RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1912:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1912. Första kammaren. Nr 36.

Tisdagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Herr statsrådet Sandström aflämnade Kuugl. Maj:ts nådiga proposition
angående kostnaderna för svensk författningssamling.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1912 den 14 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens fullmäktige
i riksbanken efter herrar C. Berg och H. Lamm, dels ock suppleanter
för Riksdagens fullmäktige i nämnda bank; och befunnos,
efter valens slut, hafva blifvit utsedda till

fullmäktige:

herr Lindgren, Richard, bankdirektör, Hälsingborg, med 24 röster,
» Moll, Viktor Ludvig, verkställande direktör i Sveriges allmänna
hypoteksbank, Stockholm, med 24 röster, sedan lottning anställts
mellan dem och herrar Hallin, Axel Johan, bankdirektör, Stockholm,
och Swartling, Johan Axel, verkställande direktör i konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Stockholm, hvilka jämväl erhållit
24 röster;

till suppleanter för tiden från valet till dess nytt val under år
1913 försiggått:

grefve von Rosen, Gustaf Fredrik, bruksägare, med 48 röster,

herr Funch, Harald, disponent, 46 »

» Larsson, Jakob Filip, bankokommissarie 44 »

A. Hansson i Solberga. Th. af Ekenstam.

Aug. Henricson i Karlslund. Helge Bäckström.

År 1912 den 14 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att
jämlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse dels Riksdagens fullmäktige
i riksgäldskontor efter herrar O. M. Höglund och K. F. G.
Almqvist, hvilka voro i tur att afgå, dels ock suppleanter för Riksdagens
fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos, efter valens slut.
hafva blifvit utsedda till

Första kammarens protokoll 1912. Nr 36.

Sr 36. 2

Tisdagen den 14 maj.

fullmäktige:

herr Höglund, Otto Magnus, filosofie doktor, grosshandlare, med
48 röster,

herr Ekman, Axel, ledamot af Riksdagens Andra kammare, med

48 röster , ,

samt till suppleanter för tiden från valet, till dess nytt val under

år 1913 försiggått: .

herr Santesson, Per Henrik, vice häradshöfding, verkställande direktör,
med 48 röster,

grefve Lagerbjelke, Johan Gustaf, ledamot af Riksdagens borsta
kammare, med 46 röster,

herr Vennersten, Axel Fredrik, ledamot af Riksdagens Andra
kammare, med 38 röster.

A. Hansson i Solberga. Th. af Ekenstam.

Aug. Henricson i Karlslund. Helge Bäckström.

På framställning af herr talmannen heslöts, att de upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna äfvensom .att Riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag af protokollet underrättas om dessa
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingifva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels till skrifvelser till Konungen med
anmälan om de förrättade valen, dels ock till den paragraf, som därom
borde i riksdagsbeslutet intagas.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 35 föreslagna och af båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
med anledning af Kungl. Maj:ts förslag och herr Trappa m. fl. samt
herrar Sommelius’ och Christiernsons motioner i ämnet må på extra
stat för år 1913 anvisa ett anslag af 45,000 kronor, att af Kungl.
Maj:t användas till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och grosshandelssocietetens
i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska
handelsinstitut, Malmö högre handelsinstitut samt Hälsingborgs
högre handelsinstitut under förutsättning, hvad Göteborgs handelsinstitut
beträffar, att Göteborgs stadsfullmäktige, hvad Frans Schartaus
handelsinstitut angår, att grosshandelssocieteten i Stockholm, vidkommande
Malmö högre handelsinstitut, att Malmö stadsfullmäktige, och
i fråga om Hälsingborgs högre handelsinstitut, att Hälsingborgs stadsfullmäktige
fortfarande till instituten lämna årligt understöd till minst
samma belopp som hittills, samt pa de villkor i öfrigt, som Kungl.
Maj:t kan finna skäligt bestämma, röstar

Ja 5

Den det ej vill, röstar

Nej;

Tisdagen den 14 maj. 3 Nr 36.

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutat
att med anledning af Kungl. Maj:ts förslag och herr Trapps
m. fl. samt herrar Sommelius’ och Christiernsons motioner i ämnet på
extra stat för år 1913 anvisa ett anslag af 42,000 kronor, att af Kungl.

Magt användas till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och grossbandelssocietetens
i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska
handelsinstitut, Malmö högre handelsinstitut samt Hälsingborgs högre
handelsinstitut under förutsättning, hvad Göteborgs handelsinstitut beträffar,
att Göteborgs stadsfullmäktige, hvad Frans Schartaus handelsinstitut
angar, att grosshandelssocieteten i Stockholm, vidkommande
Malmö högre handelsinstitut, att Malmö stadsfullmäktige, och i fråga
om Hälsingborgs högre handelsinstitut, att Hälsingborgs stadsfullmäktige
fortfarande till instituten lämna ärligt understöd till minst samma
belopp som hittills, samt på de villkor i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan
finna skäligt bestämma.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 42.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
439, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 62 ja och 157 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 165 ja och 199 nej, hvadan beslut i frågan blifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial nr 17 punkten 1 föreslagna och af
båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen, i
anledning af förevarande motion, må medgifva, att åt förre distinktionskorpralen
Johan Hallin från Eggvena församling må från och
med innevarande år å allmänna indragningsstaten under hans återstående
lifstid utgå en årlig pension till så stort belopp, att densamma
jämte Hallin tillkommande underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
uppgår till tvåhundra kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring, att det i sista raden förekommande
ordet »tvåhundra» utbytts mot »trehundra».

Nr 36. 4

Tisdagen den 14 maj.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 106.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
440, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 45 ja och 173 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 83 ja och 279 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial nr 17 punkten 2 föreslagna och
af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen må
medgifva att extra tjänstemannen å järnvägsstyrelsens banbvrå Gustaf
Elias Erdmann må från och med månaden efter den, då hans anställning
vid statens järnvägar upphör, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af ettusen kronor,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren afslagit
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 37.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
441, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 43 ja och 176 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 151 ja och 213 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial nr 17 punkten 3 föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen må
medgifva, att biträdande läraren i violinspelning vid musikkonserva -

Nr 36.

Tisdagen den 14 maj. 5

toriet, professorn Johan Fridolf Book må från och med månaden näst
efter den, under hvilken han frånträdt eller frånträder sin ifrågavarande
befattning vid musikkonservatoriet, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension till ett belopp
af tvåhundratrettio kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, afslagit
saväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 46.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
442, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omi-östningen därstädes
utfallit, med 41 ja och 177 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 140 ja och 223 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 19 punkten 1 föreslagna och
af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen, med
afslag å Kungl. Maj:ts proposition i hvad den afser beviljande af

2,500,000 kronor till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel att afsättas
för att användas på sätt framdeles må närmare bestämmas, må, i anledning
af hvad Kungl. Maj:t i öfrigt föreslagit och herrar Ericsons
och grefve Hamiltons motion nr 26 samt herr Lindmans motion nr
70, på extra stat för år 1913 till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel
bevilja ett anslag af 3,500,000 kronor, hvaraf 2,500,000 kronor för
fortsättande af arbetena å den l:a klass pansarbåt, till hvars påbörjande
Riksdagen på extra stat för år 1912 anvisat medel, samt att
herr Fornanders motion nr 71 må anses genom hvad sålunda beslutats
besvarad, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Nr 36. 6

Tisdagen den 14 maj.

Vinner Nej, bär Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutat
att med afslag å herrar Hans Ericsons och grefve Carl Hamiltons
motion nr 26, herr Lindmans motion nr 70, herr Fornanders
motion nr 71 och med bifall till Kungl. Maj:ts hemställan till nyanskaffning
af krigsfartygsmateriel på extra stat för år 1913 bevilja

3,500,000 kronor, hvaraf 2,500,000 kronor afsättas för att användas
på sätt framdeles närmare må bestämmas.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja — 84;

Nej — 62.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 443, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 59 ja och 160 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 143 ja och 222 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af jordbruksutskottet i dess memorial nr 60 punkten nr 2 föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen till
understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt på extra stat
för år 1913 anvisar samma belopp som under hvardera af åren 1909
—1912 eller 150,000 kronor, att utgå efter i statsrådsprotokollet angifna
hufvudgrunder, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutat
att till understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt
på extra stat för år 1913 anvisa 400,000 kronor, att utgå efter i statsrådsprotokollet
angifna hufvudgrunder.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja — 89;

Nej — 56.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr

Nr 36.

Tisdagen den 14 maj. 7

444, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 94 ja och 123 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 183 ja och 179 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
åt jordbruksutskottet i dess memorial nr 68 föreslagna och af
båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen såsom
bidrag till uppehållande af Sveriges utsädesförenings praktiskt
vetenskapliga verksamhet på extra stat för år 1913 anvisar ett anslag
af 47,000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, såsom
bidrag till uppehållande af Sveriges utsädesförenings praktiskt vetenskapliga
verksamhet på extra stat för år 1913 anvisat ett anslag af

35,000 kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 56.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
445, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 72 ja och 143 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 160 ja och 199 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 85 föreslagna och af båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen för
uppförande af tre bostadshus för betjäning vid Vänersborgs hospital
och asyl på extra stat för år 1913 anvisar ett anslag af 81,400 kronor,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Nr 36. 8

Tisdagen den 14 maj.

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, för
uppförande af tre bostadshus för betjäning vid Vänersborgs hospital
och asyl på extra stat för år 1913 anvisat ett anslag af 60,000 kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 88.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
446, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 42 ja och 176 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 96 ja och 264 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 88 föreslagna och af båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning icke må af Riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutat
att på extra stat för år 1913 bevilja ett anslag af 500,000 kronor att
under förutsättning, att kommun i laga ordning beslutat, att stämma
för uppbörd af den del af kommunalskatten, som motsvarar en debitering,
öfverstigande 8 kronor för 100 kronor skattepliktig inkomst, icke
kommer att hållas tidigare än i juni månad det är, då skatten skall
erläggas, i enlighet med följande grunder utdelas till kommuner, som
därom göra ansökan, nämligen:

till kommun, som under de tre senaste åren före det, hvarunder
ansökan om statsunderstöd göres, varit för kommunens utgifter betungad
med ett så högt skattetryck, att detsamma, med frånräknande
af de uti ifrågavarande års utdebiteringar möjligen ingående utgifter
för annuiteter (räntor och amorteringar) å lån för andra ändamål än
kyrko-, skol-, fattigvårds- och sundhetsväsende, i allt fall skulle i
medeltal uppgått till mera än 8 kronor för 100 kronor skattepliktig
inkomst, beräknad på sätt närmare angifvits i § 58 af kungl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant detta
lagrum lyder i lagen den 26 maj 1909,

samt hvars utgifter för folkskoleväsendet och fattigvården under
det år, då ansökan om understöd göres, efter afdrag af sådana statsbidrag
och andra kommunens inkomster, som omedelbart hänföra sig

9 Nr 36.

Tisdagen den 14 maj.

till skolväsendet och fattigvården, öfverstigit det medelbelopp i jämnadt
tiotal ören för 100 kronor skattepliktig inkomst, hvarmed dessa utgifter
med afdrag ^ af statsbidragen enligt den officiella statistiken under de
tre senaste år, för hvilka den i tryck föreligger, drabbat rikets landskommuner,

må extra statsunderstöd lämnas till högst det belopp, som erfordras
för berörda utgifters nedbringande till nyss anmärkta medelbelopp
för 100 kronor skattepliktig inkomst,

med den ytterligare begränsning likväl, att det extra statsunderstödet
icke heller må uppgå till högre belopp än att understödsbeloppet
kan nedbringa det kommunala skattetrycket — sådant detta skulle
under det år, för hvilket understödet lämnas, varit efter frånräknande
af de i årets utdebitering möjligen ingående utgifter för annuiteter
(räntor och amorteringar) å lån för andra ändamål än kyrko-, skol-,
fattigvårds- oeh sundhetsväsende — med högst 25 procent i den mån
det skulle legat öfver 8 till och med 9 kronor, högst 50 procent i den
mån det skulle legat öfver 9 till och med 10 kronor, samt högst 75
procent i den mån det skulle legat öfver 10 kronor, allt för 100 kronor
skattepliktig inkomst, beräknad enligt bestämmelserna i ofvan åberopade
lagrum;

skolande härvid i hvarje fall läggas till grund det skattetryck, som
skolat förefinnas, därest kommun till fullo begagnat sig af den uti § 3
i lagen om skogsaccis medgifna rättigheten att med skogsaccismedlen
nedbringa skattetrycket.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 52.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
447, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 101 ja och 113 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 195 ja och 165 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 89, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen må för
telegrafister och vaktföreståndare vid telegrafverket fastställa följande
aflöningsbelopp, nämligen kronor 1,260—1,380—1,500—1,650—1,800—
1,950—2,100, med aflöningsförhöjningarnas inträdande efter respektive
3, 6, 9, 12, 15 och 18 år röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Nr 36. 10

Tisdagen den 14 maj.

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, för
telegrafister och vaktföreståndare vid telegrafverket fastställt följande
aflöningsbelopp, nämligen kronor 1,260—1,380—1.500—1,650—1,800—
2,100, med aflöningsförhöjningarnas inträdande efter respektive 3, 6.
9, 12 och 15 år.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 83:

Nej — 60.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr
448, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 97 ja och 117 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 180 ja och 177 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 89, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen må
för stationsförmän och stationsbiträden vid telegrafverket fastställa följande
aflöningsbelopp, nämligen: för stationsförmän kronor 1,020—
1,140—1,260—1,380, med aflöningsförhöjningarnas inträdande efter respektive
3, 6 och 9 år, samt för stationsbiträdena kronor 840—900—
960—1,020—1,140—1,260, med aflöningsförhöjningarnas inträdande efter
respektive 2, 4, 6, 9 och 12 år, röstar

Jäj

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren för stationsförmän
och stationsbiträden vid telegrafverket fastställt följande
aflöningsbelopp, nämligen: för stationsförmän kronor 1,020—1,140 —
1,260—1,380—1,500, med aflöningsförhöjningarnas inträdande efter respektive
3, 6, 9 och 12 år, samt för stationsbiträdena kronor 900—
960—1,020 — 1,140—1,260—1,380, med aflöningsförhöjningarnas inträdande
efter respektive 2, 4, 6, 9 och 12 år.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 46.

11 Nr 36.

Tisdagen den 14 maj.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, ur
449, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 78 ja och 138 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 174 ja och 184 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial nr 37 föreslagna och af båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill afslå såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja 5

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutit
bestämma tullen å rökt fläsk till 18 öre per kilogram samt tullen
å fläsk, andra slag, till 12 öre pr kilogram, samt att, i följd häraf,
tulltaxans rubriker nr 55 och 56 skola erhålla följande ändrade lydelse:

Fläsk:

55. rökt................................................... 1 kg. 18 öre.

56. andra slag ....................................... 1 kg. 12 öre.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 52.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokullsutdrag,
nr 450, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 87 ja och 126 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 178 ja och 178 nej. I följd häraf
hade den förseglade sedeln måst öppnas, och som denna innehöll ett
nej, hade beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial nr 39 föreslagna och af
båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill afslå förevarande

Kr 36. 12 Tisdagen den 14 maj.

motioner, I: 72 af herr Ollas Ericsson och II: 285 af herr Olsson i
Blädinge, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
dels antagit följande ändrade lydelse af 8 och 52 §§ i förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften:

8 §•

Följande enskilda handlingar------------

Skogsavverkning: afhandling därom skall, då den för vinnande af
inteckning företes, förses med stämpel af 60 öre för hvarje fulla 100
kronor af hvad för rättigheten blifvit utfäst eller, om detta icke blifvit
i afhandlingen till visst belopp bestämdt, af 6 öre för hvarje fullt
antal af 10 ar utaf det upplåtna skogsskiftet.

Sökes på grund af afhandling-----------

fulla 100 kronor af egendomens värde.

52 S.

5. Utgifvare af gåfvobref om lös egendom eller af köpe- eller
bytesbref om fartyg skall för underlåtenhet att vid utgifvandet förse
dylik handling med stadgad stämpel bota två gånger den felande stämpelns
belopp; dock vare minsta bot tjugufem kronor.

dels ock beslutat, att dessa förändrade bestämmelser skola träda i
kraft å den tid, Konungen bestämmer.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 52.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 451, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen därstädes
utfallit med 79 ja och 128 nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 167 ja och 180 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtanden nr 90—97 äfvensom
bevillningsutskottets samma dag bordlagda memorial nr 40 och 41.

13 Nr 36.

Tisdagen den 14 niaj.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den vid sammanträdets
början aflämnade kungl. propositionen.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 61, till Konungen, i anledning af väckt motion
om sänkning af tullsatsen å hafregryn.

Upplästes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, nr 131, till Konungen, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition nr 108 angående anslag till ett centralt ämbetsverk
för sociala ärenden, socialstyrelsen.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 434, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i anledning af herr
K. Martins motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vissa ändringar
i gällande resereglemente, beslöt Första kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 2.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 2, i anledning af dels Kungl Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om ökning af fonden för befrämjande af handtverk
och därmed jämförlig mindre industri, dels ock Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande af anslag för täckande af förvaltningskostnader
för nämnda lånefond år 1912,

nr 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverförande
af visst belopp till den i 19 § af lagen angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli omförmälda fond,

nr 4, i anledning af väckta motioner om användande af den i 1912
års statsverksproposition beräknade inkomst af utdelning å statens aktier
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag till belåning af fastigheter inom
Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen, samt

nr 5, angående anvisande af ersättning åt sammansatta stats- och
bankoutskottets kanslipersonal och vaktbetjäning;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 1S1
angående utförande under senare hälften af år 1912 eller förra hälften af
år 1913 af en försöksmobilisering och därmed sammanhängande öfningar,
nr 182 med förslag till lag om vapenöfningar under senare hälften af
1912 eller förra hälften af år 1913 för utrönande af härens krigsberedskap
(mobiliseringsöfningar) och nr 257 med förslag till förordning
om understöd i vissa fall åt värnpliktigs familj (familjeunderstöd) under
nämnda mobiliseringsöfningar, dels ock två i ämnet väckta motioner,
samt

nr 2, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

Nr 36. 14 Tisdagen den 14 maj.

innefattande förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst
eller arbete;

lagutskottets memorial nr 59, med föranledande af kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtande nr 51 i auledning
af dels Kung! Maj-.ts propositioner nr 22 med förslag till lag om
ändring i vissa delar af utsökningslagen m. m. och nr 57 med förslag
till lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ samma lag, dels ock
justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om ändrade bestämmelser
i fråga om sättet för kungörande af utmätt lös egendoms
försäljning;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 73, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående ordnande
af den högre skogsundervisningen m. m. äfvensom åtskilliga i ämnet
väckta motioner,

nr 74, i anledning af väckt motion med förslag, att författningarna
angående skatteköp och skatteomföring af kronojord skola tills
vidare upphöra att gälla,

nr 75, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående upplåtelse
af vissa områden till Kiruna municipalsamhälle,

nr 76, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark till universitetet i Uppsala för uppförande af en byggnad
för växtbiologiska institutionen därstädes,

nr 77, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af sex lägenheter från, till kronopark afsätta förra fältväbelsbostället
Hälle nr 1 i Jämtlands län,

nr 78, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kompanichefsbostället Hultarp ur 1 jämte Hultarp
nr 2, en utjord, i Kalmar län,

nr 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte mellan
kronan och Stockholms stad af mark vid Husarviken å Djurgården,

nr 80, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden frän förra fanjunkarebostället Refvinge nr 3, 10 i
Malmöhus län,

nr 81, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra kompanichefsbostället Makrismåla nr 1 i Kronobergs län,

nr 82, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kompanichefsbostället Edeby nr 1 och 2 i
Södermanlands län,

nr 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra länsmansbostället lieberg nr 1 i Göteborgs
och Bohus län,

nr 84, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från det till kronopark afsätta kronohemmanet Näset
nr 1 i Jämtlands län,

nr 85, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande

Tisdagen den 14 maj.

af lägenheter från det till kronopark afsätta förra militiebostället
Anderson nr 1 i Jämtlands län,

nr 86, i anledning af Kungl. Maj;ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra skvadronschefsbostället Ny valla nr 1 i Uppsala län,

nr 87, anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning af
vissa områden från det till kronopark afsätta förra fanjunkarbostället
Asen nr 5 i Jämtlands län,

nr 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af visst område vid Gällivare Malmberg i Norrbottens län,

nr 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheten Turedams kvarn i Jönköpings län jämte den kronan
såsom ägare af nämnda lägenhet tillkommande vattenrätt i Emån,

nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra kornettsbostället Torp nr 2 Södre i
Älfsborgs län,

nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från Starby kungsladugård i Östergötlands län,
och,

nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lotter från förra hospitalslägenheten Bergbetningen under
Skogsholms kronopark i Gottlands län.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 5,3 9 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Nr. 36 16

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade: Just nyss har telegrafen bragt oss
budskapet, att Konung Fredrik af Danmark är död. Inom hans eget
land skall för visso den gode Konungens bortgång väcka känslor af
sorg och saknad. För oss var ban ingalunda en främling, förmäld
som ban var med en svensk konungadotter och fader till en svensk
prinsessa, personligen känd af många från de besök ban ofta aflade
hos vårt konungahus. I frändefolkets känslor vid hans bortgång deltager
därför varmt också vårt svenska folk.

Friherre Åkerhielm: I vice talmannens frånvaro bar jag tillåtit
mig begära ordet för att hemställa, att kammaren behagade åt herr
talmannen ge i uppdrag att med anledning af Konung Fredriks frånfälle
telegrafiskt till H. Maj:t Änkedrottningen af Danmark samt
D.D. K.K. H.H. Hertigen och Hertiginnan af Västergötland framföra
uttrycken af kammarens deltagande.

Detta förslag antogs.

Herr talmannen yttrade: Ett annat dödsbud, icke oväntadt,
nådde oss i går. August Strindberg är icke mer.

I lifvet var hans namn ett stridens tecken. Inför döden tystnar
striden; mycket viges åt glömskan, men ljuset faller klarare öfver det,
som är värdt att minnas. Åt svenska folket har Strindbergs snille
skänskt skapelser af oförgänglig skönhet, och det är därför detta folk
nu, i skilsmässans stund, erkänner tacksamhetens skuld.

Justerades protokollen för den 8 i denna månad.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran följande
under gårdagen bordlagda ärenden, nämligen sammansatta statsoch
bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 2—5, sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, lagutskottets memorial
nr 59 äfvensom jordbruksutskottets utlåtanden nr 73—92.

Lagförslag Föredrogs ånyo första särskilda utskottets den 11 och 13 inneom
arbetar- varande månad bordlagda utlåtande nr 1, i anledning af dels Kungl.
skydd. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetarskydd, dels ock i
anledning däraf väckta motioner.

17 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

Genom en den 29 mars 1912 dagtecknad proposition, nr 104, hade
Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll föreslagit Riksdagen att antaga propositionen
bilagdt förslag till lag om arbetarskydd.

Härjämte hade till utskottet hänvisats följande i anledning af
berörda lagförslag väckta motioner, nämligen inom Första kammaren
nr 104 af herr Charles Lindley samt inom Andra kammaren nr 300
och 306 af herr A. Åkerman, nr 301 af herrar Ernst Söderberg och
Bernh. Eriksson, nr 302 af herr Olof Nilsson i Hagaby äfvensom nr
305 af herr Axel Vennersten.

Pa anförda grunder hade utskottet i föreliggande utlåtande hemställt,
att Riksdagen, med afslag å herrar Åkermans och Nilssons
motioner, matte i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
samt de af herrar Lindley, Söderberg och Eriksson samt vennersten
väckta motioner antaga förslag till lag om arbetarskydd af den lydelse
utskottets utlåtande utvisade.

Vid föredragning af utlåtandet begärdes ordet af

Grefve Hamilton, Hugo, som yttrade: I afseende å föredragningen
hemställes, att lagförslaget må företagas till afgörande paragral1-vis, där så erfordras, med ingress och rubrik sist, hvarefter utskottets
hemställan föredrages; att förslagets text ej må uppläsas i vidsträcktare
mån, än sådant af någon kammarens ledamot begäres; att vid behandlingen
af 1 § i lagförslaget öfverläggningen må omfatta förslaget i
dess helhet; att för den händelse förslaget kommer att i någon del
återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i afseende å de delar af lagförslaget, som blifvit med eller
utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som af ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar kunna föranledas, samt att beträffande
numrering af paragrafer och moment utskottet må vidtaga de ändringar,
som påkallas af kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Utskottets förslag till lag om arbetarskydd.

1 §■

Nu föredragna paragraf hade följande lydelse:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å hvarje rörelse, industriell eller icke,
hvari arbetare användes till arbete för arbetsgifvares räkning, så ock
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt
särskilt arbetsföretag, hvari arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana

Första kammarens protokoll 1912. Nr 36. 2

Lagförslag
om arbetarskydd.

(Forts.)

Np 36. 18

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Lagförslag förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivare!! att vaka,

om arbetar- öfver arbetets anordnande,

skydd. ty arbete, som utföres af medlem af arbetsgifvarens familj, samt

(Forts.) c) arbete, som utföres af sjöfolk och är att hänföra till skepps tjänst,

ehvad arbetet utföres ombord eller icke.

Beträffande arbete inom jordbruket skall denna lag äga tillämpning
allenast i hvad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande
af maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller
andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.

Herr Strömberg: Den föreliggande lagen afser ju att utsträcka
Yrkesinspektionen till stora områden, som förut varit fria från densamma,
såsom till den mindre husfliten, handtverket, handeln och i vissa delar
äfven till jordbruket. Underligt är ej då, att bland dessa näringars
idkare en viss oro och farhåga uppstått för, att lagens bestämmelser
komme att verka för dessa handteringar val tyngande och medföra
stora kostnader för desamma. Att så i åtskilliga fall kommer att inträffa,
är nog otvifvelaktigt, och äfven för den s. k. storindustrien,
som hittills varit underkastad denna inspektion, komma nog de nya
bestämmelserna att äfven medföra betydligt ökade kostnader och lägga
nya band på dess rörelsefrihet. Emellertid är det ju a andra sidan
fullt riktigt, att hvarje arbetsgivare, stor eller liten, måste söka i
möjligaste ° mån ordna arbetsförhållandena så, att de i minsta möjliga
grad medföra fara för olycksfall eller ohälsa i arbetet för dess utöfvare,
och med det målet för ögonen måste han underkasta sig de uppoffringar,
som därför äro nödiga. Mot de skyddsbestämmelser, som genom lagen
förutsättas, kunna nog med denna synpunkt från industriens sida sålunda
ej framställas några mera berättigade anmärkningar, men däremot
är det en annan afdelning i lagen, mot hvilken jag ej kan underlåta
att uttala ganska allvarliga betänkligheter, nämligen mot lagbestämmelserna
i afseende på minderårigas användande i arbete, och
detta såväl hvad beträffar minimiåldern som den tillåtna arbetstiden.
Hvad minimiåldern angår, stadgar nu gällande lag, att den minderårige
får användas i industri från och med fyllda 12 års ålder och för vissa
undantagsfall under särskilda villkor till och med tidigare, vid 11 år,
nämligen för s. k. lätt arbete i fria luften. Detta är nu i föreliggande
lagförslag alldeles borttaget, och det är bestämdt, att i industri får
minderårig först vid fyllda 13 år begagnas och då det gäller kvinnlig
minderårig först vid fyllda 14 år'' Ytterligare en restriktion i
afseende på skolplikten har här också införts, sä att, då det hittills
tillåtits skolmyndigheter att bevilja undantag i vissa fall från fullgörande
af skolgången, har nu stadgats, att detta icke får beviljas, förrän
minderårig fyllt 13 år. Vidare har arbetstiden för sådan minderårig
inskränkts” därhän, att då han förut fått arbeta 10 timmar, får han
nu endast arbeta 8 timmar. Allt detta är inskränkningar, som för
vissa industrier, hvilka använda minderåriga i större utsträckning, särskildt
textilindustrien, måste medföra högst väsentliga olägenheter.
Emellertid är ej enligt min mening denna bestämmelse den mest betänkliga,
utan den jag särskildt riktar mig mot, är bestämmelsen i §
13 mom. d, som reglerar minderårigas nattarbete i vissa industrier.

1!» Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, i'', in.

Nu galler i afseende pa sadant arbete enligt § 8 i minderårighetslagen Lagförslag
att för sådana industrier, som ha kontinuerlig drift eller, som det kalla?, om arhetarstiindig
eld d. v. s. järnindustrien och därmed jämförlig handtering få shJddminderåriga
användas till nattarbete redan vid en ålder af 14 år under (>''ort8->
vissa villkor, nämligen att arbetet skall pågå i skift och att dessa
skift afbrytas af minst 8 timmars hvila samt att arbetsskiften icke få
pågå tvä nätter a rad a tid, sammanfallande med midnattstimmarna.

I detta full är nu den ändringen gjord, att den begynnelseålder, vid
hvilken nattarbete får förekomma, är framflyttad från 14 till 16 år,
och att dessa minderåriga icke få användas i nattarbete oftare än hvar
tredje vecka. Det är enligt min mening en högst olämplig och opraktisk
bestämmelse och af den beskaffenhet, att den industri jag här nu
talat om nämligen den med kontinuerlig drift, i första rummet järnhandteringen,
skulle helt enkelt blifva ur stånd att använda minderåriga
i arbete. Arbetets art inom denna handtering är sådan, att det
måste uppdelas på skift dygnet om, vanligen 8 timmars arbete och 8 timmars
hvila. De minderåriga, som tagas till sådant arbete, börja naturligtvis
med att tjänstgöra såsom handtlangare eller biträden åt de verkligt
fullgoda arbetarna. Det är ju ock själfklart, att deras arbete måste
följa ungefär samma tider som de äldres. Det går ej an att låta de
egentliga arbetarna arbeta på skift och byta om deras minderåriga
biträden under dagen då och då, för att under natten åter ersätta dem
med fulldugande arbetare. Ett sådant arrangemang kan icke ske med
mindre än att de minderårigas användande minskas, och följden därat
för både industrien och arbetarna själfva blir den, att yrkesskickligheten
ovillkorligen kommer till korta. Som förhållandet nu är börja
dessa minderåriga vid ganska tidig ålder att tjänstgöra som biträden,
vanligen åt en fader, en äldre broder eller annan anhörig, och vinna
småningom under arbetets fortgång den yrkesskicklighet, som behöfves,
allt bättre handlag och efter några år fullduglig arbetsförmåga. Skulle
det däremot blifva så, att man nödgades vänta tills de fyllt 18 år, innan
de finge användas, tror jag, att åtminstone de, som känna till denna
industri, skola^ vara tämligen öfverens om, att de i de flesta fall aldrig
torde^ vinna någon verklig yrkesskicklighet. Anpassningsförmågan vid
den åldern är redan alltför liten, hvarför de ej kunna ernå det handlag,
som de skulle uppnå, om de började tidigare. Det är sålunda
för industrien själf en mycket stor svårighet härvidlag, men jag vill
dock säga, att samma olägenhet inträder för dessa unga arbetare
själfva. Det kan ej vara vidare hälsosamt att i åldern 16—17 år, som
jag vill kalla den farligaste åldern, få gå sysslolösa och utan förtjänst,
då man såväl inser, att de utan skada för sig själfva eller andra kunna
fullgöra ett arbete, som gör dem skickliga att förtjäna sitt bröd inom
ett visst yrke. Jag förstår fullväl, att dessa inskränkande bestämmelser
skett i det vackra syftet att tillgodose de uppväxandes hälsa
och krafter och jag skulle ej säga så mycket om detta, då det gäller
arbetare i instängda fabriker. För dem kan ju arbetet vara alltför
ensartadt, enformigt och på så sätt hälsovådligt, men då det gäller
arbete i dessa andra industrier, särskildt järnhandteringen, är förhållandet
verkligen helt olika. Där bedrifves arbetet i luftiga och rymliga
lokaler, endast till hälften, kan man säga, inomhus, det är rör -

Nr 36. 20

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Lagförslag ligt och omväxlande samt utvecklar de minderåriges både kroppskrafter
om arbetar- oc|1 intelligens. Jag tror, att vi, som lia erfarenhet häraf, med full
sl-ydä. säkerhet kunua saga” att den ungdom, som växer upp i våra bergslager

(Forts.) oc]i vicj yjira bruk, samtliga i allmänhet äro verkliga typer för kraft

och hälsa, och detta oaktadt de under sin utbildningstid i allmänhet
icke på något sätt blifvit skonade i arbetet.

Som sagdt, om denna ^ 13 mom. d skall bli gällande, som häi
föreslagits, anser jag, att det skulle bil till mycket stor skada
för ifrågavarande industri som för arbetarna själfva. Nu finnes det
emellertid eu § 16, som medger Kung! Maj:t rätt att för vissa fall
af just denna beskaffenhet medge undantagsbestämmelser i fråga om
hvad § 18 stadgar. De sakkunniga ha, liksom ock inom utskottet
skett, med all styrka framhållit, att denna paragraf just har tillkommit
med hänsyn till denna art af industrier, och att meningen är, att
den skall användas för att ordna förkallandena där på bättre sätt.
Äfven yrkesfarekommittén utgår från samma synpunkt och framhåller
densamma, särskildt ordföranden, generaldirektör Åkerman, i ett till
betänkandet särskildt fogadt yttrande, där han säger, att han går in
på dessa inskränkningar i minderårighetsbestämmelserna endast på uttryckligt
villkor, att beträffande denna lagparagraf Kungl. Maj:t skall
hafva rätt att medgifva undantag vid tillämpningen. _ Ep annan ledamot
af samma kommitté, herr Alexanderson, säger i sin reservation,
att han önskar få i lagen inryckt en bestämmelse, som skulle gå i den
af mig nyss antydda riktningen att för järnindustrien bibehålla förhållandena
i ungefärlig öfverensstämmelse med nu gällande lag. Det
skulle naturligtvis vant lyckligast, om sådana bestämmelser inkommit
i lagen, men så är nu icke fallet. Utskottet har emellertid ställt sig
på samma ståndpunkt, som jag nyss framhållit, och för att betyga det
i motiveringen nederst å sid. 19 intagit ett stycke, som jag här skall
be att få föredraga. Det lyder sålunda:

»Mot bestämmelserna i lagförslaget 13 § d) ha starka betänkligheter
framförts, i det man ansett berörda bestämmelser, alltför snäft
kringskära möjligheten för de minderåriga att vinna nödig utbildning
inom vissa industrier, bland hvilka man särskildt framhållit järnhandteringen.
Utskottet har emellertid icke ansett dessa betänkligheter
påkafla någon ändring af lagförslaget, då det tillfälle, som genom 16 §
beredts Kungl. Maj:t, att genom undantagsbestämmelser taga hänsyn
till nu afsedda förhållanden ej, då arbetets natur så påkallar, torde
lämnas obegagnadt.»

I detta uttalande inlägger jag naturligtvis den mening, att utskottet
anser erforderligt, att för järnhandteringen och därmed likställda
industrier undantagsbestämmelser böra komma att i sammanhang
med lagen utfärdas, så att minderåriga åtminstone öfver 16 år
må kunna användas till nattarbete i ungefärlig öfverensstämmelse med
hvad nu gällande lag stadgar. Att hoppas är ju, att Kungl. Maj:t
delar samma af utskottet uttalade och af mig understrukna mening
och således kommer att begagna den rätt, § 16 i det afseendet ger
honom, men någon visshet därom finnes ju ej. Då jag emellertid ser,
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet är bär närvarande,
tager jag mig friheten be att till honom vördsamt få rikta

21 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

den frågan, huruvida herr statsrådet delar den af utskottet framhållna Lagförslag
och af mig uttalade meningen om nödvändigheten af undautagsbestäm- om frbetarmelser
tran hvad lagens § 13 stadgar i mom d) angående nattligt (v
arbete af minderåriga för ifrågavarande industrier med kontinuerlig orB''
drift, i första rummet järnhandteringen, och om det i sä fall kan vara
att förvänta, att herr statsrådet, om lagen antages, kommer att föreslå
Kungl. Maj:t att utfärda sådana bestämmelser, att dessa industriers
berättigade intressen i nu nämnda afseende bli tillgodosedda. Af herr
> statsrådets svar beror min ställning till frågan, ty jag anser de af mig
nu berörda förhållandena vara af den mest vitala betydelse för den
af mig nämnda industrien.

Jag skall därför herr talman, i afvaktan på herr statsrådets eventuella
svar, för närvarande ej göra något yrkande.

Herr statsrådet friherre Adelswärd: All social lagstiftning, som,
såsom fallet är med nu föreliggande lagförslag, berör mycket motsatta
intressen hos dem, som bli beroende af lagen, måste mer eller mindre
bli frukten af en kompromiss. Redan inom den kommitté, som haft
att utarbeta lagförslaget, var detta händelsen liksom ock i beredningen
inom . statsrådet och slutligen än mer inom det särskilda utskott, som
till sist behandlat lagförslaget. Allas intressen, grundade på vidt
skilda synpunkter, kunna icke bli fullt tillgodosedda.

Industriens män se gärna i hvarje lag, som afser att tillgodose
sociala och humanitära syften, endast ett intrång i deras handlingsfrihet,
som föranleder olägenheter och kostnader. Jag ber emellertid
industriens representanter beakta — och jag talar nu mera som industriidkare
än som chef för finansdepartementet — att dessa kostnader
och olägenheter äro mera tillfälliga och skenbara än bestående och
verkliga. I längden blifva dessa begränsningar utan tvifvel till
fördel, äfven för industrien själf, ty dess bestånd och utveckling är
säkerligen i hög grad beroende på en god, kraftig arbetarstam,
hvilken just alstras^ genom bestämmelser, ledande till goda sociala
och hygieniska förhallanden för arbetsbefolkningen så inom som utom
arbetet och till skydd för densamma mot skada i själfva arbetet. Af
den allra största betydelse är detta naturligtvis för kvinnor, mödrar,
liksom för det uppväxande släktet. Erfarenheten har, synes det mig,
visat, att inskränkningar af nu antydt slag inom ganska kort tid befinnas
vara utan hvarje olägenhet, tack vare arbetsteknikens anpassningsförmåga.
Sådan erfarenhet hafva vi ju redan inom vårt land
med hänsyn till sådana inskränkningar, som redan ägt rum, och har
äfven vunnits i andra länder, där bestämmelser i samma riktning, som
nu asyftas, finnas — långt strängare än de, som nu föreslagits i det
föreliggande lagförslaget.

Från arbetarhall åter yrkas på, att ifrågavarande bestämmelser
skola göras än strängare, och ingen skulle hellre än jag önska, att
dessa önskningar kunde uppfyllas, men jag ber arbetarnas talmän besinna,
. att det. ej låter sig göra att gå förhastadt tillväga med en lagstiftning
af ifrågavarande slag. Skulle man göra det, kunde man
verkligen åstadkomma skada för det produktiva arbetet och därigenom
indirekt för arbetarna själfva, som äro hänvisade till att lefva på detta

Kr 36. 22

Onsdagen den 15 maj, f. in.

Lagförslag samma produktiva industriella arbete. Ingen lagstiftning torde pa
om arbetar- grun[j af gjn egen natur vara underkastad utveckling i så Idog grad
shydd. gom (jen socigja lagstiftningen, och i samma mån som erfarenhet vun (Fortä.

) n-tg Qgjj arbetsledningen vant sig vid de nya förhållandena, med ett

ord sedan den anpassning, hvarom jag nyss talade, gjort sig gällande
blir det ock möjligt att så småningom ytterligare skärpa skyddsbestämmelserna
till arbetarnas fördel.

