RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:33

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1910. Första Kammaren. Nr 33.

Fredagen den 27 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial, nr 5, med hemställan
om anvisande af ersättning åt sammansatta stats- och bankoutskottets
nr 1 kanslipersonal och vaktbetjäning; äfvensom

jordbruksutskottets memorial:

nr 113, med förslag till sammanjämkning af kamrarnas skiljaktiga
beslut angående efterskänkande af viss del af köpeskillingen för ett
af E. O. Sandström från kronopark inom Norrbottens län inköpt
virkesparti;

nr 114, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
beredande af ytterligare medel för den af staten utöfvade egnahemslå
nerörelsen, och

nr 115, med förslag till sammanjämkning af kamrarnas skiljaktiga
besh.it
13 juni 1908 angående förändrade villkor och bestämmelser för den af
staten utöfvade egnahemslånerörelsen.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 134, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Västerås stad af ett domprosten i Västerås på lön anslaget
område i S:t Ilians socken;

nr 135, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
af kronan tillhörig mark mot ett nytt öfningsfält för Kronprinsens
husarregemente;

nr 136, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra ryttmästarbostället Larum nr 1 i
Kalmar län;

Första Kammarens Prot. 1910. Nr 33.

1

Nr 33. 2 Fredagen den 27 Maj.

nr 137, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa ägor från kronoparken Österåker i Stockholms län;

nr 138, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från det till kronopark inköpta hemmanet nr
15 a i Hede kyrkby i Jämtlands län;

nr 139, i* anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af lägenheter från kungsladugården Väderbrunn nr 1 i Södermanlands
län;

nr 140, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra löjtnantsbostället Stora Risby nr 1 i Göteborgs och Bohus län,
nr 141, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra mönsterskrifvarbostället Aspång och Skulestad nr 1 i
Göteborgs och Bohus län;

nr 142, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af en till förra häradshöfdingbostället Hammenhög nr 31 i
Kristianstads län hörande lägenhet;

nr 143, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra kompanichefsbostället Backa nr 1 och förra fanjunkarbostället
Näs nr 1 i Södermanlands län; samt

nr 144, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för delägarna i Gullbergs häradsallmänning att sälja viss del däraf.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran följande
den 25 innevarande månad bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets
utlåtanden nr 87—98, sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtanden, nr 2—4, bevillningsutskottets betänkanden nr 25—28, bankoutskottets
memorial nr 25 äfvensom lagutskottets memorial nr 51.

Vid föredragning af sammansatta lag- och jordbruksutskottets den
25 innevarande maj bordlagda memorial, nr 3, med hemställan om
anvisande af ersättning åt utskottets sekreterare, biföll kammaren hvad
utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran nedannämnda
den 25 i denna månad bordlagda ärenden, nämligen jordbruksutskottets
utlåtande nr 112, tredje särskilda utskottets utlåtanden, nr
9—11, andra särskilda utskottets utlåtande, nr 12, äfvensom borsta
kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden, nr 29 och 30.

Vid föredragning af statsutskottets den 24 och 25 innevarande
maj bordlagda memorial nr 84, om anvisande af de i regeringsformens
63 § föreskrifna kreditivsummor, biföll kammaren hvad utskottet i
detta memorial hemställt.

3

Nr 33.

Fredagen den 27 Maj.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hult från och
med den 30 i denna månad till utgången af innevarande riksdag.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talmani Jag ber att få föreslå, att främst på föredragningslistan för
morgondagens plenum uppföras de i dag första gången bordlagda
ärendena,

därefter lagutskottets memorial nr 51, i anledning af dels återremiss
af vissa delar af utskottets utlåtande nr 44, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om aktiebolag etc.,

vidare statsutskottets utlåtande nr 86, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande af tullverkets utgiftsstater
för år 1911 m. m.,

och därpå öfriga frågor i den ordning, hvari de förekomma på
dagens föredragningslista,

samt att på föredragningslistan för instundande måndags plenum
uppföres andra särskilda utskottets utlåtande, nr 12, i anledning af
Kungl. Majrts proposition nr 95, med förslag till lag om ändring i 19
och 20 kap. strafflagen.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 3,5 8 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Nr 33.

4

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Lördagen den 28 maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Herr talmannen yttrade: Jag får fästa kammarens uppmärksamhet
på ett litet misstag, som insmugit sig i föredragningslistan. Kammaren
beslöt i går, att tredje särskilda utskottets utlåtanden, nr 9,
10 och 11 skulle upptagas på föredragningslistan efter punkt 27,
hvaremot det under punkt 28 upptagna ärendet, andra särskilda utskottets
utlåtande, nr 12, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
nr 95 med förslag till lag om ändring i 19 och 20 kap. strafflagen,
skulle upptagas under promemorian längst ned på föredragningslistan
under öfriga från andra särskilda utskottet inkomna ärenden. Genom
ett förbiseende hafva dessa utlåtanden bytt plats sålunda, att tredje
särskilda utskottets utlåtanden hafva kommit under promemorian,
hvaremot andra särskilda utskottets utlåtande, nr 12, står bland dagens
ärenden. Jag tillåter mig hemställa, att kammaren behagade besluta,
att föredragningen får ske i den ordning, som i går beslöts.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Vid föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets nr 1
nästlidne dag bordlagda memorial, nr 5, med hemställan om anvisande
af ersättning åt sammansatta stats- och bankoutskottets nr 1
kanslipersonal och vaktbetjäning, biföll kammaren hvad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran jordbruksutskottets
under gårdagen bordlagda memorial nr 113.

Vid föredragning af jordbruksutskottets sistlidne dag bordlagda
memorial nr 114, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

5

Nr SS.

Lördagen den 28 Maj, f. ni.

om beredande af ytterligare medel för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposition.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran jordbruksutskottets
under gårdagen bordlagda memorial nr 115.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 25 och 27 innevarande månad Sammanjämhbordlagda
memorial nr 51, i anledning af dels återremiss af vissa
delar af utskottets utlåtande nr 44 i anledning af Kungl. Maj:ts pro- aktiebok;
position med förslag till lag om aktiebolag och till lag om vissa änd- m. m.
ringar i lagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1895
jämte i anledning däraf väckta motioner, dels och kamrarnas skiljaktiga
beslut i ämnet.

I utlåtande nr 44, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om aktiebolag och till lag om vissa ändringar i lagen
om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1895 jämte i anledning
däraf väckta motioner, hemställde lagutskottet, att Riksdagen, i anledning
af Kungl. Maj:ts berörda proposition och de i ärendet väckta
motioner, måtte antaga förslag till lagar af den lydelse, utskottets
nämnda utlåtande innehölle.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade båda kamrarna
godkänt förslaget till lag om vissa ändringar i lagen om handelsbolag
och enkla bolag samt, förutom rubrikerna, följande §§ i förslaget
till lag om aktiebolag, nämligen 1, 2, 4—23, 26, 27, 29—51,

53, 54, 57—60, 62—68, 70, 71, 74, 75, 77—80, 82—85, 88—90, 92—

94, 97—130, 133—140, hvaremot, beträffande de öfriga, kamrarna,
på sätt i utskottets nu föredragna memorial omförmäldes, stannat i
olika beslut.

Med anledning af hvad sålunda förekommit och för sammanjämkning
af den skiljaktighet, som förefunnes mellan kamrarnas beslut,
hade utskottet gjort vissa hemställanden, på sätt i föreliggande memorial
närmare angifvits.

Beträffande utskottets ifrågavarande förslag till sammanjämkning
hade reservationer afgifvits af herrar Trygger, Underbjelke, Gustaf
Andersson, af Ekenstam, Håhanson, Bergendahl, Skytte och von
Baumgarten, utan att desse likväl framlagt sin åsikt.

Herr Trygger: Den, som tagit del af lagutskottets memorial,

torde hafva funnit, att här föreligger icke ett sammanjämkningsförslag,
utan, i stort sedt, en fordran på uppgifvande af den ståndpunkt, som
Första kammaren vid frågans behandling har intagit. Detta förslag
iir följaktligen oantagligt. Emellertid, sedan utskottets beslut i fråga
om denna sammanjämkning hade fattats, började man att ännu en
gång undersöka, huruvida det icke kunde vara möjligt att förena de

Nr 33.

6

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Sammanjämk- olika meningarna. Och det visade sig då, att det fanns en synnerningsförslag
] jgen stor majoritet inom utskottet för att göra sammanjämkningen
"^‘aktiebolag på ett visst annat sätt, som tog mera hänsyn till de åsikter, hvilka
m. m. denna kammare genom sina beslut hade visat sig omfatta. Då ut(Forts.
) skottets föregående beslut emellertid icke kunde ändras utan enhällighet
i utskottet, och en dylik enhällighet icke kunde åstadkommas,
fick man låta bero vid, hvad utskottet första gången hade beslutit.
För att sätta utskottet i tillfälle att ånyo pröfva frågan, vågar jag
emellertid hemställa om återremiss af detta ärende till lagutskottet.

Herr Afzelius: Det är för mig en glädje att instämma i det

yrkande, som nyss gjordes på återremiss. Det gäller här ett omfattande
lagförslag, en produkt af ett långvarigt och, jag tror mig med
lugn kunna säga, ett godt arbete. Resultatet af detta arbete kan betecknas,
i stort sedt, såsom tillfredsställande. Det tillfredsställer icke
alla, det kan icke tillfredsställa alla, ty här bryta sig mot hvarandra
två motsatta ståndpunkter, hänsyn till majoriteten i ett bolag och
hänsyn till minoriteten därinom. Att medla mellan dessa två ståndpunkter,
det är uppgiften. Resultatet måste vinnas genom en väl afvägd
kompromiss. Att kasta ut hela frågan igen till ny bearbetning,
tror jag icke medför någon utsikt till bättre resultat. Tvärtom
komma efter min uppfattning dessa motsatser att ytterligare skärpas
och tillspetsas, och ett resultat blir nog svårare att uppnå.

Om jag sålunda lifligt önskar, att ett resultat nu må kunna uppnås,
och om jag än icke tillmäter alla de differenspunkter, som förelegat,
den vikt, som kanske andra tillägga dem, ber jag dock uttryckligen
och bestämdt att få förklara, att jag icke anser det föreliggande
sammanjämkningsförslaget acceptabelt. Det är såsom sammanjämkning
sförslag, enligt min uppfattning, icke rätt afvägdt. Därtill beböfs
ytterligare någon jämkning. Men jag tror, att en sådan sammanjämkning
utan svårighet skall kunna uppnås, om det finnes god vilja
på båda sidor. Och det är därför, i förhoppning att det äfven hos
medkammaren skall finnas denna goda vilja, och att den äfven där
skall ta sig uttryck i ett sådant yrkande, som här nyss gjorts, jag
för min del, herr talman, ber att få biträda detta yrkande.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende på förevarande memorial annat yrkande ej
förekommit, än att memorialet skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande memorial hemställt samt vidare på godkännande af
berörda yrkande, och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

Angående Föredrogs ånyo statsutskottets den 24 och 25 innevarande maj
tullverkets bordlagda utlåtande nr 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
ygtftsstater angående godkännande af tullverkets utgiftsstater för år 1911 m. in.

m. fn.

Lördagen den 28 Maj, f. in. 7 Nr 33.

I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottet för förberedande be- Angående
handling öfverlämnad proposition (nr 60) af den 14 januari 1910 har puttater
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet yår <jr Vjh
öfver finansärenden för samma dag föreslagit Riksdagen, bland annat, m. »«.
att med godkännande af det vid protokollet fogade förslag till utgifts- (Forts.)
stater för tullverket för år 1911 (Bil. A.), bestämma anslaget för tullverket
till ett mot staternas slutsumma svarande belopp af 5,841,900
kronor, att såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen.

I sammanhang med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft dels två särskilda inom Första kammaren af herr K. von
Gei jer väckta motioner nr 53 och 54 dels och elfva särskilda inom
Andra kammaren väckta motioner, nämligen nr 216 af herr E. Beckman,
nr 220 af herrar W. B. Lundgren och lian. Broström, nr 221
af herr E. Böing m. fl., nr 222 af herr E. Böing, nr 223 och 224 af
herr A. Thylander, nr 225 af herr A. Åkerman m. fl., nr 226 af herr
J. Jeansson m. fl., nr 227 af herr V. Bydén samt nr 228 och 229 af
herr H. Iiissén.

Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af

herr vice talmannen, som yttrade: Jag anhåller att få föreslå,
att betänkandet måtte föredragas punktvis och under hvarje punkt
momentvis samt att vid behandlingen af mom. A) a) öfverläggningen
må kunna röra sig om betänkandet i dess helhet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Bunkten A).

Mom. a).

I nu föredragna del af utlåtandet hade utskottet på åberopade grun■der
hemställt, att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj ds förevarande
proposition samt i ämnet väckta motioner, måtte med godkännande
af det vid förevarande utlåtande fogade förslag till utgiftsstater för
tullverket för år 1911 (Bil. A.), bestämma anslaget för tullverket till
ett mot staternas slutsumma svarande belopp af 5,748,950 kronor, att
såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen.

I afseende å föreliggande moment, såvidt angick den bland ut:
giftsstaterna för tullverket upptagna aflöningsstaten för generaltullstyrelsen,
hade reservationer afgifvits:

dels af herrar G. Billing och O. Jonsson, grefve A. F. Wachtmeister,
herr E. A. G. A. Wijkander, grefvarne P. O. L. Klingspor
och C. O. Taube, herr O. Björklund, grefve E. T. C. von Bosen, friherre
J. G. Beclc-Friis samt herrar G. Olsén, J. Nilsson och O. Tonning,
hvilka i fråga om generaldirektörens aflöning ansett, att utskottet
bort hemställa, att aflöningsstaten för generaltullstyrelsen måtte i
denna del erhålla följande lydelse:

Nr 33.

8

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Angående
tullverkett
utgiftsHater
för år 1911
vt. m.
(Forts.)

Kronor.
Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Orts- tillägg.	Summa.
9,000	3,000	1,000	13,000

A. Aflöningsstaten.

I. Generaltullstyrelsen.
1 generaltulldirektör ..........

äfvensom att till följd häraf aflöningsstatens summa måtte höjas med

2,000 kronor och utgiftsstaternas slutsumma likaledes med 2,000
kronor;

dels och af herrar G. Billing och H. Andersson, grefve A. F.
Wachtmeister, herr E. A. G. A. Wij kunder, grefvarne P. O. L. Klingspor
och C. O. Taube, herr O. Björklund, grefve F. T. G. von Bosen;
friherre J. G. Beck-Friis, samt herrar J. Nilsson och O. Tonning,
hvilka i fråga om de å denna stat uppförda notarier ansett, att utskottet
bort hemställa, att afföningsstaten i denna del måtte erhålla
följande lydelse:

		Kronor.
		Lön.	Tjänst- görings- pcnningar.	Orts- tillägg.	Summa.
1 4	notarie......... d:o .........	2,200	1,500	300	4,000 16,000	j Efter 5 år kan lönen höjas I med 500 kronor, efter 1 10 år med ytterligare 1 500 kronor och efter 15 j år med än ytterligare ) 500 kronor.

samt att i följd häraf aflöningsstatens summa måtte höjas med 4,000
kronor och utgiftsstaternas slutsumma likaledes med 4,000 kronor.

Vidare hade, beträffande förevarande moment, såvidt angick den
bland utgiftsstaterna för tullverket upptagna aflöningsstaten för lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen, reservation afgifvits af
herrar II. Andersson, K. V. Rydén, J. J. Byström, E. A. Nilson,
G. G. Thor och N. E. Lindberg, hvilka ansett, att utskottet bort
föreslå, att Riksdagen måtte i stället för af Kungl. Maj:t föreslagna
förslagsanslaget till ortstillägg åt befattningshafvarne vid lokalförvaltningarna
i Stockholm, Haparanda och Riksgränsen å aflöningsstaten
uppföra följande anslag:

»Till ortstillägg åt befattningshafvare vid vissa lokalförvaltningar
förslagsanslag 87,000 kronor.»

9

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. ni.

Herr statsrådet Swartz: Detta utlåtande från utskottet angående
propositionen om reglering af löneförhållandena i tullstaten har vid
första påseendet kunnat befinnas vara i många afseenden afvikande
från Kungl. Maj:ts förslag. Om man ser närmare på saken, skall
man emellertid finna, att afvikelserna, hvad det principiella beträffar,
visserligen äro ganska djupgående, men i allt fall, hvad antalet beträffar,
kunna sägas vara inskränkta till två. Den ena gäller frågan
om fördelningen af aflöningsbeloppen i lön och tjänstgöringspenningar.
I det afseendet har Kung!. Maj:t i likhet med tullstatskommissionen
föreslagit en fördelning, hvarigenom tjänstgöringspengarna skulle utgöra
ungefär 25 procent af hela aflöningen, under det att utskottet föreslagit
i fråga om denna fördelning 25 procent till tjänstgöringspenningar
endast för de lägsta aflöningssatserna, och sedan en stigande
procentsats för tjänstgöringspenningarna till bortåt 40 procent af de
högsta lönerna. Den andra afvikelsen liar afseende därå, att Kungl.
Maj:t har i fråga om rätten att åtnjuta ålderstillägg hållit fast vid de
nu gällande bestämmelserna och sålunda ansett, att allt fortfarande
tjänstemännen i tullverket borde vara delade, med hänsyn till rätten
att åtnjuta ålderstillägg, i ålderstilläggsgrupper, tre för tjänstemän af
högre grad och lika många för tjänstemän af lägre grad. Dessa bestämmelser
innebära, som sagdt, att alla tjänstemän i dessa två olika
klasser indelas i tre grupper, och det betyder, att vid befordran från
en tjänst till en annan inom samma grupp får tjänstemannen beräkna
sig till godo för ålderstilläggs åtnjutande den tjänstgöring, som han i
en föregående tjänstgöring i samma grupp fullgjort. Utskottet har
därvidlag föreslagit, att en sådan beräkning af rätt till ålderstillägg
icke skall få hänföra sig till någon annan än den tjänsttid, som tillbragts
inom den tjänst, i hvilken den ifrågavarande tjänstemannen
verkat.

Det är tydligt och klart, att båda dessa bestämmelser, som utskottet
föreslagit, äro åtskilligt mera ogynnsamma för tjänstemännen,
iin hvad Kungl. Maj:t föreslagit. Hvarför utskottet kommit med dessa
förslag, säges uppriktigt vara ett begär att få likställighet i afseende
på föreskrifterna för tullverket med de föreskrifter, som finnas i andra
verk. Och särskildt har postverket af kanske ganska naturliga skäl,
särskildt med hänsyn till sammansättningen af den afdelning inom
utskottet, som närmast haft att handlägga denna fråga, synts som ett
synnerligen lockande och riktigt föredöme.

Nu får jag för min del säga, att jag finner det vara i allra högsta
grad tvifvelaktigt, om det verkligen är så lyckligt att jämväl till tullverket
utsträcka denna önskan efter likhet i former, som allt mer och
mer satt sin prägel på löneregleringsarbetet. Jag tror för min del,
att den säregna beskaffenhet af tjänstgöringen inom tullverket, som
allt hitintills motiverat hos statsmakterna, och icke minst inför Riksdagen,
behofvet af en särställning i afseende å hithörande bestämmelser
för tullverket, hade fortfarande kunnat mycket väl motivera ett
bibehållande af denna tullverkets särställning. Jag tror för min del,
att på det sättet hade man verkligen kunnat bättre taga hänsyn till
de reella olikheterna och den reella säregenhet, som skilja tullverket
från de andra verken, iin hvad man kan göra genom att nödvändigt

Angående
t ull verkets
utgijtfslaterför
år 1911
m. m.
(Forts.)

Nr 33.

10

Lördagen den 28 Maj, f. in.

Angående
tullverkets
■utgiftstater
för år 1911
m. m.
(Forts.)

pressa in tullverket i den schablon, som är tillverkad för de öfriga
verken. Emellertid kan jag väl förstå, att med de tendenser, som på
senare tider yppat sig här i riksdagen, de formella skälen med afseende
på löneregleringen hafva i detta fall ansetts öfverväga de reella
skäl, som tala för bibehållande af olikställigheten. Och jag har alldeles
klart för mig, att då utskottet enhälligt omfattat denna åsikt, är det
icke möjligt att få någon rubbning i detta afseende. Såsom praktisk
politiker skall jag därför icke vidare uppehålla mig vid denna sida af
saken. Jag nödgas emellertid såsom chef för finansdepartementet ännu
en gång understryka min tveksamhet, huruvida utskottet härvidlag
lyckats finna det rätta sättet att tillfredsställa statens reella fördelar
och intressen.

En sak, som gör det lättare för mig att finna mig i detta förslag,
är, att öfvergångsstadgandena äro af den beskaffenhet, att för de nuvarande
tjänstemännen hafva intill år 1920 förmånerna af den gamla
ordningen i väsentlig mån bibehållits, och i viss mån hafva dessa
öfvergångsbestämmelser blifvit förmånligare, än hvad Kungl. Maj:t
ansett sig kunna föreslå Riksdagen att göra dem. Jag säger sålunda
ännu en gång, att jag icke vill opponera mig mot förslaget i den delen,
men jag nödgas på det bestämdaste frånsåga mig ansvaret för de
ojämnheter, som möjligen kunna blifva en följd af de af utskottet
sålunda föreslagna bestämmelsernas och villkorens tillämpande. Det
ansvaret vet jag också på förhand, att herrarna inom utskottet och
särskildt på afdelningen äro beredda att taga på sig.

Hvad så detaljerna beträffar, skiljer sig utskottets förslag från
Kungl. Maj:ts i vissa afseenden, dock ej heller där i så värst många.
Den första skiljaktligheten är ju med afseende på generaltulldirektörens
aflöning. Tullstatskommissionen har föreslagit den till 15,000
kronor, Kungl. Maj:t till 14,000 kronor, och utskottet föreslår 11,000
kronor. Och alla reservanterna, alla medlemmarna från denna kammare
i utskottet hafva reserverat sig till förmån för en aflöning af 13,000
kronor. Jag skall icke uppehålla mig mycket mera härvid utan endast
fästa uppmärksamheten på, att för närvarande åtnjuter generaltulldirektören
faktiskt en aflöning af 13,620 kronor, och den förhöjning
till 14,000 kronor, som af Kungl. Maj:t föreslås, innebär ingalunda en
förhöjning af 380 kronor, såsom utskottet sagt, utan i själfva verket
endast en förhöjning af 20 kronor, därför att generaltulldirektören
skulle blifva skyldig att betala pensionsbidrag med 360 kronor, hvadan
alltså endast 20 kronor stå kvar af denna förhöjning. Jag hade verk
ligen trott, att åtminstone medlemmarna från denna kammare icke
skulle anse detta vara något orimligt förslag från Kungl. Maj:ts sida,
men icke ens de hafva funnit Kungl. Maj:t iakttaga tullverkets sannskyldiga
bästa genom ett sådant förslag, utan satt ned generaltulldirektörens
aflöning med hela 1,000 kronor till 13,000 kronor, under
det att utskottet i dess helhet ansett, att aflöningen icke skulle vara
mer än 11,000 kronor. Skälet, som utskottet anfört som sin mening,
är det, att då Kungl. Maj:t i statsrådsprotokollet jämfört tullstyrelsens
organisation närmast med statskontorets och ansett den mer likna
statskontorets än generaltullstyrelsens organisation, så följer däraf att
tullstyrelsens chef också skall hafva samma aflöning som chefen för

11

Nr 33

Lördagen den 28 Maj, f. in.

statskontoret och icke får jämföras med någon annan. Det är en
fullkomligt orimlig slutledning, och jag protesterar på det bestämdaste
mot det försöket från utskottets sida att kasta skulden på Kungl.
Maj:ts motivering, när det kommer med sitt 11,000 kronors förslag.
Jag vill endast fästa uppmärksamheten därpå, att chefen för generaltullstyrelsen
är icke allenast chef för centralstyrelsen — i det afseendet
må han jämföras med chefen för statskontoret — utan han har därutöfver
att utöfva chefskapet för hela tullverkets personal, som är
spridd öfver hela landet och som uppgår till 1,700 ordinarie medlemmur,
att öfva inspektion öfver dessa och icke minst att afgöra de
talrika och grannlaga befordringsfrågorna för denna personal. Redan
detta borde, då det medför betydligt större arbete och ansvar, tydligtvis
också medföra högre aflöning. Och då härtill kommer, att tullverket
är statens viktigaste uppbördsverk, borde det verka, att aflöningen
icke borde anses vara för hög, äfven för den händelse den
sattes till 15,000 kronor i jämnhöjd med lönen för telegrafstyrelsens
chef, och i likhet med lönen till postverkets chef, som också har

15,000 kronor, om man tager i beräkning hans arfvode i postsparbanken.
Det tjänar emellertid ingenting till att tala om den saken
mera än så till vida, att jag på det lifligaste yrkar bifall till Första
kammarledamöternas reservation i detta afseende. Hvad sedermera
angår öfriga tjänster i styrelsen, vill jag äfven ansluta mig till den
reservation, som af ledamöter från Första kammaren anförts beträffande
den af Kungl. Maj:t föreslagna sekreteraren på kanslibyrån. Denna
sekreterare vilja reservanterna åtminstone ersätta med en notarie på
samma byrå, dock utan att närmare ingå på någon motivering för
-denna sak.

Däremot nödgas jag något mera uppehålla mig vid en annan
fråga, och det är vid det förslag, som utskottet framställt till afprutning
på de högsta tjänstemännens i lokaltullförvaltningen löner. På
sidan 39 i betänkandet finna herrarna, hvilka löner af utskottet föreslås
till afprutning i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag. Det är
lönerna för kontrollörer, förste kontrollörer, tullförvaltare, öfverinspektorer
och hela vägen uppför sådana tjänstemän, som äro i graden öfver
kammarskrifvaregraden. Afprutningen varierar mellan 200 och 500
kronor. Jag må säga, att det förvånar mig, att utskottet enhälligt
kunnat vara med om en sådan sak och kunnat vara med om den
motivering, som utskottet för den saken anfört. Hvad är nämligen
motiveringenV Hvad säger utskottet i den? Jo, utskottet säger endast,
att med afseende på aflöningsbeloppen »vill utskottet till en början
anmärka, att dessa i regeln väsentligt öfverstiga de aflöningar, som tillerkänts
befattningshafvare i motsvarande tjänstegrad inom andra lokalförvaltningar,
exempelvis postverket». Och så erkänner utskottet, att
de äro uppbördstjänstemän, och att deras göromål äro i många afseenden
af grannlaga och svårkontrollerbar natur. Oaktadt utskottet ger
sitt erkännande åt detta, »har det i allt fall synts utskottet, som om
flera af de föreslagna afiöningarna vore väl högt tilltagna». Ja, jag
vet icke, om utskottet känner sig öfvertygadt af den motiveringen.
Jag förmodar, att så är fallet, men nog finner jag den vara alldeles
•ovanligt sväfvande. 1 det här fallet kan jag omöjligen erkänna det

Angående
tullverket#
utgift.iHtater
för år 19It
m. m.

(Forts.)

Nr £3.

12

Lördagen den 28 Maj, f. in.

ingående
tullverkets
utgift sstater
för år 1911
m. m.
(Forts.)

berättigade i att jämföra tullverkets förhållanden med andra t. ex,
med postverkets.

Hvad menas med tjänstemän inom motsvarande grader i postverket?
Jo, man kan säga, att den, som har en tjänst, hvilken medför
högsta lönen inom lokaltullförvaltningen, är i samma tjänstegrad
som den, hvilken innehar tjänst inom högsta lönegraden af lokalpostförvaltningen.
Men hvad säger mig den saken? Säger den mig det
allra ringaste? Jag kan icke förstå annat, än att hvad som här skall
vara afgörande, är g öromålens beskaffenhet, frågan om hvad den ene
eller andre har för åligganden. Det är väl detta, som skall utgöra
grunden för bedömandet af hvad vederbörande skall hafva i betalning
och icke den omständigheten att emedan en postverkets tjänsteman
inom den och den tjänstegraden fått det och det, så skall en tullverkets
tjänsteman, alldeles oafsedt hvilka pretentioner man ställer på
honom, hafva i lön, om icke lika mycket, så dock icke mycket mera
än en postverkets tjänsteman. Anlägger man den utgångspunkten,
som utskottet anlagt, vill det synas mig, som om i allmänhet de 500
kronor mera, som utskottet velat gifva tullverkets tjänstemän framför
postverkets, icke skulle ha något fog för sig. För min del kan jag
emellertid icke godkänna den grund, utskottet åberopat. Tjänsterna
inom tullverket och särskildt de ifrågavarande tjänsterna äro af helt
annan art än de tjänster inom postverket, med hvilka utskottet synes
vilja anställa en jämförelse. I postverket är det alldeles tydligt, att
det liksom öfver allt eljest fordras ordning, redbarhet och noggrannhet
i göromålen, och det fordras äfven hvad postverket beträffar särskilda
insikter på den ena som andra platsen. Men de insikter som kräfvas
af tjänstemännen i tullverket, äro af helt annan och för staten viktigare
beskaffenhet än de, som fordras inom postverket. Vi skola dock
komma ihåg, att tulluppbörden är i så väsentlig mån beroende af
tulltjänstemännen och icke minst af just dessa högre, som ha att öfvervaka
och se till att jämna linjer därvidlag följas. Det sätt, hvarpå
tulluppbörden kan skötas, är i hög grad beroende på dessas eget personliga
omdöme, men jag vill icke tro, att någon anser, att det beror
på posttjänstemännens personliga omdöme, huru postbehandlingen af
ett paket eller frankering af ett bref skall ske. Men här är det beroende
på tulltjänstemännens eget omdöme, hvilken skatt för statens
räkning bör uttagas af importören, och ingen lär kunna hafva öfverinseende
öfver huruvida tulltjänstemannen utför detta bedömande
rätt eller icke, särskildt om han kommit att verkställa förtullningen
på sådant sätt, att vederbörande trafikant finner sig tillfredsställd.
Under förutsättning att både staten och importören äro tillfredsställda
— om nämligen allt gått rätt till — kan ingen anmärkning göras.
Men om en för låg tullsats åsättes varan — i hvilket fall den, som
har att betala tull, icke äger någon anledning att klaga — då finnes
det ingen, som kan få reda på detta och anföra klagomål för att framhålla
statens synpunkter, emedan inga andra än just dessa tjänstemän,
som själfva verkställt förtullningen hafva att se till statens intressen
härvidlag. Om därvid skett orätt, finnes det ingen, som kan kontrollera
detta och klaga däröfver. Jag säger detta för att inskärpa hos herrarna,
att det är en synnerligen stor skillnad mellan de fordringar, som

13

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. ra.

vid tjänsteutöfningen ställas på tulltjänstemannens omdöme, och dem,
som ställas på posttjänstemännens. Jag påstår därför, att jämförelsen
mellan posten och tullverket i anförda afseende är fullkomligt missvisande,
och kan mycket lätt, om man hänför sig till denna jämförelse,
leda till att man förbiser statsverkets rätta och sanna intressen, hvilket
äfven blir fallet, när man för att kunna fylla de formella kraf, man
möjligen kan anse föreligga, söker erhålla likställighet i begge verkens
aflöningsstater.

Det är för resten icke blott för samhället, icke blott med afseende
på statens finansiella intressen utan ock med hänsyn till den enskilde
importörens intressen, som det är af så ofantligt stor vikt och betydelse,
huru dessa tjänstemän sköta sig. Det kunna herrarna väl
förstå, att om en viss metod vid förtullning tillämpas i en stad, och
en vara där hänföres till en viss rubrik, men samma vara i en annan
stad hänföres till en annan rubrik och får draga högre eller annan
tull, komma naturligtvis de köpmän, som i olika städer, vid olika
hamnar, eller vid olika tullstationer importera samma vara, att råka i
mycket olika ställning.

Jag tror icke, att jag behöfver säga mera, för att herrarna skola
inse, hvilken ofantligt grannlaga och svårkontrollerbar samt såväl för
staten som för köpmännen betydelsefull verksamhet dessa tull tjänstemän
hafva att utföra. Det har också i alla tider af statsmyndigheterna
erkänts, att tullverket bör behandlas på annat sätt än de
andra verken. Bästa beviset härpå är det beslut, som fattades vid
1875 års riksdag, då Riksdagen gentemot långt gående sparsamhetsvänner
beslöt att sätta tullverket i en bättre situation än alla de andra
verken, detta just med hänsyn till dessa förhållanden. Nu vill jag
säga herrarna, att om det skälet fanns då, så finnes det i ännu mycket
högre grad nu, allra helst då vi nyss antagit en ny tulltaxa. Denna
tulltaxa, i hvilken rubrikerna ha vuxit till, efter hvad jag vill minnas,
1,300 stycken från omkring 750 i den gamla tulltaxan, kommer att
ställa ökade kraf på dessa tjänstemäns insikt, omdöme och sakkännedom.

Nu är det tydligt och klart, att om Riksdagen genom att bevilja
de af Kungl. Maj:t föreslagna löneförhöjningarna för tjänstemännen,
ville visa sig förstå de kraf, som på det sättet ställas på dem, skulle
det utan tvifvel verka på dem i hög grad uppmuntrande, och det vore
därmed också till stor nytta för staten. Den psykologiska verkan af
ett sådant beslut tror jag ingalunda skulle vara att underskatta.

Men icke blott med afseende på de nuvarande tjänstemännen utan
äfven med afseende på de blifvande tror jag, att det skulle vara af
mycket stor betydelse, om man nu icke visade sig alltför sparsam på
just dessa tjänstemäns löner. Det är af vikt, synes det mig, för framtiden,
ty det är visst och säkert, att de jämförelsevis goda aflöningarria
inom tullverket haft förmåga att till tullverket locka och draga och
inom tullverket hålla kvar intelligenta personer, personer, som där
kunna få veta med sig, att om de begagna sina gåfvor, kunna de
komma till en bättre ställning än den, de kunnat uppnå inom andra
statens förvaltande verk. Nu är behofvet af sådan kvalificerad arbetskraft
mer och mer växande. Då synes det mig egendomligt, om man,
på samma gång man erkänner detta, vidtager åtgärder, som minska

Angåonda
tull surhet i
utgiftsstater
för år 1911
vt. m.

(Forts.)

Nr SS.

14

Lördagen den 28 Maj, f. m.

A
tullverkets
utgiftisi åter
för nr 1911

7)1. 771.

(Forts.)

lockelsen för dessa duktiga krafter att ge sig in i tullverket, tv så.
kommer att ske, därest man nivellerar och gör skillnaden mellan
lönerna, särskildt de högsta, till hvilka de duktigaste kunna komma
fram, mindre, än den tillförene varit.

För ruin del är jag alldeles på det klara med, att ur statssynpunkt
sedt är det af ett synnerligt stort intresse att medgifva dessa högre
aflöningar, men så är icke förhållandet blott från statens synpunkt,
utan det gäller här en fråga om billighet och rättvisa mot de nuvarande
tjänstemännen. Det är nämligen så, att år 1904 reglerades
tullstaten sista gången. Dessförinnan hade den reglerats 1875. Men
hvad skedde år 1904? Jo, 1904 höjdes icke lönerna för andra än ett
fåtal af dessa nu ifrågavarande tjänstemän. För några af tullförvaltarna
höjdes lönerna, nämligen för de lägst atlönade, men icke med
mera än 200 kronor för någon. För de öfriga tullförvaltama samt
för förste kontrollörer och öfverinspektorer höjdes löneförmånerna icke
med ett öre utöfver de belopp, som bestämdes 1875. Det är visserligen
sannt, att för en del af dessa tullförvaltare medgafs det någon
lättnad i utgifterna, då de sluppo skyldigheten att med egna medel
bekosta städning, uppvärmning och belysning af tullkamrarna, men
detta var en förmån, som icke berörde alla utan endast några få, och
som icke för någon med ett enda undantag kunde sättes högre än till
300 kronor. Å andra sidan förlorade de alla de dyrtidstillägg, som
förut utgingo till dem med 10 procent, hvilket för dessa samma
tjänstemän, som erhöllo den nämnda ersättningen, belöpte sig till 500
kronor — det var maximum för dyrtidstillägg. Den förmånen förlorade
de. Sålunda kan man säga, att dessa tjänstemäns löner sänktes
med 300—500 kronor i allmänhet för enhvar i förhållande till de
löner, som utgingo före 1904 års lönereglering. Detta var, hvad som
af kommissionen föreslogs. När sedan frågan kom till Riksdagen,
hade hos Riksdagen tanken på, att tjänstemännen själfva borde bidraga
till sin pensionering, vunnit anhängare, och då ålades tulltjänstemännen
att bidraga till sina pensioner, utan att man höjde lönerna med
ett enda öre, en utgift som för dessa tjänstemäns vidkommande uppgick
till 175 kronor för hvarje. Den lönereglering som verkställdes
1904 medförde följaktligen en försämring på i rundt tal för hvar och
en 500 kronor i jämförelse med förhållandena före denna lönereglering.
Hvad sker nu genom utskottets förslag? Jo, lönerna återföras nätt
och jämt för dessa personer till de belopp, som utgingo före 1904 års
reglering, och i vissa fall komma de icke ens upp till dessa belopp
utan bli lägre än de voro före 1904. Hvad innebär Kungl. Maj:ts
förslag? Jo, enligt Kungl. Maj:ts förslag höjas lönerna med högst 500
kronor för hvar och en af dessa tjänstemän, utöfver hvad de uppgingo
till före 1904. Jag tror icke, att det under den senaste tiden skall
kunna letas upp motstycke till en lönereglering så beskaffad, att en
så pass stor del af en personal sådan som tullverkets kommer i den
situationen, att den genom löneregleringen icke erhåller någon förbättring
utöfver hvad den hade, innan löneregleringarna öfver hufvud
här i landet togo sin början, utan en försämring. Jag kan icke säga
annat, än att det är alldeles gifvet, att en sådan behandling af dessa
tjänstemän från Riksdagens sida skall på dem verka ganska nedstäm -

15

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

mande, och jag kan icke finna annat än, att det icke kan vara för
staten nyttigt att man på det sättet behandlar en tjänstemannakår,
utaf hvars nitiska och insiktsfulla arbete samt omutliga redbarhet och
karaktärsfasthet så mycket med afseende på statens finanser beror,
och som är af en sådan betydelse för det enskilda näringslifvets intressen.
Härtill kommer, att hela den summa, det rör sig om, rrtgör
endast 58,400 kronor — detta är skillnaden, som vid tillämpningen
uppstår mellan de af Kungl. Maj:t och utskottet föreslagna aflöningssatserna
— och det nämnda beloppet utgör icke en tiondedels procent af
hela den nuvarande årliga uppbörden inom tullverket. Det är dock
åt de för uppbörden i främsta rummet ansvariga, och på hvilka det i
högst väsentlig mån är beroende, huru hög uppbörden blir, som man
velat ge denna förhöjning. — När nu, säger jag, den summa, som det
är fråga om, är så liten, kan jag för min del icke förstå annat, än att
lika val som allt hvad rättvisa och billighet heter talar för de af
Kungl. Maj:t föreslagna lönesatserna i detta fall, så talar äfven statens
sanna och välförstådda intresse och dess eget bästa för beviljandet af
dessa lönesatser.

Jag tillåter mig i anledning häraf, herr talman, att under punkt
A) mom. a) yrka bifall dels till de två reservationer, som där äro
från Förstakammarhåll afgifna och dels också till en sådan förändring
i utskottets förslag till aflöningsstat för tjänstemännen af högre grad,
att aflöningsbeloppen för dessa tjänstemän måtte blifva bestämda i
öfverenstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag, hvarigenom vid bifall
till dessa tre yrkanden anslaget till tullverket under år 1911 kommer
att uppgå till 5,811,350 kronor. Dessutom skall jag, för den händelse
jag får någon framgång med dessa mina yrkanden, anhålla, att när
vi komma till punkt A) mom. e) få göra de yrkanden, som häraf
blifva en följd, och som afse ändring i tabellen vid § 1 af utskottets
förslag till aflöningsreglemente äfvensom ändring i punkt 1 ro andra
stycket af öfvergångsbestämmelserna.

Herr Jonsson: Jag skall be att till en början få instämma i ett
af de yrkanden, som chefen för finansdepartementet gjorde, nämligen
om bifall till den reservation, hvari generaltulldirektörens lön föreslås
till 13,000 kronor. Däremot kan jag icke följa herr statsrådet längre i
hans yrkanden.

