RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1911:48

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1911. Ändra kammaren. Nr 48.

Lördagen den 13 maj.

Kl. 7. e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1-

Till behandling förelåg först lagutskottets utlåtande, nr 41, Angående
i anledning af väckta motioner om dels utredning rörande bo -bolags jordf&rlags
jordförvärf inom Värmlands län, dels ock utvidgning af la- värf m" m''
gen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906 m. m.

Lagutskotttet hade till behandling i ett sammanhang förehaft
två inom Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen nr 228 af herrar Jansson i Krakerud, Igel
Berg i Munkfors, Berggren och Jansson i Edsbäcken samt nr 242
af herr Lindhagen.

I motionen nr 228 hade föreslagits, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
sa skyndsamt ske kunde låta verkställa fullständig utredning
rörande bolags jordförvärf inom Värmlands län samt för Riks*
dagen framlägga förslag till de åtgärder, som af denna utredning
kunde påkallas.

Herr Lindhagen hade uti sin motion yrkat, att Riksdagen
matte: 1

1.0) för sill del besluta sådan utvidgning af lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
den 4 maj 1906, att lagen blefve gällande öfver hela riket;

2.0) hos Kungl. Maj:t begära framläggande af förslag, att
nämnda lag enligt förebild af norrländska arrende- och vanhäfdslagarna
utsträcktes att omfatta äfven enskilda skogsspekulanter \

3:o) hos ^Kungl. Maj:t begära en undersökning af uppgifna
missförhailanden i följd af de enligt nämnda lag medgifna

Andra kammarens protokoll 1911. Nr 48. i

Nr 48. 2

Angående
bolags jordförvärf
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 18 maj, e. m.

fastighetsinrop af bolag å exekutiva auktioner samt af. öfriga
verkningar af lagen äfvensom, därest utredningen därtill gåfve
anledning, framlägga förslag till förbättringar i lagen ;

4:o) bos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till de norrländska
arrende- och vanhäfdslagarnas fulländande i de afseenden,
som omförmäldes i motionärens reservationer till lagutskottets betänkande
i ämnet vid 1909 års riksdag; samt

5:o) hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag
till norrländska arrende-, vanhäfds- och eventuellt äfven ägostyckningslagens
tillämpning på motsvarande jord inom öfriga delar
af riket.

Utskottet hemställde:

l:o) att Riksdagen, i anledning af herr Janssons i Krakerud
m. fl. motion samt det under 1) i herr Lindhagens motion gjorda
vrkande, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t så snart ske kunde låta verkställa fullständig utredning
rörande omfattningen af bolags jordförvarf inom Värmlands
län samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder,
som af denna utredning kunde föranledas;

2:o) att Riksdagen, i anledning af det under 1) i herr
Lindhagens motion gjorda yrkande, måtte för sin del antaga ett
i utlåtandet intaget förslag till lag om ändrad lydelse af 1 och
3 §§ i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, enligt hvilket förslag
området för ifrågavarande lags tillämplighet skulle utsträckas’
till att omfatta hela Gäfleborgs län;

3:o) att det under 1) i herr Lindhagens motion framställda
yrkande, i hvad dec icke besvarats genom utskottets hemställan
under Lo) och 2:o), icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;

4:o) att det i herr Lindhagens motion under 2) framställda
yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

5:o) att Riksdagen, i anledning af det i herr Lindhagens
motion under 3) gjorda yrkande, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta anordna undersökning
rörande verkningarna af lagen den 4 maj 1906 om förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
samt, i den mån och på det sätt, som kunde anses lämpligt,
framlägga resultatet af undersökningen:

6:o) att det i herr Lindhagens motion under 4) gjorda yrkande
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd; samt

7:o) att det i herr Lindhagens motion under 5) gjorda yrkande
ej heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Reservationer hade emellertid afgifvits.

3 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Beträffande utskottets hemställan l:o) och 2:o): Angående

bolags jordför af

herrar Eåkanson, Andersson, Tratta och von Baumgarten värf m• mkvilka
yrkat, att ifrågavarande motioner icke måtte i dessa delar (Forts-)
föranleda någon Riksdagens åtgärd; och

a ^ herrar af lo konstant, Bergendahl och L. Petersson som beträffande
utskottets hemställan under 2:6) instämt i herr Håkan-''
sons m. fl. nyssnämnda yrkande;

beträffande utskottets hemställan under 3:o);

af herrar Widén, Berggren, Ersson, Jansson i Edsbäcken,

Eetrm och Försorg som ansett, att utskottet bort hemställa, att
Riksdagen, i anledning af det i herr Lindhagens motion under
1) gjorda yrkande, måtte i skrifvelse till Kungl. Makt anhålla
om utredning rörande _ omfattningen af bolags jordförvärf i de
öfnga delar af riket, i fråga om hvilka lagen den 4 mai 1906
icke skulle äga tillämpning:

samt beträffande utskottets hemställan under 5:o):

af herrar Eåkanson, G. Andersson, af Ekens t ant, Bergendahl,

L. letersson, Trana och von Baumgarten, som hemställt, att motionen
i denna del icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan i punkten Bo) föredragits begärdes
ordet af ö ’

• .1FJerrn Jansson 1 Krakerud, som yttrade: Lagutskottet har
ju tillstyrkt den af mig med flera afgifna motion, som i denna
punkt omhandlas, hvarför utskottets hemställan här icke borde
föranleda någon diskussion från motionärernas sida. Vi ha emellertid
fått oss tillsänd en resolution från Värmland, hvilken iaonu
ber att få läsa upp, på det att den måtte inkomma i Andra
kammarens protokoll, detta med särskildt afseende fäst å ett
yttrande rörande denna fråga, som fälldes i Första kammaren
forhdet år. Resolutionen i fråga lyder, som följer: »Hemmansägare
i .Mangskog, talrikt församlade i sin sockenstuga, få härmed
bringa Eder sin tacksamhet, för att Ni i Riksdagen framburit
motion om utredning angående bolagens jordförvärf i Värmland.
Då vi se, hur i vår församling bolagen slå under sig allt
större jordområden, på de sista fem åren från 5 till 21 procent
al församlingens taxeringsvärde, under det den själfägande jordbruksbefolkningen
i samma mån minskats, önska vi lifligt att
Eder motion måtte bifallas och leda till en snar lagstiftning i
fragan. Vi protestera mot talet, att hemmansägarne i Värmland
icke önska sig en sådan lagstiftning. Mangskog den 5 mars

Kr 48.

Angående
bolags jordförvärf
m. m.
(Forts.)

4 Lördagen den 13 maj, e. m.

1911. På de församlades uppdrag: Nils Andersson, nämndeman.
Nils Persson, ordförande i kommunalnämden. August Keyland,
ledamot i kommunalnämden. Alfred Bryntesson, v. ordförande
i kyrko- och skolråd.»

Jag har intet annat yrkande att göra än på bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 2:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning af punkten 3:o) anförde

Herr Widén: Såsom herrarna finna af det föreliggande

betänkandet, har jag jämte några andra af utskottets ledamöter
i denna punkt afgifvit en reservation, i hvilken vi, i enlighet
med det beslut, som vid flera föregående riksdagar fattats åt
Riksdagens Andra kammare, hemställt, att Riksdagen i anledning
af det i herr Lindhagens motion under 1) gjorda yrkande, måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande omfattningen
af bolags jordförvärf i de öfriga delar af riket, i
fråga om hvilka lagen den 4 maj 1906 icke skall äga tillämpning.
ViÖha såsom stöd därför åberopat det utlåtande, som afgafs af
1909 års lagutskott, då majoriteten inom utskottet tillstyrkte eu
liknande framställning som den af reservanterna här gjorda. I år
har detta yrkande icke vunnit majoritet, men det är val i alla
fall sannolikt, att Andra kammaren är villig att bifalla vår framställning.
Såsom skäl därför har jag icke något att anföra utöfver
hvad förut blifvit sagdt, det torde ock vara onödigt da
kammarens position i frågan väl är bestämd på förhand. Jag
vill blott säga, att äfven för dem, som möjligtvis ha en annan
åsikt än vi angående hvad som bör åtgöras i anledning af den
utredning, som här är begärd, borde det väl i alla fall vara
uppenbart, att en så viktig, socialpolitisk och nationalekonomisk
fråga som denna, nämligen frågan om i hvilken omfattning bolagens
jordförvärf griper omkring sig, är väl värd eu ingående
och grundlig undersökning. Det borde, som sagdt, för alla vara.
klart, att en dylik utredning är högeligen önskvärd. Den ma
sedan leda till hvilket resultat som helst, det är dock alltid angeläget
för statsmakterna att ha reda på denna sak. Denna
angelägenhet borde därför vara gemensam både för dem, som
vilja ha fram eu lagstiftning _ på detta område, och dem, som
icke vilja det, ty genom en dylik undersökning får man ju klart
för sig, huru det förhåller sig, och man behöfver icke som hittills
väl mycket skett gå på känn i denna fråga.

jag ber att få yrka bifall till reservationen.

5 Kr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman, mina herrar! Jag Angående

har, såsom framgår af betänkandet, varit med om det beslut, bolags jordfärsom
utskottet fattat uti första punkten. Jag har ansett detta vara mrf m'' m''
så mycket mera lämpligt, som jag har mig bekant, att den s. k. (Fort3-)
Norrlandslagstiftningen i de län, där den tillämpas, varit till stort
gagn och haft åsyftad verkan. I fråga om Värmlands län, med
afseende å hvilket Andra kammaren beslutat, att en utredning
skall ske, huruvida icke äfven där lagen borde tillämpas, så anser
jag, att då detta läns representanter här i kammaren med ganska
stor enhällighet påpekat nödvändigheten af, att denna lag äfven
måtte komma att omfatta Värmlands län, så kan man icke ställa
sig likgiltig inför ett sådant enhälligt yrkande. För öfrigt känna
vi ju alla till, att förhållandena, åtminstone i åtskilliga delar af
Värmland, äro ganska] lika de norrländska förhållandena öfverhufvud
taget. Det är i Värmland så, att där på många håll
skogarna utgöra det hufvudsakligaste värdet, och alltså jordbruket
är af mindre betydelse, och därför kan man befara, att dessa
bolag, som förvärfvat stora skogskomplexer, låta jordbruket, som
ligger inom de af bolagen förvärfvade områden, förfalla, och det
är detta de s. k. norrlandslagarna rikta sig emot och i det fallet
äfven visat sig ganska verkningsfulla och ledt till åsyftadt resultat.

Därför kan man vara med om den saken.

Men i denna punkt är föreslaget, att undersökning skall
göras, huruvida icke en dylik lagstiftning skulle vara af behofvet
påkallad och lämplig äfven för öfriga delar af landet, d. v. s.
alla de delar af landet, som den s. k. norrlandslagstiftningen icke
har någon tillämpning på. Nu vill jag med afseende å detta
först påpeka — hvilket vi ju för öfrigt alla känna till — att
förhållandena äro så väsentligt annorlunda i mellersta och södra
delarna af landet mot i Norrland. Här är jordbruket egentliga
hufvudnäringen och här kan man därför icke befara, att bolag
bildas för att köpa skogar eller något annat, som är af så väsentligt
värde för dessa bolag, att de låta jordbruket, som där är det
väsentliga, förfalla. För öfrigt har ju icke heller från dessa län
försports någon framställning om, att en lagstiftning på detta
område inom dessa delar af vårt land är af behofvet påkallad
eller nödvändig. Då tycker jag det är ganska egendomligt att
komma med begäran om eu sådan utredning, som reservanterna
föreslagit, då man nu vet, att det var just på grund utaf norrlandsrepresentanternas
mångåriga, enhälliga framställningar här i
kammaren, som den s. k. norrlandslagstiftningen kom till stånd.

Det var en allmän opinion, som man ovillkorligen både borde
och måste taga hänsyn till och som också ledde till resultat, ty
man bör väl i alla fall, då man skall inlåta sig på en dylik
undersökning, tänka efter, om i de delar af landet, som denna
undersökning skulle gälla, yppat sig något behof af eller därifrån
gjorts någon framställning i afseende å en dylik undersökning.

Nr 48. 6

Angående
bolags jordför
värf m. m.
(Forts.)

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nu säger man ju, att inom Skåne och äfven vissa delar af
Östergötland och Västergötland ha sockerbruksbolag förvärfvat
ganska stora jordkomplex för odling af sockerbetor. Ja, det kan
nog vara sant, men jag undrar, om detta varit till någon olycka
för jordbruket. Det är ju egentligen jordbruket, som haft gagn
af dessa sockerbruks tillkomst i dessa orter, och för öfrigt veta
vi, att sockerbetsodlingen måste drifvas på ett alldeles särskild!
sätt och att jorden där måste sättas i den bästa kultur, för att
sådan odling skall kunna bedrifvas. Man kan nära nog säga,
att de egendomar, på hvilka man drifver sockerbetsodling i
större utsträckning, tjänat som föredöme för andra egendomar i
närheten.

Jag anser, som sagdt, att en utredning, sådan som reservanterna
här föreslagit, icke är af behofvet påkallad, och jag vill
också be att få erinra därom, att för närvarande pågår ju en
utredning om åtgärders vidtagande för, såsom det heter, bondeklassens
bibehållande vid jordbruket, och denna utredning torde
väl äfven ha inverkan på just de förhållanden, som man här
pekar på, och därför tycker jag, att äfven ur den synpunkten
är en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om en sådan utredning,
som här är ifrågasatt, alldeles onödig.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Igel: Herr talman! Det är nog sant, som den före gående

talaren sade, att icke något särskild! yrkande kommit
från de södra länen och deras representanter eller befolkning
rörande denna sak. Men ehuru inga sådana yrkanden gjorts därifrån,
äro dock förhållandena sådana, att det vore väl värdt att
göra eu sådan undersökning, som här är föreslagen. Om vi
tänka på norra Dalsland t. ex., som ligger alldeles intill Värmland,
så äro förhållandena på bägge ställena alldeles desamma.
I norra Dalsland liksom i Värmland ha en del bolag slagit under
sig mycket stora skogsarealer. Dessa bolag ha låtit jorden förfalla
och ligga i vanhäfd på många ställen, där som förr var
ganska stor trefnad. Om vi sedan flytta oss därifrån till norra
Västergötland och äfven till Närke, torde denna sak vara att
tänka på. Riksdagen borde väl därför icke draga sig för en
utredning för att få ljus i saken. Visar en utredning, att det är
behöfligt, så skulle man ju kunna utsträcka området för denna
lag. Visar det sig då, att äfven Dalsland, Västergötland och
Närke behöfva en dylik lagstiftning, ja, då hade man ju något
att gå efter, och då kunde man utsträcka denna lagstiftning till
dessa delar af landet. Skulle det sedan visa sig, att något behöfde
göras, för att bolagen icke skulle slå under sig alltför
mycket åkerbruksjord för vissa ändamål, ja då hade man äfven
genom en dylik utredning den saken klar.

7 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Min uppfattning är, att Riksdagen icke borde sätta sig emot
en sådan utredning, ty vi behöfva ju icke frukta för att få ljus
i saken. År det så, som sagdt, att utredningen visar, att vi icke
böra gå längre än vi gått, kunna vi vara ense om att stanna
där vi äro, men om den visar, att vi böra gå ett steg ytterligare,
så kunna vi ena oss om detta, äfven om representanterna ifrån
dessa län icke, såsom fallet varit med representanterna från
Värmlands län, kommit med motioner i saken.

Då förhållandena här äro sådana, att det i alla fall tarfvas
en undersökning, ber jag därför att få biträda förslaget om en
utredning.

Grefve R. Hamilton: Jag ber att få taga afstånd från
den uppfattning, som här uttalats af den aktade talaren på
bohuslänsbänken, nämligen att det voro synnerligen lämpligt, om
betodlingen komme i händerna på sockerbruksbolagen. Jag vågar
fullkomligt bestrida lämpligheten af något dylikt. Jag vill framhålla,
att det intensiva jordbruket i våra provinser skötes fullt
ut lika bra af småbrukarna som af de stora bolagen och att det
är vida lämpligare, att betodlingen bedrifves af jordbrukarna än
af sockerbruksbolagen.

Den statistik, som åtföljer reservationen, angifver ju att bolagens
jordförvärf ökats betydligt, närapå fördubblats, under de
senare åren i åtskilliga delar af landet, särskild! i södra delen af
detsamma. Det synes verkligen vara på tiden, att man vidtager
en undersökning rörande bolagens jordförvärf, ty det kan väl
hända, att det vore lämpligt, att Norrlandslagen blefve gällande
äfven för mellersta och södra Sverige.

Jag ber således, herr talman, att få förena mig med herr
Widén i yrkande på bifall till den af honom med flera i denna
punkt afgifna reservationen.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Jag ber blott att

få säga, att grefve Hamilton säkerligen missuppfattat mitt yttrande,
eller om jag yttrat mig så, att man skulle kunna få ut
den meningen af hvad jag sade, att jag skulle önska, att sockerbetsodlingen
komme i händerna på sockerbruksbolagen, har jag
yttrat mig alldeles fel, ty det vill jag säga, att ingen mindre
gärna än jag skulle se, att bolagen, det må nu gälla vare sig
det ena eller andra området, få en alltför dominerande makt.
Hvad beträffar sockerbetsodlingen vill jag i alla fall säga, att
bolagen inom de områden, där denna odling bedrifves, varit föregångare
för densamma. De ha likväl arbetat upp en industri,
som är till stort gagn för jordbruket, och jag har icke hört från
något håll annat, än att man säger, att sockerbetsodlingen är af
så stort värde för Skåne, att den hufvudsakligaste inkomsten af
jordbruket där är just inkomsten af sockerbetsodlingen. Jag kan -

Angäende
bolagsjordförvärf
m. m.
(Forts.)

Nr 48. 8

Angående
bolags jordföi''
värf m. m.
(Forts.)

Lördagen dan 13 maj, e. m.

icke finna annat, än att dessa bolag, fastän de ha sina afvigsidor
såsom all mänsklig verksamhet, dock gjort åtskilligt godt.
Jag vet, och det upplystes för öfrigt inom utskottet, att de nystartade
sockerbruksboiagen inom Skaraborgs och Östergötlands
län, som byggt stora dyrbara fabriker, måst inköpa jordkomplex
för att kunna förse sina sockerbruk med den behöfliga råvaran.
Sedan nu emellertid sockerbetsodlingen kommer att öfvertagas af
jordbrukarna i orten, vilja dessa bolag ingenting hellre än sälja
sina jordegendomar. Detta visar, att bolagen ha i många fall
varit rent af nödsakade att förvärfva vissa jordområden för att
kunna hålla sig med råvaran, men att de icke ansett detta vara
någon affär. Jag menar därför, att man icke kan peka på dessa
fall såsom innebärande någon fara för jordbrukets bestånd eller
att jorden där skulle blifva vanskött, och det var ju egentligen
den synpunkten, som låg till grund för Norrlandslagstiftningen,
att de stora skogsbolagen inköpte stora komplex, där jorden sedan
fick ligga för fäfot och komma i vanhäfd; det var det man ville
förekomma den gången, men man kan icke säga, att något likartadt
förhållande förefinnes i södra delarna af landet. Gent
emot herr Igel ber jag att få säga, att jag icke vet, om det är
en eller annan trakt på norra Dal, där bolagen köpt skog i alltför
stor utsträckning, men det förvånar mig mycket, om icke
representanterna för dessa orter skulle ha lika klar blick, som
Arärmlandsrepresentanterna haft, så att om de fått se något, sona
är, som det icke borde vara, de icke påpekat det här i riksdagen.

Herr Igel: Herr talman! Med anledning af herr Olssons

anförande vill jag säga, att jag icke betviflar, att dalslandsrepresentanterna
ha lika klar blick på denna fråga som värmlandsrepresentanterna
visat sig ha, men förhållandet är det, att den
ena af dalslandsrepresentanterna, som vi här ha, tillhör södra
Dalsland och han har icke haft någon anledning att upptaga
saken, och hvad representanten för norra Dalsland beträffar så
bor han tämligen långt söder ut i den domsaga, som han har
äran representera, och har troligen icke varit i tillfälle att med
egna ögon se förhållandena, sådana som de äro i norra Dalslands
socknar, och därför icke heller kommit att tänka på denna
sak; men den, som sett, hur det gått med jorden på de egendomar,
som där kommit dels i bolagshänder och dels i enskilda
utlänningars händer, han måste ha lagt märke till, att jordbruket
fått förfalla helt och hållet. Eu del hus ha ruttnat ned och
andra äro borttagna, så att man nu ser bara ett stenröse, där
stugan stått förr i världen. Där råder den ytterligaste vanhäfd,
folket har rest bort mest till Amerika, och trakterna äro helt och
hållet affolkade. Där det var fullt med trefna bostäder och
mycket folk i min ungdom, är det numera nästan bara. ödemarker
på grund af den framfart bolag och vederlikar tillåtit sig

Lördagen den 13 maj, e. m. 9 >r 4g.

i den trakten. Detsamma kan bli förhållandet äfven med skogs- Angående

trakterna i Västergötland. Såsom herrarna se i tabellen, som bolags jord för är

vidfogad betänkandet, äro i Örebro län förhållandena för när- värf m'' m‘

varande värre än i de nyss påpekade länen, och jag tänker, att (Forts-)

representanterna för Örebro län äfven varit vakna, fastän de af

vissa anledningar icke tagit itu med detta spörsmålet. Det tyckes

mig dock, som om det vore nödvändigt, att något åtgjordes och

man bör, som jag sade förra gången, när jag hade ordet, icke

draga sig för en utredning. Den kan man väl alltid tåla att se

och taga kännedom om, hur saken står. Jag instämmer därför,

herr talman, i landshöfding Widéns yrkande.

Grefve It. Hamilton: Herr talman! Bolagen ha i allmänhet
icke varit några föregångsmän för jordbrukarne, men de
ha köpt jorden för att kunna konkurrera med jordbrukarne ifråga
om sockerbetsodling, och jag vet icke precis, om det är så särdeles
lämpligt. Bolagens uppköp af jord, medför att jorden
sammandrages i stora komplex i stället för att bibehållas i små
lotter,. livilket är en sträfvan, som åtminstone vi i denna kammare
icke önska befordra.

Herr Svensson i Skyllberg: Då herr Igel berört förhållan dena

i Örebro län och framhållit att aktiebolagens jordförvärf
därstädes väsentligen ökats under den period, som finnes angifven
i den vid reservationen fogade tabellen, ber jag att få nämna,
att under 1880-talet detta berodde på särskilda förhållanden. Då
var förhållandet det, att en del egendomar öfvergingo till aktiebolag
men fortfarande förblefvo i hufvudsakligen förutvarande
ägarnes ägo. Man antog aktiebolagsformen, ehuru i realiteten
egendomarna kommo att tillhöra samma ägare. Det var i stort
sedt orsaken till den stora ökningen af aktiebolagens egendomar
under 1880-talet. Sedan 1895 har ingen ökning skett, utan förhållanaena
ha varit tämligen konstanta på de sista åren, och jag
tror, att de sista åren rent af visat en tillbakagång i fråga om
antalet mantal, som af aktiebolag innehafvas.

Om nu en undersökning skall ske — hvilket jag ingalunda
vill motsätta mig — hoppas jag, att den får bli af allsidig natur,
och att man undersöker, huruvida skada uppstått ur det allmännas
synpunkt, däraf att aktiebolagen innehafva egendomar
eller ej.