Den föregående ärade talaren har särskildt fäst vikt vid, att till—
lämpniugen af lagen blir sådan, att den icke förorsakar direkt afbräck
för visst slag af arbete inom järnindustrien. Han åberopade ock § 16
i lagen, hvilken § just tillkommit i syfte, att bereda Kungl. Maj:t möjlighet
att föreskrifva sådana inskränkningar i § 13 mom. d, som af
denne ärade talare ansågos oundgängligen nödvändiga. Det är också
min afsikt att föreslå Kungl. Maj:t att inom lagens ram genom undantagsbestämmelser
taga hänsyn till nu afsedda förhallanden, da
arbetets natur så påkallar, så att ingen rubbning af gängse arbetsmetoder
till direkt skada för produktionen behöfver uppstå. Efter
denna förklaring hoppas jag att inga betänkligheter skola kvarsta mot
antagandet af utskottets förslag, som icke innehåller några förändringar
af Kungl. Maj:ts förslag, mot hvilka jag har anledning att göra
några erinringar.

Herr Larsson, Knut: Herr talman! Det här föreliggande förslaget
till arbetarskydd synes mig gå ut från den förutsättningen, att
en hel del saker öfverlämnats till Kungl. Maj:t att af eget förfogande
bestämma öfver. Jag är visserligen fullt med därpå, att Kungl. Maj:t
bör äga att inom den ram, som lagen uppdrager, göra denna smidigare
genom att för olika fall förordna om tillämpning af olika bestämmelser,
men fråga är, om denna § 7 i lagen är fullt tydlig, och om den ej inrymmer
för mycket åt Kungl. Maj:t. § 7 har ju varit mycket omtvistad inom lagrådet,
och den är af Kungl. Maj:t utarbetad i öfverensstämmelse med en af
lagrådets medlemmars mening för att åt Kungl. Maj:t lämna regleringen
af § 3. Jag skulle tro, att det hade varit bättre, om § 7 varit borta.

Vidare synas mig bestämmelserna angående laudtbruket vara
ganska sväfvande. Visserligen tror jag, att Kungl. Maj :ts .förslag på
denna punkt är bättre än det, hvartill utskottet kommit. Därför
nämligen, att utskottet har kommit till mera generella bestämmelser,
under det Kungl. Maj:t har mera preciserade. Men det är ock eu
annan sak. I motiveringen har utskottet ock kommit dit, att det anser,
att arbetet vid landtbruket icke är inbegripet i bestämmelserna
om minderårigas arbetstid och skolgång etc. Men beträffande § 14 i
detta förslag synes det mig, att tillägget därstädes: »Under annat
arbete inbegripes bär äfven sådant arbete, hvarå denna lag eljest icke
äger tillämpning», icke är lämpligt. Om en industriell arbetsgivare
äfven har landtbruk, så skulle då de för industriellt arbete i lagen
särskildt gifna föreskrifterna vara tillämpliga på ej blott hans industri,
utan äfven på hans landtbruk.

Vidare hade jag en annan anmärkning att göra emot lagen. Den
riktade sig mot detsamma som herr Strömbergs, men herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har ju lofvat, att Kungl. Maj:t

23 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

skulle utfärda de bestämmelser, som enligt § 16 vore nödvändiga.
Emellertid vet den, som själ!- är industriidkare, mycket väl, att däraf,
att dessa ynglingar mellan 15 och 18 år icke skola få hafva ett nattskifte
på 8 timmar mer än hvar tredje vecka, uppstår ett sådant trassel
för industrien, att man icke gärna kan använda dem. Man underkastar
sig då hellre att ej alls inkalla dem i arbete. Man skulle
nödgas ha en så stor uppsättning af dessa ynglingar för att kunna
använda dem, att det blefve förlust för arbetsgifvaren. Det blefve
nämligen bättre att betala en dagspenning, som den yngling vill ha,
som är öfver 18 år. Det är mest af hänsyn till ynglingarna själfva,
som jag framfört detta. För dem och deras föräldrar skulle det vara
en ofantlig förlust, om icke bestämmelser utfärdades, som vore något
mera lämpliga, men då herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har lofvat att taga den saken i öfvervägande, är jag öfvertygad
om, att man har att vänta praktiska bestämmelser i den riktningen.

Jag har dessutom en annan sak att anmärka. Den angår en
paragraf, som innehåller den för både yrkesinspektörer och läkare
gifna bestämmelsen om straffpåföljd för röjande af yrkeshemlighet,
hvilken de på grund af sin ställning som tjänstemän hafva kunnat få
reda på. Det står tillagdt i samma paragraf, att om det kan bevisas,
att de fått denna kännedom om yrkeshemligheten vid ett annat tillfälle,
än då de uppträdt som tjänstemän, så skulle de kunna blifva
fria från ansvar. Det synes mig ej hafva varit af behofvet påkalladt
att insätta detta i paragrafen.

För öfrigt tror jag, att de enda anmärkningar, som äro att göra
mot förslaget, äro de, som nu framkommit. Och dessutom finnes det
såväl enligt § 7 som enligt § 16 möjlighet för Kungl. Magt att beträffande
vissa detaljer gifva särskilda föreskrifter. Det anser jag fullt
riktigt. Det gör lagen smidigare och anpassar den bättre efter förhållandena
än torra paragrafer. På § 3 hänger emellertid egentligen
hela förslaget, och dessutom medgifver § 7 Kungl. Maj:t att göra ändringar,
nämligen genom tillägget >närmare föreskrifter», hvilket innebär,
att lagen ej är speeificerad till detaljerna. Men då så många af
lagrådets ledamöter äfven hafva gjort anmärkning mot den paragrafen,
så betvitiar jag, att den är så lämplig. Jag för min del skulle helst
vilja, att den ej funnes i förslaget.

Herr talman, jag har intet yrkande!

Herr Strömberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt vördsamma tack för det svar han afgaf, och hvilket
jag tillåter mig tolka så, att han i hufvudsak önskar tillmötesgå de
synpunkter, som jag framhöll.

Medan jag har ordet, tillåter jag mig att, med anledning af hvad
herr statsrådet nämnde angående möjligheten till införande af än
strängare restriktioner samt hans hänvisning till hvad i det fallet gäller
i utlandet, påpeka, att enligt hvad jag tror i de flesta europeiska län der
minderårighetsgränsen är satt till 16 år och ej till 18. Detta är en
oerhörd skillnad.

Lagförslag
om arbetarskydd.

(Korts.)

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Lagförslag
om arbetarskydd.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning
paragrafen.

2-8 §§.

godkändes den förevarande

Godkändes.

Denna paragraf lydde sålunda:

9 §.

Minderårig må icke användas i arbete, förr än den minderårige
inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande
kunskaper och färdigheter eller efter fyllda tretton år erhållit
behörigt tillstånd att lämna folkskolan; dock skall denna föreskrift
icke utgöra hinder för den minderåriges användande till arbete å
ferietid.

I sådant arbete, som i § 15 säges, må minderårig icke användas,
förr än den minderårige fyllt tretton eller, där fråga är om minderårig
af kvinnkön, fjorton år; i annat arbete må minderårig icke användas
före fyllda tolf år.

Grefve Hamilton, Hugo: Herr talman! Till följd af den brådska,
som rådt vid expedierandet af detta betänkande för att det skulle
kunna komma till behandling i dag, hafva beklagligtvis på tre ställen
skrif- och tryckfel inkommit, dock mindre betydande. Jag ber att få
anmärka, att här i första raden af andra stycket står »I sådant arbete,
som i § 15 säges---». Det skall naturligtvis, i öfverensstäm melse

med hvad som är skrifvet på andra ställen i lagförslaget, heta:
»i 15 §». Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med den
ändring i första raden af andra stycket, att den kommer att lyda: »I
sådant arbete, som i 15 § säges---».

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter föreliggande paragraf
godkändes med den ändring, att början af andra stycket erhöll
följande lydelse:

»I sådant arbete, som i 15 § säges».

10-13 §§.

Godkändes.

14 §.

Förevarande paragraf hade denna lydelse:

14 §.

Användes minderårig ej blott till sådant arbete, hvarå 12 eller
13 § äger tillämpning, utan jämväl till annat arbete för samma arbets -

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m. 25

gifvares rakning, skola dessa arbeten gemensamt vara underkastade
bestämmelserna i den af nämnda §§, som äger tillämpning å förstberörda
arbete. Användes minderårig för samma arbetsgifvares räkning
till såväl arbete, hvarå 12 §, som arbete, hvarå 13 § äger tillämpning,
skola dessa arbeten äfvensom annat arbete, hvartill den minderårige
användes för arbetsgifvarens räkning, gemensamt vara underkastade
bestämmelserna i 13 §. Under annat arbete inbegripes här äfven sådant
arbete, hvarå denna lag eljest icke äger tillämpning.

Herr Larsson, Knut: Jag föreslår, att sista punkten af § 14:
»Under annat arbete inbegripes här äfven sådant arbete, hvarå denna
lag eljest icke äger tillämpning» måtte ändras till: »Under annat arbete
inbegripes icke arbete i landtbruk».

Grefve Hamilton, Hugo: Herr talman, mina herrar! Jag hemställer,
att kammaren ej måtte bifalla det af herr Larsson framställda
yrkandet beträffande den i § 14 gifna bestämmelsen. Det är ju helt
naturligt och klart, att man ej kan, sedan man gifvit vissa bestämmelser
med begränsning af arbetstiden för vissa slag af arbeten, säga,
att i dessa arbeten tillsammans med annat arbete får den minderårige
användas så mycket som helst och hur hänsynslöst som helst. Ej kan
jordbruket på något sätt bli undantaget, så att det i detta afseende ej
skulle bli jämnställdt med andra näringar. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende å föreliggande paragraf yrkats, dels
att densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock, af
herr Larsson, Knut, att paragrafen skulle godkännas med den ändring,
att i slutet af paragrafen orden »inbegripes här äfven sådant arbete,
hvarå denna lag eljest icke äger tillämpning,» utbyttes mot orden »inbegripes
icke arbete i landtbruk».

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande i enlighet med utskottets
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

15-18 §§.

Godkändes.

19 §.

Denna paragraf lydde på följande sätt:

19 §.

_ Kvinna, som födt barn, må icke användas i sådant arbete, som
angifves i 15 §, under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest
icke med läkarbetyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet
tidigare kan börja arbetet.

Företer kvinnan, som användes i arbete af nämnda slag, intyg af

Lagförslag
om arbetarskydd.

(Korta.)

Kr 36. 26

Lagförslag
cm arbetar
skydd.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

läkare eller barnmorska, att hon med sannolikhet kan vänta sin nedkomst
inom två veckor, må ledighet från arbetet ej förvägras henne.

Grefve Hamilton, Hugo: I andra stycket af denna paragraf förekommer
ett tryckfel. Som herrarna se, står det: »Företer kvinnan--».

Som det synes af texten till vänster skall det vara: »Företer kvinna--».

Jacr hemställer om bifall till utskottets förslag med denna rättelse.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, godkändes förevarande
paragraf med den ändring, att början af andra stycket affattades
sålunda:

»Företer kvinna, som användes i arbete af nämnda slag».

20-30 §§.

Godkändes.

31 §.

För denna paragraf hade föreslagits följande lydelse:

31 §•

Hafva arbetarna å visst arbetsställe inom sig utsett ett eller flera
ombud att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas
önskemål beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, åligger det inspektionsförrättaren
vid besök å arbetsstället att lämna ombuden tillfälle
att fullgöra detta uppdrag. Anmälan om sådant val bör göras hos arbetso-ifvaren,
hvarefter arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare a arbetsstället
är pliktig att, när inspektionsförrättaren infinner sig, underrätta
såväl denne om arbetarnas berörda åtgärd som ock arbetarnas ombud
om inspektionsförrättarens närvaro å arbetsstället.

Det åligger vederbörande tillsyningsorgan att på begäran af sådant
ombud kostnadsfritt lämna afskrift af anvisning eller råd, som skriftligen
meddelats beträffande arbetsstället.

Grefve Hamilton, Hugo: Herr talman! Med afseende å denna
paragraf förekomma beklagligtvis skriffel både i motiveringen och
texten. Det står i andra stycket: »Det åligger vederbörande till syningsorgan

— —». Då denna lagtext återgifves i motiveringen,
heter det däremot: »Det åligger vederbörande tillsyningsman —

»Tillsyningsman» är naturligtvis ett skriffel, som jag bär vill anmärka,
men därjämte har man i paragrafen anväudt ordet: »tillsyningsorgan».
Det skall, i öfverensstämmelse med hvad på öfriga ställen i lagen
heter, stå: »Det åligger vederbörande tUlsynsorgan — —»• _ Jag
ber att få hemställa om bifall till utskottets förslag med den ändringen,
att ordet »tillsyningsorgan» ändras till »tillsynsorgan».

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes, förevarande paragraf
med den ändring, att andra stycket skulle börja sålunda:

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m.

»Det åligger vederbörande tillsy nsorgan att».

Öfriga delar af lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 11 och 13 innevarande
maj bordlagda utlåtande nr 22, i anledning af väckta motioner om
antagande af sådana förändrade bestämmelser i riksdagsordningen, att
valperioden till Andra kammaren utsträckes utöfver den nuvarande
samt om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i bestämmelserna
om val till Riksdagens Andra kammare, att valperioderna
blifva fyraåriga och börja efter hvarje förnyelse af kammaren.

utsträckning
af den
nuvarande
valperioden
till Andra
kammaren
m. m.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats två motioner,
nämligen nr 17 i Första kammaren och nr 78 i Andra kammaren,
hvilka afsågo ändring i gällande bestämmelser om valperioderna till
Andra kammaren.

I den ena af dessa motioner, nr 17 i Första kammaren, hemställde
herr Clason, »att Riksdagen behagade såsom hvilande i grundlagsenlig
ordning antaga sådana förändrade bestämmelser i riksdagsordningen,
att valperioden till Andra kammaren utsträckes utöfver den
nuvarande».

I den andra af dessa motioner, nr 78 i Andra kammaren, hemställde
herr Hildebrand, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla om verkställande af utredning, huruvida icke Andrakammarperioderna
borde ändras till fyraåriga samt i stället för fasta
blifva rörliga, d. v. s. börjande efter hvarje förnyelse af kammaren,
samt om framläggande för Riksdagen af de förslag, som utredningen
kan föranleda».

Utskottet hade i detta utlåtande på åberopade grunder hemställt,

a) att herr Clasons motion nr 17 i Första kammaren icke måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd; samt

b) att herr Hildebrands motion nr 78 i Andra kammaren icke
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Reservation hade afgifvits af herr Clason, som dock ej framlagt
sin mening.

Herr Clason: Jag skall ej länge upptaga kammaren, men jag

kan ej underlåta att något belysa ett par af de skäl, utskottet anfört
mot mitt förslag.

>''r 36.

utsträckning
af den
nuvarande
valperioden
till Andra
kammaren
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj. f. m.

När utskottet sålunda säger, att vid 1906 års riksdag dåvarande
konstitutionsutskott beträffande deu då föreslagna förlängningen af
valperioderna — hvilken förlängning i förbigående sagdt af vissa motionärer
föreslogs till fem år och af en till fyra — fann, att denna
förändring kunde medföra vissa förmåner för själfva riksdagsarbetet,
men att dessa förmåner ej ansågos motväga de olägenheter, som vore
förenade med förändringen, så är denna framställning visserligen riktig
därutinnan, att utskottet då erkände fördelarna, men den är oriktig,
då nuvarande utskott antyder, att 1906 års utskott skulle funnit
än större olägenheter. Hvad 1906 års utskott sade mot förslaget var
endast det, att förslaget ej hade mötts med tillräckliga sympatier inom
Andra kammaren, och att det ej stod i något direkt samband med
hela den stora rösträttsreformen, men detta är ju något helt annat,
än att utskottet skulle sagt, att ändringen vore förknippad med reella
olägenheter.

Då utskottet vidare mot förslaget anför, att man genom detsamma
skulle äfventyra att i Andra kammaren ej få ett tillräckligt troget
uttryck för folkmeningen, emedan numera suppleanter utses samtidigt
med de ordinarie ledamöterna och sålunda under löpande valperioder
växlingar i folkmeningen ej finge tillfälle att gifva sig tillkänna, så
tror jag, att utskottet skulle hafva undvikit det argumentet, om utskottet
tagit någon kännedom om, hur det faktiskt har förhållit sig i
vårt land på detta område, och hvilken obetydlig roll dessa växlingar
därvid spelat. Jag har i detta hänseendet undersökt de två sista valperioderna
till Andra kammaren och fått följande resultat. Under
perioden 1906—08 skedde femton omval. Åtta medförde ingen förändring
alls i partiställningen. Fyra medförde en förskjutning åt
vänster och tre en åt höger — som kammaren behagade finna alltså
eu ytterst obetydlig förändring. Under påföljande valperiod, 1909—11,
voro omvalen ännu mindre till antalet, nämligen 11, af hvilka 9 icke
betecknade någon förskjutning alls i partiställningen, och 2 en förskjutning
från vänster till höger. Det förefaller mig verkligen bra
öfverdrifvet, när utskottet låter så obetydliga förändringar som dessa
uppväga de med bifall till motionen onekligen förenade fördelarna.

När utskottet slutligen afvisar motionen därför, att den skulle innebära
en — som jag förmodar vara utskottets mening — betänklig
rubbning i den åtskillnad, som bör förefinnas mellan kamrarna, så står
utskottet därvid ej i öfverensstämmelse med den åtskådning, som tidigare
gjort sig gällande åtminstone inom denna kammare. Ty då
frågan år 1904 första gången var före, och ett förslag var å bane att
utsträcka valperioden för Andra kammaren till fem år, men utskottet
afstyrkte det, så reserverade sig nio af denna kammares tio ledamöter
i konstitutionsutskottet mot konstitutionsutskottets afstyrkande af förslaget,
d. v. s. dessa nio önskade en förändring af valperioden för
Ändra kammaren från tre till fem år. Och när frågan år 1906 var
före och, såsom vi hörde, konstitutionsutskottet ansåg, att en förlängning’
skulle medföra vissa fördelar, ehuru det afvisade tanken, enär
sympatierna icke vore tillräckligt starka därför i Andra kammaren,
då förordade samtidigt åtta af denna kammares ledamöter i konstitutionsutskottet,
att valperioden för denna kammare skulle förändras

29 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

från nio år till sex år, och det förslaget antogs af denna kammare.
Således, i denna kammare har man ständigt stått på den ståndpunkten,
att en förlängning i valperioden för Andra kammaren vore förenad
med vissa fördelar, och man har icke ansett, att detta skulle
rubba skillnaden mellan kamrarna. För öfrigt är det litet svårt att
förstå, att från deras sida, som hålla på denna kontinuitet såsom en
fördel för denna kammare, det skulle kunna anses vara till skada, om
en smula större kontinuitet också skulle komma Andra kammaren
till godo.

Det skulle kunna vara mycket att säga om de verkligen påtagliga
fördelar, som jag tror på Hera områden skulle vinnas genom ett
bifall till min motion om förlängning af valperioden för Andra kammaren,
men då jag är förvissad, att kammaren för ögonblicket är
mera intresserad af att icke någon förlängning äger rum i kammarens
debatter, skall jag, herr talman, stanna med detta, och jag skall icke
besvära kammaren med något yrkande, viss om att frågan nog skall
komma igen.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 11 och 13 i denna
månad bordlagda utlåtande nr 23, i anledning af väckt motion angående
förlängd funktionstid för landstingsmän och eventuellt för stadsfullmäktige.

I en inom Första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 18, hade herr Clason föreslagit, »att Riksdagen för
sin del ville besluta sådana ändringar i gällande kommunalförfattningar,
att funktionstiden för landstingsmän och eventuellt för stadsfullmäktige
måtte blifva sexårig, med omval för hälften hvart tredje år».

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att herr Clasons ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade afgifvits

dels af herrar Trygger och Kjellén mot viss del af motiveringen,

dels ock af herr Clason, hvilken likväl ej däri antydt sin åsikt.

Herr Clason: Vid denna punkt måste jag dock besvära kammaren
med ett yrkande, men icke om bifall till motionen, utan om strykande
af ett stycke af utskottets motivering.

Såsom kammaren behagade finna, vill utskottet i första stycket
af motiveringen på det kraftigaste understryka, att landstingen böra
hafva en utprägladt politisk karaktär. Jag undrar, om detta verkligen
öfverensstämmer med den uppfattning, som råder om den saken i
kammaren. När det nuvarande representationsskicket infördes, öfverensstämde
det i alla händelser icke med den uppfattning, som då gjorde
sig gällande och som uttalades af dess skapare friherre Louis de Geer,
hvilken i sin motivering starkt betonade, att landstingsmannen icke

utsträckning
af den
nuvarande
valperioden
till Andra
kammaren
m. m.
(Forts.)

Om förlängning
af
funktionstiden
för
landstingsmän
m. fl.

Nr 36. 30 Onsdagen den 15 maj, f. m.

Om för- kunde antagas komma att utses med särskild hänsyn till sitt politiska
langning af uppdrag. Just detta var en af de omständigheter, på hvilka han särfunktions-
pgjp emedan den var ägnad att medföra en annan karaktär åt

landstings- denna kammare än medkammaren. Jag undrar, om Första kammaren
män m. fl. nu skulle vilja släppa den principen genom att godkänna ett sådant
(Forts.) uttalande som det föreliggande. Och då jag tror, att så icke är förhållandet,
skall jag hemställa, att kammaren behagade stryka första
stycket af utskottets motivering.

Herr Trygger: Jag'' instämmer helt och hållet med herr Clason
däruti, att utskottets motivering icke är lämplig, och skulle det vara
fråga om att aflåta en skrifvelse från Riksdagen med åtföljande motivering,
skulle jag naturligtvis med denna uppfattning alldeles bestämdt
yrka den ändring, som herr Clason föreslagit. Men det är icke
nu fråga om någon hemställan från utskottets sida om att vi skulle
skrifva till Kungl. Maj:t eller om bifall till motionen, utan det är fråga
om afslag å densamma, och i dylika fall anser jag icke, att kammaren
har med motiveringen att göra. Den är utskottets sak; och har utskottet
motiverat dåligt, är det utskottets skam, liksom det är utskottets
heder, om det har motiverat bra. För resten, här är det icke
fråga om dåligt eller bra, utan om olika ståndpunkt. Jag ber sålunda
att en gång för alla få fastslå såsom min uppfattning att, sa snart
det är fråga om afslag å en proposition eller motion, anser jag icke,
att man behöfver i kammaren uppträda och särskilt motivera saken
eller göra hemställan till kammaren om afslag å motiveringen i ett
utskottsbetänkande.

På dessa skäl ber jag för min del få föreslå, att kammaren utan
vidare måtte bifalla utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att, förutom beträffande motiveringen, hvartill han ville
återkomma efteråt, i afseende å föreliggande utlåtande endast yrkats,
att hvad utskottet hemställt skulle bifallas.

På gjord proposition biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

I afseende å motiveringen, yttrade herr talmannen, hade yrkats,
dels, af herr Clason, att utskottets yttrande skulle godkäunas med den
ändring, att första stycket, som började med orden »De skäl», utelämnades,
dels ock att någon åtgärd i sådant afseende ej skulle vidtagas.

Vid sedermera i enlighet härmed framställda propositioner förklarades
propositionen på bifall till det senare yrkandet vara med öfvervägande
ja besvarad.

Om Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 11 och 13 innevarande

införande maj bordlagda utlåtande nr 24, i anledning af väckta motioner om
af öppen ändring af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

omröstning
i Riksdagen.

I en inom Första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 16, hade herr Carl Gustaf Ekman hemställt, att »Riks -

31 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

dagen måtte såsom hyllande till vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande förslag till ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

§ 60.

När ärendet — — — — — — — — — — — därom tillåtas.

Omröstningen skall ske öppet och medelst namnupprop. Befinnas
i mål, där blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna rösterna lika
delade,, nedlägge talmannen i en därtill afsedd rösturna en jasedel och
en nejsedel, båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade, och
afgöres då omröstningens utgång genom den sedel, som en af kammarens
ledamöter på anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

införande
af öppen
Omröstning
i Riksdagen.
(Korts.)

§ 65.

När i fråga------------Riksdagens beslut.

Om vid sammanräkningen af de afgifna rösterna dessa befinnas
lika delade, nedlägge Andra kammarens talman i en därtill afsedd
rösturna en jasedel och en nejsedel, båda lika samt hvar för sig slutna
och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom den sedel,
som en af Andra kammarens ledamöter på anmodan af talmannen ur
rösturnan upptager.

§ 75.

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakttages

— — — —------------erfordras.»

I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 108, hade herr Ericsson i Vallsta, med enahanda
motivering, som den herr Ekman i sin förenämnda motion förebragt,
framställt samma yrkande som denne.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda grunder hemställt,
att Riksdagen måtte, med anledning af förevarande motioner,
antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande

Förslag

till

ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:)

§ 60.

När ärende skall slutligen afgöras,
böra därtill hörande handlingar
uppläsas, så framt någon
kammarens ledamot sådant äskar.
Ej må något mål, däri öfverlägg -

(Föreslagen lydelse:)

§ 60.

När ärende skall slutligen afgöras,
böra därtill hörande handlingar
uppläsas, så framt någon
kammarens ledamot sådant äskar.
Ej må något mål, däri öfverlägg -

Nr 36.

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen.
(Forts.)

32 Onsdagen den

(Nuvarande lydelse:)

ning ägt ram, till slutligt afgörande
företagas, förr än kammaren på talmannens
hemställan förklarat överläggningen
slutad; börande därefter
proposition framställas. Kan fråga
blifva föremål för bifall eller afsteg,
bör talmans första proposition
lyda på bifall. Om denna besvaras
med nej, och anmärkningar i
saken blifvit under öfverläggningen
gjorda, bör den följande propositionen
i enlighet med dem uppställas.
Innefattar ett förslag flera
delar, som ej lämpligen kunna i
ett sammanhang afgöras, bör särskild
proposition å hvardera delen
framställas i enahanda ordning, som
nu är föreskrifven. -— Proposition
skall alltid endast med ja eller nej
besvaras, och talmannen tillkännagifve
sin uppfattning af det svar,
som lämnats, hvarvid skall bero,
så vida ej votering begäres, hvilken
då ej må vägras; eu hvar i öfrigt
obetaget att låta sin särskilda mening''
i protokollet antecknas. Ingen
må försöka att beslutet genom
ny öfverläggning upprifva. — Då
voteras skall, bör voteringsproposition
jämte tydlig kontraproposition
genast författas, justeras och anslås,
samt omröstningen strax därefter
verkställas; men ej må proposition
göras, om votering skall äga rum,
ej heller någon omröstning därom
tillåtas.

Omröstningen skall alltid ske
med tryckta och omärkta, enkla,
slutna och hoprullade sedlar, och
hör, till undvikande af lika röstetal
för ja och nej, i mål, där blott
enkel pluralitet erfordras, talmannen
vid hvarje omröstning före
sedlarnas uppräkning en bland
dem uttaga och genast förseglad
aflägga. Om vid sammanräknandet
af de öfriga sedlarna rösterna
befinnas lika delade, skall den förseglade
sedeln öppnas och afgöra

15 ruaj. f. in.

(Föreslagen lydelse:)

ning ägt rum, till slutligt afgörande
företagas, förr än kammaren på talmannens
hemställan förklarat öfverläggningen
slutad; börande därefter
proposition framställas. Kan fråga
blifva föremål för bifall eller utslag,
bör talmans första proposition
lyda på bifall. Om denna besvaras
med nej, och anmärkningar i
saken blifvit under öfverläggningen
gjorda, bör den följande propositionen
i enlighet med dem uppställas.
Innefattar ett förslag flera
delar, som ej lämpligen kunna i
ett sammanhang afgöras, bör särskild
proposition å hvardera delen
framställas i enahanda ordning, som
nu är föreskrifven. — Proposition
skall alltid endast med ja eller nej
besvaras, och talmannen tillkännagifve
sin uppfattning af det svar,
som lämnats, hvarvid skall bero,
så vida ej votering begäres, hvilken
då ej må vägras; en hvar i öfrigt
obetaget att låta sin särskilda mening
i protokollet antecknas. Ingen
må försöka att beslutet genom
ny öfverläggning upprifva. — Då
voteras skall, bör voteringsproposition
jämte tydlig kontraproposition
genast författas, justeras och anslås,
samt omröstningen strax därefter
verkställas; men ej må proposition
göras, om votering skall äga rum,
ej heller någon omröstning därom
tillåtas. Omröstningen skall ske öppet
och medelst namnupprop. Befinnas
i mål, där blott enkel pluralitet
erfordras, de afgifna rösterna lika
delade, nedlägge talmannen i eu
därtill afsedd rösturna en ja-sedel
och en nej-sedel, båda lika samt
hvar för sig slutna och hoprullade,
och afgöres då omröstningens utgång
genom den sedel, som en af
kammarens ledamöter på anmodan
af talmannen ur rösturnan upptager.

33 Kr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m.

(Nuvarande lydelse:)

beslutet. Är pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten
genast förstöras.

§ 65.

(Föreslagen lydelse:) Om

införande
af öppen
omröstning
i Riksdagen.

(Forts.)

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter
eller bevillning, eller om reglenientariska
föreskrifter för riksbanken,
dess inkomster och utgifter, eller
om ansvarsfrihet för fullmäktige i
riksbanken, eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster
och utgifter, kamrarna fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda sammanjämkade,
skola bägge kamrarna
hvar för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat;
kommande den mening, som därvid
erhåller de flesta ledamöters af båda
kamrarna sammanräknade röster,
ntt gälla såsom Riksdagens beslut.
För att vid sådan omröstning förebomma
lika antal röster, skall i
Andra kammaren afläggas och förseglas
en sedel, hvilken, i händelse
■de öfriga sammanräknade rösterna
utfalla lika, öppnas och af gör frågan.
Är pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten
genast förstöras.

När i fråga om statsutgifter
eller bevillning, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken;
dess inkomster och utgifter, eller
om ansvarsfrihet för fullmäktige i
riksbanken, eller om riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster
och utgifter, kamrarna fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda sammanjämkade,
skola bägge kamrarna
hvar för sig rösta om de olika beslut,
hvari hvardera förut stannat;
kommande den mening, som därvid
erhåller de flesta ledamöters af båda
kamrarna sammanräknade röster,
att gälla såsom Riksdagens beslut.
Om vid sammanräkningen af de
afgifna rösterna dessa befinnas
lika delade, nedlägge Andra kammarens
talman i en därtill afsedd
rösturna en ja-sedel och en nejsedel,
båda lika samt hvar för sig
slutna och hoprullade, och afgöres
då omröstningens utgång genom
den sedel, som en af Andra hammarens
ledamöter på anmodan af
talmannen ur rösturnan upptager.

§ 75. § 75.

alla val iakttages, att Alla val skola ske med slutna
namnsedlarna, såframt de skola sedlar, och iakttages därvid, att
blifva gällande, böra vara enkla, namnsedlarna, såframt de skola
slutna, hoprullade, omärkta och fria blifva gällande, böra vara enkla,
såväl från all tvetydighet i anseende hoprullade, omärkta och fria såväl
till personernas namn, som från från all tvetydighet i anseende till
oriktighet i anseende till deras an- personernas namn, som från oriktal.
Mellan personer,. som vid val tighet i anseende till deras antal,
undfått lika antal röster, skiljes Mellan personer, som vid val undgenom
lottning, när sa erfordras, fått lika antal röster, skiljes genom

lottning, när så erfordras.

Första kammarens protokoll 1912. Nr 36. 3

Nr 36. 34

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Reservation hade afgifvits af herrar Trygger, Clason, Bellinder,
Ehnan, von Geijer, Kjellén, Jansson i Djursätra, Nyström och Fornander,
hvilka likväl ej framlagt sin mening.

Herr von Geijer: Jag har anmält min reservation mot detta
utlåtande och skall be att få säga några ord till stöd för denna min
mening.

Det är en gammal fråga, som nu ligger före pa kammarens bord.
Det är, om jag icke missräknar mig, tjugonde gången, som ett förslag
i denna riktning lagts fram till Riksdagens pröfning. Intill år
1908 var det i allmänhet enskilda motionärer, som hade framburit
förslaget, men det året, 1908, framlämnades emellertid en motion,
undertecknad af samtliga medlemmar af det liberala samlingspartiets
förtroenderåd. Härmed fick naturligtvis frågan större vidd. Den blef
af mera programartad karaktär, och de politiska synpunkterna kommo
gifvetvis mera i förgrunden. Motionen pointerar också denna omständighet.
Motionärerna säga där: »Enligt vår mening är den stora,
hufvudgrunden för den öppna omröstningen, att förhållandet^ mellan
valmän och representant kräfver, att den förre utan all omgång^ och
svårighet kan få reda på, huru den senare röstat i påkommande frågor.
Valinannen kan då bilda sig en uppfattning af sin representant och
afgöra, huruvida han vill omvälja honom till riksdagsman. Den öppna
omröstningen står i ett visst naturligt samband med den offentliga
kandidaturen. Med den senare afses, att kandidaten skall offentligt
framlägga sina åsikter i betydelsefulla spörsmål och därvid jämväl på
begäran gifva upplysning om sin ståndpunkt i frågor, som hans valmän
vilja bringa på tal. Blir han då vald, sa fortfar samma öppenhet
emellan honom och hans valmän under hela hans riksdagsperiod,
när omröstningen är öppen. Den öppna omröstningen är därför eu
naturlig länk i hela det moderna representationssystem.et.»

Oppositionen mot förslaget förmenade sig emellertid i denna passus,
som var den hufvudsakligaste i motionen, skönja eu önskan att
utsträcka valmännens kontrollrätt öfver riksdagsmannen. Icke ett ord
nämndes om att valmännen borde anstränga sig för att bilda sig ett
omdöme om huruvida riksdagsmannen visat sig kunnig och duglig som
sådan, utan endast om huru han röstade. Visserligen förnekades just
af hufvudtalaren för motionen, dåvarande ordföranden i det liberala,
samlingspartiet, att kontrollsynpunkten var hufvudsyftet. Han yttrade
i debatten därom: »Huru mycket riktigare och huru mycket natur ligare

är det då icke, att valmännen, när de i pressen läsa om
riksdagsförhandlingarna, också få tillfälle
representant röstat i den eller den fragan — icke uteslutande såsom
en kontroll; ja, jag vill säga icke i första och hufvudsakliga rummet
såsom eu kontroll, utan i första rummet därför, att det för allmänheten
är någonting intresseväckande, någonting upplysande att veta,
hvar man uti en fråga, som man icke känner och som man icke kunnat
sätta sig in uti, har den representant, på hvilken man vant sig
att lita. Såsom kontroll synes det mig, att den öppna omröstningen
endast i ett enda fall verkar, och det är, när en representant har såsom
kandidat afgifvit bestämda utfästelser och löften».

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m. 35

Nu blir det emellertid fråga, om talaren med dessa ord lyckats
bäfva misstanken, att förslaget, medvetet eller omedvetet, vore ett
steg längre eller kortare mot det imperativa mandatet.

Jag vill först erinra om hvad en talare i detta ärende för åt-j
sivilliga år sedan i denna kammare framhållit, att, när folkrepresentationer
och riksdagar först framträdde i Europa, allmänna uppfattningen
var, att riksdagsmännen voro mandatarier, d. v. s. ombud som
voro helt bundna af sina valmäns åsikter, tydligt angifna vid fullmaktens
utfärdande. Personliga tycken eller känslor, eget omdöme
med ett ord därför fanns icfce rum. Låt vara att detta ligger långt bort
i tiden. Småningom började större frihet på området göra sig gällande
och slutligen framstod den modernare uppfattningen helt färdig
eller att riksdagsman hade att bedöma och afgöra förekommande frågor
endast efter sitt eget bästa omdöme och samvete, hvilken uppletning
vunnit uttryck i nu gällande riksdagsordning, i stadgandet att
riksdagsman kan i utöfning af sin befattning icke bindas af andra
föreskrifter än rikets grundlagar. Emellertid, betecknande torde vara,
att ar 1743, sålunda midt under frihetstiden, en epok som ej ligger
så långt ifrån oss,..frågan åter dyker upp. Det var den s. k. principalatstriden.
Den väcktes af Stockholms borgerskap, som med all styrka
häfdade, att dess riksdagsmän vore helt bundna af borgerskapets mening.
Stridsfrågan, drogs under Riksdagen och åstadkommer där buller
och brak. Visserligen segrade den moderna uppfattningen om riksdagsmannens.
frihet, men som sagdt först efter strid. Historien upprepar
sig, säger man, och sanning ligger nog i den satsen. Och jag
undrar,, om icke i dessa yttersta tider symptom gifvas, uttryckande
sympati för denna uppfattning och huruvida icke den mening sticker
fram att, om man skär bort öfverdrifterna i maximen om principalatmaximen,
i densamma ligger ej så litet godt, eu viss bundenhet beträffande.
vissa frågor kanske ej vore så dumt att föreskrifva. Det
karakteristiska för denna uppfattning skulle vara, att det finnes någonting
utom och öfver representationen, som representanterna äro
skyldiga att lyda. Jag erinrar om en del nu gångbara satser, som
man får höra: om. folkviljan som högsta lag, folkets röst, den allmänna
meningen, tidsutvecklingen och tidsandan in. fl. Jag undrar,
om icke i dessa obestämda begrepp, bakom hvilka ofta dölja sig bestämda
önskemål hos en viss klass af valmän, just ligger den gamla
satsen,^ att i dessa delar skall man binda riksdagsmännen, beträffande
dem får han ej följa sin egen åsikt. Nog spela dessa makter en stor
roll vid den offentliga kandidaturen, och hufvudtalaren till försvar för
liberala samlingspartiets motion har just pekat på att det finnes
ett organiskt sammanhang mellan den offentliga kandidaturen och
den öppna omröstningen. Och jag kan icke se annat, än att detta
är ett steg antingen det sker medvetet eller omedvetet — i riktning
mot det imperativa mandatet.

Hvad jag nu framfört, är min egen privata mening, hvars värde
det icke kan tillkomma mig att bedöma och som enhvar få taga som
han lyster, fastän jag själf är fullt öfvertygad om dess riktighet. Men
ostridigt är, att den öppna omröstningen med nödvändighet måste
skärpa partibanden. Jag tror näppeligen, att äfven de ifrigaste för -

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen.
(Forts.)

Nr 36. 36

införande,
af öppen
omröstning
Riksdagen.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

svararna af förslaget kunna förneka, utan måste erkänna, att det måste
blifva en konsekvens af den öppna omröstningen, som man icke kan
komma ifrån. Det är en själffallen sak, som jag tycker man icke
behöfver bevisa. Jag vill erinra om huru det skulle te sig eu gång,
om en regering, hvilken som helst, fallande under förvandlingens lag,
förr eller5 senare känner marken gunga under fotterna och makten
hota att glida från den, skall det då icke ligga i regeringens intresse
att söka dölja, om det finnes en bräcka i det parti den stöder sig på.
Jag förmodar, att det skall fordras stort mod hos den representant,
som vet med sig, att hans uppträdande, ljt vara i en ganska obetydlig
fråga, kan hafva den effekten att blotta svagheten hos det regerande
partiet och som kan hafva till följd regeringens störtande. Det gäller
mitt parti och dess regering, då må min privata åsikt fara.

Dessa omständigheter, herr talman, hafva varit tillräckliga för mig
för att för min del yrka afslag på utskottets hemställan, men medan
jag har ordet, skall jag be att få göra några korta randanmärkningar
med anledning af utskottets utlåtande.

På sid. 7 yttrar utskottet i andra punkten första stycket sålunda:
»Ifrågavarande undantagsbestämmelse anser utskottet hafva så mycket
mindre fog för sig, som den ytterst synes hvila på den för enhvar
själfständig representant förödmjukande uppfattningen, att han icke
skulle våga öppet fullgöra sin plikt att handla efter bästa samvete och
öfvertygelse.» Jag ber att få säga, att om det är något fog för den
meningen, förefaller det mig dock något konstigt, att utskottet strax
härefter skrifver: »Ty lika väl som detta omröstningssätt bereder representanten
tillfälle att oberoende af påtryckning följa sin egen öfvertygelse,
lika väl underlättar det för honom möjligheten att låta sin
röst bestämmas af mindre goda bevekelsegrunder. Redan denna omständighet,
att en representant med det nuvarande omröstningssättet
kan tänkas afgifva sin röst på annat sätt, än man af hans uppträdande
under de föregående förhandlingarna haft anledning förvänta, synes
innebära tillräckligt skäl för vidtagande af den utaf motionärerna föreslagna
reformen.» Om man sätter dessa två meningar mot hvarandra,
kan jag icke finna, att den sista innehåller mera aktning och förtroende
för representanterna än den första.

