RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1910. Andra Kammaren. Nr 15.

Onsdagen den 2 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I c

Herr statsrådet Malm aflämnade Kung]. Maj :ts proposition angående
beredande af pension från allmänna indragningsstaten åt
forre fästningsbyggnadsarbetaren Carl Fredrik Fredriksson-Skön.

Denna proposition bordlädes på begäran.

§ 2.

Enligt den 26 nästlidne februari fattadt beslut företogos nu
val af ej mindre tjugufyra valmän för utseende af dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för
Riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor, än äfven sex
suppleanter för dessa valmän; och utsågos därvid till:

Talmän:

herr Ahlstrand,

» Andersson i Skifarp,

» Andersson i Bråborg,
friherre Bonde,
herr Borg,

» Ghristiernson,

» Danielsson,

» Ekman, i Göteborg,

» Forsberg,

» Hansson,

» Hasselquist,

» Johansson i Berga,

» Kronlund,

» Lundgren i Varberg,

» Lundström,

Andra Kammarens Prof. 1910. Nr 15.

1

Nr 15. 2

Onsdagen den 2 Mars.

herr Neiglick,

» Nilsson i Skärhus
» Nilsson i Bonarp,

» Persson i Stallerhult,

» Rune,

» Thylander,

» Vubiquist,

» Vennersten och
» Zetterstrand,
hvar och en med 183 röster.

Suppleanter:

herr Larsson i Säby,

» Forssling,

, » Gunnarsson,

» Gustafsson i Vi,

» Olsson i Blädinge och
» Olausson

hvar och en med 158 röster. .

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den linnés
här ofvan angifven, genom lottning.

I 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf
omförmälda valen.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrifvelse:

Till Riksdagen.

Sedan jag i följd af förändrad verksamhet icke längre är bosatt
i Stockholm, får jag härmed vördsamt anhålla att, så snart
annan kan varda i mitt ställe förordnad, befrias från det mig vid
1909 års riksdag meddelade uppdrag att vara fullmäktig i Riksgäldskontoret
för tiden till dess nytt val af fullmäktige under ar
1912 försiggått.

Stockholm den 2 mars 1910.

Alexis Hammarström.

Jämte det skrifvelsen lades till handlingarna, beslöt kammaren
för sin del att, med bifall till herr Hammarströms ifrågavarande
anhållan, uppdraga åt valmännen för utseende af fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter för Riksdagens tull -

Onsdagen den 2 Mara.

3 N:o 15.

mäktige i nämnda bank och kontor att välja fullmäktig i riksgäldskontoret
i herr Hammarströms ställe.

§ 5.

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvinande
propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet propositionen
angående reglering af löneförhållandena m. m. vid försäkringsinspektionen.

Vid föredragning härpå af propositionen med förslag till för- Remiss af en
ordning med tulltaxa för inkommande varor lämnades på begäran proposition.
ordet till

Friherre Palmstierna, som anförde: Herr talman, mina

herrar! Vid remissen af denna viktiga proposition anhåller jag att
få säga några ord, som möjligen kunna vinna beaktande inom bevillningsutskottet,
och under alla förhållanden äro ägnade att ge något
understöd åt dess arbete.

Säkerligen torde flertalet af denna kammares ledamöter vara
besjälade af den uppfattningen, att den kanske mest betydelsefulla
som statsmakterna ha att fylla, är att bereda de gynnsammast
möjliga ekonomiska betingelser för de minst bemedlade samhällsklasserna.
För detta ändamål hade det gifvetvis varit önskvärdt,
om vi haft någon redogörelse, någon statistik, som inregistrerat pågående
förändringar i dessa samhällsklassers ekonomiska läge, d. v. s.
om vi haft någon klar bild af förändringarna i lönernas sociala köpkraft.

Om en dylik indikator på det ekonomiska lifvet hade varit behöflig
i allmänhet och är nödvändig såsom förutsättning för en klar
insikt om, huru den ekonomiska politiken skall bedrifvas, så är det
ju alldeles tydligt, att under så betydelsefulla förhållanden, som då
Riksdagen skall fatta beslut i frågor, hvilka normera vår ekonomiska
politik för en afsevärd tidsperiod, det hade varit så mycket önskvärdare,
om vi nu haft tillgång till en sådan redogörelse, och det är,
mina herrar, att beklaga, att herr finansministern icke funnit anledning
att lämna Riksdagen den vägledning, som i detta afseende så
väl vore behöflig.

När man sett, huru den tyska riksregeringen gick till väga, då
den nya traktatspolitiken skulle införas i Tyskland, och de omsorgsfulla
utredningar, som under den tiden kommo till stånd, icke minst
beträffande de spörsmål, jag här har framhållit, och då man äfven sett,
hur den norska regeringen gjort utredningar i denna sak, så hade
man vågat hoppas, att vår regering tagit något initiativ i frågan
för att söka ge en klar bild i detta afseende.

Jag vill icke rikta några förebråelser till tulltaxekommittén,
därför att den försummat denna sak, ty tulltaxekommittén fick ju
hufvudsakligen en rent teknisk uppgift, nämligen att söka åstadkom -

N:o lä. 4

Onsdagen den 2 Mars.

Remiss af en ma ett i möjligaste män jämnt och väl afvägdt skydd för de inhem;proposition.
sp.a näringarna, naturligen med minsta möjliga ändringar i de bestå(Forts.
) ende förhållandena; och därför är det möjligt, att den ansett denna
sak ligga utanför dess befogenhet. Men så allvarligt, som det ekonomiska
läget för närvarande är i landet, hade man vågat hoppas, att
regeringen skulle hafva sökt kasta klart ljus öfver dessa förhållanden.
Ty, mina herrar, vi få väl ändå anse, att efter den ekonomiska kris,
som landet genomgått, och efter den sista sommarens strid händelsernas
förlopp har kastat ett blixtlikt ljus öfver tillståndet i landet i många
afseenden.

Vi hafva sett priserna för industrien sjunka och densamma själf
kämpa med stora svårigheter i öfrigt, medan arbetareklassens reallöner
varit stadda i sjunkande, trots att nominallönerna stigit, hvilket
i sin ordning motiverat den nödvärnskamp, som arbetarna ansett
sig böra upptaga ochsomi själfva verket konstituerat konfliktläget och
utgjorde den innersta kärnan i sommarens strid, rent ekonomiskt sedt.
När vi härtill lägga, att utom dessa allvarliga, industrien berörande förhållanden,
jordräntan, isynnerhet hvad beträffar för småbruk lämpad
jord, är stadd i stigande, och därför mångens väg till torfvan
blifvit stängd, så tror jag vi haft anledning att åtminstone försöka
skaffa oss verklig insikt i föreliggande förhållanden.

Hvad jag här nämnt, torde vara symptom af den beskaffenhet,
att vi bort begrunda, huruvida den ekonomiska politik, som vi hafva
inaugurerat från 1888—1892 och fört ända tills idag, varit fullt lämplig,
och huruvida de löften, som uttalades, att lönernas stegring skulle
ske i hastigare takt än lefnadskostnadernas, också hafva infriats.

I brist på denna officiella utredning — hvilken jag dock hoppas
så småningom må komma — vill jag ange några siffror, som jag sökt
åstadkomma, belysande det föreliggande spörsmålet, och som jag
anhåller må vinna beaktande inom bevillningsutskottet.

Om jag tar tiden strax före och efter den ekonomiska krisen i
landet, så visar sig en fortgående stegring af priserna på de viktigaste
lifsmedlen på följande sätt — mina uppgifter äro hämtade ur
kommerskollegii statistik för samtliga orter i landet:

Under tiden april 1904—april 1909 visa priserna för ägg en
stegring af 20 proc., priserna för rågbröd en stegring af 11 proc.,
hvetebröd 20 proc., nötkött 16 proc., kalfkött 19 proc., färskt fläsk
10 proc., kaffe 6 proc., socker 11 proc., barrved 25 proc. m. m.

Om jag gör en beräkning med ledning af de undersökningar,
som nyligen verkställts utomlands och tar hänsyn till våra speciella
förhållanden, så visar det sig, att de viktigaste lifsmedlen i en arbetarebudget,
med beräkning af den konsumtion, man anser vara den
vanliga, undergått en prisstegring i fråga om dessa poster af icke
mindre än 12 proc. När så under denna tid 1904—1909 hyran för
ett rum och kök stegrats med c:a 13 proc. i medeltal för samtliga
orter, så komma vi efter en längre uträkning till det resultatet, att hela
arbetarebudgeten, under förutsättning att ingen ökning af skatter

Onsdagen den 2 Mars. 5 y;o 15.

och andra utgifter skett, företer en stegring af minst 10 proc. Detta Remiss af en
borde för t. ex. en familj med två barn, om man räknar efter en preposition.
arbetsdag af vanlig längd, motivera en ökning i arbetsförtjänsten af (Forts-)
närmare 6 öre per timme för mannen.

Hur ha de nominella lönestegringarna skett under denna tid?

"a> J1 sväfva här i okunnighet i fråga om de flesta yrkena, men beträffande
typograferna, hvilka ingingo nya aftal 1904 och 1909,

4?an kan J"ämföra med hvarann, finna vi en inkomstökning af
10 11 proc. under nämnda tid. Denna jämförelse visar, att för
dessa, de bäst aflönade arbetarna, den nominella lönestegringen nätt ,

och jämt hållit jämna steg med lefnadskostnadernas ökning. När
detta gäller det bäst aflönade yrket, så kunna vi lätt förstå, att de
andra yrkenas reallöner i själfva verket varit stadda i sjunkande.

Man kan således icke bestyrka det uttalande som tulltaxekommittén
gjort när den i sitt betänkande framhållit, att lönerna stigit mycket
snabbare än lefnadskostnaderna ökats.

kunna också, mina herrar, tänka på det allvarliga faktum,

?oa7 •dprferna På följande sätt. Om man tar tiden juli

n ° n - 1 således tiden innan och efter den ekonomiska krisen,
da allmänheten ansåg alla värden minskas, så har man under denna
tid pa Stockholms börs haft följande siffror:

no 1907, hvete kronor 17,25—17,50 per 100 kg., mot kr. 22—

22,50 ar 1909; råg 14,50—14,60 år 1907, mot kr. 16,50 år 1909. Hvad
deHa? Jo, det innebär ungefär dubbla stegringen mot
1S95, da nuvarande tullsatserna infördes, hvilket väl är en uppgift
åt den allra mest allvarliga beskaffenhet och som borde vara för vår
ekonomiska politik afgörande. Här föreligger för industriens målsmän
— de må vara arbetsgivare eller arbetare — ett område, där
samverka borde komma till stånd, så att man gemensamt sökte
påverka alla, som öfver hufvud kunna påverkas, i syfte att nedlefnadskostnaderna.
Särskildt skulle jag vilja fästa det nybildade
industriförbundets uppmärksamhet på denna uppgift.

Nu vill jag säga, att hvad som här anförts, borde göra oss betänksamma,
huruvida vi utan vidare kunna vara med om att följa
den ekonomiska politik, som bedrifvits snart under 20 år. Vi borde
först hafva fått en närmare undersökning, hvaraf framginge, huruvida
denna politik äfven för industrien och för produktionen i allmänhet
visat sig vara den mest gynnsamma. Men i detta afseende
tiger den kungl. propositionen fullständigt. Ja, herr finansministern
anför som skäl härutinnan, att det skulle ha ländt till stor fara för
arbetets fortgång, därest en dylik undersökning, som af mig här
bfifvit ifrågasatt och hvarigenom man lagt en nödvändig grundval
för hela arbetet, kommit till stånd. Jag har för min del svårt att
föreställa mig, att detta är det verkliga skälet härvidlag. Jag fruktar
snarare, att skälet spåras i de ord, som herr finansministern uttalar
i propositionen: »såsom ögonmärke har jag emellertid sökt
fasthålla, att slutresultatet af revisionen borde lämna de allmänna

X:o 15. 6 Onsdagen den 2 Mars.

Remiss af en grunderna för tullagsstiftningen såvidt möjligt orubbade». Ja, det
proposition. är därför man icke velat gå med på en förutsättningslös utredning
(Forts.) från början, en utredning, som kanske gifvit till resultat, att de allmänna
grunderna själfva behöft ändras.

Nu har jag för min del sökt bilda mig någon föreställning om i
hvad mån produktionen gynnats eller icke af den tullpolitik, som
blifvit förd. Jag har då som uttryck härför vält den bevillnmgstaxerade
inkomsten per arbetare inom olika industrigrenar. Väl
vet jag, att siffrorna härvidlag något influeras af hvad för slags
arbetskraft, som användes, och äfven af huru stor kapitalförbrukningen
är. I stort sedt torde emellertid dessa siffror vara de lämpligaste
att välja för ändamålet.

De industrier, som hafva förmåga till export och att tillkämpa
sig en plats på den internationella marknaden, torde i allmänhet få
anses tillhöra våra naturliga näringar och skilja sig från dem, som
hufvudsakligen tillkommit på grund af tullskyddet. Jag delar därför
de olika industrigrupperna i exportindustrier och tullskyddade

Då visar sig väl en procentisk ökning af den bevillningstaxerade
inkomsten per arbetare för våra naturliga näringar, men i jämförelse
med den tullskyddade industrien, företer densamma i stort sedt en
relativ tillbakagång för dem. Jag skall be att till belysande häråt
få uppläsa några siffror och väljer då först några för den typiska
exportindustrien. Vi finna, att ökningen, uttryckt i procent, utgjorde
för trämassa 27 proc., stenindustrien 43 proc., pappersbruk 1,6 proc.,
järnverk 61 proc., sågverk 6 proc., snickerier 1,7 proc. och för tändsticksindustrien
en minskning af 21 proc. Denna jämförelse afser
åren 1896 och 1907. Öfvergår jag så till den typiskt tullskyddade
industrien, ber jag först att få fästa herrarnas uppmärksamhet pa en
siffra, som sannerligen är häpnadsväckande — jag har svårt att tänka
mig möjligheten af att den skulle kunna förekomma i något annat
land. Vår margarinindustri visar i afseende på den bevillningstaxerade
inkomsten per arbetare mellan åren 1896 och 1907 en stegring
af icke mindre än 439 procent — jag vill inom parentes såga,
att det till större delen är utländskt kapital, som nedlagts i denna
industri, och att en af de högst taxerade inom ifrågavarande industrigren
bor utanför Sverige och drager i inkomst mer an 1,000,000
kronor af svensk industri ut härifrån —. Vidare ha vi för följande
hithörande industrier en procentisk ökning af: för karamellfabi lkationen
55, trikåer 88, hattar 18, skodon 22, pälsvaror 55, ljus 28,
järn- och stålvaror 69, metallvaror 108, porslin 105, elektriska industrien
132, kakel 35, allt i procent. , ,nA_

En på motsvarande sätt gjord beräkning för aren 1896 och 1905
ger enahanda resultat och förstärker det intryck man far af ofvan
anförda siffror.

Nåväl, de siffror, som här anförts, synas visa en förskjutning,
som kommit till stånd, sedan tullsystemet hunnit verka någon tid,

Onsdagen den 2 Mars.

7 N:o 15.

d. v. s. för tiden till 1896, och sedan man väl hunnit se, i hvad mån Remiss af en
någon återverkan på industrien själf skulle kunna åstadkommas, proportion.
Denna förskjutning synes till viss grad medfört ett hämmande af (Fort9-)
våra naturliga näringar till gunst för de tullskyddade. Detta var
också något, som man på sin tid under 80-talet förmodade, då man
framhöll, att detta verkligen skulle kunna blifva en följd af den nya
tullpolitikens inledande. Om jag så tillika betonar, att det i fråga om
införsel af hvete, råg och hafre visat sig en stegring med 1,000 proc.
för hvete och 40 proc. för råg sedan 1871—75, medan exporten af dessa
sädesslag samtidigt nästan kan sägas hafva afstannat, så borde starka
skäl föreligga för en undersökning angående möjligheten att nedbringa
eller borttaga spannmåls- och mjöltullarna; och igångsättandet
af en sådan undersökning borde hafva intresserat åtminstone
frihandlare i Kungl. Maj:ts regering.

Nu, mina herrar, ber jag att få säga, att det allmänna intryck,
man får vid genomläsandet såväl af tulltaxekommitténs betänkande
som af Kungl. Maj:ts proposition, är, att man visserligen försökt få
ett, som det heter, såvidt möjligt väl afvägdt och jämnt skydd för
näringarna, men att det hela företer ett brokigt virrvarr. Man har
icke sökt få några ledande ekonomiska linjer, hvarigenom erfarenhet
vinnes om hvilka näringar, som äro att anse såsom nationalekonomiskt
lönande. Det är emellertid de nationalekonomiskt lönande
företagen, som framför allt skola gynnas, medan man däremot, när
nu en revision för första gången sker, borde söka få bort de parasitindustrier,
som tynga på hela landets näringslif, oberoende om de
kunna vara privatekonomiskt lönande eller icke. När man genomläser
hvad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet säger,
förefaller det, som om hans uppfattning vore, att vi väsentligen ha
två slag af tullpolitik: frihandel och protektionism. Jag kan för min
del icke biträda denna uppfattning, ty ett principiellt beslut och införande
af tullskydd innebär i själfva verket intet system, ingen
politik i sann mening. System blir tullskyddspolitiken, först när
man söker leda landets produktiva krafter till sådant arbete, söker
skapa sådana näringar, som visa sig vara nationalekonomiskt lönande.

Det är detta, man önskat finna i Kungl. Maj :ts proposition, men som
man icke funnit. Den fond af arbetskraft, som finnes i landet, och
den relativt ringa kapitaltillgång, Sverige hyser, motivera, att man
borde i vårt land mera än i andra länder vara uppmärksam på att
åstadkomma en verkligt ekonomisk hushållning med arbetskraft
och kapital och därför uteslutande taga hänsyn till hvad vi kunna
finna vara nationalekonomiskt lönande. Om begagnande af tullskydd
skall anses vara berättigadt, något, som man kan vara tveksam
om, måste det åtminstone bringas till ett nationalekonomiskt system.

När detta ärende nu går till bevillningsutskottet, så har jag velat
uttrycka den förhoppningen, att utskottet åtminstone bordo försöka
att under den tid, som är utskottet tilldelad för detta arbete,
få fram några af dessa ledande linjer och söka följa dem. Och jag

N:o 15. 8

Onsdagen den 2 Mars.

Remiss af eu vill säga, att gentemot ögonmärket att bibehålla »de allmänna grundproposition.
satserna», som finansministern uppställt, vore det önskvärdt, om
(Forts.) bevillningsutskottet kunde taga som sitt ögonmärke och hängifvet
arbeta på, att ett nedbringande af lefnadskostnaderna, nu så högt
uppskrufvade, må komma till stånd genom dess arbete.

Med friherre Palmstierna instämde herrar Branting, Wavrinsky,
Lindqvist, Tengdahl, Kobi, Söderberg i Stockholm, Hasselquist, Johansson
i Stockholm, Lindhagen, Blomberg, Kjellberg, Lindley, Åberg,
Wallin, Thorsson, Kristensson, Lindblad och Berg i Munkfors.

Härefter yttrade:

Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman! Det var naturligt vis

icke min mening, då jag begärde ordet, att instämma med friherre
Palmstierna. Detta så mycket mindre, som jag tänkte göra några
anmärkningar mot hvad han anförde.

Jag vill icke gifva mig in på det stora område, som han inlät sig
på — jag har icke tillräckligt satt mig in i frågan för att kunna gorå
detta på rak arm. Men då han vidrört ett speciellt område, som jag
är hemma på, har detta föranledt mig att begära ordet. Att döma
af det yttrande, som friherre Palmstierna hade på detta område, vill
jag icke gifva mycket för de uppgifter, han i öfrigt lämnade. Han
omnämnde spannmålspriserna från 1907 till 1909. Han säger, att
under tiden före krisen voro priserna i december 1907 17 kronor för
hvete och 14 kronor för råg eller något sådant, hvaremot de i december
1909 hade gått upp till 22 kronor 50 öre för hvete och 16 kronor
för råg. Jag ber om ursäkt, om jag tar miste, men så uppfattade jag
hans mening. Jag kan då säga friherre Palmstierna, att detta är alldeles
felaktigt. Att hvetepriset i december 1909 skulle så mycket
öfverstigat hvetepriset i december 1907, är så oriktigt, att just motsatsen
är förhållandet. I december 1907 hade vi mycket högre pris på
råg och hvete än i december 1909. Jag vädjar till hvarje landtman,
som sålde spannmål på den tiden, och jag tror, att man skall gifva
mig rätt.

Han talade vidare om arbetslönernas förändring från 1904 till
1909 och drog som exempel särskild! fram lönerna vid typografförbundet.
Han sade: då arbetslönerna för detta förbund icke stigit
mer än så och så mycket, hur skulle då arbetslönerna ställa sig för
andra arbetare? Men det känna vi väl, att typograferna i tid vetat
att få sina löneförhållanden ordnade och att — enligt hvad jag hört
af tidningsmän — under en lång följd af år komma upp till en mycket
hög lönenivå, hvaremot andra arbetare endast så småningom kommit
upp. Jag är öfvertygad, att hvar och en skall gifva mig rätt, då jag
vågar påstå, att arbetslönerna från 1904 till 1909 stigit mera, än lifsförnödenheterna
stigit.

Så talade friherre Palmstierna om, att brödet skulle ha blifvit

Onsdagen den 2 Mars.

9 N:o 15.

dyrare. Men detta lär ju, enligt hvad bagarna påstå — och man får Remiss af en
väl tro dem — bero på, att lönerna inom bagerifacket stigit och att proposition.
arbetstiden blifvit förkortad. Brödets fördyrande och den förhöjda (Forts.)
arbetsaflöningen hänga sålunda tillsammans med hvarandra.

Herr talman! Jag har ingalunda som suppleant i bevillningsutskottet
velat yttra mig i denna fråga, ty det kan hända, att jag icke
får vara med om att i utskottet taga de anmärkningar, som friherre
Palmstierna framställt, ad notam, utan jag har endast som sakkunnig
i vissa frågor här i kammaren velat påvisa, hurudana uppgifter man
ibland kan få höra från teoretiskt håll.

Friherre Palmstierna: När man som herr Jeansson i Kalmar

säger, att det är möjligt att man missuppfattat en föregående talare,
då bör man icke komma med så generella omdömen, som han här gjort;
det är icke lämpligt. Jag ber få säga den ärade talaren, att sakkunskap
beträffande priserna på spannmålsmarknaden behöfver man icke
alls ha, ty hithörande uppgifter kan man förskaffa sig genom hvilken
tidning och börslista som helst. Skulle således endast detta motivera
herr Jeanssons sakkunskap, så tror jag, att samtliga kammarens ledamöter
kunna göra anspråk därpå.

Herr Jeansson i Kalmar har icke riktigt uppfattat mitt anförande.

Mina siffror afsågo nämligen juli 1907 och juli 1909 och voro hämtade
ur börslistan. Därmed torde jag ha svarat tillräckligt på hans anförande.

Herr Persson i Stockholm: Jag föranleddes att begära ordet
med anledning af herr Jeanssons påstående, att arbetslönerna
från 1904 till 1909 skulle stigit väsentligt mera än lifsmedelsprisen.

Jag föranleddes att vederlägga detta, äfven därför att han förklarade
att han var särskildt sakkunnig, så att han kunde afgöra den saken.

Jag har i min hand siffror, som visa motsatsen. Af redogörelser för
omfattande undersökningar, som gjorts, visserligen blott för Malmö
stad, men förhållandena här torde motsvaras af förhållandena på
andra platser, har framgått, att under de 5 åren från 1903 till och med
1907 ha matvaror, lyse och ved höjts i pris med 20, 30 procent, hyran
med 32 procent och kläderna med 25 procent. Detta enligt uppgifter,
som dels upptagas i de offentliga redogörelserna angående priserna,
dels lämnats af arbetsgifvare inom skrädderibranschen och flera
andra branscher. Nåväl, huru hade då arbetslönerna inom motsvarande
industrier, närings- och njutningsmedelsindustrien, beklädnads-
och byggnadsindustrien stigit under samma tid? Jo, med sammanlagdt
14,2 procent. Här framgår af så klara och tydliga siffror,
som ingen kan vederlägga, att priserna på de nämnda olika punkterna
stigit med 20, 25 och 30 procent, under det att arbetslönerna blott
stigit med 14,2 procent.

Eftersom jag i alla fall begärt ordet, ber jag att få tillägga, att
det ter sig sannerligen rätt mörkt för arbetare, när man räknar ut,
att den årliga utgiften för dem på grund af mjöltullen och på grund af

N:o 15. 10

Onsdagen den 2 Mars.

Remiss af en kaffetullen med den förhöjning däri, som vid denna riksdag föreslagits,
proposition. g^r per individ och år till ej mindre än 13 kronor och 26 öre. Arbetare(Forts.
) familjerna äro i en mängd fall synnerligen talrika. Om man tar en
arbetarefamilj, bestående af man, hustru och 6 barn, kommer man på
grund af denna merutgift för bröd och kaffe genom tullarne till ett
belopp af icke mindre än 106 kronor och 8 öre för denna familj per år.
Och nyss sågo vi, så sent som vid årsskiftet, huru t. ex. inom den skånska
kolgrufindustrien man tvingade arbetarne att för hela 5 år
framåt binda sig vid arbetslöner, som uppgingo till 750 kronor per år
och arbetare. När af denna årslön på 750 kronor skola utbetalas
cirka 100 kronor på grund af tullarna på de nämnda båda artiklarne,
så har man sannerligen orsak att uttala betänkligheter mot det tulltaxeförslag,
som är framlagdt. Må dessa betänkligheter äfven beaktas
af det utskott, som skall behandla saken! Om detta icke sker,
har man ingen orsak att tro, att förhållandena skola blifva bättre, än
de hittills varit på det allmänna sociala området.

Herr Vennersten: Jag är förvissad om, att utskottet vid be handlingen

af den kungl. propositionen kommer att beakta de förhållanden
och önskemål, som här berörts. Men jag skulle dock redan
nu vilja säga, att om man skall bedöma löneförhållandena i vårt
land, är det nog icke lämpligt, att man inskränker sig till att öfverblicka
blott en kort följd af år, särskildt icke de senaste, utan, i den mån
dessa löneförhållanden stå i sambandd med rådande tullskyddssystem,
får man gå tillbaka åtskilligt längre, och då blir nog uppfattningen
icke så oväsentligt modifierad. Jag är viss om, att man från
arbetarhåll har rätt uti mycket af hvad som där sägs, men jag tror
också, att man där i många stycken har en ensidig uppfattning, som
väl kan tåla vid någon modifikation. Man hör t. ex. från arbetarkommuner
uttalas en generell förkastelsedom öfver allt hvad tullar
heter; man vill ha bort spannmålstullar och andra lifsmedelstullar
och önskar att få alla öfriga tullar afskrifna. Ja, en sådan radikal
åtgärd tror jag icke vårt land ännu är moget för, och jag tror, att vi
böra afvakta resultatet af det arbete, som kommer att äga rum inom
utskottet, och att vi böra spara vårt slutliga omdöme till dess. Skulle
Riksdagen vara benägen att byta om tullsystem och söka främja landets
utveckling på annat sätt, så lärer väl ingen människa i detta land,
om det kan bevisas, att detta är riktigt, vilja upphäfva sig däremot.
Men mig förefaller det, som om ögonblicket vore skäligen illa valdt,
då andra länder stå så starkt rustade mot oss, och när man har det
ytterst betecknande förhållandet framför sig, att det hittills varande
frihandelslandet, England, börjar allvarligt ifrågasätta en återgång
till tullskyddssystemet.

Häruti instämde herr Söderberg i Hobborn.

