RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1911:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1911. Första Kammaren. Nr 29.

Lördagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades fyra protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 6 ock 9 i denna månad bordlagda
utlåtande nr 46, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ideella föreningar, lag om ekonomiska föreningar
samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom, dels ock i anledning däraf väckta motioner.

Genom en den 27 januari 1911 dagtecknad proposition, nr 35,
hade Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till lag om ideella föreningar,
lag om ekonomiska föreningar samt lag om ändrad Ij^delse af 8 §
i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärfva fast egendom.

Härjämte hade till utskottet hänvisats åtskilliga i anledning af
berörda lagförslag väckta motioner.

Utskottet hade till behandling hvart för sig förehaft de i propositionen
upptagna lagförslag jämte de i anledning af hvarje lagförslag
väckta motioner.

I samband med förslaget till lag om ideella föreningar hade utskottet
behandlat följande i anledning af detsamma väckta motioner,
nämligen, inom Första kammaren, nr 85 af herr Oskar Eklund
in. fl., nr 87 af herr Karl Johan Ekman, nr 89 af herrar Ernst
Blomberg och Gustaf F. Steffen samt, inom Andra kammaren, nr
297 af herr S. 11. Kvarnzélius m. fl., nr 298 af herrar F. O. Mörtsell

Första kammarens protokoll 1911. Nr 39. 1

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

och Ch. Meurling, nr 300 af herr A. Åkerman, nr 302 af herrar E.
A. Nilson och J. Byström äfvensom nr 303, af herr Ernst Söderberg
m. fl.

Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af
herr Håkanson, som yttrade:

Herr talman! I afseende å föredragningssättet tillåter jag mig
hemställa:

att först föredrages utskottets förslag till lag om ideella föreningar
paragrafvis med rubrik sist;

att vid behandlingen af 1 § öfverläggningen må omfatta förslaget
i dess helhet;

att efter genomgåendet af detta lagförslag föredrages utskottets
hemställanden under 1 och 2;

att därefter i samma ordning, som föreslagits beträffande förslaget
till lag om ideella föreningar, företages till afgörande utskottets
förslag till lag om ekonomiska föreningar;

att efter genomgåendet af sistnämnda lagförslag företages till afgörande
förslaget till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 4 maj
1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom;

att lagtext ej må behöfva uppläsas i vidare mån än sådant af någon
kammarens ledamot begäres;

att för den händelse lagförslagen eller något af dem komma att i
en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i afseende å de delar, som blifvit med
eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som af ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar kunna föranledas; samt

att i afsende å nummerbeteckning af paragrafer och moment utskottet
må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas af kamrarnas
beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkterna 1 och 2.

Utskottet hade i nu föredragna punkter på åberopade skäl hemställt
:

l:o) att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande proposition i
förevarande del samt de i ämnet väckta motioner, måtte för sin del
antaga förslag till lag om ideella föreningar, af den lydelse, utskottets
utlåtande utvisade; samt

2:o) att herr Eklunds m. fl., herr Xvarnzelius’ m. fl. äfvensom
herrar Nilsons och Byströms motioner, försåvidt däri hemställts, att
Riksdagen måtte i. skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga ifrågavarande lagstiftningsärende under förnyad
ompröfning, skulle anses besvarade genom utskottets hemställan under
l:o).

Lördagen den 13 maj, e. in.

3 Nr 29.

Utskottets förslag till lag om ideella föreningar.

Lagförslag om
ideella föreningar.

i §■

Denna paragraf lydde sålunda:

Förening, som fullföljer ett religiöst, välgörande, politiskt, socialt,
vetenskapligt, konstnärligt eller sällskapligt syfte eller afser
vårdande af yrkesangelägenheter eller eljest har annat ändamål än
att genom ekonomisk verksamhet främja medlemmarnas ekonomiska
intressen,. ma kunna i enlighet med hvad i denna lag sägs varda registrerad
såsom ideell förening.

Vid förevarande paragraf hade reservation afgifvits af herrar
Widén, . Söderbergh, Jansson i Edsbäcken, Berggren, Veltersson i
Södertälje och Olsson i See, hvilka ansett, att utskottet bort i anledning
af Kungl. Maj :ts förevarande proposition och de i ämnet väckta
motioner hemställa:

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition i hvad den innehölle
förslag till lag om ideella föreningar icke måtte af Riksdagen
bifallas, samt

2 :o) att. Riksdagen, med bifall till därom i herrar Eklunds
och Kvarnzelius’ motioner samt herrar Kilsons och Byströms motion
framställdt yrkande, ville i .skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utarbetande af nytt förslag till lag om ideella föreningar med beaktande
af vissa i reservationen angifna synpunkter.

Herr Söderbergh: Sedan det vid förra årets riksdag
framlagda förslaget till lag om föreningar förfallit till följd däraf
att kamrarna stannat i olika beslut, utarbetades inom justitiedepartementet
förnyade förslag till lag om dels ideella föreningar och dels
ekonomiska föreningar. Öfver dessa nya lagförslag anbefalldes öfverståthållareämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hvarje
län att inkomma med underdåniga utlåtanden, sedan respektive föreningar
och andra intresserade erhållit tillfälle att yttra sig öfver
förslagen. . Därjämte anmodades vederbörande att inkomma med
vissa uppgifter om föreningarnas antal, antalet medlemmar i desamma,
deras hufvudsakliga ändamål m. m. äfvensom att insända exemplar
af föreningarnas stadgar. Sedan det sålunda infordrade materialet
inkommit, men innan detsamma fullständigt bearbetats och
granskats,, företogs ifrågavarande lagstiftningsärende ånyo till behandling
i statsrådet den 25 november 1910. Herr justitieministern
förmenade emellertid, att redan på frågans dåvarande stadium, kunde
sägas, att de föreslagna bestämmelserna, jämförda med gällande stadgar
för ett stort antal af de viktigaste föreningarna, ingalunda kunde
—o S^S01^ från _ vissa håll befarats — anses lägga något obehörigt
tvång på föreningslifvet eller hindra föreningarnas rörelsefrihet inom
rättmätiga gränser. Detta justitieministerns uttalande vid berörda
tillfälle tillåter jag mig anse något egendomligt, då ännu icke
något ingående studium af det infordrade stora och vidlyftiga materialet
medhunnits, och detta material icke kunnat tillgodogöras i den

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. ni.

Lagförslag om omfattning, som vant icke allenast önskvärd utan fullständigt nödvänideella
för- dig, för att ett tillfredsställande resultat skulle kunna vinnas. Härom
enmgar. jiar ^gä lagrådet framställt anmärkning. Enligt lagrådets mening
( or s,) måste det anses lämpligt, att när ett sådant material införskaffats,
det i full utsträckning beaktades vid utarbetandet af nytt lagförslag.
Så bär emellertid icke skett; man kan icke värja sig för den
reflexionen, att en något omotiverad brådska ådagalagts vid detta
lagstiftningsarbete, och att man därvidlag icke begagnat sig på det
allra lämpligaste sättet af alla de resurser, som stått till buds.

Lagförslaget har därför icke heller blifvit sådant, att det kunnat
omfattas med gillande af det stora flertalet af dem, det vederbör. Från
de stora nykterhetsföreningarna, som utgöra till antalet 11 med öfver
8,200 underföreningar och med ett medlemsantal af bortåt 460,000,
klagas i starka ordalag. Man säger, att lagförslaget medför många
stora svårigheter i organisatoriskt och administrativt hänseende, att
det omöjliggör den inbördes kontrollen, som är ett af de viktigaste
momenten i dessa föreningars arbete, och att det till och med skulle
verka upplösande i fråga om samhörigheten mellan de olika afdelningarna
och mellan dessa och organisationen i dess helhet. Från
de religiösa föreningarna, som äro cirka 3,000 med bortåt 200,000
medlemmar, hafva äfvenledes klagomål försports. Äfven från det
hållet förmenar man, att lagen kommer att lägga väsentliga hinder
för dessa föreningars sunda och goda utveckling, och att den blefve
ett onödigt och hämmande band på deras inre lif. Slutligen afvisas
lagförslaget alldeles bestämdt från fackföreningarnas sida. Enligt
deras mening skulle denna lag bli en tvångströja för föreningarna,
skapa nya och tunga former i stället för dem, som nu äro gällande,
och i många fall bryta den häfd, som förut utvecklat sig och som
skapat vana vid lättare former och bestämmelser. En närmare granskning
af lagförslaget måste också otvifvelaktigt gifva vid handen, att
dessa anmärkningar i mångt och mycket äro befogade, och att förslaget
icke bör af Riksdagen antagas, innan de anmärkta felen blifvit
af hjälp ta.

Att nu upptaga kammarens tid med framläggande af de detaljer
i förslaget, som skulle vara mera anmärkningsvärda, torde vara lönlöst,
så mycket mer som denna kammares ståndpunkt i frågan redan
på förhand lärer vara fullt klar. Men en sak anser jag mig dock böra
något närmare beröra med föranledande af en af herr Karl Johan
Ekman i denna kammare väckt motion. Det är nämligen så, att
Kungl. Maj:ts förslag särskildt lider af den bristen, att det ej tagit
tillbörlig hänsyn till de två olika typerna af centralorganisationer med
underföreningar, som förekomma i vårt land. Det finns ju dels sådana
organisationer, däri underföreningarna intaga en själfständig ställning
i förhållande till hufvudföreningen, och dels sådana, i hvilka
underföreningarnas handlingsfrihet är väsentligen inskränkt af hufvudföreningen.
Lagförslagets bestämmelser kunna i hufvudsak tilllämpas
på det förra slaget af centralorganisatianer, men icke på det
senare. Hvilken betydelse detta skulle hafva för. föreningslifvet i
dess helhet, kan man förstå redan däraf, att omkring 3,000 nykter -

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

hetsorganisationer och säkerligen alla fackföreningar skulle blifva Lagförslag om
nödsakade att fullständigt omlägga sin administration och sina stad- ideella /organ
Förslag till afhjälpande af nu anmärkta bristen ha visserligen enm9arframlagts
i motion af herr Karl Johan Ekman i Första kammaren (Forts.)
samt herrar Mörtsell och Meurling i Andra kammaren. Men vid
den granskning, dessa förslag undergått i lagutskottet, kom man
underfund med, att de icke på långt när fyllde det kungliga förslagets
luckor uti ifrågavarande hänseende. Lagutskottet har därför
utarbetat nya, mera fullständiga bestämmelser härutinnan, hvilka
återfinnas i 60 § i utskottets förslag. Men äfven mot dessa bestämmelser
kunna befogade invändningar göras. Det torde till en början
blifva nödvändigt, att i lagen intages föreskrift därom, att i såväl
hufvudföreningens som underföreningens stadgar förhållandet
mellan de olika slagen af föreningar bestämdt klargöres. Det bör
fastslås, huru afgörandet skall ske af frågan om bildande af nya
underföreningar, om underföreningarnas afgång, om filialernas rätt
att förfoga öfver sina tillgångar o. s. v. Vidare torde ett svar böra
lämnas på frågan, om hufvudförening anses lagligen berättigad att
i sina stadgar förbehålla sig rätt att skilja ledamot af styrelse för
underförening från hans uppdrag, innan tiden tilländagått, för hvilken
han blifvit utsedd, och huru långt hufvudförening äfven i andra
afseenden äger att inskränka underförenings handlingsfrihet. Frånsedt
dessa invändningar och andra, för hvilka torde finnas fog, så må
man ändå anse det rätt betänkligt att efter en så kort granskningstid,
som stått till buds inom utskottet, så att säga på rak arm godtaga
ifrågavarande, af utskottet utarbetade bestämmelser. Detta ämnes
stora vikt, och de betydande svårigheter, som onekligen äro förenade
därmed, kräfva mera ingående och djupare öfvervägande än som varit
möjligt i utskottet.

Till sist skall jag i all anspråklöshet be att få göra det antagandet,
att om Kungl. Maj:t vid upptagande af detta lagstiftningsarbete
låtit tillkalla några med det lefvande föreningslifvets skiftande
former fullt förtrogna och verksamma föreningsmedlemmar
och låtit deras personliga erfarenheter och de befogade önskemål,
som från deras sida kunnat framställas, vara så långt möjligt vägledande,
skulle vi med all säkerhet fått ett annat förslag än det
föreliggande, som i själfva verket icke är något annat än ett om aldrig
så utmärkt och förtjänstfullt kammarverk, ett annat förslag,. som
med mera fog kunnat vinna hela Riksdagens gillande. Det är visserligen
sant, att Kungl. Maj :t lämnat alla intresserade, både föreningar
och enskilda personer tillfälle att yttra sig öfver förslagen, innan desamma
slutligen afgjordes, att rörande desamma framställa sina anmärkningar
och invändningar samt framhålla sina önskningar, men
det har visat sig, att endast ett ringa fåtal begagnade sig af tillfället,
och att de inkomna yttrandena icke voro vidare innehållsrika. Föregående
erfarenhet har i öfrigt ådagalagt, att på den vägen icke alltid
vinnes den ingående utredning och upplysning,, som man åsyftat.

Härtill vill jag inskränka mig. Emellertid torde det få anses
själffallet, att en lagstiftning för de ideella föreningarna är erforder -

Jfr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om
ideella föreningar.

(Forts.)

lig, en lagstiftning, som utåt på tillfredsställande sätt tryggar dessa
töremngais rättskapacitet och jämväl reglerar deras inre rättsför^
hallanden, men denna lagstiftning bör göras med iakttagande af all
nödvändig försiktighet och med fästadt afseende på det faktiska förenmgslifvets
alla olika former.

Med stöd af hvad jag sålunda tillåtit mig anföra, ber jag att få
yrka bifall till den af mig jämte herr Widén m. fl. vid denna § afgifna
reservationen.

Herr S t e f f e n: Den siste ärade talaren har på ett enligt min
mening förträffligt sätt framfört vissa kritiska synpunkter på detta
förslag, med Indika jag i hufvudsak öfverensstämmer. Jag hoppas
endast, att hvad jag- nu kan yttra må i någon mån komplettera hvad
han i denna fråga anfört.

Jag har af utskottets utlåtande och herr justitieministerns uttalande
i statsrådet förgäfves sökt bilda mig en föreställning om,
hvad ^ det egentligen är för ett trängande samhällskraf, som kunnat
förmå regeringen att med sådan synbar hast framträda med detta
lika omfattande som på ömtåliga områden af samhällslifvet djupt ingripande
lagstiftning’sförslag\ Till en början vill jag erinra om ett
uttalande, som herr justitieministern hade i Andra kammaren den 9
februari detta^ ar, da lian yttrade, att lian »hade ett tungt vägande
skäl att nu få fram föreningslagstiftningen, nämligen att aktiebolagslagen
skall träda i kraft den 1 januari 1912, och föreningslagstiftning
och bolagslagstiftning böra stå i viss korrespondens sinsemellan».
Om herr statsrådet härvid med uttrycket »föreningslagstiftningen»
^ hade asyftat lagstiftningen om ekonomiska föreningar
allena, så hade påslåendet åtminstone kunnat diskuteras, emedan såväl
dessa senare,. nämligen konsumtionsföreningar, bostadsföreningar
o. s. v., som aktiebolagen äro föreningar för ekonomisk verksamhet
med uppgift att på visst sätt främja medlemmarnas ekonomiska intressen.
Men äfven i det fallet måste anmärkas, att det finnes så
djupgående olikheter mellan t. ex. en konsumtionsförening och ett
aktiebolag, att det ingalunda kan anses utan vidare gifvet, att herr
statsrådets nyss anförda yttrande verkligen innebär en socialekonomiskt
riktig och statsklok tanke. Ännu långt betänkligare blir dock
saken, då vi besinna, att herr statsrådet uti begreppet »föreningslagstiftning»
inneslöt äfven lagstiftning om s. k. »ideella föreningar»,
samt att lian endast efter ofrånkomlig påtryckning från Riksdagens
sida frångått sin ursprungliga uppfattning, att lagstiftningen om
»ekonomiska» och »ideella» föreningar kan och bör sammanföras i
en pell samma lag. Det är dock alldeles uppenbart, att religiösa och
Politiska sammanslutningar, nykterhetsföreningar, konstnärssällskap,
vetenskapliga samfund och fackföreningar alls icke uppvisa någon
djupare öfverensstämmelse i sina ändamål, verksamhet och organisation
med föreningar, som äro ekonomiska förvärfsföretag,
och att det därför omöjligt kan föreligga någon verklig brådska
att bringa lagstiftningen beträffande ideella föreningar och aktiebolag
»i viss korrespondens sinsemellan». Tvärtom kan en natio -

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

nalekonomiskt och sociologiskt tränad iakttagare icke undgå att för - Lagförslag om
undras öfver den alltför stora likheten eller »korrespondensen», som ide^lT
herr justitieministern från sin juridiska synpunkt har framkonstruerat,
mellan ideella föreningar och ekonomiska föreningar öfverhufvud.
Den konstruerande, nivellerande, unifierande juristen har här
varit framme och velat i oträngdt mål lägga sin tunga hand på det
mångskiftande, rörliga, enligt helt andra lagar än lagparagrafernas
bestämmelser växande samhällslifvet.

Hvad utskottet beträffar, har det uti sina anmärkningar mot
min och andra motioner med anledning af den kungl. propositionen,
gjort ett stort nummer af det »menliga osäkerhetstillstånd»., som
skulle föreligga för närvarande med afseende å ideella, föreningars
rättsförmåga, hvilken senare nu »under vissa förutsättningar» skall
»tillerkännas dem». Erfarna jurister förneka emellertid bestämdt, att
något sådant osäkerhetstillstånd af praktiskt afsevärd art förefinnes,
i det att ideella föreningar faktiskt,, särskildt efter ett högsta domstolens
uttalande år 1907, redan nu åtnjuta rättssubjektivitet »blott
de kunna visa sig enligt de af dem antagna stadgarna hafva en någorlunda
fast konstitution». I jämförelse härmed synes mig det föreliggande
lagförslaget om ideella föreningar rent af innebära ett steg
baklänges. Den rättsförmåga, som de enligt praxis redan äga utan
alla formaliteter, skall nu uttryckligen göras afhängig af en massa
högst besvärande rättsliga formaliteter. Den närvarande tryggheten
skulle betänkligt rubbas. Det sätt att formligen »tillerkänna» de
ideella föreningarna rättsförmågan, som i föreliggande lagförslag afses,
skulle göra deras existens osäker i en helt annan och djupare
mening än det närvarande rättsliga läget innebär. Besväret och
krånglet med uppfyllandet af lagförslagets talrika bestämmelser
skulle på många håll — det har jag hört från föreningslifvets målsmän
ute i landet — stäcka lifvet i vårt folks blomstrande och mångartade
föreningsväsen.

Slutligen talas bland lagförslagets försvarare om tredje mans
rätt och minoritetens rätt — hvarmed afses hufvudsakligen ekonomiska
rättigheter, som under nuvarande förhållanden skulle vara
legalt oskyddade. Men det är ju just utmärkande för de ideella föreningarna,
att de befatta sig framför allt med ideella intressen eller
rent sociala, kulturella och personliga förhållanden, samt att egentliga
ekonomiska mellanhafvanden spela en mycket underordnad roll.

Ingenting kan vara mera bakvändt än en föreningslagstiftning, som
förbiser detta, de ideella föreningarnas egentliga uppgifter och betydelse
för samhället, och riktar uppmärksamheten uteslutande på den
ofrånkomliga, men dock mindre betydelsefulla ekonomiska sidan af
deras verksamhet. Det är dålig social politik att riskera att hämma
och hindra dessa föreningars samhällsviktiga ideella verksamhet för
att få en del helt underordnade ekonomiska förhållanden inom dem
strängare reglerade på ett sadant sätt, som man med rätt fordrar,, da
det gäller ekonomiska föreningar och aktiebolag. Mot ett sadant socialt
lifsfientligt jurister!, som detta, uti ett föreningsfrihetens land som
Sverige, är det i sanning på sin plats att med eftertryck protestera,

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om _ Ett drag-, som på bjärtaste sätt belyser, bur litet herr justitieeniuJr
ff^ern gjort sig förtrogen med vårt »ideella» föreningslifs reali(Forts
i tetf odl h?ru lltet mtresse han taft för att skapa eu lag, som tillgodoser
verkliga och vitala behof, är det sätt, på hvilket hans lagförslag
förbisett, i hvilken utsträckning våra ideella föreningar äro förbund
s organisationer, samt hvilken ofantlig betydelse detta
bär för förenmgslifvets kraftiga spirande nedifrån de djupa samhällslagren.
Hvad kan vara mer komprometterande för ett lagförslag
om vissa arter af föreningar, än att detta lagförslag icke

tar hänsyn till att de ifrågavarande föreningarna regelmässigt_

såsom med nykterhets- och fackföreningarna är fallet — äro medlemmar
i andra föreningar? Hela detta föreningslif får sin afgörande
sociala betydelse just därigenom att det är upphygpdt enligt
en federativ princip och sålunda kan kombinera lokal frihet och
initiativkraft med nödig centralisation och nationell enhetlighet.

. För att nödtorftigt fylla den gapande luckan i herr justitieministerns
lagverk, har utskottet på fri hand tillverkat en alldeles ny
paragraf — en af de längsta och kanske viktigaste i hela förslaget —
nämligen paragraf 60. Denna paragraf bildar helt enkelt en särskild
hufvudafdelning af lagförslaget, sådant det nu föreligger enligt
utskottets hemställan. Denna afdelning heter: »Bestämmelser afseende
vissa fall, då föreningar äro medlemmar i annan förening.»
Det torde vara uppenbart, att Riksdagen i en så samhälls viktig
fråga icke kan godtaga ett dylikt, hvarken af lagrådet pröfvadt
eller^ af de åsyftade föreningarna själfva bedömdt lagstiftningsförsön
som denna paragraf 60. Och hela lagverket måste enligt mitt
förmenande kunna anses falla på denna paragraf.

Slutligen några ord om en särskild typ af ideella föreningar och
deras lagstiftningskraf — fackföreningarna. Detta är en art af
ideella föreningar, som företrädesvis under en lång följd af år och
uti olika länder vant föremål för mina studier, teoretiska såväl som
historiska. I vårt land ha fackföreningarna haft en alldeles egendomlig
och. genom snabb utveckling anmärkningsvärd historia. Vi
stå härvid icke såsom blotta efterbildare af främmande institutioner,
utan i hög grad på själfständig botten, ehuru vi naturligtvis utbildat
ett fackföreningsväsen, som uppvisar starka öfverensstämmelser med
motsvarande i främmande land.

Uti den af mig här i kammaren undertecknade och inlämnade motionen
har från sakkunnigt håll framställts de invändningar, som
särskildt ur fackföreningssynpunkter måste resas mot föreliggande
lagförslag. Jag skall här blott söka med några ord komplettera den
i motionen framställda kritiken. En fackförening är en sammanslutning
af personer, som tillhöra samma arbetsfack och på samma
gång, i . enlighet med sin sociala och ekonomiska ställning, måste
bygga sin. ekonomiska tillvaro för hela lifvet på att sälja sina arbetsprestationer
till ägarna af jord och kapital samt ledarna af förvärfsf
öretag. Vore de icke lönarbetare för hela lifvet, så hade de icke
något behof af fackföreningen, men nu ha de ett så mycket större
behof däraf. Vi måste ovillkorligen se fackföreningarna just ur

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

synpunkten af deras nödvändighet och nytta för denna, i socialekonomiskt
afseende helt egendomliga samhällsklass, de permanent
egendomslösa, i förvärfsföretagen tjänande kroppsarbetarna. Frågan
är nu föi lönearbetaren, huru han skall kunna uppnå det rätta priset,
ett rättvist pris, så att icke arbetsgifvarens godtycke bestämmer priset
för arbetsprestationen. Sedan den moderna stordriften utvecklats
och sålunda regelmässigt ett flertal arbetare stå i tjänst hos en enda
arbetsgifvare, har det visat sig, att den i s o 1 e r a d t kontrakterande
lönearbetaren i regel är maktlös, oförmögen att genomdrifva rättvisa
fordringar eller öfverhufvud några af honom formulerade fordringar
beträffande arbetet. Han måste taga de villkor arbetsgifvaren ger
eller också afstå från arbetet. Enda sättet att komma ur detta läge
är att öfvergifva den individualistiska ståndpunkten och öfvergå till
kollektivt uppgjorda aftal. Och detta sker genom fackföreningarna.
Det sker därigenom, att arbetare sammansluta sig till en förening,
hvars egentliga uppgift är att kollektivt kontraktera med arbetsgifvaren.

Af hvilka medel begagnar sig nu fackföreningen vid kontrakterandet?
Ett medel är, att den har en sakkunnig, fackskicklig underhandlare,
som framträder för arbetsgifvaren och uppställer arbetarnas
villkor — förtroendemannen. Yi måste betänka, att arbetsgifvaren
är fackskicklig i allt hvad till affärslifvets yrkesmässiga
skötsel hörer. Denna fackskicklighet saknas hos lönearbetaren. Han
förstår sig icke på en sådan sak, som att kontraktera, att vid aftalen
genomdrifva ekonomiska fordringar. Han måste ha en fackkunnig
man för att utföra detta värf. Och detta är fackföreningens förtroendeman.
Den andra metoden är, att fackföreningen samlar fonder
för att underhålla arbetslösa medlemmar, så att de icke skola vara
nödsakade att ingå på hvarje försök till nedpressning från arbetsgifvarens
sida med afseende å arbetslön eller arbetsvillkor. Ty en svältande
människa, som under veckor fått gå utan arbete, måste till slut
ta hvad lön som helst, hellre än att fortsätta en sådan tillvaro. Fackföreningens
fonder behöfvas ock för effektuerandet af det tredje medlet,
nämligen strejken. Precis lika likgiltigt, som det är för den storindustriella
arbetsgifvaren, om en enda arbetare öfvergifver arbetet,
lika kännbart blir det för honom, om alla göra det på samma gång.
Och det är detta gemensamma nedläggande af arbetet, som för arbetareklassen
blir dess sista argument i kampen om arbetslönen.