Öfverläggningen förklarades härmed vara afslutad. Herr
talmannen framställde propositioner å dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock afslag å samma hemställan och bifall i stället
till den af herr Widén m. fl. afgifna, vid punkten fogade reservationen
; och ansåg herr talmannen den senare propositionen vara
med öfvervägande ja godkänd. Som emellertid votering begärdes,

Nr 48. 10

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående bl ef uu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voterings bolags

jord- proposition:
förvärf m. m.

(Forts.) Den, som vill, att kammaren, med afslag å lagutskottets

hemställan i punkten 3:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 41,
bifaller den af herr Widén m. fl. afgifna, vid punkten fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 113 ja mot 60 nej; och hade
kammaren alltså afslagit utskottets hemställan och i stället bifallit
den af herr Widén m. fl. afgifna reservationen.

Punkterna 4:o)—7:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Vidare föredrogos hvart för sig första särskilda utskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, nr 44, angående
anslag till arbetsdomstolen, och

nr 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, nr 45, angående
anslag till bestridande af kostnaden för den genom statens
försorg anordnade medlingen i arbetstvister.

Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Angående Häruppå företogs till afgörande första särskilda utskottets

ersättningen memorial, nr 4, angående ersättning åt dess tjänstemän och vakt till

tjQ/HSt&TPlQ/TX

lemning1 hos 1 förevarande memorial hemställde utskottet, att åt utskottets

ett utskott, tjänsteman och vaktmästare måtte beviljas följande arfvoden:

åt sekreteraren .................. 2,500 kronor

» notarien ........................ 1,500 »

» vaktmästarna, hvardera ... 325 »

Lördagen 13 maj, e. m. 11 jjr 49^

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af Angående

ersättningen

Iierr Olausson, som yttrade: Herr talman, mina herrar! tillt^ste^iin
Det har väckt icke allenast min utan mångas förvåning, att första betjäning hos
särskilda utskottet begärt, att Riksdagen skall bevilja ett arfvode M utskott.
åt dess sekreterare med ett belopp af 2,500 kronor. Sekreteraren (Forts.)
i samma utskott föregående år erhöll, om jag icke missminner
mig, ett arfvode af 1,800 kronor, och ändå ansågs detta belopp
vara ganska högt tilltaget. Sekreterarne i de flesta af de ständiga
utskotten uppbära icke mer än 500 kronor i månaden, hvithet är
betydligt lägre belopp, än hvad här ifrågasättes.

Skulle nu Riksdagen bevilja det här begärda beloppet, kommer
som en gifven följd häraf konsekvensen att bjuda, att arfvodena
äfven måste höjas för sekreterarne i de ständiga utskotten.

Då jag jämte många med mig anser, att de arfvoden, som
utgå till utskottens sekreterare, äro tillräckligt höga, får jag, herr
talman, taga mig friheten hemställa, att kammaren måtte besluta,
det arfvodet till första särskilda utskottets sekreterare måtte sättas
till 2,000 kronor.

Vidare anförde

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Jag förvånar
mig icke det ringaste öfver, att den föregående talaren och
många med honom funnit detta arfvode väl högt tilltaget. Det
måste förefalla så för enhvar. Man hade till och med förut
föreslagit något högre ersättning, men slutligen stannat vid 2,500
kronor, hvilket förslag jag också biträdde. Då jag så gjort, vill
jag säga anledningen därtill.

o Den föregående ärade talaren gjorde en jämförelse mellan
förhållandena i fjol. Då var det i detta utskott två sekreterare,
den ene med 1,800 och den andre med 1,500 kronors arfvode,
notarien Ilek 1,000 kronor. Nu äro de två sekreterarne ersatta
med en sekreterare och eu notarie och den sammanlagda kostnaden
för ersättning åt utskottets tjänstemän är 300 kronor mindre än
i fjol Men så är det en sak, som är den allra viktigaste, nämligen
att denne sekreterare skall af detta arfvode aflöna sin vikarie på
den plats han har, så att den rena behållningen för honom går
till 1,000 kronor. Det är den rena förtjänst, han af sin tjänstgöring
som sekreterare hos detta utskott får. Jag ansåg mig
icke kunna motsätta mig detta anslag med hänsyn till den synnerligen
ansvarsfulla befattning, han haft; och om man tar i betraktande
det utmärkta sätt, hvarpå han skött sitt arbete, hvilket
visserligen icke ledt till något resultat, men föranledt, att ärendet
kommit in i kamrarne fjorton dagar eller tre veckor tidigare än
eljest skulle varit fallet, måste jag yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 48. 12

Angående
ersättningen
till tjänstemän
och vaktbetjäning
hos
ett utskott.

(Forts.)

Lördagen den 13 maj, e. m.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Älfdalsåsen och
Pettersson i Bjälbo.

Herr Rydén: Iierr talman, mina herrar! Då denna arfvodesfråga
kommit på tal, skall jag be att få säga, att jag till alla
delar instämmer i det anförande, som herr Olausson höll. Det
kan, äfven om så är, att sekreteraren i detta fall fått aflöna sin
vikarie med något belopp, ändå icke försvaras, att vi hugga till
med sådana här arfvoden.

För min del anlägger jag framför allt den synpunkten pa
denna fråga, att vi böra vara rättvisa mot våra egna tjänstemän.
Om jag t. ex. tar sekreteraren i lagutskottet, som sliter alldeles
oerhördt — jag bara behöfver peka på, att han skrifvit hela det
i dag föredragna betänkandet om föreningslagarna, hvilket enligt
min uppfattning kraft mycket mera arbete än hvad aftalsutskottets
betänkande gjort, enär däri varit mycket mera lagtext att formulei''u
— och tänker på hvad han har för arbete hela riksdagen
med den mängd af välskrifna och digra betänkanden, som här
komma in till kamrarna, så få vi väl medge, att det är en förskräcklig
disproportion mellan arfvodena i dessa båda fall. Det
är icke& ett spår af rättvisa mot våra egna tjänstemän, att de
skola slita hela riksdagen med sådant arbete men icke ha så stor
lön som tillfälligt arbetande sekreterare, som komma in och tjänstgöra
ett litet grand. Deri nu ifrågavarande sekreteraren har icke
hatt så ofantligt mycket att göra, vågar jag säga. Flera utskottsledamöter
hafva sagt, att arbetet för sekreterare!! i det särskilda
utskottet icke varit så betungande i år som i fjol. Det
har visserligen omfattat en längre tid, men icke varit sa stort
som under förra året. Då sekreterarens arfvode i fjol kunde
sättas till 1,800 kronor — och jag antager, att han äfven då fick
aflöna sin vikarie — så är det väl icke mer än rättvist, att vi
nu ej gå längre än till det belopp, som herr Olausson föreslagit.

Jag tror också, att vi måste något litet se upp med dessa
arfvodesfrågor. Det har visat sig eu mycket stark tendens hos
de särskilda utskotten att höja dessa arfvoden alldeles förfärligt
mot hvad vi betala åt våra ständiga tjänstemän. _ För några år
sedau, när jag började min riksdagsmannabana, hajade vi till litet
hvar för ett belopp af 1,500 kronor åt eu tillfällig sekreterare;
och vi tyckte alla, att det var ett afsevärdt arfvode. Men den
gången var det ett betänkande, som var mycket större än detta.

Jag kan icke vara med om att nu bevilja ett så högt arfvode,
som utskottet här föreslagit, och jag tror, att äfven om vi bevilja
2,000 kronor för ett arbete, som räckt något öfver två månader,
och som dock icke tagit all sekreterarens tid utan medgifvit honom
att hafva andra uppdrag vid sidan däraf, detta, är fullt tillräckligt.
Det är i alla fall den aflöning, som utgår till våra justitieråd;
och jag måste därför hålla på ett bifall till herr Olaussons förslag.

13 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Herr Schotte: Herr talman! Jag har icke deltagit i ut- Angående

skottets behandling af detta ärende och har således icke haft ersättningen
någon del i dess hemställan angående det arfvodesbelopp, somU gg^mkt^
här blifvit föremål för anmärkning. För min del går jag gärna betjäning hos
in på att, såsom föregående talare framhållit, detta arfvode före- ett utskott.
faller åtskilligt högt; men det har varit vanligt, att de särskilda (Forts.)
utskotten aflönat sina sekreterare något högre än de ständiga
utskotten aflönat sina. Jag vill erinra mig, att sekreteraren i det
särskilda utskott som för några år sedan hade bolagslagarna om
hand tillerkändes ett ganska högt arfvode — jag undrar om det
ej var 3,600 kronor. Jag tror, att det knappast är skäl för Andra
kammaren att här göra någon ändring i utskottets förslag och
därigenom sannolikt framkalla en gemensam votering; jag vågar
tro, att de särskilda upplysningar, som här meddelats eller, att
sekreteraren till sin vikarie i den ordinarie befattningen fått afstå
så mycket af nämnda arfvode, att hans verkliga behållning
— frånsedt den fulla revisionssekreterarelönen — på arbetet hos
utskottet ej blir mera än 1,000 kronor, bör vara skäl tillräckligt
för att bevilja honom det belopp, hvarom utskottet enat sig.

Däremot är jag gärna med om, att det vore lämpligt, att
kammaren fastställde några grunder för sekreterarearfvodenas
utgående; och särskildt tror jag, att sekreterarna i vissa ordinarie
utskott t. ex. i lagutskottet måste anses kanske väl knappt aflönade
med det arfvode, som är dem anvisadt för det synnerligen
mångsidiga arbete, som flera af dessa sekreterare ha att
utföra.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren ville bifalla utskottets
förslag.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Jag tror för

min del, att det är nödvändigt att se till, att icke sådana arfvoden
som det, hvilket nu är i fråga, få utsträckas hur högt
som helst. Det måste finnas någon gräns; och äfven om ett
utskott utser till sekreterare en person, som har skyldighet att
aflöna vikarie, måste det i alla fall vara angeläget för hvarje
utskott, som behöfver en sekreterare, att tillse, att åt denne icke
utbetalas mera penningar, än som är nödvändigt. Skulle ingenting
annat erfordras, för att ett utskott skulle utbetala hur högt
sekreterarearfvode som helst, än att utskottet utser en sekreterare,
som har att aflöna eu vikarie, så blefve det ju ingen gräns för
hvar arfvodena skulle stanna.

Hvad nu beträffar det uppdrag, som här är i fråga, så omfattar
det i alla fall en icke synnerligen lång tid; och jag tycker
därför, att det arfvode, som här under debatten föreslagits, nämligen
2,000 kronor, bör vara alldeles tillräcklig ersättning för den
tiden och det högsta arfvode, som bär kan komma i fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det af herr Olausson

Nr 48. 14

Lördagen den 13 maj, e, m.

Angående framställda förslaget; och jag anser, som sagdt, att det är all ersattningm

deies nödvändigt att fastslå, att det måste bli en gräns för arftill
tjänsteman , .. t-.?, ’ °

och vakt- vodena bär i Riksdagen.

betjäning hos

ett utskott.
(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen propositioner
på dels bifall till utskottets hemställan och dels bifall
till nämnda hemställan med den af herr Olausson under öfverläggningen
föreslagna ändring däri; och fattade kammaren beslut
i öfverensstämmelse med den sistnämnda propositionen.

§ 4.

Angående A föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kam infärande

af marens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i anledning af
religiomkun- Yäckt motion om skrifvelse till Kungl. Mai:t i fråga om inläroämne
^förande religionskunskap såsom läroämne vid allmänna läroverk
allmänna och folkskolor.

läroverk och I en inom Andra kammaren af herr Kjellberg väckt motion,
folkskolor. ur 291, hade föreslagits, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, under hvilka
förhållanden religionskunskap kunde införas såsom ett för samtliga
lärjungar obligatoriskt läroämne vid folkskolorna och allmänna
läroverken, samt för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill en sådan utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Uti vid utlåtandet fogad reservation hade emellertid herr
Waldén föreslagit, att Andra kammaren för sin del ville besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, under hvilka förhållanden religionskunskap
kunde införas såsom ett för samtliga lärjungar
obligatoriskt läroämne vid folkskolorna och allmänna läroverken,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill eu sådan utredning
kunde föranleda.

Efter det utskottets hemställan upplästs, yttrande

Herr Waldén. Herr talman, mina herrar! Då jag icke
kunnat ansluta mig till utskottets utlåtande angående den föreliggande
motionen och därför nödgats såsom reservant angifva
min ståndpunkt till densamma liksom några af de skäl, som dikterat
denna min ståndpunkt, kan jag icke låta detta, enligt mitt
förmenande, synnerligen viktiga ärende passera utan att yttra
några ord, och jag anser mig ha så mycket större anledning härtill,
som, så vidt jag kan se, utskottet i sin motivering på sätt
och vis gått vid sidan om den fråga, hvarom motionen egentligen
rör sig.

Lördagen den 13 maj e. m. 15

Såsom jag i min reservation inledningsvis antyda är frågan
om religionsundervisningens ordnande i skolan eu af de mest
brännande och blir detta i allt högre grad för hvarje dag som
§ar- man kommer sannerligen icke i från densamma genom

några, låt vara än så välmenade reformer ifråga om läroböcker,
mindre timantal etc., såsom utskottet tycks förmena. Frågan
gäller nämligen ingenting mindre än ett slutligt och fullständigt
införande af religonsfrihet i vårt land och afskaffande! af ett
obehörigt och fördärfligt samvetstvång i våra skolor. Och detta
mai kommer enligt mitt förmenande icke att uppnås, förrän den
dag, vår nuvarande konfessionella religionsundervisning blifvit
ersatt med en konfessionslös sådan.

Det ^ är detta, som är det centrala, själfva kärnpunkten i
denna fråga, och just detta sakförhållande har utskottet så godt
som fullständigt förbisett, då det i sin motivering nästan uteslutande
uppehåller sig vid och resonerar om de rent formella
reformkrafven rörande den nuvarande kristendomsundervisningen.
Huru berättigade dessa ur pedagogisk synpunkt än kunna vara,
så kommer dock deras genomförande endast att blifva ett svagt
palliativ. Nej, vi måste gå betydligt djupare i denna fråga: det
är„ n?£ ,med ändra kristendomsundervisningens form, vi
måste gå till ^grunden och lägga om religionsundervisningens
innehåll, för så vidt det gäller vårt offentliga skolväsen. Men
detta kan endast ske genom införandet af en konfessionslös och
historisk religionsundervisning.

Nästa fråga blir då den: Hvad menas med en sådan religionsundervisning,
och hur skall den lämpligen meddelas?

Ja, jag har i motiveringen till min reservation i största
korthet sökt antyda, huru jag tänker mig en sådan undervisning
anordnad, och hvilken betydelse jag vill inlägga i begreppet historisk
religionsundervisning, särskildt när det gäller densammas
bedrifvande på skolans lägre stadier, hvilka hufvudsakligen ligga
inom mitt erfarenhetsområde.

Jag vill nu icke. upptaga kammarens särskildt i dessa dagar
sa strängt upptagna tid med eu utförligare framställning af ifrågavarande
spörsmål. Men jag anser mig böra i detta sammanhang
kraftigt understryka, att åtminstone jag för min del icke
har tänkt mig, att undervisning om kristendomen och Jesu lära
skulle afskaffas i våra skolor, utan bör tvärtom detta fortfarande
vala det centrala i densamma. Hvad jag och många tusen med
mig vill ha bort är det dogmatistca lärotvånget i den nuvarande
kristendomsundervisningen, samt, såsom eu följd häraf, befria
barnen från att i skolan påtvingas en tros- och ^åskådning, som
strider mot det förnuftiga tänkandets lagar.

Det linnes emellertid särskildt eu viktig synpunkt vid bedömandet
af denna fråga, som jag icke med tystnad kan förbigå.

Den kristna mänskligheten befinner sig i våra dagar i en kris,

Nr 48.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne v id
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48. 16 Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående icke minst i fråga om de religiösa spörsmålen. Huru arten och
införande, af förloppet af denna kris kunna komma att gestalta sig, beror i
rskap°såsom väsentlig grad på, huru de kristna kyrkosamfunden komma att
läroämne vid ställa sig till de frigörande andliga rörelser, som uppstått , i de
allmänna flesta kulturländer. Om dessa samfund fortfarande som hittills
läroverk och • flfln(j fanatism hålla fast vid det bestående och sluta ögonen
folkskolor. ^ fQr tidskrafven, så kan åtminstone icke jag se någon annan
(lorta.) utgång) än att religionsundervisningen helt och hållet kommer
att sopas bort från våra skolors läroplan, hvilket jag för min del
måste anse såsom eu stor olycka i betraktande af det stora såväl
intellektuella som framför allt etiska bildningsvärde som både
kan och bör ligga i detta undervisningsämne framför de flesta
andra. Och det är just i detta afseende den nuvarande kristendom
sundervisningen enligt mitt förmenande brister.

Jag kan icke underlåta att citera några ord af en mycket
framstående skolman, hvilka på ett slående sätt belysa detta:
Han yttrar:

»Den starkt resonerande form kristendomsundervisningen
numera har hos oss, bereder den visserligen en formell tankeöfning.
Men det tänkande, den öfvar, är ett spetsfundigt och till
ej ringa del sofistisk! tänkande. I de fall, då kristendomsundervisningen
omedelbart verkar tvifvel och förnekelse, blir den visserligen
indirekt ett medel för de ungas intellektuella utveckling.
Men denna utveckling har sin afvigsida. Det af kristendomsundervisningen
framkallade tviflet drabbar nämligen ofta ej blott
de religiösa dogmerna utan också de med dem hopfogade etiska
sanningarna, och tviflet blir i så fall ett tveeggadt svärd, farligt
att handhafva för omogna krafter.»

Ja, det är just här den stora faran ligger: i vår nuvarande
religionsundervisning sammankoppla vi etiska sanningar med re-,
ligiösa och metafysiska dogmer och spetsfundigheter, och när eå
de unga komma i beröring med lifvet och dess verkligheter, där
ofta tron på dogmerna dunstar bort, ja, då gå de etiska sanningarna
samma väg, till oberäknelig olycka för de unga.

Det ligger en stor och därför också beaktansvärd sanning i
de ord, som V. Rydberg fäller om den romerska kejsaren Marcus
Aurelius: »lian var för rädd om moralen för att bygga henne
på dogmer och system.»

Slutligen, ännu en omständighet ber jag att få anföra, som
bör mana till eftertanke, och jag kan då inskränka mig till att
äfven här citera samme framstående skolman, som jag nyss
åberopade: »Kristendomskunskapen intager hos oss en högt privilegierad
ställning såsom läroämne. Den möter de unga från
första stunden de inträda i skolan och ledsagar dem genom alla
dess klasser; den fullföljes därefter med största intensitet i konfirmationsskolan.
I folkskolorna och folkskolelärareseminarierna
är kristendomskunskapen det stora dominerande hufvudämnet,

Lördagen den 13 maj, e. m.

17 X:r 48.

och i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter ägna de skol- Angående
vårdande myndigheterna detta ämne en särskild omsorg och till- korande af
syn. Det oaktadt blifva resultaten af kristendomsundervisningen rfgion!kun"

blott otillfredsställande, utan fastmer sådana, att man kan ha läroämne°7id
skäl ifrågasätta, om ej hela det intensiva arbetet är förspilld allmänna
möda. Hur är det möjligt, att vårt folk inom stora lager ännu läroverk och
kan vara så rått, så vildt så fullständigt oberördt af allt hvad folkskolorkristlig
anda heter, då det i flera århundraden varit föremål för (Forts-)
kyrkans uppfostran, och då vi nu redan i 60 år hafva haft en
obligatorisk folkundervisning, inom hvilken den kristna religionsläran
spelår hufvudrollen? Hvar ligger felet? Det är en fråga,
som med all rätt må riktas till målsmännen för den anstalt, som
är satt att vara en vårdare af folkets högsta lifsintressen.»

Ja, detta är verkligen något, som borde vara ägnadt att
mana hvar och en till eftertanke — för så vidt han ej är så
bunden i fördomar och religiös fanatism, att han ej kan tänka
fritt i detta stycke — huruvida ej en grundlig omläggning af
vår religionsundervisning med det snaraste måste ske och just i
den riktning som motionären gifvit anvisning på, och som äfven
jag i hufvudsak ansluter mig till.

Då jag anser, att en sådan omläggning af denna undervisning
skulle blifva till fördel och lycka både för våra skolor och
för vårt folk, så ber jag, herr talman, att få yrka bifall till min
reservation, och jag vågar göra detta i alla deras namn, som se
och känna i den nuvarande konfessionella religionsundervisningen
ett andligt förtryck, oförenligt med vår tid, och jag vågar göra
det icke minst i samvets- och religionsfrihetens namn.

Herrar Branting, Winberg,o Johansson i Stockholm, Wallin,

Bissén, Persson i Stockholm, Aberg, Forssell, Söderberg i Stockholm
och Hasselqvist instämde häruti.

Herr Hagström: Herr talman! Jag skall inte här söka

följa reservan*en i hela hans yttrande; jag tror icke, att det är
nödvändigt. Jag skall icke heller inlåta mig på något ingående
bedömande af den konfessionslösa religionsundervisning, som han
i likhet med motionären önskar få införd i våra skolor i stället
för d n nuvarande kristendomsundervisningen och detta hufvudsakligen
af. det skäl, att jag anser, att man härstädes icke bör i
onödan gifva anledning till vidtgående diskussioner i religiösa
frågor, diskussioner, hvilka allt för ofta visat sig urarta därhän,
att de blifvit föga uppbyggliga.. Därför vill jag också till fullo
instämma med motionären, då han säger på sidan G i utskottets
betänkande: »Särskildt borde ju frågor om kyrkans lära få afgöras
inom densamma» d. v. s. inom den svenska folkkyrkan, som
motionen ordar om, men man kan också säga inom ''kyrkan’

»i stället för att såsom nu vara beroende af Riksdagen, hvilken

Andra hammarens protokoll 1911. Nr 48.

2

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 48.

Angående
införande af
religionslcunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

18

väl knappast kan anses vara ett för ärenden rörande kyrkolära,
bekännelse och kyrklig tukt särdeles lämpadt forum». Ja, häri
vill jag som sagdt, till fullo instämma med motionären.

Men jag vill icke tillåta mig att ingå i något fullständigt,
bemötande af de uttalanden, som gjorts till förmån för den konfessionslösa
undervisningen eller tillåta mig att fälla något omdöme
om den äfven af ett annat skäl. Jag får nämligen bekänna,
att den kunskap, som jag har om denna undervisning,. är helt
och hållet teoretisk och sålunda enligt mitt förmenande icke tillräcklig
för att fullt rättvist bedöma frågan. Det har icke vant
mig möjligt att ur motionen få fram, huru den af motionären föreslagna
religionsundervisningen skulle verka och. icke heller hvad
som därmed skulle vara att vinna, och jag misstänker, att detsamma
är förhållandet med de allra flesta af denna kammares
ledamöter. Hvad som däremot är lättare att föreställa. sig är
hvad vi eller rättare skolan skulle komma att förlora, därigenom
att kristendomsundervisningen strökes bort från skolans schema.