Då det torde vara sannolikt att kammarens ledamöter under den
stora tillströmningen af digra och viktiga betänkanden, som under de
senaste dagarna ägt rum, svårligen ha kunnat tränga in i den verkliga
innebörden af, huru utskottets förslag och Kungl. Maj:ts förslag ställa
sig till hvarandra, torde det vara på sin plats, att jag här försöker
något närmare orientera kammaren i den saken, innan kammaren går
att fatta beslut beträffande utskottets förslag.

Finansministern har nyss med mycken styrka framhållit vikten
och betydelsen af, att lönerna för tullverkets tjänstemän sättas afsevärdt
högre än andra verks, för att man därigenom skall kunna få
intelligent och dugligt folk, framför allt på de viktigaste posterna inom
tullverket. Utskottet har delvis också haft samma uppfattning och
därför icke nedsatt de af Kungl. Maj:t föreslagna lönerna mera, än

Angående
tullverkets
w giftsstater
för dr 1911
m. m.
(Forts.)

Nr 33.

Angående
tullverkett
vtyiftsstater
Jör år tall
m. m.
(Forts.)

16 Lördagen den 28 Maj, f. m.

att de i genomsnitt ställa sig fördelaktigare för tullverkets tjänstemän
än för postverkets. Finansministern talade också om, hur viktigt det
var att särskildt de högre tulltjänstemannen vore fullt vuxna sin uppgift,
på det att statens inkomster icke genom en oriktig förtullning
skulle blifva mindre än de i verkligheten borde vara och framhöll därför
betydelsen af att aflöningarne måtte sättas högt. Det där talet tillåter
jag mig att sätta ett mycket stort frågetecken för! Ty vi få väl ändå
gå frågan litet närmare in på lifvet och icke blott och bart anse, att
penningarna här äro det afgörande. Kan man tro, frågar jag, att bland
den stora skara ynglingar, som efter aflagd mogenhetsexamen eller
därmed jämförlig examen söker sig in i tullverket, icke en afsevärd
del skall vara intelligent nog att genom den utbildning, dessa unga
män sedermera få i tullverket och i hufvudsak på tullverkets bekostnad
kunna förskaffa sig den duglighet, som erfordras, för att de på
hvarje plats, som de hafva möjlighet att rycka upp till, ordentligt och
redbart skola sköta sina åligganden? Detta har hittills kunnat låta
sig göra med den mycket underhaltiga aflöning, som exempelvis kammarskrifvarna
haft, och den kolossalt långa tjänstetid, de fått gå som
extra ordinarie, innan de fått rycka upp till ordinarie. Den omständigheten,
att under dessa förhållanden man i alla fall lyckats till de
högre posterna erhålla dugligt folk, gör, att man måste anse farhågorna
för att icke i framtiden få kompetenta tjänstemän i hög grad minskade
genom de löneförbättringar, som man här inom utskottet vill tillmäta
just dessa lägre tjänstemän af högre grad, Indika utgöra den största
massan af tulltjänstemännen. När det åter här talas om betydelsen
af att tullverkets högre tjänstemän äro väl skickade att fullgöra sina
funktioner, så få vi alldeles icke se bort från, att den dugligheten och
den skickligheten få de först, sedan de kommit in i verket och där
en längre tid fått tjänstgöra och åtnjuta den undervisning tullverket
erbjuder dem, eu undervisning, som tullverket till och med betalar,
när vederbörande tjänstemän här i Stockholm få genomgå utbildningskurser
på detta område. De erhålla då 100 kronor per månad i ersättning
under den tid, de åtnjuta denna undervisning. Detta måtte
vill vara något, som man måste räkna med, äfven detta, när man går
att mäta ut lönerna till lämplig höjd för enhvar af de befattningshafvare,
som här äro i fråga!

Man har velat göra gällande, att tjänsterna inom tullverket, åtminstone
de som äro öfver kammarskrifvaregraden, äro af större finansiell
betydelse än postverkets tjänster, och detta är riktigt, men skall man
kunna tro, att man får denna duglighet och samvetsgrannhet, som i
förra fallet skulle i högre grad behöfvas, genom att tillmäta verkets
befattningar exempelvis 500 kronor högre löner än hvad utskottet
föreslagit? Då skulle penningvärdet spela en otillbörligt stor roll i
mänskolifvet i förhållande till plikttrohet och ansvarskänsla.

Efter dessa allmänna reflexioner skall jag nu gå öfver till redogörelse
för, hur det ställer sig med lönerna för tjänstemännen inom
den lokala förvaltningen efter utskottets förslag, jämförda med de
aflöningar de för närvarande hafva, ty detta är val egentligen den
lämpligaste mätaren på, huruvida utskottet förefarit hårdhändt eller
icke. Går jag då först till kustbevakningscheferna, erkänner jag, att

Lördagen den 28 Maj, f. in.

17

Nr 33.

kustbevakningschefen för Skåne och JSlekinge får mycket liten löneförhöjning,
endast 200 kronor, under det att kustbevakningschefen i
Göteborg erhåller 1,200 kronor, men den lilla ökning förstnämnde
chef enligt staten skulle erhålla, hjälpes upp genom ett personligt
lönetillägg af 800 kronor, som Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet
tillstyrker, hvarigenom han kommer upp till en ökning af 1,000 kronor.
Öfverinspektorerna få en löneförhöjning af frän 500 kronor till 1,300
kronor, hvartill kommer, att de tjänstemän af denna grad, som äro
placerade i Stockholm, få ortstillägg af 300 kronor. Tullförvaltarna
erhålla på samma sätt en lönetillökning af från lägst 500 till högst

1,000 kronor, hvartill kommer samma ortstillägg på 300 kronor för 5
tullförvaltare, af hvilka 3 finnas stationerade i Stockholm, 1 i Hapa
randa och 1 i Riksgränsen. Öfverkontrollörerna hafva fått löneförhöjning
af 500 kronor med ortstillägg af 300 kronor för dem, som äro
placerade i Stockholm. Förste kontrollörerna få förhöjning med från
800 och till 1,100 kronor, kontrollörerna från 700 till 1,000 kronor;
kammarskrifvarna få förhöjning från lägst 400 upp till 1,200 kronor,
tullinspektörerna 800 och tullfiskalerna 400 kronor.

Ehuru det skulle kunna anses mindre nödvändigt att angifva,
huru förhöjningarna ställa sig för tjänstemän af lägre grad, tror jag
dock, att ett viktigt skäl talar för det lämpliga i att äfven meddela
detta, ty det torde icke vara omöjligt, att välvilliga motionärer i Andra
kammaren, som yrka förhöjning i löner eller ålderstillägg för de lägre
tjänstemännen, kunna där drifva igenom sin vilja, och vi således en
vacker dag få votera gemensamt om skiljaktigheter härvidlag, och
fördenskull skall jag nämna några siffror äfven beträffande dessa lägre
tjänstemän.

Ett par öfveruppsyningsmän af första klass skulle enligt utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag ingen annan förhöjning erhålla än att de fä
fri beklädnad, hvilket de nu icke åtnjuta, och några andra uppsyningsman
skulle få 200 kronor i löneförhöjning. Så kommer en del, som
skulle få 600 kronors förhöjning; det är kustöfveruppsyningsmännen.
En del andra uppsyningsman af första klass skulle få 500 kronor,
medan bland uppsyningsmännen af andra klassen några skulle få till
och med 650 kronors förhöjning. Vaktmästarna erhålla från 350 till
525 kronors förhöjning i första klassen, 300 i andra och 250 i tredje
klassen; gränsridarna 400 kronor, kustvakterna 300 å 350 kronor och
kustroddarna 400 kronor.

När det nu gäller att bedöma, huruvida den förhöjning, som skulle
tillerkännas vederbörande tjänstemän, är lämpligt afvägd eller icke,
hafva vi att taga i betraktande äfven en annan omständighet, som i
viss mån spelar in för deras inkomster. Uet är nämligen frågan om
vissa extra inkomster, de s. k. sportlerna, som llertalet af tulltjänste
män hittills åtnjutit och som till allra största delen skulle komma att
bibehållas äfven efter denna lönereglering. Jag skall nämna de siffror,
som man kan få fram i dessa fall genom en division af antalet tjänstemän
i den sammanlagda slutsumman för dessa extra inkomster, som hvarje
t jänstemannagrupp enligt kommissionens betänkande erhållit, och häraf
framgår, att på de tjänster, denna redogörelse omfattar erhållits följande:
öfverinspektorerna något mer än 290 kronor per man, samtliga

Första Kammarens Prof. 1910. AV .7.7. 2

Angående

t ull rarhet*
utgift åt åter
för dr 191 i
m. m(Forts.
)

Nr SS.

Angående
tullverket>
utgifUitater
/Sr år 1911
m. tn.
(Ports.)

18 Lördagen den 28 Maj, f. in.

tullförvaltare i genomsnitt 770 kronor, öfverkontrollörerna 740, förste
kontrollörerna och vanliga kontrollörer 600 kronor, kammarskrifvare
310 kronor, tullinspektörerna 500 och tullfiskalerna ‘280 kronor. På
samma sätt hafva tjänstemännen af lägre grad i de allra flesta fall
betydande extra inkomster. Så t. ex. hafva öfveruppsyningsmännen haft
620 kronor, uppsyningsmännen 440 och vaktmästarne 220 kronor i
genomsnitt per man. Nu yttrar sig visserligen tullkommissionen om
frågan, hvilken betydelse borde tilläggas dessa extra inkomster, i den
riktning, att man icke borde taga hänsyn till dem vid lönernas utmätande,
och det kan på visst sätt vara skäl för denna mening. Men
alldeles bör man icke bortse från dem, ty det måste förutsättas, att
tjänstgöring å extra tider, hvarigenom dessa inkomster erhållas, icke
sker med personalens öfveransträngning eller med fara för dess hälsa,
utan att de fullgöra denna utan risk af alltför tungt arbete.

Hvad åter angår mångsidigheten af det arbete tulltjänstemännen
hafva att utföra i jämförelse med posttjänstemännens, tror jag man
skall kunna säga, att tulltjänsten i stort sedt är mindre tröttande än
det ensidiga arbetet på postkontoret. Lägges härtill, att man måste
något räkna med de extra inkomster, hvilka, såsom det nyss nämndes,
tulltjänstemännen kunna erhålla, så hemställer jag till kammaren:
Kan under sådana förhållanden den förebråelse, som riktats mot
utskottet, vara befogad, att det illa tillgodosett den högre tulltjänstemannapersonalen?
Jag vågar påstå motsatsen. Att år 1875 en nedsättning
ägde rum i personalens löner, som de först och främst måste
hafva igen, och att därtill en ytterligare förhöjning bör tillerkännas
dem, kan jag såsom skäl icke tillmäta någon betydelse, ty jag utgår
från, att den nedsättning, som skedde år 1875, måste anses hafva
varit befogad, såsom bevis hvarpå bland annat kan anföras, att när
generaltulldirektörens lön vid detta tillfälle sänktes högst betydligt, så
lärer Riksdagen näppeligen hafva vidtagit denna åtgärd, om icke skal
därför funnits, om man icke ansett det vara riktigt.

Jag anser mig nu något så när hafva gjort reda för de synpunkter,
som ledt utskottet vid afvägande af lönerna i föreliggande lönestat, och
jag behöfver nu knappast gå in på frågan om öfvergångsbestämmelserna,
hvilka i hög grad komma att tillgodose tjänstemän i tullverket i såväl
högre som lägre grader; denna fråga skall jag taga upp sedermera,
men jag skall beröra en punkt beträffande generaltullstyrelsen, däruti
inom utskottet förefunnits meningsskiljaktighet så till vida, att tio
reservanter från denna kammare jämte en från Andra kammaren ansett,
att kanslibyrån borde erhålla fem notarier i stället för fyra, såsom
utskottet tillstyrkt. För min del står jag kvar vid min uppfattning
från afdelningen, att tillsättningen af den femte notarieplatsen för
närvarande icke är behöflig, och jag skall söka gifva skäl för denna
mening. Antalet tjänstemän på kanslibyrån enligt föreliggande förslag,
jämfördt med det antal, som nu finnes där af både ordinarie och extra,
ställer sig så, att det ökas med en; utöfver de beställningar, som nu
finnas, har en notarieplats föreslagits. Tullkommissionen föreslog, och
Kungl. M.aj:t har upptagit dess förslag, att den s. k. sekreteraren och
registrator! på tullbehandlings- och upplysningsbyrån, som där icke
var behöflig, skulle flyttas öfver på kanslibyrån, hvarigenom ökad

19

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

arbetskraft här skulle vinnas utan kostnad för statsverket, eftersom
det blott och bart vore en öfverflyttning. Det beror nu på, huru den
uppfattningen håller streck — jag skall bedja att få läsa upp hvad
kommissionen härom yttrar — att här skulle behöfvas ytterligare förstärkning
af personalen. På sid. 27 yttrar sig kommissionen om, att
den nuvarande notarien på extra stat inom kanslibyrån borde uppflyttas
på ordinarie stat, och därefter säger den: »göromålens ökning
synes dock kommissionen vara af den betydande omfattning, att,
oafsedt sagda förändring, det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke
i själfva verket behof föreligger af en verklig förstärkning af de ordinarie
arbetskrafter, som sålunda skulle blifva disponibel för kansliets
räkning». Således, det skulle kunna ifrågasättas, huruvida behof
förefinnes af ytterligare förstärkning, men att påstå, att behofvet föreligger,
har icke kommissionen vågat sig på, och detta med rätta. Den
sekreterare, som hittills ^tjänstgjort å tullbehandlings- och upplysningsbyrån,
har där ansetts mindre behöflig och förklarats kunna öfverflytta.?
på kanslibyrån, där han skulle tjänstgöra såsom registrator och därjämte
vara sekreterare och biträda med uppsättning af skrifvelser i de
mål, som å den förstnämnda byrån handläggas. Hans uppgift var
förut att dels besvara förfrågningar från importörer rörande de tullsatser,
en vara, hvars import var påtänkt, skulle komma att draga, så
att importören var på det klara med, om han borde göra rekvisition
eller icke, dels meddela upplysningar till andra platser, huru viss vara
rätteligen borde tullbehandlas. Det var dessa skriftliga upplysningar,
som man kunde erhålla inom tullstyrelsen, och jag får säga, att en
mera enkel och på samma gång praktisk skriftlig affattning än hvad
därmed ägde rum kan man icke gärna tänka sig; det var små lappar,
nedskrifna på en eller två minuter. Denna skriftuppsättning skulle
nu öfverflvttas från tullbehandlings- och upplysningsbyrån till kanslibyrån,
men af hvad jag redan sagt torde följa, att den ökning i göromålen,
som skulle härleda sig från denna öfverflyttning, är af ytterst
ringa betydelse, och detta så mycket mer som förfrågningar från
importörer och trafikanter, hvilka under den första tiden icke voro
obetydliga, sedermera undan för undan gått ned till följd däraf, att
sedan allmänheten en gång erhållit upplysning, att å den eller den
varan skall betalas en viss tull, eller fått veta hvad i någon punkt
var af hufvudsaklig betydelse, har den sedermera varit nöjd och
belåten. Vidare skola vi komma ihåg, att tullverkets personal genom
detta årets Riksdags beslut erhållit lättnad i sitt arbete däri, att den
uppbörd af skogsvårdsafgifter, som tullverket haft att förrätta, numera
flyttats öfver från tullverket till andra myndigheter. I hvad mån
detta kan inverka för kanslibyrån och dess arbete, törs jag icke säga,
men något kommer detta att inverka äfven för denna. Således är
förhållandet det, att allt skrifveri, som verkställts på tullbehandlingsoch
upplysningsbyrån, varit af mycket kortfattad och enkel beskaffenhet.
På kanslibyrån skola utom sekreterare finnas fyra notarier, som
kunna användas för samma verksamhet, och det torde vara i ett fåtal
fall, som expeditioner af mera innehållsrik beskaffenhet på denna
byrå förekomma till uppsättning. Det förefaller mig då tämligen gifvet,

Angående
tullverkett
utgiftntater
för år tält
m. m.
(Forts.)

Nr SS. 20 Lördagen den 28 Maj, f. in.

Angående att det icke är nödvändigt att nu öka notarierna? antal på byrån, utan
tullverkets att detta pan kvarstå vid hvad utskottet föreslagit.
rpifuttaUr ^itt vrkande blir således om bifall till förslaget, att generaltull''
°rmrm. direktörens lön skulle höjas till 13,000 kronor, men i öfrigt om bifall
(Forte.) till utskottets förslag beträffande generaltullstyrelsen, hvilket jag antager
måste afgöras, innan man öfvergår till staterna för den lokala förvalt
ningen.

Herr Trapp: Vid genomläsandet af statsutskottets utlåtande om
Kungl. Maj:ts proposition rörande tullverkets stater får man det starka,
intrycket, att utskottet eller åtminstone den afdelning, som förbered t
saken, haft en mycket stor benägenhet att tillämpa postverkets stater
äfven på tullverket, oaktadt dessa båda verks stora olikhet. Man har
i alla fall icke velat taga hänsyn till detta verks berättigade, jag skulle
vilja säga, särställning såsom statens största yppbördsverk. Och dock
hafva hittills statsmakterna åt detta verks tjänstemän varit villiga
»rifva i viss mån högre förmåner än åt tjänstemännen vid något annat
verk. Kungl. Maj:t har också på denna särställning byggt sitt nu
framlagda förslag, och detta synes mig väl motiveradt. Om denna
särställning och om den grundsats, som borde följas vid regleringen
af tullverkets stater, därom yttrar sig tullkommissionen på sid. 207 på
följande sätt.

»För riktigheten af denna grundsats torde ock goda skid kunna
anföras. På tullverkets ordentliga och samvetsgranna skötsel måste
det i hög grad bero, huruvida statsverkets förnämsta inkomst verkligen
skall inflyta i statskassan till det belopp, som afsetts med tullbeskattningen.
På tulltjänstemannen, äfven den i mera underordnad ställning,
ankommer det att, ofta på egen hand, stundom utan egentlig kontroll,
afgöra, till hvilken taxerubrik en vara är att hänföra eller med andra
ord efter hvilken norm tullbeskattningen skall ske. Och detta kan
icke bestämmas efter en gång för alla gifna regler utan blifver alltid
mer eller mindre öfverlämnadt åt den enskilde tulltjänstemannen och
är sålunda beroende på dennes individuella egenskaper, hans omdömesförmåga,
kunskaper och noggrannhet, hans ärlighet och fönnåga af
fasthet och själfständighet gent emot dem, som i första hand hafva
att vidkännas tullbeskattningen. Brister han i någon af dessa egenskaper,
föreligger alltid möjlighet till förlust för statsverket af stora
värden; och, hvad mera är, en förlust, uppkommen af denna anledning,
undandrager sig i regel upptäckt. Måste alltså å tulltjänstemannen
ställas stora anspråk i nu omförmälda hänseende — större måhända
än å tjänstinnehafvare inom någon annan förvaltningsgren och förvisso
inom en icke aflägsen framtid ytterligare stegrade — torde det ock
vara nödvändigt vidtaga åtgärder att tillförsäkra tullverket en personal,
som är i besittning af dessa egenskaper; och för sådant ändamål lärer
det vara erforderligt att bestämma aflöningen på ett sådant sätt, att
densamma lämnar personalen tillfälle att under dess arbete för verket
vinna en tryggad ekonomisk ställning.» Detta är, skulle jag tro, ord
som icke kunna jäfvas. Men inträdesfordringarna till tullverket äro
äfven högre än de som gälla t. ex. vis å vis postverket. Nu har utskottet
ändå sänkt lönerna för en del högre tulltjänstemän vid tull -

21

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. in.

■verket. Det vill då synas, som om kammaren handlade rättast genom
att bifalla Kungl. Maj:ts förslag till löner åt vissa högre tjänstemän i
stället för utskottets, och detta så mycket mer som begynnelselönen
för de flesta af dem icke undergick någon höjning år 1904 och i närvarande
stund är densamma som fastställdes år 1875.

Huru lefnadsförhållandena förändrats sedan den tiden behöfver
jag icke framhålla.

Den föregående ärade talaren anförde några siffror, som skulle
visa huru stor förbättringen skulle blifva efter det förslag, som utskottet
framlagt. Men jag vågar påstå, att han icke tog hänsyn till
de förbättringar, som måste uppstå genom förflyttning från lägre till
högre lönestat på grund af den lönereglering, som är föreslagen. Därigenom
kom han till siffror, som visa sig högre än de i verkligheten
iiro. Efter den beräkning jag kunnat göra är den verkliga förbättringen
efter utskottets förslag på en stor mängd tjänster icke mera än 5
å 6 procent. Jag är öfvertygad, att kammaren skall göra rättvisa åt
de tjänstemän, som här afses, och ber att i likhet med herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i afseende på de högre tjänstemännens aflöning.

Om Kungl. Maj:ts förslag, såsom jag hoppas, i detta hänseende
bifalles, finnes intet skäl alls för utskottets nedprutning af pensionsunderlaget
för kustchefer och öfverinspektorer. Här har utskottet gjort
en nedprutning af 100 kronor och därigenom fått en siffra på 4,400
kronor i stället för 4,500 kronor. Jag yrkar således bifall till Kungl.
Maj:ts förslag äfven i denna del, eller att ifrågavarande pensionsunderlag
måtte sättas till 4,500 kronor.

Generaltulldirektören, på hvars duglighet tullverkets goda skötsel
i så hög grad beror, uppbär i närvarande stund kontant 9,000 kronor
jämte boställsvåning, som uthyres mot en summa af 4,620 kronor
eller sammanlagdt 13,620 kronor. Härvid bör bemärkas, att^boställsvåningen
.säkerligen kan betinga en afsevärdt högre hyra — jag behöfver
blott nämna, att för den del däraf, som är uthyrd till tullverket
för en summa af 2,000 kronor, uthyr detta verk ett par lokaler för
1,100 kronor och disponerar själf en våning om 6 rum och kök för
blott 900 kronor; helt visst eu billig hyra i Stockholm. Äfven bör
erinras, att generaltulldirektören nu har rätt till en pension å 6,200
kronor utan bidrag till pensionskassan. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle generaltulldirektören, med lön af 14,000 kronor, vara skyldig
att lämna pensionsbidrag. Sammanställas alla dessa omständigheter,
skulle den nuvarande generaltulldirektörens lön kunna anses uppgå
till cirka 15,000 kronor. Kungl. Maj:t har föreslagit 14,000 kronor,
men utskottet har nedprutat lönen till 11,000 kronor. Visserligen
hafva Första-kammar-reservanterna yrkat 13,000 kronor, men då jag
är öfvertygad, att vid inträffande ledighet en person med de chefsegenskaper
och de egenskaper i öfrigt, som böra finnas hos chefen för
tullverket, icke skall vara villig åtaga sig denna kräfvande post för eu
lägre lön än 14,000 kronor, som Kungl. Maj:t föreslagit, så, oaktadt
jag icke har någon stor förhoppning på framgång, yrkar jag bifall till
Kungl. Maj:ts förslag äfven i denna del.

Angående

tullverketi

vtgiftutete*
för <ir lull
m. m.
(Fort».)

Nr 33.

22

Angående
tullverkets
utgiftsstater
för å’- tull
m. m.

(Forts.j

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Tulldirektören i Göteborg med chefskap öfver sex tullafdelningar
fungerar sedan år 1874 och mot en lön, som den gången bestämdes
till 2,500 kronor och som icke sedan dess ökats. Nu kommer denna
tulldirektörslön att enligt utskottets förslag ökas med 300 kronor å
tullförvaltarbefattningen, men då utskottet samtidigt sänkt lönen i
hans egenskap af tulldirektör med 1,500 kronor eller från 2,500 krono)
i ill 1,000 kronor, så har denna tjänstemans löneinkomster reglerats
bakåt med 1,200 kronor. Man har svårt att tro, att mannen blir riktigt
nöjd.

Ett liknande förhållande kommer att inträffa för tulldirektören i
Malmö. Hade utskottet ansett dessa poster öfverflödigt, så hade intet
anslag alls bort gifvas. Men om dessa platser äro nödvändiga, hvilket
jag håller före, så kan med ökade göromål och stegrade lefnadskostnader
lönen näppeligen sättas lägre än den sattes 1874. Jag yrkar
här, att Kungl. Maj:ts förslag i afseende på tulldirektörerna i Göteborg
och Malmö måtte bifallas.

Kungl. Maj:t har föreslagit indragning af en del öfverkontrollörsbefattningar,
men att för Norrköping och Helsingborg skulle i stället inrättas
en förste kontrollör att förestå, de så viktiga packhusafdelningarna.
Likaså har Kungl. Maj:t föreslagit tillsättande af en förste kontrollör att
förestå postpaketafdelningen i Göteborg, men utskottet har ansett, att
på dessa tre platser behöfdes hvarken öfverkontrollör eller förste kontrollör,
utan att det kunde vara tillräckligt med en vanlig kontrollör,
och utskottet har gjort sitt förslag i enlighet därmed. Då emellertid
tullmyndigheterna ansett, att på dessa platser förste kontrollörer borde
finnas, och då man ju får antaga, att dessa tullmyndigheter också
förstå, huru sådana befattningar böra skötas, tillåter jag mig äfven i
detta fall yrka bifall till Kungl. Maj ds förslag.

Utskottet har, då det var fråga om beviljande af ett anslag till
vikariatsersättningar i generaltullstyrelsen — som Kungl. Majd föreslagit
till 78,000 kronor — ansett, att det borde kunna vara nog med
i>0,000 kronor. Dock har det af Kungl. Majd visats, att år 1907 uppgick
utgifterna härför till 68,400 kronor, 1908 till 79,800 kronor; och
föregående år, 1909, hafva de uppgått till 92,600 kronor. Med sådana
siffror för ögonen tillåter jag mig fråga; hvad tjänar det till att sätta
ned förslagsanslaget till så lågt belopp, 60,000 kronor? Det är att
såsom strutsen sticka hufvudet i busken. Jag ber därför, oaktadt det
icke betyder så mycket, alldenstund anslaget måste finnas, då utgiften
tinnes, få yrka bifall äfven i detta fall till Kungl. Maj ds förslag angående
anslag till vikariatsersättningar.

Herr statsrådet Swartz: Jag ber endast att få instämma i det
yrkande af den föregående ärade talaren, som afsåg höjning af pensionsunderlaget
för kustbevakningscheferna i Skåne och Blekinge
äfvensom i Hallands samt Göteborgs och Bohus län, liksom ock för
öfverinspektoren af klass 3 vid tullbevakningsinspektionen i Malmö,
från 4,400 kronor, som utskottet föreslagit, till 4,500 kronor, såsom
af Kungl. Majd föreslagits. Skälet för utskottets nedsättning skulle
nämligen hafva bortfallit i och med höjning af lönen i öfverensstämmelse
med det förut af mig gjorda yrkandet.

Lördagen den 28 Maj, f. in.

23

Nr 33,

Grefve von Rosen, Fredrik: I det yrkande, som blifvit fram- Angående
stulldt beträffande generaltulldirektörens lön, ber jag att få instämma. <“*/®Är***r
Men jag har begärt ordet egentligen för att framföra några synpunk- j-/rmt
ter, hvilka synas mig tala för den vid utskottsbetänkandet fogade m. n.
reservationen om ökande från 4 till 5 af antalet notarier, på general- (Fort».)
tullstyrelsens stat.

För närvarande finnas i general tullstyrelsens kansli anställda, förutom
vederbörande byråchef, följande ordinarie tjänstemän: en sekreterare,
en registrator och tre notarier, således fem tjäntemän. Men
göromålen hafva under årens lopp så vuxit, att dessa ordinarie tjänstemän
icke hafva kunnat medhinna dem alla utan måste taga hjälp
af amanuenser det vill säga extra tjänstemän, för närvarande fyra. I
anledning häraf har Ivungl. Maj:t, i enlighet med hvad tullkonnnissionen
hemställt, gjort framställning om, att kansliets personal skulle
ökas, och för att detta måtte kunna ske utan uppoffringar för statsverket
föreslagit, att från tullbehandlings- och upplysningsbyrån
skalle till kanslibyrån öfverflyttas två tjänstemän, nämligen sekreteraren
samt registrator!! och aktuarie!!, hvilken senare skulle å kansliets
stat uppföras såsom notarie. Dessa båda tjänstemän hafva
nämligen ansetts lämpligen kunna placeras på kansliet för att därigenom
åstadkomma större enkelhet och likformighet i arbetet, än
om de fortfarande tillhörde tullbehandlings- ocli upplysningsbyrån.

Nu har emellertid utskottet ansett, att upprättandet af endast en ny
tjänst å kansliet borde vara tillfyllestgörande för arbetets behöriga
utförande och därför förordat uppförandet å stat af fyra notarier men
däremot afstyrkt förslaget om två sekreterare. Härigenom undginge
man att hafva flera tjänstemän i högre grad på en och samma byrå,
hvarjämte enligt utskottets uppfattning större enhet i arbetet skulle
vinnas med en sekreterare än med två. I motsats till utskottet anse
emellertid reservanterna, att dessa arbetskrafter icke äro tillräckliga
för det arbete, som åligger kanslibyrån. Alla eller det stora flertalet
af de ärenden, som handläggas på byrån, äro af den beskaffenhet, att
de fordra omedelbar behandling. Det är nämligen många importörer
och andra enskilda personer, hvilkas intressen fordra, att dessa ärenden
expedieras med den största snabbhet och följden häraf är, att eu
mängd ärenden ofta måste handläggas af kansliet på cn enda dag,
ja det kan vara öfver 100 expeditioner, som då af sekreteraren skola
underskrifvas. Om dessa göromål skola åläggas en enda sekreterare
blir det ofta omöjligt att hinna med allt, och så uppstår dröjsmål
till skada för alla dem, som äro angelägna att få sina papper och
handlingar så fort som möjligt. Därför hafva också tullkommissionen
och generaltullstyrelsen tänkt sig, att det på kansliet skulle finnas två
sekreterare, hvaraf den ena skulle behandla sådana göromål, som
tillhöra kansli- och kameralbyråns behandling, och den andra revisionsoch
tullbehandlingeärenden. Om också denna plan icke har utsikt att
nu fullständigt genomföras, så torde i hvarje fall fullgiltiga skäl hafva
framlagts för att i enlighet med reservanternas hemställan inrätta två~
nya notarietjänster. Det är väl bra mycket egentligare att ordna så,
att de extra tjänstemännen så mycket som möjligt undvikas och att
i stället anställes någorlunda tillräckligt antal ordinarie tjänstemän.

Nr SS.

24

l.ördagen den 28 Maj, f. in.

Jlvgårnäf
tfliverkrts
utgift åt åter
f6t är 1911
di. m.
(Forts.)

Deri förstärkning af ordinarie arbetskrafter, som skulle åstadkommas
genom bifall till reservanternas förslag, är ingalunda obehöflig utan
tvärtom väl behöflig, man kan säga nödvändig. Det är därför, herr
talman, som jag ber att få yrka bifall till reservanternas förslag om
att fem notarier måtte anställas på kanslibyrån.

Herr Stendahl: Då jag genomgått Kungl. Majrts förslag i detta
ärende, har jag fått den uppfattningen, att det kungl. förslaget är
synnerligen billigt. Ja, det förefaller mig nästan, som om herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet hade vid utarbetandet af
detta förslag låtit påverka sig af den tryckta ekonomiska ställning,
som var rådande när förslaget utarbetades. Jag kan icke finna, att
det kan vara stor rimlighet i att göra afprutningar på ett förut billigt
förslag bara för nöjet att pruta på ett regeringsförslag. Man säger, att
det egentligen är på formellt skäl, som afprutningarna gjorts, och
hvilket formellt skäl? Jo, det är, att det bör vara likhet mellan
lönerna på postverkets och tullverkets stater. Jag beklagar på det
högsta, att sådant formellt skäl fått göra sig gällande. Det bör väl i
all rimlighets namn, då man bestämmer löner för människor, för
tjänstemän eller enskilda löntagare, väl i första hand tagas hänsyn
till hvad gagn de göra — hvad man fordrar af dem. Utan att vilja
nedsätta postverkets tjänstemän, af Indika man gifvetvis bör fordra
stort ordningssinne och äfven plikttrohet, som man ju måste fordra
af hvarje ämbets- eller tjänsteman, vill jag påstå, att andra fordringar
på tullverkets ämbets- och tjänstemän äro vida större än t. ex. fordringarne
för postverkets tjänare. Af tullmännen fordrar man icke allenast
ordningssinne utan stor sakkunskap och omdömesförmåga, enär de
oftast själfva få handlägga mycket viktiga saker, i så hög grad, som
sällan fordras af någon annan ämbets- eller tjänsteman. Tullmannen
skall vara pigg och vaken. Det är nödvändigt, om han med tillräcklig
kraft skall kunna fullgöra sitt kall. Det är också i fråga om tulltjänstemännen
en annan sak, som enligt min tanke bör gorå, att Riksdagen
icke bör vara för njugg mot dem, och det är, att det är på
deras sätt att fullgöra sitt kall, som en stor finansiell fördel för staten
nvilar. Det gäller för dem att åt staten i ganska väsentlig grad bevara
dess inkomster. En vaken tulltjänsteman kan mången gång bara på
några minuter rädda åt staten ganska stora summor.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har nyss framhållit,
att den förhöjning, som nu vore ifrågasatt åt en hel del af
tullverkets ämbetsmän, egentligen icke är någonting annat än en återgång
till de inkomster, som de förut haft. Det är en rättvisa man
gör dem, som jag tycker borde vara gjord för länge sedan, men det
är ju väl, om den kommer nu. Detta bör dock icke anses såsom en
väsentlig förbättring för dem i annat afseende, än att det är rättvist''
att gifva tillbaka hvad man hårdhändt förut tagit ifrån dem.

Utskottets ärade afdelningsordförande, som ju besitter stor politisk
duglighet och stor erfarenhet i frågor sådana som dessa, framhöll dock
en sak, som jag icke kan vara enig med honom om. Han sade, att
den specialundervisning, som staten kostar på tull tjänstemännen, bör
icke göra, att de på grund däraf hafva rätt att fordra högre inkomster..

Nr 38.

Lördagen den 28 Maj, f. in. 25

Jag vill dock erinra därom, att dessa tjänstemän, under den tid denna
specialundervisning lämnas dem, dock fullgöra sin tjänst och att do
omnämda 100 kronor, som de få i månadsarfvode, icke allenast är
bidrag för bekostande af specialundervisningen. Det torde väl äfven
vara nödvändigt att öfverallt, där det fordras specialkunskaper för att
ingå i ett fack, och dessa kunskaper ej kunna erhållas i allmänna
skolor, facket själft bekostar specialundervisningen. Den specialundervisning,
som de på så sätt erhålla, är i det närmaste teoretisk, och
huru de sedan kunna praktiskt tillgodogöra sig denna undervisning
och i hvad mån de blifva dugliga tjänstemän, det är icke beroende
allenast på denna undervisning, fastän den gifvetvis är till gagn.

Jag anser att detta sparande af 56,400 kronor på ett förut billigt
begärdt anslag icke är lämpligt.

Man har gjort afprutning på de af Kung! Maj:t föreslagna lönerna
för öfverinspektorerna och kustbevakningscheferna. Dessa tjänstemän
äro dock ofantligt viktiga. De hafva så stor betydelse för tullverkets
finanser, att jag för min del anser det högst olämpligt att på sätt
utskottet föreslagit göra af prutningar på de för dem begärda lönerna.
Om Riksdagen någonsin bör vara generös mot statens tjänstemän, så
bör det vara mot tulltjänstemännen. Det gäller här statens eget väl,
det gäller, att dessa tjänstemän äro aflönade så, att de med nöje
fullgöra sin tjänsteplikt.

Herr talman, jag yrkar bifall till det af herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet framställda yrkandet.

Herr Hammarström: Säkerligen har tullverkets personal i

allmänhet anledning att vara statsutskottet tacksam för den välvilliga
behandling, som kommit tullverkets löneregleringsfråga vid innevarande
riksdag till del. Men jag fruktar, att detta omdöme ändå icke kan
gälla i fråga om föreståndarna för de större tullförvaltningarna, och då
jag likasom den nuvarande chefen för finansdepartementet deltog uti
den kommittéutredning, hvarpå 1904 års lönereglering för tullverket
grundades, och jag därför i min mån känner mig ansvarig för att vid
''.let tillfället icke kraftigare försök gjordes att häfda dessa tjänstemäns
intressen, kan jag icke underlåta att nu framhålla, huru litet tillgodosedda
de också nu i själfva verket — trots allt hvad bär sagts —
näfva blifvit.

Frågan gäller ett jämförelsevis litet fåtal befattningshafvare vid
tullverket, öfverinspektorer och tullförvaltarne i vissa större städer.
De äro jämförelsevis få dessa tjänstemän och kunna därför icke göra
sig så hörda som den stora massan af lägre tjänstemän och betjiinte.
Men det kostar också statsverket mindre att öfva rättvisa mot dessa,
än hvad det gör, då fråga är om större grupper af befattningshafvare.
För dessa högre tjänstemän gäller ju dock lika väl som för de lägre,
att de ökade lefnadskostnaderna påkalla någon ökning i aflöningen,
men därtill kommer en sak, som gäller för dem i ojämförligt högre
grad än i fråga om lägre tjänstemän, och det är den ökade kompetens,
det ökade ansvar, som för närvarande kräfves af dem. Fn vaktmästares,
cn kustroddares tjänstgöring är naturligtvis i hufvudsak
likadan nu, som den vnr för ett trettiotal år sedan, men förhållandet

Angienie
tnllvirkett
ntgiftutaterför
nr 1911
fn. fn.
(Forts.)

Nr SS.

26

Angående
tulle erhtt!
utgift t itater
för år 1111
». m.
Fort*.;

Lördagen den 28 Maj, f. in.

ställer sig helt annorlunda, såsom ock från statsrådsbänken framhållits,
beträffande cheferna, isynnerhet cheferna för de stora tullförvaltningarna.
Jag vill med afseende härå erinra, att sedan löneregleringen för tullverket
i medlet af 1870-talet ägde rum, hafva vi i vår tullagstiftning
öfvergått till ett nytt system, som i och för sig kräfver ofantligt mycket
större insikter ocli erfarenhet, särskild! i fråga om packhusgöromålen,
och vi hafva nyss antagit eu tulltaxa, sam i detta hänseende kommer
att ställa ojämförligt mycket större kraf på packhuscheferna, än hvad
hittills varit fallet. Är det icke då rimligt att också taga under öfvervägande,
huruvida icke det ökade ansvaret och den ökade kunskap,
som kräfves i dessa tjänstemäns arbete, lämpligen bör honoreras af
staten i form af bättre löner än de nuvarande? Huru hafva de nu
emellertid blifvit tillgodosedda i utskottets förslag? Ja, det torde bäst
framgå, om man gör en jämförelse mellan de högsta och lägsta tjänsteinnehafvarnas
aflöningar. Därvid bör man emellertid, såsom äfven här
förut i dag framhållits, erinra sig, att vid 1904 års lönereglering fingo
de högsta tjänsteinnehafvare icke någon som helst löneförbättring,, tv
den indirekta löneförbättring, som skulle kunna ligga däri, att vissa
tullförvaltare genom 1904 års lönereglering blefve befriade från åtskilliga
dem åliggande utgifter, såsom för lokalernas renhållning o. s. v., den
hade icke tillämpning i fråga om sådana städer som Stockholm och
< föteborg, där tullförvaltare och öfverinspektorer redan förut varit
befriade från denna utgift. Det står således fast, att tullförvaltnings
cheferna här i Stockholm och i Göteborg icke fingo någon som helst
förbättring i sina löneförmåner år 1904. Ställer jag däremot, huru de
jämförelsevis lägre tjänsteinnehafvarne tillgodosetts såväl år 1904 som
nu, så vill jag förutskicka den anmärkning, att jag tror man kan våga
det omdömet, att dessa senare visserligen icke fått för mycket, utan
att den löneförbättring, som tillmätts dem, har varit både välbehöfiig
och välförtjänt. Men det är dock i belysning af hvad som gifvits åt
dem, som man bör se hvad som föreslagits åt de högre. Om jag då
jämför öfverinspektoren vid Stockholms packhus — en post som, i
förbigående sagdt, kräfver alldeles ovanlig duglighet hos° sin innehafvare
och medför ett synnerligen ansträngande arbete — å ena sidan
och en kustroddare å den andra, så hade den senare före år 1904 eu
aflöning af 700 kronor, som vid regleringen nämnda år höjdes till 900
kronor, hvartill kom att han fick fri uniformsbeklädnad, som han förut
måst bekosta sig själf; denna förmån torde kunna skattas till 100
kronor om året, således i hvarje fall här en löneförbättring af 300
kronor. Nu föreslås för honom en ytterligare förhöjning af 300 kronor,
d. v. s. från 900 till 1,200 kronor kontant aflöning; alltså har han
från år 1903 till nu fått sin aflöning i det närmaste fördubblad. Jag
tror, att han mycket väl behöfver detta; det är icke för mycket. Men
är det då rimligt att icke gifva öfverinspektoren någonting? Det har fram
hållits af den ärade afdelningsordföranden, då han redogjorde för
förslagets innebörd, att äfven för denne sistnämnde tjänsteinnehafvare
förslaget innebure en förbättring, men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att talaren räknade med de slutliga aflöningsbeloppen, som tjänstemännen
komma till först efter många års tjänstgöring, da de intjänat
.alla ålderstilläggen, om de lefva och stå kvar i tjänsten så länge.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

27

Nr 33

Öfverinspektorens begynnelseaflöning, för närvarande 7,000 kronor,
skulle enligt utskottets förslag blifva 7,300. Nu är det sant, att det
tillkommer ett ortstillägg i Stockholm, men sådant får icke åtnjutas
af öfverinspektoren i Göteborg, så att man torde böra hålla sig till
aflöningen i öfrigt, och det kan tilläggas, att ortstilläggen på de platser,
där sådana förekomma, utgå äfven till de lägre tjänsteinnehafvarna.
Alltså, begynnelselönen höjes från 7,000 till 7,300 kronor, men nu
tillkommer, att öfverinspektoren skall betala årligen 250 kronor pensionsafgift,
hvilket han icke behof de göra förut. Och härtill kommer en
annan sak. Om han händelsevis blir sjuk eller af annat förfall hindras
att tjänstgöra, måste han naturligtvis afstå en del af sin aflöning, men
under det att han enligt den stat, som trädde i kraft år 1876, icke
var skyldig att afstå mer än 25 procent af sin sammanlagda aflöning,
skall han nu enligt utskottets förslag afstå inemot 40 procent däraf.
Råkar han blifva sjuk en eller annan månad af året, får han alltså
efter utskottets förslag sämre, än han skulle hafva haft enligt nyssnämnda
äldre stat. Tager man hänsyn till å ena sidan de starkt
stegrade lefnadskostnaderna och å andra sidan de starkt stegrade krafven
på duglighet och på ökadt arbete, kan man, tror jag, näppeligen påstå,
att en sådan lönereglering innebär rättvisa.

