RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1910:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1910. Andra Kammaren. Nr 3.

Tisdagen den 25 januari.

Kl. 11 f. m.

§ i Justerades

protokollen för den 17 och den 18 innevarande
januari.

§ 2.

Herr statsrådet Petersson aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen:

angående försäljning till direktionen för Mariefreds sjukstuga af
visst Gripsholms slott tillhörande område;

angående försäljning till Mariefreds och Kärnbo församlingar
af förra Djurgårdsinspektorsbostället Yik nr 1;

angående ändrad lydelse af 1 § 3 mom. i förordningen den 7
augusti 1907 angående tillverkning och beskattning af maltdrycker;

_ angående anslag för bestridande af återstående kostnader för
utgifvande af en handbok öfver statsverkets jämte därtill hörande
fonders medelsförvaltning;

angående viss ny bestämmelse med afseende å vikt;

om ändrad lydelse af 35 § 1 mom. af förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning af brännvin;

angående försäljning till staden Mariestad af ett inom staden
beläget kronomagasin m. m.;

angående rätt för utländsk turist att under viss tid tullfritt
disponera hit till riket medförd automobil;

angående ^ ändrad lydelse af 14 och 29 §§ i förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning af vin och Öl;

med förslag till lag, innefattande ändring i gällande stadganden
om nattvardsgång;

med förslag till lag, innefattande ändring i 2 kap. 3, 4 och 8
§§ kyrkolagen; och

med förslag till lag, innefattande ändring i 2 kap. 13 § kyrkolagen.

Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.

Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 3.

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Remiss af
statsverkspropositionen.

§ 3.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition
angående statsverkets tillstånd och behof.

Därvid anförde:

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Kungl. Maj:ts

proposition bjuder denna gång på två märkliga nyheter. Den ena
är inkomst- och förmögenhetsskatten, den andra, att de militära
hufvudtitlarna till sin slutsumma äro mindre än föregående år.

Den förra af dessa, den nya skatten, afser uti sitt slutresultat
en höjning af den direkta beskattningen på inkomst och förmögenhet
med 3,000,000 kronor, och därtill kommer en omflyttning inom
ramen för denna beskattning af 1,000,000 kronor ifrån de minst
bärkraftiga och öfver på de mera bärkraftiga. Därtill ingår ju också
som ett led i budgeten en höjning af arfsskatten. Allt det där må
vara godt och väl, men då hålet, som ändå finnes, icke är fylldt,
tillgripes också en höjning af konsumtionsskatterna, i det man har
lagt 1,800,000 kronor på den höjda kaffetullen.

Det är rätt intressant att se, hur finansministern formligen
vrider sig för att kunna motivera detta. Han talar om, att »kulturstaten
icke kunnat undvara» dessa konsumtionsskatter, ehuru, som
han måste tillägga, de »själffallet utgå efter andra grunder än
skatteförmågan». Ja, kulturstaten är i det fallet helt enkelt klassstaten,
som inte alls har velat begagna beskattningen så, att den
skulle kunna vara den mäktiga utjämnaren af förhållandena mellan
skilda inkomstgrupper och lefnadsställningar, utan som i stället ser
till, att den härskande klassen lägger de med nödvändighet växande
bördorna visst icke blott på egna axlar, utan företrädesvis pa deras,
som hafva mindre att säga till om i samhället, och äfven på de
allra fattigaste.

Den här gången är det, såsom nyss nämndes, en förskjutning
inom inkomstskatten af 1,000,000 kronor på de mera bärkraftiga,
men detta tages då också som en välkommen anledning att saga,
att när det således inte är fråga om endast ökad belastning, så blir
den nya tullen egentligen endast en skatteomläggning för dessa, och
de hafva således ingen anledning att klaga så mycket. När sålunda
en erkänd orättvisa, en gammal, länge öfverklagad orättvisa omsider
blir rättad i sammanhang med ett modernare skattesystem, då
skola samtidigt de, som ändtligen få en lindring, känna sig tacksamma,
nödja och belåtna öfver att de fa igen hvad de fa lindradt
i en annan skatt och få igen det väl saltadt! Ty lindringen beräknas
till 1,000,000 kronor och något öfver, medan kaffetullen beräknas
till 1,800,000 kronor.

Vill man göra en riktig jämförelse beträffande skattepolitiken i
dessa afseenden, bör man icke stanna blott vid detta ar, utan också
taga med fjolårets förhållanden. Då ser man, att — frånsedt höj -

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

ning af stämpelskatten — man i fjol lade 3,400,000 kronor på
maltskatt, och därtill var det då en extra inkomstskatt af 2,400,000
kronor. I år står maltskatten naturligtvis kvar, fastän dess inkomst
beräknats till något lägre eller 2,800,000 kronor, och så läggas till
1,800,000 kronor som kaffetull. Summan af dessa konsumtionsskatter,
som omedelbart drabba de breda lagren, är 4,600,000 kronor, och
mot dessa svara de 4,000,000 kronor, som kunna sägas motsvara
den ökade belastningen af inkomst- och förmögenhetsskatt. Alltså
kvarstår trots dessa förändringar, trots dessa moderniseringar det
gamla missförhållandet alltfortfarande. De indirekta skatterna,
dessa, som utgå genom tullar och skatter på brännvin, malt, socker
o. s. v., representera fortfarande i vår budget bortåt 70 procent,
medan man i England endast har — såsom utreddes förra året i
debatten här om dessa frågor — omkring 49 procent i indirekta
skatter, hvarvid jämväl är att märka, att bland dessa endast teoch
sockerskatten kunna sägas vara i egentlig mening lifsmedelsbeskattning.
Vi känna, att hos oss däremot lifsmedelsskatten är
själfva hörnstenen i systemet, och att det är på den, som till största
delen vår skattebyggnad således kan sägas hvila.

Den här gången kan man inte heller påstå, att det inte är de
fattigaste, som drabbas af den nya konsumtionsskatt, som regeringen
föreslagit. När man i fjol debatterade maltskatten, gjordes gällande
af en ärad talare från bevillningsutskottets majoritet, herr Almqvist,
att ölet dock icke var en sådan förbrukningsvara bland de fattigaste
klasserna på landsbygden, att man kunde säga, att maltskatten i
egentligaste mening var en beskattning af de minst bärkraftiga, men,
tilläde han, om det varit fråga om en kaffetull, ja, då hade man
måst säga, att det verkligen gällt de minst bärkraftiga. Jag vet
ej, om herr finansministern redan då hade klart för sig, att han
ämnade gå vidare på tullbeskattningens väg åt det hållet, men i så
fäll bör han, när han hörde det omdömet, tänkt: »Gud bevare mig
för mina vänner!»

Emellertid är det klart, att den nuvarande svenska regeringen
sannerligen aldrig proklamerar som den engelska finansministern
nyligen gjorde för sin del: »Vi vilja beskatta de rikas öfverflöd och
skona^ de fattigas lifsmedel!» När man tvingas att höja skatterna
här pa grand af förhållandena, må man efter regeringens framställning
vara belåten, om man inte enbart och uteslutande lägger alla
bördorna på de breda lagren. Om de rika få något med af dessa
skatter, ma detta vara tillräcklig tillfredsställelse för det svenska
folket.

Jag^ tviflan nu icke på, att de tekniska anordningarna med afseende
å den nya skatten kunna ha sina förtjänster, men detta
hindrar alltså ändock icke, att det i alla fall, om vi se på helheten,
här föreligger en konservativ finansbudget, som alls icke sträfvar
efter att flytta skattebördorna öfver på de mera bärkraftiga. Den
störa nyhet, som årets proposition i detta afseende bjuder på, är
således vid närmare påseende sannerligen inte så mycket att jubla

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

4 Tisdagen den 25 Januari.

öfver som det helt visst kommer att framställas och har framställts
från den sidan, där man finner allt hvad regeringen gör godt och val.

Och ser man närmare på den andra nyheten, minskningen i de
militära hufvudtitlarna, skall man finna, att äfven där äro åtskilliga
hakar. Den går upp till, som vi känna, nära 5,000,000 kronor,
men det namnes med all tydlighet af finansministern själf på ett
par ställen, att äfven för allenast ordinära behof få vi under normala
förhållanden genast igen denna tillfälliga minskning. °Och det
är just därför, som han också förklarar, att det ej kan gå an att
nöja sig med att blott anskaffa en tillfällig fyllnad i budgetens nuvarande
hål, utan detta måste fyllas genom en varaktig ökning af
skatterna. Också fortgår ökningen på den ordinarie staten i militärbudgeten
oafbrutet. Det är icke mindre än sammanlagdt 1,300,000
kronor mera, som kommer på den ordinarie staten i år mot i fjol.
Och nästa år kan man bereda sig att fira det jubileum, då de ordinarie
militärutgifterna på fjärde och femte hufvudtitlarna passera
märkena på 50 och 20 miljoner kronor respektive.

Jag har sett efter en smula, huru det ställt sig förut i detta
afseende, och icke gått längre tillbaka än till de tider, då det nya
systemet först fick fast fot i landet och tullbeskattningen obörjade
öppna sitt tillflöde för att slukas i militarismens gap. År 1890
voro vi nere på så idylliska förhållanden, att fjärde hufvudtitelns
ordinarie utgifter utgjorde 20 miljoner och femte hufvudtitelns 6
miljoner kronor. År 1900 hade de stigit till respektive 2/ Va och
7 !7, miljoner. På det gångna årtiondet faller däremot en högst
väsentlig ökning, så att vi nu kommit upp till det dubbla, nät a
70 miljoner i ordinarie utgifter, medan de extra ordinarie enligt
sakens natur variera, men dock öka det hela med ytterligare ett
eller annat tiotal miljoner kronor. Detta är ju en stegring, som
är fullkomligt ohygglig, och de sista 20 årens öfverklassregemente
kan berömma sig af att i detta afseende hafva slagit rekord. Genom
en utredning, som verkställts på officiell väg, har det nyligen kommit
fram, att Sverige mycket riktigt betalar öfver hälften af sina
statsinkomster för militära ändamål, 51,6 procent om jag minnes
rätt, medan de stater, med hvilka vi närmast kunna jämföra oss,
komma långt nedanför, den närmaste med 35 och de andra med
omkring 30 procent.

Nåväl, känna vi oss då trygga med anledning af dessa enorma
bördor, som lagts på vårt svenska folk? Därpå hafva vi svaret uti
den så kallade försvarskommittén, som, såsom det heter, närmast
och i första rummet tillsatts för att undersöka förhållandet mellan
rikets ekonomiska bärkraft och de bördor, som kunna läggas pa
densamma. Denna kommittés sammansättning och hela arbetssätt
har emellertid blifvit sådant, att det till fullo motiverar den afvisande
hållning vårt parti från början intog. Resultatet af kommitténs
arbeten har hittills endast varit två aktstycken, intet
rörande den ekonomiska bärkraften, men två andra rörande de allra
mest vidtutseende nya militära försvarskostnader. Först och främst
är det den nya stora pansarflottan, som skönjes vid horisonten, och

Tisdagen den 25 Januari.

Nr 3.

som man visserligen icke nu har känning af uti årets budget, men
hvilken det ändå finnes alla skäl att i tid signalera, icke för en
eventuell fiende, som icke lärer taga synnerligt stor notis om dess
existens, men för svenska folket, som alltför lätt eljest skulle kunna
bli ytterligare bundet vid fullkomligt odrägliga bördor. Den nya
pansarflottan har, det bör utsägas, möjligen en annan sida. Den
kommer faktiskt att verka oroande på våra små och svaga grannar,
dessa, med hvilka vi vilja lefva i vänskap och frid och som helt
naturligt genom sitt läge och hela sin ställning hafva sina intressen
så sammanknutna med våra, att deras välgång, deras själfständighet
också sammanfalla med vår egen välgång och vår egen själfständighet.

Den andra posten, som kommit från försvarskommittén, rör
den stora fiottstationen. Den synes icke heller i budgeten, men
envist gå rykten om, att denna Riksdag icke kommer att gå förbi
utan att den i en eller annan form framkommer. Och bakom dess
i och för sig så betydande militära kostnader visar sig ju spöket
af ytterligare andra, som med nödvändighet och konsekvens följa
med och som hota att skaffa oss här i landet en fråga om Stockholms
befästande af samma vidtutseende och olycksdigra art, som
man i Danmark haft i fråga om Köpenhamns befästande. Det är
f. ö. många fler än dessa båda första smakbitar, som skymta i bakgrunden
från denna försvarskommitté.

Ja, när detta är de störa planer, som militarismen hyser, vore
det enfaldigt att jubla öfver den rent tillfälliga paus, som göres i
dess framstormande, en sådan, som beror på rent tillfälliga finansiella
omöjligheter. Herr finansministern har varit ärlig, när han
sagt ifrån, att de fem miljoner kronor, som fallit bort i år, skola
komma igen, och han hade godt kunnat tillagt, att de komma igen
med ränta. Men det är mindre tilltalande att se, att han, när han
går igenom de anledningar, som vålla, att statsbudgeten öfverallt
springer i höjden, fäster sin blick blott vid de sociala förpliktelser,
som nutidsstaten erkänner, och vid de näringslifvets kraf, som i
allt högre grad göra sig gällande, men icke med ett ord berör, hvad
som verkligen uti hela världen är den stora Achilleshälen för alla
budgeter, nämligen de ständigt pågående rustningarna. Vi hafva
anledning att uti herr finansministerns motivering taga fasta på de
mellan raderna gifna löftena om, att tobaken skall sparas för ålderdoms-
och invaliditetsförsäkringen. Men det är i alla fall ironi att
höra, att statsmakterna rundt om i världen och äfven här i landet
bringa budgeten i fara genom sina omsorger om de arbetande klasserna,
medan man tiger med det, som verkligen åstadkommit de
stora finansiella bördorna och svårigheterna. Ty det kan ju icke
förnekas, att det är uti militarismen man har att söka anledningen
till svårigheterna. Det enda land, om hvilket man med någon sanning
kan säga, att där verkligen stora sociala åtgärder också bidragit
till att öka de finansiella svårigheterna på ett betydande och
nämnvärdt sätt, är just detta samma England, som icke beskattar
sitt folks lifsmedel och som, efter hvad nu pågående val synas ut -

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af
f statsverkspropositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

visa, fortfarande synes komma att stå kvar på denna ståndpunkt
trots alla anstormningar, som gjorts af en mäktig öfverklass och
andra mäktiga intressen, sprit- och krögarintresset icke att förglömma,
i gemensam kampanj mot en demokratisk budget.

År 1903 yttrade sig dåvarande chefen för generalstaben till
svar på en fråga från ett Andra kammarens utskott, huruvida försvarsplanen
skulle komma att ställa större kraf för framtiden på
landets bärkraft, på följande sätt: »I den mån landets tillgångar
och hjälpkällor ökas, måste försvarsplanen ställa allt större kraf på
desamma.» Detta är högerns verkliga program i försvarsfrågan.
Dot innebär en utsikt till ständig ökning, till hopplös, tröstlös, alltjämt
stegrad ökning af utgifterna för försvaret. I den mån landets
produktiva arbete kan ökas, skall också försvarsplanen ställa allt
större kraf på detsamma! Och vi komma på detta sätt med nödvändighet
fram till just den ståndpunkt, som jag vid ett föregående
tillfälle tillåtit mig beteckna så, att vi göra vårt land till ett befäst
fattighus. Det blir därför nödvändigt att kämpa mot dessa ansträngningar,
som systematiskt pågå, som ligga på lur, äfven när det
ser ut, som om man för tillfället afstode från sina anspråk. Alltjämt
måste kampen fortgå och ej slappas, ty de millitära krafven
hämta blott andan ett ögonblick, för att nya tag sedan skola tagas
på alltmera afgörande sätt.

Emellertid är det med militarismen så, att den ekonomiska
sidan därvid trots alla svårigheter, som den medför för folket, trots
det betungande och ruinerande i densamma, kanhända ändå icke är
det allra värsta. Det heter, att vi offra dessa oerhörda summor,
att vi underkasta hela vår befolkning dessa bördor af personliga
offer, som kräfvas, för att värna oss mot eventuella inkräktare utifrån.
Och så få vi se vår värnpliktsarmé mobiliseras mot hvad
som på högerhåll kallas »den inre fienden»! I det afseendet har år
1909 sannerligen gifvit det svenska folket en åskådningslektion, som
herr civilministern kan vara öfvertygad om att det icke kommer
att lyckas honom att bortförklara med några som helst deklamationer
om »ordningens upprätthållande» såsom den enda afsikten
med detta.

När den nya härordningen debatterades här i Riksdagen år 1901,
så yttrade Adolf Hedin, som bekämpade hvarje rätt att använda
vår värnpliktshär i våra inre strider: »Yi hafva annat att gorå än
att göra uppror». Sveriges arbetarklass har under det år, som gatt,
visat, att den andan fortfarande råder inom densamma. Sveriges
arbetare ville genom en fredlig, laglig arbetsnedläggelse värja sig
mot den brutala massutkastningspolitik, som inledts från en af de
stora arbetsgifvarorganisationerna. Lefnadskostnaderna stiga alltjämt
på grund af själfva den ekonomiska politik, som statsmakterna
följa, som de härskande klasserna här drifva igenom. Lefnadskostnaderna
stiga, men man förstod, att det under de nedåt gående
allmänna konjunkturerna var omöjligt att låta de nominella lönerna
följa med uppåt. Arbetarne syntes på det hela finna sig häri och
förstå, att den uppåt gående rörelsen i deras löner icke längre

Tisdagen den 25 Januari. 7 Nr 3.

kunde fortsättas. Men när därtill kom lönenedpressning, när under Remiss af
ökad dyrtid mindre löner skulle gifvas, så att det skulle bli äfvenså ^ositiml
allt svårare att lefva, ja, då var det till sist omöjligt att finna sig pr (F0rts.)
däri. Arbetarne måste göra motstånd, de måste se till, att icke lågkonjunkturens
senare skede missbrukades till att binda dem med
aftal för lång tid framåt, som skulle göra, att de icke på något
sätt kunde få fördel af sedan stigande konjunkturer och kommande
bättre tider. De hade undvikit strid gång på gång, men till sist
skulle detta icke varit möjligt utan fullkomlig själfuppgifvelse. Och
då tog man striden lugnt och beslutsamt med högt uttalad föresats
att föra densamma inom den strängaste laglighets ram.

Väl kan man säga, att aldrig har en så omfattande och djupgående
folkrörelse haft ett så klart begränsadt mål och så fredliga
afsikter. Arbetarne togo själfva initiativ till spritförbudet, en af
de få åtgärder, där det verkligen visade sig, att regeringen handlade i
samklang med den stora allmänna meningen inom de breda lagren i
dessa frågor. Men lika fullt öfversvämmades redan från början, redan
innan arbetsnedläggelsen ägt rum, landet med militär. Intet störde
lugnet, intet gaf anledning att antaga, att ordningsmakten, som öfverallt
var tillfälligt förstärkt, skulle vara otillräcklig för sina uppgifter
— men ändå skulle militär finnas på alla möjliga håll!

Det är en gammal sats, som jag visst anfört här någon gång förut
— den härstammar från Gambetta — att den, som skickar militär
till strejkdistrikt, tager, äfven om hans afsikt är att vara neutral,
faktiskt parti mot arbetarne.

Till all lycka läto de svenska arbetarne icke utmana sig af
militärsändningarna, men det är sannerligen icke deras heder, som
sände militären, att så icke skedde. Det hade bara på något ställe
behöfts ett ögonblicks förlöpning, ett ögonblicks glömska af hvad
plikten mot kamraterna kräfde, för att det på grund af högerregeringens
hållning skulle inträffat, att svenskt blod flutit för
svenska värnpliktiges kulor.

Jag är därmed inne på årets stora händelse, och jag måste
dröja något vid densamma, därför att den så mycket sammanhänger
med regeringens allmänna politik och, såsom jag snart skall visa,
äfven med budgeten. Regeringen stannade icke vid dessa förment
skyddande åtgärder, som i verkligheten förtjäna namnet provokatoriska.
Inom kort tog den ett nytt steg. Den gjordo sig fullständigt
solidarisk med opinionen inom vissa inflytelserika samhällsklasser,
hvilka med rörande enkelhet proklamera sig ensamma vara
»samhället» och uttrycka »samhällets» opinion. Arbetarne, som dock
höra en smula till samhället, de också, räknades icke med vid detta
slags uppdelning af hvad samhället kräfde. Denna opinion, som
satte — särskildt i storstäderna — sin bekvämlighet som nummer
ett, sin rätt att stå utanför, sin rätt att »vara i fred» öfver allt
annat, den kräfde vissa åtgärder, och det visade sig hastigt nog,
att regeringen var med den ett hjärta och en själ.

Strejken hade — såsom allbekant är — liksom en svällande
flod gått öfver landet och ryckt med sig icke blott de rent industriella

Nr 3.

Bemiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

arbetarne, utan på sina ställen äfven andra i de lokala kommunikationsverken
anställda arbetare, till exempel här i hufvudstaden arbetarne
vid spårvägar och drosktrafik. Man tycker, att denna oerhördt
enhälliga, omfattande uppmarsch af arbetarklassen trots allt
bort åstadkomma hos utanför stående en viss känsla af respekt och
beundran för den klassolidaritet, som utvecklades. Men i stället
hade den, efter hvad det tycktes, genom flera förhållanden skrämt
och förbittrat, och man klagade högljudt öfver de oundvikliga rubbningar,
som den stora arbetsnedläggelsen medfört. Ja, det gick snart
så långt, att man fick höra, att den omständigheten, att dessa spårvagnar
och droskor icke längre gingo fram på hufvudstadens gator,
betydde, att denna stora folkrörelse »vändt sin udd mot själfva samhället»,
att man »angripit samhällets lifsfunktioner»! Med sådant
besynnerligt åskådningssätt, som fullständigt delades af regeringen,
var det naturligt, att äfven regeringen ingrep och dels själf genom
vissa åtgärder, dels genom sina underordnade myndigheter och organ
gjorde allt hvad göras kunde för att på dessa punkter drifva strejken
tillbaka. Det var ett klart partitagande mot arbetarne på dessa
punkter. Men jag skall emellertid icke längre dröja därvid, då det
var af mera lokal karaktär, och andra åtgärder redan följt, som äro
än mera ägnade att tilldraga sig allmän uppmärksamhet.

Ute i landet rådde på en mängd håll en nervös stämning, upphetsad
af den högerpress, som hvarje dag rasade öfver hvad arbetarne
togo sig före och som, redan långt innan storstrejken brutit ut,
hetsade mot arbetarklassen, såsom om den icke hade någon som
helst rätt att försvara sig, när den blifvit anfallen. Det blef följaktligen
på grund af denna upphetsade stämning litet hvarstädes
en rad af åtal och inskränkningar i den medborgerliga friheten samt
öfvergrepp af allehanda slag. Man såg allt tydligare och tydligare
i den mån kampen fortgick, hurusom rättvisan faktiskt blef ett
vapen i klasskampen. De enstaka ledande män på skilda orter,
hvilka icke tappade hufvudet under den allmänna upphetsningen inom
öfverklassen, de, som ville försöka att ställa sig verkligt opartiska
— såsom bekant var det ett par landshöfdingar, som därvid framträdde
på olika sätt — dessa smädades naturligtvis på det våldsammaste
i den press, som tagit till sin uppgift att här göra allt
hvad göras kunde för att samla en så kompakt opinion som möjligt
emot arbetarne i deras försvarskamp.

I den miljö, som så skapades, kastade snart civilministern ut
ett cirkulär om skydd för de arbetsvillige, som det hette. Emedan
man väntade, att den 23 augusti arbetet skulle återupptagas på
grund af vissa förhållanden, som då inträdt, ansåg sig herr civilministern
ha anledning att sända ut en sådan rundskrifvelse med
ytterligare påtryckning i den riktningen: glöm icke Akarpslagen!
Skrifvelsen träffade en miljö, som stod så fjärran som möjligt från
objektivitet och hvari miljödomar afkunnades exempelvis af det.slag
som i Örebro, där en medlem af arbetsförmedlingsbyrån, en kvinna,
dömdes för brott mot Akarpslagen till tre månaders fängelse, en
dom, som sedan dess hunnit passera alla instanser upp till högsta

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

domstolen och där slutat med fullständigt frikännande. Jag nämner Remiss af
detta blott som ett exempel på hvad för slags miljö den rundskrifvelsen
riktade sig till, som från herr civilministern å regeringens * (Forts.)
vägnar utskickades och hvari framhölls, att man måtte väl se till
att arbetsvilliga på allt sätt skulle skyddas. Nu vill jag genast
tillägga, för undvikande af missförstånd, att om en regering verkligen
velat ställa sig så, som den Lindmanska regeringen en gång
proklamerade, »öfver partierna», skulle den nog kunnat erinra, om
den ansåg förhållandena därtill ge anledning, äfven om befintligheten
af den gällande lag, som för så stora lager af vårt folk står som
en skamfläck på lagstiftningen, nämligen Åkarpslagen. Men jag tror,
att en opartiskt dömande regering skulle haft anledning att då samtidigt
på grund af företeelserna rundt om i landet rikta en maning
utaf samma art som den varnande konservativa stämma, som vi
sedan vid detta års början fått höra från justitieombudsmannen, då
han i en enquéte om hvad vi ha att vänta af det nya året uttryckte
den förhoppningen, att vi »alltmera skola inse nödvändigheten däraf
att myndigheterna i samhället vid sitt försvar mot samhällsfientliga
yttringar aldrig beträda andra vägar eller begagna andra medel än
som anges af gällande lag... Klart är att, om samhället tillåter
sina myndigheter att gå lagändringar i förväg, det undergräfver icke
allenast sitt anseende, utan äfven sin makt.»

Det ligger nog i dessa ord ett erkännande, som sig bör. i hofsam
form, af att här funnits och finnes en tendens i riktning att
utsträcka den verkställande och dömande maktens befogenheter
längre än hvad egentligen lagen tillåter. Kan man sedan, när dylikt
måste konstateras från det hållet, undra öfver den bild, sorn vårt
samhälle i detta afseende erbjudit under senare delen af det gångna
året? Kan man undra öfver att här, efter hvad jurister, som haft
med dessa ting att skaffa, sagt mig, flera Akarpsmål kommit till
stånd under denna senare del af år 1909 än förut under alla de tio
åren? Det vanliga har varit, att det visst icke gått så till, att den,
som skulle varit utsatt för hot eller våld, klagat på något sätt.

Nej, det har kommit ut ett rykte inom några kretsar i en ort, att
om den eller den något ord skulle ha fällts, och så har detta rykte
kommit till arbetsgifvaren eller ingenjörerna på något bruk, och så
har det gått ett meddelande från arbetschefen till vederbörande
åklagare, och ofta har det varit fallet, när denne tjänstvilligt infunnit
sig och styrt om ett Åkarpsmål, att han vid första rättegångstillfället
icke ens kunnat utpeka den person, som hotats. Men han
har i alla fall varit viss om att, som uttrycket lyder, äga alla rättsinniga
medborgares stöd, om han gått så strängt till väga som möjligt
mot arbetarne därvidlag. Det skulle kunna anföras massor af
exempel, men jag vill nöja mig med ett par stycken.

1 närheten af Halmstad, vid Oskarsström, förekom det, att fyra
arbetare gingo upp till en skräddare för att tala med honom om
att hans minderårige son väl icke bordo fortsätta det strejkbryteriarbete,
som han börjat med. Jag har förut haft den uppfattningen
af saken och berättat den på offentliga möten så, att de skulle

Nr 3. 10 Tisdagen den 25 Januari.

Remiss af hotat skräddaren med att bojkotta honom, d. v. s. icke längre låta

statsverks- Sy sjna hläder hos honom. Men efter hvad jag senare erfarit, hade
ens n^8°t sådant behöft förekomma. Skräddaren förklarade
genast, att han icke ville vara med om att tillåta en så pass fientlig
handling gentemot sina kamrater och kunder, utan skulle se till
att pojken icke fortsatte med arbetet. I alla fall, hvad skedde?
Jo, de fyra arbetarne häktades, och en månads fängelse blef domen
för hvar och eu af dem för detta besök hos målsmannen för en
s. k. arbetsvillig.

I ett litet tingslag nära Kalmar hade satts upp ett blockadmeddelande
om att några personer arbetade som strejkbrytare. Det
var samma slags blockadmeddelanden helt enkelt, som vi hade så
mycket tal om, när les Hildebrand var före, då man väl allmänt i
Andra kammaren enades om, att det icke skulle vara riktigt att
förbjuda arbetarne att tillkännage, att en plats är förklarad i blockad,
medan man naturligtvis icke — detta förbjuder för öfrigt redan den
nuvarande lagen — bör foga till denna upplysning några ärekränkande
tillmålen eller hotelser. Endast det, att detta enkla blockadmeddelande
om att några strejkbrytare funnos blef anslaget på ett plank
eller en stolpe, har gifvit anledning till åtal enligt Åkarpslagen!

Ett annat liknande mål blef handlagdt i Eilipstad. Det var
en tom barack uppförd där med tanke på att den skulle komma att
härbärgera några strejkbrytare. Det fanns icke några sådana där
och hade visst aldrig varit några. En arbetare begaf sig emellertid
dit och slog in några fönsterrutor, hvilket ju var klandervärdt. För
detta blef han häktad och fick en månads fängelse för »hot mot
arbetsvillig», oaktadt det icke fanns någon som helst i den tomma
baracken! När den, som hade målets handläggning sig anförtrodd
från försvarssidan, enskildt frågade den tjänstförrättande unge domaren,
hur det kunde komma sig, att han behandlade målet enligt
Åkarpslagen, hade denne rätto svårt att försvara sig, men han sade
till sist: »Jo, nu ligger det Åkarpssynpunkter i luften.» — Det är
nog precis det riktiga uttrycket för hur det i själfva verket står
till i dessa afseenden. Det ligger Åkarpssynpunkter i luften, och
det kan icke förnekas, att en af de kraftigast bidragande orsakerna
till, ett af de påskjutande och förstärkande momenten till att vi
kommit till en sådan parodi på rättskipning, som förelegat i de
relaterade fallen, är den hållning, som regeringen i dessa afseenden
har intagit, och som fick sitt typiska och pregnanta uttryck i det
af mig omnämnda cirkuläret från herr civilministern.

Jag behöfver icke erinra om att, när Åkarpslagen icke räckt
till eller ej kunnat tillgripas ens med en sådan uttänjning af dess
begrepp, som man i de omnämnda exemplen användt sig af, så har
man icke haft svårt att hitta äfven andra lagar, hvilka i hög grad
fått göra tjänst på ett sätt, som man aldrig kunnat ana. Det har
ju varit åtal och domar för uppmaning till solidaritet, som ansetts
för att vara uppmaning till att svika sin tjänsteplikt och därigenom
kunnat falla in under 25 kapitlet strafflagen. Och så har man på
detta sätt kunnat konstruera fram mål och åtal och domar med

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

ända upp till straffarbete, som sannerligen ingen drömde om på den Ete™Sverk!-tiden, när man här i Riksdagen diskuterade exempelvis, huruvida ^Ztionen.
järnvägsmännen skulle heta tjänstemän eller icke! Och därför, när (Forts.)
det visade sig, att den allmänna meningen stod frågande och häpen
inför dessa åtal, då man först började med dem, måste det också
fram särskilda utläggare och uttolkare i den välsinnade pressen för
att klargöra för allmänheten, att det verkligen kunde gå för sig att
använda Sveriges lag till sådana slags ändamål.

Men ännu ett stort och afgörande steg längre gick regeringen,
och särskild! civilministern, då den ställde sig såsom den gjorde till
den ur landets synpunkt viktigaste fråga, som den hade att framlägga
under dessa kritiska månader, nämligen frågan om medlingen.

Den 2 augusti, före storstrejkens utbrott, gaf civilministern åt
en af förlikningsmannen i uppdrag att noga följa stridens gång och
att se till, när ett ingripande skulle kunna ske. Den 19 augusti
anmälde också mycket riktigt den sålunda utsedde förlikningsmannen,
att han ansåge tidpunkten nu vara inne, då en medling skulle kunna
med utsikt till framgång försökas. Hela denna hans framställning
stannade inom civildepartementet bland dess papper och kom icke
fram förrän senare genom en tillfällighet. Civilministern fann
emellertid, trots denna hans egen förtroendemans påpekande af. att
tidpunkten nu vore kommen, då någonting skulle kunna göras, icke
lämpligt att göra någonting, fast dagarne gingo och landets förluster
på hela den stora kampen blefvo allt större.

Framstående kvinnor ur olika samhällskretsar och med olika
åskådningssätt — personer, af hvilka åtskilliga ingalunda kunna
misstänkas hafva någon särskild sympati till öfvers för arbetareklassens
sträfvanden — gingo upp till regeringen och vädjade ända
i samhällsfredens namn till denna, att. den måtte, ingripa. Dessa
framställningar afslogos den 27 augusti utan motivering kort och
snäft med de orden, att regeringen icke fann lämpligt att ingripa.

Då kom följande dag en inlaga från frisinnade landsföremngen.

Där påpekades med rätta, att det ödeläggande kriget inom egna
landamäre!! borde få ett slut; åtminstone borde man se till, att de
förluster, man redan lidit, icke finge öfvergå, till en fullständig landsolyc-ka.
Det förefaller, att en sådan vädjan icke bort lämna en
regering oberörd, för hvilken landets väl utan alla biafsikter om
vissa klassers och vissa gruppers särskilda fördelar skulle vara det
verkliga rättesnöret. Men lika fullt kom redan den 30 augusti en
fullkomlig afsnäsning på den medlingen, och det hette i hem civilministerns
diktamen till statsrådsprotokollet, att ett ingripande från
regeringens sida skulle uttolkas af arbetarnes ledare såsom »en seger
i deras kamp mot samhället» och ett uppgifvande af »samhällets
makt, rätt och intressen». Dessa satser äro i själfva verket till
den grad ohållbara, att man häpnar öfver att från en ansvarig
ministers mun i en så ödesdiger stund hörts ett sådant uttalande.

Såsom en seger i kampen mot samhället skulle det således uttolkas,
ifall regeringen verkligen följde förlikningsmannens för länge sedan
gjorda framställning att söka åstadkomma en medling och ett slut

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Remiss af på striden! Det är då att märka, att det hela tiden från början till
propositionen. sIut från arbetarnes ledande män på det mest energiska sätt prote(Forts.
) sterats mot att deras försvarskamp skulle vara ett angrepp och en
kamp mot samhället. Jag erinrar mig mycket val, huru jag t. ex.
i Berlin en vecka senare på ett möte både att utreda vår svenska
störa kamps läge och dess syftemål, och huru jag där, likaväl som
inom landet, på det bestämdaste framhöll, att kampen icke riktade
sig mot samhället. »Nej, tyvärr», ropade en anarkist åt mig. Och
det är alldeles sant. Från hans ståndpunkt var vår kamp endast
strunt, ^ den riktade sig icke mot samhället, den hade ett fackligt
syftemål, att slå tillbaka lockouten och häfda arbetarnes medbestämmanderätt.
Jag anför detta därför, att det lägger i så klar dager,
hur fullständigt meningslöst och utan hållpunkt herr civilministerns
yttrande är om hur en medling vid den tiden skulle hafva upptagits.

r Nej, saken var nog den, att man icke ville medla. Och hvarför?
Jo, därför att man inom arbetsgifvarelägret, inom de grupper,
som där förde det bestämmande ordet — hvilka dock ingalunda
sammanfalla med hela den opinion, som kunde finnas bland Sveriges
arbetsgivare — sålunda inom de bestämmande och tongifvande
arbetsgifvaregrupperna hoppades kunna fullständigt krossa arbetame.
Man hoppades kunna tillfoga dem ett sådant nederlag, att deras
medbestämmanderätt genom sina organisationer skulle vara åtminstone
för lång tid bruten.

