar, någon gång på lediga stunder förstrött
sig med ett spel, som kallas »kille», och vet, att där förekommer något,
som går igen, och jag kan icke finna annat, än att herr Lindmans
angrepp mot mig är just ett sådant där svinhugg, som går igen.

Det kan icke fälla mig in att närmare ingå på bemötande af de
på missförstånd, misstydningar och förvrängniugar späckade anmärkningar,
som herr Lindman bestod mig. Jag vill snarare ursäkta lierr
Lindman, därför att vi sedan gammalt veta, att herr Lindmans största
svaghet, något som han användt som ett skydd för sig, är att han
»icke förstår», och han har i sina angrepp mot mig visat, att han
totalt icke förstått hvad jag i mitt anförande här i kammaren yttrat.

Det är en enda sak i herr Lindmans anförande, som jag skall
tillåta mig att bemöta, den enda, som kan förtjäna ett bemötande,
och det icke så mycket därför att herr Lindman framförde den, utan
det är därför, att hans anmärkning endast utgjorde ett upprepande
af hvad en annan aktad ledamot af denna kammare tillåtit sig säga,
då nämligen herr Fornander uttalade sin förvåning öfver, att jag icke
tillstyrkt Kungl. Maj:t att äska anslag för påbörjande af byggandet
af en jagare. På den saken behöfver jag icke spilla många ord. Förhållandet
är ju det, att med den jagare, som blir färdig i år, ha vi
två fullständiga divisioner. Ingen jagare är äldre än 10 är, den
äldsta är nämligen omkring 10 år gammal. Sålunda är denna materiel
ung, och vi ha, som sagdt, med den jagare, som blir färdig i
år, fått två fulla divisioner. Då anser jag det icke vara af någon
brådskande natur att nu påbörja byggandet af en ny jagare, tv detta

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. ni.

förutsätter, att man skall bygga eu uy division. Det är därför och
•endast af detta skäl, som jag ansett, att med byggandet af en ny
jagare bör kunna anstå, då det ju ankommer på försvarsberedniugarna
.att pröfva sammansättningen af fiottmaterielen, således äfven det antal
jagaredivisioner, som må anses för oss behöfiiga.

Då herr Fornander förklarade det vara inkonsekvent af mig att
äska anslag till byggande af undervattensbåtar, emedan det beträffande
undervattensbåtar gäller detsamma som om jagare, att det icke råder
någon tvist om typerna, vill jag erinra om, att detta ingalunda är
inkonsekvent, ty såsom framgår af mitt anförande till statsrådsprotokollet,
anser jag, att med afseende på den materielen kräfves, att man
■omedelbart ser till, att den blir förstärkt.

Herr Liljedahl: Herr talman! Då herr Lindman nyss sade, att
det liberala partiet icke vågar intaga någon annan ståndpunkt än
regeringen i fråga om F-båten, ber jag såsom medlem af partiet och
-då jag sålunda måste känna mig träffad af den stöt herr Lindman
riktade mot oss, få säga, att så icke är förhållandet. Vi äro fria
■svenska män, som här handla och besluta efter egen öfvertygelse.
Hvarför vi — jag är viss om, att hela det liberala partiet har samma
åsikt som jag i den saken — så enhälligt hålla fast vid den politik,
isom den nuvarande regeringen företräder, det är därför, att den i hela
försvarsfrågan representerar en grundåskådning, som har legat och
.grott på djupet hos vårt folk, men först i dessa yttersta tider kommit
upp och fått aktualitetens Lamtid för sig.

Jag skall väl akta mig för, hur frestande det än vore, att vid
detta tillfälle gifva min känsla fritt lopp oeh dröja i hvad man brukar
kalla försvarspolitikens blå rymder. Jag skall uteslutande hålla mig
till ett par rena och strängt jordbundna militära fakta.

Dock kan jag icke underlåta, eftersom det blifvit så strängt betonadt
här från högerhåll, att något beröra den konstitutionella
■sidan af F-båtsfrågan.

Filosofien talar om gränsprobletn, dit icke ens det skarpaste förstånd
kan tränga med full visshet om, att nå sanningen. Så är det
enligt mitt förmenande äfven med det politiska lifvet. Det har sina
gränsproblem, och ett sådant föreligger i F-båtsfrågan. Såvidt jag
kan känna och mitt förstånd kan fatta, har det af herr statsministerns
anförande under remissdebatten tydligt framgått, att det i denna
uppskofsfråga just föreligger ett sådant gränsproblem. Det betingas
däraf, att man i ena vågskålen väger den konstitutionella troheten
och i den andra lägger den byråkratiska formalismen. Högern ser i
detta uppskof väsentligen ett brott mot den konstitutionella troheten.
Men vi på vänstersidan se i denna högeruppfattning ett framdrifvande
af en byråkratisk formalism, som vi icke kunna vara med om.

Nu skall jag öfvergå till de rent militära faktorer, som göra.
att jag för min del sedan långt tillbaka har bestämdt min ståndpunkt
i denna fråga. Dock vill jag först gifva uttryck åt min tacksamhet
för hvad herr Lindman så varmt och med en sådan outtröttlig energi
■både nu och förut och icke minst under sin regeringstid har förfäktat,

Ang. nyanskaffning

af hrigsfartygsmaterid.

(Forts.)

Nr 30. 56

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- när det gällt att häfda nödvändigheten af ett starkt försvar för Sverige,.
^fkrPT^ oc^ särskildt ett liottförsvar.

fartygs- Vår flotta har en ofantligt stor uppgift, och jag tror icke, att den

materiel, kan öfverskattas. Den har en tredubbel uppgift: att försöka hindra.

(Forts.) en fientlig landstigning, att hindra eller bryta sönder en handelsblockad
och att hindra eu brandskattning eller härjning af våra kuster.
Jag endast eriurar om år 1719, då hela vår kust ända från Umeå och*
ner till Vikbolandet härjades och brändes af ryssarna. Alla kuststäder
och de gårdar, som lågo vid kusten, jämte grödan och skogarna antändes
och förstördes. Det står ju tydligt i vår gamla Odhners historia.
Flottan bar alltså en ofantligt stor uppgift. Men hvad jag
särskildt vill betona det är, att armén har en ännu större uppgift.

Nu är denna F-båtsfråga så ofantligt viktig, därför att det faktiskt
gäller att upprätthålla vårt sjöförsvar. Men skall man nu rycka,
ut denna F-båt ur försvarsutredningen och lösa den som ett särskildt
specialproblem?

Jag sade nyss, att flottan liar en stor uppgift, men jag tilläde och
tillägger än en gång, att armén har en ännu större. Det blir armén,,
som kommer att afgöra kriget. Flottan uppträder alltid ute på periferien,
vid kusten. Men kriget afgöres nog på svensk botten, och
utanför den tänker jag väl, att vår armé aldrig skall gå. Då frågar
jag: finnes det då icke, när det gäller att åstadkomma en revision åt
vår härordning, för armén frågor, som äro fullt lika viktiga som denna
F-båtsfråga? Jo, för visso det. Jag vill endast erinra om krafvet på
vinterutbildning. Tanken, mina herrar, på denna risk, som vi löpt
under många och långa år och ännu löpa, då vi stå här endast med
en sointnararmé till att värna om Sveriges land, ehuru vår sannolikaste
krigsskådeplats ligger strax nedanför polcirkeln. Därför måsteen
vinterutbildning fortast möjligt komma till stånd, så att vi kunna
värna vårt snöiga land, där under större delen af året vinter råder.
Åtminstone däruppe, där sannolikast krigsskådeplatsen kommer att bli,
är ju förhållandet sådant. Denna fråga är mera aktuell än F-båtsfrågau.
Och man kan draga fram ännu flera spörsmål af stor betydelse
för vår armé. Men resultatet blir, om man yrkar på speciallösningar
af dessa spörsmål, att man lufver upp hela försvarsutredningen.
Låtom oss undvika detta och i stället draga in äfven F-båten i dennautredning.
Låtom oss behålla försvarsutredningens program obrutet
och på det sättet få hela vår försvarsfråga ändtligen löst!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Den fråga, som här förelagts oss, rör ju egentligen,
huru stort anslag man skall rösta på för nyanskaffning af fartygsmateriel,
om man skall rösta på det åt motionärerna begärda eller
det af regeringen begärda. Mig förefaller det dock ganska svårt att
förstå, på grund af hvilka skäl jag i år icke skall yrka afslag på det
hela, lika väl som jag var med om, att rösta afslag på det hela i fjol i
enahanda ämne.

Man har under debatten här i kammaren hufvudsakligen utgått
ifrån ett antagande, att landet ständigt sväfvar i en krigsfara, som
nödvändiggör för oss att upprätthålla ett starkt försvar. Men om vit

se på uppfattningarna i landet, så röra de sig på eu mycket stor och
skiftande bred linje. Vissa lager af befolkningen äro besjälade företrädesvis
af en stark fredsvilja, och går man sedan undan för undan,
kommer man till slut till folklager, som äro besjälade uteslutande af
eu stark försvarsvilja. Skillnaden mellan dessa lager sammanfaller öfver
hufvud taget med de olika ekonomiska samhällsklasserna. De, som
mest besjälas af fredsvilja, äro de som svårast drabbas af försvarsbördorna,
under det att de, som ha större ekonomisk bärkraft, ha lättare att bestå
sig med en stark försvarsvilja. Och kommer man till de samhällslager,
där militärväsendet också betyder makt, glans och ekonomisk fördel,
då blir försvarsviljan utomordentligt stark. Dessa tre riktningar
inom nationen sammanfalla också i stort sedt med de tre politiska partierna,
det socialdemokratiska, det liberala, som intager en mellanställning,
och slutligen högern.

Vi få således till eu början icke frånse, att det verkligen förhåller
sig så, att i vårt land förefinnas vidt skilda stämningar och riktningar
i försvarsfrågan. Men så framställer sig också den frågan: hvad är
sanningen i denna sak? Hafva vi bara att utgå från det antagandet,
att här måste rustas för att möta en fara, som jämt föreligger? Eller
skola vi undersöka det verkliga förhållandet och därpå bygga vår åsikt?
Det senare är min ståndpunkt; jag tror att vi måste undersöka saken
något, innan vi bilda oss vår uppfattning om, huruvida eller huru
mycket detta land behöfver rusta och kosta på sig för försvaret. Vi
måste betrakta något det världspolitiska läget under nu rådande förhållanden.

Då kunna vi väl till eu början vara ense om, att fredsgarantierna
på många olika sätt under de sista tiderna vuxit alldeles oerhördt. Å
andra sidan måste vi också medgifva, att faran för krigsutbrott föreligger
på många håll i världen ännu i hög grad. Ja, vi få äfven vara
beredda på, att denna fara för krig kan taga sig utbrott i väldiga katastrofer
nu som förr. Men när en sådan tilldragelse inträffa]-, få vi
icke däraf draga slutledningar om, att världsfreden är på återtåg. Det
är endast utvecklingens lag, som genom brutala afgöranden på oroliga
punkter för oss fram till ett allt mera orubbadt fredstillstånd.

Hvad är nämligen orsaken till, att dylik krigsfara ännu i vår tid
kan föreligga? Det är på ett sätt sedt de stora makternas imperialism,
deras försök att fiska i grumligt vatten, att vara framme och

söka lägga under sig land öfverallt, där icke stadgade förhållanden

råda. Imperialism är icke någon ny företeelse för vår tid. Den har
funnits i alla tider och endast växlat form och förevändningar. Emellertid
är det på samma gång eu stor fredsgaranti, att allt flera sådana
störa ^nationer rycka upp i världspolitiken. Ty därigenom komma de
att på ett synnerligen effektivt sätt kontrollera hvarandra och hålla
hvarandra i schack. Det var oerhördt mycket farligare för freden,
när endast två eller tre stormakter behärskade världen.

Om vi då gå till att mera i detalj undersöka, hvilka de förhållanden
äro, som ännu kunna leda till ansatser från de stora folken

att störa freden, så möta här tre hufvudpunkter.

För det första är det kolonialpolitiken. 1 världsdelarna Amerika
och Australien kan denna dock nu sägas vara afslutad. Äfven om det på

Ang. nyanskaffning

af krigsfot!/gsmateriel.

(Forts.)

Sr 30. 58

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

den amerikanska kontinenten möjligtvis kan tänkas uppstå förvecklingar
mellan kolonisterna inbördes, särskildt i Sydamerika, så är det
ju saker, som aldrig komma att beröra svenska folket. I Australiens
kontinent är kolonisationen fullbordad på ett så stadgadt sätt, att därifrån
ingenting vidare är att befara. Afrika åter ger ännu anledningar
till oro, som lätt kunnat framkalla krig. Emellertid är nu södra Afrika
pacificerad; efter boerkriget bar där uppstått ett statsförbund,
och därför kan man icke behöfva frukta, att några vidare förvecklingar
där skola uppkomma. I mellersta Afrika ha allt mera vederbörande
europeiska makter kommit öfverens om vissa gränser, ehuru
man i alla fäll måste medgifva, att det definitiva besittningstagandet
där icke är sådant, att icke äfven därifrån någonting kan inträffa. I norra
Afrika äro förhållandena ännu mera komplicerade. Dessa trakter ligga
nära de europeiska stormakternas gränser. Under denna debatt har
äfven varnande påpekats det oförmodade Tripoliskriget. Men, icke är
detta något så nedslående att vi därför böra öfvergifva all tillförsikt.
Det är ju på det sättet, att Frankrike och England ha genonp en
sin tidigare politik inkräktat på gammalt muhammedanskt område.
Då dessa eröfringar hotade att bli allt större, kan man förstå, att eu
stor del af den italienska nationens chauvinism sattes på ett alltför
hardt prof. Äfven måste därvid beräknas, att romarne på sin tid ha
koloniserat Norra Afrika, hvarefter muhammedanerna i sin ordningtagit
det från dem. När således detta krig verkligen nu utbrutit, sä
är det icke, som man vill göra gällande, ett bevis på, att man ej vidare
kan lita på fredsrörelsens landvinningar. Det är ett utslag bara
af de naturrörelser, som i eruptiva trakter bana väg för det slutliga
lugnet. Allra minst tycker jag, att ett litet skandinaviskt land, fjärran
beläget från dessa öfvergående händelser, har någon anledning att af
eu sådan företeelse försänka sig i bekymmer och, som norska regeringen
gjort, rent af föreslå landet åtagande af ökade militärbördor.

Den andra stora faktor, som kan innebära hot om krig, är Asiens
uppvaknande. Där möta andra förhållanden än i Afrika. Talrika folk
med uråldrig kultur befolka denna världsdel. Den europeiska kolonisationen
har här mera fått form af en inkräktning, mot hvilken de
uuderkufvade folkslagen förr eller senare oåterkalleligen komma att
resa sig. I Asien har världen därför att ännu emotse stora, kanske
de största katastroferna. Emellertid har äfven det kaos, som där rådt
och gynnat förvecklingarna, börjat taga form. Japans framträdande
har varit ett mäktigt steg mot stadgad ordning, och nu har något
annat kommit till, nämligen det stora kinesiska folkets jättesprång
mot republik i sin författning och pånyttfödelse i sitt inre lif. Detta
tror jag och många med mig, är den största händelse, som någon af
oss upplefva! eller kommer att upplefva, ehuru den i vår press återfinnes
i anspråkslösa notiser, medan F-båten behärskar tidningarnas
ledare. Denna tilldragelse kommer att i historien resa sig som ett
Himalaja, och den är, enligt min uppfattning, eu kolossal fredsgaranti,
som i sin mån också skall kraftigt medverka till, att det autokratiska
ryska väldet mera får anledning att syssla med sin inrikes politik och
därigenom småningom utveckla sig "till eu konstitutionell och fredsälskande
stat. Socialdemokraten Sunyatsen, som synes varit själen i

59 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

denna pånyttfödelse, har för det nya kinesiska riket uppställt vissa Än9 n,J;
hufvuduppgifter, vägledande för dess utveckling, och eu af dem är,

•■att Kina skall blifva »delaktigt af världsfreden». Men, som sagdt, i afartygs''
Asien återstå ännu mäktiga möjligheter till konflikter. Så länge ännu materiel.
icke Indien är befriadt, så länge Filippinerna med sin japansk-kinesiska (Forts.)
släktbefolkning icke kommit till sina stamförvanter, och innan de
asiatiska stormakterna kommit till jämvikt sinsemellan, måste man.
annat att förtiga, räkna med möjligheterna af oerhörda krigsutbrott
där borta äfven för framtiden. Men man kan också tänka sig, att demokratiens
växande makt samt stigande upplysning hos regeringar och
folk skola finna de fredliga lösningarna.

Hvad slutligen angår den återstående världsdelen, Europa, så förekomma
där vissa förhållanden, som upprätthålla ett missnöje, men de
äro icke på samma sätt hotande som i den öfriga världen. Där förekomma
undertryckta folk, som önska sin frihet eller återföreniug med
fränder såsom i Polen, Nordschleswig Elsass-Lothringen och gränstrakterna
mellan Italieu och Österrike. Balkanhalföns sammanhopade
olika nationaliteter ha icke heller ännu kommit i jämvikt. Men det
reder ut sig allt mer äfven på Balkanhalfön under trycket för öfrigt
af stormakternas gemensamma uppsikt. Och de nationer, som nu äro
undertryckta i Europa, ha icke stor utsikt eller anledning att vinna
sina önskemål genom krigsutbrott. De härskande makternas sträfvan
• att assimilera dessa nationer med sina egna, förklaras af deras uppenbara
önskan att stå inför ett fullbordadt faktum, när den växande
folkopinionen bland folken blir öfvermäktig. Så betraktar jag äfven
företeelserna i Finland, icke som ett hot mot Sverige utan som ett
sträfvande, som tyvärr och med blodig orätt gör sig gällande af
nämnda anledning.

