RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:51

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1910. Andra Kammaren. Nr 51.

Fredagen den 20 Maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med tulltaxa för inkommande varor,
dels ock i ämnet väckta motioner, och skulle den afbrutna öfverläggningen
angående punkten ll:o) nu åter upptagas.

Herr talmannen tillkännagaf emellertid, att den talare, som anmält
sig för yttrandes afgifvande, återtagit sin berörda anmälan, och
som ingen annan begärde ordet, förklarades öfverläggningen vara afslutad.
Sedan herr talmannen förmält sig vilja framställa propositioner
beträffande de särskilda momenten hvart för sig, gaf herr talmannen
i enlighet härmed till en början propositioner på dels bifall till utskottets
hemställan i mom. a) dels ock bifall till hvad herr Eriksson i
Grängesberg under öfverläggningen yrkat beträffande nämnda moment;
och fann herr talmannen den förstberörda propositionen vara med
öfvervägande ja godkänd. Som emellertid votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och antagen denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten ll:o) mom. a) af utskottets förevarande betänkande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej; ''

Vinner Nej, har kammaren bifallit hvad herr Eriksson i Grängesberg
under öfverläggningen yrkat beträffande nämnda moment.

Omröstningen utvisade 85 ja och 72 nej, hvadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Pa härefter af herr talmannen framställda propositioner biföll
kammaren hvad utskottet i mom. b) och c) hemställt.

Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 51.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

1

Nr 51. 2

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Beträffande mom. d) framställde herr talmannen propositiouer
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afslag å samma
hemställan och bifall i stället till det af herr Eriksson i Grängesberg
under öfverläggningen framställda yrkandet, i hvad det afsåge förevarande
moment; och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda
propositionen hafva flertalets röster för sig. Votering begärdes
emellertid, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten ll:o) mom. d) af utskottets förevarande betänkande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och bifallit det af herr Eriksson i Grängesberg under öfverläggningen
framställda yrkandet, för så vidt det afser nämnda moment.

Omröstningen utföll med 77 ja mot 91 nej, vid hvilken utgång
kammaren bifallit det af herr Eriksson i Grängesberg framställda yrkandet
i denna del.

Slutligen gaf herr talmannen i fråga om mom. e) propositioner
på dels bifall till utskottets hemställan och dels bifall till herr Erikssons
i Grängesberg yrkande i hithörande del. Herr talmannen fann
därvid den förutnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Jämväl nu begärdes emellertid votering, hvarför följande voteringsproposition
uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten ll:o) mom. e) af utskottets förevarande betänkande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Eriksson i Grängesberg
under öfverläggningen framställda yrkandet, för så vidt det
afser ifrågavarande moment.

Omröstningen utvisade 101 ja och 75 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 12:o) — 14 :o.)

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 20 Maj.^e. m. 3 J(r 51,

Efter föredragning af punkten 15:o), angående tull å frakter och Ang. förordbär
yttrade uing med

tulltaxa för

Herr Wavrinsky: Herr talman! Vid det förhållande, att den ''"‘»a"™*’
fara, som hotat oss fruktvänner och nationen genom den framställning (Forts/''
om väsentlig höjning å derå tullsatser för frukt, hvilken Kungl. Maj:t
vid denna punkt gjort, nu blifvit genom utskottets betänkande afvärjd,
få vi motionärer nöja oss med det beslut, som nu kommer att fattas.

Jag kommer således icke att yrka bifall till vår motion om nedsättning
1 vissa tullsatser. Däremot ber jag att vid detta tillfälle få sämi
några ord med hänsyn till motionens innebörd.

Det torde vara förhållandet, att de flesta människor inbilla sig,
att frukt är en lyxvara. Men det är den icke. Vetenskapen är sedan
länge på det klara med dessa frukters betydelse i flera hänseenden,
först och främst däri, att frukten är ett värdefullt näringsmedel, men
äfven i det hänseendet, att den för hälsan är af ofantlig vikt. Frukten
renar blodet och hjälper till att afföra de affallsprodukter, som
ständigt alstras i kroppen, och bibringar därigenom kroppen en energi,
som genom intet annat näringsmedel kan vinnas. Den är dessutom
af särskildt värde vid sjukdomstillstånd. Läkarna ha för längesedan
insett, hvilket värde frakten har vid sjukdomsfall, särskildt därför att
frakten är lättsmält och smaklig och därför gärna njutes af de sjuka.

Men i ett hänseende är frakten af alldeles särskild betydelse för oss
nykterhetsvänner. Det är nämligen så, att frukter bidraga till att
håfva benägenheten för alkoholhaltiga drycker, och det är i synnerhet
sura och syrliga frukter, som motverka begäret efter spritdrycker,
kaffe och andra retmedel. Åtminstone förklara auktoriteterna på detta
område, att sa är förhållandet, och jag skall be att få åberopa mig
på en af dem, nämligen den kände engelske läkaren för sinnessjuka
d:r^ Jackson, som säger, att han under sin »långa och rika erfarenhet
ifråga om drinkare bevittnat, att många, som förut ansetts som obotliga
drinkare, förlorat lusten till alkohol och blifvit nyktra, sedan de
en tid lefvat på enkel, vegetarisk kost, i hvilken frukten utgjorde en
viktig beståndsdel». Och den öfver hela världen kände fysiologen G.

Bunge yttrar: »Drinkare söka nästan uteslutande sin föda från djurriket».
Detta är emellertid ganska naturligt, ty när smakuerverna
äro förstörda genom för mycket förtärande af alkohol, i synnerhet ofta
upprepadt sådant, fordras det retande köttextrakter för att kittla
gommen.

Nu kan man kanske säga, att detta är mera teoretiska spekulationer
och^ påståenden, men jag är i tillfälle att lämna ett faktiskt
bevis därpå. I England har man sedan flera år tillbaka observerat,
att arbetare, som lossat fruktångare, tagit sig för att äta bananer och
annan frukt 1 stor utsträckning. Därigenom afhöllo de sig snart ifrån
att springa från sitt arbete och ta sig en »drink», som det där heter,
och som de förut brukat göra gång på gång. Ja, till och med sockerbagarne
klaga öfver, att deras omsättning aftagit, sedan bananer
blifvit ett mycket användt näringsmedel i England. Före 1899 var
importen af bananer till England mycket ringa, den uppgick endast
till 300,000 buntar om aret. Men året därpå belöpte den sig till

Hr 51.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Fort».)

4 Fredagen den 20 Maj, e. m. \

2,000,000 buntar, och redan år 1903 gick den upp till 5.000,000
buntar. Man har gjort denna omständighet till föremål för undersökningar
med hänsyn till bruket af alkohol i de stadsdelar, där frukten
funnit den starkaste afsättning^!,, och funnit, att dryckenskapen
och smaken för starka drycker aftagit i den mån som afsättningen af

frukten varit stor. .

I Tyskland utvecklar sig saken på samma sätt, och i frankrike
veta vi, att hufvudbeståndsdelen åt lödan inom alla samhällsklasser

är frukt. 0 . ,

Danmark har gifvit oss ett lysande exempel pa utveckling i sund
riktning. Dess tullar på fruktvaror äro mycket lägre än våra. För
nå"ra år sedan ifrågasattes det att höja dem. Då vände sig hela landets
läkarkår till regeringen med en adress. Jag skall icke trötta
kammaren med att läsa upp hela denna adress utan endast göra ett
litet utdrag ur Köpenhamns läkareförenings adress. Köpenhamns läkare
uttalade sig bland annat på följande sätt: ....

»Under de senaste tio åren ha frukt och grönsaker hlifvit istigande
oråd en väsentlig del af befolkningens föda. I oafbrutet växande grad
har allmänheten lärt att uppskatta och använda dessa näringsmedel.
Därom vittna de stora fruktnederlagen och alltjämt växande antalet
fruktbutiker såväl som den dagliga torghandeln. Läkarekåren ser med
oblandad glädje det hos befolkningen växande behofvet af god frukt,
då såväl teori som praktik mer och mer hos läkarne stärkt öfvertygelsen
om, att god frukt icke blott är ett oskadligt och förträffligt njutningsmedel,
utan också ett utmärkt födoämne, som i långt högre grad
än ”hittills bör förekomma på alla samhällsklassers dagliga matsedel.
Det är därför med stor missräkning vinkare ha erfarit, att det. är
fråga om att höja tullen på frukt nu, da enligt var.asikt, anledning
finns, att alldeles upphäfva denna tull. Man får icke glömma, att
vårt land icke är i stånd att producera frukt till föda^ i ett omfång,
svarande mot tidens kraf. Knappast under hälften af aret. är det för
det stora flertalet af befolkningen möjligt att förskaffa sig inhemsk

frukt.» .

Denna adress, hvars fortsättning jag icke skall uppläsa, ar underskrifven
af ett 100-tal köpenhamnska läkare och bland dessa flera
universitetsprofessorer och andra framstående vetenskapsmän, hvilkas
namn i detta sammanhang äro af särskildt stor betydelse.

Att man i Sverige fått ögonen öppna för fruktens betydelse visas
af instämmandena i vår motion från tusentals föreningar, instämmanden
hvit k a i form af resolutioner och adresser kommit mig till hända, och som
äro inhäftade i den stora volym, jag här har. Utom dessa instämmanden
ha äfven många sympatiuttalanden riktats till motionärerna
från olika personer, som äro intresserade för frågan för dess sociala betydelses
skull och i pressen.

Jag har velat visa detta för att ådagalägga, att^ denna fråga icke
är eu ”angelägenhet, som har intressse endast för några få fantaster,
som rufva”däröfver, utan att läkare i Danmark och allmänheten i Sverige
äro fullt på det klara med, att frukten har ett nationalekononnskt
värde både som näringsmedel, läkemedel och njutningsmedel.
Jag hoppas, att vi skola få denna fråga tillbaka och då under gynn -

5 Kr 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

sammare omständigheter, så att den kan vinna det tillmötesgående
från Riksdagens sida, som det är min öfvertygelse, att den förtjänar.
Jag skall under nuvarande förhållanden icke göra något yrkande.

Herr Carlson i Herrljunga instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.

''Punkterna 16:6) och 17:6).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Sedan utskottets hemställan uti punkten 18:o), angående tullsatsen
å maniokarot, upplästs, begärdes ordet af

Herr Jes person, som anförde: Herr talman, mina herrar! I
fråga om denna punkt, som rör tullen å maniokarot m. m., har jag
gått med på att göra denna vara tullfri, oaktadt jag förut varit för
Kungl. Maj:ts förslag. Jag har gjort detta under den förvissningen,
att Kungl. Maj:t skulle beakta det skrifvelseförslag, som är framlagdt
här och åstadkomma det skydd för potatisodlingen, som man här begärt.
Ty om detta icke kommer till stånd, så är det säkert, att importen
af stärkelserika artiklar kommer att högst väsentligt skada vår
potatisodling till skada för hela landet.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Herrar Nilsson i Bonarp, Jönsson i Boa och Jonsson i Hökhult
instämde häruti.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.

Punkten 19:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20:o) angående tullen å margarin m. m.

För konstgjordt smör (margarin) hade i Kungl. Maj:ts förslag i
rubrik nr 140 upptagits en tullsats af 15 öre per kilogram i stället
för nu gällande tullsats 20 öre.

Vidare hade Kungl. Maj:t föreslagit tullsatser af 15 öre per kilogram
för ister, 10 öre per kilogram för oleomargarin och 15 öre per
kilogram för flott.

I motionen 248 i Andra kammaren hade af herr Eriksson i
Grängesberg m. fl., i sammanhang med hemställan om afslag å förevarande
kungl. proposition och verkställande af ytterligare utredning i
ämnet, yrkats, bland annat, att Riksdagen måtte besluta att, i afvaktan
på att tullfrågan sålunda kunde upptagas till afgörande i hela dess
omfattning, borttaga tullen å margarin, nu föreslagen till 15 öre per

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51. 6

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

kilogram, samt i öfverensstämmelse härmed borttaga eller nedsätta
tullen å för margarinindustrien behöfiiga råämnen eller halfläbrikat.

Utskottet hemställde,

a) att Riksdagen ville, med afslag å motionen II: 248 i hvad den
afsåge tullen å margarin, godkänna rubriken nr 140 i Kungl. Mitj:ts
förslag oförändrad;

b) att förslagets rubrik nr 57, så lydande:

Ister .................................................................................... 1 kg. 15 öre

måtte godkännas;

c) att den i förslaget upptagna rubriken nr 61 med
anmärkning, så lydande:

Oleomargarin........................................................................ 1 kr. 10 öre

Anm. Med oleomargarin afse» det nr talg afskilda, till margarinberedning
tjänliga fettämne, hvars smältpunkt ligger vid eller under
+ 42° Celsius,
måtte godkännas; samt

d) att förslagets rubrik nr 141, hvilken lyder sålunda:

Flott (smult)........................................................................ 1 kg. 15 öre

måtte godkännas.

Uti vid punkten afgifven reservation hade herr Eriksson i Grängesberg
föreslagit, att nedan angifna rubriker i Kungl. Maj:ts förslag
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

57. Ister.......................................................................................... fritt.

61. Oleomargarin........................................................................... fri -

Smör:

140. konstgjord! (margarin)

141. Flott (smult).................

fritt.

fritt.

Sedan mom. a) föredragits, lämnades ordet till

Herr Eriksson i Grängesberg, som yttrade:. Herr talman, mina
herrar! Som af betänkandet framgår, bar jag vid denna punkt låtit
anteckna min reservation. Jag anser, som af mitt förra yttrande
framgår, att margarin är skyddadt i vårt land på ett sätt, som enligt
min uppfattning icke är tillbörligt, och jag anser, att denna industri
kan reda sig utan tullskydd. För närvarande uppgår margarintullen
till 20 öre per kilogram. Enligt det nu föredragna förslaget skulle
den nedsättas från 20 öre till 15 öre per kilogram. Nu kan det synas,
som om detta vore en väsentlig nedsättning i tullskyddet för denna
industri. Men så vidt jag kan förstå, är det bär- icke fråga om någon
verklig nedsättning, ty tullen på råämnen och halffabrikat, som denna
industri använder, har blifvit nedsatt på ett motsvarande sätt. Råämnena
äro ister och fett, vidare en del oljor, och dessutom balffabrikatet
oleomargarin. För närvarande är tullen å ister 20 öre per kilogram;
enligt utskottets förslag skulle den nedsättas till 15 öre per
kilogram. För närvarande är tullen å oleomargarin 20 öre, men enligt
utskottets förslag skulle den nedsättas till 10 öre.

e. m.

Fredagen den 20 Maj,

7 Nr 51.

Ä dessa viktiga råämnen ock halffäbrikat blir det således'' en tull- Ang. fcrordnedsättning
så väsentlig, att den tillsammans med en del fabrikations- ”*"» me<*
förändringar kommer att göra, att margarinindustrien enligt mitt för- ''inkommande
menande blir minst lika väl skyddad som förut. De nya fabrikations- varor.
metoder, som jag åsyftar, äro, att margarinindustrien börjar att pro- (Forte.)
ducera växtmargarin mera nu än förut. Jag har i tidningarna sett en
uppgift, som jag icke kunnat kontrollera, men som jag tror komma
från fullt sakkunnigt håll, att för närvarande tillverkningen af växtmargarin
i Sverige uppgår till nära :i/4 af kela vär margarintillverkning.
Jag kan icke säga, om uppgiften iir riktig, men jag har sett
den i sådan form, att jag bar anledning tro den vara riktig. Denna
tillverkning undgår all tull på råämne, därför att råämnet, kokosoljan,
införes till Sverige fullkomligt tullfritt. Af detta synes framgå, att
industrien ifråga hädanefter kommer att få icke mindre tullskydd än
förut, utan minst lika högt enligt min uppfattning och kanske ännu
högre genom den förändring af fabrikationen, som ägt rum och den
nedsättning af tullen på råämnet, som är föreslagen. Nu är det min
bestämda mening, att tullen på margarin är oproportionerligt hög, och
jag vill gå så långt, att jag säger, att den är alldeles oresonlig, och
jag anser margarinindustrien kunna reda sig utan denna tull. Man
kan säga, att 15 eller 20 öre per kilogram är så litet, att det saknar
betydelse, och det kan under vissa omständigheter vara befogadt, nämligen
under sådana förhållanden, att fabrikanterna arbeta själfständigt
och sinsemellan konkurrera på arbetsmarknaden och försäljningsmarknaden,
men så är icke förhållandet inom denna industri. De hafva
sammanslutit sig till en ring, de hafva samma försäljningspris, som
gemensamt bestämmes. Då sådan ringbildning kommer till stånd,
kunna fabrikanterna utnyttja hela tuilskyddet så, att de kunna få
större vinst, än under andra förhållanden vore möjligt. Så har skett
inom margarinindustrien. Nu är det min bestämda mening, att denna
industri utnyttjat hela tullskyddet, och att det för eu medelstor arbetarfamilj
i Sverige utgör en särskild beskattning af icke mindre än 14 å
16 kronor per år, och det anser jag vara eu merutgift, som icke kan
vara lämplig och riktig, då den icke är af förhållandena absolut påkallad.
Om man går igenom den svenska industriens olika grenar,
finner man, att detta mitt påstående, att denna industri är för högt
skyddad, är fullkomligt riktigt. Det har förut här anförts vid remissen
af tullpropositiouen till bevillningsutskottet, huru ökningen af
bevillningstaxeringen per arbetare skett för olika industrier. Den
talare, som jag åsyftar, påpekade då, att ökningen af bevillningstaxeringen,
d. v. s. den taxerade vinsten per arbetare inom olika industrier,
ökats frän 1896 till 1907 så, att den t. ex. för trävaruindustrien
ökats med 27 %, för pappersindustrien 1,6 %, för sågverksindustrien
6 %, för stenindustrien 43 % men för margarinindustrien icke mindre
än 439 %, och det är ju något så oresonligt högt, att jag icke kan förstå,
att det kan vara lämpligt att vara med om att fortsätta på den vägen.

