RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1910:54)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1910. Andra Kammaren. Nr 54.

Tisdagen den 24 maj.

Kl. 1h 4 e. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 18 innevarande
maj förda protokollen.

§ 2.

Föredrogs herr Anderssons i Grimbo vid näst föregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
spörsmål.

Herr talmannen gaf propositioner först på bifall till herr
Anderssons i Grimbo ifrågavarande begäran och vidare på afslag
å densamma; och förklarade herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren afslår herr Anderssons i
Grimbo anhållan att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa spörsmål, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda anhållan.
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 54.

Nr 54. 2

Tisdagen den 24 Maj, e. m.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 79 nej; och hade
kammaren alltså afslagit herr Anderssons i Grimbo ifrågavarande
anhållan.

Härefter begärdes ordet af

Herr Branting, som yttrade: Jag ber att till protokollet
anteckna min protest mot detta undertryckande af den framlagda
interpellationen.

De skäl, man hört anföras underhand, synas mig på intet
sätt bärande, ty det är uppenbart, att det bör ligga i herr statsrådets
skön att så afväga sitt svar, att af detsamma icke någon
som helst våda för statens intressen bör kunna framgå. Interpellationsrätten
är enligt min uppfattning ett alldeles för dyrbart
institut för att på det sätt, som här åter skett, göras till
en lekboll för allahanda privata agitationer, och jag ber att få
för min del nedlägga min bestämda protest mot det fattade beslutet.

I detta anförande instämde herrar Persson i Stockholm,
Blomberg, Lindqvist, Tengdahl, Lindley, Åberg, Wallin, Borg, Hasselquist,
Svensson i Nyköping, Kropp, Leksell, Forssell, Berg i
Munkfors, Bundgren, Larsson i Västerås och Söderberg i Stockholm.

Vidare yttrade

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Jag skall
endast anmäla min reservation mot det beslut, som nu fattats.
Jag anser det olämpligt, hvilket jag redan förut en gång uttalat,
att på detta sätt inskränka eller undertrycka interpellationsrätten
inom denna kammare.

Med friherre Bonde förenade sig herrar Berg Palme, Kobb,
Furst, Wavrinsky, Cervin, Hagberg, Fdén, Forssling, Rune, Pålsson,
grefve R. Hamilton, Larsson i Klagstorp, Thylander, Larsson
i Säby, Beckman, friherre Pabnstierna, Pettersson i Södertälje,
Jönsson i Refvinge, Bogren, Jansson i Edsbäcken, Schotte, Gibson,
Thor, Kvarnselius, Rehn och Byström.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Kammaren

har nu afslagit min anhållan att få framställa ifrågavarande interpellation,
och det är således ingenting att göra åt den saken.

Jag skall likväl bedja att få reservera mig mot beslutet.
Såsom vi veta, har det under de senaste åren varit svårt att få
statens budget att gå ihop. Det har framkommit ytterligare
skatter i form af stämpelskatt, båda nya och ökade sådana, och
likaså inkomstskatt af olika slag. Jag vill nu icke säga något

Tisdagen den 24 Maj, e. m.

3 Nr 64.

om detta. Men det har vant så, att sedan det utfärdats bestämmelser
om afgifvande af själfdeklaration i ena eller andra
hänseendet, har allmänheten nätt och jämt lärt sig att sätta sig
in i detsamma, förrän nya bestämmelser i taxeringsförordningen
utkommit, hvilket skett nästan hvartannat år. Det är detta,
som jag tycker icke är såsom det borde vara.

Vidare är det ofta kraf, som i form af motioner framställts
här i kammaren och som varit behöfliga, ja, man kan
t. o. m. många gånger säga nödvändiga, men som blifvit afslagna
därför, att det icke varit tillräckligt med pengar i statskassan.

Därjämte hafva vi flera stora frågor, som vi hoppas skola
blifva lösta under den närmast kommande tiden. Utaf dessa
frågor äro väl ålderdoms- och invaliditetsförsäkringsfrågorna
bland de största.

När under sådana förhållanden åren få gå och därmed äfven
de många miljoner kronor, som vi ju alla enstämmigt anse,
att vi skulle kunna taga ut på tobaken, på detta sätt få försvinna,
kan åtminstone icke jag för min del anse detta vara i
öfverensstämmelse med god och klok statshushållning.

Jag har icke något mer att tillägga, herr talman, utan jag
skall endast be att få uttala förhoppning om, att denna fråga
icke onödigt fördröjes, utan så fort som möjligt kommer fram
på Riksdagens bord.

Herr Olausson instämde häruti.

§ 3.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtande
nr 50, jordbruksutskottets utlåtande nr 110 och första särskilda
utskottets memorial nr 5.

§ 4.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman!

Jag tillåter mig härmed hemställa, att kammaren måtte besluta,
att å morgondagens föredragningslista måtte bland två gånger
bordlagda ärenden näst efter statsutskottets utlåtande nr 83, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utläggning af
ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna järnvägsstationer
m. m., uppföras jordbruksutskottets utlåtande nr
110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till landtmäteriundervisningens ordnande.

Nr 54. 4

Tisdagen den 24 Maj, e. m.

Interpellation.

Härpå anförde

Herr Lindhagen: Jag ber att få yrka af slag å herr

vice talmannens hemställan.

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen framställda
propositioner i ämnet biföll kammaren den af herr vice talmannen
gjorda hemställan.

§ 5.

Herr talmannen gaf härefter på begäran ordet till

Herr Broström, som yttrade: Herr talman! Uti Posttidningens
bilaga, Tidning för leveranser till staten, har nyligen
införts en kungörelse af kungl. marinförvaltningen angående
fraktning af stenkol från hamnar i Wales till Karlskrona och
Stockholm. Anledningen till denna säregna annons är, enligt
hvad mig under hand blifvit upplyst, att marinförvaltningen
innevarande år inköpt c:a 20,000 tons waleska ångkol direkt från
grufägarna och icke, såsom förut varit brukligt, köpt kolen fritt
levererade uti Karlskrona resp. Stockholm genom förmedling af
svensk stenkolsimportör. I och för sig finner jag intet oriktigt
uti att kolen köpts direkt från utlandet, n. b. om det kunde
faktiskt påvisas, att statsverket därigenom skulle tillskyndas en
mera afsevärd besparing, än om köpet förmedlats af svensk
firma.

Men hvad som påkallat min uppmärksamhet och föranledt
mig att framställa denna interpellation är, att, enligt hvad mig
från tillförlitligt håll upplysts, svensk firma, fullt kompetent att
utföra ifrågavarande leverans, förvägrats att lämna anbud, enär
svenska firmor ej komme att tillfrågas, då marinförvaltningen
skulle vända sig direkt till ett flertal grufägare i och för anbuds
erhållande.

Nu är förhållandet det, att uti vårt land finnes ett flertal
betydande kolfirmor och sannolikt ett tiotal, hvars årliga import
öfverstiger 100,000 tons, och maximum på en firma torde ligga
vid omkring 500,000 tons. Då åberopade inköp gäller en 20,000
tons, ligger det i öppen dag, att det ej hade varit någon som
helst svårighet för marinförvaltningen att få konkurrerande anbud
från svenska firmor. Att köpa direkt från grufva innebär
för öfrigt ingen som helst garanti för att billigaste pris erhålles,
ty en kolfirma kan såväl genom spekulation som genom att den
rör sig med större kvantiteter än exempelvis statens föreliggande
behof lämna ett billigare pris än grufvans.

Jag ber att härvid få erinra, hurusom statens järnvägar,
som äro vårt lands största kolimportörer, alltid inbjuder såväl

Tisdagen den 24 Maj, e. m.

5 Nr 54.

svenska som utländska kolköpmän att afgifva anbud, hvarvid icke Interpellation.
någon som helst fördel tillskyndas svenska firmor, med undan- (Forts.)
tag af att vid lika anbud den svenska firman lär få företrädet.

Då statens järnvägar år 1909 köpte 315,000 tons ångkol af svenska
firmor och 140,000 tons af utländska firmor samt innevarande
år köpte 207,000 tons af svenska och 250,000 tons af utländska
firmor, visar detta — hvilket är både kändt och erkändt

— att de svenska stenkolsimportörerna äro både konkurrenskraftiga
och kompetenta uti sitt fack.

Hvad särskildt järnvägarnes köp af waleska stenkol beträffar

— en relativt liten kvantitet, då deras hufvudsakliga inköp gäller
engelska och skottska kol — är det af stort intresse för den föreliggande
frågans belysning, att svensk firma i konkurrens med
såväl andra svenska firmor som 12 å 13 framstående utländska
firmor likväl tog leveransen för Stockholm, Norrköping och
Örnsköldsvik, sammanlagdt 13,500 tons, under det att engelsk
firma tog leveransen för Göteborg, som dock var endast 2,000
tons. Ifrågavarande svenska firma har erbjudit marinförvaltningen
att köpa sitt behof af waleska kol till samma pris som järnvägens,
eller ~ fritt i svensk hamn för af flottan känd och
godkänd kolsort. Jag ber att få betona, hurusom järnvägen
alltid köper eif, d. v. s. kolen levereras fritt i svensk hamn.

Detta torde också medföra den största garantien för staten som
köpare. Flottans ifrågavarande köp har däremot skett f. o. b.,
då kolgrufägarna icke äro benägna att sälja kolen fritt levererade
i svensk hamn, hvilket däremot kolköpmännen äro beredda
att göra. Den betydande utveckling, som vår kolimport tagit
sedan 10 ä 15 år tillbaka, och dess förmedling i allt större grad
utaf svenska kolimportfirmor har medfört, att genom samarbetet
emellan svenska redare och kolimportörer svenska fartyg alltmer
nyttjas för vår kolimport.

Nu inbjuder visserligen marinförvaltningen till anbuds afgifvande
för fraktning af dess stenkolsinköp, men det tror jag
mig kunna försäkra, att på de villkor, som marinförvaltningen
Ulstämt, kommer ingen redare att reflektera, och de uppställda
villkoren äro i öfrigt så litet affärsmässiga, att det helt visst
kommer, i trots af den dåliga fraktkonjunktur, som nu råder,
att blifva väsentligen dyrare för statsverket, än om kolen
köpts fritt levererade i Sverige. Det fordras en stor erfarenhet
för att inlåta sig på befraktningsaffärer, och jag spår, att det
kommer att blifva för statsverket kännbart, om det skall utgöra
experimentalfält därför.

Emellertid har frågan en stor principiell betydelse. Ju mer
leveranserna till staten ökas, och det konfmer ju att ske i allt
större grad, särskildt med hänsyn till utvecklingen af statens

Nr 54. 6

Tisdagen den 24 Maj, e. m.

interpellation, affärsdrifvande verksamhet, är det af vikt, att svenska firmor få
(Forts.) företräde och deras verksamhet på allt sätt skyddas. Men att,
som här skett, förvägra svenska firmor att lämna anbud för leverans
till staten, synes mig ytterst betänkligt.

På grund af hvad jag här ofvan anfört tillåter jag mig
anhålla om kammarens tillstånd att till hans excellens herr statsministern
framställa följande fråga:

Är det regeringen bekant och har det skett med dess gillande,
att marinförvaltningen nyligen företagit inköp af betydande
kvantiteter waleska ångkol för svenska flottans räkning direkt
från utländska firmor, utan att svenska stenkolsimportörer lämnats
tillfälle att därå afgifva anbud?

Om ifrågavarande stenkolsinköp skett utan regeringens gillande,
är det att förvänta, att, till förebyggande af nu skedda
missförhållande, regeringen ämnar vidtaga åtgärd i syfte att, äfven
då det för statsverket gäller inköp af varor, som ej tillverkas
eller förefinnas i vårt land, svenska firmor, som därmed drifva
handel, likväl alltid lämnas tillfälle att afgifva anbud?

Herr Broströms ifrågavarande anhållan blef på begäran
bordlagd.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser:

dels till Konungen:

nr 121, angående ersättning till vissa lägenhetsinnehafvare
för förlust vid bortförande af byggnader från det till statens
järnvägar upplåtna området af kronans öfverloppsmark omkring
Gellivare malmberg;

nr 122, i anledning af väckta motioner om beviljande af
anslag till låneunderstöd åt enskilda järnvägar;

nr 123, i anledning af Kungl. Maj:ts _ proposition angående
uppförande af ett hospital å Frösön invid Östersund;

nr 124, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande af lånemedel för år 1910 för fortsatt utveckling af
statens telefonväsende; och

nr 126, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till uppförande af bostad för direktorn och öfverläkaren
vid allmänna barnbördshuset i Stockholm;

dels till fullmäktige i riksgäldskontoret:

nr 125, angående beredande af lånemedel för år 1910 för
fortsatt utveckling af statens telefonväsende.

Tisdagen den 24 Maj, e. m.

7 Nr 64.

Vidare anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till
Riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om styrkande af
hinderslöshet till äktenskap; och

nr 128, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående upphäfvande af lagen den 1 juli 1898 om
anteckning i kyrkbok af utrikes slutna äktenskap.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtande:
nr 84, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

nr 85, med anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
vissa i Kungl. Maj:ts statsverksproposition gjorda framställningar
om anslag för statens järnvägar; och

nr 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande af tullverkets utgiftsstater för år 1911 m. m.;

bevillningsutskottets memorial, nr 24, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande vissa delar af bevillningsutskottets
betänkande, nr 23, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning med tulltaxa för inkommande
varor, dels ock i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial, nr 19, om användande af riksbankens
vinst för år 1909;

jordbruksutskottets utlåtande och memorial:
nr 33, i anledning af väckt motion om styckning i egnahem
slägenheter af förra majorsbostället 2 mantal Hammar nr 1
i Värmlands län m. m.; och

nr 111, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckta motioner om höjning af det i årets statsverksproposition
äskade förslagsanslaget för bidrag till vägunderhållet å
landet och om ändrad lydelse af 60 § i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

andra särskilda utskottets åtlåtanden:

nr 6, i anledning af dels de i Kungl. Maj:ts proposition
nr 96 innefattade förslagen till lag om kollektivaftal mellan ar -

Nr 54. 8

Tisdagen den 24 Maj, e. m.

betsgifvare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister,
lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändring af 17
kap. 4 § handelsbalken, lag om ändring af 2 § lagen angående
medling i arbetstvister den 31 december 1906, lag angående ändring
af 158 § ntsökningslagen samt lag angående ändring af
10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,
dels åtskilliga med föranledande af nämnda förslag väckta motioner
;

nr 7, i anledning af dels Knngl. Maj:ts proposition angående
anslag till bestridande af kostnaderna för arbetsdomstolen
under år 1911, dels en af friherre Palmstierna med föranledande
af nämnda proposition väckt motion; och

nr 8, i anledning af dels det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 96 innefattade förslaget till lag om ändrad lydelse af 19 kap.
22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen, dels åtskilliga med
nämnda förslag sammanhängande motioner; samt

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 52,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utredning rörande vissa åtgärder af de administrativa
myndigheterna under pågående arbetskonflikter m. m.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Vahlquist
under den 26 maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,12 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

9 Nr 54.

Onsdagen den 25 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs herr Broströms nästlidne gårdag framställda, men
då bordlagda anhållan att till hans excellens herr statsministern
få framställa spörsmål; och blef ifrågavarande anhållan af kammaren
bifallen.

§ 2.

Efter föredragning härpå af statsutskottets memorial, nr 84,
om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor,
biföll kammaren hvad utskottet hemställt.

§ 3.

Vidare föredrogs statsutskottets memorial, nr 85, med anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande vissa i Kungl.
Majrts statsverksproposition gjorda framställningar om anslag för
statens järnvägar.

De uti detta memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

§ 4.

Statsutskottets utlåtande nr 86, som nu föredrogs, bordlädes
åter.

§ ö.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 24, i anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande vissa delar
af bevillningsutskottets betänkande, nr 23, i anledning af dels
Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med tulltaxa
för inkommande varor, dels ock i ämnet väckta motioner;
och blefvo de föreslagna voteringspropositionerna af kammaren
godkända.

Nr 54.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet bankoutskottets
memorial nr 19, jordbruksutskottets utlåtande nr 33 och
memorial nr 111, andra särskilda utskottets utlåtanden nr 6—8
samt Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 52.

§ 7.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr vice talmannen, som anförde: Herr talman! Jag
tillåter mig härmed hemställa, det kammaren måtte besluta att å
föredragningslistan för det plenum, som är ämnadt att hållas nästkommande
måndag den 30 maj, måtte bland två gånger bordlagda
ärenden främst uppföras andra särskilda utskottets utlåtande,
nr 6, i anledning af dels i Kungl. Maj:ts proposition nr 96
innefattade förslag, dels åtskilliga med föranledande af nämnda
förslag väckta motioner, näst därefter samma särskilda utskotts
utlåtande, nr 7, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till bestridande af kostnaderna för arbetsdomstolen
under år 1911, dels en af friherre Palmstierna med föranledande
af nämnda proposition väckt motion, samt näst därefter samma
särskilda utskotts utlåtande, nr 8, i anledning af dels det i Kungl.
Maj:ts proposition nr 96 innefattade förslaget till lag om ändrad
lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen,
dels åtskilliga med nämnda förslag sammanhängande motioner.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 8.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse
mellan kamrarnas talmän gemensamma voteringar komme att
anställas nästkommande torsdag den 2 juni angående de voteringspropositioner,
som då vore af båda kamrarna godkända.

§ 9.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jänta.

Till afgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 83,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utläggning af
ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna järnvägsstationer
m. m.

I en till Riksdagen den 15 februari innevarande år aflåten,
till statsutskottet för förberedande behandling öfverlämnad proposition,
nr 74, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen att, under förbehåll af kostnadsfri upplåtelse
af mark och kontant bidrag af staden Södertälje, Södertälje kanal -

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

11 Nr 54.

och slussverks aktiebolag och C. F. Liljewalchs stärbhus enligt
afgifna förbindelser, besluta dels utläggning af ytterligare ett
järnvägsspår mellan Rönninge och Järna stationer å västra stambanan,
dels banans framdragande i ändrad sträckning från Rönninge
på fast bro å segelfri höjd öfver Södertälje kanal norr om
slussen därstädes och vidare genom staden Södertälje, dels anordnande
af ett för godstrafik afsedt sidospår mellan Klastorp och
Igelsta, dels ock af ifrågavarande arbeten föranledda stationsanordningars
utförande, allt för en beräknad kostnad af 6,280,000
kronor; samt att för påbörjande af berörda anläggningar för år
1911 till utgående från riksgäldskontoret anvisa ett belopp af

500.000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att däraf låta förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga medel utanordna

200.000 kronor.

Utskottet hemställde, att Riksdagen med anledning af Kungl.
Maj:ts föreliggande proposition måtte

a) under förbehåll af kostnadsfri upplåtelse af mark och
kontant bidrag af staden Södertälje, Södertälje kanal- och slussverks
aktiebolag och C. F. Liljewalchs stärbhus enligt afgifna
förbindelser, besluta dels utläggning af ytterligare ett järnvägsspår
mellan Rönninge och Järna stationer å västra stambanan,
dels banans framdragande i ändrad sträckning från Rönninge på
fast bro å segelfri höjd öfver Södertälje kanal norr om slussen
därstädes och vidare genom staden Södertälje, dels ock af ifrågavarande
arbeten föranledda stationsanordningars utförande, allt
för en beräknad kostnad af 6,200,000 kronor; samt

b) för påbörjande af berörda anläggningar för år 1911 till
utgående från riksgäldskontoret anvisa ett belopp af 500,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att däraf låta förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna 200,000 kronor.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

af herrar Billing och friherre J. G. Beck-Friis, hvilka yrkat,
att utskottet måtte hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning
måtte af Riksdagen till alla delar bifallas; samt

af herrar grefve Klingspor, Andersson i Skifarp, Sjö, Startäck,
Ekman i Mo gård, Rydén, Ström i Transtrand och Erikson
i Öfre Odensvi, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
Kungl. Maj:ts föreliggande proposition endast måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen

a) beslutade utläggning af ytterligare ett järnvägsspår å
västra stambanan från Järna station till omkring 1 kilometer
söder om Saltskogs station för en beräknad kostnad af 800,000
kronor, samt

b) för berörda anläggning för år 1911 till utgående från
Riksgäldskontoret anvisade ett belopp af 500,000 kronor, med

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
.Tätna.

(Forts.)

Nr 54.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.

(Forts.)

rätt för Kungl. Maj:t att däraf låta förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna 200,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på
begäran ordet till

Herr Ekman i Mo gård, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Såsom vi alla i denna kammare känna, är den nu föreliggande
frågan icke från i går. Den är mycket gammal, och
att den under alla de år, den varit föremål för behandling, icke
kunnat komma till en slutlig lösning, torde bevisa, att den är
icke blott gammal, utan också mycket svårlöst.

Jag skall icke gå tillbaka i frågans historia längre än till
förlidet år. Såsom herrarna torde erinra sig, hade Kungl. Maj:t
då i öfverensstämmelse med järnvägsstyrelsens förslag framlagt
till lösning af denna fråga förslaget om den s. k. »hårnålskroken».
Med herr talmannens tillstånd har jag här fått uppsatt
eu karta, utarbetad inom järnvägsstyrelsen, och som är något
fullständigare än de kartor, som åtfölja statsutskottets utlåtande.
Jag skall därför i samma mån jag nämner de olika linjerna
tillåta mig att på denna karta utpeka dem.

Förra årets kungl. förslag, som omfattade »hårnålskroken»,
som herrarna se här på kartan, blef afstyrkt af statsutskottet
och blef i öfverenstämmelse därmed också af Riksdagen afslaget.
I statsutskottets då föreliggande motivering fanns ett tämligen
välvilligt uttalande för en annan linje, den s. k. Glasbergalinjen.
Mot den motiveringen hade reservation anmälts, och det
torde framgå af debatten i bägge kamrarna, att man egentligen
ville ha bort motiveringen, därför att man icke ville uttala sig
så förmånligt om Glasbergalinjen, som uti den motiveringen
gjordes. Motiveringen underkändes också af Riksdagens båda
kamrar, och det vill synas mig, som om genom detta beslut af
förra Riksdagen icke blott den af järnvägsstyrelsen då föreslagna
Igelstalinjen hade kunnat anses vara af Riksdagen bestämdt
afslagen, utan äfven, som om Riksdagen genom sitt underkännande
af motiveringen hade förklarat, att man ej heller ville
vara med om den s. k. Glasbergalinjen. Båda dessa linjer innebära
en förlängning af den nuvarande statsbanan; och det syntes
därför vara goda skäl för att Riksdagen genast från början uttalade
sig för att man icke ville vara med om en sådan vägförlängning.
Emellertid har i år det märkliga inträffat, att kungl.
järnvägsstyrelsen ansett sig kunna återkomma med sitt förslag
om Igelstalinjen, i trots af att Riksdagen, i öfverensstämmelse med
hvad statsutskottet förra året föreslagit, icke velat vara med om
denna linje. Kungl. Maj:t har -— och det finner jag ganska förklarligt
— dock icke ansett sig kunna till Riksdagen återkomma

Unsdagen den 25 Maj, f. m.

13 Nr 54.

med detta förslag. Däremot har Kungl. Maj:t ansett sig oförhindrad
att framkomma med den förra året af båda kamrarna
underkända, men i statsutskottets motivering förordade, Glasbergalinjen.
Det vill af dessa förhållanden synas, som om främst
järnvägsstyrelsen, men därnäst Kungl. Maj:t satte ett mycket
stort värde på att kunna åstadkomma en förlängning af statsbanan,
under det att reservanterna inom statsutskottet i denna
fråga fästa ett mycket stort afseende vid att i hvarje fall undvika
en sådan förlängning och gärna se, om en förkortning af
den nuvarande statsbanan kunde åstadkommas.

Vid pröfningen af den nu föreliggande frågan måste man
taga hänsyn till flera olika intressen, i främsta rummet till statens,
det vill i detta fall säga statsjärnvägarnas, intresse, men i
lika framstående rum också till den trafikerande allmänhetens
intresse; vidare har man att taga en hänsyn till kanaltrafikens
på Södertälje kanal intresse, därefter till Södertälje stads intresse,
och slutligen äfven till ett intresse, som jag skulle vilja benämna
Igelsta samhälles intresse.

Under frågans gång har alltmera trädt fram i förgrunden
ett förslag, som man har benämnt Strömslinjen, och som i den
kungl. propositionen i år betecknas på det sätt, som den blå linjen
här på kartan angifver. Jag ber att få nämna, att Igelstalinjen
var 3 Va kilometer längre än den nuvarande statsbanan, att den
nu föreslagna Glasbergalinjen är 1,880 meter längre, och att den
föreslagna Strömslinjen är 2 Va kilometer kortare.

När jag nu går att först granska denna fråga ur synpunkten
af statens intresse, så ä.r det gifvet, att statens järnvägar i
främsta rummet måste tillse, att några egentliga trafiksvårigheter
icke uppstå, och att på den järnvägslinje, som man skall gå att
anlägga, äfven trafiksäkerhetssynpunkten blir tillräckligt tillgodosedd;
hvar järn te naturligtvis det bör tillses, att icke anläggningen
blir onödigt kostsam, och att icke höjda driftkostnader uppkomma.

Nu är det så, att Glasbergalinjen — d. v. s. denna linje
ända där nedifrån upp öfver Södertälje — går med en ganska
betydlig öfverbyggnad vid Södertelje sluss, denna väg genom
en tunnel här och vidare öfver Glasbergasjön och Dånviken
fram till Jlönninge. Denna linje har beräknats draga eu kostnad
af 5,400,000 kronor.

Under statsutskottets arbete i år befanns det vid det besök,
som afdelningen gjorde på platsen, att det skulle vara skäl i att
göra en undersökning angående en ny sträckning af den s. k.
Strömslinjen, hvarigenom man skulle vinna dels ett bättre förläggande
af den i den ursprungliga Strömslinjen långt söder
om Saltskog belägna stationen, nämligen uppe på det s. k.
Näset, och dels att man finge samma öfvergång öfver kanalen
på segelfri höjd, som ingått i det ursprungliga Strömsförslaget.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.
(Forts.)

Nr 54. 14

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.

(Forts.)

Denna nya sträckning har som hastigast blifvit undersökt genom
järnvägsstyrelsens förmedling. Någon ingående undersökning
på så kort tid, som nu stått till buds, har naturligtvis icke kunnat
ske, men märklig är dock den kostnadsberäkning, hvartill
järnvägsstyrelsen kommit för denna obetydliga linje. Ty denna
linje härifrån, med station här och öfvergång öfver kanalen på
segelfri höjd och så efter den nuvarande linjen till Rönninge,
skulle kosta icke mindre än 7,450,000 kronor, under det den
långa linjen jag nyss nämnde, Glasbergalinjen, skulle kosta

5.400.000 kronor. Man häpnar ju, när man på kartan ser de
båda banorna, jämförda med hvarandra, man häpnar öfver den
fruktansvärda siffra, hvartill järnvägsstyrelsen sålunda kommit.
Häpnaden blir dock kanske något mindre, när man ingår i en
närmare granskning af de värden, på hvilka järnvägsstyrelsen
baserat sitt förslag. Jag skall tillåta mig att, för att herrarna
skola kunna bilda sig ett omdöme om, huru järnvägsstyrelsen
i detta fall räknat, få nämna några siffror; herrarna återfinna
dem allesammans i den kostnadsberäkning, som är vidfogad
betänkandet.

Man har för denna sträckning af järnvägen beräknat en kostnad
för anskaffning af markområde, uppgående till icke mindre än

850.000 kronor. Landtmännen i denna kammare torde kunna
bedöma, hvilka jordområden, som kunna anskaffas, äfven mycket
nära intill en stad, för en sådan summa. Kostnaden för sidoskärning
har man beräknat komma att uppgå till 1.25 kr. per kbm.
för 480,000 kbm., under det att man för 600,000 kbm. beräknat
kostnaden till icke mindre än 2: — kr. per kbm. Visserligen säger
man där, att detta är inklusive marklösen, men då vi redan
hafva en siffra på 850,000 kronor för markförvärf, synes det
dock, som denna siffra varit något skrufvad. Dessa sidoskärningar
tillsammans skulle således betinga en kostnad af icke
mindre än 1,800,000 kronor. För bron på segelfri höjd öfver
kanalen, en bro, som herrarna förstå icke kan blifva af alltför
stora dimensioner, har man beräknat icke mindre än 700,000
kronor, och för stationen på Näset bakom Södertälje verkstäder
nära 1,000.000 kronor eller noga räknadt 935,000 kronor. Sedan
man på detta sätt fått fram alla dessa utomordentligt höga siffror,
har man slutligen för allmänna omkostnader, administration,
redskap, sjukvård m. m. lagt till 705,835 kronor. Det vill dock
synas, som om i all hufvudsak de tjänstemän, hvilka särskildt
skulle sysselsättas med detta arbete, borde få sin aflöning från
annat håll, och i alla fall lär denna post vara orimligt högt beräknad.