Om man lägger tillsamman dessa förhållanden, måste man finna, att
Sverige är typen för ett land, som kommit in i stadgade förhållanden,
det ligger så fjärran som möjligt från allt detta som ännu kan gifva
anledning till krigsutbrott. Sverige har ju också haft eu 100-årig fred,
och sedan dess ha fredsgarantierna oerhördt ökats. Kan någon då tro, att
det är större anledning att vi under de kommande tiderna skola råka
i krig, då icke något sådant ägt rum under de senast gångna 100
åren? Vidare är Sveriges -folk af tradition ett gammalt fritt kulturfolk,
och, säga hvad man vill, det betyder särdeles mycket i nutidens
internationella politik; det är skillnad i alla fall mellan Sverige och
exempelvis Korea. Vidare har Sverige afvecklat alla sådana förhållanden
till sina grannar, som kunna föranleda öfverhängande förvecklingar.
Vi ha gjort upp med Tyskland, Norge, vi ha gjort upp
med Danmark, och icke kan man gärna tänka sig, att danskarna skola
försöka återtaga Skåne, Halland och Blekinge. Vidare ha vi fatt de
naturligaste gränser mot Ryssland. Vårt land beröres icke heller i
minsta mån, som jag påpekat, af de förhållanden, som kunna i andra
världsdelar föranleda krigsutbrott. Slutligen är Sverige omgärdaöt af
integritets- och skiljedomstraktater; äfven om man icke vill tillerkänna
dem alltför stor betydelse, ha de dock sin betydelse, och det är ju
därför, som de äro ingångna.

Om man tänker på det sättet något öfver det verkliga läget, kan

Nr 30. 60

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- jag för min del åtminstone icke, som de flesta af talarna i detta ämne
°of 7-i°rt> ^ara oreflekterad t utgå ifrån, att här hotar krig när som helst.

°fartygs- Utan med mina nu angifva premisser måste jag säga, att det är eu

materiel, tvångsföreställning, som behärskar de nämnda talarna. Jag måste
(Forts.) tvärtom säga, att all krigsfara för oss hädanefter är minimal, om ens
någon alls. Vidare måste jag säga mig, att, ifall denna minimala
krigsfara någonsin skulle bli verklighet, det i alla fall är så, att vi
icke med våra små resurser kunna på något sätt värja oss mot en

stormakt, utan få bereda oss på att det dock alltid blir företrädesvis

med andra medel som vår själfständighet dä skall värnas. Under
sådana förhållanden kan man verkligen fråga sig, om det är någon
rimlighet i att vårt land fortfarande skall årtionde efter årtionde anslå
kanske hälften af sina inkomster till krigsutrustning och låta landet
förblöda invärtes under långliga tider för att med yttersta försakelseupprätthålla
en stor krigsberedskap till lands, på vattnet och i luften
och skapa ett bleksiktigt folk endast för att möta denna högst osannolika
utsikt till krigsutbrott.

En stolt uppgift, som därför i stället väntar just på oss, är att
med verklig initiativkraft taga itu med själfva fredsarbetet. Och genom
att ständigt framhålla att verkligen för oss med ingen rätt kan eller
får föreligga någon krigsfara, kunna vi också stärka mer och mer den
redan belastade internationella opinionen, att något sådant som krigsöfverfall
aldrig kan få mot oss ifrågakomma.

Men nu inträffar det märkvärdiga, att de, som besjälas af denna
utomordentliga försvarsvilja, ogärna vilja taga itu med eller intressera
sig för fredsarbetet eller stärka fredsgarantier. Vill man gä någon
vart på den vägen, så inskränker man sig — ja tyvärr ofta äfven
bland de arbetande fredsvännerna — till de gamla formulären utan
att vilja vara med om att samtidigt försöka öppna nya mera omfattande
och fruktbärande vägar.

Särskildt måste konstateras att F-båtsentusiasterna äro mycket
fjärran från alla fredstankar. De känna och tänka bara precis som
om vi vore i samma fördömelse nu som i medeltiden. De finna det
till och med så långt ifrån vara en naturlig sak, att vi skola få lefva
i fred, att de tvärtom lägga våldsamt an på att upphetsa oss själfva
mot grannarna och grannarna mot oss. Man kan icke tänka sig något
mera bedröfligt utslag af denna propaganda än den Hedinska broschyren.
År det sant, att den nu också sprides i öfversättning i stora massor i
i Ryssland, så måste man säga, att den varit ägnad att på ett mycket
skadligt sätt söka nedbryta den fredsopinion, som förhållandena hyggt
upp ikring oss till vår fördel och styrka. För min del har jag trott,
att det tvärtom kunde vara lämpligt att närma sig det stora ryska
folket någon gång, och icke i det bara misstänka eu fiende, ständigt
beredd att kasta sig öfver oss. Därför tillät jag mig förra året att
väcka eu anspråkslös motion om, att vår regering skulle se till att på
alla möjliga sätt öka våra vänskapliga förbindelser med det ryska
folket. Men det är klart, att hvarje sådan dum tanke skall falla till
föga tämligen fullständigt. Däremot är det gifvet att ett, framträdande,
som utmanar de båda folken mot hvarandra, skall af denna lidelsefulla,
försvarsentusiasm utmyntas på alla sätt såsom det rätta ordet i sinom -

Onsdagen den 17 april, e. in. 61

tid. Är det verkligen^ den rätta svenska försvarspolitiken för våra dagar.
och tillgodoser man på detta sätt landets sannskyldiga intressen? Det
tror jag icke.

Med de utgångspunkter jag nu framfört får jag säga, att det är
mycket förklarligt och mycket resonligt i de betydande strömningar
inom landet, som kräfva afrostning och positiv fredsrörelse. Förfäkffarne
af denna åskådning äro också lifligt öfvertygade om, att därigenom
landets verkliga sjelfständighet och dess materiella och andliga
lyftning skulle på ett vida kraftigare sätt befrämjas än genom rustningspolitiken.
De känna också att detta är det initiativ, hvarpå folken
vänta, och .att det är dessa tankar, som äro de banbrytande för det
nya, som måste komma.

För min del stål’ jag principielt på denna ståndpunkt. Men jag
har, som jag också yttrade förra året, icke trott att tiden är mogen
redan nu att fordra en fullständig afväpning. Jag anser, att man får
räkna något äfven med det osannolika och för öfrigt också hvad opinionen
i landet år färdig med. Jag hör också till dem, och det göra
väl alla,, som anse, att skulle, otroligt att säga, ett krigsutbrott för
•oss inträffa, så ger man sig naturligtvis icke godvilligt, utan söker
med de resurser och medel, som tillfället erbjuder, sätta sig till motvärn
äfven mot ett öfvermäktigt våld. Meii hvad vi i alla fall kan
och maste lägga oss vinn om, är att vi skola ha vårt försvar nedsatt
till ett minimum; det skall vara endast eu skyddsvakt, ett neutralitetsförsvar
af obetydlig omfattning. Och vidare anser jag, att detta
bör ske i samråd med norrmän och danskar.

Jag var därför i fjol för min del skiljaktig med den socialdemokratiska
riksdagsgruppens majoritet, så till vida, att jag icke kunde
instämma med den däri, att man för närvarande endast borde inrikta
sina ansträngningar pa afskaffandet af lyxen i försvaret, äfven om man
kunde få fram en så stor besparing som ett tjugutal millioner kronor,
titan jag ausag, att man borde rikta sig samtidigt mot detta preussiska
försvarssystems hjärta och se till, att skapa något annat och vida mindre
kostsamt än det nuvarande.

c Med eu sådan uppfattning kan jag icke heller förstå, hvarför ja|r
i ar skulle rösta för bifall till ett anslag för nyanskaffning af krigsfartygsmateriel,
då jag i fjol röstade däremot. Vi skulle ju också afveta
den utredning, som göres. Nu vet man ju till och med — såsom
sjöministern i dag påpekat såsom själfklart — att detta af utskottet
förordade anslag kommer att också gå till pansarbåtar, om än icke af
b-typein Detta är för mig knappast någon öfverraskning, då det icke
linnés någon representant i försvarsberedningarna för den riktning, jag
repiesenterar. Da har jag för min del så mycket mindre anledning
ntt. gifva mitt bifall till ett förslag, som jag vet skall utmynna i beviljande
åt penningar, som skola användas till andra ändamål och annan
form af försvaret än jag för min del hoppats utredningen skulle leda till.

Situationen är som sagdt densamma som i fjol. Då sade liberalerna,
att beviljandet af ett anslag till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel
var löst grundadt, och en socialdemokratisk talare yttrade då, »att vare
sig det blir en liberal eller en konservativ typ, som godtages, så blir
det för visso en undermålig typ», något som jag tror" är riktigt. Nu

Nr 30.

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nf 30.

Ang. nyanskaffning

af Itriqsfartygsmateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 17 april, e. m.

skall det anslag, som beviljas, det är ju i alla fall mindre, användas
till en liberal pansarbåt. Jag tror icke, det är någon sa stor fråga,
det här gäller, att det är befogad anledning rifva upp en lysandepartiskillnad
på denna lilla skillnad i två anslagssummor.

Nu är det emellertid så, att vi stå gauska ensamma om välmening,
och om jag yrkar afslag, betyder det ingenting.

Å andra sidan har det blifvit sagdt, att ur den högre politikens
synpunkt, som jag icke förstår i det här fallet, skulle det kunna bli
eu förfärlig oreda i ärendets behandling och i den politiska situationen,,
i fall man hölle på en så uppriktig ståndpunkt, som att i år liksom i
fjol yrka och rösta för afslag på dylika anslag. Jag har nu faktiskt gjort
det i och med min framställning. Och jag kan därför garna i denna
ringa män ägna den önskade gärden åt det parlamentariska politiska
trvcket, maktförhållandena och åt opportunismen, att jag afstår från
att göra något bokstafligt yrkande.

Herr Pettersson i Bjälbo: Egentligen är tiden så långt framskriden,
att jag kanske helst borde tiga, men när jag ändå begärt
ordet, ber jag att få säga några ord i det föreliggande ärendet.

Vi minnas säkerligen från förra året, då statsverkspropositionen
innehöll begäran om anslag till en F-båt, hur denna begäran möttes
från vänsterhåll i denna kammare. Det sparades sannerligen icke på
starka ord lika litet då som nu i dag. Sä kom åtgörandet i slutet åt
Riksdagen. På den gemensamma voteringens väg fattades beslut om
byggande af en pansarbåt, och blef då anslaget ett belopp af 3,800,000-kronor till första byggnadsåret. Jag erinrar mig lifligt det partisammanträde,
då våra partier hade att bestämma sin ståndpunkt i frågan.
Det fanns nog icke en enda af oss, som ej hade alldeles klart för sig
de konsekvenser vår hållning skulle medföra, vi både alldeles klart
för oss, att inför de förestående valen och med hänsyn till de nya väljarna
var det ock ur partitaktisk synpunkt oklokt att göra som vi
gjorde, vi hade alldeles klart för oss, att vår hållning skulle medföra
förlusten af många mandat, men å andra sidan måste vi också tänka
på, hvad som var det rätta i det föreliggande fallet, och huruvida vi
kunde stå till svars med att låta flottan förfalla, och^ vi sade såsom
en man, att det fick gå huru som helst, högern må förlora än så
många platser — detta kan möjligen i framtiden repareras — men detandra
kunde möjligen icke repareras. Sådan var vår hållning då, och
jag är för min del glad öfver att tillhöra ett parti, som handlade sa
vid denna tidpunkt. .

I detta sammanhang vill jag säga, att våra partier då bestodo åt
85 man. Af dessa voro icke mindre än 73, d. v. s. närmare 90 %,.
landtbrukare. I stort sedt kan man säga, att det var de moderata
landtmäunen i Andra kammaren, som ville stärka och underhålla sjöförsvaret,
under det att storstädernas, handelsstädernas och sjöstädernas
representanter i allmänhet ställde sig afvisande till denna angelägenhet.
Detta är så mycket mera anmärkningsvärd!, som sjöförsvaret
naturligtvis för städerna med deras sjöfart, handel oeh industri har
mycket större betydelse än för oss landtman. Bryter det loss, kommer
stormen förr öfver städerna än öfver landsbygden. Hvad man än kan

63 Sr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

säga om vårt beteende, så kan det åtminstone icke sägas, att vi voro
besjälade af egoistiska motiv.

Så kom valstriden, och hvad vi väntat och förutsett inträffade
verkligen i rikligt mått. Försvaret och särskildt pansarbåten blef ju
vänsterns förnämsta agitationsmedel mot oss, och det var ju också det
allra lämpligaste man kunde få tag i. Det var verksamt och tacksamt
att komma till de 300,000 nya väljarna och säga: se, hur högern bär
sig åt, den har voterat igenom en pansarbåt, som kostar 12 millioner,
och icke nog med det, utan här skall sedan följa pansarbåtar för 100
millioner. Ja, det är rent otroligt, hvilka historier, som spredos ut
om oss den tiden. Man kan säga, att försvarsoviljan och försvarsnihilismen
firade verkliga orgier i vårt land. Var det då så märkvärdigt,
att dessa nya väljare togo intryck af en sådan agitation ? Det
var det sannerligen icke, såvidt jag förstår. Men hvad som är besynnerligt,
det är, att vänstern verkligen ville använda sig af sådana
medel. Jag säger icke så mycket om socialdemokraterna, ty på deras
program står ju taladt om successiv afskrifning af militärbördorna hän
mot afväpning, och det är med ett visst berättigande de predika försvarsniliilism,
ty de säga åtminstone öppet och ärligt ifrån hvad de
vilja.

Nu har visserligen herr Rydén i sitt anförande i kväll ställt sig
i viss mån sympatisk till försvaret. Men man vet hvarken hvar man
har herr Rydén eller det socialdemokratiska partiet. Ibland säges det
»icke ett öre, icke en man till försvaret», ibland åter heter det, att
vi skola försvara oss. Men i programmet talas det emellertid om fullständig
afväpning. Jag tror, att det icke är så länge sedan herr Rydén
sade, att det icke tjänade något till att kosta på ett öre för försvaret
utan att vi i stället skulle rikta in oss på ett kulturförsvar. Jag vet
nu icke, hur det skulle gå med vårt land, om vi skulle ge oss ut i
krig med ett kulturförsvar och icke hade några vapen — man kan väl
icke gå ut med knölpåkar, utan man måste vara rustad med verkliga
vapen.

Så kommo då valen, när det svenska folket fått riktigt klart för
sig, hvad högern gick för. Vid valen talade det svenska folkets röst
och den sade, att den nuvarande excellensen hade rätt. Det var då
det stora genombrottet skedde, och det blef naturligtvis eu stor glädje
hos alla liberaler. Jag vill erinra om, hurusom en liberal talare vid
ett stort offentligt möte eller en bankett yttrade, att det skett en öfversvämning
i vårt land, och att denna afsatt befruktande ämnen öfver
allt. Såvidt jag kan bedöma saken, måste dessa befruktande ämnen
vara så godt som uteslutande af socialdemokratisk natur, ty det var ju
egentligen socialdemokraterna, som vunno i valstriden. Herrar liberaler
kommo ju hit i det allra närmaste i samma antal som förut.

Nu vill jag endast omnämna, huru den stora segern utnyttjades
beträffande den mycket omtalade F-båten. Den hade ju under hela
valstriden tjänstgjort som en spets, som en ramm, om jag så må säga,
på den stora murbräcka, som man användt emot oss, och då den gjort
vänstern alldeles ovärderliga tjänster, borde man, om icke för annat,,
så åtminstone för den skull, haft någon misskund med densamma.
Men den offrades, och hvarför? Ja, kanske kände man en viss mora -

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmaterid.

(Forts.)

Nr 30. 64

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- Ilsk förpliktelse att efter allt det vackra man sagt om F-båten söka
anskaffning ^ port detta vidunder från den politiska arenan. Kanske var det ett
"fartHs- nödvändigt offer för ett fortsatt »fruktbringande samarbete». Kanske
materiel, den nuvarande sjöministern kände sig bunden af ett uttalande, som
(Forts.) ban gjorde redan under förra riksdagen, då debatten pågick om pansarbåtén,
och vid hvilket tillfälle han uttalade en hotelse om att äfven
om båten blef genomvoterad, skulle den ändå aldrig byggas — ett uttalande,
som enligt mitt förmenande i hög grad befordrade hans senare
upphöjelse. Kanske var det dessa orsaker, som samverkade, kanske
att därtill kommo andra. Emellertid, resultatet blef, som alla veta,
det, att den nya ministären förmådde konungamakteu att gå med på
eu suspension af pansarbåts-beslutet, som i själfva verket innebar, såvidt
man kan böra nu, ett upphäfvande däraf, och man drog sig icke
för en sådan åtgärd, oaktadt, såvidt jag kan finna, detta innebar eu
våldshandling åt den beskaffenhet, att det icke finnes något motstycke
därtill i nyare tiders svenska riksdagshistoria. Jag kan för min del
icke finna, att det var att respektera Riksdagens värdighet på ett synnerligen
bra sätt, då man härigenom helt enkelt ingnorerade hvad
Riksdagen föregående år sagt och bestämt.