Vi hafva i vår motion förut tagit oss friheten att göra eu jämförelse
med Danmark, och den jämförelsen har blifvit bestridd, det har
sagts, att den icke skulle vara lämplig, då det gäller jordbruksförhållanden,
men, dä det gäller denna industri, synes mig denna invänd -

Nr 51. 8

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor. .
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

ning icke kunna göras. I Danmark är margarinindustrien alldeles utan
tullskydd, där får margarin införas tullfritt, men det egendomliga där
är, atf på vissa oljor, sesamolja och kokosolja, som äro viktiga för
margarinindustrien, är en tull af 5 öre per kilogram. I Sverige äro
dessa oljor fria, men här hafva vi tull på oleomargarin och ister, och
om vi gå så långt, som vi i motionen föreslagit, att margarinen blir
tullfri, och att samtliga råämnen oljor, ister, talg och oleomargarin
blifva tullfria synes mig den svenska margarinindustrien komma i ett
gynnsammare läge äu den danska. Yi hafva påvisat i vår motion, att
den danska margarinindustrien gått framåt i det närmaste lika kraftigt
som den svenska, under de år, som undersökningen omfattar, och det
har den kunnat göra, trots dessa sämre förhållanden, än hvad som
kommer att inträda för den svenska industrien, om den blir tullfri.

Nu har från margarinfabrikanterna själfva påpekats, att man icke
skulle se på deras vinst, trots det att den är hög, utan att man skulle se
på andra förhållanden. Jag för min del kan icke se saken på det
sättet, utan mig synes, att, då det visar sig, att industrien fullständigt
kan bära sig utan tullskydd, det icke är berättigadt, att sadant finnes.
Min bestämda mening "är, att margarinindustrien i Sverige med ett
sparsammare förvaltningssätt, än den har, skulle hafva fått betydligt
större vinst, än den, som nu synes i fabrikanternas bokslut. Det finnes
väl ingen industri i Sverige, som gör en sådan oerhörd reklam för sina
tillverkningar som margarinfabrikationen gör, och tro väl herrarna, att
denna reklam med skyltar och annat icke lägges på varan, så att
konsumenterna få betala den? Jo, säkert. Margarinfabrikanterna utsända
till handelsmännen, särskildt i slutet på året, men äfven ofta
under årets lopp bilderböcker, broschyrer och taflor. Ibland hafva de
margarinen förpackad i granna plåtlådor, de experimentera och försöka
öfvergå hvarandra i reklamer på olika sätt. Detta kostar naturligtvis
kolossalt med pengar, och det få konsumenterna betala, men det vore
icke möjligt för dem att åstadkomma denna reklam för fabrikatet, om
de icke hade så högt tullskydd. Denna reklam har ingen betydelse
för konsumenten, den är icke nödvändig för allmänheten. Det är icke
granna skyltar med kor eller något annat på utefter husväggarna, som
allmänheten behöfver, utan det är billigare margarin. Jag har därför
i min reservation yrkat på tullfrihet för margarin och däraf följer då
tullfrihet på ister, konstister och oleomargarin.

Jag ber, herr talman, att få yrka utslag på utskottets hemställan
och bifall till min i ämnet afgifna reservation.

Härefter anförde:

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Som den föregående
talaren framhöll, föreslår Kungl. Maj:t i den föreliggande propositionen,
att tullen på margarin måtte nedsättas frän 20 till 15 öre. Jag
delar i det stora hela den siste ärade talarens uppfattning, att man
kanske borde kunna hafva gått längre än Kungl. Alaj:t föreslagit och
sänkt tullen ytterligare. Men saken är dock icke så enkel, som den
siste ärade talaren framhöll. Han ansåg, att Kungl. Maj:t hade föreslagit
motsvarande tull-lindring för råvarorna, som för den färdiga
margarinen. Men genom de förändrade bestämmelserna i anmärknin -

Fredagen den 20 Maj, e. m.

9 Nr 51.

gen till rubrik 61 rörande oleomargarin, kommer utan tvifvel margarinindustrien
att drabbas af en tulla,fgift, som den i stort sedt hittills
icke betalt, emedan den inhemska margarinindustrien under normala
förhållanden icke importerat oleomargarin utan den tullfria premier
jus. Jag anser, att innan man vågar taga ett så långt steg, som den
ärade motionären bär föreslagit, att göra margarinen helt och hållet
tullfri från det, att den dragit en tull af 20 öre, en utredning måste
göras, som fullt och klart ådagalägger, att man kan taga detta steg
fullt ut. Det är nog så, som den siste ärade talaren framhöll, att
margarinindustrien under sista året slagit in på nya banor. Man har
fått fram ett nytt fabrikat, framställa af andra råvaror än de, som
hittills användts vid tillverkningen af den vanliga i handeln gångbara
margarinen, men för bevillningsutskottet har det icke varit möjligt att
under de tvenne månader det sysselsatt sig med den kungliga propositionen
få en sådan fullständig utredning till stånd, att utskottet ansett
sig kunna gå utöfver det kungliga förslaget. Skulle det emelltid
vara möjligt att till en kommande riksdag få en utredning till stånd,
hvilken visar, att man kan sätta margarintullen lägre än Kungl. Maj:t
nu föreslagit, eller eventuellt i öfverensstämmelse med motionärens förslag
göra margarinen alldeles tullfri, ja då hoppas jag också, att Riksdagen,
på grund af de skäl, som då kunna framläggas, är villig taga
det steget. Alen innan utredningen föreligger, anser jag, herr talman,
i likhet med bevillningsutskottet, att Riksdagen handlar försiktigast,
om den bifaller den kungliga propositionen.

Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan.

Ofverläggningen var härmed afslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag å
utskottets hemställan och bifall i stället till den af herr Eriksson i
Grängesberg afgifna reservationen, för så vidt den afsåge förevarande
moment; och förklarade herr talmannen sig finna den förstnämnda
propositionen hafva flertalets röster för sig. Som likväl votering begärdes,
uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 20 mom. a) af utskottets förevarande betänkande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den af herr Eriksson i Grängesberg vid punkten afgifna
reservationen, för så vidt den afser ifrågavarande moment.

Omröstningen utföll med 119 ja mot 74 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Mom. b)—d).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Pimsten 21:6) angående artikeln ägg.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

>’r 51. 10

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle artikeln ägg, upptagen i rubriken
143, åtnjuta tullfrihet. Emellertid hade i ofvan nämnda, inom
Andra kammaren väckta motioner, nr 125 och 247, föreslagits åsättande
af tull å denna artikel. I motionen nr 125 af herr Sjöberg,
afseende tiden från och med nästa års början, hade yrkats, att Riksdagen
ville besluta åsättande af från utlandet införda ägg en tull, som
lämpligen torde kunna bestämmas till 25 öre pr kilogram. Herr Olausson
åter hade i motionen 247, bland annat, hemställt, att Riksdagen
ville besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition n:r 69 med
förslag till förordning med tulltaxa för inkommande varor, att ägg
åsattes en tullsatts af 15 öre för kilogram.

Utskottet hemställde uti mom. a), att Riksdagen måtte, med afslag
å ej mindre motionen II: 125 i hvad densamma afsåge tiden efter den
30 november 1911 än ock motionen 11:247 i hvad denna afsåge tull
å ägg, godkänna rubriken nr 143 i Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter

Herr Sjöberg yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag bar
tagit mig friheten väcka en motion om tull på ägg af 25 öre per kg.,
och som herrarna finna af bevillningsutskottets betänkande, så har
denna motion blifvit af utskottet afstyrkt. Jag ville därför blott uttala
hvad som egentligen varit orsaken till, att jag har framkommit
till Riksdagen med denna motion.

Jag har aldrig tänkt, att denna tull på ägg skulle så att säga
bli något, som skulle fylla i statskassan i något större grad, ej heller
har jag tänkt, att denna tull på ägg skulle förorsaka att äggen skulle
bli nämnvärdt dyrare inom de större samhällen, där man behöfver
köpa denna vara, utan jag har haft ett helt annat mål i sikte. När
man tar kännedom om de senaste 4 å 5 årens siffror angående export
af denna vara och frågar sig, hvad den egentliga orsaken har varit
till att vi fått en sådan export på ägg, så finner man, att det varit
det årliga anslag af 20,000 kronor, som Riksdagen beviljat till fjäderafvelns
befordran, och som har disponerats af svenska fjäderafvelsföreningen.
Men man har sett, äfven sedan denna motion väckts, att de
som ha haft hand om exporten blifvit oroade, om det skulle blifva
någon tull, ty de ha trott, att det därigenom skulle bli en inskränkning
på deras område. Inom parentes vill jag säga, att denna fjäderafvelsförening,
såsom vi nu veta, blifvit utsatt för ett synnerligen
orättvist anfall från en viss person, hvilken i en skrifvelse till regeringen
på ett mycket orättfärdigt sätt klandrat denna förening. Jag
anser icke, att detta anfall har någon grund för sig, ty vi ha det
största skäl att vara denna förening tacksamma för förvaltningen af
detta anslag, och det är denna förenings outtröttliga arbete, som
vi i första hand hafva att tacka för, att vi hafva en sådan export
på ägg. o

Men jag har också tänkt med denna min motion åstadkomma,
att denna export icke skulle förminskas, utan jag har räknat som så,
att när man skickar ut för 2,174,900 och köper in för 2,570,304

11 Nr 51.

Fredagen den 20 Maj. e. m.

kronor, så köper man för 395,404 kronor mer än man säljer. Nu är Ang. förorddet
ju så, att dessa herrar exportörer måste vara organiserade, och t*yt%x™e?ör
det måste bildas äggföreningar för att upphämta, hopsamla och stämpla inkommande
ägg, så att man kan vara säker på, att det blir en förstklassig vara, varor.
som kommer fram till England. Men nu förhåller det sig så, att icke (Forts.)
den minsta delen, utan tvärtom den största delen af äggproducenterna
i vårt land ännu icke äro organiserade. Det är egentligen mindre
bemedlade personer, som syssla med hönsskötsel och äggproduktion,
och hur går det i allmänhet till när de dä skola afsätta sina ägg?

Jo, när bondgummorna äro utan kaffe och socker, taga de reda på de
ägg de kunna undvara, och sedan gå de till närmaste handelsbod och
byta till sig kaffe och socker för dem. När de komma till handelsmannen,
vill han ej betala mer än högst 50 å 60 öre tjoget. Då fråga
gummorna: hur kommer det sig då att äggen stå så lågt i pris? Jo,
säga handelsmännen, vi kunna icke sälja äggen på Stockholm, ty om
vi skicka dem dit upp, så svaras det, att äggen där äro så billiga, tv
ifrån Ryssland får man äggen så billigt. Detta gör att i de flesta fall
äggen icke bli till den nytta som de kunde bli. Därför hade jag
trött, särskildt med tanke på att äggimporten under det näst sista
året uppgick till omkring 3 miljoner kronor eller närmare angifvet
2,570,304 kronor, att, om man stängde igen dörren och satte eu ordentlig
tull på ägg, skulle dessa mindre bemedlade, som inom vårt land
ägna sig åt hönsskötseln, kunna få ordentligt betaldt för sin vara.

Det anmärktes under förmiddagen, när det var fråga om fläsktull,
att det var mycket berättigadt, hvaruti äfven jag för min del på det
lifligaste instämmer, att här arbetas så mycket i våra dagar för de
mindre bemedlade och för egna hem; man anslår den ena miljonen
efter den andra och man försöker på både det ena och andra sättet
att hjälpa fram dera. Det anfördes då såsom bevis på svinskötselns
lämplighet, att det ju vore svårt för alla dessa många, som icke vore
i stånd att ha eu ko, men att de i alla fall kunde ha eu gris, och
därför ville man befrämja svinafveln. Men huru många tusen och
åter tusen, hvilka fått egna hemslån och fått sina små egna hem och
där anlagt sin lilla trädgård, hafva icke skaffat sig en liten hönsgård?

Sådana anläggningar kunna vara gjorda inom samhällen, där de icke
få ha en gris, men en liten flock höns på en 10, 15 å 20 stycken
kunna de alltid få ha.

Jag kan nu berätta, att under hela denna tid, som förflutit sedan
ag väckte denna motion, har jag visserligen uppvaktats med eu del
äggtullskort med lustiga gubbar på, som okynniga pojkar skickat till
mig, men jag har också mottagit en stor massa skrifvelser, däri jag af
dessa gummor på landet fått mottaga de hjärtligaste tacksägelser för
att jag försökt skaffa dem tull på ägg.

När jag kom hem dagarna efter 1 maj fick jag reda på något,
som gladde mig mycket. Ty ungdomen i hemtrakten hade 1 maj
anordnat en större karneval, som passerade igenom stationssamhället,
och i sista vagnen hade till min ära och till ära för äggmotionen samlats
ihop så mycket lådor som möjligt, på hvilka stod: »ägg till Stockholm»,
»tull på ägg», o. s. v. Herrarne kunna då tänka sig, att,
trots hvarken tulltaxekommittén beaktat äggtullen, eller bevillnings -

Nr 51. 12

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj,~e. m.

utskottet min äggmotion, jag likväl fattat en orygglig och fast förtröstan
om, att, när det gäller, denna kammare skall antaga tull på ägg.

Nu bär jag visserligen begärt 25 öre per kilogram ägg, men en
annan motionär har begärt endast 15 öre. Då kan jag låta pruta med
mig och sätta ned mina anspråk till 15 öre.

Jag skall därför, herr talman, frångå min motion med yrkande
om eu tull af 25 öre och nöja mig med en nedsättning till 15 öre,
ty jag har hört än den ene än den andre här säga: »du har begärt
för mycket, Olausson är mera rimlig i sina anspråk än du.» Därför
skall jag sålunda, herr talman, ansluta mig till herr Olaussons motion
om en tull af 15 öre per kilogram.

Vidare anförde.

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Detta är ju icke
någon ny fråga för denna kammare. Den har kommit före åtskilliga
gånger förut, vare sig nu den kommit i form af förslag om tull på
ägg, eller såsom i fjol i form af förslag om stämpling af ägg; tyvärr
har ingen ännu tänkt på en kanske välbehöflig tull på äggmotioner,
såsom den siste ärade talaren uttryckte sig. Denna kammare och föröfrigt
Riksdagen har emellertid städse ställt sig afvisande mot eu tull
såsom den nu föreslagna; man har ej ansett lämpligt att med tull
eller stämpling fördyra detta ganska betydelsefulla lifsmedel. Jag anser
obehörigt därför att upptaga kammarens tid med att närmare redogöra
för äggens betydelse såsom näringsmedel, ehuru därom nog kunde sägas
lika mycket som herr Wavrinsky uti sitt sakrika anförande hade att
meddela ifråga om olika fruktsorter, utan jag vill endast framhålla att
detta födoämne är lika behöflig! för de förmögnares som äfven för de
allra tarfligaste hushåll.

Man har vid föregående tillfällen ej heller ansett, att tull på ägg
skulle vara nödvändig för att befordra äggproduktionen; och det finnes
verkligen icke något mera talande bevis för att icke alltid s. k. skyddstullar
äro nödvändiga för att få fram eu industri, vare sig en industri
i egentlig mening eller en sådan inom laudtbruket. Ty, trots att det
icke blifvit någon tull på ägg, finnes det verkligen icke någon näringsgren
inom jordbruket, som gatt så märkligt framåt på de senare åren
som just denna. Det visas ju tydligt i bevillningsutskottets betänkande,
huru exporten af ägg år ifrån år gått framåt. Nu står den ju ganska
nära importen af ägg, och det torde icke dröja länge förrän dessa båda
uppväga hvarandra. Bevillningsutskottet har icke funnit sådana skäl
förebragta, att det kunnat förorda vare sig motionen om 25 öre, motionen
med prutmån, eller motionen om 15 öre, utan ansett att ägg fortfarande
skola vara tullfria. Jag måste erkänna, att jag fruktar att
den senaste ärade talarens stora förhoppningar om denna kammare ej
komma att visa sig grundade, äfven om han själf kände sig öfvertygad
om, att han genom sitt verkligen mycket målande anförande skulle
lyckas vinna kammarens bifall på något sätt, lika litet som genom
skildringen af den karavan eller karneval, som i hans hemort mötte
honom med alla dessa lådor, med påskrifter på, samt af de brefkort,
som okynniga pojkar skickat honom med ägg målade i ena eller andra

Fredagen den 20 Maj, e. m.

13 Nr 51.

formen. Alla de skäl motionären förebragt misstänker jag ej skola Ang. ftsrordvara
tillräckliga för att få kammaren att frångå sin förutvarande mef
kullmng i denna fråga. inkommande

Jag skall icke vidare uppehålla kammarens tid, utan anhaller en- varor.
dast, herr talman, om bifall till utskottets förslag. (Forte.)

Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Jag erkänner att
det ingalunda är lätt att taga till ordet efter två sådana glada anföranden
som de båda sista. Jag får verkligen säga, att både herr Sjöbergs
och friherre Bondes anföranden voro i en viss mån roande. Men
då jag icke kan instämma, hvarken i de skäl herr Sjöberg anförde för
motionen, eller i de skäl friherre Bonde anförde emot densamma, anser
jag mig pliktig, trots att jag icke vågar hoppas på framgång hos
kammaren för motionen, att emellertid anföra de skål, som varit afgörande
för mig, då jag frambar denna motion om tull på ägg.

De skäl jag vill anföra äro till hufvudsaklig del desamma, som i
förmiddags anfördes för tull på fläsk och fisk. Jag anser nämligen att
då vi ha öppnat dörren för ett tullsystem, bör man ordna om i huset
så att rättvisa skipas åt alla landets invånare. Det bör icke vara
så, att den starkaste näringen skall ha skydd, men den fattiges näring
intet skydd ha.

Jag behöfver väl icke erinra kammaren om, livilka det hufvudsakligen
är, som syssla, med äggproduktionen, att det är den ekonomiskt
sämst ställda och fattigaste delen af Sveriges befolkning. Det är torpare
och backstugusitiare, mindre småbrukare, mindre handtverkare,
med andra ord de af Sveriges befolkning, som äro sämst ställda, de
som få umbära och lida mest. Dessa äro de, som drifva hönsskötsel,
och det synes då icke vara orimligt begärdt, att de skola få något skydd
för sin näring. Hvarför skola industriidkarne, som bakom sig kanske
ha stora kapital, åtnjuta skydd, hvarför skola landtbrukarne, de stora
godsägarne genom spaumålstullarna ha skydd för sina produkter, men
den fattiga och beroende befolkningen ute i bygderna, som lider mest,
icke ha något skydd för sin näring och för det enda de kunna afyttra.