Om jag för att göra en kalkyl, skulle beräkna, att biten
från Igelsta till Rönninge kostar i rundt tal 500,000 kronor, så
skulle för den återstående icke mer än 3,5 km. långa biten från

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

15 Nr 54.

Igelsta till stambanans spår söder om Saltskog och med bispår
till Södertelje återstå en kostnad af icke mindre än 6,950,000
kronor. — För jämförelsens skull ber jag att få nämna, att denna
kostnad motsvarar mera än Vs-del af kostnaden för den 18
mil långa Bohusbanan, som trots alla de svårigheter, som där
uppstodo, enligt 1908 års berättelse kostat 18,765,732 kronor,
vidare att kostnaden för den nu föreslagna bandelen skulle motsvara
samma kostnad, som förut är beräknad för järnvägen
Järna—Enstaberga med alla de bankar och skärningar, som förekomma
där, samt att kostnaden är cirka 1 Va miljon kronor
högre än kostnaden för den 12 mil långa Orsa—Sveg-banan,
hvilken bana har stora broar öfver Ljusne älf och Storstupet
vid Emån m. fl. ställen, och som dessutom har flera ej obetydliga
stationer. Jag kan ytterligare nämna, att en järnväg, som
väl flera af herrarna haft tillfälle att resa med, nämligen järnvägen
mellan Saltsjöbaden och Stadsgården, där herrarna äfven
kunnat observera en mängd svåra broar, tunnlar och viadukter,
kostat blott omkring två och en half miljoner kronor fullt färdig.

Jag måste således för min del säga, att jag omöjligt kan
gifva något vitsord åt den kostnadsberäkning för denna linje,
som under denna korta tid blifvit af järnvägsstyrelsen uppgjord,
samt att det synes mig vara nödvändigt, att för frågans noggranna
bedömande en fullständig, sakkunnig och opartisk undersökning
på marken får göras beträffande denna järnväg. Min
öfvertygelse är då, att det skall visa sig, att denna nya Strömslinje
kan framdragas, så att den blir billigare än hvad som nu
ställes i utsikt och i hvarje fall icke dyrare än Glasbergalinjen,
men den kan naturligtvis också framdragas på sådant sätt, att
den ställer sig alltför dyr, hvilket nu synes vara fallet.

Beträffande Glasbergalinjen ber jag herrarna observera
de svåra öfvergångar, som där förekomma, såväl vid Glasbergasjön
som vid Dånviken, och om hvilka herr civilministern förra
året uttalade en enligt min mening berättigad farhåga. Innan
jag nu går ifrån den del af mitt anförande, som rör sig om de
uppgjorda kalkylerna, skall jag tillåta mig påpeka en liten egendomlighet.
— I det ursprungliga, för statsutskottet företedda kostnadsförslaget
för Strömslinjen hade för sidoskärningar beräknats

400,000 kbm. ä kr. 1:25 pr kbm., men denna summa hade
utförts med 600,000 i stället för med 500,000, hvilket icke observerats.
I statsutskottets förslagstryck förekom också samma
siffra, men när jag i går såg på kalkylerna i statsutskottets färdiga
utlåtande, märkte jag, att en rättelse af felaktigheten blifvit
vidtagen. Herrarna tro naturligtvis, att rättelsen vidtagits, så
att man satt ner kostnaderna för Strömslinjen med 100,000 kronor,
och att dessa 400,000 kbm. å 1 25 alltså skulle komma upp
till den lägre summan af 500,000 kronor. Nej, man hade icke

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.
(Forts.)

Nr 54. 16

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.

(Forts.)

rättat på det sättet, utan man hade blott ökat kubikmassan med

80,000 kbm. till 480,000 kbm. och så hade man kunnat bibehålla
den högre kostnadssiffran, 600,000 kronor. Jag har velat
fästa uppmärksamheten på detta egendomliga förhållande, att,
utan att såvidt jag vet, någon inom statsutskottet, åtminstone
ingen af dem, som jag talat med, haft kännedom om, huru
denna rättelse ägt rum, den dock tillkommit, och tillkommit
så, som jag här omtalat. Men detta står i fullkomlig öfverensstämmelse
med en hel del andra förhållanden, som förekommit
under behandlingen af detta ärende. Jag skall emellertid icke
ingå i några detaljer, utan endast inskränka mig till att beklaga,
att det som förut ansetts som en allmän plikt för statsutskottets
ledamöter, nämligen att hemlighålla statsutskotskottets förslagstryck,
tills utskottet själf fått förhandla om den föreliggande
frågan, att denna plikt i detta fall så fullständigt undanskjutits,
att förslagstrycken numera gjorts så offentliga, att de icke blott
anses kunna delgifvas riksdagsmän utanför statsutskottet och af
dem behandlas på möten ibland riksdagsmännen, utan att de
äfven ansetts böra stå till buds för utom Riksdagen befintliga
personer, något, som faktiskt måste ha ägt rum såsom herrarna
kunnat finna af de i går på pulpeterna utdelade utlåtandena af
en herre, som heter Winell, hvilken jag för öfrigt icke vidare
känner till. Han tillkännager nämligen, att han har haft del af
ett förslagstryck från statsutskottet för uppgörande af sina beräkningar.
Då detta förslagstryck icke blifvit öfverensstämmande
ens med någon reservation i statsutskottet, synes det mig egendomligt
att på det sättet utnyttja detsamma, och det skall bli
intressant att få veta, på hvilka vägar det letat sig ut till obehöriga
personer. Efter denna lilla afvikelse beder jag nu få
återgå till själfva hufvudfrågan.

Det nu sagda gäller statens intressen rörande själfva byggandet
af järnvägen. Att det skall kosta mera att trafikera en
järnväg, som är 2x/2 km. längre, det är ju alldeles gifvet. Den
föreslagna Glasbergalinjen är nu 21h km. längre än den här
ifrågasatta Strömslinjen, och kostnaden för att trafikera denna
längre väg måste antingen drabba statens järnvägars ekonomi
eller också den trafikerande allmänheten. Att det blir en ökad
kostnad kan icke bestridas, och ett tredje alternativ rörande
hvem som skall bestrida dessa kostnader gifves icke.

Nu har jag kommit in på den andra intressentens område,
nämligen den trafikerande allmänhetens. Jag ber då först att
få nämna, att enligt min åsikt, som, efter hvad jag tror, delas
af fackmännen, är det icke rätt att bedöma väglängdsökningen
för en järnväg uteslutande efter den ökning i tid, som det beräknas
för tågen att gå fram på banan. I fackmannakretsar
tror jag, att man tillmäter denna omständighet en ganska liten

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

17 Nr 54.

betydelse, under det att den i den kungl. propositionen blifvit
gjord nära nog till hufvudsak. Men snarare bör man fästa sig
vid den ökade driftkostnaden. Driftkostnaderna på vestra stambanan,
af hvilken den föreslagna järnvägen skulle utgöra en del,
äro enligt förefintlig berättelse i genomsnitt c:a 22,000 kronor
per km. Det är ju naturligt, att dessa driftkostnader ställa sig
högre än medelpriset i närheten af Stockholm, där en lifligare
tågtrafik äger rum, jämfördt med driftkostnaderna ute på linjen,
där ett färre antal tåg gå. Således skulle den faktiska driftkostnaden
på den nu föreslagna järnvägen bli icke obetydligt
högre, än medelkostnaden för närvarande är. Jag ber vidare att
få påpeka, att herr departementschefen i sin beräkning angående
driftkostnaderna räknat med väsentligt höjda sådana; redan 1915
skulle banan befaras af 72 tåg, men gå vi till 1920, skulle 92
tåg vara i gång med en ökning af driftkostnaden i proportion
härtill. Det kan sålunda icke vara rätt att uppgöra beräkningar
med hänsyn fäst uteslutande till förhållandena, sådana de kunna
vara år 1915, utan man bör räkna längre framåt, och då skall
jag hålla mig till, att i den kungl. propositionen beräknats, att
driftkostnaderna för hvart femte år skulle komma att höjas med
omkring 30 procent. Det kan ju vara tillräckligt att fasthålla
vid denna hvart femte år återkommande höjning i driftkostnaderna,
för att herrarna skola förstå, hvilken utomordentligt betydande
roll driftkostnaderna spela vid en järnväg och i förhållande
till väglängden. Ett noggrant tillvaratagande af statens
järnvägars intressen kräfver enligt mitt förmenande ovillkorligen,
att denna ökade driftkostnad utjämnas och icke får drabba statens
järnvägars ekonomi. Den kan, som jag nyss sade, icke utjämnas
på annat sätt än därigenom, att den drabbar den trafikerande
allmänheten genom högre frakter. Elvad järnvägsstyrelsen menar
med sitt påstående, att så icke skall bli fallet, är för mig fullkomligt
oförklarligt, och ohållbarheten däraf torde ock lätt framgå
för kammaren, om jag påpekar, att skillnaden mellan Glasbergalinjen
och den nu ifrågasatta Strömslinjen fullt motsvarar en zon.
Det synes mig alltså vara alldeles gifvet, att den allmänhet, som
skall afsätta sina produkter på hufvudstaden, kommer att i sista
hand drabbas af kostnaderna för en förlängning af järnvägen till
Stockholm, liksom den ock kommer att åtnjuta fördelarna af en
möjlig förkortning af denna järnväg. Detta anser jag vara en
mycket viktig punkt, som jag ber herrarna fasthålla vid.

Det tredje intresse jag omnämnde var kanalintresset, Södertälje
kanalbolags intresse af att sjöfarten på kanalen icke skall
bli onödigt hindrad. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
på, att liksom man med Glasberga-förslaget afsett att vid slussen
i Södertälje öfvergå kanalen på segelfri höjd, så afser äfven
Strömsförslaget afkunna öfvergå kanalen på segelfri höjd med

Andra Kammarens Prat. 1910. Nr 54. 2

Ang. ytterligareJ
järnvägsspår mellan
Ränninge och
Jämo.

(Forts.)

Nr 54. 18

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.
(Forts.)

tillhjälp af de höjder, som finnas på den plats, där denna linje
skär kanalen. Den nuvarande kanalens breddande och fördjupning
bli således genom Strömsförslaget icke på något sätt
förhindrade. Den nuvarande kanalens intressen kunna således
anses vara i alla afseenden tillgodosedda.

Nu har man emellertid talat om en annan kanal, som skulle
dragas något västligare än den nuvarande och hvilken nu trängts
fram i förgrunden efter att förut icke ha låtit så mycket tala
om sig. Om man nu i kammaren, såsom synes vara fallet, vill
rörande själfva järnvägsfrågan fästa ett mycket stort afseende
vid hvad som ifrån järnvägsstyrelsehåll uttalas, så anser jag,
att det kan vara lika berättigadt att, då det gäller en kanalfråga,
taga hänsyn till hvad som ifrån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uttalas. Jag skall då be att få meddela, att beträffande detta
nya kanalförslag major Broomé, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordnats att verkställa undersökning, förklarat i ett
utlåtande, som nu hvilar hos Kungl. Maj:t, att en sådan omläggning
af kanalen icke kan ifrågakomma och detta af den
anledningen, att kanalen skulle bli tre gånger så lång som den
nuvarande och därför draga onödigt stora kostnader. Jag vill
icke stå för siffran, men man har sagt mig, att kostnaden för
denna kanal icke skulle kunna beräknas lägre än till 4 millioner,
ja, att den kanske skulle gå väsentligt högre. Det torde i alla
händelser icke vara farligt att sätta siffran mellan 4 och 5
millioner. Under sådana förhållanden lär det vara gifvet, att
kostnaden för kanalen icke kan bestridas af Södertälje samhälle
ensamt, utan att samhället, ifall det gällde att förvärkliga detta
projekt, skulle komma att vända sig till staten för att få bistånd.
Då skulle inträffa ett af två fall: antingen att staten med stöd
af hvad sålunda från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalats,
icke funne anledning att lämna sådant understöd, hvaraf följden
väl skulle bli, att frågan finge förfalla, eller ock att staten, mot
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skulle belasta sig med äfven
denna utgift till Södertälje stads förmån, och det är jag icke
viss om, att herrarna äro beredda på att åtminstone nu gifva
på hand. Slutligen ber jag i detta sammanhang att få meddela,
att den möjligheten ingalunda är utesluten, att Strömslinjen
skulle kunna öfvergå en del af detta område på en tillräckligt
hög bro, detta i all synnerhet, om vi skola räkna med de kostnader,
som järnvägsstyrelsen angifvit för en bank, ty de äro så
högt tilltagna, att det gifvetvis skulle bli billigare att gå fram
på bro än på fast bank, om den skulle kosta hvad styrelsen
beräknat.

Vidare ha vi att iakttaga ett intresse, som gifvit sig mycket
lifligt till känna i denna frågas förhistoria, nämligen Södertälje
stads intresse. Från Södertäljehåll ha med mycken energi fram -

Onsdagen den 25 Maj, 1. m.

19 Nr 54.

ställts anspråk på att järnvägsstationen skulle förflyttas från Saltskog,
där den nu är belägen, till de så kallade Ekenbergska
gärdena i närheten af den för närvarande mest bebyggda delen
af Södertälje stad. Jag tror emellertid, att det icke kan bestridas,
att äfven inom Södertälje det finnes andra intressen, som
anse, att en sådan förflyttning står i strid med hvad som är till
Södertälje stads verkliga fördel, och jag må säga, att jag förstår
denna uppfattning synnerligen väl. Den del af Södertälje, som
är belägen här uppe i norr, är egentligen icke i större utsträckning
något industrisamhälle. Här ligga badhus, hotellen, villor
för sommargäster, och så vidare. Stadens utveckling kan heller
knappast gå längre åt det hållet, emedan, såsom herrarna se,
vattnet här skjuter in. Den naturligaste utvecklingen af staden
sträcker sig söderut, ty en del af detta område är stadens och
tillhör dess planlagda område. På det området ligga Södertälje
verkstäder, och i närheten af dem torde det icke vara svårt att
få fram en liflig byggnadsverksamhet. I den riktningen skall
enligt mitt och fleras förmenande stadens utveckling gå, och för
främjandet af den utvecklingen är järnvägsstationens förläggande
dit önskvärdt. Skulle det mot förmodan visa sig, att det blir
alltför dyrt att förlägga stationen där, blir det mycket lätt att
förlägga den strax söder om Saltskog, såsom från början beträffande
Strömslinjen varit tänkt. Jag tror således, att såväl
kanaltrafikens som stadens intressen med Strömsförslaget bli
mycket väl tillgodosedda.

Ser man däremot på Igelstaintresset, kan man icke säga
detsamma. Det samhälle, som kallas Igelsta och är beläget här,
där vi på kartan se tomtindelningen, har vuxit upp på den
grund, att statsbanan här gick fram och att det förlädes en station
på detta område. Jag tror, att det vore ett i svenska statsjärnvägarnas
historia enastående exempel, som nu skulle gifvas,
om man beslöte sig för att flytta statsbanan ifrån ett samhälle^
som för sin uppkomst har att tacka dess befintlighet, till ett
annat samhälle, hvars kommunikationer i alla fall förut äro tillräckligt
tillgodosedda. Jag har velat påpeka det egendomliga förhållande,
som sålunda skulle komma att uppstå, och framhålla, att,
på samma gång jag icke anser, att det kan vara till någon stor
fördel för Södertälje stad att få denna järnväg dragen fram enligt
Glasbergalinjen, det är till väsentlig nackdel för Igelsta
samhälle, om man skulle gå med på Glasbergaförslaget.

När jag summerar tillsammans hvad jag fått fram vid prof -ningen af dessa olika intressen, kan jag icke komma till något
annat resultat, än att allt talar för Strömslinjen, utom det af
kungl. järnvägsstyrelsen uppgjorda, enligt mitt förmenande orimligt
höga kostnadsförslaget. Det återstår då icke något annat
än att låta underkasta detta kostnadsförslag en opartisk och sak -

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Tjärna.
(Forts.)

Nr 54.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Mönninge och
Jänta•

(Forts.)

kunnig pröfning, och min öfvertygelse är — och jag tror, att
de flesta, som vilja opartiskt se på denna fråga med tillhjälp alkartan
skola komma till samma resultat —• att det skall visa sig
af en sådan pröfning, att Strömslinjen kan byggas väsentligt
billigare än hvad järnvägsstyrelsens beräkningar utvisa och i
hvarje fall billigare än Glasbergalinjen. Med ett uppskof i frågan
är intet att förlora, om man går med på reservanternas
förslag, enligt hvilket Kungl. Maj:t skulle kunna redan nu få
påbörja byggandet af dubbelspåret söder om Saltskog. Under
den tid, detta byggande pågår, kan en opartisk och sakkunnig
utredning verkställas angående kostnaderna för Strömslinjen, och
på basis af denna utredning kan Kungl. Maj:t återkomma till
nästa riksdag med förslag i ämnet.

Jag vill alltså uttala den förhoppningen, att en sådan undersökning
— i hvilken, såsom jag anser vara nödvändigt icke
minst med hänsyn till kanaltrafikens intressen, äfven väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bör vara representerad — måtte komma
till stånd, och på samma gång uttalar jag det önskemålet, att
byggandet af dubbelspåret måtte påbörjas i den södra ändan, så
att icke något hinder för Strömslinjen i den norra ändan därigenom
åstadkommes. Med uttalande af dessa önskemål ber jag,
herr talman, att få yrka afslag på statsutskottets hemställan och
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herr Ström i Transtrand.

Vidare yttrade:

Chefen för civildepartementet herr statsrådet grefve Hajnilton:
Herr talman, mina herrar! Då nu denna, såsom den

siste ärade talaren med allt skäl framhöll, synnerligen svårlösta
fråga åter företages till behandling i kammaren, vill jag till en
början framhålla, att densamma i viss mån kommit i ett
enklare läge än i fjor. Vid framläggandet af sitt förslag till
1909 års riksdag häfdade Kungl. Maj:t som bekant den uppfattningen,
att frågan icke lämpligen kunde lösas annorledes än
genom banans framdragande på en bro på segelfri höjd öfver
kanalen. Till denna Kungl. Maj:ts uppfattning anslöt sig i fjor
äfven statsutskottets majoritet, men en minoritet inom utskottet
var af annan mening och ansåg, att krafvet på brons anbringande
på segelfri höjd ingalunda vore oeftergiflig!. Nu däremot har
statsutskottet enhälligt anslutit sig till Kung!. Maj:ts uppfattning
i frågan. På sidan 6 i utskottets utlåtande finner kammaren
ett mycket bestämdt uttalande, i hvilket utskottet framhåller,
att omständigheterna med nödvändighet kräfva banans öfverförande
på bro på segelfri höjd, och detta uttalande har, såsom

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

21 Nr 54.

på sidan 10 i samma utlåtande framgår, ordagrannt intagits i
den af grefve Klingspor, herr Ekman med flere afgifna reservationen.
Åtminstone inom statsutskottet råder således numera
full enighet därom, att frågan måste lösas genom banans framdragande
öfver kanalen på segelfri höjd. Problemet har, som
sagdt, i väsentlig mån förenklats, och det har ytterligare förenklats
därigenom att två af de fyra förslag till banans framdragande
på segelfri höjd, som ifrågakommit, numera kunna
anses vara ur räkningen, nämligen förslaget att bygga en hög
bro på samma ställe som den nuvarande äfvensom den så kallade
»hårnålskroken» eller Igelstalinjen.

Nu ansåg den siste ärade talaren, att äfven det tredje förslaget,
nämligen frågan om Glasbergalinjen, egentligen också
skulle vara oacceptabelt, därför att, såsom han påstod, då Riksdagen
i fjol strök statsutskottets motivering, i hvilken statsutskottet
uttryckt sig tämligen välvilligt mot Glasbergalinjen, det
skedde för att Kungl. Maj:t icke skulle komma tillbaka med detta
förslag. Jag vet icke, om herrarna komma ihåg, att samme
ärade talare också i fjol försökte göra samma synpunkter gällande,
men då fick ett bestämdt besked, att det icke var af nu
nämnd anledning, som denna del af motiveringen ströks, utan
att detta tvärtom skedde därför, att Riksdagen ville lämna Kungl.
Maj:t fullt fria händer. Detta betonades. Samma försök gjordes
för resten äfven i Första kammaren och äfven där med samma
resultat, nämligen att det från flera håll framhölls, att man
måste komma ihåg, att en sådan mening icke fick inläggas i
strykandet af motiveringen. Jag tror, att herr Ekmans uttalande
berott på ett minnesfel. — Saken ligger så, att reservanterna
utom Glasbergalinjen icke haft något annat förslag att välja på
än den s. k. Strömslinjen, och det är också om denna linje,
som jag nu anser mig hufvudsakligen behöfva tala.

Då förslaget om Igelstalinjen i fjol förkastades, skedde det,
såvidt jag uppfattade motiveringen rätt, i främsta rummet därför,
att man ryggade tillbaka för den betydande byggnadskostnad,
som denna linje betingade, och det var också främst
tanken på möjligheten af en billigare lösning af frågan genom
banans framdragande på lägre höjd, vid hvilken fjolårets reservanter
fäst hufvudvikten. Därjämte framhölls, att Igelstalinjen,
utom att den var så dyrbar, också var längre än den nuvarande.
Denna förlängning är dock icke synnerligt betydande,
ty den är icke större, än att gångtiden för snälltågen ökas med
omkring två minuter. Den siste ärade talaren sade, att man
inom fackkretsar icke fäste sig vid, om tågens framkomst försenades,
utan att det vore driftkostnaderna man tog hänsyn till.
Jag är öfvertygad om, att åtminstone den trafikerande allmänheten
fäster sig ganska mycket vid tågens gångtid och att man

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.
(Forts.)

Nr 54.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.

(Forts.)

inom fackkretsar tar hänsyn till båda dessa synpunkter, både en
förlängning af tiden och ökade driftkostnader.'' Som sagdt, gångtiden
för snälltågen förlängdes icke med mer än två minuter,
men jag vill icke bestrida, att det i alla händelser var en försämring
i bestående förhållanden. Efter verkställd förnyad utredning
af frågan har Kungl. Maj;t icke kunnat frångå sin uppfattning
om den segelfria höjdens betydelse, och på grund däraf
har Kungl. Maj:t varit urståndsatt att i år för Riksdagen framlägga
något förslag, som med hänsyn till byggnadskostnaderna
ställer sig billigare än Igelstalinjen. Tvärtom drager, såsom
herrarna känna, Glasbergalinjen en högre anläggningskostnad än
Igelstalinjen. Igelstalinjen beräknas kosta 4,800,000 och Glasbergalinjen
minst 5,400,000 kronor. I fråga däremot om våglängden
är ju onekligen Glasbergalinjen mera inbjudande, enär
genom densamma snälltågens gångtid icke skulle ökas med mer
än en half minut. Att jag ansett mig kunna förorda Glasbergalinjen
har, såsom kammaren känner, hufvudsakligen berott på,
att, om man, hvilket man ju bör göra, tager hänsyn till både
anläggnings- och driftkostnader, denna linje blir billigare än
Igelstalinjen. Obestridligt är det således, att det förslag, som
nu af statsutskottet tillstyrkts, drager högre byggnadskostnad än
det förslag, som i fjol af Riksdagen förkastades. Emellertid är
det, såsom vi nyss hörde, icke denna omständighet, som bestämt
reservanternas ställning, utan de synas, såsom herr Ekman närmare
utvecklade, tvärtom vilja förorda ett förslag med ännu
högre byggnadskostnad. Strömslinjen, sådan den angifvits i
Kungl. Majrts proposition, skulle nämligen draga en byggnadskostnad
af 6,200,000 kronor, och den sista ärade talaren omnämnde,
att statsutskottet tänkt sig en annan Strömslinje. Denna
nya Strömslinje skulle draga en ytterligare ökad anläggningskostnad,
nämligen cirka 7,480,000 kronor. De olika linjerna
finnas angifna på den karta på väggen, som herr Ekman nyss
demonstrerade, och de återfinnas äfven på den karta, som är bifogad
reservationen, så att herrarna kunna följa med. Anledningen
till att reservanterna trots dessa betydligt ökade kostnader
ansett sig kunna förorda Strömslinjen är, som bekant, den vägförkortning
denna linje skulle medföra. Denna vägförkortning
är dock enligt mitt och järnvägsstyrelsens förmenande icke så
särdeles betydande. Om man jämför Ströms- och Glasbergalinjerna,
skulle den senare linjen medföra eu förlängning i gångtiden
för snälltåg med omkring två minuter. Men man skulle
kunna tänka sig, och äfven detta torde i hög grad bestämt den
siste ärade talarens ståndpunkt, att denna vägförkortning skulle
ha en effekt, motsvarande förhållandena vid Glasberga- och
Igelstalinjerna, d. v. s. man skulle kunna tänka sig, att genom
denna vägförkortning driftkostnaderna för Strömslinjen kunde

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

23 Nr 54.

nedbringas så, att de motvägde den ökade byggnadskostnaden.

Så är emellertid, mina herrar, icke förhållandet 1 Skillnaden mel- tan Bönninge och
lan Glasberga- och Strömslinjernas driftkostnader är trots väg- jama.

förkortningen ganska obetydlig. För Glasbergalinjen utgöra de (Forts.)

520,000 och för Strömslinjen 516,000 kronor. Anledningen till,
att skillnaden är så oväsentlig, är att söka däruti, att, medan
det på Glasbergalinjen finnes endast en station, nämligen Södertälje,
på Strömslinjen däremot finnas två fullständiga stationer,
en i Södertälje och en i Saltskog, och därjämte ett sidospår
mellan Södertälje och Saltskog, hvilket redan nu drager en årlig
kostnad af 53,000 kronor. Detta utgör, såsom herrarna känna,
en bestämd nackdel för Strömslinjen. Med anledning af det
yttrande, som den siste ärade talaren fällde kan det vara intressant
att erinra om, att frågan om framförande af banan till Södertälje
nyligen gjorts till föremål för undersökning af en mycket
välkänd järnvägsteknisk ingenjör, Erik Winell, som helt och
hållet står utanför statens järnvägars förvaltning och som kommit
till samma resultat som järnvägsstyrelsen, utom i ett afseende,
hvarom jag strax skall nämna. Han har bestämdt uttalat
sig mot Strömslinjen såsom ytterligt opraktisk och dyrbar och
ansett, att problemet icke kan lösas annat än genom anläggande
af en hög bro på det ställe norr om Södertälje kanal, där Kungl.

Maj:t föreslagit.

Herr Ekman nämnde något om ett papper, som utdelats
här. Det är samma papper, hvars innehåll återgifvits i en artikel
i en morgontidning, i hvilken herr Winell ytterligare utvecklar
denna fråga. Han skiljer sig såtillvida från järnvägsstyrelsen,
att han anser, att styrelsen beräknat trafikkostnaderna
för gynnsamt för Strömslinjen och att de bort tagas upp till
ännu högre belopp. Herr Ekman talade också om, att ingenjör
Winell kommit i besittning af ett förslagstryck från statsutskottet.

Han klandrade detta och sade, att det skulle vara intressant att
få höra, hvarifrån han fått det. Ja, jag kan icke gifva någon
upplysning härom. Icke har han fått det genom mig, och jag
har icke haft något att skaffa med hans uppdrag. Han är känd
att vara en skicklig järnvägsteknisk ingenjör och lär på denna
grund blifvit anmodad att undersöka saken af, om jag icke
misstager mig, Södertälje stadsfullmäktige.

Nu hafva den siste ärade talaren och reservanterna haft
åtskilliga anmärkningar att framställa mot kostnadsberäkningarna
öfver hufvud taget och särskildt mot hvad Kungl. Maj:t anfört
rörande Strömslinjen. Innan jag går in på denna fråga, ber jag
få framhålla några andra saker, som tala emot Strömslinjen.

Genom Strömslinjen skulle Södertälje stads intressen blifva mycket
tillbakasätta utan att på något sätt statens intressen därigenom
främjades. Jag är ense med herr Ekman om, att statens

Nr 54. 24

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

''ärnv tosnHirmel ^n^Tessen höra gå i första rummet, men denna Strömslinje skadar
k» Rättningf^och Södertälje stads intressen utan att gagna statens. Nu har det,
jama. och detta framhöll också den siste ärade talaren, till förmån för
(Forts.) Strömslinjen åberopats, att, om man valde denna linje, trafikförhållandena
vid Igelsta skulle lämnas oförändrade. Ja detta
är obestridligt, och i detta afseende har Strömslinjen en oneklig
fördel. Men om man tvingas därhän att vid bedömande af
denna fråga väga Södertälje och Igelsta intressen mot hvarandra,
lärer icke någon tvekan råda om, för hvilkendera punkten intresset
bör vara störst. Södertälje stad har ett invånareantal af
öfver 10,000 personer, den har en ung, ständigt framåtgående,
lifskraftig industri med ett tillverkningsvärde af öfver 7,000,000
kronor. Det är belysande att omtala, att, under det Södertälje
station lämnar statsverket en årlig inkomst af 200,000 kronor,
biljettförsäljningen vid Igelsta hållplats icke uppgår till mer än
omkring 6,000 kronor. Ännu en annan omständighet, hvilken
äfven berördes af den siste ärade talaren, talar emot Strömslinjen.
Genom denna linje skulle det förslag till utvidgning äf
Södertälje kanal, för hvilket Södertäljeborna visat stort intresse
och gjort ekonomiska uppoffringar, helt och hållet omöjliggöras.
Man har visserligen sagt, och herr Ekman utvecklade detta närmare,
att detta förslag skulle vara ekonomiskt outförbart. Men
det är att märka, att förslaget kombineras med en hamnanläggning
vid Saltskogsfjärden, som i sin ordning skulle medföra synnerligt
stegrade värden af kringliggande markområden, som tillhöra
Södertälje stad. Att under sådana förhållanden utan nödtvång
af skära .möjligheten till en stor och betydelsefull förbindelse
mellan Östersjön och Mälaren anser jag mig icke kunna
tillråda.