Vidare är det framhållet — det står icke i utlåtandet, men i
motionen — att efter tillkomsten af det proportionella valsättets införande
har vtterligare anledning uppstått att införa öppet omröstningssätt
i Riksdagen. Jag kan för min del icke finna något organiskt
sammanhang mellan det proportionella valsystemet och den öppna
omröstningen såsom sådan. Men jag vill begagna tillfället framhålla,
att det icke är så liten öfverdrift i den satsen, att det proportionella
valsystemet skulle enbart vara anledningen till den partibildning, som
uppstått. Jag kan icke finna, att det bär skulden för det. Jag minns,
att så tidigt som år 1899, då jag var med om en valkampanj, framställdes
såsom villkor för understödjande af en kandidatur, att man
förband sig inträda i det liberala samlingspartiet.

Neka vill jag visst icke att efter proportionalismens genomförande
partierna träda fram med skarpare gränser. Detta beror dock ej minst
därpå, att först vid den tiden men ej på grund af det nya systemet

37 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

partibildningen gick öfver hela linjen, i det först då kan talas om en
organiserad höger, vänsterpartierna voro sedan ganska länge fullt färdiga.
^ Härigenom blef gifvetvis motsatsförhållandet tydligare.

Nu hafva såväl motionärerna som utskottet pekat på utlandets ;
lagstiftningar och framhållit, att Sverige skulle vara det enda land,
som icke skulle hafva öppen omröstning. Häraf dragés den slutsatsen,
att den öppna omröstningen skulle vara någonting godt, som vårt land
borde acceptera, då den finnes öfverallt utom där. Detta återstår emellertid
att bevisa. Vi veta icke hvad utlandet tänker i den delen. Det
lugger inom möjlighetens område att, om de kunde, de skulle vilja
förändra detta, men det torde vara ganska svårt.

Med anledning af den af herr Staafi och hans medmotionärer uttalade
asikten, som också upprepas af utskottet, att valmännen kunna
äga berättigadt intresse att fa höra riksdagsmannens åsikter och få

Pa huru han röstat, vill jag säga, att jag ingalunda förnekar, att
ett dylikt intresse kan föreligga, men förmenar, att det kan tillgodoses
utan öppen omröstning. Hvarje dylik önskan, spontant framkommen
hos valmännen, ku mm de få tillfredsställd genom att fråga sin riksi*agsinan.
En dylik fråga bör gifvetvis besvaras och själf har jag aldrig
tvekat att vid de jämförelsevis få gånger, då sådan fråga framställts
° beredvilligt svara. Motionärerna peka dessutom själfva

pa den offentliga kandidaturen. Med denna afses ju, enligt deras egna
ord, att riksdagsmannen därvid bör lämna upplysning om sin ståndpunkt.
Finge valmännen vara i fred, skulle de säkerligen nöja sio*
med dessa utvägar, men det finnes själftagna ombud för valmännen*,
ej pressen, och dessas nyfikenhet kanske ej kan blifva tillräckligt

tillgodosedd genom nuvarande bestämmelser, men någon anledning att
gå detta intresse till mötes föreligger enligt min mening icke. °Med
anledning af hvad jag anfört ber jag få yrka afslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Deu föregående ärade talaren antydde,
att det är ett gammalt, många gånger behandladt spörsmål, som
.lag genom den nu föreliggande motionen fört fram till behandling.
Mängden af reservanter frän särskildt denna kammare ådagalägger
emellertid, att den ifrågasätta reformen trots sin ålder fortfarande
möter ett^ starkt motstånd. Och jag vill redan från början erkänna,
att motstandarna uppträda med en viss påtaglig konsekvens. Reservanterna
hafva nämligen funnit sig icke böra med ett enda skrifvet
ord framlägga ett samladt och auktoritativt skäl för sin ståndpunkt.
Reservanterna förmena tydligen, att till och med motiven för afstyrkande!;
göra sig bättre, om de få verka slutna, än om de frambäras
Öppet och göras till föremål för kritik.

Det erinrar mig om ett par meddelanden, som lämnades i RiksV1
i o Guvaran^e riksdagsskickets början under behandlingen
af liknande frågor. Vid 1867 års riksdag uttalade eu min namne,
Johan Jakob Ekman, vid behandlingen af frågan om öppen omröstning
inom utskottet, att de flesta ledamöterna i konstitutionsutskottet talat
Kr bifall, men vid den därpa följande slutna omröstningen röstade
flertalet för afslag. Och vid 1873 års riksdag meddelade herr Ehren -

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen.
(Forts.1

Nr 36. 38

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen
(Förta.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

borg, som var anhängare till öppen omröstning, att da han var närvarande
i utskottet, fanns det majoritet för bifall till förslaget om den
öppna omröstningen, men så måste han för en stund aflägsna sig, och
då hade man skyndat sig att fatta ett afstyrkande beslut.

Går man nu igenom diskussionerna i förevarande ärende, så skall
man finna, att hittills hafva till förmån för den öppna voteringen
framförts tre hufvudskål. Dessa hafva varit:

att den öppna omröstningen höjer och stärker karaktären hos de
röstande och medelbart den svenska nationalkaraktären. En så stor
folkpsykolog som Blanche yttrar: »att rösta Öppet, det är att höja
nationalkaraktären, att rösta slutet, det. är att fördärfva den»; detta
ansåg han vara så uppenbart, att man ej behöfde spilla manga ord på
den saken.

Det andra hufvudskälet är:

att valmännen få tillfälle att följa sina representanters verksamhet,

och det tredje är:

att den öppna omröstningen manar representanterna till ett mera
noggrant studium af de föreliggande frågorna och till ett på sakskäl
grundadt personligt positionstagande till dessa.

Därtill kommer ju den rent tekniska fördelen af tidsvinst för
riksdagsarbetet. Riksdagsmannen behöfver icke genom särskilda yttranden
eller instämmanden markera sin ståndpunkt, enär denna framgår
af röstningen. . .

Hufvudinvändningen mot den öppna omröstningen är ju, att den
skapar och stärker partitvång och hindrar mindre själfständiga representanter
att rösta, såsom de själfva kanske helst önskade. Jag skall
senare återkomma till denna hufvudinvändning. Jag vill emellertid
först säga, att jag knappast hade väckt denna motion, om jag icke
hållit före, att vår parlamentariska utveckling i hög grad förstärkt
skälen för den öppna omröstningens införande. Denna utveckling har
såsom käudt gifvit oss den offentliga kandidaturen och det proportionella
valsättet. Och jag menar, att den öppna omröstningen är en
ofrånkomlig konsekvens till denna utvecklings gång. Den har ju
oblidkeligen gjort slut på det tidigare förhållandet, att en person valdes
för riksdagsuppdraget, enbart därför att han i öfrigt inom sin bygd
framträdt såsom en för allmänna angelägenheters handhafvande lämplig
person. Man må beklaga det eller icke, men det är nästan uteslutande,
kan man säga, såsom bärare för en särskild politisk uppfattning och
vissa allmänna idéer, som persongranskningeu vid valen företages, och
då bör, synes mig, däraf följa, att den valda representantens viktigaste
politiska ''handlingar utföras i dagens ljus.

I hvilken mån är då talet om partiförtryck och partitvang befogadt?
Ja, man skulle ju kunna tänka sig, att sådant kan förekomma
i två fall: vid mindre frågor och större frågor. I afseende på mindre
frågor, i praktiska frågor, vill jag göra gällande, att äfven om en representant
i dessa kommer till annat resultat, än han exempelvis förut
intagit, och han bjuder skäl för den förändrade ståndpunkten, så inverkar
det icke i någon man pa förhållandet till hans valmän eller
på förtroendet för honom såsom representant. I det afseendet kan jag

39 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

således icke finna, att man med skäl kan tala om att den öppna omröstningen
beliöfver skapa partitvång.

I fråga om stora, politiskt afgörande spörsmål, där kali jag medgifva,
att i vissa fall ett sådant tvång kan tänkas förekomma. Men i
äro riksdagsmännen nu bättre skyddade däremot? Ja, men endast då,
när riksdagsmannen röstar i strid mot sina programförklaringar eller
i strid mot sina meningsfränders åsikt samt försöker dölja'' detta. Om
icke det sista är fallet, förefaller det mig, att lian står i precis samma
position, vare sig omröstningen är öppen eller sluten. Men om lian
röstar mot tidigare uttalanden och mot hvad man allmänt tror om
honom och fördöljer det, är det då ett förhållande, som det kan vara
liimpligt bevara genom användande fortfarande af det slutna omröstuiugssättet?
Och kan det vara riktigt att, såsom högerns huvudorgan
i ett uttalande om den saken i dag gör, peka på den omständigheten,
att säkerligen ett antal af Riksdagens beslut under senare år
icke skulle hafva blifvit fattade, om det öppna omröstningssättet funnits?
Jag kan verkligen icke finna, att den argumenteringen låter sig
försvaras, då den livilar endast på en sådan förutsättning, som den af
mig här angifna.

Ytterligare ber jag att få framhålla, att vår propositionsordning
här i landet med kontrapropositionens antagande också synes mig vara
ett starkt skäl för den öppna omröstningen. Denna propositionsordning
är uppenbarligen ett manöverfält för egendomliga röstningar i de förberedande
voteringarna. Därigenom kunna ofta riksdagsmännen vid
den slutliga omröstningen försättas i en underlig ställning, och det
synes jämväl ur den synpunkten vara af stort intresse, att i fråga om
de förberedande voteringarna de olika partiernas och representanternas
vota blifva öppet angifna.

Slutligen vill jag säga, att hänsynen till den lagbundna utvecklingen
synes mig påkalla en ändring, på sätt motionen och utskottets
utlåtande angifva. Parlamentarismen själf är för närvarande utsatt för
kritik. Jag tänker då icke bara på den kritik, som tagit sig form i
agitation hos de undre folklagren mot lagstiftning i allmänhet. Jag
tänker mera på det faktum, att många af de bästa medborgarna tillkännagifva
en viss motvilja för lagstiftningsarbetet. Lagstiftarna framstå
för dem icke såsom samhällsbyggare och samhällsvårdare, utan ofta
såsom representanter för egennytta och personliga beräkningar. Och
målsmän för sådana arbeta gärna i skymningen. Jag fruktar, att det
slutna omröstningssättet i viss mån bidrager till att dylika omdömen
spridas i vida kretsar, och jag tror, att det är ett allmänt intresse, att
icke det omdömet får vidare spridning.

Nu säde den första ärade talaren, såvidt jag fattade hans hufvudinvändning
riktigt: huru skall icke eu regering, som befinner sig på
glid, anstränga sig för att dölja en rämna i partisammanhållningen
ibland sina anhängare, om den öppna omröstningen förefunnes? Därpå
vill jag svara, att ansträngningar från en regering i den situationen
komma att göras i hvarje fall, oberoende af huruvida omröstningssättet
är slutet eller icke, och jag kan icke finna, att omröstningssättet kan
i någon mån påverka förhållandet vid ett sådant tillfälle.

Då jag sålunda tror, att det gifves mycket goda skäl för bifall

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen.
(Forts.)

Nr 36.
Om

införande
af öppen
omröstning
i Riksdagen.
(Forts.)

40 Onsdagen den 15 mai, f. in till

konstitutionsutskottets hemställan, tillåter jag mig yrka bifall till
densamma.

Herr Wavrinsky: Till de skäl, motionären anfört för motionen,
skall jag be att få lägga ett par.

De, som genomläst utskottets motivering, hafva funnit, att man i
England, Nederländerna, Förenta Staterna, Norge, Danmark, Tyskland,
Preussen, Belgien och Schweiz vid voteringar inom representationerna,
röstar öppet. Ett undantag utgör Österrike, där det i regeln användas
öppen votering med namnupprop, men där också finnes sluten votering,
ehuru, till skillnad från hvad som äger rum i vår riksdag —
jag höll på att säga, så snart en röst »ur hopen» begärt det, utan
tillkännagifvande, från hvilken ledamot en sådan begäran kommer,
kammaren i Österrike genom samfälld omröstning beslutar, om sådan
omröstning skall äga rum. Denna omständighet må väl betyda rätt
mycket för dem, som mena att förhållandena äro ungefär desamma i
alla dessa länder, och att svenska Riksdagens representanter kunna
minst jämställas med deras i afseende på själfständighet.

Herr von Geijer sökte bagatellisera denna omständighet därmed,
att vi icke veta, huruvida man icke i föreuämnda länder gärna skulle
vilja ändra detta förhållande, om de kunnat det. Denna herr von
Geijers uppfattning skulle möjligen kunna bero därpå, att det i Sverige
är så svårt att få ändring till stånd, men det må väl ändå undras,
om i alla dessa länder svårigheten är så stor, eller om man icke lätt
skulle kunna få ändring, om man blott ville hafva en sådan.

Till detta vill jag lägga en iakttagelse, som jag icke minnes att
jag hört framföras under min riksdagsmannatid, nämligen att vi hafva
exempel att peka på här i Sverige. I stadsfullmäktige röstar man
öppet — jag tror att så sker öfverallt — men de ärenden, som behandlas
af stadsfullmäktige, äro väl icke mindre viktiga, ej heller äro de representanter,
som där rösta, mindre själfständiga, och jag har icke hört
att olägenheter följa däraf.

Till hvad herr Ekman anfört har jag velat lägga dessa skäl; jag
tror, att utskottet väl motiverat sin framställning och ber, herr talman,
att få yrka bifall till densamma.

Herr Ekman, Karl Johan: Då motionären hade ordet, gaf han
åtminstone det erkännandet åt reservanterna, att de varit konsekventa.
Det är tråkigt att jag ej kan gifva samma erkännande åt motionären
och utskottet. Motionären har liksom utskottet yrkat, att man skulle
införa öppen omröstning i Riksdagen. Men om man ser närmare påförslaget,
finner man, att likväl, enligt § 75, alla val fortfarande skola
ske med slutna sedlar. Om nu verkligen såsom konsekvens af förhandlingarnas
offentlighet skulle följa, att man i alla sakfrågor bör
rösta öppet, skulle det väl också vara en gifven konsekvens, att alla
val böra ske genom öppen omröstning. Jag måste säga, att jag finner
förslaget i denna del inkonsekvent. Och jag finner detta så mycket
anmärkningsvärdare då jag tänker på, huru bär i Riksdagen detta år
talats mycket vackra ord om valhemlighetens bevarande. Jag undrar,
om icke den tanke, som ligger till grund för detta myckna tal om

41 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m.

valhemlighetens bevarande, är just densamma som utskottet pa sid.
20 uttalar, där utskottet säger, att »utskottet icke vill bestrida, att den
slutna omröstningen någon gång kan göra det lättare för representanten
att själfständigt fatta sitt beslut». Utskottet säger sedermera, i
att det för enhvar själfständig representant skulle vara förödmjukande,
om man hade den uppfattningen, att han icke vågade Öppet
fullgöra sin plikt att handla efter bästa samvete och öfvertygelse. Men
då det icke kan antagas, att det ligger något förödmjukande uti att
förrätta val med slutna sedlar, kan jag icke förstå, att det skulle ligga
något mera förnedrande i deu slutna omröstuingen, då den gäller andra
frågor. Jag tror, att hela detta utskottets resonemang sväfvar något
i luften.

Exempleu från utlandet, som af utskottet åberopas, kunna icke
hos oss tillämpas. Förhållandena i vår representation äro icke utan
vidare jämförliga med dem på andra ställen.

Tydligt är, att genom den öppna omröstningens införande skulle
man blotta hvarje liten skiljaktighet mellan partiet i det stora hela
och mindre grupper inom detsamma, hvilka kanske i vissa speciella
särfrågor gå sina egna vägar. Visserligen måste inom ett stort parti
beredas utrymme för sådana afvikelser, men det kan icke under våra
närvarande förhållanden, då omröstningen är sluten, framträda med
den offentlighet eller väcka det uppseende, som det skulle göra, ifall
voteringen vore öppen. Vid öppen omröstning kan det hända, att
skiljaktigheter i mindre frågor genom den offentlighet de få blåsas
upp och blifva så stora, att därigenom den politiska sammanhållningen
äfventyras. Motionären framhåller på sid. 2, att det är efter
vissa stora politiska hufvudlinjer som valmaDsgrupperna numera sammanhållas
och utse representanter. Men genom införande af öppen
omröstning äfventyras denna gruppering kring de stora frågorna.

Jag vill härtill blott lägga ett par ord om det andra af de hufvudskål,
motionären och utskottet anfört, nämligen det, att valmännen
kunde hafva befogade anspråk på att i detalj följa och kontrollera
riksdagsmännens verksamhet. Jag tror, att detta skäl stämmer illa
öfverens med motionärens uttalande om de stora politiska hufvudlinjerna
såsom bestämmande för representanternas utseende, ty det inbjuder
till ett bedömande af representanterna alltför mycket efter
små synpunkter.

Det kan till och med hända, att en representant finner sig föranlåten
att i frågor, som äro af väsentlig betydelse för partiets ställning,
rösta emot detsamma af det skäl, att han önskar frågans fall för att
vinna så mycket mera, då frågan kommer igen. Sådant kan mycket
lätt gifva anledning till missuppfattning och blifva orsaken till obefogad
agitation mot representanten.

För öfrigt nämnde motionären i sitt anförande, att den offentliga
kandidaturen skulle fordra såsom en konsekvens den öppna omröstningen.
Det är nog icke så, utan det är det imperativa mandatet,
som möjligen kan sägas såsom konsekvens fordra sådan omröstning.
Men vi hafva icke i vår representation något imperativt mandat, och
då den öppna omröstningens införande, såsom herr von Geijer påpekade,
ovillkorligen skulle utgöra ett steg mot detta imperativa mandat,

införande
af öppen
omröstning
Ililcsdagen
(Fort»)

Nr 36. 42

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen
(Fortä.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

anser jag att man icke bör inlåta sig på ett sådant steg. För öfrigt
hänvisar jag till herr von Geijers anförande och yrkar liksom han
afslag på utskottets hemställan.

Herr Kl ef beck: Jag skall icke göra kammaren stor sorg, tv
jag skall vara mycket kort; det är blott ett par anmärkningar till
den siste ärade talarens anförande, som jag skall lämna.

Han gjorde gällande, att det vore inkonsekvens mellan yrkandet
här på öppen omröstning och det förslag, som för en tid sedan var
före att vid landstingsmannaval till valhemlighetens bevarande rösterna
skulle afgifvas i slutna kuvert. Jag får då påpeka, att det är en väsentlig
skillnad mellan dessa båda fall, ty införandet af slutna kuvert
vid landstingsmannaval afsåg att skydda sådana personer, som för sitt
lifsuppehälle vore beroende af en arbetsgivare eller någon annan person,
till hvilken de stode i något förhållande. Det skulle kunna tänkas
att en väljare, som icke röstade till dennes behag, kunde gå miste
om sin anställning eller gå miste om andra fördelar. Här återigen,
om eu representant afgifver sin röst på ett sätt, som icke motsvarar
valmännens önskan, riskerar han ju intet anuat än i värsta fall att
gå förlustig sin plats i kammaren, hvilket ju kan vara ganska ledsamt
i och för sig men icke har något egentligt inflytande på hans
förmåga att förskaffa uppehälle för sig och sin familj.

Vidare anförde den siste ärade talaren, att genom öppen omröstning
partiernas sammanhållning kring de stora frågorna skulle äfventyras.
Den erfarenhet vi vunnit inom Stockholms stadsfullmäktige
jäfvar alldeles bestämdt ett sådant påstående. Den grupp, jag bär
äran tillhöra, beskylles ju för att gentemot sina medlemmar utöfva
ett oerhördt skarpt tvång, meu jag kan hänvisa till protokollen för
hvilket års förhandlingar inom fullmäktige som helst, och dessa bevisa,
att vårt parti i de stora frågorna stått där som en man och att sammanhållningen
aldrig brustit. Men det hör till regeln, att i mindre
frågor man går fram på olika linjer, och vi hafva från våra valmäns
sida icke rönt det minsta obehagliga inflytande af ett sådant förfarande.

Då det för öfrigt synes mig öfverensstämma med den ärlighet och
det mod, som bör tillkomma hvarje representant, att öppet tillkännagifva
sin mening i det ena och andra fallet, följer däraf, att jag för
min del är eu varm vän af föreliggande förslag. Jag är viss på,
att vi i dessa stycken, liksom inom stadsfullmäktige, skola göra den
erfarenheten, att eu ärligt uttalad och motiverad mening vinner fullständigt
gehör hos kommittenterna, äfven om den icke öfverensstämmer
med en hos den stora mängden rådande uppfattning.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Hvad den ärade talaren på jön köpingsbänken

påpekade föranleder endast en anmärkning från min
sida. Han förmenade, att vi gjort oss skyldiga till inkonsekvens, då
vi påyrkat öppen omröstning i riksdagen, men samtidigt vilja bevara
valhemligheten. Jag får därom säga, att, såvidt jag förstår, ligger
häri icke någon inkonsekvens; de båda fallen äro icke med hvarandra
jämförliga. I det ena gäller det de valda representanternas votum, i

43 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m.

■det andra den enskilde valmännens rätt att okvald fä rösta pa den,
han anser närmast representera sin egen uppfattning. Dessa bada
situationer äro så skiljaktiga från hvarandra, att eu jämförelse synes
mig icke kunna göras. Vid val inom Riksdagen, hvarom han också i
talade, är det ju så, att i valakten ingår ett moment af personligt bedömande,
ett bedömande sålunda af personliga kvalifikationer, som gör
att man ur denna synpunkt önskar använda sluten omröstning; ett
3käl, som eljest icke föreligger. Jag kan därför icke finna annat, än
att det är fullt sammanhang i vår uppfattning af dessa båda fall, och
jag hemställer fortfarande om bifall till utskottets förslag.

Herr Hellberg: Jag är i allt väsentligt förekommen af de båda
föregående talarna och man har uppmanat mig att icke mycket förlänga
debatten — ty det skulle kanske hafva till följd, att man kanske
icke blefve så benägen för motionen, som man är i denna stund,
och jag skall därför inskränka mig till det allra minsta möjliga.

Då jag begärde ordet, var det egentligen frågan om valen, som
föranledde mig därtill, men jag skall till besvarande upptaga en annan
fråga, som herr Ekman från Jönköping bragte på tal, nämligen att
öppen omröstning kan hafva den verkan, att en representant missuppfattas
af sina valmän. Jag förstår icke riktigt hur det skulle gå till;
förutsättningen vore, att när man röstat öppet, skulle man i stället
hålla mun efteråt. I allmänhet har man haft den erfarenheten att
eu person, hvars votum väckt uppmärksamhet, gifvit tillkänna anledningen
till att han röstat på det eller det sättet.

Jag måste säga, att ju mer jag tänker mig in i denna fråga, desto
mera blir det uppenbart, att icke sådana konsekvenser, som man utmålat,
kunnat inträffa.

Hvad först angår de icke partiskiljande, mindre väsentliga frågorna,
tror jag, att eu representant lika väl efter den öppna omröstningens
införande som förut skulle af sina valmän tillerkännas full frihet att
handla efter sin öfvertygelse.

Hvad angår de partiskiljande frågorna, så hafva vi redan nu näppeligen
sluten omröstning, så snart frågan är af större vikt. Jag erinrar
om tidningarnas långa listor, utvisande, hur de olika partiernas representanter
antagas hafva röstat — kanske finnas 3, 4 å 5 stycken, i fråga
om hvilka man är osäker. Är det något lyckligt, att en person misstänkes
för att hafva röstat så eller så? Är det icke då bättre att få
klarhet för alla?

Nu säger man, att den öppna omröstningens införande skulle inverka
på själfständigheten hos de röstande, och jag vill icke bestrida
att det finnes personer, som i vissa fall skulle rösta på annat sätt vid
öppen omröstning, än de skulle göra vid sluten. Men jag frågar herrarna:
Är det en fördel att hafva det ordnadt på sådant sätt? Är
det någon fördel, att personer, som äro så fega, att de icke töras stå
för sin mening Öppet, kunna följa den i hemlighet? — tala på ett
sätt, men rösta på ett annat? Är det bra att hafva eu metod, som
skyddar fegheten i sådana fall? När det gäller eu partiskiljande
fråga, betyder det icke annat än att vi hafva ett omröstningssätt, som
gifver representanterna möjlighet att svika sitt program, svika de löften,
som de afgifvit åt sina valmän, utan att bli upptäckta. Är det en

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen.
(Forts.)

Nr 36. 44

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

fördel? Jag kan icke inse, att det är det. Hvad angår partiinpiskningen
i riksdagen, som den förste ärade talaren vidrörde, så tror jag,,
att den är lika stor och lika ofta förekommande, vare sig man röstar
öppet eller slutet. Det betyder icke något härvidlag. Så mycket känna
nog herrarna förhållandena inom partierna, att de olika medlemmarnas
ståndpunkter bli bekanta. Är det en, som sviker, kan det aldrig
döljas; det kommer alltid fram.

Jag tror, att hufvudskälet för den öppna omröstningens införande
är, att den kommer att verka höjande på nationens karaktär och vara
till gagn för både representanter och kommittenter. Representanterna
få vänja sig vid att stå för sin mening — i förbigående sagdt får jag
ärligen bekänna, att jag själf i små frågor, ifall omröstningen varit
öppen, skulle ägnat eu grundligare pröfning åt dem, än jag nu gör,
när omröstningen är sluten; detta är eu uppriktig syndabekännelse,
som jag tror, att många med mig skulle kunna göra, åtminstone tyckte
jag mig finna det i går vid de gemensamma voteringarna. Hvad vidare
kommittenterna beträffar, måste de uppfostras till att medgifva sina
representanter den handlingsfrihet, som en själfständig människa måste
kräfva. De måste vänja sig vid att i mindre centrala, mera periferiska
frågor riksdagsmännen tillerkännes en viss handlingsfrihet och nöja sig
med att de äro bundna i de stora frågorna. Detta är en obetingad
vinst, och öfverhufvud taget blir den öppna omröstningens införande
det bästa medlet att komma ifrån ett långt drifvet partitvranni, som
annars nog främjas af det proportionella valsättet.

Herr Steffen: Herr talman! Tvenne talare, herr von Geijer och
herr Ekman från Jönköping, hafva gifvit uttryck åt den meningen,,
att införandet af öppen omröstning skulle vara ett steg i riktning
mot det imperativa mandatet. Om detta vore fallet, och jag vore öfvertygad
därom, skulle jag vara bestämd motståndare till öppen omröstning,
då jag anser det imperativa mandatet vara en osund och i grunden
odemokratisk institution. Enligt min öfvertygelse förhåller det
sig emellertid på rakt motsatta sättet. Öppen omröstning skulle med
nödvändighet framtvinga större själfständighet och klarhet uti uppfattningar
och handlingssätt bland folkets representanter. Detta därför
att de vid alla tillfällen vore nödsakade att med sina namn underskrifva
sina rota. Ansvaret blefve då ett ofrånkomligt, direkt och
personligt ansvar.

Det andra stora kraf, som här föreligger, är, att väljarna skola
få möjlighet att noga iakttaga, huru deras representanter rösta och
handla i folkrepresentationen. Jag kan icke se annat, än att den
öppna omröstningen är ett nödvändigt medel för att åt väljarna gifva
den nödiga kontrollen öfver de valda. Det är valmännens klara rätt
att noga känna, huru deras ombud bete sig, så att de slutligen kunna
bilda sig ett rättvist omdöme om dem på grundvalen af en sådan fullständig
kännedom.

Det vore väl att alltför lågt uppskatta karaktären hos de män,
som folket utsett till sina representanter, om man antoge, att de icke
skulle vara rakryggade nog att tåla vid den öppna omröstningen —
d. v. s. att stå för sin personliga öfvertygelse, när den belyses genom
den öppna omröstningen. För öfrigt torde det vara bekant, att i de -

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, 1''. in.

många länder, där öppen omröstning är införd i representationen,
finnes icke det imperativa mandatet och icke heller någon tendens i
riktning mot detsamma. Skulle vi svenskar då nödgas anse oss vara
så egendomligt beskaffade, att vi måste hafva ett särskildt »skydd»
•emot det imperativa mandatet eller mot tendenser i denna riktning i
form af den slutna omröstningen, ett skydd, som andra folk icke anse
sig behöfva? Jag tror icke att vi hafva anledning att bedöma den
■svenska nationalkaraktären på sådant sätt.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Trygger: Endast några få ord.

Den ärade representanten på värmlandsbänken ville göra troligt,
•att med sluten omröstning vore ett särskildt tillfälle för fegheten att
göra sig gällande, ty vid sluten omröstning följde man ofta icke sina
kommittenters eller sitt partis uttalade mening, utan man följde sin
■egen öfvertygelse, äfven där den komme i strid däremot. För min
del sätter jag visst icke något värde på feghet, men jag kan icke finna
att den feghet, som skulle bestå däruti att man icke vågar omtala att
man har eu viss öfvertygelse och följer densamma, skulle vara sämre
än den feghet, som vid öppen omröstning tager sig det uttrycket, att
man sviker sin öfvertygelse och röstar med partiet. Jag tycker, att
fegheten är lika beklaglig i båda fallen.

Sedan sade herr Hellberg, att med öppen omröstning skulle man
ägna de smärre frågorna en mera ingående behandling än hvad man
nu anser sig behöfva, då det är sluten omröstning. Ja, det vore nog
bra om man kunde ägna de små frågorna en mera ingående behandling,
men jag fruktar att om vi skulle göra det för närvarande, skulle
vi få sitta här hela året, ty vi hinna ju knappt ägna någon fråga en
ingående pröfning. Åtminstone sedan maj månads ingång har detta
varit omöjligt. Om man skulle försöka att ägna några frågor ett
mera ingående studium, så vore det väl viktigare, att vi kunde ägna
de större frågorna denna mera ingående pröfning. Men enligt herr
Hellbergs utgångspunkt skulle man ju vara bunden i dessa redan på
förhand, nämligen af sina kommittenter, och den ståndpunkt, som man
intagit innan man sett den utredning, som kunde förekomma, var ju
enligt honom den bästa. Vid den slutna omröstningen åter har man
enligt min mening den fördelen att, när man haft ett uttalande förut
utan. att ha sett någon utredning, kan man, sedan man bättre satt
sig in i frågan, utan att ge anledning till skrik och väsen gå ifrån
sin förra ståndpunkt och intaga den ståndpunkt, som ens vunna öfvertygelse
dikterar.

Herr Hellberg sade slutligen att vår nationalkaraktär skulle blifva
mycket bättre, om vi hade öppen omröstning. Ja, jag vet icke kur
det kan vara med nationalkaraktären i de länder, där det tinnes öppen
omröstning, men om herr Hellberg ville påstå, att den svenska nationalkaraktären
är sämre än t. ex. i Frankrike och i Spanien — jag
förmodar att det existerar öppen omröstning äfven i sistnämnda land —
tror jag verkligen att han misstagit sig. Snarare skulle jag vilja hålla
före, att vår representation, möjligen med någon orätt men i allt fall

införande
af öppen
omröstning
Riksdagen.
(Forts.)

Nr 36. 46

införande
af öppen
omröstning
i Riksdagen.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

faktiskt kos folket åtnjutit större aktning än representationerna i åtskilliga
andra länder med öppen omröstning.

Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Herr Trygger är en mästare att kunna tolka,
hvad man sagt, det får jag då säga. Om jag nu skulle börja
med hans sista yttrande, om nationalkaraktären, så ser jag nästan på herr
Tryggers min att han själf icke tager den där saken på rena allvaret,
och det faller väl också ingen människa in att tro på att af denna
lilla obetydliga omständighet någonting så stort och kompliceradt som
skälfva nationalkaraktären skulle kunna vara beroende. Det är väl
hundra faktorer, som i gångna tider bestämt och ännu alltjämt bestämma
den. Jag har förmenat i all blygsamhet, att det kunde vara
ett litet bidrag till stärkande af vår nationalkaraktär, och något mera
har jag aldrig sagt.

Hvad sedan fegheten beträffar, som jag nämnde om och som herr
Trygger icke håller på såsom något nationalkarakteristiskt drag, så
kommer det egentligen an på huru fegheten kommer att framstå. Jag
kan ju följa partipiskan eller min egen öfvertygelse, och man kan
fråga: är den ena fegheten värre än den andra? Skillnaden är att
om jag följer partipiskan står jag i alla fall öppet för min mening,
men om jag följer min egen öfvertygelse, sedan jag offentligen framhållit
att jag intager en annan ståndpunkt, så seglar jag under falsk
flagg. Man tror att jag har röstat i öfverensstämmelse med hvad jag
har sagt, men jag har alltjämt fördolt min s. k. öfvertygelse under
den slutna sedeln. Detta tycker jag är ömkligt. Har man ändrat
öfvertygelse, så skall man säga ifrån det och stå för det. Det tycker
jag hör till en god nationalkaraktär.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framställts, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle afstå utskottets hemställan och den
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 29 och den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 54.

47 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 11 och 13 innevarande Om rätt för
månad bordlagda utlåtande nr 25, i anledning af väckt motion om landsting att
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för landsting att själf utse ordförande
ordförande. ''

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 180, hade herr Säfstrand
hemställt, »att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i kungl. förordningen den 21
mars 1862 om landsting, att landstinget själft får välja sin ordförande».

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda skäl hemställt, att
herr Säfstrands ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade afgifvits af herr Larsson i Västerås — med instämmande
af herrar Wavrinsky, Branting och Waldén — som ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i förordningen om landsting,
att landstinget får själft välja sin ordförande.

Herr Wavrinsky: Vid detta utskottsutlåtande har herr Larsson
i Västerås fogat en reservation, i hvilken jag instämt. Jag vill blott
i största korthet säga, att det är utaf principiella skäl man ansett att
ett landsting bör vara oförhindradt utse sin ordförande. Häremot invänder
utskottet, att det är »ett oafvisligt kraf, att ordföranden äger
tillfälle att före landstingets sammanträde, i den mån det kan ske,
bereda de ärenden, som äro afsedda att föreläggas landstinget». Ja,
det medgifver jag gärna, men jag ser intet hinder därför, om landstinget
väljer sin ordförande, då denne kommer att bibehålla sin befattning
såsom tingets ordförande till nästa lagtima sammankomst och
väl också i regeln återväljes. Af dessa skäl anhåller jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Mannheimer: Då jag anslutit mig till utskottet uppfattning,
skall jag be att få med några få ord redogöra för skälen därtill.

För min del gillar jag afgjordt principen om den kommunala själfmyndighetens
utvidgande till att omfatta äfven detta område, och det
är alltså icke af principiella betänkligheter, utan det är tvärtom trots
de principiella synpunkterna, som jag skall be att få yrka bifall till
utskottets hemställan. Det kan nämligen icke förnekas, att den föreslagna
rätten för landsting att själf utse sin ordförande skulle, på sätt
i utlåtandet framhålles, medföra åtskilliga praktiska olägenheter. Det
sätt, hvarpå Kungl. Maj:t hittills i regel utöfvat denna sin befogenhet,
har icke föranledt någon anmärkning och det finnes all anledning antaga,
att detta äfven för framtiden skall blifva fallet. Jag anhåller
alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens för -

Nr 36. 48 Onsdagen den 15 maj, f. in.

handlingar, att beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af herr Larsson i Västerås vid
utlåtandet afgifna reservationen.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den It och 13
innevarande maj bordlagda utlåtanden:

nr 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande
och förlust af medborgarrätt, samt

nr 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ersättning åt kommunala förtroendemän,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt

Om Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 11 och 13 i denna må införande

af nåd bordlagda utlåtande nr 28, i anledning af väckta motioner om
politisk skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om

r°mm obligatoriskt utöfvande af rösträtten vid val till Riksdagens Andra

kammare samt till landsting.

Till konstitutionsutskottets behandling hade hänvisats från Första
kammaren motionen nr 94, af herr Kjellén, samt från Andra kammaren
motionerna nr 8, af herr Räf, och nr 271, af herrar Nydal och
Ödman, samtliga motionerna afseende den politiska rösträttens utveckling
till röstplikt och herr Räfs motion därjämte röstplikt vid val af
landstingsmän.

I motionen nr 94 i Första kammaren hade herr Kjellén hemställt,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t i sammanhang med behandlingen af Riksdagens skrifvelse
nr 137 af år 1908 låta utreda frågan, huruvida och under hvilka villkor
rösträttens utöfning vid valen till Riksdagens Andra kammare må
kunna göras obligatorisk för alla röstberättigade, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill denna utredning eventuellt kan gifva anledning.
»

I motionen nr 271 i Andra kammaren hade herrar Nydal och
Ödman under åberopande af herr Kjelléns ofvannämnda motion, gjort
enahanda hemställan som herr Kjellén.

I motionen nr 8 i Andra kammaren hade herr Räf hemställt,
»det Riksdagen behagade besluta hemställa till Kungl. Maj:t att

49 Nr 36

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag . Om
till sådan lagändring, att de, som äga rösträtt vid val till riksdagsmän införande af
■eller landstingsman, äfven i största möjliga utsträckning må tilldelas röstplikt
röstplikt.» m. m

(Forts.)

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,

l:o) att herr Kjelléns samt herrar Nydals och Ödmaus ifrågavarande
motioner icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
samt

2:o) att herr Räfs ifrågavarande motion ej heller måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade afgifvits

af herrar Glasört, von Geijer och Fornander i fråga om motiveringen
;

af herrar Bellinder och K. J. Ekman, hvilka, utan att redan nu
vilja intaga bestämd ståndpunkt till frågan om införande af politisk
röstplikt, likväl ansett, att utskottet bort tillstyrka det af herr Kjellén
framställda yrkandet om utredning af frågan; samt

af herr Kjellén, som ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen,
med bifall till hans samt herrar Nydals och Odmans ifrågavarande
motioner, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t i sammanhang med behandlingen af Riksdagens skrifvelse
nr 137 af år 1908 låta utreda frågan, huruvida och under hvilka
villkor rösträttens utöfning vid valen till Riksdagens Andra kammare
kunde göras obligatorisk för alla röstberättigade, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill denna utredning eventuellt kunde gifva
anledning.

Herr Kjellén: Om man skall betrakta detta utskottsbetänkande
såsom produkten af min digra motion i ämnet — hvilken tyvärr icke
kunnat bifogas — kan man kanske i betraktande af de yttre proportionerna
få säga, att här föreligger ett af de icke ovanliga fall, då
■ett berg föder en råtta! Det kan ju icke heller förundra, om jag här
gör ett försök att störa den råttans glada dans på kammarens bord.
Man måste naturligtvis antaga, att utskottsutlåtaudets innehåll skall
stå i omvändt förhållande till dess omfång, d. v. s. att de få raderna
skola vara desto mera rika på vägande skål. Jag skall då först tillåta
mig att något granska och väga dessa skäl. De äro fyra.

Det första skälet är något kompliceradt, med eu öfversats och en
slutsats. Ofversatsen innehåller en framställning af motionärens uppfattning.
Utskottet säger: »Motionären fattar denna röstplikt såsom
en plikt för valmannen att bestämma sig och afgifva sin röst för någon
eller några af kandidaterna vid valet. Röstplikten skulle således efter
motionärens uppfattning innefatta skyldighet att afgifva ett omdöme.»
Och så invänder utskottet att man ej kan kontrollera, om han verkligen
afgifvit ett omdöme. Om man nu går till urkällan, d. v. s.
motionärens egen framställning, läser man där på sid. 23 följande:

Första kammarens protokoll 1912. Nr 36. 4

Nr 36. 50

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Om »Nu invänder man, att tvånget dock icke kan drifvas längre än till''
införande af inställelse vid valtillfälle; staten kan icke tvinga valmannen att besluta.
röstplikt för en viss kandidat. Sanningen i denna anmärkning torde få

r°mPm. erkännas; här går gränsen». Motionären har således uttryckligen från fForte.