Just för att hindra detta gjordes sedan kort därpå den partiella
afveckling af striden, som är allbekant. Och det väntades ju då,
på grund af de förhandlingar som då fördes, att, när de grupper
kommit undan ur stridslinjen, på hvilka regeringen hakat upp sig
och hvilkas utlämnande till afstraffning den satte som villkor för
sitt ingripande, regeringen åtminstone då skulle fullfölja sitt medlingslöfte.
Men däraf blef icke heller något med detsamma. Man drog
ut på tiden. De återvändande skarorna möttes af sådana slags
villkor och förföljelser på vissa håll, att det med nödvändighet måste
framkalla nya konflikter — och därmed var förevändning gifven
för att icke göra hvad som borde göras. Man drog fortfarande ut
på tiden i förhoppning om att den alltjämt väntade och profeterade
kraschen inom arbetarevärlden ändå måtte någon gång komma. Men
den kom icke, och till sist blef det icke annan råd för regeringen
än att den måste säga sitt ord: »nu må då förlikningsmännen inskrida!»
Därvid är det också mycket karakteristiskt och betecknande,
att hela det inskridande, som skedde i samhällsfredens intresse från
den sittande högerregeringens sida vid detta tillfälle, bestod — icke
i att vidtaga den åtgärd, som förlikningsmannen föreslagit, nämligen
att tillsätta en autoritativ kommission, som kunde tala med pondus
mot arbetsgifvarne — utan helt enkelt i en förklaring till förlikningsmännen:
»Ja, nu hindra vi er åtminstone icke längre, nu må ni

kunna följa er instruktion att försöka åstadkomma medling och förlikning.
»

Ja, det står således efter mitt sätt att se, och efter många
hundra tusen svenskars sätt att se, fast i denna sak, att här har

Tisdagen den 25 Januari. 13 Nr 3.

regeringen offrat samhällets intresse för arbetsgifcarnes intresse. Om Remiss af
lierr von Sydow — jag menar herr von Sydow i Arbetsgifvareföraningen
— hade varit civilminister, så skulle han icke kunnat handla 1 (Forts.)
på annat sätt, än herr civilministern nu handlade. Och jag är öfvertygad,
att han skulle också i vissa detaljer, som voro karakteristiska
för hela kursen, kunnat handla precis på samma sätt som den nuvarande
regeringen. Han skulle nog också hafva visat ut den misshagliga
journalistiska representanten för en tidning i ett litet land,
med hvilket man icke behöfver vara så ofantligt noga, och det skulle
han helt säkert kunnat gorå, oaktadt — jag nödgas erinra därom
apropos denna utvisning — justitieombudsmannen, ehuru i annat
sammanhang, gjort framställning om att vi här i landet måtte omsider
få en utvisningslag, så att det nu rådande godtycket på detta
område måtte bli vederbörligen stäckt.

Icke ens skenet af opartiskhet har regeringen, ju längre denna
'' stora jättekamp framskred, sökt att bevara. Jag vet icke, ifall herr
finansministern var närvarande vid det tillfälle, då herr civilministern
gjorde sin diktamen den 30 augusti. Men om han så var och om
han då lyssnade på det häftiga afvisandet af det medlingsförsök,
som gjorts, ja, då borde hans tankar förts till några ord i Goethes
Faust, och han bort med tanke på sin kollega herr civilministern
säga: »din gudalikhet snart skall komma mig att bäfva» — detta
när lian tänkte på, hur hans egen budget skulle komma att te sig på
grund af den strid, som regeringens ledande och ansvarige män
således gjort mera för att uttänja än för att förminska.

Det visar sig ju också i de siffror, som föreligga i årets statsverksproposition,
att här hafva betydande minskningar skett af eljest
beräkneliga inkomster. Järnvägsstyrelsen uppskattar sin förlust för
augusti—september till 2,400,000 kronor i brutto. Tullen kastas
tillbaka under augusti med öfver en miljon, då eljest ökning ägde
rum jämfördt med föregående år, posten klagar öfver en tillbaka,-gång på ett par hundra tusen, brännvinsinkomstema hafva sjunkit
med 2,400,000 kronor under hvad de voro år 1908. Hvad sockret
beträffar, har det icke varit mig möjligt att göra någon kalkyl,
därför att där förvirras alla siffror genom de 26 miljoner kilo socker,
som togos ut år 1907, men voro afsedda för att konsumeras först
1908. Härom talade vi ju i fjol, huruvida det var så fullt korrekt,
att ett sådant uttagande kunde äga rum, men naturligen var det
fullt lagligt. Vidare gick den minskning på maltskatten, som man
kan se har inträdt på grund af dessa förhållanden, till bortåt en
miljon kronor, och äfven talas det om stora restantier på bevillningen.
Summan af dessa poster blir öfver 7 miljoner kronor, som
det i dessa afseenden rört sig om för själfva staten; och lägger man
till detta kostnaderna för militärkommenderingar, så borde sannerligen
en regering, som känt sig som landets regering och icke som lockoutens
regering, haft skäl att ingripa, sedan striden visat i hela sin fortgång,
att det var en fullständig illusion, när man från arbetsgifvames
sida öppnade den under förklaring, att det skulle bli »eu dyrbar,
men kort strid för fredens skull».

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

Men hvad regeringen i stället gjorde, och det, hvaruti den
handlade raskt och energiskt, det gällde en annan punkt. Det var
strax efteråt, då den ingrep, icke till biläggande af den rådande
störa konflikten, utan för att upplösa arbetsaftalskommittén. Den
ingrep därför, att den hade riktat en vädjan till denna kommitté
att nolens volens hafva sitt arbete färdigt till den 1 november. Kommittén
sammanträdde och förklarade, att den för sin del icke ämnade
gorå något hastverk, som icke kunde hålla stånd inför en närmare
granskning, utan ville, att hvad den skulle komma med, skulle vara
resultatet af en mogen, allsidig och verkligen ingående saklig pröfning.
Därför kunde den icke förbinda sig till att stå till reds för de önskningar,
som herr civilministern i dessa afseenden hyste. Svaret kom
lika kraftigt som ovanligt i formen af den förklaringen: »Vi behöfva
icke längre tjänsterna af en aftalskommitté, där bägge parterna äro
representerade, utan kunna reda oss ändå, och vi skola, herr justitieministern
och jag. gorå upp den saken, så att det ändå blir en aftalslag,
och det en, så att det sjunger efter det.»

Men det är ju å andra sidan den frågan, som återstår, huruvida
det verkligen kan vara tänkbart, att en så tillkommen lagstiftningskall
kunna mötas af det ömsesidiga förtroende, som är den enda
grundval, hvarpå en sådan lagstiftning verkligen kan byggas, om
den skall göra nytta. Vi ha nyss i vårt södra grannland, i Danmark,
sett, huru man försökt att gå framåt på den naturliga och jämna
utvecklingens väg i dessa afseenden, vidgande sakta och försiktigt
området för dessa aftals bindande kraft och förebyggande strider,
som kunna uppstå, på så sätt att man genom ömsesidiga överenskommelser
mellan arbetames och arbetsgifvarnes likställda och
likvärdiga organisationer tager bort anledningen till tvist. Det är
den väg, som äfven vi här i landet skulle kunna gå, och ett stycke
in på den vägen var man ju också kommen, i det att i aftalskommittén
äfven sutto representanter för den organiserade arbetarklassen,
hvilka hade tillfälle att där göra sina meningar gällande och gifva
sina skäl. Nu få vi i stället till denna Riksdag ett lagförslag, som
icke är byggdt på aftalskommitténs arbete i annan mening, än den,
att man tagit ett lialffärdigt arbete, tagit icke granskade, icke definitivt
redigerade utkast och lagt dem till grund för de funderingar,
som man sedan från andra håll ansett sig kunna komma med på
dessa viktiga områden.

Jag nämnde om statsbudgetens stora förluster genom striden.
Men det är klart, att dessa dock blott utgöra en bråkdel af de förluster,
som hela landets näringslif lidit, och ändå kan man säga om
dessa, liksom om militarismen, att de äro dock säkert icke de allra
värsta, de rent ekonomiska förlusterna. Kriget tog ju icke slut med
den medling, som kom till stånd på sätt jag beskrifvit. Herr civilministern
både kastat fram ett tal om en förhandlingsordning, och
bakom det vackra ordet »förhandlingsordning» fordrades från arbetsgifvaresidan
erkännande af en rad grundsatser, som helt och hållet
skulle hafva lamslagit arbetarorganisationernas själfständiga verksamhet.
Det blef således icke någon uppgörelse. Den föreslagna

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

förhandlingsordningen måste förkastas som oantaglig, och kampen
fortgick. Att denna kamp medfört en allt mera stegrad förbittring
mellan de olika samhällsklasserna, det känna vi alla. Det är en
rätt vanlig och på sätt och vis naturlig sak, när det bär varit våldsamma
sociala kriser i ett land, att det reaktionära ursinnet understundom
tager sig uttryck, som öfverskrida alla rimliga mått, och
som icke kunna på något sätt objektivt försvaras. Detta är begripligt,
säger jag, när klasskampen tagit sådana former, att man
gått till våld och till sådana strider, där man helt och hållet lämnat
den lagliga samhällsordningens botten. Men här i Sverige ha vi ju
icke haft något sådant, utan vi ha här i stället haft en arbetarklass
i kamp i sådana former, att dess lugn, besinning och sj älfbehärskning
väckt hela Europas beundran. Detta ha vi kunnat konstatera som
ett vittnesbörd om hvad arbetarrörelsen faktiskt gjort för att lyfta
den svenska arbetarklassen till en ståndpunkt, från hvilken den kunnat
föra en strid, sådan som den nu fört. Det är då underbart, att man
ändock, trots detta, skall ha haft att bevittna sådana utslag af den
reaktionära förbittringen, som senare delen af det gångna året haft
att uppvisa. En dryg del af ansvaret för denna sinnenas förvildning
bland öfverklassen faller förvisso på en press, som uti sina arbetarfientliga
organ har gjort allt möjligt för att upphetsa, och som icke
skytt något som helst medel för att sätta lidelserna bland sina
läsare i svallning. Jag kan ej underlåta att i det fallet erinra om
en episod — fastän jag själf däri är inblandad — nämligen det betecknande
faktum, att, när de bekanta attentaten genom försända
postpaket inträffade här i Stockholm, två stora Stockholmstidningar
på fullt allvar företogo sig att skrifva, att den som bär det moraliska
ansvaret för detta är uppenbarligen herr Branting och hans uttalanden
under storstrejken. Och en af dem gick så långt, att han tryckte
af långa stycken af mina tal i Hornsbergs hage för att draga den
konklusionen: just där och icke annorstädes ligger den anda, ur
hvilken dessa illdåd måste ha framgått. Yi känna alla, att. det
sedan visat sig vara en högst samhällsbevarande man, som blifvit
dömd af engelsk domstol att utlämnas för dessa gärningar; men så
gjordes faktiskt opinion under dessa tider och göres delvis ännu.
Men det är alldeles klart, att det icke blott är på .högerpressen och
de speciella socialistätarorganen man har att skylla i dessa afseenden,
utan man har verkligen att fördela ansvaret, att äfven tänka på, att
den anda från höjderna, som utöfvar ett så starkt inflytande inom
vår bourgeoisie, också har sin dryga andel med i den stämning, ur
hvilken hela den situation framgått, i hvilken vi befunnit oss.

Vi talade i fjol vid remissdebatten särskildt med herr justitieministern
om den andan från höjderna; och livad var ändock den
förföljelse, som då ägde rum, mot den, som nu försiggår! Akarpslagen
har jag redan berört. Lagarna mot uppmaning till brott användas
ju också, och man har t. o. m. dragit fram de gamla majestätsbrottsparagraferna
för att låta dem komma till användning — dessa
paragrafer, som enligt sakens natur med nödvändighet blifva för
hvarje år, som går, mer och mer otidsenliga. Man har begagnat

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

dessa för att klämma till och det till på köpet på ett sätt, som
måste framkalla reflexioner öfver ovälden på sina håll. Jag minnes
mycket väl, huru det under reaktionsperioden i slutet på 1880-talet
äfven förekom några domar för majestätsbrott. Då var den lägsta
straffpåföljd, som kunde ådömas, 6 månaders fängelse; den högsta
var densamma som nu, 4 års straffarbete. Men den tiden stannade
man vid att ådöma något öfver minimum, 7, 8, 9 månaders
enkelt fängelse, nu har man dragit till med 1 V, års straffarbete vid
underrätten för ett majestätsbrott, om hvithet den, som läser det
omhandlade stycket, måste säga, att det är sällan man sett ett
sådant förtrampande som i den juryns fällande dom af tryckfrihetsförordningens
föreskrift, att man icke får »draga obestämda slutsatser
af uttrycken». Detta är ett betecknande exempel på den
anda, som nu råder.

Det finnes inom socialdemokratin en riktning, som anser, att
klasskampen med nödvändighet måste alltmer skärpas, att utvecklingen
af sig själf leder till detta resultat, och att de försoningstendenser,
som här och där kunna framträda, måste komma att sopas
bort af den allt våldsammare former antagande klasskampen. Jagkan
för min del icke vara en sådan fatalist, att jag vill säga, att
detta med nödvändighet måste komma att ske. Jag har många
gånger från denna talarstol och annorstädes uttryckt min förhoppning
om, att det här i Sverige under våra mindre och i vissa afseenden
mindre tillspetsade förhållanden skulle humla lyckas att föra
den nödvändiga utvecklingen af arbetarklassen fram på ett sådant
sätt, att den icke behöfver gå genom några synnerligen svåra slitningar
utan kan få gå den lugna evolutionens väg. Men för visso
är det så, att många, många, som hoppats därpå, hoppats på en
sådan väg, måste efter 1909 års erfarenheter fråga sig, om det fortfarande
är möjligt, att i ett land, där den kamp, som arbetareklassen
förde under sin storstrejk, mötts på ett sådant sätt, som
här skett af den härskande öfverklassen med regeringen i spetsen,
om det är möjligt, säger jag, att utvecklingen skall komma att
fortgå på en sådan lugnets väg.

»Försoning och samhällsfrid» var det, som reaktionen, när den
kom till makten på allvar för något öfver tjugo år sedan, hade som
sin lösen. Försoning och samhällsfrid hette det då, och vackra deviser
har man aldrig saknat från högern. Det hette sedan »nationell
samling» — det var särskilt modernt omkring år 1905 — och
i fjol fingo vi ett nytt slagord: »renässansen i religionens och frihetens
tecken» — den som skulle införas af vår nu sittande regering.
Det är dessa vackra syften som stått på högerns program.
Tycka herrarna, att herrarna lyckats?

Jag har här skildrat och visat, hvad som efter min mening
varit det bestämmande för regeringens hållning i den viktigaste
fråga, som fjolåret gaf oss. Den har visat sig som en bolagsherrarnes
partiregering, och den har ställt sig i spetsen för det nya industriella
feodalvälde, som håller på att byggas upp i vårt land.
Det är dess synd, denna regerings synd från år 1909, och för den
synden skall den dömas af historien, äfven om en majoritet här i

Tisdagen den 25 Januari.

Nr 3.

kammaren tio gånger om skulle förklara densamma sitt djupa förtroende
och sin tacksamhet för dess åtgärder under det gångna
året.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hårnål ton:
Herr talman, mina herrar! Den siste ärade talaren har riktat en
mängd förebråelser mot regeringen för dess hållning och åtgärder
under den stora arbetskonflikten i fjol. Då dessa förebråelser framför
allt riktats mot det departement, som jag har äran förestå,
torde det vara min plikt att på dem svara. Men jag gör det, jag
bekänner det öppet, med den största motvilja. Att under så upprörda
tider som dem vi genomlefde i fjol, missgrepp, förlöpningar
och öfverord skulle förekomma, fann jag för min del lätt förklarligt.
Men det vore enligt min uppfattning bäst, om vi nu kunde söka
glömma detta för att i stället endast i minnet kvarhålla de allvarsamma
lärdomar, som dessa händelser gifvit oss litet hvar, och som
vi väl behöfva för de maktpåliggande arbeten för framtiden, som
förestå oss. För att vi skola kunna föra i land detta arbete, för
att vi med aktgifvande på alla berättigade intressen skola kunna
här i landet skapa ett sådant tillstånd, att icke det, som inträffade
i fjol — eller kanske något ännu värre — ständigt skall hänga
öfver oss, förlamande vårt näringslif och förbittrande medborgareandan,
för att detta skall kunna ske, fordras så många skarpa meningsbrytningar
och så mycket målmedvetet samarbete, att vi enligt
min uppfattning sannerligen kunde använda tiden bättre än att reta
upp hvarandra med att, som man säger, gräla om den snö, som föll
i fjol.

Men jag lär väl vara tvungen att svara herr Branting. Om jag
därvid något liårdhändt kommer att vidröra en och annan ömmande
punkt, så får han skylla sig själf.

Han talade om åtskilliga saker här. Han talade om de åtgärder,
som af regeringen vidtagits för att paralysera storstrejken genom
att sätta trafiken i gång; han beklagade sig öfver, att en utlänning,
en af hans vänner, blifvit utvisad ur riket, och det var också andra
liknande synder, som jag skulle ha begått. Dessa saker vårdar jag
mig icke om att nu upptaga till behandling. Är det så, att jag
med afseende på dem öfverträdt lag eller icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, så antager jag, att jag i sinom tid får höra af det,
och att det då blir tillfälle för mig att förklara mig. .Tåg skall
därför endast hålla mig till hufvudpunkterna i herr Brantings anklagelser.

Han klandrade regeringen därför, att den upplöst arbetsaftalskommittén,
och han tycktes vilja låta påskina, att detta skett som
ett uttryck af vrede, ett slags hämndeakt. Intet hade väl emellertid
vant meningslösare, och ingenting är i själfva verket mindre
öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Det är ju själffallet,
att man icke skulle vidtaga en så ovanlig åtgärd utan den största
betänksamhet, och särskildt gällde detta, när det var fråga om en
kommitté, som dock, då den upplöstes, hade utfört ett så verkligen
Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 3. ‘j

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(F orts.)

Tisdagen den 25 Januari.

förtjänstfullt arbete, som denna kommitté gjort. Åtgärden vidtogs
först efter långa och ingående öfverläggningar och med noga aktgifvande
på alla på saken inverkande omständigheter. Den företogs
först sedan kommittén på förfrågan förklarat sig vara på grund af
omständigheter, som äro så väl kända, att jag icke behöfver redogöra
för dem, urståndsatt att lägga sista handen vid arbetet så
tidigt, att det skulle limma vara möjligt att lägga fram förslaget
för denna riksdag. Åtgärden vidtogs endast och allenast därför, att
enligt regeringens uppfattning det var dess plikt att göra allt hvad
på den ankom för att förslag i det ämne, som blifvit kommittén
anförtrodt skulle kunna framläggas för 1910 års riksdag. Omdömet
om åtgärdens behörighet torde därför helt och hållet sammanfalla
med omdömet om befogenheten af denna regeringens uppfattning.
Och då frågar jag: hvad skulle öfverhufvud taget hafva kunnat inträffa
här i landet, som på ett mera eklatant sätt kunnat ådagalägga,
att det är hög tid, att lagstiftningen äfven till detta område sträcker
sin ordnande och reglerande hand? Storstrejken ådagalade ju, att
på detta område rådde den otroligaste osäkerhet och ovisshet. Den
ådagalade, att man knappast visste hvad kollektivaftal egentligen
var och hvad det innebar; man hade icke alls klart för sig, hvilka
rättigheter och skyldigheter, som tillkommo de krigförande parterna.
Och kollektivaftalen, dessa urkunder på hvilka fred på arbetsmarknaden
skulle fotas — huru behandlade man dem under konflikten?
Som värdelösa papperslappar. Herr Branting talade nyss så vackert
om, huru man borde låta samarbete mellan och öfverläggningar
mellan de olika parterna så småningom arbeta fram en viss praxis
och på den vägen komma till överenskommelser i stället för att
våldsamt ingripa med lagstiftning. Men var det icke så, att genom
utgången af den stora striden — den som var något inne i förhållandena
kunde ju genast från början befara och det förutsades också
redan vid stridens början, att striden skulle rinna ut i sanden —
äfventyrades, att därmed skulle rinna bort äfven den praxis på arbetsaftalsområdet,
som så småningom arbetat sig fram, äfvensom de
principer, som arbetarne och arbetsgifvarne så småningom efter så
många förhandlingar kommit till? Jag tror för min del, mina herrar,
att man skall vara otroligt kortsynt för att icke inse, att här om
någonsin var det af nöden, att lagstiftningen ingrepe och detta så
snart som möjligt. Detta har åtminstone varit regeringens uppfattning,
och detta och endast detta har varit anledningen, hvarför
regeringen vidtagit denna åtgärd.

Herr Branting nämnde något om innebörden af regeringens blifvande
förslag, att man icke kunde bedöma ett sådant hastverk o. s. v.
Skulle icke regeringen kunna våga anhålla, att omdömet om denna
sak finge anstå, till dess förslaget ligger på bordet? Det är ju för
öfrig! ett känd! förhållande, att det förslag, som regeringen kommit
till, fotar sig i allt väsentligt på kommitténs arbete, och icke, som
herr Branting sade, på något ogranskadt utkast, utan på ett förslag,
som inom kommittén, enligt hvad jag inhämtat, genomgått tre läsningar.
Strax efter det regeringen remitterat förslaget till lagrådet,

Tisdagen den 25 Januari.

Nr 3.

offentliggjordes för öfrigt ett kommittébetänkande rörande dessa Remiss af
frågor i Norge. Det kunde åtminstone icke betecknas som ett hast- statsverksverk,
ty den kommittén hade fått arbeta alldeles ostörd af någon propositionen.
»reaktionär regering». Och detta förslag öfverensstämmer likväl i ^ °r s''
väsentliga delar med det, som utarbetats af den svenska regeringen.

Det finns naturligtvis detaljer, om livilka man kan ha olika meningar.
Men de olika synpunkterna komma nog till sin fulla rätt
under debattenia här i Riksdagens kamrar. Den saken behöfver
man ej vara rädd för.

Herr Branting beklagade sig vidare däröfver, att regeringen
under fjolåret vidtagit så omfattande åtgärder för att under alla
eventualiteter kunna upprätthålla ordningen i landet och säkerställa
medborgames lif och egendom. Äfven i det fallet tror jag, att
regeringen icke gjorde annat än sin plikt, och att vidtagandet af
dessa åtgärder varit regeringens plikt, äfven om icke så särskildt
talande omständigheter förefunnits. Herr Branting sade, att dessa
åtgärder visade ett misstroende till de svenska arbetarne. Ack nej,
herr Branting, något misstroende till de svenska arbetarne hvarken
har funnits eller finnes hos mig eller regeringen. Under
den stora konflikten hade jag tvärtom tillfälle att offentligen uttala
mitt erkännande öfver stämningen bland arbetarne och det sätt,
hvarpå de uppfört sig — och hedern därför är deras, men sannerligen
icke herr Brantings. Nej, det fanns nog ett djupt misstroende
hos regeringen och ett berättigadt misstroende, men det riktade
sig icke mot arbetarne men väl mot den ledning, under hvilken de
ställt sig, nej, jag menar: under hvilken de ställts. Det är sannt,
att strejkledningen och herr Branting gång efter annan talade och
skref om det värdiga uppförande, som arbetarne borde iakttaga och
som man af dem väntade, men, samtidigt som detta stod att läsa
i den ena spalten, förekommo i den andra de mest upphetsande artiklar.
Herr Branting gaf oss nyss ett slående exempel på huru
han förfor och alltid förfar. Han sade: det är mitt hopp och förväntan,
att inga våldsåtgärder skola ske, men om de ske, då må
man sannerligen icke förvåna sig. På samma sätt förfor herr Branting
hela storstrejken igenom. Jag var i den beklagliga belägenheten,
att jag dagligen måste läsa det utmärkta organet »Svaret»,
och där fann man på ena spalten uppmaning till ordning och på
den andra upphetsande artiklar med framhållande af, att om oroligheter
och våldsamheter skulle utbryta, så kunde man sannerligen
icke bli förvånad. Det var ju så, att strejkledningen — jag vet
icke, om jag skall säga strejkledningen eller herr Branting — förklarade,
att det var alldeles onödigt, att man förstärkte polisen eller
att man hade militär i beredskap, om oroligheter skulle uppkomma;
det var alldeles onödigt, ty arbetarne hade förklarat, att de ville
upprätthålla ordningen själfva och att de tillsatt ordningsmän. Ja,
dessa ordningsmän gjorde många gånger godt, och det var många
gånger mycket fördelaktigt att ha dem. Men det var ett slags
tjänst, som de voro absolut odugliga till, men som jag för min del
ansåg mycket viktig, nämligen att skydda de arbetsvilliga, ty dem

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

ofredade de. Jag tror för öfrigt att hvar och en af Er, mina herrar,
skall erkänna, att om man skall öfverlämna ordningens upprätthållande
åt frivilliga krafter, så skall denna frivilliga polismyndighet
eller kanske jag bör säga. detta frivilliga öfverståthållareämbete väl
ändå först och främst visa, att det har aktning för lag och rätt.
Det skall vidare visa, att det har förstånd på hvad en polismyndighet
kan tillåta sig, och slutligen äfven visa, att det har något slags
auktoritet och gehör hos dem, som det skall befalla. Bland många
prof på strejkledningens brister i dessa hänseenden tillåter jag mig
erinra, med afseende på uppfattningen af hvad en polismyndighet
kan tillåta sig, om den beryktade frikortsukasen, hvarigenom man
förbjöd hvem det vara månde att här på Stockholms gator föra
fram åkdon utan skriftligt tillstånd från Folkets hus; med afseende
på laglydigheten och aktningen för lagarne, om den fortsatta energiska
bearbetning, som utfördes af herr Branting och hans vänner
för att förmå statens tjänstemän, järnvägarnes och telegrafens tjänstemän
att svika sin plikt. De hade förstås icke, dessa herrar, någon
aning om att det, att dessa personer voro tjänstemän, innebar, att
de också skulle hafva några skyldigheter. Nej, jag kan väl tro det

— det hade de icke. Och med afseende på auktoriteten vill jagthund
mycket annat endast erinra om den skandalösa dödgräfvarstrejken
här i Stockholm. Jag undrar för öfrigt, när man ser tillhaka
på det sista årets händelser, om man icke hade anledning att
befara — äfven med de bästa föresatser hos de rättänkande arbetare,
som deltogo i strejken, och som blott voro fyllda af hänförelse
för den stora sak, för hvilken de trodde sig kämpa —• om man icke
hade rätt att frukta, att det likväl skulle kunna inträffa händelser,
som fordrade de allvarligaste åtgärder? Namnen Sandö, Vinbräcka,
Malmön äro icke förgätna, ej heller bomben på Amalthea; och skottet
i Kungsträdgården hade knappast förtonat, då storstrejken började.

Herr Branting säger, vi hade ju ställt garantier. Men hvad
voro dessa garantier värda? Huru många gånger har icke herr
Branting stått här i kammaren och slagit sig för sitt bröst och
sagt, att han ej hade något ansvar för dessa människor! Men frånsedt
detta, äfven om icke så direkt talande omständigheter förelegat
för att man skulle vara på sin vakt och vidtaga åtgärder för alla
eventualiteter, så vågar jag påstå, att om regeringen accepterat herr
Brantings anbud och öfverlämnat ordningens upprätthållande åt
honom, så hade detta inneburit intet mer och intet mindre än
samhällsmaktens kapitulation. Det var ju också det, som herr Branting
ville, men det var det, som icke lyckades! Hinc illre lacrymse

— häraf dessa beskärmelser.

Och så beklagade sig herr Branting öfver, att de många polisoch
militärkommenderingarna blifvit för dyra. Jag tycker det är
något eget, att just han skall förebrå mig för det. Men ännu mera
egendomligt är, att han skall anse sig kunna förebrå mig för att
under storstrejken brännvinsinkomsterna minskades.

Herr Branting har vidare klandrat det sätt, på hvilket medlingen
utfördes. Ja, mina herrar, här kommer man ju in på ett

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

kapitel som är ganska svårt. Jag tror, att äfven de, som liksom
herr Branting icke tro, att regeringen någonsin hyser en redlig
afsikt, måste erkänna, att man här är inne på ett fält, där det var
ytterst svårt att bedöma, hvad som var klokast och riktigast.
Regeringen pröfvade förhållandet noggrant och handlade därefter,
och sedan den fattat sitt beslut, ansåg den sig böra handla följdriktigt
och konsekvent, och jag tror fortfarande, att regeringen
handlade riktigt. Herrarne veta alla, huru förhållandena här i landet
de senaste åren utvecklat sig, huruledes den ena striden efter
den andra blossat upp, den ena strejken efter den andra, lockout,
blockad, bojkott och så vidare oafbrutet, och huruledes så småningom
alltmer och mer å båda sidor den tanken börjat vakna, att ingen
annan möjlighet funnes än att gå till en afgörande kamp. Dit hade
man redan kommit på våren 1908, man stod då färdig att gripa till
vapen och till en afgörande strid, men det lyckades den gången afvärja
striden, det lyckades ehuru med stora svårigheter. Men redan
omedelbart sedan detta fredsslut var ingånget, framträdde från båda
sidor det största missnöje med. att man gifvit med sig, och föresatser
sådana som dessa började framträda: nästa gång skola vi icke
gifva med oss, nästa gång skall det gälla! Endast ett par dagar
efter det fredsslut, som vunnits med så stora svårigheter, stod herr
Branting nere i Nackarpsdalen och utstötte en stridsfanfar, hvarvid
han inskärpte hos sina trogna: det fredsslut, som ingåtts, skall icke
få bestå, utan så snart som möjligt skall det bli en strid och en
afgörande strid! Herr Branting gaf härmed signalen till, huru
striderna sedermera dirigerades under det kommande året; och så
kommo vi till våren 1909. Då stodo båda parterna bestämdt afgjorda:
nu skall det afgöras, nu skola vi vädja till vapen. Statens
förlikningsmän inledde ett omsorgsfullt och energiskt arbete för att
förebygga striden, och regeringen gjorde hvad den kunde för att
komma underfund med, huru man skulle komma till en uppgörelse,
men möttes af denna förklaring från båda sidor: vi vilja icke veta
af något ingripande, någon medling från regeringens sida, vi visa
bestämdt tillbaka detta, vi vilja gripa till vapen! Jag hade gjort
allt hvad jag kunde för att förebygga striden, men i själfva verket
var det icke utan att äfven jag inom mig trodde, att det icke fanns
någon annan möjlighet. Och så bröt den stora striden ut. Hvarför
regeringen sedan under själfva storstrejken icke gjorde någonting
för att återupptaga medlingen, ja, det är så allbekant och jag
har haft tillfälle att offentligen uttala det förut, och en sådan mängd
af Sveriges tidningar ha inpräglat och inskärpt detta, att jag icke
behöfver redogöra därför. Det var med få ord helt enkelt därför,
att regeringen ansåg det absolut nödvändigt, såvida icke de största
vådor för framtiden skulle skapas, att storstrejken folie på sin egen
obehörighet och på intet annat. Men sedan storstrejken hade misslyckats
eller sedan den s. k. rationella klyfningen, hvarigenom nederlaget
cacherades, inträffat — hvarför ingrep icke regeringen då och
tvang parterna att förlikas? Ja, mina herrar, jag undrar för det
första, om det verkligen skulle lyckats. Herr Branting talade om

Remiss af

statsverks propositionen

(Forts.)

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

en kommission med auktoritativ sammansättning. Det skulle just
vara roligt att höra herr Branting angifva ledamöterna i den kommissionen.
Min öfvertygelse, mina herrar, är, att ställningen var
sådan, att ingen kommission och ingen, eho det vara månde, skulle
lyckats frampressa den uppgörelse, som herr Branting talade om.
Regeringen uppdrog åt förlikningsmannen, allmänt aktade, skickliga
och kunniga män att återigen försöka, om de kunde göra någonting.
Regeringen vidtog ej någon annan åtgärd än denna, emedan regeringen
kommit till den bestämda öfvertygelsen att, om den stora
striden skulle medföra något godt resultat, måste man ovillkorligen
låta parterna löpa linan ut. Det tick icke denna gång hända, att
den ena eller andra parten ansåge sig af regeringen pressad och
tvingad att uppgifva principer, som den ansett för sig oeftergifliga.
Det måste vidare ske, att parterna å båda sidor genom egna erfarenheter
lärde sig inse, att de gripit till ett vapen, som var farligt
både för dem själfva och samhället, farligt för båda sidor; de måste
inse, att de dragit ett tveeggadt svärd ur skidan. Endast därigenom
kunde man hysa hopp om, att denna strid icke skulle upprepas eller
att parterna åtminstone icke skulle gripa till samma vapen i brådkastet.
Det var denna tanke, som dikterade regeringens åtgöranden
och som regeringen tillämpade konsekvent. Huru väl förstår jag
icke de varmhjärtade kvinnor och män, som allt emellanåt sökte
påverka regeringen! De .sågo olyckan, sågo allt det elände, som
denna strid förde med sig. grepos af bekymmer och ropade: Ni

måste göra slut på detta! Ja, mina herrar, när man har den plats,
som jag har, och när man betänker det ansvar, som åligger en
regering, då får man lära sig, att det finnes tillfällen, då man måste
slå döförat till äfven för sådana böner, tillfällen då man måste säga:
om man går dem tillmötes, så vinner man kanske en lättnad för
ögonblicket, men skapar en framtid, som innebär de största vådor.

Jag har med nöje begagnat detta tillfälle att inför kammaren
redogöra för den uppfattning, som i själfva verket legat till grund
för den politik, som regeringen förde under storstrejken, den politik
som så hånfullt betecknats endast som de korslagda armarnas politik.
Jag tror, att den som ser längre än blott för ögonblicket skall erkänna,
att vi handlat klokt, och på det sätt, som för samhället i
dess helhet var nyttigast.

Genom herr Brantings anförande gingo såsom en röd tråd försöken
att framställa regeringen såsom, jag tror han sade, besatt af
»reaktionärt ursinne», såsom fullkomligt oförmögen att förstå arbetarnes
sträfvanden och det stora i den rörelse, om hvilken han talade.
För herr Branting är det naturligtvis fullkomligt ofattligt, att man
kan hysa det varmaste intresse för de sociala spörsmålen, att man
kan vara besjälad af den mest lefvande önskan att kunna på allt
sätt främja arbetarnes lojala sträfvanden att höja sig själfva i intellektuellt
och ekonomiskt afseende, utan att likväl anse sig kunna
låta passera eller utan att försvara hvarje förlöpning, hvarje rättskränkning,
hvarje obehörigt anspråk blott därför att det framställes
under klassolidaritetens hallstämpel. Herr Branting har, såsom han

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

själf något själfkärt här framhållit, många gånger både i kammaren
och utanför densamma talat i de sociala frågorna förständiga ord, propositionen
framställt förmaningar och sökt lugna de upprörda sinnena. Under (Forts.)
storstrejken begicks ingen öfverilning, ingen rättskränkning, ingen
förvillelse, intet än så obehörigt angrepp på olika tänkande, som,
där det icke rent af, såsom ofta händt, haft herr Branting till upphofsman,
icke af honom främjats, försvarats och glorifierats.

Ja. herr talman, jag tror, att trots detta ironiska bravorop hvad
jag sagt är fullkomligt sant. För herr Branting — och det torde
vara skäl att ihågkomma detta, om han ännu en gång kommer
med sina milda sirentoner — finnes icke annat än ensidig, samhällsupprörande
klasspolitik.