Hvad som framför allt — och jag återkommer härvid till
frågan om dessa kostnadsberäkningar — för mig varit bestämmande,
har, såsom jag redan antydt, varit kostnadsfrågan: att
Strömslinjen utan att medföra i någon mån en betydande förbättring
i trafikförhållandena skulle visa sig betydligt dyrbarare
än Glasbergalinjen. Reservanterna ha emellertid icke ansett sig
sakna skäl — såsom närmare utvecklats af herr Ekman — att
antaga, att de af järnvägsstyrelsen för Strömslinjen beräknade
kostnaderna vid ytterligare undersökning skulle kunna nedbringas.
I afseende å kostnadsberäkningarna ber jag då att få framhålla,
att om beräkningarna visat sig felaktiga med afseende å Strömslinjen,
så ha de naturligtvis varit felaktiga i fråga om alla linjerna,
ty man har öfverallt användt samma utgångspunkt och samma
system. Reservanterna ha därvid fäst sig vid att en så obetydlig
sträcka som den här ifrågavarande kan draga så betydande kostnader,
kostnader, som, såsom herr Ekman framhöll, till och med
öfverskrida kostnaderna för åtskilliga redan färdigbyggda långa

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

25 Nr 54.

bansträckor. Men man skall komma ihåg, att inom denna korta
sträcka äro sammanträngda dels två stora fullständiga stationer
och dels en mycket dyrbar brobyggnad, och att man vidare för
denna linjes framdragande nödgas utföra bankbyggnader och
bankfyllnader af sådan mäktighet, att de förut ej förekommit i
svenska statsbanebyggnadernas historia.

Reservanterna ha emellertid, som herr Ekman nyss framhöll,
ansett sig kunna sätta i fråga, huruvida icke de dyrbara
bankfyllnaderna vid Ström kunde i väsentlig mån undvikas genom
banans framdragande på en bro öfver sundet vid Ström.
Men denna fråga är för länge sedan pröfvad. Järnvägsstyrelsen
har redan tidigare undersökt ett förslag i sådant afseende i sammanhang
med uppgörandet af det af järnvägsstyrelsen framlagda
förslaget till Strömslinjen, och järnvägsstyrelsen har därvid funnit,
att kostnaderna för ifrågavarande bro, med tagen hänsyn till
de årliga underhållskostnaderna, som däraf skulle betingas, skulle
ställa sig till och med något högre än kostnaderna för banken,
sådan denna i förslaget blifvit upptagen.

Slutligen ha reservanterna framhållit, att förläggandet af
den nuvarande Saltskogs station 1 km. närmare Järna än som
ifrågasättes i det första Strömsförslaget, således dess ytterligare
nedflyttande, skulle medföra en jämn lutning från kanalöfvergången
fram till Ström, hvilket åter skulle hafva till följd, att
den dyrbara banken skulle kunna sänkas med omkring 10 meter.
Mot detta påstående vill jag erinra, att Södertälje stads kommunikationsintressen
härigenom än ytterligare skulle komma att
väsentligen försämras, och att i alla händelser stationen icke kan
förläggas, där herr Ekman tänkt sig, bland annat därför, att
Norra Södermanlands järnväg här ligger så väsentligt högre än
statsbanan, så att denna bana icke skulle kunna föras in på
stationen och linjen utan att en stor sträcka af densamma måste
omläggas, hvilket naturligtvis också skulle kosta pengar. Och
därtill kommer, att om stationen lägges längre ned, ökas i samma
män driftkostnaderna för förbindelsespåren med Södertälje. De
undersökningar, som af järnvägsstyrelsen verkställts, tror jag
mig kunna säga vara både noggranna, sakkunniga och opartiska.
Emellertid har jag, då jag hört så mycket talas om, att man
skulle vilja påpeka, att järnvägsstyrelsen här räknat felaktigt —
naturligtvis har man väl aldrig velat påstå, att detta skett med
afsikt — så har jag, sedan jag fick höra, hvilken position reservanterna
intaga, anmodat chefen för statens järnvägsbyggnader,
major Fogelmarck, som förut ej deltagit i ärendets behandling,
att komma ned och underkasta saken en närmare pröfning.
Han har också vistats senare dagar där nere, undersökt linjen
och underkastat järnvägsstyrelsens beräkningar en detaljerad

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo,
(Forts.)

Nr 54. 26

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jama.
(Forts.)

kritik, som föreligger i en skrifvelse till byrådirektör Bergelmer.
Jag skall be att få läsa upp detta papper för kammaren:

»Sedan från Eder den 22 dennes erhållits följande handlingar
rörande alternativa sträckningar för byggande af dubbelspår
mellan Rönninge och Saltskog, nämligen dels kostnadsförslag
för linjen N:o 2 (Glasbergalinjen) och N:o 4 (Strömslinjen) samt
för en »linje med fast hög bro öfver Södertälje kanal och station
i högt läge vid Näset», slutande på en kostnadssumma af resp.
5,480,000, 6,200,000 och 7,450,000, dels profiler och planer för
de båda sistnämnda linjerna, med anhållan om mitt yttrande
öfver ofvannämnda kostnadsförslag, får jag härmed meddela
nedanstående.

Såvidt jag kan finna vid genomseende af kostnadsförslagen,
är intet att i hufvudsak erinra mot de beräknade kvantiteterna,
sådana dessa framgå af de mig tillställda profilerna.

Beträffande de vid kostnadsförslagens upprättande tillämpade
å-prisen kan jag icke yttra mig om de pris per kvadratmeter,
som lagts till grund vid beräkning af kostnaderna för erforderligt
markförvärf, enär jag saknar kännedom om jordprisen i allmänhet
där i trakten; prisen förefalla mig emellertid icke vara
för högt upptagna.

Övriga å-priser synas vara likformigt tillämpade på alla tre
ofvannämnda kostnadsförslagen och har det, såsom sig bör, användts
de ä-priser, som betalas till entreprenören å statsbanan
Järna—Enstaberga för de arbeten, som å denna bana utföras på
entrepenad, hvarvid dock i fråga om linjen N:o 4 och »linjen
med station i högt läge på Näset» priset per kubikmeter för
större delen af sidoschakten höjts från 1: 25 till 2: -— kronor.
Enligt uppgift har detta skett dels på grund af svårigheten att
på nära håll kunna inköpa lämplig mark till rimligt pris för dylikt
sidoschakt, dels ock på grund af fyllnadsämnets långa transport
å den färdiga banan i anledning häraf. I detta speciella fall
synes det mig emellertid icke vara fullt lämpligt att utgå från
det grundpris — 1: 25 —, som betalas till entreprenören för statsbanan
Jama—Enstaberga; det gäller nämligen här ett så stort
arbete, koncentreradt på en plats, att en entreprenör genom anskaffande
af lämplig arbetsmateriel helt säkert skulle kunna åtaga
sig ifrågavarande sidoschaktsarbete afsevärdt billigare än eljest,
då det gäller jämförelsevis små arbeten på spridda ställen; för
min del anser jag, att å de ställen, där priset per kubikmeter
sidoschakt upptagits till 2 kronor, detsamma utan risk bör kunna
sänkas till kronor 1: 50.

Det bör emellertid här framhållas, att de ifrågasatta bankarne
öfver de sänka markerna vid Ström hafva sådan höjd, att
man icke kan vara säker på att de beräknade massorna komma

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

27 Nr 54.

att visa sig tillräckliga, i hvilket fall en ökning af kostnaderna
mycket väl kan tänkas, en ökning, hvars storlek dock icke torde
vara möjlig att på förhand med någon säkerhet bestämma.

Slutligen ber jag få nämna, att, enligt hvad som framgår
af här å byggnadsbyrån förvarade koncepthandlingar under åren
1898 och 1899, stakningsarbeten utförts för en »Strömslinje» med
hög bro öfver kanalen; detta förslag blef dock aldrig närmare
utarbetadt, enär det enligt undersökningsförrättarens utsago ansågs
olämpligt. Stockholm 23/b 1910.

Hj. Fogelmarck.

Öfveringenjör.»

Såsom herrarna häraf finna, har major Fogelmarck på af
honom angifna skäl ansett, att priset per kbm. för sidoskärningar
enligt Strömsförslaget, hvilket pris upptagits till 2 kronor, utan
risk skulle kunna sänkas till 1: 50. Den inbesparing eller
nedprutning, som härigenom skulle kunna åstadkommas, belöper
sig alltså till 300,000 kronor. Samtidigt har öfveringenjör
Fogelmarck bestämdt framhållit, att beräkningarna äro mycket
osäkra och att han ej vore viss om, att icke de beräknade
kostnaderna komme att öfverskridas, detta på grund af markens
beskaffenhet.

Men om man nu äfven iaktager den reduktion i fråga om
kostnaderna för Strömslinjen, som major Fogelmarck ansett
kunna göras, ställa sig i alla händelser kostnaderna för denna
linje fortfarande väsentligt högre än för Glasbergalinjen. Glasbergalinjen
skulle nämligen, som herrarna erinra sig, draga
5,400,000 kronor i byggnadskostnad, Strömslinjen med iakttagande
af major Fogelmarcks ändringsförslag, allteftersom man
väljer järnvägsstyrelsens eller reservanternas förslag, 5,900,000
kronor eller 7,150,000 kronor. Jag anser därför alla skäl tala
för att fortfarande förorda Glasbergalinjen.

Slutligen ber jag särskild!, med anledning af hvad den
siste ärade talaren framhöll, att frågan gärna kunde uppskjutas
ännu en gång, få lägga kammaren på hjärtat det angelägna i
att denna fråga nu verkligen definitivt af slutas. Som kammaren
känner, ha vi för närvarande ett sammanhängande dubbelspår
mellan Stockholms Central och Rönninge. Redan med nu
rådande trafik har det visat sig vara synnerligen svårt att på
linjerna söder om Rönninge sköta trafiken, och de betydande
tågförseningar, som förekomma vid jultiden och vid andra tillfällen,
då trafiken drifves upp abnormt i höjden, äro i väsentlig
mån att tillskrifva saknaden af dubbelspår söder om Rönninge.

Nu tillkommer emellertid en omständighet, som förtjänar det
största beaktande och som gör det helt enkelt till eu tvingande
nödvändighet, enligt min uppfattning, att omedelbart igångsätta

Ang. ytterligart
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jama.
(Forts)

Nr 54. 28

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.

(Forts.)

arbetet på dubbelspår mellan Rönninge och Jama. Den af
Riksdagen beslutade statsbanebyggnaden mellan Järna och Norrköping
beräknas Tara fullständigt färdig 1915, men redan den
1 juli 1913 skall bandelen Järna—Enstaberga — Enstaberga är, som
herrarne kanske känna, en station söder om Nyköping — vara
färdig att öppnas för trafik. Om man ej redan vid denna tid
är färdig med dubbelspåret mellan Rönninge och Järna, vet jag
verkligen ej, huru det skall gå att reda sig. Järnvägsstyrelsen
för sin del säger, att den fruktar, att resultatet blir, att trafiken
helt enkelt »läser» sig.

Nu skulle enligt reservanternas förslag ett belopp af 500,000
kronor ställas till Kungl. Maj:ts disposition för utläggande af
dubbelspår mellan Järna och någon punkt söder om Saltskog.
Men härigenom är icke mycket vunnet. Ty dessa arbeten kunna
fullbordas på ganska kort tid. Det är just sträckan mellan Rönninge
och Saltskog, som kräfver afsevärd tid, och särskildt kan
den stora brobyggnaden öfver kanalen, äfven om man får börja
arbetet nu, icke bli färdig förrän ett godt stycke in på 1913.
Det är därför som sagdt mycket angeläget, att frågan nu löses
i hela dess vidd. Och jag tillåter mig därför vördsamt hemställa
till kammaren, om icke efter den långvariga utredningen
af denna fråga, som, såsom den siste talaren sade, är mycket
gammal, man skulle kunna anse den mogen att definitivt lösas.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Efter det mycket

uttömmande anförande, som vi nyss hade äran höra från statsrådsbänken,
äro de flesta af de synpunkter, som den förste ärade
talaren anförde, bemötta. Men då jag emellertid har deltagit i
statsutskottets behandling af föreliggande ärende, har jag ansett
mig böra angifva de synpunkter och motiv, som för mig varit
afgörande, då jag ställt mig på den mening, som omfattats af
statsutskottets flertal.

Jag ber härvid till en början få säga det, att då jag läste
den kungl. propositionen, så ansåg jag i likhet med många
andra, att det är många skäl, som tala för Strömslinjen, och att
jag verkligen har bemödat mig om att, såvidt i min förmåga
stått, pröfva skäl och motskäl härutinnan. Jag har emellertid
nödgats ge vika för de enligt min mening mer öfvertygande
skäl, som föreligga för att i detta fall ansluta sig till Glasbergalinjen.

Den förste ärade talaren har sagt, att de intressen, på
hvilka man hufvudsakligen måste gifva akt, äro fem, nämligen
statens, den trafikerande allmänhetens, kanalens, Södertälje stads
och Igelstas intressen. Jag skall söka att något stanna vid de
tre förstnämnda intressena, men däremot egentligen icke vid Södertäljes
och Igelstas.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

29 Nr 54.

Då den första ärade talaren skulle klargöra hvad statens
intresse kräfde, utgick han från de kostnadsberäkningar, som
uppgjorts för Strömslinjen, jämförda med kostnadsberäkningarna
för Glasbergalinjen, och den argumentering, han framförde, gick
hufvudsakligen ut på att det måste bli billigare att bygga en
kortare linje än en längre. Jag tror dock, att man icke a priori
kan ansluta sig till denna tankegång. Jag ber att få erinra om
den s. k. sammanbindningsbanan här i Stockholm, som blef färdig
år 1871. Jag har funnit det lämpligt att undersöka hvad denna
3 km. långa bansträcka vid den tiden kostade i anläggning, och
därvid har det visat sig, att anläggningen af densamma kostade
staten 5 Vi miljoner kronor, och detta oaktadt staten då erhöll
betydande bidrag af Stockholms stad med afseende på markförvärf
och dylikt. Det har redan framhållits från statsrådsbänken,
att med undantag för en sidoskärning om 600,000 kubikmeter
samma enhetspriser ligga till grund för kostnadsberäkningarna
för Glasbergalinjen som för Strömslinjen. Aro således
dessa enhetspriser för högt beräknade för Strömslinjen, så
äro de lika mycket för högt beräknade för Glasbergalinjen. Följaktligen,
om bvggnadskostnaden på grund af att man lagt för
höga å-priser som grund för kostnadsberäkningen, i verkligheten
skulle kunna blifva billigare för Strömslinjen än som beräknats,
skulle förhållandet också blifva detsamma för Glasbergalinjen.

Den första ärade talaren fäste sig också mycket vid att
stationsbyggnaden vid Näset skulle draga en kostnad af 935,000
kronor och att den kostnaden afsevärdt öfversteg hvad samma
station, förlagd strax söder om Saltskog, skulle komma att kosta,
men jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på att
grundläggningen för en station, som skall uppföras på en bankfyllnad
af 20—22 meter öfver marken och där djupet från markens
nuvarande plan till fast botten är 12 å 14 meter, kommer
att draga betydande summor. Det behöfver man icke vara
byggnadstekniker för att inse, ty att en grundläggning på 34—
30 meters djup kräfver en ofantligt ökad kostnad, det ligger i
öppen dag.

Den ärade talaren påpekade svårigheterna vid utförandet
af bankfyllnad vid öfvergångarna öfver Glasbergasjön och Dånviken,
om Glasbergaförslaget följes, men enligt de uträkningar,
som man härvidlag har att bygga på, skulle bankfyllnaden vid
dessa öfvergångar icke komma att omfatta mera än 186,000 kubikmeter.
Då frågar jag kammaren, hvad är en bankfyllnad
af 186,000 kubikmeter mot en bankfyllnad af 800,000 kubikmeter,
som Strömsförslaget skulle kräfva?

Det andra intresset, som den ärade talaren sökte ställa i
förgrunden, var den trafikerande allmänhetens. lian utgick därvid
från den enligt min mening riktiga synpunkten, att den

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.
(Forts.)

Nr 54.

Ang. ytterligare
järnvägsspår
mellan Rönninge
och Jäma.

(Forts.)

30 Onsdagen den 25 Maj, f. m.

merkostnad, som vägförlängningen skulle draga, blefve den trafikerande
allmänhetens, ty staten kunde icke bära den. Jag ber
herrarna att vara så vänliga och se efter i slutet på den kungl.
propositionen. Där finnas uppgifter på de nuvarande och de
efter utförande af den s. k. Glasbergalinjen beräknade afstånden
från Stockholm Centralstation till stationer söder och väster om
Södertälje, och på den merkostnad, som komme att drabba den
trafikerande allmänheten med afseende på såväl biljettpriser som
fraktgodsafgifter från en del uppräknade stationer. Af uträkningen
framgår, att för tredje klass biljett komme merkostnaden
vid resa mellan Stockholms Centralstation och två af samtliga
där uppräknade stationer att blifva 20 öre per biljett. Med
afseende på fraktgodsafgifterna blefve enligt den högsta tariffen
den högsta ökningen 5 öre för 100 kilogram och den lägsta 0
öre samt enligt den lägsta tariffen den högsta ökningen 1 öre
för 100 kilogram och den lägsta 0 öre. Jag kan icke finna, att
dessa siffror på något sätt äro ägnade att verka afskräckande.

Så var det kanalens intresse. Alla äro dess bättre eniga
därom, att kanalens intresse bör tillgodoses på sådant sätt, att
järnvägen framföres på fast bro på segelfri höjd. Om den saken
råda inga delade meningar. Men jag tillåter mig erinra om att
kanalens intressen, såvidt jag förstår, icke i allo äro tillgodosedda
därigenom att det krafvet tillgodoses. Tv det är ingalunda
uteslutet — och jag kan icke finna att den utredning,
som är utförd af major Broomé, på något sätt är uttömmande
såsom bevis för en motsatt uppfattning — att för framtiden
tänka sig en för kanalen fördelaktigare sträckning än den nuvarande.
Men hur skulle det ställa sig, om vi byggde en järnväg
i enlighet med deras önskningar, som föredraga Strömslinjen?
Såvidt jag förstår, blefve det omöjligt att föra fram kanalen
i någon annan sträckning än den, som den för närvarande
har. Och jag får säga, att detta skäl för mig varit afgörande
vid pröfning af denna fråga. Jag har efter det studium, jag
ägnat frågan, icke kunnat komma till annan uppfattning, än att
det enda riktiga vore att förlägga öfvergången öfver kanalen
norr om Södertälje, tv genom att man låter järnvägen korsa
kanalen norr om Södertälje förhindrar man icke möjliga framtida
planer med afseende på Södertälje kanals utveckling. Jag
ber vidare få erinra därom, att man genom att låta öfvergången
gå norr om Södertälje får en station mindre, ty enligt Strömsförslaget
skulle det bli en ny station vid Näset och Södertälje
station fortfarande vara kvar. Det är uppenbart, att två stationer
kräfva betydligt ökad personal, hvaraf ökade driftkostnader
blifva en följd.

Slutligen tillåter jag mig erinra därom, att staten af Södertälje
stad erbjudits kontant 200,000 kronor och fri mark till ett

Onsdagen den 25 Maj, f. m. 31

värde af öfver 300,000 kronor samt af C. F. Liljewalchs stamhus
mark till ganska betydande värde. Räknar man samman
alla dessa bidrag, kan man enligt min mening icke åsätta desamma
ett lägre värde än närmare 600,000 kronor.

Nu sade den förste ärade talaren, att man enligt Strömsförslaget
— jag tillåter mig återgå dit — kommit till den häpnadsväckande
summan af 850,000 kronor för markförvärf. Men
om vi se efter här i papperen, skola vi finna, att man därvidlag
utgått från jordområdenas nuvarande taxeringsvärden. Och jag
vill hemställa till kammaren, om man kan tro, att man vid en
expropriation af dessa markområden skulle komma till lägre
värden för desamma än deras nuvarande taxeringsvärden. Själf
har jag icke varit med om någon expropriation, men jag har
varit i tillfälle att se handlingarna i flera sådana ärenden, och
jag har icke sett exempel på att värderingsmännen satt värdet
af exproprierad mark lägre än taxeringsvärdet.

Jag har ingen garanti för att Södertälje stad står för sitt
anbud till ett annat år, om ärendet nu uppslcjutes, och då sålunda
enligt min mening hvarken statens, kanalens eller den trafikerande
allmänhetens intressen på något sätt trädas för nära
genom ett bifall till statsutskottets hemställan, utan tvärtom enligt
min mening främjas därigenom, tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till densamma.

Herr Stärner förenade sig med herr Nilson i Örebro.

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman! Jag skall tillåta
mig att yttra några ord med anledning af de två sista anförandena
i kammaren, och jag anhåller att först få upptaga till bemötande
något af hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet
nämnde i sitt anförande.

Herr statsrådet underkände min beräkning af driftkostnaden.
Jag ber då att få framhålla, att den beräkningen stödde sig
uteslutande på siffror i den kungl. propositionen, hvartill jag
endast lade den, såsom jag tror, fullt befogade erinran, att det
måste kosta mera att trafikera en längre än en kortare väg samt
att denna kostnad måste drabba antingen statens järnvägar eller
den trafikerande allmänheten. Då skillnaden mellan Strömslinjen
och Glasbergalinjen i våglängd motsvarar fullt en zon, synes det
mig tydligt i hvilket fall denna kostnad kan räknas till nackdel
eller till fördel.

Vidare ber jag att få säga, att jag tror icke, att mina ord
folio sig så, att jag helt underkände beräkningarna äfven angående
tiden för tågens framförande, men jag sade, att detta icke
hade på långt när samma betydelse som driftkostnaden och där -

Nr 54.

Ang. ytterligare
järnvägsspår
mellan Rönninge
och Jämo.
(Forts.)

Nr 54. 32

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
jämvägsspdr mellan
Rönninge
och Jämo.

(Forts.)

för icke borde läggas till grund för beräkningarna så som skett
i den kungl. propositionen.

Nu sade herr statsrådet det, att dessa beräkningar angående
Strömslinjen äro, om jag förstod honom rätt, så slutförda, att
man på dem borde kunna grunda sitt omdöme. Herr statsrådet
omnämnde, att den kände fackmannen Winell varit i tillfälle att
granska siffrorna och funnit dem riktiga. Det är rätt egendomligt,
att en person, som tagit ett sådant parti i denna fråga som
den för mig fullständigt obekante Winell och hans vitsord skall
tillmätas sådan betydelse. Jag har emellertid nu fått höra personer
yttra, att de ingalunda hyste samma stora förtroende för
denna person som herr statsrådet, och de grundade denna sin
uppfattning på erfarenheterna af Winell på andra orter gjorda
beräkningar. Jag känner, som sagdt icke herr Winell, men det
är klart, att han är ytterst intresserad för att Glasbergalinjen
må komma till stånd — af hvilken anledning är mig obekant.
Icke mindre intressant var det att få höra, att i denna sena
timme af frågans behandling chefen för statens järnvägars banbyggnadsafdelning
fått tillfälle att yttra sig om denna järnvägsbyggnad.
Jag kan icke förneka, att det förefallit mig rätt egendomligt,
att icke hela denna fråga förut lagts i dennes hand och
att han ej hela tiden tillmätts den auktoritet, som erfordras för
att helt bedöma denna fråga. Nu, sedan frågan är slutbehandlad
i statsutskottet och då Riksdagen står färdig att fatta sitt
beslut, nu har herr statsrådet och chefen för civildepartementet
funnit anledning att höra efter hvad chefen för banbyggnadsafdelningen,
öfveringeniör Fogelmarck, haft att säga i frågan.
Jag vet icke, om det kan vara så angenämt för en tjänsteman i
ett ämbetsverk att på detta sätt, då ett arbete är afslutadt af
en annan tjänsteman i samma verk, utöfva kritik öfver det.
Jag tviflar emellertid på, att det kan vara angenämt. Dessutom
vill jag säga, att det framgår af profilerna, som äro bifogade
kostnadsförslagen, att de massor, med hvilka järnvägsstyrelsen
räknat, icke äro omöjliga att få fram, om man skall gå just den
linjen, som järnvägsstyrelsen nu förordar. Mina anmärkningar
rörde sig därom, att jag tror, det man kan finna en vida bättre
sträckning, blott man får någon tid på sig för att anställa en
opartisk undersökning, och då är det nog skäl i att låta banbyggnadsafdelningen
också vara med från början.

Trots det oangenäma för en tjänsteman att sålunda behöfva
kritisera en kollegas utlåtande och trots försöken att, såvidt
jag kunde höra, på det bästa möjliga sätt klargöra, huru
de stora siffrorna uppkommit, var det ändå omöjligt för herr
Fogelmarck att icke finna de af mig påpekade massorna och
priset för deras undanskaffande för högt värderade — det blef
äfven honom för starkt —. Nu är ju denna granskning så sent

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

33 Nr 54.

utförd, att den knappast kan komma under slutlig kritik här i
kammaren. Man har emellertid ingenting att förlora på ett uppskof,
men man har att vinna en fullständigare utredning, som
kan medföra väsentliga förbättringar både för staten och för den
trafikerande allmänheten. Under sådana omständigheter och
särskilt med hänsyn till att nu äfven herr statsrådet funnit anledning
att låta öfveringeniör Fogelmarck som hastigast granska
det här förslaget, tror jag, att det är skäl i att låta frågan hvila.

Herr statsrådet förklarade, att man vid uppgörandet af
kostnadsberäkningarna gått, hvad beträffar såväl ena som andra
linjen, efter samma normer. Jag tillåter mig uttala mitt tvifvel
därom och vill häfda den uppfattningen, att en sådan opartisk
granskning, som jag i mitt förra anförande påkallade, skulle
ådagalägga, att man icke räknat efter samma normer. Jag vill
påpeka, att något sådant som två kronor per kubikmeter icke
någonstädes förekommer i beräkningarna för Glasbergalinjen.
Så talade herr statsrådet och äfven den senaste ärade talaren
om de två stationerna. Ja, är det herrarnas mening att ställa
Igelsta utan station? Annars får Igelsta lof att ha en station
på annat ställe, såsom här är föreslaget.

Kostnadsberäkningar för en eventuell bro i stället för bank
har järnvägsstyrelsen för länge sedan uppgjort och därvid funnit,
att underhållskostnaderna ställa sig för höga, sade herr statsrådet.
Äfven denna fråga borde ju få tagas under ompröfning.

Så kommer herr statsrådet till sitt sista och starkaste argument,
nämligen den stora brådskan med att få detta arbete
•afslutadt. Herr statsrådet sade, att bandelen Järna—Enstaberga
beräknas vara färdig år 1913, och att man icke visste, hur man
skulle kunna reda sig, om ej banbvggnaden i sin helhet då vore
färdig. Järnvägsstyrelsen, med hvilken herr statsrådet meddelat
sig i frågan, hade förklarat, att den var rädd för, att det i annat
fall helt och hållet skulle »läsa sig», som herr statsrådets
ord folio. Mot detta vill jag påpeka, att det i den kungl. propositionen,
som är vidfogad utskottets betänkande, å sidan 42,
göres följande uttalande :

»Då det är af synnerlig vikt, att detta arbete blir fullbordadt
intill den tid, då statsbanan Järna—Norrköping i sin helhet
kan öppnas för trafik, hvilket beräknas kunna ske senast under
loppet af år 1914, torde arbetena böra fördelas på åren 1910—
1914 och härför erforderliga anslag ställas till järnvägsstyrelsens
förfogande enligt följande plan» etc.

Detta lämnar enligt mitt förmenande icke något tvifvel öfrigt,
om att, när detta skrefs, både herr statsrådet och järnvägsstyrelsen
hade den uppfattningen, att det var tillräckligt, om
arbetet blefve afslutadt först år 1914. Sedan detta skrefs, har
emellertid arbetet ^blifvit så pass försenadt, att man nu, som

Andra Kammarens Prof. 1910. Nr 54. 3

Ang. ytterligart
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.

(Forts.)

Nr 54. 34

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jama.

(Forts.)

herr statsrådet medgaf, icke kan beräkna, att det blir slutfördt
förrän år 1915, och här talas det om, att detta skall vara färdigt,
när banan i . sin helhet öppnas för trafik, och häri finner
jag icke något skäl att påskynda företaget.

Herr Nilson yttrade något, som jag icke förstod, då han
talade om att stationen på Näset blefve så dyr, därför att den
skulle ligga 20 å 22 meter öfver marken och att djupet från
markens nuvarande plan till fast botten skulle vara 12 meter.
Af denna anledning skulle stationen sluka så kolossalt kapital.
Häraf vill det synas, som om det vore meningen att bygga stationen
på eu galge eller något dylikt, men det är icke meningen.
Stationen kommer att ligga på 20 å 22 meters höjd öfver Södertälje
nuvarande station, ingalunda öfver marken, på en utmärkt sandbotten,
och den kommer sålunda icke att ha 12 meter till fast
botten. Herr Nilson förblandade området för stationen med det
område, där bankfyllnaden skulle gå fram.

