RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:36

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1910. Andra Kammaren. N:o 36.

Fredagen den 22 april.

Kl. V8 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 15 och 16 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra kammare W. Bengtsson i
Häradsköp på grund af sjukdom är tillsvidare förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet, varder härmed på heder och samvete intygadt.
Vemamo den 20 april 1910.

Seth Hultin,
extra provinsialläkare.

§ 3.

Hans excellens herr statsministern Lindman inträdde nu samt
uppläste Kungl. Majds öppna bref till kammaren, så lydande:

VI GUSTAF, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes
Konung, vilja härigenom gifva Riksdagens Andra kammare tillkänna,
att Vi, som denna dag i nåder bifallit en af vice häradshöfdingen,
kommendören af Vår nordstjämeorden, första klassen, filosofie kandidaten
Karl Albert Staaff gjord underdånig ansökning om entledigande
från det honom meddelade förordnande att vara vice talman
i Andra kammaren vid innevarande års lagtima riksdag, i nåder
förordnat till vice talman i Riksdagens Andra kammare under den
återstående delen af innevarande års lagtima riksdag ledamoten af
samma kammare för städerna Falun, Hedemora och Säter, häradshöfdingen,
riddaren af Vår nordstjämeorden, juris kandidaten Gustaf
Nils Theodor af Callerholm.

Andra Kammarens Prof. 1910. Kr 36.

1

Nr 36. 2

Fredagen den 22 April.

Vi förblifva Riksdagens Andra kammare med all kungi. nåd
och ynnest städse välbévågna.

Stockholms slott den 22 april 1910.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Hugo Hamilton.

§ 4.

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande
propositioner; och hänvisades därvid till konstitutionsutskottet
propositionerna:

med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § 34 punkten i
lagen om val till Riksdagen; och

med förslag till förordning angående särskild grund för beräkning
af rösträtt och utgörande af utskyld eller annan afgift i förhållande
till allmänna bevillningen.

Vidare öfverlämnades till statsutskottet propositionerna:

angående årligt understöd åt biträdande postexpeditören Anna
Maria Hammarstrand, född Flycht;

angående årliga understöd åt förra poststationsföreståndaren
Hedvig Sofia Clementeoff och poststationsföreståndaren Helena Aurora
Clementeoff;

angående befrielse för vissa förutvarande och nuvarande befattningshafvare
vid statens järnvägar att gälda ersättningsbelopp, som
i anmärkningsväg ådömts dem till återbetalning m. m.;

angående anslag för främjande af åtgärder till spridande af god
och billig nöjesläsning;

angående anslag till undersökningar rörande ortnamn inom Älfsborgs
län;

angående höjning kf arfvodet till amanuensen vid domkapitlet
i Lund;

angående rektorn vid realskolan i Oskarshamn J. V. Asplunds
tjänstårsberäkning för uppflyttning i högre lönegrad; och

angående beviljande af anslag till fortsatt utgifvande af tidskriften
Sfinx.

§ 5.

Efter föredragning härpå af de på kammarens bord liggande
motionerna hänvisades herr Fursts motion, nr 301, till statsutskottet
och herr Hellströms motion, nr 303, till bankoutskottet.

3 Nr 33.

Fredagen den 22 April.

§ 6.

Vidare - föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande

nr 5.

§ 7.

Statsutskottets memorial nr 39, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens andra
hufvud ti tel, föredrogs härpå; och blefvo de i detta memorial föreslagna
voteringspropositionerna af kammaren godkända.

§ 8.

Härefter föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet statsutskottets
utlåtanden nr 40 och 41.

§ 9.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse nr 74, till Konungen, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af
3, 8, 41 och 58 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående
stämpelafgiften, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående statens öfvertagande af kostnaderna för väghållningsbesvärets
utgörande å landet m. m.;

nr 67, i anledning af väckta motioner om höjning af det i årets
statsverksproposition äskade förslagsanslaget för bidrag till vägunderhåll
å landet och om ändrad lydelse af 60 § i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

nr 68, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående statens öfvertagande af halfva kostnaden för underhåll
af allmän väg, bro och färja på landet;

nr 69, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet;

Nr 36. 4

Fredagen den 22 April.

nr 70, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af lagen om enskilda vägar på landet; och

nr 71, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade grunder för statsbidraget till vinterväghållningen;
samt

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 37,
angående herr Starbäcks motion (nr 191) om skrifvelse till Kungl.
Maj:t rörande kyrkornas upplåtande för folkbildningsarbetet.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Magnusson i Tumhult under 3 dagar fr. o. m. den 23 april,
» Söderbergh i Karlshamn under den 23 april,

» Jönsson i Boa under 4 dagar fr. o. in. den 26 april,

» Santesson »

» Olsson i Älfdalsåsen »
» Pettersson i Bjälbo »
» Wijk »

» Eden »

» Jansson i Edsbäcken »
» Åkerlund »

» Andersson i Grimbo »
» Vennersten »

» Räf »

4 » » » 26 »

4 » » » 23 »

den 23 april,

» 23 »

» 23 »

2 dagar fr. o. m. den 25 april,
den 23 april,

4 dagar fr. o. m. den 23 april,

den 25 april och

10 dagar fr. o. m. den 22 april.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,6 5 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 23 April.

5 Nr 36.

Lördagen den 23 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet grefve Ehrensvärd aflämnade Kungl. Majds propositioner
till Riksdagen:

angående anläggning af statsbana från Lappträsk till Veittijärvi
ra. m.,

angående anslag till landtmäteriundervisningens ordnande,

angående efterskänkande af viss del af köpeskillingen för ett af
E. O. Sandström från kronopark inom Norrbottens län inköpt virkesparti,

angående inbetalandet af köpeskilling för af E. A. Lundkvist i
Berg inköpt virke från kronopark inom Västerbottens län, och

i fråga om anvisande af medel för vissa kostnader för domänstyrelsen.

De kungliga propositionerna bordlädes på begäran.

§ 2.

Härefter föredrogos, men blefvo åter bordlagda jordbruksutskottets
utlåtanden nr 66—71 och Andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 37.

§ 3.

Vidare blefvo hvart för sig föredragna jordbruksutskottets utlåtanden
:

nr 63, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående öf verlåtelse
till Norrtälje stad af viss kyrkoherden i Norrtälje församlings
pastorat på lön anslagen jord,

nr 64, i anledning af Kungl. Majds proposition angående försäljning
af mark från komministerbostället Tumba nr 2 i Botkyrka
socken, och

nr 65, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående till
Piteå stad af viss kyrkoherden i Piteå stadsförsamlings pastorat på
lön anslagen jord.

Kammaren biföll] hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 30.

6

Ang. aflöning
för flottans
kärer och
stater.

Lördagen den 23 April.

§ 4.

På föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.

Punkten l;o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2:o) angående aflöning för flottans kårer och stater.

I punkten 2 af femte hufvudtiteln hade Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen dels att godkänna nya stater för flottans officerskår, för
flottans underofficerskår, för flottans sjömanskår samt å dagaflöning
till officerare och underofficerare vid flottan, äfvensom för mariningenjörkåren
och för marinintendenturkåren, dels ock att, med godkännande
af förordad minskning i anvisningen för reserv- och indragningsstaterna
samt båtsmanskompanierna, i riksstaten för år 1911
höja anslaget till aflöning för flottans kårer och stater, nu 5,670,173
kronor, med 123,569 kronor till 5,793,742 kronor.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte

ä) godkänna de af Kungl. Maj:t föreslagna stater för flottans
officerskår, för flottans underofficerskår samt å dagaflöning till officerare
och underofficerare vid flottan;

b) godkänna af utskottet upprättadt förslag till stat för flottans
sjömanskår;

c) godkänna stat för mariningenjörkåren af den lydelse, utskottet
uti sitt förevarande utlåtande föreslagit,

d) godkänna Kungl. Maj:ts förslag till stat för marinintendenturkåren,
dock att vaktmästarnes ålderstillägg bestämdes till 100 kronor
hvartdera; och

e) vid bifall till hvad utskottet under mom. a—d hemställt och
med godkännande af förordad minskning i anvisningen för reservoch
indragningsstaterna samt båtsmanskompanierna, i riksstaten för
år 1911 höja anslaget till aflöning för flottans kårer och stater, nu
5,670,173 kronor, med 122,569 kronor till 5,792,742 kronor.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

vid punkten i dess helhet af herrar Thorsson och Rydén, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte

a) godkänna de af Kungl. Maj:t föreslagna nya staterna för

7 Nr 8®.

Lördagen den 23 April.

flottans officerskår," för flottans underofficerskår samt å dagaflöning

till officerare och underofficerare vid flottan med den ändring, °kdrer och

att antalet officerare minskades med 1 kapten af l:a klassen, stater.

2 kaptener af 2:a klassen, 2 löjtnanter och 1 underlöjtnant, och slut- (Forts.)

summan å staten minskades med 11,920 kronor, till 708,180 kronor,
samt att dagaflöningen för 3 kaptener samt 3 löjtnanter och underlöjtnanter
afdroges, i följd hvaraf statens slutsumma minskades med
7,665 kronor, till 854,994 kronor 25 öre,.

b) godkänna af reservanterna föreslagen stat för flottans sjömanskår,
*?;öfverensstämmande med utskottets förslag med det undantag,

att, under det utskottet tillstyrkt af Kupgl. Maj:t föreslagen öknrng
af antalet löner i l:a lönegraden med 23 qch motsvarande minskning
af antalet löner i 3:e och 4:e lönegraderna^ reservanterna icke biträdt
nämnda förslag om öfverflyttning af visst» antal löner till l:a lönegraden,
\ |

c) lika med utskottet,

d) godkänna den stat för marininterglenturkåren, som Kungl.

Maj:t föreslagit, dock med den ändring,

att antalet intendenturtjänstemän minskades med 1 marinintendent
af l:a graden l:a löneklassen, 1 marinintendent af l:a graden
2:a löneklassen, 2 marinintendenter af 2:a graden och 1 marinunderintendent,
att i följd deraf anslaget till lön och dagaflöning minskades
med 15,725 kronor,

att vaktmästarnes ålderstillägg bestämdes till 100 kronor hvardera,
samt

att statens slutsumma bestämdes till 304,554 kronor 50 öre, och

e) vid bifall till hvad utskottet under mom. a—d*hemställt och
med godkännande af förordad minskning i anvisningen för reservoch
indragningsstaterna samt båtsmanskompaniema, i riksstaten för
år 1911 höja anslaget till aflöning för flottans kårer och stater, nu
5,670,173 kronor, med 75,153 kronor till 5,745,326 kronor.

vid mom. a) och b) af herrar Starbäck och Ström i Transtrand,
hvilka instämt i hvad herrar Thorsson och Rydén i sin reservation
föreslagit under mom. a) och b); samt

vid mom. d) af herrar F. Berg och Starbäck, hvilka föreslagit,
att Riksdagen icke måtte besluta annan ändring i gällande stat för
marinintendenturkåren än att vaktmästarens ålderstillägg bestämdes
till 100 kronor hvartdera.

Sedan utskottets hemstiillan i mom. a) föredragits, yttrade

Herr Thorsson: Herr talman! Vid’,''detta moment har jag tillsammans
med ett par af kammarens ledamöter antecknat mig som
reservant. Kungl. Maj:t begär här att få 6 nya officersbeställningar.

Som skäl för denna utökning af officerskåren anför Kungl. Maj:t,
att det enligt 1901 års liärordningsplan och dess mobiliseringsbehof

Nr 36. 8

[Lördagen den 23 April.

Af&r flottans ®era. ar vaiat brist på officerare, på den grund att man icke

kårer och kunnat utbilda tillräckligt antal officersaspiranter, men att den tidstater.
punkt nu skulle vara kommen, att skolorna kunde lämna utexami (Forte.

) nerade elever i tillräckligt antal för att öka officerskåren 1911 med

nu angifna antal. Då emellertid, å ena sidan, årets byggnadsanslag
för fartygsmateriel icke innebär någon som helst nyanskaffning, som
kräfver ytterligare ökning af officerskåren, och å andra sidan, enligt
marinens rulla finnes tillräckligt med vakanser inom både kaptensoch
underlöjtnantsgraderna, har jag för min del ansett, att det icke
\arit
de utexaminerade nödig befordran. Nu vet jag visserligen, att herr
statsrådet kommer att anföra, att det är ett gammalt kändt behof
att få officerskåren ^kad. Men om den saken råda väl mycket delade
meningar. . I punl^'' 5 af detta utlåtande, har statsutskottet ansett
sig böra erinra Kuijgl. Maj:t om att en del af de gamla fartyg, för
Indika nu räknas besättning, böra utrangeras, och under sådana omständigheter
kan dft väl blifva möjligt för Kungl. Maj:t att bringa
officersbehofvet i öfverensstämmelse med det döda material, som för
närvarande finnes till Kungl. Maj:ts förfogande. Då sålunda ett bibehållandeA
af officerskårens antal vid nuvarande numerär icke skulle
förhindra att på ett ändamålsenligt sätt befordra de aspiranter, som
utgå från officersskolan och anmäla sig för anställning som officerare,
så synes det mig vara öfverflödigt att för 1911 belasta statsbudgeten
med nu begärda anslag. I staten äro upptagna 65 ordinarie kaptensbeställningar
i första klass, men af dessa kaptener afgå, så vidt jag
känner förhållandena, 2 under detta år. I kaptensgraden af andra
klass är det 7 vakanser och i underlöjtnantsgraden är det 8 vakanser.
Enligt marinens rulla kunna 6 löjtnanter befordras till kaptener; om
deras luckor fyllas med underlöjtnanter, så ökas vakanserna i underlöjtnantsgraden,
som nu äro 8, med 6, och Kungl. Maj:t kan bereda
anställning för 14 officersaspiranter i underlöjtnantsgrad. Det förefaller.
mig vid sådant förhållande — jag återupprepar det — vara
en öfverloppsgärning att belasta 1911 års budget med en summa,
som Kungl. Maj:t svårligen kan använda sig af. På denna grund
anhåller jag, herr talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till den af mig med flere vid denna punkt fogade reservationen.

Medan jag har ordet, vill jag uppehålla mig vid en annan punkt,
nämligen frågan om befordran af underofficerare. Kungl. Maj:t har
här föreslagit, att man skulle öfvergifva den härvidlag tillämpade
principen. Enligt nu gällande bestämmelser sker vid hvardera af
flottans stationer befordran till underofficerskorpral samt från underofficerskorpral
till underofficer af 2:dra graden alltid inom samma
yrkesgren, i hvilken vakans uppstått. Nu föreslår Kungl. Maj:t, att
denna princip skall utbytas mot en annan, som går ut på, att man
skulle befordra underofficerare ej inom grupper utan inom hela kåren,
för att därigenom åstadkomma, som Kungl. Maj:t säger, en järn -

9 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

nare befordran, inom hela underofficerskåren. Det framgår af hvad
som står på sid. 7 i statsrådsprotokollet, huru Kungl. Maj:t tänkt
sig, att denna »utjämning» vid befordringar skulle tillgå. Kungl.
Maj:t har här föreslagit till befordran 7 beställningar inom maskinistgruppen
och 39 beställningar inom de öfriga grupperna. Det synes
mig vara en något våldsam manöver att öfvergå till denna nya
princip på ett sådant sätt, att man befordrar 7 af den ena gruppen
och 39 af den andra, då skillnaden i antal mellan dessa båda grupper
icke är så stor, att den motiverar en så ojämn fördelning. Men hvad
som väckt och måste väcka den största betänkligheten både inom
och utanför de kårer, som saken egentligen gäller, är att Kungl.
Maj:t i den tabell, där lönestaten för underofficerare är upptagen,
föreslår, att antalet underofficerare af maskinistgrad skulle kunna
nedbringas ända till 157. De äro för tillfället, om jag icke miss
minner mig, 245. Här vill Kungl. Maj:t sålunda ha en rörelsefrihet
som innebäres i marginalen mellan 157 och 313. Detta synes mig
ej vara ägnadt att befordra rekryteringen inom maskinistklassen, där
vakanserna inom sjömanskårens l:sta löneklasser, maskinistgruppen, nu
uppgå till 80 eller därutöfver, och det är ju från denna kår befordringen
sker till underofficerare. Kungl. Maj:t har visserligen,
med vetskap om de många vakanserna inom sjömanskåren, något
längre fram föreslagit ett arrangemang, som ser bra ut papperet, men
som enligt min uppfattning icke har någon reell betydelse, något som
jag hoppas blifva i tillfälle att visa, när vi komma till punkten om
sjömanskåren. Jag har icke kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten
på detta förhållande, som synes mig vara något egendomligt,
då man väl får förutsätta, att maskinerna äro af så invecklad
natur, att man på dessa platser framförallt bör ha skickligt och väl
utbildadt folk. Jag har helt naturligt icke kunnat inlåta mig på att
framställa något ändringsförslag i denna del, utan jag har endast
tillåtit mig att fästa uppmärksamheten på de uppfattningar, som äro
rådande äfven bland de grupper, som beröras af förevarande fråga.

Mitt yrkande går således endast ut på en ändring i fråga om
tillsättningen af officerarne, och jag har i reservationen tillåtit mig
att tillsammans med mina medreservanter i motiveringen blott anföra
några ord om underofficerarne. Jag yrkar bifall till reservationen
i denna punkt.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve Ehrensvärd:
Herr talman, mina herrar! Reservanterna ha som skäl för
sitt afstyrkande af förslaget att öka antalet officerare anfört dels
vakanserna inom officerskåren, dels att det icke begärts nybyggnadsanslag,
som skulle motivera en sådan ökning af officerarnes antal.
Officersvakanserna äro, som den siste talaren anförde, enligt rullan
10, och komma gifvetvis att under årets lopp något ökas. Men
hvad reservanterna icke anfört är, att det finnes åtskilliga af sjökrigsskolans
elever, som komma att utexamineras instundande höst.

Ang. aflöning
för flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

Kr 36. 10

Lördagen dcu 23 April.

Ang. aflöning Enligt rullan linnés i sjökrigsskolans högsta klass 22 elever. Det

kärer och är. möjligt’ att. icke alla blifva officerare, men det stora flertalet
stater. bbr officerare till hösten, och då blifva dessa vakanser fyllda, äfven

(Forts.) om det skulle förekomma en eller annan opåräknad afgång. Det

kan till och med hända, att en eller annan af de utexaminerade
blir lönlös någon längre eller kortare tid. Skulle Kungl. Maj:ts
här framlagda förslag icke gå igenom, så komme de i stället att
blifva lönlösa ett år eller så, och då skulle för dem, som utexamineras
nästa år eller 1911 — deras antal har beräknats till 12 enligt
, marinstabschefens uppgift — icke finnas löner. Då marinstabschefen
uppgjorde sitt förslag till ökande af antalet officerare, så
utgick han från den beräkningsgrund, som hittills följts och som
angifvits af 1901 års Riksdag, nämligen att det icke skulle fastställas
en viss stat för flottan utan att ökningen skulle ske i den
mån som elever utexaminerades från sjökrigsskolan. På denna grund
har stabschefen i år upptagit antalet nya platser till 9, och han
förmodar, att dessa platser skulle kunna besättas under den närmaste
tiden. Af skäl, som finnas anförda i statsverkspropositionen,
har jag icke ansett lämpligt att upptaga alla dessa 9 poster utan
endast föreslagit 6 officersbeställningar; jag har ansett, att med
denna ökning skulle man kunna fylla det närmaste behofvet.

Hvad angår invändningen att det icke begärts anslag till sådana
nybyggnader, som skulle kunna motivera denna ökning af officerarnes
antal, så är det sant, att man icke begärt anslag till nybyggnader,
men, som af stabschefens utredning framgår, är mobiliseringsbehofvet
redan så stort på grund af de fartyg, som redan äro färdiga eller
blifva färdiga under årets lopp.

Sedan anfördes af den siste talaren, att statsutskottet hade under
annan punkt uttalat, att man borde utrangera en del äldre fartyg
och att det på denna grund icke behöfde beräknas officerare för
dem. Härpå vill jag svara, att af äldre torpedbåtar —• hvilka äro
de enda, som för närvarande skulle kunna utrangeras — ha en del
redan förändrats till bevakningsbåtar och att för dem beräknas icke
officerare, utan de föras af underofficerare. Men äfven om man utrangerar
dessa båtar och tager bort befäl för dem, så förefinnes likväl
en brist vid mobilisering och detta äfven om män medräknar
reservofficerare, som till stor del komma att tagas i anspråk för bemanning
af flottans fartyg.

Då den siste talaren vidare berörde den föreslagna omläggningen
af befordringsförhållandena för underofficerarne, så vill jag påpeka,
att antalet underofficerare på maskiniststat under de senaste åren
ökats i betydligt större proportion än antalet underofficerare på
andra stater. Då underofficerskären började att i betydligare mån
ökas, så fanns det, på den grund, att förr i tiden antalet segelfartyg
var så stort, i förhållande till ångfartygen, ett relativt ringa
antal underofficerare på maskiniststat. Nu har däremot detta antal
högst betydligt vuxit. Detta har gjort, att underofficerare på denna

Lördagen den 23 April.

11 Sr 36.

stat blifvit befordrade såväl till underofficerare af andra graden Ang. aflöning
som till flaggunderofficerare betydligt tidigare än underofficerare på
andra stater. Detta har väckt ett visst missnöje hos de öfriga stater.

underofficerarne, och därför ha tid efter annan önskemål framkom- (Forts.)

mit att befordringsförhållandena skulle på ett eller annat sätt omläggas.
Nu har detta förslag uppgjorts med s. k. rörliga löner, så
att man på detta sätt skulle få rättvisare befordringsförhållanden.

Naturligtvis kommer Kungl. Maj:t icke att ögonblickligen tillämpa
detta förslag, så att de normer, som där finnas angifna, skulle genast
tillämpas,'' utan det måste naturligtvis vara en öfvergångstid, innan
dessa bestämmelser i sin helhet införas, och dem hoppas jag få
fastställda på sådant sätt, att underofficerarnes på maskiniststaten
berättigade önskemål skola blifva beaktade. Men jag tror, att det
förslag, som föreligger, tillfredsställer det stora flertalet underofficerare,
att döma af de underrättelser, som jag erhållit.

Herr Andersson i Skifarp: Jag skall för min del be att få

yrka bifall till statsutskottets förslag.

Den förste talaren påpekade, att det hufvudsakligen var på grund
af två skäl, som reservanterna icke ansett sig kunna tillstyrka Kungl.

Maj:ts förslag. Det ena skälet var, att det för Kungl. Maj:t icke var
möjligt att skaffa folk för att ersätta de vakanser, som redan förefunnes.
Det andra skälet var, att man borde utrangera en del af de
gamla båtarna, för hvilka således icke vidare behöfdes några officerare.

Hvad detta sista skäl nu beträffar, så har redan af herr sjöministern
här upplysts, att på alla dessa gamla båtar, hvilka användas
som bevakningsbåtar, tjänstgör icke någon officer, utan befälet
är öfverlämnadt åt underofficerare. Det skälet förfaller således.

Hvad nu det andra skälet beträffar, eller att Kungl. Maj:t på
grund af bristande tillgång på aspiranter icke skulle kunna skaffa
folk till dessa platser för fyllande af redan befintliga och med den
begärda ökningen ytterligare tillkommande vakanser, så håller detta
enligt min uppfattning icke heller streck. Om man då för att bedöma
behofvet t. ex. ser efter i 1910 års stat, så finner man, att
där äro Upptagna 290 officersbeställningar, men för mobiliseringsbehof
skulle erfordras 381 sådana platser, således en brist på 91
platser. Nu kan här visserligen invändas, att det finnes en del
reservofficerare, hvarför hela detta antal icke skulle vara precist behöfligt,
men man får i alla fall medge, att det är en väsentlig brist.

Nu sades det här, att det förefinnes vakanser, och det är nog
sant, men antalet är dock icke så stort — 7 kaptener och 8 löjtnanter
vill jag minnas det var.

Men redan nästa höst skulle ju bland eleverna på sjökrigsskolan
utexamineras 22 stycken, och således skulle hela det antal, som
ifrågasatts, blifva fyllt — såväl vakanserna som det antal nya beställningar,
som Kungl. Maj:t begär.