Nu kan man möjligen göra den invändningen: ja, men de högre
tjänstemännen inom tullverket blefvo alltför väl tillgodosedda vid löneregleringarna
på 1860- och 1870-talen. Denna erinran framfördes också
redan då, men på grunder, som i dag anförts, gendrefs denna uppfattning
och uppfattningen, att inom tullverket tjänstemännen borde
vara bättre aflönade än inom andra statens verk, hvilkas tjänstemän
eljest skulle kunna anses likställda med tullverkets, gjorde sig gällande,
detta — jag ber att få erinra därom — på en tid, då likväl sparsamhetstendenserna
voro så förhärskande inom Andra kammaren, som
hvad fallet då var.

Den ärade afdelningsordföranden ansåg, att man kunde räkna så
mycket med tjänstemännens inom tullverket pliktkänsla, att man icke
behöfde hålla så starkt på aflöningens förbättring. Jag är öfvertygad
om, att man icke bedrager sig, då man räknar med denna pliktkänsla,
men jag vädjar dock till den ärade afdelningsordföranden, som för
visso icke saknar .sinne för lifvets realiteter, om han tror, att man i
våra dagar kan grunda en lönereglering på sådana hänsyn. 1 cn tid,
då konkurrensen från enskilda förvärfsområden drager så många förmågor
från statstjänsten, som i senare tider varit fallet, lär man vill
ej kunna afspisa grundade kraf på aflöningsförbättring med en hänvisning
till tjänstemännens pliktkänsla.

Vidare har det anförts, att tullverkets tjänstemän uppbära eu del
sportler i tjänsten. Ja, men af den redogörelse, som härutinnan lämnats,
har framgått, att dessa sportler ju äro väl så höga på vaktmästaretjänst
som pa öfverinspektorstjänst. Vidare bör man icke förbise,
att dessa sportler falla synnerligen ojämnt för olika tjänstinnehafvare.
Jag tror, att, om man gör sig mödan att undersöka, huru
mycket som faller på öfverinspektoren vid Stockholms packhus, man
skall finna, att det är så godt som ingenting.

Augtande
tullverket..*
utgiftutator
för är tyll
m. m.

(Fort*.)

Nr SS,

28

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Ångande
Ulilrerheti
ntgiftutater
för år 1911
ih. m.

(Förta.)

Jag skulle icke inlåta mig på frågan om generaltullstyrelsen? stat,
om icke behofvet af förstärkning af arbetskrafterna på dess kanslibvrå
här dragits in i debatten. Herr Olof Jonsson framhöll, att de göromål,
som åligga notarierna, speciellt den notarie, som skall ombestyra
skriftväxlingen i afseende å tullbehandlings- och upplysningsgöromålen,
äro så obetydliga och föga kräfvande. Ja, jag tror, att, om utskottsafdeldingen
utsträckt sina efterforskningar till början af 1890-talet, när den
nuvarande tulltaxan trädde i kraft, afdelningen skulle kommit till ett
annat resultat. Det är alldeles tydligt, att, när en tulltaxa varit i
tillämpning eu lång följd af år, allmänheten och äfven tulltjänstemännen
kommit underfund med, huru den skall tolkas, och till följd
däraf hafva då tvistefrågorna reducerats till ett minimum, men helt
annat är förhållandet, då en ny tulltaxa träder i kraft, och min öfvertygelse
är, att med den nyss antagna, starkt specialiserade tulltaxan
det kommer att behöfvas vida .större personal, än som ifrågasatts, för
dessa, som man nu antager, så enkla göromål. Det kommer att blifva
en mängd klagomål öfver underornade tullmyndigheters och öfver
general tullstyrelsens beslut. När sådana klagomål komma till Kungl..
Maj:t, infordras utlåtanden, och rätt besvärliga och omfattande utredningar
skola verkställas af chefen för tullbehandlings- och upplysningsbyrån.
Som denne emellertid skall vara eu praktisk tullkarl, kan
man ej påräkna, att han skall vara så inne i formerna och hafva den
vana att affatta utlåtanden, som önskligt och erforderligt är, utan helt
visst måste ett sekreterarebiträde användas därför. Sannolikt blir det
då nödvändigt att för ändamålet anställa en sekreterare. Under sådana
omständigheter är nog lämpligast att ej alldeles stryka den af
Kungl. Maj:t föreslagna sekreteraretjänsten, utan att åtminstone bibehålla
den tillsvidare i form af en notariebefattning.

På skäl, som jag nu anfört, herr talman, riktar jag en varm
vädjan till kammarens ledamöter att beakta vikten och nödvändigheten
af att vidtaga ändring i utskottets förslag, på sätt af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet påyrkats.

Friherrre Beck-Friis, Johan: Ehuru herr statsrådet och chefen

för finansdepartementet icke gjorde något yrkande om ändring i utskottets
förslag med afseende å aflöningsreglementet och öfvergångsbestämmelserna,
gjorde han dock så pass många uttalanden i allmänhet
därom, att jag anser mig böra svara några ord därpå.

Han gjorde bland annat anmärkning mot, att vi företagit en omläggning
af fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar, en fördelning,
som han ansåg vara mindre fördelaktig för tulltjänstemännen.
Det är alldeles riktigt, att så är. Men då vid alla de löneregleringar,
som skett, Riksdagen bestämt eu viss norm för fördelning mellan lön
och tjänstgöringspenningar, finnes det väl ingen anledning att icke
bibehålla en sådan fördelning äfven här.

Likaså är förhållandet med dessa ålderstillägg. Det är alldeles
särskilda ålderstilläggsbestämmelser, som stått i det äldre aflöning.sreglementet
för tullverket och som i den föreliggande kungl. propositionen
bibehållits, och då anser jag för min del, att det är statsutskottets
oafvisliga plikt att framhålla detta. Dessa reglementen, som

Lördagen den 28 Maj, f. in.

Nr 38

2!»

icke i i ro roliga att läsa och som äro affattade i s. k. att-satser på
många sidor, tror jag icke sa noga genomläsas af Riksdagens herrar
ledamöter i allmänhet. Jag tror därför, att det är mycket viktigt, att
utskottet, som har ärendet till förberedande behandling, noga fäster
sig vid hvad som står i dessa aflöningsreglementen och påpekar och
framhåller, huru det enligt utskottets mening bör stå för att vara i
öfverensstämmelse med hvad Riksdagen under senare år fastslagit. Är
det framlagdt på det sättet för Riksdagen och Riksdagen sedan finner,
att för ett eller annat verk alla eller några af dess förmåner och privilegier
böra bibehållas, så kan ju Riksdagen med öppna ögon bevilja
dessa förmåner. För min del anser jag, att, sedan Riksdagen från och
med statskontorets lönereglering år 1907 gått in på vissa bestämda
förmer för löneregleringar, dessa såvidt möjligt böra bibehållas vid
samtliga löneregleringar.

Här har nu vidare varit tal om själfva lönesatserna. Ja, det finnes
nog ingenting, som är sa svårt och så otacksamt, som att försöka reglera
löner på ett rätt sätt. Man skall alltid finna, att de, som äro förespråkare
för de högre lönerna, hafva en mängd skäl, hvarför just den
tjänsten skall aflönas bättre än alla andra. Så är det här. Så har
det varit vid alla löneregleringar förut. Man måste försöka att med
kallt hufvud tänka sig: hvad bör den tjänsten aflönas med? Jag skall
villigt erkänna, att tullverket är ett mycket viktigt verk, och att tulltjänstemännen
hafva ett mycket grannlaga uppdrag, samt att på deras
omdömesförmåga äro i hög grad beroende statens inkomster af tullarna,
som i fjol gåfvo 64 miljoner kronor.

Fn talare har här i dag fällt det yttrandet, att tulltjänstemännens
arbete är mycket, mycket svårare än posttjänstemännens, som enligt
talarens åsikt bestod i att bestämma, huru ett bref skall frankeras.
Men fråga en posttjänstemanI Han säger: hvad är det för risk att vara
tulltjänsteman? Eu sådan får t, ex. till behandling ett kolly band.
Han har då att se efter först hvad det är för sorts band och därefter
i tulltaxan hvad tullsatsen är samt beräkna och debitera tullafgiften.
Så är den saken klar. Nej, för oss, som skola handskas med t. ex.

postanvisningar å många många miljoner kronor om året--för

oss är det långt större risk. Så säger en posttjänsteman. Och fråga
en järnvägstjänsteman! Han säger: det kan ju vara ganska svårt att
vara tulltjänsteman och bedöma en mängd saker, men var säker på,
att vart åliggande att för hvar gång ett tåg afgår sörja för, att det
kommer lyckligt fram, att banan och alla växlar äro klara — det är
ansvarsfullt det! Så låter det ena gången och så den andra, och jämförelse
är och förblir mycket svår.

Hvad lönerna vid tullverket angår, hafva de varit högre än löner
i allmänhet. Enligt Kungl. Maj:ts förslag äro de ytterligare ökade,
och enligt utskottets förslag äro de, ehuru något reducerade från Kungl!
Maj:ts förslag, dock ökade. Det skulle naturligtvis för herrarne blifva
alltför tröttsamt, om man här skulle gå igenom alla lönerna, och jag
tror, att det kanske icke tjänade någonting till, ty hvar och en följer
nog sin redan fattade åsikt. Men jag kan dock ej underlåta att något
vånda mig mot herr Hammarström, som så mycket talade om pack
husöfverinspektorens i Stockholm lön. Jag tror, att den mannen är

A u tf danda
tullverkets
ntgiftutatrr
för dr 1311
m. m.
(Korta.)

Nr SS

30

Angående
tullverkets
utgiftsstater
för år 1011
in. m.
(Forte.)

Lördagen den 2S .Maj. f. in.

väl aflönad. Han har nu en maximilön af 8,000 kronor. Kung!.
Maj:t har föreslagit honom till en maximilön af 9,000 kronor. Jag
ber att få meddela att 9,000 kronor är den lön, som numera lämnas
till öfverdirektör i s. k. normalgrad. Således det är en bland de
högsta löner, som Riksdagen beviljar. Utom att denne man således
af Kungl. Maj:t är föreslagen till öfverdirektörslön, skall han dessutom
i Stockholm vara berättigad till 300 kronors ortstillägg och har han
äfven vissa extra inkomster. Han kommer alltså till högre inkomst
än en öfverdirektör i normalgrad. Därför har nu utskottet ansett, att
någon prutning här bör vidtagas, och föreslagit, att han skulle få
stanna vid en maximilön, utom ortstillägg och extra inkomster, af 8.500
kronor.

Så skulle jag kunna gå igenom den ena lönesatsen efter den andra.
Jag skall strax fortsätta med tulldirektörerna, men redan nu på
tal om öfverinspektoren i Stockholm vill jag nämna några ord med
afseende å dennes löneförmåner. Kungl. Maj:t har föreslagit, att det
skulle nyskapas en tulldirektörstjänst i Stockholm, och att någon af
cheferna för afdelningarna i Stockholm skulle förordnas till tulldirektör
och såsom sådan uppbära ett arfvode af 3,000 kronor. Antag då,
att den nyss nämnda öfverinspektoren skulle komma att blifva tulldirektör!
Då skulle han hafva som öfverinspektor 9,000 4- 300 =
9,300 kronor och som direktör 3,000 kronor — där ha vi 12,300
kronor — förutom extra inkomster. Öfverinspektoren-tulldirektören
skulle således få inalles omkring 12,500 kronor, medan generaldirektören
och chefen för statskontoret har 11,000 kronor. Jag frågar, om
man ej måste blifva litet betänksam, då man ser sådana möjligheter
enligt den af Kungl. Maj:t föreslagna nya staten. Jag vill fråga,
om det ej kan vara skäl att göra en liten reducering.

Nu kommer jag in på tulldirektörstjänsterna. Herr Trapp yrkade
bifall till förslaget, i hvad det rör tulldirektörerna i Göteborg och
Malmö. Jag tror ej, att herr Trapp yrkade bifall till förslaget, i hvad
det rör tulldirektören i Stockholm. Tulldirektörstjänsten i Stockholm
.skulle nyskapas, men af det skäl, att Stockholm hyser generaltullstyrelsen,
har man ansett, att denna direktörstjänst icke alls borde
komma till stånd. Statsutskottet föreslår, att äfven tulldirektörsbeställnin
garna i Göteborg och Malmö skola slopas. Förr fanns det
distriktschefer. Dessa afskaffades år 1876, tror jag det var. Så blef
det tulldirektörstjänster i dessa städer med arfvoden af 2,500 kronor
i Göteborg och 2,000 kronor i Malmö. Ser man till, hvad dessa tulldirektörer
ha att göra, finner man, att de hafva en instruktion, som

går på 12 paragrafer och åtskilliga sidor i tryck. De skola. öfvervaka

de andra afdelningarna, och de skola yttra sig öfver skrivelser

jag mins ej, huru många tusen de yttrade sig öfver förra året, men
man kommer till den frågan: hur kan en man, som har bestämd
plats på stat med stor aflöning, sköta två så kräfvande och maktpåliggande
tjänster? Han måste antingen ej sköta någondera tjänsten
ordentligt, eller också sköter han den ena bra och den andra slarfvigt.
Afdelningen i utskottet trodde sig därför med fog kunna föreslå, att
dessa tulldirektörstjänster helt enkelt böra slopas, och att det i stället
endast skulle utfärdas en mycket enklare instruktion, gående ut på,,

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. m. 31

att då trafikens skötsel gör, att ett snabbt beslut anses böra fattas,
t. ex. om en trafikant och en tullafdelning komma i dispyt och man
ej vill dröja med att få saken afgjord, tills den kan hinna pröfvas af
tullstyrelsen, det skall finnas en person, som genast kan döma däri,
och vidare att det på dessa båda platser skall finnas en person, som
generaltullstyrelsen i vissa fall skulle kunna vända sig till i frågor,
som gälla flera afdelningar. Därför har statsutskottet föreslagit, att
till Kung], Maj:ts förfogande skall ställas ett belopp af 1,000 kronor
för hvardera stället att såsom arfvode utgå till dem af tjänstemännen vid
lokalförvaltningarna i Göteborg och Malmö, som skulle få i uppdrag
att i särskilda fall utöfva ett visst tulldirektörskap, ehuru i mycket
inskränktare mening, än hvad förut varit fallet. Ser man saken från
den sidan, kommer den också i sin rätta belysning, och det blir ej
så stor skillnad i dessa lönesatser, som synts framgå af herr Trappa
yttrande.

Herr Trapp talade vidare om förslagsanslaget till vikariatsersättningar.
Utskotttet har föreslagit 60,000 kronor i stället för af Kung!.
Maj:t begärda 78,000 kronor, detta beroende på, att utskottet ansett,
att, då arbetstiden utsträckes och tjänsternas antal ökas, beloppet ej
borde behöfva vara så stort. Herr Trapp kanske vet, att det finne*
en motion, som ytterligare velat pruta på denna sak.

Slutligen berörde herr Trapp frågor om några andra tjänster,
bland annat den indragning af förste kontrollörstjänster, som utskottet
föreslagit, emedan utskottet ansett, att af de tillämnade nfa förste
kontrollörstjänsterna, hvaraf i motionsväg äro föreslagna att slopas ej
mindre än 15 stycken, man dock skulle kunna indraga 8, nämligen
vid tullkamrarna i Hälsingborg och Norrköping samt vid packhuset i
Göteborg, ty på dessa platser finnas förste kontrollörer förut och dessutom
kontrollörer, hvarför man ansåg, att tillökning där ej skulle
vara åtminstone absolut nödvändig.

Herr Stendahl sade, att man skall se till hvilka verk, som äro
till mest allmänt gagn. Ja, det är minsann icke så lätt att afgöra
den saken. Ja, för statskassan är väl tullen till största allmänt gagn,
men jag undrar, om icke folk i allmänhet skulle anse, att post, telefon
och järnvägar äro till lika stort allmänt gagn som tullen, så att om
vi börja att se på den saken, blir det nog litet konstigt.

Vidare uppmanade herr Stendahl Riksdagen att visa sig generös.
.Ta, det är nog alltid roligt att vara generös, men om man ej är generös
med eftertanka utan bara bifaller allt hvad som begäres, kan det
lätteligen inträffa, att man till följd af en lönereglering får göra om
en annan af Riksdagen redan fastställd lönereglering. Jag ber att få
erinra om att den högsta lönereglering som gjorts, nämligen för järnvägarna,
får nu dock ligga under den lönereglering som det här gäller
för tullverket. Jag är mycket rädd att draga upp jämförelser, tv
sådana halta alltid och det är mycket svårt att säga hvilka platser
uti ett verk som låta sig jämföras med platser i andra verk. Dock
tycker jag, att om man här skulle kunna göra någon jämförelse,
skulle vi kunna t. ex. taga vaktmästarne af första klassen vid tullverket,
hvilka enligt såväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag skulle
komma upp till en maximilön af 2,050 kronor. Dessa vaktmästare

Angående
tullverkets
utgiftutater•
för år 1911
in. m.
("Forts.)

Nr SS.

32

Avqåtud*
tnlleerketi
vtgiftutater
för år 1911
m. m.
(Forte.)

Lördagen den 28 Maj, f. m.

komma i posten upp till 1,640 och förrådsförmännen vid järnvägarna
till 1,380 plus bostad. Om vi taga vaktmästarne i tredje klassen vid
tullverket, komma de enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag upp
till 1,500 kronor, medan postbetjänter icke komma högre än till
1,400 kronor. Det är, som sagdt, alltid mycket svårt med dessa jämförelser,
men jag har härmed endast velat visa, att lönerna vid tullverket
varit högre och fortfarande förblifva högre än vid de andra
verken.

Jag har gjort så många anteckningar om hvad som harvidiag
blifvit sagdt under dagens lopp, att jag knappt vågar försöka att
bemöta allt, det blefve alldeles för långt och för herrarna alltför
tröttande. Emellertid vill jag säga, att det belopp, hvarmed utskottets
slutsumma understiger Kungl. Majrts förslag, uteslutande har sin grund
uti, att utskottet ansett att aflöningarna icke böra sättas fullt så högt
som Kungl. Maj:t föreslagit. Tv äfven om herr statsrådet och herr
Hammarström, (hvilken är kanske lika intresserad af tullverket som
Kungl. Maj:t), anse, att tullverkets tjänstemän ligga öfver alla andra
tjänstemän i vikt och betydelse för staten, så har utskottet dock ansett,
att de i någon ringa mån åtminstone kunna få jämföras med tjänsteinnehafvare
inom andra verk.

Herr talman, jag yrkar bifall till de af herr vice talmannen m. il.
afgifna båda reservationerna och för öfrigt till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Swartz: Det var ett uttalande af den siste talaren,
hvilket jag icke kan låta gå förbi oanmärkt, nämligen när han gent
emot herr Stendahl förklarade, att herr Stendahl velat vara generös,
men ej generös med förstånd. Jag tackar för den betygssättning talaren
därmed gifvit Kungl. Majds förslag, men jag tager det ej så vidare
Lärdt vid mig, då hvad som därefter följde från talarens sida gar
ganska godt stöd för den lönereglering, som Kungl. Maj:ts förslag
innefattar gent emot den som utskottet förordar. Han jämförde nämligen
aflöningen för en vaktmästare i posten och järnvägarna med
motsvarande tjänstinnehafvare vid tullverket samt framhöll hur ofantligt
mycket högre en vaktmästare i tullen vore aflönad emot vaktmästarne
i de båda andra verken. Jag förmodar att, eftersom den
ärade talaren själf varit med om denna sak, han då varit generös med
förstånd, men jag tänker då också, att han har något svårt att gorå
invändningar mot att det i afseende på andra tjänster inom tullverket
och särskildt de allra högsta förfares på enahanda sätt.

Herr Bellinder: Herr talman, mina herrar! De föregående ärade
talarna ha yttrat sig om lönestaten för generaltullstyrelsen, jag har
begärt ordet för att yttra några ord om lönestaten för lokaltullförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Kungl. Maj:t har föreslagit och utskottet har förordat ortstillägg
för några få orter i vårt land, nämligen för Stockholm, Haparanda
och Riksgränsen med 10 procent, dock ej öfver 300 kronor om året.
Nu kan man fråga sig, huruvida ortstillägg, som äro behöfliga på dessa
platser, icke också kunna visa sig behöfliga på åtskilliga andra ställen,
t. ex. Göteborg, Borås, Norrköping, Malmö o. s. v. Också hafva åt -

33

Nr 38.

Lördagen den 28 Maj, f. ra.

skilliga medlemmar af Andra kammaren framlagt eu motion, gående
ut på att ortstiiläggen skulle beviljas åt tulltjänsteman på en hel del
andra orter än på dem Kungl. Maj:t föreslagit, dock icke med 10
procent utan med 5 procent. Jag tror att denna motion hvilar på
göda grunder. Motionärerna hafva inskränkt sig att begära dylika ortstillägg
blott för de lägre tjänstemännen. Under det att nämligen det
ortstillägg, som begärts för Stockholm, Haparanda och Riksgränsen,
skulle utgå till samtliga tjänstemännen vid lokalförvaltningen, hafva
motionärerna inskränkt sig till att begära ortstillägg för kontrollörer,
kammarskrifvare och öfriga tjänstemän af lägre grad vid lokalförvaltningen
å åtskilliga orter. Dessa tjänstemän, som man således haft i
åtanka, ^ ha ju under lång tid varit ganska klent afiönade, i det de
länge fått gå som extra ordinarie, innan de blifvit ordinarie och nu
skulle de genom denna nya lönereglering ej vinna så synnerligen
mycket. Om vi t. ex. fästa oss vid kammarskrifvarne, skulle de, sedan
de till fullo intjänat sina ålderstillägg, blott få en förhöjning af 400
kronor, men af dessa 400 kronor skulle de betala 75 kronor i högre
pensionsafgift samt dessutom förlora 125 kronor uti mistade sportler,
så att det skulle återstå för dem endast 200 kronor af lönetillökningen,
och detta gäller de äldre kammarskrifvarne. Hvad de yngre däremot
beträffar, som ej intjänat sina ålderstillägg, skulle de erhålla blott
200 kronor, d. v. s. så mycket ungefär, som skulle bortgå till pensionsafgifter
och mistade sportler, och för dessa skulle således den reella
löneförbättringen bestå uti det ortstillägg, som begärts af motionärerna
i Andra kammaren, och det blefve ju en ganska ringa penning. Då
det begärts 5 procent i ortstillägg, skulle ju en kammarskrifvare, som
kommit upp i högsta lönegraden, 4,000 kronor, blott få 200 kronors
löneförbättring, och en kammarskrifvare med 2,800 kronor skulle ej
få stort mera i löneökning än detta ortstillägg, hvilket alltså måste
anses mycket behöfligt.

Här har framhållits, huru viktiga tjänster tulltjänstemännen hafva
och att det icke vore klokt att låta dem, som förvalta så stora värden
lör statens räkning och som handskas med så många miljoner af statsinkomsterna,
vara alltför illa afiönade. Visserligen får man, såsom här
också har blifvit sagdt, lita på deras pliktkänsla under alla förhållanden,
men man bör dock icke sätta denna på alltför hårda prof.

Jag tror, att det skulle vara klokt och rättvist, om kammaren bilölle
den motion, som af herr Röing m. fl. framlagts i Andra kammaren
och som går ut på att såsom ortstillägg åt befattningshafvare vid vissa
lokalförvaltningar bevilja ett förslagsanslag af 87,000 kronor, hvartill
jag alltså, herr talman, tar mig friheten yrka bifall.

Herr Jonsson: Denna fråga om utsträckande af ortstiiläggen har
varit föremål för åtskilliga meningsutbyten inom både afdelningen och
utskottet, men resultatet blef slutligen att man svårligen kunde göra
något åt en utsträckning af dessa ortstillägg därför att framställningen
är fotad på sådana grunder, att man kan gripa in på orätt sätt genom
att göra en dylik utsträckning. Det är nu tre platser, för hvilka ortstillägg
skulle gälla, och dessa orter äro obestridligen dyrare än andra.

Första Kammarens Prof. 1910. Nr 38. 3

Angående
tullcerketi
utgiftietater
för dr till
m. it».
(Forts.)

Nr 83.

34

Angående

tullverkets

utgiftsstater

för dr 1911

77i. m.

(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Men när man skall utsträcka detta och draga in flera under samma
kategori, stöter man på svårigheter. Jag skall t. ex. nämna en omständighet,
som visar huru det är ställdt i detta fall. När tullkommissionen
arbetade, kom det ansökningar ifrån två städer, Trelleborg och
Karlshamn vill jag minnas, om att ortstillägg skulle ifrågakomma vid
löneregleringen. Nu är det egendomliga här, att just dessa båda platser icke
anses höra till de dyrare, men de begärde ändock att få ortstillägg, under
det att andra platser, som verkligen ha hänförts till denna kategori, icke
ifrågasatt ortstillägg, och hvad bevisar nu detta? Jo, mina herrar, huru
vanskligt det är att utan fullständig utredning gifva sig in på detta område.
Däremot, om dessa dyra tider skulle komma att fortfara, som
jag dock icke tror, utan att vi nu snarare stå vid en vändpunkt, får
väl Kungl. Maj:t inkomma med förslag till förändringar och begära
ortstillägg i mån af befogenhet och efter sig företeende omständigheter.

Ja, här har talats ofantligt mycket om att enligt utskottets förslag
skulle lönerna på de högre platserna inom lokalförvaltningen
blifva otillräckliga och otillfredsställande och att man icke alls synes
ha någon tanke på hvad utskottets förslag innebär gentemot nuvarande
förhållanden. Jag vill nämna, att statsutgifterna för aflöningar till
generaltullstyrelsen, lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen
jämte ålders- och ortstillägg öfverskrider med 1,801,450 kronor
nuvarande utgifter för samma ändamål. Däri ingår visserligen ett antal
ökade platser, som förut icke funnits, men då äfven indragning af
platser skett, så väger detta icke så särdeles mycket i den löneregleringsstat
som här föreligger. Man står alltså inför en löneförhöjning
utöfver den nuvarande utgiftsstaten på som sagdt öfver 1,300,000
kronor och det måtte väl hafva någon betydelse. Har det icke detta
eller anser man icke att man bör fästa sig vid dylika saker, då
tror jag icke det lönar sig att diskutera vare sig aflöningar eller annat,
utan då blir det nog herr Stendahls sats, att man blott skall vara
generös, generös utan all kritik, som är den rätta politiken.

I afseende å de här högre lönerna för öfverinspektorerna vid packhusafdelningarna
ber jag att få fråga, huruvida icke, när nu öfverinspektorens
i Stockholm lön och ortstillägg skulle gå upp till 8,800
kronor och denne öfverinspektor, då han inträdde i tullstaten icke behöfde
och ej heller hade någon högre kompetens än aflagd mogenhetsexamen,
denna öfverinspektor i jämförelse med en tredje gradens
tjänsteman i något af de centrala ämbetsverken, hvilken efter aflagda
dyrbara akademiska examina slutligen kommer upp i en aflöning af
8''700 kronor, blifvit väl aflönad, jag frågar då, säger jag, är det rim
och reson i att man skall sätta lönen för denne öfverinspektor högre
än hvad utskottet föreslagit, då man besinnar hvilka kostnader den
andre, som aflagt sina många examina, fått vidkännas för att komma
upp till sin slutlön. Jag tror att jag här skall svårligen kunna motsägas
när jag påstår, att de här lönerna äro enligt utskottets förslag
väl afvägda.

Jag har redan yrkat bifall till utskottets förslag beträffande generaltullstyrelsen
och jag ber nu att på samma gång få yrka bifall till
utskottets förslag i hvad det afser lönerna för lokaltullförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen.

Nr 98

Lördagen den 28 Maj, f. m.

35

... nH®r.r, Trapp: Da jag mycket väl förstår att jag icke kan påräkna

oitall till de yrkanden jag förut gjort i afseende på generaltullstyrelsen
_ och tulldirektörernas löner samt först kontrollörstjänsterna i Norrköping,
Hälsingborg och Göteborg samt i afseende å vikariatsersätttnngar
i tullstyrelsen, ber jag för att ej onödigtvis upptaga kammarens
tid att ra återtaga dessa yrkanden men vidhålla mina yrkanden i fråga
om de högre tjänstemännens aflöning och i afseende å pensionsunderlaget
tör tullbevakningens chefer och öfverinspektorer.

Angående
tullverkets
vtgiftsstater
för år I9U
m. m.
(Forts.)

Herr Stendahl: Ett par föregående talare ha särskildt fäst sig
vid mm uppmaning till kammaren att vara generös, och det har ju
äfven sagts, att man icke bör vara generös utan kritik. Ja, det går
jag in på, man bör ej vara generös utan kritik, men man kan också
kritisera pa olika sätt. Den generositet, hvartill jag uppmanat kammaren,
var icke farligare än att bifalla Kungl. Maj:ts förslag, som jag
tor min del anser vara mycket billigt. Jag tror heller icke, att kammaren
genom att bifalla detta skulle företaga sig någon halsbrytande
handling, och icke heller tror jag, att man därigenom skulle åstadkomma
något farligt prejudikat.

Sedan öfveriäggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att på grund af de yrkanden, som därunder framställts, till
afgörande komme att företagas särskildt frågan om aflöning åt generaltulldirektören,
särskildt frågan om aflöning åt notarierna hos generaltullstyrelsen,
särskildt frågan om aflöning för tjänstemän af högre
lönegrad vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen,
särskildt frågan om ortstillägg åt befattningshafvare vid vissa lokalförvaltningar
och särskildt öfriga i förevarande moment afhandlade
frågor.

Härefter yttrade herr talmannen, att angående aflöningsstaten för
generaltullstyrelsen i hvad beträffade generaltulldirektören endast yrkats,
att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den af
herr Billing m. fl. härom afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
i nu ifrågavarande del och vidare på godkännande af nysshämnda
yrkande, och förklarades propositionen på bifall till detta
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Härefter yttrade herr talmannen, att beträffande aflöningsstaten
tör generaltullstyrelsen, såvidt anginge notarierna, vore yrkadt, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den af herr Billing m. fl. härom
afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Kr S&

36

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Angående
tullverkets
utgiftsstater
fir åt tätt
m. m.
(Fort».)

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet i utlåtande nr 86 hemställt
beträffande aflöningsstaten för generaltullstyrelsen, såvidt angår notarierna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den af herr
Billing m. fl. härom afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—24;

Nej—108.

I afseende på aflöningsstaten för lokalförvaltningen samt kustoch
gränsbevakningen, tjänstemän af högre grad, yttrade herr talmannen
vidare, hade därom yrkats, dels att hvad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, af herr statsrådet Swartz, att utskottets förslag
skulle antagas med den ändring, som föranleddes däraf, att aflöningsbelopp
och pensionsunderlag för tjänstemän af högre grad vid
lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen bestämdes i
enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talmannen gjorde härefter propositioner jämlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till det af herr
statsrådet Swartz framställda yrkandet vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr statsrådet Swartz’ yrkande i afseende på
aflöningsstaten för lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen,
tjänstemän af högre grad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

37

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Vinner Nej, bifalles statsutskottets härom gjorda hemställan i utlåtande
nr 86.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnes rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—57;

Nej—70.

Vidkommande frågan om ortstillägg åt befattningshafvare vid
vissa lokalförvaltningar, fortsatte herr talmannen, hade yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Bellinder, att
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den härom af
herr H. Andersson m. fl. å sid. 70 i det tryckta utlåtandet afgifna
reservation.

Vid härefter gjorda propositioner enligt dessa yrkanden förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Slutligen yttrade herr talmannen, att angående öfriga i föreliggande
moment afhandlade frågor endast yrkats att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas.

På härefter gjord proposition bifölls detta yrkande.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 25 och 27
innevarande maj bordlagda utlåtanden:

nr 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af sanatorievård åt vissa statstjänare,

nr 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt notarien hos riksförsäkringsanstalten A. R. Ljunggren, och
nr 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående stipendier
för utbildning af tuberkulosläkare,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 25 och 27 i denna månad bordlagda
utlåtande nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk.

Nr M.

An fiende

tullverket»
utfiftutater
för dr 1911
m. m.
(Först.)

Om farled
mellan
Storvindeln
och Nedre
Gavtitråeh.

Nr 33.

38

Om farled
mellan
Storvindeln
och Nedre
Gautsträsk.
(F orts.)

Lördagen den 28 Maj, f. m.

I en den 4 april 1910 till Riksdagen aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition, nr 133, hade Kungl.
Maj:t under åberopande af utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att till anordnande
af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk genom upprensning
af Bräskaforsen i Sorsele socken af Västerbottens län bidrag
måtte under villkor att Sorsele socknemän bidroge till företaget med
minst 3,000 kronor och förbunde sig att för framtiden underhålla farleden,
kunna lämnas från det af Riksdagen anvisade anslag till understödjande
af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader
samt upprensning af åar och farleder utan iakttagande af det för tillgodonjutande
af statsbidrag från ifrågavarande anslag i allmänhet
stadgade villkor, att statsbidraget icke måtte utgå med högre belopp
än två tredjedelar af den för företaget beräknade kostnaden.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att Kungl. Majds ifrågavarande framställning för närvarande ej måtte
af Riksdagen bifallas.

Herr statsrådet grefve Hamilton: Det är verkligen med någon

tvekan, jag tager till ordet i denna fråga. Statsutskottet har vid denna
riksdag visat det allra största tillmötesgående mot de framställningar,
som kommit från civildepartementet. Då Riksdagen är tämligen långt
framskriden, och då det här gäller ett förslag, som statsutskottet nästan
enhälligt afstyrka och då därtill kommer, att frågan icke är så stor,
kunde man kanske tycka, att jag borde finna mig i det afstyrkande,
som skett. Men det är vissa anledningar, som göra, att jag anser
mig skyldig säga några ord. Hvarför jag uppträder kommer att framgå
af hvad jag kommer att anföra.

Såsom kammaren känner, afser frågan att genom upprensning af
Bräskaforsen mellan Storvindeln och Gautsträsk åstadkomma en sammanhängande,
för ångbåtstrafik lämplig farled af, om jag icke missminner
mig, 55 kilometers längd. Härigenom skulle det beredas möjlighet
för befolkningen i den öfre delen af Sorsele socken att under
åtminstone en del af året erhålla kommunikation med socknens kyrkoplats,
som är belägen vid nedre ändan af Gautsträsk. För närvarande
står befolkningen i denna karga och fattiga bygd fullkomligt utblottad
på alla kommunikationer. Det torde icke heller råda mer en än
mening om angelägenheten af att förbättra dessa kommunikationer.
Och statsutskottet säger sig också »ha behjärtat behofvet af bättre
kommunikationer för befolkningen i dessa aflägsna trakter, och finner
hvad Kungl. Majd i syfte att tillgodose detta behof föreslagit värdt
allt beaktande». Emellertid har statsutskottet »funnit vissa betänkligheter
möta mot att i frågans nuvarande läge förorda bifall till
Kungl. Maj ds framställning». Statsutskottet har funnit det vara af
nöden, »att en närmare utredning må åvägabringas för att vinna upplysning
dels angående den inverkan, som Storvindelns ifrågasatta sänkning
kan hafva på en reglering af Vindelns vattensystem, dels angående
möjligheten och fördelarna af förenämnda invid Sorsele kyrkoplats
belägna mosses torrläggning». Med anledning af denna stats -

Lördagen den 28 Maj, f. m,

39

Nr 33.

utskottets anmärkning har jag inhämtat närmare upplysningar dels
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, närmast byråchefen Ekdahl,
dels från domänstyrelsens chef generaldirektör Fredenberg.

Hvad då närmast angår sänkningens inverkan på regleringen af
Vindelns vattensystem är att märka, såsom ock framhålles i propositionen,
att genom forsens upprensning vattenståndet i Storvindeln och
Gautsträsk kommer att vid alla olika tillfällen intaga ungefär samma
höjdläge, så att vattenytan i Storvindeln sänkes på sådant sätt, att
skillnaden mellan lägsta och högsta vattenståndet kommer att icke
oväsentligt ökas. Detta betyder, att Storvindelns magasin kommer
att bli större och följaktligen sjöns samlingförmåga under vårfiödesperioden
ökas, enligt hvad siffrorna gifva vid handen, ända upp till
öfver 40 procent.

I fråga om den inverkan Storvindelns ifrågasatta sänkning kommer
att utöfva på hela flodområdet, kan jag redan nu säga, att densamma
måste bli i synnerligen hög grad gynnsam, i det att älfflödena i afsevärd
mån mildras och jämnare vattenafrinning i älfven åstadkommes.
Upprensningen af Bräskaforsen medför, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit, icke någon afsevärd olägenhet med hänsyn till
vattnets framtida reglering för vattenkraftsändamål.

Hvad som kanhända föranledt den afvisande hållning, som statsutskottet
intagit, är, att man antagit, att flottning.sintresset i älfven
skulle af den ifrågasatta upprensningen bli lidande. Såsom af propositionen
framgår, har af Umeå flottningsförening genom bolagets styrelse
anförts, att »den åsyftade åtgärden enligt styrelsens mening ingalunda
skulle befordra flottningsföreningens intressen utan fast mer i afsevärd
grad försvåra flottningsarbetet i älfven». Öfverstelöjtnant Ekdahl åter
anser, att upprensningen skulle bli till fördel för den allmänna flottningen,
ty dels skulle den bereda det flytande timret obehindrad gång
genom Bräskaforsen, dels komme vid vattenflöden större vattenmängder
att uppsamlas för att återbördas till vattendraget under följande fiottningsperiod,
som därigenom skulle kunna icke obetydligt förlängas.
Tydligt är, att flottningsintresset kunde anses bättre tillgodosedt, om
man byggde en damm öfver Bräskaforsen, hvilket dock, såsom statsutskottet
framhållit, skulle bli ganska dyrt, och hvarigenom flottningsföreningen
skulle bli i tillfälle att, på sätt den funne lämpligast,
reglera vattenaftappningen. Men då det gäller att väga hela ortens
intresse mot flottningsintresset, lär man icke kunna undgå finna befolkningens
intresse böra träda i främsta rummet, i synnerhet som, såsom
jag redan nämnt, flottningsförhållandena i hvarje fall förbättras, enligt
öfverstelöjtnant Ekdahls uppfattning af saken. Den omständigheten,
att flottiljngsföreningens intresse genom de åtgärder, som den ifrågasatt,
skulle bättre tillgodoses, synes mig icke böra ha inverkan på denna
fråga.