Den undervisning i religionskunskap, som skulle ersätta
kristendomsundervisningen i skolan, skall, säger motionären, vara
konfessionslös eller dogmfri, objektiv och historisk; det skall vara
en undervisning icke i religion, utan om religion, och motionären
omnämner vidare, ehuru i största korthet, den plan till en sådan
historisk undervisning, som utarbetats dels af kyrkoherde Fries i
Stockholm och dels af doktor Lönborg vid Högre samskolan i
Göteborg. Beträffande doktor Fries program omnämnes detta i
motionen endast med följande ord: »från barnets inträde i folkskolan
till och med det år, under hvilket det fyller 10, skall
dess religionsundervisning vara beroende på föräldrarnas bestämmelse
och tänkes förlagd utanför folkskolan. Från och med det
år barnet fyller 11 år till och med det, då det fyller 14, skall
barnet efter statens bestämmelse åtnjuta obligatorisk (rent historisk)
religionsundervisning, till ledning för hvilken författaren
skisserar en tilltänkt lärobok». Doktor Lönborgs undervisningsplan
omnämnes endast med följande ord: »Början göres med ett
ingående studium af de stora religiösa personligheterna, hvarefter
den israelitiska religionen, kristendomen och den kristna kyrkan
bli föremål för en objektiv historisk framställning, och slutligen
behandlas främmande religioner».

Ja, detta är nu allt. I detta, äfvensom i reservantens motivering
och hvad han nyss bär bär yttrat, kan man visserligen
skönja några om ock svaga konturer af den undervisning i religionskunskap,
som motionären önskar tå införd i stället för
kristendomsundervisningen, men någon klar bild eller någon totalföreställning
af denna undervisning lärer, man väl knappast
kunna få, för så vidt man icke förut haft tillfälle eller anledning
att närmare taga reda på saken.

Nu vill jag visserligen gärna medge, att det kan vara svart

Lördagen den 13 maj, e. m. 19

och måhända icke heller lämpligt att i en motion utveckla ett
helt lärosystem, men jag vill å andra sidan också framhålla, att
den sak, som det här gäller, icke får betraktas som så allmänt
känd, att det är nog att endast peka på densamma eller bara i
korthet antyda, hvad det är fråga om.

Reservanten säger i början af sin motivering, att motionen
berör en fråga, som säkerligen för närvarande är en af de mest
omstridda, nämligen religionsundervisningen i våra skolor, och
däri har han otvifvelaktigt rätt. Men om så är, att meningarna
i denna sak äro mycket stridiga och divergerande, och om, som
jag tror, särskild! denna kammare i stort sedt icke har och icke
kan ha en sådan klar och bestämd uppfattning af hvad det är
frågan om, då synes mig detta i och för sig vara ett tillräckligt
skäl, hvarför vi icke kunna bifalla motionen i fråga.

Jag anser det därför icke nödigt att ingå på en närmare
undersökning, om hvad ett bifall till motionen skulle innebära,
och jag vill icke heller göra det, därför att, som jag nämnde i
början af mitt anförande, jag anser, att man bör undvika alla
uppnfvande diskussioner i religiösa spörsmål. Jag skall därför
heller icke upprepa, hvad utskottet sagt i sitt utlåtande, utan med
en hänvisning till detta endast be att få vrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herrar Fornander, Bern i Staby, Mogren,
Ström i Transtrand, Helin, Bergman och Mörtsell.

Herr Kjellberg: Herr talman! Utskottets ordförande har

i sitt nyss hållna anförande citerat några ord ur min motion, där
jag uttalat ett beklagande af, att Riksdagen öfver hufvud taget
skall behöfva syssla med frågor sådana som denna, och jag har
i eu debatt i denna kammare under förra året yttrat mig i samma
riktning. Men så, länge förhållandena mellan stat och kyrka här
i vårt land äro sådana som de nuvarande, så kan ju Riksdagen
icke underlåta att spela den roll, som tillkommer Riksdagen på
detta område. Så länge som staten och kyrkan på det nuvarande
sättet äro med hvarandra förenade, så är det ju klart, att hvardera
parten af dessa båda måste utöfva ett inflytande på den
andra. Att helt enkelt säga, att Riksdagen icke borde syssla med
dylika frågor, kan icke vara rätt, därtill äro dessa frågor alltför
viktiga. Och jag anser för min del, att Riksdagen påtager sig
ett mycket stort ansvar, om den utan vidare skulle afvisa sådana
frågor från sitt program eller sin arbetsordning.

Det„ är emellertid klart, att man så här långt fram i maj
månad, då ärendena trängas på föredragningslistan, näppeligen kan
vänta sig något större intresse inom Riksdagen för en sådan fråga,
och att döma af utskottets utlåtande torde äfven under andra förhållanden
icke något större intresse härvid vara att vänta. Man vill,

Nr 48.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48. 20 Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående det förstår jag så väl, helst skjuta ifrån sig en fråga sådan som
införande af (jenuaj hvilken ju rör sig på ett ytterst ömtåligt område. Men
religionskun- det d;)ck efter mjn mening så, att denna fråga måste fram,

läroämneZdoch jag har i början af min motion redogjort för några andra
allmänna frågor, som på senare åren varit före här i kammaren, och som
läroverk och rQra sjg på samma område.

folkskolor. Den närmaste anledningen bland många andra till min

.(Forts.) motion var såsom nämnts ett förslag, som debatterades här 1909,
nämligen frågan om rätt för medlem af svenska kyrkan att låta
sina barn befrias från kristendomsundervisningen i folkskolan och
läroverken. Förhållandet är jo, som vi alla veta, att denna frihet
för närvarande icke tillkommer barn af föräldrar, som tillhöra
den svenska statskyrkan, utan äro dessa barn skyldiga att deltaga
i religionsundervisningen eller, om man så vill kalla den, kristendomsundervisningen
i skolan.

Nu väntar jag att få höra den invändningen, att jag icxe
kan hoppas på något understöd från kyrkligt håll eller från pedagogiskt
håll. Jag har dock redan fått detta i dagspressen, då en
af Stockholms kyrkoherdar uttalat sig till förmån för min motion,
till hvilken han förklarat sig uti princip ansluta sig. Likaså ha
inom Stockholms lärareförening åtminstone tvenne röster helt
nyligen höjts till förmån för min motion. Den kyrkoherde i Stockholm,
som uttalat sig i den angifna riktningen, är kyrkoherden i
Oscars församling doktor Fries. Han tar emellertid afstånd på
en viktig punkt, som jag strax skall be att få något uppehålla
mig vid, särskildt därför, att den af utskottet blifvit alldeles
förbisedd.

Förhållandet är nämligen det, mina herrar, att huru mycket
man än talar om att reformera kristendomsundervisningen och
huru stora förhoppningar man i detta afseende ställer på folkundervisningskommittén
eller på Indika utredningar, som man än
kan vänta, så kunna vi dock vara fullständigt förvissade därom,
att vi aldrig skola kunna åstadkomma eu kristendom sunder visning,
som kan tillfredsställa alla parter, alla olika kyrkosamfund.
Om vi se på de strider, som dagligen pågå i vårt land, icke blott
mellan olika kyrkosamfund utan äfven inom en del religiösa
sammanslutningar, så skola vi timra, att det icke är tänkbart att
kunna på något sätt ordna om kristendomsundervisningen så, att
den tillfredsställer ens alla dem som tillhöra statskyrkan. En
sådan undervisning är enligt min mening icke möjlig att uppnå;
det se vi dagligen och jag skall längre fram i mitt anförande
lämna bevis på hur ofantligt högt stridens vågor gå på detta
område.

Om jag sålunda anser det fullkomligt hopplöst att kunna fa till
stånd eu reform af kristendomsundervisningen inom folkskolan
och läroverken därhän att denna undervisning skulle kunna tillfredsställa
alla parter, d. v. s. alla föräldrar af olika kyrkliga och

Lördagen den 13 maj, e. m. 21

religiösa riktningar, hvilkas barn för närvarande deltaga i denna
undervisning, så finnes bär eu annan sak att beakta, som emellertid
af utskottet helt och hållet f rbisetts, nämligen det, att jag
med mitt förslag till reform af religionsundervisningen afsett bland
annat att hvarje barn, till hvilken bekännelse dess föräldrar än
ansigte sig, skulle bli skyldigt att deltaga i denna undervisning i
religionskunskap. Min mening är nämligen den, att om staten,
såsom sig bör, skall ägna någon uppmärksamhet och något intresse
åt sina medborgares fostran på det religiösa området, så
höra — från statens sida sedt — inga medborgare, inga barn
kunna undantagas från sådan undervisning. Om det är så, att
staten intressar sig för religionsundervisningen i skolan, därför
att skolan därigenom gifver ungdomen den sedliga fostran och
de lefnadsmotiv, som staten anser vara de allra säkraste, de allra
fastaste, så bör det väl också från statens sida tillses, att alla
medborgare, att alla barn bli delaktiga af undervisningen på detta
område. Staten kan icke komma längre; den kan icke skänka
medborgarne en tro, icke skänka dem eu öfvertygelse, ty tro och
öfvertygelse bli under alla förhållanden och i alla tider eu privatsak.
Där denna tro och denna öfvertygelse ge sig tillkänna i uttalandet
af vissa meningar eller i vissa handlingar, där är det
som statens intresse börjar och som staten med full rätt griper
in för att korrigera och rätta. Men ifråga åter om själfva den
tro eller själfva den öfvertygelse, som staten skulle önska hos
sina medborgare, kan staten i stort sedt icke göra annat än söka
få en sådan undervisning till stånd, ur hvilken ungdomen kan
hämta det stoff, som erfordras för individen för att uppbygga en
öfvertygad lifsåskådning, för att bli eu personlighet i ordets högsta
och bästa mening.

Om vi emellertid fortsätta att gå på den nuvarande vägen,
d. v. s. att vi, till hvarje pris hålla på konfessionell religionsundervisning
i våra skolor, då komma vi, såsom jag sade nyss,
aldrig att vinna eu kristendomsundervisning, med hvilken alla
de, som tillhöra kristliga kyrkosamfund, känna sig tillfredsställda.
Och, å andra sidan, hur skall det gå med alla de barn, som sålunda
icke i skolan få genom statens medverkan någon undervisning
om religiösa ting? Jag tänker nu icke blott på de nuvarande
disenters barn, utan också på dem, som med all säkerhet
i en framtid här i Riksdagen skola tillkämpa sig frihet att trots
det de tillhöra statskyrkan låta sina barn afhålla sig från denna
undervisning. Detta är två synpunkter, som utskottet enligt min
mening har förbisett.

Nu har kyrkoherde Fries, ehuru han i öfrigt, som sagdt,
principiellt anslutit sig till motionen, framhållit, att han icke är
ense med mig därom, att denna historiska, objektiva och dogmfria
undervisning bör komma alla barn i skolan till godo, ty,
säger han, äfven en sådan historisk undervisning måste vara kon -

Nr 48.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forte.)

Nr 48. 22 Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående fessionell. I detta afseende skiljer jag mig från doktor Fries,
införande af ty jag ansei.; att eu konfessionslös undervisning är den enda, som
r£v°7åsoZ härvidlag är tänkbar såsom något i längden bestående. Jag har
läroämne »idenskilt takt med många om denna sak och fått höra: »Ja, äfven
allmänna om du kan få fram ett program med en religionsundervisning
läroverk och som ar konfessionslös, kan du i alla fall icke få konfessionslösa
folkskolor. lärare> <jet är andeleS riktigt. Det är gifvet, att i detta

(F°rts.) iär0ämne liksom i alla andra lärarens personlighet under alla förhållanden
kommer att spela den förnämsta rollen. Vi veta ju
alla, att undervisningen i ett så ömtåligt ämne, som den konfessionella
kristendomen, redan nu öfverallt, i folkskolan, de allmänna
läroverken och vid universiteten, är fullständigt beroende af
lärarens personlighet och af den prägel, som han sätter på sin
undervisning. Vi kunna således icke begära, att läraren skulle
vara konfessionslös, att han skulle stå objektivt och lägga fram
för barnen de olika lärorna och säga: »Tåg och välj härur». Men
hvad man skulle tänka sig och hvad som icke är omöjligt, såsom
jag strax skall visa, är att programmet, att läroboken, att formen,
med ett ord: allt detta, på hvilket staten kan öfva inverkan, göres
konfessionslöst. Redan nu förekommer ju vid de allmänna läroverken
en sådan undervisning i religionskunskap, och vi kunna
mycket väl undervisa om vissa religioner utan att taga bestämd
ställning till dem och framför allt utan att bekänna oss till dessa
religioner, med hvilka man rör sig på det ena eller andra stadiet
af undervisningen. . .

Nu säger utskottet, att när motionären begär undervisning
i religionskunskap, så är det ingenting nytt, när det gäller de
allmänna läroverken. Nej, det är icke där det nya ligger i min
framställning, utan däri, att jag begär, att denna konfessionslösa
religionsundervisning skall bli obligatorisk lör läroverkens alla
lärjungar. Det är häri mitt uppslag skiljer sig från de nuvarande
förhållandena. Det är ju alldeles klart, att det icke går i längden
att blott skjuta undan frågan och säga, att vi skola, reformera
kristendomsundervisningen. Detta har sagts både från kyrkligt
och från andra håll under den tid, man i pressen diskuterat min
motion. Man talar om, att vi skola alla vara eniga, att vi skola
stödja oss på bibeln och att vi skola sluta oss enigt om vår
fäderneärfda tro. Men, mina herrar, hvad menar det ena och
det andra samfundet här med fäderneärfd tro, hvad mena de
med att stödja sig på den heliga skrift? Jo, därmed menas ett
bibelinnehåll och en tidsform sådana som det ena eller andra samfundet
tolkar den heliga skrift, tolkar vår fäderneärfda tro. Hvad
är egentligen vår fäderneärfda tro, om vi tänka efter? Ja, om vi
icke gå längre tillbaka i tiden än något öfver 300 år, så ha vi
ju Uppsala mötes beslut, vid hvars fattande det sades, att svenska
folket blifvit ett folk och hade en tro. Men huru är det i kyrkligt
och religiöst afseende 300 år senare? I religiöst afseende kan

Lördagen den 13 maj, e. m.

23 Jfr 48.

man ingalunda säga, att ens de, som tillhöra den svenska statskyrkan,
utgöra ett enda folk. Det kan väl låta så enkelt att
stödja sig på den heliga skrift och att sluta sig till den fäderneärfda
tron, det blir dock ständigt så, mina herrar, att det gäller
en tolkningsfråga, det blir så, att det konfessionella är det, som
söndrar människorna, och det, som är gemensamt i alla religioner,
är det som enar dem, Jag har gång efter gång vid samtal med
religiösa människor funnit, att, om man endast håller sig till det
gemensamma i olika religioner och till och med endast till det
som är gemensamt för olika riktningar inom den luterska kyrkan,
så säger den ena och den andra: nej, det där tillfredsställer mig
ej, jag vill ha det så, som det samfund jag tillhör har formulerat
lärosatsen. Man är sålunda icke nöjd med och kan icke ens ena
sig om det centrala inom olika trossystern, utan personer af olika
konfessioner vilja just ha hvar sin konfession i alla dess detaljer.
Det skall öfver hufvud enligt min mening icke vara möjligt att
lägga fram ett program för den konfessionella kristendomsundervisningen,
så beskaffad!, att ens alla statskyrkliga bli eniga därom.

Nu ber jag att få fästa uppmärksamheten på, hur ofantligt
olika meningar äro rådande i fråga om hvad som för närvarande
är den kristna läran eller den svenska kyrkans lära. En tidning,
»Ny tidning för kyrka och skola», redaktör kyrkoherde Gunnar
Ekström i Falun, har uttalat sig om tvenne teologie professorer,
Söderblom i Uppsala och Pfannenstill i Lund — i anledning af den
förres tal vid skalden Frödings begrafning och den senares liktal
öfver rektor magnifikus i Lund professor Jönsson •— på följande
sätt: »Liktalet i Klara kyrka står såsom ett liktal öfver den
moderna teologien, den må nu stoltsera hur mycket som hälst
öfver att den för tillfället sitter inne med makten att besätta
professorsstolarna», och i ett annat nummer af samma tidning
heter det: »Professor Söderbloms tal i Stockholm var mera öppet
hedniskt, professor Pfannenstills mera försiktigt». Där se vi sålunda,
hur en kyrkoherde i svenska statskyrkan i våra dagar bedömer
personer, som äro satta att uppfostra blifvande präster i
samma kyrka.

Eu annan tidning, som också är att betrakta såsom statskyrklig,
nämligen »Svensk kyrkotidning», redaktör pastoratsadjunkten
Törner i Uppsala, innehöll nyligen ett uttalande, som jag icke
kan låta bli att påpeka — det förekom i samband med en kritik
af min motion — för att visa, huru en statskyrkans präst ser
icke blott på min motion utan äfven på den frikyrkliga rörelsen
i Sverige. I nämnda tidning säges följande efter en kritik af
min motion: »Hur är det då möjligt, att ännu en och annan
kyrkovän icke fått ögonen öppna för, hvart herrar Kjellberg och
Waldenström vilja föra kyrkan?» En sådan uppfattning har man
på statskyrkligt håll om den Waldenströmska riktningen i vårt
land, att till och med ledaren af densamma i nämnda tidning

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48. 24

Lördageu den 13 maj, e. m.

Angående får plats bredvid mig, hvars anseende i samma tidning näppemförande
af pgen torde vara af bättre slag.

rfkapTåsom Jag menar således det, att öfverallt bland dem, som leda
läroämne »^folket såväl inom statskyrkan som utom densamma, olika tecken
allmänna ständigt tyda på, huru villrådig man står och huru stridens vågor
läroverk och ^ högt om hvad som är kyrkans lära. Jag skall icke anföra
folkskolor. några ytterligare citat, men jag ber att få nämna rubrikerna på
(Forts.) tre böcker, hvilkas titlar åtminstone jag anser böra komma in
i kammarens protokoll, tv jag är fullt öfvertygad därom, att den
fråga, som jag väckt på tal, kommer tillbaka. Jag skall således
först erinra om en bok med titel: »Renlärighetsmål inför evangeliska
fosterlandsstiftelsens styrelse af Enok Hedberg, hvilken
jag varmt rekommenderar till läsning. Herrarna ha af dagspressen
sett, huru det förhåller sig med denna stiftelse, och huru
man därinom först bildade sammanslutningen »De bibeltrogna
vännerna» och huru dessa sedermera med sin ledare i spetsen
lämnat stiftelsen.

Jag ber vidare att få i fråga om striderna inom statskyrkan
erinra om en strid i staden Göteborg mellan åtskilliga kyrkoherdar
där och »Göteborgs Statstidning», som redigeras af två
statskyrkopräster i Göteborg. Med afseende å denna prästerliga
strid har kyrkoherde Valdus Bengtson gifvit ut en broschyr med
titeln »Göteborgs Stiftstidning och den kyrkliga ungdomsrörelsen».

Om denna strid har »Ny tidning för kyrka och skola» haft
en artikel och därvid satt med fetstil såsom rubrik: »Deri kyrkliga
skandalen i Göteborg». Den sistnämnda tidningen är —
såsom förut nämnts — också redigerad af en präst inom svenska
statskyrkan.

Slutligen skall jag blott erinra om hvad som sagts och
skrifvits om »Biskop Personnes herdabref», som utkom förra
hösten, något som de herrar nog påminna sig, som äro intresserade
af dessa frågor.

Huru, mina herrar, skall man med tanke på dessa strider
mellan statskyrkan och frikyrkliga samfund och dessa strider
inom statskyrkan och inom de religiösa samfunden, huru skall
man, säger jag, ens kunna drömma om att lägga fram ett program
till kristendomsundervisning, som kan accepteras af verkligt
religiöst intresserade föräldrar? Det är för visso icke tänkbart,
utan det blir, som jag nyss sade, så, att flertalet föräldrar, som
icke redan ha den rätten, komma att arbeta för att få rätten att
taga bort barnen från religionsundervisningen i skolan. Men nu
invänder man från vissa håll: ja, vi medgifva visserligen alla,
att den nuvarande religionsundervisningen är ganska betänklig.
Jag vill då hemställa till herrarna, huruvida det kan vara rätt
att så föraktligt tala om »religionskunskapen», som jag hört på
åtskilliga håll, när vår kristendomsundervisning just är en undervisning
i religionskunskap i många punkter. Jag ber således att

Lördagen den 13 maj, e. m.

25 Nr 48.

få erinra om, att det finnes en »Handbok till bibliska historien»,
som är utgifven af rektor Fredrik Lundgren vid folkskolelärarinneseminariet
i Stockholm, hvilken bok jag också rekommenderar
till läsning, för att vi må öfvertyga oss om, huru lärarinnorna,
som gå ut att undervisa i detta centrala ämne i skolorna, själfva
bli undervisade. Därefter går det ej an att rycka på axlarna
och säga: det gör ingenting, tv det är bra i alla fall. Jag skall
ej trötta med några citat ur denna bok, men jag vill nämna, att
man ej behöfver läsa länge för att fråga sig: är detta kristendom,
är detta undervisning i svenska kyrkans religion, är det icke i
stället någon slags religionskunskap? Jag vill endast anföra eu
sats ur den boken: »Ändtligen nalkades dagen för flodens inbrott.
Det var, såsom man trott sig kunna beräkna, år 1656 efter människans
skapelse, just vid den årstid, då regntiden plägade begynna.
» Jag fäster uppmärksamheten på det noggrant angifna
årtalet och frågar: kalla herrarna detta för handbok i Icristendomsundervisning
för de unga kvinnor, som själfva skola undervisa
svenska folkets barn under skoltiden i detta viktiga ämne? Nej,
det är intet annat än religionskunskap, och herrarna kunna finna
detta upprepade gånger, sida efter sida, att här icke är fråga om
kristendoms-kunskap bär, utan möjligen om religionskunskap.

Jag skall icke gå längre än att framhålla, att den nuvarande
kristendomsundervisningen blifvit utsatt för kritik från alla håll
och en kritik, som man tycker att åtminstone de frikyrkliga
borde kunna vara med på. Några år innan den af mig förut
omtalade motionen i Riksdagen väcktes med hemställan, att barn,
som tillhöra frikyrkan, skulle vara befriade från skolundervisning
i kristendom, inlämnades till Stockholms folkskoleöfverstyrelse en
af 1,500 föräldrar undertecknad petition, hvari de begärde frihet
från undervisning i kristendom för sina barn. Men enligt gällande
lag kunde öfverstyrelsen i detta fall icke göra något åt saken.

Jag har i min motion citerat åtskilliga pedagogiska uttalanden
om den nuvarande religionsundervisningen, och för egen
del vill jag säga, att min bestämda öfvertygelse är, att just det
man velat skapa fram i undervisningen, just den religiösa känsla
man velat väcka hos barnen, just det vackraste och högsta man
tänkt sig få fram, det har man ödelagt på många håll och det
ofta på grund af den nuvarande formen för religionsundervisningen.
Det är detta man rycker på axlarna åt, liksom också
åt min önskan om en objektiv, dogmfri, historisk religionsundervisning.
Men jag frågar herrarna, om ni ej träffat religiöst
intresserade personar eller personer, som varit religiöst intresserade,
hvilka säga, att det, som ställt dem redan som barn i pansar mot
det religiösa, mot det etiska och mot det ideella på känslolifvets
område, det har varit det sätt, hvarpå de fått i sig alla dessa
former och formler, alla dessa döda ting, som dessutom kommit
i så riklig mängd, att formerna och de döda tingen förkväft hvad

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid,
allmänna
läroverk och
folkskolor,
(Forts.)

Nr 48. 26

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Ports.)

