RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1910. Första Kammaren. N:o 35.

Onsdagen den 1 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne månad.

Upplästes och godkändes första särskilda utskottets förslag till
Riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 147, med anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition, nr
85, med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning
m. m., dels ock väckta motioner i ämnet;

nr 148, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
tillsättning af prästerliga tjänster; samt

nr 149, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, nr 163, med
förslag till ecklesiastik boställsordning.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande, nr
30, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
dels ock i ämnet väckta motioner, äfvensom

sammansatta banko- och jordbruksutskottets memorial, nr 2,
med hemställan om anvisande af ersättning åt utskottets kanslioch
vaktbetj aning.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial, nr 103, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
tullverkets utgiftsstater för år 1911, godkändes de i detta
memorial föreslagna voteringspropositioner.

Första Kammarens Prof. 1910. Nr 35.

1

Nr 85. 2

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande nr 104, äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda memorial nr 53.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 30 och 31 nästlidne månad bordlagda utlåtande, nr 32,
med anledning af herr Kronlunds motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändringar i aflöningsreglementet för tjänstemän
vid statens järnvägar m. m., biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Författnings- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 29 och 30 sistlidne
förslag om in- maj bordlagda betänkande nr 29, i anledning af dels Kungl Maj:ts
k°mö enhetsProPositi°n med förslag till förordning om inkomst- och förmögenm°skatt
8 hetsskatt, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom proposition, nr 88, af den 11 mars 1910, hvilken remitterats
till bevillningsutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
af utdrag ur statsrådsprotokollet öfver finansärenden för
samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt
förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Med skrifvelse, nr 192, af den 15 april 1910 hade Kungl.
Maj:t vidare till Riksdagen öfverlämnat, bland annat, tabeller att
tjäna till ledning vid uträknande af skatt enligt förslaget till förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Jämlikt 40 § riksdagsordningen hade bevillningsutskottet i nu
föredragna betänkande utlåtit sig öfver ej mindre berörda proposition
än äfven nedan omförmälda, inom Riksdagen väckta, till
bevillningsutskottet likaledes hänvisade motioner rörande ifrågavarande
ämne.

Dessa motioner hade afgifvits

inom Första Kammaren:

nr 76, af herr Rergström,

nr 77, » grefve Douglas,

nr 78, » » Lagerbjelke,

nr 79, » herr Johan Östberg,

nr 80, » herrar Lindblad och Gustafsson,

nr 82, » herr Fahlbeck,

nr 84, » » Clason, och

nr 86, » » Danström;

samt

inom Andra Kammaren:

nr 285, af herr Åkesson,

nr 286, » » Canell m. fl.,

nr 287, » » Palme,

nr 288, » herrar Christiernson och Åberg,

3 Nr 35.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

nr 289, af herr Nilsson i Malmö,

‘ . nr 290, » » Olausson,

nr 291, » » Jonsson i Hökhult m. fl., och

nr 292, » » Karlsson i Fjöl.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

Herr Danström hade i sin motion hemställt, att Riksdagen behagade
besluta, att 20 § i Kungl. Maj:ts förslag till förordning om
inkomst- och förmögenhetsskatt ändrades så, att till inländskt aktiebolags
eller solidariskt bankbolags kapital i paragrafens mening
skulle räknas jämväl sådant bolags reservfond.

Utskottet hade i föreliggande betänkande på åberopade grunder
hemställt:

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
icke kunnat oförändradt bifallas, måtte antaga samma förslag med
de ändringar och tillägg utskottets vid betänkandet såsom bilaga
fogade författningsförslag utvisade;

_ 2:o) att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt sådan ändring i fråga om
beräkning af bolags kapital, som i herr Danströms ofvan omförmälda
motion blifvit ifrågasatt, lämpligen måtte, med beaktande
af de synpunkter utskottet i detta afseende i betänkandet framhållit,
kunna genomföras, samt därefter för Riksdagen framlägga
det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda; och
3:o) att de i detta betänkande behandlade motioner

a)	I:	76	af
b)	I:	77	»
c)	I:	78	»
d)	I:	79	»
e)	I:	80	»
f)	I:	82	»
g)	I:	84	»
b)	I:	86	»
i)	II:	285	»
k)	II:	286	»
1)	II:	287	»
m)	II:	288	»
n)	II:	289	»
o)	II:	290	»
P)	II:	291	»
r)	II:	292	»

herr Bergström,
grefve Douglas,

» Lagerbjelke,
herr Johan Östberg,
herrar Lindblad och Gustafsson,
herr Fahlbeck,

» Clason,

» Danström,

» Åkesson,

» Canell m. fl.,

» Palme,

herrar Ghristiernson och Åberg,
herr Nilsson i Malmö,

» Olausson,

» Jonsson i Hökhult m. fl., och
» Karlsson i Fjäl

måtte få anses besvarade genom hvad utskottet under l:o) och
2:o) hemställt.

Nr Bo. 4

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- Beträffande förslaget i dess helhet hade reservation afgifvits
förslag om in- af }ierr Åkerberg, som, med instämmande af herr Jonsson i Hökk<>niöaenhe{$
r'' hult, ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts ifrågasatt.
varande proposition nr 88 icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
(Forts.) föranleda.

Vidare hade reservation afgifvits af herr Hammarström mot
vissa delar af utskottets motivering.

Vid betänkandets föredragning begärdes ordet af

Herr Hammarström, som yttrade: I afseende å föredragningen
af bevillningsutskottets förevarande betänkande tillåter jag mig hemställa
: att betänkandet måtte punktvis företagas till afgörande;
att vid behandlingen af det i punkten l:o) omförmälda författningsförslaget
först må föredragas 7 §, därefter 12 § och vidare öfriga
författningsrum paragrafvis och, där så är erforderligt, momentvis
i nummerföljd, därefter rubrikerna och sist utskottets hemställan;
att vid behandling af 7 § öfverläggningen må omfatta betänkandet
i dess helhet; att, därest en eller annan del af förslaget återremitteras
till bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att äfven
föreslå de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna äga
sammanhang med eller anses vara en följd af återremissen; att i
afseende å nummerbeteckning af §§ eller moment utskottet må äga
att vidtaga sådana förändringar, som påkallas af kamrarnes beslut,
samt att af förslagets text icke må behöfva uppläsas andra delar
än sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres.

Herr Cavalli: Jag vill förvisso icke motsätta mig den före dragningsordning

ordföranden i bevillningsutskottet nyss föreslog,
då af densamma synes mig framgå, att vid föredragningen af 7 §
vi få yttra oss om förslaget i dess helhet. Enligt min uppfattning
hade det varit lämpligare, att den paragraf, som utgör föremål
för de mest skiljaktiga meningarna, nämligen den, som angår
den progressiva förmögenhetsskatten, hade varit den, om hvilken
den konstitutiva debatten ägt rum. Jag hoppas emellertid, att
herr talmannen tillåter, att vid föredragning af § 7, då vi få tala
om förslaget i dess helhet, man också berör denna fråga, och det
är under denna förhoppning jag icke har något yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen angående sättet för betänkandets föredragning
härmed slutats, biföll kammaren hvad herr Hammarström
i afseende därå hemställt.

Punkten 1.

Utskottets förslag till förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

5 Nr 35.

7 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:

l:o) till inkomst af fast egendom:

a) inkomst, som af ägare, med ägare likställd innehafvare eller
brukare åtnjutits under form af hyresfri bostad eller arrende eller
hyra;

b) inkomst af å fast egendom här i riket bedrifvet jordbruk
med dess binäringar;

c) inkomst af skogsbruk här i riket;

d) inkomst, som förvärfvats genom upplåtelse åt någon af rätt
att i visst afseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller
del däraf eller genom försäljning af vissa egendomens beståndsdelar,
såsom torf, sten, grus, lera o. d.;

é) frälseränta och annan afgäld af fast egendom, därunder inbegripet
krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits
af patronus ecclesise; samt

f) inkomst, som åtnjutits från fast egendom i utlandet;

2:o) till inkomst af kapital:

a) ränta af utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda
eller hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar;

b) utdelning å aktier i inländska aktiebolag eller å lotter i
solidariska bankbolag; samt

c) utdelning å aktier i utländska aktiebolag;

3:o) till inkomst af arbete:

a) inkomst af arbetsanställning, tjänst eller pension;

b) inkomst af rörelse eller yrke, såvidt den icke enligt hvad
här ofvan är sagdt skall upptagas såsom inkomst af fast egendom;

c) vinster af tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke
yrkesmässig afyttring af fast eller lös egendom, som förvärfvats
genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast
egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem
år, dock efter afdrag af möjligen liden förlust å andra likartade
affärer;

d) all annan skattepliktig intäkt, som ej är att hänföra till
inkomst af fast egendom eller af kapital.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Herr Åkerberg: På Riksdagens bord ligger nu ett förslag,

som på ett genomgripande sätt afser att omlägga den direkta skatten
till staten. Ehuru Riksdagens ledamöter och icke minst jag
tillerkänner finansministern stora insikter i hithörande frågor, kan
jag likväl icke förneka, att jag hyser betänkligheter mot vissa
bestämmelser i det föreliggande förslaget.

Som synes af min reservation — jag förutsätter, att många
af kammarens ledamöter icke hunnit genomläsa densamma — har
jag särskildt fäst mig vid ett par detaljer i förslaget, nämligen

Nr So. 6

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- rörande beskattningen af inkomst af jordbruk och skogsbruk. Då
förslag om m- jag jcke erfarenhet inom nämda yrken, äger jag möjligen

°mögenhet8-r kompetens att yttra mina farhågor om förslagets lämplighet på
skatt. hithörande områden.

(Forts.) Jag ämnar nu icke upptaga tiden med att upprepa hvad jag i

min reservation anfört. Men jag vill icke underlåta att gorå några
tillägg.

Man har såsom skäl för införandet af deklarationsplikt för
jordbruk och skogsbruk anfört, att denna plikt är införd i andra
länder, och särskildt åberopat Tyskland och det säges (sid. 63) att
»förhållandena särskildt i stora delar af Tyskland torde vara med
de svenska jämförliga». Nej, mina herrar, jag känner ganska noga
till förhållandena både här och där och kan intyga, att med undantag
för våra sydligaste provinser äro dessa förhållanden rörande
jordbruket i Tyskland och Sverige vidt skilda. Jag har ofta varit
i tillfälle att höra landtman både i Danmark och Tyskland uttala
sitt missnöje öfver deklarationstvånget, och det torde möjligen
vara bekant, att man i vederbörande statsförvaltningar känner sig
icke helt belåten med resultaten, ty det har visat sig, att det blifva
en lägre skatteinkomst än man beräknat. Ungefär lika dåliga
komma nog resultaten att ställa sig här, ty då otvifvelaktigt är,
att vårt jordbruk icke lämnat den hittills beräknade räntan på
taxeringsvärdet, så kommer den genom deklaration angifna inkomsten
af jordbruket att visa en naturlig minskning. Särskildt hafva
våra jorddrottar ansett sig ogynnsamt ställda i detta hänseende,
med den ränteberäkning, som hittills varit gällande, och möjligen
finnas bland dem sådana, som nu omfatta det föreligande skatteförslaget
med välvilja i beräkning, att deras skattebördor skola
förminskas och blifva mer rättvisa. Jag fruktar dock, att deras
beräkningar härvidlag icke komma att slå in. Ty man behöfver blott
läsa den del af motiveringen till § 10, som på yrkande från visst
håll i Andra kammaren införts i utskottets betänkande; man behöfver
också blott läsa herr Brantings reservation, så finner man
nog snart, att den grund, som lägges genom antagande af detta förslag,
af åtskilliga befinnes vara lämplig för påbyggnad till skatternas
höjande.

I reservationen har jag berört formuläret nr 2. Om man
granskar detta, skall man ovillkorligen finna, att däraf måste vållas
stora svårigheter, åtminstone för de mindre jordbrukarne, med
verkställandet af den ifyllning, som förslaget ålägger dem, och jag
tror, att dessa mindre arbetande jordbrukare, om de skola följa
förslagets bestämmelser, i stället för att såsom nu vara goda jordbruksarbetare,
komma att derigenom blifva dåliga skrifvare. Samma
svårigheter, fast i ännu högre grad, gälla i afseende på skogsbruk.
Jag skall icke nu referera hvad reservationen innehåller i
detta afseende; jag vet, att, så snart vi återkomma till dessa bestämmelser,
det nog kommer att vidare ordas om saken. Men jag kan

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

7 Nr 35.

icke underlåta att vidröra en annan sak, som jag icke äger kom- Författningspetens
att fullt bedöma, men som jag tror vara af ganska bety -dande vikt i statsfinansiellt hänseende; jag menar nämligen, att mögenhetsman
genom omläggning af bevillningen för jordbruk, på sätt före- skatt.

liggande förslag anger, hädanefter omöjliggör en exakt beräkning (Forts.)

af dess storlek, ty den kommer att växla i betydande grad, allteftersom
skörden varierar från missväxt till rik skörd. Med våra klimatiska
förhållanden äro dessa växlingar större än i våra sydliga
grannländer, och efter missväxtår, då statens finanser kräfva största
tillskott, blir inkomstskatten för jordbruket den minsta.

Ja, herr talman, jag hyser visserligen icke mycket hopp om,
att mina varningar skola blifva hörsammade, sedan tvenne sådana
mäktiga krafter som herr finansministern och radikalerna i Riksdagen
så ifrigt arbeta för förslagets antagande, men jag har ansett
det vara min plikt att till utskottsbetänkandet gifva ett uttryck
för mina åsikter, och därför har jag afgifvit en reservation, till
hvilken jag ber att få yrka bifall.

Herr statsrådet Swartz: Det nu föreliggande förslaget är fruk ten

af ett mångårigt arbete på skattelagsstiftningens område. Under
denna tid hafva många krafter samverkat för att åstadkomma
det resultat, som nu föreligger för herrarna till bedömande, och
jag kan då icke annat än känna ett oemotståndligt behof att, innan
jag vidare ingår på behandlingen af detta ärende, uttala ett varmt
tack till alla dem, som under den gångna tiden hafva ägnat ospardt
nit, samvetsgrannt arbete och djupgående insikter åt det arbetets
fullbordande.

Hvad själfva saken beträffar, ligger ju grundlinjerna i förslaget
tydliga och klara för enhvar af herrar riksdagsmän. Det är vid
sådant förhållande hvarken nödvändigt eller ens lämpligt att här
vidare ingå på en detaljerad framställning af förslagets innehåll.

Jag tillåter mig endast erinra därom, att syftet med förslaget är att
reformera den direkta statsbeskattningen på sådant sätt, att man
skulle få en enhetlig, direkt skatt, byggd på de skattedragandes
verkliga skatteförmåga, på samma gång man genom att öfverlämna
den allmänna bevillningen åt kommunerna finge ett själfständigt
underlag för den kommunala beskattningen i detta hänseende. Man
har såsom sagdt sökt vinna det första af mig angifna syftet på det sätt,
att den direkta statsbeskattningen omlagts till cn förmögenhets- och
inkomstskatt, där större hänsyn, än med nuvarande statsbeskattningsformer
är fallet, tagits till den verkliga skatteförmågan. I
detta hänseende har man sökt göra inkomstskatten allmän, d. v. s.
man har velat låta statsbeskattningen gå helt ut öfver alla inkomster,
som den skattedragande har, och icke såsom nu i många fall beräknas
och gå ut öfver endast en del af dem. Vidare har man velat göra
inkomstskatten ren, d. v. s. ingenting annat än den verkliga inkom -

Nr 35. 8 Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- sten skulle tagas till intäkt i skatteafseende, och denna inkomst skall
^komst och för vara sa såga renodlad, d. v. s. afdrag medgifvas från hvad som elmögenhets-
jest anses såsom inkomster, afdrag dels af allmängiltig, dels af speciell
skatt. natur. Slutligen har man också i detta sammanhang sökt taga hän (Forts.

) syn till den inverkan, som förmögenheten har i afseende å skatteförmågan,
att höja den enskildes skatteförmåga. Det är, såsom sagdt,
icke värdt att gå in på detaljer i detta sammanhang, med ett par undantag
likväl, hvilka äro betingade af hvad den siste ärade talaren
anfört och af hvad i hans reservation finnes angifvet.

Innan jag går in därpå, vill jag emellertid till bevillningsutskottet
rikta ett vördsamt tack för dess förståelse för de synpunkter, som
hafva legat till grund för förslaget, en förståelse, som ju tyvärr den
siste ärade talaren icke delade. Men måhända betydelsen af denna
förståelse från bevillningsutskottets sida blir så mycket större, sedd
mot bakgrunden af det fåtal reservanter, som yrkat afslag. Jag tror,
att det sätt, hvarpå bevillningsutskottet har behandlat frågan, borde
gifva ett godt hopp om att också Riksdagen antager det förslag, som
här af bevillningsutskottet är framlagdt. Då emellertid den siste
ärade talaren yrkat afslag och dels muntligen, dels i sin reservation
anfört de skäl, hvarpå ett sådant afslagsyrkande ju kan byggas —•
jag ber nämligen redan nu få erinra om, att han äfven i en passus
i reservationen berört den fråga, som kanske här intresserar kammaren
mest, nämligen frågan om förmögenhetsskattens anordning,
och jämväl däri ansett anledning till afslagsyrkande — skall jag
bedja få gå något litet in på de skål, som för ett sådant afslagsyrkande
angifvits.

Det första skälet går ut på, att fastighetsbeskattningen har ändrats
eller föreslagits till ändring på ett sätt, som icke finnes vara
lyckligt vare sig i afseende på jordbruks- eller skogsbruksbeskattningen.
I reservationen kanske mer än i sitt muntliga anförande här
har den ärade talaren i alla fall medgifvit, att den princip, hvarpå
äfven denna del af förslaget är byggdt, är riktig. Det är endast det
förhållandet, att svårigheterna äro alldeles för stora för utrönande af
den verkliga inkomsten i afseende på jordbruk, som har vållat, att
han funnit sig böra yrka afslag på denna grund. Nu ber jag få säga,
att om förslagets princip icke kan tillämpas öfver hela linjen, utan
skall i ett eller annat afseende rubbas, är det nog så, att förslaget
i dess helhet är förfeladt och att reformen måste anses vara fallen.
Det gäller nu icke minst frågan om jordbruksbeskattningen. Det är
denna fråga, som alltifrån införandet af inkomstskatt här i landet
har stått såsom den mest opraktiskt, mest olämpligt ordnade. Skall
man nu bibehålla det sätt, hvarpå den hittills varit ordnad, faller det
alldeles klart i ögonen, att då tjänar det icke mycket till att söka
göra rättelse i andra delar, där olämpligheten är mindre stor än
just detta på område. Därtill kommer, att den är af synnerligt stor
statsfinansiell betydelse. I detta afseende vågar jag hysa en mot den
föregående ärade talarens något afvikande åsikt. Jag tror, att på

9 Nr 85.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

det sätt jordbruksbeskattningen här är tänkt anordnad, skall den Författning»-nog i stort sedt, om den rätt tillämpas, inbringa större belopp än-£örs^r 0,nJ.n''
för närvarande är fallet. Jag erkänner, att reservanten har rätt ^mögenhets*
däri, att beloppet blir mer varierande är det hittills varit. Det är skatt.
alldeles tydligt och klart, att så skall blifva förhållandet, då man (Forts.)
söker lägga den verkliga inkomsten till grund för beskattningen, och
icke den beräknade afkastningen på ett taxeringsvärde, hvilket också
är beräknadt och icke förändras med missväxt och goda år, hvilket
gifvetvis är förhållandet med den verkliga inkomsten. Men att
af denna omständighet konstruera fram skäl för afslag på en skattereform,
som just afser att drabba den verkliga inkomsten helt och fullständigt,
men heller icke mer än den verkliga inkomsten, det är ett
resonemang, som jag icke kan gilla och icke heller finner vara riktigt.
Då nu emellertid från alla håll erkännes, att förslagets grundprincip
är rättvis, så får jag säga, att om man, på grund af svårigheter
i afseende å tillämpningen, skall rygga tillbaka för denna tilllämpning,
så böra åtminstone svårigheterna vara fullkomligt oöfvervinneliga.
Är det förhållandet? Ja, icke ens reservanten har
vågat säga det, åtminstone icke i den skriftliga reservationen, ty
där säger han icke annat, än att det i många fall måste anses snart
sagdt omöjligt att exakt uppgifva inkomsten. Nu får jag säga, att
äfven om reservantens mening i detta afseende skulle delas af jordbrukare
i allmänhet, hvilket lyckligtvis icke är förhållandet, så är
i alla fall invändningen icke af den art, att den borde kullkasta förslaget.
Hvad de större jordägarna beträffar, tror jag icke man skall
kunna förneka deras kompetens att fortsätta med den bokföring,
som de med all säkerhet nästan undantagslöst redan hafva infört;
och hvad angår de små jordbrukare, har för dem afsetts särskilda
frågoformulär till besvarande, intill dess de kommit att lära sig äfven
de, huru de på rätt sätt böra föra sina räkenskaper och anteckningar,
något, som man äfven ju sökt få in i praktiken och som just för småbrukarna
är föremål för premiering. Jag förmodar, att när verksamheten
på detta område kommit att fortgå en tid framåt — och naturligtvis
får den en ytterligare impuls genom dessa bestämmelser —
skola snart nog äfven dessa kunna göra sina anteckningar så, att
däraf upplysning om den verkliga inkomsten kan vinnas, ty jag tror
meningen är att på åtskilliga håll sätta i gång med centrala bokföringsställen.
Jag tror med ett ord, att det icke skall dröja länge,
innan deras räkenskaper skola kunna läggas till grund för dpras beskattning,
och då har äfven denna reform verkat nyttig i ett annat
afseende, för så vidt man i allmänhet anser lyckligt för en människa
att känna sin ekonomiska ställning.

Emellertid, under denna tid, och innan man kommer så långt,
har man velat begränsa deklarationsskyldigheten för de mindre jordbrukarna
till deklarationer enligt formulär B, som äro afsedda till
att endast angifva vissa bestämda faktiska förhållanden, hvilka det
icke torde vara förenadt med större svårighet att uppgifva. Det

Nr 35. 10

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- formuläret har, innan det lagts fram, underställts praktiska jordförslag
om in- p,rukare) som stå nyssnämnda klass af jordbrukare väsentligt närk<Zögenhet8-r
mare» än den sist arade talaren gör> och de hafva med en mun förklaskait.
rat, att någon svårighet att fylla ut dessa formulär bör icke kunna
(Forts.) anses föreligga. Och när dessa formulär väl äro ifyllda, böra de kunna
tjäna till mycket god ledning för bedömande af vederbörandes verkliga
inkomster, detta så mypket mer som taxeringsnämnderna äro
i besittning af sakkunniga element i detta afseende.

Jag ber också att få fästa uppmärksamheten på det och framställa
den frågan till begrundande, huruvida icke med ledning af sådana
uppgifter, som enligt formulär B äro afsedda, det skall gå bra
mycket lättare att nu fastställa vederbörandes verkliga inkomst så
nära som möjligt, än hvad det under gångna tider ofta nog kunde
vara att för alla inkomsttagare under 2,000 kronors inkomst fastställa
den verkliga inkomsten, då dessa inkomsttagare icke vore skyldiga
att afgifva deklaration, och då det icke heller fanns sådana
hållpunkter, som i alla fall i det föreliggande formuläret skulle komma
till synes.

Dessutom skall jag be att få upprepa hvad som står i propositionen
därom, att vi hafva här i landet bevis på att det går mycket väl
för sig att deklarera inkomst af jordbruk, och det går mycket bra
att göra det, äfven om denna inkomst är såpass liten, att de vederbörande,
som hafva att deklarera på det sättet, skulle enligt förslaget
hafva varit berättigade att använda sig af formulär B. Det är kronoarrendatorerna
jag menar. Herr Lindblad har visserligen på ett
ganska — hvad skall jag säga — bestämdt sätt förnekat riktigheten
af den uppgift, som i propositionen om den saken förekommer. Han
skrifver nämligen därom på det sättet:

»Den, som litet närmare vill studera denna taxering, måste
känna sig förvånad öfver dessa uttalanden. Erfarenheten torde fastmera
gifva vid handen, att hela den omskrifna taxeringsmetoden
såsom den nu praktiseras rent af måste kallas för humbug. Man
borde väl kunna fordra, att, innan detta taxeringssätt göres obligatoriskt
för all jordbruksbeskattning till kronan, man verkligen sorgfälligt
toge reda på, huru tillämpningen hitintills skett af detta gamla
lagbud. I synnerligen många fall skall man finna, att ingen taxering
alls ifrågakommer af hithörande inkomst på grund af dess svårberäkneliga
beskaffenhet; i andra ha taxeringsmyndigheterna gjort
sig ett slags rättesnöre genom att beräkna 1—3 procent af taxeringsvärdet
såsom en lämplig grund för sådan inkomsts taxering.»

Ja, jag tror verkligen, att man borde hafva kunnat fordra, att,
innan ett sådant uttalande göres för att misstänkliggöra ett under
ansvar gjordt uttalande i statsrådsprotokollet, man borde sökt förskaffa
sig litet kraftigare grund att stå på än endast den, som här
tyckes förefinnas. Jag vill i detta afseende meddela, att gifvetvis
bär man, innan man har gjort dessa uttalanden, förvissat sig om att
den författning, som i detta afseende finnes, också efterföljes; men jag

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

11 Nr 35,

erkänner, att man då icke gjorde sig den mödan att höra efter i en Författningshel
massa län, huruvida den verkligen efterlefdes. Man nöjde sigförsl(^9 °™™''
med de uppgifter, som från sakkunnigt håll gåfvos. Emellertid har °mögenhets-r''
naturligtvis detta uttalande gjort, att det synts mig nödvändigt att skatt.
införskaffa ytterligare upplysningar i den vägen; och jag vill då säga, (Forts.)
att från vissa län, som tagits på slump, särskildt med hänsyn till
befintligheten af kronodomäner inom dessa, nu influtit uppgifter
i omförmälda hänseende, nämligen från Uppsala, Södermanlands,

Jönköpings, Malmöhus och Skaraborgs län. Jag beklagar, att jag
icke har kunnat träffa vederbörande i Östergötlands län, men jag är
öfvertygad, att det blifvit samma svar öfver hela linjen med ett enda
undantag, till hvilket jag sedan skall återkomma. Dessa uppgifter
gå ut på, att det är den verkliga inkomsten som taxerats, såvidt
sådant har kunnat vara möjligt, och att på de allra flesta ställen
denna inkomst taxerats på grund af från kronoarrendatorernas sida
aflämnade deklarationer. I Malmöhus län erkänner jag, att underrättelsen
icke omfattar mer än fyra af de sex fögderierna. Den ordinarie
landskamreraren var borta, och man vände sig därför till den
extra, och denne var icke så hemmastadd i saken, utan nödgades
inhämta yttrande af kronofogdarna. Dessa yttranden gåfvo vid
handen, att i ett fögderi — jag vågar icke säga, om det var Oxie eller
Skytts härad — taxerades arrendatorerna till 6 procent af taxeringsvärdet
enligt den gamla slentrianen, men i de andra tre fögderierna
har man allmänt och genomgående öfvergått till taxering af den
verkliga inkomsten. Att en del kronoarrendatorer icke hafva blifvit
taxerade beror ingalunda på det, att det har varit svårt att få fatt
i inkomsten, utan på just precis det förhållandet, att, därför att man
icke följt den gamla slentrianen, utan sökt fastslå den verkliga inkomsten,
inkomsten under dåliga år visat sig vara af den beskaffenhet,
att arrendatorerna gått fria från taxering. Således är det af
alldeles motsatt anledning mot den af herr Lindblad angifna, som
denna befrielse från taxering ägt rum. Det är de uppgifter, som
landskamrerare och kronofogdar gifvit i förevarande afseende, och de
gifva tydligt vid handen, att verkligen på det området i allt större
omfattning man på senare tider ställt sig författningens föreskrifter
till efterrättelse, under det man gifvetvis förr i världen stod och,
på somliga ställen ännu står kvar på den gamla ståndpunkten. Det
vill synas, som om herr Lindblads uppgifter i det fallet varit litet
föråldrade och att de mera moderna uppgifterna gå i en annan riktning.

Jag skulle ytterligare såsom bevis på att det icke är omöjligt att
komma med beräkning af den verkliga inkomsten på jordbruk kunna
hänvisa till förhållandet, att likvisst i de länder, där moderna anordningar
redan äro gjorda, detta öfver hela linien införts, och gentemot
den förre talaren vågar jag uttala den meningen, att hade
verkligen de svårigheter visat sig vara förbundna med denna sak,
som han framhållit, såväl ur jordbrukarnes som statskassans syn -

Nr 35.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

12 Onsdagen den 1 Juni, e. m.

punkt, känner jag mig öfvertygad, att då hade anordningen icke
bibehållits. Men någon tendens till ändring har jag icke förnummit
på något håll.

Hvad anmärkningen mot sättet, hvarpå beskattningen af skogsbruket
är ordnad, angår, gäller den enligt reservantens uttalande
egentligen det ifrågasatta beviljandet af köpeskillingsafdrag i vissa
fall. I Kungl. Maj:ts förslag är nämligen i princip ett sådant afdrag
medgifvet, för den händelse det kan visas, att genom afverkning af
skog den i skogen nedlagda köpeskillingen förvandlas i pengar.
Reservanten har nu uttryckt den farhågan, att i de flesta fall det
icke skulle vara möjligt att rätt bestämma ett dylikt ingångsvärde.
Nu vill jag säga, att äfven om man skulle kunna gifva reservanten
rätt i det afseendet, tycker jag, att det är ett tämligen svagt skäl
att anföra såsom grund för att yrka afslag på förslaget i dess helhet,
tv det vill synas mig, att en meningsskiljaktighet på det området
icke borde medföra så vidtgående följder. Men hvad själfva saken
beträffar, vill jag nämna, att det fallet, då ingångsvärdets minskning
skulle föranleda till afdrag, icke vidare ofta synes komma att inträffa,
och sedermera är det dessutom alltid beroende på en begäran från
den skattskyldigas egen sida, och honom åligger bevisningsskyldigheten
i alla afseenden. Då emellertid bestämmelsen om ifrågavarande
afdrag medför fördel för den skattskyldiga, är det antagligt, att han
icke ryggar tillbaka för de svårigheter, som kunna vara förenade
med den saken. Och så vill jag säga, att i det fall, då detta kan tänkas
inträffa — egentligen då en fastighet köpes för att afverka skogen
tämligen snart — då är det väl i allmänhet så, att det är folk, som
förstår sig bra på räkenskaper, så jag tror icke, att svårigheterna blifva
så förskräckligt störa. Och hvad det beträffar, att det ofta nog
skulle kunna "blifva olika meningar mellan taxeringsmyndigheterna
och de skattskyldiga i detta fall, så är det väl icke precis det enda
område, där meningsskiljaktighet kan inträffa mellan taxeringsmyndighet
och skattskyldiga. Och icke bör man rygga tillbaka
för det, ty det finnes bot därför genom att gå vidare upp klagovägen.

Så säger reservanten vidare i en passus, att förmögenhetsskatten
är icke väl anordnad, och det är ju en uppfattning, hvarom han ju
ingalunda är ensam, hvilket ju har kommit till synes vid föregående
tillfällen och nog kommer att låta höra sig ännu mera.

Ingen har gjort någon anmärkning mot införandet af en förmögenhetsskatt,
och det har väl haft sig litet svårt, då Riksdagen själf
har pekat på riktigheten af en sådan sak. Med hvad man har opponerat
sig emot, det är den anordning, som förmögenhetsskatten fått,
i det man gjort förmögenhetsskatten progressiv och kombinerat den
med inkomstskatten. Anledningen till att man så har gjort, det
är, att man har velat logiskt utveckla den principen, att den enskilda
skatteförmågan är grunden för den direkta statsbeskattningen. Nu
förefaller det mig alldeles själfklart, att den enskilda skatteförmågan
är grundad icke allenast på inkomst, utan jämväl på förmögenheten

13 Nr 35.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

att en inkomst af samma storlek blir skattekraftigare, om den är Författningsförenad
med en förmögenhet, än om den icke är det, och vice versa förslag ominDet
är sålunda gifvet, att växelverkan äger rum mellan inkomst af möqmMs''''
arbete och besittning af förmögenhet. Det är två faktorer detta, skatt.
som äro af den innerligt samverkande kraft, att man icke kan i prak- (Forts.)
tiken fullt skilja den enas inverkan från den andras vid utmätande
af skatt. Under sådana förhållanden synes mig den anordning, som
i propositionen är gjord, äfvensom den inverkan, som denna anordning
har på progressionsskalan, vara en fullt logisk och riktig och
naturlig sådan. Nu finnes det ju åtskilliga, och det finnes ärade motionärer
i denna kammare, som uttalat den meningen, att förmögenhetsskatten
är till sin natur någonting helt annat än inkomstskatten.

Jag kan åtminstone icke tolka de yrkanden, som äro gjorda, annat
än såsom framsprungna ur en sådan tankegång. Inkomstskatten
göres progressiv. Hvarför det? Jo, därför att det är den enskilda
skatteförmågan, som ligger till grund för den. Och det har man ju
sedan lång tid tillbaka erkänt, att skatteförmågan växer med inkomsten.
Därför skall skatten anordnas progressiv. Men förmögenhetsskatten
vill man hafva proportionell! Då har man därvidlag, såvidt
jag förstår, helt och hållet släppt tanken på förmögenhetens innehafvare
och tänkt uteslutande på förmögenheten själf. Men då blir
ju förhållandet det, att under det att inkomstskatten är beroende
på den enskilde individens skatteförmåga och således en subjektskatt,
blir förmögenhetsskatten på det viset anordnad alldeles oberoende
af den skattskyldiges skatteförmåga i öfrigt. Den blir en
objektskatt, lagd på de föremål, som tillsammans bilda förmögenheten.

Det strider nu, såsom herrarna väl förstå, alldeles mot den grundläggande
tankegången i hela denna skattereform, och under sådana
förhållanden kan jag för min del icke finna, att de anmärkningar mot
anordnandet af förmögenhetsskatten, som här äro gjorda, riktigt
träffa det förslag, som här är framställdt, ty de skjuta alldeles förbi
den grund, på hvilken detta förslag är byggdt, och lägga en helt annan
grund för förmögenhetsskatten. Under sådana förhållanden rör
man sig på två olika plan, och de anmärkningar, som göras mot det
ena, kunna icke träffa det andra. Jag tror nu för min del, att det är
mycket riktigt, att i andra länder, där förmögenhetsskatt är införd,
den är fristående från inkomstskatten, men jag är fullt på det klara
med, att den anordning, som här är gjord, är mycket riktigare än
den anordning, som i detta afseende är gjord i andra länder. Och
har man kommit till den uppfattningen, synes det också vara en oafvislig
plikt att söka omsätta den tanken i verkligheten, och det är
hvad som är gjordt i förslaget från Kungl. Maj:ts sida.

Hvad nu denna sak beträffar, har jag ju haft den stora tillfredsställelsen
att finna, att just denna tankegång har blifvit till sin rätta
innebörd uppskattad af de två delegationer, som närmast haft till
åliggande att intränga i det föreliggande skatteförslaget samt granska
dess principer och detaljer. Kammarrätten säger om denna sak:

Nr 33. 14

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

»då förmögenhetsbeskattningens ofvan antydda beroende af ägarens
inkomstförhållanden kan antagas i flertalet fall medföra en väl funnen
anpassning af förmögenhetsskattens belopp efter skatteförmågan,
anser sig kammarrätten böra lämna de föreslagna grunderna för
förmögenhetsskattens utgående utan erinran», och utskottet säger:
»Utskottet har för sin de! funnit den af Kungl. Maj :t föreslagna kombinationen
af inkomstskatten och förmögenhetsskatten innefatta en
konsekvent utveckling af den nuvarande inkomstskatten.» Och
sedan säger utskottet vidare: »då ägarens af förmögenheten skatteförmåga
uppenbarligen ökas i samma mån som hans inkomst tilltager
i storlek; och utskottet kan sålunda instämma i det af kammarrätten
uttalade omdömet, att förmögenhetsskattens beroende af
ägarens inkomstförhållanden kan antagas i flertalet fall medföra
en väl funnen anpassning af förmögenhetsskattens belopp efter skatteförmågan.
» Jag kan naturligtvis icke annat än känna mig på det
högsta tacksam för dessa uttalanden. De gifva mig en ytterligare
förvissning om att förslaget i förevarande afseende har träffat de riktiga
synpunkterna.

Om jag så får yttra blott några ord angående själfva förmögenhetens
beräkning vid skatteläggningen, som ju också varit föremål
för anmärkningar, ber jag att få säga, att tillvägagångssättet har
varit sådant, att man först sökt bringa de olika förmögenhetsbeståndsdelarna
till ett lika värde, till likvärdiga belopp. Därvidlag måste
erkännas, att saluvärdet är det värde, som gör den ena förmögenhetsbeståndsdelen
närmast jämförbar med den andra. Det har visserligen
här framhållits, att man borde gå ut från afkastningen samt
kapitalisera denna, och den efter någon viss procent kapitaliserade
afkastningen skulle utgöra det verkliga värdet af förmögenheten.
Jag tror, att ett sådant sätt att gå till väga skulle komma att medföra
ganska stora olägenheter. Det må visserligen vara sant, att den här
använda beräkningen, procenten af afkastningen, kan i vissa fall vara
något väl hög. Men skulle man tillvägagå på det sätt, som här är
föreslaget, vill jag fästa uppmärksamheten på huru öfvermåttan
hårdt det skulle i åtskilliga hänseenden kunna drabba t. ex. vid
utdelning från ett aktiebolag, som kanske nästföljande år icke har
något kapital kvar — sådana fall ha ju icke alls varit så sällsynta,
om också kanske icke fullt så drastiska — och i allt fall med mycket
minskadt kapital mot förra årets mycket höga utdelning. Skulle
dessa utdelningar kapitaliseras och förmögenhetsskatt utgå efter
sådan kapitalisering, skulle man säkerligen det år, då skatten skulle
utgöras, men ingen förmögenhet var kvar, finna skatten oskäligt hård.
Likaså om man tänker sig patent, som är förenadt med en royalty.
Får man betala för denna kapitaliserad, tror jag, att, om det nästa år
vore slut med den, skatten beräknad efter kapitalförmögenheten
skulle verka skäligen betungande. Jag tror därför, att det är riktigt
att söka hänföra allt till saluvärdet i den mån det är möjligt, och
hvad fastighet beträffar, får man naturligtvis nöja sig med taxerings -

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

15 Nr 35.

värdet. Sedan man på detta sätt fått förmögenhetsbeståndsdelarna Författningslikvärdiga,
ha vi gjort en beräkning, hvars syfte jag skall be att straxfcom*fu>cÄr”"
få angifva. Så bär man beräknat afkastningen på förmögenhetenmögJnhefc
till 5 procent och antagit, att den inkomst man på det sättet fått fram skatt.

är en tredjedel skattekraftigare än den ofonderade inkomsten, och (Forts.)
denna en tredjedel af den till 5 procent beräknade afkastningen har
man lagt till den verkliga inkomsten, som af vederbörande uppbäres.
Detta vill säga detsamma som att man lagt 1/#0 af förmögenhetens
kapitalvärde till den verkliga inkomsten för den skattskyldige.
Hvarför har man nu velat gå denna väg?* Jo, därför att man
velat gifva uttryck åt att denna förmögenhetsskatt är på samma
gång afsedd att vara en beskattning, en högre beskattning på den
fonderade inkomsten och en ren förmögenhetsskatt. Jag skulle
vilja säga, att man velat tillämpa denna en tredjedel eller 5 procent
af afkastningen på sådan förmögenhet, som verkligen lämnar afkastning,
och V60 af kapitalet har man beräknat på det slag af förmögenhet,
som för tillfället icke gifver någon afkastning. Man har
blott härmed sökt poingtera, att i denna skatt ingå såväl en högre
beskattning af den fonderade inkomsten som en ren förmögenhetsskatt,
och detta har man velat uttrycka sålunda, just för attldärmed
visa på för framtiden, att här är både den fonderade inkomstens
stora skatteförmåga tagen med i räkningen och en förmögenhetsskatt
äfvenledes.

Nu har emellertid bevillningsutskottet ansett, att det icke är
lämpligt att i författningen intaga denna beräkning med de 5 procenten
och en tredjedel, utan strukit det och blott gått på 1j60 af förmögenheten.
Det blir naturligtvis samma resultat och jag skall,
då utskottet enhälligt varit med om den saken, ej opponera mig däremot,
men jag har velat angifva hvad motivet för Kung!. Maj:ts
lokution i denna del har varit och jag har trott och tror fortfarande,
att det finnes en förnuftig grund för det förslag, som Kungl. Maj:t
framställt. Emellertid har utskottet strukit de 5 procenten af den
anledningen att det väckt så mycket missförstånd. Man har talat
om att 5 procents afkastning på förmögenheten är alldeles för mycket,
4 procent vore tillräckligt; hvarför då ej taga 4 procent och en
tredjedel af det? Ja, det förstås, om man nöjer sig med entredjedel
af 4 procent, blefve det J/75 af förmögenheten, och det hade man hellre
velat vara med om. Men jag tror icke, att man kunnat lägga skattesatserna
annorlunda än man här gjort, om man tar hänsyn till förhållandena
i de länder, som skola tjäna till förebilder, och under sådana
förhållanden tror jag att det varit ett riktigt uttryck det sätt, hvarpå
man här gått till väga. Det hade naturligtvis gått lika lätt att säga,
att vi beräkna inkomsten till 4 procent och taga hälften och resonera
så, att förmögenheten är 50 procent skattekraftigare än den verkliga
inkomsten, men det hade blifvit dyrbart att lägga l/60af förmögenheten
till grund.

Hvad nu själfva skattesatserna beträffar, har jag redan yttrat, huru

Nr 35. 16

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- dessa ställa sig till förebilderna i utlandet, och jag tror, att man icke
förslag om in- j0f lämna det ur sikte. När man går till en reform af denna
°mögenhets-r'' beskaffenhet, måste man icke så mycket, herr Åkerberg, ur radikal
skatt. synpunkt, utan kanske något mera ur konservativ synpunkt se till,
(Forts.) att man gör reformen sådan, att den icke med fog kan betecknas nästan
som en skenreform, den måste göras på sådant sätt, att man kan
se, att här är en verklig reform, vid hvilken man kan trygga sig och som
står sig en tid framåt; och det anser jag vara ett rent konservativt
intresse. Radikalerna lära ju tycka om ombyte, men jag tycker
om förhållanden, vid hvilka man kan hålla fast en längre tid.

Hvad skatteskalan beträffar, skall jag be att få anföra, hurusom
kammarrätten i det afseendet anfört, att ökningen i skattskyldigheten
för högre inkomstbelopp —• eller sådana, som uppgå till 3,600 kronor
eller därutöfver — icke vore af beskaffenhet att gifva anledning till
betänkligheter mot förslaget. Utskottet själft säger: »Mot den uppgjorda
progressionsskalan har utskottet icke funnit anledning att
framställa någon erinran.» Ha de då blifvit radikaler allihop? Jag
tror, att de haft fullt fog för denna sin ställning och att det är en mycket
förståndig och mycket sund och mycket riktig ståndpunkt, som
kammarrätten, utskottet och Kungl. Maj:t härvidlag intagit.