Detta har alltid synts mig vara en stor lucka i vårt tullskyddssystem.

Jag har förvånat mig öfver och sökt utgrunda orsaken till, hvarför
denna vara, som frambringas af den fattigaste befolkningen, skall vara
skyddslös.

Nu säger utskottet och eu del föregående talare, att glädjande
nog stiger exporten af ägg år ifrån år, och det vill däraf synas, som
om äggproduktionen vore i ett godt läge. Ja det är sant, att äggexporten
har stigit på senare åren trots den ogynnsamma ställning den
fått i tullagstiftningen, men om någon däraf tror att hönsskötseln blifva
mera lönande, så misstager han sig. Jag har anställt beräkningar
öfver hvilka inkomster folket kan ha af hönsskötsel. Därvid har jag
kommit till det trovärdiga resultatet, att hönsskötseln visserligen betalar
den föda hönsen skola ha och dessutom ger ett öfverskott, men
detta är ganska litet. En hönsgård på 50 höns ger i genomsnitt 75
kronor om året, eller rättare sagdt 20 öre om dagen, för det arbete
som hönsskötaren utför. Jag vill verkligen vädja till herrarna, om
man kan anse, att den obetydliga vinst, som denna näring gifver sina

Nr 44. 14

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

utöfvare — 20 öre om dagen — är tillfredsställande. Jag vädjar till
herrarna, om någon af eder vill sköta en hönsgård för 20 öre om
dagen. Då kan man fråga: hvarför icke afstå från denna näring, då
den är så litet gifvande? Jag vill svara: den är litet gifvande, men
den är svår att afstå för den, som icke har mera än 300 eller högst
500 kronor för sitt och sin familjs uppehälle. För honom äro 75 kronor
eu så väsentlig inkomst, att han icke kan afstå från utöfvande af
denna näring.

Jag vet mycket väl, att friherre Bonde, som är en stor godsägare,
icke är protektionist. Men trots det att tullsystemet kommit till emot
hans vilja, så kan väl ingen bestrida, att han genom spannmålstullarna
å sina stora gods har en ganska väsentlig inkomst, och då förvånar
det mig verkligen, att en person, som han, hvilken har hjärta och
känsla för de fattige, kan uppträda mot en så rättfärdig tull som tull
på ägg. "

Jag behöfver icke längre uppehålla kammaren med denna fråga.
Jag förmodar, att hvar och en fattat sin ståndpunkt. Men det är nog
så, som en ärad talare på skåuebänken brukar säga, att hvar och en
som fått sin kaka bakad, bekymrar sig ej om andras.

Då jag har ordet, så må det tillåtas mig att också framhålla några
andra skal. Våra importörer och exportörer ha oroat sig synnerligen
mycket öfver denna fråga om äggtullen, och det är ju icke att undra
på: komme äggtullen till stånd, skulle ju deras näring vara förstörd.
Men hänsynen till importörerna är icke ett tillräckligt skäl för oss att
afstå äggtulleu. Må dessa herrar söka sitt uppehälle på annat område
— icke skall ett sådant förslag afslås därför att herrar exportörer och
importörer därigenom förlora sin existens.

Det har äfven sagts, att exporten snart öfverstiger importen, och
att hönsskötaren därigenom icke får något gagn af tullen, ty då kommer
priset på äggen att bestämmas af konkurrensen. Jag erkänner,
att tendensen går i den riktningen, men då ha ju konsumenterna ingen
anledning att ställa sig afvisande mot motionen, alldenstund ju äggen
icke skulle bli fördyrade genom tullen.

Vi ha många gånger undrat på, hvilka orsakerna kunna vara till
att jordtorparna försvinna i värt land. Skälen torde vara mångahanda.
Ett är säkert, det, att statsmakterna ingenting gjort för att hjälpa
dem. Hade statsmakterna i tid intresserat sig för dem, skulle det
icke varit så tomt på folk i de svenska skogarna, som det nu är. Här
i Riksdagen bevilja vi medel för att undersöka orsakerna till de sociala
missförhållandena. Vi ha nyligen beviljat ett anslag för undersökningar
angående landtarbetarnas ställning, men så snart det blir
fråga om att afhjälpa de missförhållanden, som genom undersökningarna
konstaterats, då äro vi icke längre med om saken.

Jag säger ännu en gäng, att utsikterna äro små för att motionen
skall bifallas i denna kammare, men jag vill ändå på nytt vädja till
kammarens rättskänsla och till dess medkänsla för det fattiga folket,
om den icke skulle kunna gå med på att hjälpa upp dess speciella
näring, då vi understödja alla andras — till och med tandborstar ha
ju fått tullskydd.

15 Nr 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Jag vill icke längre uppehålla kammarens tid utan ber endast att Ang. förordna
yrka bifall till min motion och afslag å utskottets hemställan. nin9 med

tulltaxa för

Herr Sjöberg: Herr talman! Blott''ett enda ord. Jag vill endast
säga, att om den motion, som förelåg i fjol, angående stämpling (Forts.)
af ryska ägg, hade blifvit antagen, så skulle jag för min del icke i år
väckt den motion, som nu föreligger. Men under den långa debatt,
som då fördes, gjordes det gällande, att denna stämpling skulle föranleda
så mycket besvär. Man hade den uppfattningen, att de ryska
äggen skulle stämplas här, men det var icke meningen, utan det var
endast ifrågasatt, att de skulle stämplas i Ryssland. Nu har man både
i Nor<re och Danmark sådana lagar, och man kan i dessa länder se,
hvarifrån äggen komma.

Nu må herrarna tro, att de här äggmotionerna väckt uppseende
till och med i Ryssland. Landtbrukstidningar ha sysselsatt sig med
frågan, och exportörer och importörer ha varit mycket oroliga för, hur
det kan gå med denna tull på ägg.

Det har nu intresserat mig att gå omkring i äggbutikerna och
höra mig lite för, om hvilka ägg de Ua. Kommer man och frågar:
hvarifrån äro dessa här äggen, då svara fruarna och fröknarna: jo, det
är skånska ägg eller till och med.: det är danska ägg, eller säga de:
de äro från Västergötland, och de äro de bästa man kan få. Men
några ryska ägg kan man icke finna! Kommer man däremot till ångfartygen,
så får man se dessa stora, långa kistor med ryska ägg. Men
hvar dessa sedan säljas, det vet ingen bär i Stockholm.

Jag vill sluta med att säga, att jag tror, att stockholmarne skulle
förtjäna på att det blefve en lagom tillmätt äggtull. De skulle få
ägg från alla delar af landet. Och utan att dessa ägg behöfde vara
afsevärdt dyrare skulle de vara ojämförligt mycket bättre än de ryska
äggen.

OD

Herr Lundgren i Göteborg: Herr talman: Jag ber att få anföra
några siffror ur det föreliggande betänkandet, hvilka för frågan
äro synnerligen belysande. Af den statistiska redogörelsen å sid. 46
framgår det, att vår handelsbalans under senare åren förbättrats med
cirka en half million kronor om året. Nu är vår ställning sådan, att
vi enligt uppgifterna i tabellerna under år 1908 exporterade 38,837,492
och importerade 55,876,176 st. ägg. Skillnaden utgör i rundt tal
17 millioner ägg, hvilka i penningar motsvara ett belopp af 395,400
kronor.

Om motionärens önskan ginge i fullbordan, blefve antagligen närmaste
följden, att dessa 38 millioner ägg åtes upp inom landet i stället
för att de som nu exporteras. Värdet af denna export angifves för
1908 till kr. 2,174,900, men dessutom måste vi för fyllandet af landets
äggbehof importera 17 mill. ägg till en kostnad af cirka kr.
800,000. Dessa siffror kunna lämna oss ett begrepp om hur dyrbar
denna äggtull skulle ställa sig för landet i nationalekonomiskt hänseende.

Då dessa siffror icke förut blifvit sammanställda, har jag velat

Nr 51. 16

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m

framdraga dem för kammaren, och ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Palme: Herr talman! Jag begärde ordet, då en föregående
talare gaf uttryck åt sin undran öfver hvart de ryska äggen gå. Jag
kan lämna den upplysningen, att de användas dels för tekniskt brak och
dels i konditorier och bagerier, medan de ägg, som begagnas i hushållen,
just äro svenska ägg. Det är på det viset man genom den ryska
importen och den svenska produktionen får en kvalificering af äggen.
De billiga ryska äggen gå till bruk, där de passa. De inhemska äggen
bli bättre betalta, och på det sättet åstadkommes en högre värdesättning
inom landet på den inhemska äggproduktionen, och vi få ut vara
ägg på världsmarknaden till det bästa pris, som gärna är möjligt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan häruppå öfverläggningen blifvit förklarad afslutad, framställde
herr talmannen propositioner på dels bifall till utskottets hemställan
och dels afslag därå och bifall till herr Olaussons motion, i
hvad den afsåge förevarande ämne. Herr talmannen förklarade sig
finna den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad,
men då votering likväl begärdes af herr Sjöberg, uppsattes,
justerades och anslogs denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 21 mom. aj af utskottets förevarande betänkande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den af herr Olausson väckta motionen, för så vidt den
afser ifrågavarande ämne.

Voteringen utföll med 126 ja mot 61 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Mom. b).

Lades till handlingarna.

Punkten 22:o).

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

17 fir 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Lades till handlingarna.

Punkten 23:o).

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 2i:o).

Lades till handlingarna.

Punkterna 25:o)—33:6).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning af punkten 3d:o), angående tullsatsen å asfalttakpapp
m. m., begärdes ordet af

Herr Carlson i Herrjunga, som yttrade: Herr talman! I motionen
nr 243 har jag motionerat om ändring i Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till en ny tulltaxa, hvad papptuileu beträffar, och har
jag såsom stöd härför anfört följande:

»Ifrågavarande tullförhöjning synes af inga omständigheter motiverad.
Den torde icke påkallas af hänsyn till inländska pappindustrien.
Sannolikt kommer den icke att föranleda minskning i förefintlig
import. Dess enda verkan torde bli ett fördyrande af artikeln i
fråga och därigenom ett onödigt betungande af den mindre byggnadsindustrien,
i synnerhet å landsbygden.»

Kungl. Maj:t har vid uppgörande af sitt förslag tagit hänsyn till
hvad tulltaxekommittén härvidlag yttrat. Men för mig vill det synas,
som om tulltaxekommittén haft uppgifter att tillgå, som icke Vant
fullt tillförlitliga. Vi ha en hvar här i kammaren fått oss tilldelad
«n broschyr i denna fråga, kallad »papptullen», och såväl författarens
eget yttrande häri som ock vid yttrandet fogade 21 stycken analysintyg
styrka detta mitt påstående. Den hittills importerade pappen
har visat sig lika bra som den inhemska, och den har haft det goda

med sig. att den habit priset inom rimliga gränser. Skall tullen å

papp höjas med 1 öre per kg., sä är det ju alldeles klart, att varans

pris måste höjas med 1 öre per kg., och det blir ju, som jag i motio nen

pupekat, ett onödigt fördyrande af varan. Det vore mycket att
tillägga här, men dä ingen inom bevillningsutskottet reserverat sig
till förman för motionen, och då spörsmålet för öfrigt är af den beskaffenheten,
att vi torde få tillfälle att ännu en gång yttra oss därom,
så har jag, herr talman, intet yrkande att framställa.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 35:o).

Mom. a).

Andra Kammartns Prot 1910. Nr 51. o

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Xr 51. 18

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Utskottets hemställan bifölls.

Sedan mom. i) föredragits, anförde

Herr Röing: Herr talman! Jag har icke något annat yrkande
att framställa än bifall till utskottets hemställan i detta moment, men
ja^ vill dock framhålla ytterligare ett skäl för utskottets ståndpunkt i
denna fråga, att tidningspapper må åsättas en vida lägre tull än annat
papper, som faller under denna rubrik, nämligen att man i denna
bransch redan har en trustbildning här i landet, hvilket kan förorsaka,
att de fabriker, som äro sysselsatta med tillverkning af tidningspapper,
kunna till följd af den nuvarande höga tullen åsätta tidningspapper
för den inhemska marknaden ett vida högre pris än det pris, hvartill
trusten säljer på utlandet. Jag har inom utskottet gjort hemställan
om, att man redan i år skulle nedsätta tullen på tidningspapper till
2 öre, men då det yppade sig tvekan, huruvida tidningspapper skulle
tulltekniskt kanna skiljas från annat papper, har jag icke vidhållit
mitt först framställda yrkande, utan gått med på utskottets hemställan.
Jag hoppas likväl, att frågan må bli utredd till nästa riksdag, och a ut
tidningspapper då må åsättas en lag tull, under inga förhallanden högre
än 2 öre, hvilken tullsats motsvarar mer än 10 proc. af varans värde,
hvarigenom omöjliggöres för en eventuell trust inom branschen att uttaga
på den inhemska marknaden oskäligt högre pris än på den utländska.

° Jag har, som sagdt, icke något annat yrkande att göra än bifall till
utskottets hemställan i berörda punkt.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 36:o)—66:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67:o) angående tullsatserna å maskiner.

Mom. a).

Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Karlsson i Göteborg, som anförde: Herr talman! Jag

skall icke göra något yrkande beträffande den af utskottet i den nu
föredragna punkten "nr 67 mom. a) gjorda hemställan, utan det är endast
med afseende å motiveringen till densamma, som jag nu her att
få yttra några ord.

Det gäller här den stora principfrågan, huruvida vikttull är att
föredraga framför värdetull. I utskottets motivering till nu förevarande
punkt göres det bestämda uttalandet, att vikttull är att föredraga.
Det heter därom å sid. 102 i utskottets betänkande: »Om sålunda
utskottet icke allenast måst principiellt ansluta sig till värdetullens
utbytande mot vikttull inom maskiugruppen utan jämväl funnit
sig böra förorda denna princips tillämpning i förslaget, har» etc.

För min del har jag blifvit ganska tveksam om, huruvida man

fredagen den 20 Maj, e. m. 19

kart såga, att vikttullarna böra gifvas företräde framför värdetullarna;
i alla händelser anser jag det vara skäl, att en mycket noggrann utredning
först göres om den saken, innan man alldeles slutgiltigt bestämmer
sig för en dylik systemändring.

Nu kan man ju visserligen med allt fog säga, att Riksdagen redan
en gång uttalat sig till förmån för vikttullar, nämligen uti en skrifvelse
till Kungl. Magt, men jag håller före, att Riksdagen bar gjort
detta utan att ha tillräckligt trängt in i hvad själfva frågan gäller.
Jag. finner ett stöd för denna min uppfattning i den utredning, som
hittills åstadkommits. Denna utredning återfinnes i slutet af utskottets
betänkande och har till rubrik: »Sammanställning af till generaltull styrelsen

tran rikets tullförvaltningar inkomna uppgifter angående importerade
maskiner, apparater och redskap samt delar därtill m. m.,
uppställda i enlighet med tulltaxekommitténs förslag till rubriker för
ifrågavarande artiklar.»

Det har alltid sagts, att man bör öfvergå från värde- till vikttull,
därför att staten kan lätt blifva bedragen på tullsatsen, ifall man fortsätter
med värdetullsystemet. Nu lär det vara så — det har framgått
af yttranden från olika håll — att man ingalunda är skyddad för
denna fara därigenom, att man öfvergår till vikttullsystem, detta därför,
att det är synnerligen svårt för vederbörande tulltjänsteman att
kunna bestämma, huruvida en maskindel exempelvis tillhör den ena
eller andra maskinen, och det lär visst icke vara uteslutet, utan tvärtom
ganska troligt, att om det föreligger eu önskan hos importören att
vilja bedraga staten, kan detta gå för sig äfven med vikttullsystem.

Det är flera omständigheter, som göra, att man bör vara försiktig
visavi ett sådant uttalande, som att det är en alldeles klar sak,
att vi böra öfvergå till vikttullsystem. Det är sålunda ganska svårt
att evalvera värdefull i vikttull. Detta framgår tydligt vid ett studium
af den uppställning, som generaltullstyrelsen gjort i det afseende!.
. Tiden bär val icke medgifvit herrarne att taga del af denna utredning.
En blick i densamma skall emellertid visa, att särdeles stora
svårigheter erbjuda sig vid en öfvergång från värde till vikttullsystem.
Idén här har ju varit, att man icke skulle höja tullsatsen, utan
endast evalvera värdetullen till vikttull. Man skall emellertid snart
finna, att denna evalvering ej öfverensstämmer med den idé, som enligt
uppgift skulle ligga till grund får densamma. Skillnaden kan i
vissa fall vara ganska stor; sålunda kan vikttullen variera från så lågt
belopp som 2 procent af värdet ända upp till öfver 100 procent af
detsamma; ja, i ett fall, i fråga om ett slags kranar, uppgår tullsatsen
till 111 procent af varans värde. Detta är ju höjdpunkten, men tullsatser
uppgående till SO, 00 och 70 procent af varuvärdet äro icke
ovanliga. Det är således ett svårt problem, som det här gäller, särskild!
med den starka specialisering, som förekomer i det nu föreliggande
förslaget.

Men vikttullsystemet erbjuder äfven andra svårigheter. Sålunda
har det sig exempelvis ingalunda lätt för tulltjänstemannen att kunna
verkställa förtullning i enlighet med sistnämnda systemet. Jag tror,
att .man kan säga, att hvarenda tullkammare, som yttrat sig, framhållit
dessa svårigheter. Den tullkammare, som går längst härvidlag,

Nr 51.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Är 51. 20

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

är tullkammaren i Trelleborg, som uttalar sig på följande sätt: »Hade
de män, som i sista hand afgöra om rikets tullsatser, varit i tillfälle
att för en enda gång handlägga en dylik eller liknande tullbehaudling,
så skulle all vidare diskussion om de olika tullsystemens företräden
och nackdelar blifva hastigt gjord öfverflödig, ty då skulle, redan
innan förrättningen vore halfgjord, domen, grundad på praktiska
skäl, öfver maskintullarna i dess föreslagna utsträckning vara enhälligt
fälld.» Jag vågar icke säga annat, än att jag tror, att detta är
mycket starka och måhända öfverdrifna uttryck, men de visa dock,
att vikttullsystemet är förenadt med mycket stora svårigheter.