Men om vi.såge på fackföreningarna uteslutande ur den synpunkten,
att de ingenting annat hade att göra än att hålla priserna
på arbetskraften i öfverensstämmelse med hvad arbetsgifvaren kan
och verkligen bör betala, skulle vi ändock icke ha en fullständig uppfattning
om hvad fackföreningsrörelsen betyder. Den betyder oändligt
mycket mera. Den fyller icke blott en rent ekonomisk, utan
äfven en stor social uppgift för arbetareklassen. Ty detta, att genomdrifva
riktiga, af marknadsläget betingade arbetslöner, kan icke
för den moderna arbetareklassen vara slutmålet. En samhällsklass,
som befinner sig i det läget, att den måste föra en ekonomiskt osjälfständig
tillvaro, utan egendom, utan inflytande på produktionens

Lagförslag om
ideella föreningar.

(Forts.)

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om organisation och ledning och utan möjlighet att såsom klass uppstiga
ideella för- till verkligt välstånd, till burgen ställning, en sådan samhällsklass
enmgar. kan Qcj1 £^r nöja mecl närvarande läget, den måste arbeta
^ 01 på att fundamentalt höja detta till något helt annat, än hvad det för
närvarande är. Äfven ur denna synpunkt böra vi bedöma fackföreningarna.
I detta sträfvande att höja arbetareklassen, samarbeta
fackföreningarna med den kooperativa rörelsen och den politiska arbetarerörelsen.

Hvad vi sålunda behöfva är en lagstiftning om ideella föreningar,
som icke blott i alla afseendem möjliggör fackföreningsrörelsen,
icke lägger några positiva hinder i vägen för densamma. Yi behöfva
något vida mera, som jag tror, att flertalet af herrarna icke ens tänkt
på — nämligen en föreningslagstiftning, som i vissa afseenden, såvidt.
det kan ske med rättvisa och med tillgodoseende af samhällets
högsta intressen, positivt stödjer och befordrar fackföreningsrörelsen.
En sådan fackföreningslagstiftning ha vi faktiskt framför oss i England.

Då det föreliggande förslaget i själfva verket utmärker sig hufvudsakligen
för brist på förståelse för de faktiska företeelser, som jag
nu haft äran här framlägga, måste jag, herr talman, med hemställan
om bifall till min motion, yrka afslag på § 1 i förslaget till lag om
ideella föreningar.

Herr Ekman, Karl Johan: Innan jag öfvergår till själfva
saken, skall jag be att få göra en liten anmärkning.

Jag vill säga det, att jag tror, att herr Steffen icke fäster mycket
afseende vid hvad jag säger, ty han anser, att jag är alldeles för
mycket jurist för att förstå den här saken. Men då vill jag å min
sida säga, att jag icke fäster mycket afseende vid hvad han sagt, ty
jag anser, att lian är alldeles för litet jurist för att kunna riktigt bedöma
detta lagförslag.

Behofvet af ifrågavarande lagstiftning är af alla erkändt. Det
har redan i den Kungl. propositionen påvisats, att viktiga samhällsintressen
fordra en sådan lagstiftning, och att äfven föreningarnas
intresse kräfver, att man här får bestämda lagstiftningslinjer, så att
det blir någon fasthet och stadga i föreningarnas organisation till
deras egen säkerhet. Visserligen har högsta domstolen år 1907 gjort
ett uttalande, som går ut därpå, att ideella föreningar skulle kunna
ha rättskapacitet, äfven om de icke bli inregistrerade eller särskildt
erkända i lagstiftningen. Men det är att märka, att när inom högsta
domstolen detta uttalande gjordes, det tillika yttrades, att förutsättningen
härför vore, att föreningen hade stadgar med en viss fullständighet,
således att föreningen ägde en viss, fast organisation.
Hvad som fordrades i den vägen antyddes emellertid icke. Det blir
föremål för domstols pröfning i hvarje särskildt fall, huruvida föreningen
har rättskapacitet eller icke, och huru denna pröfning utfaller
blir beroende på många omständigheter. Domstolen kan anse,
att på en viktig punkt någon ofullständighet finnes i stadgarna,
domstolarna kunna vara af olika uppfattning, föreningens rätte -

Lördagen den 13 maj, e. in.

Nr 29.

gångsombud liar måhända icke förstånd att framhålla de synpunk- Lagförslag om
ter, som äro nödvändiga för att förskaffa föreningen rättskapacitet, ideella foreller
att förebringa erforderlig utredning rörande stadgarnas inne- enmgar.
håll o. s. v. Huru viktigt det emellertid är, att föreningarna äga en (Forts-)
klar och obestridlig rättskapacitet är lätt att uppvisa med fall ur det
praktiska lifvet. Ehuru jag är jurist, saknar jag icke erfarenhet rörande
den praktiska sidan af föreningslifvet. Jag är nämligen ledamot
i styrelsen för en ideell förening, som rör sig för främjandet af
sina ideella syften, för löner och öfriga omkostnader för arbetets bedrifvande
inom och utom landet, med en årlig omsättning på cirka
50,000 kronor. När allt går sin lugna, jämna gång, vållar det nuvarande
tillståndet ingen olägenhet. Men det kan komma dagar, då
den ekonomiska ställningen icke blir så god och man därför kan behöfva
låna penningar för tillfälligt behof. Eller föreningen inlåter
sig på något byggnadsföretag för sina syften. Jag tänker, att det
är mer än en i denna kammare, som har erfarenhet af, att det kännes
ganska obehagligt att skrifva på dessa reverser, byggnadskontrakt
etc. Det är mycket möjligt, i fall det blir tvist, att domstolen
säger, att föreningen har rättskapacitet och således svarar med sina
tillgångar för förbindelserna. Men det är också möjligt, att domstolen
säger, att föreningen icke har rättskapacitet, och då kan det
hända, att den, som skrifvit under förbindelserna, eller de föreningsmedlemmar,
som gifvit bemyndigande därtill, till sist bli personligt
ansvariga för desamma.

Det är således mycket angeläget, att dessa förhållanden verkligen
bli ordnade. Och det skulle de bli genom denna lag. Jag vill
exempelvis hänvisa till tredje paragrafen, hvilken lyder så: »För
föreningens förbindelser häfte allenast dess tillgångar, förfallna men
ej guldna afgift er inräknade».

Det är ganska tryggt att hafva eif sådant stadgande att lita till.

Härefter skall jag be att få säga några ord om den liberala reservation,
som är fogad till föreliggande betänkande. Äfven reservanterna
erkänna behofvet af ifrågavarande lagstiftning, och de göra
det i ganska bestämda ordalag. De säga, att »det synes oss fortfarande
vara uppenbart, att en lagstiftning om ideella föreningar bör
komma till stånd såväl ur samhällets synpunkt som äfven till betryggande
af föreningarnas egen rättsställning». Icke desto mindre
3-rkas afslag. Herr Söderbergh yttrade i sitt anförande, att han icke
ville upptaga kammarens tid med att redogöra för, hvarför reservanterna
yrkat afslag. Det hade dock varit önskligt, om han just
vid detta tillfälle icke ställt sig så blygsam. Ty när man i klämmen
hemställer, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla
om utarbetande af nytt förslag till lag om ideella föreningar
enligt nya. synpunkter, hade det varit synnerligen lämpligt att det
här angifvits, då man ej gjort det i reservationen, huru man vill ha
denna lagstiftning ordnad. Det är icke första gången lagen är framlagd.
. Den var förelagd Riksdagen i fjol. Då uttalade herrar liberaler
vissa önskemål, som funnos antydda i en af dem afgifven reservation.
Men när man nu gått dessa önskemål till mötes, och reser -

Sr 29.

Lördagen dun 13 maj, e. m.

Lagförslag oi
ideella föreningar.

(Forts.)

vanterna ändock yrka afslag, vore det väl lämpligt, att de nya önskemålen
tydligt angåfves. I allt fall torde man hafva rätt att fordra,
att reservanternas afslagsyrkande skulle vara grundadt på sakskäl.
Jag har granskat reservationen ganska noga, men har icke kunnat
finna några sakskäl. Jag hörde mycket uppmärksamt på såväl herr
Söderberghs som herr Steffens anförande, men icke heller där fann
jag några sakskäl, som kunde med fog göras gällande mot denna
lagstiftning. Det säges i reservationen, att »visserligen hafva, såsom
utskottet framhållit, åtskilliga förenklingar och uteslutningar
vidtagits i fjolårets förslag, och visserligen har i förslaget äfven en
del från föreningarnas sida framställda önskemål vunnit beaktande,
men det oaktadt innehåller lagförslaget, äfven i dess föreliggande
form, många bestämmelser, som, enligt hvad de från föreningarnas
sida gjorda framställningarna utmärka, allt för mycket ingripa i
föreningarnas inre lif och insnöra detta i tryckande och besvärande
band». Detta skall förmodligen vara ett sakskäl. Men, mina herrar,
det är icke ett sakskäl; det är ett omdöme. Och detta omdöme är
fullständigt obevisadt. Här åberopas icke en enda paragraf, som
skulle bestyrka detta omdöme, och än mindre klarlägges, att någon
af lagförslagets paragrafer verkligen skulle medföra den nämnda
verkan. Det är ett obevisadt omdöme och ingenting annat. Omdömet
är dessutom oriktigt. Ty om man med någon sakkunskap och
erfarenhet granskar förslaget, finner man, att det innebär en mycket
lycklig lösning af den svåra frågan att förena å ena sidan stadga
och fasthet i föreningsväsendet och å andra sidan enkelhet, lättfattlighet
och lätthandterlighet vid lagens tillämpning. Det är således,
enligt min uppfattning, tvärtom så, att man lyckats lösa svårigheterna
utan att lägga allt för tryckande och besvärande band på föreningslifvet.
Det är min uppfattning.

Men reservanterna gå vidare; de ha ännu en anmärkning. De
säga, att den föreslagna lagstiftningen icke är afpassad efter de former,
hvilka föreningslifvet nu en gång har antagit. Förslaget passar
icke för vårt nuvarande föreningslif med dess olika former. Här
försöker man sig verkligen på ett bevis. Det förekommer på sid.
147. Där säges: »Särskildt i det afseende ter sig det föreliggande
föi slaget bristfälligt, att det icke tagit tillbörlig hänsyn till den inom
föreningslifvet i stor omfattning använda organisationsformen
af en centralorganisation med underföreningar och till de väsentligen
olika typer, som i detta afseende förekomma». Detta skäl är det
enda i reservationen, som kan få namn af sakskäl. Det upprepades
också af herr Söderbergh i hans anförande. Detta skäl kan verkligen
riktas mot Kungl. Maj ds förslag, ty det var icke fullständigt i
den delen. Men det kan alls icke riktas mot det föreliggande utskotts
förslaget, ty bristen är där afhjälpt genom införandet af den
nya paragraf 60. Läser man vidare i reservationen, så finner man,
att där icke förekommer en enda anmärkning mot de bestämmelser,
som införts i denna paragraf 60. Det säges visserligen i reservationen
— och herr Söderbergh sade det också ■—• att paragrafens bestämmelser
icke äro fullständiga; det skulle behöfvas flera. Men

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

mot de bestämmelser, som äro där intagna, har icke riktats något Lagförslag om
klander. Hvad är det då som hindrar reservanterna att godkänna ideella fsrdem?
Jo, det säges också i reservationen. Reservanterna yttra, att “m£ar''
de icke töras »utan den ledning som ligger i ett lagrådets uttalande or s''^
godtaga detta inom utskottet i största hast utarbetade förslag». Ja,
lagrådet har naturligtvis ännu icke kunnat yttra sig om detta förslag,
då lagtexten formulerats under Riksdagen af lagutskottet. Men
då reservanterna uttala, att de icke töras antaga paragrafen utan
den ledning, som ligger i ett lagrådets uttalande, får jag säga, att
de afgifvit en öfverraskande inkompetensförklaring. Då man vet,
huru ofta lagutskottet formulerat äfven mycket viktiga rättsbestämmelser,
utan att lagrådet blifvit hördt — dess yttrande inhämtas ju
sedermera — och sådana bestämmelser blifvit af Riksdagen antagna,
förefaller det mycket anmärkningsvärdt, att reservanterna kunnat
komma med ett sådant skäl.

Jag nämnde, att det framgår af reservationen — och likaså af
herr Söderberghs yttrande — att reservanterna ansett de nya bestämmelserna
i paragraf 60 icke vara fullständiga, utan förmenat,
att paragrafen och således lagförslaget i det hela lämnar olösta flera
spörsmål rörande centralorganisationens och underföreningarnas förhållande
till hvarandra, hvilka bort lösas i lagen.

Det är egendomligt, att man då icke i reservationen med ett ord
antyder, hvad det är man här vill hafva fram. Herr Söderbergh
gjorde emellertid några få antydanden, och man torde med ledning
häraf kunna sluta sig till hvad som åsyftats. Uttalandet i reservationen
hänför sig sannolikt till hvad utskottet yttrar om vissa olösta
frågor å sid. 55. Utskottet erinrar om, att i den nya § 60 har intagits
ett stadgande därom, att underförenings registrering bör göras
beroende af att styrelsen för hufvudföreningen därtill lämnat sitt
samtycke. Om denna bestämmelse säger utskottet: »Härigenom beredes
styrelsen för hufvudföreningen tillfälle att tillse, att underförenings
stadgar, då de ingifvas för registrering, icke innehålla
några bestämmelser, som strida mot hufvudföreningens stadgar, och
att i underförenings stadgar intagas bestämmelser, som. gifva trygghet
mot att stadgarna ändras i strid med hufvudföreningens». Vidare:
»Dessutom kommer det genom den ifrågasatta bestämmelsen

att ligga i styrelsens för hufvudföreningen händer att afgöra, hvilka
bestämmelser i öfrig! skola intagas i underförenings stadgar och således,
huruvida särskilda bestämmelser i stadgarna erfordras, t. ex.
beträffande villkoren och sättet för underförenings utträde ur hufvudföreningen,
hur med förvärfvad egendom skall förfaras vid frivilligt
utträde eller uteslutning ur hufvudföreningen, huruvida och
i hvad mån en minoritet äger fortsätta underförenings arbete och besitta
dess egendom, under hvilka villkor hufvudförening må upplösa
underförening», o. s. v.

Men så tillägger utskottet: »Alla dessa förhållanden kunna
icke lämpligen regleras i lagen, helst om man fasthåller krafvet på
att denna bör innehålla så få bestämmelser som möjligt».

Nu sade herr Söderbergh, att i lagen borde intagas bestämmelser

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om om reglerande af åtminstone några af clessa förhållanden. Lagutideeiia
för- skottet har dock ansett, att detta lämpligare kunde ske på det sättet,
enmgar. hvarje förening för sig beslöt i sina stadganden intaga erforder(iorts.
) ]jga bestämmelser rörande dessa frågor. Spörsmålen äro olösta, icke
af den anledning, att det skulle vara någon svårighet att lösa dem,
utan därför att man anser, att de icke böra lösas i lagen, utan i de
särskilda stadgandena för föreningarna. Skulle man i lagen upptaga
alla dessa spörsmål och lösa dem så, att bestämmelserna därom passa
för alla de olika föreningarna, därvid man måste tänka sig olika sätt
att lösa samma spörsmål för olika slags föreningar, då fruktar jag,
att det blefve betydligt mycket flera och invecklade paragrafer i lagen,
än reservanterna önska, och att dessa bestämmelser blefve ett
verkligt »tryckande band» på föreningarnas inre lif. Hvad man här
fordrar på sidan 147, är sålunda någonting alldeles motsatt mot
hvad man fordrar på sidan 146. På sistnämnda sida har man uppställt
fordran på att lagen icke skall innehålla för många invecklade
paragrafer, att den icke skall utöfva ett tryckande och besvärande
tvång på föreningarna och att den icke nödvändigt skall leda till
uniformitet; men på sidan 147 kommer man och fordrar nya paragrafer,
som säkerligen skulle blifva ganska många till antalet och
ganska invecklade, därför att de på ett ställe skulle lösa alla spörsmål
för de olika föreningarna och deras olika behof och hvilka sannolikt
i allt fall skulle medföra onödig uniformitet. Hvad man säger
på ena sidan slår man med berådt mod ihjäl på den andra.

Mina herrar, jag vet icke hvad man skall tänka om en reservation
sådan som den här ifrågavarande! Professor Clason yttrade
härom dagen, när pansarbåtsfrågan behandlades, följande ord: »Man
vill alltid hafva ett annat förslag än just det föreliggande, man vill
skjuta undan de positiva åtgärderna till morgondagen». Det är det
passiva motståndets politik. Den föreliggande frågan, om någon,
borde väl dock kunna ställas utom partihänsynen, ty här gäller det
ingenting annat än att praktiskt ordna den för alla viktiga frågan
om föreningarnas rättskapacitet, frågan om en säker och tryggad
rättsställning för föreningarna. Det är en öfvervägande praktisk
fråga, och jag föreställer mig, att om man haft litet god vilja, det
icke varit svårt att komma till ett tillfredsställande resultat.

Men hvad jag framför allt vill betona är, att det synes mig —
jag må väl säga — klandervärd!, när man nu för andra gången afvisar
denna lagstiftning och begär en ny, att man då icke på något
sätt angifver, hur man vill ha den nya lagstiftningen ordnad.

Herr talman, jag yrkar bifall till lagutskottets förevarande
hemställan.

Herr statsrådet Petersson: De första två ärade talarna
upptog0 med sedvanlig kraft den anmärkning, som riktats emot
föreliggande lagförslags behandling inom justitiedepartementet,
icke allenast i pressen, utan äfven i motioner och upprepade gånger
inom riksdagen — jag har hört den flera gånger förut i dag i
Andra kammaren. Och den anmärkningen framföres med så sär -

Lördagen den 13 maj, e. m.

Sr 29.

skildt välbehag, därför att den härleder sig från ett uttalande Lagförslag om
af lagrådet och går därpå ut, att det föreliggande materialet ideella föricke
skulle hafva blifvit behörigen tillgodogjordt i justitiedeparte- aningar.
mentet. '' (Forts.)

Till en början ber jag att få anmärka, att det är icke sjå
alldeles säkert, att lagrådets yttrande verkligen har den räckvidd
och den innebörd, som man velat lägga in i detsamma. Jag förlåter
nu en mindre van läsare, om han anser ett sådant yttrande
gå längre, än det kanske i verkligheten gör, därför att han så
lätt förbiser de begränsningar, som kunna ligga i ett så försiktigt
och omsorgsfullt affattadt yttrande, och det kan hända, att denna
läsare ser en anmärkning i hvad som i realiteten är endast en reservation.

Men jag skall icke uppehålla mig vid denna anmärkning,
därför att densamma, såvidt jag kan se, icke träffar den fråga,
som det nu egentligen gäller, nämligen att lagförslaget icke skulle
hafva tagit hänsyn till goodtemplarorden eller andra föreningar
med central organisation och underafdelningar, med en hierarkisk
ordning. Och detta skulle bero — säger man — på att vi icke
tillgodogjort oss den utredning, som låg i justitiedepartementet.

— Nej, mina herrar, det är icke fallet, ty goodtemplarordens organisation,
dess stadgar, dess konstitution, dess underafdelningar
och dessas förhållande till hufvudföreningen, den kände vi fullständigt,
långt innan den här utredningen ännu ens satts i gång.

Nå, frågar man då: hvarför har ni icke tillgodogjort er ,det
där, när ni visste om det så väl? Jo, helt enkelt därför, att det
aldrig framkommit något kraf därpå. Denna lagstiftning har
legat på bordet, jag törs icke säga hur många år. Den har varit
behandlad i högsta domstolen en gång, två gånger i lagrådet;
den har varit före vid sista riksdagen — och under hela denna
tid har jag_ aldrig hört ett ord om, att det skulle behöfvas en
särlagstiftning för dessa hierarkiskt organiserade föreningar. Såsom
herrarna ha sig bekant, igångsattes i höstas en enquete; vi
begärde då yttranden öfver upprättadt lagförslag från alla möjliga
föreningar och Dngo in svar från ganska många, däribland
en del centralföreningar, som omfatta ett mycket stort antal
personer; äfven ifrån den högsta myndigheten inom I. O. G. T.,
goodtemplarorden, inkom yttranden öfver nyssnämnda lagförslag.
icke ens i dessa yttranden kom krafvel på särskilda lagbestämmelser
för centralföreningar på något sätt fram. Hvad skulle
vi då draga för slutsats däraf? Jo, naturligtvis, att dessa hierarkiskt
ordnade föreningar ansågos och ansågo sig själfva mycket
väl kunna reda sig utan några särskild! för dem lämpade lagbestämmelser,
nämligen på så sätt, att de själfva och deras underafdelningar
anordnade sig såsom själfständiga rättspersonligheter,
och normerna för det inre lifvet, d. v. s. förhållandet mellan
centralorganisationen samt de underordnade föreningarna, det
skötte de själfva. Denna centralföreningarnas ståndpunkt stod
ju ock i full öfverensstämmelse med det önskemål beträffande

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om ifrågavarande lagstiftnings innehåll, som så skarpt framhölls i
ideella for- fjol under debatten i Andra kammaren, nämligen »för all del,
emngar. jngenfing gom rgr föreningarnas inre lif!»

Men nu, när förslaget ligger före, komma representanter för
goodtemplarorden och säga: nej, denna lagstiftning kunna vi alldeles
icke lefva under; här har ingen som helst hänsyn tagits
till oss och vår organisation, justitieministern har icke brytt sig
om att tillgodogöra sig det material, som förelegat.

Jag hemställer verkligen till er, mina herrar, om ni tycka,
att det är rätt och billigt att utlåta sig på det viset. Jag skall
för min del visst icke neka till, att när kraf från centralföreningar
blifvit framställdt på att äfven deras inre förhållanden skulle regleras
— ty hvad är detta, de nu begärt, om icke just att lagön
skall åtminstone i viss mån normera de inre förhållanden, som
råda mellan centralföreningen och underföreningarna, låt vara
att det är blott för registreringssyfte det sker ■— när de begärt
det, säger jag, anser jag det varit Mycket önskvärdt, att ett
sådant stadgande, som tillfredsställt dem, kommit in. Lagutskottet
har också kommit fram med ett sådant, och jag har ännu icke
hört någon realanmärkning emot det eller hört, hvad som egentligen
kali vara att säga däremot. Den formella anmärkningen har
framförts, att lagrådet icke haft tillfälle att yttra sig öfver det
i förväg. Herrarna veta emellertid mycket väl, att om Riksdagen
antager ett sådant stadgande, lagrådet yttrar sig däröfver efteråt;
och det värsta, som kan inträffa, är att lagrådet kommer
med en så nedgörande anmärkning, att hela förslaget måste underkännas,
när det kommer till Kungl. Maj:t. Men då är det
icke någonting annat, än hvad som redan har skett i detta ögonblick
genom Andra kammarens beslut. Hade förslaget kommit
till realitetsbehandling i båda kamrarna och af Riksdagen i hufvudsak
antagits, hade det kanske varit utsikt till, att lagrådet
funnit förslaget ganska användbart, och då hade man haft ett
positivt resultat af lagstiftningen.

Herr Söderbergh talade om — det är också efter modell från
yttranden i diskussionen inom Andra kammaren under fjolåret
— den tvångströja, som föreningslagen skulle lägga på föreningslifvet.
Några detaljer gaf han sig icke in på, men han hän tydde
på de två typer af centralorganisation, som omförmälas i reservationen.

Af dessa typer är den ena centralföreningar med själfständiga
underföreningar. Det förefaller mig vara ganska klart, att
förhållandet mellan parter, som vilja stå så själfständiga gentemot
hvarandra, som inom denna grupp af centralföreningar lär
vara fallet, icke kan regleras genom någon lag. Där kan icke
lagen ingripa och säga, att den öfverordnade organisationen skall
hafva den och den befogenheten, det och det inflytandet gentemot
den underordnade. Det är en sak, som, såvidt jag kan se, måste
regler as genom dessa föreningars stadgar, öfverenskommelser och
aftal sinsemellan. Hvad lagen med afseende å hela denna typ

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

kan göra, är icke annat än att bereda skydd för det mellan Lagförslag om
centralföreningen och dess underföreningar med hänsyn till deras ideella förverksamhets
syfte rådande sambandet, eller m. a. o. skydd mot aningar.
att en revolterande förening uppför sig på ett sätt, som strider (Forts.)
mot hela organisationens syfte, som motverkar dess ändamål. Men
det skyddet fanns i lagförslaget, när det framlades för Riksdagen,
ty det skyddet kan icke bestå i något annat än i den uteslutningsrätt,
som där är stadgad, och som är lagfäst på ett
sätt, att det skulle vara fullt tillräckligt för en centralförenihg
gentemot en underförening. Sedermera skall jag medgifva, att
det hade varit önskvärd!, om i lagförslaget varit intaget ett
stadgande, som skyddat centralförenings firma mot annektering
af en förening, som icke är medlem af centralföreningen; men
ett sådant stadgande har lagutskottet nu föreslagit; och därmed
är ju den bristen i förslaget af hjälpt.

Hvad den andra typen beträffar, dessa centralorganisationer
med starkt inflytande på underföreningarnas ställning, goodtemplarorden
t. ex., så har jag redan förut uttalat mig något
om de in. En sådan organisation borde väl kanske vara en enhet
och registreras såsom en enhet. Underföreningarna borde egentligen
icke _hafva en sådan juridisk själfständighet, som de göra
anspråk på. Men naturligtvis får man taga hänsyn till de bestående
förhållandena, och jag vet mycket väl, att de flesta af
dessa goodtemplarloger hafva sina egna föreningshus, samt att
de vilja själfva äga dem; och det finns ju ingen anledning hvarför
man skulle vägra dem det. Det blir då att skapa en form
för sådana underföreningar, som äro jämförelsevis själfständiga
åt ett håll och icke själfständiga åt ett annat håll, och utskottet
har framlagt ett förslag härutinnan, som synes vara tillfyllestgörande.