Nu anfördes det af den ledamot, som yrkade afslag, ett ytterligare
skäl för detta, nämligen att tiden för behandlingen af detta
ärende varit alldeles för knapp; det har varit ett för stort reformförslag
för att man skulle kunna behandla det på så kort tid och vara på
det klara med att det vore riktigt i alla dess detaljer. Jag kan nu
gifva den ärade talaren rätt därutinnan, men jag undrar, huru det i
allmänhet skulle ha ställt sig, om man väntat med att afgöra förslag
äfven af denna viktiga beskaffenhet ända till dess att enhvar vore
alldeles på det klara med huru dess antagande möjligen komme att
verka i alla dess detaljer. Jag tror, att det är omöjligt med den massa
af störa och viktiga ärenden, hvilka, förutom de kanske mindre viktiga,
under denna riksdag mer än vanligt strömmat in på Riksdagens
bord. Jag tror, att man därvidlag får lof att öfverlämna detaljgranskningen,
då man ej är speciellt intresserad af densamma eller
speciellt sakkunnig, till dem, hvilka i det afseendet hafva Riksdagens
förtroende. Men hvad nu den saken angår, att det skulle varit alltför
kort tid tillmätt, ber jag att få erinra därom, att grundlinjerna för
det nu föreliggande förslaget voro tydligen angifna redan i statsverkspropositionen,
och den särskilda kungl. propositionen kom in på
Riksdagens bord den 31 mars, alltså för mer än två månader sedan.
Jag skulle vilja påstå, att den, som var särskilt intresserad af detaljerna
— och det hafva utan tvifvel åtskilliga af Riksdagens ledamöter
varit — har icke saknat tid att sätta sig in i dem, om han börjat
studera lagförslaget omedelbart efter sedan det inkommit på bordet;
och jag tror, att i detta fall studiet har gifvit ett godt utbyte, eftersom
bevillningsutskottet gjort ganska få ändringar uti den kungl.
propositionen. Det må nu vara med den saken huru som helst, jag

17 Nr 35.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

vågar dock påstå, att för alla höra, som sagdt, grundprinciperna stått Författningsklara,
och hvad de viktigare detaljerna beträffar, hafva de blifvit/0™^omindebatterade
både offentligt och mera slutet vid åtskilliga tillfällen ^ZöatnhttT
under Riksdagens lopp. Jag tror därför, att enhvar kan härvidlag skatt.
känna sig i sitt samvete ganska lugn för den händelse han, efter den (Forts.)
behandling som ägnats detta ärende, nu går att fatta ett afgörande
beslut i frågan. Alla, äfven förslagets motståndare, hafva ju erkänt,
att grundprinciperna äro riktiga och rättvisa, och under sådana förhållanden
tror jag, att man med lugn tillförsikt kunnat lämna åt
bevillningsutskottet att granska detaljerna, och den granskning,
som utskottet bestått dessa, borgar för att detaljerna ej skilja sig från
grundprinciperna, utan gå med dem ganska väl ihop. Hvad kan
man under sådana förhållanden tänka sig vinna med ett uppskof?

Jag tror icke, att någon annan grund än den, som blifvit lagd för
detta lagförslag, kan komma att läggas, därest förslaget nu skulle
afslås. Den bärande kraften hos grundprinciperna är ju, som sagdt,
af själfva motståndarna så pass vitsordad, att någon annan grund
icke gärna är tänkbar. När man så därtill tager hänsyn till de nyss
af mig citerade uttalandena från kammarrätten och bevillningsutskottet
-— de hafva sammanstämmande intygat, att grundsatserna
blifvit tillämpade på ett sådant sätt, att de tillvunnit sig dessa båda
korporationers gillande — måste jag för min del bekänna, att jag har
svårt att inse hvad man nu skulle vinna med ett afslag, äfven om detta
afslag icke skulle innebära någonting annat än ett uppskofsyrkande.

Däremot vill det synas mig, som om man skulle vinna ganska väsentliga
fördelar genom att nu gå till verket och besluta sig för detta förslag.
Hvad man skulle vinna vore en slutgiltig lösning i rationell
anda af denna länge sväfvande fråga om den direkta statsbeskattningens
ordnande, och man skulle vinna en lösning på ett sådant sätt
och under sådana former, som skulle kunna fullt väl anses innebära
garantier för att denna lösning komme att blifva beståndande under
en tämligen lång tid framåt. Det har sagts, att det torde komma
att visa sig behöfligt att göra ändringar i detta förslag. Ja, det är
alltför möjligt och det är mycket sannolikt, att erfarenheten kommer
att visa, att detta reformförslag i sin tillämpning kommer att kräfva
väsentliga detaljändringar. Nå, då får man väl verkställa dessa,
och de lära väl åtminstone icke blifva mera farliga än alla de ändringar,
som under årens lopp gjorts uti den ifrågavarande inkomstskatteförordningen.
Hvad man eljest skulle vinna, det vore, att man kunde
ägna mera tid och omtanke åt omläggningen af den kommunala beskattningen,
ett reformarbete, hvilket är synnerligen af behofvet
påkalladt och helt säkert icke så litet omfattande.

Jag tillåter mig därför att vördsamt vädja till kammaren, att
kammaren ville genom ett bifall i stort sedt till det föreliggande förslaget
på ett slutgiltigt sätt ordna don direkta beskattningen till
staten och därigenom också taga ett stort och betydelsefullt steg
Första Kammarens Frot. 1910. Nr 35. 2

Nr 35. 18

Författningsförslag
om inkomst
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

fram mot målet — det rationella ordnandet af hela det direkta beskattningssystemet.

Jag tillåter mig yrka bifall till § 7.

Herr Wester: Denna frågas behandling i bevillningsut skottet

visar oss huru tiderna förändras och vi med dem. Att så är
och måste vara förhållandet i en tid af rastlös utveckling, det påvisas
äfven genom de många olika beslut denna kammare fattat vid
skilda tidsperioder. Vid alla de tillfällen, då frågan om att införa
själfdeklaration för jordbrukare förekommit i Riksdagen, har jag
alltid varit emot densamma. Jag har ansett, att det skulle vara
förenat med alltför störa svårigheter för jordbrukarna att på heder
och samvete uppgifva sin verkliga inkomst, och jag vet att jordbrukarna
i stora delar af vårt land med oro och bekymmer motse
tiden för dess införande. Det har också framhållits, att denna själfdeklaration
för jordbrukare skulle åtminstone under första tiden
medföra mycken osäkerhet i taxeringen. Men det är en gammal
sanning, att ingenting blir så illa som man fruktat eller så bra som
man hoppats. Då jag därför i dag kommer att uttala mig för detta
skatteförslag och för en utsträckning af själfdeklaration äfven till
jordbrukarna, anser jag mig också skyldig att anföra mina skäl
härför.

Vårt land kan lika litet som andra länder komma ifrån att sa
småningom gå fram till själfdeklaration äfven för jordbruk, och jag
anser det då vara långt fördelaktigare att antaga det moderata
förslag, som nu föreligger, än att uppskjuta frågan till en tid, då
jordbrukarnas inflytande i Riksdagen kanske är betydligt reduceradt.
Vidare anser jag att detta förslag innebär en större rättvisa för de
skattskyldige, att beskattningen blifver mera effektiv, och jag är
slutligen öfvertygad om att förslaget skall verka uppfostrande så
att man så småningom kan komma till en mera jämnlik och rättvis
beskattning.

Jag skulle då vilja fråga, huruvida herrarne anse det vara lämpligt
att nu uppskjuta frågan. Vi måste ju förr elller senare komma
till själfdeklaration för jordbruket, vi måste lämna den gamla orättvisa
beskattningen i afseende å jordbruket, vi måste utfylla den
nuvarande inkomstskatten och vi måste slutligen komma till en
ren inkomst- och förmögenhetsskatt. Kan det då vara lämpligt,
jag frågar det, att uppskjuta frågan, då man kan vara förvissad om
att nästa förslag, som framkommer härutinnan, blir icke bättre än
det som föreligger, utan sämre. Principen i detta skatteförslag
går ut på att lägga skatten efter skatteförmågan. Visserligen kan
man aldrig fullt nå detta mål, ty skatteförmågan är ju ett relativt
begrepp, som beror på de olika personernas olika ställning i lifvet.
Om två personer ha precis samma inkomst, kunna de hafva helt
olika skatteförmåga.

Med hvad jag yttrat vill jag säga, att jag för min del kommer

Onsdagen den 1 Juni, e. m. 19

att stödja det nu föreliggande skattesystemet, om jag än är af olika
mening med utskottet i en eller annan detaljfråga. Utskottet har,
.*^6 förnekas, haft för kort tid att behandla denna fråga
och har icke hunnit ägna den en så ingående behandling, som varit
behöflig och som ärendets vikt hade förtjänat. Utskottet har
emellertid gjort en del förändringar i det kungl. förslaget, af hvilka
jag anser en del vara förbättringar, andra åter försämringar. Bland
de förbättringar, som utskottet vidtagit i förslaget, vill jag framhålla,
att den skattskyldige äger rätt att gorå afdrag för kommunalutskylder
första året med 50 procent och sedan hela beloppet. Vidare
har man velat fastslå, huru taxeringsnämnderna skola vara sammansatta.
Bland de försämringar som finnas i utskottets förslag,
■vill jag särskildt påpeka rätten att göra afdrag för slitningsvärdet
å byggnader. Kungl. Maj:t har där föreslagit att den skattskyldig0
får göra afdrag endast för de byggnader, som användas i hans
näring. Utskottet har däremot gått längre och ansett, att slitningsafdraget
skulle få gälla alla byggnaderna, och detta torde alldeles
snedvrida hela beskattningen. Men så kommer den olyckligaste
ändringen i det kungl. förslaget, nämligen i afseende å skogsbeskattningen.
Här har utskottet föreslagit att vid försäljning af
jordegendom skall säljaren skatta såsom för inkomst af skogsbruk.
Det är någonting alldeles nytt som härmed införes och som jag vågar
hoppas att denna kammare för sin del icke skall gå med på.

Jag vill till sist yttra något angående principen vid själfva
skogsbeskattningen. Principen] vid skogsbeskattningen måste vara
den att man beskattar skogen, när den afverkas eller när den säljes
på rot till utverkning. Hvarje afsteg från denna princip snedvrider
hela skogsbeskattningen, och just utskottets ändringsförslag här,
att, när man säljer en skogsegendom, skall man skatta såsom för
skogsbruk, skall åstadkomma rena omöjligheter vid tillämpningen
af förordningen. Jag vill taga ett exempel. Man säger till den
skattskyldige: min gode man, nu har du skattat för alla dina in komster

från föregående år, men låt oss nu se till om du genom
sparsamhet, omtänksamhet och god hushållning möjligtvis har
något öfver af dessa inkomster — då skall det äfven beskattas. Om
detta möjligen går an i vanliga fall, går det omöjligt an i fråga om
skogsbeskattning. Man ägor icke här faktiska uppgifter om skogens
värde när den inköptes och hvad den blifvit värd vid tiden
för egendomens försäljning, och det är dock skillnaden mellan dessa
belopp som skola beskattas.

Jag skall taga ett annat exempel. En större egendomsägare,
t. ex. Hasselforsbolaget, besluter att sälja sin vackra gård och sin
dyrbara skog. Då säger taxeringsförordningen: ni skall vid försäljningen
skatta så som för inkomst af skogsbruk. Och hur ställer
det sig? Kan Hasselforsbolaget uppgifva, hvad skogens värde
var, när bolaget förvärfvade sin egendom? Jag tviflar på det.

Jfr 3B.

Författninqsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Nr 35. 20

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

skatt.

(Forts.)

Författnings- Bolaget kan knappast säga, hvilket värde skogen har, när bolaget
förslag om in-jer egendomen. Detta leder till orimliga konsekvenser.
kZtenh£r'' Man måste beundra dessa ämbetsmän, som sitta på sina ämbetsmogeme
i0j,.ajer och skrifva ihop taxeringsförordningar, som äro så teoretiskt
riktiga och så praktiskt omöjliga. Det kan aldrig vara lyckligt,
om vi skulle antaga ett sådant förslag till skogsbeskattning,
som utskottet här framställt. Hela förslaget har kommit upp därför
att man räknat med ett så kallat ingångsvärde. Man kom
underfund med, att i ingångsvärdet fanns en lucka, och den skulle
fyllas just genom detta tillägg i förordningen. Men själfva ingångsvärdet
är en lucka, hvarigenom staten måste se skatten af
skogen försvinna. Hvar och en, som sköter skogen normalt, kan
aldrig räkna med ingångsvärde eller få afdrag för ingångsvärdet,
men en skogsjobbare, som rifver bort skogen och vanhäfdar hela
trakten, han kan undgå skatten genom att räkna med ett ingångsvärde.
Jag skall närmare utveckla detta, när vi komma till de

särskilda anvisningarna.

Hvad framtiden bär i sitt sköte i afseende på skatter till stat
och kommun, hör till det ovissa. Därom kunna vi nu icke döma.
Men ett är säkert, att, om vi antaga detta skatte förslag, vi sätta
ett vapen i händerna på den enskilde skattskyldige, hvarigenom han
kan undgå att blifva oskäligt beskattad. Ty det är af stor betydelse,
när han själf får uppgifva den inkomst han skall skatta för. Och
på grund af att detta just medför så stor fördel för framtiden, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Grefve Douglas: Återigen har den situation inträffat, att

Riksdagens viktigaste ärenden måste afgöras i flygande fart. Den
för Riksdagens början karaktäristiska arbetsro, då endast oviktiga
saker afgöras, har nu återigen aflösts af en situation i riksdagsarbetet,
som utan öfverdrift torde kunna karaktäriseras så, att, ju
mer ansvarsfulla och svårlösta frågorna äro, med dess större brådska
rusa de vid riksdagens slut mot sitt afgörande. Då jag talar
om riksdagsarbetet, menar jag det arbete, som pågår här i plena.
Alla torde vi väl säkert vara villiga att tacksamt erkänna det intensiva
arbete, som under hela Riksdagens lopp alla utskott ägna
sig åt. Men äfven här har förhållandet såsom ofta förut varit, att
de viktigaste regeringspropositionerna icke ligga före vid början af
Riksdagen, under det att då den stora massan af enskilda motioner
tillströmma. Detta verkar därhän, att våra utskott enligt min uppfattning
i början af Riksdagen mera likna sakkunniga nämnder för
allmännyttiga ärendens diskuterande, hvarunder utskotten med
stor omtänksamhet bearbeta hela det stora material, hvilket herrar
motionärer ställa till disposition, vanligtvis dock med negativt
resultat, då det sedan kommer till Riksdagen, under det att vid
Riksdagens slut dygnets 24 timmar knappt vilja räcka till, för att
utskotten skola kunna fylla det ansvarsfulla värfvet att å kam -

21 Nr 35.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

rarnes vägnar besluta i de viktiga frågorna. Ty så är det väl dock. FörfattningsVi
kunna väl komma öfverens, att, om någon i dag skulle yrk& förslag om inåterremiss
i den här föreliggande frågan, saken, äfven om bifall tomhet*''
därtill lämnades, vore outförbar. Det är på bevillningsutskottets skatt.

arbete och beslut vi få trygga oss, eller också få vi besluta oss för (Forts.)

att rösta för afslag å hela propositionen. Bägge besluten kunna
vara ganska svåra att fatta.

Jag har i afseende på det nu föreliggande förslaget om förmögenhets-
och inkomstskatt tillåtit mig att framställa dels skattetekniska
betänkligheter, dels konstitutionella och principiella sådana.
Då de skattetekniska anmärkningarna blifvit underkända
af bevillningsutskottet, vill jag förbigå dem, i synnerhet som jag
har samma uppfattning som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att i den stora hufvudfrågan, nämligen huruvida
vi skola hafva en fristående förmögenhetsskatt eller en förmögenhetsskatt,
som är sammankopplad med inkomstskatten, såsom nu
är föreslaget, huruvida den ena eller andra typen är den riktiga,
man diskuterar två parallella linjer. Man kan anse, att den ena
typen är bäst eller också don andra. För min del kan jag åberopa,
att den nu föreslagna typen är ny och oförsökt, medan för den
andra typen, den fristående förmögenhetsskatten, kunde åberopas
flera års erfarenheter i flera andra kulturstater.

Innan jag går in på den konstitutionella sidan af saken, ber jag
att få göra ett uttalande, icke så mycket för att det skulle behöfvas
i denna kammare som till försvar mot vissa angrepp från socialdemokratiskt
och radikalt håll. Då jag, medveten om, att hafva
många inom landet på min sida, framställde det yrkande i afseende
på den nya förmögenhetsskatten, att dess grunder icke skulle kunna
få ändras annat än genom bägge kamrarnes samstämmiga beslut,
så har jag därvid ingalunda förutsatt bristande offervillighet hos de
förmögnare samhällsklasserna. Långt därifrån! I tider, då statsverket
lider brist, mer än någonsin, men för öfrigt alltid, under alla
förhållanden i den moderna staten, böra orden: richesse oblige vinna
gehör och tillämpning. Skatterna böra läggas så, att de jämnt
fördelas, bland dem, hvilka bäst kunna bära dem. I detta afseende
vill jag för min del gå mycket långt, men jag har därjämte ansett
det vara ett allmänt intresse för den rike såväl som för den fattige,
för hela folket, att stiftandet af djupt ingripande skattelagar må
ske under former, som lämna trygghet för, att de blifva grundligt
debatterade och blifva behandlade med noggrann förtänksamhet.

Det är därför, som jag tillåtit mig att motionera i denna sak, emedan
den kungl. propositionen i detta afseende synts mig mycket bristfällig.

Vi hafva i afseende på den större eller mindre lättheten att fatta
beslut i fråga om lagar och författningar olika grader, som kännetecknas
af skillnaden mellan grundlag, allmän lag och hvad som
kan åvägabringas genom gemensam votering. Rent teoretiskt

Nr 35. 22

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- Sedt skulle man ju vara berättigad att antaga, att dessa tre grader
förslag omin- j afseonde å större lätthet för besluts fattande stå i proportion till
°rnögenhets- de särskilda lagarnes och författningarnas större eller mindre betyskatt.
delse. Så är det ju dess bättre ännu — delvis. Såsom utveck(Forts.
) lingen dock nu tyckes gestalta sig, så finner man, att under det att
man t. ex. för moderniserandet af alltför detaljerade eller föråldrade
bestämmelser i vår tryckfrihetsförordning man behöfver anlita
hela den störa grundlagsändringsapparaten, medan Konungs och
Riksdags samtycke behöfves till förändring eller stiftande af ofta
rätt oviktiga lagar och författningar, en enda gemensam omröstning
kan skapa skattelagar, hvilka på ett mycket kännbart sätt
inverka på tusentals människors materiella välfärd och på detta sätt
äfven direkt på hela statens ekonomi. Därför ha äfven gång på
gång inom Riksdagen höjts yrkanden, att sådana principiellt viktiga
och djupt ingripande lagar och författningar böra stiftas i en form,
som mer motsvarar deras stora betydelse, och att den försiktighet
och den betänksamhet, som i allmänhet fördelaktigt utmärka det
svenska lagstiftningsarbetet, äfven i detta afseende måtte finna
tillämpning.

Jag vill nu icke trötta kammaren med att upprepa det jag
redan har sagt i min motion. Jag vill endast i största korthet påminna
om, att, redan då inkomstskatten första gången gjorde sitt
inträde hos oss, Första kammaren beslöt en skrifvelse till Kungl.
Maj:t, i hvilken den anhöll, att regeringen måtte inkomma med
förslag till sådana ändringar af riksdagsordningen och regeringsformen,
att lagarna rörande den progressiva inkomstskatten icke
skulle få ändras utan genom bägge kamrarnas öfverensstämmande
beslut. Mest pregnant har dock i detta afseende 1904 års konstitutionsutskott
uttalat sig, och jag ber att helt kort få citera hvad
det i detta afseende säger. Konstitutionsutskottet fann det både
principiellt riktigt och praktiskt klokt att vidtaga de af motionärerna
föreslagna grundlagsändringarna; och deras genomförande syntes
utskottet så mycket mera angeläget, som den progressiva beskattningsprincipen
sannolikt komme att i än vidsträcktare omfattning
än hittills skett beredas utrymme vid en framtida fullständigare
omgestaltning af vårt direkta skatteväsen. Det ögonblicket är
just nu inne. Genom den ifrågasatta inskränkningen i den gemensamma
voteringens användande infördes icke heller någon egentlig
nyhet i våra grundlagar. Inskränkningen innebure endast ett
fullständigare fasthållande vid den allmänna grundsatsen, att samstämmighet
mellan kamrarne erfordrades för åstadkommande af
ett Riksdagens beslut, och hade sin naturliga grund däri, att stadgandet
om gemensam votering genom Riksdagens åtagande af en
på progressiva grunder byggd bevillning kommit att tillämpas på
förhållanden, som af grundlagsstiftaren vid stadgandets tillkomst
icke varit förutsedda. Utskottet föreslog därför, att, då bevillning

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

23 Nr 35.

för inkomst eller förmögenhet skulle utgöras efter progressiv skala, Författningsbåda
kamrarnes sammanstämmande beslut skulle erfordras. ^komst ochför

Detta konstitutionsutskottets förslag antogs utan votering i genhets^

Första kammaren och samlade i den Andra 75 röster omkring sig. skatt.
Men när nu bevillningsutskottet relaterar de afslag, som ägt rum (Forts.)
i denna sak, förtiger det den omständigheten, att dessa afslag, som
under flera år följde på liknande motioner, hade sin särskilda grund
däruti, att dessa förslag af nu nämnda innehåll då voro sammankopplade
med rösträttsförslag, och att det särskildt angafs, att det
syntes olämpligt, att besluta något sådant just på grund af denna
sammankoppling. Men det bevisar väl, att, då nu denna fråga
förekommer ensam för sig, man bör ägna den litet mer arbete, än
som är möjligt i kväll. Ty för min del hyser jag den öfvertygelsen,
att detta helt enkelt är den viktigaste principiella fråga, som förekommit
vid denna Riksdag. Och därom torde väl icke vara något
tvifvel, att efter allt, som förekommit, Riksdagens Första kammare
— det öfvervägande flertalet; här har ju ej varit någon omröstning
— och en mycket aktningsvärd minoritet i den Andra utgörande
tillsammans enligt all sannolikhet flertalet af Riksdagens
ledamöter, hittills haft den uppfattningen, att i afseende på sådana
principiella och djupt ingripande skattelagar den för Sverige säregna
och i intet annat land förekommande formen för besluts fattande
i budgetsfrågor, gemensam omröstning, det vill säga enkammarsystem,
icke borde tillämpas.

Då vi fråga oss, hvilka skäl som kunna hafva föranleda att ett
sådant, som mig synes, rättvist och billigt yrkande ännu icke vunnit
gehör, så hafva vi först och främst de skål, som inom 1904 års konstitutionsutskott
uttalades af åtta reservanter från Andra kammaren,
att det vore en inom det europeiska statslifvet erkänd
grundsats, att den afdelning af riksförsamlingen, som på grund af
valsättet och valbarhetsvillkoren stode i närmaste beröring med
folket i dess helhet, i verkligheten hade ett större inflytande på
skattebevillningen, samt att den Andra kammaren genom den gemensamma
omröstningen medgifna öfvervikt i afseende på skattebevillningen,
hvilken varit af riksens ständer år 1865 afsedd, ingalunda
af kammaren dittills i någon mån missbrukats.

Ja, är det då verkligen meningen att rubba den öfvervikt, som
Andra kammaren hittills haft i afseende å skatter? Alldeles icke,
donna öfvervikt bibehålies vid precis samma styrka, som den hittills
haft, och detta, ehuru Första kammaren sedan dess såväl genom
valsättet som valbarhetsvillkoren kommit betydligt närmare »folket
i dess helhet», för att begagna samma ordalag som reservanterna.

Det, som ifrågasättes, är endast, att icke denna öfvervikt skall utsträckas
på områden, hvilka icke vant påtänkta af lagstiftaren den
gång, då den för oss egendomliga formen för budgetsbeslut instiftades.
När nu reservanterna säga, att Andra kammaren hittills
icke missbrukat denna sin öfvervikt i afseende å budgeten, är jag

Nr 36. 24

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- mycket villig att erkänna, att så är. Jag har icke heller genom
''komst''‘^och för m*n m°ti°n velat uttala, att ett sådant missbruk ovillkorligen kom°mögenhet&-''"mer
att ske. Om man t. ex. påyrkar, att en säkerhetsventil skall
skatt. anbringas på en maskin, har man därmed ingalunda uttalat sitt
(Forts.1) misstroende till det material, af hvilket maskinen är sammansatt,.

och ej heller till den blifvande maskinistens goda egenskaper. Men,
mina herrar, jag kommer här ihåg ett ord, som den frejdade amerikanske
statsman, som nyligen varit hos oss, uttalade — jag minsej,
om det skedde i Paris eller Berlin —, att, bland de egenskaper
ett folk bör äga, själfbehärskning är en af de förnämsta, och vidare,
att det bör finnas samhällskänsla inom en nation och vilja och förmåga
att arbeta för ett och samma mål. Ja, så är det. Men om
vi tillämpa dessa ord på våra skattelagar, förefaller det dock klart,
att, om vi nu besluta att sätta den ena samhällsklassen år efter år
i frestelse att genom begagnande af sin öfvermakt — ty de förmögna
äro alltid i minoritet — genom ett enda beslut, mot hvilket ingen
appell finnes, vältra öfver en del af det för tillfället gemensamma
målet —- jag talar om skattelagar —, budgeten, i oproportionerlig
skala på den andra samhällsklassen, vi då helt säkert ej arbetat i
den rätta samhällskänslans anda, och då ej heller gifvit själfbehärskningen
ett välbehöfligt handtag.

Goda lagar och framsynta lagar äro sådana, som hafva till
ändamål att förebygga, och det är sådana lagar man bör kunna
kämpa för, äfven i fall framgången för tillfället synes hopplös, och
äfven om man skulle kunna uppleta riksdagsbeslut, Indika för flera
år sedan gått i en motsatt riktning. Den af bevillningsutskottet
uttalade meningen, att därför, att Riksdagen en gång i en liknande
fråga sagt nej, det är en gång för alla afgjordt, att Riksdagen kommer
att förblifva vid denna sin uppfattning, är vederlagd genom
hela vår riksdagshistoria. Om vi lyssnat till denna lära, då vi arbetade
på vårt försvar, skulle vi ännu stå kvar vid indelningsverkets
och de 30 dagarnas värnplikt. Har man någonsin hört, att ett
radikalt eller socialdemokratiskt lagförslag blifvit inhiberadt därför,
att de, som framburit det, varit rädda, att Riksdagen skulle
säga nej? Huru många motioner ha icke upprepats under samma
ordalag år efter år, till dess de slutligen segrat? Huru många liberala
förslag hafva icke mot de konservativas motstånd genom nederlag
kämpat sig fram till seger? Ser man till närmare, är det egentligen
endast en typ af viktigare reformer, angående hvilken olika
meningar hafva rådt, som genast från början gått igenom, och den
typen är: i grund och botten radikala lagförslag, som under Riksdagens
sista timme blifvit genomförda af högerregeringar. Om
också jag vid sådana tillfällen hört till regeringens motståndare,
kan jag dock icke annat än erkänna, att regeringen handlat konsekvent,
då den begagnat sig af och tagit med i beräkning vid sina
planer detta högerpartiets om hopplös pessimism vittnande ord:
det går icke — detta ord, som under de senaste åren så ofta hindrat

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

25 Ifr 35,

oss att i afseende å störa principiella frågor intaga en fast hållning. FörfattningsOch
min innerliga önskan, min innerliga förhoppning är, att, i\:Årförslag
genom det proportionella valsättet en målmedveten unghöger en gång °möge°Ms-r~
kommer in i Riksdagen, den från sina princip- och initiativdebatter skatt.
kommer att bannlysa detta ord: det går icke, som bär den bristande (Forts.)
värma öfvertygelsens och därför nederlagets stämpel.

Det tillkommer icke mig och ligger icke heller i min afsikt ätt
rikta några förebråelser till regeringen, men jag ber dock att få
gifva uttryck åt min öfvertygelse, att, om regeringen begagnat
detta tillfälle, då denna nya viktiga skattetyp, förmögenhetsskatten,
för första gången skulle göra sitt inträde i vårt skattesystem, till
att försöka inrangera denna skattetyp i de ordinarie skatternas
led, regeringen då fått det starkaste understöd från denna kammare
och genom regeringens auktoritet helt säkert äfven ställningen i
Andra kammaren hlifvit en annan. Då hade principen kunnat
upptagas såsom en programpunkt och slutligen kunnat kämpa sig
fram till seger. Regeringen kan icke annat än få minskadt och minskadt
inflytande, i samma mån som hela skatteväsendet undandrages
densamma. Kommer så därtill, att den ekonomiska lagstiftningen
äfven mer och mer glider öfver i Riksdagens händer, då är det fara
värdt, att regeringsformens ifrån början väl afvägda grunder småningom
komma att rubbas. Det hade således efter min mening
varit väl värdt att i denna fråga insätta hela sin kraft.

Väl vet jag, att det finnes en gammal god statsmannaregel,
hvilken föreskrifver begränsning till det, som man tror sig kunna
uppnå, äfven om det skulle vara aldrig så önskvärdt att nå ännu
mera. Det är nog en riktig princip, men ett förbehåll måste dock
därvid göras, och det är, att man icke sätter målet för lågt, blott
för att framgången måtte vinnas så mycket säkrare!

Då jag, herr talman, icke i Riksdagens nuvarande stund anser
det leda till något mål att yrka återremiss, och då jag icke vill göra
mig medansvarig för följderna, ifall progressionen af såväl inkomstsom
förmögenhetsskatten kan blifva bereoende af en enda omröstning,
yrkar jag afslag å hela propositionen.

Herr Fahlbeck: Då jag i den motion jag väckt för en tid

sedan slutade med att yrka afslag på den kungl. propositionen, så
skedde det icke därför, att jag fann den föreslagna skatten för tryckande
eller dess fördelning orättvis. Jag säger detta uttryckligen
för att icke någon skall tro, att det varit anledningen till, att jag
framkommit med ett sådant yrkande. Det är själfva lagens beskaffenhet
och de särskilda omständigheter, under hvilka den framkommit,
som vållat, att jag gjort nämnda yrkande.

Vid många andra tillfällen, då jag haft den äran och nöjet att
yttra mig rörande förslag från herr statsrådet och chefen för kungl.
finansdepartementet, har jag kunnat utan vidare uttala stora loford
öfver de föreliggande förslagen, äfven då jag haft anmärkningar

Nr 35. 26

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

mot desamma att gorå. Denna gång har jag visserligen också loford
att skänka, men de röra mera den matematiska sidan af förslaget,
de aritmetiska grunderna och kalkylerna, som jag finner uppgjorda
med stor skicklighet. Äfven må jag säga, att den juridiska formuleringen
af de särskilda paragraferna synes mig förträfflig. Men
härtill måste för denna gång mina eloger inskränka sig.

Ty det är en annan synpunkt, enligt min mening den ojämförligt
viktigaste, den ekonomiska, som icke har blifvit så tillgodosedd
som sig bort. Jag vill sålunda först och främst anmärka, att själfva
skatten icke är en ren inkomstskatt, såsom det har sagts och återigen
sagts. Senast i afton hafva vi hört herr finansministern yttra
sig med synnerlig styrka i samma anda och förklarat den vara en
ren inkomstskatt. — Utskottet använder visst uttrycket en renodlad
inkomstskatt — en subjektskatt, en skatt, som träffar den enskilde
efter hans skatteförmåga o. s. v. Men jag påstår, att den är bara
delvis en ren inkomstskatt. Ser man nämligen efter, hvaraf skatterna
samt och synnerligen tagas, så finner man, att det är ytterst af en
och samma källa, af det nationella arbetets årliga afkastning. För
närvarande kan den antagas hos oss uppgå till omkring 1,500 miljoner
kronor. Af denna årliga afkastning skola alla skatter utgå.
Men de utgå under många olika namn och titlar. Först och främst
såsom indirekta och direkta skatter. Af de senare finnas sedan
många slag såsom stämpelskatt, arfskatt, inkomstskatt o. s. v. Men
hvad som skall karaktärisera en skatt såsom ren inkomstskatt,
subjektskatt, är naturligtvis, att den uttages hos de fysiska, enskilda
personerna och utgår af deras inkomst. Det är den rena
inkomstskatten. Som herrarna finna i det kungl. förslaget, uttages
en del af den föreslagna skatten och visserligen den större delen
mycket riktigt utaf de fysiska personerna, men en del uttages
icke af dessa utan af juridiska personer, speciellt bolag. Den skatt,
som uttages af bolagen, är icke en inkomstskatt, utan en afkastnings-
eller näringsskatt och såsom sådan en objektskatt, icke en
subjektskatt.

Herr finansministern har själf nyss talat om skatt af förmögenheten
och kallat den, om den toges för sig som en fristående skatt,
för objektskatt; men skatt af bolag är af samma slag, en objektskatt,
icke en subjektiv inkomstskatt, en rent personlig skatt. Nu kan
man säga, att det är detsamma, äfven om det mindre riktigt heter,
att denna skatt är en ren inkomstskatt, den är en direkt skatt i alla
fall, och staten behöfver den, och därför är det icke så noga med
de teoretiska distinktionerna. Jag medger, att sådana distinktioner
kan man understundom få släppa, om praktiska skäl tala för
det. Men här finnas inga sådana skäl, medan tvärtom starka skäl
tala för att noga iakttaga dessa åtskillnader. Det är nämligen
icke likgiltigt, på hvilken punkt jag tar ut skatten af d<at nationella
arbetets årliga afkastning, om jag tager den af produktionen, innan
den kommit till de enskilde och blifvit deras inkomst, eller om jag

27 Nr 35.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

tar den, då afkastningen öfvergått till de enskilde och blifvit deras Författningsinkomst.
Saken är nämligen den, att i förra fallet träffar jag ome-[OT^ °™i.n‘
delbart produktionen och endast medelbart konsumtionen, i senare °mögerihets-r
fallet åter träffar jag omedelbart konsumtionen och endast medel- skatt.
bart produktionen. Men uppenbart är, att med hänsyn till landets (Forts.)
förmåga af ekonomisk utveckling, förmåga att åstadkomma eu stor
nationell årsafkastning, är det af vikt, att produktionen så litet
som möjligt tryckes af skattebördan, och att den så vidt möjligt
lägges endast på konsumenten. I fråga om konsumtionen kunna
nämligen inskränkningar ske utan att någon skadas däraf, och utan
att det nationella arbetet i någon mån däraf inskränkes. Så icke,
om skattebördan hvilar direkt på produktionen, då denna till skada
för hela landet däraf kan hämmas. Detta är ett ekonomiskt skäl,
hvarför den direkta skatten helst bör tagas af de enskilda personernas
inkomster, och icke af företagen, som producera dem. Men härtill
kommer ännu en sak.

Det är icke möjligt att rätt tillämpa begreppet skatteförmåga,
om hvilket så mycket talats äfven i afton, om skatten icke lägges
på den enskilde och uttages af hans inkomst. Att använda detta
begrepp på bolagen är icke riktigt, äfven om man genom en öfverflyttning
af begreppet i dagligt tal talar om deras skatteförmåga.

Ordet har då icke samma valör. Den enskildes skatteförmåga är
ett relativt begrepp, uppkommet genom förhållandet mellan inkomsten
och hans personliga behof. Därigenom blir det en personlig
skatteförmåga. Detta gäller icke bolags afkastning. Dessutom
såsom denna skatt på bolagen är anordnad, är den en ny grundskatt
med fast taxa, 2 1/1 procent. Äfven därutinnan visar den sig
alltså vara en objektskatt och icke en subjektskatt.

Detta är den principiella anmärkning, som jag måste göra mot
Kungl. Maj:ts, af utskottet tillstyrkta förslag. Den föreslagna
skatten är icke en ren inkomstskatt, och den särskilda skattläggningen
af vissa företag, bolagen, är icke rationell. Skatten på den
af dem härflytande inkomsten borde uttagas af de enskilde såsom
en extra skatt på utdelning från bolag i stället för af bolagen
själfva, något som nu är möjligt sedan vi fått själfdeklaration.

Emellertid, till dessa brister i själfva förslaget komma de särskilda
omständigheter, som jag har omtalat i min motion, först och
främst den att, då en ny stor skatteomläggning skall ske, man vill
öfverskåda densamma i hela dess omfattning, innan man fastställer
en del däraf. Man vill so, huru den direkta skatten skall ordnas
icke blott till staten utan äfven till kommunen, åtminstone i sina
hufvuddrag. Jag kan nämligen icke tro, att det nu blir möjligt
att ordna den kommunala beskattningen utan att, såsom fallet var
med den allmänna bevillningen, bygga statsskatt och kommunalskatt
på samma grunder. I hvad mån detta blir fallet, hade man
velat se för att kunna rätt bedöma, hvilken omfattning den direkta
skatten i sin helhet skall få. Utskottet har på sidan 17 medgifvit,

Nr 35. 28

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

att det varit önskvärdt, att en sådan samtidig pröfning af statens
och kommunernas skatteväsende i hela dess omfattning kunnat
ske; men utskottet anser likväl, med afseende å ovissheten, när
härför erforderlig utredning kan komma till stånd, ett uppskof af
denna anledning icke vara tillrådligt. Jag må dock säga, att när
vi kunnat vänta 20 år på detta skatte förslag, så kunna vi vänta
ett eller två år till för att få en sådan öfverhlick.

En annan särskild omständighet, som jag anser menligt inverka
på Kungl. Maj:ts förslag, är att förslaget tillkommit under en finansiell
depressionsperiod och, mina herrar, hvad värre är, anpassats
efter denna. Detta framgår med mycken tydlighet af åtskilliga
yttranden såväl i Kungl. Maj:ts proposition som i utskottets betänkande.
Så t. ex. anföres i fråga om rätt för bolagen att vid
beräkning af kapitalet medtaga reservfonden af departementschefen
och sedermera af utskottet, att detta otvilvelaktigt vore önskvärdt
och riktigt, men att de statsfinansiella hänsynen göra det icke nu
tillrådligt. Och på samma sätt heter det i fråga om afdrag för
utskylder, att det också har fog för sig, men är icke tillrådligt af
statsfinansiella skäl. Ja, de statsfinansiella skälen för ögonblicket,
men inom kort är det statsfinansiella läget ett annat och då bortfalla
dessa skäl. Det är icke lämpligt eller riktigt, att en skattelagstiftning,
som är afsedd för årtionden, lägges till grund för vårt
skatteväsen, ordnas på detta sätt efter tillfälliga förhållanden, som
sålunda få diktera paragrafernas bestämmelser. Detta vittnar
om en brist på ledande principer, som icke bort få förekomma i ett
fall som detta. Men jag förstår väl, att för en finansminister är
första uppgiften att reda sig och att i de svåra tider, som varit, det
för honom kan synas som högsta princip att taga där det är lättats
att taga. Jag säger icke detta uteslutande som ett klander, ty det
måste medgifvas, att äfven från finansteoretisk synpunkt har det
sitt berättigande att taga hänsyn till den större eller mindre lättheten
att uttaga en skatt. Men sådant får ske med en viss moderation.
Jag tycker, att det går ej så litet därutöfver i förevarande fall.

Utskottet å sin sida har följt Kungl. Maj:ts förslag troget och
utan att vidare resonnera, och därtill hafva nog funnits åtskilliga
anledningar. En sådan, som anförts, är den sista tidens brådska.
Men jag har en misstanke, att en annan anledning, ehuru den icke
röjs i betänkandet, varit mest bestämmande härvidlag. Och det är
omsorgen om den kära kaffetåren, att icke den möjligen skulle bli
fördyrad genom ett afslag å Kungl. Maj:ts proposition.

Emellertid ber jag få i öfverensstämmelse med min motion
yrka bifall till herr Åkerbergs reservation.

Herr Östberg, Johan: Det läses i vår nu gällande regeringsform,
att »svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af
Riksdagen allena.» Äfven om man icke vill tillmäta skatteväsendet
den utomordentliga betydelse som en författare till en år 1809 utkom -

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

29 Nr 85.

men broschyr tilläde detsamma, då han säger: »Af alla mänskliga Författnings inrättningar

är beskattningssättet det ömmaste för ett samhälle; -^förslag om indetta
felaktigt, hjälper icke den visaste konstitution, den bäste regent ^mögenhefc''
eller det tåligaste folk», måste man dock medgifva, att skattelagarna skatt.
äro af den mest ingripande natur, och att i stort sedt ingen enskild (Forts.)
kan undandraga sig deras inflytande. Deras tillämpning är ock, hvad
den direkta skattens bestämmelser angår, öfverlåten icke åt skolade
domstolar eller ämbetsmän, utan i regel åt af kommunerna valda förtroendemän.
Det är med hänsyn härtill och naturligtvis äfven ur
alla andra synpunkter af synnerlig vikt, att de principer, hvarpå beskattningslagarna
äro byggda, medföra den rättvisa och jämlikhet i
beskattningen, hvarom vår gamla bevillningsförordning talade, äfvensom
den lätthet i den praktiska tillämpningen, som är en förutsättning
för all god skattelagstiftning. För allt detta måste gifvetvis i
betraktande af regeringsformens ofvan angifna bud hufvudansvaret
få hvila på Riksdagen.

Nu förhåller det sig ju så, att under det annan lagstiftning, som
är af långt mindre ingripande praktisk natur, underkastas den mest
noggranna förberedande behandling genom en stående lagberedning
eller eljest genom omsorgsfullt förarbete i öfrigt, så komma skattelagarna
i allmänhet till under mycket forceradt tryck. Den nu föreliggande
skattelagstiftningen utgör icke något undantag i det afseendet.

Nu är allmänt erkändt, att det rådrum, som varit medgifvet Riksdagens
ledamöter i allmänhet i att sätta sig in i förslaget, varit för litet.

En talare från bevillningsutskottet har nyss sagt, att utskottet haft
mycket kort tid på sig att öfverväga frågan. Detsamma torde kunna
sägas om den granskning, som ägde rum i kammarrätten, den medgafs
endast en kort frist, och lagförslaget hade dit remitterats utan att
vara försedt med den motivering, som i många fall kunnat tjäna till
upplysning om dess innebörd.

Det nya i det föreliggande förslaget är egentligen tre grundprinciper.
Den första och viktigaste är den, att förmögenheten skall vara
underkastad beskattning. Den har egentligen hittills icke varit föremål
för beskattning annorlunda är att den varit underkastad arfsskatt
i form af den stämpelafgift, som pålägges bouppteckning. Den
har ock varit underkastad en viss skatt hvad fast egendom angår
genom lagfartsstämpeln, och slutligen har fastighetsbevillningen i
sin mån varit en förmögenhetsskatt. Nu har Riksdagen skrifvit, att
till ett rationellt skattesystem hör, att inkomsten beskattas i sitt nettobelopp,
och att förmögenheten också beskattas. Förmögenheten
bör, menar man, beskattas därför, att den inkomst, som härflyter från
förmögenheten, är skattekraftigare än den, som härflyter ur andra
källor.

Om nu detta senare alltid är gifvet, kan emellertid nog vara
underkastadt diskussion, men antaget att så är, och att således hvad
som kallas fonderad inkomst är skattekraftigare än annan, så leder
detta endast därhän, att den förmögenhet, som gifver inkomst, bör

Nr 35. 30

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

beskattas, men knappast därhän, att förmögenhet, som icke gifver
inkomst, underkastas beskattning. All skatt skall, såsom en föregående
talare framhöll, betalas af inkomsten, och har en person ingen
inkomst att betala skatten med, så tjänar det till ingenting att skattlägga
honom. Således, strängt taget är förmögenhetsskatten motiverad
endast om och i den mån förmögenheten gifver inkomst. Men
det af bevillningsutskottet framlagda förslaget har äfven upptagit
sådan förmögenhet, som omöjligen kan gifva någon inkomst.

Om man nu ock anser tillåtet att vid beskattningen taga upp
förmögenhet, som har möjlighet att gifva inkomst, äfven om den i
vissa fall faktiskt icke gifver sådan, måste det dock anses inkorrekt
att upptaga förmögenhet, som omöjligen kan gifva inkomst.

Gör man så, kommer man i själfva verket in på ett helt annat
system, lyxbeskattningens. Denna åter måste väl byggas på annan
grund än den som återfinnes i den moderna inkomstskattelagstiftningen.
Lyxbeskattning fanns ju under vår frihetstid i olika former
och den spökar nu igen i bevillningsutskottets betänkande, som föreslår
skatt för smycken, automobiler, lustjakter, lyxhästar o. s. v. Men en
dylik beskattning kan väl icke pressas in i eller förenas med en
progressiv inkomstskatt. Ingen kan väl påstå, att en person blir skattekraftigare
därför, att han håller eller måste hålla sig med automobil, och
icke heller att han blir så mycket skattekraftigare, därför att han köper
en automobil för 10,000 kronor i stället för en, som kostar 2,000
kronor. Icke finnes väl något skäl att sätta progressionens storlek
därefter att han köpt denna dyrbarare automobil i stället för den billigare.

