RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1910:60)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1910. Andra Kammaren, Nr 60.

Tisdagen den 31 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Justerades de vid kammarens sammanträde den 25 innevarande
maj förda protokollen.

§ 2.

Föredrogs tredje särskilda utskottets memorial, nr 14, med hemställan
om anvisande af ersättning åt utskottets kanslipersonal och
vaktbetjäning; och blef utskottets hemställan därvid af kammaren
bifallen.

§ 3.

Å föredragningslistan var vidare nppfördt Första kammarens protokollsutdrag,
nr 436, innefattande delgifning af nämnda kammares
beslut angående dess andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 31 i anledning
af Andra kammarens beslut rörande väckt motion om åtgärd
för officiell publikation af regeringsrättens utslag.

I anledning af en inom Andra kammaren af herr Thyrén väckt
motion, nr 90, hade Andra kammaren för sin del beslutat, att
Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för att snarast möjligt åstadkomma
en officiell publikation af regeringsrättens utslag, såvidt desamma
kunde anses vara af vikt för rättstillämpningen i riket.

Sedan berörda beslut blifvit jämlikt 63 § riksdagsordningen
delgifvet Första kammaren, hade sistnämnda kammare för sin del
beslutat, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t efter utredning om hvilka åtgärder som
kunde vidtagas för att snarast möjligt åstadkomma en lämplig och
pålitlig publikation af regeringsrättens utslag, såvidt desamma kunde
anses vara af vikt för rättstillämpningen i riket, gå i författning
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 60. 1

Ang. publika
tion af rege
ringsrättens
utslag.

Nr 60. 2

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. publikation
af regeringsrättens

utslag.
(Forts.)

om utgifvandet eller, om med hänsyn till kostnaden så funnes erforderligt,
till Riksdagen göra den framställning i ämnet, hvartill ~~
knnde anses föranleda.

om -

ständigheterna

Som Andra kammarens beslut i frågan således icke blifvit oförändradt
af Första kammaren antaget, hade ärendet blifvit till Andra
kammaren återlämnadt.

Efter föredragning af de utaf kamrarna i ämnet fattade besluten
yttrade

Herr Kjellberg: Herr talman! Som herrarna behagade
finna, bar i anledning af en af herr Tbyrén väckt motion rörande
officiell publikation af regeringsrättens utslag Första kammaren fattat
ett beslut, som ej öfverensstämmer med det af Andra kammaren
fattade. Emellertid är skillnaden mellan de af de båda kamrarna
fattade besluten endast af formell natur. Jag tager mig därför friheten
hemställa efter samrådan med motionären, att Andra kammaren nu
behagade med frångående af sitt förut fattade beslut biträda det af
Första kammaren i ärendet fattade beslutet.

Vidare anfördes ej. Den af herr Kjellberg gjorda hemställan
bifölls af kammaren.

§ 1 * * 4-

Herr talmannen anmälde härefter till fortsatt handläggning
andra särskilda utskottets utlåtande, nr 6, i anledning af dels de i
Kungl. Maj:ts proposition nr 96 innefattade förslagen till lag om
kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående
ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken, lag om ändring af 2 § lagen
angående medling i arbetstvister den 31 december 1906, lag angående
ändring af 158 § utsökningslagen samt lag angående ändring
af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, dels
åtskilliga med föranledande af nämnda förslag väckta motioner.

Lag om sär- Det under punkten 1) b) upptagna förslaget till lag om särskild
skild domstol domstol i vissa arbetstvister,
i arbetstvister.

För 1 § både utskottet föreslagit följande lydelse:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom nedan sägs, skall finnas en

särskild domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes

arbetsdomstolen och skall bestå af sju ledamöter.

Tisdagen den 31 Maj.

3 Nr 60.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

af herr Åkerman, som yrkat, att paragrafen måtte erhålla denna

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister.
(Forts.)

förändrade affattning:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom nedan sägs, skall finnas en
särskild domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes
arbetsdomstolen och skall bestå af fem ledamöter, af hvilka en har
att föra ordet i rätten; samt

af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, hvilka instämt med
herr Åkerman.

Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Åkerman, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Jämte ett par andra ledamöter af utskottet har jag afgifvit reservation
vid första och tredje paragrafen, och jag tillåter mig att yrka
bifall till denna reservation.

Jag har redan vid remissdebatten i detta ämne uttalat den
åsikten, att det torde vara tillräckligt med en jurist i denna arbetsdomstol.
Vidare anser jag, att hisittarnes antal hör kunna nedsättas
till två på hvardera sidan, så att domstolen skulle komma att bestå
af 5 ledamöter, en juridiskt bildad person och två sakkunniga från
hvardera sidan. Jag kan icke tro annat än att den juridiska sakkunskapen
äfven med denna anordning komme att bli alldeles tillräckligt
betryggad. Vill man så gifva domstolen en juridiskt bildad
sekreterare, tror jag för min del, att det vore tillräckligt sörjdt för
den juridiska fackkunskapen. Domstolen hlefve också mera lätthandterlig
på det sättet, om den bestode endast af 5 ledamöter.
Det är ju äfven att märka, att de mål, som skola handläggas af
arbetsdomstolen, ej i egentlig mening äro så strängt juridiska —
jag menar, att med öfriga lagområden kommer man ej så mycket i
beröring här, utan det är kollektivaftal och arbetsförhållanden, som
här skola behandlas. Jag tror därför, att det ej är tjänligt, att
rent juridiskt utbildade ämbetsmän i så stort antal sitta i denna
domstol. Det är ju också att märka, att detta är en kostnadsfråga.
Därigenom att man »kvittar af» de två ledamöterna, sparar man omkring
20,000 kronor om året — det är ej så mycket, men när det
kommer år efter år, så blir det i alla fall pengar.

Det är också en annan omständighet, som jag ville framhålla,
och det är, att denna domstol till att börja med kommer att sitta
endast på försök i 5 år, och jag tycker verkligen, att det kunde
vara lämpligt att då ej göra domstolen för stor. Vi veta icke heller,
i hvad mån arbetsdomstolens arbete kan komma att ökas. Den

Nr 80. 4

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om särskild
domstot
i arbetstvister.
(Forts.)

möjligheten är icke utesluten, att en dag den frågan kommer före,
att domstolen skall arbeta på afdelningar, och då blir det ytterligare
kostnader. Jag tycker i hvarje fall, att det icke skulle vara någon
risk att till en början hafva domstolen inrättad på sätt som jag
har föreslagit.

De, som i utskottet förfäktade den åsikten, att det borde vara
mer än en jurist i domstolen, anförde såsom sitt förnämsta skäl
därför, att ordföranden behöfde ha någon att »knäcka kasus» med, när
han skulle döma. Men jag kan ej förstå, att icke äfven den synpunkten
blir tillgodosedd genom mitt förslag. Denna juridiskt bildade
sekreterare kommer naturligtvis att bli en duglig jurist, som
domstolens ordförande mycket väl kan rådföra sig med. Dessutom
har han fyra bisittare att tala med, — det blir gifvetvis de bästa
förmågor man kan sätta in från ömse håll, ldoka och förståndiga
människor. Jag kan således ej förstå, att det behöfves sättas till
två ytterligare tjänster, för att ordföranden skall ha flera personer
att »knäcka kasus» med. Nu är också att märka, att skillnaden i
aflöningsförhållanden mellan ordföranden och de två andra ledamöterna
är ganska betydlig. Det är meningen, att ordföranden skall
bli någon mycket högt uppsatt och särskildt berömd jurist, som
skall ha en hög lön, och de två andra skola få en mera måttlig
lön och antagligen icke vara så »högt skinande» som denne ordförande.
Jag tycker därför, att han skulle kunna ha lika mycket
nytta af att rådföra sig med en juridiskt bildad sekreterare som
med dessa två andra jurister. Det är också att märka, att i kostnadsfrågan
spelar in en post rörande domstolsledamöternas resor, och
det är tydligt, att ju flera ledamöterna i domstolen blifva, ju dyrare
komma också deras resor att blifva. Allt detta sammanlagdt gör,
att jag icke kan finna det annat än välbetänkt, om kammaren antager
min reservation, till hvilken jag yrkar bifall.

Vidare yttrade:

Herr Schotte: Herr talman! Som kammaren känner, afviker
utskottets förslag på det sätt från Kungl. Majits, att utskottet med
afseende på sammansättningen af arbetsdomstolen, i stället för att
Kungl. Maj:t föreslagit tre juridiskt bildade ledamöter, inskränkt
dessas antal till två. Dessa två skulle med nödvändighet vara
jurister, under det att rörande den tredje Kungl. Maj:t lämnas frihet
att nämna en jurist eller en icke-jurist. Nu yrkar herr Åkerman,
att det bara skulle blifva en jurist och att arbetsdomstolens
ledamöter sålunda endast skulle blifva fem. Detta medför naturligtvis
en viss fördel ur den synpunkten, att antalet sju är väl högt
och att det därför vore önskvärdt, om det kunde nedbringas något,
så att domstolen blefve, så att säga, mera lättarbetande. Men med
hänsyn till den synnerligt stora betydelse vi trott ligga uti, att det
finnes två jurister i domstolen, som hafva tillfälle att öfverväga och,

5 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj,

såsom lierr Åkerman uttryckt sig, »knäcka kasus» med hvarandra,
och då- utskottet gjort arbetsdomstolen till sista instans och icke
gått med på Kungl. .Majas förslag, att talan skulle få föras i högsta
domstolen äfven i sakfrågor, hafva vi icke vågat oss på det försvagande
af domstolens juridiska element, som herr Åkermans förslag
innebär. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag

i § 1-

Herr Lindqvist: Herr talman! I anledning af herr Schotte3
anförande vill jag erinra om, att den ändring utskottet föreslår icke
är af så särdeles genomgripande natur, i det att Kungl. Maj:t ju
alltid äger full rätt och obetingad befogenhet att, om Kungl. Maj:t
så önskar, utse trenne jurister till ledamöter i denna domstol. Det
kan sålunda blifva och det är mycket sannolikt att det blir samma
förhållande som enligt Kungl. Maj:ts förslag, mot hvilket berättigad
erinran gjorts från åtskilliga håll. Det har anförts sådana synpunkter
äfven från arbetsgifvaresidan, att det skulle vara olämpligt
att göra det juridiska elementet så starkt i denna domstol, som enligt
allas förmenande bör få en alldeles särskild sammansättning.
Jag gillar för min del till fullo den uppfattning i denna sak, som
uttalats af herr Åkerman, och ber därför att få yrka bifall till den
af honom afgifna reservationen.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på godkännande af förevarande paragraf och vidare på
bifall, till det förslag, som framställts af herr Åkerman i hans vid
paragrafen afgifna reservation; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid af herr Åkerman, i anledning hvaraf nu
uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra särskilda
utskottets förevarande förslag till lag om särskild domstol i vissa
arbetstvister, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som framställts
af herr Åkerman i hans vid paragrafen afgifna reservation.

Voteringen utvisade 141 ja mot 54 nej, hvadan paragrafen af
kammaren godkänts.

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister,
(Forts.)

Nr 60. 6

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister.
(Ports.)

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 2 § kafva följande lydelse:

2 8.

Arbetsdomstolen skall handlägga mål, som rörer kollektivaftal,
ehvad fråga är om fullgörande af aftalet, om påföljd af underlåtenhet
härutinnan eller af arbetsinställelse, blockad, bojkott eller därmed
jämförlig åtgärd under aftalstiden, om aftalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd eller om dess häfvande.

Mål, som rörer arhetsaftal, tillhöre allmän domstols upptagande,
ändå att tvisten afser bestämmelse i arbetsaftalet, som grundar sig
på kollektivaftal; dock skall sådant mål tillhöra arbetsdomstolens
upptagande, där fråga är om skadestånd i anledning af arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd eller på grund af afskedande,
och den åtgärd, som medfört skadan, förmenas stå i strid mot
kollektivaftalet eller mot lagen om sådant aftal, eller där tvist föreligger
mellan parterna angående kollektivaftalets giltighet, bestånd
eller rätta innebörd.

Utskottet hemställde, att paragrafen skulle lyda:

Arbetsdomstolen skall — —---— — — — sådant aftal.

Yppas under handläggning vid allmän domstol af mål, som
rörer arbetsaftal, tvist om kollektivaftals giltighet, bestånd eller
rätta innebörd, och är målets utgång häraf beroende, hänvise rätten
parterna att vid arbetsdomstolen utföra tvisten om kollektivaftalet,
och varde målet i öfrigt förklaradt hvilande i afbidan på tvistens
afgörande.

Uti afgifven reservation hade herr Åkerman med instämmande
af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Lindqvist, Sandström, Wijk
och Persson i Malmö föreslagit, att åt paragrafen måtte gifvas
denna lydelse:

2 §■

Till arbetsdomstolens upptagande hörer ock mål om arbetsaftal,
som, enligt 4 eller 5 § i lagen om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, grundar sig på kollektivaftal.

Paragrafen föredrogs, hvarefter

Herr Åkerman yttrade: Herr talman, mina herrar! Denna 2
§ i arbetsdomstolslagen behandlar den ytterst viktiga och delikata

7 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

frågan om arbetsdomstolens kompetensområde. Jag vill genast säga
ifrån, att det förslag, som ntskottet här framlagt, synes mig vara af
den beskaffenhet, att det icke under några förhållanden bör kunna
vinna kammarens godkännande. För att klargöra, hvad denna fråga
rör sig om, skall jag gå litet tillbaka i tiden, ända till det till lagrådet
remitterade förslaget. Jag vore tacksam, om kammaren ville

följa mig på denna rekognoscering, fastän jag gissar, att alla äro
trötta efter det ansträngande arbetet i går, och de saker, som vi nu
komma in på, äro af en ganska strängt juridisk karaktär, och jag
kan därför icke vänta att hafva flertalets öra, men det vore vänligt
om herrarne ville höra på mig.

Det förslag, som i detta hänseende remitterades till lagrådet,
hade i mitt tycke många förtjänster. Först och främst var det
kort, så att det var lätt att läsa. Det innehöll i allt väsentligt
det samma, som reservanterna nu yrkat. Då jag säger allt väsentligt,
menar jag, att i det praktiska lifvet skulle det till lagrådet

remitterade förslaget kommit att verka på samma sätt som det af

reservanterna framlagda förslaget. Därtill var det, såsom jag redan
sagt, kort och träffande, men det tillfredsställde icke lagrådet. Lagrådet
skulle först och främst närmare utveckla, hvad som menas
med tvister om kollektivaftal, och på den grund tillkom första
momentet i paragrafen. Där räknas upp en del exempel, som tillkommit
på lagrådets yrkande. Man kan ju icke klandra detta, ty
de uppräknade exemplen kunna ju vara belysande, så det är intet
ondt i det, men det var lika bra förut. Det är först vid andra
momentet tvistigheter uppstå.

När man läser den motivering, som justitieministern skref vid
remissen till lagrådet, finner man, att han hade tänkt sig, att dessa
tvister om arbetsaftalet skulle gå till arbetsdomstolen, så snart det
var någon meningsskiljaktighet mellan parterna angående det kollektivaftal,
i hvilket rättsanspråket bottnade. Däremot hade justitieministern
tänkt sig, att tvister om arbetsaftalen, äfven om de bottnade
i ett kollektivaftal, skulle kunna gå till de allmänna domstolarne,
så snart parterna voro ense om tolkningen af kollektivaftalet.
Detta är teoretiskt alldeles riktigt, men i praktiken skulle
det vålla svårigheter. Därför hafva vi reservanter tänkt oss, att
saken skulle ordnas så, att så snart rättsanspråket i arbetsaftalet
bottnade i ett kollektivaftal, skulle målet gå till arbetsdomstolen.
Det blefve mycket enklare på detta sätt, och det finnes icke någon
anledning att tänka sig, att i det praktiska lifvet mål, i hvilka
parterna voro ense om kollektivaftalets innebörd, skulle komma upp
till arbetsdomstolen. Det är sålunda icke tänkbart, att till arbetsdomstolen
skulle komma mål om arbetslöner, som innehållits utan
att kollektivaftalet var tvistigt, t. ex. blott därför att arbetsgivare
vägrade betala ut lön utan anfördt skäl eller emedan det inte
roade honom eller därför att han eljest icke ville eller kunde. Jag
menar således, att i praktiken kommer reservanternas förslag att

Lag om särskild,
domstol
i arbetstvister.
(Forts.)

Nr 60. 8

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister.
(Forts.)

Tisdagen den 31 Maj.

ställa sig på samma sätt, som justitieministern tänkt sig, när han
remitterade sitt förslag till lagrådet. Nu har däremot utskottet
gifvit sig in på rena teoretiska funderingar. Om utskottets förslag
mot förmodan skulle vinna kammarens godkännande, ja, min herrar,
då tycker jag — det vågar jag säga — att vi äro inne på en fullständig
parodi af processordning. Utskottet vill hvarken mer eller mindre
än att alla mål om arbetsaftal skola handläggas vid de allmänna
domstolarna. Finnes då, att tvistiga meningar yppa sig om tilllämpningen
af kollektivaftalet, skall målet hvila vid den allmänna
domstolen, och parterna få komma upp till arbetsdomstolen och
processa om innebörden af kollektivaftalet för att sedan gå tillbaka
till den allmänna domstolen i orten. Vill det sig väl, eller illa
rättare sagdt, kan en part där vid den allmänna domstolen trakassera
sin motpart på det sättet, att han 3, 4 gånger eller hur
många gånger han vill kan locka upp honom till arbetsdomstolen.
Först gör han en invändning om kollektivaftalets tolkning, hvarvid
parterna få komma upp till arbetsdomstolen för att där få utlåtande
\ tolkningsfrågan. Därefter går målet tillbaka till den allmänna
domstolen; där kan det åter göras en annan invändning, och så
få parterna återigen gå till arbetsdomstolen. Jag må säga, att skulle
vi få en sådan processordning i dessa mål, vore det bättre att icke
hafva någon arbetsdomstol.

Så som vårt förslag är formuleradt, förekommas dessa oegentligheter.
I praktiken är det ju alltid så vid dessa mål, att parterna
veta hur landet ligger, och i sista hand kommer tvisten att
gälla kollektivaftalet. Därför tror jag, att den i reservationen förordade
anordningen är mera klar och praktisk. Jag tillåter mig
därför vördsamt, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Jag ber att för kammaren få framföra
mina allvarsamma betänkligheter mot innehållet i denna paragraf,
sådan den formulerats och nu påyrkats af herr Åkerman.
Enligt hans förslag skulle alla mål, som röra arbetsförhållandet
mellan en arbetsgifvare och en arbetare, dragas upp till
arbetsdomstolen, så snart mellan dessa parter funnes ett kollektivaftal.
Äfven i det i 5 § kollektivaftalslagen omhandlade fallet,
att en arbetsgifvare, som har kollektivaftal med en arbetareorganisation,
tagit en icke organiserad arbetare i anställning, skulle förhållandet
bli detsamma, då ju äfven den oorganiserade är berättigad
att tillgodnjuta kollektivaftalets villkor. Om det nu mellan dessa
blir tvist om en aflöning på ett eller annat tiotal kronor eller om
att arbetaren skall redovisa för exempelvis mottagna materialier,
eller om ett ackordsarbete är utfördt så, att det kan godkännas eller
ej, och det i målet blir fråga om att höra vittnen eller förebringa

Tisdagen den 31 Maj.

9 Nr 60.

annan utredning, kunna herrarna då finna det lämpligt, att ett sådant
mål skall dragas upp till denna stora arbetsdomstol, fastän
det icke har det ringaste med kollektivaftalet att göra? En sådan
tvist bottnar icke i kollektivaftalet.

Mina betänkligheter äro af två slag, dels från domstolens synpunkt
och dels från parternas. Hvad arbetsdomstolen angår, skulle
dess verksamhet otvifvelaktigt förryckas, om den skulle sysselsätta
sig med en mängd sådana bagatelltvister som dessa. Jag kan icke
finna det rimligt, att för dessa mål, som i de flesta fall äro att hänföra
till rena bagatellmål, taga i anspråk en institution af den omfattning
som arbetsdomstolen. Det finnes ingen som helst fast hållpunkt
att kunna beräkna, hur stor arbetsbörda som därigenom skulle
komma att läggas på arbetsdomstolen, men det är icke uteslutet,
att den blefve så omfattande, att man snart stode inför den nödvändighet,
som herr Åkerman i sitt förra anförande antydde, att
låta domstolen arbeta på afdelningar, eller också skulle det hafva
till följd, att möjligheten för arbetsdomstolen att ägna sig åt det
väsentliga i sitt arbete, att föra fram och utveckla kollektivaftalets
begrepp och frågor, som därmed sammanhöra, betydligt inskränktes.

Jag vill i detta sammanhang — jag hade tänkt göra det redan
vid föregående paragraf — påpeka den stora betydelse, som arbetsdomstolen
har just därigenom att den på kollektivaftalets och därmed
sammanhängande områden får så att säga skapa lag, ty den
lag som nu föreslås är ganska ofullständig.

Ser man på parternas intressen, mina herrar, så är det orimligt,
att en arbetare exempelvis i Skåne, som har en liten lönetvist
med sin arbetsgivare, icke skall få den afgjord där nere utan nödgas
gå till arbetsdomstolen. . Eör organiserade arbetare kommer därtill,
att deras förening skulle inträda. Sålunda finge arbetarnas
föreningar — landsorganisationen, antar jag —• inrätta en fullständig
juridisk byrå, som säkerligen skulle kosta lika mycket som den
byrå herr Lindqvist talade om i går. Den finge till uppgift att
taga vara på arbetarnas anspråk i lönetvister, i redovisningsaffärer
för materialier och i alla andra mål, som från hela landet komme att
strömma in till domstolen. Om organisationen vägrade taga befattning
härmed, skulle arbetaren själf få gå in till domstolen. Han
komme då i samma ställning som en oorganiserad arbetare. Han
nödgades skaffa en advokat för att föra processen här i Stockholm.
Om rättegångsförhållandena blefve ordnade på sådant sätt, vore det
mycket betänkligt.

Ja, det är de betänkligheter jag har, och jag tror, att de äro
tillräckligt stora för att motivera, hvarför man icke kan gå med på
reservanternas förslag. Hvad däremot beträffar utskottets förslag,
så får jag ärligt säga, att jag icke finner det synnerligen tilltalande.
Det förslag, som på ett mera naturligt sätt löser frågan, är Kungl.
Maj:ts förslag, som går ut på, att när en arbetstvist är anhängiggjord
vid en underdomstol och denna finner, att tvisten bottnar i

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister.
(Forts.)

Nr 60. 10

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister.
(Forts.)

kollektivaftal i den betydelsen, att det kan bli fråga om tolkningen
och tillämpningen af kollektivaftalet, så skall underdomstolen skjuta
tvisten från sig till arbetsdomstolen och göra det fullständigt, så att
arbetsdomstolen, som i alla fall tager saken om hand, på samma gång
den afgör frågan om aftalets tolkning, äfven drar konsekvenserna
af denna tolkning och utdömer det belopp, som det kan bli fråga
om att på grund däraf utdöma.

Herr Schotte: Herr talman! Det förslag, som herr Åkerman
framlagt och hvari åtskilliga reservanter instämt, har tillkommit,
för att man skall försöka få en mera praktisk och, såvidt jag
tror, lämplig anordning än hvad framför allt utskottet föreslår.
Skillnaden mellan reservanternas och Kungl. Maj:ts förslag är emellertid
icke särskildt betydande. Hvad jag för min del är mest
betänksam mot är utskottets förslag. Då herr justitieministern uttalat
åtskilliga betänkligheter mot herr Åkermans förslag och likaså
mot utskottets, hvilka senare betänkligheter jag anser mest vägande,
skall jag, herr talman, be att med återkallande af mitt instämmande
i herr Åkermans reservation få yrka, att kammaren antager Kungl.
Maj:ts förslag.

Häruti instämde herr Zetterstrand.

Herr Åkerman: Herr talman! Blott några få ord. Jagskall
genast säga, att jag också tror, att det går bra att taga Kungl.
Maj:ts förslag, såsom herr Schotte yrkat. Som jag redan sagt, är
mitt förslag i stort sedt detsamma som Kungl. Maj:ts. Ty de exempel,
som herr justitieministern lät framskymta för kammaren, äro
teoretiskt mycket afskräckande, men jag har aldrig hört talas om, att det
går till så i det praktiska lifvet. Hufvudsaken är, att Andra kammaren
för all del afvisar utskottets förslag. Hellre må den taga
Kungl. Maj:ts förslag, om kammaren icke vill taga mitt.

För att bemöta herr justitieministerns uttalande i en detaljfråga,
då han under hänvisning till 5 § i kollektivaftalslagen yttrade,
att efter vårt förslag en massa bagatelltvister skulle komma under
arbetsdomstolen, ber jag att få säga, att blott sådana tvister skulle
hänskjutas dit, som rörde sig om bestämmelser i kollektivaftal.
Men jag vill icke vidare ingå på detta. Jag tror, att Kungl. Maj:ts
förslag i hufvudsak är godt, och då jag tänker mig, att efter de
anföranden, som äro hållna här af herr justitieministern och herr
Schotte, kammaren är rädd för att gå med på min reservation, skall
jag icke längre vidhålla mitt yrkande, utan hemställer om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! Efter de vändningar, som
nu skett, verkar det som en ropandes röst i öknen att instämma i
det af herr Åkerman ursprungligen framställda yrkandet.

Jag ber för min del få säga, att redan arbetsaftalskommittén
ställde sig ytterst välvillig till tanken på skapandet af en arbets -

Tisdagen den 31 Maj.

11 Nr 60.

domstol. Men då den gjorde det, utgick den ifrån att arbetsdomstolen
skulle komma att handlägga alla ärenden, som rörde arbetare,
hvilka sorterade under kollektiva aftal. Nu säger man, att vår nuvarande
rättsordning icke kan medgifva en sådan anordning, ty de
vanliga domstolarna skola under alla förhållanden behandla mål,
som röra det personliga aftalet, och arbetsdomstolen kan icke få åt
sig hänskjutet annat än tolkningen af de kollektiva aftalens bestämmelser
och utdömandet af skadeståndsersättning. Af en sådan
anordning blir konsekvensen, att om en arbetare eller en grupp af
arbetare kommer i tvist med arbetsgifvaren rörande exempelvis utbetalning
af lön, så skall man först, om det icke är klart, huruvida
bestämmelserna i kollektivaftalet äro följda, till arbetsdomstolen
instämma arbetsgifvaren och börja processen vid denna domstol.
När man vunnit utslag där, som berättigar arbetaren att resa de
anspråk, som han förmenar sig äga rätt att uppställa, skall han
ytterligare instämma arbetsgifvaren till den allmänna domstolen för
att slutligen få ut det belopp, som skall tillfalla honom.. Det blir
väl ett processande, som gränsar till det otroliga, och då först blir
det nödvändigt för arbetarna att inrätta sådana byråer, som herr
justitieministern nyss omnämnde. Han sade nämligen, att om vi
gå fram på den linje, som af herr Åkerman var föreslagen, men
sorgligt nog icke längre finns kvar, skulle landsorganisationen få
inrätta någon sorts justitiedepartement, som skötte om det hela.
Som en upplysning kan jag meddela, att det visst icke förelegat
den minsta anledning att tänka på någon sådan anordning just med
hänsyn därtill, att landsorganisationen icke sluter några kollektivaftal,
och att det sålunda icke kan bli landsekretariatet eller landsorganisationen,
som kommer att företräda arbetarna vid denna arbetsdomstol,
utan tillkommer detta fackförbunden och fackföreningarna,
som direkt med arbetsgifvarne eller deras organisationer sluta sådana
aftal. Jag önskar icke i^pptaga tiden längre, ty det är tröstlöst,
sedan förslagsställarne så fullständigt fallit ifrån sitt yrkande.
Men för att icke göra likadant skall jag åtminstone tillåta mig att vidhålla
det yrkande, som är framställdt i herr Åkermans reservation.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Jag ber få fästa
uppmärksamheten på att Kungl. Majrts förslag var formuleradt med
hänsyn till appellationsrätten. Utskottet tog bort bestämmelsen
härom, och formuleringen af utskottets förslag är till väsentlig grad
betingad af detta förhållande.

Detta är eu synpunkt, som ännu icke blifvit framförd i debatten,
men den bör enligt mitt förmenande i detta fall tillmätas
en afgörande betydelse. Under sådana förhållanden ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen i enlighet med de därunder förekomna yrkandena gifvit

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister.
(Forts.)

Nr 60. 12

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister.
(Forts.)

propositioner på: l:o) godkännande af utskottets förslag till lydelse
af förevarande paragraf, 2:o) godkännande af Kungl. Maj:ts förslag
till lydelse af paragrafen och 3:o) godkännande af det förslag, som
innefattades i den af herr Åkerman vid paragrafen afgifna reservationen,
blef det under 2:o) upptagna yrkandet af kammaren bifallet.

3-31 §§.

Godkändes.

Slutbestämmelsen skulle enligt utskottets förslag hafva denna
affattning:

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock att
mål, hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas
enligt äldre lag. Förslag, hvarom i 4 § förmäles, skola första
gången afgifvas under år 1910. Intill dess annorlunda varder
stadgadt, skall anstå med utnämnande af de ledamöter af domstolen,
som i 3 § afses, och skola i stället befattningarna uppehållas
på förordnande. Såsom lagfaren ledamot må endast förordnas
innehafvare af annan domarebeställning.

Beträffande slutbestämmelsen hade reservationer afgifvits:

af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Sandström och Wijlc,
hvilka hemställt, att Riksdagen måtte antaga slutbestämmelsen så
lydande:

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1911; dock att
mål, hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas
enligt äldre bestämmelser. Lagen skall upphöra att gälla den 31
december 1915, men skall ändock äga tillämpning å mål, hvari
stämning utfärdats medan lagen varit gällande. Förslag, hvarom i
4 § förmäles, skola första gången afgifvas under år 1910. Intill
dess annorlunda varder stadgadt, skall anstå med utnämnande af de
ledamöter af domstolen, som i 3 § afses, och skola i stället befattningarna
uppehållas på förordnande. Såsom lagfaren ledamot
må endast förordnas innehafvare af annan domarebeställning; samt

af herrar Åkerman, Lindqvist och Persson i Malmö, hvilka
instämt i herr Schottes m. fl:s här ofvan intagna reservation, men
dessutom yrkat, att de två sista satserna af förevarande bestämmelser
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Intilldess annorlunda varder stadgadt, skall anstå med utnämnande
af ordförande i domstolen, och skall i stället innehafvare af
annan domarebeställning förordnas att uppehålla befattningen.

Efter föredragning af slutbestämmelsen begärdes ordet af

Herr Schotte, som yttrade: Herr talmani Här förekommer
en reservation, som ansluter sig till den reservation rörande kol -

Tisdagen den 31 Maj.

13 Nr 60.

lektivaftalslagens giltighet, som kammaren i går antog, och jag
skall därför, herr talman, med afseende på slutbestämmelsen be att
få yrka bifall till den af mig med flera afgifna reservationen.

Härpå anförde

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Jag vill endast
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
dels på godkännande af utskottets förslag till lydelse af
slutbestämmelsen, dels på godkännande af det förslag till lydelse af
samma bestämmelser, som framställts af herr Scbotte m. fl. i den
af dem afgifna reservationen, fattade kammaren beslut i enlighet
med sistnämnda proposition.

Ingressen; rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1) förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut angående de däri afsedda lagförslagen.

Härefter föredrogs det vid punkten 2) fogade förslag till lag
angående medling i arbetstvister.

Lagförslaget godkändes.

I afseende å utskottets hemställan i punkten 2) både reservationer
afgifvits:

af herr Wijk, som med instämmande af herrar Schotte, Larsson
i Klagstorp, Sandström och Åkerman yrkat, att Riksdagen måtte,
utan sammankoppling med andra lagar, antaga utskottets förslag till
lag angående medling i arbetstvister, och att således utskottets hemställan
i förevarande betänkande under 2) måtte antagas med denna
lydelse:

2) att Riksdagen måtte

dels antaga det vid punkten fogade förslag till lag angående
medling i arbetstvister etc.; samt

af herrar Lindqvist och Persson i Malmö.

Sedan utskottets hemställan föredragits, gaf herr talmannen på
begäran ordet till *

Herr Wijk, som anförde: Herr talman, mina herrar! Det
bar med rätta anmärkts mot Kungl. Maj:ts olika lagförslag på arbetsaftalets
område, att där göres så litet för att söka förebygga

Lag om särskild
domstol
i arbetstvister.
(Forts.)

Lag ang. medling
i arbetstvister.

Nr 60. 14*

Tisdagen den 31 Maj.

Lag ang. medling
i arbetstvister.

(Forts.)

utbrytandet af arbetstvister. Kungl. Maj:ts lagförslag innehålla åtskilliga
stadganden om, när strejk och lockout få vidtagas, och när
de icke få vidtagas. De innehålla också åtskilliga förbud för vidtagande
af strid under aftalstiden, men där föreslås inga åtgärder
för att söka förebygga utbrytande af de allra viktigaste arbetsstriderna,
de som gälla ingående af nya kollektivaftal, då de allvarligaste
intressetvisterna pläga uppstå.

Det är för att af hjälpa denna brist herr Schotte har väckt den
motion, som ligger till grund för det förslag till lag om medling i
arbetstvister, som utskottet enat sig om och kammaren nu godkänt.

Herr Schottes motion, som i hufvudsak godtagits af utskottet,
innehåller dels bestämmelse om ökad befogenhet för förlikningsmannen
på det sätt, att de skulle få rätt att kalla parterna till
sammanträde, medan de hittills endast haft makt att inbjuda dem,
och dels förslag om inrättandet af en ny förlikningsinstitution, en
s. k. förlikningskommission, som skulle ha till uppgift att särskildt
omhändertaga de farliga och allvarliga tvister, som kunna uppstå,
då nya kollektivaftal skola träffas.

Rörande de föregående lagförslagen, som kammaren nu behandlat,
har inom utskottet rådt den största meningsskiljaktighet,
hvilket framgår af de många reservationer, som afgifvits. Om
detta senare förslag till lag om medling i arbetstvister har däremot
ingen meningsskiljaktighet rådt, med undantag af att herrar Lindqvist
och Persson i Malmö ha reserverat sig blankt. Utskottet har
i öfrigt fullständigt enat sig om den lagtext, som nyss af denna
kammare godkänts. Det väckte då inom utskottet åtskillig uppmärksamhet,
när i utskottets sena timma från förstakammarhåll
gjordes yrkande om, att detta af utskottet godkända lagförslag skulle
antagas endast under förutsättning, att de två föregående lagförslagen,
om kollektivaftal och om arbetsdomstol, blefve af Riksdagen
antagna. Vill man finna en motivering för detta yrkande, söker
man den förgäfves i utskottets utlåtande. Utskottet uttalar sig på
det allra varmaste om den här föreslagna ändringen af medlingslagen.
Utskottet påpekar, att dylika förlikningskommissioner ha
emellanåt vid allvarliga arbetstvister af Kungl. Maj:t förordnats,
och utskottet säger, att »säkerligen vore det till gagn, om möjligheten
att anlita en dylik institution icke vore beroende af mera
tillfälliga omständigheter, utan denna alltid funnes att tillgå för
sådana tvister, som äro af den betydelse, att det allmänna bör göra
allt hvad göras kan för att få medling till stånd». Utan någon
förmedling kommer emellertid utskottet i slutet af sitt yttrande med
följande sats: »Enligt utskottets mening bör ny lag i förevarande
ämne icke nu antagas annat än i sammanhang med godkännande
af förslagen till lagstiftning om kollektivaftal och om inrättande af
en arbetsdomstol.» Motivet till detta yrkande skulle vara följande.
Riksdagen kommer möjligen att finna, att de två föregående lagförslagen
tarfva ytterligare pröfning, innan de kunna antagas, och

15 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

då förefinnes skäl för att antaga, att äfven detta senare lagförslag Lag ang. medom
medling i arbetstvister skulle vara i behof af en liknande om- lin9 \ arietsarbetning.
Om man nu erinrar sig, att med afseende på de två (Forts)
föregående lagförslagen de mest skilda meningar gjort sig gällande
inom utskottet, så framstår det första påståendet som ganska befogadt;
men då man erinrar sig, att detta senare lagförslag af utskottet
enhälligt godkänts, utan att något ändringsyrkande reservationsvis
framställts, så frågar man sig, hvarför en ändring af de
föregående lagförslagen ovillkorligen skulle medföra behof af att
omarbeta äfven förslaget till lag om medling i arbetstvister. Äfven
om de två föregående lagförslagen blefve väsentligt omarbetade,
vågar jag påstå, att om detta öfverhufvud taget skulle medföra
något behof af ändring i den senare lagen, så skulle ändringarne
endast gälla detaljer som icke kunna motivera en sammankoppling
af de olika lagförslagen. I själfva verket finnes icke något oupplösligt
samband mellan den senare lagen om medling i arbetstvister
och de två föregående om kollektivaftal och om arbetsdomstol
Medlingslagen är under alla förhållanden lika nyttig och nödvändig,
oafsedt om de två föregående lagförslagen antagas eller icke.