Men det ser ut som om särskildt talemännen för dessa centralföreningar
^skulle vilja hafva en lagstiftning efter engelskt
mönster. Då får jag säga, att den skulle medföra en sådan vidlyftighet,
att förslaget redan ifrån den synpunkten vore ganska
betänkligt. Den engelska lagen, det är en Eriendly societies’ act
af år 1896, innehåller 106 paragrafer, och många af dem äro på
långa, att de täcka cn hel trycksida. För öfrigt skulle det naturligtvis
inträffa, att hvad som passar för en organisation, icke
passar för den andra, och om man på det sättet skulle lagstifta
för hvarje organisation, skulle lagen svälla ut till ett omfång,
som vore rent ohandterligt. Det strider naturligtvis på det allra
bestämdaste jemot det kraf på enkelhet och lättfattlighet, som
förut med sådan skärpa framställts, och därför gissar jag, att
det varder nödvändigt för en blifvande föreningslagstiftning att
härutinnan begränsa sig till principfrågor och vissa grundläggande
bestämmelser; men det är ungefärligen hvad lagutskottet gjort.

Herr Siöderbergh åberopade ett yttrande i motionen, om att
den lag, som nu var förelagd, skulle Verka så illa, att 3,000 föreningar
skulle nödgas omgöra sina stadgar, och till stöd för det

Första kammarens protokoll 1911. Nr 29. 2

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om anförde han ett uttalande ur den redogörelse, som är lämnad
ideella för- om dessa förhållanden. Detta får nog reduceras ganska mycket,
eningar. ^ anmärkningen har på långt när icke den pörte, som motionä(Forts.
) rerna gifvit åt densamma. Förhållandet är nämligen det, att
hvar och en loge af goodtemplarorden — jag kan ju taga det som
exempel ■— har väl, gissar jag, i sina stadganden en bestämmelse,
att konstitutionen och grundlagarna gälla vid sidan af stadgarna,
eller kanske det står, att de och de paragraferna af konstitutionen
och stadgarna gälla för logen. Hvad har logen då att
göra, när den skall registreras? Jo, den har att lämna sina egna
stadgar samt ett exemplar af konstitutionen, ett exemplar af
grundstadgarna, ifall de också äro åberopade, och säga: här äro
våra stadgar. Det finns nämligen ingenstädes i detta lagförslag
föreskrifvet, att de stadgar, som inlämnas för inregistrering, ovillkorligen
skola vara samarbetade till ett enda sammanhängande
dokument; de kunna mycket väl vara i skilda afdelningar.

Jag skall icke upptaga tiden längre, men jag anser mig
också böra säga, att i denna samma motion i öfrigt klagas öfver
att detta lagförslag skulle i ett »enda slag, utan öfvergångsbestämmelser,
omintetgöra alla för sådana föreningar hittills gällande
stadgar, ehuru de äro af den beskaffenhet, att de vunnit registrering
i andra land, annulera alla mellan dessa föreningar
och deras underafdelningar träffade aftal och ingångna förbindelser
samt fordra den stora enhetliga föreningens söndersplittrande
i en massa små föreningar och pålägga dessa en tunga, som,
på grund af därmed förenade kostnader och svårigheter, komme att
verka förlamande såväl på deras som hela den gemensamma organisationens
ideella verksamhet».

Mina herrar, allt det där är antingen beroende på missförstånd
eller också är det rena öfverdrifter!

Herr Steffen talade om, att det icke var något trängande
behof för lagstiftningen och att ingen brådska förelåg att få
dessa ideella föreningar lagda under någon lag. Ja, på det vill
jag svara, att i inledningen till det statsrådsyttrande, hvarmed
detta förslag remitterades till lagrådet, finns ett ganska omständligt
uttalande om hvarför man anser, att en lagstiftning på detta
område är mycket önskvärd, och jag skall tillåta mig hänvisa
därtill. Jag vill endast påpeka det, som enligt min tanke kanske
är den väsentligaste bristen med våra nuvarande förhållanden,
och det är den osäkerhet, hvarunder dessa ideella .föreningar
för närvarande lefva sitt lif — osäkerhet kanske icke så mycket
utåt, men måhända mer inåt — och den fara, de äro utsatta för
att genom kupper se hela ledningen eller föreningens verksamhet
helt och hållet omkastad. Det är, om jag ser det från eu
annan sida, den verkligt hjälplösa rättslöshet, hvari minoriteten
inom de ideella föreningarna för närvarande är försatt. Jag
skulle kunna gifva exempel härpå, men jag vill icke uppehålla
herrarna därmed.

Herr Steffen utvecklade ganska vidlyftigt fackföreningar -

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 2».

nas verksamhet och betydelse samt deras ändamål att vara underhandlande
föreningar å ena sidan och å andra sidan fondbildande
föreningar för att hafva tillgångar till de strider, som behöfvas
på arbetsfältet. Han utvecklade vidare det sätt, hvarpå
dessa fackföreningar verka för höjande af arbetarnas ställning
och lefnadsvillkor och i sammanhang därmed de kooperativa föreningarnas
betydelse för dem. Han slutade med den reflektionen,
att det här lagförslaget visade en komplett brist på förståelse
— jag tror orden folio sig så — för just detta föreningslif.
Jag skulle vara frestad att vända om den satsen och säga, lätt
den ärade talarens föredrag vittnar om en komplett brist på förståelse
,föx'' en sådan här lagstiftnings innebörd, ty det är ju
icke fråga om, att i denna lag göra annat än att bestämma jde
former, under hvilka en förening skall vinna rättskapacitet, och
vidare att gifva de nödvändigaste och enklaste grunderna för den
enskilde medlemmens förhållande till föreningen, särskildt i syfte
att medlemmen icke skall kunna åläggas ett obehörigt tvång, samt
vidare att bereda ett skydd för att dessa föreningar få fortsätta
sin verksamhet ostördt efter de riktlinjer, som de hafva velat
uppdraga för sig själfva. Däremot har naturligtvis denna lag
alldeles ingenting att göra med de olika ideella föreningarnas
ändamål och deras reala verksamhet. Att således ifrågasätta,
att denna lag skulle på direkt sätt understödja den fackföreningsverksamhet,
som herr Steffen gjorde sig till "målsman för, är att
fordra någonting, som alldeles icke tillhör ett lagförslag, sådant
som detta.

Det här kan vara nog sagdt emot dé allmänna anmärkningar,
som äro gjorda. Jag kan inte annat än beklaga, att frågan genom
den utgång den fått i Andra kammaren, har blifvit undanskjuten
för en lång tid framåt — ty jag vill icke dölja för herrarna,
att pa justitiedepartementets bord nu ligga en sådan mångfald
af stora ärenden, helt eller till största delen färdigberedda, lätt
det lärer dröja afsevärd tid, innan det blir möjligt att1 bereda,
rum för ett nytt lagförslag om ideella föreningar.

Herr Eklund: Herr talman, mina herrar! Statsrådet och
chefen för justitiedepartementet har i sitt anförande sagt hvad
äfven utskottet framhållit i sitt betänkande, att anledningen till
att lagförslaget i vissa delar icke kom att blifva tillfredsställande
för vissa större föreningar i landet gned särskild organisationstyp
vore den, att nämnda föreningar under den tid, då lagförslaget
var utställdt till föreningarnas påseende med rätt för dem
att däröfver yttra sig, icke inkommit med sådant yttrande eller
åtminstone icke gjort framställning om lagförslagets bearbetning
i någon viss riktning.

Jag tillåter mig säga, att jag kan icke vara fullt öfverens
med herr justitieministern i den saken. Om jag icke hörde fel, då
herr justitieministern i Andra kammaren i dag uppläste en skrifvelse
från goodtemplarorden i ifrågavarande ärende, så framhölls

Lagförslåg om
ideella föreningar.

(Forts.)

Nr 2!).

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om dock i denna skrifvelse vissa önskemål, som dock icke vunnit nåideeiia
för- got som helst beaktande. Om jag icke hörde fel, fanns i denna
eningar. skrifvelse ett påpekande af att goodtemplarorden hade en säregen
(Forts.) organisationsform med en stark centralstyrelse och underafdelningar.
Vidare påpekades i skrifvelsen, att lagens hud om registrering
af lokalföreningarnas och underföreningarnas styrelser skulle
vålla ett alldeles särskild! stort besvär med hänsyn därtill, ,att
föreningarna valde sina styrelser för hvarje kvartal. Men i intetdera
af seendet har, såsom jag nyss nämnde, hr justitieministern
fäst afseende vid detta påpekande. Ordens styrelse hade den
uppfattningen, att de kunde vara nog, att för vederbörande
påpeka dessa förhållanden, och trodde, att vederbörande till följd
däraf skulle undersöka saken närmare och att detta skulle föranleda
till nödiga förändringar i lagen. Att man hade den uppfattningen,
var så mycket naturligare, som samtidigt börjades
inom kommerskollegium en officiell undersökning af de ideella
föreningarnas stadgar och organisationsformer. Nu kan herr justitieministern
gifvetvis säga, att den skrifvelse, som aflämnades,
borde hafva varit mera ingående. Men frågan är verkligen den,
om, ifall detta varit förhållandet, resultatet skulle hafva blifvit
annorlunda. Som vi hört, har herr statsrådet i sitt anförande
i dag sökt bagatellisera den kritik, som framförts i den af mig
och medmotionärer afgifna motionen, och han påpekade, att de
farhågor, som där äro framställda, äro öfverdrifna. Det är därför
ock antagligt, att äfven om den omnämnda skrifvelsen varit
mera ingående, skulle herr justitieministern med den uppfattning
han nu visat sig hafva ha underlåtit att vidtaga de förändringar
i lagen, som man hade önskat.

Herr statsrådet sade nyss, att uppgiften i motionen, att goodtemplarorden,
för så vidt en lag sådan som denna blefve antagen,
skulle nödgas omskrifva sina stadgar, ,är öfverdrifven, och att
detta .icke skulle behöfvas. Men jag ber att få förklara, att en
sådan omskrifning är alldeles nödvändig i samma ögonblick en
lag om ideella föreningar kommer till stånd. För min personliga
del har jag heller ingenting däremot, då jag ju är anhängare af
en lagstiftning på området. Jag anser, att man får underkasta sig
detta besvär, när en sådan lagstiftning kommer. Anledningen
till att ovillkorligen en sådan omskrifning måste ske af alla de
stadgar, som finnas för goodtemplarordens såväl hufvudafdelning
som .underafdelningar, är den omständigheten, att dessa stadgar
äro uppställda efter engelsk eller anglo-amerikansk stadgemetod
och icke efter svensk. Orden har i flera år varit betänkt på, att
vidtaga en sådan omskrifning, så att dess stadgar finge så att
säga eu mera svensk prägel. Och detta måste ovillkorligen gke
i det ögonblick, då en lag antages.

Lagutskottet har i motsats till herr justitieministern icke ansett
de af mig och mina medmotionärer gjorda invändningarna
alldeles oberättigade, utan har funnit dem snarare vara så beskaffade,
att de vore värda allt beaktande och har, såsom den

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

föregående talaren framhållit, infört åtskilliga tillägg i lagen Lagförslag om
.för att hafva dessa olägenheter. Dessa tillägg återfinnas i ideella för§§
34, 57 och 60. I § 34 har uttryckligen stadgats rätt iför Imf- enmgar.
vudförening att, om underförenings stadgar det medgifva, göra (Forts.)
sina för underföreningen gällande bestämmelser lagligt bindande.

I § 57 har skydd beredts åt det gemensamma föreningsnamnet och
i § 60 dels gifvits definition på den art af föreningar, för hvilka
de särskilda bestämmelserna skola gälla, dels fastställts, i hvilka
afseenden hufvudföreningen äger att, så att säga, utöfva målsmanskap
för underföreningarna, och dels medgifvits lättnader i
fråga om tillvägagångssättet vid registrering af underförenings
stadgar, ändring däri och firmatecknare.

Det måste medgifvas, att utskottet såväl i nu nämnda afseenden
som äfven i andra fall — jag nämner blott förenklingen,
att endast firmatecknare behöfva till registret anmälas — utfört
ett erkännansvärdt godt arbete samt lyckats få fram ett förslag,
som i stort sedt undanröjt de flesta olägenheter, som jag och mina
medmotionärer påvisat.

Då jag likväl emot utskottets förslag har mina betänkligheter,
har jag det på följande skäl. Den sextionde paragrafen är en liten
lag för sig inom den stora lagen. Denna synpunkt har en föregående
talare betonat. Det hade varit mera i sin ordning, att
dessa bestämmelser inarbetats i lagen på rätta ställen och ej
sammanförts i en klunga. Granskar man den 60 § och dess fem moment,
finner man, att dessa egentligen borde ha plats i föregående
§§, såsom ock en reservant från denna kammare, hr Bergendahl,
påpekat. Ingressen och mom. 2, 3 och 4 höra uppenbarligen till
,den grupp af §§, som börjar med den 5:te och som handlar om förenings
registrering. Mom. 1, som berör hvad K. Bfhde har att iakttaga
vid registrets förande hör till den 52 §. Det kan ock ifrågasättas,
huruvida ej till denna § ett tillägg bort göras i syfte,
att registret skulle angifva, att förening vore underförening af annan
förening, när så är förhållandet. Mom. 5 hör till kapitlet
om medlemmars antagande och afgång, närmast den 10 §. En
inarbetning på rätta ställen af stadgandena i fråga kräfver tvifvelsutan
en vidlyftigare omarbetning af lagen, än som utskottets
tid medgifvit, kanske ock bearbetning af flera §§. Det af utskottet
använda sättet bidrar icke till att göra lagen lättförståelig.

Vi må komma ihåg, att många af dem, för att ej säga de
flesta, som skola taga del af lagen och ställa sig den till efterrättelse,
icke äro synnerligen skickliga i den sannerligen ej lätta
konsten att förstå lagtext. När de ha läst t. ex. kapitlet .om
registrering, tro de, att allt som rör den saken är uttömd t.

De kunna ej tänka sig, att bortåt 50 §§ därefter finns ett annat
stadgande om registrering, som för vissa, föreningar upphäfver
hvad som förut stadgats om samma sak.

Framför allt på eu lag, som vill reglera det folkliga jföreningslifvet,
bör med rätta kunna ställas anspråket på enkelhet
i uppställningen och lättförståelighet i uttrycken. D et nyss på -

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag oi
ideella föreningar.

.(Forts.)

pekade bidrar ej till enkelheten. Och till lättfattligheten bidrar
ej heller det förhållandet, att ,i lagen benämningen »medlem»
syftar ej blott på person, utan ock på förening samt efter lagutskottets
omredigering — hvad värre är — äfven på underförening
eller filial af förening. Jag fruktar för att detta kan föranleda
till en förblandning af begreppen. Vidare undrar jag, huruvida
icke bestämmelserna för den kategori af föreningar, som på
samma gång äro själfständiga, men dock tillsammans bilda en stor
förening och äro underordnade densamma, kunna, sådana de nu
äro formulerade af lagutskottet, komma att obehörigen användas
äfven vid sammanslutningar mellan från början själfständigt
uppspirade föreningar, så att den hufvudorganisation, hvartill de
slutit sig och som fordrat och fått medgifvet, att den [anslutna
föreningen i sin firma angifvit medlemskapet i fråga, kan pålägga
dem olidliga band, som rent af tillintetgöra föreningen.
Jag anser, att det målsmanskap för andra föreningar, som den
60 § möjliggör, skall vara begränsad! uteslutande till sådana
föreningar, hvilkas stadgar föreskrifva föreningens indelning i
underföreningar, som tillika med hufvudföreningen skola utgöra
en enhetlig organisation. Gärna må tilläggas, att underförenings
firma tydligt skall angifva samhörigheten med organisationen
i sin helhet. Men att hufvudsakligen på firmanamnet grunda en
förenings beroende af en hufvudorganisation -synes mig betänkligt.
Det skall invändas, att detta beroende enligt vissa moment
särskild! i §§ 34 och 60 icke uppstår, därest ej underförening i
sina stadgar medgifvit det. Men då hufvudförening kan såsom
villkor för anslutningen kräfva förändringar i den anslutna föreningens
stadgar, innebära nämnda stadganden, synes det mig,
ej full garanti för att ej maktmissbruk skall förekomma. Om lagen
liksom den engelska föreningslagen tydligt skilde emellan den
enkla föreningstypen och den komplicerade (den med öfver- och
underföreningar) skulle tydligt och klart kunna sägas ifrån, att
endast för föreningar af det senare slaget vore de särskilda bestämmelserna
gällande.

Herr -statsrådet har anmärkt, att den engelska lagen är mycket
omfattande och innehåller icke mindre än 106 §§, hvaraf många
äro så stora, att de upptaga flera sidor. Att märka är emellertid,
att den engelska lagen omfattar, om jag icke missminner mig, allt
föreningsväsende, så när som på fackföreningarna, för hvilka en
särskild lag är stiftad, således icke blott ideella föreningar, utan
äfven understödsföreningar och därmed jämförliga föreningar, sjukkassor,
och jag tror äfven ekonomiska föreningar. Vi åter hafva
det .systemet, att vi hafva en särskild lag för hvarje grupp af
föreningar. Skulle vi sammanfatta alla dessa lagar i en bok, finge
vi nog en bok fullt så stor om icke större än den, som omfattar den
engelska föreningslagen.

Herr statsrådet sade, att han trodde, att vi önskade den
engelska föreningslagen i svensk lagstiftning. Jag ber att få
försäkra herr statsrådet, att det vilja vi visst icke. Åtminstone

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

för mia del vill jag hafva en lag iingefär sådan, som det nu före- Lagförslag om
liggande förslaget, med de förbättringar, man kan få _på det. ideella förJag
har endast tagit mig friheten att fästa uppmärksamheten vid e™n9ar''
en liten detalj i den engelska lagen, nämligen den som har afseende Jorts.)
på detta särskiljande af vissa typer af föreningar, och det är den
enda detaljen, jag önskar att det svenska lagförslaget skulle upptaga.
Om så skedde, skulle man kunna få in någonting i den
svenska lagen, som har motsvarighet i den engelska i orden »society
with branches» d. v. s. »förening med filialer», som det är
öfversatt, eller »föreningar med underafdelningar» eller någonting
sådant.

Herr Ekman har sagt, att den första ärade talaren här icke
anförde något som helst sakskäl för sitt afslagsyrkande, och han
kan ju naturligtvis säga detsamma om mitt yrkande. Det beror ju
på hans omdöme. Jag har emellertid här anfört några argument,
och mitt hufvudargument är, att jag icke är viss om, att utskottet
lyckats uppdraga en fullt tydlig gräns emellan de båda föreningstyper,
jag här omnämnt, och därjämte, att lagen icke är tillräckligt
enkel, synnerligast därför att åtskilliga bestämmelser kommit
in i en särskild §, ehuru de rätteligen höra till föregående §§,
och detta gör, att jag för min del, ehuruväl jag, som jag förut tillkännagaf,
är en bestämd anhängare af en särskild föreningslagstiftning,
likväl anser, att någon riksolycka icke sker, om denna
lagstiftning uppskjutes ett eller annat år.

Jag ber tillika att få försäkra herr Ekman och kammaren, att
detta absolut icke, hvad mig vidkommer, är någon som helst
partifråga.

Jag anser sålunda lämpligt, att förslaget underkastas ° förnyad
granskning. Vid en sådan granskning borde äfven frågan
om en central registreringsmyndighet komma under ompröfning,
äfvensom den medelväg, som herr Bergendahl framkastar i sin
reservation till § 52, eller att filialer af en större förening finge
registreras hos ''K. B. i det län, där hufvudföreningens^ styrelse
har sitt säte. Enligt det föreliggande förslaget får en sådan hufvudförenings
styrelse stå i förbindelse med samtliga K. B. i riket.
Åtminstone gäller detta alla de organisationer, som ha underföreningar
i hela riket, och dit höra alla de större nykterhetsorganisationerna.
Sina egna stadgar måste hufvudföreningen förete
för samtliga K. B., och alla K. B. äro tvungna att besvära
sig med en sak, som blefve lika bra behandlad, om blott en af
dem toge befattning därmed. Detta talar, trots lagutskottets
invändningar, för en central registreringsmyndighet. Lagutskottets
skäl för bibehållande af registreringen hos K. B., nämligen
att en anordning med central registreringsmyndighet skulle kräfva
omläggning af registreringen af ekonomiska föreningar samt
a£ enskilda näringsidkares och handelsbolags firma, kan jag icke
godtaga. Om detta vore ett afgörande skäl, hur har då kunnat
vara möjligt att för aktiebolag och sjukkassor införa central
registreringsmyndighet med bibehållande af K. B. såsom registre -

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

agförslag om ringsmyndighet för diverse andra firmor? Utskottets tal om nödidtnin(Ör''
vändigheten af att, i fal! en central registreringsmyndighet inemngar.
rättades, offentliggörande af ändringar i föreningsregistret skulle
or s''-) bli nödvändigt, synes mig ej heller vara öfvertygande. Hittills
har ingen som helst olägenhet vare sig för föreningarna själfva
eller för tredje man försports, ehuru ingen registrering alls,
än mindre något offentliggörande förekommit rörande förenings
namn, säte, firmateckning o. s. v., och icke skulle det väl blifva olägenhet
af en anordning, som dock innebure att på ett ställe
i landet funnes vid behof att tillgå ett officiellt register, där upplysning
kunde erhållas om hvilken eller hvilka, som äga företräda
en viss förening. Offentliggörande synes mig således icke vara
behöflig!, äfven om registreringsmyndigheten är en enda för
hela landet.

För min del kan jag icke blifva öfvertygad om, att det finnes
något, som kräfver brådska med en lagstiftning på det föreliggande
området.

Vi antaga naturligtvis i dag lagen om ekonomiska föreningar
liksom Andra kammaren gjort det, möjligen med olika beslut i
några vissa detaljer. Således kan man icke säga, att den omständigheten,
att det skall blifva en ny lag för ekonomiska föreningar,
ovillkorligen skall tvinga till en lag om ideella föreningar. Jag
anser att, utöfver förut anförda skäl, det finnes ännu ett, som talar
för ett uppskof i denna fråga. Det kanske icke dröjer längre än
till nästa år, förr än på civildepartementets föredragning från
K.Maj:t till Riksdagen inkommer förslag till lag om understödsföreningar.
Denna grupp af föreningar har flera beröringspunkter
med de ideella föreningarna, an hvad de ekonomiska föreningarna
hafva. Ja, i många fall torde det bli synnerligen svårt att afgöra,
om en förening skall lyda under lagen om ideella föreningar eller
under lagen om understödsföreningar. Särskildt gäller ''detta om
en hel del småföreningar, som vid sidan af ett ideellt syfte, hvilket
angifves vara dess hufvudsakliga, bereda sina medlemmar olika
slag af understöd, såsom pensioner och dödsfallsbelopp. Till hvilken
kategori af föreningar skola sådana föreningar föras? Skola
de lyda under lagen om ideella föreningar, eller under en blifvande
lag om understödsföreningar? Emellertid, för denna kategori af
föreningar, understödsföreningar, är utan hänsyn till de af lagutskottet
anförda skälen föreslagen en central registreringsmyndighet,
och då har man ju all rätt i världen att fråga: Hvarför skulle
man då icke kunna reflektera på en central registreringsmvndighet
äfven för ideella föreningar, af hvilka många omsluta hela landet ?
Det förefaller åtminstone mig mycket lämpligt, att dessa båda
lagar pröfvas samtidigt, mycket riktigare än att de båda lagar,
som det nu föredragna betänkandet omfattar, pröfvas samtidigt.
Och för föreningarna själfva, i synnerhet för understödsföreningarna,
vore det lyckligt, att lagar om dessa båda slag af föreningar
komme att tillämpas samtidigt, enär det eljest skulle kunna hända
att understödsföreningarna, sedan äfven lagen om ideella före -

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

ningar antagits, komme att råka ut för samma svårigheter, som Lagförslag om
andra ekonomiska föreningar utsattes för efter antagandet af 1905 ideella förvis,
lag om ekonomiska föreningar, då domstolarna i landet funno enmgar.
sig föranlåtna att till åtskilliga föreningar förklara, att, »som Ni (Forts.)
icke äro registrerade efter den nya lagen, få Ni icke rättskapacitet».

Eomme nu en ny föreningslag till, skulle helt säkert samma svårigheter
yppa sig för de föreningar, som voro ställda utanför
sådan lagstiftning. Bäst vore därför att alla slag af föreningar
samtidigt finge sin lagstiftning.

Jag tillåter mig således, herr talman, ehuruväl jag, som jag
förut anfört, ger lagutskottet allt mitt erkännade för dess goda
uppslag till en lämplig lagstiftning på området, och ehuruväl jag
är af varmaste hjärta och fullaste öfvertygelse af den uppfattning,
att en föreningslagstiftning är nödvändig icke blott ur statlig,
utan äfven och framför allt ur föreningarnas egen synpunkt, dock
att yrka bifall till reservationen.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Efter de
sakrika anföranden, som hållits dels af herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, dels ock af'' den ärade talaren på
jönköpingsbänken kan jag uttrycka mig ganska kort i fråga om
denna första paragrafs antagande eller förkastande. Dessa båda
talare hafva så grundligt redogjort för de omständigheter, som
göra en lagstiftning på detta område nödvändig, att jag knappast
behöfver inlåta mig på den frågan.