Herr Jeansson i Kalmar: Jag ber bara att med ett par ord
få svara friherre Palmstierna. Det är ju en väsentlig skillnad på

Onsdagen den 2 Mars.

11 K:o 15.

juli 1909 och julen 1909. Jag har hört fel, beroende på att dessa Remi*» af en
båda ord äro så nära lika lydande. proposition.

Och de siffror, som friherre Palmstierna kom med, voro därför (Forts-)
visserligen icke så oriktiga, som jag framhöll, men jag tror ändå
icke, att de voro riktiga. Ty differensen är dock icke så stor, det
vågar jag påstå. Men samtidigt vill jag fråga: kan det vara rätt,
som friherre Palmstierna gjorde, att som exempel draga fram juli
1907 och juli 1909, då båda dessa tidpunkter voro så exeptionella
på spannmålsmarknaden? Under juli 1909 drefvos, på grund af
bristande lager af säd, prisen upp mycket högt för att omedelbart
därefter omkring den 25 juli återigen sjunka. Prisfallet var så
stort, att i september, när den nya skörden kom, priset på hvete
gick ned till omkring 17 kronor.

Då skall man icke dra fram sådant som exempel på lifsmedelsprisens
stigning; kanske hade denna stegring på spannmålsmarknaden
icke alls verkat på mjölmarknaden. Från juli 1909 höjdes
icke mjölpriset, enär den stegring, som kom, var helt temporär och
alls icke behöfde inverka på konsumtionen.

Vidare påpekade här en annan talare, att jag skulle sagt, att
jag vore sakkunnig i fråga om arbetslönerna. Det har jag visst
icke sagt, utan endast att min kunskap afsåg spannmålsbranschen.

Friherre Palmstierna: Jag vill endast, herr talman, påpeka,
att förutom dessa uppgifter från juli 1907 och juli 1909, meddelade
jag också uppgifter angående pris från 1905 och tills nu, hvilka
visa en fördubbling af siffrorna.

Herr Wavrinsky: Jag anser mig böra uttala ett beklagande
öfver att tulltaxekommittén icke beaktat de framställningar, som
gjorts från olika kretsar i vårt land, om tullfrihet för frukter, bär
och grönsaker af sådan art, att de icke produceras i vårt land.

Att apelsiner, citroner, pomeranser, bananer, vindrufvor, fikon och
dadlar skola tullbeläggas synes mig oresonligt, då det är kändt,
hvilket värde dessa frukter ha. Det vore därför synnerligen önskvärdt,
att de kunde komma mindre bemedlade kretsar af vårt
folk till godo. Jag har därför i detta sammanhang velat rikta utskottets
uppmärksamhet på detta missförhållande.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att öfverlämna ifrågavarande
proposition jämte de i anledning af densamma nu afgifna
yttrandena till bevillningsutskottet.

Till bevillningsutskottet remitterades jämväl propositionen med
förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa.

§ 6.

Herr Jeanssons i Kalmar på kammarens bord liggande motion,
nr 218, som härefter föredrogs, hänvisades till lagutskottet.

N:o 15. 12

Onsdagen den 2 Mars.

§ 7.

Angående
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att ledamoten af riksdagens Andra kammare, borgmästaren
Sixten Neiglick på grund af sjukdom (Influenza) tills vidare är förhindrad
att deltaga i Riksdagens arbete, intygas.

Stockholm den 1 mars 1910.

Johan Ek.
Prakt, läkare.

§ 8.

Härefter föredrogs Andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 5, angående herrar Hagströms och Johanssons motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande resestipendier för lärarepersonalen
vid småskollärarinneseminarier.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första
kammaren.

§ 9.

Till afgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande nr 4, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående anslaget till aflöning och rekrytering m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten 2 af denna hufvudtitel
föreslagit Riksdagen att, med godkännande af de uppgjorda förslagen
till stater för infanteriet, kavalleriet, artilleriet, artilleriets
tygstater, fortifikationen och trängen höja anslaget till aflöning och
rekrytering m. m., nu 17,921,168 kronor, med 65,008 kronor till
17,986,176 kronor.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, med godkännande
af de uppgjorda förslagen till stater för infanteriet, kavalleriet,
artilleriet, artilleriets tygstater, fortifikationen och trängen, höja
anslaget till aflöning och rekrytering m. m., nu 17,921,168 kronor,
med 65,008 kronor till 17,986,176 kronor.

Onsdagen den 2 Mars.

13 N:o 15.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Thorsson och
Rydén, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen
i anledning af Kung!. Maj:ts ifrågavarande framställning måtte
höja anslaget till aflöning och rekrytering m. m., nu 17,921,168
kronor, med 36,939 kronor, till 17,958,107 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, erhölls ordet af

Herr Thorsson; som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Då jag i denna punkt tillsammans med min partikamrat, herr Rydén,
reserverat mig mot utskottets hemställan, ber jag att få säga
några ord för att motivera min ståndpunkt.

Med anledning af Riksdagens beslut i fjol angående anskaffning
af fälthaubitser begär Kungl. Maj:t, att i 1911 års stat skola
uppföras 5 löjtnantsbeställningar af andra klassen, 4 styckjunkarebeställningar,
5 sergeantsbeställningar af andra klassen och 6 officersvolontärbeställningar.
Kungl. Maj:t motiverar behofvet af denna
nya manskapsstyrka därmed, att enligt 1909 års beslut skulle möjlighet
beredts till upprättande af fälthaubitsbatterier å en del artilleriregementen,
och att det därför vore nödvändigt, att denna personalökning
skedde. Jag har icke kunnat bli öfvertygad om behofvet
af denna manskapsstyrka för år 1911. Ty fjolårets beslut
grundade sig ju på ett betydligt starkare forceradt anskaffande af
detta vapen, än hvad sedermera i verkligheten låtit sig göra. Det
framhölls med synnerlig skärpa, att om 1909 års Riksdag beviljade
de då begärda 5 milljonerna till fälthaubitser och därur på 1910
års stat anvisade 800,000 kronor, skulle Kungl. Maj:t med detta
beslut som bakgrund redan under år 1909 verkställa nödiga beställningar,
hvilka skulle likvideras under år 1910. Som en garanti för
att allt var klart för anskaffning om blott Riksdagen beviljade medlen
meddelade statsutskottets vice ordförande herr Hans Andersson
att i utskottsafdelningen lämnats fullt tillförlitliga uppgifter om
att fullständiga prof med haubitser verkställts. Dagarne efter det
Riksdagen genom gemensam votering beviljat det begärda anslaget,
lästes i tidningspressen, att herrar artilleriofficerare fortfarande experimenterade
med modeller till det vapen, hvartill Riksdagen redan
beviljat medel. Ehuru till Kungl. Maj:ts förfogande under åren
1903—1907 ställts i rundt tal 200,000 kronor för anställande af
försök med materiel afsedd för fälthaubitsdivisionerna så är dock
ännu, såvidt jag har mig bekant, i denna dag modellen icke färdig, och
då synes det mig, att det vid sådant förhållande skulle vara synnerligen
svårt att till beräknad tid anskaffa det nödiga antal haubitser
som erfordras för upprättandet af ifrågavarande haubitsdivisioner.

Nu är det visserligen sannt, att de anslag, som här komma
ifråga, skulle inbesparas statsverket, för den händelse dessa divisioner
icke upprättas, då Kungl. Maj:t icke äger att disponera ett

Angående
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

»so 15. 14

Onsdagen den 2 Mars.

Angående
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

anslag för beställningar, som icke en gång vore besatta, och ifrån
denna synpunkt kan ju framhållas, att det icke är af så stor betydelse,
om Riksdagen beviljar detta anslag eller ej. Men det är
dock säkert, att har Kungl. Maj:t dessa penningar till sitt förfogande,
så har Riksdagen mindre garanti för att dessa beställningar
icke tillsättas fortare än hvad oundgängligen behöfs. Därför synes
det mig vara säkrast, att dessa medel tills vidare innehållas i statskassan.

Jag tänker icke upptaga kammarens tid länge vid denna
punkt, då jag i följd af mina reservationer nödgas begära ordet
många gånger i dag.

J ag anhåller herr talman att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Vidare anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet Malm:
Herr talman, mina herrar: De kraf, som gjorts till årets

Riksdag ifråga om dessa beställningars tillsättande, äro så blygsamma
som möjligt. Skulle man hafva följt de öfvergångsplaner,
som voro uppgjorda år 1905, och som man i stort sedt velat följa,
skulle det vara många flere beställningar, som skulle hafva kommit
till nu. Man har emellertid ansett, att dessa beställningar
ovillkorligen böra tillkomma nu, och detta utaf det skäl bland
andra, att man icke på ett ögonblick kan skapa den personal, som
skall sköta en ny materiel, utan den personalen måste utbildas i
god tid, så att, när man har materielen färdig, den ock skall kunna
användas. Annars blir det ytterligare uppskof.

Beträffande materielanskaffningen nämnde herr Thorsson, att
modellen icke var fastställd. Denna är emellertid fastställd under
de senare dagarna, för en eller två veckor sedan. Men den omständigheten,
att modellen icke har varit i sin helhet fastställd
förut, har dock icke ansetts böra hindra att gorå klart med en
del af materielen, som man måste anskaffa och till hvilkens anskaffande
förberedelser måste vidtagas. Jag har emellertid icke alls
någon anledning att tvifla på, att icke den anskaffningsplan, som
generalfälttygmästaren antydt och som återfinnes i kungl. propositionen,
är riktig, nämligen att en del materiel skulle vara anskaffad
under 1911, så att man redan då kunde börja öfningarna med
haubitserna, och att sedermera, därest erforderliga anslag beviljades
af Riksdagen enligt generalfälttygmästarens plan, man skulle
kunna få materielen i så måtto anskaffad, att man 1912 skulle
kunna räkna med denna materiel äfven vid en eventuell mobilisering,
samt att anskaffningen i sin helhet skulle kunna vara afslutad
vid den tidpunkt, som man hade tänkt sig.

Det framhölls af den föregående ärade talaren, eller antyddes
åtminstone, att krigsstyrelsen hade brådtom förlidet år med an -

Onsdagen den 2 Mars.

15 Nso 15.

skaffningen af denna materiel. Och däri har han fullkomligt rätt.
Vi måste med hänsyn till de militära krafven och de skäl, som
framhöllos af alla militära myndigheter — de ansvariga militära
myndigheterna — yrka på, att det oroande läge, hvari, såsom
generalstabschefen uttryckte sig, armén befinner sig, innan den har
detta vapen, måtte så fort som möjligt öfvervinnas. Det är i den
andan, som Kungl. Maj:t nu har handlat.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Jag

skall endast be att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Thorsson förvånade sig öfver, att kort efter det Riksdagen
förra året fattat sitt beslut i frågan, man i tidningspressen fick se,
att modellen ännu icke blifvit fullt fastställd. Och han fann därutaf
anledning att framställa vissa reflexioner. Jag tycker, att det
icke alls är så märkvärdigt. De medel, som Riksdagen anslagit,
voro icke alls afsedda att komma till användning före 1910. Således
hade ju Kungl. Maj:t nästan hela år 1909 på sig att göra
de förändringar och förbättringar i modellen, som kunde komma
i fråga, och 1910 vore ju medlen tillgängliga för Kungl. Maj:t att
använda till fälthaubitserna. Vi hörde nyss från statsrådsbänken,
att modellen nu också är fastställd, så att man kan börja arbeta
på desamma. Jag tror således, att det varit välbetänkt, att tillfälle
beredts att gorå de ändringar, som kunnat anses behöfliga,
äfvensom att gifva folket erforderlig öfning i god tid för användandet
af ett nytt vapen.

Jag kan därför icke annat än biträda Kungl. Maj:ts förslag
i detta fall, till hvilket jag alltså ber att få yrka bifall.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag ber att i anledning af

herr krigsministerns yttranden få anföra att, om jag — och många
med mig — funnit det anmärkningsvärdt, att modellen först
blifvit fastställd ett helt år, efter det anslaget af Riksdagen beviljats,
så är det just mot bakgrunden af den brådska, under hvilken
Kungl. Maj:t framförde och Riksdagen biföll anslagskrafvet.
Det egentliga motivet för brådskan med detta anslag var, att medlen
skulle ställas till vederbörandes förfogande, d. v. s. att de
skulle veta, om de finge medlen 1910 för att redan 1909 kunna
göra beställningar. Nu äro vi dock framme i mars 1910 —statsrådet
medgaf nyss att endast för några dagar sedan fastställdes
modellen — och inga beställningar äro ännu gjorda. Det synes
mig därför, att jag bär fullt fog för mitt yrkande i denna punkt.
Det har nu vidare anförts att det begärda anslaget vore nödvändigt
för att åstadkomma en jämn befordran och för att få nödigt
befäl, som kan öfva med det nya vapnet. Ja, hade det varit på
det sättet, att Kungl. Maj:t hade begärt anslag för befälsanskaffningen
på ett eller möjligen två regementen för att på detta eller
dessa regementen så att säga uppsätta öfningsdivisioner, då hade

Angående
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

Jf:o 15. 16

Onsdagen den 2 Mars.

Angående
anslaget till
aflöning och
rekrytering
m. m.
(Forts.)

det funnits fog för en sådan uppfattning, som statsrådet framförde
och som sedan vunnit understöd af statsutskottets vice ordförande.
Men nu begäres en beställning vid hvarje olika regemente. Och
det kan väl ändå ej tänkas vara nödvändigt ur synpunkten att
åstadkomma erforderliga förberedande öfningar för herrar officerare,
som sedermera skola handhafva dessa vapen.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman! Herr Thorsson

tycktes hafva den uppfattningen, att det gjorde alldeles detsamma,
om Kungl. Maj:t begärde medlen i år eller begärt dem förra året,
då icke modellen fastställts förr än nu. Det är dock en väsentlig
skillnad. Kungl. Maj:t har nu medlen tillgängliga och kan hvilken
dag som helst underskrifva kontrakt. Möjligen äro redan underhandlingar
påbörjade; kanske t. o. m. kontrakt kan uppgöras
hvilken dag som helst. Då kan en hel del beställningar redan
vara verkställda före årets slut. Hade emellertid medlen beviljats
först i år för att lyftas under nästa år, hade ju dock förhållandet
blifvit ett helt annat, skulle jag förmoda.

Herr Christiernson: Herr talman! Jag ville endast säga,

på grund af hvad som förekommit vid behandlingen af detta ärende
i fjol, att man redan då hade ett för stort antal officerare vid
artilleriregementena med hänsyn till det förefintliga kanonantalet.
Om man skulle fördela antalet officerare, som redan fanns och som
fattades, efter utredningen för 1901 års härordning, skulle det icke
blifva många officerare öfver till haubitserna, då de en gång blefve
uppsatta. Då vi emellertid ännu icke fått dessa haubitser — det
dröjer ju innan de bli färdiga — finner jag för min del, att det
är onödigt att öka officerskåren, som ju redan är för stor i förhållande
till de kanoner, som finnas. Jag tycker, som sagdt, att
det är öfverflödigt att redan nu öka officerskåren. Det kan man
vänta med till dess man fått dessa haubitser.

Om jag icke misstager mig, är det vid ett sådant artilleriregemente
som Svea artilleri så, att det icke blir mer än 5 eller
6 officersbeställningar, som äro obesatta, trots att, när regementet
en gång blir färdigt efter 1901 års härordning, det kommer dessa
8 haubitser till. Man finner således, att antalet officerare då kommer
att blifva för litet, eller också att det är för stort nu. Och då
man väl får hänföra sig till förhandenvarande omständigheter, eller
att officersantalet är för stort nu, finner jag ingen anledning att
öka det.

Jag finner mig med anledning häraf föranlåten att yrka bifall
till reservationen.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet Malm:
Herr talman! Endast ett par ord. Bedömandet huruvida officersantalet
är för stort eller icke tillhör ju mobiliseringsbered -

Onsdagen den 2 Mars.

17 Nr 15.

ningarna. Och jag har ju därför icke rätt att tala om denna sak. Angående
Men för min del har jag icke reda på, att det skulle vara något ansla9et Ml
som helst öfverflöd på officerare vid artilleriet. Oaktadt jag naturligtvis
icke i detalj kan erinra mig mobiliseringsplanerna, är ™
jag dock tämligen säker på, att, om alla de reservformationer skola (Forts.)
blifva uppsatta — som man vill göra under fältförhållanden — antagligen
icke en enda officer kommer att blifva till öfverlopps.

Beträffande herr Thorssons framhållande af det önskvärda
däri, att det skulle vara lämpligt att placera dessa nu förordade
officersbeställningarna på ett eller två regementen, så tillåter jag
mig framhålla, att, såvidt jag icke missminner mig, Riksdagen
redan för länge sedan uttalat önskan om, att ökningen skulle ske
så jämnt som möjligt inom hela vapnet. Och detta är helt naturligt
ur befordringssynpunkt. Ty annars skulle det blifva förryckningar.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
å de under öfverläggningen gjorda yrkandena biföll
kammaren den vid punkten af herrar Thorsson och Rydén fogade
reservationen.

Punkterna 3—5.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—10.

Kammaren biföll hvad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—14.

Hvad ntskottet hemställt blef af kammaren bifallet.

Punkten 15, angående anslaget till de värnpliktiges aflöning,
inskrifning och redovisning m. m. antingen,Il de

värnpliktiges

I punkten 15 af fjärde hufvudtiteln hade Kungl. Maj:t före- aflöning, inslagit
Riksdagen att öka anslaget till de värnpliktiges aflöning skrifnirf9 och
inskrifning och redovisning m. m., nu 2,587,145 kronor, med 290,320 redommm9
kronor till 2,877,465 kronor. m'' m‘

Andra Kammarens Prot. 1910. N:o 15.

2

Nr 15. 18

Onsdagen den 2 Mars.

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två inom Andra kammaren väckta motioner, nämligen motionen
nr 8, däri herr Jonsson i Gumboda föreslagit, att Riksdagen måtte
besluta, att dagaflöningen under första årets värnpliktsöfningar
skulle bestämmas till 50 öre per dag och man och att hälften
däraf skulle utbetalas till den värnpliktige under öfningstiden och
hälften, sedan den värnpliktige återkommit till sin mantalsskrifningsort,
samt att detta måtte vinna tillämpning från och med
år 1911, och motionen nr 53 af herr Carlson i Herrljunga, som
hemställt, att Riksdagen måtte besluta, att de värnpliktiges dagaflöning
under såväl rekrytutbildningen som repetitionsöfningarna
måtte bestämmas till 50 öre per dag, som skulle utbetalas en gång
i månaden att tillämpas från och med år 1911.

Vidare hade utskottet vid behandlingen af föreliggande anslagsfråga
haft att taga i öfvervägande ett af herr Johansson i Jönköping
med flera i motionen nr 102 inom Andra kammaren väckt förslag,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att de allmänna regements-
(eller repetitions-) öfningarna för infanteriet under år 1911
skulle pågå endast 15 dagar samt af denna anledning minska vissa
anslag å fjärde hufvudtiteln med inalles 1,206,984 kronor, hvaraf
377,182 kronor 50 öre skulle belöpa sig på nu ifrågavarande anslag.

Utskottet hemställde

a) att herr Jonssons i Gumboda ofvannämnda motion icke
måtte af Riksdagen bifallas,

b) att ej heller herr Carlsons i Herrljunga omförmälda motion
måtte vinna Riksdagens bifall, och

c) att Riksdagen, med afslag å herr Johanssons i Jönköping
med flera förberörda motion i hvad den berörde nu ifrågavarande
anslag, måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, öka anslaget
till de värnpliktiges aflöning, inskrifning och redovisning m. m., nu
2,587,145 kronor, med 290,320 kronor till 2,877,465 kronor.

Vid punkten funnos emellertid fogade reservationer:

af herrar Wiklund, Olsson i Fläsbro, Starbäck, Ekman i Mo
gård, Ström i Transtrand och Nilsson i Örebro, samt

af herrar Thorsson och Rydén, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

a) att herr Jonssons i Gumboda ofvannämnda motion icke
måtte af Riksdagen bifallas;

b) att ej heller herr Carlsons i Herrljunga omförmälda motion
måtte vinna Riksdagens bifall;

c) att Riksdagen med anledning af Kungl. Maj:ts förslag och
herr Johanssons i Jönköping med flera ifrågavarande motion måtte
minska anslaget till värnpliktiges aflöning, inskrifning och redovis -

Onsdagen den 2 Mars.

19 Nr 15.

ning m. in., nu 2,587,145 kronor, med 86,862 kronor, till 2,500,283 Angående
kronor. anslaget till de

värnpliktiges

Efter föredragning af utskottets hemställan i mom. a) gaf herr skrifning loch
talmannen på begäran ordet till redovisning

m. m.

Herr Jonsson i Gumboda, som anförde: Herr talman, mina (®''orts)
herrar! Frågan om de värnpliktiges dagaflöning är icke något
nytt utan det är ett gammalt kraf, som Riksdagen dels genom
motioner och dels genom anföranden i kammaren så väl känner till,
att knappast något vidare behöfver anföras i denna sak. Statsutskottet
har ock i motiveringen för sitt afstyrkande ansett, att
hvad i motionen anförts icke innebär skäl att frångå utskottets
vid flera föregående riksdagar, senast år 1905, uttalade och med
Riksdagens beslut år 1901 öfverenstämmande uppfattning. Då
Riksdagen år 1901 fattade sitt beslut att nedsätta de värnpliktiges
dagaflöning från 50 till 20 öre per dag, skedde detta enligt min
mening af den anledningen, att de värnpliktige skulle fullgöra sin
rekrytutbildning under vintern, och under debatten i denna fråga
i denna kammare vid 1905 års riksdag, yttrade statsutskottets
ärade vice ordförande bland annat: »Som herrarna veta är det
meningen, att rekrytöfningarna från och med ingången af år 1909
skola komma att till största delen förläggas till vintertiden och
endast pågå en kortare tid på sommaren, och förhållandet torde
val vara det, att tiden icke är så dyrbar för de värnpliktige på
vintern som på sommaren. Detta har för utskottet varit en anledning
att afstyrka den här ifrågasatta förhöjningen af de värnpliktiges
dagaflöning.» Det år, som statsutskottets vice ordförande
trodde, att rekrytöfningarna skulle blifva till största delen förlagda
till vintertiden, har nu försvunnit. Inryckningsdagen detta år för
värnpliktige för fullgörande af rekrytutbildningen är bestämd till
den 6 april med sex månaders tjänstgöring i en följd. Jag vet
icke, om detta gäller alla infanteriregementena. Men för Västerbottens
regemente med dess nybyggda millionkaserner är det så.

Efter våra norrländska förhållanden utgör denna tid hela våren,
hela sommaren och största delen af hösten. Jag finner det nästan
upprörande, att man skall tvinga de fattige värnpliktige att vara
i statens tjänst under den del af året, då tillfälle till arbetsförtjänst
står att erhålla, men att då vintern inträder och det endast är
med stor svårighet, som man kan förskaffa sig arbete, man lämnar
dem åt sitt öde. Det finnes många landtman som klaga öfver det
förhållandet, att staten tager i sin tjänst den bästa arbetskraften
under den tid af året, då jordbruket bäst behöfver dem.

Emellertid finnes det i det läge, frågan nu har, icke någon
anledning att vidare orda om denna sak. Jag har endast velat
framhålla, att det lämnats ett löfte om att rekrytutbildningen till
största delen skulle förläggas till vintertiden. Och jag vill uttala

Jfr 15. 20

Onsdagen den 2 Mars.

Angående den förhoppningen, att därest detta löfte, såsom nu synes blifva
anslaget till de fgrhållandet, icke infrias, Riksdagen må välvilligt beakta denna
Röring?in- fråga, då den troligen återkommer till Riksdagen för förnyad omskrijning
och pröfning.

redovisning Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.
m. m.

(Forts.) Vidare yttrade

Herr Sjöberg: Herr talman, mina herrrar! Då äfven jag

undertecknat den motion, som herr Carlson i Herrljunga framburit
angående de värnpliktiges dagaflöning, så skall jag bedja att med
några ord få redogöra för, hvarför jag gjort detta.

Vi hafva beslutat, och detta med råtta, att bygga tidsenliga
och präktiga kaserner för vår värnpliktiga ungdom, och vi hafva
beslutat att anskaffa de bästa vapen för att sätta i deras händer;
och detta är rätt. Men när det gäller det lefvande materialet,
som skall bo i dessa kaserner, och dem som skola handtera vapnen,
så tror jag att vi icke nog behjärta deras rättmätiga anspråk.
Ty det är ju så, att dessa ynglingar, som fullgöra sin värnplikt,
under den långa tjänstgöringstiden hafva en dagaflöning af endast
20 öre per dag. Den allra första uppmaning, som, efter det jag
blifvit vald till ledamot af denna kammare, ställdes till mig af de
många tusen mindre landtbrukarne inom min valkrets, var att söka
ombestyra, att deras söner, som de lämnade bort under den bästa
arbetstiden, åtminstone finge något större dagaflöning. Ty trots
den allra största sparsamhet är det dock kännbart för en sådan
mindre landtbrukare, som har sina räntor och sina utskylder att
betala med inkomsten från sitt lilla hemman, att behöfva sända
en son 60 eller 70 kanske 100 kronor till underhåll under den tid
han fullgör sin värnplikt. När man tänker på våra ynglingar i
städerna och industrisamhällena, så må man icke förundra sig öfver,
att hos dem fosterlandskänslan icke är likadan som hos landtbrukarnes
söner. Ty de förra få redan i unga år sin dagaflöning,
som kanske höjes undan för undan, och när de komma ut för att
fullgöra sin värnplikt, uppfatta de saken icke rätt på grund af de
förhållanden hvari de lefvat. Och det har t. o. m. inträffat, såsom
vi veta, att de vid den tiden varit gifta och haft familj att underhålla
hemma. I andra länder såsom t. ex. i Norge får den, som
fullgör sin värnplikt såsom gift, ett tillägg till sin dagaflöning.

Jag tror emellertid, att det vore denna kammare värdigt, om
den ville besluta dagaflöningens höjande till 50 öre per dag, och
jag vill för min del, i motsats till föregående talaren, yrka bifall
till motionen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner i ämnet, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Onsdagen den 2 Mars.

21 Nr 15.

Vidare föredrogs mom. b); och yttrade därvid: Angående

anslaget till de

Herr Carlson i Herrljunga: Jag har på sätt och vis blifvit
förekommen af herr Sjöberg, som varit vänlig nog att instämma i skrifning och
den motion, som jag väckt, afseende förhöjd dagaflöning åt de värn- redovisning
pliktige. m■m Detta

är ett gammalt spörsmål, som regelbundet förekommit (Forts.)
vid hvarje riksdag sedan 1901 års beslut i härordningsfrågan. Jag
tager också för gifvet, att denna fråga skall återkomma riksdag efter
riksdag ända till dess den vunnit sin lyckliga lösning. Jag har i
motionen påpekat, hurusom Andra kammaren vid 1902,1903 och 1904
års riksdagar gått med på en förhöjning af de värnpliktiges dagaflöning
till 50 öre för dag äfven under rekryttjänstgöringen, hvilket
visar, att det funnits stora sympatier för denna reform i Andra kammaren.
Men på grund af Första kammarens beslut i motsatt riktning
har ju frågan hittills fallit.

Det var äfven med tanke på den stora minoritet, som vid frågans
afgörande förlidet år fanns i denna kammare, som jag på nytt vågade
draga frågan under kammarens pröfning. Jag är öfvertygad om att,
för den händelse Riksdagen ville besluta i enlighet med min motion
och kostnaderna för försvaret sålunda blefve ökade med omkring
1 V2 million kronor, skulle i alla fall de skattdragande landet rundt
hälsa denna reform med glädje och tillfredsställelse, och de skulle
taga skatteförhöjningen med jämnmod, ty hvar och en förstår mycket
väl, att det vore väl använda penningar.