) trädt den uppfattning, som utskottet tvenne resor påbördat honom.

Detta var öfversatsen.

Så kommer slutsatsen, där det heter: »Vid sådant förhållande blir
röstpliktens effektivitet helt beroende af den omfattning, i hvilken valmännen
komma att begagna sig af möjligheten att rösta med blanka
sedlar.» Ja, naturligtvis blir det så; men då detta anföres som ett
skäl för afslag — och det främsta skälet för afslag, för så vidt det
är ställdt främst — hade det legat nära till hands att något efterse
huru pass stor den där omfattningen är; och därtill saknas icke möjlighet.
Man kunde kanske säga sig redan på förhand, att har man
kommit så långt, att man fått valmännen upp till vallokalen, så är
det nog icke sannolikt att de i någon större skala komma att försitta
sin praktiska rätt, då kommer det nog namn äfven på valsedlarna.
Men vi sakna icke stödet af verkliga erfarenhetsbevis. Jag vill hänvisa
till hvad jag å sid. 21 anfört om huru röstplikten verkat i främmande
länder; där se vi såsom de intressantaste utslagen, att i Belgien
höjdes omedelbart procenten deltagare från 84 till 95, och i Österrike
har förändringen verkat en ökning i antalet deltagare från 81 till 93
procent, om jag då jämför de kronländer, som icke hafva röstpliktr
å ena sidan, med dem, som hafva röstplikt, å den andra. Här hafva
således de blanka sedlarna icke spelat någon^egentlig roll. Jag skall
nu komma med litet direkt statistik från Österrike, som visar att i
dess kronländer utan röstplikt det förekom tre blanka sedlar på tusen,
men i länderna med röstplikt fjorton sådana sedlar. Så mycket betyder
alltså i praktiken, sävidt erfarenheten räcker, det skäl, som utskottet
satt främst för afslag: utskottet vill utdöma hela röstpliktsinstitutet
därför att det ökar antalet blanka sedlar i valurnorna med
något litet öfver en procent! Detta var det första skälet.

Utskottets andra skäl är svårigheten att utfinna en strafform för
underlåtenheten att rösta. Om denna svårighet och. om möjligheten
att öfvervinna den har jag ett helt litet kapitel i min motion tillika
med en särskild utredning om den saken för Sveriges del i slutet af
motionen. Här är nog att anmärka, att svårigheterna åtminstone icke
> böra vara större i Sverige än i andra länder, där man med stor fram gång

pröfvat röstpliktsinstitutet.

Utskottets tredje skäl är ovissheten, om det verkligen kan vara
samhället till gagn att tvinga fram valmännen till valurnorna »och
sålunda äfven de, hvilka af skilda anledningar sakna håg och intresse
för de politiska frågorna.» Då nu så godt som hela motionen har
sökt visa detta gagn, kan jag endast beklaga att utskottet icke styrkt
sin ovisshet med något som helst motskäl, som jag kunnat gripa tag
uti. Jag skall i annat sammanhang återupprepa mina väsentliga skäl.
Jag vill blott nu säga, att utskottet här begagnar den ej ovanliga
argumenteringsmetoden att, då eu person tager upp en fördom till
analys och påvisar dess svaghet, ställa upp som ett motargument mot
honom — fördomen själf.

51 Nr 36.

Omdagen den 15 maj, f. in.

Slutligen, det fjärde och sista skälet — man gömmer ju det bästa Om
till sist — är en hänsyftning på »vårt lands stora utsträckning och införande af
glest boende befolkning», som skulle i alla fall omöjliggöra institutets röstplikl
upptagande, därest icke såsom utskottet säger, »billighetens kraf åsido- m m.
sättas». I detta sammanhang erinrar sig utskottet visserligen den (Forts.)
skriftliga voteringen. Endast i förbigående vill jag nämna, att hvad
utskottet därom säger kan vara vilseledande, då utskottet yttrar, att
motionären förutsätter den skriftliga voteringens införande »i samband
med röstplikten»; det ser häraf ut som om också den skriftliga
voteringen vore motionärens påhitt, men så är, som bekant, icke fallet,
utan den grundar sig på båda kamrarnas förslag i 1908 års skrifvelse
och ligger sålunda redan på regeringens bord. Emellertid tillägger
utskottet här, att äfven den skriftliga voteringen lär »åtminstone för
de norrländska kommunernas vidkommande» icke utgöra ett »tillfyllestgörande
botemedel». Nu vill jag erinra om eu riksdagsdebatt, som
fördes här nyligen, då det gällde ändringar i landstingsförordningen.

Det var den 29 februari, och då var det mycket brådtom; man hade
blott på sig en eller annan vecka, enär valen skulle ske i mars och
den nya förordningen eventuellt då tillämpas. Man uttryckte sina
bekymmer särskilt för de norrlänska kommunernas del, att de ej
skulle i tid hinna bli underrättade om förändringarna, men på den sida,
där nu motståndet mot röstplikten särskildt mötte, blef man då fullkomligt
lugnad af ett uttalande från statsrådsbänken, hvaruti civilministern
lät förstå, att cirkulär och nödvändiga handlingar skulle expedieras
till de norra kommunerna medelst posten. Då, när man stod
inför resultatet med allenast ett par veckors frist, då var posten ett
»tillfyllestgörande botemedel», men nu, när det gäller en enda gång
hvart tredje år, som man normalt skulle få åratal att bereda sig på,
nu duger icke posten!

Men härtill kommer en sak, som gör skälet ändå egendomligare.

Utskottet resonerar så, som vore det motionärens mening, att hvarenda
valman af kvinna född skulle nödvändigt fösas fram till valurnorna.

I det hänseendet skall jag ånyo be att fa hänvisa till själfva motionen,
hvarest på sid. 28 förekommer: »Det är själffallet, att lagstiftaren icke
bör kasta nya plikter på medborgarna utan att samtidigt se till, i
hvilken mån deras uppfyllelse kan underlättas». Därefter framhålles
särskildt betydelsen af de geografiska afstånden, närmast som motiv
för skriftligt förfarande, och så fortsättes å sid. 29: »Sedan alltså en

laga gräns uppdragits emellan dem, som få skicka sitt votum med
posten, och dem, som måste personligen öfverlämna det, tarfvas ett
nytt laga skifte mot dem som böra vara befriade från allt tvång. Det
är uppenbart att i båda fallen möta åtskilliga praktiska frågor, som
kräfva en sorgfällig utredning». Till dessa frågor hör naturligtvis
också denna af utskottet framkastade fråga om de aflägset boendes
ställning till saken. Den hör till föremålen för utredningen, icke till
skälen emot utredningen. Liksom utskottet alltså förut uppställde fördomen
själf som motbevis emot mina skäl emot fördomen, så sätter det
till sist det förhållande, som skall utredas, såsom argument emot utredningen.

Ja, härmed äro utskottets skäl slut, och jag anhåller nu att få

Nr 36. 52

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Om öfvergå till den allvarliga diskussionen af fragan. Jag skall begränsa
införande af mjg till det minsta möjliga, och jag skall endast söka anlägga de
politisk gti£re Synpunkt;erna; tj om ett sådant reformförslag ej skulle gå igenom,

mm så är det säkerligen icke på detaljerna det stupar. Vill man målet,

(Forts\ nog vill man väl också medlen, därest de öfverhufvud äro lojala. Jag
skall alltså tillåta mig följa den ärade talarens på stockholmsbänken
nyss lämnade anvisning att »ägna de stora fragorna en mera ingående
behandling».

De af herrarna, som behagat taga någon närmare del åt denna
motion, torde ej ba förbisett, att bär är fråga om eu sak, soni spelar eu
aktuell och stor roll i samtiden. Det ligger utaf mera än en anledning
nära till bands att jämföra röstpliktens utbredning i världen med den
kvinnliga rösträttens. Främst faller da i ögonen, att den senare bär
sin tyngdpunkt i utomeuropeiska världsdelar, i Australien och vilda
västern ? Amerika. Därborta saknas icke heller röstplikten; sedan jag
skref min motion, bar äfven Argentina antagit den och med stor framgång
pröfvat den (vid val i april). Men sin verkliga tyngdpunkt bar
röstplikten i vår egen världsdel. 1 Europa är den kvinnliga rösträtten
införd uti endast tvenne länder, Finland och biorge. Dessa fall torde
vi kunna uppväga med den manliga röstplikten i Bulgarien sedan 1882
i Baden 1876 och Bayern 1881 — jag slår dem ihop, därför att röstplikten
är något primitivt organiserad där. Därefter återstår på den
kvinnliga rösträttens konto endast ön Man; men pa röstpliktens vinstkonto
fortsätta vi..och läsa namnen på en hel del kantoner i Schweiz
och kronländer i Österrike samt slutligen helt och obetiugadt konungarikena
Belgien och Spanien. Tänka vi sedan på agitationen, så kan
det myckna bråket med den kvinnliga rösträtten i England motsvaras
af det myckna bråket med röstplikten i Frankrike, och sedan tillkommer,
bland annat, eu särskild kungl. proposition af december 1910 i
Italien på den senares konto. Huru vi än räkna, blir balansen öfvervägande
och öfverväldigande på röstpliktens sida. . Kvinnlig rösträtt
finnes icke i någon enda med var likställd konstitutionell monarki,
under det att röstplikten finnes införd i tre sådana moderna kulturstater
som Belgien, Spanien och Österrike, och den har där införts
åren 1893 och 1907, således som fullt aktuell reform.

Jag nämner detta närmast för att visa, att det är någonting fullt
modernt, som det här gäller. I och för sig är ju utlänusk praxis ingen
direkt anledning för oss att lagstifta. Men jag har också i min
motion framhållit, att vi i vårt land hafva för denna reform alldeles
särskilda förutsättningar: för att nu blott nämna riksdagsskrivelse!!
om skriftlig votering, som ju utgör ett praktiskt medel att förverkliga
den, det proportionella valsättet, som ju är en stark garanti mot alltför
många blanka sedlar (särskildt vår metod med den fria gruppen
som ger röstsedlarna säkrare värde) samt riksdagsmannens redan gällande
mandatplikt, som ju är ett slags passiv valplikt. I ett sådant
nationellt system är denna moderna idé lätt inpassad; och under sadana
förhållanden är det tillåtet att i den utländska praxis se eu
första presumption för att saken äfven hos oss förtjänar tagas i allvarligt
öfvervägande. I hvarje fall kunna herrarna nu se, att det icke
är frågan om ett tomt hugskott eller någon fantasi af mig, mot hvit -

53 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

ket herrarna naturligtvis hade allt skäl att reagera. Bär iir fråga om
en praktisk reform, redan införd mångenstädes i lagstiftningen, täflande,
som jag nämnt, med den kvinnliga rösträtten och eu lyckligare konkurrent
så till vida, som den redan kan räkna ojämförligt mycket
större eröfringar inom den bestående rätten.

Då frågar man, hvarför ha vi icke hört den här saken mera omtalas
hos oss? Jag svarar, först och främst har icke behofvet blifvit
aktuellt förrän med den allmänna rösträttens införande, ty detta är
afvigsidan af samma medalj, där den allmänna rösträtten förekommer
på andra sidan; vidare har man först nu gifvit folkviljan den höga
kurs, att hon föranledt regeringsskifte, och därmed ökat anspråken på
hennes äkthet, som röstplikten vill tillgodose. Men man kan också
ställa saken på eu bredare bas och fråga: hvarför höra vi i allmänhet
i vår tid så mycket talas om rätt och så litet om plikt? Jo, mina
herrar, helt enkelt därför att, när det är fråga om rättigheter, så tala
de själfva som vilja hafva rättigheten, men när det är fråga om plikter,
så tiga de som eventuellt skulle komma att åläggas plikten! Mycket
ha vi fått höra talas om den kvinnliga rösträtten, därför att där bakom
finnes ett mäktigt intresse, som vill göra sig gällande; men häraf
följer icke, att en sådan reform från statens synpunkt alltid är mycket
berättigad. Staten får ej dragas ned till tjänare åt privatintressen;
staten kan understundom ha mera nytta af att ej kapitulera för
privatintressen. Detta är nu det egendomliga med röstpliktens reform,
att man måste motivera den direkt såsom ett statens intresse, utan att
man har något privatintresse att stödja sig på eller så att säga stiga
upp på. Detta är reformens väldiga inre styrka; men det är naturligtvis
också dess yttre taktiska svaghet: man förstår att eu sådan reform,
som icke bäres upp af något starkare privatintresse, skall ha
svårt att arbeta sig fram.

När ett sådant förslag framkommer, särskildt i ett land som vårt,
där partierna ha så utpräglad intressekaraktär, då är det nämligen
mycket naturligt, om hvarje parti genast sätter sig att titta på statistiken
och frågar sig: hvad kunna vi tjäna på detta? Så räknar
man och dividerar, men kommer icke till något klart resultat; de tabeller
jag bifogat min motion kunna nog visa både ett och annat,
men icke så uppenbart, att saken synes ur partisynpunkt löna besväret;
och så blir man misstrogen mot hela reformen, och så går det som
det regelbundet går med den som ej vill tjäna ett visst parti: han får
alla partier mot sig och råkar följaktligen in i den otrefliga situation
där jag nu faktiskt befinner mig — i korseld från både koger
och vänster.

Om jag här tillåtit mig förutsätta partisynpunkter som reagera
mot den här idén — icke något visst partis, utan partiandan i allmänhet
— så har jag en bestämd anledning därtill. Det finnes ett
tillfälle, mina herrar, då vi få höra mycket talas om röstplikt, ocli det
är, när det är fråga om hvarje partis valupprop till de sina vid valtillfällen.
I samma nummer af Stockholmstidningen, där min motion
omnämndes, såg jag med stor stil: »Kom ihåg röstplikten!», och jag
blef ganska glad öfver denna oväntade rekommendation; men det befanns
vara endast ett upprop till de frisinnade att infinna sig vid

iförande af
''politisk
röstplikt
in. m.
(Forts.)

Nr 36. 54

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Om stadsfullmäktigvalen i Stockholm. D. v. s., då, när det gäller partiinförande
"/''intressena, erkänna vi alla röstplikten sotn ett starkt moraliskt bud;
rösMiici ^ beter det: »Kom ihåg, att allt kan bero på din röst!» — då se vi
m. m. uppåt på det allmänna intresset. Men när det gäller staten, landet,
(Forts.) det hela ofvanför partidelarna, när det alltså icke gäller ett lägre intresse,
då blifva vi plötsligt mycket skarpsynta för bristerna i röstpliktens
idé. Då vill ingen hufvudgrupp göra sig solidarisk därmed.
Detta är en motsägelse, som utan tvifvel bör gifva den eftertänksamme
något att fundera på. På samma gång tror jag, att man häri
får se en andra stark presumtion för röstplikten; ty det är väl icke
sannolikt, att det, som erkännes vara gagneligt för hvarje del för sig,
skulle blifva skadligt när det tillämpas på det hela ofvanför alla delarna.

På denna punkt vill jag göra två sidoanmärkningar. Om jag
säger, att det är därför, att man ser på denna reform med partibrillor,
som den har svårighet att arbeta sig fram, menar jag naturligtvis
icke, att idéns realiserande skulle gagna alla partier lika. Opartiskheten
består icke i, att alla partier få sitt i lika grad — det fruktar
jag skulle bli lika svårt som för alla tre spelarna vid ett virabord att
vinna. Men det är meningen, att rättvisan skall få sitt. Och då tilllåter
jag mig påpeka ett förhållande, som synes mig icke tillräckligt
observeradt, nämligen den ojämnhet som gör sig gällande, då de olika
partierna gå till val efter våra nuvarande regler. Dessa regler premiera
uppenbarligen organisation och agitation. Nu är vårt land så
bebyggdt, att stora delar hafva glest liggande gårdar, medan på andra
håll befolkningen är sammanklumpad, tätt sammanträngd. Det
är då uppenbart, att ett parti, som har anledning att stödja sig på lokaler
med sammanträngd befolkning, här får en stor fördel; det får
genom sakens egen natur ett försprång vid valurnorna, som icke är i
sig själft berättigadt. Här finns intet eget fel; det är icke något fel
hos dem, som äro glest boende på sina gårdar, att de ej hafva så lätt
att organisera sig. Således blir det parti, som stöder sig på den rena
landsbygden, i efterhand vid valen mot dem som stödja sig på stadsbygd.
Detta är orätt. Ett system, som vill taga fram alla, oafsedt
huru de bo, står därför i rättvisans och opartiskhetens tjänst, genom
att föra alla partier till valurnorna med fullständigt lika chanser. Det
vill synas, som läge här en tredje stark presumption för reformen.

Vidare vill jag naturligtvis med mitt tal om partisynpunkter ingalunda
påstå, att det skulle vara blott medvetna partisynpunkter, som
spjärna emot röstplikten. Det vare långt ifrån mig att hysa en sådan
mening. Jag måste naturligtvis erkänna, att det äfven finnes starka
principiella skäl på motsidan. Jag skall nu tillåta mig att öfvergå
till dessa, alltså att upptaga till bemötande de verkliga motskälen, de
som ligga bakom utskottsbetänkandets något skröpliga kulisser; och
skall jag då söka begagna mig af den situation, som här är mig gifven,
så till vida som den bjuder åtminstone en fördel, nämligen att kunna
operera på de inre linjerna.

Om jag då först ser på socialdemokratien, så är dess ställning till
frågan ganska klar. Det är uppenbart, att den som parti skulle få
minst gagn af reformen. Detta följer af hvad redan är antydt, men

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, 1''. in. 55

äfven af den enkla orsaken, att partiets disciplin och nästan religiöst.
färgade solidaritetskänsla redan nu garanterar den största möjliga plikt- ‘”/“randeaf
uppfyllelse vid valurnorna. Kunde vi urskilja de socialdemokratiska röstplikt
rösterna inom de yrkesgrupper, för hvilka jag meddelat statistiska m. m.
siffror, skulle vi otvifvelaktigt få se det resultat, att för dem strejkpro- (Forts.)
centen är minst; ett litet tecken därtill skymtar i bil. 3, där strejkprocenten
af »öfriga jordbruksarbetare» i Malmöhus läns södra valkrets
befinnes vara endast 24, medan den på andra ställen för samma kategori
är från 40 till öfver 60. Samma fenomen framstod föröfrigt starkt
vid de tyska riksdagsvalen år 1907: socialdemokraterna gingo något
framåt, men andra klasser mycket mer, hvadan de förre förlorade. Det
visar sig således, att socialdemokraterna ej ha så stora reserver att lita
till, och det är fullkomligt klart, att man ej på den sidan kan hysa
praktiskt intresse för en reform, somotjänar till att låta motpartierna
framföra sina reserver i högre grad. A andra sidan borde socialismen
som idé vara närmast att erkänna det klart berättigade i en tanke,
som gör den enskildes insats i statens arbete till ett socialt kraf och
ej till en individualistisk rätt att slarfva med efter behag. Bland förespråkarna
för saken finna vi ock en så framstående socialist som Millerand
i Frankrike år 1897; och jag hade ju här om dagen tillfredsställelsen
att höra min ärade kollega från Göteborg här i kammaren
likaledes uttala sympatier för idén.

Vänder jag mig till det liberala partiet, så är det lika klart, att
man där skall möta det mesta principiella moståndet, för så vidt liberalismen
just är frihetens och de individualistiska synpunkternas bärare.

Det måste ju för gammalliberalismen synas motbjudande, att man nu
icke skall få handskas med en politisk rätt efter behag, utan att man
till och med skall riskera straff, om man ej använder den. Å andra
sidan vill det synas som om de gamla principerna i allmänhet ej skulle
ligga den moderna liberalismen alltför mycket i fatet; nu för tiden sympatiseras
ju på den sidan t. o. m. med sådant våld på friheten som ett allmänt
rusdrycksförbud. Då undrar jag, om det verkligen bör möta hinder
att betrakta delaktigheten i bestämmandet af Riksdagens sammansättning
som eu skyldighet vid sidan af skatteplikt, jury mannaplikt, värnplikt
och dylikt. Jag erinrar åter om valuppropet i Stockholmstidningen;
det visar, att man på den liberala sidan icke är mindre känslig
än inom andra partier för pliktkrafvet, när det gäller praktiken.
Liberalismens stora historiska gärning är ju den allmänna rösträtten.

Den genomfördes gifvetvis för maktens skull, som därmed följde. Men
med makt följer ansvar. Är det ej då en direkt fortsättning af den
liberala linjen, om man proklamerar, att medborgarrätten är att anse
som eu medborgerlig plikt? År ej det att låta utvecklingen fortsätta
naturligt från det lägre till det högre?

Men äfven rent parlamentariskt synes mig röstplikten ligga direkt
i förlängningen af de rent liberala linjerna. Hur har det varit i år?

Har man ej på den liberala sidan på olika sätt gjort sig till målsman
för hela folkets indragande i det offentliga arbetet? Har man ej lancerat
reformer om söndagen som valdag för landstingsvalen och om
särskilda anstalter för kommunalstämmornas hållande, och alltid i folkets
namn, i demokratiens namn? Man har således ägnat all upp -

Nr 36. 56

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Om märksa rall et åt krafvet att få fram så många som möjligt i själfstyrelinförande
af sen. ja> m}na herrar liberaler, här är nu ett tillfälle att visa, att det
röttukt var aH''ar med detta, att det var i folkets namn man talade, att man
?re. ej ville bara skilja på de stora och de små för att sedan taga in de

(Forrs.) små och köra ut de stora. Här är just den objektiva reformen, som
vill hafva fram alla utan afseende på partiställning. Om de föregående
småreformerna kunde man tvista, och jag har ej velat vara med
om dem, därför att de ej innefattade en fullständig lösning. Men här
är det icke tvistigt, att alla partier skola blifva tillgodosedda så, som
de hafva rätt och möjlighet till. Således, röstplikten är en rent demokratisk
reform, och den allena är demokratisk. Den bör då, synes
mig, hälsas med glädje just på de håll, där man bär demokratiens
fana högt.

Däremot kan jag förstå, att man på vissa håll inom högern just
på denna grund ställer sig tveksam beträffande reformen. Man ser
nog, att den skulle bereda partiet såsom sådant fördelar, men man
fruktar, att den gifver alltför mycken rätt åt den s. k. folkviljan, och
att detta kan dra med sig farliga konsekvenser. Till en början undrar
jag, om icke detta motstånd i någon mån beror på en synvilla. Yi
sammanblanda så ofta två slag af demokrati, den politiska och den
sociala. Den politiska demokratien är republiken. Den är en suverän
Riksdag, med rättigheter, som öfverflygla alla andras, Riksdagen såsom
ensam berättigad i staten. Men den sociala demokratien vill ej på
något sätt ändra Riksdagens bestående rättigheter; den vill endast låta
Riksdagen stå i intimare öfverensstämmelse med den valmansmassa, som
den ju är satt att afspegla. Det är detta allena, som röstplikten vill.
Här är ej fråga om att öka representationens rättigheter, icke ens att
öka väljaremassan, utan blott att öka öfverensstämmelsen mellan Riksdagen
och den redan bestående väljarmassan.

Det må så vara, säger man, men genom ett slags tyngdlag
kommer denna sociala förändring att verka politiskt; den bredare grunden
för Riksdagen skall af sig själf ge Riksdagen större tyngd. Här
känner jag mig pliktig att göra eu principiell erinran. Det tinnes enligt
min mening två sätt att befrämja de samhällsbevarande idéerna.
Det ena är att göra resolut motstånd mot det, som man anser ondt.
Det andra är, att, sedan man funnit detta motstånd icke längre vara
hållbart, resolut uppgifva det och orientera sig i det nya landet och
söka göra det bästa af det, som finnes där. Men nu finnes också en
tredje högerpolitik, och jag; tror, att motståndet mot röstplikten har
sitt säte i den. Den haltar mellan bägge de nyssnämnda. Den har
nödd och tvungen lämnat det gamla välkända landet, men kan icke
låta bli att skela tillbaka dit, att försöka taga tillbaka med ena handen
hvad den gifvit med den andra. Och därför hälsar den med glädje
och behåller med energi allt, som kan hindra folkviljan att göra sin
teoretiskt redan erkända rätt praktiskt gällande. Jag tillåter mig att
ogilla och jag måste allvarligt varna för en sådan politik. Jag måste
uttala en varning mot att söka bekämpa demokratien i vår tid från
utgångspunkter utanför demokratien själf. Min tro på demokratien
är visserligen starkt blandad med tvifvel på densamma. Jag vet väl,
att den likt kunskapens träd är på både godt och ondt. Men jag tror,

57 Nr 36.

i Ini-dagen den 15 maj, f. in.

att, sedan vi planterat detta träd i trädgården, det ej står till att för- <>m
söka hindra växten. Inifrån skall demokratien bekämpas, icke med införande af
yttre medel. Inom folkviljan själ!'' skola vi nu uppsöka krafter, med röstplikt
lrvilka vi kunna uppbära vår sträfva!), icke utanför henne. m. m.

Jag glömmer naturligsvis icke ett ögonblick, att vi hafva andra (Korta.)
idéer till samhällets värn: den monarkiska idén, som jag i motionen
gifvit sin rått, och äfven till en viss grad den aristokratiska. Men
när det gäller den demokratiska idén på dess egen mark, när det gäller
sammansättningen af Riksdagens Andra kammare, då kan striden mot
det onda och farliga i demokratien endast upptagas inom dess egna
råmärken.

Jag menar nu, att röstplikten skulle tjäna en sådan politik. Den
vill parera demokratien på dess egen mark. Den söker boten, där soten
linnes. Den accepterar en plattform för striden, som är historiskt
gifven och som man ej kommer undan: den accepterar alltså begreppet
folkvilja; men den uppsöker inom detta begrepp just sådana punkter,
från lrvilka samhällsbevarande intressen borde kunna starkare tillgodoses
än under nuvarande förhållanden. Jag menar härmed, att den i
grunden ställer sig i tjänst hos en folkvilja, som är mäktigare än den,
som göres gällande direkt vid våra partiagitationer.

År det ej så, att väljarefolket kan tänkas såsom ett haf i storm?

Öfverst är det upprördt, där finnes ett lättrörligt lager. Därunder
träffas^ett lugnare skikt, om jag så får säga, af själfständigt tänkande,
som på egen hand bilda sig en öfvertygelse och stå för den, och som
hafva en känsla af medborgarplikt inneboende hos sig, så att de ej
behöfva yttre påstötningar för att taga sin del i rörelsen. Men ändå
längre ned hafva vi massan, som icke låter sig bekomma af agitationen
pa ytan. Den^ ligger still. Hos oss utgör nu denna massa i medeltal
43 % och i många yrken ända till halfva antalet af väljarne. Hvad
representera de? Ja, det är åtskilliga skiftande element, som jag försökt
redovisa för efter den vetenskapliga undersökningens resultat på området;
men det är ett af dem, som är särskildt påfallande, och det är
hvad man plägar kalla de »stilla i landet», d. v. s. de, som ej följa
tillfälliga stämningar, men varaktiga sådana. Det är om dessa, som
konstitutionsutskottet fällt domen, att de sakna »håg och intresse», och
därmed skulle det vara slut med dem. Här har man således lagt tonvikten
uteslutande på detta: håg och intresse för politiska strider —
annars duger man icke. Jag menar, att detta är partimannens lättKÖpta
dom öfver partilösheten. Jag skall göra en motfråga: äro alla
dessa, som stå i valmansköerna, mor Sveas bästa barn? Det var någon
nyss, som kallade dem för »valboskap». Skall det vara idealet? Ja,
från partiledarens synpunkt, men ej från statsmannens.

Det tjänar ju icke mycket till att vädja till uttalanden från vetenskapsmän.
Jag skall endast i förbigående anföra ett: valstrejkarna,
säger Laband, »äro ingalunda de politiskt indolenta, utan just de besinningsfulla
och moderata elementen, hvilka sätta ett passivt motstånd
mot de extrema partiernas upphetsande talemän». Den som så talar
är samtidens erkändt främste statsvetenskapsman. Men vi behöfva ej
gå så långt. Yi behöfva ej bry vår hjärna med det problemet, hvilka
som äro bäst eller sämst, de 40 % hemmansägare, som icke rösta, eller

Nr 36. 58

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Om de 60 %, som rösta, de 43 % arbetare, som icke rösta,. eller de 67 %,
införande af som rösta. Vi kunde kanske vara ense om, att det icke är möjligt,
PPf*** att alla icke-röstande äro sålda under synden och alla de andra frälsta!
r°m m Men ett veta vi säkert, och det är, att Riksdagen ej blir eu sann af (Forts.

) spegling af nationen sådan den är, om den bildas enbart på grund af

uppagiterade stämningar och rent själfständiga politiska element, utan
hänsyn till den återstående massan. Och ett annat veta vi också, nämligen
att Riksdagen ej blir så känslig för alla opinionens vindkast,
om denna nationens rest kommer med i dess bildande.

Det är således i kontinuitetens namn, som jag velat rekommendera
att taga hänsyn just till denna rest, genom en metod, som redan är
en marche ute i världen. Den representerar ett varaktigare element
än de uppagiterade stämningarna. Det, som ligger under, är folkets
genom tiderna nedärfda och bevarade kärlek till den privata gärningen
och dess längtan att få vara i fred med sitt arbete. Jag tror, att det
skulle vara af nytta att kunna tillsätta dettafridselement till statens
arbete — och detta alldeles särskilt just i vår tid.

Här kommer jag till min slutliga anmärkning, som efter min mening
är den allvarligaste. Jag menar, och ingen lär kunna undgå att
se det, att vi nu här i landet stå, om icke vid ingången till eu frihetstid,
så inne i ett nytt partitidehvarfNu är det klart, att partier
måste finnas, och att strider måste finnas, men då partierna klyfva
samhället djupare ned än under en viss gräns, och då striderna rasa
med en högre temperatur än en viss värmegrad, da är det stor fara a
färde. Folk i allmänhet af samma bildningsgrad tänker dock i grunden
icke sä synnerligen olika. Men så få programmakarna tåg i dessa
meningsskiftningar och tänja och mejsla ut dem och borra och fördjupa
dem, så att vi slutligen se stora klyftor gapa, där det från början
egentligen ej var mer än springor. Och sä blifva vi till sist utan
tvingande skäl programslafvar och inbördes fiender. Det är ofta programmet
mer än lifsmotsättningen själf, som skiljer oss. Men därför
går det också nu ur folkets djup ett rop om samhällsfrid och försoning.
Så snart någon allvarligt tänkande man, som själf star utanför striden
— såsom senast en Mittag-Leffler — tager ordet i allmänna ärenden,
så är det för att vittna om denna längtan hos folket. Jag fruktår,
att allmänheten ej älskar våra visors buller här lika mycket som vi
själfva. Den reagerar mot partiolåten, när den går öfver en viss gräns;
och om det finnes olust i landet, tror jag, att denna till ej ringa grad.
kommer sig däraf, att allmänheten ser sina högst betrodda ombud
skatta allt för mycket åt de rena partistriderna.

Naturligtvis har jag ej någon särskild rätt att stå här och klandra,
liksom om jag skulle vara immun mot partisjukan. Det skulle vara
ett eländigt hyckleri, om jag ville låta påskina något sadant. Vi ha
nog alla, mer eller mindre, röda eller blåa glas för ögonen, när vi
se på de allmänna ärendena; programmet hänger ytterst och faller
först i ögonen i våra själar liksom helgonbilden i förstugan till ett
ryskt hem. Men jag tror, att vi alla också hafva ett rum innanför,
där vi tänka fritt och känna själfständigt. Från ett sadant rum är
denna motion utgången, och till sådana rum vädjar den. Därför menar
jag, att den står i djupare öfverensstämmelse med den verkliga

59 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

folkmeuingen i landet än mycket, åt hvilket vi ägna stora debatter. Om
Pa tröskeln till ett partitidehvarf ljuder den som en fridsröst; och införande af
skulle den förklinga, och skola vi gå ännu längre i partiyra, som söndersliter
landet — då skall den åtminstone bära eftervärlden vittnesbörd ''°,*n!m.
om, att det ej alldeles saknades varningar äfven inom Riksdagen. (Forts.)

Nu vet jag, att man säger om detta: det må vara, men medlet
hjälper icke till målet, röstplikten skulle än mera uppröra folket, eftersom
den skulle draga äfven den stilla resten af folket in i partistriden,
och göra vi icke då folket en bättre tjänst genom att behålla valstrejkarna
som ett slags dämpare utanför våra stridslinjer! Ja, jag
har redan i min motion upptagit detta skäl till belysning. Det utgår
ifrån, att folket är föränderligt, men partierna fasta. Jag menar, att
det förhaller sig tvärtom: folket är det relativt oföränderliga, partierna
få^ röra sig efter folket. Partierna få anpassa sig, när de veta, att alla
maste fram till valet, äfven de som icke kunna och vilja anlägga partisynpunkter.
För deras skull måste partierna justera och moderera sina
gamla program. Vill man fånga stora massor, då måste man vidga
näten. Detta är också erkändt i den utländska diskussionen, att röstplikten
verkar såsom eu dämpare på partipolitiken. Och hvad beträffar
valstrejkarnes betydelse som ett slags samvete för partierna, så
ha vi just icke känt mycket däraf; vi ha just icke sett våra politiker
ta mycken hänsyn till dem som de ej se vid valurnorna. Sådana invändningar
göras endast pa känn, utan stöd vare sig i erfarenheten
eller i doktrinen.

Men härmed må nu vara huru som helst. Naturligtvis måste äfven
jag till en viss grad respektera sådana invändningar; och att det kräfves
försiktighet i en sådan stor fråga, det vill jag obetingadt erkänna.

Men därför har jag icke heller här satt i fråga mera, än att man
skulle anse mina synpunkter och hvad som öfverhufvud i saken förekommit
— inklusive den utländska praxis och det inländska läget —-att man skulle anse allt detta värdt så pass mycket afseende, att°saken
förtjänar en undersökning. Här är ju endast fråga om en utredning
huruvida och i hvad mån. Det kan ju hända, att det kommer att
stanna vid utredningen. Första kammaren har redan år 1906 besluta
en sådan utredning i fråga om kvinnorösträtten; men dä utredningen
kom, och kammaren fick se närmare på den, så förskräcktes kammaren
och slog ihjäl frågan, och jag hoppas, att den skall göra det ännu eu
gång nu om lördag. Jag har nu icke velat säga detta därför att jag
önskar samma öde för min motion angående röstplikt, men jag har
velat visa, att kammaren icke är bunden af en skrifvelse med begäran
om utredning, isynnerhet om man använder den försiktiga formulering,
som reservanterna herrar Bellinder och Ekman föreslagit.

Jag vill sluta med en rent praktisk fråga. Det är väl mer än eu
af. herrarna, som i sitt stilla sinne tänker, att kvinnorna till sist kunna
bli oss öfvermäktiga, och att man alltså har att motse möjligheten af
att dessa stora kvinnliga väljaremassor skola kastas in i den politiska
marknaden. Jag frågar nu dessa herrar, huru kunuen I tänka eder
vår framtid, om dessa massor utlämnas i'' frihet åt agitationen? Hvilket
parti skall vinna härpå? Säkerligen skolen I inför den synpunkten erkänna,
att jag har rätt i min sats, att demokratien måste bekämpas

Nr 36.

iförande i
politisk
röstplikt
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

från en punkt innanför densamma, ock att den försvarspunkten bär

''f heter röstplikt. ......

För öfrigt skrifves ju numera snart sagdt om allt möjligt mellan
himmel och jord. Isyss beslöts i medkammaren en skiifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning angående militärkommenderingar i
syfte att det skulle förbli som det nu är! Skulle man då icke kunna
vara villig för omväxlings skull att besluta en utredning i en verkligt
stor tVuo*?!.

Jag ber att få yrka bifall till den af herrar Bellinder och Ekman
afgifna reservationen.

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag hörde^ icke början af
den ärade motionärens yttrande, men af det som nadde mig tyckte
jag mig märka att han uttalade något missnöje med utskottets utlåtande!5
Då jag står antecknad bland dem, som ha varit närvarande
i utskottet, när frågan där behandlades, faller jag naturligtvis under
detta motionärens missnöje, men då jag å andra sidan icke känner mig
speciellt företräda den motivering, som utskottet låtit föregå sitt afslacsyrkande,
och då jag också tror, att denna fråga kommer igen,
skall jag be att få ge mig in i en liten skärmytsling redan nu. Detkan
ju kända, att en sådan kan vara nyttig för framtiden.

Jag skulle i likhet med herr Kjellén vilja anlägga hufvudsakligen
de större synpunkterna. Men det är klart, att jag måste lägga min
syn på saken, och jag är då rädd för, att jag kommer att flytta ned
diskussionen några längder. Jag har nämligen icke så lätt att halla
mig uppe i de luftlager, som den ärade motionären tyckes trifvas, i.
Jacr ber i alla fall att få börja liksom, han och säga att de, som läst
motionen — och jag hoppas, att alla gjort det — säkerligen sett, att
motionären går ut ifrån något, som enligt hans uppfattning icke finnes
i det här landet, nämligen en verklig folkvilja. Det har framhållits
mycket tydligt i motionen — och motionären har strukit under det
här i dag — att af dem, som borde gå till val, är det en hel del,
som stanna hemma, och att följaktligen resultatet af vara val icke på
långa håll kan sägas vara identiskt med den verkliga folkvilja, som
man förutsätter finnas i det här landet. Ett sadant förhållande anser
motionären innebära en dubbel fara, först och främst den faran att en
minoritet kan usurpera folkets makt och rätt, som han visst uttrycker
det, och vidare den faran att i denna folkmening kan komma att
fattas eu hel mängd af de allra bästa rösterna. Det vill emellertid
synas mig, som om motionären själf delgifvit saker och ting, som gorå,
att man "nästan vill tro, att faran icke är så stor. De procenttal i
motionen som angifva, huru många som varit närvarande vid valen,
visa, att den verkliga folkviljan i vårt land är en marche. ° På 15 år
har procenttalet stigit från 40 till 60. Och om man tänker på den allra
sista tidens händelser,* så tycker jag, att man borde ha det klart för
sig, att ett miuoritetsvälde åtminstone i vårt land är dödligt. Motionären
söker förringa »den segrande partikombinationen»; han söker
göra den så liten som möjligt. Den utgjorde, säger han, »7 1/2 procent
af hela folket, mindre än 31 procent af röstlängdernas numerär
och icke fullt 39 procent af de verkligen röstberättigade». Nå, det

61 Nr 36.

Onsdagen don 15 maj, f. in.

må ju sa vara, men det är i alla fall så, att dessa 39 procent ha haft Om
konsekvenser, som jag tror lia känts äfven i denna kammare; och äfven införande
om denna »segrande partikombination» hvilar endast på 39 procent, röstplikt
hvilar den i alla fall på röstberättigade till mer än dubbelt så stort ni.

antal som den regering hvilade på, som måste gå i höstas. Och om (Fort».)

det är så — och det är väl så — att denna »segrande partikombination»
icke kom till ett tu tre i ett ögonblick, utan att den fanns förut, så
förefaller det mig, som om detta innnebär, att eu minoritet icke i
längden kan regera i det här landet. Jag tycker då för min del, att
det borde vara trösterikt för herr Kjellén att veta, att den fara, som
han nu teoretiskt kämpar emot, den afvärjdes praktiskt redan i höstas.