För några dagar sedan, omedelbart efter det riksdagen öppnats,
utsände herr Branting i tidningen Socialdemokraten ett af dessa pronunciamenton,
med hvilka han en eller två gånger i veckan lyckliggör
sina trogna. I denna artikel inskärpte han hos dem, att framtidens
politik måste för hans parti och dem, som slutit sig till honom
_ hvithet han naturligtvis anser vara alla Sveriges arbetare —
blifva att tillvälla sig all makt i samhället för att kunna omskapa
samhället efter sina behof. Att det kan finnas andra behof, andra
berättigade intressen, som torde böra bestå vid sidan af dessa, för
den satsen finnes hos herr Branting ingen, resonans. Nästan samtidigt
med att jag läste dessa tirader, föll i min hand en redogörelse
för ett tal, som en annan man på en annan ort hållit under de dagar,
då herr Branting här i landet var mest sysselsatt med att utbreda
den s. k. nya moralens lära. Det var den franska arbetsministern
Millerand, äfven han en socialist, fastän han hunnit något
längre på utvecklingsskalan än herr Branting, icke blott däri, att
han är minister. Han höll ett tal till sina valmän i Paris öfvei
ämnet: Nödvändigheten af samförstånd och samarbete mellan arbetet
och kapitalet. Han inskärpte, att utan sådant samförstånd, utan
sådant samarbete är allt produktivt arbete omöjligt. Han framhöll,
att samhället icke längre kan tåla aet tillstånd på arbetsmarknaden,
som för närvarande rådde. Han sade: är det rimligt, att vi här i
staden Paris kommit så långt, att vi lefva i ett ständigt krigstillstånd
och att själfva denna stad icke kan skicka en arbetare att utföra
det enklaste gatuarbete utan att sätta två poliskonstaplar att
.skydda honom mot öfvervåld? Han förklarade, att det icke finnes
annan möjlighet till räddning ur detta elände än vaknande insikt
om, att arbetsgifvarne och arbetarne icke är o fiender utan hafva
sammanstämmande intressen, att de äro båda, såsom han uttryckte
sig, medarbetare i det produktiva arbetets tjänst. När skola vi få
höra så förståndiga ord frän våra socialistledare?

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Jag vill fästa

mig särskildt vid en punkt i statsverkspropositionen.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrar till
statsrådsprotokollet, att han med hänsyn till statskassans behof och
med kännedom om, att tullen på kaffe är vida högre i en del andra

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

(Forts.)

ftativeJL !ändei'' /Pn h7fd fa11®* är hos oss, föreslår, att denna tullsats må
propositionen. h,oja.s frjän 12 öre till 18 öre för kilogram, hvilket skulle gifva en
ökad inkomst i statskassan af 1,800,000 kronor. Det förslag, som
i detta afseende gifvits, synes mig vara af beskaffenhet, att det icke
kan anses vara tilltalande.

Den ökade kaffetullen synes mig vara för det första olämplig,
därför att den är allenast en finanstull på eu icke lyxvara. Andra
tullar på nödiga konsumtionsartiklar hafva äfven det ändamålet att
vara, såsom man åtminstone tror, skyddstullar, men så är icke förhållandet
med kaffetullen. Vi hafva nu alla vant oss vid vårt tullsystem,
så att vi ju tolerera tullar på en mängd af de oumbärligaste
konsumtionsartiklarna, men då en ny tull eller en ökad tullsats sättes
ifråga på en ganska allmän förbrukningsartikel, en vara, som från
vissa synpunkter och för vissa folklager kan anses vara snart sagdt
oumbärlig, skall det väl icke förvåna någon, om man inför densamma
ställer sig, såsom det bevingade ordet säger, undrande och spörjande.

Tullen på kaffe är för det andra olämplig därför, att den gifvetvis
kommer att tyngst drabba dem, som i ekonomiskt hänseende
tillhöra den mindre bärkraftiga delen af vårt folk. Vi hafva förut
så höga tullar för lifsförnödenheter, att det synes vara tillräckligt,
och det torde vara nog äfven för den mest varmhjärtade tullvän.
Visserligen säges det, att den föreslagna ökningen i tullsatsen, 6 öre
för kilogram, är så liten, att den knappast kommer att kännas. Men
så får man väl dock svårligen resonera. Man bör väl i stället
komma ihåg, att vi redan förut hafva en ganska kännbar skatt på
kaffe, som gifver oss redan inemot 4 miljoner kronor, äfvensom att
lefnadskostnaderna i vårt land äro så stora, att det är blott få länder,
som öfverträffa oss därutinnan. Man må erinra sig, att icke
blott statskassan, utan äfven de, som skola lämna bidrag till denna
kassa, få vidkännas de svåra tiderna, äfven om skatten utkräfves på
indirekt väg.

Den föreslagna ökningen i kaffetullen är vidare olämplig, därför
att den fördyrar en dryck, som har den viktiga uppgiften att
konkurrera med alkoholhaltiga drycker, en sak, som icke bör förbises.
Från nykterhetssynpunkt anser jag det sålunda vara oklokt att
med ökad tull i sin mån bidraga till fördyrande af den ifrågavarande
drycken. Äfven om somliga människor skulle, såsom jag nyss påpekat,
begagna kaffet nästan till öfvermått, äro dock de faror, som
däraf möjligen i ett eller annat afseende skulle komma att uppstå,
så försvinnande små mot de faror, som. bevisligen äro en följd af
öldrickandet, att man icke ens kan göra en jämförelse dem emellan
eller tala därom på samma dag.

Såsom ett af de hufvudsakligaste skälen för lämpligheten af att
öka kaffetullen har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
efter att först ha framhållit statskassans behof af ökade inkomster,
anfört, att motsvarande tullsats i en del andra länder är högre än
hos oss. Men i denna omständighet synes mig ligga en klen tröst,
då man besinnar, att lefnadskostnaderna hos oss äro, såsom nyss
sades, högre än i många andra länder. De nödvändigaste konsum -

Tisdagen den 25 Januari.

tionsartiklarne äro i Sverige dyrare än t. ex. i Danmark; spannmålen
kostar sålunda 15 å 20 procent mera i Stockholm än i Köpenhamn.
Att under sådana omständigheter ytterligare höja tullen å kaffe,
äfven om den i en del andra länder är högre än hos oss, kan icke
vara lämpligt. Vidare vet man icke, i hvilken grad kaffe förbrukas
i dessa åsyftade länder eller om man där har andra saker att tillgå
i dess ställe.

Jag förstår, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
haft icke så små bekymmer för att finna utvägar till fyllande
af statsbristen och för att få budgeten att gå ihop; men då han i
dessa sina svårigheter gripit till kaffetullens höjande, måste han
anses ha varit mindre lyckad i sina åtgöranden. Det måste finnas
skatteobjekt, som bättre lämpa sig för ordnande af budgeten, än
den för mången så vederkvickande kaffetåren. Jag hoppas därför,
att Riksdagen skall finna utvägar att i budgeten gorå sådan ändring,
att de 1,800,000 kronor, som kaffetullen genom den nu ifrågasatta
ökningen beräknas skola inbringa utöfver nuvarande inkomster af
densamma, skola blifva åtminstone för innevarande år öfverflödiga.

Herr von Schéele: Herr talman! Remissdebatten erbjuder

ett osökt tillfälle att till regeringen frambära sina bekymmer i ett
som annat, hvaraf äfven jag ber få begagna mig.

Den 17 mars 1905 utfärdades en lag om s. k. oäkta barns arfsrätt
efter moder och mödernefränder, till hvilken riksdagsskrifvelsen
den 18 mars 1903 gifvit närmaste anledning. Det utlåtande, i hvilket
lagutskottet den 7 februari förstnämnda år hemställde om Riksdagens
bifall till det i den kung!, propositionen innefattade lagförslag,
slutar med följande ord, på hvilka jag tillåter mig fästa kammarens
uppmärksamhet: »Rättssäkerheten kräfver särskilda anordningar, för
att man inom en relativt kort tid må kunna afgöra, huruvida delaktighet
i ett stärbhus tillgångar tillkommer någon på grund af
oäkta skyldskap. Detta är så mycket mera påtagligt, när man äger
lagbestämmelser, sådana som de i kung!, brefvet den 17 oktober
1778, hvilka afse att hålla hemligt, hvem som är moder till ett oäkta
barn. Man torde höft anledning ränta, att Kungl. Maj:t i samband
med förevarande lagförslag fogat anstalt om ändring i nämnda lagstadgande.
»

Med hänvisning härtill väckte jag vid följande års Riksdag motion,
att »Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kung!. Maj:t, efter utredning om sättet för sådan ändring af mom.
7 i kung], brefvet den 17 oktober 1778, att moders namn blifver
fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men till upplysning och
ledning i vissa af Kungl. Maj:t uppgifna och bestämda fall på lämpligt
sätt antecknadt, till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
utredningen kan föranleda.» De särdeles ingående debatterna om
denna sak i bägge kamrarne resulterade i en dylik anhållan hos
Kungl. Maj:t, med tillägg, att därest sådant skydd funnes ej lämpligen
kunna beredas, sagda moment och bestämmelser måtte uppbäfvas.

Nr 3.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

I denna alternativa form har ock, enligt hvad mig från sakkunnigt
håll meddelats, ärendet blifvit af Kung!. Maj:t till lagberedningen
öfverlämnadt, för att i sinom tid där behandlas. När den
tiden kommer, lär ingen kunna förutsäga, men nog dröjer det, därest
icke någon extra ordinär åtgärd vidtages. Emellertid torde årligen
tusentals barn i vårt land gå förlustiga deras mest naturliga rättighet,
hvar jämte en hithörande lagbestämmelse saknar sin af Riksdagen
såsom nödig förklarade utfyllnad; och detta trots alla offentligt och
enskildt gjorda yrkanden på snar rättelse härutinnan. Ty aldrig
lär ett föråldradt lagstadgande hafva utdömts af en allmännare och
mer välgrundad folkopinion, än här är händelsen. Hvad som vid
dess tillkomst för mer än 130 år tillbaka uttryckligen angafs såsom
orsak, nämligen faran för barnamord, existerar säkerligen icke vidare
på sådant sätt, att däraf skulle kunna berättigas ett dylikt undanhållande
af barnets rätt att få kännedom om sin bord, men väl
frammanas häraf tanken på en annan, helt visst icke mindre ödesdiger
fara, nämligen minskad ansvarskänsla hos dem, som förmedlat
en människas inträde i lifvet, utan att akta på hvilken beklagansvärd
risk ur både personlig och medborgerlig synpunkt frånvaron af
föräldravård innebär.

Finnes det för regeringen någon möjlighet att påskynda nenna
viktiga angelägenhets behandling, anhåller jag vördsamt i de mångas
namn, som saken rör, men hvilka icke själfva kunna klaga sin nöd,
att den icke måtte lämnas obeaktad. Ligger enda hindret i bristande
tjänstemannakrafter och detta förhållande kan rusas bero på otillräckligheten
i de för sådant ändamål anvisade medel, så borde efter
mitt förmenande redogörelse härför icke, såsom ju är fallet, nu
saknats.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:
Herr talman, mina herrar! Jag anser mig icke böra lämna herr
von Schéeles anförande utan svar. Han uppgaf att frågan om
ändring i eller upphäfvande af 1778 års cirkulär om barnamord
blifvit öfverlämnadt till lagberedningen för att behandlas i
samband med den revision af giftermålsbalken, hvarmed lagberedningen
nu är sysselsatt. Så förhåller sig också. Därvid har jag
visst icke varit blind för angelägenheten af, att något snarast göres
för att råda bot på de missförhållanden, som herr von Schéele talade
om. Jag har haft så mycket större anledning att taga den saken i
öfvervägande, som det föreligger icke mindre än tre kyrkomötesskrifvelser
och en riksdagsskrifvelse i ämnet. Men hithörande saker
sammanhänga så på det allra närmaste med åtskilliga frågor, som
nu skola blifva föremål för bearbetning af lagberedningen, att de
icke kunna därifrån skiljas. Jag vill i det hänseendet särskildt erinra
om den riksdagsskrifvelse, som år 1907 afläts till Kungl. Maj:t
och däri Riksdagen begärde en lagstiftning angående oäkta barns
och deras mödrars rättsställning. Det är ungefär samma sak, som
innefattas i krafvet på revision af 1778 års cirkulär. Men att vid -

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

taga en dylik revision utan att gå in på den öfriga delen af ämnet
låter sig icke göra.

Under sådana förhållanden är saken otvifvelaktigt mest gagnad
därmed, att man förfar så, som nu skett, nämligen att öfverlämna
det hela till lagberedningen. Den begärda reformen skulle icke
komma fortare fram, om den hade tagits upp inom departementet.
Lagberedningens revision af giftermålsbalken beräknas vara slutförd
på omkring tre år, och säkert är, att saken vinner på att hänskjutas
till lagberedningen. En omfattande behandling af densamma, därvid
hänsyn måste tagas till de grundsatser, på h vilka giftermålsbalken
i öfrigt är stödd, låter sig icke verkställas på annat sätt, än om
allt, som hör hit, får tagas i ett sammanhang.

Jag tror således, att regeringen genom sitt förfarande ingalunda
på något sätt satt denna angelägna lagstiftningsåtgärd å sido, utan
tvärtom, att den nu kommer att genomföras på ett sätt, som länder
till dess egen fromma.

Herr Wavrinsky: Herr talman! I en af mellersta Europas
största börstidningar lästes i slutet af förra sommaren en uppgift
därom, att Sveriges statsskuld ligger i dess järnvägar, som icke
blott förränta, utan äfven amortera de i dem nedlagda kapitalen.
Huru förhåller det sig i verkligheten härmed?

I järnvägsstyrelsens berättelse för år 1908, som nu föreligger,
uppgifves å sid. 6, att det i statens järnvägar bundna kapitalet vid
1908 års slut utgjorde i rundt tal 519 miljoner kronor. Om därtill
läggas de 5 miljoner kronor, som användts till inköp af vattenfall
för trafikbehof, komma vi upp till ett belopp af 524 miljoner. Räkna
vi härpå ränta efter 3.8 procent och 1 procent amortering, så blir
det 25 miljoner kronor. Men det öfverskott, som år 1909 blifvit
till statskontoret öfverlämnadt från järnvägsstyrelsen, uppgår endast
till 6 7, miljoner kronor, således är det här en skillnad på 18 V2
miljoner. Af de 524 miljonerna kronor är, efter en uppgift från
järnvägsstyrelsen, 348 miljoner lånemedel, 25 miljoner äro trafikmedel,
som disponerats för trafikerade banors räkning, och återstående
150 miljoner således bevillningar. Här har under årens lopp
kapital lagts till kapital, såväl vid nybyggnader som vid ombyggnader
af järnvägarne, utan att någon afskrifning ägt rum. Det
kapital, som är nedlagdt i statens järnvägar, motsvarar sålunda,
menar man, dessas verkliga kapitalvärde. Man kan dock draga i
tvifvelsmål, huruvida så är förhållandet. Men å andra sidan är det
kanske troligt, att om statens järnvägar förvaltades på annat sätt,
det vore möjligt att af dem få icke blott, såsom det här heter, fullt
ut till ränta, utan äfven till amortering. Jag skall för tillfället icke
vidare ingå på den frågan. Hvad jag här vill framhålla är att
statens järnvägar ej för närvarande lämna sådan afkastning.

Af tabellen å sid. 166 i järnvägsstyrelsens nyssnämnda berättelse,
hvilken tabell innehåller en ekonomisk öfversikt rörande statens
järnvägar för åren 1856—1908, framgår, att den s. k. afkomstprocenten
år 1906 var 4,oo, medan den år 1907 sjönk till 2,7 6 och

Remiss af

statsverks propositionen,

(Forts.)

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

år 1908 till 1,46. Med afkomstprocenten menas hvad järnvägsstyrelsen
kallar nettoinkomsten eller trafiköfverskottet — skillnaden
mellan bruttoinkomsten och driftkostnaden — uttryckt i procent, icke
af det i järnvägarna nedlagda kapitalet, utan af detta kapital reduceradt
med 34 miljoner kronor för förlagskapital, förråd och åtskilligt
annat, som undantagas.

Till samma resultat komma vi, om vi se på de belopp, som
aflämnats till statskontoret. Dessa belopp utgjorde år 1906 17,300,000
kronor, år 1907 12,350,000 kronor och år 1908 endast 5,050,000 kronor.

Hvarpå beror då denna stadiga nedgång? Icke kan den väl
bero på minskad trafik? Nej, trafiken har ju tvärtom ökats, utan
den beror därpå, att driftkostnaderna ökats i mycket .större proportion
än bruttoinkomsten. Men hvaraf kommer det sig då, att driftkostnaderna
i sin tur ökats i så hög grad? Ja, först bör man då
kanske nämna personalkostnaden, hvilken starkt stegrats under de
senare åren. Denna stegring har sin grund först och främst i löneregleringarna,
hvilka varit befogade och nödvändiga och hvarom
man blott kan säga, att om statens järnvägar icke kunde gifva sin
personal skälig aflöning, så vore denna affär säkerligen icke så skött,
som man hade rätt att fordra af densamma.

Men stegringen af driftkostnaderna beror också på något annat,
som kanske icke har rönt tillräcklig uppmärksamhet, nämligen på
den kolossala personalökning, som ägt rum vid järnvägarne. Denna
personalökning har under åren 1906—1908, alltså under två år,
varit så stor, att, såsom det uppgifves i generaldirektör Pegelows
P. M. till statsutskottets utlåtande nr 20 för i fjol, under denna tid
2,800 nya tjänster inrättats, för hvilka sammanlagda aflöningsbeloppet
uppgår till nära 4 miljoner kronor; år 1907 ökades de ordinarie
tjänsternas antal med 1,023 och år 1908 med 1,042, oaktadt detta
sistnämnda år trafikinkomsten icke ökades med mer än inemot
171,000 kronor, medan de nyinrättade tjänsterna drogo en kostnad
af omkring'' 2 miljoner kronor. Nu måste man ju medgifva, att när
trafiken ökas, är det naturligt att äfven personalen behöfver ökas.
Men det är en ganska allmänt inom järnvägsmannakåren erkänd
sanning, att denna kår redan förut var för stor, och i betraktande
af att det nu är dåliga tider, är det ju mer än någonsin nödvändigt
att rätta munnen efter matsäcken, hvadan det hade varit skäl att
tillse, att denna stegring hållits inom tillbörliga gränser, hvilket
icke synes ha varit fallet.

En uppgift i en af våra aftontidningar, där det heter, att järnvägsstyrelsen
öfverskridit den fastställda arfvodesstaten för år 1908
med 1,240,751 kronor, synes bestyrka hvad jag här sagt. Det är
icke så, att personalen vid statens järnvägar är för stor öfver
hela linjen, utan det torde nog hända, att man kan uppvisa —
och jag är benägen att sätta tro därtill — att det råder öfveransträngning
på vissa håll. men personalen är så ojämnt fördelad,
att på en mängd håll en del öfverflödiga tjänster finnas. Jag har
all anledning att efter noggrann pröfning påstå, att detta särskildt
gäller med hänsyn till det myckna mångskrifveriet. Vi ha här förut

Tisdagen den 25 Januari.

Nr 3.

haft på tal en fråga, som nära sammanhänger därmed, nämligen
frågan om bokföringen vid statens järnvägar. Det är icke blott så,
att statsrevisorerna haft anledning att klaga öfver denna bokföring,
utan vi hade äfven i fjol att behandla en motion i samma ämne af
en ledamot i denna kammare, nämligen herr Crafoord, hvilken motion
visserligen icke ledde till något kammarens beslut, men hvars faktiska
kraf dock vann det tredje tillfälliga utskottets fullkomliga
anslutning. Man var fullt på det klara med behofvet af en revision
af bokföringen, och det var endast järnvägsstyrelsens förklaring, att
början till en sådan redan var vidtagen, som gjorde, att utskottet
icke fann anledning att hemställa om en skrifvelse till Kungl. Maj:t
i ämnet. Till denna utgång bidrog äfven, att man förmenade, att
det närmast var statsrevisorerna och öfverrevisorerna, som hade
att tillse, hvad som i detta hänseende borde åtgöras. Af den berättelse,
som öfverrevisorerna afgifvit — jag passar på tillfället att
säga, att det efter min öfvertygelse skulle vara af intresse, att hvarje
riksdagsman tinge ett exemplar af denna berättelse; själ!'' har jag
lyckats få låna ett sådant — finner man emellertid, att öfverrevisorerna
gjort graverande anmärkningar mot bokföringen; och, än mer,
det upplyses där, att det besked, som järnvägsstyrelsen lämnade med
anledning af herr Orafoords motion, är något skrufvadt, minst sagdt.
rörhållandet är nämligen det, att järnvägsstyrelsen den 20 oktober 1906
tillsatte en kommitté, bestående af fem personer, tillhörande olika delar
af jämvägsförvaltningen, för att afgifva förslag i fråga om ny litterering
af inkomster och utgifter vid statens järnvägar och öfver hufvud taget
af bokföringen vid desamma. Men denna kommitté har ingenting
uträttat. »Några åtgärder för denna frågas bringande till lösning
hafva» — säga öfverrevisorerna — »icke sedan dess af järnvägsstyrelsen
vidtagits». Men järnvägsstyrelsen har likvisst förklarat,
att »en tidsenlig förändring af statens järnvägars hela bokföringssystem
står på dagordningen.» Huru _ dessa båda uppgifter kunna
förenas, är svårt för mig att förstå. Öfverrevisorerna förklara, att
utvecklingen af Uttereringssystemet, och anordningarna för att genom
detsamma erhålla nödigt statistiskt material icke sgnes hafva hållit
jämna steg med trafikens utveckling och de fordringar, som numera
måste ställas på eu kostnad sstatist ik rörande ett företag af statens
järnvägars omfång. Och öfverrevisorerna sluta med att yrka på,
»att Kungl. Maj:t täcktes åt en eller flera sakkunniga uppdraga att
utarbeta förslag till de förändringar i statens järnvägars bokföringssystem,
som efter förutgången utredning kunna befinnas önskvärda.»

I afseende å den på många håll onödigt stora personalen har
jag erhållit några upplysningar, om hvilka jag måste säga, att jag
har svårt att tro den vara öfverensstämmande med verkliga förhållandet,
af sådan innebörd äro de, och jag meddelar dem därför
endast reservationsvis. Man har sagt mig — det är järnvägsmän,
som gifvit mig denna upplysning — att till dömes vid lokomotivstationen
i Malmö sköttes före omorganisationen stallarna och trafiken
hufvudsakligen af en enda man, vanligen en lokomotivförareförman,
medan antalet af den personal, som nu under befäl af en maskin -

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

ingenjör har omsorgen om nämnda lokomotivpark, är mångdubbelt
större än förut, utan att arbetet väsentligt ökats. Samma förhållande
lär råda i Luleå.

I Kungl. Maj:ts nu framlagda proposition återkommer begäran
om nybyggnad för kontrollkontoret. Jag skall icke förneka, att ett
behof i sådant afseende förefinnes, och jag skall icke vid detta tillfälle
ingå på frågan om lämpligheten af en sådan nybyggnad i annan
mån, än att jag fäster uppmärksamheten på, att vid kontrollkontoret
finnas fast anställda 335 personer. Det må vara sannt, att det är
ett vidlyftigt arbete, som där skall utföras, men för i praktiska värf
väl förfarna personer må det väl synas vara underligt, att man icke,
i stället för att utvidga allting, någon gång kommer på den idén
att förenkla arbetssättet och söka utfinna mera praktiska metoder
för att därigenom spara kostnader och personal.

I några facktidskrifter har jag sett en redogörelse för en sparsamhetsåtgärd,
som järnvägsstyrelsen skulle vidtaga, i det att styrelsen
nämligen ärnade indraga eller begränsa personalens rätt till fribiljetter.
Förut har personalen haft oinskränkt rätt till fribiljetter
för egen del samt familjerna till 24 hushållsbiljetter. Men nu är det
meningen att begränsa denna rätt, så att antalet egna fribiljetter
per år skulle blifva högst 24 och antalet fria hushållsbilj etter högst
48. Det vill säga, att ingen tjänsteman skulle få ut mera än 24
biljetter för egen del och 48 för hushållets. Då någon inskränkning
i fråga om utlämnande af enskilda fribiljetter förut icke funnits, har
någon kontroll i det hänseendet icke behöft förekomma, men nu
måste ju en sådan införas, och kostnaden därför kan ju icke blifva
så obetydlig, då ju kontrollen skall afse hela järnvägens stora personal.
Detta synes mig vara en minst sagdt tvifvelaktig sparsamhetsåtgärd.

Det är naturligtvis för kommunikationsintressenas tillgodoseende
viktigt, att frakttaxorna afväges så, att de i hvarje fall visserligen
motsvara kostnaderna för transportarbetet, inberäknadt ränta och
amortering, men icke heller öfverstiga dessa. Frakttaxorna böra beräknas
rationellt i förhållande till järnvägens egna kostnader för
frakten och transportarbetet i dess helhet för hvarje särskild! slag
af transport.

För att finna, om så skett, exempelvis med afseende å persontaxorna
vid statens järnvägar, har jag vänd! mig till fackmän för
deras medverkan och har fått mottaga en uträkning per vagnaxelkilometer
för åren 1905—1908. Jag skall icke vid detta tillfälle
upptaga kammarens tid med att redogöra för alla hithörande detaljer,
utan jag skall blott nämna några få hufvudsiffror. I fråga om
person- och resgodstrafiken kommer denna uträkning till det resultat,
att under det att I och II klass lämnade ett plus år 1905 på 425,000
kronor och på 345,000 kronor år 1906, uppstod ett minus år 1907
på 36,400 kronor och på 1,475,867 kronor år 1908. Beträffande
III klass återigen visade det sig, att trafiken å denna klass år 1908
gaf ett plus på 2,667,402 kronor och att således III-klasstrafiken

Tisdagen den 25 Januari.

Nr 3.

genom sitt gynnsamma resultat täcker en stor del af bristen på
I- och H-klassbiljetterna.

Ännu sämre ställer sig det emellertid med resgodstrafiken, ty
där kommer man till ett minus på 6,490,768 kronor. Denna brist
beror närmast på I och II klassens resande, enär kostnaderna för
deras gods icke ens tillnärmelsevis täckas af de afgifter, som därför
upptagas.

En enkel beräkning, i hvad mån afgifterna för sofplatser motsvara
de kostnader, som dessa platser medföra för järnvägen — och
en sådan beräkning är lätt att göra — skall snart visa en hvar, att
järnvägens inkomster af sofplatserna icke motsvara utgifterna för
desamma. Det synes mig, som om man på detta område borde
kunna vidtaga en rationell förändring, som kunde lända till bättre
båtnad för trafiken. För närvarande finnes ju en taxekommitté, och
det är att hoppas, att denna kommitté skall uppgöra sina beräkningar
på rationella grunder.

År 1906 infördes hos oss en ny lokomotivtyp, den s. k. atlantictypen.
Fackmän i järnvägsförvaltningen ha sagt mig — och jag
har anledning att sätta lit till denna deras uppgift, emedan den
kommit från mycket sakkunnigt håll — att dessa lokomotiv äro
felkonstruerade. Jag har uppgift om, i hvad afseende de äro felkonstruerade.
Dessa lokomotiv — 13 till antalet — ha i inköp
kostat 68,000 kronor stycket eller tillsammans 884,000 kronor och
drogo under 1908 en reparationskostnad af icke mindre än 86,213
kronor, således nära 10 procent af anskaffningskostnaden redan under
ett af de första åren de användes. Axelbrott inträffa ofta, såsom
vi veta. Det är anmärkningsvärdt, att 30 gamla lokomotiv stå
såsom obrukbara och att af lokomotivparken 150 stycken äro mellan
50 och 30 år gamla. Det finns dessutom, äfven det anmärkningsvärdt,
40 olika lokomotivtyper, till hvilka reservdelar måste hållas.
Jag tror icke, att ett sådant system kan vara ägnadt att gifva det
bästa utbytet.

Det gäller väl som regel också, att man bör söka taga ut
kraften af lokomotiven på kortast möjliga tid, detta på grund af
teknikens framsteg. Men gör man då så här i vårt land? Skulle
någon mena, att det är svårt för oss att bedöma den saken, skall
jag be att få belysa den med en uppgift, som förekommer i Teknisk
Tidskrift i en artikel, författad af en af statens järnvägars egna betrodde
män, nämligen byrådirektör Ivar Wirgin. I denna artikel
visar han, bur man gjort försök med en ny loktyp, som gått från
Malmö till Katrineholm utan ombyte och återvändt nästa dag, och
därpå säger han: »Denna egenskap, att kunna användas i lång oafbruten
tjänstgöring, är ur ekonomisk synpunkt mycket fördelaktig, i
det att härigenom en väsentlig minskning kan göras i antalet lokomotiv,
som dagligen behöfver klargöras för snälltågstjänst, hvilket
vill säga besparing i antalet lokomotiv, i antalet uppeldningar och
i putsningsarbete, hvarjämte till följd af minskade upphettningar och
afkylningar pannorna mera skonas». Man skulle häraf kunna draga
den slutsatsen, att våra lokomotiv användas på det sättet. År detta

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen (Forts.

)

Tisdagen den 25 Januari.

nu verkligen förhållandet? Jag ber då att få nämna, exempelvis,
att i snälltåget Malmö—Stockholm göres lokomotivbyte i Alfvesta,
i Nässjö och i Katrineholm, oaktadt att från sistnämnda ställe icke
återstår mer än 2 s/4 timmar af den 12 timmar långa resan till slutstationen,
Stockholm. Detta tillvägagångssätt synes mig fullständigt
svära mot den princip, som järnvägsstyrelsen själf uppställt. Ser
man på, hur mycket våra lokomotiv användas, hur man gör bruk
af dem i tid, för att de icke skola stå och föråldras, visar det sig
vid en sådan beräkning, enligt de tabeller, som här föreligga och
som återfinnas på sid. 74, att de 13 lokomotiven af den typ, hvarom
jag här nyss talat, under år 1908 haft ett sammanlagdt antal tjänstetimmar
i tågtjänst af i det närmaste 25,000. Delar jag upp tjänstetimmarnes
antal på lokomotiven, så finner jag, att de gått i tågtjänst
inemot 2,000 tjänstetimmar hvardera eller, närmare bestämdt,
endast 5 timmar och 20 minuter per lokomotiv och dag. Anledningen
härtill är väl att söka dels i distriktsindelningen och dels i
de felkonstruktioner, om hvilka jag förut talat, bland annat för små
tendrar och för små oljekoppar, som försvåra långa resor.

Jag har med detta velat gifva några exempel på, huru järnvägsförvaltningen
synes brista i nödig omsorg vid anskaffning och
utnyttjande af den dyrbara materielen.

I en tid då, såsom nu, Kungl. Maj:ts regering måste se sig om
på alla håll efter skatteobjekt för att fylla statsverkets behof, synes
det mig vara en bjudande plikt att, där det finnes tillgång för statsverket,
se till, att denna tillgång utnyttjas på bästa sätt och i största
möjliga utsträckning genom en omsorgsfull förvaltning, och detta
gäller särskildt ett så stort verk som statens järnvägar, det största
industriella företag i vårt land. Då omorganisationen vid järnvägsförvaltningen
infördes, så skedde det efter principen centralisation i
ledningen och decentralisation i förvaltningen, och därmed afsåg man
ju att vinna en fullt affärsmässig utöfning af statens järnvägsdrift.

I det kommittébetänkande, som låg till grund för Riksdagens
beslut, då den gick med på en omorganisation enligt de principer,
som jag nu angifvit och h vilka jag anser vara fullt riktiga, finner
jag följande anmärkningsvärda uttalande: »Genom utflyttning, på
sätt ofvan angifvits. till distriktsförvaltningarnas själfständiga handläggning
af ärenden, som hittills afgjorts i styrelsen, skulle distriktsförvaltningarna,
inom ett betydligt utvidgadt befogenhetsområde,
erhålla en sjelfständighet, som skulle kunna fullt motsvara en
sådan instans inom jämvägsförvaltningen. Den arbetsbörda, som
genom handläggningen af löpande ärenden nu betungar styrelsens
chef och ledamöter, skulle i icke oväsentlig grad minskas,
utan att distriktsförvaltningarnas arbete därigenom komme att ökas».
Det synes mig som om de förhoppningar, som ställdes på omorganisationen
i detta hänseende icke komma att fyllas. En officiell
uppgift från järnvägarna, hvilken jag har i min hand, visar, att
kostnaden enbart för kungl. järnvägsstyrelsen under åren 1906—
1908, växt med omkring en miljon kronor. Man skulle i stället
väntat en besparing. Jag vet inte, om detta förhållande beror därpå,

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari. [ 33

att de 16 byrådirektörerna hvar för sig behöfva en stab liksom
äfven ökadt utrymme, eller huruvida den tendens till många tjänstemän
och litet arbete, som i flera branscher af järn vägsförvaltningen
tyckes gjort sig gällande, härvidlag spelat in. Utan att hafva i
ögonsikte att klandra särskild! den nu sittande järnvägsstyrelsen —
järnvägarnas förvaltning har gått i samma spår i lång tid — vill
jag dock såga, att det synes mig vara nödvändigt, attKungl. Maj:t
tillser, huruvida det system vid statens järnvägars förvaltning, som
följes, motsvarar de fordringar, som böra ställas på en stor, modern
affärsrörelse, och, sedan omorganisationen nu hunnit något verka,
pröfvar, huruvida de förhoppningar, man ställde på densamma, verkligen
uppfyllts eller i annat fall grundligt söker utreda, hvad som
därvidlag brister och söker råda hot för dessa brister. En sådan pröfning
af det ärende, som jag härmed tagit mig friheten andraga för
kammaren, synes mig ju nu, i denna de nedgående konjunkturernas
tid, vara mer än någonsin påkallad.

Herr vice talmannen, som härefter öfvertog ledningen af kammarens
förhandlingar, gaf på begäran ordet till

Herr Kronlund: Herr vice talman, mina herrar! Det är ju
alltid af intresse att höra den förste ärade talarens varma, förledande
vältalighet, fastän jag må säga, att den i dag icke verkade
fullt så öfvertygande som vanligt. Jag och helt visst de allra flesta
bland oss kunna mycket väl instämma i den beundran han uttryckte
för arbetarmassornas sammanhållning, disciplin och laglydighet i allmänhet,
hvad ordningen beträffar. Jag kan likaledes instämma med
honom, att dessa Akarpslagar hafva i tid och otid användts under
det förra året, och jag tycker nästan, att det ibland tyder på litet
ovist tjänstenit. Jag kan likaledes med honom instämma däri, att storstrejken
varit af fredlig natur, men jag kan icke instämma med honom,
då han säger, att den i hela sin utsträckning var af laglig beskaffenhet.
Det verkar nästan en smula öfverraskande att höra herr Branting,
med storstrejken och dess Övergrepp som bakgrund, klaga öfver inskränkningar
i den medborgerliga friheten. Man skulle tro, att dessa
klagomål voro adresserade till hans eget parti eller åtminstone till
arbetarledningen, men nu voro de adresserade till myndigheterna.
Om man tänker på storstrejkens första dagar här i Stockholm, föreföll
det snarare som om vederbörande i palatset uppe vid Slottsbacken
midt emot slottet hade slumrat in en smula i stället för att
vara alltför nitiska och vaksamma. Då nu så beklagligt är, att
samhället saknar medel att tillräckligt energiskt ingripa i dessa stora
kraftmätningar, så måste ju storstrejken anses lika tillåtlig som
lockouten. Om man ser denna lockout i bakgrunden af de lokala
tvister, som föranledde densamma, vore man ju frestad att säga, att
det är förkastligt och oklokt att tillgripa ett sådant tungt vapen, ett
vapen, som så orättvist härd! drabbar mångtusende arbetare och
som, drifven till sin spets, gått på flera sätt utöfver humanitetens
gränser.

Andra Kammarens Prat. 1910. Nr 3.