Jag erinrar mig ett annat tillfälle, då det var fråga om Riksdagens
värdighet. Det var för två eller tre år sedan, då den mycket
omtalade paragraf 46 var på tal. Då ordades också mycket om Riksdagens
värdighet, och då ansågo liberalerna mycket angeläget, att
denna dess värdighet icke på något sätt träddes för nära, och en framstående
ledamot af denna kammare, som numera är justitieminister,
yttrade, att det var förräderi att icke rösta så, som han ansåg lämpligt.
Jag vill icke använda ett ord, som i någon mån är så starkt,
som det han använde, men jag har omtalat denna episod, som eu stor
del af herrarna komma ihåg, därför att det kan vara lämpligt att anställa
vissa jämförelser mellan förhållandena då och nu, och det kan
också vara lämpligt att, ifall jag för min del icke väger hvarje ord
med guldvikt, påvisa, att en sådan man som den nuvarande justitieministern
kunde använda ett ord, som var ofantligt starkare än det,
som jag tänkt någonsin använda.

Så kom Riksdagen, och vid remissdebatten var det klart, att frågan
togs upp. Men ifall man väntat att från regeringsbänken få höra
några toner af den försvarsmelodi, som man sjungit under hela valstriden,
så bedrog man sig kapitalt. Nu var det ett helt annat ljud
i skällan, nu var det försvarsvänlighet i högsta grad, nu fanns det
ingenting, tycktes det, som låg regeringen närmare om hjärtat än att
skaffa ett starkt och betryggande försvar.

Mina herrar! Under sommarens valstrid sade hans excellens herr
statsministern att det icke är tänkbart, att vi i framtiden kunna kosta
på försvaret tillnärmelsevis så mycket som vi hittills gjort. Då
drog man sig icke för att i programmet sätta in en förespegling om
förkortad värnpliktstid, och hur denna förespegling utnyttjades åt tusentals
politiska profryttare veta vi alla. Dessa förespeglingar omsattes
uti starka försäkringar och starka löften af alla dessa. Hvad som åtminstone
förefaller mig alldeles tydligt och klart är det, att de handlingar,
som herrar liberaler gjorde sig skyldiga till under föregående

65 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

års valstrid, stå i absolut motsats till de ord om god försvarsvilja,
som vi ha hört såväl vid remissdebatten som här i dag från det hållet.

Nu kan någon säga: »hvad tjänar det egentligen till att stå och
röra i dessa saker?» Ja, det kan man ju säga. Men jag för min del
anser, att man bör reagera emot det sätt, pa hvilket valstriden fördes
under förra året. Man måste uttrycka sin indignation öfver något
sådant. Det duger icke att på sätt, som herrar liberaler gjort, särslcildt
under sommarens valstrid, draga ner försvarsfrågan till eu partifråga,
ty det har faktiskt skett. Är det så, att försvaret är en nationell
nödvändighet, då är det ju äfven så, att försvarsvänlighet, försvarsvilja
är någonting aktningsvärd^ ja, jag vill säga, att det är rent
utaf en dygd, och då bör den också behandlas därefter, så att man
aktar sådana personer och sådana partier, som ha en sådan försvarsvilja.
Det är, som sagdt, detta, som jag ville säga. Det är egentligen
en protest emot herrarnas uppträdande under förra årets valstrid,
som jag härmed vill inlägga.

Nu kommer herr Nilson i Örebro bland andra och säger: »mina
herrar, nu skola vi vara sams. Herrarna skola gå med oss, allt det
gamla skall vara glömdt, och vi skola böja försvaret upp på ett högre
plan.» Ja, mina herrar, hvad är det annat vi alltid gjort? Vi ha
hållit försvarsfrågan på ett högre plan, och detta ha vi visat under
hela tiden. Vi ha visat det hela denna riksdag, då vi hjälpt herrarna
med anslag till försvaret, som herrarnas allierade satt sig emot. Det
måtte, såvidt jag förstår, vara tillräckligt bevis. Vilja herrarna höja
försvarsfrågan till ett högre plan, ja, kom då upp till oss, det tror
jag är det rätta. På något annat sätt lär det väl knappast gå.
Herrarna få väl icke begära, att vi, efter hvad som skett, skola kunna
utan talande skäl tro allt, hvad herrarna försäkra. Vi vilja se gärningar
och äro icke belåtna med endast ord.

Beträffande sedan den mycket omtalade pansarbåtsinsamlingen,
ha ju åtskilliga herrar i denna kammare klandrat den i ordalag så
starka, att jag skulle kunna säga, att dessa ordalag äro fullkomligt
otillständiga. Hvad ha herrarna för rättighet att säga, att de, som
ha skänkt pengar till detta ändamål, gjort det af oädla motiv. Hvarken de
herrar, som klandra detta, eller jag kunna rannsaka hjärtan och njurar,
och de ha icke den minsta rättighet att komma med några sådana beskyllningar.
Det måste vara personer, som ha ett hatfullt sinne, som
verkligen kunna komma med några sådana.

Jag vill icke uppehålla kammarens tid längre. Jag vill endast
sluta med att yrka bifall till föreliggande reservation.

Häruti instämde herrar Lundell och Andersson i Knäppinge.

Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Vi ha nu varit med
på en liten utflykt till förra årets valrörelse, och sedan den ärade
talaren yttrat något om, hur fruktansvärdt illa i all synnerhet vi liberaler
då skötte oss, särskildt med hänsyn till försvarsfrågan, och sedan
han uti sitt anförande slungat ut ganska svåra beskyllningar mot oss
— det vill säga, han undvek visserligen att själf komma med de
starka uttrycken, ehuruväl han citerade dem från annat håll — slutar

Andra kammarens protokoll 1912. Nr SO. 5

Ang. nyanskaffnin

af krigsfartygsmateriel.

(Fort».)

Nr 30. 66

Ang. nyanskaffning

af krigs,
fartygsmateriel.

Forts )

Onsdagen den 17 april, e. m

han i all sin kärvänlighet med att förklara, att det är vi, som möjligen
ha någon anmärkning att rikta mot F-båten, som ha det hatfulla
sinnelaget. Nå ja, man är ju van vid litet af hvarje, men att i
samma anförande få höra sådana motsatser utan mer än egentligen
ett par ögonblicks tankestreck är ju litet förvånande, äfven uti en
försvarsdebatt.

Emellertid revenons ä nos moutons, herr talman. Jag skall be
att efter denna sommarutflykt få säga några ord om föreliggande
ärende och att, ehuru tiden är rätt långt framskriden, få säga ett par ord
om pansarbåtstypen.

Nu torde ju ingen kunna förneka, att uti vår försvarsfråga öfver
hufvud taget och enkannerligen, då det gäller sjöförsvaret och pansarbåtsbygget,
föreligger sedan många år tillbaka utredning på utredning.
Eu sådan utredning, som man kanske har tappat bort, vare sig med

eller utan god vilja, är den från 1901, som jag skall be att här i

största korthet få återväcka uti kammarens hågkomst. Det finns nämligen
där ett mycket märkligt aktstycke. De sakkunniga kommitte rade,

som tillkallades 1901, hade naturligtvis, då det gällde bestäm mande

och utredning, om hvilken pansarbåtstyp som var den lämpligaste,
att sysselsätta sig med våra grannars flottors styrka och de
typer, som dä funnos, de som voro påtänkta eller höllo på att byggas.
Det var sålunda de föränderliga faktorer, gentemot hvilka vårt försvar
skulle bestämmas. Men det fanns också andra faktorer, hvilka
voro jämförelsevis oföränderliga, konstanta, såsom landets naturbeskaffenhet,
våra skärgårdar och våra finansiellt begränsade möjligheter.
Just med afseende på svårigheterna att tillfredsställa de af dessa olika
faktorer betingade olika hänsyn ber jag att få peka på det märkliga
aktstycke, som jag nyss antydde, hvilket är undertecknadt utaf en
auktoritet, som jag icke ogärna åberopar, fast det är mera sällan man
på senare tider hör honom åberopas såsom auktoritet af en vänsterman.
Till detta betänkande fogades nämligen en reservation, undertecknad
utaf nuvarande amiral Vilhelm Dyrssen och tillsammans med honom
numera kommendör Dahlgren. Det är nu märkligt med den reservationen,
att man kan, som jag skall försöka visa, åberopa den just emot
förslaget om F-båten, ehuruväl herr Dyrssen, tror jag, ofta åberopas
som en af de allra starkaste auktoriteter för F-båten.

Han yttrar i sin reservation till att börja med: »De militära
hufvudegenskaper, som vid en undersökning af den lämpligaste fartygstypen
företrädesvis böra komma i betraktande, äro: bestyckning, bepansring,
fart och aktionsradie; hvarvid likväl den begränsning i utvecklingen
af dessa egenskaper måste iakttagas, som följer såväl af
den nödvändiga fordran, att deplacementet icke må växa på ett sätt,
som menligt inverkar på fartygens förmåga att bekvämt navigera
våra skär g årdsfarleder, som ock af önskvärdheten, att eu alltför stor
kostnad ej må förhindra anskaffandet af ett tillräckligt antal.» Med
denna förutsättning frågar han då, om det finnes någon möjlighet för
oss att vinna någon öfverlägsenhet öfver en fiende i våra farvatten.
Han kommer snart på det klara med, att detta är omöjligt i alla eller
ens flera afseeuden, men man får se till, huruvida det är möjligt i
något afseende. Han säger: »Att i sådant syfte försöka förhöja styrkan

67 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

hos bepansringen eller aktionsradiens storlek skulle uppenbarligen icke Am;. nyleda
till målet, hvarför den inverkan på typen, som skulle föranledas ans^affhin
af dylik utveckling, icke torde behöfva närmare vidröras. Föga gvnn- fartvas''
sammare skulle det ställa sig att i angifvet syfte öka bestyckningen materiel.
å våra första klass pansarbåtar. Ty med bestyckningen växer äfven (Forts.)
deplacementet, och vi skulle under en sådan sträfvan snart befinna
oss vid en gräns, där fartygsstorleken för oss lade hinder i vägen för
vidare utveckling, utan att vi ändock, hvad bestyckningen vidkommer,
uppnått likställighet eller öfverlägsenhet öfver en eventuell motståndares
slagskepp, alldenstund vi måste förutsätta» — jag ber herrarna
fästa uppmärksamheten vid detta uttalande — »att våra mäktiga östersjögrannar,
hur många kanoner vi än å våra fartyg uppställa, å sina
kunna uppställa flera, och att, för öfrigt, äfven om våra fartyg, hvart
och ett för sig, vore lika kraftigt bestyckade som deras, dessa makter
kunna bygga ett till följd af deras större nationalrikedom större antal
sådana fartyg».

Så kommer han till frågan om möjligheten för de svenska pansarbåtarna
af ökad fart och konstaterar, att en sådan behöfves särskilt
med hänsyn till vår stridsflottas hufvudoperationsföremål, »en
fientlig transportflotta, som kan antagas nästan uteslutande bestå af
obevärade handelsångare under konvoj af hufvudsakligen lätt bestvckade
krigsfartyg». Han föreslår därför ett fartyg, som är betydligt
underlägset med afseende på deplacement, med afseende på djupgående
än det större förslag, som af de sakkunniga framlägges, och med en
kostnad, som också med mer än miljon kronor understiger den typ,
som utaf majoriteten då ansågs för den riktiga. Han säger om detta
fartyg, att det krafttillskott, som skulle vinnas för en ökad kostnad
af i rundt tal 1,130,000 kronor, icke synes förtjäna denna uppoffring.
»Ytterligare skäl för min ståndpunkt i denna fråga är -— fortsätter
han — att då ökningen af artilleriet och bepansringen icke är alldeles
nödvändig, men drager med sig olägenheten af stort deplacement och
så stor kostnad, att anskaffandet af ett tillräckligt antal fartyg af
typen därigenom motverkas, så kan förslaget icke anses antagligt.

Från min synpunkt kan jag så mycket mindre biträda det stora förslaget,
som jag anser, att om rikets tillgångar skulle medgifva att
vid byggandet af pansarbåtar låta dimensionerna svälla ut såsom
i det större förslaget, så bör framför allt eftersträfvas att vinna säker
öfverlägsenhet i fart öfver eventuella motståndares samtidigt byggda
slag skepp».

Han motsätter sig sålunda kraftigt på grund af dessa synpunkter —-svårigheten att med större fart navigera i våra skärgårdsleder och
risken att genom alltför stora båtar, alltför dyrbara båtar, antalet
skall bli så litet — antagandet af en typ, som skulle vara större än den
utaf honom föreslagna.

Man måste då fråga sig: hvad har inträffat, som gör att samme
man nu kan åberopas såsom auktoritet, när det gäller F-båten med
ett deplacement, som är en tredjedel större än den då föreslagna typen
och som betingar två gånger så stora kostnader som denna? Det
kan ju icke vara någon förändring i fråga om våra skärgårdar; det
försvarsmedlet är fortfarande modernt och åberopas af alla, och kraf -

Nr 30. 68

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- vet på att vi behöfva ett så stort antal pansarbåtar som möjligt föreanskaffning
fiimes i kanske än högre grad nu än förr. Man kan då icke förstå

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

annat, än att det är byggandet af de stora pansarbåtarna af Dreadnoughts-
och Super-Dreadnoughts-typen, som inverkat på honom i
egenskap af auktoritet.

Jag har här i min hand ett yttrande af en person, som anses för
en af värt sjöförsvars främsta auktoriteter, nämligen föredraganden i
sjökrigskonst i Orlogsmannasällskapet, kommendör W. Hamilton, som
i denna fråga har ett par uttalanden, som jag likaledes skall tillåta
mig att citera. De iiro för öfrigt mycket korta men enligt min
mening särdeles märkliga. »Otvifvelaktigt blifver det», säger han,
»för dessa s. k. Super-Dreadnoughts förenadt med de allra största
svårigheter att navigera längs med och i närheten af våra kuster,
sedan flytande sjömärken intagits eller förändrat läge, båkar rifvits
och fyrar blifvit släckta. Och få äro de skärgårdsleder, där ett inträngande
icke är förbundet med deii allra största risk. Här blir det
ej endast djupgående^ utan äfven längden, som kan blifva till hinders
och ödesdiger, om ett oväntadt motstånd skulle tvinga fartygen att
vilja vända. — Otvifvelaktigt kunna ypperliga tillfällen under sådana
förhållanden erbjudas undervattensbåtar att göra anfall mot den inträngande
fienden, under förutsättning af att dessa haft tillräckligt
stöd af artillerifartyg, hvilka kunnat förhindra kryssare och mindre
fartyg från att rensa det skärgårdsområde, hvarigenom leden framgår,
och äfvenledes fördrifva undervattensbåtarna.» Och vidare säger han:
»Huru egendomligt det än må förefalla, kan sålunda stormakternas
alltjämt fortgående täflan i att öka tonnaget på slagskeppen underlätta
försvaret af våra kuster och skärgårdar.»

Det är, synes det mig, värdt att lägga märke till just detta uttalande
ifrån år 1901 af amiral Dyrssen, sed t i belysning af de nu sist
citerade uttalandena af kommendör Hamilton. Det kan ju under
sådana förhållanden icke synas alltför förmätet, att jag för min enskilda
del med stöd af amiral Dyrssens auktoritet och på grund af de uttalanden,
som han hade år 1901 i sin reservation och hvilka jag fortfarande
finner fullt giltiga, anser F-båtstypen alltjämt vara synnerligen
omtvistad; ja, jag för min del är fortfarande färdig att yrka
afslag å förslag om att bevilja medel för byggande af en sådan båt.

Nu har under debattens lopp både här i Riksdagen och utanför
densamma ständigt och jämt framkommit yttranden om, att nu ha vi
nog af pappersutredningar och att med dem kunna vi icke sköta något
försvar, och särskilt har i den Hedinska broschyren ett särdeles
drastiskt yttrande i detta afseende kommit till offentligheten. Ja, det
kan ju icke förnekas att sådant tal har ett visst fog för sig, men vi
få väl ändock komma ihåg, att den utredning, som den nuvarande
liberala regeringen igångsatt, icke är många månader gammal, medan
vi däremot förut haft utredningar angående försvaret, som varit ett
tiotal år gamla, ja, i vissa fall ändå äldre.

Jag vill i afseende å dessa utredningar erinra om ett omdöme,
som fälldes angående den sista stora utredningen på detta område, den
utredning af den stora försvarskommittén, som vi hade tillfälle att
debattera förra riksdagen. Det åsyftade omdömet är fälldt af general -

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

major J. G. Wikander i hans broschyr om »Försvarsproblemets lösning»,
och det lyder på följande sätt: »Hvad har skett? Det slutliga svaret
på denna fråga blifver, med ledning af det ofvan anförda: den omvårdnad
om landets försvar, som fick sitt naturliga och vackra uttryck
i statsrådsprotokollet den 5 januari 1906, har under de gångna 5 åren
resulterat uti ett rastlöst pappersarbete, som hopat volymer af utlåtanden,
utredningar och granskningar på hvarandra, men som i realiteten,
hvad handlingen angår, utmynnat i det lilla obetydliga ordet

— intet!» Sedan tillfogar han i en not: »Sedan detta skrefs, har
Riksdagen beviljat medel till eu tredjedels pansarbåt.»

Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta uttalande från ett
håll, som väl ingen kan misstänka för att vara försvarsfientligt. Det
synes mig, som om ändock något afseende borde kunna fästas vid detta
omdöme och att det borde ha kunnat återhålla alla de hårda ord,

— jag skulle gärna vilja säga förflugna ord, men det går icke efter
denna debatt — de medvetna förlöpningar och, man kan säga, förolämpningar,
som från högerns sida riktats mot oss liberaler och vänstermän
under denna debatt och många gånger förr. När man har ett
sådant omdöme om högerns stora försvarskommitté, som att resultatet
däraf anses vara intet, då tycker jag, att man bör tala litet tystare
om hvad den liberala regeringen och dess försvarsvänlighet kan åstadkomma.

Det har ju varit på det sättet — och det förstår jag — att under
det att den Lindmanska regeringens utredningar pågingo, var det
lugnt och stillsamt i landet. Då litade man på sin regering och det
hördes icke ett knyst från högerns läger öfver, att det vara fara å
färde i dröjsmål. Så kom regeringsskiftet, och ett tu tre vaknade
svenska folket en morgon inför den fasansfulla utsikten att vara fullständigt
försvarslöst. Ja, det är ju högst märkvärdigt, men oro väckte
det, och många voro färdiga att tro på högermagisterns ord. Så började
pansarbåtsinsamlingen, d. v. s. den började icke genast, utan det
dröjde ju ganska länge. Jag skall dock nu icke tillåta mig att yttra
många ord om denna pansarbåtsinsamliiig. Jag känner många af de
små i landet, som gifvit af sin knappt tillmätta inkomst till denna
pansarbåt och verkligen uppoffrande inskränkt på sina vanor för att
kunna visa sin försvarsvänlighet; och därom äro vi nog alla ense, att
i dessa 13 eller 14 miljoner, eller hvilken summa det nu kan vara,
finnas mänga af småfolkets slantar, gifna med verklig entusiasm. Men
när det nu talas om både i Första och Andra kammaren, att i denna
storartade försvarsrörelse, som skall visa folkets entusiasm, finnes ingenting
annat än den äktaste patriotism, då tillåter jag mig på mycket
bestämda skäl att ha en något annan mening om den saken.

Det inträffade, sedan regeringens beslut i F-båtsfrågan blifvit bekant,
att en mycket försvarsentusiastisk man insände ett förslag till
vederbörande här i Stockholm, ett förslag, som utmynnade i att något
borde göras, som ställde i utsikt startandet af en insamling. Det
upprop därom, som underställdes dessa vederbörandes omdöme, var
skrifvet under samvetsgrant försök att göra detsamma så fullkomligt
opolitiskt som möjligt. Det var skrifvet af en högerman, men han
hade underställt det en vänstermans omdöme, hvilkens granskning och

Ang. nyanskajj
ning
af krigsfartygsmateriel.

( Forts.)

Nr 30. 70

Ant7. nyanskaffnint

af krigsfartygsmateriel.

Forts.)

Onsdagen den 17 april, e. m.

rättelser lian tog till godo. Nåväl, hvad blef detta af verklig försvarsifver
framburna förslags öde? Jag tror, att en redaktör för en
ledande högertidning här i Stockholm skulle kunna hämta upp manuskriptet
ur sin rymliga papperskorg, där det veterligen hamnade. När
mannen i fråga efter någon tid sökte få reda på sitt förslags öde,
svarades det, att det kunde ju icke vara lämpligt att sätta i gång en
dylik insamling, ty lyckades insamlingen, skulle vänstern känna sig
lrikallad från all omsorg om flottans nybyggnad för en tid framåt;
misslyckades den åter, skulle saken få ett skimmer af löje öfver sig.
Man var således särdeles ängslig för, huru det skulle kunna gå med
ett fullt opolitiskt insamlingsförslags öde här i landet. Så kom emellertid
den Björkquistska insamlingen, och då var det icke längre värdt
att förhala tiden, utan man satte dä igång med pansarbåtsföreningen
och dess insamling, och jag kan omöjligen, herrar högerledare må ursäkta
mig, få någon annan uppfattning om denna fosterländska rörelses
start, än att det var politik med i densamma.

Nu är det ju tydligt, efter hvad som förekommit under debatten
här i dag, att de vackra, varma och förhoppningsfulla ord, med hvilka
debatten inleddes från vänsterhåll, ha förklingat för fullständigt
döfva öron. Det tyckes icke finnas någon möjlighet här att blifva
eniga om försvarsintresset såsom målet, utan vi skola fortfarande käbbla
på ett mer eller mindre lyckligt sätt om medlen. Det hvilar dock någonting
högst sorgligt öfver vår försvarsfrågas öde inom den svenska
riksdagen. En lång tid framåt höjdes för hvarje gång den devisen:
Bevilja! Bevilja! Eljest är fosterlandet i fara! Så var det, när de
90 dagarna beslutades, och allt skulle då vara väl; så gick det till tio
år därefter, då vi fingo 1901 års härordning, och på samma sätt var
det, när F-båten beviljades vid 1911 års riksdag. När nu detta maktspråk
icke längre har resonans, när det icke går att få upp rösterna
— jag skall icke använda det uttryck, som väl här vore bättre på sin
plats såsom mest betecknande — då det, som sagdt, icke med några
som helst medel går att få upp tillräckligt med röster för det gamla
högerprogrammet, hvad har man då panna att säga? Jo, man beskyller
oss alla för att nära nog ha sålt oss socialdemokraterna i våld.
En sådan beskyllning, som herr Lindman här framslungade mot ett
helt parti, som dock är framsprunget ur en stor väljarmassa, och emot
den regering, som nu sitter, borde ju egentligen icke på något som helst
sätt besvaras; där är tystnadens förakt det enda svaret. Men då det sedan
upprepats af andra talare, ber jag dock att få säga både herr Pettersson
i Bjälbo och andra hans meningsfränder: Yaren så goda, mina
herrar, att slå eder för edert bröst och säga: Vi äro de enda sanna
fosterlandsvännerna, vi äro de enda som tala sanningen till folket; ni
andra föra en valagitation, så att ni borde skämmas.

Gärna för mig. Men jag vågar påstå, att vi följa grundlagens
bud: »Riksdagsmännen kunna i utöfningen af sin befattning icke bindas
af andra föreskrifter än rikets grundlagar», och hvad vi sagt våra
valmän ha vi sagt af fullaste öfvertygelse och det är efter den öfvertygelsen,
som vi här nedlägga våra röster i urnan.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

71 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. in.

Herr Olofsson i Avik: Herr talman! När år 1901 den störa

försvarsfrågan förelåg inför Riksdagens kamrar, var jag jämte några
andra af Andra kammarens ledamöter tveksam om, huruvida det störa
förslag, som då förelåg, lämnade tillräckligt utrymme för flottan. Vi
hyste nämligen särskild! varma sympatier för flottan och hade tänkt
oss, att den vore af särdeles stor vikt i försvarshänseende. Vi trodde
då, att landets bärkraft icke skulle kunna uppbära det dyra försvar,
som vi ansågo ligga i ett landtförsvar med de 365 dagarna — något
annat förslag förelåg icke då, utan det var ju först senare, som Riksdagen
lyckades afpruta 4 månader för infanteriet, hvarigenom äfven
försvarskostnaderna betydligt reducerades. Vi hade också så godt som
beslutat oss för att afgifva en motion i riksdagen i det syfte, som
jag nyss omnämnde. Då vi emellertid uppgjorde förslag till denna
motion, kommo vi underfund med, att om vi framlade densamma för
kamrarna, skulle vi med den på grund af de s. k. sågfilarna uppjagade
försvarsstämning, som då rådde, helt enkelt betecknas såsom försvarsnihilister.
Vi afstodo sålunda från motionen, men såväl den egentlige
förslagsställaren, nämligen lektor Kardell i Östersund, som jag
vidrörde saken under den debatt, som då ägde rum i Andra kammaren.
Detta gaf en varm försvarsvän anledning att yttra följande ord : »Här
har en talare på gäflebänken och en på närkesbänken framhållit, att
det vore önskligt att få en utredning om, hvilken roll flottan borde
spela vid landets försvar, innan vi fatta beslut i den nu föreliggande
frågan, om landets tillgångar måhända inte skulle tillåta oss att tillgodose
både landt- och sjöförsvaret i sin helhet. Jag vill da blott
helt kort och godt påminna därom, att det redan finnes en flottplan
med uppgift om det antal fartyg af olika slag, som måste anses erforderligt
för att flottan skall kunna utföra sin roll vid försvaret, nämligen
att skydda våra kuster. Jag vet icke, hvilken utredning skulle
kunna gifva ett annat svar».

Såvidt jag vet, blef äfven den flottplan, som då förelåg, utförd,
men den blef dock icke färdig förrän år 1907. Alltså för fem år sedan
blef den flotta färdig, om hvilken det då sades, att den skulle
utgöra vårt försvar. För huru lång framtid den skulle utgöra det,
nämndes visserligen icke, men om jag vid det tillfället skulle gentemot
den nyss citerade talaren ha sagt: Ja, det är godt och bra, men
år 1912 är den flottan oduglig, ja, då undrar jag, livilket svar jag
skulle ha fått den gången i Andra kammaren. Det är sålunda min
oförgripliga mening, att vår flotta icke kan vara i så dåligt skick nu.
Jag tror tvärtom, att den är i ett synnerligen godt skick och att den
s. k. F-båtens byggande skulle kunna anstå till dess att man finge
de utredningar färdiga, som vi redan då pekade på, nämligen utredningarna
om, huru de olika försvarskrafven böra ställas och planläggas
i förhållande till landets bärkraft.

Jag beklagar, eller kanske rättare sagdt, jag beklagar icke, att
jag icke har den tro på fackmännen i detta afseende som herr Indebetou.
Han sade nämligen, att han här tror fullt och fast på fackmännen,
och då fackmännen ha sagt, att F-båten är den rätta båten
för våra förhållanden, måste vi också tro därpå och handla därefter.
Ja, men om så vore förhållandet, hvarför skulle då egentligen vi, fol -

Anij. nyanskaffning

af krigsfartygsmatcriel.

(Forts.)

Nr 30. 72

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- kets representanter, här yttra oss i en sådan fråga som denna. Det
a™fkliqZ9 vore Ju absolut meningslöst, om vi obetingadt skulle tro på fackmäntartygs-
nen } alla föreliggande frågor. Jag tror för min del, att det är vår
materiel, skyldighet att efter bästa förstånd söka sätta oss in i hvarje förekom(Forts.
) mande fråga och handla, tala och rösta efter den uppfattning, vi därvid
kommit till.

Nu är nog icke herr Indebetou ensam om denna sin åsikt, utan
detsamma har man ju äfven sett i pressen, och det har äfven uttalats
vid manga tillfällen, att fackmännen stå eniga om denna sak, att man
kan påvisa tidningsuppsatser, broschyrer och allt möjligt dylikt, där
fackmännen stå eniga. Ja, alldeles samma resonemang hördes år 1901,
da det gällde försvarsfrågan. Då stodo också alla fackmän, d. v. s.
alla militärer, fullkomligt eniga om det idealförslag, som då genomdrefs.
Då uppträdde emellertid herr Andersson i Nöbbelöf, numera
herr Andersson i Skifarp, och uttalade följande ord: »En talare här
har påpekat, att det i artiklar, som stått att läsa i åtskilliga tidningar
och tidskrifter, framhållits det nu föreliggande förslagets brister,
men att det icke stått några namn under dessa artiklar, hvadan det
var ovisst, om de vore af fackmän. Ja, det förvånar mig icke alls,
ty jag har hört många officerare, som mycket skarpt kritiserat förslaget,
men de ha alla slutat med att säga: Tala för all del icke om,
att jag nu liar sagt detta. Sålunda är det ganska förklarligt, att
man icke ser några namn under dessa offentliga uttalanden; de veta
ju, att det hvarken är lämpligt eller passande för en underordnad att
kritisera offentligen ett sådant förslag som detta, hvilket skall drifvas
igenom pa det ena eller det andra sättet». Ja, mina herrar, det uttalandet
torde kunna tillämpas äfven nu, ehuru jag nog tror, att den,
som då uttalade dessa ord, icke nu skall vilja stå för dem.

Emellertid skall jag för min del icke uttänja debatten vid denna
sena timme. Jag har endast velat tillkännagifva detta, och jag tror
för min del, att hvarken sjöofficerarne eller sjöförsvaret skola bli
lidande på ett uppskof i syfte att få eu fullständig plan och utredning
till stånd härvidlag.

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Det känns icke
särdeles angenämt för en högerman att nu taga till orda här i kammaren,
sedan från regeringsbänken insinuationsvis t. o. m. motståndarnas
personliga aktning dragits i tvifvelsmål. Jag tror, att det
öfver hufvud taget är oklokt att söka gradera den personliga aktningen,
ty man löper alltid den risk, som den nämnde talaren tycktes
känna så väl till, nämligen risken med svinhugget.

Det skulle därför vara angenämast att ingenting säga, men det
finnes i alla fall några omständigheter, som göra, att om man tege,
skulle nästan stenarna ropa — jag menar då, mina herrar, särskildt
de stenar, som man söker lägga i vägen för den mest storartade af offergåfvor,
som i fredstid mig veterligen något folk i historien framburit.
Det kommer tvifvelsutan att te sig underligt för eftervärlden att,
när det statsutskottsbetänkande läses, där för första gången i ett
officiellt svenskt utlåtande talas om denna verkligen enastående händelse,
finna, att detta icke skett med ett ord af erkännande, utan

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

endast med ett försök att om möjligt omintetgöra dess verkningar eller
åtminstone leda dem in på banor, dit dess gifvare icke ha syftat. Det synes
verkligen vara skäl att öppet utsäga, att bär håller ånyo på att inflätas
ett af de allra fulaste bladen i den svarta bok, som heter den
svenska otacksamhetens historia. Det förefaller verkligen, som om
statsutskottets majoritet och majoriteten i denna kammare liksom och
kanske framför allt äfven den regering, som stöder sig på denna
majoritet, hade haft anledning att fästa något annat afseende vid denna
insamling och dess resultat än det, som här uttalats.

Vi veta alla, att när den förra Riksdagens beslut i pansarbåtsfrågan
af den nuvarande regeringen suspenderades eller de facto upphäfdes,
så förklarade man, att ett nytt moment kommit till, att en
sak kommit i vägen, som gjorde, att beslutet icke borde realiseras.
Det förefaller, som om det nu verkligen hade kommit ett faktum i
vägen, som borde ha haft till följd, att man tänkt sig för, om det
icke gällde att pa nytt upphäfva det beslut — denna gäng regeringsbeslutet
■—- och här är det ett verkligt faktum, som kommit till, icke
blott ett faktum, som man själf formellt tillskapat. Detta faktum är,
att vi i denna stund kunna få, icke eu F-båt, utan två F-båtar. I
denna kväll kunde öfver världen utgå det budskapet, att Sveriges
flotta i verkligheten i detta nu fått ett tillskott af icke mindre än

12,000 ton. Men jag vet ju väl, att detta faktum existerar icke för
de makthafvande såsom någon mellankommande händelse. Men nog
kunde äfven statsutskottets nuvarande majoritet ha tänkt något på
följderna af att gifva den nuvarande regeringen det direktivet att
göra hvad göras kan för att kasta dessa frivilligt erbjudna gåfvor tillbaka
i ansiktet på gifvarne. Det kan hända, att det så småningom
af detta kan blifva en opinion, som lyfter de stenar, man söker lägga
i offergåfvans väg, och låter dessa stenar beskrifva vägen tillbaka mot
dem, som lagt ut dem.

Det. var många, som hade hoppats, att detta mallankommande
faktum i alla fall skulle kunna åstadkomma så mycket, att man hade
här ett ögonblick tvekat inför frågan, om det icke kunde vara värdi
ett offer af partisinnet, och om det icke kunde vara en plikt att gripa
detta tillfälle att låta, medan utredningen kan i lugn och ro fortgå,
tvenne de kraftigaste fartyg, som Sveriges flotta någonsin ägt, byggas
och växa fram på de svenska varfven. Icke blir väl den utredningen
sämre, icke bör väl den utredniugen blifva någonting, till kvilket
det svenska folket icke kan ha förtroende, äfven om det under tiden
växer fram ett skydd så stort, att man ännu för några år sedan icke
vågade hoppas på att så fort få något sådant, Det förefaller mig,
som om här funnits ett sätt att lyfta upp försvarsfrågan på ett högre
plan, och det hade verkligen varit ett tillmötesgående, där bä^ge
parterna gjort sitt.