Det är eu trossats bland en mängd människor, att de s. k. valstrejkarna
skulle utgöra eu alldeles särskild elit i vårt land så väl som
i alla andra länder. I sin motion, liksom här i dag, har den ärade
motionären citerat samtidens — som han säger — främste statsvetenskapsman
Laband. Jag behöfver icke läsa upp dennes yttrande, då
motionären gjorde det. Det var som vi hörde mycket vackert sagdt
om valstrejkarna. Herr Kjellén tillägger sjelf: »tror man verkligen,
att de röstande alltid representera den större insikten, fosterlandskänslan,
ansvarskänslan eller ens det större intresset?» Han har också
ägnat ett helt kapitel åt dessa valstrejkare. Om vi bland dessa taga
ut dem, som det egentligen kan bli tal om, nämligen de frivilliga, så
säger han, att den vetenskapliga analysen har alldeles särskildt löst
upp dessa i en hel del kategorier, och han nämner, såsom herrarna
minnas: pessimister och optimister, räddhågans män och principfasthetens
män, de finkänsliga och de likgiltiga valstrejkarna. Om han
menar något med detta, med att först citera dessa vackra omdömen
om valstrejkarna och så skärpa detta omdöme och sedan enligt den
vetenskapliga analysen dela upp dem i dessa olika grupper — om han,
säger jag, menar något med detta, så måste det väl vara, att pessimister
och optimister o. s. v. äro i en ganska afsevärd majoritet gentemot
de likgiltiga, ty de likgiltiga kan han väl icke ha så särskildt
höga tankar om. Men om det är på det viset, om han tror detta,
då får jag säga, att det mycket litet stämmer med den erfarenhet,
jag har, ty jag har verkligen litet erfarenhet i detta. Jag skulle vilja
rekommendera åt herr Kjellén att vid ett stadsfullmäktigeval i Göteborg
gå ur hus och i hus, trappa upp och trappa ned. Jag tror, att
han då skulle inhämta några synnerligen nyttiga lärdomar både om
valstrejkarna och om röstplikten. Ty den kult, som i våra dagar bedrifves
och som det tyckes mig att herr Kjellén bedrifver med de s. k.
stilla i landet, det är en kult, som jag för min del anser böra afskrifvas.

De stilla, ja de äro stilla, men det är på det sättet, som den sofvande
är stilla, såvida han icke drömmer elakt någon gång. För öfrigt synes
det mig, som om herr Kjelléns egna siffror justerade hans omdöme i
detta fall. Han nämner, hurusom godsägare och folkskollärare gå synnerligen
mangrant till rösturnorna; af torpare, drängar och handelsbiträden
är det däremot endast inemot 50 procent, som komma fram.

Kan man tänka sig, att just dessa godsägare och folkskollärare icke
skulle bland sig inrymma några pessimister, optimister, principfasthetens
män eller finkänsliga? Och kan man å andra sidan tänka sig,

Nr 36. 62

införande
politisk
röstplikt
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

att dessa torpare, drängar och handelsbiträden skulle bland sig räkna,
en afsevärd procent af just den sortens folk? Det synes mig, som
om orsaken till, att man går till valurnorna eller stannar hemma, icke
alls vore den, som den s. k. vetenskapliga analysen hittat på.

Men om det nu också icke ligger någon fara i, att dessa många
bli borta, så kunde det kanske ändå vara en fördel, att de komma
fram till valurnorna. Och det är ju sä, att herr Kjellén anser, att det
skulle vara en mycket stor fördel. Han behandlar också detta i ett
särskilt kapitel med rubriken »Valstrejkens politiska innebörd».

Det är då först socialismen, som dessa valstrejka re skulle ha ett
mycket hälsosamt inflytande på, därest de komme tillstädes. _ Han
säger i motionen, och han har upprepat det här i dag, att socialismen
har en relativt liten kontingent bland de frånvarande. Han säger,
att »de ofvannämnda psykiska faktorerna utöfva det minsta inflytandet
gentemot den nästan religiöst färgade solidaritetskänska, som bjuder
partiets menige att göra sin plikt mot partiet». Och han har ytterligare
påpekat, att förhållandena, sådana de äro, utgöra »ett premium
åt socialismen». Men han säger också, att man gör »klokt i att icke
allt för mycket lita på detta resultat», och det tror jag också, att man
gör mycket klokt i. Ty om man ser på det föregående kapitlet, finner
man, att städernas arbetare och jordbrukets småklasser hafva särskilt
hållit sig borta från valet i höst; af industriarbetarna är det icke mer
än hälften, som gått fram. Jag vill icke ge mig in på dessa saker,
därför att det skulle taga alltför lång tid. Men jag tror, att jag med
stort lugn kan ge eu förbindelse på, att om det finnes några i vårt
land, som äro predestinerade för socialismen, så är det just industriarbetarna
och jordbrukets småklasser, torparna, drängarna o. s. v. Och
om det är så, att dessa nu alldeles särskilt äro borta, förefaller det
mig, som om vi socialister icke skulle ha något att förlora på, om de
fördes fram till valurnorna.

Herr Kjellén har här, liksom i motionen, sagt eu hel del om partiväsendet.
»Den allmänna rösträtten, lämnad åt sig själf vid valurnorna,
sträfvar att belöna partienergien utan afgörande afseende på den
verkliga folkmeningen.» Jag skulle vilja äfventyra en fråga: »År det,
verkligen så, att partiväsendet, partistriden är ett absolut ondt? Kan
man icke tänka sig, att detta partiväsende är just den djupplöjning,,
som vi behöfva, för att hjärnorna eu gång skola komma i politisk kultur?»
Men om det nu skulle vara sä ondt, som man säger, är man
då alldeles säker på, att det skulle bli bättre i detta afseende, om
man finge röstplikt? Herrarna, som varit med — och antagligen varit
mycket lifligt med — när proportionalismen gjorde sitt intåg, minnas
nog, huru man målade ut de välsignelser, som proportionalismen skulle
föra med sig. Då målade man ut för höger och vänster partiyran
värre än någonsin; vi behöfde en dämpare på denna partiyra, och den
dämparen skulle proportionalismen bli. Nu ha vi proportionalismen,
och nu tyckas vi ha yran än värre, och nu kommer man med röstplikten
såsom eu ny utmärkt bra dämpare. Min tro är, att röstplikten, icke
kommer att verka såsom dämpare. Vi äro alldeles för många partimän
i det här landet. Och det är nog så, som herr Kjellén säger, att »för
den rena partimannen äro de partilösa en förargelse och en styggelse».

63 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. rn.

Det kan ju vara ledsamt, ty, fortsätter herr Kjelléu: »för statsmannen Om
ter sig saken till äfventyr annorlunda». Fastän herr Kjellén i (laginförande
liksom sökt lägga en ny motivering bakom denna sats, tror jag ända, röstpUkt
att den, sådan den här står, är värd pengar. »För statsmannen ter m. m.

•sig saken till äfventyrs annorlunda». Jag drager mig till minnes, huru (Korta.)

det var i Lund på min studenttid. Det var eu alldeles särskild sjuka,
som där grasserade. Man var så rädd för att icke vara tillräckligt
intelligent. Jag hoppas, att vi icke här skola bli rädda för att icke
vara tillräckligt stora statsmän, men om vi nu .skola vara rädda för
något, förefaller det mig, att det skulle vara klokt att vara rädda för
att bli statsmän af den sort, som här framföres. Eftersom det står,
att statsmannen till äfventyrs ser saken annorlunda, menas det väl,
att för honom skulle de partilösa vara något alldeles särskilt värdefullt,
och att det blir hans plikt att värna om dem; han skall icke störa
dem i deras oskuldsfulla sömn eller, som professorskan Söderblom säger,

»icke grumla flickans själ». Men huru gör han då? Jo, genom den
här röstplikten drifver han dem, scm herr Kjellén säger, »rakt in i
partifållornad. v. s. gör dem till partimän, enligt herr Kjelléu naturligtvis
helst till goda högermän. Och såvidt jag kan förstå, kan detta
inte annat än ytterligare öka den där förargelsen och styggelsen.

Men om det nu är så, att icke socialismen och icke heller partiyran
kan stäckas genom röstplikten, vinnes dock en sak: man får en
renodlad folkvilja. Och herr Kjellén säger, att »röstplikt i detta fall
är en konsekvens af valrättens allmännelighet». Jag vill icke ta och
särskildt dissekera detta yttrande, ty det skulle föra för långt. Men
jag vill saga, att det förefaller vara ett bra originellt sätt att skapa
en folkvilja, en verklig folkvilja. Staten kan se till, att människor
hållas vid _lif och hälsa; den kan vidare se till, att de själsliga egenskaperna
icke hämmas i sin utveckling. Men att staten med tvång
skulle kunna .skapa personligt lif, det har jag för min del aldrig hört
förrän nu. Öfversten kunde under min beväringstid kommendera oss
allesammans att åhöra en predikan, men att skapa gudsfruktan det
var ändå någonting, som — gudskelof, höll jag på att säga — öfversteg
hans kroppskrafter.

.Men röstplikten har i alla fall sin stora betydelse, och jag kommer
härvid in på det, som herr Kjellén själ! vidrörde, då han talade om
»statliga intressen och privata intressen». Läser man igenom det
kapitel, som handlar om »Röstplikten som eröfrande tidsidé», och framförallt
om man läser herr Räfs motion — herr Räf har alldeles
glömts^ bort i den här diskussionen; han står annars sida vid sida med
herr Kjellén —• läser man igenom detta, finner man, att det verkligen
ligger någonting i denna röstplikt. Det ligger däri ett nytt sätt att,
såsom man sagt på vissa håll, »beställa om sitt hus i tid». Herr
Kjellén talade om, att vi gå tillmötes ett Dytt partitidehvarf; det kan
hända, att man med detta som bakgrund bör se röstplikten. Det förefaller
mig likväl, som om det vore en något senfödd garanti mot tidens
ondska .—- man sätter ju gärna likhetstecken mellan tidens ondska och
oss socialister. Och äfven i denna roll tror jag, att röstplikten har
sina vanskligheter. Herrarna ha kanske lagt märke till, att man i
Belgien just nu går till en kraftmätning, som man hoppas skall vara

Nr 36.

införande i
politisk
röstplikt
m. m
(Forts.)

64 Onsdagen den 15 maj, f. in.

afgörande; det är hela den samlade vänstern, som går till kamp mot
■f klerikalismen. Om vänstern kommer att segra i denna kamp, tror jag,
att röstplikten haft sin stora del i segern. Men detta gör dock icke.
att röstplikten för mig ter sig i en fördelaktigare dager, det gör endast,
att lag ännu en gång ser besannadt det gamla talesättet, att det finnes
en kraft till godt äfven i onda ting. Ty för mig är det så, att röstplikten
i och för sig själf är tvifvelaktig.

Om vi se på, hvad saken innerst gäller, finna vi, att clet ar detta,
att man vill söka göra en personlig rättighet, något som hittills betraktats
såsom en personlig rättighet, till en plikt mot staten. Om
man icke fyller den plikten, blir man brottslig, och pa brottet toljer
straffet. Men det är väl i så fall en ringa begäran, att den som blitvit
dömd, skall kunna fullt fatta och förstå, hvarför han blifvit dömd.
Om vi nu se världen, sådan den är, och icke bry oss. om att teoretisera
— tro verkligen herrarna, att det kan vara möjligt att skapa
om den svenska politiska jordmånen så, att skuldmedvetenheten rundt
omkring'' växer fram som markens blomster? Striden om rösträtten i
vårt land har gått efter helt andra linjer och rört sig med helt andra
värden Detta gäller om arbetarnas rösträttsstrid, sådan som den förts
förut och ännu föres, och det gäller äfven om kvinnornas. Icke ga
arbetarna och kvinnorna fram i rösträttsstriden, därför att de äro sa
angelägna om att fylla en plikt mot staten! Och blir det icke underligt
i alla fall, att hundratusentals människor skola vara utestängda
frän eu rättighet, som andra skola straffas för därför att de icke vilja
utnyttja den? Jag kan verkligen icke värja mig för att det är något
underligt i detta. Jag kan icke tycka annat än, att om herr lvjellen
har rätt uti, att rösträtt bör vara en plikt mot staten, da ställer sig
högerns ståndpunkt i rösträttsfrågan i en ändå mera ofördelaktig dager.
Och jag upprepar hvad jag eu gång säde i utskottet: tänk hvilken
pliktmassa mot staten som högern i detta fall star i vägen föi.

Men om vi gå vidare i motionens text, sa finna vi också en iörutsättning
för rösträtten — skattskyldigheten. Skattskyldigheten., är
iu en annan plikt mot staten. Om nu rösträtt, också skulle vara rostplikt,
få vi detta märkliga, att man köper sin plikt, med att betala
sin skatt. Jag frågar: kan man köpa en plikt? Och ända märkligare
är, att om man icke betalar sin skatt, d. v. s. sviker sin plikt, i detta
fall, så går man också fri från en annan plikt. Ivan man gorå det?
Enligt herr Kjelléns egna förutsättningar kan det åtminstone icke
blifva eu högsta rangens plikt. Och ändå mera tvifvelaktig framstår
denna röstplikt, om man tänker på de straff, som skulle följa. 1 belgien
straffas fjärde resan uraktlåtenhet att rösta med förlust åt rosträtt
på tio år. Jag skall be, att herrarna tänka på detta.. Lagen förbjuder
beföarne att stanna hemma, men om de stanna hemma, sa la
de stanna hemma i tio år. Om vi flytta öfver detta egendomliga tänkesätt
till andra områden här i världen och särskilt tanka pa det gamla
budet: >du skall icke stjäla», så blir följden af denna straffart denna:
du skall visserligen inte stjäla, men om du stjäl, så bara häng i. Jag
kan icke neka till, att jag tycker, att man då hunnit sa långt som

man gärna kan hinna. . . . . . .

När jag gick hit i dag, rann mig i minnet en historia i btnx,

Onsdagen den 15 maj, f. m. 65

soin jag läste för eu del är sedan. Till historien hörde eu teckning,
som föreställde en ölstuga — ja, jag tror att det var en ölstuga —
och man såg där, som vi skåningar säga, en svartmuskig karl, som
slog näfven i bordet och sade: »Här delar dom ut debetsedlar åt höger
och vänster» — och han tilläde något om samhällets nonchalans att
glömma bort honom, som passade "bra i Strix, men icke skulle passa
här i kammaren. Det förefaller mig, som om denna strixfigur vore
en. vilsekommen främling från det pliktglada land, som herr lvjellén
drömmer sig. Är det möjligt, att han kan varsla om eu ny tid för
oss här i Sverige? Jag vet det icke, men det är i grund och botten
icke mycket hoppgifvande, att jag aldrig mött denna nya vackra inedborgartyp
mer än en enda gäng i mitt lif, och detta till på köpet i
•en skämttidning.

Herr Steffen: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke försöka
att gå in i närmare granskning af den enligt mitt förmenande
inmänga afseenden intressanta motionen. Jag har för densamma så
väl erkännande som kritik. Dock vill jag, innan jag går vidare, anmärka
att det synts mig, att motionären borde konsekvent hafva lagt
sig ut för att göra rösträtten fullt allmän, d. v. s. att han bort yrka
på borttagandet af de nuvarande utskyldsstrecken. Detta borde ha
varit hans språngbräda till röstplikten. Och det förefaller mig som
han väl lättvindigt behandlat den del af de s. k. röststrejkärna, som i
själfva verket icke »strejka», utan falla för utskyldsstrecket.

Jag vill nu vända mig mot konstitutionsutskottets motivering. I
denna motivering finnes följande uttalande: »Ur rent principiell synpunkt
måste det enligt utskottets mening äfven ifrågasättas, om det
verkligen vore samhället till gagn, att alla valberättigade framtvingas
till valurnorna och sålunda äfven de, hvilka af skilda anledningar sakna
håg och intresse för de politiska frågorna.»

Som ett principiellt uttalande af den svenska Riksdagens konstitutionsutskott
kräfver den anförda satsen enligt min mening eu kraftig
gensaga. Det är näppeligen möjligt annat än att här inläsa, att
konstitutionsutskottet gifver ett slags erkännande åt dem, hvilka af
skilda anledningar sakna håg och intresse för de politiska frågorna,
■och att utskottet ger sitt samtycke till, att de lefva och verka utan
håg och intresse för politiska frågor. Åtminstone är detta det enda
sätt, på hvilket jag kan läsa denna del af utskottets utlåtande. Men
detta är enligt min åsikt en fruktansvärd villomening. I ett modernt
samhälle äro medborgerliga intressen af alla slag och skiftningar så
intimt sammanflätade sinsemellan och med det allmänna intresset, så
att ingen kan lefva utan att draga fördel eller lida skada af, huru det
allmänna och dess intressen vårdas. Och det allmänna kan icke undvara
de enskildas målmedvetna arbete för det allmänna. Jag ser i
röstplikten ett medel till uppfostran till aktivt medborgarskap. »Valrätten
är en offentlig rätt, och all offentlig rätt» — jag citerar från
motionen ett uttalande af Bluntschli — »är tillika offentlig plikt».
Individen är förpliktad att utöfva den rätten, det är min öfvertygelse.
En sådan rätt, hvarom här är fråga, nämligen rösträtt, är ingenting
annat än en möjlighet att fullgöra en offentlig skyldighet.

Första kammarens protokoll 1912. Nr 36.

Nr 36.

införande af
politisk
röstplikt
m. m.
(Forts.)

Nr 36. 66

införande
politisk
röstplikt
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Jag ansåg mig böra framhålla denna min syn på frågan. För
vill jag visa. i huru ringa grad detta spörsmål för mig är en
partifråga. Jag ber nämligen, herr talman, att fä yrka bifall till
herrar Bellinders och Ekmans reservation.

Herr Cl ason: Då jag och åtskilliga andra reserverat oss i fråga

om motiveringen, ha vi gjort det därför, att vi ansett, att en så betydande
motion som denna i motiveringen kraft en mera ingående
behandling. Jag vill emellertid säga, att jag icke tror att det är någon
illvilja som ligger bakom; utan det är nog bara den brådska, som
rådt inom utskottet och som för öfrigt kommer till synes i åtskilliga
andra af utskottets motiveringar, mot hvilka vi dock icke ämna här
(föra någon gensaga för att icke besvära kammaren.

Jag har emellertid begärt ordet för att angifva de skäl, som gjort
att jag°stannat vid det slut, till hvilket utskottet kommit. Dessa skäl
äro visserligen icke desamma som de, hvilka talaren pa malmöhuslänsbänken
bär framlagt i sitt långa anförande. Jag skall däremot försöka
att fatta mig kort, och skall därför icke heller beröra de punkter,
i hvilka jag sympatiserar med motionärens åskådning. Men hvad jag
vill framhålla det är, att hufvudskälet, hvarför jag icke kunnat gå med
på motionärens yrkande, är det, att jag icke har den principiella veneration
för massviljan såsom statens enda eller hufvudsakligen bärande
grundval, hvilken synes mig ligga bakom motionärens yrkande. Den
allmänna rösträtten har enligt min mening gifvits icke för att därpå
bygga statens hela lif, utan för att gifva den stora massan af folket
tillfälle att göra sig gällande och framställa sina. önskemål vid valen
till den ena kammaren, i den mån denna massa själf önskar det. Men
det finnes andra element, som för mig äro lika. viktiga och lika bärande,
nämligen det konserverande elementet i medkammaren och
naturligtvis konungamakten. Men tillerkänner jag Andra kammaren
principiellt endast denna ställning, då är det nog, att vid valen till
den endast de, som själfva önska något, själfva vilja något, själfva
veta något i de politiska frågorna, gå fram till urnorna. Och när utskottet
här ifrågasätter, om det verkligen vore samhället till gagn, att
alla valberättigade framtvingades till valurnorna, och när utskottet
erkänner, att bland dem finnes en stor massa, som saknar håg och
intresse för de politiska frågorna, då ser jag däri ett principiellt erkännande
af det riktiga i min ståndpunkt.

Gentemot den föregående ärade talaren vill jag därvid betona,
att detta uttalande från utskottet icke innebär något erkännande åt
dessa valberättigade eller något beröm af dem; det är endast ett konstaterande
af fakta.

Men i detta uttalande ligger också, synes mig, ett erkännande,
att den senaste rösträttsreformen tagit med stora massor, 40—50 % af
de valberättigade, som icke äro politiskt intresserade, som — såsom
det yttrades i debatterna i utskottet — ännu ej blifvit sa »politiskt
uppfostrade», att de kunna göra sig tillgodo sin rösträtt. Men. om
det så förhåller sig, är det klart att den där folkviljan såsom alltings
bärande grund icke är så hållbar, som den själf mycket ofta ropar på,
och som dess profeter också ropa på, när det passar sig. Detta är ett

67 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

erkännande som jag vill taga fasta på, som jag tror att kammaren Om
bör komma ihåg vid mer än ett tillfälle och som jag tror kan hafva införande af
särskild betydelse, exempelvis när vi komma till nya kraf på rösträt- rös^Vkt
tens utsträckning. På den där tvifvelaktiga och ohållbara grunden vill T°mPm.
jag icke bygga mer än som är nödvändigt, och det är därför, som jag (Forts.)
för närvarande icke kan vara med om motionärens förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Bellinder: Jag kan, herr talman, icke neka, att konstitutionsutskottet
något lättvindigt afgjort herr Kjelléns motion. Jag anser
nämligen, att denna motion är af stort intresse och stor politisk betydelse.
Det är därför som jag icke anser det vara rätt att vare sig,
såsom utskottet gjort, affärda den så knapphändigt som skett eller att
såsom en föregående talare försöka nedgöra den med skämtets och
paradoxens vapen. Jag finner den förtjäna en ganska allvarlig pröfning,
och jag anser därför, att utskottet bort behandla den mera utförligt,
än hvad det gjort.

Att motionen är af betydelse, då den afser införande af politisk
röstplikt, visar sig bland annat däraf, att en sådan plikt redan införts
i åtskilliga länder, och att i hvarje fall spörsmålet om det berättigade
i denna plikts fullgörande står på dagordningen i ännu flera länder.

Äfven om man såsom jag i denna stund icke är färdig att intaga en
bestämd ståndpunkt till det berättigade i röstpliktens införande eller
ej, anser jag dock önskvärdt, att en utredning sker på sätt som jag
och min medreservant, herr Ekman, föreslagit.

Jag vill, innan jag slutar, reservera mig mot ett yttrande af den
föregående talare, som jag förut åsyftat. Han sade, att folkviljan är
eu marche äfven utan röstpliktens införande; det visade sig genom
utgången af valen i höstas. Men jag undrar, om icke genom denna
frammarsch af röstande, som då visade sig, folkviljan framträdt något
ensidigt. Jag antager, att motionärens önskan är att genom införande
af politisk röstplikt folkviljan måtte få ett mera allmängiltigt uttryck.

Jag ber att få yrka bifall till min och herr K. J. Ekmans reservation.

Herr Hellberg: Jag har föranledts begära ordet af den något
ampra anmärkning mot utskottets motivering, som herr Steffen framställde.
_ Det förefaller mig, att han tydt den sats, som han uppläste,
såsom innebärande något helt annat än utskottet afsett. Utskottet
har helt enkelt yttrat, att det kan ifrågasättas, om det verkligen vore
samhället till gagn, att alla valberättigade framtvingas till valurnorna
och sålunda äfven de, hvilka af skilda anledningar sakna håg och intresse
för de politiska frågorna. Utskottet har menat, att det kan
ifrågasättas om man verkligen skall drifva fram människor till urnorna.

Det är framtvinga, som vikten ligger på, framtvinga sådana som sakna
håg och intresse för de nämnda frågorna. Detta förefaller mig vara
en mening, som man mycket väl kan stå för, och jag antager, att flera
af herrarna tycka, att det kan ifrågasättas, om ett dylikt förfarande
verkligen vore riktigt.

Nr 36. 68

införande
politisk
röstplikt
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Vår uppfattning bar varit, att man bör söka komma fram så långt
som möjligt på den frivilliga vägen innan man anlitar tvånget.

Jag hade icke tillfälle att böra berr Kjellens hela anförande, men
jag hörde att lian både en bel del ondt att säga om liberalerna —
na det fäster jag mig inte vid. Hall talade bland annat om det intresse
man halt att fa en viss valdag, som passade för alla. Det äi
en af de vägar, som vi anse böra anlitas, men som berr Kjellén icke
byser något intresse för.

Jag tror att det vore betänkligt att i vårt land med dess säregna
förhållanden åtminstone redan nu föreskrifva röstplikt. De erfarenheter,
som berr Kjellén åberopat, hänföra sig till länder med annan
natur och andra befolkningsförhållanden än värt vidsträckta land med
dess glesa befolkning. Det är knappast tänkbart att bär tillämpa röstplikt
°utan att införa skriftlig rösträtt, och det vore rätt betänkligt,
om den komme att uttränga den personligt utöfvade rösträtten.

Jag tror som sagdt det är välbetänkt att först och främst följa de
frivilliga vägarna sä långt som möjligt. Och jag vill också ansluta
mig till den tankegång, åt hvilken berr Steffen gaf uttryck, då han
säde, att vi måste företaga flera utsträckningar af rösträtten, innan
röstplikt ifrågasättes, först och främst den som skall debatteras nästa
lördag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Trygger: Jag har icke anledning att gå in på något som
helst försvar af utskottets motivering, ty jag var icke närvarande vid
utlåtandets justering och står därför icke i ansvar för motiveringen.
Ja<r vill blott vända mig mot min ärade vän på Skaraborgsbäuken,
som sade, att utskottet handlat lättvindigt, då utskottet fattat sitt
beslut i frågan. Lättvindigheten skulle, efter hvad han gjorde gällande,
bestå däri, att vi utan grundligt öfvervägande afstyrkt herr
Kjellens åtminstone af mig såsom synnerligen talangfull och intressant
samt bärande ansedda motion. Men jag vill påstå, att det yttrandet
är oberättigadt. Då vi hafva afstyrkt denna motion och icke kunnat
vara med om någon skrifvelse, såsom herrar Bellinder och Ekman
föreslagit, har det berott därpå, att vi anse denna fråga vara en synnerligen
stor och ingripande fråga, där det gäller att icke taga position
för tidigt och icke på något sätt gifva något på hand, innan man
haft tillfälle att noga öfverväga saken i alla dess konsekvenser. Detta
har varit åtminstone min ståndpunkt. Jag undrar, mina herrar, om
icke denna ståndpunkt är riktig. Behöfver man icke först tänka sig
grundligt in i herr Kjellens betydelsefulla uppslag, försöka sätta sig
fn i saken, innan man vidtager några åtgärder?

Jag vill icke upptaga tiden längre utan inskränker mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen: En talare fällde i jons ett yttrande af
för mig så upprörande beskaffenhet, att jag icke vill upprepa det,
fastän ''jag har det ordagrant här framför mig. De af herrarna, som
voro närvarande, då yttrandet fälldes, första nog, hvarpå jag syftar.

69 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Jag vill endast allvarligt beklaga, att sådana ord kunnat fällas i denna . , Om

kammare, och jag hoppas, att något liknande aldrig måtte återkomma. af

röstplikt

Herr Olsson, Olof: Herr talman! Jag har på känn, att det var m. m.
mig, som herr vice talmannen syftade på, då han nu tog till orda. (Forts.)

På grund däraf vill jag säga precis hvad jag menade för att icke någon
skall ha missförstått mig. Uttrycket kan jag mycket väl upprepa, ty
jag står för det, fastän det fälldes en passant. Jag sade »gud-ske-lof»
i ett sammanhang, som — jag medger — kanhända icke var det lyckligaste,
därför att jag icke vidare utvecklade det. Men jag tror, att
det är klart för hvar och en, som följde med hvad jag sade, att detta
ord fälldes därför, att jag menade: att gud-ske-lof ingen med tvång
kan skapa personligt lif hos eu annan! Detta var min mening, som
jag understryker.

Herr BelUnder: Herr talman! Jag anhåller blott att få göra
ett förtydligande af hvad jag nyss yttrade. Jag yrkade bifall till min
och herr K. J. Ekmans reservation, och därmed afsåg jag, att kammaren
måtte besluta eu skrifvelse till Kungl. Maj:t på sätt motionären
begärt.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att med anledning af de yrkanden, som under öfverläggningen
framställts, propositioner komme att göras särskildt angående hvardera
af de två punkterna i utlåtandet. Beträffande punkten 1 vore
yrkadt, dels att hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle afslå utskottets hemställan och antaga det förslag,
som innefattades i den af herrar Bellinder och K. J. Ekman vid utlåtandet
fogade reservation, åsyftande bifall till det i herr Kjelléns
motion framställda yrkandet om utredning af frågan.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter hvad utskottet i punkten 2
hemställt.

Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets den
11 och 13 innevarande månad bordlagda memorial nr 29, angående
talmannens i Andra kammaren vägran af proposition å remiss af en
inom kammaren väckt motion om införande af republikanskt statsskick.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 11 och 13 i
denna månad bordlagda memorial nr 87, om anvisande af de i regeringsformens
63 § föreskrift^ kreditivsummor, biföll kammaren hvad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 11 och 13

Nr 36. 70 Onsdagen den 15 maj, f. m.

i denna månad bordlagda betänkande nr 32, i anledning af väckt
motion om upphäfvande af tullen å cement, biföll kammaren hvad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 11 och 13 innevarande

utredning maj bordlagda betänkande nr 33, i anledning af väckt motion om
rörande skrifvelse till Kungl. Maj:t angående en allsidig utredning rörande
verkningar tullsystemets verkningar va. m.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 151, hade herr
Eriksson i Grängesberg hemställt, att Riksdagen måtte besluta,

»att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta skyndsamt verkställa en möjligast allsidig utredning rörande tullsystemets
verkningar samt lämpligheten af dess afskrifning eller modifiering,
hvarvid särskildt bör beaktas, i hvad mån lifsmedelstullarna
till skada för befolkningens breda lager och till förfång för vårt lands
konkurrenskraft på världsmarknaden verka till fördyring af lefnadskostnaderna,
samt för Riksdagen framlägga de förslag, denna utredning
må föranleda;

att likaledes hos Kungl. Maj:t anhålla, att, i samband med denna
utredning, måtte uppgöras en plan för att, dels genom besparingar
och dels genom beredande af andra inkomstkällor för staten, ordna
frågans statsfinansiella sida, därest Riksdagen finner sig böra, sedan utredningen
föreligger, besluta lifsmedelstullarnas fullständiga afskaffande
samt däremot svarande eller eljest påkalladt borttagande af eller nedsättning
i öfriga tullsatser.»

Utskottet hade i nu föredragna betänkande på åberopade skäl
hemställt, att förevarande motion, II: 151, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Reservation hade afgifvits af herrar Bäckström och Christernson,
friherre Palmstierna och herr Rundgren, hvilka likväl ej däri framlagt
sin mening.

Herr Bäckström: Jag och mina partikamrater inom utskottet

hafva här antecknat oss såsom reservanter.

Om kammarens ledamöter genomläst den motivering, som motionären
lämnat i frågan, hafva de nog funnit, att denna motion utgår
från ett konstaterande af den alltjämt växande oron öfver stegringen af
lefnadskostnaderna i vårt land, och att denna oro finnes icke blott i
småhemmen, utan äfven inom svenska industrikretsar, där den yttrar
sig såsom en fruktan för arbetslönernas oaflåtliga höjning genom lefnadskostnadernas
stegring. Den hänvisar vidare till möjligheten att
pressa ned lefnadskostnaderna därigenom, att kommunerna ingripa
genom upprättande af kommunal mjölkhandel, slakthus och dylikt,
men det konstateras, att detta icke är tillräckligt, utan att statens
medverkande är nödvändigt. Man frågar: hvad kan staten göra?
Efter att ha erinrat om att uti själfva det rationella ordnandet af varuutbytet
finnes ett område, där staten kan ingripa, kommer motionären

71 Nr 3fi

Onsdagen den 15 maj, f. in.

öfver till frågan om det tyngande och pressande tullsystemet. Man Om
måste fråga sig, om det icke är möjligt att något lätta på det tryck, ^frände
som utöfvas genom detta tullsystem, och så mynnar motionen ut i en tullsystemet»
hemställan om att man skall få eu utredning, huruvida icke tullsyste- verkningar
■niet kan sättas på afskrifning eller modifiering. m Utskottet

har här endast velat se uttryckt den tanken, att man (Forts.)
skulle på en gång afskrifva hela tullsystemet. Utskottet säger t. ex.:

»statens inkomster af tulluppbörden uppgå för närvarande till öfver
sextio miljoner kronor om året. Att helt eller till väsentlig del afskrifva
denna betydande inkomstpost skulle under nuvarande förhållanden
säkerligen möta synnerligen stora svårigheter, allra helst man torde böra
räkna med möjligheten åt eu framtida väsentlig minskning af de inkomster,
som tillföras statsverket genom rusdryckshandteringeu.» Det är en så
själfklar sak utskottet här uttalat, att det nästan blir banalt. Det är
tydligt, att man icke kan på en gång till väsentlig del eller helt afskrifva
denna 60-miljoners-post. Men det synes mig, att när motionen
uppbäres af en så stor del af vårt folk och af en så allmän folkmening,
så hade utskottet bort kunna gå med på att tillstyrka hvad som är
det väsentliga, det bärande i motionen, nämligen att få en opartisk
utredning.

I motionen säges ju, att »många medborgare i vårt land anse
tullarna vara till skada för en sund ekonomisk utveckling. Andra åter
försäkra med en orubblig tro, att utan tullar vore landets näringslif
dömdt till undergång. Hvad är då naturligare, än att statsmakterna
föranstalta om en opartisk undersökning i detta afseende?»

Hvad som således här begäres i motionens motivering är en opartisk
undersökning genom statens försorg rörande tullsystemets verkningar,
och det förefaller verkligen, som om utskottet hade kunnat gå med
på en så pass blygsam begäran. De, som hafva den uppfattningen, att
utredningen knappt kan leda till annat resultat, än att tullsystemet
måste bibehållas, borde likväl kunna gå med på denna utredning.

På grund häraf och då det synes mig, att det icke behöfver för
närvarande läggas mera in i denna motion än en begäran om en
opartisk undersökning af tullsystemets verkningar, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Herr Karlsson: Den föregående talaren ville ju göra troligt,

att här endast var fråga om en förutsättningslös undersökning och
utredning om tullsystemets verkningar. Nu får jag säga, att den utredningen
förefaller mig särdeles svår att åstadkomma och man borde,
tyckes det mig, om man kommer med ett sådant förslag, ändå gifva
några anvisningar om huru eu sådan utredning skall kunna komma
till stånd. Emellertid är det ju nu så tillika, att motionären utgått
ifrån vissa förutsättningar, dä han här yrkat på denna utredning, och
till sist i det yrkande, han gör, tydligen låter komma till synes, att
hvad han vill är dock upphäfvande! af det nu rådande tullsystemet,
särskilt af lifsmedelstullarna.

Jag skall villigt erkänna, att för min del är jag icke vän af lifsmedelstullar;
men jag har den åsikten, att när man har kommit in
på det tullsystem, som nu råder, så får man umgås med det med för -

Jir 36. 72

Onsdagen den 15 maj, f. in.

Om siktighet, och jag tror äfven, att lifsmedelstullar och industritullar hänga,
utredning på sådant sätt tillsammans, att det tyvärr är mycket svårt att rubba
på det ena slaget af tullar utan att på samma gång äfven taga bort

luusyscemeis i n • r •• i n r- • i j °

verkningar de andra eller i atsevard grand torminska dem.

m. m. Då ett bifall till motionen alldeles bestämdt skulle inom ganska

(Forts.) vida lager af vårt lands både industriidkare och jordbrukare betraktas
såsom åtminstone en anordning, som syftade på ett borttagande eller
afsevärdt minskande af ifrågavarande tullar, och då jag för min del
tror, att man får med stor försiktighet gå fram på detta område och
då jag framför allt icke har kunnat komma till någon uppfattning om
huru en verklig förutsättningslös utredning härvidlag skulle kunna
sättas i gång, har jag för min del varit med om utskottets afstyrkande
hemställan.

Jag vill icke neka till, att man mot den motivering, som förekommer
här, kan göra åtskilliga invändningar, särskild! från deras
håll, som äro principiella frihandlare. Jag har vid ett tidigare tillfälle
här sagt, att frågan om tullsystemet har kommit i ett sådant läge,
att man knappt numera träffar på några frihandlare af den sort, som
yrka på tullarnas borttagande, och jag vill äfven erinra därom, att
redan innan nuvarande tullsatser, hufvudsakligen tillkomna 1892, funnos,
fanns det dock industritullar. Men numera har man kommit så längta
att man har ytterst svårt att upptäcka några frihandlare, som våga
drifva sina satser så synnerligen långt, detta på grund af det skäl,
jag förut antydt, nämligen att när vi fått detta system, gäller det att.
med stor försiktighet vidtaga starka rubbningar på området, detta
gifvetvis äfven med hänsyn till den handelspolitik, som drifves af länder,
som ligga rundt om oss.

Men som sagdt, beträffande motiveringen kan man hafva åtskilligt
att invända, det skall jag erkänna. Men jag vill framhålla, att den
är framgången genom en kompromiss; och skulle hvar och en af utskottets
olika fraktioner velat här i motiveringen hafva fullt och tydligt
uttryckt sina synpunkter, hade det blifvit lika många reservationer
mot motiveringen, som det står ledamöter bakom utskottets beslut.

Under sådana förhållanden har jag intet annat än att yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
därunder framställda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande betänkande hemställt samt vidare därpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Om Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 11 och 13 i denna månad

upphäfvande bordlagda betänkande nr 34, i anledning af väckta motioner om uppskatten
å häfvande af stämpelskatten å inrikes växlar.

inrikes

växlar. I två särskilda, inom Andra kammaren väckta motioner, den ena,

nr 4, väckt af herr Olsson i Fläsbro med instämmande af en annan

73 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

af kammarens ledamöter och den andra, nr 14, af herr Henrikson i
Heberg in. 11., hade föreslagits sådan ändring i förordningen af den nPPllijfvan^e
18 september 1908 angående stämpelafgiften, att stämpelskatt å inrikes sjcattein å
växlar ej längre måtte utgå. inrikes

växlar.

Utskottet hade i förevarande betänkande på anförda grunder hem- (Forts.)
ställt, att Riksdagen måtte, i anledning af föreliggande motioner,

II: 4 af herr Olsson i Fläsbro och II: 14 af herr Henrikson i Heberg
m. fl., i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t måtte
taga under öfvervägande, huruvida ifrågavarande stämpelskatt kunde
upphäfvas och ersättning för de genom densamma inflytande medel
beredas statsverket på sådant sätt, att växelstämpeln äfven för den
närmaste framtiden kunde beräknas icke blifva behöflig för statsregleringen.

Herr Stendahl: Herr talman, mina herrar! De ifrågavarande
motionerna äro, som vi alla veta, gengångare från föregående år. Vid
föregående års riksdag väcktes af herr Henrikson i Heberg liksom nu
motion i samma ämne om borttagande af stämpelskatt på inrikes växlar.

Andra kammaren biföll motionen; Första kammaren afslog den och
det blef gemensam votering. Förhållandena då lågo emellertid så, att
man med säkerhet kunde räkna på, att frågan skulle gå igenom vid
gemensam votering. Det framhölls emellertid, att ett bifall i riksdagens
sista timme kunde medföra ganska väsentliga svårigheter för
statsregleringen.

Af detta vägande lämplighetsskäl läto vi, som voro för motionen,
saken falla för den gången, men nu har den kommit igen.

I själfva saken vill jag framhålla, att denna beskattning, som går
till i rundt tal 1,800,000 kronor om året, drabbar de skuldsatta, de,
som förut känna tungan af sin svårighet att betala.

Vore det så, att bankerna af sin vinst på diskonteringen betalade
denna skatt, så kunde man säga, att det vore en rättvis beskattning.

Så är icke förhållandet, utan det är växlar, som hufvudsakligen
utgifvas af dem, som äro i ekonomiskt betryck och förut betungade,
hvilka man här beskattar och låter utgifvarna betala skatten.

Det är sant, att det är ett mycket bekvämt sätt för beskattning,
men enligt min uppfattning är det en synnerligen orättvis och hård
beskattning, och äfven om det är svårigheter att få statens debet och
kredit att gå ihop, anser jag rättvisan fordra, att denna beskattning
upphäfves.