Kemist af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

Jag vill bara peka på dessa lockoutade arbetare, som vid vinterns
inbrott afhysts och utdrifvits från sina lägenheter, från sina
hem. Jag vill bara erinra om dessa kontrakt, hvarigenom arbetare
lingo förbinda sig att utträda ur sina organisationer, och att
icke ge något bidrag åt sina kamrater inom andra led. Det är kontrakt,
som visserligen kunna förklaras som konsekvens af stridsläget,
men som dock måste anses gå bra nära gränsen för aftalsbrott.
Arbetsgifvarne, som så häråt beklagat sig öfver aftalsbrotten af arbetare,
borde dock iakttaga ytterlig försiktighet, så att de icke
själfva ens tangera gränsen till aftalsbrott. Men såsom enda plausibla
förklaring till denna lockout står ju denna ständiga oro på
arbetsmarknaden, dessa strejker, därvid löneskrufven hufvudsakligen
kommit till användning. Att denna löneskruf varit af behofvet påkallad
med hänsyn till dyrtidsläget i vårt land, är jag den förste
att villigt erkänna, men löneskrufven har flitigt användts just under
den senaste tidens lågkonjunktur, under den senaste tidens depression,
då sannerligen konjunkturerna icke varit sådana, att de rimligtvis
kunnat föranleda till någon löneförhöjning. Under år 1908 etablerades
sålunda 226 strejker, däraf ej mindre än 121- afsågo- löneförhöjningar,
och dessa förpostfäktningar fortsattes 1909, det ena aftalet
efter det andra uppsades af arbetarne med löneförhöjningar till mål.

Herr Branting säger nu om storstrejken, att den var laglig.
Ja, om den hade hållit sig inom den ekonomiska intressestridens
sfär, så skulle jag fullkomligt med honom delat den åsikten. Men
storstrejkens tunga artilleri riktade sin eld äfven mot tredje man,
mot den utomstående fredliga åskådaren. Det var icke alldeles så
fredligt och lugnt, när arbetarledningama på många ställen i vårt
land konstituerade sig såsom veritabla fastän fredliga revolutionstribunal
och etablerade ett veritabelt hunnerkrig, där man tycktes
vilja omgestalta rättssamhället till ett socialistiskt tvångssamhälle
med en efter dess krigföring lämpad stridsmoral. Herr Branting säger,
ja, det var ju bara så, att spårvägarna stannade i Stockholm. Nej,
hufvudstaden förvandlades helt enkelt till en belägrad stad. Den
regelbundna lifsmedelstillförsehi afskars, man beröfvades de vanliga
kommunikationsmedlen, man beröfvades möjligheten att ens på
tillbörligt sätt sörja för sjuka och döda. Det var mot ett sådant
sätt att föra striden, som hvarje samhällslydig medborgare opponerade
sig. Man försökte hämma det upplysningsmedel, som mer än
någonting annat är den stora allmänhetens egendom, nämligen pressen,
och införde en för den socialdemokratiska ledningen lämpad tryckfrihetslag
åsyftande att sprida ett behagligt ljus öfver händelserna.
Man sökte genom en skördestrejk äfventyra årets skörd för landtmännen,
hvaraf Sveriges välstånd dock ytterst beror, och man sökte
slutligen att på allt sätt locka och tubba en hel stor tjänstemannakår
att svika sina plikter. När detta misslyckades, hörde man en af de
ledande männen bland socialdemokraterna förklara eller ursäkta detta
misslyckande med, att det berodde på bristande upplysning.. Ja,
man kan af ett sådant yttrande nog förstå, att god vilja, ej
kommer att fattas hos vederbörande att sprida en sådan upplysning

Tisdagen den 25 Januari. 35

i syfte att i ett visst gifvet ögonblick förmå en stor tjänstemannakår
att svika sina plikter.

Om man bär följt denna strid litet grand i pressen, förefaller
det egendomligt, då man hört just de ledande männen bland socialdemokraterna
fälla yttranden som tyda på, att de själfva stått tveksamma
om storstrejkens ändamålsenlighet. Hvarför då icke ha mod
att reagera mot storstrejken, ha mod att söka afblåsa dessa lokala
strider, som orsakade lockouten, eller åtminstone att hålla storstrejken
inom vederbörliga gränser, samt att med jämnmod bära en motgång
och förebråelser från eget parti hellre än att iscensätta denna jättestrid,
denna snart sagdt generalmönstring till Ragnarök, däraf så
mycken nöd, så mycken arbetslöshet och så mycket elände framgått,
och där resultatet af striden stått i så skriande missförhållande till
insatsen från arbetarnes sida.

Att under en så stor ekonomisk-social kamp, som bär är
fråga om, excesser och förlöpningar kunna begås är ursäktligt; den
enskildes aftalsbrott, försyndelserna mot tredje man, ja, till och
med mot samhället måste ses i en förmildrande dager såsom tillkomna
under stridens hetta. Men hvad man har svårt att förstå är, att
dessa aftalsbrott icke allenast tolererats af arbetarledningen utan till
och med anbefallas, till och med i arbetareklassens namn förklaras
moraliskt berättigade, förklaras vara handlingar af rättfärdighet och
af en högre moral. Man tviflar, om det verkligen är fullt allvar i
dessa förklaringar, och undrar, om desamma icke fastmer utgöra ett
slags betäckning för aftalsbrotten. I allt fall påminner denna moral
dock, tycker jag, bra mycket om Ignatius Loyola. Det ligger dock,
mina herrar, upplösning och rätthafveri i detta, och den kan väl
aldrig blifva grundstenen i en ny samhällsbyggnad, till och med om
den skall formas efter socialistiskt recept, ty det ligger upplösning
och rätthafveri i denna moral, och rätten måste väl ändock hafva
någon plats äfven i den socialistiska framtidsstaten.

Den strid, som här försiggått, har ju lämnat djupa märken hos
vårt folk och den har visat många mörka fläckar i vårt samliällslif.
Den har tillika visat oss nödvändigheten af att utan dröjsmål infria
de stora och rika reformlöften, som vi ännu ha bara på papperet.
Den har visat oss också, att staten måste ha maktmedel i sina händer
för att kunna ingripa i dessa strider. Det relativa välståndet i
många arbetarehem, den samhälleliga fred, de goda grundvalar för
vårt ekonomiska lif och vår industri som år, ja årtiondens samfällda
arbete skapat, kunna genom en enda dylik konflikt gå förlorade för
en lång tid framåt.

Äfven om jag nu icke anser, att regeringen borde ha medlat
på det stadium, herr Branting påpekade, kan jag dock icke underlåta
att uttala den åsikten, att om regeringen vid den tidpunkt den
medlade, ingripit mera effektivt och mera verksamt, den möjligen
hade kunnat förhindra stridens förlängning. Auktoritativa personer,
som herr civilministern nyss letade efter, tänker jag nog skulle ha
funnits i detta stridens ögonblick och sådana, som äfven varit villiga
att medverka till fredens uppnående. ,

Nr 3.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

.Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

Slutligen vill jag icke på sätt herr Branting gjorde på förhand
uttala mig om förslaget till arbetsaftalslagstiftning, förrän jag sett
det, men jag vill dock uttrycka den förhoppningen, att arbetsaftalslagstiftningen
först och främst sätter maktmedel i händerna på samhället,
så att det må kunna ingripa i dessa strider och trygga arbetsfreden,
och för det andra, att aftalslagstiftningen blir byggd pa
full och opartisk rättvisa mot båda parterna.

Herr Branting var lite stygg mot den borgerliga pressen. Ja,
mina herrar, man kan ju medgifva, att man å ömse sidor sett med
färgade glasögon, men innan man uttalar sådana omdömen, som hen
Branting nu gjort och som han ofta framställt inom vida kretsar
äfven i främmande länder, så bör man väl ändock ha företagit någon
själfrannsakan på eget håll. Man har ju där äfven under stridens
allra sista skeden, då kapitulationen var färdig, pell då man såg, att
hela slaget var förloradt, sett dessa oupphörliga försök från den
socialdemokratiska pressens sida att inge arbetarna den föreställningen,
att allt hade gått bra, att ingenting förlorats. Den 31 augusti
telegraferar herr Herman Lindqvist på landssekretariatets vägnar
till en tidning i Amerika — det har jag nu sett i tidningspressen
— bland annat, att ställningen fortfarande var god, och att leden
fortfarande voro obrutna. Den 1 september undertecknades dock
kapitulationen af herr Lindqvist, och den 3 eller 4 september fick
man meddelande i pressen, att omkring 60,000 arbetare återgått till
arbetet. Detta är ju dock en sangvinism, som i någon mån närmar
sig det otillåtna. Vi minnas mycket väl, hur herr Branting utomlands
betitlade den borgerliga svenska pressen med t. ex. ordet presspack.
Man har i en socialistisk tidning sett en insändare, som betecknade
en del af den borgerliga pressen som nidskrifvande lögnare,
tjutande hyenor o. d. Jag vädjar till herr Branting, om man med
detta för ögonen kan på socialdemokratiskt håll fälla dylika härda
förkastelsedomar öfver den borgerliga pressen. Äfven där borde man
väl åtminstone lämna något erkännande åt den ärliga öfvertygelse]!,
och jag tror, att åtminstone många af de tidningar, som från socialdemokratiskt
håll bedömts så härdig säkerligen endast uttalat sin
ärliga öfvertygelse.

Herr Schotte: Herr vice talman, mina herrar! Det tillfälle,
som i dag erbjuder sig till några allmänna betraktelser öfver vår
statshushållning, borde kunna begagnas till en allvarlig själfrannsakan,
påkallad ej minst nu, när yi uppenbarligen stå inför en ny utveckling
i vår skattepolitik. Äfven om denna utveckling icke i allo
skulle gå efter de riktlinjer, som herr finansministern i den nu föreliggande
statsverkspropositionen anger, någonting hvarpå jag i dag
ej vill närmare ingå, är det dock uppenbart, att inom den närmare
framtiden åtskilliga afsevärda ändringar rörande beskattningsförhållandenas
karaktär och anordning skola komma till stånd, förändringar,
som äro af den natur, att de sedan böra en tid framåt orubbade
bibehållas och verka.

Det prekära läge, hvari statens finanser vid förevarande stats -

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

reglering uppenbart befunnit sig, och den omständigheten, att skatteskrufven
med hvarje år allt hårdare åtdrages för det tålmodiga svenska
tolket, borde vara ägnade att låta sparsamhetens snart bortglömda
dygd mer än hittills komma till sin rätt och framkalla allvarliga
föresatser i denna riktning för framtiden. I stort sedt ha vi uppenbarligen
kommit nära gränsen för vår skatteförmåga, och det kan
ej hjälpas, att, när man blickar tillbaka på vår statshushållning och
vår skattepolitik under de senare åren, man får ett intryck af planlöshet
och till och med lättsinne.

Yi minnas val alla, att åtskilliga förhoppningar för statshushållningen
knötos vid protektionismens införande i vårt land, och
några af de nuvarande ledamöterna i demia kammare voro ju också
med på den tiden och gåfvo uttryck åt eller instämde i de förväntningar,
som den tiden voro så allmänt utbredda bland protektionisterna.
Jag tror också, att man den tiden på allvar hyste sådana
förhoppningar, och att tanken att med det påräknade växande öfverflödet
i statskassan bereda stadigvarande förmåner åt de klasser i
samhället, som tyngst drabbades af de nya tullbördorna, hade mycken
resonans, åtminstone i denna kammare. Yi ha ju också kungsord
på den tanken. Man afsåg därvid främst ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem likställda samt bidrag till kommunerna för
lindrande af deras utgifter till fattigvård, skolväsen och dylikt. De
löften, som då uttalades, stå i stort sedt ännu i dag oinfriade —
frånsedt grundskatteafskrifningen, som ju redan då kunde anses vara
en skäligen mogen frukt. Några af löftena ha omsatts i förslag,
som dock afvisats hufvudsakligen af medkammaren, såsom ålderdoms-
och invaliditetsförsäkringsförslaget. Andra ha helt skjutits
åt sidan, allt under det behofvet, ja, nödvändigheten af dessa löftens
infriande växt med hvarje år som gått. Ty det torde vara uppenbart,
att, med de hos oss alltjämt växande lefnadskostnaderna och
svårigheten för alla och enhvar att draga sig fram, med den för
närvarande rådande disproportionen mellan industriens afkastning
och löneanspråken samt mellan lönerna och lönernas köpkraft —
därmed är ej sagdt, att denna disproportion alltid rätt afläses — det
gäller för samhället att med de åtgärder, som härutinnan kunna stå
till buds, söka göra arbetarens ställning mindre oviss och bereda
ökadt skydd åt honom vid arbetslöshet, vid sjukdom och på ålderdomen.
Det måste väcka allvarliga tankar till lits, då man finner
eller anar, att möjligheterna till dessa åtgärder, till denna skyddspolitik
med hvarje år snarare aflägsna sig än närma sig, då man
ser, hur miljonerna rulla utan att tillräckligt åtgöres för de verkliga,
genomgripande reformer, som erfordras för att i någon män
fylla den gapande klyftan i det moderna svenska samhället, för att
i någon män utjämna klasskillnaden samt förminska oförståelsen och
bitterheten mellan samhällsklasserna.

Från och med år 1890 till och med år 1909 hafva i tullinkomster
tillförts den svenska statskassan i rundt tal 1,000 miljoner
kronor. Om under hvart och ett af dessa år afsatts ett så blygsamt
belopp som 10 procent af denna inkomst, så skulle i närvarande

jRemiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

stund, frånsedt alla ränteinkomster å dessa afsättningar, ett belopp
af 100 miljoner kronor stått oss till buds, ett belopp som varit mer
än tillräckligt för att t. ex. garantera den nuvarande generationen
möjlighet att komma in under en betryggande invaliditets- och ålderdomsförsäkring.
Det kan väl anses för sannolikt, att, om den vid
det protektionistiska systemets början tillsatta s. k. öfverflödskommittén
— en kommitté, hvilken, såsom vi ju alla veta, icke kom
till några praktiska resultat — fallit på den idén att väcka ett
dylikt förslag om afsättning från tullmiljonerna, det icke varit omöjligt
att genomföra detta på ett sätt, som kommande Riksdagar skulle
hafva respekterat.

Men nu har under »det nya systemets» tid icke blott förbrukats
de 1,000 miljonerna från tullarna - afsättningen under årens lopp
af tillsammans 25 miljoner kronor till arbetareförsäkringsfonden frånsedd
— man har också på det mest kännbara sätt skapat nya
skatter. Brännvinstillverkningsafgiften ger nu nära 90 procent mer
än för 20 år sedan; 19 miljoner kronor uttagas i sockerskatt, 8
miljoner kronor i malt- och punschskatt och 16 miljoner i inkomstskatt
- allt skatter, som man knappast visste af, innan också tullmiljonerna
börjat att flöda i statskassan. Med betydligt ökade stämpelskatter
— vi hafva ju fått emissionsstämplar, fondstämplar, växelstämplar,
och hvad det allt heter - med femdubblade inkomster af
statsskogarna, med tilläggsbevillningar, extra inskomstskatt o. s. v.
har statskassan under denna tid måst riktas. Budgeten har blifvit
en sannskyldig Moloch, som årligen måst matas med nya skatter i
stor omfattning, skatter som dessutom i allt för hög grad uttagits
på den indirekta beskattningens väg.

Om vi se på statsskulden — jag följer härvid de uppgifter som
i rikshufvudbokens kapitalkonto gifvas angående de fonderade statslånen
och deras amorteringsfond — så uppgick denna år 1888 till
262 miljoner kronor, men år 1908 till 515 miljoner kronor. Det är
sålunda en stegring på nära 100 procent. Och dock voro en gång
förhoppningarna stora, att med tullsystemets införande afbetalningar
skulle kunna göras på då befintlig statsskuld. Inom parentes må
anmärkas, att, så vidt jag kan finna, det i statsverkspropositionen
icke förekommer någon uppgift om Sveriges samlade statsskuld, vid
den budgetstermin, hvarom nu är fråga. Det förekommer visserligen
åtskilliga mångtydiga sifferuppställningar från riksgäldskontor^; men
jag må bekänna, att de äro af den beskaffenhet, att jag icke af
dem kunnat komma till någon full klarhet med afseende å rikets
gäld. Kanske är det flera af kammarens ledamöter än jag, som förgäfves
sökt komma till klarhet i dessa förhållanden, och då torde
det vara ett önskemål, om dessa öfversikter kunde för framtiden
förses med några kommentarier, som göra det lättare att förstå och
komma till uppfattning om nu berörda förhållanden.

Den skuldbörda, som den svenska staten numera bär på, blir
också så mycket tyngre, som ännu för ett tiotal år sedan räntor
och amortering af denna skuld kunde bestridas med statsjärnvägarnas
trafiköfverskott. Nu erfordras lika mycket till af andra medel

Tisdagen den 25 Januari.

Nr 3.

för att förränta och amortera statsskulden. En föregående talare
har ju äfven i detta afseende meddelat ganska belysande och tänkvärda
siffror. Ser man nu efter, hvartill man användt de ofantliga
medel, som under de två senaste årtiondena uttagits ur det svenska
folkets skattdragare — jag frånser här alldeles, hur kolossalt
äfven den kommunala skattebördan ökats under samma tid; äfven den
har haft prägeln af ett visst storhetsvansinne, som synes oskiljaktigt
från senaste tiders offentliga Sverige — så är det själfklart, att
många goda och nyttiga ändamål främjats, och att vi med berättigad
tillfredsställelse kunna på olika områden visa på framsteg, som i
hög grad främjats af staten med kraftiga och dyrbara uppoffringar.
Men ganska medvetet hafva också tullinkomsterna fastlästs vid
stadigvarande statsutgifter.

Att dessa utgifter till väsentlig del varit inriktade på det förut
försummade försvaret, torde hafva varit i mycket påkalladt; men
många torde vara ense med mig därom — och jag tror, att den
stämningen mer och mer breder ut sig i landet — att vi härutinnan
gått vida längre än vår finansiella ställning i själfva verket medgifvit.
Det har också gått längre med utgifter, än man afsett; det
har oftast visat sig, att de verkliga utgifterna för en viss organisation
eller ett visst ändamål på detta område i allmänhet ansenligt
öfverstiga de förespeglingar, som gjorts. Detta har äfven hört till
»systemet».

Det skall icke förnekas, att regeringen i år, under tvånget af
de bistra tiderna, iakttagit försiktighet med afseende å försvarsutgifterna,
hvarmed jag dock icke vill hafva sagdt, att icke ändå
besparingar därvidlag kunna rekommenderas till statsutskottets öfvervägande.
Men denna försiktighet har uppenbarligen icke sin grund
i känslan af att vi redan nått, ja till och med öfverskridit, gränsen
för vår skatteförmåga, utan föranledes uteslutande af de mer än
vanligt stora svårigheterna att få budgeten att gå ihop. Detta
framgår af åtskilliga uttalanden af statsråden; och det är äfven i
öfrigt klart, att redan till nästa års riksdag en förhöjning af försvarsbudgeten
åter skall föreslås och att nya försvarsutgifter, sannolikt
af stor omfattning och äfven af omtvistad beskaffenhet, då
komma att föreläggas Riksdagen och, som jag antager, också att
genomdrifvas.

I årets statsverksproposition har ju herr finansministern åter
anlitat samma divisionsprincip, som han redan förut med sådan förkärlek
häfdat; och har han således gått både den direkta och den
indirekta beskattningens väg. Jag yttrade nyss, att den indirekta
beskattningen hos oss anlitats i alltför stor omfattning. Gärna må
det medges, att det är svårt att vinna en fullt tillförlitlig jämförelse
rörande proportionen mellan direkta och indirekta skatter hos oss
och i andra länder. Vid fjolårets riksdag anfördes några dylika jämförelser,
hvilka jag emellertid tror snarare vara till vår favör med afseende
å nämnda proportion än tvärtom. Säkert är, att det icke blott
är England, som visar en högre proportion af direkta skatter i förhållande
till indirekta än vårt land, utan så är jämväl förhållandet

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

med Italien och sannolikt äfven med Tyskland och Österrike, medan
däremot Frankrike har ungefär samma proportion som vi, och Ryssland
egentligen är det land, som har en afsevärdt ogynnsammare
proportion mellan direkta och indirekta skatter än vårt land.

Den indirekta beskattningen hos oss är särskildt tryckande därigenom,
att den i så hög grad hvilar på rena lifsfömödenheter, på
spannmål och mjöl och kött och fläsk. Enligt en uppgift i »Handwörterbuch
för Social-Wissenschaft», hänförande sig till 1906 och
1907 års siffror, utgjorde de rena lifsmedelstullarna i procent af alla
tullar: 1 procent i Holland, 8 procent i Belgien och Österrike, 9
procent i Danmark, 12 procent i Norge och 17 procent i Spanien,
medan procenttalet hos oss anges till 23. Det är egentligen blott
Tyskland och Italien, som härvidlag uppvisa högre procentsatser än
vårt land.

Det hade varit önskvärdt, att någon stegring af konsumtionsskatterna
icke nu hade förekommit. Hvad som härutinnan möjligen
ytterligare kan tänkas ifrågakomma, det behöfves ovillkorligen till
några af de sociala ändamål, som vi måste genomföra, som vi måste
skaffa pengar till; och det är lyckligt, att genom uttalanden, som
väl få anses heliga, åtminstone tobaksskatten eller tobaksmonopolet
kommer att reserveras för ålderdoms- och invaliditetsforsäkringen.
Men jag tror, att, när nu finansministern ovillkorligen vill ha en ny
eller mera utvecklad indirekt skatt till de direkta, han föreslagit,
han icke varit synnerligen lycklig i valet med att upptaga
ökning af kaffetullen. Jag frånser nu alldeles, att anmärkningar
kunna göras mot själfva tullsatsen, hvilken ju skulle blifva lika för
bättre och sämre kaffe, för dyrare och billigare vara, äfvensom mot
det sätt, hvarpå de retroaktiva bestämmelserna äro meddelade. Det
är en alldeles särskild hänsyn, som jag för min del anser främst
borde hafva hindrat en höjning af kaffetullen, den nämligen, att
sänkningen af denna tull just i och med protektionismens införande
gafs som ett, låt vara än så ringa, vederlag för lifsmedelstullarna.
Det hade varit lyckligt, om åtminstone icke alla de löften, som
gåfvos vid det »nya systemets» intåg i vårt land, visat sig vara
bristande såpbubblor. Jag vågar därför uttala den förhoppning, att
Riksdagen skall kunna i budgeten göra besparingar, så att denna
tull blir obehöflig för statsregleringen; och jag vill därvidlag särskildt
framhålla, att det skulle vara olämpligt, om bevillningsutskottet,
såsom förut i liknande fall har skett, skulle för Riksdagen framlägga
frågan om kaffetullens ökning, utan att det förut någorlunda konstaterats,
huruvida och i hvilken omfattning besparingar i statsbudgeten
genomförts, besparingar som skulle kunna göra kaffetullen obehöflig.
Det vore därför enligt min mening önskligt, att kaffetullen blefve
bland de sista ärenden, som Riksdagen Ange att afgöra, i stället för
att framdrifvas till behandling, innan man känner, i hvilken omfattning
besparingar på statsbudgeten kunnat ske. Jag vågar därför
uttala en vördsam hemställan till bevillningsutskottets ledamöter i
denna kammare att ägna de nu berörda synpunkterna uppmärksamhet.

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Jag har med hvad jag här yttrat velat gifva uttryck för de
bekymmer, som vår statshushållning och vår finanspolitik under de
senare åren måst väcka, äfvensom för den meningen, att statsutgifterna
böra begränsas inom de inkomstkällor, som vi nu hafva, rättvist
utnyttjade och rationellt begagnade.

Väl må vi för ett speciellt ändamål anlita ytterligare någon
konsumtionsskatt; och det är nyss påpekadt att vi ha att motse eu
sådan med afseende på tobaken, men en dylik skatt kommer man,
med hänsyn till det ändamål för hvilket den reserverats, säkerligen
att med lätt hjärta finna sig i. I stort sedt måste dock vår skattepolitik
gå ut på att minska konsumtionsskattema och deras tryck.
Vi må också med all makt sträfva efter att till fromma för viktiga
sociala reformkraf ändra den nuvarande proportionen af utgifter
för olika ändamål. Allenast med ett kraftigt inslående på den vägen
skola vi kunna med hopp om någorlunda framgång i vårt arbete,
stärka vår inre försvarskraft och binda fast åtminstone några af
de murhvarf i samhällsbyggnaden, som nu ligga skallrande öfver
hvarandra. Hoppet härom knyter sig — jag kan, trots herr civilministerns
försäkringar nyss, icke säga till den nuvarande regeringen
— utan till den nya ordning, som snart skall inträda med andra
grunder för Första kammarens sammansättande och de hundratusentals
nya valmän, som inom kort fylka sig kring valurnorna. Det
vore kanske icke så alldeles obefogadt, att äfven vi, de nuvarande
ledamöterna af Riksdagens båda kamrar, ett ögonblick tänkte på den
med sannolikhet icke aflägsna dag, då vaktombytet i kamrarna
skall äga rum.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna,
yttrade:

Grefve Raoul Hamilton: Äfven jag nödgas vid detta tillfälle
yttra några ord i ett ämne, som icke fångar intresset i lika hög grad
som de sociala frågorna, nämligen skattespörsmålen.

Säkerligen kunna vi med tillfredsställelse emotse det af herr finansministern
förebådade förslaget att sammanföra bevillningen med inkomstskatten
och således lägga äfven denna på progressiv grund, för
så vidt förslaget kommer att taga tillräcklig hänsyn till de mindre
inkomsttagarnes och de mindre jordbrukames intressen. Däremot
kommer det att väcka misstämning inom vida kretsar, att innevarande
års Riksdag icke får pröfva ett regeringsförslag rörande en rättvisare,
en jämnare fördelning af de skattebördor, som äro upptagna på den
kommunala budgeten, men utgå för statsändamål. Man förvånar sig
öfver att, då herr finansministern velat vidtaga reformer på den kommunala
beskattningens område, han börjat med mindre reformer och icke
med hufvudfrågan. Ingen lär kunna försvara — och jag är öfvertygad
om att herr finansministern icke heller vill försvara det —
att en enda dag längre än som är nödigt sådana missförhållanden
få äga bestånd i vårt land, som vålla att en liten inkomsttagare,

Remiss af

statsverks ;propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

en banvakt, en skollärare, en småbrukare, skall för statsändamål få
utbetala måhända tre till fyra gånger så stor andel af sin inkomst
som de allra förmögnaste. Det är visserligen sant, att denna frågas
definitiva lösning kan kräfva arbete och tid, men man borde möjligtvis
kunna gifva spörsmålet en provisorisk lösning genom att — det
låter måhända hädiskt för många — på inkomstskatten öfverföra
en del af dessa skattebördor, som utgå för vår folkskoleundervisning,
för vår fattigvård m. m. Därigenom blefve visserligen inkomstskatten
betydligt höjd, men en höjning på det ena hållet gör en minskning
på det andra. Skattebördan blir densamma, den blir allenast
lagd på mera bärkraftiga axlar. Såsom förhållandet nu är, bär den
ena gruppen i samhället bördorna för undervisningen, för fattigvården,
och den andra drager i många fall gagnet af arbetskraften och
gagnet åt det samlade kapitalet. Man torde hafva rättighet att
framställa det spörsmålet : har icke herr finansministern ögonen öppna
för det förlamande inflytande, som affolkningen af störa delar af vårt
land har för landets hela utveckling? Är han blind för den åderlåtning,
som emigrationen förorsakar vårt land och livilka missförhållanden
delvis få tillskrifvas de alltför tryckande skattebördorna
inom vissa delar af detsamma?

Ej heller tror jag, att man med någon större glädje motser den
förebådade förhöjningen af kaffetullen. Den innebär allenast en
beskattning af fattigmans dryck, och det är dock något hårdt, att
de fattigaste skola i hufvudsak bära konsekvenserna af den alltför
stora frikostighet, hvarmed förlidet års Riksdag beviljade anslag på
fjärde och femte hufvudtitlama.

Man förvånar sig också öfver att, när herr statsministern letar
efter skattekällor, han icke kastar sina blickar på statens egen förmögenhet
och inkomsterna af densamma, af dess jordbruksdomäner
och af dess skogar. Jag vet icke, om det är något särskildt utmärkande
för den del af landet jag tillhör, att de stora boställsgårdarna —
jag talar icke om de små — i allmänhet utarrenderas till lägre pris
än andra fastigheter betinga. Då man tar i betraktande de stora
utgifter, staten "har för byggnadsskyldigheten, torde det kunna ifrågasättas,
om det icke vore vida lämpligare att stycka dessa stora
jordbruksdomäner till egna hem. Det är visserligen af stor betydelse
för staten att äga en kraftig och välbärgad arrendatorskår, men tyvärr
äro arrendekontrakten i närvarande stund en handelsvara, och
mången, som nu sitter såsom arrendator, har fått betala stora afträden
och har således icke någon fördel af det ursprungliga låga
arrendet

Däremot har staten i allmänhet icke med någon särdeles om
hand förfarit mot de mindre jordbrukame, de s. k. torparne. Mången
gång är det de, som få bära bördan af arrendeafgiften, och gå vi
till våra kronoskogar, så har staten där gått fram med sådan hård
hand, att jag betviflar, att någon enskild vågat sig på något liknande.
De jordbruk, som torparne i sitt anletes svett genom sin idoghet åstadkommit,
ha blifvit sköflade, åkrame ha blifvit planterade med skog
och byggnaderna borttagna.

Tisdagen den 25 Januari. 43 Nr 3.

Jag föreställer mig äfven, att en intensivare skötsel af statens Remiss af
skogar kunde åstadkomma, att staten af desamma finge större inkomst.

Man kan jämföra södra och mellersta Sveriges skogar med Tysk- (Forts-)
lands, och hvilka inkomster har då Sverige af sina skogar, jämfördt
med dem Tyskland har af sina? Ja, det är nära nog intet. En
intensivare skötsel skulle emellertid icke allenast gifva större inkomst,
utan den skulle äfven kunna medföra den stora fördelen, att tusentals
svenske män kunde få sysselsättning i dessa skogar och att
tusentals svenske män skulle kunna bilda hem på desamma, där förvärfva
sig torp, med hvilkas skötsel de på sommaren voro sysselsatta
för att på vintern kunna erhålla tillräcklig arbetsförtjänst på statsskogarne.

För öfrigt borde man glädja sig öfver, att i den föreliggande
statsverkspropositionen utgiftssiffrorna blifvit begränsade, om icke man
med säkerhet visste att denna glädje blefve af kort varaktighet. Ty
att döma af de uttalanden, som till protokollet blifvit gjorda af båda
försvarsministrarna, komma, så fort den finansiella ställningen blir
något bättre, stora kraf att ställas på Riksdagen för landets försvar.

Då nu vårt försvar är dyrare än något amiat lands, kan man tänka
sig möjligheten af att utan att effektiviteten i försvaret blefve minskad
detsamma skulle kunna omläggas på en grund, som mera öfverensstämmer
med landets bärkraft. Det är visserligen sant, att en
kommitté blifvit tillsatt för att utreda detta spörsmål, men att döma
af de hittills synliga resultaten af dess arbete, undrar jag, om det
icke vore bäst för fosterlandet, om deima kommitté finge röna samma
öde, som vederfors en annan kommitté förliden höst.

Herr Kobb: Herr talman, mina herrar! Då för några dagar
sedan statsverkspropositionen låg här på kammarens bord, var det
säkert många bland oss, som med mer än vanligt intresse togo del
af hvad den hade att förkunna och framför allt af hvad däri sades
om nya förhöjda skatter. Det gällde ju denna gång icke blott nya
skattebelopp, det gällde äfven nya principer för beskattningen. Sedan
länge hade det varit bekant, att herr finansministern umgåtts med
planer på en reformering af vår direkta beskattning, men att han
för närvarande inskränkt sig till att behandla statsbeskattningen och
tills vidare lagt den kommunala beskattningen å sido. Den föregående
talaren bär redan betonat den oerhörda vikt, som ligger på
en reform af den kommunala beskattningen. Jag kan i det afseendet
icke annat än understryka de ord han sagt. Ser man nämligen
på de missförhållanden, som| vidlåda dessa båda beskattningar, den
statsliga och den kommunala, så är det väl intet tvifvel om, att de
största missförhållandena träffas på det kommunala området. Statsskattens
storlek är beroende endast af den skattskyldiges beräknade
eller verkliga inkomst och varierar för närvarande endast upp till 5
procent; den kommunala beskattningen beror icke blott på skattebetalarens
inkomst, utan den beror ock pa den ort, hvarest han är
bosatt, och variationerna i dess belopp äro mycket större. Det är
säkerligen ganska allmänt bekant, att i vissa kommuner ingen kom -

Nr 3. 44 Tisdagen den 25 Januari.

Remiss af munalskatt erlägges, medan i andra kommuner en kommunalskatt erpropolltionen
som uppgår ända till 30 kronor och mera för bevillnings (Forts.

) krona. Samma inkomst, som i den ena kommunen tryckes af en
beskattning på 1 å 2 procent, beskattas i en annan med mera än 30
procent. För närvarande finnes i vårt land enligt den officiella utredning,
som verkställdes för ett par år sedan, säkerligen mer än
300 kommuner där den kommunala beskattningen öfverstiger 10 kronor
per bevillningskrona, där sålunda beskattningeil per inkomst
måste utgöra minst 10 procent af inkomsten. Dessa kommuners
antal är i ständigt stigande. Det är sålunda otvifvelaktigt, att missförhållandena
äro störst på det kommunala området. Nu säger sig
herr statsministern ha funnit, att en samtidig reform af den statliga
och den kommunala beskattningen skulle vara förenad med mycket
stora svårigheter, och i det fallet tror jag visst att vi få gifva honom
rätt. Yi veta ju alla, att den kommunala beskattningen är grundad
på bevillningen, och att bevillningen på ett mycket intimt sätt sammanhänger
med den politiska rösträtten till båda kamrarna, men nu
framför allt till Första kammaren, och jag är öfvertygad, att skall
denna fråga en gång tagas upp till behandling, då skall denna
kammare först efter moget öfvervägande och endast mot klara
vederlag afstå från den makt, som denna bevillningsförordnings
sammankopplande med den politiska rösträtten har gifvit åt den
svenska Riksdagen allena. Men om sålunda en grundlig reform af
den kommunala beskattningen kan låta länge vänta på sig, så finnes
det ju icke något konstitutionellt hinder för en utjämning af skattebördan
kommunerna emellan. En sådan utjämning har också antydts
af den föregående talaren. I denna riktning går också den sista
riksdagsskrifvelsen i ämnet, den af år 1908. Uppgiften borde särskildt
ligga för en regering, som ju enligt egen utsago står höjd
öfver partierna.

Den naturliga vägen borde därför varit att först utjämna den
kommunala skattebördan, sedan reformera den statliga beskattningen
och så till sist i grund reformera den kommunala. Herr finansministern
har ej valt denna utväg; han har föredragit att först afhjälpa
de små missförhållandena för de stora skattebetalarna, för att
sen i eu framtid afhjälpa de stora missförhållandena för de små
skattebetalarna. Man ser alltför tydligt, hvilkas väl i samhället som
ligger herr finansministern mest om hjärtat. Men han står icke ensam
i denna sin uppfattning om hvilka som äro samhällets viktigaste
medlemmar; den uppfattningen tyckes vara ganska allmän bland de
styrande i vår tid. Det är egentligen endast den nuvarande engelska
regeringen, som härvid gör ett lysande undantag.

Jag skall nu be att få yttra ett par ord om den reform af den
direkta statliga beskattningen, till hvilken herr finansministern i
statsrådsprotokollet har uppdragit konturerna. Han talar om olägenheten
i att vi nu ha två direkta skatter, den allmänna bevillningen
och inkomstskatten. Detta skall visst icke förnekas, men månne
icke denna olägenhet i jämförelse med de nyss påvisade är relativt
obetydlig, månne den icke delvis är rätt skenbar? Om en skatte -

Tisdagen den 25 Januari. 45 Nr 3.

betalare hav att betala samma belopp på debetsedeln, så gör det väl Remiss af
detsamma om det fördelas i två poster eller kommer på en enda post. °“™l0nen.

Herr finansministern föreslår nu, att den allmänna bevillningen (Forts.)
skulle upphöra och dess belopp läggas på inkomstskatten, hvarjämte
han samtidigt föreslår en ökning i progressionsskalan och ett särskiljande
af inkomst af fonderad natur, den senare då beskattad i
starkare progression. Jag vill nu först nämna några ord om den
första delen af förslaget. Om det lämpliga och riktiga i den allmänna
inkomstbevillningens öfverflyttande från bevillningen till inkomstskatten
kan ej råda mer än en mening. En sådan öfverflyttning
måste gifvetvis för de små skattebetalarne i samhället medföra
en minskning och för de stora i motsvarighet härtill någon
ökning. Men med fastighetsbevillningen är det något annorlunda,
och hvad den beträffar ber jag att få uttala någon betänklighet mot
herr finansministerns åtgärd.

