RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1912:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1912. Första Kammaren. Nr 37.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.; och dess förhandlingar
leddes till eu början af herr vice talmannen:

Herr vice talmannen yttrade: Jag ber att få för kammaren
föredraga ett telegram från Hennes Maj:t Änkedrottningen af
Danmark:

Tackar Eder och Första kammaren för vänligt deltagande vid
min älskade makes Kung Frederiks bortgång.

Herr statsrådet Larsson aflämnade Ivungl. Maj :ts nådiga proposition
till Riksdagen angående Riksdagens samtycke till antagande
af ett utaf Svenska Pansarbåtsföreningen gjordt erbjudande af medel
för anskaffning af en pansarbåt.

Denna proposition föredrogs och hänvisades till statsutskottet.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Upplästes en från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommen af
en bilaga åtföljd skrifvelse af följande innehåll:

Till Riksdagens Första kammare.

I en denna dag till fullmäktige i riksgäldskontoret ingifven
skrifvelse har herr V. L. Moll, som senast vid 1911 års riksdag utsågs
till fullmäktig i riksgäldskontoret, af sagt sig detta uppdrag;
och fa fullmäktige härmed för behörig åtgärd öfverlämna nämnda
af s äg-el s eskri f v e 1 s e.

Stockholm den 17 maj 1912.

Fredagen den 17 maj

LOUISE.

H. CAYALLI.

Otto M. Höglund.

Emil Kinander.

W. Odelberg. G. F. Östberg.
Axel Ekman.

H. Sederholm.

Första kammarens protokoll 1912. Nr 37.

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

På framställning af herr vice talmannen beslöt kammaren, att
med anledning af berörda afsägelse val i herr Molls ställe af en fullmäktig
i riksgäldskontoret skulle företagas; och uppdrog kammaren
verkställigheten häraf åt de vid detta riksmöte af kammaren redan
tillsatta valmän och suppleanter för utseende af Riksdagens fullmäktige
i riksgäldskontoret jämte deras suppleanter.

Åt dessa valmän och suppleanter uppdrogs jämväl att, därest
vid det sålunda bestämda valet skulle till fullmäktig utses någon af
de utaf Riksdagen valda suppleanterna för fullmäktige, välja ytterligare
en suppleant. _

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 126, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj :ts_ proposition
till Riksdagen angående fördelning af medel till främjande
af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens följder.

Vid föredragning af nedannämnda från Andra kammaren ankomna
protokollsutdrag:

nr 461, med delgifning af samma kammares beslut öfver dess
fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, angående herr Olssons i
Blädinge motion, nr 236, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom försumpning, och

nr 474, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning af herr V. Rydéns
motion om skrifvelse till Kungl. Maj :t angående rätt för oäkta
barn att erhålla vetskap om sina föräldrar,

beslöt Första kammaren hänvisa dessa ärenden till sitt tillfälliga
utskott nr 1. _

Vid föredragning af nedannämnda från Andra kammaren ankomna
protokollsutdrag:

nr 462, med delgifning af samma kammares beslut öfver dess
fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, angående herr Martins
motion, nr 228, om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående utredning
m. m. i fråga om de till Danviks hospital utgående s. k. rekognitionsafgifter,
och

nr 475, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående öfverlämnande till
Riksdagen att besluta om de till upprätthållande iaf lots- och fyrinrättningen
med lifräddningsanstalterna erforderliga utgifter m. m.,

beslöt Första kammaren hänvisa dessa ärenden till sitt tillfälliga
utskott nr 2. _

Föredrogos. men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
följande den 15 innevarande månad bordlagda ärenden, nämligen
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 30—35 äfvensom statsutskottets
utlåtanden nr 98—110.

Fredagen den 17 maj.

Xr 37.

Vid föredragning af statsutskottets den 15 i denna månad bordlagda
memorial, nr 117, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
i_ fråga om Kung!. Maj:ts proposition angående lönereglering för nationalmuseum
m. m., biföll kammaren livad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos, inen bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
följande den 15 innevarande maj bordlagda ärenden, nämligen bevillningsutskottets
betänkande!! och memorial nr 42—45, sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, lagutskottets utlåtanden
iir 60—63, jordbruksutskottets utlåtanden nr 93—95, första
särskilda utskottets utlåtanden nr 2 och 3, andra särskilda utskottets
memorial nr 3, Första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 20 och 21 äfvensom Första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 17 och 18.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 14 och 15 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

nr 2, i anledning af dels Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om ökning af fonden för befrämjande af handtverk
och därmed jämförlig mindre industri, dels ock Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande af anslag för täckande af förvaltningskostnader
för nämnda lånefond år 1912, och

nr 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverförande
af visst belopp till den i 19 § af lagen angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli omförmälda fond,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 14 Om användanoch
15 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 4, i anledning af de af statens
väckta motioner om användande af den i 1912 års statsverksproposi- ^TLaimfält
tion beräknade inkomst af utdelning å statens aktier i Luossavaara—till fastighetsKiirunavaara
aktiebolag till belåning af fastigheter inom Kiruna och belåning.
Malmbergets municipalsamhällen.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 35, inom Första
kammaren af herr C. I. Asplund och den andra, nr 143, inom Andra
kammaren af herr L. J. Carlsson i Frosterud, hade hemställts, »att
den i 1912 års statsverksproposition såsom inkomst beräknade utdelning
å statens aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag,

1,600,000 kronor måtte ställas till riksbankens disposition att användas
till belåning af enskilda tillhöriga fastigheter inom Kiruna och
Malmbergets municipalsamhällen intill halfva taxeringsvärdet mot
för lån i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa gällande ränta
och med amoteringstiden begränsad till den 1 januari 1938.»

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att förevarande motioner I: 35 och II: 143, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda,

Nr 87.

Fredagen den 17 maj.

Om användan- Reservation hade afgifvits af herrar Asplund och Borg, hvilka
de af statens anse^ att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, med bifall till ifravissaMalmfält
gavarande motion, måtte besluta att afsätta eu summa af 1,600,000
till fastighets- kronor, motsvarande den i 1912 års statsverksproposition beräknade
belåning, utdelning å statens aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag,
(Forts.) till en fond att användas till belåning af enskilda tillhöriga, fastigheter
inom Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen intill halfva
taxeringsvärdet mot för lån i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
gällande ränta och med amorteringstiden begränsad till den 1
januari 1938, under förutsättning att en förening med gemensam ansvarighet
i förhållande till lånade belopp bildades mellan blifvande
låntagare uti tillämpliga delar i enlighet med de bestämmelser,, som
vore gällande för de stadshypoteksföreningar, som vunnit delaktighet
uti Konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt af nämnda summa
för år 1913 anvisa ett belopp af 800,000 kronor.

Herr Asplund: De båda samhällen, hvilkas fastighetskredit
genom förevarande motioner afsetts att få ordnad, äro uppförda å
mark, som på grund af Riksdagens beslut i maj 1899 upplåtits för
ändamålet, och samhällena ha således på 12 års tid uppstått från.
ingenting till ett sammanlagdt taxeringsvärde. af 4,160,000. kronor.
Syftet med markens upplåtande liar naturligtvis varit att, vid sidan
af den byggnadsverksamhet, grufbolaget och staten utöfva för att
anskaffa bostäder åt sina arbetare och tjänstemän, bereda dem af
dessa, som så önska och andra personer, såsom handtverkare, .handlande
m. fl., som slagit sig ned däruppe, tillfälle att skaffa sig bostäder.

För att underlätta bebyggandet. sattes tomtpriserna mycket
låga, och för att förhindra tomtjobberi bestämdes, att salubref icke
finge utfärdas å tomterna, förrän de vore bebyggda. Vidare ha de
inflytande medlen afsatts till eu tomtkassa., som användes till planering
och ordnande af allmänna platser och gatudelar, som icke ligga
utanför någon enskild tomt, emedan sådana skola brytas och underhållas
af de enskilda tomtägarna. Bebyggandet fortgick, i början
mycket raskt, och detta berodde därpå, att det ställdes i utsikt
af styrelsemedlemmar i riksbankens afdelningskontor i Luleå, att
riksbanken skulle bevilja lån intill halfva taxeringsvärdet. Sådana
lån beviljades emellertid endast åt de första, som byggde år 1902.
Därefter indrogs fastighetskrediten helt och hållet från riksbankens
sida. De, som fått lån, fingo för öfrig! endast till 30 och 40 %
af taxeringsvärdet. För närvarande har riksbanken utlånade på fastigheter
i Kiruna 65,250 kronor och i Malmberget 36,000 kronor.
De allra flesta af dem, som byggt senare än 1902, ha måst anlita
växlar och andra tillfälliga lån i privata banker mot 7 ä 8 % ränta.
Att byggnadsverksamheten det oaktadt varit så stor, beror därpår
att eu stor del af dem, som byggt, varit byggnadsarbetare, som själfva
utfört det mesta arbete på fritid och erhållit byggnadsmaterialierna
på kredit. Denna kredit har dock som oftast icke räckt, till för
att göra byggnadernas inredning, målning in. m. fullt färdig, hvit -

Fredagen don 17 maj. 5

ket naturligtvis starkt bidrager att öka vantrefnaden i de trångbodda
lägenheterna.. Antalet lägenheter inom den af de enskilda bebyggda
stadsplanen i Kiruna utgör för närvarande ungefär 1,400, boningsrummen
2,020 — således icke fullt l1/» rum per lägenhet — och
innevånareantalet 4,700. Taxeringsvärdet utgör i medeltal per ruin
1,061 kronor, per lägenhet 1,531 kr. och per innevånare 456 kronor.
I Malmberget funnos 882 hushåll, 1,274 rum och 3,169 innevånare.
Taxeringsvärdet var per rum 1,582 kronor, per hushåll 2,285 kr. och
per innevånare 636 kronor. De svåra kreditförhållandena ha på senare
åren i hög grad minskat byggnadsverksamheten; så ökades taxeringsvärdet
i Kiruna under 1910 endast med 87.800 kronor. Samtidigt
ökades folkmängden ungefär med 2,000 personer, således taxeringsvärdet
för hvarje nyinflyttad person endast med 44 kronor,
livilket måste anses abnormt. Det är tydligt, att härigenom bostadsbristen
och trångboddheten måste i hög grad ökas.

I en rapport, som sundhetspolisen afgifvit öfver en i december
1911 verkställd undersökning, säges angående bostadsförhållandena
inom Kiruna municipalsamhälle följande:

»Inom municipalsamhället finnas 431 stucken familjer, Indika
bebo och inneha endast ett rum hvardera, hvarutaf inom bolagsområdet
och i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolags hus 109 stycken
och inom _ öfriga stadsplaneområdet 322 stycken familjer. Af de
322 familjer, som bo utom bolagsområdet, finnes det 63 stycken, som
utom familjens eget folk äfven hafva s. k. inneboende. Största antalet
i samma rum bär varit 8, 9, 10 och 11, häri s. k. inneboende
Inberäknade.

k*eo mest trångbodda äro dock genom hälsovårdspolisens ingripande,
åtminstone för närvarande, åtskiljda.

Inom municipalsamhället och utom bolagsområdet finnas dessutom
77 stycken familjer med lägenhet (rum och kök), som utom
familjens egna medlemmar inneha s. k. inneboende.

Angående ^ enrum ssystemet inom municipalsamhället. hoppades
man vid 1910 års undersökning, att detta till ett bättre skulle minskas
år för år, men i stället visar det en ökning af icke mindre än
80 familjer, som bebo och inneha endast ett rum hvardera.

Angående rummens beskaffenhet äro dessa ofta nog synnerligen
bristfälliga och kalla.»

I ^Malmberget finnas 546 inneboende ungkarlar. Det är klart,
att svåra missförhållanden både i moraliskt och fysiskt hänseende
måste uppstå genom detta inneboendesystem. Blygsamhetskänslan
bortfaller, och sedan är det snart slut med sedligheten och familjelifvet.
De grufarbetare, som bo i enskildas fastigheter, äro till
öfvervägande del nykomna fattiga arbetare, ofta med stor familj,
som inte ha råd att hyra mer än ett rum och därtill måste ha inneboende.
Väggarna i ett sådant rum —- som på en gång är kök,
matram och sängkammare — äro fullsatta med sängar; kring
spisen hänga natt och dag smutsiga grufkläder. Då arbetet pågår 1
tre skift dygnet rundt, så är det. där flere inneboende finnas, alltid
någon, som skall hvila, och da finnes det hela dagen i rummet folk,

Nr 37.

Om användande
a f statens
vinst från
vissa malmfält
till fastighetsbelåning.

(Forts.)

JJr 37.

Fredagen den 17 maj.

Om användan- som jufver. Det liar inträffat flera gånger, att inneboende icke
de af statens j.unnat piats på annat ställe ens vid det tillfälle, då hustrun
JlTLalmfält skulle föda barn. Det är ju klart, att sådana bostadsförhållanden
till fastighets- måste skapa en mycket stor olust hos arbetarna, och det ^är utan
belåning, tvifvel den förnämsta orsaken till den starka emigration från grui(Forts.
) vorna, som under de senaste åren ägt rum. Men hämmandet af denna
måste anses såsom ett statsintresse, ty genom den suges oupphörligt
nya skaror af arbetare, främst från jordbruket, till grufvornapå
grund af den relativt goda arbetsförtjänst, som finnes däruppe. Och
efter några år emigrerar största clelen af dem.^

Angelägenheten af dessa svåra missförhållandens afhjälpande
bär redan förut beaktats af statsmakterna, i det att uti det aftal,
som 1907 efter af Riksdagen fattadt beslut träffades mellan svenska
staten å ena samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag m. fl. å
andra sidan, bolaget (uti § 17) förbundits att, »på sätt i Grängesberg
och Kiruna redan ägt rum, äfven i Gellivare vidtaga åtgärder för beredande
af tjänliga bostäder åt arbetarna samt för öfrigt. i hvad på
bolaget ankommer, söka sörja för deras trefnad». Då i Kiruna endast
något öfver en tredjedel af bolagets arbetare (33,6 %) bo i dess
bostäder, medan i Malmberget numera ungefär två tredjedelar åtnjuta
denna förmån, synes bolaget åtminstone formellt hafva uppfyllt
nämnda villkor, hvadan några ytterligare kraf med afseende på
bostadsbristens afhjälpande knappast torde kunna ställas pa bolaget,
så mycket mindre som detsamma på grund af bestämmelserna i kontraktet
med staten icke har rätt till någon som helst ersättning för
uppförda bostäder eller andra anläggningar vid en eventuell statsmlösen
af grufvorna.

Bolaget har emellertid ytterligare underlättat anskaffandet åt
bostäder genom att utlåna, hufvudsakligen till egna arbetare, i Kiruna
185.000 kronor och i Malmberget 325,000 kronor.

Då Konungariket Sveriges stadshypotekskassa för några år sedan
inrättades, sökte fastighetsägare i Kiruna och, Malmberget på
hösten 1909 delaktighet i densamma, antingen på^sådant sätt att de
skulle bilda egen hypoteksförening, eller också på det sättet att de
skulle vinna inträde i Norr- och Västerbottens stadshypoteksförening.
Sedan den motion, hvarom nu här är fråga, framkommit, har sistnämnda
förenings styrelse på förfrågan från direktören Swartling
lämnat den förklaringen, att samma skäl för afstyrkande af en förnyad
framställning fortfarande förefunnes. Och detta. motiverades
på det sättet, »att dessa samhällen äro för sin utveckling helt och
hållet beroende på järnmalmsbrytningen inom malmfälten i Kirunavara
och Malmberget och att, om denna rörelse af en eller annan
orsak upphörde, dessa samhällen också vore dömda till. undergång.
Och denna sin åsikt om olämpligheten att utsträcka föreningens verksamhetsområde
till dessa samhällen har styrelsen ej funnit skäl att
nu frångå. Det är visserligen sant, att sedan styrelsens förra yttrande
afgafs, arbetena med Porjusfallets montering fortskridit så
långt, att dess utnyttjande för ekonomiska ändamål snart är eu
verklighet, och att det nu torde vara blott en tidsfråga, när äfven

Fredagen den 17 maj.

Nr 87.

elektrifieringen af statsbanorna blifver ett fullbordadt faktum, ge- Om amdndannom
hvilka bägge omständigheter ifrågavarande samhällens ekonomiska
framtidsutsikter betydligt ljusnat, men styrelsen kan det titta malmfält
oaktadt ej frångå sin förra åsikt, att dessa samhällen äro af en mera till fastighetsobeständig
natur och att en belåning af fastigheter därstädes inne- belåning.
bär en risk, som föreningens förutvarande delägare icke böra tvingas (Forts.)
att underkasta sig.»

Således är utvägen att genom stadshypotekskassan få lån stängd
äfven för framtiden.

Det har sedermera framkastats, att tillräckligt antal tjänliga bostadslägenheter
borde kunna anskaffas genom anlitande af egnahemslån.
Då emellertid härför disponibla medel, särskildt för bostadslån,
äro synnerligen begränsade (enligt uppgift af hushållningssällskapets
sekreterare ha under de tre sista åren endast 15,000 å

25.000 kronor årligen för ändamålet tilldelats Norrbottens län i dess
helhet), så finnes ju här icke någon möjlighet för afsevärd hjälp.

För ifrigt torde det vara tvifvel underkastadt huruvida, äfven om
möjlighet att erhålla egnahemslån funnes, dessa skulle i nämnvärd
mån komma att anlitas vid det kända förhållandet, att den tid arbetarne
vistas däruppe i allmänhet är så kort — i Kiruna har den
intill 1910 uppgått i medeltal till 2,7 år — de söka naturligtvis komma
ifrån ett så omildt klimat så fort som möjligt.

Det torde därför vara sannolikt, att byggnadsverksamheten i
framtiden liksom hittills kommer att hufvudsakligen inrikta sig på
uppförande af hus för uthyrning åt flere familjer, något som äfven
betingas af de hårda klimatiska förhållandena däruppe och de på de
enskilda tomtägarne hvilande dyra kostnaderna för gator, vatten- och
afloppsledningar m. m.

_ På en tomt kommer 50—60 meter gata. Af loppsledningarna ha
hittills endast kunnat framdragas till de med de största husen bebyggda
stadsdelarna. De fastighetsägare, som erhålla aflopps- och
vattenledning, få själfva bekosta dess nedläggning från tomtgränsen
och inomhusledningar samt dessutom i amortering å gatuledningarne
erlägga 8 kr. pr 1,000 kr. taxeringsvärde årligen under 15 år.

Då osäkerhetstillståndet beträffande samhällenas framtid i väsentlig
del beror på statens planer att en gång förvärfva malmfälten
och möjligen inskränka brytningen, och då staten är ägare af hälften
i grufföretagen och däraf åtnjuter inkomst, så synes det rättvist,
att staten använder någon del af denna vinst till att genom billiga
lån underlätta byggnadsverksamheten och därmed utfylla hvad som
behöfves för bostadsbristens afhjälpande utöfver hvad man enligt
kontraktet med bolaget 1907 ålagt detsamma att utföra.

Utskottets majoritet har icke kunnat förneka, att åtskilliga olägenheter
vidlåda de nuvarande bostadsförhållandena inom ifrågavarande
grufsamhällen, men likväl ansett stora betänkligheter föreligga
att från statens sida vidtaga åtgärder till undanröjande af dessa olägenheter,
emedan det skulle draga vissa konsekvenser med sig. Ett
bifall till motionen skulle dock så långt ifrån utgöra något första
prejudikat till upprättande af andra institutioner af liknande art, att

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

Om användan- (jet tvärtom är en ren konsekvens af redan beviljade anslag'' till fastigde
af statens hetslånefonden dels för arbetare och andra vid Trollhättan (år 1907,
vinst f™n p9 pp och 1912 beviljades tillsammans 928,000 kr.) dels för

]uiafastighets- statstjänstemän vid Mörby (år 1911 och 1912 beviljades tillsammans
belåning. 1,130,000 kronor). Den senare har ansetts böra i mån af behof ökas till
(Forts.) 1,730,000 kronor. Det torde vara ett minst lika stort statsintresse,
att bostadsförhållandena uppe vid Malmfälten förbättras. För.såvidt
statsmakterna fortfarande vidhålla sin 1907 uttalade mening,
att »för den arbetande befolkningen i Kiruna och Malmbergets grufsamhällen
bör beredas tjänliga bostäder och i öfrigt sörjas för deras
trefnad», såsom uttrycken bokstafligen lyda, så synes det vara endast
ett konsekvent fullföljande af denna mening, jämte förut i analoga
fall fattade beslut, att Riksdagen nu bifaller den vid betänkandet
fogade reservationen. Det är för öfrigt icke fråga om, att
staten skall skänka bort några medel, utan att staten skall spara en
enda årsinkomst från grufvorna eller, rättare sagdt, att den skall
spara den staten tillkommande andelen af försäljningssumman för
den malmkvantitet, hvarmed landets tillgångar minskats under ett
år. Konsekvensen af 1907 års uppgörelse var ju faktiskt, att statens
grufinkomster skulle fonderas för en blifvande statsmlösen af
grufvorna, och det är därför oriktigt af utskottet att betrakta denna
inkomst såsom en som villkorligen bör utgå för täckande af statsverkets
årliga utgifter. Då det nu här är fråga om att taga i anspråk
grufutdelningen under ett enda år, kan man icke tala om, att någon
allvarligare rubbning af statsregleringen göres, om motionen, på sätt
reservanterna föreslagit, bifalles. Genom den senaste gemensamma
voteringen har ju så mycket inbesparats, att medel finnas fullt tillgängliga
att för 1913 afsätta halfva det begärda beloppet eller

800.000 kronor.

Jag skall därför, herr vice talman, be att få yrka bifall till
motionen och reservanternas hemställan, att Riksdagen, med bifall
till ifrågavarande motion, måtte besluta att afsätta eu summa af

1.600.000 kronor, motsvarande den i 1912 års statsverksproposition
beräknade utdelning å statens aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, till en fond att användas till belåning af enskilda tillhöriga
fastigheter inom Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen
intill halfva taxeringsvärdet mot för lån i Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa gällande ränta och med amorteringstiden begränsad
till den 1 januari 1938. under förutsättning att en förening med
gemensam ansvarighet i förhållande till lånade belopp bildas mellan
blifvande låntagare uti tillämpliga delar i enlighet med de bestämmelser,
som äro gällande för de stadshypoteksföreningar, som vunnit
delaktighet uti Konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt af
nämnda summa för år 1913 anvisa ett belopp af 800,000 kronor.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Det är utan tvif vel

synnerligen sorgliga förhållanden, som den ärade motionären
hvilken äfven reserverat sig inom utskottet, visat oss i den tafla
från grufsamhällena i Kiruna och Malmberget, som han upp -

Fredagen den 17 maj.

Nr 37.

rullat för oss. Det är gifvet, att det skulle vara synnerligen användanlyckligt
och synnerligen behöflig!, att något gjordes för att råda at^"s
hot på de skriande missförhållanden, som han talat om; och han „issa malmfält
torde ha rätt i, att de verkligen finnas. Men därifrån och till till fastighetsatt
gå med på det sätt, hvarpå han vill råda bot på dessa miss- belåning.
förhållanden, är ett mycket långt steg. Att vi här skulle besluta (Forts.)
att afsätta 1,600,000 kronor eller hela den vinst, staten får från
dessa malmberg, till en fond för att hjälpa innebyggarne däruppe,
hvilken vinst är inberäknad i statsregleringen, det är ju
ganska svårt att tänka sig. Motionären har också såsom reservant
gått ifrån detta förslag och i stället föreslagit, att för nästa år
endast halfva beloppet skulle reserveras. Och härigenom har
ju saken förefallit litet möjligare. Men det är i alla fall ett
mycket betänkligt steg att taga, och det är ju gifvet, att man
måste noga betänka sig och se efter, huruvida andra inkomstkällor
finnas att räkna med.

Nu säger den ärade reservanten, att han tror sig veta, att
man redan inbesparat så mycket genom de gemensamma voteringarna,
att det icke är så farligt. Jag har icke kunnat kontrollera
den uppgiften och är därför icke säker på, att det :är
så. I alla fall fordras nog en ganska ordentlig undersökning,
innan man vågar lita därpå. Och för öfrig! är Riksdagen icke
slut jän.

Ett ännu starkare skäl, som utskottet haft för att afstyrka
motionen, har varit det utlåtande, som riksbanksfullmäktige afgifvity
och däri de förklara den tanken, att riksbanken skulle
kunna taga om hand det hela, icke är realisabel. Reservanterna
hafva i sin reservation talat om, att de visserligen tänkt, att
penningarna skulle stå inne i riksbanken och det öfriga skötas
på annat sätt, genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Men
det synes mig, som om hela denna plan är alldeles för löst skisserad,
för att man genast skulle kunna våga sig på att taga ett
sådant steg. Men jag kan icke neka till, att motionären har
rätt, då han talat om, att staten genom öfverenskommelsen med
malmbolagen år 1907 uttalat sig för nödvändigheten af att skaffa
ordentliga bostäder åt arbetarne däruppe. Staten har väl
också ansett sig genom § 17 i kontraktet till stor del hafva sörjt
för detta. Men nu har resultatet af den bestämmelsen blifvit, att
And Gellivare bo omkring två tredjedelar a"f arbetarnei bolagens
hus men vid Kiruna blott en tredjedel. Nu ligger mycket nära
till hands — och det synes mig, som denna fråga borde lösas på''
det viset — att det rika bolaget, som äger hälften af dessa
grufvor och administrerar dem, bör taga denna fråga om hand
och se till, att det blir ordentligt sörjdt för arbetarne. Men då
uppstår den svårighet, som reservanten nyss talat om, nämligen
att enligt det kontrakt, som staten upprättat med malmbolaget,
skola alla de byggnader, som uppförts för arbetarnes räkning, år
1938 tillfalla staten utan någon ersättning. Då är det alldeles
klart, synes mig, att bolaget under sådana förhållanden icke

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

Om användande
af statens
vinet från
vissa malmfält
till fastighetshelåning.

iForts.)

gärna kan lägga ned stora summor på dessa byggnader; men
den tanken bör icke vara aflägsen, att i fall man liar klart
för sig, att något behöfver göras, det lämpligaste, bästa och klokaste
vore, att den bestämmelsen ändrades, så att bolaget kunde
finna med sin fördel förenligt att göra sin plikt mot arbetarne.

Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekman, Carl G-ustaf: När jag genomläst detta
utskottsutlåtande, har jag icke kunnat värja mig för den känslan,
att en förklaring, att framställningen i frågan icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, är ett synnerligen hardt
svar. Här har tydligen uppvisats, att innebyggarne i dessa samhällen
icke hafva blifvit i tillfälle att tillgodogöra sig verkningarna
af vissa andra åtgärder, som staten vidtagit för skapande
inom städer och liknande samhällen af bättre bostadsförhållanden.
Här har ytterligare påvisats, att riksbanken numera icke
beviljar fastighetslån åt innebyggarne i dessa samhällen utan
tvärtom önskar att få sina där utlämnade lån fortast möjligt
inbetalade. Staten bör ju dock vara på alldeles särskildt sätt
intresserad af bostadsförhållandena där uppe; och det kan icke
förnekas, att den fördel, som staten drager af de där boendes
arbete, förpliktar staten till särskilda åtgärder i detta fall. Å
andra sidan torde utskottet hafva rätt, då det säger, att staten
icke utan vidare kan använda de medel, som staten erhåller
från grufdriften, till utlåning inom grufsamhällena. Men det
synes mig, att äfven om man gifver sitt erkännande åt båda
dessa meningar, framställningen icke bort behöfva föranleda ett
sådant svar, som det utskottet här har föreslagit.

Den siste talarens yttrande synes mig logiskt peka på en annan
åtgärd, som i förevarande fall erbjöde sig, och det vore att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle, att Kungl. Maj :t
efter förhandlingar med Lmossavaara—Kiirunavaara aktiebolags
styrelse måtte utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till undanröjande eller lindring af de i motionen af sedda olägenheterna,
som vidlåda de nuvarande bostadsförhållandena inom
Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen. Därvid bör man
också taga i betraktande det äganderättsförhållande, som nu försvårar
en lösning af bostadsfrågan däruppe, och hvithet den
siste ärade talaren påvisade.

Det är omöjligt för Riksdagen att nu få denna framställning
utförligt ventilerad utan att ärendet återvisas till utskottet. Jagskall
emellertid icke framställa något förslag i den riktningen,
men för att gifva uttryck åt den uppfattning, som jag tror är
ganska utbredd, att svaret icke bör gifvas i öfverensstämmelse
med utskottets hemställan, ber jag få yrka, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj :t efter
underhandlingar med styrelsen för Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
utarbetar och för Riksdagen framlägger förslag till un -

Fredagen den 17 maj.

Nr 87.

danröjande eller lindring af de i motionerna afsedda olägenheterna,
som nu vidlåda bostadsförhållandena inom Kiruna och
Malmbergets municipalsamhällen. vissa malmfält

Ett ytterligare skäl till att något göres och att staten vid- till fastighetstager
vissa åtgärder för skapande af lämpliga bostadsförhå.1- belåning.
landen i dessa samhällen är, att staten bör taga hänsyn till sin (Forts.)
där boende talrika järnvägspersonal.

Jag tillåter mig hemställa om bifall till mitt yrkande.

Herr Steffen: Herr talman! Jag måste i likhet med den
föregående ärade talaren bekänna, att det är mig omöjligt
att låta utskottets utlåtande passera oanmärkt. När utskottet
säger, att det har ansett stora betänkligheter föreligga att från
statens sida vidtaga åtgärder till undanröjande af dessa olägenheter,
synes mig utskottet hafva tvåfaldigt orätt. Utskottet har
för det första orätt ur rent allmänna synpunkter. Då det påvisats,
att här föreligga ofantligt svåra missförhållanden, hvilkas
bekämpande uppenbarligen faller inom statsmakternas verksamhetsmöjligheter,
är det principiellt ohållbart att fälla ett sådant
yttrande som detta. Det motsäges af otaliga statshandlingar i
vår tid. För det andra synes mig, att den ärade utskottsordföranden
har framhållit en sida af saken, som gör det alldeles
speciellt till statens plikt att här ingripa, nämligen det förhållandet,
att staten är ekonomiskt medintresserad i den ekonomiska
verksamheten där uppe, och att sålunda de arbetare, som där
verka, i viss mån kunna sägas vara statens likaväl som den enskilde
arbetsgifvarens arbetare. Härtill kommer, att såsom den
ärade utskottsordföranden framhöll, enligt kontraktet med den
privata arbetsgivare!!, de bostadsbyggnader för arbetarna, som
nu uppföras och i framtiden komma att uppföras, år 1938 skola
tillfalla staten.

Detta syntes grefve Wachtmeister vara ett skäl mot statens
direkta ingripande nu, men mig synes det tvärtom vara ett
mycket näraliggande skäl för ett sådant ingripande. Då ifrågavarande
byggnader en gång skola hemfalla till staten, är ju
staten tydligen intresserad i att det vidtages de i hög grad nödiga
förbättringarna af en egendom, som en gång skall bli statens.

Den enskilde arbetsgivaren, sade grefve Wachtmeister, kan i
följd af dessa förhållanden icke rimligtvis vara starkt intresserad
af att vidtaga några förbättringar. Det kan ju medgivas;
men då pekar kela argumentet därhän, att här föreligger ett
fall, då staten bör anse sig särskildt kallad att ingripa.

Jag ber därför, herr talman, att få förena mig i det yrkande,
som herr Ekman framställde.

Herr Asplund: Jag ber liksom en föregående talare få
betona, att vi icke hafva att göra med endast bolagets arbetare,
utan att uti enskilda fastigheter inom Kiruna municipalsamhälle
bo 170 eller 48,6 o/o af de i Kiruna stationerade järnvägs -

Nr 87.

Om användande
af statens
vinst från
vissa malmfält
till fastighetsbelåning.

(Forts.)

12 Fredagen den 17 maj.

männen. Dessutom bor där hela den stora extra arbetarestam,
som statens järnvägar behöfva, och naturligtvis alla andra människor
å platsen, handlande och handtverkare och andra, som
icke direkt hafva med staten eller bolaget att göra. Då jag
emellertid icke kan tänka mig att någon utsikt finnes för bifall
till reservationen, ber jag att få återtaga mitt yrkande och
förena mig med herr Ekman i hans yrkande om skrifvelse.

Herr Lamm: De förhållanden, som skildrats af den förste
talaren, äro särdeles behjärtansvärda, och då utskottsafdelningen
behandlade denna motion hade den full känsla af, att bostadsförhållandena
vid Kiruna icke äro tillfredsställande. Men hvar och
en, som litet sysselsatt sig med bostadsfrågan, vet, att den är
ganska komplicerad, och att det icke är lätt att komma till botten
af densamma. Att på afstånd anvisa några utvägar är ganska
svårt. Utskottet har naturligtvis hållit sig inom motionens ram,
och det har icke varit utskottets uppgift att söka lösa denna fråga
i dess helhet. Utskottet har därför haft att bedöma huruvida
den utväg, som föreslagits i motionen, är antaglig. Af hvad
utskottsafdelningens ordförande här anfört synes mig klart och
afgörande bevisadt, att så icke är förhållandet. Här har nu
sagts, att man borde komma till något resultat, och en talare har
föreslagit en skrifvelse till Kung!. Maj:t. Ett sådant beslut kan
ju naturligtvis betraktas såsom en konsekvens af de ord, som
här blifvit fällda, men jag hyser betänkligheter mot att på
stående fot fatta beslut om en skrifvelse, innan man närmare
nagelfarit och granskat innebörden af densamma, ty man binder
sig alltid något genom en sådan skrifvelse. Jag är därför mycket
tveksam, om jag skall gå in på det förslaget, och ber fördenskull
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr vice talmannen
yttrade, att beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ook af herr Ekman,
Carl Gustaf, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t efter förhandlingar med styrelsen för Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till undanröjande eller mildrande af de i motionerna afsedda
olägenheterna, som vidlåda de nuvarande bostadsförhållandena inom
Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden, och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Fredagen den 17 maj.

Nr 37,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, af slås utskottets hemställan och hifalles det af herr
Ekman, Carl Gustaf, framställda yrkandet i frågan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

.Ta — 74;

Nej — 48.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 14 och 15 i denna månad bordlagda memorial nr 5,
angående anvisande af ersättning åt sammansatta stats- och bankoutskottets
kanslipersonal och vaktbetjaning, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 14 och 15 innevarande maj bordlagda
utlåtande nr 1, i anledning af dels Kungi. Maj :ts propositioner
nr 181 angående utförande under senare hälften af år 1912 eller
förra hälften af år 1913 af en försöksmobilisering och därmed sammanhängande
öfningar, nr 182 med förslag till lag om vapenöfningar
under senare hälften af 1912 eller förra hälften af år 1913 för
utrönande af härens krigsberedskap (mobiliseringsöfningar) och nr
257 med förslag till förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
familj (familjeunderstöd) under nämnda mobiliseringsöfningar,
dels och två i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 april 1912 dagtecknad propositon, nr 181, hade
Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för utförande under senare
hälften af innevarande eller förra hälften af nästkommande år af
en försöksmobilisering och därmed sammanhängande öfningar å extra
stat för år 1913 bevilja ett belopp af 500,000 kronor med rätt för
Kungl. Maj:t att under innevarande år förskjuta beloppet af omhänderhafvande
medel för att sedermera ersättas af förevarande anslag.

Uti en samma dag aflåten proposition, nr 182, hade Kungl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga framlagdt förslag till lag om
vapenöfningar under senare hälften af år 1912 eller förra hälften af
år 1913 för utrönande af härens krigsberedskap (mobiliseringsöfningar).
Till propositionen nr 182 hade därjämte fogats såsom bilaga
till utskottets föreliggande utlåtande intagna »förslag till Kungl.
Maj:ts nådiga förordning med närmare bestämmelser för verkställighet
af lagen om vapenöfningar under senare hälften af år 1912 eller
förra hälften af år 1913 för utrönande af härens krigsberedskap (mobiliseringsöfningar).
»

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

Kungi. Maj:t hade vidare genom en den 26 april 1912 dagtecknad
proposition, nr 257, föreslagit Riksdagen att antaga framlagdt
förslag till förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs familj
(familjeunderstöd) under mobiliseringsöfningar senare hälften
af år 1912 eller förra hälften af år 1913, samt att medgifva, att kostnaderna
för familj eunderstöd enligt nämnda förordning finge af tillgängliga
medel utbetalas för att ersättas från fjärde hufvudtitelns
allmänna besparingar.

I sammanhang med dessa, till förberedande behandling af det
sammansatta stats- och lagutskottet hänskjutna ärenden hade utskottet
jämväl förehaft två i ämnet inom Andra kammaren väckta motioner,
den ena, nr 313, af herr Bernh. Eriksson i Grängesberg, som yrkat,
att Riksdagen måtte afslå propositionen nr 182, samt den andra,
nr 314, af herr Hjalmar Branting, som hemställt, att §§ 1 och 2^uti
den i samma proposition föreslagna lagen om vapenöfningar måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1.

»Oberoende------under högst sju dagar, in- och ut ryckningstid

till sådan öfning medräknad.»

§ 2.