Härtill kommer en annan mycket viktig sak, som man äfven bör
taga hänsyn till, när det gäller att bedöma denna fråga, nämligen
den, att man gifvetvis måste vid de olika hamnarna vidtaga ganska
dyrbara anordningar med kranar o. d. för att kunna verkställa vågning
af större maskiner. Den, som är representant för ett större samhälle,
borde kanske icke hysa några dylika farhågor, ty där finnas ju
redan sådana anordningar, men man vill väl icke gärna ställa det så,
att man endast öfver några få hamnar kan skicka tyngre maskiner och
apparater.

Jag tror sålunda, att kammaren handlade välbetänkt, om den visserligen
vore med om den skrifvelse rörande fortsatt utredning af
denna fråga, som utskottet föreslagit, men däremot icke anslöte sig till
de bestämda uttalanden, som förefinnas i motiveringen till förevarande
punkt, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande moment, men med ogillande af utskottets
motivering.

I detta anförande instämde herrar Branting och Kvarnzelius.

Vidare yttrade:

Herr Vennersten: Herr talman! Då den ärade vice ordföranden
i bevillningsutskottet här framställt ett yrkande, som innebär, att utskottets
hemställan i förevarande punkt visserligen måtte bifallas, men
att utskottets motivering till denna hemställan skulle strykas, har jag
ansett mig skyldig att begära ordet för att framställa yrkande om bifall
till punkten oförändrad.

Herr vice ordföranden i bevillningsutskottet har ju här framhållit,
hurusom Riksdagen själf skrifvit till Kungl. Maj:t och begärt utredning
och förslag angående värdetullarnes evalvering till vikttull. Det har
talats mycket om de olägenheter, som därmed skulle blifva förknippade,
och man har därvid anfört siffror, utvisande, att skillnaden mellan den
högsta och den lägsta tullbeskattniugen skulle, procentvis taget, blifva
högst afsevärd i vissa fall, då man utbyter värdetull mot vikttull. Detsamma
kan emellertid sägas om vikttullar i allmänhet. Och säkert är,
att om hvar och en af oss hade reda på, hvilka svära olägenheter och
hvilken orättvisa värdetullarna medföra, skulle man här knappast tveka
att ur svenska tulltaxan aflägsna hvarje spår af värdetull. Så långt
vågar man emellertid icke nu gå, utan, följande den anvisning som
Riksdagen gifvit, har man nu från utskottets sida i fråga om maskiner

Fredagen den 20 Maj, e. m. 21 Sr 51.

tillstyrkt utbyte af värde tull mot vikttull i mycket begränsad omfatt- Ang. förordning,
och med stöd af de resultat, som detta försök kommer att gifva, nin9 m(d
har Riksdagen sedan att besluta sig för, huruvida en mera omfattande tul*taxa
ändring i det hittills tillämpade systemet skall ske eller ej. Jag är ZroT
öfvertygad om, att alla de länder, som under de senaste åren öfvergått (Forts.)
tran värdefull till vikttull, haft synnerligen tungt vägande skäl därför
och att den ärade motionär, som här för några år sedan gjorde sig till
tolk för en ändring af vår tulltaxa i enahanda riktning, bar fram
önskemål, som voro mycket vidt utbredda bland såväl importörer som
slutliga köpare af de varor, hvarom här är fråga.

Jag vågar ock tro, att kammaren gör klokast i att godkänna
denna punkt oförändrad, utan att stryka motiveringen, och jag ber,
herr talman, att fa framställa ett yrkande i enlighet därmed.

Herr Jesperson instämde häruti.

Härmed var öfverläggningen afslutad. Herr talmannen framställde
propositioner först pa bifall till utskottets hemställan och vidare på
bifall därtill men med ogillande af utskottets motivering; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen hafva flertalets
röster för sig. Herr Karlsson i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition.

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 67:o) mom. a) af utskottets förevarande betänkande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan
med ogillande af dess motivering.

Voteringen utvisade 85 ja men 90 nej; vid hvilken utgång kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan med ogillande af dess motivering.

Mom. b)—x).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Mom. y).

Lades till handlingarna.

Mom. z).

Nr 51.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

22 Fredagen den 20 Maj, e. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 68:o)—71:o).

Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.

Punkten 72\o) angående tullsatsen å kaustikt kali m. m.

Deu i Kungi. Maj:ts förslag förekommande rubriken nr 1,114 hade
följande lydelse:

Kaustikt kali (kalihydrat) och kaustikt natron
(kaustik soda, natronhydrat), fasta
eller flytande ............................................. 100 kg. 2 kr. 50 öre.

I motionen nr 234 i Andra kammaren afberr Wilsonhaåe yrkats,
att Riksdagen med afslag på Kungl. Maj:ts framställning i punkten
1,114 af ofvaunämnda proposition ville besluta, att nämnda punkt
måtte erhålla följande lydelse: Kaustikt kali (kalihydrat) och kaustikt
natron (kaustik soda, natronhydrat) fasta eller flytande--— fria.

Utskottet hemställde, att Riksdagen ville, med afslag å förevarande
motion, godkänna förslagets rubrik nr 1,114 oförändrad.

Emellertid hade vid punkten fogats reservation af herr Röing,
hvilken med instämmande af herrar Karlsson i Göteborg, Bromée i
Billsta, Kvarnzelius och Eriksson i Grängesberg förklarat sig anse,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen ville, med bifall till motionen
11:234, bestämma, att de under förslagets rubrik nr 1,114 upptagna
artiklarna skulle åtnjuta tullfrihet.

Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter lierr Röing yttrade:
Herr talman, mina herrar! Kungl. Maj:t har i allmänhet icke föreslagit
tullförhöjningar å kemikalier eller kemiskt-tekniska preparat
med Undantag för några få af den elektrokemiska industriens mera
betydande produkter, hvilka tulltaxekommittén ansåg kunna blifva
föremål för inhemsk tillverkning, i den händelse ett verkligt tallskydd
åsattes dessa artiklar. Det är utan tvifvel alldeles riktigt, att Sverige
till följd af sina vattenfall har vissa förutsättningar för industrier inom
denna bransch, och man har ju här i landet lifskraftiga industrier för
tillverkning af t. ex. kalciumkarbid och karbidkväfve. Huruvida tillverkningen
af kaustikt kali och kaustikt natron och klorkalk kan
blifva en för vårt land naturlig industri, ställer jag mig minst sagd!
tveksam emot, emedan råvaran icke kan fås inom landef, utan måste
importeras frän utlandet.

Tulltaxekommittén har också ej vågat gå långref sin förhoppning
än att, om lämpligt tullskydd åsattes dessa varor, »möjlighet förefinnes
att få till stånd eu kraftig industri», en mera lifskraft^ än den,
som nu existerar. Man måste under sådana förhållanden tillse, huruvida
man genom att göra försök med tulls åsättande skadar andra
industrier mer än man gagnar en eventuell industri inom denna bransch.
Hvilka äro då de industrier här i landet, som använda kaustik^kali
och kaustikt natron? Jo, dels vissa af våra exportindustrier, såsom
pappersindustrien och pappersmasseindustrien, dels andra^ industrier,
som arbeta hufvudsakligen på den inhemska marknaden, såsom såpin -

23 Kr 51.

Fredagen den 20 Maj, e, m.

dustrien och textilindustrien. Det är, mina herrar, ej obetydliga kvantiteter
kaustikt kali och kaustikt natron, som dessa industrier använda..
Den officiella statistiken för 1907 uppger importen af kaustikt kali i
flytande form till 2,473,495 kg. och kaustikt natron i fast form till
1,536,580 kg. Man kan af dessa siffror finna, att den föreslagna tullen
rätt kännbart skulle drabba vissa inhemska industrier, och dessa
ha i ''vissa fall också på det lifligaste protesterat mot, att tull åsättes
dessa varuslag. För hvar och en måste det stå klart, att man endast
af synnerligen tvingande skäl åsätter varor tull, bvilka användas af
vår exportindustri, och jag vågar påstå, att tulltaxekommittén ej i sitt
yttrande framlagt några som helst tungt vägande skäl i föreliggande
fall. Att såpindustrien och textilindustrien, som tulltaxekommittén
framhållit såsom de industrier, hvilka så godt som uteslutande, såsom
jag nyss framhöll, arbeta på den inhemska marknaden, själfva åtnjuta
så högt tullskydd, att de väl kunna finna sig i att betala ett högre
pris för kemikalierna i fråga, utan att den utländska konkurrensen
något nämnvärdt kan göra sig kännbar på den inhemska marknaden,
torde nog vara sant. Men speciellt för såpindustrien, som under mer
än ett tiotal år, ända till i förfjol, här i landet arbetat under särdeles
tryckta förhållanden, skulle det utan tvifvel blifva synnerligen kännbart,
om denna tullsats åsattes de föreslagna kemikalierna, och följden
skulle utan tvifvel bli ett förhöjdt pris å såpa, hvithet jag är öfvertygad
om, att knappast någon bär i denna kammare gärna vill vara
med om. De försök, som gjorts till inhemsk industri bär i landet af
dessa kemikalier, ha också, såvidt jag har mig bekant, varit af sådan
art, att man däraf knappast kan våga hoppas på en inhemsk storindustri.
Kaustikt natron tillverkas ej längre här i landet, ej ens försök,
tror jag, lära ha gjorts att tillverka den sorts natron, nämligen i fast
form, som användes mest. Däremot ha försök gjorts att tillverka
kaustikt natron i flytande form, men denna tillverkning har nedlagts,
emedan försöken misslyckats, ty varan var af synnerligen underhaltig
kvalitet.

Däremot tillverkas kaustikt kali i en mindre fabrik på Dalsland,
men dock i mycket liten omfattning. Jag kan dock icke af denna
orsak vara med om att åsätta tull å så viktiga artiklar för vissa inhemska
industrier som kaustikt kali och natron. Då jag således anser,
såsom jag förut framhållit, att denna tull kommer att drabba och
skada vissa andra industrier, men däremot ingen säkerhet förefinnes.,
att ens med det föreslagna tullskyddet eu lifskraftig inhemsk industri
kommer till stånd, får jag, herr talman, yrka afslag å bevillningsutskottets
hemställan och bifall till den reservation, som fyra af mina
kamrater i bevillningsutskottet från denna kammare jämte mig ha bifogat
utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Wtlson och Eriksson i Grängesberg.

Härpå anförde:

Herr Yennersten: Herr talman, mina herrar! Det är med eu
känsla af beklämning, som jag nu går att svara på herr Röings an -

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

>r 51. 24

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Ang. förord- förande, och detta af det skäl, att den sak, det här är fråga om, är
tulltaxa6för v*ktig, Jao måste beklaga, att den kommer fram vid en tid—

inkommande Punkt af riksdagen, då kammaren känner öfver sig en brådska, som
varor. kanske omöjliggör, att detta ärende far den behandling, som det efter
(Forts.) mitt förmenande så väl förtjänar.

Den svenska industrien har på många områden utvecklat sig synnerligen
väl; och man har ansett det vara eu fördel att denna industri
varit mångsidig, ty därigenom hafva vi varit mindre beroende af konjunkturerna,
än om vi varit hänvisade till ett fatal industrier. Na
har på de senare årtiondena Sveriges vattenkraft kommit allt mer till
användning, och Sverige har därigenom kunnat gentemot andra länder
häfda sin ställning såsom en likvärdig konkurrent, äfven på världsmarknaden,
för vissa fabrikat, vid hvilkas framställning vattenkraften
spelar en större roll. Men en stor och betydande världsindustri hafva
vi knappast ännu kunnat fä så utbredd här i Sverige, som önskligt är;
det gäller just den kemiska industrien. Hittills har man ej kunnat
inom Sverige tillverka eu hel del kemiska produkter, på grund af att
tillgången till billigt bränsle utgjort ett hufvudvillkor för en sådan
industris uppkomst och utveckling. Men just därigenom, att man med
tillhjälp af vattenkraften kunnat framställa billig elektrisk ström, har
bladet vändt sig, och Sverige står nu inför möjligheten att vinna fördelar,
som kunna blifva oerhördt betydande i eu framtid. Emellertid
gäller det, huruvida vi nu vilja vara med om att ge ett stöd åt den
börjande elektro-kemiska industri, hvarom här är fråga.

Den föregående ärade talaren har påpekat, att vi redan hafva
någon elektro-kemisk industri, som nu tillverkar kalciumkarbid och
kalklafve. Ja, det hafva vi; men båda dessa produkter äro skyddade
med tullsatser af 15 % af värdet, d. v. s. den tullsats, som nu gäller
för kemiskt-tekniska preparat ej specificerade. Dessutom ber jag att
få tillägga, att vi ytterligare hafva utsikt att få ett annat kväfvehaltigt
fabrikat tillverkadt här i landet, för bvilket äfven en liknande
tullsats gäller, men där patentförhållandena torde spela eu ännu
större roll.

Det kan vara af intresse att något litet göra sig reda för, hvad
den kemiska industrien spelar för en stor roll för ett industrilands
utveckling; och jag .skall med några få ord beröra förhållandena i
Tyskland i detta afseende. Det finnes knappast någon af Tysklauds
stora industrier, som gifvit en så jämn och eu sä god afkastning som
den kemiska industrien; och Tyskland intager för närvarande på
världsmarknaden eu fullständigt dominerande ställning i detta afseende
och har till och med undanträngt det stora industrilandet England.
Tyskland har, tack vare visserligen äfven andra faktorer, men dock
också genom att bereda sin kemiska industri ett verksamt tullskydd,
kommit att icke blott på den egna marknaden, utan äfven utanför
Tysklands gränser, blifva den största leverantören af kemiska produkter.

I en nyligen utkommen bok, med titel »Villkor och möjligheter
för kemisk storindustri i Sverige», påpekar författaren just detta förhållande
och visar där med siffror, hvilket oerhördt uppsving denna
industri fått i Tyskland. Produktionen därinom öfverträlfas numera,
enligt hans meddelande, endast af metall- och textilindustrierna. Vidare

25 Nr 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

säger han, att antalet bolag från år 1882, då det var 46 stycken, till Ang. förordår
1905 ökats till 142 stycken, och att aktiekapitalet stigit från 89 ,ned
miljoner mark till 460 miljoner mark. För närvarande är tillverknings- lu,‘laxa
värdet af denna, industris alster i Tyskland mellan 18- och 1400 mil- °„aZT *
joner mark årligen. Andra länder hafva med en viss afundsamhet (Forts.)
sett deuna Tysklands starka utveckling på den kemiska industriens
område; och särskilt har England, såsom jag nyss nämnde, måst finna
sig i att blifva undanträngdt. England har ju ännu icke tillgripit
den utväg, som jag nu för vårt vidkommande vill förorda; men det
har icke ^heller några utsikter att kunna bjuda Tysklands industri
spetsen på detta område. I Amerika har man användt antydda utväg:
man har beredt skydd åt sin industri, och det har sagts därifrån, att
det duger icke att bara stå stilla och afvakta hur utvecklingen kan
arta sig, utan man måste gripa in, om man vill vara med och få del
af denna stora tillverkning af kemiska produkter, som fått en ständigt
stigande betydelse för många andra industrier, i det att dessa mer
eller mindre begagna sig af den kemiska industriens alster.

Yi här i Sverige hafva nu goda förutsättningar att hos oss årligen
fostra ett betydande antal dugande kemister; men då det gäller att
skaffa verksamhet för dem i praktiken, så ha vi det skäligen illa
ställdt; och jag skulle äfven för den skull önska, att jag kunde för
kammaren framhålla, hvilka utomordentliga fördelar utvecklingen af
den kemiska industrien i Sverige skulle kunna medföra. Men tyvärr
vågar jag icke taga tiden så länge i anspråk, som detta skulle kräfva,
och jag måste därför inskränka mig till några korta antydningar
rörande speciellt den sak, hvarom här är fråga.

I alla tider har det gällt såsom ett slags axiom, att sodatillverkningen
° är grundläggande för annan kemisk storindustri. Här är nu
icke fråga om soda i egentlig mening, utan om kaustik soda och
kaustikt kali, det vill säga produkter, som stå sodan och pottaskan
ganska nära. Men äfven i fråga om dessa produkter gäller i viss män,
att tillverkningen af dem är betydelsefull för annan kemisk storindustri.

Vill man alltså en utveckling i den af mig här antydda riktningen,
så bör man bestämma sig för detta steg, som af utskottet nu föreslås,
nämligen åsättande af en rimlig tull på dessa produkter. Det är icke
här fråga om någon mycket hög tullsats, den går icke ens upp till
det 15 procents tullskydd, som vi i regel hafva för andra kemiska
preparat.