Den andre talaren i ordningen, herr Steffen, riktade särskilt
grava anmärkningar mot lagutskottet för dess behandling
af denna fråga. Utskottet hade icke på något sätt ådagalagt,
att en sådan lag var behöflig; ideella föreningar hade alldeles
tillräcklig rättskapacitet, enligt hvad talaren hade sig bekant
af framstående jurister. Det kan så vara, att en ideell förening,
som har något så när utförliga eller tydliga stadgar, kan, i
fall föreningsstyrelse lägger fram dessa stadgar och gör allt
hvad på styrelsen ankommer för att visa, att föreningen bär
en sådan stabilitet, få och ofta har fått af domstol sig tillerkänd
rättskapacitet. Men om föreningen däremot befinner sig som svarande
i förhållande till tredje man, med hvilken den har rättsliga
förbindelser, har naturligtvis styrelsen icke intresse af att
lägga fram dessa stadgar eller visa, att stabilitet finns, utan
den är mest intresserad af att säga, att den icke alls har någon
sådan stabilitet och bestrida, att den har den passiva rättskapacitet,
att den behöfver ingå i svaromål. När upplysningar
icke kunna erhållas hos någon myndighet, vare sig om stadgar
eller styrelse, är det svårt för tredje man att skydda sig i sin
rätt. Lagstiftningen har af sett jämväl att skydda denna rätt.

Af samme talares anförande fick jag fullkomligt klart för
mig att, åtminstone med afseende på de föreningar, för hvilka
han uppträdde såsom målsman, han önskade en lag, hvilken skulle
gifva alla möjliga rättigheter men inga som helst skyldigheter

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om och icke ålägga föreningarna några band eller förpliktelser. När
ideella för- han naturligtvis icke trodde, att tiden är mogen för en lagemngar.
stiftning i sådan riktning, var det ganska naturligt att yrka
(. <ortH.) afslag, hvilket han också gjorde.

Den förste ärade talaren däremot anslöt sig till den liberala
reservationen, som jag för korthetens skull vill kalla den.
Den går väl egentligen ut på detsamma som herr Steffens yrkande,
ehuru det säges, att man vill ha ett nytt lagförslag. Så
sades i en reservation från samma håll jämväl i fjol. Ett nytt
förslag däri de önskemål, som i fjolårets reservation framställdes,
blifvit, så vidt sig göra låtit, tillgodosedda, föreligger ju
nu men passar icke, utan affärdas med samma allmänna fraser
om hvad en lagstiftning på förevarande område bör innehålla.
Jag är alldeles viss om, att, om för nästa års riksdag framlades
en lagstiftning, däri vederbörande försökte iakttaga ;nu
uttalade önskemål, den skulle mötas af precis samma vänliga
mottagande från det hållet, slom kommit detta förslag till del,
och slutet skulle antagligen bli ett yrkande om afslag och en
ny skrifvelse med begäran om en ny lag.

Båda de första talarna riktade sig mot lagutskottet och
sade, att de lagstadganden, som i lagutskottet utarbetats för
att tillmötesgå det slags föreningar, som bestå af en centralförening
med underföreningar, hade tillkommit i hast och »på
rak arm», som den siste af de båda talarna uttryckte sig. Nej,
de hafva, visst icke tillkommit hvarken i hast eller »på rak
arm». Det går icke så lätt att skaka lagparagrafer ur armen,
skall jag säga herr Steffen, utan det medför ganska mycket
både arbete och besvär. Vi hafva sökt med dessa lagstadganden
tillmötesgå de önskningar, som uttalats i en P. M., hvilken öfverlämnats
till lagutskottet af personer, hvilka utskottet antagit
vara ledande inom nykterhetsrörelsen, hvilken ju denna sorts
föreningar hufvudsakligen angår. Vid utarbetandet af stadgandena
i fråga har utskottet haft förmånen att åtnjuta biträde
af byråchefen för lagärenden, som ju är fullt förtrogen med
dessa föreningslagar, hvilk.a han föredragit inför lagrådet. Sålunda
vågar jag påstå att från utskottets sida all möjlig omsorg
iakttagits.

Något mer erkännande vann verkligen detta vårt arbete
af den siste ärade talaren, det må erkännas, ehuru jämväl ihan
ingalunda kunde vara tillfredsställd därmed. Bland annat klandrade
den siste ärade talaren, att utskottet sammanfört alla dessa
bestämmelser, eller de flesta af dem i en paragraf. Det hade
enligt hans uppfattning varit bättre om de insatts på särskilda
ställen i de olika §§, dit de hörde. Jag vågar, med anledning
af hvad som förekommit i fråga om lagstadganden för nykterhetsorganisationer,
nästan påstå, att, om utskottet handlat sålunda,
den anmärkningen skulle från samma håll framställts,
att bestämmelserna skulle blifvit mera öfverskådliga, om de
sammanförts på ett ställe. Vid sådant förhållande är det verkligen

Lördagen den 13 maj, e. m. 27 jfr 39,

icke godt att veta, hvad man skall göra. Utskottet har försökt att gå Lagförslag om
till mötes sa mycket som möjligt. ideella för Den

siste ärade talaren sade till och med, att han önskade en lag- enin9“r.
stiftning, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med detta lagförslag. De (E’orts0
anmärkningar han framställde emot denna lagstiftning voro verkligen,
så vidt jag kan förstå, icke mycket tungt vägande. Om den ärade
talaren 1 stället hade yrkat bifall till förslaget och detta blifvit af
Riksdagen antaget, är jag viss på, att de befogade önskemål han kunde
hafva att framställa mycket väl kunnat af en kommande riksdag afhjälpas.
Det har aldrig varit Kungi. Maj:ts mening att med detta
lagförslag »lägga någon tvångströja» på föreningslifvet. Ku fordrar
man ånyo ett lagförslag. Såsom justitieministern sade, dröjer det
nog, tills ett sådant kommer fram.

Jag skall icke längre upptaga herrarnas tid beträffande denna
första paragraf, utan be att få yrka bifall till densamma.

Herr Wickman: "Vid genomläsande af det nu framlagda förslaget
såväl som af det under fjolåret framlagda har jag icke kunnat
komma till någon annan slutsats, än att de äro omöjliga båda två.

Jag har den uppfattningen, att de ideella föreningar här i landet,
som särskildt kunna betraktas såsom fackföreningsrörelse, äro att
anse såsom de första. I likhet med goodtemplarerörelsen hafva de
verkat här i landet i öfver 30 år. De hafva mig veterligen icke begärt
någon lagstiftning på detta område, och jag tror icke, att de
ideella föreningarna äro i behof af någon lagstiftning. Jag tror, det
är lyckligare, om man låter denna föreningsverksamhet fritt och
otvunget fortsätta att utveckla sig, och jag tror icke, att lagstiftaren
kan komma fram och säga, att en lagstiftning är nödvändig på grund
af vissa lagöfverträdelser från dessa ideella föreningar. Så är nog
icke fallet. Jag tror, tvärtom, att dessa ideella föreningar, synnerligast
de två kategorierna af dessa, som nämnts, varit af uppfostrande
och kulturell betydelse för landet. Jag har under de första dagarna
jag tillhörde denna kammare af en ärad ledamot från den yttersta
högern fått det erkännandet, att hvad vi verkat och gjort i fackföreningsrörelsen
varit till ovärderlig nytta för samhället, på grund af
den uppfostrande inverkan fackföreningarna och goodtemplarrörelsen
haft i landet. Då så varit förhållandet, kan jag icke gå med på
denna lagstiftning. Jag vill icke gifva något som helst erkännande
åt behofvet af en lagstiftning för ideella föreningar. Den form af
föreningar, som är ideell med kanhända någon del af ekonomisk natur,
har redan möjlighet att få plats inom ramen af den nuvarande
ekonomiska lagstiftningen. Genom den förbättrade lagstiftning, som
eventuellt kommer att införas, torde också ytterligare möjligheter
kunna beredas. Yi hafva sett, att, då den själfverksamhet, som för
20 eller 25 år sedan kom till stånd, nämligen sjukkasseverksamheten,
hunnit utvidga sig, staten i någon mån tagit vid och hjälpt till, och
vi hafva också sett dessa organisationer krypa in under lagen för att
få den hjälp och det stöd, hvaraf de voro i behof. För fackförenings -

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om rörelsen har icke funnits något behof att göra det. Låtom oss säga,
ideella för- och jag skall saga det här, det är icke för ideell eller ekonomisk verk(Forte
i ?amhet man ,vi11 lia denna lagstiftning utan af andra skäl — man vill
åt fackföreningarna. Det är denna synpunkt, som enligt mitt förmenande
ligger till grund för denna lagtext både i år och i fjol, och
därför anser jag att man från fackföreningshåll måste reagera mot
densamma.

Jag vill ännu eu liten stund uppehålla mig vid fackföreningarna.
Det säges här alldeles riktigt, att dessa liksom goodtemplareorganisationerna
centraliseras, först i sina fackförbund och sedan i hufvudorganisationen.
Men innan de nå ens till fackföreningarna, utgöres
sj kifva stommen af verkstadslag och verkstadsklubbar, hvilka hafva
sina särskilda stadgar. Det kan mången gång inträffa, att dessa verkstadslag
och verkstadsklubbar icke tillhöra någon fackförening, och
fackföreningar finnas i landet, som icke tillhöra något fackförbund
eller centralorganisationen. Om lagstiftningen skulle utmyntas riktigt,
skulle den först börja med dessa verkstadslag och verkstadsklubbar
o. s. v. i oändlighet. Jag tror icke, att lagstiftaren har någon
aning om, huru komplicerade arbetareorganisationerna äro. Men skulle
den nu ifrågasatta lagstiftningen blifva verklighet, borde den börja
där nere, och dessa små organisationer skulle tvingas att låta inregistrera
sig och teckna firma. Hvad tror herrarna detta skulle leda till?
Icke i städerna, men på landsbygden, där arbetarna äro okunniga om
nästan allting, skulle de tvingas till att med juristers hjälp forma
om sina stadgar för att komma in under lagen och tillerkännas den
rättskapacitet, man talat om.

Detta var en form af organisationer. Sedan komma vi till en annan
vid sidan af denna, nämligen socialdemokratiska partiet. Detta
formas på samma sätt. Det finnes socialdemokratiska föreningar,
fackföreningar, ungdomsklubbar o. s. v. i oändlighet, som börja formas,
innan de gå upp i arbetarekommunerna och dessa i sin tur i det
socialdemokratiska partiets hufvudledning. Men alla dessa små sammanslutningar
— äfven dessa stå kanske utanför både arbetarekommunerna
och hufvudorganisationen i många år, och sålunda skulle de
tvingas in under lagen. Detta är svårigheter, som en lag icke kan
öfvervinna. Jag instämmer med herr justitieministern, då han sade,
att om lagen skulle blifva tydlig, skulle den blifva en oändlig bibel.
Det är min öfvertygelse, att detta icke låter sig göra.

På de ekonomiska föreningarnas område måste naturligtvis äfven
de föreningar, som finnas inom våra organisationer och som hafva
någon del af ekonomisk verksamhet sig anförtrodd, t. ex. Folkets
hus-föreningar, på grund af sin ekonomiska natur, låta inregistrera
sig, och såvidt jag vet äro de äfven inregistrerade öfver hela landet.

Vid sidan af dessa två stora hufvudorganisationer står det socialdemokratiska
ungdomsförbundet, som i sin tur har flera hundratals
klubbar i landet, och dessa skulle inkorporeras under lagen och
tvingas in under densamma, trots det att de icke vilja det.

Dessa synpunkter hafva drifvit mig att säga ifrån här i kammaren,
att vi icke önska någon lag om ideella föreningar, utan att vi i

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

stället vilja be kammaren att slippa ifrån eu sådan lagstiftning. En- Lagförslag om
ligt mitt förmenande är det ett onödigt arbete, som regeringen och ideella förlagutskottet
tagit sig före, när de utarbetat denna lag om ideella för- enin9^-eningar. Däremot är en lag om ekonomiska föreningar, såsom jag (Forts.)
förut framhållit, behöflig, och den är i behof att utvidgas och utvecklas
till förmån för de föreningar, som i viss mån äro ideella, men
på samma gång hafva ekonomisk natur.

Då herr Steffen grundligt framfört våra önskemål, vill jag icke
längre upptaga kammarens tid. Jag vill endast förklara, att jag icke
kan vara med om vare sig utskottets hemställan eller reservationen,
och jag ber därför att få yrka rent afslag.

Herr Söder berg h: Jag har begärt ordet för att på det bestämdaste
protestera mot min ärade väns, herr Ekman från Jönköping,
älskvärda påstående, att ''partihänsyn skulle varit bestämmande
för reservanterna, då de yrkat afslag å Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag. Dylikt tal har redan många gånger förut förekommit här i
kammaren, men för min del fäster jag icke det ringaste afseende härvid,
och låter icke i minsta mån imponera på mig af ett sådant bemötande,
trots min anspråkslösa ställning i kammaren. Beträffande
samme talares stränga anmärkning därom, att reservationen icke
skulle innehålla sakliga uppgifter eller anvisningar till stöd för afslagsyrkandet,
har jag aldrig förut hört några sådana kraf framställas
på fullständigheten af en reservation. Att jag i mitt anförande icke
gifvit mig in på några närmare detaljer, utom i fråga om den viktiga
60 § i lagförslaget, beror naturligtvis därpå, att jag varit fullt medveten
om det lönlösa i oppositionen. Jag vill för resten fråga min vän,
herr Ekman, om han på allvar förmenar, att äfven de mest grava anmärkningar
från min sida mot flertalet paragrafer i lagförslaget
skulle i någon mån rubba majoritetens redan på förhand gifna ställning
i denna fråga. Jag tror icke detta, och jag lämpade innehållet i
mitt yttrande därefter.

Herr Trygger: Det var egentligen ett yttrande af herr Wickman,
som uppkallade mig. Han gjorde gällande, att enda grunden
för detta lagförslag angående ideella föreningar i år och i fjol vore
den, att man, såsom han uttryckte sig, ville åt fackföreningarna. Det
föreföll mig, när jag hörde den ärade talaren, som om han icke tillräckligt
undersökt ordens valör, innan han uttalade dem. Här i kammaren
har det varit vanligt, att man icke i fällda yttranden inlägger
mera än som är berättigad!;, men återigen att man uppfattar, hvad
som uttalas såsom verkligen sagdt, och därför blir man tvungen att
mot ett uttalande sådant som herr Wickmans framföra sin protest,
hvithet jag härmed ber att få göra.

Herr Bergendahl: Herr talman! Den närmast föregående
talaren har framfört den protest, som äfven jag ansåg lämpligt att

Nr 29.

Lagförslag oi
ideella föreningar.

(Forts.)

Lördagen den 13 maj, e. m.

> afgifva. Herr Wickmans påstående, att afsikten med denna lagstiftning-
skulle vara att komma åt fackföreningarna, synes mig vara synnerligen
oförsynt. Det är klart, att lagstiftaren måste taga hänsyn
till den utveckling förenmgsväsendet, tagit här i landet. Man kan
icke förbise, att dessa föreningar numera blifvit viktiga led i samhällsorganisationen.
Samhället behöfver för sina många olika uppgifter^
olikartade organ, och ju rikare mångfald af sociala bildningar
uppstår, ^ desto rikare blir samhällslifvet. Men det är klart, att samhället
måste vara angeläget om att se till, att dessa föreningar ordnas
sa, att de bäst tjäna det allmänna, att de blifva så goda organ för
statens ändamål och för samhällets uppgifter som önskligt är.

Herr Wickman nämnde, att fackföreningarna icke begärt och
icke behöfde någon lagstiftning. Detta tal synes mig ganska underligt.
Fackföreningarna göra anspråk på att få sluta både kollektiva
och andra aftal, men för giltigheten af sådana aftal måste väl rättsställningen
vara obestridlig. Jag vet ur min egen erfarenhet ett fall,
då en arbetsgivareorganisation vägrade att träffa aftal med en fackförening
därför, att den saknade denna rättsställning. Fackföreningen
förklarade sig då vara villig att söka inregistrering såsom ekonomisk
förening för att kunna ingå bindande aftal. Där framträdde sålunda
ett behof af rättsställning, och jag antager, att sådant ofta kan
förekomma. Det kan hända, att den andra kontraherande parten uppställer
fordran på obestridlig rättskapacitet för att ingå aftal. Jag
för min del kan icke finna annat än, att en ändamålsenlig förenings1
anstiftning främjar förenmgsväsendet, ty den klarlägger just föreningarnas
rättsliga ställning, don skyddar minoritetens rätt inom
föreningen och den skyddar ock den enskilde föreningsmedlemmen
mot Övergrepp, som understundom kunna förekomma. Detta måste
vara till gagn för förenmgsväsendet.

De anmärkningar, som framställts mot ifrågavarande lagförslag,
äro, såsom den förste talaren nämnde, mera allmänna omdömen. Kritiken
har i själfva verket icke riktat sig emot några särskilda lagbestämmelser
som skulle vara till hinder för förenmgsväsendet och
därföre borde ändras.

Det är i öfrigt att märka, att öfvergångsbestämmelserna innehålla,
att lagens fordran på inregistrering för att få den rättskapacitet,
som lagen förutsätter, först efter tre år skall träda i tillämpning
för redan bildade föreningar. Det innebär således anstånd under tre
år för redan nu bildade föreningar att inrätta sig efter lagen för
att vinna rättskapacitet utöfver den, som de nu ha. Under denna tid
kan ju, i fall det skulle finnas någon lucka i lagen, denna lätt fyllas.
Ty afsikten med lagen har tydligen icke varit att lägga några band
på föreningarna utan tvärtom att hjälpa dem till ett sundare och rikare
lif. Jag tror det skulle vara mjmket olyckligt, om detta lagförslag
afsloges af Första kammaren, ty följden skulle bli, att man finge
vänta ännu en lång tid på eu lagstiftning, som jag för min del anser
vara synnerligen viktig.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till 1 §.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

_ Herr Steffen: Med anledning af vissa yttranden af hr Lagförslag om

justitieministern och den ärade utskottsordföranden her jag få fram- ideella förhålla,
, att jag till fullo förstår och erkänner behofvet af en lagstift- aningar.
ning, som reglerar de ideella föreningarnas ekonomiska förpliktelser, (Forts-)
men att jag af denna lagstiftning fordrar, att den icke skall gorå otillbörligt
intrång uti dessa föreningars verksamhetsförmåga med afseende
på deras egentliga ändamål, och att jag i detta afseende funnit
högst betänkliga brister i det föreliggande lagförslaget.

Herr Eklund: Jag har begärt ordet för att i några få ord
få uttala en gensaga, som jag adresserar till lagutskottets ärade ordförande.
Han sade, att de små önskemål eller kanske rättare anmärkningar,
som jag framställt, och hvilka han försökte bagatellisera,
skulle jag nästa år mycket lätt kunna få igenom.

Hvilka äro då mina önskemål? Jo, för det första, att i samband
med lagen om ideella föreningar bör införas en central registreringsmyndighet;
för det andra, att lagar om understödsföreningar och
ideella föreningar antagas samtidigt, så att samtliga föreningar på
en gång få sin rättsliga ställning erkänd i lag; och för det tredje, att
de fem momenten i § 60 böra flyttas öfver i föregående paragrafer,
dit de enligt min mening rätteligen höra. Nu vill jag fråga den ärade
utskottsordföranden, huru det kan vara möjligt att lofva, att om man
nu antager lagen, mina önskemål skulle kunna godtagas nästa år.
Mig förefaller det vara alldeles omöjligt. Jag tillåter mig att konstatera,
att herr ordföranden begått samma fel, som herr Ekman från
Jönköping ville göra troligt, att vi opponenter begått, nämligen att
icke behandla frågan sakligt. När jag gör en invändning mot 60 §,
sådan den nu finnes i förslaget, och dessutom uttalar vissa önskemål,
huru blir jag då sakligt behandlad af herr ordföranden? Jo, han säger,
att om lagutskottet i stället hade följt mina synpunkter, så skulle jag
ha kommit med det önskemålet, att den anordning, som nu af lagutskottet
användts, hade varit lämpligare. Jag vädjar till herrarna,
om detta är saklig behandling.

Vidare vill jag säga, att man borde väl hafva rättighet att uttala
sin mening i en fråga som denna, utan att ögonblickligen den beskyllningen
skall kastas öfver en, att man gör det af partihänsyn.
Jag, som hela mitt lif varit intresserad i föreningar och sålunda verkligen
bör hafva en liten erfarenhet på detta område, har i all anspråkslöshet
vågat uttala mina betänkligheter mot antagandet af lagförslaget
sådant det föreligger; och jag trodde, att man skulle sakligt
behandla mina betänkligheter och icke på det sätt som skett. Jag
har också uttryckligen sagt ifrån, att jag vill hafva en lag på detta
område. Jag har själ! såsom motionär på sin tid begärt en lag för
ideella föreningar, och jag står fortfarande på den ståndpunkten.
Jag tror, att en lagstiftning på detta område af sådan beskaffenhet,
som nu föreligger, med åtskilliga bearbetningar och med iakttagande
af de önskemål, jag uttalat, skall blifva tillfredsställande. Åtminstone
skall eu sådan lag tillfredsställa mig.

Kr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om Herr Ekman, Karl Johan: Jag ber att få erinra, att jag
ideella för- icke har riktat mig mot herr Eklund. Jag anser dock, att hvad lian
emngar. gagf; om g gQ kunnat diskuteras, om lagförslaget fått komma till
(Ports.) saklig behandling, men att det icke är tillräckligt motiveradt att för
den skull yrka afslag på hela lagen.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende å föreliggande paragraf yrkats: l:oj
att densamma skulle godkännas; 2:o) att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af herr Widén m. fl. vid paragrafen
afgifna reservation; och 3:o) att paragrafen skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande vara med öfvervägande ja besvarad.

I ''

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
därvid antagits afslag å paragrafen, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § af lagutskottets i punkten 1 af dess utlåtande
nr 46 framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Hej, afslås ifrågavarande paragraf.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befanns rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja _ 104;

Hej — 16.

2 §.

För denna paragraf hade föreslagits följande lydelse

(af Kungl. Maj:t)

Ideell förening må icke idka
handel eller annan verksamhet,
hvarmed följer skyldighet att föra
handelsböcker, eller för främjande
af medlemmarnas ekonomiska intressen
eljest idka ekonomisk verksamhet.

(af utskottet)

Ideell förening må icke för
främjande af medlemmarnas ekonomiska
intressen idka handel
eller annan ekonomisk verksamhet.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Utskottets
majoritet har ändrat Kungl. Maj:ts. förslag till § 2 på sådant
sätt, att under det Kungl. Maj:ts förslag innehöll, att »ideell
förening må icke idka handel eller annan verksamhet, hvarmed
följer skyldighet att föra handelsböcker, eller för främjande af
medlemmarnas ekonomiska intressen eljest idka ekonomisk verksamhet»,
innehåller den § 2, som utskottets majoritet antagit,
att »ideell förening må icke för främjande af medlemmarnas
ekonomiska intressen idka handel eller annan ekonomisk verksamhet».
Sålunda, en ideell förening får under förbehåll, att
den icke främjar sina medlemmars intressen, idka handel eller
ekonomisk verksamhet i hvilken utsträckning som helst. Därigenom
skulle, såvidt jag förstår, all skillnad mellan ekonomiska
och ideella föreningar upphäfvas. Det lär väl icke finnas
något behof af en sådan tillåtelse för de ideella föreningarna.
Då tiden är långt framskriden, inskränker jag mig till att yrka
bifall till § 2 oförändrad enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande paragraf endast yrkats, att kammaren
skulle godkänna motsvarande paragraf af Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet.

Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara
med ja besvarad.

S—10 §§.

Godkändes.

11 §■

Ku föredragna paragraf lydde sålunda:

(t Kungl. Maj;ts förslag)

Har medlem utträdt eller uteslutits,
vare han ändock, såframt
ej stadgarna i sådant afseende
innehålla lindrigare bestämmelser,
pliktig att erlägga därförinnan
beslutad eller i stadgarna
till beloppet bestämd afgift för
löpande året. Skall afgift gäldas
mer än en gång under året, äge
föreningen ej rätt till mer än det
belopp, som efter afgången först
förfaller.

År ej i stadgarna beloppet af
de afgifter, som må ifrågakomma,
Första kammarens protokoll 1911.

(i utskottets förslag)

Har medlem utträdt eller uteslirtits,
vare han ändock, såframt
ej stadgarna i sådant afseende
innehålla lindrigare bestämmelser,
pliktig att erlägga därförinnan
beslutad eller i stadgarna
till beloppet bestämd afgift för
löpande året.

År ej i stadgarna beloppet af
de afgifter, som må ifrågakomma,
Nr 29. 3

Lagförslag om
ideella föreningar.

(Förtal)

1r 39.

Lördagen den 13 maj, e. in

Lagförslag oi
ideella föreningar.

(Forts.)

(i Knngl. Maj:ts förslag)

begränsad! och fattas beslut om
ny eller förhöjd afgifts utkräfvande,
vare medlem, som ej biträdt
beslutet och som anmäler
sig till utträde inom fyra veckor
från det beslutet blef honom kunnigt,
ej pliktig att erlägga den
beslutade afgiften.

Aflider medlem, gälle om föreningens
rätt till afgifter hvad
ofvan stadgats i afseende å medlem,
som utträdt eller uteslutits.

Vid medlens afgång äge han
eller hans rättsinnehafvare icke,
med mindre annorlunda är bestämdt
i stadgarna, rätt att utfå
någon del af föreningens behållna
tillgångar.

(i utskottets förslag)

Aflider medlem, gälle om föreningens
rätt till afgifter hvad
ofvan stadgats i afseende å medlem,
som utträdt eller uteslutits.

Vid medlems afgång äge han
eller hans rättsinnehafvare icke,
med mindre annorlunda är bestämdt
i stadgarna, rätt att utfå
någon del af föreningens behållna
tillgångar.

Herr Håkanson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till § 11 enligt dess lydelse i Kungl. M''aj:ts proposition.