Då man nu här vidare drifver satsen om progressionens rättvisa,
så torde det dock här höra sägas, att det kan med fog ifrågasättas,
huruvida verkligen förmögenhetsskatten bör vara progressiv. Som
bekant ansluta sig de flesta länder icke till den progressiva förmögenhetsskatten.
Men än mindre finnes det, såvidt jag känner, några
utländska skattelagar, som hafva en förmögenhetsskatt, kombinerad
med och inordnad i en progressiv inkomstskatt, på sätt här föreslås.
Denna kombination är oss förbehållet att införa. Hvad leder
den till? Jo, till det, att, om t. ex. en person har några aktier, som
icke gifva någon inkomst, och dessutom inkomst af lön, skall han
icke allenast skatta för denna förmögenhet, som ligger i aktierna,
utan hans inkomstsskatts progression ökas därigenom, att han
har dessa aktier, som icke lämna inkomst och således icke bidraga
till hans skattekraft. Hans löneinkomst beskattas nämligen i
detta fall efter en starkare skala. Det vore ur skattesynpunkt
bättre för honom att icke hafva dessa aktier.

Det finnes efter mitt förmenande icke tillräcklig anledning att
så kombinera förmögenhets- och inkomstskatten som i detta förslag
skett. Förslaget leder — utom till att förmögenhet, som icke alls
lämnar inkomst, kan verka att den inkomst, man har, blir efter
starkare skala beskattad än den eljest hade blifvit — i öfrigt därhän,

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

31 Nr 35.

att en stor förmögenhet, förenad med mindre inkomst, blir svagare
beskattad än en liten förmögenhet, förenad med en stor inkomst.

Nu har denna förmögenhetsskatt naturligtvis införts i viss
män och kanske i första hand därför att man släpper fastighetsbevillningen.
Man vill hafva en gengäld så, att man får någon statsinkomst
af den fasta egendomen i landet, särskildt den, där jordbruk
och skogsrörelse drifves, och därför har man satt denna skatt
i beroende af fastighetsvärdet och annat uppskattadt värde på
förmögenhet för att åtminstone få någon inkomst af jordbruks- och
skogsbruksnäringen, där don drifves fristående. Emellertid har
bevillningsutskottet i det afseendet vidtagit en beskärning af det
kungl. förslaget så till vida, att det velat från förmögenhetsskatt
undandraga lefvande och döda inventarier, hvilkas värde icke uppgår
till 3,000 kronor. Då man jämför, att utskottet på detta sätt
söker undantaga förmögenhet, som har möjlighet att lämna inkomst,
därmed att utskottet vill beskatta förmögenhet, som aldrig kan
lämna någon inkomst, måste man medgifva, att utskottet då har
lämnat den rena inkomstskattens så stort utbasunade område.

Hvad för öfrigt den nu uppbyggda inkomstskattens principer
beträffar, har det uppvisats, att äfven med förslagets egen utgångspunkt
en stor ojämnhet i förmögenhetens beskattning kommer att
äga rum. Det förunderliga kan till och med inträffa, att med en
stigande inkomst skatteskalan för lika stor förmögenhet sjunker.
Jag kan hänvisa de i detta afseende intresserade till senaste häftet
af Ekonomisk Tidskrift, där professor Davidson just ur skatteskalans
egen synpunkt har uppvisat det felaktiga i dess konstruktion.

Hvad sedan den andra nyheten beträffar, det förändrade sättet
för aktiebolagens beskattning, så kan jag för min del icke förlika mig
med de principer, som i detta afseende äro lagda till grund. Som
herrarna känna till, utgår för närvarande skatt på aktiebolagens
inkomst efter samma grunder som för andra juridiska personers
och enskildas inkomst, dock att aktiebolag äger rätt att afdraga
lämnad utdelning intill högst 6 procent å aktiekapitalet. Dessa
grunder har man velat öfvergifva af det skäl, att, då aktiebolags
beskattning egentligen och i sista hand går ut öfver de särskilda
aktieägarne, det måste anses obilligt, att, därför att en person är
delägare i ett stort aktiebolag, han skall för sin inkomst från det
bolaget skatta mera än han om vore delägare i och hade samma
inkomst från ett mindre bolag. Från den utgångspunkten har man
konstruerat fram en ny princip, hvarom vi väl stå ensamma i skattelagstiftande
länder, den nämligen att aktiebolagen skola skatta,
icke efter storleken af sin inkomst, såsom andra skattskyldiga, utan
efter inkomstens förhållande till det inbetalade aktiekapitalet. Den
proportion, hvari vinsten står till det ursprungliga aktiekapitalet,
är afgörande för skatteskalan. Hvarför skatteskalan beträffande
aktiebolag och solidariska bankbolag på detta sätt skall afvika från
hvad som gäller andra juridiska personer och enskilda, är svårt att

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Nr 35. 32

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings• förstå. Och om man anser, att aktiebolag böra beskattas efter
förlag om in-yinsiens förhållande till det insatta kapitalet, kan man ju ock ifråga°mög°nhet8-''sätta,
att den enskilde, som har stor vinst på det i sin affär nedsatt.
sutta kapitalet, skall beskattas så mycket högre, därför att han
(Forts.) förtjänar så mycket större procent på sina i affären insatta pengar,
än den som insätter mera pengar i sin affär och har lika stor inkomst.

Den progressiva beskattningen på aktiebolag har, som herrarna
känna, varit föremål för mycken diskussion. Och såsom den närr
mast föregående talaren framhöll, finnes det egentligen icke något
skäl, hvarför aktiebolags inkomst skall vara underkastad progressiv
beskattning. Den progressiva beskattningen hänför sig till skatteförmågan,
den enskilda personens skatteförmåga. Aktiebolagen
äro såsom sådana alldeles känslolösa, man kan ur den synpunkten
taga all deras inkomst i skatt. Men aktiebolagens inkomstbeskattning
får naturligtvisses i belysningen af, att det alltid slutligen
är aktieägaren, den enskilde personen, som för betala skatten, och
för honom innebär det naturligtvis en dubbelbeskattning, såsom
många gånger är framhållet. Om aktiebolagen först beskattas,
och sedan ock aktieägaren beskattas, samt slutligen, såsom nu också
föreslås, i aktieägarens förmögenhet skall inberäknas aktiernas
värde, måste medgifvas, att den inkomst, som förvärfvas af akti -bolag, blir beskattad i flera afseenden.

Den nu föreslagna nya skatteprincipen leder i verkligheten till,
att smärre bolag med stor vinst i förhållande till aktiekapitalet bli
tyngre drabbade af skatt än de stora bolagen för deras, i förhållande
till aktiekapitalet, mindre vinst. Om vi taga ett exempel från det
nyligen bildade svenska sockerfabriksaktiebolaget, så är det alldeles
gifvet, att det enligt förslaget blir lindrigare beskattadt än de gamla
sockerfabriksbolagen, som hade stor vinst på sina inbetalda aktiekapital,
skulle ha blifvit. Men om det just är deras mening, som
med sådan förtjusning omfatta detta Kungl. Maj:ts förslag, att de
stora aktiebolagen skola komma i åtnjutande af den lindring i beskattningen,
som det medför, det lämnar jag därhän.

I alla fall medför förslaget en ojämnhet, hvilken väl knappast
kan försvaras. Om man tänker sig, att två affärer, som hvardera
har en inkomst af 25,000 kronor, ombildas till aktiebolag, och att
den ene försiktigt uppskattar affärens tillgångar till 100,000 kronor,
under det att den andre upptager dem mera spatiöst till 500,000
kronor, skulle resultatet af ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna
del, under förutsättning att affärerna fortfarande lämna hvardera
en afkastning af 25,000 kronor, bli, att den, som uppskattat sina
tillgångar till 500,000 kronor, får betala 625 kronor i inkomstskatt
till staten, under det att den andre, som upptagit tillgångarne mera
lågt till 100,000 kronor, får betala 1,075 kronor i inkomstskatt till
staten. Men affärerna äro precis desamma. Och hvad mera är,
detta medför naturligtvis, att om beskattningen på detta sätt blir
betungande, ombildas naturligtvis aktiebolagen till sådana företag,

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

33 Nr 36.

(Forts.)

att de lämna endast 5 procent på de nya aktiekapitalen, eller, ännu Författningsvärre,
de ombiidas till föreningar, utan personlig ansvarighet ty förslag omindär
slippa delägarna alldeles beskattning. Och om det är lämpligt ^omst och/orätt
lagstiftningen skall inbjuda till sådan omformation, må iagS i
detta sammanhang lämna därhän.

Enligt min mening är den rationellaste grunden för aktiebolags
beskattning, att aktiebolag underkastas proportionell beskattning
Staten säger: »den verksamhet, som drifves under aktiebolagsform
är af den betydelse, att den bör lämna en särskild skatt.» Staten
tager 3 eller 4 procent af dess inkomst såsom afgift för att de få
drifva sm rörelse. En sådan princip, som för öfrigt i ett föredrag
förordats af en sakkunnig, hvars namn bör klinga högt hos den
nuvarande regeringen, professor Gassel, är enkel och kan icke angripas.
Den är också lätt att tillämpa och leder icke till ojämnheter,
hvilket senare icke är den minst viktiga fordran på beskattmngslagar,
under det att den paragraf, som bevillningsutskottet
nu skrifva, företer en mycket underlig uppställning och naturligtvis
kommer att föranleda svårigheter i tillämpningen. Ty, mina herrar
dessa skattelagar skola tillämpas i alla Sveriges kommuner och
icke endast i de kommuner, som ha råd att skaffa sig skattetekniska
biträden.

Jag skall nu i detta sammanhang icke vidare uppehålla mig
vid, att det är en obillighet och en särskild skärpning i progressionsskalan,
att man låter vinsten beräknas endast i förhållande till det
ursprungliga aktiekapitalet och icke till den inbetalda reservfonden
och ej heller till de eljest hopsamlade fonderna. Däri ligger en
ytterligare skärpning, som icke är ägnad att vinna sympati för detta
system.

Då jag således anser, att i dessa två punkter, förmögenhetsskattens
anordning och aktiebolagens beskattning, det nu föreliggande
förslaget innebär principer, hvilka jag för min del icke kan
följa, och som komma att vid tillämpningen vålla svårigheter, är
det ju^ gifvet, att jag måste ställa mig afvisande mot de nyheter
som på detta sätt införas i vårt skattesystem.

. Den tredje nyheten är den, att inkomst af fastighet skall beskattas
såsom all annan inkomst, d. v. s. efter dess nettoinkomst. Man skall
således, i motsats till hvad som nu äger rum, taga reda på inkomsten
af jordbruk, skogsbruk och af annan fastighet. Hvad beträffar
»annan fastighet» är det mycket liten svårighet att taga reda på
inkomsten däraf. Att taga reda på inkomsten af jordbruk och
skogsbruk är däremot så mycket svårare, det är svårare, därför att
det ej är lätt att förmå den, som åtnjuter de naturaförmåner, som
en jordbruksfastighet medför för den, som brukar den, såsom bostad
lifsmedel o. s. v., att rätt uppskatta dessa förmåner, i synnerhet
som den allmänna meningen, särskilt på landsbygden, är den, att
»icke skall jag skatta för hvad jag lefver upp, utan endast för hvad
jag har hvar, sedan jag lefvat». Svårigheterna att uppskatta detta
Första Kammarens Prot. 1010. Nr 35.

3

Nr 35. 34 Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- få ingalunda underskattas, och att man naturligtvis icke heller
förslag om in- gjort detta det visar det förslag till deklarationsformulär, som
hornet-och för- utarjjetats inom finansdepartementet. Men frågan är, om de laxeskatt
ringsmyndigheter, hvilka förslaget skapat, äro egnade att rätt vär (Forts)

derå dessa saker. Som bekant ha taxeringsmyndigheterna, där

själfdeklaration införts, till hufvudsaklig uppgift att granska de
afgifna deklarationerna, se till, huruvida författningarna blifvit
följda, och huruvida beräkningarna äro riktigt gjorda. Men annorlunda
ställer sig saken, då det gäller uppskattning af inkomst af
jordbruk och uppskattning af fastighetsvärde. För dessa frågor
fordras naturligtvis helt andra kvalifikationer. För att uppskatta
inkomst af jordbruk och skogsbruk, då man icke kan uppgifva densamma
till siffran, utan skall bedöma densamma efter vissa kännetecken,
fordras särskild sakkunskap och förtrogenhet med dylika förhållanden,
liksom dylik förtrogenhet fordras af den, som skall uppskatta
fast egendom. Nu är det emellertid icke alldeles gif\et, att
taxeringsmyndigheterna komma att vara sammansatta så,^ att de
skola kunna fylla dessa olikartade uppgifter. Det beror på hvilka
element som vid valen komma att behärska taxeringsnämndernas
sammansättning. Undantränges härvid jordbruks- och fastighetsägareelementet,
kan det hända att det för en behörig taxering icke
hjälper med att, enligt nu föreliggande förslag, skall af Konungens
befallninghafvande tillsättas en ordförande och en ytterligare ledamot
i taxeringsnämnden.

Ser man nu på hithörande förslag såsom en helhet, innebära de,
materiellt sedt, de nyheter, som jag nyss skisserat; processuellt sedt,
innebära de en större enhetlighet än hittills i taxeringsförfarandet,
hvilket senare naturligtvis i alla afseenden är önskvärdt. De olika
bestämmelserna hittills ha varit af ondo och allt som kan göras för
att få enhet i detta afseende är naturligtvis af största vikt. Den
processuella delen af det föreliggande förslaget, om jag sa får karakterisera
författningen »om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering», torde därför kunna göras till föremål för mindre anmärkningar
än den materiella delen. I detaljer kan naturligtvis äfven
mot den riktas vissa erinringar.

Då man, såsom nyss framhölls, här vill uppskatta inkomst _ai
jordbruk, skogsrörelse och af annan fastighet efter den verkliga inkomsten,
därför att detta innebär det rationellaste, det principiellt
riktiga, kan man emellertid ifrågasätta, om man icke då tillika bort
vidtaga de garantier, som man på andra håll sökt, för att dock ia
någon statsinkomst af jordbruksfastigheterna i landet. En sådan
garanti hade varit, att man, såsom i den norska skattelagen, föreskrilvit,
att en jordbrukares inkomst får icke sättas lägre än en vanlig
daglönares i orten. En annan garanti, som man kunnat uppställa,
för att undvika alltför stora fluktuationer vid taxeringen af jordbrukarnes
inkomst, hade varit den, att denna inkomst skulle fa upptagas
efter 3 års medeltal. Det är sant, att detta senare skulle något

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

35 Nr 35.

inkrångla saken. Men det innebär en medeltaxering, hvilken för Författningslakarne
af denna näring kan vara af en viss vikt. förslag om in I

bevillningsutskottets betänkande äro hithörande omfattandekomst''°fförörslag
icke ur allmän och statsfinansiell synpunkt vidare belysta. m skatt $
JNagra ord äro icke spillda på, om staten nu med ens bör helt och hål- (Forts.)
let lämna å sido fastighetsbevillningen, hvilken också är en förmögenhetsskatt,
eller om den endast bör reduceras. Jag har tillåtit
mig i en motion föreslå, att man tills vidare skulle lämna förmögenhetsskatten
å sido såsom en ganska krånglig och omtvistad skatt och
i stallet bibehålla fastighetsbevillningen till hälften utaf hvad den
förut utgått med, eller 3 öre. På det sättet skulle åtminstone till
en del den förmögenhet, som ligger i fast egendom, vara beskattad
med en sådan skatt. Det är sant, det är ingen rationell skatt.

Men den skulle kunna fylla den uppgiften att, under det man finge se,
huru den föreslagna inkomstskatten för jordbruk och skogsbruk
verkade, utgöra en garanti för, att den fasta egendomen i riket dock
lämnade något till statens hushållning. Bevillningsutskottet har
icke alls ingått i något sådant bedömande, utan ansett, att den
föreskriften i de nya lagarna, att man skall hålla sig till nettoinkomsten
och nettoförmögenheten, har företräde. Teoretiskt har den det,
men praktiskt är dock fastighetsbevillningen äfven delvis att anse såsom
en förmögenhetsskatt och därtill en invand skatt. Dess nedsättning
tills vidare till hälften skulle innebära en lämplig öfvergång
till ett nytt skattesystem, hvars verkningar ju icke torde kunna
från början öfverskådas.

Om man blickar tillbaka på Sveriges skattesystem och erinrar sig,
hvilka klagomål framställts mot detsamma förr i världen, t. ex*
uti ett af M. Björnstjerna år 1832 utgifvet arbete »Om beskattningens
grunder i Sverige» och jämför dem med den nuvarande tidens, får
man en bjärt belysning af den utveckling, som ägt rum. Nämnde
författare framhöll, att den direkta beskattningen, i synnerhet den
som hvilade å det svenska jordbruket, blifvit alltför oproportionerligt
stor. Han räknade ut, att i medeltal för mantal skulle utgå 134
riksdaler 12 skilling, men för borgerlig näring i medeltal endast 16
riksdaler 8 skilling. Och han föreslog, att man skulle öfvergå till
det indirekta skattesystemet och särskilt höja kaffetullen från 3
skilling till 12 skilling per skålpund. Nu har utvecklingen gått därhän,
att vi redan afskaffa! de särskild t på fastighet hvila nde direkta
skatterna och besvären. Vi vilja nu enligt det kung], förslaget öfvergifva
äfven fastighetsbevillningen, ehuru den, hvad beträffar annan
fastighet än jordbruksfastighet, är mycket lätt öfverkomlig och
mycket lätt att tillämpa. Nå, detta må ju vara! Men hvad blir nu
resultatet af denna nya skattläggning, som från visst båll omfattas
med sådan förtjusning? Jag har redan sagt, att det innebär eu lättnad
för de stora bolagen. Men man torde också kunna säga, att det
innebär eu lättnad för de stora fastighetsägarne. Och det är ödets
ironi, att detta förslag, som särskilt drifves från radikalt håll, i sina

Nr 35. 36

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- verkningar, åtminstone i första hand, kommer att leda till dessa lättförslag
omin- na(jeri hvilka knappast varit afsedda.
möamhets” Hvad de nYa skatteförslagen, när de nu komma till tillämpning,

m skatt. — ty jag förutsätter, att de antagas — komma att gifva är naturligt (Forta.

) vis mycket svårt att säga. Den fyndige skattskyldige, som förstår
att begagna sig af de möjligheter till afdrag, som i de kungl. förslagen
äro medgifna, kommer att kunna reducera sin beskattning ganska
mycket, men den, som icke det förstår, han kommer att underkastas
en högre beskattning. Hvart afdragen leda, de afdrag som äro
medgifna för fastighets minskning i värde och för afskrifningar, är
svårt att bedöma. Men så mycket torde vara gifvet, att man icke
kan beräkna, att dessa nya skatteförslag komma att lämna stort
mera — och till att börja med torde de kanske lämna något mindre —
än de nuvarande skatterna. Vid sådant förhållande kan man fråga,
om dessa grunder äro så öfvervägda och så allmänt omfattade med
förståelse och sympati, att de förtjäna att upphöjas till lag. Att de
äro svåra att tillämpa för taxeringsmyndigheterna, det är alldeles
gifvet.

Det har framhållits, att hithörande frågor kommit i Riksdagens
elfte, ja, man kan kanske till och med säga tolfte timme, och att så
stora förslag som dessa, hvilka inverka på alla lifvets områden, icke
borde antagas utan den allsidiga pröfning, som vant önskvärd, och
som icke kunnat medhinnas, icke ens af bevillningsutskottet, efter
hvad vi nyss hörde, under denna af andra stora frågor upptagna
riksdag.

Nu finnas väl de, hvilka säga, att »mot skattelagar kan alltid göras
anmärkning», och »att få en fullkomlig skattelag är naturligtvis
omöjligt», samt att egentligen beträffande skattelagar kan det vara
detsamma, huru man gör''dem, de kunna alla tillagas efter det recept,
som Kajsa Varg använde: »Man tager». Vid ett sådant åskådningssätt
upphör strängt taget allt resonerande om skattelagstiftningen.
Men om man icke utgår från det receptet, måste man naturligtvis
vara angelägen, att, när nya grunder läggas för ett nytt skattesystem,
dessa äro sådana, att de medföra den jämlikhet i beskattningen, som
är ett hufvudvillkor för beskattningens rättvisa verkan och den praktiska
enkelhet i tillämpningen, som är lika viktig som de teoretiska

grunderna. .

Man hade vidare och framför allt bort vid denna omläggning af
sfaisbeskattningen haft klart för sig, hvart man vill komma i fråga
om den kommunala beskattningen. Staten har tillgång till en hel
del inkomstgifvande källor utan att behöfva anlita den direkta beskattningens
väg. Vi känna, att en stor del af det skattebehof, som
man nu vill fylla på den direkta beskattningens väg, härrör däraf,
att statens järnvägar icke lämna den inkomst, som är behöflig för
att förränta det i dem nedlagda kapitalet. Med förändrade konjunkturer
kommer naturligtvis detta att ändra sig. Men kommunerna,
de ha icke i regel några källor att begagna utom den direkta beskatt -

37 Nr 35.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

ningen. Anordnar staten sin direkta beskattning på det sättet att Författning»-den gör djupa grepp i de skattskyldigas fickor, måste det bli svårare°™™-för den kommunala hushållningen, på hvilken staten dock lägger skyldigheten
att fylla allt större och större uppgifter, att få sina behof till- skatt.
godosedda. Det måste därför, eftersom dock skattesystemet är en (Forts.)
enhet, vara af största vikt, att dessa frågor ordnas i ett sammanhang.

Då säger man: »Det är omöjligt; frågorna måste lösas hvar för sig.

Ty det är enda sättet att komma ur fläcken.» Ja, det är dock icke
alldeles gifvet. Såvidt jag känner den preussiska skattereformen, ordnades
där stats- och kommunalbeskattningen i ett sammanhang.

Och äfven om man icke nu är beredd att i detalj ordna den kommunala
beskattningen, hade man dock bort tänka sig, huru den i princip skall
se ut, hvad som skall stå öfver för kommunerna.

Det är ju gifvet, att detta förslag angripes äfven ur den synpunkten,
att det för litet beskattar inkomst och förmögenhet, och att man
anser, att det steg, som nu tages, kan man visserligen vara belåten med
för tillfället, men man är beredd att icke låta det stanna därvid.

Man har sett en socialpolitisk föredragshållare drifva den satsen, att
egentligen kan man ordna det så med den direkta beskattningen, att
sedan man lämnat ett belopp af t. ex. 2,000 å 3,000 kronor skattefritt,
kan man taga af en person allt, till och med 100 procent. Och
man ser af herr Brantings reservation mot bevillningsutskottets betänkande,
att han ställer i utsikt, att detta är ingalunda det, som
slutgiltigt bör vara tillfredsställande, utan denna grund, som här är
lagd, bör man vidare utveckla och taga fasta på. Men om så är, att
man skall vidare utveckla denna grund, då är det så mycket viktigare,
att man ser till, att grunden icke innehåller felaktigheter. Ty om
dessa felaktigheter ökas, med skatteskrufvens hjälp ytterligare utvidgas,
så måste de verka så mycket svårare.

Då jag tilltrott mig visa, att de föreliggande förslagen till följd
af förmögenhetsskattens progressiva karaktär, förmögenhetsskattens
förening med en progressiv inkomstskatt och aktiebolagens inkomstbeskattning
efter vinstens förhållande till aktiekapitalens storlek, icke
kunna anses fylla måttet, tillåter jag mig, herr talman, ur dessa synpunkter
och i betraktande af den vidare utveckling af skatteskrufven,
som i den nämnda reservationen ställes i utsikt, att för min del icke
bidraga till den seger, som förslagen till äfventyra komma att gå till
mötes.

Herr Hammarström: Med afseende å de allmänna skattepolitiska
betraktelser, som särskildt den senaste ärade talaren gjort,
tillåter jag mig den erinran, att de synas gå något utöfver ramen
för det ämne, som nu föreligger. Här är väl egentligen icke fråga
om hur man skall ordna förhållandet mellan direkt och indirekt beskattning
eller i hvilken utsträckning den ena eller den andra skatteformen
skall användas. Här föreligger i sjulfva verket endast frågan
om lösningen af ett spörsmål, som under en lång till stått på dagord -

Nr 35. 38

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författningsf
örslag om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

ningen, nämligen frågan om reformerande af inkomstskatten och i
sammanhang därmed frågan om införande af förmögenhetsskatt.

Jag tror icke heller, att det vore lyckligt, om man uppställde det
krafvet, att denna fråga icke skall lösas annat än i sammanhang med
reformerandet af den kommunala beskattningen. Det torde säkert
stå tämligen klart för enhvar, hvilka svårigheter skulle vara förenade
med realiserandet af ett så omfattande skattelagstiftningsprogram.
Vida lämpligare är väl att här, likaväl som på andra områden, förfara
så, att man tager för sig uppgifterna till lösning så att säga bitvis.
Här föreligger ju dock en fråga, som kan bedömas i och för sig
och som icke behöfver kombineras med en annan, kanske ännu mera
svårlöst fråga.

Enligt mitt förmenande måste man, om man vill vara rättvis,
erkänna, att mot det förslag till reformerande af inkomstskatten, som
från Kungl. Maj:ts sida nu föreligger, kunna i stort sedt icke några
mera befogade erinringar göras, om man än kan hafva olika åsikter
om vissa detaljer däri och fastän man likaledes kan känna sig tveksam
inför en och annan nyhet i detta förslag.

För så vidt fråga är om inkomstbeskattningen, lär icke kunna förnekas,
att förslaget i hufvudsak ansluter sig till principer, hvilka
numera allmänt betraktas såsom riktiga — principer, hvilka därför
äfven vunnit tillämpning i den nyare utländska skattelagstiftningen.
Förslaget har också utarbetats under fullt beaktande af
Riksdagens tidigare, vid upprepade tillfällen gjorda uttalanden och
med tillgodogörande af de resultat, hvilka kunna anses hafva såsom
något så när oomtvistade framgått ur de långa och mångåriga kommittéutredningarna
i denna fråga.

En af grundpelarna, hvarpå förslaget hvilar, är, att inkomstskatten
skall vara en allmän och ren inkomstskatt. En talare har
nu gjort en erinran mot påståendet, att här föreligger en ren inkomstskatt.
Sin kritik af förslaget i detta hänseende stöder han på det förhållandet,
att aktiebolagen äro upptagna till beskattning inom inkomstbeskattningens
ram.

Med befogenheten af hans erinran mot förslaget i hvad det rör
aktiebolagens beskattning må nu vara liur som helst. Den kritik,
som ägnats frågan om aktiebolagens beskattning enligt förslaget,
kan ju måhända i och för sig innebära ett och annat beaktansvärdt.
Jag tror likväl, att den ärade talaren måste anses hafva orätt i det påståendet,
att en beskattning af bolagen såsom sådana skulle vara
något främmande för inkomstbeskattningen; åtminstone drabbar hans
kritik i så fall icke blott det här föreliggande förslaget, utan äfven
den utländska skattelagstiftningen i allmänhet taget. Men huru man
än i denna sak dömer, icke kan man i allt fall på grund däraf bestrida,
att här föreligger förslag till en allmän och ren inkomstbeskattning.

Sedermera kan man naturligtvis, som sagdt, hafva olika meningar
om huruvida i allo det sätt, på hvilket problemet är löst i detta
förslag, är det lämpligaste eller om till äfventyrs jämkningar kunna

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

39 Nr 85.

erfordras. Inom utskottet har man, hvad nu särskildt bolagens Författning»-beskattning angår, i allmänhet haft sympatier för en jämkning i den/ör* WTV*”
riktning, som herr Danströms motion angifver, och denna utskot- k0''^jgmhet»-tets benägenhet torde nog också framgå af det förhållandet, att skatt.

utskottet ansett sig höra förorda en skrifvelse om ytterligare utred- (Forts.)
ning i frågan. Utskottet har ansett sig icke utan vidare kunna gå
med på det reservationsvis framstälda yrkandet, att man redan nu
skulle taga steget fullt ut och utan vidare bifalla motionärens förslag.

Det torde nämligen kräfvas vidare utredning, innan man kan våga
sig på något sådant; och man får väl i afbidan på utredningen trösta
sig med att, såsom här redan framhållits, förslaget icke gärna kan vara
så fullkomligt i alla delar, att det icke skulle tarfva jämkningar i
framtiden. Man får väl här, som i fråga om all annan lagstiftning,
låta erfarenheten tala och därefter jämka bestämmelserna.

Förslaget åsyftar emellertid, som sagdt, att framställa en allmän
och ren inkomstskatt, att sålunda under inkomstbeskattningen indraga
all inkomst; det har därför också blifvit nödvändigt att öfvergå
till ren inkomstbeskattning för j ordbruket och skogsbruket samt följaktligen
att där tillämpa enahanda regler i fråga om taxering som gälla för
taxering af all annan inkomst. Man kan förstå de störa betänkligheter,
som uttalats från landtbrukarnas sida mot denna djupt ingripande ändring
i nuvarande förhållanden. Utan tvifvel kommer denna förändring
att medföra vissa svårigheter i tillämpningen åtminstone till
en början. Steget måste likväl tagas, ifall man vill komma någon
väg med reformerandet af vår direkta statsbeskattning. Det finns
icke någon möjlighet att stå kvar på den nuvarande ståndpunkten.

Det stod också klart redan för 1859 års bevillningskommitté, att en
jämlik beskattning icke kunde åstadkommas, med mindre man kom
fram till den rena inkomsten, och det var uteslutande af opportunitetsskäl,
man då nöjde sig med den anordning i fråga om beskattningen
af fastighetsafkastningen, som sedan dess bibehållits och kvarstår
den dag i dag är. Man har emellertid under hela det efterföljande
reformarbetet haft lika klart för sig, att man icke kommer någon väg,
med mindre man öfvergår till en ren inkomstbeskattning äfven på
detta område; och om behofvet af en sådan öfvergång kunde anses
hafva gjort sig gällande redan tidigare, gäller detta alldeles särskildt
efter år 1902. Med den inkomstbeskattning, som då antogs, blef
behofvet af ändring oafvisligt. Det är ju alldeles klart, att, när man
icke längre hade att räkna endast med hevillningen, utan därjämte
införde en inkomstskatt och till på köpet gjorde denna progressiv,
det gamla sättet att beräkna inkomsten af fastighet kom att medföra
så stor orättvisa på skilda områden, att det icke i längden kunde vara
hållbart. Ett ganska påtagligt bevis för huru kraftigt denna uppfattning
gjort sig gällande inom bevillningsutskottet torde det förhållandet
vara, att bevillningsutskottet vid 1905 års riksdag på enskild
motionärs yrkande förordade en omedelbar öfvergång till inkomstbeskattning
för jordbruket. Att förslaget då icke kunde tillvinna

Nr 85. 40

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- sig kamrarnas bifall var ganska naturligt, ty reformen var icke så
{com8t9och för förberedd, att man gärna utan äfventyr kunde då genomföra densamma.
°mögenhetsT CJ Enligt mitt förmenande ligger här, i öfvergången till ren inkomstskatt.
beskattning för jordbruket, en af de allra väsentligaste förändringar,
(Forts.) som det föreliggande förslaget innebär i jämförelse med nuvarande
anordning; och med anledning af den erinran, som gjordes mot föredragningsordningen,
vill jag säga, att det synes mig vara fullt riktigt,
att denna principfråga skjutes i förgrunden, då det gäller principdebatten.

Kommer jag så till frågan om förmögenhetsskatten, som här
möjligen är egnad att tilldraga sig lika mycken uppmärksamhet,
så må genast erkännas, att jag icke, trots det vältaliga försvar, som
chefen för finansdepartementet såväl i den kungl, propositionen som
i sitt uttalande här i dag presterat för den anordning, hvilken i den
kungl. propositionen föreslås, känner mig fullt öfvertygad om lämpligheten
af densamma. Jag har därför icke heller kunnat ansluta
mig till den motivering, som utskottet användt, då utskottet förordat
det kungl. förslaget i denna del. Jag har också reserverat mig
mot utskottets motivering i vissa delar. Trots betänkligheter mot
förslaget i denna del, trots att jag icke kunnat öfvertygas om, att
det icke varit ur flera synpunkter fördelaktigare, om förmögenhetsskatten
anordnats som en fristående proportionell skatt, har jag dock
icke häraf kunnat hämta tillräckligt stöd för att påyrka vare sig eu
ovillkorlig ändring af förslaget i denna detalj eller — och ännu mindre
— afslag å förslaget i dess helhet.

Jag förstår de konstitutionella betänkligheter, som särskildt
grefve Douglas med så stor styrka framhäft, och jag skulle hafva
funnit det synnerligen önskvärdt, om man kunnat ordna denna skatt
i mera betryggande form. Men det är väl ändå nödvändigt att räkna
icke blott med hvad man önskar, utan också med hvad som är möjligt
att genomföra. Äfven med risk att hemfalla under den stränga
domen, att se saken för pessimistiskt och att icke hafva tillräckligt
mod, måste jag emellertid vidhålla den uppfattning, att det näppeligen
under en närmare framtid finnes stor utsikt att få förhållandena
ordnade så, som motionären önskat. Detta oaktadt behöfver man
icke — så förefaller det åtminstone mig — se framtiden i alltför
mörk dager, ty det torde finnas andra vägar att nå målet. Den väg,
som osökt erbjuder sig, när man vill finna garantier mot försök till
skattelagstiftning utefter linjer, som icke följa rättvisan, är väl den,
som kännetecknas af allvarliga och målmedvetna ansträngningar
från de besittande klassernas sida att bibehålla det inflytande, som
bör tillkomma dem inom representationen; och säkerligen gifves
icke något annat sätt för dessa klasser att skydda sig.

I afseende å de ändringar i Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet
föreslagit, får nog medgifvas, att de icke i allo äro förbättringar.
Olika intressen inom utskottet ha haft sina särskilda önskemål, som
de i större eller mindre mån fått tillgodosedda, och detta har gif -

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

41 Nr 35.

vetvis icke alltid medfört förbättringar. Så har här exempelvis Författningsframhållits
den ändringen, att vid förmögenhetsskattens utgörande-^^1^^1,.*”''
denna skall beräknas äfven för en sådan sak som smycken och vidare k°^ge^hefc
å andra sidan att inventarier upp till ett värde af 3,000 kronor skola skatt.
lämnas fria från taxering. Ja, dessa förändringar torde säkerligen (Forte.)
icke kunna försvaras ur principiell synpunkt. Utskottets majoritet
har emellertid varit tvungen att gå med på dem för att kunna
komma till något positivt resultat och för att undvika framdrifvande
af förslag, som enligt majoritetens mening hade varit ännu betänkligare.
Ur denna synpunkt får förslaget i många detaljer bedömas,
och då blir domen kanske något mildare, än den eljest blifvit.

Nu hafva de, som yrkat afslag, ansett, att ett uppskof med reformen
vore befogadt, att en grundligare utredning af frågan vore på
sin plats. Jag förmodar, att de tro sig på detta sätt bäst kunna
främja de önskningsmål, som ligga dem om hjärtat. Ser man emellertid
till, huru det förut i liknande fall gått, tror jag icke, att man bör
göra sig alltför stora förhoppningar. Jag antager, att man med ett
uppskof icke skulle vinna, hvad man åsyftar. Frågan är också
verkligen af den beskaffenhet och har så länge stått på dagordningen,
att den tränger till lösning.

För öfrigt bör man icke förbise förslagets många och stora förtjänster.
Bland annat är ju den principen genomgående tillämpad,
att det är endast den rena inkomsten, som skall beskattas. I följd
däraf är afdragssystemet fullt genomfördt, så att äfven utskyldsafdrag
skulle äga rum — och detta är icke minst att beakta, enär
man förut under årens lopp förgäfves sökt realisera detta önskemål.

Enligt utskottets förslag skulle nu afdrag ske för alla utskylder utom
kronoutskylder.

Vidare bör i detta sammanhang observeras, att den skuldsatte
fastighetsägaren, som enligt nuvarande skattelagsstiftning anses
hafva lika stor inkomst och ålägges lika stor inkomstskatt som den
skuldfrie, enligt förslaget skulle få åtnjuta den rättvisan, att han
finge sin skattskyldighet minskad med hänsyn till skuldräntan.

Af de många detaljanmärkningar, som här framställts, skall
jag endast beröra ett par.

Den senaste ärade talaren ansåg, att en förmögenhetsskatt borde
anordnas på det sätt, att den drabbade endast inkomstgifvande förmögenhet.
Jag tviflar ändå på, att man med fog kan drifva en sådan
sats, för så vidt man däri inlägger fordran på, att egendomen skall
hafva lämnat afkastning under beskattningsåret. Det är ju förmögenheten
såsom sådan, men icke inkomsten, som här beskattas.

Det ligger väl icke heller någon obillighet däri, att exempelvis värdefulla
tomter, som — i spekulationssyfte eller af andra orsaker—-bibehållas
obebyggda och kanske därför under en längre tid icke lämna
afkastning, ändock drabbas af förmögenhetsskatt. Däremot är jag
fullt ense med den ärade talaren därom, att sådan egendom, som
icke rimligen kan tänkas gifva någon inkomst, bör undandragas för -

Nr 3a. 42

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- mögenhetsskatten. Likaledes anser jag det vara principiellt oriktigt
förslag om in- inom förmögenhetsskattens ram påföra något slags lyxskatt,
°mögenhets-’ såsom dock, på sätt som erinrades, i viss mån blir förhållandet enligt
skatt. utskottets förslag.

(Forts.) Vidare uppehöll sig samme ärade talare vid frågan om taxerings myndigheterna.

Den frågan faller väl strängt taget utanför den nu
föredragna förordningen; men medgifvas får ju, att det vore önskligt,
om man kunde erhålla bättre taxeringsmyndigheter, än hvad man
äfven med den förbättring, som nu afses, kan vänta att få. Men det
gäller här, såsom på så många andra områden, att det bästa är fiende
till det goda; och jag föreställer mig, att man får vara nöjd, om man
lyckas genomföra den förbättring, som Kungl. Maj:t nu föreslagit,
nämligen att en andra ledamot af taxeringsnämnden skulle få utses
af Konungens befallningshafvande.

Här har äfven berörts frågan om slitage för fastighet, och i den
frågan voro nog åtskilligt att säga. Jag har härutinnan afgifvit en
reservation, som jag dock icke skall närmare uppehålla mig vid.
Jag anser, att det vore såväl ur principiell synpunkt riktigt som praktiskt
klokt att göra inskränkning i rätten till afdrag därvidlag; men
med den försiktigare affattning, utskottet gifvit stadgandet om rätt
till sådant afdrag, innebär det möjligen icke så stor våda, som det
eljest skulle göra.

Vidkommande öfriga anmärkningar, som äro gjorda mot detaljer
i förslaget, skall jag tills vidare icke yttra mig.

Herr statsrådet Swartz: Det skulle visserligen finnas ganska

många anledningar för mig att taga upp till bemötande, hvad som
här under diskussionen sagts, men jag skall bekämpa den frestelsen
för att icke i onödan förlänga debatten. De gjorda invändningarna
torde väl för öfrigt möta gensaga från annat håll.

Vid närmare eftersinnande är det likväl en sak, som jag anser
mig skyldig att upptaga till bemötande, en sak af hvad herr
Östberg anfört, nämligen när han citerar professor Davidsons
uttalande, att den skatteskala, som här är lagd, vore — särskildt
med hänsyn till förmögenhetsskatten — felaktigt konstruerad. Det
är ett alltför bestämdt uttalande af en alltför stor auktoritet, för
att jag skulle vilja få skenet på mig af att stå svarslös emot en
sådan anmärkning, ty det gör jag ingalunda. Jag står icke svarslös
emot denna anmärkning. Förhållandet är helt enkelt det, att
professor Davidson och jag se på denna sak med helt och hållet
olika ögon, såsom jag talat om för herrarna redan förut. Jag ser
nämligen på saken sålunda, att inkomst och innehafvande af förmögenhet
äro två samverkande faktorer, hvilka tillsammans bilda
ett helt; de bilda en hel sammanhängande grund för den skatt,
som bygges upp. Professor Davidson däremot kan icke frigöra sig
från den uppfattningen, att inkomstskatten är en sak och förmögenhetsskatten
är en annan sak, och därifrån kommer han till detta

43 Nr 35.

Onsdagen den 1 Juui, e. m.

påstående, hvilket under sådana förhållanden utan tvifvel är rik- Författningstigt,
att det blir sådana ojämnheter i förmögenhetsskatten, som-7,s^ ominde
af herr Östberg citerade. t?''

Jag skall emellertid med ett kort exempel söka visa herrarna, skatt.
hur det där egentligen gestaltar sig efter professor Davidsons sätt (Forts.)
att se saken och efter mitt sätt att se saken.

Om vi förutsätta, att en person har en inkomst af kapital,
som i verkligheten uppgår till 6,000 kronor, och att han vid sidan
häraf äger en förmögenhet på 120,000 kronor, så kommer det beskattningsbara
beloppet att upptagas till 8,000 kronor, i det att
nämligen x/60 af de 120,000 kronorna, d. v. s. 2,000 kronor, lägges
till de 6,000 kronorna, som han har i verklig inkomst af kapitalet.
Skatten på detta sammanlagda belopp, 8,000 kronor, blir 195
kronor. Nu räknar professor Davidson på det sätt, att skatten
på de 6,000 kronorna utgör 135 kronor och skatten på de 2,000
kronorna utgör 60 kronor. Ergo blir förmögenheten belastad på
ett ojämnt och mera tryckande sätt än hvad man kunde anse vara
afsedt.

Jag däremot ser saken på det sättet, att detta resonemang
är alldeles detsamma, som om jag skulle dela upp en ren inkomst
af arbete på 8,000 kronor i två delar och säga: den ena delen, den
på 6,000 kronor, drager en beskattning på 135 kronor ; de återstående
2,000 kronorna draga en beskattning af 60 kronor. Utför
jag detta vidare, så kommer jag därhän, att de första */4 af denna
inkomst draga en beskattning, som motsvarar 2 1/.l X, och att den
sista fjärdedelen drager en beskattning, som motsvarar 3 % —
under det att det riktiga naturligtvis är att säga, att inkomsten
i sin helhet drager en beskattning som motsvarar 2,4375 %.

Lika intimt som sambandet är mellan den sista fjärdedelen
och de första tre fjärdedelarna med afseende å ren inkomst af
arbete, lika intimt är sambandet, enligt den för det kungl. förslaget
grundläggande principen, emellan de tre fjärdedelar af det
beskattningsbara beloppet, som utgöra den verkliga inkomsten af
kapital, och den sista fjärdelen, som på grund af förslagets bestämmelser
lägges till på grund af innehafvande utaf förmögenhet.

Ser man saken på det sättet, finns det absolut ingen ojämnhet
eller felaktig konstruktion i skatteskalan.

Friherre Gripenstedt: Herr vice talmannen föreslog mig

privatim att, eftersom jag är något hes, jag skulle afstå från ordet,
enär det icke kunde vara något nöje för mig att yttra mig och
det egentligen icke heller kunde tjäna någonting till. Ja, däri ger
jag herr vice talmannen fullkomligt rätt. Icke är det något nöje
för mig att yttra mig, och det är det så mycket mindre, som hvad
jag har att säga måhända kan blifva misstydt. Med all säkerhet
kommer det icke heller att hafva något inflytande på frågans utgång,
ty hvad den saken beträffar, är jag alldeles förvissad om,

Nr 35. 44 Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- att förslaget kommer att antagas. Detta är jag så mycket mer,
^karmt och för som ia§ ar öfvertygad om att detta förslag, ehuru framlagdt af
mogenhet»* en sa kallad högerregering, med glädje kommer att accepteras af
skatt. Andra kammarens radikaler och socialister och där få så många
(Forte.) röster, att, äfven om förslaget mot förmodan skulle blifva afslaget
i denna kammare, det nog går i en gemensam votering.