Jag vill nu med några få ord bemöta de invändningar, som gjorts
mot att åsätta dessa produkter tull. Man säger, att de användas som
hallfabrikat, att de äro hjälpmedel i andra svenska industrier; och särskilt
nämnde herr Röing, att äfven exportindustrien skulle drabbas af
denna tull. Gentemot detta vill jag dä säga, att om dessa industrier
komma att drabbas af tullsatsen i hela dess höjd, så blir dock detta
förhållande, såvidt jag förstår, endast af öfvergående art. Hvad speciellt
såpindustrien beträffar, så har den, såsom bekant, tidigare användt
pottaska i stället för kaustikt kali; och det är ännu icke föreslaget
någon tull på pottaska. Man kan således tänka sig, att redan
häri ligger en liten regulator på kalihydratspriset, som bör beaktas af
dem, som känna sig tveksamma i fråga om att åsätta kaustikt kali tull.

iSr 51. 26

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Herr Röing nämnde vidare, att den tillverkning, som funnits i
Sverige eller ännu finnes, är synnerligen obetydlig. Ja, det är sant.
Redan för 10 år sedan började en fabrik här i Sverige att tillverka
de ämnen, hvarom nu är fråga, och det var elektrokemiska aktiebologet
i Bengtsfors på Dalsland; och för 7 år sedan motionerade herr
Biesert i denna kammare om tull på samma ämnen till 15 °/0 åt värdet, fea
vidt jag minnes, åberopades därvid, huru nödvändigt det var, för att
kunna hålla denna tillverkning uppe, att man åsatte varan en tull.
Nu säger den senaste ärade talaren: det har gatt sa långt, att kaustikt
natron ej längre tillverkas, och att kaustikt kali tillverkas i blott liten
skala. Ja, det är sant. Kaustikt natron tillverkas icke. längre såsom
kommersiell eller teknisk produkt, men dock såsom kemiskt ren vara;
och jag vill i detta sammanhang meddela, att den tekniska produkt,
som fabriken förut tillverkade, var så god, att den firma, som jag bär
äran tillhöra, i många år användt just Bengtsfors-fabrikens kaustika
natron utan någon som helst olägenhet. Jag kan därtill ytterligare
foga den upplysningen, att jag gjort mig underrättad hos en åt
Sveriges allra främste kemister på detta område, en vetenskapsman,
om huru med saken förhåller sig; och han svarade då; den fabrik,
hvarom här är fråga, tillverkar kaustikt natron på elektrolytisk väg,
den elektrolytiska produkten är öfverlägsen den, som framställes på
det gamla sättet; och hade han all anledning att tro, att den elektrolytiska
vara, hvarom nu är fråga, vore fullt användbar och god. Jag
kan, som nämndt, på grund af egen erfarenhet biträda detta uttalande;
och därmed faller det argument, som den siste ärade talaren anförde.
Under många år har inom den fabrik, jag nyss åsyftade, användts
icke mindre än cirka 100,000 kilo kaustikt natron, beräknadt i fast
form, per år; naturligtvis har kvantiteten varit större, då man köpt
varan i flytande form. o

Beträffande den exportindustri, som skulle drabbas af en tull pa
kaustikt kali eller kaustikt natron, sa vill jag säga, att eu af dess
representanter varit med i tulltaxekommittén under denna kommittés
arbete; och han har för sin del icke funnit något att invända mot att
man åsatte detta fabrikat en sådan tull, som här är föreslagen. Jag
vågar till och med påstå, att det skulle visa sig vara till fördel för alla
konsumenter af kaustikt alkali här i Sverige, såsom tvallabriker, saptillverkare
och andra, om vi finge en lifskraftig industri för tillverkning
af kaustik soda och kaustikt kali här i landet. Dessa varor tillverkas
nu utomlands af fabriker, som sammanslutit sig till en trustartad
bildning; och jag är fullkomligt öfvertygad om. att här, som i
många andra fäll, det skulle visa sig reglerande på prisen, om man i
eget land tillverkade större delen af det behof af dessa varor, som

föreligger. .

En sådan tillverkning kan sedan växa sig tillräckligt stark^ för
att äfven kunna exportera, livilket jag tager mig friheten framhålla,
då man satt detta i tvifvelsmål. Jag behöfver i detta. afseende
blott hänvisa till herr Biesérts motion, där det star att fabriken, som
då i 2 !/„ år hade existerat i Bengtsfors, icke kunnat vinna afsättning
hastigt nog inom landet, utan nödgats exportera sitt fabrikat. Det
är den billiga kraften, som här spelar en så betydande roll, och jag

27 Sr 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

tror mig icke säga för mycket, om jag upplyser om, att det från utländska
intressenters sida vant planer å bane att tillverka kaustikt
alkali och klorkalk här i landet, men att de tills vidare icke bragts
till utförande.

Detta må vara nog för att antyda, att om vi blott vilja ge ett
litet handtag åt denna börjande industri, vi hafva all anledning att
hoppas, att den skall kunna utveckla sig och sålunda äfven hjälpa
konsumenterna till att få sin vara på nära håll och till jämnare pris,
än hvad kanske kan hli fallet, därest vi ingen egen tillverkning hafva.
Har skulle kunna anföras ännu många talande skäl; men jag vågar
icke nu uppehålla kammaren på denna särskilda punkt, utan förbehåller
mig att eventuellt få återkomma.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Herr firning: Den siste ärade talaren och jag ha i bevillnings utskottet

försökt att öfvertyga hvarandra i denna fråga, fastän det
lika mycket misslyckats för den ene som för den andre. Jag kar
verkligen icke den optimistiska syn på saken i föreliggande fråga som
han. Jag tror öfver hufvud taget icke, såsom jag framhöll i mitt förra
anförande, på möjligheten af att få en lifskraftig industri i denna
bransch, bland annat därför att jag icke anser det möjligt, att eu lifskraftig
industri kan åstadkommas, med mindre än denna industri också
kan arbeta på export, ty om äfven konsumtionen inom landet i och
för sig icke är så obetydlig, några tusen ton, tror jag likväl, att en
dylik industri behöfver vida större omsättning än denna kvantitet.

Den siste ärade talaren framhöll liksom jag, att vi redan ha tillverkning
af ett par betydande kemikalier, nämligen kalciumkarbid och
karbidkväfve, och framhöll, att dessa tvenne artiklar åtnjuta tullskydd.
Ja, det är alldeles riktigt, att dessa tvenne varor hänföras till den
slumprubrik i tulltaxan, som kallas kemisk-tekniska preparat, kvilka äro
åsätta eu värdetull af 15 %. Men, mina herrar, dessa varor behöfva
icke det allra minsta tullskydd. Det se vi bäst af den officiella statistiken,
som visar, att kalciumkarbid är eu mycket betydande exportartikel
för vårt land, och vi veta att vårt land med fordel kan konkurrera
på världsmarknaden med andra länders industrier i denna artikel,

Hvad beträffar den industri, som använder kaustikt kali, natron
och klorkalk, så måste den i motsats till andra industrier, som tillverka
kalciumkarbid och karbidkväfve, importera själfva råvaran, och det är
så olyckligt, om jag icke är illa underrättad, att icke allenast tillverkningen
af dessa artiklar ligger i händerna på en mycket mäktig trust
i utlandet, utan äfven, att efter hvad jag tror, de, som försälja själfva
råvaran, åtminstone delvis arbeta under trasten. Vi .skulle sålunda i
detta fäll vara beroende af dessa ntländingar. Jag vill framhålla, att
tulltaxekommittén icke har vågat uttala sig så bestämdt som den siste
ärade talaren, utan i motsats till honom, trots att vi ju alla veta, att
tulltaxekommitténs majoritet öfver hufvud taget trott, kan man säga,
på så godt som alla tullars välsignelse, vid denna rubrik yttrat sig i
de mest försiktiga ordalag. Den säger i motiveringen till rubriken
kaustikt kali och kaustikt natron: »kommittén har af hvad i saken

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51. 28

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

förebragts funnit, att, äfven som den inhemska tillverkningen af dessa
artiklar ännu icke nått någon större utveckling, man väl kan räkna
med möjligheten af en ändring härutinnan under förutsättning af lämpligt
tullskydd».

Det är endast med möjligheten, mina herrar, som tulltaxekommittén
anser att man kan räkna, i den händelse Riksdagen åsätter tull å
kaustikt kali, natron och klorkalk.

Herr Vennersten framhöll, att en framstående representant för
pappersindustrien var medlem af tulltaxekommittén, och icke både
något att invända mot den föreslagna tullsatsen å kaustikt kali och
kaustikt natron; och det är alldeles riktigt, att det icke föreligger
någon reservation af honom eller någon annan vid denna rubrik. Jag
ger herr Vennersten alldeles rätt i, att alla industriidkare, som använda
dessa kemikalier, med glädje skola hälsa den dag, då de kunde köpa.
dessa produkter af en inhemsk, lifskraft^ industri, men naturligtvis endast
under förutsättning, antager jag, att dessa för industrien betydelsefulla
kemikalier icke fördyras genom tulls åsättande. Jag vill till sist
framhålla, att åtminstone till bevillningsutskottet inkommit en mycket
skarp protestskrifvelse ifrån, såvidt jag minns rätt, hela den svenska
såpindustrien. Äfvenledes föreligger eu motion i Första kammaren från
eu näringsidkare, hvilken, som herrarna funnit, däri tager ett bestämdt
afstånd ifrån tulls åsättande å klorkalk, hvilken vara, som bekant,
nära sammanhänger med de två kemikalier, vi nu ha att behandla.

Af dessa skäl, herr talman, vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Vennersten: Herr talman! Jag måste be att få tillägga
några ord till hvad jag nyss sade. Den föregående ärade talarens
senaste yttrande ger mig en välkommen anledning att godtgöra eu
försummelse, som jag begick, när jag nyss hade ordet. Herr Röing
menar, att denna industri icke har några förutsättningar att komma
till stånd i vårt land, hufvudsakligen på den grund, att vi icke ha
den därför erforderliga råvaran, och anförde nu senare jämte detta
skäl ytterligare, att råvaran såväl som den färdiga produkten tillverkas
eller behärskas delvis af en trustartad sammanslutning. Nåväl, det är
sant, det ena såväl som det andra, men samma råvara importeras till
Sverige sedan åratal tillbaka för en annan kemisk industri. Om denna
har kunnat komma till, hvarför skulle icke denna andra kunna göra
det? Vi ha här i Sverige i många år tillverkat klorater, kemiska produkter,
som användas bland annat i tändsticksindustrien, klorsyradt kali
och andra kolsyrade salter. För dessa produkter ha vi måst liksom
andra länder, som tillverka samma vara, taga hela vårt behof af råvara
från samma Tyskland, från samma trustartade sammanslutning.
Så ha också, som jag nämnde, andra länder måst göra för sin klorattillverkning;
och i konkurrensen med Tyskland ha såväl Frankrike
som Schweiz köpt sin råvara från Tyskland och de tillverka klorater,
som Tyskland äfven tillverkar. Jag kan under sådana förhållanden
icke tillmäta detta skäl den allra ringaste betydelse, ty säkert är, att
det finnes icke någon större anledning för Tyskland att söka hindra
Sverige att tillverka kaustikt kali, än det har funnits för Tyskland att
hindra Sverige, Frankrike och Schweiz att af samma råvara tillverka

29 Nr 51.

iFredagen den 20 Maj, e. m.

kolsyrad salter. Under sådana förhållanden måste man ju söka andra
skäl, och de skälen har jag förut bemött.

Vill man ha något beståndande i fråga om en större tillverkning
i landet, får man vara beredd att skänka en sådan nybörjande industri
tullskydd. Vi ha knappast valet. Tidigare kunde man, om man var
före andra, möjligen taga upp en fabrikation äfven utan tullskydd,
men nu ställer det sig synnerligen svårt, och det visar just exempel
från d^t mäktiga Tjrskland, som användt metoden med framgång sedan
åtskilliga år.

Det finnes emellertid förutsättningar för oss, och vi ha sedan 10
år tillbaka en fabrik, som när som helst kan börja eller fortsätta med
tillverkning äfven af ifrågavarande tekniska produkter. Ett kapital,
som herr Biesért angifvit till 750,000 kronor, har nedlagts i fabriken;
kunniga män finnas där, och, hvad bättre är, eu tioårig, ehuru i ekonomiskt
afseende ledsam erfarenhet. Nu säger disponenten för fabriken
i bref till mig ungefär följande: »Vår tillverkning af de tekniska
produkterna har blifvit tillintetgjord. Våra sträfvanden ha stött på
motstånd och svårigheter af många slag, men framför allt har det
varit bristen på skydd mot dessa fluktuationer på världsmarknaden,
som gjort, att fabriken icke kunnat så utveckla sig som önskvärd!;
vant.» Han tillägger slutligen, att nu finnes för denna industri ingenting
annat än att vänta på tullskydd, för så vidt densamma skall
kunna återupptagas.

Jag fick ju nu höra af min ärade vän från utskottet, att tulltaxekommitten
har ansett sig kunna vara med om snart sagdt hvad som
helst eller tror på tullskydd i hvilket fall som helst. Jag kan icke
neka till, att jag har bra mycket större tro på tullskyddets nytta i
många fall, än hvad den föregående ärade talaren gifvetvis har, men
jag vågar också påstå, att jag har sökt, så godt jag förstått, se till,
huruvida ej fördelarna för Sverige af denna industris uppehållande
och utveckling öfverväga olägenheterna för de industrier, som skulle
drabbas af ett att börja med högre pris på varan; och jag har, som
jag förut framhållit, funnit, att fördelarna för den svenska industriens
allmänna utveckling äro så betydande, att dessa olägenheter, som jag
nämnde, enligt mitt förmenande måste vika.

Nu. har jag ju åtskilligt att bär ytterligare anföra, men vågar,
då det icke finnes något annat starkt skäl att bemöta, icke vidare upptaga
kammarens tid.

Jag vill blott säga ytterligare det, att om vi skola till fullo använda
all den rika vattenkraft vi ha här i landet, måste vi förr eller
senare gripa till. den utväg, som jag här har autydt, nämligen att
■genom ett lämpligt afpa-sadt tullskydd antingen uppmuntra de stora
börjande industrierna, som nu finnas, eller söka frammana andra just
inom det elektrokemiska området. Jag är så viss på detta, att om
Riksdagen nu icke godkänner detta förslag, så kommer här inom några
år att föreligga förslag i liknande syfte, hvilka med säkerhet komma
att ha bättre framgång. Jag vidhåller mitt yrkande.

Friherre Palmstierna: Herr talman! Endast några få ord med
anledning af den siste talarens yttrande! Det förhåller sig på det

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51. BO

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

viset, att marknaden för den elektrokemiska industrien måste monopoliseras,
om näringen skall vinna framgång i vårt land. Detta är
äfven förutsättningen för att industrien må kunna åstadkomma en export.
Men så fort det blir fråga om export, möta vi stora sammanslutningar
utomlands, och nu är det så, att så godt som kvarenda
kemisk artikel är kartellerad eller förtrustad. Det blir därför nödvändigt
för våra fabriker att inträda i förbindelse med utländska
firmor, som redan äro samorganiserade. Då komma här genast priskarteller
att inträda, hvilka komma att verka normerande på marknaden
äfven inom vårt land. Den inhemska produktionen kan då icke
ha den frihet i prisbestämningen, som den siste ärade talaren velat
framhålla. Följaktligen kommer ej heller den industri, som vill konsumera
dessa artiklar, att få den fördel af densamma, som framgått af
hans anförande.

Det är för öfrigt icke uteslutande på tullskyddets väg man kan
uppamma en sådan industri. Yi böra i regel, om möjlighet därtill
finnes, förlägga densamma till de norra delarna af vårt land, där staten
äger den väsentliga vattenkraften, ty då kan staten genom att lämna
Ullig vattenkraft bereda möjlighet för eu sådan industri att uppblomstra
och därvid också få tillfälle att utöfva det inflytande på industrien,
som kan vara lämpligt.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter därför att vid förra
årets riksdag en ungefär motsvarande fråga var före, och då omnämnde
jag också, att den organisation, som fanns utomlands, skulle omöjliggöra
friheten i prisbestämning på varorna här. Det skulle bli en världsorganisation
i alla fall.

Herr Yennersten: Jag vill icke inlåta mig i någon längre diskussion
med den senaste ärade talaren om trust- och kartellförhållanden,
där han ju är specialist, men jag vill blott nämna, att jag af
egen erfarenhet vet, hur betydelsefullt det är att gent emot utländska
stora truster ha en inhemsk tillverkning af de varor, som man nu
måste köpa utifrån. Det är min öfvertygelse, att äfven i detta fall
det kommer att visa sig välgörande, att vi ha tillgång till svensk vara
och icke fullkomligt bli beroende af de utländska trusterna.

Efter det öfverläggningen nu förklarats vara afslutad, gaf herr
talmannen propositioner på dels bifall till utskottets hemställan, dels
afslag å samma hemställan och bifall i stället till den af herr Röing
m. fl. afgifna reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Emellertid blef votering
begärd, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 72;o) af utskottets förevarande betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fredagen den 20 Maj, e. in.

31 Kr 51.

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid punkten af herr Röing m. fl. afgifna reservationen.

Voteringen utföll med 107 ja mot 78 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 73:o)—87:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls,

Punkten 88:0).

Uti mom. a) hemställde utskottet, att motionen II: 248 af herr
Eriksson i Grängesberg m. fl. i hvad den afsåge begäran om utredning
rörande tullsystemets verkningar och plan för det statsfinansiella
anordnandet af detta systems delvisa aflösande icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I en vid momentet afgifven reservation hade herr Branting i
öfverensstämmelse med det i motionen gjorda yrkande föreslagit att
Riksdagen måtte besluta:

att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta skyndsamt verkställa en möjligast allsidig utredning rörande tullsystemets
verkningar samt lämpligheten af dess afskrifning eller modifiering,
hvarvid särskild! borde beaktas, i hvad mån lifsmedelstullarna
till skada för befolkningens breda lager och till förfång för vårt lands
konkurrenskraft på världsmarknaden verkade till fördyring af lefnadskostnaderna,
samt för Riksdagen framlägga de förslag denna utredning
kunde föranleda; samt

att likaledes hos Kungl. Maj:t anhålla, att i samband med denna
utredning måtte uppgöras en plan för att, dels genom besparingar och
dels genom beredande af andra inkomstkällor för staten, ordna frågans
statsfinansiella sida, därest Riksdagen funne sig böra, sedan utredningen
förelåge, besluta lifsmedelstullarnas fullständiga afskaffande
samt däremot svarande, eljest påkalladt borttagande af eller nedsättning
i öfriga tullsatser.

Sedan utskottets hemställan upplästs, yttrade

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Under den korta
principdebatten tidigare i dag hade jag tillfälle att framhålla, hvarför
jag för min del icke kunde under den situation, som nu föreligger, vidhålla
det yrkande på afslag, som framställts i den socialdemokratiska
gruppens motion. Men så mycket hårdare måste jag hålla på det
yrkande på utredning af tullfrågan, som framförts i samma motion och
som väl kan sägas vara det bärande momentet i densamma.

Vi stå nu vid den punkt i detta betänkande, där det skall visa
sig, huruvida strömningen ute i landet af missnöje mot tullsystemet
har vunnit tillräcklig resonans för att kunna föra ett sådant yrkande

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51. 32

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

på utredning fram till seger inom Andra kammaren. Det har visat
sig i några af de voteringar, som här förut ägt rum, särskilt beträffande
fläsktullen och majstullen, att redan majoritet finnes i denna
kammare för tullfrihet på dessa lifsföruödenheter. Det visade sig i
fråga om spannmålstullen att visserligeu icke majoritet uppnåddes för
denna tulls nedsättning, men att man väl kan säga, att utgången där
var ganska oviss, så glest besatt som kammaren var, och att i alla fall
de båda olika meningarna om, huruvida nedsättning bör göras i dessa
spannmålstullar omedelbart eller icke, väga tämligen jämnt inom kammaren.
Det är sålunda uppenbart, att tron på det bestående tullsystemet
vacklar inom vidsträckta lager af kammaren. Men skall det
kunna gifvas något nyttigt direktiv, skall det kunna åstadkommas
någonting, som kan bli ett uppslag till en ändring till det bättre i
ett tillstånd, med hvilket missnöjet är så pass stort och utbredt som
framgår af dessa fakta, så måste som underlag därför finnas en utredning
af tullfrågan, sådan den för närvarande ter sig för Sverige, en
utredning, som tar upp problemet i hela dess vidd.