Jag vet mycket väl, att det är många, som icke vilja afskaffa
denna skatt, enär den kunde komma att öfverföras till inkomst- eller
förmögenhetsskatt, men det får enligt min tanke icke vara afgörande,
då det gäller att afskaffa en synnerligen tryckande, orättvis skatt, ty
kom i håg, mina herrar, det är ingen fördel, som här beskattas, utan
det är att taga pengarna med makt ifrån de svaga.

Jag skulle vilja tillägga, att ett bifall till skrifvelseförslaget är
icke något annat än ett uppskof och att låta denna orättvisa beskattning
fortfara ännu längre och betunga de betryckta.

Kr 36. 74 Onsdagen den 15 maj, f. m.

Om Jag yrkar därför bifall till motionen och afslag på utskottets

upphäfvande hemställan.
af stämpel SfcCttt&Yl

få o T

inrikes Herr Karlsson: Jag skall först be att få protestera mot den

växlar, åskådning, som den siste talaren gjorde gällande gentemot denna he mort*.

) skattning. Icke är den väl så förfärligt upprörande orättvis, som han
framhöll, och då han säger, att det är ifrån de fattiga, stämpeln tages,
ligger väl däri en betydande öfverdrift, ty det är väl icke blott de
fattiga, som betala, utan detta är en omsättningsskatt på kapitalet,
då det visar sig, som det heter. Och i fråga om handelsvärlden vågar
jag, då jag själf är köpman, trots de protester mot växelstämpeln, som
från det hållet framkommit, säga, att växelstämpeln icke är så särdeles
tryckande, som man ofta velat göra troligt. Däremot är det
helt naturligt, att, om man frågar folk, om de icke skulle^ vilja vara af
med en viss skatt, de säga: jo, naturligtvis och teckna på petitioner;
men jag anser, att man icke bör taga alltför mycken hänsyn till dylika
underskrifter.

Emellertid har utskottet, då det känner till den starka ovilja, som
på vissa håll inom Riksdagen förefinnes mot denna stämpel, dock varit
med om ifrågavarande skrifvelse, på det att saken må tagas under
öfvervägande, men att man icke må gå brådstörtadt till väga.

Här talas så mycket om, att deDna skatt är tryckande, men jag
är öfvertygad om, att här finnas skatter i vårt land, som äro ännu
mera tryckande än denna. Jag vill erinra om, att det föreligger stora
utsikter till att anspråken på statskassan i vissa afseenden skola komma
att stegras. Jag tänker icke minst på de åtgärder, man kommer att
företaga i afseende å folkförsäkringen m. m. Jag vill tillika erinra
om den minskning i inkomster, som måhända en blifvande rusdryckslagstiftning
kommer att medföra. Med hänsyn härtill tror jag, att
man får vara försiktig i fråga om att afskrifva skatter och särskildt
att göra det utan någon som helst undersökning. Hvad utskottet här
har velat, har varit, att en sådan undersökning dock skall komma till
stånd, innan afskrifning af skatten äger rum, och jag tror, att detta
är klokt och en åtgärd, som försiktigheten bjuder oss att vidtaga,
innan man beslutar en afskrifning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande betänkande hemställt samt vidare därpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla de i ämnet
väckta motionerna, och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 11 och 13
innevarande maj bordlagda betänkanden:

nr 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser angående beskattning af socker,

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in. 75

som under december månad år 1912 efter anmälan af svenska sockerfabriksaktiebolaget
utlämnas till fritt bruk, och

nr 36, i anledning af Kung! Maj:ts proposition i anledning af
ifrågasatt förlängning af den å internationell konferens i Bryssel den
5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattning af socker
m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkande!! hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets den 11 och 13 i denna månad Om vissa
bordlagda utlåtande nr 34, i anledning af Kung! Maj:ts proposition ändringar
angående vissa ändringar i staten för folkskollärarnas pensionsinrättning. s^.8ra. f?r

J OlKSfCOl~
lärarnas

Uti eu den 19 april 1912 till Riksdagen aflåten proposition, nr pensions198,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af stats- inrättning.
rådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att godkänna

dels sådan ändring i den år 1911 fastställda staten för folkskollärarnas
pensionsinrättning, att ej mindre för det däri uppförda kvinnliga
skrifbiträdet lönen höjdes från 600 kronor till 700 kronor men
tjänstgöringspenningarna sänktes från 450 kronor till 350 kronor, än
äfven anslaget till vikariatsersättningar, arfvoden åt amanuenser och
extra biträden samt flitpenningar åt extra ordinarie tjänstemän och
extra ordinarie vaktmästare samt förslagsanslaget till expenser höjdes,
det förra anslaget från 7,400 kronor med 4,800 kronor till 12,200
kronor och det senare anslaget från 6,800 kronor med 2,400 kronor
till 9,200 kronor; kommande vid bifall härtill statens slutsumma att
höjas från 51,900 kronor med 7,200 kronor till 59,100 kronor;

dels och det tillägg till de enligt kungl. kungörelsen den 22 juni
1911 stadgade villkoren och bestämmelserna för åtnjutande af de i
sagda stat upptagna aflöniugsförmånerna, att för det i staten uppförda
kvinnliga skrifbiträdet skulle gälla de af chefen för finansdepartementet
föreslagna, i statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 13
januari 1912 upptagna allmänna villkoren och bestämmelserna i fråga
om fasta biträden hos vissa verk och myndigheter, dock med iakttagande
af de jämkningar därutinnan, som af Riksdagen i fråga om
fasta biträden å justitierevisionens stat sedermera beslutats.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, hade i detta utlåtande hemställt, att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, nr 198, måtte vinna Riksdagens bifall.

_Herr von Stapelmohr: 1911 års Riksdag fastställde på förslag
af Kungl. Maj:t stat för folkskollärarnas pensionsinrättning. I denna
finnas upptagna bland andra två anslag; det ena för vikariatsersättningar
m. m. till belopp af 7,400 kronor och det andra för expenser
m. m. till belopp af 6,800 kronor. Nu har Kungl. Maj:t i år i proposition
föreslagit, att dessa båda poster skola höjas, den första med

Nr 36. 76

Om vissa
ändringar i
staten för
folkskollärarnas

pensionsinrättning.

(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, f. m.

4,800 kronor till 12,200 kronor och den senare posten med 2,400 kronor
till 9,200 kronor. Detta förslag om höjning är föranledt däraf,
att medel skulle beredas till betäckande af de ökade kostnader för förvaltningen,
som uppkomma, dels däraf att extra provinsialläkarnas pensionskassa
genom 1911 års Riksdags beslut lagts under direktionens
för folkskollärarnas pensionsinrättning förvaltning, dels däraf att Kungl.
Maj:t vid innevarande års riksdag föreslagit inrättandet af en ny pensionsanstalt
för distriktsveterinärer, att äfven läggas under samma förvaltning.

Utskottet bar såsom synes tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Men jag vill erinra om, att Första kammaren för sin del
godkänt Kungl. Maj:ts förslag om inrättande af en pensionsanstalt för
distriktsveterinärer, men att Andra kammaren däremot afslagit förslaget
om en sådan anstalt. Den kungl. propositionen torde således
vara förfallen, därom utskottet i dag beslutat aflåta memorial till Riksdagen.
Men vid detta förhållande är det nödvändigt, att denna kungl.
proposition blir föremål för ny behandling af utskottet, och jag tillåter
mig därför, herr talman, hemställa, att kammaren måtte återremittera
ärendet till utskottet. Detta yrkande är framställdt äfven i Andra
kammaren.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande föreliggande utlåtande endast yrkats, att ärendet skulle
visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på godkännande af
berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Vid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 11 och 15
innevarande månad bordlagda utlåtanden:

nr 36, i anledning af vissa framställningar rörande pensioner och
understöd å allmänna indraguingsstaten,

nr 37, angående förslag till ändringar i aflöningsstaten och reglementet
för riksbanken,

nr 38, i anledning af väckt förslag om tillbyggnad och förändring
af riksbankens byggnader i Halmstad och Kalmar, samt

nr 39, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i lagen om bankrörelse,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

77 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets Om ändring
Jen 11 och 13 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 53, i anled- afhissa
ning åt dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om andrad ^värnpliku-''
lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen samt till förordning om lagen.

understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd),
dels ock eu i anledning däraf väckt motion.

Genom en den 1 april 1912 dagtecknad proposition, nr 131, hvilken
af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsäreuden, föreslagit Riksdagen att antaga framlagdt
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen
samt till förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn (familjeunderstöd).

Punkten 1.

Utskottet, som beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse af
vissa paragrafer i värnpliktslagen icke funnit anledning att däremot
framställa någon anmärkning, hade i nu föredragna punkt hemställt,
att Riksdagen måtte, med bifall i denna del till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, antaga sådan lag i detta ämne, som i propositionen
augifvits.

Beträffande utskottets hemställan under denna punkt hade reservation
anmälts af herr Gezelius, som hemställt, att §§ 16 och 17 i
värnpliktslagen gåfves viss af honom föreslagen ändrad uppställning
och lydelse.

Herr Gezelius: Vid det föredragna utlåtandets första punkt
bär jag, såsom framgår af handlingarna, afgifvit eu reservation, som
jag ber att med några ord få motivera.

De hufvudformer, under hvilka man sökt tillgodose medellösa
familjeförsörjare i afseende å deras värnpliktsförhållanden, är att bevilja
dem uppskof och vid ett konstant behof af uppskof befrielse från
antingen inskrifning eller fullgörande af öfningar under fredstid, och
den andra linjen är att af statsmedel bevilja direkt penningunderstöd
till dem, som äro beroende af sådana familjeförsörjares tillfälle till arbetsförtjänst.

Den senare linjen är hittills oförsökt i vårt land. I fråga om den
förra ligger den väsenfliga skillnaden mellan uppskof med inskrifning
och ° uppskof med fullgörande af vapenöfning däri, att med uppskof
i fråga om inskrifning följer jämte frihet från vapenöfning frihet
från mönstringsskyldignet, för hvars undgående man icke rimligen
kan åberopa ekonomiska skäl, och befrielse från skyldighet till tjänstgöring
vid krigstid. Mig synes det icke kunna åberopas som skäl för
befriande af vissa värnpliktige från tjänstgöring under krigstid, att vid
tiden för deras inskrifvande i vanlig ordning deras ekonomiska förhådlanden
hafva kunnat utgöra ett skäl för en viss lindring. Ty,
mina herrar, skulle krig utbryta och kallelse under fanorna utfärdas,

>''r 36.

78 Onsdagen den 15 maj. f. in.

Om ändring so, lärer för stora massor af dem, som hafva skyldighet att därvid inaf
vissa tråda, föreligga precis samma skäl, att deras familjeförhållanden skulle
paärnr>litds-1 förorsaka dem väsentliga ekonomiska olägenheter. Enligt mitt förVariagen.
menande är denna linje den relativt minst lyckliga^ för ett land som
(Forts.) värf med dess folkfattigdom. Jag intar i denna fråga samma ståndpunkt
som de i ärendet tillkallade sakkunniga, hvilka yttrat, att den
linjen öfver hufvud taget icke kan anses vara motiverad. Då dess bibehållande
emellertid här är föreslaget, har till stöd härför anförts
det skälet, att eu eftergift på området i fråga redan vunnit häfd i
lagstiftningen; och det är en sanning, som synes mig vara värd beaktande,
att lindringar och eftergifter i fråga om utkräfvande af medborgerliga
skyldigheter, särskildt när det rör sig om personlig tjänstbarhet,
äro oändligt svåra att taga tillbaka. Det verkar nämligen
lätt såsom en orättvisa och såsom en tyngd. Alla uppoffringar ärogifvetvis
kännbara för den, som känner efter, och saken ställer sig på
helt annat sätt, om förmånen eu gång har åtnjutits.

Därmed har jag icke velat markera den uppfattningen, att det
icke är skäl att söka tillgodose ekonomiskt betungade värnpliktiga uti
ifrågavarande afseeende, men jag menar, att det vore skäl i att se
till, huru en utveckling, såsom bär föreslagits, af denna linje öfver
hufvud taget kommer att verka, innan man slår fast den såsom definitiv.
Har man definitivt antagit en sådan lagstiftning, lärer det nog
komma att visa sig svårigheter att kunna fritt bedöma saken, när det
föreligger bättre premisser för ett sådant bedömande, utan afseende å
att det då till äfventyrs gäller att taga bort en förmån, som har åtnjutits
af vissa.

Det har också varit de sakkunnigas mening, att det förslag, som
har utarbetats af dem, skulle endast försöksvis tillämpas. Det skälet
härför talar mycket högt, att det för de sakkunniga, som yttrat sig,
icke allenast kommittén, utan äfven myndigheterna, har visat sig vara
svårt att ens tillnärmelsevis beräkna hvad utsträckningen komme att
medföra för praktisk påföljd, dels i hvilken omfattning en sådan utsträckning
komme att medföra minskning i effektivt försvar, dels också
under hvilka former eu kontroll, som alla erkänna måste blifva ganska
ingående, lämpligast skall kunna ordnas. \id 1909 års riksdag, då i
§ 16 momenten 5 och 6 tillädes, var det icke mer än en mening om,
att man kunde och lämpligen borde söka gå försöksvägen i afseende
å detta tillägg. Ingen röst höjdes då emot att gifva den lagen försökskaraktär.
Här synes mig nu hafva tillkommit ett skål, som talar
än starkare för att välja den vägen. Yi torde nämligen fa utgå däriifrån
såsom en själfklar sak, att, då den utredning af vår försvarsfråga
i hela dess vidd, som är utlefvad, kommer till Riksdagen, det
blir tillfälle och anledning för Riksdagen att pröfva hvad i ifrågavarande
hänseende skall vara lag. Och därvid är det tvifvelsutan det
väsentliga, huru och i hvad mån försvarsbehofvet tillgodoses af värnpliktskrafvet
i gemen. Då må lagstiftaren bedöma, om vi hafva råd
och möjlighet att helt befria afsevärda kontingenter af de värnpliktiga
från deltagandet i försvaret äfven under krigstid.

Den andra vägen, som först i år försökts i ett lagförslag — jag franser
de tillfällen, då den har praktiserats in casu — eller att med stats -

79 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

medel pekuniär! undanröja svårigheten iör medellösa familjeförsörjare Om ändring
att fullgöra sin värnplikt, den synes mig vara väl värd att beaktas, af ms*a
och till äfventyra kan den visa sig vara den lämpligaste för staten, lik- ^ärnnliku-*
som den säkerligen vore det för dem, som bero af sådana värnplik- lagen.

tiga, att gå längre den vägen i stället för att bevilja uppskof och be- (Forts.)

frielse.

Då jag med min reservation icke i någon mån för den tid, som
man kan beräkna åtgå, till dess frågan kommer till en slutlig pröfning,
försämrar någons rätt i det afseende, som man genom regeringsförslaget
vill tillgodose, tillåter jag mig, herr talman, att vidhålla
min i denna reservation uttalade uppfattning, till hvilken reservation
jag alltså yrkar biball.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Det är alldeles
riktigt, såsom den föregående ärade talaren anförde, att det här gäller
en nyhet på värnpliktslagens område, samt att det kan vara svårt att
redan nu öfverblicka verkningarna af densamma. Det är äfven sant,
såsom han framhöll, att de inom departementet tillkallade sakkunniga
föreslagit, att frågan skulle ordnas genom en försökslagstiftning. Emellertid
hafva andra sakkunniga jämväl yttrat sig och därvid uttalat sig
mot försökslagstiftning på ifrågavarande område. Hufvudsakligen åsyftar
jag härvid cheferna för generalstaben och marinstaben. Särskild!
den sistnämnde har i detta afseende anfört, att genom försökslagstiftning
skulle skapas ojämnhet i de redan förut invecklade rättsförhållandena
för landets värnpliktiga ungdom.

Som majoriteten inom utskottet icke kunnat underlåta anse, att
cheferna för marinstaben och generalstaben äro väl så sakkunniga
som de, hvilka förut yttrat sig i frågan, samt departementschefen jämväl
anslutit sig till nämnda stabschefers uppfattning, ansåg utskottsmajoriteten
sig stå på den säkraste sidan, då den hemställde om bifall
till den kungl. propositionen.

För den händelse, att, såsom den ärade reservanten antager, en
ny värnpliktslag kommer att framläggas i anledning af försvarsberedningarnas
arbete, vågar jag föreställa mig, att det icke skall stöta på
större^ eller mera oöfvervinneliga hinder att i sådant sammanhang, d. v. s.
da. fragan blir om en hel ny värnpliktslag, få genomförda de ändringar
uti nu ifrågavarande afseende, som man på grund af vunnen erfarenhet
kan komma att finna erforderliga.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan i nu föredragna punkt.

Herr Gezelius: Jag nödgas påkalla uppmärksamheten ännu ett
ögonblick.

Det är sant, att generalstabschefen liksom chefen för marinstaben
afstyrka tanken på att gifva de föreslagna ändringarna karaktär af
försökslagstiftning, som skulle gälla endast för viss tid. Men då ber
jag att få erinra, att generalstabschefen har kategoriskt motsatt sig
den utsträckning, som jag vill medgifva skulle få tillämpas under en
tid, till och med år 1914. Å sidan 32 i den kungl. propositionen
star hans yttrande refereradt sålunda: »att vårt försvar oundgängligen

>''r 36. 80

Onsdagen den 15 maj, f. m.

Om ändring hav behof af så intinga utbildade män som möjligt och att ii ej i vält
af vissa ian(j sas0m i de stora staterna kunna gifva lättnader åt en hel del
paragrafer * kate„orjer j fall. där förhållandena förvisso kunna vara synnerligen
”“Tagen ömmande, men hvilkas beaktande å andra sidan medför allt större an(Forts.
) språk på lättnader och alltför stort spelrum åt försök att undandraga

sig värnplikt». . ...

Chefen för generalstaben har således motsatt sig hvad jag vill
vara med om eller att åtminstone en tid söka praktisera denna lindring
för att se, huru den kommer att ställa sig.

De skäl chefen för marinstaben i det sammanhanget anfört, da
han afstyrkt en försökslagstiftning i ämnet, torde icke kunna åberopas
såsom ett auktoritativt uttalande emot min ståndpunkt. Chefen för
marinstaben yttrar sig väl, såsom den föregående talaren anmärkt,
afstyrkande mot försökslagstiftning, men det skäl han anfört, att »genom
försökslagstiftning skapas ojämnhet i de redan förut invecklade
rättsförhållandena för landets värnpliktiga ungdom», den anmärkningen
kunde måhända vara befogad gentemot de sakkunnigas förslag till
affattning af paragrafen med tanke på en försökslagstiftning, men
drabbar icke mitt förslag, tv jag har afklippt linjen med år 1914 och
därefter endast velat låta de värnpliktiga, som skulle inskrifva sig till
och med 1914,men af laga förfall hindras, åtnjuta den föreslagna förmånen.
Därmed skapas icke något trassel för framtiden, utan endast för den
kortare tid, då försökslagstiftningen gäller såsom sådan.

Under sådana förhållanden synes det mig, som om det blefve
mindre trassel med rättsförhållandena genom att acceptera lagändringen
försöksvis än genom att slå fast deri för all framtid.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende å förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren, med antagande
af det förslag, som innefattades i den af herr Gezelius vid
punkten afgifna reservation, måtte i öfrigt godkänna utskottets förslag.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Författnings- Pu riktkil 2.

förslag om

understöd i j sammanhang med Kungl. Maj:ts proposition, nr 131, hade utÄÄ™
skottet till behandling förehaft eu i anledning af nämnda proposition
hustru och i Andra kammaren af herr Christiernson väckt motion, nr 297, hvari
barn. hemställts, att Riksdagen måtte besluta, att förordningen om understöd
i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd) skulle
träda i kraft genast efter dess utfärdande.

I Kungl. Maj:ts förslag var tiden för ifrågavarande förordnings
trädande i kraft bestämd till den 1 januari 1913.

8 1 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

Utskottet hade i föreliggande punkt hemställt, att Riksdagen, med Författningsförklaring
att Kung). Maj:ts genom förevarande proposition framlagda, förlag om
i denna punkt intagna författningsförslag icke kunnat oföriindradt bi - vilaaf-fatt åt
fallas, måtte, i anledning af samma proposition samt herr Christiern- värnpliktig*
sons ofvan berörda motion, för sin del antaga af utskottet framlagdt hustru och
förslag till förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru barn.
och barn (familjeunderstöd). (Korn.)

Detta förslag skilde sig från Kungl. Maj:ts endast därutinnau, att
förordningen skulle träda genast i kraft.

Beträffande utskottets hemställan under denna punkt hade reservation
anmälts af herrar Widén, Håkanson, Gustaf Andersson, af
Ekenstam, Gezelius och Pettersson i Bjälbo, hvilka ansett, att, i afseende
på tiden för förordningens trädande i kraft, Kungl. Maj:ts
proposition bort oförändrad bifallas.

Herr Håkanson: Herr talman, mina lierrar! I Kungl. Maj:ts

proposition ifrågasättes, att den föreslagna förordningen skulle träda i
kraft den 1 januari 1913. Utskottet har däremot i anledning af en
motion af herr Christiernson beslutat hemställa, att förordningen skall
träda i kraft genast. Såsom motiv för att förordningen skulle träda i
kraft först den 1 januari 1913 har i den kungl. propositionen framhållits,
att medel till familjeunderstöd äskats först i statsregleringen
för år 1913. Motionären säger, att han i allmänhet icke kan annat
än godtaga ett så kraftigt skäl, som han visst icke vill i regel söka
rubba, men han anser, att i detta fall särskild! ömmande omständigheter
föreligga. Han yrkar därför, att förordningen skall träda i kraft
genast. Emot utskottets beslut i denna del hafva herr Widén och
jag m. fl. reserverat oss och ansett, att Kungl. Maj:ts proposition bort
i detta afseende oförändrad tillstyrkas.

Utöfver hvad som anförts i den kungliga propositionen till stöd
för att ifrågavarande förordning bör träda i kraft först den 1 januari
1913, kan jämväl anföras, att, enligt hvad som framgår af propositionen,
ansökan om dylikt understöd bör göras helst eu månad före tjänstgöringens
början. Ansökan kan väl göras senare, men för den händelse
den skulle göras mera än tre dagar efter tjänstgöringens början,
utgår understödet endast från den dag, ansökan göres. Till familjeunderstödet
skall den värnpliktige bidraga med den del af till honom
utgående penningbidrag, hvarmed detta öfverstiger 20 öre om dagen.

För sädant ändamål skall berörda andel af penningbidraget innehållas.

Om en sådan lag nu träder i kraft midt under det tjänstgöringen pågår,
torde därigenom vållas ganska mycket trassel och oreda. Detta
synes mig utgöra ytterligare anledning, hvarför man icke bör låta lagen
träda i kraft förrän den 1 januari 1913. Jag tillåter mig därför,
herr talman, yrka bifall till den af herr Widén m. fl. afgifna reservationen
i förevarande punkt.

Herr Söderbergh: Jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets
hemställan, att denna förordning måtte genast träda i kraft. Det

Första kammarens protokoll 1912. Nr 36. 6

Nr 36.

Författningsförslag
om
understöd i
''dissa fall åt
värnpliktigs
hustru och
barn.
(Forts.)

82 Onsdagen den 15 maj, f. in.

skulle innebära, att sådana familjer, som skulle komma i a,tnjutand&
af statsunderstöd på grund af värnpliktig familjemedlems militärtjänstgöring,
blefve i tillfälle att erhålla detta understöd redan under innevarande
år.

Då alla tyckas vara ense om, att beviljandet af ett sadant statsunderstöd
är fullt befogadt, och då det är fråga om att mildra en
tunga, som särskilt i förevarande fall är synnerligen kännbar och behjärtansvärd,
har det synts vara med nödi» hänsyn och billighet öfverensstämmande,
att understödet fortast möjligt kunde komma att utgåUtskottet
har därför ansett, att man skulle kunna frångå Kungl.
Maj:ts förslag och tillstyrka, att ifrågavarande bestämmelser måtte träda i
kraft med detsamma. I ekonomiskt hänseende kan detta från statenssida
icke möta några betänkligheter, enär det här gäller sammanlagdt
endast några tiotusental kronor.

Det är dessa synpunkter, som varit för lagutskottets majoritet
afgörande, och med åberopande häraf anhaller jag, herr talman, attfå°yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr Hakanson, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med den ändring, som angifvits
i den af herr Widén m. fl. vid punkten anmälda reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till herr Håkansons
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i punkten 2 af sitt
utlåtande nr 53 med den ändring, som angifvits i den af herr Widén
m. fl. vid punkten anmälda reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 78;
Nej — 51.

83 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, f. in.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att till
aftonsammanträdet uppskjuta handläggningen af återstående ärenden
på föredragningslistan.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade grunder för rösträtten vid å kyrkostämma
förrättade val af folkskollärare, och

nr 31, i anledning af väckt motion om ändring i 16 § riksdagsordningen
;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 106, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anställande
af extra läkare vid Säters och Västerviks hospital och hospitalsläkare
vid Stockholms hospital,

nr 107, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utgifvande
af en ny upplaga af handboken »Sveriges land och folk» jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 108, i anledning af Kungl. Maj:ts uti statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning angående kostnader för
taxering till skatt å inkomst och förmögenhet,

nr 109, i anledning af väckt motion angående anslag till förvärfvande
genom expropriation i vissa fall af marken till lägenheter å
ofri grund,

nr 110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för år 1913 till fortsättande af utläggning af ytterligare ett järnvägsspår
mellan Rönninge och Järna m. m. samt en i ämnet väckt motion,
och

nr 117, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för nationalmuseum
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 42, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af vissa delar af gällande förordning med tulltaxa
för inkommande varor, dels ock i ämnet väckta motioner,

nr 43, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen den
6 augusti 1894 angående mantalsskrifning, dels ock en i ämnet väckt
motion,

nr 44, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af
utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion, samt

nr 45, angående ändringar i tullbehandlingen af vissa varor;

Nr 36. 84

Onsdagen den 15 maj, f. m.

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skogsaccis
och om virkestaxering samt en i ämnet väckt motion;

lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning af väckt motion om meddelande af särskild bestämmelse
i fråga om inteckningshafvares förmånsrätt till ränta,

nr 61, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till en
svensk utvandringslag, samt

nr 62, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående rätt för oäkta barn att ärfva fader och fädernefränder;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
för användningen af kronans område å viss del af Vaxön jämte
två i ämnet väckta motioner,

nr 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af områden från förra korpralsbostället Asby nr 1 i Östergötlands
län jämte en i ämnet väckt motion, och

nr 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra fånriksbostället Hålfredstorp nr 1
i Kalmar län;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning af väckt motion i fråga om ändringar i lagen
om förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag m. m., och

nr 3 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande ändring i vissa delar af lagen den 5 juni 1909 om förbud
mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid;

andra särskilda utskottets memorial nr 3, angående aflöning åt
dess kanslipersonal och vaktmästare;

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 20, i fråga om en af herr Wijk inom Andra kammaren väckt
motion, nr 172, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående visst tillägg
i byggnadsstadgan för rikets städer, och

nr 21, i fråga om en af herr Persson i Norrköping inom Andra
kammaren väckt motion, nr 187, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
borttagande ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten
af bestämmelsen för inneslutning i mörk cell; äfvensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 17, i anledning
af herr Asplunds motion, nr 89, om skrifvelse till Kungl. Maj:t

85 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

angående sådan planläggning af statens och kommunernas arbeten, att
periodisk arbetslöshet motarbetas m. m.

Kammaren åtskildes kl. 4,6 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Herr statsrådet Herg aflämnade Kung! Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående löneförbättring för år 1913 åt andra läraren i
byggnadslära vid Chalmers tekniska läroanstalt.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottet utlåtanden:

nr 98, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående förvärfvande
åt kronan af vissa jordområden för anläggande af en skjutbana
för Älfsborgs regemente m. m. samt en i ämnet väckt motion,

nr 105, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till landtförsvaret af Kungsgården Noret i Kopparbergs län
m. m.,

nr 111, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående anvisande
af anslag till vissa byggnader och anläggningar vid Järfva och Mjölby
stationer m. m.,

nr 112, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för statsverkets räkning af Södertälje kanal m. in.,

nr 113, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i afiöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar,

nr 114, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående inköp af
vissa områden i Sorsele och Dorotea socknar för nomadlapparnas behof
af renbete m. m.,

nr 115, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till om- och tillbyggnad af posthuset vid Lilla Nygatan i Stockholm,

nr 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
bidrag åt föreningen för bistånd åt vanföra inom Skåne tillbe -

Nr 36. 86

Onsdagen den 15 maj, e. m.

stridande af kostnaderna för en nybyggnad för ortopedisk poliklinik
och sjukafdelning i Hälsingborg; äfvensom

lagutskottets utlåtande nr 63 i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.

Justerades sex protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 11 och 13 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:

nr 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen,

nr 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 80 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar och lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, samt

nr 56 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa nya
bestämmelser i afseende å mått och vikt,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 11 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande nr 57, i anledning
af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om aflösning af
vissa frälseräntor, lag om sammanläggning af frälseränta med den
fastighet, hvaraf räntan utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 §
jordabalken, lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom, lag om ändrad lydelse
af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli
1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i
jordebok antecknade, dels och i anledning däraf väckta motioner.

den 15 mars 1912 dagtecknad proposition, nr 75, hade
ivungi. iviaj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga, bland annat,
framlagdt förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning af propositionen väckta motioner, nämligen motionen inom
Första kammaren, nr 99, af grefve Mörner, och motionen inom Andra
kammaren, nr 278, af herr Åkerlund.

Grefve Mörner hade i sin motion hemställt, att Riksdagen måtte
besluta, att 2 § i den föreslagna lagen om aflösning af vissa frälseräntor
måtte erhålla följande lydelse:

Lagförslag Punkten 1.
om aflösning

af visso
frälseräntor.

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

2 §.

Af ersättningen varde hälften af statsmedel gulden och hälften af
statsmedel förskjuten.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens
ägare årligen erlägga ett för hvarje är lika belopp, så bestämdt,
att det förskjutna beloppet jämte fyra procent ärlig ränta å hvad vid
hvarje tid däraf återstår oguldet är tjugufem år från förskottets utgifvande
till fullo betaldt till statsverket.

I den af herr Åkerlund väckta motionen hade hemställts om sådan
ändring i nådiga propositionen med förslag till lag om aflösning
af vissa frälseräntor, att af ersättning för frälseränta hälften skulle
gäldas af statsmedel och hälften förskjutas af statsmedel, samt att återbetalning
af det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta
skulle, på sätt funnes angifvet i 2 § af lagförslaget, äga rum under
trettio år eller eventuellt kortare tid från förskottets utgifvande.

I Kungl. Maj:ts förslag hade 2 § följande lydelse:

2 §.

Af ersättningen varde en fjärdedel af statsmedel gulden och tre
fjärdedelar af statsmedel förskjutna.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens
ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt,
att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid
hvarje tid däraf återstår oguldet är fyrtio år från förskottets utgifvande
till fullo betaldt till statsverket.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på åberopade grunder hemställt,
att Riksdagen, med afslag å grefve Mörners och herr Åkerlunds
ofvanberörda motioner, måtte, med tillkännagifvande att Riksdagen ej
kunnat antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor
i oförändradt skick, för sin del antaga af utskottet framlagdt
förslag till lag i ämnet.

Beträffande utskottets hemställan under förevarande punkt hade
reservationer anmälts:

dels af herr Högberg, som funnit lagstiftningen i ämnet alltjämt
vara behöflig, men ansett hvarken Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag
böra läggas till grund för lagstiftningen, utan hemställt, att Riksdagen,
med afslag å såväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag, måtte
i skrifvelse till Kungl, Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen
framlägga nytt förslag till lagstiftning om aflösning af vissa
frälseräntor, byggdt på den hufvudgrundsatsen att administrativ myndighet
skulle, vare sig tvist uppkomme eller icke, hafva att bedöma
atiösningsningsfrågan allsidigt;

dels af herr Stendahl, som instämt med herr Rogberg samt därjämte
såsom ytterligare skäl för sin mening anfört, att frågan om rekognitionsafgifterna
till Danviks hospital och Lunds domkyrka vore af

Lo g forslat]
om aflösning
af vissa
frälse,ränt or.
(Forts.)

>r 3ti. 88

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Lagförslag vidtguende ekonomisk betydelse samt borde lösas i sammanhang med
om aflösning förevarande lagförslag, men att tillfredsställande utredning i denna vik-af.
vlssa)r tiga punkt saknades;

frälseräntar.
(Fortä.)

dels oclc af grefve Mur ner, som yrkat, att 2 § i förslaget till lag
om aflösning af vissa

föreslagits i den af honom väckta motionen:

frälseräntor skulle gifvas sådan affattning, som

Herr Högberg. Herr talman! Med afseende närmast å § 1 i
lagförslaget anhåller jag att få yttra någa ord. Jag tror för min del,
att den åsikten är ganska allmän inom denna kammare, att när för
kammaren förelägges ett lagutskottsutlåtande öfver en kungl. proposition
och det därvid befinnes, att utskottet gjort ändringar i lagtexten
i större omfattning, och vidare att vid betänkandet fogats olika
reservationer, så pläga kamrarnas ledamöter till sig själfva framställa
den frågan: »Är den förevarande saken af sådan beskaffenhet, att den
beköfver nu afgöras». Och skulle svaret på denna fråga blifva nej, så
brukar vanligtvis rätt stor anslutning ske kring ett afslagsvrkande.
Nu hafva herrarna, som gifvetvis granskat det föreliggande lagförslaget,
nog funnit, att i lagtexten till detsamma företagits åtskilliga ändringar.
Herrarna hafva också funnit, att det linnes reservationer fogade vid
betänkandet. Då lär den första fråga, som bör uppkastas, bli denna:
Skall det uppkomma någon skada, om detta lagförslag nu icke antages?
Och jag påstår, att det visserligen icke kommer att göra det. Förslaget
angår ekonomiska värden till ett kapitalbelopp af ungefär

2,300,000 kronor; det är ett icke alltför stort belopp. Vidare stadgar
förslaget, att aflösningen af frälser autor na skulle företagas efter anmälan
och ske så småningom. Ett uppskof med förslaget och dess
ersättande med ett annat förslag, lämpligen vid nästkommande riksdag,
förefaller mig icke kunna föranleda den ringaste olägenhet. När
jag sagt detta, vill jag också säga, hvarför enligt min mening detta
förslag icke för närvarande bör bifallas. Det är därför, att enligt min
uppfattning det med lagförslaget afsedda målet, hvilket är att bringa
frälseräntorna ur världen, icke på ett tillfredsställande sätt vinnes
genom det framlagda lagförslaget. Dessa frälseräntor, som det här är
fråga om, om dem skulle jag vilja säga, att de äro hvarken fågel eller
fisk, eller kanske snarare, de äro både fågel och fisk. De äro gifvetvis
privaträttsliga rättigheter, men går man till deras grund och uppkomst,
så finner man, att de hafva tillkommit efter offentligrättsliga förebilder.
När nu räntorna i fråga skola aflösas, så är det gifvet, att myndighets
bistånd är erforderligt. Ser man då på räntorna såsom privaträttsliga,
så ligger det närmast till hands att säga, att det är domstols
medverkan, som erfordras; men ser man på dem med hänsyn till deras
offentligrättsliga förebild och ursprung — och det kan man gärna göra —
så kan mycket väl administrativ myndighet d. v. s. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anlitas, när det gäller att lä dem aflösta. Väljer
man domstolsförfarandet, så torde aflösningen så att säga kunna bli
på öret riktigare, men den torde gå långsammare och bli kostsammare.
Väljer man administrativ myndighet d. v. s. Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
så blir afgörandet snabbare och billigare. Nu hafva emellertid
Kungl. Maj:t och utskottet förenat sig om att välja både dom -

8!» >''r 36.

Onsdagen den 15 maj, e. in.

s leds förfäran det och det administrativa förfarandet. Men därvid liar
det icke kunnat undvikas, såsom tvä ledamöter af lagrådet vid ärendets
behandling därstädes papekat, att förslagets bestämmelser blifvit i hög
-råd omständliga och svara. Det kan inträffa, att väckt fråga om aflösning
kommer att behandlas först inför Konungens befallningshafvande, sä
af häradsrätt och efter klagan af hofrätt och högsta domstol, därpå
åter inför Konungens befallningshafvande och efter klagan af''kammarkollegium
och regeringsrätten samt ändtligen för utbetalningen af aflösningssumman
af Konungens befallningshafvande, och om fördelning
af aflösningssumman ifragakommer och parterna äro missnöjda med
fördelningen, anyo af tva instanser. Detta är en något omständlig väg,
<lå det gäller aflösning af räntor, hvilka i allmänhet torde vara af jämförelsevis
ringa värde. Naturligtvis har såväl Kung]. Maj:t i sin proposition
som utskottet märkt detta och sökt ställa saken så, att parterna
liksom skulle blifva tvingade till enighet inför Konungens befallningshafvande,
när aflösning af räntan verkställes. Emellertid ha såväl
Kungl. Maj:t som utskottet efter min uppfattning vid sina försök till
tvång till enighet förbisett det rent folkpsykologiska. De ha förbisett, att
befolkningen, särskildt de klasser, till hvilka räntegifvaren i allmänhet
hör, sätter värde på att få ett utlåtande af en ansvarig myndighet, lika
gärna Konungens befallningshafvande som domstol. Men när räntegifvarna
icke i allmänhet kunna få ett sådant utlåtande utan med
jämförelsevis stora kostnader, sä fruktar jag, att de i praktiken afstå
tran att söka aflösning. Men en snabb aflösning af de nu ifrågakomna
räntorna är synnerligen önskvärd.

I rättegangsafseende är förslaget efter min uppfattning något obilligt
mot räntegifvaren. I allmänhet är det att förvänta, att det blir räntegifvaren,
som söker aflösning. Finner han då, att ränteägarens anspråk är alltför omfattande
beräknadt, men bestrider denne detta, går saken till domstol. Men
där har räntegifvaren att befara, att ränteägaren, d. v.s. hans motpart, uppträder
genom ett dyrt och långväga ombud. Och sedan torde det gå så, att
om fastighetsägaren-räntegifvaren vinner, så kvittar domstolen rättegångskostnaderna,
men tappar han, då får han gifva afsevärda belopp i
ersättning för motpartens d. v. s. ränteägarens utgifter. Hade nu afgörandet
i sin helhet, äfven af det tvistiga, däremot blifvit lagdt till
administrativ myndighet, så är det sannolikt, att kostnaderna inför
denna myndighet i allmänhet skulle blifvit parterna kvittade, men
veta parterna det, så fatta de sig kort och inställa sig genom billiga
ombud: personer, som bo i residensstaden, där Konungens befallningshafvande
har sitt säte. Detta kan ju synas obetydligt nog, men jag,
antar, att, när det gäller praxis beträffande själfva aflösningen af räntan,
äfven denna omständighet kan ha sin betydelse.

För min del är jag naturligtvis lika intresserad af räntornas aflösning
som hvilken som helst ledamot af denna kammare, men jag
kan. ej anse, att den föreslagna vägen är den lämpligaste; och då jag
öfvertygad om, att ett uppskof icke kan behöfva bli uppskof längre
än till nästkommande riksdag, da vi kunna få ett förslå—, som lägger
förfarandet helt till administrativ myndighet, så är jag,° herr talman,
oförhindrad att yrka afslag såväl å Kungl. Maj:ts proposition som å

Lagförslag
om aflösning
af vissa
frälser (intor.
(Forts.)

Nr 36. 90 Onsdagen den 15 maj, e. in.