Slutligen har statsutskottet ifrågasatt, att »torrläggningen af eu
invid Sorsele kyrkoplats belägen, till större delen staten tillhörig, mycket
stor och för odling lämplig mosse skulle omöjliggöras, ifall Nedre
Gautsträsks vattennivå ej kan sänkas».

Nu har emellertid från domänstyrelsens chef meddelats mig, att
hela mossens areal utgör tillsammans 725 hektar, af Indika blott 212

Om farled
mellan
Storvindeln
och Nedre
Gautsträsk.
(Forts.)

Nr 38.

40

Om farled
mellan
Storeindrln.
ock Nedre
Gauteträsk.
(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, f. m.

ligga på kronomark. Vidare är det så, att en sänkning af Nedre
Gautsträsk ingalunda omöjliggöres genom den ifrågasatta upprensningen
af Bräskaforsen. Sänkningen af Gautsträsk kan naturligtvis ske genom
upprensning af utloppet från träsket, fastän man då naturligtvis får
göra en ytterligare upprensning af Bräskaforsen. Men det kommer
icke att ställa sig så synnerligen dyrt. Möjligheten till torrläggning
kvarstår således likaväl, sedan man gjort den här upprensningen.
Emellertid har det sagts mig, att denna mosse ligger så högt, att
träskets sänkning icke inverkar på mossens torrläggning. Som man
finner, är mossen icke så betydande, som statsutskottet sagt.

Det är icke heller någon stor affär för staten, det gäller. Företaget
skulle kosta 38,000 kronor, af hvilka kommunen förbundit sig
erlägga 3,000 kronor. För staten skulle det således gälla blott 35,000
kronor att utgå af ett för ändamålet redan anvisadt anslag. Men om
det är för staten obetydligt, så, mina herrar, — och det är därför, jag
ansett mig böra säga detta — är det ingen obetydlighet för denna
aflägsna bygd. Det lärer ingen bestrida, att just dessa bygder äro väl
i behof af en sådan uppryckning, som ett sådant företag, som detta
skulle innebära. Och man bör därjämte komma ihåg och behjärta,
att så vanlottade som dessa människor äro i kommunikationshänseende
och så aflägset som de äro boende från våra bygder, skulle det hos
dem verka uppmuntrande och väcka en känsla af att de tillhöra
Sveriges rike, och att man tänker på dem, om man ger dem en sådan
liten hjälp som detta. Det är detta, som i väsentlig mån föranledt
mig att framlägga detta förslag, och jag tycker därför, att det skulle
vara litet nedslående, att man uppe i dessa trakter skall få höra, att
företaget icke kan utföras, därför att Umeå flottningsförening icke är
med om saken.

Herr Aström: Redan vid förlidet års riksdag hade jag tillfälle
att fästa denna kammares uppmärksamhet på betydelsen af dessa
fjällsjöar och på nödvändigheten af, att dessa ej så disponerades, att
deras användning för vattendragens reglering skulle försvåras. Norrlands
vattendrag utgöra dess rikedomar. Utan dessa skulle dess skogar
sakna allt värde, och utan de kraftkällor — de hvita kolen — dessa
äga, skulle all tanke på möjligheten af Norrlands industriella utveckling
säkerligen vara nästan utesluten. Det må, då jag har denna uppfattning,
ej förundra någon, om jag motsätter mig utförandet af den
kanalisering af Storvindeln, som nu här föreslås. Genom denna sjös
kanalisering omöjliggöres dess reglering och därigenom också användningen
af Vindelns vatten; d. v. s. den omöjliggöres ju icke helt och
hållet, ty man skulle kunna tänka sig, att den farled, som här skapas,
sedan kunde förändras till en slussled. Men denna slussled skulle
kosta betydligt med pengar utan att ett kostnaderna motsvarande
ändamål vunnes. Jag hyser minst lika stor medkänsla som någon
annan i denna kammare för den befolkning, som bor däruppe vid
Storvindeln. Jag känner den personligen till största delen. Men jag
tror icke, att den kommunikationsled, som här är ifrågasatt, skulle
tillfredsställa deras kraf på kommunikationer. Genom det ifrågasatta
företaget afses att erhålla en sammanhängande farled af 55 kilometers

41

Nr 38.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

längd, i stället för att man i.u har en farled, som genom en mycket
kort sträcka vid Bräskaforsen är afbruten i två delar. Kunde man
genom kanalisering af Bräskaforsen och sänkning af Storvindeln erhålla
en ångbåtsled, som vore sammanhängande, hade man ju därigenom
vunnit en fördel, men denna fördel vore dock beroende af, att man
på sträckan kunde sätta in en ångbåt. Och jag tror icke, att det är
möjligt. Hela den befolkning, som bor där ofvan Bräskaforsen, utgöres
utaf endast omkring 400 personor, och jag tror icke, att det skulle
vara möjligt att få någon, som vill ställa till med en ångbåtsdrift för
dessa 400 personer under tre månader af året. Mig synes det, som
om det skulle varit af mycket större betydelse för denna ort, om man
fortsatt den väg, som nu stannar vid Sorsele kyrkoplats, förbi Bräskaforsen
fram till Forsnäs.

Herr statsrådet nämnde, att den i utskottets betänkande omtalade
myren, hvars namn för öfrigt är Galigatmyren, icke skulle vara af
den betydelse, som utskottet nämnt. Då jag lämnat upplysningarna
inom utskottet, anser jag det också tillkomma mig att här svara på
denna sak. Myren är endast till en mycket liten del odlad, närmast
Sorsele kyrkoplats, men den sträcker sig öfver kronoparken långt in

1 landet. Dess längd är omkring B kilometer och dess bredd omkring

2 kilometer. Jag har därför ansett, att det vore en betydande myr.
Dess areal torde uppgå till mellan 5 och 10,000 hektar. Herr statsrådet
nämnde vidare, att det vore inte hinder, som mötte för denna
myrs torrläggning, äfven om man fastsloge Nedre Gautsträsks vattenyta.
Jag förstår icke det resonemanget, och jag antager, att herr
statsrådet fått felaktiga uppgifter, öfver denna myr rinner en bäck,
som kallas för Rankbäcken. Denna bäck ligger i nivå med myren,
och när vattenståndet i Gautsträsk eller i Vindeln är lågt, går dess
ström ut i älfven, men när vattenståndet är högt, strömmar vattnet
in öfver myren. Det är väl således klart, att vattenytan i Gautsträsk
måste sänkas, om myren skall kunna utdikas.

Herr statsrådet framhöll, att det skulle vara flottningsintresset,
som här skulle inverka på frågan. Ja, det är det. Flottningsintresset
är ett så stort intresse och ett så stort statsintresse, därför att med
flottningsintresset är förbundet intresset af skogsvården. Att idka
skogsvård i dessa trakter, utan att det finnes billiga kommunikationsmedel,
som möjliggöra tillgodogörandet af de små dimensionerna, är
en ren omöjlighet. Flottningsintresset är således ett statsintresse, som
är af den allra största betydelse här. Vatten variation en i Vindelälfven
uppgår för närvarande till 18 fot. Alla de flottaingsbyggnader, som
skola göras efter hela detta vattendrag, måste vara byggda på den
förutsättningen. Kunde genom reglering af Storvindeln denna variation
minskas från 18 till t. ex. 10 fot, vore byggnadskostnaderna nedbringade
till kanske en fjärdedel.

Men det finnes äfven andra intressen än flottningsintresset, som
här inverkar. Det är jordbruksintresset. Jordbruket på de lågländta
trakterna vid flodens nedre lopp är mycket beroende af att denna led
kan regleras. Vid Vännäs ske ofta öfversvämningar. Åkrarna ställas
där många år under vatten, och stora skador uppstå. Något annat

Om farled
mellan
Storvindeln
och Nedre
Gautsträik.
(Forts.)

Nr 33.

42

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Om farled
mellan
Storvindeln
och Nedre
GanUträsh.
(Forts.)

sätt att förebygga detta finnes icke än att vid högflod kvarhålla vattnet
i flodernas vattenreservoarer.

Om man genomläser den kungl. propositionen i denna fråga, så
finner man, att alla de yttranden, som äro afgifna, stödja sig egentligen
på två saker: dels på den af major Öhman vid hans undersökning
verkställda utredning, dels på det sammanträde, som af Konungens
befallningshafvande i Västerbottens län hölls den 8 mars 1908.
Det är dessa två saker, som varit för frågan afgörande. Läser man
major Öhmans yttrande, säger han där, i afseende å kommunikationsledens
betydelse, att han anser »det vara påtagligt», att den skulle ha
en stor betydelse. Han säger icke, att den har, utan han säger, att
han »anser det påtagligt», att den skulle ha en sådan betydelse. Hans
utredning angående företagets inverkan på sjön Storvindeln klargöres
genom det förhållandet, att han härom .endast säger, att »med vattendjupsförhållandena
kunniga personer ha förklarat, att minsta djupet
under sommarlågvattenytorna i såväl Storvindelns som nedre Gautsträsks
längsgående hufvudfarleder är betydligt större än 3 meter».
Det är således ingen utredning, som ligger till grund här, utan endast
en uppgift, att så vore förhållandet. Vidare säger han i sitt slutbetänkande:
»därest inga afgörande intressen förefinnas». Således han
har icke undersökt, huruvida några afgörande intressen förefinnas.

Beträffande hvad som förekommit vid det sammanträde, som
Konungens befallningshafvande höll den 8 mars 1908, vet man ingenting
närmare, än att bland de två alternativen man förordat alternativ
1 och förklarat sig ej hafva något att invända mot farledens inrättande.

Då dessa skäl ej böra vara tillräckligt tungt vägande, har jag ansett,
att utskottets förslag, som utmynnar i en förnyad undersökning,
borde vara det rätta sättet att lära känna och lösa denna fråga. Och
jag tager mig därför, herr vice talman, friheten att yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr Biörklund, Henning: Då utskottet förklarat sig hafva väl
behjärtat behofvet af bättre kommunikationer i de aflägsna trakter,
hvarom här är fråga, och funnit hvad Kungl. Maj:t i syfte att tillgodose
detta behof föreslagit vara värdt allt beaktande, behöfver jag
icke närmare framhålla behofvet för befolkningen i Sorsele att genom
Bräskaforsens upprensning erhålla en oafbruten båtled af 55 kilometers
längd från öfre spetsen af sjön Storvindeln ända ned till Sorsele
kyrkoplats. Jag vill endast erinra om, att nämnda fors, med en fallhöjd
af 0,9 meter, för närvarande stänger båtleden cirka 1 mil ofvan
om Sorsele kyrka och att den ofvan Sorsele boende befolkningen uppgår
till ungefär 800 personer — ej som herr Åström sade omkring
400, noga räknadt uppgår den enligt de uppgifter jag fått till 790
personer — samt att frågan nu gäller, att statsverket för beredande
af afsedda förbättring i kommunikationsväg skulle bidraga med icke
fullt 10,000 kronor utöfver hvad staten eljest i förhållande till totalkostnaden
åtager sig af kostnaden vid upprensning af allmänna farleder.

Men jag måste på det lifligaste beklaga, att utskottet, då det erkänt
behofvet af arbetet, låtit så påverka sig af vissa anförda betänkligheter,
att förslagets utförande för närvarande afstyrkts.

43

No 33

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Dessa betänkligheter äro två. Dels skulle genom forsens upprensning
vattenståndet i Storvindeln sänkas sommartiden högst 0,9 meter,
och detta förmenas komma att utöfva inverkan på hela flodområdet,
hvadan en fullständigare utredning i detta afseende borde föregå beslutet
om den föreslagna upprensningen. Dels skulle, ifall vattennivån
i den straxt nedanom Bräskaforsen belägna sjön, kallad Nedre Gautsträsket,
ej kunde sänkas, torrläggning af en intill Sorsele kyrkoplats
befintlig, delvis staten tillhörig, mycket stor och till odling lämplig
mosse omöjliggöras.

Hvad nu den första af dessa betänkligheter angår, får jag erinra,
att genom upprensningen den nedre sjön ej alls skulle komma att
förändra sin nuvarande vattennivå. Upprensningen går allenast ut
på, att Storvindelns vattenyta skulle sänkas, så - att forsen därefter
kunde passeras med båt uppför och utför. Hela vattenvägen från
Storvindelns öfre ända ned till Sorsele kyrkoplats skulle blifva så att
säga en enda sjö med alldeles samma vattenhöjd, som den nedre sjön
redan nu äger. Den vattenmängd, som årligen tillfördes denna förlängda
sjö, blefve densamma som förut, och den vattennivåskillnad,
som nu förefinnes mellan de båda sjöarna, komme endast att flyttas
högre upp till öfre ändan af Storvindeln, till den där redan befintliga
Gillisnuoleforsen. Någon annan inverkan kan ju upprensningen icke
få, synes det. Också vattenfallsstyrelsen beskrifver verkan af upprensningen
sålunda: »det lilla vattenfallet mellan ifrågavarande sjöar
skulle komma att försvinna, men den minskning i uttagbar vattenkraft,
som därigenom skulle föranledas, ersättes genom ökad fallhöjd i vattenfallen
närmast ofvanför Storvindeln», och samma styrelse säger sig
icke finna de föreslagna anordningarna medföra några afsevärda olägenheter
eller kostnader för eu framtida reglering af Storvindeln för
vattenkraftsändamål.

Går jag nu öfver till den andra betänkligheten, som utskottet
säger hafva fått sig meddelad, eller att den odlingsbara störa mossens
invid Sorsele kyrkoplats torrläggning skulle omöjliggöras, ifall Nedre
Gautsträsks vattennivå icke kunde sänkas, får jag däremot erinra, att
denna sjö visserligen kan sänkas under sin nuvarande vattennivå genom
rensning i den 3 kilometer nedom Sorsele kyrka belägna Stensundsforsen,
nedanför hvilken nu vidtager ett lugnvatten af omkring 16
kilometer i längd, men erfarenheten och verkställda undersökningar
peka i den riktningen, att Nedre Gautsträsks nuvarande vattennivå,
hvilken ju trots den föreslagna upprensningen af Bräskaforsen skulle
bli oförändrad, icke alls behöfver sänkas för att möjliggöra mossens
torrläggning. Delvis är mossen redan torrlagd och odlad, enligt hvad
jag själf sett, och detta just närmast sjön. Vederbörande landtbruksingeniör,
som å enskildes delar uppgjort förslag till utdikning å mossen,
hvilken benämnes Galgatmyren, bär om denna del af myren på min
förfrågan telegrafiskt meddelat den upplysningen, att »för inom Norrsele
by belägna del af Galgatmyren, utgörande 500 hektar, medför
Storvindelns sänkning igen menlig inverkan». Länsmannen, som själf
äger en del af den redan odlade myren och som bott i närheten däraf
alltsedan sin barndom, har jämte en annan i afvägningar kunnig
person intygat, att vid af dem den 18 sistlidne april verkställd at -

om farled
mellan
Storvindeln
och Nedre
Gauteträtk
(Forts.)

Nr 33

44

Om farled
mellan
Starvinde! n
och Nedre
GauUträsk.
(Forte.)

Lördagen den 28 Maj, f. m.

vågning Galgatmyren med utgångspunkt ungefär från myrens midt
befunnits ligga 8,1 meter högre än vattenytan vid kyrkoplatsens nedre
del, och att »fast skogsmark med tung jordmylla skiljer myren från
älfven, så att det måste vara en ren omöjlighet, att en blifvande upprensning
af Bräskaforsen, belägen 1,2 mil ofvan Sorsele kyrkoplats, kan
medföra försumpning af myren i fråga.» Och landtbruksstyrelsen, för
hvilken den värdefulla myren, hvars afdikning länge varit på tal, ingalunda
iir något okändt. eller förbisedt, har i ärendet uttalat, vidkommande
den inverkan, som utförandet af upprensningen skulle komma
att utöfva på jordbruket, att företaget icke kan anses härutinnan utöfva
något inflytande, på grund hvaraf också styrelsen förklarat, att
ur de intressens synpunkt, som styrelsen hade att i förevarande ärende
bevaka, hinder mot bifall icke mötte. Det torde få förutsättas, att
landtbruksstyrelsen har minst lika stort intresse för jordbrukets höjande
och utveckling som den värde meddelaren till statsutskottet.

Vore det så, att de af utskottet ifrågaställda närmare utredningarna
vore lätt åstadkomna, skulle de gjorda anmärkningarna icke
verka så nedstämmande, som nu är fallet.

Men enhvar inser nog, att en undersökning, hänsyftande på en
reglering — hvars beskaffenhet nu icke ens antydes — af Vindelns
hela vattensystem är en synnerligen obestämd, vidlyftig och tidsödande
sak. Att få den utförd på kronans bekostnad i stället för på flottningsintresserades,
kan väl ej ifrågakomma. Och om, såsom troligt är,
flottningsintressena hellre vilja dämma upp de öfre sjöarna i stället
för att i samfärdselns intresse jämna ut olika vattennivåer, när så ske
kan, huru länge skall då frågan hållas sväfvande?

Och hvad vidkommer möjligheten och fördelarna af Galgatmyrens
torrläggning, så är ju möjligheten redan af erfarenheten ådagalagd.
Fördelarna af en sådan hafva länge ansetts vara mycket stora. Nyssnämnda
landtbruksingenjör har längesedan uttalat den förmodan, att
myren torrlagd skulle kunna lifnära en befolkning lika stor som hela
den nuvarande inom socknen. Myren i fråga hör delvis till en kronoöfverloppsmark,
från hvilken staten hämtat högst betydliga skogsinkomster,
men när jag för några år sedan ifrågaställde, att domänstyrelsen skulle
hjälpa till att skaffa anslag för uppgörande af utdikningsförslag rörande
kronans andel i myren, möttes jag med det beskedet, att myren ej
lämpade sig för skogsmark, och att jag därför ej kunde påräkna hjälp
från det hållet. Skall utredning af möjligheten och fördelarna af sådan
torrläggning vederbörligen verkställas i form af förslag samt kostnads-
och afkastningsberäkningar, är den utredningen tydligen icke
heller någon småsak.

Med kännedom om andra från fiottningsföreningshåll förut uppställda,
men, då de befunnits ohållbara, sedermera successive öfvergifna
invändningar mot upprensningsförslaget i fråga och med erinran, hurusom
af historiken i den kungl. propositionen framgår, att vederbörande
flottningsförening förklarat det föreslagna rensningsarbetet ingalunda
befordra flottningsföreningens intressen, kan jag icke undertrycka den
tanken, att de inom utskottet framkomna betänkligheterna egentligen
framkommit för att undanskjuta frågan. Men då jag hyser den uppfattningen,
att så icke varit utskottets mening, vågar jag hemställa,

45

Nr 83.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

huruvida icke dessa betänkligheter kunde få vika och den kungl. propositionen
bifallas.

Utskottet anser att »i det läge, frågan nu kommit, det icke gäller
ett. snabbt igångsättande af för orten behöfligt nödhjälpsarbete» och
däri har utskottet så till vida rätt, som det föreslagna arbetet, om
hvars nödvändighet förhandlats allt sedan år 1901, på sin tid afsågs
kunna bereda arbetsförtjänst för att af hjälpa de genom 1907 års felslagna
skörd inträffade ekonomiska svårigheterna i orten. Men i
själfva verket återkommer, så länge frånvaron af kommunikationer
omöjliggör eller åtminstone försvårar jordbrukets uppsving och afsättning
af jordbrukets produkter, årligen i dessa trakter behof af arbetsförtjänster,
hvadan både detta behof och behofvet af farleden fortfarande
alltjämt tala för arbetets snara igångsättande.

På grund af dessa skäl anhåller jag att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Herr Åström: Jag skall be att få svara på den siste ärade talarens
invändningar och därvid först bemöta påståendet, att jag uppgifva
befolkningens antal till 400 personer, oaktadt den skulle utgöra
790 personer. Jag tror, att vi i detta fall röra oss på olika områden.
Jag har sagt, att endast omkring 400 personer bo ofvanför Bräskaforsen,
under det den siste talaren väl menade befolkningen ofvanför
Sorsele kyrkoplats.

Det föreligger nog ett missförstånd rörande betydelsen af sjön
Storvindelns sänkning såväl med afseende å företagets inverkan på
flottningen efter Vindelns hela vattendrag som ock för utdikning och
torrläggning af den ifrågavarande myren. Detta förslag till farleds
anordnande är bvggdt på förutsättningen af att genom en kanal sänka
Storvindeln, så att den kommer på samma nivå som Nedre Gautsträsket.
Såvida man icke vill sedermera förändra denna kanal genom att i
dess ställe anlägga en sluss, binder man sålunda för all framtid Vindelns
vattenyta vid Nedre Gautsträskets och omöjliggör därigenom
Storvindelns användning såsom vattensamlare. Det är detta som gör,
att företaget är farligt från den synpunkt jag ser saken. Hade det
gällt att reglera farleden genom att vid Stensrudsforsen i Nedre
Gautsträsks nedre del bygga en spardamm, hade frågan haft en annan
innebörd.

Den föregående talaren uppgaf, att det vore 8, i meter i höjd från
myrens midt till älfvens vattenyta. Jag tror, att detta kan vara rätt,
om man tager måttet vid älfvens lågvattenstånd, men det oaktadt
måste det gifvetvis vara tämligen klart, att när en öfver myren gående
bäck för vatten från älfven in öfver myren, denna icke kan torrläggas,
så länge detta förhållande fortfar. Det är förklarligt, att den uppgillra
stora höjdskillnaden kan förefinnas och myrens utdikning det
oaktadt ej låter sig verkställas, då man vet, att älfvens vattenyta
varierar 18 fot och det sålunda beror på, hvilken tid mätningarna
verkställas, vid hög flod eller vid lågvatten.

Den siste talaren påstod, att Umeå älfs strömrensningsförenings
yttrande i denna fråga icke har någon betydelse, därför att föreningen

Om farled
mellan
Storvindeln
och Nedre,
(ravtiträih.
(Forts.)

Nr 83.

46

Om farled
mellan
Storvindeln
och Nedre
QauUträih.
(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, f. in.

förut afgifvit sådana förslag, men sedermera återtagit dem. Mot detta
påstående vill jag protestera.

Herr Biörklund, Henning: Jag skall endast be att till svar

på herr Åströms anmärkning få nämna, att de 800 personerna, som
jag uppgaf, enligt det intyg, som meddelats mig, finnas ofvanför
Bräskaforsen.

Herr Berg, Lars: Jag kan icke för mitt samvete underlåta att

yttra min mening i denna sak, då jag är fackman och en af de få,
som känner till denna ort.

Det är egendomligt, att en talare, som är intresserad för flottningen,
uppträder mot ett förslag om upprensning af ett vattendrag.
I 999 fall af 1,000 är en sådan upprensning till stor nytta äfven för
flottleden, och dess intressenter hafva alltid hittills mottagit såsom en
välgörare den, som velat åt dem upprensa en fors, såsom staten ibland
gjort. Det är också upprensningen af Norrlands flottleder, som gjort
det stora uppsvinget för denna landsdel och skaffat riket icke blott en
rangplats, utan en första rangplats på världens trävarumarknad. Det
skäl, som i detta fall anförts mot förslaget, är enligt min uppfattning
icke riktigt. Flottleden skadas icke, utan gagnas af upprensningen af
en fors.

Samme talare sade, att, sedan farleden blifvit färdig, den icke
skulle begagnas af någon ångbåt. Säkert kommer dock detta att förr
eller senare inträffa, och i ännu högre grad kommer den att trafikeras
af små motorbåtar. Men oafsedt detta, kunna herrarna väl tänka sig,
att, när man i orten icke har en enda kommunikation af något slag,
det blir af utomordentligt stor betydelse att få en 55 kilometer lång
farled under sommaren. Båttrafiken är nämligen det enda samfärdsmedlet
där uppe, då marken är bar. Äfven från den sidan bör detta
anslag beviljas. Hade herrarna kännt till de förhållanden, under
hvilka människorna där lefva och försöka bryta sig bygd och på det
sättet eröfra mark inom Sveriges gränser, så skulle herrarna säkert
icke hafva hjärta att icke bevilja den obetydliga summan, som dessutom
skulle användas till ett för dessa bygders kultur synnerligen
lämpligt företag, hvilket icke kräfver något nämnvärdt underhåll. Det
är däri dess egentliga betydelse ligger.

Jag skall icke uppehålla kammaren något längre, ehuru jag gerna
hade mycket mer att säga, men tiden är dyrbar. Jag ber att få yrka
bifall till Kungl. Maj:ts proposition och af slag å utskottets hemställan.

(grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag skall endast be att få säga
ett par ord för att förklara statsutskottets ställning till denna fråga.
När ärendet kom inför utskottet, hade afdelningen enhälligt beslutit
tillstyrka bifall till Kungl. Maj ds proposition. Det var till följd af
upplysningar, som lämnades inom utskottet, vi beslöto oss för att
tillstyrka ett uppskof. Jag vill betona, att det är endast ett uppskof,
som vi föreslagit. Statsutskottet har icke något mot saken, bara det
kunde bevisas, att den föreslagna åtgärden icke skulle skada regleringen
af Vindeln. Här hafva dessa synpunkter med mycken skärpa bemötts,

47

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

och det är möjligt, att, om vi hört dem bemötas inom statsutskottet,
utlåtandet blifvit ett annat.

Men det synes mig dock, som om en uppgift, vi fingo, hade en
ganska stor betydelse, nämligen att skall man reglera Vindeln, är det
vid Bräskaforsen som en damm bör läggas, och att det skall bli ganska
svårt att lägga den nedanför Gautsträsk. Jag tycker, att det är ett
ganska godt skäl, och att det skulle icke hafva skadat, om denna fråga
närmare belysts, innan Riksdagen fått befattning med ärendet.

Hvad den mycket omtalade myren beträffar, så föreligga om den
mycket olika uppgifter. Somliga säga, att den ligger så högt, att det
gör rakt ingenting, huru Vindeln regleras i detta hänseende. Af andra
åter, som varit på platsen, får man höra, att den ligger så lågt, att
vattnet rinner in på myren. Jag vet icke, hvad jag skall tro.

Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå utskottets
hemställan och bifalla Kungl. Majrts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles Kungl. Majt:s
i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—61;
Nej—50.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och , 27 innevarande
maj bordlagda utlåtanden:

nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årligt

Om farled
mellan
Storvindeln
och nedre
Gautsträsk.
(Forts.)

Nr 83.

48 Lördagen den 28 Maj, f. m.

understöd åt biträdande postexpeditören Anna Maria Hammarstrand,
född Flycht, och

nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årliga
understöd åtj förra poststationsföreståndaren Hedvig Sofia Clementeoff
och poststationsföreståndaren Helena Aurora Clementeoff,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Om anlägg- Föredrogs ånyo statsutskottets den 25 och 27 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
Lapp träsk afgående anläggning af statsbana från Lappträsk till Veittijärvi m. m.
tillVeitti- samt en i ämnet väckt motion.

järvi m. m. I en till Riksdagen den 15 april innevarande år aflåten, till statsutskottet
för förberedande behandling öfverlämnad proposition (nr 191)
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af utdrag af protokollet öfver
civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att, under förbehåll
att de i statsrådsprotokollet förutsatta villkor om kostnadsfri upplåtelse
af mark m. m. iakttoges, dels besluta anläggning af en statsbana från
Lappträsk till Veittijärvi och i sammanhang därmed byggande af
utfartsväg från Keräsjoki, med rätt för Kungl. Maj:t att närmare förordna
om de orter, järnvägen borde genomgå, dels ock för ändamålet
till utgående från riksgäldskontoret anvisa 150,000 kronor för år 1910
och 980,000 kronor för år 1911.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en
inom Andra kammaren af herr T. Zetterstrand väckt motion (nr 304)
däri hemställts, att den i propositionen afsedda bansträckan måtte
utföras enligt alternativet A 2 samt att för ändamålet måtte anvisas
för år 1910 150,000 kronor, men för år 1911 allenast 893,000 kronor.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda skäl hemställt,
att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och den af herr Zetterstrand väckta motionen, måtte, under förbehåll
att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 15 april 1910
förutsatta villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttoges,

a) besluta anläggning af en statsbana från Lappträsk till Veittijärvi
och i sammanhang därmed byggande af utfartsväg från Keräsjoki,
med rätt för Kungl. Maj:t att närmare förordna om de orter, järnvägen
borde genomgå; samt

b) för ändamålet till utgående från riksgäldskontoret anvisa 150,000
kronor för år 1910 och 893,000 kronor för år 1911.

Reservation hade afgifvits af friherre J. G. Beck-Friis och herr
J. A. Sjö, hvilka likväl ej däri antydt sin mening.

Friherre Beck-Friis, Johan: Herr talman, mina herrar! I samband
med den kungl. propositionen angående fortsättning af järnvägen
från Lappträsk öster ut har herr Zetterstrand i Andra kammaren väckt
en motion, som i sin första del rör sig om rälsvikten på ifrågavarande
bansträcka; och i denna del har utskottet tillstyrkt motionen.

Nr 38.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

40

l.nlmfvft senare. deIen ,af motl°nen har herr Zetterstrand påpekat Om anlaggfrnmS?
“ “J® e,ndJPVld Järnvä£ens byggande, utan äfven för ”‘*<7

[™nn man b°rde skaffa fntt grus utefter järnvägslinjen. I denna brM tf!
hemstaikn anser jag, att herr Zetterstrand skjutit öfver målet. Man uaveitti vånlrnf80?

Utsk,ott®t, framhålht, icke rimligtvis kunna begära, att in- järn m. ™.
vanarnä i dessa trakter redan nu skola förbinda sig att för all fram- (Forts.)
däd am°?nfritt g™, Förhållandet där uppe är, att det finns grus på
några stallen och vid dem i rätt stor mängd, men på det hela taget
ar dar ondt om grus^ Det visar sig redan vid den nu färdigbyggda

SÅksn JTVagen Moijarv-Lappträsk, att man för att få grus till
underhall af banan maste hämta det söder om Boden, hvilket är för
VfPn syHoerbgen dyrbart Ännu svårare är det att till skäligt
militärvägenS ^ underha11 af den utmed järnvägen löpande stora

Eftersom herr statsrådet och chefen för civildepartementet är här

ifrålfanded SkU 6 lag nU Pra vUia uttrycka det önskemålet, att, då
ifrågavarande nya banstracka kommer att stakas, man, om det visar

banlnP fSvf* Sam,tld}g0t. gör något, för att det grus, som behöfs för
•n i a ff ,P,lda uuderhall, ma kunna erhållas på drägligare villkor
an hvad fallet ar vid den redan färdigbyggda delen af banan.

Jag har, herr talman, intet yrkande att framställa.

• f;,^fter harmedjdufad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och 27 innevarande
maj bordlagda utlåtanden:

af stTtsmJöol atnnedflng„af KungL Mal:ts Proposition angående bidrag
NosfebrP d 1 * åstadkommande af en järnväg från Trollhättan till

n ,nr ?5, [ anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterbörd^6
.kronans. ratt bil danaarf efter arbetaren Emanuel Ekbergs
från Nysatra socken hustru Emma Teresia Ekberg, född Haglund
ol~ ] £ anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter skänkande

af kronans ratt till danaarf efter slaktaren Johan Fredrik
ojooerg i .Lund,

t fdedning .af Kungk Maj:ts proposition angående efter ™Z7o£tl

1,11 “ ef,er Emmi *«*»*

aVänbo ?8’ f i anlednlng af Kungl. Maj:ts proposition angående efter HemcS

H„ av ha,,‘ll“”''le" Ed"rf A1”ik

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Yld änyu skedd föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
nr 2 den 25 ocli 27 i denna månad bordlagda utlåtande, nr
Första Kammarens Prof. 1910. Nr 89. 4

Kr 33.

50

Lördagen den 27 Maj, f. m.

Om inrättande
a f en
allmän lånehatta
för
Sverige s
kommuner.

2, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
hufvudtiteln gjorda framställning angående personlig professur för
docenten vid universitetet i Upsala C. J. J, E. Wiman,

biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och bankoutskottets nr 2 den
25 och 27 innevarande månad bordlagda utlåtande, nr 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om
utredning och förslag angående inrättande af en allmän lånekassa för
Sveriges kommuner samt om anslag för utredningens verkställande.

Uti en inom Andra kammaren väckt motion (nr 59) hade herr
A. Bane föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på hvilket
sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner borde inrättas, och
för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill utredningen gåfve
anledning, samt att Riksdagen för ofvannämnda utrednings verkställande
ville till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag af

5,000 kronor.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,

a) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta med särskildt beaktande af vissa i föreliggande
utlåtande närmare angifna synpunkter utreda, huruvida och på hvilket
sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner borde inrättas, samt,
såvida utredningen därtill gåfve anledning, för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet; äfvensom

b) att Riksdagen för ofvannämnda utrednings verkställande måtte
för år 1911 på extra stat under sjunde hufvudtiteln anvisa ett anslag
af femtusen kronor.

Reservation hade afgifvits af grefve Wachtmeister, Fredrik, herr
Bohnstedt, grefve Wachtmeister, Axel, samt herrar Berg, Nilsson och
Sjö, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att herr Runes ifrågavarande
motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Herr talman! Då det sammansatta
stats- och bankutskottet nr 2 hade denna fråga till behandling,
så beslöto vi först att infordra utlåtande af herrar bankofullmäktige
och riksgäldsfullmäktige. Vi fingo också ett utlåtande eller rättare
sagdt två utlåtanden från herrar bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige,
ty de voro icke öfverens i frågan. Majoriteten af herrar fullmäktige
beslöt att afstyrka bifall till herr Runes motion; minoriteten
ställde sig däremot välvillig till motionen. Utskottets majoritet —
d. v. s. den del af utskottet, som fick diktera utskottets beslut, ty
majoriteten bestod af sex och minoriteten af sex ledamöter — gick
med minoriteten inom fullmäktige; reservanterna inom utskottet åter
gingo med majoriteten inom fullmäktige. Vi reservanter hafva nu

51

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, i. in.

erkänt, att den fråga om centralisering af den kommunala upplåningen,
som motionen innefattar, kommit i ett förändradt läge, därigenom att
kommunernas lånerätt blifvit vid denna riksdag begränsad, men vi
anse, att det fortfarande finns ganska bestämda skäl för att åtminstone
icke ännu tillstyrka den skrifvelse till Kungl. Makt, som utskottet
har förordat.

Det främsta af de skäl, som vi hafva för att afstyrka bifall till
detta skrifvelseförslag, är, att vi frukta, att utredningen skulle kunna
leda därhän, att Kungl. Maj:t tillstyrkte Riksdagen att medgifva en
kommunal lånekassa samma rätt att låna på utlandet, som hypoteksbanken
och städernas hypotekskassa förut hafva. Man skulle'' således
på detta sätt kunna få tre sorters statsgaranterade obligationer, och
man fruktar — såsom mig synes med rätta — att detta förhållande
skulle kunna blifva för vår kredit på utlandet och för vår upplåning
där af ganska ödesdiger beskaffenhet.

.Nu har utskottets majoritet tagit upp denna vår farhåga i sin
motivering och velat bemöta den på så sätt, att utskottet talar om att
man skulle kunna tänka sig, att en central låneanstalt bildades, hvilken
borde kunna uppträda med ganska stor pondus i förhållande till utlandet,
och att man följaktligen på så sätt skulle kunna slippa de
tre olika sorternas statsobligationer. Nu tror icke jag mycket på denna
centrala låneanstalt, och äfven ifall man tänker sig, att en sådan skulle
kunna komma till stånd, skulle följden däraf blifva en af följande två.
Den ena möjligheten vore den, att denna centrala låneanstalt lämnade
ut obligationer, för hvilka ansvarigheten vofe gemensam för både landtfastigheter,
stadsfastigheter och kommuner. Jag torde likväl mycket
misstaga mig, om icke förhållandet då blefve det, att vår gamla
hypoteksbank mycket betackade sig för den gemensamma ansvarigheten
för kommunernas lån och helt enkelt sade nej till en sådan
sammanslagning. I så fall, om den sade nej till denna sammanslagning,
blefve det ju ingenting af med alla dessa gemensamma obligationer.

Man skulle ju också kunna tänka sig ett annat sätt att gå till
väga, ifall det blefve en sådan central låneanstalt, som hade dessa tre
kassor under sig, nämligen att det var en af dem, som förmedlade
obligationernas utsläppande i utlandet, men att hvar och en af dessa
anstalter hade ansvar endast för sina egna obligationer. Då komma
vi emellertid just till den fara, som jag tycker är mycket stor, den
faran, att man i utlandet finge tre olika sorters obligationer.

Ett annat tungt vägande skäl att för närvarande afstyrka bifall
till denna skrifvelse är, att den i fjol beslutade stadshypotekskassan
ännu har varit så kort tid i verksamhet. Det synes mig, som om det
skulle vara klokt, att, innan Riksdagen fattar beslut att skrifva till
Kungl. Maj:t om inrättande af en ny stor lånekassa, man finge någon
erfarenhet om huru upplåningen med den i fjol beslutade kassan
ställer sig och hvilka verkningar .detta beslut har haft. Man vet om
denna kassa, att den har gjort upp att i utlandet få låna 210,000,000
francs och att redan 84,000,000 däraf äro intagna, men man föreställer
sig, att inom cn kort tid äfven de öfriga miljonerna komma att
tagas in. Jag vet nu visserligen icke, när detta kommer att ske, men

Om inrättande
af eu
allmän lånkassa,
för
Sveriges
kommu ner.
(Forts.)

Nr 38.

52 Lördagen den 28 Maj, f. in.

Om inråttan det är nu i alla fall ganska möjligt att det kommer att ske snart.
,le..afe.n När man får in så mycket pengar till landet, då blir naturligtvis följia>!a
fir den däraf den, att en hel massa pengar här blifva lediga, och jag
Sveriges tror, att detta blir en orsak till att det rakt icke skall ställa sig svårt
kommuner, för kommunerna att få låna, när de behöfva låna.

(Forts.) Det har för öfrigt, tror jag, om man tänker sig en lång tid till baka,

allt varit så, att det icke alls har mött några svårigheter för de
svenska kommunerna att få låna och att få låna till ganska hygglig
ränta. Jag vet visserligen, att det under värsta krisperioden var några
månader, då det härvidlag mötte några svårigheter. Det var likväl en
så ofantligt kort period, och det berodde nog på, att de kommuner,
som hade svårt att få låna, hade skött sina affärer på ett mindre godt
och klokt sätt.

Jag kan således icke finna annat, än att de öfvervägande skälen
tala för att icke skrifva till Kungl. Maj:t i detta ärende, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr von Friesen: Det måste ju erkännas, att reservanterna hafva
ställt sig i det hela taget ganska välvilligt till den väckta motionen;
men jag tror, att de hafva skärskådat saken alltför ensidigt ur
finansiell synpunkt, under det att de däremot mycket litet beaktat
frågans kommunala sida, hvilken dock enligt min åsikt här borde i
främsta rummet skärskådas.

Den föregående ärade talaren nämnde, att det förelåg två uttalanden
från fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret. Nå, om
det hade varit så, så hade det ju icke varit annat, än hvad utskottet
begärt, ty utskottet har i själfva verket begärt utlåtande dels af fullmäktige
i riksbanken, dels af fullmäktige i riksgäldskontoret. Om
utskottet hade fått två utlåtanden, borde utskottet väl alltså icke hafva
undrat på den saken. Emellertid ansågo fullmäktige det vara lämpligt
att gemensamt behandla saken, för att frågan skulle blifva mångsidigare
belyst. Hade de icke gjort så, skulle det hafva kommit ett
tillstyrkande utlåtande från bankofullmäktige och ett afstyrkande sådant
från riksgäldsfullmäktige.

Emellertid hafva dessa fullmäktige sett saken uteslutande ur den
finansiella synpunkten, ty det var den enda vi där hade att hålla oss
till. Den kommunala synpunkten däremot hafva vi egentligen icke
haft anledning att inlåta oss på. Jag skall sedermera återkomma något
till den finansiella synpunkten. Nu ber jag att få se saken ur den
synpunkt, som för mig här är den hufvudsakliga, den kommunala.