Jag vill naturligtvis icke göra gällande, att inrättandet af en
förlikningskommission och utsträckandet af förlikningsmannens befogenhet
i framtiden skulle förhindra utbrytandet af arbetsstrider.

.Det kommer det icke att göra, lika litet som förlikningsmannainstitutionen
kunnat göra det. Men lika väl som förlikningsmannainstitutionen
varit till största nytta för att utjämna uppkommande
svårigheter och inskränka antalet arbetstvister, lika visst kan man
vara öfvertygad om, att införandet af en förlikningskommission
kommer att verka synnerligen godt i samma riktning.

Min förhoppning är, att de två föregående lagförslag, som kammaren
behandlat, trots allt skola leda till ett positivt beslut vid
denna riksdag. Men om så icke skulle ske, och om kammaren nu
bifaller den sammankoppling, som här från Första kammarens sida
påyrkats, då blir utskottets och Riksdagens arbete på detta lagstiftningsområde
för detta år fullkomligt resultatlöst. Bifaller man
åter den reservation, hvilken vi framställt, och hvaruti vi afstyrka
sammankopplingen, och skulle min förhoppning, att de två föregående
lagförslagen vid denna riksdag måtte leda till positivt resultat,
icke uppfyllas, kommer Riksdagen dock att på det neutrala
område, som medlingslagen representerar, hafva tagit ett positivt
steg mot sträfvandena för större arbetsfred i landet.

På grund af hvad jag framställt, ber jag alltså, herr talman,
att få yrka bifall till den af mig m. fl. afgifna reservationen.

Vidare yttrade

Jierr Pettersson i Bjälbo: Jag her att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Nr 60.

Lag ang. medling
i arbetstvister.

(Forts.)

Lag om vissa
arbetsaftal.

16 Tisdagen den 31 Maj.

Öfver!äggningan förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på
bifall till nämnda hemställan med den ändring, som föreslagits af
herr Wijk i den af honom afgifna reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja
godkänd. Votering begärdes emellertid, till följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets
hemställan i punkten 2:o) af utskottets förevarande utlåtande n:o 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan
med den ändring, som i afgifven reservation föreslagits af herr Wijk.

Voteringen utvisade 93 ja, men 118 nej, vid hvilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits af herr Wijk i den af honom afgifna reservationen.

Vidare upptogs till behandling det i punkten 3) innefattade
förslaget till lag om vissa arbetsaftal.

För 1 § hade utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad Kungl. Maj:t föreslagit, hemställt om denna lydelse:

1 §■

Denna lag äger tillämpning å aftal, hvarigenom en arbetare
åtager sig att under bestämd tid eller tills vidare mot ersättning
arbeta åt en arbetsgifvare i industri, handtverk, jordbruk eller handel,
vid järnvägs- eller spårvägsdrift eller i annat näringsyrke eller
vid hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dylikt
särskildt arbetsföretag, där ej aftalet gäller arbetare, som i 4 § sägs.

Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse, lände
denna lag till efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i
den rörelse slutes, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.

Vid paragrafen funnos fogade reservationer:

af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Sandström och Wijk,
hvilka hemställt, att Riksdagen, med afslag å såväl Kungl. Maj:ts
som utskottets förslag, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t, efter ytterligare utredning, ville för Riksdagen
framlägga nytt förslag till lagstiftning om enskilda arbetsaftal;

17 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, som yrkat, att förevarande
lagförslag icke måtte af Riksdagen antagas; samt

af herr Åkerman, hvilken instämt i det af herr Schotte m, fl.
framställda afslagsyrkandet.

Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lindqvist: Herr talman! Vi äro nu framme vid det,
som jag förut under behandlingen af lagförslagen tillåtit mig beteckna
såsom den andra afdelningen i detta lagkomplex. Det skulle
nu gälla genomförandet af ett förslag till lag om vissa arbetsaftal,
såsom det här kallas, men hvilket, som vi ju alla veta, gäller de
personliga aftalen. Detta begrepp, personliga aftal, är, åtminstone
på arbetarsidan för närvarande, ett ganska dunkelt begrepp. Arbetarna
i allmänhet på industriens område anse för sin del, att deras
arbetsförhållanden i aftalsväg äro fullständigt och tillfredsställande
ordnade, så snart ett kollektivaftal blifvit slutet, och man har bland
dessa arbetare ställt sig ytterst osympatiskt till hvarje tanke på
något aftal, som skulle kunna inrangeras under begreppet personliga
aftal. Nu säger man från juridiskt håll, att detta begrepp finnes
redan under nuvarande förhållanden nämligen på det sättet, att ett
arbetsaftal uppstår endast därigenom, att en arbetare söker anställning
på en arbetsplats och arbetsgifvaren bereder honom denna anställning,
oaktadt man icke aftalar om några villkor. Redan genom
en sådan procedur, hvarigenom arbete beredes för en arbetssökande,
uppstår ett personligt aftal. Så långt kan ju under alla förhållanden
icke någon, efter hvad jag tror, hafva något att erinra, så länge
det icke finnes ett stadgande i lagen, som föreskrifver en hel massa
saker rörande dessa personliga aftal. Det framgår nu emellertid af
det föreliggande lagförslaget, att man, så snart man går in på detta
område för att lagstifta, stöter på en otrolig mängd af svårigheter.
Man har kommit ut på ett ofantligt stort och vidsträckt område,
där bestämmelser skola formas i lagtext, som träffa individerna, då
man skall ordna detta förhållande mellan arbetare och arbetsgifvare.
Så som det föreliggande lagförslaget är lagdt, griper det om alltför
stora områden, och vi finna ju, hurusom af denna anledning lagförslaget
har fått sådana bestämmelser, att man för industriarbetarnas
del måste beteckna detta lagförslag såsom blifvande en legostadga
för industriarbetarna. Den hufvudsakligaste anledningen till, att
lagen fått sådant innehåll, kan vara den, att man här, då man gått att
stadga eller fastställa bestämmelser rörande personliga arbetsaftal
för industriarbetarna, äfven inryckt landtbruket under samma lag.
Detta gör ju äfven, att det förekommer en mängd oegentligheter
och en mängd stadganden, som ingalunda kunna vara lämpliga för
dessa industriarbetare, och det har ju äfven inträffat, att man på
landtbrukarhåll varit mindre tillfredsställd med de stadganden, som
kanske äro skrifna och afsedda mera för industriarbetarnas del. § 1
Andra Kammarms Prot. 1910. Nr 60. 2

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Ur 60. 18 Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa angifver ju, att lagen skall omfatta industri, handtverk, jordbruk

arbetsaftal. euer hanäel, järnvägs- eller spårvägsdrift eller annat näringsyrke
(Forts.) euer Täg_ ener vattenbyggnad, vattenafledning eller annat dy likt

särskildt arbetsföretag, där ej aftalet gäller arbetare, som i 4 §
sägs. Vi finna däraf, som jag säger, att det är ett ofantligt stort
område, som denna lag spänner öfver, och det är alldeles gifvet, att
endast på grund däraf det uppstår ganska stora olägenheter, då man
skall söka att forma lagens bestämmelser.

Om man sedan går igenom denna lag och granskar de olika
stadgandena, möter man en mängd oegentligheter uti densamma.
Redan i andra paragrafen finner man, att där upptar lagen arbetsförman
under benämningen arbetare, under det att lagen på ett
annat ställe föreskrifver, att arbetsförmannen åtminstone i ett afseende
skall intaga en fullkomlig särställning, då det nämligen där
stadgas förbud för arbetsförman att tillhöra en arbetarorganisation.
XJti samma paragraf är inryckt en bestämmelse om att handelsbiträden
också skola räknas hit, men ifrån det hållet har inlagts en
bestämd gensaga häremot uti en skrifvelse till utskottet, däri dessa
handelsbiträden gifvit till känna, att de icke vilja inbegripas under
denna lag om personliga arbetsaftal, som här föreligger. Däremot
skall lagen, såsom angifves i fjärde paragrafen, icke tillämpas på
dem, som innehafva offentlig tjänsteanställning, icke på tjänare, som
äro bundna af legostadgan, och icke heller på lärlingar och sjöfolk,
för hvilka sistnämnda en särskild lag gäller. För lärlingar har man
hoppats att få en särskild lag. Det föreligger i det afseendet sedan
några år tillbaka ett förslag, hvilket, efter hvad jag kan förstå,
regeringen icke funnit vara sådant, att den vill anbefalla detsamma
till antagande af Riksdagen. Emellertid är förhållandet beträffande
denna officiella tjänsteanställning, att det är ytterst svårt att finna
någon klar och bestämd definition på detta begrepp. Vi ha under
öfverläggningarna i utskottet försökt att finna pa en riktig definition,
men det har icke lyckats, och det torde nog vara ganska svårt att
säga, hvilka det är, som skola anses innehafva en sådan officiell
anställning, att de icke falla under denna lag, och det kommer nog
i det afseendet att bli tvist om gränsfall.

Redan i § 6 uti denna lag möter oss en utaf de vitalaste punkterna
i lagen. I lagförslaget var nämligen inrymdt en bestämmelse,
genom hvilken man skulle legalisera en viss uppsägningstid i fråga
om det personliga aftalet. Utskottet har, som herrarne märka, med
omild hand strukit bort detta stadgande, som Kungl. Maj:t föreslagit.
Anledningen till att så har skett beror därpå, att detta stadgande
om ett legaliserande af uppsägningstiden i fråga om personliga aftal
för med sig såsom en nödvändig konsekvens en annan bestämmelse,
som återfinnes i Kungl. Maj:ts förslag med den lydelse, som § 27
där har. Den innehåller att arbetsgifvaren skulle vara skyldig att
utbetala lön för den tid arbetaren stått till arbetsgifvarens förfogande,
äfven om icke arbetsgifvaren har tillfälle att under den tiden svssel -

Tisdagen den 31 Maj.

19 Nr 60.

sätta arbetaren. Inom utskottet kom man till den bestämda slutsatsen,
att detta är den nödvändiga konsekvensen af den legaliserade
uppsägningstiden, och när man då icke kunde gå med på att arbetsgifvaren
skulle ikläda sig denna skyldighet, därest han hade arbetaren
bunden vid sig med ett sådant personligt arbetsaftal, att arbetaren
icke kunde skilja sig ifrån honom, med mindre han sade upp
detta aftal och afvaktade utlöpandet af uppsägningstiden. Så sade
arbetsgifvareintressets representanter i utskottet att: då stryka vi
helt enkelt ett bredt streck öfver Kungi. Maj:ts förslag rörande den
legaliserade uppsägningstiden! Jag för min del vill säga, att jag
icke har något att erinra mot den ändring, som gjorts i § 6 genom
uteslutande utaf denna legalisering af uppsägningstiden. Men däremot
har jag ganska stora erinringar att göra mot det uteslutande,
som ägt rum i § 27. Ty den möjligheten är ju icke utesluten,
utan det är tvärtom mycket sannolikt, att oaktadt icke lagen, på
sätt Kungi. Maj:ts förslag innehåller, legaliserat uppsägningstiden,
det gifvetvis kommer att finnas en del personliga aftal, som äro
fastställda med hänsyn till bestämd uppsägningstid. Vid sådant
förhållande borde gifvetvis arbetarne vara tillförsäkrade samma rätt,
som är föreslagen i § 27 af Kungi. Maj:fs förslag.

I sammanhang med denna sak ber jag få omnämna, att utskottet
dragit ett bredt streck öfver ett annat stadgande i Kungl. Maj:ts
förslag. Det är nämligen bestämmelsen i § 32, som handlar om
det s. k. décomptesystemet. Kungl. Maj:ts förslag gaf arbetsgifvaren
rätt att innehålla någon del af arbetslönen, dock skulle han i décompte
icke få ta mer än hvad som motsvarade lönen under sammanlagdt
15 dagar och icke mer än eu femtedel vid hvarje afiöningstillfälle.
Denna fråga om paragrafens strykning kom upp i sammanhang därmed,
att man också nödgades ha föreskrift om, huruvida arbetsgifvaren
skulle få behålla och lägga till sitt rörelsekapital de penningar,
han i form af decompte erhållit från arbetarne. Då Kungl.
Maj:t icke kunnat följa den väg arbetsaftalskommittén anvisat, eller
att medlen ovillkorligen skulle insättas i bank och icke få lyftas,
med mindre båda parterna därtill gåfve sitt bifall, utan Kungl.
Maj:t medgifvit arbetsgifvaren rätt att få behålla dessa penningar
hos sig, var det ju riktigt att han betalade viss procent å det hos
honom på detta sätt förvarade kapital. Arbetsgivarrepresentanterna
inom utskottet framhöllo, att detta var en ockrarränta, som Kungl.
Maj:t föreslagit, och i anledning däraf föreslogo de, att man skulle
draga ett bredt streck öfver § 32. Det förefaller då, som om Kungl.
Maj:t skulle 1''å svårt att känna igen sitt förslag, ty utom dessa nu
påpekade stora ändringar har man tillskapat en del ändringar äfven
i andra afseenden.

I § 7 af lagen har utskottet gjort en ändring och föreslagit,
att paragrafens första stycke skulle ha följande lydelse:

»Arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig
åtgärd må ej vidtagas, med mindre afsikten gifvits motsidan till känna

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Kr 60

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa så lång tid förut, som är för uppsägning af arbetsaftalet gällande.
ar(YortJ)1 Arbetsaftal, som är ingånget på bestämd tid, må ej genom sådan
1 '' åtgärd rubbas».

Ja, mina herrar, här har således införts en bestämmelse, om
hvilken jag tillfrågat förslagsställaren, huru han själf ville tolka den,
och om han kunde förklara, huru den i praktiken skulle tillämpas.
Men det var icke möjligt för förslagsställaren att gifva besked härom,
och utskottet har naturligtvis icke ansett nödigt att afgifva erforderliga
förklaringar. Det är emellertid nu föreskrifvet, att ingen
arbetsinställelse, ingen blockad eller bojkott får företagas, med mindre
motsidan gifves afsikten till känna inom så lång tid förut, som är
föreskrifven i det personliga aftalet, eller som däri finnes bestämd
i fråga om uppsägning. Detta förstår jag sannerligen icke, och jag
skall heller icke ge mig in på någon lång uttolkning af denna sak,
som nog skulle erfordras, för att herrarne skulle få klart för sig, att
det blir omöjligt att tillämpa den bestämmelsen, men, som sagdt,
jag förstår icke, huru den skall kunna vara tillämpbar i det praktiska
lifvet. Jag kan heller icke finna, att det är nödigt eller att
det öfverensstämmer med detta lagförslag att kringskära eller förhindra
och förbjuda arbetarnes och arbetsgifvarnes fria rätt att nedlägga
arbetet. Jag förstår icke, hvad det är, som gör det nödvändigt
att i detta lagförslag inrycka en bestämmelse, som skulle i en
handvändning, synes det mig, omöjliggöra hvarje blockad och hvarje
bojkott, som utgör ett kampmedel på arbetsfältet, och som vid vissa
tillfällen måste användas af arbetarne, då de icke kunna använda
de hemliga kampmedel, som arbetsgifvarne ha till sitt förfogande.

I nionde paragrafen träffar man en bestämmelse, där det presumeras
en så lång aftalstid i fråga om dessa personliga aftal som ända
upp till tre år. Jag tror, att när herrarne läsa denna paragraf,
skola herrarne finna, att den bestämda längsta tiden passar icke för
industriarbetarnes förhållanden. I allmänhet är det så, att dessa
industriarbetare anställas utan någon som helst bestämd uppsägningstid
eller utan någon bestämd aftalstid, och, där det finnes någon
uppsägningstid i aftalet, inskränker den sig i regeln till en 8 å 14
dagar, kanske i något enstaka fall längre tid. Men alldeles otänkbart
är väl, att sådana aftal skulle ingås på tre års tid. Det är
sålunda en bestämmelse, som jag icke förstår syftet med. Jag kan
icke se, att den har minsta fog för sig, men, som sagdt, man vill
ändå införa den. Måhända tänker man, att den kan vara riktig
med hänsyn till förhållandena vid landtbruket; men efter hvad jag
kan förstå passar den icke heller där. Detta stadgande förefaller
mig därför fullkomligt oegentligt.

Vi komma slutligen till ett viktigt kapitel, som rör lagstiftningen
om arbetsordningen. I lagen föreskrifves här, att arbetsgifvaren
ensidigt skulle kunna uppgöra dessa arbetsordningar och arbetarne
endast äga befogenhet att, sedan förslag till sådan arbetsordning af
arbetsgifvaren vore uppgjordt och anslaget på arbetsplatsen, yttra

Tisdagen den 31 Maj.

21 Nr 60.

sig öfver innehållet i detsamma, och denna rätt är visserligen också
medgifven åt föreningar. När arbetarne så afgifvit sina erinringar
öfver ett förslag till arbetsordning, tar arbetsgifvaren och granskar
det hela på kontoret i närvaro af sin arbetschef eller någon annan
af arbetsbefälet. I det fall, då dessa erinringar för arbetsgifvaren
äro mindre fördelaktiga, är det påtagligt, att han icke tager dem
med. Det säger sig också själft, att arbetsgifvaren icke ntan de
allra mest trängande skäl skulle ta hänsyn till arbetarnes ändringar
i arbetsordningen, under förutsättning att de skulle lända arbetarne
till någon särskild fördel. Det blir således ett fastställande af rätten
för arbetsgifvarne att ensidigt uppgöra dessa arbetsordningar, och man
undantar således dessa från den fria aftalsrätten, äfven om detta
icke direkt utsäges i lagen, och därmed äfven en mängd bestämmelser,
om bvilka man förut träffat öfverenskommelse i det kollektiva
arbetsaftalet. Från arbetarnes sida har man betraktat detta
kapitel af lagförslaget om arbetsordningen med stor bäfvan, emedan
därigenom en stor del af den medbestämmanderätt, som man hittills
lyckats efter årslång kamp att tillkämpa sig, med ett slag skulle
tagas bort.

Vi ba sedan ett kapitel om arbetsgifvarens rättigheter och skyldigheter
— kanske man strängt taget skulle kunna säga, att kapitlet
innehåller bestämmelser om arbetsgifvarens rättigheter och arbetarens
skyldigheter. Jag skall emellertid icke tillåta mig att göra det
påståendet, emedan det kanske icke i alla stycken håller streck.
Men jag säger dock, att det ligger nära till bands att få den uppfattningen.

Redan i första paragrafen under denna rubrik mötes man af en
bestämmelse, som redan i går diskuterades. Det stadgas där, att
»arbetsgifvaren äger att leda och fördela arbetet samt i sådant hänseende
gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn
öfver arbetaren». Ja, där återkommer, som sagdt, samma bestämmelse,
som vi talat om förut, och hvad detta stadgande innebär, det
känna berrarne till förut från den föregående diskussionen.

Detta kapitel innehåller sedan en del andra bestämmelser, såsom
rörande lönens utbetalning, huru byresaftal böra ingås, då arbetaren
bos arbetsgifvaren bar bostad o. s. s. En mängd af dessa bestämmelser
anses från arbetarehåll vara berättigade, och man bar mot
dem inga befogade erinringar att göra. Men jag skall i detta sammanhang
icke uppehålla mig vid dem, ty det skulle taga för lång tid
att gå igenom alla detaljerna på det sätt, som kunde erfordras.

Vi hafva slutligen ett kapitel om aftals upplösning i vissa fall,
och där föreskrifves en otrolig mängd fall, där arbetsgifvaren såväl
som arbetaren skola kunna lösas från aftalet; men detta synes mig
lämpa sig utomordentligt litet för industriarbetarne. I tjänsteaftal
enligt legostadgan synas mig alla dessa stadganden vara på sin plats.
Där man sluter aftal på lång tid kan det vara lämpligt att hafva
ett sådant regulativ, som bestämmer sättet, huru man skall kunna

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forte.)

Nr 60. 22

Tisdagen den 31 Maj.

as från en anställning, men det synes mig vara alldeles obehöfatt
taga med dessa stadganden i en lag för industriarbetare.
Man bär slutligen infört i slutet af lagen ett kapitel om skadestånd
för öfverträdande af denna lag, och det blir sålunda den
andra omgången af skadeståndsskyldigbet, som i lag föreskrifves; vi
hade ju att behandla frågan om skadestånd också i den lag, som
vi i går diskuterade.

Utan att vidare ingå på några detaljgranskningar af det framlagda
förslaget vill jag på det bestämdaste understryka och betona,
att det försök, som Kungl. Maj:t gjort, har icke lyckats eller utfallit
till båtnad. Jag känner mig lifligt öfvertygad om, att, sedan arbetsgifvarne
tagit del af detta lagförslag, det också hos dem uppstått
en ytterligt stor tvekan, huruvida en sådan lag, som det här är
fråga om, bör genomföras. Väl vet jag, att inom utskottet funnits
en ledamot, nämligen min vän herr Pettersson i Bjälbo, som strängt
betonat, att det är ett lifsvillkor för landtbruket att få denna lag
genomförd. Han sade i går, att denna lag rent af vore en skyddslag
för arbetare. Jag tillåter mig att bestrida — det sistnämnda
påståendet behöfver jag icke bestrida, det bestrider sig själft — att
denna lag skulle vara så viktig för landtbruket, som herr Pettersson
säger. Jag kan icke vara med om ett sådant påstående, ty på
landtbrukets område finnes ju ännu trots den ytterligt föråldrade
tjänstehjonstadgan en stamtrupp af arbetare, bundna vid sina arbetsgivare
genom legostadgan, och vi veta ju, att legostadgan varit
under ompröfning för att den måtte omredigeras. Det har beträffande
denna sak af aftalskommittén utfört3 ett väsentligt arbete, som på
grund af kända skäl icke blifvit slutfördt, emedan kommitténs upplösning
kom för tidigt. Men jag tror, att Kungl. Maj:t kommer

Lag om vissa skilj
arbetsaftal.
(Forts.) 8

att sörja för, att en omredigering af legostadgan så snart som möjligt
kommer att äga rum, ty det får man in sSc-a. att sådan den är

sättes den mer och mer ur bruk, emedan den är fullkomligt medeltidsmässig
och icke tillämplig i nutiden. Men får man en reviderad
legostadga för de enskilda, personliga tjänsteaftalen, så synes det
mig fullständigt riktigt, att man i detta sammanhang tar hänsyn
till landtarbetarne i deras helhet och således äfven till de lönearbetare,
som sysselsättas vid landtbruk, och friställer industriarbetarne
från den sammankoppling, som ifrågasättes i förevarande
lagförslag. Förrän denna förändring göres, tror jag icke på möjligheten
att kunna få fram ett lagförslag, som skulle kunna leda till
beslut, då det utan tvifvel vore omöjligt att i så fall åstadkomma
något sådant som vore tillfredsställande för alla parter.

Det har förut sagts, att de lagförslag, vi i föregående afdelning
behandlat, voro opröfvade, och att det gällde att få en betydligt
grundligare granskning, innan man voterade om dem. Gällde detta
om det föregående lagförslaget, så tror jag, att det gäller i ännu
högre grad om detta. Det är i så hög grad opröfvadt och innehåller
så många och skiftande bestämmelser, att det nog behöfver

23 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

öfvervägas många gånger, innan man kan antaga ett sådant förslag
och göra det till lag. Jag skulle vara glad, om regeringen i dag
skulle kunna dela denna uppfattning. Det förefaller mig som om
det förelåge anledning för regeringen att göra detta, ty regeringen
kar fått sitt förslag af utskottet så skamfiladt, som kerrarne kunna
se, om kerrarne granska utlåtandet.

På grund af allt, som jag kär tillåtit mig framföra, skall ]ag,
kerr talman, ke att få yrka, att Riksdagen icke antager kär föreliggande
lagförslag.

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Herr Sandström: Herr talman! Då jag ock mina kamrater
i utskottet från Likerala samlingspartiet reserverat oss ock yrkat,
att Riksdagen icke måtte antaga det föreliggande lagförslaget, sa
kar detta icke skett därför, att vi icke anse en lagstiftning på detta
område, en lagstiftning om det personliga arketsaftalet, vara af bekofvet
påkallad. Tvärtom, vi anse en sådan lagstiftning vara synnerligen
angelägen, ock det är beklagligt lika väl som egendomligt,
att icke en sådan för länge sedan kommit till stånd, en lagstiftning
om kanske det viktigaste aftal vi hafva, ock på hvilket våra flesta
medborgares existens är beroende. Vår uppfattning har icke heller
varit, att det föreliggande lagförslaget ger skäl för benämningen
klasslag, att det, såsom man på visst båll allmänt anser, skulle
vara partiskt ock orättvist; detta omdöme är enligt vår uppfattning
icke befogadt, utan lagförslaget kär otvetydigt prägeln af att vara
afsedt att i möjligaste mån skipa rättvisa mellan parterna, ock det
innehåller, det måste erkännas, en mängd stadganden till arbetarens
fördel, stadganden som ett sådant lagförslag alltid måste innehålla,
då ett af dess kufvudsyften ju måste vara att bringa jämvikt mellan

parterna vid arhetsaftals ingående.

Att vi ändå måste afstyrka lagförslagets antagande beror pa
två skäl. Det ena — eller båda — kar berörts af den föregående
talaren ock ligger nära till bands. Det gäller samma brist, som
vidlåder alla de föreliggande förslagen till arbetsaftalslagstiftning.
Icke keller detta aftalsförslag kar, lika litet som de öfriga, erhållit
den sorgfälliga utredning, som det kort erhålla. Detta kar gjort,
att vi i utskottet icke haft tillräckligt material för ett säkert bedömande
af förslagets olika bestämmelser ock på den korta tid,
som stått till buds, i många punkter icke ens kunnat bilda oss själfva
en bestämd uppfattning. Det andra skälet är, att, trots alla dessa
svårigheter att komma till en bestämd positiv uppfattning, det
ändock kar klifvit oss klart, att lagförslaget kar betänkliga brister,
kvilka vi af den anledning, som jag kär berört, icke käft tillfälle

att kunna rätta. . .

Denna lagstiftning grundar sig väsentligen pa det kommitteförslao-,
som utarbetades 1901. Detta kommittéförslag kar, som
bekant, aldrig varit framlagdt för Riksdagen. Anledningen^ till,
att så’ icke skett, uppgafs af justitieminister Berger vid 1905 års

Nr 60. 24

Tisdagen den 31 Maj.

LarbZftla rikS?a? Vara> at^ kommittéförslaget framkommit så grava an(Forts)
'' märkmngar, att kan kunde lugna kammaren därmed, att detta lagförslag
icke komme att framläggas för Riksdagen. Det bar nu <mtt
nagra år sedan dess, ocb lagförslaget bar efter närmare ompröfnin°*
befunnits moget att, visserligen i modifierad form ocb med åtskilliga
tillägg, framläggas för -Riksdagen. I det lagförslag, som här ligger
före, ingår det gamla 1901 ars kommittéförslag till en mycket stor
del ■ till bortåt ö/io — ordagrant eller med blott formella
ändringar. Härutöfver innehåller det ett rätt stort antal paragrafer,
som tillagts till deu gamla förslaget, ocb dessa tillagda paragrafer
böra, till de viktigaste paragraferna i lagförslaget, kan man säga,
och på samma gång till de mest omtvistade, till dem, som det är
svårast att bilda sig en mening om. I fråga om de delar, som
motsvara 1901 års kommittéförslag, bar man haft åtskillig ledning
af denna kommittés motiv och de yttranden, som afgifvits öfver
kommittéutlåtandet. Men beträffande de nytillkomna punkterna bar
utskottet saknat annan ledning för sitt omdöme än den ganska
knapphändiga, som Kungl. Maj:ts proposition innehåller; dessutom
föreligger ju lagrådets granskning, som skett och måste ske uteslutande
eller så godt som uteslutande från rent juridiska synpunkter.

Nu har detta lagförslag varit föremål för utskottets behandling’
och trots det bristfälliga materialet och svårigheten att bilda sig
ett omdöme om åtskilliga af paragraferna har utskottet vidtagit
mycket genomgripande ändringar i förslaget. Utskottet har ändrat
eller uteslutit icke mindre än 21 paragrafer af de 44, som förslaget
innehöll, ändringar, som icke blott äro formella eller mindre väsentliga,
utan som äro reella och af mycket genomgripande betydelse.

Jag skall be att få fästa mig vid några af lagstadgandena för
att gifva en ^ föreställning om, huru svårt det är att bilda sig en
mening om dem, och hurusom man här hefi nnpr C i O* -r*o o"]v|!;j.’c1
osäker mark. .Flera af dem äro redan berörda af den föregående
talaren, hvarför jag kan fatta mig kort. Han berörde kapitlet om
arbetsordningen, och jag skall då be att få säga, att jag tror, att
aess bestämmelser icke äro tillfredsställande. Rätten att genom
arbetsordningen få bestämmelser in i ett arbetsaftal är visserligen
begränsad till vissa särskilda områden, men dessa områden omfatta
dock så viktiga förhållanden som arbetsförmännens befogenhet,
rätten att bestämma penningeplikt för vissa slag af förseelser, bestämmandet
af arbetstidens början ocb slut, tid ocb sätt för lönens
utbetalande, hvad arbetarne hafva att vidtaga för att säkerhet ocb
ordning må upprätthållas vid arbetsplatserna o. s. v. Allt detta
äga arbetsgifyarne att bestämma i sina arbetsordningar.

Nu förhåller det sig ju så, att allt detta också kan bestämmas
i kollektivaftalet, ocb lagen säger ju, att arbetsordningen icke får
strida mot kollektivaftalet. Det är således endast i det fall, att
kollektivaftalet icke reglerat dessa förhållanden, som arbetsordningen
griper in ocb kompletterar. Såväl i Rungl. Maj:ts proposition som

Tisdagen den 31 Maj.

25 Nr 60.

i utskottets förslag har man, då det gällt att komplettera dylika Lag om vissa
luckor i kollektivaftalet, varit så försiktig, att man icke eus vågat arbetoaftal.
anlita skiljedom för sådant ändamål. Man har sagt: här befinna ''
vi oss på intressetvisternas område, och vi våga af principiella skäl
icke låta dylika tvister afgöras genom skiljedom. Ja, det är naturligtvis
intressetvister, men när man icke vågar låta skiljedom afgöra
sådana intressetvister, hvarom här är fråga, är det väl ännu betänkligare
att låta ena parten själf afgöra tvisten. Detta förslag betyder,
att när det i dessa afseenden finnes en lucka i kollektivaftalet,
äger arbetsgifvaren att ensam fylla denna lucka, dock först
efter arbetarnes hörande. Det må nu vara riktigt, att behof af
arbetsordning kan förefinnas vid fabriksanläggningar, men vill man
gifva arbetsgifvaren rätt att utfärda sådan, måste man ovillkorligen
gå samma väg, som man gått i utlandet. Man måste skaffa ett
regulativ för att denna arbetsordning blir rättvis och lämplig. Så
sker i utlandet, i det att arbetsordningen där måste granskas och
kontrolleras af offentlig myndighet innan den blir förbindande.

Men hvarken utskottet eller Kungl. Maj:t har kunnat förmå sig att
gå den vägen. Jag tror dock, att detta är ett oeftergiflig! villkor
för, att en bestämmelse om arbetsordning skall kunna rättvisligen
försvaras.

Den föregående talaren ingick på förslagets bestämmelser om
uppsägningstid och erinrade om, hurusom Kungl. Maj:t hade fixerat
en normaluppsägningstid å sju dagar, när annorledes icke var aftaladt,
samt hurusom utskottet strukit denna bestämmelse och i stället tagit
in den bestämmelsen, att om icke uppsägningstid är öfverenskommen,
skall aftalet kunna upphöra när som helst: arbetaren kan gå när
som helst, och han kan afskedas när som helst. Den föregående
talaren uttalade sin tillfredsställelse med denna bestämmelse, och
jag tror, att i fråga om de organiserade arbetarne, särskild! arbetarne
inom industrin, denna bestämmelse anses vara den lämpliga, därför
att den ger arbetarne så stor rörelsefrihet som möjligt. Och inom
industrin kan den måhända äfven passa för arbetsgifvaren just af
samma anledning. Jag undrar dock, huru det ställer sig med jordbruket
härvidlag. Kan det där vara lämpligt att fixera såsom
normalbestämmeise, att en arbetare kan gå när som helst och får
afskedas när som helst? Huru kommer detta att verka inom jordbruket?
Visserligen torde detsamma gälla redan nu i fråga om
arbetsaftal på obestämd tid, ehuru någon uttrycklig föreskrift härom
ej finnes. Men kan det vara lämpligt och nyttigt för jordbruket att
lagen direkt intar den position, att arbetsaftalet skall, när ej annat
öfverenskommits, omedelbart upphöra vid uppsägning? Jag frågade
inom utskottet, om detta var lämpligt, men fick intet tillfredsställande
svar, och jag frågar fortfarande huru härmed förhåller sig. Och är
det lämpligt för de oorganiserade arbetarne, att lagen intager den
ståndpunkten, att deras anställning, så snart de icke bevisligen
betingat sig en viss uppsägningstid eller en viss anställningstid, är

Nr 60. 26

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

af den beskaffenhet, att de ögonblickligen kunna afskedas? Jag står
i det fallet på den numera kanske gammalmodiga ståndpunkten, att
jag tror, att ett bland de förhållanden, som våra arbetare ha den
största anledning att beklaga sig öfver, är väl osäkerheten i deras
anställningstid och möjligheten att kunna blifva ställda utan arbete
när som helst. När det gäller att fixera normalbestämmelser i lagen,
borde icke lagen sanktionera den satsen: ni kan ögonblickligen kastas
på gatan. Det förhåller sig i viss mån på annat sätt med de
organiserade arbetarne, som ha sina organisationer att repliera på,
och af dem kan organisationen möjligen kräfva detta offer, men ett
offer är det likväl och man måste noga taga i öfvervägande bestämmelsens
verkan på alla olika slag af arbetare, innan man beslutar
sig för en dylik bestämmelse.