Nr 36. 12

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning Jag kan därför icke finna annat än att alla skäl tala för ett
kdrer^ch till Kungl. Majrts förslag i detta fall, och när dessutom de

»tater. skäl> På hvilka reservanterna stödt sin mening, förfalla båda två, så
(Forts.) anhåller jag därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Thorsson: I olikhet med statsutskottets vice ordförande
anser jag, att jag fått ett stöd för min och medreservanternas uppfattning
uti herr statsrådets eget uttalande här. Utaf detta framgick
nämligen, att, då man 1901 beräknade mobiliseringsbehofvet, medtogs
äfven de nu utrangerade torpedbåtarna, hvadan således genom
deras utrangering en rubbning i denna beräkning ägt rum. Det
synes mig då vara faktiskt, att behofvet af befäl är mindre i dag
än enligt den beräkning, som uppgjordes 1901. Om sedan den
tiden Riksdagen beviljat anslag till nya beställningar i proportion
till nybyggnader, är det ju obestridligt, att behofvet af officerare
är mindre i år än sådant det framstod vid uppgörandet af 1901 års
beräkning, enligt hvilken dessa båtars befälsbemanning skulle utgöras
af officerare i stället för som nu af underofficerare.

Det finnes ju ett skäl, som talar för Kungl. Maj:ts förslag, och
det är, om man utgår från den synpunkten, att alla de, som hinna
fabriceras färdiga i sjökrigshögskolan, skola absolut genast befordras
till officerare. Frågan gäller således, huruvida man skall befordra
alla, omedelbart efter det de blifvit utexaminerade. Men mobiliseringsbehofvet
får väl i någon mån beräknas med hänsyn till, huru
de officerare man redan har i tjänst användas, och jag tror, den
officerskår, som för närvarande finnes, kan på ett mera ändamålsenligt
sätt utnyttjas än som nu sker.

Om det nu verkligen, som utskottets vice ordf. nämnde, kan
utexamineras 21 eller 22 officersaspiranter och det enligt befordringsgrunderna
blir minst 14 som genast kunna befordras, synes det
mig, att man icke åstadkommer någon orättvisa i befordringshän
seende, om reservanternas förslag bifalles.

Medan jag har ordet, ber jag få tacka herr statsrådet för det
löfte han gaf, att han skall bidraga till att göra öfvergången från
det gamla befordringssystemet till det nya efter en mjukare beräkningsgrund
än som är framlagd i statsverkspropositionen. Under
sådana förhållanden mötas våra tankar delvis på detta område.

Emellertid har jag icke af hvad herr vice ordföranden i statsutskottet
eller herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
yttrade blifvit öfvertygad om behofvet af det begärda anslaget till
officerare, utan yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Öfverläggningen förklarades härmed vara afslutad. I enlighet med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på bifall
till det förslag, som innefattades uti mom. a) utaf den af herrar

13 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

Thorsson och Rydén, vid punkten afgifna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ia godkänd. Som emellertid votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen denna voteringsproposition:

Den som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 2:o) mom. a) af utskottets förevarande utlåtande nr 5,

röstar

Ang. aflöning
för flottans
kårer och
stater.

(Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

''Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som innefattas
i mom. a) af den vid punkten utaf herrar Thorsson och Ryden afgifna
reservationen.

Omröstningen utföll med 83 ja, men 105 nej; hvadan kammaren
bifallit det förslag, som innefattades uti mom. a) af herrar
Thorssons och Rydéns vid punkten afgifna reservation.

Efter föredragning af mom. b) begärdes ordet af

Herr Thorsson, som yttrade: Äfven här har begärts en ök''

ning i första lönegraden af sjömanskåren, men icke pa det sattet,
att Kungl. Maj:t har ansett sig kunna oka hela kåren såsom sådan.
Ty på tre års tid har det icke varit möjligt att öka sjomanskåren,

beroende på saknad af folk. ... <•

På sid. 9 å femte hufvudtiteln i statsverkspropositionen iramhåller
Kungl. Maj:t, att antalet vakanser inom sjömanskaren den
6 november 1909 uppgått till 595. Sedermera lärer, enligt hvad
som kommit till min kännedom, vakansantalet nedbringats med något
hundratal, men de vakanta platserna utgöra fortfarande åtmin ht°neNu5<begär

Kungl. Maj:t, att antalet löner inom första lönegraden
skall ökas med 23, men att däremot lönernas antal skall minskas
i tredje lönegraden med 11 och i fjärde lönegraden med 12 och
Kungl. Maj:t motiverar denna uppflyttning af loner darmed, att från
första sjömansklassen befordrats lika många till underofficerare och
att underofficersbeställningarna och antalet första klassens sjöman
måste stå i proportion till hvarandra. Hade det nu vant så, att
Kungl. Maj:t ägt möjlighet att befordra sjömän till forsta lonegra^
den, så både ju ingenting varit att erinra mot krafvet på a

denna lönegrad. Men för omkring en månad sedan fanns det i
första lönegraden 183 vakanser, hvilket antal enligt 8ed®r.

mera sjunkit, så att det i närvarande stund ar omkring 160. Då

Nr 36. 14

Lördagen den 23 April.

kårer och
stater.

(Forts.)

ÄC5r T T dc‘ wa till nägon BtOT glädie,

'' JP_ K™gL MaJ:t pa papperet finge ytterligare 23 i första lönegraden.
Det lärer icke hafva någon inverkan på våra underofficerares
befordran, ty har man icke möjlighet att besätta de redan befintliga
vakanserna hvad ar da egentligen meningen med att tillskapa nya
platser och sålunda öka vakansantalet? Det ser ju endast fult ut.

Det finnes en grupp af sjömän, som tillhöra den andra lönegraden
från hvilken befordran väl skall ske till den första. Andra
lönegrad omfattar 1294 man, och jag föreställer mig, att Kungl Mart

octns?''?® ,a:Vef^“ ® Oe ägt nödig kompot»

nodig tjänstetid.^ Således måste man antaga, att, då det i första

lönegraden finnes så många vakanser som 160 och därutöfver, det icke
nnes tillräckligt antal utbildade personer af andra lönegraden och
™r omständigheter kan jag icke finna någon annan anled nmg

till den föreslagna uppflyttmngen af löner, än att det skall se
Men..å andra sidan ökas faktiskt 1911 års stat med
1^,000 kronor, äfven om det i realiteten ingenting innebär. Men
Hvarför skall man då på papperet öka staten med dessa 12 000 kronor?
Jag kan för min del icke följa Kungl. Maj:ts resonemang i
denna fråga, och därför har jag tillåtit mig att inom utskottet yrka
afslag å Kungl. Maj:ts framställning och jämte herr Rydén afgifvit
en reservation, som åtföljer denna punkt och vid hvilken en särskild
tabellbilaga är fogad.

. ^g,7rkar således, herr talman, afslag på utskottets hemställan
och bifall till nämnda reservation.

Vidare anförde

Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet grefve Ehrensvard:
Herr talman, mina herrar! Under en följd af år har Kungl
May t föreslagit Riksdagen — hvilket äfven af Riksdagen bifallits —
att från de lägre lönegraderna inom sjömanskåren uppflytta ett visst
antal till en högre grad, utan att numerären vid kåren därigenom
forandrades, och man har gjort detta för att bereda tillfälle att uppflytta
i underofficerskorpralsgrad så många sjömän af lägre lönegrad
som erfordrades för att fylla antalet underbefälsposter å fartygen’
Därjämte har det varit ett önskemål, att underofficerskorpra] sgraden
7" T*-*innehålla samma antal som underofficersgraden, och genom
ett bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag skulle äfven detta
syfte vinnas.

Nu har af den siste talaren anförts, att det finnes ett stort antal
vakanser såväl vid själfva sjömanskåren som bland underofficerskorpralema.
Detta är alldeles riktigt. Vid sjömanskåren har det
funnits ett betydande antal vakanser, men detta antal har nu betydligt
nedgått och är, såsom den siste talaren nämnde, numera
omkring 350. Äfven i underofficerskorpralsgraden, den lönegrad,
som har ar fråga om att öka, finnes visserligen ett afsevärdt antal

IB Sr 36.

Lördagen den 23 April.

vakanser. Men det förhåller sig med afseende på denna kår som
med officerskåren. Det finnes personer, som under arets lopp blifva 3 Um orh
kompetenta till uppflyttning i underofficerskorpralsgrad. Enligt de staUr_
sista uppgifterna från flottans stationer har beräknats, att under inne- (Forts.)
varande år icke mindre än 220 personer skola blifva kompetenta
att uppflyttas i underofficerskorpralsgraden. Således skulle, om Kungl.

Makts förslag om ökning af antalet underofficerskorpraler bifolies,
tillräckligt med korpraler finnas för att uppflyttas i nämnda grad.

Under nästkommande år skulle ett antal af omkring 190 man blifva
kompetenta därtill. Naturligtvis afgår en del under aret, men i alla
fall torde det finnas tillräckligt antal kompetenta att uppflyttas i
högre lönegrad, under detta och nästkommande år.

Då lag nu har ordet, kan jag icke underlåta att beklaga, att
statsutskottet icke velat gå med på Kungl. Maj ds förslag att äfven
underofficerskorpral, som icke är gift eller som icke ar änkling med
minderårigt barn, skulle få inkvarteringsbidrag vid sjokommendering.

Det är ett önskemål, som af denna personal flera gånger framställts.

En stor del af dessa underofficerskorpraler äro komna till den aidern,
att de satt eget bo, ehuru de icke äro gifta, och då de blitva
sjökommenderade, blir det för dem en afsevärd pekuniär utgift att
bibehålla sina bostäder. Nu äro kasernerna vid flottan hvarken med
afseende på storlek eller inredning i det skick, att underofficerskorpraler
lämpligen kunna bo där. Därför måste man på grund åt det
ringa kasemutrymmet låta en del af manskapet bo i staden, oc
detta gäller särskildt underofficerskorpralerna.

Jag tror, att det skulle hafva mottagits med tillfredsställelse,
om Riksdagen kunnat tillmötesgå denna framställning. Statsutskottet
har emellertid enhälligt afstyrkt förslaget, så att det torde icke vara
något utsikt att få det bifallet.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Man kan se denna
anslagsfråga ur en annan synpunkt än reservanterna gjort. De hafva
endast sett frågan ur synpunkten af en lönefråga. Här är ]U meningen
att flytta upp och bereda flera platser i den högre lönegraden,
under det att man likväl minskar platserna i de två lägsta lönegraderna.
Jag hade icke trott, att detta sätt att gå tillväga skulle mota motstånd
från herr Thorssons och hans meningsfränders sida, nämligen
att gifva bättre aflöning för de lägre klasserna än hittills agt rum
Den första lönegraden har i aflöning efter staten för ar 1999
832 kronor, under det att de klasser, som det är meningen att minska
till antalet och uppflytta till högre klass, hafva 308 kronor 30 öre
i den tredje lönegraden och 253 kronor 50 öre i den fjärde lönegraden.
Man kan, som sagdt — tycker jag — se frågan från den
synpunkten, att det gäller att bereda de lägst aflönade bättre aflöning.
Och det tror jag icke är så illa tänkt.

Jag anser därför, att man i detta fall bör bifalla statsutskottets

Jfr 36. 16

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning hemställan. Då lämnar man mera hjälp åt de lägst aflönade än de
för flottans hittills hafya fått_

KCLY6Y OCfi

stater. Jag ber att yrka bifall till utskottets hemställan i den före (Forts.

) liggande punkten.

Herr Leander: Herr talman! Ehuru det kunde vara åtskilligt
att säga om det sätt, hvarpå sjömanskåren rekryteras, och om de
värfningsmetoder, som begagnas, skall jag icke inlåta mig på den
frågan, utan jag skall endast be att få understryka hvad som här
sagts därom, att det är alldeles nödvändigt att söka vidtaga åtgärder
för att det ordentliga folket, d. v. s. sådana, som visa intresse för
tjänsten och ådagalägga godt uppförande, kunna kvarhållas. Gifvetvis
hafva dessa större förutsättningar än de mindre ordentliga för att
slå sig fram på andra banor. Och det är fara värdt, att de också
söka civilanställning, därest man icke ställer i utsikt för dem, att de
kunna vinna befordran och löneförhöjning. Annars skulle flottan
endast få de sämre elementen kvar, och detta skulle naturligtvis lända
det hela till föga båtnad. Detta, att det finnes utsikt att vinna befordran,
har gifvetvis en stor betydelse äfven vid värfning af folk.
Och ur den synpunkten måste förslaget om ökning af lönerna i första
lönegraden anses väl befogadt. Jag ber med anledning däraf att i
denna punkt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan ber jag att också få säga några ord om underofficerskorpralernas
inkvarteringsbidrag. Såsom bekant, och såsom också
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet erinrat om, åtnjuta
nu de underofficerskorpraler, som äro gifta eller änklingar med barn,
sådant bidrag under all tjänstgöring, d. v. s. både till lands och sjöss.
De ogifta däremot uppbära dylikt bidrag endast under den tid de
tjänstgöra i land. Nu har Kungl. Maj:t hemställt, att denna skillnad
måtte afskaffas, och att alltså äfven de ogifta skulle få uppbära inkvarteringsbidrag
under hela sin tjänstgöring. Utskottet vill nu icke
vara med därom af principiella skäl, såsom det säges. Det anser sig
icke böra förorda en rubbning i nu gällande bestämmelse. Huruvida
gift statstjänare bör hafva högre aflöning än ogift är en principfråga,
som icke ännu varit uppe på allvar och på grund däraf icke kan
sägas vara löst. För närvarande finnes det ju, såsom vi alla veta,
ingen skillnad, utan både gifta och ogifta äro i allmänhet likställda
i aflöningshänseende. Och då i fråga om naturaförmåner, såsom t. ex.
fri bostad, skillnad har funnits, så har Riksdagen i vissa fall upphäft
denna skillnad. Inom fångvården gäller för närvarande den bestämmelsen,
att endast gifta vaktkonstaplar komma i åtnjutande af fri
bostad och vedbrand eller ett däremot svarande penningebelopp. Men
i den lönestat, som af Riksdagen antogs för några dagar sedan att
gälla från och med år 1911, har denna skillnad blifvit upphäfd, så
att nu får äfven ogift vaktkonstapel komma i åtnjutande af fri bostad
och vedbrand. Onekligen torde det vara förenligt med billighet
och rättvisa, att dessa ogifta underofficerskorpraler komma i åtnjutande

Lördagen den 23 April.

17 Nr 36.

af inkvarteringsbidrag året om. Det skäl, som herr statsrådet och Ang. aflöning
chefen för sjöförsvarsdepartementet anför, att, om de skola hafva ett ^
ordentligt hem i land, så få de nödvändigt betala hyra hela året om stater
för detta hem, är ju mycket talande. Man kan ju icke tänka sig, (Forts.)
att en underofficerskorpral kan få ett rum samma dag han stiger i
land, och att han sedan slipper att betala hyra för sitt rum längre,
än till dess han blir sjökommenderad igen. Då han således måste
betala hyra för rummet hela året om, torde det väl vara en rimlig
begäran, att han får året om uppbära inkvarteringsbidrag.

Men, i likhet med herr statsrådet, anser äfven jag det vara lönlöst
att yrka bifall till denna hemställan gentemot ett enhälligt
statsutskott. Jag vågar dock uttala den förhoppning, att statsrådet
äfven till nästa år skall framlägga förslag af enahanda innebörd som
det nu föreliggande, och att statsutskottet då skall med mer välvilja
behandla detta förslag, än det gjort i år.

Herr Rydén: Herr talman! Jag antager, att den siste ärade
talaren talade så att säga å ämbetets vägnar, så att jag skall icke
bemöta honom. Men de skäl, som herr Carl Persson anförde, anser
jag böra föranleda några få ord från en af reservanterna inom
utskottet.

Jag har för min del knappast någonsin sett ett anslag, om hvilket
man med rätta kan säga, att det är — jag vill icke säga obefogad!
— men mindre väl motiveradt än detta anslag är. Här är
faktiskt läget detta, att för tre veckor sedan var det 183 vakanta
platser inom underofficerskorpralskåren. Och hvarför äro dessa platser
vakanta? Jo, naturligtvis därför, att man icke har folk att besätta
platserna med. Och fastän livarenda en nu vet, att det finnes
ingen möjlighet att fylla dessa redan nu vakanta platser, kommer
icke desto mindre Kungl. Maj:t och begär 23 nya platser inom den
första lönegraden i sjömansklassen.

När en mera utomstående, såsom jag, läser fjärde och femte
hufvudtitlarna, finner man, att de ha ett gemensamt, nämligen det,
att i båda förekomma stora anslagskraf, medan det däremot är den
skillnaden dem emellan, att när man läser fjärde hufvudtiteln,
får man alltid veta ungefär hela sanningen i den fråga, som
föreligger, under det att man vid läsningen af femte hufvudtiteln får
det bestämda intrycket, att den utredning, som lagts fram, icke är
så fullständig, att man vågar ensamt på den grunda sin uppfattning.

Man måste i sistnämnda fall ibland rentaf framtvinga de upplysningar,
som äro erforderliga, eller ock försöka skaffa sig dem på annan
väg än den officiella. De uppgifter angående antalet vakanser inom
flottan, som här framkommit, återfinnas icke i statsrådsprotokollet,
där de naturligtvis hade bort meddelas, då de ju utgöra eu förutsättning
för ett rätt bedömande af denna fråga, utan dessa uppgifter
har man måst skaffa sig på enskild väg. Departementschefen talar
om, att det inom flottans hela sjömanskår finnes 595 vakanta plat Andra

Kammarens Prof. 19JO. Nr 36. 2

Nr 36. 18

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning ger — denna uppgift afser den 1 november 1909 — men han yttf&r
flottan* rar häremot icke ett enda ord om hvad det här är frågan om och
^stater** hvad som här egentligen skulle motiveras, nämligen inrättande af 23
(Forts!) nya beställningar i första graden. Denna anmärkning för bristfällig
utredning gäller icke blott denna punkt, utan äfven den punkt,
som handlar om marinintendenturkåren och till hvilken vi komma
längre fram. Jag hoppas, att andra talare då skola komma att vederbörligen
belysa det sätt att utreda en fråga, som man använder, när
det gäller femte hufvudtiteln, så att jag då ej behöfver påpeka den
saken. Jag vill emellertid säga, att när man nu här får den upplysningen,
att antalet vakanser inom underofficerskorpralsgraden vid
flottan är så stort som 183, kan man icke förstå, huru man kan
framkomma med begäran om anslag till ytterligare 23 beställningar
inom denna grad, som då naturligtvis endast komma att stå på papperet.
I sak gäller det här en anslagsökning å något öfver 12,000
kronor. Jag är öfvertygad om, att icke någon af mina kamrater
inom statsutskottet kan annat än medgifva, att behofvet af de här
föreslagna nya beställningarna ej är vederbörligen ådagalagdt. Man
kan ju möjligen säga, att det är likgiltigt, om man beviljar Kungl.
Maj:ts framställning om förhöjning af nu ifrågavarande anslag eller
ej, men jag föreställer mig dock, att Andra kammaren gör rättast i
att afslå densamma och i stället bifalla reservationen.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve Ehrensvärd:
Herr talman, mina herrar! Med anledning af den siste

ärade talarens yttrande angående antalet vakanser inom flottans sjömanskår,
vill jag endast erinra om hvad jag nyss påpekade, nämligen
att under loppet af innevarande år blir ett betydligt antal korpraler
kompetenta till uppflyttning i underofficerskorpralsgrad, förutom
dem, som redan nu ha sådan kompetens. Jag skulle för visso
icke ha föreslagit eu ökning af antalet löner inom ifrågavarande lönegrad,
om jag icke fått upplysning om, att det var många i underbefälsskolan,
som skulle blifva färdiga nu i år.

Herr Rydén: Det är belysande för, huru ofullständiga de upp gifter

äro, som här lämnas oss, att herr statsrådet endast meddelar,
att så och så många komma att under årets lopp blifva kompetenta
till uppflyttning. Jag ber emellertid herr statsrådet upplysa om,
huru många det är, som komma att afgå under loppet af innevarande
år, ty om man icke känner den siffran, är den förra uppgiften
ingenting värd.

Efter det öfverläggningen nu förklarats afslutad, gaf herr talmannen
propositioner på dels bifall till utskottets hemställan i förevarande
moment och dels bifall till det förslag, som framställts i
mom. b) af den utaf herrar Thorsson oclrRydén vid punkten afgifna
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den först -

Lördagen den 23 April.

19 Nr 36.

nämnda propositionen hafva flertalets röster för sig. Votering begär- Ang. aflöning
des emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och an- f°r fl°ttana
slogs följande omröstningsproposition: *

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 2:o mom. b) af utskottets förevarande utlåtande n:r 5
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det förslag, som framställts
i mom. b) af den utaf herrar Thorsson och Rydén vid punkten afgifna
reservationer.

Voteringen utvisade 80 ja, men 107 nej, vid hvilken utgång
kammaren bifallit hvad herrar Thorsson och Rydén föreslagit i mom.
b) af sin vid punkten afgifna reservation.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Sedan mom. d) upplästs, lämnades på begäran ordet till

Herr Starbäck, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Såsom
framgår af statsutskottets föreliggande utlåtande hafva ett par reservationer
fogats till denna punkt. Den, till hvilken också jag slutit
mig, går ut på så godt som afslag på Kungl. Maj:ts hemställan i
denna punkt, utom hvad som rör förbättringen af vaktmästarnes
löneförmåner. Det var ganska svårt, när man läste statsrådsprotokollet
med afseende å denna punkt, att få någon klar uppfattning
om hvad saken i själfva verket rörde. Man finner, att en utredning
af tillkallade sakkunniga föreligger, på hvilken Kungl. Maj:t hufvudsakligen
stödt sig. Denna utredning resulterar uti ett förslag att
öka marinintendenturkåren med 22 personer, detta, såsom af de
sakkunniga skarpt framhållits, för att få en tillräcklig personal. Detta
antal reduceras af Kungl. Maj:t till 11, och i och med denna reduktion
torde man hafva rättighet att sätta ett stort frågetecken för,
huruvida verkligen ett så viktigt önskemål som det, hvilket de sakkunniga
ansågo sig uppnå genom det ökade antal de föreslogo,
verkligen vinnes. Jag tillåter mig mycket starkt betvifla detta, och
jag tillåter mig betvifla det därför, att i en skrifvelse, som afgifvits
ifrån marinförvaltningen, en myndighet, hvilken grundlagsenlig! blif -

Sr 36. 20

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning vit hord i detta afseende i likhet med många andra myndigheter,
^''kåfl°tta'']S understrykes ytterligare behofvet af mycket stor personal inom
stater marinintendenturtjänsten. Men som herrarne finna af reservationen
(Forts.) — och det är det första utropstecknet och ett mycket stort sådant
för resten, som jag här tillåtit mig göra — har herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet fullständigt, höll jag på att säga,
ja, fullständigt åtminstone med afseende på de viktigaste partierna i
marinförvaltningens skrifvelse, underlåtit att på öfligt sätt i referatet
af ärendets gång låta innehållet af denna skrifvelse komma till Riksdagens
kännedom. Det är ju visserligen sant, att handlingarna i
ärendet bifogats Kungl. Maj:ts proposition och finnas uti vederbörande
statsutskottsafdelning, men med kännedom om de hopade ärendenas
kraf på riksdagsmännens uppmärksamhet och att man till följd
däraf först i sista stund kan börja sätta sig in i de frågor, som
skola före till debatt vid närmaste sammanträde i kammaren, förstår
ju enhvar, att den omständigheten, att handlingarna finnas tillgängliga
på en utskottsafdelning, som nästan dagligen håller på att
arbeta, icke kan för hvarje riksdagsman betyda detsamma, som om
ett grundligt och ordentligt referat funnes uti statsrådsprotokollet.
Jag ber att få konstatera detta, enligt min mening, högst märkliga
tillvägagångssätt, desto märkligare, som, efter hvad jag kan förstå
— jag har mycket uppmärksamt genomläst marinförvaltningens skrifvelse
liksom äfven den vid skrifvelsen fogade reservationen och de
randanmärkningar, med hvilka denna reservation är försedd — det
för Riksdagens medlemmar hade varit af utomordentligt stor betydelse
att få taga kännedom om detta aktstycke.