»Värnpliktig------under högst sju dagar, in- och

utryckningstid till sådan öfning medräknad»;

alt Riksdagen måtte besluta, att ersättningen till inkallad värnpliktig
och landstormsman måtte med en krona och femtio öre för
ogift samt två kronor för gift jämte 25 öre för minderårigt barn pr
dag, samt

att Riksdagen måtte anvisa ett belopp af 100,000 kronor å extra
stat för utdelning på administrativ väg enligt i föregående moment
angifna grunder åt personer, hvilka utan att inkallas till öfningen
likväl till följd af densamma blifva arbetslösa.

I Kungl. Maj :ts förslag till lag om vapenöfningar hade §§ 1 och
2 följande l3''delse:

Oberoende af den tjänstgöring för utbildning, som åligger värnpliktig
enligt §§ 27, 52 och 53 värnpliktslagen, skall vid de delar af
hären, Konungen bestämmer, värnpliktig, som tillhör beväringen, vara
pliktig att för vapenöfning, som afser utrönande af härens krigsberedskap
(mobiliseringsöfning), under senare hälften af år 1912 eller
förra hälften af år 1913 tjänstgöra under högst femton dagar, inoch
utryckningstid till sådan öfning oberäknad. •

Värnpliktig, som tillhör landstormen, skall inom de områden,
Konungen bestämmer, vara pliktig att för vapenöfning, som afser ut -

Fredagen den 17 maj.

Nr 37.

rönande af härens krigsberedskap (mobiliseringsöfning), under senare
hälften af år 1912 eller förra hälften af år 1913 tjänstgöra under
högst tio dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad.

Af delning en A).

Punkten 1.

Utskottet hade i denna punkt på angifna grunder hemställt, att Lagförslag om
Riksdagen måtte, med afslag å herr Erikssons i Grängesberg ofvan mobiliseringsåberopade
motion samt å herr Brantings motion i hvad den rörde sfmn^arnedan
omförmälda lag, i anledning af Kung! Maj :t.s proposition nr
182; för sin del antaga af utskottet afgifvet förslag till lag om vapenöfningar
under senare hälften af år 1912 eller förra hälften af år
1913 för utrönande af härens krigsberedskap (mobiliseringsöfningar).

Vid utlåtandet hade reservation anmälts af herrar Lindqvist och
Thorsson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen
måtte afstå Kungl. Maj:ts proposition nr 182 jämte de motioner,
som därmed sammanhängde.

Herr Lindblad, Anders: Herr talman, mina herrar! Jag
är alldeles öfvertygad om att tala i motvind i denna fråga, när
jag nu går att yrka bifall till den af herrar Lindqvist ochThorsson
affattande reservationen. Men jag anser icke, att det ifrån
Kungl. Maj:ts sida bär framlagts tillräckligt bärande skäl fölen
mobilisering af det slag, som här föreslagits. Erägan har
ända från riksdagens början varit bebådad, och på olika håll
har man ^diskuterat hvad som möjligen skulle blifva resultatet
af det sålunda bebådade förslaget. Man väntade sig, att det
skulle komma att taga så stor hänsyn som ^löjligt till de Istora
grupper af arbetare och andra medborgare, som skola drabbas af
en försöksmobilisering och inskränka sig till det minsta möjliga af
hvad som kunde synas behöfligt från deras sida, hvilka önska
en mobilisering. Men det förefaller mig, som om förslaget går
vida utöfver hvad som kan anses vara nödvändigt för att utröna
hvad som afses med denna mobilisering. Ja, det förefaller migtill
och med, som om de flesta skäl för mobiliseringen äro af
den beskaffenheten, att man mycket lätt skulle kunna" få klarhet
om de punkter, om hvilka man vill hafva klarhet, utan någon
som helst mobilisering. Från statsrådets sida har här framför
allt framhållits, att det gäller att se till, huru de värnpliktigas
inkallelse och samling kan möjliggöras på kortaste tid. Det är
ju visserligen ett skäl, men icke är det något så synnerligen!
bärande skäl för en sådan åtgärd, som en försöksmobilisering.

Sådant kan väl utrönas på annat och mindre kostbart sätt än
genom en försöksmobilisering.

Vidare har framhållits nödvändigheten af att se till, hur
beväringsmanskapet själft anskaffade de s. k. småpersedlarna, sär -

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

Lagforslag om skild! skodonen, o. s. v., o. s. v. Men då vapenöfningar nu pågå
mobiliserings- hvarje år, är det väl möjligt att på ett billiga,e sätt kunna få
öfningar. jj_]arh för sig, hur allt detta skulle kunna se ut, i händelse det
(Forts.) skulle bil allvar. Jag kan icke föreställa mig, att det är ett
så bärande skal, att det öfverhufvud taget bör tillmätas någon
särskild betydelse för en försöksmobilisering.

På samma sätt förhåller det sig med det skäl, som har anförts
om persedlarnas m. m. ändamålsenlighet, hur kläder och skodon
passa för de grupper, som skola mobiliseras. Nog kan man väl
mycket lätt och mycket billigare få reda på ''den ungefärliga
kroppsstorleken hos dem, som kunna tänkas komma att mobibiliseras.
Det är väl icke så svårt. Våra dagars skräddare lära
särskild! i det fallet kunna gifva åtskilliga upplysningar; och
fördenskull behöfdes sålunda säkerligen icke något så dyrbart
som eu särskild försöksmobilisering.

Det är en del andra skäl, som hafva blifvit anförda. Men
det förefaller mig, som om alla dessa skäl, hvilka af statsrådet
uppräknats, och som skulle tala för en försöksmobilisering, äroaf
beskaffenhet att icke vara tillräckligt bärande. Hvad man.
här vill utröna kan man utan tvifvel i de allra flesta punkterna
utröna på annat sätt.

Men hade nu mobiliseringen stannat vid ett inkallande af
de värnpliktiga, såsom ju ordet mobilisering innebär, en in- och
utryckning, kunde det legat något berättigad! i ett sadant förslag.
Jag föreställer mig, att det kan vara af behof vet påkallad!
att anordna en sådan in- och utryckning, men jag kan
omöjligen inse, a’tt med denna också skall behöfva följa, hvad
propositionen här förslagsvis upptar, nämligen fälttjänstöfningar,
och att sålunda tiden utsträckes till 15 dagar för de värnpliktiga.
som drabbas af försöksmobiliseringen.

Det är klart, att det niåste innebära ganska störa personliga
uppoffringar för de inkallade, liksom det också ganska
säkert kommer att medföra ganska stora olägenheter för vida
kretsar af andra samhällsgrupper, som beröras af denna mobilisering.
Jag tänker mig nämligen, att en sådan mobilisering
träffar ett visst industriellt verk, kanske flertalet af arbetare
därstädes eller om också blott en mindre del af dem,
men en så välbehöflig del för industriverksamhetens gång,o att
hela verksamheten måste afstanna. Följaktligen utsättas då de
hemmavarande för arbetslöshet och för uppoffringar, som det
icke är rättvist att utsätta dem för, om icke tvingande skäl
föreligga.

Af utskottet har visserligen föreslagits en ökning i de af
Kungl. Maj:t ifrågaställda dagaflöningarna, och man har i allmänhet
erkänt, att det är berättigad!, att de beväringsklasser,
som drabbas a''f mobiliseringen, få någon ersättning för den
förlust de lida genom inkallandet. Men denna ersättning är
otillräcklig, i hög grad otillräcklig. Det blir ändå störa personliga
uppoffringar från deras sida; och från deras sida, som

Fredagen den 17 maj. 17

genom mobiliseringen kanska blifva arbetslösa, blifva uppoffringarna
ännu större. I detta fall har nämligen utskottet icke
velat gå med på en af herr Branting framburen motion om ett
anslag af 100,000 kronor till sådana, som jpå grund af mobiliseringen
blifva arbetslösa.

Nu har det framhållits, att det förefaller, som om det vore
det starkaste skäl statsrådet har anfört, att försöksmobiliseringen
skulle vidtagas för att gifva de tillsatta försvarsberedringarna
möjlighet att göra sig en föreställning om, hurudant
försvaret i närvarande stund är beskaffad!, om det öfverhufvud
taget behöfver underkastas några ändringar och i så fall
hvilka. Men saken är väl ändå den, att dessa försvarsberedningar,
äfven om de få tillfälle att vara med vid denna mobilisering,
som de bestå af civila män, lekmän, knappast kunna
fullt bedöma i hvilka afseenden brister finnas och i hvilka afseenden
rättelser böra göras. Nej, här kommer nog det militära
elementet med sin sakkunskap; och det är utan tvifvel farhågorna
för hvad däraf kan följa, som hafva uppkallat arbetarmassorna
till protester redan på förhand mot denna försöksmobilisering.
Det är icke blott de uppoffringar, som arbetarna
måste underkasta sig vid denna mobilisering, utan det är därjämte
en känsla af att här kanske följer något liknande, som
följde med 1900 års mobilisering, nämligen ökade utgifter för
militära ändamål. Efter 1900 års mobilisering fingo vi 1901 års
härordning; och man har ju, eller kan ju åtminstone hafva anledning
förmoda, att efter en sådan försöksmobilisering, som
här är föreslagen, det kan komma nja kraf ifrån militärt håll,
hvilka gå utöfver hvad vi redan hafva tänkt oss i detta nu,
kraf, hvilkas uppfyllande skulle komma att medföra nya uppoffringar
för försvaret.

Det råder en stark känsla inom arbetarlägren, att vi redan
genom de nuvarande kostnaderna för försvaret "hafva öfverskridit
de breda folklagrens bärkraft och att vi i stället behöfva
återvända till minskade utgifter och så att försvarsutgifterna
därjämte komma att stå i proportion till hvad som härför
offras i andra länder, som äro jämförliga med vårt eget.

Skulle nu resultatet blifva ett annat, kan det vara fara
värdt, att denna försöksmobilisering ingalunda bidrager till att
öka försvarsviljan eller till att göra som det heter, försvaret
populärt, utan den faran föreligger snarare, att hela vår försvarsfråga
då kommer i ett sådant läge, att ingen regering längre
rubbar den därifrån. Blir resultatet ökade utgifter för militära
ändamål, blir resultatet ökade kostnader för försvaret,
så tror jag, att man med denna försöksmobilisering har förstört
mera, än hvad man öfverhufvud taget har vunnit.

Jag kan således icke finna, att en försöksmobilisering i
den utsträckning, som här har blifvit föreslagen, är af behofvet
påkallad. De skäl, som anförts till förmån för denna försöksmobilisering,
äro enligt min mening för svaga. Det, som

Första kammarens protokoll 1912. Nr 37. 2

Nr 87.

Lag förslag om

inobilisermgs öfninqar.

(Forts.)

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

Lagförslag om man afser få utrönt med en försöksmobilisering, kan utrönas
mobiliserings- j ,je fiesta fall på annat sätt. Då jag är öfvertygad därom och
öfning ar. dessuf.0II1 fruktår, att denna försöksmobilisering kan komma att
(Forts.) gffva ny vind i seglen hos dem, som önska ytterligare utgifter
för försvarsändamål, och då jag anser, att detta skulle vara
rent af farligt för försvaret själft, kan jag, herr talman, icke
annat än yrka afslag å Kungl. Maj:ts proposition och utskottets
hemställan samt bifall till den vid betänkandet fogade reservationen
och herr Bernhard Erikssons motion.

Herr Lind: Herr talman, mina herrar! Både Kungl. Maj :t i
sin proposition och utskottet i sitt utlåtande hafva nogsamt besinnat
förefintligheten af de stora olägenheter, som den föregående
talaren här har vidrört. Det har också inom utskottet
höjts åtskilliga röster för att åstadkomma någon mindre begränsning
af öfningstiden, hvilken ju vid första påseendet kan förefalla
vara tämligen lång. Det har emellertid visat sig vid den ingående
behandling af frågan, som där har ägnats densamma från
de sakkunnigas sida, alldeles omöjligt att med bibehållande af
det mål, hvartill denna försöksmobilisering skulle kunna leda,
åstadkomma en sådan nedsättning af tiden. Har man därför
velat själfva saken, har det icke funnits någon annan möjlighet
än att taga Kungl. Maj:ts förslag i afseende å den här ifrågasatta
öfningstiden.

Nu har visserligen af herr Branting liksom äfven af den
föregående talaren framkastats tanken på att skära, af det kungliga
förslaget, så att man med denna försöksmobilisering skulle
afse allenast, ett utrönande af hur inkallandet och själfva mobiliseringen
skulle kunna gå för sig. Det är gifvet, att om man går
ut från den ståndpunkten, så är den af Kungl. Maj:t föreslagna
tiden alldeles för lång. Men det är icke det enda syftet med
Kung!. Maj:ts förslag, utan det är också att få en utredning,
rörande hvilken fältduglighet och företrädesvis rörande hvilken
skjutskicklighet, som de inkallade värnpliktiga hafva, och då
är det alldeles naturligt, att, med den af herr Branting föreslagna
tiden, det icke finnes någon rimlig möjlighet att kunna
utröna den saken.

Det har således visat sig, att försök att pressa på tiden
varit fullkomligt ogenomförbara och icke hafva kunnat leda till
resultat. För utskottet har det då däremot varit angeläget att
söka på alla sätt minska de svårigheter, som alldeles gifvet en
sådan försöksmobilisering kommer att draga med sig, och det
har varit hufvudsakligen på det ekonomiska området, som dessa
försök ha måst koncentrera sig. Man har måst tillse, att de
ekonomiska offer, hvilka skulle drabba dem som inkallas blifva
så små som möjligt. Detta är så mycket mera angeläget, som
endast ett litet fåtal af de värnpliktiga drabbas af mobiliseringen,
under det att det stora flertalet värnpliktiga i landet
icke kommer att drabbas däraf. Då måste man säkerställa för

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

detta fatal, att de ekonomiska offren icke komma att blifva alltför
betungande. Desslikes är det också klart, att det resultat, som
dessa ansträngningar _ resulterat i, d. v. s. en väsentlig förhöjning
af ersättningen, icke på något sätt kan verka såsom prejudikat
för framtiden, när det gäller att framställa kraf på ökade ersättningar
till de värnpliktiga o. s. v., ty här gäller det dock
ett litet fåtal värnpliktiga och ett alldeles exceptionellt tillfälle.

Såsom framgår af betänkandet, har utskottet enat sig om
att höja ersättningen samt har äfven vidtagit dessa höjningar i
rätt afsevärd utsträckning. I fråga om det af Kung!. Maj:t
föreslagna penningbidraget till värnpliktig med 50 öre om dagen,
hoar. utskottet höjt detta till 1 krona. Därjämte har utskottet
såtillvida tillmötesgått det kraf, som framställts i herr Brantings
motion, att familjeförsörjare skall få 1 krona per dag utöfver den
enkrona, hvilken han förut åtnjuter i likhet med alla värnpliktiga.
Af betänkandet framgår tillika, att utskottet föreslår en ersättning
af 25 öre för hvarje barn under 15 år, att utgå till dem,
som äro ^familjeförsörjare. Tänka vi därjämte på den ersättning,
som utgår till landstormsman å 1 krona per dag i ersättning för
mathållning, hvilken skall bestridas af landstormsmannen själf,
måste vi erkänna, att vi kommit upp i en rätt väsentlig ersättningssumma^åt
dem, som blifvit inkallade. Ja, det har också från
åtskilliga håll ifrågasatts, huruvida denna ersättning icke rent
af skulle vara för högt tilltagen, och denna anmärkning kan
måhända äfven framställas. Men med hänsyn till de förhållanden,
jag förut anfört, äfvensom med hänsyn därtill, att lefnadskostnaderna,
under det att man ligger ute på en sådan mobilisering,
gifvetvis äro afsevärdt större för den, som drabbas däraf, än när
han går hemma, särskildt i betraktande af att han eventuellt
har att underhålla familj, kan den ifrågasatta ersättningen åtminstone
icke anses vara för högt tilltagen.

Det kan också ifrågasättas, huruvida icke en del af de inkallade
komma att i någon mån drabbas af olägenheter, som
sträcka sig utöfver den i den utaf Kungl. Maj:t föreslagna planen
angifna tiden. Det kan nämligen tänkas, att en del s. k.
lösa arbetare, dagsverkare o. s. v., under några, måhända åtskilliga
dagar efter mobiliseringens slut icke kunna skaffa sig
arbete, därför att de arbetstillfällen, som de förut haft, då icke
längre stå till deras förfogande. Detta gäller naturligtvis icke
arbetare i fast anställning, enär från Kungl. Maj:ts sida föreslås
antagande af en bestämmelse, gående ut på, att de icke få skiljas
från sin anställning. Däremot kan detta just drabba en del af de
arbetare, hvilka icke äro fast anställda och således icke hafva
något godt af en dylik bestämmelse. Det kan därför ifrågasättas,
huruvida man icke har skyldighet att tillse, att den ersättning,
som utgår, blir mycket rundligt tilltagen.

Härifrån är icke långt att komma öfver till det yrkande,
herr Branting gjort i sin motion angående ersättning åt sådana
arbetare, som blifva arbetslösa på grund af att industriell verk -

Lagförslag om
mobiliseringar
öfning ar.
(Forts.)

Kr 37.

Fredagen den 17 maj.

Lagförslag om samhet eller fabriksverksamhet måst inställas till följd däraf,
mobiliserings- atp en ^el arbetare vid företaget blifva utkallade och man icke
cfmngar. ^ngrc ^an hålla fabriken i gång. Detta är också vidrört af före(Forts.
) gående talare. För min del får jag säga, att om jag hyste den
aflägsnaste tanke på, att en sådan olägenhet kunde uppstå, skulle
jag icke ett ögonblick tveka att biträda förslaget,^ utgående från
samma synpunkt, som varit bestämmande för mig vid behandlingen
af denna fråga. Men jag har den allvarliga uppfattningen,
att dessa olägenheter äro i praktiskt hänseende mycket små. Jag
tror icke, att det kommer att blifva någon industriell anläggning
eller någon fabrik, som blir urståndsatt att bedrifva sin
verksamhet, äfven om en del af dess personal kommer att utkommenderas
vid försöksmobiliseringen.

Om man gifver sig in på att lämna ersättning till arbetare
för förlorad arbetsförtjänst, kan det naturligtvis ifrågasättas,
om icke med samma rätt bör uppställas krafvet på, att äfven arbetsgivare
skola hållas skadeslösa för den förlust de gifvetvis kunna
lida genom att verksamheten rubbas af dessa förhållanden —
och då är man inne på ett område, som man icke kan öfverblicka,
om det öfver hufvud taget kan tänkas, att sådana olägenheter
uppstå. Jag tror emellertid, att denna fråga i praktiskt hänseende
betyder så ofantligt litet, att man icke har någon anledning att
gifva sig in på den.

Utskottet föreslår äfven en annan ändring i Kungl. Maj:ts''
proposition. I den förordning, som är bifogad förslaget, har vidtagits
den ändringen, att i stället för att Kungl. Maj:t föreslår,
att Konungens befallningshafvande skall pröfva och bestämma
ersättningsbeloppet för inom länet gjorda rekvisitioner för landstormens
räkning, hemställer utskottet, att den i § 11 i lagen
angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behof omnämnda kommission skall
pröfva och bestämma fordringsbeloppen för inom landstingsområdet
eller staden gjorda rekvisitioner. Utskottet har enat sig
om att föreslå, att denna kommission i stället skulle tagas i
anspråk, detta äfven med hänsyn till önskvärdheten af att få
pröfvadt hur kommissionen fungerar och kan fullgöra de åligganden,
som tillhöra densamma.

Herr Lindblad har sagt, att man skulle kunna vinna klarhet
i allt väsentligt, som man genom denna försöksmobilisering
vill vinna klarhet i, på ett mycket enklare sätt, än här föreslagits.
Men herr Lindblad har fullständigt uraktlåtit att lämna
någon bevisning för detta påstående. Han har endast gjort påståendet,
men han presterar icke något som helst bevis till stöd
därför. Så länge han icke gjort det, kan åtminstone icke jag våga
känna mig öfvertygad om att han sitter inne med någon lösning
af denna fråga, som kan anses vara tillfredsställande.

Det är gifvet, att den fruktan för att en ökning i utgifterna
skulle blifva följden af denna försöksmobilisering, för hvil''
ken fruktan herr Lindblad har gjort sig till talesman, och de

Fredagen den 17 maj.

Nr 37.

framtidsutsikter, han här har upprullat för oss, grunda sig på
resultatet af 1900 års försöksmobilisering. Men det är i hvarje
fall något som vi i närvarande ögonblick icke hafva att befatta
oss med. Vi måste tänka på, att förhållandena äro väsentligen
annorlunda nu, mot hvad de voro 1900 och 1901. Vi få väl hysa
det förtroendet till regeringen, att den vid behandlingen af dessa
frågor alltid söker befinna sig i öfverensstämmelse med den riksdagsmajoritet,
som vi för närvarande hafva att räkna med; och
denna riksdagsmajoritet har väl i hvarje fall den sista pröfningsrätten
med afseende å alla dessa saker. Jag tycker icke, att man
behöfver bära fram dessa farhågor i förening med den nu föreslagna
försöksmobiliseringen, ty det blir i hvarje fall något, som
vi få tillfälle att återkomma till i annat sammanhang och få
tillfälle att då uttala oss om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till Ivungl. Majrtsi
föreliggande propositioner med de af utskottet däri föreslagna
ändringarna.

Herr Kl ef be ek: Det kan icke hjälpas, att från vårt håll
det har ansetts önskligt att ett uttalande i denna fråga yttermera
göres, då förslaget så intimt berör de kretsar, som vi få
anses representera. Det är dock med mycken bäfvan, som jag
har begärt ordet i denna fråga, ty jag känner djupt ansvaret af
att på något sätt tala i densamma.

Här äro två viktiga spörsmål, som stå emot hvarandra, och
jag är den förste att behjärta vikten och innebörden af dem båda.
Ä ena sidan är det förslaget om mobilisering, genom hvilken
man skulle få utrönt, i hvad mån vår nuvarande härordning kan
anses fylla sin plats i farans stund. Å andra sidan är det de oerhörda
uppoffringar, som ett sådant prof ställer i synnerhet på
de breda lagren inom vårt folk.

När det blir fråga om att genom en mobilisering utröna, huruvida
‘den nuvarande härordningen fyller sin uppgift eller icke,
förstår jag väl, att hufvudpunkten ligger kanske icke så mycket
på en hel del saker, som den förste ärade talaren anförde, utan
fastmer på, om det skall visa sig gå i lås med truppernas inställande
på bestämd plats, när det gäller, eller icke. Och man
kan icke gärna säga, att sådant är möjligt, innan man verkligen
haft tillfälle att pröfva det. Men gentemot detta, som jag så val
förstår och behjärtar, står som sagdt hela den andra viktiga
frågan, och när man då ställer mot hvarandra de uppoffringar,
som med en sådan försöksmobilisering äro förenade, och å andra
sidan den eventuella nytta, man kan hafva af densamma, så blir
man tveksam, om nämligen uppoffringarna verkligen icke öfvergå
den nytta, man skulle hafva af mobiliseringen. Det är mig
en glädje att få^understryka att departementschefen själf framhåller
att en sådan försöksmobilisering otvifvelaktigt medför
en kännbar uppoffring för befolkningen, isynnerhet den mindre
bemedlade.

Lagförslag om

mobilisering 8-

öfningar.

(Forte.)

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

Lagförslag om När vi för öfrigt gå att behandla en sådan här fråga, behof -mobiiiserings- ver ,jep ju vara enbart eller ens i första hand någon parti“g*,
‘7 åå en motsvarande fråga var före vid 1899 års Riks(Forts.
) go a-fgj0g (jen Riksdagen förslaget, och det sammansatta stats och

lagutskottet uttalade, att det ansåg det förslaget alltför betungande
för deltagarna och näringslifvet; och då går det nuvarande
förslaget ännu mycket längre.

I fråga om de saker, som genom en försöksmobilisering skulls
utrönas, utom hvad jag antydde i början och hvarpå jag lägger
ihufvudvikten, skulle vi ock framförallt få utrönt, huru pass
mycket planerna för truppernas underhåll och förläggning äro
tillräckligt utarbetade eller icke, och det kanske är, näst den först
antydda uppgiften, den viktigaste frågan af dem alla. Ty det
har ju visat sig redan nu under de årligen pågående fälttjänstöfningarna,
att det varit mången gång mycket klent beställdt
med förhållandena i hithörande hänseenden. Och dock har frågan
om truppernas underhåll och förläggning vid fälttjänstöfningarna
förut varit föremål för under lång tid utarbetade planer och afsett
en betydligt mindre truppstyrka, än som vid mobiliseringsfall
skulle inkallas. Denna fråga är dock, synes det mig, af
så utomordentligt stor vikt, att på den i det stora hela hänger,
om den inkallade styrkan är duglig till krigsberedskap eller
icke. Detta allt ar synpunkter, som tala för eji sådan där försöksmobilisering
och jag vill icke alls underkänna styrkan och
vikten af desamma.

Men det är, som sagdt, vid beräkningen af och vägandet mot
hvarandra af mobiliseringens betydelse och uppoffringarnas storlek,
som jag måste ställa mig tveksam. För det första, såsom framhållits,
måste en sådan mobilisering åstadkomma en oerhörd ekonomisk
rubbning af landets näringslif. Och då den siste ärade talaren
säger att han icke tror det, får ju min tro i motsatt riktning
vara ungefär lika mycket värd. Jag tror sålunda att,
om man vädjar till allmänt kända förhållanden, skall man väl
nödgas erkänna, att vid våra industriella verk flertalet af arbetarestammen
tillhör de årsgrupper, som vid en försöksmobilisering
skulle inkallas, så att det förefaller mig icke alls öfverdrifvet,
när herr Eriksson i Grängesberg i sin motion _ säger, att
t. ex. vid Grängesbergs grufvor ungefär 2/3 af den manliga styrkan
skulle blifva inkallad. Och skulle så vara förhållandet, är det ju
uppenbart att detta industriella verk eller annat i samma ställning
icke kan drifvas, eller åtminstone måste drifvas till så
ringa omfattning att det måste vara sant, då man säger, att därigenom
en stor rubbning i landets näringslif skulle inträda.

Men jag tror ändå, att det skulle blifva ännu mera kännbart
inom jordbrukets område. Våra statdrängar äro till stor del
i åldern bortåt 40 år och därunder; och i det mindre landtbruket,
där den unge bonden ensam sköter sitt landtbruk, skulle kanske
hustrun ensam få sköta det och svara för alla göromål och utgifter
i landthushållningen. Och när man tänker på, huru nästan

Tredagen den 17 maj.

Nr 37.

öfverallt i landet bland de arbetande rest sig ett kraftigt motstånd
mot det föreliggande förslaget, kunna vi ju förstå att det
icke enbart beror på att de skulle nödgas göra krigstjänst några
dagar, utan framförallt på att förslaget så genomgripande inverkar
på hela deras ekonomiska hushållning.

Härtill kommer, att den tunga, som är med mobiliseringen
förenad, drabbar så olika. Det blir med den pålagan som med så
många andra, att det blir de svagaste skuldrorna, som få bära den
tyngsta bördan. Jag vill därvid icke så mycket fästa mig vid,
hvad som säges i den kungl. propositionen nämligen att det skulle
beredas tillfälle till befrielse för vissa i statens och i allmän
tjänst anställda personer. Jag vill icke tro, att detta syftar på
något annat än sådana, som äro anställda i järnvägens tjänst
eller däremot svarande kommunikationsverk, hvilkas tjänst ju
är alldeles nödvändig för att mobiliseringen skall kunna komma
till stånd. Jag vill icke tro, att det ock skulle syfta på en
del tjänstemän, som på grund af sin sociala ställning skulle kunna
komma med i det här förslaget om befrielse från att behöfva
inställa sig, men ändå, äfven om min tro i det stycket är riktig,
håller jag före, att denna börda kommer att på alldeles
särskildt sätt tungt drabba dessa, som minst förmå bära den.
Och vi må, därom vill jag bedja kammarens ledamöter, alltemellanåt
tänka på att icke oupphörligt lägga på dem den ena bördan
efter den andra och i stället vara så njugga med att gifva
dem några fördelar. Blir det fråga om en sådan enkel sak, som
— och nu är jag inne på min käpphäst — att skaffa dem ett
stycke svensk jord att bruka, mötes ett sådant förslag ofta
med nej. Och blir det i morgon fråga om t. ex. att gifva dem
litet rättvisa vid tillämpningen af rösträttsbestämmelserna, blir
det antagligen också nej. Det går icke att oupphörligt lägga på
bördor och icke gifva dem någonting, som hjälper dem att känna
att de hafva någonting att försvara och strida för och offra för.

Bland landstormen skulle dessa bördor kanske kännas ännu
tyngre, enär landstormsmännen blifva skyldiga till att hålla
sig med kläder, och en del af dem hafva icke pengar att köpa
sig tillräckligt med kläder eller pengar till att skaffa sig den
extra förplägnad, som de vid ett sådant tillfälle behöfva.

Och sedan till sist, jag tror icke, att vi ändå kunna sa lätt
afspisa de farhågor i fråga om mobiliseringens konsekvenser, som
den siste ärade talaren gjorde. Det står ju dock fast att vi efter
förra mobiliseringen fingo 1901 års ökade värnplikt. Och det
står i år i propositionen på sid. 8 att genom denna mobilisering
skulle lämnas ett värdefullt underlag för bedömandet af kraf
på förändring i härordningen under den närmaste framtiden. Om
jag nu skulle vara riktigt sangvinisk, skulle jag drömma om att
mobiliseringen skulle kunna gifva till resultat, att förändringarna
i den nuvarande härordningen skulle blifva en nedsättning
i tjänstgöringstiden. Men jag tror, att man får vara optimist

Lagförslag om

mobiliserings öfning

av.

(Forts.)

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

Lagförslag om i alldeles särskild! hög grad, om man skall inbilla sig, att de före•iobiliserings-
siagna förändringarna komma att gå i den riktningen.

imgai. T)å5 g^som synes m[g oemotsägligt, dessa uppoffringar äro

(Forts.; ay yfferffgf svår natur och tungt och hardt komma att drabba de
små i samhället, och jag icke är fullt öfvertygad om att denna
mohlisering är absolut nödvändig för vårt försvars upprätthållande
och för vår frihets värnande, nödgas jag, äfven om jag gör
det, som sagdt, under stark känsla af ansvar, yrka bifall till det
af herr Lindblad först gjorda yrkandet.

Herr Lanttö: Herr talman! Jag finner, att det icke är
mycket lönt att tala i denna såk, ty jag märker för väl, att den
icke anses vara någon så synnerligen stor fråga. Och den liberale
talare, som här hade ordet — hade jag icke i honom kännt
min värderade bänkkamrat, skulle jag trott att det var minst en
öfverstelöjtnant, som hade ordet — bagatelliserade de olägenheter,
som försöksmobiliseringen skulle medföra. Det är alldeles
säkert, att denna fråga icke är af så liten betydelse som man
här skulle få uppfattningen af, när man ser sig omkring i
kammaren. Här har betonats vid tidigare tillfällen under Riksdagen
den misstämning, som har rådt i landet med anledning
af vissa andra regeringens åtgärder. Men denna regeringens
åtgärd har också åstadkommit mycken förstämning inom de stora
arhetareskarorna i vårt land och mycket bekymmer i de månsa
arbetarehemmen. Man kan säga att dessa äro inga stora
bärande synpunkter. Men det är ju så, att de svagas synpunkter
anses alltid vara svaga och de starkares äro alltid de starka
och alltid de bärande. Det är just med anledning af dessa smås
förhållanden, som jag noga känner och hvilkas försvarsvilja
i det här stycket jag vet hur det är ställdt med, som jag har
begärt ordet.

Man har i den nuvarande regeringen gjort en hel del ansatser
till sociala förbättringar. Vi hafva fått en socialstyrelse och
det är antagen en yrkesfarelag o. s. v., och nu menar man antagligen,
att det är betaldt som kvitteras. Nu få vi gifvetvis göra
några uppoffringar också, men det kan icke hjälpas, att dessa
uppoffringar blifva stora och större just för arbetarna, än för
andra.

Till och med från liberalt håll har framhållits, att mobiliseringsförslaget
varit ett missgrepp af den civila krigsministern.
Under remissdebatten ifrågasattes från militärt håll dessa
civila ministrars kompetens och duglighet för militära värf,
men jag tror att de nu hafva Vunnit militärernas bevågenhet, ty
jag tror icke ens att en militär krigsminister hade kunnat komma
med ett bättre papper och ett bättre förslag. Det förefaller
mig, som om man med detta förslag velat gjuta litet olja på de
försvarsagitationens vågor, som gått så höga här och som också
uppnått sitt ändamål.

Jag ber att få instämma i af slagsyrkandet.

Fredagen den 17 maj.

Nr 37.

Iierr Hellberg: Jag kan icke lämna min granne på värm- Lagförslag om
landsbänken sista ordet i denna debatt. Jag tror i likhet med
honom, att försöksmobiliseringen tvifvelsutan kommer att på
många håll blifva ganska kännbar för dem, som drabbas af ''
densamma. Det har jag hela tiden haft fullkomligt klart för
mig. Men jag tror också, att vid en sådan fråga som denna, vi
icke få lägga hela vikten på detta. Vi måste tänka på, att det är
en mycket allvarlig sak det här gäller, nämligen att den nuvarande
regeringen, som försökt leda vår försvarspolitik in på
nya banor, må kunna få en fullkomligt klar och säker uppfattning
om hvad vår nuvarande arméorganisation duger till. Och
det tror jag är en så viktig landsangelägenhet, att vi icke ,få
framför den skjuta de enskilda olägenheter, som tilläfventyrs
kunna uppstå.

När herr Lanttö sökte, om jag så må säga, spela på vissa
försvarsnihilistiska strängar gentemot den nuvarande regeringen,
insinuerande att denna skulle gjort sig särskildt behaglig
åt militäristiskt håll genom sitt förslag, vill jag erinra om,
att samma regering dock förut har åstadkommit en verklig lättnad
i de bördor, som åligga de värnpliktige genom den betydliga
inskränkningen i de icke-vapenföras värnplikt.

Jag tror som sagdt, att vi måste se denna fråga från en
större synpunkt. Hafva vi den riktiga uppfattningen af hvad
ett försvar ändå betyder för vårt land, måste vi, det kan icke
hjälpas, låta de mindre synpunkterna vika för de större.

Jag ber att få yrka bifall.

Herr Lindblad, Anders: Jag vill emot talaren på värmlandsbänken
säga, att när jag talade om farhågor för konsekvenser
af försöksmobiliseringen, hade jag viss anledning att
göra det, därför att äfven i den liberala pressen för icke så
värst länge sedan den ettåriga värnplikten blifvit framställd
som eftersträfvansvärd.

Och det är icke alldeles osäkert, att den nuvarande regeringsmajoriteten
kan, när försöksmobiliseringen har gått af stapeln
och de sakkunniga framlägga sina bekymmer för den nuvarande
härordningen, vridas till förmån för den ettåriga värnplikten.
Då hafva vi just det, som jag menar utgör faran i
en försöksmobilisering. Med en ökning af krafven köra vi onekligen
hela försvarsfrågan fast igen och det blir ingen regering
möjligt att taga den upp ur den dyn, där den då kommer
att ligga Efter

det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen jämlikt under öfverläggningen förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt
hemställt samt vidare på afslag därå, och förklarade sig finna den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

Lagförslag om Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
m°öfninr''arS'' ansl°gs en så ljudande omröstningsproposition;

(Forts) Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet hem ställt

i punkten A l) af sitt utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 11.

Herr talmannen kom nu tillstädes och öfvertog ledningen af
förhandlingarna.

Punkterna 2—6.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Afdelningen B.)

I nu föredragna del af utlåtandet hade utskottet hemställt, att
hvad herr Branting i sista stycket af sin uti ofvanberörda motion nr
314 gjorda hemställan föreslagit icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Steffen: Herr talman! Det synes mig vara ett i
allo oundgängligt och billigt kraf, att de arbetare, hvilka, utan
att själfva inkallas till mobiliseringsöfningar, likväl genom dessa
öfningar blifva arbetslösa, åtminstone i någon mån hållas
skadeslösa för den ekonomiska förlust, som mobiliseringen tillfogar
dem, till följd af att det verk eller det företag, juti
hvilket de äro anställda, måste inställa driften, så länge mobiliseringen
varar, enär ett allt för stort antal arbetare i företaget
eller verket blifvit inkallade. Det synes mig vara rättvisare,
att de ekonomiska offer, som det i detta speciella fall
blir fråga om, fördelas på samtliga skattdragare, i stället för
att odeladt falla på vissa personer, som i grunden icke borde
vara mera utsatta för den ifrågavarande ekonomiska uppoffringen
än några andra medborgare.

Jag kan icke dela en föregående talares, herr Lindhs, optimistiska
uppfattning, att sådana fall, som jag här har i ögon -

Fredagen den 17 maj.

Nr 37.

sikte, skulle bli mycket sällsynta eller kanske icke ens skulle Lag förslag om
inträffa. Jag tror, att sådana fall kunna inträffa i ganska afsevärd
utsträckning; och då står arbetsgifvaren naturligtvis inför
nödvändigheten att inställa driften, så länge mobiliseringen
varar. Han har icke rätt att afskeda någon arbetare med anledning
häraf, men han är icke heller skyldig att betala någon
arbetare lön, under den tid han till följd af mobiliseringen
är nödsakad inställa driften.