Trots det att ingen ledamot i statsutskottet reserverat sig till
förmån för motionen, vågar jag i alla fall, herr talman, yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till min motion.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman! Jag skall be att

få yrka bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gifna propositioner
på de under öfverläggningen gjorda yrkandena Slef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Mom. c) föredrogs härpå; och begärdes ordet därvid af

Herr Nilson i Örebro, som yttrade: Herr talman! Såsom

framgår af utskottets utlåtande hafva fem af denna kammares ledamöter
tillsammans med mig afgifvit en reservation, och jag anhåller
att med anledning däraf få påkalla kammarens uppmärksamhet för
några minuter.

Flerstädes i statsverkpropositionen finner man, hurusom flera af
de föredragande departementscheferna undanskjuta af dem såsom
behöfliga ansedda anslagskraf under hänvisning till det statsfinansiella
läget. Af det anförande, som chefen för finansdepartementet

Nr 15. 22

Onsdagen den 2 Mars.

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
in. m.

(Forts.)

hållit till statsrådsprotokollet vid framläggande af finansplanen för
år 1911, framgår också otvetydigt, att det statsfinansiella läget kan
anses vara bekymmersamt nog. Om man nu också gifver sitt fulla
erkännande åt Kungl. Maj:t för den tendens att så att säga rätta munnen
efter matsäcken, som man ser genomgå statsverkspropositionen,
kan man dock knappast tillbakahålla den reflektionen, att det varit
önskligt, att denna tendens inträffat några år tidigare. Om man nämligen
kastar en blick tillbaka på föregående års statsregleringar, hur
te sig då de statsfinansiella förhållandena? Jo, det förhåller sig så,
att under det att statsregleringen för år 1907, d. v. s. den statsreglering,
som fastställdes af 1906 års Riksdag, hade att räkna med ett
öfverskott från 1904 af 3,463,000 kronor, så lämnade den ett öfverskott
till följande statsreglering af ej mindre än 10,359,000 kronor, utan påläggande
af några andra nya skatter än den s. k. emissionsstämpeln.
Allt sedan sagda år ha vi emellertid lefvat, kan man säga, under
statsbristens tecken, ty det är så, att, oaktadt man pålagt ej obetydliga
skattebördor och oaktadt det funnits betydande öfverskott från
tidigare statsregleringar, så har statsbrist likväl uppstått. Sålunda
ingick i riksstaten för år 1908 ett öfverskott från år 1905 af 7,515,000
kronor, men har likväl uppstått en brist, visserligen icke så betydande,
med dock en brist af 216,000 kronor. I statsregleringen för 1909 ingick
ett öfverskott från 1906 å 10,712,000 kronor, men det kommer
sannolikt det oaktadt att uppstå en brist i den statsregleringen af
några millioner kronor. Chefen för finansdepartementet har i sitt anförande
till statsrådsprotokollet innevarande år ställt i utsikt att den
bristen kommer att uppgå till omkring 9 millioner kronor. I riksstaten
för innevarande år ingick ett öfverskott från 1907 till belopp af
9,191,000 kronor, men ingen af herrarne tror väl, att icke finansministern
skall blifva sannspådd, då han förklarar, att han antager,
att äfven 1910 års statsreglering icke skall komma att lämna något
öfverskott att räkna med. Ja, jag tror för min del, att man nästan
kan hysa den farhågan, att det kan hända, att äfven 1910 års statsreglering
kommer att visa brist.

Med hänsyn till detta statsekonomiska läge kan man sannerligen
icke undra öfver, att tanke uppstått, om man icke, genom att icke
allenast undanskjuta en del statsutgifter utan därjämte genom att
verkligen inbespara några eljest utgående statsutgifter, skulle kunna
i någon mån underlätta statsregleringen. Det är då klart, att man
härvid icke haft annat val än att tänka på de ordinarie statsutgifterna.
Motionärerna på jönköpingsbänken ha då fäst sin uppmärksamhet
vid utgifterna under fjärde hufvudtiteln och ansett att en afsevärd
besparing af utgifterna under denna hufvudtitel kunde beredas genom
indragande af en del militäröfningar, och så ha de stannat vid att
föreslå, att repetitionsöfningarna för infanteriet år 1911 skulle inskränkas
från 30 dagar till 15 dagar.

För egen del har jag icke kunnat följa motionärernas uppfattning
om lämpligheten af den sålunda föreslagna åtgärden. Repetitions -

Onsdagen den 2 Mars.

23 Nr 15.

öfningarna äro enligt min mening så betydelsefulla med afseende å Angående
de värnpliktiges utbildning för landets försvar, att jag enbart ur den
synpunkten icke kunnat vara med om att så där tvärt hugga af dem till aflöning, inhälften.
Därtill kommer den orättvisa, som enligt min mening skulle skrifning och
uppstå därigenom, att en del värnpliktige, som inskrifvits samma år redovisning
och som enligt lag ha precis samma tjänstgöringsskyldighet, samma m- möfningstid,
skulle få 30 dagars repetitionsöfningar, under det de öf- (Forts.)
riga, d. v. s. de, som tilldelats fotfolket, skulle få allenast 15 dagar.

Vid sådant förhållande har det synts mig som en bjudande plikt
att taga i allvarligt öfvervägande, om man icke på någon annan väg
än den af motionärerna anvisade skulle kunna komma till ett mål,
hvarigenom någon verklig besparing kunde vinnas. Härvid har man
då kommit att tänka på, att vi med afseende på tillämpningen af 1901
års härordning i ett visst hänseende befinna oss i ett skede, som man
med ett visst berättigande kan kalla ett öfvergångsskede. De värnpliktige,
som inskrefvos 1908, tillhöra den första årsklass, som, hvad
beträffar fotfolket och de med dem i öfningshänseende likställda
trupperna, ha fullgjort 150 dagars rekrytskola. Därjämte fullgjorde
de förlidet år 30 dagars repetitionsöfningar och skola innevarande år
likaledes fullgöra 30 dagars repetitionsöfningar. Sålunda sammanlagdt
210 dagars öfning. 1907 års värnpliktige ha allenast erhållit 112
dagars rekrytskola och de ha därjämte fullgjort tvänne repetitionsöfningar,
hvardera om 30 dagar. Det synes mig då som om ur militär
synpunkt inga allvarligare betänkligheter kunna resas mot, om
man tilläte repetitionsöfningarna för de värnpliktige, som inskrefvos
1908, att inskränkas till att omfatta allenast två årsklasser. Det
blefve ju på det sättet i alla fall så, att dessa värnpliktige, som inskrefvos
1908, under alla förhållanden finge 38 dagars längre öfningstid
än de värnpliktige, som inskrefvos ett tidigare år. Och jag vill
i sammanhang härmed betona, att detta, som jag här nu tänkt mig
som möjligt, endast ifrågasättes för 1908 års värnpliktige, och att
förslaget alltså i realiteten skulle innebära en mjukare öfvergång
från de 172 dagarne till de 240 dagarna.

Om kammaren nu skulle bifalla det yrkande, som jag i anslutning
till hvad jag här anfört kommer att framställa, så påkallar det jämväl
en motivering, som är något förändrad från den som utskottet
föreslagit. Med anledning af den korta tid, som enligt det i statsutskottet
vedertagna arbetssättet, stått mig till buds, hade jag icke
tillfälle att framlägga denna motivering, innan statsutskottets betänkande
befordrades till trycket, annars hade jag ämnat att föreslå,
att statsutskottets ifrågavarande yttrande skulle ha erhållit följande
ändrade lydelse. Det första stycket skulle stå kvar oförändradt,
d. v. s. det stycke å sid. 11, som börjar med »hvad i herrar Jonssons»
och så till och med »af Riksdagen bifallits». Därefter skulle, enligt
min mening, statsutskottets utlåtande erhålla följande ändrade lydelse:
»Ehuru det visserligen, med hänsyn till det statsfinansiella

läget, är önskvärdt att ej allenast undanskjuta en del anslagskraf,

Nr 15. 24

Onsdagen den 2 Mars.

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

utan ock göra verkliga besparingar, har utskottet dock ej kunnat
tillstyrka bifall till herr Johanssons m. fl. motion. Förutom betänkligheter
med hänsyn till repetitionsöfningarnas störa betydelse för
de värnpliktiges fältmässiga utbildning, är det ock mindre tilltalande,
att repetitionsöfningarna för under samma år inskrifne värnpliktige
med enligt lag samma tjänstgöringsskyldighet skulle fullgöras med
olika tidslängd.

Utskottet har emellertid ansett, att någon besparing bör göras
och att den lämpligast kan ske därigenom, att de värnpliktige, som
inskrifvits år 1908 och tilldelats fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet,
fästningsingenjörstrupperna och trängen, ej inkallades
till fullgörande af repetitionsöfningarna år 1911. Då dessa värnpliktige
sålunda komme att erhålla en sammanlagd utbildningstid af
210 dagar — alltså 38 dagar mera än 1907 års värnpliktige — kan utskottet,
som samtidigt betonar, att hvad som nu ifrågasättes endast
må komma i fråga rörande de värnpliktige, som inskrifvits år 1908,
ej häri finna någon våda för landets försvar.

Då tjänstgöringsdagarne för sagde årsklass under repetitionsöfningarna
år 1911 beräknas skola komma att utgöra 534,405, skulle
härigenom å hela hufvudtiteln uppstå en besparing å 855,055 kronor,
hvaraf å det nu ifrågavarande anslaget skulle belöpa sig 267,202 kronor.

Utskottet får alltså hemställa

c) att Riksdagen, med afslag å herr Johanssons med flera förberörda
motion, i hvad den berör nu ifrågavarande anslag, må på
så sätt bifalla Kungl. Maj:ts förslag, att anslaget till de värnpliktiges
aflöning, inskrifning och redovisning m. m., nu 2,587,145 kronor, ökas
med 23,118 kronor till 2,610,263 kronor».

Jag anhåller, herr talman, om bifall till det af mig nu framställda
förslaget och afslag på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Starbäck, Ström i Transtrand,
Wiklund, Ekman i Mo gård, Andersson i Stärte och Karlsson i Mo.

Vidare yttrade:

Herr Johansson i Jönköping: Herr talman! Den motion,

som jag tillsammans med ett par länskamrater afgifvit och i hvilken
vi hemställa om en förkortning af 15 dagar i 1911 års repetitionsöfningar
för infanteriet, har föranledts af de upplysningar, som Riksdagen
i årets statsverksproposition mottagit angående statsverkets
finansiella läge. Dessa upplysningar äro, såsom litet hvar torde hafva
funnit, af en rätt allvarlig innebörd. Statskassan har förut under
flera år haft att röra sig med öfverskott, men 1908 och 1909 års statsregleringar
uppvisa i stället brist, sistnämnda års statsreglering, enligt
nämnda upplysningar, en brist af icke mindre än omkring 9 millioner
kronor. Herr finansministern har på ett skickligt sätt sökt att
förtaga det ogynnsamma intrycket af detta brydsamma förhållande

Onsdagen den 2 Mars.

25 Nr 15.

genom att just nu framlägga förslag till en skattereglering, som inne- Angående

bär icke blott en omläggning af skatteväsendets grunder utan också ansla9et de

en höjning af skatten med omkring 7 V, millioner kronor; i förhop ning

om dessa rikliga inkomster, som komme att inflyta till stats- drifning och

verket under de närmaste åren, skulle man glömma bort den brist, redovisning

som förefinnes för närvarande. Man skulle icke söka att genom verk- m- m liga

besparingar täcka denna brist utan endast för tillfället skjuta (Forts.)

undan några utgifter, hvilka icke äro så synnerligen trängande, för

att sedan bestrida äfven dem, när den nya skattereformen trädt i

verket och skatteinkomsterna därigenom blifvit rikligare. Det är

detta förfarande, som vi motionärer icke kunnat finna tillrådligt.

Det är väl ändå att draga bra stora växlar på framtiden, när man
på detta sätt utan att genom verkliga besparingar söka skaffa en motvikt
mot den uppkomna bristen i statskassan, i stället helt enkelt
vill täcka densamma med skatteinkomsten under följande år. Vi
ha därför föreslagit, att man skulle här göra en verklig besparing genom
att förkorta repetitionsöfningarna år 1911.

Jag ber att få erinra, att en sådan besparing skulle verka i dubbel
riktning. Den skulle icke blott bespara statskassan en utgift å mer
än 1,200,000 kronor, utan den skulle dessutom tillföra vårt lands näringar
en ökad arbetskraft, som kan beräknas till inalles icke mindre
än 750,000 dagsverken, hvilkas värde, äfven om det skattas lågt,
icke kan sättas lägre än till omkring 1,500,000 kronor.

Utskottet har afstyrkt vår motion. Det skäl, som utskottet
anför för sin afstyrkande hemställan, är helt kort det, att planen för
öfvergången till den nya härordningen skulle rubbas. Utskottet tilllägger
därjämte, att en dylik inskränkning i repetitionsöfningarna
så mycket mindre bör förekomma år 1911, som då för första gången
tre årsklasser värnpliktige skulle samtidigt inkallas till tjänstgöring.

Jag tror knappast, att jag säger för mycket, om jag gör det uttalandet,
att de af utskottet anförda skälen icke te sig synnerligen öfvertygande
för den, som verkligen sätter sig in i frågan. För det första är det
uppenbart, att en sådan förkortning af repetitionsöfningarna, som nu
föreslagits, icke kan verka ofördelaktigare år 1911 än under hvilket
som helst annat år. Snarare förhåller det sig så, att en dylik afkortning
just fr 1911 skulle bidraga till att göra öfvergången från de 210
dagarne till 240 dagar mildare, än hvad eljest blir händelsen. Nu
är det, såsom herrarne veta, så att alla de värnpliktige, hvilka sluta
sina repetitionsöfningar i år, slippa undan med 210 dagars öfning allt
som allt, medan återigen de, hvilka sluta sina öfningar först nästa år
och senare, äro underkastade 240 dagars tjänstgöringstid. Hvilken
ändring skulle nu sko i formen för öfvergången, därest vårt förslag
bifalles? Jo, den ändringen skulle inträda, att mellan den sista årsklass,
som får 210 dagars öfning, och den första som får 240 dagars
öfning, skulle komma tre årsklasser med 225 dagars öfningstid. Såyidt
jag förstår, har man inom statsutskottet alldeles icke beaktat
just denna omständighet, att genom vårt förslag en mjukare öfver -

Nr 15. 2(5

Onsdagen den 2 Mars.

Angående gång skulle komma till stånd mellan öfningstiden å 210 dagar och
anslaget till de öfningstiden å 240 dagar. Tre årsklasser skulle hvardera få sin öfningstid
förkortad med inalles 15 dagar. Denne afkortning i öfningsskrifning
och tiden skulle icke komma att träffa några andra än sådana värnplikredovisning
tige, hvilka annars skulle få 240 dagars öfningstid. En afkortning
m- m- af 15 dagar skulle alltså icke utgöra mer än 6 procents afkortning
(Forts.) af hela öfningstiden. Herrarne förstå nog, att man måste lägga en,
jag vågar säga det, nästan allt för öfverdrifven vikt vid dessa repetitionsöfningar,
om man tror, att en afkortning, som icke skulle sträcka
sig längre än till omkring 6 procent af öfningstidens hela längd, verkligen
skulle kunna vara till någon afsevärd skada för utvecklingen af
vårt försvarsväsende.

Det är äfven en annan synpunkt, som härvidlag är starkt talande.
Jag tror icke, att man i fråga om vårt försvarsväsende får lägga alltför
stor vikt vid det yttre. Det må vara sant, att det är gagneligt
att ha en lång öfningstid, moderna vapen, starka fästningar o. s. v.,
men det finns också ett par andra faktorer, som man icke får förbise.
Det ena är, att vi handlägga frågor om vårt försvar på sådant sätt
att vi därvid alltjämt röra oss inom gränserna för vårt lands ekonomiska
förmåga, och vidare att vi se till att vi ha folket med oss, så att försvarsväsendet
har dess sympatier. Jag tror icke, att man handlar
riktigt ur dessa bägge synpunkter, om man ställer det så, att försvarsväsendets
budget skall vara någonting oföränderligt och orubbligt,
att den skall ha samma slutsumma under hvilka förhållanden nationen
än befinner sig. Snarare tror jag, att vi handla riktigt, om vi
sätta vårt försvar i organiskt samband med våra förhållanden i öfrigt,
så att folket känner, att försvarsinstitutionen är liksom en del
af nationen själf, hvilken icke drager sig undan att vidkännas inskränkningar
i ekonomiskt brydsamma tider. Om de ekonomiska omständigheterna
under en viss tidsperiod icke äro gynnsamma, så bör
försvaret under den tiden icke göra anspråk på någon större frikostighet.
Under andra tider åter, då omständigheterna äro gynnsamma,
bör det kunna påräkna mera. Genom att på det sättet försvarsutgifterna
rättas efter tillgångarna tror jag att vi i det störa hela gagna
vårt försvarsväsende. Vi få icke ställa det så, att vi förlora folkets
sympatier för denna institution. Vårt folk bör känna, att försvaret
är en del af nationen själf och ingalunda ställer sig oberörd af de skiftningar,
som nationens ekonomi genomgår.

Jag tror, att från nu anförda synpunkter ett yrkande om verklig
besparing i fråga om försvarsutgifterna under närvarande förhållanden
kan anses vara motiveradt af starka skäl. Jag ber äfven att få
nämna, att ett sådant tillvägagående som det, vi här ifrågasatt, icke
är något utomordentligt eller enastående. Enligt hvad jag inhämtat
af Riksdagens protokoll förekom en dylik inskränkning i beväringens
öfningstid år 1868. Och år 1879, då Kungl. Maj:t begärde en ökning
i anslaget till beväringens öfningar å 248,000 kronor, men detta förslag
afslogs af Riksdagen, var statsutskottets afslagsyrkande i detta

Onsdagen den 2 Mars.

27 Nr 15.

ärende af följande lydelse: Utskottet hemställde, »att Riksdagen,
jämte förklarande att den utaf Kungl. Maj:t föreslagna förhöjning
i anslaget till »Beväringsmanskapets vapenöfning» icke blifvit af
Riksdagen beviljad, må i underdånighet anhålla, att, därest det hittills
för anslaget [uppförda belopp icke skulle finnas för ändamålet
tillräckligt, Kungl. Maj:t täcktes i nåder taga under öfvervägande,
huruvida icke förhållandena skulle kunna anses medgifva någon
inskränkning i beväringsmanskapets vapenöfningar samt i sådan
händelse därom förordna.» Statsutskottet afstyrkte således den
begärda anslagsökningen med den motivering, att om icke anslaget
med dess förutvarande belopp räckte till, finge Kungl. Maj:t inskränka
tiden för beväringens öfningar. Frågan fick den utgången,
att Första kammaren afslog förslaget om en uttrycklig skrifvelse till
Kungl. Maj :t i ämnet, dock endast med en majoritet af tre röster,
och på det sättet kom ej någon skrifvelse till stånd, ehuru Riksdagen
afslog den begärda anslagsförhöjningen. Jag har icke varit i tillfälle
att inhämta, huru Kungl. Maj:t sedan förfor i denna sak, menett
faktum är i alla fall, att den begärda anslagsökningen afslogs under
hänvisning i utskottsutlåtandet till att Kungl. Maj :t finge inskränka
öfningarna, och det var, som sagdt, endast förslaget om att afsända
en särskild skrifvelse härom, som Första kammaren icke ville vara
med om.

Nu har här af några ledamöter inom statsutskottet, hvilkas
taleman herr Nilson i Örebro varit, framställts ett annat förslag,
som går ut på att göra en afprutning å nu ifrågararande anslag efter
andra grunder än de, som vi i vår motion föreslagit. Jag tillåter
mig att erinra därom, att anledningen till, att vi väckt vår motion,
är den, att på grund af det brydsamma finansiella läget för närvarande
en besparing i statsutgifterna bör åstadkommas. Samma syfte ha
ju de nämnda ledamöterna inom utskottet haft med sitt förslag,
så att i detta fall äro vi fullt ense med hvarandra. Skillnaden mellan
våra förslag är först och främst en skillnad i ekonomiskt afseende,
i det att de ifrågavarande reservanternas nedsättning af anslagssumman
icke uppgår till mer än två tredjedelar af den besparing vi föreslagit.

Det har nu sagts, att dessa reservanters förslag skulle möta mindre
betänkligheter från rent militärt håll. Därom kan jag icke uttala
mig, men jag vill dock påpeka, att vårt förslag, just från den synpunkten,
att det för tre årsklasser inför en öfningstid, som är 15 dagar
längre än den hittills gällande, d. v. s. 225 dagar i stället för 210, men
15 dagar kortare än den öfningstid, som hädanefter blir den normala,
d. v. s. 240 dagar, synes vara det lämpligaste, enär det på ett mjukare
sätt förmedlar öfvergången från de 210 dagarne till de 240.

Herr Nilson har invändt, att vårt förslag skulle vara orättvist
så till vida, att beväringsmän af samma åldersklass enligt detsamma
i visst afseende komma att blifva olikställda. Jag vill däremot endast
framhålla, att den olikhet, som i detta afseende skulle uppstå,

Angående
anslaget till de
vämpilktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

Nr 15. 28

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Mars.

i intet fall kan anses innebära större orättvisa än den olikheten,
att en årsklass får 210 dagars öfning, men den näst följande 240 dagars
öfning. Denna senare skillnad, hvilken hör till öfvergångstiden och
ingår äfven i herr Nilsons förslag, är ju ännu större, än hvad som blir
förhållandet enligt vårt förslag. Och att den icke drabbar medlemmar
af samma åldersklass, utan medlemmar af skillda åldersklasser, har
ju inte någon väsentlig betydelse.

Jag har öfvervägt alla hithörande omständigheter, och jag
medger visserligen, att man äfven med herr Nilsons förslag når
vårt syfte, men endast i mindre omfattning. I jämförelse med vårt
förslag anse vi motionärer alltså herr Nilsons svagare. Skulle det
emellertid vara omöjligt att vinna bifall till vårt förslag, få vi ju
nöja oss med den tillfredsställelsen, som för oss ligger i ett bifall till
herr Nilsons förslag, eftersom därigenom vinnes en del af hvad vi
med vårt förslag åsyftat. Jag har dock icke blifvit öfvertygad af
de skäl, som anförts mot vår motion, och därför skall jag sluta med
att yrka bifall till densamma, d. v. s. till den reservation, som inom
utskottet afgifvits af herrar Thorsson och Rydén.

Innan jag slutar, ber jag att få yttra något med anledning af
att jag enskildt här i kammaren hört, att riktigheten af våra i motionen!
angifna siffror skulle dragas i tvifvelsmål. För att icke någon
tvekan i detta hänseende må förefinnas, ber jag att få anmärka, att
dessa siffrors riktighet kan af herrarna själfva kontrolleras, om herrarne
vilja slå upp tabellbilagorna till fjärde hufvudtiteln. Af bilagan
nr 58 framgår, att hela antalet tjänstgöringsdagar för infanteriet
under repetitionsöfningarne beräknats till 1,508,730, och
just halfva detta antal ha vi räknat med och därvid fäst afseende
endast vid de anslag, af hvilka enligt från arméförvaltningen inhämtade
upplysningar repetitionsöfningarna, skola bekostas. Mot de af
oss anförda siffrorna torde således icke någon anmärkning kunna
göras. Med erinran härom ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den af herrar Rydén och Thorsson afgifna reservationen.

Herr Riström: Herr talman, mina herrar! Jag finner mig
särskilt tilltalad af det yrkande, som här gjorts af herr Nilson från
Örebro. Det skulle verkligen göra godt i landet, om vi finge röna
ett sådant tillmötesgående från Riksdagens sida, ty denna värnplikt
är säkerligen en tunga för landet, som jag också vid ett föregående
tillfälle framhållit. Särskildt är den en tunga för småbrukarna där
uppe i öfre Norrland, hvilka jämt klaga öfver, att de äro så trängda,
och hvilka behöfva ha sina pojkar hemma i arbetet på sommaren
och lika mycket, ja, i vissa fall ännu mer på vintern. Skogsbonden
har i allmänhet gått och gladt sig åt, att hans pojke, när han kommit
upp till tjugu årsåldern, skulle bli ett stöd och en hjälp för sm
far, men så kommer detta emellan, att sonen skall ut och förrätta
sin långa värnplikt. Härigenom blir emellertid icke blott arbetet
hemma på ägorna eftersatt, utan det blir en direkt minskning i den

Onsdagen den 2 Mars.

29 Nr lo.

förtjänst, som bonden annars skulle kunna ha på skogsarbete under Angående
vintern. För att kunna bedrifva arbetet i skogen behöfves nämligen an*lagdtillde
två man och häst. Tages bondens pojke då ifrån honom, är han
sålunda tvungen att leja sig en arbetskarl för detta vanligen fyra skrifning och
månader varande vinterarbete. Detta vållar honom en utgift af redovisning
ungefär 300 kronor. Är han då skuldsatt och har han förut mycket m- msvårt
för att kunna klara sig, så må man ej undra på, att detta kännes (Forts.)
mycket bekymmersamt. Det är sålunda rent ekonomiska skäl, och
icke några andra, såsom att värnplikten är motbjudande eller dylikt,
som göra, att man önskar, att en lindring i värnplikten skulle kunna
beredas. Det af herr Nilson gjorda yrkandet står ju i flera afseenden
i öfverensstämmelse med öfvergångsstadgandena. De, som
mönstrade 1907, hade det mycket lindrigare än de, som mönstrade
1908, i det att ett hopp då ägde rum från 172 till 240 dagar. Det
skulle ju särskildt vid detta förhållande vara tilltalande, att vi härigenom,
efter min tanke, icke skulle i någon betydligare mån rubba
planen för värnpliktsöfningarna. Man får ju anse, att, när man
redt sig med 172 dagar året förut, man väl bör kunna hjälpa sig med
210 dagar året därpå. Det blir ju i alla fall ett steg längre framåt
för öfningarna.

Såsom man vet, äro ju värnpliktsöfningarna i stort sedt ganska
motbjudande, och de motarbetas ju från visst håll. Man ser ju, att
det är ren antimilitarism, som gör sig gällande, och det predikas för
ungdomen i min hembygd: »Värnplikten är en onödig tunga, som
ni åtaga er och som ni gärna kunde låta bli.» Finge man nu se,
att Riksdagen gör något för dessa öfningars lindrande, tror jag, att
sådana där framställningar af personer, som tro, att vi helt och hållet
skulle kunna undvara dessa värnpliktsöfningar, skulle reduceras till
sina verkningar. Ett dylikt beslut af Riksdagen skulle enligt min
tanke verka godt ute i hela landet och öfver hufvud taget bidraga
till att göra denna tunga mera populär, än hvad den nu är.

Jag ber, herr talman, att få instämma i herr Nilsons från Örebro
yrkande.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Då jag tillhör

majoriteten i utskottet, skall jag be att med några ord få försvara
utskottets hemställan.

Den, som erinrar sig, hvad som förekom vid den nya värnpliktslagens
antagande 1901, den vet också, att Kungl. Maj:ts förslag
innehöll, att samtliga värnpliktige skulle ha skyldighet att underkasta
sig en öfningstid af 365 dagar. Ifrån denna kammare i synnerhet
framhölls med styrka, att denna tid vore alltför lång för de
värnpliktige, och att man önskade en nedsättning. Kammaren beslöt,
vill jag minnas, att öfningstiden skulle utgöra endast åtta månader,
d. v. s. 240 dagar. Efter de olika beslut, som kamrarna fattade,
kom ju emellertid ett sammanjämkningsförslag till stånd,
livilket resulterade i den lag, som nu gäller, enligt hvilken värnplik -

Jfr 15. 30

Onsdagen den 2 Mars.