Den första anmärkning, som marinförvaltningen gör, är den,
att den understryker behofvet af ökad personal, såsom jag nyss
nämnde, och framhåller, att detta behof icke tillgodoses genom det
förslag, som nu föreligger på kammarens bord, och att således ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i själfva verket ingalunda råder bot
på bristen på personal och sålunda icke kan komma att påskynda
inkommandet af vederbörande räkenskaper, som behöfva komma in
till marinförvaltningen mycket tidigare, än hvad nu är fallet. Det
hafva vi ju alldeles nyss i tidningspressen sett exempel på, ett
exempel, som vi troligen under dagens lopp få tillfälle att närmare
studera.

Den andra viktiga synpunkten, som marinförvaltningens skrifvelse
innehåller, är, att utredning saknas, huruvida mindre kvalificerad
arbetskraft kan användas på många af de poster, där man nu
föreslår innehafvare af hög marinintendentsrang. Denna del af frågan
genomgås ganska grundligt i marinförvaltningens skrifvelse och
vinner stöd af ett publiceradt föredrag, som stått att läsa i tidskrift
för sjöväsendet, utgifven af kungl. örlogsmannasällskapet i Karlskrona,
där det på tal om arbetskrafterna, särskildt på räkenskapskontoren,
framhålles, att den personal, som skulle behöfva anskaffas,
borde vara skolad i bokföring; då af denna endast skulle fordras

Lördagen den 23 April.

21 Nr. 36

god elementär kunskap i bokföring men ej kunskap i uppläggande Ån9- aflöning
af böcker eller boksluts upprättande, torde aflöningen för dessa per- f°fl fl°ttMns>
soner böra sättas till högst 2,400 å 3,000 kr. för år. Som herrarne statik''
finna skulle, genom att lägga denna syn på saken, i fråga om en (Forts.)
så pass stor personal som denna, hvilken säkerligen kommer att
ytterligare ökas, en mycket stor besparing för statsverket kunna
genomdrifvas. Jag hade för min enskilda del tillfälle att, då frågan
om fångvårdsstaten här var före, söka häfda samma synpunkt,
och jag tror, att det är med sådana utgångspunkter, som vi verkligen
skola kunna få igenom sparsamhet här i landet, men icke genom
att snåla in på platser och draga in så många sådana som möjligt,
där de verkligen behöfvas, men aflöna dem 2 å 3 gånger mer än
som behöfves.

Men det finnes en annan''synpunkt härvidlag, som enligt min
mening är ändå mera bärande, och den sammanhänger också med
sparsamhetssynpunkten, och det är sparsamheten för individen. Riksdagen
har — och jag ber om ursäkt, om jag något upprepar, hvad
jag tillät mig yttra, när det gällde fångvårdsstaten — i tvenne afseenden
sökt att grundlägga en sådan princip för första statsmaktens åtgöranden.
Först gällde det inskränkning af studietiden vid universiteten
och sedan gällde det att genom realskoleexamens inrättande
bereda möjlighet för den enskilde att så snabbt som möjligt komma
i kontakt med det praktiska lifvet och därigenom snabbast möjligt
lära sig att själf förtjäna sitt uppehälle och få respekt för penningen;
på detta sätt ville man fostra medborgare till sparsamhet. Men
den första statsmakten har egentligen icke, enligt hvad jag kan finna,
vårdat sig synnerligen om, hvad Riksdagen i sitt beslut och sin
skrifvelse bestämdt uttalat sig för. Ett exempel härpå gaf förslaget
om fångvårdsstyrelsens omorganisation. Ett annat exempel hafva vi
här i dag. Jag skulle vilja framställa en fråga, nämligen hur det
ställer sig, om man jämför det föreliggande förslaget med hur det
möjligen skulle komma att te sig, om realskoleexamen lades till
grund för marinintendenternas kompetens. Å ena sidan hafva vi
studentexamen med sina helt naturliga fortfarande vid sig fästade
stora pretentioner på social ställning och därigenom större pretentioner
på ekonomiska möjligheter, och efter denna studentexamen tre
års kurs i marinintendentskolan och därefter skulle vederbörande
komma att tjänstgöra och få betaldt för sin tjänstgöring och bli
officers vederlike. Detta gäller i stort sedt hela marinintendenturkåren.
Å andra sidan kan man tänka sig, att med realskoleexamen
såsom grundval, hvilken examen naturligtvis medför mindre anspråk
på social ställning och i följd däraf mindre anspråk på ekonomisk
fördel, skulle liiggas omedelbart (len treåriga verkligen specialiserade
marinintendentskursen.

Om sedan de, Horn genomgått en dylik utbildningskurs, ej
omedelbart vore skickade att tjänstgöra såsom marinintendenter, kunde
de dock säkerligen genast användas för åtskilliga med marininten -

Kr 36. 22

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning denturtjänsten förknippade arbeten och sålunda omedelbart få någon
^kånf^ech ''n^oms^'' Att individen själf skulle vinna på en sådan anordning,
stater. tror 3aS ligger i öppen dag. Men frågan är ingalunda utredd, men
(Forts.) om den det blir, tror jag, att denna utredning skall bevisa riktigheten
af hvad jag här åsyftat och att den skall klargöra, huruvida
icke en dylik utbildning skulle lända själfva saken, skälfva marinintendenturen
till större gagn än om man följer det förslag, som nu
föreligger. Vi ha i vårt land haft en sedan gammalt rotfästad och
enligt min mening synnerligen skadlig veneration för studentexamen;
det har varit, som om ingenting annat skulle hos oss kunna leda
till en verkligt god social ställning och ekonomiskt betryggad framtid.
Riksdagen ville genom sitt grepp med läroverksreformen år 1904, då
realskoleexamen infördes, skapa en utgångspunkt för dem, som tidigt
måste ut i det praktiska lifvet, då deras ekonomi icke tillåter dem
att syfta till de högst aflönade posterna, som förutsätta akademisk
vare sig juridisk eller humanistisk bildning. Men då är det enligt
min mening också nödvändigt, att Riksdagen ser till, att dess intentioner
i detta afseende verkligen vårdas af den första statsmakten och
icke alldeles skjutas å sido.

Det är således, herr talman, enligt min uppfattning en synnerligen
bred och djupgående principiell fråga, som ligger innesluten i
reservationen. Hvad själfva det ärende angår, som nu föreligger och
vid hvilket denna reservation är knuten, så vill jag först och främst
påpeka det sakförhållandet, att någon utredning icke förefinnes,
huruvida ej realskoleexamen skulle för de allra flesta af nu ifrågavarande
befattningar kunna vara tillräcklig såsom underlag, och till
följd däraf är naturligtvis äfven den uppfattning, för hvilken jag här
gjort mig till tolk, än så länge ovedersagd. Denna sak kan icke
klargöras annat än genom en ny utredning med den utgångspunkt,
som jag här angifvit. Jag är öfvertygad om, att en dylik ny utredning
skall äfven från sparsamhetssynpunkt visa sig vara synnerligen
lycklig.

Och om man nu till äfventyra säger, att personalen måste ökas,
och att det är fara i dröjsmål, så tror jag verkligen icke, att den
faran är så stor. Precis samma fara förefanns förra året, låt vara
att ett års ytterligare uppskof ju ökar behofvet af ny personal. Men
då Kungl. Maj:t förra gången kunde taga tillbaka sin första framställning
och ersätta den med status quo plus en möjlighet att
inkalla tillräckligt med extra personal, så förefaller det mig, som om
Riksdagen icke ett ögonblick skulle behöfva tveka om att godkänna
denna reservation, som jag nu tillåter mig att hemställa om bifall till.

Vidare anförde:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet grefve Ehren
svärd: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att först få redo göra

för huru denna intendenturkår tillkom.

23 Kr 36.

Lördagen den 23 April.

År 1902 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté, som afgaf ett förslag Ang.
till den dåvarande »flottans civilstats» omändring till en iritenden- Jj*

turkår. Denna kommitté beräknade antalet platser i den rena inten- ,täter.

denturtjänsten till 68 och förutsatte då, att under de närmaste åren (Forts.)

skulle tillkomma ytterligare 5 platser, hvarjämte kommittén anförde,
att ungefär 16 tjänstemän af lägre utbildning skulle behöfvas för
fullgörande af intendenturkårens göromål. Detta förslag blef för yttrande
remitteradt till bland annat stationsbefälhafvaren i Stockholm och
äfven till marinförvaltningen, hvilken tillstyrkte kommitténs förslag,
samt, med anledning af hvad nämnde stationsbefälhafvare i sitt
yttrande hade anmärkt, att man möjligtvis kunde använda ett större
antal tjänstemän utan fullständig utbildning, framhöll, att kommittén
noga hade beaktat detta. Sålunda var marinförvaltningen då
fullständigt enig om att kommitténs förslag i detta afseende var väl
grundadt. Detta var år 1902, och förslaget framlades för följande
års Riksdag.

Kårens numerär, som, enligt den af kommittén föreslagna beräkningen,
år 1911 skulle uppgå till 73 personer, fastställdes slutligen
af Riksdagen till 62; och så har det sedan varit med några
få undantag. Det har dock från början visat sig, att detta antal
var för litet. Jag vill nämna, att då denna kommitté uppgjorde
sitt förslag, togs icke någon som helst hänsyn till kustartilleriet,
som då hade sin egen intendenturpersonal. Emellertid gjordes tid
efter annan framställningar om ökande af intendenturkåren. Sålunda
blefvo, på marinförvaltningens tillstyrkan, för Riksdagen framlagda
och af Riksdagen bifallna förslag om kårens ökande, dels med 2
intendenter, som skulle tjänstgöra hos beväringsbefälhafvarne på
stationerna, dels med 5 medlemmar i kåren, afsedda för kustartilleriet
— af hvilka dock 3 öfverflyttades från kustartilleriets stat
och dels med 2 intendenter för annan tjänstgöring. Således kom
kåren slutligen att uppgå till det nuvarande antalet, eller 71 personer.
Därutöfver hafva upprepade gånger kommit förslag från marinförvaltningen
om att kåren skulle ökas, dels på grund däraf att den icke
kunde medhinna sina göromål, och dels på grund af att det tillkommit
nya kraf på nya befattningar, såsom genom skeppsgossekårens
uppsättande i Marstrand, genom förläggandet till Nya Varfvet af
Älfsborgs detachement af kustartilleriet etc. Sammanlagdt hafva af
marinförvaltningen på det sättet föreslagits 8 nya platser. Det
senaste förslaget gjordes 1907.

Då jag nämnda år blef statsråd, hade det, också då, varit fråga
om en utredning om användandet af intendenturpersonal med lägre
utbildning; och det blef mig då tydligt, både att intendenturkåren
borde ökas och att en utredning i nyssnämnda hänseende borde
göras. Statsrevisorerna hafva äfven sedermera påpekat, att intendenturarbetet
icke hann fullgöras inom den tid som vederborde. Jag
begärde och erhöll 1908 tillstånd att tillkalla sakkunniga för att
utreda frågan. Dessa sakkunniga fingo då i uppdrag att se till,

Hr 36. 24

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning huruvida
för flottans gifva på>

kårer och
stater.
(Forts.)

och i hvad mån kåren behof de ökas, samt särskildt aktom
icke en del af kårens göromål kunde utföras af personal
med lägre kompetens. Äfvenså fingo de sakkunniga i uppdrag
att undersöka, om icke en omläggning af lönegraderna borde ske i
syfte att åstadkomma en för personalen fördelaktigare proportion
mellan antalet tjänster i de olika graderna. Förhållandet är nämligen
det, att i de lägre graderna kvarstå en hel del personer med
ganska små och otillfredsställande aflöningar.

Nu inlämnade de sakkunniga sitt betänkande förra året, men
så sent, att det ej kunde förekomma till behandling vid det årets
riksdag. Det var visserligen, såsom den siste talaren anmärkte,
upptaget i statsverkspropositionen; men då yttrandena från myndigheterna
inkommo så sent som skedde, så ansågs det icke vara skäl
att då framlägga förslaget för Riksdagen. Emellertid tillstyrkte de
flesta af myndigheterna de sakkunnigas förslag. Afvikande voro blott
inspektören för flottans öfningar och marinförvaltningen, marinförvaltningen
dock med reservation af marinöfverintendenten. Denne senare
ansåg nämligen, att de sakkunnigas förslag i det hela kunde läggas
till grund för intendenturkårens ombildning, men att man ju kunde
gå in på ett minskadt antal intendenter.

Då frågan kom till beredning i sjöförsvarsdepartementet, så kunde
jag icke, i likhet med marinförvaltningen, finna, att de sakkunnigas
förslag var sådant, att det icke skulle kunna läggas till grund för
en ombildning af intendenturkåren; utan på grundvalen af de sakkunnigas
förslag och marinöfverintendentens reservation utarbetade
jag det nu föreliggande förslaget, hvilket, enligt mitt sätt att se
saken, väl torde uppfylla de fordringar, man kan hafva rätt att
ställa på ett dylikt förslag såväl i fråga om antalet befattningar som
äfven i fråga om beredande åt intendenturpersonalen af en skälig
utkomst; jag menar, att lönerna i förslaget äro så omlagda, att befordrxngsförhållandena
skulle blifva något så när tillfredsställande.

Jag vill nu nämna några siffror, som kanske kunna vara litet
belysande för frågan om kårens numerär. Såsom jag nyss yttrade,
föreslogs det ursprungligen, det vill säga i 1902 års kommittébetänkande,
att det skulle vara 68 medlemmar i marinintendenturkåren vid uppsättningen
och dessutom 16 personer med lägre utbildning. Detta
vann gillande af marinförvaltningen 1902. Sedan har emellertid
marinförvaltningen under årens lopp tillstyrkt ökande af kåren med
icke mindre än 15 nya platser, alltså dess höjande till en numerär
af 83 personer. Detta antal är t. o. in. större än det antal, som
tinnes i Kungl. Maj:ts förslag, hvilket slutar på siffran 82.

Vidare har i det nu föreliggande nya förslaget äfven i fråga om
intendenturpersonalen med lägre utbildning upptagits en ökning mot
hvad som föreslogs 1902. Då var det, som sagdt, föreslagna omkring
16 tjänstemän med dylik kompetens; och här äro nu upptagna
22. Skulle jag räkna i procent, så är de rena intendenturtjänstemännens
antal ökadt med 28 %, under det att personalen

•25 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

med lägre utbildning är ökad med 37 %. Jag kan icke finna annat Ang. aflöning
än att de kraf, som framställts rörande ökad användning af personal 0“£*

med lägre utbildning, kunna anses vara tillvaratagna i detta fall. stater.

Den siste ärade talaren gjorde en anmärkning mot mig, att jag i (Forts.)
mitt uttalande till statsrådsprotokollet icke i dess helhet intagit
marinförvaltningens yttrande i denna fråga. Men jag har där icke
heller intagit de öfriga myndigheternas yttrande in extenso, utan
endast i utdrag. Skulle jag hafva intagit marinförvaltningens yttrande,
så skulle jag äfven hafva tagit in de andra yttrandena, framförallt
den reservation, som af den ärade talaren omnämndes.

Jag tror, som sagdt, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna
punkt skulle tillföra marinintendenturkåren tillräckliga arbetskrafter,
för att den skulle kunna fullgöra sina åligganden.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Jag ber att till en början
få göra ett par erinringar till den kungl. propositionen rörande
marinintendenturkåren.

Jag vill då säga, att jag tror, att det skulle hafva varit lyckligt,
om det uti densamma hade upptagits något högre antal tjänstemän
än hvad där föreslås. Anledningen därtill skall jag strax komma till.

Det förefinnes nämligen enligt min mening mycket stora möjligheter
för att vid flottan åstadkomma en lämplig och god ekonomisk förvaltning.
Dessa möjligheter bero i väsentlig mån därpå, att den ekonomiska
förvaltningen är, hvad den lokala förvaltningen angår, koncentrerad
på hufvudsakligen två platser: de båda flottstationerna.

Vid hvar och en af dessa ligger förvaltningen på två händer: förvaltningsdirektionen
och varfschefen. Om varfschefens förvaltning
skall jag vid detta tillfälle icke alls yttra mig, ty det skulle föra
mig något på sidan om det föreliggande ämnet.

Förvaltningsdirektionen vid hvardera stationen utgöres af en officer
af kommendörs eller kommendörkaptens grad, tillsatta af Konungen
i kommandoväg, därjämte af två militära ledamöter, förordnade af
stationsbefälhafvaren, och så slutligen af en intendenturtjänsteman,
den s. k. stationsintendenten, jämväl tillsatt af Konungen i kommandoväg.

Häraf framgår, att förvaltningsdirektionen har en öfvervägande
militär sammansättning, under det att dess åligganden äro rena
intendentur g öromål. Den största olägenheten är dock de täta ombyten,
som äga rum inom förvaltningsdirektionen. Af en undersökning,
som jag varit med om att göra beträffande Karlskrona station,
omfattande en tidrymd af 4 år, har det framgått, att ordföranden i
förvaltningsdirektionen under denna tidrymd har växlat 9 gånger, och
de militära ledamöterna 26 gånger. Det är alldeles uppenbart, att
en sådan organisation af ett så viktigt och betydelsefullt organ för
ekonomisk förvaltning icke kan vara lämplig. Det hade fördenskull
varit mycket ömkligt, att man i den kungliga propositionen hade kunnat
få kännedom om den ställning, som herr statsrådet och chefen

Nr 36. 26

Lördagen den 23 April.

Åy. aflöning för sjöförsvarsdepartementet intager till spörsmålet om en förändrad
kårer^oéh 0C^ ändamålsenlig organisation af förvaltningsdirektionerna vid flottans
stater. stationer, hvarom förslag afgifvits. Men härom lämnar den kungl.

(Forts.) propositionen ingen som helst upplysning.

För att lämna herrarne ett litet exempel på huru det kan förhålla
sig med den ekonomiska förvaltningen inom förvaltningsdirektionerna,
skall jag anföra ett enda fall. Herrarne erinra sig utan
tvifvel historien om rågupphandlingen i Karlskrona; men den skall
jag lämna. Jag skall i stället gå några år längre tillbaka i tiden,
till år 1900. Vid den tidpunkten skulle vid Karlskrona station upphandlas
ett parti saltadt fläsk om 15,000 kilogram. Förvaltningsdirektionen
erhöll då anbud på denna leverans bland annat från två håll,
nämligen dels från Ystads svinslakteri, som erbjöd sig att leverera
varan till ett pris af 1,09 kr. per kilogram, och dels från slaktaremästaren
Karl Pettersson, som begärde ett pris af 1,6 0 kr. Nu var
det så, att då förvaltningsdirektionen hade utfärdat kungörelse angående
upphandlingen, densamma hade uppställt bland annat den bestämmelsen,
att fläsket skulle utaf leverantören behörigen trikinbesiktigadt
transporteras ostyckadt till förrådet, där det i närvaro af legimiterad
veterinär i vanlig ordning skulle besiktigas, och i mån som fläsket
godkändes skulle det genom leverantörens försorg styckas och under
hans ansvar nedsaltas och inpackas i kärl. Detta villkor ansåg sig
Ystads svinslakteri icke kunna gå in på, och det af den anledningen
att Ystads svinslakteri ansåg, att denna nedsaltning skulle kunna
lämpligast försiggå i omedelbar närhet af dess slakteri, på grund af att
med dess stora omsättning slakteriet hade anordningar bland annat för
fläskets vederbörliga afkylning; men slakteriet erbjöd sig att på egen
bekostnad verkställa nedsaltningen under den kontroll, förvaltningsdirektionen
funne lämpligt föreskrifva. Det förefaller en vanlig människa
som om förvaltningsdirektionen hade bort reflektera på det
anbudet, men det gjorde den icke, utan tog det högre anbudet, tog
ett anbud, som med icke minde än 51 öre per kilogram öfversteg
det lägsta anbudet, som var afgifvet af en för leverans så väl kvalificerad
firma som Ystads svinslakteri är. Ägaren af Ystads svinslakteri
gjorde i anledning af detta en framställning till Kung]. Maj:t.
Öfver den framställningen infordrades marinförvaltningens yttrande.
Marinförvaltningen säger då, att marinförvaltningen på grund af de
upplysningar, som i ärendet hade förebringats, ansåg, att den af
Ystads svinslakteri gjorda anmälan icke borde föranleda annan åtgärd
än att, med påpekande af nu vidrörda förhållanden, förvaltningsdirektionen
anmodades att vid träffande af aftal om leveranser
till flottan med omsorg tillse, att kronans fördel jämväl med hänsyn
till leveranspriset behörigen iakttoges.

Kungl. Maj:t ansåg emellertid, att detta var något för lindrigt,
och Kungl. Maj:t sade i sitt beslut, att Kungl. Maj:t ville i nåder
anbefalla marinförvaltningen att erinra förvaltningsdirektionen om dess
skyldighet att vid träffande af aftal om leveranser till flottan med

27 Kr 36.

Lördagen den 23 April.

omsorg tillse, att kronans fördel jämväl med hänsyn till leverans- Ang.
priset behörigen iakttoges. Jag ber kammaren att fästa uppmärk- oc;,

samhet vid den väsentliga skillnad, som ligger i denna marinförvalt- stater.
ningens mening, att förvaltningsdirektionen skulle anmodas att vid (Forts.)
träffande af aftal om leveranser till flottan med all omsorg se till,
o. s. v. och Kungl. Majds uppfattning, att det var förvaltningsdirektionens
skyldighet att tillse detta, och att för den skull förr ältning sdirektionen
borde med omsorg tillse, att kronans fördel iakttoges
o. s. v. Jag har velat anföra detta emedan det enligt min mening
är ett talande bevis för, att det kräfves en förändrad organisation af
förvaltningsdirektionerna.

Ett annat spörsmål, hvarom de tillkallade sakkunniga hade att
yttra sig, rörde behörigheten för marinintendenturkårens personal att
söka anställning i marinförvaltningens civilafdelning. Det ansågs
högeligen önskvärdt, att så måtte kunna ske, och för denna mening
anfördes enligt min uppfattning tungt vägande skäl. Jag skall emellertid
icke besvära kammaren med att anföra de skäl, som härför
anfördes. Men hvad jag icke kan underlåta är att anföra några af
de skäl, som 1902 års af herr statsrådet nyss omnämnda kommitté
anförde till förmån för denna sak. Jag gör det så mycket hellre
som i den omnämnda kommittén satt dåvarande amiralitetsrådet
Dahlin, nu marinöfverkommissarie och chef för marinförvaltningens
civilafdelning, hvilken, enligt hvad för mig uppgifvits, hyste ett mycket
lifligt intresse för, att 1902 års kommittébetänkande erhöll den
affattning i förevarande hänseende, som det fick. Sedan det påvisats,
att det obestridligen rådde nära frändskap mellan de olika göromålen,
hvilka åligga marinintendenturkårens tjänstemän, och de göromål,
som förekomma på marinförvaltningens civilafdelning, samt att den
skillnad, som förefanns, egentligen bestod i att inom marinförvaltningen
bearbetades det material, som marintendenturkåren uppsamlade,
så heter det vidare i kommitténs betänkande: »Dessa förhållanden
torde vid första påseende synas mana till den slutsats, att förutsättningarna
för den ena och för den andra uppgiftens fyllande icke
lämpligen kunna vara enahanda. Men vid en närmare undersökning
torde en sådan slutsats likväl icke befinnas riktig.