Herr Brantings yrkande går ut på, »att riksdagen måtte
anvisa ett belopp af 100,000 kronor å extra stat för utdelning
på administrativ väg enligt i föregående moment angifna
grunder åt personer, hvilka utan att inkallas till öfningen
likväl till följd af densamma blifvit arbetslösa.» Vi se
sålunda, att herr Brantings förslag innebär en mycket ringa;
utgift för staten, högst 100,000 kronor. Men för de personer,
som det kan blifva fråga om att bistå, kan hjälpen blifva
mycket betydelsefull, mycket afsevärd. Då mobiliseringsförslaget
nu är antaget af kammaren med undantag af denna sista punkt,
tror jag därför att ett bifall till herr Brantings förslag skulle
innebära ett skyldigt och på samma gång vackert hänsynstagande
till vissa delar af vår befolkning, som annars på ett ganska
oförskyldt sätt skulle bli ekonomiskt lidande af mobiliseringen.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka af slag å utskottets
hemställan under punkt B) samt bifall till hvad herr Branting
i sista stycket af sin motion nr 314 hemställt.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande afdelningen B) i förevarande utlåtande endast yrkats,
att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemställt, skulle bifalla
hvad herr Branting föreslagit i sista stycket af sin uti ofvanberörda
motion nr 314 gjorda hemställan.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, hvilken förnjmdes, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den 14 och 15 i denna månad bordlagda utlåtande nr 2, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande
förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 14 och 15 innevarande maj bordlagda memorial nr 59 med
föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets
utlåtande nr 51 i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner
nr 22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen
m. m. och nr 57 med förslag till lag om ändrad lydelse af 154 och 156

Nr 37.

Fredagen den 17 maj.

§§ samma lag, dels ock justitieombudsmannens framställning till Riksdagen
om ändrade bestämmelser i fråga om sättet för kungörande af
utmätt lös egendoms försäljning.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

På hemställan af herr talmannen beslöt kammaren, att till ett
annat sammanträde uppskjuta handläggningen af återstående ärenden
på föredragningslistan.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, nr 132, till Konungen, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande
lagstiftning angående förvärfvande och förlust af medborgarerätt.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 134, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner
med förslag till vissa ändringar i lagen om bankrörelse.

Upplästes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, nr 135, till Konungen, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag dels till lag om ändrad lydelse af 13 §
i lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906 och
dels till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag
den 20 november 1909.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 40, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för rektorerna vid de allmänna läroverken dels ock
i ämnet väckta motioner,

nr 41, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets memorial nr 32, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande bankoutskottets utlåtande nr 21, angående väckt motion
om uppgörande af förslag till dekorering af Första kammarens
plenisal,

nr 42, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionering af distriktsveterinärer m. fl., och

nr 43, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning af väckta motioner an -

Fredagen den 17 maj.

Nr 37.

gående utredning och förslag i fråga om förändringar i riksbankens
organisation och förvaltning; äfvensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner, och
nr 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt äfvensom åtskilliga
i ämnet väckta motioner.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag ber att få föreslå, att af två gånger bordlagda ärenden
måtte a föredragningslistan för morgondagens plenum uppföras
först konstitutionsutskottets utlåtande nr 33 i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 9,
16, 19 och 24 riksdagsordningen jämte inom riksdagen i ämnet
väckta motioner samt sist sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skogsaccis och om virkestaxering
samt en i ämnet väckt motion. Tillika ber jag få föreslå att
bland två gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan för
plenum nästkommande måndag måtte främst uppföras jordbruksutskottets
utlåtande nr 73 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ordnande af den högre skogsundervisningen m. m.
äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner.

Denna hemställan bifölls.

Justerades fjorton protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 3,30 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Jfr 37.

Lördagen den 18 maj.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 136, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 54 § 1 mom. i förordningen den
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering; nr

137, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående särskild skatt å majs, utländsk potatis samt
maniokarot och andra väsentligen lika stärkelserika, tullfria utländska
ämnen, använda vid tillverkning af stärkelse;

nr 138, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af
stämpelskatten å inrikes växlar;

nr 139, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående beskattning af
socker, som under december månad år 1912 efter anmälan af Svenska
sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till fritt bruk;

nr 140, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition i anledning af
ifrågasatt förlängning af den å internationell konferens i Bryssel
den 5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattningen af
socker m. m.; samt

nr 141, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å
fläsk.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
bankoutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtande nr 40.

Föredrogos och lades till handlingarna bankoutskottets under
gårdagen bordlagda memorial:

nr 41, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets memorial nr 32, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande bankoutskottets utlåtande nr 21 angående väckt motion
om uppgörande af förslag till dekorering af Första kammarens
plenisal;

nr 42, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionering af distriktsveterinärer.m. fl.; samt

nr 43, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning af väckta motioner an -

Lördagen den 18 maj.

Nr 37.

gående utredning och förslag i fråga om förändringar i riksbankens
organisation och förvaltning.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flepa ledamöters begäran
jordbruksutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtanden nr 96 och 97.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 15 och 17 innevarande
månad bordlagda utlåtande nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21
riksdagsordningen jämte inom Riksdagen i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats
dels från båda kamrarna en af Kung!. Maj :t till Riksdagen aflåten
proposition, nr 110, med förslag till ändrad lydelse af §§ 9, 16,
19 och 21 riksdagsordningen;

_ dels och från Andra kammaren de inom nämnda kammare väckta
motionerna nr 307, af herrar Hj. Branting, Herm. Lindqvist, F. W.
Thorsson, Nils Persson, Värner Rydén, A. J. Christiernson, Victor
Larsson, E. Palmstierna, B. Eriksson och O. H. Waldén, angående
utvidgad politisk valrätt och valbarhet, samt nr 316, af herrar Carl
Lindhagen, C. Winberg, R. Sandler, Nils Helger och Oskär Kloo, angående
ändrad lydelse af 16 § första stycket samt 19 § Riksdagsordningen; och

hade utskottet till behandling i ett sammanhang förehaft berörda
proposition och motioner, de senare i hvad de afsågo politisk
valrätt och valbarhet för kvinnor.

I propositionen nr 110 hade Kungl. Maj:t, under åberopande af
bifogadt, i statsrådet fördt protokoll, till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig
ordning framlagt följande

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen.

§ 9.

Till ledamöter i Första kammaren kunna endast väljas män och
kvinnor, som uppnått---------sin befattning.

§ 16.

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.

Nr 37.

Lördagen den 18 maj.

Om politisk
valrätt och

kvinnor.

(Forts.)

a) den som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
„ , b) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och kvilkens man är i

valbarhet för. . '' f... . 0 , ’

kvinnor. konkurstillstånd. \

c) den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller sistförfluten
kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats den häftande
själf eller dennes hustru eller minderåriga barn;

d) gift kvinna, hvilkens man häftar för understöd, som under löpande
eller sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats
henne eller makarnas minderåriga barn;

e) den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren; f)

gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och hvilkens man icke
erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun, hvilka förfallit
till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren;

g) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före
valet inträffar.

§ 19.

Till ledamöter i Andra kammaren kunna endast utses män och
kvinnor, som äga valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad.
bestående af flera valkretsar, inom någon af dessa.

§ 21.

Riksdagsman ------------tre lagtima riks dagar.

Kvinna är berättigad att afsåga sig riksdagsmannauppdrag, äfven
om icke något af nu nämnda skäl är för handen.

Afsägelse ----------- — Konungens befallninghaf vande.

I motionen nr 307 i Andra kammaren hade herr Branting m. fl.
hemställt, »att Riksdagen för sin del måtte antaga som hvilande till
grundlagsenlig behandling

I. Beträffande § 16 riksdagsordningen följande ändrade lydelse
af nämnda paragrafs första stycke:

Yalrätt till Andra kammaren tillkommer en hvar välfrejdad
svensk medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår,
hvarunder val äger rum, uppnått 21 års ålder; dock ej den som står
under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

II. Beträffande § 19 riksdagsordningen följande förändrade lydelse: Till

ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller kvinna,
som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.

Lördagen den 18 maj.

Nr 37.

III. Beträffande § 9 riksdagsordningen följande förändrade lydelse
:

Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas man eller kvinna,
som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått 30 års
ålder.»

Tillika hade motionärerna hemställt, att utskottet, i händelse af
bifall till motionärernas förslag, ville vidtaga den jämkning i formuleringen
jämväl af andra paragrafer i grundlagarna, som kunde blifva
en följd af detsamma.

I motion nr 316 i Andra kammaren hade herr Lindhagen m. fl.
gjort enahanda hemställan som herr Branting m. fl. i motionen nr
307 under punkterna l:o) och 2:o).

Utskottet, som delade den af föredragande departementschefen
till det åberopade statsrådsprotokollet uttalade mening om lämpligheten
däraf, att politisk valrätt och valbarhet för kvinnor infördes,
och därjämte vid granskning af det framlagda förslaget till grundlagsändring
icke funnit anledning att däremot framställa någon anmärkning,
hade i detta utlåtande hemställt,

att Riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt med afslag på herr Brantings m. fl. och herr Lindhagens
m. fl. motioner, i hvad de afsågo bestämmelser, som afveke
från de uti ifrågavarande proposition föreslagna, såsom hyllande till
vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till ändrad
lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21 Riksdagsordningen:

(Nuvarande lydelse): (Föreslagen lydelse):

§ 9-

Till ledamöter i Första kammaren
kunna endast väljas män,

som uppnått — —----

------sin befattning.

§ 16.

Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad
svensk man från och
med kalenderåret näst efter det,
hvarunder han uppnått tjugufyra
års ålder, dock ej

a) den som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd
;

Första kammarens protokoll 1912.

§ 9.

Till ledamöter i Första kammaren
kunna endast väljas män

och kvinnor, som uppnått--

—-----sin befattning.

§ 16.

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad
svensk medborgare, såväl
man som kvinna, från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder
han uppnått tjugufyra års
ålder, dock ej

a) den som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd; b)

gift kvinna, som ej vunnit
boskillnad och hvilkens man är i
konkurstillstånd;

Nr 37. 3

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 ma

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)

(.Nuvarande lydelse):

b) den som häftar för understöd,
hvithet under löpande eller
sistförfluten kalenderåret af fattigvårdssamhälle
tilldelats honom
själ/, hans hustru eller, minderåriga
barn;

c) den som icke erlagt de honom
påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till
betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort
de honom till och med utgången
af sistförfluten kalenderåret
åliggande värnpliktsöfningar.

Till efterrättelse vid val skall
finnas röstlängd; och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare
bestämdt, valrätten grundas på
förhållandena vid tiden för röstlängdens
tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.

§ W.

Till ledamot i Andra kammaren
han endast utses man, som
äger valrätt inom valkretsen eller,
där fråga är om stad, bestående
af flera valkretsar, inom
någon af dessa.

§ 21.

Riksdagsman, —---->

—---tre lagtima riksdagar.

(.Föreslagen lydelse) :

c) den som häftar för understöd,
hvithet under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle
tilldelats den
häftande själf eller dennes hustru
eller minderåriga barn;

d) gift brinna, hvilhens man
häftar för understöd, som under
löpande eller sistförflutna kalenderåret
af fattigvår dssamhälle
tilldelats henne eller makarnas
minderåriga barn;

e) den som icke erlagt de honom
påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till
betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

f) gift kvinna, som ej vunnit
boskillnad och hvilhens man icke
erlagt de honom påförda utskylder
till stat och kommun, hvilka förfallit
till betalning under de tre
sistförflutna kalenderåren;

g) värnpliktig, som icke fullgjort
de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret
åliggande värnpliktsöfningar.

Till efterrättelse vid val skall
finnas röstlängd; och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare
bestämdt, valrätten grundas på
förhållandena vid tiden för röstlängdens
tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.

§ 19-

Till ledamöter i Andra kammaren
kunna endast utses män och
kvinnor, som äga valrätt inom
valkretsen eller, där fråga är om
stad, bestående af flera valkretsar,
inom någon af dessa.

§ 21.

Riksdagsman, — — —--

----tre lagtima riksdagar.

Lördagen den 18 maj.

Nr 37.

(Nuvarande lydelse): (Föreslagen lydelse):

Kvinna är berättigad att afsäga
sig rilcsdagsmannauppdrag,
äf ven om icke något af nu nämnda
skäl är för handen.

Afsägelse — — —--— Afsägelse — — —---

Konungens befallningshafvande. Konungens befallningshafvande.

Reservationer hade afgifvits:

l:o) af herrar Trygga\ Clason, Bellinder, Ekman och von
Mentzer, grefve Hamilton, samt herrar Jansson i Djursätra, Nyström
och Magnusson; samt

2:o) af. herr Branting, med hvilken herrar Wavrinsky, Nilsson
och Larsson i Västerås förenat sig, och som anfört:

»I de delar af rösträttsfrågan, som behandlas i detta utlåtande,
ha vi, under hänvisning till vårt principiella kraf på fullt allmän
och lika valrätt och valbarhet för kvinnor liksom för män, yrkat bifall
till den socialdemokratiska riksdagsgruppens motion nr 307.

Subsidiärt ha vi sedan framställt yrkande på sådan ändring i
den kungl. propositionen, att gift kvinna, som bär egen debetsedel
och erlagt påförda utskylder, skall vara röstberättigad, äfven om
hennes man icke erlagt de honom åliggande utskylderna. Att i ett
dylikt fall låta den ordentligt betalande hustrun bli rösträttslös på
grund af att hennes mans utskylder icke erläggas synes oss till och
med från utskyldsstreckets egen tankegång allt för orimligt.

Syftet med detta subsidiära yrkande kunde t. ex. uttryckas genom
följande formulering af § 16 mom. e) och f):

e) den som icke erlagt de honom eller henne påförda utskylder
till stat och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

f) gift kvinna, som ej är påförd utskylder och ej vunnit boskillnad
samt hvilkens man icke erlagt de honom påförda utskylder till
stat och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren.»

Herr T hy rån: Herr talman! Jag kan så mycket lättare förstå,
att regeringen har funnit vissa skäl tala för utsträckning
af den politiska makten till kvinnokönet, som jag på sin tid på
ungefärligen dessa samma skäl — hvilka ju allmänneligen framställas
—- själf uttalat mig för kvinnans valrätt, om också icke
för samtidig valbarhet. Jag måste nu göra en bekännelse, som
man ogärna gör, jag åtminstone, nämligen att jag ändrat mening.
Emellertid, då jag i alla andra viktigare frågor, oansedt deras
ställning till de olika partiprogrammen, har ungefär samma uppfattning
nu som då, så smickrar jag mig med, att mitt omslag
i denna fråga mindre beror på någon särskild ombytlighet i sinnelaget
än därpå, att jag efter närmare pröfning har kommit
till en bättre insikt. Men därom skall jag nu låta kammaren och
allmänheten döma, då jag tillåter mig utveckla, hvarför jag ej

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor''.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.1)

längre — åtminstone under nu gifna förhållanden — anser de
skäl, som framställts för utsträckning af kvinnornas politiska
befogenhet, hållbara.

Att skälen närmast dela sig i lämplighetssluäl och rättfärdighetsskäl
är själfklart; icke lika själfklart är däremot förhållandet
mellan dessa tvenne synpunkter, lämplighet och rättfärdighet.
Jag skulle, utan att fördjupa mig i rättsfilosofi, vilja uttrycka
det förhållandet så: det samhällsnyttiga behöfver inga rättfärdigihetsskäl,
det skall ske ändå. Det samhällsskadliga hjälpes ej
af »rättfärdighetsskäl»; en rättfärdighet, som ville gå fram i
trots af påtaglig samhällsskada, vore den rättfärdighet, som är
känd från satsen: »flat justitia» etc. Men kan hvarken nytta
eller skada med någon bestämdhet visas, då och endast då kan
man tala om afgörande rättfärdighetsskäl.

Alltså först lämplighetssliäten: njHtan kontra skadan. Hvari
består då nyttan?

Jag skall tillåta mig att börja med ett specialfall, men ett
aktuellt sådant, nämligen inverkan af kvinnornas lagstiftningsmakt
på nyhterhetsfrågan, särskildt totalförbudet. Jag har — jag
vill ej fördölja det — den bestämda uppfattningen, att kvinnornas
valrätt till Andra kammaren skulle afsevärdt öka anhängarna där
af totalförbudet. Men den, som nu fortsätter: »låt oss då för all
del i alkoholkampens intresse genast ge kvinnorna denna valrätt»,
han är efter min mening en dålig alkoholpolitiker. Ett förbud,
åvägabragt med en tredjedel af landets män plus två tredjedelar
af landets kvinnor mot två tredjedelar af landets män —
vore det klokt, d. v. s. skulle det i längden visa sig klokt? Nej,
icke ens om det vore åvägabragt af alla landets kvinnor mot två
tredjedelar af landets män. Jag anser ingalunda uteslutet, att
den stund kan komma, då en bestämd och stark majoritet af landets
både män och kvinnor inser för det första, att vårt folk måste
spänna hvarje fiber för att bestå själfständigt och gå fram i nationernas
täflan, och för det andra inse, att därtill hör, bland annat,
eliminerandet af alkoholen. Men jag anser fullkomligt uteslutet,
att detta sistnämnda skulle kunna lyckas mot en majoritet bland
landets män. Jag tror knappt, att det är att öfverdrifva svårigheterna,
ifall jag säger, att det minsta, det allra minsta man måste
fordra för att våga sig på ett förbud, är en så stark majoritet i landet
för, att äfven en riksdag, vald på nuvarande grunder, går med
på detsamma. Ja, det kan till och med sättas i fråga, om icke
en representation, vald endast eller till öfvervägande del af män,
ur denna synpunkt har företrädet att vara ett slags manometer,
där man kan med en viss precision afläsa motståndets styrka;
med en riksdag, vald af kvinnor och män, skall det alltid kunna
misstänkas eller åtminstone sägas, att förbudsvilligheten kommer
i det hela på de kvinnliga väljarnas konto.

Emellertid, det mera allmänna argumentet ur nyttans synpunkt,
är ju, att samhället, som man säger, icke har råd att afvara
kvinnornas stora humanitets- och hult ur intres sen, kvinnornas från

Lördagen deu 1H maj.

Nr 87.

egoism mera fria och mera sant mänskliga syn på tingen. Att
kvinnokönet som ett helt har detta drag i högre grad än mankönet,
det är ju inte alls någon komplimang utan rena sanningen.
Summan af det arbete, det uppoffrande arbete uti välgörenhetens
tjänst, som kvinnorna i vårt nuvarande samhälle utföra, är ju helt
enkelt oerhörd, och visserligen har ej samhället råd att afvara
detsamma. Det arbete, ja, som de redan nu utan politiska rättigheter
faktiskt utföra. Menar man nu, att denna prestation skulle
stiga med ett liknande kolossalt belopp i den stund man gåfva
kvinnan politisk makt? Det är däremot icke alls något axiom.
Jag fäster mig icke så mycket vid, hvad jag dock ej vill lämna
onämndt, att bland de verkligen eminent uppoffrande och välgörande
kvinnor, jag haft förmånen träffa och kunnat utforska
om deras mening i denna fråga, jag sällan funnit någon, som
önskat, än mindre med värme önskat rösträtt för sig och sitt kön:
de som det hafva gjort, hafva efter min erfarenhet oftast varit
sådana, som snarare hafva varit starka i humanitetens teori eller
enkannerligen i dess estetik än uti dess praktik. Möjligen
hafva de förstnämnda kvinnorna haft känslan af, att ett ädelt och
uppoffrande sinnelag, hvarpå det här i det väsentliga kommer an,
icke med absolut nödvändighet såsom en mogen frukt uppspirar
särskildt ur sysslandet med politik. Emellertid, bortsedt från
detta, huru tänker man sig, att denna humanitetsvärdeökning
egentligen skulle komma till stånd som en följd af kvinnornas
politiska makt? Låt oss en smula analysera! Ur deras valrätt
eller ur deras valbarhet? Skulle den bero därpå, att de speciella
representanterna i Andra kammaren för dessa humanitets- och
kulturintressen ökades till antalet, tack vare kvinnans valrätt ?
Eller därpå, att en del af dessa representanter i riksdagen dåmera,
tack vare kvinnans valbarhet, skulle komma att utgöras af kvinnor
i stället för män? Hvad nu först ökningen angår, måste jag säga
7— ock jag tänker nu närmast jjå Andra kammaren, som det bär
i första hand gäller — att, såvidt jag förstår, äro dessa speciella
intressen, i hvad på antalet representanter ankommer, redan
i detta nu ganska väl tillgodosedda. Det finnes äfven många
andra intressen, som måste tillgodoses. Det behöfves ju t. ex.
jordbrukare i ett mycket betydligt antal, och jag för min del
skulle ej betrakta det som någon fördel, om antalet jordbrukare
minskades i någon väsentlig grad inom Andra kammaren. Det
behöfves vidare representanter för allehanda näringar både på
arbetsgifvarnes och arbetarnes sida, vidare representanter för
den rena handeln, åtskilliga ämbetsmän af olika slag, som ha
reda på administrationens detaljer, och rena jurister, ifall Eiksdagen
icke faktiskt skall släppa sin lagstiftningsmakt. Och hvad
som är hufvudsaken: man kan möjligtvis beklaga, att humanitetskrafven
icke tidigare än som skedde, funnit starkt gehör; men
man kan icke med skäl bestrida, att de nu göra det. För några
dagar sedan antogo vi en lag, som utan öfverdrift kan sägas "utgöra
vårt största steg hittills i rent social lagstiftning. Denna

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

lag passerade Första kammaren utan något som helst motstånd
och antogs öfverhufvud taget med eu märkvärdig enhällighet.

Men det är väl snarare valbarheten än valrätten man här vill
accentuera, ehuruväl man ofta i samma andedrag lugnande framhåller,
att det nog icke blir så många kvinnor valda. Kvinnorna
såsom ledamöter af Riksdagen, skola tillföra lagstiftningsarbetet
uppslag, idéer, känslovärden o. s. v., hvari de manliga representanterna
komma till korta. Värdeökningen skall hänföra sig icke
till kvantiteten, utan till kvaliteten af de förutnämnda humanitetsrepresentanterna.
Ja, detta kan föranleda oss att kasta ögonen
på detta moderna lagstiftningsarbete, som vi här i riksdagen
varande mer eller mindre känna af erfarenhet. Hvad är det
egentligen för slags arbete ? Är det så mycket fråga om att uppfinna
nya idéer. Nej, idéer strömma för att icke säga storma in
på oss från alla håll, från pressen, litteraturen, den offenliga
diskussionen, icke minst från utlandet. Hvad vi ha att göra, är
fastmer att sofra denna öfverväldigande mängd för att skilja ut
hvad som är praktiskt och lämna hvad som är utan värde —• ett
nyktert, kallt, kritiskt arbete. Vidare har lagstiftningsarbetet
en annan sida, nämligen att kompromissa mellan de motsatta
intressen, som oundgängligen ställa sig för eller mot, så snart
det är fråga om att få en idé omsatt i verklighet, skarpare för
eller mot, ju mera denna idé i verkligheten har något att betyda.
Detta låter kanske anspråkslöst, isynnerhet för den, som icke
förstår skillnaden mellan dröm och verklighet, och ej vet hvad
som kräfves för att komma öfver från den förra till den senare.
Men det är otvifvelaktigt så. Och skulle man finna någon politiker,
som — för att använda ett bra uttryck från herr justitieministern
härom dagen — slungar ut idéer »som en kulsprutan,
icke vill kritisera eller kompromissa, utan med ett språng hoppa
rakt in i det tusenåriga riket, så är denne i själfva verket ingen
politiker utan en poet, som kommit vilse: han skall skrifva skådespel
eller ändå hellre lyrik. Hvad nu kvinnorna angår, kan man
verkligen påstå, att de uti denna kritiska, kompromissande verksamhet
verkligen ha så stor öfverlägsenhet, genomsnittligt taget,
öfver oss män, att man med godt samvete kan säga, att det
ur den synpunkten skulle vara till fördel att i viss grad ersätta
männen i Riksdagen med kvinnor? Jag tror det ej. De må ha
sina företräden, men jag tror icke, att dessa ligga i den riktningen.
Nu är det ju möjligt, för resten säkert, att det äfven bland kvinnorna
finnas somliga verkligt utpräglade lagstiftarebegåfningar
—• så synnerligen många kan det af naturliga skäl ej vara, som
gjort sig bemärkta i detta afseende. Nåväl, den sista erfarenheten
har visat, att det låter sig gorå att använda sådana kvinnor
t. ex. för kommittéarbeten, en mycket klok åtgärd utom all fråga
och som regeringen har i sin hand att utsträcka så långt den
vill — det är icke kommittéer, vi sakna. Men att för dessa några
hundratals skull, hvilkas krafter ändå i väsentlig grad kunna
tillgodogöras, att endast af det skälet ge politisk makt åt half -

Lördagen den 18 maj.

Nr 37.

annan million kvinnor det kan val ändå ingalunda vara någon
riktig proportion.

Möjligen vill nu någon ärad motståndarinna framhålla såsom
en vinst för samhället, att därigenom att kvinnorna finge politisk
befogenhet, många fler kvinnor skulle dragas in i politiken
och särkildt de mest begåfvade kvinnorna, så att just dessa de
största begåfningarna skulle komma samhället till godo i det
offentliga lifvet. Mycket troligt. Men om öfverlägsna kvinnor,
som nu ägna sig åt att öfverlägset uppfostra sina barn, då skulle
skela med ett öga åt familjen och ett annat åt politiken eller kanske
helt lämna den förra för den senare, så ser jag däruti ingen nytta
för samhället. Bakom den verkligt öfverlägsne mannen står i
de allra flesta fall en öfverlägsen moders uppfostran, och just
begåfvade människor ha utan denna hjälp, så vidt jag kunnat iakttaga,
stora utsikter att bli misslyckade eller snedvridna. Därför
vinner samhället i längden mest på att afstå från den vinsten.

Ja, in summa, för hvad angår nyttan: idéer kunna kvinnorna
»utslunga» alldeles lika bra ändå; praktisk humanitet kunna
de utöfva alldeles lika bra ändå; speciella representanter för humanitet
och kultur väljas redan nu i tillräckligt antal; manliga
representanter äro i den speciella verksamhet, som är lagstiftarens
ingalunda genomsnittligt sämre än kvinnliga; och afskummandet
af de mest begåfvade kvinnorna från familjen till
politiken, är ingalunda till samhällets verkliga båtnad.

Om nu den stora nyttan utan tvifvel är ett skäligen tomt ord,
så är skadan icke detsamma. Mest påtagligt gäller detta kanske
om sådan lagstiftning, där samhällsnyttan går stick i stäf mot
kvinnornas likställighetssträfvan. Jag tänker här icke så mycket
på kvinnornas admitterande till alla möjliga ämbeten, manliga
ämbetsmäns, ända upp till statsråds, ersättande, i viss utsträckning,
med kvinnor, hvilket blefve en tämligen själfklar följd af
kvinnans politiska makt; om skadan af en dylik förändring kunna
ju meningarna vara delade — för min del känner jag mig ej* precis
tilltalad däraf. Men jag tänker t. ex. på den högst behöfliga
inskränkningen i kvinnornas industriarbete och hvad därmed
sammanhänger. Jag erinrar mig mer än väl för några år sedan,
då vi här genomdrefvo lagen om förbud mot kvinnors nattarbete,
hur man ställde sig till denna ganska viktiga fråga på ledande
kvinnorösträttsligt håll. Jag kan icke betvifla, att motståndet
hade varit svårare att öfvervinna, om kvinnorna haft politiska
rättigheter och jag väntar mig ingen hjälp från det hållet, om det
t. ex. blir fråga om att ta bort ur industrien de gifta kvinnorna,
som ha barn att uppfostra, eller kvinnor i ung ålder. Jag vet
väl, att det finnes kvinnor, som i denna punkt ha högst förståndiga
åsikter, men dessa befinna sig gemenligen icke bland
ledarinnorna och det är tvifvelaktigt, om de komma att ge tonen.
Emellertid vill jag icke lägga alltför mycken vikt vid dessa nu
nämnda betänkligheter. Jag vill gärna hoppas, att, om kvinnorna

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.

(Forts.)

Nr 87.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

40 Lördagen den 18 maj.

skulle komma till politisk makt, vederbörande komma ätt, inför
ansvaret taga reson i en så pass själfklar^fråga.

Det finnes däremot en annan sida, som gor mig helt annorlunda
betänksam mot ett förslag som det nu föreliggande. Jag
tänker på de indirekta verkningarna, som väl en eller annan gäng
blifvit lätt berörda uti diskussionen, men hvilka icke vunnit någon
egentlig utredning; i första rummet de konstitutionella
efterverkningarna af detta beslut. Herr statsrådet talar uti motiveringen
om ut skylds streck et och han säger, tror jag, att det
vore »orimligt» att höja de effektivt röstberättigade kvinnornas
antal i förhållande till männens så betydligt, som förhållandet
skulle bli, därest man icke fäste afseende vid den gifte mannens
utskyldsstreck, också när det gällde hans hustru; och af regeringens
förslag ser man, att kvinnan i så fall äfven förlorar sin
rösträtt. Ja, resonemanget är naturligtvis fullt riktigt, närmast
sedt. Men jag fruktar, att herr statsrådet alldeles underskattat
»snedigheten», för att använda ett skånskt ord, hos det politiska
parti, hvilket det nu nia vara, som kan vara intresseradt ,af
att få med dessa kvinnoröster. Allt för tydligt pekar lagen själf
på boskillnadens enkla medel för att det skulle vara tänkbart,
att det lämnades obegagnadt. Under de förhållanden, det här
gäller, och då makarne äro ense, är en boskillnad ej det minsta
besvärlig eller kostsam för någon af parterna — en ren formalitet.
Hvad betyder den då? Jo, den ställer kvinnan själfständig och
i dessa förhållanden inkomstfri; således utskyldsfri; således urståndsatt
att försumma de utskylder, som hon ej har; således politiskt
röstberättigad. Och vi få ej inbilla oss, att man skulle
kunna hjälpa detta genom att ta bort boskillnadens inverkan:
det är ju galet nog, som det redan är, att om eu utskyfdsförsummande
man lefver tillsammans med en kvinna utan äktenskap,
då har hon sin rösträtt, men legalisera de sitt förhållande och
gifta sig, då förlorar hon sin rösträtt. Men då blir sålunda
resultatet, att där gå de gifta kvinnorna och rösta, medan deras
män på grund af detta utskyldsstreck äro sin rösträtt för lustiga.
Det är ju omöjligt, att ett sådant utskyldsstreck kan tänkas kvarstå:
konsekvensen blir, att utskyldsstrecket måste bort öfver
hela linjen. En mycket behaglig konsekvens för de ärade ledamöter,
som vilja ha bort det, och mycket obehaglig för dem, som
vilja ha det kvar; men i hvarje fall ett starkt ferment till nya
konstitutionella strider.

Detta är ju rätt anmärkningsvärdt, men det finnes något
annat ännu anmärkningsvärdare. Jag kan ej uppgifva den exakta
siffran i detta ögonblick af kommunalt röstberättigade kvinnor,
men jag antager, att den ännu ej går upp till 100,000. Antalet
af röstberättigade kvinnor till Andra kammaren blefve bortåt
halfannan million. Alltså: Andra kammaren väljes af kvinnor
jämte män, fler kvinnor än män; Första kammaren väljes af
män jämte en liten bråkdel af kvinnorna. »Men boskillnadsmedlet»!
— vill man kanske replikera mig. Nej, här hjälper boskill -

Lördagen den 18 maj.

Nr 37.

nadsmedlet föga, ty äfven om vederbörande skulle hafva någon
inkomst, så stöta vi här på den »skändliga 40-gradiga». Kvinnorna
komma ingen väg. Nåväl, mina herrar, är det sannolikt, att de
länge komma att finna sig i denna situation ? De samma till
exempel, som nu gå i spetsen för kvinnorörelsen ? I synnerhet
om de hafva »utslungat» idéer, som gått i Andra kammaren och
fallit i den Första? Så säkert som en naturlag, komma de, på
sätt och vis med allt skäl, att ropa på afhjälpande af denna
»skändlighet», kanske genom ätt egalisera den kommunala rösträtten,
kanske genom att finna på någon annan grund än den
kommunala för förstakammarvalen, kanske ge no in att operera
bort Första kammaren såsom ett organ för »den döende maskulina
kulturvärlden» — o. s. v. allt efter temperament. Det är
omöjligt att räkna ut, hvad de komma att vilja, men ej tåla de sig
med hvad nu är, och den konsekvens, att något dylikt måste göras,
blir i alla händelser ofrånkomlig. Fortfarande en mycket behaglig
konsekvens för några ärade ledamöter och en mycket obehaglig
för andra; fortfarande ett det starkaste ferment till uppöfvande
konstitutionella strider. Man svarar kanske: »Låt dem
ropa, bäst de behaga, på Första kammarens afskaffande! Det ha
vi ju förut _på politiska program.» Javäl, vi ha också republikens
införande och kapitalets afskaffande. Platoniska kraf må
man gärna unna vederbörande, men här, genom nämnda tvingande
logiska konsekvens, upphör det att vara platoniskt och blir praktisk
politik på fullaste allvar. Ja, jag går så långt, att om man
en gång har gifvit kvinnorna, i samma utsträckning som männen,
valrätt till Andra kammaren, så vore det en absurditet att ha
en kammare, som representerar män och kvinnor, och en annan,
som representerar endast män. Man må nu ha hvilka åsikter man
vill om utskyldsstrecket och om Första kammarens bas och tillvaro
— jag påstår ju ej, att vare sig det ena eller andra skall
vara till eviga tider —<: i alla händelser är det högst förkastligt
att på förhand binda sig till djuptgripande förändringar
på dessa punkter genom bifall till en helt annan punkt. Så kan
det åtminstone ej få gå till, och det nu nämnda utgör äfven ett
godt prof på, hur pass utredd den kvinnliga rösträttsfrågan i
sjålfva verket är, när man ej närmare tagit notis om sådana konsekvenser
som dessa. — I detta sammanhang bör kanske också i förbigående
erinras, att Norge och Finland bland annat därför äro inkomparabla
med oss, att de ha enkammarsystem.

Det är klart, att ensamt dessa nu nämnda skäl äro mer än tillräckliga
för att åtminstone för närvarande alldeles afslå förslaget,
så vidt man ej med detsamma vill taga bort utskyldsstrecket,
och omskapa eller borttaga Första kammaren. Men det är ej blott
på det konstitutionella området, som de indirekta verkningarna
framträda; de sträcka sig vida. Då man i diskussionen gemenligen
har sysselsatt sig med att kalkylera verkningarna på de
olika partiernas röstsiffror, huruvida socialisterna skulle vinna
eller huruvida högern skulle vinna eller dylikt, då tror jag, att

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj.

Om politisk man i själfva anläggandet af denna synpunkt som den väsentliga
vf.lra!t,tiar gjort sig skyldig till ett farligt missförstånd. Ty märk väl
kvinnor. — V1 home det härom dagen, och det kan garna uppredas —
(Fortä.) de politiska partierna äro allt annat än eviga, men kvinnans
rösträtt, en gång beslutad, den är evig, den är oåterkallelig.
Däraf följer tämligen klart, att det betyder jämförelsevis litet,
om det blir tio socialdemokrater mer eller mindre o. s. v. IMen
hvad som betyder mycket, det är hur rösträtten kommer att inverka
på de politiska partiernas programpunkten resp. bildandet
af nya politiska partier. Hur kommer den t. ex. att inverka på
det socialdemokratiska partiets kritiska punkter — som bekant
finnes det sådana? Och hur kommer den i det stora hela att
verka? Här öppnar sig ett perspektiv af långt större osäkerhet
än som normalt tillhör politiken. I någon mån därför, att de nya
väljarne äro kvinnor, men~än mer därför, att de äro så många,
halfannan million nya, oskolade väljare, som på en gång''kastas
in i valrörelsen. Det kan ju finnas en och annan, som kändt sig
betänksam redan inför den nyss gjorda utvidgningen af rösträtten.
Men där var det dock fråga om människor, som till mycket
stor del hade genom arbetarerörelsen undergått en ganska
grundlig skolning i politiskt hänseende. Icke för det, att jag
är den, som gillar alla skolans läror, men det bör dock ej underskattas,
att de tvungits att tänka själfständigt, och det ganska
mycket på en hel del politiska frågor. Därför tror jag för min
del — jag kan ju, herr talman, här få inflika den anmärkningen
—• att, med vårt folks i grund och botten lugna och betänksamma
art, det kan gå ganska bra, om blott dessa massor vilja
en gång lära sig — och helst rätt snart lära sig — begripa
dels, hvad som kanske icke är så lätt för dem efter en hundraårig
fred, att ett lands yttre själfständighet icke är blott ett intresse
jämte flera andra, utan ett intresse före och öfver alla andra —-och i sammanhang därmed vilja lära sig se på den där frasen
om »alla länders proletärers förening» med en smula kylig skepsis;
dels också vilja förstå, hvad som kanske är ännu svårare att
icke alla blomsterdrömmar kunna bringas till mognad, äfven
med bästa vilja, åtminstone icke på en dag. — Ja, detta gäller
för deras räkning, och jag hör där till optimisterna, men det
är något helt annat med halfannan million människor, af hvilka
kanske ej en tiondedel har allvarligen tänkt på politiska ting;
som alltså äro alldeles oskolade och redan därför, enligt människonaturen,
ett långt lättare rof för första bästa agitation,
såvidt icke deras röst skulle —- såsom man stundom tröstar med —
innebära en osjanständig upprepning af den mans, under hvars
inflytande de möjligen stå. Vidare består denna halfannan million
af kvinnor. Jag hör icke till dem, som på något sätt skrifva
under satsen, att kvinnan skulle genomsnittligen ha mindre
förstånd än mannen af samma ras. Jag kunde ibland vara frestad
att. säga tvärtom. Hon har nog förstånd, men hon kan
kanske icke alltid så lätt hålla sin känsla isär från sitt för -

Lönlugen den 18 maj.