Samma tvekan hyser jag i fråga om en annan bestämmelse,
som förekommer i lagen. När kollektivaftalen äro afslutade, ha de
ju, såsom vi veta, gifvit sitt innehåll åt resp. olika arbetsaftal, och
när sedan kollektivaftalen löpa ut och deras giltighetstid alltså är slut,
blir följden enligt lagförslagen den, att alla de personliga aftal, som
äro afslutade på grund af detta kollektiva aftal och som fått sitt
innehåll från detta, genast upphöra att gälla, och detta icke blott
om de afslutats på viss tid, som ännu icke är utlupen, utan äfven
om viss uppsägningstid är fixerad. Jag tror nog, att arbetarne inom
industrin, nämligen de organiserade arbetarne, icke ha något emot
den bestämmelsen, men låtom oss äfven tänka på verkan af ett dylikt
stadgande inom jordbruket. Kan det vara lämpligt, att, när jordbrukarne
söka trygga sig med aftal å viss tid och betinga sig viss uppsägningstid,
detta ej skall betyda något, och att denna trygghet skall försvinna
när kollektivaftalet upphör och de icke hunnit att få ett nytt sådant
afslutadt dessförinnan? Vid kollektivaftalens utgång skulle således
på jordbrukets område allting gå för lösa boliner, arbetarne kunna
gå, när de vilja, och afskedas när som helst. Jag tror, att denna
bestämmelse är något, som man måste tänka på litet närmare, innan
man fastställer den genom lag.

Detta är endast ett par exempel på, hur svårt det är att lagstifta
på ett så stort område som detta, som sträckes från storindustrin
öfver handtverket och äfven innefattar jordbruket. Vissa aftal
inom jordbruket falla under tjänstehjonsstadgan, men på många
ställen äro drängar och pigor icke städslade, utan anställda tills
vidare eller ock på viss tid utan städsel. Det är ett grundfel med
hela denna lag, att då den egentligen afser att gälla industriarbetare
och handtverksarbetare, så skall den därför, att det icke finnes någon
tidsenlig lag för tjänare och husbönder, vikariera äfven på det området,
till dess att vi få en sådan lag. Men för detta vikariat är
lagen synnerligen illa skickad.

Den föregående talaren yttrade sig äfven om bestämmelserna i
paragraf 27. De stadganden, som där innehållas, borde vara alldeles
oumbärliga i en lagstiftning om personliga arbetsaftal. Paragrafen

Tisdagen den 31 Maj.

27 Nr 60.

innehöll i kungl. propositionen den bestämmelsen, att då en arbetare
är anställd på tid och arbetsgifvaren icke kan hålla honom sysselsatt
under hela den tid, han sålunda står till arbetsgifvarens förfogande,
skall arbetaren likväl ha betaldt för hela tiden, och om
arbetaren är anställd i ackordsarbete och arbetsgifvaren icke tillhandahåller
honom materialier eller på annat sätt vållar hinder i hans
arbete, skall arbetaren ha rätt till ersättning. Denna bestämmelse
vållade inom utskottet mycket hufvudbry. Eu hel del exempel
drogos fram, olika sedvänjor åberopades och man visade, att om en
dylik bestämmelse vore lämplig i vissa fall, passade den däremot
icke alls i andra. Följden blef, att utskottet på grund af den stora
tvekan, som i detta fall rådde, strök alltsammans. Här har således
blifvit ett stort och djupt hål i hela lagförslaget, och en af de
viktigaste principfrågorna har på det sättet icke blifvit reglerad.

Sedan komma vi till en annan fråga, som äfven den hör till
de allra svåraste, nämligen bostadsfrågan. Förhållandet mellan
arbetaren och arbetsgifvaren i det fall, att arbetsgifvaren tillhandahåller
bostad åt arbetaren och arbetsaftalet upphör, är verkligen,
som sagdt, en af de allra vanskligaste saker att reglera. Man har
då att å ena sidan se till, att arbetaren får tillräcklig tid att skaffa
sig ny bostad, så att han icke blir satt utan tak öfver hufvudet;
å andra sidan måste man se till, att man äfven tillgodoser arbetsgifvarens
intresse att kunna få bostäderna lediga för den nya arbetare,
som kommer i den afgångnes ställe. Nu har man i utskottets
förslag afgjort denna fråga hastigt och lustigt, skulle man kunna
säga, genom att stipulera, att arbetaren skall i sådana fall vara
skyldig att utflytta fjorton dagar efter det, att arbetsaftalet upphört.
Det är väl ändå tämligen tydligt, att detta är ett bra lättvindigt
sätt att afgöra en sådan fråga. Denna rättighet att bo kvar fjorton
dagar, sedan arbetet upphört, har olika betydelse i städerna, där
det är lättare att skaffa bostäder, och på landet, där svårigheterna
kunna vara mycket stora, i synnerhet när det är fråga om ett afskedande
af arbetare i större mängd. Fråga är, om man icke måste
taga hänsyn äfven till den olikhet, som förefinnes, om det är fråga
om en arbetare, som säger upp sin anställning, eller om han afskedas
af arbetsgifvaren. Äfven andra omständigheter kunna tänkas inverka
härvidlag. Man borde därför ha bestämmelser härutinnan, som mera
anpassa sig efter de olika förhållandena. Så har nu icke skett.
Ett par motionärer ha yrkat, att tiden skulle ökas till en månad.
Detta kan möjligen passa på vissa håll, såsom inom sågverksindustrin,
där denna uppsägningstid redan lär vara allmänt brukad, men
det skulle dock medföra olägenheter på andra håll. Frågan är, som
sagdt, så svårlöst och komplicerad, att man icke kan vara säker på
någonting annat, än att den icke blifvit lyckligt löst genom den
generella regel, som man här föreslagit.

I alla dessa och många andra frågor har naturligtvis olika
mening rådt inom utskottet, och därom vore egentligen ingenting

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Nr 60. 28

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Tisdagen den 83 Maj.

att säga, då sådant ju alltid förekommer vid ett lagförslags behandling
inom utskott, emedan där olika intressen göra sig gällande.
Det märkliga i detta fall var dock, att de olika meningarne, från
hvilket håll de än kommit fram, ha präglats af den allra största
tveksamhet och osäkerhet, beroende på de svåra frågor, som man
haft att afgöra. Jag bar för min del inom utskottet fått det mycket
bestämda intrycket, att det där no g var en ganska genomgående
uppfattning, att detta lagförslag i det skick, hvari det nu föreligger,
icke är moget till afgörande; och enskilda uttalanden från en och
annan af arbetsgifvarnes representanter i utskottet gingo i samma
riktning. Då blir frågan den: är det nu en sådan brådska med att
få en lagstiftning på detta område, att man trots alla betänkligheter
ändå skulle taga en lag, som man icke anser vara mogen? Är det
verkligen fara i dröjsmål, så att man icke kan se tiden an ännu
ett eller annat år, till dess att man kan få ett fullt tillfredsställande
förslag? Detta skulle väl bero på lagens förhållande till arbetsfreden.
Ja, på den frågan, om det kan vara af någon omedelbar nytta för
arbetsfreden att få en lag om personliga aftal, tror jag, att hvar
och en, som ser opartiskt på detta spörsmål, måste svara nej. Lagen
om. kollektivaftal och lagen om arbetsdomstol ha utan tvifvel en
dylik direkt betydelse, då de afse att lösa och förekomma tvister
samt att reglera förhållanden organisationerna emellan och just
sådana förhållanden, som kunna gifva anledning till öppen strid.
Lagen om personliga arbetsaftal har sin betydelse för de oorganiserade
arbetarne, men för arbetsfreden har den ingen direkt betydelse,
och jag trotsar kerrarne att kunna säga mig en enda strejk
eller eu enda lockout, som föranledts af att vi icke haft någon lag
om personliga arbetsaftal.

Jag tänker mig en annan invändning, nämligen den, att denna
lag om personliga arbetsaftal står i ett så organiskt sammanhang
med öfriga här behandlade lagar, att den icke skulle utan skada
kunna brytas ut ur dessa lagar, nämligen lagen om kollektivaftal
och lagen om arbetsdomstol, hviika lagar kammaren i går antog.
Men så är icke förhållandet. Kollektivaftal veta vi ju ha träffats
alltjämt och de ha tillväxt i antal, så att de nu uppgå till ett par
tusen, och detta med vår nu gällande, så godt som obefintliga lagstiftning
om personliga arbetsaftal, och det kommer att blifva alldeles
samma förhållande fortfarande, så att hänsynen till kollektivaftalslagen
utgör absolut icke något hinder för ett anstånd med lagen
om personliga arbetsaftal. Det förhåller sig tvärtom så, att ju
mera kollektivaftalen iå utbredning, desto mindre blir behofvet af
en dylik lag om personliga arbetsaftal, ty öfverallt, där de kollektiva
aftalen tränga fram, gifva de sitt innehåll åt de personliga arbetsaftalen
och träda i stället för lagen, som sålunda blir mindre behöflig.

Under sådana förhållanden vågar jag uttala den förhoppningen,
att kammaren ville i denna fråga intaga den ståndpunkten, att den
ville fästa sig mera vid att få på detta viktiga lagstiftningsområde

Tisdagen den 31 Maj.

29 Nr 60.

ett såvidt möjligt väl genomtänkt och i alla afseenden tillfredsställande
lagförslag i stället för att redan i år antaga ett lagförslag,
som, jag Arågar bestämdt påstå det, icke håller måttet. Jag vill
erinra om, att om kammaren skulle besluta sig för att ändock
antaga detta lagförslag med de ändringar, som sedermera vid detaljgranskningen
kunde finnas behöfliga, komme det säkerligen att leda
till mycket stora svårigheter, dels här i kammaren, där det kommer
att blifva en detaljdiskussion, hvartill vi kanske icke sett maken,
ty så rikt är ämnet, och dels när ärendet kommer tillbaka till
utskottet för sammanjämkning och det måste om igen tagas hand
om dessa paragrafer för att gifva dem den rätta gestalten. Jag
ber endast att få uttala den förhoppningen, att kammaren icke blir
otålig, om det under sådana förhållanden skulle dröja några dagar,
innan frågan blir klar.

Jag ber, herr talman, att få yrka afslag å Kungl. Maj:ts förslag
i denna del och bifall till den af mig och andra utskottsledamöter
i ärendet afgifna reservationen.

Med herr Sandström förenade sig herr Karlsson i Fjäl.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Då jag nu har att med några ord ingå
på frågan, huruvida denna lag skall förekomma till realitetsbehandling
eller icke, så har jag ju icke annat att göra än att upptaga de
synpunkter och anmärkningar mot lagen, som framställts af de föregående
talarna, och i deras reservation.

En mycket väsentlig anmärkning, som göres, är den om bristande
utredning. Om den talades emellertid så mycket i går i sammanhang
med de andra lagarna, att jag nu icke närmare skall inlåta mig på
det ämnet. Allt hvad som väsentligen kan sägas därom har yttrats
af hans excellens herr statsministern i hans anförande här i går.
Men jag vill dock tillåta mig att därutöfver göra ett par anmärkningar.

Den ena är, att det naturligtvis alltid är och blir föremål för
olika meningar, när en utredning är så fullständig, att den kan läggas
till grund för ett lagförslag. Nu har Kungl. Maj:t verkligen funnit
den föreliggande utredningen vara så beskaffad, att det var möjligt
att på den bygga ett lagförslag. Och jag har mycket svårt att
tro, särskildt med hänsyn till hvad jag i några speciella punkter
har att säga emot herr Sandström, att det skulle hafva varit omöjligt
för särskilda utskottet att göra en detaljgranskning.

Om 1901 års förslag, som i väsentliga delar legat till grund
för det nu föreliggande förslaget, kan enligt min mening sägas, att
det verkligen icke alls är så föråldradt, som man påstår, och förhållandena
hafva icke heller så ändrats sedan dess, att förslaget icke
skulle kunna vara en ganska god grundval, om hänsyn tages till
de anmärkningar, som blifvit gjorda af de olika myndigheter, som
hörts i ärendet. Hvad som brister i detta lagförslag och som gjort

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Nr 60. 30

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Tisdagen den 31 Maj.

att man hittills icke kunnat taga upp det till bearbetande, var just
bristen på hänsyn till kollektivaftalen. I detta förslag hade frågan
om kollektivaftal icke upptagits till behandling. Men vi hafva ju
nu afhjälpt denna brist på annat sätt. Jag kan ju också erinra
om, att man funnit lämpligt att låta 1901 års aftalskommitterades
förslag till allra största delen ligga till grund för det visserligen
preliminära förslag, som 1907 års kommitté lämnade.

För öfrigt bör man i detta sammanhang erinra sig, att hvilken
utredning som än föreligger, så komma alltid meningarna att mycket
skarpt bryta sig mot hvarandra på ett område, där så skilda
intressen som i detta fall komma i kontakt med hvarandra. Detta
kan icke förekommas, och därför kan jag icke heller se någon anledning
till en förkastelsedom öfver detta lagförslag endast af den
omständigheten att så många olika meningar blifvit uttalade i utskottet,
af reservanterna och i motioner. Det hade blifvit fallet,
äfven om här förelegat enquéter och utlåtanden snart sagdt i oändlighet.

Kungl. Majrts förevarande förslag innebär —• det kan jag verkligen
säga mina herrar, och det har ju också den nästföregående
talaren vitsordat — ett ärligt försök att skipa rättvisa åt båda
sidorna, och jag har mycket svårt att förstå den stora motvilja mot
förslaget, som möter just från arbetarnes representanter här i kammaren.
Förslaget tillägger icke en arbetsgivare en enda rättighet,
som han icke har enligt nu gällande lag, d. v. s. någon lag hafva
vi icke, men enligt nu gällande allmänna rättsgrundsatser. Och så
snart i detta förslag talas om någon rättighet för eu arbetsgifvare,
som icke direkt motsvaras af samma rättighet eller liknande rättighet
för arbetarna, så är förslaget fakultativt, d. v. s. det kan aftalas
på annat sätt.

Däremot har i detta förslag pålagts arbetsgifvarne eu mängd
inskränkningar, som till stor del äro af tvingande natur. Utskottet
har i detta hänseende gått än längre, dels genom att inskränka
arbetsgifvarnes rättigheter och dels genom att utvidga arbetarnes.
Jag kan icke komma från den tanken, att lagförslaget borde vara
acceptabelt äfven för arbetarna. Det finnes nog punkter, där man
ansett sig icke kunna gå till mötes arbetarnes alla yttersta kraf,
men, mina herrar, det har berott på, att man ansett dessa kraf innefatta
så stor inskränkning i den rätt, som lagen dock i alla händelser
måste gifva arbetsgifvarna, att man icke funnit det vara möjligt
att bifalla dem.

Den enda reella vinst för arbetsgifvarne af detta förslag, om det
skulle nu antagas, vore, såvidt jag kan se, att förhållandena på detta
område blifva reglerade, lagfästa, så att man å ömse sidor vet, hvad
som härutinnan är rättighet och skyldighet. Detta är ju ock en
stor fördel, och jag tror, att arbetsgifvarna för att vinna den icke
skulle hafva något emot att påläggas de skyldigheter och inskränkningar,
som jag förut talat om. Om jag ser på den stora delen af

Tisdagen den 31 Maj.

31 Nr 60.

vårt lands befolkning, som skulle falla under denna lag, kafva nytta Lag om vissa
och betjäna sig af densamma, så måste jag finna den säkerligen arbetsafM.
lika önskvärd och nödig som kollektivaftalslagen och hvad därtill ^ ''

hörer. Det är därför, som jag har så svårt att tänka mig, att man
skall a priori på detta vis vägra att ingå i någon detaljgranskning
af förslaget. Och jag skall därför också, såsom äfven några af de
föregående talarna gjort, ingå på de särskilda punkter, däri anmärkningar
framkommit.

Innan jag gör detta vill jag emellertid på det kraftigaste understryka
en sak och bedja, att herrarna måtte taga det till utgångspunkt,
när herrarne resonera om denna lag. Hvad är denna lags
natur och hvad är dess uppgift? Jo, dess natur och dess uppgift
är att vara en supplerande lag, att fylla ut de luckor, som möjligtvis
finnas i det enskilda af talet, men icke att i tvingande form reglera
alla möjliga detaljer i aftalet. Själfva arbetsaftalet blir alltid
det primära, det grundläggande, det första. Endast när det brister,
kommer denna lag till hjälp. Häraf förklaras också, att lagen i
vissa paragrafer, exempelvis beträffande rätten att håfva aftal, mot
hvilken bestämmelse några af de föregående talarna vändt sig, är
så fullständig och tager upp så mycket som den gör. Detta har
skett därför, att dessa saker nästan aldrig förekomma i det individuella
arbetsaftalet, och därför behöfva de, som sagdt, upptagas i
denna lag.

Man har talat rätt mycket om den föreslagna uppsägningstiden
af sju dagar. Herrarna veta, att utskottet strukit denna bestämmelse.

Ja, det är jag mycket bekymrad öfver, men utskottets förslag får
väl icke, såsom af en talare här på stockholmsbänken gjordes, nära
nog likställas med Riksdagens beslut. Jag skulle väl kunna hafva
förhoppning att i den delen få Kungl. Maj:ts förslag återupptaget.

Det möter motstånd, det vet jag, från den socialdemokratiska sidan,
därför att socialdemokraterna anse denna uppsägningstid innebära
ett svårt hinder för arbetarnas och deras organisationers rörelsefrihet.
Men den uppfattningen är icke riktig. Det hinder, som man
talar om, skulle bestå i, att när en arbetarorganisation vill göra
strejk, så får den vänta de dagar, som äro stadgade såsom uppsägningstid
— d. v. s. enligt Kungl. Maj:ts förslag sju dagar — om ej annat
aftalats. På de platser, där kollektivaftalet icke stadgar någon uppsägningstid,
kräfves däremot icke någon sådan väntetid, och på de
platser, där kollektivaftalet stadgar längre uppsägningstid, kräfves
åter just denna senare tid. Jag har mycket svårt för att tro, att
bestämmelsen skulle hafva någon reell innebörd i den af herr Lindqvist
åsyftade riktning, ty ännu hafva, såvidt jag vet, ytterst få
strejker varit etablerade, utan att man minst lika lång tid förut sagt
ifrån: få vi icke så som vi vilja hafva det, skola vi strejka. Jag
vill beträffande denna uppsägningstid särskildt med anledning af
herr Lindqvists yttrande meddela, att om vi se på de befintliga
kollektivaftalen — det är alltså fråga om de organiserade arbeterna,

Nr 60. 32

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa för h vilka stadgandet ju skulle vara så synnerligen olämpligt och
"(Fort?'' obehagligt — så finna vi, att i 710 kollektivaftal, som beröra 90,000
'' '' arbetare, har det stadgats en viss uppsägningstid, ända upp till tre

veckor och däröfver. Mina anteckningar härom äro dock icke riktigt
säkra, jag vet icke säkert, om alla dessa aftal hafva en så lång
uppsägningstid som tre veckor och däröfver, men uppsägningstid är
i hvarje fall stadgad. I fråga om uppsägningstid synes det mig
verkligen, som om lagen borde så fort som möjligt träda emellan
och anvisa den riktning, i hvilken utvecklingen bör gå. Att den
riktningen bör vara just den, som i Kungl. Maj:ts förslag angifves,
synes mig också icke böra blifva föremål för tvekan, ty löslighet i
arbetsaftal är väl i alla händelser något, som man icke bör sträfva
efter.

Vidare har herr Lindqvist och äfven den föregående talaren
såsom en brist i detta förslag anmärkt bestämmelserna angående
arbetsordning. Det har ju sagts, att härigenom skola arbetsgifvarne
sättas i tillfälle att utfärda för arbetarne bindande bestämmelser,
jämbördiga med arbetsaftalen, utan att arbetarne finge någon medbestämmanderätt.
Herr Sandström talade särskildt om, huru man i
det afssendet hade det ställdt i främmande länder. Jag vill i anledning
däraf meddela, att icke något annat lands lagstiftning har
i fråga om de industriella aftalen ansett sig kunna undgå att lämna
arbetsgifvarne en sådan befogenhet. På vissa ställen utomlands har
man till och med gjort arbetsordningen obligatorisk i större företag,
och det är att märka, att enligt vissa lagar har åt arbetsordningen
till och med gifvits företrädesrätt framför kollektivaftalen, och att
området för arbetsgifvarens rätt att sålunda förfoga icke är i dessa
lagar inskränkt. Ställer man nu, mina herrar, dessa lagar mot det
svenska förslaget, som säger, att arbetsgifvarens rätt att utfärda bestämmelser
i arbetsordningen är inskränkt till ett mycket trångt begränsadt
område och att aiia dessa saker kunna regleras af kollektivaftalen
och naturligtvis äfven komma att där regleras i den mån,
som arbetarne verkligen ha något intresse däraf, då får jag verkligen
säga, att jag tycker, att betänkligheterna i fråga om arbetsordningen
såsom vi föreslagit, borde vara ganska ringa. Det är
dock att märka, att arbetsordningen binder äfven arbetsgifvaren.
Härigenom kommer man ifrån den obehagliga situation, som ju kan
inträffa, ifall arbetsgifvarens muntliga föreskrifter skulle i hvarje
fall träda i stället; då kunde ju lätt uppkomma ojämnheter, som
icke vore lämpliga.

Nu antager jag, att herr Sandström här vill hänvisa till den
kontroll, hvilken stipulerats i den utländska lagstiftningen i fråga
om arbetsordningen, nämligen den, att arbetsordningen skall pröfvas
af myndigheterna. Men, mina herrar, hvilken är denna pröfning?
Jo, den, att myndigheterna skola pröfva, huruvida arbetsordningen
öfverensstämmer med lagen eller icke. Men hvad som därutöfver
är — pröfningen af arbetsordningens reella innebörd — gå nog

38 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

myndigheterna förbi. Huru ha vi gjort i stället på denna punkt.
Jo, vi ha sagt att i den del, som arbetsordningen strider emot
gällande lag, är den ogiltig. Jag tycker verkligen, att detta är ett
mera kraftigt reaktiv emot arbetsordningar, som gå för långt, än
hvad den utländska lagstiftningen gifver.

Här har också varit uppe frågan om arbetsgifvarens rätt att
leda och fördela arbetet. Man säger — från socialdemokratiskt
håll — att härigenom skulle arbetsgifvaren sättas i tillfälle att afskeda
eller entlediga arbetare på grund af hvarjehanda otillbörliga
hänsyn, och äfven i reservationen göres gällande samma syn på
saken. Det heter nämligen där, att ifrågavarande bestämmelse hör
till de punkter, där förslaget antingen är ofullständigt eller ock
bristfälligt reglerar befintliga förhållanden eller går alldeles förbi
dem. Det är nu klart att i en lagstiftning, sådan som den föreliggande
— och därvid her jag att ånyo få erinra om hvad jag
förut yttrat om lagstiftningens supplerande karaktär — får man på
vissa punkter, äfven hufvudpunkter, nöja sig med att endast uttala
en grundläggande sats om hvad som i allmähet bör vara det normala
och det naturliga, sedan få aftalen, de må heta kollektivaftal
eller arhetsaftal, reglera alla undantag därifrån. Det är väl det
naturliga och riktiga, att arbetsgifvarne leda och fördela arbetet, då
det är de, som ha risken af företagen. Att i den satsen kan inläggas
sådana faror för arhetarne, som herr Lindqvist här velat
framhålla, tviflar jag på. Sådant uttalar icke detta stadgande, och
herr Lindqvist vet ju själf, hurusom i gällande kollektivaftal dessa
förhållanden blifvit ordnade. Jag har i annat sammanhang anfört
siffror — jag har dem icke nu tillgängliga — om de kollektivaftal,
däri hithörande förhållanden reglerats genom att intaga 1906 års
kompromiss, såsom den kallas, hvilken talar om att då arbetare afskedas
eller entledigas under sådana förhållanden, att det kan anses
innefatta angrepp på föreningsrätten, äger föreningen att inskrida
för att få rättelse. Det är sådana bestämmelser, som skola komplettera
denna lag, om någon komplettering anses nödig.

Det går icke för en lagstiftare, att allt för långt ingripa i det
rent privatsrättsliga aftalet på nu ifrågavarande område. Jag kan
icke tänka mig, huru det skulle vara möjligt, att i lag införa
exempelvis en bestämmelse, som skulle innebära, att en arbetsgivare,
vore skyldig att ingå arhetsaftal med en arbetare eller att han icke
voro berättigad att uppsäga honom, om förhållandena äro sådana,
att arbetsgifvaren finner sig icke kunna samarbeta med honom. Jag
kan verkligen icke tänka mig, att en lag skall kunna skrifvas, som
kunde tvinga arbetsgifvarne till något dylikt. Jag skall anföra ett
exempel, som ligger mycket nära till hands — jag hade tänkt använda
det i ett annat sammanhang, men jag vill uppta det redan
nu. För någon tid sedan utkom eu bok, som hette »Handlingens
propaganda»; den utgjorde en lärobok i sabbotage. Det är kanske
icke obekant, att det finnes dock åtskilliga kretsar inom arbetsvärlden,
Andra Kammarens Prof. 1910. Nr 60. 3

Lag om vissa
arhetsaftal.
(Forts.)

Nr 60. 34

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

där man anser, att sådan är tillåtlig såsom kampmedel. Om du
en person får i sitt arbete en arbetare, som slnter sig till en förening
med sådant syfte eller arbetsgifvaren blir underkunnig om,
att arbetaren gillar sådana grundsatser och arbetsgifvaren således är
i ständig fara för att arbetaren i hvilket ögonblick som helst kan
tillämpa sina grundsatser, så vill jag fråga: är det ändå rimligt att
i lagen skrifva något, som säger, att arbetsgifvaren icke får säga
upp denna arbetare och förklara: jag kan icke samarbeta, och jag
vågar icke samarbeta med er, ni får söka plats på annat håll. Jag
tror icke, att lagen kan det.

Vidare bar i reservationen gjorts den anmärkningen, att de
föreslagna bestämmelserna om föreningsrätt icke skulle vara lämpliga.
Hvad angår kollektivaftalslagen ha ju där motsvarande bestämmelser
blifvit strukna. Huruvida reservanterna nu mena, att
man här skulle taga in dessa bestämmelser eller kanske några ännu
längre gående, har jag icke fullt klart för mig. Det torde kanske
enklast kunna afhjälpas med att hänvisa alla dessa bestämmelser
till ett annat lagstiftningsområde, dit de ock egentligen höra.

Så är det äfven en annan fråga, som diskussionen kommit in
på, nämligen frågan om arbetsgifvarnes och arbetarnes ömsesidiga
rättigheter, när arbetarne åtnjuta bostad. Den är lättvindigt reglerad,
sades det. Ja, jag hade litet svårt att förstå, hvad det uttrycket
innebar, men nu har jag fått en kommentar till det i herr
Sandströms yttrande. Det kan ligga en viss sanning i denna anmärkning
emot förslaget, så till vida som förslaget ausett sig böra
tillerkänna en arbetare rättighet att bo kvar fjorton dagar, äfven
om han icke behöfver det. Man har således gått så långt, att man
gjort det till en generell rättighet, fastän jag antager, att det kan
finnas fall, då arbetarne icke behöfva det och då arbetsgifvaren
kunde vara berättigad att fordra, det arbetaren genast vid arbetsaftalets
upphörande skulle lämna bostaden. Men det har berott
på svårigheten att få fram de detaljerade bestämmelser, som i en
lag äro nödiga, om man skulle göra en åtskillnad på alla de specialfall,
som herr Sandström talade om. Jag tror dock icke, att det
skall befinnas möjligt för en lagstiftare att härvidlag uppställa eu
mängd olika regler, som skulle tillfyllestgörande ordna denna sak just
så som är lämpligt för hvarje speciellt fall, utan detta är nog en
af de punkter, där man, såvidt jag förstår, blir nödsakad att taga
en öfver hela linjen gående bestämmelse, och då den nu föreslagna
väl ostridigt är till arbetarnes förmån, bar jag svårt att tänka mig
att den skulle möta så stora betänkligheter. Att gå afsevärdt längre
än hvad Kungl. Maj:t gjort, torde däremot icke vara tillrådligt ur
hänsyn till arbetsgifvarens rätt. Utskottet har nu visserligen gått
något längre — och därom vill jag ingenting säga — men om man
skulle än ytterligare utsträcka arbetarnes rätt att sitta kvar, fruktar
jag, att det skulle allt för mycket inkräkta på arbetsgifvarnes befogaderättigheter,
hvilka ju icke heller få alldeles lämnas ur räkningen..

Tisdagen den 31 Maj.

35 Nr 60.

Vidare säges i reservationen •— den synpunkten har egentligen Lag om vissa
icke framförts i diskussionen — att i många fall skulle detta förslag
»innebära ett brytande med nu gällande sedvänjor å olika om- ^

råden, och å andra sidan ger det en mängd föreskrifter af etisk
innebörd, som möjligen skulle kunna försvara sin plats i en tjänstekjonsstadga,
men sakna praktisk betydelse för det storindustriella
arbetsförhållandet.» Hvad den första anmärkningen beträffar, att
förslaget i många fall bryter med gällande sedvänjor, vet jag icke
hvad reservanterna därmed syfta på och kan således icke svara på den
saken. Hvad återigen den senare anmärkningen beträffar, att förslaget
innehåller stadganden af etisk innebörd, kan jag icke se, att lagen därigenom
skulle förlora något i värde. Äfven ett sådant förslag som det,
hvarom nu är fråga, måste väl ändock ha någon etisk innebörd.

Hade dessa stadganden varit för reservanterna så synnerligen obehagliga,
hade det ju varit en enkel sak att stryka ett streck öfver dem.

Så kommer den andra hufvudanmärkningen; jag tar den sist,
ty den är kanske den viktigaste. Den går ut på att lagen sträcker
sig öfver ett större område, än som torde kunna regleras genom
en lag, och att samma bestämmelser icke passa för storindustri och
jordbruk •—• den saken har ju för öfrigt senast utvecklats af den
siste talaren. Det har naturligtvis varit vår mening att omedelbart
upptaga till revision den lagstiftning, som hittills under många årtionden
väsentligen reglerat jordbruksförhållandena, men som numera,
det erkänna vi nog alla, är ganska otidsenlig. Men den nya
lag, som då skulle skrifvas om tjänsteaftal, skulle gifvetvis stå vid
sidan om denna lag angående arbetsaftal, på samma sätt som tjänstehjonsstadgan
fortfarande skulle bestå vid sidan af denna lag, intill
dess den blefve ersatt med en bättre lagstiftning. Nu är det ock
så, att någon skarp gräns mellan dessa bägge lagars tillämpningsområden
icke lärer kunna uppdragas. Det går icke att skrifva två
sådana lagar så beskaffade, att icke i ganska många fall måste
lämnas öppet att använda den ena eller den andra efter de aftalandes
eget förgodtfinnande. Det finnes, såvidt jag förstår, icke
heller någon anledning att förbjuda kollektivaftal inom jordbruket,
hvilket skulle bli en följd af ett sådant särskiljande. Det finnes
förhållanden inom jordbruket, som göra, att arbetsaftal enligt denna
lag där skulle vara lämpliga, och icke skall man då vara förbjuden
att ingå sådana. Dessutom kommer arbetsaftalslagen att för många
delar af jordbruket vara en i många fall användbar lag, hvilken
supplerar bristerna, intill dess den nya lagen om tjänsteaftal kan
föreligga färdig. Om denna senare lag föranleder någon ändring i
den nn förevarande, så är det naturligtvis mycket lätt att vidtaga
en sådan ändring. I sammanhang härmed ber jag få erinra om,
att kammaren i går antog 8 § i kollektivaftalslagen enligt reservationen.
Härigenom utgick sålunda nr denBa lag bestämmelsen om,
att arbetsinställelse icke får vidtagas utan tillkännagifvande så lång
tid förut, som angående uppsägning af det enskilda arbetsaftalet är

Nr 60. 36

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa stadgadt, och att
arbet8ctftal. vjsg t;,} ingånget

'' or deles motsvarande bestämmelse, hvilken är intagen såsom 7 §, men
hvilken dock enligt den föreliggande reservationen skulle strykas
ur denna lag. Om nu den bestämmelsen alldeles bortfaller, så blir
däraf följden, att något sådant stadgande icke kommer att finnas
i beskrifven lag. Men detta stadgande är, såvidt jag förstår, af
grundläggande betydelse för allt hvad arbetslagstiftning heter. Särskildt
på den punkten anser jag, att jordbrukets intressen äro synnerligen
starkt hotade. Såsom jag i går hade tillfälle att närmare
utveckla, så är det just därigenom, att den principen fastlås i lag
och att jordbruket därefter inrättar sig med så beskaffade aftal, att
man i uppsägningstiden och dess iakttagande har nödig trygghet,
som jordbruket kan få tillgång till hvad det nödtorftigt behöfver
af arbetskrafter, som det annars vore fara att i kritiska tider förlora.
Jag har därför mycket svårt att förstå, hurusom de personer,
som särskildt ömma för jordbrukets intressen, vilja vara med om att
alldeles stryka bort denna grundläggande princip ur lagen, och sådant
skulle naturligtvis ske, om denna lag afsloges utan vidare diskussion.

Slutligen ha reservanterna talat om — jag kan taga det ganska
kort, därför att det icke berörts i diskussionen — att man icke
skulle stifta en sådan lag som denna, utan att man därjämte finge
till stånd industridomstolar. — Det skulle bli så många tvister efter
den nya lagen, menar man, att det behöfdes särskilda domstolar för
att handlägga dem. Detta tror jag visserligen icke. Men därmed
må vara hurusom helst. Skall man afvakta den tidpunkt, då
industridomstolar blifva införda — då fruktar jag, att lagstiftningen
måste undanskjutas alltför länge.

Jag har nu, så godt jag kunnat, gått igenom de anmärkningar,
som framförts, och de skäl, som andragits för ett ''blankt afslag å
det föreliggande kungl. förslaget, och jag öfverlämnar till kammarens
pröfning, huruvida dessa skäl kunna och böra föranleda till
det slut, hvartill reservanterna kommit.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Jag
skall be att få framhålla några synpunkter, hvarför jag anser,
att antagandet af arbetsaftalslagen i sammanhang med kollektivaftalslagen
är enligt min mening absolut nödvändigt. Arbetsaftalslagen
är ju den lag, som reglerar förhållandet mellan arbetaren
och arbetsgifvaren personligen, och dit höra alla dessa förhållanden,
som uppstå, när det gäller att sluta aftal, när aftal upphöra, förhållanden
med afseende på aftalstiden o. s. v. Nu är det så, att
en del af reglerna härför äro intagna i kollektivaftalslagen, men i
själfva verket höra till arbetsaftalslagen. Kollektivaftalslagen reglerar
förhållandet mellan organisationerna, kollektivaftalets natur är
sådan, att arbetarna genom ett dylikt aftal icke förbinda sig att
taga arbete hos en arbetsgif vare, lika litet som arbetsgifvarna däri -

sådan arbetsinställelse icke heller får bryta för
arbetsaftal. Nu finnes i den här lagen en all -

Tisdagen den 31 Maj.

37 Nr 60.

genom förbinda sig att lämna arbete till arbetarna. Det utgör Lag om vissa
endast en yttre ram, hvilken arbetsaftalet ger innehåll. Ett arbets- arbetsaftal.
förhållande kan aldrig komma till stånd uteslutande genom ett '' ''

kollektivaftal, utan detta måste nödvändigt kompletteras med ett
arbetsaftal. Däremot kan ett arbetsförhållande mycket väl komma
till stånd uteslutande genom ett arbetsaftal. Detta senare är sålunda
grunden för det hela, det har alltid funnits sedan tidernas
begynnelse. Kollektivaftalet åter är en våra dagars påbyggnad på
dessa arbetsaftal, som kommit till i och genom föreningsväsendet.