De båda uppgifter, om hvilka nyss talats, afse visserligen olika
sidor af den civila administrationen vid flottan, men olikheten kan
icke sägas vara väsentlig, den är endast åtskillnaden mellan olika
moment i bearbetningen af ett och samma material. Det torde vara
naturligt, att de, som varit med om att uppsamla ifrågavarande administrativa
material, äfven böra bäst förstå att ordna detsamma,
liksom det torde vara oemotsägligt, att den, som känner och förstår
innehållet, är bäst skickad att däråt gifva en tjänlig form. Man kan
därför icke med fog påstå, att för de göromål i marinförvaltningen,
hvarom nu är fråga, akademisk eller juridisk bildning skulle vara
viktigare än praktisk förfarenhet i civiltjänsten vid flottan. Och är
påståendets riktighet redan under nuvarande förhållanden tvifvelaktig,

Nr 36. 28

Lördagen den 23 April.

Åfa'' flttl"19 läreF sam.ma påstående få helt och hållet förfalla, därest för nysskdrer
och" namnc^a tjänst skulle komma att, såsom kommittén föreslagit, hädanatater.
efter kräfvas en omfattande teoretisk och praktisk utbildning. Den
(Forts.) formella eller juridiska behandling, som kan vara erforderlig för de
ärenden, hvilka skola beredas inom marinförvaltningens civilafdelning,
tillhör det för öfrigt den, som därstädes föredrager dessa ärenden,
nämligen amiralitetsrådet, eller advokatfiskal, eller den afdelning,
som har att affatta protokoll och beslut, nämligen kansliet, att ägna
dem. Civilafdelningens beredning däremot måste hufvudsakligen afse
hvarje ämnes sakliga sida. Enligt hvad som meddelats kommittén,
lärer icke heller saknas exempel på, att vid arbeten inom denna afdelning,
liksom äfven vid öfriga arbeten, hvilka skolat utföras af
marinförvaltningens civila tjänstemän, låtit sig förnimmas bristen på
en å egen erfarenhet grundad kännedom om de förhållanden, hvilka
utgjort arbetets föremål, en brist, som på intet sätt kan fyllas ens
af den högsta juridiska examen.»

Jag skall slutligen be att få anföra ännu en punkt, där det
heter: »Får således anses vara ådagalagdt, att personal af den af
kommittén föreslagna marinintendenturkåren skulle vara minst lika
kompetent till tjänsterna i marinförvaltningens civilafdelning, äfvensom
registratorstjänsten, som den personal, hvarmed dessa tjänster
för närvarande besättas, så följer likväl däraf endast, att kompetensvillkoren
för berörda tjänster böra ändras till öfverensstämmelse härmed.
Och därtill inskränker sig äfven hvad kommittén anser för
närvarande böra förordas.»

Jag instämmer för min del helt och fullt i dessa synpunkter
och antager, att chefen för marinförvaltningens civilafdelning med
stor tacksamhet alltså skulle komma att mottaga arbetskraft med
erforderlig sakkunskap från marinintendenturkåren, enär han tidigare
haft ett så lifligt intresse för just den saken. Det förhåller sig vidare
så, att man i Riksdagen i detta hänseende haft ett principuttalande,
som jag icke kan underlåta att i detta sammanhang erinra om. Det
heter nämligen i statsutskottets utlåtande nr 176, år 1908, angående
omorganisationen af marinförvaltningen: »Med hänsyn till det nära
samband, som måste äga rum mellan förvaltningsformerna hos centralmyndigheten
och de lokala myndigheterna, ligger det utan tvifvel
stor vikt uppå, att eu blifvande tjänsteman hos den centrala myndigheten,
bland hvars uppgifter tillsynen öfver den lokala förvaltningen
och granskningen af dess resultat intaga ett framstående rum,
sättes i tillfälle att vinna åtminstone en allmän inblick i förvaltningsärendenas
behandling hos de lokala myndigheterna och ett genom
åskådning bildadt begrepp om föremålen för dessa myndigheters redogörelser.
» Nu är det visserligen sant, att då förutsattes det, att de
personer, som skulle tjänstgöra på marinförvaltningens civilafdelning,
skulle tillfälligtvis tjänstgöra på stationerna; men jag tror, liksom
1902 års kommitté, att afsevärdt mera stod att vinna för marinförvaltningen,
om tjänstemännen i marinintendenturkåren bereddes

Lördagen den 23 April.

29 Nr 36.

möilighet att söka platser inom marinförvaltningens örnlafdelning. Ång. aflöning
Att den personal, som på så sätt öfverginge från marinmtendentur- \årtr och
kåren till marinförvaltningen i och med detsamma icke skulle kvar* stater.
stå i kåren, är en själffallen sak. . ... (Forts.)

Efter dessa erinringar skall jag nu tillåta mig att öfvergå till
de reservationer, som finnas fogade vid statsutskottets betänkande
under den nu föredragna punkten. Hvad då först angår den af
herrar Thorsson och Rydén afgifna reservationen, så af ser den en
nedsättning af antalet marinintendenter med fem. Af hvad jag
redan sagt, framgår, att jag för min del icke kan biträda någon nedsättning.
Reservanterna ha icke alls angifvit, hvilka befattningar de
anse skulle kunna lämpligen indragas; men det gör detsamma, man
vet i alla fall, hur indragningarna skola verka. Det ligger i själfva
organisationens natur, att det blir räkenskapskontoren, som komma
att drabbas af personalminskningen, därför att det är därifrån, som
personer kommenderas till olika befattningar, och det är räkenskapskontoren,
som utgöra så att säga reserven.

Nu blir det viktigaste spörsmålet: innebär Kungl. Maj:ts förslag
för riklig personal för dessa kontor? Jag ber då först att få erinra,
att dessa kontor ingalunda äro räkenskapskontor i vanlig mening.

De borde egentligen kallas räkenskaps- och revisionskontor. Där
skola varfvens redogörelse undergå revision. Deras primäruppgifter
bearbetas och bokföras. Hvad det arbetet innebär, kan man få en
viss uppfattning om, då jag tillåter mig meddela, att antalet arbetare
å flottans varf vid slutet af år 1908 utgjorde vid Karlskrona station
1 251 man och vid Stockholms station 638 — allt förutom förmån,
befäl och den del af flottans manskap och underbefäl, som tidvis
äro anställda vid varfven. År 1906 utbetalades för leveranser till
varhet i Karlskrona 1,665,000 kronor och i Stockholm 1,025,000
kronor. Dessa siffror synas mig kunna ge en inblick i, att de redogörelser
och de likvidationer, som skola granskas, äro ganska omfattande.
Härtill kommer revisionen af de i och med de ökade rustningarna
och fartygsexpeditionerna alltjämt svällande fartygsredogörelserna.
Dessa utgjorde år 1907 ensamt vid Karlskrona station
179 stycken. Vidare skola på räkenskapskontoren granskas redogörelserna
från flottans sjukhus och från kustartilleriet med undantag
af fästningsförvaltårens materialuppbörd. För detta arbete kräfves
oundgängligen personal med fullständig kännedom om fölfattningar
och reglementen för marinen i dess helhet.

Jag vill också erinra om, att vid Karlskrona station år 1907
företagna revisioner föranledde ej mindre än 66 anmärkningsakter.

Men oafsedt de fall, då egentliga anmärkningar göras, inträffar det
understundom, att revisionen anser, att eu åtgärd, som visserligen
icke i och för sig kan kallas reglementsstridig, dock är af den art
och beskaffenhet, att den påkallar en erinran, och då har man vid
revisionen infört den praxis, att i sådana fall aflåta en vördsam promemoria
till vederbörande chef, d. v. s. i en del fall till varf schef en,

Nr 36. 30

Lördagen den 23 April.

kårer och
stater.

(Forts.)

för flottans ’ statlonsbefalhafvaren. En dylik promemoria låg exern kärer

och tdl 8rllnd for den anmärkning, som förlidet års statsrevisorer

tillåta sig att framställa i anledning af en utbetalning på 750 kronor,
utgörande ersättning för skada, som förorsakats af jagaren Magnes
svallvågor vid färd i Stockholms skärgård. Om man ser efter,
hvad revisionen därvidlag säger, så har den sagt det, att den icke
tunmt denna utbetalning författningsstridig, men att det hade synts
revisionen vara mindre lämpligt, att icke blott bedömandet af krafmalens
befogenhet utan äfven friandet och fällandet i fråga om enskildt
ansvar förlägges hos den, som eventuellt själf kan vara ersättningsskyldig,
men att föreskrifter saknas angående de grunder
efter hvilka behörigheten af en dylik utbetalning skall pröfvas. Jag
har tillåtit mig att erinra härom för att sålunda söka klargöra, hvilken
vikt som denna revision i sig innebär.

Ja, så ha vi då den reservation, som är afgifven af herrar Berg
och Starbäck, och till hvilken herr Starbäck nu yrkat bifall. Denna
reservation går som bekant ut på rent afslag på hvad Kungl. Makt
i detta afseende begärt, och detta på den grund att billigare arbetskraft,
enligt motinärernas förmenande, borde kunna komma till användning
vid vissa af dessa befattningar, hvarjämte reservanterna
anse, att realskoleexamen skall läggas till grund för inträde i marinmtendenturskolan.
Hvad nu denna senare sak angår, så föreligger den
icke under denna punkt. Det synes mig, som om reservanterna
snarare borde söka få till stånd en förändring med afseende på villkoren
för inträde i marinintendenturskolan. Emellertid skall jag tilllåta
mig att något närmare ingå på denna sak.

Det. nuvarande utbildningsprogrammet för marinintendenter började
tillämpas 1904, och då kursen är 3-årig, utexaminerades alltså
de första marinintendenterna 1907 på hösten. Den första årgången
har sålunda varit i tjänst i två år. Då förefaller det mig verkligen,
som om starka skäl talade för att icke redan nu rubba grunderna
för intendenternas utbildning. Man bör väl samla någon längre tids
erfarenhet om verkningarna af den nuvarande utbildningen, innan
man förkastar densamma. Om jag, som genom upprepade besök i
skolan sökt bilda mig en uppfattning om den undervisning, som
därstädes meddelas, och lämpligheten af den plan, som följes för
denna undervisning, skulle säga, att jag funnit denna mycket god
och i hufvudsak lämplig, så vet jag mycket väl, att jag icke kan
anses vara fackligt omdömesgill i detta afseende, men likväl vågar
jag fälla detta lekmannaomdöme.

Jag ber vidare, på tal om realskoleexamen, få erinra, att denna
examen dock kan afläggas vid 15 års ålder. Man vinner inträde i
realskolans första klass Hd 9 års ålder, och om flyttningarna från
klass till klass gå normalt, uppnår man alltså, då man lämnar skolan,
en ålder af 15 år. Nå, efter en 3-årig kurs vid marinintendenturskolan,
skulle marinintendenten alltså vara en yngling om 18 år.
dag hyser verkligen ett mycket stort förtroende till den ungdomliga

31 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

kraften och verksamhetslusten, men detta oaktadt måste jag saga, Å*9-att det skall vara i rena undantagsfall som man hos en lo ars yng- k(Ver och
ling kan förutsätta den mognad i omdöme och den erfarenhet, som Mer_
ovillkorligen måste fordras för att åt honom våga anförtro en sjal!- (Forts.)
ständig befattning af den viktiga och betydelsefulla innebörd, som
tillkommer en marinintendent. Helt annorlunda ställer det sig
för den realskoleabiturient, som kommer in på ett sådant verksamhetsområde
som exempelvis post- eller telegrafverket, ty han tar nämligen
där arbeta under omedelbar tillsyn af andra äldre och erfarna

tjänstemän. . , . ,

Jag kan ej heller underlåta att i detta sammanhang något vidröra
frågan om marinintendenternas befordringsförhållanden. A vi
de sakkunnigas betänkande fogade tabeller framgår, att dessa aro
ytterst ogynnsamma. Det måste väl betraktas som något rent åt
abnormt, att exempelvis en person, med en tjänstetid af 29 år, icke
förrän vid 62 års ålder kan beräkna att bli befordrad till mannintendent
af första graden. Ända till sagda tid får han sålunda ga
med en lön af 2,995 kronor, om han är placerad i Stockholm. Jag
ber kammarens ledamöter att göra en jämförelse mellan denna slöra
och den, som herr Starbäck här anfört, när han talade om att om
man på räkenskapskontoret hade skolade bokförare, så skulle man
få aflöna dem med 2,400 ä 3,000 kronor. Jag finner icke skillnaden
mella» dessa två belopp så betydelsefull och afsevard att man ensamt
på den grund bör förrycka en ändamålsenlig och god organisation.
Och jag ber jämväl att få erinra om, att marinintendenturkårens
organisation, enligt min åsikt, icke lämpligen kan vara en tor
krigsförhållanden och en annan för fredsförhållanden. Organisationen
måste vara sådan i fredstid, att den sluter sig så nära som möjlig
till den, som kräfves i krig. Fredsorganisationen skall, bildligt taladt,
vara den knutna handen, och den organisation man får vid
mobilisering, skall vara handen öppnad, om jag får uttrycka mig pa

detta sätt. _ ...

Nu torde kanske någon säga: ja, men detta ar ju bara eu enstaka
exempel. Ja, visserligen, men icke mindre an 15 af de nuvarande
marinintendenterna skola få gå med denna blygsamma lön
hvarom jag nyss talat tills de uppnått en ålder af lägst 50 och högst
54 år. Att dessa befordringsförhållanden kräfva en rättelse, synes
mig alldeles påtagligt, och den Kungl. propositionen afser också att
bringa hjälp häruti. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att reservanterna Thorsson och Rydén verkligen velat afhjälpa dessa
missförhållanden, men däremot beklagligen icke de bada andra reservanterna.
Realskoleexamen synes för dem vara den bärande principen
för hvilken alla andra hänsyn måste vika. Hvad betyder tör
dessa herrar reservanter, om ett antal plikttrogna och lojala tjänstemän
ännu ett eller annat år skola få lida ekonomiskt betryck, eller
om viktiga försvarsorgan på grund af brist på kompetent personal
bringas ur sin funktion? Äfven jag fäster stora förhoppningar vid

Nr 36. 32

Lördagen den 23 April.

AZ SSS realskoleexamen men att upphöja den till en idol, det vill jag icke

kårt och vara med om stater.

J&g anser mig i detta sammanhang böra säga några ord om

(Forts.) marinintendenternas lojalitet. De som sitta i statsutskottet veta
alltför väl, att när det är fråga om lönereglering och sådant, uppvaktas
statsutskottets medlemmar med både muntliga och skriftliga
hänvändelser, men jag har mig icke bekant, att en enda marinintendent
gjort någon som helst uppvaktning hos utskottet och detta oak
tadt att den mest intensiva pressfejd har förts sedan månader tillbaka
just beträffande den nu ifrågasatta omorganisationen. Marinintendenterna
ha, fullkomligt lojala, förhållit sig lugna och detta
enligt min uppfattning därför, att de varit medvetna om, att de hade
att fylla så stora och viktiga kraf inom statsorganisationen, att Riksdagen
icke gärna skulle kunna underlåta att skänka dem den rättvisa,
hvaraf de äro så väl förtjänta. Jag vågar också hoppas, att
Riksdagen skall komma att bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Det har talats här mycket om billigare arbetskraft och det bär
framhållits, att ingen utredning härutinnan ägt rum. Jag skall icke
trötta kammaren med att upprepa hvad de sakkunnige sagt i detta
hänseende. De hafva emellertid uttalat sig på sidan 42 i det afgift™
memorialet, och deras uttalande går ut på införande af billigare
arbetskraft. De säga, att endast under denna förutsättning har
det val it dem möjligt att minska antalet af de befattningar, hvilka
nu beklädas med 15 marinintendenter, och dessa befattningar
skulle sålunda hädanefter bestridas med billigare arbetskraft, nämligen
af personer med lägre intendenturutbildning. Äfven värnpliktiga
höra användas. Och billigare arbetskraft än värnpliktiga som skrifbiträden,
lär icke stå staten till buds, och det synes vara en högst
viktig angelägenhet, att ett tillräckligt antal värnpliktiga uttoges till
detta ändamål. Jag har själf varit i tillfälle att iakttaga, huru dessa
skiifbiträden med mycken flinkhet skött både skrift och räknemaskin.

Jag ^ skall icke nu vidare trötta kammaren, men anhåller på
grund af det anförda, att kammaren måtte bifalla Kungl. Maj:ts
och statsutskottets samstämmande förslag.

Herr Starbäck: Ja, herr talman, huru viktigt detta ärende enligt
min uppfattning än är, torde det dock icke vara af den betydenhet,
att man vid behandlingen af detsamma kan draga alltför
stola växlar pa kammarledamöternas intresse och uppmärksamhet.
Men jag vågar dock taga till orda än en gång, därtill föranledd såväl
af herr statsrådets anförande som af den siste ärade talarens.

Till den förre ber jag att få säga, att den kommentar, som jag
har att gorå beträffande hans anförande, är egentligen den, att det
icke varit min mening, att marinföl valtningens skrifvelse i detta ärende
skulle in extenso här meddelas, lika litet som det varit min mening
att alla de andra i detta ärende hörda myndigheternas utlåtanden
skulle in extenso införas. Men jag har i egenskap af statsutskotts -

Lördagen den 23 April.

33 Nr 36.

ledamot vänjt mig vid, att när jag läser ett statsrådsprotokoll få en Ang. aflöning
klar öfversikt af huru de olika sakkunniga myndigheterna ställa sig ^
till en viktig fråga. Regeringen har, åtminstone under min riksdags- stater.
mannatid, uppfattat detta som en skyldighet, och jag kan icke finna (Forts.)
annat än att detta är ett sätt att underlätta den enskilde riksdagsmannens
och utskottsledamotens arbete, som är all ära värdt. Och
skall det verkligen bli så, att man, så snart en skrifvelse från en
myndighet har en från vederbörande statsråd afvikande mening, skall
vara tvungen att gå och söka den i själfva handlingarna och icke
kunna se den i statsrådsprotokollet, så kommer det verkligen att betunga
riksdagsmännen med ett arbete, som sannerligen de hopade
göromålen tala för att vi skola undanbe oss.

Om herr Nilsons anförande kunde synnerligen mycket vara att
säga, men jag skall inskränka mig till att taga fasta på en sak, som
för honom synes vara den viktigaste. Den står i de sakkunnigas utredning
på sidan 57: »Enligt det åt oss lämnade uppdraget tillkommer
det också oss att taga under ompröfning sättet för förbättrandet
af befordringsutsikterna för marinintendenturkårens personal. Vi hafva
förstått vårt uppdrag så, att, då någon förändring i grundorganisationen
af kåren ej varit ifrågasatt och ej heller synts oss böra ifrågasättas,
den förbättring af befordringsutsikterna, som vi enligt det
ofvanstående ansett erforderlig, bör byggas på basis af den nuvarande
organisationen.» Alltså, befordringsutsikternas förbättring, det är nummer
ett, och huruvida en i ekonomiskt och öfriga hänseenden lämplig
omorganisation bör äga rum, är en synpunkt, som icke ägt något
värde för utredningen. Jag klandrar härför icke de sakkunniga, men
jag anser, att det är synnerligen olyckligt, att när en så viktig uppgift
lämnas åt vissa personer, det direktiv, som gifves af statsrådet,
icke innehåller ett klart uppdrag: »Se till, mina heirar, om icke omorganisationen
kan läggas så, att därmed tydliga besparingar och i
öfrigt lämpliga anordningar vinnas.» Jag har icke den uppfattning
som den siste ärade talaren tycktes vilja hos mig förutsätta, att det
icke spelar någon roll, om ett antal lojala, utomordentligt dugande
och framstående tjänstemän få gå och vänta på en välförtjänt befordran,
men vid de många löneregleringar, som jag dock har varit
med om, har man, äfven där omorganisationen varit sådan, att en
nästan från grunden fullständig omläggning af ämbetsverket eller af
förvaltningen i visst afseende ägt rum, dock genom öfvergångsbestämmelser
eller på annat sätt funnit möjlighet att tillgodose hvarje
berättigadt kraf från de dåvarande tjänstemännens sida.

Jag kan omöjligen komma ifrån, att just denna fråga om realskoleexamen
är af en så viktig principiell innebörd, att det är olyckligt,
att den icke fått vara med vid denna i öfrigt — det vill jag
gärna medgifva — synnerligen förtjänstfulla utredning. Herr Nilson
sade: »Realskoleexamen kan tagas vid 15 års ålder, därefter fordras
tre års kurs vid marinintendenturskolan, och således kan en 18-års
yngling stiga ut i praktiken. Jag har visserligen all aktning», säger

Andra Kammarens Vrot. 1910. Nr 36. 3

Nr 36. 34

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning
för flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

han vidare, »för den undervisning, som meddelas i realskolan och så
vidare, men jag kan icke tro, att en person vid de åren kan vara
lämpad för ett sådant värf som detta.» Ja, men skulle det icke
kunna tänkas, att de tre år, som han härvidlag vinner i minskad
gymnasiebildning — och ej att förglömma minskad skuldbörda, skulle
kunna ersättas genom rent praktisk tjänstgöring vid marinintendenturkåren?
Skulle det verkligen vara nödvändigt, att han använder dessa
tre år till att läsa åtskilliga ämnen på gymnasiets olika ringar, hvilka
icke äga tillnärmelsevis den betydelse för hans blifvande gärning, som
hvad han får lära dels i marinintendenturskolan och dels genom att
tidigt komma ut i praktiken. Ett af de allra viktigaste ämnen, som
fordras för en dugande intendent, nämligen varukännedom, som är
nödvändig för att kunna bedöma en varas beskaffenhet, är nästan
fullständigt uteslutet från all undervisning i gymnasiet, och en latinstudent
saknar äfven de kunskaper i lefvande språk, som möjligen
skulle anses vara lämpliga såsom kompetens för en blifvande intendenturtjänsteman.
Nej, studentexamen såsom grundläggande för sådana
praktiska värf som detta hör såvidt möjligt utbytas mot realskoleexamen
och direkt på realskoleexamen byggd särskild undervisning
och praktisk tjänstgöring.

Vidare säger herr Nilson: »Billigare biträden än de värnpliktiga
lär staten icke kunna få.» Nej, det är nog alldeles säkert och förmodligen
kunna vi aldrig komma ifrån att använda de värnpliktiga
till skrifbiträden, särskildt naturligen sådana, som på grund af fysisk
otjänlighet bättre ägna sig att sitta vid skrifpulpeten än tjänstgöra i
militära öfningar, men hufvudändamålet med de värnpliktigas utbildning
är väl i alla fall, att de skola lära sig försvara landet, och om
man då kan få deras arbetskraft ersatt med en lika billig, som samtidigt
förbereder till fortsatt utveckling på en bestämd bana, så kan
jag icke finna annat än att detta är bättre. Jag anser mig således
icke ha fått höra något så viktigt skäl emot min uppfattning, att jag
kan känna mig hågad att ändra mening.

Att marinförvaltningen enligt den bär gjorda framställningen
öfvergifvit sin förra ståndpunkt må nu vara sant — det är för öfrigt
en sak, som jag verkligen icke haft tid att sätta mig tillräckligt in
i — men det spelar för mig icke den ringaste roll. Det händer ju
understundom, att man ändrar mening. Jag har själf en gång suttit
i en kommitté för att utreda kompetensfordringarna för inträde i
skogshögskolan och ansåg då, att studentexamen borde fordras, men
om jag, när en gång denna fråga kommer att ligga före i Riksdagen,
har tillfälle att uttala min mening, är jag ganska viss om, att jag
ändrat den så, att jag kommer att tala för, att realskoleexamen skall
läggas till grund äfven där. Jag har sålunda icke blifvit öfvertygad,
att min ståndpunkt är oriktig, utan ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Då ett ärende af

Lördagen den 23 April.