Lördagen den 13 maj, e. in.

som skulle spirat och vuxit i de unga sinnena. Säkert är, att
den nuvarande religionsundervisningen många gånger och på
många håll verkat i antireligiös riktning, och jag vill för egen
del lifligt instämma i det yttrande af rektor Leonard Wsern, som
jag citerat i min motion, att man blir betänksam, när man öfverväger
allt arbete, alla dagsverken, de många timmar, som i vårt
land lagts ned på folkuppfostran i det, som kallas kristendom
eller kristendomsundervisning, Man måste då säga, att när det
gäller resultaten af allt detta arbete, när det gäller att visa frukterna
däraf på det etiska området, ja, man måste då säga, att
icke mycket vunnits.

Man torde lätt inse, att jag i min motion utgått därifrån,
att religionsundervisningen under inga förhållanden borde tagas
bort från skolorna. Hvad den konfessionella undervisningen beträffar,
så framhåller jag uttryckligen, att den kan bibehållas vid
sidan af det öfriga skolprogrammet till tjänst för de barn, hvilkas
föräldrar därom anhålla, eller ock kan eu anordning vidtagas,
hvarigenom statskyrkans eller de frireligiösa samfundens prästerskap
fungera såsom lärare. Men under alla förhållanden vill jag
ha kvar eu för alla lärjungar obligatorislc, Jconfessionslös undervisning,
därför att jag ansett detta ämne, »religionskunskapen»,
vara ett ämne, som har den allra största och mest betydelsefulla
uppgift såsom bildningsämne. Genom en sådan undervisning
skulle man utan att binda barnens tankar från början och utan
att skrämma dem med afskräckande former eller dogmer gifva
dem stoff till tankar, och framför allt skulle man uti denna
undervisning framställa de stora religiösa personligheternas lifsbilder.
Jag tror för min del, att intet verkar mera uppfostrande
på de unga än just att få se de stora personligheterna träda fram
för dem i undervisningen. Men som det nu är ställdt, veta vi,
att skolundervisningen måste vara konfessionell; man undervisar
barnen i och betungar dem tidigt med metafysiska spetsfundigheter
och skolastiska utvecklingar. Och det råder icke blott en
dualism mellan religionsundervisningen, sådan den är ordnad,
och den samtidigt meddelade naturvetenskapliga undervisningen,
utan där råder en dualism inom själfva den konfessionella undervisningens
egen ram.

Jag ber, herr talman, på grund af hvad jag nu haft äran
anföra, och då jag anser, att det icke finnes någon möjlighet att
hoppas på ett program för en kristendomsundervisning i folkskolan
och läroverken af den beskaffenhet, hvarigenom ens de
olika meningsgrupperna inom den svenska statskyrkan kunna tillfredsställas,
samt då jag å ändra sidan anser undervisningen på
detta område vara af största betydelse för ungdomens utbildning
både i intellektuellt och moraliskt afseende, att få yrka bifall till
den vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Lördagen den 13 maj, e. m.

27 Nr 48.

Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Det for- Angående

dras i sanning icke liten själföfvervinnelse, när man i mer än 20 ^förande af
år varit universitetslärare i religionshistoria och religionsfilosofi, re}l9wnfcunatt,
da en sådan fråga som denna förekommer, begränsa sig till läroämne vid
några allmänna antydningar. Emellertid anser jag detta vara en allmänna
plikt med hänsyn till den föreliggande långa föredragningslistan, läroverk och
och jag tänker äfven, så godt sig göra låter, härutinnan följa hvad folkskolorjag
känner vara min skyldighet. Ej heller tror jag, att det kan (Forts-)
vara så behöfligt att gå in i några enskildheter, enär det ju finnes
auktoriteter, till hvilka jag kan hänvisa, och som med rätta åtnjuta
herrarnas förtroende.

För att nu icke tala om utskottet, hvars ärade ordförande
nyss på ett så måttfullt sätt fyllt sin plats här, vill jag
blott ansluta mig till hans beaktansvärda erinran, att det ej
går för sig i denna församling att söka fördjupa oss i ämnet,
äfven om tid därtill funnes, emedan förutsättningarna öfver
hufvud saknas. Nu skola herrarna icke tro, att jag därmed
vill hafva sagt, att det ämne, som föreligger, är af den
natur, att man icke kan ha gagn af ett sundt bedömande från
lekmannahåll, liksom fallet är med alla stora frågor. Men på
samma gång vi sätta värde på ett sanningskärt, rättfärdigt och
sundt folkomdöme, måste vi tillika fordra sakkunskap, framför
allt den, som egen erfarenhet skänker. Ty det kan icke förnekas,
att personlig erfarenhet af det samband med den eviga
världen, som vi kalla religiositet eller religion i subjektiv bemärkelse,
måste för ett sakkunnigt bedömande jämte ett visst mått
af religionskunskap också i någon mån finnas. Vår religionsstiftare
har själf uppställt detta rättesnöre, då han säger, att, »om
någon vill göra hans vilja, som har sändt honom,» d. v. s. lyda
den röst, från evighetens värld, som finnes i hvars och ens eget
inre, »så skall han förstå, om denna lära är af Gud», den läran,
att Kristus vore i eminent mening Guds Son, som kommit att
befästa sambandet mellan den timliga och den eviga välden.

Och därmed har han icke allenast visat hän till eu värld på andra
sidan om stjärnorna, i hvilken inträdet skedde genom den gröna
port, som heter grafven, utan han hade kommit för att flytta
ned himmelriket till jorden, hvarmed förstås införandet här af
ett högre lif med en ^åskådning, för hvilken icke timliga fördelar,
utan godhet, sanning och rättfärdighet utgjorde lifvets bestämningsgrunder.
Och detta menar jag är ett i djupaste och
fullaste bemärkelse praktiskt åskådningssätt med hänsyn till fosterlandet
såväl som den enskilde, såsom enhvar är i tillfälle att
pröfva och finna af historien bekräftadt.

Häraf torde framgå, att det måste i kristendomsundervisningen
finnas ett starkt personligt moment, för så vidt man gör
anspråk på att det skall vara undervisning i kristendom, såsom
det heter, detta läroämne — icke kristendomskunskap, utan kris -

Jfr 48. 28 Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående tendom. Ty skall denna undervisning syfta till att förverkliga
införande af bos lärjungen slumrande religiösa anlagen genom förmedling
rtlTp7£Zi af den gemenskap mellan det himmelska och jordiska, som fanns
läroämne vid hos den man, som grundade kristendomen, så måste väl en lärare
allmänna i detta ämne själf hafva någon erfarenhet häraf och personligen
läroverk och vara bestämd af kärlek till ämnet, icke ledas blott och bart af
folkskolor. en allmän sanningskärlek. Det är detta, som blir så missförstådt
(Forte., • allmänhet, och det är likväl en sak af utomordentlig vikt, som
jag ber herrarna behjärta, som ju alla äro praktiska män, för
hvilka verkligheterna i lifvet äro bestämmande och tillgodoseendet
af ett abstrakt sanningsbehof ingalunda är nog. Och gäller
detta icke i viss mån äfven andra områden? En stor tänkare
har visserligen sagt, att allt annat behöfver man känna för att
älska, religionen åter älska för att känna. Men jag menar det
blott vara en gradskillnad härvidlag mellan religionsundervisning
och andra undervisningsgrenar, såsom naturkunnighet, språk,
historia. Alltid blir framgången väsentligt beroende af att läraren,
på samma gång han fullt behärskar sitt ämne, i djupet af
sin själ häraf behärskas, så att undervisningen är allt igenom
buren af kärlek till, ja, hänförelse för den sak, lärjungen skall
lära sig både känna och älska.

I hvad jag nu uttalat vet jag mig jämväl äga stödet af
doktor Fridtjuv Bergs auktoritet, en man, hvars namn jag vet
många med sympati höra nämnas. I detta utlåtande förekommer
på elfte sidan eu hänvisning till hvad som inom den kommitté,
hvari han är ordförande, har i detta hänseende redan blifvit fastställdt
såsom utgångspunkter för det förslag, hvilket kommittén
kommer att framlägga, och jag har personligen af honom inhämtat,
att han står för att det verkligen är så, som utskottet
där meddelar. Hvaribland jag särskild! fäst mig vid de orden,
att »kristendomsundervisningen skall erhålla allt nödigt beaktande
såsom skolans främsta bildnings- och uppfostringsmedel, hvilket,
om det rätt bedrifves, kraftigare än något annat ämne bidrager
till den sedliga karaktärens danande och utveckling».

Därjämte vill jag nämna, att 3,600 skollärare ha sändt mig
och säkert flere andra af kammarens medlemmar en förklaring,
i hvilken de enhälligt gjort gällande, att svaret på motionen absolut
måste blifva ett kraftigt och bestämdt nej. På det sättet
ginge det ej an att lösa »denna för vår ungdoms fostran lifsviktiga
fråga», såvida man vill nå det mål, som med kristendomsundervisningen
i skolan åsyftas. Dessa Svenska folkskolans vänner
sluta förklaringen med att uttala såsom sin fasta öfvertygelse,
att »den i förutnämnda motion påyrkade åtgärden icke skulle
medföra gagn, utan fastmer oberäknelig skada för vårt folk».

Och nu några ord till bedömande af motionen, sådan den
föreligger! Jag vill då först gifva mitt erkännande åt motionären
icke blott på grund af min kännedom om hans personliga ställ -

Lördagen den 13 msj, e. ra.

29 Nr 48.

ning till de religiösa problem, hvilka han här behandlat. Jämväl
i sin förevarande motion har han gifvit uttryck åt så många
riktiga och goda tankar, att det är i sanning värdt att taga fasta
på dem. Det är på sid. 6, detta af utskottet anföres. Men på
samma gång han sålunda lämnat oss mycket beaktansvärdt att
tänka på, gör han sig medansvarig i yttranden af andra, som jag
knappast trodde honom om att kunna så okritiskt tillägna sig
och använda på sätt som skett. Dock, innan jag går att kritisera
dessa från andra håll lånade utsagor, måste jag vända mig mot
honom själf med afseende på den enligt min mening grundfalska
föreställning, som utgör underlaget för hela hans angrepp på den
nuvarande skolundervisningen i kristendom.

På sid. 2 återupprepar motionären ett sitt anförande här i
Andra kammaren för två år sedan, på hvilket han således visar
sig lägga stor vikt. »Genom den i skolan förekommande religionsundervisningen
bibragtes», heter det där, »lärjungarna en
uppfattning, som måste komma i konflikt med innehållet i den
samtidigt meddelade naturvetenskapliga undervisningen.» Nej,
mina herrar, det måste den icke göra! Jag har icke endast
under en lång följd af år ledt de kateketiska öfningarna vid Upsala
universitet, jag har tillika varit elementarlärare och direkt
deltagit i kristendomsundervisningen i folkskolan, ja äfven i småskolan,
alltså undervisat i detta ämne på alla skolans stadier för
att nu icke tala om nattvardsbarnen, och jag vågar påstå, att jag
icke någonsin gjort mig skyldig till hvad som här säges. Och
jag känner många andra religiöst djupare liggande personligheter,
hvilka lika litet kunna tillvitas något sådant. Visserligen får läraren
af mer spekulativt anlagda barn ofta nog frågor i detta
stycke, men det är alltid möjligt att svara dem på ettdera af följande
sätt. Antingen att det icke nu är fråga om undervisning
i naturkunskap — »vill du efteråt komma till mig, så skall jag,
så långt min egen kunskap på det naturvetenskapliga området
räcker, hjälpa dig till rätta, men syftet med kristendomsundervisningen
är att söka föra dig in i den eviga världen, som du
har ännu mer behof och glädje af, än af den yttre naturens
sköna, men förgängliga värld.» Det andra svaret vi kunna med
hopp om framgång lämna, är: »det kan du väl förstå, att mycket
i bibeln är framställdt på den tidens språk och därför ej låter
sig omedelbart i våra dagar tagas till godo såsom ett adekvat
uttryck för de tankar, som ligga däri.» Jag har aldrig kunnat
finna annat, än att barnen blifvit fullt tillfredsställda af dessa svar,
då de sett, att det alls icke var fråga om att undvika att besvara de
framställda frågorna.

Den beskyllning, som jag sålunda sökt tillbakavisa, kommer
igen i — förlåt uttrycket — en fulare form på sid. 5, hvaremot
jag vill inlägga min ännu bestämdare gensaga. Där talas nämligen
om »rädslan för (för att icke säga hatet mot) den vetenskapliga

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48. 30

Lördagen den 13 maj, e. m.

. Angående forskningen»! Helt visst är det att beklaga, att det tinnes bra
införande af m^nga lärare inom kyrkan, som icke äro förtrogna med den veskap
såsom tenskapliga forskningen och som därför mena åtskilligt vara hyläroämne
vid poteser som måste af den sakkunninge erkännas utgöra denna
allmänna forsknings resultat. Men nog behöfves härutinnan å andra sidan
och försiktighet då så mycket ger sig ut för vetenskapligt bevisad
t °)'' sanningj utan vara det. Ty det må väl herrarna erkänna, att
01 8‘ det gifves ofantligt många s. k. själfklara sanningar i våra dagar,
som platt icke hålla stånd för en verkligt vetenskaplig pröfning.
Men det vill jag fastslå, att icke finnes det någon kristendomslärare
inom Sveriges land, som t. ex. påstår, att solen går upp
i öster och ned i väster, änskönt bibeln likasom vi själfva uttrycker
sig så. På samma sätt är det med flere skildringar i
både gamla och nya testamentet. Det är dock det enda sätt, på
hvilket barnen kunna tillägna sig de eviga sanningar, som utgöra
de ledande grundtankarna i och för det andliga lifvet. Undervisningen
förmår icke tillföra dem en sådan kraft i deras hjärtan,
som kan bli bestämmande för deras lif, med mindre den bibringas
dem i konkreta former. Läs, mina herrar, Martin Luthers
bref till sin lille son Hans om hurudant det vore i paradiset,
där han såg barnen rida på hästar med guldsadel och silfvertömmar
och plocka allehanda gyllene frukter från träden. Ja,
lille Hans fick på detta sätt intryck af andevärlden såsom något
för de yttre sinnena tillgängligt, men icke kan någon gärna tänka
sig, att han såsom vuxen förebrådde sin far detta, utan tvärtom
kände sig hjärtligen tacksam, att fadern sålunda sänkt sig till
barnets lifssyn för att göra sin framställning åskådlig och därmed
för barnet tillgänglig. Icke behöfver det därför alltjämt förblifva
så. Ingen af oss tänker sig väl den himmelska världen så,
att man där sitter på troner eller är på bröllop och dylikt. Men
äfven vi äldre tycka icks dess mindre understundom om att för
vår inbillning åskådliggöra och förkroppsliga de andliga verkligheterna,
som vi icke kunna gifva någon lefvande gestalt i begreppsmässig
form. Skola vi då beröfva barnet hvad som på
dess utvecklingsståndpunkt utgör enda möjliga sättet, hvarpå det
förmår fatta något såsom eu verklighet och hvarförutan allt skulle
vara endast tomma ord.

Så kommer jag då till de af motionären åberopade författare,
och det är tre utsagor af dem, som han äfven här från talarstolen
berömt sig af att hafva helt på sin sida.

På sidan 4 frågas det, hvar felet ligger därtill, att vårt
folk inom stora lager ännu kan vara så rått, så vildt, så fullständigt
oberördt af allt hvad kristlig anda heter. Och svaret lyder,
att det ligger hos oss, folkets lärare, hvarvid likväl folkskollärarne
synas vara undantagna. Nå, ingalunda får kyrkan fritaga
sig från all skuld i detta sorgliga förhållande. Men utom det,
att hennes närmaste målsmän med erkänd trohet öfva den inom

31 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

de djupa folklagren högt värderade konfirmandundervisningen,
har hon länge och med styrka yrkat på en annan kristlig barnalära,
uppställd efter en mer tidsenlig metod. Icke minst gäller
detta den man, som, om jag icke misstager mig, nyss anfördes
såsom bevis på efterblifvenhet, men som obestridligt är en verklig
auktoritet på ifrågavarande område; jag menar seminarierektorn
Fredrik Lundgren. Om det anförda uttalandet om tiden för
världens skapelse, kan jag icke yttra mig, då jag icke känner
det sammanhang, hvari det förekommer, och hvarpå naturligtvis
allt beror.

Djupaste grunden till den råhet, som tyvärr förefinnes i
vårt land, ligger sannerligen hvarken i kristendomsundervisningen
eller i någon annan undervisning; utan tvärt om, att det icke är
värre än det är, därför hafva vi tvifvelsutan att tacka våra skolor
och äfven prästerna. Kristendomsundervisningen bär icke skulden,
utan det är tidsandan och många därmed sammanhängande
förhållanden, som draga den unga såväl som den gamla människans
blickar till jorden, liksom om jorden skulle vara den enda
verklighet som funnes. Mången blyges icke för att uttala eu för
människan så nedsättande tanke som den, att sedan man icke
längre hvarken kan eller vill tro på en himmel öfver oss, måste
himlen skapas bland oss här nere på jorden. Där ligger den
djupaste grunden, däri hafva vi att söka den egentliga konflikten.
Och denna konflikt är så allvarsam, att det icke finnes något
annat val än strid på lif och död för eller emot en sådan åskådning.
Det valet borde för hvar och en människa såsom sådan
vara lätt att göra, men framför allt har vårt folk behof af att
göra det uppåt och inåt, ty ingenstädes torde i själfva folksjälen
behofvet af ett evigt lif vara starkare än hos det svenska folket.
Här gäller i eminent grad Geijers ord, att »i djupet bor, som i
himlen, Gud.»

Vidare Par den ärade motionären tillägnat sig ett sådant
uttryck från annat håll som detta: »När det en gång blir klart,
att barnaårens lärare farit med osanning.» Är det verkligen möjligt,
att motionären — huruvida han har några barn, vet jag
icke — om han i så fall vid undervisningen, då de voro små,
begagnade sig af sådana bilder, som förmådde göra den osinnliga
verkligheten åtkomlig för dem, af barn sedan fått höra: »far, du
for med osanning; när du framställde saken på det sättet för oss.»
Jag betviflar på det högsta, att något sådant kan förekomma.
Osanning är väl något helt annat, alldeles motsatt detta. Ty det
är ju i sanningens intresse, för att gifva dem den konkreta, verkliga
sanningen och icke blott eu liflös allmänsanning, hvilken
icke gör något intryck på barnen, som man framställer saken i
sådan form. Det gör också aposteln Paulus gällande, när han
säger lika sant som vackert i 1 korinthierbrefvet 13 lcap.: »Närjag
var ett barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var så -

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts)

Nr 48. 32

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

som ett barns, jag hade barnsliga tankar; men när jag blef eu
man, lade jag bort hvad barnsligt var.»

För det tredje tillåter motionären sig jämväl att tala om,
hurusom det är något oegentligt att hafva en undervisning, som
är konfessionell, och påstår, att religionsundervisningen skall
vara konfessionslös. Hvad är nu det? Det har likväl historien
oförtydbart visat, att det är fullständigt omöjligt att komma med
en konfessionslös religionsundervisning. Den blir utan märg och
must, utan den minsta kraft eller lif. Hvarför jag brukar säga
till dem, som komma till mig och fråga, om de icke skola vända
sig till den svenska evangeliska kyrkan, då de kommit underfund
med, att åtskilligt på det håll, dit de från sin barndom
höra och där de haft sin religiösa fostran, är mindre riktigt:
Blif kvar, där du är, och sök tillgodogöra dig den sanning, som
där finnes, på det att du icke genom farande hit och dit tappar
bort hufvudsaken, själfva fästet för hela din lifsgärning.

Slutligen några få ord för att därmed positivt angifva min
ställning till denna sak. Jag vill då först göra det helt kort ur
religionshistorisk och sedan ännu kortare ur pedagogisk synpunkt.
Kristendomen gör anspråk på att icke blifva ställd i jämnbredd
med andra religioner (utom judendomen såsom dess förberedelse),
och både vetenskap och erfarenhet bestyrka detta anspråks berättigande.

Hvad nu vidkommer det religionshistoriska momentet, så
är det så, mina herrar, i alla religioner intill kristendomens framträdande,
att det i hvar och en af dem funnits och finnes två
strömningar. Ben ena är den populära och den andra är den
ockulta eller hemliga, hvilken sistnämnda är tillgänglig endast
för dem, som stå på en högre bildningsgrad. Tro herrarne, att
dessa senare äro mera religiösa än de förra? Nej, sannerligen
icke. För att vara religiös fordras, att man gör till sin pei sonliga
egendom hvad som utgör föreningsbandet mellan den eviga
och den timliga världen. Allt hänger på kraften och styrkan i
detta band, så att jag främst låter bestämma mig af det rätta,
det sanna och det göda, utan hänsyn till om det i närmaste hand
är det empiriskt nyttiga. Sedan häfda vi, att gudsfruktan är
nyttig till allt, icke blott för det kommande lifvet utan äfven för
det närvarande, och detta i rent timlig bemärkelse. Och detta
gudsrike står enligt kristlig lifsåskådning öppet för alla, lika lätt
om icke lättare för den enfaldige som för den vise att nå. Det
skall därför, såsom Kristus uttrycker sig, förkunnas icke i kammaren,
utan på taken — man må komma ihåg att det var i
Österlandet han talade — på det att så många som möjligt må
få höra det och allt läggas uppenbart fram, så att ingenting må
hafva karaktär af mysterium, något fördoldt eller otillgängligt för
den stora mängden af människor, såsom det förut hette: »procul,
procul, profanum vulgus,-» d. ä. bort, bort I olärda, som icke förs ån

Lördagen den 13 maj, e. m. 33 >jr ^g#

dessa höga ting! Det är kristendomens stora, världsomdanande Angående
lära, att de, som äro ringa i denna världen, hafva lika mycket införande af
värde som de, hvilka äro mäktiga eller mera beo-åfvade eller rf9ionfunhafva
större kunskaper. Allt beror här på, i hvad mån detläroämmZd
eviga, det sanna, goda och rätta är för oss bestämmande; därpå allmänna
beror det och icke på hvilket mått af insikt eller klarhet vi här- lär°verk och
utinnan äga, om vårt gudsförhållande skall blifva eu’ kraft i f°lkskolorlifvet
till andras gagn och välsignelse eller endast till egen glädje (Forts-)
och berömmelse. J

Den förnämsta skillnaden mellan hvad som plägar kallas
naturlig religion och den uppenbarade religionen, jag menar judendom
och kristendom, till skillnad från de hedniska religionsformerna,
är dock detta, att det, som hedendomen fattar såsom en
allmän kraft, det som på sanskrit uttryckes med that, d. v. s.
ett personligt allvara, ett väsen utan både själfmedvetande och
själfbestämningsförmåga, på den särskilda uppenbarelsens gebit
är utbytt mot en person, ett jag, som för mig är eu lefvande
verklighet. Visserligen är icke denne som vår religionsstiftare
talar om, under beteckning af den himmelske fadern, att fatta
i. ändlig gestalt, men barnen måste göra det. Ja, jag tänker, att
litet hvar, när det gäller verklig religionsutöfning eller kult, gör
pa samma sätt. Det är kristendomens andra stora, onekliga företräde,
att den ställer oss i förbindelse med den eviga världen
icke blott såsom en värld, utan såsom ett hem, där det finnes
hjärta, och där vi stå i samma ställning till Gud som barnet till
sin fader, och det är han, som icke blott vårdar och styr allt,
man tillika kan och vill förlåta, han, som »har sin lust till
människors barn».