Utskottet vänder sig i sitt motstånd mot tanken härpå väsentligen
mot sammanföringen med den fråga, som nu förevarit, frågan
om hvad jag i förmiddags tillät mig beteckna som en underhandlingstaxa.
Men utskottet nödgas själf medgifva, att en sådan utredning
skulle vara af stort intresse, och de skäl, som mera i förbigående anföras
mot densamma, äro att en dylik utredning naturligtvis är en
svår sak att utföra och äfven skulle kräfva ganska betydligt med tid.
Det skall ingalunda fälla mig in att bestrida, att en sådan utredning,
om den skall få verkligt värde, måste taga en viss tid och att den
kommer att ställa stora kraf på dem, som få sig anförtrodt att utföra
ett sådant uppdrag, men jag kan dock icke annat än beteckna det
såsom ett mycket svagt skäl mot ett utredningsförslag, att man blott
framhåller de svårigheter, som möta vid detta företags fullföljande.

Det har knappast ens från protektionistiskt båll bestridts, att Sverige
för närvarande är ett bland de dyraste länder i världen. Hur olika vi än
kunna tänka beträffande de orsaker, som bestämma detta förhållande,
hur mycket eller litet vi vilja tillskrifva den ena eller andra inverkande
faktorn att vara vållande därtill, så är det ändå solklar^ och
förnekas knappast på allvar, att nog är tullsystemet, särskilt lifsmedelstullarna.
, en af de bidragande orsakerna till att vi hålla oss på
en så hög prisnivå i afseende på våra förnödenheter. Hur mycket
dessa tullar inverka på denna dyrhet i vårt land, är icke på minsta
sätt undersökt. Här står påstående mot påstående, och detta ämne
har ej heller af tulltaxekommittén upptagits eller ens kunnat upptagas,
då den fattade sitt uppdrag såsom afseende endast en modernisering
af den föråldrade tulltaxan. Men det kan inte bestridas, att
den del af betänkandet, som tulltaxekommittén har ägnat åt den allmänna
principutvecklingen, präglas af en i hög grad ensidig syn på
tullsystemets välsignelser. Man får onekligen intrycket af en troendes
syn på systemet, när man får se sådana satser, som de, hvilka äfven
upprepas i utskottets resumé, där det heter t. ex., att man rent af
väntar, att det »icke minst för den kroppsarbetande befolkningen skulle
framstå som ett lifsintresse att, medelst lämpliga tullsatser, nödig kon -

33 Nr 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

kurrensförmåga bereddes de svenska näringarna i täflan med utlandet»;
och vidare talas det, gentemot tanken på att byta om system efter ett
tjugutal år, om »vådan af täta rubbningar i de ledande principerna!»
Detta intryck bestyrkes ytterligare af den enligt min mening fullkomligt
oriktiga slutsats, hvartill kommittén kommit, då den påstår,
att »någon större meningsskiljaktighet icke torde kunna ifrågasättas
ifrågaom skyddssystemets tillämpning». Det är ju uppenbart, att de,
som så skrifva, stå på en grund, där öfver hufvud taget ingen diskussion
af tullsystemet förekommer, där ännu intet tvifvel på detta systems
gagn anfäktat dem, utan där de förhålla sig, som om detta
system vore ett axiom, från hvilket vi kunna utgå, och vid hvilket vi
böra stå fast.

Nu är ju emellertid ställningen ute i landet så fullständigt olika,
mot hvad den var för tjugu år sedan. Vårt näringslös förhållanden
äro i alla möjliga riktningar så i grund förändrade, att det redan af
den anledningen svnes^ mig^ påtagligt, huru befogadt det skulle vara
äfven för dem, som hålla på protektionism eu och lita på dess satsers
riktighet, att här göra en mönstring, huruvida förhållandena i vårt
land fortfarande äro af natur att låta detta system framstå till sin
fördel.

Om vi blott tänka på huru olika det var på 1880-talet, då agitationen
för spannmålstullarna började, hvilket ju skedde under trycket
af den amerikanska öfversvämningen med billig spannmål, som då
bröt in öfver Europa, och huru detta förhållande ganska väsentligt förändrat
sig i samma mån Rom Amerika själft för sin stora och växande
industribefolkning måste konsumera en stor del af den spannmål, som
landet producerar, så förstår man ju, huru det äfven i deuna grundfaktor
för hela tullsystemets införande inträdt en förskjutning, som väl
måste vara värd en undersökning.

Nu är det ju vidare redan förut under diskussionen påpekadt, icke
minst af min partivän herr Eriksson i Grängesberg i hans anförande
under debatten om spannmålstullarna, huru landtbrukets fortgående
omläggning, särskilt på sista tiden, medfört eu förskjutning med afseende
på dessa frågors ställning, som naturligtvis också är värd det
allra största beaktande. I den mån småbruket tränger fram, får tullproblemet
en annan karaktär. Den ställning, som småbrukaren intager
till tullfrågorna, måste gifvetvis bli en helt annan, än den ställning,
som godsägaren, hvilken förr odlade brödsäd, för sin del intagit. Detta
är således något, som vi måste taga hänsyn till, om vi vilja se på
dessa förhållanden, sådana de nu ställa sig för vårt land, och icke
kritiklöst gå efter den gamla schablonen.

Det bär vid flera tillfällen vid debatterna, som förts i kväll om
detaljer i de olika tullsats-förslagen, framhållits — och icke minst fäste
jag mig vid det i herr Yennerstens senaste anförande — behofvet af
ett litet skydd för den uppspirande industri, som man väntade skulle
komma till stånd genom en skyddstull på den ena eller andra varan.
Ja den synpunkten hade på sin tid och har fortfarande ett ganska
starkt stöd äfven utom de egentliga protektionisternas kretsar. Man
kan ju också mycket väl förstå, att en sådan situation kan uppstå, dä
det gäller en industri, som har förutsättningar att spira upp i ett

Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 51. 3

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51. 34

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

land, att den i början, medan den är späd, beliöfver ett visst skydd
gentemot en redan fullt färdig och skarp utländsk konkurrens. Men
de, som hylla en sådan vacker tanke och på den grunden få fram
protektionistiska tullsatser, de glömma alltför ofta, hvilken en af konsekvenserna
häraf rätteligen bolde blifva, nämligen den, att när denna
industri vuxit sig stor och stark, så skall man också kunna gå med på
en afskrifning af dessa tullsatser, som ju endast skulle afse att skydda
den där industrien under dess första pröfvosamma tid mot en alltför
hårdhändt konkurrens. Ur den synpunkten kan man väl säga, att hela
vår industri under de tvenne decennier, som vi haft vårt tullskyddssystem,
utvecklat sig på ett sätt, som väl måste göra det till en aktuell
fråga, huruvida icke vissa industrier skulle kunna afstå en ganska
väsentlig del af det skydd, som de kanske i början kunde hafva ett
visst behof af, men som de nu, när de blifvit stora och starka och
dominerande på alla områden, knappast längre kunna göra anspråk på.

Härtill kommer ju hela den synpunkt, som också är berörd något
litet under de föregående debatterna, nämligen hvad exportindustrien
med nödvändighet kräfver för att kunna blomstra upp och blifva till
hvad den borde vara i vårt land med dess naturliga betingelser på
vissa af dessa områden. Det är, att lifsmedelsprisen och med dem
lefnadskostnaderna icke få bli alltför höga. Här stå exportindustriens
intressen och arbetarbefolkningens intressen på alldeles samma linje.
Bägge äro de angelägna om, att man icke kommer till alltför höga
lifsme delspriser.

Så vill jag till sist äfven peka på en annan företeelse, som här
äfven varit på tal, nämligen trustbildningen. Det är klart, att införandet
af en sådan ny faktor i det industriella näringslifvet måste
äfven med afseende å tullagstiftningen medföra mycket stora förändringar.
Man kan väl ändå icke utan vidare gifva sig till ro med,
att det tullsystem, som af sina försvarare ansågs vara lämpligt för förhållandena
sådana de voro för ett 20-tal år sedan, skall själfskrifvet
i stort sedt vara lämpligt äfven efter så genomgripande förändringar
i näringslifvet, som trustväsendets införande medfört. Det är ingenting
mindre än den fria konkurrensens utmönstrande, som ligger i ett
fullständigande af trustsystemet, och alla de konsekvenser och nya
perspektiv detta öppnar kräfva beaktande och uttryck äfven i tullsystemet.

Det är också naturligt, att man särskildt från den allmänna ståndpunkt,
jag står på, mången gång måste ställa sig tveksam och trillande
gentemot ropet på skydd för industrien, när man alltför ofta
ser, att industrien i det fallet helt och hållet göres liktydig med industriidkarne.
Det kan vara väl värdt beaktande och bör helt visst
i en sådan utredning beaktas, huruvida någon hänsyn bör tagas till
industriens olika sätt att behandla de lefvande arbetskrafter, som den
köper för att kunna fullgöra sitt arbete. Redan under de °stora tullstridernas
dagar på 1880-talet finna vi att enstaka tankar åt det hållet
framförts, fastän visserligen då från en sådan frihandelskämpe som
S. A. Hedlund, hvilken satte i fråga att införa normalarbetsdag för
den tullskyddade industrien. Detta betraktades den tiden som en okynnesmotion.
Hvem vet i alla fall, om icke tiderna så pass mycket för -

Fredagen den 20 Maj, e. m.

35 >’r 51.

varor.

(Forts.)

ändrats, att det ingalunda numera låter sig så lätt affärdas, om det Ang. förordkrafvet
reses, att äfven arbetames ställning inom den tullskyddade in- ’“n3 mef..
dustrien skall blifva föremål för särskildt beaktande? inkommande

Alla de förhållanden jag här påpekat synas mig med full klarhet
och evidens visa, huru olika ställningen nu är mot för 20 år sedan.

Detta gör det nödvändigt, att vi komma fram till en undersökning af
situationen, af hvilket system, som för vårt näringslif är det fördelaktigaste,
och då förefaller det mig, att endast en mycket doktrinär
protektionism skall kunna hafva något egentligt i princip att invända
mot en sådan utredning, som här af motionärerna begärts. Man skulle
eljest kunna fråga sig, om denna protektionism fruktar, att en sådan
utredning skall gifva mera nedslående resultat än den kan vara betjänt
med, om den fruktar, att det skall visa sig, att den ofta konstaterade
och mycket omtalade stegringen af arbetslönerna, nämligen noJwmaZ-lönerna,
icke motsvaras af stegringen i reaZ-lönernas köpkraft.

Det är en fråga, som af samvetsgranna forskare besvaras på olika sätt,
och det är gifvet, att denna fråga ställer sig ganska genant för dem, som
utan vidare undersökning vilja tilltro tullsystemet de välsignelsebringande
verkningar, som en del af dess försvarare tillskrifva det.

Ja, mina herrar! tullfrågan står, vare sig vi vilja det eller icke,
på dagordningen, och den låter sig icke undanträngas. Den tid kommer,
såsom jag redan sade i förmiddags, då krafvet på sänkning särskildt
af lifsmedelstullarna och motverkande af de mångahanda konsekvenser,
som följa med hela tullsystemet, med större kraft och framgång
måste göra sig gällande. Det är då fråga om, huru det skall
ske på det sundaste och bästa sätt att få denna fråga fram. Det,
som ensamt kan gifva underlag för ett ordentligt och samvetsgrant
lagstiftningsarbete på dessa områden utan tvära och förhastade omkastningar,
måste just vara en sådan undersökning, som begäres i den
af oss framlagda motionen. Det är klart, att denna utredning, såsom
också af motionärerna framhållits, icke bör stanna vid enbart eu utredning
om tullsystemet utan äfven taga sikte på de statslinansiella
konsekvenserna vid öfvergången till ett mera frihandelsvänligt system
och således äfven i detta afseende vara fullständig och uttömmande,

Det är nämligen gifvet att, ehuru detta vidgar området, den ena af
dessa frågor icke kan skiljas från den andra, utan att de, såsom vår
statsbudget är inrättad, måste tagas samtidigt i beaktande.

Med anledning af hvad jag nu anfört, med hänsyn till det läge
tullfrågan befinner sig uti, med hänsyn till att ingen utredning, sådan
den i verkligheten bör vara, skett af denna fråga, och med hänsyn
till att förhållandena mer och mer nödvändiggöra, att vi taga under
öfvervägande, huru vi skola ändra vårt tullsystem och sia in på
en mera frihandelsvänlig riktning, men att till grundval för denna ändring
bör ligga eu uttömmande och samvetsgrann utredning —- med
hänsyn till allt detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som af mig afgifvits vid här ifrågavarande punkt och som
upptager två yrkanden, utredning dels beträffande tullfrågan i hela
dess vidd, dels ock beträffande den statsfinansiella sida af frågan, som
beröres i vår motion.

Er 51. 36

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Häruti instämde herrar Blomberg, Lindqvist, Lindley, Johansson
i Stockholm, Persson i Stockholm, Aberg, Söderberg i Stockholm,
Hasselquist, Tengdahl, Lindhagen, Lindberg, Thorsson, Nilsson i
Malmö, Forssell, Berg i Munkfors, Rundgren, Larsson i Västerås,
Leksell, Carlsson i Malmberget, Eriksson i Grängesberg, Lindblad,
Kristensson och Strömberg.

Friherre Bonde: Herr talman! Då i dag på förmiddagen frågan
om lifsmedeltullarnas afskaffande eller afskrifvande stod på dagordningen,
hade jag tänkt begära ordet för att framhålla de skäl, hvarför
jag icke kunde gilla den motivering, som af utskottet blifvit anförd i
förevarande punkt. Men jag gjorde det icke, då jag ju redan hade
reserverat mig mot motiveringen och jag i allmänhet tycker, att en
votering angående eu motivering i kammaren är ganska öfverflödig.
Ty motiveringen får stå för deras räkning, som godkänt densamma,
och den har i det stora hela ingen stor betydelse, då resultatet dock
är det viktigaste. Jag begärde, som sagdt, icke då ordet, men då
denna punkt nu behandlas, anser jag mig dock något litet böra beröra
min ställning till frågan om lifsmedelstullar i allmänhet.

Min ställning till denna fråga är oförändrad i princip, sådan den
redan var då hela vårt nuvarande tullsystem infördes. Jag kommer
också att med glädje hälsa den dag, då ett enligt min tanke ingalunda
för landet välsignelsebringande system kan blifva afskaffadt,
ifall det blefve möjligt att nu uppnå något sådant, ty i trots af
hvad herr Olausson här i dag uttalat, anser jag ingalunda, att det
varit till någon större nytta för vårt jordbruk. Jag tror, att vårt jordbruk
skulle gått lika lyckligt framåt och kanske säkrare till och med,
ifall ej spannmålstullarna någonsin blifvit införda. Emellertid
hafva dessa tullar såsom jag redan förut i dag anfört, numera väsentligen
ändrat karaktär. De äro icke längre endast skyddstullar.
Det erkännes nog från många håll och kanske äfven från dem, som
förut räknats till våra mest ifriga protektionister. De hafva öfvergått
till att vara finanstullar och såsom sådana fastlåsts, men huruvida detta
är lyckligt eller ej är eu fråga vid hvilken jag nu icke vill uppehålla
mig. Jag tror dock förvisso att den indirekta beskattningsmetod, som
därigenom införts, ingalunda varit till vårt lands gagn utan medfört
många ödesdigra följder. Nu stå vi alla fall på den punkt, att vi icke
i ett ögonblick utan en grundligare utredning kunna afskaffa dessa
tullar, och det vore nog mycket önskligt, om en sådan utredning kunde
komma till stånd. Hela vårt tullsystem hänger emellertid oskiljaktigt
tillsammans, så att en sådan utredning måste äfven omfatta industritullarna.
Emellertid framställer sig i detta sammanhang äfven denna
fråga: Kan verkligen en utredning i denna punkt i hela dess vidd

hafva någon större betydelse, ifall den endast omfattar ett land? Jag
tror tyvärr, att denna fråga äfven måste behandlas ur internationell
synpunkt. Det är också ovedersägligt, att, liksom röster inom hela
Europa höjts mot de ständigt tilltagande rustningarna, som utmatta
folken, röster också hafva höjts mot det protektionistiska systemet,
hvilket, äfven om det måhända på vissa håll skenbart för ett land
framåt, dock i verkligheten undergräfver dess lifskraft. Jag tror, att

37 Nr 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

frågan om, hvad som kan göras åtminstone inom vår världsdel för att An9■ förordfå
eu jämkning till stånd på det tullpolitiska området, kommer att
få en allt viktigare plats på dagordningen. De traktater, som ingås, kommando
äro symptom häraf. Men det kommer nog en dag, då dessa traktater varor.
komma att få en ännu större utsträckning och betydelse än de nu ha. (Forts.)
Ja, kanhända att den federativa idé, som på många håll med hög
röst gör sig gällande, kommer att allt mer och mer blifva hörd, och
kanske det just blir på det tullpolitiska området, som densamma först
kommer att vinna terräng.

Men om jag också anser, att en utredning rörande tullarna, vare
sig internationell eller endast omfattande vårt land, skulle hafva en
viss betydelse och vara till ett visst gagn — svår blir den alltid, ja,
jag vet för tillfället knappast, på hvad sätt den skall kunna åstadkommas
— så tror jag dock, att den tidpunkt man valt för detta
förslag ingalunda är den lyckligaste. Jag uttalade i början af denna
debatt en förhoppning om, att denna kammare skulle inse vikten och
betydelsen af att ställa sig enig om det förslag, som bevillningsutskottet
framlagt. Den förhoppning jag då uttalade har i rikt mått
motsvarats af denna kammares hållning i dag. Det är glädjande att
genom debatten blifvit konstateradt, att detta tulltaxeförslag i allt
väsentligt blott med några få undantag enhälligt blifvit af denna
kammare antaget. Den förhoppning jag uttalade om, att enhet skulle
uppnås utåt .vid detta beslut, har gått i fullbordan, men jag tror, att
den sköld vi därigenom sammansmidt mot de angrepp, som kunna
komma från främmande länder, skulle förlora betydligt i värde, ifall
vi samtidigt själfva uttryckte en tvekan om, huruvida den verkligen
vore smidd af ädel metall. Jag tror, att den darrning på armen, som
detta skulle gifva tillkänna, skulle försvaga den ställning vi sökt vinna.