Herr Gezelius: Den ändring, som gjorts af utskottet i
Kungl. Maj:ts föreliggande förslag till affattning af § 11, är,
att bestämmelsen: »Skall afgift gäldas mer än en gång under
året, äge föreningen ej rätt till mer än det belopp, som efter
afgången först förfaller» uteslutits. Utskottets förslag öfverensstämmer
med det till lagrådet remitterade, hvilket därefter
ändrades till Kungl. Maj:ts föreliggande förslag på grund af
anmärkningar från lagrådets sida. Lagrådet hade anmärkt, att
det enligt lagrådets förmenande skulle vara oegentligt, att föreningar
kunde af en afgången medlem hafva rätt att uppbära
en afgift, som afsåga tid, som förflutit, sedan han från föreningen
afgått. Lagrådet kunde emellertid icke blunda för den
skillnad, som enligt dess förslag förefinnes i berörda afseende,
när afgiften för året utgår i sin helhet på en gång och när årsafgiften
är uppdelad på olika perioder.

Det är också alldeles uppenbart, att det skulle bli en skillnad
i sak mellan föreningar af dessa olika slag. Grunden till att
föreningar skola hafva rätt att uttaga afgifter för löpande året
äfven af dem, som hafva afgått, innan denna afgift förfaller,
är gifvetvis att bereda föreningar den ekonomiska stadga, som
har betydelse äfven för en ideell förening. Detta intresse har
blifvit tillgodosedt i en annan form i högre grad, än hvad jaganser
vara lämpligt. Vid fjolårets förslag arbetade jag på, att
man skulle bereda medlemmar i ideella föreningar den största
möjliga frihet för deras personer och för deras skyldighet att

Lördagen den 13 maj, e. m. 35

deltaga i ideella förening-ar, hvilkas ändamål de icke kunde gilla
längre, men att man därjämte så godt som möjligt skulle söka
bereda föreningarna berättigad stabilitet i ekonomiskt afseende,
i hvad den berodde, på föreningsmedlemmarnas afgifter under
en viss tid. Stabiliteten skulle uteslutande tillgodoses genom
de bestämmelser, som nu finnäs inrymda i § 11. Jag har icke
kunnat anse annat, än att den skiljaktighet, som man skapar
mellan föreningar, hvilkas medlemmar icke af ekonomiska hänsyn
behöfva få årsafgiften delad, utan kunna betala den för
hela året, och föreningar, hvilkas medlemmar önska få betala
årsafgiften för kortare period eller i flera repriser, skulle kunna
gifva befogade skäl till den anmärkningen, att lagstiftningen
ställt föreningar med medlemmar utaf denna ekonomiskt svagare
situation i en mindre gynnsam ställning än ofriga, just
med hänsyn till föreningarnas ekonomiska stabilitet. Då det
synes mig, att ett undanröjande af till och med skymten af
den misstanken skulle kunna ske utan några som helst principiella
betänkligheter, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter enligt förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare* därpå, att motsvarande
paragraf af Kungl. !Maj:ts förslag i ämnet skulle godkännas;
och förklarades den senare propositonen vara med öfvervägande
ja besvarad.

12—25 §§.

Godkändes.

2G §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag)

A föreningssammanträde må
ärende, som ej blifvit i kallelsen
till sammanträdet angifvet eller,
där enligt stadgarna sådan kallelse
ej erfordras, medlemmarna
meddelad.t efter ty om kallelse till
extra sammanträde är föreskrifvet,
ej till afgörande företagas, såframt
det ej enligt stadgarna skall förekomma
ä sammanträdet eller omedelbart
föranledes af ärende, som
där skall afgöras; dock att ärende,
som ej afser ändring af stadgarna

(i utskottets förslag)

A föreningssammanträde må
ärende, som afser ändring af
stadgarna eller ny eller förhöjd
afgifts utkräfvande eller medlems
uteslutning eller föreningens trädande
i likvidation, icke till afgörande
företagas, därest det icke
blifvit i kallelsen till sammanträdet
angifvet eller på annat
sätt, som i stadgarna bestämmes,
medlemmarna meddeladt.

Nr 29.

Lagförslag cm
ideella föreningar.

(Forts.)

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. in.

Lagförslag om
ideella föreningar.

(i Kungl. Maj:ta förslag)
eller ny eller förhöjd afgifts ut -

(i utskottets förslag)

(Forts.) kräfvande eller föreningens trädande
i likvidation, jämväl må
till afgörande företagas, såframt
minst två tredjedelar af de närvarande
äro därom ense.

Hafva de ärenden, som skola
företagas till behandling å förenings
sammanträde, blifvit medlemmarna
särskildt meddelade på
sätt och tid före sammanträde,
som i stadgarna angifvas, vare sä
gillt, som om ärendena varit upptagna
i kallelsen till sammanträdet.

Hvad i 1 mom. är stadgadt Hvad i 1 mom. är stadgadt
afser icke sådant sammanträde, afser icke sådant sammanträde,
som i 31 § omförmäles, ej heller som i 31 § omförmäles, ej heller
sammanträde i förening, hvars sammanträde i förening, hvars
röstberättigade medlemmar nte- röstberättigade medlemmar uteslutande
utgöras af föreningar slutande utgöras af föreningar
eller andra samfälligheter. eller andra samfäld gheter.

Öfver beslut, som å förenings- Öfver beslut, som å föreningssammanträde
eller annorledes af sammanträde eller annorledes af
föreningen fattas, skall genom föreningen fattas, skall genom
styrelsens försorg föras protokoll, styrelsens försorg föras protokoll.
Protokollet skall hållas föreningsmedlem
tillgängligt senast en vecka
efter därom framställd begäran;
dock att skyldighet att tillhandahålla
protokollet ej inträder tidigare
än fyra veckor från föreningsbeslutets
dag. Skall enligt
stadgarna protokollet vara att tillgå
tidigare än nu sagts, lände
det till efterrättelse.

Herr Gezelius: Jag ber att i fråga om § 28 fä yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag oförändradb Genom den förändring,
som utskottet föreslagit, skulle man komma därhän, att ideella
föreningar ägde att behandla alla ärenden, utom dem, som i
paragrafens första moment enligt utskottets förslag finnas sär
skild! angifna, eller frågor om ny eller förhöjd afgifts utkräfvande,
medlems uteslutning eller föreningens trädande i likvidation,
på ett sammanträde, utan att ärendet varit i någon som
helst ordning kungsord!, och att alltså den vid ett sammanträde
närvarande majoriteten skulle kunna ”besluta i hvilken som

Lördagen den 13 maj, e. in.

» 29.

helst annan fråga. Det är gifvetvis utaf en ofantligt stor betydelse
för att skydda minoritetens rätt, att man ser till, att
det finnes någon trygghet mot öfverraskningar af sådan art.
De ideella föreningarna hafva ju andra intressen än ekonomiska.
Om man här endast söker skydda deras ekonomiska intressen,
går det lätt så, att man trampar andra intressen, de lideella,
som just utgöra föremål för föreningens verksamhet, helt och
hållet under fotterna. Jag behöfver icke i det afseende! exemplifiera,
hvad det betyder, om en ideell förenings vid ett sammanträde
närvarande majoritet kan taga upp hvilket ämne som
helst af ifrågavarande art och genomdrifva ett lagligt beslut
omedelbart, utan att den stora massan af föreningens medlemmar
haft en aning om, att det ärendet skulle på sammanträdet
förekomma. Det har synts mig vara ett oförsvarligt brott mot
en af de viktigaste principer, på hvilka en ideell föreningslag
skall byggas, om den öfver hufvud taget skall få något
värde, eller att man tillgodoser minoritetens rätt emot dylika
Övergrepp.

Jag tror mig tryggt kunna säga, att den omständigheten,
att paragrafens affattning enligt utskottets förslag fått en så
stark anslutning i utskottet, har berott på att man sökt åstadkomma
enighet, där detta på något sätt ansetts vara möjligt.
Då nu den ideella föreningslagen har fallit i medkammaren,
så har detta skäl helt och hållet försvunnit, och det finnes
ingen anledning för dem, som vilja bevara minoritetens enkla
och solklara rätt till några bättre utsikter vid en kommande
lagstiftning i ämnet, att nu följa utskottets förslag.

Hvad angår slutet af sista momentet, har jag haft flera
medreservanter vid betänkandet. Det har rådt full enighet inom
majoriteten af förstakammarkontingenten inom utskottet därom,
att den bestämmelse, som i den Kungl. propositionen här finnes
inryckt, bör bibehållas. Jag tillåter mig därför yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande paragraf annat yrkande ej framställts,
än att motsvarande paragraf af Kungl. Maj:ts förslag i ämnet
skulle godkännas.

Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara
med ja besvarad.

27—43 §§.

Lagförslag om
ideella föreningar,

(Forts.)

Godkändes.

Nr 29.

Lördagen den 13 maj. e. m.

Lagförslag om
ideella föreningar.

(Forts.)

44 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

Likvidatorerna åligger att ofördröjligen söka årsstämning
å föreningens okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar
och skulder.

I den mån sådant erfordras för likvidationens verkställande
och så snart det utan uppenbar skada kan ske, skall föreningens
egendom förvandlas i penningar.

Vid föreliggande paragraf hade reservation afgifvits af herr
Gezelius, som anfört:

»För att möjliggöra ett förenkladt likvidationsförfarande i
fall, då sådant synes kunna ske utan olägenhet, har jag ansett,
att paragrafens mom. 1 bort erhålla följande lydelse:

»Likvidatorerna åligger utom i fall, som i 49 § 3 mom. afses,
att ofördröjligen söka årsstämning — — — skulder.»

Herr Gezelius: Jag skulle icke hafva besvärat kammaren
med något yttrande vid denna paragraf, om det icke hade händt
mig, att i paragraf 49, i hvilken jag i sammanhang med min
reservation vid :§’ 44 föreslagit en ändring, insmugit sig ett
skriffel, som jag icke vill låta stå kvar i riksdagshandlingarna.
Jag vill därför beröra äfven § 44.

Med min reservation vid §§ 44 och 49 har jag af sett att
visa, att den anmärkning, som framdragits med synnerlig kraft
mot lagförslaget i det afseendet, att det skulle vara onödigt
vidlyftigt, särskildt i fråga om bestämmelserna om likvidation,
saknar väsentlig grund och väl ytterst torde bottna i en bristande
kunskap om hvad med likvidationsförfarande förstås. Det
har sagts, att en så vidlyftig lagbestämmelse, |som kapitlet om
likvidation och upplösning är, vore för ideella föreningar onödig.
Det ä.r emellertid så, att med likvidation, som ju visserligen
är ett främmande ord, men är ett institut, som redan är infördt
i våra lagar, förstår man tillgångars förvandling i kontanta penningar,
veterlig gälds betalning, skiftande eller utlämnande af
tillgångar och slutredovisning för förvaltning. Det är alltsammans
åtgärder, som äro nödiga, i den mån förutsättningar föreligga,
för att en sammanslutning skall kunna på någorlunda
ordnadt sätt upplösas. Det är ju uppenbart, att en del af dessa
åtgärder icke alltid behöfva vidtagas, att t. ex. en förvandling
i penningar icke kan ifrågakomma, om inga tillgångar
finnas, att om icke veterlig gäld finnes, ingen betalning af den
ifrågakommer, och att utskiftande af tillgångar icke kan ske,
om icke sådana finnas. Under sådana förhållanden kan enligt
föreliggande lagförslag likvidation och upplösning ske vid ett och
samma tillfälle, såvida, såsom det vanligaste väl .skulle blifva
fallet, styrelsen valdes till likvidatorer. Då skulle man äfven

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 2».

"vara fri ifrån särskild anmälan till registret om utseende af Lagförslag om
likv idatorer. ideella for Det

finnes emellertid en bestämmelse, som kan onödigt fördröja
upplösning, om man skulle följa lagen stricte, nämligen (Forts.)
att lagen inrymmer — något, som gällande preskriptionsförordning,
på grund af 1 §:s ändring under fjolåret, numera stadgar
— rätt till vinnande af årsstämning vid likvidation af en förening
och att, i konsekvens ldärm.ed, lagförslaget i § 49 innehåller
den bestämmelsen, att den i årsstämningen utsatta inställelsedagen
skall vara förbi, innan upplösning kan äga rum eller
man i vederbörande register kan erhålla anteckning, att föreningen
blifvit upplöst och denna således juridiskt upphört att
finnas till. Jag ville möjliggöra ett enklare likvidationsförfarande,
då sådant i vissa fall utan svårighet kan äga rum, låt
vara, att jag ger Kungl. Maj:ts förslag rätt däruti, att sådana
fall sällan förekomma, ty bär rör det sig endast om registrerade
ideella föreningar, och man får icke tänka på sådana små föreningar,
som gifvetvis aldrig komma att begagna sig af registreringsrätten.
Om man, säger jag, uteslöte skyldigheten att förete
bevis om vunnen årsstämning i sådana fall, då en sådan åtgärd
icke kunde anses vara af behofvet påkallad, så hlefve likvidationsförfarandet
förenklad!. Man kunde mycket väl tänka sig,
att likvidatorerna icke ansåge årsstämning vara behöflig, då
det icke funnes veterlig gäld, och de voro förvissade om, att
okänd gäld saknades. Därvid skulle tredje mans rätt skyddas
på det sätt, att likvidatorerna, som hade att bedöma, pa hvad
sätt tredje mans rätt behof de betryggas, om de icke ville begagna
rätten till årsstämning, i stället finge ikläda sig ansvaret
för, att ägare af okända fordringar finge sina eventuella tillgodohafvanden.
Det är i öfverensstämmelse med denna tankegång,
som jag affattat mitt förslag till ändringar af § 44 och därefter
af § 49.

Jag- har under sådana förhållanden ansett mig skyldig att
yrka bifall till min reservation beträffande affattningen af § 44.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf allenast
yrkats, af herr Gezelius, att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den af honom vid denna paragraf (afgulna
reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
i enlighet med utskottets förslag samt vidare på bifall
till det af herr Gezelius framställda yrkandet; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

45—48 §§.

Godkändes.

Fr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om -ton

ideella för- *'' '' o''

tumgar

(Forts.) Ifrågavarande paragraf hade denna lydelse:

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de, så snart
ske kan, å föreningssammanträde framlägga redovisning för sin förvaltning.

Då redovisningen framlagts, anses föreningen upplöst: och skola
likvidatorerna ofördröjligen därom göra anmälan för registrering,
Vid anmälan skall fogas bevis om dagen för årsstam ningens utfärdande.

Vid denna paragraf hade reservation anförts af herr Gezelius,
som med hänvisning till hvad han anfört vid § 44, hemställt, att vid
paragrafen skulle fogas såsom mom. 3:

»Finnes ej veterlig gäld, må anmälan om föreningens upplösningske
utan hinder däraf, att årsstämning å föreningens okända borgenärer
ej blifvit sökt. I ty fall skall i anmälan uppgifvas, att veterlig
gäld ej finnes; och svare likvidatorerna, där ny gäld yppas, för gäldens
betalning en för alla och alla för en.»

Herr Gezelius: Jag begär ordet endast för att få göra ett
tillägg till mitt förslag till denna paragraf. I min reservation vid
denna paragraf böra sist stå orden »såsom för egen skuld». Genom
skriffel hafva dessa ord uteslutits.

Jag yrkar bifall till pragrafen med den af mig föreslagna affattningen.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende å förevarande paragraf endast vore yrkadt,
af herj- Gezelius, att kammaren skulle antaga det förslag som innefattades
i den af honom vid paragrafen afgifna reservation, med tilllägg
i slutet af orden »såsom för egen skuld».

Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyssnämnda
yrkande; och förklarades den förra propositionen hvilken förnyades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

50—61 §•§.

Godkändes.

62 §.

Denna paragraf, som i Kung], Maj ds förslag motsvarades af 61
§, lydde sålunda:

Lördagen den 13 maj, e. m.

Sr 2)).

(i Kungl. Maj:ts förslag)

Åsidosattes föreskrift, som i
23 § 1 mom. eller 2(1 § 4 mom.
är meddelad,

straffes den försumlige med
böter från och med fem till och
med ett hundra kronor.

Samma lag vare

om likvidator, som ej fullgör
hvad honom enligt 43 § eller 49 §
2 mom. åligger.

Förseelse mot 23 § 1 mom.
eller 26 § 4 mom. må åtalas allenast
af målsägande; och skall
härvid såsom målsägande anses
såväl föreningen som hvarje medlem
däri.

(i utskottets förslag)

Åsidosattes föreskrift, som i
23 § 1 mom. eller 26 § 3 mom.
är meddelad,

stralfes den försumlige med
böter från och med fem till och
med ett hundra kronor.

Samma lag vare

om likvidator, som ej fullgör
hvad honom enligt 43 § eller 49 §
2 mom. åligger.

Förseelse mot 23 § 1 mom.
eller 26 § 3 mom. må åtalas allenast
af målsägande; och skall
härvid såsom målsägande anses
såväl föreningen som hvarje medlem
däri.

Herr Gezelius: Då kammaren nu har antagit Kungl.
Maj:ts förslag till affattning af § 26, följer däraf såsom ett
redaktionellt iakttagande, att kammaren bör antaga § 62 i den
affattning, motsvarande paragraf erhållit i Kungl. Maj:ts förslag.
Skillnaden mellan Kungl. Maj:ts och utskottets förslagrefererar
sig endast till de olika momenten .i § 26. Jag ber
att få yrka bifall till paragrafen enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Håkanson: Herr talman! Jag ber endast att få
instämma i den föregående ärade talarens yrkande. Det är endast
en konsekvens af det yrkande, som Första kammaren förut godkänt
beträffande § 26.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande föreliggande paragraf endast
yrkats, att motsvarande paragraf af Kungl. Maj:ts förslag i ämnet
skulle godkännas.

Vid gjorda propositioner, först på godkännande af paragrafen
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyssnämnda yrkande,
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

63— 70 §§.

Godkändes.

Öfvergångsbestämmélserna.

Herr Håkanson: Herr talman! I öfverensstämmelse med
det yrkände, söm jag framställde vid § 2 i denna lag och som

Lagförslag om
ideella föreningar.

(Forts.)

Sr 29,

Lördagen deu lo maj, e. ni.

Lagförslag om antogs af kammaren ber jag att få yrka bifall till öfvergångsbestämideeiia
för- melserna enligt deras lydelse i Kungi. Maj :ts proposition.

eningar.

(Forts.) På gjord proposition godkändes motsvarande del af Kung!.

Maj:ts förslag i ämnet.

öfriga delar eif utskottets förslag.

Godkändes.

Utskottets hemställanden i punkterna 1 och 2.

Biföllos i hvad de ej besvarats genom kammarens föregående
beslut.

Punkten 3.

I sammanhang med förslaget till lag om ekonomiska föreningar
hade utskottet till behandling förehaft följande i anledning af förslaget
väckta motioner, nämligen, inom Första kammaren, nr 84 af
grefve Alexander H amilton och nr 88 af herr Karl Johan Ekman
samt, inom Andra kammaren, nr 299 af herrar F. O. Mörtsell och
Ch. Meurling äfvensom nr 301 af herr A. J. Christiernson m. fl.

Utskottet hade i föreliggande punkt på anförda grunder hemställt,
att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition i förevarande
del samt grefve Hamiltons och herr Christiernsons omförmälda
motioner, måtte för sin del antaga förslag till lag om ekonomiska
föreningar, så lydande som utskottets utlåtande utvisade.

Lagförslag om Utskottets förslag till lag om ekonomiska föreningar.

ekonomiska

föreningar. R

Denna paragraf lydde sålunda:

(i Kungl. Majits förslag)

Förening med ändamål att
främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom att

anskaffa lifsmedel eller andra
förnödenheter åt medlemmarna
eller

afsätta alster af medlemmarnas
verksamhet eller

bereda bostäder åt medlemmarna
eller

anskaffa lån åt medlemmarna
eller

(i utskottets förslag)

Förening med ändamål att
främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom att

anskaffa lifsmedel eller andra
förnödenheter åt medlemmarna
eller

afsätta alster af medlemmarnas
verksamhet eller

bereda bostäder åt medlemmarna
eller

anskaffa lån åt medlemmarna
eller

Lördagen den 1.9 maj, e. in.

»r 29''.

(i Kungl. Maj:ts förslag)

idka annan ekonomisk verksamhet må

kunna i enlighet med hvad
i denna lag sägs varda registrerad
såsom ekonomisk förening.

Hvad nu är stadgadt skall
oclc gälla onp förening, som genom
idkande af handel eller annan
verksamhet, hvarmed följer skyldighet
att föra handelshöclcer, vill
vinna annat ändamål än främjande
af medlemmarnas ekonomiska
intressen.

(i utskottets förslag)

idka annan ekonomisk verksamhet må

kunna i enlighet med hvad
i denna lag sägs varda registrerad
såsom ekonomisk förening.

Herr So der her g h: Vid denna första paragraf iförslaget
till lag om ekonomiska föreningar förekommer en reservation
af mig in blanko. Det förhåller sig emellertid på det .viset,
att jag icke varit i tillfälle att deltaga i någon detalj granskning
af ifrågavarande lagförslag .inom utskottet, och att jag
endast för att förbehålla mig fri och öppen talan låtit anteckna
mig, på sätt som skett, såsom reservant. I fråga om denna paragraf
har jag intet annat yrkande att gorå än om bifall til]
utskottets förslag.

Herr Håkan son: Herr talman. Af den omständigheten att
kammaren bifallit det yrkande, som jag framställt beträffande
§ 2 i lagen om ideella föreningar, följer, att sista stycket i § 1
bör bibehållas, sådant det lyder enligt Kungl. Maj:ts proposition.
Utskottet har däremot uteslutit sista stycket. Jag yrkar därför
bifall till § 1 enligt dess lydelse i Kungl. Maj ris proposition.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter jämlikt
förekomna yrkanden gjordes propositioner, först på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag samt vidare därpå,
att motsvarande paragraf af Kungl. Maj:ts förslag i ämnet skulle
godkännas; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

2 §.

För denna paragraf hade föreslagits följande lydelse:

(af Kungl. Maj. t)

Ekonomisk förening, som idkar
handel eller annan verksamhet,
hvarmed följer skyldighet att
föra handelsböcker, må allenast

(af utskottet)

Ekonomisk förening, som idkar
handel eller annan verksamhet,
hvarmed följer skyldighet
att föra handelsböcker, må allé -

Lo g förslag om
ekonomiska
föreningar.
(Forts.)

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Lagförslag om (af KungMajlt)

ekonomiska

föreningar, mot kontant betalning försälja
(Forts.) till andra än medlemmar i föreningen.
Hvad sålunda stadgats
äge dock ej tillämpning i fråga
om förening, hvars försäljning
till andra än medlemmar i föreningen
omfattar hufvudsakligen
alster af medlemmarnas eller
föreningens verksamhet.

{af utskottet)

nast mot kontant betalning försälja
till andra än medlemmar i
föreningen. Hvad sålunda stadgats
äge dock ej tillämpning i
fråga om förening, hvars försäljning
till andra än medlemmar i
föreningen omfattar hufvudsakligen
alster af medlemmarnas
eller föreningens verksamhet, och
ej heller i fråga om förening, som
har till ändamål att inköpa och
försälja varor, afsedda för landtbrukets
behof.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Som herrarna
kanske erinrade sig, tillstyrkte lagutskottet i fjol, att åt
2 § skulle gifvas det innehåll, att ekonomiska föreningar, som
idkade handel eller annan verksamhet, hvarmed följde skyldighet
att föra handelsböcker, icke finge försälja till andra än medlemmar
i föreningen. Kung!. Maj:ts proposition var jämväl i fjol
af samma innehåll som i år, att sådan förening'' endast mot kontant
betalning skulle få sälja till andra än medlemmar i föreningen.
Principiellt stod jag visserligen, när lagutskottet hade att
behandla den nu föreliggande propositionen, på samma ståndpunkt
som i fjol. Jag ansåg det egentligen stridande mot dylik
förenings idé att idka handel med andra än föreningsmedlemmar,
men då jag väl visste, att det icke skulle vara möjligt att i medkammaren
få igenom en lag om ekonomiska föreningar, så vidt
utskottet fortfarande vidhölle och Första kammaren gillade den
ståndpunkten, så lät jag, ehuru med mycken tvekan, förmå mig
att gå in på Kungl. Maj:ts proposition i denna del. Men längre
än Kungl. Maj:ts proposition går i det afseendet, har jag under
ingå förhållanden ansett mig kunna gå.

Beträffande denna paragraf förelågo till utskottets behandling
två motioner, den ena af grefve Alexander Hamilton, väckt
i denna kammare, af innehåll att förening, som hade till ändamål
att inköpa och försälja varor, afsedda för landtbrukets behof,
skulle få sälja annorledes än mot kontant betalning jämväl
till andra än medlemmar, och den andra motionen af herr Christieimson
m. fl. i Andra kammaren, af innehåll att förening skulle
i parti få sälja varor på kredit till andra föreningar, äfven om
dessa föreningar icke vore medlemmar i den första föreningen.
Isynnerhet den sista motionen föreföll synnerligen betänklig. Om
det på grund af bristande kreditunderlag hos en ekonomisk förening
är risk att tillåta en sådan förening att på kredit sälja
i minut till andra än medlemmar, är det naturligtvis ännu större
risk att tillåta en sådan förening att idka kreditförsäljning i

Lördagen den 13 maj, e. m. 45

parti. Förlusterna kunna blifva så mycket större vid partiförsäljning.
Den omständigheten, att de idka grosshandel, bör ingalunda,
såsom ock af herr statsrådet anföres i den kungl. propositionen,
verka till eftergift i förevarande afseende. Dessa landtmannaföreningar,
som nu grefve Hamiltons motion angår, vore det
kanske icke så farligt att gifva denna särställning, men för min
del vill jag, liksom mina medreservanter, icke heller i den delen
afvika från Kungl. Maj:ts förslag. Vi anse att det är både lämpligast
och riktigast att öfver hela linjen tillämpa den bestämmelsen,
att förbud mot annat än kontant försäljning måste råda
beträffande andra än icke medlemmar.