Jag gar nu öfver till att med nagra få ord beröra den
pedagogiska synpunkten. Hvad denna vidkommer, så vill jaoerinia
om Tegnérs utsago, att ett sadant val, som det motionären
tänker sig, kan i intet fall ske förrän på universitetsstadiet, vare
sig det är fråga om religionen eller annat, och Tegnér var
ju en både fördomsfri och djuptänkt pedagog. Det är också
mm öfvertygelse, såsom jag förut framhållit i ett annat sammanhang,
att man måste börja med att gifva barnen en dogmatisk
och auktoritativ kunskap, hvarigenom de lära sig att sätta tillit till
och tro på, att älsfca det, som i undervisningen ingår. Skulle
nu den. del af undervisningen, som är den mest personliga af
alla, kristendomsundervisningen, skulle den sakna det element
som är hjärtat i all undervisning? Hvad betydelse har det mer
eller mindre af kunskaper, som i skolan inhämtas, och hvaraf
största delen förr eller senare glömmes, mot det att ens hjärta
blir gripet af det man lär sig, i naturkunskapen af naturens
skönhet, under historietimmarna af historiens underbara sammanhang
och rikedom, under kristendomstimmarna af Gud!

Andra kammarens protokoll 1911. Nr 48.

3

Nr 48. 34

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Lördagen den 13 maj, e. m.

Jag har sökt fatta mig så kort, som det varit mig möjligt,
och ber, herr talman, att pa grund af det sagda få för min del
understödja, hvad som biff vit af utskottet föreslaget, och sålunda
yrka af slag’ icke blott på motionen, utan äfven på den visserligen
delvis behjärtansvärda, men icke dess mindre enligt den grundåskådning,
som jag hyser och haft tillfälle att något redogöra
för, oantagliga reservationen.

Herr Sandquist: Herr talman, mina herrar! Det må icke
förtänkas mig, att jag vid detta tillfälle ger tillkänna min mening,
hur ringa och obetydlig jag än finner mig. Då jag inom utskottet
har bidragit till det af slagsyrkande, som utskottet gjort
å professor Kjellbergs motion, skall jag be om tillåtelse att förlänga
denna debatt med några ord. Jag ber då först att få
konstatera, att jag såsom barnens, ungdomens undervisare har
under den tid, jag varit lärare, varit vän af att i första hand
gifva barnen det biblisk-historiska stoffet i kristendomsundervisningen.
Jag har sålunda aldrig kunnat vara med om den s. k.
analytiska undervisningsmetoden, enligt hvilken man förelägger
barnen en torr dogmatisk sats och sedan söker bevisa dess sanning
med tillhjälp af den heliga skrift. Jag har i motsats härtill så
långt jag kunnat, begagnat mig af den s. k. syntetiska metoden,
som går ut på att framhålla de bibliska sanningarna, sådana jag
har fattat dem, för att sedan ur dessa sanningar få eu sammanfattning
som väl må kunna kallas trossatser. Med en sådan
uppfattning är det alldeles naturligt, att jag aldrig kunnat ställa
mig afvisande mot reformkraf, som gått ut på, att religionsundervisningen
skall vara mindre torr, mindre dogmatisk, men
mera i sann mening biblisk, kristlig, etisk.

Jag kan i sammanhang härmed ha anledning att citera ett
yttrande eller rättare sagdt en resolution, som uttalades af det
tionde svenska folkskolläraremötet i Stockholm 1888, hvilken
resolution återgifves med följande ord af den afdelning, som då
behandlade frågan om »reformering af kristendomsundervisningen».
Afdelningen uttalade som »sin åsikt, att eu reform af kristendomsundervisningen
bör gå i den riktningen, att 1) denna undervisning
blir mindre dogmatisk, mera religiös och etisk, än nu är
fallet; att 2) denna undervisning med större klarhet och eftertryck,
’ än nu är fallet, häfdar det evangeliskt kyrkliga lefnadsidealets
rätt gentemot såväl materialistiska som katolska och därmed
besläktade sekteristiska uppfattningar». Det är att bemärka,
att detta möte, som bevistades af mer än 1,500 af Sveriges lärare
och lärarinnor, antog denna af pastor primarius i btockbolm,
doktor Fehr, föreslagna resolution som sitt enhälliga uttalande.
Härmed har jag tydligen ådagalagt, att lika visst som jag står
på biblisk grund, är jag vän af, att man i religionsundervisningen
i första hand gifver barnen del af de bibliska sanningarna och

Lördagen den 13 maj, e. m. 35

sedan ur dem härleder de dogmatiska satser, som böra vara föremål
för vår tro.

Det är icke utan eu viss tillfredsställelse, som jag hört, att
motionären själf icke ställer sig absolut afvisande mot en sådan
uppfattning, då han citerat hvad doktor Fries i Stockholm, om
jag icke misstar mig, yttrat i den riktningen, att man kan ''icke,
äfven om man gör kristendomsundervisningen mera historisk,''
göra densamma dogmfri och konfessionslös. Jag fattade anförandet
så, och det är åtminstone mitt uppsåt att ha fattat det rätt.

Nu vill jag också gifva motionären det erkännande, att han
med oväld har framhållit innebörden af sin motion. Han har
sålunda icke utslungat några hånfulla tillmålen mot dem, som
han vet ha olika uppfattning mot honom själf, och det håller
jag honom räkning för. Men fastän jag det gör, kan jag naturligtvis
icke underlåta att uttala, att min bestämda uppfattning
är den, att jag icke kan godtaga hans anvisningar om, att man
skall gifva de unga undervisning om religion, men icke i religion.
Eu anvisning, som jag har uppfattat så, att man borde undervisa
mera om religionsformerna i allmänhet, visserligen då också
om den israelitiska religionen och om kristendomen, men jämväl
om andra religioner såsom muhammedanismen, buddhismen etc.
Gärna för mig må man, om så lämpligen ske kan, undervisa om
allt detta. Understundom på lediga stunder reflekterar jag icke
ogärna öfver dessa religionsformer. Jag är sålunda icke alls rädd
därför; och man kan mycket väl ha den uppfattningen, att sådant
studium är gagneligt. Men jag får säga, att jag icke tror, det
är bra att föra barnen ut pa tankeutflykternas, jag må väl säga,
gungfly. Man må vara glad, om man kan ta sig fram där vid
en mognare ålder. Motionären vill, att man skall undervisa
icke 1, utan om religionen och göra barnen förtrogna med de
»olika religiösa strömningarna*. . Ja, det är väl detsamma, som
jag nyss sökt^ antyda. Jag vill icke misstyda motionärens afsikt,
och om jäg råkar att göra det, så vill jag på förhand uttala min
reservation däremot. . Men de »religiösa strömningarna», mina
herrar, de gå långt tillbaka i tiden. Därom vittnar redan Plato
på sill tid. Jag har icke haft förmånen af att få studera Plato’s
dialoger på hans eget språk, men jag har haft lyckan att få
studera dem något i svensk öfversättning. Han säger i sina
dialoger ungefär sålunda: »Vi måste tillgripa den bästa tanke,

vi kunna finna, för att liksom på ’en flottbro’ föras fram öfver
lifvets stoimiga haf, tills vi få ''en Gud eller en gudingifven
människa’, som lämnar oss ''eu gudomlig uppenbarelse, ett fartyg’,
säkrare än det, vi själfva kunna åstadkomma, och med hvilket
fartyg vi sedan kunna färdas mera trygga öfver lifvets stormiga
haf.» Så har äfven Cicero på sin tid sagt om filosofernas olika
meningar: »Hvilken af dessa meningar är sann, må allena eu

Gud veta, redan hvilken blott är sannolik, är en svår fråga.»

Nr 48.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Ports.)

Jfr 48. 36 Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående Vid sådant förhållande tror jag icke, att det är så särdeles tillinförande
af rådlig att fora ut barnen, medan de lefva i sin glada, lyckliga
religionskun- barndomstid) på den där »flottbron» eller det där filosofiska
läroinne°Zd skeppet; ty när allt kommer omkring, så har detta skepp många
allmänna dels uppenbara och ännu flera dolda hål i botten.
läroverk och ]\fu sade den ärade reservanten, att vi skulle hafva en underfolkskolor.
visning) som är »förnuftig», och han förordade därför eu reform.

(Forts.) Jag ha’ förut sagt) att jag är vän af en reform, men förmodligen
icke i samma riktning, som reservanten, herr Waldén, önskar.
Men det var likväl en reform af kristendomsundervisningen, som
han föreslog. Det var därför med synnerligen stor förvåning,
jag hörde herr Branting instämma med honom. Jag tror icke,
att jag hörde fel. Med anledning af detta herr Brantings instämmande
skall jag tillåta mig, mina herrar, att uppläsa ett yttrande
af herr Branting under det förut nämnda läraremötet i Stockholm
1888. Han sade bland annat: »Nej, att tala om reform

inom själfva kristendomsundervisningen är ett nonsens». Ja, hvad
innebär nu herr Waldéns reformförslag, då det icke är »ett
nonsens». Det innehåller dock ett förslag till reformering af
kristendomsundervisningen. Vidare yttrade herr Branting: »I vid sträckta,

alltjämt växande kretsar har man klart för sig, att den
enda verkliga reformen är: bort med kristendomsundervisningen
i skolan och fram med hvars och ens individuella öfvertygelse
i religiösa ting!» Detta kan icke vederläggas. Sedan står det
vidare — och det anser jag mindre vackert af mötet: »hyssningar
och stampningar». Det var fult gjordt. När herr Branting
talar, då hör jag mycket gärna på, trots motsatt öfvertygelse,
och därför tycker jag, det var mycket ©grannlaga gjordt af mötet
att »hyssja och stampa». Emellertid har jag icke kunnat underlåta
att i detta sammanhang uppläsa, hvad herr Branting uttalade
om ett förslag till reformering af kristendomsundervisningen
år 1888; och om nu verkligen den ärade reservantens
förslag är ett förslag till reformering af »kristendomsundervisningen»,
då gratulerar jag herr Branting till att ha undergått eu
sådan förändring sedan 1888.

Till sist ber jag att få erinra om, hvad jag förut en gång
uttalat i denna kammare under eu debatt rörande kristendomen och
kristendomsundervisningen i skolorna. Jag tillät mig da uttala, att
för mig stod det allt mera klart, att vi närma oss en tid, dä det
blir allt mer och mer af nöden att fritaga våra folkskolor från den
kristendomsundervisning, som där under så stridiga förhållanden
meddelas. Men jag tilläde då de orden: »såvidt man icke på
grund af sakens stora vikt och betydelse finner det lämpligt att
något nedstämma tonen.» Jag tror, att saken är af en sådan vikt,
att man bör försöka att om möjligt komma till samförstånd, sa
stort samförstånd, att de, som hafva eu annan uppfattning angående
den heliga skrifts läror, än exempelvis jag har, dock kunde

Lördagen den 13 maj, e. m.

37 Nr 48.

sentera och värdesätta de ord, med hvilka doktor pastor primarius
Fehr vid nyssnämnda möte slutade sitt anförande gentemot
herr Lennstrand. Vi måste väl också, så ungefär vädjade han
till mötet, värdera den forsknings- och bönekamp, som slutar med
orden: »Herre, jag släpper dig icke, med mindre du välsignar

mig.»

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få uttala min anslutning
till utskottets afstyrkande utlåtande.

Herr Johansson i Jönköping: Herr talman! Med hänsyn
till den uppmärksamhet, som religionsdebattema i Andra kammaren
tilldraga sig i vida kretsar, och med hänsyn äfven till
den vändning, som debatten har tagit, anser jag mig skyldig att
med några ord ange den ståndpunkt, som jag själf har och som
jag tror mig veta, att många med mig likasinnade intaga till
den motion, som nu föreligger.

Det är ju eu allmän mening, som också utskottsmajoriteten
enhälligt uttalat, som reservanten förfäktar, och som ju ligger
under själfva motionen, att kristendomsundervisningen i våra
skolor hittills icke har varit tillfredsställande utan behöfver reformeras.
Utskottet säger i detta afseende, att det är både omfattningen,
läroplanen och läroboken, som ha blifvit föremål för en
rättmätig kritik. Den meningen delar äfven jag och mina liktänkande,
men om vi sålunda än anse, att den hittillsvarande
kristendomsundervisningen icke är tillfredsställande, så följer
däraf ingalunda, att vi vilja hafva den afskaffad; vi vilja i stället
hafva den reformerad. Reformen anse vi böra gå ut därpå, att
kristendomsundervisningen anordnas och planlägges med större
hänsyn till barnet, till dess behof, dess utveckling och förmåga
att tillägna sig undervisningen. Kristendomsinnehållet skall icke
bjudas de unga i form af logiskt utformade, mer eller mindre
abstrakta lärosatser, som aldrig kunna tilltala barnet eller väcka
dess intresse, och därför endast kunna bli en utanläxa, som barnet
med möda tillägnar sig och som utöfvar föga inverkan på utvecklingen
af dess karaktär och personlighet. Reformen bör därför
gå ut på att göra undervisningen mera konkret, att låta läroinnehållet
möta barnet i berättelsens form, så att lärjungen ställes
inför händelser och personligheter, som äro tillgängliga för hans
uppfattning och just därigenom kunna väcka hans intresse och
utöfva en verkligt uppfostrande inverkan.

Då jag läste reservantens motivering för hans hemställan,
så fann jag denna motivering ganska tilltalande, ty däri betonas
att undervisningen bör omläggas så, att den icke blir dogmatisk
utan historisk och såvidt möjligt konfessionslös. Reservanten
erkände. alltså — åtminstone trodde jag mig kunna tolka hans
uttryck i den skriftliga reservationen på det sättet; hans nyss
hållna muntliga anförande lämnade mig mera oviss i detta stycke —

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48, 38 Lördagen deri 13 maj, e. m.

Angående att lian icke ansåg undervisningen kunna göras fullständigt koninförandc
af feSsionslös eller uteslutande historisk. Däremot häfdade han, allrfldeles
som jaS vil1 §öra det> att undervisningen bör anläggas mera
läroämne historiskt, emedan läroinnehållet därigenom blir mera tillgängligt
p allmänna för barnen och bättre lämpar sig för deras uppfattningsförmåga.
läroverk och jr,e dogmatiska lärosatserna hafva sin tid, de måste också komma,
folkskolor. men förgt på ett }lögre stadium såsom en sammanfattning och
(Forts.) afgjutning af hvad som förut gifvits i mera konkret form.

Eu sådan reform af kristendomsundervisningen, önska vi,
och såvidt jag kan döma af utskottets utlåtande, står också hela
utskottsmajoriteten enig härom. Men en sådan reform är ju, såsom
utskottet jämväl påpekar, redan i görningen. Kung!. Maj:t
har utsett eu kommission, som skall göra hvad göras kan för
att främja tillkomsten af eu bättre lärobok; folkundervisningskommittén
arbetar på eu ny läroplan, och vi hoppas, att detta
arbete skall mynna ut just i eu sådan reform, som jag här skisserat.
Men det är ju vedertagen sed, att man icke skrifver till
Kungl. Maj:t i ärenden, om hvilka man vet, att Kung!. Maj:t
håller på att utreda dem och förbereda önskliga reformer. Därför
har jag för min del icke kunnat finna, och jag trodde icke
heller att reservanten skulle finna det nödigt att under sådana
förhållanden skrifva till Kungl. Maj:t.

Jag anser sålunda ett bifall till motionen onödigt, äfven om
det ges på reservantens motivering — hvilken tilltalade mig, då
jag läste den i själfva reservationen, men hvilken genom hans
nyss hållna anförande i viss mån fått en annan innebörd och
blifvit för mig mindre tilltalande. Jag anser dessutom ett sådant
bifall vara förenad!, med eu viss risk, ty det skulle antagligen
af många tolkas såsom ett gillande af motionärens motivering,
och den kan jag för min del icke gå med på. Jag anser deri
hvila på en missuppfattning i åtskilliga stycken. Ehuru jag efter
motionärens rätt utförliga framställning skulle kunna vara frestad
att något utförligare bemöta hvad han anfört, skall jag ej tillåta
mig att taga denna sena timma i anspråk härför; ett par antydningar
måste jag dock göra.

För det första hoppas jag, att motionären själf skall medge,
att sådana skadliga verkningar af religionsundervisningen, som
dem han framdrog, icke följa af en rätt bedrifven kristendomsundervisning
och allra minst af eu på det sätt reformerad kristendomsundervisning,
som jag här talat om. Där skadliga verkningar
framträdt hafva de vållats däraf, att undervisningen meddelats
af lärare, som icke haft den skicklighet eller den pedagogiska
takt, som en kristendomslärare bör äga och naturligtvis äfven i
någon mån däraf, att den fastställda planen för kristendomsundervisningar
icke varit ur pedagogisk synpunkt tillfredsställande.
Och då motionären, som jag hoppas, medger detta, så medger
han därigenom också, att där undervisningen bedrifvits af för

Lördagen den 13 maj, e. m.

39 Nr 48.

ämnet lämpade lärare, bär den icke burit skadliga frukter. Tvärtom
kan man nog påvisa, att den undervisningen burit de allra
bästa frukter för vårt folks uppfostran. Skall man hålla fram
den ena sidan, så har man rätt och plikt att äfven hålla fram den
andra. Jag vill för min del betona, att man i ett stort antal fall
också kan påvisa goda frukter af kristendomsundervisningen redan
med den mindre goda planläggning den hittills haft, och jag vill
framhålla, att man kan förvänta ännu bättre frukter däraf, då
den blifvit reformerad på det sätt, som jag tillåtit mig antyda.

Hvarför kan jag icke gå med på motionärens framställning
med den motivering han gifvit? Motionären anger såsom hufvudmotivet
för sin framställning att, om man finge en sådan religionsundervisning,
som han förordar, »så skulle den dualism upphöra,
hvilken utgör en af de mest betydande orsakerna till konflikter
och brytningar på det religiösa området, ty genom den i
skolan förekommande religionsundervisningen bibringas lärjungarna
en uppfattning, som måste komma i konflikt med innehållet
i den samtidigt meddelade naturvetenskapliga undervisningen».

Förhåller det sig icke så, att den motsättning, som kan
framträda, och som i vissa fall framträder mellan kristendomsundervisningen
och modern naturvetenskaplig undervisning, i
grund och botten är motsättningen mellan idealistisk och materialistisk
världsåskådning? Men dessa båda världsåskådningar
hafva, som motionären väl vet, kämpat sin kamp med hvarandra
så länge mänsklig kultur funnits, och de skola fortfara att kämpa
med hvarandra, så länge en mänsklighet finnes på jorden. Icke
kan man då på allvar tänka sig, att vi genom att omlägga kristendomsundervisningen
vare sig på ena eller andra sättet skulle
kunna utplåna denna motsättning eller rädda barnen från den
konflikt som i följd af densamma möter hvarje människa, såvidt
hon öfverhufvud utvecklas till en tänkande människa, till en
kulturmänniska. Det är en omöjlig tanke, som motionären här
gått ut ifrån. Ifrågavarande dualism kan icke upphäfvas, konflikten
kan icke undvikas.

Om sålunda själfva syftet med motionen är omöjligt att nå,
så är också det medel, som motionen anvisar, eller en rent
konfessionslös religionsundervisning, likaledes någonting som ej
kan förverkligas. Redan en föregående talare har citerat ett yttrande
af en kyrkoherde i Stockholm, som påvisat, att en religionsundervisning,
äfven om den blir historisk, dock icke kan göras
konfessionslös.

Sådant är omöjligt, ty en religionsundervisning, som vore
fullständigt konfessionslös, skulle bli endast ett torrt refererande
af fakta, som skulle ha föga uppfostrande värde, som icke i
nämnvärd grad skulle verka utvecklande hvarken etiskt, isynnerhet
icke etiskt, och ej heller med afseende på intelligensen. Det

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Sr 48. 40

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

förhåller sig med kristendomskunskapen i detta afseende som med
historien. Det är omöjligt att tänka sig en historieundervisning,
som är fullständigt blottad på nationella synpunkter eller som icke
bäres upp af en viss världsåskådning. Hvarje historisk framställning
af värde måste skrifvas från en viss nations synpunkt.
Man måste lägga in någon världsåskådning i densamma.
Om man tager bort dessa väsentliga moment, mister historien
sin uppfostrande betydelse, sitt värde som undervisningsmedel.
På samma sätt är det med religionskunskapen. Om man försöker
att från densamma eliminera bort hvarje konfessionellt
moment, så att den blir lika antaglig icke blott för baptister,
metodister och statskyrkliga — skillnaden mellan dessa rör sig
blott på ytan af kristendomens väsen — utan äfven lika antaglig
för både protestanter, katoliker och andra religionsbekännare, ja,
till och med för dem, som äro ateister, så skall man finna, att
en sådan religionsundervisning är fullständigt omöjlig både rent
teoretiskt och ännu mera praktiskt. Den förutsättning, som
motionären utgår ifrån, är alltså fullständigt otänkbar.

Om den dag kommer, då vårt svenska folk blir så religiöst
söndradt, att det icke kan fördraga en kristendomsundervisning,
som i någon mån är konfessionell, då ha vi kommit till den
punkt, att kristendomsundervisningen måste bort ur skolan, och
det är möjligt, som reservanten antyder, att den dagen kan
komma. Det är möjligt, men jag vill påpeka, att, innan den
dagen kommer, måste en annan dag ha kommit, och det är den,
då vår statskyrka afskaffas. Man kan knappast tänka sig, att
ett land, som har en statskyrka, skall kunna införa en religionsundervisning,
som är så fullständigt konfessionslös, att ingen
särskild religiös uppfattning därigenom framhäfves eller auktoriseras.
Lika litet som vi med afseende på historien kunna tänka
oss, att vi skulle kunna komma därhän, att vi läste historia
hvarken som svenskar eller tyskar eller ryssar, blott relaterande
fakta utan något nationellt intresse, utan inflytande från någon
världsåskådning, lika litet kan man tänka sig att i ett land, som
har en statsreligion,* dock i de offentliga skolorna meddelas en
religionsundervisning, som icke tar hänsyn till statskyrkans lära
eller till någon religiös bekännelse öfverhufvud. Det är denna
missuppfattning, som, ligger under motionärens framställning, och
som gör ett bifall till hans yrkande med den motivering, som
han gifvit, från min sida omöjligt.

Jag ber sålunda att härmed få uttala, att vi frisinnade —
jag vet, att jag har många, som tänka lika med mig i detta
stycke — önska få religionsundervisningen reformerad i den riktning,
att den blir mera konkret, att den för barnen ställer fram
det kristliga läroinnehållet i eu form, som är för dem tillgänglig
och kan på dem verka uppfostrande, hvaremot de dogmatiska
lärosatserna, i den mån de äro behöfliga såsom sammanfattande

41 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

och afsilande undervisningen, böra komma först senare på sin Angående
rätta tidpunkt, då barnet nått den ålder och mognad, att det kan mf°™nde af
tillägna sig kristendomens sanningar i en sådan form. Dåremot
önska vi icke knstendomsundervismngens borttagande ur läroämne vid
skolorna. allmänna

På denna grund ber jag, herr talman, att få ansluta mig lii™verk och
till utskottets afstyrkande af motionen. folkskolor.

(Forts.)

I detta yttrande instämde herrar Lagerblad, Bosson, Thavenius,
Bogren, Carlson i Herrljunga, Igel, Norlén, Olsson i Fläsbro
och Olsson i See.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag tvangs

att begära ordet i denna debatt, något som jag icke afsett, med
anledning af det citat, som herr Sandquist nyss kom med. Det
var ett uttalande, som jag hade för 23 år "sedan vid ett möte
här i Stockholm, som herr Sandquist drog fram. Herr Sandquist
citerade fullkomligt riktigt så långt han läste upp, och jag förstår
mycket väl, att han ansåg, att det ligger en djupgående motsägelse
emellan det uttalande, som jag då gjorde och den ståndpunkt,
som framföres i herr Waldéns reservation och i hans anförande,
i hvilket jag nyss instämde.