Då ber jag att få erinra om, att denna Riksdag har beslutat en
mycket stor inskränkning i kommunernas rätt att upplåna pengar.
Detta beslut har gjorts ur synpunkten af statens intresse; det är ur
statens synpunkt denna begränsning har ansetts önskvärd. Det befanns
nämligen, när sista krisen utbröt, att städernas sväfvande skuld var
utvecklad på ett för penningväsendet i landet synnerligen oroande
sätt. Städernas sväfvande skuld uppgick då till omkring 73,000,000
kronor, hvaraf en 30—40,000,000 kronor voro placerade i utlandet.
Detta var ett alltför hotfullt tillstånd för att fullmäktige i riksbanken

Lördagen den 28 Maj, f. m.

53

Nr 33.

skulle tyst kunna finna sig däruti. Det måste vidtagas några åtgärder Om inrätt,inemot
det.

Att den sväfvande skulden hade blifvit så stor, berodde på två0
förhållanden. Det berodde dels på den ända tills nu gällande lag- Sveriges
stiftningen, hvilken medgaf kommunerna rätt att utan Kungl. Maj:ts homn.nner.
tillstånd upptaga tillfälliga lån på kortare tid. På grund häraf hade (Forts.)
inträffat, att kommunerna upptagit lån å mycket stora belopp på kort
tid, 3—6 månader samt vid förfallotiden omsatt dem likaledes på 3
— 6 månader, och så undan för undan. Sålunda hade dessa lån i
själfva verket blifvit stående, fastän de formellt taget voro tillfälliga,
och deras laglighet alltså var bevarad. Det var det ena skälet till att
den stora sväfvande skulden uppstått för kommunerna.

Det andra skälet var det, att sedan kommunerna erhållit tillstånd
af Kungl. Maj:t att upptaga lån på längre tid, eller, såsom Kungl. Maj:t
brukar säga, att upptaga lån, att af betalas på högst 40, 30 eller 25 år
o. s. v., så stod det kommunerna fritt att upptaga äfven dessa lån på
mycket kort tid. Då de hade fått Kungl. Maj:ts tillstånd att upptaga
lånet, säg på högst 40 år, och i stället upptogo det på kanske 6 månader,
så låg detta ju inom det medgifvande, som Kungl. Maj:t lämnat.

Nu gällde det således att för att förekomma olägenheterna taga bort
de möjligheter, som förefunnos för kommunerna att på dessa sätt
åsamka sig en stor sväfvande skuld. Den ena vägen, man därför hade
att beträda, är den, som Riksdagen nu har varit med om, nämligen
att limitera storleken af det belopp, som en kommun äger rättighet
att upptaga såsom lån utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Detta belopp har
nu blifvit inskränkt inom rätt snäfva gränser; efter min tanke är det
fullkomligt riktigt, att så har skett, och jag har varit med om att för
min del förorda den saken. Af hvad jag förut yttrat framgår emellertid,
att härmed icke tillräckligt är gjordt, tv den andra utvägen för
kommunerna att ådraga sig stor sväfvande skuld förefinnes fortfarande.

De kunna ju fortfarande, sedan de begärt Kungl. Maj:ts tillstånd att
upptaga lån och Kungl. Maj:t medgifvit, att de få göra det på t. ex.
högst 40 år, låta dessa lån vara sväfvande. Hvad kan det då finnas
för anledning för att låta sina lån vara sväfvande, ehuru de fått rättighet
att konsolidera dem? Jo, naturligtvis den, att de vilja afvakta
en lämplig tidpunkt för lånens placering. Det är icke sagdt, att, när
de få tillstånd att upptaga ett större lån, penningmarknaden är sådan,
att de med fördel kunna fast placera det. De finna det fördelaktigare
att i stället upptaga tillfälligt lån och afvakta den tidpunkt, då en
fast placering på billigare villkor kan ernås.

Detta tillvägagångssätt har följts i ganska stor utsträckning, såsom
framgår af den kungl. propositionen angående begränsning af
kommunernas fria lånerätt, d. v. s. rätt att upptaga lån utan Kungl.

Maj:ts tillstånd. Denna proposition, nr 86 för i år, upplyser nämligen
om att styrelsen för svenska stadsförbundet har till Kungl. Maj:t ingått
med anhållan om att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
angående inrättande af en lånekassa för Sveriges kommuner. Motiveringen
till denna anhållan är af styrelsen för svenska stadsförbundet
sålunda formulerad: »den hufvudsakliga orsaken till att de korta lånebeloppen
kunnat springa upp till så stor höjd Horn skett måste, enligt

Nr 33

Lördagen den 28 Maj. f. m.

Om inrättande
af eu
allmän lamekas
a a för
Sveriges
kommuner.

(Forts.)

51

hvad utredningen visat, anses ligga i svårigheten att till lämplig räntefot
verkställa behöflig fondering, och man bör därför för att på rationellt
sätt åstadkomma en minskning af städernas sväfvande skuld i
främsta rummet vidtaga åtgärder, genom hvilka svårigheterna att fondera
skulden såvidt möjligt afhjälpts».

Där är tydligt angifven orsaken till att den sväfvande skulden
blifvit så stor: det är den svårighet, som förefunnits att på billiga och
lämpliga villkor placera de lån, till hvilkas upptagande Kungi. Maj:t
lämnat sitt tillstånd.

Nu sade visserligen den föregående ärade talaren, att det har
egentligen icke varit någon svårighet för kommunerna att placera sina
lån. Nå, jag har den största tilltro till hans auktoritet, men han
måste dock medgifva, att »den känner bäst hvar skon klämmer, som
bär den»; här är det det svenska stadsförbundet, som genom sin styrelse
gjort nyss citerade uttalande, och det borde väl i afseende å bedömandet
af dessa olägenheter få anses hafva auktoritet. För öfrigt är det
en ganska känd sak, att det vid många tillfällen varit rätt svårt för
kommunerna att få låna på drägliga villkor. Jag talar nu icke för
den kommun, jag själf tillhör, ty den kommunen är icke direkt berörd
af dessa svårigheter. Men det är på grund af att jag såsom medlem
af styrelsen för svenska stadsförbundet haft tillfälle noga sätta
mig in i denna sak, som jag tagit mig friheten att nu här yttra mig
så som jag gjort.

Således var det redan vid frågans förberedande behandling klart,
att blotta inskränkningen i städernas fria lånerätt icke kunde hafva
faran af den stora sväfvande skulden. Detta insågs sålunda af styrelsen
för svenska stadsförbundet, som fäste uppmärksamheten på saken.
Det behjärtades äfven af bankofullmäktige, när de yttrade sig i denna
fråga, ity att de också framhöllo, att begränsningen af den fria lånerätten
ej vore tillräcklig, utan att Kungl. Maj:t borde vidtaga åtgärder
för att, sedan kommunerna en gång fått tillstånd af Kungl. Maj:t att
upptaga lån, de verkligen skulle fondera dessa lån och icke låta dem
vara sväfvande. Slutligen har herr statsrådet och chefen för civildepartementet
i sin proposition sagt, att »den sålunda framhållna synpunkten
är utan tvifvel af beskaffenhet att vid framtida besluts» —
om rätt för kommun att upptaga lån — »meddelande böra noga beaktas».

Nu har således för det första den fria lånerätten för kommunerna
blifvit begränsad i stället för att den förut varit obegränsad. Vidare
är meningen, att när kommunerna hädanefter få tillstånd af Kungl.
Maj:t att upptaga lån, så skall det ses till, att dessa lån blifva med
det allra första fonderade. Man vill således fråntaga kommunerna en
rätt, de hittills hafva, nämligen rätten att afvakta den för dem lämpligaste
tidpunkten att fondera sina lån; man vill tvinga dem att påskynda
fonderingen. Detta kan vara rätt med afseende å landets penningväsen,
det är utom all fråga, men om det utan vidare är rätt
handladt mot kommunerna, är en annan sak. När man på det sättet
fråntager kommunerna en rätt, som de hittills haft, bör det enligt
min åsikt vara alldeles nödvändigt att sätta någonting annat i stället.
Det är detta, som är åsvftadt i utskottets betänkande; när man ämnar

Lördagen den 28 Maj, f. m.

55

Nr 33.

tvinga kommunerna att omedelbart eller inom kort frist fondera sina Om inrältanlån,
så bör man också bereda dem tillfälle att, utan att blifva alltför i™nf,

mycket uppskörtade på räntan, kunna göra detta. a

Frågan har således efter min mening kommit in i det läge, att Sverige/
det är alldeles nödvändigt för staten att gripa in för att för de korn- hommuner.
muner, som däraf äro i behof, underlätta upptagandet af lån; eljest (Forts.)
blifva de åtgärder till skada, som vidtagas för att förekomma, att de
lån blifva sväfvande, hvilkas upptagande är af Kungl. Maj:t kommunerna
medgifvet.

Det är ju för öfrigt klart, att stat och kommun sammanhänga
med hvarandra på det allra närmaste. Kommunerna hafva statsändamål
att fylla; om således staten skall underlätta för någon att upptaga lån,
så borde det väl vara för kommunerna. Man har nu tillmötesgått
fastighetsägarna på landet, och det är bra; man har vidare tillmötesgått
fastighetsägarna i städerna, och det är också bra! Men med hänsyn
till statsändamålet bör det vara minst lika viktigt att tillmötesgå
kommunerna.

Det är icke heller något, som är främmande för åskådningen i
andra länder, att staten i sådant hänseende ingriper. I England t. ex.
går det så långt, att det, som där motsvarar vårt riksgäldskontor, tillhandahåller
lån åt kommunerna. Kommunerna där få först efter noggrann
pröfning rätt att upptaga lån, och stränga villkor äro där uppställda
med afseende härå; men därjämte och just därför är det så
ordnadt, att staten vid behof lämnar sin medverkan till att dessa lån
erhållas på billiga villkor. Äfven i andra länder har man funnit det
vara nödvändigt att bispringa kommunerna till erhållande af billiga
lånevillkor. Mig förefaller det, att, i synnerhet efter den lagstiftning,
som i år är inledd och med tanke på hvad som är ställdt i perspektiv
för fullbordan af den lagstiftningen, det är alldeles nödvändigt, om
kommunerna icke skola känna sig misshandlade af staten, att äfven
hos oss något göres i detta afseende från statens sida. Det är hårdt
att endast säga till dem, att för landets penningväsens skull äro ni
tvungna att inom mycket kort frist fast placera det lån, ni äro berättigade
att upptaga, hur svårt det än må vara att få lånen fonderade
och hur obilliga villkor därför än må uppställas.

Nu äro här anmärkningar uppställda ur finansiell synpunkt emot
utskottets förslag. Det har blifvit sagdt, att det icke är lämpligt, att
det finns flera på den utländska marknaden konkurrerande obligationer,
hvilka äro af staten på ett eller annat sätt garanterade. Ja, detta
är fullkomligt riktigt, men utskottets betänkande visar på betydligt
kraftigare medel för att håfva denna olägenhet än reservanterna.
Reservanterna vilja hafva kvar två slag af utaf staten garanterade
obligationer, som skulle få gå på den utländska marknaden. Utskottet
däremot vill blott hafva ett slag af sådana obligationer. Den, som sålunda
står på den ståndpunkten, att det bör finnas så få med hvarandra
konkurrerande, af staten garanterade obligationer som möjligt,
bör hellre gå med på hvad utskottet föreslagit än på reservanternas
hemställan.

Då säger den reservant, som här hade ordet, att han icke vet, hur
utskottets förslag skall realiseras! Nej, visste man det, behöfde man

Nr 33

56

Om inråttan
de af eu
allmän lånekatta
får
iSveriges
kommuner.
(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, f. m.

ingen utredning; men i utskottets utlåtande är uttryckligen sagdt, att
det ar förutsättningen för att man vill vara med på den kommunala
lånekassan, att det skall blifva en central, för de tre här ifrågavarande
kassorna gemensam låneanstalt, hvars obligationer ensamma skola gå
på den utländska marknaden.

Den ärade reservanten förstod icke, hur detta skall gå till. Det
undrar jag som sa,gdt icke på, då utredning härom saknas. Men till
de alternativ han framställde, vill jag likväl lägga ytterligare ett, nämligen
en sådan anordning, att den centrala anstalten uppköper de andra
anstalternas obligationer, och med bland annat dessa som hypotek
själf ensam utger obligationer, som säljas på den allmänna lånemarknåden.
Det är på detta sätt det går till i Danmark, och jag vet icke,
hvarför det icke skulle kunna gå till på samma sätt här.

Nu har man sagt — och det sade den ärade talaren äfven — att
svårigheter för kommunerna att upptaga lån endast förefinnas, när
penningkris inträder. Om sa skulle vara förhållandet, borde man väl
i alla fall vara rustad äfven emot den eventualiteten, att penningkris
intrader. Hvarför skola, när det är penningkris, de kommuner, som
då behöfva upptaga lån, vara illa ute?

Jag vill för öfrigt säga, att här talas alltför mycket om utländska
marknaden. Min tro är, att om det blir en sådan central låneanstalt,
som jag nyss antydde, så skola dess obligationer få en mycket stor
placering inom landet; ty hvar skulle man eljest egentligen här placera
sina pengar, när man vill hafva dem säkert placerade? Det skall
väl dock till sist alltid vara så, att det finns pengar inom landet att
placera, och för sådant ändamål vore obligationer från en dylik kassa
af största betydelse.

Men framför allt — och jag återkommer nu till hvad jag förut
sagt — när staten vill på sätt som redan skett och ytterligare ställes
i utsikt uppträda såsom förmyndare för kommunerna, så bör väl staten
vara en faderlig och icke en grym förmyndare!

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Fränekel: Herr talman, mina herrar! Jag har visserligen
icke i år varit i tillfälle att deltaga i sammansatta utskottets arbete
vid denna frågas behandling, emedan jag varit satt i ett annat utskott
vid samma tid. Jag deltog emellertid i ärendets behandling i fjol,
och jag får säga, att när jag läser de olika yttranden, som här förekomma,
vare sig yttrandet af utskottets majoritet — på den förseglade
sedeln — eller reservanternas yttrande, så kan jag icke finna
annat, än att åtminstone Första kammaren har all anledning att vidblifva
sitt beslut i fjol, nämligen att icke tillstyrka anordnandet af en
särskild kommunal lånkassa.

Här är ju, såsom herrarna finna, ett slags kaos, om jag så må
uttrycka mig, i afseende å hvad dessa herrar vilja, som önska inrätta
en kommunal lånekassa. Å ena sidan säger man: Här fins en hypoteksbank
för landet, här fins en förlidet år inrättad stadshypotekskassa,
och nu vilja de också hafva en lånekassa för kommunerna.
Att denna fråga kommer till Riksdagen, kan icke hafva annat ändamål
än att, om en kommunal lånekassa skall inrättas, den skall be -

57

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

handlas på samma sätt som de andra kassor, vi hafva förut, nämligen
att Riksdagen med sin kredit skall stödja en sådan kassa, d. v. s.
lämna ett visst antal statsobligationer såsom säkerhet för de lån,
kassan kan komma att upptaga.

Om jag nu också emellertid kunde tänka mig denna möjlighet,
säga vederbörande i samma andedrag: nej, det vilja vi icke, vi vilja
icke hafva så många kassor, som upptaga obligationer i utlandet! Vi
skola hafva en gemensam kassa; vi vilja hafva en utredning, om man
icke kan slå tillsammans denna nya kassa med den vi redan hafva.
År detta verkligen meningen, kan jag ännu mindre förstå, hvarför
det egentligen är behöflig! att inrätta en sådan särskild kommunal
lånekassa, ty det faller af sig själf, att om man kommit så långt i
försiktighetsväg, att man icke finner det vara lämpligt, att både hypoteksbanken
och stadshypotekskassan hafva obligationer ute, utan man
anser sig behöfva bilda en gemensam kassa af dessa, det kan frågas,
hvarför behöfs det då inrättas en särskild lånekassa för kommunerna?
Då är det väl själfklart — så synes det åtminstone mig — att äfven
kommunerna blifva delaktiga af den stora kassan.

Nej, saken är mycket enkel; saken är allt den, att de, som yrka
på upptagandet af denna fråga, vilja hafva en tredje kassa, att de
vilja hafva statsunderstöd för den och att de på samma gång vilja uppträda
på den utländska marknaden och utgifva obligationer för denna
kassa under uppgift, att kassan är garanterad af svenska staten. Det
är detta, majoriteten inom riksgäldsfullmäktige har motsatt sig.
Man har framhållit, att det skulle skada vår utländska kredit, om
här uppträdde eu tredje lånesökande med obligationer, som hafva
svenska statens garanti. Man framhåller ytterligare, att saken bör
ännu mindre nu komma till utförande, då det är så nyligen, som
vi fått den svenska stadshypotekskassan, för hvilken svenska staten
iklädt sig garanti, och då man vet, att denna kassa gjort upp att
utomlands få låna 210,000,000 francs.

Jag kan icke finna annat, än att denna fråga är för svenska
statens, kredit af högsta vikt; och det synes mig, att svenska statens
kredit icke bör förspillas för en fråga sådan som denna, hvilken praktiskt
taget icke kan sägas betyda något för ifrågavarande kommuner.
Vi skola komma ihåg — något, som redan är anfördt af reservanterna
i utskottet — att om, såsom nu är tänkt, stadshypotekskassan kommer
att föra in i landet 210,000,000 francs i lån till städernas kassor,
så komma naturligtvis andra medel att blifva fria, hos försäkringsbolag,
hos banker o. s. v., för de lån, som smärre kommuner behöfva
taga. Kan det då vara lämpligt att, innan frågan inträdt i normalt
skede, tänka på att bilda en ny tredje kassa, sådan som den här
ifrågasatta ?

Det påpekades redan i utskottets betänkande af år 1908, att
Sverige på den utländska marknaden är skuldsatt med i rundt tal

1,000 miljoner. Jag tror, att det är lämpligt att icke rusa åstad och
öka denna lånesumma mer än behöflig!.

Kan det för öfrigt vara lämpligt, att svenska staten oberoende af
hvilken säkerhet som erbjudes uppträder som garant för hvilka obliga -

Om inrättande
af en
allmän lånekassa
för
Sveriges
kommuner.
(Forts.)

Nr 83.

Om inrättande
åt eu
ahmän liinekasea
för
Sveriget
kommuner.

(Forts.)

58 Lördagen den 28 Maj, f. m.

tioner som helst i utlandet? Jag anser för min del, att svenska statens
garanti icke bör lämnas annat än till produktiva företag. Svenska
statens stora skuld ligger i järnvägar och dylikt, Svenska staten har
iklädt sig garanti för stadshypotekskassan, emedan det på sitt sätt
där är fråga om produktiva företag, städernas anläggningar af det ena
eller det andra slaget. Men det synes mig icke vara lämpligt, att
staten ikläder sig garanti för så många ändamål, som här äro ifrågasatta,
ty då säger man, att svenska staten missbrukar sin garanti. Detta
kan vara ödesdigert, då det gäller att afgöra, huruvida man skall köpa
svenska obligationer eller då det gäller att bestämma de villkor, på
hvilka lån kunna lämnas.

Jag tror således, att vi äfven i år böra fatta samma beslut som
i fjol, då vi nämligen afslogo hemställan om upprättande af en särskild
kommunal lånekassa, hvilken hemställan naturligtvis icke kan
hafva annat ändamål än att söka för kassan få statens garanti.
Jag tror således, att reservanterna hafva grundadt skäl för sin hemställan
att föreliggande motion må afslås.

Nu har den siste ärade talaren sökt påvisa, att man härigenom
skulle begå en orättvisa mot kommunerna, emedan dessa icke skulle
få frihet att upptaga lån, utan att deras handlingsfrihet numera är
begränsad genom det sista beslutet om städernas lånerätt.

Nej, mina herrar, det är icke fråga om detta nu! Städerna må
få låna bäst de vilja, men när de önska erhålla statens garanti, måste
staten se till, hur det verkar på statens kredit i öfrigt. Jag tror följaktligen
icke, att den nu föreliggande frågan inverkar på städernas
frihet att upptaga lån, utan om den saken har Riksdagen redan fattat
beslut, Huru städerna sedan vilja fondera sina lån på längre tid,
därom må de besluta, ty min öfvertygelse är, att därvidlag möter
det inga svårigheter att få lånen placerade.

Den siste ärade talaren framhöll vidare, att vi må söka se till,
att det blir sådant slag af obligationer — då äro vi ju redan inne på
en tredje kassa — så att de blifva placerade inom landet. Men tro
herrarne verkligen, att obligationer med så låg ränta, som dessa kommuner
erbjudas, kunna placeras inom landet?

Äfven ur den synpunkten är det enligt min öfvertygelse icke
skäl i att biträda motionen, och jag ber, herr talman, att, på samma
sätt som föregående år, få yrka anslag å ifrågavarande förslag, d. v. s.
jag yrkar bifall till reservationen.

Grefve Wachtmeister, Axel: Mig synes, att man i vår tid
arbetar med väl mycket högtryck för att på alla möjliga områden
bereda ökade lånemöjligheter. Nu har nyss stadshypotekskassan börjat
sin verksamhet och vi hafva att vänta, att åtskilliga hundratals
miljoner utländska pengar skola komma in i landet. Nu vill man
nästan på samma gång söka sätta i gång en ny stor apparat för att
föra in ännu mer utländska pengar. Nog kan man lugna sig, tills
man ser, hur den första verkar, innan man fortsätter.

Herr von Friesen anförde många skäl och goda skäl för bildande
af en låneanstalt. Men han har icke alls öfvertygat mig om, att det

59

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, f. ni.

på något sätt bradskar, utan mig synes, att man godt kan vänta öfver
något år.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Cavalli: Jag kan verkligen icke underlåta att taga till
ordet i anledning af yttrandet af den talare, som yrkade bifall till
utskottets förslag.

Innan jag går in på att något bemöta honom, vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet _ än en gång på betydelsen af de skrivelser,
Riksdagen aflåter. Om Riksdagen i en skrifvelse till Kungl. Maj:t begär
utredning i en fråga, har det ansetts ofelbart vara ett af Riksdagen
fattadt principiellt beslut, och det är detta som gör, att våra skrivelser
äro till sina påföljder mycket farliga.

Den förste ärade talaren, på hvilken jag hänsyftade, ansåg, att
majoriteten i banko- och riksgäldsfullmäktige intagit en för mycket
finansiell ståndpunkt i denna fråga. Ja, det var helt enkelt deras
skyldighet. Han ansåg äfven, att de tagit alltför liten hänsyn till den
kommunala synpunkten. Jag skulle verkligen, om jag ville begagna
mig af talarens ord, kunna säga, att han nu var för mycket kommunalfullmäktig
och för litet bankofullmäktig i sitt yttrande.

Han förklarade vidare såsom själffallet, att, då staten hade i viss
mån lämnat understöd åt låneanstalter först för landfastigheter och
sedan för stadsfastigheter, var det helt enkelt statens solklara skyldighet
att nu i samma riktning hjälpa kommunerna. Ja, mina herrar,
det är frågan det. För att den slutledningen skall vara riktig, fordras,
att förutsättningarna skola vara desamma. Fastighetsägarne på landet
och i städerna lämna såsom säkerhet för sina lån inteckning, under
det att beträffande kommunerna det icke finnes ännu klargjordt i
lagstiftningen, huru med olika obligationer af olika lånetider skall
förfaras. Jag förmodar, att de för närvarande hafva lika förmånsrätt.
Vidare finnes ingen bestämmelse om, huru lån hos kommun skall
uttagas. Skall man på exekutiv auktion sälja kyrkan eller skall man
för att få ut beloppet sälja skolhuset? I fråga om dessa förhållanden
finnas bestämmelser beträffande fastigheterna.

Den ärade talaren framhöll vidare och strök under hvad utskottet
sagt, att den inskränkning, som i år skett i kommunernas lånerätt,
ägt rum i statens intresse. Det må vara, mina herrar, men i all rimlighets
namn, var det väl ock i kommunernas stora intresse, annars
hade det helt visst icke kommit i fråga. Och att man kan påstå, att
det endast varit för statens rätt, förvånar mig verkligen.

Till sist endast ett par ord — jag förmår icke fortsätta längre —.
I vår inre politik finnes för närvarande en sak, ett ord, som innefattar
all politisk vishet. Det är mycket kort, det heter låna. Vore det
icke skäl, mina herrar, att vi, med hänsyn till vår kredit, särskildt
den utländska, något varsammare ginge fram på den vägen?

Jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan och på
motionen.

Om inrättande
af en
allmän lånakatta
för
Sveriget
kommuner.
(Forts.)

Herr von Friesen: Den siste ärade talaren missförstod mig i
hög grad, då han ville säga, att jag förebrått fullmäktiges majoritet,

Nr 83 60 Lördagen den 28 Maj, f. tn.

Om inråttan- för att de för mycket hållit sig till den finansiella ståndpunkten. Min
f0 "f ''rn mening var att säga, att fullmäktige hade gjort alldeles rätt däri. Jag
"hatta för tilläde icke, hvad jag kunde hafva tillagt, att i den kommunala sidan
Sverige» af frågan äro de icke auktoriteter. Jag skattar således som stor förtommuner.
tjänst, att de hållit sig till den finansiella delen, i hvilken de voro
(Forts.) auktoritet, hvilket de, som sagdt, icke äro på den kommunala förvaltningens
område.

Vidare nämnde han, att här finnes ingen lagstiftning i fråga om
indrifvande af lån, som kommuner ikläda sig. Det är alldeles rätt.
Men skall man låta ett sådant tillstånd fortgå? Om en sådan utredning,
som här föreslås af utskottet, komme till stånd, är det helt naturligt,
att denna fråga blir ett af de främsta föremålen för denna undersökning
och utredning.

Vidare nämnde han, att jag för starkt betonat, att det var i
statens intresse den skedda lagstiftningen om begränsning af kommunernas
lånerätt kommit till stånd. Säkert är, att det är statens
intresse, som drifvit fram saken. Det har icke varit några petitioner
från kommuner om att få denna begränsning. Kommunerna hafva
gifvit med sig, kan man säga, men icke har det varit de, som drifvit
på saken.

Vidare sade han, att man lånar alldeles för mycket. Det kan
hvem som helst instämma i, när man får abstrakt yttra sig om saken,
men när det kommer till afgörandet af frågor om att bygga sjukhus,
skolhus o. s. v., som vi alla känna till, huru skall man då göra? Då
tror jag såväl den ene som den andre drifves in på lånevägen.

Herr Jonsson: Jag skulle visserligen icke behöfva yttra mig i
frågan, då min åsikt framgår af hvad majoriteten inom fullmäktige
hafva framhållit, men här har framförts satser, som synas mig böra
litet närmare skärskådas och icke lämnas i tysthet.

Herr von Friesen har här uppträdt såsom en kommunalfullmäktig
och har skärskådat synpunkterna från kommunernas bekvämlighet att
på lämpligaste sätt erhålla lån, och han har därför frånsett de svårigheter,
som uppenbarligen äro förenade med att på ett förståndigt sätt
ordna en ny låneanstalt, vare sig på det ena eller andra sättet.

Fullmäktige, tror jag, hafva rätt fullgjort sin plikt, när fullmäktige
hafva framlagt de olägenheter, finansiellt sedt, som ett bifall till
motionärernas framställning i en eller annan form här skulle medföra,
och jag tror icke, att någon motsägelse till denna min uppfattning
gärna skall kunna presteras.

Det är andra saker, som här böra litet beröras. Herr von Friesen
framhöll, att staten hade skyldighet att ordna en lätt tillgänglig och
billig kredit för kommunerna, bland annat af det skäl, att eljest skulle
under kriser svårigheter framträda, som för öfrigt icke skulle kunna
ägt rum, därest man i tid hade ordnat denna sak. Ja, mina herrar,
tror man sig kunna undvika kriser genom att vidtaga anordningar, så
att det blir uppsjö på pengar, som den ene eller andre kan låna för
att sätta företag i gång af en eller annan beskaffenhet, då komma
efter några år bakslag och svårigheter att uppstå just till följd af,
att man under en föregående period haft för flotta kreditförhållanden

61

Nr 88.

Lördagen den 28 Maj, f. m.

i landet. Det är som hafvets vågor, upp och ned med dessa konjunkturer.
Svårigheterna framkallas just under medgångens dagar för att
framträda, när vågen gått nedåt, och svårigheter skapas rent af genom
att man under öfverfiödstider har kastat sig för vidsträckt ut för att
lämpligen kunna honorera det under svårare tider. Det skall blifva
samma förhållande med detta — om det vore möjligt att på ett förståndigt
sätt ordna en lånekassa för kommunerna — att därigenom
komme säkerligen kommunerna att mindre försiktigt sofra behofvet
af företag, som de under flotta tider med större humör och jämnmod
skulle sätta i gång.

Men, mina herrar, det är en oriktig uppfattning, om man går ut
ifrån, att icke den allmänna penningställningen i landet är afgörande
för, huruvida såväl kommuner som andra låntagare inom landet kunna
på fördelaktigare eller mindre fördelaktiga villkor erhålla kredit under
olika förhållanden. Nu fruktar man för, att icke kommunerna på
lämpligt sätt skola kunna tillgodose sina lånebehof i fast form på
längre tid. Då vill jag fråga: när nu städernas hypotekskassa redan
har indragit ett 60-tal miljoner utifrån och Riksdagen i år fattat beslut
om mycket viktiga företag, som skola utföras, hvartill medel skola
anskaffas genom inlåning utifrån, när man tämligen säkert kan beräkna,
att i år antagligen ett 100-tal miljoner utifrån skaffas in i
landet, måste det icke vara alldeles gifvet), att, om icke misshushållningen
är alltför kolossal, detta skall hafva stort inflytande på ställningen
inom landet och penningar således blifva mera lediga för att
lämnas ut som lån till kommuner än eljest? Man kan icke dela upp
intresset på sådant sätt, att man kan se bort ifrån, hur det hela sammanlagdt
ställer sig, och taga hvad kommunerna anse för sig lämpligt,
utan det hela måste ses och tagas i ett sammanhang och först därigenom
kan man rätt och sundt bedöma, hvad som är klokt och lämpligt
att vidtaga för åtgärder. Ingen af dem, som yrkat bifall till utskottets
förslag, har, såvidt jag kunnat fatta, påvisat en utväg, som
skulle vara lämplig för att ordna den sak, som föreligger, ty den vägen
stängdes genom fjolårets beslut att brådska med att taga det förslag,
som då låg före, att bilda en särskild hypotekskassa för stadsfastigheter.
Hade man lugnat sig då och fått frågan i vidsträcktare form
skärskådad, då kanske man kunnat lösa denna sak i ett sammanhang
och icke behöft ytterligare komma med en ny åtgärd för att på något
sätt tillfredsställa städernas kommunalfullmäktige.

Hur man än ser denna sak, mina herrar, måste man ändå i all
rimlighets namn icke se bort ifrån hvad, finansiellt sedt, i allmänhet
taget är det riktiga och sunda, utan hafva den synpunkten för ögonen,
innan man går att fatta beslut om en skrifvelse här, med hvilken det
säkert går på samma sätt, som med den skrifvelse vi förra gången
afläto, i hvilken till och med uppgiften så begränsades att allt tal om
statsunderstöd borttogs, men lika fullt fingo ett förslag utan denna
begränsning, som Riksdagen sedan tog. På samma sätt skulle det nog
gå här, huru än skrifvelsen formulerades om en utredning i frågan
och därpå upprättade förslag, ty då finns det nog tillräckligt med
krafter inom riksdagen för att drifva fram ett sådant förslag, det må
vara väl grundad! eller icke.

Om inrättande
af eu
allmän Innekatta
för
Stenget
kommuner.
(Forts.)

Nr 83.

62

Om inrättande
af en
allmän larekassa
för
Sveriges
kommuner.
(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, f. m.

Jag tror att kammaren handlar klokt och riktigt, om man afslår
utskottets förslag och bifaller reservationen, till hvilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr Lindblad: Det är vissa synpunkter, hvilka icke äro framförda
här, som jag ber att få erinra om.

Om jag fäster mig vid städerna, kunna de kommunala lånebehofven
vara väsentligt olika. Det är oss icke obekant, hurusom det
ofta inträffar, att den ena kommunen står i strid med den andra för
att draga till sig utvecklingen och därför gör dyrbara erbjudanden.
Jag erinrar t. ex. om upplåtelsen af mark för kaserner. Vidare se vi,
att den ena kommunen vill medelst en järnväg draga trafiken till sig
och därigenom konkurrera med en annan stad, och vi se, hurusom en
stad tecknar ett ganska stort belopp aktier i en järnväg; kanske en
annan stad är böjd att drifva industri, montera vattenfall o. dyl. som
kan medföra betydliga utgifter för det samhället. Icke är det då
precis så säkert, att den ena staden vill deltaga i garantierna för alla
dessa utvecklingsmöjligheter i ett annat samhälle, som konkurrerar
med den? Slutligen är framhållet, huru pass heterogena de säkerheter
äro, som skulle ställas för detta.

Ytterst är det ju det sätt, på hvilket kommunerna sköta sina
finanser, som utgör grunden för kommunernas kredit. Vi gå dervidlag
kanske hittills oanade möjligheter till mötes. Vi kunna vänta, att
i somliga samhällen få rent socialistiska styrpinnar i kommunalförvaltningen.
Däremot torde det finnas åtskilliga andra kommuner, som
icke äro obetingadt benägna att underkasta sig garanti eller ikläda sig
ansvar för sådant. Årligen få vi från Andra kammaren förslag om
åtskilligt i den vägen, t. ex. om byggande å stadsplan af egnahemslägenheter.
Det kan öppnas stora områden för detta, men hur det
ställer sig i framtiden med möjligheten att upphålla rörelsen i det
samhället torde icke vara lika lätt att garantera, industrien kan lätt
flytta till andra platser. Vidare begär man garanti för arbetslöshet
och att staten skulle ikläda sig den; men det har å andra sidan framhållits,
att då erfarenheten visar, att befolkningen flyttar, kan det aldrig
bli rättvist, att staten, således äfven den folktomma landsbygden, skall
från landsbygden till städerna ställa sådan garanti. Det synes rättvisare,
att den kommun, som drar till sig arbetare i större utsträckning,
också närmast bör svara för arbetslösheten. I sådant fall behöfs
mycket pengar för att garantera mot all sådan arbetslöshet.

Det torde alltså vara klokt att afvakta, i hvilken riktning våra
samhällens kommunalpolitik i fortsättningen skall gå, innan man bildar
nya låneanstalter eller kopplar ihop den föreslagna med andra befintliga
låneanstalter, där dock faktiskt realsäkerheter finnas att bjuda på.

Herr Ca valli: Endast ett par ord till svar åt den ärade Stockholmsrepresentanten.
Han sade, att hvem som helst kan säga, att
man lånar alldeles för mycket, när man abstrakt får yttra sig om
saken, men när det gäller att bygga ett sjukhus eller ett skolhus, då
yppa sig svårigheter.

Mina herrar, det är just däri felet ligger, att man vid anslag till

Lördagen den 28 Maj, f. m. 63 Nr 33.

byggande af skolhus eller sjukhus icke öfvar nog sparsamhet, ty det Om inrätta«■
lärer val icke kunna ifrågasättas annat, än att dessa nu angifna hus ,le .“/

blifvit, till sitt yttre åtminstone, uppförda med för stor lyx, åtmins- allma" lf”e''

tone på många håll, och att just till följd däraf städernas lånebehof Sceriget
gått upp till så stor höjd, en höjd, som de eljest icke behöft nå. kommuner.

Jag vidhåller mitt yrkande. (Forts.)

Herr von Friesen: Jag har begärt ordet för att först hålla mig

till hvad den siste ärade talaren sade. Han sade, att alla voro med

om sparsamhet, när man yttrade sig abstrakt därom. Men det var
icke sparsamhet han förra gången här bragte på tal, utan han talade
om att låna pengar. Han sade i sitt första anförande, att man skall
icke låna så mycket, och det sade jag, att alla äro med om, när man
behandlar frågan abstrakt, men i sitt andra anförande ville han mot
mig göra gällande, att när man skall uppföra skolhus, bör den största
sparsamhet iakttagas. Äfven detta vill jag rekommendera. Men detta
har intet att göra med om man skall låna pengar till skolhuset
eller icke.

En talare nämnde, att jag skulle hafva talat för kommunernas
bekvämlighet. Visst icke. Det bekvämaste för kommunerna vore att
blifva lämnade åt sig själfva. Nu har staten emellertid åtagit sig förmynderskap
för dem, och den ärade talaren vill, att staten skall åtaga
sig ännu större förmynderskap. Det är då jag anser, att staten bör
utöfva ett godt och ett hyggligt förmynderskap.

Han nämnde, att man icke skall se bort ifrån det finansiella.

Nej, det bör man naturligtvis icke. Men har han bevisat eller kan
det bevisas, att kommunerna komme att låna mera, om de komme
under statens kontroll genom en kommunal lånek assa? Om en sådan
finnes, kan staten bättre hålla ögonen på kommunernas upplåning.

Nu kan staten icke kontrollera dem på annat sätt, än att Kungl. Maj:t
kan hindra kommuner att öfver hufvud taget upptaga lån. Jag kan
ock säga, att genom sin lagstiftning har staten redan utöfvat ganska
stor kontroll i den vägen, ty från och med detta år gäller, att för att
upptaga lån fordras */, majoritet inom vederbörande kommunala förvaltning,
och detta blir nog en ganska stark kontroll.

Den ärade talaren på sörm lands bänken kunde icke afhålla sig
ifrån att gifva städerna en liten klatsch. Jag tror emellertid icke, att
det har inträffat, att staten behöft ingripa därför att städer tecknat
aktier i järnvägar; men däremot har det inträffat, att staten behöft ingripa
och inköpa eu järnväg, därför att landskommuner alltför djupt
engagerat sig genom teckning af aktier i denna.

Det missförstås här så mycket. Här talas om, att städerna skulle
genom anlitande åt lånekassan ikläda sig en gemensam garanti för
hvarandra. Det har ingen ifrågasatt. Man har endast ifrågasatt, att
när staden kommer med sin revers, skall kassan lämna antingen kontanta
pengar eller obligationer. Men att den ena staden skulle lämna
garanti för den andra, har aldrig ifrågasatts.

Jag skulle vidare hafva talat om tre kassor. Det skulle vara ett
kaos, sade herr Fränckel. Äfven detta bevisar, huru litet man satt
sig in i saken. Det kan vara tre kassor, som fylla hvar och eu sin

Nr 38.

64

Om inrättande
af en
allmän linakatta
för
Sverige!
kommuner.
(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, e. ».

uppgift, utan att få utgifva obligationer, som gå i marknaden, i det
alla tre få pengar af en central låneanstalt, hvilken ensam släpper ut
obligationer. Så går det till i Danmark, och jag vet icke, hvarför det
icke skulle kunna gå så till här också.

•

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservation; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Då tiden var långt framskriden, beslöt kammaren, på framställning
af herr talmannen, att till aftonsammanträdet uppskjuta behandlingen
af återstående ärenden på föredragningslistan.

Kammaren åtskildes kl. 4,10 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 28 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af statistiska undersökningar rörande landtarbetarnas lefnadsoch
arbetsförhållanden;

nr 100, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkterna 2, 6, 14, 16, 17,
19, 31 och 34 under sjunde hufvudtiteln af statsverkspropositionen
gjorda framställningar;

nr 101, i anledning af Kungl. Maj:ts under sjätte hufvudtiteln
gjorda framställning i fråga om anslag för anordnande af inspektion
öfver elektriska anläggningar samt två i ämnet väckta motioner; och

66

Nr 83.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

nr 102, med förslag rörande ändring i gällande aflöningsbestämmelser
för de vid lagtima riksdag hos kamrarna och de ständiga utskotten
samt i Riksdagens kansli anställda tjänstemän och betjänte;

lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen
samt en med föranledande däraf väckt motion;
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Kalmar stad af vissa delar af den för högre allmänna
läroverket därstädes använda fastighet m. m.; och

nr 117, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 8 § i lagen om enskilda vägar på
landet den 5 juli 1907;

första särskilda utskottets memorial, nr 13, angående aflöning åt
dess tjänstemän och vaktbetjäning; äfvensom

Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, nr 31, i anledning
af Andra Kammarens beslut rörande väckt motion om åtgärd för
officiell publikation af regeringsrättens utslag.