Angående tige, som tilldelas olika vapenslag, få olika skyldighet i afseende å
anslaget till de öfningstiden. Det framhölls då, att detta skulle framkalla missvärnpliktiges
nö- "jjos (je värnpliktige, som blefve uttagna till vapenslag med
skrifning o”c7i längre öfningstid. Jag tror, att dessa uttalade farhågor i någon
redovisning mån besannats, och att erfarenheten icke jäfvat de uttalanden,
m- m• som gjordes därom, att denna olikhet skulle framkalla missnöje.

(Forts.) Men detta är nu lag, och så länge det är fallet och intill dess lagen

blir ändrad, är det svenska folket skyldigt att underkasta sig densamma.
De. som från och med 1908 inträdt i värnpliktsåldern få

enligt lagens föreskrift fullgöra värnplikten med det olika antal
dagar, som lagen anger för de olika vapenslagen.

Samtidigt som denna strid ägde rum, och dessa olika uppfattningar
gjorde sig gällande inom kamrarna och äfven inom det särskilda
utskottet, framhölls det, tror jag, äfven från Andra-kammar håll,

att man skulle önska, att, äfven om den längre tiden — i stället
för de åtta månaderna — skulle bli Riksdagens beslut, det vore
möjligt för de värnpliktige att få fullgöra dessa öfningar under högst
två år i stället för tre år, såsom föreslagits för infanteriet och med
detta likställda vapenslag. Från fackmannahåll svarades emellertid,
att detta ej vore möjligt. Man måste ha tre repetitionsöfmngar
för att vederbörande befäl och de, som ha ansvaret i sin hand, skulle
kunna få störa truppmassor att samöfva och därigenom få någon
erfarenhet, för den händelse krig skulle utbryta, då ännu större
truppmassor skulle komma att sammanföras än de tre årsklasserna.
Emellertid blef det lag på, att dessa värnpliktige, hvarom här är
fråga, skulle undergå tre repetitionsöfmngar.

Nu har i förevarande motion föreslagits, att man för att spara
penningar skulle försöka inskränka denna tredje repetitionsöfning
under 1911 för de värnpliktige inom infanteriet, men endast inom
detta vapenslag. Det undras mig, och äfven inom afdelningen
inom utskottet uttalades tvifvel om, huruvida rätta tillvägagångssättet
här vore att föreslå en minskning i öfningsdagarnas antal för
endast infanteriet, ett af de vapenslag, som har den kortaste öfningstiden.
Ty genom detta skulle man så att säga underblåsa det missnöje,
som finnes hos värnpliktige, hvilka ha skyldighet att öfvas
365 dagar, när de jämföra sig med dem, som endast behöfva vara
inne 240 dagar. Att sålunda minska för dem, som ha det allra
minsta antalet dagar, icke är detta ett sätt att åtminstone försöka
få folket att såvidt möjligt vara lugnt och underkasta sig gällande
bestämmelser, ty hvad skulle dessa värnpliktige såga, om en sådan
ändring vidtoges? Icke vore detta Tätta sättet att få det svenska
folket att med villighet göra denna uppoffring. Jag skall gärna
medgifva, att hade ett förslag legat före om beredande af lindring i
tjänstgöringstiden för dem, som ha 365 dagars tjänstgöringsskyldighet
(eller 300 dagar för flottan), så hade det varit någon rim och
reson i detta, tv då hade man minskat för dem, som ha den tyngsta
bördan. Men nu vill man lätta för dem, som ha den lättaste bör -

Onsdagen den 2 Mars.

31 Nr 15.

dan, och bibehålla den tunga bördan för dem, som ha tungt förut.
Detta kan jag icke finna vara rätt resoneradt.

Nu kommer herr Nilson i Örebro och hans medreservanter med
ett nytt yrkande i dag och vilja ytterligare utsträcka denna ojämnhet
genom att, för så vidt jag kunde höra herr Nilsons upplästa
motiv, för alla vapenslag, som ha allenast 240 dagars öfningstid, inställa
ett års repetitionsöfning. Dessa vapenslag äro — förutom
infanteriet — positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna
och trängen. I förhållande till slutsumman i den
besparingsberäkning, herr Nilson nu kommit till, skulle alltså motionärens
utgöra endast en del, då motionärens förslag ju endast afser
en minskning i tredje årets repetitionsöfning med 15 dagar för endast
infanteriet. Detta framhölls ju också i utskottet — om det är samma
motivering, vet jag ej — men i alla fall fann man, att detta gick
betydligt ut öfver motionärens förslag.

För min del vågar jag saga, att hade reservanterna här framställt
sitt yrkande att gälla samtliga vapenslag, så att den tyngsta bördan
också lindrats, så hade man kunnat resonera om saken, men då man
vill göra en lindring för dem, som ha minsta bördan förut, kan jag ej
se, att det är rätt. Herr Nilson i Örebro säger, att den af honom
föreslagna åtgärden skulle medföra en mjukare öfvergång än om man
skulle minska repetitionsöfningen med 15 dagar. Ja, men hvari
består denna mjukare öfvergång? En ändring i öfningstiden från
172 dagar till 240 är ju mjukare än en från 172 till 365 dagar. Men i
det fall, där det är ett så oerhördt språng, där vilja reservanterna ej
ha någon lindring, icke någon mjukare öfvergång. Jag kan icke förstå
det resonemanget, att man skall behöfva uppmjuka öfvergången
för dem, som ha det lindrigast, då det ej är antydt med ett ord, att
de vapenslag, som ha en tung öfvergång, behöfva något uppmjukningsmedel.

Det är att märka, att det ej är så få värnpliktige, som äro tilldelade
dessa särskilda vapenslag och som ha den högst fastställda öfningstiden
365 dagar (för flottan 300 dagar). Det är väl närmare
en fjärdedel af hela antalet, om man räknar ut det med ledning af
hvad som står i den af Kung!. Maj:t lämnade redogörelsen för hvad
sig i riket tilldragit, sedan Riksdagen sist sammanträdde. Där står
hvarje siffra upptagen, och summan blir i detta fall ganska betydlig.

Det undras mig, hur herr Nilsons i Örebro yrkande ställer sig i
förhållande till de värnpliktige på Gottland, där det icke finnes några
repetitionsöfningar. Om jag ej missminner mig, öfverföras dit från
fastlandet flera hundra värnpliktige, som bland trupperna därstädes
skola fullgöra sina öfningar. Och det står i lagen, att dessa skola
fullgöra sin värnplikt i en följd; någon repetitionsöfning är ej nämnd.
Huru det skulle ställa sig med dessa, därest det gjorda yrkandet bifölles,
vet jag ej. Alltnog ha vi inom afdelnirigen och äfven majoriteten
inom utskottet icke vågat gå med på motionärens förslag eller
dot af herr Nilson i Örebro framställda yrkandet, som äfven förelåg

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.
(Forts.)

Nr 15. 32

Onsdagen den 2 Mars.

Angående till behandling i statsutskottet. Jag kan därför icke se, hvad herr
anslaget till de ]\jiison? då han hemställde om afslag på herr Johanssons motion, hade
Värnpliktiges f„r gtöd för detta sitt yrkande om minskad öfningstid för det vapenshifning
och slag, han antydt. Om det i hans yttrande hade hetat: »Med anled redovisning

ning af herr Johanssons motion», och han sedan hittat på något, som
m- m■ utsträckte motionärens förslag, så hade det kunnat vara antagligt,

(Forte.) men nu är så icke fallet.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till hvad
utskottet här hemställer.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Jag anhåller att redan
från början få yrka bifall till den reservation, som här är afgifven
af herr Thorsson och mig; och jag hoppas att herrarne skola finna,
att de skäl, som tala för denna reservation, äro ganska starka. Som
herrarne kanske erinra sig, har jag aldrig förr här i kammaren talat i
en militär fråga. I år har jag emellertid vant nödsakad att inom statsutskottet
officiellt taga ståndpunkt till försvarsfrågorna och har därför
naturligtvis skyldighet att här försvara denna min ståndpunkt.
Jag skall därför be att få yttra några ord angående min allmänna principiella
ställning till försvarsfrågan. Jag förutsätter, att jag därvidlag
kommer att trampa på många ömma liktornar; men jag anser,
att man har den skyldigheten gentemot sin öfvertygelse, att man
framför äfven sådana meningar, som äro impopulära, eller kanske,
rättare sagdt, inopportuna att uttala här i kammaren.

Jag vill då först rent och klart säga ifrån, att jag är motståndare
till det nuvarande försvaret, icke — såsom man kanske i förstone vill
slunga mig i ansiktet — därför att jag besjälas af några antipatriotiska
tänkesätt. Jag för min del inser fullt och klart betydelsen af
nationaliteternas bestånd och erkänner obetingadt nationaliteternas
rätt. Jag tror, att hvarje nation behöfver lefva sitt eget själfständiga
lif, okränkt af andra; och om jag tillhörde ett stort folk, så skulle jag
vara den förste att ställa mig i ledet bland dem, som inom det folket
kämpade emot dén eröfrings- och rustningspolitik, som de störa makterna
företräda. Men just ur denna synpunkt kan jag icke heller
ställa mig gynnsam mot de svenska försvarssträfvandena, för så vidt
som de till dels rikta sig mot svagare grannstater.

Ser man sig omkring i Europa, så finner man, att hela Europa
bokstafligen suckar under militarismen. I hvarenda stat är det en
särskild fråga, som alltid är brännande: frågan budgeten — militarismen.
I Tyskland, i Frankrike, hos stormakterna likaväl som
hos de mindre staterna, öfverallt är militarismen den mara, som åder
hela samtiden, åtminstone när det gäller Europas folk. Man trodde
förr i världen, att, när folken hade särskildt syndat, Gud hemsökte
dem med särskilda gissel, såsom pest och hungersnöd. Nu hafva vi
ett bestående gissel för hela Europa, och det gisslet — eller kanske de
äro två, ty dryckenskapen bör nog räknas som ett — heter militarismen.
Af dessa träffas vi alla.

33 Nr 15.

Onsdagen den 2 Mars.

Militarismen har, hvar helst den framträder, utvecklat sig till
den farligaste fienden till hela kulturen. Jag behöfver icke peka på
de störa militärstaterna, där snart sagdt hvarje folklig frihetstanke
kväfves af militär, där ej ett möte kan hållas, utan att poliser och gendarmer
stå färdiga att upplösa detsamma; jag behöfvver blott visa
på vårt eget bila land, där vi sett, hurusom militarismen slagit yttrandefriheten
i bojor, och hurusom militarismen står såsom en makt,
som är oförenlig med den folkliga friheten.

Jag ställer mig principiellt i opposition mot det nuvarande försvaret
äfven ur den synpunkten, att det är ett direkt kampmedel mot
arbetareklassen. Jag föreställer mig, att här blir det protester. Men
herrarne kunna gärna protestera mot detta påstående; jag vidhåller,
att militarismen, försvaret, har utvecklat sig så, att det fått till sin
hufvuduppgift icke att försvara landet mot yttre fiender, utan att
vara ett öfverklassens kampmedel mot arbetarna. Har man förut
tviflat härpå, så böra de händelser, som stått i samband med sommarens
stora strid, hafva visat, att militären i främsta rummet användes
som ett vapen mot de så kallade »inre fienderna».

Jag vill dock genast tillägga, herr talman, att detta för mig icke
är det hufvudsakliga skälet för mitt prinicipiella motstånd mot försvarsväsendet,
sådant det nu är beskaffadt; utan det främsta och mest
vägande skälet härför är, att, sedan jag år efter år alltmera sökt sätta
mig in i dessa saker — ty de hafva intresserat mig — mitt enkla förvänd
kar kunnat befria mig ifrån den öfvertygelsen, att, när man
försöker att invagga oss svenskar, en liten nation på fem millioner
människor, i den föreställningen, att vi med vårt försvar skulle kunna
hålla stånd mot en stormakt, som är tjugu å trettio gånger starkare
än vi, detta är ett försök att förmå oss att bygga på ett själfbedrägeri,
som jag för min del icke under några omständigheter kan omfatta.

Jag är patriot, vågar jag säga, för så vidt man därmed menar att
man vill vara med om att försöka föra sitt folk framåt, att göra det
verkligt starkare och att öppna nya möjligheter för hela folket att
bättre lefva och trifvas. Så långt är jag patriot; och jag tror, att, när
historien en gång skrifver sin dom, och det med större oväld än hvad
samtiden gör, den skall erkänna, att det parti jag tillhör ledts af verkligt
patriotiska strafvanden. Men jag har alldeles klart för mig, att
bara den föreställningen, att vi skulle kunna försvara oss mot en stormakt,
af militarismen exploateras så, att den utarmar oss. Den föreställningen
bör därför ryckas bort; ty jag tror icke, att det är lyckligt,
att ett litet folk hängifver sig åt ett sådant själfbedrägeri.

Jag vill i stället framställa den tanken, att vårt folk måste se
till, att det inriktar sina sträfvanden på en obrottslig freds- och neutralitetspolitik.
Härpå svara herrarne nere på statsrådsbänken: hvad
våga traktater och papper, när ofärd är nära! Däremot her emellerHd
jag att från andra sidan få genmäla: I vågen icke, herrar mili tärer,

säga här i kammaren, att vårt land kan hålla stånd mot en trettiodubbelt
starkare fiende; men I försöken att invagga oss i den föreAndra
Kammarens Frat. 1910. N:o 15.

Angående
anslag et till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. to.
(Forts.)

3

Nr 15. 34 Onsdagen den 2 Mars.

Angående ställningen, att vårt land kan åstadkomma åtminstone så mycket,
anslag et till dea j| y j kunna hålla fienden borta, till dess en annan stormakt kommer
värnpliktiges Qch ^ 0SS- jag tror, att de som bygga på den förhoppningen,

skrifning o”A att någon stormakt skall komma och hjälpa oss, då fara är å bane, de
redovisning bygga på lösare sand än hvad vi göra, som tro, att vi bäst trygga
m- m- framtiden genom en obrottslig freds- och neutralitetspolitik.

(Forts.) Denna ståndpunkt, som visserligen blott är min personliga,

tror jag dock omfattas äfven af stora lager inom det parti som jag tillhör,
och den har fått sitt uttryck i vårt program, som går ut på att,
med all möjlig hänsyn naturligtvis till kontinuiteten i afvecklingen,
försöka att så långt som möjligt successivt nedbringa militärbördorna
och dvmedelst närma oss det mål, som för hvarje förnuftig människa
bör stå såsom slutmålet, nämligen afrustningen.

Mot denna bakgrund ber jag, att herrarne skola se det arbete,
som jag för min del varit med om att utföra här i Riksdagen, men
rörande hvilket jag först i dag haft tillfälle att gifva något till känna.

Hvad nu den förevarande motionen angår, så tror jag, att den
är riktig, så till vida som den afser att nedbringa militärbördan; och
det innebär, så vidt jag ser, ingen fara att bifalla den. Därför har
jag också varit med om att biträda densamma.^

Emellertid skall jag, herr talman, be att få säga ännu några ord,
särskildt efter herr Carl Perssons anförande.

Återigen stöta vi här på den från i fjol upprepade företeelsen,
att, så snart som det gäller att bedrifva en verklig sparsamhetspolitik
här i landet, vi hafva storbondeklassen emot oss.

Bedraga icke tecknen, så stå vi inför ett nytt eller, rättare sagdt,
vid slutet af ett visst skede i vårt lands historia. Nästa år träda de
nya rösträttsbestämmelserna i kraft; det är många platser här i kammaren,
som då komma att upptagas af andra. \ i hafva mycket,
som tyder på det. År 1911 inträder också den fulla tillämpningen af
1901 års härordning. I dag hafva vi, då vi remitterade ett förslag
till ny tulltaxa, haft en annan påminnelse om den gamla politikens,
som jag skulle vilja kalla FörstaJcammar- och storbondepolitikens skede.

Det skadar inte, att man kastar en blick tillbaka på denna politik,
särskildt i samband med den nu föreliggande frågan, för att se
hvad den politiken varit för landet. .

Den inleddes 1888 med en af de mest oformliga konstitutionella
egendomligheter, som väl någonsin ett land haft att uppvisa, då på
grund af en 10-årig gammal kommunalskatterestantie pa 11 kronor
58 öre man kasserade 22 lagligen valda frihandelsvänliga riksdagsmän
och ådömde landet 22 protektionister i stället. »Angköks-Olles»
obetalda debetsedel inledde denna politiska sera; och det^parti, som
satt sin färg på densamma, är det så kallade nya landtmannapartiet,
d. v. s. Förstakammar-landtmannapartiet.

För att visa, huru våra statsfinanser leddes före den tiden, då
tullpolitiken och Förstakammar-storbondepolitiken började, skall
jag be få anföra några siffror, hvilka högerns resenärer gärna kunna

Onsdagen den 2 Mars.

35 Jfr 15.

taga med sig som reskost, då de härnäst ge sig ut på sina agitations- Angående
turnéer i syfte att åt sig eröfra landstingen. Budgeten uppgick år ^slagettillde
1870 till 44,207,000 kronor; däraf offrades på försvaret 14 739 200 väTnPlikti?ea
kronor. År 1880 hade budgeten stigit till 74,995,000 kronor, hvaraf skrift *och
ors\ årsbudgeten upptog 23,835,000 kronor. År 1890, då vi stå vid redovisning
den begynnande storbonde- och Förstakammarpolitiken, är budgeten m- männu
nere vid 94,950,000 kronor, af hvilka försvaret drog 30,005,300 (Forts.)
kronor. År 1892 började storbondepolitiken på allvar; och år 1895
beseglades Förstakammar-landtmannapartiets politiks seger en januarikväll
på gamla hotell Fenix genom mycket egendomliga manipulationer:
man slog ihop gamla och nya landtmannapartiet; och därmed
var Förstakammarpartiets seger bekräftad.

År 1895, samma år som man slagit fast den gamla sparsamhetsbondens
nederlag under tull- och slösare-bonden, samma år gick vår
budget öfver 100-milijonersgränsen, och därefter började den miljondans,
hvilken fortsatts till den dag, som i dag är, och hvilken herrarne
nu tyckas ämna ytterligare fortsätta.

År 1895 passerades som sagdt 100-miljonersgränsen. 1900 hade
budgeten stigit till 145,681,000 kronor, och nu 1910, föreslår Kungl.

Maj:t en statsreglering på 229,411,000 kronor. Dessa siffror kunna
herrarne gärna taga med och meddela folket ute i bygderna, när ni
nästa gång ge er ut att agitera för högern. Såvidt jag förstår, innebära
dessa siffror ingenting annat än det, att man ledt in landet i ett
liuktansvärdt slöseri, att under dessa 20år, dåFörstakammar-bonden
jag borde kanske säga Förstakammar-storbonden — satt sin
prägel på \ årt politiska lif, man drifvit in vårt land i ett vansinnigt
slöseri, att vår budget blifvit flerdubblad och vår militärbudget under
denna styrelse vuxit från 30 millioner till i rundt tal 80 millioner
i år; och dock veta vi alla, att i år hvilar blott militarismen på
hanen för att till nästa år komma med så mycket större kraf.

Herrarne tala så ofta om, att det är 1901 års beslut, som skall
följas. Tillåt mig då se efter, huru i 1901 års härordningsproposition
beräkningarna, stodo och märk, att de voro uppgjorda med tanke
på ettårig öfningstid. Hvad beräknades då, att vår försvarsbudget
skulle gå till, sedan man genomfört denna härordning? Jo, det beräknades,
att den skulle vara uppe i 45,338,000 kronor för hären och
13,889,004 kronor för flottan. I detta ögonblick äro vi —utan att
ha den ett-åriga öfningstiden — tack vare den »sparsamhetspolitik»,
som vissa storbönder i denna kammare tillsammans med Första
kammaren bedrifva, i ordinarie anslag uppe, i stället för på 45 millioner
för hären, på 49,984,343 kronor för densamma, d. v. s. i det närmaste
50 miljoner, och för flottan ha vi fått, i stället för 13 miljoner
anslag på 19 miljoner. Och ändå fortsätta Ni att tala om att i 1901
års härordning ingår det och det, och att man icke öfverskridit hvad
som då beviljades, utan är bunden af besluten 1901!

Under denna tid har så godt som allt annat, alla reformer i landet,
fått stå tillbaka. Herrarne erinra sig med all säkerhet Konungens

Nr 15. 36

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 2 Mars.

diktamen den 12 oktober 1888 till statsrådsprotokollet. När han talade
om, hvad de nya tullmiljonerna skulle användas till, förklarade
han, att för dessa framför allt skulle beredas stadigvarande förmåner
för de klasser i samhället, som utan att komma i åtnjutande af det nya
skattesystemets fördelar finge bära alla dess olägenheter, och särskildt
nämnde Hans Majestät, att man skulle tänka på arbetarförsäkringsfrågan.

Nu ha i det närmaste 25 år gått sedan den tiden, men hvad ha
herrarne gjort för arbetarne under dessa år? Hvad ha ni gjort för
de klasser, som skulle beredas stadigvarande förmåner? ^ Jo, ni ha
genomfört en liten olycksfallsförsäkringslag för arbetarne, så bedröfligt
ömklig, att till och med herr civilministern har fått erkänna, att den
tarfvar revision. Det är det enda. Hvad ha vi fått i den stora arbetareförsäkringsfrågan?
Två stora kommittébetänkanden och därtill
flera af Första kammaren och dess bundsförvandter här ihjälslagna
förslag, som legat framme i det ämnet. Här har således icke
blifvit något gjordt af verklig betydelse, utan blott småsaker. Medan
tullmiljonerna ha rullat och medan Ni hittat på försvaret som detta
omättliga gap, i hvilket Ni kastat tullmiljonernarnas öfverskott och
bundit fast dem för framtiden, har icke gjorts något att tala om för
arbetarklassen, och jag vågar säga litet nog för småbondeklassen.
Sådan är den politik herrarne fört under dessa år. Jag tror för mm
del, att det skulle vara synnerligen lyckligt, om de män i denna kammare,
som företräda det ekonomiska system jag nu tilllåtit mig peka
på, gjorde bot och bättring och tänkte på, att äfven andra skola lefva
och trifvas här i landet än storbönder och Förstakammarherrar.

Hvad har det blifvit af storbondepartiets koryféer från sammanslagningens
dar och från den tid, då de genomförde det nya systemet?
Jag vill icke svara annat än detta: somliga ha slutat som domänintendenter,
någon sitter i Första kammaren och somliga äro kvar i denna
kammare, och om dem har jag intet att yttra. Men hvart har den
gamla beprisade sparsamheten, som förfäktades af Carl Ifvarsson och
de andra gamla bönderna, som vi se upp till och beundra och hvilkas
namn ännu stå omgifna af glans i vår historia, hvart har den tagit
vägen? Föra storbönderna här i kammaren eller öfver hufvud i vårt
politiska lif, fora de sparsamhetens talan? Ja, när det gäller att
gnaga på lönen för en fattig vaktmästare, då kan det hända, att de äro
framme, och då det gäller anslag till att främja landets utveckling
och att lämna stöd åt näringarna och bereda framtidsmöjligheter och
förhoppningar, då står kanhända en annan af dessa gamla landtmannahöfdingar
och för sparsamhetens talan. Men då det gäller
militärmiljonerna, då äro antingen deras stämmor tysta eller ock stå
de på deras sida, som arbeta för att kasta alltjämt nya miljoner ned i
det stora gapet. Hvar är bondens gamla kamp mot byråkratien, som
en gång lyste upp debatterna i Andra kammaren, och hvar äro de
raka ryggarna? Icke ha vi dem hos storbonde- och Förstakammarpartiet
här i kammaren. Det är några snart fågelfria socialdemo -

Onsdagen den 2 Mars.

37 Nr 15.

krater och några småbönder i Andra kammaren, som få föra kampen Angående
mot milltarismen och byråkratien, utan något afsevärdt understöd, anslaget till de

Det går det ryktet, att folket i landet håller på att söka sig nya va™''P}tkh9.es
gudar i stället för de gamla, och det skulle icke förvåna mig, om det skrifning Zh
ryktet talar sannt. Snart nog, då folket börjar komma under fund redovisning
med sanningslösheten i mycket af hvad som predikas ute på valmo- m■mtena
om det parti, som framför allt med all makt beljuges, skall fol- (Forts.)
ket, tror jag, finna, att de gamla brunnarna ha intet vatten att gifva,
utan att det måste söka sig nya brunnar.

Jag ber, herr talman, efter denna vidräkning, som framkommit
på grund af de erfarenheter jag vunnit under de år jag följt svensk
politik, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Rydén förenade sig herrar Nilsson i Malmö, Johansson
i Stockholm, Persson i Stockholm, Rissén, Åberg, Lindqvist, Blomberg,
Lindley, Söderberg i Stockholm, Svensson i Nyköping, Kropp,
Christiernson, Lindblad, Kristensson, Lelcsell, Rundgren, Berg i Munkfors,
Larsson i Västerås, Carlsson i Malmberget, Hasselquist, Borg,

Linders och Tengdahl. <

Herr Jonsson i Hökhult: Herr talman, mina herrar! Då

jag: har undertecknat denna motion, skall jag be att få klargöra,
hvilka skäl som föranledt mig att göra det.

På grund af de stora händelser, som inträffade förlidet år, den
stora lockouten och den stora strejken, hvilka öfvergingo hela vårt
land och voro ganska långvariga och inverkade förlamande på hela
vårt samhällslif, märkes ju redan en ganska stor brist i vår statskassa.
Äfven genom minskningen af det produktiva arbetet var
det en kännbar förlust, som drabbade, man kan säga, landet i dess
helhet. (I det föredrag, som disponenten Ljungberg en af de senaste
dagarne har hållit, uttalar han, att tre månaders arbetsinställelse
skulle medfört för landet en förlust på 350 miljoner krono1,
— en ganska afsevärd summa. Om man nu tänker blott på
själfva storstrejken, skulle under den tid af omkring fem veckor,
som den varade på sina ställen höll den ju i sig mycket längre
— densamma för vårt land medfört en förlust af minst 120 miljoner
kronor). Under sådana förhållanden kom den tanken fram:
hvad skola vi göra för att i någon mån ersätta den brist, som har
uppkommit i statskassan, och huru skola vi tillföra landets industri
och det produktiva arbetet mera arbetskraft ? Då låg det nära
till hands, att man kunde tänka sig att göra en inskränkning i våra
repetitionsöfningar för de värnpliktige. Därigenom skulle först och
främst statsverket besparas en utgift, uppgående till, såsom vi anfört
i vår motion, 1,200,000 å 1,300,000 kronor, men därigenom
skulle ock skänkas åt det produktiva arbetet en arbetskraft af
mycket stort värde. Detta var det egentliga skälet, hvarför jag
undertecknade denna motion.

Nr 15. 38

Onsdagen den 2 Mars.