Nu stå vi i stället i den ställningen, att litet eller intet går fram
ur hvad eu föregående talare kallade »det långa käbblet», och jag
skulle vilja säga det lilla partisinnets puttelkrämeri med de stora ögonblicken
och de stora tillfällena. Ty, mina herrar, skratten eller ej,
men det är ett stort ögonblick detta, då Andra kammaren går att
fatta sitt beslut i denna fråga. Det är, jag vet det, herr talman, icke

Ang. nyanskaffning

af krigsfarlygsmateriel.

(Forts.)

Nf 30. 74

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 17 april, e. na.

så ofta, som den historiska ansvarskänslan gör ett besök i denna säl, men
det förefaller mig, som om det verkligen i afton borde vara ett sådant
tillfälle, och då kunde man också verkligen ba tänkt sig möjligheten
af, att ett sådant ögonblick skulle ba gripits af dem, sotn både varit
närmast till att gripa detsamma. Jag får bekänna, att jag själf —
så litet partiman är jag, fastän man bar sagt, att jag och så många
andra af mina meningsfränder främst skulle vara det — så litet partiman
är jag, att jag skulle hälsat det med den varmaste glädje, fast
det blifvit eu motståndarnes regering, som gripit detta stora ögonblick
och på samma gång skaffat oss under öfvergångstiden den trygghet,
som nu står oss till buds att få, om vi vilja ha den, och samtidigt
fört fram den stora utredningen, af hvilken de själfva hoppas så mycket
och till hvilken jag för min del önskar all lycka. Men vi ha redan
hört af yttranden i Första kammaren, att detta tillfälle, det stora ögonblicket,
icke kommer att begagnas.

Jag hade i det fallet tänkt mig, att det skulle ha varit den man,
som nu främst här ansvaret, hur Sveriges öden ledas och hur dess
försvarsöden komma att skiftas i framtiden, som dock till sist skulle
ha gripit detta ögonblick. Ers excellens, jag ber eder värdigas tillgifva
mig, att jag vågar från denna plats direkt vända mig till eder,
men jag står här, jag vågar säga det, icke såsom partiman, utan endast
såsom taleman för de tusentals försvarsvänliga valmännen i rikets
största sjöstad, som väl veta hvad det betyder för dess handel och för
Sveriges hela andliga och materiella utveckling, om under dessa af
eder regering skapade öfvergångsår det kunde fladdra blågula flaggor
på hafven från åtminstone två stora pansarfartyg, sådana som vi ännu
aldrig haft. Sveriges flotta hade kunnat, om ni, ers excellens, velat
det, i denna stund fått den väldigaste tillökning i ett slag, som den
fått sedan kung Göstas dagar. Ett ord af ers excellens, ett enda ord,
— och det skulle ha blifvit en helt annan läggning på hela vår försvarsfråga,
och det skulle i denna stund ha varit verkligen vunnet, det,
som statsutskottets vice ordförande så vackert talade om. Jag både
hoppats, att ers excellens skulle ha gripit detta tillfälle, ty eu gång
förut, för nära sju år sedan under olyckans och skammens dagar i
vårt land, då var dock ni, ers excellens, en af dem, som vågade träda
fram och bland de främsta slå ett slag för att återvinna åtminstone
spillrorna af Sveriges ära och intressen. Den gången kunde ni gripa
ögonblicket. Vi skulle ha gladt oss mycket, om ni gjort det äfven nu.

Nu är — vi ha hört det i dag i Första kammaren af eder —
tillfället lämnadt obegagnadt, och det är därom icke nu något att
säga. Men det ordet måste dock bli sagdt, att ifall — det himmelens
Gud förbjuda — den stunden skulle komma, medan edra utredningsluntor
växa, då Sveriges land skulle få det sorgligaste af tillfällen att
begråta, att Sveriges två största och bästa pansarfartyg icke simma på
hafvet utan ligga i regeringens papperskorg, då är, ers excellens, ansvaret
edert och ingen annans.

Herr talman! Jag har sagt hvad mitt samvete bjöd mig att
säga och har ingenting vidare att tillägga.

Onsdagen den 17 april, e. in.

75 Nr 30.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Larsson:
Herr talman! Den siste talaren apostroferade direkt hans excellens
herr statsministern, och det kan ju då synas något egendomligt, att
jag tar till orda omedelbart efter honom. Men det är icke med anledning
af den delen af talarens anförande, som var vänd direkt mot
hans excellens herr statsministern, som jag begärt ordet, utan jag gjorde
det, särskildt uppkallad af några ord i slutet af den ärade talarens
anförande, som ju röra lika mycket mig i min egenskap af chef för
det ena försvarsdepartementet som regeringens chef, nämligen då han
talade om dessa »utredningsluntor», som skulle hopas. Det är bedröfligt
att höra, att ett initiativ, som från regeringens håll tagits för
att eu gång komma ifrån de vägar, som tydligen under en lång följd
af år visat sig icke kunna föra till ett önskadt mål, att komma ifrån
dem och komma in på de vägar, där man kan hoppas att vinna det
mål, som vi alla sträfva efter, att detta då skall på sådant sätt betecknas
endast såsom växande pappersluntor. Det hade jag icke väntat.
Det ligger verkligen mycket mera allvar under dessa utredningssträfvanden,
än att de böra karakteriseras såsom pappersluntor.

Aledan jag har ordet, vill jag också begagna det för att inför
kammaren beklaga, att i det svar, jag riktade mot herr Lindman, ett
eller annat ord erhöll en större skärpa, än jag afsett, men som vållats
kanske däraf, att det angrepp mot mig, som jag hade att besvara, nog
var af den beskaffenhet, att det kräfde eu ganska stor portion skärpa.

Herr Eden: Herr talman, mina herrar! En så sen timme som
denna föranleder mig naturligtvis till att så mycket som möjligt inskränka
de anmärkningar, jag anser mig pliktig att göra, innan debatten
afslutas. Jag skall därför alldeles förbigå en hel mängd af de
enstaka yttranden, som i och för sig kunde ha påkallat eu gensaga.
Jag skall icke heller falla för frestelsen att i någon större mån uppehålla
mig vid det yttrande, som fälldes af eu af mig för öfrigt värderad
kamrat pa östgötabänken, då det föreföll mig, som om denne ärade
kamrat i sitt yttrande nästan mera låtit leda sig af ett dåligt lynne
efter valresultatet i Östergötland än han behandlat den fråga, vi i dag
ha framför oss. Så mycket skall jag dock i detta sammanhang icke
neka mig att saga, att jag tror, att den ärade talaren vid närmare
betänkande skall inse, att det icke är fullt lämpligt att begagna kammarens
talarstol vid denna viktiga debatt till att, såsom han uttryckte
sig, utkasta en protest mot sitt motpartis uppträdande i sommarens
valstrid. Jag tror, att vi böra låta valstrid vara valstrid. Om den
ärade talaren ville gå in i sitt eget hjärta, lär han väl för öfrigt
kunna erinra sig den sanningen, att vid valstrider är det icke endast
den ena parten, som försyndar sig mot hvad den andra anser vara
rätt. Det allra mest beklagliga i denne talares anförande är dock,
att talaren så grundligt missförstått den situation, hvilken i år föreligger,
som han visar sig hafva gjort genom det sätt, hvarpå han mött
ett vid debattens början gjordt både varmt, vackert och värdigt försök
att lägga hela behandlingen på en försonlig grund. Herr Pettersson
i Bjälbo säger: vilja herrarna höja försvarsfrågan på ett högre plan,
kom då öfver till oss. Jag vill säga herr Pettersson i Bjälbo, att det

Ang nyanskaffning

af krigsfartygsmaienel.

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- har just varit olyckan, och den stora olyckan med högerns försvarsanskaffning
politik, att man trött sig om att kunna säga så. Mig förefaller det,
af''art^s- lltt herrarna nu bort lära sig, att det icke går längre på den vägen.
materiel t Innan jag går in på den egentliga frågan, nödgas jag också göra en
(Forts.) liten anmärkning i förbigående med anledning af en sak, som hör till
eu annan punkt af hufvudtiteln, och som passerade på förmiddagen.
Herr Lindman yttrade i sammanhang med anslaget till flottans öfningar,
att han ville passa på tillfället att fästa uppmärksamheten
därpå, att enligt marinförvaltningens senaste rapport befann sig detta
anslag den 31 december 1911 i en så gynnsam ställning, att det lämnat
en betydlig behållning. Han gjordes uppmärksam på, att marinförvaltningens
rapport icke kunde gifva annat än approximativa siffror,
han gjordes vidare uppmärksam på, att den brist, som det varit fråga
om förut, endast hade gällt 1908 och 1909 års anslag, men då — och
det är detta, som framkallat min erinran nu — då yttrade herr Lindman,
att han dock ville påminna om, att detta anslag under årens
lopp hade så behandlats, att man fört ihop tillgångarna år från år,
och — så måste hans mening uppfattas — därför skulle ställningen
vid slutet af år 1911 visa, att man lyckats reda upp bristen från föregående
år. I hvarje fall skulle anslaget i det störa hela blifvit så
förtjänstfullt skött, att bristen icke varit något att tala om. Jag tror
att kammaren skall vara ense med mig om, att detta måste varit meningen
i herr Lindmans sista replik i förmiddags. Mot detta kan jag
icke underlåta att påpeka, att herr Lindman i detta sammanhang
underlät att för kammaren meddela, att hufvudsakliga anledningen till,
att bristen vid 1911 års slut var försvunnen, var den, att man först
under år 1911 genom Kung! Maj:ts beslut utan vidare afskref ungefär

277.000 kronor, som ansågs hafva blifvit »oriktigt påförda», och att
därefter Riksdagen på Kung! Maj:ts eget förslag öfverförde ifrån
uppkomna besparingar å andra anslag en summa af sammanlagdt

552.000 kronor. Jag måste fråga kammaren: var herr Lindmans
framställning om anslagets ställning vid 1911 års slut verkligen ägnad
att belysa, i hvilket sammanhang 1911 års bokslut stod med bristen under
föregående år?

Efter denna lilla digression skall jag öfvergå till det egentliga
ämnet för vår öfverläggning i kväll.

Hvad då först angår den konstitutionella synpunkt, som särskildt
herr Lindman hade uppe på förmiddagen, så kan jag hufvudsakligen
nöja med mig ett par små påpekanden. Det är nämligen så, att herr
Lindman i sitt anförande i dag och för öfrigt äfven en del °af den
konservativa pressen i det sätt, hvarpå den behandlat denna fråga, på
ett besynnerligt sätt fört ihop två olika konstitutionella teorier, som,
såvidt jag kan förstå, fullständigt slå ihjäl hvarandra.

Herr Lindman uppträdde i remissdebatten med en hänvisning
till »den framstående statsrättsläraren Rydin», som nu synes vara hans
älsklingsförfattare, och påpekade, att denne statsrättslärare tillerkänner
Kungl. Maj:t rätt att icke använda beviljadt anslag, om Kungl. Maj:t
därtill finner skäl föreligga i »förändrade förhållanden». Man påvisade
då, att sådana förändrade förhållanden förelågo i den beslutade
stora försvarsutredningen. Herr Lindman svarade då, och han svarar

Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. ro.

nu igen: det är icke något nytt i sak, det är ett faktum, som regeringen
själf tillskapat. Jag kan icke underlåta att säga, att redan
i det sista ligger ett stort och ödesdigert misstag, ödesdigert ur deras
synpunkt, som föra strid mot regeringen. Det är icke regeringen ensam,
som tillskapat detta faktum, som ligger i den nya försvarsutredningen.
Det är hela det läge, hvari vår försvarsfråga befinner sig,
och hela den folkstämning, som kommit till uttryck under sommarens
val, och regeringen har enligt min uppfattning endast fyllt en oafvislig
plikt, när den upptagit denna stora fråga till utredning. Det är
ett fullständigt godtycke, det kan icke kallas annorlunda, att underkänna
vikten af ett sådant faktum, en sådan stor folkrörelse och eu
därpå grundad försvarsutredning, men däremot erkänna vikten af den
eller den uppfinningen, som kommer utifrån, såsom fallet var med
»Monitor» 1861. Jag skulle vilja säga: är det verkligen meningen,
att svenska folkets så starkt och tydligt uttalade mening i försvarsfrågan
icke skall få hedern af att betecknas som ett nytt faktum,
då förstå herrarna mycket illa den politiska situation, som råder i
detta land.

Men denna teori kommer äfven, såsom jag nyss antydt, i strid
med något annat. Det kan icke hjälpas, att man finner det eu smula
lustigt, när herr Lindman i dag med sin Rydinska teori försöker sammankoppla
den andra teori, som man skulle kunna kalla den Clasonska.
Ty denna senare teori går helt enkelt ut därpå, att Kungl. Maj:t
öfver hufvud icke alls skulle kunna uppskjuta användningen af beviljadt
anslag, om icke Kungl. Maj:t på samma gång öfverlämnar åt
Riksdagen att därom på nytt besluta. Bör icke ändå herr Lindman
själf känna, att om man går på den linjen, då är det otänkbart att
öfver hufvud i denna sak ansluta sig till »den framstående statsrättsläraren
Rydin». Har man gått in på den bogen, att det icke alls
går an att uppskjuta användningen af beviljadt anslag, då tjänar det
icke något till att begära »något nytt i sak» för att medgifva ett
uppskjutande — tv då får Kungl. Maj:t icke alls uppskjuta denna
användning. För öfrigt är olyckan den, att den Clasonska teorien
är alldeles färsk och intill denna tidpunkt okänd. Jag är rädd,
att den väl mycket blifvit tillskapad under intrycket af den egendomliga
politiska situation, under hvilken vi befinna oss, och så
mycket kan jag väl utan att föregripa den pröfning, som denna
teori nog i sinom tid kommer att blifva föremål för, säga, att
enligt min uppfattning är den fullständigt ohållbar. Den har ej heller
i svensk konstitutionell praxis iakttagits. När herr Lindman nu åberopar
sig också på denna Clasonska teori, när han i anslutning till
denna teori talar om att ett sådant beslut, som fattades i fjol, var
statsmakternas gemensamma beslut, hvars utförande icke får uppskjuta
— observera: öfver hufvud taget icke får uppskjutas — då frågar
jag: huru vill han då förklara, att hans egen regering, såsom bär
upplysts^ från statsrådsbänken, uppskjutit användningen af beviljadt
anslag år efter år? Ingen af hans motståndare vill bestrida, att det
var den regeringens konstitutionella rätt att förfara så, som den gjorde
med byggandet af undervattensbåtar. Men vill herr Lindman häfda,
att detta var hans och hans kollegers konstitutionella rätt, då måste

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Kr 30. 78

Onsdagen den 17 april, e. in.

Ang. ny- han allt medgifva, att det också är den nuvarande regeringens konstianskaffning
tutionella rätt att göra detsamma. Till yttermera visso har hans
af krigs- exce]ieng herr statsministern i Första kammaren framdragit en sådan
materiel, mängd fall, i hvilka dylikt förekommit, att det kanske, kunde vara

(Forts.)'' så godt att lika gärna först som sist släppa denna nya hjälpteori och

gå tillbaka på den Rydinska. Den är den enda, som stämmer med

svensk praxis. •— Till sist: man må säga om den konstitutionella
frågan hvad som helst; icke är det i alla fall nu det rätta tillfället
att diskutera densamma. Detta tillfälle kommer vid dechargedebatten,
och då får man ju se, på hvilken ståndpunkt Riksdagen

stannar. _ _

Jag skall sålunda öfvergå till frågans praktiska innebörd. Först
en sammanfattning af de hufvudsakliga invändningarna mot den ståndpunkt,
som regeringen intagit i fråga om byggande af pansarfartyg.
Man riktar mot detta beslut en rad af invändningar, som till en början
bruka grundas på sådana allmänna satser, som att pansarbåtar äro
alldeles nödvändiga och att det uppskof i pansarbåtsbyggandet, som
ägt rum i vårt land, redan blifvit långt och allt för långt. Herr
sjöministern har redan anmärkt, att veterligen alla ga in pa den första
satsen: pansarbåtar äro nödvändiga, och jag kan endast instämma däri.
Jag går för min del också in på den andra satsen, att det uppskof,
som uppstått, är långt, allt för långt, och att det är beklagligt, att
det skall ytterligare förlängas. Men om jag gör detta, så anser jag
mig å andra sidan kunna inlägga en gensaga mot sådana svartmålningar,
som man sett göras med anledning af detta uppskof. Det är
icke rätt, herr Lindman, och öfriga, som användt sådana uttryck, att
säga, att man »upphör med att underhålla Sveriges flotta», att man
»låter flottan förfalla», om man går tillväga, som regeringen gjort.
Och det är, förefaller det mig, icke tillbörligt att göra sådana uttalanden
om anslagen till flottans nybyggnader, som gjorts i dag. och som
gjorts många gånger förut, särskild! på agitationsmöten i landet.
Man säger, att under åren 1900—1910 användes i medeltal årligen
ungefär 6*y4 miljoner kronor till flottans nybyggnader, och att nu
däremot enligt den nya regeringens politik komma att under 1912
endast användas 8/4 miljon och 1913 en miljon. Är detta verkligen
att framställa hela sanningen för det folk, till hvilket man talar? Är
det riktigt att alldeles lägga å sido de miljoner, som genom regeringens
beslut blifvit stående ifrån år 1911 och likaledes alldeles lägga ä sido
de miljoner, som enligt regeringens förslag, hvilket jag antager att
Riksdagen kommer att bifalla, blifva ytterligare anslagna nu, år 1912?
Är det tillbörligt, herr Lindman, att alldeles stryka de 3,600,000 kronor,
som stå kvar såsom anslagna till F-båten, och de 21/2 miljoner
kronor, som jag antager komma att beviljas i dag?