Lagförslag utskottets hemställan, men däremot bifall till den af mig i ärendet

om aflösning afgifna reservationen.
af vissa

-f rälser ant or. Qrefve MOrner: Rom herrarna hafva funnit af utskottsbetänkau (Fort8'')

det. så har jag i reservation yrkat bifall till den af mig afgifna motionen
Detta ämnar jag icke vidhålla på grund af det förändrade

skick, i hvilket den. bär frågan nu kommit genom det beslut, som
Andra kammaren i dag har fattat i densamma. Andra kammaren
har beträffande § 2 godkänt den enligt utskottets lydelse men beträffande
§ 9 förändrat den sä. att kapitaliseringen af räntan skall ske
efter 5 % och icke efter 4, alltså med 20 gånger i stället för med 25
"ånger. Nu är förhållandet ju det, att dessa räntor ligga med förmånsrätt
före botteninteckningar, hafva alltså den bästa säkerhet man
öfverhufvud kan tänka sig, och då är det ju från ekonomisk synpunkt
oriktigt att tvångsaflösa dem efter en räntefot, som tillhör en sakerhetskategori,
som vanligen ligger pa andra sidan af halfva taxeringsvärdet.
Här är ju nämligen så ställdt, att det icke blott, som vid
skattefrälseräntorna, är ränteägaren, som får rätt att påkalla aflösning,
utan äfven räntegifvaren. Alltså kan räntegifvaren uppträda och
tvinga räntetagaren att byta ut sin prima säkerhet emot en ekvivalent,
som motsvarar en säkerhet, som har lägre värde. Det är eu
allmän regel vid expropriationsförfarande, att när man exproprierar,
betalar man fullt det man tvingar någon att afstå. Här blir det att
expropriera till underpris. För att undvika detta anser jag det ar
nödvändigt, att Första kammaren försöker åstadkomma, att i § 9 ordet
»25 gånger» måtte bibehållas, sa att kapitaliseringen sker etter 4 %.
Något yrkande i sammanjämkningssyfte att hår sätta multiplikatorn
högre än 25 är emellertid omöjligt, tv det ligger utom motionernas
ram Jag vill däremot fästa uppmärksamheten på ett stadgande i § 2
Där är det bestämdt, att >/4 af aflösningens belopp skall gäldas af
staten och s/4 skola betalas af räntegifvaren med 40 års afbetalning.
Enligt Kuugl. Maj:ts förslag, då räntan skulle kapitaliseras efter 25
cancer skulle detta på en frälseränta af 100 kronors kapital göra en
annuitet af 94 kr. 73 öre. Andra kammaren har genom sitt beslut
att kapitalisera efter 5 %, d. v. s. med 20 gånger räntans belopp, men
bibehålla 40 års amortering kommit ned till en annuitet åt endast /5
kr. 78 öre för eu ränta å 100 kronor. Detta är en fördel för ränteo-ifvaren,
som jag tycker är onödigt stor, och som mycket väl kan
motverkas på det sätt. att Första kammaren sätter den i 2 § bestämda
amorteringstiden till 30 år. Däraf blir visserligen en följd, itall
Första kammaren, som jag hoppas, vidhåller bestämmelsen i g 9 om
ersättningens utgörande med 25 gånger räntans belopp, att annuiteteu
blir 101°kronor 63 öre på 100 kronors ränta. Men det är ju gitvet,
att vid eu sammanjämkning kommer icke Andra kammaren aftaga
med på Första kammarens ståndpunkt såväl i afseende på de 25 gångerna,
som! i afseende på de 30 åren. Jag har trott mig finna, att
på grund af Andra kammarens beslut i dag röster hafva låtit sig höras
bland denna kammares ledamöter, som ansett, att man gjorde bättre i
att nu afslå lagen i dess helhet. Den betydelse det har att fa dessa
evio-a räntor afiösta är dock så stor, att jag tror, att man bör göra

Öl Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. in.

ett försök att nu få ett positivt resultat, och att man icke nu bör
kasta yxan i sjön, desto mindre som, om Första kammaren bifaller ett
afslagsyrkande, det torde bli synnerligen svårt för eu regering att hitta
ut en ledtråd för den blifvande förnyade framställningen i ämnet. Och jag
vill äfven erinra, att skattefrälseräntorna hafva allösts och aflösas ännu
efter en räntefot af 4 %, och dessa bägge slag af räntor äro med hvarandra
så pass likartade, sä att det många gånger kan vara svårt till
och med för en sakkunnig myndighet att skilja på, om det är en ränta
af det ena eller andra slaget. I det hänseendet ber jag att få omtala
hvad som händt mig själf. Jag, d. v. s. min förmyndare, erbjöd pa
1880-talet några räntor till kammarkollegium. Några aflöstes, några
icke. I fråga om en af de senare ville räntegifvarna ej betala. Det
blef process, jag vann processen. Under densamma kommo några data
tillsynes, hvilka gjorde, att jag därefter gick in till kammarkollegium
med en skrifvelse och frågade: »Har det nu ej blifvit så mycket utreda
att det kan medges, att denna ränta är af skattefrälseräntas
natur?» Jo, det medgafs, och räntan inlöstes.

Jag tillåter mig alltså yrka, att i § 2 näst sista raden ordet fyrtio
utbytes mot trettio, så att det kommer att stå: »Såsom afbetalning
och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens ägare årligen
erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt, att det förskjutna
beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid hvarje tid däraf
återstår oguldet är trettio år från förskottets utgifvande till fullo betaldt
till statsverket». I öfrigt ber jag att få tillstyrka utskottets
förslag.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Inom utskottet
biträdde jag från början samma åsikt, som herr Rogberg har förfäktat
i sin reservation, nämligen att tvist om skyldighet att utgifva frälseränta
eller om densammas storlek borde slitas i administrativ väg och
afgöras af KonuDgens befallningshafvande i första hand och sedan fullföljas
i laga ordning och slutföras hos regeringsrätten. Jag kunde
nämligen icke annat än till fullo godkänna de två justitierådens i lagrådet
yttrande, hvilka hafva omfattat denna mening. Då pluraliteten
i utskottet icke delade denna åsikt och då jag ansåg det vara af stor
vikt, att frågan om inlösen af dessa gamla räntor bringades till slut,
så ville jag ej reservera mig och yrka afslag. Följaktligen anslöt jag
mig till utskottets betänkande, till hvilket jag ock under vanliga förhållanden
skulle yrka bifall. Nu har emellertid inträffat, hvad redan
den föregående ärade talaren omtalat, att Andra Kammaren ändrat
själfva grunden för inlösningen. Som herrarna väl veta, finnes det
dels skattefrälseräntor och dels de räntor, som här i detta betänkande
af handlas, nämligen frälseräntorna. Skattefrälseräntorna inlösas ''på
grund af sin med grundskatterna likartade natur af statsverket. Men
därvid ha statsmakterna icke velat gå så långt som till att tvinga
räntetagaren att taga lösen. Han har endast berättigats att, då han
vill hafva inlösning, få 25 gånger räntans årliga belopp. Häremot
vill man i nu föreliggande lagförslag stadga skyldighet för räntetagaren
att taga aflösning, så snart det påyrkas af räntegifvaren. Här
är sålunda fråga om expropriation eller tvångsaflösning. Hvarför vi

Lagförslag
om ajlömivtf
af vissa
frälseränta*''.
(Forts.)

Nr 36.

Lagförslag
om aflösning
af vissa
frälseräntor.
(Forts.}

92 Onsdagen den 15 maj, e. m.

inom utskottet ansågo oss kunna gå med på detta var därför, att vi
funno det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit, nämligen 25 gånger
räntans årliga belopp, vara en skälig godtgörelse och att räntetagaren
kunde vara tillfreds därmed. Emellertid, när, som den föregående
ärade talaren anmärkt, Andra kammaren i dag på förmiddagen nedsatt
beloppet till 20 gånger räntans belopp, så var jag fullt bestämd
för att yrka afslag å hela lagförslaget. Man borde nämligen ej genom
expropriation eller tvangsaflösning tvinga räntetagaren till att taga
en lösen, som ej vore fullt skälig och rättvis. Men jag kan ju möjligen
tänka mig, att det af den föregående ärade talaren framställda
förslaget skulle kunna vara acceptabelt, och att man skulle slutligen
kunna återkomma till utskottets förslag genom att antaga den af hohonom
föreslagna ändringen i § 2. Under förhoppning, att så må
blifva förhållandet skall jag biträda det af den föregående ärade talaren
framställda förslaget och lika med honom yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring, att i § 2 ordet fyrtio utbytes mot
trettio.

Herr statsrådet Sandström: Herr talman, mina herrar! Då här
har framställts ett rent afslagsyrkande på den kungl. propositionen, så
skall jag be att få med några ord bemöta det och söka påvisa angelägenheten
af, att detta försök att lösa den svåra frågan om frälseräntornas
aflösning, som propositionen innebär, nu måtte leda till
resultat.

Den förste ärade talaren framhöll, att när ändringar i lagtexten
hade gjorts af utskottet i ett Kungl. Maj:ts förslag, och när ytterligare
olika reservationer bifogats samma förslag, denna kammare plägar vara
ytterst betänksam och ställa för sig den frågan: Är det kanske ej
bäst att skjuta upp denna sak? År det någon fara eller någon olägenhet
med ett uppskof? Och när han då framställt den frågan för sig,
så gaf han till svar, att här funnes ingen fara eller olägenhet med
uppskof. Jag tror, för min del, att, om man vill komma till eu lösning
af denna fråga, det är klokt att begagna tillfället att göra det
nu. Det är nämligen sannolikt, att, när nästa gång frågan kommer
före, den knappast kommer att ligga så gynnsamt som nu. Härtill
skall jag emellertid senare återkomma.

Jag vill till en början gärna gifva den ärade talaren rätt
däruti, att starka praktiska skäl tala för hans åsikt, att det vore
önskligt, om hela proceduren kunde förläggas till administrativ
myndighet. Man skulle därigenom, som han mycket riktigt framhöll,
vinna en förenkling af proceduren, en _ snabbare och billigare aflösning''
af dessa räntor; och det lider intet tvifvel, att fruktan för
kostsamma och tidsödande rättegångar skola i åtskilliga fall komma
att på räntegifvare och räntetagare verka afskräckande och afhållande.
Men jag tror, ä andra sidan, att detta kommer att bli fallet
endast i relativt sällsynta undantagsfall. Redan nu kan man konstatera,
att det ganska sällan förekommer tvister rörande frälseräntor och
räntepersedlarnas utgifvande, och detta är ju ganska naturligt, när det
är fråga om räntor, som år ut och år in under långa tider, stundom
under flera århundraden, utbetalats af den ene och mottagits af den

p:> Nr 3ö

Onsdagen den 15 maj, e. in.

andre. Förhållandena måste därunder vunnit eu viss stadga. Och det
tinnes föga anledning att antaga, att, om parterna hittills varit eniga
i att gifva och taga räntan efter viss beräkning, de skola råka i tvist,
når det blir fråga om dess aflösning, då aflösningsvillkoren äro så bestämda,
att aflösningen otvifvelaktigt länder båda parterna till förmån.
Itänteägaren får eu ersättuingssumma, som fullt motsvarar räntans
kapitalvärde och sätter honom i stånd att genom säker placering erhålla
minst samma inkomst som förut, och räntegifvaren kommer i
den ställning, att hans årsafgift blir lägre än förut och begränsad till
en tid af 40 år. En sådan situation är icke ägnad att väcka tvist,
utan manar till tillmötesgående. Jag tror därför, att det blir så, att
man i regel kommer att ena sig om räntebeloppet, och i de allra flesta
fall, där så icke direkt sker, nöja sig med Konungens befallningshafvandes
uträkning af medelvärdet ä räntan efter de sista 10 årens
markegångspris. Emellertid kommer det naturligtvis att inträffa fall,
då så icke blir förhållandet, utan tvist uppstår. Men i dessa fall föreligger
en verklig rättstvist, som efter våra allmänna regler tillhör
domstols pröfning. Och det förefaller mig möta stora betänkligheter
att lämna en sådan tvist till afgörande af administrativ myndighet.
Det är något stötande i att, om tvist uppstår mellan räntegifvaren och
räntetagaren om ränteprestationen för ett år. den skall gå till domstol,
men att om tvisten uppstår om räntans storlek i och för fixerande af
densamma för aflösning, sålunda en mycket viktigare sak, denna ej
skulle få dras inför domstol, utan anses af så underordnad vikt, att
den skulle kunna afgöras på administrativ väg. Hela utvecklingen
har hittills gått i den riktningen, att de administrativa myndigheterna,
som förr haft ganska många civila rättstvister att afgöra, så småningom
blifvit befriade från dem, och den ena efter den andra af dessa
tvister har i stället lagts under domstol. Att detta varit till fördel
för rättsskipningen och allmänheten, torde vara allmänt erkändt. Skulle
man nu göra så, att dessa ganska svåra och komplicerade tvister skulle
förbehållas administrativ myndighet, skulle detta innebära ett steg tillbaka
och ett steg i orätt riktning. Åtminstone fordras det mycket
starka skäl för en sådan åtgärd.

Till stöd för hela procedurens förläggande till Konungens befallningshafvande
har åberopats analogien med skattefrälseräntorna. Äfven
i fråga om dem kunna tvister uppstå, men detta har icke hindrat, att hela
proceduren beträffande deras inlösen är förlagd till kammarkollegium,
utan att häraf förmärkts någon olägenhet. Då menar man, att eftersom
frälseskatteräutorna i många fall äro bildade på ungefär samma
sätt, efter ungefär samma grunder som skattefrälseräntorna, efter
mönstret af de gamla skatteräntorna, kan äfven aflösningen af frälseskatteräntorna
i sin helhet ombesörjas af administrativ myndighet.
Det föreligger dock eu afsevärd skillnad. Vid skattefrälseräntorna har
förfarandet med fastställandet af inlösningsbeloppet egentligen bestått
uti att räkna ut den gamla skatteräntan efter handlingar och författningar,
som funnits tillgängliga i kammarkollegium. Och någon tvist har
mig veterligen icke uppstått. I fråga om frälseskatteräntorna åter gäller
det att pröfva fordringsanspråk som grunda sig på privata aftal och till
mycket stor del på dokument och bevisning i enskild ägo. Nu är det

Lagförslag
om. aflösning
af vissa
frälseräntar.
(Korts.)

-Nr 36. 94

Onsdagen den 15 maj, e. na.

Lagförslag visserligen riktigt, att en stor del frälseskatteräntor äro bildade efter
om aflösning fe gamja skatteräntorna och att sålunda äfven hvad dem beträffar
i rälser autor ledning för bevisningen kan finnas i kammarkollegium. Men det
'' (Fort , ''synes mig, som om beträffande dessa räntor den omständigheten, att
°r S’ ingen tvist uppstått beträffande kammarkollegiums fastställande af
skattefrälseräntorna ju vore ganska lofvande för enigheten beträffande
de frälseskatteräntor, som stå nära. Man kan ju säga: Äfven här
kommer Konungens befallningshafvande att efter upplysning från
kammarkollegium räkna ut beloppet, och det finnes icke större anledning
till missnöje och tvist i detta fall. Hvad åter beträffar de frälseskatteräntor,
som blifvit mera fritt bildade och ej hämtat sitt innehåll
från de gamla skatteräntorna, torde tvist lättare kunna uppstå, men
denna är i så fall af beskaffenhet att afgöras af domstol, som kan
upptaga och pröfva parternas bevisning. Emellertid, som jag nämnt,
tror jag ej, att rättegångarna bli så många, att detta kan ha någon
större betydelse för aflösningsförfarandet i det hela eller kommer att
vålla några afsevärda hinder härför. Skulle det emellertid visa sig,
att rättegångarna bli afsevärdt flera, än man nu har anledning antaga,
och proceduren för tung, går det ju an att lätta pa den sedermera
i den riktning herr Högberg antydt.

Nu har emellertid äfven en annan stötesten kommit i vägen för
förslagets antagande, nämligen det förhållandet att den lösningssumma,
som Kungl. Maj:ts föreslagit, af Andra kammaren nedsatts ifrån 25
gånger till 20 gånger räntans belopp. Efter min mening innebär detta
eu bestämd försämring af förslaget. Då förslaget innebär, att aflösning
skall kunna ske äfven mot ränteägarens bestridande, i hvilket
fäll den får karaktären af expropriation, är det gifvetvis angeläget att
se till, att den ersättning, som gifves åt den, som nödgas i allmänt
intresse afstå sin egendom, blir sådan, att han under alla förhallanden
är fullt betäckt. Kungl. Maj:ts förslag, som innebär, att ersättning
skall utgå efter räntans kapitalisering på grund af eu räntefot af 4 %
eller med 25 gånger räntans belopp, ger därigenom full säkerhet för
att ränteägaren genom aflösningen icke kommer i sämre ekonomisk
.ställning än förut. Den af Andra kammaren beslutade ersättning med
20 gånger räntans belopp är påtagligen för låg. Därest sainmanjämkningsvis
ersättningen skulle fixeras till 22 gånger räntans belopp
eller en kapitalisering efter 4 1/2 %, så vore detta visserligen så till
vida att beklaga, att aflösningen då säkerligen icke kommer att för
ränteägaren innebära den lockelse, att man i samma grad, som om
Kungl. Maj:ts förslag oförändradt antagits, kan påräkna hans initiativ
till aflösningen. Men å andra sidan tror jag, att äfven eu ersättning
med 22 gånger räntans belopp icke kan anses vara oskäligt lag. Detta
särskildt med hänsyn därtill, att frälseskatteräntorna i de flesta fall,
där ej annat öfverenskommits, utgå icke i penningar, utan i persedlar
och därför ofta äro besvärliga att indrifva och uppbära. Det är därför
att antaga, att ränteägarna i allmänhet skulle finna sig väl tillfreds
med en ersättning, kapitaliserad efter 41/2 %. Härigenom skulle visserligen
uppstå en olikhet mot grunderna för skattefrälseräntornas inlösen,
hvilken sker med 25 gånger räntans belopp. En dylik skillnad
skulle dock kunna i viss mån försvaras därmed, att vid ersättningen

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. in. 95

åt frälseskatteräutorna enligt förslaget beräknas särskild ersättning jämväl
för särskilda förmäner, t. ex. rätt till bärande träd och dylikt som kunna
ingå i räntan. Detta är icke förhållandet i fråga om skattefrälseräutorna,
där dylika förmåner måste afstås utan ersättning.

Hvad som emellertid synes mig böra vara afgörande, är, huruvida,
om förslaget skulle afslås på den grund, att ersättningen till ränteägaren
anses blifva för låg, det är anledning förvänta, att, när det
nästa gäng kommer på Riksdagens bord, det skall föreligga på denna
punkt i bättre skick än det nu gör. Jag fruktar, att så icke kommer
att ske. Principen om aflösning efter 25 gånger räntebeloppet, hvilken
tillämpats i fråga om skattefrälseräntorna, har sedermera blifvit bruten
i fråga om aflösning af afgälder från fast egendom, i det Riksdagen
beslutat, att dylik ersättning skall utgå efter 22 gånger afgäldens belopp.
Och vid sådant förhållande är det väl knappast att förvänta,
att Andra kammaren kommer att i fråga om frälseskatteräutorna gå med
på eu lösning efter högre grund. När Kungl. Maj:t nästa gång kommer
med förslag till aflösning med 25 gånger räntans belopp, kommer
Riksdagen därför antagligen att stå i samma situation som nu. Därtill
kommer, att det är mycket möjligt, att frågan då kommer att
ligga ännu ogynnsammare med hänsyn till att anspråk på ytterligare
ersättning till räntegifvaren af statsmedel då antagligen komma att
föreligga. Och slutligen blir det så, att Kungl. Maj:t, om frågan nu
skulle fälla, står helt och hållet utan ledning beträffande frågan, huruvida
tvister vid aflösningen skola afgöras af domstol eller Konungens
befallningshafvande. Domstolsvägen är godkänd i Andra kammaren,
där ingen röst har höjts emot densamma, men här har ju åtskilliga
invändningar framställts däremot. Hvilken väg man än väljer, då förslaget
nästa gång kommer fram, riskerar man, att meningsskiljaktighet
i denna punkt kan föranleda förslagets förnyade fall. Detta gör, att
jag fruktar, att, om förslaget nu skulle falla, det knappast fäller framåt
för den närmaste tiden utan snarare tvärtom. Detta skulle efter min
mening vara mycket beklagligt.

Herr Trygger: När jag läste herr Rogbergs reservation, var det
ej utan att den på mig gjorde ett visst intryck, och det karl ju icke
förnekas, att det skulle gä lättare och snabbare, ifall den administrativa
myndigheten finge afgöranderätten i dessa fall. Emellertid, när
man närmare tänker på saken, tror jag ej, att man kan undgå att
komma till det resultat, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
här närmare utvecklat. Vi ha i allmänhet under förra
århundradet öfverflyttat allt flera saker från administrativ myndighet
till domstol. Skulle vi då nu begynna flytta dem tillbaka från domstolarna
till den administrativa myndigheten. Det är rättstvister, som
det här är fråga om, och då bör ju hvar och en anses kunna fordra
att få dem afgjorda af domstol. Jag tror verkligen ej, att det kommer
att bli så mycket processer, som man, rent teoretiskt sedt, skulle kunna
förmoda.

Hvad därefter frågan om beloppet af den summa, som skulle
gifvas åt ränteägaren, beträffar, så äro ju olika belopp föreslagna.
Kungl. Maj:t har föreslagit 25 gånger räntans belopp, Andra kam -

Layfornhiy
om (ljusning
af vinna
frälneräntor.
(Forts.)

Nr 36. 96

Lagförslag
om aflösning
af vissa
frälseränta)-.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, e. m.

maren har tagit 20 gånger detta belopp. Det är väl intet tvifvel om,
att 25 gånger är det riktiga både med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet
och till hvad som skett i fråga om skattefrälseräntorna. Och
jag fäster så stor vikt vid, att beloppet bestämmes till 25 gånger
Väntebeloppet, att jag rent af skulle önska att kammaren icke antoge
lagen — fastän jag hyser stora sympatier för densamma -— om ej
Andra kammaren ginge med på den punkten. Emellertid, trots denna
min uppfattning, kan jag ej gilla hvad den ärade talaren på örebrobänken
gjort gällande. Jag hoppas, får jag säga, att jag missförstod
honom; jag vill åtminstone utgå därifrån. Det kan väl ej vara möjligt,
att man här i kammaren skulle vilja införa den seden, att för att
få en gynnsam situation i en sammanjämkning man skulle antaga eu
förändring af hvad som föreslagits, som man öfver hufvud taget eljest
icke skulle vilja godkänna. Så ha vi aldrig gjort, såvidt jag minnes.
Det har skett någon gång i Andra kammaren, men i denna kammare
ha vi alltid opponerat oss däremot. För min del vill jag uttala den
bestämdaste gensaga mot ett sådant tillvägagångssätt. Däremot vill
jag visserligen ej förneka, att enligt mångens uppfattning det finnes
skäl, verkliga sakskäl, för den förändring den ärade representanten på
örebrobänken föreslagit. Den som har den meningen, att dylika sakskäl
föreligga, må på den grund yrka på ändring, men den, som i likhet
med mig icke har den uppfattningen, hoppas jag skall taga ifrågavarande
paragraf, sådan den är föreslagen, och icke låta bestämma sig
af några tankar på sammanjämkning. Det står ju alltid Öppet för
denna kammare, ifall Andra kammaren icke skulle gå med på en
sammanjämkning, gående ut därpå att den biträder Första kammarens
beslut angående aflösnings beloppet, att afslå hela lagen.

Jag vill ej nu göra något yrkande, då den paragraf, som är i fråga,
ännu ej är särskildt föredragen.

Herr Stendahl: Jag är fullkomligt enig med herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet därom, att dessa omordade rättstvister
eller rättare sagdt orättvisor böra aflösas, men jag kan tyvärr icke
vara enig med herr statsrådet om att det vore klokt att lösa frågan
just nu; och en snabb aflösning, som också herr statsrådet förordade,
kan jag icke heller vara med om under andra villkor, än att denna
snabba aflösning är rättvis och klok.

Lagutskottet har föreslagit så invecklade former för aflösningen,
att lagutskottet eller åtminstone eu del af de ledande inom lagutskottet
nu i viss mån sökt att, när de sågo hur frågan låg, afvika från lagutskottets
mening i högst väsentliga delar.

Att frågan är invecklad, det kunna vi nog alla nu se. När så
därtill kommer, att lagutskottets egna ledande medlemmar afstå från
en väsentlig sak, nämligen en aflösning på 40 år, och taga den på 30
är, torde det vara tydligt, att den här frågan kunde behöfva ligga till
sig. Vidare är man nu villig att kapitalisera med ringare beräkning.

Här föreligger nu till Riksdagens beslut frågan så sväfvande, att
det vore egendomligt, om kammaren skulle vilja nu afgöra en så viktig
fråga. Frågan är enligt min mening icke utredd, och den viktiga
sammanhängande frågan om rekognitionsafgifterna, huru det skall

97 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

ställas med dem, är icke alls utredd. Denna sistnämnda fråga hänger
tillsammans med räntefrågan, och bör icke skiljas från denna, utan
höra de lösas gemensamt. Om rekognitionsafgiften skall aflösas, hvilket
jag för min del tror, vore det väl skäl, att Riksdagen åtminstone finge
reda på huru mycket det skulle kosta.

För min del är jag icke vän af snabba aflösningar i den riktning,
som nu föreslås, och därför, herr talman, yrkar jag afslag på lagutskottets
utlåtande och regeringens proposition, hvilket innebär yrkande
om bifall till reservationen.

Friherre Beck-Friis, Carl Joachim: Sedan staten beslöt att
inlösa skattefrälseräutorna, har allt mera önskan framträdt hos de
personer, ^som äro skyldiga att fortfarande utgifva frälseskatteräntor,
att det måtte ordnas på något sätt så, att de skulle befrias från denna
skyldighet. Naturligtvis kan detta icke ske på samma sätt, som när
staten inlöste de andra räntorna, ty här har man äfven att taga i
betraktande de fordringar, som räntetagarna måste uppställa. Men då
det nu föreligger ett förslag, som synes mig antagligt både ur räntegifvarnas
och räntetagarnas synpunkt, skulle jag önska, att detta äfven
måtte blifva af Riksdagen antaget, och tillåter jag mig därför att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande punkt vore yrkadt: l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Högberg, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i hans vid punkten
anmälda reservation; och 3:o) af grefve Mörner, att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas med den ändring, att i 2 § af ifrågavarande
lagförslag orden »fyrtio år» utbyttes emot »trettio år».

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på godkännande af grefve Mörners yrkande vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 2—5.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den It och 13 innevarande
månad bordlagda utlåtande nr 58, i anledning af återreiniss
af lagutskottets utlåtande nr 41 beträffande Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§
rättegångsbalken, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af jordbruksutskottets den 11 och 13
i denna månad bordlagda utlåtande nr 71, i anledning af väckt motion
■om ändrad lydelse af 3 § 1 mom. i lagen om rätt till fiske, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Lagförslag
om aflösning
af vissa
frälser autor.
(Fort».)

Första kammarens protokoll 1912. Nr 36.

N''r 36. 98

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 11 och 13 innevarande maj

upplåtande bordlagda utlåtande nr 72, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till småbruk tin l Maj.fc angående upplåtande till småbruk af vissa kronans

kronojord, jordegendomar och de ecklesiastika boställena tillhörande joid.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet remitterad
motion, nr 134, hade herr Åkerlund hemställt, »det Riksdagen .
ville i skrifvelse till Kung! Maj it anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utreda, huruvida icke den odlade och för odling tjänliga marken
å alla de kronans jordegendomar, hvilka ej i anledning af särskilda
dyrbara byggnader, omedelbart grannskap till större städer eller åt
annan särskild orsak prof vas böra bibehållas i statens hand, samt å de
ecklesiastika boställena, skulle bereda landet vida större gagn än nu,
därest desamma, jämte för ändamålet erforderlig skogs-och betesmark,
där sådan finnes tillgänglig, i mån dessa egendomar blifvalediga från
nuvarande arrendatorer och innehafvare, uppdelades i småbruk samt
mot billigt pris och på lämpliga villkor försåldes till mindre bemedladepersoner,
” hvilka önska ägna sig åt jordbruk och^ befinnas lämpliga
därför, men i saknad af nödiga medel ej se sig i stånd därtill, och att,
om Kungl. Maj:t efter verkställd utredning finner så vara fallet, Kungl.
Maj:t äfven täcktes låta uppgöra förslag för en tid af minst tio år i
sänder för ifrågavarande kronojords upplåtande till mindre jordbruk
och förelägga Riksdagen detsamma, samt att Kungl. Maj:t ock täcktes
vidtaga erforderliga åtgärder, för att inägojorden jämte nödig skog och
betesmark å de ecklesiastika boställena, innan dessa af församlingarna
hinna förses med dyrbar åbyggnad, må utan vidlyftiga omgångar blifva
uppdelade och försålda till lämpliga småbruk.»

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade skäl hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade afgifvits af herrar S. Linders och O. Nilsson
i Tånga, E. A. Lindblad och F. Hellström, hvilka anfört:

»Då det för egnahemsrörelsen måste anses i hög grad önskvärdt,
att ett inventarium upprättades öfver den kronojord.^ som.under en
viss tidsperiod, exempelvis 10 år, med fördel kan upplåtas till mindre
jordbruk, och en sådan inventarieförteckning på ett kraftigt sätt skulle
bidraga till att förebygga eller minska den under de senare åren allt
tydligare framträdande tendensen till en oskälig prisstegring å den för
e^nahemsspekulanter tillgängliga jorden; så hafva vi ansett, att utskottet
ined anledning af den förevarande motionen bort tillstyrka det förslag,
som Andra kammaren med anledning af samme motionärs enahanda
framställning vid 1911 års Riksdag utan votering biträdde, nämligen,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion, måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes lata utreda, i hvilken omfattning
upplåtelser af jord till småbruk och bostadslägenheter från kronans
egendomar lämpligen kan äga rum.»

Herr Lindblad, Ernst: Jag tror, att kammaren skulle gorå
egnahemsrörelsen eu god tjänst, om den biföll motionärens framställ -

Onsdagen den 15 maj, e. m. 99

ställning pa sadant sätt, som nu är föreslaget i reservationen. Frågan
var före i fjol, och då var det en liknande reservation af motionären
och mig. Nu i år är det fyra, som gått med på reservationen. Det
är nämligen sa, att nu sker uppskattningen tre år i förvåg, men detta
visar sig vara nog för att få kännedom om hvad som för en tid framåt
kan erbjudas från kronans sida för egnahemsrörelsen. Och det är påaR
0111 man kan öfverblicka den saken litet längre framåt, kan
man helt visst moderera prisen pa de orter, där kronan har domäner.
Och det är ju en ofta hörd klagan öfver att jordpriset är för högt, så
att det blir^ för betungande för de nya egnahemsägarna och deras
villkor för hårda; enskilda jordspekulanter hafva begagnat sig af denna
efterfrågan och kanske tagit för mycket. Därför tror jag, att om
man kunde få fram den där inventarieförteckningen såsom det står i
reservationen, skulle man få upplysning om huru mycket kronan kan
lämpligen tillhandahålla på de olika platserna.

Jag skall i korthet yrka bifall till reservationen. Jag tror icke,
att man behöfver sätta någon stor apparat i gång. Jag tror, att om
domänstyrelsen ålägger domänintendenterna att göra en sådan här
förberedande undersökning, blir den visserligen icke absolut afgörande
— det kan den icke blifva — men det blir dock ett öfverslag, så att
man får god ledning för spekulationen på de olika platserna. Därför
yrkar jag bifall till reservationen.

Grefve Mörn er: Jag skall icke i detta ärende göra något yrkande,
men jag ber att fä fästa uppmärksamheten på en sida i denna
framställning, som kanhända förbisetts.

Såsom herrarna väl veta, komma till Riksdagen årligen, låt mig
säga, inemot ett hundratal propositioner om försäljning af smålägenheter
från kronans egendomar. Det är naturligtvis ett missförhållande,
att man skall, allt efter som en gård blir arrendeledig, komma och
fråga Riksdagen, om man får sälja den eller den jordlappen från egendomen.
Det vore väl egentligen bättre, om man kunde förändra denna
metod och det i förväg gjordes upp, såsom här ifrågasattes, ett inventarium
för en 5-årsperiod, med minimipris, och att regeringen finge
Riksdagens tillåtelse att utan vidare hörande försälja till minst dessa
pris under den kommande tiden. Dessa uppgifter skulle då sammanfattas
i en tablå eller prospekt, som på ett litet mera öfverskådligt
sätt utbjöde de lägenheter, som staten ville under den närmaste tiden
tillhandahålla. Detta skulle kunna befordra bosättningen på landet.
Det skulle äfven kunna hindra emigrationen. Herrarna veta antagligen,
att här spridas i landet prospekt från Kanada, Amerika och
Australien, där det utbjudes fritt land eller åtminstone land på mycket
billiga villkor till dem, som vilja flytta ut. Kunde man i Sverige lägga
tram publikationer, som visade att under följande fem år kronan komme
att utbjuda ett flertal lägenheter och andra fastigheter på olika ställen,
så tror jag, att det vore en god gärning.

Jag vill icke framställa något yrkande, men jag vill påpeka detta,
för den händelse frågan skulle återkomma.

Nr 36.

Ang.

upplåtande
till småhruk
af viss
kronojord.
(Forts.)

Nr 36. 100

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. Friherre De Geer, Louis: För min del tror jag icke, att en

upplåtande g^dan inventarieförteckning, som herr Lindblad förordade, skulle blifva
HUaf oiss väsentlig nytta, ty de som skola bilda egnahem tänka sig icke så
kronojord, lång tidrymd framåt som tio år utan vilja veta hvad som finnes för
(Forts.) ögonblicket att få, och skulle denna inventarieförteckning blifva åt
verklig nytta, finge den föregås af en grundlig utredning. Jag skall
därför”tillåta mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindblad, Ernst: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att det tillkallats sakkunniga i jordbruksdepartementet för behandling
af egnahemsfrågan, och en bland dessa är herr Hellström, som
är med om reservationen. Jag tror att, när han också förordar saken,
jag gentemot den siste talaren vågar påstå, att en sådan förteckning
verkligen skulle blifva till nytta, ty det kan inträffa, att när man har
ett sådant förslag uppgjordt tio år i förväg, kan det uppstå förhandlingar
mellan arrendatorn och spekulanten som föranleda att, om blott
Riksdagen medgifver sådan försäljning redan under pågående arrende
och om då alla parterna bli öfverens, resultat kan fås tidigare än man
nu tror. Jag är öfvertygad, att detta kunde blifva till nytta; hela
undersökningen kan icke behöfva kosta något nämnvärdt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och bifalla den vid utlåtandet fogade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 59.

101

Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. in.

Vid förnyad föredragning af Andra särskilda utskottets den 11 och
13 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 2, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag dels till lag om ändrad lydelse af 13 tj
i lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906 och
dels till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen angående förbud mot
kvinnors användning till arbete nattetid i vissa industriella företag den
20 november 1909, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts den Om inhemsk
11 och 13 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 18, i fråga om tillverkning
eu af herrar Kronlund och Karlson i Västtomten i Andra kammaren afj^inera^
väckt motion, nr 239, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ut- svafvel °m.m.
redning rörande möjligheterna för en inhemsk tillverkning af mineraloljor
och svafvel m. m.

1 en inom Andra kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 239, hafva herrar Kronlund och Karlson i
Västtomten hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en utredning rörande
möjligheterna för en inhemsk tillverkning af mineraloljor och svafvel
m. m. ur den i flera svenska provinser i mycket stora mängder förekommande
alunskiffern och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
en dylik utredning kunde föranleda.

Motionen tillstyrktes af nämnda utskott och bifölls af Andra kammaren,
hvarefter ärendet öfverlämnades till Första kammaren. Denna
kammare hänsköt detsamma till behandling af sitt första tillfälliga utskott,
som i nu föredragna utlåtande på anförda grunder hemställt,
att Första kammaren ville, med biträdande af Andra kammarens beslut,
för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle,
det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en utredning rörande
möjligheterna för eu inhemsk tillverkning af mineraloljor och svafvel
in. m. ur den i flera svenska provinser i mycket stora mängder förekommande
alunskiffern och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
en dylik utredning kunde föranleda.

Herr Bäckström: Då jag ganska tidigt sökt sätta mig in i den
föreliggande frågan och följt dess utveckling med intresse, anser jag
mig skyldig att uttala några ord, i synnerhet som dessa ord innebära
en varning mot att sätta förhoppningarna på den nationalekonomiska
betydelsen af en blifvande inhemsk skifferoljeindustri alltför höga.

I Andra kammarens utskotts betänkande och i några af de sakkunnigeuttalanden
som åtfölja detsamma har man uppdragit verkliga
blomstermålningar öfver denna sak. Jag kan icke ansluta mig till
dessa, främst därför att, då utskottet uttalar, satt tillgången på alunskiffer
med afsevärd oljehalt inom vårt land är synnerligen stor», jag
däremot tror, att, om tonvikten lägges på ordet »afsevärd», tillgången
icke är så synnerligen stor utan tvärtom ganska begränsad. I fråga
om sättet att verkställa utredningen vill jag ställa mig på samma

Kr 36. 102

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Om inhemsk ståndpunkt som eu af de sakkunniga, herr Hultman vid Stockholms
tillverkning gasver]j) och uttala mig för att Kungl. Maj:t låter anordna denna
^oYorZch undersökning efter en försiktig plan, så att man inväntar resultatet af
svafvel m. m. de förberedande undersökningarna, innan man går längre och lägger
(Ports.) ner mycket pengar.

Då det visat sig omöjligt att på enskild väg få till stånd de medel,
som erfordras för denna utredning, och då frågan i alla fall är af stort
intresse, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts den 11

afskaffande och p3 [ denna månad bordlagda utlåtande nr 19, i fråga om en af
Uqaafqifter- herr Hage inom Andra kammaren väckt motion, nr 37, om skrifvelse
na till stat till Kungl. Maj:t angående afskaffande af de personliga afgifterna till
och kommun, stat och kommun.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 37, som hänvisats
till behandling af dess femte tillfälliga utskott, hade herr Hage hemställt,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t ville låta verkställa en utredning, huruvida ej den personella
afgiftsskatteprincipen i alla dess former, mantalspengarna samt
de personliga afgifterna till landsting och skola, borde bortfalla ur
stats- och kommunalbeskattningen, samt för Riksdagen — eventuellt
i samband med förslag i öfrigt till omläggning af stats- och kommunalbeskattningen
— framlägga de förslag, hvartill den gjorda utredningen
kunde gifva anledning.

I anledning af motionen och i anslutning till densamma hade
Andra kammarens ofvannämnda utskott hemställt, att Andra kammaren
ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning,
huruvida och under hvilka förhållanden de personliga afgifterna
— mantalspenningarna, den personliga sjukvårdsafgiften och den personliga
folkskoleafgiften — måtte kunna upphäfvas, samt för Riksdagen
framlägga de förslag till ändringar i vederbörliga författningar,
som denna utredning kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls af Audra kammaren, hvarefter ärendet
öfverlämnats till Första kammaren, som hänvisat detsamma till behandling
af sitt första tillfälliga utskott; och hade detta utskott i föreliggande
utlåtande på angifna skäl hemställt, att Första kammaren ej
måtte biträda Andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservation hade anmälts af herrar Stadener och Gullberg, hvilka
likväl ej däri framlagt sin åsikt.

Herr Stadener: Jag är en af de två reservanterna i detta fall.
De kortfattade ordalag, som reservationen fått här, skola, såsom jag

103 »36.

Onsdagen den 15 maj, e. in.

tänkt det, fullt motsvaras af de få ord, jag ämnar säga för att motivera
denna reservation.

I fråga om den personliga afgift, som kallas sjukvårdsafgift och
som utgår till landstinget, och den personliga afgift, som kallas skolafgift
och som utgår till vederbörande skoldistrikt, liar det inom utskottet
icke rådt vidare meningsskiljaktighet, utan det har varit eu
inom utskottet tämligen gemensam föreställning, att dessa personliga
afgifter komma att gä sin afskrifning till mötes genom den utredning
angående den kommunala beskattningen, som är för handen.