Om också den dag kan komma, och jag är den förste att önska att
den skall komma, då vi kunna vinna full klarhet om, huruvida det
tullsystem vi följa är välsignelsebringande för landet eller ej, är det
dock just nu allra minst lämpligt att besluta denna utredning. I anslutning
till hvad jag vid debattens början uttalade, vill jag här upprepa,
att jag tror, att det skulle försvaga vår ställning att nu besluta
en utredning, och därför anser jag, herr talman! det under nuvarande
förhållanden vara klokt och rätt att bifalla utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Herr Branting: När jag hörde den föregående ärade talaren
yttra sig om nödvändigheten eller åtminstone önskvärdheten af, att
denna utredning om tullarna från början ställes på internationell basis,
och att en sänkning af de nuvarande tullmurarna, hvilka vi bär i
landet för vår del lida af, endast skulle kunna lämpligen komma till
stånd, när samtidigt något i samma stil kunde beslutas i utlandet, var
det icke utan, att jag hade en liflig erinran om den argumentation,
som man alltid brukar få höra från höger håll, när det är tal om en
minskning af de ruinerande försvarsbördor, som vi efter så mångas
mening pålägga vårt land. Det är naturligt, att det önskvärdaste
vore, att en sådan sänkning af tullsystemet kunde ske någorlunda likformigt,
likaväl som det är naturligt, att det vore önskvärdt, att eu

Nr 51. 38

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. ra.

minskning i rustningarna så kunde ske. Men detta kan dock icke
och bar dock icke af dem, hvilka inom hvarje land stå såsom målsmän
för dessa sänkningskraf, kunnat godkännas som anledning, hvarför de
skulle lägga armarna i kors och icke arbeta för förverkligandet af
sina syften. Visst är, att vi, om vi här i landet skola kunna komma
någonstädes mot tullmurarna likaväl som mot rustniugarua, få vara
beredda att särskildt för oss gå löst mot dem och icke vänta på, att
man öfverallt i utlandet samtidigt skall vara färdig att taga samma
steg.

Den ärade talaren framhöll emellertid kanske icke detta skäl som
det hufvudsakliga, utan det, hvarpå han syntes lägga ännu större vikt
var, att tidpunkten nu icke skulle vara lämplig. Han gick ända därhän
i lyrisk glöd för det nu genomvoterade förslaget, att han liknade det
vid en sköld af ädel metall. Ja, det är verkligen en vacker bild af
en frihandlare att likna detta nu voterade högprotektionistiska förslag
vid något sådant. Han var emellertid rädd för att vi skulle genom
ett beslut om utredning, som skulle visa hvad hela världen vet, att
det här i Sverige på många håll råder ett starkt missnöje med tullsystemet,
att vi därigenom skulle betyga, att vi göra eu darrning på
armen och icke längre stå så starka i våra förhandlingar, som skola
öppnas med Tyskland.

Jag kan icke för min del förstå ett sådant resonemang; mig
förefaller det vittna om en skuggrädsla, med hvars tillhjälp man kan
fordra en undfallenhet, som verkligen går för långt. Det är dock
hvarken för Tyskland eller någon annan makt obekant, att i Sverige
äfven finnas frihandlare och icke endast protektionister, ehuru jag medgifver,
att just den senaste ärade talarens anförande både nu och i
Viss mån i förmiddags kunde tyda på, att vi kanske, om man går upp
på gemensam linje på detta sätt, allesamman komma att se ut som
protektionister. Mig förefalla de skal, som sålunda anförts, föga öfvertygande.
Är det så, att vi äro öfverens om, att denna sakliga utredning
är svår, att den kräfver rundlig tid, då kan det sannerligen icke
vara för tidigt att börja med densamma. Och jag tror icke, att det
förhållandet, att vi nu här hafva utan motsägelse funnit oss i en tulltaxa,
som under sakernas nuvarande läge varit i viss mån oundviklig,
att det förhållandet kan på minsta sätt försvagas därigenom, att här
göres en hemställan från Andra kammaren, som visar, att den äfven
vill vara med om eu utredning af tullfrågan i hela dess vidd. Det
är härmed icke sagdt annat, än att förhållandena, då tullsystemet infördes
i vårt land, och förhållandena nu äro så olika, att vi hafva skäl
att göra en sådan utredning, och att de lidanden, som tullsystemet
onekligen bragt öfver de minst bärkraftiga lagren af vårt folk, äro så
betydliga, att en sådan utredning är af trängande behof påkallad.
Därför måste jag, herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Herr Vennersten: Herr talman! Om icke den senaste ärade
talaren återkommit till ämnet, skulle jag icke hafva tagit mig friheten
att taga kammarens uppmärksamhet i anspråk, men jag tror, att det
icke är rätt att låta detta hans senaste anförande stå helt och hållet
oemotsagdt. Dessutom gaf den ärade talaren mig i sitt första anförande

Fredagen den 20 Maj, e. m.

39 Kr 51.

en annan anledning att gifva ett svar, hvaraf jag naturligtvis gärna
begagnar mig.

Man kan väl icke, vare sig man är protektionist eller frihandlare,
ställa sig alldeles oförstående inför det faktum, att det socialdemokratiska
partiets ledare i vårt land jämte alla hans partivänner här i
kammaren resa sig upp och förklara, att de önska eu utredning sådan
som den föreslagna. Jag vågar påstå, att det är ett förhållande,
till hvilket vi måste taga hänsyn. Men om jag också tror detta, tror
jag lika fullt, att friherre Bonde hade fullkomligt rätt, då han sade,
att ögonblicket är illa valdt att nu skrifva och begära en sådan utredning.
Jag hyllar fullkomligt samma uppfattning som han och vägar
tro, att den öfvervägande delen af svenska folket, som öfver hufvud
kan hysa intresse för och förstå dessa angelägenheter, skall ställa sig
på friherre Bondes sida. Åtminstone har jag från skilda håll hört
just den uppfattningen göra sig gällande, att vi nu icke skola söka
vare sig genom ett sådant skrifvelseförslag som det ifrågasatta eller
genom andra åtgärder rubba det, som skall utgöra vårt starkaste vapen
i blifvande underhandlingar. Men finnes då ingen möjlighet att komma
öfverens om, hur man bör gå tillväga för att tillmötesgå krafvet på
utredning och upplysning i detta viktiga spörsmål? Jag är protektionist
och skäms icke därför, men, om jag så är, är jag det af fullaste
öfvertygelse, därför att jag tror, att vårt skyddssystem är rättvist
och nyttigt för landet i dess helhet, för arbetare såväl som arbetsgivare
och alla andra element i vårt svenska samhälle. Och jag
är icke rädd för en utredning just därför, att jag är öfvertvgad om,
att jag har rätt. I England pågår, som vi veta, en strid om tullskydd
eller icke tullskydd. Vapenhvila råder kanske för ögonblicket, men
striden har pågått så häftigt, att ingen kunnat undgå att iakttaga den.
Jag har här i min hand en bok, utgifven af en professor Ashley i
Birmingham, skrifven efter ett ingående studium af tyska arbetarförhållanden.
Boken, som sedermera är utgifven äfven på tyska, bär
titeln »De arbetande klassernas uppstigande i Tyskland under det
senaste kvartsseklet». Så hafva engelsmännen gått tillväga, de hafva
själfva studerat, de hafva tagit saken i egen hand. Men denne man,
som hvarken är arbetare eller arbetsgivare, söker ställa sig på vetenskapsmannens
ståndpunkt och söker därifrån bedöma förhållandena.
Yi hafva i dessa dagar läst, att engelska arbetare utsändt delegerade
för att i Tyskland taga reda på, hur det förhåller sig med det beprisade
goda tillståndet inom Tysklands arbetarkretsar. Äfven här ser
jag eu utväg, som icke är att förakta. Vore det icke möjligt, att vi,
utan att i dag besluta en åtgärd, om hvilken flertalet hyser den meningen,
att den i närvarande stund är farlig, söka sä småningom,
kanske med hänsyn till blifvande val till denna kammare, gifva folket
upplysning och söka framkalla meningsutbyte i pressen eller eljest för
att se till, hvar sanningen och det lämpliga här kunna ligga? Jag
hoppas och tror, att, då, såsom tydligt är, detta tullspörsmål kommer
att spela eu så betydande roll i det politiska arbetet här i Sverige
under kommande tider, från bägge sidor villiga krafter skola ställa
sig till förfogande och hjälpas åt att skaffa upplysning och lämna upplysning,
och i denna mening tror jag äfven, att man gärna kan gä

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51. 40

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Ang. förordning
med
talltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

■den ärade talaren så till vida till mötes, att man säger, att det är
vår skyldighet att taga hänsyn till, hvad han och hans meningsfränder
här begära.

Jag kan emellertid icke underlåta att, då jag nu har ordet, påpeka
ett förhållande, som är af den art, att det visar, hur försiktigt
man bör gå tillväga, då man bedömer förhållanden sådana som dessa.
Man har beskyllt oss protektionister för att vara doktrinära, men jag
är rädd för, att samma fel förekommer äfven å andra sidan. Beträffande
småbruket yttrade herr Branting något om, att detta icke
skulle hafva behof af tullskydd eller gagn däraf. En annan ärad
talare har här i kväll varmt framhållit motsatsen, och jag vill nu ur
Tysklands senaste historia draga fram några sitfror. Jag skall icke
göra det utförligt, men jag tror, att saken förtjänar att begrundas.

Från år 1882 till är 1895 d. v. s. på 13 är tilltogo jordbruk om
2 till 20 hektar (d. v. s. småbrukarjorden) med 659,258 hektar och i
förhållande till hela den odlade jorden med 1,26 %, under det jordbruk
under 2 hektar stått i det närmaste stilla och de större jordbruken
minskats med 1,33 %. Nu säger en, så vidt jag vet, framstående
socialdemokratisk skriftställare i Tyskland, David, följande:
»Sålunda äro just småbruken, tillhörande själfständiga jordbrukare af
bondeklass, stadda i frammarsch, d. v. s. jordbruk, som äro lagom stora
för att bereda ägarna full sysselsättning och existens». Den ifrågavarande
iakttagelsen hade den verkan, att socialistledarne insågo, att
det icke längre dugde att komma till bönderna och förkunna den
gamla Marx’ska satsen, utan man har lagt om sin taktik, förklarligt
nog, synes det mig, sedan man funnit, att småbruket under skyddssystemet
har kunnat kraftigt utveckla sig. Samtidigt finna vi, att i
det icke tullskyddade England intet småbruk finnes, och att man där
nu börjar göra allvarliga ansträngningar för att åstadkomma sådant.

Jag har blott velat framhålla detta som en liten detalj i det stora
spörsmål, som vi måste ställa oss före att lösa så godt vi förstå. Jag
vill sluta med att förklara, att jag för miu del alldeles icke har något
emot att ägna denna fråga all den uppmärksamhet, som den förtjänar,
men jag tror icke, att det för närvarande är lämpligt att göra detta
i form af en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

Herr Eriksson i Grängesberg: Jag har begärt ordet, då den senaste
ärade talaren gjorde gällande, att herr Branting eller jag, hvilken
han nu syftade på, skulle framhållit, att småbruket icke vore i
behof af tullskydd, medan en annan talare — själf småbrukare — fört
fram den meningen, att det behöfdes sådant skydd. Just dessa två
divergerande uppfattningar synas mig utgöra det allra bästa beviset
för, att det på detta område behöfs eu opartisk utredning. Nu är det
så, att både de, som vilja ha tullskydd, och de, som icke vilja ha det,
naturligtvis anse sig ha rätt i lika hög grad, och det tinnes ingen
möjlighet för att de vilja taga skäl af hvarandra. För min del ber
jag att bestämdt få säga ifrån, att hvad ankommer på mig och de
flesta inom mitt parti, så vilja vi verkligen vara med om att på allvar
pröfva den föreliggande frågan samt väga skäl mot skäl. Yi säga icke
med en bestämd, förutfattad mening, att det under nuvarande ekono -

Fredagen den 20 Maj, e. m. 41

miska förhållanden skall vara frihandel på alla områden, utan vi vilja
pröfva och därför fordras att på alla möjliga vägar få fram eu allsidig
utredning. Men då böra våra motståndare å sin sida vara med om en
optisk utredning, så att vi på detta sätt till slut erhålla det bästa
möjliga, allsidiga material för frågans belysning. Den väg, som herr
Vennersten pekat på, nämligen att hvarje parti för sig skall söka få
eu utredning till stånd genom att sända någon expert till utlandet —
han menar naturligtvis, att äfven hans meningsfränder skola göra på
det sättet — den vägen leder icke till det resultat, som vi afse, nämligen
en opartisk och allsidig utredning.

Här har framställts såsom ett vägande skäl mot vår begäran, att
tiden skulle vara olämpligt vald. Jag ber att mot detta tal få instämma
med herr Branting, då han sade: att nog bör man i Tyskland
och andra länder begripa, att det i Sverige finnes djupa och allvarliga
strömningar, som rikta sig mot den protektionistiska taktiken, och att
vi ha talande skäl för att taga frågan under allsidig och opartisk utredning.
Däri synes mig icke ligga någon fara, och jag ber, herr
talman, att på nu anförda skäl få yrka bifall till vår reservation.

Herr Branting: Jag vill blott konstatera, att herr Vennersten
erkänt, att tullfrågan kommer att spela en framträdande roll i den
svenska politiken. Under sådana förhållanden synes mig därför tidpunkten
nu om någonsin ur svensk synpunkt, ur de inre förhållandenas.
synpunkt, vara lämplig för att man skall söka åstadkomma en
så objektiv utredning som möjligt, hvilken naturligtvis icke kan bli på
något sätt uttömmande på privata initiativ, huru god vilja som än må
visas från den ena eller den andra enskilda sidan att få en sådan till
stånd.

Det framhölls också af herr Vennersten, att det skulle vara olämpligt
att nu gå till denna utredning. Jag skulle ha varit honom mera
tacksam, ifail han tillagt någon upplysning om, när det skall för honom
vara lämpligt att gå till eu sådan objektiv utredning genom regeringens
försorg. Jag har eljest anledning befara, att, om man nu icke
vill ha en utredning, därför att vi stå inför traktatsförhandlingar med
Tyskland, vi om ett eller annat år stå inför traktatsförhandliugar med
ett annat land o. s. v., och att med hänsyn till dessa förhandlingar
med vissa utländska stater de missförhållanden, hvarunder vår befolkning
lider, fortfarande skola kvarstå oundersökta och utan den utredning,
som bör vara grundvalen för ett systematiskt afhjälpande af desamma.

Jag kan icke erkänna, att herr Vennerstens argumentation är tillräckligt
bärande, och jag måste därför, herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Öfverläggningen var härmed afslutad. I öfverensstämmelse med
de därunder framkomna yrkandena gaf herr talmannen propositioner på
dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag å utskottets hemställan
och bifall till den af herr Branting vid momentet afgifna reservationen;
och förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen

Nr 51.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

42 Fredagen den 20 Maj, e. m.

vara med öfvervägande ja godkänd. Som emellertid votering begärdes,
blef na uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten 88:o) mom. a) af utskottets förevarande betänkande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den af herr Branting vid momentet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 127 ja mot 63 nej; vid hvilken utgång
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Mom. bj.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten Po).

% 2 i förslaget till tulltaxeförordning var af följande lydelse:

Varor från land, där svenska fartyg eller varor åtnjuta mindre
gynnsam behandling än andra länders, må kunna efter Konungens förordnande
beläggas med tilläggstull, utöfver den enligt tulltaxan utgående
tullafgift, till högst samma belopp som denna senare, eller, där
varan enligt taxan är tullfri, påföras tull till högst det belopp, hvartill
varans värde uppgår.

Särskild tullafgift enligt hvad nu är sagdt må åsättas allenast a
tid, då Riksdagen icke är samlad. Beslutet därom skall underställas
näst sammanträdande Riksdag inom tio.dagar efter Riksdagens öppnande
och gäller, där Riksdagen icke godkänner detsamma oförändradt,
högst tio dagar efter det Riksdagen fattat sitt beslut i frågan.

Utskottet hemställde,

a) att § 2 i förslaget till tulltaxeförordning måtte utgå; samt

b) att till samma förordning måtte fogas en så lydande öfvergångsbestämmelse: Öfvergångsbestämmélse

att lända till efterrättelse intill utgången

. af år 1912.

Varor från land, där svenska fartyg eller varor åtnjuta mindre
gynnsam behandling än andra länders, ma kunna efter Konungens
förordnande beläggas med tilläggstull, utöfver den enligt tulltaxan
utgående tullafgift, till högst samma belopp som denna senare, eller,

43 Xr 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

där varan enligt taxan är tullfri, påföras tull till högst det belopp,
hvartill varans värde uppgår.

Särskild tullafgift enligt hvad nu är sagdt må åsättas allenast å
tid, då Riksdagen icke är samlad. Beslutet därom skall underställas
näst sammanträdande Riksdag inom tio dagar efter Riksdagens öppnande
och gäller, där Riksdagen icke godkänner detsamma oförändradt,
högst tio dagar efter det Riksdagen fattat sitt beslut i frågan.

Emellertid hade reservationer afgifvits:

af herrar Bromée i Billsta och Röing, hvilka ansett, att bestämmelserna
i § 2 af Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxeförordning bort
helt och hållet ur förslaget utgå; samt

af herr Branting, som tillkännagifvit, att han hvarken kunnat
biträda regeringsförslagets § 2 eller den modifikation af densamma,
som utskottet framlagt.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Herr Bromée i Billsta anförde: Herr talman! Såsom framgår
af betänkandet, har jag reserverat mig vid denna punkt, och jag anhåller
därför, att, fastän tiden är långt framskriden, få säga några ord.