Efter min tro kommer förslaget emellertid att bifallas äfven i
denna kammare, oaktadt stora betänkligheter finnas emot det, men
man har så mycket förtroende för regeringen och för dess framsynthet,
att man därför antager dess förslag. Också jag har i
mycket förtroende för regeringen och sätter stort värde på den.
Jag anser dock, att detta skatteförslag kommer att i släptåg medföra
så betänkliga konsekvenser, att jag för min del i alla fall
måste opponera mig emot detsamma.

Jag skall icke alls gå in i någon detaljkritik, utan jag skall
bara hålla mig något till de allmänna grunderna för finansministerns
skatteplaner. Nu kan herr statsrådet naturligtvis till förmån för
sina reformförslag åberopa sig på en hel del kanske mindre välbetänkta
liksom äfven mer eller mindre väl affattade skrifvelser
från Riksdagen. Erkännas måste också, att den nuvarande inkomstskatten
alldeles icke är tillfredsställande. Men att tyda riksdagsskrifvelserna
på det sätt, som nu är skedt, det tror jag ändå
icke hade varit hehöfligt och det förefaller mig, som om finansministerns
skattepolitik kommer att leda oss in på betänkliga
vägar.

Den grundsatsen, att skatten bör bestämmas efter den verkliga
skatteförmågan, den grundsatsen kunna alla och enhvar ju
erkänna vara riktig; och progressiv beskattning är för resten redan
tillämpad i afseende å den nuvarande inkomstskatten. Men hvad
beträffar frågan om progression af den här förmögenhetsskatten,
så, äfven om sådant teoretiskt sedt kan försvaras, anser jag, att
man bort iakttaga mera varsamhet i det fallet. Uttalandet om
den verkliga skatteförmågan låter ju bra, men det kan vara ganska
svårt att afgöra, hvad denna verkliga skatteförmåga egentligen
är. För den enskilde kan det vara en sak, men dessutom kan den
ses ur en mera allmän objektiv synpunkt. Att det finns åtskilliga
individer, som kunna bära en mycket hård beskattning, tror jag
visst, om man tager bärigheten ur den synpunkten, men huruvida
det är öfverensstämmande med rättvisa och billighet, det är en
annan sak, och huruvida det är öfverensstämmande med statens
sanna intressen, det är också en sak.

Nu nämnde herr finansministern i sitt svar på kritiken mot
att sammankoppla förmögenhetsskatten med inkomstskatten ungefär
som så: ja, inkomstskatten drabbar personen, det blir något
subjektivt; skulle man här hafva skilt förmögenhetsskatten från
inkomstskatten, hade det blifvit något objektivt. —• För min del
får jag säga, att jag vet icke, om det hade varit något oriktigt

45 Nr 85.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

däruti, snarare tror jag tvärtom. Mig synes det, som om man vid Författning»-bedömandet af skatteförmågan i viss mån bör vara rädd om för-£ör®*°0
mögenheten och kapitalet, så att man icke rent af »slaktarhönan,k°™fq™he{gr''
som värper guldägg» eller drifver den ur landet! Jag kan icke skatt.
neka till, att jag verkligen fruktar för att den direkta beskatt- (Forts.)
ningen i Sverige skall drifvas så långt, att den rörliga förmögen
heten flyttar ur landet och den fasta, som blifver kvar, reduceras
till sitt värde, så att skatteförmågan i sin helhet kommer att sättas
ned högst betydligt.

Nu är det en sak att lägga märke till i detta sammanhang.

Man vet ännu icke alls, hur den kommunala beskattningen, som
ställts i utsikt, kommer att se ut, men man kan befara, att, om
samma tendens, som gjort sig gällande beträffande statsbeskattningen,
äfven kommer till synes i kommunalbeskattningen, detta
kan blifva en synnerligen tung beskattning. Det är ock en direkt
beskattning och jag tror, att det blir en olycka, om man, drifven
af radikala slagord, alltför mycket vill öka de direkta skatterna
och bortse från de indirekta. Den saken vidrördes redan af en
föregående talare, som ansåg, att proportionen höll på att gå öfver
alltför mycket på den direkta beskattningen.

Jag tror för min del, att olägenheterna af den indirekta beskattningen
för de allra flesta äro mindre, än om den direkta beskattningen
tillgripes för mycket, åtminstone ifall man beträffande
de indirekta skatterna höjer eller sätter tull och accis endast på
sådana varor, som, om de också gå mycket åt, icke egentligen äro
nödvändighetsvaror. På nödvändighetsvaror vill icke heller jag,
att man skall sätta eller höja tullen.

Den indirekta beskattningen är i viss mån frivillig, när det
icke gäller nödvändighetsartiklar. Den är mindre kännbar, då
skattebeloppet icke utkräfves i större poster på en gång, utan kan
omärkligt uttagas och förutsätter icke ett så rent af inkvisitoriskt
förfarande, som när det vid taxeringen gäller att bestämma den
direkta skatten.

Jag vill fråga herrarna, huruvida beträffande de nuvarande
deklarationerna och de, som komma att tillämpas efter det nya
skatteförslaget, det icke går så långt, att man verkligen kan kalla
det för inkvisitoriskt. Och icke kan man säga om den indirekta
beskattningen, att den går öfver skatteförmågan eller att skatteförmågan
blir öfver höfvan ansträngd, ifall det t. ex. blir litet
högre kaffetull eller accis på cigarrer och tobak. Det tror jag icke.

Jag anser verkligen, att en rökare — om man nu skall taga tobaken
som exempel — mycket väl tål vid att betala litet mera för
sina cigarrer eller cigaretter, och blir det för dyrt, kan han bolma
litet mindre utan skada. Om man lade på ett öre för hvarje cigarr
och ett hälft öre för hvarje cigarett, skulle det gorå ganska mycket
penningar, men icke blifva betungande. Den finare tobaken borde

Nr 35. 46

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings- naturligtvis beskattas högre än den billigare, men jag tog ett me^kcmst
^och för som exempel.

mögenhets- Nu vet man —'' åtminstone har det talats därom — att det
skatt. är fråga om att framdeles beskatta tobaken högre och man syftar
(Forts.) på tobaksmonopol. Man vet visserligen icke, hur förslaget blir,
men jag får redan nu säga, att, ehuru tobaken är ett mycket
lämpligt skatteobjekt, när det gäller att skaffa staten inkomster,
jag icke anser att man bör tillgripa statsmonopol. Statsmonopol
bar man i Sverige haft erfarenhet af för mycket länge sedan, då
här var brännvinsmonopol. Det var visserligen en annan sak, men
jag tror i alla fall att spåren förskräcka. Dessutom är det min
öfvertygelse, att tobaksmonopol icke skulle inbringa på långt när
det belopp man tänker sig, och när Riksdagen skref om tobaksbeskattningen,
uttalade Riksdagen, såvidt jag icke missminner mig,
just att Riksdagen icke ville hafva statsmonopol. Om vi skulle få
statsmonopol, är det tydligt, att först skulle det bli en stor annuitet
för att betala räntor och amorteringar på den summa, som behöfs
för att lösa in fabriker, äfvensom för åtskilliga skadeersättningar.
Vidare komme stora belopp att gå åt till löner och pensioner åt en
hel ny stat af personer, och jag fruktar, att af den skatt, som
komme in på tobaken, komme ett mycket litet netto att hamna
i statens ficka. Då är tull och accis att föredraga. För att nu
återkomma till skatteförslaget som föreligger, anser jag, att det
icke alls är lämpligt eller bra. Jag skulle hellre sett, att det tagits
något mer på den indirekta beskattningens väg. Så som saken
nu ligger, har jag endast att på förhand reservera mig och kommer,
såvida det blifver omröstning i denna sak, att rösta emot såväl
regeringens som utskottets förslag.

Herr Lindblad: Ehuru finansministern i sitt första anförande

antydde, att det finnes en senare paragraf, som herrarne kanske
hafva det mesta intresset af, nödgas jag dock här taga till orda i en
angelägenhet, som för mig är viktig, och jag gör det icke i egen sak,
ty jag försäkrar, att efter lagens genomförande kommer jag personligen
att få mindre inkomstbeskattning af det jordbruk jag bedrifver,
men jag gör det därför, att jag tror mig kunna föra talan för en så
stor del af vårt svenska jordbruk.

Vi sågo redan i morse i Stockholms Dagblad, att Riksdagen torde
varaberedd »jurarein verba magistri» och det lät så nästan af den siste
talarens yttrande, att han uppträdde mera här för att uttala sin egen
mening och rädda den åt framtiden, än han direkt trodde, att han kunde
inverka på kammaren. Ja, han känner kammaren bättre än jag,
men jag vill tro, att äfven ur de synpunkter jag tillåtit mig framföra i
min motion och som jag ber att ytterligare här få upptaga tiden med
jag skall våga vädja till denna kammare. Och äfven om jag kommer
att motsägas i Andra kammaren, t. o. m. af landtbrukare, som kunna
förklara, att de för sin del äro beredda att taga denna jordbruks -

Onsdagen den 1 Juni. e. in.

47 Jfr 35.

beskattning, vågar jag dock stå för, att det är icke till fördel för vårt Författning»-land eller för vårt svenska jordbruk. • förslag om m Våra

jordbrukare begära ingenting bättre än att få arbeta i sitt mögenhets*''
yrke; de vilja icke åläggas att bli några bokförare. De äro sedan skatt.

gammalt fritagna från bokföring. Nu framgår det af såväl rege- (Forts.)

ringens utlåtande som utskottets jämte flere talares yttranden, att
svårigheterna böra öfvervinnas. Anser man, att det är lämpligt att
skapa svårigheter blott för att öfvervinna dem, då kan man ju taga
detta, men den, som tagit en riktig bonde i hand, vet, att denna är
bättre ägnad att sköta plogen och handtera spaden än att skrifva
ned siffror. Ej säkrare blir det, om han skall lita till sitt minne och
gå till kommunalordföranden och be honom deklarera å hans vägnar.

De uppgifter, man här nödfallsvis fört fram, äro enligt min åsikt totalt
värdelösa och jag vågar påstå, att om jag, såsom domänintendent
eller uppskattningsman, skulle vara ålagd att, utan att besöka en
egendom, med ledning af dessa uppgifter i formulär nr 2 räkna ut
hvilken afkastning man skulle kunna beräkna af en egendom, skulle
jag ögonblickligen anhålla om afsked, ty det är omöjligt att sitta på
tjänsterummet och med dessa uppgifter om utsäde och skörd räkna
ut huru stor afkastningen är. Arbetet och resultatet i jordbruk
är naturligtvis helt och hållet individuellt, ingen generell regel kan
därför angifvas. Med dessa uppgifter får man veta, hur många
kilogram eller hektoliter utsäde jordbrukaren förbrukar och huru
mycket skörd han fått, men man vet ingenting om värdet däraf, och
det kan skilja sig så mycket, att det utsäde man lägger ned i jorden
har ett värde af 20 öre pr kilogram, under det skörden knappt har ett
värde af.10 öre per kilogram. Men här skall taxeringsnämnden med
nakna siffror om kilogram och hektoliter säga hvad facit gör. Det
är omöjligt.

Hvarför kunna våra taxeringsmyndigheter nu afgifva något
så när riktigt värde på jorden? Jo, därför att de hafva ledning af,
om ingenting annat, så ytterst af köpeskillingen, och så veta de, hvad
de själfva vilja gifva för egendomen eller hvad grannen skulle
vilja gifva för denna eller andra egendomar. Därigenom får man
fasta jämförelsepunkter. Taxeringen gör icke anspråk på att vara
alltför minutiös, utan det är ett slags medeltaltaxering. Man hör
också ofta att taxeringsvärdet bör höjas när det är alldeles för lågt, eller
då en försäljning af egendomen blir högre. Men herrarna kunna väl
icke begära, att en bonde skall betala all kommunal- och statsbeskattning
för sin egendom efter det högsta värde någon vill gifva
för densamma, utan han bör väl betala efter ett något så när rimligt
medeltalsvärde\ det är också sådana man sökt att få fram hittills vid
jordbrukstaxeringar.

Då säga skatteteoretici, att detta är ingen rättvisa. Det är icke
den personliga skatteförmågan, som kommer fram. Det skall vara
den »verkliga» inkomsten. Och fastän man talar så den ena stunden,
är man tvärt färdig säga: nej, vi kunna icke få fram den verkliga in -

Nr 85. 48

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings■ komsten, utan nöja oss med den beräknade inkomsten för alla egenförslag
om in- domar med taxeringsvärde under 25,000 kronor; det hjälper icke att
°mögcnhetsr man £ar oc^ invaggar sig i att nu har man funnit den verkliga inkomskatt.
sten, ty så hafva vi ändå lika fullt en beräknad inkomst.

(Forte.) Hvarför motsätter jag mig då detta beräkningssätt? Jag er känner,

att byggnaden är uppförd mycket skickligt, och jag kan
gifva finansministeriet samma beröm som den förste talaren i dag,
att förslaget söker att tillfredsställa krafven på teoretiska beräkningsgrunder,
så långt nu sådana kunna hjälpa, men detta räcker icke till.
Det är icke nog att konstruera en byggnad för mycket vackra teorier
eller önskningar. Man kan blifva mästare äfven i att uppföra korthus,
men det behöfs icke mycket för att få detta att ramla. Det skola vi
se, när vi gå att sätta denna beräkningens lag i händerna på taxeringsmyndigheterna
på landet, ty jordbruksbeskattningen den gäller
för landet. Då komma de att förklara sitt »non possumus».

Jag har haft besök af en taxeringsman frän Södermanland och
• han förklarade: »icke är jag slängd i författningen, men mina bisittare
begripa ännu mindre, och få de detta, så går det ännu sämre».

Är detjObilligt, att Riksdagen begär att få tänka sig för, innan den
går att taga dessa bestämmelser, de må vara huru teoretiskt riktigt
uträknade som helst, men som dock visa sig i praktiken olämpliga?
Och detta accepterande skall göras, sedan betänkandet utdelats
först på söndag kväll. Huru många fingo det för resten på söndagen,
och icke först under måndagen, och huru många af herrarna hafva
smält det? Huru många skulle vilja i hemorten göra reda för hvad det
nya skatte förslaget innehåller?

Är det för mycket begärdt att säga, att vi vilja hafva så mycken
betänketid, att vi kunna se, om några anmärkningar göras icke blott
i orterna, men hos en myndighet, som i regel alltid rågfrågats om det
ena lagförslaget efter det andra, jag menar de 24 länsstyrelserna.
Här är man nöjd med att kammarrätten förklarar, att det är icke några
väsentliga anmärkningar mot förslaget annat än i vissa delar, men
kammarrätten har icke handlagt dessa saker på samma sätt. Den
får besvärsmål hänvisade till sig, som äro mera invecklade, men i
rent praktiska synpunkter, särskildt i hittills vanliga jordtaxeringar,
tror jag, att kammarrätten i regel stadfäster hvad pröfningsnämnden
sagt, och jag tror icke, att taxeringsvärdena så ofta undergå någon
förändring vare sig hos kammarrätten eller hos Kungl. Maj :t. Det
är den första grundläggande utredningen i orterna, som blir afgörande;
då vore det icke mer än rätt, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
här finge yttra sig.

Hvarför kan man säga, att jordbrukarna här icke blifva nöjda?
Hvar och en, som känner till dem, vet, att de kunna gorå snart sagdt
hvad som helst, gå genom eld och vatten, bara de äro öfvertygade,
att kamraten icke släpper taget, utan bär upp sin ända lika bra. Och
så är det i taxeringsfrågor. Finner bonden, att grannen får lägre

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

49 Nr 35.

taxering än han, revolterar han och förstår många gånger icke rätt- Författnings
visan i sådant. förslag omin Finansministern

anförde, att vi hafva premiering af småbrukare U°mögenhets''
och att äfven fordran på bokföring ställes på dem. Men hvad skall skatt.

den man tänka, som af premieringsnämnden får premium för jord- (Forts.)

bruk, men som straffas af taxeringsnämnden och kanske får återbära
den penningen i högre skatt, därför att han sköter sitt jordbruk så
förträffligt? Jag tror icke, att han förstår den rättvisan, att Kungl.

Maj:t och kronan ger med den ena handen, men tager tillbaka med
den andra. De vilja hafva bättre rättvisa.

Nu äro de vana vid, att arrende får betalas lika allt efter jordens
beskaffenhet, brukaren må vara skicklig eller mindre skicklig, och
vilja ock, att skatten till staten skall gå ut efter objektiva grunder
och icke efter dessa, ty här beror framgången ytterst på den, som är
så slängd bokförare, att han kanske kan dölja något, lag är icke den,
som vill tillvita våra jordbrukare att de skulle göra så allmänt men
när de se, att det lönar sig att komma med en eller annan uppgift,
som kanske icke är så alldeles korrekt, men som ändå kan försvaras,
kunna de förledas därhän. Det är den olyckan jag vill förekomma,
ty det är bättre att gå fram med fullt klara uppgifter i alla stycken.

Och frestelsen bör ej tillskapas.

Vi hörde, att det var lätt att »fylla i» formulären, men det är icke
nog med att göra det. Det uppstår ock svårigheter att beräkna
efter dessa siffror. Nu angrep finansministern mig, därför att jag
uttalat mig rörande beskattningen af kronoarrendatorerna. Finansministern
sade dock, om jag fattade rätt, att det var en af de åtsporda
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som icke kunnat angifva
samma lugnande förklaring som de andra, att beskattningen af kronoarrenden
i närvarande stund var nöjaktig, men vi hörde icke hvilken
Konungens befallningshafvande det var. Jag har icke heller uraktlåtit
att fråga de häradsskrifvare, jag kunnat vända mig till, och jag
har fått åtskilliga uppgifter från dem. Det blir för långt att tala
om allt, men jag skall blott taga ett litet exempel, och detta bestyrktes
af den taxeringsman, hvarom jag nyss talade. Han framhöll,
att i en socken i Södermanland, som är känd för sin goda jord, funnes
det två kronoarrenden på omkring 200 tunnland, där ingen af arrendatorerna
var uppskattad för inkomst. Jag frågade hvarför. Jo,
det är därför att de hafva deklarerat »ingen inkomst». Den ena hade
några hundra kronors inkomst på sågverksrörelse, men af jordbruket
hade han ingen inkomst. Dock har ett af dessa arrenden betingat
särskilt afträde vid öfverlåtelse för 5 eller 10 år sedan. Jag frågade,
hur detta kunde vara möjligt, det vore ju otvifvelaktigt vår bästa
jord, det måste vara något fel. Ja, »vi måste följa deklarationen»,

— sade han. Det är ock annorstädes så ojämnt, att t. ex. å en egendom
på 200 tunnland åker invid en stad, med ett värde af 82,000 kronor,
och ett arrende på 3,400 kronor, arrendatorn är upptaxerad till 700
kronor inkomst. Det är en herreman. Tror någon, att den mannen lefver
Första Kammarens Prot. 1910. Nr 35. 4

Nr 35. 50

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

på 700 kronor? Nej, jag vågar stå för, att i närvarande stund äro
taxeringarna, tillkomna på detta sätt, ytterst felaktiga och ytterst
vanskliga; i Oxie härad uppgaf finansministern 6 procent af taxeringsvärdet
såsom regel, jag hade från Ludgo härad hört 3 procent, som i
motionen anföres. Nu är visserligen sant, det har icke varit någon
press på vederbörande för att få fram verkligt rättmätiga taxeringar
i denna väg, men icke kan man säga, som det står i Kungl. Maj:ts
proposition att, »såvidt veterligt är, hafva icke taxeringarna gifvit
tillfälle till anmärkning», ty vill man verkligen forska, nog fins det
många anmärkningsanledningar.

Jag skall icke blifva alltför lång, ty tiden är så långt framskriden,
men jag nödgas dock framhålla, att med de formulär, som föreligga,
kan man helt enkelt icke år 1911 få fram sådana här uppgifter. Bestämmelsen
är nämligen den, att man skall lägga fram uppgifter från
näst föregående räkenskapsår, det som är närmast den 1 mars. Således,
alla arrendatorer, som ju hafva sin jord från den 14 mars,
måste år 1911 deklarera efter den afkastning de hade från den 14
mars 1909 till den 14 mars 1910; de, som icke haft bokföring och icke
heller kanske hittills antecknat utsäde och skörd så noga, hafva ingen
möjlighet att komma fram med dessa upplysningar. Jag kan icke
föreställa mig, att meningen är, att somliga skola lämna deklaration
för ett skördeår och andra för ett annat sådant, och att man på det
sättet kommer att röra sig med olika årgångar, ty det kommer att
hämna sig en gång i framtiden, när en sådan arrendator byter om
jordbruk eller arrende. Enligt mitt förmenande blir det faktiskt
omöjligt att fylla detta villkor 1911.

Vidare är det en mycket olämplig bestämmelse i Kungl. Maj:ts
förslag, att man drakonisk bestämt, att en jordbrukare får icke räkna
sig till godo något som helst afdrag för hemmavarande vuxna söner.
Han får detta, när de äro under 15 år, men när de kommit öfver den
åldern och fordra lön af honom, får han icke i sin afkastningsuppgift
beräkna afdrag för dem. Det kommer i praktiken att drabba hårdt
en kategori af mindre jordbrukare, torparne, en klass, som är ganska
svår att fylla. Det är ständig brist på torpare, ty ingen vill åtaga sig
detta mödosamma värf. I regel är det endast sådana, som hafva
hemmavarande söner eller döttrar till hjälp, som vilja gå den vägen.
Men skall nu torparen drabbas på detta sätt af skatten, att han icke
får göra vederbörligt afdrag för dessa, när andra få göra afdrag för
lejda drängar, då är det en orättvisa å färde som hamnar sig själf:
torparklassen blir blott en saga.

Likaså tror jag att utskottets tillägg, att sparbanker, hvilkas
reservfond vid senaste bokslutet uppgått till mer än 5 procent af insättarnas
fordran, äro inkomstskatteskyldiga, måste anses vara en
sådan nyhet, att det vore bäst att den icke nu genomfördes.

Samtidigt har utskottet uttalat sig om en del önskemål, men det
gör icke utskottet positivt, utan i form af uttalanden i motiveringen
och i form af skrifvelse. Man har sagt, att det vore lämpligt att

Onsdagen den 1 Juni, e. m. 51 Nr 35.

taxeringsuppgifterna icke finge offentliggöras, och detta tror man vore Författningsmöjligt
att genomdrifva, om man icke samtidigt kan hålla det krafvel försla9 ominframme
med något motkraf! Det är ett vackert uttalande, men det“''“f^r‘
kommer att stanna på papperet. Likaså är jag rådd att skrifvelsen skatt
angående beräkning af aktiekapitalets storlek lätt kommer att barn- (Forts )
na i papperskorgen.

Men när man vet, att denna inkomstskattelag kan lika fort komma
till tillämpning, om vi afslå den nu och be Kungl. Maj:t i vederbörlig
ordning remittera den till länsstyrelserna samt i god tid lägga fram
däraf, föranledt nytt förslag — då undras mig, om man icke kan gå med
på den tankegång, jag uttalat här. De detaljanmärkningar, som äro
gjorda, synas mig nog bärande, för att på en gång vid frågans nästa behandling
komma till sin rätt så att de icke blott stanna på papperet
såsom en vacker tanke, utan att Kungl. Maj:t verkligen insätter sin
energi på dessa önskemål, hvilka Kungl. Maj:t i sin proposition framhållit
såsom rättvisa.

Det är ur den synpunkten, herr talman, jag vågar uttala ett betänksamhetens
ord i kammaren och tror, att man med full rättvisa
kan saga, att man är beredd att efter noggrannare granskning, än nu
medhunnits, en kommande riksdag godtaga en ny inkomstskattelag
och en förmögenhetslag. Af den anledningen ber jag att få yrka afslag
på utskottets förslag.

Friherre Åke r hi el m: Det har länge varit ett önskemål att
söka få den nuvarande beskattningen till staten omlagd till en allmän
och ren inkomstskatt. Det är uppenbart, att man endast på
den vägen kan hafva utsikt att träffa den verkliga skatteförmågan.

Det har likaledes varit en åtminstone tämligen allmänt och länge erkänd
sats, att den fonderade inkomsten bör beskattas starkare än
den icke fonderade, och man har också mer och mer kommit till den
insikten, att detta sker bäst och säkrast genom att vid sidan af inkomstskatten
införa en kompletterande förmögenhetsskatt.

Dessa två ledande principer för vår skattelagstiftning ha blifvit
särskildt betonade uti den skrifvelse af den 14 maj 1902, hvarigenom
Riksdagen anmälde sitt beslut 1 anledning af Kungl. Maj:ts proposition
om den nu gällande inkomstskatten. På dessa grundsatser
är också det förslag byggdt, som nu föreligger till Riksdagens pröfning.
Nu är det ju så, att ingenting här i världen är eller blir fullkomligt.
Detta gäller icke minst om skattelagstiftningen. Det är
icke möjligt att uppgöra ett skatteförslag, som skipar full rättvisa åt
alla håll och i alla förekommande fall, "och som tillfredsställer allas
olika önskningar. Med skäl kan nog därför en eller annan anmärkning
af större eller mindre betydelse framställas mot det föreliggande
förslaget, och sådana ha ju heller ej utehlifvit. Men för min
del åtminstone itc jag öfvertygad att förslaget, sådant det nu föreligger,
förtjänar att af Riksdagen antagas, och om denna mening har jag
ej heller varit ensam inom det verk, jag tillhör. Det utlåtande, som

Nr 35.

Författningsf
anlag om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

52 Onsdagen den 1 Juni, e. m.

kammarrätten afgifvit öfver förslaget, har, hvad hufvudprinciperna
beträffar, varit enhälligt, så när som i vissa punkter, där en ledamot
afgifvit afvikande mening. Denna ärade ledamot af kammarrätten,
som jämväl är ledamot af denna kammare, har förut i dag yttrat sig
om förslaget; men den reservation, han afgaf till kammarrättens
protokoll, gick visserligen icke så långt som de yrkanden, han i sina
motioner och i dag här framställt. Han reserverade sig icke mot kammarrättens
utlåtande i hvad det afsåg förmögenhetsskatten, och han
reserverade sig i fråga om utlåtandet i hvad det afsåg inkomst af jordbruk
endast i så måtto, att han önskade, att en jordbrukare borde
taxeras till det belopp, som hans inkomster i medeltal utgjort under
de tre sista åren före det, som taxeringen afsåg. Hvad slutligen
aktiebolagens beskattning beträffar, inskränkte han sig till att yrka,
att man i den delen skulle stanna vid status quo.

Det torde heller näppeligen kunna sägas, att kammarrätten icke
haft tillräcklig tid på sig eller tillräckligt material för att afgifva sitt
utlåtande. De kungliga förslagen remitterades till kammarrätten i
september och oktober månader 1909 och kammarrättens yttrande afgafs
i januari innevarande år. Arbetet i kammarrätten blef visserligen
ganska forceradt, och det kan ju icke förnekas, att detta arbete
försvårades genom att förslagen remitterades till kammarrätten utan
att vara åtföljda af någon motivering. Men å andra sidan tror jag,
att detta gjorde, att kammarrätten kanske nödgades grundligare
sätta sig in i förslagen än om den hade haft en motivering till ledning
vid sin granskning. Jag tror också, att, med undantag måhända för
endast några få punkter, kammarrätten lyckats fullständigt intränga i
förslagens verkliga innebörd.

I det motstånd, som här har rests mot det kungliga förslaget, utgör,
såvidt jag kunnat finna, obenägenheten på visst håll att utbyta
den nuvarande beskattningen å jordbruket emot en inkomstskatt på
jordbruksrörelsen den mest framträdande faktorn och dock tror jag,
att man måste erkänna, att detta är en väg, som man nödvändigtvis
måste gå, ifall man vill komma till en beskattning efter den verkliga
skatteförmågan. Såsom den nuvarande beskattningen af jordbruk
är anordnad, är den — det måste väl medgifvas —i ytterlig grad
otillfredsställande. Den är otillfredsställande redan hvad den allmänna
bevillningen angår, ty genom denna sker icke beskattningen
efter den verkliga inkomsten, utan efter en viss genomsnittsberäkning
af hvad fastigheten kan lämna i inkomst. Följden blir då
naturligtvis den, att ingen i regel beskattas för den verkliga inkomst
han haft af sin fastighet. Fn beskattas för högt, en annan för lågt.
Det inträffar naturligtvis också, att en person kan komma att beskattas
för en inkomst, som han aldrig haft, och till och med att han
kan komma att beskattas i sådana fall, då han icke allenast icke haft
någon inkomst utan förhållandet i stället är, att han det året haft en
förlust. Detta är ju ett orimligt sätt att beskatta en rörelse, redan
när det är fråga om en proportionell skatt sådan som den allmänna

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

53 Nr 35.

bevillningen. Men det blir så mycket mera orimligt, när det gäller Författningsinkomstskatten,
som ju är progressiv. Att lägga en progressiv be-J°ralag °*njn''
skattning på en inkomst, som i de flesta fall är en annan än den, för mögenhets*
hvilken man taxeras, i åtskilliga fall är mindre än den inkomst, man skatt.
verkligen åtnjuter, i andra fall icke alls i verkligheten existerar och (Forts.)
slutligen i vissa fall icke består i ett plus utan i ett minus, — det måste
erkännas, att ett sådant tillvägagångssätt är ohållbart! Jag tror
därför, att man — äfven om det medför aldrig så störa olägenheter —
måste, om man vill åstadkomma en tillfredsställande reform af vårt
direkta skatteväsende, omlägga beskattningen på jordbruket till en
skatt på den verkliga inkomsten. I själfva verket måste det väl
också erkännas, att det för de skattdragande, som måhända tänkt sig
att de genom den nya skattemetoden skulle få en högre beskattning,
än den de nu hafva, på det hela taget är en fördel med den föreslagna
anordningen. Nu måste jordbrukarna, äfven om de råka ut för ett
missväxtår, i alla fall skatta för en inkomst, som de icke äga. Denna
orättvisa försvinner genom en omläggning af skatten, och vidare är
det alldeles gifvet, att så.länge skatten utgår efter en sådan beräkning
som den nuvarande, kunna vederbörande aldrig tillerkännas afdrag
i den utsträckning, som är afsedd att enligt det nu föreliggande
skatteförslaget komma dem till godo.

Det kan väl också sägas, att man på det hela taget accepterat
själfva principen, och att när man gör invändningar, så beror det
därpå, att den nya beskattningen anses blifva så ofantligt svår i tilllämpningen.
Det blir icke möjligt, menar man, att hvarken räkna ut
eller uppgifva, huru stor inkomst man i verkligheten haft.
Följaktligen blir det, anser man, icke heller möjligt att deklarera en
exakt inkomst af jordbruket.

Svårigheterna äro, som sagdt, nog stora, men för min del vågar
jag ändå tro, att de icke äro så stora, som man gör dem, och jag kan
icke tro, att den siste talaren har rätt i, att om man får begagna deklarationsformuläret
nr 2, som icke ålägger den deklarerande att uppge
den verkliga inkomsten utan endast att uppge åtskilliga faktiska
förhållanden, på Indika beskattningen sedan skall kunna grundas, en
sådan anordning skall möta så stora svårigheter att det blir omöjligt
att ur dessa siffror tillnärmelsevis beräkna och bestämma, hvad en
person åtnjutit i inkomst. Den ärade talaren afgaf för egen del i det
fallet en inkompetensförklaring, men jag tror för min del det oaktadt,
att om han verkligen skulle bli satt i den belägenhet, att på grund af
dylika uppgifter nödgas angifva, hvilken inkomst en person haft af
sitt jordbruk, så skulle han nog gå ganska bra i land därmed. När
han nu afgaf en sådan inkompetensförklaring, var den, efter hvad
jag tror, endast ett uttryck för blygsamhet från hans sida. Det är
för resten alldeles uppenbart, att jämfördt med de nuvarande förhållandena
måste det ju alltid erkännas, att man på den vägen skall
kunna komma närmare de rätta siffrorna för skatten än när man såsom
nu bestämmer skatten för alla öfver lag till 6 procent på jordbruks -

Nr 35. 54

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författnings
förslag om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

fastighetens taxeringsvärde. Således måste det nya sättet, jämfördt
med de nuvarande förhållandena, i alla händelser bli till fördel.

Det har också sagts af den siste talaren, att de små jordbrukarna
skulle komma att bli så oerhördt betungade af att nödgas lämna de
uppgifter formuläret nr 2 fordrar. Detta påstående förefaller mig
bra underligt. Skulle icke med det utmärkta folkskoleväsende,
vi ha här i landet, och af hvilket vi alltid berömma oss, en småbrukare
kunna uppgifva sådana siffror som det här gäller? Kan han det icke,
så måste jag instämma med herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att det vore högst önskvärdt, att han kommer att lära
sig det. Det föreliggande skatte förslaget skulle då äfven i det afseendet
hafva sin nytta med sig. Är det nu så, att man i folkskolorna
icke lär sig tillräckligt för ändamålet, tycker jag, att det skulle vara
synnerligen lämpligt, om man på läsordningen införde en lättare bokföring
såsom särskildt läroämne. Säkerligen skulle man kunna
göra detta till fördel för eleverna, om man i stället uppoffrade ett och
annat, som man nu lär dem, och af hvilket de hafva bra liten nytta.
Det vore verkligen bedröfligt, om man med fog skulle kunna säga,
att hvad som i detta fall kan praktiseras i andra länder, det kan man
icke genomföra här i Sverige. Stå vi verkligen på en så låg utvecklingsgrad,
och är bildningen här i landet verkligen så liten, att vi
måste förklara oss inkompetenta att införa en anordning, som andra
länder före oss accepterat?

Herr Åkerberg säger i sin reservation: »Att öfver hufvud taget

kunna i en taxeringsdeklaration exakt uppgifva den verkliga inkomst,
som uppkommit af en bedrifven rörelse, torde i regel möta störa svårigheter.
» Han talar här icke blott om jordbruksrörelse, utan synes
åsyfta äfven idkare af industri och handtverk. Anser han, att
deklareringen för dem erbjuder så störa svårigheter, kan det icke annat
än förvåna, att han icke för länge sedan väckt motion om att befria
industriidkare och handtverkare från att deklarera för inkomst af
rörelse. De ha då under många år fått lida af svåra olägenheter.
Men jag tror verkligen icke, att deklarationsskyldigheten medför så
olösliga svårigheter, ehuru jag medger, att det finnes svårigheter och
mången gång stora svårigheter att deklarera inkomst af rörelse.
Jag tror visserligen icke, att det alltid är lättare att deklarera inkomst
af industriell verksamhet, än det är att deklarera inkomst af jordbruk.
För den store jordbrukaren och för den, som har verklig bokföring, tror
jag icke att man kan säga, att det blir svårare och icke tror jag heller,
om man jämför de mindre jordbrukarna och handtverkarna, att
det är lättare för de senare än för de förra att afgifva deklaration.
Det hafva de senare emellertid redan länge fått göra, och de hafva
då i regeln måst grunda deklarationen på sådana slags anteckningar,
som här äro afsedda att införas i formuläret nr 2. Det bör vidare erinras
därom, att det förslag, som föreligger, innehåller äfven en öfvergångsbestämmelse,
nämligen att alla jordbrukare få under år 1911
deklarera för sin rörelse efter formulär nr 2.

Onsdagen den 1 Juni, e. in.

55 Nr 35.

Sedan har man också sagt, att det kommer att uppstå svårigheter Författning*
för taxeringsmyndigheterna, när de skola verkställa taxeringen. $ och för

detta kommer nog att innebära svårigheter och icke minst komma ‘ mogenhet»''
svårigheterna att blifva kännbara för kammarrätten. Därom är jag skatt.
fullständigt öfvertygad. Jag anser dock,att saken är i och för sig (Forts.)
så rättvis och viktig, att man måste underkasta sig och att man måste
öfvervinna svårigheterna. Detta om jordbruksbeskattningen!

Den anmärkning, man därnäst framfört med den största skärpan,
gällerHörmögenhetsbeskattningen. Man har klandrat, att den gjorts
progressiv, och man säger, att det rätta vore, att förmögenhetsbeskattningen
hade gjorts proportionell. Den uppfattningen delar
jag icke för min del, ty jag måste erkänna, att lika väl som det är rimligt,
att en högre inkomst skall betala proportionsvis större skatt än
en längre inkomst; så har också en större förmögenhet större skattekraft
än en mindre. När man då kombinerar dessa båda synpunkter
vid beskattningen och gör det så, som i det kungliga förslaget angifva,
tror jag för min del, att kombineringen icke allenast icke är att
klandra utan snarare bör betraktas som en fördel. Man kan icke
heller säga, att genom denna beskattning det kommer att läggas på
vare sig inkomsten eller förmögenheten någon allt för tung börda.

Jag tror, att inom de gränser, skatten inrymts uti det kungliga förslaget,
den icke är att ondgöra sig öfver.

Härefter skall jag gå öfver till aktiebolagens beskattning. I
denna del har det i en motion blifvit ifrågasatt, likasom det äfven
framhållits af en talare, att aktiebolagens beskattning borde göras
proportionell. Ja, det skulle jag visst icke ha något emot, men
kan någon verkligen tänka sig, att, sedan vi en gång infört en progressiv
beskattning af aktiebolagens inkomst, det skulle kunna finnas någon
möjlighet att återvända till den propotionella beskattningen? — Det
tror jag icke för min del, utan man måste nog utgå från, att skatten
kommer att fortfarande vara progressiv. Då är frågan blott, hur man
skall lämpligen ordna progressionen. Och jag kan icke annat än
instämma i det uttalandet af chefen för finansdepartementet i den
kungliga propositionen, där han säger följande:

»För bestämmandet af den personliga skatteförmågan framstår,
såsom det mest framträdande momentet, inkomstens absoluta storlek.
Härpå bygger progressionsskalan.

En juridisk persons skatteförmåga åter, om den bygges på inkomst,
kan ju näppeligen grundas på samma förhållande. Inkomstens storlek
i och för sig blir ju synnerligen missvisande, om denna inkomst
bedömes oberoende af det kapital, hvars afkastning inkomsten motsvarar.
Först i den mån på grund af gynnsamma omständigheter
bolagets inkomst öfverstiger den normala afkastningen af aktiekapitalet,
förefinnes enligt min mening en fullgiltig grund för tillämpning
af en progressiv skatteskala.» Det är på sådana förutsättningar,
förslaget är byggdt, när man gör skatten beroende på vinstens förhållande
till aktiekapitalet. Och detta anser jag för min del vara ett

Nr So. 56

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författning sförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

lyckligt funnet förslag. Den ärade talaren, kammarrättsrådet Östberg,
som yttrade sig för en proportionell beskattning, framhöll,
huruledes man med den nu föreslagna omläggningen af aktiebolagsbeskattningen
skulle kunna befara, att åtskilliga bolag förändrade
sitt kapital, d. v. s. öfverläte sin egendom till ett annat bolag och på
det viset undandroge sig beskattning. Han anförde i detta afseende
ett exempel. Han talade om två personer, som hvardera af sin
rörelse hade en inkomst af 25,000 kronor och ombildade affären till
bolag. Den ene beräknade därvid sina tillgångar något högt och bildade
ett bolag med ett aktiekapital af 500,000 kronor, den andre
nöjde sig med ett aktiekapital af 100,000 kronor. Så visade talaren
med siffror, att det bolag, som hade det högre aktiekapitalet, sluppe
ifrån med mindre skatt än det, som hade det mindre aktiekapitalet.
Ja, det är alldeles obestridligt, men jag tror icke, att man i regel
kan vänta, att personer, när de bilda bolag, sätta aktiekapitalet
större än hvad som kan vara nödigt för rörelsen, ty äfven om de
därigenom skulle vinna litet mindre beskattning, så blifva olägenheterna
i öfrigt nog så stora, att det hamnar sig. Men risken för det af
talaren antydda tillvägagåendet är med den nu gällande aktiebolagsbeskattningen
alldeles lika stor. I det fallet, att aktiekapitalet
blifvit satt till 500,000 kronor, och inkomsten fortfarande uppginge
till 25,000 kronor, skulle med nu gällande rätt till afdrag för utdelning,
och om hela vinsten, som här utgör 5 procent å aktiekapitalet, utdelades,
hela inkomstbeloppet få afdragas vid beskattningen och
följden skulle bli, att det stora bolaget enligt nuvarande regler för
bolagens beskattning blefve fullständigt skattefritt, under det att det
mindre bolaget finge utgöra skatt. Sålunda, den där farhågan,
som kammarrättsrådet Östberg uttalat, gäller lika fullt om det nuvarande
skattesystemet, som om det man nu velat sätta i stället,
och vid sådant förhållande synes det mig, att den synpunkten icke
kan inverka på frågans bedömande.

Det sades också här, att om man går in på systemet att taxera
den verkliga inkomsten och åstadkomma en fullt ren inkomstskatt,
borde man dock på samma sätt som i Norge göra en sådan begränsning,
att jordbrukarna icke skulle kunna helt och hållet undkomma skatten.
Begränsningen enligt den norska lagen är, att en jordbrukares inkomst
icke får sättas lägre än en vanlig daglönares. Jag tycker, att det är
en orimlig princip. Är det så, att en jordbrukares rörelse gått så illa
att han icke haft någon inkomst, bör han icke beskattas, trots det att
daglönaren, som haft inkomst, blir beskattad. I det sammanhanget
vill jag erinra om ett yttrande, som fälldes af herr Lindblad.
Han sade, att om en liten jordbrukare sköter sin egendom väl och
därigenom bereder sig bättre inkomst, bör han väl icke straffas, genom
att man pålägger honom högre skatt. Det var en alldeles ny princip
för beskattning, ty man måste väl ställa skatten i förhållande till
inkomsten. Om man i enlighet med herr Lindblads resonemang
ville gifva den idoge jordbrukaren en belöning genom att göra honom

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

57 Nr 35.

skattefri, skulle man väl å andra sidan böra straffa en person, som Författningsskött
sig så illa, att han icke fått en inkomst, med att ålägga honom förslag ominskatt.
Detta är ju principer för beskattningen, som äro ohållbara■ mögjnhets Ja,

det skulle vara mycket att säga ännu, men tiden är så långt skatt.
liden, och jag vill icke uppehålla herrarna för länge. Jag vill dock (Forts.)

ännu påpeka två saker. Enligt herr Lindblads förmenande skulle
det vara lämpligt att undanskjuta hela denna fråga bland annat
af det skäl, att jordbrukarna icke skulle vara färdiga att deklarera
ens efter det så kallade formuläret nr 2, utan skulle behöfva tid på
sig för att sätta sig in i saken. Jag vågar för min del betvifla, att,
om man af den anledningen uppskjuter frågan, jordbrukarne skulle
bry sig om att sätta sig in i deklarationsformuläret och bereda
sig på att afgifva uppgifter efter detsamma. Efter min öfvertygelse
är det enda, som kan förmå dem att lära sig att afgifva dessa uppgifter,
tvånget att deklarera, och jag kan sålunda ej finna, att i det anförda
förhållandet skulle ligga någon anledning att uppskjuta frågan.