Så talade herr Nilson om den fria marken, som man skulle
få af Södertälje, och hvilken skulle kunna värderas till 300,000
kronor. Beträffande det område, som man skulle erhålla af det
Liljewalchska sterbhuset, uppgaf herr Nilson ingen siffra; men
han förmenade, att det hela skulle uppgå till ett värde af icke
mindre än 600,000 kronor. Om vi mot all förmodan till nästkommande
år skulle finna oss vilja gå med på Glasbergaförslaget,
så tror jag icke, att det är någon risk för, att ej Södertälje
stad skall lämna marken för att få station å en sådan plats, att
tomterna vid de Ekenbergska gärdena — desamma, som, såsom
en gång ifrågasattes, skulle tagas i anspråk för Södermanlands
regemente — blefve så värdefulla som möjligt. Hvad beträffar
den Liljewalchska egendomen, har jag hört, att den icke kan
värderas högre än till 200,000 kronor. Men äfven om man sätter
värdet till 300,000 kronor, så utjämnas enligt mitt förmenande
väl den saken därigenom, att vi å andra sidan nedbringa kostnadsberäkningarna
högst betydligt. Man har utgått från taxeringsvärdet
för marklösen, säger herr Nilson. Ja, så står det i propositionen,
men jag har ändå icke kunnat få klart för mig vid besök
på platsen, huru man kommit till sådana fruktansvärda siffror.

Såvidt jag kan finna — och det tror jag, att jag försökt
ådagalägga — finnes det icke någon risk för att uppskjuta det
definitiva beslutet om den riktning, i hvilken järnvägen bör dragas
fram ännu ett år, då man i alla fall ställer till Kungl. Maj:ts
disposition tillräckligt med penningar för anläggande af ett dubbelspår.
Men jag tror, att vi därigenom ha att vinna väsentliga
besparingar och väsentliga fördelar för den trafikerande allmänheten,
och det vore sorgligt, om icke Riksdagen skulle vilja göra
allt för att vinna dessa fördelar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

35 Nr 54.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Till en början ber jag att få uttala min uppriktiga glädje öfver
att hela statsutskottet nu står enigt om den meningen, att järnvägen
måste dragas öfver Södertälje kanal på fast bro och på segelfri
höjd, och att sålunda alla förslag om en svängbro eller en halfhög
bro numera torde få anses bragta ur världen. I sammanhang
därmed ber jag att få komplimentera dem af statsutskottets
reservanter, b vilka i fjol ifrade för ett sådant provisoriskt förslag
med svängbro eller halfhög bro, för att de nu gifvit vika för
de onekligen starka sakskäl, som tala mot eu dylik olämplig anordning.
Om man sålunda nu får se bort från dessa provisoriska
förslag och väl också får anse förslaget om »hårnålskroken» affördt
från dagordningen, skulle för lösningen af denna stora
kommunikationsfråga återstå i stor sedt endast två alternativ,
Glasbergalinjen och Strömslinjen. Regeringen och statsutskottets
majoritet ha på grundvalen af järnvägsstyrelsens undersökningar
och utredningar uttalat sig för det förra alternativet, åtta reservanter
hafva på grundvalen af misstro till järnvägsstyrelsens
utredning uttalat sig för det senare. För såväl den ena som
den andra meningen ha naturligtvis varit bestämmande hänsyn
dels till de olika trafikbehof, som det här gäller att tillgodose,
dels till den terräng, som banan har att genomlöpa och dels
slutligen också till kostnaderna. Om jag nu skulle företaga mig
att framlägga en motiverad mening om de inbördes fördelarna
och olägenheterna utaf dessa två alternativ, och om jag skulle
försöka tvinga den meningen på herrarna, skulle det helt säkert
icke lyckas, ty herrarna skulle naturligtvis säga, att jag vore
ortsrepresentant och liksom andra sådana icke kunde hålla isär
ortsintresset och riksintresset. Det skulle icke alls förvåna mig,
om man tänkte så. Jag brukar göra det själf. Ifall jag får
höra en ortsrepresentant utveckla de skäl, som från allmän synpunkt
tala för det ena eller det andra alternativet i en fråga,
hvari hans ort är starkt intresserad, så ligger det för mig så
nära till hands att tro, att han utan att veta det sammanblandar
riksintresset och ortsintresset. När jag sålunda häromdagen fann,
att min ärade vän på östgötabänken, Axel Ekman, i en reservation
sökte förmå oss att bryta sönder, järnvägsstyrelsen och
flytta en viktig del däraf till det härliga Östergötlands metropol
för att taga i anspråk ett par händelsevis lediga bankhus, så
undrade jag, om icke den mannens eljest så klara omdöme i någon
liten mån var fördunkladt af ortspolitiska hänsyn.

På grund af denna allmänna misstro till ortsrepresentanters
omdömesförmåga skall jag icke här tillåta mig att utveckla min
mening angående hvilket af dessa alternativ från allmän synpunkt
bör föredragas. Men på samma gång gör jag anspråk på
hvarje hederlig mans rätt att blifva trodd på mina ord, när jag

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.
(Forts.)

Nr 54. 36

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.

(Forts.)

meddelar sakuppgifter, som jag haft tillfälle att kontrollera, och
angående hvilka det bör tillerkännas mig en viss sakkännedom
såsom representant för orten.

Hela denna frågas utgång hänger väl egentligen på spörsmålet,
huruvida järnvägsstyrelsens uppgifter äro riktiga eller icke.
Jag skall då, trogen min föresats, alldeles afhålla mig från att
uttala något omdöme, huruvida järnvägsstyrelsen, i allmänhet
sedt, bör anses ha förverkat Riksdagens förtroende och huruvida
statens järnvägar f. n. kunna anses stå under fackmässig ledning
eller icke. Jag skall ej heller inlåta mig på att söka gifva svar
på den frågan, huruvida det är alldeles otänktbart, att en kortare
järnvägslinje, dragen öfver en sank och mycket otjänlig terräng
plus ett bispår på 2,2 eller 3,2 km. plus två stationer, verkligen
kan i anläggning och drift ställa sig dyrare än en något längre
linje, dragen öfver en terräng, som till större delen icke är sank
och otjänlig, med en station och utan bispår. Men när det här
anmärkts mot järnvägsstyrelsens kostnadsberäkningar, att de äro
i hög grad öfverdrifna, till nackdel för Strömsalternativet, skall
jag be att få göra ett par erinringar. I järnvägsstyrelsens kostnadsförslag
för Strömlinjen ingår en post för jordlösen med nära
850,000 kronor. Järnvägsstyrelsen har därvid utgått från jordens
taxeringsvärde, som utgör kronor 2:55 per kvadratmeter. Därvid
vill jag meddela, att för mark på Södertälje stads område, sämre
belägen än den nu ifrågavarande, har Södertälje stad af ett
industribolag varit erbjuden 3 kronor per kvadratmeter. Bolaget
begärde att få marken på hand, men stadsfullmäktige afslogo
anbudet, därför att de ansågo den erbjudna köpeskillingen vara
alldeles för låg. Vidare ha jordägarne för ett stycke af den
mark, som skulle erfordras för Glasbergalinjen, efter mycken
prutning, begärt kronor 5: 50 ä 6 kronor per kvadratmeter. I
detta afseende bör man vidare taga hänsyn till en annan omständighet,
nämligen att just genom den mark, som skulle erfordras
för Strömslinjen, har Södertälje stad tänkt draga en kanal
från Saltsjön till Mälaren. Denna kanal är inlagd på ett förslag
till stadsplan, som uppgjordes 1902, och detta förslag har vunnit
Kungl. Maj:ts fastställelse.

I sammanhang härmed ber jag att få rätta en oriktig uppgift,
som kommit fram under den offentliga diskusssionen i denna
fråga. Det har sagts, att denna nya kanal skulle vare tre gånger
så lång som den gamla. Så är ej förhållandet. Den gamla är
2,800 meter lång, tre gånger detta skulle bli 8,400 meter. I själfva
verket utvisa de kartor, som jag sett förslagsvis upprättade öfver
den nya kanalen, att denna skulle få en längd af jämnt 6,000
meter. Den nu af mig anmärkta uppgiften innebär således en
liten öfverdrift af 2,4 kilometer. Man har vidare beträffande
denna nya kanal sagt, att den skulle ställa sig så dyrbar, att

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

37 Nr 54.

det ej vore tänkbart för Södertälje att bringa den till utförande.
Därvid är då att märka, att man tänkt att bygga kanalen så
att säga i två tempi, först den del, som skulle sträcka sig från
Saltsjön till Saltskogsfjärden och sedan den återstående delen.
Södertälje stad skulle genom utförande af den förra delen af
arbetet erhålla en synnerligen förmånlig hamnbassäng. Utmed
denna har staden mark, som med fördel skulle kunna indelas
till industritomter. Genom försäljning af dessa tomter, hvilka
helt säkert skulle bli mycket begärliga, har man beräknat erhålla
medel till betäckande af åtminstone någon del af kostnaderna
för den öfriga kanalens fullbordande. Att denna kanal för
staden skulle vara af stor betydelse, lärer vara uppenbart, liksom
att staden såsom ägare till den mark, som kanalen skulle genomlöpa
och som nu erfordras för Strömslinjen, icke vill släppa den,
utan håller på den samt fordrar, att ett synnerligen högt värde
sättes på dessa tomter i händelse af expropriation. Jag tror ej,
att det ligger någon öfverdrift i att säga, att, i händelse denna
för staden synnerligen värdefulla mark exproprieras, så kan
expropriationssumman mycket lätt komma att gå upp till det
dubbla, ja, till och med tredubbla taxeringsvärdet, och då bli
ytterligare åtskilliga hundratusentals kronor lagda på debetsidan
för Strömsförslaget.

Om nu Riksdagen i år beslutar sig för att biträda reservanternas
mening och således i hufvudsak afslår propositionen,
så skulle nya utredningar företagas och saken komma igen
nästa år. Då är att märka, att den föreslagna kostnadsberäkningen
för Glasbergaalternativet är upprättad under förutsättning
af bidrag till kostnaderna dels från Södertälje kanal- och slussverks
aktiebolag, dels från C. F. Liljewalchs sterbhus och dels
från Södertälje stad. Värdet af den mark, som skulle lämnas
af Liljewalchs sterbhus, torde uppgå till omkring 30,000 kronor,
värdet af kanalbolagets mark torde utgöra omkring 5,000 kronor,
och beloppet af Södertälje stads bidrag torde, lågt beräknadt,
utgöra omkring 482,000 kronor. Man har uppkastat den frågan:
är det sannolikt, att dessa bidrag kunna påräknas, om frågan återkommer
nästa år och om det befinnes, att Glasbergaförslaget skulle
fortfarande anses vara fördelaktigare? Jag har gjort efterforskningar
härvidlag, och såvida jag genom dessa kunnat inhämta, är det antagligt,
att bidragen från kanalbolaget och Liljewalchs sterbhus fortfarande
skulle stå till buds. Så är däremot icke fallet med Södertälje
stads bidrag. Det torde få anses i hög grad ovisst, om
detta fortfarande erbjudes. Jag har för att skaffa mig visshet
i detta afseende talat med några af stadsfullmäktiges ledamöter
i Södertälje och därvid fått olika besked. Att det kan råda olika
meningar i denna fråga, beror därpå, att redan vid frågans
föregående behandling framträdt en ganska stark opposition

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.

(Forts.)

Nr 54. 38

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Järna.
(Forts.)

mot att staden på detta sätt skulle lämna bidrag till byggande
af en statsbana. Man har först och främst sagt, att det vore
obilligt, att staden skulle göra denna uppoffring, enär man ansett,
att redan de allmänna synpunkter, som tala för att man
bör draga fram banan öfver Södertäljeslussen, äro tillräckligt
starka för att motivera ett sådant förslag. Man har vidare sagt,
att det vore så mycket mera obilligt att fordra bidrag härtill
från Södertälje, som exempelvis Glasbergaalternativet, oaktadt
det onekligen medför fördelar för staden, dock medför en olägenhet,
som delvis uppväger fördelarne, nämligen att staden får
genom en bebyggd del af sitt område en lifligt trafikerad järnväg
med tåghvisslingar och rök. Och särskildt med hänsyn till
stadens egenskap af badort har man ansett detta vara i hög grad
olämpligt. Motståndet har egentligen kommit från dem, som
bruka förtjäna på badgästtrafiken, men till dessa ha äfven sällat
sig sådana, som ha egendomar på det område, som järnvägen
skulle upptaga och som man nu under de sista åren försökt såvidt
möjligt hålla fritt från bebyggande. Ifrågavarande personer
ha hållit ett protestmöte mot beslutet att lämna bidrag till
järnvägen. Om frågan kommer tillbaka ännu en gång till stadsfullmäktige,
så är det fara värdt, att de, som ej vilja vara med
om saken, kunna förhindra bidragets lämnande. Ty vi få komma
ihåg, att numera erfordras två tredjedels majoritet inom den
kommunala representationen för beviljandet af nya anslag, och
det är alltför möjligt, att opponenterna i denna sak skulle kunna
åstadkomma mer än en tredjedel. För att ej bli missförstådd
vill jag tillägga, att jag för min personliga del sannolikt skulle
anse mig skyldig att så mycket jag kan arbeta för att staden
fortfarande lämnar bidraget, om frågan uppskjutes. Men, mina
herrar, vi småstadsborgmästare äro icke några själfhärskare, och
i en dylik ekonomisk fråga anser sig hvar och en stadsfullmäktig
— kanske med rätta ■— begripa saken lika bra som vi. Under
sådana förhållanden betyda mina åtgöranden härvidlag ej så
mycket, äfven om jag skulle anstränga mig för att arbeta för
anslaget.

Antag alltså, att Riksdagen biträder reservanternas mening
och i hufvudsak afslår den kung! propositionen, då måste järnvägsstyrelsen
företaga förnyade utredningar och undersökningar.
Antag vidare, att dessa för sjätte gången företagna undersökningar
ådagalägga, att järnvägsstyrelsens förut under tjänstemannaansvar
verkställda undersökningar i hufvudsak äro riktiga.
Detta skulle då innebära, att Glasbergaförslaget fortfarande är
för staten ekonomiskt fördelaktigare än Strömsförslaget, och det
skulle därjämte innebära, att Glasbergaförslaget är så mycket
fördelaktigare än Strömsförslaget, att det bör antagas, äfven om
bidraget från kommunens sida icke utgår. Då det nu är allt -

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

39 Nr 54.

för möjligt, att detta bidrag helt eller delvis icke inflyter, kan
det hända, att Glasbergalinjen nästa år måste af Riksdagen
accepteras, oaktadt kostnaden för densamma då ställer sig ett- eller
flera hundratusen kronor högre än i år. Hvad har Riksdagen
då vunnit med att i år uppskjuta frågan?

Jag skall, herr talman, icke tillåta mig framställa något
yrkande.

Herr Sjö: Då sistlidet års Riksdag afslog ett liknande för slag

som detta, nämligen i fråga om en ny järnvägslinje eller
den s. k. Igelstalinjen, från Rönninge till Södertelje, så hoppades
man, att man skulle få en ny utredning, gående i den riktningen,
att järnvägen skulle dragas åt samma håll, som den nu
går, såsom den genaste och ovillkorligen enligt mitt förmenande
flen allra bästa linjen. Man hoppades så mycket mera härpå,
som vi då hörde herr Civilministern starkt betona, att jordmånen
från Rönninge och Glasberga med där befintliga berg och två
sjöar jämte dalgångar var af en beskaffenhet, som gjorde den
jämförlig med den terräng, som Bohuslänsbanan genomlöper, där
så många miljoner blifvit nedlagda i och för fyllande af den ena
banken efter den andra, allteftersom dessa sjunkit. Jag behöfver
ej erinra herrarna om de antydda sorgliga förhållandena i
Bohuslän, där järnvägen var kostnadsberäknad till mellan 13
och 14 miljoner kronor, men i fråga om hvilken kostnaderna nu
till följd af bankernas sjunkning sprungit upp till omkring 20
miljoner kronor -— vi hade tillfälle konstatera detta af handlingarna,
då vi häromdagen beviljade ^ytterligare öfver 2 miljoner
kronor för banans fullbordande.

Denna Glasbergalinje, som, såsom här blifvit nämndt, måste
dragas öfver två sjöar och sprängas in i de stora bergen, där
vidlyftiga tunnelanordningar måste vidtagas, kan ej gärna sluta
med den summa, som kostnadsberäkningarna utvisa, 6,280,000
kronor, om man därjämte tar i betraktande, att stationerna måste
utvidgas, utan kommer säkert, enligt mitt förmenande, att vålla
en betydligt större kostnadssumma.

Herr civilministern nämnde, att de kostnadsberäkningar,
som järnvägsstyrelsen gjort sig besvär med att verkställa öfver
linjen Rönninge—Saltskog eller den s. k. Strömslinjen med fast
bro öfver Södertälje kanal, skulle uppgå till 7,450,000 kronor.
När det sattes i fråga, huruvida icke dessa beräkningar vore för
höga, så blefvo de granskade af major Fogelmarck och befunnos
i hufvudsak riktiga, men major Fogelmarck kom slutligen
till det resultat, att 300,000 kronor skulle det kunna minskas på
dessa beräkningar. När jag hörde detta, får jag säga, att jag
tänkte, att här möjligen en nolla kunnat falla bort, ty det blir
alldeles för mycket för de tre kilometerna, såsom reservanterna

Ang. ytterligare
järnvägsspår mel
lan Ränninge och
Jämo.
(Forts.)

Nr 54. 40

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.
(Forts.)

omnämnde. De tre kilometerna från Igelsta till Saltskog skulle
uPPgil till 6,150,000 kronor, och det kan väl icke vara möjligt.
Det kan enligt min uppfattning icke vara möjligt, att dessa tre
kilometer skulle kunna gå upp till en så afsevärd summa. Herrarna
ha nog läst reservationen, där det heter, att då sträckan
Jäma—Saltskog af järnvägsstyrelsen beräknats draga en kostnad
af 800,000 kronor, och sträckan Rönninge—Igelsta en kostnad
af 500,000 kronor, och då dessa 1,300,000 dragas ifrån de
7,450,000 kronor, som hela Strömslinjen skulle kosta, så återstå
för den ej mer än omkring tre kilometer långa linjen Igelsta—
Saltskog ej mindre än 6,150,000 kronor. Det är så orimligt, att
till och med en icke fackman kan förstå, att det icke är, såsom
det skulle vara. Hvad skälet är, det kan man väl ana sig till.

Hvad nu denna reservation angår, så får jag säga, att jag
icke kan i alla delar godkänna densamma, men jag har måst
vara med om den, för att man skall kunna få en ny utredning
till stånd. Man har sökt få en utredning af ojäfviga, opartiska
fackmän, gående i den riktning man vill ha den, nämligen åt
det hållet, som järnvägen nu dragits, så att man skulle slippa
gå öfver sjöar, genom berg och ner i dalar, där bankarna sjunka.
Det har man önskat och velat, men oaktadt frågan är före för
fjärde gången, har den ännu icke framkommit såsom man önskat.

Skulle man nu på sätt Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit
taga Glasbergalinjen, hvad skulle följden då blifva? Herrarna
se på kartan. Vi få för all framtid en tvärbana att trafikera,
med två stationer. Jag får verkligen säga, att jag aldrig
sett något dylikt underdela den tid jag varit med om att behandla
järn vägsfrågor i Riksdagen, och jag hoppas också, att
herrarna icke gå in härpå, tv det är något, som är underligt
och mer än underligt.

Under förlidet års riksdag, då denna fråga förelåg bär, tog
jag mig friheten jämte några andra reservanter att påpeka, hur
denna fråga lämpligast och bäst skulle kunna ordnas, nämligen
på det sätt, att man byggde en ny bro i närheten af den nu
befintliga s. k. svängbron, och jag tror det skulle gått lyckligt
och väl, om detta beslut fattats, tv denna svängbro hade kunnat
fästas på eu pir midt i kanalen, kanalen hade kunnat vidgas till
18 ä 20 meter, och svängbron kunde svängts, så att båtar från
båda hållen skulle ha kunnat mötas i kanalen. På samma sätt
hade man nu kunnat göra. Nu har ju ingenjörsvetenskapen
hittat på en ny sorts bro, klaffbro, och en järnvägsman, ledamoten
af Första kammaren, generalkonsul Fränckel, har genom sakkunnig
person låtit upprätta ritningar till en 20 meters spantbro,
som skulle förläggas så, att kanalen blir förbredad vid bron och
ändan af samma, på det att båtar skola kunna mötas där till ett
dubbelt antal emot de, som nu gå genom kanalen, än som nu

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

41 Nr 54.

är fallet. Den ifrågavarande bron skulle komma att svängas
upp med elektrisk kraft på 30 sekunder och igenläggas lika fort
— komme att förreglas, så att trafiksäkerheten Olif ver god.

Orsaken till att jag icke vara med om att bygga en sådan
där ofantligt hög bro med åtföljande höga bankar, hvilka skulle
fördyra anläggningen omkring 3 a 4 miljoner kronor, anser jag
vara den, att antalet båtar på Södertälje kanal i rätt väsentlig
grad minskats — under de senaste tre åren har deras antal
minskats med 14 Va °/o. Orsaken härtill åter, skulle, har det
sagts mig, vara den, att man börjat använda större båtar, emedan
man funnit det vara i alla afseenden fördelaktigare att öfverföra
på en större båt allt, som förts på tre eller fyra småbåtar.

Järnvägsstyrelsen har också uttalat sig något underligt
rörande omöjligheten af att hafva en sväng- eller klaffbro, enär
den har sagt, att tågens antal skulle komma att ökas rätt väsentligt
under de närmaste åren, så att ifrån att nu vara 55 skulle
de år 1915 ha ökats med 17, så att de bli 72, och från 1915

till 1920 skulle de ökas med 20 eller till 92 tåg. Men hur järn vägsstyrelsen

har kunnat få dessa siffror å tågökningar under
de närmaste tio åren, det har man icke fått någon uppgift om,
utan det har, enligt min uppfattning, endast varit ett hugg i
luften, en uppgift, tagen på en höft. Jag kan icke se någon
annan grund för detta järnvägsstyrelsens påstående, och jag ber
i detta fall få erinra herrarna om, hur tågökningen varit under
de föregående 50 åren. Herrarna veta, att det är öfver 50 år,
sedan denna järnväg, västra stambanan, var färdig, och de första
åren var det 6 tåg dagligen fram och tillbaka från Stockholm.
Under denna tid ha de ökats till 55, och alltså med icke fullt

ett tåg om året. Skulle de ökas på samma sätt under de när maste

åren härefter med ett tåg hvarje år, så skulle vi under
de närmaste åren hafva en ökning af tio tåg i stället för, som
järnvägsstyrelsen påstår, 37. Lika gerna tror jag min beräkning
är rätt, som järnvägsstyrelsens i detta hänseende.

Jag skall icke tillåta mig att beteckna dessa och andra beräkningar
med någonting annat, än att jag behåller dessa uttydningar
för mig själ! Underligt är det emeliartid.

Nu bör man också tänka sig, att därest Riksdagen beslutar
i enlighet med Kungl. Maj:ts och utskottets hemställan, så få
vi en förlängning på järnvägen af 21h kilometer. Detta är
visserligen en kilometer kortare i år än i fjol, då frågan om
Igelstalinjen eller den s. k. hårnålskroken var före; men äfven
detta betyder ej så litet, när 55 tåg om dagen skola gå där, och
då, efter hvad det sagts mig, kostnaderna för att uppehålla trafiken
å västra stambanan skulle uppgå till 22,000 kronor för
hvarje kilometer. Då skulle ju denna vägförlängning bli en
utgift på öfver 50,000 kronor per år. Och det skola vi väl i all

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Järna.
(Forts.

Nr 54. 42

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jama.
(Forts.)

världens namn akta oss för, att vi icke förlänga järnvägen i
onödan, utan ordna det så, att trafikanterna bli tillgodosedda
med bättre villkor för såväl person- som godstrafiken. Därjämte
få vi äfven sorgligt nog en tvärbana emellan Klastorp och Igelsta
att bygga och att allt framgent trafikera, därest Glasbergalinjen
antages, och detta kostar årligen både tid och penningar.

Nu får jag, i likhet med dem som önska ett uppskof med
denna järnvägsanläggning, säga, att jag icke tror, att det skadar,
om vi skjuta upp beslutets fattande och återremittera ärendet till
Kungl. Maj:t och järnvägsstyrelsen för bättre utredning. Det
kan aldrig skada, man förlorar ingenting därpå, ty järnvägen
behöfver ju icke vara färdig förrän 1915. Och om vi nu lämna
det anslag, som reservanterna föreslagit, nämligen 1,300,000 kronor
och redan i år låta vederbörande få 200,000 kronor för att
börja utläggningen af dessa spår mellan Järna och Saltskog
samt Rönninge och Igelsta, så tror jag, att man sedermera kan
få fram frågan i ett sådant skick, att man kan bli tillfredsställd
med den.

Mina herrar, vi böra äfven, tror jag, tänka på en annan
sak, och det är, att vi under de senare 3 åren anslagit så ofantligt
stora medel till järnvägar, kanalleder och det ena med det
andra, så att vi nu äro uppe i en summa af omkring 100 miljoner
kronor under dessa tre år. Vi böra äfven tänka på, att
för dessa arbeten skola ställas icke endast arbetare, utan äfven
befäl, och om vi storma på alltför mycket och ställa till med
kommunikationer än här och än där, såväl till lands och vatten,
så kan det hända, att det går oss såsom det gamla ordspråket
säger: den, som har för många järn i elden, bränner alltid något.
Och äfven nu säger jag därför, att jag gärna skulle se, att kammaren
ville besluta i enlighet med reservanternas förslag.

På grund af hvad jag yttrat, ber jag, herr talman, att få
yrka af slag å Kungl. Maj:ts och utskottets hemställan och bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Jag skall ej
mycket förlänga denna debatt, i synnerhet som frågan väl kan
anses vara utdebatterad. På den afdelning, som behandlade
ärendet, har uppmärksamheten fästs särskildt vid denna fråga,
och den har där genomgått en grundlig behandling. Från början
tror jag mig kunna säga, att flertalet af afdelningens ledamöter
visst icke kände sig tilltalade af den kungl. propositionen. Men
allteftersom diskussionen fortgick och det ena järnvägslinjeprojektet
framlades efter det andra, kom man så småningom mer och
mer under fund med, att Kungl. Maj:ts förslag ändock var en verklig
lösning af frågan. Om man skulle gå den väg, reservanterna anvisat,
och välja Strömslinjen, är det klart, att man därigenom

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

43 Nr 54.

försvårar utvecklingen af vattenvägarna. Det kan visserligen Ang- ytterl^are
sägas, att det är nog, om Södertälje fortfarande har den kanal, ^Telning™!
som för närvarande finnes. Men man vet icke hvad som kan jama.

ske i framtiden. Det är möjligt, att de planer, som för närva- (Forts.)

rande äro uppe om en ny kanal, kunna realiseras, såvida icke
hinder läggas i vägen för desamma, och då skulle man, om
man nu ginge med på Strömslinjen, för alltid stänga den möjligheten.
Om Riksdagen däremot går med på Glasbergalinjen,
har den möjliggjort för Södertälje stad eller hvem det nu kan
“bil att här öppna en vattenväg på det sätt, man då finner mest
lämpligt. Det är sålunda en fördel, som jag för min del anser
vara af icke ringa betydelse. För mig står det klart, att vi här
ha att afgöra en fråga, som är af ungefär samma slag som den,
som kammaren afgjorde i fjol, då det gällde en upprensning af
Göta älf från Vänern till Göteborg. Medelst upprensningen af
denna farled till 4J/2 meters djup var det ju meningen att möjliggöra,
att fartyg skulle kunna gå ända upp till Vänerns hamnar
och lossa och lasta och sedan gå ned till Västerhafvets hamnar
eller hvart som helst. Omkring Mälaren ligger ett stort uppland
med viktiga industriorter, som medelst järnvägskommunikationer
äro förbundna med Mälarehamnarna, och det förefaller
mig då ganska naturligt, att utvecklingen toge sådana vägar, att
man beslöte sig för att upprensa Södertälje kanal till samma
djup, som man nu bestämt för upprensningen i Göta älf, så att
fartyg skulle kunna gå ut från Mälaren och till Östersjöhamnarna
precis på motsvarande sätt, som är afsedt för farleden
Vänern—Västerhafvet. Jag tror, att denna sida af saken icke
får underskattas. Det har visserligen sagts, att detta icke kommer
att ske, och att det öfver hufvud blott är en fantasi hos
Södertäljeborna, som vilja ha möjligheten öppen för en sådan
utveckling. Men jag tror, att likaväl som vi i fjol ansågo, att
den då ifrågasatta utvecklingen var riktig med hänsyn till den
västra delen af landet, så kan denna utveckling vara riktig med
hänsyn till den östra delen af landet och särskildt för Mälareprovinserna.