Men beträffande mantalspengarna har det uppstått en viss skiljaktighet.
Majoriteten i utskottet har icke velat, att en utredning skulle
äga rum, som kunde utmynna i afskaffandet af dessa mautalspengar.
Reservanterna hafva på grund af två skäl önskat eu sådan utredning
i öfverensstämmelse med hvad Andra kammaren har beslutat. Dessa
två skäl äro dels principiella, dels praktiska, dels rättfärdighetsskäl och
dels lämplighetsskäl. Personliga afgifter äro ju icke längre en enligt
vår uppfattning rättvis beskattningsform, om samma belopp utkräfves
af den burgne som af den fattige. Bärkraften är ju synnerligen olika
i dessa bägge fall, och därför verkar den personliga afgiften ojämn.
Nu kan det invändas, att afgiften, mantalspenningarna, är obetydlig
och den därigenom uppkommande orättvisan synnerligen liten. Gentemot
detta kan jag å min sida invända, att det torde vara svårt att,
när det gäller en orättvisa, försvara den med att den är liten; ty eu
orättvisa synes mig icke under några omständigheter kunna försvaras.

Det andra skälet är att mantalspengarna är en opraktisk skatteform
och att afgiften är besvärlig att indrifva. Dessutom kan framhållas,
att indrifningsåtgärderna äro mycket omfattande och ofta ådraga
statsverket större kostnad, än de inbringa. Den ekonomiska betydelsen
af dessa mantalspengar är därför för statsverket till afsevärd del alldeles
illusorisk.

Utskottets enda egentliga motiv för bibehållandet af mantalspengarna
är, såvidt jag kan se, det, att det skulle ligga ett visst pedagogiskt
värde i denna skatteform. Den skulle uppfostra till ordentlighet.
Denna åsikt om mantalspengarnas förmenta gagn tillhör nu de teorier,
som tillgripas en och annan gång, då man sitter och spekulerar
i utskottsrummet, men som lifvet med en viss ihärdighet vägrar godtaga.
Då en långvarig och bestyrkt erfarenhet visat, att år från år
dessa afgifter, mantalspengarna, äro föremål för mycket omfattande indrifningsåtgärder,
synes mig därmed ådagalagdt, att den pedagogik,
som skulle ligga i deras utgående, kan kallas en misslyckad pedagogik.
Man får åtnöja sig med andra åtgärder, när man skall uppfostra folk
till ordentlighet.

Jag skall icke uppehålla herrarna längre, men då det synes reservanterna,
att denna skatteform icke har nödig resonans, att densamma
är opraktisk, och att den hvarken i moraliskt eller ekonomiskt
hänseende längre försvarar sin plats, hafva reservanterna för sin del
önskat, att utskottet skulle gått med på Andra kammarens beslut, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, det täcktes
Kungl. Magt låta verkställa utredning, huruvida och under hvilka förhållanden
de personliga afgifterna — mantalspengarna, den personliga

afskaffande
af de, person*
Lilja afgifterna
till stat
och kommun.
(Forts.)

Nr 36. 104

afskaffande
af de personliga
afgifterna
till stat
och kommun.

(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, e. in.

sjukvårdsafgiften ocli den personliga folkskoleafgiften — må kunna
upphäfva?, samt för Riksdagen framlägga de förslag till ändringar i
vederbörande författningar, som denna utredning kan föranleda, och
ber jag att få yrka bifall till detta.

Herr Hammarskjöld: Den siste ärade talaren har yrkat bifall
till Andra kammarens beslut om borttagande af mantalspenningar^,
och detta på grund af två skäl, som hall kallar rättfärdigketsskälet
och lämplighetsskälet. Rättfärdighetsskälet är, att det skulle ligga en
orättvisa i att utan hänsyn till ställning och olika förmögenhet taga
ut en skatt, som är lika för alla. Ja, om denna skatt vore af sådan
storlek, att den kunde på minsta sätt anses vara betungande för någon
enda, skulle jag verkligen kunna erkänna, att skälet är berättigad^
Men det är svårt att förstå, att det skulle vara betungande för någon
att betala respektive 40 öre för man och 20 öre för kvinna eu gäng
om året, isynnerhet som, hvilket utskottet äfven erinrar om, befrielse
från erläggande af denna afgift alltid medgifves, så snart förmågan
att betala icke finnes. Jag kan omöjligt erkänna, att det ligger någon
orättvisa i betalandet af en afgift så liten, att den för en kvinna ej
betyder mera än tvenne spårvägsafgifter i Stockholm och för en man
fyra; det kan icke vara betungande för någon, så att detta skäl kan
jag omöjligt tillmäta betydelse.

Mera hänsyn skulle man möjligen kunna fästa vid det andra, lämplighetsskälet,
eller att skatten är så liten, att det är mera besvär än
hvad den är värd att drifva in densamma. Men hur liten denna skatt
är, gifver den dock enligt uppgift, meddelad af Andra kammarens utskott,
825,000 kronor om året, och det är dock pengar det också. Nu
kan jag verkligen icke tycka, att man bör taga bort den endast därför,
att den är så liten, att den icke skulle vara värd besväret att uppbäras.
Men i motsats till den siste ärade talaren, som icke tog någon
hänsyn till utskottets egentliga skäl för mantalspenningarnas bibehållande,
nämligen denna skatts uppfostrande betydelse, får jag säga, att
jag håller mycket starkt på denna. Jag är öfvertygad om, och det anfördes
äfven exempel härpå inom utskottet, att personer, som icke
hafva att betala så mycket i skatt som ens denna bila personliga afgift,
tycka rent af, att det är litet skamligt för dem att icke få betala
något till staten, och detta är ett skäl, som jag kan uppskatta. Jag
är öfvertygad om, att det icke är få, som tänka på detta sätt; det är
icke utan betydelse, att man genom eu, om än aldrig så liten skatt,
erinras om att man är svensk medborgare med vissa skyldigheter till
staten.

Såsom utskottet erinrar, är rättigheten att utöfva politisk rösträtt
utsträckt så långt, att förutom de allmänna bestämmelserna om god
frejd m. m. ett ordentligt fullgörande af ifrågavarande skyldighet för
många utgör enda villkoret därför; det synes mig äfven häri ligga
ett ganska starkt skäl för bibehållande af ifrågavarande skatt, och ber
jag därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Cavalli: Jag begärde ordet, när jag hörde den näst föregående
talarens anförande. Det kan ju hända, att de förhållanden,.

105

N r 06.

Onsdagen den 15 maj, e. in.

om hvilka han talade, hafva förändrat sig sedan den tid, jag sysslade
med sådana ärenden som det här föreliggande, men jag kan konstatera
att för den tid, jag gjorde det, öfverensstämmer icke hans
skildring med verkligheten. Det förhöll sig icke så, att de personliga
skattebeloppen mer voro föremål för utsökning och uttagande på exekutiv
väg än andra utskylder. Det var tvärtom så, att antalet af
dem, som endast hade sådana personliga utskylder att erlägga och för
hvilka handräckning måste begäras vid indrifvandet, icke var så stort
som deras, hvilka jämväl hade att erlägga skatt för inkomst. Det var
företrädesvis löst folk med relativt stora inkomster, som fyllde restlängderna,
icke sådana med blott personliga utskylder. Gifvetvis fanns
några af det senare slaget också, men jag tror icke man har rättighet
att fälla ett så generellt omdöme, som den förste ärade talaren
gjorde. Förhållandena kunna möjligen under de sista åren hafva ändrats,
men för ett tiotal år sedan voro de sådana, som jag här angifvir.
Jag tror också, att hvad utskottets ordförande nyss sade äger mycket
fog. Jag tror mig kunna säga, att äfven jag känner många fall, där,
såsom han framhöll, man genom mantalspenningarnas erläggande önskat
fullgöra sin plikt mot staten, och i likhet med honom får jag hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr Stadener: I anledning af den siste ärade talarens anförande
får jag endast meddela, att den lilla erfarenhet, jag har i detta stycke,
är begränsad till undersökningar, som jag i pastorsämbetena på de
platser, där jag tjänstgjort, fått göra för att hjälpa de indrifvande myndigheterna
att finna personer, som voro uppförda på restlängderna och
hvilkas vistelseort var okänd. Vissa tider under en stor del af året
lågo på bordet inom pastorsämbetena i dessa medelstora eller större
församlingar, där jag tjänstgjorde, rätt afsevärda högar af ifrågavarande
skattsedlar, och som jag hade intresse för dessa papper, inhämtade jag
åtskilligt af dem; de lärde mig, bland annat, att hvad jag nyss anförde
är något, som mycket ofta förekommer. Den siste ärade talaren
missförstod nämligen mitt yttrande. Jag yttrade mig icke generellt,
jag uttalade endast att mycket ofta är det så, att indrifningskostnaderna
öfverstiga, hvad statsverket kan hafva till gagns af dessa utgifter,
som kallas personliga eller mantalspenningar.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr Stadener, att
kammaren skulle afslå utskottets hemställan och biträda Andra kammarens
i ärendet fattade beslut.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts den
11 och 13 innevarande maj bordlagda utlåtande nr 16, i anledning
af herr Bäckströms motion, nr 79, angående skrifvelse till Konungen
med begäran om utredning och förslag i fråga om upprättande af eu
statens lifförsäkringsanstalt.

( till

afskaffande
af de personliga
afgif''terna
till stat
och. kommun.
(Forte.)

Om utredning
rörande
upprättande
af en statens
lifförsäkringsanstalt.

Nr 36. 106

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Om utred- I en till Första kammaren afgifven, till kammarens andra tillning
rörande fällda utskott hänvisad motion, nr 79, hemställde herr Bäckström,
upprättande °saR Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
aiifförsäk-lR anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter vederbörlig utredning framringsanstalt.
lägga förslag till bestämmelser om upprättande af en statens lifförsäk(Forts.
) ringsanstalt.»

Utskottet hade i detta utlåtande på auförda skäl hemställt, att
Första kammaren icke måtte bifalla motionen.

Herr Bäckström: Jag skall fatta mig mycket kort, eftersom eu
lika lydande motion ju är väckt i Andra kammaren, och, om Andra
kammaren i någon form bifaller densamma, jag kommer att få ett
tillfälle att tala om saken här på nytt, och då under gynnsammare
förhållanden än nu, då jag mot mig har ett enigt Första-kammarutskott.

Den bärande grundidén i min motion ligger häruti, att på lifförsäkringsområdet
missförhållanden föreligga, som det gäller att få
bort. Detta har utskottet tydligen fattat, och jag är tacksam för att
utskottet verkligen uppfattat, att motionens tyngdpunkt är att finna
häruti och i icke andra idéer, såsom man på vissa håll inom tidningspressen
sökt göra troligt. Utskottet hänvisar nu till tvenne möjligheter att
få bort dessa missförhållanden. Den ena är lagstiftningens väg. Nu
är det så, att sedan min motion inlämnades, har försäkringsinspektioneu
framlagt ett förslag till ny försäkringslag. Detta innehåller i
en mängd punkter ganska afsevärda skärpningar i syfte att få bort här
öfverklagade missförhållanden. — Vidare hänvisar utskottet till försäkringsbolagens
egna initiativ, som skulle komplettera den skärpta
lagstiftningen. Det förnämsta missförhållandet ligger dock enligt min
tanke på en punkt, som icke nås genom det föreliggande lagförslaget
och beträffande hvilken man ej kan lita på bolagens egna initiativ.
Grundorsaken till missförhållandena inom lifförsäkringsväsendet ligger
nämligen däri, att premierna är o för höga. Om alla bolag vore solida
och välskötta, skulle detta icke göra så mycket, ty då skulle försäkringstagaren
få tillbaka som vinst hvad han betalat för mycket som
premie. Men hos de svagare lifförsäkringsbolagen ätas försäkringstagarnas
vinstmedel upp geuom de stora omkostnaderna, och på detta
sätt kommer försäkringen att onödigt fördyras. Det är på detta område
jag anser, att en statens lifförsäkringsanstalts förnämsta uppgift
skulle ligga, och jag tror icke, att man enbart på lagstiftningens väg
skall komma till gynnsamt resultat i denna punkt.

Vid sådant förhållande kvarstår för mig den viktigaste anledning,
hvarför en dylik lifförsäkringsanstalt borde upprättas, och måste jag
därför, herr talman, hemställa om bifall till min motion.

Grefve Lagerbjelke: Utgångspunkten för denna motion har varit
att motionären ansett premierna i lifförsäkringsbolagen för höga.
Med premierna får man väl anse, att motionären menat premiebeloppet
efter afdrag af återbetalade vinstmedel; och skulle motionärens uppgifter
således afse nettopremierna eller nettokostnaden för försäkrings -

107 Nr :S6.

Onsdagen den 15 maj, e. in.

tagarna. Nu lian motionären ansett, att denna nettokostnad skulle till
försäkringstagarnas förmån kunna afsevärdt minskas genom upprättandet
af en statens lifförsäkringsanstalt. De hufvudsakliga omkostnaderna
bestå i vanliga fall i de utgifter, som förorsakas af agenturväsendet.
Dessa kostnader äro verkligen afsevärda. Men nu visar erfarenheten,
att därest icke ett omfattande agenturväsende finnes, få försäkringsbolagen
icke heller någon omfattande rörelse. Man kan anse, att
agenturväsendet således är ett villkor för att lifförsäkringsrörelsen skall
fä afsevärd omfattning och är väl då äfven ett villkor för lifförsäkringsväsendets
fortbestånd och utveckling. Nu visar äfven erfarenheten,
att i utlandet, där sådana statens lifförsäkringsanstalter kommit till
stånd, har i regel agenturväsendet mast bibehållas. Detta är fallet i
Danmark, där det finnes en mycket välskött statens lifförsäkringsanstalt.
Denna har till en början försökt att reda sig utan agenter, men det
har icke gått; anstalten har åter måst tillgripa systemet med agenter.

Den af försäkringsinspektionen gjorda utredningen visar visserligen
att den danska lifförsäkringsanstalten arbetar med något mindre nettopremier
än medeltalet af svenska lifiörsäkringsbolag nödgas taga. Detta
beror dock till afsevärd del på, att den danska statens lifförsäkringsanstalt
har monopol på en hel del försäkringar, hvarigenom omkostnaderna
nedbringas. Oaktadt den danska statsanstaltens nettopremier,
enligt hvad ofvan anförts, äro något lägre än för medeltalet af svenska
lifförsäkringsanstalter, äro detta oaktadt de privata lifförsäkringsanstalternas
premier i Danmark något högre än motsvarande anstalters i
Sverige; och visar erfarenheten icke desto mindre, att de privata danska
lifförsäkringsanstalterna årligen vinna terräng på den danska statsanstaltens
bekostnad. Det är då antagligt att, äfven om man anordnade
en dylik statens lifförsäkringsanstalt i Sverige och lyckades att i någon
mån nedbringa dennas premier i förhållande till nu i allmänhet
gällande, det icke skulle finnas utsikt att här mer än i Danmark få
ner premierna hos de privata lifförsäkringsanstalterna.

Äfven vill jag framhålla, att, då motionären i sin utredning håller
sig till de mycket stora omkostnaderna för privata bolag här i Sverige,
han har hållit sig till de s. k. folkförsäkringsbolagen, men där måste
nog nettokostnaden bli högre än vid andra privata anstalter, ty där
tillkomma en hel del extra omkostnader. Det fordras, att premieinbetalningen
skall ske veckovis; det fordras att agenterna skola sörja för
dessa premiers inbetalning; och hafva icke anstalterna ordnadt på detta
sätt, förfaller utan vidare i regel den tagna försäkringen genom försummelse
af premieinbetalning. Äfven bevilja dessa folkförsäkringsbolag
i Sverige vissa särskilda förmåner till försäkringstagarna, som
icke återfinnas hos de andra bolagen. Jag vill i detta afseende framhålla,
att i händelse af sjukdom bevilja därunder en del af dessa folkförsäkringsbolag
frihet från premiernas erläggande; och detta är eu
förmån som måste betalas.

Jag kan således icke finna, att statens lifförsäkringsanstalt skulle
göra nytta i afseende å nedbringandet å nettokostnaden för premier.
Återstår då den fördel, som skulle kunna vinnas genom exemplet af
en väl ordnad, af staten upprättad lifförsäkringsanstalt. Nu vill jag
icke neka till, att vissa missförhållanden finnas inom lififörsäkrings -

Om utred
ning rörande,
upprättande
af en statens
lifförsäkringsamtalt.

(Forts.)

Nr 36. 108

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Om utred- väsendet; och jag vill äfven oförbehållsamt erkänna, att motionären
ning rörande genom denna motion gjort afsevärd nytta genom påpekande af deras
af^en^statenstillvaro. Jag anser dock att undanröjandet af dessa missförhållanden
lifförsäk- icke kan ske på den af motionären anvisade vägen utan i stället, såsom
ringsanstalt, utskottet framhållit, dels genom lagstiftningsåtgärder och dels genom
(Korts.) initiativ från de enskilda liflorsäkringsbolagens sida. Beträffande lagstiftningsåtgärder
föreligger ett förslag, som försäkringsinspektionen
upprättat i samråd med sakkunniga; och har utskottet hänvisat till åtskilligt,
som i detta förslag blifvit framställdt. Utskottet har icke ansett
sig hafva erforderlig kompetens för att ingå på bedömande af
värdet af de olika bestämmelserna i detta förslag; men anser jag mig
dock tryggt kunna påstå, att returprovisionens afskaffande utan tvifvel
skulle vara af stort gagn.

Hvad till sist angår det initiativ, de privata bolagen själfva kunna
taga, är det nog så, att dessa bolag verkligen hafva sin uppmärksamhet
fästad på missförhållandena, och hafva ju äfven dessa bolag särskild
anledning att söka af egen drift undanröja dem, af farhåga att
lagstiftningsåtgärder annars komma till stånd, som skulle i afsevärd
män inkräkta på deras frihet.

På de grunder jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
framställda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 13 och 14 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

nr 90, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående understödjande
af folkbiblioteksväsendet jämte i ärendet väckta motioner,

nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inrättandet
af vissa parallellklasser vid folkskoleseminarierna i Uppsala,
Strängnäs och Kalmar,

nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa af svenska lifräddningssällskapet anordnade kurser, och

nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af naturhistoriska riksmuseets byggnadsfond för genomförande
af vissa förändringar i planen för museets portvaktshus vid DjurgårdsFrescati,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Om upp- Föredrogs ånyo statsutskottets den 13 och 14 innevarande månad

för.a]hie CJi bordlagda utlåtande nr 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
(Vallmänna angående uppförande af en asylbyggnad å allmänna barnbördshusets
bambörds- tomt å kung! Djurgården.
husets tomt å
Djurgården.

10!) Nr .''Sti.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

1 eu den 2ö april 1912 till Riksdagen aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition, nr 254, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att
inom ett genom kungl. bref den 8 april 1910 till tomtplats för nya
byggnader för allmänna barnbördshuset upplåtet område å kungl. Djurgården,
finge på de villkor och i den omfattning, Kungl. Maj:t funne
godt bestämma, uppföras jämväl en asylbyggnad för fattiga barnaföderskor
och deras barn.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen måtte medgifva, att inom det genom kungl.
brefvet deu 8 april 1910 till tomtplats för nya byggnader för allmänna
barnbördshuset upplåtna området å kungl. Djurgården finge, på de
villkor och i den omfattning, Kungl. Maj:t funne godt bestämma, uppföras
jämväl en asylbyggnad för fattiga barnaföderskor och deras barn,
allt under förutsättning att allmänna barnbördshusets asylbyggnad
finge tilltagas och inredas allenast efter sådan måttstock, att äfven
efter dess uppförande den s. k. nödhjälpsfondens för fattiga barnaföderskor
och deras barn medel måtte vara tillräckliga för upprätthållande
i oförminskad omfattning af södra barnbördshusets asyl, samt
att det sedan gammalt bestående sambandet mellan södra afdelningen
af Benedickska asylen och södra barnbördshuset bibehölles
orubbadt.

Reservation hade anmälts af herrar G. Billing och O. Jonsson, friherre
J. T. Gripenstedt, grefve P. O. L. Klingspor samt friherrarna
C. H. Falkenberg och J. G. Beck-Friis, hvilka på angifna skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Grefve Klingspor: Här i Stockholm finnas, som herrarna kanske
veta, två stora barnbördshus. Det är först och främst det s. k. allmänna
barnbördshuset, som är beläget på Kungsholmen; vidare är det
det s. k. Södra barnbördshuset beläget på Söder, som namnet angifver.
På Kungsholmen finnes en asyl i samband med det allmänna barnbördshuset,
och på Söder finnes äfven en asyl i närheten af det södra
barnbördshuset. Det allmänna barnbördshuset på Kungsholmen förestås
af en professor vid karolinska institutet, och där undervisas medicine
studerande. Barnbördshuset på Kungsholmen förestås af en
läkare, som aflönas af staten, men barnbördshuset på Söder är Stockholms
stads egendom; där undervisas barnmorskor.

Nu beslöt Riksdagen för tre år tillbaka, år 1909, att anslå medel
för byggande af ett nytt allmänt barnbördshus å Djurgården. Detta
är under uppförande och antages blifva i ordning under loppet af
nästa år. Kungl. Maj:t kom —- jag tror det var förra året — med
en proposition att på samma plats äfven få bygga en särskild bostad
för föreståndaren, men detta afslogs då.

Nu föreslår Kungl. Maj:t, att det skall få uppföras en särskild asvlbyggnad
invid samma plats, där det allmänna barnhuset skall ligga,

Om uppförande
af (oi
asylbyggnad
ä allmänna
barvböreUh
unets tomt å
Djurgården.

(Forts.)

Nr 36. 110

Om uppförande
af en
asylbyggnad
ä allmänna
barnbördshusets
tomt &
-Djurgården.

(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, e. m.

och att medel till asylbyggnaden skulle få tagas af den s. k. Benedickska
fonden, som utgör omkring 900,000 kronor. Denna fond är
afsedd för asylerna såväl vid allmänna barnbördshuset som vid Stockholms
stads barnbördshus å Söder. Det första förslaget, som uppgjordes
till eu asylbyggnad vid allmänna barnbördshuset, upptog ett
belopp af 221,000 kronor. Sedermera prutades det ned, och enligt det
förslag, som nu föreligger, skulle själfva byggnaden gå till omkring
95,000, och sedan skulle det kanske åtgå eu 50,000 kronor till inredning
och vissa nödvändiga anordningar. Det är meningen att lägga
denna asyl som en flygel till det under byggnad varande allmänna
barbördshuset.

Nu befarar man emellertid, att, i fall det skall göras en sådan
där stor asylbyggnad, det går åt så mycket penningar af Benedickska
fonden, att^ den icke räcker till att underhålla äfven den asyl, som finnes
på Söder. Professor Sondén, som yttrat sig i det här ärendet,
har också sagt, att det icke kan vara behöfligt att bygga en så stor
byggnad som för 32 patienter där ute. Då det allmänna barnbördshuset
icke är afsedt för mer än 64 patienter, anser han, att det kunde
räcka med en asyl för halfva det beräknade antalet eller så omkring.
På södra barnbördshuset är det plats för 120 patienter, och den södra
asylen har utrymme för 24 patienter. Professor Sondén säger i sitt
yttrande, att det är fullt tillräckligt med en asyl med 24 platser för
ett barnbördshus med 120 personer; alltså skulle det naturligtvis nu
icke behöfva ifrågakomma större asyl vid allmänna barnbördshuset än
en med 10 å 15 sängar.

Professor Sondén föreslår ju också, att denna asyl i stället för att
byggas så stor, som det här är fråga om, skulle kunna byggas mindre
och läggas på samma plats, där man tänkt sig lägga läkare- eller föreståndarebostaden.
Denna plats är, som herrarna väl veta, icke begagnad,
och den kunde väl användas för asyländamålet. Bygges det då
en asyl för kanske 15 sängar eller något sådant, skulle den icke gå
till mer än 40 å 50,000 kronor eller så omkring, och då behöfde man
icke taga så mycket af Benedickska fonden, att det vore förenadt med
någon fara för södra barnbördshuset att ej få sin andel.

Nu har visserligen utskottet i sitt betänkande tagit hänsyn till
detta, men reservanterna hafva trott, att det skulle vara bättre att
för närvarande afslå Kungl. Maj:ts förslag, så att vi till nästa år skulle
få eu proposition, där byggnaderna föreslås i öfverensstämmelse med
våra önskningar. Olägenheten med detta skulle ju vara, att, om man
flyttar in i det nya allmänna barnbördshuset under loppet af nästa år,
man icke har någon annan asyl att tillgå för dem, som skrifvas ut
därifrån än den, som finnes på Kungsholmen. Det är ju naturligtvis
eu olägenhet för ett år eller så att hafva asylen på Kungsholmen och
allmäna barnbördshuset på Djurgården, men denna olägenhet kan nog
afhjälpas på det sättet, att en del af de lokaler, som finnas vid allmänna
barnbördshuset, blifva använda äfven för asyländamål, alldeles
precis som allmänna barnbördshusets lokaler nu blifva; och fördelen
skulle då vara, att vi kunde få ett förslag, genomfördt på det sätt,
som nu reservanterna tänkt sig, framlagdt för nästa års Riksdag och
då kunde få saken afgjord. Reservanterna tro, att på detta sätt ingen

111 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. in.

egentlig olägenhet skulle uppkomma af ett dröjsmål på ett år och ha
därför afstyrkt Kungl. Majrts förslag. Jag ber äfven att fä yrka afsteg
därå.

Herr Lamm: Jag har varit mycket tveksam om, hvilken ståndpunkt
jag skulle intaga i den här frågan. Utskottet i dess helhet
och äfven mig liksom den föregående talaren ligger naturligtvis den
med södra barnbördshuset förbundna södra afdelningen af Benedickska
asylen mycket varmt om hjärtat, och vi äro naturligtvis angelägna,
att det icke göres något intrång i dess verksamhet och omfattning.
Men om i den här föreliggande frågan behöfva tillgripas så radikala
åtgärder, som reservanterna föreslagit, hafva vi tviftet på. Det är naturligtvis
af stor betydelse äfven för allmänna barnbördshuset, att den
afdelning af Benedickska asylen, som är afsedd att stå i samband med
allmänna barnbördshuset, kommer till stånd samtidigt med detta, sä
att man där har det material, som är nödvändigt för undervisningen
och äfven för de andra ändamål, hvilka asylen är afsedd att gagna.
Man befarar, att, om man följer reservanternas mening, det blir ett
olägligt uppskof, och man föreställer sig, att det skulle vara lämpligast
och billigast att få asylbyggnaden byggd samtidigt med själfva barnbördshuset.

Nu har man tänkt sig, att, om man uppställde de villkor, som
man föreslagit i klämmen, man skulle vinna målet. Det är visserligen
sant, att äfven det reducerade försteget, efter hvad den siste
talaren anförde, kanske är så på gränsen af det tillåtliga, att, om det
skulle realiseras, det kan sättas i fråga, huruvida det skulle finnas tillräckligt
med medel för att upprätthålla södra afdelningen i den omfattning,
i hvilken den hittills blifvit upprätthållen. Men därpå har
ju departementschefen haft sin uppmärksamhet fäst, och han har ju
afsett att taga hänsyn till den södra afdelningen. Han säger nämligen:
»Huruvida det mindre försteget, som afser att bereda plats för
32 kvinnor och deras barn samt beräknats draga eu byggnadskostnad
af 95,000 kronor, är uppgjordt med tillbörlig hänsyn till de synpunkter,
jag i det föregående framhållit» — det var då synpunkterna, att
södra afdelningen skulle kunna bibehållas i samma omfattning som
hittills — »den frågan kan gifvetvis icke afgöras, förr än en fullständig
utredning af inrednings- och driftkostnaderna för den nya asylbyggnaden
föreligger». Redan däruti anser man sig ju hafva eu
garanti för, att här icke skall byggas på sådant sätt, att södra afdelningens
intressen äfventvras. Man har också i klämmen gjort vissa
förbehåll. Man har ju sagt, att man vill gå med på det Kungl. försteget,
under förutsättning att södra afdelningen upprätthålles i oförminskad
omfattning, och att det sedan gammalt bestående sambandet
mellan södra afdelningen af Benedickska asylen och södra barnbördshuset
bibehålies orubbadt. Andemeningen i den sista frasen är den,
att hitintills öfverläkaren för södra barnbördshuset alltid har varit föreståndare
för den södra afdelningen af Benedickska asylen; det är detta
samband, som man vill fortfarande skola upprätthållas. Man ser däruti
en garanti för, att södra afdelningens intressen tillvaratagas.

Då jag, innan jag biträdde afdelningens förslag, just satt mig i

Om uppförande
af en
asi/lbygynad
(i allmänna
barnbörds1iu8et8
tomt ä
Djurgården*
(Forte.)

Nr 36. 112

Om uppförande
af en
asylbyggnad
å allmänna
barnbördshusets
tomt å
Djurqården.

(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, e. in.

förbindelse med den förnämste förespråkaren för södra afdelningeu,
nämligen öfverläkaren för södra barnbördshnset, och han för sin del
ansåg sig kunna förorda ett sådant förslag, som nu föreligger från utskottet,
ansåg jag min tvekan böra fara, och att jag borde ansluta
mig till utskottets förslag, till hvilket jag ber att få yrka bifall.

Herr vice talmannen: Som herrarna finna, är det icke någon
stor skillnad mellan utskottets hemställan och reservationen, båda gå i
samma syfte, fastän det är litet mera kläm i reservationens kläm än i
utskottets. Det förhåller sig ju så — herrarna ha visserligen hört det
förut men jag skall i allt fall i korthet upprepa det — att i Stockholm
finnas två barnbördshus, den södra anstalten har mera än dubbelt sä
många patienter, om jag får kalla dem så, än den norra, och den
södra skötes också på ett billigare sätt än den norra. Den som läst
den kungl. propositionen — det har herrarna naturligtvis i allmänhet
icke gjort — får där blifva vittne till en ganska obehaglig strid, som
går fram och tillbaka, och man kan icke läsa handlingarna i ärendet
utan att i sitt sinne verkligen blifva ganska misstämd. Ty det är alldeles
klart att direktionen, som har hand om kassan och den Benedickska
fonden, haft till program att äta ut det södra barnbördshusets
asyl och det har till och med från det hållet gjorts försök att helt
enkelt slopa denna asyl. Den tillgodoser dock sitt bestämda statsintresse
lika väl som den norra — jag kan ju få kalla anstalterna
den södra och den norra, det går lättare —• ty, när vid den norra
läkare erhålla undervisning, få barnmorskor undervisning vid den södra.
Programmet att slopa den södra asylen bar icke haft framgång, man
liar^då försökt att gå fram på ett annat sätt. Så har man då föreslagit
en asylbvggnad på norr för 60 patienter, d. v. s. ungefär dubbelt
sä många platser som hittills visat sig vara behöfliga, men därmed har
man icke haft framgång. Man har då fått pruta något, och nu nöjer
man sig med den föreslagna byggnaden för ett antal af 32 patienter.
Också detta skulle kunna räcka till att göra slut på den södra asylen,
tv mera än 32 platser har icke ansetts vara behöfligt. Om jag nu
ser på den kungl. propositionen och det förslag till asylbyggnad som
där föreligger, så finner jag att den är beräknad för 32, hvarigenom
den södra skulle kunna blifva obehöflig. Till yttermera visso föreslår
man för programmets genomförande en byggnad, som skulle kosta

95,000 kronor, och fastän det varit god tid därtill, bär man icke vårdat
sig om att göra någon beräkning på kostnaderna till inredning och
utstyrsel. Om man då beräknar att denna asyl skulle komma att
kosta 95,000 kronor att bygga, hvartill kommer inredning och utstyrsel,
som de sakkunniga beräknat till cirka 50,000 kronor, skulle därigenom
ett så stort intrång göras på den Benedickska fonden, som
skulle underhålla asylen, att resultatet däraf måste blifva att den
södra asylen icke skulle kunna underhållas. Ty om man lägger tillhopa
dessa 95,000 krouor eller 100,000 kronor — ty det kostar ju
alltid litet mer än man beräknar — med nämnda 50,000 och själfva
fonden är 880,000, så skulle det återstå 730,000 kronor, och beräknar
man så 4 % därpå, skulle detta blifva 29,200 kronor, och den summan
skulle icke räcka till för både skötsel af den norra asylen med aflöning

113 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

åt sjuksköterskor, läkare ock allt hvad till undervisningen erfordras Om upp -in. in. och för underhåll af den södra asylen. Det är så mycket förande af en
obilligare att på detta sätt träda södra asylens anspråk och behof för ''‘^allmänna
nära, som den Benedickska fonden i sin grundplåt kommit till just för barnbördsden
södra. Den ifrågavarande fonden kom till på initiativ af pro- husets tomt S
fessor Cederschiöld, som var läkare inom södra asylen. Då man nu Djurgården.
läst allt detta, får man lust till att klämma åt vederbörande, hvilka (Forts.)
regera öfver kassan å den norra asylen, och det är detta som både
utskottet och reservanterna ha velat göra. Det råder full enighet hos
utskottet och reservanterna härutinnan, att ingenting finnes att invända
i sak emot att det öfverlämnas en tomt för byggande af en
asyl för angifvet ändamål. Man är vidare enig om, att det icke får
byggas på ett sådant sätt, att icke fonden räcker till att äfven underhålla
den södra asylen likaväl som den norra och att bibehålla denna
i samband med det södra barnbördshuset. Ja, hvari består då skillnaden?
Jo, skillnaden är den, att vi velat säga och se till att det
verkligen göres allvar af att vid beräkningarna af byggnad och inredning
den Benedickska fonden icke må belastas så mycket, att den icke
blir fullt tillräcklig för den södra asylen.

Nu har man ju här sagt, att det skulle vara så viktigt att man
nu beviljar tomten för att asylen må kunna byggas i samband med
byggande af barnbördshuset. Af handlingarna synes emellertid framgå,
att det mest bestämmande skulle vara ett visst estetiskt intresse.

Detta estetiska intresse tror jag dock icke för min del kan komma att
tillgodoses, om man gör allvar af hvad både utskottet och reservanterna
vilja, nämligen att det icke får byggas så dyrbart och så stort
som föreslagits. Men som sagdt, skillnaden mellan utskott och reservanter
är icke så betydande. Jag undrar, om icke det bästa vore, att
Benedickska fonden skiftades på så sätt, att det bestämdes att den
skulle delas mellan de båda anstalterna, så att den södra anstalten,
som är den större, finge hälften för att med sin bättre hushållning
sköta sitt, och den norra finge taga hand om sin halfva. Jag har
ställt mig på reservanternas sida för att, som jag i början uttryckte
mig, ännu kraftigare klämma till villkoret, så att man kan vara viss
om att det verkligen blifver uppfylldt.

Plerr statsrådet Berg: Den föregående ärade talarens anförande
ådagalade tydligt, att jag icke lyckats att i motiveringen till den
kungl. propositionen uttrycka mig riktigt klart. För undvikande af
missförstånd vill jag därför nu särskildt betona, att i propositionen
ingenting är sagdt om omfattningen af eller om kostnaderna för den
ifrågasatta asylen. Där förekommer endast en hemställan till Riksdagen
om medgifvande att tomten finge användas icke blott för barnbördshuset
utan också för dithörande asyl.

Det förefaller mig, som om det vore lämpligt, att Riksdagen redan
nu gåfve sitt samtycke till att tomten finge användas för ifrågavarande
ändamål. I så fall kan det nämligen blifva möjligt att efter
verkställande af den från alla håll önskade ekonomiska utredningen
och efter uppgörande af de nya ritningar, som utredningen kan föranleda,
omedelbart låta vederbörande få börja med asylen, hvarmed

Första kammarens protokoll 1912. Nr 36. 8

Nr 36. 114 Onsdagen den 15 maj, e. m.

Om upp- skulle vinnas, att denna blefve färdig ungefär samtidigt med barnafen]
bördshuset. Jag tror, att det skulle blifva till stor skada såväl för
T allmänna undervisningen som också för barnaföderskorna, i fall det uppstode en
bambords- längre eller kortare mellantid, till äfventyrs ett helt år, som barnhusets
tomt å bördshuset komme till användning men med detsamma icke funnes
Djurgården. omedelbart förenad någon asyl. Jag föreställer mig därför, som
(Forts.) jag nySS nämnde, att det vore lämpligt, om Riksdagen redan nu i år
lämnade sitt medgifvande till att tomten finge användas, och om Riksdagen
ville öfverlåta åt Kungl. Maj:t att efter noggrann pröfning bestämma,
huru stor omfattning asylen får hafva äfvensom hvilka kostnader
den till följd häraf får draga. Jag är säker om, att det syfte
då skulle kunna vinnas, hvilket, efter hvad den föregående talaren
mycket riktigt anmärkte, varit gemensamt såväl för utskottet som för
reservanterna. Därtill vill jag lägga, att detta syfte är gemensamt
icke blott för utskottet och reservanterna utan äfven för Kungl. Maj:t.
Och jag vill betona, att nämnda syfte, nämligen att Benedickska
fonden ej får så anlitas för den norra asylen, att icke fullt tillräckliga
medel blifva öfver äfven för den södra asylen samt att den södra asylens
intressen på intet sätt må lida intrång genom här ifrågavarande
byggnadsföretag, — jag betonar, säger jag, att detta syfte delar jag
för mitt vidkommande fullständigt.

Herr vice talmannen: Ja, mina herrar, det lönar sig icke, tycker
jag, att vi nu tvista längre, utan låt utskottets betänkande gå. Då nu
statsrådet har sagt, att han ansvarar för att byggnaden där på norr
ej blir byggd i större omfattning eller får draga högre kostnader än
att södra asylen också blir tillgodosedd, vill jag blott tillönska honom,
att han må ha tillräcklig kraft gentemot direktionen, och jag vill
tillägga, att när han säger att det må bli tillräckligt också för den
södra, jag hoppas, att han vill vara så god att däri inlägga den betydelse,
att den södra blir lika väl tillgodosedd som den norra, d. v. s.
icke blott att den blir tillgodosedd utan att den blir lika väl tillgodosedd
som den norra. Det har ju statsrådet lofvat, och då är det så
godt att bifalla utskottets betänkande.

Grefve Klingspor: Med anledning af hvad herr ecklesiastikministern
yttrat skall äfven jag afstå från det yrkande jag förut framställt.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 13 och 14 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

nr 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till August Abrahamsons stiftelse å Näs m. m.,

nr 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till vissa reparations -

115 Nr 36.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

arbeten vid Ulriksdals slott samt för anordnande af fullständig värmeledning
inom Drottningholms slott, och

nr 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt skrifbiträdet bos generaltullstyrelsen Blenda Amanda
Lindström,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets nedannämnda, den 13 och 14
innevarande maj bordlagda memorial:

nr 40, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om provianteringsfrilager dels
ock i ämnet väckta motioner.

Lades till handlingarna.

nr 41, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordningar om frilager och om ändrad
lydelse af vissa pragrafer i förordningen om frihamn, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen yttrade: Deras Kungl. Högheter Hertigen och
Hertiginnan af Västergötland hafva anmodat mig att till kammaren
framföra deras varma tacksägelse för det uttryck af deltagande, jag å
kammarens vägnar till dem framfört.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den vid sammanträdets
början afiämnade kungl. propositionen.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
i fråga om den politiska rösträtten för män,

nr 33, i anledning åt Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen jämte inom
Riksdagen i ämnet väckta motioner,

nr 34, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående införande af allmän och lika kommunal rösträtt för såväl
män som kvinnor m. m., samt

Nr 36. 117

Onsdagen den 15 maj, e. m.

nr 35, i anledning af väckt motion angående införande afenkammarsystem
m. m.; äfvensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 18, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj ^ angående utfärdande
af vissa bestämmelser, afseende lättnader vid inbetalning af
utskylder.

Justerades ytterligare nio protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 9,42 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1912.