Jag ber att på dessa grunder få yrka bifall till 2 § enligt
dess lydelse i Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Bergendahl: Herr talman! Såsom den föregående
talaren nämnde, har det tillägg, som gjorts af utskottet, föranledts
af eu motion af grefve Hamilton, hvilken yrkat, att kreditförsäljning
skulle vara tillåten för de landtmannaföreningar,
som omförmälas i förslaget. Kungl. Maj:t har föreslagit förbud
mot kreditförsäljning till icke medlemmar, men har därifrån gjort
ett undantag. Ku skulle enligt utskottets förslag tillkomma vtytterligare
ett sådant. Jag har ansett, att man kan göra detta
undantag beträffande landtmannaföreningar, ty dessa föreningar
intaga gifvetvis en särställning. De skilja sig från de s. k. konsumtionsföreningarna,
hvilka kreditförbudet ju närmast gäller.
Landtmannaföreningarna sälja endast ett ringa fåtal varor. De
hafva ingen försäljning i bod såsom konsumtionsföreningarna. De
hafva ingen anledning såsom konsumtionsföreningarna att öka
sin kundkrets. De hafva tvärtom en alldeles gifven anledning
att inskränka försäljningen till endast medlemmar, men det kan
hända, att på grund af fraktförhållanden, prisförhållanden eller
skördeförhållanden de hafva fått förse sig med större förråd,
än som föreningens medlemmar kunna konsumera. Då blifva dessa
föreningar tvungna att sälja till utomstående, ty de inköpta
varorna äro utsatta för förskämning eller för att falla i värde.
För att undgå förlust måste föreningarna afyttra dessa varor;
men det är gifvet, att föreningarna måste sälja på samma villkor,
som försäljning eljest sker i dylika fall. Jag har bär ett bref
från den mest kompetenta i detta afseende, nämligen från verkställande
direktören inom svenska landtmännens riksförbund, Ve i •
tergren. Han omnämner, att föreningarna understundom tvingas
att inköpa större partier, än som af medlemmarna omedelbart
kunna konsumeras, och han förklarar, att det är nödvändigt
att i sådana fall hafva rättighet att verkställa försäljning på enahanda
villkor, som gälla för andra försäljare. Dessa landtmannaföreningar
erbjuda också större garanti i fråga om fullgörande af
åtagna förpliktelser än andra föreningar. Och härtill kommer,
att dessa försäljningar, såsom jag nämnde, icke äga rum i bod.
Här öifverlämnas icke varan omedelbart till köparen och kan

Nr 39.

Lagförslag om
ekonomiska
föreningar.

(Forts.)

Kr 29.

Lördagen den 13 maj, e. in.

Lagförslag om icke af honom omedelbart gäldas. Först sedan varan framkomekonomisha
mit och köparen varit i tillfälle att granska densamma kan lian
föreningar, fullgöra sill likvid.

(Forts.) Vid dessa förhållanden och då det icke synes innebära någon

fara för att utsträcka undantaget till ifrågavarande slag af föreningar,
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve H a in i 11 o n, Alexander: Jag tror icke, att landtmännens
inköpsföreningar kunna existera inom de trånga gränser,
som Kung!. Maj:t föreslagit. Jag har kommit till denna öfvertygelse
på grund af den erfarenhet jag erhållit under flera års
deltagande i inköpsföreningars verksamhet, och denna öfvertygelse
har stärkts genom uttalanden från andra håll. Jag har erhållit
uppgifter från som jag tror alla rikets inköpsföreningar,
och af dessa uppgifter framgår att försäljning till utomstående
förekommer i afsevärd utsträckning, särskild! inom de föreningar,
som vunnit någon större utveckling. Äfven från håll, där man
icke ännu sålt till utomstående, har man uttalat sig för rättighet
till sådan försäljning i enlighet med motionens syfte. För att
belysa detta förhållande ber jag få uppläsa ett utdrag ur en skrifvelse
från Norrbottens landtmannaföreningars förbund. »Vi vilja»,
säga de, »på samma gång meddela att ändring af föreningslagarna
och denna ej minst i den stil herr grefv-en motionerat är af behofvet
mycket påkallad och nödvändig för en sund och snabbb utveckling
af vårt föreningsväsende, hvarför vi på det lifligaste instämma
i motionens syfte.»

Nu yrka reservanterna, herr Håkanson m. fl., att 2 § måtte
bibehållas vid den lydelse, den har i Kungl. Maj:ts proposition,
på grund af de af statsrådet och chefen för justitiedepartementet
anförda skälen. Den inskränkning, som Kungl. Maj:t föreslår,
grundar sig egentligen på fruktan för menliga följder af utsträckta
kreditförhållanden. .Det är också gifvet att man måsteiakttaga
försiktighet i sådant hänseende, men detta tror jag föreningarna,
själfva inse, hvadan det icke alls torde vara någon
risk att bevilja dem ifrågavarande rätt, och på denna grund yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

H’err Nilsson: Det tillägg, utskottet gjort till denna paragraf,
finner jag i motsats till de bägge föregående talarne inte
vara särdeles lyckligt för vårt föreningsväsende. Själfva föreningens
natur och styrka ligger naturligtvis däri, att alla, som
önska begagna sig af en förenings förmåner, också böra ingå som
medlemmar i föreningen. Medgifves nu denna frihet, som utskottet
föreslagit, blifver följden den, att angelägenheten att få så
många som möjligt med i föreningarna slappas och att föreningarnas
styrka och solidaritet försvagas. Den som har litet erfarenhet
af föreningsverksamhet vet allt för väl, att en stor del
personer finna med sin fördel förenligt att icke ingå i några föreningar,
men de äro gärna med om att vid gynnsamma tillfällen

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

begagna sig af de fördelar, en förening’ kan lämna. Emeller- Lagförslag om
tid kan ju t. ex. eu inköpsförening såväl som den enskilde köp- ekonomiska
mannen råka ut för att göra mindre förmånliga inköp, och följ- f°rmmöarden
af detta går ju då ut öfver föreningens kunder; de som då (Forts.)
alltid slippa undan äro dessa, som icke inregistrerats som medlemmar
; de gorå då förmånligare inköp på annat håll, och de inregistrerade
medlemmarna få själfva bära eventuella förluster. Tydligt
är ju, att sådant förfarande, som faktiskt ofta i praktiken
förekommer, skall försvaga föreningsverksamheten. Vill man därför
en stark förening, bör om möjligt hela kundkretsen vara
solidarisk, men detta befordrar man icke genom för stora förmåner
åt föreningarna att på kredit sälja varor till hvem som
helst, som står utanför föreningen.

Jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jämlikt framställda
yrkanden propositioner, först på godkännande af föreliggande
paragraf enligt utskottets förslag samt vidare därpå, att kammaren
skulle godkänna motsvarande paragraf af Kungi. Maj:ts förslag
i ämnet; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

3—34 §§.

Godkändes.

35 §.

Denna paragraf lydde:

(■i Kungl. Maj:ts förslag)

A föreningssammanträde må
ärende, som ej blifvit i kallelsen
till sammanträdet angifvet, ej
till afgörande företagas, där det
ej enligt stadgarna skall förekomma
å sammanträdet eller
omedelbart föranledes af ärende,
som där skall afgöras; dock att
ärende, som ej afser ändring af
stadgarna eller ny eller förhöjd
afgifts utkräfvande eller föreningens
trädande i likvidation, jämväl
må till afgörande företagas,
såframt samtliga närvarande därtill
gifva sitt samtycke.

Hafva de ärenden, som skola
företagas till behandling å före -

(i utskottets förslag)

A föreningssammanträde må
ärende, som ej blifvit i kallelsen
till sammanträdet angifvet, ej till
afgörande företagas, där det ej
enligt stadgarna skall förekomma
å sammanträdet eller omedelbart
föranledes af ärende, som där
skall afgöras; dock att ärende,
som ej afser ändring af stadgarna
eller ny eller förhöjd afgifts utkräfvande
eller föreningens trädande
i likvidation, jämväl må
till afgörande företagas, såframt
tre fjärdedelar af de närvarande
därtill gifva sitt samtycke.

Hafva de ärenden, som skola
företagas till behandling å före -

Jfr 29.

Lördagen den 18 maj, e. m.

Lagförslag om (* Kungl. Maj.in förslag)

ekonomiska . p

föreningar, mngssammanträde, bliivit med(Ports.
) lemmarna särskildt meddelade på
sätt ock å tid före sammanträde,
som i stadgarna angifvas, vare
så gillt, som om ärendena varit
upptagna å kallelsen till sammanträdet.

Där för giltighet af beslut erfordras,
att det fattas å två på
hvarandra följande föreningssammanträden,
må kallelse till andra
sammanträdet ej ske, innan det
första hållits.

Öfver beslut, som å föreningssammanträde
eller annorledes af
föreningen fattas, skall genom
styrelsens försorg föras protokoll.
Senast två veckor från beslutets
dag skall protokollet vara tillgängligt
för föreningsmedlemmarna.

(i utskottets förslag)

ningssammanträde, blifvit medlemmarna
särskildt meddelade på
sätt och å tid före sammanträde,
som i stadgarna angifvas, vare
så gillt, som om ärendena varit
upptagna å kallelsen till sammanträdet.

Där för giltighet af beslut erfordras,
att det fattas å två på
hvarandra följande föreningssammanträden,
må kallelse till andra
sammanträdet ej ske, innan det
första hållits.

Herr Håkanson: Med åberopande af de skäl, som anförts
i den af mig m. fl. vid betänkandet fogade reservationen, ber
jag att få yrka bifall till 35 § enligt dess lydelse i Kungl. .Maj:ts
proposition.

Herr B e r g e n d a h 1. Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag. Den enda lilla skiljaktigheten mellan Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag är den, att Kungl. Maj:ts förslag krafvel’, att
ett ärende icke må upptagas till behandling vid ett föreningssammanträde,
såvidt det icke har varit angifvet i kallelsen. Utskottet
har velat bereda eu lättnad härutinnan, tv utskottet har ansett,
att ett ärende kan uppkomma, hvilket icke har förutsetts, då
kallelsen utfärdades, men som det är angeläget för föreningen att
på sammanträdet få afgjordt, emedan dess uppskjutande skulle
kunna vålla föreningen olägenhet. Därför har utskottet föreslagit
att, om 8/i af de vid sammanträdet närvarande föreningsmedlemmarna
besluta sådant ärendes behandling, skulle ärendet kunna
upptagas till afgörande. Dessa ärenden, som här äro i fråga,
äro af mindre vikt, så att det synes mig icke innebära någon fara
att göra denna eftergift, hvilken måste lända till lättnad och
fördel för föreningarna.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till utskottets förslag
i denna del.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
förekomna yrkanden propositioner, först på paragrafens god -

Lördagen den 13 maj, e. m.

Xr 29.

.kännande i enlighet med utskottets förslag samt vidare därpå att Lagförslag om
motsvarande paragraf af Kungl. Maj :ts förslag i ämnet skulle god- ekonomiska
kännas; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervä- forenmgigande
ja besvarad. (Forts.)

Öfriga delar af utskottets förslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 3.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten !.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 10 och 12 innevarande maj Författningsbordlagda
utlåtande nr 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition förslag ang.
med förslag till förordning angående biografföreställningar. biografföre Genom

en den 10 mars 1911 dagtecknad proposition, nr 160, stallmncJarhvilken
af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, hade Kungl.

Maj:t under åberopande af propositionen bifogadt utdrag af i statsrådet
fördt protokoll begärt Riksdagens yttrande öfver framlagdt
förslag till förordning angående biografföreställningar.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anmäla, att Riksdagen
efter granskning af ifrågavarande förslag icke funnit skäl
till annan erinran, än att i de föreslagna 5 och 18 §§ torde företagas
vissa ändringar, som för tillgodoseende af i utlåtandet angifna önskemål
funnes erforderliga.

Herr Hallberg: Jag tillåter mig framställa några erinrin gar

beträffande detta lagförslag. De röra § 4, enligt hvilken bilder,
som skildra nyligen inträffade händelser och som förevisas under
eu tid af högst tio dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum,
äro undantagna från censur.

Granskningen af bilder, som vid dylik föreställning skola
förevisas, är lagd i den lokala polismyndighetens hand. Jag befarar,
att svårigheter och olägenheter skola uppstå vid tillämpning
af detta lagrum. Till en början kan det ju vara ganska vanskligt
att afgöra, huruvida dessa bilder verkligen skildra nyligen inträffade
händelser. Möjligt är, att sådant är i viss grad påtagligt,
men stundom är det ingalunda så. Händelser äro ju af mångskiftande
art. Bilder kunna skildra t. ex. mord eller dylika händelser
af den beskaffenhet, att vederbörande censur skulle un Första

kammarens protokoll 1911. Nr 29. 4

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Författnings- derkänna filmen, om den underställdes dess granskning. Nu är
förslag ang. det polismyndigheten, som skall afgöra, huruvida bilderna få
biograf öre- förevisas. Polismyndigheten har härutinnan att följa de direktiv,
störningar. gom ■ g g äro atlgjfna för granskningsmännen. Men det kan val
(Forts.) ifrågasättas, om polismyndigheten är kompetent för sådana värf.

Man har ju tänkt sig, att dessa granskningsmän skulle vara personer
med särskilda kvalifikationer för att vara ägnade för uppgiften.
Kan man säga, att polismyndigheterna i regeln hafva
sådana kvalifikationer? Jag befarar, att det skall i praktiken
ställa sig så, att polismyndigheterna ,i tveksamma fall låta bilderna
passera. Denna myndighet äfventyrar lätt nog åtal, därest
den vägrar sitt samtycke, och den utsätter sig måhända för ersättningsskyldighet.
Vederbörande biograf ägare säga: jag har förlorat
så och så mycket därigenom att jag förbjudits visa dessa
bilder. Det förefaller mig, som om detta undantagsstadgande
utan fara kunde tagas bort; olägenheten består däri, att allmänheten
får vänta några dagar, innan den får skåda dessa bilder,
men denna olägenhet tycker jag är ganska ringa emot de svårigheter
jag sökt framhålla.

Vidare tillåter jag mig ifrågasätta, huruvida lagutskottets
erinran mot § 13 är grundad. Lagutskottet har menat, att 13 §
skulle justeras på det sätt, att det undantag, hvarom där förmäles,
endast skulle afse läroanstalter, men däremot skulle bilder,
som visas vid andaktsöfning eller vid af staten understödda föreläsningar,
vara underkastade granskning? Kan man icke såga,
att en garanti finnes redan däri, att det är en andaktsöfning —
jag menar naturligtvis en andaktsöfning i verklig mening och
icke en konstlad —■ och likaså i den kontroll, som öfvas vid en
af staten understödd föreläsning ?

Nu skall jag icke tillåta mig .att göra något yrkande, ty Kungl.
Maj:t har icke påkallat något Riksdagens beslut, utan endast Riksdagens
yttrande, och därest hvad jag anfört finnes vara beaktansvärdt,
kan ju detta tagas i öfvervägande vid lagarbetets vidare
fortsättning. Jag har således intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om andrad ly- Föredrogs ånyo lagutskottets den 10 och 12 innevarande mådeise
af tö nåd bordlagda utlåtande nr 49, i anledning af väckta motioner om
kap. 22 och 24 ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

§§ strä fva
en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 187, hade herrar Hjalmar Branting, Carl Lindhagen,
Herm. Lindqvist, C. G. Lindley, A. C. Lindblad, Ernst Söderberg,
Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, B. Hj. Rissén, J. Th. Johansson,
Sven Persson, Erik Palmstierna, Carl fVinberg, K. A. Borg, J.

Lördagen den lo maj. c. m.

Nr 29.

Åberg, J. A. Wallin, N. Edv. Lindberg, C. E. Svensson, E. C. Om ändrad lyKropp,
Värner Rydén, Sven Linders, Nils Persson, 0. Ii:son Wal- delse af 15
dén, Aug. Nilsson, A. C. J. Christiernson, G. A. Strömberg, F. W. 4

Thorsson, Emil Kristensson, G. A. Rundgren, N. A:son Berg, J. Siag''en.
Forssell, E. A:son Leksell, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson och (ivts.)

X. J. Carlsson under punkt ko i motionen hemställt, att Riksdagen
ville för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen till den lydelse dessa §§ hade före 1899 års lagändring.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra kammaren af herr Johan C. TF. Thyrén väckt, till
utskottet hänvisad motion, nr 51, däri hemställts, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att §§ 22 och 24 i 15 kap. strafflagen
erhålla följande ändrade lydelse:

§ 22. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af
sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta,
straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen
ej med svårare straff särskild! belagd är.

Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och är det försök
ej med svårare straff särskild! belagdt, straffes med böter eller
fängelse.

§ 24. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas af annan än målsägande.

Punkten 1.

Utskottet hade i denna punkt på åberopade skäl hemställt, att
herr Brantings m. fl. ifrågavarande motion i förevarande del icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade reservationer afgifvits af, bland andra,

l:o) herrar Widén och Rogberg, hvilka likväl ej däri framlagt
sin åsikt;

2:o) herrar Söderbergh, Pettersson i Södertälje och Åkerman,
hvilka hemställt, att Riksdagen ville med anledning af de i ämnet
väckta motionerna, för sin del besluta, att 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar---belagd är.

Gör man genom våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel
omförmäles, försök till tvång, som nu är sagdt, straffes, där gärningen
ej med svårare straff särskild! belagd är, med böter eller
fängelse.

24 §.

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, där
ej målsäganden det till sådant åtal angifver. Ej heller må brott,
som i 23 § sägs, åtalas af annan än målsägande.

samt

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Om ändrad lydelse
af 15
kap. 22 och 24

§§ stra.f

lagen.

(Forts.)

3:o) af herr Lindqvist, som hemställt, att Riksdagen måtte
för sin del besluta, att 22 och ''24 §§ i 15 kap. strafflagen skulle
erhålla samma lydelse, som de både före deras genom lagen den
10 juli 1899 antagna nya lydelse.

Herr Söderbergh: Den s. k. Åkarpslagens vara eller icke
vara har återigen kommit under Riksdagens ompröfning. Senast
åren 1908 och 1910 har framställts kraf på upphäfvande af
de år 1899 vidtagna ändringar af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen,
som .gå under den populära benämningen Åkarpslagen, men har
detta kraf alltid afvisats såväl af lagutskottet som af Riksdagens
båda kamrar. I år föreligger emellertid frågan i ett annat skede
än förut. Lagutskottet har haft till behandling icke allenast
den sedvanliga motionen om Åkarpslagens upphäfvande, utan
äfven en annan motion om ändring af ifrågavarande lagparagraf,
åsyftande att undanröja åtminstone vissa af de anmärkningar,
som riktats mot dessa paragrafers nuvarande lydelse. Då
denna motion väckts af professor Thyrén i Andra kammaren,
den man, som erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utarbeta ny
strafflag för Sverige, har naturligtvis denna motion väckt stort
intresse. Men den har dock icke lyckats vinna det ringaste afseende
hos lagutskottets majoritet.

Jag skall emellertid icke här plädera för någon af ifrågavarande
motioner, utan för den reservation, som jag jämte två kamrater
i lagutskottet afgifvit. Jag skall härvid förbigå det sedvanliga
repeterandet af hvad som förekommit vid Åkarpslagens tillkomst
och allt hvad som så ofta och kraftigt upprepats om och om igen
rörande denna sak. Åtminstone det stora flertalet af denna kammares
ledamöter torde vara fullt förtrogna med ämnet. Jag ber
endast att få stryka under ett par yttranden, som förekomma i
professor Thyréns motion, såsom då han kallar 1899 års lagändring
»ett oförnekligt och svårt misstag», och då han erinrar, hurusom
denna lag visat sig vara ett synnerligen kraftigt politiskt
agitationsmedel, och då han slutligen konstaterar, att den misssämja
mellan klasserna, som den bidragit att framkalla, mer
än uppvägt den nytta, den i öfrigt må hafva medfört. Jag tillåter
mig hysa den fasta öfvertygelsen, att dessa uttalanden icke
kunna jäfvas. Ingen annan lag, som under de senare åren tillkommit
här i Sverige, har på grund af sina brister åstadkommit ett
så djupt inrotadt missnöje. Det är naturligtvis också alldeles
omöjligt att öfvertyga en vanlig människa om rättvisan däri, att,
om en person försöker tvinga en annan att begå mord, men denne
står emot och icke går in därpå, försöket icke blir med straff belagdt,
medan däremot, om en person försöker tvinga en annan till
att deltaga i en arbetsinställelse, detta misslyckade försök belägges
med straff. Och detta försök blir icke blott straffadt, utan
bestraffas lika hardt som det fullbordade brottet. Det är också
alldeles omöjligt att öfvertyga samma vanliga människa om rätt -

Lördagen den 13 maj, e. in.

>''r 29.

visan däri, att om en arbetsgivare försöker tvinga en annan
arbetsgivare att deltaga i en lockout — som äfvenledes är ett
slags arbetsinställelse — det försöket går alldeles fritt frän
straffpåföljd, ty Åkarpslagen gäller icke för arbetsgivaren, utan
uteslutande för den andra kontrahenten, arbetstagaren.

En lagändring på denna punkt kommer helt visst ingen dag för
tidigt, säger professor Thyrén, och öfvertygelsen härom torde hos
mången vara fast rotad. Vi reservanter hafva förmenat, att försök
att tvinga, någon att deltaga i arbetsinställelse, då det sker genom
våld eller hot, fortfarande bör straffas, såvidt det såsom medel
använda våldet eller hotet i och för sig är straffbart, men drabbas
af’ ett något strängare straff än det som nu stadgas för hot eller
det lindrigaste slaget af misshandel.

Vi anse vidare, att dylikt försök till tvång bör vara straffbart,
vare sig det går ut på att tvinga någon till arbetsinställelfse
eller till någon annan underlåtenhet eller verksamhet.

Slutligen finna vi erfarenheten otvetydigt hafva ådagalagt
nödvändigheten däraf, att bestämmelserna om åtalsrätten återföras
till deras ursprungliga lydelse, så att brott, hvarom här är
fråga, icke må åtalas af allmän åklagare utan efter angifvelse
af målsägaren. Genom de af oss reservanter föreslagna ändringarna
tro vi, att de omordade orättfärdigheterna uti ifrågavarande
lagrum undanröjas, men samhället fortfarande beredes det skydd
i förekommande fall, som kan anses behöfligt och önskvärd!.
Jag tillåter mig yrka bifall till reservationen.

Herr Steffen: Jag skall tillåta mig att för kontrastens skull
uppläsa först den svenska lagtext, om hvilken här är fråga, ^och
sedan en engelsk lagtext, som rör sig på motsvarande område.
Den svenska har följande lydelse: »Tvingar någon, utan laga rätt,
eller med missbruk af sin rätt, genom våld eller hot, annan att något
göra, tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete
i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskildt
belagd är. — Lag samma vare, där man, j)å sätt nu är sagdt,
försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindrar
någon att återgå till arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete.
» Det senare är det tillägg, som gjordes den 10 juli 1S89.
En engelsk lag af år 1906, Träde Disputes Ad, innehåller ett tilllägg
till den under många år fortsatta fackföreningslagstiftningen
och har i andra momentet följande stadgande, som jag tillåtit mig
öfversätta så godt jag kunnat: »Det är lagligt för en eller flera
personer, då de handla på eget ansvar eller å en fackförenings
vägnar-----samt förbereda eller främja en arbetstvist, att uppe hålla

sig på eller nära det ställe, hvarest någon bor eller arbetar
eller för tillfället vistas, om de uppehålla sig där blott i ändamål
att på ett fredligt sätt erhålla eller meddela upplysningar eller
för att fredligt öfvertala en person att arbeta eller att afstå från
att arbeta.» Detta är hvad den engelska lagen i sin fackterminologi
kallar för »peaceful picketing». y>Piéketingy> afser de vaktpos -

Om ändrad lydelse
af 15
kap. 22 och 24

§§ straff lagen.

(Forts.)

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Om ändrad ly- ter en krigsstyrka utsätter för att bevaka fiendens positioner,
delse af is och uttrycket har af engelska fackföreningarna öfvertagits för
la&&2 °chff24 att beteckna de poster, som de strejkande utsätta kring en fabrik
lagen'' °^er arbetsplats, där strejk råder, för att genom öfvertalning
(Ports) 0°k personligt inflytande afhålla arbetare från att upptaga arbetet.
Denna handling är nu i England uttryckligen legaliserad, under
det att den Svenska lagen gjort sig skyldig till något enligt min mening
fullkomligt häpnadsväckande, då den för detta enda slag af försök
att tvinga stadgar samma straff som för det fullbordade
tvångsbrottet, medan, såsom här förut framhållits, försök att
tvinga, när det gäller andra slag af tvångsbrott, förblifva ostraffade.
Reservanten herr Åkerman i Andra kammaren har med
full rätt härom yttrat: »därmed öppnas äfven möjlighet att på
en omväg omintetgöra strejkrätten. Ty rätten att själf nedlägga
arbetet medför såsom ovillkorlig konsekvens rätten att öfvertala
annan att icke taga den lediga platsen.»