Vid ånyo skedd föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
nr 2 den 25 och 27 i denna månad bordlagda utlåtande nr
4, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bildande af en
lånefond för befrämjande af handtverk och därmed jämförlig mindre
industri, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 25 och 27
innevarande maj bordlagda betänkanden:

nr 25, angående vissa delar af tullbevillningen,
nr 26, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 7, 23 och 38 §§ i förordningen angående stämpelafgiften
den 18 september 1908,

nr 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, samt
nr 28, i anledning af väckt motion angående pröfning, huruvida
omsättningsskatt bör påläggas äfven andra näringar än skogshandteringen
samt eventuellt angående ändring i lagen om skogsaccis,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 25 och 27
innevarande månad bordlagda memorial nr 25, angående instruktion
för nästa Riksdags bankoutskott, biföll kammaren hvad utskottet i
detta memorial hemställt.

Första Kammarens Prof. 1910. Nr 33.

5

Nr 33.

66

Om grunder
för förvaltningen
af
vissa kronan
tillhöriga
vattenfall.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 25 och 27 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 112, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga
vattenfall samt en i ämnet väckt motion.

I en till Riksdagen aflåten, till jordbruksutskottets förberedande
behandling öfverlämnad proposition (nr 201) af den 8 april 1910 hade
Kungl. Maj:t under åberopande af bifogadt utdrag af protokollet öfver
civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen antaga förslag till
grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall, af den
lydelse propositionen utvisade.

I detta sammanhang hade utskottet förehaft en i Första kammaren
väckt motion, nr 89, däri herr Johan Östberg hemställt om vissa
ändringars vidtagande i 1 och 2 §§ af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade skäl hemställt,
att Riksdagen, med afslag å herr Östbergs motion i hvad den afsåge
§ 1 i nu förevarande förslag till grunder för förvaltningen af vissa
kronan tillhöriga vattenfall, måtte i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och motionen i öfrigt antaga förslag till grunder
i ämnet, så lydande som utskottets utlåtande angåfve.

Herr Östberg, Johan: Jordbruksutskottet anför i sin motivering,
»att vattenfallen torde vara de af vårt lands mera betydande naturtillgångar,
som hittills minst utnyttjats». Då emellertid det synts af
vikt, att den enskilde näringsidkaren kan komma i åtnjutande äfven
af de vattenfall, hvartill staten äger eller anser sig äga äganderätt, i
den mån dessa icke behöfde reserveras för något statens eget behof,
har utskottet ansett en upplåtelse böra anordnas till den enskilde.
Härvid anmärker utskottet:

»Beträffande sättet för fallens upplåtande åt industrien vore väl
för den enskilda näringsidkaren fördelaktigast att få med äganderätt
förvärfva den kraftkälla, hvaraf han är i behof. Men då det näppeligen
torde kunna ifrågasättas, att staten, åtminstone annat än undantagsvis,
skulle afhända sig egendom af ifrågavarande slag, synes någon
annan form för vattenfallens upplåtande än medelst nyttjanderätt icke
böra förekomma.»

Jag hade trott, att ett sådant afhändande skulle på grund af
samma intressen, som utskottet här framhållit, kunna vara på sin plats,
och detta särskildt för den händelse, att staten ägde eller ansåg sig
äga endast en del i ett vattenfall, som i öfrigt tillhörde annan. Den
lagstiftning, som nu föreslås, bygger ju i viss mån på samma åskådning,
som föranledt inrättandet af det s. k. tomträttsinstitutet. Hvad
vore då naturligare, än att man äfven här toge hänsyn, på samma sätt
som i fråga om tomter göres, till det förhållandet, att flera äro delägare
i samma tomt? Då tomten under sådana förhållanden gifvetvis
icke kan utnyttjas, medgifver man ju där lösningsrätt. Jag har därför
hemställt om ett sådant tillägg till de ifrågasatta bestämmelserna,
att, där kronan ägde eller ansåge sig äga del i vattenfall, Kungl. Maj;t

G7

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

skulle erhålla bemyndigande att på den enskilde öfverlåta kronans
rätt i vattenfallet. Utskottet, som ansett, att det vore »för den enskilde
näringsidkaren fördelaktigast att få med äganderätt förvärfva den kraftkälla,
d. v. s. det vattenfall, som han önskade för industriellt ändamål
utnyttja, har i allt fall icke velat vara med om en lagstiftning eller
bestämmelser i det syfte, jag föreslagit. Det enda, hvartill motionen
föranleda är ett tillägg i de reglementariska bestämmelserna därom,
att jämväl när tvist pågår om kronans rätt till vattenfallslägenhet,
skulle^ lägenheten kunna upplåtas under de villkor, som i öfrigt gälla.

Nu är det naturligtvis alldeles gifvet, att upplåtelse af rätt till
andel i vattenfall, om man nu också kan anse, att upplåtelsen äfven
då afser »vattenfallslägenhet», medför större svårigheter och mera
komplikationer med afseende på rättsförhållandet såväl från början
som också sedermera, när upplåtelsen upphör och afträdet skall ske,
i följd hvaraf den formen för upplåtelse gifvetvis är mycket litet värd
i de fall, då en sådan blandad äganderätt som den, jag här förutsätter,
är till finnandes, nämligen då staten rår om en del och andra rå om
andra delar af ett vattenfall. Det enda rationella sättet att ordna
den saken är, synes det mig, att ene delägaren får lösa till sig de
andras andelar.

Nu vill utskottet icke vara med om att gifva Kungl. Maj:t befogenhet
att i ifrågavarande afseende öfverlåta kronans rätt, utan håller
utskottet före, att upplåtelsen skall kunna ske först efter framställning
därom till Riksdagen. Men en sådan framställning innebär alltid en
omgång, och Riksdagen kan nog vara öfvertygad därom, att i dessa
som i andra grannlaga frågor Kungl. Maj:t kommer att bevaka kronans
rätt och ekonomiska intressen, detta så mycket mera som en dylik
upplåtelse lämpligen kan ske efter värdering af gode män. Åtminstone
borde ett upplåtande i den lättare form, som jag tänkt mig, kunna
äga rum, när det gäller en kommun, som äger större delen af vattenfallet.
I motionen har jag med flit föreslagit, att upplåtelse skulle
kunna ske, vare sig vattenfallet i öfrigt områdes af kommun eller
enskild, detta just med hänsyn därtill, att, om någon sympati för
själfva saken funnits, man i detta kompromissernas tidehvarf åtminstone
borde kunnat vara med om att medgifva den rätten, när en kommun
vore intresserad i ett vattenfall. Men icke ens den saken har utskottet
velat inlåta sig på.

Naturligtvis har denna motion en faktisk och speciell anledning.
Den har blifvit väckt på grund af de förhållanden, som ägt rum beträffande
Stockholms stads förvärf af vattenfall i Dalälfven. Stockholms
stad gjorde redan år 1898 framställning hos Kungl. Maj:t att
få arrendera Älfkarleby vattenfall för stadens behof. Denna framställning
af böj des emellertid hufvudsakligen på den grund att detta
vattenfall skulle vara behöfligt för statens järnvägar och att endast en
mindre del af vattenfallet skulle kunna upplåtas till staden, en upplåtelse,
som då skulle komma att ske för så kort tid och under
sådana villkor i öfrigt, att staden icke rimligen kunde ur sin synpunkt
reflektera härpå. Vid sådant förhållande hade staden, för hvilken det
var angeläget att söka förvärfva en kraftkälla, icke annat att göra än att
se sig om, huruvida några andra vattenfall i Dalälfven stode att för -

Om grunder
för förvaltningen
af
oiten- kronan
tillhöriga
vattenfall.

(Forts.)

Nr 33. 68 Lördagen den 28 Maj, e. m.

Om grunder värfva. Efter förhandlingar och undersökningar kom också ett konfSr
förvalt- till stånd med Söderfors bruksaktiebolag, hvilket kontrakt af

vUia^rolan Stockholms stadsfullmäktige år 1906 bekräftades och hvarigenom åt
tillhöriga staden förvärfvades de s. k. (Jntrafallen, hvartill staden nu är ägare.
vattenfall. Sedan år 1905 har pågått en högst vidlyftig procedur med syner och
(Forts.) undersökningar, hvilka slutligen ledt därhän, att staden fått rätt att
på visst sätt utbygga vattenfallet. Men just då saken är klar, kommer
staten, som förut icke låtit sig afköra, och säger, att en del af
dessa vattenfall . äro kronans. Trots de kostnader, som blifvit nedlagda
på förberedande undersökningar, kommer man således att ännu
länge få vänta, innan man kan uppnå något resultat, och än ytterligare:
Stockholms stad har naturligen skattlagts för vattenfallet, och
detta har skett efter den köpeskilling, som staden betalade, ett belopp,
som var högst betydande. Nu har således staden fått vidkännas kostnader
för förberedande anläggningar och har ordnat sig för att utbygga
vattenfallet. Den får både betala direkt skatt och ansvara för
öfriga onera för detta vattenfall, men blir, om staden skall nödgas
afvakta utgången af äganderättsprocessen och öfriga därmed sammanhängande
förhållanden, ur stånd att ännu på åtskilliga år kunna
utnyttja vattenfallen. Staden kan nämligen icke stå den risk, som
är förenad med att nedlägga så stora kostnader på dessa vattenfall,
som tillgodogörandet af desamma kräfver, innan staden har klart för
sig, huru det förhåller sig med äganderätten i hela dess vidd.

Styrelsen öfver Stockholms stads elektricitetsverk, som har att
förvalta vattenfallen, ingick därför till Kungl. Maj:t vid detta års början
med en anhållan, att Kungl. Maj:t ville träffa anstalter därom, att
vattenfallen, till den del kronan gjorde anspråk därpå, kunde öfver -låtas till staden. Då denna framställning icke syntes föranleda någon
åtgärd, ha Stockholms stadsfullmäktige den 25 april innevarande år
enhälligt beslutat hos Kungl. Maj:t göra enahanda framställning, men
äfven stadsfullmäktiges hemställan synes icke tills dato ha föranledt
någon Kungl. Maj:ts åtgärd i syfte att innevarande år få frågan förelagd
Riksdagen. Det är således högst betydande ekonomiska förluster,
som på detta sätt blifvit åsamkade Stockholms stad, och det är på
sätt och vis staten, som sålunda pålägger en af sina lemmar, kommunerna,
hvilka ju endast äro en annan sida af det svenska samhället,
dessa uppoffringar. Det är ju i det allmännas intresse, som här en
kommun skulle tillgodogöra sig sin rätt i ett vattenfall. Staten bör
äga det lifligaste intresse äfven den i ett sådant tillgodogörande både
ur ekonomisk och ur allmän synpunkt.

Jag har velat i frågans nuvarande skede framdraga detta för att
visa, hur lagstiftningen och de juridiska formerna så ofta lägga hinder
i vägen för ett praktiskt tillgodogörande af våra naturtillgångar. Detta
hinder förstoras också af den öfverskattning, som ofta äger rum beträffande
bedömandet af dessa naturtillgångars värde, kanske icke minst
när det gäller vattenfallen. Man torde på många håll ha en alldeles
öfverdrifven föreställning om vattenfallens ekonomiska betydelse. Men
jag kan i detta sammanhang icke underlåta att nämna, att på grund
af teknikens stora och snabba framsteg det redan nu torde visa sig,
att för en kommun sådan som Stockholm, för så vidt den ställer sig

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m. 69

uteslutande på privatekonomisk basis, det är möjligt att alstra elek- Om grunder
trisk kraft lika billigt med stenkol som att hämta den från exempel- •>or. förval*''
vis ett vattenfall i Dalälfven. De tekniska anordningarna äro ju i villa0kronan
detta afseende så uppdrifna, att skillnaden i pris mellan det ena och tillhöriga
andra sättet att framställa elektrisk kraft redan nu är ingen. Med vattenfall.
industriens fortgående utveckling torde framställandet af elektrisk kraft (Forts.)
genom ångmaskin eller motordrift ställa sig allt mer och mer fördelaktigt.
Men naturligtvis är det för landets ekonomiska förhållanden
i sin helhet af synnerlig vikt, att man icke begagnar sig af stenkolsimporten,
när man kan tillgodogöra sig naturtillgångarna. Detta tillgodogörande
är af synnerlig vikt just ur statens synpunkt, hvilken i
det hänseendet har ytterligare anledning att tillmötesgå de berättigade
kraf, som framställas, åtminstone då de framställas af kommuner.

Jag anser också, att staten har anledning att tillmötesgå dessa anspråk,
när de komma från enskilda.

Herr talman! I sakens nuvarande läge har jag icke något yrkande
att framställa.

Herr Odelberg, Theodor: På grund af de af den föregående

talaren relaterade svårigheter, i hvilka Stockholms stad råkat, därigenom
att staten gjort anspråk på en del af de af staden inköpta vattenfallen
i Dalälfven, har motionären föreslagit, att i dessa grunder för förvaltningen
af vissa kronan tillhöriga vattenfall skulle intagas den bestämmelsen:
»Där kronan äger eller anser sig äga rätt till del i vattenfall,
som i öfrigt områdes af annan, äger Kungl. Maj:t till denne senare,
vare sig han är kommun eller enskild, öfverlåta kronans rätt i vattenfallet.
» Jag kan icke föreställa mig, att den ärade motionären kunnat
tänka sig möjligheten af, att Riksdagen skulle kunna bifalla en sådan
framställning. Riksdagen är, såsom herrarna veta, ganska försiktig
med att öfverlåta till Kungl. Maj:t befogenheten att afhända kronan
någon mark. Vi få hvarje år bär i Riksdagen mottaga en mängd
propositioner om upplåtelse eller försäljning af mark från kronoegendomar.
Äfven om det blott är fråga om att försälja några kvadratmeter
eller några tunnland från en kronans jordegendom, som lämnar
mer än 600 kronor i årligt arrende, har Riksdagen icke velat öfverlåta
rätten att afgöra detta åt Kung], Maj:t, utan Riksdagen har förbehållit
sig att fortfarande få särskildt pröfva hvarje dylik fråga. Att
då — icke i någon författning i ämnet — utan i grunderna, efter
hvilka statens vattenfall skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen, inrycka
en sådan generell bestämmelse som den af motionären föreslagna,
genom hvilken Riksdagen skulle afhända sig sin rätt att få pröfva,
huruvida en del af ett vattenfall, som kronan äger eller anser sig äga,
får försäljas till annan, tror jag icke skulle vara lämpligt. 1 hvarje
särskildt fall kan ju Kung], Magt härom höra Riksdagen liksom Kung],

Maj:t, gör, när fråga är att afhända kronan någon del i kronans domäner.
Det af motionären åsyftade målet med motionen, nämligen
att ej försvåra utbyggandet af ifrågavarande vattenfall, torde kunna
vinnas genom tillämpning af bestämmelserna i den af utskottet föreslagna
paragrafen 17.

Nr 33.

70

LagfSrtlag
om sjvika
stor.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

Öfverlägguingen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo tredje särskilda utskottets den 25 och 27 innevarande
maj bordlagda utlåtande, nr 9, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om sjukkassor, dels ock i anledning
af densamma väckta motioner.

Genom en den 29 april 1910 dagtecknad proposition nr 204 hade
Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokott föreslagi t''''Riksdagen att antaga vid propositionen
fogadt förslag till lag om sjukkassor.

I sammanhang med denna proposition, hvilken hänvisats till utskottet,
hade utskottet till behandling förehaft i anledning af propositionen
väckta, likaledes till utskottet hänvisade motioner inom Andra
kammaren nr 306 af herrar J. James Gibson, Karl Starbäch, Th.
Fiirst, Edvard Wavrinshy och Knut Kjellberg med instämmande i
motionens syfte af herr Kob. Karlsson, nr 313 och 314 af herr R.
Hagberg samt nr 315 af herrar J. Th. Johansson från Stockholm och
K. A. Tengdahl.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på åberopade grunder
hemställt,

l:o) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition måtte antaga förslag till lag om sjukkassor, så lydande
som utskottets utlåtande utvisade;

2:o) att det i herr Gibsons m. fl. förevarande motion framställda
yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

3:o) att de i herr Hagbergs ifrågavarande motioner gjorda yrkanden
icke måtte vinna Riksdagens bifall; samt

4:o) att de i herrar Johanssons och Tengdahls förevarande motion
framställda yrkanden måtte anses besvarade genom utskottets hemställan
under l:o).

Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af

herr Cavalli som yttrade: Jag hemställer, att särskilda utskot tets

nr 3 förevarande utlåtande måtte föredragas punktvis, sålunda:

att först behandlas punkt l:o) samt att därvid företages först
utskottets lagförslag, börjande med 48 §;

att vid behandlingen af 48 § öfverläggningen må omfatta förslaget
i dess helhet;

att af förslagets text ej må behöfva uppläsas andra delar än sådana,
beträffande hvilka uppläsning begäres;

att, för den händelse förslaget kommer att i en eller annan del
af Riksdagens kamrar eller någondera af dem återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å
de delar, som blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana

71

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

jämkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas;

att i afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment utskottet
må vidtaga sådana ändringar, som påkallas af kamrarnas beslut;

att, efter det lagförslaget blifvit genomgånget, hvad utskottet hemställt
i punkt l:o) företages till afgörande; samt

att därefter föredragas till afgörande i ordning efter hvarandra
punkterna 2;o) till och med 4:o).

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Utskottets förslag till lag om sjukkassor.

48 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

Sjukkassemedlems rätt att deltaga i handhafvandet af sjukkassans
angelägenheter utöfvas å sjukkassesammanträde; dock må i stadgarna
bestämmas, att vissa ärenden, som ej enligt denna lag skola handläggas
å sjukkassesammanträde, må i annan ordning afgöras.

Den, som ej fyllt tjuguett år, må icke deltaga i handhafvandet
af sjukkassans angelägenheter.

Ej må någon själf eller genom ombud eller såsom ombud för
annan deltaga i behandling af fråga rörande aftal mellan honom och
sjukkassan. Ej heller må han deltaga i behandling af fråga om aftal
mellan sjukkassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot sjukkassans. Hvad sålunda
stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande gåfva från sjukkassans
sida, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot
honom eller tredje man. Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om
ansvarsfrihet för föivaltningsåtgärd, för hvilken han är ansvarig, eller
i val af revisor.

Å sjukkassesammanträde må ärende, som ej i kallelsen till sammanträdet
blifvit angifvet, ej företagas till afgörande, där det ej enligt
stadgarna skall förekomma å sammanträdet eller omedelbart föranledes
af ärende, som där skall afgöras.

Öfver beslut, som å sjukassesammanträde fattas, skall genom
styrelsens försorg föras protokoll. Senast fyra veckor efter sammanträdet
skall protokollet vara tillgängligt för sjukkassemedlemmarna.

Herr Cavalli: I fråga om de paragrafer, hvilka äga sin mot svarighet

i den till lagutskottet hänvisade kungl. propositionen angående
förslag till lag för föreningar, har särskilda utskottet sökt följa,
hvad lagutskottet hemställt. Då detta lagförslag numera icke vunnit
Riksdagens bifall, finnes ingen nödvändighet för att bibehålla denna §
i samma skick som motsvarande § i föreningslagen. Jag hemställer
därför, att andra stycket i 48 § må få utgå. Det lyder så: »Den, som

Lagfordag
om sjukkassor.

(Forts.)

Nr 33.

LagfSulag
om sjukkastor.

(Forts.)

72 Lördagen den 28 Maj, e. m.

ej fyllt tjuguett år, må icke deltaga i handhafvande! af sjukkassans
angelägenheter.»

Jag grundar mitt yrkande därpå, att en sådan bestämmelse som
denna i fråga om sjukkassor icke torde vara behöflig.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna paragrafen endast yrkats, af herr Cavalli,
att densamma skulle godkännas med den ändring, att andra stycket,
börjande med orden »Den, som ej fyllt tjuguett år», utelämnades.

Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till berörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Herr Cavalli erhöll åter ordet och yttrade: Då ingen begagnat
sig af den rätt, som förefunnits, att vid föredragning af 48 § tala om
lagförslaget i dess helhet, vågar jag hos herr talmannen och kammaren
göra en framställning därom, att samtliga öfriga paragrafer måtte i
ett sammanhang föredragas och af göras, och tillåter jag mig därvid
yrka bifall till utskottets hemställan.

Denna hemställan bifölls.

Sedan med anledning häraf öfriga delar af förslaget i ett sammanhang
föredragits, blefvo desamma af kammaren godkända.

Utskottets i punkten''g jorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkterna 2—4.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning af tredje särskilda utskottets den 25
och 27 i denna månad bordlagda utlåtande, nr 10, i anledning af
dels Kungl. Maj:ts proposition nr 202, angående anvisande af medel
till sjukkasseväsendets befrämjande, dels ock i ämnet väckt motion,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande tredje särskilda
utskottets den 25 och 27 innevarande månad bordlagda utlåtande,
nr 11, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 203,
angående anordnande af en tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet
i riket och anvisande af medel till bestridande af kostnaderna för
densamma, dels ock i ämnet väckta motioner.

73

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

Genom proposition nr 203 af den 29 april 1910 hade Kungl. Maj:t,
i anslutning till de till Riksdagen aflåta a propositioner nr 202 och
204, under åberopande af utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för samma dag föreslagit Riksdagen att, under förutsättning
af Riksdagens bifall till de framlagda förslagen till såväl ny lag om
sjukkassor som ändrade grunder för statens bidrag till sjukkassor,

dels besluta, att kommerskollegium tills vidare skulle vara tillsynsmyndighet
öfver sjukkasseväsendet i riket samt att för ändamålet skulle,
i anslutning till kollegii afdelning för arbetsstatistik, upprättas en
särskild byrå, benämnd sjukkassebyrån, dit jämväl utarbetandet af
sjukkasse- och olycksfallsstatistiken skulle förläggas,

dels och medgifva, att af de till underlättande af åtgärder för
arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp
måtte under innevarande och nästinstundande år användas erforderliga
medel, på sätt och i den utsträckning propositionen bilagdt protokoll
utvisade, för bestridande af kostnaderna för den föreslagna sjukkaesebyråne
inom kommerskollegium organisation och verksamhet.

Till utskottet hade i samband med denna proposition jämväl
hänvisats tvenne i anledning af densamma väckta motioner, nämligen
dels inom Första kammaren nr 90 af herr E. Fränekel, dels inom
Andra kammaren nr 312 af herr Knut Tengdahl.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på angifna skäl hemställt :

l:o) att Riksdagen måtte besluta att antaga Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 203 innefattade förslag;

2:o) att herr Fränckels motion nr 90 icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; och

3:o) att herr Tengdahls motion nr 312 icke heller måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade afgifvits af herr Fränekel, som ansett, att Kungl.
Maj:ts proposition nr 203 endast måtte på det sätt bifallas, att kommerskollegium
utbyttes mot riksförsäkringsanstalten såsom tillsynsmyndighet
tills vidare öfver sjukkasseväsendet i riket, samt att hos
riksförsäkringsanstalten skulle upprättas en särskild byrå, benämnd
sjukkassebyrån, dit jämväl utarbetandet af sjukkasse- och olycksfallsstatistiken
skulle förläggas.

Punkten 1.

Herr Fränekel: Jag vill påminna kammaren, att jag tog mig
friheten att vid remissen af den kungl. propositionen i detta ämne
göra en hemställan om den ändringen i Kungl. Maj:ts proposition, att,
i stället för att den provisoriska skötseln åt den så kallade tillsynsmyndigheten
skulle anförtros åt kommerskollegium, man i stället
skulle anförtro den åt riksförsäkringsanstalten. Jag har emellertid
icke vunnit något understöd för denna min uppfattning hos utskottet,
och jag kommer sålunda icke att göra något yrkande i detta afseende.
Men jag har ansett mig böra anhålla att få till protokollet antecknadt

Om en tillsynsmyndighet
öfver
sjuhhastevusendet
i
riket.

Nr 83.

74

Om en tilltynsmyndighet
öfver
ijukkaneväsendet
i
1 ihet.

(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, e. m.

såväl, att en motion härom blifvit väckt, som att en sådan framställning
bli f vi t gjord. Jag gör detta så mycket hellre, som den anordning,
som nu sannolikt kommer att beslutas, nämligen att den provisoriska
skötseln af sjukkassorna skall tills vidare anförtros åt kommerskollegium,
går enligt mitt förmenande i orätt riktning, och sålunda,
att, om erfarenheten skulle visa, att åtgärder böra vidtagas,
hvarigenom för framtiden tillsynen bör anförtros åt annan myndighet,
detta äfven måtte hafva haft sin taleman i Riksdagen. Jag gör det
så mycket hellre som den riksförsäkringsanstalt, som nu förefinnes
här i landet, har tillkommit, såsom herrarna torde påminna sig, på
den grund, att när ansvarighetslagen af Riksdagen beslöts, förefanns
här icke i landet någon försäkringsanstalt, där vederbörande arbetsgivare
kunde försäkra sig mot den ansvarighet, som lagen ålade dem.
Jag tog mig då friheten att väcka en motion om obligatorisk olycksfallsförsäkring
och i sammanhang därmed om inrättande af en riksförsäkringsanstalt,
där staten betalade förvaltningskostnaden, och sålunda
vederbörande industriidkare icke hade annan risk att stå än
sjkifva riskpremien för industrien. — Följden af denna framställning
blef, att en kommande regering visserligen icke föreslog obligatorisk
olycksfallsförsäkring, men föreslog inrättande af en riksförsäkringsanstalt.
Och det är den, som nu existerar. Jag kan då icke finna
annat, än att när denna riksförsäkringsanstalt har hand om olycksfallsförsäkringen
och sannolikhet afses för att inom ganska kort tid, då
ansvarighetslagen kommer att förändras till en obligatorisk olycksfallsförsäkringslag
och sålunda blir den statsinstitution som i detta
syfte inrättas, det ligger intet tvifvel att antaga, att äfven tillsyningsmyndigheten
öfver sjukkassorna kommer att flyttas till denna institution.

Jag har ansett mig böra anföra detta till protokollet, dels därför
att hela gången af denna försäkringsrörelse varit i den riktningen,
dels därför att jag blifvit styrkt i denna min uppfattning genom
många yttranden och intyg, som blifvit infordrade af riksförsäkringsanstalten
från utländska anstalter af detta slag. Jag ber att få omnämna,
att senast i går har från Reichsversicherungsamt i Berlin till
chefen för riksförsäkringsanstalten inkommit ett yttrande, som otvetydigt
fasthåller den principen, att de sociala försäkringarna böra, såvidt
möjligt är, sammanhållas i samma hand. När man nu har att
motse, att det blir dels obligatorisk olycksfallsförsäkring, dels pensionsoch
ålderdomsförsäkring i större skala, föreställer jag mig,^ att intet
bör ligga närmare till hands, än att den myndighet, som får att behandla
dessa försäkringsfrågor, bör vara densamma, såvida man icke,
såsom nu är förutsatt i den kungliga propositionen, tänker sig en
ytterligare myndighet, som ofvanpå kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten
skall ytterligare fungera, för att såsom ett försäkringsverk
behandla alla dessa frågor. Då jag har tänkt mig, att vi ur
rent praktisk-ekonomisk synpunkt endast skulle behöfva en myndighet,
har jag icke kunnat frånträda min uppfattning, och jag antager,
att den enhällighet, som nu varit rådande hos särskilda utskottet, då
det biträdt förslaget om kommerskollegium såsom provisorisk tillsyningsmyndighet,
har varit beroende på, att man vid denna sena tid -

Lördagen den 28 Maj, e. m. 75

punkt af riksdagen ansett sig icke böra göra någon ändring i Kungl.
Maj:ts förslag. Då jag för min del är varmt intresserad för att
denna viktiga fråga: »om understöd åt sjukkassor och lagstiftningen
om dessa på frivillighetens grund» är en för hela landet viktig angelägenhet,
vill jag icke på något vis göra mig förebråelser för att jag
genom ett annat förslag i en detalj möjligen skulle verkat störande
på denna frågas lyckliga lösning.

Herr talman! Jag gör sålunda icke något yrkande.

Herr Cavalli: Det är gifvet, att åtskilliga skäl kunna anföras för
att förlägga tillsynen öfver sjukkasseverksamheten under riksförsäkringsanstalten,
och den siste ärade talaren, hvilken inom utskottet
pläderat för sin mening, har här med stor lojalitet afvikit från den
för att icke störa den endräkt, som tyckes råda. Hvad som bestämt
mig för min del att tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition i denna del
oförändradt, har varit det, att handläggningen af dessa ärenden eller
en del af dessa ärenden redan sker i kommerskollegium, vidare att
kommerskollegium är ett större verk än riksförsäkringsanstalten, och
jag därför hoppas, att vi skola behöfva bevilja nya anslag för ett
mindre antal tjänster, än vi antagligen fått göra, om tillsynen förlagts
till riksförsäkringsanstalten, som är ett mindre verk med ett mindre
antal tjänstemän, och slutligen att det är en rent administrativ fråga,
vid hvilket förhållande jag anser, att det val, som regeringen gjort,
har stor betydelse för Riksdagens beslut.

Hvarför jag nu begärt ordet är icke i anledning af den siste
ärade talarens anförande, utan i anledning af hans motion nr 90.
Han påpekar där, hurusom det af det vid den kungliga propositionen
fogade statsrådsprotokollet synes framgå, att den nya myndighetens
organisation skulle inklämmas i synnerligen tunga byråkratiska former,
mot hvilka han enligt min uppfattning med fullt fog gör erinringar.
Hvarför jag icke af denna hans argumentation har tagit intryck i den
mån, att jag har tillstyrkt bifall till hans motion, är verkligen, att
jag föreställt mig, att den praktiske och framsynte man, som nu är
chef för civildepartementet, skall vid utfärdandet af instruktionen för
tillsynsmyndigheten tillse, att de byråkratiska former, som synas låda
vid densamma enligt förslaget vid dess första framläggning, varda
aflägsnade.

Under denna förhoppning tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren biföll
hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Nr 88.

Om en tillsyntmyndighet
öfver
tjukkattevätendet
i
riket.
(Forts.)

Nr 83.

76

Lördagen den 28 Maj, e. m.

Angående
tint villkor
för inträde
vid folktkoleseminarium.

Föredrogs ånyo Första kammarens tillfälliga utskotts den 25 och
och 27 i denna månad bordlagda utlåtande, nr 29, i anledning af
Andra kammarens beslut på grund af väckt motion om ändring af
32 § 1 mom. i stadgan för folkskolelärareseminarierna.

Med föranledande af eu i Andra kammaren af herr Smeds Lars
Olsson i Älfdalsåsen, med instämmande af tre Andrakammarledamöter,
i ämnet väckt motion, nr 101, hade nämnda kammares första
tillfälliga utskott, dit ärendet hänvisats, i afgifvet utlåtande hemställt,
att Andra kammaren för sin del beslutade, att Riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga sådan förändring
i gällande bestämmelser, att för inträde i folkskoleseminarium
ej vidare måtte erfordras att hafva begått Herrens nattvard, men att
i stället måtte införas såsom villkor för inträde, att vederbörande
vore medlem af svenska kyrkan.

Sedan denna hemställan af Andra kammaren bifallits samt ärendet
delgifvits Första kammaren, hade denna kammare hänvisat detsamma
till behandling af sitt andra tillfälliga utskott, som i nu föredragna
utlåtande hemställt, att Första kammaren icke måtte biträda
Andra kammarens i detta ärende fattade beslut.

Herr Hernlund: Det moment i § 32 af stadgan för folkskoleseminarierna,
som beröres uti föreliggande utlåtande, innehåller, såsom
synes af första sidan i detta utlåtande, den bestämmelsen, att den,
som vill vinna inträde som elev vid folkskolelärareseminarium, skall
hafva begått Herrans nattvard. Nu har det i år, liksom för 24 år
sedan, i Andra kammaren väckts en motion i syfte att få orden »begått
Herrans nattvard» uteslutna. Det utskott, som behandlat denna
motion inom Andra kammaren, har varit enhälligt af den meningen,
att bestämmelsen icke borde i oförändradt skick kvarstå. Ingen af
utskottets ledamöter har förordat bibehållandet af paragrafen i oförändradt
skick, men man har där varit delad på två lika starka afdelningar
i fråga om hvad som borde sättas i stället för de förut
nämnda orden. Saken har afgjorts inom utskottet genom den förseglade
sedeln, och på grund af detta beslut har utskottet hemställt,
att Andra kammaren skulle hos Kungl. Maj:t anhålla, »det täcktes
Kungl. Maj:t vidtaga sådan förändring i gällande bestämmelser, att
för inträde i folkskoleseminarium ej vidare måtte erfordras att hafva
begått Herrans nattvard, men att i stället måtte införas såsom villkor
för inträde, att vederbörande är medlem af svenska kyrkan.»

Denna utskottets hemställan bifölls också af Andra kammaren
med 111 röster emot 92, hvilka i stället anslöto sig till minoritetens
mening, att Riksdagen skulle anhålla om en sådan ändring, att de
nyssnämnda orden skulle utbytas mot en bestämmelse, som innebär,
»att sökanden bör vara döpt medlem af svenska kyrkan och efter där
åtnjuten konfirmationsundervisning hafva behörigen förklarats berättigad
till konfirmation och nattvardsgång.»

För min del anser jag det af Andra kammarens majoritet antagna
beslutet mest tilltalande. Jag anser mig emellertid böra förorda

77

Wr 83.

L5rdagen den 28 Maj, e. m.

utbytet af de ord, som förekomma i förevarande moment, icke mot
precis det uttryck, som begagnas af Andra kammarens majoritet i
dess beslut, utan mot något, som vederbörande utskott, och val också
Andra kammaren ansett vara därmed fullkomligt synonymt.

Det är ett faktum, att af eu lärare vid ett folkskolelärareseminarium
fordras det endast, om denne undervisar i kristendom, att han
jämlikt 28 § regeringsformen skall liksom alla andra lärare i kristendom
bekänna den rena evangeliska läran. Det är likaledes ett faktum,
att den, som gått igenom ett folkskolelärareseminarium och ger sig
ut som lärare vid rikets folkskolor, icke behöfver underkasta sig någon
annan inskränkande bestämmelse än den, att han likaledes skall bekänna
sig till den rena evangeliska läran. Det kan väl då icke betraktas
annorlunda än som högst oegentligt, att det skall fordras af
eleverna, när de gå in i ett seminarium, mera än, hvad som fordras
af deras lärare, och som fordras af dem, när de gått ut från seminariet.
Andra kammarens tillfälliga utskott har också i det utlåtande
som afgafs till kammaren, yttrat följande:

»Närmast skulle då ligga att helt enkelt upptaga i seminariestadgan
regeringsformens egna ord och alltså föreskrifva, att den inträdessökande
skall »bekänna den rena evangeliska läran», på samma
sätt som i läroverksstadgan skett i fråga om lärarebefattningar vid
de allmänna läroverken. Utskottet anser det emellertid lämpligare
att modernisera terminologien till närmare öfverensstämmelse med vår
tids språkbruk och att alltså uppsöka en formulering, som i nutida
lagspråk motsvarar regeringsformens ordalag.» Och i öfverensstämmelse
med detta yttrande har man velat utbyta det uttryck, som
förekommer i regeringsformen, mot den bestämmelsen, att elev skall
vara medlem af den svenska kyrkan.

Nu yttrar Första kammarens tillfälliga utskott, att utskottet finner
emellertid, att genom den föreslagna omformuleringen till förmån för
motionärens framställning det ifrågavarande villkoret för inträde i
seminariet fått en betydligt vidare ram, än hvad nyssnämnda grundlagsstadgande
berättigar till.

Detta är alldeles min åsikt, och därför vill jag hemställa, att
kammaren ville besluta att på det sätt biträda Andra kammarens
mening, att ifrågavarande uttryck »begått Herrans nattvard» utbytes
mot, att vederbörande skall bekänna den rena evangeliska läran. Jag
kan, som sagd!, icke finna annat, än att det är något orimligt, att det
i förevarande afseende skall fordras mera af en inträdessökande vid
ett seminarium än af såväl hans lärare som af honom själf, när han
utgår från seminarium såsom färdig att bli folkskollärare. Ett tvång
af denna art länder hvarken kyrkan eller religionen till fromma, och
därför ber jag för min del att på det lifligaste få förorda bifall till
hvad jag nu föreslagit.

Herr Sundblad. Då jag inom utskottet varit med om behandlingen
af föreliggande ärende och biträdt det slut, hvartill utskottet i detsamma
kommit, ber jag att här få yttra några ord.

Jag skall därvid tillåta mig att till bemötande upptaga något af
hvad den föregående ärade talaren här nämnde. Han sade bland

Angåen&e

visit villkor

för inträde

vid folkskole seminarium.

(Forts.)

t

Nr 33.

78

Angående

visit villkor

för inträde

vid folhskole seminarium.

(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, c. in.

annat, att man icke bör fordra af inträdessökande vid folkskollärarseminarierna
något mera, än hvad man fordrar af själfva folkskollärarna
eller andra lärare, som hafva att undervisa i kristendom. Nej,
det bör man icke göra, men när talaren sade, att man skulle begagna
regeringsformens § 28 oförändrad och sätta den i stället för uttrycket
»begått Herrans Nattvard», tillåter jag mig till den ärade talaren gorå
den frågan: huru vill man verkligen bevisa, att en person bekänner
sig till den rena evangeliska läran? Månne beviset ligger däri, att han
helt enkelt efter en viss lärobok undervisar däri? Det är åtminstone
icke den lutherska kyrkans åskådning i detta fall, och den lutherska
kyrkan företräder, såsom jag tror, den rena evangeliska läran. Det
yttre beviset och på det subjektiva området vill jag icke inlåta mig,
ty därvidlag lära vi icke kunna få några som helst fullgiltiga bestämmelser
— det yttre beviset ligger väl icke blott i den teoretiska bekännelsen,
utan det ligger väl äfven i dessa kulthandlingar, som den lutherska
kyrkan har. Och själfva spetsen af allt hvad den luthersk- evangeliska
kulten heter är och förblir nattvarden.. Genom nattvardens
begående har man deltagit i en sådan kulthandling, hvarigenom man
efter mitt förmenande gifvit bevis på att man bekänner den rena
evangeliska läran. Skulle nu helt enkelt, såsom Andra kammarens
utskott har föreslagit och dess majoritet bifallit, uttrycket »begått
Herrans nattvard» utbytas mot uttrycket »medlem af svenska kyrkan»,
så har man efter mitt förmenande förvanskat själfva grundlagens bestämmelse,
som man har velat åberopa och som man vill taga till
utgångspunkt vid bedömandet af denna fråga. Man har velat modernisera
grundlagen. Jag är ingen gammal politiker, men jag undrar verkligen,
om det går an att på något område modernisera grundlagen. Såvidt
jag vet, skall grundlagen enligt dess egen bestämmelse tolkas efter ordalydelsen,
’ och den tål således icke vid något vidare moderniserande, ty ett
moderniserande kan komma att medtöra mangahanda vantolkningan

Detta i förbigående. Skulle man nu emellertid släppa löst på
detta område, skulle följden helt enkelt blifva, att man lämnade tillträde
till seminarierna för sådana personer, som icke blott, såsom ock
utskottet påpekar, i viktiga punkter hade afvikande åsikter gentemot
statskyrkans lära, utan kanske rent af förnekade den. Andra kammarens
utskott har likväl dragit sig för detta. Detta utskott har velat
inskränka tillträdet till seminarierna till att gälla sadana, som äro medlemmar
af svenska kyrkan. Ja, »medlem af svenska kyrkan», det
kan vara mångahanda personer, och medlem af svenska kyrkan kan
den vara, som blott står antecknad i kyrkboken och icke utträdt. Men
en sådan person har möjligen hvarken genom det ena medlet eller
det andra medlet eller något som helst medel statt i personlig förbindelse
med kyrkan. Han är i formellt afseende inskrifven såsom medlem
af kyrkan, men är icke medlem i realiteten.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid denna sak, men jag vill
blott tillägga det, att enligt min öfvertygelse skulle en ändring, äfven
på det sätt den föregående talaren föreslog,_ kunna leda till att man
finge in olika religiösa åskådningar vid våra folkskolor, och dessa olika
åskådningar skulle ovillkorligen medföra, att vi finge en konfessionslös
kristendomsundervisning. Det är väl det målet man åsyftar, men

79

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

det målet betackar jag mig för. Jag yrkar bifall till utskottets afstyrkande
förslag.

Herr Hernlund: Jag vill icke tvista med den närmast föregående
ärade talaren om hvad som menas med att »bekänna den rena
evangeliska läran», men jag är öfvertygad om, att uti detta uttryck
ligger ganska mycket, ehuru jag icke vill specialisera detsamma på
samma sätt som Andra kammarens minoritet har gjort och icke heller
på det sätt som nu den siste ärade talaren gjorde. Men hvad jaghåller
på fortfarande, och det ber jag också den siste ärade talaren
begrunda, det är: är det rimligt att fordra af eleven, som skall börja
vid folkskollärarseminariet, mera, än man fordrar af hans lärare och
mera, än man fordrar af honom själf, när han en gång blir folkskollärare?
Det är något, som jag icke fått svar på af den siste ärade
talaren och som jag ber honom å sin sida förklara.