Nr 37.

stånd; hon har hufvud, men hon kan icke hålla det kallt; och
för en agitator, som kan hypnotisera män, finns det minst tio,
som kunna hypnotisera kvinnor. För att nu taga ett exempel
och ett viktigt sådant, nämligen försvarsfrågan, så har man bra
svårt, jag kan icke hjälpa det, att värja sig för den farhågan,
att en någorlunda handvan agitator, som t. ex. uppmålar å la
Suttner, några hem,ska bataljscener för sitt kvinnliga auditorium,
kan fä massor af kvinnor att, för att definitivt omöjliggöra
hvarje krig, gå med på en eller annan farlig _programpunk(t.
Här får man icke glömma, att allt inkastande på marknaden,
om jag får uttrycka mig så vanvördigt, af nya, därtill oskolade
väljaremassor, alltid öppnar chancer för politiska, låt mig säga
företagare, som rent ut spekulera i dessa massor genom löften och
program o. s. v. Nu vill jag här understryka med två streck, att,
när jag säger detta, vill jag därmed ej på minsta vis misstänkliggöra
någon nuvarande politiker för att i framtiden vilja drifva
ett sådant spel — liksom jag, rent i förbigående sagd!, häromdagen
icke påstod, att de ärade ledamöterna af socialdemokratiska
partiet torde i sinom tid guiljotinera de öfriga ärade ledamöterna
af kammaren, därest ej de senare skyndade sig att borttaga
dödsstraffet! Men hvad jag nu vill säga, och hvad som är
skäligen själfklart, det är, att denna lockelse till jobberi i väljarmassorna
uppstår. Huruvida det kommer någon agitator, kan
man ju ej veta, men möjligheten finnes lika så säkert som möjligheten
exempelvis till jobberi i tomter uti ett nyanlagdt stationssamhälle,
sans comparaison. Alltnog, agitationen har sin
gång, och vi kunna tänka oss, hur den t. ex. i försvarsfrågan
kommer att förlöpa. Här kommer en fredsagitator och predikar:
»Det finnes icke den ringaste fara; ingen kommer någonsin att
anfalla er, ingen har någonsin tänkt på att anfalla er; allt det
där är bara skrämskott af högern, som vill narra pengar från
er, och som själf i alla tider har ställt till alla krig.» Ja, nu
svarar man kanske: »om en agitator uppträder, så kan ni ju agitera
tillbaka mot honom och uppvisa följderna af, att landet låter
utan krig underkufva sig och kommer under främmande ok». Alldeles!
Vi icke blott kunna, utan vi måste. Icke får man lägga
armarna i kors och låta agitatorn hållas, blott därför, att han
kanske är »välmenande». Här är gränsen för den veneration,
man kan vara skyldig enfalden, i dess egenskap af helig. Men
motagitationen föder af sig en ny olägenhet. Den tvingas oundgängligen
in på detaljer, utrikespolitiska frågor: hvarifrån kommer
faran ? hvad har det och det landet för skäl att vilja åt
oss? Hvad har man för bevis, att det vill åt oss o. s. v. —
alltsammans reflexioner, som äro högst nödvändiga inom utrikeskabinettets
väggar, men som, om det vore någon möjlighet, aldrig
borde få lof att komma utanför dem. Men det finnes ingen sådan
möjlighet, om folket, sedan det fått handen om pungen, icke
utan vidare förstår eller tror, att ett starkt försvar är nödvändigt,
utan först måste upplysas, att och hvarför så är. — Mera

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.

(Fort»)

Nr 37.

Lördagen dea 18 maj.

Om politisk behöfver jag kanske ej säga i den frågan för att göra det klart,
valrätt och att om än en motagitation är möjlig och eventuellt nödvändig,
vn hinnor. " därmed ingalunda upphäfves olägenheten för samhället af de
Forts) förhållanden, som jag nu berört. Jag kan sålunda sammanfatta
mig därhän beträffande försvaret, att man uti vårt land och
under sådana tidsförhållanden, som vi nu hafva, då de redan
varande stora nya väljarmassorna långt ifrån kunna anses ännu
vara öfvertygade om försvarets nödvändighet — ehuru jag hoppas,
att de blifva det i sinom tid — bör besinna, att det :är
högst olämpligt att kasta in halfannan million ännu mera oskolade
och hypnotisabla nya väljare.

Det nu sagda torde efter min mening innefatta hufvudsaken
af hvad som närmast kan vara att säga om lämplighetsskälen.
Jag har ej kunnat komma till annat resultat, än att dessa
indirekta verkningar, i cke minst i konstitutionellt hänseende,
ojämförligt öfverväga den dubiösa nytta, som man kanske skulle
vilja finna för samhället af åtgärden i fråga, och efter hvad jag
förut sagt om rättfärdighet och lämplighet, kan det under sådana
förhållanden ej tänkas några rättfärdighetsskäl, som skulle kunna
för närvarande afgöra saken på annat sätt. Men jag skall i alla
fall, medan jag har ordet, tillåta mig att säga några ord äfven
om denna »rättfärdighet». Ja, hvad är egentligen rättfärdighet,
när det gäller samhällsindividernas politiska makt? Är det kanske
det, att äfven den allra största egoist, ända till tukthusets
gräns, skall ovillkorligen hafva till punkt och pricka lika mycket
att säga i samhället som den allra mest uppoffrande, eller
att den allra enfaldigaste och allra inkompetentaste, ända till
idiotiens gräns, skall till punkt och pricka ha lika mycket att
säga som den allra klokaste ? Är detta den mycket omtalade
»höga och eviga rättvisan», — det ideala krafvel ? J ag tror
det knappt, men skall ej annorlunda inlåta mig på denna rättsfilosofiska
fråga, än så, att jag, helt enkelt skulle vilja säga,
att rättfärdigheten medför, att i den stund, då kvinnorna såsom
ett helt, genomsnittligen, ha samma politiska kompetens som
männen, då och hvarken förr eller senare, lägger rättfärdigheten
sig i vågskålen till förmån för kvinnokönets likställande
med mankönet. Dit kan jag följa med; hvad som går längre,
är ingen verklig rättfärdighet. Ja, men ha de då ej denna
politiska kompetens redan i denna stund? Eller hvad menar man
med politisk kompetens ? Kommer det kanske an på en folkskolekurs
— i så fall vore saken klar? Nej, det kan ej komma
an på eu sådan. Tvärtom måste man vid litet eftertanke medgifva
möjligheten af, att en analfabetiker kan vara mycket
mera politiskt kompetent än den allra bästa innanläsare. Hur
är det möjligt? Jo därför, att hufvudfrågan för den politiska
kompetensen är den, huruvida individen står aktiv midt i denna
intressestrid, ur hvilken samhällsordningen och lagstiftningen
i evig nydaning framgå. Är han så ställd och lefver med i den,
då får han anses vara politiskt kompetent. Naturligtvis äfven,

Lördagen den 18 maj.

Nr 37.

om häri i andra hand skaffat sig- vidsträckta kunskaper på det
området, men därom är ej tal, då vi tänka på de breda lagren.
Alltså, låt oss jämföra en arbetare och arbetarens hustru, sävidt
nämligen denna hustru lefver i hemmet och ej själ!'' är fabriksaibeterska.
Säkerligen har hon lika stor känning af strejker
och lockouter som han. Verkningarna af dessa åtgärder, de träffa
nog henne lika väl som honom. Men dessutom står han, hvilket
ej hon gör, midt uppe i orsakerna, och därför diar han, men ej
hon, verkliga förutsättningar för att bilda sig eu mening om
skälen för och emot en strejk, en strejklagstiftningsbestämmelse
o. s. v. Precis på samma sätt är det med jordbrukaren och hans
hustru. Må vi tänka på skiftesstadgan, dikningslagen, bestämmelserna
om jakt och fiske eller hvad det nu må vara. öfverallt
gäller detsamma. Den ene står midt uppe i den egentliga striden,
den (andre erfar blott reflexer! däraf. Ja, därmed har jag
tydligtvis medgifvit, att ett samhälle är fullkomligt tänkbart,
där man rättvisligen ej längre kan undanhålla kvinnorna den
politiska makten. Hur skall det då se ut? Jo, så, att alla
kvinnorna eller nästan alla — några undantag göra ju ingenting
— äro själfförsörjande, d. v. s. lefva alldeles på samma
sätt som männen, ej endast själfförsörjande under några få år
före äktenskapet, utan själfförsörjande för hela lifvet. Och vidare
så, att barnen uppfostras icke af modern i hemmet utan af
staten, fabriksmässigt så att säga. Ja, då är denna lyckliga
stund verkligen kommen, men ej förr. Å andra sidan är det lika
klart, att om vi tänka oss tillbaka till den tid, då alla kvinnor
lefde i familj eller då åtminstone mycket få voro själfförsörjande,
då hvarken uppkommo eller kunde det uppkomma några
kraf på politiska rättigheter för dem. Detta är sålunda två
poler, af hvilka- den ena ligger långt bakåt i tiden, och där
är det omöjligt att tala om något rättfärdighetskraf, och den
andra ligger i framtiden, där rättfärdighetskrafvet, under denna
förutsättning, blir själfklart. Vår tid befinner sig som bekant
hvarken i den ena eller andra af dessa poler. Den är stadd i
framryckning mot den sistnämnda, mot likställigheten. Och jag
skall vara den förste att medgifva, att talet om familj icke
är annat än ett tomt tal under sådana förhållanden, att mannen
går i en fabrik, hustrun i en annan och barnen uppfostra
''hvarandra på bakgårdarna. Men i alla händelser ha vi ännu
icke hunnit till förutnämnda afgörande vändpunkt. — Men, säger
man nu, eftersom utvecklingen i alla fall bär däråt, är det
icke så godt, först som sist, att taga ut steget? Skola vi icke
kapitulera inför det oundvikliga? Nej, det är just hvad vi icke
skola gorå. Jo, vi skulle gorå det, om man kunde påstå, att samhällsutvecklingen
alltid i verkligheten ledes af en inneboende,
ofelbar instinkt till allt högre fullkomlighet. Men historien visar
oss raka motsatsen. Hvarje samhälle, hvarje kultur, som hittills
funnits -— så godt som — har kunnat säga lika bestämdt som
hvarje enskild individ: jag går mot döden, hvart jag går. Del

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

har varit för alla dessa samhällen »utvecklingens» orubbligt
gemensamma slutmål. Detta berättigar till den misstanken, att
den s. k. utvecklingen är eu utveckling på godt och ondt. Och
detta återigen icke blott berättigar, utan tvingar lagstiftaren
att söka skilja på godt och ondt och begagna »utvecklingen»,
då den går i samhällsnyttig riktning, men försöka kryssa mot
den, då riktningen är samhällsskadlig. Här i denna fråga bör
han om någonsin kryssa. Jag menar icke, att jag icke unnar den
själf för sörj ande kvinnan de möjligheter, hon kan hafva fått till
förbättrad utkomst. Tvärtom, motsatsen vore icke blott orättfärdig
utan omänsklig. Utan hvad jag åsyftar, är, att lagstiftaren
genom att skapa största möjliga antal egnahem och utplantera
folket på själfständiga småbruk, genom att göra arbetar -hemrnet till reformens kärna äfven på industriens område och
äfven genom andra lagstiftningsåtgärder — kanske dotalsystem
o. s. v. — har i sin makt att hämma och kanske tillbakatränga
den samhällssjukdom, som heter kvinnoemancipation. Kan han
ej komma så långt som han vill, kan han dock komma någon,
vart, och därigenom i någon mån reparera den oförlåtliga
dårskap, han begick i det ögonblick, när han lät kvinnan, utan
tillräcklig kontroll, indragas i det industriella arbetet. Dessutom
kan lagstiftaren också — utan kvinnans biträde, hoppas jag —
sörja för, att de delar af lagstiftningen, som särskildt röra kvinnans
intressen såsom sådan, ordnas på sadant sätt, att de icke
längre gifva anledning till berättigade klagomål; i själfva
verket äro dessa nu mycket mindre berättigade än förut, och
vi få hoppas, att i en snar framtid lagstiftningen skall bryta
udden af det argumentet, att kvinnan behöfver den politiska

makten såsom själfförsvar.

För ett par dagar sedan läste jag i eu kvinnotidning en
vädjan till Riksdagens illasinnade ledamöter, bland hvilka således
jag räknar mig själf, att gifva kvinnorna ett klart och tydligt
besked, om hvilken »kraftutveckling» egentligen fordras af dem
för att de skulle erkännas såsom »maktfaktorer» och dymedelst
göra anspråk på politisk befogenhet .Ja, jag har redan besvarat
denna fråga; det finnes en säker och dyster väg. De hafva spe
let vunnet i det ögonblick, då alla kvinnor ha blifvit själfförsprjande
och familjen i egentlig mening tillhör historien. Men jag
vill gärna hoppas, att de icke beträda denna väg eller, rättare
sagdt, icke gå längre på den, än de redan hunnit. Jag hoppas,
att de inrikta sin kraftutveckling på annat håll. Blifva de
i tillfälle att grunda familj och blifva mödrar, så kunna de
använda sina krafter på att uppfostra sina barn väl och sköta
sina hem väl. Och hafva de då krafter till öfvers, så kunna
de lämpligast inrikta detta öfverskott på att uppfostra barnen
ännu bättre och sköta sina hem ännu bättre. Dessa kvinnor hafva
sannerligen icke grund att afundas männen deras »upplefvelser»,
deras mer kaleidoskopiska och äfven utåt mer synliga lif. Äro de
litterärt lagda, skulle jag vilja erinra om följande sats, som inleder

Lördagen den 18 maj.

Nr 87.

ett af våra dagars berömda litterära verk: »lyckliga människolif Om politisk
äro på det hela taget hvarandra lika, men de olyckliga iiro olyckli- valrätt och
ga hvar på sitt vis»; författaren kunde hafva tillagt: och detta för- ^

klarar, hvarför så många svaga ögon se endast banalitet i den fvwT''
verkliga lyckan. — De kvinnor åter, som icke äro i tillfälle (
att sjalfva grunda familj — jag hoppas att deras antal icke
skall ökas, ju längre tiden går framåt — för deras räkning har
jag icke det ringaste att invända, om de ägna sig åt politiskt
tankearbete, ifall de, efter grundlig själfpröfning, utrönt att
de icke. passa, bättre för något annat, t. ex. litteratur. Komma
de med verkligt värderika uppslag, skola vi nog här i Riksdagen
med ^tacksamhet emottaga dem, såvidt vi förstå dem; det lofvar
jag åtminstone för min del. Men den politiskt högt begåfvade
kvinnan bör^ just såsom sådan, icke fordra af oss, att vi för
hennes och några få medsystrars skull skola antingen draga halfannan
million svenska kvinnor på allvar in i politiken eller skicka
dem att lägga sina valsedlar utan att veta, hvad de göra; det
är svårt att säga, hvilketdera som är mera meningslöst. Jaghoppas,
att kvinnorna — de kämpande kvinnorna — under förutsättning
att det, som drifver dem, endast är hänsyn till samhällets
väl och vidare under förutsättning att de ägna denna
fråga ett ytterligare, noggrannare öfvervägande, skola till slut
komma därhän att finna det rätt och klokt att afstå från att
se den dröm gå i uppfyllelse, som jag för min del hoppas aldrig
Iskall blifva verklighet; d. v. s. hvad jag- hoppas, är, att förhållandena
aldrig måtte blifva sådana, att man kan säga: kvinnokönet
bär rättvisligen äga politisk rösträtt, aldrig, så länge
Sverige är ett själfständigt land — hvad sedan sker, intresserar
mig mindre.

Jag får således, herr talman, yrka afslag- på Kungl. Maj:ts
proposition och på utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Herr talman, mina herrar! Frågan om kvinnans
politiska rösträtt har nu inträ,dt i sitt tredje stadium. Det är
sex år sedan den öfvergifck från det första till det andra, från de vägbrytande
och i början skenbart hopplösa, men efter hand framgångsrika
motionernas stadium, till utredningens. Ku har den passerat
utredningens stadium och öfvergatt till det tredje, regeringsinitiativets;
nu är den uppförd på den politiska dagordningen såsom eu
fråga af första rang och kan icke afföras därifrån, förrän hon blifvit
löst.

Såsom de herrar, hvilka voro närvarande här i kammaren för
ett ar sedan, när vi da en lika. vacker majdag som denna använde
en fyra, fem timmar på att debattera denna i själfva verket utdebatterade^
fråga, voro de skäl, som då i konstitutionsutskottets utlåtande
anfördes från representanterna för motståndet mot kvinnans rösträtt,
tre. Det första vär, att utredningen icke var färdig. Det skälet
är sålunda affördt från dagordningen; utredningen föreligger färdig.
Det andra skälet var, att man måste afvakta verkningarna af

Nr 37.

Lördagen den 18 maj.

Om politisk

valrätt och

al bar het för

kvinnor.

(Forts.)

den nyss genomförda manliga rösträttsreformen, innan man utsträckte
den politiska rösträtten till kvinnorna. Det skälet är också
affördt. Verkan af den nya manliga rösträtten är pröfvad. Det
tredje skälet var, att kvinnorna icke själfva visat tillräckligt intresse
för sill sak. Jag ingick i fjol något närmare på detta sista skäl och
jag försökte visa, att om man tog hänsyn till relativiteten och billigheten,
höll det icke streck; men jag skall nu icke upptaga det argumentet.
Tvärtom skall jag erkänna, att om man bortser från hvad jag
kallat relativitet och billighet i denna sak och ser så att säga absolut
på den, de 142,000 kvinnor, som för fem år sedan, således medan rörelsen
ännu befann sig i sin begynnelse, petitionerade om politisk rösträtt,
jämförelsevis kunna anses inte betyda så mycket — det ändock
knappt hälften af deras antal, som petitionerade för männens politiska
rösträtt. Denna uppfattning har, såsom herrarna veta, understrukits
af förre statsministern i hans senaste tal. Men det är underligt, huru
olika man taxerar siffror. Jag är öfvertygad, att majoriteten i denna
kammare skulle vara ganska villig att instämma i högerpressens uttalanden,
enligt hvilka pansarbåtsinsamlingen utgjorde en verkligen
mäktig folkopinionsyttring; och dock har det icke varit mer än omkring"
100,000, som anslutit sig till denna opinionsyttring. Ja, det
är skillnad, säger man; här var det fråga om att teckna penningar.
Men man fick ju teckna hur litet som helst, af min erfarenhet
från männens stora rösträttspetition vet jag att folk ofta villigt lämnar
bidrag till och med utan påstötning. 100,000 är dock icke mer
än 100,000. Men å ena sidan tillmätes denna siffra en ofantligt
stor betydelse, å andra sidan tillmätes siffran 140,000 ingen synnerlig
betydelse. Det är tydligen sympatier och antipatier, som härvidlag
aro bestämmande. Men huru många kvinnor, tro herrarna, skulle
nu underskrifva en petition om rösträtt, efter det arbetet för reformen
pågått ytterligare sex år, efter den störa rösträttskongressen
1911 och sedan regeringen tagit initiativ i frågan? Det vore säkerligen
en mycket enkel sak att fördubbla eller kanske tredubbla den
siffra som erhölls för sex år sedan.

Det förefaller mig öfverhufvud taget inte vara någon stark position
att bara räkna efter hur många, som uttalat sig eller icke uttalat
sig, då man så säkert kan förutsäga en stegring. Det synes mig
bättre att bedöma saken i och för sig, om den är berättigad eller icke.

Men man har ju också anfört andra skäl. Af dem, som stå emot
saken, finnas tvänne väsentligt skilda kategorier: den ena principiella
motståndare, den andra, om jag så får säga, uppskofsmot ståndare.

. .

De principiella motståndarne äro af olika skiftningar. Man bär
bland dem en klass, som jag skulle vilja beteckna såsom de sentimentala
rösträttsförnekarne, hvilka sätta kvinnan oändligt högt och
vilja skydda henne för att »smutsas af politiken». Men hvarför smutsa
de sig då själfva i politiken? Därpå svara de naturligtvis: därför att
fosterlandets väl kräfver det. Ma, men är det sa, att fosterlandets
väl kräfver det, kunna de då kalla den verksamhet, de drifva för
det målet, smutsig? Det synes mig vara en något egendomlig upp -

Lördagen den 18 maj, f. m.

Nr 87.

fattning. Det finnes också sådana, som jag skulle vilja kalla cyniska
rösträttsförnekare, och de äro nära befryndade med de sentimentala,
ty det är underligt här i världen, huru nära sentimentaliteten
och cynismen stå hvarandra. Dessa tala om statens ändamål,
för livilka kvinnans rösträtt skulle vara farlig, såsom vi nyss hört
i fråga om försvaret. Så hafva vi de qvasivetenskapliga rösträttsförnekarna,
som förmena, att kvinnan skulle blifva oduglig för sina
funktioner såsom släktets moder och uppfostrarinna: det skulle leda
till degeneration och släktets undergång, om kvinnan kom med i
det politiska lifvet. Men alla dessa rösträttsförnekare -— och sådana
finnas af flera slag än hvad jag antydt — synas mig bortse från
samhällets mission att tjäna en högre mänsklig kultur, att samhällslifvet
är blott till hälften mänskligt, så länge kvinnan icke är med
däri, och de bortse från, att hon bör ha rätt, äfven hon, att vara
en verksam samhällsmedlem likaväl som mannen.

I själfva verket tillhöra de principiella motståndarne mot kvinnorörelsen
en förgången tid. De af herrarna, som läst Anna Geetes
intressanta bok om Geijers sista år, erinra sig kanske en episod, som
förekommer däruti. Det var vid den tid, författarinnan behandlar,
inom akademiska kretsar i Uppsala ett diskussionsämne, huruvida det
var tillständigt eller icke att kvinnan var medlem af en välgörenhetsförening.
Den nyheten, att kvinnan skulle gå in i en dylik förening,
var något så revolterande, att de flesta inom dessa kretsar tyckte, att
det absolut icke gick an. Men det fanns likväl vissa kättare, som funno,
att här var en uppgift för henne. I själfva verket är det mycket inkonsekvent
af dem, som äro öfvertygade om kvinnans fullkomliga
olämplighet för det allmänna, offentliga lifvet, att öfverhufvud taget
låta henne taga befattning med allmänna saker. Men det har uttalats
från principiella motståndare till den kvinnliga rösträtten, exempelvis
den förre statsministern, att högern väl unnar kvinnan kommunal
verksamhet i vidsträcktaste omfattning. Detta förefaller mig,
såsom sagdt, såsom en orimlig konsekvens. Nog veta vi, hur i våra
dagar staten och kommunen så att säga flyta öfver i hvarandra; det
finnes knappt någon gräns mellan kommunal och statslig verksamhet.
Vi behöfva blott tänka på, att denna kammare är bildad på
kommunal väg. Alla kommunalt röstberättigade kvinnor ha valrätt
till landstingen, och dessa välja Första kammaren. Ja, det finnes åtskilliga
kvinnor, som sitta i stadsfullmäktige i städer, som direkt
välja ledamöter i Första kammaren; de få alltså välja riksdagsmän
i Första kammaren, men det förvägras dem att välja sådana i Andra
kammaren!

öfverhufvud taget förefaller det mig vara något visst hopplöst
med dessa principiella motståndare mot den kvinnliga rösträtten.
Krafvet på denna rätt är blott ett led, en relativ slutpunkt i en hel
serie af steg i utvecklingen, genom hvilka kvinnan stridt och arbetat
sig upp från sin beroende ställning. Det är då något lönlöst
och hopplöst att spjärna mot detta sista steg, där så många tagits
förut. Ett gammalt ordspråk säger, att det är bättre att stämma i bäc Första

kammarens protokoll 1912. Nr 37. 4

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forte.)

Lördagen den 18 maj, f. m.

Kr 87.

Om politisk

valrätt och

valbarhet fö\

kvinnor.

(Forts.)

ken, ty i ån är det icke lätt att göra det. Den kvinnliga rösträttsrörelsen
är icke längre en bäck, hvilken man kan stämma, den är
icke blott en å, utan en stor mäktig flod, som strömmar genom alla
västeuropeiskt civiliserade länder, ja, den har på den sista tiden
nått till och med Turkiet. _ „

I detta sammanhang faller det sig ganska osökt att öfvergå till
herr Thyrén. Jag kan naturligtvis icke ge mig in på en detaljerad
vederläggning af hvad han sagt, men jag skall be att få göra några
anmärkningar till hvad han sagt. .

När herr Thyrén för några dagar sedan med en viss demonisk
älskvärdhet lät mig förstå, att han kanske kom att bereda en angenäm
öfverraskning, såsom orden folio sig, under den väntade kvmnorösträttsdebatten,
var min första känsla, det behöfver jag ju icke försäkra
herrarna om, bäfvan och förfäran. Men en sådan känsla blir ej stadigvarande.
Man kommer så småningom alltid till att reflektera, och
jag ställde mig den frågan: hvad är egentligen anledningen till, att
herr Thyrén går upp i denna fråga? Herr Thyrén håller som bekant
icke små anföranden som vi andra dussintalare, utan stora tal. Han
vill slå ett slag, såsom det heter, och jag undrade hvarför han särskildt
i denna fråga ville slå ett slag. Icke behöfver han öfvertyga
Törsta kammarens majoritet om, att den bör förkasta den kvinnliga
rösträtten, det tror jag den har alldeles klart för sig förut, och det
finns alltså ingen anledning att taga till stora Herkulesklubban. Men
kanske herr Thyrén syftar längre. Det har förefallit mig att han inte
är alldeles fri från den mänskliga svaghet som kallas ärelystnad.
Han kanske vill slå ett slag, som skall verka icke blott i kammaren,
där det egentligen icke behöfves, utan äfven utanför; kanske vill han
till och med knäcka hela kvinnornas rösträttsrörelse? Ja, hvad vet
jag? Men jag föreställer mig dock, att en sa intelligent och skarpsinnig
man som hem Thyrén väl ända knappt kan inbilla sig, att
han genom ett tal i Första kammaren skall sia ihjäl en stor tidsrörelse.
Det var en annan professor i fjol, som talade om att rörelsen
för kvinnornas rösträtt redan hade natt sitt perihelium, som orden
folio, och nu vore stadd på återgång. Han fick svar. några veckor
därefter af den kvinnliga rösträttsrörelsens främsta internationella
representant och hon sade med den erfarenhet och den auktoritet spm
hennes öfverblick och erfarenhet af denna rörelse öfver hela världen
gaf, att han borde akta sig att blifva en fluga på utvecklingens hjul.
Ja, detta utvecklingens hjul rullar nog framåt, äfven om det blir tva
flugor, eller ändå flera på det. Det är öfverhufvud taget farligt för
dem, som göra anspråk på att intaga en hög ståndpunkt i andens
värld, att komma — för att ännu en gång citera ett yttrande åt mrs
Gatt — på den orätta sidan af ett stort problem. Man bör tänka pa^
hur för åtskilliga tiotal år sedan funnos personer, som ansago att
järnvägar i vårt land vore en galenskap. Dessa hafva därigenom
nätt en viss herostratisk ryktbarhet, och jag får såga, att den, som
aspirerar på odödligheten, bör akta sig i en sådan fråga som denna.
Det vore litet tråkigt för herr Thyrén, om det i framtiden komme att
heta: Bland dem, som satte in hela sin talang och hela sm auktoritet

Lösligen den 18 maj, f. m.

Sr 87.

i striden mot denna rättvisa reform, finna vi äfven den berömde kriminalisten
Thyrén.

Emellertid bär herr Thyrén nu markerat att det är hans öfvertygelse
som tvingat honom att tala här, men han bekände också, att
denna öfvertygelse är af relativt nytt datum, och det är verkligen
förhållandet. När herr Thyrén en gång i fjol höll ett af sina stora
tal i Andra kammaren, uppträdde mot honom en talare, som började
sitt anförande med. att han, under det stora glänsande talet, kommit
ihåg en berättelse i en fransk bok — jag tror den hette »Kung Pudel».
Författaren omtalar där, huru efter den unge konungens första
konselj statsadvokaten tog till ordet och i ett glänsande anförande
visade prof på sin talarkonst, som skulle komma till användning följande
dag, då det gällde att försvara regeringens förslag i kammaren.
Alla beundrade den utomordentlige talarbegåfningen, men den blygsamme
advokaten svarade: vänta ett ögonblick, så skall jag vederlägga
allt hvad jag sagt, och så höll han ett nytt tal, hvari han på
hvarenda punkt söndersmulade allt hvad han förut sagt. Den talare
i Andra kammaren, som citerade detta, anmärkte för sin del, att han
under herr Thyréns stora tal alltid hade känning af att ett sådant
andra glänsande anförande liksom sväfvade i luften. Denna gång,
mina herrar, har icke herr Thyréns andra anförande sväfvat i luften,
ty i själfva verket är det hans andra anförande vi hafva hört. Herr
Thyrén har redan, förut hållit sitt första anförande, och det kan måhända
vara lämpligt att komplettera det andra med ett litet utdrag
ur detta första. Det var ett anförande, som herr Thyrén höll i Lund
i september 1908. Han yttrade sig också där om kvinnans rösträtt,
hvilken till och med utgör en särskild afdelning af detta anförande,
och jag skall tillåta mig läsa upp den.

»Af frågor, som sammanhänga med rösträttsreformen, yttrar
jag mig först om den mest vidtgripande, kvinnans rösträtt. Vi föreställa
oss två olika samhällen: det ena, där kvinnans lif i regeln förflyter
inom familjen, hennes uppfostran alldeles öfvervägande inriktas
härpå, och samtidigt af männen endast en viss del, sådana som
anses särskildt lämpliga eller befogade, hafva politiska rättigheter.
Det andra, där ett stort antal kvinnor äro själfförsörjande, där kvinnorna
i gemen äro i kunskaper och uppfostran temligen jämnställda
med männen i gemen, och de politiska rättigheterna hafva utsträckts
till alla män utan afseende på särskild kompetens. Man må väl medgifva,
att frågan om kvinnans politiska rättigheter icke ställer sig
alldeles lika i dessa två fall. I mån som samhället förändrar sig i
sistnämnda riktning, måste en öfvergång till politisk likställighet
emellan könen förr eller senare komma: frågan kan endast vara, när
den rätta tidpunkten är inne. Jag kan icke bättre se, än att den redan
är där, för så vidt valrätten angår; d. v. s. att principen bör besvaras
jakande, och att det endast återstår att genom en ofördröjlig utredning
öfvervinna de praktiska svårigheter, som ju alltid resa sig vid en stor
omhvälfning. Vi måste noga akta oss för att blanda in i denna fråga
vår större eller mindre sympati för endera samhällsformen: man lag -

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)

Är 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.

(Forts.)

stiftar icke för de förhållanden, som man önskar måtte finnas, utan
för dem, som verkligen finnas. Äfven jag föredrager personligen den
gamla tidens kvinna, men det kan icke göra mig blind för hvad logik
och rättfärdighet kräfva. Är rösträtten, såsom den moderna uppfattningen
är, en allmänt mänsklig rättighet, så kan den icke vara en uteslutande
manlig rättighet; är den återigen icke en allmänt mänsklig
rättighet, hvar vill man då finna grunden för att den just skulle
sträcka sig till alla män? Hvarför skola t. ex. alla fabriksarbeterskor
sakna och alla fabriksarbetare äga rösträtt, när de hafva samma dagliga
arbete, samma kunskaper, uppfostran, vanor? De flesta invändningar
förutsätta också på ett eller annat sätt hvad som skulle bevisas,
nämligen att kvinnan skall stå utanför all politik. Den mera historiska
invändning, som förbinder politisk rätt med värneplikt, kan i
våra dagar icke väga tungt gentemot den ständigt växande kassationsprocenten
af män; för resten hafva visst kvinnorna redan tänkt ut
den repliken, att de föda barn i stället, och repliken är väl icke mycket
sämre än invändningen. Jag har icke heller den betänklighet
emot kvinnorösträtten som emot andra författningsfrågor, att den
skulle blifva en utpräglad partifråga och absorbera alltför mycket
intresse från realref orm erna: denna reform torde inom hvarje parti
finna många anhängare. — Frågan om valbarheten åter finner jag

för tidigt väckt.» , , , . , , ,, , ,

Detta var herr Thyréns första tal, och jag tycker, att det
är ett ganska godt inlägg till förmån för den sak han nyss
har bekämpat.

Jag vill och kan som sagdt icke närmare gifva mig in på en
vederläggning nu af herr Thyréns anförande. Det är alltför
detalj er adt, alltför utarbetadt och nyansrikt, för att det skulle
kunna med egentlig framgång ex improviso bemötas. Det torde
kanske delvis komma att bemötas från annat håll; jag vill
blott göra några små randanmärkningar till det.

Herr Thyrén började, såsom herrarna hörde, med den stora
principförklaringen, att rättfärdighetsskälen få icke vara öfvervägande,
när det gäller att förebygga en samhällsskada. Det
gäller då för honom gentemot så starka skäl, som rättfärdighetsskälen
äro, att uppvisa, att det föreligger en verklig fara,, en
verklig skada för samhället i kvinnans rösträtt. Men jag måste
säga, att det föreföll mig att han, såsom det visst heter på
juristspråket, »brast i bevisningen». Det mesta han anförde syntes
mig företrädesvis vara hans hugskott, _ ty man kunde på
honom själf använda hans eget uttryck: en »idéernas kulspruta».
Man hade känning af att det dock var konstruktioner. Jag
skall först fästa mig vid en punkt, den som rörde kvinnornas
farlighet för nykterhetssaken. Det låter som en paradox, och
jag tyckte också, att utvecklingen var något paradoxal. ^Han
utgick från den möjligheten, att det kunde komma att sta tva
tredjedelar kvinnor eller till och med alla kvinnor för ett rusdrycksförbud
mot en tredjedel män. Detta synes mig tyda just
på det konstruktionsmässiga i herr Thyréns bevisföring, ty vi

Nr 87

Lördagen den 18 maj, f. m.

behöfva bara tänka på ett sådant erfarenhetens faktum som
den stora förbudspetitionen. Den vittnar tillräckligt om hvilken
oerhörd omfattning krafvet på rusdrycksförbudet vunnit, icke
minst bland männen. Det är dock männen, som gått före i arbetet
för nykterheten. Det är männen, som afgjordt äro flertalet
i nykterhetsföreningarna. För öfrigt tror jag att, om i
denna stund kvinnorna blefve som medborgare likställda med
männen, deras röster skulle komma att väga på ett annat sätt
äfven för denna fråga.

Sedan utvecklade herr Thyrén, huru obehöflig från humanitär
synpunkt kvinnans närvaro i representationen vore. Han
upplyste om att där funnes jordbrukarna, näringsidkarna och
arbetarna representerade och en hel mängd andra kategorier;
men hela den andra hälften af nationen, kvinnorna, hade ingenting
där att göra. Jag undrar om icke herr Thyrén precis lika
väl för en del år sedan kunnat bevisa, att de rösträttslösa
bland männen, som nu hafva fått rösträtt, icke heller hade
något i representationen att göra, ty allt sådant, som i representationen
behöfde företrädas, var där redan företrädt.

Hans åtskillnad mellan riksdagsarbete och kommittéarbete
förefaller också mycket uppkonstruerad. De som lämpa sig för
det ena lämpa sig nog också för det andra.

Och sedan uppfostrarverksamheten. Det är en af de mycket
vanliga finterna, att framställa den, som på något sätt ägnar
sig åt det politiska lifvet, såsom så att säga afstängd från
all enskild verksamhet. Detta kan icke ens sägas om dem, som
i likhet med riksdagsmännen offra en tredjedel af året på politisk
verksamhet, och ännu mindre om sådana som deltaga i
''det politiska lifvet, i stort sedt, endast hvart tredje år, vid
valen, och för öfrigt följa med det litet i tidningarna. En sådan
motsats mellan det privata och det offentliga föreligger inte
i verkligheten. Jag tror tvärtom, att många hafva fördel äfven
för sitt privata lif af den erfarenhet, de idéer de inhämta i det
allmänna, och jag tror, att i afseende på kvinnans verksamhet
som uppfostrarinna hon vore mera skickad för sitt kall, om
hon hade större vyer, om hon hade mera föreställning om hvad
samhällslifvet innebär, än hvad hon nu har.