Är detta riktigt, och jag kan icke inse annat än att så är fallet,
så borde man först och främst stifta en lag för arbetsaftal och i
andra hand en lag beträffande kollektivaftal. Ty det är ju så, att
det är arbetsaftalet, som ger kollektivaftalet aktualitet: utan arbetsaftalet
har kollektivaftalet ingen verkan eller aktualitet. Men jag
vill också påstå, att arbetsaftalet ganska noga reglerar innehållet i
kollektivaftalet. Vi veta ju, hurusom i arbetsaftalslagen förekommer
en del så kallade tvingande bestämmelser. Dessa bestämmelser
bli också tvingande för motsvarande delar i kollektivaftalslagen. Därjämte
är det så, att de supplerande bestämmelserna i aftalslagen,
som säga, hvad som skall inträffa i sådana fall, för hvilka parterna
icke träffat särskilda aftal, komma att utöfva mycket inflytande på
kollektivaftalets blifvande innehåll. Genom dessa supplerande bestämmelser
har lagstiftaren velat hålla fram det riktiga och normala,
det som från lagstiftningens synpunkt vore det rätta, framhålla detta
för parterna och därigenom leda utvecklingen in i den rätta strömfåran.

Man har inom kommittén och utskottet lagt vikt vid, huru
dessa supplerande bestämmelser skulle bli affattade, och det är tydligt
för hvar och en, som satt sig in i förhållandena, hur viktigt
detta är. Redan dessa omständigheter torde tillräckligt motivera
antagandet af den nu förevarande lagen i sammanhang med kollektivaftalslagen.
Men ännu flera skäl tala härför. En hvar, som deltagit
i utskottets arbete, vet, att man vid behandlingen af dessa
lagar oupphörligt sett till, att en paragraf i det ena lagförslaget
stämt med motsvarande paragraf i det andra. Man har oupphörligt
kommit underfund med, att paragraferna i arbetsaftalslagen komplettera,
förtydliga och utfylla paragraferna i kollektivaftalslagen.

§ 6 mom. 2 säger, hur det går med arbetsaftalet, då kollektivaftalet
utlöper. I § 7 står, hur tillkännagifvande skall göras vid
arbetsinställelse och hvad ett sådant tillkännagifvande i själfva
verket innebär. Paragraferna 13 och 18 handla om arbetsordningen.

Denna står i de flesta fall intagen i kollektivaftalen men regleras
af arbetsaftalslagen. Jag skulle kunna påvisa, hur innerligt sambandet
är mellan bestämmelserna i de båda lagarna hela vägen utefter,
och huru inflätade de äro i hvarandra. I aftalskommitténs
första förslag var det ju också så, att kollektivaftalslagen ingiek
som ett kapitel i arbetsaftalslagen. Sedan togs den visserligen ut
och ställdes som en fristående lag, men detta berodde icke därpå,

Nr 60. 38

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa att man ej insåg sammanhanget mellan de båda lagarna utan därpå,
wbetsaftal. man aiisåg, det kollektivaftalslagen lätt kunde hänföras till
or s'''' andra lagar, lärlingslagen o. s. v. Därför vore det bättre att sätta
den som en särskild lag än att inflika den i alla dessa lagar.

En kollektivaftalslag utan en arhetsaftalslag måste enligt mitt
förmenande bli af betydligt mindre värde än hvad den har samman
med en sådan lag, och det kommer att möta ganska stor svårighet
för domstolarnas verksamhet på detta område, för så vidt man icke
samtidigt stiftar en arhetsaftalslag.

Man kan draga fram ännu flera synpunkter. Det är ju så, att
kollektivaftalslagen afser att befästa, styrka och stödja föreningsväsendet
såsom sådant. Arbetsaftalslagen däremot afser att styrka,
stödja och befästa det individuella aftalet, den afser att i vidsträckt
mån möjliggöra för de enskilda individerna att träffa aftal med
hvarandra, att göra det möjligt för de enskilda individerna att existera
utan att ingå i föreningar. Med andra ord kollektivaftalslagen
befordrar kollektivismen och arbetsaftalslagen individualismen. Nu
kan man fråga sig: hvilken behof ver stöd, är det kollektivismen,
det är föreningarna med sina stora, oerhörda resurser, som behöfva
stöd och skydd, eller är det den individuella arbetaren, den individuella
friheten, som i det fallet hehöfver stödjas? Jag tror icke, att svaret
kan bli mer än ett. Om vi nu införa en kollektivaftalslag men
icke en arhetsaftalslag, så är det detsamma som att till den oorganiserade
arbetsgifvaren eller arbetaren säga: vill ni ha något stöd
från statsmakternas sida, så var god gå in i en förening, förr bry
sig icke statsmakterna om att erkänna er på något sätt. Jag kan
icke finna att detta på något vis är riktigt. Det förhållandet, att det icke
finnes någon lag, som stödjer och hjälper den oorganiserade arbetaren,
innebär i och för sig själft ett föreningstvång för denne, men
detta tvång skulle bli dubbelt starkt, om vi dessutom skulle få en
lag, som skyddar föreningsrätten men icke den enskilde. Jag hör
icke till dem, som äro på något sätt mot organisationsväsendet, men
jag anser, att man här hör sätta kyrkan midt i byn, anser att om man
skyddar föreningsväsendet, man också samtidigt bör skydda det individuella
aftalet. Nu säger man: visst skall här bli en arbetsaftalslag;
den skola vi komma med, så fort vi hinna få den i ordning,
pröfva den och få den allsidigt utredd. — Men, mina herrar,
jag är öfvertygad om, att vi, ifall vi taga en kollektivaftalslag i år
och ingenting annat, vi aldrig få en sådan lag. Hvarför! Jo, därför
att det finnes mycket starka krafter, som motarbeta antagandet
af en arhetsaftalslag. Det är nämligen så, att arbetareorganisationerna
frukta en sådan lag ur ren konkurrenssynpunkt. Få vi en
arhetsaftalslag, som stöder, hjälper och skyddar den enskilde arbetaren
och hjälper och stärker honom på mera vitala punkter, blir
ju detta ett sådant stöd för den enskilde arbetaren, att det tryck
som nu drifver honom in i organisationen, minskas i väsentlig grad
och han får därigenom en mycket vidsträckt möjlighet att existera

39 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

såsom fristående personlighet. Det är gifvet detta, som utgör den Lag om vissa
förnämsta orsaken till, att arbetareorganisationerna icke på villkor a*™0rts!)
eller under några förhållanden vilja vara med om lagstiftningen
och tillstyrka det individuella aftalet, och det ligger för öfrigt i
sakens natur. Om vi antaga, att vi få en kollektivaftaislag igenom
i år, hvem skulle hjälpa oss att få igenom en aftalslag sedan? Ja,
först ha vi att vänta det skarpaste motstånd från arbetarehåll; så
ha vi naturligtvis att vänta motstånd från den del af denna kammare,
som står arbetarna och arbetarnas tänkesätt nära, så ha vi
storindustrien, som i det stora hela antagligen ställer sig likgiltig
för denna sak; den är ju så invuxen i detta föreningsväsen med
sina kollektivaftal, och man har så väl inrättat sig på det hållet, att något
större intresse från den sidan torde man svårligen kunna påräkna.
Under sådana förhållanden är det inga andra än möjligen landtbrukarne,
småindustrien och liandtverket, som skulle lå fram denna
arbetsaftalslag, och jag tviflar att de äro mäktiga till detta. Men
man säger ju, att ärbetsaftalslagen ju egentligen är afsedd för industrien;
för landtbruket skola vi göra en tjänsteaftalslag, och därför
böra ju icke landtbrukarna vara så särdeles intresserade af den
lagen. Ja, då vill jag säga, att innan vi få en ny tjänstehjonstadga,
kommer denna arbetsaftalslag alltid att ha ett mycket stort inflytande
på en hel del arbetare ute på landsbygden, just på grund
af att denna tjänstehjonstadga är till sina former så krånglig och
naturligtvis icke kan tillämpas pa en hel del förhallanden ute på
landsbygden. Men äfven om vi skulle få en förnyad tjänstehjonsstadga,
kommer likvisst denna arbetsaftalslag att få en mycket stor
betydelse för den mera tillfälliga arbetskraften på landsbygden. Man
kan invända: »hur kan jag veta, hur den nya tjänstehjonsstadgan
kommer att skrifvas? —- Man kan enligt herr Schottes mening
skrifva den så, att däri innefattas alla slags landtbruksarbeten, men
enligt mitt förmenande torde det i själfva verket icke gå för sig
att skrifva en lag, som gäller allt arbete för landtbrukets behof.

Först och främst ligger det i själfva ordet »tjänst» det begreppet,
att arbetsaftalet skall gälla för en jämförelsevis lång tid. Redan
1901 års kommitté ansåg sig i det fallet icke kunna, utan att strida
mot nämnda begrepp, gå under en månad, och äfven den kommitté,
jag var ledamot af, ansåg, att ifall man icke skulle gå för mycket
ifrån begreppet, man icke kunde sätta tiden lägre än en månad.

Man behöfver dessutom i detta fall en fast gräns mellan dessa båda
la<\ar, oeh några andra gränser äro ganska svåra att få fram. Det
är tydligt, att ute på landsbygden förekommer en hel del arbetsförhållanden,
som kräfva en kortare aftalstid än en månad. Då
skulle tjänsteaftalslagen få tillämpning endast på den mera fasta
arbetarestammen inom landtbruket, under det däremot säsongarbetare
och mera tillfälliga arbetare alltid komme att sortera under arbetsaftalslagen.
För öfrigt måste man medgifva, att dessa senares arbete
är i det stora hela ganska likartadt med mdustriarbetarnes.

Nr 60. 40 Tisdagen den 31 Maj.

Lag om mssa Da hafva ju ganska mycket ackordsarbete och arbete af mera tilla,
"(Forts) fyllig art och med kortare uppsägningstid.

Man kan ju vidare invända, att skall nu ovillkorligen arbetsaftalslagen
följa med i år, bör också tjänsteaftalslagen följa med.
Det är i det fallet dock så, att vi ha vår gamla tjänstehjonsstadga,.
som ännu i viss mån är tillämplig på våra förhållanden.

Som skäl för afslag å arbetsaftalslagen har man också framhållit,
att dithörande saker äro synnerligen dåligt utredda, och att
de äro för öfrigt så ömtåliga, att man bör se tiden an. Beträffande
denna fråga om utredningen vill jag säga, att det föreligger ändå
en ganska vidlyftig utredning. Först hade vi, som här förut omtalats
1901 års förslag, och detta förslag hade ju kommit till efter hörande
af en del myndigherer och korporationer i vårt land. Detta förslag
och dessa yttranden hade den senare kommittén tillgängliga,
och den kommittén arbetade ett par år med detta, gjorde resor och
undersökte förhållandena i stora delar af vårt land. Så skrefs det
nya lagförslaget. När arbetsaftalskommittén upplö3tes, höllo vi
inom densamma på med att för tredje gången läsa lagtexten. Jag
tror alltså, att man kan säga, att detta lagförslag är noga och väl
öfvertänkt. Sedan har ju detta lagförslag gått igenom utskottet
och där blifvit ytterligare siktadt, om jag så får säga, och man har
varit så försiktig, att alla de paragrafer, man varit mera tvehågsen
om, har man helt enkelt tagit bort.

Så har man riktat en hel del generella anmärkningar mot
detta förslag. Det är ganska lätt att generalisera i det här fallet,
men det händer ofta, att när man närmare granskar sådana här
generella anmärkningar, man finner, att de icke ha den betydelse,
som man i första ögonblicket tycker, att de ha. Man har först sagt,
att lagen afhandlar ett för stort område. Herr justitieministern har
redan i någon mån berört den saken. Man tycker, att det är för
mycket, att förslaget omspinner handel, industri och jordbruk. Hvad
jordbruket beträffar har jag redan yttrat mig om den saken. Här
kommer förslaget, som sagdt, att beröra endast den mera tillfälliga
arbetskraften — så kommer det enligt mitt förmenande alltid att under
detta förhållande göra — men om man nu skall lagstifta på detta
område, hur skall lagstiftaren gå till väga? Å ena sidan kan den
möj\’§he^en föreligga, att han gör en massa olika speciallagar, en
speciallag för hvarje särskild arbetsgren, å andra sidan har han den
möjligheten, att han kan sammanfatta dessa lagar till ett fåtal lagar
eller till en enda lag. Den förra vägen med många olika lagar
och utan någon möjlighet att uppställa några bestämda gränser mellan
dem möter särskildt från juridiskt och äfven från praktiskt håll
stora betänkligheter, och det skulle här uppstå en sådan oerhörd
massa gränsfall att utreda.

Så ha vi den andra vägen att sammanfatta lagarna i ett fåtal
lagar eller kanske allra bäst i en enda. Då måste man naturligtvis
göra bestämmelserna så generella, att de äro lämpliga för alla

41 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

de områden, lagen är afsedd att omfatta. På den vägen har så godt La9 om masa
som all utländsk lagstiftning slagit in, den franska, finska, fiolländska
o. s. v. Yår lag har ju ställt sig på den sidan, att den
afser att dela upp dessa lagar i två olika, dels tjänsteaftalslagen,
som skulle omfatta den fasta landtarbetarestammen och personer i
huslig tjänst, och dels arbetsaftalslagen, som skulle omfatta industriarbetare''
och nära industrien stående arbetare, dit då äfven tillfälliga
jordbruksarbetare skola höra. Jag tror, att den uppställningen är
bäst, och att en vidare sönderdelning af det hela endast skulle verka
oreda. I detta sammanhang vill jag säga, att i aftalskommittén
yrkade man med stor enträgenhet på, att vi skulle så mycket som
möjligt sammanfatta dessa lagar och helst få fram en enda lag.

Detta skulle ur social synpunkt vara fördelaktigt, det skulle vara
liksom att demokratisera det hela och ställa alla under en enda lag.

Till en början ställde sig aftalskommittén sympatisk till en sådan
framställning, men i den mån vi kommo in på behandlingen af
aftalslagen, funno vi, att de personliga förhållanden, denna rörde
sig om, fordrade olika bestämmelser allt efter olika förhållanden,
hvarigenom vi för öfrigt vunne att lagarna blefve mera speciellt
lämpade för hvar sitt område.

Hvilka betingelser måste nu en sådan lag hafva för att fylla
behofvet? Jo, först och främst måste bestämmelserna vara tillräckligt
generella; de få för det andra icke inskränka för mycket på
den personliga rörelsefriheten, och dessutom måste de naturligtvis
något så när fullständigt reglera hithörande förhållanden. Jag anser,
att den här lagen i alla dessa afseenden fyller detta behof på
ett tilltalande sätt. Vi få nu, som herr justitieministern nyss sagt,
icke glömma, att de flesta af den här lagens bestämmelser äro supplerande.
Dessa supplerande bestämmelser måste naturligtvis afpassas
så, att de i första hand äro lämpliga för den stora massan af arbetare,
som denna lag afser, och det är ju industriarbetarna. Att
icke denna lag kan vara fullt ut så tillämplig på enskilda grupper,
exempelvis handelsbiträden och dylika, det ligger i sakens natur.

Skulle man få en lagstiftning, där bestämmelserna passade in på
alla sådana smågrupper -— det är för resten otänkbart — så finge
man en hel massa lagar, troligen en för hvarje särskildt yrke.

De tvingande bestämmelserna, som finnas i lagen, äro ju allesamman
af generell natur och af den beskaffenhet, att de lämpa
sig för alla möjliga områden. De äro för öfrigt uteslutande till
nytta för arbetarna; och jag kan svårligen tänka mig, att arbetarna
skulle vilja taga bort någon enda af dessa bestämmelser.

Så har man anmärkt, att dessa bestämmelser äro allt för preciserade.
Men ett arbetsförhållande är dock ganska mångsidigt, och
en lag måste väl ändock vara något så när fullständig, för att kunna
reglera alla dessa förhållanden. Tager man t. ex. bort alla dessa
bestämmelser ur lagen, så uppstår det ju luckor; och det är icke
så särdeles bra. Dessutom måste man komma ihåg, att en af la -

Nr 60. 42

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Tisdagen den 31 Maj.

gens förnämsta nppgifter är att fylla luckorna i det enskilda arbetsaftalet,
d. v. s. att möjliggöra för den enskilde arbetaren och arbetsgifvaren
att på ett enkelt och bekvämt sätt sluta aftal med hvarandra.

Jämföra vi nu detta lagförslag med den utländska lagstiftningen
på området, så skola vi finna följande. Det förslag, som är det
sista och bästa, och som mycket talats om och berömts, är den
holländska lagstiftningen angående dessa förhållanden. Om man
jämför den holländska lagen med det föreliggande förslaget, så måste
man erkänna, att det svenska förslaget är betydligt mycket enklare
och mindre omfattande än det holländska. Det holländska är så
oerhördt mycket mer inveckladt och har mycket mer speciella bestämmelser
än detta. Vi hade detta holländska förslag framför oss,
då vi behandlade dessa saker i utskottet, och vi tyckte, att, jämfördt
med detta, var vårt förslag betydligt mycket enklare.

Slutligen vill jag, mina herrar, något beröra de motiv för afslag,
som här framhållits af herr Schotte med flera reservanter.
Han säger visserligen i slutet af reservationen: »Men å andra sidan
måste det vara af vikt, att en lag om ordnande af det individuella
arbetsaftalet icke undanskjutes till en oviss framtid, utan snarast
möjligt åter varder förelagd (Riksdagens pröfning.» Ja, det låter
mycket vackert det där, men så säger han på föregående sida:
»Viktiga principiella tvistefrågor, hvilka allt fortfarande äro föremål
för meningsskiljaktighet och strid mellan organisationerna, såsom föreningsrätten,
arbetets frihet, arbetsgifvarens rätt att leda och fördela
arbetet, att afskeda och antaga arbetare m. m., äro i lagförslaget
dels ofullständigt och bristfälligt reglerade, dels alldeles förbigångna.
» Ja, mina herrar, när alla dessa meningsskiljaktigheter
angående arbetets frihet m. m. blifvit utjämnade och dessa saker
blifvit reglerade på ett ordentligt och för båda parterna tillfredsställande
sätt, ja, när den stunden kommer, då lefver nog ingen af
de i denna kammare närvarande. Det är enligt mitt förmenande
så skarpa intressemotsatser, som här föreligga, att det aldrig går att
reglera dessa förhållanden så, att parterna blifva fullständigt belåtna,
det vill med andra ord säga, att de motiv, som här förebragts
för en förnyad undersökning och gallring, äro af den beskaffenhet,
att motiveringen absolut slår ihjäl klämmen. Den reservationen
kan den allra bittraste motståndare till detta lagförslag
med gladeligt hjärta skrifva under; ty skola vi vänta så länge, att
alla de förhållanden, som i reservationen beröras, blifvit lösta, ja,
då blir det sannerligen aldrig någon lag af.

Ja, jag vill icke ingå på ett bemötande af alla de olika anmärkningar,
som blifvit gjorda mot de särskilda paragraferna här.
Det skulle taga alltför lång tid. Jag vill endast fästa mig vid ett
enda yttrande, som herr Sandström hade i slutet af sitt anförande.
Han försökte att där skrämma oss för en detaljgranskning af förslaget
genom att säga, att om vi ge oss in på en sådan granskning, denna

43 Nr 60

Tisdagen den 31 Maj.

skulle bli af så långvarig art, att kammaren aldrig sett dess make, Lag om vissa
och troligen fördröja riksdagsarbetet i flera dagar. Sannolikt tänkte
herr Sandström, att det skulle vara en spik som drog. Jag vill
nu lämna därhän, hvad motivet kan vara; men hvilket motiv det
än må vara, icke är det enligt min mening något sakligt motiv.

Emellertid, mina herrar, anser jag i alla fall denna lag absolut
nödvändig; och hvar och en, som verkligen är en vän af den
individuella friheten och själfbestämmanderätten, måste efter mitt
förmenande hålla på, att om vi skola antaga en lag om kollektivaftal,
så skola vi också antaga lagen angående särskilda arbetsaftal.

Jag kan för min del icke finna, att denna lag skulle vara till fördel
för arbetsgifvarna; och arbetsgifvarna äro enligt mitt förmenande
icke något särskildt intresserade af att få denna log. Lagens antagande
ligger i samhällets intresse, och såsom medlem af samhället
har också arbetsgilvaren intresse däraf; men att han skulle såsom
arbetsgifvare hafva något speciellt intresse af att få en lag, som
uteslutande afser att inskränka hans rättigheter utan att gifva
honom någon enda ny sådan, det måste jag saga, att det betviflar
jag.

Då jag för min del emellertid anser, att afslag å en begäran
om detaljgranskning af denna lag skulle vara detsamma som att
hela detta stora lagförslag skulle falla, så skall jag, herr talman,
be att få hemställa, att kammaren nu öfvergår till detaljgranskningen;
och ber jag i sammanhang härmed, att få yrka på antagande
af § 1 i lagförslaget.

Herr vice talmännen öfvertog nu ledningen af kammarens för.
handlingar. ,

I det af herr Pettersson i Bjälbo hållna anförandet instämde
herrar Jönsson i Slätåker, friherre Lagerfelt, Johansson i Berga,

Åkesson, Magnusson i Tumhult, Jönsson i Boa och Larsson i
Bondarfve.

Herr Söderberg i Hobborn: Herr vice talman! Jag kan icke
annat än beklaga, att denna fråga har kommit att behandlas så sent
under Riksdagen, då hvar och en önskar att så fort som möjligt
få bege sig till sin hemort. Emellertid vill jag endast med några
få ord ange min ställning till särskildt den föreslagna lagen om
vissa arbetsaftal.

År 1899 skref Riksdagen till Kungl Maj:t och begärde utredning
om hvilka åtgärder i lagstiftningsväg kunde vidtagas för beredande
af det fria arbetsaftalets hållande i helgd, och sedermera
ha ju åtskilliga utredningar åstadkommits och äfven förslag, fast
icke något af dem kunnat föreläggas Riksdagen förrän innevarande
år. Emellertid ha nu båda kamrarna i åtminstone hufvudsakliga
delar antagit vissa lagar i denna riktning om kollektivaftal, om in -

Nr 60. 44

Tisdagen den 31 Maj.

^arlet* rättan(^0 arbetsdomstol och om förmedlinganstalt o. s. v., och nu
(Forts.) galler det, att vi här i Andra kammaren också måtte antaga denna lag
om vissa arbetsaftal. För min del vill jag säga det, såsom representant
för jordbruket, att det skulle vara synnerligen beklagligt,,
om icke denna lag skulle gå igenom. På jordbruksnäringens
område äro ju förhållandena så olikartade mot på industriens
område.

Herr Lindqvist 9ade från början, att man från åtskilliga håll,
till och med från arbetsgifvarehåll, ansett denna lag obehöflig, och
att man godt kunde reda sig med en lag om kollektivaftal. Men
det vill jag säga, att man särskildt hvad beträffar jordbruket, icke
kan instämma i detta, utan pa detta område behöfver man en supplerande^
bestämmelse till tjänstehjonsstadgan. Det finns ju så ofantligt
många arbeten, som på jordbrukets och dithörande områden
skola utföras, såsom odlingsföretag, dikningsföretag, skogsarbeten af
många slag, och nog skulle det väl lända till nytta, om man kunde
åstadkomma några reglerande bestämmelser.

Emellertid har man nu vändt sig med åtskilliga anmärkningar
mot denna lag. Man har t. ex. gent emot 2 § anmärkt, att under
benämningen arbetare inrangerats äfven arbetsförmän, kandelsbiträden
och andra därmed jämförliga; det anses vara oriktigt. Jag
vill icke tvista därom, men när det gäller att här få fram några i
allmänhet reglerande bestämmelser, tycker jag, att det är lyckligt
funnet, då man har tagit med de personer och de grupper, som borde
sortera under dessa bestämmelser och som beröras af dem. En af
de förnämsta anmärkningarna är den man gjort mot första bestämmelsen
i 19 §, som handlar om arbetsgifvarnes rätt att leda och
fördela arbetet. Om man, mina herrar, läser denna paragraf i dess
fortsättning, så anser jag verkligen, att sådana bestämmelser där äro
affattade, att man tryggt kan öfverlämna denna rätt åt arbetsgifvarna,
då det heter: »Dock må arbetare, som antagits till utförande
af visst slag af arbete, icke utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren
användas till annat arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan
eller eljest göromål, som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren
att utföra. Arbetsgifvaren vare pliktig att i arbetet "fästa behörigt
afseende å arbetarens hälsa och arbetsförmåga, väl bemöta
arbetaren, vaka däröfver att den, som arbetsgifvaren må hafva satt
i sitt ställe, iakttager sina skyldigheter mot arbetarne, samt tillse,
att god ordning upprätthålles å det område, som för arbetet användes.
»

Jag anser därför, att denna paragraf är så lyckligt funnen och
så väl afvägd, att man icke med fog kan framställa några anmärkningar
mot den. I 21 § har man vändt sig särskildt mot bestämmelserna
angående bostad och uppsägning, och det som står i sammanhang
med den saken. Man har anmärkt att en tid af 14 dagar
efter aftalets slut skulle vara för kort till afflyttning. Jag tycker
verkligen att det alls icke är någon anmärkning, som håller. Hur

45 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

är det, mina herrar, t. ex. i Stockholm? Ar det icke så, att hyres- Lag om vissa
gäster i allmänhet få afflytta, då hyreskontraktet går ut? Här är
ändå den bestämmelsen införd, att arbetarne kunna få stanna viss '' ''

tid, sedan arbetsaftalet gått till ända; och jag förmodar, att arbetaren
mycket väl vet, när arbetsaftalet går ut, så att han kan rätta
sig därefter.

Ja, jag skall icke upptaga tiden längre, utan vill endast säga det,
att jag vill icke vara med om eller taga på mitt ansvar denna lags
fall, utan jag vill för min del bidraga till att den redan i år måtte
gå igenom.

En af reservanterna, herr Sandström, som uppträdde i början
af debatten, yttrade, att en sådan lagstiftaing som denna var både
nyttig och nödvändig, och därför förordade han bifall till ett skrifvelseförslag.
Men då jag går till detta skrifvelseförslag, så finner
jag ingå nya synpunkter, inga särskildt nya linjer, som skulle blifva
ledande för en vidare granskning af detta lagförslag; det begäres
helt enkelt ett nytt. Härmed bar man troligen velat säga, att tiden
varit så kort, att man icke haft tid och lust att nu pröfva detta
lagförslag mera ingående, och att frågans afgörande därför bör uppskjutas.
I händelse att äfven kammarens majoritet skulle anse
Jet fördelaktigt att uppskjuta denna fråga, så vill jag åtminstone
uttala den förhoppningen, att vi redan till nästa år måtte få ett
dylikt förslag framlagdt för Riksdagen och det i så god tid, att
man hinner pröfva det med någorlunda lugn och ro och granska
det i dess detaljer.

För min del skall jag emellertid, herr talman, be att få yrka
bifall till den här föredragna § 1 och till förslaget i dess helhet.

Sedan herr talmannen nu återkommit, yttrade:

Herr Sandström: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att först få något litet fästa mig vid hvad herr Pettersson i Bjälbo
anförde. Han sökte göra gällande, att denna lag om personliga
arbetsaftal står i sådant samband med kollektivaftalslagen, att den
enas antagande också nödvändigt borde medföra den andras och han
stödde detta sitt påstående på en liten teori, som vi i utskottet
hört ända till leda, men som i grund och botten är fullkomligt
■oriktig. Han säger, att eftersom kollektivaftalet afser att gifva
regler för arbetsaftalet och aldrig kan få sin verkställighet, utan att
det sedan ingås personliga arbetsaftal, så är arbetsaftalet grunden,
på hvilken kollektivaftalet bygges. Såsom hvar och en, som sysslat
något litet med dessa frågor, vet, förhåller det sig så, att i de fall,
då ett arbetsaftal får sitt innehåll från ett kollektivaftal, är det
kollektivaftalet, som är grunden för arbetsaftalets innehåll. Så snart
det finnes ett kollektivaftal och de, som äro bundna af detta, ingå
enskilda arbetsaftal, blir automatiskt kollektivaftalet bindande för
de enskilda arbetsaftalen och blir dessas grund. Alldeles oafsedt om

Nr 60. 46

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa yj ha en lag om personliga arbetsaftal eller icke, få dessa aftal sålunda
ar(Forts)^ från kollektivaftalet. Herr Petterssons felslut ligger

^ '' däri, att lian tror att personliga arbetsaftal icke kunna ingås, om

vi icke få denna lag. Han förbiser, att vi redan ha en lag, fastän
mycket summarisk, om personliga arbetsaftal och att det ingås tusentals
sådana aftal alltjämt dagligen och stundligen med stöd af gällande
lag. Hade det varit så, att denna lag stått i något organiskt,
sammanhang med lagen om kollektivaftal, kunna herrarna vara förvissade
om, att herr justitieministern icke hade försummat att anföra
detta synnerligen starka skäl för förslagets antagande. Den omständigheten,
att han teg, men herr Pettersson i Bjälbo talade, tror
jag kan vara för herrarna en rätt god ledning till att bedöma
argumentets värde.

Vidare nämnde herr Pettersson i Bjälbo, att denna lag var en
mycket betydelsefull lag för de oorganiserade arbetarna. Det är
alldeles riktigt, men den har ingalunda den betydelse han trodde.
Han föreställde sig, att om vi icke få denna lag, ha de oorganiserade
arbetarna absolut intet stöd, utan måste gå in i organisationen. Tre
herrarna, att frånvaron af sådana bestämmelser, som gifvas i denna
lag, hur nyttiga och lämpliga de än kunna vara i särskilda fall,,
tvingar in de oorganiserade arbetarna i organisationen? Om lagen
reglerade lönevillkoren, så vore det en annan sak, ty det är för att
kunna öfva inflytande på lönevillkoren, som arbetarna ingå i organisationen.
Lagen är nyttig och nödvändig, men har absolut intet
sammanhang med de stora arbetstvisterna och med kollektivaftalslagen.

Hvad herr Pettersson emellertid tycktes mest befara, var, att
om antagandet af denna lag skötes upp, det skulle bli ett uppskof
på så lång tid, att med de starka krafter, som äro i rörelse för att
hindra denna lagstiftning, vi aldrig skulle få densamma. Han
fruktade först för några ord i motiveringen till reservationen, där
vi säga, att vi önska få i denna lag en tillfredsställande reglering
af de allmänna principerna om arbetets frihet och arbetsgifvarens
rätt att leda och fördela arbetet etc. Härtill säger herr Pettersson::
skola vi få en reglering, som båda parterna äro nöjda med, af dessa
omtvistade principfrågor, så komma många, många år att gå åt, och
vi komma icke att upplefva den dag, då denna lagstiftning blir
verklighet. Han missförstår då en liten smula uttrycket i reservationen.
Med en tillfredsställande reglering mena vi en reglering,
som är objektivt tillfredsställande och mera tillfredsställande än
den, som gifves det föreliggande förslaget, som endast högst sporadiskt
berör frågorna. På en sådan reglering behöfva vi icke vänta
många år, ty därför fordras blott litet omsorg och energi i lagstiftningsarbetet.

Vidare sade han, att denna lag i alla fall kommer att från
arbetarna och arbetarnas vänner mötas af sådant motstånd, att om
vi icke taga lagen i dag, få vi den aldrig. Det är ganska egen -

Tisdagen den 31 Maj.

47 Nr 60.

domligt att sammanställa detta hans yttrande med hvad han å andra
sidan säger, att denna lag egentligen är en skyddslag för arbetarna,
att dess hufvudsakliga syfte ligger däri, att den innehåller tvingande
bestämmelser till arbetarnas förmån, i hvilka arbetsgifvarna intet
intresse ha. Och ändå fruktar han så starkt för, att icke blott
arbetarna själfva, utan äfven alla de, som sympatisera med deras
sak, skola med händer och fötter motsätta sig denna lag. Han slår
sig själf rätt grundligt på fingrarna här. Det kan mycket väl
tänkas, och däri gifver jag honom rätt, att från de organiserade
arbetarnas sida kan finnas en viss motvilja mot en lag om personliga
arbetsaftal, som sträcker sina verkningar inom de organiserade arbetarnas
område. Denna motvilja är enligt min mening icke berättigad,
och det finns absolut ingen anledning att befara, att om det
efter ett eller annat år framlägges ett väl genomtänkt och grundligt
förberedt förslag till lag i detta ämne, detta förslag icke skall vinna
majoritet i Andra kammaren, såvidt icke andra kategorier komma
att motsätta sig detsamma än de, som nu äro motståndare till detta
förslag, därför att det icke har undergått vederbörlig beredning och
befinner sig i behörigt skick.

Jag skall sedan be att få vända mig med några ord till herr
justitieministern. Han nämnde, att det visserligen kunde finnas
ett eller annat att anmärka på den utredning, som i detta fall ägt
rum, men att utredningen dock var så fullständig, att regeringen
funnit den vara tillräcklig, och han tyckte, att då borde också utskottet
kunna nöja sig med den. Nu är förhållandet, att både
denna regering och föregående regeringar på sätt och vis skämt bort
Riksdagens utskott med sina utredningar. När ett större lagverk
lagts på Riksdagens bord, har det i allmänhet varit icke blott ett
naket förslag, utan det har varit åtföljdt af ett kommittéutlåtande
och af yttranden öfver detta utlåtande, och utskottet och kamrarna
ha vänjt sig vid detta förhållande, funnit sig väl däraf och efter
hand känt det som ett verkligt behof. Vi ha därför i detta fall
känt saknaden af sådan utredning mycket djupt, och det vore
beklagligt, om regeringen, som utan tvifvel i detta fall funnit utredningen
tillräcklig för att den själf skulle kunna bilda sig en mening,
skulle komma att för framtiden följa detta exempel och så snart
den har en viss mening om ett förslag, lägga fram detsamma utan
de bilagor, som äro oundgängligen nödvändiga, för att vi, som ha
att här behandla frågorna, skola kunna bilda oss en bestämd uppfattning
i desamma.

Det torde vara riktigt, såsom herr justitieministern säger, att
hur grundligt förberedt än detta förslag kommer på Riksdagens bord,
olika meningar dock alltid skola göra sig gällande, därför att det
är så stridiga intressen, som skola regleras; men hvad man kan
hoppas icke skall upprepas, det är den stora tvekan, som alla, hvilka
hysa dessa olika meningar, nu visa, då de uttala sina åsikter. Ett
förslag bör kunna läggas fram i sådant skick, att den som samvets -

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Nr 60. 48

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Tisdagen den 31 Maj.

grant vill utan förutfattad mening bilda sig en åsikt, kan ha material
därtill. Det saknas i detta fall.

Herr justitieministern påpekade, att arbetsordningar utomlands
endast behöfva till lagligheten fastställas af myndigheterna, och att
det vore ungefär lika bra, i fall, såsom här är fallet, föreskrifves,
att om arbetsordningen strider mot lagen, så är den ogiltig i denna
del. Men det är icke alldeles detsamma, om en laglig myndighet
kontrollerar, att en arbetsordning icke lägges fram i mot lagen stridande
skick, som att arbetarna själfva skola kontrollera, om den
strider mot lagen eller ej. I själfva verket är emellertid både det
ena och det andra otillfredsställande. I det finska lagförslaget om
personliga aftal hafva myndigheterna tillerkänts rätt att pröfva icke
blott lagligheten utan jämväl billigheten, och det är detta, som skall
pröfvas af myndigheterna, ty en mängd af arbetsordningens bestämmelser
kunna strida mot billigheten.