Låt oss då först se på verkan af en sådan åtgärd. I allmänhet
torde man väl kunna säga att de stora jordbruksfastigheterna
på landet äro för högt taxerade, under det att de små kanske snarare
äro för lågt taxerade. Skulle nu båda beskattas enligt förslaget,
d. v. s. efter den verkliga inkomsten och icke efter den genom taxeringen
beräknade, så följer häraf för de små jordbrukarna så att
säga en höjning af själfva underlaget för beskattningen; för de större
åter, om nämligen detta mitt antagande är riktigt, en minskning.

Genom öfvergången till inkomstskatt följer för de små en minskning
i skatteprocenten, men denna minskning kompenseras till en del
därigenom, att procenten skall beräknas på fonderad inkomst. På
samma sätt kompenseras nedsättningen i inkomst för de störa jordägarna
genom höjning i skatteprocenten. Häraf följer, att frågan
huruvida den utgående skatten blir större eller mindre, beror helt
och hållet på skillnaden mellan den förut beräknade inkomsten och
flen verkliga inkomst, som nu skall beskattas. Det kan ju då mycket
väl hända att de små jordägarna skulle kunna få små skatter förhöjda,
under det att de stora få sina förminskade. Herr finansministern
säger i sitt uttalande till statsrådsprotokollet, att han beräknat
den skatteminskning som skulle komma på de små i samhället
skulle utgöra en miljon, men jag har åtminstone ej kunnat
se, huruvida han därmed menat, att också de små fastighetsägarna
på! landet skulle varit delaktiga af en sådan skatteminskning. Frågan
står således öppen. Men oafsedt detta torde man dock kunna
hysa en principiell betänklighet mot herr finansministerns förslag
att borttaga fastighetsbevillningen. Den är nämligen för närvarande,
frånsedt skogsaccisen, vår enda objektskatt. Är det dä lämpligt,
att staten för den kommunala beskattningens utjämnande och ordnande
afhänder sig en sådan skattekälla? Hela den moderna uppfattningen
af skatteväsendet tycks gå ut på en önskan, som särskilt
framhölls af den föregående talaren, nämligen att öfverflytta en betydande
del af den kommunala skattebördan på staten. En sådan
önskan förefaller onekligen ganska naturlig, om man ser närmare
efter hvilka bördor som hvila på kommunerna. Man ser dä lätt,

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

att största delen af de utgifter, som åligga kommunen, utgå för
ändamål, som angå ej blott kommunen i sig själf utan snarare samhället
i sin helhet eller åtminstone större områden än kommunen
själf utgör. Så har t. ex. här redan förut berörts utgifterna för
kyrka, skola, fattigvård, väghållning o. s. v. Om man sålunda vill
minska de kommunala bördorna, följer däraf att statens skattebörda
måste ökas. Härtill kommer också en annan omständighet.

Förlidet år, framförallt under dess senare månader, ha vi fått
bevittna en storartad folkrörelse, en mäktig sträfvan, som tyckes
gå ut öfver allt vårt land, sträfvan att befria oss från rusdryckseländet.
Hvilka åtgärder denna rörelse än må föranleda, en sak är
dock säker: den kommer i framtiden att leda till en minskning af
statens inkomster, hvilken först efter en lång tid kan genom medborgarnas
ökade skattekraft väsentligt återvinnas. Under mellantiden
fordras — om vi skola tänka oss möjligheten af att statens
inkomst af rusdryckerna i väsentlig grad eller t. o. m. helt och
hållet skall försvinna — nya skattekällor för att fylla de hål, som
härigenom uppkommit i budgeten. Under sådana förhållanden kan
jag ej annat än ställa mig betänksam emot herr finansministerns
förslag att från staten till kommunerna bortflytta ett sådant säkert
skatteobjekt som fastighet. Jag undrar om det ej vore riktigare
att försöka reformera den nuvarande fastighetsbeskattningen och
ombilda den till en rationell jordvärdeskatt.

Beträffande den af herr finansministern föreslagna progressionen
i den nya inkomstskatten har han ju tillsvidare endast offentliggjort
ett par siffror. Det är därför svårt att bilda sig något fullständigt
omdöme om densamma. Men för mig synes det dock besynnerligt,
att han låter progressionen afstanna vid 100,000 kronors inkomst;
för närvarande fortgår den ju till 145,000 kronor. Progressionen
hvilar ju just på den förutsättningen att skatteförmågan växer med
inkomsten. Upphör då skatteförmågan att växa, så snart inkomsterna
öfverstigit 100,000 kronor ? Jag tar för gifvet, att herr
finansministern menar, att man därvid skulle komma till för höga
procenttal. Men detta skulle ju kunna motverkas, genom att man
valde progressionen på ett annat sätt, genom att man gjorde stegringen
mindre stor. Att stanna progressionen vid 100,000 kronors inkomst
innebär ju egentligen, att man så att säga skonar de högsta skattebetalarna,
och de äro väl de, som minst äro i behof af någon särskild
förskoning. Men samtidigt som man skonar de högre skattebetalarna,
uppskjutesju utjämningen af de kommunala skattebördorna.
Den föregående talaren har redan berört denna fråga. I mer än
250 kommuner på vår landsbygd betalar en skattskyldig med endast

2,000 kronors inkomst 13 å 14 °/n af denna inkomst i skatt, d. v. s.
mer i procent än som enligt den föreslagna progressionen skulle
betalas af en mångmiljonär i Stockholm eller annan kommun med
mindre hög kommunalskatt. I somliga fall betalar denne fattige
man t. o. m. ända till 20 å 30 °/0 eller mer af sin inkomst.
Detta förhållande är tydligen en ren parodi på principen »skatt efter
förmåga», och det visar att det ännu finnes ett godt stycke kvar

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

till den gräns, där de rikas skatteförmåga kan sägas vara obilligt
tagen i anspråk.

Förra året bekämpade herr finansministern på det ifrigaste ett
från liberala samlingspartiet utgånget förslag om höjning af inkomstskatten.
Jämföra vi nu de skatteprocenter, som då föreslogos med
dem som nu herr finansministern själf föreslår, så finna vi, att det
då föreslogs 5,7 6 % för 100,000 kronors inkomst. Nu föreslår herr
finansministern själf för samma inkomst ett procenttal som varierar
mellan 5 och 62/s °/0. För 145,000 kronors inkomst föreslogs i
våras 6,4 4 % hvaremot nu föreslås ett procenttal, som varierar
mellan 5 och 6,6 7 °/0. Sålunda se vi att dessa siffror ligga ganska
nära hvarandra, och det måste därför vara med förvåning och undran,
som man erinrar sig den dystra framtid med kapitalets emigration
och den'' verkliga svartmålning af industriens belägenhet som herr
finansministern i fjol, på aftonen den 12 maj, upprullade för denna
kammares ledamöter, i händelse nämligen att Riksdagen antoge det
förslag, som liberala samlingspartiet framställde.

I herr finansministerns anförande till statsrådsprotokollet finnes
det en anmärkning, som jag ber att få uppehålla mig vid — det är
ett ganska anmärkningsvärdt yttrande. Efter att hafva vidrört det
faktum, att medels den allmänna bevillningen och den nuvarande
inkomstskatten 28,500,000 kronor hittills uttagits under de senaste
åren för statens behof, säger han: »Vid omläggningen af den direkta
beskattningen har jag utgått därifrån, att minst nämnda belopp
måste fortfarande uttagas i form af sådan beskattning.» Och kort
därefter beräknar han genom inkomst- och förmögenhetsskatten

31.500.000 kronor, alltså 3,000,000 kronor mera, oaktadt den all männa

bevillningen skulle försvinna. Månne herr finansministern
länge stått på den ståndpunkten? Jag tror det knappast. I sitt
bekanta skatteprogramtal i Norrköping förliden höst säger herr
finansministern följande: »Men att genom en förmögenhetsskatt och

genom höjning af inkomstskatten söka uttaga hela det belopp, som
statskassan genom bådas upphörande skulle gå i mistning af, vore
otvifvelaktigt en ganska betänklig åtgärd.» Nu föreslår han ytterligare
3,000,000 kronor att på detta sätt uttagas. Vi kunna således
konstatera, att herr finansministerns uppfattning så väl af progressionssatserna
som af de belopp, hvilka genom inkomst- och förmögenhetsskatt
kunna uttagas, är stadd i ganska snabb och för oss
vänstermän mycket glädjande utveckling. Jag vill då bara uttala
den förhoppningen, att denna utveckling måtte bli så hastig, att han
redan vid denna riksdag finner möjlighet att genom direkt beskattning,
t. ex. höjning af den föreslagna inkomst- och förmögenhetsskatten
till det ringa beloppet af 6 %, uttaga det belopp, som han
nu vill uttaga genom kaffetullen. En sådan åtgärd skulle hälsas
med glädje icke blott af majoriteten i denna kammare utan af hela
den fattigare befolkningen i Sveriges land.

Beträffande ännu en åtgärd ber jag att få säga några ord. Det
gäller frågan om förslaget att uttaga 10 procent af bevillningen,

1.250.000 kronor, till fördelning mellan landstingen och de städer,

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

som ej deltaga i landstingen. Afsikten härmed synes vara att bereda
lättnad i de kommunala skattebördorna. Men om meningen är
denna, förefaller det mig, att resultatet knappast uppnås på den
vägen. Helt annat hade förhållandet varit, om herr finansministern
föreslagit, att beloppet efter någon uppgjord plan fördelades mellan
särskildt sådana kommuner, som i högre grad än andra äro i betryck,
d. v. s. de kommuner, där skatten utgör 10—12 kronor pr
bevillningskrona. Men härtill saknas förmodligen tillräcklig utredning.

Slutligen ber jag att till herr finansministern få framställa en
fråga. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet säger herr finansministern
följande om det föreliggande förslaget till inkomst- och
förmögenhetsskatt: »Det förslag till förordning om inkomst- och

förmögenhetsskatt, som jag hoppas att inom en kort tid kunna förelägga
Eders Kungl. Maj:t till pröfning, är det sista och viktigaste
ledet i en reform, som afser att slutgiltigt ordna den direkta beskattningen
till staten.» Jag skall då be att få fråga: Anser herr
finansministern, att härigenom den direkta beskattningen till staten
uppnått sitt maximum från dessa inkomstkällor och att ytterligare
ökning af densamma icke kan ifrågakomma, eller anser herr finansministern,
att inkomst- och förmögenhetsskatten genom den reform,
som här föreslagits, har erhållit den form, har erhållit den elasticitet,
så att den hädanefter kan användas på samma sätt som den
engelska inkomstskatten eller hos oss den allmänna bevillningen,
nämligen till att i förhandenvarande fall utgöra en fyllnad i statens
skattebehof?

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Jag
skall be att genast få taga upp till bemötande och besvarande litet
af hvad som sagts, särskildt af den siste talaren — tyvärr var jag
icke närvarande och hörde hvad som förut blifvit sagdt, men det
torde väl i detta afseende vara mest fullständigt framställdt af den
siste talaren — ja, jag hörde äfven grefve Hamiltons framställning.

Jag vill då först börja med att åter i år gifva svar på samma
framställning, som i fjol af grefve Hamilton framfördes, fast han
kom visst litet för sent, svaret var redan lämnadt förut på grund af
en framställning af en annan ledamot af kammaren. Svaret är detsamma
som i fjol, att jag tror, att all erfarenhet visat, att det ej
går att på en gång lösa så ofantligt omfattande problem som omläggningen
af hela den direkta beskattningen icke blott till stat utan
äfven till kommun. Jag har därför för min del trott det vara förståndigast
och riktigast och leda fortast till målet ifråga, om såväl
den ena som den andra sortens beskattning att taga hvar fråga för
sig, och i valet mellan frågorna har jag verkligen trott mig handla
klokast och riktigast genom att taga vid där de största förarbetena
varit gjorda, när jag tog vid chefskapet för finansdepartementet, och
icke kasta åsido hvad som var gjordt, för att i stället taga till med
något annat. På detta sätt hade man ej kommit fortare till målet.
Nu var det så, att redan 1902 hade Riksdagen skrifvit till Kungl.
Maj:t i samband med frågan om inkomstbeskattningen och anhållit.

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

att denna måtte så fort som möjligt ordnas på annat sätt än det
provisoriska, hvarpå den var ordnad. Allt från den tiden har arbetet
med omläggning af den direkta beskattningen pågått. Och herrarna
må ej tro, att detta arbete varit en lätt sak. Yi ha redan hört,
huru många invändningar kunna göras, och det är ju helt naturligt,
att sådana skola framkomma. Man vill naturligtvis göra undersökningen
så grundlig, utredningen så omfattande som möjligt, så
att förslaget är så väl baseradt som möjligt, när det kommer fram.

År 1908 skref Riksdagen och begärde eu utredning angående
utjämning af de kommunala bördorna. Här har sagts — detta, bland
annat af den siste talaren — att man borde gått i den ordningen,
att man först jämnat ut de tryckande bördorna i den kommunala
beskattningen och jämnat ut detta tryck antingen så, att staten öfvertog
en del utgifter, som kommunerna bestrida, eller så, att man
fördelade utgifterna på en stor samling kommuner — jag förmodar,
att man närmast tänkt på landstingen. Det var således den första
åtgärden man hade att vidtaga. Sedan skulle man komma med förslag
till ordnande på ett beståndande sätt af den statsliga beskattningen
och därefter komma med den kommunala beskattningens ordnande,
också detta på ett beståndande sätt. Jag får för min del
säga det, att jag förstår egentligen ej, att detta är en logisk och
praktisk ordning för frågornas lösande. Allra minst begriper jag,
att Kungl. Maj:t skulle år 1908, då han hållit på i sex års tid med
utredningen angående omläggning af den statsliga beskattningen,
kasta hela arbetet härutinnan öfver bord för att i stället afvakta
den utredning, som skulle igångsättas angående fördelaktigare utjämning
af de kommunala bördorna, för att kunna lägga fram denna
utredning för Riksdagen och sedan taga ihop med statsbeskattningen
och därefter med den kommunala beskattningen samt söka ordna
allt detta på ett beståndande sätt. Nu vill jag således säga, att
när man var nästan färdig med förslaget till den statsliga beskattningen,
så hade det väl ej varit riktigt förnuftigt att gå till väga
på det nyssnämnda sättet, i synnerhet som man därmed absolut icke
vunnit något i tid utan tvärtom förlorat i tid med afseende å det
eftersträfvansvärda målet — jag erkänner nämligen i likhet med
herrarna, att det är ett eftersträfvansvärdt mål att utjämna de kommunala
bördorna. Man hade, säger jag, icke vunnit något i tid, om
man gått till väga på detta sätt. Det visar sig också bäst däraf,
att en utredning är igångsatt för att skaffa det underlag, som är
nödvändigt för att vidare kunna framkomma med något förslag just
till utjämnande af den kommunala beskattningen i olika kommuner.
Det är nämligen sä, att en statistisk utredning blifvit igångsatt
redan på hösten 1908 — visserligen af min ärade kollega herr civilministern,
hvilken till december i fjol hade hand om den kommunala
beskattningen — ja, det gör ju ej något, ty det kan smälla lika
högt och det spelar liten roll, hvem som har det, men efter som
herrarna adresserat sig till mig, så har jag ansett mig kunna gifva
herrarna den upplysningen, att jag först i december förlidet är officiellt
fått hand om de kommunala beskattningsfrågorna, på samma
Andra Kammarens Prof. 1010. Nr .7. 4

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

gång som jag tillfogar det, att civilministern redan börjat och satt
i gång nyssnämnda utredning. Den utredningen går ut på att få
för tre år — 1907, 1908 och 1909 — en specificerad öfversikt af
de kommunala bördorna, kommunalskatt, skatt å jordbruksfastighet,
annan fastighet och andra beskattningsföremål, till kommuner och
kyrka, vidare hvad vägskatten beträffar, och till landstingen — detta
i hvarenda landskommun och köping i Sveriges rike — att få detta
specificeradt för år 1907 och dessutom att för de två följande åren
få en siffra, som är att jämföra med slutsiffran för det först åsyftade
året med afseende å kommunalskatt för jordbruksfastighet. Denna
utredning har som sagdt redan en tid pågått och fortgår alltjämt,
och den måste fullbordas, innan man kan ta i tu med ordnandet af
de kommunala skatteförhållandena. Således är det ingen tid förlorad,
man har icke kunnat komma fortare på den vägen. Skulle man då
väntat, till dess man kommit fram hela vägen, och under tiden icke
lägga fram något förslag till reform af statsbeskattningen? När nu
därtill förslaget är färdigt och när Riksdagen så länge bedt att få
det förslaget, kan jag ej förstå annat, än att, om ett sådant förslag
ej blifvit framlagdt, det varit med fog en anmärkning kunnat riktas
till mig, åtminstone för visadt opraktiskt tillvägagående, för att ej
säga något värre.

Jag tror således, att den ordning, i hvilken frågan kommit fram,
är fullkomligt riktig, och jag tror vidare, att så pass stora svårigheter
möta, när det gäller att lösa den delen af den stora skattefrågan,
som framkommit på det här sättet, att herrarna kumia vara
nöjda, att frågan ej blifvit ytterligare komplicerad därigenom, att
man till densamma fogat förslag om äfven den kommunala beskattningens
ordnande.

Nu har af den siste ärade talaren gjorts åtskilliga erinringar mot
det förslag, jag har skisserat i statsrådsprotokollet rörande inkomsterna.
Jag lägger särskild tonvikt på skisserat, ty själfva propositionen
är ännu icke framlagd, och det torde komma att dröja icke
så litet, innan den blir färdig i det skick att den kan läggas fram
på Riksdagens bord. Under sådana förhållanden skulle jag vilja säga,
att det är väl tidigt att gå in i debatt angående så många detaljer,
som den siste ärade talaren vidrörde. Det nödiga underlaget för att
kunna bedöma, huru detaljerna komma att te sig, är ännu icke
framlagdt för Riksdagen, utan uttalandena här i kammaren blifva
under sådana förhållanden till största delen beroende på, hvad man
tror sig kunna läsa fram ur hvad som står i det nyss åberopade
statsrådsprotokollet. Det kan hända, att man hittar rätt, men det
kan också hända, att man råkar galet. Under sådana förhållanden
synes det mig icke vara mycket tilltalande att nu gifva mig in på
något närmare tal om dessa saker.

Men jag skulle vilja framhålla något, som också framhölls af
den siste ärade talaren, nämligen att reformen otvifvelaktigt i vissa
afseenden kommer att verka en omkastning i förhållandena mot hvad
de nu äro. Nåja, detta är ju alldeles gifvet. En reform brukar ju
verka på detta sätt. I synnerhet om man vid framläggandet af ett

Tisdagen den 25 Januari.

Nr 3.

reformförslag lägger helt andra grunder för beskattningen än dem,
som förut Unnas, måste en hel del omkastningar äga rum. Frågan
är nu, hvilket som kan anses vara det viktigaste, att beskattningen
i det afseende, hvarom fråga är, går ut efter grunder, som kunna
anses vara rättvisa, eller om det är viktigare, att icke några ändringar,
inga omkastningar ske uti åtminstone en del af de skattdragandes
nuvarande skatteförhållanden. Detta är den måttstock man
liar att tillämpa på det förslag, som kommer fram. Det gäller att
i första rummet klargöra, om man öfver hufvud taget tycker, att
den grund, på hvilken förslaget är byggdt, är rättvist. I denna del
går förslaget ut ifrån, att grunden skall vara den, att hädanefter
ingen skall beskattas för annan inkomst, än den han verkligen har,
men för denna skall han också betala skatt. Sedan komma åtskilliga
lindringar för de mindre, de lägsta inkomsttagarna, men detta är ett
kapitel, som jag tycker mig icke böra gå in på, därför att det är
svårt att debattera saken, innan några siffror blifvit framlagda. Men
jag vågar tro, att herrarne, när siffror konjmit fram, skola finna,
att man farit varligt fram med dem. Det är klart, att en del af
nuvarande skattdragande få vidkännas högre skatter, såväl som att
andra få lindring i den mån denna lindring icke motsvaras af annat,
som är satt i stället. Härvidlag ber jag få fästa uppmärksamheten
på, hvad som förut blifvit sagdt. Den siste ärade talaren framhöll,
att det vore farligt att taga bort fastighetsbevillningen, därför att
den vore en säker och pålitlig inkomst, och att man därför borde
behålla den för staten. Detta sammanhänger med frågan om, huruvida
man, hvad staten vidkommer, skall beräkna skatten på den
verkliga inkomsten eller på en inkomst som i somliga fall icke finnes.

Fastighetsbevillningen kommer härvidlag med afseende på det
stabila att ersättas af förmögenhetsskatten, ty denna kommer att gå
ut på den samlade mängden af tillgångar efter afdrag af skulderna.
Förmögenhetsskatten, hvilken, såsom sagdt, kommer att ersätta
fastighetsbevillningen, kommer antagligen att gå upp till ungefär
samma belopp som fastighetsbevillningen skulle gått till. Detta
sammanhänger i viss mån med sättet för progressionsskalans anordnande.
Herr Kobb undrade öfver, att man stannat med progressionen
vid 100,000 i stället för 145,000 kronor. Förmögenhetsskatten
torde dock beträffande dem »där uppe» verka mest, ty det lärer
vara mycket få, som hafva en inkomst af 100,000 kronor och därutöfver,
hvilken inkomst icke till allra största delen grundar sig på
inkomst af förmögenhet, och sä snart detta är fallet, kommer skatten
att ytterligare ökas med det belopp, som kommer att läggas till den
verkliga inkomsten, och medverkar till höjning af skattesatsen. Det
är min fullkomliga öfvertygelse, att de högst beskattade komma att
på detta siitt få vidkännas en icke så liten höjning i skatten mot hvad
nu är fallet, och därtill kommer också en annan omständighet. De,
som hafva så höga inkomster, hafva — därom torde vi vara ense
— i allmänhet fått dem i väsentlig mån på den grund,''att de äro
innehafvare af aktier, och för aktier betalas icke skatt i form af
bevillning. Men när bevillningen nu försvinner, och inkomstskatten

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

i sin helhet kommer att jämte förmögenhetsskatten ersätta den nuvarande
inkomstskatten och bevillningen, kommer denna inkomst af
aktier att på grund af den höjda progressionsskalan blifva högre beskattad
än hittills.

Herr Kobb klagar öfver, att man stannat så lågt, att man icke
gått upp med progressionen högre, att man icke tänker taga ut
högre skatt af de högre inkomsttagarna, än hvad som i statsrådsprotokollet
blifvit antydt. Jag har den uppfattningen, att vi här i
landet icke äro riktigt mogna för att, beträffande den direkta statsbeskattningen
af inkomst och förmögenhet, gå utöfver hvad förhållandena
äro i andra, i dessa hänseenden med vårt land jämförliga
länder. Yi äro icke så funtade, att det kan ske utan risk. Jag

vill nu icke precis säga — det vore nog att gå för långt — att

man på det sättet skulle komma att slakta hönan som värper guldägg,
men nog tror jag, att man åtminstone kan säga, att man skulle
beröfva henne så många fjädrar, att det blefve svårt för henne att
rufva ut de där äggen.

Herr Kobb förebrådde mig — jag förmodar nämligen att det
var en förebråelse — att jag icke uti det skattereformförslag, som
jag förelägger 1910 års Riksdag, i allo håller fast vid, hvad jag sade
1908 på sommaren i ett skatteprogramtal i Norrköping. Ja, jag får
säga, att det var oväntadt att få en förebråelse från det hållet.
Herr Kobb var nöjd för egen räkning men ansåg, att jag på något

sätt burit mig litet illa åt. Jag vill säga herr Kobb. att jag icke

är omöjligare, än att, när jag på grund af en utredning, som icke
förelegat vid ett föregående tillfälle men som föreligger vid ett annat
tillfälle, finner mig kunna gå längre, än hvad jag vid första tillfället
af naturlig försiktighet ansett mig böra göra — ja, då går jag, och
här stål- jag nu med detta förslag!

Herr Kobb talade vidare om, att afsikten med öfverlämnandet
af bevillningen åt kommunerna väl vore att gifva dem lättnader.
Detta är så till vida riktigt, att det bereder kommunernas skattskyldiga
lindring med afseende på den skatt, som utgår på grund af
bevillningen. Men hufvudsyftet med de åtgärder, som vidtagits har
varit att afskaffa bevillningen såsom statsskatt, för att få en enhetlig
grund lagd för hela statsbeskattningen. Att man icke helt och hållet
kunnat taga bort bevillningen beror på, såsom också herr Kobb
mycket riktigt antydde, att det finnes åtskilliga förhållanden, som
sammanhänga med bevillningens kvarblifvande, och därför har man
formellt behållit den som statsskatt, men genom de föreslagna anordningarna
upphör den reellt att vara det. Vi tyckas sålunda härutinnan
vara tämligen ense.

Vidare säger herr Kobb, att det är egendomligt att tänka på,
med hvilken ifver finansministern i fjol motsatte sig den höjning,
som från liberala samlingspartiets sida var föreslagen i extra inkomstskatt,
då han själf går upp litet högre i progression, än hvad
det skulle bli enligt samma partis förslag. Ja, för att något belysa
innebörden af samlingspartiets fjolårsrnotion rörande den extra inkomstskatten
skulle det verkligen varit af intresse att hafva haft

Nr 3.

Tisdagen den 25 januari.

propositionen, sådan som den kommer att föreligga, framför sig.
Det skulle då visa sig, att de lägre inkomsttagarna, de som hafva
o.600 kronor och därunder, komma att få en absolut mindre skatt,
än hvad de få utan tillägg af extra inkomstskatt efter nuvarande
system, hvarvid jag utgår från, att bevillningspliktig inkomst och
inkomstskattepliktig inkomst för dessa skattskyldiga sammanfalla.
För dem som hafva mellan 3,600 och 4,500 kronor blir skatten lika
som nu, men sedan stiger den. Alla dessa få, det erkänner jag, i
år i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag i fjol betala 15 procent''utöfver
hvad de under normala förhållanden fått betala. Men hade
liberala samlingspartiets förslag gått igenom, hade de blifvit ålagda
ännu mera, ända till 36 procent utöfver den normala beskattningen.
Det — tvärtemot de tydliga intentionerna med motionen — olämpliga
belastande af nämnda lägre inkomster, hvilket skulle blifvit en följd
af förslagets antagande, framstår bjärt i belysningen af planen att
för framtiden väsentligt minska den hittillsvarande normala skattebelastningen.
Hvad de öfriga beträffar, torde de — i stort sedt —
tå ungefär detsamma, som de skulle fått genom liberala samlingspartiets
motion, och däremot torde väl ur herr Kobbs synpunkt ej
vara något egentligt att invända.

Det är ju ändå bättre, att de lägsta slippa betydligt billigare
ifrån än under normala tider och de högst beskattade få betala detsamma,
som de fått med tillägget. Jag tror, att det kommer att
visa sig, att reformförslaget i dessa hänseenden icke är oacceptabelt.

Slutligen frågade herr Kobb, och det var naturligtvis en fråga
som var afsedd att riktigt sätta mig på det hala. Herr Kobb frågade
mig nämligen med högtidlig stämma, huru det är att förstå detta
uttalande -— jag har icke statsverkspropositionen framför mig så att
jag kan icke anföra de precisa ordalagen — om att det blifvande
reformförslaget är afsedt att vara en slutgiltig lösning af den statsliga
beskattningsfrågan. »Är det så att förstå, herr finansminister», frågade
han »att man icke kommer att göra några tillägg till eller ändringar
i detsamma någonsin?» Ja, jag behöfver icke tala om för herr Kobb,
att utvecklingen går tämligen fort nu för tiden, och att man omöjligt
i dag kan svara för hvad möjligen om några år kan blifva fallet.
Så mycket vill jag saga, att min uppfattning är den, att det skall
vara eu slutgiltig lösning af det statsliga skatteproblemet för en god
tid framåt under normala förhållanden. Och jag anser mig kunna
med så mycket större skäl framhålla det berättigade i ett sådant
kraf, som af de bilagor, hvilka skola medfölja den kung], propositionen,
när den kommer fram, klart och tydligt kommer att framgå,
att på detta sätt äro inkomsten och förmögenheten i landet efter
moderna skattegrunder belastade fullt så högt, som i länder, med
hvilka vi kunna jämföra oss. Däremot kan jag naturligtvis icke säga
annat än att, om exceptionella förhållanden skulle inträffa, om staten
skulle råka i nöd, det kan blifva nödvändigt att äfven på detta område
— liksom öfver hela linjen — kräfva ökade bidrag.

Jag behöfver icke rekommendera det förslag, som kommer att
framläggas, till noggrant studerande, ty det ligger ju i sakens natur,

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Rtmis» af
atatsvcrkspropositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

att det kommer att studeras på det noggrannaste sätt, men jag ber.
att herrarna ville se på detsamma med förstående af att bakom
framställningen ligger en ärlig vilja att göra alla rätt och, så vidt
möjligt i fråga om statens kraf, betunga medborgarna lika med afseende
på deras förmåga att bära bördorna.

Herr Lindqvist: Herr talman! Herr civilministern bär nyss

å egna och regeringens vägnar talat rörande dess ställning till den
stora striden på arbetsmarknaden förlidet år, och jag nödgas därför
ännu en gång återföra debatten till den frågan för att få uttala min
och de organiserade arbetames mening om regeringens ställning
något bestämdare än som hittills blifvit gjordt och för att blifva i
tillfälle att med herr talmannens och kammarens medgifvande fa
gifva kammaren några ytterligare relationer rörande denna jättestrids
uppkomst och utveckling.

Emellertid var det ett uttryck i herr civilministerns anförande,
som jag nödgas, medan jag kommer i håg det, omedelbart besvara.
Jag får uttrycka min djupaste förvåning öfver att det kan uppstå
en sådan kolossal begreppsförvirring, som här föreligger beträffande
en detalj, som herr civilministern omnämnde från denna strid. Efter
hvad jag kan förstå betecknade han ett af ledningens åtgöranden
nästan såsom en olaglighet, och han tycktes anse, att vi försatt oss
utom laglighetens råmärken genom utfärdandet af de s. k. frikorten.
Herr civilministern vet lika väl som jag att då Sveriges arbetare
tvingades att tillgripa strejken, gick ledningen den vägen, att den i
proklamation bestämdt och kraftigt sade ifrån, att på det och det
området finge arbetet under inga förhållanden nedläggas. För att
detta arbete sedermera skulle kunna ostördt fortgå utfärdades dessa
kort såsom bevis för och ytterligare understrykande af det som i
proklamationen var utsatt. Jag får såga, att jag gärna velat tro.
att herr civilministern i detta fall skulle gifvit ledningen på arbetarsidan
i denna strid en komplimang i stället för den erinran, som
han i dag gifvit.

Emellertid skall jag tillåta mig att genast från början fastslå,
att regeringen med herr civilministern i spetsen själfmant under denna
kamp upprätt sig till öfverledare för striden mellan arbetare och
arbetsgivare, därvid utnyttjande samhällets och det allmännas alla
resurser, och där statsfinanserna också fingo sitta ganska härd!
emellan. Herr civilministerns för en stund sedan hållna anförande
synes mig på det mest eklatanta sätt stadfästa denna min uppfattning.
Han erinrade nämligen om det ansvar, som han känt hvila
på sig, och sade, att under den känslan finge man slå döförat till
äfven om framställningar komme om medling i en arbetsstrid af
den omfattning och de verkningar som denna. Och han sade sig
vara medveten om att det hela måste löpa linan ut, att man ej
finge göra afbrott, ty lugnet för framtiden kräfde, att man fortsatte
till det yttersta. Ett motsatt förhållande skulle endast bidragit
till förnyandet af samma kraftmätning. Ja. hvad har herr civil -

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

ministern åstadkommit med detta yttrande annat än tydligt ådagalagt
riktigheten af det påstående jag nyss tillåtit mig göra.

Emellertid sade han i det sammanhanget, att lian såväl förstode
arbetarnes kraf, och däri skall jag gifva honom fullständigt rätt.
Jag är öfvertygad om, att herr civilministern förstod de organiserade
arbetarnes kraf, ja, nästan lika bra som jag, som deltagit under 20
år i ledningen för de organiserade arbetame. Jag förstår det först
och främst däraf, att han en lång följd af år deltagit i en mängd
förhandlingar inom arbetarrörelsen, och jag tror, att man kan gratulera
den Lindmanska regeringen att under förlidet år inom sig hafva haft
en sådan man som herr civilministern, hvilken var så väl initierad
i dessa frågor. Men på frågan om det är lika lyckligt och om man
har anledning att framföra en gratulation, äfven då man ser saken från
det allmännas och statens sida, så tror jag icke att man kan svara ja.

Då emellertid regeringens hållning under 1909 års strid utan
tvifvel är baserad väsentligast — efter hvad jag kan förstå — på
de erfarenheter, som vunnos år 1908, och 1909 års strid måste ses
mot bakgrunden af händelserna år 1908, nödgas jag be att här få
gifva eu kort skildring af förhållandena under det året.

Med 1908 års ingång och med de fallande konjunkturer, som
då skönjdes, trädde arbetsgivareorganisationerna omedelbart fram
på krigsskådeplatsen. Genast som konjunkturbarometern visade tecken
till fallande grep man där till offensiven. Man angrep arbetareorganisationerna
för att om möjligt åstadkomma en nedpressning af
lönerna och en försämring af arbetsvillkoren, och detta oaktadt
lefnadsomkostnaderna fortfarande voro i samma uppskrufvade läge som
förut. Den första arbetsgivarorganisation, som på det sättet riktade
sitt angrepp mot arbetareorganisationerna, var Centrala arbetsgivareförbundet,
som gjorde lockoutförklaring mot Landsorganisationen den
11 juni 1908. Denna arbetsgivareorganisation representerar byggnadsindustrien,
och proklamationen gällde sålunda en allmän lockout
inom denna industri.

Det förflöt emellertid icke många dagar, förrän man var fullkomligt
medveten om att arbetsgivareorganisationerna i det stycket
arbetade gemensamt och samfälldt. Det förflöt icke lång tid säger
jag, förrän Svenska arbetsgivareföreningen — den förening, som jag
ofta tillåtit mig beteckna såsom den mest stridslystna af de centrala
organisationerna på arbetsgivarsidan, därigenom att den anser sig
förfoga öfver mera kraft och styrka än de öfriga, då den representerar
storindustrien och de stora bolagen och sålunda förfogar öfver
stora ekonomiska resurser och stor kraft — gaf sin lockoutförklaring,
hvilket skedde den 9 juli. Denna förklaring gick ut på allmän afstängning
af arbetet inom storindustrien under förutsättning att icke
uppgörelse, som föreningen kunde godkänna, träffades inom viss tid.
Lockouten skulle utbryta den 20 juli. Vi hade sålunda fatt krigsförklaring
från tvä centrala arbetsgivareorganisationer.

Kedan den 11 juli, eller två dagar efter krigsförklaringen från
Svenska arbetsgifvareföreningen, kom lockoutförklaring äfven från
Sveriges verkstadsförening, oaktadt man nog skulle kunna tvista om

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

huruvida föreningen enligt det aftal, som den ingått med sina arbetare,
ägde befogenhet att gå samma väg som de båda andra arbetsgivareorganisationerna,
utan att först förhandla med oss.