35 Sr 36.

denna omfattning föreligger till bedömande för en person, som icke
är fackman, är det klart, att man går till de handlingar, i hvilka
myndigheterna på det förberedande stadiet af ärendet yttrat sig.
Här föreligger ju saken så, att år 1903 nyskapades den organisation
af flottans intendenturkår, som nu är gällande. Sedan denna organisation
tillkom, har vid flera olika tillfällen framhållits behofvet af
ökad arbetskraft inom marinkåren, men det har också framhållits,
att man så långt som möjligt skulle försöka att tillgodogöra sig
mindre kvalificerad arbetskraft på platser, där detta med fördel kunde
låta sig göra. Detta har väl varit en af anledningarna till, att sakkunniga
blifvit tillsatta med uppdrag att uppgöra och framlägga förslag
till en ny omorganisation af marinintendenturkåren. När detta
förslag förelagts de myndigheter till pröfning, hvilka grundlagsenligt
skola behandla detsamma, så ha hos dessa myndigheter yppat sig,
jag höll på att säga, lika många meningar som myndigheterna äro.
Äfven om myndigheterna i stort sedt erkänna behofvet af ökad
personal, har det ändock gjorts så många erinringar från den ena
myndigheten emot en plats och från den andra myndigheten emot
en annan plats, att den, som genom dessa utredningar skall bilda
sig en uppfattning om hvilka tjänster, som oundgängligen kunna
vara behöfliga, sannerligen får ett mycket svårt arbete och en synnerligen
invecklad uppgift. Jag har här uppgjort en liten tabell,
och af denna framgår att bland de intendentsbeställningar, som sakkunniga
föreslagit, icke mindre än 23 blifvit attackerade af de myndigheter,
som yttrat sig i ärendet. Marinförvaltningen och inspektören
för flottans öfningar till sjöss ha icke haft något att erinra mot sakkunnigas
förslag, att hos den sistnämnde inrätta en intendentsbefattning,
men om förslaget i andra delar ha dessa myndigheter yttrat
sig synnerligen kritiserande. Ehuru det, som jag nämnde, är alldeles
omöjligt att ur dessa yttranden bilda sig en bestämd mening,
finnes det dock en gemensam underström i dem samtliga, och det
är ett betonande af, att det kan användas billligare arbetskraft på
vissa poster. Öfriga myndigheter, som yttrat sig, ha så mycket kraftigare
reagerat mot förslaget att anställa en intendent hos chefen för flottans
öfningar till sjöss. Emellertid är det alldeles omöjligt för en
person i min ställning att bedöma, i huru stor utsträckning arbetskraft
af mindre kvalificerad natur kan användas på åtskilliga poster,
om detta skall ske enligt de sakkunnigas förslag efter myndigheternas
önskningar eller efter det af Kungl. Maj:t förordade. Kungl.
Maj:t har, såvidt jag kan finna, stödt sina indragningar hufvudsakligen
på chefens för intendenturkåren yttrande, och han borde
ju vara den mest sakkunnige bland dem, som uttalat sig i denna
fråga. Men när jag läser ett konsti tu tionsutskottsbetänkande af i
fjol, så finner jag, att herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
till chef för intendenturkåren utnämnt en person, som
inte har den ringaste intendenturutbildning. Hur skall jag då som
lekman kunna döma om, huruvida Kungl. Maj:ts förslag är väl af -

Ang. aflöning
för flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

Nr 36.

Ang. aflöning
för flottans
kårer och
stater.

(Forts.)

36 Lördagen den 23 April.

vägdt, då detsamma är grandadt på framställning från en person,
hvilkens kompetens i frågor af denna art så sent som i fjol ifrågasattes
och hvars yttrande i denna fråga afgifvits ett par tre månader
efter det han tillträdt den omstridda chefsplatsen. Då man således
ser, att de myndigheter, som afgifvit utlåtanden, varit så ytterst
oeniga, är det särdeles svårt att bevilja ens det antal, som Kungl.
Maj:t föreslagit, men å andra sidan synes det tillräckligt framgå af
alla dessa myndigheters utlåtanden, att det förefinnes ett visst behof
äfven af kvalificerad afbetskraft. Under sådana förhållanden
har jag funnit mig föranlåten att i så måtto biträda Kungl. Maj ds
förslag, att jag vill biträda själfva organisationsplanen. Men i stället
för de af Kungl. Maj:t föreslagna elfva nya beställningarna vill
jag för min del icke bevilja mer än sex och vill alltså inskränka
det af Kungl. Majd föreslagna antalet intendenturtjänster med fem.
Kungl. Majd har i motiveringen till sitt förslag grundat den gjorda
fördelningen af intendenturtjänster på den uppfattningen, att man
skall så nära som möjligt ansluta antalet intendenter i de olika graderna
till antalet officersbeställningar för att inom intendenturkåren
skaffa bättre befordringsmöjligheter, än hittills funnits. Det är nämligen
ovedersägligt och af alla oemotsagdt, att intendenturkåren hittills
haft sämre befordringsmöjligheter, än fallet varit inom flottans
officerskår. Jag har stödt mitt resonemang angående en inskränkning
af antalet därpå, att de sakkunniga ifrågasatt, att man vid
materialförrådet skulle kunna inskränka de biträdande intendenternas
antal med tre. Detta har Kungl. Majd icke kunnat villfara, utan
vill behålla två intendenter utöfver hvad de sakkunniga föreslå. Det
synes mig, att då de sakkunniga i detta hänseende yrkat på en
inskränkning med två intendenter, man hör med godt samvete kunna
yrka bifall till denna inskränkning.

Mot anställande vid flottans sjukhus i Karlskrona af en intendenturutbildad
person har äfven gjorts erinran, och det synes mig,
att, om man har en intendent vid en sjukstation eller en syssloman
vid en privat sjukanstalt, göromålen för bägge dessa väl äro någorlunda
enahanda, och kan man i det ena fallet anställa en civil person
utan intendenturutbildning, bör väl äfven i det andra fallet en
sådan kunna anställas. Här bör lämpligen kunna användas en pensionerad
underofficer. Liksom det är min lifliga öfvertygelse, att
Riksdagen handlade klokt, om den toge myndigheterna på ordet och
anställde pensionerade militärer inom sådana anställningar inom här
och flotta, där dessa lämpligen kunde användas, civilanställningsfrågan
hlefve då på ett praktiskt sätt ordnad.

Detta är sålunda tre beställningar, mot hvilka direkta erinringar
gjorts.

SL IP Men vidare har från marinförvaltningen gjorts erinran mot två
intendenturbefattningar vid varfschefens civilexpedition, två vid beväiingsbefälhafvarens
expedition och två i kassan, [med framhållande
af att de icke behöfva vara intendenter. Jag vågar, sorrJsagdt, icke

37 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

ingå på ett noggrant bedömande af dessa olika värdesättningar, men Ang. aflöning
jag tror, att hvem helst som vill ställa sig på en förnuftig stånd- kårwoch
punkt och som å ena sidan icke vill inrätta flera tjänster, än som stater.
oundgängligen äro af nöden, och å andia sidan vill tillgodose de (Forts.)
mest trängande behofven, gör klokast i att gå med på det förslag,
som vi i reservationen tillåtit oss framställa.

Det meningsutbyte, som här fördes mellan herr Starbäck och
herr Nilson i Örebro om kompetensvillkoren, skall jag icke ingå i
någon närmare pröfning af. För min del har jag den uppfattningen,
att, så långt som möjligt är, den menige mannen, som börjat i
lägsta graden som vanlig soldat, vare sig i armén eller flottan, bör
hafva möjlighet att arbeta sig upp till högre befattningar, om han
därtill visar nödiga egenskaper, oberoende af, om han kan framlägga
betyg öfver realskoleexamen eller studentexamen eller icke. Då jag
har denna uppfattning, är det helt naturligt, att jag icke kan tillmäta
frågan om realskoleexamen eller studentexamen såsom kompetensfordran
så afgörande betydelse, att jag därpå vill grunda ett
yrkande om af slag på frågan i dess helhet. Därför tillåter jag mig,
herr talman, yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till den
reservation, som jag jämte herr Rydén tillåtit mig foga vid denna punkt.

Herr Nilson i Örebro: Jag må säga, att jag beträffande kompetensfordran
skulle kunna i det väsenliga ansluta mig till de synpunkter,
som den siste ärade talaren framhållit. Jag begärde emellertid
icke ordet därför, utan emedan jag icke kan låta ett uttalande
af min ärade vän i statsutskottet, herr Starbäck, stå alldeles oemotsagdt,
icke för egen del, utan därför, att jag har kamrater bland
dessa s. k. sakkunniga.

Herr Starbäck yttrade, att vi satt befordringsförhållandena i
första rummet, och han anförde som stöd för detta yttrande ett uttalande
på sidan 57 i betänkandet. Redan den omständigheten, att
uttalandet stod så långt fram i betänkandet som på sidan 57, anser
jag vittna om, att citatet var oriktigt. Men ännu klarare framgår
det af det förhållandet, att hela detta kapitel, där detta citat förefinnes,
rör sig om befordringsförhållandena. Då man håller på att
utreda frågan om befordringsförhållandena, synes det mig vara i sin
ordning att tala därom. Nu hafva vi om själfva det uppdrag, som
var oss anförtrodt, yttrat något, som står tidigare i betänkandet.

Detta har herr Starbäck kanhända icke liist. Jag förmodar, att det
är någon mot förslaget afvogt stämd person, som fäst herr Starbäcks
uppmärksamhet på det uttalande, han citerade. Här står emellertid:
»Då sakkunniga för verkställande af en utredning i fråga om flottans
och kustartilleriets upphandlings- och entreprenadväsende m. in.,
enligt oss lämnadt meddelande, ämna föreslå dels en förändrad
organisation af förvaltningsdirektionen vid stationerna, dels införande
af förändrad kontroll i fråga om stationernas kassaväsende, hafva vi
vid beräknandet af den erforderliga numerären för marinintendentur -

Nr 36. 38

Lördagen den 23 April.

Aför ‘flottans kåren fÖr samtliSa de göromål, som enligt vår mening böra af kårens
lärer och Personal bestridas, tagit nödig hänsyn till detta förslag. Redan i
stater. detta sammanhang anse vi oss höra omnämna, att vi i enlighet med
(Forts.) vårt uppdrag tagit under noggrant öfvervägande möjligheten af
att för visea till flottans intendenturväsende hörande göromål använda
personal med lägre intendenturutbildning, och hafva vi därvid
Tcommit till den åsikten, att en sådan anordning kan vidtagas. I
det efterföljande komma vi fördenskull att särskildt under rubriken
»B. Personal för lägre intendentur göromål-* å sid. 42 afhandla ej
mindre de göromål, som åt sådan personal böra kunna anförtros,
än äfven det erforderliga antalet och organisationen m. m. af densamma.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan anförts rörande intendenturpersonalens
användande och under den förutsättningen, att jämte
intendenturpersonal af kårens grader tillgång finnes på biträdande
personal med lägre intendenturutbildning, har det synts oss oundgängligen
nödvändigt, att intendenturbefattningarna vid stationerna, å fartygen
. och vid kustartilleriet besättas med personal af förstnämnda
slag till det antal, som i närlagda bil. 2 finnes angifvet.»

Därefter ingå vi på en motivering för hvarje särskild befattning,
som eifordras, och det är den första delen af vårt betänkande. Jag
måste fördenskull inlägga en bestämd, om också vördsam, gensaga
mot den uppfattning i detta hänseende, för hvilken lektor Starbäck
tillåtit sig gifva uttryck.

Nu vill jag med afseende på hvad den siste talaren yttrade i
fråga om materialförradet, tillåta mig erinra om, att vi visserligen
föreslagit, att de två biträdande intendenterna vid materialförrådet
skulle indragas. Jag anser emellertid sanningen kräfva det beriktigande!,
att vi under sådan förutsättning föreslagit en uppdelning
af materialförrådet, hvadan personalen i allt fall skulle hafva blifvit
densamma.

Därefter talades här om sjukhusintendenten. Äfven denna sak
har marinförvaltningen i sin mycket omtalade kritik vidrört. Det
måste ju vara en person, som har den ekonomiska förvaltningen vid
flottans sjukhus om hand, därom äro vi alla ense. Frågan är nu,
om det är bättre att hafva en civil tjänsteman, som sköter förvaltningen
eller eu marinintendent. Enligt min mening är det bäst att
anställa eu marinintendent, ty i händelse af mobilisering kunde denne
tagas ifrån sjukhuset och användas på en plats, där en civil person
icke kunde användas, hvarunder hans befattning vid sjukhuset däremot
kunde fyllas af en civil person.

Då jag nu kommit något litet in på frågan om marinförvaltmngens
kritik af sakkunnigas förslag, kan jag icke uraktlåta att under
några minuter sysselsätta mig med denna kritik. Jag skall göra det
endast genom att framdraga ett enda exempel och vill då påpeka,
hvad som marinförvaltningen anfört rörande vårt förslag att i marinstaben
anställa en intendenturtjänsteman. Om denna sak säger marin -

39 Nr 30.

Lördagen den 23 April.

förvaltningen, att det kan ifrågasättas, om icke en reservofficer eller
ett civilt biträde kunde anses fylla behofvet. Urer och

Jag tillåter mig erinra om, att chefen för flottans stab ar 190b stater.

begärde ett anslag af 4,360 kronor för anställande af en registrator (Forts.)

i staben, för hvilken befattning han ansåg, att en reservofficer lämp^
ligen borde ifrågakomma. Marinförvaltningen ansåg då behofvet aj
en sådan tjänsteman vara styrkt, men ansåg olämpligt att i denna
befattning använda en reservofficer. Marinjörvaltningen ansåg i
stället, att en marinintendent borde anställas i staben. Chefen för
flottans stab gjorde då erinringar mot marinförvaltningens åsikt,

''men bemöttes af marinförvaltningen, som ansåg synnerligen lämpligt,
att en tjänsteman från marintendenturkåren blefve för ändamålet
anställd. Sedan nu chefen för marinstaben, hvilken i detta hänseende
tillstyrkt, hvad de sakkunniga föreslagit, ingått på marmforvaltningens
ursprungliga åsikt, hvilken öfverensstämmer med de sakkunnigas
åsikt, ifrågasätter marinförvaltningen, om icke hvad af stabschefen
ursprungligen föreslagits, nämligen att anställa en reservofficer
eller ett civilt biträde, skulle vara lämpligare. Hvad synes Eder,
mina herrar? En sak synes klart framgå, nämligen att chefen för
marinstaben och marinförvaltningen aldrig kunna enas, om man bor
taga en reservofficer med en aflöning af 4,360 kronor eller eventuellt
en marinintendent af 2:a graden med 2,995 kronors aflöning. Jag
anser, att det icke är skäl att låta dessa myndigheter längre tvista
om saken, utan att det är bättre, att Riksdagen bifaller, hvad statsutskottet
hemställt, så att marinstaben får den intendenturtjänsteman,

hvarom här är fråga. ...

Jag tillåter mig fortfarande yrka bifall till utskottets torslag.

Herr Schotte: Herr talman, mina herrar! Den föregående diskussionen
synes mig ådagalägga, att det är ganska svårt att afgöra,
hvilken väg man här bör gå. Här föreligga flera yrkanden, dels
bifall till Kungl. Majtts förslag, dels afslag därå för närvarande, dels
ock bifall till den reservation, däri en minskning i den af Kungl.

Majrt föreslagna och af statsutskottet tillstyrkta personalen föreslås.

Så olika som meningarna varit såväl under denna diskussion som
bland myndigheterna och så ofullständigt utberedt och refereradt,
som ärendet föreligger i propositionen, måste det för en person, som
icke haft tillfälle att efter betänkanden och utlåtanden närmare sätta
sig in i de olika detaljerna, vara svårt att fatta position i frågan.
Sympatierna synas visserligen vara stora för den reservation, däri
föreslagits viss reduktion af den upptagna personalen, men att på
rak arm biträda denna reservation, synes också vanskligt. Det torde
därför vara klokast, att kammaren icke i år binder sig vid ett definitivt
beslut rörande ifrågavarande organisation. Det är visserligen
beklagligt, att befordringsmöjligheterna vid marinintendenturkåren
därigenom fortfarande skola förbli så dåliga som de nu äro; det
kommer säkerligen också att möta vissa svårigheter att inom beho -

Nr 36. 40

Lördagen den 23 April.

Åför flottans ^utrattadp allt det arbete, som föreligger för denna kår.

för flottans
kårer och
stater.
(Forts.)

Men det torde dock icke vara förenadt med allt för afsevärdare risk
att låta frågan hvila till ett annat år, hvarigenom man får tillfälle
att ytterligare öfverväga den och särskildt taga hänsyn till de synpunkter,
som i den af herrar Berg och Starbäck afgifna reservationen
framlagts. Jag tror, att detta ärende är af den vikt, att kammaren
bör draga sig för att fastslå något, som i vissa afseenden skulle
bryta mot principer, som kammaren vid åtskilliga tillfällen häfdat.

Så som frågan nu föreligger, skall jag därför, herr talman, be
att ta yrka bifall till den af herrar Berg och Starbäck afgifna reservationen.

Herr Thorsson: Herr talman! Det kan enligt mitt sätt att se
vara ganska vågadt att utan vidare afslå det hela, ty det lärer väl
icke för någon, som verkligen vill följa med, vara obekant, att här
ar ett förhållande, som absolut bör ändras, för att man skall kunna
ta reda och klarhet i de räkenskaper, som omfatta flottanslaget. Icke
lärer man väl då påskynda detta genom att nu afslå frågan och utskicka
den till förnyad utredning, för att herrarne i flottan en gång
till skola blifva i tillfälle att gräla på hvarandra. Jag kan icke
föreställa mig, att det skall blifva större enighet mellan det militära
och det civilmilitära lägret i denna fråga, om man får ett eller
tva år till på sig. Tvärtom kommer striden mellan den civila och
militära uppfattningen absolut alltmer och mer att skärpas. De
militära myndigheterna anse, att den civila förvaltningskåren skall
vara en underordnad myndighet och att beställningarna vid denna
kår, då det så finnes lämpligt, skola kunna besättas af militärer,
so^ .^ke äro tillräckligt kvalificerade att vara militärer enligt herrar
militärers mening. Jag tror det vara för saken mest gagneligt, om
Riksdagen nu fattar beslut i ärendet, vare sig Riksdagen biträder
var reservation eller utskottets förslag. Det vore ej lyckligt om ärendet
nu återförvisades.

Då jag tror, att den sak man här vill främja, nämligen en ordentlig
ekonomisk skötsel — något som jag för min del vill påstå
icke för närvarande finnes — bäst tillgodoses genom att kammaren
nu fattar beslut i ärendet i enlighet med den af mig och herr Rydén
afgifna reservationen, vidhåller jag, herr talman, yrkandet om bifall
till denna reservation.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Gentemot herr Schottes
anförande skall jag be att få säga, att, enligt min uppfattning, ligger
det en stor fara i att icke nu göra någonting på detta område,
ty det hotar att helt och hållet gå sönder på räkenskapskontoren på
grund af den personalbrist, som där finnes. Marinförvaltningen har
i sitt svaromål på revisorernas anmärkningar härutinnan erinrat därom,
att marinförvaltningen ställt extra personal till räkenskapskontorens
förfogande. Men marinförvaltningen säger jämväl, att för de upp -

Lördagen den 23 April.

41 Nr 36.

gifter, som tillkomma räkenskapskontoren, kan icke en sådan extra AnS- aflöning
personal, d. v. s. personer med lägre utbildning, vara tillfyllestgörande.

Vill då Riksdagen taga på sig ansvaret för att det med afseende på stater.
medelsförvaltningen kan gå sönder? Det synes mig icke vara till- (Forts.)
rådligt att påtaga sig ett sådant ansvar.

Herr Starbäck: Herr talman! Jag ber endast få konstatera,

att enligt det af de sakkunniga afgifna förslaget skulle det erfordras
en ökning i marinintendenternas antal med 22, enligt Kungl. Maj:ts
förslag med 11 och enligt herrar Thorssons och Rydéns förslag med
6 marinintendenter. Tro nu verkligen herrarne, att, vare sig vi taga
Kungl. Majds förslag eller bifalla den af herrar Thorsson och Rydén
afgifna reservationen, detta ärende därmed är bragt ur världen?

Nej! Jag är öfvertygad om, att det behöfs mycket större personal
än vare sig Kungl. Majd eller herrar Thorsson och Rydén föreslagit,
och frågan kommer sålunda säkerligen upp igen. Men genom att
antaga Kungl. Maj ds förslag eller herrar Thorssons och Rydéns reservation
har kammaren sagt, att vi fortfarande skola använda öfver -kvalificerad arbetskraft i strid mot de principer, som fastslogos, då
realskoleexamen i och genom 1904 års läroverksreform inrättades.

Bättre än att taga vare sig Kungl. Majds förslag eller herrar Thorssons
och Rydéns reservation anser jag det vara, om kammaren bifaller
den af herrar Berg och mig afgifna reservationen, till hvilken
jag fortfarande tillåter mig att yrka bifall.

Herr Berg i Stockholm instämde häruti.

Herr Rydén: Herr talman! Då, af hvad herr Starbäck anförde,
någon möjligen skulle kunna få den uppfattningen, att jag frångått
den mening, som jag alltid konsekvent försökt att häfda här i kammaren,
nämligen den, att man skall undvika öfverkvalificerad arbetskraft
och göra besparingar, där sådana kunna göras, ber jag att få
säga några ord till belysande af den ståndpunkt jag intagit i anslutning
till den af mig och herr Thorsson afgifna reservationen. Skillnaden
mellan mig och herr Thorsson å ena sidan och herr Starbäck
å den andra är den, att herr Thorsson och jag gå ut från den allmänna
uppfattningen, att man skall kunna använda personer utan
studentexamen, utan realskoleexamen, ja, utan öfver hufvud taget
all formell kompetens, såvida de i öfrigt lämpa sig för den ifrågavarande
posten, under det att herr Starbäck — jag erkänner att
också han har goda skäl för sin mening — går ut från, att kompetensfordringarna
böra sänkas från studentexamen till realskoleexamen.

Ja, detta beror på, från hvilken sida man ser saken, ty det finnes
goda skäl för båda två. Men jag vill säga, att den ståndpunkt
herr Thorsson och jag i detta fall intagit, såvidt jag förstår, innebär
en ytterligare möjlighet för folk att arbeta sig fram på en bana
i statens tjänst, och detta ha vi i motiveringen till vår reservation

Nr 36.

Ang. aflöning
for flottans
kårer och
stater.

(Forts.)

42 Lördagen den 23 April.

mycket tydligt uttalat. Hvad då angår själfva frågan om, hvilken
ståndpunkt som kammaren här lämpligen bör intaga till de olika
meningarna, har jag den bestämda uppfattningen att vi böra taga
det förslag, som i detta afseende verkligen är det radikalaste gentemot
missförhållandena i flottan — det är naturligtvis dem vi böra
måtta åt, när det gäller organisationen af marinintendenturkåren.
Den minst radikala ståndpunkten är den, som vill bibehålla och
lämna kvar alldeles uppenbara missförhållanden, som finnas. Det
har under sista tiden kommit fram sådana saker i fråga om förhållandena
inom flottan, att man om dem skulle kunna använda mycket
starkare epitet, än hvad jag gjort. Herr Palme sade för några
år sedan, att det var någonting ruttet inom flottan. Om man skall
kunna komma ifrån detta, måste det ske på det sätt, att man stärker
den rent civila delen af förvaltningen, intendenturkåren, så att
den blir tillräckligt stark att hålla den rent militära delen stången.
Jag tror, att det är viktigt, att vi nu göra någonting, men af de
utredningar och den massa projekt, som föreligger, hafva herr Thorsson
och jag fått den uppfattningen, att man kan stanna med att
bevilja en del af hvad Kungl. Maj:t föreslagit. Såsom herr Thorsson
framhållit, äro de militära myndigheterna knappast på någon
punkt eniga, och detta synes gifva vid handen, att man kan göra
inbesparingar. Jag tror, att vi hafva fullgoda skäl för vår uppfattning
och att kammaren gör klokt i, om den bifaller vår reservation.
Den går en medelväg men lämnar icke kvar de missförhållanden
alldeles opåtalta, som nu finnas inom flottans förvaltning.

Jag yrkar bifall till vår reservation.