Angående Nu ha vi klandrats därför att vi icke i vår motion ha tagit

anslagettillde specialvapnen med. Om så skett, säges det, skulle man möjligt7mninaUfn-
vis ha tänkt På vårt förslag och kanske gått med därpå. Orsaken,
skrifning och hvarför vi icke tagit specialvapnen med, var den, att det alltid
redovisning framhållits, att specialvapnen behöfva en särskild utbildning och
m- m• att det fordras, att de äro särdeles väl skickade för sitt värf, och
(Forts.) därför inbegrepo vi dem icke i vårt förslag af hänsyn till att vårt
försvar icke skulle lida något afbräck. Sålunda fick motionen den
innebörd den hade, då den framlades till Riksdagens pröfning och
bedömande. Statsutskottet har emellertid afstyrka motionen och därför
anfört som motiv bland annat: »Ett bifall till det i herr Johans sons

omförmälda motion framställda förslag om minskad öfningstid
för infanteriet under år 1911 skulle enligt utskottets förmenande
komma att rubba hela den af Riksdagen beslutade planen för öfvergången
till den nya härordningen.» Hvad beträffar det skälet, kan
jag icke finna, att det verkligen håller streck. Ett bifall till motionen
skulle väl icke rubba den fastställda planen för den nya härordningens
genomförande det allra ringaste, ty vi ha endast begärt,
att repUitionsöfningarna skulle minskas med 15 dagar, men
alla tre åldersklasserna skulle inkallas. »Beträffande detta förslag
har utskottet velat tillägga», säger utskottet vidare, »att en minskning
i öfningstiden år 1911 synes så mycket mindre böra ifrågakomma,
som just det året tre årsklasser värnpliktige skola, enligt
värnpliktslagen, för första gången samtidigt vara i tjänstgöring
under repetitionsöfningarna.» Jag kan icke heller finna, att det
kan vara något verkligt skäl för afslag, att det är första gången,
som alla tre årsklasserna äro inkallade till tjänstgöring, då de i
alla fall skola inkallas. Skillnaden är blott den, att öfningstiden
blir 15 dagar kortare. Jag vill understryka, hvad min bänkkamrat
uttalat, när han hade ordet. Jag anser visserligen för min del,
att det är riktigt och nödvändigt, att vi ha en armé, som är väl
öfvad, väl rustad och väl skickad att försvara vårt fosterland, men
det är också lika nödvändigt att se till, att vi ha tillräckliga medel,
så att vi i farans stund kunna underhålla denna armé, ifall
omständigheterna skulle fordra, att vi måste söka hålla våra mäktiga
grannar stången. Jag tror, att det ena är lika nödvändigt
som det andra.

Jag skall nu icke upptaga kammarens tid längre, utan med de
få ord jag yttrat ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Bengtsson i Häradsköp instämde häruti.

Herr Johansson i Jönköping: Herr talman! Blott ett par

ord. Jag måste säga, att jag väntat att af herr Persson i Stallerhult
få höra mera vägande skäl emot såväl vår motion som herr
Nilsons förslag, än hvad han anförde. Såvidt jag kunde uppfatta,
anförde han icke något annat skäl än det, att vissa olikheter skulle

Onsdagen den 2 Mars.

39 Nr 15.

uppkomma i antalet öfningsdagar mellan värnpliktige af samma
åldersklass eller mellan värnpliktige af olika åldersklasser. Men
jag vill fråga: Kan verkligen den invändningen här tillmätas nå gon

nämnvärd betydelse? Under hela öfvergångstiden för den nya
härordningen förekomma oupphörligt olikheter i detta afseende. Den
ena åldersklassen får ett antal öfningsdagar, den andra ett annat.
Om nu äfven ett förslag, sådant som vårt eller herr Nilsons, skulle
medföra några sådana olikheter, så kan det förhållandet väl omöjligen
tillmätas någon afgörande betydelse.

Jag her vidare att få understryka hvad en min medmotionär
nyss yttrade, eller att vi ha icke tagit med specialvapnen i vårt
förslag, utan nöjt oss med att föreslå inskränkning för infanteriet,
just af det skälet, att det så många gånger sagts, att specialvapnen
behöfva längre öfningstid än infanteriet, så att till och med
deras längre öfningstid, relativt taget, måste anses kortare med afseende
på sitt ändamål än öfningstiden för infanteriet. Då vi
undveko att taga med specialvapnen, väntade vi, att vi just fördenskull
skulle röna ett mindre motstånd, än om vi tagit med
äfven specialvapnen.

Slutligen ett par ord med anledning af herr Rydéns yttrande.
Det är kanske icke otänkbart, att detta yttrande, om hvilket jag
i öfrigt icke har någon anledning att nu yttra mig, skulle kunna
på en och annan af kammarens ledamöter ha den verkan, att han
efter att hafva hört detsamma ställer sig mera betänksam än förut
gentemot de här föreliggande förslagen. Jag her då att få framhålla
för de kammarledamöter, som öfver hufvud taget sympatisera
med tanken på sparsamhet i denna punkt, att man mycket väl
kan rösta för bifall till de föreliggande förslagen utan att taga hänsyn
till herr Rydéns synpunkter, om hvilka jag som sagdt icke
har någon anledning att yttra mig. Jag her särskildt få betona,
att vi motionärer icke hafva berört de speciella frågor, som herr
Rydén här fört fram. Dessa ha sålunda icke — såsom ock framgår
af motionen och våra yttranden — varit bestämmande för oss
och behöfva icke heller vara det för någon enda af dem, som här
i kammaren vilja stödja de sparsamhetsyrkanden, hvilka nu förena.

Herr talman! Jag har för närvarande intet vidare att anföra
i ärendet.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet Malm:
Herr talman, mina herrar. Ja, det är ju gifvet, att då man kan
spara, så bör man också göra det; därom äro vi nog alla ense. Men
det kan hända, att, när det är fråga om att öfva sparsamhet med pengar,
man i själfva verket med hänsyn till den valuta, man kunnat få för
de sålunda besparade pengarna men nu går miste om, begår ett stort
slöseri. Jag tror därför, att det vid behandlingen af denna fråga är

Angående
anslag et till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

Nr 15. 40

Onsdagen den 2 Mars.

Angående af synnerligen stor vikt, att man går litet närmare in på frågans inneanslagettillde
körd jus^ med hänsyn till de militära förhållandena.

^flönin^tn- Hvad nu först de anslagskraf angå, som blifvit af regeringen
Skrifning %och framställda, så vill jag framhålla, hvad jag redan förut sagt, nämligen
redovisning att de ledande linierna naturligen varit 1901 års härorganisation,
m- m- och den nuvarande regeringen har i likhet med sina föregångare hållit
(Forts.) denna princip i helgd. Jag kan försäkra herrarna, icke minst med
hänsyn till, att ett annat förfarande i viss mån skulle inneburit ett
misstroende mot Riksdagens eget beslut, att hvad som hufvudsakligen
legat till grund och varit bestämmande för anslagsyrkandet,
det har just varit de beslut, som Riksdagen fattat under åren 1901—
1907. De anslag, som därutöfver kräfvas, äro — det vågar jag
påstå — mycket obetydliga. Såvidt jag förstår, ha de också varit
nödvändiga, och hvad åtminstone de flesta af dem beträffar, så ha
de äfven blifvit erkända såsom nödvändiga af Riksdagen. Under
de senare åren bär det ännu mera än förut, så att säga, varit en tvingande
lag för regeringen att följa dessa linier i fråga om anslagsyrkande,
ty såsom vi ju veta, är utredningen om landets ekonomiska
bärkraft öfverlämnad åt en kommitté, och innan denna lämnat sitt
utlåtande, bar man i detta afseende ingen fast grund att stå på.
Jag tror sålunda, att det är af rätt stor vikt, att man icke slår in på
några nya och kanske ganska betydelsefulla vägar, innan man fått
reda på hvad landet förmår, och jag behöfver väl knappt säga, att
kommer det ett autentiskt besked i det afseendet, så lider det väl
icke något tvifvel om, att vi komma att hålla oss inom de då angifna
gränserna. Det är min mening.

De motioner, som nu föreligga, gå ju båda ut på en reduktion
af repetitionsöfningarna år 1911. Den ena motionen åsyftar att
reducera antalet man, som skola inkallas till repetitionsöfningarna,
nämligen i så måtto, att man skulle ha endast två klasser inne vid
infanteriet, medan det enligt det af Kungl. Maj:t och Riksdagen
antagna förslaget i värnpliktslagen skulle vara tre klasser. — Den
andra motionen går ut på, att man skall begränsa öfningstiden genom
att reducera den från 30 till 15 dagar. Jag vill då säga,att ifrån militärt
håll enstämmigt framhållits, att repetitionsöfningarna äro af en
synnerligen stor betydelse. Man kan säga, att de nästan representera
en mobilisering i smått, enär till dessa öfningar inkallas icke endast
en, utan tre klasser, som skola beväpnas och utrustas. Meningen
med repetitionsöfningarna är, att man dels såvidt möjligt skall bedrifva
själfva öfningarna fältmässigt, och dels att man skall söka få
upp truppförbanden till sådan styrka, att denna fordran på fältmässighet
blir tillgodosedd. Om vi nu sålunda se på innebörden af
den första motionen, så skulle den vara, att truppförbanden vid infanteriet,
teoretiskt sedt åtminstone, skulle komma att bli endast
två tredjedelar af hvad de skulle bli, om tre årsklasser inkallades.
Men redan under innevarande år, då man endast hade två årsklasser
inne, hörde man en allmän klagan däröfver, att truppförbanden

Onsdagen den 2 Mars.

41 Nr 15.

voro så små, att man icke kunde med dem anordna öfningar, som Angående
fingo något slags fältmässig prägel. -— Herrarna förstå nog, att det anslag et till de
är en ganska stor skillnad mellan att föra exempelvis ett kompani Aflöning ^inpå-
100 man eller ett, som består af inemot 200 man, ungefär den skrifning och
styrka ett kompani skall hafva under fältförhållanden. Ett fältstarkt redovisning
kompani intager större utrymme i stridslinien, djupet är större, m■ m orderföring,

kommando, signaler, allting sådant måste skötas på ett (Forts.)

helt annat sätt; med ett ord: truppförbanden äro mera tungrodda,
ju större de äro. Detta gäller i högre grad allteftersom man går från
ett lägre truppförband till ett högre, från kompaniet t. ex. och ända
upp till arméfördelningen. Ur militär synpunkt sedt är det sålunda
af mycket stor betydelse — och särskilt vid infanteriet — att man
kan bringa upp truppförbandet till så pass stor styrka, att det i någon
mån representerar det som behöfves under fältförhållanden. — Hittills
har man ju ersatt den bristande tredje årsklassen med den indelta
truppen. Ännu har denna icke fullständigt försvunnit, men den försvinner
dock allt mer och mer, och det torde icke vara så synnerligen
många, som finnas kvar år 1911. Med hänsyn till att man af ekonomiska
skäl nödgats bevaka öfningsplatserna med dessas dyrbara förråd
och därtill användt den indelta truppen, har denna kommit att
tagas i anspråk under andra tider än de, då vapenöfningarna pågå.

Den andra motionen, den om förkortning af öfningstiden, innebär
naturligtvis, att man icke kan genomgå det program, som man från
militärt håll enstämmigt anser nödvändigt, därest man verkligen skall
få något gagn af repetitionsöfningarna. Om herrarna t. ex. se på ett
regementes program för öfningarna under repetitionsöfningarna,
skola herrarna finna, att tiden är så intensivt begagnad, att man knappt
har en enda timme öfrig till något annat än just att gå igenom den ena
öfningen efter den andra. Hvarje öfning står i ett visst samband
med en annan, så att det hela utgör ett sammanhängande helt. Förkortar
man nu öfningstiden till hälften, förstår man också, att repetitionsöfningarna
måste i högst väsentlig mån minskas till sitt värde.

Och jag tror, att, om man frågar fackmän, många af dem skola säga,
att öfningarna skulle blifva snart sagdt värdelösa. Det är ju möjligt,
att detta är öfverdrift, men jag tror, att det i viss mån är sant. Sålunda
kan man, tror, jag, icke med fog säga, att det icke har någon större
militär betydelse. Nu är ju sant, att detta skulle gälla för endast
ett år. Ja, hvem kan garantera det? Vi hörde nyss från ett håll
antydas, att det vore hög tid att plocka undan både det ena och det
andra från försvaret. Ett sådant tillvägagående skulle man kunna
slå in på genom den vägen.

Men det är dessutom principiella skäl, som ännu mera än de rent
militärtekniska göra, att jag i egenskap af fackman måste uttala mina
stora betänkligheter mot de ifrågasatta åtgärderna. Jag nämnde
förut, att man med synnerligt stor pietet hållit sig till 1901 års härorganisation.
Den har varit den stora riktlinjen. Här är det nu fråga
om att rubba den i ett afseende, som ju är synnerligen viktigt, ty det

Kr 15. 42

Onsdagen den 2 Mars.

Angående är fråga om att rubba dess bestämmelser om tjänstgöringstidens längd,
anslag et till de ^ v \ \ | - a man nästan kan säga vara hörnstenen i densamma. Hvartill
Vaflöningtl9in- skulle detta föranleda? Jo, såvidt jag kan förstå, detta skulle, äfven
skrifning och om det endast skedde för ett år denna gång — men kanske ett annat
redovisning år under en följande period —, under alla förhållanden föranleda planw-
m- löshet, och detta just i våra dagar, då man icke minst från Riks (Forts.

) dagens sida beträffande försvaret — och detta med rätta — framhål ler

behofvet af planmässighet och stadga. Kan man icke gå planmässigt
till väga, så — låt vara att det blefve en besparing för tillfället
— tror jag mig bestämdt kunna säga, att det blefve allt annat än
en besparing i längden, då icke allt kan utvecklas planmässigt och
vinna stadga. Dessutom synes det mig, som om en sådan åtgärd
skulle vara ägnad att gifva en rätt skadlig uppfattning rörande betydelsen
af vårt försvar. Redan nu finner man af framställningar, som
i massa komma till Kungl. Maj:t, att man anser, att försvaret är det
icke så noga med. Man får de mest egendomliga framställningar
om befrielse från värnplikt, och det är väl en synnerligen farlig uppfattning,
om man kommer in på den bogen. Har man den uppfattningen,
att intet försvar behöfves, ja, då förstår jag denna ståndpunkt,
men om man är öfvertygad om försvarets nödvändighet och
berättigande, tror jag, att man verkligen får taga frågan på allvar
och försöka få försvaret därhän, att det såvidt möjligt fyller sin
uppgift.

Här har i kammaren den frågan blifvit framställd: hvad tjänar
det till för ett litet folk som vårt att försöka försvara sig? Vi skulle
icke kunna det. Ja, därom har man tvistat i många år, och äfven
jag har funderat ganska grundligt på saken och, som jag tror, tagit
med i beräkningen, såvidt möjligt åtminstone, alla viktiga faktorer,
men jag för min del kan icke komma ifrån den öfvertygelsen, att
vi hafva stora förutsättningar för att kunna reda oss. Åtminstone
hafva vi större förutsättningar än Europas öfriga små länder, exempelvis
Danmark, Holland, Belgien. Men icke hos något af dem har
man sett det sättas i fråga, åtminstone från de ledande och ansvariga
männen där, att man skulle slopa sitt försvar. Herrarna må
icke tro, att vi militärer hafva den uppfattningen, att det går att
bygga upp försvaret på folkets ruin! Nej, visst icke, allra minst nu.
Armén är ju ett med folket, det är folket själft i en viss ålder, hvaraf
armén består, och den är sålunda bokstafligen ett med folket. Däraf
framgår naturligtvis klart och tydligt, att folkets kraft är arméns
eller försvarets kraft. Man kan icke tänka sig något annat, och därför
kan det såsom nämndt icke från militärt håll sättas i fråga, att
man skulle vilja bygga upp försvaret på folkets tillbakagång. Men
vi militärer måste hafva den uppfattningen, att, så länge som vi hafva
ett försvar, detta i likhet med öfriga institutioner inom samhällskroppen
måste kunna göra anspråk på att vara en lem i densamma,
som har sin plats, sin ständiga näring och blir försatt i sådana möjligheter,
att den verkligen kan utvecklas harmoniskt och i jämbredd

Onsdagen den 2 Mars.

43 Nr 15.

med samhället i öfrigt. Ställer man emellertid så till, att denna del
af samhällskroppen borttvina^ då blir det icke nog med detta, utan
tro icke herrarna, att hela samhällskroppen lider men af den saken?
Det skulle för oss militärer, då man hör dessa många röster om för
stora fordringar, vare sig med hänsyn till ekonomiska uppoffringar
eller med hänsyn till ansträngningar under öfningar m. m., vara det
allra bekvämaste att låta udda vara jämt, låta det gå till i viss mån
på samma sätt, på hvilket det, efter hvad jag hört, gick till i gamla
dagar, nämligen så, att man under öfningarna lade sig bakom en
kulle någonstädes för att gömma sig för tjänstgörande majoren och
låta tiden gå. Men det må sägas till svenska krigsmaktens befäls
beröm, att det tager sin sak synnerligen allvarligt. De hafva icke
lyssnat till dessa många röster, som ljudit inom och utom och sökt
förleda dem till att gå så där mera lättvindigt till väga, utan de hafva,
såvidt jag förstår, öfverallt haft en liflig känsla af det störa ansvar,
som försvaret och vi med detta hafva. För dem och för oss måste
stå klart, att, om vi vilja bevara freden, vi måste rusta oss för kriget,
och det på fullaste allvar. Det hjälper icke, att man här tycker,
att kriget är både kostbart och en ohygglig företeelse, och det hjälper
icke att tro, att kriget icke kommer. Nej, hvad vi än tro, och hvad
vi än föreställa oss här uppe i Sveriges rike, komma väl dock världshändelserna
och krigets lagar i alla fall att gå sin gilla gång oberoende
af oss, och det gäller för oss att som män se sanningen och allvaret
i ögonen och rätta oss därefter. Såvidt jag kan förstå, hafva vi intet
annat att göra.

En mycket egendomlig uppfattning beträffande försvaret gör
sig äfven gällande här och där inom landet. Så t. ex. får man höra
en sådan uppfattning uttalas, att försvaret eller krigsmakten är till
för att framkalla krig. Ingenting kan väl vara orimligare. Af
samma skäl skulle man kunna såga, att brandkåren är till för att
framkalla eldsvådor eller polismakten för att framkalla oordningar.
Vi måste bereda oss att kunna möta sådana eventualiteter, men vi
äro icke till för att framkalla dem, utan just därför, att man vill försöka
förekomma dem. Vårt försvars stora uppgift är att bevara
freden, värna om den och, om så en gång skulle ske och behöfvas,
med lif och blod insätta hela sin tillvaro för att kunna återförvärfva
den.

Ja, mina herrar, det är dessa synpunkter, som jag har velat framhålla
för att herrarna skola välvilligt bedöma försvarsfrågan i allmänhet
,och särskildt den nu föreliggande frågan.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! I flera hänseenden

skulle jag kunna göra till mina egna de ord, hvilka herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet här uttalat, men
om jag det också skulle göra, så känner jag mig i allt fall icke
öfvertygad om, att den inskränkning med afseende på repetitionsöfningarnas
fullgörande af 1908 års årsklass, hvarom jag tillåtit

Angående
anslag et till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

Nr 15. 44

Onsdagen den 2 Mars.

Angående mig framlägga förslag, skulle hafva så stor betydelse med afseende
anslaget till de^ den fältmässiga utbildningen, som herr statsrådet synes vilja
aflöning, in- gorå gällande. Det är visserligen sant, att genom ett bifall till
skrifning och mitt förslag truppmassorna komme att blifva mindre, men såvidt
redovisning jag uppfattade herr statsrådets anförande rätt, var detta det hufvudm■
m- sakliga och mest vägande skälet, som däremot kunde anföras.

(Forts.) Qä jag begärde ordet, gjorde jag det närmast med anledning

af det anförande, som den ärade ledamot af kammaren hade, hvilken
förde utskottets talan här. Jag tillåter mig med afseende på
detta anförande erinra därom, att värnpliktslagen beträffande
öfningstiden delar de värnpliktige i tre stora grupper. Den första
gruppen är den, som har 240 dagar, en annan grupp, nämligen
flottan, har 300 dagar, och därefter kommer en tredje grupp, som
har ett helt år eller 365 dagar och som utgöres af kavalleriet,
fältartilleriet och fältingenjörstrupperna, om jag minnes rätt. Därjämte
förhåller det sig så, att det är stadgadt, att de värnpliktige,
som få fullgöra sin värnplikt med trupperna å Gottland, öfvas i ett
streck. Nåväl, nu sade den ärade talaren, att om förslaget gått
ut på, att allesamman eventuellt skulle erhålla en lindring af den
innebörd jag här ifrågasatt, nämligen 30 dagar för 1908 års årsklass,
så hade man kunnat reflektera öfver saken. Jag vill då
säga, att af gottlandstrupperna de värnpliktige, som inskrefvos år
1908 för att fullgöra sin värnplikt år 1909 och fingo fullgöra den
i ett streck, allaredan hafva fullgjort värnplikten, hvarför det
förslag, som jag framlagt, icke kan ha afseende på dem. Jag har
framhållit och vill ytterligare understryka, att jag anser det riktigt
att icke tänka på andra än värnpliktige af 1908 års årsklass; och
med afseende på trupperna på Gottland kan det sålunda aldrig
komma i fråga. Hvad specialvapnen, kavalleriet, artilleriet och
ingenjörstrupperna, angår, hafva de, som inskrifvits 1908, allaredan
fullgjort 281 dagars rekrytmöte och därefter hafva de att fullgöra
repetitionsöfningar i 2 år med 42 dagar hvartdera året. Skillnaden
i öfningstid är af Riksdagen förut fastslagen, så att det under
alla förhållanden blir en skillnad. Men erfarenheten har, åtminstone
i min hembygd, visat, att det ingalunda är svårt att erhålla
värnpliktige för vare sig kavalleriet eller fältartilleriet, och detta
beror på, att de värnpliktiga hafva den uppfattningen, att det är
förmånligt att fullgöra värnplikten med två repetitionsöfningar i
stället för tre.

Jag kunde dessutom inte finna annat, än att den ärade talaren
resonerade på det sätt, att mitt förslag gifvetvis skulle sammanfalla
med den motion, som väckts inom kammaren af herr Johansson i
Jönköping m. fl. och som går ut på, att repetitionsöfningarna
skulle förkortas till 15 dagar. Detta är ingalunda händelsen. Jag
ber att få ytterligare erinra om, att mitt yrkande går ut öfver
endast en årsklass, nämligen 1908 års, och ytterligare stryka
under, att, om icke denna årsklass vore den första, som skulle

Onsdagen den 2 Mars.

45 Nr 15.

ryckt upp till 240 dagar, utan det funnits en tidigare årsklass,
som fullgjort 240 dagars öfning, det aldrig skulle fallit mig in att
framställa detta mitt yrkande. Det är, såsom jag förut sagt, endast
såsom en öfvergångsform jag trott mig kunna framställa detta
yrkande.

Gentemot den ärade talaren på Malmöbänken. hvilkens anförande
jag i öfrigt icke vill inlåta mig på, vill jag säga, att jag
anser, att obrottslig fredspolitik ingalunda står i strid med ett
rätt tillvaratagande af försvarets intressen. Jag tillåter mig säga
såsom min bestämda och allvarliga mening, att om man försummar
att tillgodose försvarets intressen, kan det hända, att man äfventyrar
freden.

Herr Jansson i Djursätra: Med anledning af talet om att
vårt försvarsväsen är synnerligen dyrt har jag känt mig manad att
i all enkelhet säga några ord. Se vi på de stora kostnader vårt försvarsväsen
drager, kan det i sanning sägas vara mycket dyrt, men se
vi på utvecklingen, från äldre bakgrund betraktad, är det icke mycket
att undra på, att försvarsväsendet nu är dyrt och att de, som icke
hafva någon erfarenhet om, huru det kändes i äldre tider, tycka, att
så är fallet. Gå vi tillbaka och tänka på indelningsverket, som är
den egentliga grunden till vårt försvarsväsens senare historia, finna
vi, att skyldigheten att försvara fosterlandet egentligen hvilade på
innehafvarne af en del af Sveriges jord. Jag säger endast en del.
Det fanns nämligen en hel del privilegierad egendom, som icke var
betungad af vare sig rot- eller rusthåll, och det fanns dessutom flera
egendomar, som voro privilegierade äfven då det gällde grundskatter
och en del andra skatter. Infanteriet och nästan hela kavalleriet
underhöllos af Sveriges skattebönder, och aflöningen till befälet
utgick hufvudsakligen af jordbruksboställen. De kontanta utgifterna
för försvarsväsendet voro därför synnerligen obetydliga, och
det är då icke att undra på, att, när det gällde att i riksbudgeten
se efter kostnaden för detsamma, siffrorna icke sprungit upp till något
synnerligen högt belopp. Vi kunde emellertid icke nöja oss med ett
sådant försvarsväsen, därest meningen var, att vi på allvar skulle
försöka att försvara oss — och på den tiden ansåg vårt folk, att vi
borde söka att försvara oss. I slutet af 1800-talet blef frågan om indelningsverkets
afskaffande allt mer och mer aktuell, liksom också frågan
om grundskatternas afskrifning mer och mer trädde i förgrunden.
Grundskatterna inneburo, såsom det hette på den tiden, en »orättvisa»,
och det var därför icke möjligt annat, än att såväl skatte- som
försvarsväsendet måste på lämpligt sätt omläggas, så att skatten kom
att träffa hela folket någorlunda i förhållande till bärkraften och så
att försvarsväsendet blef både tidsenligt och rättvist. Men vi bönder
hade icke blott att bära tunga af indelningsverket, våra unga
söner skulle också fullgöra värnplikt. Tiden för beväringsöfningarnas
fullgörande var icke i lag tydligt bestämd, utan berodde på särskilda

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

Kr 15. 46

Onsdagen den 2 Mars.

Angående förhållanden. Om det fanns tillgång på penningar, kunde Kungl.
anslagetjtrilde y[aj ansagS det, förordna om en längre öfningstid. I allt fall, när
aflöning det gällde att undersöka, huruvida vi med det försvarsväsen vi då
skrifning och ägde och med fästadt afseende på de förhållanden, som på den tiden
redovisning rådde i andra länder, verkligen kunde försvara oss, kom man till den
m. to. uppfattning, att vårt försvarsväsen var otillfredsställande först och

(Forts.) främst i afseende på öfningstiden, jämförd med den, som bestods

andra länders stora folkhärar. Vid mobilisering för krig skulle naturligtvis
den indelta hären, stamhären, i första hand uppträda mot en
eventuell fiende. Det var den, som i första hand kunde falla för fiendens
kulor, men hvad skulle vi sedan sätta i stället? När den öfvade
hären fallit i krig, hade vi icke kvar annat än oöfvade beväringsmän
och rekryter, och på dem kunde vi icke lita, då de icke fått den militära
utbildning, att de kunde mäta sig med andra nationers härar,
de voro ju därför att anse endast som kanonmat. Vi komma slutligen
till 1900-talet, och då blef det på allvar fråga om försvarsväsendets
omläggning. Vid 1901 års riksdag, då den nuvarande härordningslagen
genomfördes, hvilka var det då månne som röstade för densamma?
Jag kan icke påstå, att dess genomförande länder oss bönder till beröm,
att det således var vi, som genomdrefvo densamma. I stället
gjorde vi hvad vi kunde för att motarbeta den, emedan vi hade den
uppfattningen, att de bördor densamma komme att pålägga oss blefve
så tunga, att vi icke skulle förmå bära dem. Vid den votering, som
slutligen afgjorde frågan, segrade lagförslaget med 4 å 6 rösters öfvervikt.
Största delen af minoriteten voro landtman, och jag var en af
minoriteten. Det är klart, att, när vi fått en ny värnpliktslag och den
indelta stammen gått bort, annat folk måste sättas i stället, och då
kostnaden härför måste gäldas med kontanta penningar, är det icke
att undra öfver, att försvarsbudgeten under sådana förhållanden växt.
Under den''gamla tiden fingo Sveriges bönder, som förut är nämndt in
natura bära bördorna, nu får hela svenska folket skatta för att fullgöra
kostnaden. För öfrigt är det klart, att försvarsorganisationen, sådan
den beslöts, icke genast kunde genomföras. Det måste finnas en öfvergångstid,
och för hvarje serie af år som gått har utbildningen
ökats och kostnaderna med dem. Detta känna vi ju alla till. Men
utom det att försvarsutbildningen kraft mera penningar för hvarje
period som gått, är det ock en känd sak, att alla varor betydligt stigit
i pris. Fn vara, som i början af 1900 talet betingade ett pris af 50
kronor, kostar nu måhända 75 kronor. Detta såsom ett exempel.
Är det då att undra öfver, att utgifterna för försvarsväsendet äro
högre 1910 än hvad de voro 1901? Af alla förhållanden i det medborgerliga
och enskilda lifvet se vi ock, att kostnaderna stigit, och stigit
fortare än vi någonsin kunnat ana.