Jag tror emellertid icke alls, att så är förhållandet. Jag
behöfver i detta fall icke på minsta sätt åberopa, att man naturligtvis
med afseende å själfva uttryckssätten och i detaljerna kan
anse, att det må finnas en preskriptionstid för yttranden, som
ligga så pass långt tillbaka i tiden. Jag behöfver icke göra
denna ursäkt, ty i själfva verket är min ståndpunkt nu och då i
allt väsentligt densamma.

Hvad som då yttrades, var följande — jag måste citera
ytterligare några rader, herr Sandquist har haft vänligheten låna
mig boken, för att herrarna skola komma in i situationen. Jag
begärde ordet på lärarmötet i fråga och började på detta sätt:

»Då man nyss tillåtit, ja till och med applåderat sådana
uttalanden, som att »förnuftet bör tagas till fånga o. s. v.»
hoppas jag, att det äfven måtte medgifvas mig att säga några
ord, ehuru min mening naturligtvis är alldeles motsatt den, som
de föregående talarne framburit. Inledarens förslag gick ut på,
att det dogmatiska i kristendomsundervisningen skulle skjutas åt
sidan och lämna rum för det bibliskt historiska. Enligt min uppfattning
utgör ett dylikt förslag intet annat än ett fattigdomsbevis
för hela kristendomsundervisningen. Att det dogmatiska bör bort
erkänna alla, hvilka ej ha en så trång synkrets som de senaste
talarna. Men livad står sedan kvar? Jo, det bibliskt historiska.

Jag frågar då: hvad kan väl då vara mera halsbrytande än att
för barnen af det nittonde århundradet såsom det centrala i
kristendomsundervisningen framställa dessa tusenåriga sägner och

Nr 48. 42

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående legender? (hyssningar). Nej, att tala om en reformering af själfva
införande , ^fjjjdstendomsundervisningen är ett nonsens.»

rskap°såsom Ja> clet var detta åtalande, som gjordes då. Hvad jag ville

läroämne vid framhålla, i den situationen var, att den reform, hvilken då var på
allmänna tal, och till hvilken vi nyss hörde herr Sandquist yttra, att han
läroverk och auslöt sig, nämligen att man icke borde gå den dogmatiska vägen
folkskolor. ^ undervisningen, utan i stället skjuta fram det s. k. historiska,
(Forts.) att den reformen var fullständigt otillräcklig. Det var detta jag då
på det skarpaste sätt uttryckte.

Men hvad är det nu fråga om? Jo, en helt annan reform,
herr Sandquist. Man kan ju kalla det »reform», om man vill,
men det är i själfva verket en myclcet mera djupgående ändring,
som innebäres i motionärens förslag och i den reservation, som
af herr Waldén är afgifven.

Herr Waldén har i sin reservation påpekat, att vi ha två
vägar att gä i detta fall. Den ena är att helt enkelt borttaga
religionsundervisningen ur statsskolorna såsom i Frankrike och.
Holland. Men därmed är i själfva verket detta problem icke
löst, ty då blir det naturligtvis i stället så, att barnen få religionsundervisning
efter de principer, som föräldrarna önska, och att
staten ställer sig alldeles utanför denna religionsundervisning.
Detta kan leda till, att splittringen mellan medborgarnes åskådningar
blir mera djupgående och att motsättningen blir skarpare,
än det hade behöfts.

Emellertid är äfven ett annat sätt tänkbart, just det, som
här är anvisadt, nämligen att man tar bort både det dogmatiska
elementet och äfven tar bort den s. k. historiska kristendomsundervisningen
i den meningen, att bibliska historiens berättelser
och lärdomar framställas såsom absoluta sanningar. Man kan
således alltjämt tala med barnen om dessa saker, men man tar
dem icke på samma sätt som hittills, som sanningar att utan
vidare tro på. Det är detta som varit innebörden i den gamla
s. k. historiska religionsundervisningen. Det skulle alltså bli den
skillnaden, att, i stället för att man nu säger, att detta är absolut
sanning, man då i stället skulle säga, att detta var åskådningen
på den och den tiden, detta var uttrycket för den religiösa uppfattningen
på den tiden. På det sättet lagd innebär en religionsundervisning
alltid en del af den allmänna kulturhistorien, och
man må gärna för mig säga en mycket viktig del af densamma.
Men detta blir ju något helt annat än om en religionsundervisning
lägges så, som herr Sandquist ansåg vara ett mycket stort framsteg,
att man endast går öfver från att lägga hufvudvikten på
katekesens formler till att i stället lägga denna hufvudvikt på
bibliska historiens berättelser.

Det var mot otillräckligheten i denna reform, som jag vände
mig för 23 år sedan, och fortfarande har jag beklagligen mycket
stor anledning att vända mig mot otillräckligheten i densamma.

43 Nr 48.

Lördagen den 13 inaj, e. m.

Vi ha hört, genom det exempel som herr Kjellberg anförde, hvad _ Angående
det är för historier, som fortfarande läras som sanningar icke införde af
blott i folkskolan, utan i seminarierna. Det är där, som skon ^kap^åsom
klämmer. Det är icke nu så, att det upplyses om att människor läroämne rid
haft den eller den uppfattningen — sådant kan endast vidga allmänna
vetandet att få höra, och kunde man dessutom få eu smula för- läroverk och
klaradt, hur det kommit sig, att man i ett visst tidsskede hade ''os ° °^''
dessa uppfattningar, vore det ännu bättre — utan detta skall nu (-Forts'')
fastslås som absoluta sanningar. Det är mot detta, som man
måste i sunda förnuftets och i vetenskapens namn protestera.

Det förefinnes sålunda efter min uppfattning alldeles icke
den motsättning mellan mina uttalanden nu och för 23 år sedan,
som herr Sandquist velat göra gällande.

Ku hörde vi herr Johansson i Jönköping utveckla den meningen,
att det vore omöjligt att åstadkomma en sådan konfessionslös
religionsundervisning. Ja, det är ett problem, på hvilket
jag icke skall här gå närmare in. Jag tror, att det nog alltid
kommer att bli så, att lärarens personliga uppfattning i viss mån
präglar den undervisning han meddelar. Men så är det på många
områden t. ex. i bistorieundervisningen i mycket hög grad, ty
äfven där är det icke endast objektivt, som man undervisar, utan
äfven subjektiva omdömen gifvas, som kunna bli ganska olika,
beroende på den ståndpunkt och den allmänna världsåskådning,
som läraren har. Beträffande detta är ju ingenting att göra
annat än att söka se till att det objektiva skall få så stor plats
som möjligt och det subjektiva i det afseendet trängas tillbaka,
att icke det för barnets uppfattning ställes så, att de bli inlärda
såsom absoluta sanningar i hvad som endast utgör lärarens subjektiva
öfvertygelse. Läraren har ju till uppgift att lära barnen eller
åtminstone förbereda dem på, att börja tänka själfständigt och att
lägga det hela till rätta för dem en smula i den riktningen i stället
för att bara dogmatiskt plugga in i dem sin egen åskådning.

Detta är, tror jag, erkändt som en hufvudgrund för modern
pedagogisk uppfattning. Att detta samma emellertid skulle vara
omöjligt på det religiösa området, det har jag svårt att tro. Men
skulle så vara -—• ja då återstår ingen annan väg att gå än densamma
som i Holland och Frankrike och skilja ut detta ämne
helt och hållet från statens skolor. Men det tycker jag skulle vara en
vansklig väg. Det vore bättre att få objektivitet in så mycket som
möjligt i en undervisning om religionernas innehåll och utveckling;
det är i den riktningen, som reservanten syftar, och det var
med hans tanke i den riktningen som jag nyss för min del instämde.

Herr Byström: Herr talman! Motionären har uti sin

motion framhållit bl. a., att det råder så stora eller så många
strider inom det religiösa området och ibland de kristliga samfunden
dels sinsemellan och dels inom dem. Jag är den förste

Jfr 48. 44

Lördagen den 13 maj, e. m.

folkskolor.

(Forts.)

Angående att erkänna och beklaga detta. Stridigheter förekomma stundom.
införande «^Men sakeu

är den, att »vi förstå endels och profetera endels, men
rskap°såsom när det kommer som är fullkomligt, då skall det försvinna som
läroämne vida r endels». Jag vill dock nu erinra därom, att det icke blott är
allmänna på det religiösa området, som det kan uppkomma strider. Såläroverk
och jag vet länder detta äfven på andra områden och äfven på
vetenskapens. Stundom äro dessa ganska häftiga.

Vidare vill jag säga med en del andra talare, att det kan
vara nödvändigt och är nödvändigt att göra åtskilliga jämkningar
med hänsyn till hur man skall fördela läroämnena i skolan, och
det kan ju då komma i fråga att göra gällande en del af de
synpunkter, som motionären har framhållit. Det har redan påpekats,
att för detta ändamål en särskild kunglig kommitté är tillsatt,
från hvilken vi hafva att vänta förslag, som skulle vara tänkt i
denna riktning. Vidare kan det ju hända, att förhållandena
blifva sådana, att det blir nödvändigt att lämna större frihet för
föräldrarna att kunna bestämma öfver huruvida deras barn skola
deltaga i kristendoms- eller religionsundervisningen, som meddelas
i de allmänna skolorna. Jag vet, att på denna punkt råda olika
meningar, men jag tycker, att det kan framhållas, att man icke
bör lämna ur sikte den medbestämmanderätt, som föräldrarna
hafva med hänsyn till barnens undervisning på det ifrågavarande
området. Beträffande detta har som bekant petitioner framställts
inför Konungen. Man kan ju också t. ex. tänka sig ett program,
som går ut på obligatorisk religionsundervisning men i viss bemärkelse
frivillig kristendomsundervisning. Så tror jag, att vi
kunna gifva motionären rätt däri, att Riksdagen icke är något
vidare lämpligt forum för diskussion af religiösa och kristliga
frågor. Den plägar åtminstone icke vara det. Ytterligare komma
vi till hvad han antydt om skilsmässa mellan staten och kyrkan.
För min del är jag icke rädd, om så skulle ske. Tvärtom tror
jag, att det vore lyckligt för kristendomen, om denna skilsmässa
komme till stånd. »En fri kyrka i en fri stat» är det eftersträfvansvärda.

Jag har egentligen icke begärt ordet för att säga det jag
nu sagt. Det har ju väsentligen förut framhållits. Utan för att
inlägga en gensaga mot motionären i fråga om hvad han själf
sagt eller låter andra säga i en del punkter i sin motion. Det
säges i motionen: »Hvad som i dessa splittringens tider på vissa

håll tyckes ena eljest stridiga intressen inom statskyrkliga och s. k.
frireligiösa kretsar, är rädslan för (för att icke säga hatet mot)
den vetenskapliga forskningen och allmänhetens bekantgörande
med dess arbetsmetoder och dess resultat». Jag vill från min
synpunkt såsom sagdt uttala mitt ogillande af dessa ord. Ty
hvilka kyrkliga samfund som helst, vare sig de äro statskyrkliga
eller frikyrkliga kunna icke enas på grund af hatet, utan centralpunkten
eller enighetspunkten för dem är naturligtvis kärleks.

45 Sr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

läran. Det som de hvar på sitt sätt söka att utsprida bland
människorna är tron på Gud. Det som de söka förkunna är
»frid på jorden, till människorna ett godt behag». De som bekänna
sig till den verkliga religonen vilja så långt de förmå söka
att få fram sanningen. Men de tro naturligtvis, icke heller de,
att allt som man kallar vetenskap är vetenskap ej heller att allt
som kallas forskning är verkligen forskningsarbete.

Jag tror, att det är alldeles oriktigt att beskylla de kristna,
vare sig statskyrkliga eller frikyrkliga för att hylla hat mot vetenskapen
eller att säga, att de äro eniga i att förkasta forskningen.
Detta är bestämdt ett orättvist omdöme, som enligt min uppfattning
man ej behöft framkomma med i detta sammanhang. Jag
tycker, att motionären, som icke bara är doktor utan numera
också professor borde hafva mera sett till, huru det varit i detta
fall under förra tider och huru det är nu för tiden. Det finns
bland dem, som lefvat för vetenskapen, duktiga och beryktade
och kristligt sinnade män. Det har funnits forskare, som varit
varmt hängifna den kristna tron. Uttrycket, att ingen bildad
man eller kvinna tror, att Gud har skapat världen på sådant
sätt, som det berättas i bibeln, är ock sådant, att det kan ej
rätteligen försvaras. Det finnes många bland de yppersta vetenskapsmännen
och bland de bästa forskarne, som enfaldigt trott
på bibeln såsom Guds ord, som är grundvalen, på hvilken de kristliga
samfunden grundat sin tillvaro. Men ehuru jag ansett mig
höra uttala mitt ogillande af en del uttryck, som förekomma i
motionen, är jag, såsom jag sagt, af den meningen, att åtskilligt
bör göras och måste göras inom det område, som motionen särskild^
berör. Denna fråga är stor och viktig, och det vore
önskligt, att alla goda krafter kunde samverka till en ändamålsenlig
lösning af densamma.

Herrar Janson i Bråten och Olsson i Älfdalsåsen instämde
häruti.

Herr Räf: Herr talman! Motionären liar här sagt, att

hans motion är föranledd af min motion år 1909 angående frihet
för föräldrar att taga sina barn från sådan ktistendomsundervisning,
där man enligt min mening mera får lära sig otro än
tro på kristendomen. Detta har han äfven omnämnt i själfva motionen.
Det står klart för mig, att upprinnelsen till hans motion
är egentligen min motion.

Nu blef jag icke så litet glad, då jag hörde herr Johansson
i Jönköping yttra sig i denna fråga. Och icke mindre glad blef

jag då jag såg, att ett visst antal af kammarens ledamöter in stämde

i herr Johanssons yttrande. Hvad som därvid egentligen
gladde mig var att herr Johanssons yttrande skilde sig så bestämdt
från herr Kjellbergs motion härutinnan, att herr Johans -

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48. 46

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

son i Jönköping fortfarande vill bibehålla Icristendomsmidervisningen
i våra skolor, under det att motionären endast vill hafva
religionsunåervi sning.

Jag ber då emellertid få erinra om, hvad man här i afton
redan konstaterat, att hr Kjellbergs motion af ser att förverkliga
liberala partiets politiska programpunkt »religionsfrihet». Tv de
liberala herrarne få läsa igenom sitt program hur mycket som
helst, så kunna de icke på någon sida finna ordet kristendom,
utan hvad man där sträfvar till är just hvad motionären här
motionerat om, nämligen »religionsfrihet».

Det känns måhända besvärande för en och annan att hafva
gått in på en sådan programpunkt, som han här nu offentligt
så lyckligt demonstrerat emot. Men detta visar, att man bör
betänka sig, då man läser igenom ett program, så att man vet
hvad man skrifver under. Jag har under hela min riksdagstid
väntat på att få se ett sådant tillfälle som detta i afton, då man
från kristligt intresseradt vensterhåll så e.klatant uppvisat skillnaden
mellan deras uppfattning och deras, som jag tror förnämligast
dikterat liberala partiets programpunkt »religionsfrihet».
Härtill vill jag också foga den åsikten — och vi skola so, om
det icke går på det sättet — att mellan herr Johanssons i Jönköping
uppfattning, sådan den här i afton uttalats, och liberala
partiets programpunkt »religionsfrihet», således mellan Icristendomsunder
visning en och religionsundervisningen, till sist kommer
att uppstå en klyfta så stor, att det för kristligt intresserade lär
vara snart sagdt omöjligt att komma öfver den utan mycket
allvarliga remnor i samvetet.

Först skall jag nu be att få säga det, att om man hade
från det partiets sida, som jag här talat om, varit litet grand
mera tillmötesgående mot min motion, som ingen kan förneka
har de riktiga grundsatserna, nämligen att de kristligt intresserade
inom statskyrkan skola få samma rättigheter som baptister och
metodister haft i många år, så hade ställningen nu kanske varit
eu annan och bättre.

Tyngdpunkten i hr Kjellbergs motion är nu att få religionsundervisning.
Och det är värdt uppmärksamhet att se, huru den
liberala pressen i allmänhet i dessa dagar förstått sig på, hvad
som här varit fråga om. Det är icke bara en eller annan, utan
det är rätt många af detta partis organ, som hafva instämt i
denna motion eller låtit andra personer i respektive tidning
skrifva artiklar, som instämt däri. Skulle vi emellertid få den
religionsundervisning, som här är ifrågasatt, nämligen den dogmfria,
objektiva och historiska, och det i den meningen som motionären
tydligen vill ha, så undrar jag, om vi icke lika gärna
kunna öfvergå till hvad socialisterna hafva på sitt program och
säga, att religionen är en »privatsak». Jag vet icke, hur många
religioner, som någonsin funnits eller finnas, men säkert är, att

47 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

det är många. Och lika gärna som att låta barnen undervisas
om alla dessa lika gärna kunde man då låta religionen blifva
»en privatsak». Det är som herrarna förstå i detta som i så
många andra fall så, att inkommer man eu gång på det sluttande
planet, så stannar det icke förrän man befinner sig längst därnere,
dit man icke velat komma, men måste komma ändå.

När motionären talar om den dogmfria religionsundervisningen,
så skulle det vara intressant att veta, hvad motionären
därmed förstått. Om jag t. ex. säger såsom en för mig gällande
sanning, att det finns en Gud, då är ju detta en dogm för mig.
Och ^ om jag säger, att det icke finns en Gud, så är ju detta
också en dogm. Och om jag säger, att ingen människa kan säga,
om det finnes eller icke finnes en Gud, så är ju detta eu tredje
dogm. Något fjärde vet jag icke, såvida man icke skulle kunna
finna ut någon mycket fin definition att smyga emellan på ena
eller andra sidan. Jag kan således icke förstå, hur denna dogmfria
religionsundervisning skulle vara möjlig i praktiken, och jag
skulle därföre önska, att herr Kjellberg ville gifva någon bestämd
antydning härom.

Då han vidare säger, att undervisningen skulle vara historisk,
så föreställer jag mig, att motionären möjligen därvidlag har
menat, att man skulle undervisa om samtliga religioner, så långt
man öfverhufvud kan åstadkomma sådan undervisning. Han
menar väl ungefärligen det, att man — för att bibehålla bilden
om gudabelätena — skulle plocka ut sådana som sedan årtusenden
upp till vår tid varit kända och presentera dem vid undervisningen,
redogöra för deras historia, kult o. s. v. Säkerligen
skulle våra folkskolebarn därigenom få så stora religionskunskaper,
att det icke är många i denna kammare, som ha något
i den vägen jämförligt att bjuda på. Med ett ord, jag tror att
det skulle vara icke blott omöjligt, men dessutom mycket onödigt
för att ej säga skadligt.

Motionären säger vidare, att undervisningen skulle vara
objektiv. Men under sitt anförande här i kammaren syntes mig
motionären börja sätta i fråga, huruvida icke den där ledsamma
subjektiva uppfattningen äfven vid religionsundervisningen
skulle börja spela liknande roll som vid den nuvarande kristendomsundervisningen.
Och om jag antar, att herr Kjellberg
och herr Johansson i Jönköping stode inför uppgiften att
undervisa om flera olika gudsbegrepp, så tror jag, att undervisningen
i de båda fallen skulle gifva mycket, mycket olika
utslag. Herr Johansson i Jönköping skulle att döma af hans
yttrande tydligen framhålla det kristna gudsbegreppet, under
det jag befarar motsatsen i fråga om herr Kjellbergs framställning.
Ja, sanningen är nog den af motionären antydda, att
äfven denna religionsundervisning skulle bli icke rent objektiv utan
rätt mycket subjektiv.

Angående
införande t af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48. 48 Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående Jag menar alltså, att de tre grundsatser, på hvilka motio införande

af närens ifrågasätta reform hvilar, icke äro möjliga att upprätthålla
SS ens vid skälfva undervisningen.

läroämne, vid Men religionen har icke bara betydelse som teori, utan
allmänna måste väl också hafva betydelse för det praktiska lifvet. Och
läroverk och ^en, som icke omfattar religionen på det sättet, att den får såfolkskolor.
daQ betydelse, om honom skulle jag vilja säga som biskop von
(Forts.) Schéele nyss säde: han har egentligen icke omfattat något, äfven
om han studerat både det ena och det andra — han har icke
gjort personlig bekantskap med hvad han lärt. Jag antar, att
herr Kjellberg eller någon annan under någon längre tid gifvit
barnen en sådan här religionsundervisning. Nåväl, en så undervisad
mor komme till sitt barn om kvällen och talade med det
om bönen eller om barnets förhållande till den eviga världen —
det brukas visst på somliga ställen, att barn och föräldrar t. o. m.
samlas till bön — hvad skulle då en mor säga, om hon hade
fått endast eu sådan där religionsundervisning. Hon skulle, naturligtvis
i konsekvens med den undervisning, hon själf erhållit,
börja en framställning för barnet om den gamle af dagar, som
hennes föräldrar kanske talat om och som hon också bland andra
gudasagor hört något om i skolan. Hon skulle väl också tala
om både Zeus och Jupiter, ty äfven detta ingick ju i den undervisning,
hon som barn erhållit. Och på morgonen, när barnet
vaknade, hvarom skulle modern tala med det då? Ja, hon kunde
kunde kanske tala om den gamle guden, men också om de grekiska
och romerska gudomligheterna till uppbyggelse för barnen.
Och om hennes son gånge ut på sjöresa, så skulle hon
väl uppmana honom att i nödens stund åkalla den »silfverfotade
Thetis» eller hvem? Ty någon af de många vid religionsundervisningen
framställda gudarna skulle hon väl ändå
i sådant fall hänvisa till. Eller kanske hela härskaran? Och
hvad skulle hon svara barnet, då det frågade sin mor: hvilken
af alla dessa gudar skall jag tillbedja? Ty man må resonera
hur mycket som helst, så står det likväl fast hvad som är
skrifvet om barnen: deras änglar skåda alltid deras faders

ansikte, som är i himmelen. Barnet är på ett innerligare sätt
draget till det eviga än vi, sedan vi kommit ut i världen, äro.
Hvad skall hon nu gifva barnet till svar? Skall hon säga, att
barnet skall bedja- till Zeus eller Jupiter, eller hvad skall hon
säga?

Man säger kanske, att detta är att gå alltför noggrant tillväga.
Nej, såvida vi vilja ha eu verklig religionsundervisning i
vår religion, så äro vi tvungna att gifva besked om hvilken
religion vi skola ha. Det måtte väl icke ändå vara detsamma
hvad man dyrkar och tillbeder. Jag föreställer mig därföre verkligen,
att den stackars modern till sist måste svara barnet ungefär
så här: ja, beträffande Gud sade vår religionslärare att ingen

49 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. in.

människa kan veta någonting. Men, det fanns en bok i min
ungdom hos min far, en bok, som kallades bibeln. Och om
den sades det verkligen ganska allmänt, att de som brukade
läsa den boken funno, att därifrån utgick eu kraft. Men så kom
eu doktor Kjellberg, som sade, att man icke skulle sätta tro till
den där boken. Och i den åsikten har jag blifvit uppfostrad.
Jag kan sålunda icke besvara din fråga. — Jag vill nu fråga:
hvad skulle detta gifva för själsstyrka i strider och hugsvalelse
i bedröfvelser?