När herr justitieministern sedan gick in på bostadsfrågan, så
nämnde han, att utskottet visserligen på det sättet gått generellt
tillväga, att det bestämt en uppsägningstid af 14 dagar, fastän
arbetarna i många fall icke behöfde så lång uppsägningstid; de
kunde ofta flytta förut. Herr justitieministern tänkte sig däremot
icke den möjligheten, att förhållandena i vissa fall kunde vara sådana,
att arbetaren behöfde längre tid än 14 dagar. När han sedan säger,
att det naturligtvis icke är möjligt att göra lagen sådan, att den
kan träffa in på alla speciella fall, så vill jag erinra om, att något
sådant heller aldrig blifvit pretenderadt och icke heller kan begäras,
men när det finnes väsentligen olika grupper af dylika arbetsförhållanden,
såsom redan nu gällande olika uppsägningstider utvisa, så
kan man ha anspråk på, att det skall tagas i öfvervägande, huruvida
det icke kan gifvas olika regler för dessa olika grupper, i
stället för att skära alla öfver en kam, såsom emellertid skett här.

Herr justitieministern förklarade sig icke förstå ett uttryck i
reservationen, där det talades om, att den nya lagen med sitt minutiösa
reglerande af arbetares och arbetsgifvares rättigheter och skyldigheter
skulle verka brytande på nu gällande sedvänjor. Uttrycket
»brytande» är kanske en smula för starkt, men säkert är, att dessa
bestämmelser, som sträcka sig öfver alla områden, strida mot gällande
sedvänjor, som äro olika på olika och inom olika yrken.
Faktiskt råder ju än den ena sedvänjan på den ena platsen, än den
andra på en annan plats. Nu skola dessa bestämmelser blott
verka supplerande, men det är ju gifvet, att äfven supplerande
bestämmelser måste rättas någorlunda efter de skiftande förhållandena Emellertid

nämnde herr justitieministern en sak som är af stor
vikt att fästa uppmärksamheten vid, och det var, att denna lag
enligt hans förmenande innehåller en för jordbruket så viktig bestämmelse,
att kammaren borde noga betänka sig, innan den slopade
lagen. Han nämnde, att § 8 i kollektivaftalslagen i det skick,

Tisdagen den 31 Maj.

49 Nr 60.

(Forts.)

hvari den framlagts af Kungl. Maj:t och utskottet, innehåller en Lag om vissa
bestämmelse, som tryggar ett aftal på viss tid eller med viss upp- arbetsaftal.
sägningstid från att kunna brytas genom arbetsinställelse; ett sådant
aftal skall vid strejk eller lockout ovillkorligen respekteras. Nu
ha vi strukit den paragrafen genom att vid vårt beslut i går följa
den s. k. Refvingelinjen. Men desto angelägnare är det naturligtvis
då, säger herr justitieministern, att man behåller den motsvarande
bestämmelsen i lagen om personliga arbetsaftal. I själfva verket
tror jag dock, att herr justitieministerns resonemang är oriktigt.

Jag vill erinra om, att genom vårt beslut i går fick jordbruket —
förutsatt att detta beslut blir Riksdagens, hvilket är mer än osäkert
— ett mycket kraftigare skydd än det, som ligger i denna bestämmelse,
ty förbudet under den fleråriga kollektivaftalstiden mot arbetsinställelse
verkar nog kraftigare än bestämmelsen att uppsägningstid
och bestämd aftalstid skall iakttagas. Härigenom blir också denna
bestämmelse öfverflödig, så långt kollektivaftalet sträcker sig. Naturligtvis
skulle en dylik bestämmelse kunna tänkas ha sin betydelse
i alla de fall, där icke kollektivaftal råda, men, mina herrar, det
är att märka, att denna bestämmelse gäller den dag i dag är. Det
är ingen ny bestämmelse, som ligger i detta stadgande. Finnes det
ett aftal inom jordbruket eller inom industrien på viss aftalstid eller
med viss uppsägningstid, så icke får det brytas, om det blir arbetsinställelse,
så att från den synpunkten ber jag därför, att ingen
af herrarna må låta förleda sig till att rösta för lagförslaget. Jag
vill erinra om, att om således i detta stadgande jordbruket icke får
något nytt skydd, så bli å andra sidan förhållandena för jordbruksidkarne
genom denna lag i ett viktigt afseende försämrade. Det
gäller icke för närvarande, att när ett kollektivaftal upphör, så
upphöra äfven de personliga aftalen, utan är det ett aftal inom
jordbruket slutet på viss tid eller med viss tids uppsägning så gäller
det fortfarande, äfven om kollektivaftalet utgår. Detta förhållande
skulle komma att upphäfvas genom den lag, som vi stå i begrepp
att antaga. Såvidt jag kan se blir det sålunda från jordbruksarbetsgifvarnes
synpunkt icke tryggare, utan snarare sämre förhållanden,
om vi antaga denna lag.

Herr Persson i Malmö: Herr talman, mina herrar! Jag skall
endast be att få säga några ord med anledning af vissa yttranden
under öfverläggningen om denna fråga. Det anfördes af herr justitieministern,
att införandet af lagstadgad uppsägningstid stött på så
starkt motstånd från socialdemokraterna, därför att de ansågo, att
detta skulle hindra arbetarnes rörelsefrihet. Jag ber nu att få säga,
att för min del är det icke ens väsentligen — och sålunda ännu
mindre uteslutande — denna uppfattning, som dikterat min ståndpunkt
till frågan om uppsägningstiden för de personliga arbetsaftalen.
Min uppfattning i hithörande stycken har i ännu högre grad påverkats
af den omständigheten, att jag har varit arbetare och följaktAndra
Kammarens Prot. 1910. Nr 60. 4

Sr 60. 50

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

ligen känner till arbetarnes ock äfven något arbetsgifvarnes förhållande
särskildt inom det mindre handtverket, och jag vet, att det
skall där vara synnerligen svårt för arbetsgifvarna att i allmänhet
kunna vara med om en lagstadgad uppsägningstid, detta på grund
af de olika förhållanden, som råda där. Beträffande den stora industrien
har jag den uppfattningen, att det är lämpligt och fördelaktigt
för båda parterna, att det finnes en viss uppsägningstid; detsamma
är nog förhållandet äfven med det större jordbruket. Men,
som sagdt, för det mindre handtverket och det mindre jordbruket
tror jag, att en sådan uppsägningstid är olämplig. Nu kan man ju
säga: men hvarför kunna de då icke på det mindre handtverkets
och det mindre jordbrukets område låta bli att bestämma en sådan
tid? De kunna ju aftala att ingen uppsägningstid på detta område
skall gälla. Ja, det är alldeles riktigt. Men jag vågar hålla före,
att om man vill genom aftal ändra en i lag förutsatt bestämmelse,
så gör man rättast och klokast i att begära, att det skall vara de
större arbetsgifvarna, som skola göra detta. Man har större anledning
förutsätta, att dessa hafva nog förstånd och äfven möjlighet till
att träffa sådana aftal. Det är ju inte bara så, att aftalen bli klara
och bindande, därför att jag frågar om arbete och en arbetsgivare
svarar: Yar så god och börja! Hvad vi aftala, det vet då ingen,
och blir det inte uppskrifvet, så skall det vara vittnen, men huru
ofta finnes väl det? Följaktligen, om en arbetare, när iagen presumerat
eu uppsägningstid, tagit anställning utan vittnen, så kan
arbetsgifvaren, om han så vill, afskeda arbetaren utan att tillämpa
uppsägningstid, och arbetaren å sin sida kan, om han vill, utan
uppsägningstid lämna sin anställning. Det kommer att medföra,
att förtroendet för lagen försvagas och att respekten för densamma
försvinner och lagen följaktligen blir betydelselös. Det synes mig
därför vara lämpligare, att lagen icke förutsätter uppsägningstid,
men däremot gifver parterna rättighet att, där de så vilja, aftala om
uppsägningstid. Det är ju den uppfattning, som också tagit sig
uttryck i särskilda utskottets förslag till paragraf i detta afseende.

Jag har endast tillåtit mig att framföra dessa skäl, som synts
mig vägande, och som säkert äro af ganska stor betydelse, då det
gäller att bedöma frågan. Nu vet jag, att det lian erinras, och att
det äfven har erinrats mot denna uppfattning, att det gentemot den
af 1901 års kommitté förordade presumtionen om en viss uppsägningstid
icke gjorts några starkare invändningar från dessa arbetsgifvares
sida — jag tror, att det endast är ett par fackförbund, som
gjort några sådana invändningar. Men jag ber då att få säga som
förklaring till detta, att dels voro dessa små arbetsgivare icke organiserade,
och dels var nog deras sociala och ekonomiska ställning
sådan att man icke kan förutsätta, att de skulle ha förstånd att se
efter hvad förslaget betydde för dem och därför icke heller möjlighet
att däröfver afgifva utlåtande. För öfrigt voro de enligt mitt
förmenande icke företrädda i kommittén, och de äro svagt om ens

51 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

något företrädda i Riksdagen. Det är detta, som jag anser vara
orsaken till att det från dessa arbetsgivare i det mindre bandtverket
icke gjorts någon anmärkning mot förslaget.

Jag ber vidare få nämna något om ett yttrande af herr Pettersson
i Bjälbo. Han sade, att denna lag skulle komma att skydda
de oorganiserade arbetarna. Ja, det är möjligt, att det kan se så
ut beträffande en del, det är möjligt, att en del kan anse sig erhålla
något skydd, om denna lag kommer till stånd, men om de
vilja göra sin rätt gällande, måste de bevisa sina påståenden lika
väl som arbetsgifvarna helt naturligt måste bevisa sina. Det blir
nog emellertid synnerligen svårt för både arbetare och arbetsgivare,
åtminstone i mindre företag, att kunna bevisa hvad som är aftaladt,
där icke aftalet är skriftligen upprättadt, men det blir nog arbetaren,
som i alla fall blir den svagaste parten, han må vara huru mycket
oorganiserad som helst. Det förelägges honom ett tryckt formulär
till aftal, och han har endast att skrifva på eller fortsätta att gå
arbetslös. Jag kan ej hjälpa, att jag har svårt att tro, att det är
för att skydda dessa oorganiserade arbetare, som herr Pettersson i
Bjälbo utvecklat sin vältalighet, när det gällt för honom att få ett
bifall till lagförslaget, utan jag tror, att det äfven är andra skäl,
som i hans ögon tala mycket starkt för detsamma.

Jag ber sedan få yttra något om en paragraf i lagen, som enligt
hvad som framhållits, afser att skydda arbetets frihet och föreningsrätten.
Jag kan icke låta denna öfverläggning sluta utan att
begagna tillfället att citera hvad herr justitieministern i statsrådsprotokollet
yttrar om denna föreningsrätt, som han anser vara så
betydelsefull, och som många i denna kammare och i vårt land
anse vara af den beskaffenhet, att den är värd att offra många
mässor på. Nu yttrar herr justitieministern till statsrådsprotokollet
å sid. 171 i förevarande fråga — jag skall inte läsa länge — »Arbetsgivare
har således ingen förbindelse att i sitt arbete antaga
arbetare, eller arbetare att taga anställning hos arbetsgivare, som
tillhör en viss förening, med hvilken han af en eller annan orsak,
exempelvis pågående konflikt, anser sig icke kunna samarbeta. Det
utgör ej heller hinder för arbetsgivare eller arbetare att i laga ordning
upplösa aftalsförhållandet på den grund, att medkontrahenten
tillhör eller efter arbetsaftalets afslutande inträdt i förening, med
hvilken den förre icke vill hafva något att skaffa.»

Ja, jag har inte något att anmärka mot hvad som här säges i
och för sig, ty jag tycker, att det skulle vara illa, om lagen ville
binda en att under åratal framåt arbeta hos en arbetsgivare, med
hvilken han icke fris, eller för en arbetsgifvare att gifva anställning
åt en arbetare, som han icke vill ha. Men hvad som drifver mig
till att opponera, det är den omständigheten, att denna bestämmelse
vill gifva sig ut för att vara ett skydd för föreningsrätten, eller som
man åtminstone söker tilldela denna egenskap, icke må blifva antagen
af kammaren såsom varande ett skydd för arbetarnas förenings -

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

Nr 60. 52

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

rätt och. till någon större fördel för dem. Det är detta, som jag
icke kan med tystnad låta passera, utan som jag nödgats att säga
några ord om.

Vid sådant förhållande som af justitieministern anförts synes
det mig, att denna § 11 från arbetaresynpunkt icke är värd ett
runstycke. Den ger arbetarna icke mer än en bestämmelse på papperet,
hvilken således i realiteten icke har något värde.

Ja, nu kunde det nog finnas mycket att yttra i denna sak,
men då de allmänna synpunkterna förut äro framhållna, så skall jag
icke uppehålla tiden längre, utan vill endast säga, att om lagen
skulle komma att undergå en detaljgranskning, så får man väl försöka
följa med och se till, hvilka bestämmelser, som äro af den
beskaffenhet, att man nödvändigtvis måste opponera sig mot dem.
För tillfället ber jag därför, herr talman, att få hemställa om afslag
på föreliggande § 1.

Herr Larsson i Klagstorp: Herr talman, mina herrar! Då
jag har varit med bland dem, som reserverat sig och yrkat afslag
på föreliggande förslag, så ber jag att få säga, att detta icke skett
därför, att jag skulle anse, att eu lagstiftning på detta område vore
onödig. Jag anser tvärtom en sådan lagstiftning vara både nyttig
och nödvändig. Förhållandet är det, att vid behandlingen af föreliggande
lagförslag — dels dem kammaren förut behandlat och dels
detta — uppstod inom utskottet stora svårigheter att på den korta
tid, som var utskottet tillmätt, och om vi skulle söka i någorlunda
god tid hinna komma in med ett betänkande, kunna på ett noggrant
och grundligt sätt förvärfva sig insikt i de förevarande lagförslagen
och bilda sig ett omdöme om, huru de olika paragraferna skulle
kunna tolkas, då ju lagen är af synnerligen vidlyftig beskaffenhet
och omfattar såväl storindustri och småindustri som ock jordbruk.
Det låg då naturligtvis i mitt intresse att se till, huruvida jordbrukarnas
berättigade kraf kunde anses ha kommit fram här, så att
jordbrukarna kunde erhålla det skydd, som enligt min åsikt lagstiftningen
borde tillförsäkra dem.

Jag vill nu först fästa uppmärksamheten vid paragraf 6 för att
se till, huru denna bestämmelse om sju dagars uppsägningstid skulle
verka på jordbrukets område. Nu förutsätter paragraf 6 att om
icke någon öfverenskommelse om tiden är träffad utan att arbetet
är af mera tillfällig natur eller att detsamma endast tillsvidare skall
fortsättas, då skall gälla en uppsägningstid af sju dagar. Huru
kommer då en sådan uppsägningstid af sju dagar att taga sig ut
på jordbrukets område? Låtom oss antaga, att vi äro sysselsatta
med skördearbete eller tröskning på hösten medelst ångtröskverk.
Då skall jag med de dagsverkare jag har, manliga eller kvinnliga,
upprätta skriftligt kontrakt eller med två vittnen bevisa, att jag
budat dem och därvid sagt ifrån, att jag icke vill binda mig vid
dem längre än de kunna arbeta och att, om något hinder i arbetet

53 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

skulle inträffa, de genast blifva lediga och jag slipper ifrån betal- Lag om vissa
ningen. Under pågående skördearbete eller under ångtröskning kan arletsaftal.
det t. ex. inträffa, att jag beböfver en åtta, tio stycken extra arbe- or
tare, som jag använder så länge ofvannämnda arbeten kunna pågå,
något som ju icke alltid kan så noga på förhand beräknas. Har
jag då icke något kontrakt eller annat bevis, att jag tagit dem utan
uppsägning, skulle jag enligt Kungl. Maj:ts förslag vara skyldig att,
om ifrågavarande arbeten måste afbrytas, aflöna dem i sju dagar
därefter, således antingen jag bar användning för dem eller icke.

Detta enligt denna paragraf. Vid behandling af förestående § inom
utskottet hemställde jag till därvarande jurister, huruvida man
kunde anse, att de undantagsbestämmelser, som finnas i paragraf 27
rörande sedvänja, skulle upphäfva denna paragraf, men juristerna
voro öfverens om att någon sedvänja icke kunde åberopas, därför
att någon lag ännu icke varit i verksamhet. Genom deras tolkning
af förevarande lagförslag blef jag öfvertygad om, att i dylika fall
betalningsskyldighet skulle åligga jordbrukaren, och detta ansåg jag
vara orättvist och omöjligt att gå in på. Hafva juristerna tolkat
paragrafen felaktigt, är det icke min skuld. Då försökte vi lägga
om paragrafen och göra det så, att, om icke öfverenskommelse träffats
om aftalets bestånd, aftalet omedelbart skulle upphöra på endera
partens tillsägelse. Jag frågar då: huru skulle en sådan bestämmelse
komma att verka på jordbrukets område? Yi jordbrukare
hafva icke enbart lagstadgade tjänare, vi hafva äfven arbetare på
viss tid och sådana som arbeta tillsvidare. Då skulle dessa arbetare,
som äro anställda tillsvidare under brådaste arbete och utan
någon uppsägningstid, utan vidare kunna gå ifrån oss och strandsätta
oss i vårt arbete. Tilja vi sedan gå längre ned i paragraf 6,
så säges det där, att, om fara för annans lif eller hälsa skulle
komma eller synnerligt men tillskyndas arbetsgifvaren, arbetarna
icke få gå sin väg med mindre de förut sagt ifrån, och de äro
skyldiga att efter en sådan tillsägelse stanna kvar minst 12 timmar.

D. v. 8., om de säga ifrån på kvällen, när de gå och lägga sig,
kunna de gå på morgonen. Det blir sålunda en uppsägningstid,
som enligt min mening icke passar vidare bra.

Så ha vi bestämmelserna om afflyttning från bostadslägenhet i
paragraf 21. Det är helt naturligt, att rena humanitetsskäl tala för
att, om af en eller annan anledning en arbetare eller arbetsgivare
uppsäger kontraktet, man icke utan vidare afbyser arbetarne från
de lägenheter, som äro upplåtna för deras behof. Men det kan vara
sådana förhållanden inom jordbruket, att man måste, kan jag nästan
säga, hafva vissa särskilda bestämmelser. Det är icke alltid man
kan rätta sig efter denna lagparagrafs föreskrifter. Längre ned i
paragrafen står en punkt angående hyresaftal rörande sådana bostadslägenheter.
Jag vill göra den anmärkningen, att det ofta är så,
att vi landtbrukare hafva små reservbyggnader. I dem inhysa vi
arbetare, som arbeta tillsvidare, och vi göra upp kontrakt med dem

Nr 60. 54

Tisdagen den 81 Maj.

Lag om vissa att de få hyra sådana bostadslägenheter af oss på vissa villkor. I
arbetsaftal. paragrafeD står nu uttryckligen: »Ej må i hyresaftalet hyrestiden
^ or 3'''' bestämmas med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren
stadgas arbetsskyldighet i arbetsgifvarens företag. Bestämmelse som
strider mot hvad nu sagts vare ogill.» Om jag då hyr ut en sådan
lägenhet till en arbetare, som tillsvidare utan kontrakt arbetar åt
mig, och denne arbetare kanske den dag hyresaftalet ingicks förklarar
sig villig att stanna kvar och arbeta hos mig, så är en sådan
bestämmelse enligt denna lagparagraf ogiltig. Men mitt hyreskontrakt
är därför icke ogiltigt. Arbetaren kan dagen efter hyresaftalets
ingående komma och säga till mig: jag har icke någon skyldighet
att arbeta hos eder såsom arbetsgifvare. Men jag å min sida är
däremot skyldig att minst 14 dagar låta honom bo kvar i denna
lägenhet, som jag kanske behöfver för att där inhysa någon annan
arbetare. Jag tror, att i denna lag finnas många olika bestämmelser,
som äro bra för industrien men dåliga för jordbruket. Jag har
därför den uppfattningen, att om man skall få en lag, som verkligen
kan verka tillfredsställande på båda dessa områden, måste vi ha en
speciell lagstiftning för jordbruket och en för industrien.

Hvarför jag varit med och yrkat på uppskof är, att man därigenom
skulle få mera tid. Jag hoppas, att regeringen kommer in
med förnyadt lagförslag till nästa Riksdag och tager i öfvervägande,
huruvida en särskild arbetsaftalslagstiftning för jordbruket kan åstadkommas
eller om tjänstehjonstadgan skulle kunna moderniseras så,
att genom densamma alla arbetsaftal beträffande jordbruket skulle
kunna regleras. Jag är icke för att taga bort tjänstehjonstadgan
utan tror, att det är lyckligt att ha den kvar fast i moderniserad
form. Jag är af den uppfattningen, att vi jordbrukare mera måste
inrikta våra aftal på längre tid, och den tid torde komma, då tjänstehjonstadgan,
om den blir moderniserad, kommer att få stor användning
på jordbrukets område än en särskild för jordbruket.

Då det sålunda är ovisst, huru denna lagstiftning kommer att
verka och jag icke kan genomskåda eller för närvarande i nämnvärd
mån bedöma konsekvensen af densamma, vågar jag icke taga på
mig ansvaret att medverka till ifrågavarande lagstiftning, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka afslag å föreliggande lagförslag.

Herr Schotte: Herr talman! Jag skali icke något närmare
ingå på ett bemötande af det, som herr justitieministern sagt. Det
väsentliga, som mot detsamma kan sägas, är redan uttaladt af herr
Sandström. Jag vill emellertid beriktiga en uppgift, som herr
justitieministern lämnat och som i den omfattning han gaf densamma
näppeligen kan vara riktig. Det var en detaljsak, som kanske icke
betyder så mycket, men som ej bör stå oemotsagd. Justitieministern
uttalade nämligen, såvidt jag förstod honom rätt, att arbetarne i
intet land ha någon medbestämmanderätt i fråga om arbetsordning
och att det heller icke någonstädes fordras något godkännande från

Tisdagen den 31 Maj.

55 Nr 60

arbetarn es sida af denna arbetsordning. Han påpekade, att i en del Lag om vissa
länder skall arbetsordningen ingifvas till viss myndighet, men att
denna myndighet dock icke har någon saklig pröfningsrätt därå.

Jag vill då meddela, att i den holländska lagen finnes en bestämmelse
om att ordningsregler äro för arbetarne bindande, endast
ifall de skriftligen förklarat sig godkänna desamma, samt att i det
finska lagförslaget i ämnet ges ett slags saklig pröfningsrätt af
myndighet, till hvilken arbetsordningar skola inges. Hvad beträffar
det som här med styrka framhållits eller att denna lag i allmänhet
utgår från att blott ge supplerande bestämmelser, medgifver jag, att
detta är en riktig läggning af hela lagen. Man torde dock icke
kunna se bort från den invändning, som i detta afseende gjorts,
nämligen att det är svårt att på det fria aftalets väg öfverenskomma
om bestämmelser som strida mot dessa supplerande atadganden, enär
den ena eller andra parten ju kan hänvisa till lagen och säga:

»det står i lagen så och så, vi böra hålla oss till hvad som står i
lagen».

Äfven andra anmärkningar ha förekommit mot lagen än dem
som här förut berörts. Jag skall nämna ett par. Så har gjorts
erinran mot andra paragrafen, i hvad den afser handelsbiträden.

Utskottet har mottagit en petition från handels- och kontoristföreningen
i Malmö, däri det göres en vidlyftig utläggning af denna
paragraf och påstås, att paragrafen är synnerligen olämplig, bland
annat emedan af densamma icke klart framgår, hvad som menas
med handelsbiträde. Utskottet har icke haft tid eller tillfälle att
närmare undersöka saken, utan måst stanna vid Kungl. Maj:ts förslag.
På samma sätt har paragraf 4 förorsakat åtskilligt bryderi.

Plera preliminära beslut hafva omfattats af utskottet men dessa
hafva slutligen öfvergifvits och Kungl. Maj:ts förslag godtagits, dock
först efter mycken tvekan särskild! i beaktande af de motioner
om ändring af denna paragraf, som förelegat. Hvad som utsäges i
denna paragraf torde också icke oomtvistligt vara rätt affattadt efter
den mening, man vill ha fram.

Under hela den diskussion, som här förts, har åtminstone flertalet
talare utgått ifrån, att ett behof af denna lag föreligger. Jag
är ense med dem, som säga, att vi behöfva en lag om det individuella
arbetsaftalet. Frågan är blott den: skola vi taga denna lag nu,
skola vi uppställa och anordna det så, som i denna lag bestämmes?

Då gäller det att pröfva, om Riksdagen verkligen kan taga på sitt
ansvar att biträda det lagförslag, som nu föreligger. Herr Pettersson
i Bjälbo hotade med det perspektivet, att om vi antaga lagen om
kollektivaftal, så få vi aldrig någon arbetsaftalslag. Herr Sandström
har redan bemött detta, och jag tror också, att herr Pettersson sett
på denna fråga alldeles för pessimistiskt. Hvem hjälper oss att få
igenom en dylik lag, om denna faller frågade han. Icke arbetsgifvarne,
icke storindustrien, svarade han själf. Men storindustrien
har nog intresse af en sådan lag, emedan denna industri ofta är

Nr 60. 56

Tisdagen den SI Maj.

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

förenad med jordbruk, och jordbruksförhållandena spela en ej ringa
roll för industrien. Vi kunna dessutom antaga, att också industriidkarna
hafva intresse af att få ordnade förhållanden äfven på andra
områden än som direkt beröra dem. Vidare säger herr Pettersson,
att arbetarne nog icke komma att hjälpa oss att få igenom en
arbetsaftalslagstiftning. Ja, det är möjligt, att arbetarne komma att
resa motstånd mot hvarje lagstiftning om det enskilda arbetsaftalet.
Det är skillnad mellan den ståndpunkt, jag och mina medreservanter
intaga, och den, som arbetarerepresentanterna inom utskottet intaga.
Arbetarerepresentanterna yrka rent afslag; under det att vi förbundit
vårt afslagsyrkande med ett skrifvelseförslag, däri vi uttalat vår
önskan och förhoppning om, att en dylik lagstiftning måtte komma
till stånd. Herr Pettersson i Bjälbo frågade vidare, hvem som i
denna kammare skall bevaka jordbrukets intressen, om vi nu icke
antaga lagen. Jag tviflar verkligen på, att denna kammare under
vår lifstid, eller åtminstone under ännu många år, blir så sammansatt,
att icke jordbrukets intressen där skola blifva skäligen tillvaratagna.
Det är alldeles otvifvelaktigt, att den rösträttsreform,
som genomförts, är af den största betydelse för jordbrukets målsmän
och utöfvare. Det är dessa, som genom densamma i stor utsträckning
tillerkänts ökadt inflytande i allmänna angelägenheter. Industriens
arbetare ha ju redan förut fått ökadt inflytande. Det är visserligen
sant, att jordbruksarbetarne — kanske i ej ringa omfattning —
komma att ställa sig på industriarbetarnes sida, men det är säkerligen
ändock många af dem, som komma att gå med landtmännen
och särskildt med småbrukarne. Jag tror därför för min del, att
landtmännen i denna kammare alltjämt komma att spela en afgörande
roll. Det liberala partiet, hvars kärna alltmer kommer att utgöras
af landtman, torde, såvidt jag kan bedöma förhållandena, vara villigt
att lämna sin medverkan till och göra allt för åstadkommandet af
en lagstiftning på detta område, blott denna blir fullt objektiv och
rättvis.

Herr Pettersson i Bjälbo yttrade också, att det icke skulle vara
lämpligt att hafva arbetsaftalet för jordbruket i sin helhet samladt
i en lag, utan att det vore bättre med en tjänstehjonstadga och en
lag om arbetsaftal i jordbruket i öfrigt. Han förklarade, att arbetsaftalskommittén
funnit det bättre att icke sammanföra jordbrukets
aitalsförhållande under en lag, ehuru dess afsikt först varit att så
göra. Men här se vi en af de brister, som blifvit en följd däraf,
att arbetsaftalskommittén icke fått tillfälle att fullgöra sitt uppdrag,
den nämligen, att de olika synpunkter och skälen för dem, som
kunna läggas på denna fråga, icke kommit till uttryck. Det skulle
enligt min mening vara af synnerligen stor betydelse att få eu
sakkunnig och opartisk utredning om, huruvida icke jordbrukets
förhållanden bäst främjas genom att sammanföra hithörande arbetsaftalsbestämmelser
i en lag eller en afdelning af en för hela arbetsaftalsområdet
gemensam lag. Och herr justitieministern har också funnit

57 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

det sannolikt, att med den nya tjänstehjonsstadga, i fråga om hvil- Lag om vissa
ken förarbetena skola hafva långt fortskridit, ändring i arbetsaftals- ar(p^ts)
lagen också skulle påkallas. Men då vore det väl en praktisk åtgärd
att från början söka sammanföra dessa båda lagar i en lag eller
afdelning af en lag, så att man ej behöfae ändra en nyss antagen
lag. Äfven om den nn förevarande lagen skulle i vissa afseenden
gagna landtbrnkets intressen — det är emellertid en ganska omtvistad
fråga — så vore det väl alla skäl att undersöka, huruvida
man icke kunde vinna mera hänsyn till jordbrukssynpunkterna genom
ett uppskof med frågan, hvarvid kanske äfven det uppslag som
antydts från statsrådsbänken eller en utredning rörande möjligheterna
att förekomma arbetsinställelser inom jordbruket, borde göras till
föremål för undersökning.

Vi äro således alla ense om behofvet af en lagstiftning på
detta område. Men tveksamheten i fråga om att nu antaga denna
lag är naturligtvis så mycket större, då man finner, att i fråga om
Kungl. Maj:ts förslag, som upptager 44 paragrafer, utskottet har
framställt väsentliga ändringsförslag i 20 paragrafer, och att herr
Åkerman dessutom påyrkat ändring i 15 paragrafer, samt slutligen
att ett 20-tal motioner föreligga, och att från förstakammarhåll reservationer
blifvit afgifna rörande flera paragrafer i förslaget, af hvilka
ett par vunnit beaktande. Jag vågar verkligen ifrågasätta, huruvida
alla kammarens ledamöter varit i tillfälle att under den synnerliga
brådska, som varit rådande under de sista dagarna, ägna sig åt ett
tillräckligt ingående studium af dessa viktiga lagförslag. Jag får
säga, att äfven i fråga om mig själf brister det i denDa kunskap i
åtskilliga stycken, oaktadt jag deltagit i utskottets arbete. Jag finner
många områden, som jag ville närmare undersöka, både teoretiskt
och genom att inhämta upplysning från praktiskt erfaret folk. Och
jag kan konstatera, att vid genomgående af detta lagförslag har
yppats synnerlig tveksamhet äfven bland utskottets ledamöter från
Första kammaren; vi ha i utskottet litet emellanåt kommit till
svårigheter rörande motsatserna mellan landtbrukets och industriens
intressen och kommit underfund med, att vi suttit inne med alltför
liten tid för att på det sätt, som vi anse förenligt med vår ansvarskänsla,
bilda oss ett moget omdöme om de olika bestämmelserna.

Jag hoppas nu, att ett lagförslag i detta ämne snart skall komma
åter. Det kan icke betyda så mycket, om det dröjer ett eller ett
par år, det viktigaste är, att lagförslaget blir så noga genomtänkt,
att dess bestämmelser icke kunna begagnas som ytterligare agitationsämne
i striden mellan arbetsgifvarne och arbetarne — ty af sådana
ha vi i vårt land haft nog och öfver nog.

Jag tror därför, att det vore klokt att betänka sig i den situation,
som föreligger. Det kan knappast vara rimligt att med forceradt
lagstiftnings- och utskottsarbete under de många olika meningsbrytningar,
som yppat sig, gå till ett definitivt beslut i Riksdagens sista
vecka, ett beslut, som måst till sin förberedelse vara byggdt på ett

Nr 60 58

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa utskottsarbete, som endast pågått några få veckor. Det vore synnerar^Forta)1
%en viktigt, om detta betydelsefulla lagförslag återkomme i ett
^ or s'' mera utfördt skick ocb framförallt att därtill också fogades alla de

yttranden ocb synpunkter, som af intresserade parter rimligtvis kunde
läggas på detsamma. Jag tror, att, om ett sådant lagförslag åter
framlägges ocb detta sker i Riksdagens tidigare veckor, det icke
skall möta svårigheter för utskottet eller kammaren att komma till
ett slutgiltigt ocb bestående resultat, ocb jag ber herrarna vara
öfvertygade om, att jag i det fallet icke kommer att yrka på någon
försökslagstiftning med tidsbegränsning för lagens giltighet.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande på bifall till reservationen.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Det
förundrar mig icke så mycket, att en viss tvekan råder i kammaren,
när vi behandla ett så viktigt ärende som detta, i fråga om hvars
förberedande endast kort tid blifvit använd vid dess behandling inom
Riksdagen. Men man får i alla fall tänka sig de förhållanden,
under hvilka dessa lagförslag kommit fram. Man skall då finna,
att det är alldeles tydligt, att regeringen icke kunnat underlåta att
så fort som möjligt framlägga förslagen till Riksdagens bepröfvande.
Det blir alltså Riksdagen, som får bära följderna, om lagförslaget
kommer att falla — och att det faller, är tämligen tydligt, när vi
hört det bestämda afslagsyrkandet från herrar socialdemokrater jämte
det parti inom kammaren, som är dem närstående. Det talas om,
att de visserligen vilja ha ett lagförslag, men att det icke är så
lätt att få ett, som passar.

Hvarför jag nu ber att få säga några ord, är, som jag nämnde,
visserligen icke därför, att jag förutsätter, att lagförslaget skall
antagas, utan det är fastmer för att ge uttryck åt mitt beklagande
öfver att dessa lagförslag skola falla. Äfven om det finnes brister
i förslagen -—• och de äro nog ej så få — så tror jag, att om utskottet
varit riktigt intresseradt, skulle det kunnat rätta vissa brister
och få ett fullt acceptabelt lagförslag till stånd. Mina herrar,
jag har den meningen, att för den stora industrien är det inte alls
så farligt, om dessa lagförslag — både det nu ifrågavarande och det
om kollektivaftal — icke blifva antagna. Den stora industrien reder
sig i regel, i alla fall, men det är andra, som icke reda sig, och
det är småindustrien, handtverket och landtbruket, i händelse landtbruksarbetarna
organiserades i likhet med industriarbetarna. Och
jag tror, att det vore godt att få ett lagförslag i den riktning, som
jag pekat på, och jag tror, att det vore godt för arbetarna själfva
inom detta område — icke inom storindustriens område, ty där
kämpar man för hvarandra, när stora intressen göra sig gällande —
men inom handtverket, småindustrien och landtbruket vore det godt
för arbetarna att hafva en lag af det innehåll, som här föreslås,
att stödja sig på, i händelse en eller annan strid skulle uppstå.

59 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

Jag tror också för min del, att dessa arbetare icke skulle se illa på, Lag om vissa
om ett sådant lagförslag kommit till stånd. ^(Forts.)