Man må ju bokstafligen ha rätt i att icke i år och under, året
1913 direkt användas mera än respektive 3/4 miljon^ och 1 miljon.
Men i stället afsättas så betydande summor, att, såvidt jag kan
förstå, de följande åren, möjligen redan 1914, i hvarje fall 19l5 och
kanske 1916 — då de afsätta miljonerna kunna användas — komma
att förete ett byggnadsanslag till flottan så stort, att det väl afsevärdt
öfverträffar de 6 1/2 miljoner, som herr Lindman nu tagit fram som ett

Onsdagen den 17 april, e. m.

79 Nr 30.

medeltal. Det borde väl endast vara rättvist att komma ihåg, att så
blir fallet. Och därför har man rätt och skäl att protestera mot ett
sådant sätt att framställa nvbyggnadsplaneu, som användes, då man
talar om bara s/4 miljon och 1 miljon för åren 1912 och 1913. I
alla händelser, det är meningen med hela denna politik med afsättningar,
som nu föreslås från regeringens sida, att man, sä snart det
någonsin är möjligt, skall försöka taga igen den förlorade tiden. Jag
upprepar, att jag för min del anser, att detta uppskof är beklagligt,
är ur flottans underhållssynpunkt beklagligt. Men jag anser också,
att det är oundvikligt och nödvändigt i nuvarande läge, och jag anser,
att regeringen gör hvad den kan för att, så snart det blir möjligt,
taga igen den förlorade tiden. Sådant borde man icke förbise, när
man talar om flottans ställning i dessa dagar.

Dä blir frågan: Är verkligen detta uppskof så nödvändigt, som
man vill göra gällande? Det invändes däremot: Uppskofvet behöfves
icke. Våra sjömilitära auktoriteter äro alldeles ense om den pausarbätstyp,
som år den för oss bästa, de äro också ense om, att den s. k.
F-båten tillför vår flotta, så som man sammanfattat det, ett högre
»krafttillskott», än man för det priset kan vinna på något annat sätt,
och de äro slutligen ense om, att det icke kan bli någon egentlig fara
af olikheten mellan denna typ, F-typen, och den nya, som väntas
kunna framgå ur försvarsberedningarnas utredning.

Jag skall gifva ett par korta svar på dessa anmärkningar. Såvidt
jag förstår beror både det ena och det andra naturligtvis på den utgångspunkt,
hvarifrån man ser flottans uppgift vid Sveriges försvar.
Det är mycket sant, att åtminstone de flesta sjömilitära auktoriteter
nu äro ense om F-typen. Jag skall icke tillåta mig betvifla, att den
enigheten verkligen finnes, ehuruväl det nog kunde hända, att den
till någon del är tillkommen på eu något konstlad väg. Jag skall
icke bestrida, och det har aldrig fallit mig in att för min personliga
del bestrida, att denna F-båt i och för sig är ett godt fartyg och ett
duktigt fartyg. Men skall man gå in på att bygga dessa väldiga
fartyg med sina för våra förhållanden enorma kostnader, borde väl
den första grundvalen och utgångspunkten vara, att man har fullt
klart för sig, i hvilka förhållanden dessa fartyg stå och böra stå till
försvaret i öfrigt, och i hvilket förhållande hela flottan skall och bör
stå till landets försvar i dess helhet. Man svarar mig genast: Den
saken är klar. Vi ha, sade herr Lindman förra våren i försvarsdebatten,
redan en »försvarsplan». Det behöfva vi icke bekymra oss
om. Jag nödgas svara, att det räcker efter allt att döma icke till med
denna rent militära försvarsplan. Den planen är icke uppgjord på
grundvalen af ingående, verkligen genomförd granskning af det stora
problemet: hvad kan den svenska flottan verkligen uträtta i förhållande
till armén, hvad måste armén ovillkorligen ha för att kunna fylla sin
uppgift, och huru skall man lägga flottans utveckling, om den icke
skall tränga undan de kraf för armén, som till äfventyrs äro de allra
mest afgörande för att landet skall kunna värna sig mot ett angrepp?
Så mycket kan tryggt sägas, att de frågorna äro icke lösta. Jag hänvisar
den, som är intresserad af ett bevis för den satsen, att taga kännedom
t. ex. om de skiljaktiga meningar, som i det fallet äro uttalade

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 30. 80

Onsdagen den 17 april, e. in.

An;/, ny- i den senaste stora försvarskommitténs betänkande och reservationer.
anskaffning j)efc framgår där alldeles tydligt, att man icke är på det klara med
aj denna grundläggande utgångspunkt. Hur kan man under sådana för mätet.

hållanden verkligen vara säker på, att det är just denna F-typ för
Forts.) Ilottans pansarfartyg, som är den enda riktiga, och hur kan man vara

viss på, att det är den typ, som bäst passar för den samverkan med
armén, hvilken är nödvändig, för att försvaret skall göras fullt effektivt?
Det har ännu icke åtminstone för mig blifvit klart, och därför
kan jag för närvarande icke böja mig för de auktoriteter, som förorda
typen i och för sig.

Till sist några ord om den satsen, att den nya F-typen väl skulle
kunna samverka med de redan existerande fartygen och de, som skulle
kunna komma att byggas efter försvarsberedningarnas kommande plan,
äfven om dessa sistnämnda ej komma att stämma med F-typen. Den
satsen går på sidan om den ömma punkten. Hvad som framför allt
är faran med ett beslut om fullföljande af F-båten för statsmedel, det
är, att just själfva utredningen af typfrågan i dess ekonomiska och
försvarspolitiska sammanhang skulle komma att bli bunden. Man påstår
visserligen, att utredningen utan att känna sig på något vis bunden
af F-båten kan gå till granskning af de olika pansarbåtstyperna. Men
jag undrar verkligen om detta är allvar. Kan verkligen någon högerman
här, om han vill vara uppriktig, förneka, att har blott F-båten
en gång blifvit byggd af statsmedel, då kommer detta att åberopas
som ett bindande direktiv, en bindande begynnelse för den försvarsberedning,
som därefter skall behandla pansarbätsbyggets fortsättning.
Ur den synpunkten är det, som medlemmarna af försvarsberedniugarna
själfva betrakta saken, och de skola väl ändå ha något vitsord.

I det sammanhanget nödgas jag också återkomma till ett uttryck,
som jag fällde i remissdebatten, och hvilket herr Lindman i ett anförande
i afton citerade, men tillät sig citera på ett sätt, som det förefaller
mig, att han borde nästan hållit sig för god till att använda.
Herr Lindman yttrade, att jag i remissdebatten skulle ha kallat F-båten
»den olycksaliga F-båten», och framställde saken i en sådan dager,
som om jag vore gripen af någon F-båtsskräck. Jag skall endast tilltåta
mig påpeka, att i kammarens protokoll står klart och tydligt uttryckt,
att jag har sagt: »Jag må väl i det sammanhanget såga, denna
olycksaliga F-båt» — och »det sammanhanget» var då, att de herrar,
som nu ovillkorligen hålla på F-båtens byggande, faktiskt synas mig
»identifiera landets hela försvarskraft» med denna båt. Ur den synpunkten
fann jag båten olycksalig, icke ur den, som herr Lindman
anlade. Denne talare har användt ett sätt att citera en politisk motståndare,
som jag icke både väntat.

Den senast före mig uppträdande talaren har sökt föra fram ett
särskilt skäl, hvarför uppskofstanken i hvarje fall nu borde tå fara.
Han har sökt detta skäl i de stora pågående insamlingarna. Jag skall
uppriktigt säga, att jag icke på något sätt ämnar underkänna den
varma och uppriktiga känsla och den varma och uppriktiga kärlek till
landet och dess försvar, som ligger bakom denne talares ord. Men då
bör han också vara på det klara med, att det icke kan vara fullt
lämpligt, om han försöker framställa saken så, som han uttryckte i

SI Nr 150

Onsdagen den 17 april, e. in.

sin fråga: skulle icke den nuvarande situationen vara värd »ett offer
af partisinne» ? Jag tillåter mig säga den ärade talaren på göteborgsbänken,
att om han uppträder med anspråk pa att icke tala ur partisinnets
synpunkt i denna kväll, då tar han vara god och komma ihåg, att
han heller icke bör vända mot regeringen och det stora parti, som
följer regeringen, en förtäckt beskyllning, att de i sitt motstånd mot
F-batens byggande af statsmedel behärskas af partisinne. Han får
icke gorå anspråk på den hederstiteln, att vara fri från partisinnet, för
sig själf och förneka sina motståndare densamma.

Denne ärade talare tillät sig vidare att karakterisera, hvad som
yttras i statsutskottets utlåtande angående insamlingarna så, som om
man därmed söker att »lägga stenar i vägen för den mest storartade
offergafvan», såsom han karakteriserade den. Han sade, att utskottets
motivering innebär ett försök att omintetgöra gåfvans verkningar, ja.
han ville t. o. m. göra gällande, att denna motivering skulle vara ett
incitament^ för regeringen att kasta dessa frivilligt gifna gåfvor »i
ansiktet pa gifvarna». Vid närmare betänkande skall min ärade vän
säkert förstå, att det icke heller är rätt, utan i högsta grad oberättigadt,
att så karakterisera hvad som förekommer i utskottets yttrande.
Där har icke på något sätt lagts några stenar i vägen för gafvan.
Jag skall för min egen personliga del, om det behöfves, efter hvad jag
förut sagt utom riksdagen, gärna här göra det erkännandet, att i denna
gåfva verkligen finnes något storartadt — vid sidan af hvad som också
funnits där, åtminstone under ganska lång tid, och som icke varit
så storartadt och jag skall gärna gå med den ärade talaren däruti,
att jag, liksom han, icke tror, att en sådan gåfva gärna kunnat uppbi
ingas i ett annat land än i Sverige. Jag kan följaktligen, när jag
ser endast pa det stora hela, också jag saga, att jag är stolt öfver att
något sådant kunnat ske, som dessa miljoners hopbringande. Men
det hindrar icke, att hur stor också denna gåfva är, hur stort värdet
miljonerna, och hur stort framför allt värdet är af det varma
och uppriktiga fosterlandssinne, som ligger bakom miljonerna, i den
man det är uppriktigt och varmt — allt detta hindrar dock icke, att
huru störa dessa värden än äro, sa kan och får icke den svenska statsmakten
i detta ögonblick taga emot denna gåfva utan att hafva uttryckligen
förbehållit sig all nödig hänsyn till den planmässighet i
försvarets ordning, som det nu är meningen att grunda, och utan att
hafva fullt och otvetydigt tryggat fria händer för försvarsberedningarna
i deras arbete rörande pansarbätsfrågan. Det förbjuder svenska statsmaktens
aktning för sig själf och sina egna beslut, och det förbjuder
också, och det är ej mindre viktigt, den känsla vi ha af innebörden i
detta ögonblick, hvari vi nu stå. Mera innebär icke utskottets uttalande.

Till sist några ord om uppskofvets nödvändighet ur ännu en synpunkt
— en allmänt försvarspolitisk synpunkt, kunde jag kalla den.
Hvad som mer än något annat gör det så farligt att bygga denna
^ o åt *^r staten lämnade medel just nu, hvad som gör, att man
maste fasthålla vid det uppskof, regeringen beslutat, och endast bevilja
medel till afsättning — det är, om man ser till sakens kärna, såvidt
jag kan förstå, att vi nu kommit i den situation, då hela vår svenska

Andra kammarens protokoll 1912. Nr 30. 6

Any. nyanskaffning

(tf krigsfar
tygsmaterial.

(K.irts.;;

Nr 30. 82 Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- försvarsfråga icke lian lösas, om icke försvarsberedningarna få ga till
anskaffning s^t värf utan att på något sätt bindas och hindras i sina rörelser.

"f Jag vill visst icke påstå, att det är säkert, att försvarsberedningarna

inaterid kunna lösa den. Men det tror jag mig kunna saga, att de komma
att göra allt, hvad i deras förmåga står. Och då må man verkligen
akta sig att »lägga stenar i vägen», för att begagna den ärade nyssnämnde
talarens uttryck, för ett arbete, som efter mitt förmenande
både är svårare, större och mera omfattande samt för Sverige mera
betydelsefullt än de allra flesta af de arbeten, som under de senare
årtiondena upptagits till utredning. Ty nu gäller det ingenting mindre
än att ändteligen lägga detta Sveriges försvar så, att det bäres åt
den breda och säkra kraften i hela folkets axlar.

Det har gång på gång under dessa ars politiska strider talats om
nödvändigheten af att folket har förtroende och tillit till försvaret.
Det förefaller nästan tröttande att åter upprepa denna gamla sanning.
Och ändå är det eu sanning, som det knappast någonsin vant så
viktigt för svenska Riksdagen att begrunda och söka omsätta i verkligheten
som just nu. Under årtionden har denna svenska försvarsfråga
gått från segrar till nederlag och från nederlag till segrar,
men ett drag har nästan alltid varit gemensamt: besluten ha genomdrifvits
mot ett knot och ett knorr, som alltid haft utomordentligt
djupa rötter, och som endast genom våra strängt bevarade gammalmodiga
rösträttsbestämmelser hindrats att taga sig allvarsamt uttryck.
Man har till slut kommit därhän, att saken verkligen ligger så, som
jair eu gång utom riksdagen uttryckt mig, a.tt stora lager af folket
vant sm att betrakta försvarsfrågan som eu ämbetsmännens sak, en
militärernas sak, eller på sin höjd en de högre klassernas sak och
»»dömt, att det är en fråga för hela svenska folket själft. Det är detta,
som ändtligen måste ändras. På ingen annan grund kan det svenska
försvarets fråga i tjugonde århundradet lösas än på grundvalen åt
detta svenska folks egen verkliga vilja, på grundvalen åt den svenska
demokrati, som nu står fram och kräfver att själf få leda sina oden.
Det är detta, som man vill försöka att åtminstone gorå en början till
igenom de beredningar, som nu gå till sitt värf. Då frågar jag.
hvem tager i detta ögonblick pa sitt ansvar att störa eller törstöra
det försöket redan vid dess begynnelse?

»Jo , svaras det från det svenska högerpartiet, »det gorå vi».
Detta parti är beredt att taga ansvaret. Jag skall icke på något vis
misskänna den försvarshänförelse, som finnes i stora lager af detta
högerparti. Men hvad jag nödgas betvifla, det är, att denna hänförelse
skulle räcka till att föra den svenska försvarsfrågan fram sa, som den
nu måste föras, om den icke skall totalt förstöras. Man pekar pa
insamlingarna och deras stora resultat. Man säger: nu har försvarsviljans
mobilisering skett, nu har den svenska försvarsviljan pa allvar
väckts — och man förmenar, att därmed är allt väl. Det är — jag
måste sä<m det — ett fruktansvärd! öfverord, hvars innebörd hvar
och en borde göra klart för sig, innan han uttalar det. De, som vant
med om insamlingarna, hafva nog, det har jag redan sagt, för sin
del känt sin försvarsvilja mobiliserad. Men ga ni, mina herrar, ut i
bygderna och sen efter, om icke i nio fall ai tio, för att icke säga i

Onsdagen den 17 april, e. in.

83 Nr 30

nittionio fall af hundra, de mobiliserade bestå af medborgare, som
voro hvad man kallar försvarsvänliga, redan innan denna försvarsviljans
mobilisering tillkom. De äro mobiliserade, men det räcker icke
med dem. Djupare och säkrare måste grunden läggas, om man skall
kunna, med sanning säga, att man uppväckt och återställt folkets fulla
och djupa förtroende till det försvar, som det skall uppbära.

Och här skall jag sluta. Statsutskottets reservanter säga, att olägenheterna
af ett uppskof med F-båt byggandet äro större än olägenheterna
af en fristående båt med afvikande typ inom svenska örlogsflottan.
Mot den tesen vill jag vända en annan: olägenheterna af ett uppskof
med byggandet af pansarfartyg i Sverige äro verkligen betydande,
det erkänner jag; men de äro försvinnande mot den olägenhet, mot
den stora fara, som skulle uppstå, om det stora verket att nu söka
bygga upp ett verkligt folkförsvar, ett af folkets egen vilja buret försvar,
pa en gång och genast i sin början skulle göras om intet. Det
är en större olägenhet, det är en större fara än någon annan i denna
stund för Sveriges försvarsfråga.