Det har under diskussionen framhållits, särskildt af den förste
talaren, att det vore något enastående, att ett sådant samhälle
som Igelsta skulle blifva utan järnvägsstation. Nu är förhållandet,
enligt hvad jag fått veta, att Igelsta villasamhälle består af
endast 235 personer öfver 15 år. Det kan sålunda icke vara tal
om, när man väger Södertäljeintresset mot Igelstaintresset, att
icke Södertäljeintresset bör ha företräde. Dessutom få Igelstaborna
icke mera än 7 å 8 minuters väg till närmaste stationen
Klastorp. Statsutskottet har dessutom med sitt förslag att nu
icke anlägga denna bana icke afsett, att den icke för framtiden
skulle anläggas. Tvärtom har statsutskottet funnit det berätti -

Nr 54. 44

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.

(Forts.)

gadt, att Igelsta skulle stå i förbindelse med den nya järnvägen
med en bibana från Klastorp till Igelsta. Det är sålunda icke
någon fara för, att Igelsta icke skulle få sina kommunikationer
så väl ordnade, som förhållandena kunna kräfva.

Det är sant och riktigt, att Glasbergalinjen är dyr, och
det är också riktigt hvad som här framhållits, att Strömslinjen
är mycket dyr, och ur den synpunkten kan det ju se plausibel
ut, att man vill uppskjuta frågan för att därigenom komma till
en närmare utredning af kostnaderna. Men jag tror, att frågan
om Strömslinjen så* länge varit föremål för utredning, att man
icke kommer kostnaderna väsentligt närmare genom ytterligare
uppskof. Men hvad man därmed åstadkommer är, att man möjligen
försenar banans byggande. Dessutom förlorar man kanske
såväl det, som nu bjudes af Södertälje stad, som också erbjudandet
från sterbhuset Liljewalch om upplåtelse af mark, där
stationen skulle ligga. Och jag kan icke gå med på den uppfattningen,
att Strömslinjen skulle blifva billigare med hänsyn
till driftkostnaden — denna fråga diskuterades på afdelningen
synnerligen ingående -— ty om man bestämmer sig för Strömslinjen,
så måste man bygga om den ytterst bristfälliga stationen i Södertälje
eller också bygga en ny station i stadens omedelbara
närhet samt dessutom utbygga ett spår till den nya station, som
är afsedd för Strömslinjen. Ju längre denna senare kommer
bort från Södertälje, desto större blifva driftkostnaderna på denna
bibana. Om man sålunda å ena sidan minskar järnvägssträckan
genom Strömslinjen, så ökar man den å andra sidan genom bispår
till Södertälje; och i stället för en station får man två stationer,
hvilket icke kan vara fördelaktigt.

Då jag, som sagdt, icke kan finna, att man genom en ny
utredning, som dessutom skulle föra med sig ytterligare kostnader
för järnvägsstyrelsen och öfver hufvud för staten, skull©
kunna göra något för frågans rationella lösning, har jag för min
del anslutit mig till Kungl. Majrts proposition med undantag af
att jag anser, att det för närvarande icke må utbyggas någon
bibana mellan Klastorp och Igelsta. Jag ber, herr talman, att i
all korthet få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Palme: Herr talman, mina herrar! Jag kan mycket
väl förstå, att reservationen på många håll knnnat vinna intresse,
ty i denna sista timme af en arbetsam riksdag vill man ju gärna
skjuta från sig afgörandet af viktiga frågor, hvilka man föreställer
sig skola kunna utan risk skjutas upp till ett påföljande
år. Jag tror emellertid icke, att vi utan risk kunna skjuta upp
den här frågan, utan att vi måste afgöra den, och med anledning
däraf håller jag för min del före, att vi nu böra träffa ett
afgörande, och det i enlighet med Kungl. Majrts förslag.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

45 Nr 54.

Jag kan icke se, att man till förmån för Strömslinjen kunnat
framföra flera än två egentligen vägande sakskäl. Det ena
är, att Glasbergalinjen skulle bli cirka 2 Va kilometer längre, det
andra är lgelstaintresset. Hvad förlängning af vägen beträffar,
så har det ådagalagts, att den motsvarar en tidsförlängning af
mycket ringa betydelse —- en eller ett par minuter — och att
denna för de allra flesta orter icke medför någon som helst kostnadsökning
hvarken för passageraretrafiken eller för godstrafiken.
Hvad lgelstaintresset beträffar, så har den senaste ärade talaren
framhållit, huru ringa antalet invånare är i Igelsta. Jag vill med
afseende på längden af den väg Igelstaborna skulle ha att vandra
från sin villastad och till den hållplats de kunde få på Glasbergalinjen
nämna, att vägen är ungefär lika lång som från riksdagshuset
till Norrmalmstorg. Då de icke skulle ha längre väg
att tillryggalägga för att komma till sin järnvägsstation vid en
stambana, må de väl i all rimlighets namn icke anses blifva på
något sätt missgynnade.

Om dessa båda enligt mitt förmenande enda förmåner, som
Strömslinjen erbjuder, vägas mot de fördelar, hvilka synas snart
sagdt ligga i öppen dag beträffande Glasbergalinjen, tror jag, att
den sistnämnda måste bli den, om hvilken vi böra ena oss.
Jag vill särskild! lägga vikt därpå, att Glasbergalinjens utstakning
enligt de noggranna förnyade undersökningar af denna väg,
hvilka företagits, kunna konstateras vara af den natur, att med
all sannolikhet de fastställda beräkningarna icke torde komma
att öfverskridas af de verkliga kostnaderna. Detta är någonting,
som man sannolikt icke kan säga om Strömslinjen. Här har
påpekats i dag flera gånger, hurusom Strömslinjen går öfver en
synnerligen olämplig sank mark, och hurusom där förekommer
den största bankbyggnad, som någonstädes i vårt land förekommit.
Herr Sjö, som själf är reservant, har likväl i det afseendet
försett försvararne af Glasbergalinjen med det allra yppersta
motiv till förmån för deras åsikt, flan åberopar nämligen Bohusbanan
såsom varande ett farligt exempel på, huru lätt kostnadsberäkningarna
kunna öfverskridas. Ja, det är nog sant, att
Bohusbanans kostnader väsentligen öfverskridits. Men hvarför
ha de öfverskridits, herr Sjö? Jo, af den anledningen, som också
af herr Sjö berördes, att jorden består af sank mark, och att
därför de nödvändiga stora bankarna gång på gång sjönko i den
sänka marken. Därför har Bohusbanan visat ett så sorgligt resultat,
och jag fruktar, att det skulle bli ett lika sorgligt resultat,
om vi sloge in på Strömslinjen.

Herr Ekman gjorde gällande, att de bidrag, som man skulle
få från Södertälje stad och från det Liljewalchska sterbhuset,
mycket väl uppvägdes af de minskade kostnader, som en förnyad
undersökning af Strömslinjen skulle gifva till resultat. Jag kan

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.
(Forts.)

Nr 54. 46

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

A.ng. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.
(Forts.)

icke förstå, hvarifrån han fått en sådan uppfattning. Vi ha
nyss hört resultatet af den förnyade undersökningen klargöras
för oss från statsrådsbänken, hvaraf framgick, att det visserligen
kan tänkas, att kostnaden blir några hundra tusen kronor mindre,
än tidigare beräknats, men att man icke kan vänta en så stor
kostnadsminskning, att det spelar en afgörande roll till förmån
för Strömslinjen.

Vidare skulle vi med Strömslinjens väljande få två stationer
i stället för en och en afsevärdt lång bibana till Södertälje
att trafikera, en bibana, byggd under synnerligen svåra lutningsförhållanden.
Då vi dessutom efter denna linjes framdragande
skulle omöjliggöra hvarje tanke på Södertälje kanals framförande
i en ny sträckning, så kan jag för min del icke vara med om
den reservation, som här är afgifven, utan kommer jag att yrka
bifall till Glasbergaförslaget.

Det är så, att rörande denna fråga en gammal fabel kommit
mig i tankarna. Vi minnas alla fabeln om hunden, som
gick öfver en spång med ett köttstycke i munnen. Han såg
nere i vattnet en afspegling af köttstycket och trodde, att den
där afspeglingen var så mycket förmånligare än det köttstycket
han hade, att han släppte detta och gapade efter spegelbilden
och förlorade på det sättet både spegelbilden och det köttstycke
han hade. Jag fruktar, att om vi gapa efter spegelbilden —
Strömslinjen —, förlora vi hela köttstycket och mera till. Ty
det kan då lätt hända, att en kommande Riksdag ger hvarken
Glasbergalinjen eller Strömslinjen, utan allenast en klaffbro eller
dylikt, som skulle totalt förstöra kanaltrafiken.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Med herr Palme instämde herr Persson i Tällberg.

Herr Broström: Herr talman! Då jag är öfvertygad

om nödvändigheten af att Mälaren förbindes med Östersjön
genom en djupvattenskanal, synes det mig icke gifvas mera än
ett alternativ, då man skall bedöma frågan om dubbelspårets
sträckning, ty vill man ha en sådan kanal, får man naturligtvis
icke draga fram den föreslagna linjen på en väg, som omöjliggör
det alternativ för kanalförslaget, som nu ligger framme. Jag
vill tillåta mig nämna, hurusom den kommission, hvilken förra
året hade om hand det förberedande arbetet rörande Trollhätte
kanals fördjupning, i sammanhang med den frågan lät verkställa
en ganska ingående undersökning om de ekonomiska möjligheterna
för anläggandet af den s. k. Sveakanalen, _ d. v. s. en hafskanal,
som skulle förbinda Västerhafvet med Östersjön och att
man kom till det positiva resultatet af undersökningen, att en

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

47 Nr 54.

sådan hafskanal vore nationalekonomiskt sedt omöjlig, men där- Angemot
att Vänern å ena sidan och Mälaren å den andra böra
förbindas med hafvet genom s. k. hafskanaler, och att däremellan jama.
liggande vattendrag böra kanaliseras genom inlandskanaler, d. v. s. (Forts.)
kanaler af ett djup, icke öfverstigande tre meter.

Frågan om en omläggning af Södertälje kanal får därför
icke betraktas ensamt ur synpunkten af ett Södertäljeintresse:
det är ett stort riksintresse för hela Mälarens uppland. Och
äfven om det ifrågasattes, att man skulle realisera det längre
gående projektet, får det ändå medgifvas, att en kostnad af
4 miljoner kronor för att förbinda hela Mälarens uppland med
hafvet i alla fall är en öfverkomlig kostnad. Då den föreslagna
Strömslinjen ovillkorligen skulle omöjliggöra det projekterade
alternativet om en ny kanalväg vid Södertälje, synes det mig,
som sagdt, att man icke har något annat alternativ än att taga
Glasbergalinjen som den mest rationella lösning af frågan om
en segelfri förbindelse af järnvägslinjen öfver ifrågavarande
vattendrag.

Hvad nu för öfrigt beträffar Strömslinjen, så vill jag säga
— om det tillätes mig såsom icke fackman att nämna ett ord
om frågan, sedd ur järnvägssynpunkt — att det för den, som
varit vid Saltskog och sett de svårigheter, som beredas persontrafiken
af det stickspår, som förbinder Saltskog med Södertälje,
synes olämpligt att knyta vid en ny linje på det sättet, att man
alltframgent skall ha ett särskildt spår för förbindelsen med
Södertälje.

Då jag sålunda, herr talman, är öfvertygad om, att den
riktiga lösningen af den föreliggande frågan innehålles uti Glasbergaförslaget,
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Byström, Zetterstrand,

Beckman, Fornander, Lindblad. Vennersten, Svensson i Skyllberg,
Kronlund, Canell, Jansson i Djursätra, Olsson i See, Camitz, Thavenius,
Petrén, Bäf och Lundgren i Göteborg.

Herr Thor: Herr talman! I likhet med herr Lindblad

har jag varit närvarande vid förhandlingarna inom afdelningen
rörande dessa järnvägsfrågor, och jag anser mig därför böra
redogöra för min ställning till frågan. Jag ber då få säga, att
jag delar reservanternas uppfattning af densamma. Det har •
nämligen för mig varit en fråga af stor vikt just att järnvägen
enligt utskottets förslag blefve förlängd med 2 1/z kilometer, hvilket
är en sak, som man icke får lämna så lätt, som man synes
göra. Herr civilministern och några andra talare ha affärdat
detta med den upplysningen, att vägförlängningen endast skulle
betyda en eller två minuters längre resa för de orter, som ligga
söder om Saltskog. Det kan emellertid icke bestridas, att trafike -

Nr 54. 48

Onsdagen den 25 Maj. f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.
(Forts.)

randet af en 2 1h kilometer lång järnvägslinje kostar pengar, och
att det för såväl person- som godstrafiken från södra och västra
Sverige till Stockholm betyder ganska mycket, om vägen blir
förlängd på detta sätt.

Herr civilministern sade, att vi kommit till vår ståndpunkt
i trots däraf, att kostnaderna för Strömslinjen skulle bli så mycket
större än de, som man beräknade för Glasbergalinjen. Jag
ber att däremot få säga, att det också är en af de saker, som
vi fäst oss vid, att vi icke kunnat helt lita på järnvägsstyrelsens
beräkningar, utan att vi trott och velat påstå, att Strömslinjen
kan byggas åtminstone lika billigt som Glasbergalinjen och möjligen
billigare. Ett stöd för vår ståndpunkt ha vi funnit däri,
att, såsom vi hörde af herr civilministern, den granskning, som
företagits på det yttersta i dessa dagar, gifvit vid handen, att
kostnaderna för bankfyllnaden skulle kunna minskas med 25
procent. Jag tror därför, att kammaren är bäst försvarad, om
den gifver järnvägsstyrelsen och andra sakkunnige tillfälle att
ännu en gång pröfva kostnadsberäkningarna för Strömslinjen för
att komma till exakt resultat. Om man nämligen för de olika
förslagen tager hänsyn till hvad det kostar att bygga efter det ena
och efter det andra, bör man väl i all rimlighets namn kunna
fordra, att man skall ha tillförlitliga uppgifter att gå efter för de
olika kostnadsförslagen. Det kan sägas, att reservanterna icke
kunna jäfva järnvägsstyrelsens beräkningar rörande Strömslinjen,
och måhända är så fallet, men det framgick ändå af den jämförelse,
som uppdrogs af den förste talaren, till hvars uppfattning
jag ansluter mig, att väsentliga anmärkningar på järnvägsstyrelsens
förslag kunna göras och det visade sig af den senaste undersökningen,
att en ganska stor inskränkning kunde göras, och
det är möjligt, att man äfven på andra håll kan göra sådana
inskränkningar, och då, menar jag, är det tryggare för kammaren
att ha exakta siffror att gå efter i bägge fallen, för den händelse
man skall låta frågans utgång bero på kostnaderna för
byggandet enligt det ena och enligt det andra förslaget.

Herr Lindblad förmenade, att man genom Strömslinjen
skulle omöjliggöra all utvidgning af Södertälje kanal. Detta är
emellertid icke fallet, utan man kan fördjupa den nuvarande
kanalen, och det är meningen att bygga Strömsbron så, att den
blir bredare, än den nu är, och därigenom göra det möjligt för
större fartyg att passera.

Beträffande frågan, huruvida fullbordandet af den andra
projekterade kanalen kan ligga inom en rimlig framtid, har en
talare omnämnt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande i
denna fråga, och han ansåg sig kunna bestämdt säga, att det
icke var möjligt att framdraga kanalen, ty den blefve tre gånger
eller, enligt herr Petterssons i Södertälje utsago, åtminstone två

Onsdagen den 2j Maj, 1. m.

49 Nr 54.

gånger längre än den gamla, och underhålls- och driftkostnaderna
skulle bli så stora, att det å kanalen nedlagda kapitalet icke
blefve förräntadt.

Jag har med detta endast velat angifva min ståndpunkt i
frågan, och ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Sedan herr vice talmannen härefter öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, yttrade:

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Endast några ord
med anledning af herr Ekmans sista yttrande. Jag har uppgifva,
att de bidrag, som staten skulle erhålla dels af Södertälje
stad, dels af Liljewalchs stärbhus motsvarade ett belopp af nära
600,000 kronor. Då herr Ekman förklarade sig icke kunna förstå,
huru jag kommit till denna summa, ber jag att få anföra

de siffror, som lågo till grund för mitt uttalande. Det kontanta

beloppet från Södertälje stad skulle uppgå till 200,000 kronor
och värdet af den mark, Södertälje stad skulle upplåta kan beräknas
till 317,176 kronor 35 öre. Därtill komma från Liljewalchs
stärbhus 13,000 kvadratmeter mark. efter 3 kronor kvadratmetern,
uppgående till ett värde af 39,000 kronor. Sålunda
blir det hela 556,176 kronor 35 öre.

Det har under debatten blifvit anfördt, att Strömslinjen
ingalunda utesluter all utvidgning af kanalen. Ja, det är sant,

men man bör icke, då man planerar en ny trafikled, planlägga

den på sådant sätt, att man eventuellt omöjliggör en rationell
sträckning af en ifrågasatt ny trafikled, och det är det, som man
gör, om man här ansluter sig till Strömslinjen, och då jag, herr
talman, icke blifvit öfvertygad genom något af de skäl, som anförts
till förmån för densamma, så ber jag fortfarande att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Rydén: Herr talman! Eftersom jag är en af re servanterna,

ber jag att få säga ett par ord, ehuru jag naturligtvis
icke gör anspråk på att vara i samma grad sakkunnig
som de talare, hvilka förut yttrat sig i frågan, utan
har jag varit hänvisad till att försöka bilda mig en uppfattning
blott på grund af de skäl, som blifvit anförda af utskottet.

Först och främst ber jag att få göra herrarna uppmärksamma
på en sak, som en hel mängd talare synas ha förbisett
afsiktligt eller oafsiktligt och som fullkomligt fäller herr
Broströms anförande. Det är, att reservanternas förslag icke
på något sätt binder hvarken för den ena eller den andra linjen.
Det innebär blott, att man skall bevilja medel för bygAndra
Kammarens Prat. Nr 54. 4

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Järna.
(Forts.)

Nr 54. 50

Onsdagen den 25 Maj, f. m,

Ang. ytterligare
Järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jänta.

(Forts.)

gande af ett dubbelspår med utgångspunkt 11/2 kilometer söder
om Saltskog till Järna. Men vi begära icke, att Riksdagen
skall binda sig vare sig för Glasbergalinjen eller Igelstalinjen
eller Strömslinjen, utan hvad vi begära är, att vi skola
få se en grundlig och opartisk utredning äf hvad den kortaste
banlinjen kostar. Nu hafva vi utredningar rörande Igelsta-
och Glasbergalinjerna, och af demi se vi hvad dessa linjer
kosta. Men därtill hafva vi fått en mera privat och man
kan väl säga tämligen på en höft gjord utredning angående
den kortaste linjen. Jag har den uppfattningen, att när man
skall tillgodose ett lands kommunikationer, så är det icke i
främsta rummet genom sjökommunikationer utan genom landkommunikationer,
som detta skall ske. Och jag vill fråga herrarna,
om det skulle kunna förekomma att, låt mig säga, ett
af de stora kontinentala järnvägsbolagen, som skulle framdraga
en pulsåder för hela snälltågs- eller fjärrtrafiken öfver hela
landet, skulle låta banan göra en krok från det ena stället
till det andra, så att den skulle gå i kroklinjer eller vinklar.
Fjärrtrafiken bör alltid ledas den genaste väg, som är möjligt.
Hvad hafva alla de, som; bo söder om Södertelje, för
intresse af att, då de resa till sin hemort, göra en afstickare
till Södertelje och kanhända få betala afgift för en ny järnvägszon,
20 öre för hvarje järnvägsbiljett, och hvad har allt
gods, som skall föras till Stockholm, att göra i Södertelje, hvilket
betyder en högre fraktafgift?

Så ställer sig frågan för mig, äfven om man i detta fall
skulle anse sig kunna le åt ett sådant argument. Men icke
förty tror jag, att det har skäl för sig, att man bör se till,
att man icke onödigt förlänger de stora hufvudpulsådrorna,
utan reglerar och bygger stambanorna med hänsyn till den
mera snabba och genomgående trafiken. Sedermera kan man
reglera lokaltrafiken med hänsyn till dess behof. Till dem,
som anse mitt argument icke vara riktigt, ber jag att få framställa
den frågan: Hvarför bygger man den stora järnvägen
mellan Järna och Norrköping och kastar ut en mängd penningar
på den? Jag var närvarande i kammaren, då den fattade
beslut i denna sak, och anledningen till att Riksdagen
lät en undersökning ske var icke i främsta rummet att skaffa
en kommunikationsled till Nyköping och vissa delar af Södermanland,
utan hufvudsakligen var den, att därigenom blef
afståndet mellan Norrköping och Stockholm 16 kilometer kortare.
Nu skulle emellertid en del af hvad man vinner genom
att bygga en ny järnväg gå förloradt genom att gorå denna
extra krok till Södertelje.

För min del har jag endast en liten begäran att framställa.
Jag är tveksam om Strömslinjens lämplighet just med

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Öl Nr 54.

hänsyn till att vi icke veta hvad den kostar. Om vi skulle
votera om saken i detta ögonblick och vi skulle vara tvungna
att binda oss för Glasberga- eller Strömslinjen, så skulle jag
knappast våga att rösta för Strömslinjen. Jag anser emellertid,
att det är en synnerligen blygsam begäran att få se en utredning
rörande den kortaste järnvägssträckan — det är ingenting
annat som reservanterna begärt — och därför lämna
hela kanalfrågan, som jag vet, att lokalintressena i Södertelje
vilja föra fram. Den som följt dem i denna fråga, kan mycket
väl förstå hvad hela kanalprojektet är värdt. Jag tror
för min del icke, att man kommer att draga två kanaler paralellt
bredvid hvarandra. Den nuvarande Södertelje kanal är
mycket kortare än den föreslagna, och jag tror icke, att man
kommer att slopa den gamla kanalen och göra en helt ny,
tre gånger så lång kanal, omkring 400 meter vid sidan af den
nuvarande. Jag tror icke, att man kommer att göra det, utan
man kommer naturligtvis att utvidga den nuvarande kanalen.
Jag tror, att den stora frågan om en ny kanal mera har haft
den betydelsen att vara ett led i agitationen för Söderteljeintresset
än att det skulle ligga ett riksintresse däri.

Jag betonar ännu en gång, att vi icke binda oss för det
ena eller andra genom att bifalla reservationen. Men jag har
den uppfattningen, att kostnadsberäkningen för Strömslinjen
är så uppskrufvad, att den tål vid en väsentlig jämkning. Jag
är icke fackman, men jag ber att få fråga herr civilministern,
som är här närvarande, om herr civilministern kan uppgifva
någon enda järnvägsbit i Skandinavien — kanhända jag bör
för någon punkt taga undan järnvägen Kristiania—Bergen, hvilken
delvis går genom tunnlar och delvis öfver trädgränsen upp
på fjällen — som utgör en motsvarighet till denna järnvägsbit
på 2j/2 kilometer, som skulle kosta öfver 6,000,000 kronor.
Jag kan förstå, att det skulle kunna blifva en sådan kostnad,
om man blefve tvungen ätt spränga banan genom berg eller
att bygga en alpbana. Men vi hafva klarat värre grundförhållanden
än hvad som finnas i Saltskog, utan att kostnaden
sprungit upp till det belopp, hvarom; här är fråga. Jag förstår
icke detta, och det vore roligt att höra, om det kan anföras
hägra exempel på, att man byggt i Skandinavien eller
kanske i norra Europa en bana om 21/2 km. för så stor kostnad
som 6,000,000 kronor, då man icke haft att utföra bergsprängning
för att göra tunnlar.

Nu kan man säga, att det är äfven fråga om att anlägga
en järnvägsstation. Men jag tror, ätt om man frånrälcnar järnvägsstationen,
man ändock icke kunde framkomma med ett
sådant exempel.

Jag vill sluta med att säga, att vi reservanter äro så re -

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.
(Forts.)

Nr 54. 52

Onsdagen den 25 Maj, f. in.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Järna.

(Forts.)

sonliga, att om herrarne, som företräda Söderteljeintresset, varit
närmelsevis så resonliga, vi icke hade behöft att hafva
denna debatt. Ty vi vilja bevilja penningar för att påbörja
banan, men vi begära samtidigt en utredning om hvad den genaste
vägen kostar. Och sedan kan Riksdagen, när man har
kostnadsberäkningar för alla tre linjerna, nästa år välja mellan
dem. Ingen olycka är skedd, om uppskof beviljas. Men det
är bra mycket begärdt att fordra, att då vi äro öfvertygade
om att det är lämpligast att gå den genaste vägen, vi skola
besluta att gå en krokväg, innan vi sett en utredning om kostnaden
för att gå den genaste vägen.

Häruti instämde herr Branting.

Herr talmannen, som emellertid återtagit ledningen af förhandlingarna,
gaf härpå ordet åt

Herr Olsson i Fläsbro, som yttrade: Jag undrar verk ligen,

om reservanterna, i fall det nu gällde att bygga Västra
stambanan, skulle äfven då vilja hålla på sin Strömslinje. Tvifvelsutan
skulle de då icke ens komma ihåg densamma. Men just
därför att denna bana icke från början fick sin naturliga sträckning
öfver Södertälje och en obetydlig vägförkortning till följd
däraf uppkom för orterna norr och söder om Södertälje, anse reservanterna,
att dessa orter böra hafva privilegium på att för all framtid
få begagna sig af denna fördel. Och detta privilegium är,
enligt reservanternas uppfattning, så stort, att staten bör för dess
upprätthållande utöfver de kostnader, som Kungl. Maj:t nu föreslår,
bygga en station i luften samt framdraga banan genom träsk
och moras på en bank, som i höjd snart sagdt gränsar till för
att icke säga öfverstiger, det rena vanvettet, allt för en merkostnad
närmare 2,000,000 kronor.

Det är sant, att reservanterna vilja visst icke det sistnämnda.
Men den utredning, som de påyrkat, kommer i allt
fall utan tvifvel icke att leda till någon afsevärd nedsättning
i kostnaden, och i hvarje fall kommer kostnadon för den banan
att blifva betydligt högre än enligt Kungl. Maj:ts nu föreliggande
förslag.

Då jag för min del anser, att äfven en hufvudbana bör
med risk af någon förlängning direkt angöra så många stora
samhällen som möjligt, då det här kan ske utan att någon väsentlig
förlängning ifrågakommer och då slutligen Kungl. Maj:ts
förslag enligt min bestämda tro blir betydligt billligare än
Strömslinjeförslaget, huru man än utreder och undersöker detsamma,
anhåller jag, herr talman, att få förena mig med dem,
som yrkat bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

53 Nr 54.

Vidare anförde:

Herr Schotte: Det är ju alldeles uppenbart, att med afseende
på en dylik järnvägssträckning, då det gäller att förändra
riktningen på en af våra förnämsta linjer, det skall råda synnerlig
tveksamhet. Och jag för min del har också varit synnerligen
tveksam rörande den väg, som man här skall kunna gå.

Jag delar den åsikt, som herr Rydén här uttalat, nämligen
att om man skulle i dag behöfva votera mellan de båda linjerna,
skulle jag för min del vara bestämd för att rösta för Glasbergalinjen.
Jag kan däremot icke se några synnerliga vådor af ett
uppskof, hvarigenom en ytterligare utredning af frågan kan ske.
Jag tror för min del icke så mycket på Strömslinjen. Men det
har förut sagts och erkänts på flera håll, att genom det uppskof,
som förut ägt rum på grund af Riksdagens beslut i denna fråga,
så har den i alla fall förts framåt. Det förslag, som nu föreligger
rörande Glasbergalinjen, är åtskilligt bättre än det, som
förelåg i fjol. Därför är det en tänkbar möjlighet att på något
sätt komma från de svårigheter, som man är rädd för, och jag
tror, att man kan vara öfvertygad om, att detta förslag skall
framkomma till nästa år och att det således icke kan vara någon
synnerligen stor fara med afseende på trafiken, då i alla fall
reservanterna föreslagit ett anslag för att påbörja byggandet af
dubbelspår. Jag är mycket tveksam i frågan, men tror knappast
att jag kan motsätta mig en så pass billig begäran som den
om ytterligare utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Persson i Tällberg: Jag kan visserligen icke be strida

hvad den siste ärade talaren yttrat, nämligen att ett uppskof
kunde föra frågan i viss mån framåt. Men då ett bifall
till utskottets förslag skulle lösa frågan redan i dag, och jag
anser, att man bör lösa den i öfverensstämmelse med utskottets
förslag, yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Jag skall endast bedja att

få yrka bifall till utskottets förslag, och såsom skäl för detta
yrkande hänför jag mig till hvad herr Lindblad från Göteborg
har yttrat.

Herr Petrén: Herr talman! Jag skall blott be att få

såga ett par ord, innan kammaren går att votera i denna fråga.

Äfven jag har liksom så många andra hyst stor tveksamhet
i frågan. Jag begärde emellertid ordet med anledning af
den anmärkning, som herr Rydén nyss riktade gentemot herr
Broströms anförande, då det nämligen tycktes mig, som om
många i kammaren stodo bakom herr Rydén i hans sätt att

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.

(Forte.)

Nr 54. 54

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
.Tärna.
(Forts.)

se denna fråga. Herr Rydén förmenade, att herr Broströms
argumentering skulle falla till marken därför, att han skulle
förbisett det reservanternas hufvudståndpunkt var att icke vilja
binda sig i dag för någon viss linje utan först få en närmare
utredning till stånd angående den s. k. Strömslinjen.