Vi hade sålunda mottagit krigsförklaringar från alla tre de betydande
arbetsgivareorganisationerna om allmän afstängning af hela
industrien från viss dag under förutsättning att arbetarne icke böjde
sig för deras diktamen. Det skulle kommit att medföra, att omkring
200,000 arbetare blifvit utkastade i en jättestrid. Nu är det
märkligt, att man, hvarken när man resonerat här i dag eller i
pressen under den tid kraftmätningen varade 1909, ett ögonblick
nämnt om dessa arbetsgivarorganisationers framträdande. Det talas
icke vid ett enda tillfälle om att det är arbetsgivarorganisationerna,
som gjort angreppet från början. Det är dock den taktik, som
följdes från den sidan, som slutligen framkallade storstrejken. Man
gjorde under 1908 allt från arbetsgifvaresidan för att få till stånd
en jättestrid och då detta kunde förhindras af motsidan, upprepades
lockouthoten 1909. Det var då, som så att säga bägaren blef bräddad.
Det gick icke att hålla igen längre. Arbetarne tvingades till själfiörsvar,
men ingen vill se saken på det sättet. Herr Krön!lind har
gifvit uttryck åt sina beklaganden öfver storstrejkens härjningar,
men herr Kronlund har icke ett ögonblick kommit ihåg, att det var
lockoutförklaringarna, som åstadkommo striden, eller att, om icke
arbetarne såsom ett motdrag tillgripit storstrejken, hade vi ändå fått
en förödande strid, kanske icke omfattande samma antal arbetare,
men dock ett par hundratusen. Skillnaden skulle, efter hvad jagtror,
blifvit minimal.

Emellertid fann sig regeringen år 1908, sedan krigsförklaringen
hade utfärdats, föranlåten att ingripa genom en särskild förlikningsman,
hvilken jämte de enligt lag tillsatta förlikningsmannen skulle
utgöra en särskild förlikningskommission, som således skulle försöka
att ena parterna. Ja, vid det tillfället gick det för sig att finna
den man, om hvars namn herr civilministern så ironiskt frågade herr
Branting. Jag har aldrig klandrat detta regeringens ingripande,
utan jag ger mitt erkännande däråt ännu i dag. Den har haft heder
häraf. Det förefaller därför egendomligt, när herr civilministern
säger till min partikamrat: »Gif mig namnet på den man, som kan

utgöra en sådan auktoritet!»

Efter ett energiskt arbete lyckades man vid förhandlingarna
1908 komma till en uppgörelse, och fredsdokumentet undertecknades
natten till den 18 juli här i riksdagshuset, under allmän spänning i
hela landet inför frågan: skall det bli strid eller icke?

Här kommer emellertid det för den dåvarande situationen betecknande
och det, som utan tvifvel haft sin kraftiga återverkan på
regeringens ställning till 1909 års strid. Från högerpressen fördes
nämligen, med anledning af det passerade den skarpaste hetspolitik,
och regeringen fick, som alla minnas, påskrifvet ganska ordentligt
såväl från denna högerpress som af öfriga meningsfränder för den
opartiska ställning, som regeringen intog till de uppblossande striderna.

Såvidt jag för min del kan förstå, är det detta, som gjort, att

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

regeringen under 1909 års kamp mellan arbetsgivare och arbetare
icke längre vågat eller kunnat bibehålla sin opartiska ställning från
år 1908, och däri, mina herrar, ha vi att söka anledningen till att
striden blef så långvarig och så förödande och att verkningarna bli
så kännbara, som de utan tvifvel bli för landet. Jag kan icke underlåta,
just för att ge en bild af hur högerpressen behandlade dessa
ömtåliga frågor, att läsa upp ett par aktstycken, ur denna press
från den tidpunkten. Medan förhandlingarna pågingo år 1908, skref
en högertidning i hufvudstaden under en rafflande rubrik följande:

»I morgon är den afgörande dagen i arbetskonflikten. Med
känd pimktlighet kommer man inom Svenska arbetsgifvareföreningens
ledning att sitta med klockan i handen, och som dess visare gått
ett par minuter öfver 12, den utsatta tiden, proklameras generallockouten.
På det hållet har man nämligen lärt sig att ’en gång
tala och därvid blifva’. Därom torde äfven den stora medlingskommissionen
veta besked, och när man ännu så sent som i dag
knappast hunnit öfver det förberedande stadiet af medlingsarbetet,
så måste man äfven inom detsamma ha insett hopplösheten af detta
arbete.»

Ja, mina herrar, så skrifver en högertidning midt under det den
af regeringen tillsatta medlingskommissionen arbetar under högtryck
för att ena parterna och för att värja landet för en förödande strid,
som man stod inför vid det tillfället. Omedelbart, som uppgörelsen
var träffad, kommo äfven utgjutelserna från denna högerpress, Indika
utan tvifvel måst ha ett visst inflytande på regeringens hållning vid
det kommande konflikttillfället — detta är ju för öfrigt icke så
underligt. — Jag tror därför, att det är riktigt att draga fram denna
sak i dagsljuset nu i detta sammanhang. Jag tillåter mig sålunda
relatera ett yttrande, som omedelbart efter uppgörelsen kom till
synes i en af dessa tidningar. Man skrifver:

»Söker man bedöma hvad som särskildt från arbetsgifvarehåll
vunnits eller förlorats genom den träffade öfverenskommelsen, så
finner man betydande poster på båda sidorna. Yi hafva i denna
tidning upprepade gånger fastslagit betydelsen däraf, att en allvarlig
kraftmätning ändtligen en gång etablerades, hvarigenom arbetarna
skulle lära känna motpartens verkliga styrka och sålunda få nödig
respekt för denna. Arbetarnas uppträdande har också på sista tiden
varit så utmanande, så rått och så orättfärdigt, att eu allvarlig
näpst varit både nyttig och välförtjänt. Desslikes förelåg här en
plattform för ett verksamt samarbete mellan de tre stora arbetsgifvaresammanslutningarna,
som man borde hafva tillgodogjort sig.
Verkstadsföreningens ytterst lojala erbjudande att samverka med
systerorganisationerna var redan det en omständighet af stor betydelse.
När man därtill lägger, att arbetsgifvarna på alla båll voro den anfallna
parten, att de redan gjort väsentliga medgifvanden för att få
behålla freden, och då slutligen arbetarna, som sagdt, förverkat
hvarje rätt till misskund, så finnes onekligen mycket, som talar för,
att arbetsgifvame hade bibehållit den redan en gång intagna stånd -

Remiss af

statsverks

;propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

punkten, äfven om detta skulle hafva ledt till en allmän arbetsnedläggelse.

Det är sålunda att vänta, att man på den sidan skall känna
glädjen öfver arbetets fortsättning i åtminstone någon mån uppblandad
med en viss bitterhet öfver ett försummadt tillfälle, och
denna känsla har också redan gifvit sig uttryck på sina håll.»

Det fanns också, jag tror i samma tidning, vid det tillfället eu
bit, som rör sig särskildt om regeringen, och jag skall tillåta mig
att sluta relaterandet af dessa tidningsmeddelanden genom att angifva
äfven detta. Det lyder så här:

»Uppgörelsen har i arbetsgifvarekretsar väckt både häpnad och
förstämning. Man hade icke väntat sig, att regeringens utsedda förtroendemän
under de härda och tryckta tider, som nu råda, skulle
ställa sig i breschen för förslag till ytterligare löneförhöjningar, och
såväl Centrala arbetsgifvareförbundets som Svenska arbetsgivareföreningens
eftergifter voro att betrakta som offer på fosterlandets
altare. Regeringen skulle endast ha upprätthållit ordningen och
skyddat de arbetsvilliga.»

Ja, nog förefaller det mig, när man såg hvilken ställning regeringen
intog till 1909 års stora strid, som om den hade fullkomligt
bokstafligen följt högerpressens anvisningar från år 1908. Det, som
sades efter uppgörelsen af den 18 juli 1908 till regeringen, förefaller
ha stått som eldskrift framför åtminstone herr civilministern, och
han har alldeles tydligt under år 1909 visat, att han ville följa det
programmet att »endast upprätthålla ordningen och skydda arbetsvilliga».
Ja, jag är viss om, att herr civilministern nu skulle kunna
ge oss ytterligare bevis på angrepp och påtryckningar, som han utan
tvifvel varit utsatt för sedan den tiden, och jag vill därför icke
sticka under stolen med, att jag anser, att det kan vara rent mänskligt
att falla undan för något sådant. Men när det stod så mycket
på spel som under 1909 års stora strid, kan hans partitagande ej
försvaras. Då skulle och borde framför allt herr civilministern, som
eljest besitter en kraft, som nog många äro glada åt, brukat den
på ett amiat sätt än han gjort.

Jag skall icke längre uppehålla mig vid 1908 års händelser,
utan vill blott tillägga, att sedan 18 juli-uppgörelsen var träffad,
fingo vi från arbetsgivareorganisationerna ytterligare tre lockoutförklaringar
innan 1908 års slut. I september hotades vi med eu
omfattande lockout i anledning af eu konflikt, som uppstått nere
bland kommunalarbetarne i Malmö. I början af november hade vi
återigen att från Svenska arbetsgivareföreningen befara en omfattande
lockout, däri storindustrien skulle indragas af den anledningen,
att vi icke kommo öfverens i ett par bokbinderikonflikter, som tillkommit
före 18 juli-uppgörelsen, men som då icke i densamma
togos med af Arbetsgivareföreningen. Och i slutet af november
dekreterade Verkstadsföreningen, att från den 1 januari 1909 hela
den mekaniska verkstadsindustrien skulle afstängas under förutsättning,
att vi icke före en viss dag i december gått med på de villkor
och löneaftal, som Verkstadsföreningen fann för godt att uppställa.

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Hvilken åskådning vi än ha angående sammanslutningarna mellan
arbetarne och mellan arbetsgifvarne, torde det väl sålunda åtminstone
föreligga anledning för herrarne att något reflektera öfver, huruvida
icke skulden till livad som skett 1909 ligger på arbetsgifvaresidan,
och att regeringens partitagande förvärrat förhållandena. Göra ni
en sådan ordentlig undersökning, är jag öfvertygad om att ni komma
till samma resultat som jag, oaktadt ni eljest säga, att vi se partiskt
på förhållandena.

I vissa afseenden folio vi undan hela år 1908. Jag kan icke
påstå, att alla uppgörelser blefvo ofördelaktiga för oss. Jag tror,
att en del voro grundade på ömsesidiga eftergifter, så att vi kunde
vara belåtna. På det sättet lyckades vi komma ifrån det året utan
lockout, och arbetarne fingo äta sin julgröt utan lockoutsvärdet
hängande öfver sig.

År 1909 ingick utan synliga tecken till någon strid. Det fanns
icke på dagordningen något egentligt att reglera, mera än ett riksaftal
inom byggnadsindustrien, och det hoppades vi skulle gå utan
större slitningar. Emellertid uppstodo därvid svårigheter, och Centrala
arbetsgivareförbundet dekreterade våren 1909 en lockout, hvilken
dock genom ett bestämdt uppträdande från arbetarsidan och ett
klokt och kraftigt ingripande af statens förlikningsman, statsnotarien
Cederborg, afvärjdes, så att uppgörelse träffades. Äfven hotades vi
af lockout inom byggnadsämnesindustrien, som omfattades af Svenska
arbetsgivareföreningen. Så snart vi ha något att förhandla med
denna förening om, det må vara aldrig så litet, få vi vara beredda
på att erhålla en lockoutproklamation. Vi trodde därför, att denna
konflikt skulle medföra lockout, men på grund af eftergifter å arbetaresidan
nåddes uppgörelse. Yi voro därför fullständigt öfvertygade om
att år 1909 skulle förflyta lugnt. Yi hade icke några tvistefrågor,
som efter vårt sätt att se tillnärmelsevis skulle kunna ge anledningtill
någon förödande strid. Men så kommer som en blixt från klar
himmel Arbetsgivareföreningens lockoutförklaring, hvilken enligt
proklamationen skulle omfatta hela det antal arbetare, som sysselsättas
hos föreningens delägare. Arbetsgivareföreningen hade samlat
ihop en del småkonflikter, om hvilka det förts förhandlingar, och
när den icke kunde få igenom aftalen så, som den för sin del ville,
sade föreningen ifrån, att alla tvistefrågorna skulle lösas på en gång
och lösas med lockoutens vapen. Sålunda skulle den 26 juli stora
industrier afstängas, och den 2 augusti samma år skulle ytterligare
andra industrier stoppas med anledning af att uppgörelse rörande
dessa saker icke vore träffade. Lockouterna .skulle omfatta 80,000
arbetare, men samtidigt hade Arbetsgivareföreningen i skrifvelse till
Landssekretariatet meddelat, att styrelsen ägde sina fullmäktiges
befogenhet — och jag förmodar äfven åliggande — att ytterligare
utvidga striden till alla delägare och sålunda samtidigt utestänga
163,000 arbetare. Vi hade sålunda all anledning befara, att striden
skulle kommit att få denna omfattning. Men med hitnsyn till de
erfarenheter, vi vunno är 1908, kunde vi med mycket stor sannolikhet
också förutsäga, att äfven öfriga arbetsgivarorganisationer,

Remiss af

statsverks propositionen.

(.Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

sedan lockouten pågått en tid, skulle göra gemensam sak med Arbetsgivareföreningen;
och om detta inträffat, då hade, herr Kronlund,
striden säkerligen fått samma omfattning, som den fick genom storstrejken.

Det var under deima situation och på grund af de erfarenheter
från år 1908, som jag här tillåtit mig framdraga, arbetame funno
sig föranlåtna att besluta sig för en nödvämsåtgärd. Man sade nämligen
på arbetarnas sida att hellre än vi låta svenska arbetsgivareföreningen
först hålla 80,000 arbetare ute i lockouten en längre tid
för att sedan de öfriga arbetsgivarorganisationerna skola få ingripa
för att krossa våra organisationer, så vidtaga vi den åtgärden att
på en gång nedlägga arbetet för att göra striden kort. Samtidigt
som denna proklamation delgafs genom pressen, blef jag inkallad
till t. f. civilministern, herr statsrådet Hederstierna, och han sporde
mig — icke om hur vi ämnade ställa oss och hvad vi hade för
möjligheter för att undgå striden — utan endast hvilka åtgärder vi
ämnade vidtaga för att upprätthålla ordningen. Han uttryckte vid
det tillfället sin tillfredsställelse med de uttalanden, som gjorts i
storstrejksproklamationen angående anordningarna för lugnets och
ordningens upprätthållande; och med de upplysningar jag i öfrigt gaf
honom var han tillfredsställd. Ett par dagar därefter blef jag i
egenskap af representant för de organiserade arbetarna åter uppkallad
till regeringen — herr statsministern och herr civilministern —
och på deras fråga, huruvida det kunde anses fördelaktigt att något
ingripande gjordes till förebyggande af striden, så nödgades jag säga,
att enligt mitt förmenande skulle det icke vara välbetänkt att göra
detta före stridens utbrott eller innan striden pågått någon tid. Jag
säger detta redan nu för att kammaren skall komma på det klara
med att på den punkten voro regeringen och vi ense, och jag tror
förhållandet var detsamma med arbetsgifvaresidan. Jag sade dock
vid samma tillfälle till regeringens ledamöter, att när striden hade
pågått en tid, så torde förhållandena själfva bestämma, när ett ingripande
från regeringens sida blefve nödvändigt, och detta ansåg
jag skulle inträffa, när samhället som sådant träffades af de stridande
parternas kamp.

Emellertid gick tiden, som vi minnas, och regeringen vidtog
inga andra åtgärder än militärkommenderingar af sådan art, att de
på vissa punkter, istället för att bidraga till ordningens upprätthålllande,
uppjagade lidelserna så, att striden utvidgades till sådana platser,
där vi tillsagt arbetarna att stå kvar i arbetet. Ingen enda förfrågan
gjordes sedermera från regeringens sida till oss under stridens gång,
utan dagar gingo, veckor gingo, och striden fortsattes på samma
sätt. Myndigheterna landet rundt ingrepo med hårdhandskarna —
om det var på direkta eller indirekta anmaningar från regeringens
sida, kan jag ej säga.

Striden kom på det sättet, efter mitt sätt att se, att öfvergå
från att vara en strid mellan arbetare och arbetsgivare just till att
blifva en strid sådan som många här säga, att den var från början,
en strid mellan arbetame och samhället. Men därtill hade efter mitt

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

förmenande, regeringen själf bidragit genom att låta sakerna komma
i det läget. Herr civilministern sade ju också ifrån så sent som den
30 augusti, hvilket är angifvet i stadsrådsprotokollet, att något iningripande
icke kunde få ske, framför allt icke med regeringens medverkan.
Jag bär protokollet här, men skall icke trötta kammaren
med att läsa upp det af den anledning att kontentan däraf redan
förut angifvits här i dag i debatten. Jag ber bara få postera, att
det tydligt och klart är framhållet till stadsrådsprotokollet, att en
af hufvudanledningarna till att något ingripande icke skulle göras var
den, att arbetarna skulle kunna tolka det såsom en seger för sig,
och häruti skulle ligga en fara för samhället.

Förlikningsmannen herr Cederborg hade fått sitt särskilda förordnande
af regeringen att följa striden och händelsernas gång. Han
konfererade också med oss undan för undan, jag hade besök af honom
många gånger, och vi rådgjorde om hvad som eventuellt kunde vara
att göra, och jag förmodar, att han äfven besökt arbetsgifvaresidan
och konfererat med den. Det framgår äfven att förlikningsmannen
hade till herr civilministern så tidigt som den 19 augusti ingifvit en
skrift, i hvilken lian just för sin del. efter de erfarenheter han fått
genom att följa stridens gång hela tiden, föreslår statsrådet att åstadkomma
en förlikningskommission för att utreda saken och just en
sådan, som herr civilministern här i dag ansåg skulle vara sä svårt,
om icke rent af omöjligt att åstadkomma.

Det har här i dag framhållits, att det är ganska oklart, om den skrifvelsen
förelåg till behandling i konseljen den 27 augusti; det nämndes åtminstone
intet offentligt därom. Det var först efteråt, man fick veta att
förlikningsmannen ingått med en sådan hemställan till herr civilministern.
Ja, när saken icke på annat sätt kunde ordnas, funno vi det på arbetaresidan
vara en plikt så väl mot arbetarne som mot det allmänna att
söka åstadkomma en afveckling af striden, då den, med den omfattning
den både, dragit för långt ut och allt för hårdt träffat åt olika
håll. V i vidtogo den åtgärden att fatta beslut om en klyfning af
striden, under den fasta förutsättningen att ingripandet från regeringens
sida för en lösning af det hela skulle komma omedelbart.
Men sedan fingo vi ändå vänta en hel vecka, innan från regeringens
sida något särskildt vidtogs. Emellertid kan det ju synas, när jagyttrar
mig på detta sätt såsom representant för arbetarne, att vi
på arbetaresidan skulle hafva rest ett oafvisligt kraf på legeringens
bistånd för att reda ut dessa angelägenheter för arbetarnes del. Jagber
dock tå säga, att det har icke ett ögonblick varit vår afsikt.
Hvad vi klätt och kräfva af regeringen, är, att den skulle hafva
ställt sig lika opartisk i denna strid som den gjorde år 1908, att
den skulle hafva ingripit så, att enighet kunnat åstadkommas mellan
partenia och striden kunnat afbrytas när man tydligt märkte, att
samhället träffades af de stridande parternas kamp.

Det är detta vi begärt och ansett riktigt, men som jag förmenar,
att regeringen uraktlåtit att fullgöra.

Vi fingo ju sedan, som man minns, en afveckling af striden,
och förhandlingar kommo till stånd. Så sent som i november 1908

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

blefvo vi åter inkallade till regeringen, där vi fingo en bestämd tillsägelse
att antaga det förslag, som förlikningsmännen utarbetat med
stöd af de förda handlingarna. Yi gingo hem och resonerade om
förslagets innebörd och bestämde oss för att antaga det, men under
den fasta öfvertygelsen, att, när regeringen då hade tillkallat icke
allenast arbetaresidan utan äfven arbetsgifvarna, båda parterna skulle
komma att böja sig för regeringens önskan och icke längre något
hinder vara i vägen att träffa en uppgörelse.

Men hvad hände? Jo, regeringen hade dittills gifvit arbetsgivare
så starkt stöd, att dessa fortfarande ansågo sig böra och kunna
vägra att antaga det framlagda förslaget, och •förlikning kom icke
till stånd. Detta, oaktadt man kunde konstatera, att arbetsgifvarna
vid den tidpunkten icke längre kunde uppehålla striden, särskildt vid
våra järnbruk, där samtidigt lockouten uppliäfts och arbetsgivare
medgivit att arbetet utan vidare fick upptagas.

Ja, detta är, mina herrar, gången af denna strid. Det skulle
här kunna relateras en otrolig mängd fakta, detaljer, som ännu klarare
skulle belysa denna sak. Men jag tror icke att man kan här
i dag upptaga tiden därmed. Om en del af dessa detaljer få vi väl
under riksdagens lopp tillfälle att tala vidare, och det kan vara nog
med de erinringar, jag gjort. Jag har med dessa velat för min del
belysa saken, så att kammarens ledamöter skulle vara något så när
på det klara med hur deima strid uppkommit och utvecklat sig och
hvilken ställning regeringen intagit.

Nu till sist, herr talman, ett par ord om den sak, som här i
dag förut vidrörts, nämligen frågan om upplösandet af arbetsaftalskommittén
i och för åstadkommandet i en hast af arbetsaftalslagar.
Jag hade äran att vara ledamot af denna kommitté, och det torde
därför vara lämpligt, att jag skyndar mig att säga ifrån, att för mig
personligen var det synnerligen liugnesamt att få höra, att kommittén
i det ögonblicket upplöstes, ty därigenom befriades jag från ett
icke obetydligt arbete, där det hade gällt för mig att fullfölja det
vi hållit på med i två år och fatta en bestämd ståndpunkt till det
utlåtande, som skulle afgifvas af kommittén. Jag kunde sålunda personligen
icke annat än vara regeringen tacksam för att slippa det uppdraget.

Men helt annorlunda synes mig frågan, om man betraktar den
ifrån det allmännas sida. Här är att märka, att regeringen förelagt
denna kommitté ett vidsträckt program. Det gällde att skapa fram
lagar på ett område, där det icke förut funnits sådana, det gällde,
som herr civilministern sade, att ge auktoritet åt en del ting, som
förut saknat sådan, att ordna en hel del oklara förhållanden på
ett tillfredsställande sätt. Kommittén hade arbetat i två år, man
hade konturerna klara och färdiga, och det gällde nu att gå till
slutuppgiften. Då kommer med ens upplösningen af denna kommitté,
och det mödosamma arbetet, som har kostat staten åtskilliga tusentals
kronor, är nu till stor del tillspillo gifvet. Ty alldeles säkert
är, att hvilka möjligheter det än förefinnes att på annat sätt fullfölja
det arbetet, så skall aldrig den mängd af synpunkter, som under det
tvååriga arbetet förts fram af representanter från skilda läger, komma

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

till synes på det sätt, som om kommittén själf fått göra sitt arbete
färdigt. Nu säger herr civilministern i dag, att det förelåg ett nödvändigt
behof af att vidtaga åtgärden att upplösa den stora och
dyrbara kommittén, oaktadt den stod inför afslutningen af arbetet,
detta därför, att föregående års händelser tydligt gifvit tillkänna behofvet
af lagstiftning på området, hvarför man måste hafva den
genast. Jag är öfvertygad om, att, sedan herr civilministern haft
tillfälle att se de förslag, hvartill kommittén kommit, han i likhet
med mig skall vara på det klara med, att vi, äfven om dessa förslag
göras till lag under denna Riksdag och vinna sanktion af Kung!.
Maj:t, äga möjlighet att på industriens område starta en kamp af
precis samma art och omfattning åtta dagar sedan dessa lagar sanktionerats.
Att så är förhållandet det vet herr civilministern utan
tvifvel. Då, mina herrar, vädjar jag till er: Kan då föreligga anledning
att så brådstörtadt söka åstadkomma lagar på dessa nya områden,
hvilka kunna träffa industrien och dess utöfvare på ett högst
ofördelaktigt sätt?

Jag skall nu sluta. Jag har icke kunnat underlåta att taga
kammarens tid i anspråk för att göra dessa erinringar och hoppas,
att de åtminstone på något håll kunnat medföra någon nytta.

Herr Bogren: Då nu föreliggande statsverksproposition remitteras
till vederbörande utskott, ber jag att, i likhet med hvad en
föregående talare här i dag gjort, få fästa kammarens uppmärksamhet
på huru det största af statens förvaltande ämbetsverk —
jag syftar på statens järnvägar — förvaltas. Jag instämmer fullkomligt
i hvad han yttrade om denna förvaltning, särskildt angående
de ekonomiska resultaten af densamma, och skall därför icke nu
upprepa hvad han sagt; men jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
— och särskildt herr civilministerns — vid en annan
sida af järnvägsstyrelsens förvaltning.

Det kan icke förnekas, att järnvägsstyrelsen under de senare
åren, och kanske särskildt under det senast förflutna, låtit under sin
förvaltning komma till synes bristande hänsyn till den trafikerande
allmänhetens kraf, äfven där dessa varit mycket måttliga, samt en
viss godtycklig behandling af sin underordnade personal. Det skall
villigt medgifvas, att störa vanskligheter måste möta en styrelse,
som har ett uppdrag af sådan omfattning, som kungl. järnvägsstyrelsen
har. Men om detta också är sant, bar man dock rätt att
fordra, att denna styrelse låter sig angeläget vara att taga största
möjliga hänsyn till allmänhetens befogade kraf.

Det kan synas, som om hvad jag bär kommer att yttra egentligen
borde framföras till vederbörande, järnvägsstyrelsen och Kung],
Maj:t, på besvärsvägen, men det händer och har rätt ofta händt, att
denna besvärsväg i detta afseende icke leder till något resultat.

Jag skall be att få ''fästa uppmärksamheten på några tilldragelser
inom den sektion, där Falköping är beläget, för att visa det befogade
i de anmärkningar, som jag här tagit mig friheten att rikta mot
j ärn vägssty rel sen.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

Sistlidne juli månad utnämndes till trafikinspektör inom denna
sektion en helt ung man med — vill jag munlås — tioårig tjänstgöring
inom järnvägstjänsten bakom sig, herr Olofsson. En af de
första åtgärder, han i egenskap af trafikinspektör verkställde, var
upprättandet af turlistor för tåg- och stationspersonalen. Dessa turlistor,
af hvilka jag här har två stycken, berörande konduktör- och
tågmästarkåren, både en sådan uppställning, att de voro i det närmaste
omöjliga att efterlefva, omöjliga, för sä vidt tjänsten skulle tillnärmelsevis
fullständigt utföras, omöjliga, för så vidt icke personalen
skulle på ganska kort tid duka under. Så till exempel upptog turlistan
för tågmästaren en tjänstgöring i sjunde turen af icke mindre
än 16 timmar på samma dygn, beräknad l1 3 timme före och efter
tågtidtabellens tid. Turlistan för konduktörskåren upptog i tur 18
en tjänstgöringstid af 17 timmar per dygn. Man kan väl förstå,
att dessa fordringar öfverskrida rimlighetens gränser. Då personalen
bland sig utvalde några af de äldsta för att uppvakta trafikinspektören
och framställa deras vördsamma anhållan om ändring i dessa
turer, förklarade lian, att han icke ville lyssna på deras klagomål,
sedan han först liotat att köra ut dem. Slutligen tog järnvägens på
platsen stationerade läkare frågan om hand, utredde den och aflat
till styrelsen en skrifvelse, hvari han för sin del som läkare måste
tillråda ändring af dessa turer, emedan de på ett för den allmänna
trafiksäkerheten ytterst farligt sätt vore ägnade att öfveranstränga
personalen. Någon ändring af turerna inträdde dock icke förrän
betydligt senare, då turerna 7 för tågmästare och 18 för konduktörer
i någon män ändrades så, att tjänsten per dygn blef 15 timmar.

Detta är ett exempel.

Ett exempel på, huru samma trafikinspektör dirigerade tågen
inom sin sektion, till olägenhet för den trafikerande allmänheten och
till ekonomisk förlust för staten, ber jag äfven att få framdraga och
i samband därmed visa, hvad ett klagomål öfver en sådan åtgärd
kan ha till följd.

I höstas vid ett tillfälle kom tåg från Lidköping och Skara till
Stenstorps station 9 minuter efter den tid, då det där bort möta
från Stockholm nedgående snälltåg. Man kunde väl då hafva tänkt,
att snälltåget här bort få stanna öfver dessa 9 minuter för att taga
emot resande från Lidköpingståget, men trafikinspektören gaf telegrafisk
order, att snälltåget skulle passera utan att invänta Lidköpingståget.
När det kommit fram till Falköpings station, skickade han
ett extratåg till Stenstorp för att hämta de väntande resande och
föra dem till Falköping—Ränteri. Af dessa måste en del fortsätta
sin resa å linjen Falköping—Nässjö, hvarför Nässjötåget måste i
Falköping—Ranten invänta nämnda extratåg och blef därigenom fördröjdt
1 timme och 20 minuter. Landshöfding Pettersson i Jönköping,
som var med bland passagerarna, fann detta icke allenast för de
resandes vidkommande synnerligen besvärligt, utan äfven för staten
ytterst kostsamt ocli oförståndigt arrangera^, hvarför han tog sig
för att anmäla trafikinspektören för järnvägsstyrelsen med det resultat,
att järnvägsstyrelsen förklarade, att trafikinspektören enligt sty -

Tisdagen den 25 Januari. (J5

relsens förmenande hade förfarit riktigt och vore förtjänt af styrelsens
erkännande för hvad lian åtgjort.

Vid upprättandet af tågtidtabellerna för vintertiden den 1 sistone
oktober blefvo genom samma trafikinspektörs förslag sådana
tågförbindelser med Falköpings station införda, att de förorsakade
lika allmänna som berättigade klagomål såväl från stadens sida
som från de kringboende orternas. Så till exempel bestämdes, att 2
tåg i hvardera riktningen på linjen Falköping—Nässjö fingo väl
stanna vid en obetydlig anhalt, men skulle gå förbi staden Falköping,
hvilket gjorde, att resande icke fingo af- eller påstiga i Falköpings
stad, utan måste vandra den 1 kilometer långa vägen till Falköping
—Kanten och vice versa. Detta vållade äfven, att, då resande kommo
med nattåg frän Stockholm kl. 4,io f. in., de måste stanna öfver i
Falköping—Ranten i 4 timmar för att komma fram till Falköpings
stad, om de icke ville föredraga den 1 kilometer långa vägen i
nattens mörker. Dessa arrangemang med tågförbindelsema förorsakade
också stora olägenheter rörande stadens post. Stadsfullmäktige
i Falköping funno sig slutligen föranledda att utvälja eu deputation,
som fick i uppdrag att uppvakta järnvägsstyrelsen för att inför
denna framlägga stadens klagomål och framställa önskningar om
rättelse i missförhållandena. Men deputationen afspisades af järnvägsstyrelsen
med den underrättelsen, att några rättelser icke vore
att vinna. Tack vare generaldirektör Juhlins ingripande i egenskap
af generalpostdirektör, måste dock järnvägsstyrelsen slutligen bekväma
sig till att något förbättra tågförbindelsema på eftermiddagarne.

Flera bevis på den bristande hänsyn, järnvägsstyrelsen tager
till den trafikerande allmänhetens kraf, kunde här anföras, men jagvill
icke upptaga kammarens tid därmed. Jag vill endast uttala den
öfverraskning, som man litet hvarstädes i landet erfar, då man nu
hör, att denne trafikinspektör, som så dokumenterat sig, blifvit framför
alla sina medsökande befordrad efter 1/2 års tjänstgöring som
inspektör af 2:a klassen till förste trafikinspektör med station i Göteborg.
Det är något märkvärdigt detta, att en person, så ung i
tjänsten, så ytterst minimalt meriterad, och mot hvilken så befogade
anmärkningar hafva kunnat framställas och framställts, skall gå
förbi så meriterade män som lians medsökande, bland hvilka en vant
i statens järnvägars tjänst 33 år och därunder dokumenterat sig som
en åt våra mest insiktsfulla och dugande järnvägsmän. Jag vill icke
tillåta mig att nämna några namn, men ett af dem är ju genom
dagspressen allbekant. — Man hade trött, att detta system — låt
oss kalla det byråkratiskt eller ett system, stämpladt åt bristande
hänsyn till den trafikerande allmänhetens önskningar och järnvägspersonalens
berättigade kraf — skulle så att saga afbrytas af herr
civilministern, då omnämnda befordringsärende dragits inför Kung],
Maj:ts pröfning. Men enligt hvad just de senaste dagarna har försports,
skulle till och med denna märkvärdiga befordringsåtgärd komma att
vinna Kungl. Maj:ts godkännande.

Jag har, herr talman, vid detta tillfälle velat framhålla också
dessa omständigheter. De kunna ju möjligen synas vara af mindre

Andra Kammarens Prot. 1010. Nr 3.

Nr 3.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

vikt och betydelse vid en remissdebatt, men jag tror, att Riksdagen
gör rätt i att beakta äfven sådana frågor som dem, jag här tagit
mig friheten beröra. Det torde menligt inverka också på statsbanornas
ekonomiska resultat, om ett sådant system, som det jag här
något skisserat, får tolereras och får göra sig för framtiden gällande.
Det är en sanning, att personalen vid de svenska statsbanorna kanske
utgör en mönsterpersonal, men den borde då också behandlas
med rättvisa och opartiskhet, och den trafikerande allmänhetens
kraf måste af järnvägsstyrelsen sorgfälligt beaktas och fyllas så
långt detta är förenligt med rättvisa och statens järnvägars ekonomiska
fördelar.

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! Som en följd af

föregående års riksdagsbeslut om anläggning af en ny farled mellan
Vänern och Kattegatt förekommer i innevarande års statsverksproposition
ett äskande af 2,000,000 kronor för arbetets bedrifvande
år 1911, och med anledning häraf skall jag, herr talman, be att få
fästa uppmärksamheten vid några förhållanden, som stå i samband
med förbrukandet af dessa medel. Men jag vill redan i början särskildt
påpeka, att det ej är mot det af Kungl. Maj:t begärda anslaget,
som anmärkningarne riktas, då dessa medel ju endast afse
fullföljandet af ett företag, som föregående års Riksdag ansåg lända
landets ekonomiska utveckling till gagn. Hvad jag här önskar påpeka
rör några förhållanden från själfva arbetsområdet, hvilka gifva
vid handen, huruledes styrelsen för Kungl. Trollhätte kanal- och
vattenverk utöfvar sin stora makt som arbetsgivare och representant
för statens stora intressen vid Trollhättan. Det torde särskildt
nu, då vi stå inför begynnelsen af detta för vårt lands storslagna
kanalarbete vara ytterst påkalladt, att vederbörande få en påminnelse
om sitt ansvar inför de tusentals människor, som de tyckas
vilja skaffa sig en nästan oinskränkt makt och befogenhet öfver.