Den ärade talare på göteborgsbänken, som hade ordet före mig,
slutade därmed, att det nu är »ett stort ögonblick». Också jag tror,
att det är ett stort ögonblick, men icke i den meningen, som han såg
det. Stort är detta ögonblick därför, att, såvidt jag kan förutse,
den svenska representationens Andra kammare nu går att fatta ett
beslut, som innebär, att denna kammare med sin stora och öfvervägande
majoritet ansluter sig till det allvarliga och ärliga försöket att
gorå det svenska försvaret till ett folkets försvar i fullare och rikare
mening än det under mannaminne varit. Stort är ögonblicket därför,
att denna försvarspolitik är ett led i den allmänna politik, som nu
bryter fram i detta land, och som helt enkelt kan karakteriseras så,
att det svenska folket själft genom valen ger riktningen åt sina
ödens ledning. Så stort är detta ögonblick, att nu får något hinder
icke läggas i vägen för att detta försök må föras igenom. För min
egen del känner jag det som ett »nu eller aldrig». Jag hoppas, att
det matte bli nu, att det måtte bli så, att vi nu kunna begynna en
ny svensk försvarspolitik — och att denna nya försvarspolitik också
måtte leda till en god fortsättning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hildebrand: Herr talman! Jag hade tänkt mig att med
några ord beröra den polemiseringsmetod, som kom till uttryck i det
anförande, som herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
både. Men sedan herr statsrådet framfört sin ursäkt till den angripne,
har jag naturligtvis ingen anledning att fästa mig vid den saken.
Jag har intet uppdrag, och kan icke hafva det, att tala å denna kammares
vägnar ; men jag tror, att både jag själf och andra känt slutet
af herr statsrådets senaste anförande som eu hänsynsfullhet mot denna
kammare, för hvilken jag tror att vi hafva att vara tacksamma.

För öfrigt skall jag försöka begränsa mig till ett par hufvudpunkter
i debatten, endast inledningsvis inskjutande, att herrarna
samtliga hört, att vi högermän af herr Eden gång på gång under innevarande
ars riksdag fått veta, liur förfärligt illa vi skött oss, och hur

Ang. nyav
skaffning
af krigsfar
tygsmat
er iel.
(Forts.)

Nr 30. 84

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- illa vi fortfarande sköta oss. Det betyg, som han försöker sätta på
anskaffning v.^rt uppträdande, är tydligen Underkänd; vi skulle med andra ord
''''fårhus- böra gå att tentera om för honom. Jag tillåter mig därför anhålla,
materiel, att om herr Edén skall gifva ett kollegium i hur ett parti skall upp(Korts.
) tråda, han ville i förväg varsko oss, så att vi må kunna draga den
riktiga nyttan af all den lärdom, han kan gifva oss.

Herr Edén berörde i sitt senaste anförande frågan om ett uppskof
med vissa fartygsbyggnader, som den Lindmanska regeringen
skulle hafva gjort sig skyldig till, och jämförde detta med uppskofvet
med E-båten. Det har redan påpekats, att det uppskof, som förut
kommit till synes, berott på att typfrågan icke var afgjord; men så
snart den vore afgjord, skulle byggandet börja. I fråga om F-båten
återigen har typfrågan varit afgjord och är anslag af Riksdagen
beviljadt, så att därvidlag har icke något hinder fått komma emellan.
Något nytt faktum kunna vi icke heller erkänna hafva tillkommit,
som ställt hela denna fråga i en annan dager och som sålunda kan
anföras såsom en anledning till regeringens ställning till densamma.
Då svarar herr Edén, att försvarsberedningarnas tillsättande icke är
något, som berott på den nuvarande regeringens egen verkliga vilja,
utan därtill har regeringen varit bunden och nödsakad på grund af
valstridens utgång. Här har med andra ord kommit till synes en
verklig ödesteori. Jag hade trott, att om det skulle bli ett godt resultat
af regeringens arbete, regeringen skulle kunna taga åt sig hedern
häraf, men att, om det blefve ett misslyckande, skulden därför skulle
drabba regeringen. Men enligt herr Edéns uppfattning skulle båda
dessa alternativ vara oriktiga. Det är ödet, som drifvit fram beredningarna;
det är ödet, som får taga hedern eller skulden i det ena
eller andra fallet, eftersom det är detta som tvingat fram det nya
faktum, hvarpå det hela beror.

Det vore frestande att här fästa sig vid herr Edéns konstitutionella
anmärkningar, men då klockan är så pass mycket som nu,
vill jag alldeles förbigå detta och endast taga upp två andra spörsmål.

Det ena är frågan om planmässigheten. Här har från regeringspartiets
sida gång efter annan yttrats, att uppskofvet med F-båten
helt och hållet betingas däraf att det måste bli en helt annan planmässighet
i våra försvarsåtgärder, än det förut har varit. Ja, det är
alldeles klart, att det måste vara planmässighet i all statspolitik, äfven
och icke minst rörande försvaret. Men hur har det varit under denna
riksdag? Jo, en ny regering har ansett, att en del af försvarsfrågan,
den delen, som rörde icke vapenföras öfningstid, vore möjlig att behandla
enbart för sig. Den har därför lösryckt den delen och lagt
fram den för Riksdagen till lösning; och herr Edén motiverade detta
här i kammaren med att frågan var till den grad väl utredd, att det
vore oriktigt att dröja med densamma. Alldeles detsamma kan ju
sägas om F-båten; och om man på detta sätt vill försvara, att en del
af försvarsfrågan i år lösbrutits, så har man svårt att angripa, att en
del lösbröts och lades fram för ett år sedan. Nej, hela detta tal om
planmässighet låter bra, men det står sig icke, om man jämför det
med alla andra fakta.

85 Np 3-3.

Onsdagen den 17 april, e. m.

Slutligen ber jag att få taga upp några ord, som fälldes i början Ang. nyaf
debatten. De gällde försonligbeten mellan de olika partierna, med
en medveten sträfvan att höja försvarsfrågan upp på ett högre plan. farJ^qsHerr
Nilson i Örebro talade om den i utskottsutlåtandet räckta handen materiel.
och betonade, att här kunde läggas rent psykologiska synpunkter på (Forts.)
hela frågan. Hvarför, yttrade han, hålla försvarsvännerna fast vid F båten?

Jo, de hafva stirrat sig blinda på den. Det var hans svar:

och herr Rydén utvecklade en försvarskänsla, som var ganska förvånande
och på samma gång ganska glädjande från det hållet. Ej
många, sade han, skulle draga sig för att försvara landet, om det
verkligen gällde. Men så slutade han med förmaningar åt högern,
som å sin sida borde genom eftergifter understödja ett samarbete härvidlag.

Ja, det finnes ett och annat helt visst, som är riktigt i hvad

dessa herrar sagt, och andra äfven; men jag tror icke, att det går att

lyfta upp försvarsfrågan på ett högre plan och att få fram en sådan
försonlighet, som dessa herrar talat om, genom att kräfva uppoffringar
endast af högern. Högern bar, såsom en direkt konsekvens af sommarens
valstrid, lämnat regeringsmakten och står nu såsom oppositionsparti.
Det finnes väl ingen här, som tror, att högermännen äro fullt
belåtna med de åtgöranden, som af regeringen och regeringspartiet
vidtagas. Det kräfves ju dock af högern att sakligt opponera och att
på sakligt sätt deltaga i statsarbetet, och denna uppfattning är fullkomligt
riktig. Men hvad jag velat påpeka är, att ett oppositionsparti
i en sådan ställning naturligtvis måste göra mycket stora uppoffringar
af hvad det själft skulle önska, af hvad det själft skulle anse riktigt,
för att verkligen deltaga i det gemensamma arbetet. Också finna vi
oppositionsmän det alldeles i sin ordning, att den nuvarande regeringen
på försvarsfrågans område tager ledningen, och jag tror, att
den höger, som finnes inom och utom riksdagen, är beredd att gå till
en saklig granskning af hvad försvarsberedningarna slutligen komma
att föreslå. Vi anse blott, att, när den nya regeringen vidtog åtgärder
för att lägga om det hela på ett annat sätt äu förut, gränsen mellan
det nya och det gamla drogs på ett felaktigt sätt. Vi förmena, att
den bort dragas så, att hvad föregående regering och Riksdag beslutat
skulle få bestå, och att det nya skulle inträda först på andra sidan
den gränsen. Hvad vi klandra, hvad vi anse innebära ett alldeles
för stort kraf på oppositionens män, det är den fordran, att ri skulle
stillatigande godkänna eller rent af kunna gilla upprifvanuet af ett
beslut, som fattats af båda statsmakterna före valstriden, före den nya
regeringens tillkomst. Ty ett upprifvande är det, som skett, fastän
det till formen ännu så länge endast är ett uppskjutande. Hade med
andra ord den nya regeringen respekterat, hvad som beslutats före
dess tillkomst och för hvilket denna regering icke har något som helst
ansvar, ja, då hade det varit mycket lättare att höja upp försvarsfrågan
på ett högre plan och att i denna fråga frammana den försonlighetens
ande och det samarbete, hvarom flera talare, särskildt från
liberalt håll, här ha ordat. Då hade oppositionen förnummit, att den
nuvarande regeringen visserligen frånsagt sig allt ansvar för hvad
som tidigare hade beslutats, men dock med den största lojalitet respek -

Np 30. 86

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- terat detsamma. Att regeringen icke handlat så, är just hvad som
"affoi*»- orsa^a^ (''en stärka misstämningen, det är detta, som på oerhördt
"fartygs- många tall ute i landet skapat den föreställningen, att regeringen
materiel, och regeringspartiet icke skulle ha det försvarsintresse och den för(Forts.
) svarsvilja, som man ändock velat se hos dem båda. Det är detta, som

skapat all denna misstämning, och detta hade kunnat undgås, om
gränsen hade dragits på ett annat sätt och tidigare grundlagsenligt
fattade beslut hade respekterats.

Det är också därför, som jag skulle vilja säga, att herr Nilson i
Örebro hade rätt, då han aulade en psykologisk synpunkt på frågan.
Här är nu ett sådant psykologiskt ögonblick, här tinnes en möjlighet
att få en bättre utgångspunkt för en förståelsefull samverkan mellan
olika partier och att få försvarsfrågan upplyftad på ett högre plan,
och möjligheten härtill ligger däri, att här företages en gränsreglering,
så att gränsen mellan det gamla och det nya dragés på ett riktigare
sätt än regeringen hittills velat göra. Skulle Riksdagen gå med på
att den en gång beslutade F-båten ofördröjligen skall påbörjas samt
bevilja ett anslag till dess fortsättande, så är gränsen dragen riktigare,
då är hela denna fråga bragt ur världen och då kunna regeringen och
regeringspartiet helt visst ställa ökade kraf på oppositionens lojalitet i
försvarsfrågan, och om det brister härutinnan från oppositionens sida,
så kunna anmärkningarna ifrån regeringens och regeringspartiets sida
fällas ofantligt mycket hårdare.

Häremot kan invändas och kommer kanske att invändas, att det
vore förödmjukande för regeringspartiet att nu gå denna väg. Härpå
skulle jag vilja svara, att man kommer icke till det mål, som angifvits
af flera talare, nämligen att lyfta upp försvarsfrågan på ett högre plan,
om icke alla de tre olika partierna göra uppoffringar för saken. Det
går icke att vältra alla uppoffringar på ett parti och ställa kraf endast
på detta. Om det en gång af statsmakterna fattade beslutet iakttages
och genomföres, så står ju sedan det krafvet på oppositionen, att oppositionen
lojalt skall medverka i det fortsatta arbetet för försvarsfrågans
lösning, som den nuvarande regeringen har igångsatt. Då borde från
oppositionens sida det krafvet kunna uppställas, att hvad som tidigare
beslutats skall lojalt respekteras.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få tillstyrka bifall till
reservationen.

Med herr Hildebrand förenade sig herrar Lundblad, Gustafsson i
Örebro, Nydal, Westman och Lemke.

Herr Jesperson: Om jag icke oriktigt uppfattade hvad herr Nilson
i Örebro i sitt yttrande sade därom, att om entusiasmen hos dem,
som påyrka vår flottas kraftiga vidmakthållande, är äkta, så menade
han, att man skulle kunna utan villkor till regeringen öfverlämna de
till en pansarbåt insamlade medlen. Kan man verkligen, efter de resultat,
som nu föreligga i pansarbåtsinsamlingen, tvifla på tillvaron af
en äkta entusiasm hos stora lager af vår nation?

Herr Nilson yttrade vidare, att för en del personer F-båten tycks
vara den allena saliggörande. Ja, för oss, som anse att för vidmakt -

87 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

hållandet af vår flotta ovillkorligen kräfves nybyggnad af pansarbåtar, einq..nyför
oss ställer sig saken så, att då det icke finnes någon utredning
om något annat slag af pansarbåtar, som ansetts lämplig, så vilja vi "fartygsatt
det beslut, som bar fattats om en pansarb&ts byggande, också skall materiel.
fullföljas. Vi anse, att detta är det enda sätt, hvarpå man kan uppe- (Forts.)

hålla vår flottas krigsvärde på en fullt nöjaktig höjd, tv det mäste
ovillkorligen dröja flera år, innan nybyggnader kunna påbörjas, om
det blir fråga om att bygga fartyg af någon annan typ. Endast pa
detta sätt har, såvidt jag förstår, vårt parti ansett denna båt vara
allena saliggörande.

Herr Nilson yttrade vidare, att det finnes många som hata F-båten.

Ja, det tviflar jag visst icke på, men det finnes också många som hata
allt, hvad försvar betel-, och därför är det icke underligt, att det finnes
de, som hata F-båten.

Från liberalt båll har man sagt, att man bort vänta till efter valen
1911 med att framlägga förslag om pansarbåtsbvgge. Men dåden
liberala regeringen 1906 uttalade, att uppskofvet med byggandet af
pansrade artillerifartyg borde göras så kort som möjligt, så var det
ju icke underligt, att regeringen framlade förslag om detta pansarbåtsbygge,
så snart utredning förelåg om den typ, som af sakkunniga ansågs
vara den lämpligaste.

Med anledning af herr statsrådets och chefens för sjöförsvarsdepartementet
anförande ber jag att få göra en fråga. Med hvad rätt vågar
herr statsrådet påstå, att sjöförsvarsauktoriteterna och högern önska
gå längre i fråga om storleken på pansarbåtar? Jag har icke på något
håll kunnat finna ett dylikt uttalande vara gjordt, och därför förefaller
det mig underligt, att man vill göra en sådan insinuation. Hvar
har herr statsrådet fått stöd för det påståendet, att ett fortsatt byggande
af artillerifartyg af F-typen skulle för hvarje gäng kräfva
större kostnader? Det är ju precis samma sak, det är meningen att
man icke skulle nöja sig med den typ, som är föreslagen och som herr
statsrådet betecknar såsom gränspunkten för hvad man kan våga ga
upp till, om dessa pansarbåtar skola kunna operera i våra skärgårdar.

Det framställda påståendet, att icke någon som helst utredning skulle
finnas om antalet fartyg af F-typ, som skulle fordras för att ersätta
det nuvarande antalet båtar af »Oscar lits» typ, förefaller något egendomligt,
när försvarskommitténs betänkande af 1910 anger åtta sådana
båtar såsom full ersättning. Herr Starbäck har visserligen framlagt
omständigheter, som skulle ådagalägga detta betänkandes betydelselöshet,
men jag är icke fullt säker på, att general Wikander menat
hvad herr Starbäck velat inlägga i hans yttrande.

Herr Starbäck har vidare sagt, att, när den nya regeringen kom
till styret, högern kommit med ropet att vårt försvar vore alldeles
odugligt. Något sådant rop har jag åtminstone för min del aldrig
hört, men väl har jag hört talas om, att vårt sjöförsvar skulle försämras
högst väsentligt, om man icke byggde pansarfartyg i enlighet
med det beslut, som Riksdagen fattat.

Jag har redan i remissdebatten påpekat, att man lätt kan tänka
sig att det i försvarsfrågan skall råda olika åsikter hos dem, som skola
släppa till det lefvande materialet för försvaret, och hos dem, som

Nr 30. 88

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ani''ff V: kommit långt utöfver sådan ålder. Det är icke så underligt, att vi,
°afkriqsS(,m ha söner, hvilka befinna sig i värnpliktsåldern och som skola gå
fartygs- 1 tält, ifaM det blir ofred, önska att dessa skola ba den bästa och
materiel, modernaste materiel, som det är oss möjligt att anskaffa. Man kan ju
(Korts.) tänka sig, att de som äro längre komna i ålder skola se med helt
andra ögon och känslor på denna sak, all ramest de, som hafva möjlighet
att, om så skulle blifva af nöden, säkerställa sig genom att t. ex.
resa till utlandet medtagande sin förmögenhet, eller som uppbära eu
pension, hvilken de få utbetaldt, hvar de än må befinna sig.

Om uraktlåtenhet att anskaffa sådan försvarsmateriel skulle bidraga
till att inveckla landet i krig, såsom man anser sig kunna
konstatera beträffande kriget i Tripolis. där man sagt, att Turkiets
afsaknad af flotta väsentligen bidragit till krigsutbrottet, så tror jag,
att svenska folket kommer att fälla en hård dom öfver den visade uraktlåtenheten
att hålla vår flotta i bästa möjliga skick. Dessutom anser
jag, att en möjligast stark flotta hindrar eu emot landet riktad
handelsblockad, som kunde ödelägga landet utan strid, och en uthungring
är icke mycket bättre än landets underkufvande genom
strid.

Herr Rydén försäkrade, att, därest fara för landet verkligen förelåge,
enligt hans förvissning äfven hans partivänner skulle gå ut till
landets försvar och att åtminstone han själf ville göra det. Men kan
det verkligen tjäna till någonting, att folk, som icke fått någon öfning
och till hvilka det icke finnes vapen, skulle gå ut för att blifva
kanonmat, ty någon annan påföljd kan jag icke tänka mig af att dylikt
oöfvad:; folk skulle gå ut i kriget, särskildt som herr Rydén och
hans partivänner äro motståndare till och med till det frivilliga skytteväsendet.