Det är emellertid tydligt, att kärnpunkten i herr Broströms
resonemang icke träffas af denna anmärkning. Herr Broströms
anförande, i hvilket jag för min del hade anledning att instämma,
var ju byggdt på en helt annan utgångspunkt, nämligen
den, att det nya kanalprojektet blir för all framtid omöjliggjordt,
om man bestämmer sig för Strömslinjen. Och med
denna utgångspunkt är det också klart, att, om man icke tror,
att det nya kanalprojektet är, såsom herr Rydén förmenade,
en bluff, utan att det ligger verkligt allvar bakom talet därom,
ja, då är ett uppskof för Strömslinjens närmaste undersökning
absolut utan värde och kostnaderna för en sådan undersökning
alldeles bortkastade.

En utredning beträffande Strömslinjen gör nämligen hvarken
till eller ifrån, om man såsom jag härden meningen, att
man i hvarje fall icke bör bygga järnvägslinjen så, att man
därigenom omöjliggör det omnämnda kanalprojektet. Och vid
sådant förhållande har jag ansett mig böra sluta mig till yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Med herr Petrén förenade sig herrar Johansson i Jönköping,
Biström och Svensson i Nyköping.

Herr Rydén: Herr talman! Med anledning af herr Pe tréns

yttrande skall jag be att få säga, att han visserligen bär
upptagit en sak i mitt anförande, men att han har förbisett
en annan sak, nämligen, att, om man kommer att få en utredning
angående Strömslinjen, har man tre alternativ att välja
på vid det slutliga afgörandet. Vi hafva då Igelstalinjen enligt
den nuvarande utredningen, vi hafva Glasbergalinjen och
vi hafva slutligen Strömslinjen. De två första, Igelsta- och
Glasbergalinjerna, kunna näppeligen anses vara af beskaffenhet
att försvåra eller omöjliggöra det Broströmska kanalförslaget,
men huruvida Strömslinjen för framtiden skulle göra
det, är icke utredt. Och jag kan icke finna annat, ån att man
har skäl till att få den saken utredd. Ty på några lösa uttalanden
om ett sådant kanalprojekt tycker jag, att man icke
bör undanskjuta järnvägstrafikens intresse att få det kortaste
afståndet.

Jag ber att i detta sammanhang få framhålla, hvad herr
Broström säkerligen vet, likaväl som jag, att det är starka
krafter i rörelse här uppe i Stockholm för att få en annan

55 Nr 54.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

kanal, som skall bilda hufvudutloppet för upplanden kring Mälaren,
nämligen en kanal öfver Hammarby sjö. Det står myc- lan BSnninge Mh
ket mäktiga penningintressen bakom detta kanalprojekt, det jama.
har jag mig bekant från den debatt, som fördes i fjol i denna (Forts.)
fråga. Och kommer denna stora kanalfråga att lösas, hvilket
jag tror har större sannolikhet för sig än de andra, då är
det alldeles klart, att då dör med detsamma, förmodar jag,
tanken på att bygga en hafskanal från Mälaren till Saltsjön
i den egendomliga sträckning, som jag talat om.

Jag ber herrarna fortfarande tänka på, att det icke är
fråga om, att man skall binda sig i fråga om valet, förr än
man har sett alla alternativen och möjligheterna på bordet.

Och det kunna vi få nästa år.

Herr Larsson i Västerås: Herr talman! Jag skall icke

upptaga tiden, utan jag skall endast tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för utskottets förslag, hufvudsakligen på de skäl,
som hafva anförts af herr Broström.

Herr Perssoyi i Stockholm instämde med herr Larsson i
Västerås.

Herr Petrén: Herr talman! Jag skall blott be att få
säga ett par ord till svar å herr Rydéns sista anförande. Han
sade, att det skulle vara en lucka i min framställning af den
föreliggande frågan. Men jag tror icke, att så är fallet. Min
mening är nämligen den, att det som hvar och en i denna fråga
först och främst har att taga hänsyn till, är hans ståndpunkt
till frågan om det nya kanalförslaget. Har man såsom jag den
meningen, att man i tilltro till förslagets realiserande i en framtid
icke nu bör omöjliggöra detsamma, är det tydligtvis icke
till något som helst gagn att få några kostnadssiffror beträffande
en linje, som går söder om den punkt, där den nya och
gamla kanalleden skola sammanträffa. Det är ju nämligen alldeles
gifvet, att för hvarje linje, som bygges söder om denna
punkt, måste förutsättas två dyrbara broar, dels en bro öfver
den nuvarande kanalen och dels i framtiden en bro öfver den
nya kanalen väster därom. Och vid sådant förhållande måste
efter mitt förmenande hvarje tanke på att framdraga järnvägslinjen
å den plats, som reservanterna förorda, förfalla.

Jag tror för min del, att detta är en fullt logisk ståndpunkt,
och att herr Broströms argumentering i frågan icke är
i någon mån vederlagd eller förringad genom herr Rydéns sista
anförande.

Nr 54. 56

Onsdagen den 25 Maj, f. in.

järnvftgsapärmel- Herr J e s pe r s oti: Herr talman! Gentemot herr Broströms
lön Rönn inge och yttrande, att man icke bör stänga vägen eller möjligheten för
jama. åstadkommande af en ny kanalled, ber jag endast få erinra
(Forts.) om, att man också då bör låta kammaren veta någorlunda,
hvad en sådan kanalled skulle komma att kosta och icke tala
om fyra miljoner, som han anser vara öfverkomliga. Det finnes
en utredning om utvidgning af den nuvarande kanalen, och den
utredningen visar, att en utvidgning och fördjupning af kanalen
till 4 meters djnp i segelleden skulle kosta 3,510,000 kronor,
en utvidgning till 5 meter 5,300,000 kronor och en utvidgning
till 6 meter 7,470,000 kronor. När nu den nya kanalleden, som
det möjligtvis tänkes på, är omkring 3 gånger så lång som den
förutvarande, kan det icke gärna vara tal om, att den nya kanalen
skulle kosta 4,000,000 kronor, utan skulle det väl bli i det
närmaste tre gånger så mycket. Jag undrar ändå, om det kan
vara tänkbart att åstadkomma dessa summor.

Jag vill bara hafva gjort denna anmärkning, för att herrarna
skola se saken i dess rätta belysning och ej låta fånga sig
blott utaf ett yttrande, att det nya kanalförslaget skulle draga
en kostnad af 3 å 4 miljoner kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindblad: Herr talman! Med anledning af den

sista ärade talarens anförande rörande kostnaden för en utvidgning
eller, rättare sagdt, upprensning af den gamla kanalen
och åstadkommande af en ny segelled, ber jag att få säga, att
det nog kan vara så, att det kan kosta mera att utvidga en
kanal, som är kortare, än att bygga en ny lång kanal. Här
lära förhållandena vara så, och det synes för öfrigt, om man
betraktar kanalen, att det egentligen är muddring, som behöfves
här, men det behöfves gräfning för att utvidga den gamla kanalen.
Det är icke alls sannolikt, att den långa kanalleden
skulle kosta tre gånger så mycket som den gamla, därför att
den är tre gånger längre.

Herr Broström: Herr talman! Jag ber att få nämna

rörande den siffran fyra miljoner, som jag angaf i mitt förra
anförande, att jag hämtat denna ur herr Ekmans tidigare uttalanden
såsom motiv mot den föreslagna kanalleden. Det var
alltså hans siffror, som jag därvid uppvisade, och jag sade, att,
om det rörde sig om en siffra på fyra miljoner kronor, så är
det en öfverkomlig summa. Således har jag icke gifvit något
uttalande om hvilken siffra, som det kan komma att röra
sig om.

Hvad beträffar herr Rydéns argument rörande Hammarby
sjö och en kanalförbindelse den vägen med Mälaren, ber jag, å

Onsdagen den 22 Maj, f. m.

57 Nr 54.

ena sidan, att få betona, att denna kanal innebär en ganska väsentlig
vägförlängning i fråga om Mälarens sjöförbindelser med
hafvet, och, å andra sidan, att få uttala, att det vore ganska
intressant att få höra, huru man då tänkt sig kunna eventuellt
klara frågan om segelfri höjd för järnvägslinjens förande öfver
den föreslagna kanalen.

Jag tror därför, att man i debatten icke alls behöfver inblanda
något som helst rörande ett dylikt kanalprojekt, som i
hvarje fall positivt innebär en stor vägförlängning i Mälarens
sjöförbindelse med hafvet.

Herr Sjö: Herr talman! Med hänsyn till ett yttrande

här af en talare, att, därest vi afstå utskottets hemställan, vi
icke därmed skulle vinna något, så vågar jag påstå, att vi skulle
vinna en ny utredning. Denna nya utredning skulle icke verkställas
af järnvägsstyrelsens tjänstemän, utan den skulle enligt
mitt förmenande verkställas af opartiska, sakkunniga män. Och
vi hafva då inga bättre än tjänstemännen från väg- och vattenbyggnadsstvrelsen.
De skulle få pröfva frågan, när järnvägsstyrelsen
icke vill göra det. Detta är min uppfattning om saken.
Och nog tror jag, att man skall kunna vinna ett annat
resultat, än hvad som nu hittills har vunnits.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Gentemot herr

Sjös anförande vill jag säga, att jag är fullt öfvertygad därom,
att, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gör en utredning, man
icke kan vara säker på, att herr Sjö litar på den mer, än om
järnvägsstyrelsen gjort den, utan att herr Sjö kan komma att
hafva sina tvifvel, äfven med afseende på en utredning, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort. Det har jag varit i tillfälle
att bevittna på andra områden. Man har ingen som helst
garanti för, att herr Sjö litar obetingadt på utredningar, som
andra sakkunniga göra.

Nu säges det från andra häll, att reservanterna äfven vilja
bevilja pengar, så att man icke står strandsatt i det hänseendet.
Ja det är sant. Men till hvilket ändamål är det, som pengarna
behöfvas ? Pengarna behöfvas framför allt till de s. k. konstarbeten,
som skola utföras; och till det ändamålet kan icke de
pengar användas, som reservanterna vilja bevilja. Ty reservanterna
bevilja i stället pengar för utläggning af dubbelspår från
Järna fram mot Saltskog. Det är ett arbete, som ingalunda är
kräfvande och som, strängt taget, pengar icke i år behöfs till.
Alltså: till det ändamål, som pengar behöfs till, vilja reservanterna
inga pengar bevilja; men till det ändamål, som det för
närvarande icke behöfves några pengar till, till det ändamålet
vilja reservanterna bevilja pengar.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jämo.

(Forts.)

Nr 54. 58

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
järnvägsspår mellan
Rönninge och
Jäma.
(Forts.)

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman! Med afseende å
den sista ärade talarens inlägg ber jag att få påpeka, att den
af mig förut omnämnda järnvägen från stadsgården till saltsjön
med alla dess broar och viadukter byggdes färdig på kortare
tid än 2 år. Och jag tilltror den nuvarande järnvägsstyrelsen
att uppföra denna bro öfver Södertälje kanal färdig i rätt tid,
äfven om frågan får anstå ett år. Däremot påpekades från
statsrådsbänken, att man icke allt för länge bör skjuta upp frågan
om dubbelspåret.

Jag ber därför att få inlägga min protest mot den tolkning,
som den siste ärade talaren har gjort.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse
med de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare
på afslag därå och bifall i stället till den vid utlåtandet af
grefve Klingspor m. fl. afgifna reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 83, röstar

Ja,

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet af grefve Klingspor m. fl.
afgifna reservationen.

Voteringen utvisade 123 ja mot 88 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ io.

Vid föredragning härefter af jordbruksutskottets utlåtande
nr 110, i anledning af Kungl. Maj;ts proposition angående anslag
till landtmäteriundervisningens ordnande, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

59 Nr 54.

§ 11-

A föredragningslistan fanns vidare upptaget sammansatta
lag- och jordbruksutskottets memorial, nr 2, i anledning af återremiss
af utskottets utlåtande, nr 1, i anledning af Kungl. Maj :ts
proposition nr 50 med förslag till lag om ändrad lydelse af 1,
3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan m. m.

I utlåtande nr 1 hade utskottet till behandling förehaft
dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 50, med förslag till lag
om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan,
till lag, innefattande bestämmelser angående grufdrift
å viss kronojord samt till lag angående ändrad lydelse af 2 kap.
3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, nr 51, med förslag
till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande
af mineralfyndigheter å viss kronojord, nr 52, innefattande
förslag till visst tillägg till de af 1908 års Riksdag antagna förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,
och nr 53, angående utläggande af vissa statsgrufvefält,

dels de i anledning af berörda propositioner nr 50 och 51
inom Första kammaren väckta motionerna nr 51 och 52, af herr
Tord Magnuson, samt nr 48 af herr Bosseus,

dels ock en inom Andra kammaren väckt motion, nr 153,
af herr Carl Lindhagen m. b. om upphäfvande af inmutningsrätten
till mineralfyndigheter och dess ersättande med ett koncessionssystem; och

hade utskottet i nämnda utlåtande hemställt, bland
annat, att samtliga berörda propositioner icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Sedan kamrarna emellertid vid ärendets behandling återremitterat
detsamma till utskottet, hemställde nu utskottet i förevarande
utlåtande:

l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande propositioner nr 50,
51 och 52 icke måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 53, måtte

dels för sin del antaga ett vid punkten intaget förslag till
lag om ändrad lydelse af 3 och 10 §§ grufvestadgan,

dels ock för sin del besluta, att vissa angifna områden
måtte förklaras vara statsgrufvefält;

3:o) att herr Magnusons omförmälda motioner icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

4:o) att herr Bosseus’ omförmälda motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;

Ang. lag om
ändrad lydelse af
visso paragrafer
i grufvestadgan
m. m.

Nr 54. 60

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. lag om
ändrad lydelse af
vissa paragrafer
i grufvestadgan
m. m.

(Forts.)

5:o) att herr Lindhagens m. fl. förutnämnda motion icke
heller måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

6:o) att Riksdagen, i händelse af bifall till utskottets ofvan
under l:o) gjorda hemställan, måtte för sin del antaga ett i
punkten intaget förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

vid punkten l:o)

af herrar Persson i Tallberg, Berggren, grefve B. Haniilton,
Jansson i Edshäcken, Jönsson i Kvarnberga, Kronlund, Lindhagen
och Pettersson i Södertälje beträffande utskottets motivering;

vid punkten 2:o)

af herrar Trygger och Tord Magnuson samt

af herrar Kronlund och grefve B. Haniilton; samt

vid punkten 5:o)

af herrar Persson i Tällberg, Berggren, grefve B. Hamilton,
Jansson i Edshäcken, Jönsson i Kvarnberga, Kronlund, Lindhagen
och Pettersson i Södertälje, hvilka hemställt, att Riksdagen
med anledning af förevarande motion ville anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida och under
hvilka villkor inmutningsrätten skulle jämväl på enskild mark
kunna uppliäfvas och ersättas med ett annat väsentligen på
koncession byggdt system för tillgodogörande af mineralier med
iakttagande tillika af behörig hänsyn jämväl till jordägarens och
upptäckarens berättigade intressen.

Efter föredragning af punlden l:o) gaf herr talmannen på
begäran ordet till

Herr Persson i Tällberg, som anförde: Herr talman,

mina herrar! Man kan ju säga att utskottet och reservanterna i
sak äro ense, då ju såväl utskottet som reservanterna anse, att
Kungl. Maj:ts nu föreliggande propositioner böra afslås. Det är
dock med väsentligen olika motiveringar, som vi kommit till
samma beslut. Såsom saken sålunda ligger, anhåller jag, herr
talman, att på de skäl, som äro anförda i reservationen, få hemställa,
att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan, men
med den motivering, som af reservanterna framlagts i denna
punkt.

Härpå anförde

Herr Räf: Herr talman! Jag skall be att få yrka, att

utskottets hemställan antages med den motivering, som utskottet
gifvit densamma.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Nr 54.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
med den af utskottet föreslagna motiveringen, dels ock
på bifall till berörda hemställan men med gillande af hvad
herr Persson i Tällberg m. fl. i sin vid punkten afgifna reservation
anfört beträffande utskottets motivering; och fattade
kammaren beslut i enlighet med sistnämnda proposition,

Ang. lag om
ändrad lydelse af
vissa paragrafer
i grufvestadgan
m. m.

(Forts.)

Punkten 2:o) föredrogs härpå; och yttrade därvid

Herr Kronlund: Såsom synes af utskottsbetänkandet, ha

grefve Hamilton och jag reserverat oss i denna punkt, men
då vi icke framlagt någon motivering och icke heller gjort något
yrkande, ber jag att få yttra några ord.

Vi ha icke velat göra något yrkande, därför att vi anse
frågan så viktig och betydelsefull, att vi låtit våra betänkligheter
i fråga om vissa delar af motiveringen fara, men vi
kunna på samma gång icke underlåta att framhålla, att vi
icke kunna dela den princip och de grunder, hvarpå utskottet
velat bygga denna lagstiftning.

Utskottet säger:

»att föreskrifterna angående hvilka statsgrufvefält som borde
utläggas äfven borde, utan att erhålla lags natur, dock meddelas
af Konung och Riksdag gemensamt.»

Ja, här gäller det statsgrufvefält å kronomark, och det
gäller således områden, öfver hvilka Riksdagen har att bestämma.
Jag för min del har ansett det föga lämpligt att inrymma
åt Kungl. Maj :t medbestämmanderätt på detta område,
där enligt 47 § regeringsformen Riksdagen borde ha ensam
beslutanderätt. Kungl. Maj:t har också helt lojalt i sin
proposition framlagt ett förslag, gående ut därpå, att det skulle
tillkomma Riksdagen uteslutande att bestämma angående dispositionsrätten
å kronomark i afseende å statsgrufvefält.

Nu har, som jag nämnde, hvarken grefve Hamilton eller jag
velat göra något yrkande för att icke störta frågan, emedan
vi anse, att frågan om statsgrufvefält är så oerhördt viktig
och att det är statsändamål, som tillgodoses; härigenom samt
att malmtillgångar af kanske omätliga värden skulle blifva för
framtiden tryggade åt staten genom nu föreslagna bestämmelserna,
och på grund däraf har jag för min del intet yrkande
att göra.

Grefve R. Hamilton instämde häruti.

Herr Lindhagen: Jag vill gentemot den siste talaren
få säga, att det enligt min uppfattning nog icke förhåller sig

Nr 54. 62

Onsdagen den 25 Maj, f. ni.

Ang. lag om
ändrad lydelse af
vissa paragrafer
t grufvestadgan
m. m.

(Forts.)

på det sätt, som han här sade och som han för sin del ansåg
vara själffallet, nämligen att här skulle gälla kronodomäner,
öfver hvilka Riksdagen ensam äger att besluta. Hittills har
nämligen den gällande gruflagstiftningen undantagit fyndigheterna
från själfva jorden, och vi ha haft en särskild lagstiftning
om dem. Således har äfven i fråga om den mark, som
det här gäller, förhållandena i afseende å gruffyndigheter ordnats
genom lag. Nu menade den siste talaren, att man skulle,
med anslutning till Kungl. Maj :ts förslag, frångå hvad hittills
gällt i detta afseende och förvandla dispositionsrätten öfver
gruffyndigheterna på nu ifrågavarande områden från en rättighet,
som lagfästes genom lag, till en rättighet, som lagfästes
endast genom Riksdagens beslut. Det förefaller emellertid mig,
i viss män inkonsekvent, att dessa två reservanter, med den
ställning, som de intagit i reservationen under punkten 1, göra
gällande en sådan uppfattning. Där ha vi ju fastslagit, att
fortfarande liksom hittills böra gruffyndigheter anses såsom
en sak för sig, som bör regleras genom en särskild enhetlig
lag, och då är det väl ganska olämpligt att, både med hänsyn
till hvad som gäller för närvarande och hvad som, enligt hvad
samtliga reservanterna säga, skall gälla äfven framgent, göra
ett undantag med afseende på den mark, på hvilken statsgrufvefälten
ligga.

Det är på dessa skäl som jag ansett mig böra biträda utskottets
hemställan i denna del, såvidt den afser den formella
delen.

Medan jag nu har ordet, skall jag be att till förklaring,
hvarför jag biträdt utskottets utlåtande i denna del jämväl i
öfrigt — hvilket utlåtande ju föranledts af kamrarnes återremiss
— och icke förenat mig med den reservation, som afgifvits
af herrar Trygger och Magnuson, få anföra, att jag
visserligen, i likhet med dessa och i likhet med hvad utskottet
i sitt första betänkande hållit före, anser, att det nog hade
varit tryggast och riktigast, att alla dessa frågor behandlats
i ett sammanhang och att vi således icke hade särskildt utbrutit
frågan om statsgrufvefälten och gjort den frågan till en
fråga för sig, som skulle behandlas nu och skjutit undan de
andra till framtiden.

Det framhölls såsom ett skäl för återremiss, särskildt af
herr statsministern och äfven af herr justitieministern, att anledningen
till, att man nu åtminstone borde taga förslaget om
statsgrufvefält, är den, att det är så otryggt, hur det eljest
skulle komma att gå framdeles, om den nuvarande lagen, som
ju endast är provisorisk och gäller ett år i sänder, fortfarande
skall äga bestånd. Någon otrygghet har dock förut icke alls
försports inom någondera kammaren. Man har ansett det vara

Onsdagen den 25 Maj, f. in. 63

en själfklar sak, att när inmutningsrätten upphäfdes för ett år
i sänder där uppe, så var det med tanke på, att det skulle bli
en ny lagstiftning i den delen och således äfven med afseende
på de områden, där statsgrufvefälten äro utlagda. Jag tror
därför också, att utskottets ordförande slog hufvudet på spiken,
då han i Första kammaren förklarade, att någon otrygghet
från Andra kammarens sida har ingen människa ifrågasatt,
och då skulle det ju endast vara otrygghet från Första
kammaren, som kunde befaras: »man uppmanar oss således
att trygga oss mot oss själfva», hvilket han tyckte vara alldeles
öfverflödigt och i viss mån orimligt. Men å andra sidan
är det ju intet hinder för att denna fråga tages särskildt för
sig, men då vill jag för min del ha uttalat den förhoppning,
att det icke, just genom ett sådant tillvägagående, på detta område
måtte skapas en otrygghet för allt det öfriga, en otrygghet,
som förut icke förefunnits.

Herr statsministern sade visserligen i Första kammaren —
och det var ju där egentligen hans yttrande, som gaf anledning
till återremiss — att det vore ytterst viktigt, att detta förslag
om statsgrufvefält verkligen blefve antaget, och att, för
den händelse kamrarne icke bifölle förslaget, han för sin del
ville frånsåga sig allt ansvar och lägga det på Riksdagen, och
han tilläde, att han hoppades, att detta ansvar icke måtte komma
att framdeles kännas alltför tungt. Jag vill nu å andra sidan
säga, att jag hoppas, att det inlägg, som herr statsministern
sålunda gjort i denna fråga och som resulterat i, att statsgrufvefälten
lösryckts ur sitt lugna sammanhang med allt det öfriga,
icke måtte ha skapat en otrygghet och ha till följd, att
det framdeles går annorlunda på andra områden än man tänkt
sig, och att det ansvar, som i det afseendet hvilar på herr
statsministern, icke måtte komma att i framtiden kännas för
tungt.

Jag har emellertid som sagdt icke reserverat mig mot den
utbrytning af statsgrufvefälten, som här ägt rum, och jag har
därmed velat tillkännagifva, att jag icke vill betrakta detta såsom
en åtgärd, som man särskildt bör fästa afseende vid, utan
att jag anser, att man fortfarande skall utgå ifrån, att den uppfattning,
som nu råder därom, huru det bör ordnas med inmutningsrätten
på kronojord, äfven framdeles måtte göras gällande
i bägge kamrarne, oafsedt att man nu gått att lagstifta
särskildt om statsgrufvefält.

Det är äfven ett annat, extra skäl, som skulle ha kunnat
föranleda mig för min del att önska, det frågan om statsgrufvefält
finge tills vidare hvila för att afgöras i sammanhang med
det öfriga, och det är den omständigheten, som påpekas i vår
reservation under punkt l:o, när det heter, att det synes reser -

Nr 54.

Ang. lag om
ändrad lydelse af
vissa paragrafer
i grufvestadgan
m. tn.

(FortB.)

Nr 54. 64

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

*”g:lgg om vanterna, som om Kungl. Maj ds val af sakkunnige för utredning
viisa paragrafer af denna fråga skett väl ensidigt. Enligt hvad som upplysts
»grufvestadgan inom utskottet, äro de sakkunnige, som i denna fråga anlitats,
m. m. hela vägen utefter visserligen personer, som ha stor teknisk
(Forts.) insikt i grufväsendet, men hvilka dock beträffande gruflagstiftningens
sociala frågor så godt som alla intaga den ståndpunkten,
att de för sin del äro motståndare mot att inmutningsråtten
upphäfves någonstädes, således äfven här uppe. Det är
ju klart, att de, som ha en sådan uppfattning, icke kunna,
äfven med bästa vilja i världen, fullt tillfredsställande tillgodose
den andra synpunkten, den som går ut på, att det kan
vara till nytta numera, om inmutningsrätten upphäfves. Det
finnes exempelvis ingenting som nu, när frågan skall afgöras,
kan betrygga oss i den uppfattningen, att vi verkligen veta,
att statsgrufvefälten tagits till tillräckligt stora. För en person,
som helst ser, alt inmutningsrätten bibehålies, för honom
ligger det nämligen mycket nära att släppa en hel del mark
och icke taga den med i statsgrufvefälten, helst om han tilllika
tycker, att det är af ganska stor vikt att vissa delar af
marken där uppe fortfarande får inmutas. Nu kan det ju mycket
väl hända, att mina farhågor i detta afseende äro ogrundade
och att de sakkunnige verkligen i tillräcklig grad tagit
med all den mark, som bör komma in under statsgrufvefälten,
men det kan ju också hända, att en hel del mark, som rätteligen
bort komma dit, skulle enligt förslaget komma att ligga
utanför. Det finnes i de sakkunniges utlåtande åtskilliga yttranden,
som antyda en sådan möjlighet, såsom då det resoneras
om, att de och de trakterna kunna anses vara af mindre betydelse
och därför ha de icke tagits med, ehuru äfven där finnas
inmutningsbara mineralier, som kronan genom köp förvärfvat.

Jag ber emellertid, herr talman, att, såsom jag förut sagt,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kronlund: Herr talman! Det förefinnes nog en väsentlig
grundolikhet mellan herr Lindhagens och min uppfattning i
fråga om grutlagstiftningen. Herr Lindhagen vill ha fram, att rätten
till mineralier är oafhängig från jordäganderätten och är
ett kronans regale. Då vi nu här fastslå, att denna fråga
om statsgrufvefält skall afgöras genom beslut af Konung och
Riksdag gemensamt, ha vi äfven öfvergifvit den grundprincipen,
att det är kronan såsom jordägare, som det här är fråga
om, och i stället uttalat, att det gäller ett kronans regale. Jag
vill emellertid just i det afseende! uttala mina betänkligheter,
och jag vill såsom min alldeles bestämda åsikt fastslå,
att rätten till mineralier ingalunda är något kronans regale,
utan en rättighet, som på det allra intimaste sammanhänger

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

65 Nr 64.

med jordäganderätten, och att ur ett beslut i analogi med utskottets
hemställan söka vindicera fram den åsikt, som herr
Lindhagen här gjort, ber jag att alldeles bestämdt få opponera
mig emot.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 3:o) och 4:o).

Kammaren biföll hvad utskottet i dessa punkter hemställt.

Sedan punkten 5:o) härefter föredragits, erhölls ordet af

Herr Lindhagen som anförde: Kammaren har här under
punkt 1 :o) antagit utskottets hemställan med den motivering, som
innefattas i den vid betänkandet fogade reservation, som afgifvits
af samtliga utskottsledamöterna från Andra kammaren. Det
är uteslutande såsom en konsekvens af denna motivering, som
reservanterna här förenat sig om en hemställan, »att Kung!
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida och under hvilka
villkor inmutningsrätten må jämväl på enskild mark upphäfvas
och ersättas med ett annat väsentligen på koncession byggdt
system för tillgodogörande af mineralier, med iakttagande tilllika
af behörig hänsyn jämväl till jordägarens och upptäckarens
berättigade intressen». I motiveringen till första punkten
ha nämligen reservanterna framhållit önskvärdheten af en i
stort sedt enhetlig gruflagstiftning och att mineralierna skulle
närmast falla inom statens intresseområde, och de vilja ha
till stånd en undersökning äfven om den saken. Jag ber således
att i full konsekvens med detta allmänna uttalande under
punkt 1 :o) få yrka bifall till reservationen under punkt 5:o).

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen framställda
propositioner i ämnet afsteg Kammaren utskottets hemställan
och biföll i stället den af herr Persson i Tällberg m. fl. afgifna,
vid punkten fogade reservationen.

Punkten 6:o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Vidare företogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande
nr 93, i anledning af väckta motioner om beredande af
ytterligare medel för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen.

I två inom Riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade
motioner hade framställningar gjorts om beredande för

Andra Kammarens Prat. 1910. Nr 51. 5

Ang. ytterligare
medel för statens
cgrtahemsldnerurelse.