Öfverläggningen förklarades härmed vara afslutad. Herr talmannen
framställde nu propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till det förslag, som innefattades i mom. d) af
den vid punkten af herrar Thorsson och Rydén afgifna reservationen,
och 3:o) bifall till den vid punkten af herrar F. Berg och Starbäck
fogade reservationen; och fann herr talmannen det under l:o) upptagna
yrkandet hafva blifvit med öfvervägande ja besvaradt. Votering
begärdes emellertid, i anledning hvaraf herr talmannen för bestämmande
af kontrapropositionen ånyo upptog de båda öfriga yrkandena,
af hvilka det under 2:o) angifna nu förklarades hafva flertalets
röster för sig. Äfven härom begärdes emellertid votering, i
anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
punkten 2:o) mom. d) af statsutskottets förevarande utlåtande nr 5
antager det förslag, som innefattas i mom. d) af den vid punkten
af herrar Thorsson och Rydén afgifna reservationen, röstar

Ja;

Lördagen den 23 April

43 Nr 36.

Den det ej vill, röstar An,J- aflöning

för flottans

. kårer och

i stater.

(Forts.)

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit den vid momentet af Herrar F. Berg och Starbäck
fogade reservationen.

Den omröstning, som anställdes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 86 ja mot 98 nej, hvadan den af kammaren härefter
godkända propositionen för hufvudvoteringen blef så lydande:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 2:o) mom. d) af utskottets förevarande utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid momentet af herrar F. Berg och Starbäck
afgifna reservationen.

Hufvudvoteringen utvisade 71 ja, men 118 nej; och hade kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den vid momentet
af herrar F. Berg och Starbäck afgifna reservationen.

Mom. e) föredrogs, hvarefter

Herr Andersson i Skifarp yttrade: Med anledning af det be slut,

som kammaren fattat vid föregående punkt, ber jag få hemställa,
att beslutet angående denna punkt måtte få följande ändrade
lydelse: »Att Riksdagen må, med godkännande af förordad minsk ning

i anvisningen för reserv- och indragningsstaterna samt båtsmanskompanierna,
i riksstaten för år 1911 höja anslaget till aflöning
för flottans kårer och stater, nu 5,670,173 kronor, med 46,068
kronor till 5,716,241 kronor.»

Jag hemställer om bifall till detta mitt yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll det af herr Andersson i
Skifarp framställda yrkandet.

Punkterna 3:o)—5:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Nr 36. 44

Lösdagen den 23 April.

Ang. sjöbevä- Pimsten 6), angående sjöbeväringens vapenöfningar samt bekläd nngens

vapen- na(j ersättning därför.

ofmngar ro. ro. °

Mom,, a) och h).

Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.

Efter föredragning af mom. c) anförde

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det anslag,

som vi nu gå att behandla, omfattar jämväl godtgörelse till ledamöter
i inskrifningsnämnder vid sjömanshus, och med anledning däraf
tar jag mig friheten yttra några ord.

Redan för ett par år tillbaka fästes genom tidningsnotiser min
uppmärksamhet därpå, att det förekom åtskilliga rent af abderitiska
förhållanden med afseende på inskrifningarna vid de mindre sjömanshusen.
Jag fäste den dåvarande sjöministerns uppmärksamhet
därpå och trodde verkligen, att rättelse därutinnan skulle hafva
inträdt, men jag har af notiser i tidningarna nu sett, att förhållandena
äro desamma som förut, det vill säga, att härvidlag råder ett
alldeles märkvärdigt slöseri både med arbetskraft och penningar i
förhållande till den valuta, som därmed vinnes. Till belysande af
detta skall jag be att få uppläsa ett par tidningsnotiser. Den ena
är ur en stockholmstidning i våras och lyder så:

»På rådhuset i Jönköping hölls häromdagen mönstrings- och
inskrifningsförrättning af värnpliktige, lydande under Jönköpings
sjömanshus. En väldig mobilisering var för denna anledning anordnad,
berättar Jönk.-P:n. En särskild kommission från flottan, bestående
af en kommendörkapten, en kapten, en läkare, en auditör
och en underofficer hade sänts dit. Till denna tillkommo vid mönstringstillfället
två af landstinget utsedda ledamöter samt härvarande
sjömanshus ombudsman.

Och nära hade dock varit, att hela mönstringen ändock blindt
om intet. Ty ej en enda mönstringsskyldig från sjömanshusets distrikt
infann sig till densamma! Lyckligtvis tillstädeskommo och
mönstrades andra sjömanshus tillhöriga fem värnpliktiga, och detta
gjorde, att kommissionen slapp att fara från staden med oförrättadt
ärende.»

En annan notis förekom i en östgötatidning och lyder så:

»Slöseri med ler af t eller hvad? Vid inskrifningsförrättning i
torsdags med de värnpliktiga, som höra till Vadstena sjömanshus,
befriades 3 ynglingar och godkändes 1. Vid denna minimala förrättning
närvoro en kommendörkapten, en kapten, en läkare, en notarie,
en ombudsman, två bisittare i nämnden och en konstapel —
8 personer med en half pojke på hvar och en.»

Ja, nog kunna vi väl i alla fall vara ense om, att de där tillställningarna
äro rent af löjliga och att någonting bör göras för att

45 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

få ändring härutinnan. Huru denna ändring skall ske, tillkommer Ang. sjöbeväej
mig att säga eller föreslå. Men nog förefaller det mig att vara
ganska enkelt att laga så, att dessa inskrifningsförrättningar skulle (Forts.)’
kunna förrättas samtidigt eller möjligen omedelbart före eller efter
inskrifningsförrättningarna för det till armén hörande manskapet.

Och jag hoppas, att, då uppmärksamheten af mig nu blifvit riktad
på detta förhållande, rättelse härutinnan måtte komma till stånd.

Huruvida den kan ske endast i kommandoväg, lämnar jag därhän.

För min del tror jag, att den jämväl påkallar ändring i värnpliktslagen.
Men äfven om så skulle vara, så hoppas jag, att herr statsrådet
icke måtte underlåta att föreslå den i så fall erforderliga ändringen.

Häruti instämde herr Kronlund.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve Ehrensvärd:
Herr talman, mina herrar! Jag vill med anledning af den
siste ärade talarens anförande erinra därom, .att denna fråga var
före bland de sakkunniga vid 1906 års s. k. värnpliktskommission
och att samma fråga var föremål för behandling också år 1907 samt
vidare, att ett förslag föreligger att minska kostnaderna för åsyftade
göromål på så sätt, att på sjömanshusen skulle i de fall, då det
var fråga om ett mycket ringa antal inskrifningar, dessa förrättas
med i hufvudsak samma nämnd, som finnes vid arméns inskrifningar.
Men för att åstadkomma detta måste man, såsom den siste
talaren förutsatte, göra en ändring i värnpliktslagen.

Huru saken för närvarande ligger, vågar jag ej yttra mig om nu,
men jag vill förklara, att jag skall låta frågan bli föremål för utredning,
och vill jag därvid se till, huru och i hvad mån det kan vara möjligt
att ordna ifrågavarande inskrifningsförrättningar på ett sätt, som
motsvarar här framhållna önskemål. Jag anser mig dock härvid böra
påpeka, att det för närvarande många gånger kan behöfvas en till synes
alltför vidlyftig inskrifningsappararat, enär det nämligen vid sjömanshusen
kan gälla inskrifning äfven af sådana, som icke äro personligen
närvarande -—- jag vill härmed visst icke hafva sagdt, att så var fallet
vid de tillfällen, herr Zetterstrand åsyftat, jag har endast velat framhålla,
att förhållandet kan vara sådant. Jag tror ej heller, såvidt
jag nu kan erinra mig, att generalkommissionens förslag gick ut på
total indragning af flottans inskrifningsförrättningar. Därtill skulle
en dylik indragning visa sig vara i ekonomiskt afseende alltför litet
gagnelig — men det har däremot gatt ut pa att minska den personal,
som reser till de olika inskrifningsortema.

Jag skall, som sagdt, taga frågan under ompröfning.

" Öfverläggningen var härmed slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Nr 36. 46

Lördagen den 23 April.

Punkten 7.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Ang. aflöning Punkten 8, angående aflöning för kustartilleriets personal.
för kustartillenets
personal

I anslutning till Kungl. Maj ds därom gjorda framställning
hemställde utskottet, att Riksdagen måtte med godkännande af Kungl.
Maj ds förslag till stat för kustartilleriet i riksstaten för år 1911 höja
anslaget till aflöning för kustartilleriets personal, nu 1,378,944 kronor,
med 16,275 kronor till 1,395,219 kronor.

Uti vid punkten afgifven reservation hade emellertid herrar
Thorsson, Rydén och Ström i Transtrand yrkat, att Riksdagen måtte,
med godkännande af den af Kungl. Majd föreslagna staten för kustartilleriet
med den ändring att ur staten uteslötos 1 kapten af l:a
klassen, 3 löjtnanter och 2 underlöjtnanter, i riksstaten för år 1911
bestämma anslaget till aflöning för kustartilleriets personal till 1,378,944
kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, begärdes ordet af

Herr Rydén, som anförde: Herr talman! I denna punkt ha
herr Thorsson och jag jämte herr Ström antecknat reservation, i
hvilken vi yrka i realiteten afslag på den framställning om ökning
af antalet officerare vid kustartilleriet, som Kungl. Majd i år gjort.
Jag ber att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att här föreligger
en synnerligen viktig och betydelsefull fråga. Af den knappa utredning,
som utskottet lämnat, framgår ju icke, att det här är fråga
om ingenting mindre än att gå ifrån grunderna för 1901 års härordning
och ge sig ut på ett mycket okändt och villande militaristiskt
haf. Jag ber få påpeka, att i 1901 års härordningsförslag gjordes
en synnerligen omfattande undersökning angående antalet officerare,
som skulle behöfvas vid kustartilleriet, och detta gjorde man under
förutsättning, att öfningstiden skulle bli 365 dagar i stället för den
kortare tid, som sedan af Riksdagen beslöts. Den s. k. befästningskommittén
hade i fråga om 1901 års härordning gjort upp ett förslag, som
var betydligt mindre omfattande än det af Riksdagen antagna. Jag skall
icke ingå på hvad befästningskommittén i detta fall föreslagit, men jag
ber att här få redogöra för hvad den andra kommittén, som utredde
hela den stora härordningsfrågan, kom till för resultat. Den föreslog
efter långa och utförliga undersökningar, att antalet officerare vid
kustartilleriet skulle definitivt fastställas, sedan den nya härordningen
blifvit genomförd, till 100. Och här i statsrådsprotokollet till femte
hufvudtiteln vid 1901 års riksdag uppräknas på sidan 53 de behof,
som skulle vara tillgodosedda, när detta antal af 100 officerare beviljats.
I dessa ingå, så vidt jag kan se, alla de behof, som Kungl.

47 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

Maj:t gjort framställning om nu i år. Däri ingår frågan om an- Ang. aflöning
läggande af nya och förstärkande af redan befintliga batterier. Till^T^^^®''
dessa begäres nu nya officersbeställningar. Det säges vidare, att (Forts.)
fästningarnas sjöbevakning, signalering, sjökommunikationer och vattendestillering
beräknats skola ombesörjas af kustartilleriets egen personal,
samt att erforderlig personal blifvit upptagen för strålkastare,
dynamomaskiner, ballongmaskiner, ångkök m. fl. ändamål, för hvilka
personal af vissa yrkesgrenar förut beräknats skola vid mobilisering
erhållas genom förhyrning eller i vissa fall från flottan o. s. v. En
massa andra ändamål uppräknas, som denna personal af 100 officerare
skulle tillgodose.

Emellertid ha nog herrarne märkt, att anspråken inom kustartilleriet
allt mer stigit under de senaste åren, och att det från
chefen för kustartilleriet förekommit upprepade framställningar till
Kungl. Maj:t om ökning af antalet officerare. Vill man se efter,
hvar skon egentligen klämmer, så finner man, att det framför allt
gäller att generalen skulle få en öfverstelöjtnant som stabschef och
en kapten till i staben. Därtill kommer en liten grupp andra officerare.
Inalles har chefen för kustartilleriet till detta års riksdag gjort
framställning om åtta nya officersbeställningar. Marinförvaltningen
har vid föregående tillfällen konsekvent afstyrkt detta nya antal officerare,
men i år har marinförvaltningen af någon för mig okänd anledning
— det är så många intriger vid flottan, att man icke kan
komma fram till källorna — helt plötsligt svängt och utan att ange
några egentliga nya skäl för kovändningen tillstyrkt dessa åtta nya
officersbeställningar. Chefen för sjöförsvarsdepartementet prutade
sedan ner antalet till sex.

Hvarför jag vågat reservera mig är, att jag föreställer mig, att
om Riksdagen ger upp de alldeles tydliga planerna för 1901 års
härordning, hvilket skulle bli fallet, om dessa nya beställningar
bifölles, så ger sig Riksdagen ut på ett område, som aldrig kan
öfverskådas. Nu ha vi beträffande kustartilleriet gjort 1901 års härordning
alldeles klar och färdig. Om denna opåtaldt frångås, så är
jag öfvertygad om, att, hvad vi i dag göra beträffande kustartilleriet,
kommer att sedermera praktiseras i hela landtarmén. Och innan
vi veta ordet af, äro vi inne på helt och hållet nya linjer. Jag
tror, att detta är så farligt, att jag måste, då ingen af de platser,
herr statsrådet nu begärt, ingår i 1901 års härordning, yrka af slag å
utskottets hemställan och bifall till den reservation, som''herr Thorsson
och jag ha afgifvit.

Nu kommer herr statsrådet antagligen att svara, att han har
varit så hygglig och prutat af en öfverstelöjtnants- och en kaptensbeställning
på det, som chefen för kustartilleriet begärt. Men då
vill jag, för att slippa ånyo begära ordet, svara, att har Kungl.

Maj:t fått de sex officersbeställningarna, så kommer sjöministern
eller hans efterträdare alldeles säkert om ett eller två år och säger,
att, då vi nu ha ökat {[antalet utöfver den ursprungliga planen, så

Nr 36. 48

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning måste vi skaffa möjligheter till avancemang och så ha vi öfversterkfsTetTJmL
löJtnants'' °.ch kaptensbefattningarna färdiga. Jag tror, det är skäl i,
(Forts.) herr sjöministern håller chefen för kustartilleriet till att mera

sköta sin befattning i armén än i Norra spårvägsbolaget, så slippa
vi kanske ytterligare ökning af hans stab!

Under sådana förhållanden är jag beredd att yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till min reservation.

Vidare yttrade:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve Ehrensvärd:
Herr talman, mina herrar! Som den siste ärade talaren

yttrade, så har det gjorts framställning om nya officersbeställningar
vid kustartilleriet, emedan den nuvarande personalen är för liten på
grund af tillkomna nya försvarsanstalter. Talaren sade, att dessa
försvarsanstalter redan voro intagna i 1901 års förslag, men det synes
mig dock, som om några af de nu uppräknade aldrig voro medtagna
i det förslaget. Marinförvaltningen har hittills afstyrkt alla
förslag om ökning af officerskåren vid kustartilleriet, under påpekande
att den ännu icke var fulltalig enligt 1901 års förslag. Så
är nu förhållandet, och då chefen för kustartilleriet inkom med förslag,
så har marinförvaltningen tillstyrkt det. Jag tror, att antalet
officerare är knappt tilltaget, och att den af Kungl. Maj :t föreslagna
ökningen är ganska välbehöflig. De tillkomna försvarsanstalterna äro
dels torpedbatterierna vid Oskar-Fredriksborg, dels gniststationerna
och positionen Hörningsholm, som aldrig påräknades från början skola
bemannas från kustartilleriet.

Herr Thorsson: Herr talman! Då herr statsrådet säger, att

det är vidtagandet af en hel del anstalter vid kustbefästningarna,
som motiverar framställningen om det nya antalet officerare vid kustartilleriet,
erinrar jag mig, att det föreligger en plan att förflytta
gniststationen från Fårösund till Tingsstäde, och att man motiverat
antalet 100 officerare vid kustartilleriet dels med det, att dessa officerare
skulle få åt sig uppdraget att sköta gnistsignaleringen. Om
gnisttelegraf stationen flyttas från Fårösund till Tingstäde, kan jag
icke tänka mig, att vederbörande gå så långt i formalism, att de
förlägga några af kustartilleriets officerare eller underofficerare till
Tingstäde för att sköta stationen, då där redan finnes en del af landtarmén,
och då skulle det uppstå en minskning i användningen af
kustartilleriets officerare.

Vidare är att märka, att marinförvaltningen hittills, då den afstyrkt
sådana framställningar som den förevarande, grundat sitt afstyrkande
därpå, att det ej ännu förelåg någon utredning angående
vårt fasta kustförsvars stärkande och kustartilleriets personalökning.
Äfven om marinförvaltningen nu har blifvit öfvertygad om, att det
nya förslaget innebär i sig en ökning af officerskåren vid kustartille -

Lördagen den 23 April.

49 Nr 36.

riet i så hög grad, att dessa nya 6 officersbeställningar äio försvarade
efter den nya planen, synes mig klokast, att Riksdagen får be-*
döma ökningen af officers antalet i samband med den omorganisation
af kustförsvaret och kustartilleriet, hvilken ställts i utsikt att föreläggas
Riksdagen till pröfning.

Jag anser sålunda klokheten bjuda, att man inskränker sig till
det antal officerare, som redan finnes, och yrkar bifall till reservationen.

Herr Leander: Herr talman! Utan att göra anspråk på att
tala å ämbetets vägnar, såsom jag tidigare i dag påståtts göra, ber
jag att få säga några ord jämväl om underofficerskorpralernas vid
kustartilleriet inkvarteringsbidrag.

Å sidan 86 i statsrådsprotokollet erinras det om, att genom 1907
års Riksdags beslut manskapet vid flottan och vid kustartilleriet erhållit
lika aflöningsförmåner under tjänstgöring i land. Äfven redogöres
för, att Kungl. Maj:t föreslog nämnda års Riksdag, att högst
100 underofficerskorpraler vid kustartilleriet måtte tillerkännas inkvarteringsbidrag,
men att Riksdagen förklarade, att med hänsyn till
det stora antalet vakanser inom nämnda grad, det högsta antalet
dylika korpraler, som skulle tillåtas att bo utom kasernen, borde
bestämmas till 75. Då emellertid, enligt hvad stadsrådsprotokollet
också upplyser, antalet vakanser inom underofficerskorpralsgraden
nedgått från cirka 34 procent 1907 till knappt 14 procent för närvarande,
tycker man, att herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
haft anledning att nu föreslå åtminstone samma siffra
som år 1907 eller 100. Så har likväl icke skett, utan herr statsrådet
har nöjt sig med att föreslå endast 90. Här gör herr statsrådet
äfven den skillnaden mellan flottans och kustartilleriets underofficerskorpraler,
att för de senare inkvarteringsbidrag endast må utgå
till gifta eller änklingar. För de ogifta kan enligt herr statsrådets
förmenande bostad beredas i kasernen. Några särskilda bostäder för
dessa underofficerskorpraler lära dock icke där finnas. Innan några
af manskapet befordras till underofficerskorpraler, få de i allmänhet
tjänstgöra såsom s. k. rumbefälhafvare omkring 5 år. Skall äfven
efter deras befordran till underofficerskorpraler bostad beredas dem
i kasernen, innebär väl detta, att de i fortsättningen få tjänstgöra
som rumbefälhafvare, hvilket de gifta äro frikallade från. Man måste
emellertid taga hänsyn till, att äfven kustartilleriets underofficerskorpraler
nått den ålder, att ett verkligt behof föreligger äfven för
de ogifta bland dem att bereda sig ett ordnadt hem eller att ha en
vrå, där de kunna hvila på sina fristunder. Då ett sådant hem
omöjligen kan beredas dem inom kasernen, och då en vistelse inom
kasernen år ut och år in icke alltid är så angenäm, är det fara
värdt, att många under den långa väntan på befordran till underofficerskorpral
tröttna och öfvergå till civil anställning. Tänker man
på, hvad deras utbildning kostat staten, kan man ifrågasätta, huru Andra

Kammarens Prof. 1910. Nr 3(1. 4

Ang. aflöning
för kustartilleriets
personal.
(Forts.)

Nr 36. 50

Lördagen den 23 April.

Ang. aflöning
kustartilleriets
personal.

(Forts.)

vida det är någon god hushållning att hellre låta dem taga civil''
anställning än tillerkänna dem inkvarteringsbidrag.

Men äfven om man ställer sig på samma ståndpunkt som herr
statsrådet, att inkvarteringsbidrag må tillkomma endast gifta och
änklingar, synes siffran för låg. Det är väl antagligt, att de nu föreslagna
90 inkvarteringsbidragen komma att såsom vanligt uppdelas
mellan regementena i Vaxholm och Karlskrona, och att sålunda vid
}i vartdera 45 underofficerskorpraler erhålla inkvarteringsbidrag. Men
det finnes redan 46 gifta underofficerskorpraler i Karlskrona, och man
har grundad anledning antaga, att inom årets slut de giftas antal
stiger med några stycken. Då nu föreliggande stat nästa år skall
tillämpas, komma alltså icke ens alla gifta nere i Karlskrona att
erhålla inkvarteringsbidrag, och detta är ett oegentligt förhållande.
Jag vågar därför äfven här uttala den förhoppningen, att herr statsrådet
har dessa underofficerskorpraler i minnet. Rättast vore väl,
att de fullt likställdes med sina vederlikar inom flottan, så att alla
erhölle inkvarteringsbidrag. Kan detta icke ske, bör antalet af dem,
som erhålla dylikt bidrag, höjas och icke stanna vid 90. Det tål
nog, att det höjes till 100 eller däröfver.

Jag har velat framhålla detta, för att herr statsrådet till ett
annat år måtte tänka på denna sak.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman! Det är ju riktigt,
såsom anförts af två talare här bakom mig, att vi, därest vi godkänna
detta förslag, gå ifrån 1901 års härordning, men det är icke
riktigt, såsom nämndes, att i härordningsplanen ingingo alla de anstalter,
vid hvilka officerare enligt det förslag, som nu föreligger,
skulle tjänstgöra. Och har man en gång gått ifrån planen i ett fall,
kan man icke anse, att Riksdagen bestämdt skall fasthålla vid den
i ett annat fall.

Jag vill exempelvis erinra om, hurusom undervattenstorpedbatteriet
vid Oscar Fredriksborg aldrig ingick i planen. Man hade
ännu icke tänkt på det batteriet, och jag var icke med om att anslå
några medel till detsamma. Men har sedermera Riksdagen beviljat
anslag därtill, får man vara betänkt på att skaffa officerare, som
kunna sköta det. På samma sätt är det med positionen vid Hörningsholm
och några andra anstalter, dem Riksdagen beslutat, efter
det den stora härordningen genomfördes.

Jag tycker, att det är mycket ledsamt, att man skall behöfva
öka antalet officerare öfver hvad som bestämdes år 1901, men, som
sagdt, har man ökat batterierna, får man också öka officerarnes antal.
Jag ser ingen annan utväg, än att vi få gå med på Kungl. Maj:ts
framställning, hvartill jag ber att få yrka bifall.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats vara afslutad, framställde
herr talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på bifall till den af herr Thorsson m. fl. vid punkten afgifna

Lördagen den 23 April.

51 Sr 36.

reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den först- Ang. aflöning
nämnda propositionen vara med öfvervägande ia besvarad. Som^ustgrUlle
emellertid votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen (Forts.)
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 8:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr Thorsson m. fl.
vid punkten afgifna reservationen.

Omröstningen utvisade 79 ja, men 100 nej, hvadan kammaren
bifallit den af herr Thorsson m. fl. vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 9:o)—12:6).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13:6).

Lades till handlingarna.

Punkten 14:6), angående öfriga ordinarie anslag. Ang. ö/riga

ordinarie an Sedan

punkten föredragits, yttrade: ^lmfvudtiteln*

Herr Christiernson: Herr talman, mina herrar! Denna hufvudtitel
rör sig med så stora summor, att man kan ju icke egentligen
påräkna intresse för småsaker. Men den fråga, som jag ber att få
draga fram, anser jag ha ett intresse såsom ett vittnesbörd om själfva
det system, som återspeglas i femte hufvudtiteln. Den fråga, som
jag tänker beröra, kan ju, som sagdt, synas obetydlig, särskildt om
man tänker på det hufvudbry, som chefen för sjöförsvarsdepartementet
har för att reda upp, hvart en eller annan million tagit vägen.