Så hafva ju några motionärer här framhållit önskvärdheten af,
att man skulle göra förslaget till förmögenhetsskatt till lag eller,
såsom grefve Douglas uttryckte sig, att regeringen borde hafva
framlagt detta förslag på sådant sätt, att skatten hlifvit en ordinarie
inkomst. Och jag måste af grefve Douglas’ motivering draga
den slutsatsen, att han förmenar, att man därigenom skulle vunnit
garanti för, att icke förändringar, som skulle för tungt träffa kapitalet,
skulle kunna genomföras. Men jag tror, att bevillningsutskottet
har dömt fullkomligt rätt, då utskottet hänvisat till den fråga, som
var före vid 1904 och 1907 års riksdagar och då behandlades af konstitutionsutskottet
och som gick ut på, att vissa bestämmelser inom
skattelagstiftningen, såsom fastställande af skatteskalan och afdragsrätt
m. m., skulle på grund af grundlagens stadgande göras beroende
af båda kamrarnas medgifvande. En sådan bestämmelse skulle innefattat
en verklig garanti i det förevarande fallet, men om man gör
förmögenhetsskatten till en ordinarie inkomst, vinner man enligt
min uppfattning alldeles icke någon garanti, ty man har då visserligen
garanti för, att den förmögenhetsskatten icke kan ändras utan båda
kamrarnas och Kung]. Maj:ts beslut, men det finnes absolut intet hinder
för Riksdagen att, i den ordning § 60 regeringsformen bestämmer,
på den gemensamma voteringens väg införa en annan förmögenhetsskatt.
Jag tror ej heller, att det är riktigt resoneradt, att, om man
inför eu allenast proportionell förmögenhetsskatt, man har bättre utsikt
att få behålla den, än om man inför eu progressiv sådan skatt.

Tvärtom föreställer jag mig, att om man gått så långt, att man infört
en progressiv förmögenhetsskatt, är det större utsikt för, att den
skall bestå, än om man inför en proportionell förmögenhetsskatt,
som ju kan när som hälst göras progressiv genom gemensam votering.

Det nämndes här, att man af den reservation, som är afgifven
i bevillningsutskottet från socialdemokratiskt håll, kunde draga
slutsatser om hvad som vi kunna vänta oss i framtiden. Därtill

Nr 35. 58

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

vill jag svara, att är det så, att Riksdagens majoritet skulle blifva
sådan, att den finner lämpligt att lägga på större skatter, än förmögenheten
eller kapitalet kan bära — och har makten därtill — så
finnes det intet annat verksamt skydd i det fallet än det, som var
ifrågasatt vid 1904 och 1907 års riksdagar, nämligen grundlagsbestämmelser,
som lägga hinder i vägen för något sådant, Då vågar
jag hemställa till eder, mina herrar, trots hvad den ärade talaren,
grefve Douglas, därom yttrade: Tro herrarna verkligen, att det finnes
den allra minsta utsikt att kunna genomföra sådana bestämmelser,
då man icke lyckades göra det vid 1904 och 1907 års riksdagar, ehuru
man efter min uppfattning då haft större skäl att kunna vänta sig
tillmötesgående än hvad man nu och för framtiden kan hafva?

Herr talman! Då jag är af den mening, att det förslag, som nu
föreligger, är värdt att antagas, och då jag ej tror, att det har några
fördelar med sig att skjuta upp frågan till en annan riksdag, så ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hå kan son, Edvin: Jag har icke deltagit i detta ären des

behandling inom bevillningsutskottet. Men vid den tidpunkt, då
jag samtidigt med andra utskottsledamöter erhöll förslaget ifrån
andra afdelningen, som hade förberedt ärendet, visste jag icke, att
jag skulle bli förhindrad att deltaga i utskottets sammanträden,
och jag sökte därför efter bästa förmåga att sätta mig in i det viktiga
förslaget. Och jag tror, att det lyckades mig genomtränga det i
ungefär lika grad, som de ledamöter i utskottet, som icke tillhört den
förberedande afdelningen. Herr finansministern tillmäter tydligen denna
fråga en mycket stor betydelse. Det framgår bland annat af den vidlyftiga
utredningen af förslagets hufvudpunkter, som han här lämnat,
men jag är också öfvertygad om, att herr finansministern förstår, att
också Riksdagen tillmäter en sådan fråga som denna mycket stor
betydelse, och därför vill, att den af Riksdagen själf skall bli underkastad
en grundlig pröfning, innan den företages till afgörande. Hur
har detta egentligen varit möjligt under denna riksdag? Till bevillningsutskottet
remitterades, såsom vi alla veta, omedelbart före påskferierna
det stora tulltaxeförslaget och omedelbart efter ferierna detta
skatteförslag. Jag tror icke, att denna kammare är fullständigt
nöjd med det resultat, till hvilket behandlingen af tulltaxeförslaget
ledde. Och jag tror, att en af anledningarna till det mindre lyckliga
resultatet är att söka i det, att det förslaget blifvit behandladt i brådskans
tecken. Och så har också varit förhållandet med denna fråga.
Det vore i sanning beklagligt, om äfven i detta fall resultatet af samma
anledning blefve otillfredställande.

Beträffande själfva förslaget har det icke blott tidigare både
sagts och skrifvits, utan det har i dag upprepats, att detta förslag
skulle afse att införa en ren inkomstskatt. Med en ren inkomstskatt
hade jag tänkt, att man skulle förstå, att skatten efter hela linjen
skulle vara grundad på den verkliga inkomsten, d. v. s. man skulle

59 Nr 35.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

hafva kommit ifrån systemet med beräknad inkomst. Detta har Författningsnu
visat sig vara omöjligt att genomföra. Och man kan nogJörsla9 0,''ljn
alldeles bestämdt säga, att det är omöjligt att genomföra i något för - k°^LeåhJs->''
slag. Här har den beräknade inkomsten blifvit bibehållen, dels ge- skatt. ''
nom inkomskattens sammankopplande med förmögenhetsskatten (Forts.)
och dels vid själfva inkomstskatten.

SjMan ansåg, när man begärde ett skatteförslag i den riktning, som
här nu föreligger, från jordbrukshåll, att man där var orättvist beskattad,
emedan jordbruket icke afkastade så mycket som den i bevillningsförordningen
fastställda procenten af fastighetsvärdet. I
den gamla förordningen hade man dock åtminstone en fast beräkningsgrund
att grunda inkomsterna på. Visserligen kunde ju aldrig
taxeringsvärdena fullkomligt rättvist fastställas. Men det var dock
bestämdt, huru stor procent däraf som skulle beräknas utgöra ägarens
inkomst. Men hur går det nu? För de jordbruksfastighetsägare,
som icke komma att afgifva deklaration enligt första formuläret,
kommer den beräknade inkomsten att fastställas af taxeringsmyndigheterna;
jordbrukaren har endast att lämna vissa uppgifter. Jag
tror, att det är 12 olika punkter i detta formulär, som deklaranten
bär att utfylla, och sedan skola taxeringsmyndigheterna beräkna den
inkomst, han haft. Jag tror icke, att man ens försökt föreskrifva
några grunder, hvarefter dessa undersökningar skola göras, och jag
tror, att det skulle vara omöjligt att fastställa några sådana.

Hvarför önskade jordbrukarna vidare denna stora förändring?

Det fanns ett skäl till. Och det var, att den kommunala beskattningen
var så intimt sammankopplad med statens beskattning.

Man trodde, att om man fick en rättvis beskattning, d. v. s. lägre
skatt till staten, än man förut hade, skulle man därigenom också få
lägre skatt till kommunen. Detta var alldeles bestämdt grunden till
den riksdagsskrivelse, hvarigenom ändringarna i de gamla förhållandena
begärdes. Men blifver nu detta följden? Kommer nu den kommunala
beskattningen att skiljas från statsbeskattningen? Ja, möjligen i en
obestämd framtid, men tills vidare blir det alldeles samma förhållande,
som varit häfver. Hvad som sedan skall komma, det har maningen föreställningom.
Jag tror icke, att det hade varit för mycket begärdt, om åtminstone
grundlinjerna för den blifvande kommunala beskattningen
hade varit uppdragna, så att man åtminstone kunnat göra sig någon
föreställning, huru hela beskattningsväsendet i framtiden skall komma
att ordnas.

Nu sade finansministern i slutet af sitt anförande, att därest
detta förslag icke är fullkomligt — och det erkände han med rätta,
att intet förslag kan vara — så kan man göra ändringar däri lika väl
som i den gamla beskattningsförordningen. Jag vill då särskildt
påminna om, att den gamla inkomstskatteförordningen har hela tiden
ansetts vara af provisorisk natur. Det förslag, som nu föreligger här,
har af finansministern själf angifvits vara att betrakta såsom en slutgiltig
lösning af skattefrågan. Om förslagsställaren själf har så liten

Nr 35.

Författning sförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

60 OnBdagen den 1 Juni, e. m.

öfvertygelse om förslagets förtjänster, att han redan nu tänker på,
att det kan bli utsatt för en sådan kritik, att ändringar inom kort
böra vidtagas i detsamma, så har jag ganska svårt att förstå, huru
de, för hvilka förslaget framlägges, skola kunna få fullt förtroende därtill.
I princip är naturligtvis det mesta af hvad här föreslagits mycket
tilltalande, men jag tror, att ett nytt förslag till nästa års Riksdag,
där något mera af det gamla komme att bibehållas, just en sak som
här af flere talare berörts, skulle af Riksdagen med mera förtroende
mottagas.

Herr talman! Jag vågar icke gifva min röst åt detta förslag,
utan tillåter mig att yrka afslag därå.

Herr Trygger: Jag ber om ursäkt, att jag, när tiden är så långt
framskriden, yttrar mig i denna fråga. Men frågan är af allt för stor
vikt, för att, när man bildat sig en bestämd uppfattning, man skulle
underlåta att uttala den.

När man läser motiveringen till den kungliga propositionen, blir
man, kan jag säga, både glad och ledsen vid att där till en början möta
den förklaringen, att detta förslag innebär en slutlig och i sig uttömmande
lösning af frågan. Man blir glad, för så vidt man kunde tro,
att detta uttalande skulle vara riktigt, att sålunda, om vi lösa frågan
nu i öfverensstämmelse med Kung!. Maj:ts förslag, vi skulle kunna
vara säkra om att icke inom en öfverskådlig tid möta ett nytt förslag,
innebärande förändringar och försämringar af detta, som vi nu skulle
antaga. Men å andra sidan blir man orolig, när man läser dessa ord,
ty man får det intrycket, att förslagets författare ha något öfverskattat
sitt verk och byggt allt för litet på verkligheten. Ty det kan väl
ingen tänka sig, att om vi under de närmaste dagarna skulle fastslå
detta skatteförslag, en slutlig lösning därmed skulle ha gifvits på frågan
om inkomst- och förmögenhetsskatt, utan man kan vara tämligen
viss om, att åtskilliga påbyggnader komma att göras och därför är
det af enorm betydelse, att man noga granskar detta förslag, så att
hvad som tilläfventyrs kommer efteråt, om det skall byggas på de
grunder, som här äro lagda, icke kommer att verka skadligt för landet.

Hufvudprincipen i förslaget anges nu vara den, att skatten skall
följa den verkliga, icke den fingerade skatteförmågan, och det uttalas
uttryckligen, att all inkomst bör göras till föremål för taxering,
men att till beskattningsbar inkomst icke får hänföras annan än sådan,
som verkligen förvärfvats eller eljest af den skattskyldige åtnjutits.
Det är ju synnerligen tilltalande att läsa detta, särskildt om
man ställer detta i jämförelse med det, som friherre Åkerhielm yttrade,
när han angaf hvad som gäller med afseende på fastighetsbeskattningen
för närvarande, nämligen att det är den fingerade, icke
den verkliga inkomsten, som nu är föremål för beskattning. Men
läser man vidare i det kungliga förslaget, möter man denna förmögenhetsskatt
eller såsom den också på sina ställen i förslaget kallas
»skatt på fonderad inkomst.» Då finner man emellertid snart, att

Onsdagen den 1 Juni, e. eu.

61 Nr 35.

den hufvudprincip, som förut fastslagits, har blifvit öfvergifven. Furfattnings
Nu är det icke längre fråga om den verkliga inkomsten, utan man ärf°rsla9 frater
inne på att beskatta den fingerade, den beräknade inkomsten, mögmhets *
Man har således gifvit sig in just på det, som man ville undvika, och skatt.
brutit mot det, som man ansåg vara förslagets förtjänst i förhål- (Forts.)
lande till den nu gällande rätten, nämligen att med afseende på inkomstbeskattningen,
hvad fastigheter angår, träffa den verkliga,
icke den beräknade inkomsten.

Hvad nu den enskildes skatteförmåga angår, kan man lätt begripa,
att stora inkomster böra lämna en större skatt, att sålunda progressiv
skatt i fråga om den kan tillgripas. Man kan också förstå, att i
åtskilliga fall — långt ifrån alla — en fonderad inkomst har större
skattekraft än en ofonderad. Men hvad som är svårt att förstå för
den, som icke ser saken klarare än jag, är det, att förmögenhet, som
icke ger inkomst, skall antagas ge inkomst och den verkliga inkomsten
ökas med denna sålunda fingerade inkomst. Jag skall taga ett
exempel. En person har ett jordbruk, som går med förlust. Han har
på detta jordbruk inventarier till ett värde af 100,000 kronor och
egendomen är upptaxerad till 200,000 kronor. Enligt detta förslag
skall han skatta för en inkomst, som beräknas till 5,000 kronor.

Betalar han denna inkomstskatt år från år och sitter där på sin jord,
blir han utarmad undan för undan. Ja, svarar man, men han kan ju
sälja egendomen. Men, mina herrar, det är väl här icke fråga om,
huruvida en person skall sälja eller icke sälja sina tillhörigheter, utan
frågan gäller här personens skatteförmåga! Och då måste man
säga, att denne man har ingen skatteförmåga, för så vidt med skatteförmåga
skall förstås förmågan att betala skatt utan att därigenom utarmas.

Detta leder mig in på en annan fråga. I den kungliga propositionen
talas oupphörligen om den enskildes skatteförmåga, men åtminstone
jag skulle ha önskat, att där förekommit mera tal om landets
skatteförmåga och om gränsen för denna. Den är nådd, då skatten
är så anordnad, att den för landets utveckling nödiga kapitalbildningen
icke kan uppehållas, och detta är en synpunkt, så vidt jag kan förstå,
som bör beaktas, då det gäller att komma med en förmögenhetsskatt.
Denna synpunkt kan många gånger tvinga lagstiftaren och
bör tvinga honom att öfvergifva den direkta skatten, när han nämligen
kommit till en viss gräns, och i stället tillgripa den indirekta i
hopp att minska konsumtionen. Emellertid: ju lägre den beräknade
inkomsten af kapitalet är, när man tager en så beskaffad förmögenhetsskatt,
som här är fråga om, desto mindre farligt är det,
men i samma mån som skatteprocenten höjes, ökas faran af att man
beträffande beskattningen af den s. k. fonderade inkomsten icke
fäster sig vid den i verkligheten fonderade inkomsten utan endast
vid den beräknade, och denna fara blir så mycket större, i den mån
man vill göra denna kapitalbeskattning progressiv. Ty det är väl
en allmän regel, att när det är fråga om en progression, en progressiv

Sr 35.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

62 Onsdagen den 1 Juni, e. m.

skatt, bör man ovillkorligen till grund för skatten lägga eu verklig inkomst
och icke en sådan inkomst, som är fingerad.

Öfvergår jag därefter till förslagets bestämmelser om aktiebolagens
beskattning, har friherre Åkerhielm här visat, att förslagets bestämmelser
i denna del äro i åtskilliga stycken bättre än den nu gällande
rätten. Emellertid har det icke kunnat förnekas, att förslagets
bestämmelser icke äro tillfredsställande, och de bli icke tillfredsställande,
ens i händelse det skrifvelseförslag, hvarom bevillningsutskottet
hemställt, skulle leda till någon påföljd, tv det är väl, såsom
här påpekats, alldeles uppenbart, att det ena aktiebolaget icke i och
för sig äger någon större skattekraft än det andra, om man ser bort
från själfva inkomstens belopp.

Friherre Åkerhielm framställde den frågan: huru kan man klaga,
då man i själfva verket måste erkänna, att förslaget är minst lika
godt och kanske bättre än den nu gällande rätten? Jag får verkligen
säga: jag förstår icke ett sådant resonemang. Jag undrar, huruvida
denna synpunkt skulle godkännas, ifall man skulle vända samma
resonemang emot friherre Åkerhielm själf i hvad han yttrade^om
den nu gällande fastighetsbeskattningen. Tänk, om vi i detta förslag
skulle möta en fastighetsbeskattning, som icke vore stort bättre
än den nuvarande; skulle man då, frågar jag, hafva sagt: låt oss

taga denna beskattning, ty den är lika bra, ja den är till och med
något bättre än den nu gällande rätten! Här gäller det väl att nu lösa
denna fråga, och skall man kunna tänka sig att, såsom i det kungl.
förslaget uppställts såsom ett mål, kunna slutligen lösa densamma,
då bör man söka lösa den rättvist på alla områden. Och icke äger
det väl, såvidt jag förstår, någon betydelse, att den nu gällande rätten,
som är så söndersplittrad, så principlös, icke i den punkten träffat
det rätta.

En verklig brist synes mig alltså vidlåda förslaget i fråga om dess
ståndpunkt med afseende just å aktiebolagsbeskattningen.

Jag sade, att jag erkände att hufvudprinciperna i förslaget voro
riktiga, men tilläde, att dessa hufvudprinciper voro öfvergifna i fråga
om den fonderade inkomstbeskattningen och i fråga om aktiebolagsbeskattningen.
Förslagets dualistiska ståndpunkt med afseende på
förmögenhetsbeskattningen, den fonderade inkomstbeskattningen,
bidrager enligt min mening till en synnerligen stor oreda. Finansministern
har emot en författare, som granskat förslaget, gjort gällande,
att förslagets ståndpunkt ifråga om förhållandet mellan inkomstbeskattning
och förmögenhetsbeskattning och denne författares
ståndpunkt voro så olika att man icke kunde ens resonera
om huruvida de anmärkningar, författaren gjort, voro berättigade.
Jag vill taga det exempel som finansministern använde. Han sade,
att om en person har 6,000 kronors inkomst och äger ett kapital på
120,000 kronor, då är det oriktigt att såga, att den ökade skatt, som
en sådan person får betala i förhållande till en person, som icke har
något kapital utan blott 6,000 kronors inkomst, är en skatt påkapita -

Onsdagen den 1 Juni, e. in.

63 Jir 35.

]et, utan man måste se det hela i ett sammanhang. Jag får säga, att Författning»-jag förstår icke denna sak så, som herr finansministern framställt den.''^ys^

Här finnas för öfrigt så många besynnerliga saker i detta förslag , mög^hett
men detta synes mig vara det allra märkvärdigaste, att man samman- skatt.

gjuter inkomstskatt och förmögenhetsskatt. För mig är det allde- (Forts.)

les uppenbart att författaren ifråga är fullt logisk, när han säger:

Om A har en inkomst af 6,000 kronor och B likaledes har en inkomst
på 6,000 kronor samt därjämte ett kapital på 120,000 kronor, så skall
skillnaden i beskattning dem emellan bero och bero uteslutande på,
att den ene äger kapital. Om så är, synes mig också det vara riktigt,
som med anledning däraf af finansministern anmärkts. Men sade
finansministern med samma rätt kan man säga, att om en person har
blott inkomst och intet kapital, den och den delen af hans inkomst
drager så och så mycket skatt och den och den delen drager högre
skatt o. s. v. Ja, detta synes mig också vara rätt. Det är ju detta
som utmärker den progressiva beskattningen, att det första tusentalet
kronor beskattas mindre än det andra o. s. v.

När man angripit denna förmögenhetsskatt, har man med rätta
gjort det så, att man har sagt: vill man verkligen träffa den fonderade
inkomsten — och det är ju billigt — hvarför går man då icke
direkt på inkomsten och säger, att den och den delen af inkomsten är
icke fonderad, den och den delen är fonderad; den senare skall därför
draga så och så mycket mera i skatt, den får ökas på ett visst sätt.

I stället beräknar man i förslaget först kapitalet och sedan gör man
en konstgjord beräkning för att få ut en sextiondedel af kapitalets
värde, och detta upptager man som inkomst. Finansministern sade,
att det skulle bli orättvist, om man gick till väga på det förra sättet,
och, såvidt jag hörde riktigt, anförde han ett exempel. Antag,
sade han, att en person har aktier, som ett år gifva en viss inkomst,
t. ex. 10,000 kronor, men nästa år gifva de ej någon inkomst. Om
jag nu icke bryr mig om kapitalbeskattningen utan går direkt till den
fonderade inkomsten, skulle den personen för det året betala för 10,000
kronors fonderad inkomst, d. v. s. Ys-dels förhöjning af ofonderade
10,000 kronor. Men nu äro aktierna icke värda så mycket, och vi
kunna antaga, att de äro noterade till hälften, hvilket representerar
ett aktievärde af 100,000 kronor. Då kommer han enligt förslaget
ifrån med 5,000 kronors fonderad inkomst och det är ju riktigt, när
aktierna i själfva verket icke äro värda mera än 100,000 kronor.

Ja, det är mycket sant. Det är en brist detta. Detta är en anmärkning,
som man öfver hufvud taget kan göra mot högre skatt på den fonderade
inkomsten, att den är alldeles utmärkt, när inkomsten härleder
sig af sådana papper, som äro orubbliga papper, men att det har
alltid en viss fara med sig, om man beskattar den fonderade inkomsten,
när papperen växla i värde. Men jag vill möta finansministern på
hans egen mark. Gäller icke samma svårighet beträffande Kungl.

Maj:ts förslag? Det är samma invändning, som kan göras där. Fn
person har t. ex. en bundt aktier, som efter den notering, som gälde i

Sr 35. 64

Onsdagen den 1 Juni, e. m

Författnings- januari år 1907, voro upptagna till 200,000 kronor. Han får sålunda
förslag om in- peta]a för en tredjedel af förmögenhetens till 5 procent beräknade
komst- ochför- afkastningi ener således för en sextiondedel af förmögenheten. Så
”"skatt. kom krisen i slutet af år 1907, och de där papperen voro kanske inte

(Forts) varda pappersvärdet, jag kan draga fram åtskilliga exempel på sådana

papper, om det behöfs. Var det icke lika olyckligt för aktieägaren i
det fallet, som om man haft det andra beräkningssättet? Sålunda,
här är fråga om en olägenhet, som man icke kan undgå, hvilket system
man än väljer.

Efter sorti jag nu har ordet och icke tänker yttra mig utförligt
vid de särskilda paragraferna, skall jag be att få göra några detaljanmärkningar.
Vi hafva då först frågan om utskylderna.

I det kungliga förslaget har icke afdrag skett för skattskyldiges
utskylder, detta trots att det förklarats vara riktigt, att utskylderna
skola afdragas. Men statens behof af skatt har fått skjuta rättvisan
å sido. Utskottet har emellertid intagit en annan ståndpunkt.
Utskottet vill åtminstone ha afdrag för sådana utskylder, som icke
äro kronoutskylder. Utskottets motivering för denna sak är i början
synnerligen tillfredsställande, men på slutet blir den något märkvärdig.
Och jag skall be, att herrarna ville ägna den någon uppmärksamhet.

Utskottet säger, sedan det motiverat att det åtminstone undanrödt
någon orättvisa, så till vida att man får göra afdrag för andra
skatter än kronoskatter, följande:

»Med hänsyn till statsregleringen för nästkommande år anser sig
utskottet likväl ej kunna tillstyrka, att för år 1911 fullt afdrag för
ifrågavarande utskylder beviljas, utan torde afdraget för nämnda år
höra begränsas till femtio procent af samma utskylder. Utskottet
förutsätter jämväl, att Kungl. Maja vid uppgörande af förslag till
kommande statsreglering tillser, huruledes, i händelse af behof, ur
samma skattekälla må kunna vinnas ersättning för det genom det
ökade afdraget minskade skattebeloppet.»

Hvad betyder detta? Såvidt jag kan öfversätta utskottets ord,
betyder det intet annat än att om man icke får tillräckligt mycket af
förevarande inkomst- och förmögenhetsskatt, när man dragit af dessa
utskylder, får man se till, att man okär skattesatsen. Och då detta
naturligtvis icke gärna kan gå för sig på annat sätt än genom att öka
progressionen, skulle utskottets anvisning innebära, att man på det
sättet skall täcka det afdrag, som man nu ger alla för de utskylder,
som icke äro kronoutskylder. Man tänker, att om icke saken ordnas
af sig själf, skall bristen betalas af dem, som hafva högre inkomst
och större förmögenhet. Det kan väl icke vara rätt att på detta stadium
binda sig i fråga om, hvar de penningar skola tagas, som behöfvas
utöfver hvad, som inkomstskatten, sedan den blifvit bestämd,
kommer att gifva statskassan. Då vi komma till sista punkten i utskottets
hemställan, skall jag be att få yrka, att dessa ord i motiveringen
måtte få utgå.

65 Jfr 35.

Onsdagen den 1 Juni, e. m.

Här hafva redan påpekats de brister i förslaget, som finnas med Författnings
afseende på beräkningen af inkomster af skogsbruk. Jag skall för förslag om inmin
del icke ingå i detaljer. Jag tror, att den, som uppmärksamt
läser förslaget, äfven skall finna, att det är åtskilliga brister, som fin- skatt.
nas i fråga om förmögenhetens uppskattning. Hvad utskottets (Forts.)
ändringsförslag beträffar, så innehålla de, i den mån jag icke redan
berört dem, åtskilliga förbättringar, åtskilliga försämringar och vissa
rena bagateller. Till försämringarna räknar jag framför allt bestämmelserna
i § 13, att lefvande och döda inventarier icke skola beräknas
såsom tillgångar, då värdet af dem icke öfverstiger 3,000 kronor.

I detta fall skall man sålunda afvika från den ståndpunkt, förslaget i
öfrigt fasthåller, nämligen att den fonderade inkomstbeskattningen
förmedelst den valda vägen genom kapitalets uppskattning och den
däraf beräknade afkomsten, icke skall gälla. Ett dylikt undantag är
väl något synnerligen betänkligt vid en förmögenhetsbeskattning.

Hvad åter ändringen i samma paragraf i fråga om smycken m. m.
beträffar, så är det ju en bagatell. Det spelar ingen egentlig roll här
i landet. Men å andra sidan är det en principlöshet, ty då man med
afseende på nyss nämda inventarier kan säga, att de äro afsedda att
lämna inkomst, kan man icke säga detta om dessa smycken. Det
ligger i deras natur, att de äro lyxartiklar, som icke afse att lämna
eller ens under några omständigheter kunna lämna någon inkomst.

Till obetydligheter räknar jag slutligen den bestämmelsen, att riksdags-
och kommittéarfvoden skola blifva helt och hållet fria från skatt,
äfven i den händelse man skulle vara i stånd att lägga upp något af
dessa arfvoden. Jag tror, att saken för närvarande icke har någon
betydelse, men för så vidt riksdags-och kommittéarfvodena i framtiden
skulle höjas, kunde det bli ganska farligt att undandraga vinsten från
beskattning. Jag skulle för min del med afseende på arfvodena till
sådana personer, som ständigt sitta i kommittéer, vilja jämföra dem
med den fonderade inkomsten och med afseende på de öfriga till den
ofonderade.

Mina herrar! Det skulle vara mycket att säga ännu, men jag
har redan upptagit tiden alltför länge. Dessa finansrättsliga saker
hafva alltid intresserat mig och utgjort föremål för mina studier.

Det är kanske därför jag icke gripits af tillräckligt helig vördnad för
ifrågavarande förslag. Jag erkänner emellertid gärna, att förslaget
innebär i många stycken framsteg samt att det är produkten af ett
synnerligen aktningsvärdt arbete. Jag tror, att åtskilligt i förslaget
har bestående värde, men jag måste fasthålla vid, att åtskilligt i förslaget
är dunkelt, att åtskilligt är schablonartadt och att åtskilligt
förefaller mig vara mindre väl öfvertänkt. Men detta kanske beror
på den bristande tid, som stått mig och så många andra i kammaren
till buds för att granska detta förslag, Och jag kan icke hjälpa, att
jag tror, att äfven bevillningsutskottet, som väl icke haft öfvermänskliga
krafter, har haft bra liten tid på sig för att granska förslaget.
Antaga vi nu förslaget, är det ju klart, att detta sker på vårt

Första Kammarens Prof. 1910. Nr .‘15. 5

Nr 35.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

66 Onsdagen den 1 Juni, e. m.

eget ansvar, ty grundlagen har sagt, att det är Riksdagen, som, särskildt
hvad bevillningen angår, är den ensamt bestämmande, och ett
sådant ansvar kan jag för min personliga del ej åtaga mig. Jag kan
ej heller finna mig tillfredsställd af finansministerns förklaring, att
då principen är riktig, måste de svårigheter, som i öfrigt förekomma,
vara oöfvervinneliga, för att man skall afslå förslaget. Om man har
klart för sig, att det finnes stora svårigheter vid förslagets tillämpning
och utförande, bör man enligt min uppfattning förbättra förslaget
innan man fastslår detsamma definitivt. Jag anser, att man mycket
väl kan slå sig till ro till nästa riksdag, så mycket mera som statens
finansiella ställning icke ovillkorligen kräfver förslagets antagande
redan i år. Må det då återkomma! Och den diskussion, som
har varit, och den granskning, som det underkastats, komma sannolikt
att leda till åtskilliga förbättringar. Jag är ock viss, att finansministern,
som framlagt förslaget, skulle i ett uppskof se icke ett
underskattande af hans möda för ordnandet af vårt skatteväsende
utan en erinran om, att kammaren vid sina beslut aldrig låter personliga
hänsyn skymma blicken för hvad kammaren anser för landet
gagneligt. Huru gärna jag än ville antaga förslaget trots de brister
jag funnit hos detsamma, kan jag icke gorå det på finansministerns,
på kammarrättens och på bevillningsutskottets ansvar. Jag har förgäfves
i grundlagarna sökt efter någon bestämmelse, som berättigar
en riksdagsman att, när han fattar sitt beslut, öfverlåta ansvaret på
någon annan. Och då grundlagen stadgar, att vi icke äro bundna af
annat än rikets grundlagar, har jag alltid tolkat det på det sättet, att
grundlagen menar, att vi äro bundna af vårt samvete och vår egen öfvertygelse,
och dessa leda mig personligen till att yrka afslag på den
ifrågavarande paragrafen.

Då ytterligare tio talare begärt ordet i föreliggande fråga och
tiden var tämligen långt framskriden, beslöts, på hemställan af hem
talmannen, att den fortsatta behandlingen af förevarande utlåtande
skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 1, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel, innefattande anslagen till Kungl. hof- och slottsstaterna; nr

3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

nr 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet;

nr 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet;

Onsdagen den 1 Juni, e. na. 67

nr 129, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvudtitel till anskaffning och anordnande af hissar i flottans
sjukhus i Karlskrona;

nr 130, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af behållning å extra ordinarie anslaget till fortsättande
af arbetena å rikets kustfästningar m. m.

nr 131, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af särskilt rekryteringsbidrag för fyllande af 1911 års
stater;

nr 132, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till byggnadsoch
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott;

nr 133, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vissa förutvarande och nuvarande befattningshafvare vid
statens järnvägar att gälda ersättningsbelopp, som i anmärkningsväg
ådömts dem till återbetalning m. m.; samt

nr 151, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en elektrisk kraftstation vid Porjusfallen i Stora Lule älf.

Anmäldes och bordlädes sammansatta banko- och jordbruksutskottets
utlåtande, nr 1, i anledning af Kungl. Maj.ts proposition
angående upplåtelse till riksbanken af den s. k. landshöfdingens
trädgård i Kristianstad äfvensom två i ämnet väckta motioner.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr von Baumgarten
från och med den 3 innevarande månad till riksdagens slut.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att bland betänkandena
på föredragningslistan till morgondagens sammanträde
skulle sättas främst de denna dag första gången bordlagda ärendena
och sist de ärenden, som denna dag bordlagts andra gången

Kammaren åtskildes kl. 12,22 på natten.

Nr 36.

In fidem

A. v. Krusensijerna.

Nr 35. 68

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Torsdagen den 2 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag
nr 521, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, nr 51, i anledning af motion,
angående skrifvelse till Konungen i fråga om ändring af förläggningsort
för vissa regementen, beslöt Första kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 2.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 72 föreslagna och af
båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill i fråga om
kontanta aflöningsförmåner för läkaren vid Visby hospital samt
öfverläkare och syssloman vid nedan nämnda hospital och asyler
godkänna följande lönestat att träda i kraft den 1 januari 1911:

	Lön.		Tjänst- göringspen- ningar.	Summa.
Stockholms hospital.	Kr.		Kr.		Kr.
Göteborgs hospital.
	5,000	—	2,500	—	7,500	—
Härnösands hospital.
	5,000	_	2,500	—	7,500	—
Piteå hospital.
	5,000	_	2,500	—	7,500	.-
Summa	97,866	66	| 51,333	34	| 149,200	—

Anm. Aflöningen kan---------tjänstgöringspenningar.

röstar

Ja;

69 Nr 85.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat i fråga om kontanta aflöningsförmåner för läkaren vid
Visby hospital samt öfverläkare och syssloman vid nedan nämnda
hospital och asyler godkänna följande lönestat att träda i kraft
den 1 januari 1911:

	Lön.	Tjänst- göringspen- ningar.	Summa.
	Kr.	Kr.		Kr.
Stockholms hospital.
Göteborgs hospital.
1 öfverläkare ............................	5,000		2,000		7,000
Härnösands hospital.
1 öfverläkare ...............................	5,000		2,000		7,000
Piteå hospital.
1 öfverläkare ...............................	5,000		2,000		7,000

tjänstgöringspenningar.»

Vid bifall till Nej-propositionen komma statens slutsummor
att utgöra resp. 97,866:66, 49,833:34 och 147,700: —.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 28;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 526, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 45 ja och 168 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 157 ja och
196 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Nr 35. 70

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial nr 21, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, Riksdagen må
medgifva, att domänintendenten, f. d. kaptenen Magnus Fredrik
Rodhe må från och med månaden näst efter den, hvarunder hans
förordnande såsom domänintendent kommer att efter den 20 juli
1910 upphöra, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 2,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren
beslutat, att domänintendenten, f. d. kaptenen Magnus Fredrik
Rodhe må från och med månaden näst efter den, hvarunder hans
förordnande såsom domänintendent kommer att efter den 20 juli
1910 upphöra, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 1,500 kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 23;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 527, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 66 ja och 150 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 187 ja och 173
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bankoutskottet i dess memorial nr 21, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, Riksdagen må
medgifva, att kommissionslandtmätarna Fredrik Theodor Petersson

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

71 Nr 36.

och Anders Wilhelm Sandberg må, enhvar från och med månaden
näst efter den, hvarunder afsked från kommisionslandtmätarbefattningen
varder honom beviljadt, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig tilläggspension af 400
kronor utöfver den pension, som enligt gällande stadganden om
kommissionslandtmätares pensionsrätt må tillkomma honom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren
beslutat, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må vinna
Riksdagens bifall.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 37;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 528, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 84 ja och 134 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 188 ja och 171
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bankoutskottet i dess memorial nr 21, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
må medgifva, att geodetförmannen vid rikets allmänna kartverk
Anders Petter Hedén må å allmänna indragningsstaten under sin
återstående lifstid åtnjuta en årlig pension af 3,400 kronor, att
utgå från och med månaden näst efter den, då han varder entledigad
från sin befattning vid kartverket, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Kr 86. 72

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren medgift,
att geodetförmannen vid rikets allmänna kartverk Anders
Petter Hedén må under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig
pension af 3,000 kronor, att utgå från och med månaden näst
efter den, då han varder entledigad från sin befattning vid kartverket.
»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 33.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 529, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 39 ja och och 181 nej samt att
båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 151 ja
och 214 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial nr 85, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill till utförande
af nya byggnader och anläggningar vid statens redan trafikerade
järnvägar på extra stat för år 1911 anvisa ett belopp af
1,537,100 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis
redan under år 1910 af tillgängliga medel utanordna 350,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat att till utförande af nya byggnader och anläggningar vid
statens redan trafikerade järnvägar på extra stat för år 1911 anvisa
ett belopp af 1,476,100 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t
att låta förskottsvis redan under år 1910 af tillgängliga medel utanordna
350,000 kronor.»

73 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 34;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 530, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 45 ja och 175 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 156 ja och 209
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial nr 85, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må för fortsättande af arbetet med uppförande af bron öfver Stångån
vid Linköping på extra stat för år 1911 anvisa ett belopp af

100,000 kronor, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
afslagit statsutskottets hemställan och Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 36;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 531, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 27 ja och 192 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 136 ja och 228
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

N:o 35. 74

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial nr 85, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må för år 1911 till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
redan trafikerade järnvägar bevilja ett anslag å 3,325,000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat att för år 1911 till anskaffande af ny rörlig materiel vid
statens redan trafikerade järnvägar bevilja ett anslag af 2,525,000
kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfalbt sålunda:

Ja — 128;

Nej — 16;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 532, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 104 ja och 115 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 232 ja och 131
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bevillningsutskottet i dess memorial nr 24, punkten 1,
föreslagna och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill godkänna Kungl.
Maj:ts förslag i rubriken nr 56 att bestämma tullen å artikeln
fläsk, andra slag, till 20 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

75 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, £. m.

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat, att rubriken i fråga skall erhålla följande lydelse:

Fläsk :

andra slag fritt.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 29;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 533, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 93 ja och 125 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 207 ja och 154
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bevillningsutskottet i dess memorial nr 24, punkten 2,
föreslagna och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill godkänna Kungl.
Maj:ts förslag i rubriken nr 77 och sålunda bestämma tullen å
artikeln majs, omalen, till 1 krona 50 öre per 100 kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat, att ifrågavarande rubrik skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Spannmål:

omalen:

majs

fri.»

Nr 36. 76

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 42;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 534, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 77 ja och 144 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 177 ja och 186
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af bevillningsutskottet i dess memorial nr 24, punkten 3,
föreslagna och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att viktgränsen
i förslagets rubrik nr 198 bestämmes till 2,6 kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat, att ifrågavarande viktgräns bestämmes till 1 kilogram.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej — 100.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 535, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 27 ja och 192 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 64 ja och 292
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af jordbruksutskottet i dess memorial nr 114 föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

77 Nr 35

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att herr Runes
m. fl. ifrågavarande motion icke må bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutat, att Kungl. Maj:t må för innevarande år utöfver det af
1908 års Riksdag anvisade beloppet för utlämnande af lån till
egnahemslåneförmedlare disponera ytterligare två millioner kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 35;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 536, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 77 ja och 141 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 187 ja och 176
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial 103, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att i den
bland utgiftsstaterna för tullverket förekommande aflöningsstaten
generaltulldirektörens aflöning upptagas på följande sätt: lön 9,000
kronor, tjänstgöringspenningar 3,000 kronor, ortstillägg 1,000 kronor,
summa 13,000 kronor, samt att till följd däraf aflöningsstatens
summa höjes med 2,000 kronor och utgiftsstaternas slutsumma
likaledes med 2,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 85. 78

Torsdagen den 2 Juni, f. in.

Vinner Nej har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutit, att generaltulldirektörens aflöning skall utgöras af lön

7,000 kronor, tjänstgöringspenningar 3,000 kronor, ortstillägg 1,000
kronor, summa 11,000 kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 34;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 537, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 18 ja och 201 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 128 ja och 235
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial nr 103, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att den bland
tullverkets utgiftsstater upptagna aflöningsstaten må beträffande
generaltullstyrelsen i nedannämnda del erhålla följande lydelse :

		K r o	n o r
	Lön	Tjänst- görings- pennin- gar	Orts- tillägg	Summa	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor, efter 10 år med ytterligare 500 kronor och efter 15 år med än ytterligare 500 kronor.
1 notarie ...... 4 d:o............	2,200	1,500	300	4,000 16,000

samt att i följd häraf aflöningsstatens summa må höjas med 4,000
kronor och utgiftsstatens slutsumma likaledes med 4,000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

79 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Vinner Nej, har Riksdagen beslutat, att omförmälda aflöningsstat
skall i nedannämnda del erhålla följande lydelse:

		K r o	n o r
	Lön	Tjänst- görings- pennin- gar	Orts- tillägg	Summa	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor, efter 10 år med ytterligare 500 kronor och efter 15 år med än ytterligare 500 kronor, »
1 notarie ...... 3 d:o............	2,200	1,500	300	4,000 12,000

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 42;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 538, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 28 ja och 187 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 128 ja och 229
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial nr 103, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
beslutar

att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911
af lönestaten för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
skall gälla, att följande allmänna grundsatser skola
tillämpas vid förestående omarbetning af den vid tullstadgan fogade
taxa å ersättning, som i vissa fall skall till tjänsteman och
betjänte i tullverket af trafikerande utgöras, nämligen:

l:o) Ersättningsbeloppen inbetalas alltid till vederbörande tullförvaltning
enligt af densamma utställd räkning;

2:o) Ersättning för förrättning, verkställd å den för vederbörande
tjänstinnehafvare gällande tjänstgöringstid, skall, såvida
icke förrättningen är af beskaffenhet, att ersättning därför utgår

Nr 35. 80

Torsdagen den 2 Juni, £ m.

enligt resereglemente!, tillfalla tullverket, dock att, äfven i fall,
då ersättning för förrättningen sålunda icke tillkommer tjänstinnehafvaren,
godtgörelse för fortskaffningskostnad, där sådan kostnad
måst af tjänstinnehafvaren utgifvas, skall honom tillhandahållas,
hvaremot ersättning för förrättning, verkställd å öfvertid, äfvensom
all enligt resereglemente! utgående ersättning skall tillfalla
vederbörande tjänstinnehafvare och utbetalas till denne af tullförvaltningen;
samt

3:o) Hinder möter icke för dessa tjänstinnehafvare att, beträffande
dem tillfallande ersättning, såsom hittills varit vanligt,
träffa öfverenkommelse med trafikerande; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
beslutit,

att såsom förutsättning för ikraftträdande den 1 januari 1911
af lönestaten för tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
skall gälla, att följande allmänna grundsatser skola
tillämpas vid förestående omarbetning af den vid tullstadgan fogade
taxa å ersättning, som i vissa fall skall till tjänstemän och
betjänte i tullverket af trafikerande utgöras, nämligen:

l:o) Ersättningsbeloppen inbetalas alltid till vederbörande tullförvaltning
enligt af densamma utställd räkning;

2:o) Ersättning för förrättning, verkställd å den för vederbörande
tjänstinnehafvare gällande tjänstgöringstid, skall, såvida
icke förrättningen är af beskaffenhet, att ersättning därför utgår
enligt resereglemente^ tillfalla tullverket, dock att, äfven i fall, då
ersättning för förrättningen sålunda icke tillkommer tjänstinnehafvaren,
godtgörelse för fortskaffningskostnad, där sådan kostnad
måst af tjänstinnehafvaren utgifvas, skall honom tillhandahållas;
hvaremot ersättning för förrättning, verkställd å öfvertid, äfvensom
all enligt resereglementet utgående ersättning skall tillfalla vederbörande
tjänstinnehafvare och utbetalas till denne af tullförvaltningen; 3:o)

Hinder möter icke för dessa tjänstinnehafvare att, beträffande
dem tillfallande ersättning, såsom hittills varit vanligt,
träffa öfverenskommelse med trafikerande; samt

4:o) Med bibehållande af den i tullstadgan, § 16 mom. 3:o),
föreskrifna allmänna tjänstgöringstid skall den i § 185 af tullstadgan
afsedda arbetstiden hos tullförvaltningarne i och för kontors- och
tullbehandlingsärenden, d. v. s. den s. k. allmänna expeditionstiden,
öfver hela riket under tid, då seglation vid respektive tullplats

81 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

pågår, utgöra minst sju timmar dagligen å söckendag och skola
tjänstemän och betjänte vara pliktige, då ej särskilda hinder möta,
att å öfvertid mot i ofvannämnda taxa bestämd ersättning utföra
de tjänståtgärder, som de trafikerande enligt tullstadgan äga påfordra.
»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 54.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 539, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 53 ja och 162 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 138 ja och 216
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande nr 30
äfvensom sammansatta banko- och jordbruksutskottets samma dag
bordlagda utlåtande, nr 1.

Vid föredragning af sammansatta banko- och jordbruksutskottets
under gårdagen bordlagda memorial, nr 2, med hemställan
om anvisande af ersättning åt utskottets kansli och vaktbetj aning,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Fortsattes'' föredragningen af bevillningsutskottets betänkande Författningsnr
29, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslåg förslag om intill
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet k™st'' ocMör''
väckta motioner. skatt

Punkten 1. (Forts.)