Nr 54, 66

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
medel för statens
egnahemslänerörelse.

(Forts.)

innevarande år af ytterligare medel till belopp af 2,000,000 kronor
för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen, nämligen
:

i motionen nr 19 inom Första kammaren af herr Bergendahl,
som hemställt, att Riksdagen måtte medgifva, att Kungl.
Maj:t finge för innevarande år af arbetarförsäkringsfonden disponera
ett belopp af 2,000,000 kronor att i den ordning, som
i fråga om lån ur egnahemslånefonden vore stadgadt, utlämnas
såsom statslån till de hushållningssällskap, aktiebolag och föreningar,
hvilka åtoge sig att genom: utgifvande af egnahemslån
bereda mindre bemedlade arbetare eller med dem likställda
personer tillfälle att förvärfva egna hem, dock med skyldighet
för statsverket dels att godtgöra arbetarförsäkringsfonden den
förlust, som genom lånerörelsen till äfventyrs kunde uppkomma
samt dels att tillhandahålla fonden de sålunda disponerade medlen,
därest fonden för sitt egentliga ändamål skulle komma
att tagas i anspråk, innan medlen blifvit af lånetagarne återbetaldta;
och

i motionen nr 58 inom Ändra kammaren af herr A. Rune
m. fl., hvilka föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att Kungl.
Maj:t finge för innevarande år utöfver det af 1908 års Riksdag
anvisade beloppet för utlämnande af län till egnahemslåneförmedlare
disponera ytterligare 2 millioner kronor, hvilka
i händelse af behof borde anskaffas genom lån.

Utskottet hemställde:

a) att herr Bergendahls ifrågavarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas; samt

b) att ej heller herr Runes m. fl. motion måtte vinna Riksdagens
bifall.

Vid utlåtandet funnos reservationer fogade:

af grefve R. Hamilton samt herrar Kronlund, Linders och
Rosson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till
herr Runes m. fl. motion;

af friherre Gyllenstierna mot utskottets motivering; samt

af herr Jansson i Krakerud.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I) föredrogs härpå, och begärdes därvid ordet af

Grefve R. Hamilton som anförde: Herr talman! Föreliggande
utskottsbetänkande gifver tydligt vid handen, att utskottet
har en synnerligen pessimistisk syn på tingen, då det gäller
vår egnahemslånerörelse, och icke är i tillräcklig grad besjälad

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Nr 54.

af denna störa frågas sociala innebörd. Äfven om egnahemsrö^
relsen i ett eller annat län icke alltid gått i rätt riktning, må
väl icke detta gifva oss anledning att begränsa själfva egnahemslånerörelsen,
utan i stället bör det mana oss att se till,
att missförhållandena, där så behöfves, blifva rättade.

Missriktningarna inom denna rörelse torde hafva förekommit
just i de län, där intresset för densamma varit minst; där
däremot intresse funnits för den stora frågan, har det arbetats
för detsamma på rätt sätt. Jag vet särskild^ att i ett
län, där 775 stycken lån voro beviljade den 1 april innevarande
år, till ett sammanlagdt belopp af 2,400,000 kronor,
voro vid årets början alla räntor och annuiteter betaldta så
när som på åtta. Således måste man erkänna, att resultatet
i detta län — och jag tror att detsamma är fallet i många
andra län — varit synnerligen lyckosamt.

Nu har emellertid under innevarande år på grund af det
stora intresse, som visats för bildandet af egna hem, ansökningar
inkommit till Kungl. Maj:t å ett sammanlagdt belopp
af 9,000,000 kronor; men Kungl. Maj:t har för detta ändamål
endast haft 5,000,000 kronor till sin disposition, hvadan ungefär
hälften af egnahemslånesökarna icke kommit i tillfälle att
få lån. Detta har tydligtvis beredt dem stora svårigheter. En
hel del arbetare och hemmansägaresöner hafva planerat inköp
af jordbrukslägenheter för egna hem, och andra hafva
redan beredt sig på att bygga. Det skulle säkerligen vara till
stor skada för egnahemsrörelsen, om Kungl. Maj:t nu icke
skulle få ökade medel till sin disposition, så att åtminstone
cn del af dessa ansökningar skulle kunna tillfredsställas; och
jag är rädd för, att det skulle väcka ett visst misstroende till
hela frågan och äfven till Andra kammarens goda vilja, som
jag dock vet är stor just för denna sak, om icke några åtgärder
nu vidtoges.

Jag ber äfven att få fästa kammarens uppmärksamhet på
att Riksdagen ställt till Kungl. Maj :ts förfogande till och med
1909 års utgång ett belopp af 15,800,000 kronor; men på grund
af en bestämmelse, som utfärdades år 1904, att de medel, som
för hvarje särskild! år icke konune till användning, skulle
återställas till statskontoret, hafva närmare 2,000,000 kronor
återbunts till detta kontor. Således, äfven om kammaren i
dag skulle bifalla herr Runes motion, så komme likväl icke
större belopp, än som Riksdagen ställt till förfogande för egnahemslån,
att utgå.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den af mig jämte åtskilliga andrakammarledamöter
vid denna punkt afgifna reservation, hvilket är liktydigt
med bifall till herr Runes motion.

Ang. ytterligare
medel för statens
egnahemsldnerörelse.

(Forts.)

Nr 54.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. ytterligare
medel för statens
egnahemslån erörelse.

(Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Lundell: Herr talman! På grund af hvad utskottet
anfört skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Rune: Ja, herr talman, då jag begärde ordet, var

det egentligen för att komma i tillfälle att bemöta lierr Lundell.

Jag medger, att det bemötande, som kan erfordras, icke
behöfver vara vidlyftigt. Då därför tiden är långt framskriden,
skall jag, med kännedom om det intresse, som kammaren
har för egnahemssaken, och med tanke på att alla politiska
partier hafva upptagit egnahemssaken på sina program,
inskränka mig, herr talman, till att yrka bifall till min motion.

Herr Jönsson i Slätåker: Herr talman, mina herrar!

Det är ju helt naturligt, att då en fråga sådan som denna, på
hvilken Andra kammaren nedlagt så mycket arbete, och hvars
lyckliga utveckling man varit i tillfälle att iakttaga inom den
krets, där man verkar, kommer före i kammaren i form
af ett sådant utskottsutlåtande som det föreliggande, man skall
tycka, att utskottets hemställan kommer som en liten kalldusch.

Då jag underskref denna motion, hade jag tänkt mig, att
den skulle gå igenom som man brukar säga af sig själf. Men
så har icke blifvit förhållandet, och det förvånar mig mycket,
ty vi äro verkligen i behof af ett ganska kraftigt pänningunderstöd
för att kunna underhålla den rörelse för bildande af egna
hem, som nu kommit fram.

Jag har af eu händelse anteckningarna med mig från Malmöhus
läns egnahemsnämnds senaste, det vill säga detta års
första sammanträde och af dessa framgår, att i Malmöhus
län har utlämnats till jordbrukslägenheter 139,100 kronor åt
de 170,000 kronor, som kommit oss till del. Sedan skola vi
hafva ännu tre sammanträden under året; och för dem hafva
vi endast 30,000 kronor kvar att röra oss med. Hur i all
världen skola vi under sådana förhållanden kunna rättvist placera
alla dessa sökande, som ytterligare inkomma? Det är
ju därför absolut nödvändigt, att vi på ett eller annat sätt
erhålla understöd. Nu säger utskottet på ett ställe i utlåtandet:
»En blick på sistnämnda tabell visar, att de för närvarande
tillgängliga medlen äro fullt tillräckliga för egnahemslånerörelsens,
enligt de för densamma nu gällande bestämmelser,
hufvudsakliga ändamål: jordbrukslånen». Ja, de här meddelade
uppgifterna torde visa, att detta är oriktigt.

Utskottet säger också, att det »i egnahemslånerörelsens, sär -

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Nr 54.

skildt jordbrukslägenhetslånerörelsens utveckling under de si
sta åren funnit vissa med grunderna för rörelsen föga förenliga
tendenser, som mana till synnerlig försiktighet vid beredande
af ytterligare medel för rörelsen. Så är ej alltför
sällsynt, att, ehuru i gällande lånebestämmelser uttryckligen
föreskrifves, att lån ej må tilldelas annan person än den, som
är känd för sparsamhet samt ej saknar medel att i någon
mån bidraga till bildandet af eget hem», och så vidare. Ja,
mina herrar, det tror jag att det fästes alldeles särskildt stor
vikt vid; åtminstone göra vi det i det län jag tillhör, och
jag förmodar, att man gör så i andra län också. Den korrekthet,
med hvilken annuiteter och räntor inbetalas, vittnar
om, att vi i -viss mån lyckats att förvärfva goda egnahemsinnehafvare.

Grefve Hamilton nämnde, att i ett län det icke var mer
än 8 stycken, som resterade med annuiteter och räntor. I
Malmöhus län finnes för närvarande ingen. Vid årets början
var det visserligen tre, som kommo in och begärde anstånd,
och det uppdrogs åt mig att se till, hur det förhöll sig med
dem. Jag begaf mig följaktligen hem till vederbörande;''och
den förste, som då mötte mig, var en välsituerad småbrukare.
Jag frågade honom, hvarför han begärt anstånd: »Ja», svarade
han, »själf brydde jag mig icke om det; men när de andra
ville, att jag skulle vara med, så gjorde jag det». Nå, den saken
var ju snart klar. — När jag så kom till de andra, fick
jag tillfälle att konstatera, att de hade köpt sig mera jord, än
hvad vi hade lämnat dem lån till, alltså åter ett besannande
af den gamla satsen, att om småbrukare såväl som andra brukare
skaffa sig för mycket jord i förhållande till sitt kapital,
så komma de i omständigheter, så att deras ekonomiska förmåga
och bärkraft icke hålla ut.

Jag skulle emellertid för min del på det allra högsta beklaga,
om kammaren skulle fatta ett beslut i enlighet med utskottets
hemställan; och jag skall därför, herr talman, tillåta
mig att yrka bifall till herr Runes motion. Men jag skall
också be att få framkasta den tanken, att denna fråga icke
löses bara på det sättet, att vi här i Riksdagen bevilja vissa
anslag till egnahemsrörelsen; utan jag tror, att enda rätta lösningen
af denna fråga är, att vi få inrättadt en hypoteksbank
för densamma.

Häruti instämde herr Linders.

Efter härmed slutad öfverläggning, framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på afslag därå och bifall i stället till den af

Ang. ytterligare
medel för statens
cgnahemsldnerörelse.

(Forts.)

Nr 54, 70

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemsIdnerörelse,

herr Rune m. fl. i ämnet afgifna motionen; och blef kammarens
beslut fattadt i öfverensstämmelse med innehållet i
sistnämnda proposition.

§ 13.

Härefter förelåg till afgörande jordbruksutskottets utlåtande
m* 94, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse
af 2 mom. i kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 angående
förändrade villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade
egnahemslånerörelsen.

I två särskilda inom Andra kammaren väckta, till jordbruksutskottets
förberedande behandling öfverlämnade motioner hade
framställningar gjorts, att Riksdagen måtte besluta, det mom.
2 af kungl. kungörelsen den 13 juni 1908 angående förändrade
villkor och bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen
måtte erhålla förändrad lydelse, därvid föreslagits

af herr Linders, i motionen nr 41, denna lydelse:

Egnahemslån skall utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet,
med minst hälften och högst sju åttondedelar af det med ledning
af etc.-----------värde.

Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:
för jordbrukslägenhet 8,000 kronor och för bostadslägenhet
4,000 kronor; och

af herr Larsson i Klagstorp m. fl., uti motionen nr 65,
följande lydelse af momentet:

EgnåTiemslån — — — — — — värde.

Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:
för jordbrukslägenhet 8,000 kronor, och för bostadslägenhet
4,000 kronor.

Utskottet hemställde

1 :o) att herr Linders ifrågavarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas; samt

2:o) att herr Larssons i Klagstorps motion icke heller måtte
vinna Riksdagens bifall.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

af grefve B. Hamilton samt herrar Kronlund och Bosson,
hvilka ansett, att utskottet, med anledning af herr Larssons i Klagstorp
m. fl. motion, bort hemställa, att Riksdagen mätte besluta,
att mom. 2 i gällande allmänna villkor och bestämmelser för
den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

71 Nr. 54

Egnahemslån - — — värde.

Egnahemslån må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger
för jordbrukslägenhet 8,000 kronor och för bostadslägenhet

4,000 kronor; samt

af herrar Jansson i Krakerud och Linders.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemsIdnerörelse.

(Forts.)

Sedan utskottets hemställan i punkten l:o) blifvit uppläst,
lämnades på begäran ordet till

Herr Linders, som yttrade: Herr talman! Jag har icke ämnat
att yrka bifall till min motion, som afses i denna punkt; men
jag kan icke underlåta att göra ett par anmärkningar gentemot
utskottets motivering.

Utskottet har framhållit, att det icke kan biträda det förslag,
som jag har framlagt i min motion, och därvid särskildt
pekat på den ökade risk, som staten skulle löpa genom att
låna ut större belopp. Det förefaller litet egendomligt att lägga
så stor vikt vid detta, när frågans innebörd är på sätt och
vis ett steg mot jordbrukskreditens bättre ordnande.

Dessutom har, hvilket jag äfven velat vända mig emot,
utskottet i slutet af första stycket på 7:de sidan sagt, att »det
vid eu eventuell höjning af maximivärdet å jordbrukslägenhet
synes böra ifrågasättas, huruvida 5,000 kronor dock ej fortfarande
må blifva högsta medgifna lånebeloppet», äfven om,
såsom utskottet framhållit i sin motivering, det skulle kunna
uttala sig för en höjning af maximivärdet till 8,000 kronor.
Detta synes mig vara ett sätt att särskildt premiera och ställa
det gynnsammare för dem, som äro jämförelsevis bättre ekonomiskt
situerade än andra; och därför anser jag det vara
ett synnerligen olämpligt önskemål. Man kan ju tänka sig,
t. ex., att, ifall vi finge maximigränsen för jordbrukslägenhets
värde fastslagen till 8,000 kronor, en person, som ägde 3,000
kronor, erhölle ett lån om 5,000 kronor, och därigenom bereddes
möjlighet att komma i besittning af en 8,000-kronors-lägenhet.
Då menar jag — skulle denna person befinna sig i en gynnsammare
situation än en annan, som icke ägde mer än 1,000 å

2,000 kronor, och som följaktligen icke skulle kunna med hjälp
ur statens egnahemslånefond förskaffa sig en lägenhet af samma
storlek som den förre, ifall utskottets mening, att lånegränsen
i hvarje fall skulle liksom nu vara begränsad uppåt till 5,000
kronor, blefve gällande.

Af denna anledning skall jag hemställa om den ändring
i utskottets förslag, att ur motiveringen på Vide sidan följande
satser måtte utgå, nämligen: »Beträffande frågan om lånens
storlek ställer utskottet sig däremot tveksamt», och så

Nr 54. 72

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemsIdnerÖrelse.

(Forts.)

vidare ända till styckets slut, som lyder: »5,000 kronor dock!
ej fortfarande må blifva högsta medgifna lånebeloppet.»

Jag yrkar således, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
ynen med ogillande af utskottets motivering, i hvad
rör de punkter, som jag nu har omnämnt.

Häruti instämde herr Julilin.

Vidare anförde:

Herr Sjöberg: Herr talman, mina herrar! Som af sid.

5—6 i detta utskottsbetänkande synes, hade jag vid förra årets
riksdag väckt en motion om, att maximivärdet å jordbruksfastighet
måtte bli 7,000 kronor och för bostadslägenhet 5,000
kronor. Jag skall be att få anföra några ord af det uttalande
jag med anledning af denna motion hade i kammaren: »Jag
har i min motion icke vågat gå till 8,000 kronor, därför att
de lån, som jag förmedlat de två senare åren, alltid stannat
vid mellan 6,000 och 7,000 kronor. Nu säger emellertid utskottet
något angående denna sak, som jag icke riktigt förstår,
men om det i verkligheten förhölle sig så, som utskottet
förmenar, skulle jag i viss mån vara belåten med bestämmelserna,
sådana de nu äro. Utskottet uttalar sig sålunda:
”Beträffande jordbrukslånen har utskottet i detta afseende visserligen
ställt sig något tveksamt; men då hemmansdelar om
15 å 20 tunnland åker och försedda med nödiga åbyggnader
flerstädes i landet ej torde betinga högre pris än det högsta
medgifna värde å jordbrukslägenhet, hvarför egnahemslån kan
erhållas, har utskottet ej heller ansett en höjning af jordbrukslånens
nuvarande maximibelopp vara af omständigheterna påkallad.
” Jag vet icke, om jag läst eller tolkat detta rätt, men
jag har tänkt mig att utskottet först menat, att man kanske
borde gå ett steg till och höja maximibeloppet till 7,000 kronor
och sålunda bifalla motionärernas hemställan härutinnan,
men att utskottet så tänkt, att vi icke böra gorå det, då man
kan få köpa hemmansdelar om 15 å 20 tunnland åker och
försedda med byggnader för inalles 5,000 å 6,000 kronor. Ja,
förhölle det sig så, som utskottet här säger, då vore det, som
sagdt, ur en synpunkt sedt, bra som: det är, men efter mitt
sätt att se förhåller det sig icke så. Ty såsom herrarne väl
veta, har man på alla de sammanträden, som hållits i hufvudstaden
med ombud för de olika hushållningssällskapen, kommit
till den uppfattning, att egnahemslån icke få utlämnas för
inköp af redan bebyggd lägenhet.

Emellertid jag fick icke något svar på denna min förfrågan.
Nu finner jag af detta jordbruksutskottets utlåtande,
att det gifvit samma svar. Här säges nu: »Det väckta för -

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

73 Nr 54.

slaget om höjning af maximivärdet å jordbrukslägenhet till

8.000 kronor framställdes äfven vid förra årets riksdag, men
aflslogs, sedan statsutskottet afstyrkt detsamma hufvudsakligen
af det skäl, att, då hemmansdelar om 15 å 20 tunnland åker
och försedda med nödiga åbyggnader flerstädes i landet ej
betingade högre pris än det högsta medgifna värdet, hvarför
egnahemslån kunde erhållas, eu höjning af jordbrukslånens
maximibelopp icke syntes vara af behofvet påkallad». Nu är
det ju alldeles klart, att här måste vara en brist i denna tolkning,
när såväl ett lagutskott som ett jordbruksutskott tolka
det så, att som det synes, man kan få använda egnahemslån
att köpa hemmansdelar om 15 å 20 tunnland åker försedda
med nödiga åbyggnader. Men det förhåller sig verkligen så
inom det län, som jag är ifrån, att inom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i det länet något sådant icke fått förekomma,
ty vi ha tolkat bestämmelserna så, att det gäller
icke att åstadkomma ett 113-It eget hem. därigenom att man köper
en hemmansdel, som redan är bebyggd, för 5,000 å 6,000
kronor; och skulle man använda en sådan tolkning af denna
paragraf, som utskottet här gjort eller synes luta åt, så vet
jag sannerligen icke, hur många millioner, vi skulle behöfva,
ty då blefve naturligtvis hvart enda hemman i Sverige, som
hade ett värde under 6,000 kronor, förflyttadt så att säga under
egnahemslånefonden.

Nu vill jag säga det, att under det år, som gått, har i det
förvaltningsutskott, jag tillhör, det icke varit bättre utan tvärtom,
svårare, när man har skolat bevilja egnahemslån. För att
icke allt för mycket upptaga kammarens tid skall jag anföra
blott ett enda exempel. Hemma i min trakt styckades en större
egendom, och en person köpte ett jordområde på 1/4 mils afstånd
från järnvägsstation för 5,000 kronor, men därå funnos
inga åbyggnader. Personen ämnade söka ett egnahemslån. Han
hade alla betingelser för att erhålla ett sådant, han var en
utmärkt ung man, jag vill minnas 28 år gammal, hade varit
fördräng och rättare och hade de bästa rekommendationer.
Han kommer in till förvaltningsutskottet med begäran om ett
lån på 4,000 kronor, har bifogat köpekontrakt å jorden lydande
å 5,000 kronor, ett kostnadsförslag för byggningen å

1.000 kronor och ett å 1,000 kronor för ladugården. När förvaltningsutskottet
granskar hans handlingar, säger det: »Nej,
detta går ej, ty här går maximivärdet Lill 7,000, och det måste
stanna vid 6,000 kronor». lian får sin ansökan tillbaka. Då
tänker han som så: »Då kan jag göra om det och försöka på
nytt». Då bifogar lian för andra gången sitt köpekontrakt på

5.000 kronor för jorden och kostnadsförslag på blott bostaden
å 1,000 kronor, och så tänker han »nu är jag vid 6,000 kro -

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemslanerörelse.
''
(Forts.)

Nr 54. 74

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. förändrade
villkoi• och bestämmelser
för
statens egnahemsIdnerörelse.

(Forts,)

nor; ladugård får jag väl bygga sedan, det blir min egen sak».
Men då säger förvaltningsutskottet, att det är bestämdt, att
kostnadsförslaget äfven skall upptaga nödiga byggnader; och
så får mannen tillbaka sina ansökningshandlingar för andra
gången. Men han är ändå lika envis, och han skall försöka
för tredje gången. För en tid sedan sporde jag honom, hur
han skulle göra. Nu skola herrarna få höra, hur han tänkt
bära sig åt. Jo, han resonerade som så: »Nu har jag visserligen
enligt köpekontraktet betalt 5,000 kronor, men enligt hvad
jag funnit, är fastigheten icke värd mer än 4,000, därför sätter
jag ned värdet till detta belopp, sedan uppger jag i ansökningshandlingarna
värdet å byggningen till 1,000 kronor och å
ladugården till samma belopp, och så kommer jag till en slutsumma
af 6,000 kronor». Nu tror han, att det skall gå, och
han har rent af på förhand känt sig för, att det skall lyckas.
Häraf förstå herrarna, hur af behofvet påkalladt det är att få
en ändring i de nuvarande bestämmelserna, så att en person,
som verkligen är värd att erhålla egnahemslån å en lägenhet,
må, äfven om dennas värde något öfverstiger 6,000 kronor,
kunna få åtnjuta denna förmån. Jag vill då, herr talman,
på det allra lifligaste uttala mig för, att maximivärdet blir
höjdt från 6,000 till 8,000 kronor. Men det får jag också på
samma .gång uttala, att jag tycker, att det kan vara tillräckligt
högt med 5,000 kronors lånebelopp, ty det är alldeles nog,
att eu liten egnahemsinnehafvare skall ha 5,000 kronors skuld
på sitt jordbruk. Denna skuld är nog för honom att förränta.
Dessutom är att märka, att man för att höja maximivärdet å
jordbruksfastighet till 8,000 kronor icke behöfver öka lånefondens
storlek, ty det går icke mera penningar åt för det. Denna
ökning afser endast att hjälpa lånesökarna att komma öfver
den där svåra gränsen, som för närvarande hindrar dem från
att erhålla egnahemslån.

Jag ber alltså, herr talman, att i enlighet med de föreliggande
motionerna få yrka, att maximivärdet för jordbrukslägenhet,
hvarå egnahemslån sökes, må höjas till 8,000 kronor,
men att lånebeloppet må stanna kvar vid nuvarande högsta
belopp af 5,000 kronor.

Herr Lundell: Herr talman! Det är nog en missupp fattning

af den föregående talaren, då han tror, att vare sig
statsutskottet i fjol eller jordbruksutskottet i år uttalat sig för,
att folk skulle få inköpa bebyggda hemman på 15 å 20 tunnland
med hjälp af egnahemslån. Detta är icke afsedt med egnahemslånefonden,
utan den är afsedd att bereda tillfälle att skapa
nya egna hem.

Det är ju så, att utskottet uttalat sig för, att det ungefär -

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

75 Nr 54.

liga normalvärdet på så stora jordbruksfastigheter, hvarå egnahemslån
kunna beviljas, skulle utgöra omkring 6,000 krOIlOr. stämmelser för
Jag vill icke säga, att det är oberättigadt, hvad den föregående statens egnahemstalaren
yttrat, att man kunde bibehålla maximibeloppet på lån,
men likväl låta fastighetens maximivärde uppgå till 8,000. Där- (Forts.)
med har man ju icke på något sätt gifvit på hand, att själfva
penningbeloppet skulle bli större. Jag vill nämligen erinra om
och fästa uppmärksamheten på, att med dessa egnahemslån
det icke är samma förhållande som med lån i vanlig mening,
att staten endast förmedlar lånen och tar den ränta af de
utlämnade penningarna, som staten själf fått betala, utan här
är fråga om, att staten verkligen betalar ungefär en fjärdedel
af räntorna på dessa lån. Det är därför man får taga detta
i betraktande vid bestämmande af beloppen på dessa lån.

Jag tror, att det icke är skäl att för närvarande göra några
ändrade bestämmelser, förrän man får en utredning i detta
hänseende och kan se, hvilka ändrade anordningar, man bör
träffa i fråga om själfva sättet för lånens utlämnande. Jag
tror nämligen, att denna låneförmedling kommer att bli eu
allt för tung apparat för hushållningssällskapen, som ha största
delen af egnahemslånerörelsen om hand, utan får man
inrätta en särskild institution eller rent af en bankinrättning,
som kunde handhafva dessa lån.

Som det emellertid är, uppgå de för innevarande år disponibla
egnahemslånemedlen till 5 millioner kronor, och det
kan sättas i fråga, huruvida detta är tillräckligt för sitt ändamål,
men vi behöfva icke hålla på på det sättet mer än ett
tjugutal år, förrän vi äro uppe i 100 millioner kronor, och
låneförmedlingen torde då bli en så vidlyftig och omfattande
apparat, att den icke kan skötas af de institutioner, som nu
handhafva dem och äfven med hänsyn till statens räntebidrag
å lånen. Och då dessutom regeringen har utredning af
hithörande frågor om hand, hemställer Jag om bifall till utskottets
förslag i den nu föredragna punkten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen gifvit propositioner å de därunder beträffande herr
Linders motion förekomna yrkandena, blcf utskottets hemställan
af kammaren bifallen.

Efter föredragning härpå af punkten 2:o) yttrade:

Herr Larsson i Klagstorp: Herr talman, mina herrar!

Till de mera värdefulla institutioner, som staten de senare åren
åstadkommit för alt hjälpa de mindre bemedlade i samhället,
torde med allt skäl kunna räknas egnahemsrörelsen. Mången

Nr 54. 76

Onsdagen den 25 Maj. f. m.

arbetare har genom densamma satts i tillfälle att skaffa sig
stämmelser för det af alla medborgare ständigt efterlängtade egna hemmet.
statens egnahems- Att egnahemsrörelsen är stadd i fortsatt utveckling, visas af
lånerörelse. det för hvarje år större antal ansökningar om lån, som in(Forts.
) komma, och den stegrade efterfrågan af de medel, som Riksdagen
för ändamålet anslagit. Sålunda begärdes för år 1908
för jordbrukslägenhet 3,961,350 kr. och beviljades 3,126,750 kr.
och för bostadslägenhet 3,908,575 kr. och beviljades 1,707,700
kronor. Motsvarande summor för 1910 äro för jordbrukslägenhet
respektive 5,130,600 kronor och 3,846,600 kr. och för bostadslägenhet
3,880,600 kr. och 1,153,400 kr. Sammanlagda lånesumman
för i år af ansökningar, som icke kunnat beviljas,
uppgår till 4,011,200 kronor.

Denna ökade efterfrågan af egnahemslån är ju enligt mbl
uppfattning ett bevis för, att denna rörelse är omfattad med
förtroende och att statsmakterna här slagit in på rätt väg,
äfven om lånesummans storlek, åtminstone hvad det rör jordbrukslägenhet,
icke alltid skulle vara den mest tillfredsställande.
Som bekant kan innehafvare af jordbrukslägenhet erhålla
% af dess värde i lån, såvida värdet icke öfverstiger

6,000 kronor. Skulle detta senare vara fallet, kan icke något
lån alls erhållas. En föregående talare, herr Sjöberg, har visat
några ganska belysande exempel på, hur man måste begagna
alla möjligheter för att kringgå den nuvarande lagens
bestämmelser. Afsikten med egnahemsrörelsen är ju att åstadkonnna
nya egna hem, och det kan då allvarligt ifrågasättas,
om icke maximisumman 6,000 kronor är något för knappt
tilltagen. Det är af den anledningen jag motionsvis har föreslagit
densammas höjande till 8.000 kronor. De första åren
efter denna lånefonds inrättande,, medan det ännu fanns godt
om bebyggda lägenheter till afsalu, kunde den summa, som
nu kan erhållas i lån, vara någorlunda tillräcklig, men efter
hand som de bebyggda lägenheterna mer och mer bli upptagna
och egnahemsbyggaren måste inköpa ett stycke jord och där
uppföra nya byggnader, måste kostnaden för anskaffandet af
det egna hemmet tydligen bli relativt större än så länge han
både tillgång till gamla bebyggda lägenheter. Enligt min uppfattning
bör rörelsen inriktas mera på åstadkommande af nya
lägenheter än på underlättandet af möjligheten af att gamla
endast byta ägare.