Jag skall ej ingå på detaljgranskning, men jag undrar, huru
det egentligen skulle visa sig hänga ihop, om en dylik granskning
företoges. Så har herr Larsson i Klagstorp framhållit, att det vore
olyckligt för landtbruket, om detta lagförslag antoges. Han pekade
nämligen på § 6 och sökte göra gällande, att en arbetsgifvare skulle
nödgas få åt en arbetare för skördearbete eller dylikt betala lön under
7 dagar, äfven om arbetaren icke utförde något arbete. Ja, men
detta är ju icke att tolka paragrafens bestämmelser rätt, ty i paragrafen
står ju så: »Är ej öfverenskommelse träffad om tiden för
arbetsaftalets bestånd, upphör aftalet omedelbart vid endera partens
tillsägelse.» Detta borde väl ändå herr Larsson, som varit med i
utskottet, haft reda på. Och är det fråga om sådant arbete, så
brukar man väl ej gå in och göra aftal på viss tid, utan då är det
så, att en arbetare kan få lämna arbetet på en dag, om icke särskild
öfvenskommelse blifvit träffad, såsom det står i 27 §, som
han också åberopat: »Lönen må beräknas efter tid, efter det utförda
arbetets myckenhet eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbets°-ifvaren
och arbetaren öfverenskommen grund.» Jag tycker således,
att de två åberopade paragraferna lägga intet hinder i vägen, hvarken
för arbetsgifvaren eller arbetaren, för arbetaren att lämna
arbetet, när han vill, och för arbetsgifvaren att skicka af arbetaren,
när han vill, allt, därest icke särskild öfverenskommelse träffats.

Jag tror, att detta lagförslag är till skydd för de små, och
därför skall jag be att få yrka bifall till 1 §.

Häruti instämde herr Vennersten.

Herr Åkesson: Jag skulle mycket väl kunna inskränka mig
till att instämma med herr Andersson i Skifarp, och jag är fullt
öfvertygad om, att ingen i kammaren önskar något hellre, än att
debatten afslutas, ty den har pågått tillräckligt länge. Jag tror ej
heller, att några nya synpunkter kunna framhållas, och efter den
utgång voteringen fick i går och efter de anföranden från vänsterhåll,
som här förekommit, är det ej svårt att sluta till, hvilket öde
detta lagförslag skall få.

Det har emellertid af samtliga talare erkänts, att en lag i^det
syfte, som här afses, är af behofvet påkallad, och detta ha såväl
herrar Schotte som Sandström och Larsson i Klagstorp äfven uttalat.

Men de anse, att denna lag, som här föreligger, icke passar för alla
fall. Man skyller på, att man haft så liten tid att granska den —
och det är ju också mycket sant. Men jag undrar, om det möjligtvis
icke ligger något annat bakom; är den möjligheten utesluten,
att man anser, att det varit någon icke fullt behaglig person, som
utarbetat förslaget, eller möjligtvis något annat? Vi hade ett lagförslag
häromdagen, i fråga om hvars förberedande man icke kunnat

Nr 60. 60

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa ägna stort längre tid än härvidlag, nämligen sjukkasselagen. Men

M(Forte ) den hade den förtiänsten. att den kommit fram från annat håll, och
kanske har detta bidragit till, att den gick igenom.

Nu tycker man, att det är något egendomligt, att när, såsom
redan blifvit nämndt, ett sådant erkännande _ gjorts, man alldeles
skall sätta sig emot lagförslagets antagande. Är det icke möjligen
de »obotfärdigas förhinder» måhända?

Herr Schotte säger i sin reservation, att: »regleringen af det
individuella arbetsaftalet har icke samma omedelbara betydelse för
arbetsfreden, hvarför det vill synas, som om med framläggande af
förslag härom kunnat och bort anstå, till dess förslaget undergått
den grundliga beredning och pröfning af myndigheter och sakkunniga,
som i normala fall plägar ägnas åt viktigare lagförslag.» Ja, man
vill gärna från det hållet häfda, att man för de smås talan, men
om man verkligen gör detta, så synes det mig, att man borde försöka
ägna sig åt att arbeta för detta lagförslags antagande. De,
som ha nytta af kollektivaftal, reda sig i vanliga fall bra mycket
bättre, tack vare de sammanslutningar de ha. Och det kanske är
onödigt att påpeka — ty det har redan flera gånger gjorts — att
de, som närmast ha nytta af denna lag, äro jordbruket, de mindre
handtverkarna och oorganiserade arbetare.

Herr Sandström invände i motsats till herr Pettersson i Bjälbo,
att det icke förefunnes stor fara för de oorganiserade. Ja, måhända
är det så, att det icke är någon direkt fara, men faran ligger däri,
att om de skulle söka skydd af lagen, så äro de så godt som inpiskade
i organisationerna.

Ja, det kunde vara en hel del saker att invända mot hvad
som förut blifvit sagdt, men af det skäl, som jag nämnde i början
af mitt anförande, nämligen att jag anser, att debatten räckt tillräckligt
länge, vill jag inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Sandström: Herr talman! Den senaste ärade talaren
började ^sitt anförande med att uttala den farhågan, att diskussionen
varat så länge, att man sannolikt icke kunde framföra någon ny
synpunkt. Han bedrog sig: han lyckades själf finna en splitter ny
synpunkt på ämnet — fäst jag icke kan säga, att den har något
vidare värde för frågans bedömande — när han uttalade den förmodan,
att det motstånd, som inom utskottet blifvit rest emot förslaget
och möjligen inom kammaren komme att mota detsammas
omedelbara antagande, berodde på det håll, hvarifrån förslaget kom,
eller därpå, att det var utarbetadt af en misshaglig person eller
eljest på personliga skäl. Jag ber att få hänvisa honom till hvad
inom utskottet förekommit. Där hafva frågorna underkastats en
genomgående saklig behandling, och jag tror, att det arbete vi där
nedlagt, skulle förtjänat ett annat omdöme.

Tisdagen den 31 Maj.

61 Nr 60.

Jag ber att å egna ocb mina kamraters vägnar få uttala en Lag om vissa
protest mot ett sådant bedömande. ^(FVwfa)*''

Med berr Sandström förenade sig herr Larsson i Klagstorp.

Herr Vennersten: Genom att instämma med herr Andersson
i Skifarp har jag gifvit till känna, att jag anser, det denna lag nu
bör komma under detaljgranskning och bli slutligt afgjord. Men
då jag ändock begärt ordet, så har det skett för att framhålla, att
sedan nu .Riksdagen antagit en lag om kollektivaftal och landtbrukets
idkare i mycket stort antal förklarat sig önska, att äfven
det nu föreliggande lagförslaget blefve antaget, så vore det icke
mera än rättvist, om man lyssnade till landtbrukets kraf. Visserligen
äro meningarna delade, men vi ha dock funnit, att det stora
flertalet landtmän i denna kammare uttalat sig för att en lagstiftning
i ämnet måtte komma till stånd vid denna riksdag, och då
man vid behandlingen af kollektivaftalslagen i går framförde som
skäl för antagandet af § 8 i det skick, hvari denna kammare tog
densamma, just hänsynen till landtbrukets intressen, tror jag, att
många, som då framhöllo landtbrukets kraf, också nu skola beakta
dem. Jag vågar därför, i detta afseende i motsats till herr
Hans Andersson, antaga möjligheten af, att lagförslaget får undergå
detaljgranskning och att § 1 nu antages, hvartill jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

I detta yttrande instämde herrar Fornander, Danielsson, Jesperson,
Gustafsson i Sjögesta, Svensson i Skyllberg och Canell.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talmani Innan vi öfvergå
till en eventuell detaljgranskning af förslaget, skall jag be att få
yttra några ord.

Det har väckt min förvåning, att motståndet mot det här föreliggande
förslaget egentligen kommit från personer inom denna
kammare, som man svårligen kan påstå representera jordbruket eller
åtminstone icke landtmännens meningar och åsikter i aftalsfrågan,
detta med undantag af en talare, nämligen herr Larsson i Klagstorp; om
man undantager honom, kan jag icke finna annat, än att de reservanter,
som uppträdt och talat mot förslaget, tillhöra andra samhällsklasser
än jordbrukarens. Om jag särskildt håller mig till
reservanterna, så kunna hvarken herrar Schotte, Sandström eller
Wijk anses representera jordbruket, åtminstone icke det mindre
jordbruket. Det är, som sagdt, endast herr Larsson i Klagstorp,
som jag kan hänföra dit. Men han har egentligen endast gjort
några detaljanmärkningar; mot förslaget i hufvudsak har han, såvidt
jag kan förstå, icke riktat några viktigare anmärkningar. Nu finnes
det ytterligare en reservant, nämligen herr Åkerman, men jag tror
icke heller, att man kan räkna herr Åkerman som landtbrukare

Nr 60. 62

Tisdagen den 31 Maj.

Lag om vissa
arbetsaftal.
(Forts.)

eller som representant för landtbrukets intressen. Vidare hafva vi
från det socialdemokratiska partiet reservanter, men ingen af dem,
tror jag, kan göra anspråk på att anses tillhöra jordbruket. Det är
sålunda, med undantag af en, representanter, som icke tillhöra landtbruket,
som reserverat sig mot denna lagstifning och som uppträdt
här i kammaren och talat emot lagen.

Jag vill sluta med att tillägga, att det vore önskvärdt, om
detta lagförslag hade kunnat antagas. Detta har jag velat uttala,
därför att jag är representant för en jordbrukande befolkning, som
till större delen är innehafvare af mindre jordbruk.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Med herr Jansson i Djursätra instämde herrar Månsson,
Magnusson i Salstad, Persson i Borrby, Olsson i Blädinge, Nilsson
i Linnås, Svensson i Betingetorp och Petersson i Dänningelanda.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner:
l:o) på godkännande af förevarande paragraf, 2:o) på bifall
till den vid nämnda paragraf af herr Schotte m. fl. afgifna reservationen,
och 3:o) på bifall till herrar Lindqvists och Perssons i Malmö
vid paragrafen fogade reservation; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
antagits det under 2:o) omförmälda yrkandet, nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i andra särskilda
utskottets föreliggande förslag till lag om vissa arbetsaftal, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid nämnda § af herr
Schotte m. fl. afgifna reservationen.

Omröstningen utföll med 106 ja, men 111 nej; och hade kammaren
alltså bifallit den af herr Schotte m. fi. vid paragrafen afgifna
reservationen.

Härefter föredrogs utskottets hemställan i punkten 3); och förklarades
densamma vara besvarad genom kammarens beslut angående
lagförslaget.

Tisdagen den 31 Maj.

63 Nr 60.

Punkten 4).

Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning härpå af punkten 5) yttrade

Herr So hotte: Med hänsyn till Riksdagens fattade beslut
angående arbetsaftalslagen, och då detta nu förevarande förslag utgår
från förutsättningen, att nyssnämnda lag skulle af Riksdagen antagas,
och att endast under denna förutsättning ändring i § 158 utsökningslagen
skulle företagas, tillåter jag mig, herr talman, att yrka
afslag å utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs.

Punkten 6) föredrogs nu; och begärdes ordet därvid af

Herr Schotte, som anförde: Herr talman! Då äfven förevarande
hemställan är gifven under nyss anförda förutsättning, anhåller
jag, herr talman, att äfven här få yrka afslag på utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren afslog utskottets hemställan.

Punkten 7).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8).

Lades till handlingarna.

§ 5.

Vid föredragning härpå af andra särskilda utskottets utlåtande,
nr 7, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande af kostnaderna för arbetsdomstolen under år 1911,
dels en af friherre Palmstierna med föranledande af nämnda proposition
väckt motion, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

§ 6.

Till afgörande förelåg vidare andra särskilda utskottets utlåtande, Ang. ändrad
nr 8, i anledning af dels det i Kungl. Maj:ts proposition nr 96 ^2% samt

innefattade förslaget till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § 25kap.löooh
samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen, dels åtskilliga med nämnda 22 §§ straff.
förslag sammanhängande motioner. lagen.

Nr 60. 64

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. ändrad
lydelse af 19
kap. 22 § samt
25 kap. 15 och
22 §§ strafflagen.

(Ports.)

I den till innevarande års Riksdag aflåtna, till andra särskilda
utskottet hänvisade propositionen nr 96 hade Kungl. Maj:t, jämte
framläggande af andra lagförslag, öfver hvilka utskottet afgifvit
särskildt utlåtande, föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen
fogadt förslag till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 §
samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen.

I sammanhang med de sålunda föreslagna ändringarna i strafflagen
hade utskottet jämväl till behandling förehaft åtskilliga af
motionärer gjorda framställningar, som stode i sammanhang med
ifrågavarande lagändringar.

Punkten 1)

Utskottets hemställan bifölls.

Uti punkten 2) hemställde utskottet, att Riksdagen med förklarande,
att det i Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade
förslaget till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap.
15 och 22 §§ strafflagen icke kunde oförändradt godkännas, måtte

dels antaga ett vid punkten fogadt förslag till lag om ändrad
lydelse af omförmälda lagrum i strafflagen;

dels i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under förnyadt öfvervägande, under hvilka förutsättningar
och i hvilken omfattning straff borde stadgas för det fall,
att person anställd vid sådant, annan än staten tillhörigt gas-,
elektricitets-, vattenlednings- eller renållningsverk, som vore afsedt
att betjäna allmänheten, eller vid stads, annan kommuns eller municipalsamhälles
fasta brandkår, i syfte att hindra driftens behöriga
gång afhölle sig från tjänstgöring eller i sådant syfte vanskötte sin
tjänst, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
förhållandena kunde anses föranleda.

Reservationer hade afgifvits:

af herrar Schotte, Larsson i Klagstorp, Sandström, Åkerman
och Wijk, hvilka yrkat, att Riksdagen måtte med afslag å förevarande
lagförslag besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville taga frågan om straff för sådana förseelser, som
afsåges i förslaget till ändrad lydelse af tredje stycket i 25 kap.
22 § strafflagen, under förnyadt öfvervägande och därvid tillika
verkställa utredning, huruvida och i hvad mån i fråga om sådant,
annan än staten tillhörigt gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller
renhållningsverk, som vore afsedt att betjäna allmänheten, samt vid
stads, annan kommuns eller municipalsamhälles fasta brandkår skulle
kunna införas absolut förbud mot arbetsinställelse i sammanhang
med garanti för personalen af sådana anställningsvillkor, som motsvarade
tjänstemäns förmåner, och införande af obligatorisk skiljedom
beträffande uppkommande tvister; samt

65 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

af herrar Lindqvist och Persson i Malmö, hvilka hemställt, att Äng. ändrad
såväl Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad M “
lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen ssicap.lSoch.
som ock hvad utskottet i anledning af denna proposition föreslagit 22 §§ strafficke
måtte af Riksdagen bifallas.

(Forts.)

Sedan punkten föredragits, begärdes ordet af

Herr Brauting, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Uti
den diskussion, som ute i landet förts angående dessa aftalslagar
och därmed sammanhängande lagändringar, ha nog de nu företagna
strafflagsändringarna utgjort ett hufvudföremål för den allmänna
oviljan, som vändt sig mot den klasslagstiftning man i hela detta
förslag trött sig skönja. Man har nämligen funnit, att på ett
enklare sätt än i de många bestämmelserna i de egentliga aftalslagarna
här framträdt själfva den anda, som är bärande för det
förslag, som af regeringen framlagts. Visserligen fingo vi i går
höra hvilken, om jag så må säga, elegisk likgiltighet, som nu af
herr statsministern visades för hela denna frågas utgång, och som
•efterträdt den käcka fanfar, med hvilken dessa lagar förkunnades i
trontalet. Han sade, att det skulle vara »en betydlig öfverdrift»,
såsom orden folio sig, att i dessa lagar se en klasslagstiftning, och
visserligen har herr justitieministern vid upprepade tillfällen med
mera styrka betonat, att så ingalunda vore förhållandet. Men när
man hörde honom i det stora tal, som hölls här i går middag
ungefär vid denna timme, gentemot en talare, som tillhörde
■oppositionen, saga, att lockouten bara användes »som nödvärn i
synnerligen trängande fall», då kan jag icke hjälpa, att det stod
för mig, som om genom herr justitieministern talade svenska arbetsgivareföreningens
direktör, och då trädde fram för mig hela den
rad utaf lockouthot, som utmärkt de senare årens kamppolitik från
arbetsgivarnas sida, det trädde fram hela den rad af lönenedprässBingar,
som varit anledningen till, att till sist lockouterna och masslockouten
sattes i verket. Och mot dessa minnen stod det så
mycket klarare, hur orimligt det är att ge en sådan beskrifning,
hur ensidigt det varit från regeringens sida hela det betraktelsesätt
på masslockouten och dess företeelser, som burit upp den lagstiftning,
som här lagts fram.

Då sådana omdömen fällas, tror jag, att jag kan ha skäl att
erinra om ett yttrande, som återfinnes i en nyss utkommen och
här i Riksdagen citerad bok. Den citerades af herr Back Per
Ersson mot regeringens föreningslagar. Jag skall be att nu få
anföra, hvad professor Winroth säger angående förslagen till kollektivoch
arbetsaftal: »Om ärligheten i uppsåtet råder ej minsta tvifvel.

Men lagstiftarne hafva dock alla tillhört en klass, som befinner sig
i arbetsgifvarnes sociala lefnadsvillkor samt därför ock ser med
deras ögon, lefver i deras föreställningar ocji handlar i deras inAndra
Kammarens Prot. 1910. Nr 60. 5

Kr 60. 66

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. ändrad tresse. Det har varit på samma sätt, som då i gamla dagar rikets
kad<ll23 (tsamt 8^u^e or(fna förhållandena mellan adeln å ena sidan samt bön25
kap. 15 och derna och de öfriga ofrälse stånden å den andra. Det måste ju
22 §§ straff- blifva ett ordnande i ståndsbrödernas eller, som det äfven då hette,
lagen. i samhällets intresse. Ar emellertid samhället, såsom något bestå (Forts.

) ende, värdt sitt skydd, är det ock, såsom mänskligt, föränderligt

och består blott sin tid. Samhällsordningarna hafva äfven sitt i går
och i dag, och för det lefvande släktet är det lika svårt att uppfatta
en gången som en stundande tids lefnadsförhållanden. I forna
dagar kom genombrottet mest genom våra konungar, som, i sin
ställning öfver klasserna, lättare förstodo krafven på en utjämning
och omläggning af deras villkor. Hvem eller hvilka nu skola fylla
deras plats, hör till det ovissa. Men ej lär det blifva praktiska
jurister i högre beställningar och gynnade lefnadsvillkor.»

Det omdömet tror jag är riktigt. Det uttömmer i hög grad
den karaktäristik af klasslagstiftningsanda, som från vår sida lagts
på hela denna lagstiftning, och jag tror, att den på samma gång
ger den rättvisa, som bör ges, åt att afsikten ingalunda varit så i
den meningen subjektivt felande, som understundom kanske uttryckts
under diskussionerna; men det har varit så, att man ställt sig medvetet
eller omedvetet på den ena partens sida, och resultatet har
blifvit därefter.

Nu stå vi ju vid ett viktigt led -— för att tala med professor
Winroth — »i ståndsbrödernas intresse». Det gäller alla de strafflagsändringar,
som nu föreslås, mot de s. k. allmänfarliga arbetsinställelserna.
Mot dem vill man ha starka vapen. Precis samma
försök gjordes 1905; det väckte då på den tiden i hela vårt land
en storm af motstånd, en storm, som, fastän vid den tiden arbetarpartiet
här var företrädt blott af fyra representanter, ändock tog
sig ganska starkt genljud här i denna kammare och också lyckligtvis
hade till resultat, att kammarens majoritet vägrade att följa
de då framlagda förslagen. Beslutet hängde på ett hår, det fattades
med två rösters majoritet, men vi räddades dock genom detta
beslut, som fattades under intryck af en förbittrad folkopinion mot
den ensidiga lagstiftning, som förelåg, från en ytterligare skärpning
af motsatserna inom vårt samhälle.

Sedan dess ha ju två val ägt rum, och hvartdera har betecknat
en förskjutning åt vänster; hvartdera har inneburit, att Andra
kammarens flertal kommit närmare det åskådningssätt, som inom
de djupa leden är gällande. Då kan det väl synas orimligt, att
man i år skulle af den nuvarande Andra kammaren begära, att
den skulle gå längre än hvad 1905 den dåvarande Andra kammaren
gjorde. Ty det är icke blott 1905 års förslag, som nu föreliggerman
yrkar i själfva verket från både regeringen och utskottet på
att gå längre i detta afseende. Kungl. Maj:t framlade 1905 liksom
nu yrkande på att i 19 kap. 22 § skulle införas straff redan för
vållande af fara, vare sig det skedde någon verklig olycka på grund

67 Nr ge.

Tisdagen den 31 Maj.

af den åtgärd, arbetarna vidtagit, eller icke. Lagutskottet vågade
då för sin del ej gå så långt, som Kungl. Maj:t föreslog, utan det
vände sig mot det obestämda uttrycket »fara» och fordrade, att
äfven skada skulle verkligen ha inträffat, för att straffbarhet skulle
inträda. Det ville sålunda icke öfverlåta i så hög grad åt det
subjektiva omdömet att afgöra, om sådan synnerlig fara förelåge,
som skulle vara straffbar, utan man fordrade objektiva fakta, för
att någonting illa, något, som verkligen skulle vara förtjänt af
straff, blifvit begånget. Men ändå, trots denna betydande förmildring
i lagutskottets yrkande, jämfördt med det, Kungl. Maj:t då
hade, beslöt Riksdagens Andra kammare, som jag nyss nämnde, att
icke bifalla ens lagutskottets förslag. Sedan dess hafva vi ju fått —
särskildt vill jag säga under det senaste året — erfarenheter i så
rikligt mått, som väl borde varna oss alla för att på Dågot sätt
öka antalet af punkter i strafflagen, där det är möjligt, att tänjbara
tycken och stämningar skola kunna spela in. Vi hafva haft exempel
i långa rader på, hur särskildt Åkarpslagens bestämmelser och uttryck
tillämpas, som borde vara, synes det mig, en synnerligen
stark varning mot att nu införa äfven i afseende å uttrycken en ny
sväfvande Åkarpslag.

Justitieministern själf erkänner ju, att något verkligt behof,
några verkliga anledningar till att sådana straff skola behöfvas,
icke i stort sedt ännu inträffat. Hvad han vill vända sig mot är,
att det i framtiden möjligen skulle komma att inträffa sådana
gärningar, som efter hans mening borde beläggas med straff. Men
då är det väl en synnerligen öfverflödig lagstiftning, han uppmanar
till, när det icke finns annat än hans farhåga, att det möjligen
skall bli ett mindre gynnsamt förhållande än hittills i detta afseende,
som skulle vara det bärande motivet för denna ingående
ändring i strafflagen. Jag tror, att man bör vara synnerligen försiktig
med detta slags ändringar, men mest försiktig, om man ej
kan peka på några verkligen inträffade fall, utan endast på mer eller
mindre lösa farhågor. Jag skall för öfrigt strax komma till dessa
farhågors betydelse i ett annat sammanhang. För öfrigt vill jag
framhålla beträffande 19 kap. 22 §, att den synes mig stå och falla
med lagen om personliga arbetsaftal, hvilken nyss af kammaren
förkastats. När den lagen är undanskjuten tills vidare, synes det
mig, att redan däraf måste som en logisk konsekvens följa, att man
icke bör införa i strafflagen bestämmelser om straff för den, som
»utan laga skäl underlåtit att fullgöra hvad honom enligt aftal
ålegat», o. s. v. Det är klart, att man där kommer in på att
föregripa lagstiftningen om personliga aftal, och att under sådana
förhållanden i strafflagen skulle kunna gifva anledning ur den
synpunkten till farliga konsekvenser och många missbruk.

Jag ber också att få åberopa hvad lagrådet varnande mot hela
denna lagstiftning i ingressen till sitt utlåtande anfört, då det vänder

Ang. ändrad,
lydelse af 19
kap. 22 § samt
25 kap. 15 och
22 §§ strafflagen.

(Forts.)

Nr 60. 68 Tisdagen den 81 Maj.

Ang. ändrad sig mot öfverskattandet af strafflagstiftningens betydelse på hit*
Im^22ffsamt förande område.^ Det Säger:

25 kap. 15*och »Det är af vikt att ej öfverskatta betydelsen af det straffhot,

22 §§ Straff- som bär kan ifrågakomma---—. Under en social strid, som

lagen. uppjagat sinnena, kan man ej med säkerhet påräkna, att straffbuden

(Forts.) skola blifva allmänt respekterade, och det bör ej döljas, att, i händelse
här åsyftade massförseelser skulle komma till stånd, lagens

tillämpande skulle stöta på stora svårigheter och dess hälgd därigenom
i viss mån lida. Farhågan härför kan icke utgöra skäl för
att lämna gärningar af här antydd art straffria. Men den måste
mana till varsamhet vid straffbudens uppställande och tyder äfven
på angelägenheten af att staten, när skärpning eller vidgande af
dessa straff bud genomföres, icke därmed slår sig till ro.»

I detta yttrande har lagrådet, synes det mig, pekat på den i
hög grad ömma punkten i det förevarande förslaget. Om man
nämligen öfvergår till att betrakta särskildt de bestämmelser, som
äro införda i 25 kap., måste man finna dem vara ur samhällets
synpunkt absolut opåkallade. Om jag tänker på järnvägsmännen,
så äro dock, trots osäkerheten i deras ställning, deras löneförmåner
efter Riksdagens senaste beslut så pass betydande, att järnvägsmännen
sannerligen ej riskera de inkomsterna och sin lefnadsställning
utan verkligt tvingande skäl. Man bör ej heller glömma, att
efter de gällande bestämmelserna det naturligtvis ej blott gäller,
att man riskerar mista en aflöning, som innebär en jämförelsevis
tryggad ställning, utan därtill hela den pensionsrätt, som är ett så
väsentligt plus för statstjänarna. Och dessutom mister man ju icke
blott pensionen, utan också alla de msatser, man själf af sin lön
gjort för pensionens förvärfvande. Om det är på grund af »fel
eller försummelse i tjänsten» som afskedandet äger rum, blir detsamma
äfven konsekvensen. Under sådana förhållanden kan jag
icke annat än finna, att det nästan vittnar om dåligt samvete hos
vederbörande att hota dessa järnvägsmän med fängelse som påbröd
på alla de förluster, de ändå skola ådraga sig genom deltagande i
här ifrågasatta åtgärder.

Jag har här i min hand en framställning från järnvägsmannahåll,
en resolution fattad af Svenska järnvägsmannaförbundets samorganisation
i Gäfle, representerande 644 järnvägsmän, hvilka göra
ett uttalande i allmänhet beträffande lagen. Jag skall icke taga
upp annat än några korta utdrag därur, men det synes mig, att
dessa deras ord — som för öfrigt ha motsvarighet i många andra
framställningar från järnvägsmannahåli i landet —■ äro väl förtjänta
att beaktas af kammaren. De skrifva bland annat:

»Skulle det föreliggande förslaget i befintligt skick blifva af
Riksdagen antaget, kommer järnvägsmännens ställning därigenom
att väsentligt försämras. Kungl. Maj:ts proposition innehåller bland
annat straffskärpning för arbetsnedläggelse för en del arbetare, bland
dem järnvägsmännen. I och för sig torde denna straffskärpning ej

Tisdagen den 31 Maj.

69 Nr 60.

hafva så stor betydelse, emedan de redan nu befintliga förhållandena
äro tillräckliga att afhålla järnvägsmännen från deltagande i
någon arbetsnedläggelse, för så vidt ej särskilda omständigheter
föreligga. Och föreligga sådana, torde ej hot om fängelsestraff
kunna afskräcka från ett nedläggande af arbetet. Om för öfrigt
landets järnvägsmän mangrant deltaga i en arbetsnedläggelse, torde
det väl vara tämligen otänkbart, att dessa samtliga skulle kunna
straffas med fängelse, för så vidt därvid ej skulle förfaras som då
järnvägsmännen få tjänstledighet — i den mån trafiken det tillåter.

Hvad som i fråga om denna förutsatta straffskärpning mest förvånar
är, att i samband därmed ej framlagts något som helst förslag
eller uttalande, hur de af straffskärpningen berörda arbetaregrupperna
skulle kunna få sina intressen bevakade och reglerade. Förslaget
är betecknande för »regeringen öfver partierna», fängelse för arbetarna
— envälde åt arbetsgifvarna.»

Efter så några resonemang om skiljedomsprincipens användande
på järnvägsmannaområdet fortsätta de:

»Såväl inom som utom den lagstiftande församlingen synes i
en del fall den meningen göra sig gällande, att järnvägsmännen i
allmänhet intaga samma säkra ställning som öfriga statens ordinarie
tjänstemän. Så är likväl ej förhållandet. Yid de enskilda järnvägarna
finnas många exempel på, att personer, som innehaft ordinarie
anställning i ett flertal år och därunder skött sina tjänsteåligganden
utan anmärkning, enbart på grund af eu tillfällig nyck
från befälet eller på grund af andra omständigheter blifvit skilda
från sina befattningar. Om lagstiftningen, som det vill synas,
skulle gå i den riktningen att så mycket som möjligt försvaga
personalens inflytande gentemot järnvägsförvaltningarna, skulle med
all säkerhet dessa godtyckliga afskedanden i väsentlig mån tilltaga.
Hvad statens järnvägars personal vidkommer är det ju endast en
del af densamma som innehar tjänstemannaställning mer än till
namnet. Stora grupper af personalen ha ju eu relativt osäker anställning
och framför allt inga som helst förmåner af en något så
när tryggad existens på ålderdomen. Om hela personalen kan för
öfrigt sägas, att den i så många afseenden är beroende på vederbörandes
godtyckliga sätt att tolka gällande bestämmelser, att den,
ehuru den tjänar staten, lefver under tämligen osäkra villkor. Fall
af vederbörandes godtycke härvidlag äro många, hvarom de bestraffningar,
som nyligen afdömts i Stockholm och om hvilka anmälan
gjorts till Riksdagens justitieombudsman, äro talande vittnesbörd.

Att enbart framlägga förslag om straffskärpningar utan att i
någon mån söka trygga järnvägsmännens ställning synes oss därför
utgöra en af de betänkligaste bristerna i Kungl. Maj:ts proposition.

Men om således redan järnvägsmännen ba all anledning att
vända sig mot det framlagda förslaget, så är det väl ännu mera
upprörande, att man icke tvekat att låta äfven kommunalarbetarne
på olika områden komma in under dessa nya lagbestämmelser.

Ang. ändrad
lydelse af 19
kap .22 § samt
28 kap. 15 och
22 §§ strafflagen.

(Forts.)

Nr 60. 70

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. ändrad Själ! va utskottets majoritet har funnit detta för starkt och vändt
kap.wjjsamt Slg mot Ku?ol- Maj:ts framställning i denna del. Jag skulle
35kap. 15 och knappast tagit upp och sysselsatt mig med den saken, såvida det
33 §§ straff- icke hade varit så betecknande för andan, hvaraf förslaget är upplagen.
huret, både stralflagsförslaget och hela aftalslagen, och om det icke
01 3'' dessutom inträffat, att Första kammaren gått mot utskottet och,
såvidt jag är riktigt underrättad, bifallit Kungl. Maj:ts förslag äfven
i denna del. Utskottet slcrifver, att det »finner billigheten kräfva,
att en sådan åtgärd icke vidtages, innan de arbetare, som alltså
skola drabbas af tjänstemannaansvar, i väsentligt större omfattning
än för närvarande komma i åtnjutande jämväl af tjänstemäns förmåner».
Utskottet betonar ytterligare, att i det stora hela de kommunala
arbetarne icke numera intaga någon företrädesställning framför
andra arbetare, och anför de skäl, hvarpå det stöder detta uttalande.
Men det var Första kammaren förbehållet att för sin del
trampa den af utskottet förordade och vitsordade billigheten under
fotterna och inrangera dessa arbetare under strafflagen! Det är
verkligen ett beslut, som jag tror, att Första kammaren vid närmare
besinnande kommer att finna, att den handlat oklokt i att
fatta. Ty där ser man väl ändå, hur långt reaktionen i detta land
verkligen drifves under den falska skylt, som betecknas med ordet
»moderation». När till och med ett utskott, så sammansatt som
det särskilda utskottet, där högergrupperna förfoga öfver absolut
majoritet, finner billigheten motsätta sig och uppresa sig mot en
punkt i ett Kungl. Maj:ts förslag, som de för öfrigt tillstyrka, så
finnes det ändå på andra sidan af detta hus en församling, hvars
majoritet fattar beslut tvärt emot hvad ett sådant utskotts flertal
betecknat som billighet och rimligheti

Jag nämnde, att herr justitieministern pekade på de faror,
som framtiden hotade med. Det är ytterst för att möta dessa framtidens
faror, som han vill uppmana Riksdagen att beträda strafflagstiftningens
väg. Det är efter min mening den mest felaktiga
väg man kan i sådant afseende beträda. Det är att drifva arbetarna
till förbittring öfver en lagstiftningsapparat, som så förfar mot
deras intressen, och därigenom just frammanar och framkallar man
de faror, för hvilka man är rädd, och mot hvilka man vill lagstifta.

Herr Schotte yttrade under gårdagen något om syndikalismen,
som skulle kunna få vatten på sin kvarn genom det beslut, som
det då var fråga om. Herr justitieministern har själf i dag erinrat
om, att det finnes en riktning, som predikar sabotagets tilllåtlighet
och användbarhet i klasskampen. Javäl — vill man
verkligen understödja denna riktning, vill man göra sitt yttersta för
att ge densamma ett skenbart underlag af berättigande, då bör man
gå in på de här föreslagna strafflagsbestämmelserna.

Herrarne känna, hvaråt dessa riktningar syfta. I stället för
förhandlingar och uppgörelser mellan arbetsgivare och arbetare,
starkt organiserade å bägge sidor, såsom vi här i landet till vår

71 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

lycka kommit till, ocli som man från alla vederhäftiga sidor önskar
att fortfarande bedrifva, i stället önskar man på det hållet ett upp- J* ^ §gamt
rifvande af organisationerna och vill, att dessa i stället skola vara 25 kap. 15 och
små och lösliga, men i stånd att på grundvalen af några få företag- 22 §§ straff.
samma individers åtgöranden, i ett visst ögonblick, när det är så fflT'')
olägligt som möjligt för arbetsgifvaren, när han kan tillfogas största or S-''
möjliga skada, sätta i gång en så kallad »direkt aktion» mot honom.

Vi känna ju genom berättelser särskildt från Frankrike åtskilliga
exempel på dylika syndikalistiska små tricks, hvarigenom en tillfällig
fördel kan tillskansas arbetarne, men som naturligtvis icke i
minsta mån är af bestående art. På så sätt ekulle vi verkligen få
detta guerillakrig, om hvilket herr justitieministern talade i.går
och som han ansåg vara till industriens så enorma skada, men icke
ett krig i sådan form, som kan tänkas föras mellan vissa delar af
stora fasta organisationer, utan i den mest skadliga och för hela
industriens afkastningsförmåga och säkerhet mest ogynnsamma forrn,
som tänkas kan. Denna syndikalistiska teori går ju sedan därpå
ut, att man skall genom detta guerillakrig uttrötta, förbittra och
skada arbetsgifvaren, på samma gång man skulle bibringa arbetarne
vana vid hvad man kallat »revolutionär gymnastik», som de skulle
vid alla tillfällen passa på att använda. Och om man sedan ville
.söka komma åt dem, så skulle det icke finnas några fasta organisationer,
till hvilka lagstiftningen kunde hålla sig, utan de skulle
upplösa sig i spridda hopar och icke beröras på något sätt af den
hämmande verksamheten. Ur denna »revolutionära gymnastik»
skulle, när den pågått tillräckligt länge, till sist framväxa af sig
själft »den revolutionära generalstrejken», som skulle vända upp
och ned på samhället och införa nya förhållanden i ett enda slag.

Och detta skulle ske i direkt opposition mot hvarje deltagande i
parlamentariskt arbete och lika mycket vända sig mot lagstiftningen,
lagarna och den allmänna ordningen som mot arbetsgifvarnes direkta
intressen.