Sedan var det vissa konstitutionella konsekvenser, som herr
Thyrén visade, och där föreföll han då åtminstone icke syfta
utanför Första kammaren, utan han höll sig inom Första kammaren,
det var en direkt appell till majoritetens känslor. Men
jag får säga, att det är dock — ursäkta mig herr Thyrén —
icke sa litet smått att se sådana frågor på det viset, att, om
man därför att en reform möjligen kan i sina konsekvenser —
som jag tror i en relativt aflägsen framtid — komma att bidraga
till utskyldsstreckets borttagande •— ett streck som jag
är öfvertygad i många afseenden är ganska orättfärdigt — och
därpå tror jag att man skulle kunna få till och med herr Thyrén
med — man endast därför motsätter sig reformen. Och hvad

Om pottfisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Nr 87.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

beträffar den kommunala röstskalan, som väl icke får anses
gälla för evigheten, kan väl den icke anses såsom ett verkligt
skäl för den kvinnliga rösträttens samhällsskadlighet..

Så talade herr Thyrén mycket utförligt om att kvinnorna
voro så oskolade, och han g af en definition på hvad skolning
bör anses innebära, som passade för den närvarande situationen.
Men om jag hade hört herr Thyrén tala för en tio år
Sedan mot utsträckning af rösträtten, så är jag säker på att
han kunnat ge en definition som passat lika bra, då det gällde
de rösträttslösa arbetarna. Nu är rösträtt för män införd, och
det är kvinnorna som äro utanför, och därför gör man dem
till oskolade. Det är ett nytt exempel på herr Thyréns konstruktiva
sätt att gå tillväga.

Så var det hans fråga hvad som menades med rättfärdighet.
Han formulerade den frågan på det egendomliga sättet:
äro de enfaldiga, ända till idioti, lika mycket^ värda enligt
rättfärdighetens princip som de klokaste och förståndigaste? Ja,
detta är en fråga, som precis lika mycket träffar massan af de
nu röstberättigade männen. Det är obestridligt. Men jag för
min del finner det väsentliga i representationens rättfärdighet
ligga i någonting annat. Jag tror, att den öfverlägsna begåfningen
gör sig gällande på ett eller annat sätt; men det väsentliga,
när man talar om rättfärdighet i fråga om representation,
är väl ändå det, att ingen klass bör stå utanför möjligheten
att där framföra sina behof och göra dem beaktade.
Så har jag alltid sett saken, och då kommer jag till det resultatet,
att det kan omöjligen, ,hur man än resonerar och
hur man än argumenterar, vara förenadt med rättvisa, att den
ena hälften af befolkningen skall stå utanför möjligheten att
bevaka sina intressen. När man kommer till det resultatet, att
kvinnan kan undvara allmän rösträtt, är det, tycker jag, att
alldeles se bort från de mångahanda verkningar i olika riktningar,
som deras underordnade ställning i förhållande till männen
innebär. Om man vill gå till botten med denna fråga, måste
man erkänna att kvinnan aldrig kan verkligen bli likställd
med mannen, förrän hon i medborgerliga rättigheter blir likställd
med honom.

Herr Thyréns argumentering utmynnade till sist i det, att
våra lagstiftare höra försöka icke blott att på allt sätt sörja
för kvinnans bästa, utan de skola också föra henne tillbaka till
den samhällsställning, som hon redan vid kvinnorörelsens början
måste öfvergifva. Ja, det är en tvifvelaktig utsikt. Man
vet icke, huru långt han egentligen vill återföra henne. Skall
det vara till vårt samhällsskick, sådant det var för femtio,
sextio, sjuttio år sedan, eller måste det icke tilläfventyrs gå
ännu längre tillbaka, till den tid, då kvinnan, såsom vi finna
hos de mera barbariska folken, var mannens slafvinna med en
viss prioriterad ställning i hemmet, eller kanske rent af tillbaka
till österlandets seder, enligt hvilka hon är mannens egendom,

lördagen (lön 18 maj, f. m.

Nr »7.

instängd i harem, och icke får visa sig för andra? Jag tror, att
härvidlag är herr Thyrén inne på en tankegång, som är ganska
betänklig. Jag förbiser för min del icke vådan af att kvinnan,
på sätt som skett, kastas in på det industriella arbetet, men jag
tror, att kvinnan behöfver rösträtt just för att kunna bevaka
sina intressen, sedan hon en gång kommit in i det stora samhällsmaskineriet.
Men jag anser å andra sidan, att den utveckling,
som fört henne därhän, har varit ett led i den stora humanitärt
kulturella utveckling, som utgör själfva kvintessensen i vår civilisation.

Emellertid tror jag att de principiella motståndarna till kvinnans
rösträtt — det kanske låter litet vanvördigt, men jag säger
det uppriktigt — kunna allt mera och mera afföras ur räkningen.
Det är kanske förmätet att säga det, då jag tänkt mig, att herr
Thyrén tilläfventyrs har det vidtgående syftet att hämma hela
kvinnorörelsen öfver hufvud taget; men jag tror verkligen, ätt
de principiella motståndarna snart ''äro ur leken, ty de lefva på
konstruktioner. De som hafva närmare kännedom om det verkliga
lifvet hafva öfvergifvit det dar principiella motståndet.
Och härmed kommer jag till den andra kategorien, motståndarna
tills vidare, d. v. s. uppskofsmotståndarna.

(Man hör ofta det påståendet, och jag har hort det ,själf
äfven i denna kammare, att kvinnorösträtten kan icke hejdas,
den måste komma. Men, säger man, kunde vi icke vänta litet?
det är väl icke så brådt? Vi hafva nyss genomfört den istora
manliga rösträttsreformen. Kan det icke få anstå ännu en tid
med den kvinnliga? — Dessa synpunkter förstår jag ofantligt
väl. Jag förstår, att konservativa personer, som äro mot alla
förändringar, kunna tycka, att när de nödgats gå med på en stor
förändring nyss, så vilja de åtminstone hafva fred någon liten
tid, och kanske tycka de också i bästa mening, att det kunde
A^ara godt för kvinnan att först få öfva sig mer i verksamheten
på de områden, som äro upplåtna åt henne, innan hon ryckes
in också på det politiska. Jag förstår denna önskan, men jag har
svårare att förstå klokheten däraf eller hvad vinsten skulle blifva.
Tro månne de herrar, som resonera så, att de få vara i fred
för kvinnorösträtten? Jag är öfvertygad om att denna tro är
en fåvitsk tro. Den frågan blir helt visst en stående fråga,
som oupphörligen kommer tillbaka på Riksdagens dagordning,
lika visst, som den manliga rösträtten år efter år kom tillbaka
ända till dess den tvang sig fram till en lösning, sådan denna
nu blef. Om kvinnorna kunde förmås afstå från sitt arbete för
rösträtten och draga sig tillbaka till det kommunala arbetet,
kunde det vara någonting i uppskofsmännens resonemang; men
följden blir i stället den, att det upprepade motståndet år efter
år endast kommer att stimulera kvinnornas agitation, och det är
gifvet, att denna agitation kommer att vända sig mot det parti,
som står emot deras kraf.

Den synpunkten förefaller mig icke oviktig. Herrarna haf -

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Nr 87.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

va kanske icke haft sin uppmärksamhet härpå, men den är beaktansvärd.

Jag skall be att från valstriden år 1911 få anföra några
siffror, som äro ganska talande. Det hölls under denna strid icke
mindre än omkring 220 föredrag af ett 30-tal kvinnor inför en
sammanlagd åhörarkrets af ungefär 90,000 personer. Nu skola
icke herrarna tro, att dessa 90,000 äro tagna på en höft. Kvinnorösträttsrörelsens
ledning, som utmärker sig för synnerlig samvetsgrannhet,
hade uttryckligen ålagt de olika föredragshållarna
att föra anteckningar för alla möten de bevistade och att upptaga
bestämda siffror för hvart och ett af dem. På grund af dessa
uppgifter, som sedan inrapporterades samvetsgrant till landsföreningens
styrelse, hafva de 90,000 åhörarne framkommit. Det
har sin betydelse, att 90,000 svenska medborgare få höra föredrag
af kvinnor, som naturligtvis alla tala mot det parti, som
står deras sak emot. Det har sin betydelse, och det är väl att
märka, att ingen af dessa kvinnor, som talade vid de många mötena,
någonsin har rapporterat, att olika åsikter eller opinionsyttringar
mot dem lär ha förekommit, men många hafva omtalat
det stora intresse, som visats dem icke minst från landtmännens
sida. Jag skulle kunna citera en hel del uttalanden ;om
det, men jag skall icke upptaga tiden därmed. Jag tror, att
herrarna ändå gjorde rätt uti att icke lämna dessa företeelser
obeaktade.

Och samtidigt som vänstersidans kvinnor arbetade i valstriderna,
voro högerns kvinnor bundna, de ville icke arbeta för vänstern,
och de kunde icke arbeta för sitt parti, som stod deras sak
emot. Det har från högerkvinnor inom rösträttsrörelsen under
senaste landstingsmannavalen klagats öfver att de stodo maktlösa,
bundna, förhindrade att deltaga i valrörelsen. Den ställningen
blir på längden olidlig. Det är ännu god tid kvar till
nästa val, men huru kommer det att gå då? Om 220 föredrag
höllos år 1911, kan man säkerligen multiplicera med 2 för att få
fram siffran vid nästa val. Jag tror, att ett uppskof med kvinnorösträtten
är ägnadt att mera och mera drifva kvinnorna till
vänsterpartierna, dit de icke eljest skulle gå. Herrarna svara
kanske: ja, det veta vi, vi äro öfvertygade om att största delen
skulle gå till socialdemokraterna, och om jag skall uttala en hemlig
misstanke så här offentligt, så tror jag att det är det majoriteten
i denna kammare är rädd för. Jag tror, att i en stor fråga
det är farligt att anlägga en så ensidig synpunkt. Och jag är
för min del icke i minsta mån öfvertygad att den misstanken är
berättigad.

Såsom herrarna väl hafva sett, har herr Widell i sin rösträttsutredning
försökt förutsäga, huru 1911 års val skulle hafva
utfallit, om kvinnorna varit med. Och han har kommit till det
resultatet, att visserligen socialdemokraterna skulle vunnit någon
ökning, dock icke en hel procent. För resten skulle också högern
ha ökats något; liberalerna ensamma skulle förlorat. Huruvida

LBrdiigon (lön 18 maj, f. m.

Nr 37.

denna enda knappa procent, som socialisterna skulle hafva vunnit,
kunde inverkat på valet lämnar herr Widell därhän. Sannolikt
är, att den icke skulle hafva inverkat. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på en sak, som tål att beaktas, och det är det
sätt, hvarpå herr Widell kommit till dessa siffror. Han har
utgått ifrån att på landsbygden skulle endast 60 °/o a''f kvinnorna
begagna sig af sin rösträtt i förhållande till männen, d. v. s. de
röstande kvinnornas antal skulle blifva 60 % af de röstande männens,
medan i städerna de skulle blifva 90 °/o. Och då hade han
närmast att söka jämförelse från Finland, där rösträtten är allmän,
och där det visat sig att 85 % kvinnor på landsbygden
deltagit mot ungefär 90 °/o i städerna. Men herr Widell anser,
att här i Sverige skulle det vara lika stor procent röstande kvinnor
i städerna, som i Finland men 25 °/o mindre deltagande på
landsbygden. Jag finner ingen rimlig reson för detta antagande.
Han kommer till sitt resultat genom att taga genomsnittssiffrorna
för Norge och Finland. I Norge valde kvinnorna första
gången politiskt år 1909. Men där har han, märk väl, icke tagit
med siffrorna för omvalet, fastän han själf säger, att det utomordentligt
lifliga deltagandet vid detta val tyder på att i framtiden
komma de att deltaga på annat sätt än hittills. Och inte nog
därmed, han har äfven tagit med siffrorna för de kommunala
valen, som tillvunnit sig betydligt mindre intresse än de politiska.
Således är det en ren konstruktion att antaga, att icke här i
Sverige deltagandet bland kvinnorna skulle vara lika talrikt
på landsbygden som det är i Finland. Sverige är ju i förhållande
till Finland icke något efterblifvet land, hvartill kommer
att det förslag, som regeringen framlagt om införandet af fullmakter,
skulle ytterligare underlätta deltagandet i valen på landsbygden.

Under ett besök i Norge förliden sommar begagnade jag ett
tillfälle, då jag sammanträffade med 6 tidningsmän, representerande
de olika partierna, för att fråga dem om deras erfarenhet
rörande kvinnorösträtten och särskildt dess verkningar i partihänseende.
De fem sade, att såvidt de kunde se hade den
medfört en lindrig förskjutning åt höger, men den siste af de sex
sade, att den icke åstadkommit någon förändring alls. Och om
det är något som de, hvilka studerat kvinnorösträttens verkningar,
äro ense om, så är det att den icke medfört någon förskjutning
af partiställningen, utan att denna, af lätt insedda skäl, blir
precis densamma som den varit förut.

Jag vill icke upptaga tiden längre. Jag skall sluta med
att fästa uppmärksamheten på en liten passus i regeringens proposition,
en passus som de flesta troligen gått förbi eller läst
utan större uppmärksamhet: det är den på sid. 20, där det talas
om att i de mindre länderna behofvet att samla alla krafter till
arbetet för de gemensamma samhällsändamålen naturligen starkast
framträder. Vi få ju oupphörligen icke minst från högern
höra påminnelser om huru full af faror utifrån vår politiska

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forte.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk ställning för närvarande är. Det må nu vara, att dessa påvalbarhet°Cför
“innelser ofta äro öfverdrifna och en smula tendentiösa, men säVa
kvinnor''. kert känna vi alla den osäkerhet, som ett litet folk, omgifvet af

(Forts.) störa och mäktiga grannar, alltid är utsatt för. Vi hafva därför

eu ständig maning att söka, om jag så får såga, kvalitativt ersätta
hvad som brister oss kvantitativt, genom intensitet ersätta
hvad som brister oss i extensitet. Men då behöfva vi också
taga alla våra krafter i bruk för samhällets tjänst på alla sätt.
Alla skola känna sig såsom lefvande lemmar i en organism, lifvade
af samhällsanda och samhällsansvar. Vi hafva icke råd —
jag upprepar det, trots herr Thyréns yttrande — ätt undvara
kvinnan i samhällsarbetet. Var det icke månntro i en sann ''fosterländsk
känsla däraf, som efter den stora pröfningen år 1905
Riksdagen gjorde sitt principuttalande för kvinnans rösträtt?
Nu är stunden kommen att infria det löfte, som låg i detta uttalande.
Frågan är nu om Riksdagen skall svika detta löfte.
Riksdagen har att själf gifva svar därpå.

För min del anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Steffen: Jag tror att herr Thyrén i dag fallit offer för
sin idérikedom; och detta skall ju enligt hans egen uppfattning vara
en särdeles betänklig sak just för den praktiske politikern. Han har
otvifvelaktigt, ehuru mot sin egen af sikt, anfört de .kraftigast möjliga
argumenter för kvinnans rösträtt —- nämligen mot slutet af sitt
anförande. Dessförinnan hann herr Thyrén att framlägga en del
åsikter af helt annan art, som synas mig mindre värdefulla. Jag
vill först ägna ett ögonblicks uppmärksamhet åt dessa.

I början af sitt anförande talade herr Thyrén rätt mycket om
humaniteten och kvinnans roll såsom humanitetens bärerska. Han
sammanställde därvid en af Riksdagen nyss beslutad lagstiftningsåtgärd,
nämligen arbetareskyddslagstiftningen, med dessa humanitära
sträfvanden. Nu skulle jag vilja erinra honom därom, att den del
af vår tids praktiska politik, till hvilken arbetareskyddslagstiftningen
hör, och som vi ju kalla för socialpolitik, i själfva verket utmärker
sig för samma nyktra, kalla, rent förnuftsmässiga åskådning och
kompromissande som all annan politik. Det är därför alldeles falskt
att jämställa socialpolitik med de humanitära sträfvanden, åt hvilka
kvinnan, enligt herr Thyréns uppfattning, kan ägna sig utan att
öfver hufvud deltaga i det politiska lifvet.

Emellertid fällde herr Thyrén mot slutet af sitt anförande äfven
följande yttrande. Han sade, att individen vore politiskt .kompetent,
då han lefde med i det offentliga lifvets aktualiteter, och han tilläde
senare, att lagstiftaren skall göra arbetarehemmet till centrum för lagstiftningsarbetet.
Nu vill jag fråga, huruvida det icke är majoriteten
af kvinnorna inom nationen, nämligen arbetarekvinnoma och
de med dem ekonomiskt likställda kvinnor, som lefva och verka just
i denna den praktiska politikens aktualitet, arbetarehemmet eller det
mindre bemedlade hemmet. Hvad som särskildt utmärker hemmets

Lördagen don 18 maj, f. in.

Nr 37.

förhållande; till samhället i våra dagar är ju, att hemmets vitala frå- 0m politisk
gor, särskild! arbetarehemmets vitala frågor, allt mer och mer flyt- °Clför

tas ut ur hemmets egen sfär ut i det offentliga lifvets och till stor™ ^in*or;
del öfverföras till politikens verksamhetssfär. (Forts.)

Det kraftigaste argumentet, som kan anföras mot kvinnans rösträtt
och som kan anföras utan någon hänsyftning på politiska partiförhållanden
för dagen, är ju detta, att kvinnan genom hela sin
läggning har den stora samhälleliga uppgiften och kulturuppgiften
att arbeta inom hemmet för de humanitära och kulturfrågor, som
alltid och under alla förhållanden måste lösas inom hemmet. Hon
har skapat hemmet, hon uppehåller det och hemmets nivå kommer i
alla tider att hufvudsakligen hvila på hennes verksamhet. Å andra
sidan är mannen skapare och uppehållare af det offentliga samhällslifvet,
särskild! af statslifvet och det politiska lifvet. Så länge dessa
bägge former för samhällslifvet och kulturlifvet, hemmet och staten,
kunde tyckas existera i viss mån oberoende af hvarandra och sida
vid sida, föll det sig helt naturligt att icke drömma om att kvinnan
skulle hafva uppgifter utanför hemmets sfär, ute i statslifvet. Men
det är just här, när det blir fråga om, huru förhållandena numera
gestalta sig mellan hemmet och staten, som motståndet mot kvinnans
rösträtt företer sina allra svagaste punkter. Denna svaghet i hela
uppfattningen och argumenteringen består nämligen däri, att man
icke inser eller icke vill erkänna, att förhållandena mellan hemmet
och statslifvet hafva i grund och botten förändrat sig, särskild! hvad
de mindre bemedlade hemmen beträffar.

Det är icke nog med. att en ofantligt stor del af de materiella
arbetsuppgifter, som fordom ålågo kvinnan inom hemmet, flyttats
ut till förvärfsarbete utom hemmet. Enahanda är förhållandet med
spörsmålen om, huru lifvet skall ordnas och gestaltas i hygieniskt
och moraliskt afseende, samt hur barnens uppfostran och undervisning
skola skötas. Dessa uppgifter ha nu helt eller till stor del flyttats
ut ur hemmet och måste lösas genom statsmakternas och öfverhufvud
taget det offentliga lifvets mäktiga ingrepp. Och det är
i detta sammanhang, som det skefva i motståndet mot den kvinnliga
rösträtten framträder tydligast. Om kvinnan, såsom hvarje i denna
fråga mera på djupet blickande tänkare måste erkänna vara önskvärd!
eller nödvändigt, skall kunna bibehålla sitt inflytande på de
samhälleliga och kulturella uppgifter, hvilka förr löstes helt och
hållet inom hemmets väggar, men numera icke längre finnas kvar
där mer än till en del, då måste hon vid sidan af sitt arbete inom
hemmet också hafva sina erkända och för henne utmätta arbetsuppgifter
inom det offentliga lifvet.

Det är för mig icke tvifvel underkastadt, att kvinnan, när hon
en gång erhållit den aktiva och passiva politiska rösträtten, ingalunda
kommer att i någon större utsträckning usurpera på det offentliga
lifvets rent »manliga» uppgifter, hvilka mannen hittills ensamt
skött. Hon kommer i hufvudsak att taga upp de rent »kvinnliga»
sociala och kulturella uppgifter, hvilka hon icke längre återfinner
helt och hållet inom hemmet, därför att de nu till så stor del finnas

Nr 87.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk

valrätt och

valbarhet föi

kvinnor.

(Forts.)

utanför detta, i statslifvet. På detta sätt har kvinnan nu blifvit
. oumbärlig i det offentliga lifvet, och därför är kvinnans politiska
rösträtt en fråga, som icke kan lämnas på längden olöst.

Det synes mig vara en mycket underlig form af konservatism
och pessimism att, såsom den förste ärade talaren i denna debatt
gjorde, föreställa sig, att den enda utvägen ur den närvarande sociala
situationen vore att hämnifi den utveckling, hvarigenom en stor del af
hemmets gamla uppgifter hafva blifvit uppgifter för det offentliga
lifvet, och att på den vägen motverka kvinnans utträdande i det
offentliga lifvet. Det är ju tydligt, att ofantligt mycket vinnes för
vidgandet af den sociala och kulturella synkretsen, därigenom att
de speciellt kvinnliga samhälls- och kulturuppgifterna delvis få debatteras
och handläggas i ett större sammanhang ute i det offentliga
lifvet i stället för, som förut, enbart i privatlifvet. Och det är
också klart, synes mig, att det offentliga lifvet blott kan vinna på
denna större rikedom af uppgifter och blott kan vinna i rikedom genom
den nya människokraft, den kvinnliga, som nu träder i verksamhet
inom detsamma.

Herr talman! Då min uppfattning om rätta sättet för den
kvinnliga rösträttsfrågans lösning i allt väsentligt öfverensstämmer
med den af herr Branting m. fl. i Andra kammaren i motionen nr 307
uttalade meningen, kan jag icke i allo samtycka till utskottets hemställan,
utan får jag yrka a.fslag på utskottets hemställan samt bifall
till den af herr Branting m. fl. formulerade reservationen.

Herr K j e 11 é n: Det var några direkt personliga anspelnin gar

från värmlandsbänken, som nu närmast drefvo upp mig på talarestolen,
änskönt det kanske nu icke är så mycket att tillägga efter
det uttömmande anförande, som den förste talaren höll. Den ärade
talaren på värmlandsbänken talade nämligen om »cyniska rättsförnekare»,
som här dragit fram frågan om statens manlighet. Epitetet
är ju icke vackert, men jag tror icke att jag misstagit mig, om jag
fattat adressen såsom riktad till mig, då jag ju verkligen fällde några
ord om behofvet af manlighet i politiken, när vi senast här debatterade
frågan. Jag får därigenom också anledning att rätta ett ganska
allvarligt missförstånd, som herr föredragande statsrådet synes mig
varit utsatt för på sidan 20 och följande i den kungl. propositionen.

Statsrådet säger, att det finnes en opposition, som anser, att ett
tillmötesgående mot det kvinnliga rösträttskrafvet skulle »medföra
en försvagad nationell politik, hvars nuvarande manliga drag borde
bevaras och stärkas». Vidare talas det om att oppositionen hyser
farhågor för att en »nationell framstegspolitik» skulle genom kvinnans
inflytande förhindras, och så yttermera stämplas detta såsom
bristande »tillit till kvinnans nationella ansvarskänsla». Jag fruktar,
att statsrådet här lagt sin uppgift något för lätt till rätta för s;g.
Jag tror icke, att det varit någons mening att här skilja på en manlig
och en kvinnlig rösträtt i meningen nationell eller mindre nationell.
Ingalunda hafva vi i denna punkt velat uttala något tvifvel om
kvinnans känslighet för nationella strömningar, och jag fruktar att

Lördagen den 18 maj, f. in.

Nr 37.

jag måste tillägga, att vi visst icke i Jen. nuvarande manliga väljarekåren
se speciella garantier för en nationell framstegspolitik. Nej,
det är icke det vi mena med manlighet, utan vi mena den säkra beslutsamheten
och det nyktra, beräknande förståndet, som ju obestridligen
tillhör mannen framför kvinnan, relativt åtminstone. Det är en
sådan politik, som vi önska bevara och stärka. Hvad vi frukta, om
kvinnans rösträtt blir verklighet, det är att ännu mer än hittills svensk
politik komme att föras på temperament. Jag tror, att man icke kan
bestrida, att faran blir större; jag menar, att i dessa tider af svensk
själfpröfning man borde so att denna fara redan nu är för handen.
Jag är ledsen att ej kunna underskrifva talet om den nuvarande
politikens »manliga drag» i denna mening. Jag ser icke mycket af
dessa drag nu. Vår historia bär vittnesbörd om att vårt folk litat
allt för mycket till stämningar i politiken, och detta har mången gång
hämnat sig; men just för ett sådant folk och på ett sådant utvecklingsstadium
är det af säregen vikt att ej släppa in nya element,
om hvilka man ingenting annat vet på förhand än att de ännu mera
äro benägna att spela på temperament.

Hvad detta praktiskt betjMer, har den förste talaren framställt
ganska grundligt i en viss riktning, nämligen i fråga om lagstiftningen.
En väsentlig del af riksdagens arbete sker på lagstiftningens
område, och hvar och en borde inse, att de rent kvinnliga egenskaperna
där måste ha ringa kurs gentemot det hvardagliga grundliga
eftertänkandet, det nästan småaktigt nyktra förståndet. Jag skall
nu tillåta mig framhålla ett annat område, som under nuvarande förhållanden
icke kan underlåta att taga intryck af huruvida väljarekåren
till Riksdagen består af endast män eller af både män och
kvinnor, nämligen vår utrikespolitik. Med den kurs, som folkviljan
har i vår tid, kan det icke underlåtas, att riksdagsvalen reflektera
sig äfven på landets utrikespolitik. Nu stundar det utan tvifvel allvarliga
tider för folken, vi hafva redan känt fläktar däraf. Vår
utrikespolitiska ställning är ömtåligare än på länge. Men om det
på något håll är en frestelse att låta känslan springa bort med det
kalla förståndet, så är det bär; och om det någonsin hamnar sig att
handla efter lösa känslostämningar, så är det också här. Här fordras,
för att citera ett yttrande af herr utrikesministern från remissdebatten,
»kallt blod och starka nerver». Men hvad vi finna hos det
kvinnliga elementet, icke är det just en lägre kyla i blodet eller en
större styrka i nervsystemet. Sålunda, detta är utmärkande lör vår
tid att vår utrikesställning börjar blifva ömtålig, och att försiktighet
är särskildt af nöden; men i en sådan tid är det särskildt olämpligt
att genom kvinnans införande i den officiella politiken än mera premiera
stämningar och känslotänkande där.

En annan tidssynpunkt, som naturligtvis redan är berörd i debatten
men som bör hållas fram i detta sammanhang, är att vi redan
tagit ett jättesteg, och nu vill man taga detta steg omedelbart därpå
— det där politiska jordskredet, som man talat så mycket om, skulle
alltså nu fortsättas med ett ännu större ryck än förut, till en djupare
afsats nedåt eller, om man så vill, en höjd uppåt. Svårigheten med

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politik
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.

(Forts.)

alla stora frågor är att få ett rätt perspektiv på dem. Jag tror att
det fördenskull kunde vara nyttigt ibland att söka föreställa sig,
huru våra gärningar skulle taga sig ut i historien. Tänkom oss då
en kommande Odhner eller Grimberg, och föreställom oss hur en
dylik lärobok skulle berätta om vår tid! Den skulle säga, att år 1909
beslöto statsmakterna att på en gång mera än fördubbla folkets väljareskara;
men sedan dröjde det ej längre än till första riksdagen
efter det första valet, innan samma folk var redoboget att åter mera
än fördubbla hela den sålunda uppkomna väljaremassan. Kan man
värja sig för den tanken, att historien skall härom säga, att där tog
folkets hetsighet öfverhand öfver trögheten ända till revolutionens
gräns?

Herr Hellberg nämnde, att han förstod, att de konservativa draga
sig därför. Ja, men måste man då vara konservativ för att icke
älska revolution? Det är icke för vår skull utan för landets skull,
som vi draga oss för en sådan utveckling. Ett folk behöfver dock
någon tid för att smälta en reform, och längre tid ju större reform.
Detta är en konservativ politik, men på den borde alla kunna vara
med som icke äro rena revolutionärer.

Tiden är alltså speciellt olycklig för den föreliggande frågan.
Å andra sidan är det uppenbart, att det finnes något i tiden, som
är gynnsamt för reformen, och här måste vi taga allvarlig hänsyn
till de synpunkter, som den närmast föregående talaren framställde.
Det är en ståndpunkt, som äfven har synnerligen framstående kvinnliga
vittnen, t. ex. den engelska Olive Schreiner och den tyska II elene
Lange. De framhålla just att tiden är gynnsam för det kvinnliga
rösträttskrafvet därför att det är en tid för den »moderna statens
socialisering», hvaraf industrialismen är blott en fas. Det är
detta som ger rörelsen resonans: staten har numera upptagit åtskilliga
funktioner som förr tillhörde familjen, den har därmed
inkräktat på kvinnans gamla verksamhetskrets. Numera finnas vissa
områden, där hon med framgång konkurrerar med mannen, men det
är mannen ensam, som utöfvar direkt inflytande på villkoren för
denna konkurrens.

Man kan icke underlåta att fästa afseende vid en sådan invändning,
och vi måste göra oss klara med detta förhållande, innan vi
taga vår position. Vi komma icke i tysthet förbi det. Kvinnans
gamla verkningskrets, som man i Tyskland plägar beteckna med de
tre K, Kirche, Kliché und Kinder — på svenska skulle vi kanske
kunna säga kyrka, kök och kärlekspanter — den har nu blifvit för
trång; det har kommit till ett fjärde, nämligen arbetsmarknaden. Böra
vi då ej öppna statens portar och låta kvinnan träda in på hela
fältet?

Hvar och en torde se, att slutsatsen ej står i förhållande till
försatsen. Däraf att staten nu täcker en del af kvinnas forna verksamhetsområde,
följer väl ej att vi skola upplåta statens hela verksamhetsområde
åt kvinnan. Den slutsatsen är icke nödvändig och ej
heller nyttig. Ty hvad skulle den praktiskt innebära? Jo, det blefve
nog den som den förste talaren så skarpsinnigt framhöll, att staten

Lördagen don 18 maj, f. m.

Nr 87.

så småningom ensam uppslukade hela familjen; och detta innebär Om politisk
också hvad jag förut antydt men aldrig fatt något riktigt svar på, valrätt och.
nämligen att denna reform skulle offra hela de gångna släktenas
nedärlda utvecklingsresultat i fråga om skiftet mellan eu privat och (Forte)
en publik sfär — vi skulle ej längre få behålla en för staten fridlyst
vrå, vi skulle komma tillbaka till gamla Spartas statsskick, där staten
öfvertog familjens omsorger, och där det icke fanns ett område där
man fick vara i fred för staten.

Sådan blefve konsekvensen för oss alla, om vi för vissa kvinnors
skull indroge alla kvinnor i statsarbetet. Finnes då intet sätt att
tillfredsställa det berättigade kvinnliga krafvet utan att förstöra det
dyrbara utvecklingsresultatet? Den tyska författarinnan Bernarda
von Noll har nyligen framhållit — hvad som ju icke är någon nyhet
men som här bör skarpt betonas — att man bör på något sätt söka
få kvinnan med i en rådgifvande församling, så att staten kan taga
direkt hänsyn till hennes sunda omdöme och egna vittnesbörd i
många saker, utan att löpa den risk jag antydde af hennes allt för
känsliga beslut. Detta är väl också den praktiska uppgift, som nu
verkligen föreligger. Den förste ärade talaren nämnde, hurusom kvinnan
har en naturlig plats i kommittéer; på den punkten ha vi redan
börjat tillgodose krafvet. Jag tycker, att det skulle ligga för den nuvarande
regeringens, röst att organisera fortsättningen, måhända i
analogi med hvad som skett vid tillsättandet af de nuvarande för svarsberedningarna,

där militärerna ha stämma men icke säte---

Svårigheten är iraturligtvis att få ett verkligt representativt organ,
så att icke själfvalda ombud tala å könets vägnar. Men den svårigheten
är icke större än att den borde kunna lösas. Och då har man
gått så långt det kan vara lämpligt och ej fört ut det så långt, att
vi måste anse krafvet från statens synpunkt oberättigadt.

Ju mera jag tänker på denna fråga, desto mera blir det för
mig uppenbart, att statens synpunkter träda för mycket tillbaka hos
dem, som urgera kvinnokrafvet. I remissdebatten yttrade jag, att
man vill lösa försvarets problem såsom en affär mellan partierna
med borteliminerande af den faktor som heter utlandet. Är det icke
något liknande här? Har man icke i verkligheten lancerat den kvinnliga
rösträttsfrågan såsom en affär mellan kvinnan och mannen med
borteliminerande af staten? Staten får spela rollen af en tjänare åt
kvinnans intresse, staten har endast att såsom en gammal kavaljer
springa fram och hjälpa kvinnan på med kappan, när hon beslutat
sig för att gå ut i det offentliga lifvet! Att staten från sin egen
synpunkt skulle kunna och böra utöfva något inflytande på hennes
beslut, det tyckes man ej ens vilja sätta i fråga. Nu vill jag emellertid
icke underlåta att understryka hvad den förste talaren också antydde,
att det kan hända, att med denna chevalereska politik blandar
sig också ganska mycken realpolitik; man vill, för att använda ett
expressivt uttryck som jag nyss såg i en tidning, »fläta bågsträngar
af kvinnohår» till partistriderna. Här har, utan att det på något
sätt blifvit bemött, framhållits, att man sjmes vilja begagna kvinno -

Nr 87.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

rörelsen som medel för andra och, åtminstone från den ståndpunkt
jag representerar, mycket farliga vägar.

Men jag skall icke längre uppehålla mig härvid. Jag skall
ytterligare endast uppgöra ett litet mellanhafvande med min ärade
vän från Karlstad, med anledning däraf att han gjorde en liten tilllämpning
på mitt anförande förra året och hvad som därefter inträffat.
Han framhöll, att vi då hade äran af ett celebert besök på vår läktare,
att äfven min ringhet observerades därifrån, och att mitt uppträdande
i debatten öfversattes med den enkla formeln: en »fluga
på utvecklingens hjul». Den ärade talaren har i dag konstaterat ännu
en fluga på detta hjul. Det är ju i och för sig en nästan betänklig
sak, när man börjar på att se flugor så där fler och fler... Emellertid
förvånar det mig icke, ty om någon varit berusad af en idé, så är
det min ärade vän och vedersakare från Karlstad! Jag säger det
med mycken respekt; jag respekterar den ståndaktighet, med hvilken
han sökt genomföra sin stora idé, nämligen den individuella friheten.
Det är det segel, för hvilket han seglat under hela sitt lif. Det
är för honom den allbehärskande synpunkten, och för den har han
ingen gräns; allt annat må ramla!

Han borde dock ej undgå att se, att det ej längre är så helt med
den stadiga vinden. Visserligen håller han kuraget uppe. I denna fråga,
liksom i alla frågor där han uppträder, höra vi honom starkt betona,
att det ej tjänar något till för oss motståndare att spjärna mot udden.
Reformen går fram, säger han, den har utveckligens medvind. Han
har väl dock icke undgått att observera, att en sådan man som chefen
för Englands liberala regering i föreliggande fråga har en alldeles
motsatt uppfattning. Denne anser det vara en landsskada att genomföra
kvinnorösträttsreformen. Här kan herr Hellberg se riktigheten
af den af honom och oss alla så högt beundrade skaldens ord, att
»hvad som är sanning i Jena är bara dåligt skämt i Heidelberg» —
hvad som är sanning för excellensen Staaff, är bara dåligt skämt för
excellensen Asquith!

Jag vill ej ställa perspektivet så högt som den förste ärade talaren,
då han såg alla kulturers gång mot döden. Jag vill blott såga,
att kulturernas gång under lifvet visst icke är oafbruten i en
riktning, för en och samma vind, såsom den talare, jag nu
vill göra upp med, synes föreställa sig. Han tyckes dela den populära
föreställningen, att vi måste taga ut ända till sista skärfven af
den idé, som behärskar tidens kraf. Historien är icke så ensidig. Historien
visar, att innan en idé förts allra längst ut, kommer det en
ny; .så att seglaren, som farit hela natten för landvind, när morgonen
bräcker, ser sjövinden komma emot sig ute från hafvet. Vi, som
på visst sätt synas stå emot utvecklingen, göra det ej af bristande
respekt för utvecklingen, utan på grund af en annan uppfattning af
utvecklingen. Vi tro, att denna utveckling ej kräfver extrema lösningar
af samhällsfrågorna. Det är på vindväxlingen och strömkantringen
vi nu hoppas; till dem bereda vi oss, och vi se dem redan komma.
Jag har här i min hand bevis därpå — bevis som herr statsrådet
försummat att i sin historik redogöra för — nämligen den växande

Lördagen den 18 maj, f. m.

Nr 37.

rörelse, som går genom tiden till motstånd mot den kvinnliga rösträttsrörelsen.
Det är två engelska publikationer: »Anti-suffrage
Review», utgifven af den engelska »nationalligan för motstånd mot
kvinnlig rösträtt», och »The anti-suffrage Handbook», utgifven af
samma förenings agitationskommitté, bäggedera vidt utbredda, den
förra också med gubbar i — herrarna kunna få tillfälle att se dem
sedan, om herrarna behaga, vid min pulpet. Vi se här ett mycket påtagligt
bevis för, att om den kvinnliga rösträttsrörelsen går framåt,
så har en motrörelse kommit upp som också går framåt.