I en förra året framlagd kungl. proposition både Kungl. Maj:t
gjort framställning dels om ändring af 60 § regeringsformen och dels
om rätt för Kungl. Maj:t att pålägga tull och tillverkningsskatt utan
Riksdagens hörande. Dessa båda framställningar afstyrktes, den förra
af konstitutionsutskottet och den senare af bevillningsutskottet, och
Riksdagen afslog jämväl framställningarna. Nu har Kungl. Maj:t vid
denna riksdag i propositionen nr 69 gjort samma framställning i afseende
därpå att Kungl. Maj:t må äga rätt att utan Riksdagens hörande
pålägga tull och skatt, men däremot har icke gjorts någon framställning
om en grundlagsförändring. Vid förra årets riksdag yttrade
bevillningsutskottet i sitt betänkande, att det icke ville underlåta att
gifva uttryck åt de betänkligheter af konstitutionell art, som vid behandlingen
af den föreliggande propositionen inom utskottet uttalats.
Det hade nämligen satts i fråga, huruvida det kunde anses stå i full
öfverensstämmelse med en rätt tolkning af 60 § regeringsformen, att
Riksdagen på sätt, som föreslagits, till Kungl. Magt för alltid eller
för viss tid afstode en del af sin bestämmanderätt öfver bevillningarna.
Bevillningsutskottet har nu visserligen icke tillstyrkt propositionen i
sin helhet utan endast i så måtto, att 2 § i förslaget skulle flyttas till
tulltaxeförordningens öfvergångsbestämmelse och lända till efterrättelse
endast till utgången af 1912. Men mig synas samma betänkligheter
föreligga i år som förra Riksdagen, hvilka betänkligheter icke förminskats
däraf, att det nu icke föreligger någon proposition om den
förra året föreslagna grundlagsförändringen, och ej heller däraf, att
rätten nu skulle lämnas för bestämd tid. Det var förra året jämnt
100 år, sedan rätten för svenska folket att sig själft beskatta sista
gången fastslogs, och Riksdagen ville då icke fira 100-årsminuet med

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51. 41

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

att frånsåga sig eller afstå något af denna rätt. Jag hoppas att denna
Riksdag, särskilt denna kammare, ej heller vill i år göra det. Om
man än måste medge, att det finnes ett mindre antal affärsmän, som
icke ställa sig till lojal efterrättelse gällande föreskrifter vid förtullning
af de varor, de infrakta, vill jag ändock hoppas, att dessa äro
jämförelsevis få. Och om de än skulle vara flera, eller färre, kan det
ingalunda vara rätt och välbetänkt, att svenska folket genom Riksdagen
därför skall afstå något af den själfbeskattningsrätt, som våra
fäder genom grundlagen förvärfvat oss. Vederbörande böra hellre på
annat sätt söka stäfja de oegentligheter, som kunna förekomma.

Jag skall i denna sena timme ej upptaga tiden längre, utan jag
ber, herr talman, att få yrka, att 2 § måtte ur förslaget utgå; och
jag yrkar sålunda afslag å utskottets hemställan i denna punkt och
bifall till min och herr Röings reservation.

Vidare yttrade

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Tyvärr nödgas jag

konstatera, att den senaste ärade talaren måtte ha på något sätt missuppfattat,
hvad här är fråga om. Först och främst yttrade häri, att
här återkommer regeringen med samma förslag, som i fjol blef afslaget
och som afsåg att förhindra köpmännen att på illojalt sätt begagna
sig af tullförhöjningar, samt yrkade sedan afslag på 2 § i den ifrågavarande
lagen.

För det första är 2 § redan af utskottet afstyrkt och förvandlad
till eu öfvergångsbestämmelse vid slutet af lagförslaget, och för det
andra gäller här icke alls detsamma som i fjol, utan här gäller det
en fråga af internationell karaktär. Här gäller att åt Kungl. Maj:t
öfverlämna rättighet att, ifall en främmande makt under pågående
traktatsförhandlingar eller eljest vill etablera tullkrig och förhöja tullar
gent emot Sverige, genast svara med samma vapen. Jag erkänner
villigt, att det är att afstå en viss del af Riksdagens beskattningsrätt
åt Kungl. RIaj:t att sätta Kungl. Maj:t i tillfälle att på detta sätt tillfälligt
kunna gent emot eu viss främmande makt höja tullarna, men
det är en ofantligt stor skillnad mellan detta förslag och det, som i
fjol förelåg. Jag har inom utskottet hyst ganska stora betänkligheter
äfven mot denna fråga i det skick den kommit från Kungl. Maj:t,
nämligen mot att i en lag införa en bestämmelse, hvarigenom denna
rätt öfverlämnas till Kungl. Maj:t, men då ledamöterna i utskottet
genom ömsesidigt tillmötesgående kommit därhän, att bestämmelsen
förvandlats blott till ett öfvergångsstadgande att gälla under en bestämd
kortare tid, egentligen endast under allra högst två år, d. v. s.
till och med slutet af 1912, så synes mig förhållandet annorlunda. Det
finnes ju också prejudikat på, att Riksdagen gjort så i ett annat fall,
beträffande postbevillningen, då Riksdagen för viss tid öfverlämnat åt
Kungl. Maj:t rättigheten att vidtaga sådana ändringar, som betingades
af ändringar, som andra makter gjorde.

Jag tror, att det härvidlag är lämpligt att lämna i Kungl. Maj:ts
händer detta medel att i visst fall försvara vårt land, och jag tror
ingalunda, att Kungl. Maj:t kommer att på något sätt missbruka

Fredagen den 20 Maj, e. m. 45

denna rättighet; ja, Kung!. Maj:t kan icke missbruka den, då det ju
gifves bestämda förutsättningar för att bestämmelsen skall kunna
tillämpas, och vare sig man må hysa förtroende eller icke förtroende till
Kungl. Maj:ts regering, så kan man med fullt lugn öfverlämna denna
helt visst icke af maktbegär eftertraktade rättighet åt Kungl. Maj:t.
Den afser endast och allenast att lämna ett försvarsmedel i regeringens
hand. Man skulle kunna jämföra hvad nu föreligger med den omständigheten,
att Riksdagen ju öfverlämnar under vissa villkor de båda
kreditiven åt Kungl. Maj:t att i händelse af krigstillfälle få anlitas.
Det här är också ett slags kreditiv, ett vapen att användas i händelse
ett tullkrig etableras, för att utan tidsutdräkt ögonblickligen afvärja
dess ödesdigra följder. Visserligen finnes eu utväg, att Kungl. Maj:t
sammankallar urtima riksdag, men detta är dock eu öfverflödig omväg.
Jag tror att, för att göra hvad vi i dag beslutat fullt effektivt, kammaren
icke bör tveka ett ögonblick att i den modifierade form, som
förslaget föreligger, gå med på detsamma. Man kan icke anse, att
Riksdagen på något sätt därigenom atsagt sig sin urgamla beskattningsrätt,
hvars bekräftande vi i fjol firade 100-årsminnet af, för att begagna
den föregående ärade talarens ord. För att komplettera hvad
vi redan beslutat i dag böra vi, äfven om också på vissa håll med
tvekan, bevilja Kungl. Maj:t denna rättighet, hvarför, herr talman,
jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Branting: Herr talman! Jag har i motiverad reservation
autydt de skäl, som göra, att jag icke för min del kan se saken ur
samma koncilianta synpunkt som den föregående ärade talaren, utan
jag måste för min del vidhålla, att vi här stå inför en ökning af
Kungl. Maj:ts befogenhet på Riksdagens bekostnad, som icke föreligger
något skäl att Riksdagen skall låna sig till. Utskottet medger själft
i sin korta motivering, att så är förhållandet, när det talar om den
rätt i viss mån öfver tullbevilluingen, som med detta stadgande skulle
inrymmas åt Konuugen. Nu finner utskottet visserligen denna rätt
icke böra gifvas för obestämd tid utan såsom en öfvergång till 1912
års slut.

Jag skulle kunna förstå den ståndpunkten, om det verkligen vore
något tvingande behof, som här förelåge, att gifva den verkställande
makten denna rätt i sin hand, men det är mig alldeles omöjligt att
fatta detta, och på grund af de diskussioner, som förts i bevillningsutskottet,
har jag icke heller kunnat få den uppfattningen, att något
sådant behof skulle föreligga. Dessa diskussioner hafva på mig gjort
intrycket af, att det bär gäller egentligen eu etikettssak. Man har
tyckt, synes det mig, att när liknande bestämmelser finnas i de flesta
andra länder, skulle icke den svenska regeringen vara sämre, utan hafva
en sådan befogenhet. Men vår konstitution är i detta fall så uttrycklig
som möjligt, och då vi hafva ett grundlagsstadgande i § 60 regeringsformen,
där det alldeles uttryckligen står: »Ej må några allmänna
afgifter af hvad namn och beskaffenhet som helst utan Riksdagens
samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande och utgående spannmål
allena undantagen», förefaller det mig, att man kommer betänkligt

Nr 51.

Avg. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Nr 51. 46

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Forts.)

Fredagen den 20 Maj, e. m.

för nära denna bestämmelse genom ett bifall äfven till det modifierade
förslag, som utskottet här gjort sig till tolk för.

Det sades af den föregående ärade talaren, att det blott var fråga
om ett försvarsmedel i regeringens hand, som vi här skulle gifva. Ja,
det får jag säga, att jag skulle finna det högst betänkligt, om man
pä allvar tänkte öfverlämna en sådan befogenhet som att antaga en
mer eller mindre klar utmaning till tullkrig, som kan hafva gjorts från
främmande land, att öfverlämna sådan befogenhet åt regeringen utan
Riksdagens hörande. De argument, som anförts till stöd för detta,
synas mig slå ihjäl hvarandra. Antingen anser sig Kungl. Maj:t vilja
hafva sådan rätt för att utan Riksdagens hörande i vissa fall handla
—- i så fall är det en betänklig sak, ty då kan Riksdagen finna sig
indragen i ett tullkrig, när den sammanträder, och har då att i viss
mån taga konsekvensen af detta, som den kanske icke själf från början
skulle hafva varit med om. Eller också är det, som jag förut sagt,
endast en rätt, som skall stå som en dekoration; och naturligtvis tänker
man sig, att en regering icke skall ingripa mot en stormakt och
börja ett tullkrig, medan Riksdagen icke är samlad. Detta förefaller
alltså att vara ett synnerligen svagt argument.^

Friherre Bonde berörde ett förhållande för ett par år sedan, då
vi skulle ha haft ett likartadt fall i fråga om posttaxorna. Men det
är att märka, att förhållandet då låg så, att postbevillningen i fråga
om den utrikes posttaxan hade varit ett gammalt tvisteämne mellan
Kungl. Maj:t och Riksdagen åtminstone så tillvida, som Kungl. Maj:t
icke velat vara med om att riktigt obetingadt godkänna Riksdagens
befogenhet att själf bestämma i detta afseende, utan på grund af, om
jag minnes rätt, något gammalt beslut af 1823 ars Riksdag ansag sig
äga förfoganderätt öfver denna utrikes posttaxa och höll sig därtill.
Dä vann bevillningsutskottet, genom ett slags kompromiss, ett positivt
erkännande af Kungl. Maj:t, hur frågan skulle betraktas, och man uttryckte
detta på följande sätt: »Genom det framlagda förslaget har till
en början Riksdagens rätt att besluta öfver postbevillningen obetingadt
fastslagits, och frågans konstitutionella sida torde vid sådant förhållande
få anses vara eu gång för alla afgjord». För att vinna detta gick
sedan Riksdagen med om att delegera rätten åt Kungl. Maj:t »att intill
utgången af år 1911 i öfrigt besluta i fråga om hithörande utgifter».
Jag tycker icke förhållandena ligga så, att man kan säga, att
här är något jämförbart. Frågan om utrikes posttaxor är af ofantligt
underordnad natur i jämförelse med den delegation här är fråga om,
och som i vidrigt fall skulle kunna införa oss i ett tullkrig, af hvilket
vårt land skulle kunna hafva mycken svårighet.

Så har jag till sist för min del den ståndpunkten, att jag icke
kan liksom den föregående ärade talaren alldeles frånse från det förhållande,
att vi i detta land ingalunda äro betryggade att hafva en
regering, som regerar i öfverensstämmelse med majoriteten af folkmeningen.
När "vi icke kommit till den elementära parlamentarism,
som ligger i att detta kraf är uppfylldt, när vi snart sagdt dagligen
hafva exempel på, att vi icke äro där, utan att det kan föras ett regemente
i stark strid mot flertalet i den folkvalda kammaren, då synes
mig tillfället vara olämpligt valdt att ge Kungl. Maj:t en sådan rättig -

47 Nr 51.

Fredagen den 20 Maj, e. m.

liet på Riksdagens bekostnad. Äfven med hänsyn till det argumentet
ber jag, herr talman, att få yrka afslag.

Friherre Bonde: Hvad beträffar det som herr Bran ting sist yttrade,
så är det helt naturligt detta, som utgör skälet för att man icke
velat godkänna det kungl. förslaget i hela dess vidd, nämligen att man
visserligen åberopar, att i andra länder regeringen har denna rätt, men
att i vårt land ställningen är på det sätt olika, att förhållandet mellan
regeringsmakten och Riksdagen icke är fotadt på rent parlamentariska
grunder. Det är just därför, som man icke velat fastställa detta i en
lag af mera permanent karaktär, utan endast velat lämna ett sådant
medgifvande för tillfället åt Kungl. Maj:t.

Den egentliga anledningen till att jag begärde ordet var emellertid
herr Brantings yttrande, att man på detta sätt åt Kungl. Maj:t
skulle lämna rättighet att börja ett tullkrig. Det gör man dock ingalunda.
Man öfverlämnar endast åt Kungl. Maj:t att försvara oss i händelse
af anfall, eller för att använda ett från grundlagen välkändt uttryck:
man öfverlämnar åt Kungl. Maj:t att börja ett försvarskrig,
men ingalunda att börja ett anfallskrig. För öfrigt står denna öfvergångsbestämmelse
där såsom ett vapen just för att afvärja, att en
annan makt börjar ett sådant tullkrig mot oss, ty det är lättare för
främmande makter att börja ett sådant tullkrig, om de veta, att vi
icke omedelbart kunna försvara oss, än om de veta, att vi kunna det.
Jag tror därför fortfarande, att det är af stor vikt, att öfvergångsbestämm
elsen i den form utskottet föreslagit antages.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats vara afslutad, framställde
herr talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och därefter på bifall till den af herrar Bromée i Billsta och Röing
vid punkten afgifna reservation, hvarvid herr talmannen förklarade sig
anse den förra propositionen hafva flertalets röster för sig. Herr
Thorsson m. fl. begärde likväl votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu voteringsproposition af denna lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i punkten l:o) af utskottets förevarande betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten af herrar
Bromée i Billsta och Röing afgifna reservationen.

Omröstningen utvisade 115 ja mot 63 nej, och hade alltså kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 2:o)—7:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Ang. förordning
med
tulltaxa för
inkommande
varor.
(Fort®.)

Sr 51. 48

Fredagen den 20 Maj, e m.

Punkten 8:o).

Mom. a).

Lades till handlingarna.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:
nr 76, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vissa förutvarande och nuvarande befattningshafvare vid statens
järnvägar att gälda ersättningsbelopp, som i aumärkningsväg ådömts
dem till återbetalning in. m., och

nr 78, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till undersökningar rörande ortnamn inom Älfsborgs län.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden heiyställt bifölls af kammaren.

§ 3.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
nr 120, till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af 14 och 29 §§ i förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning af vin och Öl.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan
Rönninge och Järna järnvägsstationer m m.;

sammansatta lag- och jordbruksutskottets memorial, nr 2, i anledning
af återremiss af utskottets utlåtande nr 1 i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition nr 50 med förslag till lag om ändrad lydelse af 1,
3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 93, i anledning af väckta motioner om beredande af ytterligare
medel för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen,

Fredagen den 20 Maj, e. m. 49

nr 94, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 2
mom. i kung! kungörelsen den 13 juni 1908 angående förändrade villkor
ock bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen,

nr 95, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om

väckt motion om skrifvelse till Kungl. Majd angående statens öfvertagande
af kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande å landet
m. m.,

nr 96, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande å landet,

n:r 97, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åläggande för

ägare till skogar af större omfattning att å dem införa uthålla
skogsbruk, °

ur 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de till
afvittringslandtmätarna i Västerbottens och Norrbottens län utgående
aflöningsförmåner,

nr 99, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående öfverlåtelse
till Västerås stad af ett domprosten i Västerås på lön anslaget
område i S:t llians socken,

nr 100, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående utbyte
af kronan tillhörig mark mot ett nytt öfuingsfält för Kronprinsens
husarregemente,

nr 101, i anledning af Kungl. Majds proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra ryttmästarbostället Larum nr 1 i
Kalmar län,

nr 102, i anledning af Kungl. Majds proposition angående upplåtande
af vissa ägor från kronoparken Österåker i Stockholms län,

nr 103, i anledniug af Kungl. Majds proposition angående försäljning
af ett område från det till kronopark inköpta hemmanet nr 15 a
i Hede kyrkby i Jämtlands län,

nr 104, i anledning af Kungl. Majds proposition angående upplåtande
af lägenheter från kungsladugården Väderbrunn nr 1 i Södermanlands
län,

nr 105, i anledning af Kungl. Majds proposition angående disposition
af förra löjtnantsbostället Stora Risby nr 1 i Göteborgs och
Bohus län,

nr 106, i anledning af Kungl. Majds proposition angående disposition
af förra mönsterskrifvarbostället Aspång och Skulestad nr 1 i
Göteborgs och Bohus län,

. . nr 1°7, i anledning af Kungl. Majds proposition angående disposition
af en till förra häradshöfdingbostället Hammeuhög nr 31 i
Kristianstads län hörande lägenhet,

nr 108, i anledning af Kungl. Majds proposition angående dispo Andra

Kammareni Prat, 1910. Nr 51, 4

Nr 51.

Sr 51. ; 50 Fredagen den 20 Maj, e. m.

sition af förra kompanichefsbostället Backa nr 1 och förra fanjunkarbostället
Näs nr 1 i Södermanlands län, och

nr 109, i anledning af Kuugl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för delägarna i Gullbergs häradsallmänning att sälja viss del
däraf.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
friherre Lagerfelt under den 21 maj,
herr Hellström » » 21 » och

» Neiglick likaledes» » 21 »

Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 12.2 9 på natten.

In fidem
Per Cronvdll.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1910.