Vidare skulle jag vilja säga, att det torde komma den dag,
då det för äfven herr Kjellberg och mig är bra att ha något att
hålla oss till, det, som är stadigare att ta i än de gudar, om
hvilka man hört än det ena och än det andra. Och då ber jag
att särskilt få hänvisa till hvad som står 1 Kor. 15 kap., där
det talas om, att han är sannerligen uppstånden och sedd af
Kefas och sedan af de tolf och därefter af mer än 500 personer
på en gång. Det förefaller mig gifva eu större säkerhet än de
teorier, som utslungats i kväll från en del håll. Och jag undrar,
huru ett missionsarbete skulle se ut, som utginge från ett land i
där ungdomen endast undervisades om religioner. Jag undrar
huru herr Kjellberg själf, som är förespråkare för denna undervisning,
huru han skulle bära sig åt för att omvända invånarna
på Söderhafvets öar? Jag tror, att det skulle bli ett ganska
tarfligt resultat, som han därvid frambragte. Eller huru skulle
det hafva gått för Ansgarius om han kommit till våra förfäder
med blott undervisning om en massa religioner? Hans inverkan
på våra förfäder hade nog då blifvit minimal. — Vare detta
nog sagdt om det, som just i första rummet hör till denna sak
—- den praktiska tillämpningen af motionärens teorier.

Beträffande det föreliggande utskottsutlåtandet, så finner jag
mig icke tilltalad af dess motivering. Men då det icke finnes
någon bättre att tillgå, så skall jag be att få yrka bifall till utskottets
kläm. Och — jag vill säga detta på förhand — att
vare sig uppfattningen blir för nej eller ja i kammaren, så kommer
jag i hvarje fall att begära votering.

Till sist ett direkt och personligt hänvändande till herr
Kjellberg, som skrifvit denna motion. Man väntar sig ju mycket
af eu professor, som herr Kjellberg numera är. Han säger: »Motionären
(d. v. s. jag) förmenade att blott vi finge hvad han
och liktänkande kalla bibeltrogen kristendomsundervisning, så
blefve nog vårt folk ett verkligt kristet folk». — Något sådant
har jag aldrig någonsin tänkt, ännu mindre sagt. Och
det må vara förlåtligt, om man tolkar uttalanden, som riksdagsmän
kunna göra på folkmöten, något felaktigt. Men då motionären
har själfva Riksdagens protokoll att tillgå, själf är en så
höglärd person, som därföre också sätter vetenskapen högt, så

Andra kammarens protokoll. 1911. Nr 48. 4

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48. 50 Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående borde man kunna påräkna, att han återgifvit hvad man menat
införande af j stället för hvad man icke vare sig menat eller sagt.

religionskun- Herr talman! Jag har icke något vidare att tillägga.
skap såsom

läråumännad Herr Leander: Herr talman! Jag vill genast från början
läroverk och saga, att jag icke kan instämma med eller dela den ärade motiofolkskolor.
närens åsikt i föreliggande fråga. Men om jag icke kan dela
(Forts.) hans åsikt, så vill jag uttala mitt erkännande för det måttfulla

sätt, hvarpå han här sökt framföra sina åsikter, därutinnan öfverträffande
många, som velat föra kristendomens talan. Härutinnan
öfverträffar han också herr Räf. Hvar och en har sitt Bätt att
se en sådan fråga, men för min del vill jag säga, att jag anser,
att den, som för kristendomens talan, hör använda en det höga
ämnet motsvarande form. Allra minst finner jag det nödigt att,
såsom herr Räf nu gjort, draga in denna fråga på det partipolitiska
området. Härvid skall jag be att få säga, att om något
är internationellt och icke utmärkande för något särskildt parti,
så är det kristendomen, som är eu hjärtats sak. Den grundar
sig på den enskilda öfvertygelsen, och därför kan det finnas
kristna inom alla partier.

Sedan jag gjort denna anmärkning, så skall jag be att få
fästa mig vid hvad som här blifvit uttryckt af motionären. Han
säger: »Så länge religionsundervisningen i skolan vore dogmatisk
och hvarje ord i bibeln tolkades såsom en sanning framför alla
andra, gudomligt upphöjd öfver alla andra sanningar, måste
hvarje barn, då det började reflektera på egen hand, förr eller
senare råka ut för betänkliga inre konflikter.»

Ja, det måtte väl här icke anses förmätet,_ att jag något
söker framhålla min egen erfarenhet. Jag skall icke fästa mig
vid ordet dogmatisk i den betydelse, hvari det i allmänhet användes,
ty däraf är jag ingen vän. Men jag har alltsedan barndomen
lärt mig att betrakta bibeln som Guds ord utan att råka
ut för dessa "inre konflikter, hvarom motionären talar. Jag erkänner,
att jag icke har den tankeskärpa som många andra, men
jag har sökt reflektera öfver lifvets frågor äfven jag, men jag
har aldrig lidit af att i bibeln läsa om Gud eller betrakta bibeln
som Guds ord, utan detta har skänkt mig tröst och kraft i frestelsens
och bedröfvelsens stunder.

För öfrigt skall jag nu hoppa öfver alltsammans. Det vore
mycket annat, som jag skulle kunna framdraga ur motionen,
men jag vill endast framhålla, att man kan diskutera, huruvida
skolorna börja blifva religionslösa eller icke. Men skall det finnas
undervisning i religiösa ting eller religionsundervisning — såsom
ju motionären påyrkar — så kan jag för min del icke förstå,
hvarför man skulle utbyta kristendomen, som likväl står öfver
all annan religion, mot undervisning i religionshistoria.

Jag skall också gifva den ärade motionären rätt däri, att

51 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

man icke egentligen kan tala om svenska folkets afkastning i Angående.
våra dagar. Det förekommer visserligen mycken förakt för kristen- införande af
domen, ^ men å andra sidan är jag öfvertygad om, att det aldrig reJkap°Tå^m
varit så mycket lefvande kristendom som i våra dagar, och jag läroämne vid
tror på kristendomens inneboende kraft. Den skall ännu länge allmänna
stå segrande. läroverk och

Sedermera är det eu fråga, som den ärade motionären har folks,colorrefererat
ur ett föredrag af lektor L. M. Wsern — den har ju (Forts-)
också den ärade reservanten anfört här i afton: Hvari ligger
felet, att det finnes så mycken råhet bland vårt folk? Ja, hvar
ligger felet därtill? Jag tror, att vi måste hålla rannsakning
med oss litet hvar, och jag skall icke fritaga kristendomens representanter;
de kunna hafva sin dryga andel däri. Ej heller
de hafva alltid visat sin tro med sina gärningar. Men jag hemställer
till dem, hvilka negligera kristendomen och kanske rentaf
tala illa om kristendomen och smäda kristendomen, att de ville
tänka på, huruvida de icke hafva något ansvar härvidlag. Ty
kristendomen, mina herrar, den förråar icke, utan kristendomen,
då den mottages i sanning och då dess läror i lifvet på allvar
tillämpas, då höjer den, då förädlar den, då bildar den verkligt
goda karaktärer.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Thor förenade sig med herr Leander.

Herr Berg i Stockholm: Den fråga, som här föreligger, är
icke blott en af de allra ömtåligaste utan därjämte eu af de allra
svåraste, och min tro är, att den, som föreställer sig, att den är
lätt och enkel, han har icke tänkt sig riktigt noga in i saken.

Den hufvudinvändning, som jag har mot professor Kjellbergs
motion, är just den, att det förefaller mig, som om han velat
affärda frågan något för lätt och därigenom kommit att gifva
den en lösning, som efter min öfvertygelse icke är en lösning
utan en skenlösning.

Den åsikt, som han i sin motion bjuder på, är den, att i
skolan, äfven i folkskolan, skall det finnas två slag af religionsundervisning.
För det första skall det finnas för de föräldrar,
som sådant önska, »den nuvarande kristendomsundervisningen».

Och i fråga om anordningen af den vill han hänvisa oss till den
af hofrättsrådet Ekman väckta motion, som båda kamrarna under
denna riksdag pröfvat och underkänt. För det andra vill han
för alla barn införa ett nytt slags undervisning, nämligen hvad
han kallar »undervisning i religionskunskap», hvilken efter hans
förslag skulle vara ett ämne för sig vid sidan af »kristendomsundervisningen»,
skiljande sig från »kristendomsundervisningen»
däruti, att det skulle, såsom det heter, vara fullständigt objektivt.

Nr 48. 52

Lördagen den 13 maj e. m.

Angående Det är i det krafvet, att den undervisning, han vill ha in förande

af fdrd> skall vara fullständigt objektiv, som man enligt min uppreligionskun-
fattning par att söka den egentliga kärnpunkten i hans förslag.
Wroä/mmvid, Och det är det krafvet, svnes det mig, som han hade bort sätta
allmänna såsom sin allra första uppgift att till sin innebörd fullt klargöra.

läroverk och j^en gåvidt jag kan se, har han icke lyckats att klargöra, hvad

folkskolor. han därmecj åsyfta!-. Ja, han har icke ens gjort ett verkligt försök

(Forts.) härtill. Han har på sin höjd lämnat en antydan om, huru han

ville ha det. Det gör han i det uttalande, som förekommer i
utskottets utlåtande, återgifvet på sid. 2 och som lyder så här:
»Religionsundervisningen i skolan borde därför i framtiden ordnas
på sådant sätt, att lärjungarna där undervisas icke i religion men
om religion».

Jag skall mycket gärna medge, att denna ordlek är spirituell.
Ett af nutidens allra svåraste och allvarligaste spörsmål, ett spörsmål,
som splittrat nationer och störtat regeringar, skulle sålunda
vara reduceradt till ett spörsmål om två små prepositioner. ^ Ett
i eller ett om — det skulle vara frågan. Ja, om svåra frågor
vore så lätt lösta, så vore det sannerligen ingen nöd. _

Emellertid är det ej min mening, att man icke skulle
kunna behandla frågan så att säga ur prepositionell synpunkt.
Om det verkligen är riktigt, att barn borde undervisas_ icke %
utan om religion, borde detsamma naturligtvis också, såvidt jag
kan förstå, gälla alla andra undervisningsämnen. Barnen skulle
då erhålla undervisning icke i historia utan om historia, icke i
vårt modersmåls litteratur utan om vårt modersmåls litteratur,
icke i sång utan om sång, icke i slöjd utan om slöjd, icke i moral
utan om moral. Kort sagdt, barnen skulle icke införas i, icke
göra omedelbar bekantskap med verkligheten utan endast afspisas
med tal om, referat af verkligheten.

En sådan omläggning af vår undervisning skulle emellertid
enligt min öfvertygelse icke vara någon verklig reform. Undervisningen
skulle tvärtom blifva i hög grad lidande, om man
följde denna anvisning. Framför allt skulle förändringen komma
att drabba de undervisningsämnen, som till sitt väsen äro af
mera personlig art, emedan de icke röra blott förståndei, utan
framför allt känslan och stämningen och sinnelaget. Att undervisa
barn om poesi, om musik, om konst, om moral, om religion
är enligt min tanke af föga värde. Nej, i sådana ämnen af mera
personlig karaktär måste man framför allt gifva barnen ett lefvande
intryck af att det gäller känsla och vilja och personlighet.

Hvad nu särskild! angår de båda ämnen, som här närmast
äro på tal, nämligen moral och religion, så kan jag, då det är
fråga om barn, icke få något verklighetsinnehåll i eu s. k. rent
objektiv, följaktligen äfven rent opersonlig undervisning. Få
barnen icke på konkret sätt erfara, att moral och religion äro
något, som lefver inne i en människa, i hennes känsla och vilja,

53 Jir 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

utan bibringar man dem genom personlig likgiltighet den föreställningen,
att moral och religion blott äro vissa satser och meningar,
som gjort sig gällande hos människor under den eller
den tiden och i det eller det landet och som sedermera blifvit
upptecknade i böcker o. s. v., då hafva barnen icke fått någon
lefvande kännedom, ja, icke ens någon aning om hvad moral
och religion i verkligheten äro; man har afspisat dem med endast
eu ordkunskap, som är tom och utvärtes och därför död och
ofruktbar.

Hvar och en bygger i sådana saker som dessa på sin egen
erfarenhet. Så gör äfven jag. Jag har varit barnalärare nu i
42 år. Nåväl, huru mycket jag under loppet af dessa 42 år än
brytt mitt hufvud och grubblat på detta viktiga och svåra spörsmål,
så har det dock varit mig omöjligt att utgrunda, huru det
skulle kunna gå till att i ämnen af ifrågavarande art. nämligen
sådana, som äro af subjektiv och personlig art, meddela undervisning,
som är hvad man kallar rent objektiv, rent opersonlig.

Ej heller har jag kunnat finna någon vägledning af hvad
andra i saken tänkt och skrifvit och talat. Och jag har icke
kunnat finna, att motionären på något sätt kunnat klargöra, huru
en dylik rent objektiv undervisning skulle taga sig ut. Motionären
erkände ock under sitt anförande i dag, att han icke kunde tänka
sig, att eu person skulle stå och undervisa barn i religion (och
väl äfven moral) och därvid icke låta sin personliga känsla, sin
personliga stämning och öfvertygelse komma med. Men det är
ju dock detta, som är hufvudsaken. Huru skola barnen kunna
få en undervisning, som är rent objektiv, när läraren, som meddelar
undervisningen, icke Jean vara rent objektiv? Det vore en
nästan vidskeplig tro på hvad som skulle stå skrifvet i eu läroplan
på ett schema, om man föreställde sig, att den undervisning,
som barnet erbölle, kunde bli rent objektiv, ehuru den, som
meddelade samma undervisning, vore subjektiv och personlig.

Hvad nu reservationen angår, har reservanten visserligen
upptagit motionärens yrkande såsom sitt. Men den motivering,
som han i reservationen lämnar (och som till sin karaktär, synes
det mig, i viss mån afviker från det anförande, hvarmed han
började debatten), den motiveringen synes mig ganska litet stämma
med yrkandet.

Med fägnad har jag funnit, att han icke vill ha religionsundervisningen
borttagen från folkskolan — ja, det vill ju ej
heller motionären. Om nu reservanten i enlighet med det partiprogram,
som är hans, menar, att »religionen är eu privatsak» —
och det kan ju på sitt sätt vara alldeles riktigt, då det inre
religiösa lifvet naturligtvis är rent personligt — så" har han dock
samtidigt uttalat, och det uttalandet hälsar jag med tillfredsställelse,
att religonsundervisningen icke kan betraktas som eu
privatsak, utan måste anses såsom en viktig samhällsangelägenhet.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Nr 48.

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.'')

54 Lördagen den 13 maj, e. m.

Redan det, att man fått ett sådant medgifvande från det håll,
reservanten tillhör, synes mig vara en mycket värdefull behållning
af frågans behandling.

Men ej nog härmed. Reservanten säger vidare, att han
icke menar, att den nuvarande kristendomsundervisningen borde
ersättas med en undervisning i allmän religionshistoria. Han vill
tvärtom, att den af honom önskade religionsundervisningen skall
syssla just med Kristus och kristendomen, till en början uteslutande
och allt framgent hufvudsakligen. Och när han slutligen
i sin reservation vill angifva, i hvad afseende han önskar en
genomgripande förändring, så stannar han, såvidt jag kan förstå,
vid ett pedagogiskt önskemål. Han fordrar nämligen, att undervisningen
icke skall hafva hvad han kallar en »auktoritativ»
prägel. Han har icke lämnat någon förklaring öfver, hvad han
menar med uttrycket auktoritativ, och jag är icke alldeles säker
på, att han därmed afser, hvad jag gissat vara hans mening,
och hvad som äfven är min mening. Men ifall han därmed
förstår ungefär detsamma som jag, så är det följande. Lärarens
undervisning måste alltid i någon mån vara personlig, den måste
vara ett uttryck för hvad han själf känner. Men den måste
vara personlig äfven i den meningen, att den skall visa respekt
för lärjungens personlighet, så att läraren icke försöker att med
yttre myndighet eller auktoritet liksom tvinga på den unga människan
något, som icke naturligen lefver i henne och utvecklar
sig inom henne. Det vore ju också, psykologiskts sedt, alldeles
orimligt, om en lärare på ett »auktoritativt» sätt, det är med
anlitande af sin yttre myndighet, skulle säga till barnen: detta
befaller jag er att tro; detta förbjuder jag er att tro eller något
dylikt. Det är möjligt, nej, det är visst, att man ofta försökt
sådant. Men när man det gjort, har man gjort något, som är
alldeles vanmäktigt och därför alldeles dåraktigt. Hvar och en,
som har den ringaste känsla af hvad uppfostran, hvad pedagogik
vill säga, måste inse, att en undervisning af denna »auktoritativa»
art är rent nonsens. Är det denna mening, som reservanten
velat inlägga i sitt uttryck »auktoritativ», så tror jag, att han
har alla verkliga pedagoger med sig. Men då är ock det önskemål,
han uppställt, icke något, som i hufvudsak kan vinnas
genom eu skrifvelse till Kungl. Maj it om en ny förordning eller
en ny undervisningsplan, utan då är det något, som rör den rent
persontiga pedagogiska takten, det förhållande, i hvilket läraren
personligen måste förstå att ställa sig till lärjungarnas personlighet,
och de hänsyn, han bör taga till deras föräldrars berättigade
känslor. De missgrepp, som i den vägen utan tvifvel mycket
ofta begåtts, kan man icke tänka sig väsentligen undanröjda på
annat sätt än genom ett fördjupande och höjande af lärareutbildningen,
så att denna kommer att gå i verkligt pedagogisk anda
och bibringa hvarje lärare en lefvande uppfattning af hvad det

55 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

innebär, att en äldre, mera utvecklad personlighet inverkar på en Angående
yngre, mera outvecklad. införande af

Men om det är detta, som utgör den stora radikala för- ^ap0såsom
ändring i undervisningen, hvilken reservanten önskar, kan jag iäroämm°7id
icke finna, att hans önskemål står i organiskt sammanhang med allmänna
det yrkande, som han uppställt i sin kläm. läroverk och

Jag skall be att få tillägga ett par ord om ett uttalande af folkskolormotionären,
hvilken jag, som de flesta torde känna, i högsta grad (Forts-)
personligen värderar. Såsom af motionen framgår, har ett hufvudmotiv
för honom varit att befria ungdomen från sådana inre
konflikter, hvilka vållas genom de skiljaktigheter, som förefinnas
mellan hvad som meddelas vid kristendomsundervisningen och
hvad som meddelas vid undervisningen i naturvetenskap. Jag
är alldeles icke obekant med dessa inre konflikter, jag erkänner
deras tillvaro. Men jag tror, att motionären betydligt öfverdrifvit
deras nuvarande betydelse. Det finnes ju onekligen eu motsats
mellan det forntida vetande uti astronomiska, geografiska och
biologiska ting, hvarpå de bibliska författarna byggde den bild,
de gjorde sig af den fysiska världen, och det nutida vetande på
samma områden, som vår tids forskning gifvit oss och naturligtvis
äfven våra barn såsom material för vår fysiska världsbild.

Men jag kan för min del icke tro, att denna motsättning skulle
behöfva vålla vår tids ungdom några smärtsammare inre slitningar.
Mellan religionen i och för sig och det nutida vetandet
i och för sig råder ingen inre motsättning. Nej, för denna ungdom
är det nog en annan konflikt, som ligger vida närmare och
är vida allvarligare, nämligen valet mellan å ena sidan den rent
mekanistislca världsuppfattningen, för hvilken allt är blind kausalitet,
och å andra sidan vår andes eviga och outrotliga kraf på
en mening med tillvaron. Och i den konflikten kan jag icke se,
att ett bifall till herr Kjellbergs motion skulle bereda vår ungdom
någon lättnad och befrielse.

Ifall min vän motionären, innan han väckte sin motion,
hade begärt mitt omdöme därom, skulle jag nog ha kommit att
säga honom, att jag icke kan sympatisera med hans förslag.

Detta har jag också förut offentligen sagt. Men, såsom saken
nu gestaltat sig, vill jag icke betvifla, att dess framkomst kan
ha gjort nytta. Utskottets medlemmar tillhöra ju i flera afseenden
vidt skilda läger, men de ha dock nu kunnat — och det vill jag
uttala min tacksägelse till dem för -— de ha dock nu kunnat,
säger jag, enas om att diskutera ett pedagogiskt spörsmål ur
pedagogisk synpunkt. Så har äfven reservanten gjort uti motiveringen
till sin reservation, ehuru det förefaller mig, som om
han ej gjorde det i samma grad i sitt anförande. Häraf vill jag
gärna draga den slutsatsen, att vi dock numera äro så långt
komna, att vi — med vissa undantag, som vi nyss ha hört! —
kunna på förevarande område låta detta vara detta, låta en

Nr 48. 56

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående undervisningsfråga vara en undervisningsfråga och icke behandla
införande af gaken me(] fördömande och hätskhet. Och min öfvertygelse är,
skapTåloni att huru inveckladt och svårlöst problemet än i sig själft må
läroämne vidy ara, så skola vi dock — om man fortfarande vill behandla det
allmänna på samma sätt — slutligen, trots alla svårigheter, arbeta oss fram
läroverk och en ståndpunkt, där vi kunna mötas i inbördes fördragsamhet
folkskolor. ^ samförstånd. Vi skulle då kunna låta ämnet stå kvar i
(Ports.) samma iinje so in alla andra ämnen, och vi skulle ej behöfva för

dess räkning anhålla om några undantagsbestämmelser, liksom
det icke faller oss in att skrifva till Kungl. Maj:t och be om
särskild föreskrift angående t. ex. en historisk undervisning, som
vore »fullständigt objektiv» och mera sådant. Det vore en stor
fördel, om man finge låta ämnet stå i raden af de öfriga och
lyda under samma lagar samt betraktas ur samma pedagogiska
synpunkt. Motionären har betviflat möjligheten häraf. Men jag
kan för min del icke hysa samma pessimistiska åsikt, att ingen
enighet i förevarande sak skulle vara möjlig, som han uttalat.

Herr talman, jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Det är, enligt
min mening, en så viktig fråga, som nu afhandlas, att jag tror,
att man kan dröja ännu ett par tre minuter för att ytterligare
få tillfälle att säga några ord. Vi tala här i Riksdagen ibland
om mycket, som icke på långt när har den betydelse som just
denna fråga om religionsundervisningen.

När allt kommer omkring, är det i alla fall så, att det är
religionen, som gifver åt människan den bärande kraften för
lifvet. Och det är väl då äfven för ett helt folk af yttersta vikt,
att folket har fullt förtroende till sin religion och om denna får
den ärligaste och sannaste kunskap, som det är möjligt att
bibringa barnen och det uppväxande släktet.

Under sådana förhållanden kan jag för min del icke förvåna
mig öfver att dylika spörsmål komma upp från olika håll.
Och jag tycker, att man icke kan annat än med glädje tänka
på, huru denna fråga har blifvit på ett allvarligt och värdigt
sätt debatterad nu i kväll. Jag kan heller icke för min del
klandra motionären, därför att han framkommit med detta spörsmål.
Ty det finnes saker, som man kan hafva olika meningar
om, men som i alla fall det icke går att tiga ihjäl. Den ena har
den ena uppfattningen och den andra har en annan uppfattning.
Det är dock så, att vi i detta lifvet blott se endels och tro endels.