Hvad jag nu vill komma fram till är, att försök att tvinga
annan gifvetvis med goda skäl kan blifva föremål för strafflagstiftning,
ehuru så icke är förhållandet i vår svenska lag, på
detta och kanske några få andra undantag när. Men hvad som
gjort denna lag till klasslag är, att vi här ha ett undantag friån
den allmänna regeln, samt att detta undantag är så beskaffad!,■
att det uteslutande träffar en enda samhällsklass i en del af dess
sociala verksamhet för befrämjande af dess ekonomiska och sociala
intressen. Det är icke min mening att plädera för strafflöshet
för försök att tvinga någon till arbetsinställelse, men hvad
jag ovillkorligen skulle fordra vore, att den svenska lagen angående
straff för försök att tvinga göres allmän och att i denna allmänna
lag infogas hvad skäligen kan kräfvas, när det gäller fackföreningsmedlemmars
försök att tvinga andra till afstående från
arbete. Såsom lagen nu står, är den för mig intet annat ån eu
klasslag, en juridisk jnonstruositet. Jag har genom personlig
iakttagelse af lagens verkningar funnit, att den hos arbetareklassen
väckt stor bitterhet samt allmänt betecknas såsom ett
utslag af den styrande och härskande klassens partiskhet på det
sociala området. Detta har för mig varit så mycket bedröfiigare.
som jag är öfvertygad, att man icke kan utmana en hel samhällsklass
misstro på en enda punkt af lagstiftningen utan att rubba
dess tillförsikt till den skrifna lagen öfver hufvud. Det är dock
på lagens grund vi vilja bygga alla sociala framsteg och det
framtida samhället likaväl som det närvarande.

Jag tror mig icke behöfva längre dröja vid detta ärende; det
har varit utförligt diskuteradt förut, och jag skall efter dessa få
ord, herr talman, inskränka mig till att yrka afslag på utskottets
hemställan i mom. 1 och bifall till herr Lindqvists reservation.

På hemställan af herr talmannen medgaf Kammaren, att jämväl
punkten 2 i förevarande utlåtande nu finge föredragas och behandlas
i sammanhang med punkten 1.

Lördagen den 18 maj, e. m.

Nr 29.

I den härpå föredragna punkten 2 hade utskottet hemställt, om ändrad lyatt
herr Thyréns ifrågavarande motion ej heller måtte föran- delse af u
leda någon Riksdagens åtgärd. hap. 22 och 24

Herr Högberg: De anmärkningar herr Thyrén .i sin

motion framställt mot gällande rätt på ifrågavarande område
äro gamla, men de äro så pass allvarsamma, att man om möjligt
bör söka vidtaga åtgärder för att undanröja dem. Då skulle
det måhända ligga närmast till hands att, såsom föregående
ärade talare föreslog, helt enkelt borttaga 2 mom. af 22 §,
men utskottet, liksom herr Thyrén och reservanterna herrar Söderbergh
och Pettersson i Södertälje m. fl., hafva visat, att det
icke går för sig att borttaga samma lagrum. Man skulle nu
kunna tycka, att den affattning, herr Söderbergh m. fl. föreslagit
för 2 mom., bör kunna godkännas; men den karakteristik,
som dessa reservanter gifvit försök till tvång, synes mig icke
fullt tillfredsställande, och i öfrigt förefaller mig den formulering,
som reservanterna gifvit sitt förslag, icke kunna fullt
godkännas med hänsyn till åklagaremyndighetens och den dömande
myndighetens rätt att fordra full klarhet i en lags affattning.
Vid sådant förhållande har jag kommit till det resultatet,
att herr Thyréns motion bör bifallas, såvidt den rör 22 §.
Det är sant, att utskottet gjort ett par anmärkningar mot densamma,
men dessa äro verkligen af så ringa betydelse, att jag
anser mig icke behöfva ingå på dem. Således vill jag yrka
bifall till herr Thyréns motion, för så vidt den gäller § 22.

Jag kommer nu till den s. k. åtalsparagrafen, § 24. Vidkommande
denna har herr Thyrén föreslagit, att all brottslighet
enligt 22 § skulle falla under allmänt åtal och åtalsrätten således
göras vidsträcktare än den för närvarande är. Häremot
har utskottet anmärkt, att den föreslagna utvidgningen af åtalsrätten
skulle leda till stötande ingrepp i privata förhållanden.
Denna anmärkning förefaller mig öfvervägande vara teoretisk;
praktiskt är den af mindre betydelse. Mot den kan åberopas
hvad herr Thyrén själf anför; han säger nämligen, att brott
enligt 22 § bör i sin helhet föras under allmänt åtal, helst bevisning
om det fullbordade brottet nästan alltid förutsätter målsägandens
förklaring, att hans handling eller underlåtenhet verkligen
framkallats genom i lagen förutsatt tvång. Det vill med
andra ord säga, att genom en förklaring, att tvång icke föreligger,
kan en person, som eljest skulle blifva målsägare, undandraga
sig att blifva det i rättegång, som en allmän åklagare
hade lust att anhängiggöra, ;men målsäganaen af någon anledning
funne för sig obehaglig. Men jag skall emellertid icke
sätta sig emot, utan godkänna denna utskottets anmärkning.
Nu skulle det ligga nära till hands att inskränka åtalsrätten
att omfatta endast de fall, att målsägande!! angifvit brottet
till åtal, precis såsom reservanterna, herr Söderbergh m. fl.
föreslagit, men mot detta yrkande vill jag för min del åberopa

straff lagen.

(Forts.)

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Om ändrad ly- utskottets anmärkning, att det är af vikt, att vissa försök till
delse af 15 frihetsbrott och särskild! försök till brott mot arbetets frihet
^‘is2 t°-Chff-4 komma under allmänt åtal. Verkligheten har visat, att det hit -

§§ strafflagen.

(Forts.)

tills varit välbehöfligt och det torde äfven i framtiden blifva
välbehöfligt.

Föi1 min del tror jag, att man kan gå en medelväg mellan motionärens
hemställan, att brott enligt 22 § alltid skola falla
under allmänt åtal, och herr Söderberghs m. flis förslag, att de
skola falla under allmänt åtal, endast när de af målsägaren
angifvas till åtal. Jag säger, att man kan gå en medelväg
och lämpligen låta brott enligt 22 § åtalas af allmän åklagare,
om det kräfves af »allmänna hänsyn», såsom den norska rätten
uttrycker saken. Ett sådant uttryck passar ju icke i svensk
rätt; men vi hafva nåjgot liknande, då man säger, att .brottmedfört
fara för allmän ordning och säkerhet. Därför finner
jag en affattning af 24 § ungefär sådan som denna böra antagas:
Brott, som i 22 § sagd! är, må ej åtalas af allmän åklagare,
där ej målsäganden det till sådant åtal angifver eller brottet
medför fara för allmän ordning eller säkerhet.

Jag får således yrka bifall till herr Thyréns motion, såvidt:
det gäller 22 §, och föreslår rörande 24 §, att den må få sådan
lydelse, som jag nu uppläst, med gällande tillägg beträffande 23 §.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Här föreligger
en hel del ändringsförslag, och nu kom den siste ärade
talaren med ett splitter nytt, som aldrig varit uppe i lagutskottet.
oaktadt den ärade talaren där deltagit i frågans pröfning.

Jag skall emellertid först vända mig mot den andre talaren,
herr Steffen. Han läste upp ett stadgande ur en engelsk
lag, såsom han sade, i afsikt att visa, att detta stode ;i motsats
till det lagstadgande, som finnes i 15 kap. 22 § strafflagen..
Häremot vill jag säga, att, om en person icke gör sig .skyldig
till annat förfarande än det, som enligt det engelska stadgandet
förklaras lagligt, jag icke kan finna, att han gör sig skyldig till
brott mot 15 kap. 22 § strafflagen. Motsatsen mellan de båda
stadgandena finner jag icke och inser ej heller i hvad syfte det
engelska lagstadgandet upplästes. För öfrigt vill jag mot herr
Steffen endast åberopa de skäl, lagutskottet i fjol anförde mot
enahanda yrkande, som nu framförts i herr Brantings m. fl.
motion, och hvilka skäl då vunno båda kamrarnas godkännande.
Jag vill antaga, att situationen härutinnan icke förändrat sig
i år, och jag anser mig icke i vidare mån behöfva upptaga den
ärade talarens anförande till bemötande.

Jag kommer härefter till det af herr Söderbergh in. fl.
framlagda ändringsförslaget, Såvidt jag förstår, skulle ett bifall
till herr Söderberghs m fl:s reservation vara alldeles precis detsamma
som att bifalla herr Stoffens yrkande och herr Brantings
m. flis motion. Redan genom att omskrifva 22 §:ns 2 ;mom..

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

på sätt heri Söderbergh m. fl. reservanter föreslagit, skulle stadgandet
blifva fullkomligt utan verkan. Genom att undantaga
ifrågavarande brott från allmänt åtal skulle än mera lagens
tillämpning i praktiken omöjliggöras och lagstadgandet förlora
all betydelse. Jag kan icke betrakta detta förslag annat än
såsom ett försök att, under sken af att i alla fall vilja hafva
en lagstiftning i ifrågavarande afseende, i själfva verket få detta
lagrum upphäfdt eller ändradt, så att det icke kommer till
tillämpning på de förbrytelser, det för närvarande gäller. Jag
kan således naturligtvis icke biträda herr Söderberghs ändringsförslag.

Vidare kommer jag till herr Thyréns motion, med hvilken
ju herr Högbergs yrkande på det närmaste sammanfaller. Herr
Thyrén har yrkat, att 22 §:ns 2 mom. skulle ändras så, att alla
försök till de i §:ns 1 mom. omnämnda brott skulle blifva belagda
med straff, o<jh i sammanhang därmed föreslagit, att straffet
skulle ändras så, att straffmaximum blefve två års fängelse
i stället för straffarbete i två år. Först och främst skall jag
emot ändringen af ifrågavarande moment bedja få åberopa hvad.
lagutskottet därom anför och erinra om det betänkliga uti att
till ett stadgande, som har en så allmän lydelse som. 1 mom.:
»tvingar någon utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt,
genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta»,
foga ett tillägg, hvarigenom hvarje försök till sådant
tvång belägges med straff. Då strafflagen i allmänhet icke belägger
försök till brott med straff, torde det icke vara lämpligt
att införa ett så allmänt stadgande just i denna paragraf.
Till stöd för sitt förslag har motionären åberopat, att det förslag
till strafflagstiftning, som någon gång i en icke aflägsen
framtid kommer att framläggas, förmodligen kommer att innehålla
stadganden, hvarigenom i allmänhet försök till brott blifva
straffbara. Det är emellertid väl bäst att jämväl i fråga om
försök till brott, som omförmälas i 1 mom. af 22 § afvakta den
lagstiftning, hvarigenom försök till brott i allmänhet skulle
blifva straffbara.

Nu hafva motionären och med honom reservanterna och andra,
som haft större anmärkningar att göra mot dessa lagrum, riktat
sig mot det »högst ovanliga och högst olämpliga», sota består
däri, att försök till brott är belagdt med lika straff som det
fullbordade brottet. Ja, det låter mycket väl säga sig, det låter
till och med riktigt öfvertygande, men tänker man närmare
på brottet i fråga,, tror jag invändningen förlorar rätt mycket
af sin betydelse. Härvid vill jag erinra, att det i förevarande
fall icke beror så mycket på den brottsliges vilja, huruvida
det stannar vid ett försök eller blir fullbordad! brott. Man kan
tänka sig det fallet, att en person vänder sig till en arbetare
för att förmå honom att upphöra med arbete eller att deltaga
i arbetsinställelse, med hot som gör att denne lämnar arbetet;
då föreligger ett fullbordadt brott. Samma person hotar på.

Om ändrad lydelse
af 15
Icap. 22 och 24
§§ strafflagen.

(Forts.)

Jfr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Om ändrsd ly- alldeles enahanda sätt en annan arbetare, men denne har litet
delse af 15 mera mod eller starkare vilja och blir kvar vid arbetet. Detta
1Cas&2t°Chff24ar ^a försök till brott. Jag frågar: hvilken skillnad har det
lagen i dessa båda fall förefunnits i afseende å den brottsliges vilja ?

(Forts) Jag kan i°ke iinna någon skillnad. Nu säger man, att man
här liksom i fråga om andra brott bör taga synnerlig hänsyn
till effekten af brottet. .Vid ett försök uteblifver ju den
åsyftade effekten. När effektens inträffande eller uteblifvande
är i så hög grad som vid här ifrågavarande förbrytelser beroende
af den persons vilja, mot hvilken brottet är riktadt,
kan jag för min del icke tillmäta effekten så synnerligen stor
betydelse. För öfrigt, då straffskalan är så vid, att den börjar
med 5 kronors böter och maximum är 2 års straffarbete, kan
man vara fullt förvissad, att straffarbete högst sällan ådömes
— och ej annat än i fall, då omständigheterna äro synnerligen
försvårande. Försök till brott af här ifrågavarande art kan
vara så beskaffad^ att det bör beläggas med lika eller högre
straff än ett fullbordadt brott. Jag kan därför ej finna det
vara ur vägen, att möjlighet finnes att jämväl för försök döma
till straffarbete.

Ännu mycket betänkligare förefaller mig herr Thyrens förslag
om åtalsrätten. Enligt den lydelse han gifvit åt 22 § 2 mom.
skulle det blifva belagdt med straff, om någon t. ex. försökte
utpressa penningar genom att hota med något obehagligt afslöjande.
Hotet behöfver ej såsom enligt nu gällande lag vara hot
om misshandel eller brottslig gärning. Utpressningsförsök medelst
hot om afslöjande lär vara ganska vanligt; just i Stockholm
lär sådant förekomma icke så sällan. Den, som blifvit
uppvaktad med hotelsebref, vänder sig till polisen, som tager
reda på brefskrifvaren, vanligtvis någon s. k. »alfons» eller
dylikt. Åtal anställes icke, eftersom dylikt försök ej är belagdt
med straff, men undersökningen förekommer åtminstone i regel
ett upprepande ax utpressningsförsöket. Om ett sådant brott
skulle komma att falla under allmänt åtal, måste polisen, då
det blifvit angifvet, anmäla det för allmänne åklagaren och
denne anställa åtal. Mången gång kan emellertid af slö jandet
vara sådant, att personen, som fått brefvet, ej vill hafva åtal
vid domstol, vare sig afslöjandet, som det är fråga om, är sanning
eller osanning. Följden skulle då blifva, ettdera att han
mot sin vilja finge brottet draget under domstol och afslöjandet
gjordt i en rättegång, eller att han ej vågade vända sig till
polisen för att få skydd, utan vore prisgifven åt .upprepade
utpressningsförsök. Vidare kan det väl icke vara förenligt med
en riktig lagstiftning att låta försök till penningutpressninggenom
hot om af stojanden falla under allmänt åtal, men från
sådant åtal undantaga dylikt försök, som sker genom hot om
misshandel eller brottslig gärning, då sistnämnda förbrytelse
måste anses svårare än den förstnämnda.

Jämväl herr Högberg synes hafva kommit till det resultat,

Lördagen doa 13 maj, c. m

Nr 29.

att han ej kunde biträda herr Thyréns förslag i fråga om åtalsrät- om ändrad lyten,
utan har i stället föreslagit, att brott, som i 22 § säges, ej må delse af u
åtalas af allmän åklagare, där ej målsägaren angifver det till åtalhap^2 och 24
eller brottet medför fara för allmän ordning eller säkerhet. Jag
undrar, huru domstolarna skulle komma att tillämpa ett sådant stad- (Forts j
gande, om det blefve lag. Skulle det verkligen anses, att brott, b''

hvarigenom någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats
att återgå till arbete eller försök till dylikt brott innebure sådan fara
för allmän ordning eller säkerhet, att de skulle falla under allmänt
åtal? Jag förmodar, att herr Högberg afsett detta. Men jag är ej
viss om, utan betviflar högeligen, att denna herr Högbergs afsikt
skulle vinnas.

Jag kan således ej vara med om något af de framlagda ändringsförslagen,
utan tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan
i båda de förevarande punkterna.

Herr Afzelius : Efter de många timmar, vi nu tillbragt här
i plenisalen, efter den diskussion, som både nu och flera gånger förut
försiggått i detta ämne, skall jag inskränka mig till att gifva till
känna, att jag delar den syn på denna sak, herr Thyrén gjort sig till
tolk för. Här denna lag kom till, minnas ju herrarna, att den enhälligt
afstyrktes af högsta domstolen. Detta förhållande satte på lagen
ett födelsemärke — det kan ej hjälpas — från hvilket den ej kunnat
göra sig fri; och detta har enligt mitt förmenande verkat mycket
olyckligt.

Hvar ligger felet? Icke i själfva straffbestämmelsen. Hvarken
opponerade sig högsta domstolen vid lagens tillkomst eller opponerar
jag mig nu mot själfva lagen — en sådan lag är i och för sig riktig
och behöflig — men mot det sätt, på hvithet den utformats; den
afviker från eljest vanliga rättsregler. Hvari består denna afvikelse?

Det är sagdi nyss förut, det är sagd! af herr Thyrén: man tager ut
och bestraffa,!’ försök vid en form af det brott, om hvithet är fråga i
22 §, men lämnar vid alla andra former försöket straffritt; och den
förstnämnda arten af försök icke blott straffar man, utan straffar
man alldeles lika med det fullbordade brottet. Häri ligger — jag
kan aldrig komma ifrån det — någonting i hög grad stötande. Jag
kan ej alldeles underkänna de skäl, som lagutskottet och nyss dess
ärade ordförande anfört till förringande af det stötande häri, men
utplåna det kan man icke, det hafva icke dessa af lagutskottet anförda
och af dess ordförande utvecklade skäl kunnat göra. Därpå
skall jag emellertid icke närmare ingå.

Men jag kan ingalunda biträda lagutskottets vitsordande af, att
mot denna lags tillämpning i själfva verket ingenting funnits att anmärka.
J ag får säga på grund af min domareerfarenhet från det sista
året, att jag icke vet någon lag, i fråga om hvars tillämpning så många
anmärkningar förekommit, så många åtgärder och beslut blifvit vid
pröfning till sill laglighet underkända, som fallet varit med denna lag.

Jag tror icke heller, att den oegentlighet, om hvilken här är fråga, är
af så ringa praktisk betydelse, ty jag tror, att just det extra-ordinära,

Sr 29.

Lördagen den ii! maj, e. m.

lagen.

(Forts.)

Om ändrad ly- ja, jag vill rent af säga abnorma i själfva lagens uppställande förandelse
af is leder en tillämpning af lagen, som också blir extra-ordinär, som afka
SS2 strå fl''-24 viker från den besinningsfullhet, som eljest utmärker lagtillämpningen
i vårt land.

Jag anser därför, att det vore mycket (hiskligt, om lagen förändrades
i den riktning, herr Thyrén har proponera! Men formuleringen
kan jag icke antaga. Jag skulle i själfva verket hafva föga.
att anmärka mot hans förslag till förändring af 22 §, men däremot
delar jag fullkomligt lagutskottets ordförandes mening om det olämpliga
i, att bestämmelsen om åtalsrätten, 24 §, förändras på det sätt,
herr Thyrén föreslagit. Visserligen skulle jag hellre se äfven en
sådan lag, som han föreslagit, än den nu bestående. Men jag anser,
att den af herr Thyrén föreslagna bestämmelsen i 24 § är i och för
sig mindre riktig. Herr Högberg har nyss ifrågasatt — med samma
känsla af det olämpliga i det Thyrénska förslagets åtalsbestämmelse

— en annan bestämmelse om åtalsrätten, för hvilken lagutskottets
ordförande nyss redogjorde. Det skulle vara någonting, som man
hämtat från Norge. Del skulle vara en pröfning i afseende å brottets
syftning, karaktär och effekt från det allmännas synpunkt. Ja, mina
herrar, det passar mycket bra i Norge, där man i fråga om åtal i
allmänhet har s. k. opportunitetspröfning från åklagarens sida och där
man har en åklagaremakt, hierarkiskt organiserad med en statsadvokat
i spetsen, som bedömer sådana frågor. Men skulle det passa att
lägga en sådan pröfning i våra åklagares händer? Det skulle åtminstone
vara en afvikelse från de grundsatser, som eljest gälla på
detta område. Jag kan därför ej heller omfatta detta förslag*.

Ännu mindre kan jag gå med på herr Söderberghs förslag, som
vill lägga åtalsrätten i den enskildes hand och mot hvilket dessutom
kunna göras anmärkningar i afseende å affattningen af 22 §, hvarmed
jag emellertid nu icke vill besvära kammaren.

När jag icke tilltror mig att själf framlägga något förslag, för
hvilket jag skulle kunna påkalla kammarens beaktande, nödgas jag
stanna vid detta sympatiuttalande för motionen. Jag vill tillägga

— det bör ej undanhållas, och det kan ej nekas —: effekten af en
ändring af 22 §:n i den riktning, herr Thyrén föreslagit, skulle
helt visst blifva, att det maktmedel, som införts genom denna lag,
skulle försvagas, men lagen skulle i stället väsentligt vinna såsom
rättsmedel. Och jag för min del hör till dessa opraktiska människor,
som tro, att det på detta område ej finnes någon annan styrka än
den, som växer på rättens grund.

Herr Steffen: Den ärade herr utskottsordföranden har frågat
mig, hvad jag egentligen menade med att ställa den engelska och
den svenska lagen såsom motsatser mot hvarandra. Min mening var
att påvisa motsättningen mellan ett lagstiftningsarbete, som på ett
abnormt sätt penaliserar vissa missbruk, som äro möjliga inom fackföreningsrörelsen,
men för öfrig! lämnar föreningsrätten och fackföreningsrörelsen
utan lagligt skydd och hägn, och å andra sidan
en lagstiftning, som. särskildt ägnar uppmärksamheten åt att värna

Lördagen den lo maj, e. m.

Nr 29.

den socialt berättigade verksamheten å fackföreningarnas sida. Jag Om ändrad lyville
påvisa, att man här i landet icke kommit längre än till en rent delse af 15
negativ ställning gentemot fackföreningsrörelsen, och att vår nega- iY!|- 22 och 24
ti vism i detta afseende har drif vit oss långt utanför det rättvisas och b lagen
det juridiskt normalas område, under det att det finnes ett annat (p0rts)
land, som jag här anförde som exempel, där man med djupare inblick
i förhållandena insett nödvändigheten icke blott att söka upprycka
ogräset inom fackföreningsrörelsen, utan också att åt densamma
skapa en laglig grund, ett hägn för dess legitima verksamhet.

Herr Löfgren: Efter det anförande, som här nyss hållits
af herr Afzelius, tror jag icke, att det kan från lekmannahåll påstås
annat, än hvad som länge sagts från fackmännen, nämligen att den
här lagen varit fotad på oriktiga grunder och därför också kommit
att i tillämpningen visa oriktiga resultat. Emellertid tror jag, att
det är mycket svårt att sätta något nytt i stället. Om man går
på den Thyrénska linjen, har man i och med detsamma förklarat sig
beredd att kriminalisera hvarje försök till tvång i allmänhet. Jag
undrar, huruvida man från vår lags ståndpunkt sedt kan med fog
intaga denna ståndpunkt. Det är en hel del försök till brott af
ganska svårartad beskaffenhet, som lämnas ostraffade, och här
skulle man genom att generalisera stadgandet i detta lagrum bestraffa
någonting, som ibland till och med kan innebära försök att
tvinga en person att göra sin skyldighet. Om vi taga det speciella
fallet deltagande i arbetsinställelse, hafva vi ju för icke länge sedan,
då vi genomgingo förslag till arbetsaftalslagstiftning, fått klart för
oss, att det finnes arbetsinställelser, som äro fullt tillåtliga. Det
är en sida af saken, att en arbetsinställelse är tillåten gentemot samhället
och arbet-sgifvaren. Men en annan sida af saken är, att deltagande
i arbetsinställelsen är en skyldighet för den enskilde arbetaren.
Likaväl som en enskild arbetsgivare är på grund af den
förenings stadgar, i hvilken han ingått, skyldig att deltaga i lockout,
är nämligen den pnskilde arbetaren, om han är organiserad, skyldig
att deltaga i strejk. Om vi sålunda taga som exempel försök att
tvinga en organiserad arbetare att deltaga i en berättigad arbetsinställelse,
är redan nu försöket att tvinga denne person att göra sin
skyldighet kriminaliserad! Öfverfördt till andra områden, betyder
det detsamma. Och låt vara, att det fullbordade tvånget är straffbart,
äfven då det gäller att tvinga en person att göra sin skyldighet,
kan man fråga, _ huruvida det, då så många olika slags försök till
brott äro straffria, kan vara lämpligt ätt såsom allmän regel i strafflagen
införa, att den person, som försöker tvinga en annan till någonting,
skall straffas.

Sedan :är frågan, huruvida man kan uppta den linje, som angifvits
af herr Söderbergh och andra liberala reservanter i lagutskottet.
För min del skulle jag val tycka, att man kunde gå denna
väg för att vinna vissa praktiska resultat, genom det sätt, hvarpå
straff latituden här blifvit bestämd. Men efter att hafva mycket
noga öfvervägt saken, måste jag förklara mig knappast beredd att

Sr 29.

Lördagen den 13 maj, e. in.

Om ändrad ly- tillstyrka ett positivt stadgande, formuleradt så som reservanternas
delse af 15 förslag vid 2 mom. i 22 §. Jag måste därför stanna vid att ansluta
ka$8''‘straff-4 ^ dem, som yrka, att den s. k. åkarpslagen skall afskaffas,
lagen. och aR lagrummet skall återställas i sitt ursprungliga skick.

(Ports.) Då är frågan: hvad blir följden af en sådan åtgärd från Riks dagens

sida? Man har sagt, att det skulle vara detsamma som att
ingifva de stora lagren af vårt folk en föreställning, att åtgärder,
som förut varit straffbara, nu skulle komma att blifva straffria?
Denna föreställning synes mig dock vara ganska lätt att undanröja.
Ty man kan icke på ett effektivt sätt försöka tvinga en annan att
göra någonting utan att använda antingen misshandel eller också
hot af sådan beskaffenhet, som faller under 23 § i 15 kap. Bägge
dessa åtgärder, vare sig det är fråga om misshandel eller hot, äro
således straffbara.