Vi ha säkerligen alla uppmärksammat, huru vid arbetet med
kraftanläggningen det ena olycksfallet inträffat efter det andra, och
att de i många fall kraft arbetarnes lif. Dessa olycksfall väckte
särskildt i början af föregående år stort uppseende i landet och
gåfvo anledning till långa utläggningar i pressen, hvarför också en
effektivare inspektion till förebyggande af olycksfallen utlofvades.
Nu är det ju så, att enligt lag ingen inspektion öfver dylika arbeten
är påbjuden, men efter de många olycksfall, som upprepade gånger
timade, ansågo sig dock vederbörande böra göra något åt saken för
att det åtminstone utåt skulle verka litet tillfredsställande. Hvad
som emellertid i detta afseende gjordes är sannerligen icke ägnadt
att bland arbetare själfva väcka förtroende till kanalstyrelsens goda
vilja. Det framhölls såväl af arbetarne som af inspektören för
Göteborgs distrikt, numera aflidne yrkesinspektören Larsson, att
skulle en inspektion i ett sådant arbete som detta praktiskt taget
kunna förebygga olycksfall, då måste denna vara i tillfälle att ständigt
öfvervaka arbetsplatsen, utom det att det naturligtvis också
kräfdes: dels af den eller de, som skulle utöfva inspektionen, dug -

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

lighet, dels också att åt dem lämnades befogenhet att, om någon
fara hotade, kunna påbjuda åtgärder till densammas omedelbara förebyggande.
Men oaktadt kanalstyrelsen ej syntes vilja bestrida riktigheten
af denna uppfattning, blef dock den inspektion, som tillsattes,
af sådan beskaffenhet, att, äfven om olycksfallen på senare tid
något minskats, detta absolut icke kan sägas vara inspektionens förtjänst.
Man tillsatte nämligen en person, som, äfven om han i allmänna
angelägenheter är en duktig och framstående man, dock fullständigt
saknar den tekniska och praktiska utbildning, som för en
dylik inspektion erfordras, ett förhållande, som han äfven öppet vid
ett möte mellan arbetarne och arbetsledningen tillstod. Men trots
denna förklaring, envisades kanalstyrelsen att öfvertala honom att
vissa dagar i veckan besöka arbetsplatsen. Arbetarne skulle därvid
äga tillfälle och rätt att själfva anmäla, om någon fara förelåge,
och denna anmälan kunde i så fall tillställas den utsedde inspektören,
som sedan på högre ort skulle påpeka de rådande missförhållandena.
Man förstår häraf, att den inspektion, som sålunda uppstod, ovillkorligen
måste blifva af noll och intet värde, och det kan icke förvåna,
att arbetarne därefter fingo den uppfattningen, att kanalstyrelsen
icke var lika mån om att skydda arbetarnes lif som att
skydda sig själfva bakom en inspektion, som i realiteten ingenting
betydde, utan endast var ett slags dekoration. Det nu påbörjade
kanalarbetet kommer utan tvifvel att kräfva många arbetares lif;
offrens antal beror naturligtvis på vederbör andes goda vilja att förebygga
olycksfallen. Och då kanalstyrelsen genom denna åtgärd att
tillsätta en person, som är absolut oerfaren på detta område, tycks
vilja bagatellisera betydelsen af skärpt kontroll på arbetsområdet,
synes regeringens uppmärksamhet vara särskildt påkallad, ty såväl
arbetarne som den stora allmänheten ha rätt att fordra, att vederbörande
göra sitt bästa för att i största möjliga utsträckning skona
oss för de uppskakande tilldragelser i statens där pågående arbeten,
som inträffat.

Hvad dessutom kanalstyrelsen som arbetsgifvare beträffar, så
kan det med fullt skäl sägas, att den, i stället för att visa humanitet
mot och omsorg om arbetarne, uppträdt på ett sådant sätt,
som omöjligen kunnat annat än verka motsatsen till ett godt förhållande
parterna emellan. Det är i detta afseende främst kanalverkets
unga och opröfvade ingenjörer, som uppträdt på ett sätt,
som sannerligen icke kunnat annat än verka retande och utmanande
på arbetarne. Jag skulle kunna framdraga en del förhållanden, som
skulle kunna bevisa detta, men då jag förmodar, att det icke särskildt
intresserar, att höra dessa detaljer ur arbetarevärlden, skall
jag icke trötta kammaren därmed. Men jag vill dock i förbigående
ha sagdt, att bortläggandet af allt snobberi och öfversitteri från arbetsledningens
sida säkerligen skulle leda till mera besinning och
arbetsro än hvad yttre åtgärder, klasslagar och dylikt i den vägen
kunna åstadkomma.

Man lår ibland höra talas om maktmissbruk och fackföreningstyranni,
när vid vissa konfliktstillfällen något arbetsområde afstänges

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

från arbetskrafter, med öppet förbud för alla arbetare att där taga
anställning. Men då staten som arbetsgivare, allierad med det enskilda
kapitalistintresset, gör på samma sätt, då synes allt vara riktigt
och bra. Kanalstyrelsen bär, förmodligen på grund af öfverenskommelse
med arbetsgivare på platsen, systematiskt utestängt
deras arbetare från möjligheten att vinna anställning under förklaring,
att det skulle vara att göra industrien en kolossal otjänst att
taga emot dessa arbetare, detta oaktadt det i regel endast är grofarbetare
inom den mekaniska industrien, på hvilka dessa arbeten
utöfva lockelse. Men för en annan näring, jordbruket, tycks detta
skäl ej föreligga, enär det icke liör till ovanligheten, att vid statens
anläggningar sen många år anställda arbetare skickas i väg och
andra tagas i stället, som kommit direkt från jordbruket. Att detta
inverkar menligt på jordbruket, som lider brist på arbetskraft
hvilket ej är förhållandet med industrien — ligger i öppen dag. De
afskedanden af många hundratals arbetare, som på senaste tiden ägt
rum vid Trollhättan, verkar något egendomligt, när man erinrar sig,
att, då denna fråga behandlades i Riksdagen, det just anfördes som
en förmån, att man skulle kunna öfverföra en särskildt tränad arbetsstyrka
för att utföra ifrågavarande arbete. Detta utgjorde det allra
viktigaste skälet, hvarför frågan om den nya kanalens anläggande
icke fick hvila till detta års riksdag. Men nu, sedan kanalfrågan
väl är genomförd, tycks detta skäl ej förefinnas, och det påstås till
och med, att en stor del af detta arbete skall utföras på entreprenad.
Kanalstyrelsen tycks icke vilja beakta, att afskedanden af dessa en
längre tid anställda arbetare verka ofördelaktigt på kringliggande
kommuner, i det att dessa beröfvas de skattebidrag, som dessa arbetare
skulle vara pliktiga att erlägga, sedan de där blifvit mantals-
och skattskrifna. Det såg en tid ut, som om kanalstyrelsen
velat, afskeda alla kraftanläggningsarbetare för att sedan vid behof
för kanalens anläggande antaga nytt folk. Därigenom skulle lättare
genomförts den planerade lönereglering nedåt, som nu är ifrågasatt
och som naturligtvis väckt stort motstånd hos arbetarne. Au ställas
de arbetare, som äro kvar och som skola öfverföras till det nya
kanalarbetet, inför alternativet att antingen taga afsked eller att,
arbeta för timlöner, betydligt lägre än hvad de förut haft. Denna
sänkning'' motiveras med förklaringen, att det nu icke längre är något
säsongarbete; arbetet på den nya kanalen kommer att fortgå en
följd af år och måste alltså utgå efter de aflöningsskalor, som
sådant arbete i allmänhet betingar. Men detta betraktelsesätt förutsätter,
dels att arbetarne bli behandlade så, att de kunna. Qvarstanna
i samma arbete, och dels att det blir arbetarne möjligt att
hafva sina familjer med sig i det samhälle, i hvilket de komma att
arbeta. Beträffande det senare tycks kanalstyrelsen med regeringens
särskilda hänvisning ha lagt ett alldeles särskildt hinder i vägen,
i det att den tolkat Riksdagens beslut att företrädesvis med tomträtt
upplåta tomter till bebyggande för egna hem på det sättet, att ingen
annan upplåtelse skett, och därtill ha med dessa upplåtelser förbundits
villkor, som för arbetarne äro absolut oantagliga. Detta har

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

naturligtvis gjort, att byggnadsverksamheten till stor del hämmats
och att bostadsnöden så till den grad stigit, att till och med äldre
personer i samhället måst söka sig bostäder i kringliggande socknar
miltals från Trollhättan. Till den 1 april komma ytterligare en del
husägare, som ha sina hus stående till hinder för kanalarbetet, att
få afträda dem till staten, och därigenom komma ytterligare hundratals
familjer på bar backe; och detta i ett samhälle, där bostadslägenheter
icke stå att få för penningar! Dessa mindre husägare
skulle dock, tack vare den ersättning de få för sina hus, kunna
uppföra åt sig andra i stället, men kanalstyrelsen vill eller får ej
gå, dem till mötes med försäljningar annat än under tomträtt på
sådana villkor, med hvilka arbetarne absolut icke kunna anse sig
betjänta. Nu kan det anmärkas, att dessa upplåtelseformer just äro
de, som arbetarnes representanter i den lagstiftande församlingen
förorda. Men så är icke fallet. \ i hafva icke, därmed att vi
principiellt förorda tomträtten framför äganderätten, gifvit till känna,
att vi i utbyte mot äganderätten taga hvilken form af tomträtt som
helst, och ett faktum är. att bestämmelserna för upplåtelse med tomträtt,
sådana de stipulerats i de kontrakt som föreläggas oss i Trollhättan,
icke kumia blifva föremål för arbetarnes anbud. Det är icke
blott arbetarne, som blifva lidande af denna stora bostadsnöd, hela
samhället lider däraf, och det vore önskvärdt, att regeringen såge
till, att Trollhättan, som snart skall få stadsrättigheter, icke blefve
kväfd i den utveckling, hvarom vi alla så vackert drömma. Staten
har så stora och rika intressen i Trollhättan, att det är ett lifsvillkor,
att de, som representera dessa intressen, också äga känning
med samhället, dess möjligheter och behof, och därför vilja vi i
det längsta tro, att regeringen behjärtar dessa intressen.

Med dessa ord har jag, herr talman, velat i denna remissdebatt
fästa uppmärksamheten på några förhållanden, som beröra Trollliätte
kanalarbete, för hvilket anslag i statsverkspropositionen äskats, och
jag har gjort detta i förhoppning, att regeringen må tillse, att det,
som kan och bör rättas, också blir rättadt, så att staten som arbetsgivare
icke må få gå före andra i landet i den utpressningskamp,
som mer och mer drifver vårt folks bästa arbetskraft att tillgripa
emigrationen.

Herr B rån ting: Det sätt, hvarpå herr civilministern fann sig
föranlåten svara mig efter det jag haft ordet, nödgar mig till en
replik.

Han följde ju samvetsgrant det recept, som hlifvit anbefalldt
af en af de socialistfientliga tidningarna här i hufvudstaden: för all
del komplimanger åt arbetarne, men slå så mycket hårdare till dem,
som sitta i riksdagen och kallas deras ledare.

Det första, som han framhöll, var, att det skulle ligga i vårt
sätt att mana till lugn under storstrejken en baktanke och ett dubbelspel,
som tog sig uttryck däri, att när man på den ena spalten —
som hans ord folio — skref maningar till besinning och lugn, så
stod på den andra spalten något »upphetsande». Ja, det där ordet

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

upphetsande är mångtydigt, och från hans sida var det väl afsedt
att så vara. Men om det ligger i herr civilministerns antydan någon
som helst beskyllning, att dessa uppmaningar att hälla storstrejken
inom fredens och laglighetens råmärken, som riktades från alla talarstolar
på arbetarmöten landet rundt, icke skulle vara allvarligt menade,
så ber jag att på det bestämdaste få tillbakavisa en sådan
beskyllning. Det finnes intet fog och ingen grund för densamma.

Det anfördes också af herr civilministern som ett skäl för militärkommenderingarna,
att det fanns ju element inom arbetarevärlden -inom befolkningen i hvarje fall — som vi ofta här från Riksdagens
talarstol sagt, att vi icke kunde stå till ansvar för och icke ville
taga någon befattning med. Det är fullkomligt sant, att sådana
element finnas, men jag kan väl icke föreställa mig, att herr civilministern
på allvar menar, att det skulle vara mot enstaka anarkistiska
grupper eller ligor på ett eller annat ställe, hvilka skulle
vilja vara benägna att störa det allmänna lugnet, som man behöfde
tillgripa så omfattande militärkommenderingar ? Det hade väl varit
tillräckligt, att ordningsmakten haft uppmärksamheten på dessa förhållanden,
och den hade ju också hjälpmedel till sitt förfogande för
den sakens skull utan dessa extra anstalter.

Herr civilministern menade, att det fanns ingen rättskränkning,
ingen öfverilning, som icke försvarats af mig, där jag icke rent af
själf varit upphofsmannen till densamma. Jag tror, att jag ganska
nära antecknat de ord, som han därvid fällde. Nu ar jag icke den,
som af en sådan språklig förlöpning vill göra ett så stort nummer,
ty jag tror, att herr civilministern icke menade orden så, som de
här framkommo. Men jag förundrar mig dock något öfver att höra
honom använda uttrycket öfverilning på detta sätt. Han erinrar sig
säkerligen lika väl som jag det samtal, som vi hade på hans ämbetsrum
någon af de första dagarna af storstrejken, då en sådan öfverilning
ägt rum af gasarbetame vid Värtan, som under misstämning
nedlagt arbetet. Jag sökte då herr civilministern för att söka komma
till en sådan uppgörelse, att denna öfverilning kunde godtgöras och
arbetarne återvända till arbetet. Hvad sådant än må kallas, icke
kan det sägas vara ett förfaringssätt, som gifver fog för anmärkningen,
att, hvar helst man ser någon förlöpning inom arbetarevärlden,
man genast är framme med sitt försvar, där man icke själf anstiftat
densamma.

Af föregående talare har redan upptagits den punkt, hvarmed
herr civilministern vann ett ögonblicks succés de rire, da han bad
mig nämna namnen på dem, som skulle kunna åstadkomma en så
kraftig verkan i en förlikningskommission. Jag har dock erinrat
om de högst förtjänta och på allt sätt i sitt kall dugliga män, som
bekläda platserna som statens förlikningsmän, och om att just de
själf va hemställde att få sin myndighet vid detta utomordentliga tillfälle
om möjligt något förstärkt. Och för öfrigt vill jag påminna om
ett exempel. Kort förut hade i England hotat en arbetskonfiikt af sådan
omfattning, att den såg ut att kunna komma att mäta sig med vår,

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

men där satte sig handelsministern själf som medlare och lyckades
åstadkomma en uppgörelse.

Herr civilministern påminde om mitt tal i Nackarpsdalen 1908
under valstriden. Det skulle ha innehållit några hotelser om att
det skulle komma till en ny kamp. Jag förmodar, att han därmed
syftar på några ord, som han själf anförde vid ett annat möte få
dagar efteråt i det mera bekanta och med rätta mera uppmärksammade
tal, som herr civilministern höll i Gullspång. Han citerade
där mitt yttrande om den stora kamp, som förr eller senare måste
komma, hvarom jag i allmänna ordalag talat och därför manat
arbetarne till organisation. Men grefve Hamilton var i sitt Gullspångstal
ingalunda en sådan de allmänna talesättens man; han
fixerade sig tvärtom mycket bestämdt gentemot den föreliggande
situationen, manade de arbetsgivare, till hvilka lian talade, och för
öfrigt alla, till hvilka hans ord kunde nå, att samla sig omkring det
program »front mot socialismen», som vi alla känna, och han uttalade
där för första gången den besynnerliga teorien, att arbetarne,
därför att de äro socialister, därför att de eftersträfva en samhällsordning,
där kapitalet icke ligger i händerna på någon särskild klass
i samhället, utan kan tillgodogöras för hela samhället, måste ständigt
drifvas att gå fram med en brutal klasskampspolitik i sina fackliga
konflikter och att därför rörelsen var farlig. Denna sats utvecklade
han vidare, han framhöll och vädjade direkt till vederbörande,
att de måtte stödja den gula arbetarrörelsen; den borde
enligt min tanke, sade han, i långt högre grad och mera öppet och
eftertryckligt än som skett »af oss» understödjas. Ja, det där »af
oss» öppnar ju ganska vida perspektiv med afseende på den solidaritet,
som finnes mellan herr civilministern och intressenterna på
industrifältet på kapitalistsidan, och att så verkligen är, känner man
ju för öfrigt genom många förhållanden. Han slutade detta sitt
märkliga tal med en erinran, att vi ha icke rätt, som orden folio,
att vara så blödiga, utan vi måste gå fram på ett annat sätt än
förr. Ja, det talet var för visso, kan man säga, ett helt program
för arbetsgifvarne — lockouttaktiken, som herr Lindqvist, min partikamrat,
talade om, ligger in nuce i Gullspångstalets uppmaning till
»front mot socialismen», och »icke längre så blödiga» — ja, det har
visat sig genom de erfarenheter, som under sista året gjorts, att
det sannerligen icke varit fråga om någon blödighet. Förföljelserna
ha ju från arbetsgifvaresidan tagit dimensioner, som man aldrig förut
sett, och nått en brutalitet, som verkat rent af upprörande t. o. m.
inom de neutrala samhällslagren. Jag behöfver blott erinra om en
sådan tilldragelse som det sätt, hvarpå spårvägsfolket i Stockholm
blef behandladt, och huru ännu i dag fortfarande här trampas under
fotterna de öfverenskommelser, som sent omsider ingingos under påtryckning
och medverkan af statens förlikningsmän till förmån i
ringa män för detta afskedade och utkastade spårvägsfolk. Jag behöfver
blott erinra om dessa svarta listor, som drifvit så många af
Sveriges arbetare icke blott från ort till ort inom landet utan ur
landet och därmed ökat emigrationsströmmen. Jag behöfver blott

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

till sist erinra om ordet »vräkningarna» för att påminna herrarna
om och ytterligare återkalla i hågkomsten den situation, som så
småningom tillspetsade sig och växte fram under den fortsatta kamp,
som arbetsgifvarne förde med jämarbetarförbundet, och huru man
därvid Ilek det moraliskt upplyftande skådespelet af gamla medaljprydda
trotjänare vid bruken, som kastades ut, därför att krigföringstaktiken
var sådan från deras sida, som besutto kapitalet och
makten i detta land.

Emot sådant fanns icke någon som helst reservation, icke någon
som helst gensaga i de ord, som herr civilministern nyss behagade
yttra. Denna tystnad gentemot arbetsgifvames krigföring är ju
också ytterst betecknande, på samma gång som den ju är så förklarlig,
när man erinrar sig, att ett af de verk, där man först började
med vräkningshotet, ehuru det sedermera icke kom till utförande,
hör till dem, som stå herr civilministern alldeles särskildt
nära.

Det är äfven till sist en sak, som jag måste upptaga till bemötande.
Herr civilministern ville beteckna mitt skrifvande i Socialdemokraten
med några ord ifrån en artikel häromdagen, och han
yttrade med mycken emfas, att jag skulle ha uttryckt mig så, att
arbetarne böra tillvälla sig all makt i samhället, och han utförde
detta vidare så: således finnas icke några andra befogade intressen
än arbetarnes. Jag kände icke igen orden, men trodde dock knappast,
att de voro så olika hvad jag skrifvit, som de i verkligheten är o.
Jag har letat fram tidningsnumret i fråga och där står: »Som »två
nationer», främlingar, hvilka ej förstå hvarandras språk, bo öfverklass
och underklass vid hvarandras sida i kapitalismens samhälle.
Socialdemokratin slår fast faktum och drar därur den slutsatsen, att
underklassen måste skaffa sig makt för att omdana samhället efter
sina behof.» Jag ser, att civilministern skrattar. Ja, det är kanske
mycket muntert, men det förefaller mig, som om detta icke vore ett
rätt sätt att citera. Det påminner något för mycket om de metoder,
som äro gängse inom den press, som stöder regeringen i vått och
torrt och hvilken jag förut tillåtit mig att här karakterisera med
några ord, hvilket omdöme jag sannerligen icke har någon som
helst anledning att taga tillbaka.

Herr civilministern slutade med en parallell om Millerand och
huru han hade utvecklat sig att blifva förståndig, minister och allting,
— ja, det nämnde han ju icke. Han frågade, när man skulle
få höra detsamma från svenska socialistledare som det, Millerand
hade yttrat. Ja, det kommer att kunna ske för min personliga del
vid den långt aflägsna tidpunkt, hvilken helt visst aldrig inträffar,
när jag kommer att kunna peka och skåda tillbaka på lika många
tillryggalagda stadier af politisk utveckling som herr civilministern.

Herr vice talmannen: Herr talman, mina herrar! Visserligen
ha redan ett par talare något berört frågan om försvarskommittén
och dess produkter, men det må vara mig ursäktadt och

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

tillåtligt att åter upptaga den saken, så mycket mer som jag i det
afseendet har att ställa en direkt vädjan till herr statsministern.

Förhållandet är ju det, att denna så kallade parlamentariska
försvarskommitté tillsattes för att särskildt ur finansiell synpunkt
granska en hel del militära förslag, som vederbörande myndigheter
utarbetat, och vid kommitténs tillsättande betonade herr statsministern
i sitt anförande till statsrådsprotokollet på det uttryckligaste,
att kommitténs hufvuduppgift vore af finansiell beskaffenhet.

»Såsom kammaren känner, har kommittén nu afgifvit tvenne utlåtanden.
Det ena af dessa handlar om en ny flottstation. Kommittén
har ansett sig kunna afgifva ett utlåtande om den saken, ehuru
den icke vidtagit någon verklig finansiell hufvudutredning, därför att
kommittén förmenar, att den nya flottstationen skulle kunna anskaffas
utan belastande af budgeten. Jag skall emellertid för närvarande
icke uppehålla mig vid detta utlåtande.

Kommittén har därjämte afgifvit ett aimat utlåtande, om hvilket
här talats något förut i dag, nämligen ett utlåtande med förslag till
en ny pansarbåtstyp. Därvid har kommittén, omedelbart efter det
att den i motiveringen till sitt utlåtande om flottstation betonat, att
kommittén endast af nyss antydda skäl kunnat afgifva detta utlåtande,
naturligtvis icke kunnat annat än forma detta sitt andra utlåtande
så, att det åtminstone efter bokstafven icke skulle imiebära
någon verklig hemställan om utgifter, och därför företer klämmen
den högst egendomliga vändningen, att kommittén uttalar sig för en
viss typ såsom den lämpligaste bland dem, som kommittén haft
under öfvervägande. Men af motiveringen finner man alldeles uppenbart,
att kommittén alldeles särskildt lägger vederbörande på hjärtat,
att denna pansarbåtstyp måste så fort som möjligt läggas till grund
för nyanskaffning. Om man läser motiveringen till framställningarna
under femte hufvudtiteln i statsverkspropositionen, finner man, att
detta senare kommittéutlåtande där blifvit korteligen refereradt.
Man kan dock knappast säga, att herr sjöförsvarsministern uttalat
någon direkt mening i frågan om, huruvida kommittén verkligen
fullföljt sitt uppdrag eller icke, utan han har endast mycket kraftigt
betonat sin åsikt om nödvändigheten af nya pansarbåtars anskaffande,
så snart omständigheterna göra det möjligt. Men det är tydligt, att
det för reservanterna inom kommittén, livilka ju afgifvit ett särskildt
yttrande och som därvid framhållit, hvilket bestämdt afsteg kommitén
gjort ifrån sitt uppdrag, måste vara betydelsefullt och berättigadt
att begära ett stöd frän regeringen i detta fall. Hvar och en
kan nog erinra sig, hvilken tillfredsställelse det väckte, först då den
förra regeringen år 1906 anordnade ett samarbete mellan de olika
försvarsgrenarnes representanter för att åstadkomma en gemensam
försvarsplan, hvilken sedan skulle granskas ur finansiell synpunkt, och
sedan då den nuvarande regeringen fullföljde detta verk i åtminstone
till utseendet samma anda, hvari de begynt, genom att tillsätta en
kommitté, som skulle verkställa den finansiella granskningen, hvilken
således skulle göras till hufvudsynpunkt; kommittén skulle se till
om det var möjligt att åstadkomma något vidare och i så fall hvad

Remiss af

statsverks proposisionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

eller om vi redan kommit för långt. Det är visserligen sant — och
jag hade äfven då min undran med anledning däraf — att kommitténs
sammansättning kanske var något egendomlig med hänsyn till
hufvuduppgiften, men denna står i alla fall fast, den kan icke bortresoneras
och den kan icke heller göras till föremål för olika tolkningar,
då den är alldeles klart uttryckt.

Men vid sådant förhållande vill det, som sagdt, synas, som om
jag skulle äga full rätt att till herr statsministern ställa en vördsam
maning att låta reservanterna, som samvetsgrant och lojalt sökt
hålla kommittén inom dess förelagda uppdrag, erhålla ett stöd eller
höra ett bestämdt ord från regeringsbänken, från regeringschefen,
att de därutinnan handlat riktigt och att det således icke är regeringens
mening att underordna sig kommittémajoritens ändring af
kommitténs hufvuduppgift. Det är det, som jag gärna skulle vilja
höra. Det kan ju vara möjligt, att jag icke kan få svar härpå i
dag; jag förstår, att det kan vara litet grannlaga att gifva ett
sådant, ty det finnes kanske många, som taga anstöt af ett ärligt
och direkt svar, men jag får väl förbereda på att, om jag icke får
ett svar i dag, jag nog skall söka utfinna några medel att få ett
sådant under riksdagens lopp.

Jag skall bedja att få yttra mig om en sak, som efter min tanke
kanske ligger åtskilligt mera inom en remissdebatts egentliga ram än
ett och annat, som här förekommit i dag. Äfven vid denna riksdag
har Kungl. Maj:t framkommit med vissa förslag till löneregleringar.
Jag har ingenting att däremot erinra i och för sig; jag förmodar,
att dessa förslag kunna ha sina goda grunder, och jag förmodar
äfven, att statsutskottet skall åt dessa grunder och åt förslagens
detaljer ägna all den uppmärksamhet, som påkallas. Men hvad jag
vill säga är, att då Riksdagen gång efter annan beviljar löneförhöjningar
åt tjänstemän, vill det också synas, som om Riksdagen kunde
fordra en smula respekt, en smula tillmötesgående för de bestämda
önskningar, som Riksdagen uttalat med afseende å vissa punkter
rörande ämbetsmännens ekonomi. En sådan punkt och en punkt,
som Riksdagen icke ansett vara så obetydlig, gällde det, då Riksdagen
år 1908 skref till Kungl. Maj:t och anhöll, att den onödiga
och dyra lyxen af civila ämbetsmannauniformer skulle afskaffas eller,
därest detta icke helt och hållet kunde ske, inskränkas. Jag nödgas
besvära kammaren med att något litet genomgå detta ärende för
att visa, till hvilken oerhörd grad det har lyckats herr civilministern
och regeringen med honom att fullständigt åsidosätta Riksdagens
egentliga önskan i detta hänseende.

Den fråga, som jag nu berör, uppkom genom en motion i denna
kammare, afgifven af herr Zetterstrand, däri han hemställer, »att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t i fråga om de ämbets- och tjänstemän, hvilkas tjänsteutöfning
icke är af beskaffenhet att föranleda bärande af uniform,
meddela sådant förklarande, hvarigenom den skyldighet i detta afseende,
som kan anses åligga dem, blifver upphäfd». Motionären
framhöll i sin motivering uttryckligen och mycket bestämdt den

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

ekonomiska synpunkten. Han säger: »Kan någonting från statsmakternas
sida åtgöras för motverkande af lyxen och för främjande af
sparsamhet, så synes mig, att man ej bör lämna något tillfälle därtill
obegagnadt. Föreliggande fråga gäller ett ganska stort antal
tjänstemän, af hvilka många hafva en mycket svag ekonomisk ställning,
ja, en del ej ens erhållit ordinarie statstjänst. Bland dem finnas
sådana, som efter långvariga akademiska studier och flerårig oaflönad
verksamhet erhållit sin första anställning med mycket ringa inkomst.»
Och han påpekade det obilliga i att »af demia inkomst, som näppeligen
räcker till de nödtorftigaste lefnadsbehofvens tillfredsställande,
än mindre till förräntande af gamla akademiskulder, nödgas de
använda några hundratal kronor, någon gång utgörande ett helt års
aflöning, till anskaffande af en paraduniform, hvaraf de endast högst
sällan hafva användning». Han framhöll äfven, att detta »uppväges
ingalunda af den tillfredsställda fåfängan hos eu eller annan af dem,
som är mera ytligt anlagd och måhända bättre ekonomiskt situerad».
Han går vidare i sina ekonomiska synpunkter och säger: »År
efter annat förekomma till behandling inom Riksdagen frågor om
höjning af lönerna för olika tjänstemannaklasser, och Riksdagen har
ej velat undandraga sig att, i den mån statens tillgångar medgifvit,
tillmötesgå billiga anspråk på löneförhöjningar. Att ingå på någon
granskning af huru de enskilda personerna använda de erhållna lönetillskotten
kan naturligen ej ifrågakomma, men däremot kan man
ej med likgiltighet iakttaga, att löntagarna på grund af föråldrade
bestämmelser nödgas använda en del af de ökade lönebeloppen till
obehöfliga utgifter i stället för till ett välbehöfligt förbättrande af
deras ekonomiska ställning.»

Utskottet tillstyrkte och Andra kammaren biföll förslaget, som
sålunda därefter gick till Första kammaren. Första kammarens tillfälliga
utskott ställde sig särdeles välvilligt mot detta förslag, men
utskottet trodde sig upptäcka, att Andra kammarens utskott och
jämväl Andra kammaren hade handlat utan full insikt i saken, därutinnan
nämligen att de förutsatt, att det skulle finnas någon skyldighet
att bära civiluniform. Därom sade Första kammarens utskott,
att det icke kunnat finna, att någon sådan skyldighet existerade, och
då sökte det uttänka någon annan kläm, som bättre skulle kuima
motsvara hvad man verkligen ville komma till. Utskottet ansåg sig
emellertid icke kunna finna sådan inom ramen för motionen, och
följden blef, att utskottet, efter en för hufvudtanken välvillig motivering,
afstyrkte motionen. Men dä frågan kom inför Första kammaren
befanns, att där var ett bestämdt intresse för att det verkligen
skulle blifva någonting af med saken, och efter ganska ingående
och intressanta yttranden af herr Cavalli och någon annan, som
ställde sig på motionärens sida, återremitterade Första kammaren
ärendet till utskottet. Då utskottet på nytt företog frågan, hade
dess ordförande, som var mycket intresserad af frågan, väckt en
särskild motion, däri han gifvit en annan vändning åt saken; och
det blef den vändningen, som sedan blef Riksdagens beslut. Första
kammaren Inföll sitt utskotts tillstyrkande utlåtande och Andra

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

kammaren ändrade sitt förra beslut till likhet med detta. Det som
sålunda blef beslutadt var, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhöll, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida
icke bruket af paraduniform för civila ämbets- och tjänstemän vid
andra tillfällen än vid tjänsteutöfning må kunna afskaifas, eller, därest
det icke lämpligen låter sig göra, inskränkas, och därefter vidtaga
de åtgärder i detta syfte, hvartill omständigheterna finnas böra föranleda.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att, om också själfva
denna formulering kan synas vara något tvetydig, så finnes det icke
något tvifvel om, då man läser motiveringen, att med orden: »afskaifas
eller, därest det icke lämpligen låter sig göra, inskränkas»
menades, att antingen alla uniformer eller åtminstone uniformer i
massa borde afskaifas.

Den motivering, som skrifvelsen innehåller, innebär dels ett allmänt
uttalande, att det vore olämpligt att bibehålla dessa civila
paraduniformer och dels att det icke stode väl tillsammans med de
tendenser till sammansmältning af samhällsklasserna, som för närvarande
gjorde sig gällande. Vidare anmärktes, att öfverordnadés
önskningar eller allmän kamratanda utöfvar ett tryck, som den enskilde
har svårt att undandraga sig. I denna motivering ligger hvad
Första kammaren ansåg nödvändigt. Den insåg, att det redan nu
icke fanns någon skyldighet att bära uniform och att ett påpekande
af att det icke fanns någon sådan skyldighet rakt ingen betydelse hade,
utan att seden vidmakthålles af öfverordnades önskan eller ett allmänt
kamratbruk, som man skulle vilja komma åt, och därför skulle
dessa uniformer afskaffas antingen, och detta helst, för alla eller
åtminstone för så många som möjligt. Vidare påpekades den synpunkten,
att utgiften vore ganska kännbar. Däremot gjordes ett
undantag, nämligen att diplomatiska tjänstemäns uniform måhända
borde bibehållas af internationella hänsyn, och detta uttrycktes i
skrifvelsen på det sättet, att de borde bibehållas vid sin rätt till
paraduniform, hvaraf tydligen framgår, att skrifvelsen afsåg, att
i öfrigt ett verkligt upphäfvande af rätten till att bära paraduniform
borde ske.

När nu civilministern fick hand om denna skrifvelse, så föreslog
han Kungl. Maj:t och Kungl. Maj:t beslöt, att denna skrifvelse icke
skulle föranleda annan åtgärd än en erinran därom, att för sådana
ämbets- och tjänstemän, som icke äro anställda vid krigsmakten,
någon skyldighet att vid vissa tillfällen begagna paraduniform icke
finnes stadgad och att följaktligen bärandet af dylik uniform icke
kan af chef eller annan öfverordnad påfordras. D. v. s. i stället
för att följa Riksdagens hemställan trädde civilministern tillbaka till
den ståndpunkt, som under ärendets beredning i Riksdagen hade
blifvit lyckligen öfvervunnen, nämligen att erinra om att det icke
fanns någon skyldighet att bära paraduniform. Detta hade ju Första
kammaren redan upptäckt, och vid sådant förhållande gått vidare
och begärt något helt annat. Det kan således vara af betydelse
för dem, som hafva något intresse för politisk psykologi, att kon -

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

statera, att civilministerns reformifver stannar långt bakom Första
kammarens, åtminstone då det gäller afskaffande af onödig lyx
och flärd.

Jag måste säga, att det förefaller mig, som om det vore alldeles
påtagligt, att man med detta cirkulär icke vunnit någonting.
Och man har för öfrigt sett ett ganska egendomligt bevis på att
man icke vunnit något, då vid en nyligen hållen hofceremoni, som
väckte ett visst uppseende, det till och med föreskrefs, att civil
paraduniform skulle användas. Hvad som blifvit gjordt har, såvidt
jag kan förstå, endast blifvit gjordt för att man skall synas hafva
gjort något, men med bibehållande af det gamla.

Då jag ser, att ecklesiastikministern hållit ut troget hela dagen
utan att blifva på något sätt uppmärksammad, skall jag bedja att
till honom få göra, icke en anmärkning men en liten erinran, som
jag till på köpet nära nog tror, att han skall finna befogad.

Förhållandet är, att i vårt land förekommer något, som kallas
för almanacksmonopol och som också utöfvas såsom ett monopol,
ehuru somliga bestrida, att det verkligen finnes något egentligt monopol
i detta hänseende. Men det har i alla händelser, tror jag, på
senare tider icke gjorts något försök att bestrida det. Det utöfvas
såsom ett monopol; det är ett faktum.

Nu synes det mig, att ingenting borde vara klarare än att en
tryckt publikation, som utgifves under statsmonopolets hägn, borde
vara i politiskt hänseende fullständigt neutral och att där icke borde
få förekomma något, som vore utsprunget ur partianda eller som
vittnade om en påtaglig ensidighet. Emellertid har det väckt mycken
uppmärksamhet, att just motsatsen inträffat med den i slutet af förra
året som vanligt utgifna almanackan för detta år. Där förekommer
en framställning af förra årets riksdag, gjord af en numera afliden
publicist, Det är naturligtvis icke den aflidne publicisten jag
klandrar, utan den firma, som ansvarar för utgifvandet. Artikeln
i fråga utgår från de mest ensidiga synpunkter och kan på intet sätt
anses vara objektivt hållen. Nu har man nog aldrig tänkt sig, att
något sådant skulle kunna förekomma, och därför förmodar jag, att
man kanske icke för närvarande kan klandra Vetenskapsakademien
därför, att den icke i sitt kontrakt angående upplåtelsen af monopolet
intagit sådana bestämmelser, som gjorde detta omöjligt. Men jag
vågar hemställa, huruvida icke herr ecklesiastikministern, under hvars
vård denna sak ligger, skulle finna lämpligt att öfverväga, huruvida
icke något sätt kunde finnas att för framtiden förekomma liknande afvikelser
från det korrekta, hvilket är att monopolet användes på ett fullt
neutralt, ett fullt objektivt sätt. Att de åsikter och det parti, som
i denna ensidiga framställning angripits, äro desamma, som, om jag icke
misstager mig, herr ecklesiastikministern stod nära för mindre än
ett år sedan, behöfver icke absolut utgöra något hinder härvidlag.

Medan jag var inne på femte hufvudtiteln, skulle jag egentligen
framhållit ytterligare en sak, hvilken jag skall bedja att nu i stället
få beröra.