Man kan nu visserligen fråga, huruvida detta försvar motsvarar
det ändamål och de förhoppningar vi ställa på detsamma och om
vi hafva förmåga att bestå oss med ett så dyrt försvar. Ha vi, som
jag hoppas, det, då är det väl ock förståndigt folk värdigt att se till,

Onsdagen den 2 Mars.

47 Nr 15.

att detta försvar blir så godt som möjligt. Har man däremot den Angående
uppfattningen, som talaren på Malmöbänken uttalade, att vi intet anslaget till de
försvar böra ha, ja, då är det naturligtvis galenskaper att kasta ut Aflöning %9inmiljoner
på det sätt, som vi nu göra. Men han får val ursäkta, omskrifning och
icke alla i denna kammare dela denna hans mening, Äfven om han redovisning
och hans meningsfränder trots denna deras ställning till försvaret m- mtro
sig vara fosterlandsvänner, så får det väl icke förnekas, att vi, (F°rts-)
som angående försvaret ha en annan uppfattning än de, ock kunna
vara fosterlandsvänner. Vi ha nämligen den syn på tingen, att vi
äga ett land, som är värdt att försvara, eu kultur, som är värd att försvara,
en frihet, som är värd att försvara. Och när vi tänka på, att
allt detta ha vi mottagit i arf af våra förfäder och fäder för att oförminskadt
öfverlämna åt våra efterkommande, och när vi vidare tänka
på, att vi i detta land äga så outsägligt mycket annat, som är af så
högt värde, att det ej kan utrönas på fläskvågen eller evalveras i
penningar, då tycker jag vi böra erinra oss skaldens ord: »Från fäder

är det kommet, till söner skall det gå, så länge unga hjärtan ännu i
Norden slå.»

Innan jag slutar, vill jag säga, att jag undrar icke på, att herr
Rydén och hans meningsfränder, som ju anse, att Sverige för dem
icke är något fosterland, utan att hela jorden har lika högt värde
— jag undrar icke på att de för den delen af jorden, som vi kalla Sverige,
icke ha någon djup känsla. Men för oss, som ha en sådan djupare
känsla just för detta land, som icke blott vilja uppoffra penningar
för detta lands försvar, utan som också skulle låta våra söner
offra lif och blod för detta land, om det behöfdes — för oss ställer
sig saken annorlunda.

Herrarne förstå, att jag sätter så högt värde på vårt land, att
jag anser, att om vi kunna försvara det, så böra vi göra allt hvad vi
kunna för detta mål. Och ha vi gjort allt hvad vi kunnat och bort
göra och likväl stupa på vår post, så stupa vi med ära och icke som
mesar, som svenskar, hvilka äfven härutinnan ärft våra fäders uppfattning.

Här har framhållits från Malmöbänken med synnerlig skärpa —
påståendet får stå för talarens egen räkning, jag vill nu icke vidlyftigt
tvista med honom därom — att vi bönder särskildt här i Andra
kammaren skulle utmärkt oss för slöseri. Detta har, mina herrar,
på allra sista tiden blifvit ett slagord från flera håll. Det är dock
egentligen endast från i fjol, som detta tal om slöseri daterar sig.

Men jag vill se den af herrarne där uppe på Skånebänken i synen,
som kan påstå, att under den tid, som herr Persson i Törneryd var
med här i kammaren, han var en slösare. Och herrarne veta, att vi
bönder alltid fylkade oss omkring honom, då han som oftast kom
med sina reservationer. Men hvar hade vi de män, som icke reserverade
sig mot de höga anslagen? Ja, icke leta ni upp dem på bondebänkarne
— det är jag säker om.

Vidare vill jag säga, att jag icke förundrar mig öfver, att, i en

Nr 15. 48

Onsdagen den 2 Mars.

Angående så stor församling som denna, riksdagsmän äfven i anslagsfrågor kunna
anslag et till de pa en olika Syn på tingen. Den ene har t. ex. uppställt som en viktig
Vadöninql3in- uppgift att se till att tjänstemännens löner blifva förbättrade, och att
skrifning ochlöntagarne blifva så väl tillgodosedda som möjligt. Ja, föralldel,
redovisning detta må ju tidtals äfven vara ett önskemål att verka för. Herrarne
m- m■ komma väl ock i håg, att det icke är så länge sedan vi reglerade järn(Forts.
) vägstjänstemännens löner. En kommitté hade utarbetat förslag att
ordna järnvägsmännens löner i kategorier, som stodo i lämpligt förhållande
till hvarandra. Sedan detta förslag vidare hos Kungl. Maj :t
och i statsutskottet undergått granskning och jämkning, framlades
det för Riksdagen. När det framkom här i kammaren — hur gick
det då? Visserligen var det någon af ledamöterna, som reserverat sig i
statsutskottet, men jag vill minnas, att han reserverat sig blankt.
Här i Andra kammaren gjordes af en ledamot på rak arm ett ändringsyrkande,
som gick ut på en betydlig löneförhöjning och som icke blott
blef en förhöjning, utan som dessutom förryckte de efter noggrann
pröfning bestämda proportionerna. Här i kammaren gick ändringsyrkandet
naturligtvis igenom, så ock i den gemensamma voteringen
och medförde betydligt stora utgifter och detta icke blott för en enda
gång, utan dessa utgifter skola vara permanenta. Sådana saker tala
herrarne icke om, när det är fråga om beskyllning för slöseri.

Jag har härmed icke velat klandra hvad som sålunda skedde,
utan endast erinra om, hur det kan gå till här i kammaren och i vår
Riksdag. Det kunde vara mycket att härom säga, men jag vill icke
upptaga tiden längre. Jag har endast velat plocka fram några saker,
som jag tror kunna tåla vid att tänka på och såsom en protest mot de
obefogade anmärkningar och anklagelser, som herr Rydén utslungade
mot oss landtman.

Herr Jönsson i Kvarnberga: Herr talman! När jag vill

utveckla motionärernas å Jönköpingsbänkens åsikter i denna fråga,
så är det helt naturligt, att det måste kännas något underligt att
här uppträda efter det anförande, som vi nu senast fått höra.
Men i likhet med hvad som är uttaladt af de ärade motionärerna
tror jag, att man måste taga hänsyn till den ekonomiska lågkonjunktur,
i hvilken vi för närvarande lefva, och till de högt stegrade
statsutgifterna. Dessa förhållanden ha väckt oro öfver hela
landet, och man har i min hemtrakt gång på gång frågat, när
eller hvar detta skulle sluta. I måsten, har man sagt, vid Riksdagen
tänka icke blott på nya skatter, utan också på att spara,
där det är möjligt. Och vi äro nog besjälade af den uppfattning,
som ligger djupt rotad hos vårt folk i stad och på landsbygd, och
vi önska att så att säga aflyssna och taga kännedom om hvad som
rör sig hos de djupa leden. Sedan jag sålunda framhållit anledningen
till att såväl denna som ett par andra motioner framkommit,
så skall jag öfvergå till att peka på några anföranden, som
här blifvit hållna.

Onsdagen den 2 Mars.

49 Jir 15.

En ärad statsutskottsledamot framhöll, att om det icke hade Angående
blifvit en så olika fördelning pa vapenslagen som i den nämnda an^a9e^^lde
motionen är föreslagen, utan ett förslag förelegat, som tagit hänsyn ^mnina^intill
hela armén, då skulle man kunnat reflektera på saken, och. skrifning och
det hade då kunnat blifva en utjämning. Jag tackar för detta redovisning
värdefulla yttrande och skall komma ihåg det, när en dag ett m- mutskottsbetänkande
kommer från femte tillfälliga utskottet, ty då (Fortsv
blir det verkligen tillfälle att besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t
af detta innehåll. Skulle nu i dag Andra kammaren fatta, ett beslut
i öfverensstämmelse med motionen eller den reservation, som
ett par herrar å Skånebänken vidfogat utlåtandet, så kan det
då blifva möjligt för herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
att vidtaga hvilka förändringar som helst angående
denna besparing. Jag har endast velat antyda detta.

Sedan har framhållits af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
att det ej kunnat från hans och Kung],

Maj:ts sida vidtagas några åtgärder i denna riktning, ty det skulle
innebära misstro till ett Riksdagens föregående beslut. Ja, det
är alldeles riktigt; det har också varit min uppfattning. Men jag
skulle vilja hemställa, att, på grund af nu rådande konjunkturer
och med anledning af att härordningen af 1901 medfört större utgifter
än någon då anade, Riksdagen framdeles med anledning af
ofvannämnda motion fattade beslut att skrifva till Kungl. Maj:t
med anhållan att i stället för att föreslå nya betungande skatter
söka spara på det sätt, Kungl. Maj:t funne var det bästa och
som icke lände vårt försvar till någon skada. Herr statsrådet medgaf,
att man borde hålla sig till landets ekonomiska bärkraft, men
antydde samtidigt, att vi böra invänta det kommittébetänkande,
som just skall klargöra för oss landets ekonomiska bärkraft. Nu
vet jag icke, när detta kommittébetänkande kommer att föreligga,
men jag vet, att de skattebetalande på landsbygden icke äro belåtna
med en sådan väntan, utan begära af oss såsom deras representanter,
att vi skola handla, och det är därför som jag för min
del understödjer det förslag, som föreligger.

Hvad nu angår repetitionsöfningarna och därmed sammanhängande
frågor, instämmer jag till fullo med de talare, som häfdat
den meningen, att det icke är den rätta vägen, som i motionen
anvisas. Jag anser, att Kungl. Maj:t bör ha full handlingsfrihet
att minska rekrytöfningarna eller repetitionsöfningarna, såsom
Kung!. Maj:t finner vara lämpligast. Hufvudsaken för oss är, att anslagssumman
pressas ned, att vi kunna spara en eller annan
miljon. Sedan må Kungl. Maj:t ordna med saken på bästa sätt.

Det har här blifvit sagdt, att, huru lång öfningstiden än blir
och huru planmässigt öfningarna än bedrifvas, vi icke ha några
förutsättningar för att kunna försvara oss. Jag förmodar, att ingen,
som känner min ståndpunkt i försvarsfrågan, misstänker, att jag
är försvarsnihilist. Jag är tvärtom i likhet med den föregående
Andra Kammarens Knot. 1910. Nr 15.

4

Nr 15. SO

Onsdagen den 2 Mars.

Angående ärade talaren af den meningen, att vi höra gorå allt hvad vi kunna
anslaget Ull de göra för försvaret. Men detta bör begränsas till vårt lands ekonoTmimTn
miska bärkraft, ty om vi gå därutöfver under djupaste fred, under
skrifning och hundraårig fred, hvad skola vi då taga oss till, om vi få krig och
redovisning skola mobilisera vår armé och hålla den i fält en längre eller korm.
m. tare ti(j? Nej, i fredstid böra vi spara våra medel, så långt det
(Forts.) är Qgg möjligt. Vi måste räkna med folkviljan och landets ekonomi.

Just detta är hvad jag och mina meningsfränder vilja göra. Det
har från statsrådsbänken och af herr Jansson i Djursätra framhållits,
att vi måste försvara oss — eller också stupa med ära. Jag
instämmer äfven i det, men vi få sörja för jag betonar det
ännu en gång — att vårt land icke genom skatter blir så illa åtgånget,
att vår ungdom alldeles rymmer landet.

Som en egendomlighet antecknade jag ett uttalande af en föregående
talare, nämligen att vi landtmän gjordt allt för att hindra
den nuvarande härordningslagens antagande år 1901. Det var herr
Jansson i Djursätra, som fällde det yttrandet. Jag anser, att om
vi detta gjort, så bjuder just konsekvensen, att man nu skall söka
nedbringa de kostnader för försvaret, som sprungit upp till mycket
högre belopp, än hvad herrarna 1901 kunde föreställa sig. Men
det oaktadt gör man icke så.

Jag instämmer med motionärerna, då jag vågar påstå, att det
är kärlek till vårt folk och vårt fosterland, som bestämt den ståndpunkt
jag intager i denna fråga: vi böra icke gå utöfver landets
ekonomiska bärkraft.

Innan jag slutar, vill jag gifva Kungl. Maj:t och herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet det erkännandet, att
det nog sparats inom den nuvarande ramen för våra försvarsutgifter,
men jag har den uppfattningen, att landets värnkraft ej
beror af några färre eller flera öfningsdagar, utan i ännu högre
grad af den anda, som besjälar vårt folk och vår armé, samt den
ekonomiska ryggrad landet äger.

Med denna min uppfattning i frågan kan jag icke annat, herr
talman, än yrka bifall till den reservation, som är afgifven vid
denna punkt af herrar Thorsson och Rydén.

I detta anförande instämde herrar Berggren, Carlson i nedljunga,
Olausson och Jonsson i Gumboda.

Herr Jonsson i Hökhult: Herr talman! Blott ett par ord.

Jag är i åtskilligt förekommen af den senaste talaren, men jag vill dock
göra ett uttalande. Det var med stor tillfredsställelse jag läste
Kungl. Maj:ts proposition och däraf fann, att man sökt iakttaga ganska
stor sparsamhet. Jag får emellertid också uttala den meningen,
att jag aldrig väntat, att något förslag kunde komma från Kungl.
Maj :t, däri det föreslogs, att man skulle inskränka öfningarna för
våra värnpliktige, utan jag har haft den uppfattningen, att skulle

Onsdagen den 2 Mars.

51 Nr 15.

något förslag komma fram i den riktningen, så borde det utgå från
någon af Riksdagens ledamöter. Vi motionärer ha heller icke tänkt
oss, att förkortningen af repetitionsöfningarna, såsom vi också antydt
i motionen, skulle fortfara: vi äro nämligen fast öfvertygade om, att
sådana händelser, som inträffade förlidet år, icke skola äga rum inom
den närmaste framtiden.

Herr Branting: Herr talman! Herr Jansson i Djursätra

säde några vackra ord om att han ville erkänna, att det i en församling
som denna måste finnas olika meningar, och att han icke
ville klandra den, som förde fram en annan öfvertygelse än hans
egen. Men han syntes föga erinra sig denna rättvisa och toleranta
sats, när han strax därpå lät förleda sig att utslunga mot talaren
på Malmöbänken och det parti, som han tillhör, beskyllningen för
att icke ha någon djupare känsla för Sverige. Det borde han så
mycket mindre ha gjort, som äfven herr Rydén uti sitt kraftiga
anförande eftertryckligt framhöll, att, efter hans öfvertygelse och
mångas öfvertygelse, den ståndpunkt, som han utvecklade, fullständigt
står tillsammans med en varm fosterlandskänsla — en
fosterlandskänsla i den meningen, att man önskar se här i landet
ett lyckligt folk bygga och bo uti frihet och trefnad. Om man
vill en sådan sakernas utveckling och starkt betonar detta, då är
det ju uppenbarligen en förvanskning af de orden, ifall någon
sedan vill göra gällande, att den talaren yttrar sig i sådan riktning,
som vore han icke intresserad för fosterlandets angelägenheter,
utan stode på en fullt kosmopolitisk grund i den meningen, att
det skulle vara ungefärligen likgiltigt, hvilket land man tillhörde.
Det har flera gånger i denna kammare varit tal om och det har
måst klargöras också för de många afsiktliga missförståndens skull,
Indika alltjämt dyka upp, hurusom man mycket väl kan förena
en varm känsla för mänsklighetens allmänna intressen, för de stora
allmänna frihetsrörelserna i världen, med en särskild känsla för
det land, som man tillhör och som man vuxit samman med genom
hela sin verksamhet, genom sin härstamning och genom att tillhöra
en generation, som blott är ett led i ett folks utveckling.
Dessa bägge saker äro ingalunda, herr Jansson i Djursätra, några
motsatser. De stå fullständigt i harmoni med hvarandra på samma
sätt, som man kan förena ett särskilt intresse för någon del af
fosterlandet, sin hembygd, med ett intresse för det gemensamma
stora fosterlandet.

På samma gång jag sålunda vill tillbakavisa herr Janssons i
Djursätra ohermda beskyllningar, vill jag slå fast, att dessa alldeles
icke träffat ens den form utaf ställning till försvarsfrågan, som
utvecklades af talaren på Malmöbänken, och som byggdes upp från
den förutsättningen, att hur än vi i ett litet land anstränga oss,
kunna vi icke med våra materiella resurser hålla stånd mot en
stormakt, därför att de äro för små. Jag lyssnade med särskild

Angående
amlagettill de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Förta.)

Jir 15. 52

Onsdagen den 2 Mars.

Angående uppmärksamhet till huru herr statsrådet och chefen för landtföranslagettillde
gyarsdepartementet, som sedan yttrade sig, skulle i det fallet lägga
Vgflöninqtl9in- sina ord- Han Saf visserligen en förhoppning om eller uttalade
skrifning och deri öfvertygelsen för sin personliga del, att verkligen försvaret
redovisning skulle kunna vara effektivt, men han skyndade dock hastigt härm-
m- ifrån till att tillägga, att vi i hvart fall hade större förutsättningar
(Forts.) fQrsvara oss än öfriga små länder, och att där icke förekomme

några ansatser att på det sätt, som från Malmöbänken förordades,
principiellt föra fram tanken på afväpning. Ja, det är möjligt, att
herr statsrådet icke känner hithörande förhållanden i dessa länder.
Men det förvånar mig dock något, att han icke sett ens i de närmaste
grannländerna, Danmark och Norge, hurusom där verkligen
finnas mycket starka folkströmningar, hvilka inriktat sig resolut
på en politik, som mynnar ut i afväpning, just med anförande af
det skälet, att det ändå icke lönar sig för så små länder att med
vapenmakt söka gorå sig gällande, utan att det försvar, som skall
kunna föra dem fram, den styrka, som skall bära dem uppe i den
internationella täflan, i stället måste vara deras höga kultur. Den
kan ge dem en sådan ställning, att något stort land icke känner
sig särskildt frestadt att försöka sluka dem. Det är klart, att om
man betonar detta kulturförsvar, framstår på samma gång nödvändigheten
af att de penningmedel, som nu användas efter så
mångas mening onyttigt till militaristiska ändamål, i stället bli
använda just till höjande af landets allmänna nivå, till höjande af
folkets välstånd och andliga odling.

Det är klart, att, hur man än ställer sig till dessa invecklade
problem, man väl bör göra det erkännandet, att äfven dessa synpunkter
förtjäna att med allt allvar beaktas och upptagas till
pröfning särskildt i de små länderna, helst som det är mycket
möjligt och till och med sannolikt, att de i detta afseende liksom
i flera andra höra kunna vara föregångsländer, just på grund däraf
att deras materiella resurser äro mindre och att det därför ändå,
hur man ser det, i vissa hänseenden måste bli hopplöst för dem
att täfla med de stora militära staterna.

Om sålunda jag vill konstatera, att det verkligen i dessa andra
länder, med vårt närmast jämförbara, också har ifrågasatts att
beslutsamt slå in på den vägen, där afväpningen står som slutmålet,
vill jag på samma gång fastslå det anmärkningsvärda förhållandet
här hos oss, att vi kommit i jämförelse med dessa länder
till så ofantligt högt uppskrufvade militärutgifter.

Det framhölls af herr Jansson i Djursätra efter en ganska lång
och utförlig historisk utredning, hurusom man i vårt land kommit
ifrån de förhållanden, under hvilka indelningsverket utgjorde själfva
kärnan i vårt försvarsväsen och bondeklassen fick bära dettas tunga.
När det aflöstes, måste saken ställa sig annorlunda, vårt försvarsväsen
måste bli dyrare, menade han. Javäl, det må vara sant,
att det blef dyrare. Men kan däri ligga förklaringen, den till -

Onsdagen den 2 Mars.

53 Nr 15.

räckliga och tillfyllestgörande förklaringen, hvarför vi i vårt land Angående
kommit upp till dessa bekanta 51,6 proc. af budgeten för militär- an^a9ettillde
utgifterna, medan i jämförbara, oss närliggande småländer mot- Aflöning insvarande
siffror äro betydligt lägre, såsom för Holland ungefär skrifning och
35 proc. och för andra småländer närmare 30 proc.? Skillnaderna redovisning
äro för störa för att ensamt förklaras genom de försök till för- m- mklaring,
som herr Jansson i Djursätra gjorde. Och herr krigs- (Forts.)
ministern kan vara öfvertygad om, att ifall hans och de med
honom liktänkandes sträfvanden en gång skulle visa sig i handling
gå ut på att bringa ned vår försvarsbudget till verklig parallelism
i afseende å kostnader med nyss antydda småländer, ja, då skola
vi ej längre i så hög grad som nu är fallet få se den rena försvarsnihilismen
höja hufvudet. Men det är alldeles uppenbart, att
den stämning, som framträder i Första kammaren särskilt och
äfvenså hos dess medhjälpare i Andra kammaren, den stämningen,
som visar sig däri, att man vill drifva militärbördorna i höjden,
har framkallat hos folket — det hjälper ej att förneka det — en
så stark reaktion, att man litet hvarstädes frågar sig, hvart det
skall taga vägen, och fordrar hellre ett rent slopande af försvarsväsendet,
än att det skall få fortgå på detta sätt.

Det framhölls af herr Jansson i Djursätra, att år 1901 var
han en bland dem, som röstade emot den nya härordningen, och
han tilläde, om jag hörde rätt, att det var mest landtman, som
gjorde det. Ja, hvad honom själf beträffar, är upplysningen utan
tvifvel riktig. Men beträffande den bild han velat gifva af partiställningen
i kammaren år 1901 gentemot det nya härordningsförslaget,
så är densamma fullkomligt vilseledande. Ty de, som
motsatte sig med allvar och kraft detta förslags upphöjande till
lag, det var vänsterns män, den dåvarande vänstern i Andra kammaren
af olika schatteringar, ehuru en del, som i vissa frågor var
att likställa med vänstern, gick öfver och hjälpte regeringsförslaget
till seger. Men vi varnade på den tiden från vänsterhåll i Andra
kammaren för att påtaga oss dessa alltför tunga bördor — och
xi ha fått rätt. Men sedan kommer just herr Jansson i Djursätra
och hans meningsfränder — jag förmodar, att han själf med sin
röst icke är främmande därför — och bidraga att lägga den ena
bördan på den andra i öfverensstämmelse med den plan, som då
uPPgj°rdes, fastän vi sett, i huru hög grad den planen blifvit öfverskriden
och fastän det framhållits med klara siffror, att vi därigenom
kommit redan alldeles för långt i utgifter. Och ändå är
det icke nog, ändå är det fråga om ytterligare utgifter! Fastän
man hvilar på hanen, som det sagts, så har man dock på lager
ytterligare förslag om ökade militärbördor. Ja, man bär icke ens
lyckats helt och hållet hålla tillbaka den goda viljans ansatser från
försvarskommitténs majoritet, ehuru det visserligen varit omöjligt
till och med för den nuvarande regeringen att lägga fram dess nya
förslag på innevarande års Riksdags bord.

Onsdagen den 2 Mars.

>Tr 15.

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
in. m.
(Forts.)

54

När man ser denna situation, måste man verkligen fråga sig,
om det ej är fullt på tiden, att här göres icke blott i vackra ord
utan i beslut front mot det slags ökning i militärbördorna, som
ingår i politik och system från dem, som ännu så länge hafva
makten här i landet. Det är därför, som jag för min del med glädje
och tillfredsställelse hälsat de reservationer, som under fjärde hufvudtiteln
blifvit afgifna af mina partivänner i statsutskottet. De
hafva där sakligt tagit upp på alla punkter de nedsättningar, som
äro möjliga att göra utan att man bryter sönder hvad man för
närvarande har, och de hafva pekat på att dessa nedsättningar
kunna göras utan att därigenom något nämnvärdt försvagande
skulle inträda i afseende å den försvarskraft, som en gång beslutats
skulle finnas.

Af herr Jansson i Djursätra berördes sut igen äfven frågan
om slöseriet och hvilka det egentligen är, som äro att räkna till de
sparsamma. Han anförde järnvägsmännens löner och hållningen
från vänsterns och från socialdemokraternas sida, när det gällde
att fastställa dessa. Han ville härmed säga: där ser man hvilka
som äro sparsamma och hvilka som äro slösare, det äro dessa löner
just ett bevis för! Ja, jag må säga, att jag står med gladt sinne
för min röst till förmån för dessa järnvägsmäns löner i enlighet
med det förslag, som sedermera blcf Riksdagens beslut och som
gick något högre, än vederbörande själfva från början hoppats
kunna uppnå. Men det förefaller mig, underbart, att beskyllningar
för slöseri på grund af sådana voteringar, där det gällde
att höja lefnadsställningen för stora grupper i samhället, att dessa
beskyllningar, säger jag, skola riktas från dem, hvilka — för att
blott gå till fjolårets händelser — voterade igenom haubitserna,
voterade igenom pansarbåtsanslagen, allt gentemot våra försök
att hålla tillbaka denna militaristiska miljonrullning.

Herr Sjö: Jag begärde ordet med anledning af de skarpa och
hårda ord talaren på Malmöbänken fällde gentemot de landtman,
som voro med år 1901, då det nya härordningsförslaget antogs. Jag
får då säga att när man beskyller oss, som då voro med att behandla
detta förslag, och beskyller oss icke endast för att detta antogs utan
äfven för beviljandet af alla anslag, som sedermera af Riksdagen gifvits,
om man nu varit med härom eller icke, så synes detta högst
egendomligt och på det högsta orätt. Jag hemställer till den ärade
talaren att afgöra, huru pass ärligt och rätt det är att på så sätt gå tillväga
mot sina kamrater, vänner får man väl ej säga, här i Riksdagen.
Jag tycker ej, att det är rätt, och jag kan ej inse, att icke den, som beskyller
personer och kamrater för dylikt, bör själf först göra rent för
egen dörr, innan han behandlar kamrater på detta sätt. Jag får
tillika upplysa herrarna, i synnerhet dem, som icke voro med vid
1901 års riksdag, att både jag och några andra kamrater från kammaren
reserverade oss mot Kungl. Maj:ts förslag och mot det förslag,

Onsdagen den 2 Mars.

5a Nr 15.

som sedermera antogs af det särskilda utskottet. Jag var med i Angående
detta särskilda utskott; och jag jämte herrar Carl Persson, Hans
Andersson, Ollas Anders Eriksson, J. Bromée och Gyllenskiöld aflöning, inhade
här en reservation — hvilken som vill kan läsa den, jag skall ej skrifning och
tillåta mig att nu tala om denna fråga så länge, jag vill icke uppläsa redovisning
vår motivering utan blott läsa upp några ord af den kläm vi kommit m" mtill,
den lyder: »att Riksdagen med afslag å Kungl. Maj:ts proposition (Forte.)
angående ny härordning och ny värnpliktslag som ock å utskottets
förevarande förslag måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
nytt förslag till förbättrad härordning, grundad hufvudsakligen på
indelningsverkets afskaffande» och på de motiv som här anfördes.

Man borde således icke kunna, ehuru herr Rydén gör det, beskylla
åtminstone oss för onödigt slöseri, hvarken då eller senare — ja,
jag kan ju ej svara för någon annan än mig själf, med hvad mig beträffar
kan jag försäkra, att jag icke har varit med om andra än nödvändiga
anslag för fosterlandet och det allmännas väl. Det hörde vi,
att äfven herr Branting vill vara med om, och han talar varmt för
skyldigheten att freda sitt land, att vara fosterländsk. Det är vackra
ord af herr Branting, men jag vill be honom äfven i verkligheten fullfölja
dem i andra afseenden, för om så sker skall det nog gå bra för
denne man.