För öfrigt yttrade den ärade talaren sig egentligen i opposition
mot hvad Andra kammarens majoritet föreslagit, nämligen att man
skulle införa uttrycket vara »medlem af svenska kyrkan». Detta har
jag ju icke velat. Jag har förordat, att man i full öfverensstämmelse
med regeringsformen skulle begagna uttrycket: »bekänna den rena
evangeliska läran». Sålunda kan jag icke af den föregående ärade
talarens yttrande och polemik mot uttrycket »medlem af svenska kyrkan»
känna mig öfverbevisad om olämpligheten af den af mig föreslagna
redaktionen, nämligen »bekänna den rena evangeliska läran».

Herr vice talmannen: Här är föreslaget och beslutadt af Andra
kammaren, att för inträde i våra folkskollärarseminarier skall fordras,
att vederbörande är medlem af svenska kyrkan. Hvad menas nu,
juridiskt sedt, med detta »medlem af svenska kyrkan»? Den frågan
har varit uppställd och är kanske icke så lätt att besvara, men vi
hafva fått i alla fall en utredning, helt nyligen, i den saken. Med
anledning af den nya lagen angående äktenskaps ingående, som stadgar,
att kyrklig vigsel kan erhållas endast af medlemmar af svenska kyrkan,
blef det ganska bekymmersamt för en hel del präster att veta hvad
detta uttryck: »medlemmar af svenska kyrkan» innebär. Med anledning
däraf anhöll jag hos höga vederbörande att få ett svar på den
frågan, som kunde officiellt meddelas, och en utredning företogs inom
justitiedepartementet och öfverlämnades till mig med rätt att offentliggöra
den. Resultatet af denna undersökning blef, att som medlem af
svenska kyrkan måste betraktas hvar och en, som är kyrkskrifven i
svensk församling, han må i sitt inre tillhöra hvilket religiöst samfund
som helst. När så är förhållandet, kan man väl omöjligt vara
med om en sådan bestämmelse, som Andra kammaren bär beslutat.
Nu har här af herr Hernlund föreslagits, att i stället skulle fordras,
att vederbörande skulle bekänna sig till den rena evangeliska läran.
Den bestämmelsen är naturligtvis kyrkligt-religiöst sedt mycket fullständig,
såvidt man hade yttre bevis för att han verkligen bekänner
den rena evangeliska läran. Men i tillämpningen blir sådan bestämmelse
precis detsamma som den, att han är kyrkskrifven i svensk
luthersk församling, ty i och med det att han är kyrkskrifven i svensk

Angående
vint villkor
för inträde
vid folktkoleeeminarium.

(Forts.)

Nr 83.

80

Angående

vint villkor

för inträde

vid folkskole teninarivm.

(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, e. m.

församling, är han juridiskt att anse såsom bekännare af den rena
evangeliska läran, och den, som på något sätt bestrider detta, skall
hafva bevisningsskyldigheten. Således anser jag för min del, att den
af herr Hernlund föreslagna ändringen i realiteten och tillämpningen
icke kommer att innebära någon som helst skillnad mot hvad Andra
kammaren beslutat — jag menar i praxis, om den än naturligtvis
teoretiskt innehåller sådan skillnad.

Nu är det tydligt, att det är af mycket stort intresse, att i seminarierna
och sedan också framför allt i folkskolorna meddelas god
kristendomsundervisning, och ett slags garanti för detta är ju den nuvarande
bestämmelsen om villkoren för inträde i seminarierna. Men
jag vill icke bestrida, och det bestrider helt visst icke någon af herrarna
heller, att det är mycket litet tilltalande, att såsom ett juridiskt
villkor uppställa att hafva begått Herrans nattvard. Det är icke behagligt
att fasthålla något sådant, och därför skulle jag för min del
icke ansett mig böra motsätta mig en förändring i detta hänseende.
Nu hafva reservanterna i Andra kammarens tillfälliga utskott gjort
ett annat förslag, det, som herrarna se på 7 sidan, »att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga sådan
ändring i gällande stadga för folkskoleseminarierna i riket § 32, att
orden »begått Herrens nattvard» måtte utbytas mot en bestämmelse,
som innebär, att sökanden bör vara döpt medlem af svenska kyrkan
och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning hafva behörigen förklarats
berättigad till konfirmation och nattvardsgång».

Denna reservation erhöll i Andra kammaren 92 röster, under det
utskottets förslag erhöll 111 röster. Skillnaden var således mycket
liten. Den starka minoritetens förslag har den förtjänsten, att man
kommer ifrån allt sken af att man vill använda begåendet af Herrans
nattvard såsom ett slags tvångsmedel. Den bestämmelse, som nu reservanterna
i Andra kammaren stannat vid, har kommit till på följande
sätt. För icke många år sedan gällde såsom villkor för kyrklig vigsel,
att kontrahenterna skulle hafva begått Herrans nattvard. Mot denna
bestämmelse gjordes många invändningar, och åtskilliga riksdagar
väcktes från frireligiöst håll förslag om ändring härutinnan. För att
nu tillmötesgå dessa invändningar, som man ville visa beaktande,
gjordes den formulering, som af minoriteten i Andra kammaren godkändes.
Och det kan väl ingen hafva något att invända emot, att
den, som inskrifver sig vid ett seminarium, skall åtminstone hafva
fått undervisning i den rena evangeliska läran, och att hafva fått
intyg om att han fått sådan undervisning, att han är berättigad till
nattvardsgång. Således synes det mig, som om det skulle vant riktigt,
och det skulle jag icke haft något att invända emot, om Första kammarens
tillfälliga utskott hade på det sättet besluta förorda bifall till
den af den starka minoriteten i Andra kammaren förfäktade åsikten,
och jag tager för afgjordt, att, om Första kammaren beslutar i öfverensstämmelse
därmed, den starka minoriteten i Andra kammaren skall
förvandlas till majoritet. Såsom ärendet nu föreligger, skall jag därför
taga mig friheten att yrka, att Första kammaren måtte besluta i
öfverensstämmelse med minoriteten inom Andra kammaren,

»att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Lördagen den 28 Maj, e. in.

81

Nr 33.

Maj:t vidtaga sådan ändring i gällande stadga för folkskoleseminarierna
i riket § 32, att orden »begått Herrans nattvard» måtte utbytas mot
en bestämmelse, som innebär, att sökanden bör vara döpt medlem af
svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning hafva
behörigen förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång.

Herr Hernlund: Herr vice talmannen har nyss meddelat, att

•enligt hans asikt var det icke någon skillnad i sak mellan hvad Andra
kammarens pluralitet beslutat i fråga om det uttryck, som skulle
sättas i stället för »begått Herrans nattvard», och det af mig föreslagna,
att vederbörande skulle bekänna den rena evangeliska läran. Herr
vice talmannen framhöll sedermera, att »bekänna den rena evangeliska
läran» egentligen ingenting annat vore än att vara medlem af
svenska kyrkan, och det vore hvar och en som vore inskrifven i kyrkbok.
Ja det är hvar och en naturligtvis, sedan han blifvit döpt. Och
döpt och medlem af svenska kyrkan, som Andra kammarens minoritet
vill hafva in, ingår således i det, som skulle vara lika med att vara
medlem af svenska kyrkan enligt Andra kammarens majoritets mening.
A''u säger herr vice talmannen, att om man tillägger hvad Andra kammarens
minoritet ytterligare önskat, nämligen att vederbörande skall
efter åtnjuten konfirmationsundervisning behörigen förklaras berättigad
till konfirmations- och nattvardsgång, är man viss på att han åtminstone
fått konfirmationsundervisning. Enligt min mening ligger i
»bekänna» äfvenledes detta, ty man kan väl icke bekänna något, som
man icke fått kunskap om. Den enda skillnaden skulle vara den,
att vederbörande förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång,
men »bekännelsen» anser jag icke kunna komma i fråga utan
föregående konfirmationsundervisning. Jag inlägger emellertid i uttrycket
bekänna» mera än Andra kammarens minoritet och mera än
herr vice talmannen nu själ!’ velat däri inlägga. Jag inlägger däri
jämväl begående af nattvarden, ehuru det icke är något, som ovillkorligen
af alla skall göras, men som lyckligtvis ännu af många göres,
och därför kan jag icke finna annat, än att det är en försämring på
sätt Andra kammarens minoritet har gjort, då den förklarat, att bekännande
af den rena evangeliska läran skulle vara lika med att hafva
undergått förberedelse till konfirmation och nattvardsgång.

Herr vice talmannen yttrade vidare, att hufvudvikten är, att man
bereder tillfälle till god kristendomsundervisning i folkskolorna. Ja
det är alldeles min mening, men hufvudvillkoret härför är, att man
får göda lärare vid seminarierna, så att de kunna utveckla entusiastiska
anhängare af svenska kyrkans lära. Därpå skall vår uppmärksamhet
fram lör allt vara riktad, ty få eleverna god kristendomsundervisning,
blifva de också goda lärare i kristendom, utan att de på det ena eller
andra af nu nämnda formella sätt styrkt sin kompetens. Jag anser,
som sagdt, att Andra kammarens minoritets förslag innebär eu försämring,
och därför vidhåller jag mitt yrkande på bifall till det af
mig framlagda förslaget.

Herr vice talmannen: Helt visst iir det icke någon som helst
strid mellan herr Hernlunds och min uppfattning om hvad som iir

Första Kammarens Prof. 1910. Nr till. (i

Angående
visst villkor
för inträda
vid folkakoleseminarium.

(Forts.)

Nr 33.

82

Angående

nitet villkor

jfr inträde

vid folhtkule trminarium.

(Ports.)

Lördagen den 28 Maj, e. in.

önskvärd!, och icke heller om sättet att besvara frågan: hvad vill det
säga att bekänna den rena evangeliska läran, om det verkligen skall
vara en bekännelse. Men om det står i en lag såsom villkor för
inträde i seminarium, att man skall bekänna den rena evangeliska
läran, kan det i den praktiska tillämpningen icke få någon annan
betydelse än att den, som visar sig vara medlem af den svenska
kyrkan, måste anses bekänna den rena evangeliska läran, till dess det
blir ådagalagdt af någon annan, att han icke det gör. Och således i
praxis kommer det enligt min uppfattning alldeles bestämdt bli samma
resultat, om villkoret blir att vara medlem af svenska kyrkan eller
att bekänna den rena evangeliska läran.

Herr Sundblad: Jag nödgas åter taga till ordet och detta både
med anledning af herr Hernlunds och äfven till följd af herr vice
talmannens yttranden i denna sak.

Herr Hernlund har icke kunnat vara med om reservanternas i
Andra kammaren förslag, sådant det föreligger. Han har ansett, att
det innebär en försämring af Andra kammarens utskottsmajoritets
förslag, som också blifvit bifallet af Andra kammaren. Ja, i den
delen ber jag att få instämma med herr Hernlund. Men å andra
sidan vill jag säga, att om man skall, på sätt herr vice talmannen
nämnde, taga bort uttrycket »begått Herrans nattvard», emedan detta
innebär en för det religiösa sinnet osmaklig juridisk norm, och i stället
införa i seminariestadgan just detta, som reservanterna anfört, hvad
har man då gjort? Jo, då har man tagit bort det viktigaste af de två
sakramenten och låtit det mindre viktiga stå kvar, ty det heter i
andrakammarreservanternas hemställan: »sökande bör vara döpt medlem
af svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning
hafva behörigen förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång».
Jag anser för min del, att de båda sakramenten höra tillsammans,
och att det ena utgör en utfyllnad och fullkomnande af det andra,
och det är verkligen i fråga om nattvarden någonting rent personligt,
att man deltagit i den lutherska kyrkans kult och; därom afgifvit
bekännelse i öfverensstämmelse med den rena evangeliska läran.

Ja, nu säger man, hvad har det för betydelse, att en person begått
Herrans nattvard en gång? Han kanske aldrig gör det mera. Det
händer ofta, men skola vi på detta område taga bort alla yttre garantier?
Hvad blir följden af detta? När denna fråga var före vid 1886 års
riksdag och därvid var föremål för liflig debatt inom Andra kammaren,
uttalade en dåvarande medlem af Andra kammaren sina stora betänkligheter
mot borttagandet af alla yttre garantier i fråga om religiös
bekännelse. Jag kan icke för min del se, att detta uttryck att »hafva
begått Herrans nattvard» bör innebära något så osmakligt för det
religiösa sinnet, som man velat påstå. Och, mina herrar, här är något
att beakta såsom slutpåföljd af ett borttagande af detta uttryck ur
seminariestadgan. Påföljden blir den, att vi helt enkelt icke hafva
någon som helst yttre säkerhet, att det uppväxande släktet i vårt land
kommer att med hänsyn till religiös åskådning och bekännelse, blifva
ett evangeliskt-lutherskt släkte. Det är något sådant, jag icke vill

Lördagen den'' 28 Maj, e. in.

83

Nr 33.

vara med om. Tager man bort bestämmelsen om nattvardsgången bör
man också taga bort bestämmelsen om dopet.

Jag ber att ytterligare få yrka bifall till utskottets afstyrkande
hemställan.

Herr Hammarskjöld: Då jag såg utskottets betänkande, erfor
jag en känsla af missräkning öfver att utskottet icke velat tillmötesgå
Andra kammarens önskningar i fråga om här föreslagna ändringar. Ty
det lärer väl ändå vara en tämligen allmän mening icke blott bland
religiöst likgiltiga utan äfven bland religiöst intresserade, att allt religionstvång
och särskildt allt nattvardsgång är något i hög grad motbjudande;
jag vill icke säga, att det är allas mening, men jag tror
det är en mening, som allt mer och mer vinner öfverhand, och jag har
länge hyst densamma.

När herr Hernlund började sitt anförande, ville jag af de uttalanden,
han i början gjorde, draga den slutsatsen, att han skulle komma
till samma resultat som minoriteten i Andra kammaren. Jag hade
hoppats, att han skulle göra det, men det blef tyvärr en missräkning,
och då, enligt det slutyrkande, som han gjorde, det skulle fordras,
att sökanden »bekänner» den rena evangeliska läran för att vinna
inträde vid ifrågavarande seminarier, kan jag icke på något vis förstå,
pa hvad sätt det skulle kunna utrönas, att personen verkligen bekänner
denna lära annat än genom att han visar sig vara kyrkoskrifven i en
svensk evangelisk-luthersk församling. Jag anser det nödvändigt, att
någonting härvidlag göres, emedan det i annat fall säkerligen icke
kommer att dröja länge, innan nattvardstvånget i detta fall borttages.
Jag blef därför mycket glad, då jag hörde herr vice talmannens uttalande,
och jag får för min del uppmana kammaren att antaga den
formulering Andra kammarens minoritet stannat vid. Jag anser, att
detta är allt hvad man kan fordra; man kan icke komma längre, och
jag finner för min del en sådan formulering tillfredsställande samt
slutar med att uttala den förhoppningen, att kammaren måtte bifalla
herr vice talmannens yrkande.

Herr Sörensson: Jag vill endast förklara, att jag för min del
ingenting har emot ett godkännande af den uppfattning, som uttalats
af minoriteten i Andra kammaren. Jag anser att allt tvång i religiösa
ting är mycket litet tilltalande, och särskildt att i en stadga föreskrifva,
att endast de personer, Indika begått Herrens heliga nattvard, skola
hafva tillträde till ifrågavarande seminarier, finner jag mindre lämpligt;
men att den inträdessökande skall hafva de kunskaper, som hvarje
nattvardsberättigad person bör hafva, att han vid sitt inträde besitter
denna kompetens, det anser jag vara fullkomligt riktigt. Jag kan
däremot icke alls dela herr Ilernlunds uppfattning, att det skulle vara
tillräckligt, om han är medlem af svenska kyrkan, ty medlem af
svenska kyrkan är den, som är skrifven i kyrkobok, men inskrifven i
kyrkobok, det kan man vara äfven utan att vara döpt. Om en person
kommer till mig och säger: jag vill hafva mitt barn inskrifvet i kyrkoboken,
och det skall heta så och så, är jag skyldig att skrifva in detta
barn utan att detsamma blir döpt, ty personen i fråga kan på samma

Angående
vitst villkor
för Inträde
vid folktkoleseminarium.

(Forts.)

Nr 33.

84-

Angående
viset villkor
får inträde
vid folkskoleseminarium.

(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, e. in.

gång förklara, att han icke vill hafva sitt barn döpt. Således är det
icke något bevis för att en person är döpt, att han är inskrifven i
kyrkobok. Emellertid anser jag mig kunna gå med på det förslag,
hvarom minoriteten i Andra kammaren förenat sig, och vill jag därför
yrka bifall till detsamma.

Herr Bo sams: Då jag varit medlem i detta utskott, ber jag få
tillkännagifva, på Indika grunder jag biträdt utskottets kläm.

Man har här med rätta anmärkt, att Andra kammarens beslut är
alltför vidsträckt; att vara medlem af svenska kyrkan innebär icke
någon bekännelse, utan endast att personen i fråga så att säga är bok
förd i svenska kyrkan och icke kommit att därifrån utträda. För min
del anser jag, att den af Andra kammarens minoritet omfattade meningen
icke heller motsvarar grundlagens bestämmelse, att man skall
belcänna sig till den rena evangeliska läran, ty att en person blifvit
döpt och fått sådan undervisning, som berättigar till konfirmation, men
icke konfirmerats eller gått till nattvarden, kan jag icke finna bevisa
något som helst i fråga om bekännelsen; snarare gifver det mig den
uppfattningen, att denne person åtminstone i ett viktigt afseende nämligen
i fråga om nattvarden skiljer sig från den evangelisk-lutherska,
läran, om han icke velat konfirmeras eller begå nattvarden; det är då
snarare ett bevis på, att han icke tillhör den evangelisk-lutherska bekännelsen.
Jag kan således icke finna, att vare sig det ena eller andra
uttrycket motsvarar grundlagens fordran, att dessa personer skola bekänna
sig till den evangelisk-lutherska läran.

Hå, säger man, hvarför icke helt enkelt införa grundlagens bestämmelse
i seminariestadgan, eller att inträdessökande skola bekänna
sig till den rena evangelisk-lutherska läran? Detta har icke varit möjligt,
tror jag, af praktiska skäl, på grund af svårigheten att få ett
kännetecken på, att en person verkligen bekänner denna lära.

Nu säger man: det fordras dock icke af lärare vid seminarierna,
och det kan ju också sägas, att det vore berättigadt att fordra af
lärarne detsamma som af eleverna. Men jag påpekar den skillnaden,
att lärareposterna tillsättas af högre myndighet, som nog har lättare
att kontrollera uppfyllandet af grundlagens bestämmelse än de flera
lägre myndigheter, som hafva att taga emot eleverna och således skulle
tolka denna bestämmelse.

Jag anser, att bestämmelsen i seminariestadgan tillkommit af
praktiska skäl, och har icke funnit något enda förslag till formulering,
som har företräde framför den bestämmelse, som nu är gällande. Vid
sådant förhållande har jag ansett mig icke kunna vara med om att
nu göra en ändring, hvarigenom en bestämmelse skulle införas, som
blefve sämre än den, som nu finnes. Men är det så, att våra själasörjare
anse sig kunna taga pa sitt ansvar att utbyta nuvarande bestämmelse
mot något så obestämdt som hvad här föreslagits, så må
det så vara, men jag har velat fritaga mig för min personliga del från
ansvar härvidlag.

Herr Ekman: Vår grundlag säger visserligen, att »till tjänst, hvarmed
är förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller

35

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

teologisk vetenskap, endast den kan utnämnas, som bekänner den rena
evangeliska läran», men i likhet med herr vice talmannen ber jag få
konstatera, att detta, praktiskt sedt, kommit att anses liktydigt med
att vara kyrkoskrifven i svensk kyrkoföinsamling. Från början låg
häruti ingen principiell motsättning. Man ansåg nämligen, att samtliga
medborgare i den svenska staten tillhörde och måste tillhöra den
rena evangeliska läran, och gjorde de det icke, skulle de utvisas ur
landet. Ända till 1860 kvarstod i vår lagstiftning landsförvisnings“traffet
för den, som afföll från denna lära. Endast främlingar kunde
antagas vara af annan trosbekännelse. Grundlagens uttryck »bekänna
den rena evangeliska läran» betydde då i verkligheten detsamma som
att tillhöra den svenska kyrkan, och tvärtom att tillhöra den svenska
kyrkan eller vara där kyrkoskrifven betydde att vara af den rena
evangeliska läran. Men sedan landsförvisningsstraffet upphäfts — det
tillämpades på senare tid icke, jag talar endast om principen — och
efter det i samband därmed 1860 års dissenterslag tillkommit, hafva
förhållandena betydligt förändrats. Efter denna tid kan en person tillhöra
svenska kyrkan, utan att vara döpt, utan att bekänna den rena
evangelisk-lutherska läran; han kan vara metodist eller baptist och
ändå tillhöra den svenska kyrkan. Och dock kvarstår, såsom jag
niimnde, det förhållandet, att blott en person är kyrkoskrifven i en
församling, så anses han, där ej motsatsen särskildt konstateras, vara
af den rena evangeliska läran. Nu är naturligtvis begående af Herrens
heliga nattvard inom svenska lerkan ett mycket effektivt tecken på,
att man verkligen bekänner den rena evangelisk-lutherska läran, men
enligt min tanke är nattvardens begående en alltför helig sak för att
på detta sätt begagnas såsom juridiskt kriterium för, att man uppfyller
grundlagens kompetensvillkor för beklädande af läraretjänst.
Att en person måste vara döpt för att vara kompetent att meddela
undervisning i kristendom inom svenska kyrkan, och att detta bör
fordras äfven af dem, som skola utbildas därtill, är alldeles uppenbart,
tv det är dopet, som i egentlig mening konstituerar medlemskapet i
kyrkan, men att därutöfver fordra begåendet af Herrens heliga nattvard,
kan jag icke gilla, ty deltagandet i Herrens måltid är en personlig sak,
som icke bör pressas fram på detta sätt. Det synes mig, att minoriteten
inom Andra kammaren på lyckligt sätt löst denna fråga, då den
uppställt fordringen så, att vederbörande bör vara döpt medlem af
svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervisning hafva
behörigen förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång. Jag
ber således, herr talman, få instämma i herr vice talmannens yrkande.

Herr Clason: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Det förefaller mig, som om det icke vore riktigt att, såsom här skett,
jämnställa den bestämmelse, som här kräfves, med hvad som är stadgadt
angående rätten att erhålla kyrklig vigsel. Det är ju nämligen
sistnämnda stadgande, som återfinnes i andrakammarminoritetens förslag.
Jag vill först ifrågasätta, huruvida icke denna bestämmelse om
rätt till kyrklig vigsel antogs på en tid, då man ännu icke hade möjlighet
till civiläktenskaps ingående, och då man således ville utsträcka
möjligheten till kyrklig vigsel så långt som möjligt. Och det synes

Angående

visst vinkar

för inträde

vid folltskolc seminarium.

(Forts.)

Nr 33.

86

Lördagen den 28 Maj, e. m.

Angående

visit vinkar

fir inträde

tid folkskola teminarinm.

(Forts.)

mig vidare i alla händelser vara en ganska väsentlig skillnad mellan
att vara berättigad till erhållande af kyrklig vigsel och att vara lärare
i kristendom; det synes mig att man har rätt att af en lärare i kristendom
fordra vida större kvalifikationer.

Jag skulle vid sådant förhållande kunna vara med på herr Hemlunds
yrkande, om verkligen i uttrycket »bekänna den rena evangeliska
läran» läge något uttalande om en verklig effektiv anslutning till denna
lära. Men så länge detta icke är förhållandet — och åtskilliga talare
hafva sökt visa, att det så icke är — föredrar jag nuvarande bestämmelse,
i hvilken jag tror ligga någon garanti för en effektiv anslutning
till kyrkans lära, alltså någon smula effektivt skydd för att den, som
skall undervisa barn i kristendom, verkligen har personlig anslutning
till denna lära.

Vi stå för närvarande, på grund af beslut som vi fattat förra året,
såvidt jag förstår, inför en ganska väsentlig skilsmässa på detta område;
massor komma att alldeles lämna den svenska kyrkan. Äfven
af denna anledning synes det mig så mycket mer angeläget, att för
dem, som stå kvar, gifves någon garanti för, att deras barn komma att
undervisas af lärare, för hvilka något finnes, som markerar deras anslutning
till den lära, i hvilken de skola undervisa.

Men, säger man, då fordras mer af de inträdessökande vid seminarierna
än det fordras af deras lärare. Ja, men detta beror ju på,
att bestämmelsen för lärarna genom förhållandenas makt kommit att
betyda helt annat än den betydde, då man skref regeringsformen. Men
icke synes mig denna omständighet vara en tillräckligt stark anledning
att taga bort det skydd man ännu har kvar genom en annorlunda
formulerad bestämmelse i seminariestadgan.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson, Albert: Såsom förut nämnts, innehåller regeringsformen,
att den, som skall lämna undervisning i kristendom,
skall bekänna den rena evangeliska läran. Om man nu införde denna
bestämmelse i stadgan för folkskolelärareseminarierna, så skulle det
kunna hända, att många, åtskilliga åtminstone, råkade i tveksamhet,
huru den skulle tolkas. En närmare bestämmelse bör därför införas
i stadgan för dessa seminarier, och den reservation, som i Andra kammaren
blifvit framförd, uppfyller detta ändamål. Den står i full öfverensstämmelse
med regeringsformen, och därför tillåter jag mig instämma
i herr vice talmannens yrkande.

Herr Hernlund: Blott ett par ord, och verkligen blott ett par

ord! Jag vill endast med anledning af hvad herr Ekman yttrade till
honom frambära mitt tack för att han genom det af honom framdragna
exempel visade, att det verkligen är skillnad mellan hvad jag kallade
att bekänna den rena evangeliska läran och att tillhöra den svenska
kyrkan. Ty herr Ekman nämnde, att till den svenska kyrkan kan
också en baptist hänföras, men jag undrar just om herr Ekman någonsin
hört, att en baptist bekänt den rena evangeliska läran.

87

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande vore framställda
följande yrkanden: l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) af herr Hernlund, att kammaren skulle afslå utskottets hemställan
och på det sätt biträda Andra kammarens i ärendet fattade
beslut, att hos Kungl. Maj:t skulle göras en sådan anhållan, som
Andra kammaren för sin del beslutat, dock med den ändring, att orden
»är medlem af svenska kyrkan» utbyttes mot orden »bekänner den
rena evangeliska läran», och 3:o) af herr vice talmannen, att kammaren
skulle bifalla det yrkande, som angifvits i den vid Andra kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande nr 22 fogade reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr vice
talmannens yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till utskottets hemställan uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller herr vice talmannens yrkande i afseende på
Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 43.

Som Andra kammarens beslut i ämnet således ej blifvit oförändradt
antaget, skulle jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen ärendet
till Andra kammaren återlämnas för vidare behandling.

Vid förnyad föredragning af Första kammarens tillfälliga utskotts
den 25 och 27 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 30, i anledning
af Andra kammarens beslut angående väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t rörande kyrkornas upplåtande för folkbildningsarbetet,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 33.

88

Lördagen den 28 Maj, e. in.

Vid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 24 och 25 i
denna månad bordlagda memorial nr 19, om användande af riksbankens
vinst för år 1909, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemställt.

On styckning Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 24 och 25 innevarande
lägenheter >äf mai bordlagda utlåtande nr 33, i anledning af väckt motion om styck■firra
majors- ninS i egnahemslägenheter af förra majorsbostället 2 mantal Hammar
bostället nr 1 i Värmlands län m. m.

Barnmat.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 26, hade hen- N. A:son Berg anhållit, att Riksdagen
behagade för sin del besluta, att förra majorsbostället 2 mantal Hammar
nr 1 i Hammarö socken och Karlstads härad af Värmlands län
måtte styckas i smålotter och mot besittningsrätt på viss tid upplåtas
till egna hem eller ock, därest ej så kunde ske, att egendomen försåldes
i smålotter för samma ändamål, samt i skrifvelse till Kungl.
Maj:t hemställa, det behagade Kungl. Maj: t att vid denna försäljning
vidtaga erforderliga åtgärder, i syfte att fastigheten blefve på betryggande
sätt afhänd för bildande af egna hem.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på angifvet skäl hemställt,,
att herr Bergs ifrågavarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Larsson: Nu ligger ånyo framme på Riksdagens bord frågan
, om styckning af förra majorsbostället Hammar på Hammarön nära

Karlstad. Denna ö, som ligger så nära Karlstad, att det är ständig
ångbåtsfart mellan staden och ön, hyser en fiskarebefolkning, som är
fullständigt typisk, d. v. s. liknande Västkustens befolkning, hvilken
försörjer sig, om äfven med svårighet, på fiske och småbruk. För
denna är det af stor vikt, att det blir något af med den föreslagna
försäljningen till egna hem, och att beslut härom fattas. Jag skall
bedja något få redogöra för hvad i saken hittills åtgjorts och huru
frågan varit behandlad.

Redan år 1905 anmärkte statsrevisorerna, att husen voro förfallna
på ifrågavarande egendom. År 1907 säger Konungens befallningshafvande
i en skrifvelse till jordbruksdepartementet, att husen äro i
det skick, att Konungens befallningshafvande icke vet, om man kan
få egendomen utarrenderad, och år 1907 i maj månad får domänintendenten
order att uppgöra förslag till styckning af egendomen med
biträde af godemän, ett förslag som äfven uppgjordes. Han får år
1908 ytterligare order att göra upp kompletteringsförslag till det först
nämnda, och sedan detta blifvit verkställdt, insändes förslaget i sep*
timber nämnda år till jordbruksdepartementet, men sedan har man
ingenting hört af. Vid 1908 års riksdag förekom motion i Andra kammaren
om egendomens styckning, och denna motion bifölls i nämnda
kammare, men Första kammaren afslog densamma, dock med högs

Lördagen den 28 Maj, in. 8!t

få rösters öfvervikt. Nu har arrendet för denna egendom, som på
1880-talet uppgick till nära 2,000 kronor, sedan 1900 utgått med 000
kronor och gården utarrenderas numera för ett år i sänder. Husen
äro i det skick, att i desamma icke kunna hysas kreatur, så att arrendatorn
befriats från att hålla kreatur och får sälja foder, och gärden
befinner sig i sämsta skick, i sådant skick, att det verkligen är ett
afskräckande exempel för dem, som tänka på att staten efter nya
metoder bör sätta sig i besittning af all jord.

Nu har utskottet fått utredningen samt motionen hänvisade till
sig, och utskottet har gillat nästan alltsammans, äfven i motiveringen,
samt erkänner att husen äro i bristfälligt skick. Utskottet tror, att
det bästa man här kan göra vore att försälja egendomen, och erkänner
sålunda, att de förhållanden, som omtalats i motionen, äro med sanningen
öfverensstämmande. Jag var i går i Karlstad och skaffade mig
då ånyo upplysningar om egendomen, som jag själf sett för några år
sedan, och allt öfverensstämmer i att den befinner sig i bedröfligaste
skick; både jord och hus blifva allt sämre för hvarje år. Nu hajutskottet,
oaktadt det erkänt allt detta, i slutet af motiveringen sagt,
att Kungl. Maj:t har frågan under utredning, och att det hoppas, att
en utredning skall komma, så att frågan af Kungl. Maj:t må kunna
hänskjutas till nästa års riksdag. Då går ytterligare ett år, egendomen
blir sämre och sämre och styckningen, om den blir besluten vid nästkommande
riksdag, blefve i alla fall uppskjuten på åtminstone ett par
år. Fiskarbefolkningen på Hammarön behöfver verkligen få tillfälle
att förvärfva sig dessa lägenheter, och personer från Karlstad hafva
redan på egendomens område hyrt smålägenheter, som de innehafva
på ofri grund, och för min del hade jag hoppats, att Riksdagen åtminstone
skulle för sin del nu besluta, att denna styckning kan liga ram
och att Kungl. Maj:t, när Kungl. Maj:t blir färdig med utredningen,
skulle vidare förordna om styckningen och vidtaga de åtgärder, Kungl.
Maj:t må finna vara af behofvet påkallade. Därför tager jag mig,
herr talman, friheten att hemställa, att Riksdagen behagade för sin del
besluta, att förra majorsbostället 2 mantal Hammar nr 1 i Hammare»
socken och Karlstads härad af Värmlands län skall styckas i smålotter
och försäljas till egna hem, på sätt Kungl. Maj:t närmare bestämmer.

Herr Odelberg, Theodor: Det lider nog icke något tvifvel, att
denna egendom bör försäljas och icke vidare utarrendei-as, och om
Riksdagen vill gå med på den siste talarens förslag att uppdraga åt
Kungl. Maj:t att sälja, har jag för min enskilda del icke något däremot,
men Riksdagen skulle då frångå sina förut fattade beslut.

Egendomen är hvad beträffar byggnaderna i mycket bristfälligt
skick och ladugården kan ej hysa några kreatur, såsom också den
föregående talaren upplyst, men hvad jordbruket angår, torde det icke
hafva någon fara. Egendomen är, som sagdt, af domänintendenten i
vederbörlig ordning upptaxerad och förslag om dess styckning i åtta jordbrukslägenbeter
och i 10 bostadstomter uppgjordt. Då denna fråga
hirra gången var före i riksdagen, beslöts i Andra kammaren och uttalades
äfven i denna kammare önskvärdheten af att egendomen blefve
försåld till den i Värmland bildade egnahemsföreningen. Kungl. Maj:t

Nr 33.

Om styckning

i egnahemslägenheter
af
färna majorsin
Hållet
Hammar.
(Fortgå

Nr 33. ''JO Lördagen den 28 Maj, c. m.

Chn »tydning har nu under ett helt år, sedan styckningen blef verkställd och godViatnhtttT*a1
bedrifvit underhandlingar med föreningen om egendomens för fSrra

major»- säljning. Men då föreningen bjudit 23,000 kronor under egendomens
bostället uppskattningsvärde, har Kungl. Maj:t icke kunnat inlåta sig på en
Hammar, sådan affär. Egendomen är nämligen taxerad till 68,800 kronor, däraf
(Fort*.) skog för nära 40,000, och föreningen har bjudit 45,000 kronor. Hade
Kungl. Maj:t kunnat göra upp med egnahemsföreningen, hade med
all säkerhet aflämnats proposition i ärendet till denna riksdag. Emellertid,
då man vet att egendomen är styckad och förhoppning finnes
att till nästa riksdag få fram proposition, synes det mig att man bör
gå med utskottet, som i denna sak varit fullt enigt, och afslå motionen,
allra helst som det dröjsmål, som kan uppstå till nästa riksdag, ej
kan hafva någon inverkan på egendomens skötsel, alldenstund den är
utarrenderad till den 14 mars nästa år.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wester: Det är egendomligt huru små frågor ofta kunna
blifva ytterst svårlösta i riksdagen, och så förhåller det sig med denna
fråga. Det händer nu, såsom det hände för två år sedan, då denna
fråga var före i kamrarna, att Andra kammaren fattade ett och Första
kammaren ett annat beslut och så föll den. Andra kammaren uppdrog
för sin del år 1908 åt Kungl. Maj:t att utreda frågan och försälja
egendomen. Första kammaren afslog detta yrkande med 59 röster
mot 54. Då försäkrades af den föregående talaren, att frågan med
all sannolikhet skulle komma tillbaka till 1909 års riksdag och att
det då skulle föreligga en fullständig utredning från Kungl. Maj:t.
Nu har emellertid någon sådan utredning icke hörts af och jag tror
att det vore mycket betänkligt att vidare afvakta en dylik, utan torde
kammaren ha allt skäl att antaga det yrkande, som den förste talaren
här framställde.

I Värmland är man mycket förvånad häröfver, att Kungl. Maj:t
och Riksdagen icke förmå lösa en så obetydlig fråga som denna. Om
denna egendom, 2 mantal Hammar, läge i Norrland och komme under
vanhäfdslagen, då skulle det säkert blifva den första egendom, som
skulle anklagas för vanhäfd. Nu ligger den emellertid i Värmland
och kan ej komma under sådana lagbestämmelser, men det synes mig
vara en skam för staten att äga en egendom, som är till den grad
förfallen och så vanskött som denna.

Den föregående talaren sade att det skulle blifva endast ett års
dröjsmål. Ja, det kan ju hända, att om man afslår motionen i år
man kan ha förhoppning om att denna utredning blifver färdig nästa
år, men denna egendom har ett så utmärkt läge och det är så många,
som där önska få köpa lägenheter till bildande af egna hem — den
ligger alldeles i närheten af Karlstad -— att hvarje dröjsmål, om ock
blott för ett år, med denna frågas lösning är helt visst olämpligt, och
på denna grund ber jag att få yrka bifall till herr Larssons förslag.

Herr Larsson: Endast några få ord.

Utskottets ordförande hade ju heller ingenting emot att Kungl.
Maj:t nu gör denna försäljning på egen hand, sedan Riksdagen för sin

91

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

del beslutat den. Om jag nu tänker mig att Kungl. Maj:t, som käft Om Hackning
denna utredning sedan september 1908, blir färdig med densamma om * «<inahemnåtta
dagar, så kan Kungl. Maj:t sälja utan att ånyo höra Riksdagen, j^ra maj ortJag
har ansett det vara ett stort behof att egendomen kommer i bättre bostället
händer, och sedan den styckats till villatomter är jag öfvertygad om Hammar.
att staten på så sätt får mera betaldt för den än eljest, och därför (Forts.)
håller jag före att kammaren bör behjärta denna sak.

Herr Odel b er g, Theodor: Jag har ju icke personligen varit på

egendomen, så att jag kan icke kontrollera de uppgifter som lämnats
angående densammas vanhäfd. Jag har endast tagit del af domänintendentens
instrument och däraf framgår, att byggnaderna äro i dåligt
skick, men icke så jordbruket. En af utskottets ledamöter, eu värmlänning,
som känner egendomen mycket väl, förklarade, att det icke
kunde vara tal om att sälja egendomen till det låga pris, egnahemsför
eni ngen bjudit. Egendomen är belägen 12 kilometer ifrån Karlstad
landvägen, sjövägen är något kortare.

Herr Wester sade vidare, att det är så begärligt att köpa tomter
på denna trakt och att redan folk slagit sig ner där. Ja, det är visserligen
förhållandet med doktor Clarholm i Karlstad och ett fruntimmer,
som också bebyggt en tomt där, men för öfrigt finnas mig veterligen
inga andra som byggt på denna plats. Och jag tänker mig, att egendomen
icke kan vara så särdeles begärlig, när det nu af föreningen
b judes 45,000 kronor för densamma och egendomen är lågt taxerad
till 68,800 kronor.

Herr Larsson: Det är väl ändå något fel med egendomen, när

den för 15 år sedan gaf 2,000 kronor i årligt arrende, men nu måste
utarrenderas för 600, och man vet väl hur en egendom, som råkat i
vanväfd, så småningom förfaller och blir till sist omöjlig att arrendera
bort. A egendomen Löfnäs, som är belägen i närheten af Hammar,
ha Karlstadsborna börjat köpa tomter, den ena efter den andra, för
bebyggande. Det är sant att afståndet landvägen till Karlstad är 12
kilometer, men under somrarna går det ångbåt hvarje kvart och härute
bygga stadsborna gärna sina sommarställen. Dessutom vill jag särskild!
poängtera, att fiskarbefolkningen, som mycket väl behöfver egna hem,
skulle med fördel kunna bygga på denna egendom. Det är bestämdt
säkert hvad domänintendenten sagt, jag träffade honom i går likasom
disponenten för egnahemsbolaget, och båda voro ense om att egendomen
är i ett utomordentligt dåligt skick, men att den det oaktadt
med lätthet torde kunna säljas. Men å andra sidan är det gifvet, att
chefen för föreningen icke bjuder mer än det minsta möjliga. Det
blir Kungl. Maj:ts sak att so till att det högsta möjliga pris kan
erhållas.

Öfverliiggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Larsson, att Riksdagen
behagade för sin del besluta, att förra majorsbostället 2 mantal Hammar
nr 1 i Hammare socken och Karlstads härad af Värmlands län skulle

JSfr S3.