Men då kommer den ofta gjorda invändningen om att det allmänna
åtalet är nödvändigt för att effektivt tillgodose särskild! de
arbetsvilligas intressen vid en arbetskonflikt. Jag skulle vilja se
den frågan från två synpunkter, dels från den enskilde arbetarens
synpunkt och dels från samhällets. Se vi den från den enskilde arbetarens
synpunkt, är det ju gifvet, att det kan hända, att fruktan
för obehag från hans arbetskamraters sida kan hålla honom från
att väcka åtal på grund af misshandel, som han undergått, eller att
göra angifvelse i ett sådant fall. Men jag undrar, om icke sådana fall
motvägas af det obehag, som en s. k. strejkbrytare lider genom att
allmänna åklagaren utan hans föranledande, utan hans angifvelse
åtalar en person, som förföljt honom, när den förfördelade icke
velat hafva ett åtal anhängiggjordt. Ty säkert är, att det icke är
den omständigheten, att den förfördelade uppträder såsom målsägare
och för åtal, som väcker arbetskamraternas ovilja och förföljelse,
utan det är själfva den omständigheten, att öfver hufvud taget åtal
sker. Så snart en sådan förbrytelse icke skett på allmän plats, förutsattes
ju för öfrigt anmälan från den förfördelade eller andra, för
att åklagaren skall kunna åtala och bevisning anskaffas; och följaktligen
finnes det samma anledning till förföljelse, vare sig åtalsrätten
ligger hos målsägaren eller hos åklagaren.

Ser man åter frågan från samhällets synpunkt, behöfver jag
endast erinra om, att arbetsinställelse kan vara tillåten och att den
ofta är fullt berättigad. Såsom detta brott nu anges i 2 mom. af
22 §, är det därför oberättigadt att utan vidare säga, att staten bär
ett bestämdt intresse af att åtal sker. Andra momentet har tillkommit
på en tid, då man i fackföreningsrörelsen såg något samhällsfientligt,
någonting, som kunde och borde stäfjas. Men nu är
förhållandet annorlunda; det större skydd, Som arbetsgifvarna och
måhända undei''stundom samhället kunde anse sig behöfva på grund
af att fackföreningarna å ena sidan saknade motvikt å den andra,
är numera obehöfligt. Den numera starka organisationen på ömse
sidor gör, att de ifrågavarande handlingarna icke längre framträda
såsom särskildt straffbara ur det allmännas synpunkt.

Jag tror således för min del, att man utan fara att kränka vare

Lördagen den 18 maj, e. in.

Sr 29.

sig de enskilda arbetarnas eller statens intresse kan afföra detta Om ändrad lystadgande
och således återställa 22 § i dess ursprungliga skick. Jag delse af is
slutar därför med att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall kaP-22 °ch 24
till den af herr Lindqvist framställda reservationen. straff Lagen.

Herr Trygger: Jag skall be att få säga några ord i denna (''Forts-)
fråga. Som herrarna torde erinra sig, satte jag mig bestämdt emot
denna lag i den form den hade, då den framlades för Eiksdagen.

Jag ansåg nämligen, att man på ett mindre lyckligt sätt gifvit uttryck
åt en riktig tanke, nämligen tanken att man borde skydda
rätten att arbeta här i landet. Men man hade gifvit detta skydd en
formulering, som icke kunde undgå att väcka betänkligheter hos
fackmännen och naturligtvis därför också skulle komma att användas
såsom ett medel att framställa denna lag såsom en klasslag.

Emellertid kan jag icke för min del finna, att det Thyrénska förslaget
är på något sätt bättre än den lag, som vi nu hafva. Det är
endast ett sätt att dölja saken, ty hvad är det man i själfva verket
har att anmärka mot den s. k. åkarpslagen? Jo, den oegentligheten,
att man i detta fall skulle bestraffa försök, då man i regel icke
gör det enligt svensk straffrätt. Men hvad gör herr Thyrén i sitt
förslag? Jo, han tager och straffar försöken i någon mån vidsträcktare,
så att detta fall kommer därunder, men äfven andra fall,
där det ingalunda finnes berättigade jämförelsepunkter med strafflagens
öfriga bestämmelser om straff för försök. Jag kan icke
förstå, huru det kan vara möjligt, att, när man angriper den ifrågavarande
lagbestämmelsen, denna åkarpslag, därför att den innehåller
straff för försök, man då kan vara med om herr Thyréns förslag,
hvilket står på samma principiella grund. Det är blott den
skillnaden, att det praktiska behof, som man genom den nuvarande
straffbestämmelsen vill tillfredsställa, icke så skarpt lyser i ögonen,
då man tager det Thyrénska förslaget, som då man har lagen i dess
nuvarande lydelse. Men å andra sidan medför hans förslag, att man
kommer att straffa försök i sådana fall, där det icke erfordras.

Hvad lagens verkningar beträffar, må det vara sant, och det
har från sakkunnigt håll uttalats, att den i tillämpningen företett
åtskilliga svårigheter, men å andra sidan tror jag, att man kan säga,
att lagen i stort sedt fyllt den uppgift, som de afsågo, hvilka stiftade
den.

Herr Löfgren sade bland annat: hvad blir följden, om lagen
upphäfves? Jag tror, att svaret på denna fråga är ganska lätt.

Skulle denna lag upphäfvas, så skulle följden otvifvelaktigt blifva
den, att man allmänt här i landet skulle få den föreställningen, att
numera har man icke rätt eller trygghet att i Sveriges land arbeta;
man åtnjuter icke det skydd af staten, som man har rätt att fordra,
då man vill arbeta för sitt och de sinas uppehälle och bästa. Jag
tror, att om man vill nå ett praktiskt resultat, det goda, som denna
lag verkligen åstadkommer, och samtidigt undvika de anmärkningar,
hvartill den gifvit anledning, får man gå en helt annan väg än
den Thyrénska vägen. Man får gifva straffbestämmelsen den för -

Nr 29.

(54

Lördagen den 13 maj. e. m.

Om ändrad ly- mulering, att det för hvar och en framstår, att det brott, hvarom
delse af 15 bär är fråga, icke är ett försök till brott, utan ett nytt, ett särskild!
kap. 22 och 24 brott, nämligen brott mot rätten till arbete, och att det är detta
latin''®'' trött, som straffas, och jag är öfvertygad om att man på den vägen
(Forts) han få en formulering, som i och för sig är tillfredsställande och
som samtidigt tillgodoser det praktiska behof, hvithet onekligen här
förefinnes. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr A f z e 1 i u s: Endast ett par ord. Herr Trygger frågade:
hvaruti ligger företrädet hos det Thyrénska förslaget, det vill ju
blott dölja sanningen? Jag svarar: företrädet ligger i, att när
detta brott — tvång till arbetsinställelse — ju endast är en form
af det tvång, om hvilket paragrafen talar, så likställer herr Thyrén
alla försök till sådant tvång. Att göra försöket straffbart är hvarken
något för svensk rätt okändt eller från allmänt kriminalistiskt
synpunkt förkastligt, tvärtom; men hvad som är stötande, det är
att man rycker ut ur samma paragraf ett fall och straffai försöket,
men icke de andra fallen. Och hvad som är än värre: man afviker
från grundsatsen, att försök till brott dock skola straffas lindrigare
än själfva brottet. Det är detta, som afhjälpes genom motionen. Nu
vill jag gärna medgifva, att man måhända hellre bör gå den väg,
»om herr Trygger antydde, och kriminalisera handlingen på annat
sätt; och när man nu en gång gått den väg man valt, så får man taga
konsekvenserna och inrätta sig därefter. Såsom det nu är, framträda
olika stadganden i strafflagen som en abnormitet, måhända icke af
så stor praktisk betydelse i annat afseende än det jag nyss antydde,
men dock tillräckligt för att nedsätta aktningen för lagen. Och den
känslan är dock det yttersta och kraftigaste medlet att förekomma
lagöfverträdelse.

Herr Trygger: Endast ett ord. Min öfvertygelse är, att
ifall man går till väga på sätt herr Thyrén föreslagit, komma de,
som äro motståndare till denna straffbestämmelse, att säga: hvarför,
då svensk strafflag i allmänhet ej bestraffar försök till brott, bestraffar
ni försök att med våld eller hot tvinga annan att något göra
eller låta? Härpå måste svaras: jo, därför att vi vilja komma åt just
det, som man sagt att man vill träffa genom åkarpslagen, men vi
hafva ej mod att tala om det. Saken är densamma som förut, men
man har sökt dölja det genom en vidsträcktare formulering. Jag tror
ej, att aktningen för lagen därigenom blifver större än med nuvarande
bestämmelse; ty om försök i allmänhet ej straffas i vår strafflag,
hvarför skall man just straffa försöket, då det gäller tvång emot
annan? Men om man gör på det sätt, som jag ifrågasatt, då är man
kvitt den invändningen; man straffar den, som går till väga på
sådant sätt, att han sätter i fara annans rätt att arbeta för sig och
de sina.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att, med anledning af de yrkanden, som därunder före -

Lördagen den 13 maj, e. ni.

Nr 29.

kommit, propositioner komme att göras beträffande hvardera punkten
i utlåtandet för sig. Hvad då punkten 1 anginge, vore därom
yrkadt, dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den af
herr Lindqvist vid utlåtandet fogade reservation.

Härefter framställdes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr talmannen, förelåge följande
yrkanden: l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
af herr Söderbergh, att Kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den af honom m. fl. vid utlåtandet fogade reservation;
och 3.-o) af herr Högberg, att Kammaren skulle antaga 22 § med
den lydelse, som föreslagits i herr Thyréns motion, och att 24 §
skulle antagas att lyda sålunda: »Brott, som i 22 § sagdt är, må
ej åtalas af allmän åklagare, där ej målsäganden det till åtal angifver
eller brottet medfört fara för allmän ordning och säkerhet. Ej
heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas af annan än målsägande.»

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 10 och 12
i denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra majorsbostället Roxtorp nr 1 i
Östergötlands län,

nr 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af tre till förra fanjunkarbostället Öfra Ryr nr 1 i Göteborgs
och Bohus län hörande lägenheter,

nr 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra kompanichefsbostället Klefva
nr 1 med Klefmyr eller Hetseröd nr 1 i Göteborgs och Bohus län,
nr 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af tre lägenheter från förra fanjunkarbostället Tostarp nr
1 i Kristianstads län,

nr 100, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af den under Starby kungsladugård i Östergötlands län hörande
utjorden Djurängen nr 1 eller Hernängen,

nr 101, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående ägoutbyte
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholm—Rimbo
järnvägsaktiebolag,

nr 102, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstlöjtnantsbostället Kungs
Norrby kungsgård i Östergötlands län,

nr 103, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disFörsta
kammarens protokoll 1911. Nr 29. 5

Nr 29.

jLördagen den 13 maj, é. ni.

Om utredning
rörande fiskarbefblkningens

vid de norrländska
kusterna
bostadsförhållanden.

position af förra majorsbostället Hammar nr 1 i Värmlands län
jämte en i. ämnet väckt motion,

nr 104, i anledning af återremiss å jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning af Kung! Maj :ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegården
nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län, jämte en i
ämnet väckt motion, samt

nr 105, i anledning af väckt motion om rätt för ägare till kronolotshemman
att verkställa afsöndring från hemmanet,

biföll Kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 10 och 12 innevarande
maj bordlagda utlåtande nr 106, i anledning af dels väckta motioner
i fråga om norrlandsfiskarenas fiske- och bostadsrätt, dels väckt motion
om främjande af skärgårdsbefolkningens egnahemsrörelse.

I särskilda, till jordbruksutskottets förberedande behandling hänvisade
motioner hade förslag väckts om utredning af norrlandsfiskarenas
fiske- och bostadsrätt; och hade i sådant afseende hemställts,

af herr E. Iiägglund i motionen nr 59 i Första kammaren: att
Riksdagen ville besluta att hos Kung! Maj:t begära, att Kungl.
Maj:t behagade verkställa utredning angående norrlandsfiskarenas
fiske- och bostadsrätt vid hafskusten samt därefter till Riksdagen
framlägga det förslag, som utredningen kunde komma att påkalla; och

af herrar C. J. Öberg och Z. Åslund i motionen nr 97 i Andra
kammaren: att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huru och på hvad sätt fiskarbefolkningen
i Norrland kunde beredas tillfälle att förvärfva sig
äganderätt till de fiskelägen med därtill hörande vatten, där de
hade sina bostäder, fiskebodar och andra hus uppförda, äfvensom
snarast möjligt afgifva det eller de förslag, hvartill den verkställda
utredningen kunde föranleda.

Vidare hade i en inom Andra kammaren af herr Karl Martin väckt
motion, nr 69, hemställts, att Riksdagen måtte besluta hos Kungl.
Maj :t begära utredning, i hvad mån, genom förändring eller tilllägg
till nuvarande bestämmelser om beviljandet af egnahemslån,
egnahemsrörelsen i våra skärgårdar kunde främjas, äfvensom huruvida
på annat sätt bildandet af egna hem för skärgårdsbefolkningen
kunde underlättas, samt att Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hemställt,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner, ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
rörande fiskarbefolkningens i våra skärgårdar bostadsförhållanden
samt hvilka åtgärder, som från statens sida kunde anses

Lördagen den 13 maj, e. in.

Nr 29.

lämpliga och möjliga för beredande af tryggare bostadslägenheter Om utredning

för denna befolkning, och därefter för Riksdagen framlägga det rörande fiskar förslag,

hvartill en dylik utredning kunde föranleda. befolkningens

vid de norr .

. ländskalcusier Reservation

hade afgifvits af herrar A. T. Odelbery och P. na bostadsförPaulson,
friherre G. L. De Geer, samt herrar E. A. Lindblad, Aaby hållanden.
A. TF. Ericsson och A. 11. Falilén, hvilka ansett, att utskottet bort (Forts.)
hemställa, att Riksdagen måtte

I. afstå herr Martins ifrågavarande motion; samt

II. i anledning af herrar Uägglunds samt Öbergs och Åslunds
motioner i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t
måtte verkställa utredning rörande fiskarbefolkningens vid de
norrländska kusterna bostadsförhållanden och därefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill en dylik utredning kunde föranleda.

Friherre De Geer, Louis: Här föreligga, som herrarna

se, tre motioner, af hvilka de tvenne afse fiske- och bostadsförhållandena
för fiskarbefolkningen i ISTorrland och den tredje afser
skärgårdsbefolkningens förhållanden i allmänhet, och utskottet har
med anledning af dessa motioner föreslagit en skrifvelse, med anhållan,
att Kungl. Maj:t skulle verkställa en allmän utredning rörande
fiskarbefolkningens i våra skärgårdar bostadsförhållanden. Denna
motion af herr Martin, som gifvit anledning till en sådan begäran
om en allmän utredning, afser emellertid egentligen egnahemsförhållanden.
Herr Martin klagar öfver att egnahemsrörelsen icke tagit
någon fart i skärgården, men om man ser närmare på hans
motivering, finner man att anledningen härtill är, dels att det icke
finnes någon lämplig jord att köpa där till egna hem, och dels att
kommunikationsförhållandena i skärgården äro så dåliga, att ingen
vill skaffa sig eget hem där, och vidare att det icke finnes några
egnahemsbolag, som intressera sig för skärgårdsbornas egnahemsfråga.
Jag för min del jämte åtskilliga andra reservanter i utskottet
ha ansett att detta var ett ämne, på hvithet utskottet ej kunde inlåta
sig. Däremot ha vi ansett, att de förhållanden, som påvisas råda
i Norrland, verkligen skulle påkalla en utredning, och vi anse
det för öfrigt vara i alla afseenden lämpligare att till en början göra
en sådan utredning blott rörande Norrland och att ej inlåta sig på
en så vidlyftig sak, som det skulle vara att utreda fiskarbefolkningens
bostadsförhållanden utefter hela vårt lands vidsträckta kust.

Med anledning häraf yrka reservanterna, att herr Martins motion
måtte afslås och att, med anledning af de andra motionerna, en utredning
måtte verkställas blott rörande den norrländska fiskarbefolkningens
förhållanden. Jag tillåter mig yrka bifall till reservationen.

Grefve Wachtmeister, Axel: För mig ställer sig saken
så. att om Riksdagen skall skrifva, till Kungl. Maj :t och begära
utredning i denna fråga, hvilket jag för min del anser böra göras,

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Om utredning synes det mig, att Riksdagen bör skaffa sig en utredning, som det
rörande fiskar- gj. någonting bevändt med och som möjligtvis kan läggas till grund
de"norr- en kommande pröfning af frågan i hela dess vidd, och ej er
låndskakuster- sådan ensidig lokalutredning, som reservanterna begära. Här förena
bostadsför- ligga å ena sidan två motioner, afgifna af norrländska represenhållanden.
lanter och mycket väl motiverade, men som hemställa om utrednings
(Ports.) anställande rörande endast den norrländska kusten, samt å andra
sidan en motion af herr Martin, hvilken, om jag också måste tillstå
att den ej är så synnerligen väl hopkommen — den sväfvar ut i
den fria rymden och pekar ej mot något bestämdt mål — dock utmynnar
i något som jag anser vara riktigt, en utredning rörande
fiskarförhållandena i hela vår skärgård. Jag tror att reservanterna
alltför mycket låtit inverka på sig af den mindre lyckligt hopkomna
motiveringen uti herr Martins motion. Norrland är ju ett undantagsland
i många afseenden och kanske med skäl, men det finnes
icke något rimligt skäl, hvarför Norrland skulle blifva ett undantagsland
i afseende å sina fiskares bostadsförhållanden.

Friherre De Geer sade nyss, att det vore lämpligare att koncentrera
sig på en undersökning af de norrländska förhållandena till
en början för att sedermera, när det gällde den öfriga kusten, begagna
sig af den erfarenhet, som på detta sätt kunde erhållas. Ja, det vore
kanske lämpligt om fiskelägeförhållandena på Norrlands kuster vore
på något sätt typiska för vårt lands kuster i öfrigt, men så är ju
icke förhållandet. Tvärt om är, såvidt jag kan förstå, strömmingsfisket
det som hufvudsakligen idkas vid Norrlands kuster af inomskärsfiskare,
och dessa äro med afseende å såväl sina bostäder som
i all synnerhet sin fiskerätt beroende af strandägarne. Frågan om
fiskerättigheten synes för motionärerna vara det hufvudsakliga, och
därmed vill ju hvarken utskottet eller reservanterna befatta sig. Af
de norrländska fiskarena utefter kusten är det ju ett fåtal, som äro
bosatta vid fiskeläget; det stora flertalet kommer ut sommarmånaderna
från städerna och de inre skärgårdarna. Allt detta är ju förhållanden,
som göra att det synes föga lämpligt att just taga de
norrländska kusterna till första utredningsförsök.

Så har man sagt, att det skulle blifva så dyrbart att ordna med
en utredning för hela vår kust, men det behöfver det icke blifva.
Tvungl. Maj:t skrifver till sina befallningshafvande uti kustprovinserna,
och dessa sätta sedan i gång med en utredning hvar och en
för sitt län.

Sedan komma svårigheter i fråga om att finna botemedel. Då
det gäller att få de tomter, å hvilka denna befolknings bostäder äro
belägna, vederbörligen a.fsöndrade, spelar här in en viss svårighet, i
ty att stamhemmanen i allmänhet äro intecknade. Men det finnes
väl sätt att lösa den svårigheten; torparkommissionen pekar på
ett sätt och det finnes andra, hvadan den saken nog låter ordna sig.
Sedan den saken är afhjälpt, behöfver det ej alltid blifva så, som
utskottet pekar på, att staten köper och fördelar, utan egnahemsrörelsen
kan taga hand därom med tillhjälp af jordförmedlingsfonden.
Inom skärs fi skare sådana, som Norrlands fiskare finnas äfven

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

vid vårt lands öfriga kuster. Men så kafva vi denna stora grupp af Om utredning
egentliga fiskare, käfs fiskarena, som taga kela kafvet till verksam- rör ande fisharketsfält.
Dessa kunna icke kindras att där utöfva sin verksamhet,
men de kafva i mycket stor utsträckning lagt sina bostäder på ofri Undsiakustergrund,
dels i form af mindre, anspråkslösa fiskarekojor, dels i forman lostadsföraf
ganska dyrbara byggnader, ock detta antingen enstaka eller sam- hållanden.
mangyttrade i små stadsliknande samkällen. Alla dessa bostäder (Forts.)
ligga på ofri grund och det gör, att dessa fiskare kunna svårt trakasseras
af jordägarna. Jag vill ej säga att det alltid är så förhållandet.
Tvärtom, men undantag finnas, ock det förekommer att dessa
fiskare obehörigen uppskörtas af jordägarne.

En omständighet som gör, att jag för min del anser att denna
frågas lösande är att rent af betrakta såsom akut, är att Riksdagen
i år beviljat medel till uppförande af en hel del fiskehamnar. När
nu fiskarenas byggnader ligga på ofri grund, blir naturligtvis följden,
att tomterna stiga i värde, och man har gjort jordägarne en
obehörig tjänst. Dessa passa naturligtvis på att höja tomtöresafgifterna
för sina fiskelägen, men detta var ju ej meningen med Riksdagens
beslut.

Summan af saken är den, att om Riksdagen antager utskottets
förslag, skaffar sig Riksdagen ett vida fullständigare materiel för
frågans pröfning i hela dess vidd. Om däremot Riksdagen antager
reservanternas förslag, får Riksdagen endast emotse en lösryckt utredning,
som icke kan hafva något framtidsvärde. Det kan väl ej
vara på allvar meningen, att de norrländska fiskarenas bostadsförhållanden
skola ordnas före de öfriga kusternas fiskeförhållanden.

Det skulle jag anse vara i hög grad oegentligt, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande
hemställt samt vidare därpå, att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservation; och
förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Grefve Wachtmeister, Axel, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af
följande lydelse:

Den, som antager det förslag, som innefattas i den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 106 afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Vid slutet af den häröfver anställa omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja —- 54;

Nej — 35.

Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts den
10 och 12 i denna månad bordlagda utlåtande nr 13, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att den
till städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord ej må afhändas
städerna utan Riksdagens samtycke m. m.

Med anledning af en inom Andra kammaren af herr Lindhagen
väckt motion, nr 334, hade nämnda Kammares fjärde tillfälliga utskott
i afgifvet utlåtande hemställt, att Andra kammaren för sin
del ville besluta, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att
den till städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord ei
måtte afhändas städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett
öfvervägande jämväl måtte tiga rum, huruvida ej dispositionen öfver
denna jord borde såvidt på staten ankomme, närmare ordnas genom
nya föreskrifter, utfärdade under medverkan äfven af Riksdagen.

Andra kammaren hade afslagit utskottets hemställan och bifallit
ett under öfverläggningen framställdt yrkande, att kammaren
för sin del ville besluta, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla,
att ett öfvervägande måtte äga rum, huruvida ej dispositionen
öfver den till städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord
borde, såvidt på staten ankomme, närmare ordnas genom nya föreskrifter,
utfärdade under medverkan äfven af Riksdagen.

Detta Andra kammarens beslut hade delgifvits Första kammaren,
som hänvisat ärendet till förberedande behandling af sitt första
tillfälliga utskott; och hade sistnämnda utskott i nu föredragna utlåtande
hemställt, att Första kammaren måtte på det sätt biträda
Andra kammarens i ärendet fattade beslut, att Första kammaren
för sin de! beslutade, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande huruvida
ej beträffande städernas disposition af den till dem under
villkor af oförytterlighet donerade jord sådana villkor och förbehåll
borde uppställas, att denna jords ändamål att bereda städerna
varaktig nytta upprätthölles.

På gjord proposition biföll Första kammaren hvad dess tillfälliga
utskott i föreliggande utlåtande hemställt.

Som Andra kammarens beslut i frågan således icke blifvit oförändradt
antaget, skulle jämlikt § 63 mom. 3, riksdagsordningen ärendet
till Andra kammaren återlämnas för vidare behandling.

Lördagen den 13 maj, e. m.

Nr 29.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 9 och 10
innevarande månad bordlagda utlåtanden:

nr 63, i anledning af Kung], Maj ds proposition angående inlösen
i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälsehemman
m. m.,

nr 64, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående medgifvande
af restitution af stämpelafgift för viss öfverlåtelse af egendom
till sällskapet till understödjande af Malmqvistska barnuppfostringsanstalten
i Stockholm,

nr 65, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående beredande
af löneförhöjning åt revisorerna å generaltullstyrelsens revisionsbyrå
Alban Keyser och Oscar Emil Torrén,

nr 66, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående viss
ändring i öfvergångsbestämmelserna i kungl. kungörelsen den 1?
juni 1910 angående aflöningsreglemente för tjänstemän vid tullververkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning,

nr 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till byggnadsoch
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott samt för anordnande af
värmeledning i vissa rum å Drottningholms slott,

nr 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter skräddaren Hjalmar
Ernst (Olsson) Kordin från Tunamalm i Bälinge socken,

nr 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter kaptenen i Jämtlands
fältjägarregementes reserv Olof Lundin, och

nr 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
till aktiebolaget svenska ostasiatiska kompaniet för fortsatt
uppehållande af regelbunden ångbåtsförbindelse mellan Sverige och
Ostasien,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

På framställning af herr talmannen beslöts, att till ett annat
sammanträde uppskjuta behandlingen af återstående ärenden på
föredragningslistan.

Justerades ytterligare sju protokollsutdrag för denna dag.

På hemställan af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de under denna
dag första gången bordlagda ärendena, samt näst därefter samman -

Nr 29.

Lördagen den 13 maj, e. m.

sätta stats- och bankoutskottets nr 2 utlåtande nr 2 (äfvensom att
sist på listan skulle sättas sammansatta stats- och bankoutskottets nr
1 utlåtande nr 1.

Kammaren åtskildes kl. 12,10 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

111439 Stockholm 1911. Kung!. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt & Söner.