Om man gör en jämförelse mellan de lånemöjligheter, som
erbjudas innehafvare!! af bostadslägenhet, med dem, som stå
en jordbrukslägenhets innehafvare till buds, måste man medgifva,
att innehafvaren af jordbrukslägenhet är mindre gynnad.
Det är icke nog med, att den, som vill skaffa sig ett
eget hem med jordbruk, måste köpa ett stycke jord, utan han

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Nr 54.

skall dessutom där uppföra hus, anskaffa inventarier, husdjur,
utsäde med mera, och då äro 5,000 kronor tämligen fort förbrukade.
Härtill kommer, såsom åtminstone för hvarje jordbrukare
torde vara ett kändt faktum, att det är ganska mycket
lättare att draga sig fram med skuld på ett något större jordområde
än på det allra minsta, emedan lefnadskostnaderna för
familjen i båda fallen bli precis desamma. Vidare förtjänar
beaktas, att om jordbrukslägenheten är något större, så har
innehafvaren häraf bättre tillfälle att tillvarataga sina barns
arbetskraft, om han har nåsra.

Jag ,har erhållit ett bref från ordföranden i Villands härads
småbrukareförening, däri han påpekar några synpunkter,
med hvilka jag skall be att få göra kammaren bekant.
Han skrifver som följer: »Som bekant för hvarje jordbrukare,
kan jag med sparsamhet lättare taga mig fram med skuld på
en .något större areal än på en mindre. Krediten är nästan
alltid .stängd för den mindre, men står jämförelsevis mera öppen,
,när jag har något större jordbruk, och krediten måste
jag anlita, när jag ej har kapital för inköp af djur, jordbruksredskap,
utsäde och i början äfven till familjens underhåll
med mera». Vidare har han satt upp en tablå öfver inkomster
och utgifter vid egnahemslägenheter af de två olika storlekar,
som här äro i fråga. För en fastighet med ett värde
af 6,000 kronor beräknar han inkomsterna efter omkring 100
kronor tunnlandet till 750 kronor, hvarifrån afgå följande utgifter
:

5 .»/o ränta på köpeskillingen 6,000 kronor ............ 300 kr.

ränta å inköpta redskap, djur m. m................... 50 »

utsäde, skatter, onera, gödning m. m................... SO »

Summa 430 kr.

Då skulle återstå till familjens uppehälle för året 320 kronor,
hvilket han för sin del anser vara ett för litet belopp
för att en familj någorlunda nödtorftigt skall kunna existera på
detta öfverskott. Å andra sidan har han gjort en liknande
beräkning för en fastighet till 8,000 kronors värde och kommit
,upp till en bruttoinkomst af 1,200 kronor pr år. Utgifterna
.ställa sig sålunda:

5 »/o ränta å 8,000 ............................................. 400 kr.

ränta å inköpta redskap in. m. samma belopp som

för den mindre fastigheten eller ........................ 50 »

utsäde, skatter, gödning in. in. något högre ......... 125 »

eller inalles i utgifter 575 kr.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemsldnerörel8e.

(Forte.)

Nr 54.

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemsIdnerörelse.

(Forts.)

hvadan skulle återstå för familjens underhåll ett öfverskott
af 625 kronor. »För denna summa», säger han, »kan jag med
familj försörja mig, då jag liksom vid det mindre bruket får
använda smör, mjölk, fläsk, som jag kan producera på egendomen».
Sedan slutar han sin skrifvelse med följande ord:
»Förestående beräkning grundar sig rätt mycket på egen erfarenhet.
Jag köpte för 25 år sedan mitt jordbruk på 10 tunnland
åker och 5 tunnland riktigt stenrös till ett pris af 7,500
kronor, allt på skuld», men, anser han, den omständigheten,
att jordegendomen var så pass stor, hjälpte honom att slå
sig igenom, så att han kunnat få behålla sitt egna hem.

Utom dessa anförda skäl skall jag be att få erinra om
hvad jag sagt i motionen, där jag påpekar, att man lätt kan
tänka sig det fallet, att en egnahemsspekulant kommit öfver
en lämplig lägenhet, som kostar något öfver 6.000 kronor, då
skall han på grund af de gällande bestämmelserna vara beröfvad
möjligheten att komma i åtnjutande af något som helst
lånehidrag, ehuru det kanske finns alla utsikter, att denne man
här skulle kunna åstadkomma ett för honom passande eget
hem. Man har ju också ett eklatant exempel på olämpligheten
af denna gräns i hvad herr Sjöberg yttrade, då han talade
om en person, som köpt ett jordstycke för 5,000 kronor och
icke kunde bringa ned byggnadskostnaderna under 2,000 kronor,
hvadan fastighetsvärdet uppgick till 7,000 kronor, hvilken
omständighet ensam hittilldags omöjliggjort för denne man
att erhålla något egnahemslån. Det synes mig, att så länge
man kan räkna jordbruket till småbruk, d. v. s. när värdet
rör sig på 5-, 6- eller 8,000 kronor, det bör ligga i statens
intresse att så kraftigt som möjligt ingripa och lämna bidrag,
så att således äfven innehafvare af lägenheter, som ha ett något
högre värde än det maximivärde, som i gällande bestämmelser
är fastslaget, kunna komma i åtnjutande af hjälp i
form af egnahemslån.

Utskottet har också på ett synnerligen välvilligt sätt behandlat
motionen, och det enda man förgäfves spejar efter,
är utskottets slutliga tillstyrkande af motionen. Efter det välvilliga
bemötande, som kommit densamma till del, kan man
säga här såsom man stundom brukar säga i denna kammare:
Här felas intet annat, än att utskottet glömt att gifva sitt förord
åt motionen. Då jag tager i betraktande den stora förståelse,
som denna kammare förra året visade, då denna samma
fråga var å bane här, .och då jag hoppas, att den betydliga
minoritet, som då i Andra kammaren uttalade sig för en lösning
af frågan i öfverensstämmelse med de af mig i motionen
uttalade önskningarna, i år skall ha vuxit till majoritet,
skall jag, herr talman,^be att få yrka afslag på utskottets hem -

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

79 Nr 54.

ställan och bifall till den af grefve Hamilton med flera vid
betänkandet fogade reservationen.

Med herr Jansson i Klagstorp förenade sig herrar Bosson
och Henrikson.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag är så till

vida enig med motionären, herr Larsson, och reservanterna,
att jag anser det vara af behofvet påkalladt, att egnahemslån
beviljas å fastigheter värda upp till 8,000 kronor, men jag
är däremot icke lika öfvertygad, att det vore till nytta, om
man läte det ifrågavarande momentet i kungörelsen förbli oförändradt.
så att en egnahemsförvärfvare skulle kunna få 6/6
af 8,000 kronor såsom lån. Enligt den erfarenhet, som jag
har, är det icke så mycket ett behof af förhöjning af lånebeloppet,
som framträdt, utan fastmera en önskan att få egnahemslån
på jordbruksfastigheter, som ha högre värde än 6,000
kronor. Jag tror också, att man skulle kunna anföra ett annat
skäl mot att höja lånebeloppet i så betydlig grad. Om
man skulle bevilja motionärens framställning i detta afseende
och. sålunda icke göra någon ändring i moment 2 utan
låta lån fortfarande utgå till 5/e af värdet, skulle maximilånebeloppet
höjas från nuvarande 5,000 kronor till 5/6 af 8,000
kronor eller 6,665 kronor. Det vore kanske icke nyttigt, att
man på en så pass liten fastighet finge en så stor skuldsumma
som 6,665 kronor, ty jag tror icke, att det är riktigt att understödja
egnahemsbildandet i den riktning, att man frestar
folk att alltför högt skuldsätta sig. Man lian i detta afseende
taga miste, så att personer, som eljest skulle kunnat slå sig
fram på sitt egna hem, kanske nödgas lämna detsamma, sedan
de därpå nedlagt afsevärda kostnader. Utskottet är ju
också enigt med motionären i det förra afseendet, men uttalar
på sidan 7 ungefärligen samma uppfattning som jag. Jag
var med vid denna frågas förberedande behandling inom utskottet,
ehuru jag icke var närvarande, då den slutligen afgjordes,
och jag gaf uttryck åt samma uppfattning, som jag
nu sökt göra gällande. Jag tror, att åtminstone de största bristerna
skulle afhjälpas, om man bifölle ett förslag i den riktning,
som jag antydt. Det fordras då allenast en liten ändring
i mom. 2 af den kungl. kungörelsen i ämnet den 13 juni 1908,
hvarigenom momentet i fråga skulle få följande lydelse: »Egnahemslån
skall utgå då fråga är om jordbrukslägenhet med
minst hälften och högst 6/s af det med ledning af uppgjordt
köpcaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar beräknade
och af låneförmedlaren godkända värdet å jorden jämte därå

Ang. förundrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemslåner
örelse.

(Forts.)

Nr 54. 80

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemsIdnerörelse.

(Forts.)

befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då fråga
är om bostadslägenhet, med minst hälften och högst 3/i
af samma värde». Sedan skulle sista stycket lyda: »Egnahemslån
må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger för jordbrukslägenhet
8,000 kronor och för bostadslägenhet 4,000 kronor».
— Nu kan man göra den anmärkningen mot mig, att
jag icke föreslagit någon höjning i maximibeloppet för bostadslägenhet,
men jag tror, att proportionen mellan jordbrukslägenheter
och bostadslägenheter blir ganska riktig, om man
följer herr Larssons i Klagstorp förslag, ty man måste komma
ihåg, att på en jordbrukslägenhet måste själfva bostaden bli
lika stor om icke större, än vid en bostadslägenhet, och dessutom
tillkomma uthusbyggnader, som äro nödvändiga för jordbruket,
så att jag tror icke, att man med fog kan framställa
någon anmärkning i detta afseende.

Nu har visserligen utskottet, som ställt sig mycket välvilligt
i detta afseende, framhållit såsom skäl för anslag å herr
Larssons motion, att frågan är under utredning inom jordbruksdepartementet.
Men jag tror, att det vore nyttigt, om
åtminstone denna kammare gjorde ett uttalande i denna riktning,
så att frågans lösning skulle komma att blifva den, som
jag hoppas, att hela kammaren är enig med mig om att den
skall bli. Jag ber således få yrka bifall till reservationen med
den ändring i mom. 2, att det i stället för 6/e må stå B/s.

I detta anförande instämde herrar Ericsson i Ofvanmyra,
Jansson i Krakerud, Åkerlund, Lundell, Jonsson i Gumboda och
Åkesson.

Grefve R. Hamilton: Herr talman! Då Riksdagen år

1904 tog det första steget till understödjandet af egnahemsrörelsen
i vårt land, så ansågo en del af de män i den kammare,
jag då tillhörde, som voro med att taga detta steg, att donna
rörelses hufvuduppgift borde vara att förskaffa det större jordbruket
tillräckligt med arbetskraft. Man sökte då bringa ned
maximivärdet af egnahemslägenheter så långt som möjligt, men
på grund af en sammanjämkning mellan båda kamrarnas beslut
fastställdes detta till 5,000 kronor.

Sedan dess har man emellertid fått en annan syn på frågan.
Nu önskar man skapa så stort antal som möjligt af
själfständiga jordbrukslägenheter, d. v. s. sådana som kunna
föda eu hel familj, utan (att lägenhetsinnehafvaren behöfver
söka arbete på annat håll. Därför höjde man också år 1908
maximibeloppet för jordbrukslägenheter till 6,000 kronor. Det
har nu visat sig, att inom vissa delar af vårt land är detta
maximibelopp tillräckligt, men att det däremot i andra lands -

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Nr 54.

ändar icke är tillfyllest. Detta framträder i synnerhet, om
man önskar, att egnahemsägarna icke skola köpa redan färdiga
jordbrukslägenheter med sämre byggnader, utan har till
mål att stycka de större egendomarna och få nya byggnader
till de egna hemmen. Det torde därvid vara af behofvet påkalladt
att höja maximivärdet till 8,000 kronor. Nu har den
siste, ärade talaren kommit fram med ett förslag att visserligen
maximivärdet skall höjas till 8,000 kronor men att lånen
däremot endast skola utgå med 5/s. Detta medför emellertid
den oegentligheten att medan innehafvaren af en bostadslägenhet
får lån till 6/s, d. v. s. 3/4, skulle innehafvaren af en
jordbrukslägenhet blott få lån till 5/s. Man skulle sålunda
frångå den princip man hittills haft, nämligen att jordbrukslägenheten
är mera bärkraftig än bostadslägenheten. Det medför äfven
något annat, som kanske icke precis är så lämpligt, nämligen
att en person, som köper en egendom på 8,000 kronor,
måste, när han endast får lån på 5,000 kronor, själf äga omkring
5,000 kronor nämligen 3,000 kronor för att betala skillnaden
mellan köpeskillingen och egnahemslånet och ungefär 2,000
kronor för att skaffa sig inventarier. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida en person, som har 5,000 kronor och köper
en egendom på 8,000 kronor öfver hufvud taget behöfver statslån.
Han kan icke sägas tillhöra de mindre bemedlade utan
kan skaffa sig hypotekslån och lån i sparbank. Åtminstone
föreställer jag mig, att lånet icke är af behofvet påkalladt för
honom,

Utskottet har anfört, att spörsmålet är under utredning
hos Kungl. Maj :t och åsyftar härmed förslaget rörande förändrade
vilkor för egnahemslånerörelsen. Men så vidt jag vet,
och jag tror, att jordbruksministern, som är här närvarande,
kan bekräfta det, har utredningen inskränkt sig till att man
anmodat några sakkunniga att yttra sig i frågan, och dessa
ha afgifvit en promemoria, som jag har här i min hand. Vidare
skulle man ha anmodat en annan person att komma med
ytterligare utredning, men af de sakkunniges utredning framgår
just önskemålet att höja maximivärdet för jordbrukslägenhet
till 8,000 kronor. Sålunda, genom att bifalla herr Larssons i
Klagstorp motion går man icke denna utredning i förvåg.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemslån
er örelse.

(Forts.)

Herr Juhlin: Herr talman! Som herrarna torde ha sig

bekant, och som ju också framgår af herr Larssons i Klagstorp
motion, väckte jag i fjol en motion om höjning af värdet
för jordbrukslägenhet till 8,000 kronor. Den afstyrktes af statsutskottet
och detta yrkande bifölls af båda kamrarna. Nu
hade man dock tänkt sig, att eu sådan fråga som denna skulle
Andra Kammarms Prat. 1910. Nr 54. 6

Nr 54. 82

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemslånerörelsc.

(Forts.)

fått röna något bättre bemötande och större förståelse i jordbruksutskottet,
som ju särskild! skall ha till uppgift att vårda
sig om landets modernäring. Men det visar sig, att det just
icke är någon så synnerligen stor skillnad emellan hvad jordbruksutskottet
yrkar i år och hvad statsutskottet yrkade i fjol.
Nu har ju visserligen i motiveringen blifvit framhållet, att det
finnes fog för den gjorda framställningen, att maximivärdet för
jordbrukslägenheter borde höjas till 8,000 kronor. Däremot
framhäfver utskottet mycket starkt, att man bör stå kvar på
den nuvarande ståndpunkten rörande det belopp, med hvilket
lånen skola utlämnas, och märkligt nog har ju herr Daniel
Persson yrkat bifall till en sådan framställning.

För mig synes det icke vara lyckligt, om Andra kammaren
skulle fastslå ett sådant uttalande här, då man nu har
kännedom om, att Kungl. Maj:t vidtagit åtgärder för att omarbeta
bestämmelserna rörande egnahemslåneväsendet, särskilt
i hvad de afse jordbrukslägenhet. Att då fastslå detta
lånebelopp till 5/s af värdet anser jag icke vara lämpligt. Jag
har vid behandlingen af lista punkten af detta utskottsbetänkande
instämt med herr Linders, som yrkat att den del af
utskottets motivering, som rör denna sak måtte utgå. Jag tror
icke, att man skulle vinna så synnerligen mycket ifråga om
att hjälpa fram småbrukarrörelsen, om man bibehåller denna
siffra rörande lånets belopp, men ändå höjer maximivärdet
till 8,000 kronor. Man må säga hvad man vill rörande nödvändigheten
och nyttan häraf, men ett är säkert, och det är, att,
om en person skall skaffa sig ett jordbruk, som går upp till
8,000 kronors värde och han själf måste skaffa sig 3,000 kronor
till själfva lägenheten och dessutom vara i besittning af
de medel, som behöfvas till inventarier, så tror jag, att han
skall reda sig utan statslån; en sådan person behöfva vi icke
bekymra oss om, han kan reda sig själf.

Det är för öfrig! märkligt, hvilka olika synpunkter, som
ställas på egnahemsfrågan af olika personer, beroende på hvar
de stå i lifvet. — Jag har egnat denna egnahemsfråga litet studier,
och då har jag funnit, att den jordbruksminister, som
först framlade den kungl. propositionen angående egnahemslånerörelsen,
hade en helt annan synpunkt såsom jordbruksminister,
än han sedermera hade såsom ordförande i jordbruksutskottet.
Då denna fråga först kom på tal, gällde det hufvudsakligen
hvad man borde göra för att i någon mån kunna
hindra emigrationen. Då ansåg man det vara en ganska viktig
fråga, och jag förmenar, att man tror det än i dag. Men dä
det blir fråga om att vidtaga effektiva åtgärder för att hindra
emigrationen, då synas meningarna vara mycket delade. Och
jag förstår, att så kan vara fallet, att man måste hysa olika

Onsdagen den 25 Maj, f. m;

83 Nr 54.

meningar, beroende på i hvilken del af landet man hör hemma.
Ser jag nu frågan från Smålandssynpunkt, så kan jag nog
förstå, att dessa 8,000 kronor, hvarom man nu talar anses vara
ett högt belopp, och jag tror icke, att förhållandena där äro
af den beskaffenhet att denna fråga är så trängande, som den
kan vara i andra landsdelar. Tager jag t. ex. det län, där
jag bor, eller Skåne eller Östergötland så finnas där en mängd
gods och det är mycket lätt att där få köpa egendomar, ägarna
vilja mycket gärna sälja dem, de behöfva icke alls exproprieras.
Hvad vore då naturligare än att främja egnahemsrörelsen
genom att stycka sönder dem och bilda nya lägenheter, nya
småbruk och nya hem, och icke som här talats om, köpa
hemmandelar som förut äro bebyggda, ty det blir inga nya
hem utan endast ombyte af ägare och därmed synes man icke
hjälpa frågan så mycket.

Jag vill med detta yttrande endast ha uttalat den meningen,
att jag mycket väl kan instämma i yrkandet om att jordbrukslägenheternas
värde må höjas till 8,000 kronor, men jag kan
icke vara med om att här fastslå, att lånevärdet fortfarande
skall bibehållas vid 5,000 kronor. Det synes mig, som om
man skulle kunna lämna Kungl. Maj :t en liten bredare marginal
att röra sig inom och afvakta, hvad som må komma från
det hållet och underkasta detta Riksdagens pröfning. Jag skall
icke göra något yrkande, utan endast låta mitt uttalande få stå
emot det yrkande, som förut blifvit gjordt.

Herr Linders: Herr talman! Då jag i förra punkten

afstod från att yrka bifall till min motion, så var det i tankej
att . Andra kammaren skulle bli enig om ett uttalande i den
riktning, som herr Larsson i Klagstorp föreslagit. Emellertid
har herr Daniel Persson framlagt ett annat förslag, just
afseende den tendens till utveckling, som jag riktat mig emot
i mitt anförande under förra punkten. Jag kan ej finna annat
än att det vore högst orättmätigt mot de mindre bemedlade
att på det viset skära af möjligheten för dem att få låna ett
större belopp och afstånga möjligheterna för dem att få låna ett
ligt stora egnahem, så att de kunna uteslutande sysselsätta sig
på sitt jordbruk. Jag hänvisar till det uttalande, som jag i
det afseendet gjort i min motion.

Man har klandrat egnahemsrörelsen under dess nuvarande
form, ja, man har i denna kammare tidigare i dag talat om,
hurusom utskottet i ett föregående betänkande yttrat sig klandrande
mot egnahemsrörelsen. Men jag tror, alt klandret skulle
hli än skarpare och ännu mera motiveradt, ifall ett sådant
förslag, som af herr Daniel Persson framlagts, skulle vånna
bifall.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemslåmerörelse.

(Forts.)

Nr 54. 84

Onsdagen den 25 Maj, 1. m.

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemsIdnerörelse.

(Forts.)

lag vill ytterligare framhålla en synpunkt gentemot den
här uttalade meningen, att det skulle vara fördelaktigare för
vederbörande att slippa låna så mycket till sin fastighet. Det
är naturligtvis obestridligt, att så är förhållandet, men hufvudsaken
är icke den, huruvida man reder sig bättre med ett
mindre lån än med ett större, utan hufvudsaken i denna fråga
är att bereda dem, som önska jordbruksegnahemslägenheter,
tillfälle att få så pass stora lägenheter, att de kunna finna en
själfständig bärgning å desamma.

Jag tänker sålunda, att det är högst orättmätigt mot de
små och mindre bemedlade att afstånga dem från samma utvecklingsmöjlighet,
som en relativt bättre bemedlad har, och
detta skulle ske, om Riksdagen bifaller herr Perssons i Tällberg
framställning.

Jag yrkar således bestämdt afslag å herr Daniel Perssons
yrkande och ber att få förena mig med utskottsreservanterna,
som yrkat bifall till herr Larssons i Ivlagstorp motion.

Herr Sjöberg: Herr talman, mina herrar! Sedan jag sist
hade ordet, har jag funnit, att det uttalande, jag då hade, gällde
mera herr Larssons i Klagstorp motion. Men jag förmodade
med anledning af utskottets yttrande, att det — som man kan
sluta af dess resonemang — har behandlat dessa båda motioner
i ett sammanhang och så att säga sammanslagit sitt
uttalande, hvilket särskildt kommit till synes, när det gäller
fastställandet af jordbrukslånens maximibelopp.

Emellertid hvad jag nu ville säga är det, att om denna
kammare skulle antaga det af herr Daniel Persson framställda
yrkandet, så tror jag, att de flesta länen i vårt land skulle
för en lång tid framåt ha anledning att känna sig belåtna, och
några nya undersökningar i ämnet vore därför obehöfliga. Ty
blir maximibeloppet fastställdt till 8,000 kronor, så kunna de
som sagdt vara belåtna och kunna de få låna 5,000 kronor,
så kunna de också vara belåtna.

Man har sagt att lånebeloppet 5,000 kr. är alldeles för
lågt; jag resonerar som så: Är karlen fattig och ingenting äger,,
är han icke hjälpt med, att han får ett högre lånebelopp och
äger han fyra å femtusen kronor, kan han reda sig själf. Vi
gillesordföranden inom olika härader göra mycket noggranna
undersökningar om, hvilka som först och främst äro nyktra
och ordentliga och hafva rekommendationer och vidare om
de hafva så afpassade egendomar, att de kunna börja bilda
eget hem. Ty det är naturligt att, om man har ett eget hem
och på detta har en skuld på 8,000 kronor, som man skall
förränta och därtill kanske skuld på lösöret, det blir outhärdligt
att vara egnahemsinnehafvare. Jag vill på det varmaste

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

85 Nr 54.

instämma uti herr Daniel Perssons yrkande, att maximibeloppet
sättes för jordbrukslägenheter till 8,000 kronor och för
bostadslägenheter till 4,000 kronor. Jag vill också instämma
uti hvad herr Daniel Persson påpekade, att det bör vara så
stor skillnad, ty det är alldeles klart att, om det uppstår en
snickerifabrik eller en tillfällig fabrik på en plats, det genast
bygges upp en hel del byggnader. Om då hushållningssällskapet
lägger ned en massa penningar på 2,000 till 2,500 kronor och
det sedan blir bakslag, löper hushållningssällskapet större risk
med afseende på bostadslägenheter än det gör med afseende
på jordbrukslägenheter.

Herr talman, jag skall be att få instämma uti Herr Daniel
Perssons i Tällberg yrkande.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Jag vet icke,

hvem som intresserar sig mest för egnahemsrörelsen, herr Linders
eller jag. Jag tror att vi kanske kunna vara tämligen
lika i detta afseende, men jag anser det icke vara riktigt af
herr Linders att säga, att det yrkande jag framställt innebar
en tendens, som gick i riktning att försvåra egnahemsrörelsen.
Detta påstående är, såvidt jag kunnat fatta saken, fullkomligt
oriktigt. Jag har icke framställt något yrkande, som
afser att försvåra, utan tvärtom att utveckla möjligheterna för
de mindre bemedlade att skaffa sig egna hem. Mitt förslag
måtte väl gå i denna riktning, när jag vill vara med om, att
maximivärdet för jordbrukslägenheter får höjas till 8,000 kronor.
Min afsikt har icke heller varit, att låntagaren i något
afseende skulle få mindre, och jag har därför begärt ordet
för att framställa ett litet ändringsyrkande, som går i precis
samma riktning, som jag hade då frågan undergick förberedande
behandling på afdelningen. Sedan min uppmärksamhet
nu blifvit fästad på saken, vill jag förklara att det endast var
på grund af ett förbiseende från min sida, som jag förut i
dag yrkat, att fem sjettedelar skulle ändras till fem åttondelar.
Därigenom skulle i vissa fall inträffa att en låntagare
finge mindre än nu. Jag anhåller därför att få ändra mitt yrkande
så att momentet får följande lydelse: »Egnahemslån skall
utgå, då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst hälften
och högst fem sjettedelar af det med ledning af uppgjordt
köpeaftal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar,
kostnadsförslag eller andra tillgängliga handlingar beräknade
och af låneförmedlaren godkända värdet å jorden jämte därå
befintliga eller för uppförande afsedda byggnader, dock högst
med 5,000 kronor». Det kan då aldrig blifva mindre än nu
men icke heller mera utan högst 5,000 kronor, och jag tror
att man kan befordra egnahemslånerörelsen lika mycket här -

Ang. förändrade
villkor och bestämmelser
för
statens egnahemslånerörelse.

(Forts.)

Nr 54. 86

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

Ang. förändrade
villkor och bestå
o ruelser för
ttatens egnahemslänerörelse.

(Forts.)

med som genom att bereda egnahemsinnehafvare tillfälle att
skuldsätta sig med 6,665 kronor. Förhållanden kunna naturligtvis
inträffa som göra att det kunde vid ett eller annat tillfälle
vara nyttigt om ett högre lånebelopp än 5,000 kronor
kunde erhållas, men det är tydligt, att om generella bestämmelser
införas i detta afseende, egnahemsinnehafvare äfven där
behofvet icke är så trängande, använda sig däraf. Den erfarenhet
jag har från förvaltningsutskottet i Kopparbergs län
år, att man icke bör höja lånebeloppet utan i stället bereda
möjlighet att få låna på en fastighet värderad ända upp till
8,000 kronor.

Jag skall, herr talman, anhålla om proposition på detta
mitt senare yrkande.

Herr Åkesson: Då jag instämt med herr Daniel Persson

i hans föregående yttrande, ber jag få tillkännagifva att jag
vill ansluta mig äfven till hans sista yrkande.

Med herr Åkesson förenade sig herrar Sjöberg, Åkerlund
Siström, Jansson i Krakerud och Lundett.

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Efter det herr
talmannen framställt propositioner l:o) på bifall till utskottets
hemställan, 2:o) på bifall till den af grefve R. Hamilton
m. fl. i ämnet afgifna reservationen, och 3:o) på bifall till det
af herr Persson i Tällberg under öfverläggningen senast gjorda
yrkandet, blef det under 3:o) angifna yrkandet af kammaren
bifallet.

§ 14.

Vidare föredrogos hvart för sig jordbruksutskottets utlåtanden: nr

98, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
de till afvittringslandtmätarna i Västerbottens och Norrbottens
län utgående aflöningsförmåner;

nr 99, i anledning al Kungl. Maj ds proposition angående
öfverlåtelse till Västerås stad af ett domprosten i Västerås på
lön anslaget område i Sd Ilians socken;

nr 100, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
utbyte af kronan tillhörig mark mot ett nytt öfningsfält för
Tironprinsens husarregemente.

nr 101, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande af en lägenhet från förra ryttmästarbostället Läsrum
nr 1 i Kalmar län;

Onsdagen den 25 Maj, f. m.

87 Nr 54,

nr 102, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa ägor från kronoparken Österåker i Stockholms
län;

nr 103, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett område från det till kronopark inköpta hemmanet
nr 15 a i Hede kyrkby i Jämtlands län;

nr 104. i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande af lägenheter från kungsladugården Väderbrunn nr
1 i Södermanlands län;

nr 105, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
disposition af förra löjtnantsbostället Stora Risby nr 1 i Göteborgs
och Bohus län;

nr 106, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
disposition af förra mönsterskrifvarbostället Aspång och Skulestad
nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 107, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
disposition af en till förra häradshöfdingbostället Hammenhög
nr 31 i Kristianstads län hörande lägenhet;

nr 108, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
disposition af förra kompanichefsbostället Backa nr 1 och förra
fanjunkarbostället Näs nr 1 i Södermanlands län; och

nr 109, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
tillstånd för delägarna i Gullbergs häradsallmänning att sälja
viss del däraf.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på
hemställan af herr talmannen, att uppskjuta handläggningen
af öfriga på föredragningslistan förekommande ärenden till kl.
7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdadt anslag komme
att forisättas.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4.22 e. m.

In fidem

Per Cronvall.