Det är denna teori, som förfäktas af några brushufvuden inom
den franska arbetarevärlden särskildt, och som där haft sin förnämsta
borg i den bekanta sammanslutningen »Confédération générale
du travail» eller »C. G. T.», som den kallas efter sina initialer.
Där har den teorien haft sin härd, och det har visserligen
lyckats dess bärare att till den grad förvirra arbetarne särskildt i
Paris, att det verkligen uppstått just eu del sådana obehag och
lidanden, om hvilka jag minns, att civilministern särskildt talade
under remissdebatten, när han då hade ordet gentemot mig.

Den taktiken skulle man, efter mitt sätt att se saken, med
bestämdhet räcka en hjälpande hand på det mest effektiva sätt man
göra kan genom att visa den svenska arbetareklassen, att på lagstiftningens
väg, genom parlamentariskt arbete, genom deltagande i
den samhälleliga verksamheten och genom att steg för steg arbeta
sig fram där till alltmera gynnade positioner kommer man ingen -

Nr 60. 72

Tisdagen den 31 Maj.

h&TaTw st?ns'' Vänd ryssen niot samhället, res er till insurrektionellt motkap.
22§ samt mot detta samhälle, drif antiparlamentarisk och antimilita 25

kap. 15 och ristisk propaganda i förening med hvarandra och lägg an på, att ni
22 §§ straff- kan genom våldsåtgärder anfalla och undergräfva det borgerliga
samhället, så att det själft störtar samman — det är de åskåd^
01 ningar man med klasslagar mot arbetarne främjar!

Nu vill jag uttryckligen tillägga, till förekommande af alla
falska utläggningar — och det har för öfrigt framgått af hela min
framställning — att jag för egen del och för hela det partis del,,
som jag tillhör, anser, att detta är en fullständigt felaktig väg till
arbetarnes räddning. Erfarenheten har ju också på det eklatantasta
sätt visat, att dessa skenbart radikala fraser och deras bärare endast
kunnat leda arbetarne från nederlag till nederlag, från fiasko till
fiasko. Men detta hindrar icke, att i samma mån, som man visar,
att lagstiftningsapparaten dock är färdig att ständigt fungera gentemot
den organiserade arbetareklassen, väcker man ständigt på nytf{
inom arbetareskarorna sådana tankar till lifs. Och särskildt bland
de yngre,_ otåligare elementen måste då sådana tankar framträda.
Nu se vi visserligen nästan dagligen i arbetarpressen, huru arbetarne
särskildt i Skåne — och där har ju dock syndikalismen ett
litet ^centrum, hvarifrån den försöker påverka arbetarne — afvisa
en sådan propaganda. Men det är ju uppenbart, att de icke ära
okänsliga för de beslut, som fattas här i Riksdagen. Och vill
Riksdagens Andra kammare ge den syndikalistiska agitationen, den
agitation, som jag något här skildrat, vatten på dess kvarn gentemot
den socialdemokratiska arbetarerörelsen, gentemot den taktik,,
vi företräda och alltjämt företrädt, då bör den skynda att sanktionera
den strafflagsändring, som här är föreslagen. Ty därigenom
är det uppenbart, att man försvårar för oss att kunna motsäga
inför dessa arbetare det tal, som föres om, att det ändå icke
finnes möjlighet att på lagstiftningens väg komma framåt, och
att det icke betyder någonting, om arbetareklassen är representerad
i parlamentet. Gå nu 1910 års svårare bestämmelser
igenom, obilligare och orimligare än dem, som redan 1905 års
Andra kammare afvisade, då understöder man alldeles direkt den
riktning, som är af antiparlamentarisk läggning. Vill man göra
detta, då bör man votera dessa nya kautschukslagar, dessa nya Åkarpslagar.

Men vill man icke gå den vägen, utan vill man, att utvecklingen^
i vårt land fortfarande skall gå såsom den hittills i stort
sedt gått, nämligen att arbetarklassen mer och mer kan växa in uti
det samhälle, som består, och ombilda det steg för steg, i den mån
dess makt ökas, i den mån dess inflytande, dess befogade inflytande,
på hela samhällets utveckling växer, då röstar man emot de nu
framlagda obilliga och orättvisa förslagen, på hvilka jag, herr talman,
härmed yrkar afslag.

73 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

Herr vice talmannen öfvertog nu ledningen af kammarens förhandlingar.

I herr Brantings anförande instämde herrar Blomberg, Lindqvist,
Lindley, Tengdahl, Söderberg i Stockholm, Hasselquist, Johansson
i Stockholm, Eissén, Åberg, Borg, Svensson i Nyköping,
Kropp, Lindberg, Persson i Malmö, Linders, Waldén, Forssell, Berg
i Munkfors, Strömberg, Lindblad, Kristensson, Larsson i Västerås,
Léksell, Carlsson i Malmberget, Rundgren och Persson i Stockholm.

Herr Sandström: Herr talman, mina herrar! Efter hvad
som för en stund sedan inträffat, eller att kammaren förkastat lagen
om personligt arbetsaftal, tror jag icke det är af nöden att ingå i
någon närmare granskning utaf den föreslagna ändringen af 19 kap.
22 paragrafen strafflagen, som stadgar straff för sådant brytande af
aftal, som är ägnadt att framkalla fara för annans lif eller hälsa,
eller grof skada å egendom. Det är nämligen påtagligt, att dessa
båda lagar stå i det nära förhållandet till hvarandra, att, när den
ena är fallen, måste den andra också falla. När det knytes till
själfva aftalsbrottet en straffpåföljd, är det synnerligen angeläget
att ha klara och tydliga lagbestämmelser, som säga, när ett aftal
existerar, eller när aftalet är brutet, och när ett aftal får af ena
kontrahenten häfvas. Så länge detta är obestämdt, saknar man den
fasta hållpunkt för strafflagstiftningen, som är oundgängligen nödvändig,
om man eljest anser, att en strafflagstiftning sådan som
denna öfver hufvud taget skulle kunna ifrågakomma. Jag vill därför
icke ingå i en närmare undersökning utaf detta lagstadgande
och dess befogenhet i öfrigt, utan jag vill endast erinra om, hvilket
redan af den föregående talaren framhållits, att denna straffbestämmelse,
detta lagförslag icke är någon nyhet för denna kammare,
utan en gammal bekant. Det förelåg nämligen år 1905 ett förslag
från regeringen, visserligen i något olika kostymering, rm?n i hufvudsak
ungefär detsamma som det nu framlagda. Det gällde då direkt
straff för arbetsaf tals brott, när detta var sådant, att det framkallade
fara för annans lif eller hälsa, eller fara för grof skada å egendom.
Men, såsom den föregående talaren också framhöll, fann lagutskottet
då, att detta var att gå för långt, och mildrade därför förslaget, i
det att utskottet hemställde, att straff skulle ådömas endast när
verklig skada å annan person eller annans egendom hade inträffat.

Det är af intresse att läsa detta lagutskottsutlåtande, som framhåller,
att ett stadgande, som med straff belägger blotta framkallandet
af fara, strider mot de allmänna principerna uti vår strafflag
och innefattar en undantagslagstiftning, som lagutskottet ansåg
vara obehörig. Denna lagutskottets mycket skarpa och efter min
mening befogade kritik gäller i lika hög grad detta lagförslag som
det för 1905 års Riksdag framlagda; och denna kritik förlorar icke
i betydelse, om man erinrar sig, att lagutskottets utlåtande var

Ang. ändrad
lydelse af 19
kap. 22 § samt
25 kap. 15 och
22 §§ strafflagen.

(Forts.)

Nr 60. 74

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. ändrad undertecknad! af utskottets dåvarande ock nuvarande ordförande,
kansli Uamt Fstitierådet Trygger utan reservation. Jag tror vi lugnt kunna
25 kap. 15 och på, att, när kan är af den meningen, att det icke är lämpligt

22 §§ straff- att kär göra en undantagslagstiftning af denna beskaffenhet, som
lagen. med straff skulle belägga framkallandet af fara, vi stå på rätt säker
(Forts.) grund, 0m vi förkasta förslaget.

Hvad de öfriga kär framlagda förslagen till nya straffbestämmelser
beträffar, är det först fråga om ett förslag till ändring utaf
25 kapitlet 15 paragrafen strafflagen, hvilken innebär tilläggandet
af ett tredje moment, som stadgar straff för vissa fall af ämbetsbrott,
bestående i sådan förseelse af tjänsteman, som ligger däruti,
att kan, i syfte att hindra driftens behöriga gång, afhåller sig från
tjänstgöring, eller i sådant syfte vansköter sin tjänst. Jag vill erinra
därom, såsom redan i den kungl. propositionen framhållits, att
detta icke innebär införandet af straff, straff för handlingar, som
för närvarande icke äro straffbara, utan endast en straffskärpning,
eftersom dylika tjänsteförseelser redan nu äro belagda med straff i
16 och 17 paragraferna af 25 kapitlet strafflagen. Förutom detta
skäl att en straffskärpning af Kungl. Maj:t ansetts vara i och för
sig nödig, bar dessutom såsom skäl för ändringen anförts, att det
ansetts riktigt att sätta tjänstemannaansvarigbeten i paritet med den
ökade ansvarsskyldigbeten vid vissa aftalsbrott enligt den föreslagna
lydelsen af 19 kapitlet 22 paragrafen. Därest, som jag antager, sistnämnda
lagändring icke vinner kammarens bifall, bortfaller naturligen
det anförda skälet för införande af denna straffbestämmelse
uti 25 kapitlet.

I fråga om ändringen uti 25 kapitlet 22 paragrafen, så ligger
den väsentligen uti det tillagda tredje momentet, som afser att i
fråga om ansvarighet likställa personer med anställning vid vissa
kommunala verk och inrättningar af allmän betydelse med statens
tjänstemän. Hvad som legat till grund för detta förslag är hänsynen
till, att bär är fråga om en vital samhällsverksamhet, hvars
obekindrade fortgång det är angeläget att trygga. För vinnande
af detta ändamål har Kungl. Maj:t icke kunnat finna annat medel
än stadgande af tjänstemannaansvar för de vid dessa verk anställda
personer. Detta medel är i och för sig ingenting att säga om, så
länge det gäller statens verk; där finnas i regel äfven tjänsteanställningens
förmåner, och då är ingenting att invända mot att också
tjänstemannaansvarigbet skall kräfvas, men detta medel, tjänstemannaansvaret,
får ej sträckas längre, än att det motsvaras af tjänstemans
förmåner. Att utan vidare sträcka ut denna ansvarighet till
arbetarkretsar, där dylik tjänstemannaställning ej finns, har utskottet
i sin helhet funnit obefogadt och därför yrkat afslag på
denna Kungl. Maj:ts framställning och i stället aflåtandet af en
skrifvelse. Denna skrifvelse bar blifvit af utskottets majoritet och
oss reservanter föreslagen med olika lydelse. Utskottets majoritet
synes hafva tänkt sig, att arbetsfreden på detta område bör tryggas

75 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

hufvudsakligen genom straffbestämmelser, medan vi tänkt oss ett Ang. ändrad
annat tillvägagångssätt, som bör på allvar undersökas, nämligen, att jg'' \amt
det skulle bestämmas, att de kommuner, som åt sina arbetare gifva 25kap^l5och
tjänstemannaställning — innebärande en viss säkerhet i anställ- 22 §§ straffningen,
pension o. s. v. — skulle äga att införa absolut förbud (Sge?\
mot arbetsinställelse för sådana tjänstemän. Detta synes oss vara i orta-''

den riktiga vägen att gå. Det är gifvet, att detta också är mera
effektivt än hvad Kungl. Maj:t föreslagit, därför att det skulle
trygga arbetsfreden under alla förhållanden.

Jag skall därför, herr talman, tillåta mig att yrka afslag å utskottets
förslag och bifall till den af herr Schotte m. fl. afgifna
reservationen.

Med herr Sandström förenade sig herrar Schotte och Wijk.

Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman, mina herrar! Som
herrarne se, har jag här afgifvit en motion, men jag har också en
reservation. Jag anser det emellertid lönlöst att här plädera för
densamma ensam, liksom jag anser det lönlöst att yrka bifall till
densamma. Ej heller vill jag gifva mig in på att söka på något
sätt öfvertyga kammaren om, att utskottets förslag i detta fall är
det riktiga. Jag har emellertid hvarken då jag läste igenom de
handlingar och protokoll vid 1905 års riksdag, som behandla denna
fråga, eller då jag såg på hvad senare förekommit i saken kunnat
finna, att det framlagts något verkligt sakskäl, som talar mot utskottets
förslag, och jag är öfvertygad om, att, då en gång vår strafflagstiftning
kommer att omarbetas, den kommer att gå i den riktning,
som utskottets förslag anvisar.

Herr talman, då jag anser det lönlöst att under nuvarande förhållanden
här plädera för saken, anhåller jag i korthet att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan öEverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr vice
talmannen propositioner: l:o) på bifall till hvad utskottet hemställt,

2:o) på afslag därå och bifall i stället till den vid utlåtandet af
herr Schotte m. fl. afgifna reservationen och 8:o) på afslag å hvad
utskottet hemställt; och förklarade herr vice talmannen sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den under 2:o) upptagna
propositionen. Votering begärdes emellertid, i anledning
hvaraf och sedan till kontraproposition antagits den under l:o) omförmälda
propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å hvad andra särskilda
utskottet hemställt i punkten 2:o) af utskottets förevarande

Nr 60. 76

Tisdagen den 31 Maj.

utlåtande nr 8, bifaller den vid utlåtandet af herr Schotte m. liv
afgifna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad utskottet hemställt i
nämnda punkt.

Omröstningen utföll med 120 ja mot 91 nej; och hade kammaren
alltså bifallit den vid utlåtandet af herr Schotte m. fl. afgifna
reservationen.

Efter det herr talmannen emellertid återtagit ledningen af förhandlingarna,
föredrogs punkten 3) och biföll kammaren därvid utskottets
hemställan.

§ 7-

Ang. lag om Härefter upptogs till behandling andra särskilda utskottets ut19ochl20kap.
^aDde, nr 12, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 95 med
sträf lagen, förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. strafflagen.

Genom en den 11 sistlidna mars aflåten proposition, nr 95,
som blifvit af båda kamrarna hänvisad till särskilda utskottet nr 2,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogadt förslag till lag om ändring i 19
och 20 kap. strafflagen.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med förklarande att förevarande
proposition icke kunde oförändrad bifallas, måtte antaga
ett vid utlåtandet fogadt förslag till lag om ändring i 19 och 20
kap. strafflagen.

Herrar Åkerman, Persson i Malmö och Karlsson i Ejäl hade
reserverat sig mot utskottets förlag till lydelse af vissa paragrafer
i 19 kap. strafflagen.

Sedan utskottets hemställan blifvit föredragen, erhölls ordet af

Herr Åkerman, som anförde: Herr talman, mina herrarl
Som herrarna utaf det nu föreliggande betänkandet finna, är det
här fråga om ändringar dels i 19 kapitlet strafflagen och dels

77 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

i 20 kapitlet strafflagen. Angående de ändringar, som föreslås i
20 kapitlet strafflagen, kar jag ingenting att säga, utan detta mitt
anförande kommer att röra sig om vissa paragrafer i 19 kapitlet
strafflagen.

Jag vill först nämna, att det var genom en ren händelse, som
•arbetsaftalsutskottet fick detta ärende till behandling. Då vi fingo
propositionen upp i utskottet och sågo hvad det var fråga om,
funno vi, att denna proposition icke hade det ringaste samband
med arbetsaftalet, och vi försökte därför att slippa ifrån propositionen,
men det lyckades icke; sedan riksdagsmaskineriet kommit i
oriktiga gängor, var det omöjligt att få det ändradt, utan arbetsaftalsutskottet
fick behålla denna proposition. Jag vill hafva nämndt
-detta för att visa, att utskottet själft icke på något sätt har velat
erkänna, att dessa frågor hafva något samband med den öfriga lagstiftningen,
som vi hade till behandling.

Jag beklagar på det lifiigaste, att jag skall uppehålla herrarna
nu, då alla äro trötta och längta hem, och då det är en viss oro i
kammaren att komma härifrån. Jag ber om öfverseende för detta.
..Men under behandlingen af detta ärende i utskottet fick jag åtskilliga
betänkligheter, som jag anser det vara min plikt att framföra
för kammaren. Jag vill också nämna, att de farhågor, som
jag uttalade i utskottet, delades af åtskilliga af utskottets ledamöter,
hvilka ställde sig sympatiska till mina åsikter, fastän de till sist
icke funno skäl att reservera sig. Det är dock ett par ledamöter,
som hafva instämt i reservationen.

Om herrarna nu granska hvad det är fråga om i dessa paragrafer,
vid hvilka jag tillåtit mig anteckna min reservation, nämligen
11, 14 och 23 §§ under 19 kapitlet strafflagen, så finna
herrarne, att det är meningen att i dessa paragrafer göra sådan
ändring, att bland de kommunikationsverk, som där förlänas ett
särskild! skydd, skola upptagas äfven spårvägar, så att dessa skulle
likställas med järnvägar. Ändringen är mycket enkelt gjord. Man
har endast efter ordet järnvägsanläggning i den ifrågavavarande
paragrafen satt till ordet spårväg; och sedan göres det nödiga hänvisningar
i de andra paragraferna. Nu är det emellertid så, att om
ändring vidtages i 11 §, blir äfven en annan paragraf faktiskt
ändrad, nämligen den 12:e paragrafen, som hänvisar till den elfte.
Men den finnes icke intagen i betänkandet. Det är ju så nämligen,
att den undergår icke någon redaktionell ändring, men i
sak kommer tolfte paragrafen, ifall den kungl. propositionen
skulle bifallas, att innehålla någonting helt annnat än hvad den
nu gör.

Nu får jag besvära herrarna med att följa mig en liten stund
i fråga om dessa paragrafer. Den elfte paragrafen handlar om, att
någon uppsåtligen förstör eller skadar sådant kommunikationsverk,
som däri omförmäles, eller materielen eller gör sådan skada därå
-eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka kan upp -

Ang. lag om
ändring i
19 och 20 kap.
strafflaqen.
(Forts.)

Nr 60. 78

Tiadagen den 31 Maj.

Ang. lag om komma. Den elfte paragrafen finnes intagen i propositionen; ock
19och30ka ^öres^s ^en ändring, att ordet spårväg skall sättas till. Men

strafflagen. är det 12 § i samma kapitel. Den står icke i betänkandet —
(Forts.) och det har försvårat vårt arbete i utskottet något, så att det vore
allt bra, om man toge för regel att hänvisa i betänkandena till
äfven sådana paragrafer, som sammanhänga med de förekommande.
§ 12 handlar också om, att uppsåtligen göres skada eller vidtages
åtgärder, som i 11 § sägs, å själfva anläggningen eller å tillbehör,
men skadan eller åtgärden är något mindre vådlig än i elfte paragrafen
aDgifves, ehuru den åstadkommer väsentligt hinder eller uppehåll
i anläggningens begagnande; och där stadgas, att den, som gör
sådan skada eller vidtager sådana åtgärder, dömes till fängelse eller
till straffarbete i högst två år; i ringare fall må till böter dömas.
Sedan är det den 14:e §. Den finnes intagen i propositionen.
Såsom herrarna där finna, äro i fråga om sådana förhållanden, som
beröras i 11 och 12 §§, privata kommunikationsansstalter likställda
med statens, ifall Konungen därom förordnat. Och så slutligen är
det den 23:e § i förslaget. Den stadgar straff för den, som ouppsåtligen,
genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse är
vållande till skada enligt 11 § eller därtill att fara uppstått för
begagnande af verk, byggnad eller anläggninng, som i sist sagda
paragraf omförmäles; sådant vållande straffas med fängelse i högst
6 månader eller böter. Vidare stadgas det böter, högst 200 kronor
för den, som är vållande till skada, hinder, uppehåll eller fara, som
i 12 § omförmäles. Slutligen likställas i fråga om förhållanden
enligt denna paragraf privata inrättningar med statens institutioner,,
därest Konungen därom förordnat.

Kär vi nu afhandlade dessa frågor i utskottet, så vill jag
nämna, att vi hade alldeles ofantligt liten tid till vårt förfogande.
Betänkandet togs till behandling i den allra sista stunden. Och
därför kunde vi icke tänka på allt. Men de synpunkter, som under
arbetet i utskottet framfördes, och som redan då vunno beaktande
af flera ledamöter, voro, att man borde betänka, att spårvägarna
hafva ju i allmänhet ett annat byggnadssätt än järnvägarna. Järnvägarna
äro uppförda med järnvägsbankar, som äro inhägnade, under
det att spårvägarna i de allra flesta fall äro framdragna på gatorna
utan några stängsel; folk äro vana att passera dem mera ogeneradt.
Vidare är det ju tyngre materiel, som framföres å järnvägarna.
Ofta är det också mera folk och gods på dem. De köra äfven i
starkare fart i allmänhet, hafva svårare att stanna, och bevakningen
på dem är besvärligare än på spårvägarna; de gå också ofta i öde
bygd, långt utanför bebyggda platser. Å järnvägarna framföras ju
dessirtom tågen nattetid i större utsträckning än å spårvägarna.
Allt detta var synpunkter, som beaktades i utskottet. Men, som
sagdt, de hafva icke föranledt mer än tre reservationer.

Nu kan man ju säga, när man läser ll:e § i 19 kapitlet, att
det rör sig ju där om uppsåtlig handling, likasom i 12 § af lagen,

Tisdagen den 31 Maj.

79 Nr 60.

och att det därför icke skulle vara så mycket att säga om den före- Ang. lag om
slagna lagändriugen. Men redan af de skäl, som jag anfört, tycker ig^hSOka
jag, att förhållandena icke äro analoga. När man så kommer till strafflagen. ''
23 § i förslaget, som handlar just om de ouppsåtliga trafikhinder, (Forts.)
som allmänheten på gatan kan komma att göra sig skyldig till, får
jag dock säga, att jag tycker, att man i denna proposition är inne
på ett farligt gebit. Ty det blir ju så, att vid den dagliga trafiken
på gatorna kommer den stora allmänheten att blifva utsatt för
ständigt trassel genom denna paragraf, ifall de icke hålla sig uog
undan för spårvägarna.

Jag tycker därför, att det icke kan vara rätt att likställa spårvägarna
med järnvägarna redan på de grunder, som anförts. Men
nu är det så, att det är en annan invändning, jag har mot förslaget,
men som jag icke kom att tänka på, då saken var före i
utskottet, utan som rann mig i sinnet kort före detta ärende skulle
behandlas här i kammaren och således flera dagar sedan betänkandet
kommit ut.

För att herrarna skola förstå, hvad jag menar, måste jag besvära
herrarna att följa mig öfver till 25 kapitlet strafflagen. Där
stadgas i 15 §, att »underlåter eller försummar ämbetsman vid
statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller
järnvägsanläggning» — det är precis samma uppräkning af kommunikationsanstalter,
som det talas om i 19:6 kapitlet — »hvad honom,
till förekommande af olyckshändelse, åligger att iakttaga, så
att skada lätteligen ske kan», blir han underkastad straff. Se vi
sedan vidare på 22 §, så står det där — det är fortfarande 25:e
kapitlet — »skall till följd af Konungens förordnande, hvad i 19
kap: 11 och 12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan
sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning stadgadt är, tillämpas
å dylik inrättning, som af enskilda personer, menigheter eller bolag
gjord är; varde ock därvid anställd personal för brott af sådan beskaffenhet,
som i 15 § nämnd är, straffad efter de i samma paragraf
stadgade grunder; och må den brottslige eller felaktige, om
brottet uppsåtligen skett, eller han därför blifvit dömd till straffarbete,
ej sedermera kunna i dylik allmän befattning nyttjas». —

Det förefaller mig nu underligt, att icke den kungl. propositionen
tagit ut konsekvenserna. Därest i 19 kap. strafflagen spårvägar
skola likställas med järnvägar, så bör väl äfven i 25 kap.
strafflagen den personal, som är anställd vid spårvägarna, likställas
med den personal, som är anställd vid de enskilda järnvägarna, och \
komma under samma kontroll som denna, så att den icke får fara ;
fram huru den vill på gatorna. Jag kan icke förstå anledningen
till detta. Det slog mig, som sagdt, helt plötsligt, då jag i ett

annat ärende satt och läste på 25 kap. strafflagen. Det är möjligt,

att jag är på villovägar, och då är jag den förste att beklaga, att__(

jag måst upptaga kammarens tid med detta. Men f)1rn man i 19 /
kap. strafflagen inskjuter ordet spårvägar efter ordet järnvägar i /

Tisdagen den 31 Maj.

Nr 60. §0

Ang. lag om yissa paragrafer och därigenom riktar ett straffhot företrädesvis mot
lOocl^SOka ^en Pu^''k’ som g^r omkring på gatorna, så tycker jag, att konsestrafflagen
kvensen skulle kräfva, att samma ord inflickades i 25 kap. straff(Forts.
) lagen, där samma kommunikationsanstalter uppräknas, och att således
/ den personal, som är anställd vid spårvägarna, får samma för;
pliktelser i trafiksäkerhetens, intresse, som den personal, hvilken är
anställd vid de enskilda järnvägarna. Jag kan icke finna annat.

När jag läste den kungl. propositionen och motiveringen i densamma,
så föreföll det mig, som om justitieministern hade haft
sina tankar riktade åt detta håll. Han säger nämligen däri: »Det
torde finnas så mycket större skäl att meddela bestämmelser i dylikt
syfte, som tilldragelser under sista tiden visat, att ökadt skydd för
spårvägarna är af behofvet påkalladt.»

Antagligen tänkte justitieministern på de många och svåra
olyckor, som inträffade på spårvägarna här i staden under förliden
höst och som upprörde allmänheten samtidigt med att den gamla
personalen, hvilken blifvit afskedad, gick omkring i nöd och elände
och måste emigrera. Justitieministern har antagligen känt sig upprörd
af detta och velat införa ett skydd för spårvägstrafikanterna
och gatupubliken. Men det förefaller mig egendomligt, att han
icke fullföljde sina tankar, så att han först kastade sig öfver 25
kap. strafflagen och ställde spårvägspersonalen i sådan ställning, att
den kom under samma kontroll som de enskilda järnvägarnas personal.
Han gjorde emellertid icke detta utan fördjupade sig i
stället i 19 kap. strafflagen, så att han i sista stund glömde hort
25 kap., ty jag förmodar, att det är en glömska.

Jag kan icke finna annat än att denna proposition hör af slås
redan på de skäl, som blifvit anförda i utskottet, och ännu mera
på grund af den omständighet jag nu tillåtit mig att påpeka. Jag
yrkar därför afslag å samtliga de paragrafer, under hvilka min
reservation förekommer, nämligen 19 kap. 11, 14 och 23 §§. I
öfrigt har jag icke något att anmärka mot utskottets utlåtande.

Med herr Åkerman förenade sig herrar Lindhagen, Persson i
Malmö, Karlsson i Fjftl, Pranting, Tengdahl, friherre Palmstierna,
Aberg, Lindqvist, Blomberg, Johansson i Stockholm, Söderberg i
Stockholm och Wallin.

Vidare yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Hvad som föranledt regeringens förslag
att spårvägar skulle likställas med järnvägar är naturligtvis de
ändrade förhållanden, som under de senare åren inträdt genom den
elektriska spårvägsdriftens införande. Det råder ingalunda, såsom
herr Åkerman synes antaga, samma förhållanden nu, som då några
spårvagnar, dragna af hästar, syntes på Stockholms gator och kanske

Tisdagen den 31 Maj.

81 Nr 60.

någon annan ort, utan detta

trafikmedel har utvecklat Ang. lag om

ändring i
19 och 20 kap.

äfven på

sig till en sådan fulländning och betydelse för det allmänna, att det
numera är fullt ut jämförligt med järnvägar. Hvad järnvägarna äro
för de långa afstånden äro numera, såsom herrarne veta, spårvägarna
för de korta, särskildt för förstadstrafiken. Under sådana förhållanden
hafva vi ansett det icke vara försvarligt mot den allmänhet,
som trafikerar dessa spårvägar så talrikt, att ställa spårvägarna utan
det skydd, som i strafflagen är beredt åt de andra stora kommunikationsmedlen
i landet. Detta är grunden till förslaget, och denna
grund torde väl vid närmare beaktande finnas tillräcklig.

Nu har herr Åkerman framkommit med en anmärkning, som
han förmodligen anser slå ihjäl hela förslaget, nämligen att man
icke insatt motsvarande bestämmelser i strafflagens 25 kap., hvadan
dessa spårvägsfunktionärer icke komma under det tjänstemannaansvar,
som åligger järnvägsmännen, och han antog, att detta var
en glömska. Nej, herr Åkerman, det är ingen glömska. Den frågan
har varit uppe och mycket debatterats under förarbetena- till denna
lag, och det har därvid öfvervägts, hWuvrdärmän "borde sätta äfven
spårvägspersonalen under sådant tjänstemannaansvar. Men då har
man stannat vid, att det vore försiktigast att icke göra detta. Man
borde icke gå så långt just därför att dessa spårvägar ofta drifvas
af enskilda bolag och att det sätt, på hvilket bolagen anställa sin!
personal, gör, att den i regel icke får samma utbildning och samma
träning som järnvägsmännen och att man därför har mycket svårt
att på densamma lägga tjänstemannaansvar. Det är dessutom så,
att man ansett, att tillräcklig ansvarighet för spårvägsmännen skulle
finnas just i den bestämmelsen, som herr Åkerman vände sig så
mycket emot, nämligen straff för den, som genom vårdslöshet, oförsiktighet
eller försummelse är vållande till någon slags olycka.
Denna bestämmelse träffar naturligtvis äfven en spårvagnsförare I
såsom sådan, och att gå därutöfver synes icke för närvarande varaj
erforderligt^-Mag trodde icke, att herr Åkerman skulle, så mycket''
som han synes göra, hysa sympatier för att ställa denna spårvägspersonal
under ett särskildt straffhot utöfver
andra medborgare.

Beträffande hvad herr Åkerman nämnde därom, att man med
straffhot borde vända sig mot den allmänhet, som går på gatan, —
såvidt jag fattade honom rätt — så tror jag icke, att detta strafflagsförslag
bör på något sätt hafva med denna allmänhet att göra,
ty då man talar om, att någon genom vårdslöshet, oförsiktighet eller
försummelse är vållande till fara, måste det naturligtvis vara en
sådan åtgärd, som enligt den allmänna uppfattningen af detta uttryck
är af någon verklig betydenhet, och det kan i allmänhet icke
vara förhållandet, då en person, som går på gatan, icke ser upp för
spårvagnen och därför tvingar den att stanna.

Jag vill således hafva anmärkt, att frågan om tjänstemannaansvaret
varit uppe vid den förberedande öfverläggningen innan för
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 60. 6

strafflagen.

(Ports.)

hvad som gäller för

Nr 60. 82

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. lag om slaget remitterades till lagrådet och naturligtvis äfven varit föremål
l^ch^äOka ^Ör öfverläggning inom lagrådet, och jag tillåter mig hänvisa till,
strafflagen.'' lagrådet lämnat förslaget utan anmärkning. Vid dessa förhållan(Forts.
) den tror jag icke, att de betänkligheter, herr Åkerman har mot
förslaget, på något sätt kunna vara af den betydenhet, att de höra
hindra kammaren att bifalla detsamma.

Herr Åkerman: Jag känner mig icke öfvertygad af justitieministerns
anförande.

Jag vill då genast till bemötande upptaga hans yttrande, att jag,,
enligt hvad han tänkte, icke skulle vara särskildt hågad för att
ställa spårvägspersonalen under tjänstemannaansvar. Hej, icke då
I—det är fråga om arbetsinställelse eller dylikt. Men jag anser, att
j rättvisa och lagteknik fordra, att om man i ett kapitel i lagen urtrafiksäkerhetens
synpunkt likställer spårvägarna med andra privata,
kommunikationsföretag, så bör man äfven i ett annat motsvarande
kapitel likställa personalen i fråga om dess ansvar för det sätt, hvarpå
de fara fram under utöfvandet af trafiken. Då personalen vid andra
enskilda kommunikationsanstalter, såsom enskilda järnvägar, träffas
af bestämmelserna i 25 kap., så tycker jag, att de enskilda spårvägsbolagens
personal också höra träffas af dem. Jag kan icke förstå
annat än att det bör vara likställighet i detta fall......

Nu vill jag gärna säga, att strafflagsparagrafer öfver hufvud
taget icke enligt min åsikt äro särskildt eldande för personalen att
bättre sköta sin tjänst. Men om man i trafiksäkerhetens intresseinför
dem på ett håll, tycker jag att man hör införa dem äfven på
ett annat håll, och därför ber jag fortfarande att få yrka afslag på
den kungl. propositionen.

Herr Pettersson i Bjälho: Jag skall endast be att få yrka.
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på bifall
till det af herr Åkerman under öfverläggningen framställda yrkandet,
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, till
följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

83 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Åkerman under
öfverläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 118 ja mot 64 nej, vid hvilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Vidare föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af sanatorievård åt vissa statstjänare;

nr 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt notarien hos riksförsäkringsanstalten A. K. Ljunggren;
och

nr 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående stipendier
för utbildning af tuberkulosläkare.

Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

A föredragningslistan var vidare uppfördt statsutskottets utlåtande,
nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk.

I en den 4 april 1910 till Riksdagen aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition, nr 133, hade Kungl.
Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,
att till anordnande af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk
genom upprensning af Bräskaforsen i Sorsele socken af Västerbottens
län bidrag finge, under villkor att Sorsele socknemän bidroge
till företaget med minst 3,000 kronor och förbunde sig att
för framtiden underhålla farleden, lämnas från det af Riksdagen
anvisade anslag till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis
mindre, hamnbyggnader samt upprensning af åar och farleder
utan iakttagande af det för tillgodonjutande af statsbidrag från ifrågavarande
anslag i allmänhet stadgade villkor, att statsbidraget icke
finge utgå med högre belopp än två tredjedelar af den för företaget
beräknade kostnaden.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
för närvarande ej måtte af Riksdagen bifallas.

Reservation hade afgifvits af herr Olsson i Fläsbro, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet aflåtna
proposition.

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre Gautsträsk.

Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre Gautsträsk.

(Forts.)

Efter uppläsandet af utskottets hemställan yttrade:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Ha mil ton:
Herr talman, mina herrar! Jag hoppas, att statsutskottets ärade
ledamöter icke illa upptaga, att jag något reagerar mot det afstyrkande,
som här kommit detta förslag till del, oaktadt utskottet är
så pass enigt, som det är. Anledningen till att jag anser mig böra
säga ett par ord torde framgå af det följande.