92 Lördagen den 28 Maj, e. m.

styckas i smålotter och försäljas till egna hem på sätt Kung!. Maj:t
närmare bestämde.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Larsson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtandenr
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Larssons yrkande i ämnet.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 72;
Nej — 37.

A/*gåeu4t Föredrogs ånyo Första kammarens tillfälliga utskotts den 24 och
mOrerande^5 * denna månad bordlagda utlåtande, nr 27, i fråga om en af friherre
karteller ncjE. Palmstierna väckt motion nr 1, med begäran om skrifvelse till
irutter m. m, Kung]. Maj:t angående undersökning rörande inom landet befintliga^
karteller och truster m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till behandling af dess fjärde
tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 1, hade friherre E. Palmstierna
hemställt, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt låta utföra en undersökning
angående inom landet befintliga karteller och truster, i syfte att kunskap
må erhållas om deras antal, beskaffenhet och arbetssätt m. m.;
samt att Kungl. Maj:t, med stöd af den erfarenhet, denna undersökning
må lämna, ville låta uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana åtgärder, hvarigenom möjlighet beredes att vinna en kontinuerlig
öfversikt af kartell- och trust väsendets utveckling och verksamhet
i Sverige».

Sedan Andra kammaren beslutit i enlighet med utskottets hemställan
om bifall till det i motionen gjorda yrkandet, hade ärendet
öfverlämnats till Första kammaren, som hänvisat detsamma till för -

Lördagen den 28 Maj, e. m.

03

Nr 33,

beredande behandling af sitt första tillfälliga utskott, och hade sistnämnda
utskott i nu föredragna utlåtande — med förmälan, att utskottet
ansåge en kontinuerlig inspektion öfver inom landet befintliga karteller
och truster för närvarande icke vore erforderlig — hemställt, att Första
kammaren måtte på så sätt biträda Andra kammarens beslut, att
Första kammaren för sin del beslutade, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta anordna en
väsentligen statistisk utredning angående inom landet befintliga kartellers
och trusters organisation och verksamhetssätt äfvensom åstadkomma
en utredning om kartell- och trustfrågans läge i andra stater.

Reservation hade afgifvits af herr llildébrand, som ansett sig
höra hemställa, att Första kammaren icke måtte biträda Andra kammarens
på grund af friherre Palmstiernas motion nr 1 fattade beslut
om skrifvelse till Kungl. Maj:t.

Herr Hildebrand: i egenskap af reservant inom utskottet skall

jag tillåta mig hemställa, att denna kammare icke måtte biträda
Andra kammarens beslut i frågan, och anhåller jag att såsom motivering
för denna min hemställan få förutskicka en kortfattad kritik
dels utaf motionen och dels af utskottets utlåtande.

Vill man försöka taga reda på hvart motionären i själfva verket
syftar, mötes man närmast af ett kraf på utredning och inspektion af
karteller och truster. Vidare är att bemärka, att några definitioner ej
förekomma i motionen, lika litet som några försök att karakterisera
de sammanslutningar som finnas inom landet och blifvit af motionären
omnämda, så att det är mycket dunkelt hvad utredningen egentligen
skulle omfatta. Men detta behöfver nog icke heller klargöras, därför
att utredning och inspektion af dessa sammanslutningar aldrig skulle
enligt motionärens mening blifva något slutligt mål, utan med utredningen
och inspektionen skulle en blifvande lagstiftning förberedas.
Men frågar man då efter innehållet och syftet med denna bebådade
lagstiftning, gifver motionären visserligen en del synpunkter, men han
försöker icke att närmare klargöra den blifvande lagstiftningen och
säger uttryckligen, att man först bör hafva denna utredning och denna
inspektion, innan man kan bestämma innehållet af lagstiftningen. Han
kommer emellertid i slutet af sin motion med några framtidsbilder,
som äro betecknande nog. Han säger där:

»Har en näringsgren blifvit fullständigt monopoliserad vid bildandet
af en kartell eller trust, fyller denna en nödvändig samhällelig
uppgift. Den har blifvit ett samhällsorgan och bör behandlas såsom
sådant. Däri innefattas noggrann samhällelig hontroll. I detta afseende
har förordats, att staten bör vara representerad i organisationens styrelse
och deltaga uti dess revision, samt att vetorätt angående vissa beslut
bör tillerkännas statens representant, i synnerhet uti sådana företag,
som staten gifvit särskilda privilegier.

Fortfar kapitalets koncentration med den snabbhet, man kunnat
iakttaga under de sista åren, är det sannolikt, att vissa monopol helt
och hållet kunna behöfva öfvertagas af samhället själft.»

Ja, här tror jag vi ha pudelns kärna. Utvecklingen tankes af

A
undersökning
rörande
karteller och
truster m. m.

(Forts.)

Kr 33.

94

Lördagen deri 28 Maj, e. in.

Angående motionären gå i den riktningen, att till sist samhället själft skall
en del af trusterna, en del af landets industri. Detta skulle
karteller och alltså nu närmast förberedas medelst utredning och inspektion, och
trmter m. m. man får en känsla, när man läser motionen, af att motionären tänkt
(Forts.) sig, att det icke är värdt att alltför bestämdt påyrka för mycket på
en gång, ty det kanske ändå blefve för hårdsmält; men om man tar
det försiktigt och blott att börja med kommer med kraf på utrednings
då skulle ju kunna bända, att till och med Första kammaren skulle
kunna gå med på ett utredningsbeslut, och sedan skulle man nog i
en framtid komma därtill att staten öfvertoge dessa truster. Jag har
haft svårt att, när jag läst motionärens framställning, värja mig från
den misstanken, att motionären helt enkelt afsett, att denna utredning
och inspektion skulle blifva det bästa medlet i agitationen mot allt
hvad större ekonomiska sammanslutningar heter.

Första kammarens tillfälliga utskott, som fått motionen till sig
öfverlämnad, sedan Andra kammaren fattat beslut i öfverensstämmelse
med motionärens utredningskraf, har naturligtvis icke alls haft så vida
vyer som motionären, och man måste ju vara utskottet tacksam därför.
Att utskottet nu har förordat en utredning, om ock, i jämförelse med
Andra kammarens beslut, en begränsad sådan, är motiveradt kanske
närmast med följande rader på sidan 8, där det heter:

»Sammanslutningsrörelsen har redan vuxit sig stark, och det är
osannolikt att frågan mycket längre skall kunna hållas utanför agitationen.
Det är då klart, hvad det skulle innebära för vårt lands lugna
utveckling, om allmänheten genom en objektiv och tillförlitlig framställning
kunde få kännedom om sakens verkliga sammanhang, innan
ännu dess omdöme blifvit missledt genom ensidiga och felaktiga uppgifter.
»

Det vill säga, att utskottet önskar en begränsad utredning, därför
att en sådan utredning skulle kunna tänkas göra slut på agitationen
mot de stora ekonomiska sammanslutningarna. För min del har jag
mycket svårt att tänka mig, att en agitation skulle kunna dödas på
detta sätt. Det är ju mycket mer, som redan är begärdt och ännu.
mer som fordras utanför Riksdagen. Huru skall man då kunna tänka
sig, att agitationen här skulle kunna dödas genom att till någon
mån tillmötesgå motionärens hemställan. Detta har jag mycket svårt
att tänka mig. Det förefaller mig tvärtom, som om ett utredningsbeslut
eller en riksdagsskrifvelse här skulle på det allra skarpaste utnyttjas
just i agitationens tjänst. Det skulle då heta i den socialdemokratiska
pressen och på folkmöten och en del andra håll: Ja,

där ser man att statsmakterna själfva ansett, att de stora ekonomiska
sammanslutningarna äro misstänkta företag, hvilka på det noggrannaste
måste öfvervakas. Just detta misstänkliggörande af hvarje sammanslutning
skulle . enligt min tanke gifva ny näring och tillföra nytt
bränsle åt agitationen i stället för att döda densamma. Vill man
alltså påskynda agitationen tror jag att man skall gå med och taga
det beslut, som utskottet här föreslagit. Nej, mina herrar, jag tror
att man vid denna frågas bedömande bör helt skjuta åt sidan dessa,
att jag så må säga, politiska och taktiska skäl för ett bifall och blott
se till det reala i frågan, såsom den i och för sig bör bedömas.

95

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. rn.

Det gäller här att svara på frågan, om denna utredning är nödig Angående
och behöflig. '' undersökning

Det är ju alldeles klart, att en utredning ur kunskapsintressets kartelle^oeh
synpunkt skulle vara fördelaktig, och den borde antagligen kunna trutter m. m,
blifva ganska intressant, om den ock aldrig skulle kunna blifva så (Forts.)
djupgående som motionären tydligen tänkt sig, helt enkelt beroende
på innehållet i vår grundlag och beroende på att vi icke ha några
lagbud, som skulle kunna tvinga de personer, som stå i spetsen för
sammanslutningarna, att lämna allehanda olikartade uppgifter rörande
prispolitiken och annat, hlär emellertid, såsom jag tror, en sådan utredning
skulle leda till dessa sammanslutningars misstänkliggörande,
synes mig detta kunskapsintresse väga fjäderlätt i vågskålen gentemot
denna andra efter mitt förmenande mycket betydelsefulla faktor. Här
möta två frågor till besvarande. Den första, huruvida dessa sammanslutningar
redan gjort sig skyldiga till sådana Övergrepp, att ett statens
ingripande medelst utredning eller inspektion behöfver förekomma.

Den andra frågan, om statsmakterna hafva någon anledning att anse,
att alla dylika sammanslutningar, om hvilka här är fråga, äro onödiga
eller skadliga.

Det är ju alldeles klart, att, när stora ekonomiska sammanslutningar
bildas, enstaka klagomål i ett eller annat hänseende kunna
förnimmas, men nog tror jag att man måste erkänna, att i vårt land
alla de större ekonomiska sammanslutningarna öfvervakas och bevakas
mera kanske än någonting annat. Vi hafva sett Grängesbergsbolaget.

Efter någon tid är staten ägare af hälften utaf dess malmrikedomar
uppe i Lappland. Vi hafva sett sockerbolaget växa upp och finna, att
staten ordnat med en stigande beskattning på fem år, och man kan
naturligtvis vänta en ny liknande uppgörelse, när denna femårsperiod
gått till ända. Nej, det är nog så, att det icke är från dessa stora
sammanslutningar som man för närvarande kan tänka sig några större
faror. Genom tullnedsättningar eller på beskattningens väg kunna de
helt visst åtkommas, så snart de skulle börja drifva någon osund
politik, som af statsmakterna måste stäf jas. I afseende härå och för
undvikande af missförstånd ber jag att här få på det allra kraftigaste
framhålla, att om dessa sammanslutningar, dessa truster och karteller
skulle vilja missbruka sin kapitalmakt och därigenom komma in i
en i grunden osund utveckling, synes det mig vara alldeles klart, att
staten bör ingripa, och då har staten för det ändamålet lätt tillgängliga
maktmedel. Hvad kan exempelvis sockerbolaget uträtta, om tullen å
socker skulle nedsättas, och hvad kan sprittrusten göra för att höja
priserna vid försäljning till Göteborgs.systemets bolag, när staten väl
ändå har i sin hand att i sfi fall öka beskattningen?

Däremot finnes det nog vissa anledningar att tänka sig, att staten
kan vid sina upphandlingar lida skada däraf, att det bildas vissa
tillfälliga sammanslutningar för att ej gå under vissa minimibelopp
vid offerter, men sådana tillfälliga sammanslutningar kommer man
naturligtvis icke åt med denslags utredning hvarom här är fråga, utan det
blifver blott de redan befintliga färdigbildade kartellerna och trusterna.

Den andra frågan som jag framkastade var denna: hafva statsmakterna
någon anledning att anse större sammanslutningar på det eko -

Nr 33.

96

Angåtid t
undersökning
rörande
karteller ech
truster m. m.
(Forte.

Lördagen den 28 Maj, e. ro.

nomiska området skadliga? Det förefaller enig, att denna fråga kan
helt enkelt besvaras med ett nej. Om vi se på vår exportindustri,
har denna industri på den utländska marknaden att kämpa med
mycket stora industrier i andra länder och med stora karteller och
trustbildningar. Huru skall man kunna tänka sig, att vår industri i
längden skall kunna bestå utan inbördes öfverenskommelse och sammanslutning
i lösare eller fastare former? Och när vi tänka på att
vårt land ju dock är ett kapitalfattigt land, måste man icke då erkänna,
att det är en riktig tanke, som ligger i dessa sammanslutningar
mellan med hvarandra konkurrerande företag för att nedbringa förvaltningskostnaderna
och få bort onödig friktion ? Endast häruti ligger
ett berättigande för en sammanslutning i den ena eller andra formen,
utan att den konsumerande allmänheten därigenom behöfver att på
något sätt uppskörtas. Sammanslutningstendensen torde vara ganska
utmärkande för det tidsskede, i hvilket vi lefva, och det synes mig,
att det vore ett Sisyfusarbete af staten att söka få bort dessa sammanslutningar.
Det synes mig också som det skulle vara alldeles orätt
att inrikta statens ''intresse på att hindra dylika sammanslutningar att
uppstå. Men hvad statsmyndigheterna böra göra är naturligtvis att
tillse, att den utveckling, hvarom vi här talat, ej kommer att gå i
osund riktning, och om så är, att då ingripa. Men man har ju sett,
att dylikt gått för sig, utan att någon utredning föregått. Här kan
ju en regering framlägga en proposition för visst fall, då anledning
därtill gifves, och motioner kunna framkomma, och på andra olika
vägar spörsmål väckas för att sedan blifva föremål för Riksdagens
pröfning och afgörande. Och när detta öfvervakande är så noggrant
som för närvarande, synes det mig sannerligen icke vara nödvändigt
att här sätta i gång Boutredning, hvilken, om den ock blifver så begränsad
som utskottet tänkt sig, dock alltid skulle blifva ganska långvarig
och draga stora kostnader. Under hänvisning härtill ber jag att
få till kammaren hemställa, att Andra kammarens beslut i ärendet
icke måtte föranleda till något Första kammarens beslut.

Grefve Lagerbjelke: Reservanten har i början af sin reservation
såsom skäl mot den föreslagna utredningen framhållit, att antalet utredningar,
som Riksdagen begär af Kungl. Maj:t, årligen växer, och
att Riksdagen vid sådant förhållande bör noga pröfva, innan den besluter
en skrifvelse. Ja, däri instämmer jag till fullo och anser äfven, att
det utskott, som jag har äran representera, handlat därefter. Utskottet
har till och med beskyllts för massmord. Äfven i detta fall bär
utskottet moget och noga pröfvat föreliggande motion. Då denna varit
nr 1 i Andra kammaren och utskottet inkommit med sitt utlåtande
i riksdagens elfte timme, har utskottet verkligen tagit sig tid och sökt
att sätta sig in i frågan.

Reservanten har, såvidt jag förstått honom rätt, i sitt anförande
vändt sig mera mot motionaren än mot utskottet. Han har fattat
motionären så, att denne velat få till stånd först utredning och kontinuerlig
trustinspektion för att sedermera komma till lagstiftningsatgära.
Det är äfven min uppfattning, att detta varit motionärens mening.
Utskottet har dock lika litet som reservanten velat gå med på detta,

97

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

utan har, med borteliminerande af den kontinuerliga trustinspektionen,
endast velat hafva eu väsentligen statistisk utredning, som på grund
åt sin mera inskränkta omfattning ej kunde ligga till grund för en
lagstiftning. Med denna af utskottet föreslagna utredning afse.? jämväl
att vinna helt andra syften än motionärens.

Hvad utskottet syftat på har reservanten nyss delvis omnämnt.
I)et första skälet, som utskottet haft för sin hemställan, har han dock
icke vidrört. Det var, att enligt utskottets åsikt just motionärens
motivering visar behofvet af de kunskaper, hvilka den föreslagna utredningen
afser att bibringa. Det finnes verkligen i fråga om truster
så många oriktiga och orimliga föreställningar, att den okritiska allmänheten
bör i möjligaste måtto genom en objektiv framställning upplysas
om sakernas verkliga sammanhang. Härigenom skulle agitationen
visserligen icke kunna dödas, detta har utskottet ingalunda föreställt
sig, som reservanten tyckts anse; men åtskillig nytta borde dock
kunna åstadkommas. I detta sammanhang framhåller reservanten, att
en sådan utredning som den föreslagna skulle kunna bibringa allmänheten
den föreställningen-, att statsmakterna betraktade trusterna och
kartellerna med starkt misstroende såsom skadliga företeelser. Jag
anser dock, att något dylikt knappast är att befara. Jag tror tvärtom,
att, om Första kammaren nu skulle afslå den af utskottet ifrågasatta
utredningen, det skulle komma att sägas, att Första kammaren vill
hålla kartellerna och trusterna om ryggen och icke vågar vara med
om en utredning.

Dessa upplysningspunkter, om jag så får uttrycka mig, hafva dock
naturligen icke ensamma kunnat föranleda utskottet att hemställa om
utredning. Utskottet har tvärtom haft positiva skäl därför.

Utskottet har nämligen icke kunnat annat än för sig själf medgifva,
att i och med karteller och truster här i landet förekommit jag
vill ej säga öfvergrepp, men missbruk i afseende å pris och dylikt,
och att sådant säkerligen kommer att förekomma äfven i framtiden.
Det har dock visat sig, hvilket utskottet äfven framhållit i sitt utlåtande,
att själfva offentligheten är ägnad att försvåra dylika missbruk
och öfvergrepp. Vidare anser utskottet, att en opartisk undersökning
skulle medföra fördjupade insikter i landets näringslif, och att dessa
insikter borde komma till nytta vid många sidor af statens verksamhet.
Så skulle nog utan tvifvel vara fallet vid upphandlingar och
många andra tillfällen. Utskottet anser sålunda, att en undersökning
rörande sammanslutningsrörelsen i den af utskottet föreslagna omfattningen
är både erforderlig och lämplig.

Hvad reservanten i senare delen af sitt anförande uttalat angående
sammanslutningars öfvervägande nytta m. in. har jag så mycket mindre
anledning bemöta, som utskottet i sitt utlåtande haft samma uppfattning.

Jag vill till sist här framhålla, att, oaktadt reservanten så ifrigt
talat för sitt afslagsyrkande, han själf i slutet af sin reservation talat
om önskvärdheten af en viss årlig fabriksstatistik, som skulle anordnas
af kommerskollegium. Denna statistik skiljer sig dock ej till omfånget
särdeles mycket från den af utskottet förordade. Är det så, att kom
merskollegium får den om hand, kommer den nog att ytterligare ut Första

Kammaren Prof. 1010. Nr 33. 7

Angående
undersökning
rörande
ko rf eller och
truster m. m.
(Forts.)

Nr 33.

Angående
undersökning
rörande
karteller och
trvster m. m.
(Forts.)

98 Lördagen den 28 Maj, e. in.

sträckas. Skall det blifva en sådan statistik, bör man i allt fall ej
binda Kungl. Maj:t beträffande den myndighet, som skall taga den om
hand. Skulle något uttalande göras, anser jag emellertid för min
del, att statistiska centralbyrån vore lämpligare.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen: Det kan väl ändå icke vara möjligt att
skrifva till Kungl. Maj:t så, som utskottet här föreslagit. Där står ju
helt kort: »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta anordna en väsentligen statistisk utredning
angående»---Hvad vill det säga: »en väsentligen statis tisk

utredning?» Hvad skall det vara mer än eller mindre än en
statistisk utredning? Så heter det vidare: »angående inom landet befintliga
kartellers och trusters organisation och verksamhetssätt» samt
därefter: »äfvensom åstadkomma en utredning om kartell- och trustfrågans
läge i andra stater». Icke är det möjligt, att Riksdagen skall
begära, att Kungl. Maj:t skall utreda trust- och kartellfrågan i alla
möjliga andra stater, kanske först i alla europeiska stater, så kanske i
amerikanska stater o. s. v.? Det är väl ändå fullkomligt orimligt att
begära en sådan utredning.

Således anser jag redan på dessa formella grunder det vara rent
omöjligt att biträda utskottets förslag. Och äfven af sakskäl anser jag
det också vara olämpligt eller åtminstone obehöfligt. Här finnas ej tillräckliga
skäl för att begära en sådan utredning om truster och karteller
i Sverige. Den siste talaren försökte visst att uppdraga en bestämd
skiljegräns mellan utskottets hemställan och motionen. Där är
ju en sådan skillnad, men det kan omöjligen förnekas, att en skrifvelse
med anledning af motionen i alla fall blir ett slags förord för motionen.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Häri instämde herr Lindgren.

Herr Clason: Jag skall däremot be att få yrka bifall till ut skottets

hemställan. Det synes mig alldeles tydligt, att denna fråga
måste ses i samband med den ingripande omhvälfning på det ekonomiska
området, som för närvarande äger rum. Förut hade vi den
fria konkurrensen både på papperet och i verkligheten. Numera hafva
vi den på papperet, delvis äfven i lagstiftningen, men i verkligheten
är ett helt annat system så att säga under uppsegling, ett system, som
i vissa fall tenderar till monopolbildning, och det synes mig då både
nyttigt och önskligt att få en utredning i dessa afseenden till stånd.

Jag anser detta nyttigt och önskligt ur tre synpunkter. För det
första ur statens egen synpunkt. Staten kan ej undgå att oupphörligt
komma i beröring med dessa nya ekonomiska förhållanden, exempelvis
vid sina entreprenader, då den infordrar leveransanbud, då det är
fråga om tulltaxor o. s. v. Den måste vid sådana tillfällen hafva en
noggrann kännedom om de för handen varande ekonomiska förhållandena,
och det går ej an, att den går ut ifrån, att här skulle finnas
den gamla fria konkurrensen, hvilken faktiskt ej finnes.

En utredning härutinnan synes mig också nyttig och önsklig ur

99

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

statslorgcirnes, ur allmänhetens synpunkt. Ty äfven för allmänheten
måste det, med hänsyn till dess ekonomiska mellanhafvanden, vara
värdefullt att hafva en allmännare kännedom om dessa förhållanden,
än den för närvarande har.

En utredning synes mig slutligen nyttig och önsklig med hänsyn
till hela vårt näringslifs ställning särskildt gentemot utlandet. Vårt
näringslif är faktiskt på en mängd punkter beroende af, hur dessa
frågor ligga utomlands, med hvilka vapen man där kommer mot oss,
hvad vi hafva att vänta af dessa stora sammanslutningar därute. Vi
måste hafva reda på våra utländska konkurrenters vapen, och huru
de kunna kasta öfver oss sina öfverskott, denna »dumping» och allt
hvad det heter. Ur denna synpunkt anser jag det också vara en stor
fördel, att utskottet ej talat blott om utredning rörande karteller och
truster i Sverige, utan äfven ansett, att man borde försöka få någon
kännedom om dessa frågors läge i andra stater — naturligtvis sådana
andra stater, med afseende å hvilka det är af särskildt intresse för
Sverige att veta, huru dessa frågor där ligga. Och icke är det så
konstigt att följa med sådant. Vi hafva af utskottets utlåtande sett,
att det redan finnes en utredning för ett par utländska stater och vi
veta äfven, att också tulltaxekommittén, om jag ej tager miste, sysslat
med dessa saker. Men arbetet därmed bör naturligtvis fortsättas, äfven
om någon tulltaxekommitté ej längre sitter.

Reservanten har nu framhållit, att utredning skulle vara gagnlös,
om den ej kunde blifva tillräckligt grundlig och det kunde den ej bli,
om man ej kunde infordra uppgifter. Jag ber att få däremot genmäla,
att jag tror, att, om man har kännedom om den rrtredning, som
gjorts i Preussen, man ej kan förneka, att den varit mycket gagnelig,
ehuru man där ej haft några möjligheter att infordra uppgifter
utan måst stödja sig på frivilligt lämnade upplysningar.

Reservanten har emellertid egentligen grundat sin reservation
därpå, att eu sådan utredning skulle hafva skadliga följder; den skulle
tagas. till intäkt för en skadlig lagstiftning eller åtminstone för en
agitation för en sådan lagstiftning. Jag ber dock att få påpeka, att
utskottet alldeles bestämdt afvisat tanken på lagstiftning. För öfrigt
tror jag, att förhållandet skulle blifva alldeles motsatt det af reservanten
befarade. Frågan är för närvarande aktuell i landet och föremål för
en växande agitation. Om man låter motionären och hans meningsfränder
få ensamma taga den om hand, kommer denna agitation allt
mer och mer att uppdrifvas, och då tror jag, att vi just skola få se
dessa skadliga följder framträda.

Jag tror också, alt man kan vänta åtskilliga följder, om det får
fortgå sä, som för närvarande sker, att saken skall uppmärksammas
endast af enskilde. Vi se gång på gång, hurusom det förekommer,
att okunniga eller partiska personer i våra tidningar komma med uppgifter
i detta hänseende, som skrämma upp allmänheten, men i de
allra flesta fall äro alldeles ogrundade. Enligt min föreställning skulle
meningen med denna utredning i stället vara att åstadkomma ett fullt
opartiskt och fullt objektivt framläggande af förhållandena. Det är
redan så, att man träffar ganska mycket fullkomligt lojalt folk, som
är missnöjdt med och oroligt för dessa sammanslutningar, därför att de

Angående
•undersökning
rörande
karteller och
truster in. m.
(F orts.)

Nr 33,

100

Angående
undersökning
rörande
karteller och
truster m. m.
(F orts.)

Lördagen den 28 Maj, e. m.

tro på lösa rykten, som gå ut, och icke hafva någon kännedom om
vare sig sammanslutningarnas ekonomiska nödvändighet eller de ekonomiska
fördelar, som med dem äro förenade. Jag menar, att en opartisk
och objektiv utredning just skall bryta udden af en sådan agitation
och visa, att dylika sammanslutningar äro nödvändiga, om vårt folk
skall bestå i den ekonomiska konkurrensen. I stället för att misstänkliggöra
dem, såsom för närvarande sker, skall utredningen förhindra,
att de misstänkliggöras. Utan utredning kommer detta misstänkliggörande
att fortgå i mycket stor utsträckning.

Jag tror icke heller, att det är skäl att vänta för länge, till dess
andra företaga sig att göra en sådan utredning. Då vet man ej, hvem
som kommer att taga den om hand. Jag tror, att det vore en fördel,
om en utredning komme till stånd nu, ty då hade man en viss garanti
för, hvem som tager den om hand, hvilket annars ej vore fallet.

Jag vill slutligen påpeka, att reservanten i utskottet synes mig i
viss mån böjt sig för utskottets önskan, då han i sista stycket af sin
reservation säger: »Då det emellertid kunde vara af viss vikt att få en
del så att säga officiella data samlade, må framhållas önskvärdheten
af att i kommerskollegii årliga fabriksstatistik intoges en särskild underafdelning
om industriella sammanslutningar, hvari man kunde finna
uppgifter om trustbolag, ringbildningar, etc., grundade på inflytande
meddelanden, bestyrkta tidningsuppgifter eller dylikt.»

Just en sådan utredning, som utskottet, efter min uppfattning,
åsyftar, vill således också reservanten hafva. Skillnaden mellan utskottets
ståndpunkt och hans skulle då egentligen vara, hvem som
skall utföra utredningen. Reservanten tänker sig, att den skall ingå i
kommerskollegii årliga fabriksstatistik. Jag har tillfrågat en ledamot
af kammaren, som tyvärr i dag är hindrad att närvara, men som är
både intresserad för denna fråga och särskildt sakkunnig på det statistiska
området, och han har förklarat, att något sådant säkerligen ej
skulle låta sig göra utan en stark ökning af de arbetskrafter, som användas
för nämnda fabriksstatistik. Och vidare bad han mig betona,
att han ansåge olämpligt att anordna utredningen på det sättet, enär man
af dem, som skola verkställa densamma, bör fordra mera än den rent
statistiska kompetensen; man måste nämligen af dem också fordra
kännedom om en hel del ekonomiska förhållanden, och det vore därför
mycket bättre att verkställa en dylik utredning särskildt. Jag tror,
att han har alldeles rätt i denna mening och att just nu sakkunnigt
folk står att få. På grund häraf och på de skål, som jag för öfrigt
framhållit, anser jag att det vore välbetänkt, om vi nu uttalade oss
för en opartisk, fullt objektiv utredning. Annars fä vi med tiden
någonting helt annat.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve von Rosen, Gustaf: Då denna fråga först var under
behandling i utskottet, hade jag samma uppfattning, som den herr
Hildebrand häfdat i sin reservation, men vid närmare begrundande af
denna fråga har jag kommit att förena mig med majoriteten inom
utskottet. Utskottet har sysselsatt sig ganska länge med denna mycket

101

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

intressanta och omfattande fråga och betraktat den ur alla synpunkter,
som kunna framställas.

Jag är fullkomligt ense med reservanten i hvad han yttrat om
myckenheten af de utredningar, som begäras, och de dryga kostnader,
som uppkomma därigenom, ofta i frågor som icke kunna anses vara
nödiga eller nyttiga. Men, i likhet med den föregående talaren, kan
jag icke finna, att icke denna fråga väl förtjänar en utredning. Det
har visserligen icke här i landet visat sig något sådant missbruk af
industriella sammanslutningar, att statens ingripande på något sätt
kunde vara berättigadt, men en del af dessa trusters eller sammanslutningars
natur är sådan, att det kan vara önskligt att hafva kontroll
på dem. Vissa af dessa organisationer kunna, om de lämnas att alldeles
fritt utveckla sig, bilda monopol, som kunna verka skadligt
för konsumenterna, för allmänheten. Det finnes ju, som herrarna väl
veta, truster af många slag. Dels ha vi sådana, som så att säga drifva
utländsk politik, såsom exportföreningar. Dessa äro af stor nytta för
staten och böra naturligtvis uppmuntras och stödjas på alla sätt, ty
det är gifvet, att utlänningarna få olägenhet af, att en sådan trust
blifver stark. Sedermera hafva vi sådana truster, som bildas för att
utgöra ett värn mot utländska truster, och det är af största vikt, att
sådana sammanslutningar blifva starka nog att kunna upptaga kampen
mot utlandet. Såsom belysande exempel på dylika truster hänvisar
jag till hvad utskottet på sid. 5 nämner om den amerikanska tobakstrustens
angrepp mot England, hvilket enligt min uppfattning är
synnerligen intressant. Se vi sedermera på de truster, som röra sig
till hufvudsaklig del inom landet och närmast inverka på våra inre
förhållanden, kunna dessa, som jag nämnde, blifva af den beskaffenheten,
att det är lyckligt, om staten kan hålla dem inom tillbörliga gränser.
Det äger ju alltid rum en ofantlig öfverkapitalisering, då sådana truster
bildas, och redan denna omständighet förtjänar ur statsekonomisk
synpunkt särskild uppmärksamhet. När sedan småkapitalister skola
köpa aktier i det nya företaget, så kan det, föreställer jag mig, ofta
nog icke bli så fördelaktigt för dem på grund af aktiernas synnerligen
uppdrifna värde, och det kan ju blifva frestande för de styrande i
trusten för att uppehålla värdena bestämma höga priser å varorna
till förfång för konsumenterna. Det är redan påpekadt af herr Hildebrand,
att staten dock har medel i sina händer däremot genom tullnedsättning
och ökning af beskattningen i sådana fall.

Men redan frågan i och för sig anser jag vara af så omfattande
beskaffenhet, att en utredning är väl på sin plats. Liksom herr Clason
påpekat, ha vi sett en stor omhvälfning på det ekonomiska området.
Om det visserligen också, som herr Hildebrand sagt, för motionären
måhända hägrar, att staten skulle ombilda och öfvertaga trusterna,
och att frågan således kornme att sluta i agitation uteslutande mot
stora sammanslutningar, kommer jag likväl till en annan slutsats än
herr Hildebrand. Ty äfven ur denna synpunkt anser jag en utredning
vara lämplig. Jag tror, att en sådan utredning skall komma att bringa
mera reda i de ganska oklara begreppen om dessa förhållanden. Bland
den stora allmänheten finnes såsom herr Clason sade, cn oro, som i
de allra llesta fall är fullkomligt obefogad gentemot stora affärssamtnan -

Angående
undersökning
rörande
karteller och
truster m. m.

(Forts.)

Nr 33.

102

Angående
under)! ökning
rörande
karteller och
truster m. m.

(Forts.)

Lördagen den 28 Maj, e. m.

slutningar, och jag tror, att en utredning skulle bidraga att stilla
denna oro och bringa mera reda i begreppen, hvadan följaktligen en
utredning skulle vara till gagn.

Herr vice talmannen framställde en mycket skarp kritik mot
utskottets kläm och ansåg, att det var något alldeles förfärligt omfattande,
som här ifrågasättes. Men jag tillåter mig tro, att det finnes
bra många frågor, angående hvilka upplysningar infordrats från utlandet,
som hafva haft mindre omfattande betydelse än denna. Det kan
naturligtvis icke vara meningen att anställa utredning i alla länder,
som finnas i världen, utan naturligtvis endast andana, ifrån hvilka
verkligen några upplysningar till gagn för Sverige skulle kunna hämtas.
Och dessa uppgifter skulle utan tvifvel lätt kunna införskaffas på
ganska kort tid genom våra beskickningar. Om kammaren i afton
bifaller herr vice talmannens yrkande, skall jag för min del icke sörja
öfver det, men jag är alldeles öfvertygad, att frågan kommer upp vid
kommande riksdagar, och jag tror, att det skulle vara ganska klokt,
om man redan i tid verkställer denna utredning, som dock förr eller
senare tvingar sig fram.

På grund af hvad jag anfört, yrkar jag, herr talman, bifall till
utskottets hemställan.

Herr Östberg, Johan: Utskottets ärade ordförande framhöll i
sitt försvar för utskottets hemställan, att om kammaren afsloge den,
skulle det få sken af, att kammaren ville ställa sig på trusternas och
kartellernas sida och hålla dem om ryggen. Herr Clason åter sade,
att man skulle göra denna utredning, som utskottet föreslog, för att
ådagalägga det berättigade i trusternas och kartellernas verksamhet och
bibringa allmänheten en riktig uppfattning om dem. Således lär kammaren,
vare sig den gör det ena eller det andra, få sken af att hålla

trusterna och kartellerna om ryggen.

Nu är det gifvet, att trusternas och kartellernas verksamhet kan
innebära åtskilligt godt men också åtskilligt ondt. När truster komma
till hufvudsakligen för att göra en prisbildning genom gemensamma
överenskommelser, så länge de kunna bestå, är detta precist detsamma
som fackföreningarna göra, när de komma öfverens om att sätta ett visst
pris på sin vara, arbetet. Sammanslutningen ligger, som herr Hildebrand
framhöll, i tidens tecken. Huruvida den verksamhet, trusten
utöfvar, kan bli sådan i vårt land, att lagstiftningen bör mot den

ingripa, är naturligtvis synnerligen svårt att säga, och ingen torde i
frågans nuvarande läge kunna yttra sig något bestämdt i den rikt ningen.

Men att, då så är, företaga en, som det heter, »väsentligen
statistisk» utredning om saken, utan att man vet, hvilket syfte denna
statistiska utredning i lagstiftningsändamål skall tjäna, är väl icke
rådligt. Då man skall planlägga en sådan vidlyftig statistisk utredning,
skall man väl hafva klart för sig, hvilket ändamål den skall tjäna.

Herr Hildebrand har i sin reservation och sitt anförande framhållit,
att man redan nu borde kunna få en viss statistik uti förevarande
hänseende. I kommerskollegium synes man nämligen hafva
möjlighet att ägna uppmärksamhet åt hithörande företeelser. Den näst
siste talaren framhöll däremot, att kommerskollegium icke skulle kunna

103

Nr 33.

Lördagen den 28 Maj, e. m.

gorå det utan ytterligare arbetskraft, och att det är dyrt att anskaffa
sådan. Tro herrarna icke, att en fristående statistisk utredning blir
mycket dyrare än en sådan, som företages af ett statistiskt ämbetsverk,
hvilket redan sysslar med näringsstatistik. Jag var med om den
betydande särskilda statistiska utredning, som på 1880-talet måste göras
för arbetarförsäkringsfrågan. Den blef synnerligen dyr och ganska
visst dyrare än om den skett genom ett förutvarande ämbetsverk.

Man har här å vissa håll menat, att denna utredning skulle hafva
en annan innebörd än att endast vara statistisk, att den skulle påverka^
den allmänna meningen och bereda rum för lagstiftning, men
om så är kan det icke vara tillräckligt med en »väsentligen statistisk»
utredning.

Vidare får jag fästa uppmärksamheten på, att motionären har i
sin motion^ hemställt endast att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt låta utföra en
undersökning angående inom landet befintliga karteller och truster, i
syfte att kunskap må erhållas om deras antal, beskaffenhet och arbetssätt
m. in.; samt att Kungl. Maj:t med stöd af den erfarenhet, denna
undersökning må lämna, ville låta uppgöra och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana åtgärder, hvarigenom möjlighet beredes att
vinna en kontinuerlig öfversikt af kartell- och trustväsendets utveckling
och verksamhet i Sverige.

Han har sålunda begärt en undersökning af endast svenska förhållanden.
Andra kammaren har biträdt detta yrkande, men Första
kammarens utskott har gått längre, såsom redan förut påpekats, och
föreslagit en skrifvelse med anhållan om utredning om kartell- och
trustfrågans läge i andra stater. Det är alldeles gifvet, att en sådan
begäran, om den skall fattas efter orden, kan innebära den mest vidtgående
och kostsamma undersökning i världen, därtill vi ju icke hafva
anledning. Jag anser således, att utskottets hemställan i den delen
saknar stöd i det till Första kammaren öfverlämnade Andra kammarens
beslut.

Det klagas ofta öfver, att man icke drar sig för att skrifva och
begära utredning om allting, men att hvad som utredes står icke i
proportion till hvad som uträttas. Jag tror att i frågans nuvarande
läge finnes icke anledning att begära en särskild utredning, och säkert
icke en utredning på så allmänt hållna och svaga linjer, som här finnas
angifna, då man icke kunnat angifva utredningens syfte närmare än
som skett Det är alldeles gifvet, som grefve von Rosen framhöll, att
denna fråga nog kommer i framtiden att bli föremål för lagstiftningens
uppmärksamhet, men då torde också statsmakterna hafva tillfälle att
gorå den utredning i saken, som då bör göras. Det är tydligen alldeles
för tidigt att nu aflåta eu så allmänt hållen skrifvelse, som här
är föreslagen.

Heri talman, utan att på något sått vilja hålla kartellernas och
trusternas oberättigade verksamhet om ryggen, ber jag att i frågans
nuvarande skick få yrka afslag å utskottets hemställan.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad

Angfiende
undersökning
rörande
karteller och
truster m. m
(Forts.)

Nr 33. 104 Lördagen den 28 Maj, e. m.

utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, af herr Hildebrand, att
kammaren icke skulle biträda Andra kammarens i ärendet fattade
beslut.

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till herr Hildebrands yrkande vara
med öfvervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning af Första kammarens tillfälliga utskotts
den 24 och 25 innevarande maj bordlagda utlåtande, nr 28,
angående väckt motion om skrifvelse till Kurigl. Maj:t angående sådan
planläggning af statens och kommunernas arbeten, att vid uppkommande
allmännare arbetslöshet största möjliga antal arbetare må kunna
beredas arbete, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Berggren från
och med den 3 nästkommande juni intill riksdagens slut.

Justerades fjorton protokollsutdrag för denna dag.

På hemställan af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 10,22 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Söndagen den 29 Maj.

105

Nr 33.

Söndagen den 29 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 29, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 31, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,
dels ock i ämnet väckta motioner,

_nr 32, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ändrade bestämmelser rörande den ort, hvarest inkomst af
tjänst och kapital skall kommunalt beskattas, samt

nr 33, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
i fråga om åtgärder för undanröjande af en till minskad äktenskapsfrekvens
bidragande oegentlighet i skattelagstiftningen.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 499, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande, nr 52, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande vissa åtgärder
af de administrativa myndigheterna under pågående arbetskonflikter
m. m., beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott nr 1.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran följande
under gårdagen bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets utlåtanden
och memorial, nr 99—102, lagutskottets utlåtande, nr 52,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 116 och 117, första särskilda utskottets
memorial, nr 13, äfvensom Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 31.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Första Kammarens Prof. 1910. Nr 33.

8

Nr 83.

106 Söndagen den 29 Maj.

På hemställan af herr talmannen beslöts, att bevillningsutskottets
betänkanden nr 29 och 31—33 skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 7,12 e. in.

In fldem

A. E. M Ericsson.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS KPTEETE. 1910.