Under sådana förhållanden, och när man inom sig vet att utvecklingen
går åt oriktigt håll — då, herr Mauritz Hellberg, föredrager
jag att vara hvad ni kallar en fluga på utvecklingens hjul
framför att icke vara annat än vagnssmörja på hjulet!

Jag yrkar afslag på reformen.

Herr statsrådet Sandström: Herr talman, mina herrar!
Mot de eleganta och vältaliga svartmålningar, som här gjorts
af herrar Thyrén och Kjellén, ber jag blott att få å min sida
anföra dels några torra fakta från den visserligen rätt korta
erfarenhet, som vi ännu hafva på detta område, och dels ett
uttalande, som icke torde vara för denna kammare alldeles obekant,
eftersom kammaren med en visserligen knapp majoritet
beslutit att ansluta sig till detsamma. Detta uttalande förekommer
i Riksdagens skrifvelse år 1906 och anger Riksdagens
dåvarande ställning till frågan samt dess uppfattning af hvad
Herr Thyrén kallar rättfärdighets- och lämplighetsskälen för
kvinnorösträttens införande. Däri uttalade Riksdagen, bland annat,
»att det näppeligen kunde vara förenligt med införande
af en så vidsträckt valrätt för män, som ifrågasatts, att från
direkt politiskt inflytande utestänga kvinnorna, hvilka hade lika
störa intressen att tillvarataga i samhället som männen och därför
borde sättas i tillfälle att genom deltagande i de politiska valen
göra dem tillbörligt beaktade» — det var rättfärdighetsskälet;
det talade för saken — »Härtill komme», heter det vidare,
»att kvinnan på grund af de henne särskildt utmärkande egenskaperna^
vore ägnad att utöfva ett gagneligt inflytande i synnerhet
på den sociala lagstiftningens område, såsom i fråga om
fattigvård, sjukvård, undervisning och uppfostran» — det var
lämplighetsskälet, som också efter Riksdagens och kammarens mening
då talade för saken. Man märke, hvilken himmelsvid
skillnad det är mellan de båda af mig nämnda talarnes mörka
framtidsmålningar, i händelse kvinnlig rösträtt skulle införas,
och detta kammarens föregående uttalande. Om jag sammanställer
detta förhållande med de applåder, som från kammarmajoritetens
sida hälsade de båda talarna, vill det synas som
äfven för kammarmajoritetens vidkommande en omvändelse har
ägt rum i denna fråga, eller måhända beror det på, att herrar
Thyrén och Kjellén äro hvad herr Thyrén kallar hypnotisörer,
åtminstone af män.

Första kammarens protokoll 1912. Nr 37. 5

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Sr 37.

Lördagen den 18 maj, f. in.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

I samma skrifvelse förklarade Riksdagen med anslutning
af Första kammaren, att det i allt fall med hänsyn till frågans
vikt kräfdes en utredning, innan man definitivt gåfve sig in
på att införa den kvinnliga rösträtten. Denna utredning föreligger
nu, och hvad man än kan säga om den, har den icke gifvit
något stöd åt de farhågor, som uttalats angående eventuella olyckliga
följder af införandet af den kvinnliga rösträtten. Saken
är således nu i det läge, att, om kammaren står kvar på sill
gamla ståndpunkt, den logiska konsekvensen skulle vara att bifalla
den kungl. propositionen. Det är i själfva verket så, att
den utredning, som blifvit verkställd rörande verkningarna af den
kvinnliga, rösträtten i andra länder, visserligen gifvit ett negativt
resultat så tillvida, att förhållandena i de länder, där kvinnorösträtten
är införd, om man frånser Danmark och Finland,
äro så olikartade med våra, att några säkra positiva slutsatser
icke kunna för vårt vidkommande dragas från erfarenheten i
dessa länder. Men dessa länders erfarenhet är därför icke utan
sin stora betydelse för frågans bedömande.

Om det nämligen vore så, att de svåra vådor för samhäilslifvet
och politiken om hvilka herrar Thyrén och Kjellén profeterat
vore förenade med kvinnornas politiska rösträtt, tror
jag, att man väl skulle äga anledning att vänta, att i de länder,
där den kvinnliga rösträtten är införd sedan åtskilliga decennier,
det skulle visat sig åtminstone något litet spår, någon antydning
eller någon tendens till dylika vådor. Men det finnes ingenting
som tyder härpå.

Det förekom den 29 mars detta år i engelska underhuset
en debatt om införande af kvinnlig rösträtt, visserligen i en
något begränsad omfattning. Frågan föll. Den hade haft och
hade fortfarande principiell majoritet i underhuset, men de våldsamma
suffragettuppträden, som kort förut ägt rum, hade bestämt
många kvinnorösträttens principiella anhängare att icke gifva
reformen sin röst under den innevarande parlamentssessionen.
Emellertid uppträdde där talare i stort antal både för och emot.
När man vet, att förhållandena i de engelska kolonierna i Australien,
där kvinnlig rösträtt är införd sedan 1890- och början på
1900-talet, äro väl bekanta för de engelska parlamentsledamöterna,
ligger det ju nära till hands att antaga, att alla de, som motsatte
sig reformens införande, skulle hämta skäl därifrån och skarpt
framhålla de menliga verkningar, som visat sig där. Men aet
egendomliga var, att i debatten ingenting sådant förekom —
tvärtom, de, som åberopade de australiska förhållandena, voro
uteslutande de, som talade för den kvinnliga rösträttens införande.

Af särskildt intresse är en resolution, som en af talarna läste
upp och som fattats den 17 november 1910 af senaten i de australiska
koloniernas förbundsparlament. När talaren föredrog den,
beledsagade han den med den anmärkning, att den australiska
senaten ingalunda är någon revolutionär inrättning, utan snarare
motsatsen. Resolutionen lydde på följande sätt: »Senaten är af

Lördagen den 18 maj, f. in.

Nr 87.

den mening, att utsträckningen af rösträtten till de australiska
kvinnorna på samma villkor som för män — till stats- och förbundsparlamentet
■—- har haft de mest välgörande resultat. Det
har medfört mera ordning vid valförrättningarna. Vid senaste
valet visade i de flesta staterna kvinnornas röster
en större proportion af tillväxt än männens. Den kvinnliga
rösträtten har gifvit en ökad kraft åt lagstiftningsarbetet,
särskildt det, som berör kvinnor och barn, ehuru kvinnorna
ingalunda ägnat sig åt dylika frågor med uteslutande af
sådana, som äga vidsträcktare betydelse. I frågor rörande försvaret
och riksstyrelsen hafva de visat samma vidsynthet och
urskiljning som männen. Reformen har medfört uteslutande goda
resultat, ehuru olyckliga verkningar voro förespådda, och vi
hålla bestämdt före, att alla nationer, som hafva representantförsamlingar,
skulle vara väl betjänta af att gifva rösträtt åt
kvinnorna.»

Denna resolution har ju sitt ganska stora intresse, och dess
intresse minskas icke däraf, att den fattades af senaten enhälligt.
Det var ingen röst, som höjdes mot den. Den visar bland annat, att
icke heller i Australien saknades olycksprofetior, när det var
fråga om att genomföra reformen, i det man förutsade de mest
olyckliga verkningar af den kvinnliga rösträttens genomförande;
men den visar också, att den kvinnliga rösträtten ej verkat där
många år — det är endast 17 eller 18 år, sedan den först infördes
i en australisk stat ■— förrän oljmksprofeterna kommo på
skam. Det är ju något rätt betecknande att se den höga, konservativa
senaten med stöd af erfarenheten enhälligt desavouera
de politici, som spått allehanda ofärd af den kvinnliga rösträttens
införande, och man kan nästan mellan raderna läsa ett litet
leende öfver deras framtidsblick och statsmannavishet, som gjort
dessa spådomar — den tedde sig tämligen enkel inför erfarenhetens
vittnesbörd ■—; och jag förmodar, att de australiska kvinnorna
nog äfven draga på munnen, när de erinra sig alla dessa olycksprofetior,
af hvilken ingen enda slagit in. Jag antager, att
olycksprofeterna i Australien hade ungefär samma argumentering,
som vi hört här i dag, kanske icke så vältalig och icke
heller så fantasirik, skulle jag tro; de talade sannolikt både
om hemmet och om utrikespolitiken — men kanske icke om gamla
Sparta. Jag undrar, om man icke skulle våga att i denna enhälliga
parlamentsresolution se en liten varsel om, huru det
kommer att gå hos oss. Det kommmer säkerligen att gå på det
sättet, att kvinnorösträttens motståndare här liksom i Australien
förr eller senare komma i minoritet, den kvinnliga rösträtten
kommer att blifva införd, och när det sedan förflutit någon tid, så
att man har någon erfarenhet att bygga på, misstänker jag,
att de svenska olycksprofeternas spådomar komma att bedömas
ungefär på samma sätt som det skett i Australien. Staten står
fast och säker, allting går sin gilla gång, och ingen af de dystra
förutsägelserna har slagit in. Deras omdöme och vidsynthet, som

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Nr 37.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Lördagen den 18 maj, f. m.

gjort dessa olycksprofetior, komma då att äfven, här mätas med
erfarenhetens säkra mått.

Att ytterligare förhala kvinnorösträttens införande synes mig
stå illa tillsammans med kammarens uttalande 1906. Tv om
det är riktigt, som kammaren då framhöll, att kvinnorna borde
sättas i tillfälle att genom deltagande ! de= politiska valen gorå
sina egna intressen — kammaren ansåg då det otvifvelaktigt,
att de hade sådana — tillbörligt beaktade, och om det är riktigt,
att kvinnans deltagande i lagstiftningsarbetet skulle vara ägnadt
att utöfva ett gagneligt inflytande, och om det ytterligare ar
riktigt, att den utredning, som föreligger — och någonting annat
har icke från något håll blifvit sagdt icke vant ägnad
att i något afseende bekräfta de farhågor, som blifvit uttalade
— — då synes det mig, som om allt detta talade röf*
reformens omedelbara genomförande. Ty icke kan det val vara
meningen, att de intressen, som kvinnorna erkännas redan nu
äga, visserligen skola få af dem bevakas, men först i en obestämd
framtid, och att den statsnytta, som medgifvits vara att förvänta
af kvinnornas deltagande i det politiska lifvet, skall uppskjutas
till samma framtid. Ett bifall till den kungl. propositionen
synes mig1 alltså utgöra den logiska ^ konsekvensen af
kammarens en gång i denna fråga intagna ståndpunkt.

Herr Beckman, Ernst: Till det myckna, som redan yttrats,
har jag naturligtvis icke många anmärkningar att tnlläcro-a.
Men det kan dock synas lämpligt att erinra om något
som af en föregående talare delvis framhållits, nämligen att
de formella skäl, som gjorde, att förra gången denna fråga här
behandlades en och annan, som i princip stod på vår sida, ända
tvekade att gifva förslaget sin röst, nu bortfallit.

Då hette det, att innan ännu nationen efter den nya ,utvidgade
valordningen gått till val på denna punkt, borde förslaget
icke bifallas. En höglärd professorlig motståndare uttalade
t. o. m. att vi genom att dessförinnan föra fram denna
fråga icke handlat, såsom han uttryckte sig, fullt »honnett».

°En annan ärad talare, representanten på kronobergsbänken,
herr Bergendal, som alltid ställt sig förstående mot den kvinnliga
rösträttens kraf, yttrade, att han visserligen vore vän och anhängare
af själfva saken, men att han icke kunde anse det lämpligE
att ett afgörande beslut fattades, förrän en regeringsproposition
förelåge: en regering borde helt och fullt taga ansvaret för

förslage^_^en ^j. Bergei. uncier uttaladt ogillande af den

afvisande hållning i sak som intogs af det dåvarande utskottet,
att han ansåg, att man borde afbida utredningens resultat; ty det
strede mot »gammal god riksdagssed» att föregripa en utredning,
som Riksdagen själf begärt af Kungl. Maj:t.

Allt detta är nu bortsopadt. Valen gåfvo ju en oväntadt stark
ställning åt dem, som på sitt program skrifvit den kvinnliga

Lördagen den 18 maj, f. in.

Kr 87.

rösträtten, regeringen har framlagt en proposition, utredningens
resultat har i denna proposition kunnat begagnas. Och slutligen
har, såsom nyss här framhölls, det visat sig, att äfven den farhåga,
man ur praktisk politisk synpunkt framfört som skäl mot
förslaget, nämligen att ett »jordskred» skulle inträffa, att de
nya väljaremassorna skulle åt ena eller andra sidan lägga sin
öfvervikt på ett för den lugna politiska utvecklingen farligt
sätt — att, säger jag, den farhågan är, så långt man af utredningen
kan våga sluta, ogrundad: ställningen mellan partierna komme
då kvinnorna få rösträtt att blifva ungefär densamma som förut.

Nu har här emellertid af vältaliga män i rikt mått framkonstruerats
hvad som nyss af herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet kallades »svartmålningar». Ja, man lian i
sanning instämma i detta uttryck, det är icke för starkt. Det
är svartmålningar, och jag tror, att det verksammaste vi mot dem
kunna göra är att för vår del helt enkelt än en gång ställa de
skäl, som vi, vänner af den kvinnliga rösträtten, anfört för reformen,
de skäl, som bestämt oss att fatta en position, som vi,
många af oss sedan flera år tillbaka, intaga.

Då är det första skälet, som redan det för oss är afgörande,
just det, som enligt den förste talaren i dag borde vara det afgörande,
nämligen »statsnyttan». Staten behöfver kvinnornas medverkan
på detta område. Statsnyttan är detsamma som fosterlandets
lyckosamma utveckling. Vi anse, att såsom nu politiken
gestaltat sig, är det för en sådan utveckling dubbelt viktigt,
att man icke stänger ute just den del af nationen, som, enligt hvad
alla erkänna, visat särskildt intresse för de frågor, som den nya
politiken, den socialreformatoriska politiken har till sitt särskilda
föremål. Ett af de mest lyckobådande tecknen i samtidens utveckling,
som jag ville likna vid en ljusning, en morgonrodnad,
är, att folkens sociala samvete vaknat. Så har det skett i andra
länder, så har det skett hos oss. I samma mån, som detta inträffat,
har det tagit sig uttryck i reformer, som röra lagstiftningen
till skydd för svaga och fattiga, det hägn, hvarmed lagstiftningen
omgärdar barnavård, uppfostran och mycket, som förut
varit familjens ensak, vidare nykterhetssaken, egnahemsfrågan
och andra sociala uppgifter — allt reformer, som ropa på sin
lösning och som ropa på, sin lösning med bistånd af kvinnan.
Är det då icke en misshushållning att utestänga henne, har staten
verkligen råd att afvara hennes medverkan ? Är det icke
eu plikt att bereda henne tillfälle till deltagande med politiskt
ansvar i detta arbete ? Och är icke det enklaste sätt, som står
till buds härför, att lägga röstsedeln i hennes hand, att hon må
erhålla full medborgarrätt?

En sak har det i samband härmed erinrats om i föregåendä
debatter. När det faktiskt visat sig och alla erkänna, att kvinnan
i arbete både på det privata området och på det kommunala utvecklat
sig till en insiktsfull och kraftigt verkande maktfaktor,
bör denna faktors arbete icke helt förläggas utanför dsn ansva -

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

ffr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

riga riksdagen. Den kan då möjligen blifva en fara för den lugna
utvecklingen, hvaremot, om den tillätes inträda i det politiska
lifvet ocb°sträcka sina verkningar inom riksdagen, den efter vår
öfvertygelse skall visa sig vara till välsignelse.

Den andra hufvudsynpunkten är denna: kvinnan bör ha rösträtt
därför, att hon behöfver rösträtt. Det är detta som också
nyss af herr statsrådet påpekades genom uppläsande af den riksdagsskrivelse
af år 1906, som ju är liksom ett slags grundlag
för den uppfattning, som på senare tid gjort sig gällande inom
politiska kretsar i vårt land i afseende å kvinnans rösträtt. Det
är ju så, att där säges rent ut, att kvinnan har »lika stora intressen
att tillvarataga i samhället som mannen» och därför bör hon
sättas i tillfälle att genom deltagande i de politiska valen också
göra dem tillbörligt beaktade. Detta kan icke frånkommas. Ingen
kan numera, tror jag, bestrida sanningen af denna Riksdagens
egen uppfattning. Hvad är då naturligare, än att kvinnorna,
stödjande sig på detta uttalande, aldrig skola släppa taget, att
de icke skola ge sig, förrän segern är i deras händer, förrän Riksdagen
uppfyllt hvad jag skulle vilja kalla — trots alla förtolkningskonster
— Riksdagens löfte? Man får heller icke förglömma,
att numera öfver en tredjedel af alla Sveriges kvinnor
öfver 24 års ålder eller omkring y3 million således, gifta och
ogifta, äro själfförsörjande, och att bland dem statistiken upptager
öfver 50 o/o såsom hufvudpersoner i landtbruk och liknande
näringar. Det är sålunda uppenbart, att en mycket stor del af
kvinnorna redan nu äro dragna in i en verksamhet, som i det
fallet fullt liknar männens, att de bära samma ansvar äfven
i yttre afseende som männen.

Slutligen kommer jag till det sista skälet, rättvisans kraf.
Jag anser, att kvinnan bör hafva rösträtt, därför att det är
rättvisi. Detta är ju ett gammalmodigt tal, om man^ så vill.
Men det erkändes dock äfven af den förste talaren såsom ett
berättigadt kraf, i händelse det ej stode i strid med det först
anförda skälet, nämligen statsnyttan. Då det enligt min mening
icke gör detta, utan tvärtom i själfva verket är ett uttryck
just för denna statsnytta, är det naturligt, att detta skäl för mig
får stor betydelse. Från deras synpunkt, som endast tala om,
att makt är rätt, hvilkas horisont inskränkes af denna krassa
uppfattning, som anse, att kvinnan först måste hafva gjort sig
till en sådan maktfaktor, att man icke kan vägra henne rösträtt,
innan man bör ge henne den — från deras synpunkt är ju detta
tal visserligen gammaldags och opraktiskt. Men jag håller tvärtom
före att, rätt förstådt, rättvisa och statsnytta endast äro olika
sidor af samma sak. Och jag är öfvertygad om, att i samma
mån som man äfven på statsnyttan tillämpar rättfärdighetskraivet,
så lyftes man upp öfver partipolitiken. Jag tror icke, att
någon kan förneka, att kvinnan har rättvisans kraf på att få
rösträtt, att bli fullständig medborgare. Liksom männen böra
ha rösträtt, därför att de äro medborgare, så anser jag att

Lördagen den 18 maj, f. m.

Nr 37.

kvinnorna böra ha rösträtt därför att de äro medborgare. Rättvisan
krafvel’ det. Och jag är öfvertygad om, att fruktbärande
regn faller på rättvisans stigar.

Och så frågar jag till sist, liksom jag gjorde, när jag förra
gången hade ordet i detta spörsmål: tror väl någon, att kvinnorna
så sega som de äro och så förvissade om sin rättvisa
sak skola afblåsa striden förrän seger vunnits ? Nej! Och är
det då icke oklokt att längre förhala frågan? Vore det icke
riktigare — jag vänder mig till dem, som icke äro principiella
motståndare -— att nu genast gifva dem rösträtt! Vore det icke
det enda rätta, att genom ett afgörande nu undvika det förbittrande
kraftslöseri, som vi män i vår rösträttskamp alltför länge
fått bevittna? Vore det icke det enda rätta och politiskt kloka, att
just nu göra kvinnan till full medborgare i Sveriges rike ?

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr C 1 a s o n: Som kammaren behagade finna, är utskottets
betänkande denna gång mycket kort. Utskottet menade, att skälen
voro tämligen utdebatterade, och jag trodde därför, att äfven debatten
här skulle bli rätt kort. Det finnes emellertid ett skäl till knapphändigheten
i utskottets betänkande, som jag skall tillåta mig att något
beröra, ty det är af särskildt intresse. Det var grundadt på den bekanta
regeln: »bättre tiga, än illa tala». Det var nämligen en punkt
i Kungl. Maj:ts proposition, som förslagets anhängare icke ville tala
något om, ty de visste icke, hvad de skulle säga därom. Det var dock
icke någon obetydlig punkt, altan en väsentlig punkt, en hufvudsak i
det hela, nämligen bestämmelsen om den fullmakt, som hustru skulle
hafva rätt att gifva åt sin man. Det befanns i utskottet, att man icke
var ense, om detta skulle till- eller afstyrkas, och då teg man om hela
denna viktiga sak. Således, just det, som skulle bära upp förslaget
på en af dess viktigaste punkter, visste man icke huru man ville hafva,
men i alla fall tillstyrkte man förslaget. Jag får då säga, att i
frågor i allmänhet och icke minst, när det gäller grundlagsfrågor, är
detta ett bra lättvindigt sätt att gå till väga, hvilket ensamt för sig
kan motivera ett afslag.

Bland de skäl, som kvinnorösträttens anhängare alltid bruka
framhålla, och som i dag kommit fram oupphörligt i debatten, är som
bekant äfven det, att framställa rörelsen såsom en obetvinglig flod,
som brusar fram, så att det bara är en tidsfråga, när den skall segra.
Jag tillät mig i fjol att erinra, att floden åtminstone i vårt land icke
är så stor och imponerande. Rösträttsrörelsens organisationer omfattade
endast icke fullt 1 % af alla myndiga kvinnor, de öfriga 99 %
stodo utanför. Nu vet kammaren, att år 1911 var ett jubel- och
glansår för denna agitation i Sverige, ty då hade man fått hit hela
den internationella kongressen. Man borde då naturligen kunnat
vänta, att om denna rörelse verkligen hade någon större inneboende
kraft, så skulle den det året hafva tagit ett storartadt uppsving efter
alla dessa ansträngningar. Det var därför med ett visst intresse, jag
gick till den statistik, som för några dagar tillsändes mig, för att

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

IVr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

spåra de stora verkningarna af dessa ansträngningar. Men livad finner
man? Jo, man finner, att ökningen i medlemsantal var svagare
än under de närmast föregående åren. Man finner vidare, att denna
ökning uteslutande berott på att genom energisk agitation bildatsvissa
nya föreningar, men att däremot det sammanlagda medlemsantalet
i de gamla föreningarna minskats. Af de gamla föreningarna
hade mer än 60 % antingen stått stilla eller minskat i medlemsantal.
Detta om medlemsantalet. Ser man åter på antalet föreningar, finner
man, att nybildningen af sådana varit svagare än under åtminstone
de tre närmast föregående åren; det har gått utför kontinuerligt. I
ett afseende har dock det sista året öfverträffat de föregående åren*
nämligen däri, att långt flera föreningar under det sista året upplösts.
År 1908 upplöstes 4 föreningar, under år 1909 3 föreningar, under
år 1910 7 föreningar, men i fjol, det stora året, afsomnade icke mindre
än 14 föreningar. Och föreningarnas sammanlagda antal har i följd
däraf gått ned, något som icke inträffat förut under de närmast föregående
åren. Jag vill för öfrigt tillägga, att äfven om detta föreningsbildande
skedde i ännu större skala, så att denna 1 %, jag
nämnde, steg till 2, 3 eller åtskilligt mycket mera, skulle jag dock
icke anse det vara den »imponerande kraftansträngning», som skulle
förmå mig att öfvergifva min ståndpunkt. Men jag säger detta för
att visa, att floden icke brusar så stark, som man på vissa håll vill
framställa det.

Och detta faktum ville jag då ställa i samband med en annan
fråga, som vi behandlade för några dagar sedan; jag menar frågan
om röstplikt. Hvad innehöllo de framställningar, som där kommo
till synes? Jo, de konstaterade, att af dem, som fingo rösträtt genom
den senaste stora reformen, mellan 40 och 50 % icke deltog i de senaste
valen. Och man sade också, när vi behandlade frågan i utskottet,
från alla partier, att man icke ville drifva fram dem, ty de voro
icke »politiskt uppfostrade», hade icke tillräckligt intresse. Om
man ställer detta i samband med den en och en half miljon kvinnor
det här är fråga om, så frågar jag, om man icke med ännu större beviskraft
kan tillämpa det nyssnämnda på hela denna stora skara.
Herr Hellberg sade, att vi redan hade kännedom om verkningarna af
den manliga rösträttens utsträckning. Ja, de verkningarna äro, att
mer än 40 % af de valberättigade icke brydde sig om den. Jag undrar*
huru stor del af dessa en och en half miljon kvinnor känner något behof
af rösträtt.

Man talar om utlandets exempel och framgångarna därute, men
man tiger med nederlagen, man tiger med motrörelserna. Herr Kjellén
har nyss erinrat om desamma. Han visade en tidning, som utgifves
i England såsom organ för denna motrörelse. För några år sedan
var den ett spädt och obetydligt blad, men har nu vuxit betydligt i
omfång och styrka liksom hela denna rörelses litteratur. Den talarinna,
som herr Hellberg citerade, yttrade vid fjolårets kongress i
Stockholm i det där berömda talet, att »när en rättvis sak nått sin
flodtid, såsom vår sak har gjort i det landet (England), måste allt,
som står hindrande i vägen, spolas bort af den öfverväldigande kraf -

Lördagen den 18 maj, i'', m.

Nr 37.

ten». 1 samband därmed förekom jämväl eu tämligen förklenande
fras om den engelska premierministern, som är rörelsens motståndare.
Något förut i sitt tal berömde hon den engelska kvinnorösträttsrörelsens
organisation i jämförelse med andra liknande organisationer
på detta område och yttrade därvid följande: »Säkert är att
männens rösträttsrörelse aldrig skapade så originella kampmetoder,
en så_ ypperlig organisation, en så ständig vaksamhet.» Kammaren
har sig bekant, hvilka originella kampmetoder rörelsen användt under
den sista tiden; det var ju rätt »slående argument», som kommo
till användning, men det var ändå icke möjligt att öfvertyga det
engelska folket. Och kammaren vet, huru det gick med den där floden,
för hvilken icke funnos hinder i vägen, och af hvilken alla hinder
skulle spolas bort. Kammaren vet, att engelska underhuset har
för en kort tid sedan förkastat förslaget, fastän man snarast väntat
motsatsen.

Herr justitieministern och äfven andra talare hafva erinrat om
skrifvelsen från år 1906, och justitieministern uppläste några ord ur
den. Men jag lade märke till, att den siste ärade talaren då han uppläste
ett uttryck ur skrifvelsen, hoppade öfver ett litet betecknande
»val», som står där. Han sade att det stod där, att »kvinnan bör sättas
i tillfälle att genom deltagande i de politiska valen» göra sina intressen
tillbörligen beaktade, men det står »bör val», hvilket måste
anses. innebära en viss tvekan. Detta är dock ej af stor betydelse.
Men jag skall dessutom be att få fortsätta, där justitieministern slutade.
Efter de af honom berörda ganska allmänna erkännandena i
ett betänkande, som för öfrigt i den delen kom ytterst hastigt till, fortsatte
konstitutionsutskottet: »Då emellerid beslut om en så vidtgående
reform, som beredande af politisk rösträtt för kvinnor skulle innebära,
icke bör fattas utan en föregående utredning rörande alla de
spörsmål, som härmed stå i sammanhang, och då frågan dessutom är
af den omfattning och betydelse, att densamma bör finna sin lösning
oberoende af den nu förestående rösträttsreformen, har utskottet ansett
sig endast böra hemställa om aflåtande af skrifvelse i ämnet till
Kungl. Maj :t», och denna skrifvelse innehöll en begäran om »eu allsidig
utredning om och i hvilken utsträckning» rösträtt vid val till
Riksdagen borde beredas jämväl åt kvinnor, således eu i mycket hög
grad hypotetisk skrifvelse. Utredningen följde därpå och har nu
framlagts. Men jag tror man kan säga, att det är med ett ganska
tvifvelaktigt resultat; somliga mena, att den visar, att det skall gå
bra, andra saga, att den visar att det icke är fördelaktigt att införa
rösträtt för kvinnor. Men när justitieministern med sådan styrka
framhöll. att Riksdagen borde känna sig bunden af skrifvelsen år
1906, vill jag säga, att jag undrar, om justitieministern i allmänhet
känner sig bunden af de beslut, som fattades åtminstone i Första kammaren
år 1906. Det förvånar mig för öfrigt så mycket mer, att han
så kraftigt strök under denna sex år gamla riksdagsskrifvelse, när,
såsom vi veta, man från regeringshåll icke velat tillerkänna någon
betydelse ens åt ett riksdagsbeslut, i fjol i en annan viktig fråga.

Så talade äfven han om utlandet, om de utländska exemplen, och

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.

(Forte.)

37.

Lördagen den 18 maj. f. m.

Forts.)

politisk jag skall be att än en gång få något beröra dem. Herr justitiemirätt
och njsj;ei.n vjj)e särskildt taga exempel från Australien. Det är då be7imor^°r
synnerligt med de utländska exempel, som här anföras. I fjol var
det Schweiz, hvars exempel skulle läggas till grund för^vårt militärväsen,
men talet om Schweiz har numera tystnat. Nu kommer
man i år med Australien och vill, att vi skola taga exempel därifrån
i grundlagsfrågor. Jag undrar, om det är lämpligt att gå till så fjärran
liggande länder med från våra så skilda förhållanden. Skulle vi
icke kunna afgöra dessa frågor efter hvad som passar oss eller möjligen
med exempel från länderna på vår kontinent? Yi hafva ett färskt
exempel från Italien; af ett telegram från gårdagen veta vi, hurusom
parlamentet där med öfverväldigande majoritet af slagit ett förslag
om rösträtt för kvinnor.

Den siste ärade talaren anförde en siffra ur statistiken rörande
de själfförsörjande kvinnorna. Jag har en gång förut i denna fråga
erinrat om, att bakom denna statistiks siffror står bland annat äfven
den stora kategori själf försörj ande, som kallas tjänstefolk. Det är
då icke någon ny kategori i vårt land, och jag tror således, att man
icke alls kan, såsom den talaren gjorde, anföra den siffra han citerade
såsom bevis på, att här är en så förfärligt stor uppmarsch af själfförsörjande
kvinnor. I viss grad har en sådan uppmarsch ägt rum,
men icke har den haft den omfattning, som den af den siste talaren
anförda siffran skulle visa.

Nu erkännes det från rösträttskvinnornas sida, och det har också
erkänts af föregående talare, att kvantiteten af rösträttsföreningarnas
medlemsantal verkligen är ganska liten. Men där emot påstå ju
rösträttskvinnorna själfva, att de äro eliten af landets kvinnor, de
skulle stå i främsta ledet, bäras af utvecklingens väg eller på utvecklingens
hjul, hvad det nu heter. Jag är icke så säker på, att de äro
denna elite. Jag påminner mig en historia från rösträttsrörelsen
år 1907. Den är en smula drastisk, men efter de mindre vackra uttryck,
som herr Hellberg fällde om sina motståndare, då han uppdelade
dem i olika kategorier, kan jag ju få komma med denna historia.
En talare reste ut till en landsända, känd för sitt kärnfulla folk, och
skulle agitera för det Lindmanska rösträttsförslaget. Han höll ett
stort möte, besökt af mycket folk. _ Då uppträdde en yngling från
hufvudstaden och ville lägga stenar i vägen för det Lindmanska förslaget,
och sade, att inte kunde man vara med om ett sådant förslag,
som visserligen ville utsträcka rösträtten, men därifrån utesluta hälften
af Sveriges befolkning nämligen kvinnorna. Det var emellertid
ett mycket olyckligt yttrande i den bygden, ty det tände genast eld i
den stora församlingen; den ena efter den andra uppträdde och vittnade,
att man där visst icke kände något behof af rösträtt för kvinnor.
Och då sade en talare om den saken, att »den fromma, ädla och
gentila kvinnan, hon vill icke hafva någon rösträtt, utan den, som
vill ha den, det är blott den bistra och istadiga kvinnan». _ Jag tror,
att det ligger åtminstone så mycket reson i denne hederlige dannemans
yttrande, att dessa kvinnor, som stå utom, som icke begärt och
icke vilja hafva rösträtt, hafva lika stora anspråk på vår aktning och

Lördagen den 18 maj, f. m.

Nr 37.

vår hänsyn som de andra. De hafva ett minst lika maktpåliggande
och samhällsbevarande arbete i vårt land som de andra, och de utgöra
i alla fall hittills den stora massan.

Hvad angår detta tal om nya arbetsuppgifter och nya områden,
dit man nu skulle draga in kvinnan, säger jag som jag sade i fjol: äro
ni säkra på, att de uppgifter i hemmet, barnavården, sjukvården, fattigvården,
på det religiösa eller sedliga området o. s. v., som redan nu
ligga öppna för kvinnan — äro ni säkra på — att de äro fyllda så,
att de icke kunna göras bättre? Jag är säker på, att ingen törs säga
det, och ändå vill man kasta in kvinnan på andra områden, som äro
för henne främmande och som skulle försvaga hennes verksamhet på
de förra.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Olsson, Olof: Jag har hört herr Thyrén tre gånger
i denna kammare, och hvarje gång har han uppträdt som den
store varnaren. Första gången varnade han oss för att eventuellt
förlora våra ägodelar, andra gången våra hufvuden, och nu är
det samhällsbyggnaden som står på spel. Då jag för min del
hvarken är rädd om mina ägodelar eller mitt hufvud och icke
heller tror, att fosterlandet står på spel, har jag icke kunnat
röna någon som helst påverkan af varningarna.

Jag tecknade ned hvad herr Thyrén sade så godt jag kunde.
Det är klart, att en del gick förlorad. Det är också klart, att då
man skall bemöta man måste koncentrera sig. Jag vill därför
försöka att taga ut kvintessensen.

Herr Thyrén framhöll dels den nytta och dels den skada
som väntades uppstå, i fall kvinnorna finge rösträtt. Hvad då
först beträffar nyttan — om man går ut ifrån hvad som representeras
här i kammaren och hvad som göres här, och ställer detta
i belysning af det faktum, att kvinnorna skulle få rösträtt, så
representera de ju, säde han, alldeles speciellt de humanitära
egenskaperna; deras arbete i dessa egenskapers tjänst är både
stort och ovärderligt. Men, frågade lian, skulle detta arbete på
något sätt stegras, skulle det blifva värderikare, om kvinnorna
finge rösträtt? Jag förstår icke den frågan: hvarför skulle det
stegras? Det är väl alldeles tillräckligt, om det finnes, att det
då får återspegla sig i Riksdagen. Herr Thyrén talade om jordbrukaren,
som är så nyttig och nödig, om näringsidkaren i allmänhet,
om juristen, som behöfver finnas här. Jag hörde icke,
att han nämnde något om, att deras speciella egenskaper speciellt
skulle stegras för att de måtte få representeras här. Det
var alldeles tillräckligt, att de hade intressen som borde vara
representerade. Och då det är klart, att hvarje sak representeras
bäst af sina egna bärare och icke af eftersägare, kan jag icke förstå,
hvarför det nämnda skälet skulle vara ett skäl emot en kvinnornas
representation. Han undrade vidare, om det arbete, som här utföres,
skulle på något som helst sätt stimuleras eller bli bättre
därest kvinnorna komme hit. Idéer, sade han, behöfva de icke

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.)

Kr 87.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

lcvinnor.

(Forts.)

komma med, de komma ändå, utifrån, genom pressen o. s. v.,
oclr arbetet här kan icke lifvas något särskildt, tv det arbete*
som här hufvudsakligen bedrifves, är kompromissarbete, och det
måste utföras nyktert och kallt. När jag hörde detta, tänkte jag:
Jaså, äro vi verkligen så duktiga att kompromissa i denna kammare
och i den andra! Och icke nog med det: skall det till på
köpet vara en förtjänst, någonting manligt att kunna kompromissa?
Jag har hittills i mitt lif haft den uppfattningen, att om det
gäller att »lirka» sig fram, så äro kvinnorna utmärkt präktiga
och bra och duktiga. Om det är det väsentliga och centrala, lätt
idéerna ingenting betyda, utan att kompromissandet är hufvudsaken,
då kan jag uppriktigt sagdt icke förstå, hvarför det alls
skall sitta karlar i dessa båda kamrar.

Jag går så öfver till talet om den skada, som skulle åstadkommas.
Jag måste här göra en liten personlig bekännelse.
När jag hörde denna skada målas af, kom jag att tänka på den
gamle Krysostomus. Han lär ha yttrat vid ett tillfälle, att af
alla vilda djur var kvinnan det farligaste. Herr Thyrén är en
modern man och icke född för flera hundra år sedan; han kan
följaktligen icke lägga in i sin farlighet det som Krysostomus
menade. Men man fick dock den föreställningen, att kvinnorna
voro ytterst farliga — särskildt därför, att de så lätt folie offer
för hvilken som helst politisk jägare, som inställde sig, de hade
tankar, men dessa tankar leddes af känslorna, de hade visserligen
hufvud, men hufvudet var icke riktigt kallt, och allt detta skulle
göra, att de politiska partiernas program — icke partierna, ty
de vore icke eviga, men programmen, då ju kvinnorösträtten blefve
evig — skulle på ett eller annat sätt betänkligt influeras laf
dessas känsloledda tankar och mindre kalla hufvuden. Herr
Kjellén strök under detta ytterligare och fann det nödigt påminna,
att känslorna ofta springa bort med förståndet. Nu har
emellertid herr justitieministern framhållit^ att alla de farhågor,
som man från detta håll rest mot krafvet på rösträtt för kvinnor*
icke besannats. Jag är icke någon slaf under erfarenheter från
Australien, men om man har erfarenhet därifrån, vet jag icke*
hvarför man icke kan få tala om den, isynnerhet som denna erfarenhet
är så talande för just det vi här afhandla. Jag ''ser
förresten saken mycket enklare. Det är i alla fall så, att kvinnorna
med alla sina förtjänster och alla sina fel äro till finnandes
här; då är det icke mer än rätt och billigt, att allt hvad d''a
äga får återspeglas i samhället — alldeles som allt hvad männen
äga af godt och ondt. Då jag ser saken så, kan jag icke finna
något, som talar för, att kvinnan, därför att hon har fel eller
rättare icke har mannens förtjänster, skall vara utestängd. I
en stor byggnad är somligt förgylldt, en annan del är det icke;
mycket sällan äro grundstenarna det. Men grundstenarna äro
väl så nödvändiga för byggnaden, tänker jag. Det är fullt af
präktiga män och kvinnor, som icke på något sätt äro särskildt

Lördagen den 18 maj, f. in.