Hvad jag skulle vilja påpeka är det sätt, hvarpå man sköter
tvätten nere i Karlskrona. Det är så, att kronan har ett tvätthus,
som sålunda är kronans egendom, och så har man en person, som
förestår tvätten och får betaldt för allt arbete, som där utföres. Men
utom det att kronan rår om tvättinrättningen och släpper till drifkraft
med mera, så släpper kronan till en del arbetskraft. Den kvinnliga
arbetskraften får förestånderskan själf betala, och så får hon er-.

Nr 36. 52

Lördagen den 23 April.

Ang. öfnga sättning för den tvätt, som utföres för kronans räkning. Jag har
sla^unde^Ate. här en uträkningar, men skall hålla mig till en enda dag, den
hvfvudtiteln. ® november förlidet år. Det visar sig då, att denna dag kostade
(Forts.) tvätten för kronans räkning — för skeppsgosse- och sjömanskåren å
Stumholmen — 108 kronor och 26 öre eller 109 kronor och 26 öre.
Då förestånderskan anlitade 8 kvinnor, som hjälpte henne mot en
ersättning af 1 krona och 75 öre om dagen, hvilket tillsammans utgör
14 kronor, och om man räknar hennes utgifter för soda med mera
till 4 kronor, så uppgick hennes utgiftssumma till 18 kronor. Om
man säger, att hennes direkta utgifter — högt räknade — uppgingo
till 20 kronor, så hade hon en nettobehållning af 88 kronor. Man
får säga, att hon då icke hade anledning att beklaga sig. Det är
märkvärdigt, att personen i fråga -— efter de upplysningar, som jag
erhållit — endast är taxerad för 600 kronor. Under november månad
i fjor uppgick kronans tvätträkning efter de upplysningar, jag
fatt, till 1,792 kronor, alltså i det närmaste 1,800 kronor. Huru
stora utgifter har hon då haft under denna månad? Jo, om man
räknar — såsom man gjort i de uppgifter, jag fått — att arbetet
pågår ungefär 20 dagar i månaden, och att hon sysselsatt 8 kvinnor
med en ersättning af 1 krona och 75 öre till hvar och en under
dessa 20 dagar, så blir detta 280 kronor; räknar man utgifterna för
soda till 30 kronor, så uppgå utgifterna till 310 kronor. Om man
så räknar hennes egen ersättning till 190 kronor — jag förmodar,
att det kan anses tillräckligt — så kommer man upp till en summa
af 500 kronor för månaden. Som jag nämnde, voro kronans utgifter
för denna tvätt 1,792 kronor. Man får säga, att det är en ganska
fet affär, som kronan lämnar sin medverkan till, och i Karlskrona
är man öfverens om, att detta är en utmärkt befattning, som är
ungefär lika inkomstbringande som att inneha någon af de högsta
chefsbefattningarna inom flottan.

Jag vill nämna ett annat exempel, som jag erhållit kunskap
om, och hvaraf skulle framgå, att kronan skulle betala för tvättning
af filtar 25 öre per styck; och som man kan tvätta 500 filtar om
dagen, så skulle detta utgöra 125 kronor om dagen i brutto. Sådana
dagar ha kvinnorna aflönats med 2 kronor om dagen: man har ansett,
att detta arbete är mera fordrande och uppslitande. Men man
ser ändå, huru stor skillnaden är — det som i öfrigt behöfves för
tvättningen betalar kronan, generöst nog — och sålunda uppstår här
en vinst af nära 100 kronor. En privat person lär ha erbjudit sig
att verkställa tvättningen för 25 öre per filt, men för öfrigt skulle
kronan icke ha några omkostnader. Men naturligtvis blef anbudet
afböjdt.

Jag har för öfrigt en annan historia, som kanske kan intressera
chefen för sjöförsvarsdepartementet. En dag omkring den 20 november
förra året var det en skräddare, en beväringsskräddare, som
fick i uppdrag att af nya lakan sy putvar, och det gjorde han också.
Men han blef ombedd att noggrant tillvarataga remsorna, som blefvo

53 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

öfver. De skulle användas vid redovisningen af dessa lakan, som An9- »friga
lära ha betraktats som utslitna. Efter den uppgift, jag fått, blef det^ag^nde^s-te
149 putvar af dessa lakan. Detta sätt att hushålla väckte litet för- jiUfVUijtiteln.
våning bland beväringen, men då meddelades det, att det var så och (Forts.)
så mycket bortkommet och att den, som var ersättningsskyldig, skulle
afgå ur tjänsten, och då brukade man på det sättet klara ut bristen.

Det låter ju något otroligt, men det har ju kommit otroligare saker
i dagen från flottan, så att man behöfver icke vara så förvånad öfver
detta, som visar, huru det kan gå till, när man icke ser upp i småsaker.
Men det är ju så, att den, som icke kan se upp i småsaker,
kan ännu mindre taga vara på de stora sakerna eller reda upp dessa.

Det system, som gör sig gällande inom flottan, är nog sådant, att
det behöfver reformeras i hög grad.

Eftersom chefen för sjöförsvarsdepartementet är närvarande i
kammaren och vi hålla på att behandla femte hufvudtiteln, så kommer
jag att tänka på historien om den gamle stationsinspektoren,
som hade fått semester och icke kunde finna på något bättre sätt
att använda sin ledighet än att sätta sig på en soffa på perrongen
och, när tågen kommo, säga: »där kommer ett tåg, men det bryr jag
mig icke om», och sedan om en stund: »där kommer ett tåg till,
men det bryr jag mig heller icke om» — och så satt han där hela
dagen och förlustade sig på detta sätt. Det synes mig, som om chefen
för sjöförsvarsdepartementet icke bekymrade sig mycket öfver de
anmärkningar som här framkomma, ty han vet, att han har sin räddning
i Första kammaren. Men jag vill säga, att äfven inom flottans
förvaltning måste en förbättring inträda. Vederbörande måste verkligen
komma under fund med att det är nödvändigt att här införa
ordning och reda. Jag har för några dagar sedan genomläst en bok
med titel American Bluff, som handlar om flottans oljeskandaler.

Jag vill icke citera den, men jag vill säga, att om endast 1/10 af
hvad som står däri vore sant, så skulle man med fog kunna säga,
att något är ruttet — icke i Danmark — utan i sjöförsvarsdepartementet.
Jag hoppas, att läsningen af denna bok, som naturligtvis
sker med synnerlig omsorg inom de ledande kretsarna af marinen,
måtte föranleda sådana åtgärder, att detta system icke kommer att
bibehållas, utan att ordning och reda komma att införas.

Jag hade tänkt att framställa åtskilliga anmärkningar till, men
jag tror, att det är nog med dessa, med hvilka jag velat visa, att
det icke är så bra ställdt som det borde vara, och att besparingar
skulle kunna vidtagas äfven beträffande småsaker. Det skulle vara
hugnesam!, om det ett annat år kunde visa sig, att sådana besparingar
gjorts. Jag tillåter mig för att visa min goda vilja att på
detta ordinarie anslag, som ju är tillstyrkt af utskottet, yrka en nedsättning
i den post, som heter beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna
— ty jag förmodar, att det är under den, som ersättning
för tvätt utgår — från 487,800 kronor till 477,800 kronor eller en
nedsättning af 10,000 kronor.

Nr 36. 54

Lördagen den 23 April.

ordinarieHerr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Denna lilla exem°lag‘”under“öde
^erac^e exposé, som den förre talaren framförde, af hur flottans

hu/vudtiteln. vederbörande anse sig kunna handskas med statens pengar, syntes
(Forts.) mig, ehuruväl den måhända gällde rent obetydliga saker, jämförelsevis
ganska belysande. I förbigående nämnde emellertid den föregående
talaren en sak, som under de senaste månaderna dragit till
sig en uppmärksamhet, riktad på flottans anslag, hvilken synes mig
böra vara af synnerligen besvärande art och därför värd en särskild
granskning.

Af en skrifvelse från marinförvaltningen framgår det, att anslaget
till flottans öfningar under det föregående året i mycket hög grad
öfverskridits. Jag har därför försökt att sätta mig något in i denna
fråga. Tiden är för oss riksdagsmän för närvarande ganska dyrbar,
och man har ju icke så mycken tid att ägna åt sådana här särskilda
angelägenheter, hvarför det kan hända, att min uppfattning
är felaktig. Frågan är emellertid af den vikt, att behandlingen af
anslagen till femte hufvudtiteln omöjligen kan gå till ända, utan
att kammarens uppmärksamhet blifvit särskildt riktad på detta förhållande.

Enligt en tablå, som jag erhållit från vederbörligt håll, visar
det sig, att år 1906, enligt beräkning, af disponibla tillgångar för
det löpande året fanns ett öfverskott af 65,000 kronor i rundt tal,
men redan år 1907 uppkom en brist på 175,000 kronor, för år
1908 var bristen 254,000 kronor och för år 1909 572,000 kronor.
Detta var den beräknade bristen.

Men när man ser efter 1910 hvad som finnes öfver i verkligheten
ifrån det för detta år af föregående års Riksdag beviljade anslaget
på 1,800,000 kronor, befinnes det, att det, som är kvar för
detta års öfningar, icke belöper sig till 500,000 kronor. Enligt en
gjord beräkning, som finnes i den officiella skrifvelsen, hvilken är
refererad här i den tidning jag har framför mig, skall af anslaget å
1,800,000 kronor finnas kvar icke mera än 500,000 kronor. Detta
är ju i alla fall någonting högst märkvärdigt, men det märkliga
blir icke mindre, om man erinrar sig, att det var efter en mycket
noggrann och detaljerad redogörelse, som Riksdagen år 1908 beviljade
en ökning af anslaget för flottans öfningar på 600,000 kronor.
Ja, denna ökning grundade sig på så noggranna beräkningar, att man
äfven tog hänsyn till antalet vakanser. Man kan sålunda* [icke
komma med det påståendet, att denna ökning, som beviljades så
sent som 1908 och sålunda borde ligga till grund för 1909 års öfningar,
skulle vara för låg.

Nu är det någonting, som gör saken ännu märkligare och ytterligt
genant — för att använda ett synnerligen lamt uttryck — för
dem, som ha med denna sak att göra inom sjöförsvaret. Det är
nämligen icke, såsom herrarne tro, fråga om ett förslagsanslag, utan
om ett reservationsanslag, det vill säga ett sådant, om hvilket Riksdagen
sagt ifrån, att det icke får öfverskridas. Men sedan detta an -

55 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

slag under några år, utan att uppmärksamheten blifvit fast på det,
öfverskridits med ett eller annat hundratusental kronor, finner herr stats- Mn(fer 5;te
rådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet skäl att hos Riksdagen hufvudtiteln.
anhålla om en ökning af anslaget. Då synes det väl, som om detta (Forts.)
borde utgjort en garanti för att det icke samma år, som detta med
600,000 kronor ökade anslag blir användt, skall utbetalas förskottsvis
’så mycket, att man af nästa års anslag — också på 1,800,000
kronor — icke har mera än 500,000 kronor kvar. Detta visar
verkligen ingalunda respekt för Riksdagens uttalade vilja, det visar
snarare någonting helt annat.

Jag har, som sagdt, icke kunnat underlåta att framhålla denna
högst märkliga affär, utan anser, att det här påpekade förhållandet
bör kunna tjänstgöra såsom en strålkastare, i hvars belysning kammaren
bör se de anslag, som sedermera äskas i denna hufvudtitel.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Herr Christiernson: Då jag af herr talmannen hört, att det
icke grundlagsenligt kan framställas proposition på det yrkande, som
jag här gjort, så vill jag icke drifva saken längre, utan ber jag att
få återtaga mitt yrkande.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve Ehrensvärd:
Herr talman! Med anledning af hvad herr Starbäck yttrade
om anslagets öfverskridande ber jag att få säga några ord.

Jag finner saken fika beklaglig som han, och jag har vidtagit åtgärder
för att söka reda upp frågan och se, hur den ställer sig i
själfva verket. Marinförvaltningen har till åliggande att inkomma
till Kungl. Maj:t med uppgifter om, hur mycket som hvarje år finnes
disponibelt af öfningsanslaget, Marinförvaltningen brukar göra
detta i början af året, och på grund af dess uppgifter beräkna stabschefen
och inspektören för flottans öfningar, hur mycket kan kostas
på de öfningar, som skola göras under året. Föregående år hai
marinförvaltningen anmält, att det finnes så och så stort belopp disponibelt,
Och då har anslaget varit öfverskridet ett år med ett par
hundra tusen kronor. Vid uppgörande af öfningsplanen har detta
tagits i betraktande, så att man, ehuru anslaget egentligen uppgår
till 1,800,000 kronor, endast räknat med 1,600,000 kronor eller
ungefär ett sådant belopp för att betacka bristen.

Då en sådan plan öfver kostnaderna för expeditionerna uppgöres,
har man icke exakta siffror att gå efter. Det har emellertid
år efter år uppgjorts en statistik öfver hvad expeditionerna kosta,
och man har på det sättet kommit till en viss dagkostnad per fartygsenhet.
Denna dagkostnad har man lagt till grund för de beräkningar,
som uppgjorts af stabschefen och inspektören för flottans
öfningar. Dessa beräkningar, som varit synnerligen minutiösa, och
hvilka gjorts en följd af år, har man trott vara säkra, och det har

Nr 36. 56

Lördagen den 23 April.

ÄÄ Vi8aV T att de ända tiU år 1907 och> tror, äfven år 1908

:;:*“vnRe“,gen siafin hufvudtitdn.

anmälde, som sagdt, mannförvaltningen förra året, att det

(Forts.) fattades så och så mycket i öfningsanslaget, Detta tog man i betraktande
vid uppgörande af förra årets öfningsplan. I år kom icke
in någon anmälan från marinförvaltningen. Den hade icke fått
redogörelser från stationerna. Deras räkenskaper voro nämligen icke
klara på grund af bristande arbetskraft på stationernas räkenskapskontor.
Myndigheterna hade icke skäl att misstänka, det anslaget
skulle vara mera öfverskridet under år 1909 än föregående år, utan
trodde, att de beräkningar, som legat till grund för uppgörandet af
öfningsplanen, skulle hållit streck. Så uppgjordes en öfningsplan
för i år, slutande på 1,600,000 kronor. Man ansåg, att man då
hade en viss marginal att röra sig på. Så kom marinförvaltningens
skrifvelse, hvari meddelades, utan att några exakta siffror angåfvos,
att öfningsanslaget antagligen var högst betydligt öfverskridet, och
framgick det af skrifvelsen, att, såsom herr Starbäck nämnde, det endast
skulle vara omkring 500,000 kronor kvar.

Ja, det är möjligt, att så är, jag vågar icke säga detta. Men i
marinförvaltningen afgafs en reservation, gående ut därpå, att, innan
marinförvaltningen aflat sin skrifvelse, man borde göra noggrannare
undersökningar för att komma till exaktare uppgifter.

Som nämndt, har jag satt i gång en undersökning i detta hänseende
för att komma till något säkrare resultat. Undersökningen är
icke slutförd, men jag har fått en preliminär uppgift, som otvifvelaktigt
visar, att här skett högst betydlig öfverbetalning på anslaget, dock
icke så stor som den af marinförvaltningen angifna. Att en öfverbetalning
skett är sålunda alldeles säkert.

För att minska den uppkomna bristen har jag anbefallt myndigheterna
att, så fort de kunna, inkomma med förslag till minskning
af rustningarna under innevarande år, dock utan att åsidosätta
skolorna. Jag har nämligen ansett, att skolorna såväl för de stamanställda
som för de värnpliktiga icke böra bli lidande, utan får
man söka minska utgifterna under detta anslag i öfrigt. Det är
gifvet, att bristen icke kan betäckas under innevarande år, utan vi
måste försöka täcka den under detta och kommande år. Om vi
sökte att redan i år täcka bristen, skulle därigenom öfningarna minskas
och helt och hållet förryckas.

Herr Starbäck hade ett yttrande, som nästan gick ut på, att
jag skulle hafva begärt den vid 1908 års riksdag föreslagna ökningen
af ifrågavarande anslag för att därigenom täcka en brist, som
forefunmts i öfningsanslaget — ungefär så folio herr Starbäcks ord.

et var emellertid ingalunda förhållandet. Vederbörande myndighet
hade inkommit med framställning om ökning af anslaget på
grund af den utsträckta öfningstiden för beväringen. Och det är
mycket sant, att i denna framställning omnämndes vakanserna.
Det sades nämligen, att öfningsanslaget, beräknadt efter vissa grun -

Lördagen den 23 April.

57 Nr 36.

der, borde ökas till 2,100,000 kronor, men att, på grund af att så Ån9- öfriga
många vakanser funnos, ökningen inskränktes till 600,000 kronor, så °*dinane m_l~
att anslaget skulle uppgå till 1,800,000 kronor. Förslag däromS hufmdtiteln.
förelädes ock Riksdagen och blef af Riksdagen godkändt. Men jag (Forts.)

har visst icke begärt någon ökning i anslaget för att täcka en brist.

Jag visste då icke ens af, att det skulle finnas någon brist, och
från 1907 till 1908 fanns ingen brist i räkenskaperna.

Jag tror, att den brist, som nu uppkommit, är beroende därpå,
att dagkostnaden å fartyg har, oaktadt den under de senaste åren
höjts, blifvit beräknad för lågt. Såsom jag nyss sade, äro endast
approximativa beräkningar gjorda, och det är omöjligt att säga t. ex.,
att en viss fartygsexpedition skall kosta så och så mycket. Kostnaden
härför är beroende på besättningens sammansättning, på expeditionens
ändamål, på hvart fartyget skall gå och på hur mycket
kol som brännes o. s. v. Därför måste man taga ett medeltal, och
det medeltal, som myndigheterna beräknat, anser jag vara för lågt.

Det har varit tillräckligt under föregående år. Nu har det visat sig
för litet, och då måste man räkna med andra värden.

Jag har satt i gång en undersökning, som gifvit det resultatet,
att bristen icke är fullt så stor, som marinförvaltningen uppgifver,
och åtgärder hafva vidtagits, för att denna brist skall kunna nedbringas
så fort sig göra låter.

Herr Starbäck: Herr talman! Jag beklagar, ifall mina ord
folio så, som herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
fattade dem, nämligen att jag ville säga, att han begärt en ökning
uti ifrågavarande anslag för att täcka en brist. Det kan ju hända,
att mina ord folio så som de blifvit af honom uppfattade. Men
hvad jag ville framhålla var, att oaktadt denna ökning af anslaget
till 1,800,000 kronor, som ägt rum, grundades på synnerligen detalje»
rade uppgifter och oaktadt således anslaget å nämnda belopp nöd»
vändigtvis borde, första gången det fanns tillgängligt för öfningar,
hafva varit tillräckligt, visar det sig i alla fall, att anslaget öfverskridits
med omkring 1,300,000 kronor. Detta är väl i alla fall någonting
högst remarkabelt, minst sagdt, och blir icke mindre remarkabelt
därigenom, att, enligt hvad man kan förstå, detta anslag öfverskridits
äfven föregående år.

Nu säges det, att en utredning är igångsatt. Man har sett det
antydas, och chefen för sjöförsvarsdepartementet antydde ju också,
att det skulle bero på åtskilliga förhållanden, som in träd t under det
senaste året, att detta reservationsanslag öfverskridits. Nå, det kan
ju vara möjligt. Men jag vågar i allt fall tillåta mig att tills vidare
betvifla detta. Det måste väl hafva framgått under den tid,
den nuvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet suttit såsom statsråd,
att det varit något felaktigt med afseende på dessa förhållanden,
icke minst i själfva planläggningen af öfningarna, ty planläggningen
af öfningarna har ägt rum utan att den högsta ekonomiskt

Nr 36. 58

Lördagen den 23 April.

Ang. öfriga förvaltande myndigheten blifvit hörd. Det har endast kommende»fa11
under ‘s''teTa^B: ^ar sa god och utanordna penningar enligt den och den orhufvudtiteln.
dem. Men den penningförvaltande myndigheten har icke hörts, huru(Forts.
) vida de tillgängliga, af Riksdagen beviljade penningarna vore tillräckliga.
Det är nu något, som skett under många år, och då synes
det ju, som om det första man skulle göra vid en utredning
vore att söka bot för detta missförhållande.

När ett reservationsanslag mot allt hvad Riksdagen sagt öfverskridits
med en så afsevärd summa som i förevarande fall, skall man
undersöka, om verkligen den uppgifna summan är stor nog eller icke.
Och då kan det hända, att, när utredningen föreligger och Riksdagen
är upplöst, det befinnes, att bristen icke uppstått på detta reservationsanslag,
det vill säga någon brist måste det alltid finnas, sade statsrådet,
utan att bristen ligger på ett förslagsanslag. Det tinnes åtskilliga
antydningar om, att utredningen kommer att gå i den riktningen,
att denna brist skall läggas på förslagsanslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar i stället för på reservationsanslaget till flottans
öfningar. Hvarje riksdagsman förstår ju, att ett förslagsanslag har
man rättighet att öfverskrida. Men det kan ju vara skäl i, att man
redan nu påpekar detta, så att en gång, när frågan kommer upp
igen, det tages i betraktande, att ett sådant sätt att balansera utgifterna,
att de i stället för att läggas på det verkliga anslaget föras
öfver på ett förslagsanslag, icke öfverensstämmer med Riksdagens
uppfattning om, huru man skall handskas med dess anslag.

Jag får vidare säga, att det synes mig som om man borde
börja att fundera på, huruvida icke realiter de expeditioner, som företagas,
skulle kunna göras för mindre dryga kostnader än nu är fallet.
Min uppmärksamhet har i detta afseende blifvit fäst på några olika
punkter, som jag skall bedja att i största korthet få för kammaren
•relatera.

* Det finnes så t. ex. ett s. k. sjötillägg till officerarnes aflöning,
som utgår under deras tjänstgöring till sjöss. Det kan anses i medeltal
vara en förhöjning af dagaflöningen med omkring 50 procent,
men förhöjningen är stundom 100 procent, och det kan t. o. m.
hända, att den är 300 procent, d. v. s. att för en person med en
dagaflöning af 6 kronor aflöningen under sjötjänst utgår med ända
upp till 24 kronor. Herrarne förstå ju, att detta kan innebära en
ganska afsevärd ökning i anslaget. Jag tror icke, att jag fått felaktiga
uppgifter. Vidare framställer sig osökt den frågan: År det
verkligen riktigt att hafva en så pass ökad dagaflöning i flottan, då
en så stor dagaflöning icke tillnärmelsevis förekommer inom armén ?

Jag ber att i detta sammanhang få fästa uppmärksamheten på
en annan historia, som är i stil med det hela, höll jag på att säga.
Den är mycket jämförbar med hvad herr Christiernson nyss omtalade.
Den rör bortskjutandet af torpeder, hvilket icke är någon
liten affär. Jag har fått uppgift på, huru i den svenska flottan finnas
anbringade torpedtuber till ett antal af 146 stycken. Det mot -

59 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

svarande antalet i den engelska flottan är det tiodubbla, eller 1,470. A^9- uf,l9*
Jag tror, att den engelska marinen har mera öfningar och större a*:te

öfningar än den svenska, och då borde det ju äfven med afseende }iuj-vucititeln.
på skjutöfningar blifva förhållandet, att den engelska flottan skulle (Forts.)
bortskjuta torpedmaterial i tiodubbelt antal mot den svenska flottan.

Men det är icke så, utan det ställer sig ungefär lika. Vid våra
skjutöfningar med torpeder ödslar man bort af det dyrbara materialet
på omkring 100,000 kronor, och i engelska marinen »ödslas»
också bort, för att använda detta uttryckssätt, ett dyrbart material
likaledes till ett ungefärligt värde af i00,000 kronor. Jag undrar,
om man icke skulle kunna tillse, att större sparsamhet iakttoges
med handhafvandet af ett så dyrbart material.

Då femte hufvudtiteln förra året var före, framhölls, hurusom
ifrågavarande anslag ökades genom, enligt hvad man ändå måste
säga sig, ganska onödiga expeditioner till långt aflägsna farvatten.