I herr Thorssons anförande, som enligt mitt förmenande bättre
skulle passat på ett folkmöte än i riksdagen, vidrörde han den insamling,
som igångsatts för anskaffande af en F-båt, och det gjorde
han på ett sätt, som måste såra hvarje försvarsvän, som tecknat bidrag
till pansarbåten. Han insinuerade också, att de teckningar, som kommit
från mindre bemedlade medborgare och medborgarinnor, skulle ha framkommit
genom inpiskning, och han önskade veta deras känslor vid
denna teckning. Jag tior dock, att om inpiskning i något enda fall
förekommit, skulle herr Thorssons partikamrater säkerligen genast
offentliggjort sådant; det skulle minsann icke blifva doldt, utan kommit
till allmänhetens kännedom med detsamma. Jag har emellertid icke
sett något sådant offentliggörande.

Herr Thorsson betecknade vidare F-båten som eu leksak. Förmodligen
anser han hela vår nuvarande pansarflotta för leksaker.

Herr Fabian Månsson har i sitt långa anförande äfvenledes sökt
ådagalägga F-båtens oduglighet, men oaktadt denna bevisnings både
längd och bredd litar jag mera på de sjömilitära sakkunniga, som ju
stå så godt som enstämmiga i sina förklaringar, att vårt försvar skulle
i F-båten erhålla en högst väsentlig förstärkning för möjligast billiga
kostnad.

Herr Olofsson i Avik har visserligen yttrat, att man icke borde
lita pa sakkunniga, utan själf bilda sig ett omdöme om förekommande

89 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

ärenden. Men om hvar och en i kammaren skulle själf sätta sig in
i huru eu pansarbåt skulle vara beskaffad, tror jag, att beslutet om
byggande af en pansarbåt skulle komma att afgöras genom eu ren
slump.

Herr Hamilton har under sitt anförande framkastat svåra beskyllningar
mot vårt lands officerskår för slapphet och liknöjdhet, för att
icke säga något värre. Detta förvånar mig, ty jag tror mig veta, att
han själf har söner, som äro officerare. Beträffande hans påstående,
att många beväringar komma till regementet friska och ordentliga,
men fara därifrån moraliskt fördärfvade, så vågar jag protestera häremot.
Det är icke fallet utom i undantagsfall, och jag stöder mig därvid
på den erfarenhet jag vunnit under mina egna söners värupliktstid
och äfven på samtal, som jag haft med andra värnpliktiga.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen och afsteg
på utskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Jag skall försäkra herrarna, att mitt
anförande icke skall komma att vare sig till längd, bredd eller innehåll
likna den siste ärade talarens. Men det är ett par anföranden,
som hållits här i dag, hvilka jag anser mig böra bemöta med några
få ord.

Herr Svensson i Skyllberg sade, att regeringens beslut i F-båtsfrågan
icke höjt vår prestige i utlandet. Jag vill då fråga herr
Svensson, om han tror, att hans eget anförande, som han höll här för
en stund sedan, bidragit att höja denna prestige. Han ville ju göra
gällande, att såväl regeringen som regeringspartiet vore tämligen likgiltiga
för vårt lands försvar. Jag tror sannerligen icke, att sådana
anföranden äro ägnade att höja vårt lands prestige i utlandet.

Jag frågar vidare: Har den konservativa, den s. k. samhällsbevarande
pressen sökt värna om vårt fosterland eller sökt att höja vårt
lands prestige, då den talat verkligen föraktfulla ord om vår regering
och om den likgiltighet för försvaret, som skulle finnas såväl hos de
frisinnade i landet som hos regeringen. Ja, det har angående försvarsfrågan
förts ett språk, som stött på gränsen af landsförräderi.
För min del kan jag således icke se, att det finnes något fosterländskt
i detta tal, huru mycket man än må ifra för vårt försvar.

Och så har jag några få ord att säga till herr Pettersson i Bjälbo.
Han yttrade nämligen bland annat, att högerpartierna 1911, då de åtgjorde
sin ställning till den så kallade F-båtsfrågan, handlade af full
öfvertygelse och utan afseende på hur det skulle komma att gå vid
valen. Vill herr Pettersson med detta säga, att vänsterpartierna handlade
mot sin öfvertygelse för att de skulle segra vid valen ute i i landet,
så är det en så ohemul beskyllning mot vänsterpartierna, att det
är ovärdigt att komma med sådant i en riksdagsdebatt. Vi handlade
af full öfvertygelse, och det fick gå hur det ville med valen. Vi må
väl också ha rätt att hysa en ärlig öfvertygelse, om den också icke
stämmer öfverens med den, som herr Pettersson i Bjälbo har.

Herr Pettersson sade vidare att: »om ni vill höja försvarsfrågan
på ett högre plan, så skall ni stiga upp till oss». Nej, om vi skote
träffa herr Pettersson i Bjälbo, då måste vi stiga ned i partifanatis -

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 30

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. nyanskaffning

af krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Gent emot

herr Daniel Perssons i Tallberg anförande skall jag endast be
att få säga, att då jag talade om stämningen i vårt parti, talade jag
endast om detta. Jag beskref, huru stämningen var, då vi fattade
vårt beslut, och jag hade icke någon tanke på, hur det liberala partiets
medlemmar kände det eller någon anledning att taga någon befattning
med den saken.

Herr Svensson i Skyllberg: Endast några ord! Herr Rydéns

anförande här i kammaren kunde uppfattas så, som om han menade,
att jag var en af dem, som i kammaren skrutit med sitt
goda förhållande till sina arbetare. Jag ber då att få påpeka —
och det torde vara bekant för dem, som suttit tillsammans med mig
i kammaren under den tid jag varit ledamot af Riksdagen, det är nu
tionde året — att jag aldrig talat om mina arbetare, och det finns
icke ett ord därom i kammarens protokoll. Jag tillhör icke ens de
organiserade arbetsgifvarna. Herr Rydéns anmärkning var alltså, om
den afsåg mig, ett slag i luften. Nu har herr Rydén sagt, att han
icke åsyftade mig, men af samtal med några af kammarens ledamöter
har jag erfarit, att de uppfattat saken så, att angreppet gällde mig.
Detta om detta.

För denna bagatell skulle jag emellertid icke ha begärt ordet,
men då jag ytterligare blifvit anfallen af herr Daniel Persson på ett
sätt, som jag knappast väntat, då jag hade den uppfattningen, att han
hyste något slags vänskap för mig, efter hvad han stundom låtit påskina,
så ber jag att få upplysa, att jag sade, att regeringens beslut i
fjol om F-båten kunde icke bidraga till att höja Sveriges prestige i
utlandet. Det är min uppfattning, att så är fallet, och den uppfattningen
har jag äfven rätt att uttala i kammaren. Jag grundar min
åsikt i denna fråga på det faktum, att kulturfolken i Europa —- såsom
vi kunna läsa såväl i våra egna som i främmande länders tidskrifter —
bedöma andra folks lifskraft och förmåga efter det sätt, hvarpå de
vilja värna om och sköta sitt försvar, och detta oafsedt huru pass mäktig
fredsrörelsen i landet kan vara. När då Sveriges regering vidtog
en åtgärd, som uppenbarligen icke stärkte utan försvagade försvaret,
så måste vårt lands prestige sjunka i utlandets ögon.

mens djupa pbl, en pbl så djup, att jag för min del icke kan finna,
att någon själfständig representant kan stiga dit ned. Han anlade
verkligen på denna fråga sådana trånga partisynpunkter, att det smärtade
mig djupt att höra det, det måste jag säga.

För min del måste jag beklaga, att denna F-båt sä trädt i förgrunden,
att den skymt undan mycket af de rent fosterländska synpunkterna.
Jag vore nästan färdig säga, att den i mangas mun satts
i stället för själfva fosterlandet. Jag ser saken på annat sätt. Här
gäller icke att värna om det ena eller andra partiet, det gäller icke
ått värna om den ena eller andra båttypen, utan här gäller det att
handla så, att vi få svenska folket med för att värna om vårt fosterland.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 17 april, e. in.

91 Nr 30

Herr Olsson i Broberg: Nu tycks situationen vara sådan, att

striden mellan ledarna för de olika grupperna torde vara utspelad.
Då kan måhända tiden vara inne för en allmogeman att uttala ett
ord i frågan. Icke så att jag vill gå in på vare sig konstitutionella
eller försvarstekniska synpunkter, utan jag vill endast göra några erinringar
om hvad i denna fråga förut inträffat. Här har nämligen
med stor skärpa framkastats förebråelser mot högern, för att den skulle
genom sina åtgärder framkallat försvarsovilja i landet. Jag kan icke
begripa, hvarifrån man kan skaffa skäl för dylika påståenden. Om
det nuvarande regeringspartiet ville rannsaka sina egna gärningar,
måste det för detta parti, liksom det är för alla andra, vara uppenbart,
att det är väl högern i vårt land, som hittilldags försökt vidtaga åtgärder
för att utveckla vårt försvar, som alltid motarbetats af vänstern.

Jag vill nu icke säga, att hvad dessa män sålunda uttalat har varit
i ond afsikt, utan det bär nog kanske burits upp af eu viss öfvertygelse
hos dem. Men är det icke så, att det är just ifrån denna opposition,
genom dess klander och dess ofta oresonliga kritik af alla de
åtgärder,^ som ifrån högerns sida vidtagits för att söka utveckla och
stärka vårt försvar, som misstroendet till försvaret och försvarsolusten
framkallats? Särskilt fäste jag mig vid den verkan, som herr Petterssons
i Bjälbo anförande här gjorde på visst håll. Man säger, att när
man trampar på ett ställe, där det riktigt känns, så får man se effekten,
och jag tyckte, att här förekom något liknande. Jag kunde se.
hurusom dessa hans ord, hvilka äfven erinrade om hvad som passerade
särskildt under senaste sommarens valstrid, gjorde en viss effekt. Och
hvad var det som framkallade denna effekt? Jo, det var just det, att
man visste med sig själf, att han här träffade hufvudet på spiken,
att det var den ömma punkten, såsom man säger, på hvilken fingret
här sattes. Man kan icke med skäl komma och säga, att det är
högern, som är skulden till, att försvarsfrågan icke har af folket omfattats
med den värme, som man nu tycks anse vara önsklig, utan vill
man söka anledningarna till detta, måste man säkerligen söka dem på
motsatt håll. Det förefaller, som om man uti en viss ängslan öfver,
att man kanske har kommit därhän, att det kan blifva svårt att samla
försvarsviljan, samla de fosterländska känslorna på det plan, där det
är nödvändigt, att alla skola stå, när det gäller denna stora och med rätta
öfver alla partier upphöjda fråga, nu kommer och deklamerar, att vi
skola mötas och att vi skola samarbeta. Därom kunde herrarna haft
något ord förut i denna tonart, men något sådant har ju aldrig förut
hörts från det hållet.

Det sades nyss af en talare, att man kritiserat den nuvarande
regeringen på ett sätt, som väckt ett pinsamt uppseende i utlandet.
Jag vill med anledning däraf blott säga, att vi kunna ju litet hvar
draga oss till minnes, huru den föregående regeringen behandlades af
det dåvarande oppositionspartiet. Jag tror, att där var många moment
af den beskaffenhet, att icke precis den oppositionen heller lämnade
några bättre intryck i utlandet af det sätt, hvarpå man uppträdde mot
den dåvarande regeringen. Jag menar, att är det så, att man vill förebrå
sina motståndare något, skall man i motsvarande sak ha rent för
sin egen dörr. Men vi veta alla, hvad som förekommit förut, och jag

Ang. nya
uthäfning
af Irrigsfartygsmateriel.

Forts.)

Nr 30. 92

Onsdagen den 17 april, e. m.

Ang. ny- tycker, att vi icke behöfva stå här och förebrå hvarandra, utan skola
(inskaffning vj mgfcag — måste vi mötas i sådant tecken, att litet hvar erkänner,
fartygs- v* i stridens hetta kunna hafva skjutit öfver målet, men man bör

materiel, icke saga från det ena hållet: vi äro rättfårdighetens förespråkare, och

(Forts.) det är ni, som på alla sätt gjort er saker till de missförhållanden,

som råda.

Jag vill ha uttalat detta, därför att jag vet, att jag därmed ger
uttryck åt en djup och vidtgående uppfattning hos menige man, som
dess bättre stå utom de strider, som här utspelas, ty striderna här i
riksdagen äro mången gång bra litet uppburna af en verklig stämning
hos de djupa leden, ifall deras uppfattning oförvillad fick komma

till synes. Därför tycker jag, att vi som goda svenskar här böra tala

hjärtats språk, och att man icke, som från några håll skett, stryker
hvarandra om munnen och uttalar meningar, som hafva föga gemensamt
med det man innerst tänker. Låt oss säga hvarandra rent i
ögonen att så och så förhåller det sig, då är jag viss om, att åtminstone
icke det nuvarande regeringspartiet skall hafva någon rätt att,
såsom här skett i afton, upprepade gånger tillrättavisa och förebrå den
nuvarande oppositionen och säga, att det är ni, som förvanskat försvarsfrågan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf proposioner
på dels bifall till utskottets hemställan, dels ock anslag därå
och bifall i stället till det förslag, som innefattas i mom. A) af den
utaf herr Billing m. fl. afgifna, vid punkten fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i
anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
punkten 23:o) mom. A) af utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det förslag, som innefattas i mom. A) af den utaf herr
Billing m. fl. afgifna, vid punkten fogade reservationen.

Voteringen utvisade 152 ja mot 56 nej, hvadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Mom. B) och C).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

I anseende till den långt framskridna tiden beslöt kammaren

93 Nf 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

härefter på hemställan af herr talmannen att uppskjuta den vidare
handläggningen af förevarande utlåtande samt hebandlingen af öfriga
å föredragningslistan förekommande ärenden till plenum nästkommande
dag kl. 7 e. m.

§ 2.

Herr statsrådet Larsson aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

angående uppförande af en fredsexpeditions- och bostadsbyggnad
i Boden;

angående uppförande af en gevärsförrådsbyggnad med reparationsverkstad
å Visborgs slätt;

angående återuppförande för Svea trängkår af en nedbrunnen
verkstadsbyggnad m. m.; och

angående tillbyggnad och omändring af mässbyggnaden för underofficerare
och manskap vid Lifgardet till häst.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 3.

Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:

herr Hedström m. fl., nr 291 och 292, samt herr Jonsson i Hå,
nr 293, i anledning af KuDgl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt till jakt;

herr Lindhagen, nr 294, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt:

herr Palmstierna, nr 295, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall
vid återutförsel af utländsk vara; samt

herr Andersson i Grimbo, nr 296, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om frilager m. m.

Samtliga dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 4.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken; och

nr 63, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfålligheter.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 30. 94

Onsdagen den 17 april, e. m.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 17 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet;

nr 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående upphörande af pastors själfskrifvenhet såsom ordförande vid
kyrkostämma;

nr 12, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af § 9
i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd och om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för kyrkostämma att själf
besluta om plats och tid för dess hållande;

nr 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående upphörande af pastors själfskrifvenhet som skolrådsordförande;
och

nr 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående sådan lagändring, att ordinarie allmänna val till Riksdagens
Andra kammare ej må kunna förrättas å sön- och helgdagar;

statsutskottets memorial, nr 35, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut angående anslag till handelsundervisningen;

bankoutskottets memorial, nr 17, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens tionde
hufvudtitel;

lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 36, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
lagutskottets utlåtande nr 26 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
den 4 maj 1906, lag om utsträckt tillämpning af lagen angående
uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909
samt lag om utsträckt tillämpning af lagen om arrende af viss jord
å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909;

nr 37, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning
och förslag angående utsträckning af giltighetsområdet för lagen
om fosterbarns vård den 6 juni 1902; och

nr 39, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag till
lag i syfte att jord, som förvärfvats enligt bestämmelserna i 76 § af
lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten,
må göras gravationsfri;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet;

nr 40, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra mönsterskrifvarbostället Bjufstorp
nr 4, 8 i Malmöhus län, äfvensom en i ämnet väckt motion;

95 Nr 30.

Onsdagen den 17 april, e. m.

nr 41, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående framläggande för Riksdagen af förslag till grunder för upplåtelse
med tomträtt af bostadstomter å kronojord;

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
af herr E. Hages motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
insättande å bankinrättning för vederbörande kommuns räkning
af kommunen tillkommande allmänna afgifter, som af exekutiv
myndighet indrifvits;

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
af herr Juhlins motion, nr 28, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ändrade bestämmelser rörande abonnemangs- och samtalsafgifter
vid telegrafverkets telefonväsen;

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, med
anledning af Första kammarens beslut rörande inom båda kamrarna
väckta motioner om åvägabringande af utredning i fråga om effektiva
åtgärder för underlättande af jordupplåtelser för egna hem å kronomark
i Norrland; samt

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i fråga
om en af herr Lindhagen m. fl. väckt motion, nr 255, angående skrifvelse
till Konungen i fråga om åtgärder för skapande af ett internationellt
hjälpspråk.

Kammarens ledamöter åtskildes därefter kl. 2,5 5 på natten.

In fidem
Per CronvaU.