Nr 37.

framstående eller märkvärdiga men som i alla fall bilda denna
grundval för samhällsbyggnaden, som är så absolut nödvändig.

Men det för mig mest centrala i hela spörsmålet, det vidrörde
herr Thyrén också, men han liksom glöd förbi det så fort
som möjligt. Han sade likväl, att först när kvinnan blifvit ställd
midt i intressestriden, först då är tiden inne att ge henne rösträtt.
Detta är just problemets kärnpunkt. Jag har sällan sett, att
en utredning till den grad lyckats gå på sidan om saken, lyckats
få hela problemet så på sned, som den utredning, som framlagts
i rösträttsfrågan. Här har man kommit med statistik, man
har sökt efter orsaken till kvinnornas fruktsamhet, till barnens
dödlighet och till skilsmässorna, och man har äfven försökt reda
ut kvinnornas förhållande till nykterheten. Hvad har allt detta
med rösträtten att göra? När jag läser detta kan jag icke neka
till, att jag finner det lika mycket samhörigt, som de olika delarna
i den gamla kända rubriklustigheten »fortepiano och halmstadslax».
Dessa frågor ha icke något som helst inbördes samband.
Hvad vi hade behöft, det hade varit en utredning om kvinnoarbetet:
huru detta ställer sig kvantitativt och kvalitativt. Vi hade
behöft en utredning om kvinnoarbetets betydelse för samhället,
för hemmet och för kvinnan själf. Om vi hade haft sådana utredningar,
förefaller det mig, att man af dem skulle kunnat draga
helt andra slutsatser — slutsatser som haft betydelse för det
här problemet. Och jag tror, att man skulle ha fått klart för sig,
att man icke längre skall ställa frågan så: huruvida kvinnan
har intressen att tillvarataga i samhället, utan huruvida hon själf
skall representera dessa intressen.

Man talar om kvinnans uppgifter i samhället. Herr Thyrén
snuddade så lätt vid detta. Han nämnde om, att kvinnorna
skulle uppfostra sina barn. Herr Kjellén var litet mera uppriktig
och detaljerad. Men båda två — knappast kanske herr Thyrén —
tyckas ha förbisett den väsentliga omgestaltning, som ägt rum
och äger rum inför våra ögon just på den här punkten. »Kvinnorna
skola vara hustrur och mödrar och ha hand om allt isom
vi kalla hemlif», heter det, och man får ibland höra mycket vackra
saker om detta. »De skola vårda den heliga elden på husaltaret»
— såg jag här förleden i en tidning. Husaltaret, ja! Det är

fanska egendomligt: karlarna ha nu ett par tiotal år gjort allt
vad de kunnat för att komma bort ifrån detta och in på restauranterna.
Det har vuxit upp restauranter som svampar ur jorden
just på grund af att karlarna flytt hemifrån. Men det är vid ett
tillfälle, som en stor del karlar med ens erinra sig, att husaltaret
finnes, och det är, så snart det blir tal om den kvinnliga rösträtten.

Nu är det så, att kvinnan också måst ge sig från hemmet,
men det är till hennes heder, att det icke skett alldeles frivilligt.
Tidens utveckling, samhällets omgestaltning har drifvit
henne bort. Jag vill påminna om en sak, som man kanhända
icke tänker på, och i hvarje fall icke herr Clason tänker på,

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnor.

(Forts.

Nr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politur och det är, att mellan 1/s och 74 af Sveriges kvinnor icke kunna
valrätt och bli gifta. Det är icke i våra dagar som i den gamla folkvisan,
ValbZtt/°r att >>man väfver sig en randig kjortel, så komma friare från alla
(Forte) orter». Det är mellan V5 och 7* som måste förbli ogifta, de må
'' väfva sig huru många randiga kjortlar som helst — såvida de

icke, det måste jag tillägga, vilja välja sig karlar öfver 50 år.
Men dessa lära vara mycket svåra och ovilliga, efter hvad jag
hört sägas!

Tiden, som vi genomlefva, kräfver kvinnoarbetet, och det
betyder, att kvinnorna allt mer och mer frigöras från det materiella
beroende af familjen, som de förut lefvat i. Visserligen hänger
en del ännu fast vid hemmet, men bandet blir allt slappare och
brister så småningom. Det är val något, som vi utan att anlita
statistiken ha tämligen klart för oss, att de själfförsörjande
kvinnorna bli allt flera och flera. Däraf blir följden, att deras
materiella sj anständighet blir större. De taga allt mera del i
samhällslifvet. Därigenom blir också deras intellektuella själfständighet
större. De bli allt mer sådana, som herr Thyrén vill
ha dem. Allting kastas om här i samhället. Hvad som kommer
att gå fram ur det kaos, som vi ha omkring oss, det är icke godt
att säga, men jag för min del tycker mig skönja en alldeles! ny
klass, som växer upp. Det är dessa själfförsörjande kvinnor, som!
stå lägst på löneskalan, ha det sämsta arbetet och den sämsta
betalningen. Men just på grund häraf ha de också synnerligen
starka intressen att bevaka; de ha numera egna skor, som klämma.

Den siste ärade talaren lät framskymta någonting annat,
som är speciellt mannens syn på saken. Kvinnan skall vara »from»
och »ädel». Man har många andra vackra adjektiv till hands
— de kosta ju icke något —: hon skall vara »kvinnlig» och »huslig»
ja, jag har till och med hört sägas och sett skrifvet, att
skall vara »ljuf». Lifvet är i alla fall ganska underligt! Utvecklingen
drager kvinnan från hemmet och drager henne in
i sysselsättningar, som äro alldeles upp- och nedvända från gammalmanssynpunkt.
Maskinen och mannen ha i förening tagit kvinnan
från hemarbetet, och själf tager hon arbetet från mannen.
Skomakaren får ge vika för skoarbeterskan. Det gamla hederliga
tvättbrädet och strykjärnet ersättes af maskiner, och vid maskinen
står en karl. Mannen i sin tur spinner och väfver. Kvinnorna
bygga fartyg — jag undrar, om det är många af herrarna,
som veta, att kvinnor bygga fartyg. De gå i arbete i grufvor
och fältspatsbrott. Jag har icke här i Stockholm sett någon
kvinnlig rörläggare, utan här år det fortfarande, som på Södra
teatern, »Herr Karlsson, som lägger ned rör». Men man behöfver
bara gå ut till hvilket husbygge som helst, för att få
se kvinnorna bära murbruk. Det är ganska underligt. Hon går
ned i underjorden, och hon går mot himlen. Fältspatsbrott och
murbruk! Tycker ni icke i alla fall, att det är en ganska egendomlig
jordmån för den där ljufheten, som vi karlar så gärna
vilja bevara hos kvinnan?

Lördagen den 18 maj, f. in.

7S1

Nr 87.

Jag ä,r icke pa något som helst sätt sentimental. Jag ser Om politisk
saken realistiskt. Men jag ser saken så: det är en stor del kvinnor valrätt och
— eu del som ökas — som verkligen har stora intressen, viktiga valb^^0Jör
intressen att bevaka i samhället. De stå, som herr Thyrén vill, ^Fortsj
midt i intressestriden. Och då jag för min del funnit, att de själfva
bäst bevaka sina egna intressen, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den hemställan, herr Steffen gjorde.

Hans excellens herr statsministern S t a a f f: Jag skall försöka
att något litet betrakta det spörsmål, som här redan af en och annan talare
tangerats, nämligen huruvida det är sannolikt, att den fråga, som
nu utgör föremål för kammarens öfverläggning, kan komma att helt
och hållet afskrifvas från dagordningen, eller huruvida det är mera
sannolikt, att den kommer och åter kommer tillbaka, till dess den finner
sin lösning.

Det vill förefalla, som om den mycket ärade talare, som först
hade ordet, hade den åsikten, att det nog vore möjligt att göra af med
frågan, så att den blefve aflifvad och icke komme igen. Men då man
hade förmånen att, omedelbart efter att hafva åhört hans yttrande i
dag, också få återgifvet hans yttrande för några år sedan, så måste
man ju erkänna, att yttrandet i dag betydligt försvagades af det yttrande,
som sålunda återgafs af herr Hellberg. Jag beklagar visserligen,
att, efter hvad jag tror, herr Hellberg icke förmådde återgifva
yttrandet af 1908 med hela den imposanta öfvertygelse, hvarmed jag
är förvissad, att äfven detta yttrande på sin tid framfördes af herr
Thyrén. Men innehållet talade ju i alla fall för sig själft. Om man
då erinrar sig, att det ligger endast fyra år emellan dessa båda yttranden,
så kan man ju kanske hoppas på, att de åsikter, som herr
Thyrén nu utvecklade, icke behöfva bli hans sista ståndpunkt. Det
är något egendomligt i, att han synes ha valt skottåren till att framställa
sina åsikter angående kvinnans rättigheter och befogenheten
af kvinnornas kraf. Men det kommer flere skottår, och man kan således
kanske lyckönska sig till en ny skottårsteori af herr Thyrén.

Om jag nu frågar: är detta kraf på kvinnorösträtt ett efemärt,
ett öfvergående kraf, eller är det ett sådant, som står kvar, tills det
får sin lösning, så är det mig visst icke obekant, att det har funnits
ganska många politiska kraf, äfven uti stora och djupgående rättighetsfrågor,
som ha haft en öfvergående beskaffenhet. Men ifall man
närmare undersöker de inre egenskaperna hos dessa kraf, ifall man
undersöker, hvarför det har kommit sig, att de liksom sjunkit undan
och upphört att göra sig gällande, så tror jag, att man oftast skall
finna, att det under den form, i hvilken ett kraf blifvit framställdt,
ligger en djupare fordran, som har kunnat tillmötesgås på ett annat
sätt än det som först formulerats. För några veckor sedan inträffade
det — jag tager här ett exempel —, att i Andra kammaren en motion
väcktes, som framkallade allmän häpnad. Det var motionen om
införandet af ett nytt, ett republikanskt statsskick. Motionären ansåg
sig förmodligen därutinnan såsom en gifven framstegsman, och
han måste ha blifvit bra förvånad, att hans motion på de flesta utan

Nr 87.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk afseende på parti snarast verkade som en anakronism. Förklaringen
vallarhet för därtill är dock ganska enkel om man närmare tänker sig saken. För
va kvinnor. T ett SO-, 60-tal år sedan eller mera voro visserligen tankar på republi(Fortä.
) kanskt statsskick i mer än en västeuropeisk stat uppe i framstegskretsar.
Men hvarför? Jo, därför att man då trodde, att republiken var
det enda medlet att förverkliga folkviljan. Sedan lärde man sig så
småningom, att det fanns andra utvägar, och sedan samlade man i det
ena landet efter det andra alla sina krafter på just sådana andra medel,
nämligen utvecklingen af ett konstitutionellt-parlamentariskt
statsskick, som äfven under en monarkisk form förverkligar folkviljan.
Detta är således ett exempel på ett sådant politiskt kraf, som
sjunkit undan, säkerligen för mycket långa tider.

Men finnes det någon, som kan tänka sig, att sedan krafvet på
kvinnans rösträtt en gång blifvit väckt till lif och gripit omkring sig
så, som det nu gjort, det skulle vara möjligt, att detta kraf kunde tillfredsställas
genom något annat än sin egen uppfyllelse? Jag tror,
att den saken är helt och hållet utesluten, och jag tror, att det finnes
ett mycket starkt positivt skäl för det antagandet. Ty, mina herrar,
om vi betrakta denna politiska fordran, så är den ju icke något isoleradt,
något, som utan skönjbart samband med de stora politiska hufvudströmningarna
plötsligt framträdt. Det är i själfva verket ingenting
annat än ett nytt utslag på ett särskild! område af den största
politiska kraft, som bär verkat under mer än ett sekel, den politiska
kraft som den franska revolutionen formulerade såsom fordran på
jämlikhet. Hvad den kraften har betydt för samhällenas omformning,
är ju här icke tillfället att närmare ingå på. Om man ser på
samhällena — jag talar om de vesteuropeiska samhällena i det hela
taget —, om man ser på dem sådana de äro nu och därmed jämför
hvad de voro, innan jämlikhetskrafvet hade fått insteg i människornas
sinnen, då förstår man, att denna kraft på sitt område, i fråga om
ordnandet af samhällenas inre förhållanden, varit fullt jämförlig med
de materiella krafter, som för ungefär ett sekel sedan uppdagats och
så oerhördt omgestaltat människornas yttre förhållanden.

Man kan säga, att kvinnans rösträttskraf är ingenting annat än
en fortsättning, en ny utveckling af den känsla, den stämning, som
en dag betog de s. k. ofrälse människorna i samhällena, och som gjorde,
att de sporde sig och andra: huru är det möjligt, att därför att vi
icke äro födda till adel, vi icke skola ha några ordentliga mänskliga
och medborgerliga rättigheter? Det var den frågan, som gjorde, att
adelsväldet och privilegierna folio. Det är en fortsättning af det
spörsmålet, som de fattiga vid en senare tidpunkt framställde, då de
sade: är det verkligen rättvist, att därför att jag är född fattig och
icke har utsikt att bli annat än fattig, jag icke skall få något inflytande
på mitt fosterlands angelägenheter? Därmed begynte striden
mot censusrösträtten i alla länder, en strid som numera nästan öfverallt
slutat med hvad man kallat den allmänna rösträtten — hallat
så, till dess att kvinnorna begynte att äfven för sin del göra sig hörda
och sporde: hvad är det för rättvisa i, att allenast därför att vi tillhöra
ett annat kön, vi icke skola betraktas och behandlas såsom full -

Lördagen don 18 maj, f. in.

Öl

Nr 87.

myndiga medborgare? Om det således är otvifvelaktigt, att denna
fordran utgör ett nödvändigt resultat af en än mer omfattande fordran
af en kraft, hvars verkningar vi ännu endast delvis sett — vi komma
nog att så småningom få se ännu flera och ännu större —, då kan
man vidare spörja: finnes det då någon utsikt, att de förhållanden,
som framkallat dessa kvinnornas spörsmål om rätt äfven för dem,
skola förändras? Det har under debatten blifvit af flera talare vidrördf,
att dessa förhållanden till mycket stor del äro att söka i kvinnans
allt större och större utflyttning i samhällsarbetet på de allra
flesta områden. Det är klart och tydligt, att den kvinna, som tillsammans
med en man står på fabriken och arbetar, den kvinna, som
sitter på kontoret och arbetar tillsammans med männen, den kvinna,
som arbetar tillsammans med männen i skolan, den kvinna, som arbetar
såsom läkare jämsides med män, det är klart och tydligt, att alla
dessa i samhället arbetande kvinnor med rätta måste göra det spörsmålet:
kan det vara rättvist detta, att vi icke skola få ha ett uns att
säga i fråga om vårt fosterlands angelägenheter? Kan det verkligen
vara möjligt, att vi kunna vara dugliga och skickliga, som man numera
allmänt erkänner, att göra hvad som blifvit vårt yrke, vår sysselsättning,
men att en oöfverkomlig skiljemur ställes mellan männen
och oss, där det är fråga om vårt gemensamma fosterlands angelägenheter? Ingen

af eder, mina herrar, tror, att den utveckling, som sålunda
kommit till stånd, kommer att vridas tillbaka. Det är tvärtom tydligt,
att kvinnans rätt och möjlighet att stiga ut till allt flera platser,
att fylla allt flera uppgifter i vårt samhälle, kommer att ökas år från
år. Men när sålunda anledningarna allt mera ökas, är det ju icke möjligt
att verkningarna, hvilka just äro kvinnans rösträttskraf skola
komma att minskas. Ja, detta gäller nu de kvinnor som ha en verksamhet
utom hemmet. Det är tydligt, att det är hos dessa kvinnor,
som man kallar »själfförsörjande» — ehuru jag för min del har den
uppfattningen, att den stora massan af gifta kvinnor i vårt land
äfven äro »själfförsörjande», så att det är oriktigt att på andra tilllämpa
uttrycket »själfförsörjande», men därifrån utesluta de gifta —
det är naturligt, det är psykologiskt gifvet, att det är hos dem, som
tanken först skall ha vaknat och fått lif. Så småningom har den
också sprätt.sig till kvinnor inom hemmen. Äfven de ha frågat sig
och frågat sig, så vidt jag förstår, med rätta: Yi, som ha det stora
värfvet att uppfostra det unga släktet, skola vi, med någon rättvisa
kunna helt och hållet uteslutas från all inverkan på det lands angelägenheter,
för hvilka vi skola fostra detta unga släkte?

Det är med dessa reflexioner, som jag skulle vilja stödja den hos
mig allt mera rotfästa uppfattningen, att vi här ha att göra icke
med en fråga, som utgör ett politiskt mod för dagen, uran med en
fråga, som så gripit omkring sig, och som gripit så djupt ned i sinnena,
att det icke är tänkbart, att den skulle kunna sjunka undan,
utan att den blir löst.

Ku är det i förbigående sagdt någonting ganska egendomligt,
;att äfven från högerhåll, där man ju har en motvilja för att tänka

Första kammarens protokoll 1912. Fr 37. 6

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnan.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk
valrätt och
valbarhet för

kvinnan.

(Forts.)

sig kvinnorna i politiken, vid vissa tillfällen denna motvilja hastigt
och lustigt förflyktigas; det är ju förvånande. Jag skall anföra
ett litet exempel. I höstas skulle från högerhåll äga rum ett storslaget
protestmöte mot en regering, som jag icke behöfver närmare
nämna, och eu dess åtgärd. Då fann man visst icke lämpligt att uteslutande
anlita män för att framföra indignationen och protesten,,
utan man anlitade också en framstående kvinnlig politisk talare.
Och efter hvad man kunde förstå af referatet, var det egentligen hon,
som hade i allra högsta grad gifvit adekvata uttryck åt församlingens
mening. Det var alldeles påtagligt, att de andra, ja, de hade
stuckit och huggit, men lion ansågs hafva fullständigt pulvriserat
regeringen! Om det nu är så, och det kunde anföras ofantligt många
exempel härpå — ja, icke på kvinnor, som hafva pulvriserat regeringen,
men i alla fall på kvinnor, som uppträdt å högerns möten och
talat och ansetts hafva på ett förträffligt, på ett synnerligen lyckligt
sätt återgifvit högerns uppfattning — om det nu alltså är så, att högern
tål sig bra med och sätter värde på den politiska högerkvinnan utom
Riksdagen, är det då logiskt och konsekvent att säga, att hon icke
duger till att välja och att hon icke duger till att uppträda inom
Riksdagen?

Jag tror för min del, att man skall hafva svårt att finna ett
mera riktigt och klart uttryck för den kvinnliga rösträttsrörelsens
ställning, sådan den under ett antal år hos oss har utformat sig, än
det som i 1907 års rösträttsproposition gafs utaf den dåvarande justitieministern,
herr Albert Petersson, och i hvilket yttrande samtliga
regeringsmedlemmar instämde med undantag, tror jag, af två,
dåvarande statsråden Trolle och Tingsten, som därför att de icke
voro anhängare af proportionalismen yttrade en skiljaktig mening.
Beträffande den kvinnliga rösträtten fälles i detta statsrådsanförande
följande yttrande: »För mig är det tydligt, att den nu pågående
rörelsen för att kvinnan, den gifta såväl som den ogifta, må kunna
själf bevaka sina egna intressen och äga att tillika med mannen
deltaga i det offentliga lifvet, är eu yttring af själfva tidsandan och
en omedelbar följd af den större själfständighet, kvinnan alltmera i
sin verksamhet kommit att intaga. Det berättigade i denna rörelse
är jag också villig att erkänna, och jag är för min del öfvertygad,
att det mål, politisk rösträtt för Sveriges kvinnor, som nu äger så
många varmhjärtade förespråkare, i en nära liggande framtid kommer
att blifva verklighet.»

Det är för att försöka komma fram till denna verklighet,
hvilken den dåvarande justitieministern förutsatte och tydligen då
hoppades på. som denna proposition nu i år har blifvit framlagd, och
det är med åberopande af dessa, som mig synes, i så hög grad sanna
ord, kanske ytterligare förstärkta med hvad herrThyrén af år 1908
yttrade om att både logiken och rättfärdigheten bjuda att gifva kvinnan
rösträtt, som jag ber kammaren bifalla den kungliga propositionen.

Herr T hy rån: Då jag nu anhåller att få yttra ett par korta

Nr #7.

Lördageu den 18 maj, m.

oid med direkt adress till hans excellens herr statsministern,
bey jag honom icke misstycka, att jag icke, livad jag kanske
lätteligen bort, upptar hans anförande till något bemötande.
Hetta gör jag icke, dels därför att det till stor del i själfva
verket öfverensstämmer med hvad jag själf yttrade — icke 1908
utan nu i dag 1912 dels och till stor del därför, att jag anser
mi.g hafva redan förut i dag besvarat, hvad hans excellens nu
anförde; slutligen gör jag det icke äfven därför, att jag tror,
v* skulle kunna hålla på hur länge som helst i dessa jallmanna
frågor, utan att den eno bekände sig vara omvänd utaf den
andre. Det är således icke detta, utan något helt annat, som
bestämt mig att nu begära ordet.

„ ker nämligen att till hans excellens herr statsministern

såsom chef för regeringen få rikta en alldeles bestämd och gripbar
fråga i en mycket tydlig och begränsad punkt. Hans excellens,
tror jag, var närvarande hela tiden, då jag yttrade
förut i dag, och torde således hafva åhört och ''lågt märke
hvad jag yttrade angående förslagets sammanhang med utskyldsstrecket
och med förstakammarvalen. Jag är öfvertygad
om, att herr statsministern alldeles som jag vet och känner
sig fullt säker om att boskillnaden, om hvilken jag talade, är
under de gifna förutsättningarne, ett mycket enkelt medel. ’ En
6, 7 8. kronor kostar det och gäller för hela lifvet — och då
har kvinnan sin politiska rättighet. Herr statsministern, tror jag
är nog liksom jag öfvertygad om, att vederbörande icke äro
sena att begagna sig af detta enkla experiment. Och slutligen
torde herr ^statsministern liksom jag vara öfvertygad om, att
hafva en gång alla hustrur till utskyldsförsummande män faktiskt
politisk befogenhet, finns ingen mänsklig möjlighet att
hindra utskyldsstreckets borttagande.

Det är möjligt, att hans excellens finner detta återigen vara
en fördel i förslaget. Ja, därom skall jag icke nu uttala mig,
men jag vill fråga: har regeringen observerat detta faktum eller
icke ?

Jag har tillåtit mig utgå från det sista alternativet: reseringen
har icke tänkt på det. Och om regeringen icke tänkt på
det, i så fall har jag intet att säga — det är mänskligt och
kan ^hända hvem som helst. [Men i så fall måste regeringen
också finna det vara ganska naturligt, att vi, som icke äro mogna
att stryka ut utskyldsstrecket, ensamt på denna grund icke
kunna gå med på förslaget, äfven om vi hade känt oss i princip
öfvertygade af herr statsministerns anförande.

Detta mitt resonemang bygger som sagdt på, att jag antar,
att regeringen själf icke gjort denna reflexion. Skulle jag åter
antaga, att regeringen tänkt på saken och har klart för sig, att
ett bifall till denna proposition betyder inom kort nödtvång att
taga bort utskyldsstrecket, då tillåter jag mig säga, att den
göda mening som jag hyst och hyser till den sittande regeringen
skulle i någon mån ändra sig. Ty jag finner, att det icke vore

Om politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnan.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk
valrätt och
valbarhet ''för
kvinnan.

(Forts.)

riktigt handladt, om regeringen utan att säga något, utan ens
en antydan till utredning, skulle på en bakväg försökt införa
nämnda förändring.

Jag har talat om utskyldsstreckel, därför att det’är en så
skarpt begränsad fråga, att man icke kan misstaga sig på den.
Men herr statsministern finner nog, att detsamma gäller i fördubbladt,
ja i mångdubbelt mått om den andra punkten: förstakammarvalen.
Och jag vill säga, att jag skulle vara tacksam, ifall
hans excellens ville gifva oss litet upplysningar, om hur det förhåller
sig i dessa något dunkla punkter.

Hans excellens herr statsministern St a af f: Jag skall med
största nöje tillmötesgå den föregående ärade talaren och lämna
Sivar på hans båda frågor.

Beträffande den första frågan ber jag att få svara, att det
visst icke har undgått regeringen, att den möjlighet förefinnes,
som den ärade talaren påpekade med afseende å boskillnad. Men
regeringen delar alldeles icke den uppfattning, som den ärade
talaren har tillkännagifvit, nämligen att ett antagande af detta
förslag skulle föranleda till fullkomliga massansokningar om
boskillnad; alldeles icke. Erfarenheten visar, att människor icke
äro på det sätt beskaffade, att de för att försäkra sin rösträtt
skulle kunna antagas i någon större mängd underkasta sig
de formaliteter, besvär och kostnader som dock äro förenade med
vinnande af boskillnad.

Man kan ju hämta en viss erfarenhet om huru litet benägna
människor äro att på förhand —• märk väl, icke då valet står
för dörren, utan på förhand — underkasta sig besväret för
att erhålla den politiska rösträtten från de länder, där det finns
registreringstvång såsom förberedelse för rösträttens utöfning
och där man på många håll varit angelägen om att afskaffa
detta tvång därför att äfven detta — som således är mycket
enklare än boskillnad — är en sådan börda, som folk icke gärna
underkastar sig. Detta om detta.

Hvad beträffar den andra frågan skulle den, om jag uppfattade
den rätt, gå ut på, huruvida ett antagande af detta förslag
enligt regeringens uppfattning skulle komma att medföra kraf
på att kvinnor borde få rösträtt äfven till Första kammaren i
vida större utsträckning än nu och på ett eller annat sätt således
äfven därvid jämnställas med männen. I anledning häraf vill
jag först åberopa talarens egna ord, att den nuvarande Första
kammarens gestaltning och den 40-gradiga skalan nog icke är
någon evighetsinstitution. Men dåra! följer icke, att ifall detta
förslag genomföres, omedelbarligen resultatet skulle blifva, att
de konsekvenser, som han här ville förespegla oss, skulle inträffa.
Jag tror knappast, att detta förslags genomförande skulle på
rätt långa tider lägga så synnerligen mycket till den agitation
emot 1909 års rösträttsreform, sådan den tagit sig uttryck i
gestaltningen af Första kammaren, som i alla fall och på andra

Lördagen den 18 maj, f, m.

&r.

Nr 37

glinder redan är för handen och gifvetvis icke kommer att af- Om politisk
stanna. Det är alltså svaret på den andra frågan. valrätt och

J ag kan följaktligen på intet sätt finna, att dessa två omständigheter
böra kunna utgöra någon anledning för dem, som
eljest ha en sympatisk uppfattning af frågan om kvinnans röst- ( °r S’''
rätt, att icke. gifva sin röst åt det nu föreliggande ''förslaget.

Jag tillåter mig också uttala ett tvifvel på att någon, som kommer
att rösta emot detta förslag, låter bestämma sig företrädesvis
af dessa utaf herr Thyrén framställda invändningar.

Herr Thyrén: I anledning af herr statsministerns svar på
min första fråga ber jag blott att med ett ord få säga, att det förefaller
mig, som om herr statsministern hade en väl låg, troligen
alltför lag tanke om ledningen af ett visst politiskt parti — hvars
namn jag icke behöfver nämna — såväl i afseende å den praktiska
blicken hos denna partiledning som beträffande den respekt och det
välde öfver sina underlydande, som denna ledning eljest brukar
kunna glädja sig åt. Detta var nu beträffande den första frågan.

Beträffande svaret å den andra frågan har jag ingenting att tilllägga.
Hvad herr statsministern i den delen anförde, talar för sig
själft.

Herr G e z e 1 i u s: I anledning af den sista replikväxlingen
kan jag icke tillbakahålla några tankar, som hans excellens statsministerns
grundmotivering för sin ståndpunkt i frågan framkallat.

Hans excellens började sitt inlägg med att framställa spörsmålet,
huruvida krafvet på politisk rösträtt för kvinnor var af den
art, att man kunde vänta, att det skulle afskrifvas, eller om det
var ett anspråk, som icke skulle upphöra, förrän det var uppfylldt.

För att visa riktigheten af den uppfattning, som var hans, att det
bär gällde ett ofrånkomligt kraf, berörde hans excellens spörsmål
på det politiska området af, som det vill synas såväl honom som mig,
mycket ingripande art.

Hans excellens begagnade tillfället att klarlägga sin uppfattning
om — hvad kanske här trängde sig på litet hvar — den motion, som
väckts i Andra kammaren rörande republikanskt styrelsesätts införande.
Han affärdade det krafvet såsom numera icke aktuellt. Det
tillhörde en gången tid, menade han; nu hade folken lärt sig, att
frihetens väg gick under konstitutionell monarki med en utveckling
efter andra linjer.

Ers excellens, det finns ett politiskt parti i vårt land, om hvars
tankar ers excellens säkerligen icke är okunnig, ett parti, som på
sitt positiva program, då det går fram till val, för folket uppför
såsom första sats kraf på införande af ett republikanskt styrelsesätt.

Är.det icke en realitet? Frågan skulle kanske närmast riktas till det
socialdemokratiska partiet.

Då hans excellens vid inledningen af fjolårets valrörelse utvecklade
sin uppfattning af den andrakammarparlamentarism, hvilken
upptogs såsom en första programpunkt på det liberala partiets ak -

Nr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk

valrätt och

valbarhet för

kvinnan.

(Forts.)

tuella program, så upplyste lians excellens valmännen om, att denna
andrakammarparlamentarism liade sin plats och. sitt berättigande oafsedt
statsformen, det må vara republikanskt styrelsesätt eller monarki,
och i det ögonblicket — som följde omedelbart på kreerandet
af den fruktbärande samverkans paroll — var det säkerligen icke
för hans excellens främmande, att det republikanska styrelsekrafvet
här var ett aktuellt spörsmål.

Då hans excellens pläderade för, att kvinnans rösträttskraf var
ofrånkomligt, kunde jag icke få annan uppfattning af hans excellens’
skäl, än att de buros af samma grundåskådning, som format det socialdemokratiska
partiets uppfattning om vägarna och målet för vår
konstitutionella utveckling: allmän rösträtt med enkammarsystem,
utan streck.

Hans excellens kallade med citatform, nu gällande rösträtt allmän,
s. k. allmän, och ville påvisa, att innan kvinnan fått politisk
rösträtt, så är den beteckningen icke riktig. Nej, ers excellens, om
man tar det i den bemärkelsen, så hafva vi icke allmän rösträtt, så
länge vi hafva utskyldsstreck i någon form, eller så länge vi hafva
skala i någon form, det må nu vara den af hans excellens omnämnda
40-gradiga skalan eller öfver hufvud taget någon gradering,
som på något vis inverkar på sammansättningen af vårt lands folkrepresentation.

Om man har den uppfattningen, som röjer sig i det socialdemokratiska
partiets syn på spörsmålet, hur vår politiska utveckling
skall gå, att man vill åberopa den franska revolutionens idé om
jämlikhet, tagen i dess mest abstrakta bemärkelse, då är linjen ytterst
klar och enkel i den fråga, som här föreligger. Men på mig gör
det ett väl så egendomligt intryck, att de skälen ansågos af hans
excellens vara afgörande, ens bärande, för den föreliggande frågans
bedömande.

Ja, mig förefaller det, som om man med denna uppfattning
långt förr och med mycket mera kraft borde kräfva den ändring i
den politiska rösträtten för män, hvilken herr Branting och hans
meningsfränder i en motion hafva yrkat och som i en vid annat i
dag föreliggande utlåtande fogad reservation också gjorts gällande.
Frågan om den kvinnliga politiska rösträttens erkännande är icke
ett spörsmål, som jag kan finna möjligt att lösa efter de grunder,
som hans excellens har angifvit. För mig ställer sig saken visserligen
också som en fråga af principiell innebörd, och min ståndpunkt i
den grundar sig på principiella skäl. Men principiella skäl få ta
hänsyn till huru förhållandena ställa sig i det praktiska lifvet. Det
har talats förut under debatten här om att när kvinnorna ställas
midt i intressestriden, då är tiden att införa politisk rösträtt för
kvinnor, som för män. Ja, jag ville forma det på ett annat sätt
och uttrycka, som jag tror, samma idé genom att säga: när kvinna
och man ha ställts i hvarje afseende i samma ställning såsom samhällsindivider,
fria från familjesamhörighetens kraf, fria från den
samhörighet med samhället, som historien visar, att familjebegreppet
fordrar, då är tiden inne att såsom en konsekvens gifva kvinnorna

Lördagen den 18 maj, f. in

Sr :i7.

politisk rösträtt, men mot det målet och mot den konsekvensen vill politi
jag icke gå — med vidöppna ögon. Jag vill icke, såsom eu talar
på skånebänken, med upprullande af taflor från sin erfarenhet om hvinnan.

hur vissa klasser af kvinnor lida — liksom stora klasser af män ■— (Förta.)
under svåra samhällsförhållanden, draga den konsekvensen att söka
försämra i stället för att förbättra. Hvad vill ni vinna med den
kvinnliga rösträtten, då ni talar om att den kräfves af kvinnorna för
att göra deras ställning i striden bättre? Jo, ni vilja strid, en strid
mellan könen i det samhälleliga lifvet.

Det första skäl, som angifves af herr justitieministern i hans allmänna
motivering, är också kvinnans intresse i strid emot mannens.

Det skälet tror jag alltså icke har sitt berättigande, allra minst att
ställas i första rummet, ens af en än så varm anhängare af kvinnans
politiska rösträtt. Det andra skälet herr justitieministern anför hvilar
på hans utgångspunkt, att tidsförhållandena ställt kvinnan på ett
lika plan som mannen. Därför skulle kvinnan med sina särskilda
fallenheter tagas i anspråk för allmänna angelägenheter, som nu i
allt större grad omfatta äfven spörsmål, där hennes erfarenhet kan
vara särskildt värdefull. Ja, men hufvudfelet i den uppfattningen
ligger för mig däri, att, då man erkänner, att kvinnan står på lika
plan som mannen, som äfven jag gör, innebär detta icke att hon
står på samma plan.

Det är icke kvinnans särskilda anspråk, det är icke kvinnans
särskilda intresse i vissa frågor, som får vara afgörande för ett medgifvande
af politisk rösträtt för henne, och icke heller kommer man
därhän från den utgångspunkten, att hon står på lika plan som
mannen. Innan hon står på samma plan som mannen, är den konsekvensen
icke berättigad.

Jag har redan förut en gång haft tillfälle att uttala min uppfattning
i den föreliggande frågan och jag vill med några få ord erinra
därom. Ansvaret för det statliga lifvet påhvilar och skall påhvila
männen och icke kvinnorna. Därför skola männen icke välta
detta ansvar från sig på kvinnorna. Gå till erfarenheten inom familjen
och förhållandet mellan man och kvinna där. I beslut af
vikt, särskildt där olika synpunkter kanske skulle göra sig gällande,
samrådes, men det är mannen, som är skyldig att gentemot den utomstående
ha det afgörande ordet, det är på honom ansvaret hvilar.

Icke rubbas den sanningen däraf, att, såsom hans excellens statsministern
talade om, det finnes fabriksarbeterskor, kontorister, lärarinnor,
som hafva samma ställning i sina yrkesförhållanden som
män. Äro de ogifta, stå de ju i en annan ställning, äro de gifta,
förändras icke deras ställning i detta afseende med den yrkesverksamhet,
som de hafva. Och för deras skull få vi icke bidraga till
att rifva ned, hvad som måste vara grunden för samhället. Grunden
ligger i familjen. Den satsen må vara. gammal och förhånad, jag
tror på den.