Utskottets förslag till förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt.

7 §•

Herr Åkerman: Samtliga de frågor, rörande hvilka jag vid

föreliggande betänkandes begrundande ansåg mig böra här i kammaren
yttra mig, hafva redan under gårdagens debatt blifvit beFörsta
Kammarens Prof. 1910. Nr 35.

6

Nr 35. 82

Författnings
förslag om in
komst- och f Öl
mögenhetsskatt.

(Forts.)

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

rörda och jag skulle därför, min vana trogen att icke yttra mig
i de fall, där redan samma sak på ett med min uppfattning öfverensstämmande
sätt blifvit afhandlad, icke heller i dag hafva besvärat
kammaren med något yttrande, om det icke vore för en
fråga, som i mina ögon är af så synnerligen stor vikt, att den,
ehuru redan berörd, enligt mitt förmenande, dock förtjänar än
ytterligare utläggning och understrykande.

Jag vill börja mitt anförande med att uttala ett instämmande
i hufvudsak med hvad herr Fahlbeck androg. Jag: skall såsom
han se föreliggande betänkande ifrån nationalekonomisk synpunkt
och därvid i första hand framhålla önskvärdheten af att lagar och
författningar så affattas, att de befordra eller åtminstone icke mer
än alldeles nödvändigt motverka den naturliga utvecklingen af
industri och näringar eller med ett ord sagdt landets ekonomiska
förkofran. Detta önskemål är icke, enligt mitt förmenande, i behörig
grad tillgodosedt i det föreliggande förslaget. Och såsom
utskottet ändrat förslaget —- visserligen i åtskilliga fall till fördel,
men i andra fall till skada — motverkar det rent af sparsamhet.
I ett land som Sverige, som är så kapitalfattigt, att man till och
med måst göra finansiella uppoffringar för att befordra möjligheten
att från utlandet införskaffa kapital, där måste man se till
att allt hvad göras kan göres för att öka kapitalbildningen.

Hvad är det väl som här i landet mest bidragit till vår förkofran
i ekonomiskt hänseende under de senaste decennierna? Jag
kan icke finna annat än att det varit aktiebolagsinstitutionen.
Här i landet är det i aktiebolagets form, som nästan all industri
och näringar af större betydelse få lof att kläda sig, om de skola
kunna slå sig igenom, ty kapitalen äro så små att äfven för sådana
mindre företag, som i utlandet bruka åstadkommas å enskild vag,
räcker icke den personliga förmögenheten till, utan måste aktiebolagsformen
tillgripas. Vore nu detta förslag ett så rent inkomstskatteförslag,
som det gör anspråk på att vara, så håller jag med
herr Fahlbeck, att då borde väl icke aktiebolagen såsom sådana
beskattas, utan först när den fysiska personen fått pengarna i
handom och de för honom blifvit inkomst, först då borde inkomstskatten
taga vid. Men vi ha icke råd till detta. Statsfinanserna
tillåta det icke, utan äfven aktiebolagen såsom sådana måste beskattas.
Vi äro då inne på den orättfärdiga dubbelbeskattningen,
men skall en sådan finnas, bör den åtminstone ej göras mera betungande
än som är alldeles nödvändigt, och man borde därför
helst ha den proportionell och icke progressiv. Därom håller jag
med herr Östberg, som i går, liksom i sin motion, yttrat sig för
proportionell aktiebolagsbeskattning, och jag sökte också för min
del att år 1902 efter förmåga bekämpa aktiebolagens progressiva
beskattning. Den gick emellertid då igenom, och man lärer v äl
därför nu svårligen kunna blifva den kvitt, men skall denna orättfärdighet
allt fortfarande bibehållas, så bör man väl åtminstone

Torsdagen den 2 Juni, f. m. 83 jfr 35.

se till, att den gamla orättvisan snarare förmildras än förvärras. FörfattningsSåtillvida
vill jag nu visserligen medgifva riktigheten af hvad förslag om inpresidenten
Åkerhielm med hänseende härtill yttrade, att förmild-komst'' °ffor''
ring i vissa enstaka fall nog möjligen ägt rum för några aktiebolag ”''X#
med synnerligen stora aktiekapital. Men huru ställer det sig med (Forts\
sådana aktiebolag, som, när de under tidernas lopp gjort besparingar
och fått stora fonder, icke velat använda dessa fonder till
utdelning af nya aktier, utan i stället lågt ned besparingarna i
reservfond? Jo, de komma tvärtom i en i mån därefter försämrad
ställning. Nu föreslagna sätt för den progressiva inkomstskattens
utgörande kan endast medföra lindring för de aktiebolag,
som hafva sa störa aktiekapital, att årsvinsten, beräknad i ränta
därå, icke blir stor. Men är det icke i hög grad orättvist, att
sådana bolag, som för att konsolidera sig icke velat gå in på att
tillfredställa jobbareintressen och lämna ut aktier af sina besparingar,
utan fastläst dem i reservfonder, Indika onekligen måste
anses ° vara en starkare konsolidering än ökning af aktiekapitalet,
att sådana bolag — säger jag — genom detta förslag blifva illa
behandlade.

Det synes mig vara gifvet, att man borde bär — såsom finansministern
och sedan utskottet erkänt vara det rätta — låta fonderna
komma med,= låta aktiebolagets fonder räknas med i
kapitalet och först på deras sammanlagda belopp grunda ränteberäkningen.
Jag skall dock vara villig att till och med pruta på
detta, men icke på, att reservfonden må få komma att läggas till
aktiekapitalet. Det är det minsta jag kan gifva min röst för.

Nu ha ju visserligen tre reservanter uttalat sig i den riktningen,
men utskottet har stannat vid att ingå med en skrifvelse till
Kungl. Maj:t. Den skrifvelsen grundar sig på, att utskottet, ehuru
det anser rättvist att lägga reservfonden till aktiekapitalet, af
finansiella skäl dock icke vågar gorå sagda förändring. Det må
vara att statsrådet och chefen för finansdepartementet vid förslagets
uppgörande hade anledning till en sådan farhåga, men icke
kan jag finna att utskottet bort hafva det. Under tiden, sedan
den kungl. propositionen framlades, hafva nämligen väsentliga förändringar
ägt rum. \i hafva sett att det, som under senaste åren
mest bidragit att försämra statsinkomsterna, varit den oerhörda
nedsättningen i statens järnvägars inkomster. De hafva emellertid
dess bättre i år väsentligen stegrats, och jag hoppas att, om arbetsfrid
får råda, de snart må hafva kommit in i sina gamla gängor.

Detta har utskottet naturligtvis haft reda på, ocli utskottet hade
därför, med större lugn än som var finansministern möjligt, kunnat
medgifva hvad som ansågs skäligt, men ej heller utskottet har tagit
steget ut utan i sitt skrifvelseförslag hänvisat till eu motivering där
det sugs: »Då det emellertid synes utskottet angeläget, att undersökning
anställes rörande möjligheterna för det ifrågavarande önske -

\r 35. 84 Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- målets förverkligande, har utskottet, som förutsätter, att någon
förslag om in- minskning af den skattesumma, som enligt förslaget är afsedd att
k°Zfnpntur uttagas från samtliga bolag inom landet, icke bör ifrågakomma,
skatt. och att fördelningen af skattskyldigheten mellan bolagen sinsemel(Forts)
lan afväges enligt rättvisa grunder, ansett sig böra föreslå Riksdagen
att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, på hvad sätt den i
motionen föreslagna ändringen i fråga om beräkningen af bolags
kapital lämpligen må kunna genomföras, samt om framläggande
för Riksdagen af det förslag i ämnet, hvartill utredningen må
kunna föranleda.»

Ja, här se herrarna, att utskottet icke går längre än att, om
reservfonden skall läggas till aktiekapitalet, progressionen i stället
skall komma att ökas, så att aktiebolagen ändå komma att lämna
det belopp, som i propositionen är afsedt. Är detta rimligt? Mig
synes gifvet, att det ligger en orättfärdighet i denna dubbelbeskattning,
samt att den därför bör minskas och icke ökas utöfver
hvad den nu är och jag kan därför ej heller biträda detta skrifvelseförslag.
Hade icke nämnda villkor tillagts, utan det endast
varit fråga om att genom skrifvelsen få ett uppskof till hjälp för
statsfinanserna under det första året, då det ännu torde blifva klent
med inkomstskatten, hade jag kunnat vara med därom, men att
sätta, utredningen i samband med en sådan där utsikt, att aktiebolagen
för all framtid skulle komma att få en ännu häftigare
progressiv beskattning än andra, synes mig vara orimligt.

Jag sade nyss, att utskottet till och med gått därhän, att det
motverkar sparsamheten. Det är nämligen så, att utskottet i 5 §
föreslagit att de sparbanker, hvilkas reservfonder vid senaste bokslut
uppgått till 5 X eller mera af insättarnes fordran, skulle
belastas med inkomstskatt. Alla sparbanker hafva hittills vant
fritagna, och Kungl. Maj:t föreslår att de fortfarande skola så vara,
men utskottet har tagit bort denna rätt från alla andra sparbanker
än de, hvilkas reservfond understiger 5 X af insättarnes fordran.
Jag vågar säga, att jag saknar ord för min förvåning,
att man vill gorå på detta sätt. Här är ju alls icke fråga om
någon affär, som betingar en inkomst för dess utöfvare, utan endast
att befrämja sparsamhet genom att insättare af små besparingar
skola å dessa få så hög ränta som möjligt, eller att insättarne skola
af anstalten få tillbaka så mycket som möjligt. Såsom motiv för
inkomstskattefrihetens borttagande från sparbanker samt sådana
rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, hvilka afse att bereda vinst
endast åt insättare, anför utskottet att en sådan skattefrihet kunde
erfordras, när man behöfde uppmuntra och hjälpa sparbankerna
samt rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna, för att de skulle
komma i gång, men numera kunde det vara obehöfligt. Jag får
säga, att allt, hvad man i vårt kapitalfattiga land kan göra för
att sparsamheten må befordras, är väl förtjänt att göras, och man

85 Sr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

bör således icke taga bort någonting, som i det hänseendet har Författningskunnat
gagna. förslag om in Då

jag fått ordet, vill jag nu äfven med några ord beröra^mfgenhets’
sammankopplingen af förmögenhetsskatten med inkomstskatten. skatt.

Jag kan nog förstå finansministerns mening med denna samman- (Forts.)
koppling, då lian gör sina beräkningar på att sådana inkomster,
som grunda sig på fondering, böra vara en tredjedel starkare i
jämförelse med andra. Jag vill ej heller bestrida, att icke ett
sådant förfaringssätt kan hafva sina skäl, men den omständigheten
att det blir starkare progression genom denna sammankoppling
motarbetar i alla fall kapitalbildningen, och jag skulle därför hafva
föredragit, om de hade varit skilda åt, så att här i landet, såsom
i andra länder, förmögenhetsskatten kunnat utgå proportionellt
mot förmögenheten. Isynnerhet synes mig denna sammankoppling
motbjudande, sedan utskottet föreslagit att smycken icke, på sätt
Kungl. Maj:t föreslagit, skola få undantagas från hvad som skall
beskattas i förmögenhetsväg, utan påyrkat, att smycken skola
såsom förmögenhet beläggas med skatt. Smycken ägas ju ganska
ofta af personer, hvilka visst icke hafva någon vidare förmögenhet
utan jämnt och nätt draga sig fram, men som af släktkärlek hafva
hvar gamla familjesmycken, som för dem kunna hafva ett det
verkliga vida öfverstigande affektionsvärde, men från hvilka de,
om utskottets förslag går igenom, mot sin vilja skulle tvingas att
skiljas för att undgå den tillökade skatteprogression, till hvilken
smyckebeskattning skulle leda. Frågan om smyckens beskattning
är visserligen icke någon stor sak, men den verkar till att man
af rimlighetsskäl blir ännu mindre benägen för förmögenhetsskattens
sammanbindande med en progressiv inkomstskatt.

Jag hoppades i det längsta att utskottet skulle lyckas så modifiera
Kungl. Maj:ts förslag, att jag skulle kunna biträda detsamma,
men denna min förhoppning har dess värre blifvit gäckad, ty aktiebolagens
orättfärdiga behandlingssätt är enligt mitt förmenande,
om ock en detalj, dock en från nationalekonomisk synpunkt så utomordentligt
viktig sådan, att jag icke kan med min röst stödja ett
lagförslag, som gör ett sådant ingrepp i landets framtida ekonomiska
utveckling. Då vidare redan nu 17 dagar förgått från den
tid. då Riksdagen ursprungligen varit afsedd att sluta, och det
tillföljd däraf icke kan komma ifråga att återremittera frågan, samt
slutligen ingenting torde vara att vänta af reservationen, så har
jag ingen annan råd än att om ock motvilligt yrka afslag.

Detta afslagsyrkande är emellertid endast framställdt i syfte
att få frågan uppskjuten till nästa riksdag, och skulle så ske, så
synes det mig vara en afsevärd fördel, att därigenom beredes en
möjlighet för Kungl. Maj:t att göra ett försök med att få den nu
nya förmögenhetsskatten förbunden med en grundlagsförändring i
den riktning, som afsågs med den s. k. Lundebergska motionen,
i hvilken äfven jag på sin tid hade äran deltaga. Den var då

Nr 05. 86

Torsdagen den 2 Juni, £. m.

Författnings- förenad med ett rösträttsförslag, men föll enligt mångens mening
förslag omin- jUS£ gruncf af den sammankopplingen. Då det är all sannolikk<mMshet
för att Andra kammaren är mer benägen för en förmögenm°skatt.
hetsbeskattning än den Första kammaren, kan ju däremot hopp

(Forts.) möjligen förefinnas för framgång af en sådan sammankoppling som
den nu ifrågasatta och detta är för mig ännu ett skäl, hvarför
jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Herr statsrådet Stvärtz: Jag skall be att få begagna tillfället
att redan nu svara på de invändningar, som gjorts angående aktiebolagsbeskattningen.
Jag anser mig skyldig därtill, eftersom jag icke
berörde denna beskattning i mitt anförande i går.

Jag ber då först att få fullständigt instämma i de herrars uttalande,
som säga, att icke kan aktiebolagsskatten sägas vara en skatt,
grundad på skatteförmågan, såsom inkomst- och förmögenhetsskatten
i öfrigt är afsedd att vara. Nej, detta är alldeles tydligt och klart
af den anledningen att man kan ju icke tala om en skatt, grundad på
skatteförmågan, annat än med afseende å fysiska personer. Det säger
sig sålunda själft, att man icke kan sätta samma måttstock å aktiebolags
beskattning, som man kan sätta på de enskildes. Men det är nu
en gång så, att aktiebolag blifvit beskattade och beskattade progressivt,
och jag förmodar, att det under sådana förhållanden måste erkännas
vara ett fåfängt, om än teoretiskt riktigt tal, att här taga upp
den progressiva beskattningsformen till betraktande. Man må
hafva hvilken uppfattning som helst om det teoretiskt riktiga däri,
att aktiebolagsbeskattning icke skall på något sätt följa samma regler,
som den rena inkomstskatten skall gorå. Man må hur mycket som
helst anse, att aktiebolagsskatten skall utgå proportionellt. Det
tjänar likväl ingenting till, ty man kan icke omsätta denna åsikt i
praktiken, och då få herrarna ursäkta att en person, hvars värf dock
är af så pass genomgående praktiskt betydelse som förhållandet är
med en finansministers, icke heller kan tillmäta dessa teoretiska
funderingar något egentligt värde, då de en gång för alla äro affärdade
vid det tillfälle, då inkomstskatten infördes och tillämpades
progressivt på aktiebolagsbeskattningen.

Hvad har man då kunnat göra, när man omlade denna beskattning?
Man har sökt se till, huruvida man skulle kunna med bibehållande
af den grund, som var lagd och som var omöjlig att rubba, nämligen
en i viss mån progressiv beskattning på aktiebolag, med bibehållande
af denna grund — säger jag — undanröja åtminstone en
del af de öfverklagade olägenheter, som medföljt aktiebolagsbeskattningens
inrangerande under i hufvudsak samma grunder som enskilda
personers beskattning.

Jag behöfver ju icke ingå vidare på de anmärkningar, som äro
gjorda mot aktiebolags beskattning, såsom den för närvarande är
anordnad. De äro alltför väl kända. Jag vill emellertid endast
erinra därom, att det genom anordningen är vinstens absoluta belopp,

Torsdagen den 2 Juni, f. m

87 Nr 35.

som uteslutande är afgörande för den beskattning, som lägges på bo- Författningslagen.
Alltså, om det är ett stort bolag med mycket liten vinst,
procentiskt taget, blir det beskattadt med eventuellt den högsta pro- °möqenhttscentiska
sats, som förekommer i skattetabellen, under det att ett skatt.
litet bolag med stor vinst, 50 eller 100 procent, kan stanna ganska lågt (Forts.)
ned på denna skatteskala. Det är detta man ansett, att vi borde
försöka omlägga, när man omlade grunderna för inkomstskatten i öfrigt.

Och då vill det synas mig, som om det funnes en förnuftig tanke i det
sätt, hvarpå man här sökt utgestalta aktiebolagsbeskattningen.

Man har sökt att tillämpa tanken om den verkliga skatte förmågan
äfven på bolag, så långt det öfver hufvud taget är möjligt, så långt
man kan se, att man på den vägen kan komma någon vart. Jag
erkänner nu mycket gärna, att det nog finns många luckor också i det
afseendet, men nog tror jag, att det är en riktigare tankegång att göra
bolagsbeskattningsplikt beroende af vinstens procentiska förhållande
till det i bolagen nedlagda aktiekapitalet, än att göra bolagens beskattningsplikt
beroende af den absoluta storleken af vinsten, alldeles
oafsedt det kapital, på hvilket denna vinst teoretiskt sedt utgör afkastningen.
Det är grunden för hvad man här har gjort.

Nu säges det, att man här skulle hafva tagit med också reservfonden
i beräkningarna: det är kapital, det lika väl som det andra.

Ja, det har jag erkänt; det är fullkomligt riktigt, och jag har till och
med gått så långt, att jag sagt, att det borde vara på det sättet, att
man räknade med alla af bolag reserverade medel, icke bara reservfonden.

Nu tror jag, att det af praktiska skäl är riktigt, om man vid försök
att omsätta den här tanken i verklighet begränsar sig till reservfonden;
och det finns den speciella anledningen att göra det, att den
är gjord mer oåtkomlig för aktieägarna än öfriga reserverade medel.

Hvarför har jag då icke gått den vägen? Ja, mina herrar, där komma
vi återigen till den praktiska sidan af saken. Det kan icke hjälpas,
att, när det är fråga om att taga ut en skatt, jag såsom finansminister
får lof att icke allenast se till, efter hvilka grunder jag skall
taga ut den skatten, utan ock vederbörligen uppmärksamma frågan:
hvad får jag in med tillämpinngen af de grunderna?

Med afseende å fördelningen af skattebördan mellan enskilda
personer och andra juridiska personer än aktiebolag och solidariska
bankbolag, hvilka i fråga om skatteskalan följa med enskilda personer,
förekommer å sidan 191 i den kungl. propositionen en utredning.

Af denna utredning framgår, att man beräknat, att enligt det i propositionen
framlagda förslaget — särskildt genom förmögenhetsskatten,
hvilken dock drabbar endast de fysiska personerna — af den till

28,500,000 kronor i 1910 års stat upptagna summan af bevillning och
inkomstskatt sammanlagda ett belopp af 21,100,000 kronor skulle
komma på enskilda personer och särskilda juridiska personer, under
det att resten, 7,400,000 kronor, skulle komma på bolagen. Vidare
har man beräknat, att man af inkomst- och förmögenhetsskattens

Nr 35.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

88 Torsdagen den 2 Juni, f. m.

hela belopp får ungefär 8,200,000 kronor från bolagen och omkring

23,300,000 kronor från andra skattskyldiga.

Det är nämligen på det sättet —• och jag tror, att ingen skall
kunna jäfva riktigheten af det tillvägagåendet — att, när man har
ökat skattebelastningen på de enskilda personerna och andra juridiska
personer än aktiebolag så betydligt som med 2, 200,000 kronor,
man icke gärna lärer kunna blifva stående vid precis samma belastning
på aktiebolagen, i sin helhet tagna, som den, hvilken för närvarande
lagts på dem; utan man har nödgats att öka äfven denna belastning.
Härvid har man sökt att beräkna ökningen något så när
i samma proportion som ökningen af belastningen för de öfriga skattskyldiga.
Man har då beträffande aktiebolagen stannat vid en ökning
af ungefär 800,000 kronor; den är således mindre —• äfven procentiskt
taget— än hvad den andra ökningen är, den som är lagd
på enskilda personer.

Därtill kommer dessutom en annan sak, och det är, att den ökning,
hvilken är lagd på bolagen, kan så godt som på öret beräknas
efter den statistik, som här förefinnes, under det att skatteökningen i
öfrigt grundar sig å approximativa kalkyler, Indika möjligtvis komma
att af verkligheten öfverträffas.

Ytterligare ber jag att få fästa uppmärksamheten på ännu en
sak. När man nu skulle taga ut ett visst skattebelopp gick det icke
för sig att lägga någon annan grund för skatten än en, som var fast
och vid hvars användning man kunde med visshet uträkna det resultat,
hvartill man skulle komma. Nu fanns en fullständig utredning
angående aktiebolagens aktiekapital, angående deras vinst och angående
vinstens förhållande till aktiekapitalet inom olika kategorier: 5 procent,
10 procent, 15 procent och därutöfver. Med hjälp häraf kunde
man, som sagdt, så godt som på öret räkna ut, hur mycket man skulle
få in, om man lade relationen mellan vinsten och aktiebolagens aktiekapital
till grund för skattesatsen. Däremot sväfvade man fullkomligt
i ovisshet om, hvilka följder det skulle hafva, i händelse man till
aktiekapitalet räknade jämväl reservfonden. Någon sådan uträkning
förelåg icke då, men hade en sådan uträkning förelegat, vågar jag

— med hänvisning till hvad i statsrådsprotokollet därom är sagdt

— påstå, att förslaget kommit att omfatta också den bestämmelsen,
att till aktiebolagens kapital skulle räknas jämväl rseservfonden.

Det är emellertid då gifvet och klart, att den skatteskala, man då
skulle hafva föreslagit, måste hafva inrättats på sådant sätt, att
man med tillämpning af den skatteskalan, eller beräknande af skattskyldigheten
efter relationen mellan vinsten och det i aktiebolagen
nedlagda aktiekapitalet på det sättet uppfattadt, hade kommit till
samma fiskaliska utbyte, som man kommit till på andra vägar. Det
hade således vant alldeles nödvändigt att lägga om skatteprogressionen.
Jag vågar nämligen påstå, att det hade varit nödvändigt, liksom
jag för min del icke anser det vara rätt att i det afseendet gynna
bolagen alltför mycket gentemot de enskilda personerna och andra

Torsdagen den 2 Juni, f. m

80 Jir 35.

juridiska personer än bolagen, hvilka grupper enligt förslaget skulle Författningsblifva
hårdare belastade. förslag om in Nu

vill jag tillägga, att en sådan uträkning angående bolagens ^™öq°nhJtsreservfonder
kommer att föreligga ganska snart. Uppgifter äro in- skatt.
fordrade från alla aktiebolag i hela landet — och till den 1 juni voro (Forts.)
de begärda. Naturligtvis har icke annat än ett fåtal kommit in
till den utsatta tiden, men de skola väl komma under sommarens lopp,
så att jag kämner mig öfvertygad, att till hösten skall manganska noga
veta, huru förhållandet i detta afseende är. Då låter det sig mycket
lätt gorå att lägga om denna skatteskala i öfverensstämmelse med hvad
detta skrifvelseförslag innebär. Jag ber likväl att ännu en gång
få säga ifrån, att naturligtvis måste man lägga skatteskalan på sådant
sätt, att man kan med tämligen stor visshet räkna på att därmed få
samma utbyte, som man skulle få med det nu föreslagna sättet. Men
därom är det ju icke fråga nu.

Det är dock egentligen icke mot detta, som anmärkningarna väsentligen
riktas, utan de äro, såsom redan angifvits, riktade däremot,
att grunden för beskattningsplikten, som nu skulle utgöras allenast af
aktiekapitalet, icke är lika rationell och riktig, som den skulle blifva,
om man till aktiekapitalet räknade reservfonden. Därutinnan instämmer
jag. Och jag hoppas att till nästa riksdag blifva i tillfälle att
komma med förslag i den vägen, särskildt om Riksdagen stryker
under en önskan i den riktningen.

Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten på att genom
det förslag, utskottet framlagt, aktiebolagen helt visst hafva blifvit
särskildt mera gynnade än enskilda personer; jag syftar härmed på
det förslag till afdrag för kommunalutskylder, som här är framlagdt
af utskottet. Därigenom minskas ju den beskattningsbara inkomsten
för bolag lika väl som för andra, men för bolagen icke minst.

Hvarför har man då kunnat göra detta? Jo, det har man kunnat
göra, därför att, under arbetets gång här hos bevillningsutskottet,
den utredning angående den beskattningsbara förmögenheten, som
pågått samtidigt, har visat, att kalkylerna förut voro väl försiktigt
uppgjorda, hvarigenom man kunnat meddela utskottet, att åtminstone
750 miljoner kronor större beskattningsbar förmögenhet kunde
beräknas, än hvad som förut uppgifvits. Om man då räknar skatteutbytet
efter så låg procent som 1/t pro mille, gör det 375,000 kronor
i skatt. Därtill, har utskottet kommit till den uppfattningen — och
jag tror mig icke kunna bestrida, att utskottet däri bar rätt —att
man kan beräkna, att förmögenhetsskatten skall inbringa ytterligare
därutöfver, så att den, i stället för till 3,000,000, skall kunna räknas
till 4,000,000 kronor. Där hafva herrarna den miljon, som behöfdes
för att man i 1911 års stat skulle kunna göra afdrag förkommunalutskylderna
med 50 procent, utan att man behöfde sänka beräkningen
för inkomstskatten! Denna åtgärd bar ländt till fördel för bolagen,
utan att någon som helst fordran uppställts på kompensation därför
från deras sida.

Nr 35. 90

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Då till mig framförts, att på somliga håll den uppfattningen skulle
göra sig gällande, att aktiebolagen vore skyldiga erlägga förmögenhetsskatt
för sina fastigheter ber jag till slut att få på det allra bestämdaste
påpeka, att förmögenhetsskatt icke under några som helst
förhållanden skall utgå af andra än fysiska personer. Det är gifvet,
att så måste vara förhållandet, just därför att aktiebolagen icke
kunna sägas hafva någon subjektiv skatteförmåga. Subjektiv skatteförmåga
måste vara fäst vid en fysisk person. Här har således uppenbarligen
från vissa håll ett fullkomligt misstag ägt rum. Den skatt,
som här föreslås, att uttagas af bolagen, är beräknad att uttagas
uteslutande på vinsten.-

Grefve Wachtmeister, Hans: Att vi böra söka få till stånd
en inkomst- och en förmögenhetsskatt i den ena eller den andra kombinationen
med hvarandra, behöfver jag icke närmare utveckla.
Det har redan skett på ett fullständigt och öfvertygande sätt i departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet i detta ärende,liksom
det äfven framhållits här både af honom själf och af andra talare.
Det står också klart för dem, som följt med vår skattehistoria under
de senare åren. De länder, som äro närmast besläktade med vårt
land och som på senare tider ägnat sitt skatteväsen en grundlig utbildning,
hafva äfven gått den vägen. En sådan anordning torde nu
också vara det hittills sista ordet i fråga om en rationell gestaltning af
den direkta beskattningen, och jag frågar herrarna, om herrarna icke
tro, att vi under nuvarande förhållanden behöfva anordna vår direkta
beskattning på så rationellt sätt som någonsin är möjligt.

Nu är det emellertid så, att om, såsom några talare igår framhållit,
det skulle möta så godt som oöfverstigliga svårigheter att tillämpa
inkomstbeskattningen på jordbruket, så vore det omöjligt att få vare
sig inkomstskatt eller förmögenhetsskatt. Inkomstskatt är naturligtvis
omöjlig att få, om man skall såsom för närvarande beskatta en
så viktig del af nationalinkomsten som inkomsten af jordbruket genom
ett slags modifierad grundskatt. Att vi hafva en sådan form af
beskattning af jordbruksinkomst, beror ju på att i sammanhang med
den nya härordning, som genomfördes i början af 1900-talet, det befanns
nödvändigt att införa en progressiv beskattning. Men det
var därvid icke möjligt att få en rationellt anordnad progressiv
skatt, utan landet fick finna sig i den olägenheten att hafva en sådan
olämplig skatt som den, hvilken då antogs. Det var nödvändigt
för att få den nya härordningen, men naturligtvis kunde man aldrig
tänka på, att denna irrationella inkomstskatt skulle bestå någon
längre tid, än som behöfdes för att omarbeta densamma. Att längre
bibehålla den ofullständiga och irrationella inkomstskatt, som nu finnes,
bör följaktligen icke komma i fråga.

Man kan icke heller under nyssnämnda förutsättning få en
förmögenhetsskatt. Förmögenhetsskatten ar ju afsedd att skärpa
beskattningen af den fonderade inkomsten, men när man icke har

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

91 Nr 35.

någon enhetlig beskattning af inkomsten, vare sig den fonderade eller Författningsden
ofonderade, så kan man icke på den bygga en förmögenhetsskatt.försl(ig
Man skulle få en påbyggnad på ett slags grundskatt, och en förmö- ^mLenhets ^
genhetsskatt i den formen blefve ett nonsens. Det är således klart, skatt.
att vill man hafva en förmögenhets-och inkomstskatt, måste man hafva (Forts.)
en inkomstskatt för jordbruket. Äro svårigheter därmed förbundna,
måste de öfvervinnas, om det finns någon som helst möjlighet därför.

Dessa stora svårigheter har man hört talas om ända sedan mer
än 50 år tillbaka, alltsedan vår nuvarande bevillning ordnades. Om
man i äldre tider, innan de skattskyldiga sjkifva medverkade till
taxeringen, skulle hafva sökt införa en inkomstskatt för jordbruket,
kan man ju medgifva, att det skulle hafva medfört mycket stora svårigheter.
För en taxeringsnämnd skulle det hafva ställt sig ganska
kinkigt att söka gissa ut, hvilken inkomst ägaren t. ex. af ett stort
gods haft ett visst år, men situationen har nu blifvit helt olika, sedan
principen om själfdeklaration blifvit införd för de skattskvldiga i
allmänhet.

Då invänder man, det må nu vara bra, att andra medborgare
deklarera i fråga om sina inkomster; det kunna icke jordbrukarna
göra. Så sade t. ex. herr Lindblad i går, att bondens händer skola
arbeta i jorden och icke skrifva räkenskaper. Så lätt tror jag dock
icke, att man kan komma ifrån sina medborgarplikter nu för tiden.

Då kunde man ju lika väl säga, att bondens söner skola arbeta i jorden
och icke gå och fullgöra sin värnplikt! Nej, man får väl af bonden
fordra, att han skall uppfylla sina medborgarplikter, han lika väl
som alla andra.

Det är emellertid nödvändigt att uppdraga en gräns mellan större
och mindre jordbrukare. Denna gräns är också i det föreliggande
förslaget dragen vid egendom till 25,000 kronors taxeringsvärde.

Hvad beträffar jordägare, som befinna sig öfver denna gräns, måtte
man väl kunna fordra, att de föra åtminstone så pass fullständiga
räkenskaper, att de kunna deklarera sin inkomst. Man fordrar ju
af den minsta handlande och näringsidkare, som drifver yrkesmässig
näring, att han skall föra böcker. Gör han icke det och kommer
på obestånd, så löper han risk att komma i fängelse. Nu fordrar
man icke så mycket af en jordbrukare. Man fordrar endast, att han
skall föra de räkenskaper, som bchöfves för att han skall kunna
lämna de föreskrifna taxeringsuppgifterna. Däremot kunna icke
finnas några betänkligheter. De flesta åtminstone större jordägare
göra det redan. Om då äfven de andra få lära sig göra det, är det
verkligen så ytterst nyttigt och välgörande, att det endast kan lända
dem till fromma. I fråga om de mindre jordägarna, kan man medgifva,
att det nog icke är att begära, att de skola lämna exakta uppgifter
om sin inkomst, men de skola lämna vissa andra uppgifter om
beskaffenheten och omfånget af sitt jordbruk, som kunna tjäna
till ledning för bedömandet af den inkomst de haft häraf. Herr
Lindblad betviflade, att man af dessa uppgifter skulle kunna draga

Nr 35. 92

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- säkra slutsatser om jordbrukarnes inkomst. Landtbrukarna hafva
förslag om in- emellertid i allmänhet ganska bra reda på sina grannars förhållanden.
mögenhets-7'' Då de dessutom ganska väl känna till hurudan väderleken och årsskatt.
växten varit under året, tror jag att taxeringsnämnden med stöd af
(Forts.) de lämnade taxeringsuppgifterna skall kunna med ganska stor säkerhet
draga sina slutsatser.

För öfrigt är det icke samma förhållande i afseende å denna
deklaration som i afseende å den nuvarande upptaxeringen af jordbruksinkomsten
till vissa procent af taxeringsvärdet, att den nämligen
är obligatorisk. I fall en jordbrukare icke vill lämna dessa specificerade
uppgifter, kan han ju lämna uppgift om sin inkomst — det
är honom icke förment.

Jag ber nu att få säga några ord om förmögenhetsskatten. Såvidt
jag förstår, är meningen med förmögenhetsskatten den, att man
skall med beskattningen hårdare träffa den fonderade inkomsten,
d. v. s. inkomsten af fast eller löst kapital. Det är axiomatiskt, att
den fonderade inkomsten bör draga en högre beskattning än den
icke fonderade. Nu kunde det tyckas, som om det läge närmast
till hands — och det framhölls i går af herr Trygger — att man beskattade
den fonderade inkomsten direkt efter en högre skattefot
än den ofonderade. Det sättet är nog försökt i ett och annat land,
men det har icke visat sig vara lämpligt såsom förebild. Det säger
sig själft, att det är ytterst svårt i många fall att urskilja, hvilken
del af ett inkomstbelopp som härrör från förmögenhet och hvilken
del som härrör från arbete. Om man tänker på en industriidkare,
kan man säga hur stor del af hans inkomst härrör från kapital och
hur stor del från arbete? Det låter sig ofta icke göra; man måste
nog hålla sig till förmögenheten. Men då det, som här, är fråga om
en personlig förmögenhetsskatt, och icke om en objektsskatt, bör
man fästa sig endast vid den inkomstgifvande förmögenheten. Däremot
är det icke nödvändigt, utan är främmande för denna sak, att
utröna hvad den verkliga inkomsten i de särskilda fallen utgör — den
verkliga inkomsten får man reda på genom inkomstskatten. Här
gäller det att utröna den ökade styrka i skatteafseende, som tillkommer
den skatteskyldige innehafvaren af förmögenhet. Om
förmögenheten det ena eller det andra året ger större eller mindre
inkomst, behöfver man här icke befatta sig med, men naturligtvis
är det af vikt, att man så riktigt som möjligt upptaxerar förmögenheten
till dess verkliga värde. Det går t. ex. icke an att sätta högt
värde på aktier, som år efter år icke lämna någon inkomst. Men
det blir naturligtvis en sak för sig om man icke uppskattar förmögenheten
till dess riktiga värde.

Då man nu har utrönt den beskattningsbara ■ förmögenheten,
kan man gå tillväga på olika sätt, när man skall beskatta den. Huruvida
man då beräknar skatten direkt på förmögenheten eller först
räknar ut en afkastning, en inkomst af den och sedan tager en del
däraf, är egentligen blott en formell fråga. Riktigast är naturligt -

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

93 Nr 35.

vis det senare, då med förmögenhetsskatt afses att skärpa skatten Författningspå
inkomst. Därför synes det mig vara skada, att bevillningsut- f0rslc^9 °™jn''
skottet ur själfva lagtexten tagit bort den beräkningsgrund som
Kungl. Maj:t angifvit, och i stället hänfört skatten direkt till kapi- skatt.
talet. I det stora hela kan detta ju emellertid vara likgiltigt. (Forts.)

Om man nu har en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt,
så har man såsom uttryck för den skatteskyldiges skatteförmåga
fått två tal, af hvilka det ena betecknar den verkliga inkomsten, den
inkomst, som den skattskyldige verkligen uppburit, och det andra
betecknar det belopp, hvarmed denna inkomst skall i dess egenskap af
fonderad ökas, för att beskattningen af fonderad och ofonderad inkomst
skall blifva reellt lika.

Så långt tror jag, att de flesta äro med, men då det nu är fråga
om det sätt, hvarpå Kungl. Maj:t i det föreliggande förslaget har
tillgodogjort sig dessa båda tal, dela sig meningarna.

Först har det anmärkts, att förmögenhetsskatten icke borde
ha gjorts progressiv. För min del har jag svårt att se något skäl,
hvarför den icke borde vara progressiv. Om man gör skatten proportionell,
kommer den naturligtvis äfven då att medföra en skärpning
af skatten på den fonderade inkomsten. Men om man, såsom
numera såväl här i landet som i åtskilliga andra länder sker, gör
inkomstskatten progressiv, kan jag, som sagdt, icke se, hvarför icke
äfven nu ifrågavarande del af inkomsten, som skall utgöra en integrerande
del af inkomsten i dess helhet, skall beskattas progressivt. Det
finnes alldeles samma skäl för det ena som för det andra.

Vidare har det anförts, att sammankopplingen af förmögenhetsskatt
och inkomstskatt icke vore riktig eller önskvärd. Jag medger,
att denna sammankoppling vid första påseendet kan förefalla öfverraskande,
då den, såvidt jag vet, icke har någon direkt förebild i
något annat land, men det hindrar icke, att den förefaller mig vara
fullt logisk. Såsom jag redan framhållit, är afsikten med förmögenhetsskatten
att utröna det belopp, hvarmed inkomsten såsom helt
eller delvis fonderad bör ökas för att den icke i skatteafseende skall
bli gynnsammare ställd än en ofonderad inkomst af samma storlek.

Sedan man funnit båda dessa tal, höra de sammanläggas med hvarandra.
Man vill finna ett tal, som uttrycker den skatteskyldiges
skatteförmåga, det bör vara ett tal och icke två parallella tal. Det
är först genom talens sammanläggande, som det riktiga förhållandet
framträder. Men då jag säger detta, så är det ju gifvet, att någon
annan förmögenhet än den inkomstgifvande icke får komma i betraktande.
Det får icke vara tal om någon objektskatt, utan det måste
vara en ren personlig förmögenhetsskatt, icke en grundskatt eller
kapitalskatt eller en lyxskatt, Har jag t. ex. en lyxskatt och sammanslår
den med inkomstskatten, bilr det ju ingen reson i detta. I det
afseendet har onekligen bevillningsutskottet i en visserligen obetydlig
punkt försämrat Kungl. Maj:ts förslag, nämligen därigenom att
utskottet till den beskattningsbara förmögenheten hänfört smycken.

Nr 35. 94

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Det är ju en bagatell, och man kan ju säga, att det ligger en viss välmening
i detta. Det är emellertid ett bestämdt fel, och det fördunklar
grundtanken i förslaget.

Dot har slutligen anmärkts både igår af herrFahlbeck och i dag
af herr Åkerman, att då man nu sträfvar efter att få en fullt genomförd
inkomst- och förmögenhetsskatt, så hade man icke i förslaget
bort intaga beskattning af aktiebolag. Då herr Fahlbeck i går yttrade
detta, runno mig i minnet några ord, som jag år 1902 i sammanhang
med införandet af aktiebolagsbeskattningen yttrade till statsrådsprotokollet,
och som finnes citerade på sidan 170 i propositionen.
Jag yttrade då, »att de allmänna reglerna för inkomstbeskattningen
ej räcka till ifråga om aktiebolagen, utan att särskilda regler för dem
måste uppställas och dessa af den beskaffendet, att skatten för aktiebolagen
icke låter sig organiskt inpassas i inkomstskattesystemet,
utan i själfva verket blifver en supplementärskatt, som upptages i
sammanhang med inkomstskatten.» Jag tror, att det är riktigt och
lämpligt att upptaga en sådan beskattning. Den är en särskild beskattning
för ett visst slag af inkomst, på samma sätt som förhållandet är
med den progression, som drabbar den större inkomsten i allmänhet
och den förmögenhetsskatt, som nu skulle drabba den fonderade inkomsten.
Aktiebolagsskatten drabbar den inkomst, som genom
sammanslutningen af kapital och de särskilda förmåner, t. ex. den begränsade
ansvarsfriheten delägare i aktiebolag åtnjuta, äger en större
skattekraft. Jag tror ej heller, att, såsom det framhållits, det skulle
vara oriktigt att denna skatt är progressiv, ty med det system, som
nu föreslås, stiger progressionen i den mån bolaget varit framgångsrikt.
Den särskilda skattekraft, som beredts genom kapitalsammanslutningen
och öfriga förmåner, som medfölja aktiebolagsformen,
hafva nämligen ökats i den mån aktiebolaget varit framgångsrikt.

Då jag för min ringa del finner det kungliga förslaget i alla väsentliga
delar vara byggdt på teoretiskt och praktiskt riktiga, fullt tidsenliga
grunder och sålunda säkerligen innebär en för en lång framtid
till sina grunddrag, om också icke till sina siffror, slutgiltig lösning af
den sedan årtionden tillbaka på dagordningen stående frågan om en
rationell nydaning af den direkta beskattningen i vårt land, yrkar
jag bifall till den föreslagna paragrafen.

Herr Östberg, Johan: Några anmärkningar, som gjordes

mot hvad jag i går hade tillfälle att anföra, torde påkalla ett yttrande
från min sida, så mycket hellre som dessa anmärkningar
röra ett par af själfva grunderna för den nu föreslagna skattereformen.

Den första anmärkningen var den, att då jag gjorde gällande
att, på sätt uppvisadt vore, den föreslagna skatteprogressionen på
förmögenheten icke genomförde den princip, förslaget själft uppställt,
berodde detta därpå, att anmärkaren, här professor Davidson,
ställt sig på ett annat plan än finansministern. Men jag vill

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

95 Nr 35.

erinra, att hans kritik går ut på att med just den utgångspunkt, Författningssom
finansministern haft, visa att, under det att denna utgångs- f°rsla9 °™jnpunkt
är, att den fonderade inkomsten skall hafva en tredjedel mfqenhets^
högre skattekraft än annan inkomst och därefter beskattas, detta skatt.
dock enligt den uppställda skatteskalan ledde till, att förmögenhe- (Forts.)
ten och inkomsten vid lägre belopp kan blifva beskattade till mera
än den angifna summan, och sedan vid högre belopp stannar vid
den. Professor Davidson visar ock, att en förmögenhet af t. ex.

120,000 kronor, som är förenad med inkomst, når sitt maximum
af beskattning vid 80,000 kronors inkomst, då beskattningen efter
den uppgjorda skalan uppgår till 1 pro mille, men därefter vid
högre inkomst sjunker i stället för att stiga.

Det är ju också dessutom gifvet, att talet om den fonderade
inkomstens högre skatteförmåga i och för sig kan angripas. Man
hör ofta landtman säga: icke skall ni tala därom, att vi, fastän
vi ha jordbruksfastighet, ha en inkomst, som är fonderad och har
större skatteförmåga än hvad ni tjänstemän i kommunens och
statens tjänst hafva, som hafva edra inkomster garanterade i både
goda och onda år. Den fonderade inkomst, som vi hafva, är icke
mycket värd i jämförelse med eder, som dock icke skall i skattehänseende
räknas som fonderade.