Dessa expeditioner må ju hafva sitt berättigande, om de företagas
en eller annan enstaka gång, men att låta dem ingå såsom ett bestämdt
led i flottans öfningar, tror jag vara alldeles felaktigt, och
jag tror, att en ganska afsevärd besparing skulle kunna vinnas genom
indragande af dessa expeditioner, som förra året med rätta
fingo namnet lyxexpeditioner.

Man skulle i sammanhang härmed kunna ifrågasätta, huruvida
icke vid åtskilliga besök af främmande potentater vår uppvaktning
med flottan skulle kunna inskränkas till ett minimum, ty äfven sådana
lyxtillställningar spela en icke obetydlig roll.

Ja, mina herrar, det är omöjligt för en riksdagsman, som icke
har tid och för öfrigt ej heller genom annat än en lång omväg, som
för öfrigt skall beslutas af statsutskottets majoritet, har möjlighet att
fullständigt sätta sig in i dessa frågor, att gifva en klar utredning
om, huru med saken förhåller sig, och det är sålunda icke mera uträttadt
med detta, än att uppmärksamheten blifvit skarpt fästad
på frågan och att således den utlofvade utredningen, enligt hvad
jag vill hoppas, icke kommer att sakna den skarpa kritik, som den
enligt min mening måste anses vara i mycket stort behof af.

Herr Thorsson: Den fråga, om hvilken nu diskuterats, manar

mig att yttra några ord.

Då vi behandlade statsrevisorernas berättelse tillät jag mig att
rikta några erinringar mot det sätt, hvarpå man inom armén använde
reservationsanslagen. Och jag anförde då, att man äfven inom
flottan i vissa fall öfverskrede reservationsanslagen. Anslagen till
flottan ha enligt räkenskapsutdraget i statsrevisorernas berättelse
öfverskridits i sex olika fall under 1908, fastän icke i den omfattning,
som i det af herr Starbäck framdragna fallet. Men här äro
vederbörande inne på en fullkomligt grundlagsstridig väg. Skall
det verkligen tillåtas de myndigheter, som erhållit till sitt förfogande
reservationsanslag, att efter eget godtfinnande handskas med dessa

Jfr 36. CO

Lördagen den 23 April.

ordinarie ^ ans*a£'' Reservationsanslagens natur är ju den, att de icke få öfversugåder
“s-te s^ri<^as- Men om det göres någon besparing på ett sådant anslag
hufvudtiteln. för denna reserveras för nästa års stat och då användas. Här har
(Forts.) man nu användt reservationsanslag efter förslagsanslagens natur. Vi
hörde nyss statsrådet relatera, huru det tillgår när öfningarna skola
planläggas. Chefen för flottans öfningar inhämtar att det finns t. ex.
1,600,000 kr. och så grundas förslaget på denna tillgång, men om öfningarnas
kostnad öfverslrrider hvad som beräknats tyckes det ej
vara så noga, det anses som den naturligaste sak i världen att dessa
skola läggas på framtida regleringar. På detta sätt har emellertid
Riksdagen icke i sin hand att beräkna budgeten, reservationsanslagen
användas lika fritt som förslagsanslagen; att begränsa utgifterna till
de af Riksdagen tänkta och beslutade beloppen hör då till de fromma
önskningarna.

Vi hörde herr Starbäck säga, att vederbörande funderade på att
öfverföra en del af det å reservationsanslaget öfverskridna beloppet
på ett förslagsanslag. Ja, nog tror jag att det skulle kunna gå,
med det system som nu tillämpas i fråga om bokföring å femte hufvudtiteln.
Men då blir väl ändå detta senare anslag — sjöbeväringens
öfningar — allför mycket öfverskridet. Ty, om jag ej är
alltför oriktigt underrättad, är detta anslag redan öfverskridet med
omkring åttahundratusen kronor. Skall man då fundera på att
öfverföra ytterligare dit från reservationsanslaget — flottans öfningar
— blir det väl alltför galet på detta beväringsöfningsanslag.

Jag har mig bekant, som jag tror från säkert håll, att öfverskridandet
på ett par af de förnämsta anslagen går upp till omkring
2 millioner kronor. Det är ganska bekymmersamt att veta, att under
en sådan depressionsperiod som den närvarande, när människorna
skola söka med ljus och lykta för att få de sista örena att släpa
fram till statskassan, det är då, synnerligast för dem som representera
de breda lagren, synnerligen bekymmersamt, säger jag, att veta,
att de myndigheter, som förvalta statens medel — därför att Riksdagen
under en tidsperiod varit släpphändt och därför att Riksdagen
icke hållit på sina rättigheter — begagna sig af en sådan eftergifvenhetspolitik
från Riksdagens sida och öfverskrida den årliga budgeten
med så oerhörda belopp. Ty det är ett öfverskridande af den årliga
budgeten därigenom att man jämt och ständigt flyttar fram
till kommande års budget de öfverskridna reservationsanslagen.

Det talades om dessa lyxresor, som göras. Jag kan icke neka
mig att i samband med detta erinra om, att när Fylgia år 1908
gjorde sin lustresa, kostade det svenska staten 300,000 kronor utöfver
hvad som håten provianterade med, innan den lämnade den
svenska hamnen. Det är afsevärda belopp, som af folkets hårdt förvärfvade
pengar på detta sätt kastas ut. Och jag frågar, om landet
i försvarshänseende har gagn af utgifvandet utaf dessa pengar. Kan
någon öfvertyga mig om, att det egentligen är något gagn utaf att
skicka bort officerare, underofficerare och manskap för att ligga nere

61 Sr 36.

Lördagen den 23 April.

vid Medelhafvets eller till och med vid främmande världsdelars kuster Ang. iifnga
och taga reda på, huru många grund som där finnas, eller huru X*" »derute
djupt de ligga? Det skulle vara till betydligt mycket mer nytta att ^ufvu^titdn.

hålla manskap och befäl hemma vid våra egna kuster och lära det (Forts.)

att känna dem ordentligt i första hand. Nu kommer det naturligtvis
i nästa års budget en uppgift om, att nu omhandlade anslag äro
så och så mycket öfverskridna. Och då blir Riksdagen tvungen att
betala detta. Ty beloppen äro redan uppätna.

I nu föreliggande proposition finnes ett litet anslag, anmäldt till
ersättning. År 1905 betalades det ut 242 kronor eller något sådant
och föreslås nu, som sagdt, att det skall ersättas i 1911 års reglering.
Man kan ju säga, att det är en saktmodighet i rörelsen, som
icke anstår dem, hos hvilka man har rätt fordra bättre fart i rörelsen.
Under förlidet år hade vi flera anslag, som på detta sätt här stammade

från 1905.

Skall det då vara alldeles omöjligt att bringa de sjömilitära
myndigheter i kontakt med hvarandra, som hafva att bedöma i fråga
om utgifterna å anslagen och som hafva att beräkna de anslag, som
Riksdagen har beviljat? Här anförde den förste talaren, att redan
år 1908 skulle det anslag, som det nu egentligen är fråga onf, hafva
varit öfverskridet med 180,000 kronor. Men, såvidt jag kan se i
räkenskaperna från marinförvaltningen, kan jag icke finna en siffra
om dessa utgifter. Det står fullständigt blankt i bristkolumnen under
år 1908 i fråga om några öfverskridanden. Således måste det
vara något alldeles på tok. Kan då icke chefen för flottans öfningar
komma på något sätt öfverens med marinförvaltningen, så att han
tager hänsyn till de sifferuppgifter, som därifrån lämnas? Eller kan
icke marinförvaltningen säga ifrån, att nu har Riksdagen icke beviljat
mer pengar; det är reservationsanslag och med afseende å
det måste tillämpas statskontorets princip — att de icke Jå öfver -skridas. På så sätt skulle ju marinförvaltningen hafva tvungit herrarne
att hålla sig inom vederbörliga gränser.

Nu säger herr statsrådet, att i början af året beräknar chefen
för flottans öfningar de årliga utgifterna för öfningarna, och denna
beräkning grundar han på uppgifterna från marinförvaltningen. År
det verkligen förhållandet, så är det ju marinförvaltningen, som är
skyldig i det hänseendet, att den icke har lämnat chefen för flottans
öfningar klara och tillräckliga siffror efter hvilka han skulle gå. Har
åter marinförvaltningen gjort detta — lämnat chefen för flottans
öfningar ordentliga uppgifter — så är det ju chefen för flottans
öfningar, som bär ansvaret. Och det skulle vara synnerligen intressant
att få veta, icke allenast att anslaget är öfverskridet, utan äfven
att få veta, hvem som egentligen, tillsammans med statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet, bär skulden till, att sådana saker
verkligen kunnat ske under år 1909.

5r 36. 62

Lördagen den 23 April.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Kammaren biföll utskot
tets hemställan.

Pimsten 15:o).

Lades till handlingarna.

Ang. nyan- Punkten 16:o), angående nyanskaffning af krigsfartygsmateriel
skaffning af
krigsfartygs materiel.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning

hemställde utskottet, att Riksdagen måtte till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel
bevilja på extra stat för år 1911 ett anslag af 3,193,000
kronor.

Vid punkten fanns emellertid fogad en reservation, afgifven af
herrar Berg i Stockholm, Thorsson, Starbäck, Ström i Transtrand
och Ifvarsson, hvilka ansett, att ntskottet bort hemställa, att Riksdagen
måtte till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel bevilja på
extra stat för år 1911 ett anslag af 2,443,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades ordet till

Herr Thorsson, som anförde: Herr talman! Då jag jämte några
andra af Andra kammarens ledamöter antecknat min reservation i afseende
å det äskande, som af Kungl. Maj:t framlagts i denna punkt,
grundar det sig på, att en föregående Riksdag beslutat ett anslag för nyanskaffning
af fartygsmateriel i öfrigt. Utaf detta anslag kvarstår det
nu 2,550,000 kronor, och det begär Kungl. Maj:t att få använda å
1911 års stat.

Under detta ärendes förberedande behandling har marinförvaltningen
gjort framställning till Kungl. Maj:t dels att Kungl. Maj:t
skulle begära 2,500,000 kronor för nybyggnad af en pansarbåt och
dels att Kungl. Maj:t skulle till fartygsmateriel i öfrigt begära ej
mindre anslag för fullbordande af den under förlidet år beviljade
jagaren än äfven till fartygsmateriel i öfrigt 1,800,000 kronor. Statsrådet
har ansett, att dels till följd af den ekonomiska ställning, som är
rådande i landet, och dels till följd af att man ännu icke är riktigt
på det klara med utredningen af dessa ärenden Kungl. Maj:t icke
borde göra framställning till Riksdagen om anslag till pansarbåten,
men statsrådet vill då i stället begära 2,550,000 kronor till fartygsmateriel
i öfrigt.

Nu utgår jag från den ståndpunkt, som Kungl. Maj:t har intagit,
när Kungl. Maj:t har afstått från anslaget till pansarbåten;
alla skäl tala för, att vi beträda denna väg ytterligare ett stycke och
endast bifalla hvad som är oundgängligen nödvändigt för att hålla
arbetet i gång på de fartyg, till hvilka anslag redan äro beviljade,

63 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

och således inskränka anslaget till fartygsmateriel i (ifrigt med 750,000
kronor.

Jag tillåter mig därför föreslå, att Riksdagen må till nyanskaffning
af krigsfartygsmateriel bevilja på extra stat för år 1911 ett anslag
af 2,443,000 kronor i stället för det af statsutskottet tillstyrkta
högre belopp.

Härefter yttrade:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet grefve Ehrensvärd:
Herr talman, mina herrar! Då marinförvaltningen inkom

med sitt förslag till fartygsbyggnader jämväl i år, upptog marinförvaltningen
för fartygsmateriel i öfrigt den summa, som af den siste
ärare talaren anfördes. Men maiinförvaltningen gjorde detta under
den förutsättning, som han omnämnde, att det skulle äskas anslag
till byggande af en pansarbåt med 2,500,000 kronor. På de skäl,
som finnas angifna i statsverkspropositionen, kunde jag dock icke
tillstyrka detta anslag, och ansåg jag då skäl att återgå till det af
marinförvaltningen ursprungligen gjorda förslag angående anskaffning
af fartygsmateriel i öfrigt, nämligen att den skulle göras under åren
1910 och 1911.

På den grund har jag föreslagit det anslag, som det nu är
fråga om.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Utskottet har här

tillstyrkt hvad Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen begärt. Det
anslag, hvarom nu är fråga, understiger ju hvad förlidet års Riksdag
anslog med icke mindre än 1,263,000 kronor och understiger äfven
betydligt de anslag, som under flera föregående år beviljats till nyanskaffning
af flottans materiel. När nu, som sagdt, anslaget i fråga
understiger åtskilliga föregående års anslag så mycket, som det verkligen
gör, så har utskottet trott, att man icke borde nedsätta anslaget
under hvad Kungl. Maj:t begärt. Det begäres heller icke ett
enda öre i anslag till påbörjande af nya fartyg utan endast till fullbordande
af de fartyg, som Riksdagen redan förut beslutat skola
byggas. När det förhåller sig så, synes det mig, som om kammaren
borde godkänna hvad utskottet här föreslagit.

Reservanterna stödja sitt yrkande på, att marinförvaltningen ansett,
att endast 1,800,000 kronor skulle för nästa år begäras till anskaffande
af den materiel, som icke är särskiklt angifven. Men det
är väl under en viss förutsättning, som marinförvaltningen här begärt
nedsättning af anslaget till 1,800,000 kronor. Det är nämligen
under den förutsättning, att marinförvaltningen skulle få understöd hos
Kungl. Maj:t i så måtto, att Kungl. Maj:t skulle framlägga ett förslag
om nyanskaffning af ytterligare materiel än i fjol beslutades.
Men när Kungl. Maj:t icke funnit skäl att bifalla marinförvaltningens
hemställan i denna del, är det klart, att Kungl. Maj:t bör hafva rätt

Ang. nyanskaffning
af
krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 36.

Ang. nyanskaffning
af
krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

64 Lördagen den 23 April.

att åtminstone få anslag till det af Kungl. Maj:t begärda belopp, så
att den materiel, som i fjol beslöts, må kunna anskaffas. Jag tror,
att det är mer skäl för att kammaren lämnar sitt bifall till detta
förslag än till reservationen.

Det är också en arbetarfråga, kan man säga, om man det ena
året skall bevilja ett anslag till så stort belopp och ett annat år ett
anslag till lägre belopp och så kanhända det tredje året höja beloppet
omigen. Jag tror icke, att det skulle vara hälsosamt för de
stora verkstäderna, som hafva dessa byggnader om hand, att på detta
sätt förrycka den arbetsplan, som är beräknad att kunna genomföras.
Detta flottmateriel är för öfrigt icke af den beskaffenhet, att det kan
uppehållas på annat sätt än att man årligen åtminstone anslår betydande
belopp för nybyggnader. Stridsvärdet hos ett krigsfartyg
håller sig icke så ofantligt många år. Och för den händelse man
icke genom nybyggnadsanslag söker tillföra ny materiel år efter år,
är det naturligt att flottans stridsvärde blir minskadt. Det är väl
möjligt, antager jag, att flottans krigsfartygsmateriel kan upprätthållas
äfven med det anslag, som Kungl. Maj:t äskat och statsutskottet tillstyrkt.
Jag tror, att statsutskottet visat månhet att på allt sätt
stödja och uppehålla krigsfartygsmaterielen i det skick, hvari den
för närvarande är, genom att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i denna
del. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Rydén: Genom något missförstånd på trycket eller på

kansliet, har mitt namn icke kommit att bli upptaget bland reservanterna
i denna punkt.

Som jag nu emellertid blifvit interpellerad från olika håll, ber
jag att få tillkännagifva, att jag naturligtvis står på deras sida, som
i detta fall företräda en tillbakahållande riktning.

Marinförvaltningen har ju mycket klart för sig, att för att kunna
hålla den ursprungliga planen för nyanskaffning af fartygsmateriel,
som Riksdagen i fjol godkände, behöfvas icke dessa 750,000 kronor,
under förutsättning, anser marinförvaltningen, att medel beviljas för
den stora pansarbåt, som redan nu ses kasta sin stora skugga framför
sig. Nu har emellertid herr sjöministern af förhållandena sett
sig nödsakad att icke nu i år komma med förslaget om pansarbåten,
och vid sådant förhållande föreslår han, att man nu i år beviljar
äfven denna summa af 750,000 kronor till nyanskaffning af fartygsmateriel.
Därmed har herr statsrådet gjort rent för den stora pansarbaten,
som skall komma till nästa år. Åtskilliga ledamöter inom
statsutskottet från denna kammare ha nu ansett, att man borde gå
i den takt, som marinförvaltningen angifvit och låta hvarje sak afgöras
för sig och att alltså icke verkställa denna stora rensopning
för det höga militäranslag, som med all säkerhet i annat fall kommer
nästa år.

Det är ur dessa synpunkter, som vi ställa oss på den stånd -

65 Nr 36.

Lördagen den 23 April.

punkten att yrka nedsättning i det nu förevarande anslaget med
750,000 kronor. Jag tror för min del, att Andra kammaren bör
strängt se till att icke ge ett enda finger åt de sträfvanden, som
Första kammaren och vissa krafter äfven inom denna kammare liksom
också den parlamentariska försvarskommittén företräda, och hvilka
sträfvanden gå ut på att inom en mycket nära tid, när konjunkturerna
lättat något litet, börja ett forcerande af det pansarkolossbyggande,
som chefen för flottans stab tillsammans med öfriga militära
myndigheter ställt i utsikt för oss. Ju mera vi bevilja i år,
desto säkrare ha vi pansarbåten nästa år, och bevilja vi mindre i år,
ha vi därmed lagt i någon mån en liten dämpare på herr sjöministern,
när han nästa år skall komma in med begäran om ytterligare
anslag till fartygsmateriel och därför vidhåller jag mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr Starbäck: Herr talman! Jag kan icke underlåta att,
innan vi fatta beslut i denna fråga, påpeka ett förhållande, som årligen
återkommer och som man därför kan säga ha blifvit kroniskt.
Visserligen har Andra kammaren redan fattat beslut i den fråga, på
hvilken jag här syftar, nämligen frågan om numerärens storlek vid
underofficers- och sjömanskårerna, men jag kan dock icke underlåta
att påpeka, att de ständigt återkommande vakanserna inom dessa
kårer måste stå i ett bestämdt förhållande till antalet båtar. Enligt
den plan med afseende å sjömanskåren, som uppgjordes år 1907,
skulle denna redan år 1909 ha uppnått en numerär af 4,100 man.
I 1907 års statsverksproposition säges härom: »Enär ett stort antal
vakanser förefinnes, särskildt inom 2:dra lönegraden, synes det icke
vara möjligt att, med bibehållande af god rekrytering, genomföra
denna ökning under loppet af endast ett år, utan torde densamma,
för så vidt nu kan beräknas, lämpligen böra fördelas på 4 år, dock
att sjömanskåren i sin helhet redan år 1909 bör uppbringas till den
ofvan angifna numerären och ökning af de högre lönegraderna därefter
äga rum i den män manskap hinner utbildas.» Nu ha vi år
1910, men icke ens enligt det förslag, som nu föreligger för år 1911,
kommer sjömanskårens numerär att uppgå till 4,100. Det är val
alldeles tydligt, att detta förhållande i fråga om vakansernas antal
måste väcka stora bekymmer, och det har också gång på gång under
debatterna här i Andra kammaren kommit på tal.

Jag skall tillåta mig att nu läsa upp ett par citat, Vid debatten
år 1906 angående nyanskaffning af krigsfartygsmateriel yttrade
en talare bland annat följande: »Det förhåller sig så, att det är nästan
som en täflan och en strid mellan det lefvande försvaret och den
döda materielen. När anslag beviljas för byggande af så och så
många båtar, räknar man ut, huru många officerare och huru mycket
manskap, som knifvas för dessa båtar, och begär sedan anslag till
aflönande af dessa officerare och detta manskap. Det år sant, att
en mateiiel icke är värd mycket, om man icke har eu lefvande kraft

Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 36. 5

Ang. nyanskaffning
af
krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

Nr 36. 66

Lördagen den 23 April.

Ang. nyanskaffning
af
krigsfartygsmateriel.

(Torts.)

för densamma, men när man redan nu ser, huru ofantligt svårt det
är att hålla den lefvande kraften fulltalig — den är till stor del
till blott på papperet — bör man väl icke rusa i väg här och bara
anskaffa undan för undan död materiel. Det går icke för sig att ha
denna döda materiel utan att på samma gång disponera den lefvande
kraft, som fordras för densamma.» I ett annat yttrande i samma
debatt läses: »Men utom de skäl, som anförts från rent ekonomisk
synpunkt, vill jag påpeka ett annat, som redan blifvit framhållet,
nämligen frågan om bemanningen af dessa båtar. För några dagar
sedan hade vi eu proposition som af såg befästningarna vid Boden,
och af denna proposition framgick, att vederbörande icke ansett sig
kunna göra de utvidgningar, som behöfdes, därför att man icke ansåg
sig äga tillräckligt med lefvande kraft, som behöfdes för underhållet.
Så räknar man i landtförsvaret. I sjöförsvaret räknar man på annat
sätt. Redan nu finnas vakanser, enligt uppgifter af den 10 januari
till ett antal af 539 inom sjömanskårens olika klasser, däraf 160
underofficerskorpraler och 573 första klassens sjömän, men däremot
äro 139 andra klassens sjömän och 55 tredje klassens sjömän öfvertaliga,
hvadan vakanserna sålunda blifva 539. Huru vill nu chefen
för sjöförsvarsdepartementet skaffa besättning till dessa båtar? Förra
året vid denna tid — den 18 mars — voro vakanserna inom sjömanskåren
243. Nu äro de uppe i 539. Då vakansernas antal är
så väsentligt större nu än förlidet år och vi i denna kammare varit
med om en anslagsökning till en personal på 173 man, tro då herrarne,
att vi skola kunna rekrytera alla dessa platser och bemanna
alla våra båtar? Det tror icke jag, och det tro icke vederbörande
heller. Jag kan säga, att jag är herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
tacksam för att han i någon mån reducerat
marinförvaltningens orimliga yrkanden.»

På grund af dessa yttranden af herrar Carl Persson i Stallerhult
och Hans Andersson i Nöbbelöf ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid den nu föredragna punkten fogade reservationen.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag erinrar mig
mycket väl det anförande, som nu citerades och som jag vid ett
annat tillfälle höll uti den fråga, som nu föreligger. Jag kan emellertid
icke finna, att jag frångått mina då uttalade principer genom
att nu yrka bifall till statsutskottets hemställan i förevarande punkt.
Jag har ju alltid framhållit, att man bör utrangera de gamla krigsfartygen,
samtidigt som jag hållit före, att man bör successivt bygga
nya sådana. Man skall alltså icke räkna med de gamla fartygen,
när det är fråga om det lefvande försvaret, själfva besättningen. Nu
ha vi ju emellertid redan bestämt manskapets numerär, och nu är
det endast fråga om den döda materielen. Herr Thorsson har ju
äfven i en reservation framhållit, att han önskar, att den gamla
materielen skall utrangeras. Men när han, som är reservant, har en
sådan åsikt, som ju för öfrigt äfven delas af herr Starbäck, är det

Lördagen den 23 April.

67 Nr 36.

val klart, att man måste öka anslaget till nybyggnad af krigsfartygsmateriel,
ty i annat fall kan man ju icke utrangera de gamla fartygen.

Jag kan, som sagdt, icke finna att ett enda ord af det, som
kom från min mun här för några år sedan och som herr Starbäck
nyss läste upp, strider emot det yrkande på bifall till statsutskottets
hemställan, som jag här tillåtit mig framställa.

Sedan nu öfverläggningen förklarats vara afslutad, framställde
herr talmannen propositioner å de därunder gjorda yrkandena, hvarvid
kammaren biföll den af herr Berg i Stockholm m. fl. vid punkten
afgifna reservationen.

Punkterna 17:ö) och l8:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Den vidare behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts till
kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdadt anslag komme
att fortsättas.

Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,12 e. m.

Ang. nyanskaffning
af
krigsfartygsmateriel.

(Forts.)

In fidem
Per Cronvall.