Herr Berger: Då jag icke tillhör något af kammarens par tier,

och man följaktligen icke från någon min allmänna partiställ -

Nr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om politisk ning kan sluta sig till min ställning till den föreliggande frågan,.
valbarhet 0<för ^iar Ds härmed velat tillkännagifva, att jag kommer att rösta för
Va kvinnan. '' afslag på utskottets hemställan. J ag är trots utfallet af Andra(Forts.
) kammar-valen år 1911 icke öfvertygad om, att det för närvarande
inom landet finnes en verklig folkstämning för det föreliggande förslaget.
Jag är ej heller öfvertygad om, att kvinnorna själfva i stort
sedt vilja hafva rösträtt. Och ej heller tror jag, att man kan utan
vidare afvisa de af herr Thyrén framställda betänkligheterna, såvidt
angår de konstitutionella konsekvenserna af ett bifall till det föreliggande
förslaget. Jag yrkar därför afslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande utskottets förevarande hemställan yrkats:
1 :o) att det af utskottet förordade förslag till ändrad lydelse af §§ 9,
16, 19 och 21 riksdagsordningen skulle antagas att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling; 2:o) af herr Steffen, att samma förslag
skulle såsom hyllande antagas med den ändring i afseende å formuleringen
af § 16 mom. e) och f), som angåfves i den af herr Branting
vid utlåtandet fogade reservationen; och 3:o) att ifrågavarande förslag
skulle förkastas.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner, först därpå att
till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling skulle antagas det
af konstitutionsutskottet i föreliggande utlåtande förordade förslaget
samt vidare därpå att samma förslag skulle förkastas.

Herr talmannen förklarade sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som förkastar det af konstitutionsutskottet i utlåtande nr 33
förordade förslag till ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Hej, antages ifrågavarande förslag att hvila till vidare?
grundlagsenlig behandli ng.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 86;
Hej — 58.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till herr Stoff ens
yrkande samt vidare på det ifrågavarande förslagets förkastande; och

Lördagen den 18 maj, f. m. 89 >''r

förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 pa aftonen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 14 och 15 i denna må- Om upphäfnåd
bordlagda utlåtande nr 74, i anledning af väckt motion med för -vande af förslag,
att författningarna angående skatteköp och skatteomföring af fattul^S"rna
kronojord skola tills vidare upphöra att gälla. Ikntteom föring

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets be- kronojord.
handling hänvisad motion, nr 208, hade herr Lindhagen m. fl. hemställt,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att författningarna
angående skatteköp och skatteomföring af kronojord skulle i allo
tillsvidare upphöra att gälla.

Utskottets hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att Riksdagen i anledning af förevarande motion måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t, sedan närmare
blifvit utredt, i hvilken omfattning kronojord, som kunde blifva föremål
för skatteköp eller ska.tteomföring, innehades af bolag, föreningar
eller andra dylika rättssubjekt, taga under öfvervägande, huruvida
för dessa rättssubjekt rätten till skatteköp och skatteomföring
vidare borde bibehållas, samt, därest Kungl. Maj:t funne sådant erforderligt,
för Riksdagen framlägga förslag om suspenderande under
den tid utredningen påginge af nyss omförmälda rätt.

Reservation hade anmälts af herr A. T. Odelbar g, friherre G. L.

Be Geer, herrar P. Vaulson, A. Ii. Fahlén och E. A. Lindblad, grefve
A. H:son Wachtmeister samt V. A.son Ekerot, hvilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Lindblad, Ernst: Herr talman! Det föreliggande
betänkandet torde icke vara så obetydligt som den af utskottet framdestillerade
klämmen skulle kunna angifva. Ty visserligen rör den
sig blott om bolag, men den rör sig därjämte om ändring af en grundlagsparagraf,
tillika med hemställan till regeringen att, medan den
skulle utreda, om grund! agsparagraf eu skall ändras, man skulle
suspendera grundlagens klara ord, och detta torde dock vara ett alltför
inveckladt spörsmål för att så här i en hastig vändning kunna tillvinna
sig denna kammares bifall. Det framgår ock af betänkandet,
att Första kammarens ledamöter hafva nästan mangrant reserverat sig
mot en sådan uppfattning. Det föreligger en utredning ifrån kammarkollegium,
där man säger att, såvidt det nu kan angifvas, just bolagen
här innehafva högst få sådana hemman och lägenheter och således

Nr 37.

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om uppnåf- att det hela för dem kan reduceras till en obetydlighet; men frågans
vande af for- princ{p{ena innebörd torde vara af en sådan räckvidd, att endast detta
Ing."skatteköp torde vara nog för att vid detta tillfälle med dessa få ord yrka bifall
och slatteom- till reservationen.
färing af

kronojord.

(Forts.)

Herr Pers: Herr talman! Denna motion tillhör en hel grupp
af motioner, som herrarna nog hafva funnit äro väckta i år och ett
föregående år, härledande sig från det förhållande, att staten sedan
långliga tider har afhändt sig jord åt enskilda personer i stor ut-sträckning.

Yi finna på den första sidan af utskottets utlåtande årtalet 1723
och ensamt detta påminner om att den förordning, som skatteköpen
och skatteomföringarna grunda sig på, utfärdades i en tid, när Sveri-ges krona hade godt om jord, men ondt om folk. Efter Karl XII:s
krig funnos i stor utsträckning ödehemman i landet och man ville upp-muntra folk att taga sig an dessa hemman. Men denna förordning
har fått stå kvar långt sedan ändamålet har blifvit uppnått. Den har
fått stå kvar sedan framförallt skogen blef ett spekulationsobjekt.
Och när herr Lindblad nyss påpekade att det är ganska få af hem-manen, som äro i bolagets ägo, vill jag erinra om det förhållandet,
att bolagen skyndat att få sitt på. det torra. Men den allmänna upp-fattningen uppröres öfver att dessa förhållanden icke ha blifvit rät-tade förut, och fastän det alltså nu blott är en rest kvar, en ringa
rest af dessa jordagods, som hafva spolierats bort för staten, vill ut-skottet, att en del af denna rätt skall sparas och att man skall taga i
betraktande, om icke något kan göras för att rädda denna rätt.

Reservanten har pekat på, att när man icke vill suspendera rät-ten för de enskilda, bör man icke heller göra det för bolagen. Det
är dock, såsom utskottets majoritet har påpekat, en betydande skill-nad emellan de enskilda, som i många fall åtminstone själfva för-sörja sig på jorden, och bolagen, som i allmänhet endast hafva in-tresse af att taga bort skogen. Sedan få vi stifta lagar för att söka
hålla efter bolagen, så att de odla jorden.

För min del skulle jag dock ingenting hafva emot att den här
föreslagna undersökningen och möjligen också suspensionen utsträck-tes äfven till de enskilda, men när man icke har några utsikter till
att få ett sådan förslag igenom, har jag förenat mig med utskottets
majoritet, och jag tillåter mig därför yrka bifall till utskottets hem-ställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt
framställda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskot-tet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på afslag därå;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja-besvarad.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 14 och 15
innevarande månad bordlagda utlåtanden:

Lördagen den 18 maj, f. m.

Nr 37.

nr 75, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af vissa områden till Kiruna municipalsamhälle,

nr 76, i anledning af Kungl. Ma:jts proposition angående upplåtelse
af mark till universitetet i Uppsala för uppförande af en
byggnad för växtbiologiska institutionen därstädes,

nr 77, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för.
säljning af sex lägenheter från till kronopark afsätta förra fältväbelsbostället
Hälle nr 1 i Jämtlands län,

nr 78, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kompanichefsbostället Hultarp nr 1
jämte Hultarp nr 2, en utjord, i Kalmar län,

nr 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
mellan kronan och Stockholms stad af mark vid Husarviken å
Djurgården,

nr 80, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra fanjunkarbostället Refvinge nr
3, 10 i Malmöhus län,

nr 81, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra kompanichefsbostället Makrismåla nr 1 i Kronobergs
län,

nr 82, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kompanichefsbostället Edeby nr 1
och 2 i Södermanlands län,

nr 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra länsmansbostället Ileberg nr 1 i Göteborgs
och Bohus län,

nr 84, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från det till kronopark afsätta kronohemmanet
Käset nr 1 i Jämtlands län.

nr 85, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från det till kronopark afsätta förra militiebostället
Anderson nr 1 i Jämtlands län,

nr 86, i anledning af Kungl. Ma j ds proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra skvadronchefsbostället Nyvalla nr 1
i Uppsala län,

nr 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa områden från det till kronopark afsätta förra fanjunkarbostället
Åsen nr 5 i Jämtlands län,

nr 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af visst område vid Gellivare Malmberg i Norrbottens län.

nr 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheten Turedams kvarn i Jönköpings län järnte den
kronan såsom ägare af nämnda lägenhet tillkommande vattenrätt i
Emån,

nr 90, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra kornettsbostället Torp nr 2 Södre i
Älfsborgs län,

nr 91, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående upplå -

Nr 37.

92 Lördagen den 18 maj, f. in. ''■$

tan de af en lägenhet från Starby kungsladugård i Östergötlands län,
och

nr 92, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
af lotter från förra hospitalslägenheten Bergbetningen under
Skogshöns kronopark i Gottlands län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af konstitutionsutskottets den 15
och 17 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 30, i anledning af
väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade
grunder för rösträtten vid å kyrkostämma förrättade val af folkskollärare,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ändring
i 16 § riksdagsordningen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 15 och 17 i denna
månad bordlagda utlåtande nr 31, i anledning af väckt motion om
ändring i 16 § riksdagsordningen.

I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 132, hade herr Sterne föreslagit, »att Riksdagen
ville besluta följande ändrade lydelse för riksdagsordningens § 16
punkt c):

Den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
verklig kommun, etc.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på angifna skäl hemställt,
att Riksdagen måtte i anledning af herr Sternes motion besluta att
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådant förtydligande
af § 16 punkt c) riksdagsordningen att såsom »utskylder till kommun»
icke måtte kunna förstås utskylder till municipalsamhälle, som
icke utgör egen kommun.

Reservation hade anmälts af herr K. J. Ekman, med hvilken
herrar Trygger och Clason instämt och som ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman, mina herrar!
Uti ifrågavarande stadgande i riksdagsordningen heter det, att politisk
valrätt tillkommer ej den, som icke erlagt de honom påförda utskylder
till stat och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren. Ku är frågan, huruvida bland dessa utskylder
till kommun äfven kunna anses inbegripna utskylder till
municipalsamhälle.

1862 års kommunallagstiftning kände icke till municipalsamhällen.
Det var först sedan ordningsstadgan för rikets städer hade
tillkommit 1868 samt byggnadsstadgan, brandstadgan och hälsovårdsstadgan
1874, som det blef fråga om att viss del af kommun skulle
kunna underkastas dessa stadganden och särskildt beskattas för ut -

Lördagen den 18 maj, f. m.

Nr 87.

gifter, som dura!'' följde. När nämligen Kungl. Maj:t hade förklarat,
att dessa särskilda stadganden skulle tillämpas pa något inom kommunen
beläget samhälle med mera sammanträngd befolkning, föranleddes
däraf vissa särskilda utgifter för denna del af kommunen.
Därigenom uppstod en intressemotsats mellan detta samhälle och
kommunen i öfrigt. Om nu utgifterna, som nödvändiggjorts till
följd af tillämpning af ifrågavarande stadganden, skulle beslutas på
kommunalstämma, var det ingen säkerhet för att det särskilda samhällets
intressen blefve tillbörligt tillgodosedda. I vissa fall, då
Kungl. Maj:t förordnade att stadgandena skulle tillämpas, föreskrefvos
ock särskilda former för beslut om beskattning för dessa samhällen.
I andra fall meddelades icke några särskilda bestämmelser
och då uppstodo stridigheter. Dessa ekonomiska stridigheter föranledde
riksdagen år 1896 att aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t,
hvari begärdes, att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till de tillägg till och de ändringar i kommunallagarna,
som kunde vara erforderliga för att ordna de kommunala beskattningsförhållandena
inom platser på landsbygden, för Indika ordningsstadgan
för rikets städer och andra dylika författningar förklarades
äga tillämplighet. Riksdagen talar här således om ordnandet af
de kommunala beskattning sförhållandena för dessa samhällen. Sedermera
utfärdades med anledning af riksdagens skrifvelse en lag af den
27 maj 1898, som är införd under § 80 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet och hvari stadgas:

»Har K. M:t förordnat, att ordningsstadgan, byggnadsstadgan
och brandstadgan för rikets städer samt hvad i helsovårdsstadgan för
riket föreskrifves om stad skola lända till efterrättelse för område
å landet, som ej utgör egen kommun, vare det område att anse såsom
ett särskilt samhälle (municipalsamhälle), hvars medlemmar
äga att, oberoende af kommunen i öfrigt, själfve vårda sådana för samhället
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som
afses i nämnda författningar eller föranledas af dessas tillämpning
inom samhället; och gälle i afseende härå om municipalsamhälle i
tillämpliga delar hvad i denna förordning är om kommun stadgadt.»

Således, den beskattningsrätt, som tillkommer dessa municipalsamhällen,
grundar sig på samma stadgande, som konstituerar den
själfständiga kommunens beskattningsrätt. Det är på 57 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet. Däraf följer således, att de
utskylder, om hvilka här är fråga, municipalsamhällenas utskylder,
äro att betrakta såsom kommunalutskylder af alldeles samma beskaffenhet
som kommunalutskylderna i öfrigt.

Om det nu verkligen förhåller sig så — och det torde icke kunna
bestridas —■ att det här är fråga om verkliga kommunalutskylder,
kan man uppkasta den frågan: när det nu säges att dessa utskylder
skola betalas till municipal samhället, som i regeln utgör endast
en del af kommunen, kunna de då verkligen anses inbegripna i grundlagens
stadgande om betalning af utskylder till kommun? Menas icke
med uttrycket kommun i riksdagsordningen kommun i dess helhet och
icke en sådan kommundel, hvarom här är fråga. Motionären anser,

Om ändring
i Jfi § rilcsdftgsordningen.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 18 maj. f. m.

Om ändring
i Jo § riksdagsordningen.

(Forts.)

att det verkligen förhåller sig på det sättet och har därför föreslagit,
att man i riksdagsordningen skulle införa uttrycket »utskylder
till verklig kommun», för att på det sättet beteckna, att man skulle
mena endast utskylder till helkommunen, men icke till municipalsamhället.
Jag tror emellertid icke, att man kan göra eu sådan skillnad.
Utskottet åter utgår i sitt utlåtande från, att man verkligen är berättigad
saga, att här icke afses utskylder till kommun. Utskottet
utvecklar sin uppfattning därom på sidan 3, där det säges: »Då utskylder
till municipalsamhälle ej är att anse som bidrag till kommunens
gemensamma utgifter, medför icke häftande för sådana utskylder
förlust af den kommunala rösträtten», och således icke heller
af den politiska. Emellertid är förhållandet, såsom jag redan nämntr
det, att begreppen municipalsamhälle tillkom först 1898. Dessförinnan
var det så, att på många ställen utgifter för municipalsamhälle
beslutades på kommunalstämma och upptogos såsom kommunalutskylder,
och det var sålunda icke alls ovanligt, att sådana samhällsutgifter
måste vara betalda, för att man skulle tillerkännas politisk
rösträtt. I riksdagsordningen var då stadgadt såsom villkor för
politisk rösträtt, att man skulle äga rösträtt i kommunens allmänna
angelägenheter, och därför kräfdes i sin ordning, att man betalt sina
kommunalutskylder. Hurudant förhållandet var efter 1898 är omöjligt
att säga. Då skildes municipalstämman från kommunalstämman,
men något prejudikat finnes icke på, huru man därefter förfor vid
från- eller tillerkännande af politisk rösträtt; man kan emellertid med
skäl förmoda, att i många fall fordrades, att man betalt utskylderna
till municipalsamhället. Jag tror således icke, att det är fullkomligt
riktigt, som utskottet säger på sidan 3, att för politisk rösträtt
före 1910 icke fordrades att man betalt utskylder till municipalsamhället.
Den utgångspunkt utskottet härutinnan anlägger är i
alla händelser mycket oviss.

Härefter öfvergår utskottet till att säga öfverst på sidan 4, att
vid framläggandet af 1904 års rösträttsproposition, då för första
gången bestämmelser om utskyldsstrecket föreslogos, departementschefen
uttalade att »hvad särskildt angår fordran på fullgjord skatteplikt
till kommunen, så är det ju härmed icke fråga om införande af
någon nyhet utan endast ett fasthållande af hvad som redan gäller»,
och af detta generella uttalande drager utskottet den slutsatsen, att
det icke fordras att man betalt utskylder till municipalsamhälle.
Ser man i hvilket sammanhang detta departementschefens uttalande
fälldes, kan man emellertid icke finna, att en sådan slutsats, som utskottet
här velat draga, verkligen däraf kan dragas. Departementschefen
yttrar nämligen — han talar om att olika streck skola införas
och däribland äfven utskyldsstrecket —: »Såsom känd! är, hafva
från åtskilliga håll anmärkningar riktats mot uppställandet af detta
villkor öfver hufvud tagel, och därvid har särskildt framhållits, att
i allt fall erläggandet af kommunalutskylder icke kan anses ha något
sammanhang med den politiska rösträtten.» Det var mot detta allmänna.
resonemang, som departementschefen satte sitt uttalande, att
det icke var fråga om att införa någon nyhet utan endast att fast -

Lördagen den 18 maj, f. in.

Nr :i7.

hålla vid, hvad som redan gällde. Det var den allmänna betalningsskyldigheten
han yttrade sig om. Och det kan så mycket mindre
hafva varit Kungl. Maj:ts mening, att livad förut gällde utan alla
ändringar fortfarande skulle upprätthållas som departementschefen
själf, såsom också utskottet påpekar, föreslog vissa ändringar i hvad
förut gällde. Sålunda skulle icke längre fordras, att man betalt utsliyklema
för de sista tio åren utan endast för de sist förflutna tre
åren. Vidare afstods från fordran, att skatten skulle vara betald för
själfva valåret, och slutligen infördes den nyhet, att det för erhållande
åt politisk rösträtt icke längre skulle vara nog, att man betalt
skatt endast i den kommun, där man var bosatt, utan man skulle
hafva betalt skatt äfven i de andra kommuner, där man kunde vara
kommunalt skattskyldig. Ehuru departementschefen sålunda föreslog
åtskilliga ändringar, gjordes emellertid icke någon uttömmande
utredning i detalj om, hvad det nya utskyldsstrecket innebar i jämförelse
med de gamla förpliktelserna härutinnan, och det är således
fullkomligt oberättigadt af utskottet att af den omständigheten,
att här icke särskildt talats om municipalutskylder, draga den slutsatsen,
att de för framtiden icke skulle behöfva betalas för att man
skulle äga politisk rösträtt. Utskottet har prässat departementschefens
uttalande på ett sätt, som icke är berättigadt. Jag menar således,
att utskottets första skäl för sitt förslag, hvithet är det egentliga
hufvudskälet, alldeles icke är grundadt på någon riktig uppfattning
af, hvad som förekom år 1904, då utskyldsstrecket första gången
bragtes på tal.

Det andra skälet som utskottet anför är, att utskyldsstrecket
skulle innebära en undantagsbestämmelse från de stadganden, som
konstituera den allmänna politiska rösträtten. Detta skäl är lika
litet bärkraftigt som det föregående, ty bestämmelsen om utskyldsstrecket
är icke ett undantag utan ett villkor för den politiska rösträtten.
Men vore det så, att det vore en undantagsbestämmelse, som
man vore nödtvungen att tolka i den allra inskränktaste mening,
skulle man på samma sätt kunna säga, att, när det står, att man skall
hafva betalt utskylderna till kommunen, ordet kommunen skulle tolkas
i inskränkt bemärkelse och sålunda därmed menas endast den
kommun, där man vore bosatt. Så inskränkt får man emellertid icke
tolka detta uttryck. Och på samma sätt menar jag, att man rörande
nu föreliggande fråga icke får använda ett alltför restriktivt tolkningssätt.

Jag vill nu se frågan äfven ur rent praktisk synpunkt. Municipalsamhällena
torde för närvarande uppgå till ett antal af 130 till
140. I många fall är det så, att ett municipalsamhälle utgör endast
en ringa del af den kommun, inom hvilket det är beläget. Men det
finnes icke så få, ända till mellan 25 och 30 fall, då municipalsamhället
utgör den ojämförligt största delen af kommunen; och fall finnas
äfven, där ett eller flera municipalsamhällen helt och hållet täcka
en kommun. Uti sistnämnda fall blir följden den, att utskyldsstrecket
faktiskt taget i väsentlig mån upphäfves.

Jag har här en förteckning på municipalsamhällen, som utgöra

Om ändring
i 1C) § riksdagsordningen.

(Forts.)

Pir 37.

9(j

Lördagen den 18 maj, f. m.

Om ändring
i It) § riksdagsordningen.

(Forts.)

största delen af en kommun och i något fall helt och hållet täcka
kommunen. Samtliga uppgifterna i förteckningen hänföra sig till
den 31 december 1910. Vi ha däri t. ex. Brännkyrka kommun utanför
Stockholm. Den hade då 18,379 invånare och af dessa bodde i
municipalsamhällen 11,461 och i kommunen i öfrigt endast 6,918 personer.
Höganäs kommun i Skåne hade eu folkmängd af 4,510 personer,
däraf från municipalsamhället 3,761 och från den återstående
delen af kommunen endast 749 personer. Uti Örgryte socken utanför
Göteborg bodde 19,379 personer, däraf i tre särskilda municipalsamhällen
16,814 och uti själfva socknen endast 2,565 personer. Vidare
finnas åtskilliga små samhällen i Bohuslän, där ett municipalsamhälle
så godt som täcker hela kommunen. Gullholmen har 811
invånare, däraf i Gullholmens municipalsamhälle 753 och därutanför
i kommunen 58 personer. Käringön har 650 invånare, häraf i municipalsamhället
627 och utanför detsamma 23 personer, troligtvis personal
å en fjuplats. I Mollösund bo 1,035 personer, häraf 965 i municipalsamhället
och 70 utom detsamma. Kungshamn har 3,596 personer
fördelade på 4 municipalsamhällen, och utanför desamma bo
endast 18 personer. Klädesholmens kommun har 901 personer, och
denna kommun täcktes helt och hållet af två municipalsamhällen,
nämligen Klädesholmens municipalsamhälle, som har 793 invånare
och Flatholmens municipalsamhälle, som har 108 invånare, hvilket
tillsammans gör 901 invånare, eller jämt så många som hela kommunen
har. Ku finnes det ingenting, som hindrar, att sådana municipalbildningar
utsträckas att omfatta allt flera samhällen med sammanträngd
befolkning på landsbygden. Stations- och fabrikssamhällen
med mera sammanträngd befolkning kunna förklaras såsom municipalsamhällen,
och därmed skulle utskyldsstrecket för dessa samhällen
till väsentlig del utplånas.

Svaret på, hvad som skall anses såsom utskylder till kommun,
bör icke sökas i riksdagsordningen utan i kommunallag stiftning en,
och huru svaret utfaller beror på, huru man i praxis tolkar kommunallagstiftningen
eller på, huru man vill ändra eller förtydliga bestämmelserna
i kommunallagarna. Hvad jag sålunda vill bestämdt
opponera mig mot är, att man för denna sak skulle vidtaga rubbning
af de bestämmelser, som nu konstituera utskyldsstrecket.

Om jag icke är alltför illa underrättad, uppkom förevarande fråga
på det sättet, att det socialdemokratiska partiets styrelse eller
delegerade för detta parti under förra året hos Kungl. TJdajit begärde
en förklaring af, hvad som menades med uttrycket utskylder till kommunen
i riksdagsordningen. Kungl. Maj:t svarade, att, då ärendet
innebure fråga om förklaring af grundlag, detsamma icke tillhörde
Kungl. Maj:ts pröfning. Sedan frågan således afvisats, har den
väckts motionsvis i Riksdagen och har också föranledt ett tillstyrkande
uttalande från konstitutionsutskottets sida.

Då jag icke kan se annat, än att motionen innebär ett försök till
ett partiellt upphäfvande af utskyldsstrecket till förmån för innevånarne
i municipalsamhällena, har jag icke kunnat biträda utskottets

Liirdngen den 18 maj, f. m.

Nr 37.

utlåtande, utan anhåller att få yrka af slag på såväl motionen som
utskottets hemställan.

Herr von Gei jer: .lag har biträdt utskottsnmjoritetens förslag-
i denna del, och jag skall be att få säga några ord till försvar
för majoritetens uppfattning.

Det framgår af såväl motionen och utskottets utlåtande som af
den siste talarens anförande, att här gäller saken egentligen en tolkning
af 16 § i riksdagsordningen. Majoriteten utgick från den ståndpunkten,
att riksdagsordningen skall tolkas restriktivt, och då kunde
majoriteten icke komma till annat resultat än att stadgandet i moment
e), att »den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun», näppeligen kunde omfatta jämväl skyldigheter till municipalsamhälle.
Man gick ut från, att subjektet för rättigheten skulle
vara en kommun men municipalsamhälle är icke en kommun.

Nu gick icke majoriteten in på någon pröfning, huruvida lagstiftaren
vid affattningen af 16 § riksdagsordningen verkligen afsett
att med uttrycket afgifter till kommun afse jämväl municipalutskylder.
Lagparagrafen hade en gång fått denna affattning, och då
var intet annat att göra än att taga konsekvenserna af detta. Det
framgick af motionen, att olika uppfattningar yppat sig vid upprättandet
af röstlängden angående tolkningen af dessa stadganden.
Något måste ske. Saken måste i ty fall bringas till ett slut. Då var
frågan, hvilken väg man skulle gå. Det föreföll nödvändigt, att en
lagförklaring i detta fall skedde.

Då stodo två vägar öppna. Antingen skulle det bli en autentisk
lagförklaring, hvilken ju skall ske i samma ordning, som då grundlag
stiftas. Den vägen har, sedan 1809 års regeringsform antogs,
aldrig användts, och lagstadgandet får väl anses praktiskt taget såsom
antikveradt. Då återstår den andra vägen, som är den normala
och riktiga, en uppfattning, som jag i utskottet sökte häfda så långt,
som det var möjligt, nämligen att man skulle gå domstolsvägen och
söka åstadkomma ett prejudikat. I synnerhet sedan vi fått ett särskild!
rättsorgan för åstadkommande af prejudikat, d. v. s. regeringsrätten,
hade väl denna väg varit den rätta. Men det torde emellertid
nästan ligga utom möjlighetens område, att i det hänseendet få ett
prejudikat, och detta beror på vår vallags affattning.

Såsom herrarna veta, så är det förhållandet, att sedan en vallängd
upprättats, kan man visserligen få klaga öfver densamma hos
Kungl. Maj:ts Befallningshafvande, men sedan får man i regel icke
klaga mera och detta gäller äfven om oriktigheter skulle finnas i densamma.
öfver Kungl. Befallningshafvandes beslut får sedermera icke
klagas, utom i ett enda fall, eller det som omförmäles i § 39 vallagen,
som stadgar, att »öfver Konungens Befallningshafvandes beslut
må särskild klagan ej föras. Anföras besvär öfver valförrättning,
vid hvilken beslutet tjänat till efterrättelse, må i sammanhang därmed
talan mot beslutet fullföljas». Om man tänker sig in i de faktiska
förhållandena, huru ett sådant ärende behandlas, kan man säga,
att det skall vara. ett ytterst sällsynt fall, som verkligen medför

Första hammarens protokoll 1913. Nr 37. 7

Om ändring
i lti § vika•
dagordning
eu.
(Forts.)

Nr 37.

Om ändring
16 § riksdagsordningen.

(Forts.)

98 Lördagen den 18 maj, f. m.

rätten att klaga öfver Konungens Befallningshafvande» beslut i detta
sammanhang. Det är emellertid tydligt, att det om än sällsynt kan
inträffa, och det förutsattes ju också i lagen, men då kommer såsom
en sista omständighet, att äfven om det fallet hänskjutits till regeringsrättens
pröfning, så är det icke nödvändigt, att det tages upp
till pröfning. Det sker endast under förutsättning, att man skulle
kunna påvisa, att det påstådda felet verkligen skulle hafva någon
inverkan på valet. Män får sålunda anse det vara praktiskt omöjligt
att få ett prejudikat i ärendet.

Enda möjligheten att afhjälpa denna oklarhet, som flera gånger
vållat oro och obehagligheter, är att ändra lagen i den delen. Det
har ju gått så långt, som den förste talaren nämnde, att det gjorts
en petition hos Kungl. Maj:t för att få en autentisk lagförklaring,
men den afvisades på angifna skäl.

Då vi hade den uppfattningen, att lagen med den affattning, som
den med rätt eller orätt fått, verkligen stadgar, att resterande utskylder
till municipalsamhället icke skola utgöra skäl för valrättens
beröfvande, så var det för majoriteten ingen annan väg att föreslå
än att tillstyrka en skrifvelse.

Herr Trygger: I detta fall gäller frågan, huru uttrycket i
riksdagsordningen »skatt till kommun» skall tolkas. Majoriteten
inom utskottet har gjort gällande, att beträffande skatt till municipalsamhälle,
skall nämnda uttryck i riksdagsordningen tolkas så,
att det icke afses skatt till municipalsamhälle, under det herr Ekman,
i hvars reservation herr Clason och jag instämt, tiar en motsatt uppfattning,
nämligen att skatt till kommun är skatt såväl till kommunen
i dess helhet som till en del af kommunen, municipalsamhället,
såvidt icke municipalsamhället utgör en hel kommun, då saken icke
alls är tvifvelaktig.

Ja, herrarne kunna icke i detta ögonblick lösa denna tvistefråga.
Det är absolut säkert — det vågar jag sätta mitt ord i pant på — att
det är omöjligt för kammaren att utan en mycket ingående debatt
kunna fatta ett välgrundadt beslut angående hvilken af dessa båda
meningar är den riktiga.

Emellertid, utskottet begär, att kammaren skall omfatta den
åsikt, som utskottet har accepterat, och skrifva därom till Kungl.
Maj:t. Reservanterna återigen begära icke, att kammaren skall antaga
deras åsikt, utan begära endast, att kammaren icke skall binda sig
genom en sådan skrifvelse, som majoriteten föreslagit. Det kan icke
vara tvifvel om, huru man bör handla i detta fall. År det så. att
skatt till municipalsamhälle icke bör komma under uttrycket skatt
till kommun, får man väl se till, att lagen tillämpas i den riktningen.
År frågan tvifvelaktig, bör den utredas, och jag är öfvertygad. att
Kungl. Maj:t. om han finner frågan tvifvelaktig, kommer att utreda
densamma och för riksdagen framlägga ett förslag, som utgör en
tolkning af gällande rätt, eller också ett förslag, som utgör en ändring
af gällande rätt. T allt fall blir det så. att kammaren erhåller ett
förslag med utredning, och då får kammaren anledning att pröfva

Lördagen den 18 maj, f. in.

Nr 37.

dess riktighet, om eu tolkning skett, eller lämplighet, om det ur truga
om eu förändring.

Jag tror verkligen ieke, att det är för mycket begärd t, att kammaren
icke skall bifalla utskottets hemställan, och jag ber att få yrka
afslag å densamma.

Om ändring
i Iti § riksdagsordningen.

(Foris.)

Herr Mannheimer: Det är riktigt, som den näst föregående
talaren yttrade, att det är olika meningar rådande angående tolkningen
af ifrågavarande lagrum, men jag kan icke förstå, att man
därför behöfver komma till det resultat, som herr Trygger kommit
till. Utan att närmare gå in på och utveckla de skäl, som varit afgörande
för utskottet —• de skälen finner man i utskottets utlåtande,
och herr Ekman har utförligt redogjort för de skäl, som tala för hans
och herr Tryggers reservation — utan att således ingå på själfva sakfrågan,
anser jag, att man bör komma till det resultat, att ett bifall
till utskottets utlåtande vore lämpligt. Det är nämligen så, att enligt
den praxis, som mycket allmänt råder i landet, anser man, att det icke
är nödvändigt att hafva betalt sin skatt till ett municipalsamhälle för
att erhålla rösträtt. Såsom herrarne finna, har ej heller någon enda
ledamot från Andra kammaren reserverat sig mot utskottets betänkande.
Erågan är därför helt enkel: det är en praktisk fråga att få
fastslaget något, som gäller enligt praxis i allmänhet i landet. År det
icke då mycket lämpligt att gå med på att slå fast i lagen detta förhållande?
Det förefaller mig, att äfven om man hade den uppfattning
angående tolkningen af lagrummet, som herr Trygger hade, borde
man kunna vara med därom.

Jag vill blott, innan jag slutar, fästa uppmärksamheten på, att
den ifrågavarande bestämmelsen i riksdagsordningen talar om skatt
till kommun, och då ett municipalsamhälle icke utgör en kommun
utan endast en del af en kommun, så tror jag, att man äfven enligt,
grundlagens ordalydelse kommer till det resultat, som jag ber att få
förorda, nämligen ett bifall till utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarade sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Nr 37.

100

Lördagen den 18 maj, f. m.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 65.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen af återstående ärenden på föredragningslistan
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
nr 118, i anledning af Kungl. Majds proposition angående provisorisk
lönereglering för bergmästarna,

nr 119, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till aktiebolaget Svenska Amerika Mexicolinjen för uppehållande
af regelbunden ångfartygsförbindelse mellan Sverige samt
Nordamerika,

nr 120, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående^ understöd
till rederiaktiebolaget Transatlantic för uppehållande af regelbunden
ångfartygsförbindelse mellan Sverige och Australien samt en
i ämnet väckt motion,

nr 121, i anledning af väckt motion angående statsbidrag för å
epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk,

nr 122, i anledning af Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
under sjätte hufvudtiteln gjorda framställning, i fråga om viss nedsättning
af förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande,

nr 123, i anledning af väckt motion angående gratifikation åt
framlidne vaktmästaren i konstitutionsutskottet Oskar August Larssons
änka,

nr 124, i anledning af Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
under sjätte hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om anslag till
försäkringsinspektionen samt i ämnet väckta motioner,

nr 125, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående bidrag
af statsmedel till aflösning af vissa frälseräntor,

nr 126, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående ulsträckning-
af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor samt
en i ämnet väckt motion,

nr 127, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående kostnaderna
för svensk författningssamling, och

nr 128, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Majd angående ersättning af statsmedel åt vissa familjeförsörjare i
hvilkas familjer epidemisk sjukdom utbrutit;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial nr. 3, med hemställan
om anvisande af ersättning åt sammansatta stats- och lagutskottets
sekreterare;

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 46, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till

Lördagen den 18 maj, f. m.

101

Nr »7.

förordning- om ändrad lydelse åt'' 1, 3 och 7 S§ åt förordningen den 18
september 1908 angående stämpelafgiften, samt

nr 47, i anledning åt Riksdagens beslut rörande bevillningsutskottets
memorial nr 39, i anledning åt kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande bevillningsutskottets betänkande nr 25, i anledning åt dels
-Kung!. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar
i 8, 39 och 52 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående
stämpelafgiften dels och i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial:

nr 44, i anledning af återremiss af utskottets utlåtande nr 34, i
anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
staten för folkskollärarnas pensionsinrättning, och

nr 45, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott;

lagutskottets memorial och utlåtanden:

nr 64, angående arfvode åt den, som inom lagutskottet såsom
sekreterare biträdt vid behandlingen af dels Kung!. Maj:ts propositioner
nr 22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen
och nr 57 med förslag till lag om ändrad lydelse af 154 och 156
§§ samma lag, dels och justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om ändrade bestämmelser i fråga om sättet för kungörande
af utmätt lös egendoms försäljning,

nr 65, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
lagutskottets utlåtande nr 53 i anledning af dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i värnpliktslagen samt till förordning om understöd i vissa fall åt
värnpliktigs hustru och barn (fanailjeurider.stöd), dels ock en i anledning
däraf väckt motion,

nr 66, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen,
dels och i anledning däraf väckta motioner,

nr 67, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående expropriation i vissa fall af torp och andra lägenheter å
rekognitionsskogshemman m. m., samt

nr 68, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
lagutskottets utlåtande nr 57 i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor,
lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf
räntan utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken, lagom
ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom och
lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans
rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,
dels ock i anledning däraf väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
Första hammarens protokoll 1912. Nr 37. 8

Nr 37. 102 Lördagen den 18 maj, f. in.

förordning om skogsvårdsavgift äfvensom tre i ämnet väckta motioner,

nr 99, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af utredning
rörande på rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta
hemman bosatta åboars rättigheter m. in.,

nr 100, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
kompletteringsarbeten vid statens veterinärbakteriologiska anstalt,
nr 101, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi.
Maj:t i fråga om åtgärder för vinnande af större öfverskådlighet angående
de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner m. in.,
och

nr 102, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för beredande af en förbättrad ställning åt
den å statens jordbruksdomäner bosatta torpareklassen m. m.;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning af väckta motioner i fråga om begränsning genom
lag af arbetstiden för personal vid badinrättningar m. m.,

nr §—i anledning af väckt motion i fråga om initiativ från svensk
sida till internationell öfverenskommelse om förbud mot nattarbete
af män inom vissa arbetsområden m. m.,

nr 6, i anledning af väckt motion i fråga om undersökning rörande
personalens i hotell-, restaurang- och kaférörelse arbetstid och
arbetsförhållanden m. m.,

nr 7, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande af yrkesinspektion, och

nr 8, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande af inspektion öfver elektriska anläggningar för belysning
eller arbetsöfverföring; äfvensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder till värnpliktiges skyddande mot förlust af innehålla
anställningar på grund af inkallandet till tjänstgöring; och
nr 20, i anledning af väckt motion angående sådan planläggning
af statens och kommunernas arbeten, att periodisk arbetslöshet motarbetas.

Kammaren åtskildes kl. 4,43 e. m.

In fidem

{.►'' . .. ...... . A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1912. Kungl. Boktryckeriet, B. A. Norstedt St Söner.

1216*9