Här hade jag i Andra kammaren, när denna fråga var före — jag
är förvissad, att herr Branting, som var med där, skall erkänna, att
hvad här står skrifvet och tryckt i protokollet också är sant — ett
anförande i denna fråga, i hvilket jag ville motivera mitt afslagsyrkande,
som i protokollet upptar icke mindre än sex sidor. Jag skall
blott be att få läsa upp några få punkter, ty jag vill icke besvära herrarna
lång tid. Jag vill således taga bort både den första, andra och
tredje sidan och kommer så till en liten bit: »Jag vet mycket väl,

att man i denna fråga sökt uppkonstruera en opinion i vårt land,
en opinion sådan, att man kan beklaga de män, som haft till uppgift
att verka därför. Ty man kan tänka sig, att det icke gärna bör vara
angenämt för dem att resa omkring och hålla föredrag, som såra
våra grannar och sprida ledsamheter inom vårt eget land.»

Herrarna minnas nog, tänker jag, hvar och en, hurudan opinion
det uppkonstruerats i vårt land. Den ena efter den andra reste ut i
landet och förkunnade, att det var ryska sågfilare här i landet, som
sökte träffa sina anordningar för en strid mot vårt land. Man ville
sålunda inbilla folk, att ryssen skulle rycka in och taga landet. Jag
kom hem under påsken och hade ett sammanträde med mina kommittenter
just för att söka klargöra försvarsfrågan för dem. Men de
personer, som rest omkring och skrämt upp folket, hade gjort, att
det var få, som trodde på mig, oaktadt jag annars vill gälla för en trovärdig
person. Ja, herrarna kunna ju skratta, åt ett sådant uttalande,
det låter kanske något underligt, men saken är ju den, att man
gör så godt man kan. Man vill ju icke pålägga vårt folk hårdare börder
än det orkar med, det har åtminstone alltid varit min princip

Nr 15. 56

Onsdagen den 2 Mars.

Angående icke allenast i Riksdagen utan äfven annorstädes, hemma och borta,
“värnpliktiges oc^ a^a förtroenden, som jag erhållit, har jag sökt skötaså samvetsafloning,
in- grant som jag kunnat, och så har jag också sökt göra vid ifrågavarande
skrifning och tillfälle, men folket trodde sorgligt nog på sågfilarehistorierna och ej
redovisning på den, som tillbakavisade dem som osanna. Kostnaderna för förm.
m. svaret blefvo också hårda och stora, oaktadt jag arbetade emot de(Forts.
) samma.

Vidare yttrade jag: »Svenska folket har aldrig tillförene nekat

— och jag är förvissad om, att det ej heller hädanefter skall neka —
att försvara sitt land. Svenska folket är villigt att göra uppoffringar
för fosterlandet försvar i många afseenden, ej minst genom att bereda
våra värnpliktige tillfälle till öfning i vapnens bruk. Men vi vilja
göra detta på bästa och tidsenligaste sätt, så att vi icke sedermera
behöfva ångra oss.

Svenska folket vet äfven, att ju mer vi låna, dess mera sätta vi
oss i skuld, vare sig det sker för försvaret eller andra ändamål. Det
vet också, att det är lika farligt att göra sig ekonomiskt beroende af
af andra länder som att icke kunna täfla med dem i krig. Vi böra
äfven ihågkomma, att vårt land för närvarande har en skuld på öfver
400,000,000 kronor och att det kan vara rätt riskabelt att fortsätta
med vidare skuldsättning, som man enligt mitt förmenande måste
göra, därest härordningsförslaget antages.

Det är dessa synpunkter och jämförelser, som föranledt, att jag
efter moget och noggrant öfvervägande med mig själf icke kunnat
komma till annat resultat, än att det bästa och lyckligaste, som vi
för närvarande kunde göra, vore att, med afslag å såväl Kungl. Maj :ts
nu föreliggande förslag som utskottets hemställan, hos Kungl. Maj:t
begära framläggande af ett nytt förslag till härorganisation.

Då jag hyser denna åsikt, skall jag be att få yrka afslag å Kungl.
Maj:ts proposition och utskottets hemställan samt bifall till den af
herrar H. Andersson och mig m. fl. afgifna, vid betänkandet fogade
reservation.»

Ja, detta kan ju vara nog och jag skall icke besvära vidare. Jag vill
endastha dettasagdt, därför att jaganser, attdetärobefogadtochorätt
af herr Rydén att beskylla människor för att ha gjort sig skyldiga till
något, som de i själfva verket icke varit med om.

Herr Starbäck: Den är visserligen ganska intressant denna

sista fråga, hvilka, som ha varit mest och hvilka, som varit minst sparsamma,
men det lönar sig knappast att diskutera den, ty det torde
väl i alla fall icke vara omöjligt att få den jämförelsevis objektivt
klart för sig genom att studera riksdagshandlingarna, och jag öfverlämnar
åt dem, som vilja försvara sig gentemot anklagelser att göra
det. Men jag tror, att vi i själfva verket hafva att sysselsätta oss
med något helt annat än det, som förflutit för länge sedan, och på
hvilka grunder man mer eller mindre kan försvara sitt handlingssätt.
Jag tror det var riktigt hvad talaren på Malmöbänken sade, i så måtto

Onsdagen den 2 Mars. 57 jfr jj.

att \i verkligen stå vid ett vägskele och direktionsförändringarna hos Angående
vissa partigrupper torde väl ändå vara så tydligt manifesterade att slaget till de
man har svårt att förneka dem. ’ värnpliktiges

Jag erinrar mig i detta sammanhang ett anförande - jag tror £f^g th
aet ''v ar ai herr Jansson i Djursätra — i samband med rösträttsfrå- redovisning
gan, då han under rösträttsdebatten talade, om jag ej misstar mig, m- mför
det Staaffska förslaget. Han framhöll då, att det fanns ett sam- (Forts.)
band mellan rösträttsfrågan och försvarsfrågan, och att när vi fått den
allmänna värnplikten, måste vi äfven genom den allmänna rösträtten,
ge folket en myndighetsförklaring, ty hvart skulle vi eljest
komma, mina herrar?^ Vi måste ge folket en känsla af att det verkligen
har något att våga lif och blod och gods för, annars blir det dåligt
stäldt med försvarsfrågan. Jag åhörde detta anförande med sant
intresse och känsla för den naturliga vältalighet, som utmärker herr
Jansson, och jag skulle önska, att många lyssnat till dessa ord och velat
draga konsekvenserna därur, ty det börjar nog bli fara för att vi
försuttit fatalierna att ge åt vårt folk denna känsla, som jag anser
vara lika viktig och viktigare för vårt lands försvar än mycket som
lägges ned. i den döda materielen, vare sig till lands eller vatten.

äfven en annan sak, som jag icke kunnat underlåta att
tänka på, och det är då herr Carl Persson i Stallerhult söker komma
det af herr Nilson framställda yrkandet till lits genom att tala om
att det icke går an att på detta sätt ge anledning till missnöje mellan
olika klasser af värnpliktige. Jag tror verkligen icke, att faran härför
kan vara så stor. Uppskofvet af ett år med härordningens sista
slutbyggnad kan omöjligen medföra en sådan känsla af afund mellan
ett par olika årsklasser af värnpliktige, att detta kan bli till något
men för det kommande försvaret. Men om herr Persson i Stallerhult
under denna riksdag och kommande riksdagar vill ha i åtanke
dessa sina egna ord, att vi icke skola ge anledningar till missnöje
bland folket, så tror jag, att han ger försvaret en mera betydande handräckning
än genom att nu rösta för den kungliga propositionen. Jag
menar, att det finnes åtskilliga förhållanden, som äro större orsaker
till missnöje än det arrangemang, som här blifvit af herr Nilson
föreslaget, och detta såväl med afseende på våra skatteförhållanden,
som våra anslagsbeviljanden. Det är ju, såsom också den ärade
talaren på Malmöbänken framhöll, så, att vi icke endast hafva en försvarsfråga
i vårt land, icke endast anslag under fjärde och femte hufvudtitlarna,
utan äfven anslag till andra hufvudtitlar. Och det är,
enligt mm mening, nödvändigt att se till, att vi icke då gå så fort
fram med våra anslagsbeviljanden till försvaret, att vi icke ha pengar
kvar till det öfriga, som erfordras; vårt land kräfvcr ju äfven andra
störa anslag, såsom under den åttonde och nionde hufvudtiteln, för
att icke tala om andra, som kunna vara lika störa försvarskraf.

Jag tillåter mig att just med anledning af detta rikta några ord
till min kamrat i statsutskottet herr Rydén. Jag vill då först och
främst framhålla — något som redan förut framhållits här i debatten —

Nr 15. 58

Onsdagen den 2 Mars.

Angående att en af de allra viktigaste orsakerna, hvarför jag under denna, likanslagettillde
äfven under föregående riksdag, anser det vara nödvändigt, att
aSftM»- vi 1 dessa fråg°r iakttaga den allra största sparsamhet, är, att vi ännu
skrifning och vänta på den äskade finansiella utredningen. Men jag vill då äfven
redovisning fästa herr Rydéns uppmärksamhet på, att denna utredning har tillm.
m. kommit på initiativ af en liberal regering. Det är icke rätt, herr

(Forts.) Rydén, att säga, att det endast är några »fågelfria» socialdemokra ter

— jag tror för resten ej det är så farligt med den där fågelfriheten —
och några småbönder, som här i kammaren ha raka ryggar. Jag
tillåter mig anhålla att, ehuru hvarken socialdemokrat eller småbonde,
dock få räkna mig till dem, som ha raka ryggar. Innan vi
ha en utredning angående landets finansiella bärkraft hvilken utredning,
jag upprepar det, måste läggas till grund för hela vårt försvarsväsende
— så är det vår skyldighet att säga nej så långt vi kunna.
Vi hafva för närvarande icke ensamma afgörandet, det vet jag nog,
men det är i alla fall vår plikt att visa på hvad som ändå till sist
blir den försvarsfråga, på hvilken hela vårt lands frihet, själfständighet,
dess andliga och materiella lycka måste byggas, nämligen vår
finansiella bärkraft. .

Men, herr Rydén, vi hafva också på annat sätt visat, att vi vilja
bekämpa militarismen, fastän vi icke hafva samma uppfattning
om militarismen. Och det kan ju vara skäl i att i denna debatt säga
ifrån, att vi icke likställa vårt försvar med militarismen. ^ Vi skilja
på det nödvändiga försvaret, hvars bördor vi vilja bära så långt det
är möjligt, och på det som verkligen bör kallas militarism. Det torde
icke vara obekant, att det just är från liberalt håll, som krafven på
en militieombudsman och på en revision af krigslagarna hafva framställts Nu

sades det visserligen i Socialdemokraten här om dagen, att
detta endast är fraser och ord, vi ha aldrig i handling visat, att vi
vilja detta. Jo, vi hafva visat det i handling precis lika mycket som
herrarna nu visa sin försvarsfientlighet genom att rösta för herrar
Thorssons och Rydéns reservation. Vi hafva icke kunnat gorå det
på annat sätt än genom att framlägga motioner, och lika litet som herrarna
i gemensamma voteringar kunna framdrifva bifall till herrar
Thorssons och Rydéns reservation, lika litet ha vi kunnat drifva igenom
våra af herrarna understödda kraf på militieombudsmannen.
Det är ju i alla fall, enligt min mening, omöjligt att förneka, att denna
de liberalas ställning gentemot militarismen öfverensstämmer med
föreliggande fakta. Jag vill, herr talman, till sist framhålla att orsaken
hvarför jag med liflig öfvertygelse kommer att anhålla om
bifall till det af herr Nilson framställda förslaget är dels den, att jag
icke känner mig öfvertygad af herr statsrådets och chefens för landtförsvarsdepartementet
uppfattning, att ett bifall därtill skulle vara
till stort men för vårt försvar, dels, och framför allt, den, att jag för
ruin del vill se denna så omhuldade ännu icke admonerade försvarskommitté
lägga fram en utredning om landets finansiella bärkraft,

Onsdagen den 2 Mars.

59 Jir 15.

ty innan vi gå med på att utan några kalkyler bevilja medel på fjärde Angående
och femte hufvudtitlarna, så måste vi se till, om det finnes penningar anslaget till de
öfver för de nya kraf, som på de andra hufvudtitlarna kunna göra sig ^nönin^mgallande.
^ skrifning och

Jag ber att få förena mig i det yrkande, som framställts af herr redovisning
Nilson. * m. m.

(Forts.)

Herr Thorsson: Jag nödgas att något tillrättalägga saken,

innan kammaren går att votera. Det framgick, såvidt jag kunnat
förstå, af den ärade talarens på Gäflebänken anförande, att ett bifall
till den reservation, vi socialdemokrater vidfogat utskottets betänkande,
skulle vara detsamma som ett uttalande i mera försvarsovillig
riktning, än den herrar liberaler i detta fall företräda. Jag kan
för min del icke begripa, att det är någon djup klyfta som skiljer
vår reservation från herrar liberalers. Vår reservation innebär
endast bifall till den motion, som är framkommen från liberalt och
konservativt håll.

Men den siste ärade talaren får ursäkta mig, om jag vid detta
tillfälle, när han — såvidt jag uppfattade honom rätt — framförde
den tanken, att ett bifall till herrar liberalers reservation skulle vara
en säkrare borgen för att verkligen vinna något i en eventuell gemensam
votering, påpekar, att då vi behandlade frågan om anslag på
femte hufvudtiteln i fjol, så tillät jag mig då, för att verkligen Aunna
någonting, ansluta mig till en öfverenskommelse inom afdelningen,
hvilken godkändes som utskottets utlåtande, men då behagade den
ärade talaren från Gäfle icke tycka att det var trefligt att vinna någonting,
därför ställde han sig då rakt motsatt. Att nu från samma
talare i år få höra den insinuationen, att man med bifall till vår reservation
icke skulle kuilna i lika hög grad försvara sparsamhetsintresset,
det tycker jag går litet illa ihop, ty för honom som för mig tyckes det
vara den ekonomiska frågan, som utgör hufvudsaken.

Och med anslutning till denna uppfattning vill jag endast som
en liten erinran mot hvad herr landtförsvarsministern anförde
understryka hvad som här under debatten förut framhållits, nämligen
att den kommitté, som tillsattes för att undersöka och utreda landets
ekonomiska härkraft, har lämnat såsom en första produkt af sina ansträngningar
en utsikt till ökning af försvarsbördan långt öfver 1901
års förslag, och då kan ju detta vara ett lämpligt motdrag.

Herr Starbäck: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig

att med ett par ord bemöta den sista talaren, och jag skall med bestämdhet
utlofva att icke replikera den talare, som nu passade på att
anmäla sig.

Det är ju i alla fall så, att vi icke känna till, huru landet låg år
1909, och jag kan icke på något sätt erinra mig, att herr Thorsson
och jag dä hade olika meningar. Vi väntade endast på, att herr
Carl Persson skulle sagt ifrån, att han komme att rösta för det högre

>''r 15. 60

Onsdagen den 2 Mars.

Angående anslaget för att vi skulle ha tagit en annan position vid det slutliga
anslag et till de afgörandet. Men som herr Thorsson mycket väl erinrar sig, kom icke
Aflöning l!In- något sådant uttalande från herr Carl Persson. Det kom i stället
skrifning och från herr Åkerlund, och vi trodde, att det var en tillräcklig signal
redovisning för landtmännen att gå med på sparsamhetssidan. Det var icke så.
m. m. j)e? som skulle gifvit den stora signalen, voro tysta, och därför gick
(Forts.) som cjet, gick. Men jag kan icke förstå, att detta skulle ha det

minsta med saken att göra. Jag har endast velat framhålla, att
när man säger, att liberalerna gå fram med fraser mot den verkliga
militarismen, så är detta icke sannt, ty vi hafva velat, men icke
kunnat drifva vår vilja igenom i detta hänseende. Jag hemställer till
herr Thorsson, om icke vi mena precis lika mycket allvar som han
med de förslag, som vi framställa, om vi också ännu icke, som sagdt,
lyckats genomföra dem.

Herr Rydén: Jag var icke inne i kammaren, då herr Jansson
i Djursätra höll sitt anförande, och därför är jag icke i tillfälle att ingå
på ett bemötande däraf. Af kamraterna här omkring mig har jag
dock hört, att det skulle varit en explosion, som inträffat i den stilen,
som vi icke äro precis ovana vid från det hållet. Jag har emellertid
hört sägas, att herr Jansson skulle ha användt uttrycket »mesar»
om mig och mina meningsfränder. Men om herrarne föreställa sig,
att från vårt parti eller från denna plats talar någon räddhåga, så taga
herrarne fullständigt fel. Jag har bara begärt ordet därför, att jag
ansett det vara en plikt mot mig själf och min åskådning, att den mening
som jag haft, blef framförd i Riksdagen. Jag har öfvervägt hvarje
ord i den del af mitt anförande, som afhandlade min principiella ställning
till försvaret, och har ingenting att taga tillbaka. Min uppfattning
är den, att hela den utgångspunkt, på hvilken man bygger vårt
nuvarande försvar, nämligen föreställningen att vi kunna försvara
oss mot en stormakt, är en lögn, och jag har velat, att den uppfattningen
skulle sägas ut, så att man ute i landet kunde göra sig förtrogen
äfven med den åskådningen.

Jag skall nu be att få yttra några ord om 1901 års härordning,
som jag icke följde såsom ledamot af Riksdagen, men väl som en intresserad
medborgare i landet. Jag erkänner gärna, att på den tiden
stodo herrar Carl Persson och Sjö på deras sida, som i första taget
motarbetade 1901 års härordning. Vid sammanjämkningen fanns
herr Carl Persson ännu kvar på reservanternas sida, medan herr Sjö
står antecknad i protokollet såsom icke hafvande deltagit i ärendets
behandling. Jag vet icke, hvad detta innebär i sak, men däremot
vet jag, att det var en af de andra storbönderna, som jag betecknat
som förstakammarbönder, herr Pehrson i Törneryd, som vid sammanjämkningen
gick i spetsen för de kammarens storbönder, hvilka voro
för 1901 års härordning. Det är en offentlig hemlighet — jag tvekar
icke att omtala den här i kammaren — att han gjorde detta af den
bevekelsegrunden, att han trodde sig därigenom kunna hindra genom -

Onsdagen den 2 Mars.

Cl Nr 15.

förandet af rösträttsfrågan, som man ville sammankoppla med 1901
års härordningsfråga. Det var ju särskilt Hedin som sträfvade
härefter. Det misslyckades att i längden hindra en lösning af rösträttsfrågan,
men vi fingo 1901 års härordning.

Hvad jag däremot måste säga mot herrar Carl Persson och Sjö
och deras meningsfränder är, att de icke, då de motarbetat 1901
års härordning, sedan höllo tillbaka. Jag erinrar herrarne om, att
enligt 1901 års härordning anslogos våra försvarskostnader, under
förutsättning af ettårig värnplikt, till i rundt tal 58 miljoner kronor.
Nu begäres, under 8 månaders öfningstid, på ordinarie stat öfver 68
miljoner kronor, och fortfarande ha vi dock dessa män på den sidan,
där man anser, att vi äro skyldiga 1901 års härordning att fortsätta
på den vägen. De ha till och med gått längre än hvad som ställdes
i usikt, då 1901 års härordning framlades.

Jag kom in i kammaren, just som herr Jansson i Djursätra höll
på att sluta. Han talade då om, att vi skulle varit slösaktiga beträffande
järn vägsfolkets lönefråga. Jag kan icke neka till, att herr
Jansson där pekat på ett typiskt utslag af den karrikatyr af sparsamhet,
som storbönderna här bedrifva. Hvad gällde frågan vid detta
tillfälle? Jo, den gällde en löneförbättring för de allra sämst aflönade
af järnvägsfolket, hvilka föreslogos skola få en lön af 1,080 kronor.
Vi socialdemokrater och andra här i kammaren, som ansågo, att detta
lönelopp af 1,080 kronor var för litet för dessa järnvägsmän, hjälptes
åt att få det höjdt med 60 kronor till 1,140 kronor. Det är mot
det slags sparsamhet, som riktar sig mot fattigt folk och söker behålla
dem i deras tryckta ställning, som jag reagerar. Vi vilja en
förnuftig sparsamhet på alla områden, så att vi dels icke sätta oss emot
nyttiga företag på t. ex. kommunikationsväsendets och näringslifvets
område och dylikt, dels söka inspara onödiga och onyttiga utgifter,
som man kommer och vill lägga på Riksdagen.

Jag skulle icke hållit mitt anförande i dag, om jag icke känt det
som ett tvingande inre behof att göra det, och den senare delen af
mitt anförande har framkallats af den ställning, som högerns representanter
i statsutskottet från Andra kammaren ha intagit både vid
fjorårets och detta årets riksdag. Det står för mig som en gåta, att
de herrar, som stödja förstakammarpolitiken i försvarsfrågan, fortfarande
vilja göra anspråk på att företräda en verkligt folklig politik
här i landet. Ty om någonting är fördärfligt och ledande till vantrefnad
och olycka för landet, så är det väl rustningspolitiken och den politik,
hvarigenom Första kammaren med tillhjälp af sina vänner här
i kammaren säger nej till allt, som verkligen varit afsedt att lända
det fattigare folket till nytta. Det rinner mig i minnet eu episod
vid 1895 års riksdag. Då förelåg förslag att till någon del lösa
arbetareförsäkringsfrågan. Samtidigt gällde det en stor förhöjning
i spannmålstullarna. Då höll man arbetareförsäkringsfrågan öppen,
och man låtsades från högorbondehåll, att man skulle lösa den frågan,
bara man fick den stora tullförhöjningen igenom. Man höll frågan

Angående
anslag et till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

Nr 15. 62

Onsdagen den 2 Mars.

Angående så länge i utskottet, till dess man voterat tullarne, och här voro många
anslag et till de j kammaren, som fingo det hemliga löftet, att, om man finge en förTflöninghm-
böjning i tullen, arbetareförsäkringsfrågan skulle blifva löst. Några
skrifning och dagar efter det att den gemensamma voteringen hade fastslagit de
redovisning högre tullsatserna, var man med om att afstyrka arbetareförsäkm.
m. ringspropositionen, som framlagts, och sedan slogs den gladeligen
(Forts.) ihjäl. Man skrattade t. o. m. förnöjdt åt att man lyckats använda
arbetareförsäkringsfrågan som ett lockbete för de högre tullarne.
Det är detta slags politik, som jag iakttiagt så pass länge, att jag reagerat
mot den, och jag drager mig aldrig för att uttala min mening,
äfven om den »tar» både på det ena och det andra hållet.

Jag skall icke använda detta tillfälle att replikera herr Starbäck.
Jag har här i dag med afsikt icke rört vid det liberala partiet, icke
därför att det icke har några synder, utan därför att ännu är dess
syndamått icke rågadt.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag skall icke

ingå på frågan, hvem som öfvat den största sparsamheten under
tiden för riksdagsmannauppdraget utan hålla mig till den nu
föreliggande frågan.

Jag ber att få säga herr Starbäck, att om detta, att yrka
bifall till den föreslagna punkten, skulle utgöra bevis på slöseri,
då förstår jag mig icke på hvad som menas med slöseri och icke
slöseri. Den, som bifaller utskottets på Kungl. Maj:ts förslag
grundade hemställan, böjer sig lojalt för att Kungl. Maj:t skall
blifva i tillfälle att tillämpa och följa den värnpliktslag, som är
beslutad af Riksdagen och fastställd af Kungl. Maj:t. Beräkningarne
öfver huru mycket som går åt för ändamålet äro uppgjorda några
år förut. Sålunda är här icke fråga om något annat än att lojalt
böja sig för en lag, i hvilken ingen ändring föreslagits. Lagens
bestämmelser kunna icke ändras eller upphäfvas utan Riksdagens
och Konungens gemensamma samtycke. Jag hoppas därför, att
den, som försvarar utskottets förslag, icke må i de anföranden,
som hädanefter hållas, klandras för slöseri utan räknas bland dem,
som anse, att lagarne höra efterlefvas, tills de ändrats eller upphäfts.

Det är väl möjligt, att jag i mitt första anförande missuppfattat
herr Nilson i Örebro, därför att jag icke kände till hans yrkande
på annat sätt, än att jag hörde det uppläsas. I utskottet upplästes
yrkandet med motiv och innehåller kanske detsamma som här
upplästs. Det var klart, att vi väntade, att reservanten skulle
komma med dessa yrkanden och motiv. Men då utlåtandet kom,
befanns reservationen vara blank. Jag sökte då få reda på dessa
handlingar hos sekreteraren i utskottet, men då hade den främste
reservanten tagit tillbaka handlingarna, så att jag tror, att man
är ursäktad, om man icke rätt uppfattat hans yrkande.

Nu förstår jag i alla fall, att jag uppfattat det riktigt. Jag
förstår, att hans mening varit, att de värnpliktige, som inskrifvits

Onsdagen den 2 Mars.

63 Nr 15.

1908 och tilldelats fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, Angående
fästningsingenjörstrupperna och trängen, skulle helt och hållet slippa anslaget till de
att fullgöra tredje årets repetitionsöfningar. Jag vet icke hvad jag SÄ
skall .saga om det förslaget. Nu tvista den förste reservanten och skrifning och
herr Starbäck med herrar Rydén och Thorsson, om de äro mera redovisning
försvars vänliga än herrar Rydén och Thorsson. Jag lefver i den m- muppfattningen
efter denna frågas behandling här i dag, att åt; (Forts,)
minstone herr Thorsson är, att döma af hans reservation, mera
försvarsvänlig än herr Nilson och hans medreservanter och dem,
som yrkat bifall till hans framställda förslag. Jag skall söka visa,
huru jag kan ha den uppfattningen, att herr Thorssons reservation
är mera försvarsvänlig än herr Nilsons.

Herr Thorssons reservation sammanfaller helt och hållet med
herr Johanssons reservation, och den innehåller, att repetitionsöfningarna
under 1911 skulle förkortas från 30 dagar till 15 dagar
för samtliga 3 beväringsklasserna vid infanteriet, som då första
gången sammanföras till stor truppmassor. Herr Nilson vill icke
vara med om att tredje klassen inkallas till vapenöfningar 1911,
och då ha A^ederbörande icke mer än 2 årsklasser att röra sig med
1911. Då härordningsförslaget 1901 antogs, framhölls, och äfven
i dag har det framhållits från statsrådsbänken, att det vore nödvändigt
att sammanföra så störa truppmassor som möjligt till
öfning; det har hållits mycket strängt, att detta var nödvändigt
för förs\*aret. Men detta omöjliggör herr Nilson med sin reservation,
som endast åsyftar 2 årsklassar. Ett bifall till denna reserAration
måste naturligtvis innebära ett större försvagande af försvaret än
om herr Thorssons reservation vunne denna kammares och slutligen
Riksdagens bifall. Då blefve vederbörande, som ha högsta ansvaret
på detta område, i tillfälle att öfva 3 beväringsklasser
tillsammans med det fast anställda manskapet, visserligen endast
under 15 dagar i stället för att, som lagen säger, det skulle \rara
30. Men härmassorna skulle blifva desamma, som lagen säger. Jag
är alldeles öfA''ertygad därom, att herr Thorssons förslag är mera
försvarsvänlig! än herr Nilsons. Och jag hoppas, att herr Thorsson
fortsätter med att i handling \*isa sig mera försvarsvänlig än herr
Nilson.

Herr Andersson i Skifarp: Jag förvånar mig icke, efter de
händelser som passerat under fjoråret, att dessa motioner kommit
fram.