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

Under mitt arbete i försvarskommittén liar jag gjort den egendomliga
upptäcken, att det synes, som om vårt undervattensbåts försvar

icke röner den uppmärksamhet och den omsorg, som man

skulle kunna önska. Jag vill visserligen icke ingå närmare på
detaljerna af den diskussion i denna sak, som ägde rum inom kommittén,
eller omnämna hvilka då yttrade sig. Men jag vill dock

nämna så mycket, att där har förekommit en diskussion angående

undervattensbåtsförsvaret. För min del har jag i likhet med många
andra stått på den ståndpunkten, att jag trott, att detta försvar
skulle hafva en stor betydelse för det rena försvarskriget, en ståndpunkt,
som för öfrigt, inom parentes sagdt, blifvit ganska betydligt
stärkt genom berättelser om prof, som företagits med dylika båtar
i Frankrike. Men då har svarats, bland annat: Ja, det är så svårt
att veta, hvartill undervattensbåtarna duga, när det, såsom under
lång tid hos oss är fallet, är issörja på de svenska vattnen. Då
vill jag uttala min förundran öfver att man icke, sedan man i
liera år haft undervattensbåtar, lagt sig viim om att företaga så
utförliga och så grundliga experiment med dessa båtar, att man
fullständigt kunnat utröna, hvilken användning de kunna hafva i
våra vatten. Jag vågar således hemställa till herr .sjöförsvarsministern,
som jag ser vara här närvarande, huruvida han icke godhetsfullt
ville uppmärksamma den saken, att verkliga metodiska
öfningar och rön borde göras med undervattensbåtar för att klargöra,
under hvilka klimatiska förhållanden de skulle kunna med fördel
användas.

Här har talats i dag äfven om den stora sak, som under det
förflutna året upptagit äflas sinnen. Jag skall för min del icke gå
något utförligare in på detta ämne. .lag vill blott, då en ärad
kamrat på stockholmsbänken i dag förklarade, att han hittills hade
hoppats på en lugn evolution i de sociala rörelserna, men att han,
efter hvad som händt under det sista året, börjat fatta tvifvel i det
fallet — jag vill då säga, att jag är rädd för att jag kanske måste
instämma däri, men jag är också rädd för att jag måste gorå det
ur åtskilligt andra synpunkter än han framhöll. Äfven jag fruktar,
att en lugn evolution inom den sociala rörelsen kanske är svårt att
hoppas på, för den händelse de tendenser, som framträdt under storstrejken
från arbetarledningens sida, skola göras, som det nära nog
vill synas, till fasta, permanenta teorier. Om det således icke ens
får betraktas såsom resultatet af en tillfällig uppsvallning, utan om
det är fullkomligt inrotade åskådningar, detta t. ex., att järnvägsmännen
skola på allt sätt läras, att det är deras legitima rätt att
när som helst söka i klassintresset undandraga staten sin tjänst i
syfte att förlama denna ytterst viktiga förvaltningsgren, om sådant
verkligen är meningen, och om det tillika är meningen att allt mer
och mer inplanta i arbetarne den uppfattningen, att gifna förbindelser
kunna brytas i klassintressets namn, att klassintresset har och ger
en helt annan moralisk grundval än den, som samhället i öfrigt
framställer såsom riktig, ja, då måste jag också såga, att jag befarar,
att evolutionen kanske icke kan komma att blifva lugn. Men

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

jag har dock mina skäl att icke öfverge allt hopp, oaktadt dessa
farhågor. Vi måste ju erkänna, att det var en ytterst skarp pression,
som järnvägsmännen underkastades från arbetarledningens och
arbetarnes sida, men de veko dock icke. Jag har också en viss
öfvertygelse om att det icke går så lätt att införa den s. k. klassmoralen,
som många kanske frukta. Det är nog icke så, att bland
de stora arbetarmassorna den tanken går så lätt ur sinnet, att man
vill vara aktad och hedrad af alla sina medborgare, icke endast af
några, och det är ju tydligt, att ju längre man går in i klassmoralens
egendomliga labyrinter, dess mer aflägsnar man sig från
den ståndpunkten, dess mer nöjer man sig med att vara en klassmedveten
man, som af sina klasskamrater erkännes och kanske hedras
såsom sådan, i utbyte mot det, som andra medborgare sträfva
efter: att vara aktad och ansedd af alla. Det är min fulla öfvertygelse,
att det nog icke kommer att gå så lätt.

Jag har haft den uppfattningen, och jag har också förut uttalat
den, att i fråga om denna s. k. klassmoral man får döma arbetare
och arbetareledning mycket olika. Ifall man tänker sig in i arbetames
sinnelag och känslor midt i en brinnande social strid — som
för dem naturligtvis endast ter sig såsom en strid mellan de orättvist
besittningslösa och de orättvist besittande klasserna — ja, då
kan man finna mycket, som förmildrar och mycket, som ursäktar.
Men skall det som kan ursäktas såsom en frukt af stridens hetta
göras till en fullt medveten och fullt öfverlagd teori, hvilken med
alla medel skall utläras och inplantas från ledares sida, då synes
det mig, att man för sitt samvete icke kan annat än, hvarhelst man
ser den läran visa sig, träda upp mot den och bekämpa den allt
hvad man kan.

Emellertid är det lika visst, att i denna stora strid var det
många, som i själfva verket bemantlade en klassegoism åt det andra
hållet med rättens klädebonad. Ty det skall ingen få mig att tro,
att alla de, som då talade sä stora ord om rätten och rättens uppehållande,
gjorde det uteslutande af verklig och genomarbetad känsla
och vördnad för rätten. Anej, det är i alla sådana sociala strider
på det sätt, att rätten och moralen få stå för så ofantligt mycket
egoism på samma gång. Herr civilministern har här i dag uttalat,
att han för sin del lifligt och med djup känsla behjärtar arbetarnes
läge, att han behjärtar nödvändigheten af att förbättra detta läge
och nödvändigheten af sociala reformer. Ja, jag hoppas, att, om
hans egen känsla därvidlag är så djup och så allvarlig som han
framställt den, han också måtte lyckas att öfvervinna sina kollegers
måhända mera indolenta benägenhet i det afseendet och i synnerhet
sina partivänners, framför allt i Första kammaren, på vissa håll
med all säkerhet fullständigt afgjorda och förbittrade motstånd. Det
vore skäl, att man försökte att på alla håll klargöra för sig, hur
nödvändigt det är, att denna känsla för arbetarne och dessa sociala
reformer komma till full verklighet i vårt samhälle, som i detta afseende
står så ofantligt långt efter den utveckling, hvartill många
samhällen dock redan nu ha kommit. Men det är enligt min tro

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

den enda förutsättningen, — ty herrame veta ju väl, att jag hvarken
kan gå med stillaståendets män eller med utopiernas män — det
är enda villkoret för att vi i alla fall och trots allt skola kunna
himla till denna lugna evolution, som en ärad talare hade hoppats
på och som han nu tviflade på. Jag tror, att man kan hoppas på
den, ifall man tillräckligt varmt och energiskt framställer och försöker
att öfvertyga andra om de djupgående sociala reformernas
nödvändighet, öfvertyga om att hvarken ett stillastående eller ett
köpslående i det afseendet är möjligt, men att man icke heller kommer
till verklig och bestående samhällslycka på laglöshetens eller
orättfärdighetens vägar.

Herr Rbf: Herr talman. Herrar Branting och Lindkvist ha här
i dag hållit långa föredrag alldeles som jag brukade göra första
tiden jag var här i kammaren — jag visste nämligen icke då, att
det var så liten tid tilldelad hvarje talare. Men det mest anmärkningsvärda
var dock icke föredragets längd utan det var det, att de,
som vanligt är bland socialisterna, förmenat sig tala så allmänt, å
snart sagdt hela den svenska arbetarkårens vägnar. Ty det torde väl
ändå icke vara obekant för dessa herrar, att socialisterna icke på
långt när utgöra den större delen af svenska arbetarkåren. Sanningen
torde vara den, att den svenska arbetarkåren endast till en viss
bråkdel består af socialister, och att icke ens alla dessa på långt
när voro belåtna med eller nu försvara storstrejkens hufvudledning
och de kostnader, som såväl de som samhället därvid fingo vidkännas
och hvarom skattesedlama på sin tid närmare torde meddela.

Jag ber också att med dessa ord få säga, att jag känner industriarbetarekårer,
Indika voro särdeles tacksamma för det skydd emot
socialisternas hotfulla hållning, hvilket arbetskårerna i fråga fingo åtnjuta
af samhället under dess belägring af de socialistiska härame.
Men det var ej blott industriarbetare, som uttalade sin tillfredsställelse
med detta skydd. Samma tacksamhet uttalades äfven bland
landtarbetarne. Det synes mig därföre också vara alldeles vilseledande,
då herrar Branting och Lindqvist så reservationslöst gjorde
gällande, att de talade å de svenska arbetarnes vägnar och därigenom
sökte göra alla dessa arbetare på detta sätt ansvariga för den skada,
som socialisterna år 1909 tillfogat det svenska samhället, dess arbetarkårer
och näringar, och det gladde mig också att höra, huru herr
civilministern så långt ifrån låtit socialisternas uppträdande å arbetarnes
vägnar förleda sig att tänka illa om den svenska arbetaren, att han
tvärtom uttalade sitt största förtroende för våra svenska arbetare,
när de få vara i fred för socialistiska ledare. — Herr talman, jag
har med dessa ord velat betona, att förra årets storstrejk, enligt min
uppfattning, förnämligast varit en strid mellan svenska samhället
och socialismen, hvarför också samhället har stor anledning att vara
erkänsamt mot de män, som fört samhället till seger i denna strid.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman, mina
herrar! Jag satt under första delen af herr vice talmannens an -

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

förande och undrade, hur långt han skulle gå, d. v. s. huru många
af mina kolleger han skulle kalla inför sig för att mottaga en anmärkning,
och jag är tacksam, att han inskränkte sig till fyra af
regeringens ledamöter. Jag var rädd för att en del skulle gått sin
väg härifrån och därför kanske bli utan hvarje anmärkning eller
möjligtvis fä förebråelser för att de gått.

Det var särskildt en fråga, som han riktade till mig och som
jag ber att få upptaga till besvarande. Det var en direkt framställning
till mig, ja, jag skulle vilja kalla det en interpellation, då
den bättre skulle ha passat i en interpellationsdebatt än i en remissdebatt.
Men jag har icke den allra minsta tvekan att svara. Herr
vice talmannen frågade, hur jag ställde mig till den tvist, som uppstått
i försvarskommittén mellan honom och hans kolleger, emellan
en majoritet och en minoritet.

Jag skulle ju kunna inskränka mig till att svara, att ingendera
af dessa tvister har varit föremål för Kungl Maj:ts pröfning, men
jag kan ju äfven dessutom säga, att hvad den första frågan beträffar,
pansarbåtsfrågan, har, såsom herr vice talmannen torde ha sett af
statsverkspropositionen, regeringen icke begärt något anslag till någon
pansarbåt, och därmed borde väl den saken kunna vara klar, ty det är väl
för hvar och en alldeles tydligt, att Kungl. Maj:t icke kan komma
efteråt, under riksdagens lopp, och begära någon eller några miljoner
till en pansarbåt, sedan budgeten en gång är uppgjord.

Hvad den andra frågan, nämligen om en ny flottstation, beträffar,
ha nog herrarna icke läst betänkandet därom, åtminstone
torde det vara högst få, som varit i tillfälle därtill. Men herr vice
talmannen har naturligtvis läst detta betänkande. För den som
det gjort bör det stå alldeles klart, att med den slutkläm, till hvilken
kommittén kommit, fråga om ny flottstation icke kan framläggas för
innevarande års Riksdag.

Hvad båda frågorna beträffar, tror jag således, att herrarna
kunna vara alldeles lugna för att icke något förslag nu kommer fram.

Nu anhåller herr vice talmannen, att jag skall ställa mig såsom
ett slags skiljedomare mellan kommitténs minoritet och kommitténs
majoritet. Det skulle vara ett försök att draga in mig i kommitténs
tvister, men det lockbetet tänker jag icke fastna på, ty jag har
alldeles tillräckligt med att sköta mina egna affärer utan att äfven börja
sköta kommittéernas. Och för öfrigt, när man försöker lägga sig i
kommittéernas affärer och t. ex. gör så, som vi gjort med arbetsaftalskommittén,
så ha ju herrarna hört, hvad resultatet blifvit.
Tills vidare åtminstone kan således herr Staaff vara alldeles lug nför
att han och äfvenså kommittén får sitta som hittills.

Jag kan icke riktigt förstå, hvad herr vice talmannen menade.
Menade herr vice talmannen, att Kungl. Maj:t skulle nu vidtaga
några åtgärder med kommittén? Eller menar herr vice talmannen,
att vi skulle upplösa kommittén eller också taga bort majoriteten
och låta minoriteten sitta kvar ensam? Jag kan, som sagdt, icke
riktigt reda ut för mig, hvad herr vice talmannen vill. Är herr
vice talmannen så angelägen om, att pansarbåtsfrågan och flottAnclra
Kammarens Prot. 1010. Nr 3. 6

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

stationsfrågan skola komma fram, att lian vill, det Kungl. Maj:t
snarast framlägger förslag angående dessa saker? Man skulle ju
knappast kunna tänka sig detta efter det satt, hvarpå nu under ett
års tid ifrån vissa håll hela försvarsfrågan drifvits emot den nuvarande
regeringen. Hvad som gjordes i den frågan vid förra riksdagen
har ju varit utsatt för det allra oerhördaste klander ifiån hell
vice talmannens och hans meningsfränders sida, och detta, mina
herrar, alldeles i trots af att en jämförelse mellan hans ställning till
försvarsfrågan år 1906 och den ställning, som vi intogo år 1909,
tydligen kan med siffror bevisas tala för, att han då begärde större
anslag till försvaret, än hvad vi gjorde 1909. Detta sått att demonstrera
ett slags försvarsfientlighet har jag naturligtvis ingenting att
invända emot — det är eu sak, som icke vidkommer mig men
hvad jag opponerar mig emot, det är, när det sker på bekostnad åt
en annan part och under misstänkliggörande af hvad denna part åtgör
i saken.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Ha mil ton:
Herr talman! Herr vice talmannen använde en mycket lång stund
för att deducera fram, att jag icke hade ställt mig Riksdagens önskningar
till mötes med afseende å umformsfrågan. . Jag undi ar verkligen
icke på, att han behöfde en mycket lång tid för att tå tram
den saken. Jag måste likväl bekänna, att när han kom till slutet,
kunde jag icke förstå, att han hade bevisat, hvad han åsyftade Det
är ändå rätt märkvärdigt, mina herrar, att fastän vi här i landet
åtnjuta fördelen af en synnerligen vaken press, hvilken, just när det
gäller sådana frågor som denna, följer noga med, har jag dock icke
intill denna dag hört eller sett ett enda ord af klander emot regeringen
för att den i nu ifrågavarande sak skulle ha gjort något,
som på något sätt icke stode i öfverensstämmelse med Riksdagens
önskan. Nu är det väl i allmänhet så, att man naturligtvis gärna,
när man så kan, går Riksdagens önskningar till mötes, men Riksdagens
skrifvelse!’ äro dock icke några imperativ, som Rungi. Maj.ts
regering alldeles ovillkorligen måste rätta sig efter, och detta galler
i all synnerhet i de fall, då Riksdagen själf, när den skifver, är
litet tveksam om, hvad man skall göra och hur man skall gorå.

Herr vice talmannen uppläste lösryckta bitar ur Riksdagens
skrifvelse i uniformsfrågan och fick så fram en viss riktning, ett
visst uttryck för hvad Riksdagen önskade därvidlag. Jag skall be
att få hålla mig till hvad Riksdagen verkligen skref om. Riksdagen
hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, »huruvida
icke bruket af paraduniform för civile ämbets- och tjänstemän vid
andra tillfällen än vid tjänsteutövning må kunna afskaffas eller,
därest det icke lämpligen låter sig göra, inskränkas, och darelter
vidtaga de åtgärder i detta syfte, hvartill omständigheterna finnas
böra föranleda». Riksdagen hade således den föreställningen, att vid
tjänsteutöfning kunde paraduniformen icke tagas bort, och man var
icke säker om, huruvida den öfver hufvud taget kunde helt och hållet
tagas bort, utan man skref, att om det icke lämpligen läte sig göia,

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

borde man söka inskränka bruket af sådan uniform. Det var så,
att många här i Andra kammaren lefde i den föreställningen, att det
fanns skyldighet för tjänstemännen att vid vissa tillfällen ha civil
paraduniform. Riksdagen tyckes fortfarande ha den föreställningen,
att det vid tjänsteutöfning är nödvändigt för tjänstemännen att ha
paraduniform. Vid den omfattande recherche, som jag med anledning
af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse företog, kom jag underfund
med, att någon dylik skyldighet icke finnes, och därför föreslog jag
Kungl. Maj:t, att det borde noga inskärpas hos vederbörande, att
tjänstemännen öfver hufvud taget icke ha någon skyldighet att bära
paraduniform, och att det alldeles särskild! skulle inskärpas, att
ingen öfverordnad hade rättighet att ålägga någon att bära paraduniform.
Jag tänkte med ett ord att det var bäst att öfverlämna
åt allmänna opinionen, åt bruket och seden, att så småningom arbeta
bort paraduniformerna, om nu allmänna opinionen fordrade detta.

Herr Zetterstrand; Herr talman, mina herrar! Vårt land har
på senare tiden, såsom bekant, genomgått en mycket svår ekonomisk
och social kris. Djupa sår ha däraf uppkommit, och att dessa
ännu icke äro läkta, det visar den föregående diskussionen här i
dag; ja, man kan rent af säga, att dessa sår fortfarande blöda.

Vid ytligt betraktande af statsverkspropositionen kommer man
till den uppfattningen, hvilken här också uttalats, att regeringen
låtit sig angeläget vara att åtminstone i någon män söka förbättra
den statsfinansiella ställningen, och vi veta också, att en hel mängd
förslag i olika riktningar äro att förvänta från regeringen, gående
ut på att åvägabringa normala förhållanden. Jag är öfvertygad om,
att vid behandlingen af dessa förslag liksom af öfriga ärenden, som
komma före på kammarens bord, mycket starka meningsbrytningar
komma att uppstå, och detta kan icke vara annat än godt, ty det
påverkar en bättre lösning af frågorna. Men det må tillåtas mig
att med den ställning, jag intager mellan kammarens partier, uttala
en varm och innerlig önskan, att vi alla under ärendenas behandling,
såväl inom utskotten som här i kammaren, måtte låta oss angeläget
vara att, såvidt möjligt är, underlåta att rifva upp de gamla eller
nya såren. Rifva vi för mycket i dem, kommer detta ovillkorligen
att åstadkomma en bitterhet, och det kan rent af medföra en förgiftning
af samhällslifvet. I stället höra vi efter mitt förmenande
litet hvar söka att, hvad på oss ankommer, läka dessa sår. Om vi
ha denna uppriktiga önskan och gå till vårt arbete med en bestämd
mening att handla i alla afseenden opartiskt och hänsynsfullt, då
skall också, anser jag, samhällskroppen snart nog återvinna hälsa;
vårt samarbete blir då angenämt och resultatet af detsamma skall i
så fall också blifva både välsignelsebringande och lyckosamt.

Herr vice talmannen: Ja, herr talman, det är ju beklagligt,
att jag icke lyckats göra mig riktigt förstådd af hans excellens herr
statsministern. Jag tycker dock icke, att det borde vara så svårt

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(.Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

att förstå, att om man gifvit ett uppdrag och man finner att detta

uppdrag icke följes, man skulle kunna gifva en erinran om, hvad

uppdraget verkligen innehöll och på hvad sätt det i fortsättningen
borde skötas. Det är en dylik afvikelse, som försvarskommittén

gjort, och det är en erinran att icke göra så mer, som den borde
få af regeringen. Jag har nog sett, att regeringen icke föreslagit
någon pansarbåt nu — eljes skulle vi väl ha haft en orkan här i
kammaren — men hvad jag menar är, att försvarskommitténs arbete
blir totalt missriktadt, om kommittén först kommer fram med
ett separatbetänkande och så om en tid igen lägger fram ett annat
sådant och på det sättet styckar sönder det hela utan att göra
någon fullständig och grundlig finansiell granskning, hviket dock var
meningen att kommittén skulle göra. Det är hvad jag menat.

Kanske herr statsministern skulle vilja fundera en gång till på den
saken och sedan på nytt gifva mig ett svar, ty det är icke alldeles
nödvändigt att anse det svar, som han nyss gaf, såsom definitivt,
så mycket mer som herr statsministern själf förklarade, att han icke
fullständigt uppfattat mig, hvilket jag som sagdt beklagar.

Hvad angår herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
har han haft ett mycket egendomligt resonemang. Han sade, att
vi ha en vaken press, men att han icke sett i den någon sådan
anmärkning som den, jag här gjorde. Det var väl hans mening att
däraf sluta, att denna anmärkning skulle vara oriktig. Men det
skulle ju kunna hända, att jag ordentligt läst hithörande papper
och att de, som skrifva i den vakna pressen, händelsevis icke ha
läst dem fullständigt. Att någon, som läst dem, skulle kunna falla
på den tanken att säga, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
i detta fall tillmötesgått Riksdagens önskan, är alldeles
omöjligt. Man ser ju alldeles tydligt, huru herr statsrådets
åtgärd sammanfaller med den åtgärd, hvilken, såsom jag nyss påvisade,
det Första kammarens utskott, som senast afgaf sitt utlåtande,
fann vara för svag och otillfredsställande, för ineffektiv, kort sagdt.

Nu säger herr statsrådet och chefen för civildepartementet, att
Riksdagens skrivelser icke äro några imperativ. Jag har icke påstått,
att de det skulle vara; jag har icke alls framställt saken på
det sättet, som om herr statsrådet begått något grundlagsvidrigt,
utan jag har endast sagt, att jag för min del tycker, att Riksdagen
var i sin goda rätt och handlade med mycket förstånd, då den skref
till Kungl. Maj:t om afskaffande! af denna onödiga lyx och flärd,
hvarför jag anser, att herr statsrådet icke handlat lika förståndigt,
då han de facto föreslagit Konungen att utfärda ett cirkulär, hvilket,
såvidt jag begriper, icke det ringaste motverkar dessa uniformers
anskaffande. Hvad angår herr statsrådets försök att tolka riksdagsskrivelsens
kläm — om det nu verkligen var ett allvarligt försök
att tolka den — och att däri inlägga en Riksdagens önskan om att
begagnande af uniform skulle fortfara, så tror jag att det fullständigt
faller på sin egen orimlighet, blott man jämför klämmen med hvad
som står i motiveringen.

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve H amil ton:
Jag skall bara be att få läsa upp hvad Riksdagen skref. Det lyder
så här: »På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke
bruket af paraduniform för civile ämbets- och tjänstemän vid andra
tillfällen än vid tjänsteutöfning må kunna afskaffas eller, därest det
icke lämpligen låter sig göra, inskränkas, och därefter vidtaga de
åtgärder i detta syfte, hvartill omständigheterna finnas böra föranleda.»

År detta illa skrifvet af Riksdagen, så att Riksdagen menar
någonting annat, än hvad den säger, så är det en fråga för sig;
men icke vet jag, att herr vice talmannen har någon befogenhet
att vara en sådan uttolkare af skrifterna, som han här gifvit sig ut
för. I hvarje fall äro skrifvelsens ordalag klara.

Herr vice talmannen: Det lärer tyvärr vara så, att man
skall tolka en riksdagsskrifvelses kläm med någon hänsyn till motiveringen.
Herr civilministern däremot begär, att man skall tolka
en sådan kläm absolut utan afseende å motiveringen. Det är olikheten
oss emellan.

Herr Vennersten: Herr Lindqvist fällde ett yttrande, som på
skilda håll i kammaren väckt undran, det yttrandet nämligen, då
han, på tal om den stora arbetsstridens utbrott förra året, förklarade,
att detta för honom kom som en blixt från klar himmel.

Med den kännedom jag har om herr Lindqvists stora förmåga
att se klart i dessa angelägenheter, förvånar det mig, att så kunnat
ske; och det förvånar mig så mycket mera, som hela hans långa
utläggning här tydligen gaf bevis för, att den strid, som utkämpades
är 1909, hade långt djupare liggande orsaker än att man skulle
kunna förmoda, att en af arbetarrörelsens främste ledande män
kunnat vara okunnig om dem eller icke väntat, att en sådan strid
förr eller senare skulle komma. Då man vet, att förra året flera
mycket svårlösta och bekymmersamma konflikter förelågo på arbetsområdet
och då man vet, att dessa konflikter voro föremål för upprepade,
mycket långvariga förhandlingar, så kan man icke annat än
förvånas öfver att herr Lindqvist icke kunde ana, att — för att använda
ett uttryck af herr Lindqvist själf — dessa konflikter kunde
blifva de droppar, som skulle komma bägaren att flöda öfver.

Jag har blott velat påpeka detta, för att, dä herr Lindqvist
vädjade till kammaren att höra hans förklaring öfver huru denna
störa strid uppkom, få bedja kammarens ärade herrar ledamöter, att,
i den mån de icke redan bildat sig ett omdöme om orsakerna till
den stora och svära striden, de åtminstone ville höra äfven den andra
parten. Jag vet mer än väl, att en sådan undersökning skall visa,
att felet icke låg pa m sida allenast, och jag är icke nog förmäten
att tro, att arbetsgifvaresidan uteslutande hade rätt; ty det är nog
så här i lifvet, att, då två träta, hafva de nog någon skuld hvar.
Icke heller vill jag söka att här utmäta den andel i skulden, som
hvardera parten har; ty det tillkommer icke mig, och knappast någon

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3. -

Remiss af
statsverkspropositionen.

(Forts.)

86 Tisdagen den 25 Januari.

annan heller, då den saken väl får skärskådas i historiens ljus längre
fram. Men det vill jag dock säga, att gör herr Lindqvist anspråk
på att lians utläggning skall vinna större gehör än den andra sidans,
då är det skäl att påminna om att man därvidlag också kan gå till
öfverdrift, liksom den gången då herr Lindqvist undertecknade den
bekanta proklamationen af den 8 augusti 1909, hvari lian tillkännagaf
tillkomsten af landets enda »offentliga» tidning. Det beliöfdes då
upplysning jämväl från annat håll; och jag är viss om, att sådan
upplysning skola kammarens herrar ledamöter veta att förskaffa sig
äfven nu. Man skall då finna, att 1909 års konflikt verkligen hade
djupare liggande orsaker, än att den skall kunna affärdas med ett
uttryck sådant som att lockoutförklaringen kom som en blixt från
klar himmel.

Själ! skulle jag, i min egenskap af arbetsgifvare, vilja ansluta
mig till de vackra och manande ord, som uttalades af herr civilministern,
då han yttrade, att vi visserligen må draga en slöja öfver
det som hände, men icke glömma hvad det lärt oss, samt att vi
framför allt må rikta tanken och blicken framåt och söka att i gemensam
sträfvan, så vidt möjligt, förebygga sådana förödande strider
som de, hvilka förra året ägde rum; och jag är öfvertygad om, att,
lika visst som Sveriges arbetsgifvare och Sveriges arbetare hädanefter
som hittills måste söka att arbeta gemensamt för våra näringars
framgång, denna synpunkt mer och mer skall gorå sig gällande, och
att det skall visa sig, att, om vi blott å ömse sidor visa god vilja,
äfven samhället skall skänka oss den erkänsla detta uppträdande
kan förtjäna samt stödja oss i våra sträfvanden att komma öfverens.

Det är kanske icke lämpligt att vid ett tillfälle sådant som
detta gå djupt in på en så omfattande fråga som flen föreliggande:
men då den genom inlägg från socialdemokratiskt håll redan förut
i dag tagit kammarens tid så länge i anspråk, så har jag ansett
mig kunna tillåta mig att säga några ord äfven från den andra sidans
synpunkt. Jag slutar med att uttala den förhoppningen, att de öfvergrepp,
som hafva förekommit, måtte hafva lärt oss att för framtiden
undvika sådana.

Herr Lindqvist; Herr talman! Jag skall endast be att ta säga
några ord, och detta i anledning af ett yttrande åt herr vice talmannen.
Han sade nämligen, att från arbetareledningens sida skulle ha
öfvats ett starkt tryck på järnvägsmännen för att förmå dem att deltaga
i storstrejken. Jag vet icke hvarifrån herr vice talmannen fatt
den uppgiften, men jag ber att här inför honom och kammaren fä försäkra,
att den är absolut felaktig. Ifrån den _ af herrarna sfi kallade
ledningen, om man sfi benämner landssekreteriatet, har ej någon som
helst hänvändelse gjorts till järnvägsmännen om deltagande i denna
strid, och jag kan gå ett stycke äimu längre och försäkra herrarne,
att äfven om en sådan skulle hafva gjorts, den icke skulle ha
ländt till någon som helst åtgärd i den riktningen, och jag tror därför
att de farhågor i öfrigt, som herr vice talmannen uttalat, äro
obefogade.

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

Beträffande den erinran herr Yennersten gjorde, vill jag för min
del säga, att jag hoppas, att mina ord förut ej fallit på ett sådant
sätt, att herr Vennersten eller andra i denna kammare fått den uppfattningen,
att jag skulle göra anspråk på, att endast de meningar,
som från min och mina partikamraters sida uttalas, skola vara absolut
gällande och blindt tros af alla. Jag har endast lagt fram saken
objektivt, sådan som den förelåg från vårt håll, och det finnes ingenting
i världen som hindrar ett liknande förfarande från den motsatta
sidan. På så sätt får gifvetvis hvar och en döma efter, hvad
han finner vara riktigt. Jag har emellertid i detta sammanhang
sagt, att arbetsgivarföreningens lockoutförklaring 1909 kom som en
blixt från klar himmel, och jag understryker det ännu en gång trots
herr Yennerstens förundran däröfver. Faktum är att till landssekreteriatet
icke hade hänskjutits något af de ärenden, som sedermera
utgjorde den verkliga anledningen till att från arbetsgivarföreningens
sida proklamerades lockout. Den befann sig ännu på ett förberedande
stadium, och hvarje enskild konflikt var af ganska underordnad
betydelse jämförd med den kamp, som sedan upptogs. I ett
annat sammanhang har också af en arbetsgivareföreningens egen
ledamot understrukits just det förhållandet, att striden var af denna
karaktär. Yi ägde således ingen kännedom om, att det förelåg
någon anledning till generallockout, och därför har jag tillåtit mig
att fälla det omnämnda uttrycket. Sammanställer man dessa förhållanden
med ett annat yttrande af herr Vennersten, så inser man
hela sammanhanget, och nu veta vi, att vi vid allra minsta tvist
måste vara beredda på en gonerallockout från den arbetsgivarorganisation,
som herr Yennersten tillhör, ehuruväl jag är öfvertygad om,
att det icke är lierr Yennersten som åstadkommer dessa lockoutförklaringar.

Till sist vill jag säga herr Räf, att jag för min del skulle vara
glad, om jag liksom han kunde konstatera, att storstrejken i somras
var eu strid mellan socialismen och samhället. Men jag är icke i
den lyckliga belägenheten att kunna göra det. De 300,000 arbetare,
som deltogo i storstrejken, kunna nog ej alla inrangeras som socialister,
men jag hoppas, att den tiden skall komma, då så låter sig
göra, och då blir jag och herr Räf eniga i den punkten.

Herr Räls anmärkning mot mitt förra anförandes längd träffar
ganska lindrigt, då jag under föregående riksdagar ingalunda excellerat
med långa anföranden, och jag skall nu sluta med detta och
hoppas, att de af mig uttalade önskningarna med anledning af herr
Rafs erinran snart komma att gå i uppfyllelse.

Herr vice talmannen: Herr talman! Jag beklagar mycket,
om jag af ett misstag kommit att lämna en oriktig uppgift. Jag
hade verkligen tätt den uppfattningen, att den så mycket omtalade
resolutionen, som antogs af ett massmöte vid Lilljans, varit föreslagen
af ledningen. Jag vill påpeka, att då jag talat om ledningen,
jag ej precis menat landssekretariatet utan äfven den socialdemokratiska
partiledningen. Nu inhämtar jag, att denna resolution fram -

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Nr 3.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Tisdagen den 25 Januari.

lades å en annan lednings, ett storstrejksutskotts vägnar. Jag kan
sålunda icke för närvarande åtminstone vidhålla det påstående, jag
gjorde, i vidsträcktare mån, än att jag fått den uppfattningen, att
det förekom en ganska stark påtryckning, men det kan naturligtvis
vara så, att det ej varit landssekretariatet, som gjort dem. Dock
torde i den socialistiska ledningen långt framskjutna personer ha
varit med.

Eftersom jag har ordet, vill jag tillåta mig att gent emot herr
civilministern tillägga en liten detalj, och det är, att om det var
hans mening att genom det där cirkuläret få bruket af uniform
småningom upphäfdt, det var bra egendomligt, att det kort därefter
fastställdes en ny uniform för ett ämbetsverk.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, beslöt kammaren
att hänvisa ifrågavarande proposition jämte de i anledning
af densamma afgifna yttrandena till statsutskottet.

Därjämte hänvisades propositionen i de delar, som tillhörde bankoutskottets
behandling, till detta utskott samt, i hvad den tillhörde
jordbruksutskottets handläggning, till sistnämnda utskott.

§ 4.

Härefter föredrogos hvar efter annan de å kammarens bord hyllande
motionerna; och hänvisades därvid:

herr Jonssons i Gumboda motion, nr 8, till statsutskottet;

herrar Carlsons i Herrljunga och Olaussons motion, nr 9, till
lagutskottet;

.herr Kjellbergs motion, nr 10, till lagutskottet;

herr Leanders m. fl. motion, nr 11, till bevillningsutskottet;

herr Fornanders motion, nr 12, likaledes till bevillningsutskottet;
samt .

grefve Hamiltons motioner, nr 13, 14 och 15, till jordbruksutskottet.

§ 5.

Vidare föredrogs Riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1,
angående antagande af tjänstemän i Riksdagens kansli.

Hvad deputerade anmält och hemställt godkändes.

§ 6.

Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:

Herr Olofsson, nr 16, om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående
inrättande af ett permanent penninglotteri, hvars vinst skulle afsättas
till en ålderdomspensioneringsfond;

Herr Hellberg:

nr 17, om ändring af bestämmelserna angående förfarandet
vid exekutiv auktion å fastighet på landet m. in.; och

Nr 3.

Tisdagen den 25 Januari.

nr 18, om tilläggsarfvoden åt extra provinsialläkarne i Dorotea
m. fl. distrikt;

herr Berg i Stockholm, nr 19, om ändrade villkor för statsbidrag
till aflönande af vikarie för småskollärarinna under tjänstledighet
på grund af sjukdom m. m.;
herr Bogren:

nr 20, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående nedbringande
af landets försvarsutgifter m. m.; och

nr 21, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lägre telefontaxa
i Skaraborgs län;

herr Jonsson i Hå, nr 22, om utsättande å debetsedlarna af
tid och ställe för uppbördsstämma;
herr Hagberg m. fl.:

nr 23, om ändrad lydelse af 16 § förordningen angående försäljning
af brännvin den 9 juni 1905; och

nr 24, om ändrad lydelse af 9 § förordningen angående försäljning
af vin och .Öl den 9 juni 1905;

herr Nilson i Örebro, nr 25, om vissa tjänstemäns vid telegrafverket
lönetursrätt;

herr Berg i Munkfors, nr 26, om styckning i egnahemslägenheter
af förra majorsbostället 2 mantal Hammar nr 1 i Värmlands
län m. m.; samt

herr Fornander, nr 27, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
lagstiftning i syfte att främja uppkomsten af en pensionskassa för
jordägare.

Ifrågavarande motioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 7-

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Jönsson i Kvamberga under den 1 februari,

Bogren	» 4 dagar fr. 0. m. den	25 januari,
Thavenius	» 6 » » »	26 »
Andersson i Höckerum	» 2 » » »	27 »
Igel	» 5 » » »	27 »
Kjellberg	» 4 » » »	28 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 6,25	e. m. In fidem.

Per Cronvall.

Remiss af

statsverks propositionen.

(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1910. Nr 3.