Som kammaren kanske haft tillfälle att inhämta, afser den här
frågan upprensning af Bräskaforsen mellan Storvindeln och Nedre
Gautsträsk, hvarigenom skulle åstadkommas eu farled om icke
mindre än 55 kilometers längd, medelst hvilken invånarna i öfre
delen af Sorsele skulle komma i förbindelse med dess nedre del.
För närvarande är denna karga och fattiga bygd fullkomligt blottad
på kommunikationer, men det lär väl icke råda mer än en mening
därom, att det verkligen är önskvärd!, att man bereder dess befolkning
kommunikationer. Detta har också erkänts af statsutskottet,
som framhåller, att saken är ganska behjärtansvärd. Utskottet har
emellertid ansett sig böra afstyrka det framställda förslaget under
anförande af att vidare utredning behöfdes därom, huruvida icke
upprensningen skulle verka oförmånligt på regleringen af Vindelälfvens
vattensystem. Med anledning däraf skall jag meddela, att
jag vändt mig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i första
hand till öfverstelöjtnant Ekdahl samt likaså till generaldirektör
Fredenberg i domänstyrelsen, hvilken också lämnat åtskilliga upplysningar.
Hvad först angår regleringens inverkan på Vindelns
vattensystem och vattenflödena i älfven, är att märka, att det redan
af i propositionen lämnade upplysningar framgår, att genom Bräskaforsens
upprensning vattenståndet i Storvindeln och Gautsträsk vid
alla tillfällen kommer att intaga samma höjdläge och att vattenytan
i Storvindeln kommer att sänkas på sådant sätt att skillnaden
mellan lägsta och högsta vattenståndet icke kommer att väsentligt
ökas. Detta betyder, att Storvindelns magasin blir större och
följaktligen att sjöns uppsamlingsförmåga vid vårflödet ökas ända
till 40 procent. I fråga om den inverkan, som Storvindelns ifrågasatta
sänkning kommer att ha på hela flottningsområdet, kan därför
redan nu sägas, att densamma måste bli i högsta grad gynnsam,
enär flödenas häftighet kommer att minskas i afsevärd mån ocb en
jämnare vattenafrinning åstadkommes. Upprensningen af Bräskaforsen
medför, såsom vattenfallstyrelsen framhåller och som framgår
af den kungl. propositionen, icke heller någon svårighet med afseende
på möjligheten af Vindelns framtida användning för kraftändamål.

Det förefaller, som om egentliga anledningen, hvarför statsutskottet
anser, att ytterligare utredning behöfves, är att man antager,
det flottningsintresset skulle lida något afbräck genom upprensningen.
Såsom framgår af den kungl. propositionen, har också
Ume älfs flottningsförening protesterat mot att någon upprensning

85 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

skulle företagas ock förklarat, att en sådan icke vore fördelaktig Ang. farled

för denna förening. Emellertid har öfverstelöjtnant Ekdahl, som

uppgjort förslaget, förklarat, att det tvärtom är alldeles säkert, att jye(ire Gauts det

för den allmänna flottningen i ftlfven endast skulle vara till träsk.

fördel, att upprensningen komme till stånd, ty dels skulle det flytande (Forts.)

timret beredas obehindrad framkomst äfven vid lägre vattenstånd

och dels komme vid vårflödet en större vattenmängd än förut att

uppsamlas till förmån för den påföljande flottningsperioden, som

därigenom skulle icke obetydligt förlängas. Tydligt är visserligen,

att det för flottningsbolagen skulle vara ännu fördelaktigare, om

man, såsom också föreslagits, byggde en damm vid BräskaforseD,

då man alldeles fritt kunde reglera vattenståndet efter tycke och

smak. Men då det gäller att väga detta flottningsbolagens intresse

mot hela ortens, så tror jag, att man väl bör sätta ortens intresse

i främsta rummet. Och den omständigheten, att det skalle vara

bättre för flottningsbolagen, om man uppförde en dyrbar damm, får

väl heller icke tillmätas någon betydelse.

Slutligen har statsutskottet framhållit, att genom upprensningen
skulle omöjliggöras torrläggning af en mosse invid Sorsele kyrkoplats,
hvilken mosse skulle vara mycket stor och till största delen
ligga på statens mark. Emellertid har generaldirektör Fredenberg
upplyst mig om och visat mig på kartan, att man mycket öfverdrifvit
denna mosses storlek, hvilken utgör 725 hektar, däraf endast
212 ligga å kronans mark. Vidare är att märka, att upprensningen
af Bräskaforsen icke omöjliggör mossens torrläggning, och dessutom
har det uppgifvits för mig, att mossen ligger så pass högt, att
förslaget icke har någon inverkan på frågan om densammas torrläggning.
Detta är sålunda de uppgifter, som lämnats mig i domänstyrelsen.

Det är en för staten ganska obetydlig fråga det här gäller:
det gäller endast att från ett redan befintligt anslag lämna en anvisning
å ett något högre belopp, än hvad man enligt gällande
författning har rättighet att få. JBela företaget skulle kosta
38,000 kronor. Däraf skulle Sorsele kommun bidraga med 3,000
kronor, så att staten sålunda skulle få släppa till 35,000 kronor
af ett redan befintligt anslag. Detta är ju icke någon afsevärdt
stor utgift för staten. Men hvarför jag ändå ansett att denna sak
är så pass beaktansvärd, att jag velat inlägga en liten gensaga mot
statsutskottets afstyrkande är, att det är en betydlig sak för den
ort det gäller. Den bygd, som det här är fråga om, är så vanlottad
på kommunikationer, och de människor, som finnas där, bo
så fjärran från befolkade trakter, att bygden behöfver den uppryckning,
som anläggandet af en sådan båtled skulle åstadkomma.

Herrarne kunna törhända göra sig en föreställning om, hvilken inverkan
det har på befolkningen i dessa aflägset belägna bygder, om
den finner, att svenska Riksdagen tänker på den. Jag är öfvertygad
om att det skulle göra ett ganska nedslående intryck i dessa

Nr 60. 86

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre Gautsträsk.

(Forts.)

obygder, om underrättelser komme dit, att svenska Riksdagen icke
ansett sig kunna medgifva åt Kungl. Maj:t att bevilja detta anslag,
därför att Ume älfs flottningsförening funne det stridande mot sina
intressen.

Herr Olsson i Fläsbro: Herr talman! Efter de upplysningar,
som lämnats af berr statsrådet och chefen för civildepartementet,
och med hänsyn till den sena timmen, ber jag att endast få säga
ett par ord. Jag ber först få erinra om att samtliga i detta ärende
hörda myndigheter enhälligt förordat bifall till ifrågavarande framställning.
Det är dock ett par trävarubolag jämte en flottningsförening,
som icke gjort detta. Dessa bolag ha emellertid icke
direkt motsatt sig anläggningen utan endast vägrat lämna bidrag
därtill. Därjämte framhåller flottningsföreningen, att företaget i
fråga skulle blifva till skada för flottningen i älfven. Jag har
också tyckt mig finna, att det just är sistnämnda synpunkt, som
föresväfvat bolagen, när de icke velat vara med om det ifrågasatta
företaget. Jag har för min del icke undrat så litet öfver, hvarför
flottningen skulle kunna försvåras genom ett sådant företag, men
har icke kunnat få någon klarhet därom för egen del. Emellertid
har jag försport på sista tiden, att en mycket framskjuten representant
för bolagsintresset där uppe lär ha fått i sitt hufvud, att
en damm borde byggas vid Bräskaforsen för reglering af vattnet i
Storvindeln under den tid flottningsarbetet pågår mellan Bräskaforsen
och Vännäs. Denna tanke har emellertid icke ledt till någon
som helst åtgärd från holagens eller flottningsföreningens sida. Det
mest troliga lär också vara, att den aldrig kommer till utförande.
Dessa bolagsintressen ha nu icke varit alldeles främmande för
Riksdagen heller. Huruvida statsutskottets föreliggande utlåtande
har rönt någon inverkan däraf, vill jag icke uttala något omdöme om.

Nu säger statsutskottet, att då en reglering utaf vattenståndet
i Storvindeln kommer att inverka på hela vattensystemet, måste
beslut därom föregås af ytterligare utredning. Jag sätter naturligtvis
mycket stort värde på de 23 utskottsledamöternas hydrografiska
insikter, men det förefaller mig, som om de vore väl försiktiga i
-detta fall.

Som herr statsrådet nyss påpekade, lär icke den sänkning, som
här är ifrågasatt, medföra någon skada för orten. Dessutom har
också landtbruksstyrelsen alldeles bestämdt förklarat, att sänkningen
i fråga icke medför någon skada för jordbruket.

Vidare framhåller också statsutskottet, att om företaget komme
till stånd, så skulle en delvis staten tillhörig mosse icke kunna
torrläggas och uppodlas. Dock har jag för några dagar sedan läst
ett intyg, afgifvet af trovärdiga personer ifrån dessa trakter, i
hvilket intyg framhölls, bl. a., att mossen är belägen icke mindre
än 8 meter högre än det nuvarande vattenståndet i älfven. Vid
sådant förhållande är det ju uppenbart, att mossen i fråga både kan

87 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

torrläggas och odlas, äfven om vattenståndet i någon mån skulle
förändras genom regleringen.

Jag skall, herr talman, på nu anförda skäl be att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och afslag å utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Lindhagen, Zetterstrand,
VahJquist, friherre Bonde, Hagström, Hellberg, Biström, Lundström,
Bäckström, Carlsson i Malmberget, Ström i Öfver-Torneå, Zimdahl,
Bengtson i Glösbo, Jonsson i Hå, Ericsson i Vallsta, Nilson, Thor,
Lindgren i Skog, Olofsson, Wiklund, grefve B. Hamilton och Behn.

Herr Byström: Det förefaller, som om flertalet af kammarens
ledamöter anse denna fråga synnerligen stor och att man därför
ovillkorligen liksom vill ha antecknadt till protokollet, att så och
så har man röstat i densamma. Då jag är en af de 23, om hvilka
herr Olsson i Fläsbro yttrade sig litet hälft ironiskt, skall jag be
att få yrka bifall till utskottets hemställan om afslag å Kungl.
Maj:ts proposition, och jag ber att få yttra några ord för att angifva
skälen till detta yrkande.

För det första har det förefallit mig, som om de utredningar,
som äro verkställda i detta ärende, visa, att det är möjligt att
kunna sänka Storvindeln, och de upplysa äfven om, huru mycket
ifrågavarande förslag skulle kosta. Vi ha ju också alla fatt den
uppfattningen, att det åtminstone icke bör vara något hinder för
Riksdagen att gå med på förslaget från penningsynpunkt, ty det
är ju ett relativt litet anslag, som här kräfves. Nu har det särskildt
af dem, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition, framställts,
att det skulle vara ett bolagsintresse som dikterat utskottets
beslut, men jag tror icke, att det är riktigt rätt att så säga. Skulle
emellertid en bolagsman en gång hitta på en bra sak, så får man
väl i alla fall gifva honom rätt, äfven om han är bolagsman. Hela
saken är ju den, att utskottet påyrkat ett uppskof, hvilket för befolkningen
däruppe betyder allenast fyra månader, ty det är ju att
märka, att den kommunikationsled, hvarom här är fråga, icke kan
användas mer än ungefärligen fyra månader om året och knappt
det, då isen icke lämnar sjöarna förrän sent på våren och dessa
börja tidigt frysa. Hvad vidare beträffar frågan om, huru denna
ångbåtsled skall inverka på flottningsförhållandena, vill jag nu icke
yttra mig därom, då man icke kan säga, om den verkligen kommer
''att ha någon sådan verkan eller om man på något sätt kan förebygga
den. Men man bör väl icke vara alldeles afgjordt för att
göra det svårt för dem, som skola ombesörja flottningen. Det är
emellertid icke från den synpunkten, som jag anser det vara lämpligt,
att man något litet skjuter upp denna fråga. Först och främst
vill jag säga, att den utredning, som här är gjord, icke är fullständig,
i det att där icke förekommer något om fisket i sjön.
Det har sagts till mig, att fisket är den näring, som en del in -

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre Qautsträsk.

(Forts.)

Kr 60. 88

Tisdagen den 81 Maj.

Ang farled byggare där i trakten ha, och det är klart, att när man sänker en

Tindeln odi dylik sjö exemPelvis en meter- kaQ det inträffa, att man på vissa

Nedre Gants■ håll,^skadar fisket i sjön, och icke är det väl orimligt, att man her
träsko att få ett utlåtande om den saken. Såsom herrarne kunna läsa på
(Forts.; sid. 20 star det där alldeles tydligt, att någon undersökning icke
är gjord rörande fisket och att man icke kan säga bestämdt huru
det blir därmed efter sänkningen. Vidare är man heller icke alldeles
säker pa, om icke sänkningen kan ha någon inverkan på.
akerbruksförhållandena. Alan vet ju, att en sådan stor sjö som
Storvindeln är en värmehållare på samma gång som en stor vattenbehållare,
och därför kan en sänkning af sjön inverka på det lilla
landtbruk, som finnes där uppe omkring Storvindeln. Hvarför
skulle man icke kunna fördröja saken dessa fyra månader, som det
faktiskt gäller, för att få någon liten undersökning äfven i de två
afseenden jag här angifvit.

Hvad sedan beträffar frågan om reglerandet af vattenafloppet,
så går det knappast att göra detta, sedan man sänkt Bräskaforsen’
så att Storvindeln får samma nivå som (Nedre Gautsträsk. Het
har upplysts för oss, att det icke lämpar sig att göra fördämningarna
nedanför Gautsträsk lika bra som vid Bräskaforsen strax
vid Storviudelns mynning. Om man nu tänker sig, att man i
framtiden skulle behöfva göra båda sjöarna till en gemensam vattenbehållare
med fördämningar nedanför Gautsträsk; huru skulle då
detta inverka på det jordbruk, som finnes omkring Nedre Gautsträsk,
och på det, som finnes och kan utveckla sig vid Storvindeln? Det

är i synnerhet dessa synpunkter, som bidragit till, att utskottet
kommit till det slut, som här föreligger. Då frågan icke
gäller mera än ett uppskof och man i utskottets utlåtande endast
uttalat den önskan att få se några ytterligare utredningar om, huru
denna sänkning kan inverka på nu nämnda förhållanden, kan det
väl^ icke anses vara orimligt att nu yrka afslag å Kungl.
Alajfis proposition och begära en förnyad utredning. Jag vågar
påstå, att de, som så göra, äro besjälade af lika varmt intresse för
befolkningen däruppe som herr Olsson i Fläsbro och äfven herr
civilministern.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottetshemställan.

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Jag får erkänna, att
™ jag första gången läste den kungl. propositionen, tilltalade den
mig mycket, och den afdelning inom statsutskottet, som jag tillhörde
och som just hade att behandla detta ärende, tillstyrkte propositionen
enhälligt. Då detta afdelningens förslag kom in till utskottet,
uppträdde där tre ledamöter, alla tre boende uppe i Norrlaud och väl
kännande till förhållandena där uppe, icke blott beträffande detta
sjösänkningsföretag, och de framhöllo ganska skarpt den skada, som

Tisdagen den 31 Maj. 89

skulle uppstå, därest detta företag komme till utförande. De betonade
äfven ganska skarpt, att denna ifrågasatta nya trafikled icke
hade någon betydelse. Det är endast, säga de, omkring 400 personer,
som bo omkring denna sjö, räknadt från Bräskafors upp till
öfre ändan af Storvindeln. Under sådana förhållanden kunna nog
herrarne själfva finna, att denna trafikled skulle blifva i högsta
grad förlustbringande. Hvem som skulle trafikera den, vet jag icke,
och jag tror icke att någon annan vet det heller, ty det lär ekonomiskt
sedt icke gå för sig. Den ene af de tre norrländska representanter,
om hvilka jag nyss talade, har upptecknat, hvad han
yttrade inom utskottet, och det står väl både han och hans kamrater
för, ty de förenade sig med honom uti denna fråga. Denna person,
nämligen herr Åström, yttrade, »att han väl ansåg denna aflägset
boende befolkning i behof af alla de kommunikationsleder den kunde
få, men, att då denna befolknings antal, det vill säga antalet af de
personer, som bo efter Yindeln ofvan Bräskafors, endast utgör omkring
400 personer, saknades förutsättningar för att den ifrågasatta
farleden skulle komma att trafikeras. Den ringa trafik, som kunde
tänkas uppkomma, skulle aldrig kunna bära kostnaderna förenångbåtsdrift.
— Någon större nytta skulle trafikleden således icke medföra,
men en gång anlagd skulle den utgöra ett hinder för andra
företags utförande, som däraf blefve beroende. — Trafikledens anordnande
vore nämligen byggdt på förutsättningen af att Storvindelns
vattenyta bringades i nivå med Hedra Gfautsträskets. Någon sänkning
af Nedra Gautsträsket kunde sålunda därefter ej företagas, utan
att trafikleden blefve omöjliggjord. Likaså kunde icke efter tillkomsten
af en så ordnad trafikled, som här föreslagits, någon höjning
af Storvindelns vattenyta ske, utan att trafikleden förstördes. —
Nu är det emellertid så, att dessa förutsättningar äro erforderliga.
— Nedre Gautsträsket måste sänkas, om den vid Sorsele kyrkoplats
befintliga stora, staten till större delen tillhöriga, myren skall kunna
odlas, och Storvindelns vattenyta måste kunna vårtiden höjas, om
därstädes skulle kunna kvarhållas det vatten, som eljest vid hastiga
snösmältningar vållar öfversvämningar och skador på odlade stränder
vid denna älfs nedre lopp. -— Att afskära möjligheten för Storvindelns
framtida reglering bör väl dock ej få ske. — Staten, såsom
varande den störste skogsägaren efter vattendraget och den hvilken
disponerar de flesta vattenfallen i älfven, synes hafva så stora
intressen, att innan något beslut i fråga om Storvindelns sänkning
fattas, måste utredning i berörda afseende vara verkställd.»

Detta har offentligen uttalats, och jag vill därför äfven här
offentligen framföra detsamma. Oaktadt jag var med om förslagets
realiserande på afdelningen, framkommo dock sådana skäl inom utskottet,
att det var mig omöjligt att kvarstå på den punkt, där jag
ställt mig inom afdelningen.

Här yttrade nu den ärade reservanten, att en ledamot af utskottet
hade fått i sitt hufvud, att han skulle göra front emot denna fram -

Nr 60.

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre G-autsträsk.

(Forts.)

Nr 60.

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre Qautsträsk.

(Forts.)

90 Tisdagen den 31 Maj.

ställning. Jag tror icke, att hvarken jag eller någon annan tänker
att i detta hänseende göra något annat, än hvad som synes oss vara
rätt och billigt. Yi vilja icke förstöra, hvad man har, för att få
något sämre, och det är ju alldeles tydligt, att denna sats är tilllämplig
här.

Vidare yttrade den ärade reservanten, herr Olsson, att den
mosse, hvarom här talas, skulle vara belägen åtta meter högre än
marken nedanför. Så uppgafs det icke inom utskottet. Hvad det beträffar,
så sades det, att han är några meter högre; men vid flod
händer det ändå, att vattnet går upp på denna mosse och öfver
jorden. Det skall också vara verk och inrättningar där nere, och
ett par tre verk uppföras nu där nere i älfven, hvilka kunna röna
inflytande, säges det, om man sänker sjön nära en meter. Det är
nämligen gifvet, att floden då kommer skarpare än nu, då vattnet
hålles inne i sjön. Sänkes sjöns yta 0,9o meter, så kommer vattnet
i stället fortare, och då är det fara icke blott för verken nedanför
utan äfven för såväl den odlade som odlingsbara jorden.

Herrarna skola därför icke alls förvåna sig öfver att icke allenast
af del ningen utan äfven utskottet velat ha tid för att få en sådan
utredning; och att få denna utredning verkställd så fort som möjligt
synes mig ligga i deras intresse, som äro mest beroende af att få
den gjord, så att de kunna reglera vattnet så, som de böra göra,
för att icke vattnet skall komma och förstöra verken eller jorden
nedanför. Och vilja dessa intresserade icke göra detta, då få de
•stå sitt eget kast. Men lämna herrarna dem en frist på ett års tid,
då böra de kunna verkställa utredningen på den tiden; i sommar
är det ju mycket lämpligt att göra det. Om sedan, när det är
gjordt, det befinnes, att man icke kan åstadkomma det, som dessa
män inom utskottet påstått att de vilja hafva till stånd, då vet jag
ingen annan råd än att regeringen får komma tillbaka med sitt förslag;
och då skall jag vara den, som säger ja till det, det lofvar
jag — naturligtvis under förutsättning att jag då finns kvar i
riksdagen.

På grund af hvad jag sålunda anfört kan jag, herr talman,
icke annat än yrka bifall till utskottets hemställan, i tanke att man
på så sätt får en utredning om hvad som bör göras.

Herr Rydén: Herr talman! Då jag icke suttit i utskottet
vid behandlingen af detta ärende och detta icke blifvit antecknadt
i betänkandet, kunde jag i viss mån taga åt mig hvad herr Olsson
i Pläsbro yttrade om de 23 ledamöterna i utskottet. Jag blef emellertid
tvungen att gå ifrån vid behandlingen af detta ärende, för att
skrifva reservationer till betänkandet om tullstaten.

Jag trodde då, att denna fråga skulle vara klar omedelbart; ty
eftersom afdelningen både tillstyrkt den kungl. propositionen, så
kunde jag icke tänka mig, att utskottet skulle göra en så hastig
vändning på grund däraf att ett par tre norrlänningar varit uppe

91 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

och talat emot förslaget. För min del finner jag utredningen fullt Ang. farled
tillräcklig och skulle icke haft något emot att tillstyrka Kungl. oc/4

Maj:ts framställning; och jag skulle säkert hafva gjort det, om jag Nedre Gauts<lå
hade haft reda på hvad jag nu bevittnat af den personliga agita- träsk.
tion, som från holagsintresseradt norrländskt håll bedrifvits för att (Forts.)
få förslaget stjälpt. Denna agitation har öfvertygat mig om att
utskottet låtit föra sig bakom ljuset.

Jag vill därför för min del yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
utan att närmare motivera detta mitt yrkande. Jag tror nämligen
icke, att det för tillfället behöfs; utan vädjar jag till mina
kamrater i utskottet, om de hafva samma åsikt som jag, att de icke
köra frågan fram till votering utan bifalla den kungl. propositionen.

Herr Lindhagen: Det här är en mycket stor fråga för folket
där uppe, fastän kanske icke för herrarna, som sitta här i kammaren,
att döma af de opinionsyttringar, hvilka nyss gåfvo sig till känna.

Nu är det verkligen på det sättet, såsom jag ofta haft tillfälle
att här i kammaren framhålla, att dessa människor där uppe i Sor.
sele socken hafva att kämpa mot mycket sorgliga förhållanden,
hvarför det för dem är synnerligen viktigt, att det mesta möjliga
göres för dem under den tid, som nu återstår, innan de återfå sina
skogsrättigheter, som äro på lång tid bortslumpade till bolagen.

Detta är därför en stor sak för dem, som de fästa mycket afseende
vid, och detta äfven därför, att de därigenom skola få någon arbetsförtjänst
under den närmaste tiden.

Nu kan jag ju icke utveckla den sakkunskap i frågan som
herr Sjö, fastän jag varit däruppe och rott på de här vattendragen;
utan jag har måst hålla mig till handlingarna. Men på grund af
dem tror jag, att utredningen är tillfredsställande. Man förvånar
sig öfver, hvar utskottet fått sin plötsliga sakkunnighet ifrån. Det
bara uppgifves utan vidare och utan angifvande af källa, att det är
två saker som icke äro fullständigt utredda, och så utvecklar herr
Sjö det ytterligare. Men detta heror därpå, såsom herr Olsson i
Fiäsbro sade, att det bolagsintresse, som alltid stått emot sockenbornas
intresse, har haft den stora lyckan att ha en representant i
statsutskottet, hvilket Sorsele sockenbor icke haft; och så har det
kommit sig, att dennes muntliga obestyrkta uppgifter tagits för goda,
under det att de officiella bestyrkta uppgifterna underkännas.

Nu har emellertid herr statsrådet och chefen för civildepartementet
med uppgifter från vederbörande sakkunniga myndigheter,
som känna till förhållandena, visat, att dessa uppgifter, som utskottet
fått från bolagsrepresentanten, icke äro hållbara. Jag vill tillägga,
att landshöfdmgen i länet, herr Biörklund, har haft ett sakrikt
anförande i ärendet i Första kammaren, och att han därvid med
bevis kunde bestyrka just detsamma, som herr statsrådet och chefen
för civildepartementet andragit, nämligen att de muntliga upplysningar,
som i detta bolags intresse lämnats utskottet, icke äro riktiga. .

Nr 60. 92

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre Gautsträsk.

(Forts.)

Tisdagen den 31 Maj.

Det har ock sagts, att från ifrågavarande bolagshåll oupphörligen
kommit förevändningar, afsedda att hindra detta företag, och att&dealltid
visat sig oriktiga.

Jag her således att få yrka bifall till herr Olssons i Fläsbro
reservation.

Herr Wiklund: Herr talman, mina herrar! Jag skulle måhända
icke begärt ordet i denna sena timme, om icke den omständigheten
hade intraffat, att detta ärende kommit att afgöras i utskottet,
vid eu tidpunkt, då jag åtnjöt några dagars ledighet från riksdagsgöromålen,
och jag således icke varit i tillfälle att i utskottet uttala
min mening i frågan.

Det gäller här, såsom vi veta, ett ganska obetydligt anslag.
Hela kostnaden för företaget uppgår till 38,000 kronor. Enligt
gällande bestämmelser skulle staten härvid bidraga med två tredjedelar
eller omkring 25,300 kronor. Då kommunen emellertid förklarat
sig icke mäkta bidraga med mer än 3,000 kronor, skulle
staten bidraga med 35,000 kronor eller således 9,700 kronor utöfver
hvad som enligt nuvarande bestämmelser utgår i statsbidrag. Frågan
gäller sålunda detta sistnämnda belopp eller 9,700 kronor. Utskottet
har emellertid icke ansett sig kunna biträda detta äskande; och det
må vara förklarligt, att för personer, som icke närmare känna till
förhållandena inom lappmarken, denna sak kommit att framstå såsom
något, som icke är oundgängligen nödvändigt. Men för den,
som känner till förhållandena och vet, under hvilka svåra omständigheter
folket däruppe får draga sig fram, för honom är det icke så
godt att afstyrka en sådan framställning.

Det är nämligen så, att bristen på kommunikationer — som
ju är allmän inom lappmarkerna -— gör sig mer än vanligt kännbar
just inom Sorsele socken. Den enda landsväg, som finnes, går
fram till kyrkan, som ligger i socknens nedre del. Men sedan är
det också slut; sedan finns det ingenting annat än gångstigar och
mindre roddleder att taga sig fram på. Under sådana förhållanden
är det väl alldeles tydligt, att en farled som denna, hvilken efter
Bräskaforsens sänkning skulle komma att sträcka sig 5 Va mil ända
upp till närheten af det kapell, som ligger ofvanför Storvindeln,
skulle vara af synnerligt stor betydelse för befolkningen.

Jag vill också meddela, att det icke är så, som herr Sjö nämnde,
och att de uppgifter, som han fått därom att det blott är 400 personer
i den del af socknen, som skulle ha nytta af farleden, äro
oriktiga. Här är nämligen ett telegram från länsmannen i distriktet,
hvilket lyder sålunda: »Ofvan Bräskaforsen bo 640 personer, dessutom
nomadiserande lappar 152 personer. Lindberg.» Utskottet
säger sig väl behjärta behofvet af förbättrade kommunikationer i
dessa aflägsna trakter, men har dock funnit vissa betänkligheter mot
att bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Det är egentligen tvenne skäl,
som för utskottet varit bestämmande vid dess afstyrkande af detta

93 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

anslag. Det första skälet är det, att utskottet tyckes anse, att här
vore fråga om en större vattenreglering, en reglering, som skulle
-omfatta hela flodområdet. Så är emellertid icke fallet. Här gäller
det endast att upprensa en fors, hvarigenom vattenytan i sjön Storvindeln
skulle sänkas med 9 decimeter. Denna sänkning kommer
gifvetvis ej att verka någon förändring i vattenmängden, sedan öfverskottet,
om jag så får uttrycka mig, runnit ut från Storvindeln,
utan vattenståndet i älfven blir därefter normalt, såsom det varit
hittills.

Vidare har utskottet anfört, att en större myr, som ligger i
närheten af Sorsele kyrka, skulle röna någon menlig inverkan af
■detta sjösänkningsföretag. Herr Sjö upplyste också om, att så skulle
vara förhållandet. Jag ber då att få meddela ett telegram från en
statens landtbruksingenjör, som är placerad däruppe i Lappmarken.
Detta är ställdt till landshöfdingen i länet och lyder som följer:
»Hör inom Sorsele by belägna del af Galgatmyren» — så heter
nämligen odlingsmarken — »utgörande 500 hektar medför Storvindelns
sänkning ingen menlig inverkan — — — —.» Vidare
her jag att få meddela ett intyg af länsmannen i distriktet, som
lyder: »Ar 1910 den 18 april företogo undertecknade afvägning,
med ordentligt instrument, af Gralgatmyren med utgångspunkt ungefär
från myrens midt; och befanns den ligga 8,i meter högre än Vindelälfvens
vattenyta vid landsvägsbron öfver s. k. Lillån. Med anledning
häraf och då fast skogsmark med tung jordmylla skiljer myren
från älfven, måste det ju vara en ren omöjlighet, att en blifvande
upprensning af Bräskaforsen, belägen 1,2 mil ofvan Sorsele kyrkoby,
kan medföra försumpning af myren i fråga. Sorsele som ofvan

A. Lindberg. K. A. Eriksson.»

Kronolänsman.

Häraf framgår ju alldeles tydligt, att denna odlingsmark icke
kan röna någon som helst menlig inverkan af Storvindelns sänkning
med 9 dm.; och dessa personer, i synnerhet landtbruksingenjören,
torde väl på detta område få anses vara lika stora
auktoriteter som herr Sjö och hans sagesman.

Nu är det gifvet, att denna befolkning, som bor däruppe, skall
ha samma rättighet som befolkningen i öfriga delar af landet att
-anhålla om statsbidrag för byggande af landsväg utefter dessa sjöar,
men det är klart, att denna socken, nedtyngd som den redan är af
kommunala skatter, icke mäktar åstadkomma den tredjedel af anläggningskostnaden,
som staten fordrar, om den skall bidraga med
två tredjedelar. Kommer så därtill, att man också fruktar för det
tunga vägunderhållet.

För staten vore det nu ekonomiskt fördelaktigt att lämna det
bidrag, som nu begäres, då det finnes möjlighet att för ett så relativt
litet belopp anlägga en ända till 5 Vä mil lång farled i denna
socken. Nu har emellertid utskottet icke velat tillstyrka detta utan

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre Gautsträsk.

(Forts.)

Nr 60. 94

Tisdagen den 31 Maj.

Ang. farled
mellan Storvindeln
och
Nedre Gautsträsk.

(Forts.)

ansett en förnyad utredning vara nödvändig. Ja, jag förstår icke
hvad här ytterligare skall utredas. Konungens befallningshafvande
har genom kungjordt sammanträde hört intresserade trafikanter,
strand-, vattenrätts- och fiskeägare m. fl., och ingen har haft något
att invända mot företaget. Vidare ha också hörts Sorsele socknemän,
hvilka väl själfva häst kunna bedöma, huruvida deras fiskerätt
kan skadas genom den ifrågasatta farleden, och de vilja äfven
bidraga med 3,000 kronor till företaget. Hörda hafva äfven blifvit
Konungens befallningshafvande, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och landtbruksstyrelsen, den sistnämnda särskildt från jordbruksoch
fiskesynpunkt, och alla ha tillstyrkt denna farleds inrättande.

Jag tror sålunda, att här gäller frågan egentligen: vill man
lämna detta bidrag, eller vill man det icke — och jag anser att
här kan tillämpas den satsen, att snar hjälp är dubbel hjälp. Jag
tror, att statsmakterna verkligen böra göra hvad de kunna för lappmarkernas
befolkning, ty i annat fall är det fara värdt, att lappmarkerna
affolkas, och jag tror icke, att det är så lätt att få andra
än dem, som äro födda i dessa landamären och vanda vid umbäranden
och försakelser af alla slag, att där bosätta sig. Jag anhåller,
herr talman, att få yrka afslag å statsutskottets hemställan och bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Med herr Wiklund förenade sig herrar Wavrinshj, Tengdahl,
Hasselguist, Lindley, Bergman och Mörtsell.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag anser mig böra tillkännagifva,
att jag vid denna frågas behandling satt på herr Thorssons
plats i statsutskottet och då tyckte mig finna, att det från statsutskottets
sida var anledning att bifalla Kungl. Maj:ts förslag. Jag
bad herr Olsson i Fläsbro, att han skulle låta teckna mitt namn
på hans reservation, men af en eller annan anledning blef det uteglömdt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Sjö: Herr talman! Här yttrades, att det skulle endast
och allenast vara ett bolagsintresse, som förestafvade, att man ville
vänta på att få utredning i den föreliggande frågan. Här spelar
dock in icke så små statsintressen. Jag nämnde i mitt förra anförande,
att staten hade ganska stora skogar i närheten af och
omkring denna sjö, och därest man omöjliggör utfraktandet af dessa
skogar genom den farled, som ännu användes, därigenom att en
trafikled skall hindra detta, då tror jag sannerligen icke annat än
att det är bra, att vi få en utredning i föreliggande fråga.

Här föreligger för resten ingen utredning alls härom. Jag ber
att få erinra herrarna äfven därom, att det ej bildats något bolag
för att sätta dit en ångbåt, som skulle trafikera denna farled, och
utan ångbåt tjänar det väl icke mycket till att bifalla Kungl.

95 Nr 60.

Tisdagen den 31 Maj.

Maj:ts eller reservantens förslag. Men tro herrarna, att ett sådant Ang. farled
bolag kommer att bildas, och att det kan bära sig? Jag tror det ™inddrfoch
ej. Herrarna veta,, att det är omkring 400 invånare, som bo om- j^ecire Qautskring
sjön ofvan Bräskaforsen, och hvad skall det vara att trafikera träsk.

en ångbåtsled med på sådant sätt, att det kan bära sig? För min (Forts.)

del tror jag icke på möjligheten däraf. Dessa tre män, som sutto
i statsutskottet och berättade detta och som kände till förhållandena,
ville ha en utredning, och det var mig för den skull omöjligt, att.
på grund af hvad som i den kungl. propositionen framhållits, motstå
en framställning om, att en utredning skulle komma till stånd.

Jag tror, att det vore klokt af kammaren att afvakta tiden, så att
vederbörande hinna med en närmare utredning, det må nu vara.
hvem som helst som låter verkställa densamma, blott den sker
antingen af enskilda persoDer eller i samförstånd med Kungl. Maj:t
och kronan. Jag kan för den skull icke annat än yrka bifall till
utskottets hemställan i detta hänseende.

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels på afslag''
därå och bifall i stället till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet;
och fattade kammaren beslut i enlighet med sistnämnda proposition.

§ io.

Slutligen föredrogos hvart efter annat statsutskottets utlåtanden::

nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt biträdande postexpeditören Anna Maria Hammarstrand,
född Flycht; och

nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årliga
understöd åt förra poststationsföreståndaren Hedvig Sofia Clementeoff
och poststationsföreståndaren Helena Aurora ClementeofL

Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt..

§ Il Anmäldes

och godkändes följande förslag till Riksdagens skrifvelser
till Konungen, nämligen:

från sammansatta stats- och bankoutskottet, nr 155, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angåenderätt
till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.; samt

från Riksdagens kansli, nr 150, angående åtgärder för skolungdomens
fostran till sparsamhet.

Hr 60. 96

Tisdagen den 31 Maj.

§ 12-

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial och utlåtande:

nr 103, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
tullverkets utgiftsstater för år 1911; och

nr 104, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster;
samt

lagutskottets memorial nr 53, med anledning af återremiss från
Första kammaren af lagutskottets utlåtande nr 51 i anledning af
dels återremiss af vissa delar af utskottets utlåtande nr 44 angående
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om aktiebolag och
till lag om vissa ändringar i lagen om handelsbolag och enkla bolag
den 28 juni 1895 jämte i anledning däraf väckta motioner, dels
ock kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Andersson i
Höckerum under den 3 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6,20 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stoekholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1910.