Men, frånsedt detta, om man nu vill beskatta den fonderade
inkomsten genom en förmögenhetsskatt, så följer icke däraf, att
man skall göra den förmögenhetsskatten progressiv. Det följer ej
heller däraf, att man skall draga in under förmögenhetsskatten
sådana saker, som omöjligen kunna gifva någon inkomst, såsom
utskottet har gjort, då det dragit in smycken, automobiler, lustjakter
o. d. under den progressiva förmögenhetsskatten och under
dess sammankoppling med den progressiva inkomstskatten. Om
man sålunda sammanför förmögenhetsskatten med den progressiva
inkomstskatten, blir den förmögenhet, som icke ger någon inkomst,
icke allenast i och för sig beskattad till ett visst belopp, utan
bidrager äfven till att höja progressionen för den inkomst, som i
ifrigt finnes och som sålunda skall betala högre skatt både för
sig och för förmögenheten.

Det anmärktes också, att till kammarrättens protokoll någon
erinran icke af mig vore gjord mot den konstruktion af förmögenhetsskatten,
som här föreslagits. Den anmärkningen är riktig. Jag
hade nämligen icke då haft tillfälle att närmare intränga i systemet
för förmögenhetskattens utgörande, såsom jag sedermera haft
tillfälle till. Jag kan efter närmare granskning för min del icke
förlika mig med donna anordning, hvilken, såvidt jag vet, icke
heller förekommer i något annat lands skattelagstiftning.

Hvad sedan beträffar aktiebolagens beskattning, har jag gjort
gällande, att om man nu anmärkt mot den nuvarande aktiebolagsbeskattningen,
att den medför vissa ojämnheter och att det kan
anses obilligt, att eu delägare i ett stort bolag skall skatta mera

Nr 35. 96 Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- än en delägare i ett mindre bolag för lika stor inkomst, så ger
förslag om in- äfven den nu föreslagna grunden anledning till anmärkningar. Och
komet-och för-■ fram(jr0g ett exempel på två affärer, som hvardera afkasta

m°skatt. '' 25,000 kronor. Den ena är bildad med ett aktiekapital på 100,000
(Forts.) kronor, och den andra med ett aktiekapital på 500,000 kronor.

Det förra bolaget blir nu beskattadt efter det nya förslaget med
1075 kronor och det senare med 525 kronor. Det erinrades häremot,
att de äfven nu blifva olika beskattade. Ja visserligen, men
icke i den utsträckningen. Låt oss se, hur de nu bli beskattade!
Om de icke dela ut något och båda ha en vinst på 25,000 kronor,
så blifva de båda till staten beskattade med 745 kronor hvardera,
således med samma belopp. Om de dela ut vinsten, så blir
skattesatsen rubbad i förhållande till utdelningen. Antag, att de
dela ut hela vinsten, så blir det mindre bolaget beskattadt med
570 kronor och det större med 250 kronor. Sålunda sker det ju
en betydlig förskjutning i dessa bolags beskattning genom den nu
föreslagna skatteförändringen.

Det är ju sant, hvad som här är anfördt, att man med afseende
på aktiebolagen icke kan tala om skatteförmågan. Men
man säger dock, att det icke är värdt att försöka lägga någon
annan grund för aktiebolagsbeskattningen än en progressiv skala,
ty Riksdagen har en gång beslutit, att aktiebolagsbeskattningen
skall vara progressiv. Men innebär icke den nya grunden, att
aktiebolagsbeskattningen i själfva verket kan bli proportionell? Ty
om aktiebolagen ställa så till, att deras aktiekapital förhöjes så,
att de endast lämna 5 % å aktiekapitalet, så blir det ju en proportionell
skatt å aktiekapitalet.

Då man i nu gällande lag gått ut från att göra progressionen
på aktiebolags inkomst lika med progressionen på andra skattskyldiges,
så motiverades detta därmed, att aktiebolagen i sin sammanslutning
ägde en styrka, som lagstiftningen gifvit dem och som
därför medförde, att bolagen borde efter denna styrka beskattas.
Men då följer däraf också, att ett större bolag, som har större bärkraft
och där sammanslutningen i viss mån kan innebära fara för
samhället — om man nu vill anse, att bolagen i viss mån innebära
detta — böra beskattas hårdare än de andra. Det var det
som gjorde, att progressionen i det fallet ställdes lika som för
andra skattskyldige. Nu bryter man ut denna progression från
den öfriga skalan, och gör den fullt fristående. Men härigenom
ansluter man sig till ett system, som, såvidt jag vet, icke förekommer
annorstädes. Och skall man tala om bolagens skatteförmåga
och att denna beror af vinstens förhållande till aktiekapitalets
storlek, hvarför skall man då icke i alla fall, då man behöfver
mäta skatteförmågan, mäta den efter inkomstens förhållande
till det i en skattskyldigs näring insatta kapitalet?^ Är det en
rationell grund att i det ena fallet mäta skatteförmågan på det
sättet, så är det lika rationellt i det andra.

97 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Hvad nu särskilt aktiebolagens beskattning angår, så har ju Författningsformuleringen
i lagförslaget erbjudit särskilda svårigheter. Denförslag om in först

framlagda formuleringen befanns icke gifva den ledning för^mfaenhets^
den praktiska tillämpningen, som kunde vara erforderlig, och där- skatt.

för har i motiven till en senare kungl. proposition hänvisats till (Forts.)

en ny formulering af lagstadgandena för aktiebolagsbeskattningen.

Detta visar bland annat hän därpå, att bestämmelserna i hithörande
lagförslag icke äro så granskade från alla håll, att de ens i
propositionen kunnat gifvas en definitiv lydelse. Och nu hör man
redan, att det är meningen att mildra aktiebolagsbeskattningen så
till vida, att man vill medgifva, att skattens progression får bestämmas
icke allenast på grund af vinstens förhållande till det
ursprungligen inbetalta aktiekapitalet, såsom här föreslås, utan
också, om en ny utredning därtill gifver anledning, på grund af
vinstens förhållande till såväl aktiekapitalet som reservfonden.

Detta anses billigt, men om statens finansiella hänsyn kräfva det;
säger man i samma andetag, att då får man afstå från den billigheten.

Det är i allmänhet i det nu framlagda förslaget lofvadt, att
här skall man ordna det rationellt, så att man får en ren inkomstoch
förmögenhetsskatt. Man medger afdrag för lifförsäkringspremier,
afskrifningar och sådant, som icke förut förekommit, men
när man så kommer till andra lika berättigade afdrag, då träda
de statsfinansiella^ hänsynen fram, och man säger, att man icke
får införa något sådant, ty det tåla icke statens finanser vid. Det
är sålunda ett sväfvande mellan å ena sidan en renodling af inkomstskatten
och å andra sidan hvad de statsfinansiella hänsynen
kräfva. Och man har här redan sagt, att om man också skulle
medgifva i och för sig det berättigade i, att aktiebolagens inkomster
skola mätas icke allenast efter det inbetalda aktiekapitalet
utan också i förhållande till den samlade reservfonden, så behöfver
tilläfventyrs, för att man skall få samma skattebelopp af
aktiebolagen som förut, skatteskalan undergå jämkningar. Detta
vill säga, att det skulle medföra en förstärkt progression för den
inkomst, som blir kvar att beskatta, sedan man tagit vederbörlig
hänsyn till reservfonden.

Det erinrades här vidare, att jag icke i kammarrätten gjort
någon erinran mot förslaget om beskattningen på jordbruket och
skogsbruket, och det har jag ju icke heller gjort i mitt anförande
här i Riksdagen. Jag erkände ju för min del den principiella och
riktiga grunden, men jag hänvisade till do svårigheter, som finnas
i praktiken, och jag erinrade, hvad som redan i kammarrättens
utlåtande är anfördt, att när det gäller att beräkna inkomsterna
af naturaförmåner och uppskatta hvad eu landtbrukare kan ha i
inkomst — ty han behöfver icke i alla fall själfdeklarera inkomsten
till siffran, utan han behöfver endast lämna uppgift om vissa
faktiska förhållanden — så borde taxeringsmyndigheternas sammanFörsta
Kammarens Prot. 1910. Nr 35, 7

Nr 35. 98

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

sättning såväl med hänsyn härtill som för taxeringen af fast egendom
vara på mera betryggande sätt ordnad.

Då jag icke kan inse, att aktiebolagsbeskattningen blir i detta
förslag bättre löst, än hvad den för närvarande är, då man enligt
min tanke bör, om man vill införa en förändring, gå till en rationell
affattning af bestämmelserna för ordnandet af en proportionell
skatt för bolagen, hvilket vore lika lätt att genomföra som den
nya förändringen, och då vidare förmögenhetsskattens anordnande
icke kan synas mig tillfredsställande, så har jag icke kunnat komma
till annat resultat, än att dessa förslag böra bli föremål för förnyadt
öfvervägande.

Det har ofta gjorts gällande mot denna kammare, att den
skulle företräda de större förmögenheternas och de större inkomsternas
intressen och därför vara rädd för den beskattning, som
särskildt träffade dem. Jag tror icke, att, i stort sedt, den tillvitelsen
med fog kan framställas. Jag vill erinra om den högst
betydande beskattning af förmögenheten, som de vid denna riksdag
antagna arfskattelagarna innebära, och jag vill erinra hvad
som blir följden af det nu framlagda skatteförslaget, om det antages,
nämligen att ett stärbhus får beskattas icke allenast genom
arfsskatt utan också för den aflidnes inkomster och därutöfver också
för den aflidnes förmögenhet. Det blir således en stark tunga,
som kommer att hvila på ett stärbhus det år, det mister sin familjeförsörjare.

Jag tror icke, att man kan framställa det klandret, att icke
äfven denna kammare vill, att samhällsbördorna skola bäras af de
större inkomsterna och den större förmögenheten, i den mån dessa
böra därtill bidraga. Det, som emellertid är ömtåligt i allt skatteväsende,
är naturligtvis, att det varder jämlikt ordnadt samt
enkelt och praktiskt lätt tillämpligt. Och i dessa afseenden tror
jag icke, att de nu framlagda lagförslagen äro så tillfredsställande
som önskligt vore. Redan en blick på den paragraf, som handlar
om aktiebolagsbeskattningen, redan en tanke på den kombination
af förmögenhets- och inkomstskatt, som här är satt i scen, gör
det uppenbart för hvar och en, att här blir mycken svårighet för
taxeringsmyndigheterna.

Berr Bellinder: Herr talman! Som den omläggning af vår

direkta skatt, som föreslås i den kungl. propositionen,^ till en stor
del rör sig på jordbruksbeskattningens område, och då jag, jämte
det jag varit tjänsteman, i nära 30 år idkat jordbruk och därför
har någon erfarenhet om jordbruket och jordbrukets beskattning,
så tillåter jag mig yttra några ord i afseende på föreliggande förslag.

Jag vill till en början bekänna, att jag, liksom det vant fallet
med många i denna kammare, med en viss betänksamhet mottagit
detta ''kungliga förslag. Men i samma mån jag fått tillfälle att

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

99 Nr 35.

sätta mig in i detta, har jag låtit mina betänkligheter i de flesta Författningsfall
fara, och jag hoppas, att det också är förhållandet med största <n?j.n
delen af denna kammare. Jag fann nämligen snart, att detta för- mögenhetsslag
uppbars af två egenskaper, som bruka garantera framgång åt skatt.

ett skatteförslag. Det anpassar nämligen den föreslagna skatten (Forts.)

noga efter de skattedragandes inkomster, och det anpassar den
tillika efter hans skatteförmåga. Dessa egenskaper sakna vi i den
hittills följda jordbruksbeskattningen. Då jordbruket hittills beskattats
efter bevillningstaxeringen, hade det ju varit så, att den
skatt, som betalts, har erlagts mera för en beräknad än en verklig
inkomst. I fall jordbruksfastigheter hafva varit upptagna till
sina fulla värden, har skatten varit alldeles för hög. De hafva
nämligen icke lämnat 6 X i afkastning å taxeringsvärdet. Hafva
de däremot varit mycket lågt taxerade, så har kanhända inkomsten
i verkligheten motsvarat den efter taxeringen beräknade inkomsten.
Och det har också händt någon gång, att inkomsten
varit sådan, att det har betalts för låg skatt för den. Och det
har ju icke heller varit rättvist. Sålunda har skatten icke utgått
efter den verkliga inkomsten. Den har ej heller utgått efter den
skattskyldiges skatteförmåga. Det är ju nämligen stor skillnad på
att betala en skatt för en beräknad inkomst af t. ex. 18,000 kronor
för en egendom, som är taxerad till 300,000 kronor om man
äger den egendomen ograverad, mot om den är till största delen
belånad. Men i båda fallen hafva innehafvarna af en sådan egendom
fått betala lika stor skatt, efter bevillningstaxering räknadt,
oaktadt deras skatteförmåga varit högst olika. Om det sålunda
gäller om den enkla skatten, att den hittills hvarken varit rättvis
eller billig i afseende på jordbruket, så har det varit en ren orimlighet
att upptaga progressiv skatt på en inkomst, som varit obefintlig.
Vi hafva, såsom jag anser med rätta, för en del år sedan
infört den progressiva beskattningen, men den bör tillämpas med
varsamhet, och den bör icke drifvas in absurdum, såsom fallet
varit med afseende på beskattningen af en del jordbruksegendomar.

Om sålunda det föreslagna skattesystemet har stora fördelar i jämförelse
med det hittills tillämpade, så är det ju allt skäl att antaga
detsamma. Men det är nog så här som ofta annars, att när
ett i stort sedt godt förslag framkommer, det mot detsamma kan
göras mer eller mindre befogade anmärkningar i åtskilliga detaljer,
och det har äfven varit fallet med detta. Äfven jag kan icke
gilla en del detaljer, särskilt icke vissa förändringar, som bevillningsutskottet
i ett och annat fall företagit i det kungliga förslaget.

Jag anser det t. ex. icke vara förenligt med en ren inkomst- och
förmögenhetsskatt att fritaga lösören och inventarier under 3,000
kronors värde från beskattning. Jag tror ock, att det råder mycken
oklarhet i afseende på den föreslagna skogsbeskattningen, och
kanske det också bör anmärkas därpå, att kostnader för jordförbättringar
icke få undandragas beskattning. Det är ju utgifter,

» 35. 100

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- som äro nödvändiga för jordbrukets rätta skötsel. Men jag kan
förslag om in- £ an(jra sidan icke finna, att dessa anmärkningar ha den betydelse,
att förslaget därigenom bör förkastas eller undanskjutas ens för
m°skatt. någon kortare tid. Man har nämligen sagt, att om man också

(Forts.) gillar förslaget såsom i det hela godt, så hör man dock uppskjuta

antagandet däraf antingen på obestämd tid eller, såsom någon
talare i går sade, till nästa år. Ja, hvarför skulle man gorå det?
Jo, för att inhämta upplysningar, om icke de praktiska svårigheter,
som kunna komma att yppa sig vid denna skattereforms
tillämpning, skulle kunna minskas eller borttagas. Tror man verkligen,
att man genom inhämtande af nya upplysningar från länsstyrelserna
och deras underordnade skulle få någon ledning för
dessa praktiska svårigheters röjande ur vägen? Dessa svårigheter
undanröjas först genom den praktiska erfarenheten, och sålunda,
ju förr vi vilja undanröja dem, desto förr anser jag, att vi skola
antaga förslaget. Det synes vara den naturliga vägen att gå.
Jag tror också, att Första kammaren, sedan den funnit reformen
vara nyttig och behöflig, anser, att den bör antagas utan vidare
uppskof. Jag hoppas, att kammaren icke i detta fall skall göra
sig förtjänt af den förebråelse, som den kanske någon gång med
rätta fått, att den vid en reforms beslutande visat sig väl betänksam
och uppskjutit den så länge, att det fått utseende af att kammaren
blifvit nödd och tvungen att antaga den. Jag tror likväl,
att det oftast varit klokhet och betänksamhet, som föranledt kammaren
att icke förhasta sig. Här föreligger dock ett förslag,
som är så noga utredt, att man verkligen med tillförsikt bör kunna
antaga detsamma. Det är åtminstone min öfvertygelse, och därför
kommer jag också, herr talman, att lämna min röst till den
omläggning af den direkta beskattningen, som här är föreslagen.

Herr Hedenlund: Knappast hade jag trott, att jag skulle
komma att inrangeras bland dem som vid denna punkt försvarade
den kungl. propositionen, ty jag vill icke sticka under stol med, att
jag efter den första genomläsningen fann detta förslag betänkligt
nog, detta så mycket mera som dess bestämmelser komma såsom ett
direkt påbröd till den ganska långt gående arfsskatten. Men öppet
och ärligt vill jag bekänna, att sedan jag under mitt arbete på bevillningsutskottets
andra afdelning satt mig in i förslaget, jag kommit
till den öfvertygelsen, att bakom förslaget låg ett så dugande
arbete, att det icke borde förkastas, detta så mycket mindre, som
förslaget har förtjänster och innehåller bärande idéer, Indika icke
ens förslagets motståndare kunna förneka.

Hvad som i början mest har mig emot, var att jag fann, att det
kungl. förslaget på ett par synnerligen viktiga punkter vacklade
mellan hvad jag skulle vilja kalla rena rättfärdighetskraf och statsfinansiella
hänsyn, men det synes mig som om bevillningsutskottet
åtminstone på den ena af dessa punkter, den angående afdrag för

101 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

utskylderna, vidtagit högst väsentliga förbättringar. Hvad åter Författningsden
andra punkten eller aktiebolagsbeskattningen angår, så °Tjn''

bevillningsutskottet åtminstone tagit ett steg i rätt riktning, om möqerJiets *''
oekså bevillningsutskottet stannat vid en otillfredsställande half- skatt.
mesyr. Uppriktigt måste jag emellertid beklaga, att vid framläg- (Forts.)
gandet af ett så genomgripande förslag angående den direkta skatten
till staten, som detta, ett förslag, vid hvars genomförande man
aflyfter skattebördor från en klass af landets inbyggare och lägger
dem på en annan, denna åtgärd icke har balanserats upp med en
indirekt skatt. Men man bör nog se hvarje fråga fristående, och
kanske man till sist ändock bör glädjas åt, att man icke behöft tillgripa
ytterligare en skattekälla. Jag vet knappast, om man under
debatten tillräckligt tydligt pointerat, att det kungl. förslaget står
i den intimaste samklang med de uttalanden, som gjorts af föregående
Riksdagar. För min del fäster jag emellertid synnerligen stor
vikt vid denna omständighet, ty denna egenskap ger förslaget en
inneboende kraft, som slutligen för till seger. Jag vill i likhet med den
föregående talaren instämma däri, att Kungl. Maj:t försökt träffa
den rätta skatteförmågan hos den skattskyldige, denna skatteförmåga
må nu vara än så relativ. Äfven ber jag i detta sammanhang
få uttala, att jag för min del icke kan se någon direkt fara i en sammankoppling
mellan inkomst- och förmögenhetsskatten, detta likvisst
under förutsättning att man stannar vid en rimlig skatteprocent.
Hvad jordbruksbeskattningen beträffar, tilltalade den
mig från början. Jag fann den rättvis, men jag anser mig icke
kompetent att bedöma hur bestämmelserna i denna del i praktiken
komma att utfalla. Dock har jag, såväl på grund af mitt arbete
i bevillningsutskottet som privata $gmtal med landtman, ägare af
större, medelstora och mindre gårdar, kommit till den uppfattningen,
att de svårigheter, som resa sig, icke äro oöfvervinneliga.

Framstående talare ha redan yttrat sig om förslagets störa
principer, och det tillkommer då icke mig att dröja vidare vid dessa
och i den delen taga kammarens tid i anspråk. Men då en ärad
och synnerligen inflytelserik talare, för hvars uppfattning och riksdagsarbete
jag hyser den största respekt, i går vidrörde några af
förslagets detaljer, detta under uttalande af att bevillningsutskottet
vidtagit vissa förbättringar men också eu hel del försämringar och
en del bagatelländringar, vill jag tillåta mig såsom varande ledamot
af utskottet att något bemöta honom.

Jag vill då först och främst fästa mig vid det uttalande, som
lian både — jag vet icke om jag fattat honom rätt — hvilket jag
tyckte löd så: kanske har man icke genom detta förslag öfverskridit
den enskildes skatteförmåga, men huru går det med landets? Härpå
vill jag svara, att med all säkerhet torde ett lands skatteförmåga
vara och måste vara i direkt beroende af de enskildas.

Hvad däremot de särskilda detaljändringarna angå, vill jag
vara den förste att erkänna, att vi inom utskottet gjort många för -

Sr 35. 102

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- sämringar, men jag ber den ärade talaren betänka, att under de
förslag om in- omständigheter, under hvilka utskotten arbeta, man mången gång
°mögmhets-r'' måste komma in på kompromissens slippriga väg, måste försöka
skatt. ställa så till, att det bästa icke får vara en fiende till det goda.

(Forts.) För att nu vidröra några af dessa detaljer, så har det varit lika

motbjudande för mig som för den ärade talaren att behöfva vid 13 §
acceptera ett afdrag uti mom. 2) för egendom på högst 3,000 kronors
värde när det gäller förmögenhetsskatt, och jag försökte emot detta
afdrag göra bestämdt motstånd inom utskottet. Likaledes har det
icke tilltalat mig att, vid bestämmande af hvad som icke skall upptagas
såsom tillgångar, utskottet ur Kungl. Maj:ts förslag uteslutit
»smycken», samt till orden »möbler, husgeråd», tillagt »och andra
inre lösören», i sammanhang hvarmed utskottet uppfört »smycken»
under mom. d). Men när jag såg, att man hotades med förslag,
som voro betydligt odiösare, ansåg jag att ingenting annat vore att
göra än att acceptera förändringen.

Den ärade talaren vidrörde frågan om reseersättning samt om
riksdags- och andra arfvoden. I det fallet framhöll jag inom utskottet
samma farhågor som den ärade talaren gjorde gällande. Sådana
förhållandena äro nu, måste jag betrakta dessa arfvoden som bagatellsaker,
men äfven de kunna i framtiden blifva af betydelse.

Slutligen vidrörde talaren en del af motiveringen, som föregår
utskottets hemställan, nämligen angående minskningen i budgeten
genom afdraget för utskylder. Äfven i det fallet delar jag
den ärade talarens mening, att det hade varit lyckligare, om denna
del af motiveringen icke kommit att inflyta i betänkandet. Sådan
denna motivering först i bevillningsutskottet föreslogs, skulle det
aldrig ha kunnat falla mig in att acceptera densamma, men med
den affattning, som den nu sist har fått, vågar jag hoppas, att detta
uttalande icke blir af någon större räckvidd.

En ärad talare i dag, herr Åkerman, vidrörde frågan om aktiebolagsbeskattningen.
I många fall delar jag fullkomligt den ärade
talarens uppfattning, men icke kan man väl ändå tro, att efter den
aktiebolagsbeskattning, som vi hittills haft, aktiebolagsbeskattningen
i framtiden skulle komma att bli proportionell. Hvad definitionen
af ordet kapital angår, skall jag återkomma till den frågan
när vi hinna fram till § 20. Herr Åkerman uppehöll sig vidare vid
§ 5 och ville, att sparbankerna i framtiden skulle undantagas från
skattefrihet. I detta fall kan jag ingalunda följa herr Åkermans
resonemang ty att af den bestämmelsen, som innehåller, att de
sparbanker, hvilkas reservfond uppgår till minst 5 procent af insättarnas
fordran, skulle bli skattskyldiga, draga den slutsatsen,
att det skulle minska insättarnes sparsamhet och sätta landets
kapitalbildning i fara, förefaller mig icke möjligt. Sparbankerna
förvalta i denna stund omkring 800 miljoner kronor eller nära x/io
af summan af vårt fasta och rörliga kapital, och jag kan i likhet med

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

103 Nr 35.

utskottets majoritet icke se något skäl, hvarför de längre skola få Författnings vara

skattefria. ''konistochför

Den siste talaren, herr Bellinder, framhöll, att en detalj, som nlögenhets^
föreföll honom mindre smaklig, var, att man vid jordbruksbeskatt- skatt.
ningen icke skulle kunna erhålla afdrag för vissa jordförbättringar. (Forts.)
Jag vet, att flera landtbrukare äro af samma mening, men fritager
man från beskattningen jordförbättringar eller det kapital, som
nedlagts på jordbruksnäringen, kan det leda till konsekvenser på
andra områden.

Slutligen har man här talat om ansvaret. För min del har
jag den personliga öfvertygelsen, att ingen ledamot af kammaren
känner annat än det djupaste ansvar, när han går att lägga sin röst för
eller emot ett så genomgripande förslag som det föreliggande skatteförslaget.
För min del kommer jag att rösta för detta förslag, därför
att jag anser förslagets förtjänster vara mycket större än dess
brister, och jag är orubbligen öfvertygad om, att därest förslaget
afslås, komma vi att hugnas med ett skatteförslag, som mindre
kommer att tilltala oss.

På dessa grunder tillåter jag mig, herr talman, ehuru jag icke
kan finna detta betänkande tilltalande i alla dess detaljer, att yrka
bifall till betänkandet i föreliggande paragraf.

Herr Bseckström: Den entusiasm för det nya skatteför slaget

som burits fram af den siste, ja, af de två senaste talarna,
kan jag icke dela.

Det är i alla händelser så, att huru mycket man än talar om,
huru väl principerna äro afvägda, huru klara grundlinjerna äro,
och huru utomordentligt väl man tagit hänsyn till skatteförmågan,
kvarstår det dock i detta fall det oemotsägliga faktum, att en god
teori kan göras upp, men det möter en oändlig mängd svårigheter
att omsätta densamma i praktiken. Detta är väl bekant för alla,
som ha sysslat med arbetet och grunderna för skatternas påläggande.
Det är vackra tankar, som ha burits fram här i dag, men
jag kan väl aldrig föreställa mig, att de skola vara nya just i detta
ögonblick, då vi fundera på att antaga en ny skattelag. Jag kan
icke tänka mig annat än att de, som varit före oss, varit besjälade
af samma önskan att åstadkomma rättvisa och billighet, och att
förmågan att bära skattebördorna har stått såsom ett mål för alla.

Det ser emellertid nästan ut, som om de varit framkallade med
afsikt, dessa verkliga eller förmenta orättvisor, som vår gamla bevillningsförordning
åstadkommit. Det kan icke hjälpas—det har
framhållits så oändligt många gånger — att genom den gamla beskattningen
det skuldbelastade jordbruket fått vidkännas hårdare
skatter, det kan icke hjälpas, att med den bristande förmåga, man
haft att taga reda på inkomsten hos en bedrifvare af rörelse och
med den större möjlighet, man haft att bestämma inkomsten för en
tjänsteman, hvars inkomster varit uppgifna så godt som på öret,

Nr 35» 104 Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- det kanske blir på sina håll en relativt hård beskattning. Som
^komsfodi för sa§^^> ^ur mycket man än erkänner allt, som blifvit försäkradt,
mögenhets- °ch delar det berättigade i, hvad som blifvit önskadt i den vägen,
skatt. vill jag dock påstå, att alla förändringars värde bör mätas efter
(Forts.) den större eller mindre möjlighet de äga vid tillämpningen. På
denna möjlighet till tillämpning hänger alltsammans. Jag vill
blott taga ett litet exempel på, hur denna förordning kan ställa sig
i tillämpningen. Bevillningsutskottet har vid ett tillfälle talat om
två inkomsttagare. Den ene af dem bor i landsorten, är en kraftig
och duktig man, som endast har sin hustru att försörja, den andra
är en sjukling, boende i Stockholm. Han har att försörja ett par
ålderstigna föräldrar och därtill minderåriga barn. En hvar har
en inkomst af 1,700 kronor. Med beräkning af de i lagen medgifna
afdragen kommer man till det resultatet, att den i Stockholm boende
personen skulle ha en beskattningsbar inkomst af 700 kronor. Hur
kan bevillningsutskottet säga att denne man har någon skatteförmåga?
För min del kan jag icke finna, att den, som är i detta
olyckliga predikament, har någon skatteförmåga alls. Han har
det absolut icke, och såsom vi åtminstone på landsbygden med
ledning af de författningar, vi haft, tillämpat bestämmelserna, har
det icke kunnat falla oss in att taga upp en sådan olycklig människa
till skatt. Jag nämner detta såsom ett bevis för, att det beror alltid
helt och hållet på, hur tillämpningen ställer sig, en tillämpning
vid hvilken man också för öfrigt måste ha kvalificeradt folk.

Det har då af herr statsrådet sagts, att vi ha folk tillgängligt
för att kunna tillämpa dessa förordningar, hvilka såsom herrarna
se, äro så svåra. Det tror jag mycket väl, att det finnes i städerna.
Där finns det nog folk att erhålla, men går man ut på landsbygden
för att söka upp kompetenta personer, så kommer det måhända att
ställa sig ett litet grand mera fundersamt. Det heter väl, att det
finnes vissa tjänstemän ute på landet som hafva skyldighet att
åtaga sig dessa värf, såsom t. ex. länsmän, kronofogdar och häradsskrifvare.
Ja, förr voro dessa mycket kvalificerade, när det gällde
att bedöma jordbruk, ty då voro de själfva jordbrukare, men numera
äro de det icke, och i alla händelser äro de kraf, som ställas
på dem, om de skulle anlitas vid det nya förslaget, i allo väsentligt
mycket större, och bygger man på kunskapen hos dem, så kanske
man möjligen utsätter sig för en del missräkningar.

Det har här i debatten framställts så många erinringar, att
man ovillkorligen måste ställa sig frågande, huruvida verkligen
detta förslag är så fullständigt och är så lyckligt, att man, nytt som
det är, utan tvekan skulle taga det. Jag har från början varit
tveksam, om så vore förhållandet, och under öfverläggningen här
har jag i så många afseenden styrkts i den tron, att det vore synnerligen
nyttigt, om en del förbättringar kunde åstadkommas i förslaget,
innan man ger sig till att taga det.

Hvad själfva principerna beträffar, så äro de nagelfarna, där -

105 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

vid det framhållits många berättigade synpunkter. Likaledes för- Författningshåller
det sig med de tekniska svårigheterna, så att jag vill i denna^ÖV®^ om in''
sena stund icke trötta herrarna med att påpeka det, som kundekoZaenheft''
intressera mig mest. Men med afseende på dessa så mycket om- skatt.
talade deklarationer, som småfolket skulle afgifva, så äro de, på (Forts.)
samma gång som de äro svåra att erhålla, tillika ett vittnesbörd om,
att principen i detta fall icke går att så väl och så lyckligt genomföra,
och statsrådet själf har i sitt uttalande om sådana skatteuppgifter,
som skulle framkomma på grund af den nya beskattningen,
dragit fram just det tveeggade svärdet, som är så farligt att begagna.
Men det måste begagnas äfven emot förslaget här, emedan
detta innebär en omöjlighet att skipa rättvisa med afseende på
dessa deklarationer, ofullständiga, som de komma att blifva. Det
är väl knappast tänkbart, att äfven med den mest djupgående rättvisa
man kan komma till det resultatet, att man känner hvad de
verkliga inkomsterna äro. Att en person vid deklarerande af en
inkomst, som han ens själf icke vet exakt, uppgifver den så, att
bestämmandet blifver godtyckligt, det kan icke hjälpas; detta
kommer med hela vägen; så att man skall icke begära för mycket,
och därför bör man också ställa elogerna för det nya förslaget något
åt sidan.

Jag är öfvertygad om, att ett dröjsmål med saken för att utreda
en del detaljer icke blott på jordbruks-, utan äfven på skogsbeskattningens
område, där jag har oroat mig öfver, att man gått
in på en farlig väg, icke kan skada. Det har uttalats oro öfver,
att skogsafverkningen kommer att bli öfverdrifven, och att vi taga
på vårt skogskapital och vi skola ju nu göra en undersökning af en
del af våra skogar. Nu stå vi dock i detta förslag färdiga att bygga
en skatt på inkomsten af skogen. Jag frågar: är den möjligheten
utesluten, att man icke på den vägen kommer in och tager äfven
här skatt af själfva skogskapitalet?

Det skulle synas mig vara mycket önskligt, om man, med erfarenhet
om allt, hvad man här i kammaren har sagt mot förslaget
och med begrundande af en del förhållanden, som ostridigt måste
ha värde, icke kunde anse det vara nyttigt att låta saken hvila och
möjligen med afseende på en del detaljer infordra fullständigare
llPP§Hter utifrån orterna. Det säkra är, att vi skulle bespara mycket
folk ute i bygderna oron öfver att ha tagit upp en ny skatteform,
som de, jag vill säga det, knappt hafva någon aning om, och som är
sådan, att, om vi gå till oss själfva, vi i mångt och mycket måste
bekänna, att vi äro bra litet kapabla att ge svar på, därest man
rörande dessa saker ställer frågor till oss.

Med den syn jag har på saken är det alldeles påtagligt, herr
talman, att min röst för förslagets genomförande icke är att påräkna.

Herr L j u n gberg. Då jag bidragit till det slut, hvartill utskottet
kommit, och jämväl varit medlem af den afdelning inom utskot -

Nr 35. 106

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- tet, som haft den väsentliga granskningen af förslaget på sig öfverlå förslag

om in- ten må jet tillåtas mig att i vissa punkter framkomma med bemö k™wqenhet8r''tanc^e

11 hvad här blifvit anfördt.

skatt. Redan på förhandlingens första stadium inom utskottet framkommo

(Forts.) samma invändningar, som här i dag och i går från åtskilliga håll drifvits.
Det var omläggningen af jordbruksbeskattningen och det var
förmögenhetsskattens såväl tillkomst som anordning, man riktade sig
emot. Underligt är, att man riktade sig emot själfva tillkomsten af
förmögenhetsskatten, då denna skatt uttryckligen blifvit begärd af
Riksdagen och då den måste ingå som ett naturligt led i en modern omläggning
af den direkta beskattningen. Reträffande själfva anordningen,
eller dess sammankoppling med inkomstskatten, kunna gifvetvis
olika meningar göra sig gällande, och så har ju äfven varit
fallet. Därjämte har man velat omgärda denna skatt i vissa afseenden
med konstitutionella garantier. Dessa önskemål beträffande
garantierna torde väl numera icke vara genomförbara, utan endast
vara ett hänföra till de fromma önskningarnas område. Och hvarför
skulle man hysa en sådan fruktan för förmögenhetsskatten och de
framtida följderna af densamma, då Riksdagen helt nyss fattat beslut
om en högst väsentlig ökning af arfsskatten, ifråga om hvilken inga
garantier alls förekomma? Om framdeles några starkare ingrepp
skulle göras för statskassans räkning eller om man skulle vilja sätta i
gång något sådant, som betecknas såsom expropriation af den enskilda
förmögenheten, nog skulle man då enligt mitt förmenande snarare
komma att rikta sig mot arfsskatten än mot förmögenhetsskatten,
ty död mans tillgångar komma nog att mindre respekteras än
den lefvandes, då det ju hos en hvar samhällsmedlem finnes en naturlig
benägenhet att själf förvärfva förmögenhet.

Det har också uttalats den meningen — det gjordes redan vid
remissdebatten af utskottets ärade förre ordförande doktor Cavalli —
att denna förmögenhetsskatt borde ha anordnats fristående och proportionell.
Hvad angår det sista önskemålet, att den skulle vara
proportionell, har det redan af åtskilliga talare och särskilt af herr
finansministern framhållits, hurusom det vore ganska orimligt att,
då man söker lägga skatten efter skatteförmågan, göra just förmögenhetsskatten
proportionell. Det synes nästan vara ofrånkomligt att
göra den progressiv. Och hvarför skulle den vara fristående? Jo,
säges det, den drager då icke så mycket uppmärksamheten till sig; den
blir därigenom mera skyddad, den kommer att i högre grad än annars
undandragas de växlande årsbehofven i skattehänseende.
Jag och många med mig hafva en alldeles motsatt uppfattning. Vi
tro, att om den blefve fristående, skulle detta innebära rent af eu
lockelse för kommande generationer att syssla mer med denna skatt
än lämpligt vore. Men därigenom att man kopplar den samman med
inkomstskatten och gör dessa skatter i progressionshänseende alldeles
afhängiga den ena af den andra, synes ett jämförelsevis godt
skydd hafva ernåtts.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

107 Nr 85.

Så har man vändt sig mot att förmögenhetsskatten skall beräk- Författningsnas
på förmögenheten, oafsedt om denna afkastar något eller ickoch för
Men förmögenhetsskatten är ju icke en inkomstskatt, utan en beskatt- 0^e?iÄets°r
ning af enhvar skattskyldigs effektiva tillgångar, och menas då med skatt.
effektiva tillgångar det saluvärde, som under ordinära färhållanden (Forts.)
kan hetingas. Samma förhållanden möta oss ju ifråga om arfsskatten:
vid bouppteckningar upptagas tillgångarna till deras värde,
vare sig de afkasta något eller ej och skatt utgår på detta värde till
staten. Såsom förmögenhetsskatten nu blifvit lagd, verkar den i
själfva verket endast till en höjning af inkomstskattens progression.

Jagskall taga ett par exempel för att tillåta mig visa hvad den ur
skattesynpunkt innebär för att just ådagalägga, att den är synnerligen
måttfullt lagd till sina verkningar. Jag tager då några förmögenhetshelopp
och utgår från att vederbörande skattskyldig endast har såsom
inkomst afkastningen af den gifna förmögenhetens kapital. Hur
verkar då denna skatt? Jo, vid en förmögenhet på 300,000 kronor kommer
förmögenhetsskatt i verkligheten att utgå med allenast 200 kronor,
vid en förmögenhet på en half miljon med 390 kronor, vid en förmögenhet
på en miljon med 913 kronor och vid en förmögenhet på

1,200,000 med 1,100 kronor. Jag vågar alltså påstå, att denna beskattning
blifvit så lagd, att den icke kan af någon påstås verka
tryckande.

Åtskilliga af de talare, som varit uppe i principdebatten, ha yttrat
sig om detaljer i förslaget, detaljer, som ingalunda kunna vara
af den betydelse, att de böra utgöra något slags skäl för afslag på detsamma.
Men det är särskildt en paragraf, om hvilken striden rört
sig, nämligen 13 §, där man tvistat om, hvad som menas med skattskyldigs
tillgångar. Jag vill visserligen medgifva, att en inkonsekvens
kommit att vidhäfta skatteförslaget genom den affattning det
erhållit i bevillningsutskottet, men det borde ha stått klart för enhvar
i kammaren, att då det vid denna paragraf icke förekommer någon reservation,
affattningen af paragrafen framgått ur en sammanjämkning
inom utskottet. Kungl. Maj:ts förslag innehåller i denna paragraf
den bestämmelse, att såsom tillgångar skola icke upptagas »möbler,
husgeråd, smycken och andra lösören, som äro afsedda för skattskyldigs
och hans familjs personliga bruk» samt vidare »konstverk,
bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, såframt ej ägaren
med dem drifver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten
tillgängliga». Dessa undantag ville man icke på villkor medgifva
från andrakammarhåll i angifven utsträckning. Man uppdrog jämförelsepunkter
mellan olika medborgares förhållanden, och man måste
kanske litet hvar medgifva, att det ställde sig bra olika med afseende
på de afdrag, beträffande tillgångarna, som i olika fall skulle
kunna medgifvas, ty det fanns bon, som väl representerade ett värde
af 100,000 kronor eller kanske mycket däröfver, som gingo fria, då
däremot t. ex. hemmansägaren, som bodde i närheten af slottsherren,
icke hade motsvarande ägodelar till mer än något ringa tusentals

Kr 35. 108

Torsdagen den 2 Juni, £. m.

Författning sförslag
om inkonst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

kronors värde, för Indika han fick beräkna afdrag. Det restes alltså
ett bestämdt motstånd mot dessa stadganden, och man var icke villig
att gorå medgifvanden på andra villkor, än att enhvar skulle berättigas
gorå afdrag för lösören, därest värdet af dem icke öfverstege

6,000 kronor. Detta var emellertid ett förslag, som från förstakammarhåll
var oantagligt. Man ville icke hafva någon fiskalisering
af de enskilda hemmen och förhållandena i dem med afseende
på lösöretillgångarna. Dessas beskaffenhet föranledes af så
många särskilda omständigheter uti lefnadsställning o. dyl., att det
bjöd fullständigt emot, att skattskydigheten skulle af dessa förhållanden
röna påkänning. Efter långa förhandlingar lyckades man slutligen
få fram det förslag, som nu föreligger i § 13, och jag vågar
påstå, att det är billigt köpt. Ty det medgifvande, som gjorts, att
döda och lefvande inventarier, hvilkas värde icke uppgår till 3,000
kronor, icke skola inräknas i förmögenheten, hvad innebär det? Jo,
att dessa små handtverkare, dessa småbrukare slippa att till sin årsinkomst
lägga'' 760 detta belopp eller 50 kronor. Inkomst- och förmögenhetsskatten
utgår ju endast efter jämna hundratalkronor, så
att om ett belopp på 50 kronor faller mellan två hundratal, inverkar
det ofta icke på skattebeloppet. Har en person exempelvis en
inkomst på 1,200 kronor och inventarier till ett värde af 3,000 kronor,
så verkar förefintligheten af dessa inventarier ifråga om skatten hvarken
från eller till, men om hans inkomst uppgår till 1,250 kronor och
inventarierna äro värda 3,000 kronor, skulle han få erlägga förmögenhetsskatt,
om ifrågavarande bestämmelse icke tillkommer.

Så var det en annan sak, som blifvit omtalad mycket, både offentligen
här i kammaren och enskilda och det är begreppet »smycken».
Ifråga härom hafva kammarens utskottsledamöter också gifvit efter
och det kan ju anses såsom oegentligt, att dessa lyxföremål skola
inräknas bland tillgångar, under rubriken »penningar, aktier,
lotter, obligationer etc.» I allmänhet kan det dock icke spela någon
större roll, och man skulle gifvet ha kommit ifrån hela saken, om icke
Kungl. Maj:t i sitt förslag uttryckligen upptagit smycken bland Övriga
föremål, som icke borde anses för tillgångar, utan stannat vid
att föreslå: »såsom tillgångar skola icke upptagas möbler, husgeråd
och andra lösören etc.» Nu stack detta ordet »smycken» så starkt i
ögonen, att det icke var möjligt att komma ifrån dess upptagande
bland beskattningsbara tillgångar.

Med ett undantag hafva alla ledamöter i bevillningsutskottet
respekterat den öfverenskommelse, som skett och någon reservation
föreligger icke. Därför skulle jag vilja vördsamt hemställa till kammaren,
att kammaren, trots den lilla afvikelse och inkonsekvens, som
föreligger ifråga om § 13 i dess af utskottet föreslagna affattning, ville
bifalla paragrafen.

Beträffande jordbruksbeskattningens omläggning hafva många
talare bemött de farhågor, som härutinnan blifvit uttalade, och jag
skall för min del endast be att få åberopa hvad en af de yngre landt -

109 Nr So.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

männen i utskottet utalade, då han sade: »för oss landtman af den Författningsyngre
generationen skall utan tvifvel deklarationskyldigheten ick(.förslag om invid}*
några vidare svårigheter;» och för de gamla böra icke heller några k™,faenhets''
svårigheter uppkomma, då de kunna använda formuläret nr 2, skatt.
hvilket kräfver endast faktiska upplysningar, som enhvar, hvilken har (Forts.)
något så när reda på sina förhållanden, kan afgifva.

Det har af åtskilliga önskats ett års uppskof. Professor Fahlbecks
resonemang kan jag förstå, ty han vill hafva hela skatteomläggningen
framlagd på kammarens bord, innan man går att fatta beslut;
han vill således först se äfven förslaget till omläggning af den kommunala
beskattningen färdigt. Men icke kommer det fram nästa år,
icke kommer det fram heller året därpå, åtminstone lär statsrådet och
chefen för finansdepartementet icke vara i tillfälle att kunna för närvarande
angifva när berörda skatteförslag kan blifva färdigt att framläggas.
Då vore det väl ganska meningslöst att skjuta upp detta
förslag i afvaktan på det kommunala beskattningsförslaget, i all
synnerhet som de sannolikt icke kunna komma att ha direkt samband
med hvarandra. Och icke tror jag hvad herr Lindblad sökte göra
gällande, nämligen att vederbörande här i Riksdagen skulle vara mera
mogna att vid nästa års riksdag gå till fattande af beslut öfver det
föreliggande förslaget. Uppskofvet är nog grundadt på andra skäl
än de, som sålunda blifvit framförda.