Beträffande nu motionärens förslag angående kristendomsundervisningen
eller, såsom han uttrycker sig, religionsundervisningen,
får jag för min del förklara, att jag icke kan vara belåten
med, att ämnet religionsundervisning behandlas ungefär på samma
profana sätt, som man behandlar hvilket annat ämne af mänsk -

57 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

ligt vetande som helst. Jag tror icke, att det går an. Är det Angående
fråga om att undervisa t. ex. i matematik, ja, då kan man ju införande af
bevisa, att två gånger två är fyra. Men när det är fråga om rPji3l°nshmreligionsundervisning,
är det gifvet, att denna undervisning äriäroämne°Tid
mycket beroende på den personliga känsla och uppfattning, som allmänna
läraren själf har för och om religionen. läroverk och

Enligt min mening kan jag ej heller anse, att det för sam- tolkskolorhället
kan vara likgiltigt, om religionen betraktas bara som en (For£S->
privatsak och att alla religioner äro af ungefär samma värde
samt att undervisningen om de gamla folkens religioner och deras
gudar och om vår kristna religion och vår Frälsare bör meddelas
på samma objektiva sätt. Och jag tror ej, att vårt folk uppskattar
den kristna religionsundervisningens betydelse för barnasinnet
så lågt.

Tvärtom är^ jag öfvertygad om att hvarje moder och väl
äfven de allra bästa fäder gärna se, att deras små barn få en
sann kunskap om den bäste barnavännen — Frälsaren.

Därför delar jag ock helt och hållet doktor Bergs uppfattning
att denna undervisning icke får vara bara en undervisning om
religion, utan att läraren därvid ock måste gifva något af sin
egen bästa öfvertygelse och af sitt bästa känslolif. Och tror
läraren sålunda själf på de sanningar, i Indika han undervisar,
och i dessa finner sällhet, så önskar han väl ock, att lärjungarne
måtte blifva besjälade af samma goda anda. Jag kan ej fatta
denna sak annorlunda.

Med denna uppfattning kan jag icke heller vara med om,
att etik och etik komma på ett ut, att etiken är ungefär lika
god, vare sig den kommer från den ena religionen eller från
den andra. Det blir nog, mina herrar, en stor skillnad, om vi
t. ex. gå ut ifrån Budöhas religion eller från Kristi bergspredikan.

Och det blir ock en omätlig skillnad i de båda religionernas etik.

Jag vill till sist blott i korthet säga, att jag på inga villkor
vill vara med om, att religionen, religionsundervisningen och de
spörsmål, som vi här behandlat i kväll, skola betraktas ur partipolitisk
synpunkt. Religionen skall stå öfver parlierna, likaväl
som den står öfver allt annat. Och därför menar jag, att ingen
grupp . af våra kamrater får anse sig äga patent på att ha det
råtta sinnet för religionen, och att de andra antingen underskatta
religionen eller äro villfarande. Så böra vi icke fatta det, så
böra vi icke tro eller tänka om hvarandra. Vidare är det efter
min mening af allra största vikt och betydelse, att folket icke
blott har eu rätt uppfattning af religionen, utan äfven eu sann
vördnad för religionen, så att religionen och dess sanningar icke
blott blifva sanningar i hufvudet, utan att de komma att utgöra
den goda viljekraft, som drager människan in på rätta vägar
och samhällsförhållanden. Därför är det också min öfvertygelse,
att religionsundervisningen bör meddelas af lärare, som själfva

Nr 48. B8

Angående
införande af
religionskunskap
såsom
läroämne vid
allmänna
läroverk och
folkskolor.

(Forts.)

Lördagen den 13 maj, e. m.

tro på bibelns sanningar och ingjuta hos sina lärjungar samma
anda —en lärarekår, som ger icke stenar, utan bröd, och sådant
bröd, som länder det . uppväxande släktet till välsignelse.

Herr talman! Äfven om jag har åtskilligt att erinra mot
utskottets motivering, så ber jag i alla fall att få instämma i det
slut, hvartill utskottet kommit.

I detta yttrande instämde herrar Söderberg i Hobborn, Erlansson,
Johansson i Möllstorp, Gustafsson i Mjölby, Meurling, Sjöberg,
Nilsson i Linnås, Johansson i Häradsköp och Henrikson.

Herr Räf: Herr talman! På det att ingen må bli bedragen
af hvad jag nyss yttrade, då jag sade mig komma att begära
votering, ber jag härmed få säga, att jag med anledning af de
två sista anförandena, nämligen herr Bergs och herr Janssons i
Djursätra, icke kommer att begära någon votering.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på afsteg
å samma hemställan och bifall i stället till den af herr Waldén
al^ifna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig finna den förra propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Som emellertid herr Branting begärde votering, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afsteg å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Waldén afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Voteringen utvisade 147 ja och 48 nej; vid hvilken utgång
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Häruppå föredrogos i ett sammanhang dels Andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i anledning af väckt
motion om åvägabringande af utredning, huru vården af rikets
fornsaker bäst bör ordnas m. m., dels ock Första kammarens
protokollsutdrag, nr 370, innefattande delgifning af sistnämnda

Lördagen den 13 maj, e. m.

59

Nr 48.

kammares beslut öfver dess andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 11, i anledning af en inom Första kammaren afgifven motion
i samma ämne.

Därvid yttrade:

Herr Hagström: Herr talman! Jag skall anhålla att få
yrka bifall till utskottets hemställan, och då denna hemställan är
öfverensstämmande med Första kammarens genom nyss upplästa
protokollsutdrag delgifna beslut, så hemställer jag, att den från
Första kammaren gjorda delgifningen ej må föranleda särskildt
beslut från Andra kammarens sida.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll herr Hagströms yrkande

§ 6.

Till behandling upptogs nu Andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 9, med anledning af herr Kronlunds
motion nr 76. Angående

Uti en inom Andra kammaren af herr Kronlund väckt och till
utskottet för behandling hänvisad motion nr 76 hemställdes, att Vjärnvägarne
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. rättsliga ställMaj:t
täcktes låta vidtaga erforderliga åtgärder och utredningar i ning.
afseende å personalens vid de enskilda järnvägarne rättsliga ställning
i af motionären angifvet syfte och därefter i den mån, detta
vore nödigt, för Riksdagen framlägga de förslag, som af dessa
utredningar kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att Kronlunds förevarande motion icke
måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade af herr Söderberg i Stockholm afgifvits
mot utskottets motivering.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag har icke,
hur gärna jag än velat, kunnat komma till annat resultat här,
än utskottet i sin helhet kommit till, nämligen ett afslagsyrkande
å den för öfrigt ganska behjärtansvärda motion, som nu föreligger.
Jag har dock icke kunnat ena mig med utskottet om den
motivering, i hvilken utskottet hemställer om afslag å motionen.

Beträffande det, som motionären här anför rörande den
ställning, som personalen vid de enskilda järnvägarna intager,
vill jag för det första säga, att det synes mig, att det största
behofvet för denna personal är just lagstiftningsåtgärder, som
för den tryggar föreningsrätten. Den lägre personalen har enligt

Nr 48. 60

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående hvad det vill synas hatt kraft nog att organisera sig i ett järnf
erson alens vägsmannaförbund, men den s. k. högre personalen, d. v. s. permd
de enskilda g0Qa jeu mecj en vjsg kvalifikation därutöfver, är helt enkelt förImdigaltm-
bjuden att tillhöra den organisationen. Detta förbud har ju
ning. visserligen tillkommit genom eu åvägabragt öfverenskommelse
(Forts.) mellan representanter för den lägre personalens organisation och
representanter för de enskilda järnvägarna, men yrkandet därpå
har i alla fall framkommit från arbetsgifvarna. Om här i landet
hade funnits — något som äfven framfördes från vårt håll under
aftalsdebatten såsom det väsentligaste — eu betryggande
föreningsrättslagstiftning, som gåfve skydd åt hvem det vara
må att tillhöra den organisation, som honom bäst syntes, så skulle
den personal, som det här är fråga om, icke behöfva komma i det
läge, att den icke finge tillhöra järnvägsmannaförbundet. Det
synes mig sålunda, som om man här i motionen kraftigt påpekat
och framhäft ett missförhållande på detta område, som i de
mest starka ordalag talar för, att ett dylikt lagligt skydd måste
ges åt föreningsrätten här i landet.

Det, som synes mig vara eu brist i motionen, är, att den
endast fäst sig vid en del af personalen vid de enskilda jaruvägarna,
nämligen den del, som står öfver den s. k. lägre personalen.
Motionen skulle för mig ha tett sig betydligt starkare,
om den omramat samtliga de vid de enskilda järnvägarna anställda
personernas förhållanden. Det synes mig dock, som om
den personal, som nu dels genom den framförda motionen, dels
på annat sätt, som kammarledamöterna nog tagit del af, gjort
sig mycket starkt påmint och med styrka framhållit behofvet af,
att Riksdagen måtte skänka den någon uppmärksamhet, borde
något kraftigare sökt få till stånd eu enhetlig organisation inom
sig på något annat sätt än det, som är den förment genom förbudet
om anslutning till järnvägsmannaförbundet. Jag anser
sålunda, att denna personal borde pröfva den vägen i den utsträckning,
som är den möjlig.

Nu säger utskottets majoritet, att denna fråga icke lämpligen
kan framföras till Kungl. Maj:t i form af någon skrifvelse,
därför att den står i det mest intima samband med frågan om
en arbetsaftalslagstiftning och att i en eventuell sådan lagstiftning
skulle äfven de enskilda järnvägarnas personal kunna få
sina angelägenheter på något sätt tillfredställande ordnade. Jag
har för min del vid de förhandlingar, som ägt rum angående
arbetsaftalslagen, icke kunnat finna något annat, än att denna
lagstiftning icke så mycket afsåge de enskilda industriarbetarnas
rättsliga ställning och möjligheter till fortfarande anställning och
behållande af sina platser, som att fastmera ställa dem i något
slags lagligt subordinationsförhållande till deras arbetsgivare.
Det är, hvad jag tyckt mig finna, och detta har hos mig skapat
den uppfattningen, att en arbetsaftalslagstiftning till väsentlig

61 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

del endast komme att lägga starkare band på personalen vid de
enskilda järnvägarna, om denna skulle däri inbegripas, i synnerhet
som det varit starkt tal om, att dessa företag äro af sådan
beskaffenhet, att de intaga en alldeles särskild ställning. Man
hade att emotse en sådan lagstiftning, som skulle binda denna
personal vid de uppgifter, som den åtagit sig, och svårigheterna
för densamma att kunna göra något för att förbättra sin ställning
skulle kvarstå oförändrade eller rent af ökas. Detta skulle
blifva utgångspunkten för en dylik lagstiftning, synes det mig,
och icke så mycket den synpunkten, att man genom denna lagstiftning
borde söka få denna personals ekonomiska förhållanden
och arbetsförhållanden säkerställda gentemot arbetsgifvarna. Detta
har för mig varit en orsak till, att jag icke kunnat gå med på
den motivering, som utskottet här kommit med, där det göres
gällande, att denna fråga bör lösas i samband med en allmän
arbetsaftalslagstiftniug. Jag är för min personliga del icke alls
vän till en sådan lagstiftning, ty jag anser, att förhållandena ute
på arbetsområdana bör man söka lösa på annat sätt. Därtill
kommer en annan sak, den nämligen, att jag anser, att man i
första hand bör inrikta sig på personalen vid statens järnvägar
och söka få dess förhållande till dess stora arbetsgifvare så tillfredställande
ordnadt som möjligt, och att man sedan skall taga
detta som utgångspunkt vid ordnandet af personalens förhållande
vid de enskilda järnvägarna. Naturligtvis bör denna senare personal
desslikes söka att af egen kraft lyfta sig upp till en bättre
ställning, och därtill skulle komma, att Riksdagen skulle se till,
hvad som äfven från dess sida kunde göras för att underlätta
deras sträfvanden.

Detta är för mig de talande skälen för att icke gå med på utskottets
motivering i denna fråga. Slutresultatet har ju för mig blifva
detsamma som för utskottet, trots det jag funnit, att mycket starka
skäl tala lör den framställning, som här är gjord i fråga om de enskilda
järnvägarnas personal och hvari uttalas, att Riksdagen borde
gripa in för att söka reglera denna personals ställning till dess
arbetsgifvare. Jag kan icke tänka mig annat, än att den frågan
far komma igen ett annat år till Riksdagen, och då tror jag det
skulle vara lämpligast, att den utvidgades så, att den omfattade
all personal och icke begränsades, såsom uti motionen, till eu
del af personalen.

_ Med den förklaringen ber jag, herr talman, att få säga,
att jag icke har något annat yrkande att göra än det, utskottet
kommit till, men dock från min sida med ogillande af dess motivering.

Herr Bogren: Såsom vi veta, är det fråga om säkerstäl landet

af rättsställningen för en del af personalen vnd de enskilda
järnvägarne. Utskottet har funnit det önskvärdt, att något kunde

Angående
personalens
vid de enskilda
järnvägarne
rättsliga ställning.

(Forts.)

Nr 48. 62

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående
personalens
vid de enskilda
järnvägarne
rättsliga ställning.

(Forts.)

göras i detta hänseendet, hvithet utskottet också i sin motivering
uttrycker, men utskottet kan icke frånkomma den sanningen, att
det här ''är fråga om ett mellanhafvande mellan enskilda arbetsgivare
och arbetstagare. Visserligen är det sant, att dessa arbetstagares
arbete är af eu särskildt stor allmän betydelse, af
särskildt stort inflytande för allmänheten, men det torde likväl
icke vara så stort, att det pakallar ett lösryckande af lagstiftningen
för denna klass af arbetstagare ifrån det stora lagstiftningsarbetet,
som för närvarande pågår rörande förhållandet mellan
samtliga arbetsgivare och arbetstagare här i landet, hvarför utskottet
icke har kunnat komma till annat slut än det här föreliggande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
med dess motivering.

Herr Kronlund: Herr talman! Den här frågan kan dock

icke affärdas på det sätt, som min ärade bänkkamrat gjort, med
det motivet, att de enskilda järnvägarne äro att betrakta som
privata företag, med hvilka staten ingenting har att gorå, och
hvars tjänare äro likställda med alla andra i enskildt företag anställda
personer. .

Vi böra då komma ihåg, mina herrar, att de enskilda järnvägarne
intaga en alldeles afgjord särställning i förhållande till
staten gentemot andra enskilda företag. Staten beviljar koncession
för de enskilda järnvägarna och gifver dem därmed ett monopol
på att med uteslutande af all konkurrens bedrifva järnvägsdrift
inom eu viss ort. Staten beviljar de allra flesta järnvägsbolagen
stora lån på billiga villkor; staten öfvar en skarp kontroll
öfver materiel och öfver anläggningar, och järnvägarne få endast
bedrifva sin trafik i enlighet med af staten gifna föreskrifter.
Staten bestämmer maximitaxorna o. d. Alla dessa stora ingrepp
i järnvägarnas förvaltning, i järnvägarnas bestämmanderätt äro
naturligtvis förorsakade af hänsyn dels till de fördelar staten beviljat
dem och dels till den trafikerande allmänhetens lif och säkerhet.
Säkert är, att trafiken och trafikintensiteten ökas för
hvarje år. För hvarje år ställas anspråken på de enskilda järnvägarnas
personal allt högre och högre såväl från allmänhetens
som från bolagens sida, och det synes mig under sådana förhållanden,
som om man med skäl skulle kunna tycka, att, när
staten öfvar kontroll öfver de enskilda järnvägarnas materiel och
dylikt, staten med ännu större skäl skulle vaka öfver deras personal
och åtminstone söka medverka till att bereda denna personal
en litet säkrare ställning, än hvad den har. Det är dock ett
lifsintresse för denna personal, som i så hög grad har i sina
händer den svenska trafikerande allmänhetens lif och säkerhet,
att den, om den sköter sin tjänst, icke må kunna helt godtyckligt
utan några giltiga skäl afskedas från tjänsten. Man behöfver

Lördagen den 13 maj, e. m. 63 Jfr 48.

blott betänka, mina herrar, hur framtiden för en afskedad järn- Angående
vägsman skall te sig. Hans tjänst är så specialiserad och egen- Pers<>nalens
artad, att han är föga skickad till något annat lefnadskall och^66”^*7*5
då han under; sådana förhållanden med den okontrollerade makt, rättsCaZäUsom
de enskilda järnvägsbolagen och deras ledare ha, utan gil- ning.

tiga skäl kan bli satt på bar backe, så måste väl ändå förefinnas (Fortsj

något skäl för staten att försöka ingripa medlande och hjälpande
i denna personals önskemål. Det är ju så, mina herrar, att i de
enskilda järnvägsföretag, som finnas, där styrelserna utgöras af
i järnvägsärenden icke förfarna personer, ledningen vanligtvis
lägges i en enda mans hand, d. v. s. den, som utöfvar högsta
befälet på järnvägen, eller också litar man i hufvudsak till dennes
röst, och man kan i allmänhet säga, att hela denna en enskild
järn vägspersonals väl och ve bero på eu enda person. Det är
under sådana förhållanden, som jag åtminstone funnit, att det
finnes all anledning, att något här åtgöres från statens sida.

Jag är ense med herr Söderberg däri, att det lämpligaste
och bästa sättet att åstadkomma en jämvikt och en säkerhet för
den enskilda personalen naturligtvis vore att åstadkomma lika
starka och lika berättigade organisationer på ömse sidor. Det
har icke skett och kan icke ske helt enkelt därför, att eu del
af denna personal icke får tillhöra svenska järnvägsmannaförbundet.
Det är nog en viss missuppfattning af min motion, som
från herr Söderbergs sida gör sig gällande. Min motion har visserligen
betonat, att de personer, som särskildt äro uteslutna från
svenska järnvägsmannaförbundet och från de fördelar förbundets
medlemmar ha i den permanenta skiljemannanämnden, äro särskildt
i. behof af hjälp från statens sida; men jag påpekar å
andra sidan och ifrågasätter, att hela denna apparat, som är
igångssatt mellan de enskilda järnvägarnas arbetsgivare och
svenska järnvägsmannaförbundet, skall kunna användas jämväl
för den återstående delen af personalen, och att för hela personalen
denna idé skall kunna utvecklas och fullständigas till att
omfatta icke allenast de frågor, som nu kunna afgöras af skiljenämnden,
utan äfven i allmänhet de frågor, som kunna anses utgöra
ett lifsintresse för denna personal.

Det är sålunda för hela denna de enskilda järnvägarnas
personal, som min motion skrifvits. Därför hade jag verkligen
hoppats, att herr Söderberg skulle kunna ha instämt i det syfte,
min motion afsåg. Jag ger herr Söderberg fullkomligt rätt i, att
det . resonemang, som utskottet fört för ett afstyrkande af min
motion, nämligen ett hänvisande till pågående utredning och
undersökning, icke i den mån, som här är fråga om, kan bereda
denna personal de fördelar och den ställning, som åsyftats.

Då jag emellertid icke har något medhåll från utskottets
sida, skall jag icke tillåta mig att göra något yrkande i saken.

Nr 48. 64

Lördagen den 13 maj, e. m.

Angående Herr Bogren: Herr talman! Motionären säger bär själf i

personalens sin motion: »Visserligen synas de allra flesta järnvägsförvaltningar
vid de enskilda hafya behandlat personalen humant och välvilligt och icke misslätuiiqalmi-
brukat sin tämligen oinskränkta maktbefogenhet gentemot perning.
sonalen.» Dock påvisas ett eller annat fall, då ett sådant makt(Forts.
) missbruk har förekommit. Några sådana konkreta fall ha icke
andragits inför utskottet, åtminstone icke sådana, att utskottet
funnit sig däraf manadt eller ens funnit anledning att nu framlägga
förslag till särskilda åtgärders vidtagande häremot. Utskottet
har fullväl insett den fara, som allmänheten kan utsättas för
t. ex. genom en strejk från järnvägspersonalens sida, ifall dess medlemmar
därtill tvingas genom eu mindre välvillig behandling af
förvaltningarna, men utskottet har då tänkt på, att här pågår ett
arbete äfven för åstadkommande af eu lag mot allmänfarliga
strejker, och inom den kategorien måste väl denna personal
falla. För att få fram ett sådant lagförslag, har man framställt
som villkor, att den personal, som mister strejkrätten, skulle säkerställas
genom skäliga löner för sina befattningar, genom pensionsförmåner
o. s. v. Hvad det senare beträffar, torde väl personalen
vid de enskilda järnvägarna i allmänhet ha denna förmån, och
godtyckliga afsättningar torde icke så ofta, utan kanske endast i
mera sällsynta fall förekomma. Emellertid ha. icke dessa fall
varit för utskottet påpekade, åtminstone icke i den grad, att
utskottet kunnat komma till annat slut än det föreliggande. Jag
yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall därtill men med ogillande af motiveringen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med den förra propositionen.

§ 7-

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts häruppå föredragna
utlåtande, nr 9, med anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående omarbetning af giftstadgan
den 7 dec. 1906, blef af kammaren godkändt; och skulle jämlikt
63 § riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas Första kammaren.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 85, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
Kungl. Majt:s proposition angående godkännande af förslag

om

65 Nr 48.

Lördagen den 13 maj, e. m.

till aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk,
nr 86, i anledning af Kungl. Majt:s proposition angående
reglering af löneförhållandena vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m.,

nr 87, i anledning af Kungl. Majt:s proposition angående
de medel, af hvilka pensioner, som jämligt lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension komma
att beviljas befattningshafvare i patent- och registreringsverket
samt vid tullverket äfvensom i försäkringsinspektionen skola utgå,
nr 88 i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anläggande af ett statens kraftverk vid Älfkarleby, och

nr 89, i anledning af kamrarnas skiljaktig beslut i vissa
frågor rörande anslag under riksstatens femte hufvudtitel;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 32, angående åtgärder för anskaffande af ny tomt för
riksbanksbyggnad i Kristianstad in. m„

nr 35, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde hufvudtiteln gjorda framställning angående pensionering
af extra provinsialläkare m. fl. jämte en i ämnet väckt
motion,

nr 36, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ny stat för folkskollärarnas pensionsinrättning m. m., dels ock
återremiss af punkten 10:o) af bankoutskottets utlåtande nr 18,
nr 37, i anledning af vissa Kungl. Majt:s propositioner
rörande pensioner och understöd å allmänna indragningsstaten,
och

nr 38, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
punkten l:o) af utskottets utlåtande nr 30 i anledning af
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om bankrörelse
och till lag om ändrad lydelse af 10 § i lagen den 5 juni
1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet väckta motioner;

sammansatta lag- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 1,
i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 70 med förslag
till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom, äfvensom om ändringar
i och tillägg till 4 kap. samma lag m. m., samt nr 68 med förslag
om ändring i och tillägg till grunderna för förvaltningen af
vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels ock en i anledning af sistnämnda
proposition väckt motion;
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stadga om skjutsväsendet jämte eu i ämnet väckt
motion, och

nr 111, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
visst undantag från gällande bestämmelser om tiden för skjutsentreprenader
;

Andra särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning af
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 48.

u

Nr 48. 06

Lördagen den 13 maj, e. m.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 200, angående ordnande af undervisningen
i arkitektur vid konsthögskolan m. m., samt i anledning
af inom Riksdagen väckta motioner i ämnet; samt

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12,
i den till utskottet återremitterade frågan om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utlånande af postsparbankens medel för beredande
af tillfälle åt mindre bemedlade personer att skaffa sig jordbruk
eller bostäder.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Persson i Tällberg under den 15 maj och
> Johansson i Jönköping under likaledes den 15 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 11,63 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

STOCKHOLM, SVENSKA BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAGET, 1911