Det är ju redan konstateradt af andra personer, att jag 1901
ställde mig bestämdt afvisande i fråga om det värnpliktsförslag,
som då blef lag. Men, mina herrar, jag bär haft den vanan, att
då Riksdagen och Regeringen fastställt en lag, jag böjt mig för
den lagen, och det gör jag nu också. Därför har jag nödgats att
ställa mig på den ståndpunkt, jag ställt mig, och har i utskottet
yrkat bifall till Kung!. Maj:ts förslag. Om vi nu icke skulle göra

Nr 15. 64

Onsdagen den 2 Mars.

Angående detta, hvad blir följden? Lagen är enligt min uppfattning tydlig
anslaget till de QCfo piar. Beväringsynglingarne höra väl öfvas den tid, som lagen
Caflöning,^in- föreskrifver, och enligt lagen skall det vara tre repetitionsöfningar
skrifning och 1911. Nu säger man: om Riksdagen nekar bevilja detta anslag,
redovisning då nödgas Kungl. Maj:t att indraga en af dessa repetitionsöfningar
m- m- eller någon del af dem. Jag tror, att det vore olyckligt att slå in
(Forts.) p£ en sådan väg, att vi skulle rösta gemensamt rörande lagarnes
efterlefnad. Och den dag kan komma, då många, som rösta för
denna motion, komma att ångra sig. Jag förvånar mig icke alls
öfver de yrkanden, som kommit från herr Rydén, då han öppet
och ärligt sagt ifrån, att han icke vill veta af någon militär, icke
någon polis, därför att de förtrycka folkets frihet. Om man ställer
sig på den ståndpunkten, så är det alldeles naturligt, att man
icke vill vara med om något anslag hvarken till polis- eller militärväsende.
Men jag tror, herr Rydén, att det dixjjer rätt länge,
till dess svenska folket slår in på den vägen.

Här har talats om storbönder. Jag hör icke till storbönderna
— den benämningen få andra taga åt sig. Men när det talas om
bonderegemente, så ber jag att få reagera mot detta tal. De, som
höra till bondeklassen, och jag tror mig äfven kunna säga de, som
höra till folket ute i bygderna, tycka icke om det skolmästaremanér,
som herr Rydén lägger i dagen här i kammaren. Herr Rydén
har sagt, att vi icke gjort något för småfolket. Om vi granska utgifterna
till skolväsendet och skolmästarne, så skola vi finna, huru
de stigit oupphörligt. År 1880 uppgingo de till 2,802,225 kronor
och år 1909 hade de stigit till 10,085,000 kronor. Jag var med
om att rösta för dessa anslag, men hvem har haft nytta af dem?
Jo, hufvudsakligen skolmästarne, i form af löner, och indirekt äro
de afsedda för en förbättrad skolundervisning för vårt folk. Den
direkta inkomsten ha skolmästarne tagit; den har gått direkt till
den kåren.

Herr Starbäck förebrådde oss för slösaktighet. Ja, jag skulle
våga påstå, att herr Starbäck är den störste slösaren här i kammaren,
och jag tror mig kunna stå för detta med hänvisning till
riksdagshandlingarna. Man skall nästan alltid finna honom bland
dem, som tillstyrka bifall till de anslagsyrkandena, som komma
igen hvartenda år. Herr Starbäck sade också, att den liberala
regeringen kom med så många goda uppslag, t. ex. till inrättande
af en militieombudsmannatjänst och till en revision af krigslagarna.
Ja, men hvarför lade icke då den liberala regeringen fram dessa
förslag — han sade ju, att det var liberalerna, som kommit med
dessa förslag. Och hvad liberalernas sparsamhet beträffar, skall
jag be att få visa herr Starbäck, hur därmed förhåller sig. Jag
ber herrarne tänka på, huru den nuvarande regeringen ställt sig
till statsbudgeten i år. Den har vidtagit en minskning i utgifterna
på hufvudtitlarne med något öfver 400,000 kronor. Hur ställde
sig 1906 års liberala regering i detta hänseende? Då var det en

65 Nr 15.

Onsdagen den 2 Mars.

ökning pa 17 eller 18 miljoner kronor. Så står det till med sparsamheten.
Jag tror, att man bör tänka på detta, när man står
och predikar om hvilka som här i kammaren äro slösare och hvilka
som äro de sparsamma.

Detta är ju en mycket intressant fråga. Jag såg här om dagen
en redogörelse för förhållandet i ett annat land. Det är något,
som äfven vi kunna tänka på. Det heter häri:

»Den just under dessa dagar hårdt ansatte landtbruksministern,
Poul Christensen, har som kändt nyss på flera offentliga möten
förklarat, att Danmark håller på att göra konkurs. Så är nu icke
fallet, och den beskedlige bonden och finansministern borde ha
tegat, emedan finansväsendet är bland de många saker han icke
har begrepp om.

Danmark åtnjuter allt fortfarande en orubbad kredit på penningmarknaden,
men det kan visserligen ej nekas till, att det under
de senaste tio åren i Väl stor utsträckning begagnat sig af denna
kredit — och de nämnda tio åren sammanfalla just med de samma
tio under hvilka de radikala och socialdemokraterna varit någorlunda
ensamrådiga i Köpenhamns kommunalstyrelse och vänsterns
finansministrar haft nyckeln till statskassan.

Vid utgången af förra århundradet uppgick Danmarks statsskuld
till omkring 200 miljoner kronor; inom några månader, då
staten har upptagit det nu planerade lånet om 100 miljoner francs,
skall, statsskulden ha stigit till omkring 400 miljoner kronor.

Äfven hufvudstadens kommunalstyrelse håller på att ånyo
skaffa ett större lån, 40 miljoner kronor att amorteras under loppet
af 60 år.»

Mina herrar! Detta är betecknande för liberal finanspolitik,
och jag tviflar icke på, att om herrar socialdemokrater och skollärare
skulle komma att regera här, det skulle bli samma politik,
så att man här som i Danmark inom några år komme att öka
statsskulden med 100 procent. Det skulle icke bli billigare hos oss.
Denna upplysning från Köpenhamn kan herr Rydén taga med sig
och sedan visa för andra, hur det ställer sig; det skulle passa bra.

Härefter yttrade

Herr talmannen: Jag finner mig föranlåten anhålla, att de
ärade talarna behagade hålla sig något närmare till den föreliggande
frågan.

Vidare anförde:

Grefve R. Hamilton: Jag har med uppmärksamhet åhört
den förda debatten och särskilt har jag lyssnat till hvad som
skulle komma från statsrådsbänken. Och jag måste uppriktigt
säga, att de skäl, som kommit därifrån för bifall till Kungl. Maj:ts

Andra Kammaren» Prot. 1910. Nr 15. 5

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.

(Forts.)

Nr 15. 66 Onsdagen den 2 Mars.

Angående förslag icke förefallit mig något vidare tungt vägande. Ett af de
anslag et till de gj^äl, som anfördes, var ju, att om förslaget icke antoges, man icke
värnpliktiges sku]je kunna sammanföra dessa stora truppförband kompanivis.
skrifning ''och Men detta kan väl hjälpas därmed att man minskar kompaniernas
redovisning antal och gör dem större. Å ena sidan få vi visseihgen lof att
m. m. tänka på att försvaret blir effektivt, men å andra sidan måste vi

(Forts.) också tänka på, att besparingar måste göras för den händelse vi
skola slippa att antaga den för oss liberaler åtminstone så förhatliga
kaffetullen, och det förefaller mig, då här endast är fråga om ett
uppskof med genomförandet af 1901 års arméförslag, som om detta
uppskof icke borde föranleda allt för stora betänkligheter.

Den aktade talare, som sist hade ordet, sade, att vi liberaler
voro slösare. Ja, jag har ju icke tillhört liberala samlingspartiet
mer än ett år. Men jag hemställer: hvar voro sparsamhetsvännerna,
då det gällde haubitserna och då det gällde pansarbåtarne ! Nu
ha vi ju fått höra, att haubitserna icke ens blifvit beställda, och
då synes mig, att icke något tvingande skäl förelegat att föilidet
år bevilja anslaget. När man därför i dag talar om sparsamhet,
kan jag icke annat an fråga: är det icke det liberala samlingspartiet,
som ställt sig på den sidan?

Jag kan, herr talman, icke underlåta att beröra ett par uttalanden
af en föregående talare. Jag tror att herr Jansson i Djuisätra
har fullständigt rätt i, att slöseriet icke finnes på bondebänkarne.
Nej, men man kan i närvarande stund icke indela kammaren
i bondebänkar och icke bondebänkar, ty på bägge hållen
finnas sparsamhetsvänner. Man bör indela kammarens^ ledamöter
i höger, vänster och socialdemokrater. Jag tror också, att heir
Rydén använde allt för starka uttryck. Han talade om storbönder.
Jag vet icke, om jag skall räknas till storbönderna, men
jag vet, att jag icke varit med om slöseri. Jag tror därför, att
han får indela ledamöterna på ett annat sätt än han gjord. |p ■
Herrar Jansson i Djursätra och Sjö omtalade, hvad som skett
förr i världen, om landtmannapartiet under dess glanstid, den tid
då man var rak i ryggen. Därom har ingen människa sagt ett
ondt ord. Men då man hörde herr Janssons i Djursätra yttrande
och det slut, hvartill han kom, föreställde jag mig, att jag stod i
Första kammaren. Ty där är det vanligt att man just slår pa
den strängen: att vi som äro sparsamhetsvänner, vi äro icke
fosterlandsvänner. Men det vill jag bestrida. Ty| just i sparsamhetskärleken
ligger fosterlandskärlek — såvidt man vill tänka på sitt
fosterlands framtid. Och jag vill fråga herr Sjö, som ju alltid ifrar
för sparsamhet: hvar står herr Sjö i denna fråga? Herr Sjö bär
visserligen icke nu gjort något yrkande, men jag frågar: hur amnar
han rösta i dag, hvilken ställning intager han i denna fråga?
Jag har icke funnit honom bland statsutskottsreservanterna.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den af herr
Nilson framförda reservationen.

Onsdagen den 2 Mars.

67 Nr 15.

Herr Starbäck: Herr talman! Med det största nöje ber jag
att fullständigt få foga mig efter den af herr talmannen gifna uppmaningen.
Men då mot mig riktats två beskyllningar, har jag,
fastän dessa icke höra precis till själfva saken, icke kunnat underlåta
att bemöta dem, och hoppas jag att med herr talmannens tillåtelse
få göra det.

Herr Carl Persson säger, att orsaken till att han omfattade utskottets
förslag var den, att han, i och med det att han försvarade
utskottet, hölle på lagen, och detta sade han gentemot dem, som
förfäkta det af herr Nilson framställda yrkandet. Alltså, den som
förfäktar det af herr Nilson framställda yrkandet, han vill icke hålla
på lagen, han är lagbrytare. Jag ber att få tillbakavisa den beskyllningen.

Jag vet icke, om herr Andersson i (Nöbbelöf, ja,) Skifarp verkligen
menade allvar — eller om det var någon liten anspelning på den
gifmilda försyn, som begåfvat mig med kanske den största kroppshyddan
här i kammaren — då han kallade mig för den störste slösare n.
Ja, det skulle vara kroppsligt; det är nog icke möjligt för honom att
på annat sätt bevisa, att han talade sanning. Ty om man skulle
gå igenom de anslag, som gått igenom statsutskottets förberedande
behandling och beviljats här i kammaren på mitt yrkande och på hans
yrkande, tror jag nog, att det skulle bli en ganska afsevärd skillnad
till min fördel. Men jag skall medgifva, att när det t. ex. gällde att
i tiden höja lönerna för telegrafverkets vaktmästare, då sparade herr
Hans Andersson i Skifarp. Då det gällt frågor om några änkepensioner
på 300 kronor, då har nog herr Hans Andersson varit på sparsamhetssidan.
Då det varit frågan om att gifva yrkesinspektörerna
högre klass enligt resereglementet, då finner man säkerligen också
fortfarande herr Hans Andersson på den sidan. Jag minns en gång
en annan fråga. Då gällde det just anslag på denna hufvudtitel
eller möjligen på den femte — det var frågan om anställande af en
läkare för ett truppförband — då kämpade jag mot herr Andersson.
Då gällde det en liten summa, och dä var jag slösare. I statsutskottet
voro vi också ihop oss om höjandet af anslaget åt lytta och vanföra.
Naturligtvis tillhörde jag då också slösarna. Det gällde då ett anslag
så oerhördt stort som 18,000 kronor. Men gäller det att spara på
summor, som röra de minst och sämst lottade, då lagar man ihop åt.
sig en skön sparsamhetens hufvudkudde, på hvilken man ljufligt
slumrar in för att dagen därpå gifva miljoner åt försvaret. Detta
är den störa sparsamhet, som herr Hans Andersson hyllar. Men jag
skulle vilja kalla detta för slöseri.

Herr Rydén: Herr Hans Anderssons anförande föranleder från
min sida ingen annan erinring, än att jag skarpt skilde mellan småbondepolitik
och storbondepolitik. Och jag hoppas äfven, att den
tid må komma, då småbönderna, som säkerligen icke tänka lika med

Angående
anslag et till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. fn.
(Forts.)

KTr 15. 68 Onsdagen den 2 Mars.

Angående storbönderna, också skola komma att få sitt inflytande på statsmak -anslagettillde ^grna

värnpliktiges ^an kan jcke hinna komma ihåg allting, då man talar här i
skrifning "och kammaren. Jag glömde att bland storbönderna inräkna en kategori,
redovisning nämligen sockerbruksdirektörer. I annat fall hade nog herr Hans
m- m■ Andersson vetat var han hör hemma.

(Forts.) Den närmaste anledningen, hvarför jag begärde ordet, var den

historia från Danmark, som herr Hans Andersson kom med. Jag
vill då erinra därom, att på de 10 år, som han nämnde, vår svenska
statsskuld, på samma sätt som den danska, fördubblats. Vidare
att det icke är »socialister och radikaler», som styrt i Danmark, utan
att det är — jag kan våga säga — snarare ett slags i viss mån demokratiskt
storbondeparti. När den första verkliga vänsterregeringen
i Danmark kom till makten, var dess första åtgärd att sätta ned försvarsbudgeten
med 6 1/a miljoner.

Hans exellens herr statsministern Lindman: Herr talman,

mina herrar! Jag skulle egentligen icke i själfva den fråga, som föreligger,
behöfva yttra mig mycket efter det uttömmande anförande,
som hållits af min kollega krigsministern.

Det är två strömningar, som göra sig gällande uti reservationsväg
i denna fråga. Skillnaden dem emellan känna herrarna. Den
är efter min uppfattning icke så synnerligen stor. Men bakom de
anföranden, som framförts för reservationerna, märker man dock
en ganska stor skiljaktighet. Den ena reservationens talemän framhålla
i tydliga ordalag, att för dem hägrar genom denna nedsättning
ett annat mål, än hvad de andra föreställa sig. För dem står
samma mål, som står skrifvet på deras program: fram mot afväpning.
De, som tala för den andra reservationen, framhålla, att de icke hafva
detta mål. De säga, att här är det endast fråga om en nedsättning
för ett år; och det anse de icke betyda så mycket. Jag konstatera!
endast, att målet för båda i förevarande fall dock är i all hufvudsak
detsamma.

Här hafva af krigsministern framhållits flera viktiga synpunkter,
men jag skall i denna sena timma icke upprepa hvad han sagt, utan blott
understryka ett af hans yttranden, nämligen, att det dock är af en
ytterligt stor vikt att uti en tid, då man från alla håll ropar på planmässighet
och anmodat dom, som handhafva statens medel och speciellt
i detta fall dem, som handhafva vårt försvarsväsen, att de skola
iakttaga den största möjliga sparsamhet, så att de medel, som anvisas
blifva utnyttjade på bästa möjliga sätt det är då, säger jag,
af ytterligt stor vikt att verklig planmässighet iakttages äfven i förevarande
försvarsväsendet berörande fall. Med den nedsättning, som
här är föreslagen, är det oförtydbart, att planmässigheten måste
blifva lidande.

Jag skall icke gå in på något bemötande utaf alla de yttranden,
som här blifvit fällda mot olika meningsfränder — och jag förmodar

Onsdagen den 2 Mars.

69 Nr 15.

äfven därvidlag mot den nuvarande regeringen — beskyllningar
gående ut på slöseri med statens medel. De höra ju icke rätteligen
hit speciellt till denna fråga, men så pass mycket stå de dock i sammanhang
med densamma, att det må vara mig tillåtet att yttra några få
ord härom. Det skall ingalunda blifva så utförligt, som jag kanske
annars tänkt att göra.

Herrarna få vara goda att observera en sak, nämligen att under
den tid, som den nuvarande regeringen funnits, en utveckling har
pågått inom försvarsväsendet, som varit absolut beroende på det
beslut, som fattades 1901 — den utsträckta öfningstid, som då fastslogs,
och som skulle successivt inträda år efter år. Den ökningen
har till sin största del kommit just under denna tid. Och hvad det
betyder torde herrarna finna vid studerande af de ordinarie anslagen
under fjärde och femte hufvudtitlarna. Gör man det, så finner man,
att just de ordinarie anslagen sprungit upp, och alldeles särskildt
1909, till följd af dessa, som jag kallar, rent automatiska ökningar.
Dessa värnpliktige, som skulle hafva sina öfningar, skulle ju hafva
dem efter det dagantal, som har i värnpliktslagen blifvit bestämdt;
och under den tid, öfningarna pågå, är det nödvändigt, att de hafva
både kläder, mat, öfning och underhåll. Ser man på ökningen i
de ordinarie anslagen, finner man, till hvilka belopp dessa har gått upp.
Men jag vill ytterligare betona, att detta är rena konsekvensen af det
beslut, som fattades 1901. Dessa konsekvenser hafva icke blott
vi fått taga, utan de hafva våra företrädare äfven fått taga. Och ingalunda
vill jag beskylla dem för att i det hänseendet vara större slösare
för försvaret än vi. Vi hafva båda två endast fått finna oss i konsekvenserna
från 1901. Men det har slumpat sig så, att den största
ökningen i öfningstiden kommit just under den tid, jag varit statsminister,
till hufvudsakligaste och största delen år 1909. Men det
är som sagdt en sak, som egentligen är helt och hållet beroende på
ett förut fattadt beslut.

Frånser man således de ordinarie anslagens ökande och tager i
betraktande de extra anslagen, så skall man finna, att om å ena sidan
de ordinarie anslagen ökats, så hafva å andra sidan de extra anslagen
nedgått. Jag skall i detta afseende endast be att få nämna, att i
statsverkspropositionen år 1906 de extra anslagen till landtförsvarsdepartementet
voro upptagna till 11,796,000 kronor, i rundt tal.
I 1909 års statsverksproposition utgjorde de extra anslagen för landtförsvarsdepartementet
9,960,000 kronor, utvisande sålunda en minskning
af nära 2 millioner kronor; och slår man upp årets statsverksproposition,
så finner man de ifrågavarande extra anslagen upptagna
till 5,277,000 kronor. Beträffande den statsverksproposition, som
i år föreligger, har i alla fall äfven från dem, som äro motståndare
till regeringen, gifvits det erkännandet, att regeringen dock sökt att,
såvidt ske kunnat, göra besparingar. Och att vi gjort detta, visar
sig däraf, att sammanlagda beloppet af utgifterna under riksstatens
liufvudtitlar äro mindre än i fjol — do största besparingarna komma

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. in.

(Forts.)

Nr 15. 70

Onsdagen den 2 Mars.

Angående på fjärde och femte hufvudtitlarna. — Jag erkänner också tacksamt,
anslagettill de regeringen fått detta erkännande. Vi hafva där vidlag gått så

Vfl/fWföLlirCrinPft O O O Q

aflöning, in- långt, som vi ansett det vara möjligt, äfven om en och annan bespaskrifning
och ring därutöfver kan vidtagas, hvilket ju naturligtvis kan ske, då det
redovisning alltid finnes olika uppfattningar i detta hänseende; den ena tycker,
m- m- att en sak är mera nödvändig, en annan tycker däremot att den är
(Forts.) mindre nödvändig.

En nedsättning af nu förevarande anslag och därigenom af själfva
öfningstiden för de värnpliktige är emellertid enligt mitt förmenande
en mycket betänklig sak.

Härtill kommer en annan sida af saken, som varit berörd här
af ett par talare. Såsom herrarna erinra sig, är värnpliktslagen stiftad
af Kungl. Maj:t och Riksdagen gemensamt; det är en lag, som
innehåller bestämmelser om öfningstid för värnpliktige m. m. Således
skulle en nedsättning af det förevarande anslaget innebära icke
blott att anslaget blefve mindre än hvad Kungl. Maj:t begär, utan
det skulle äfven innebära, att Riksdagen ville inskränka den öfningstid
som är stipulerad i värnpliktslagen och att Riksdagen däiagenom
äfven gjort en ändring i sak i själfva värnpliktslagen. Jag upprepar,
att detta måste vara en betänklig sak, eftersom värnpliktslagen är
stiftad af Kungl. Maj:t och Riksdagen gemensamt.

Jag ber efter detta, herr talman, att få säga, att jag tror, att det
ur många synpunkter skulle vara synnerligen välbetänkt, om Riksdagen
i allt fall beviljade detta anslag. Då Riksdagen nu sett, att
Kungl. Maj:t bemödar sig om att nedsätta anslagen under fjärde och
femte hufvudtitlarna så mycket som möjligt, så hoppas jag, att Riksdagen
vill, med beaktnade af detta, bifalla det förslag, som af utskottet
framställts.

Herr vice talmannen: Det kan ju icke förnekas, herr talman,
att det äger sin fulla riktighet hvad herr statsministern påpekade, nämligen
att beslutet af år 1901 — detta olyckliga beslut kan med allt
skäl jag säga, som från första början var alldeles bestämdt mot detsamma
och som allt mer och mer fått min åsikt i detta fall bekräftad
— dragit vissa konsekvenser efter sig, för hvilka man icke kan
göra hvar och en, som frambär dessa, personligen ansvarig.

Jag vill därför också uttryckligen säga, att efter min uppfattning
den meningsskiljaktighet, som förefinnes med afseende på hela
försvarsfrågan, hänför sig vida mera till framtiden; den hänför sig i
stort sedt vida mera till frågan om, huruvida det nu skall med fullt
allvar klargöras hvad det svenska folket verkligen kan bära och hvad
som är för tungt för det svenska folket att bära, så att vi någon gång
måtte komma att rätta munnen efter matsäcken i stället för att vi
förut gjort motsatsen. Det är därför som jag —• det kan visserligen
förefalla, som om jag är envis, men jag har ånyo fått ett skäl att vara
envis — vill säga herr statsministern, att vida mer än genom allt hvad
han här sagt beträffande de skäl, som regeringen haft för att framlägga

Onsdagen den 2 Mars. 71

sina äskanden det ena eller andra året, skulle lian vinna vårt förtroende
i fråga om sitt allvar med en verklig planmässighet och en
verkligt ekonomisk läggning af försvaret, i fall han, efter det regeringen
vidtagit vissa åtgärder med afseende på två särskilda kommittéer,
också ville gorå det ifråga om den tredje, d. v. s. med afseende på försvarskommittéens
majoritet, som enligt min tanke gjort ett bestämdt
afsteg från sitt uppdrag och, om den får gå vidare på den vägen,
näppeligen kommer att motsvara de förväntningar, man dock borde
äga rätt att ställa på densamma. Men till detta kanske jag kommer
tillbaka sedermera.

Hvad nu angår herr statsministerns varning med afseende på
den omständigheten, att onekligen ett gemensamt beslut i form af
värnpliktslag är fattadt af Konung och Riksdag och att tillika de
beslut, som här äro ifrågasatta af reservanterna, naturligtvis kunna
inverka på den plan, som är uti den ifrågavarande lagen vidtagen, så
ber jag att få framhålla, att jag icke tror, att man får uppfatta värnpliktslagen
såsom en ordning, hvilken en gång för alla är till den grad
fastslagen, att den skulle binda Riksdagens oinskränkta anslagsrätt.
Jag var år 1901 såsom suppleant med i det särskilda utskott, som hade
att behandla försvarsfrågan, och satt med i den s. k. lagafdelningen, och
jag erinrar mig mycket väl, huru vid en öfverläggning inom nämnda
afdelning, uttryckligen frEmhölls, att värnpliktslagen icke ägde annan
uppgift än att stadga skyldighet för landets medborgare till de
personliga uppoffringar, som där stå, men att den icke var att uppfatta
såsom om man därigenom skulle hafva en gång för alla sagt, att
de och de öfningarna ovillkorligen måste hållas. Och det lärer nog
vara riktigt. Om man med afseende på denna sak skulle hafva några
konstitutionella betänkligheter, så tror jag för öfrigt, att de blifva
ganska lätt häfda, om man återgår till de diskussioner, som ägde rum
i Riksdagen i början af 1870-talet, då man finne!’, att där vidt och bredt
ventilerades frågor om nedsättning i eller indragning af ordinarie
anslag af den ena eller andra naturen. Man finner där också, hvilka
auktoriteter, som uttalat sig för, att Riksdagens anslagsrätt icke får
anses vara på något sätt inskränkt genom ett anslags natur. Påståendet
att Riksdagens anslagsrätt skulle vara begränsadt i afseende
å vissa kategorier af anslag hade många gånger förut varit framställdt,
men det har i själfva verket icke blifvit annat än en akademiska teori.

Hvad nu själfva denna sak beträffar, så ber jag att få säga, att
jag för min del bär en alldeles motsatt åsikt mot den herr Carl Persson
i Ställe!hult senast framställde. Jag är emellertid rädd för att jag
gör mig själ! litet löjlig, då jag bemöter honom, därför att jag verkligen
icke vet, om han menade allvar eller skämt, och om man på allvar
bemöter en person, som menar skämt, så blir man ju själf löjlig.

Min uppfattning är alldeles gifvet den, att om man jämför de
båda reservationerna, det är otänkbart att icke ur militärisk synpunkt
gifva icke blott ett litet utan ett alldeles afgörande företräde
åt herr Nilsons i Örebro yrkande. För min del gifver jag det ett så

Nr 15.

Angående
anslaget till de
värnpliktiges
aflöning, inskrifning
och
redovisning
m. m.
(Forts.)

Nr 15. 72 Onsdagen den 2 Mars.

Angående afgörande företräde, att jag rent ut säger, att jag icke kan gifva min
anslaget till de rgs£ åt herrar Thorssons och Rydéns reservation, därför att jag anser
V£flömnqhin- det utgöra en mycket betänklig och mycket farlig politik att på detta
skrifning och sätt ingripa i det, som utgör försvarsväsendets hufvudstyrka, nämredovisning
ligen de värnpliktiges öfningar. Däremot är det väl omöjligt att anse
m- m• detsamma eller ens något liknande om den andra reservationen, herr

(Forts.) Nilsons yrkande, hvilket ju, såsom fullkomligt riktigt är sagdt, endast
går ut på att för ett år förlänga en öfvergångsperiod.

Jag ber då också att få tillägga, att ifall man här verkligen önskar,
att Andra kammaren skulle kunna åstadkomma en nedsättning,
så lära väl alla skäl tala för, att de som det önska sluta sig till
herr Nilson. Ty det är lätt att räkna ut, att om så icke blir fallet,
så kan genom en propositions ordning och det sätt, hvarpå den begagnas
af olika fraktioner i kammaren, slutet blifva, att i hufvudvoteringen
kvarstår utskottets förslag mot herr Johanssons i Jönköping
motion, hvilken icke borde kunna samla flertal. Jag nödgas därför
framhålla, att vill man verkligen ett resultat, så är det utan tvifvel
det enda rätta, att man samlas om herr Nilsons yrkande.

Som tiden nu var långt framskriden och ytterligare en talare
anmält sig för yttrandes afgifvande, uppsköts den vidare behandlingen
af förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag skulle fortsättas.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,57 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Victor Petterrons A.-B. tr., Stockholm, 1910.