Skulle förslaget nu skjutas undan och få ligga öfver till ett annat
år, hvad blir då följden? Jo, sannolikt, att det i sin tid kommer fram
ett förslag, som sedt från ledamöternas i denna kammare synpunkt,
antagligen är mycket sämre än det nu föreliggande. Vi böra låta
oss taga varning af utfallet af rösträttsfrågan och jämväl prästlöneregleringsfrågan?
Icke vunno herrarna på uppskof i dessa frågor,
och det är att befara, att det kan gå på samma sätt härvidlag. Det
kommer med all sannolikhet att bära utför.

Jag skall nu icke trötta herrarna med att ingå på särskilda detaljanmärkningar,
som blifvit gjorda, utan kommer jag vid de särskilda
paragraferna att göra de inlägg, som jag kan vara i stånd till.

Jag yrkar bifall till den ifrågavarande paragrafen.

Herr Jonsson: Det kan icke falla mig in att efter den långa

och uttömmande diskussion, som här ägt rum i fråga om 7 §, vid
denna timma vidare förlänga debatten om denna paragraf. Jag
har begärt ordet af en helt annan anledning.

Utaf de talare, som yrkat afslag på lagen, har det med stor
säkerhet framhållits, att ett afslag blott skulle skjuta undan frågan
ett eller två år. Jag undrar, om de, som yrkat afslag, mera
noggrant tänkt sig in i den situation, som kommer att uppstå,
därest kammaren afslår förslaget? Tror någon af herrarna icke,
att Andra kammaren med öfverväldigande majoritet kommer att
i hufvudsak antaga detta förslag? Antåg då, att afslag beslutas
af denna kammare. Hvad blir följden? Jo helt enkelt den, att

N:o 35. 110

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- Första kammaren har intet annat att välja på än att votera melförslag
ornin- jan afälag och den affattning, som förslaget fått i Andra kammak°Zöqmhets-
ren- Antager däremot denna kammare i hufvudsak förslaget med
skatt. de jämkningar, den kan anse lämpliga och nyttiga, då står kam (Forts.

) maren i en helt annan ställning, än om man här skulle låta lagen
falla.

Det är kanske en del af herrarna, som tror, att därest det
blir olika beslut mellan kamrarna, är lagen därmed fallen. Nej,
det tror jag är ett misstag, ty detta är en bevillningsfråga, och
grundlagen säger ju bestämdt, att i dylika fall måste kamrarna
votera gemensamt. Hvad är det då för herrarna att gorå? Vilja
herrarna våga risken att med all sannolikhet få ett sämre förslag
— ty det få herrarna, om kammaren icke antager 7 paragrafen.
Sedan är det ju möjligt att under detalj behandlingen söka gorå
de rättelser, som det kan finnas skäl till. Jag hemställer till de
herrar som yrkat afslag på detta förslag och till dem, som här tveka,
om det är klokt att ställa sig på denna afslagsståndpunkt. Jag
håller före, att kammaren bör antaga 7 paragrafen och sedan fortsätta
med detaljbehandlingen, och därför yrkar jag bifall till paragrafen.

Herr Cavalli: Jag tillät mig i går, då föredragningsordningen
bestämdes, att gorå en erinran därom, att måhända föredragningsordningen
kunnat anordnas lämpligare. Den punkt, omkring
hvilken väl meningarna mest bryta sig, är frågan om den progressiva
förmögenhetsskatten, och dit borde den principiella debatten,
efter min uppfattning, ha förlagts. Innehållet i den diskussion,
som fortgått i dag, har ådagalagt riktigheten af min uppfattning.
Jag tillät mig emellertid redan vid föredragningsordningens
bestämmande anhålla hos herr talmannen, att jag vid föredragningen
af 7 § skulle få tala om den 17 §, och då herr talmannen
däremot icke gjort någon erinran, anser jag mig nu berättigad
att yttra mig om 17 §, ty den paragrafen är kärnan i
förslaget.

Jag beklagar, att vid en omläggning af den direkta beskattningen
i förslaget införts den progressiva förmögenhetsskatten.
För undvikande af alla misstag stryker jag under ordet progressiv,
ty jag inser väl, att till ett skattesystem sådant som detta hör
en förmögenhetsskatt, men jag bestrider lämpligheten och riktigheten
af att denna skatt göres progressiv. Alla de talare, som
i går och i dag och förut, innan detta förslag kom fram, ha försökt
att för mig klargöra nödvändigheten af att denna skatt borde
vara progressiv, ha icke lyckats öfvertyga mig härom, och jag erkänner
min oförmåga att fatta den visdom, som ligger häri. Ty
denna progressiva förmögenhetsskatt, hvarom jag redan vid det
tillfälle, då propositionen härom remitterades till bevillningsutskottet,

Torsdagen den 2 Juni, £. m.

111 Nr 35.

tillät mig att yttra några ord, denna progressiva förmögenhetsskatt Författningsär
orättvis och den är i sina konsekvenser ytterligt farlig. förslag omin Vi

ha under snart ett tiotal år dragits med något i vårt skattv-“Mogenhet!)-''
system, som heter progressiv skatt på beräknad inkomst af fast skatt.
egendom. Härvid har icke fastslagits den verkliga inkomsten, utan (Forts.)
inkomsten har, som sagdt, beräknats och på den har man lagt en
progressiv skatt. Alla och enhvar ha funnit, att detta innebar en
orättvisa, den där måste, såvidt ske kunde och så fort ske kunde,
också aflägsnas. Nåväl! I dag, mina herrar, äro vi i färd med
att afskaffa den orättvisan genom att öfverföra den på all egendom,
såväl fast som lös!

Jag sade vidare, att denna skatt var till sina konsekvenser
farlig. Den loftalare öfver bevillningsutskottets förslag, som nyss
yttrade sig från denna plats, hade icke ord nog för att sjunga
förslagets lof, och jag förstår ju, att man tycker om sina egna
barn, och att man kan för andra framhålla deras förtjänster, lag
är däremot icke lika öfvertygad om, att utsläppandet i världen
af detta barn är något så lyckligt. Det förhåller sig nämligen så med
förmögenhetsskatten, sådan man inordnat den i skattesystemet, att
den blir den sista tillgången som man har att lita till då man
skall uppgöra statsregleringen. Den blir citronen, som man sätter
i klämman, för att ur densamma pressa ut hvad som erfordras
för att fylla hålen i statsbudgeten, och samma talare, som med
ifver framhållit hvilken anspråkslöshet man ådagalagt i fråga om
skattesatsens åsättande, behöfver icke vara orolig: den stund kommer,
då man icke vrider på den skrufven med lätt hand, utan då
man kommer att skrufva ordentligt. Och då, mina herrar, då
skall kanske en eller annan erinra sig, att det dock vid förslagets
antagande fanns någon som säde. att det var farligt att anordna
skatten på detta sätt. Ty att jag i dag icke kommer att få kammaren
med mig, det vet jag. Frågan är afgjord på förhand, därom
är ingen af oss ovetande. Jag kämpar därför icke för att
vinna seger, utan för att freda mitt samvete. Jag har icke velat
vara med om detta, det efter min uppfattning farligaste förslag,
riktadt emot förmögenheten, som, såvidt jag vet, framkommit.

Det är under sådana förhållanden klart, att det är för mig
ofattligt, hvad den ärade representanten för Bohuslän i går sade,
då han, om jag rätt kunde uppfatta hans ord, proklamerade den
satsen, att progressiv inkomstskatt, sådan som i inkomstskatteförslaget
anordnats, måste betraktas såsom en fördel.

Det har bär med stor styrka framhållits af flera talare, att
Första kammaren är mycket oförsiktig eller oförståndig, kanske
båda delarna, då Första kammaren icke tager det som bjudes.

Man säger: Kom ihåg det och det förslaget, glöm icke det och
det: hade vi tagit det första gången det framlades, så hade vi
sluppit taga ett sämre. Men, mina herrar, med afseende på den
progressiva förmögenhetsskatten tror jag, att ni kunna vara lugna,

Nr Bo. 112

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- ty ni kunna icke få något farligare förslag. Och en af de talare,
förslag om in- på hvilka jag syftade, hade verkligen rätt i en sak. Han talade
0mögenhet8-r om °°h sökte framhålla de fördelar, som lågo i att antaga denna
skatt. progressiva förmögenhetsskatt. Den komme, framhöll han, liksom
(Forts.) arfsskatten att ligga på den uträknade förmögenheten. Mycket
bra! Men, mina herrar, man vill dock icke släppa till arfvet medan
man lefver; var det hans mening att man här skall göra det?

Härmed, herr talman, har jag angifvit de skäl, på hvilka jag

för min del yrkar afslag på 17 §, i den mån denna paragraf afser

den progressiva förmögenhetsskatten.

Men jag har ännu något att tillägga. Den budget, som vår

regering framlagt för innevarande års Riksdag, hvilar, enligt ut tryckligt

uttalande till statsrådsprotokollet, på den förutsättning,
att den brist, som var att fylla, skulle fyllas såväl med direkt
skatt som med indirekt skatt. Jag nödgas emellertid därvid säga,
att, under förutsättning att bevillningsutskottet och chefen för
finansdepartementet något samarbetat i denna fråga, jag med
ledsnad måste konstatera, hvad som redan af ett par talare påpekats,
nämligen utskottets uttalande på 23:e sidan, där utskottet
säger: »Med hänsyn till statsregleringen för nästkommande år anser
sig utskottet likväl ej kunna tillstyrka, att fullt afdrag för ifrågavarande
utskylder beviljas, utan torde afdraget för nämnda år
höra begränsas till 50 procent af samma utskylder. Utskottet
förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t vid uppgörande af förslag
till kommande statsreglering tillser, huruledes i händelse af behof
ur samma skattekälla må kunna vinnas ersättning för de genom
det ökade afdraget minskade skattebeloppet.» Bevillningsutskottet
förklarar uttryckligen och principiellt, att de ökade skattebehofven
under alla omständigheter i detta fall icke få täckas annat än
genom en ökning af den direkta skatten.

Jag hade, då jag yttrade mig vid remissen af den kungliga
propositionen, icke den kännedom om chefens för finansdepartementet
uppfattning rörande den i år framlagda budgeten, som
framgår af hans yttrande i Andra kammaren den 17 mars detta
år, och det yttrandet — af hvilket jag af en händelse kommit att
taga del —- lämnar en förklaring öfver åtskilligt. Chefen för finansdepartementet
yttrar därvid bland annat:

»Nu säga herrarna, att vi här i landet äro så betungade af
indirekta skatter och särskildt konsumtionsskatter, och — om jag
fattade herrarna rätt — är det icke minst jag, som genom dessa
ytterligare skatter velat lägga tunga bördor på svenska folkets
axlar, och gjort det gladeligen. Man har vidare sagt, att jag varit
rädd för arfsskatten — jag förmodar, att jag får höra samma tal,
när vi komma till den föreslagna höjningen af inkomst- och förmögenhetsskatten
— men kaffetullen har jag däremot icke varit
rädd för. Då vill jag säga herrarna, att det kan vara skäl i att
granska innebörden af de skatteförslag, som blifvit framlagda un -

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

113 Jfr 35.

der denna regerings tid, och jämföra dem med förhållandena i åt- Författningsskilliga
andra länder, som jag känner till, och hvilkas framlagda-M*
skatteförslag jag kommit underfund med. En sådan jämförelse mögenhets^
kommer nog att utfalla på annat sätt, än mången kanske före- skatt.
ställer sig. En framstående engelsman, som känner förhållandena (Forts.)
i England och som känner förhållandena här, sade mig här om
dagen: ja, men ni är ju en konservativ finansminister — ni är
mycket mera radikal än Lloyd George!»

Och lian säger längre fram i sitt anförande: »Den konservative
finansministern i den Lindmanska ministären är mera radikal
i sina skatteförslag, om därmed menas beskattning på direkt väg,
än den radikale engelske finansministern!» Nu förutsätter jag emellertid
att detta senare uttalande icke skall hindra regeringen att
använda den energi, öfver hvilken den förfogar, för att lika ifrigt
verka för upptagande i budgeten af kaffetullen, som då budgeten
framlades, och lika ifrigt som den verkat för införande af den progressiva
förmögenhetsskatten. Om så icke sker, visar detta, att
man med större hårdhet vill slå till förmögenheten, än man eljest
kunde äga anledning att förutsätta.

Jag har varit så länge i Riksdagen, att jag just icke har någon
anledning att hängifva mig åt några förhoppningar. Jag gör det
icke heller nu. Jag uttalar sålunda ingen förhoppning, utan gör
helt enkelt den reflektionen, att chefen för finansdepartementet
måhända skulle kunna vid framläggande af många kommande års
budgeter icke så strängt och hårdt, som nu synes vara afsikten,
förfara mot den i närvarande tid illa tålda förmögenheten.

Herr statsrådet Swartz: På den något väl personliga adress,

som den föregående ärade talaren fann lämpligt att såsom slutkläm
på denna ganska långa diskussion rikta till mig, skall jag be få svara
några ord.

Jag anhåller då först att få konstatera, att det tyckes vara ett
ganska vanligt, numera häfdvunnet tillvägagångssätt, att när man
uti den ena kammaren vill komma åt finansministern, så citerar
man hvad han yttrat i den andra kammaren. Jag var i fjol utsatt
för alldeles samma bemötande i Andra kammaren och jag kan mycket
väl förstå, att herr Cavalli, som i den fråga, hvilken just då förelåg,
hade samma uppfattning som mina motståndare från i fjol, funnit
det exemplet så efterföljansvärdt, att han här begagnat sig af detsamma
och citerat, hvad jag i Andra kammaren i år i en annan
skattefråga än denna sagt. Jag skall med afseende på innebörden
af det citat, som han angaf, endast be att få säga, att jag verkligen
trodde, att herr Cavalli hade litet mera sinne för humor än hvad
herr Cavalli här tyckes ha ådagalagt. Åtminstone var det min
mening, när jag gjorde det nämnda uttalandet, att på ett skämtsamt
sätt framhålla, hurusom de beskyllningar, som ifrån andrakammarhåll
hade riktats emot finansministerns budget, voro obeFörsta
Kammarens Prof. Nr 35. 1910. 8

Nr 35* 114 Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- fogade. Dessa beskyllningar gingo emellertid gifvetvis i alldeles
förslag om in- motsatt riktning mot dem, som här i kammaren framställts. Jag
konst- och för- hänvisade nu på, att om man gjorde en viss jämförelse, skulle man
mVskatt. *" däraf kunna draga slutsatser, som hade någon likhet med den i
(Forts.) grunden naturligtvis skämtsamma vändning, som den af mig citerade
engelsmannen gifvit sitt uttalande med afseende på mitt förfarande
i budgetsfrågan. Jag beklagar emellertid, att herr Gavalli
tagit detta på fullaste allvar, och jag får säga, att med afseende på
innebörden af uttalandet tror jag icke, att det tjänar mycket till
att hålla sig till de af honom citerade orden utan det är val i så fall
bättre att gå och se på mina handlingar, att se efter, hur jag sökt
i gärning omsätta de grundsatser, som jag alltifrån början sökt
utveckla och stödja min budgetsbehandling på, och som jag ingalunda
stuckit under stol med, allraminst i Andra kammaren, nämligen
att såvidt möjligt fördela skattebördorna på de olika samhällslagren.
Jag har så äfven förfarit i år, och jag har därför också
framlagt förslaget om tull på kaffe. Men jag må säga, att det förvånar
mig, att den föregående ärade talaren anser, att skatteförslaget
är målet. För min del anser jag, att det är medlet. Är det
nu så, att Riksdagen har fattat sådana beslut, hvarigenom icke
alla de skatter, som i budgetsförslaget äro framlagda, blifva behöfliga
för statsregleringen, förstår åtminstone icke jag den politiken, att
man det oaktadt skall sätta in hela sin kraft på att söka föra igenom
alla de skatter, som man vid riksdagens början i statsverkspropositionen,
då förhållandena voro helt annorlunda, ansåg sig nödsakad
framställa förslag om. Att därvidlag den skatt, som var föreslagen
i form af en kaffetull, har kommit att bli den, som med all sannolikhet
blir utesluten, det beror icke på mig.

Jag skall emellertid, då väl icke denna afdelning af den ärade
talarens anförande har så synnerligen stor betydelse i den föreliggande
frågan, icke vidare uppehålla mig därvid, utan endast tilllägga,
att jag, så länge det kan vara min skyldighet att stå kvar på
den ingalunda angenäma men mycket ansvarsfulla post, jag för
närvarande bekläder, skall söka ålit fortfarande i handling omsätta
de grundsatser, som jag sökt göra gällande med hänsyn till skatternas
fördelning ända från den tid, då jag fick detta ämbete mig anförtrodt.

Jag skall därpå be att få säga några ord med afseende på den
anmärkning, som herr Gavalli gjorde emot förmögenhetsskattens
sammankoppling med inkomstskatten, samt hans framhållande
särskildt af det synnerligen farliga uti dess konsekvenser, som han
sökte utdraga, ett uttalande, som jag antager — i synnerhet som
hans uppträdande ägde rum i diskussionens allra sista timme
var ämnadt att utgöra ett grundskott mot det föreliggande förslaget.
Jag tror, att herrarna i detta afseende kunna vara tämligen lugna,
det vill säga så till vida, som det nog icke skulle bli en bit bättre
för förmögenheten, för den händelse förmögenhetsskatten vore en
särskild fristående skatt, icke sammankopplad med inkomstskatten.

Torsdagen den 2 Juni, f. m. 115

Herr Cavalli har sagt, att inkomst- och förmögenhetsskatten kommer
att bli den skatt, som i allo ersätter bevillningen och som kommer
att tillgripas vid budgetens uppgörande för att utjämna de
behof, för hvilka andra skattekällor icke kunnat uppletas. Herr
Cavalli är en alltför gammal och van deltagare uti arbetet på statsregleringens
område för att icke veta, att, ehuru så kan se ut, sättet
för statsregleringens slutuppgörelse ingalunda bestämmes i den
stund, som man fattar beslut angående en tilläggsbevillning eller
angående en ökning af den direkta beskattningen. Det har i själfva
verket gjorts långt förut, för den händelse behof däraf uppstått,
och det är endast formellt som beslut i riksdagens sista stund därom
af Riksdagen fattas. Finner Riksdagen, att den på något annat
sätt bör fylla ett visst skattebehof, så har detta också skett dessförinnan,
och den omständigheten, att enligt grundlagen budgetens
utjämning skall, där utjämning erfordras, ske på bevillningen, betyder,
sakligt sedt, ingenting.

Men jag skall be att få tillägga, att jag är icke så alldeles säker
på, att det nödvändigt skall behöfva gå på det sättet, att inkomstoch
förmögenhetsskatten i allo träder i stället för den gamla bevillningen.
Det kan ju hända, att inkomst- och förmögenhetsskatten
kan anses träda i stället för den gamla inkomstskatten, och då lär
man få lof att se till, huru man skall kunna göra upp budgetens
formella afsilning, ett arbete, i afseende på hvilket jag väntar
mig synnerligen god ledning af den kommitté, åt hvilken jag uppdragit
värfvet att göra om statsbudgetens uppställning, och af
hvilken kommitté herr Cavalli är en synnerligen framstående ledamot.
^ Emellertid vill jag säga, att äfven om så skulle vara, att man
vill låta de skatter, som nu denna inkomst- och förmögenhetsskatt
representerar, tråda helt och hållet i stället för bevillningen i det
afseende, jag nyss antydde, kan jag icke förstå, att förmögenhetens
ställning blir i ringaste mån bättre, därest man icke sammankopplar
förmögenhetsskatten med inkomstskatten utan gör den till en fristående
skatt och tager ut dels en inkomstskatt och dels en förmögenhetsskatt.
Mig vill det förefalla, som om frestelsen att begagna
förmögenhetsskatten till utjämningsobjekt skulle ligga bra
mycket närmare till hands, för den händelse man skiljer förmögenhetsskatten
helt och hållet från inkomstskatten, under det att just
en sammankoppling af inkomst- och förmögenhetsskatt borde i
viss mån skydda äfven förmögenheten för en alltför stor belastning.
Jag tror detta därför, att den belastning, som skulle träffa förmögenheten,
komme ju då på samma gång att träffa äfven inkomsten,
inkomsten af arbete och inkomsten af tjänst. Och under sådana
omständigheter, då det finnes flera, som träffades af den ökade
beskattningen, föreställer jag mig, att motståndet emot eller obenägenheten
för en sådan ökad beskattning skulle bli större, än hvad
fallet skulle bli, om man kunde ordna det så bekvämt för sig, att
man uteslutande lade den skatt, som behöfdes för budgetens'' ut -

Nr 35.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(Forts.)

Nr 35. 116 Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- jamning, på förmögenheten, hvilket läte sig gorå, om man hade en
''förslag omin- f unt fristående förmögenhetsskatt.

konst-och för- Nu kan man ju invända: men det kan göras den ändringen,
m°skatt S'' att man, i stället för att till inkomsten lägga Veo af förmögenheten
(Forts) för att få det taxerade beloppet, lägger till 7bo eller efter någon
annan proportion. Ja, för all del, det kan man göra. Men det är
lättare att genom en fullt fristående förmögenhetsskatt exempelvis
taga ut en dubbelt så stor förmögenhetsskatt på förmögenheten.
Det behöfs inga manipulationer härför, ty hela inkomstskatten
ligger då kvar såsom förut.

Därför tror jag, att detta uttalande från den ärade talarens
sida icke är af beskaffenhet att kunna ingifva de farhågor, han tydligen
själf hyste för den skatten och den kombinationen, som jag
här föreslagit, utan jag håller verkligen för min del före, att när
han nu fäste uppmärksamheten härpå, det ligger en, om också icke
alltför stark, så dock en ytterligare garanti emot sådana höjningar
i beskattningen af förmögenheten genom att en sammankoppling
skett, och att man kunnat befara större höjningar, om förmögenhetsskatten
vore fristående, hvilket dock herr Gavalli rekommenderade.

Friherre Beck-Friis, Carl Joachim: Att beträffande före liggande

förslag till omläggning utaf beskattningen många olika
åsikter skola göra sig gällande är alldeles gifvet, liksom att mot
hvarje förslag mer eller mindre befogade anmärkningar kunna framställas.
Då jag nu haft tillfälle att inom bevillningsutskottet sätta
mig in i förslaget, har jag emellertid kommit till det resultat, att
jag anser mig böra tillstyrka detsamma.

Herr Cavalli framställde nyss det påståendet, att det var farligt
att antaga detta förslag, ty det skulle kunna lätt ändras,
hvilket här kunde ske genom en gemensam votering, men det blir
nog fallet med hvarje förslag, såsom herr finansministern nyss
framställt.

Flera anmärkningar ha framställts mot förslaget, men jag
skall icke upptaga herrarnas tid med att bemöta dessa i vidare
mån — då detta får ske vid detalj granskningen af de olika paragraferna
— än att meddela, att beträffande frågan om hvad som
skall till ett bolags kapital hänföras, det inom utskottet fanns
stora sympatier för, att äfven reservfonden skulle få räknas som
kapital jämte aktiekapitalet. Vi läto uppgöra ett förslag till de ändringar,
som borde ske med afseende på skatteskalan, för att icke
det beräknade • belopp, hvarmed aktiebolagen skulle bidraga till
skatterna, skulle afsevärdt minskas eller förändras. Vi kunde
emellertid icke få några tillförlitliga uppgifter, huru störa reservfonderna
voro för samtliga bolag i Sverige, och till följd häraf
blef det förslaget icke antaget, utan utskottet beslöt i stället föreslå en
skrifvelse till Kung!. Maj:t för att få denna fråga utredd.

117 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Vidare har man anmärkt, huru stora svårigheter det skulle Författningsvara
för jordbrukarna att deklarera. För alla de större eller mQ-för8^a9 om *n''
delstora egendomarna torde icke någon afsevärd svårighet förefin- ^ölmheU-^
nas, ty deras ägare föra väl så pass mycket böcker, att de kunna skatt.
lämna dessa uppgifter. Och hvad de mindre jordbrukarne beträf- (Forts.)
far, så hafva de ju själfva rättighet att välja emellan att lämna
en själfdeklaration eller att lämna andra uppgifter.

Herr Lindblad sade i går, att det skulle vara besvärligt för
taxeringsmyndigheterna med afseende på alla dessa uppgifter och
deklarationer. Det tror jag också. Men resultatet blir nog, att
man utarbetar ett förslag, att en egendom af viss storlek under
normala förhållanden bör anses lämna en viss inkomst, och sedan
i anledning af de ingifna deklarationerna antingen höja eller sänka
taxeringsmyndigheterna det.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen: Herrarna behöfva icke frukta, att

jag skall inlåta mig på beskattningsfrågor, utan jag har endast begärt
ordet för att fästa uppmärksamheten på ett par synpunkter
med anledning af hvad som förekommit i diskussionen i kammaren.

Mer än en talare har, då han yrkat afslag, uttalat, att hans
mening icke vore någon annan än att få uppskof med frågans afgörande
till nästkommande år. När detta skatteförslag i början
af riksdagen lades fram, gingo nog mångas tankar åt det hållet,
att förslaget vore af så omfattande och så djupt ingripande natur,
att det kunde vara behöfligt för Riksdagen att få fundera på saken
ett år. Men när jag nu hört diskussionen i går och i dag och de
motiveringar, som gifvits för afslagsyrkande, äfven när talaren
angifvit såsom sin mening, att afslaget skulle innebära blott ett
uppskof, så finner jag, att motiveringen består uti ett underkännande
af de ledande principerna för hela förslaget. Och när uppskofvet
yrkas med sådan kritik med afseende på de ledande principerna,
så finna herrarna lätt, att afslagsyrkandet är icke ett uppskofsyrkande
utan ett bestämdt förkastande af detta förslag och af
de ledande grunderna för detta förslag. Sålunda anser jag, att
hvar och en bör hafva klart för sig, att, om han röstar nej om en
stund, han icke röstar för uppskof utan röstar för ett förkastande
af förslaget i afseende å dess grundprinciper. Och hvad blir följden
af ett sådant förkastande1? Följden blir naturligtvis, att den
störa skattefrågan föres in i eller ut i det alldeles obestämda, allra
helst denna diskussion, som förts i går och i dag, icke ger något
direktiv för ett skatteförslag, utan hvad som här har anförts har
i hufvudsak varit af negativ natur. Man har sagt, hvad man icke
vill vara med om, och när man burit fram något positivt nytt, så
har det varit af den beskaffenhet, att äfven de, som icke äro sakkunniga
på skattelagstiftningsfältet, dock ganska lätt kunnat förstå,
att de uppslag, som nu gifvits, icke äro af natur, att de kunna

Nr 35. 118

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författningsförslag
om inkomst-
och förmögenhetsskatt.

(forts.)

accepteras af Riksdagens båda kamrar. Frågan är då åter fallen
hufvudsakligen i samma läge, som den legat i under alla de år, då
man från de sakkunnigas håll yrkat på en omläggning af vårt skatteväsende.
Och ingen kan tänka sig möjligheten af, att ett nytt
förslag skulle kunna framkomma till nästa Riksdag. Detta är
naturligtvis otänkbart. Och detta borde väl framför allt erkännas
af dem, som hafva såsom villkor för antagande af ett nytt skatteförslag
uppställt, att tillsammans med förslaget om statsskatten
också skulle komma förslag om den kommunala skattens omläggning.
Huru många år tro herrarna, att det skulle komma att räcka,
innan de båda kamrarna skulle kunna ena sig om ett nytt skatteförslag? Och

så ber jag att till sist få fästa uppmärksamheten på ännu
en sak. Här har under diskussionen af motståndarna till det föreliggande
förslaget flera gånger upprepats deras öfvertygelse om,
att denna kammare skall antaga det kungliga förslaget, eller åtminstone
om, att i en gemensam votering det skall vinna Riksdagens
sanktion. Visserligen har jag hört någon hviska om, att man skulle
anse, att gemensam votering icke här vore tillämplig, men jag tager
för afgjordt, att om den tanken funnits hos någon, så är den alldeles
enstaka. I så fall hade åtminstone den diskussion, som i går
fördes här, varit besynnerlig, tv i det fallet skulle ju det af grefve
Douglas framförda önskemålet redan vara gällande lag. Sålunda
tager jag för afgjordt, att ingen betviflar, att gemensam votering
härom skall anställas och, som sagdt,.att det anses som en gifven
sak, att den skall gifva seger åt det kungliga förslaget. Hvad är
det då för skäl, — jag talar nu till motståndarna af förslaget och
till de tveksamma — att neka i den första voteringen sitt bifall?

Det synes mig för öfrigt icke önskvärdt för Första kammaren,
att det ens skulle få skenet af, att den blifvit tvingad till ett medgifvande.
Jag tror, att kammaren gjorde mycket förståndigare_ i
att redan vid första voteringen godkänna förslaget. Och faller vid
den nu snart stundande voteringen § 7 i förslaget, blir den omedelbara
följden, att naturligtvis alla dessa stora lagförslag måste återremitteras
till bevillningsutskottet, och först sedan det fattats
beslut i Andra kammaren, kan ärendet i utskottet behandlas, och
först sedan ärendet därifrån kommit hit, kan man här fatta nya
beslut. Och sedan kommer det att åtgå någon tid, innan de öfriga
frågorna kunna behandlas gemensamt af Riksdagen.

Jag hemställer till kammaren, att den måtte bifalla den föredragna
paragrafen.

Herr Trygger: Jag uttalade i går min mening angående detta
förslag, och nu får jag höra en tolkning af mitt yttrande af herr
Billing, mot hvilken jag skall be att få protestera. Herr Billing
brukar ofta gorå sig till tolk af hvad här uttalats från den mot
hans ståndpunkt motsatta sidan. Det är en mycket farlig uppgift.

119 Nr 35.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Man får vara synnerligen försiktig, när man tolkar andras uttalan- Författningsden.
Det är icke alltid, såsom nu är fallet, att den, hvars ord/ör®^ TV*”"
tolkas, är själf närvarande och i tillfälle att justera tolkningens mogenhet»*
riktighet. Herr Billing gjorde gällande, att de, som begära upp- skatt.

skof, samtidigt uttala ett underkännande af de principer, hvarpå (Forts.)

detta förslag är grundadt. Hvad mig beträffar, erkände jag tvärtom
det berättigade i den principen, att skatten skall vara bestämd
efter skatteförmågan, men jag anmärkte mot förslaget, att principen
icke var konsekvent genomförd. Vidare åberopade jag till
stöd för mitt yrkande om uppskof, att man först borde sätta sig
in i och lugnt öfvertänka, hvartill detta förslag skulle leda i praktiken.
När man är ämbetsman och har en viss lön, då kan man
lätt räkna ut, huru detta skatteförslag verkar på en själf och på
de intressen, som man såsom ämbetsman närmast har förmåga
att bedöma. Men detta skatteförslag träffar andra mycket större
intressen, där det är mycket svårt att öfverskåda verkningarna
och öfverskåda, huruvida förslaget i praktiken kommer att verka
rättvist eller icke. Och det är icke för mycket begärdt, att representanterna
för dessa stora intressen få tid på sig att öfvertänka
och se, huru ett förslag, sådant som detta, skulle verka. Jag vill
fästa uppmärksamheten på, att i andra länder är man icke så
hastig i vändningarna, när det gäller att antaga så betydande
skatteförslag, som det här är fråga om.

Jag säger sålunda, att vi, som hafva yrkat uppskof, hafva
icke underkänt principen, utan vi hafva velat se den fullständigt
genomförd, och samtidigt hafva vi önskat att få tid på oss för
att undersöka, huru den i tillämpningen skall komma att verka.

Emellertid, herr vice talmannen gjorde också gällande en politisk
synpunkt, som skulle vara afgörande, då vi nu gå att fatta
beslut i denna fråga. Han sade: det är ju alldeles klart, att Andra
kammaren kommer att taga detta förslag, och det är tämligen
säkert, att vid den gemensamma voteringen kommer Första kammaren
att blifva i minoriteten, om den röstar mot förslaget; hvarför
skola vi då icke nu genast taga förslaget? Göra vi det ej,
kan det få sken af, att vi blifvit tvungna därtill. Jag för min
del är icke så rysligt rädd för detta förmenta sken. Det är tvärtom
en verklighet, som grundlagen förutsätter, att när kamrarna
komma i olika beslut, skall det i dessa frågor vara gemensam votering.
Och jag tycker, att det är bättre att, om vi icke med
godt samvete kunna taga förslaget, rösta nej. Naturligtvis få vi
ta den konsekvensen, som grundlagen förutsätter, att om Andra
kammarens majoritet är så stark och så bestämd, att vi blifva
öfverröstade i den gemensamma voteringen, blir förslaget lag, trots
det att vi varit af annan mening.

Här har påpekats vid så många tillfällen, att vi böra handla
så och så, eljest blir det sämre nästa gång. Och här ha åberopats
åtskilliga fall, där man sagt, att Första kammaren genom att tidi -

Nr So. 120

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- gare hafva gjort ett medgifvande skulle hafva undgått att senare
förslag om in- göra längre gående medgifvande. För mig ter saken sig så,
konst-och för-ått kammaren bör i hvarje fall rösta så, som kammaren anser
m°skatt vara riktigt och nyttigt för landet. Och jag tror, att om man

(Forts) gör så, kommer man också att vinna det bästa resultatet. Jag
tror, att i de fall, som man åberopat, där kammaren stannat vid
ett ofördelaktigt resultat, har det just berott på kammarens egen
svaghet och kammarens oförmåga att hålla fast vid sin öfvertygelse.
Jag kan sålunda icke finna, att vi i detta fall höra handla
annorlunda, än att de, som anse, att landets intressen bäst tillgodoses
genom ett uppskof, rösta nej, men naturligtvis att hvar
och en, som anser, att landet har fördel af, att förslaget af oss
antages, bör rösta ja. För min del vidhåller jag mitt yrkande på
afslag.

Herr Cavalli: Jag begärde ordet, emedan vice talmannen
ställde till oss den frågan, hvad tjänar det till, att kammaren nu
säger nej, då förslaget i alla fall går igenom. Jo, för min del
därför, att mitt samvete icke tillstädjer mig att säga ja, när mm
öfvertygelse kräfver, att jag säger nej.

Det är rätt svårt att bli förstådd, synes det. Jag började
mitt förra anförande med att säga, jag tror nästan jag kommer
ihåg orden: »jag beklagar, att i detta förslag till omläggning af
den direkta beskattning, som föreligger, ingår en progressiv förmögenhetsskatt»,
och jag tilläde: »för undvikande af misstag stryker
jag under ordet progressiv». Kan då någon verkligen vara
i ovetenhet om att jag afsåg och att jag beklagade progressionen
och icke, såsom det sades straxt därefter, att förmögenhetsskatten
icke var fristående. Därom sade jag, såvidt jag erinrar mig, icke
ett ord.

Det sades vidare, att det i den kungliga propositionen använda
sätt att anordna skatten var en förtjänst särskildt därutinnan att
förmögenhetsskatten var sammanförd eller sammankopplad med inkomstskatten,
ty det vore lättare för en riksdagsmajontet^ att i
fråga om en fristående skatt säga: vi dubbla skatten. Härpå svarar
jag: Det är en lek med ord. Nu står i 17 §, att afkastningen
skall beräknas till en sextiondedel af förmögenheten, men huru lätt»
är det icke att ändra till en femtiondedel, en trettiondedel, en
tjugondedel, ja, man skulle kunna förkorta det så, att man får
ett enda ord: hälften. Hvad är det då för tal, att det nu framlagda
förslaget skulle erbjuda någon garanti?

Herr statsrådet Swartz: Gentemot den siste talaren ber jag

att få säga, att jag icke förstår riktigt hans resonemang angående
förmögenhetsskatten. Han säger, att han icke gjort någon anmärkning
mot, att den var kombinerad med inkomstskatten, men
väl däremot att den var progressiv. För min del begriper jag icke,

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

121 Nr 35.

huru det kan vara möjligt att kombinera en förmögenhetsskatt med Författningsen
progressiv inkomstskatt utan att äfven göra förmögenhets--£ör8^om in~
skatten progressiv. Han vill ha den proportionell, säger han, men mögenJiefc
att kombinera en proportionell förmögenhetsskatt med en progressiv skatt.
inkomstskatt, är ett konststycke, som åtminstone öfvergår mitt (Forts.)
förstånd. I och med detsamma, som man i detta sammanhang
talar om, att man vill hafva en proportionell förmögenhetsskatt,
så säger man — icke annat än jag kan förstå — att man vill ha en
fristående förmögenhetsskatt.

Jag ber att i diskussionens sista timme eller sista minuter, skola
vi hoppas, få säga, att jag i allo måste dela de synpunkter, som nyss
framfördes af herr vice talmannen med afseende på betydelsen af
ett beslut om afslag nu på det föreliggande förslaget. Jag kan
icke i detta inlägga den betydelsen, att man i själfva verket endast
önskat ett uppskof eller endast velat åstadkomma, så att säga, en
återremiss till Kungl. Maj:t, med förhoppning att kanske redan till
nästa års riksdag få igen ett förslag med återremissyrkandenas
hufvuddrag. Jag vill visst icke bestrida, utan jag är fullkomligt
öfvertygad, att de herrar, som framfört den uppfattningen, också
tro, att det skall vara möjligt att på detta sätt gå till väga och att
ett sådant resultat skall kunna nås. Men det är just för, att jag
icke skall vara skyldig till att i min mån icke hafva upplyst herrarna,
att efter min uppfattning det icke leder till något resultat, utan
leder till ett rent och blankt afslag på den föreliggande frågan för
åratal, som jag ansett mig böra fästa uppmärksamheten härpå.

Skall man taga hänsyn till de framställningar och önskemål, som
här från olika håll anförts såsom motiv för en återremiss, så vill
jag säga, att det är för mig omöjligt att göra det. Jag kan icke
tänka mig ett förslag framlagdt igen, där exempelvis fastighetsbeskattningen
skall bibehållas i hufvudsak på det sätt, som den nu
är ordnad. Det är ju en af hufvudpunkterna i förslaget att just
få den verkliga inkomsten af en fastighet beskattad precis på samma
sätt som all annan inkomst. Vill man icke vara med därom, utan
vill hafva den beräknade inkomsten i större eller mindre mån kvar,
så måtte det väl vara själfklart, att detta förslag i och med detsamma
är så grundligt sönderbrutet, att man icke kan gorå något
af det. Åtminstone säger jag, att jag kan icke se, huru det skall
vara möjligt, Om jag så tänker på önskemålet med afseende på
förmögenhetsskatten, så vill jag säga, att ju mera jag trängt in i
den här frågan om förmögenhetsskatten, desto klarare har det framstått
för mig, att det sätt, hvarpå den här är ordnad, är så riktigt,
att jag icke kan tänka mig denna anordnad i form af ett annat förslag
från mig. Jag tror, att under sådana förhållanden måste man
verkligen, om ett afslag skall ske, betrakta det som ett definitivt
afslag, så att därigenom den här frågan, som varit föremål, såsom
här så ofta framhållits under dessa dagar, för utredningar och försök
till lösning under så många år, kommer återigen att råka i precis

Nr 35. 122

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

Författnings- samma stagnation, hvari den befunnit sig i så många år. Jag kan
förslag omin-åtminstone icke se, huru jag skall kunna på ett praktiskt sätt taga
^möamhål- vidare befattning med reformarbetet på detta område. Jag är
skatt. öfvertygad att försumpningen i detta afseende skulle blifva stor
(Forts.) och vidtgående, och jag tror, att den skulle blifva det så mycket
större, som man nu varit så pass nära att komma till ett resultat.

Jag kan icke annat än på det vördsammaste och varmaste
upprepa min begäran, att kammaren ville genom ett bifall till det
framlagda förslaget taga ett bestämdt och betydelsefullt steg på
den reformernas bana, som i alla fall förr eller senare måste beträdas.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Gezelius: Jag har begärt ordet icke för att göra något
sakligt inlägg för frågans lösning, utan jag har begärt ordet i anledning
af herr vice talmannens vädjan särskildt till de tveksamma,
att de skulle söka undvika skenet af att förslaget, om det ginge
igenom såsom ett Riksdagens beslut vid den gemensamma voteringen,
kommit till stånd emot Första kammarens önskan. Jag
har hört till de tveksamma, men jag är bestämd för att nu rösta
för förslaget. Men jag gör det icke därför, att jag räknar med
att Andra kammaren skall vid den gemensamma voteringen dirigera
beslutet. Och jag anser mig böra säga det med den ståndpunkt
jag har såsom anhängare af förslaget, ehuruväl den synpunkt,
som herr vice talmannen haft, redan blifvit bemött af en
motståndare till förslaget.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande föreliggande paragraf yrkats, dels
att densamma skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på paragrafens
godkännande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition.

Den, som godkänner 7 § af bevillningsutskottets i betänkande
nr 29 punkten 1 afgifna författningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, afslås ifrågavarande paragraf.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

123 Nr 35.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej —44.

Då tiden var långt framskriden, beslöt kammaren, på framställning
af herr talmannen, att till morgondagens sammanträde
uppskjuta den fortsatta behandlingen af föreliggande betänkande
äfvensom handläggningen af återstående ärenden på föredragningslistan.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 154, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:t:s i
statsverkspropositionen under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte,
sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar
om provisorisk lönereglering för befattningshafvande i statsdepartement
samt vissa centrala ämbetsverk.

Upplästes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till
Riksdagens skrifvelser till Konungen:

nr 156, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sjukkassor samt fyra i ämnet väckta motioner;

nr 157, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande, dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 158, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande af en tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet i riket
och anvisande af medel till bestridande af kostnaderna för densamma,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

nr 146, rörande utredning i fråga om kostnadsfri utdelning af
Post- och Inrikestidningar till rikets samtliga kommuner; och

nr 159, angående åtgärder mot användande af denatureradt
brännvin såsom berusningsmedel;

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:

Nr 35. 124

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

nr 29, angående lagar, innefattande ändring dels i gällande
stadganden om nattvardsgång, dels i 2 kap. 3, 4 och 8 §§ kyrkolagen,
dels ock i 2 kap. 13 § samma lag;

nr 30, angående lag om ändrad lydelse af 18 § 34 punkten i
lagen om val till Riksdagen;

nr 31, angående förslag till lag angående ändrad lydelse af
§§ 33 och 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet m. m.;

nr 32, angående förslag till lag om ändrad lydelse af § 40 i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862 samt § 42 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

nr 33, rörande förordning angående uppgifter om befolkningens
yrken för folkräkningen den 31 december 1910;

nr 34, angående förslag till ändrad lydelse af 15 § i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin;

nr 35, rörande ändrad lydelse af 2, 12, 13 och 21 §§ i förordningen
angående tillverkning af brännvin den 11 oktober 1907;

nr 36, angående åvägabringande af lagändring i syfte att förekomma
uppenbar sköfling af ungskog;

nr 37, rörande förslag till förordning angående skogsvårdsafgifter; nr

38, rörande ändrad lydelse af 14 och 29 §§ i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och Öl;

nr 39, angående lag, innefattande vissa bestämmelser om styrkande
af hinderslöshet till äktenskap; samt

nr 40, rörande lag angående upphäfvande af lagen den 1 juli
1898 om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap.

Upplästes ett inlämnadt läkarintyg af följande lydelse:

Att bruksägaren herr Rob. Almström för sin hälsas vårdande
är i behof af vistelse vid utländsk kuranstalt under den närmaste
tiden och på grund häraf är förhindrad att vidare deltaga i nu
pågående riksdagsarbeten intygas härmed.

Stockholm den 30 maj 1910.

R. Eidem.

Leg. läkare.

Torsdagen den 2 Juni, f. m.

125 Nr 85.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

herrar Asker och Petersson, Lorentz, från och med den 3 i denna
månad till riksdagens slut;

grefve Taube från och med den 5 i denna månad till riksdagens
slut.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle sättas sist bevillningsutskottets
betänkande nr 30 och näst framför detta betänkande
sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande,
nr 1.

Kammaren åtskildes kl. 5,20 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.